1945. Andra kammaren. Nr 15 (Riksdagens protokoll 1945:15)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Andra kammaren. Nr 15.

Tisdagen den 10 april.

Kl. 4 em.

§ 1.

Herr statsrådet Pehrsson-Brarnstorp avlämnade Kungl. Maj:ts proposition,
nr 248, angående ändrade grunder för användningen av anslaget till Skogsvård
m. m.: Ersättning åt skogsvårdsstyrelser för visst biträde vid virkesavverkning
m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till interpellation.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp,
som anförde: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har dess ledamot
herr Lövgren till mig riktat följande interpellation.

1) Anser statsrådet att de nu av Statens skogsindustrier genomförda pensionsbestämmelserna
för de anställda arbetarna stå i god överensstämmelse
med de uttalanden i detta spörsmål som gjordes av 1941 års riksdag?

2) Örn så icke är fallet, vill statsrådet då vidtaga åtgärder i syfte förbättra
pensionsförmånerna för de vid Statens skogsindustrier anställda så att de
komma i nivå med vad som gäller enligt tjänste- och familjepensionsreglementet
för arbetare i statens tjänst?

I anledning härav får jag anföra följande.

Vid 1941 års riksdag fattades beslut örn att domänverkets skogsindustriella
rörelse, vilken tidigare drivits i domänstyrelsens egen regi, skulle överföras till
ett för ändamålet bildat aktiebolag. I samband härmed behandlades också pensionsfrågorna
för personalen vid den industriella rörelsen. Före bolagets övertagande
av rörelsen gällde för arbetarna i pensionshänseende tjänstepensionsreglementet
för arbetare den 30 juni 1934, kungörelsen den 7 december 1934
med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal i statens tjänst
och familjepensionsreglementet för arbetare den 16 oktober 1936. Hörande pensionsfrågans
ordnande anförde jag i propositionen angående omorganisationen
av domänverkets industriella rörelse följande.

En viktig fråga som kommer att kräva avgörande i samband med den industriella
rörelsens överflyttande till bolag är spörsmålet rörande arbetarnas
ställning i pensionshänseende efter omorganisationen. Att för de vid omorganisationen
anställda begränsa pensionerna sedan rörelsen övertagits av ett bolag
synes skäligen icke kunna ske. Staten lärer näppeligen böra genom en organisatorisk
förändring i rörelsens struktur försämra de nu anställdas pensionsvillkor.
Med hänsyn härtill torde man böra räkna med att bolaget får
ordna pensioneringen för de vid överlåtelsen anställda arbetarna efter samma
grunder som enligt gällande författningar äro fastställda för arbetare i statens
tjänst.

Andra kammarens protokoll 19^5. Nr 15.

Nr 15.

Tisdagen den 10 april 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Vad nu anförts gäller den personal som övertages av bolaget vid dess bildande
och som vid inträde i bolagets tjänst innehar statlig anställning. Frågan,
huru pensionsvillkoren böra utformas för den personal i tjänstemanna- eller
arbetarställning som framdeles anställes av bolaget, bör enligt min mening
nu lämnas öppen. I överensstämmelse med vad som i allmänhet är brukligt
beträffande statlig verksamhet som bedrives i det privata företagets form bör
lösningen av pensioneringsfrågan för sådan personal som senast nämnts i första
hand ankomma på bolagets ledning.

Jordbruksutskottet, som behandlade propositionen, anförde i sitt av riksdagen
godkända utlåtande bland annat följande.

I pensioneringsfrågan ansluter sig utskottet till departementschefens uppfattning,
att en rubbning i pensionerna för de arbetare eller andra befattningshavare,
som äro anställda hos domänverket och övergå i bolagets tjänst, skäligen
icke kan ifrågakomma. Beträffande pensioneringen av de anställda, vars
pensionsförhållanden äro oreglerade vid bolagets övertagande av rörelsen, liksom
av den personal, som därefter anställes hos bolaget, vill utskottet icke
motsätta sig departementschefens förslag att frågan om dessa personalgruppers
pensionering tills vidare lämnas öppen och i första hand blir beroende aven
uppgörelse mellan bolagets ledning och personalen. Utskottet utgår emellertid
härvid från att pensionsfrågan ordnas på ett tillfredsställande sätt och
under hänsynstagande till personalens berättigade intressen.

Sedan bolagsbildningen kommit till stånd i enlighet med statsmakternas
beslut, fastställde bolaget efter underhandlingar med arbetarpersonalen hos
bolaget pensionsreglemente för denna personal enligt grunderna för försäkring
hos arbetspensionskassan (A. P. K.). Enligt vad från bolaget upplysts
framlades vid förhandlingarna vissa förslag rörande pensionsbestämmelser för
ifrågavarande personal. Härvid förklarade arbetarnas representanter, att de
av bolaget erbjudna pensionsförmånerna för nu ifrågavarande arbetare visserligen
i huvudsak överensstämde med de pensionsförmåner, som erbjödos arbetarna
i sådana enskilda skogsindustriella företag, som bäst tillgodosåge arbetarnas
intressen, men att förmånerna trots detta voro otillräckliga. Arbetarna
föreslogo därför en ökning av pensionerna med belopp, som angivits i interpellationen.
Bolaget tillmötesgick arbetarnas begäran såtillvida att änkepensionen
bestämdes något förmånligare än enligt det ursprungliga förslaget.
En ytterligare ökning av pensionerna ansåg sig bolaget icke kunna medgiva.

Enligt vad jordbruksutskottet i sitt utlåtande anförde vid övervägande av
Kungl. Maj:ts proposition kunde det icke bestridas att det skulle medföra
betydande fördelar för industriverksamheten örn densamma kunde bedrivas
under i huvudsak enahanda förutsättningar och betingelser som andra företag
inom motsvarande bransch. Otvivelaktigt skulle driften vid de olika anläggningarna
lättare och smidigare kunna anpassas efter konjunkturläget oell
förändringarna på världsmarknaden, därest rörelsen dreves i bolagsform. Utskottet
ansåg att det icke kunde undvikas, att — hur stor frihet man än lämnade
företagets ledning — bedrivandet av en industriell rörelse av den omfattning
det här gällde i statlig regi i viss utsträckning måste verka tyngande och
hämmande på densammas utveckling och konkurrenskraft. Även andra skäl
talade enligt utskottets mening för Kungl. Maj:ts förslag. De anställningsformer
som gällde för den statliga verksamheten kunde sålunda icke anses lämpade
för ett rent affärsföretag av det slag som nu är i fråga.

Av vad från utskottets sida anfördes vid ifrågavarande propositions behandling
framgår, att avsikten med industrirörelsens överförande på ett bolagbland
annat var att densamma skulle bedrivas i huvudsak under samma förutsättningar
som ett privat företag av motsvarande slag. Då, såsom förut

Tisdagen den 10 april 1945.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

anförts, pensionsfrågan för arbetarpersonalen ordnats i anslutning till vad
som gäller i fråga örn de bäst tillgodosedda arbetarna vid liknande företag, synes
pensionsfrågan för arbetarna lia ordnats i överensstämmelse med riksdagens
beslut och finnes alltså icke anledning att nu vidtaga några åtgärder i
det syfte interpellanten avsett.

Härefter yttrade:

Herr Lövgren: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet få framföra
ett tack för svaret på min interpellation. Jag måste emellertid beklaga, att innehållet
i svaret var så negativt som det var. I sak ligger det ju så till, att
man genom att överföra domänverkets industriella rörelse till ett aktiebolag
försämrat de pensionsförmåner, som gällde för arbetarna vid dessa industriella
företag. Jag kan icke vara av samma uppfattning som statsrådet, att man
uppfyllt de önskemål, som härutinnan uttalats av riksdagen. Då riksdagen utgick
från att pensionsfrågan skulle ordnas på ett tillfredsställande sätt, kunde
det väl näppeligen innebära en rekommendation till en försämring av pensionsvillkoren.
Det är väl ändå icke så att de pensionsvillkor, som gälla för de statsanställda
arbetarna, äro frikostigt tilltagna. Jag förstår ju mer än väl, att
bolagsledningen och statsrådet falla tillbaka på den omständigheten, att pensionerna
i det statliga bolaget ligga i nivå med de pensionsförmåner som utgå
inom den privata industrien. Men vi ha väl alltid hävdat den uppfattningen,
att staten borde som arbetsgivare ligga en hästlängd före den privata industrien
och uppträda som mönsterarbetsgivare. Så har icke skett i detta fall.
Man har tvärtom här tagit förhållandena i den privata industrien till utgångspunkt
för en försämring av pensionerna.

Jag förstår, att det kan vara rätt svårt att åstadkomma någon ändring, så
mycket mera, som Statens skogsindustrier, på grund av just det sätt på vilket
detta företag konstruerats, gjorts beroende av domänverkets inställning och
dess prissättning på den råvara som förädlingsindustrien använder. Domänverket
kan faktiskt genom sin prissättning på råvaran beröva förädlingsföretagen
varje möjlighet att redovisa vinst. Följaktligen kan man alltid vid löneaktioner
skylla på den omständigheten, att företaget icke giver ett sådant utbyts,
att man har råd att gå längre än den privata industrien. Jag har hävdat den
uppfattningen, att skogen och industrien borde höra samman och att man borde
ta ut vinsten vid förädlingsverket och inte som ett rotnetto. Men jag har aldrig
fått gehör för den synpunkten. Vi se här ett av de resultat till vilket denna
klyvning lett.

Det är beklagligt, att det skall ligga till på detta sätt, ty det innebär, herr
talman, att exportindustriens arbetare med berått mod sättas i en annan klass
än andra arbetare i detta land. Hade det gällt anställda exempelvis inom systembolagen
eller inom något annat av statens företag, som arbetar för hemmamarknaden.
är jag ganska övertygad örn att det icke kommit i fråga att
justera pensionsförmånerna så att de legat sämre till än enligt författningar,
som gälla för arbetare i statens tjänst. Men här, där det gäller en kategori arbetare,
som arbeta på exportmarknaden, sättas arbetarna i ett sämre läge. Det
rotnetto, som domänverket fått i övre Norrland under de sista fem åren. har
varit lägst 4:07 kr. och högst 0: 03 kr. Jag tror icke, att detta rotnetto skulle
justeras nedåt med så många tiotal Ören örn arbetarna, vid Statens skogsindustrier
finge behålla de pensionsförmåner, som de åtnjöto medan domänverket
drev rörelsen i egen regi. .

Det är klart, att det nu måste bli den fackliga organisationens uppgitt att
jämställa de i Statens skogsindustrier anställda arbetarna med andra stats -

Nr 15.

Tisdagen den 10 april 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

anställda arbetare, en jämlikhet som förvägrats dem genom det resultat vartill
man kommit, sedan man bildade detta aktiebolag. Jag tror nog, att vi här i
riksdagen ha anledning att på allt sätt understödja den fackliga aktion, som
kommer i fråga för att åstadkomma denna jämlikhet, som rättvisan ovillkorligen
måste anses kräva.

Herr Holmberg: Herr talman! Jag tror för min del icke, att det kan råda
någon tvekan om att den linje, som i pensionsfrågan följts av Statens skogsindustrier,
står i strid med åtminstone den verkliga meningen i jordbruksutskottets
utlåtande och i det beslut, som riksdagen fattade i anledning härav.
De berörda arbetarna lia av utskottets utlåtande och av den övriga behandlingen
i frågan säkerligen förespeglats, att de skulle få behålla de förmåner, som de
hade före omorganisationen. Det är därför minst sagt anmärkningsvärt, tycker
jag. att det beskedet icke följts av bolagsstyrelsen. Det är tyvärr inte första
gången det förekommer, att ett verkställande organ sätter sig över själva andemeningen
i ett beslut som fattats. Det är alltså för mig mycket angeläget att
en sådan politik uppmärksammas och korrigeras. Jag vill därför i likhet med
herr Lövgren beklaga, att statsrådet ansett sig även i fortsättningen böra biträda
den politik som tillämpats hitintills.

För befolkningen i de nordliga länen har frågan en alldeles särskild betydelse.
Särskilt i Norrbotten har man för länge sedan övergivit hoppet örn att
ett privatdirigerat näringsliv skall få en ny blomstringsperiod. När industriens
rationaliseringsprocess gick över landet i dess helhet, gick den särskilt hårt
fram i Norrbotten och utan minsta hänsyn till befolkningen däruppe. Detta gäller
särskilt den träförädlingsindustri som det här är fråga örn. Man lade ned
sågverk och andra företag, och det blev nödvändigt för staten att ingripa på
olika sätt. Det var ju i det läget de industriella företagen skapades, varom
bär är fråga. Örn det skall göras något för att vidmakthålla och utveckla den
industri, som finns i Norrbotten, vilja därför alla där uppe att det skall ske
genom statens medverkan. Icke minst av den anledningen tror jag, att arbetarrörelsens
efterkrigsprogram fått en nästan enhällig anslutning från folket
i Norrbottens län och från folk överhuvud taget, som blivit desillusionerade i
fråga örn de privata företagens möjligheter att ordna en rationell folkhushållning.
Efterkrigsprogrammet förutsätter nämligen, att staten skall ingripa och
att det skall ske ett förstatligande på alla områden, där det visat sig att näringslivet
stagnerat. Detta har man i Norrbotten fattat som ett löfte och en
förpliktelse från statsmakternas sida och från deras sida, som äro valda på arbetarnas
efterkrigsprogram, att se till, att Norrbottens näringsliv vidmakthålles
och utvidgas ytterligare. Då gäller det också, att statens företagsledningar,
även örn staten använder bolagsformen för sina ingripanden inom
näringslivet, icke, såsom skett i det här fallet, taga sina förebilder från den
privata företagsverksamheten, för vilka vinstintresset är det enda väsentliga.
När staten måste driva en viss rörelse i aktiebolagsform, kan det icke få innebära,
att man också använder bolagsmetoden att försämra arbetarnas levnadsförhållanden,
såsom faktiskt skett i detta fall. Arbetarna hade bättre villkor
i pensionshänseende tiden innan staten övertog verksamheten i bolagsform.

De krav, som framställts från arbetarna i Statens skogsindustrier, representera
icke några stora kostnader. Det gäller i första hand att återgiva en rätt,
som arbetarna hade innan omorganisationen skedde och som innebar pensionsförbättringar
på i bästa fall ett par hundra kronor om året. Det finns för de
ansvariga instanserna anledning att taga upp frågan örn förbättring av pensionerna
i enlighet med vad som kan vara motiverat av levnadskostnadsökningen
och att ordna pensionsavgifterna på ett rättvisare sätt än vad nu är

Tisdagen den 10 april 1945.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

fallet. Lönefrågor och pensionsfrågor komma i stor utsträckning att bli beroende
av dem, som handhava den direkta skötseln av statens företag. Att så är
förhållandet är nu omdebatterade fråga ett exempel på, och därför är det
viktigt, att statens högsta organ icke göra eftergifter gentemot dem som vilja
motsätta sig rättvisa krav. Jag vill i detta fall understryka herr Lövgrens
uppfattning, att riksdagen har anledning taga ad notam den aktion, som gjorts
från arbetarnas sida att få rättelse och rättvisa till stånd i den här frågan.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pelirsson-Bramstorp:
Herr talman! Det är icke med sanningen överensstämmande att bolaget försämrat
pensionsvillkoren för dem, som hade det bättre förut. Det Ilar blivit sämre
pensioner för dem, som icke voro pensionsreglerade, och för dem, som blivit anställda
efteråt. Såvitt jag kan utläsa det hela riktigt godkände utskottet då
den linjen, att det icke finge komma i fråga någon försämring för de anställda,
som redan tilldelats pensioner. Men utskottet har icke sagt, att så icke
skulle kunna ske för dem, som blivit anställda efteråt.

Jag vill icke ge mig in på de siffror, som herr Lövgren var inne på beträffande
skogen och rotvärdet, ty det är en sak som observerats i många år. Det
är faktiskt så, att skogsarbetarna många gånger inte fått sin rättmätiga del,
när det gällt ersättning för sitt ganska tunga arbete. I förädlingsindustrien haiman
däremot givit bättre villkor än skogsarbetarna haft möjlighet att få.
Skall nian tala örn rättvisa, får man se till att den fördelas lika åt olika håll.
Skogsindustrierna lia ju fått köpa virke av domänstyrelsen och få även köpa
från andra skogar, och även örn nian kan bestämma att domänstyrelsen skall
leverera till visst lägre pris till Statens skogsindustrier, kan nian svårligen
göra på samma sätt när bolaget skall köpa från andra skogar.

Man nämnde här hur de norrländska industrierna Indes ned den ena efter
den andra. Vilken uppfattning vi lia i denna fråga, som ju kan diskuteras från
många olika utgångspunkter, måste vi erkänna att Statens skogsindustrier vid
anläggningarna där uppe har åstadkommit en väsentlig förbättring och givit
en betydligt större trygghet åt arbetarna inom dessa områden än det överhuvud
taget var möjligt att åstadkomma tidigare. Även örn man inte tycker att allt
ännu är som det skall vara, får man ändå erkänna att det har åstadkommits
väsentliga förbättringar för de löntagare som äro sysselsatta inom detta område.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Efter statsrådet Pehrsson-Bramstorps
förklaring att omorganisationen inte innebär någon försiimring för arbetarna
bör det tilläggas, att den inte innebär en försämring för dem som ha sina pensionsvillkor
reglerade. Men nu är förhållandet det, att på samma arbetsplatser
stå arbetare, varav den ene är berättigad till 1 800 kronor pension, som han
erhåller vid lägst 60 års ålder, medan hans kamrat, som inte råkat få sina villkor
reglerade tidigare, skall vara berättigad till endast 800 kronor i pension
med lägsta pensionsålder vid 62 år. Detsamma gäller för hustrur till vederbörande
arbetare, som stå vid varandras sida, I ena fallet kan hustrun vara
berättigad till en pension på 800 kronor och i andra fallet på 500 kronor. Så
ligger det till.

Statsrådet tycker att den uppgörelse som träffats bör svara mot det uttalande
som riksdagen gjorde, när denna fråga avgjordes. I detta uttalande förklarades,
att man skulle ta hänsyn till personalens berättigade intressen, när
man reglerade pensionerna, Men nog måste man inför dessa jämförelsesiffror
säga, att den hänsyn som från bolaget i fråga har visats är ganska märklig.
Det är ju helt naturligt att en sådan här uppgörelse, som bolaget praktiskt ta -

Nr 15.

Tisdagen den 10 april 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

get tvingat igenom, inte kan skapa någon vidare trivsel bland de berörda arbetarna
eller få dem att känna, att de blivit behandlade på ett rättfärdigt och
renhårigt sätt med denna omorganisation.

Ty vad är det som skett? Det är precis samma ägare, det är i stor utsträckning
samma arbetare, det är precis samma arbete som utföres, det är samma
sysselsättning. Det som har ändrats är att man skapat en ny organisation,
att man i stället för att låta det hela sortera under domänverket nu kallar det
för Statens skogsindustrier, omorganiserat som aktiebolag. Denna organisatoriska
förändring, denna förändring i form men inte i fråga om vem som är
ägare, tar man till utgångspunkt för att genomföra en så väsentlig försämring
av de anställdas villkor. Det är ju inte underligt örn de anställda anse
sig vara orättfärdigt behandlade och undra, hur statsmakterna kunna bära sig
åt på detta sätt. Man brukar ju eljest ta något steg framåt då och då i fråga
örn arbetsvillkoren och inte minst när det gäller pensionsvillkoren. Låt vara
att det gått mycket sakta, utvecklingen laar i alla fall tagit ett steg framåt,
men här har det gått åt rakt motsatt håll. Här har omorganisationen lett till
en avgörande försämring av arbetarnas villkor. Jag tycker inte att riksdagen
borde känna det tillfredsställande med den anordning som man på detta sätt
genomfört i kraft av de uttalanden som riksdagen gjorde.

Jag skulle också vilja beröra en annan sak i detta sammanhang. Det är ju
ingen ny tanke att man skall ombilda vissa statsföretag till aktiebolag. Man
har menat att man därmed skulle finna en smidigare förvaltningsform, och en
del har det väl också lekt i hågen att man skulle utestänga riksdagen frän
direkt inflytande över vissa ärenden som ett sådant aktiebolag hade att behandla.
Såvitt jag kan förstå — och jag tycker det bekräftas av fallet Statens
skogsindustrier — tjänar denna ombildning intet annat ändamål än att
möjliggöra en försämring av arbetsvillkoren.

Staten övertog inte ett konkursbo i detta ords vedertagna mening, när staten
engagerade sig i den norrländska träförädlingen — det är ju framför allt
sågverksrörelsen i dessa områden som beröres av Statens skogsindustrier. Den
har en tid legat i lägervall, men detta är också beroende på det vanstyre som
härskat, på den ordning som genomförts i detta land och som har förhindrat
en vidare utveckling av träföirädlingen. Men nu när man funnit sådana nya
vägar att använda träet på — man utfodrar t. o. m. kreaturen med trä, man
gör av trä en materia som är lika hård som stål och genomskinligare än glas
— när möjligheterna att utnyttja trä således ökats oerhört, borde man ju
kunna säga att träindustriens framtid skulle te sig mycket lovande. Inte minst
ur den synpunkten kanske man borde kunna fordra, att staten beträffande de
anställda — låt vara att de anställas indirekt genom sådana här bolagsorganisationer
-— försöker gå före de övriga företagarna när det gäller att ordna
drägliga villkor, och i längden tror jag det är god affär att göra detta.

Jag måste därför beklaga den negativa inställning, som kommit till synes
i statsrådets förklaring i anledning av herr Lövgrens interpellation, och såvitt
jag förstår finns det väl ingen annan utväg än att riksdagen senare i en
eller annan form börjar intressera sig för denna fråga och ser till att det åstadkommes
en bättre ordning än den som man nu har genomdrivit mot arbetarnas
vilja och mot fackförbundens vilja.

Det har anförts här att skillnaden beträffande förmånerna skulle vara 200
ä 300 kronor mellan vad arbetarna, respektive deras organisationer hade begärt
och det beslut man kom fram till. I verkligheten är skillnaden så stor som jag
här angivit, nämligen mellan 1 800 kronor och 800 kronor. Man har ju pressat
arbetarparten undan för undan tills man fått ned dem till det budet, 1 100
respektive 800 kronor, och sedan har man ytterligare dekreterat -— ty i reali -

Tisdagen den 10 april 1945.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

teten har det gått till på det sättet; arbetarna ha fått 800 kronor och ha inte
kunnat åstadkomma någon förbättring därvidlag.

Med detta vill jag än en gång understryka mitt beklagande av att herr jordbruksministern
ser så negativt på denna fråga, men kanske man skulle kunna
hoppas, örn han litet närmare följde densamma, att den övertygelsen också
kunde bibringas honom, att det nog inte är den allra mest idealiska lösningen
som bolagsstyrelsen kommit till, låt vara att den för ögonblicket och på mycket
kort sikt kan te sig ekonomiskt tilltalande för regeringen.

Herr Lövgren: Herr talman! Het är tydligt att det är ett svalg befäst
mellan statsrådets tolkning av riksdagens uttalande och min tolkning. Het står:
»Utskottet utgår emellertid härvid från att pensionsfrågan ordnas på ett tillfredsställande
sätt och under hänsynstagande till personalens berättigade intressen.
» Jag tror inte att någon på allvar vill göra gällande, att pensionsfrågan
har ordnats på ett tillfredsställande sätt.

Herr statsrådet sade att vi borde vara glada över att staten ändå trätt in och
skapat denna industri uppe i Norrbotten. Till det vill jag bara säga att staten
äger mellan 60 och 65 % av skogstillgångarna i Norrbotten. Med detta
väldiga innehav av skog måste väl i all rimlighets namn också följa ett visst
ansvar för den befolkning som finns där uppe. Örn det vore en privatman
som ägde 65 % av skogen, kunde det väl aldrig komma i fråga att staten skulle
stillatigande åse, att det inte'' uppkom någon förädlingsverksamhet som någorlunda
svarade mot detta väldiga skogsinnehav.

Även örn vi äro tacksamma för att statens skogsindustrier kommit till och
alf det ordnats upp i detta konkursbo, som uppstod på 1920-talet, måste vi i
alla fall säga att vår tacksamhet inte kan sträcka sig längre än till vad rimligt
är. Het är ingenting annat än det som är rätt och billigt man kräver.
Egentligen borde staten ta initiativet till att den transport av råvara ifrån
Norrbotten till sydligare belägna förädlingsverk, som nu äger rum och som
under de senaste femton åren ändock omfattar i genomsnitt nära hälften av avverkningen
där uppe, stoppades och att förädlingsindustrien i Norrbotten ställdes
i paritet med råvarutillgången. Ty det är ingenting annat än att exportera
råvara ifrån Norrbotten och importera arbetslöshet som äger ram så länge
dessa råvaratransporter gå söderut.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-liranistor]) . ^var..P^
erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Med andra kammarens till- m‘^peUah<m.
stånd har herr Pettersson i Bahl till mig framställt den frågan, huruvida jag
har för avsikt att vidtaga åtgärder för att åstadkomma en sänkning av räntan
på egnahemslånen.

Med anledning härav får jag meddela följande.

Samtliga efter den 1 juli 1940 beviljade egnahemslån förräntas enligt statsmakternas
beslut efter en räntefot av 3,6 procent för år räknat. Å lån, som beviljats
före den 1 juli 1940, utgår likaledes ränta med 3,6 procent utom såvitt
angur amorteringsdelen av bostadslån, utlämnade under tiden Vi 1920—*°/o
1940, vilken förräntas efter en räntefot av 4 procent. Låneräntan är i samtliga
fall fast.

Frågan örn räntebundenhet för egnahemslån har varit föremål för riksdagens
bedömande såväl omedelbart före som under kriget. I den vid 1939 års
lagtima riksdag framlagda propositionen angående ändrade grunder för egna -

Nr 15.

Tisdagen den 10 april 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

hemsverksamheten m. m., vilken proposition byggde på den s. k. egnahemisutredningens
betänkande, föreslog sålunda Kungl. Maj :t på min hemställan,
att egnahemslån till såväl jordbruks- som bostadsfastigheter skulle förräntas
efter fast vid lånets beviljande bestämd räntefot. Denna skulle bestämmas av
Kungl. Majit och skulle icke få understiga medelräntan för statens upplåning
mot obligationer under de tre budgetår, som närmast föregått det, varunder
lånet beviljats, med tillägg av en fjärdedels procent. Sistberörda tillägg skulle
anses motsvara statens förvaltningskostnader. Återbetalningen av egnahemslåns
amorterings del skulle ske medelst lika annuiteter. Vid behandlingen av
propositionen i riksdagen framträdde delade meningar i räntefrågan. Jordbruksutskottet,
som behandlade propositionen, föreslog i sitt utlåtande att räntan
i enlighet med egnahemsutredningens'' förslag skulle vara rörlig, varvid
dock räntan avsågs böra innesluta även ersättning för statens förvaltningskostnader
med en fjärdedels procent. I en reservation förordades propositionens
förslag. Riksdagen godkände reservationen och följde alltså Kungl. Majit»
förslag.

Med hänsyn till de ändrade förhållanden, som inträffade efter 1939 års beslut
rörande grunderna för egnahemslånens förräntning, beslöt 1940 års lagtima
riksdag, att sagda grunder tills vidare icke skulle sättas i tillämpning.
I stället meddelades provisoriska bestämmelser, innebärande att räntan å egnahemslån,
som beviljades under budgetåren 1940/41 och 1941/42. skulle utgå
efter en räntesats, som i vederbörlig ordning fastställdes av Kungl. Majit,
Detta provisorium avlöstes genom att i enlighet nied beslut av 1942 års riksdag
nu gällande bestämmelser i ämnet meddelades. I propositionen i ämnet tili
1942 års riksdag (nr 206) framhöll jag bland annat, att det syntes i hög grad
önskvärt, att de dåvarande provisoriska bestämmelserna angående räntan ersattes
med bestämmelser som vore avsedda att gälla under en längre följd av
år. Därmed skulle undvikas de avsevärda olägenheter främst för låntagarna
men även för de lånebeviljande myndigheterna som läge däri att någon definitiv
amorteringsplan icke kunde fastställas vid lånens beviljande. I enlighet
härmed förordade jag, att efter ingången av juli 1940 beviljade såväl jordbruks-
som bostadslån skulle förräntas efter en fast räntefot av 3.6 procent,
Mot vad sålunda anfördes och föreslogs hade riksdagen ej något att erinra.

De skäl som föranlett statsmakternas beslut att räntan å egnahemslån skall
vara fast under lånetideal ilga enligt min mening alltjämt giltighet. En sänkning
av räntan skulle innebära ett frångående av den princip örn en viss stabilitet
i fråga örn räntesatsen för egnahemslån, som åsyftades vid den reglering
av egnahemslåneräntan som genomfördes vid 1942 års riksdag. Egnahemslånen
ha en jämförelsevis lång löptid — omkring 26 år för jordbrukslånen och 21 år
för bostadslånen — varför fluktuationer under denna tid i avseende å ränteläget
sannolikt torde, såsom erfarenheten visar, vara att räkna med. Därest det
icke anses, att varje förändring i ränteläget skall avspegla sig jämväl för egnahemslåneräntans
vidkommande, vilket ju i själva verket skulle betyda en övergång
till rörlig ränta, bör enligt min mening både ur principiella synpunkter
och med hänsyn till därmed följande olägenheter av praktisk art (omräkningar
av amorteringsplaner lii. m.) en ändring av räntesatsen för egnahemslån icke
nu ifrågakomma. Jag vill erinra, att samma låga diskonto som det för närvarande
tillämpade gällde under åtskilliga år under 1930-talet, under vilken period
egnahemslåneräntan icke var lägre än för närvarande utan för flertalet
sådana lån densamma som nu och för vissa lån något högre. Det läge, som kan
uppstå i samband med övergången till fredsförhållanden, t. ex. å lånemarknaden,
kan icke nu överblickas. Med hänsyn till det anförda tala övervägande
skäl för att den företagna sänkningen av riksbankens diskonto i nuvarande

Tisdagen den 10 april 1945.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

läge icke bör föranleda nedsättning av egnahennslåneräntan. Jag vill även
framhålla, såsom jag uttalade i propositionen till 1939 års riksdag angående
egnahemsverksamheten, att det vore lämpligt att lån intill 60 procent av fastighetsvärdet
foges hos annan långivare än egnahemsorganisationen. Örn så
sker, ha ju egnahemslånetagama möjlighet att belåna botteninteckningama
mot den ränta, som gäller för ögonblicket hos sådana kreditinrättningar, som
ha en stabil räntesats för en längre tid framåt. Jag vill tillägga, att enligt
min mening skulle stora administrationskostnader inbespams för statsverket,
örn man använde de vanliga sparbankerna, hypoteks inrättningarna och jordbrukskassorna
för denna lånerörelse.

Härpå anförde:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag ber först att få tacka statsrådet
för det lämnade svaret.

Denna fråga har interpellationsvägen bragts inför riksdagen på grund av
den räntesänkning, som riksbanksfullmäktige beslöto för någon tid sedan för
riksbankens del och som hade till följd en räntesänkning hos andra bankinrättningar.
Det är givet, att på grund av denna räntesänkning egnahemslånen
komma att ligga oförmånligt till.

Statsrådet säger —• och det vill jag icke alls polemisera emot — att han anser
det förmånligt med en fast räntefot för egnahemslånen, och han talar om
den långa löptiden av 26 år för jordbrukslånen och 21 år för bostadslånen.
Samtidigt framhåller han att det är givet, att under en så lång tid fluktuationer
kunna uppstå i ränteläget. Jag skulle tro att statsrådet menar, att man
icke kan vid alla tillfällen gå in för att sänka räntan på egnahemslånen. Nu
är det emellertid så, att egnahemsverksamheten, som har till ändamål att förmedla
bostäder åt obemedlade personer på landsbygden dels i form av jordbruksegnahem,
dels i form av bostadsegnahem, hela den tid den pågått varit
en social angelägenhet. Den startades någon gång strax efter sekelskiftet och
korn till för att man ville försöka hämma flykten till andra länder, hämma
emigrationen. Sedan ha andra omständigheter gjort, att verksamheten vidgats,
förbättrats och rättats efter tidens krav. Principen har dock alltid varit,
att de uppoffringar, som staten gör, skola vara berättigade med hänsyn till
denna gagnande verksamhets sociala karaktär. Samtidigt har principen varit
den, att räntan för dessa lån skulle vara relativt förmånlig. Jag tror man kan
säga, att som grundprincip hela tiden har gällt, att ränteläget skulle vara en
aning lägre än det allmänna ränteläget — givetvis nied viss fluktuation. När
nu förhållandet blivit det som här inträtt, d. v. s. att egnahemslånetagama
komma i ett försämrat läge, får man ju ändå säga, att det uppstått en helt
ny situation.

Statsrådet framhåller, att det under 1930-talet var en liknande period för
egnahemslånetagarnas del. Ja, det är riktigt. Men går man igenom riksdagshandlingarna
från den tiden, skall man finna, att det vid samtliga riksdagar
gjordes framställningar om sänkning av denna ränta. De ledde också så småningom
till resultat.

Nu är det ju också så, att det icke bara är räntan på egnahemslånen som
är föremål för omprövning. Vi lia i år fått en proposition — nr 125 —- som
gäller sänkning av räntan på tertiärlån. På tredje avdelningen i statsutskottet
ha vi i dag förbehandlat denna proposition, och det är tydligt, att det icke blir
något annat resultat än ett tillstyrkande av propositionen. Denna avser en
sänkning av räntan med a/2 % på nya tertiärlån. Samtidigt föreligga motioner,
som gå längre än propositionen och vari man föreslår samma sänkning icke

Nr 15.

Tisdagen den 10 april 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

bara p;wle nya lånen utan också på redan beviljade lån. Jag tror icke att jag
begär någon orätt, om jag säger, att avdelningen har kommit överens om att
gå in för propositionen, alltså avstyrka motionerna. Emellertid uttalar avdelningen,
att när fredsförhållandena inträda, dessa frågor böra bli föremål för
omprövning. Propositionen berör räntan på tertiärlån för byggnadsföretag, avseende
flerfamiljshus eller sådana enfamiljshus, som uppföras eller ombyggas
av kommun eller därmed jämställd företagare. Andra tertiärlån finnas ju, som
icke inbegripas i propositionen, och avdelningen har därför föreslagit en utvidgning
och hemställer att Kungl. Majit överväger liknande åtgärder i fråga
örn räntan på andra, liknande lån. Det blir alltså i viss mån ett uttalande i positiv
riktning för sänkning på liknande lån.

Statsrådet uttalar till sist, att egnahemslånetagarna kunna få lån upp till
60 % av fastighetens värde hos annan långivare än egnahemsorganisationen.
Ja, det är riktigt, och det äger sin tillämpning när det gäller nya lån. Men
saken ligger annorlunda till när det är fråga örn gamla lån. Statsrådet menar,
att man då kan flytta över de gamla lånen i andra bankinrättningar. Men jag
skulle tro, att det är en åtgärd som icke kommer att vidtagas i särdeles stor
utsträckning. Trögheten är ganska stor hos allmänheten. Jag skulle dessutom
tro, att det ligger så till, att egnahemslånetagarna nu — med all rätt enligt
min uppfattning — förvänta att den låga ränta, som riksbanksfullmäktige väl
avse skall bli någorlunda varaktig, också skall komma att gälla egnnahemslånen.

Nu säger statsrådet — och jag lade särskilt märke till att statsrådet tryckte
på den saken -—- att det icke nu kan ifrågakomma att sänka räntan på egnahemslånen.
Jag vill i detta uttalande se ett bevis för att statsrådet förmenar,
att det kan gå an att komma och få frågan prövad i fortsättningen med hänsyn
till utvecklingen för det allmänna ränteläget och att det icke är alldeles
uteslutet, att man kan emotse en omprövning framdeles av frågan om räntan
på egnahemslånen. Jag vill därför uttrycka den förhoppningen, att det skall
gå därhän, att ränteläget, när det gäller dessa, något så när kommer att motsvara
ränteläget inom annan låneverksamhet av motsvarande art.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrssou-Bramstorp:
Herr talman! Man skall ju aldrig säga aldrig, och därför säger jag att jag nu
anser att det inte bör ifrågakomma. Men jag kan ju säga, att min personliga
uppfattning är bestämt den, att egnahemslånetagarna skulle få det betydligt
bättre, om de toge de 60 procenten i botten — till och med sparbankerna lämna
för närvarande lån upp till 70 procent av taxeringsvärdet — i andra kreditinrättningar
till de räntor, som nu lämnas. Hypoteksförcningarna konvertera nu lån
och lämna nya lån till 3 procent ränta och 0,1 procent i förvaltningsbidrag.
.Sparbankerna lämna lån inom 60 procent av taxeringsvärdet till 3 procent och
något däröver för den del av lånet som ligger mellan 60 och 70 procent. Nog
skulle staten spara pengar i administrationskostnader och egnahemsnämnderna
och egnahemsdirektörerna besparas mycket arbete, örn dessa möjligheter allmänt
användes av låntagarna. Sparbankerna, hypoteksföreningarna och jordbrukskassorna
ha sin personal, som inte behöver bli större därför att den sköter
även dessa lån. Då tror jag vi skulle få ett sundare system.

Jag tycker egnahemsfastigheterna skola betraktas som andra jordbruksfastigheter,
endast med den skillnaden, att staten skall bisträcka med den långivning,
som ligger upp till 90 procent. Den ligger ju över all annan långivning,
och där är det statens plikt att träda emellan. Där är det rimligt att staten
lämnar lån till förmånliga räntor, men jag menar att 3x/2 eller 3,6 procent
ränta för dylika lån är inte orimligt även med nuvarande ränteläge.

Tisdagen den 10 april 1945.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag vill i anledning av herr statsrådets
påpekande här endast säga, att den del av dessa lån, som kan tagas i andra
kreditinrättningar, alltså till 60 resp. 70 procent av taxeringsvärdet, blir i
förhållande till det fastighetsvärde, som egnahemsnämnderna åsätta, . inte så
värst stor. Egnahemsnämnderna värdera nämligen fastigheterna i färdigbyggt,
upprustat skick, och deras värde kommer därför att ligga relativt mycket högre
än taxeringsvärdet. Alltså, den del som kan belånas i banker, blir inte riktigt
så stor som herr statsrådet har velat ifrågasätta.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Med anledning av herr statsrådets
och chefens för jordbruksdepartementet uttalande nyss, att man ifrån
egnahemslånetagarnas sida borde i större utsträckning än som sker taga bottenlånen
i andra kreditinrättningar än ur egnahemslånefonden, så vill jag
bara fästa uppmärksamheten vid att detta är möjligt då det gäller^ nya lån,
men beträffande de gamla lånen är det väl inte så lätt att vidtaga någon ändring.
Gäller det lån på jordbruksfastighet är det uppenbart, att örn vederbörande
tar bottenlånet i en hypoteksförening, där räntesatsen är bunden för
hela lånetiden, kan det kanske vara en fördel att ha den anordningen, men då det
gäller bostadsfastigheter, vilka icke kunna belånas i hypoteksförening utan
vilka man får vända sig till sparbankerna med, tror jag inte att låntagarna
äro särskilt angelägna att placera huvudparten av lånet i en sparbank. Det
kan ju tänkas att, såsom under nu rådande förhållanden, räntan vid lånetillfället
är något lägre än den som erhålles i egnahemslånefonden, men å andra
sidan är ju räntan inte bunden utan blir beroende av räntefluktuationerna.
Det kan således inträffa under lånetiden, att deli del av ett egnahemslån,
som är placerad t. ex. i en sparbank, kommer att löpa med en högre, ränta än
den övre delen. Dessutom är det ju, som interpellanten nyss säde, inte taxeringsvärdet
som läggs till grund för beräkning av lånebeloppet vid egnahemsbelåning
utan det av egnahemsnämnden åsätta värdet på fastigheten, och detta
värde brukar inte vara detsamma som taxeringsvärdet. Följaktligen blir den
marginal, som ligger mellan det belopp som man kan få i en bank och det som
man får som egnahemslån, i vissa fall större och i andra fall mindre. Jag tror
att man kan säga som statsrådet nyss sade, att det är angeläget att räntevillkoren
för dessa egnahemslån bli så stabila som möjligt, så att vederbörande
vet vad han har att räkna med. De böra inte fluktuera med räntefluktuationerna
i övrigt. Örn å andra sidan det nuvarande ränteläget med de låga räntor,
som nu gälla i allmänna marknaden, blir bestående någon längre tid, blir det
nödvändigt att överväga, huruvida man inte skall företaga en justering av
räntan på egnahemslån. Detta gäller såväl bostadslån som jordbrukslån.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pelirsson-Bramstorp:
Herr talman! »Tåg har ju sagt i interpellationssvaret, att utvecklingen av ränteläget
inte nu kan överblickas. Det är självfallet, att då man kommer in i efterkrigsförhållanden
och fredliga förhållanden, kan man bättre överblicka ränteläget.
Det var därför jag säde till herr Pettersson i Dahl, att jag vill inte säga
aldrig, utan sådana saker få naturligtvis prövas.

Gentemot herr Andersson i Tungelsta vill jag säga, att jag har talat med
många sparbanksmän som sagt, att de lösa in bottenlånen hos egnahemslånefonden.
således gamla lån, vilken dag som låntagarna göra anspråk på det, och de
äro''bestämt av deln övertygelsen att det skulle föra nytta med sig. .Även om
dessa lån äro lämnade på en högre värdering, som inte motsvarar, fastigheternas
taxeringsvärde, så blir det ju ändå 60 resp. 70 procent av taxeringsvärdet som

Nr 15.

Tisdagen den 10 april 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

man kan få låna på annat håll, och då blir ju denna del av lånen avkopplad
från egnahemsorganisationen.

Därtill skulle jag vilja säga, att i sparbankerna kan man numera binda lånen
i tio år. Sparbankerna ha rätt enligt nuvarande lag att binda räntan i tio år. I
hypoteks föreningarna kan man binda lånen i 30 eller 40 år men med konverteringsrätt
efter tio år. Jag tror således att det finns former för att avkoppla en
del av det arbete, som egnahemsorganen nu belastas med.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 243, angående anslag till Medicinalstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret 1945/46 m. m.; samt

till bevillningsutskottet propositionen, nr 255, angående prisutjämningsavgifter.

§ 5.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionen nr 565 av herr Osterman m. fl.; samt

till bevillningsutskottet motionen nr 566 av herrar Sundström i Skövde och
Lövgren.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden nr 11—13,
statsutskottets utlåtanden nr 6 och 49—51, bevillningsutskottets betänkanden
nr 24 och 25, första lagutskottets utlåtanden nr 22, 24 och 25, andra lagutskottets
utlåtanden nr 20—26, andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
nr 4 samt andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.

§ 7.

Föredrogs den av herr Olson i Göteborg vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet angående vissa fastighetsägare
enligt civilförsvarslagen åliggande skyldigheter.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogs den av herr Henriksson vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, angående tobaksmonopolets
behandling av konsumentkooperativa affärer såsom kunder i jämförelse
med dess behandling av övriga återförsäljare av tobaksvaror.

Kammaren biföll denna anhållan.

Tisdagen den 10 april 1945.

Nr 15.

§ 9.

Herr Spångberg erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! För ge-I>Ufrelation.
nomförande av civilförsvarets organisation åläggas kommunerna omfattande
uppgifter, som medföra betydande utgifter för dem. Dessa uppgifter beröra
anordnande av skyddsrum, brandskydd, anskaffande av expeditions- och andra
lokaler, anställande av viss personal m. m. Även om länsstyrelserna ha ett stort
inflytande över civilförsvarets organisation och dess effektivitet, rör det sig
dock om kommunala angelägenheter, där man bör räkna med den kommunala
självständigheten.

Erfarenheten visar emellertid att länsstyrelserna ingripa vid förberedande
handläggning av ärendena, vilket medför såväl ökade kostnader som ett äventyrande
av den kommunala självständigheten. Härigenom ha hos de kommunala
myndigheterna uppstått både osäkerhet beträffande kommunernas befogenhet
och missnöje och förvirring.

Till belysning av anförda förhållanden får jag anföra följande, fall. Effei;
framställning från civilförsvarschefen begärde för en tid sedan civilförsvarsnäinnden
i Säffle hos köpingens kommunalfullmäktige, att tvenne rum skulle
upplåtas i en köpingen tillhörig fastighet för ordnatode av civil förs varnby rå.

Mot denna framställning hade civilförsvarschefen anfört avvikande mening så
tillvida, att han önskade två andra kontorslokaler på den privata hyresmarknaden.
Kommunalnämnden beslöt enhälligt tillstyrka civilförsvarsnämndens
framställning. Då beredningsutskottet senare behandlade ärendet förelåg en
skrivelse från civilförsvarschefen vari »på anmodan av Konungens befallningshavande
i länet» anhölls »att de ärenden rörande civilförsvarsfrågor, som för
närvarande äro under kommunal myndighets handläggning och beslut, omedelbart
måtte bordläggas i avvaktan på ett sammanträde, som Konungens
ningshavande bär för avsikt att hålla med vederbörande kommunala myndigheter
före ärendenas vidare behandling». Förutom ärendet örn kontorslokalerna
förelåg även en fråga örn anställande av ett skrivbiträde, varom framställning
gjorts av civilförsvarschefen.

Dylika frågor böra väl anses kunna skötas av kommunerna utan inblandning
på förberedande stadium från länsstyrelsernas sida. Ingripanden som ske på detta
sätt innebära en fara för den kommunala självstyrelsen och äro därför av
stor principiell innebörd, varför det synes lämpligt att få del av regeringens
synpunkter i denna principiellt viktiga fråga.

Med anledning av vad här anförts anhåller jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet få framställa följande
frågor:

Har herr statsrådet observerat, att länsstyrelserna ingripa vid behatndlingen
av civilförsvarsfrågor på ett sätt som äventyrar kommunernas inflytande vid
handlägginingen av dessa ärenden?

Om så är förhållandet, har herr statsrådet för avsikt att vidtaga åtgärder för
säkerställande av kommunernas bestämmanderätt?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från konstitutionsutskottet:

nr 121, i anledning av väckt motion om viss ändring i gällande bestämmelser
om landstingsområdes indelning i valkretsar; och

Nr 15.

Tisdagen den 10 april 1945.

nr 124, i anledning av väckta motioner om viss ändring i § 7 riksdagsordningen
m. m.; samt

från statsutskottet:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Andersson i Malmö m. fl., nr 567, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 240, angående vissa anslagsfrågor i anledning av omorganisation av
det rättspsykiatriska undersökningsväsendet;

herrar Osterman och Ståhl, nr 568, likaledes i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 240;

herrar Osterman och Ståhl, nr 569, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 241, angående anslag till Statens sinnessjukhus: Avlöningar m. m.; saint

herr. Olsson i Mellerud m. fl., nr 570, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 241.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.10 em.

In fidem
Sune Norrmem,

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Onsdagen den 11 april.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Hans excellens herr statsministern Hansson avlämnade Kungl. Maj :ts skrivelse
till riksdagen, nr 257, angående förordnande av statsrådsledamöter att
uppläsa Kungl. Martts öppna brev till riksdagen angående vissa grundlagsfrågor.

Av nämnda skrivelse, som nu föredrogs, inhämtades, bland annat, att Kungl.
Majit förordnat hans excellens herr statsministern Per Albin Hansson att i
riksdagens andra kammare uppläsa Kungl. Maj :ts öppna brev i ämnet.

Med anledning härav lämnade herr talmannen ordet till hans excellens herr
statsministern Hansson, som uppläste Kungl. Maj :ts öppna brev till riksdagen,
nr 258, angående vissa grundlagsfrågor.

Uppläsningen åhördes av kammarens ledamöter stående.

§ 2.

Justerades protokollen för den 5 och den 7 innevarande april.

§ 3.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Riksdagsledamoten E. S. Eriksson, Kolbäck, är på grund av akut luftvägsinfektion
med feber förhindrad att närvara vid riksdagens sammanträde den
11 april 1945, vilket härmed intygas å heder och samvete.

Hallstahammar den 10 april 1945.

Tage Harvig,

leg. läk.

§ 4-

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj :ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 248, angående ändrade grunder för användningen
av anslaget till Skogsvård m. m.: Ersättning åt skogsvårdsstyrelser för visst
biträde vid virkesavverkning m. m.

§ 5.

Föredrogos var efter annan och remitterades till statsutskottet följande på
bordet liggande motioner:

nr 567 av herr Andersson i Malmö m. fl.;

nr 568 och 569 av herrar Osterman och Ståhl; samt

nr 570 av herr Olsson i Mellerud m. fl.

§ 6.

Föredrogs den av herr Spångberg vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

herr statsrådet och chefen för socialdepartementet, angående handläggningen
av civilförsvarsfrågor.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Motioner oi,i Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 11, i anledning av väckta
beredande at motioner örn beredande åt landsbygdens befolkning av rättvisare representa^befolknin^
^on 1 riksdagens andra kammare.

av rättvisan Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 221
lim Triks- i första kammaren av herr Heiding m. fl. och nr 359 i andra kammaren av
dauen* andm herrar Svensson i Grönvik och Jonsson i Skedsbygd hade hemställts, »att rikskammare,
dagen i skrivelse till Kungl. Majit ville hemställa om utredning och förslag
angående möjligheterna att genomföra sådana modifikationer av valmetod och
valkretsindelning för andra kammaren, att åt landsbygdens befolkning beredas
bättre och rättvisare förutsättningar för en mot dess storlek och betydelse
svarande representation».

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Albert Andersson och Pettersson i Norregård,
som inom utskottet yrkat, att utskottet måtte tillstyrka de föreliggande
motionerna.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Pettersson i Norregård: Herr talman! I sitt yttrande över den föreliggande
motionen har utskottet hänvisat till de utlåtanden, som av tidigare
riksdagar avlåtits i anledning av motioner med liknande syfte som denna. Förhållandena
ha dock med varje år ändrat sig så högst betydligt att man nu tycker,
att de motiv, som funnits tidigare för avslag på dessa motioner, ej nu
skulle föreligga med de förhållanden som nu råda i fråga örn befolkningsutvecklingen.
Hela utvecklingen när det gäller flykten från landsbygden är dock
sådan nu, att något måste göras, örn landsbygden i val skall kunna hävda
sig gentemot storstäderna. Folkmängdens fördelning på landsbygd och städer
förutsätter en sådan förskjutning. Jag skall här icke trötta med några
siffror i större skala, men jag vill dock nämna något örn den utveckling som
skett under de sista hundra åren. 1840 bodde 90,3 procent av landets befolkning
på landsbygden och endast 9,7 i städerna. 1900 voro motsvarande siffror
78,5 procent, resp. 21,5 procent och 1943 60,1 procent, resp. 39,9 procent. Man
förstår att med den förskjutning, som sålunda uppstått, och med de möjligheter
städernas befolkning har att kunna utöva sin rösträtt landsbygden är
handikappad, när valkretsarna blivit gemensamma för landsbygd och städer.

Det är ju ingen ovanlig framställning, som här göres. Tidigare var det så att städerna
hade en större representation i förhållande till folkmängden än landsbygden.
På 1860-talet exempelvis behövde städerna icke mer än hälften så många
invånare för varje mandat som landsbygden. Det var en eftergift från landsbygden,
då städerna gåvos möjlighet att öka sin representation. Nu lia vi samma
förhållanden, nämligen att städerna äro gynnade i förhållande till landsbygden,
då de ha en större representation än landsbygden. Man tycker ju,
att städernas representanter icke borde löna den godhet, som landsbygden
tidigare visat i detta avseende, med att sätta sig på tvären, när landsbygdens
folk försöker få en representation, som kan hävda sig mot städernas. Vad
motionärerna begära är en utredning för att det skall bli möjligt för lands -

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Motioner om beredande åt landsbygdens befolkning av rättvisare representation
i riksdagens andra kammare. (Forts.)
bygden att kunna få en sådan representation att icke stadsvalkretsarna överflygla
landsbygden. Det var ju också meningen med den nuvarande vallagen att
storstäderna skulle vara särskilda valkretsar. Dessa valkretsar ha emellertid undan
för undan försvunnit. 1921 funnos endast 6 dylika valkretsar för större städer
och nu endast 3, nämligen Stockholm, Göteborg och den s. k. fyrstadsvalkretsen,
Malmö-Hälsingborg-Landskrona-Lund. Alla andra städer med sin ofta
stora befolkning lia ingått i landsbygdsvalkretsarna. Det är helt naturligt att
landsbygden härigenom blir handikappad i förhållande till städerna i sin förmåga
att kunna hävda sina intressen. Härtill kommer emellertid att landsbygdens
befolkning ofta har mycket lång väg till vallokalerna och därigenom svårt
att utöva och utnyttja sin rösträtt. En sammanslagning av stads- och landsbygdsvalkretsar
betyder uppenbart, att städerna bli överrepresenterade på
landsbygdens bekostnad. Det är av stor vikt att rättvisa skipas i här ifrågavarande
avseende, ty skola vi kunna hålla det politiska intresset uppe på landsbygden,
måste vi skapa möjlighet för dem som där bo att kunna utöva sin
rösträtt och få valuta för sitt politiska intresse i en rättvis mandatfördelning.
Annars slocknar detta intresse.

Jag skall icke uppehålla mig längre vid motionen, ty motionärerna komma
väl att vidare utveckla de synpunkter de lia på frågan. Jag har emellertid
velat säga några ord för att motivera varför herr Albert Andersson och jag i
utskottet reserverat oss för bifall till motionen. Vi finna ingenting underligt i
att förslag framställes om den begärda utredningen, och nog tycker man, att
riksdagen borde kunna tillmötesgå en begäran örn en undersökning rörande
en förbättrad politisk representation för landsbygden.

Herr talman! Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till den av herr Albert
Andersson och mig avgivna vid detta utskottsutlåtande fogade reservationen.

Herr Hallén: Herr talman! För en hel del år sedan förekom det här i
Stockholm att man, när man skulle dela in staden i valkretsar för stadsfullmäktigval,
^ företog sig något, som i pressen kallades valgeometri, d. v. s. man
försökte på det mest knepiga vis så att säga flytta ihop olika stadsdelar, framförallt
då av hänsyn till befolkningens ekonomiska ställning, för att kunna
säkerställa en viss representation åt vissa partier. Nu vill herr Pettersson i
Norregård slå vakt omkring något, som han kallar ett landsbygsintresse,
och han menar därvidlag att man skall spalta upp valkretsarna så att den renodlade
)andsbygden får så att säga vara i fred för rösterna från städer och
industrisamhällen.

o hist är som. utskottet framhåller fullkomligt ogörligt att åstadkomma en
sadan uppdelning. Nu framhåller herr Pettersson i Norregård liksom också
motionärerna, att det ju dock finns vissa stadsvalkretsar, exempelvis Stockholn!
och Göteborg, och att man skall kunna slå in på den vägen. Det väsentliga
för rätten att rösta är väl emellertid icke den omständigheten att vederbörande
är skriven i en stad eller på landet. Hur skulle det gå, om man
försökte ett sadant system, och hur skulle jordbrukarna därigenom kunna få
vara i fred för andra, da ju en vacker dag även på don rena landsbygden kan
uppstå en storindustri, exempelvis ett stort tegelbruk, med därmed följande
stadsliknande företeelser som H. S. B.-hus och konsumbutiker och andra sådana
där olägenheter, som höra hemma i städerna? Hur skall man då göra? Skall
det samhället betraktas som en slags isolerad ö och i rösträttsavseende dragas
undan den övriga valkretsen, eller bur har man tänkt sig saken? Och för
övrigt: hur länge skulle en sådan valkrets bli vid liv? Man kan icke låsa fast

Andra kammarens protokoll Idka. Nr lb.

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fin.

Motioner örn beredande åt landsbygdens befolkning av rättvisare representation
i riksdagens andra kammare. (Forts.)
livet och utvecklingen, utan en vacker dag ändrar bygden struktur. Man må
ha den i och för sig sympatiska avsikten att vilja slå vakt örn jordbrukets
intressen för att ge jordbrukarna en skälig medbestämmanderätt i samhällets
utveckling, men jag ifrågasätter örn det är den rätta vägen att gå till riksdagen
för att via politiken söka snickra örn vårt representationsskick. Detta
förslag kan leda till det av Mussolini lanserade korporativa systemet; detta
är den faktiska konsekvensen. I denna kammare satt för många år sedan
borgmästare Lindhagen, som var en mycket varmhjärtad man, vilken så fort
han upptäckte ett missförhållande kom med en motion i saken, även örn denna
icke hade något med riksdagens arbetsuppgifter att göra. Jag har den uppfattningen,
herr talman, att om man skall försöka se till att det svenska jordbruket
får ett större inflytande än det nu har på vårt samhällsliv så bör
detta ske på helt andra vägar; det tycker jag att alla kloka och framsynta
jordbrukare borde ha insett. Det är genom jordbrukarnas egna organisationer
av kooperativ och ekonomisk natur som de böra bevaka sina skäliga intressen,
men att gå fram denna väg och snickra till valkretsar efter den här ifrågasatta
metoden finner jag alldeles otänkbart.

Jag förstår icke vad det är herr Pettersson i Norregård klagar över egentligen.
Han kommer själv från en valkrets, som har nio representanter här i
kammaren och av vilka icke mindre än sex äro jordbrukare. Här sitta nämligen
herr andre vice talmannen Carlström, som är lantbrukare, hemmansägaren
Abel Andersson i Löbbo, godsägaren greve von Seth, hemmansägaren
John Pettersson i Norregård, lantbrukaren Ludolf Boman och hemmansägaren
Gustaf Svensson i Vä. Jag tycker det är en ganska riklig representation
av jordbrukare, ja, de äro egentligen alldeles överrepresenterade i denna valkrets.
Men ingen människa har därför kommit på den tanken, att man skulle
snickra om den valkretsen på något sätt. Jag tror att örn syftet med motionen
är att man vill hindra flykten från landsbygden, eller något dylikt föresvävar
motionärerna, man kan nå det avsedda resultatet på helt andra vägar
än på det här ifrågasatta sättet.

Herr talman! Jag ber att får yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag begärde ordet närmast med
anledning av ett uttryck av den föregående ärade talaren i vilket han liksom
ville ironiskt ifrågasätta, om jordbrukarna vilja vara i fred för städernas befolkning
och för dem som bo i industrisamhällena. Jag tycker att den där ironien
skorrar litet mer än vanligt olyckligt just i närvarande tid. Ty hur skulle
det se ut i landet i dessa dagar, örn skogsbrukets och jordbrukets män isolerade
sig och städernas befolkning finge vara i fred? Jag tror icke att man skall
söka . frammana löjet i en situation, som kan inträffa i detta fall. Både herr
Hallén och jag känna tillräckligt folket och det människomaterial, som herr
Hallén ironiserade över och som skulle vara så känsligt med avseende å kontakten
med städernas innevånare. Denna befolkning har sannerligen, fått vänja
sig vid det hårda livet.

Det är icke känslan för och viljan att få vara i fred, som är utgångspunkten
för och motivet till motionen. Nej. frågan har en betydligt djupare och större
räckvidd. Jag är alldeles övertygad om, att herrarna förr eller -senare skola
komma, underfund med att det kanske hade varit klokt att i god tid ordna det
så att icke den avflyttning till -städerna och industrisamhällena, som nu äger
rum, kommit till stand, och att det nuvarande tillståndet icke är enbart lyckosamt.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Motioner örn beredande åt landsbygdens befolkning av rättvisare representation
i riksdagens andra kammare. (Forts.)

Jag tror det kan anföras lika goda skäl i dag för att man, liksom tidigare
skett, föreslagit, att det borde tagas under övervägande, huruvida det icke
skulle vara möjligt att få fram ett valsystem, som gave en rättvisare representation
åt de grupper i samhället, som nu äro mer eller mindre styvmoderligt
behandlade i det avseendet. Varför vidtog man förändringar i valsystemet, när
städerna hade en betydligt större representation än de rent matematiskt skulle
lia haft? Ja,, såvitt jag kan begripa var det för att de intressen, som -städernas1
innevånare representerade, skulle få göra sig mera gällande än som kunde ske
med ett system, som strängt höll sig till befolkningens storlek. Fet var. för att
förbättra deras möjligheter att tillgodose sina intressen, som de, vilka då
sutto inne med inflytandet i samhället, icke motsatte sig en sådan sak. Men
nu är läget förändrat. Nu är man icke lika angelägen örn att skapa rättvisa
på detta område, nu har förhållandet blivit liksom omkastat. Varken konstitutionsutskottets
ordförandes yttrande här i dag eller utskottsutlåtandets
formulering tycker jag tyder på att utskottet har överansträngt sig för att finna
skäl, som motivera en utredning i detta fall. Man bara rycker på a,xlama^ och
säger: Det här tycka vi icke örn, och därför säga vi att det icke finns några
skäl att göra något utan vi hemställa om avslag på motionen på skäl, som vi
framfört tidigare; det är bäst att leva i det stilla lugnet och att i fortsättningen
icke skapa någon oro på detta område. Det är egentligen den känslan
man får, när man läser utskottsutlåtandet. Jag tyckte ju också, att jag
icke riktigt kunde känna igen min vän herr Hallén och hans ironiska anförande,
ehuru han nog hade ett och annat vänligt uttryck för motionärernas^ vidkommande.
Men reservanterna vill han häckla, och särskilt glad var häri åt att
kunna få eif grepp på dem genom att försöka räkna ut varför egentligen herr
Pettersson i Norregård ville lia en ändring till stand i Jönköpings län, där
ju jordbrukarna i själva verket skulle vara överrepresenterade. Det skulle
ju vara att underskatta herr Hallens intelligens alltför mycket, om man skulle
inbilla sig att han själv trodde att herr Petterssons i Norregård motiv enbart
hänförde sig till Jönköpings län.

Herr talman! Jag är icke så sangvinisk att jag tror att vi kunna vinna någon
framgång i dag i denna fråga, men jag tror att frågan är -av den art och betydelse
att man icke kan gå förbi densamma även. i fortsättningen och bara
helt ironiskt rycka på axlarna. Jag tror att en- tid skall komma, då man mera
på allvar får ta upp denna sak. Jag är fullt medveten om, att vi icke ha tillräcklig
förståelse vare sig från konstitutionsutskottets eller kammarens sida,
men det är för att ge uttryck åt en meningsriktning, som icke begränsar sig
till de ytterlighetsståndpunkter och motiv, som herr Hallén ville göra gällande
skulle vara förhanden, och för att föra fragan -framåt i syfte att skapa ett
produktivt liv i framtiden, som jag yrkar bifall till den väckta motionen.

Herr Pettersson i Norregård: Herr talman! Utskottets ordförande framförde
i dag ungefär samma argument som i u-tskottet. Även där påpekade han, hur
det ligger till i Jömköpings län. Det imponerade inte pa mig, ty man får se på
befolkningsutvecklingen i hela landet och den utgör ett tillräckligt -skäl för
att motionen bort bli mera beaktad av utskottet än som -skett. Det var emellertid
inte för att säga detta som jag begärde ordet utan på grund av herr Hallens
argumentering när det gällde det inflytande som han menade att landsbygden
kan lia på r /görandet av landsbygdens intressefrågor. Han anförde samma
argument i utskottet. Det finns organisationer, säde han, som icke lia politisk
syftning, vilka kunna bevaka denna rätt. dag framställer här samma fråga

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Motioner örn beredande åt landsbygdens befolkning av rättvisare representation
i riksdagens andra kammare. (Forts.)
som i utskottet, nämligen om herr Hallén anser, att det är en önskvärd utveckling,
att organisationerna utanför riksdagen skola bli beslutande, när det
gäller de avgörande frågorna. Jag tror, att vi redan nu ha fått nog av detta
i vårt samhälle utan att vi skola behöva fortsätta på den vägen att vädja till
organisationerna utanför riksdagen att taga dessa saker i sin hand. Därigenom
skulle riksdagen så småningom bli en marionettfigur i toppen, som finge foga
sig i de beslut som organisationerna fattade på sina möten. Den utvecklingen
kommer kanske ändå, men vi böra icke spela bort riksdagens möjligheter att
bli den bestämmande i samhället. Därför böra vi slå vakt örn möjligheterna att
hålla det politiska, intresset bättre vid liv och försöka i möjligaste män bevara
den politiska maktställningen åt olika grupper. Jag menar, att det är på tiden
att vi även se till de möjligheter som vi ha att på de politiska vägarna bevara
riksdagens inflytande.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Det kanske icke tjänar mycket till
att i detta sammanhang ytterligare orda i denna fråga. Det var emellertid närmast
i anledning av herr Halléns ytterligt stora förenkling av detta problem,
som jag begärde ordet.

Herr Hallén talade som örn det här endast skulle vara en fråga som rör jordbrukarna.
Visst är det en fråga som rör jordbrukarna — det skall icke förnekas
— men samtidigt är det en fråga som rör hela den svenska landsbygden.
Låt oss taga ett exempel. Stockholm har 22 representanter. De ha
naturligtvis mycket lätt att i den svenska riksdagen bevaka Stockholms stads
intressen ur skilda synpunkter. De äro representativa för olika samhällsgrupper
och olika samhällsintressen och kunna överblicka det hela på ett helt
annat sätt än som är möjligt för en representant för en glest befolkad landsbygd,
vilken kanske är nödsakad att taga ställning till alla de olika mångskiftande
problem, som uppkomma inom hans valkrets, och försöka föra fram
dem i den svenska riksdagen. Det är en förenkling av problemet, när man
talar örn att det enbart gäller att tillgodose jordbrukarnas intressen. Ser man
numerärt på jordbrukarrepresentationen kan man säga att den är fulltalig. Örn
man emellertid ser frågan ur synpunkten att bevaka olika landsbygdsintressen,
finner man, att riksdagsmännen från landsbygden ofta nog lia många
kvadratmil inom sin intressesfär, som de äro skyldiga att bevaka. Det är
mångskiftande problem man nödgas taga ställning till, och det gör, att landsbygdens
representanter icke kunna på samma sätt som städernas tillgodose sina
väljares intressen.

Utvecklingen har också tydligt nog gått i denna riktning, under det att
städernas intressen allt mer och mer beaktas. Jag skall bara peka på en sådan
sak som dyrortsgrupperingen, som visar, att städernas representanter förstått
att skaffa städerna en i jämförelse med landsbygden fördelaktig särställning.
Under tiden har emellertid den svenska landsbygden avfolkats mer och mer.
De ekonomiska möjligheterna ha icke varit desamma på landsbygden, och folket
har därför dragits in till städerna mer och mer och överhuvud taget övergått
till mera stadsbetonade näringsgrenar.

Jag tror i likhet med herr Svensson i Grönvik, att det är anledning att se
upp med detta problem i tid. Det är skäl att verkligen börja tänka på örn man
icke skulle kunna finna någon utväg, varigenom landsbygdens samlade intressen
skulle kunna bli bättre tillgodosedda i den svenska riksdagen, och det är
naturligt, att man då först siktar på att åstadkomma en bättre representation
för den svenska landsbygden i riksdagen.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Motioner om beredande åt landsbygdens befolkning av rättvisare representation
i riksdagens andra kammare. (Forts.)

Ja, herr talman, det är i huvudsak de synpunkter jag har lagt på detta
problem, när jag har skrivit under denna motion. Jag förstår, att det i dagens
läge icke tjänar mycket till att stå här och argumentera ytterligare och jag
skall därför inskränka mig till att yrka bifall till motionen.

Herr Fast: Herr talman! Om man icke förut varit på det klara med motionens
syfte så måste jag säga, att sedan jag hört försvararna för denna motion
i kammaren, förefaller det hela ännu oklarare. Man frågar sig vad syfta herrar
motionärer egentligen till? Det tror jag icke man har fått svar på eller
egentligen kan få svar på, men det kan ju vara skäl att ställa ett par frågor
härvidlag. Det kanske klarar upp begreppen, örn man får tydliga svar.

Jag kan icke neka till, att jag i denna motion och i de yttranden som i dagens
debatt kommit fram från bondeförbundet känner igen något av de tongångar
som vår högt värderade ordförande i konstitutionsutskottet, professor
Reuterskiöld, vid några tillfällen gjorde sig till talesman för, då han förordade
det korporativa systemet, därför att han ansåg, att det skulle på ett bättre
sätt tillgodose en representation av de olika yrkesgrupperna, näringsidkare
o. s. v. Det har man emellertid tidigare icke velat gå med på icke ens från
bondeförbundet.

Nu bar man velat framställa den här saken som örn den skulle ha något med
landsbygdens avfolkning att göra. Det är väl icke några av herrarna som tro
på det? Vi ha ju två slag av landsbygd. Ett slags landsbygdskommuner förete
en ständig folkminskning, nämligen de som lia uteslutande jordbruksbefolkning.
Däremot stiger befolkningssiffran i de blandade landsbygdskommunerna,
de, som bestå av både jordbruksbefolkning och industribefolkning. Nu
har jag icke fått klart för mig vad man i motionen syftar till örn det är landsbygden
som helhet i motsats till städerna eller om det är jordbrukets befolkning
och dess intressen gentemot andra befolkningsgrupper man vill tillgodose
genom denna motion.

Jag tror icke det finns mer än två vägar att gå fram på. Den ena är att gå
in för det system som av mig berörts, nämligen det korporativa systemet, och
den andra är, att försöka göra en sådan avgränsning av valkretsarna, att man
skiljer ut städernas befolkning från landsbygdens. Strävanden i sistnämnda
riktning ha ju förekommit tidigare, men då vill jag fästa motionärernas uppmärksamhet
på att det bör vara litet konsekvens vid behandlingen av frågorna
från den ena dagen till den andra. Vi ha ju i år beslutat i konstitutionsutskottet
— så vitt jag vet utan någon reservation — att gå den motsatta vägen,
när det gäller landstingsmannavalen, där man tidigare uppspjälkade landsbygd
och städer, så att det var förenat med stora svårigheter att förena stad
med kringliggande landsbygd. Nu har man kommit till den uppfattningen,
att en stad utgör en naturlig samlingspunkt för kringliggande landsbygd och
därför menat, att man skall underlätta att lägga sådan stad till en landsbygdsvalkrets.
När man gör detta den ena dagen, skall ilian väl icke intaga
en motsatt ståndpunkt den andra dagen, ty en skillnad mellan landstingsmannaval
och riksdagsmannaval är principiellt omöjlig att upprätthålla. Men örn
man skulle försöka sig på en sådan sönderdelning av våra valkretsar kommer
man fram till något helt annat, nämligen till småvalkretsar; man kommer såvitt
jag förstår fram till enmansvalkretsar. Om jag icke är fel underrättad,
är man emellertid på bondeförbundshåll icke angelägen örn en utredning örn
införande av ett sådant system. Jag skulle icke vara så mycket emot en sådan
utredning, sedan man låtit pro portional ismen spränga sönder sina egna grän -

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Motioner om beredande åt landsbygdens befolkning av rättvisare representation
i riksdagens andra kammare. (Forts.)
ser och millimeterrättvisan fått sätta sin prägel på hela detta valsystem. Men
det är tydligen icke detta man syftar till här. Jag är livligt övertygad örn att
man kommer att finna, att även med ett sådant system kommer landsbygden
att få betydligt svårare att hävda sig än den har inom ramen av nuvarande
valsystem. Det är min bestämda uppfattning att de tidigare motsättningarna
som funnits mellan stad och landsbygd, mellan den rena landsbygden och de
mera tättbefolkade industrisamhällena håller på att försvinna. Man har en
känsla av att man behöver varandra, och det är tydligen nu bättre samarbete
mellan dessa befolkningsgrupper än det varit tidigare. När vi befinna oss i
ett sådant läge är det enligt min mening oriktigt att vrida utvecklingen tillbaka
till tider som försvunnit.

Jag hemställer örn bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Wallentheim.

Herr Svensson i Grönvik erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag kan med tillfredsställelse konstatera, att den siste ärade
talaren i varje fall förde ett sakligt resonemang angående denna fråga, vilket
man knappast kan säga om anförandet av utskottets ordförande. Jag skall
hara som svar på de frågor herr Fast ställde säga, att det här gäller hela
landsbygdens — icke bara jordbrukarnas — intressen. Beträffande det beslut
som i enlighet med konstitutionsutskottets förslag gått i annan riktning än som
här ifrågasatts vill jag för min del bestämt säga ifrån, att jag medverkade
icke till det, utan jag anser, att det gick i fel riktning. Att herr Fast och majoriteten
i kamrarna hade den uppfattningen visar ingalunda, att det var en
riktig väg.

För övrigt skulle jag vilja nämna ett annat exempel, som visar vilken förskjutning,
som ägt rum här i kammaren. 1921 kom jag hit som yngste ledamot
på kronobergshänken. Då hade jag platsnummer 61; i dag är jag äldste ledamot
på samma bänk, och nu sitter jag på platsen nummer 66. Räkna bara
ut vilken förskjutning som denna tid ägt rum i fråga om städernas representation
på landsbygdens bekostnad. Vart skola vi komma hän, örn det fortsätter
i den stilen? Kommer det att bli möjligt att tillvarataga, andra intressen i
den svenska riksdagen än samhällenas och städernas för att icke säga storstädernas?
Att vi behöva varandra lia vi lärt oss förut icke minst i en sådan
tid som denna, men man sätter icke värde på det vare sig vid det ena eller andra
tillfället.

Vidare anförde:

Herr Thorell: Herr talman! Jag tror, att bakom denna motion ligger en
ren felkalkyl. Enligt min mening kan man icke på det i motionen föreslagna
sättet nå det syfte man där säger sig vilja vinna, utan resultatet skulle tvärt
om bli en försämring på ifrågavarande område. Innan jag närmare går in
på det, skulle jag vilja fråga herrar motionärer och utskottets reservanter: Hur
skulle ni dela upp ett län som exempelvis det jag representerar, Stockholms
län? Man talar örn — närmast herr Svensson i Grönvik — att man icke bara
avser jordbrukets utan hela landsbygdens intressen. Vad kalla herrarna landsbygd
och stad eller rättare sagt stadsliknande samhällen i Stockholms län?
Solna har visserligen blivit stad, men utanför ligga stora samhällen, där
1 000-tals och 10 000-tals människor bo under i huvudsak precis samma för -

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Motioner om beredande åt landsbygdens befolkning av rättvisare representation
i riksdagens andra kammare. (Forts.)
hållanden som i en stad. Yi lia utefter liela Roslagsbanan samma förhållande.
Det är likadant utmed stambanan söderut. Var vilja herrarna sätta gränsen
mellan landsbygd och stadsliknande samhällen? Tro verkligen herrar motionärer,
att alla de som bo på landsbygden äro så hågade att i den svenska riksdagen
låta sig representeras av exempelvis en bondeförbundsrepresentant. Jag
tror för min del inte det. Det skulle bli en stor orättvisa mot de grupper av
personer, som bebo de större industrisamhällena och andra mera betydande orter
landet runt, om den av motionärerna föreslagna ordningen genomfördes. Motionen
är enligt min mening mycket illa genomtänkt. Motionärerna ha alls
icke satt sig in i de praktiska verkningarna av sitt förslag. Örn riksdagsledamöterna
ville göra sig besvär att läsa igenom den riksdagskatalog, som vi väl
var och en ha i vår bänk, och exempelvis gå igenom ledamöterna i mitt parti,
skall man finna, att från hela landet sitta ett mycket stort antal lantmannarepresentanter,
som till stor elei — detta gäller inte minst mig själv —• ha
blivit invalda i riksdagen, tack vare röster från invånare i städer. Om vi t. ex.
titta på Malmöhus län har herr Liedberg alla högerrösterna från städerna i
länet. Jag skall emellertid inte här dra fram ytterligare exempel.

Denna motion är helt förestavad av rena jordbruksintressen. Man skulle
emellertid göra jordbrukets intressen en björntjänst, om man fördelade valkretsarna
på det sätt, som motionärerna tänkt sig. Jordbrukarna skulle nämligen
förlora ett mycket stort antal representanter här i riksdagen. Herr Svensson
i Grönvik, som ju ofta kan säga kloka saker, var förståndig nog att
erkänna, att jordbrukarna äro väl representerade i riksdagen. Om vi
skulle få det på det viset i riksdagen, att jordbrukarna endast skulle välja jordbruksrepresentanter
och de andra invånarna i de svenska samhällena skulle
välja andra representanter än jordbrukare, skulle jordbruksrepresentanterna
i denna församling minska betydligt.

Herr talman! Icke endast med hänsyn till rent tekniska svårigheter, vilka
jag faktiskt inte vet hur man skall kunna bemästra, utan även på grund av det
förhållandet att motionärernas hemställan skulle ge ett helt annat resultat för
de svenska jordbrukarna än vad motionärerna tänkt sig, ber jag att för min
del få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Fröderberg: Herr talman! Först och främst ber jag att få vända mig
mot att bondeförbundets representanter gång på gång tro sig ensamma ha rätt
att föra landsbygdens talan. Det kan visserligen förhålla sig på det sättet,
att bonderepresentanter i vissa län i södra Sverige äro i majoritet på landsbygden,
men i mellersta Sverige och Norrland kommer den rena jordbrukande befolkningen
icke ens upp till V4 av landsbygdsbefolkningen i övrigt. Om vi se
på Sveriges officiella statistik och räkna med både godsägare, hemmansägare,
arrendatorer, hemmavarande söner och döttrar, statare och jordbruksarbetare
samt deras röstberättigade anhöriga, finna vi, att de totalt för hela landet
uppgå till omkring 30 % av landets befolkning. Detta innebär således, att jordbrukarna
skulle ha ca 30 % av mandaten eller 69 stycken i andra kammaren.
Jag har visserligen inte statistiken för fjolårets val, men statistiken för valet
1940 visar, att av denna kammares ledamöter voro 6 godsägare, eller arrendatorer,
GG hemmansägare, 1 torpare eller lägenhetsägare samt 1 lantbruksförvaltare.
Det var således sammanlagt 74 rena jordbruksrepresentanter, varigenom
alltså en överrepresentation på 5 ledamöter förelåg. Om man därtill lägger
de ledamöter, som voro fiskare, jordbruks- och skogsarbetare, vilka ju

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Motioner örn beredande åt landsbygdens befolkning av rättvisare representation
i riksdagens andra kammare. (Forts.)
måste anses stå jordbruksnäringen nära, så var jordbruket representerat av
82 ledamöter. Man kan således inte säga, att jordbruksnäringen var underrepresenterad.
Den är snarare överrepresenterad.

Det är sant, som^någon här konstaterat, att antalet lantbrukare i andra kammaren^
successivt gatt tillbaka. Denna tillbakagång har emellertid skett i samma
mån som bondeförbundet gått framåt. Detta har man kunnat konstatera
val efter val. Varpå beror då detta? Jo, det beror helt enkelt därpå, att då jordbrukarna
mer och mer ansluta sig till bondeförbundet, blir det nästan omöjligt
för andril partier att som kandidater föra fram lantbrukare. Så har det
varit inom mitt parti, och samma svårigheter har även högern haft att kämpa
med. Bondeförbundets framgång betyder således mindre antal jordbrukare i
riksdagen. Mitt parti hade exempelvis förr många fler jordbruksrepresentanter
än nu. Det har blivit allt svårare att få hemmansägare och andra jordbrukare
att vid valen kandidera för annat parti än bondeförbundet. Statistiken
visar ju emellertid, att jordbruket inte är underrepresenterat i riksdagen. Örn
man konsekvent skulle genomföra en representation efter yrket, skulle jordbrukarna
erhålla en fåtaligare representation än den nu föreliggande.

Det har som skäl för ett genomförande av det i motionen angivna förslaget
bl. a. anförts, att^ landsbygdens befolkning på grund av dåliga kommunikationer
m. m. har^så svart att deltaga i valen, vilket skulle framgå av det lägre
valdeltagandet på landsbygden. Örn vi närmare skärskåda statistiken över valdeltagandet
i 1940 ars val, skola vi finna följande. I Stockholm röstade av de
röstberättigade 73,6 % män och 73,3 % kvinnor. I Kristianstads län, som ju har
övervägande lantbruksbefolkning, röstade 77,5 % män och 72,2 % kvinnor. I
Västerbottens län med dess väldiga avstånd mellan vallokalerna röstade 72,4 %
män och 69,5 % kvinnor. I Skaraborgs län, som ju är rena jordbruksbygden, röstade
i 5,5 % män och 72,5 % kvinnor. Av de anförda siffrorna framgår således,
att vissa lantbrukslän faktiskt ha ett livligare valdeltagande än exempelvis
Stockholms stad. I det län, som herr Svensson i Grönvik representerar —
Kronobergs _ län —- understiger visserligen valdeltagandet 70 %, men någon
märkbar skillnad med exempelvis Stockholm föreligger inte.

Hur skulle då denna uppdelning mellan stad och landsbygd, som motionärerna
ha föreslagit, verka i praktiken? Ja, jag tror visserligen att det parti,
som motionärerna representera, skulle vinna på genomförandet av den av dem
föreslagna ändringen. Men efter vilken princip skulle detta ske? Jo, efter den
proportionella valmetoden, som ju gynnar de större partierna. Därigenom skulle
det största partiet på landsbygden kunna tillgodoräkna sig minoritetspartiernas
röster. Detta dr ju ett system, som en stor del av oss äro eniga örn att det
icke ger ett rättvist utslag. Detta förhållande kommer säkert att påpekas under
behandlingen av nästa ärende på dagordningen.

Herr talman! Jag beklagar, att jag inte kunnat framlägga siffror för fjolårets
riksdagsmannaval. Jag är emellertid övertygad örn att de komma att
peka i samma riktning som de av mig anförda siffrorna från 1940 års val.
Med vad jag nu anfört ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Pettersson i Norregård erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Jag anser, att herr Thorell bär gjort en fullständig vantolkning
av de problem som motionärerna velat lösa. Jag skulle vilja fråga herr
Thorell, hur hail tror, att det skulle gå med hans eget mandat om förstäderna
och Stockholms län skulle tillhöra samma valkrets som Stockholm.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Motioner om beredande åt landsbygdens befolkning av rättvisare representation
i riksdagens andra kammare. (Forts.)

I övrigt vill jag erinra om att det i år väckts en motion rörande förhållandena
i Roslagen, där man pekat på de oerhörda svårigheter, som landsbygdsbefolkningen
har att kämpa mot, när man jämför denna befolkning med förortsstädernas
till Stockholm.

Denna utveckling visar följderna av att städerna tillhöra samma valkretsar
som landsbygden. Hur skulle förhållandena bli, om Stockholm skulle tillhöra
samma valkrets som Stockholms län? Förhållandena äro likartade även inom
alla delar av landet.

Herr Thorell tog ett exempel från Skåne och påpekade, att hans partikollega
där, herr Liedberg, åtnjöt alla högerrösterna från städerna i Malmöhus län.
Jag vill då erinra örn att han givetvis inte har några röster från 4-stadsvalkretsetn,
men väl från övriga städer inom länet. Jag betvivlar visserligen inte,
att herr Liedberg har dessa röster från befolkningen i städerna. Förhållandena
skulle säkerligen ha varit annorlunda örn städerna inom 4-stadsvalkretsen hade
tillhört samma valkrets som länet i övrigt.

Beträffande landstingsvalen vill jag slutligen säga, att dessa fått en för
landsbygdsbefolkningens del mycket olycklig utgång. Med den majoritet, som
finns inom landstingen, kunna dessa praktiskt taget göra vad de vilja och i
praktiken utestänga landsbygdsbefolkningen från inverkan på mandatfördelningen.

Herr Thorell, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Herr Pettersson i Norregård har alldeles rätt, när han säger, att
örn dessa stora förstadssamhällen skulle läggas inom samma valkrets som
Stockholm stad, skulle mitt mandat falla bort. Det skulle kanske inte vara så
stor förlust för riksdagen, örn min ringa person lämnade densamma. Men i mitt
ställe sattes det i varje fall inte in någon lantmannarepresentant, ty bondeförbundet
lär inte få möjlighet att besätta mer än ett enda mandat inom Stockholms
län. Den omedelbara följden av motionärernas förevarande förslag skulle
således bli, att en lantmannarepresentant måste lämna riksdagen och ersättas
med en representant för förstadsbefolkningen. Detta exempel understryker ytterligare
vad jag tidigare anfört.

Härpå yttrade:

Herr Hallén: Herr talman! Efter herr Thorells anföranden är det inte mycket
att tillägga i själva sakfrågan. Jag begärde ordet för att replikera herr Svensson
i Grönvik, som gjorde sig skyldig till an missuppfattning av vad jag anförde.

Herr Svensson i Grönvik sade, att vi skulle slå vakt örn det människomaterial,
som jag ironiserade över. Herr talman! Det förhåller sig inte alls på det
sättet, att jag ironiserat över något människomaterial, allra minst över landsbygdens
befolkning med dess i många hänseenden besvärliga levnadsvillkor. Örn
jag hemfallit till ironi av något slag, så har den varit avsedd att drabba motionen,
som jag anser vara en av de svagaste motioner, som väckts, här i riksdagen.
Det är mänskligt att man reagerar starkt mot en sådan motion.

Jag vill å andra sidan på det varmaste instämma i de synpunkter, som herr
Svensson i Grönvik anförde, när han berörde de allvarliga problem på landsbygden,
som riksdagen förr eller senare måste ta ställning till. Jag syftar då
på vad herr Svensson i Grönvik framhöll örn nödvändigheten av att
stärka hela vår landsbygd och hindra flykten från landsbygden samt

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Motioner om beredande åt landsbygdens befolkning av rättvisare representation
i riksdagens andra kammare. (Forts.)
den onaturliga tillväxten av städerna. Att få Stockholm till en miljonstad
är nämligen enligt min mening inte någon vinst vare sig för vår materiella
eller andliga kultur. Herr Svensson i Grönvik oell jag lia många gånger under
våra statsrevisionsresor i landet dryftat dessa problem, och vi ha varit fullständigt
ense. Problemet örn hur vi skola kunna få landsbygden som en stark kärna
i hela vår folkkropp kan emellertid inte lösas på den väg, som motionärerna
här föreslagit.

Riksdagen är ju för övrigt inne på att söka geinom en förbättring av förhållandena
på landsbygden utjämna motsättningarna mellan stad och land. Som
exempel kunna nämnas planerna på att förbättra landsbygdsbefolkningens utbildningsmöjligheter.
Själv har jag suttit som ordförande i en kommitté, som
bl. a. haft till uppgift att skapa värdigare samlingslokaler för att därigenom
öka trivseln på landsbygden samt på olika sätt vidtaga åtgärder för att förbilliga
byggnadskostnaderna — i främsta rummet för ekonomibygginader till
jordbruket — samt fraktkostnaderna på landsbygden. Genom en sådan politik
skola vi söka stärka landsbygdens förhållande till städerna och bidra till att
folk inte drar sig från landsbygden med därav åtföljande olyckliga utveckling
för landet i dess helhet. Herr Svensson i Grönvik måste ha överseende med att
jag långt ifrån kan bli övertygad örn att vi genom valgeometriska tricks skulle
kunna öka landsbygdsbefolkningens benägenhet att bo kvar på landsbygden.

Jag tillåter mig att än en gång anföra ett exempel. Halland är ett statistiskt
sett mycket starkt bondeförbundslandskap. Herr Svensson i Grönvik vet mycket
väl att jag imte sörjer över att bondeförbundet går framåt i vårt land. Örn
vi emellertid tänka oss, att det exempelvis i ett litet stationssamhälle i Halland
ur en från början enkel cykelverkstad till följd av företagsamma män i ledningen
— sådana som t. ex. Bröderna Hedlund — växer fram en mekanisk industri
med tusentals arbetare. Ha då dessa anställda någon intressegemenskap
med befolkningen! i övrigt på den halländska landsbygden? Nej, de ha intressegemenskap
med arbetarna i Halmstad och komma alltid att rösta på samma
kandidater som de.

Själva begreppet intressemotsättning mellan städer och landsbygd är för
övrigt diffust. Motionärerna åsyfta väl inte att de som landsbygdsrepresentanter
i riksdagcin skola få invalda skräddare och skomakare. De sikta i stället till
att få en stark representation för de rena jordbruksintressena på landsbygden.
Motionärernas hela resonemang är emellertid ohållbart.

Herr talman! Jag vidhåller mitt tidigare framställda yrkande.

Herr Werner: Herr talman! Jag blev uppkallad i debatten av herr Halléns
första anförande, i vilket han med exempel ifrån Jönköpings län ville illustrera,
hur väl beställt det var med landsbygdens och jordbrukets representation i
riksdagen. Herr Hallén hade säkerligen inte behövt gå riktigt så långt för att
få ett annat belysande exempel på detta förhållande. Han hade bara behövt
gå till sitt eget län. Detta län, som innefattar cirka 30 000 brukningsdelar, har
tio representanter i riksdagens andra kammare. Jag skulle vilja ge kammaren
en bild av representationen i detta län genom att återge yrkesbeteckningarna
i kammarens katalog. Representanterna utgöras av en prost, en järnvägsman, en
fanjunkare, en byggnadsarbetare, en stadsbibliotekarie, en fru, en sekreterare, en
ombudsman, en redaktör och en hemmansägare. Det är mot denna underrepresentation
för landsbygden som uppkommer på grund av storstädernas, inte de små
industrisamhällenas, inflytande vid de politiska valen, som vi tvingas att vända

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Motioner om beredande åt landsbygdens befolkning av rättvisare representation
i riksdagens andra kammare, (.torts.)
oss för att icke landsbygden så småningom skall mista det politiska inflytande,
som måste vara en avgörande förutsättning för landsbygdens framtida utveckling
ock möjligheter att hålla kvar sitt folk. Jag anser att man icke skall anlägga
partipolitiska spekulationer på denna fråga, utan att den är av mycket allvarlig
innebörd. Det kommer säkerligen att få mycket kännbara verkningar för
statsmakterna örn ingenting göres för att bevara landsbygdens befolknings mojligheter
att existera och även att utöva sitt inflytande genom politisk verksamhet.

Herr Persson i Växjö: Herr talman! Jag understryker till fullo, att om syftet
med denna motion har varit att bidraga till att hindra landsbygdens avfolkning
måste den betraktas såsom synnerligen misslyckad. _

Jag begärde emellertid ordet närmast med anledning av den jamiorelse som
herr Svensson i Grönvik uppdrog mellan 1921 och nu. Han menade att den
förflyttning, som skett i fråga om bänknumren — han hade nr 62 1921 och har
nu nr 66 — visade att städerna fått en ökad representation. Man kan emellertid
också göra jämförelser på annat sätt. Det betyder ju också något, vilka representanter,
som äro valda inom de olika valkretsarna. Så vitt jag har kunnat utröna
representerades Kronobergs län 1921 av tre hemmansägare och en lantbrukare
och dessutom av en trävaruhandlare och en lokförare, alitsa fyra jordbrukare
från rena landsbygden och två representanter för den övriga delen av befolkningen
i vårt län. Nu finnas här kvar fyra rena jordbrukare som alla kalla sig
lantbrukare, och en representant för städerna och övriga befolkningsgrupper
inom Kronobergs län, och denne representant är den senast valde, nämligen herr
Persson i Växjö.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av
ett yttrande av konstitutionsutskottets ordförande herr Hallén. Herr Hallen
sade att om det i ett samhälle i Halland skulle uppstå en industri, sa skulle
arbetarna inom denna industri inte ha någon intressegemenskap med bondeförbundet
i länet utan i stället med industriarbetarna i Halmstad. Jag tillåter mig
betvivla att så skulle bli förhållandet. Vari skulle då denna intressegemenskap
bestå? Skulle den bero därpå, att dessa arbetare i ett rent landsbygdssamhälle
skulle få mindre betalt för sitt arbete an arbetarna i Halmstad? Ty enligt den
förnämliga dyrortsgruppering, som vi för närvarande lia, få arbetarna 1 ett
landsortssamhälle mindre betalt än arbetarna i en storstad som Halmstad. Den
saken vet herr Hallén lika bra som vi andra.

Vi lia nyligen läst i tidningarna om förflyttningen av ett regemente tran
Stockholm till Norrtälje stad och i samband därmed observerat med vilken ovilja
denna förflyttning upptagits av de befattningshavare, som i sammanhang
härmed skola flytta ifrån Stockholm till Norrtälje. Denna ovilja torde inte
bero på något annat än att de få sämre löneförmåner i Norrtälje än i Stockholm.
Samma jämförelse kan man uppdraga mellan dessa industriarbetare i Halland
och industriarbetarna i Halmstads stad.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning
av ett par yttranden som fällts i denna debatt.

Herr Thorell sökte som försvar för det nuvarande systemet påvisa^, att i hans
parti funnos representanter för jordbruket i samtliga valkretsar från norr till
söder. Men, herr Thorell, trots detta har utvecklingen gått därhän, att lands -

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Motioner orri
införande av
tilläggsmandat
vid val
till riksdagens
andra kammare -

Motioner om beredande åt landsbygdens befolkning av rättvisare representation
i riksdagens andra kammare. (Forts.)
bygden mer och mer kommit i skymundan och dess problem blivit alltmer tillbakasätta.
Nu deklarerar man från alla håll, att man är villig att gripa sig an
dessa problem, och det är bara tacknämligt att så är fallet. Jag vill endast
konstatera, att trots att — jag vill inte vara elak och säga tack vare — att det
mycket riktigt förhåller sig så som herr Thorell säger, så ha landsbygdens intressen
undan för undan skjutits tillbaka.

Herr Fast frågade hur motionärerna hade tänkt sig att lösa denna fråga. Jag
vill säga; att vi inte utförligare spekulerat över detta problem. Vi ha velat påvisa
det tillstånd, som nu är rådande, och vi begära att man skall försöka åstadkomma
en rättelse i dessa förhållanden. Jag vill bara säga, att för mig har det korporativa
system, som herr Fast talade om, aldrig varit någon ledstjärna, och jag
har aldrig tänkt att frågan skulle lösas på den vägen. Jag skall be att få
framföra ett enda alternativ till lösning. När det en gång i tiden ansågs riktigt,
att ^städerna skulle ha dubbelt så många representanter i förhållande till sitt
invånarantal som landsbygden, skulle man då inte i dagens situation, då det
från alla håll obetingat erkännes, att landsbygdens problem måste föras fram
till sin lösning, kunna tänka sig en sådan utväg för landsbygdens del i stället?

. Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels pa bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Jonsson i Skedsbygd
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 8.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 12, i anledning av väckta
motioner om införande av tilläggsmandat vid val till riksdagens andra kammare.

Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 220
i första kammaren av herr Lindblom m. fl. och nr 360 i andra kammaren
av herr Johnsson i Kastanjegården m. fl. hade hemställts, »att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte föranstalta örn
en förutsättningslös utredning rörande införande av tilläggsmandat vid val till
riksdagens, andra kammare ävensom för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen må föranleda».

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Motioner örn införande av tilläggsmandat vid val till riksdagens andra

kammare. (Forts.)

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Nolin, utan angivet yrkande; samt

2) av herrar Holmbäck och von Friesen, som inom utskottet yrkat, att utskottet
måtte tillstyrka de föreliggande motionerna.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr von Friesen: Herr talman! Frågan örn införandet av tilläggsmandat
vid val till riksdagens andra kammare har även vid några andra tillfällen
varit föremål för kammarens behandling, och kammaren har varje gång avslagit
motioner i denna riktning. Motionärernas syfte med sin framställning
är att undanröja den orättvisa, som vi anse ligga i det nuvarande systemet och
som väl kortast kan uttryckas på det sättet, att de små partierna, eller i varje
fall vissa av dem, få betala oproportionerligt mycket för sina mandat, medan
de större partierna, enkannerligen det största partiet, kunna köpa sina mandat
betydligt billigare. Åtskilliga skäl, företrädesvis av teknisk natur, bruka anföras
mot motioner i detta syfte. Det skäl, som väl är det egentliga, skälet,
kommer mera sällan i dagen i debatterna i denna fråga. Men det är väl ganska
uppenbart, att de maktägande partierna, alltså de stora partierna, äro ganska
ovilliga att släppa ifrån sig något av sina mandat och därmed något av sin
maktställning till de mindre partierna. På detta sätt konserveras de rådande
orättvisorna.

dag skall tillåta mig ätt anföra vad jag anser vara huvudskälet för den reform,
som åsyftas av motionärerna. Det är att man genom införandet ä,v tillläggsmandat
kommer ifrån det kompensationsförfarande, som tyvärr -— jag
säger tyvärr — många gånger måste praktiseras av de små partierna, nämligen
kartellbildningen. Kartellerna te sig för de mindre partierna i en valkrets
som ett nödvändigt skydd mot en alltför stark övervikt och en alltför
stark maktkoncentration hos det största partiet. Man anser att de röster, som
ine komma det egna partiet direkt till godo, vid en kartellbildning icke behöva
bli bortkastade utan kunna få tillgodoräknas av något annat av de mindre partierna,
och man motverkar på detta sätt, att det största partiet skall få en alltför
stark maktställning. Jag har för min del de gånger jag varit med och
tillstyrkt karteller emellan borgerliga partier — en sådan kartellbildning är
ju numera praxis — alltid beaktat detta förfaringssätt såsom varande av rent
teknisk art. Men det är alldeles uppenbart, att för gemene man, som skall ta
ställning till de olika partierna och deras kandidater, är det inte så lätt att
acceptera tanken, att det endast gäller en teknisk samverkan. Man anser att
detta är någonting konstgjort och att det ligger någonting annat bakom, att
det bakom denna samverkan i själva verket ligger en ideologisk gemenskap eller
en intressegemenskap. Man gör många gånger gällande, att denna samverkan
vid valen också förutsätter en fortsatt politisk samverkan i de olika representationerna.
Genom att antaga motionärernas förslag skulle vi komma ifrån
detta kartellsystem, som jag betraktar som en nödfallsutväg. Detta tror jag
.skulle vara en betydande fördel. Nu är det ju uppenbart, att man från de stora
partiernä,s sida icke blott vägrar oss att få tilläggsmandat — jag gör mig inte
några illusioner, att kammaren kommer att bifalla motionärernas förslag •—
utan man ondgör sig också över att de mindre partierna sammansluta sig i
karteller. Man tar till de djupa, brösttonerna och försöker hävda sin maktställ -

30 Nr 15. Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Motioner om införande av tillägg smandat vid val till riksdagens andra
kammare. (Forts.)

ning genom att förklara att ett sådant samgående av rent moraliska skäl är
otillbörligt. .

Jä,g skall vidare be att med några ord få beröra utskottets motivering för
ett avslag på motionärernas hemställan. Utskottet bär härvid anfort tvenne
synpunkter. Den ena är -— och det synes mig växa den intressantaste synpunkten
— att införandet av tilläggsmandat skulle förhindra uppkomsten av
en parlamentarisk regering. Jag kan försäkra kammaren, att det parti, som
jag tillhör, ingalunda motsätter sig eller vill förhindra bildandet av en parlamentarisk
regering i detta ords hävdvunna bemärkelse. Vad menas då med en
parlamentarisk regering? Ja, enligt det klassiska, mönstret för en parlamentarisk
regering skulle ju regeringen sammansättas antingen av representanter för
ett majoritetsparti eller, örn det inte existerar ett enda majoritetsparti, av representanter
för det största partiet och ett annat parti, nied vilket detta ^samverkar
för att trygga en parlamentarisk majoritet. Det förutsättes också, att
de övriga riksdagsledamöterna skola bilda en stabil opposition mot regeringen.
Särskilt i England, som ju är den egentliga parlamentarismens moderland,
fäster man lika stort avseende vid förhandenvaron av en verklig opposition.

Det har emellertid på sina håll i vårt land under senare år höjts röster, som
vilja överge denna form av parlamentarism och i stället tillämpa ett system,
som synes mig ganska, främmande för våra förhållanden, fastän det praktiserats
under de utomordentliga omständigheter,_ som varit rådande under
krigsåren, nämligen systemet med en samlingsregering. En sådan regering är
kanske till namnet parlamentarisk. Den stöder sig ju på en överväldigande
majoritet i riksdagen, men det var säkerligen inte denna formgav regering, som
parlamentarismens teoretiska, försvarare ha tänkt sig. Förespråkarna för denna
form av regering ha varit mycket högt uppsatta personer i detta land. Landets
främste ämbetsman, nämligen statsministern, har vid olika tillfällen gjort sig
till tolk för den meningen, att det nuvarande systemet med samlingsregering
skulle konserveras. Vi veta också, a.tt en annan framstående socialdemokrat,
professor Herbert Tingsten, helt nyligen i ett uppmärksammat radiouttalande
har gjort sig till förespråkare för denna uppfattning. Jag finner de ti och för
sig mycket glädjande, att konstitutionsutskottet på det sätt som det gjort slagit
vakt kring den gamla goda parlamentarismen och att det i bildandet a,v en
verkligt parlamentarisk regering ser en nödvändig förutsättning för den riktiga
och goda riksstyrelsen.

Det andra argumentet, som konstitutionsutskottet anför mot motionärernas
förslag, är att systemet med tilläggsmandat skulle gynna uppkomsten av många
småpartier. I debatter av detta slag bruka alltid förekomma beskrivningar av
tillståndet i Tyskland före nazismens genomförande, och jag skulle med ett
välkomnande leende hälsa en dylik skildring. Där hade man då ett betydande
antal partier, och jag är alldeles ense med utskottet om att ett sådant mångpartisystem
inte är så riktigt. Men är det verkligen säkert att införandet av
tilläggsmandat behöver medföra uppkomsten av småpartier? Jag tror att man
mycket väl skulle kunna, förse en tilltänkt lag örn tilläggsmandat med sådana
spärrhakar, att tilläggsmandat endast skulle kunna erhållas av sådana partier,
som efter det avslutade valet hade fått ett visst antal representanter.

Herr talman! J''a,g kan inte finna att konstitutionsutskottet har anfört tillräckligt
bärande skäl mot ett bifall till motionärernas hemställan. Det föreligger
i denna fråga otvivelaktigt en del dunkla punkter, som skulle kunna
klaras ut genom en utredning. Det är ju inte längre än till en utredning som
motionärerna syfta. Jag tillåter mig därför, herr talman, att yrka bifall till
motionen.

Onsdagen den 11 april 1945 fm. Nr 15. ,''il

Motioner örn införande av tillägg smandat vid val till riksdagens andra

kammare. (Forts.)

Herr Hallén: Herr talman! Jag hoppas kammaren håller mig räkning för
att jag inte alltför ingående ger mig in på dessa spörsmål efter den långa debatten
i en snarlik fråga nyss.

Jag vill ingalunda förneka att herr von Friesen, som är en intellektuellt
mycket rörlig man, med en viss skicklighet sökte lägga upp ett försvar —
jag vet inte för vilken gång i ordningen ett sådant presteras -— för tilläggsmandaten.
Bland annat sökte han spekulera litet i den skönjbara och mycket
förlåtliga olusten mot samlingsregeringen och föll därvid tillbaka på den
hävdvunna principen om det parlamentariska underlaget för en regering. Den
frågan hör emellertid inte alls hit.

Eftersom detta är ett så gammalt problem, herr talman, kan man ju ställa
frågan, huruvida motionärerna eller deras talesmän här i riksdagen haft några
nya synpunkter att komma med. Man finner då, att det kanske inte är så
mycket nytt de haft att framföra. Man kan dock notera en sak. Herr von Friesen
uttalade sin moraliska olust för kartellerna. Han menade, att man skulle
slippa karteller, om man kunde införa ett sjästern med tilläggsmandat, antingen
genom att göra hela landet till en enda valkrets eller indela det i stora valregioner,
som motionärerna underligt nog tala örn. Ack, herr von Friesen, jag
undrar örn vi kunna tro så mycket på detta tal. Jag har nog en känsla av
den förbindelse av tillfällig art, som det heter, vilken vid valen ingås mellan
de borgerliga partierna, har en underlig förmåga att kunna fördjupas. Man
kan i detta avseende hara titta på Stockholms stad. Där gäller det inte hara
en teknisk valsamverkan, det veta vi så innerligt väl. Likadant är förhållandet
i Göteborg. Denna tillfälliga förbindelse fortsätter och befästes under hela
perioden, och den är hållbar i vått och torrt. Ingen förmenar dessa partier att
bilda en sådan kartell. Man kan emellertid under sådana förhållanden icke
göra gällande, att det liksom är den hårda nöden, som tvingar dessa partier
till denna oheliga samverkan. Ty även örn vi få tilläggsmandat, ha vi inte den
ringaste garanti för att man inte skulle fortsätta med detta kartellväsen, som
sedan i fortsättningen förvisso skulle bestå många hårda prov även här i riksdagen.
Jag tror alltså att vi kunna definitivt avskriva argumentet, att vi
skulle slippa kartellbildningen genom införandet av tilläggsmandat.

Sedan säger herr von Friesen att det skulle vara honom ett nöje att få höra
det gamla argumentet och om småpartisystemet i Tyskland före kriget anföras
som ett skäl mot tilläggsmandat. Ja, om det bereder herr von Friesen något
nöje, skall jag gärna upprepa detta argument. I Tyskland fanns det nämligen
under rikskansler Briinings tid faktiskt bortåt 30-talet partier. Vi sågo
då, hur den tyska regeringens makt försvagades undan för undan och hur
både nazister och kommunister med allt fog kunde visa på regeringens maktlöshet.
Även andra exempel på ett dylikt småpartisystem kunna anföras. I
Holland fanns det en tid bortåt 40-talet partier, och den lettiska staten hade
på sin tid omkring 30—40 olika partier. Herr von Friesen säger nu, att ett
sådant system naturligtvis inte är bra och att det kan undergräva möjligheterna
att bilda en stark parlamentarisk regering. Han anser emellertid att
dessa olägenheter borde kunna förebyggas på något sätt. Enligt hans mening
skulle man kunna kräva att ett parti inte får plocka upp överskottsröster i
alla rikets valkretsar och därigenom få ihop do 10—12 000 röster, som kunna
behövas för erhållande av ett mandat. Man skall inte få göra som man en
gång gjorde i Holland. Där satte några gipskatteförsäljare i Amsterdam upp
en kandidat och fingo sina yrkesbröder i landet att rösta på denne, och tack
vare systemet att man kunde rösta på samma lista över hela landet lyckades
de sätta in denne gipskatteförsäljare i parlamentet. Detta imponerar således

32 Nr 15. Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Motioner om införande av tillägg smandat vid val till riksdagens andra
kammare. (Forts.)

inte alls på herr von Friesen, och det är ju givet. I stället kunde nian enligt
herr von Friesens mening ha det ordnat så, att man skulle fordra, att en viss
politisk åskådning skall lia en sådan förankring i landet, att den är representerad
på ett visst antal ställen. Men på hur många? Lägg märke till, ärade
kammarledamöter, att när förslag örn tilläggsmandat första gången framlades
ansågo förslagsställarna att det endast skulle behövas en representant i en valkrets
för att tilläggsmandat skulle kunna erhållas. Örn en nazist blev vald i
Göteborg, skulle man plocka ihop naziströsterna från Ystad till Haparanda
för att detta parti skulle få fem representanter till. Nästa gång frågan väcktes
var man villig att gå med på att ett parti skulle vara representerat i två
valkretsar. Örn sålunda en ny grupp blivit representerad i tvenne valkretsar,
skulle den få räkna sig till godo sina överskottsröster i landets övriga valkretsar.
Nu har herr von Friesen i sin skickliga argumentation undvikit att precisera
dessa önskemål. Den saken överlämnar han åt utredningen att sköta
om. Men man har dock skäl att fråga sig: var går gränsen? Skall det vara
vid fem eller tio mandat? Skulle man sätta gränsen vid tio mandat, komma
de meningsgrupper, som inte ha några utsikter överhuvud taget att erhålla
tio mandat, att säga att en upprörande orättvisa begåtts mot dem. Jag tror
sålunda för min del, att denna väg inte är framkomlig.

Innan jag slutar skall jag be att få erinra litet örn vad som står i motionen.
Jag skall be att särskilt få fästa uppmärksamheten på den passus, där motionärerna
framlägga ett förslag till vad utredningen skulle gå ut på. Det
heter där: »Ur valsynpunkt kunde landet indelas i ett antal regioner och överskottsrösterna
inom varje region leda till tilläggsmandat. Även den tidigare
framförda tanken på en för hela riket gemensam lista bör givetvis prövas.
Likaledes bör övervägas att inom valkretsarna uppställda kandidater, vilka
uppnått högsta röstetal utan att bli valda, skola utses genom respektive partis
överskottsröster.» Där kunna kammarens ledamöter höra, vilka perspektiv
motionärerna vilja bjuda oss. Man tänker sig alternativt att göra hela riket till
en enda stor valkrets. Ja, någonting sådant kan man t. ex. göra i det lilla
Danmark, men jag tror att det skulle medföra uppenbara olägenheter, om vi
icke hos oss med våra olikartade förhållanden i bygderna skulle låta bygdeintresset
återspeglas så pass mycket vid valen som sker örn vi behålla våra nuvarande
valkretsar.

Motionärerna säga vidare, att örn vi inte dela upp landet i valkretsar utan
i regioner är det väl ganska rimligt att överskottsrösterna skola få tillgodoräknas.
Men vad betyder det i verkligheten? Jo, om i en valkrets det varit
verklig strid mellan partierna, så att det ena partiet vinner en klar seger
samt en fruktad, mindre sympatisk motståndare slås ut, då tycker man, att
här har valkretsen och dess invånare reagerat på ett visst sätt. Men det
förhåller sig med denna person som med tomten i lådan. Rätt som det är när
man skall räkna ihop hela landet, dyker han upp igen. Han har kanske blivit
utslagen i Bohuslän men har fått tilläggsröster i Uppland eller på Öland eller
varjehanda andra ställen, och då ha vi honom igen. Någon säger visserligen,
att det är väl intet ont i detta. Men på det sättet undergräver man det personliga
momentet i valrörelsen. Den blir på det sättet mer och mer mekaniserad.
Jag tror, att det i alla fall är en metod, inför vilken vi stå fullkomligt
främmande. Vi kunna icke komma ifrån — och det har herr von Friesen icke
heller velat bestrida — att icke utskottets huvudargument är det avgörande,
nämligen att om man får en så fotografisk reflex som möjligt av varje opinionsföreteelse
i riket, är detta icke det främsta demokratiska intresset, utan det är,
dels att man har ett stabilt underlag för en stark regeringsmakt, och dels att

Onsdagen den 11 april 1945 fm. Nr 15.

Motioner om införande av tillägg smandat vid val till riksdagens andra

kammare. (Forts.)

man tillämpar en rimlig rättvisa åt de meningsriktningar i landet, som äro
av betydenhet; och detta tror jag, att det nuvarande systemet med alla sina
brister likväl tillgodoser. Därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr voll Friesen erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade; Herr
talman! Jag vill blott rätta ett misstag, som min ärade vän, utskottets ordförande,
gjorde sig skyldig till. Det förhåller sig nämligen på det sättet, att vi
i Göteborg äro ganska angelägna örn att skilja oss från vad kungl, huvudstaden
har för sig. Vi ha icke under de sista åren haft någon teknisk samverkan
utan gått fram separat såväl vid riksdagsmannavalen som vid stadsfullmäktigevalen.

Så gör sig utskottets ärade ordförande en del bekymmer för de personer som
icke kunna bli valda vid den egentliga valförrättningen utan som komma in
efteråt, och detta anser han såsom någonting oegentligt. Är det i själva verket
något märkvärdigare, när dessa människor bli valda med tilläggsmandat
än med ett kartellsystem? Det finns helt säkert många av kammarens ledamöter,
som sitta på kartellröster utan att vi betrakta dem på annat sätt än de
övriga här i kammaren. Jag har icke gjort anspråk på, herr talman, att framföra
några nya synpunkter i denna fråga. Jag måste emellertid kvittera min
ärade väns utskottsordförandens påpekanden med att säga, att det förefaller
mig, som örn han heller icke kunnat komma med några nya argument till förmån
för majoritetens ställningstagande.

Herr Hallén, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag erkänner gärna, att jag gjort mig skyldig till det lilla
misstaget att icke komma ihåg, att i Göteborg icke förekommit någon s. k.
teknisk samverkan. Det är nog emellertid blott i Göteborg, och herr von
Friesen bör besinna ett gammalt ordspråk, som säger: En fluga gör ingen
sommar.

Härefter yttrade:

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Man har under de sista åren vid
flera tillfällen företagit justeringar av bestämmelserna örn den allmänna rösträtten
och örn valbarheten särskilt i fråga örn kommunala uppdrag. Man har
också genomfört ett system, enligt vilket människorna få rösta på annan ort
än de höra hemma. Vi ha beslutat taga bort fattigvårdsstrecket, evad det
gällt att begränsa rösträtten, och vi ha sysslat med kvalifikationsgrunderna
för kommunala uppdrag. Allt detta har skett i demokratiens och den demokratiska
rättvisans namn. Jag erinrar mig, hur konstitutionsutskottets ärade
ordförande för några år sedan, då det gällde fattigvårdstreckets slopande, bekände
för sin och för fleras del också, att det parti han tillhörde brann av
stridslust, när det gällde att riva bort den demokratiska orättvisa som detta
streck utgör. För min del var jag fullt med om saken utan att därför brinna
av så mycken stridslust. Det var icke nödvändigt heller, då den murkna skansen
redan fallit; den var övermogen.

Vad vi nu diskutera är från demokratiska synpunkter en mycket större
fråga än alla de detaljfrågor sammanlagt, som vi sysslat med under de sista
åren i demakratiens namn och på initiativ framför allt från socialdemokratiskt

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 15. 3

34 Nr 15. Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Motionär om införande av tillägg smandat vid val till riksdagens andra
kammare. (Forts.)

håll. Det demokratiska intresset tycks vara en smula ojämnt, beroende på hur
man räknar med det slutliga resultatet av reformerna. Här finnas i vårt land,
bl. a. inom det parti jag tillhör, valkretsar där väljargrupper på 4, 5 eller
6 å 7 000 medlemmar vid val efter val i ett tjugutal år avlämnat sina röster
på folkpartiet utan att få någon representant, och det finns motsvarighet inom
andra partier. Man kan nog tryggt påstå, att de människor i dessa valkretsar,
vilka fortsätta att arbeta för den meningsriktning, de anse vara den rätta, och
de väljare, som under sådana på förhand hopplösa förhållanden i alla fall möta
upp och demonstrera sin inställning, när det gäller frågan, hur riksdagen skall
sammansättas, ha en mycket stadgad uppfattning örn medborgerliga ting, ty annars
hade dessa kärntrupper för länge sedan varit förskingrade i hopplöshetens
öken. Hur verkar emellertid det nuvarande systemet i ett sådant fall?
Jo, det verkar så, att dessa människor visserligen få avge sin röst men de få
ingenting mer. De få icke på något sätt vara med om att påverka riksdagens
sammansättning. Sedan veta vi, huru den allmänna agitationen försiggår i en
sådan valkrets. Från andra partiers sida begagnas flitigt det argumentet: rösta
icke med den meningsriktningen, ty den rösten är bortkastad! Och så plockar
man bort så mycket man kan och hindrar meningsriktningen att komma fram.
Örn man går i kartell med en annan grupp, kommer man med djup bröstton och
med den moraliska pekpinnen och påstår, att det här är alldeles oriktigt.

Konstitutionsutskottets ordförande kan få hopa så många argument han
vill av det slag, som vi hört här i dag. Jag tror icke, att dessa argument äro
avgörande för ståndpunkten, utan det är det egna partiintresset, som i alla
fall är avgörande för denna ståndpunkt. Det har talats så mycket örn den saken,
och de som varit med i valarbetet ett tjugutal år och följt spelets växlingar
i dess olika skeden behöva icke vara tveksamma på den punkten. Det är det
rena maktegoistiska intresset som fäller utslaget. I varje fall är det min
uppfattning.

Nu säger konstitutionsutskottets ordförande, att en kartell nog går djupare
än till en rent teknisk samverkan. Detta argument ingår i den politiska propaganda,
som man för från socialdemokratiskt håll både här i riksdagen och
ute på valfältet. För min del skulle jag gärna vara med örn att avskaffa rätten
till karteller, örn man i stället kan få en utjämning till förmån för de röstande.
Det finns väl ingen väljare som är så underligt inställd, att han icke
hellre skulle i andra hand dirigera sin röst till en grupp inom det egna partiet,
även om denna finnes utanför den egna valkretsen, än att i andra hand
dirigera sin röst till ett annat parti.

Konstitutionsutskottets ordförande säger vidare, att man här icke kommit
med några nya synpunkter. Jag tror icke, att det finns så värst många nya
synpunkter att komma med pa någondera sidan. Den gamla synpunkten är
emellertid god nog, och det är trugan örn något ökad demokratisk rättvisa.
Nu säger man, att man vill lia fram millimeterrättvisan. Herr Fast yttrade något
om den millimeterrättvisa, som i så hög grad satt sin prägel på det nuvarande
valsystemet, i debatten om den föregående motionen. Enligt detta uttalande
skulle vi redan ha kommit till en häpnadsväckande millimeterrättvisa.
Jag har icke rustat mig med sifferexempel — annars är det icke svårt att få
sådana men jag kan nämna, att under förra valperioden hade socialdemokraterna
i Bohuslän något över 40 000 röstande och folkpartiet ungefär 14 000.
Socialdemokraterna voro representerade i riksdagens båda kamrar med sju
mandat och folkpartiet med ett. De betalade ungefär 6 000 röster för ett mandat
och vi 14 000, när man sammanlägger de båda kamrarna. Denna millimeterrättvisa
har alitsa i så hög grad präglat det nuvarande valsystemet, att

Onsdagen den 11 april 1945 fm. Nr 15.

Motioner om införande av tillägg smandat vid val till riksdagens andra

kammare. (Forts.)

man icke på socialdemokratiskt håll kan tänka sig att få det litet mera rättvist.
Det går att få fram sådana exempel i mångfald.

Till de underliga argument, som utskottets ordförande åberopat, hör också,
att örn man får dessa tilläggsröster kunde en person som blivit utslagen i den
lokala valstriden komma igen via dessa samlingsröster, och detta skulle på
något sätt innebära ett underkännande av det lokala personval som ägt rum.
Från vår politiska historia veta vi, att åtskilliga ramlat igenom i den lokala
valstriden utan att på något sätt vara suspekta figurer. En sådan som t. ex.
Eliel Löfgren ramlade på sin tid igenom i valstriden, då han satt som utrikesminister.
Jag tror icke, att någon skulle uppfatta det såsom något förnärmande
mot de svenska väljarna, örn han kommit igen hit. Vad som gör argumentet tämligen
slott, är emellertid att vi här i riksdagen ha en första kammare utan
bostadsband som faktiskt fungerar som uppsamlingsapparat för duktiga personer
som fallit igenom i lokala val till andra kammaren. Det är väl icke någon
större fara för fosterlandet, örn någon av dem skulle komma igen i andra
kammaren. Det är väl icke större risk än, när de komma igen i första kammaren.

Man talar så mycket i detta fall om Tyskland såsom ett avskräckande exempel.
Jag tycker, att med hänsyn till våra nordiska förhållanden vore det lika
bra att taga Danmark såsom ett föredömligt exempel. I Danmark har man
nämligen haft i många år detta utjämningsförfarande utan att det lett till
några faror för demokratien. Man skall väl ändå i första hand se till att få en
riksdag så demokratiskt ordnad som möjligt, och i andra hand blir det sedan
fråga om att få en regering byggd på denna demokratiska riksdag. Skjuter
man maktproblemet i förgrunden, blir det på bekostnad av demokratiens intressen.

Jag bär lika litet som reservanten, herr von Friesen, någon förhoppning örn
att kammaren i år skall godkänna denna motion från folkpartihåll, men jag
har velat framlägga mina synpunkter på detta spörsmål bl. a. därför, att man
vid varje val får en debatt med socialdemokraterna i hemorten, och därför
tycker jag, att vad man där tvingas att säga kan man också gärna säga här.

I detta anförande instämde herr Sandberg.

Herr Håstad: Herr talman! Jag har begärt ordet för att avge en personlig
deklaration.

Först vill jag dock säga, att jag finner det något egendomligt, att detta krav
P‘\ tilläggsmandat kommer fram från folkpartiet, där, såsom vi veta, det finns
många representanter, som kräva en ordning, rakt motsatt den, som man här
pläderar för, nämligen majoritetsval i enmansvalkretsar. Ett sådant system
skulle ju bil ett oerhört sluinpspel. Jag tror, att många av dem, i varje fall en

sorn här i riksdagen talat örn tilläggsmandatens millimeterrättvisa _ för att

använda ett i debatten fällt uttryck — även skulle finna sig i ett rakt motsatt
förfarande, nämligen det gamla systemet med majoritetsval.

Örn man bortser fran detta, synes det mig emellertid, sorn örn utgångspunkien
för debatten örn tilläggsmandat eller icke måste vara det självklara faktum,
filt det är eli demokratiskt önskemål, att riksdagen så långt som möjligt skall
avspegla folkviljan. Örn, såsom förhållandet faktiskt varit under en tjugu ä
trettio år, mot varandra stå två samhällsåskådningar, vilkas företrädare äro
ungefär lika manstarka, och där den ena öppet proklamerat en fullständig
rubbning av vår ekonomiska samhällsordning, desto viktigare och rättmätigare
mäste det då ur alla synpunkter vara, att icke en folkminoritet förvandlas till
eu riksdagsmajoritet eller vice versa. Vi lia i de finska valen, som nyss avslu -

36 Nr 15. Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Motioner om införande av t iltåg g smandat vid val till riksdagens andra
kammare. (Forts.)

tats sett exempel på hur nära två samhällsåskådningar kunna komma 50 procent
av väljarkåren. Om jag rätt kunnat läsa den finlandsvenska pressen, avgåvos
vid valet 831 000 borgerliga röster och 828 000 röster från socialdemokrater
och folkdemokrater samt slutligen ungefär 12 000 röster från övriga grupper,
som det är litet svårt att närmare bestämma. Antagligen har vid detta val den
nya riksdagen kommit att exakt avspegla folkmeningen. Men att så skett torde
vara en ren tillfällighet, ty lika lätt hade det kunnat inträffa, att en folkmajoritet
blivit riksdagsminoritet. När man vet, vilka stora värden som stå på
spel, måste det väsentligaste kravet på en valordning vara att utslaget i mandat
överensstämmer med folkets röstande.

Sedan har herr Svensson i Ljungskile delvis berört ett annat av de framförda
argumenten för ett utjämningssystem, nämligen att det för närvarande ofta
faktiskt beror på länets storlek, om en framträdande representant kan komma
in i riksdagen eller icke. När det gäller ett län som t. ex. Gotlands län — som
endast har tre representanter — eller andra län med fem platser, måste det
för vissa aldrig så dugande politiker bli mycket svårt att komma in i andra
kammaren, medan vederbörande skulle haft helt andra möjligheter, örn han
bodde exempelvis inom Västernorrlands län eller något annat län, där tio representanter
väljas. Även detta är en synpunkt, som man bör fästa visst avseende
vid.

Nu framförde utskottets ordförande två huvudargument mot anordningen
med tilläggsmandat, det ena, att småpartier skulle uppammas, och det andra,
att tillkomsten av vad man kallar en parlamentarisk regering skulle försvåras.
Är det så säkert, att fara för uppkomsten av småpartier mänskligt att döma är
så stor i vårt land som man velat göra gällande? En spärregel har ju alltid förutsatts,
såvitt jag förstår av den förda diskussionen, nämligen att ett parti för
att erhålla tilläggsmandat måste ha fått något mandat eller kanske ett par
mandat vid primärvalet. Biar sedan 1911 -—- alltså under den tid då vi använt
det proportionella valsystemet i vårt land —• det någonsin inträffat, att det valts
en enda representant för ett parti? Jag kan i varje fall icke för ögonblicket erinra
mig det. Det har visserligen funnits partier med två, tre eller fyra representanter
men aldrig annat än möjligen rent tillfälligt något parti med en ensam
representant. Sverige har allt sedan sekelskiftet haft en ganska kontinuerlig utveckling
av partiväsendet. Yi ha också sett vad som inträffade i Danmark under
alla de år, då tilläggsmandat där förekommit. Där har praktiskt taget partimosaiken
varit densamma som i vårt eget land under hela tiden. Man skall
icke heller göra någon jämförelse med tyskarna under Weimarrepubliken, ty
det tyska valsystemet var något helt annat än det vi använda. Tysklands system
gick nämligen ut på att ett parti skulle få ett mandat för varje G0 000-tal
röstande, men ett sådant system har mig veterligen aldrig ställts under diskussion
eller förts fram såsom en allvarligt menad tanke i vårt land. För övrigt
är det enligt mitt förmenande icke någon ohygglig riksolycka, örn — låt oss säga
— från en viss trakt, där en stark säropinion finnes, skulle väljas en eller två
representanter för denna opinion. Jag skulle tvärtom vilja säga, att detta måste
ligga lika nära det demokratiska idealet som att man skall utesluta denna
grupp, därför att den icke varit tillräckligt stark.

Därefter komma synpunkterna på den parlamentariska regeringen. För min
del kan jag inte riktigt dela herr von Friesens allmänt definierade uppfattning
därvidlag. Han ville tydligen göra gällande, att samlingsregeringen ur
klassisk parlamentarisk synpunkt skulle vara ett oting. Enligt allmänt vedertagen
bestämning innebär parlamentarism, att regeringen i sin ämbetsutövning
åtnjuter parlamentets förtroende, vare sig den sedan omfattar 100 eller 10 %

Onsdagen den 11 april 1945 fm. Nr 15.

Motioner om införande av tillag g smandat vid val till riksdagens andra

kammare. (Forts.)

av parlamentet. Förutsättningen är alltså, att regeringen skall lia parlamentets
förtroende oell tolereras av detsamma.

Örn man emellertid liksom jag menar, att ett system med tilläggsmandat
inte innebär någon större fara för uppkomsten av ett småpartisystem, måste
slutsatsen bli att frågan om tilläggsmandat spelar en mycket liten roll när
det gäller att skapa en stark regering, ty i stort sett får ju parlamentet samma
sammansättning enligt det ena systemet som det andra. Och i varje fall
har väl erfarenheten från de senaste 10 å 15 åren lärt oss — framför allt
sedan vi fått ett parti som har majoritet i bägge kamrarna — att någon större
risk för att man icke skall kunna skapa en stark regering alls icke är för
handen.

Det avgörande för regeringsbildningen blir väl under alla förhållanden först
och främst det parlamentariska läget just i det förhandenvarande ögonblicket.
Örn framtidens politiska lägen veta vi i dag intet. Man kan mycket väl
tänka sig en stark regering, fastän man har 5 eller 6 partier, och man kan
lika väl tänka sig en svag regering, fastän man bara har 2 eller 3 partier.
Jag tror att allt detta är ganska oberoende av vallagens utseende.

Till sist, herr talman, när frågan örn tilläggsmandat diskuterades under
1920-talet och jag, som då studerade, i min ringa stad försökte ta ställning
till saken, tyckte jag, att man gjorde alldeles för mycket väsen av frågan,
därför att det i grund och botten spelade mycket liten roll, örn det ena eller
andra partiet fick 5 eller 10 mandat för mycket. Då räknade man nämligen
knappast med att ett enda parti skulle få en så dominerande ställning som
för närvarande är fallet. Nu befinna vi oss emellertid i ett läge, där ett parti
har vuxit sig överlägset starkt. På grund av valsättet kan det få majoritet i
riksdagen, även örn det endast representerar en folkminoritet. Jag tycker att
detta — även för socialdemokraterna som representera detta stora parti —
också borde vara ett skäl för att fästa den största vikt just vid de demokratiska
synpunkterna. Ty i grund och botten är det något ytterst osvenskt att tänka
sig, att svenska folket skulle vilja acceptera en ordning, där låt oss säga 45 °A
plötsligt skulle vara allenabestämmande under så och så många år. Det kan
hända, att denna irrationella ordning passar England, men det kan inte överensstämma
med vår rättsuppfattning.

Jag har med dessa ord, herr talman, endast velat uttala min sympati för
den tanke, som ligger till grund för motionerna, utan att därför acceptera alla
de resonemang, som där ha kommit fram.

Herr Fast: Herr talman! Då man varit med örn dessa debatter under flera
år karn man inte neka till att man får en känsla av att man argumenterar litet
grand som det politiska läget passar. Gemensamt för dessa debatter har nog
alltid varit, att man på visst håll liksom betraktar rösträtt och representation
som självändamål, under det att de ju ha att fullgöra, ett högre syfte.

Herr Håstad sade nyss, att man kan ha en parlamentarisk regering, fastän
den bara har 10 % underlag i riksdagen. Det kan i alla, fall vara en parlamentarisk
regering, och det är alldeles riktigt. Jag ger talaren fullständigt rätt
i detta. Regeringen kan ju ha en viss förankring i riksdagen. Men vad sker
om vi ha ett sådant system? Jo, det är självklart, att en regering, som inte
har starkare underlag än ungefär 10 eller 20 % av den svenska riksdagen, kommer
att vegetera. Är det så, att man tycker att vi skola ha regeringar, som
inte lia någon handlingskraft och som inte kunna taga upp något av vad folket
egentligen väntar och menar att valresultatet egentligen hade bort ge förutsättningar
för, ja, då skola vi naturligtvis välja det systemet.

38 Nr 15. Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Motioner om införande av tillägg smandat vid val lill riksdagens andra
kammare. (Forts.)

Även beträffande den nuvarande samlingsregeringen, tillkommen under särskilda
förhållanden, därför att överskuggande frågor varit samlande, har
man gång efter annan inte minst från den sida, som herr Håstad representerar,
sagt ifrån att den och den frågan får inte tas upp, därför att den är partiskiljande.
Självklart får systemet inte bli ett självändamål.

När man från utskottets sida här talar örn en parlamentarisk regering menar
man naturligtvis en handlingskraftig parlamentarisk regering, ty örn man inte
får en sådan till stånd — det har ju ibland varit en av demokratiens svagaste
sidor, att ingenting har skett och att medborgarna inte ha fått ut vad man
från olika håll har ansett sig kunna räkna med — så har ju också demokratien
icke fyllt sitt ändamål och Ilar inte kunnat få det anseende och förtroende, som
behövs, utan har i stället skapat möjligheter till andra strömningar och stämningar
bland folket.

Herr Svensson i Ljungskile tog upp vad jag sagt om millimeterrättvisa,
vilket uttryck jag förde fram i ett sammanhang, där jag liksom ville ge tillspetsning
av vad jag menade. Han försökte nu förlöjliga denna min ståndpunkt
genom att taga fram exempel från sin egen valkrets örn hur det nuvarande
systemet hade verkat. Det tycker jag emellertid inte säger något, ty jag tillhör
själv en valkrets, där mitt parti tidigare betalat sina mandat med det högsta
priset i landet, men inte beklagar jag mig och ingen annan heller över det.
Det var emellertid enligt hans mening resultatet av detta, system, som gjorde
det nödvändigt att åstadkomma en utjämning mellan de olika valkretsarna.

Herr Svensson i Ljungskile sade vidare, att valmännen inte bli intresserade
av att rösta, när de inte kunna få någon män vald, därför att partiets underlag
är så litet i valkretsen. Ja, jag undrar för min del, örn intresset blir så värst
mycket större, örn man röstar på herr Andersson i Bohuslän och det sedan visar
sig, att de 2 000 å 3 000 röster, som man samlat ihop, i stället skaffar herr
Johansson i Norrbotten ett mandat. Jag tycker inte, att det skulle vara så särskilt
tilltalande.

Nej, mina herrar, det förhåller sig nog på det sättet, att vi här lia att välja
mellan den nuvarande ordningen och ett system av något vidare innebörd än
vad man har velat taga upp i de föreliggande motionerna. Det går enligt mitt
förmenande inte att i längden på ett rimligt sätt införa ett system med tillläggsmandat
utan att ta konsekvensen därav och gå över till en riksvalkrets.
Då får man emellertid också taga alla de konsekvenser, som man hittills inte
velat vara med örn att taga, icke ens från den borgerliga sidan.

Det blir naturligtvis omöjligt, som utskottets ordförande sade, att här dra
upp några gränser. Örn man säger, att ett parti skall ha fått 10 mandat för att
få tilläggsmandat, så blir det ju för de minsta partierna en ännu större orättvisa
än som redan finns, och så kommer man nästa gång att gå ned till 5 mandat och
slutligen till 1 mandat. Detta blir i längden fullständigt ohållbart. Vi måste
därför göra klart för oss, att välja vi systemet med tilläggsmandat, så välja vi
också systemet med en riksvalkrets och tilläggsmandat över hela linjen. Det
längsta i fråga örn inskränkning därvidlag, som man skulle kunna införa, vöre
kanske att som villkor för tilläggsmandat fastställa, att vederbörande parti i
alla fall skall ha nått en viss röstkvot i förhållande till det hela. Jag tror inte vi
äro mogna för ett sådant system.

Jag har vid ett tidigare tillfälle sagt, att jag i det längsta vill hålla på proportionalismen.
Ni kanske minnas, att jag flera gånger på den punkten polemiserade
mot min gamle vän Arthur Engberg, som ville lia enmansvalkretsar. Jag
sade vid ett sådant tillfälle, att jag åtminstone tills vidare är anhängare av proportionalismen.
Men jag tror det är med mig som med så många andra, att vi inte

Onsdagen den 11 april 1945 fm. Nr 15.

Motioner om införande av tillägg smandat vid val lill riksdagens andra

kammare. (Forts.)

äro beredda att gå så långt sorn helst. Proportionalismen kan nämligen överleva
sig själv och det gör den den gången, då man går över till riksvalkrets och
tilläggsmandat över hela linjen. Då kommer jag sannolikt att sälla mig till dem
som mena, att även örn enmansvalkretsar äro orimliga och orättvisa, så överensstämma
de dock mera med vad som ur folkets synpunkt hlir mera demokratiskt
och överensstämma med vad folket vill ha ut av en demokrati. Det kan ju
hända, att man i så fall får försöka komma fram till ett system, som inte helt
och hållet går ut på enmansvalkretsar utan där man försöker jämka så, att
man kommer bort från de allra grövsta orimligheter, som äro förenade med
systemet med enmansvalkretsar. För min del tror jag inte tiden är mogen för
en undersökning av dessa frågor.

Jag vill till sist säga, att när man nu förmenar, att hara man får tilläggsmandat
komma alla kartellbildningar att totalt försvinna, så tror jag inte
det skulle bliva så. När man åtminstone i den trängre kretsen försöker penetrera
läget har det nämligen visat sig, att man vill ha både tilläggsmandat och rätt
till kartellbildning, och det förstår jag, ty, mina damer och herrar, det förhåller
sig på det sättet, att systemet med tilläggsmandat skapar ojämnheter i varje
fall inom valkretsarna själva. Det kan ju hitta på att hända att vad som kail
nås genom valkartell i form av ett mandat för kartellen mistes genom tilläggsmandat.
I de fall då man klart i förväg kan räkna ut detta, kommer det helt
enkelt att leda till karteller, men naturligtvis är man tacksam för att få tilläggsmandat
därutöver. Tilläggsmandaten komma alltså inte att helt och hållet lösa
problemet, så länge vi ha valkretsar av den begränsade storlek som vi nu ha.

Herr talman! Jag måste för mitt vidkommande säga, att ehuru jag inte längre
är en varm anhängare av proportionalismen så långt som den har drivits i dag,
så anser jag likväl, att den är bättre än något annat system. I varje fall har man
enligt mitt förmenande inte att välja mellan detta och en fortsättning och ett
fulländande av proportionalismen utan man har snarare att välja mellan detta
och ett annat system, som sannerligen inte kommer att skapa större rättvisa
men som måhända kommer att skapa större politisk handlingskraft i landet.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Vi komma för vår del att rösta för
kravet på en utredning av frågan. Även örn detta krav bifalles kommer det
dock inte att få så stor betydelse. I vart fall har man ju inte att vänta några
verkningar därav åtminstone på de närmaste åtta åren. Vi anse emellertid, att
kravet på en representation efter den styrka, som varje parti har hos väljarna,
är ett naturligt demokratiskt krav. Vi kunna för vår dol inte böja oss i respekt
för de invändningar, som från utskottets och dess talesmänis sida ha framförts
mot att detta demokratiska krav genomföres.

Talet örn att det skulle gynna uppkomsten av ett antal småpartier skulle man
ju såsom en bumerang kunna skicka tillbaka till socialdemokratien. Det är ju
inte någon så förskräckligt lång tid sedan, som socialdemokratien ännu inte
var ett parti. Även då fanns det emellertid dominerande politiska åskådningar,
som menade liksom socialdemokratien nu, att man måste försöka hindra uppkomsten
av nya partibildningar, under det att socialdemokratien självklart då
var intresserad av att röja undan alla sådana hinder mot att det skulle kunna
skapas en ny partibildning. Partierna komma ju oell gå, de födas och dö. Så
har det hittills varit i den historiska processen och jag betvivlar inte alls, att
socialdemokratien, som i dag är på ett snöre när det gäller att bekämpa en reform,
som ju har genomförts i många länder, örn 4 eller 8 eller 12 år kommer
att vara en mycket varm anhängare av just en sådan reform.

Det är ju faktiskt så, ali det nuvarande systemet gynnar dem, som för till -

40 Nr 15. Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Motioner om införande av tillägg smandat vid val till riksdagens andra
kammare. (Forts.)

fället äro stora. Socialdemokraterna betala 13 400 röster för varje mandat bär
i andra kammaren, medan vi för vår del få betala inte mindre än 21 200
röster. Det ter sig naturligtvis också olika för de övriga partierna. Det karakteristiska
är emellertid, att ju större partiet är, desto billigare bli mandaten.
Socialdemokratien befinner sig ju i det tråkiga läget, att om detta förslag skulle
gå igenom och inte bara förvandlas till en utredning, som sitter kanske i decennier
framåt utan att åstadkomma något, så skulle vi ha 7 eller 8 socialdemokrater
mindre här i kammaren, medan det med vår nuvarande röststyrka
skulle finnas 9 eller 10 flera kommunister i kammaren. Socialdemokraterna ha
därför faktiskt mycket gripbara skäl för att bekämpa en sådan reform. Tänk
bara på hur det skulle gå med deras propaganda i valrörelsen, att »rösta ni
med kommunisterna är det bortkastade röster». Örn ett sådant nytt system
skulle införas, så skulle faktiskt ett av de bästa valpropagandamedlen på en
gång berövas socialdemokraterna. Därför har jag också all möjlig förståelse
för deras omtanke för principerna därvidlag och för det sätt, på vilket de
argumentera för att få bibehålla det nuvarande orättfärdiga systemet, ty det
ligger ju obestridligt i deras intresse sådan som situationen nu är.

Att man sedan kommer och talar örn att systemet med tilläggsmandat skulle
gynna uppkomsten av småpartier är nog närmast camouflage. Jag vill inte därmed
påstå, att inte herr Hallén och hans kolleger tro på det, ty det är möjligt
att de kunna göra, men deras verkliga skäl tror jag är ett annat.

Detsamma tror jag förhållandet är med det andra skälet, att systemet skulle
motverka uppkomsten av en stark parlamentarisk regering. Vi ha ju under
kriget haft en regering, som varit sammansatt av representanter för alla partier
utom kommunisterna. Man bär drivit denna regeringskonst så till sin fulländning,
att det varit en allmän mening, att det där med parlamentarisk opposition
kan betraktas som ett nödvändigt ont för närvarande men ett ont, som man på
olika sätt ju har försökt att så snart som möjligt bringa ur världen. Har man
alltså i detta land kunnat skapa en samlingsregering av partier, som åtminstone
programmatiskt befinna sig på så skilda linjer som högern och socialdemokratien,
då tycker jag att farhågan för att man inte skulle kunna skapa en parlamentarisk
regering för den händelse man genomför en rättvisare representation
verkligen är ganska överdriven.

Men å andra sidan, örn det läge något i detta deras resonemang: skulle det då
vara en stark regering, som skapats på sådan grundval, att den inte motsvarar
sammansättningen av folkmeningen ute i landet? Skulle det vara en stark regering,
som ■— om man töjer ut resonemanget till sina konsekvenser — representerar
en minoritet bland folket, fastän denna minoritet på grund av det nuvarande
valsystemet råkar lia röstmajoritet i riksdagen?

Jag tror för min del, herr talman, att dessa båda argument inte böra tillmätas
.större värde än de ha. Jag tror för min del, att den allmänna utvecklingstendensen
är, att det även på partiväsendets område sker en koncentration. Jag tycker,
att en sådan tendens framträder ganska tydligt i vårt land, även örn det hittills
rått en viss stabilitet.

Nu åberopar man emellertid uppkomsten av en rad små partier i Tyskland
såsom skäl mot att man skulle göra detta. Jag tror att man därvidlag förväxlat
orsak och verkan, ty det var ju inte det demokratiska valsystemet, som åstadkom
dessa förhållanden och den tyska demokratiens sammanbrott, utan det var
ju den allmänna ekonomiska och politiska krisen i Tyskland och den upplösning,
som följde i Tyskland. Läget i det tyska parlamentet var ju närmast
bara en avspegling härav. Det var detta, som förklarar den fruktansvärda utveckling,
som ägt rum därstädes.

Onsdagen den 11 april 1945 fm. Nr 15.

Motioner om införande av tillägg smandat vid val till riksdagens andra

kammare. (Forts.)

Jag tror för mili del inte, att det för det kommunistiska partiet skulle spela
så stor roll, om en sådan reform som här föreslås kommer att genomföras om
åtta år, ty jag tror att det parti, som jag företräder, har framtiden för sig och
redan då kommer att ha vuxit så mycket, att ett sådant utjämningsförfarande
inte skulle nytta oss något nämnvärt och kanske inte alls. Detta hindrar emellertid
inte att jag anser, att om det finns minoriteter hos folket, som äro tillräckligt
starka för att kunna välja representant i riksdagen, så skola även dessa
minoriteter ha den chansen. Jag tror inte, att rent praktiskt några stora förändringar
i fråga örn partibildning och partigruppering eller i fråga örn tendenserna
till partibildningarnas utveckling därigenom komma att inträffa. Men
det blir litet mer rättvisa, icke minst mellan de nu bestående partierna, och redan
detta skulle undanröja en del befogat missnöje. Det skulle i varje fall vara en
mycket vacker gest, som skulle kläda den svenska demokratien, och just på
grund därav kommer jag för min del att ge min röst, vilket mina partikamrater
också komma att göra, för kravet på en utredning i denna fråga.

Herr Malmborg i Skövde: Herr talman! Debatten har redan varat länge, och
den har varit ganska uttömmande. Jag skall för min del icke försöka att framföra
några nya synpunkter på själva sakfrågan. Jag vill bara, herr talman,
betona, att det här gäller förslag örn en utredning. Riksdagen är annars icke
ovillig att besluta örn utredning av skilda spörsmål, understundom enligt min
uppfattning av långt mindre vikt än den fråga det nu gäller.

Reservanten, herr von Friesen, betonade i sitt första anförande, att för honom
den springande punkten här var att kunna se till, att införandet av tillläggsmandat
skulle kunna ersätta den möjlighet till teknisk valsamverkan
som nu föreligger, och jag delar i detta hänseende helt herr von Friesens mening.
Nu sade herr Fast i sitt anförande, att om man får tilläggsmandat, få
vi dock måhända behålla den tekniska valsiamverkan. Han trodde det, sade
han. Ja, tron verkar visserligen mycket, men i detta fall anser jag, att denna
tro icke får vara avgörande för riksdagens bedömande av utvecklingen.

Jag har den uppfattningen, herr talman, att detta spörsmål är så viktigt
ur demokratisk synpunkt, att det är högst motiverat, att det får bli föremål
för utredning. Frågan var senast uppe till utredning år 1928, och det är en
lång tidrymd sedan dess. Under tiden har mycket inträffat som kan vara ägnat
att belysa frågan och ge underlag för ett ståndpunktstagande.

Detta gör, herr talman, att jag i anslutning till mitt anförande här ber att
få yrka bifall till motionen.

Herr Vougt: Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning av några
yttranden som fällts här.

Herr Svensson i Ljungskile sade, att socialdemokratiens ståndpunkt i denna
fråga vore ett uttryck för maktegoism. Varför, får jag fråga herr Svensson i
Ljungskile, skulle socialdemokratien då icke föredraga ett majoritetsvalsystem
framför det proportionella valsystemet? Det måste ju vara alldeles uppenbart,
att ett majoritetsvalsystem skulle komma att ge socialdemokratien en
ofantligt mycket starkare ställning än den som vi för närvarande ha. Det är
klart, att det skulle bli ganska svårt att rita upp valkretsarna, örn vi överginge
till majoritetsval, men det är mycket svårt att finna en sammanhängande
del av ett län var som helst i landet, där icke arbetarklassen skulle bli så
övervägande, att de andra partierna överhuvud taget icke skulle få en syl i
vädret. Jag måste säga, att för mig är det starkaste skälet mot majoritetsval -

42 Nr 15. Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Motioner om införande av tillägg smandat vid val till riksdagens andra
kammare. (Forts.)

systemet just det, att detta icke skapar tillräckligt utrymme för de olika meningsriktningar
som vi anse böra vara företrädda i Sveriges riksdag.

Det var faktiskt på det sättet, att när det proportionella valsystemet en
gång i världen kom till, vilket skedde på grund av ett initiativ av högerledaren,
amiral Lindman, så väckte det en ganska stark känsla inom de radikala
kretsarna och icke minst inom arbetarrörelsen, att här förelåg ett försök att
beröva arbetarklassen möjlighet att erövra majoritet i Sveriges riksdag. Sedan
har emellertid utvecklingen format sig så, att folkpartiet från att en gång
i seklets början lia intagit en utomordentligt stark ställning sjunkit ned till
att vara det minsta av de partier som finnas här i riksdagen så när som på
kommunisterna, medan socialdemokratien trots det hinder som det proportionella
valsättet uppenbarligen varit för dess snabba tillväxt slagit sig fram till
en ställning som innebär, att den har majoritet.

För min del menar jag^ att man icke allt för ofta skall knåpa med valsystemet.
Jag har den meningen, därför att ett lands demokrati formas av valsystemet.
Vi ha nu växt in i det valsystem som vi ha. Alla de riktningar som kunna
göra anspråk på att företräda en något så när vitt utbredd mening i Sveriges
land få representation i riksdagen. Det är väl detta som är det väsentliga,
nämligen att icke någon mening ute i landet som representerar en inställning
hos det svenska folket hålles borta från Helgeandsholmen. En annan
väsentlig sak är enligt min synpunkt, att det likväl skapas en handlingskraftig
regeringsmakt, och det måste vi slå vakt örn. Jag tror, att man skall
akta sig för att peta på valsystemet utifrån den utgångspunkten, att det vid
det eller det tillfället gagnar ett parti att göra det. Vid ett annat tillfälle är
det ett annat parti som önskar, att man skall ändra valsystemet. När vi nu
växt in i vårt valsystem och det visat sig, att vi därigenom fått en sunt verkande
demokrati, är detta för mig ett tillräckligt starkt argument för att icke
röra vid valsystemet.

Slutligen vill jag säga till herr Hagberg i Luleå, att det är nog klokt att
icke gå in på några profetior örn en eventuellt ändrad ståndpunkt från socialdemokratiens
sida i fråga om tilläggsmandaten. Jag förstår, att herr Hagberg
i Luleå gjorde det för att kunna glädja sina anhängare ute i landet med den
förhoppningen, att kommunisterna vid nästa val skulle kunna nagga oss litet
mer i kanten. Jag tror nog, att man redan nu gott kan säga, att herr Hagbergs
i Luleå valmän börja känna sig ganska besvikna efter det valresultat
som åstadkoms i fjol. Emellertid förhåller det sig på det sättet, herr Hagberg
i Luleå, att låt vara att denna aktion bara kommer från folkpartiet, så är den
dock att betrakta som ett led i de bekymmer som man naturligtvis alltid har
på borgerligt håll över socialdemokratiens starka ställning. Jag tycker, att
örn kommunisterna skulle vara konsekventa i förhållande till de uttalanden
som de eljest pläga göra örn vikten av en handlingskraftig arbetarpolitik här
i landet, borde de icke göra gemensam sak med andra partier i sådana här
aktioner.

Jag slutar, herr talman, med att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Den föregående talaren nämnde,
att enligt hans mening vöre det väsentliga, att de meningsriktningar som
finnas ute i landet bli representerade på Helgeandsholmen och där kunna
komma till uttryck. Enligt vår mening är det också rätt väsentligt, att denna
representation blir någorlunda rättvis i förhållande till valmansskaroma. Örn
man lämnar de muntliga bekännelserna och iser till gärningarna, då förefaller

Onsdagen den 11 april 1945 fm. Nl- 15.

Motioner om införande av tillägg smandat vid val till riksdagens andra

kammare, (forts.)

det, som om socialdemokraterna ansåge det ganska väsentligt, att de i varje fall
icke för egen del bleve underrepresenterade.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag vill bara i anledning av vad herr
Vougt sade, när han hävdade, att ett lands demokrati formas av valsystemet,
säga, att detta är en ganska originell uppfattning, som åtminstone jag för min
del inte kan biträda. Valsystemet bär varierat i olika länder, men detta bär
inte uteslutit, att utvecklingen både kunnat vara likartad och olikartad med
den svenska. Det är alltså icke valsystemet i och för sig som formar själva
demokratien.

Herr Vougt säger vidare, att jag icke skall vara så säker på att socialdemokratien
kommer att ändra sig i denna fråga, även örn den förutsättning som
jag utgick ifrån skulle föreligga. Ja, jag tycker, att socialdemokratiens ståndpunkt
i dag närmast är baserad på rent opportunitetstänkande, alltså att man
vinner på det nuvarande systemet, och därför tycker jag, att det är fullt
konsekvent, om man lägger opportunitetssynpunkter på saken och säger, att
socialdemokratien kommer att ändra sin uppfattning, när den finner, att deli
kommer att vinna mera på en ''sådan ändring.

Sedan förklarade herr Vougt, att örn man är anhängare av en kraftig arbetarpolitik,
så kan man icke gilla en sådan utveckling som detta förslag innebär.
En handlingskraftig arbetarpolitik i detta land måste bygga på det
svenska folkets flertal, och det råkar vara arbetarklassen, då ju i runt tal
60 procent av detta lands befolkning är att hänföra till de direkta lönarbetarna.
Därför finns det från arbetarklassens synpunkt ingen anledning till farhågor
för att möjligheterna att driva en arbetarpolitik skulle bli mindre, därför att
man genomför ett representationssystem som svarar mot grupperingarna och
uppfattningarna inom folket och som ger minoriteterna den rätt som de
böra lia.

Herr Vougt förklarade också, om jag uppfattade honom rätt, att han tyckte
sig ha funnit tecken på att kommunisterna icke skulle vara alltför optimistiska
rörande framtiden. Jag antar, att herr Vougt i så fall tänkte på de val
som avslutades i Stockholm i går kväll. Men det är ju då ett tecken i den
riktning som jag givit uttryck åt, nämligen att för kommunisterna som parti
skulle en sådan förändring som bär ifrågasatts kanske icke komma att spela
någon praktisk roll, medan det däremot rent principiellt kvarstår som ett
naturligt krav, att folket skall vara representerat i riksdagen efter sina grupperingar
och sina uppfattningar och att även minoriteterna där skola få komma
till tals.

Herr Vougt: Herr talman! Jag skall bara säga ett pär ord^, i första hand
till herr Svensson i Ljungskile. När han säger, att rättvisa måste vederfaras
alla meningsriktningar i landet, lägger han faktiskt grunden för en millimeterrättvisa
som leder till absurda resultat. Min ståndpunkt är, att örn en meningsriktning
ute i landet verkligen har någon styrka och bårås upp av en verklig
vilja inom det ''svenska folket, då tränger den igenom -sådana svårigheter som ett
valsystem utgör. Jag ville belysa detta genom socialdemokratiens utveckling
och den motsatta sidan av denna utveckling, nämligen liberalismens tillbakagång.

Jag kanske icke uttryckte mig tillräckligt tydligt, eftersom herr Hagberg
i Luleå i någon män missförstod mig eller hade svårt att tolka, vad jag säde
om valsystemets förhållande till själva demokratien. Jag vill uttrycka det så,
att vi här i Sverige ha ett valsystem, sorn icke har hindrat en sund demokra -

Motion om
översyn och
revidering av
stadgan om
val till riksdagens

utskott.

44 Nr 15. Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Motioner om införande av tillägg smandat vid val till riksdagens andra
kammare. (Forts.)

tisk utveckling, och det är detta som för mig är det bästa beviset för att man
icke i onödan skall börja knåpa med detta valsystem.

Härmed förklarades överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr von Friesen begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Rösträkning begärdes likväl av herr von Friesen, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 140 ja och 49
nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 9.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 256, med
förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1945, m. m.

Denna proposition bordlädes.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 10.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 13, i anledning av väckt motion
örn översyn och revidering av stadgan örn val till riksdagens utskott.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Håstad: Herr talman! Jag skall, då andra konstitutionella frågor tagit
så lång tid, begränsa mig till ett par ord örn denna tekniska fråga.

Jag vill understryka det konstaterande som utskottet gjort och som gjorts
redan i motionen, nämligen att vi faktiskt ha två olika proportionella valsystem,
dels ett som tillämpas vid val till riksdagen och olika församlingar, dels ett
som tillämpas vid val inom de olika församlingarna vid utseendet av vissa
nämnder och utskott. I det senare fallet tillämpas den s. k. rangordningsregeln
kombinerad med reduktionsregeln, medan i det förra fallet regeln örn absolut
rangordning numera gäller. Jag vågar det bestämda påståendet, att det måste bli
ganska svårt att i längden upprätthålla dessa två olika system, som under likartade
förhållanden kunna leda till olika matematiska resultat. Det är ungefär
detsamma, som örn man säger, att i ena fallet är två gånger två fyra och i det

Onsdagen den 11 april 1945 fm. Nr 15.

Motion om översyn och revidering av stadgan om val till riksdagens utskott.

(Forts.)

andra fallet är två gånger två fem. Ty egentligen är det ingenting annat, som
är innebörden i de olikheter det bär är fråga örn. Örn man skulle träffa ett val
mellan dessa tvenne system, förefaller det mig, att den absoluta rangordningen
både är det riktigaste i princip och väl också det enklaste att tillämpa i praktiken.
Det kan naturligtvis tänkas uppstå fall, då även den absoluta rangordningen
kan bli besvärlig att räkna ut, men jag skulle icke hålla för otroligt,
att det skulle gå att konstruera en ganska enkel regel även härför, helst som
det i stadgan örn val till riksdagens utskott liksom i den författning som utskottet
har nämnt och som avser proportionella val inom landsting och stadsfullmäktige
m. m. finns förbud mot att företaga strykning^ listorna.

Jag har emellertid inte, så som frågan nu ligger till, någon anledning att
närmare ingå på de uppenbara oklarheter, som vidlåda utskottsstadgan i dess
nuvarande skick. Jag kan inte heller se annat än att den tolkning, som utskottet
hänvisar till och som också refererats i motionen, är en tolkning som står i
strid med gällande lag men som man har måst tillgripa för att överhuvud taget
få en förnuftig lösning -— det rör frågan hur man, när reduktionsregeln börjat
tillämpas, skall kunna fastställa rangordningen mellan de återstående på listan.

Nu har ju utskottet fäst uppmärksamheten på att lagen örn proportionellt valsätt
inom landsting, å kommunalstämma m. m. är identisk med utskottsstadgan,
och jag vill erkänna att jag och min medmotionär förbisågo detta, när motionen
skrevs. Jag vill emellertid tolka utskottets uttalande härvidlag så att uppstår
fråga örn en revision av bägge dessa författningar samtidigt, skall något motstånd
inte resas från utskottets sida; däremot vill utskottet inte vara med örn
en revision av den ena författningen först och den andra sedan. Då jag förutsätter
att denna min tolkning inte är alldeles oriktig — den förefaller mig vara
den sakligt enda hållbara — avstår jag, herr talman, från att nu framställa
något yrkande.

Herr Fast: Herr talman! Det kan naturligtvis, såsom den föregående talaren
sade, diskuteras, örn det sammanräkningsförfarande, som tillämpas vid val till
utskott inom riksdagen, är lämpligt avvägt, och vidare är det obestridligt, att
detta sammanräkningsförfarande avviker från det system, som tillämpas vid
sammanräkning enligt lagen örn val till riksdagen. Men motionären erkände,
att han förbisett att det system, som användes vid sammanräkning vid val till
utskott inom riksdagen, också tillämpas vid val inom landsting, å kommunalstämma
o. s. v. Inom dessa senare församlingar har detta sammanräkningsförande
använts av män, som inte ha den skolning, som vi ha tillgång till här i
riksdagen, men några olägenheter ha dock inte kunnat förmärkas vid tillämpningen
av denna sammanräkningsmetod.

Vad som emellertid varit avgörande för att utskottet nu inte gått in på någon
grundligare prövning av ärendet är, såsom motionären här själv angav, att
utskottet förmenat att det skulle ha varit ganska orimligt att nu begära en
utredning angående sammanräkningen vid val till utskott inom riksdagen, men
lia samma system kvar vid val inom landsting och kommunala församlingar,
ty är systemet olämpligt här i riksdagen, är det väl ändå olämpligare inom
landstingen och de kommunala församlingarna. Vi lia ansett, att dessa båda
frågor böra tagas upp till saklig prövning i ett sammanhang, men eftersom utskottet
inte har initiativrätt på detta område, ha vi inte kunnat vidga yrkandet
därhän.

Örn emellertid den fråga, som motionärerna här väckt, åter kommer upp och
då har vidgats att gälla även sammanräkningsf erfarandet inom landsting och
kommunala församlingar, så är det klart att utskottet får taga sig en allvarlig

Utgifter under
rikastatens
sjätte
huvudtitel.

Anslag till
barmarksunderhållel.

46 Nr 15. Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Motion om översyn och revidering av stadgan om val till riksdagens utskott.

(Forts.)

funderare på dessa spörsmål och göra en noggrannare undersökning än som nu
skett. Vilken ståndpunkt som utskottet därvidlag kommer att intaga, vet jag
ju inte, men personligen vill jag gärna deklarera, att jag inte skulle ha någonting
emot att man ginge över till den regel, som befunnits vara ändamålsenlig,
när det gäller sammanräkning vid riksdagsmannaval etc.

Med detta, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets utlåtande,
vilket jag förmodar att jämväl motionärerna kunna känna sig ganska nöjda
med.

Herr Jacobson i Vilhelmina: Herr talman! Jag har liksom min medmotionär
inte något särskilt yrkande att framställa, men jag kan inte underlåta påpeka,
att konstitutionsutskottet i annat sammanhang vidgat ramen för de yrkanden,
som framkommit. Utskottet äger nog en sådan initiativrätt att det, örn man
verkligen intresserat sig för den sak det här gäller, varit möjligt att låta en utredning
omfatta även lagen örn proportionellt valsätt inom landsting, å kommunalstämma
m. m.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1945/46 under sjätte huvudtiteln, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Punkterna 4—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.

Lades till handlingarna.

Punkterna 8—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11, angående barmarksunderhållet.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under sjätte huvudtiteln (punkten
13) föreslagit riksdagen att till Barmarksunderhållet för budgetåret 1945/46
anvisa ett reservationsanslag av 54 300 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
E. Ahlkvist m. fl. (I: 240) och den andra inom andra kammaren av herr Hällgren
m. fl. (II: 378), hade hemställts, att riksdagen måtte till barmarksunderhållet
för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 57 300 000
kronor.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Anslag till bar marksunderhållet. (Forts.)

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Majlis förslag
och med avslag å motionerna I: 240 och II: 378 i vad de avsåge förevarande
anslag, till Barmarksunderhållet för hudgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag
av 54 300 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Hällgren: Herr talman! Under förevarande punkt i utskottets utlåtande
behandlas en motion, som jag tillsammans med några andra ledamöter av
denna kammare framlagt.

Det anslag till barmarksunderhållet, som beslutades av 1944 års riksdag
och som alltså gäller för innevarande budgetår, uppgår till ett belopp av 48,2
milj. kronor. Därav lia 1 650 000 kronor beräknats användas till förbättring
av standarden på vägunderhållet, medan 1 500 000 kronor skulle av Kungl.
Majit kunna ställas till förfogande för oförutsedda ofrånkomliga utgifter.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bär nu i anslag för det kommande budgetåret
begärt — jag drar då ifrån vissa beräknade kostnader för en trafikräkning,
som ingen annan myndighet än väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
själv tycks anse behövlig ■— 57,3 milj. kronor. Därav skulle samma belopp
som förut eller 1 650 000 kronor användas till förbättring av vägarnas standard,
men dessutom skulle även i anslaget för oförutsedda ofrånkomliga utgifter
på 4,5 milj. kronor ingå medel för en förbättring av standarden på våra
allmänna vägar. Kungl. Majit har föreslagit riksdagen att anvisa ett belopp
på 54,3 milj. kronor eller 6,1 milj. kronor högre anslag än för innevarande
budgetår.

Emellertid ligger det till på det sättet, att inte något av denna anslagshöjning
på 6,1 milj. kronor kommer vägunderhållet till godo i form av förbättrad
standard på våra vägar. Hela höjningen betingas av ökade löner, ökade
hyror, ett ökat antal vägar i allmänt underhåll, högre räntekostnader o. s. v.,
och vi få inte ett enda lass grus mer på våra vägar till följd av den ökningav
anslaget, som är föreslagen.

Med detta som bakgrund vill jag erinra örn att som basis för väg- och vat1
enbyggnadsstyrelsens beräkningar ligger en trafik, som utgör omkring 50
procent av trafiken år 1936. Dessutom antyder väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att priserna på sådana material, som användas för vägunderhållet, förete
en ökning. Det är väl också en känd sak att våra vägarbetare tillhöra vad
man kallar de sämst avlönade arbetargrupperna, varför man givetvis inte kan
räkna med några lägre utgifter för staten i form av minskade arbetskostnader.

Överrevisorerna för väg- och vattenbyggnadsväsendet framhålla också i sin
berättelse för 1944 att våra vägar behöva ordentligt tillses hädanefter. På
grund av otillräckliga anslag har, säga överrevisorerna, underhållet måst eftersättas
i flera avseenden. Sålunda laar, vilket särskilt gällt mindre vägar,
röjning utmed vägarna icke överallt kunnat verkställas i erforderlig utsträckning.
Även underhållet av räckena har eftersatts med påföljd att dessa nu på
vissa håll befinna sig i ett bristfälligt skick. Vidare ha dikena utmed vägarna
på många håll fått växa igen. Borttagning av ogräs utmed vägkanterna, där
fara för spridning till närliggande åkrar föreligger, har icke skett. I övrigt
påpeka överrevisorerna, att till följd av de knappa statsanslagen har underhållet
under de senaste åren hållits på en sådan nivå, att man, för att bevara
det kapital, som ligger i våra vägar, och förebygga att staten inom en snar
framtid får ytterligare ökade utgifter, måste försöka förbättra standarden i
fråga örn underhållet av de allmänna vägarna.

1 stort sett instämma både Kungl. Majit och utskottet i dessa synpunkter,
men någon ökning av anslaget utöver vad jag här redogjort för har inte före -

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Anslag till bar marksunderhållet. (Forts.)
slagits. Statsutskottet har i stället, såsom även Kungl. Maj :t gjort, hänvisat
till den utvägen, att man får begära tilläggsanslag, i den mån sådana befinnas
nödvändiga.

Nu skall jag i rättvisans namn erkänna, att såväl Kungl. Maj :t som utskottet
här gått in för andra direktiv för vägunderhållet än som gällt förut. De
direktiv, som hittills tillämpats, ha inneburit att när väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
delat ut anslagen till de olika vägförvaltningarna i länen, så
har man sammankallat arbetsledningen och sagt till vederbörande: »Nu få ni
se till att dessa pengar räcka. Ett överskridande av anslaget betraktas som
tjänstefel och ni komma att bestraffas i enlighet därmed.» Följden av detta
har blivit att man sörjt för underhållet, så länge pengarna räckt, och inte
mer, och det är givet att vägarna blivit lidande av detta system. Emellertid
föreslår nu Kungl. Maj :t att det anslag, som beviljas, skall delas ut utan att
någon viss reserv behålles hos väg- och vattenhyggnadsstyrelsen och att man,
ifall pengarna inte räcka, skall begära tilläggsanslag av riksdagen för att
fylla ut vad som felas.

Jag måste dock säga, att enligt min åsikt vöre det säkrare med ett högre
engångsanslag- än att gå omvägen över tilläggsanslag. Det är visserligen sant,
som utskottet säger, att det ännu inte föreligger någon så fulländad kalkylationsbokföring,
att man kan se, hurudant utfallet blivit under exempelvis det
första år, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen handhaft barmarks underhållet,
utan att man tidigast 1946 eller 1947 kan få fram sådana siffror. Men
vad vi ha ojäviga bevis för är, att vägunderhållet nu ligger på en sådan nivå,
att en avsevärd förbättring måste åstadkommas, inte minst ur statsnyttans
egen synpunkt.

Under sådana förhållanden vill jag, herr talman, sluta mitt anförande med
att yrka bifall till den av mig m. fl. väckta motionen i denna kammare, nr
378, vilket innebär detsamma som ett bifall till vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har äskat.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Domö: Jag har
att som departementschef tacka för en välvillig behandling av Kungl. Maj :ts
förslag i fråga om anslag till vägväsendet liksom överhuvud taget för behandlingen
av de anslagsförslag, som föreligga under sjätte huvudtiteln. Emellertid
vill jag göta, några randanmärkningar till utskottets utlåtande, och med
herr talmannens tillstånd tillåter jag mig därvid att beröra flera olika punkter,
som avse anslag till våra vägar. Till några speciella frågor får jag kanske
senare anledning återkomma.

De i^ statsverkspropositionen för nästa budgetår äskade anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader uppgå till i runt tal 108,9 milj. kronor, vilket i
jämförelse med anslaget för innevarande budgetår innebär en ökning med nära
19,4 milj. kronor. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens petita för nästa budgetår
gingo ut på en höjning av ifrågavarande anslag med inte fullt 58 milj. kronor,
vilken höjning motiverades med det även inom regeringen erkända behovet
av ökade medel till förevarande ändamål.

Anledningen till att höjningen av väganslagen i riksstatsförslaget likväl begränsats
på sätt, som skett, bär varit dels statsfinansiella hänsyn, dels arbetsmarknadspolitiska
överväganden — de sista få givetvis tillmätas stor betydelse.
Vad de förstnämnda skälen beträffar, vill jag erinra örn att Kungl.
Maj:t i år för första gången under kriget framlagt ett balanserat budgetförslag,
vilket givetvis medfört att myndigheternas äskanden om förhöjda anslag
överhuvud taget måst behandlas med stor återhållsamhet. Vidare ha förhållandena
på arbetsmarknaden varit sådana, att möjligheterna att i större

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Anslag till barmarksunderhållet. (Forts.)
omfattning ställa ''arbetskraft till förfogande för vägarbeten ansetts förbli obetydliga
en tid framåt. I den mån arbetskraft kunnat friställas, har^ behov
förelegat att omedelbart taga den i anspråk för uppgifter, som under rådande
förhållanden ansetts angelägnare än vägarbeten. En begränsning a,v de ordinarie
anslagen bär även syftat till att möjliggöra en ökning av den investeringsreserv
av vägarbeten, som bör stå till förfogande vid en arbetsmarknadskris.

Vad angår de särskilda anslagen, innebär Kungl. Maj:ts förslag i fråga
om väg- och gatuunderhållet en höjning med i runt tal 8,7 milj. kronor, varav
2 milj. utgöra en formell ökning som motsvaras av inkomstposter på riksstatens
inkomstsida. Huvudparten av ökningen faller på vägunderhållet på
landsbygden, ökade och nya anslag till väg- och gatubyggnader leda till en
höjning av väganslaget med 5,3 milj. kronor, varav 0,4 milj. kronor motsvaras
av inkomstposter på riksstatens inkomstsida. Ytterligare höjningar, som statsutskottet
föreslår beträffande anslagen till nyanläggning av bygdevägar samt
förbättring av bygdevägar och ödebygdsvägar, synas inte vara av den storleksordningen,
att en motsvarande nedsättning behöver göras av de anslag, som
framdeles komina att äskas på allmän beredskäpsstat.

Vad åter angår den av utskottet förordade höjningen av anslaget till byggande
av enskilda vägar, så synes tillgången till angelägna och tillräckligt
förberedda arbeten för närvarande vara så pass knapp, att en anslagsökning
kan komma att påverka storleken av investeringsreserven av sådana arbeten.
En förändring av anslaget härvidlag innebär med andra ord, att på ordinarie
stat får i viss omfattning föras upp sådant, som tillhör investeringsreserven.
Det kan givetvis vara en viss fördel att ha pengarna tillgängliga, men med
nuvarande tillgång på arbetskraft och material torde det i själva verket inte
medföra någon större förändring av omfattningen av de pågående arbetena,
Så länge som det anses nödvändigt att koncentrera arbetskraften på en del
andra uppgifter, får man vänta med vägarbeten och dylikt. Jag vill emellertid
här framhålla att jag är fullt medveten om att det finns mycket stora, brister
i fråga örn vägunderhållet och att, så snart ske kan, en förbättring av underhållet
liksom en mycket omfattande utbyggnad av vårt vägväsende måste
komma till stånd. Jag instämmer helt och fullt i vad utskottet sagt i detta
avseende såväl på här föreliggande punkt som en del andra punkter i utskottsutlåtandet.

Kommunikationsväsendets utveckling är ett livsvillkor för en god produktion.
Det innebär också en berättigad hjälp åt vissa illa ställda bygder att få
bättre kommunikationer, örn detta är man således fullt ense, och oenigheten
är ju icke heller stor, när det gäller fördelningen av anslag. Jag skulle väl
här endast tacka för att utskottet har velat ge sammanlagt 5 milj. kronor mer
under nu till behandling föreliggande del av sjätte huvudtiteln än vad jag
såsom departementschef begärt. Det är ju icke så stor höjningsprocent det
gäller, och jag skulle viii lia så mycket större skäl att känna mig tacksam som
jag själv haft ganska stort besvär med ätt hävda kommunikationsväsendets
intressen vid avvägandet av fördelningen av anslagen inom den totala utgiftsramen
för statens utgifter. Men, herr talman, jag måste likväl säga, att när
man efter rätt noggranna överväganden bildat sig en uppfattning örn de belopp,
till vilka respektive anslag böra upptagas i utgi 1''1 .sstalen, så bör man
icke i onödan gå ifrån sin mening. Man bör vara så pass karl för sin hatt, att
man står för sin åsikt. Har man kommit överens örn hur mycket som bör utgå,
så bör män hålla fast vid vad som överenskommits. Det blir lätt en hel del
»förryckningar», om man så här, kanske litet godtyckligt, går in för att höja

Andra hainmar ens protokoll 19Ji5. Nr 15. 4

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Anslag till barmarksunderhållet. (Forts.)
ett visst anslag. Man tänker icke alltid på återverkningarna på andra områden.

Jag vill i detta sammanhang nöja mig med att tala, örn två anslag. Det ena
är anslaget till stensättningar. På grund av sänkning av totala anslagsbeioppet
blev det nödvändigt att pruta på eller stryka vissa anslag. Anledningen till
att man icke föreslagit något anslag till stensättningar var, att det finns i
reserv — bl. a. anslag till planerade men ej utförda arbeten — cirka 2 milj.
kronor eller således ett lika stort belopp, som motionärerna ansett nödvändigt
just för stensättning till kommande år. Det är en miljon kronor mer än det
anslag, som statsutskottet för sin del har förordat. Det är orsaken till att man
ansåg, att det icke var alldeles nödvändigt att nu föreslå ett anslag för
ändamålet. Därtill kommer ett särskilt skäl: på grund av transportförhållandena
och i viss mån också på grund av brist på yrkesarbetare är det mycket
svårt att verkställa stensättningar.

Det andra anslaget är det, som nämnes under rubriken »Byggande av broar»,
nämligen anslag till en ny bro över Lule älv vid Bergnäset. Beträffande detta
brobyggnadsföretag har jag från början haft den inställningen, att det funnes
starka skäl att planera en brobyggnad. Att bygga en bro är den bästa
utvägen, och det blir förr eller senare nödvändigt. Vi gjorde också undersökningar,
örn det kunde gå för sig att för ändamålet upptaga anslag på
beredskapsstaten. Det visade sig emellertid, att detta brobyggnadsarbete icke
passade särskilt bra som beredskapsarbete. Det gällde då, om anslaget till
arbetets utförande skulle upptagas på ordinarie stat eller om man skulle skjuta
på saken. För byggande av broar ansågs icke kunna disponeras mer än 4
miljoner kronor. Om man bestämmer sig för att låta bron vid Bergnäset komma
till stånd nu, så kommer större delen av det belopp som för närmaste åren
beräknats till broar att åtgå för företaget i fråga. Att nu upptaga ett särskilt
anslag för byggande av bro vid Bergnäset ter sig också ganska egendomligt.
Man får nämligen icke glömma bort, att det i detta land finns i olika landsdelar
mycket trängande behov, som måste tillgodoses, när det gäller broar. Det
gäller att välja de arbeten, som äro mest nödvändiga. Det är en mycket svår
sak. Skulle man besluta sig för att nu bygga en bro vid Bergnäset, skulle
man få uppskjuta en hel del andra brobyggnader, som med hänsyn till respektive
orters behov äro ännu angelägnare. Utskottet säger, att utskottet
på platsen förvissat sig om att det är mycket behövligt med en bro. Jag betvivlar
icke det. Jag har själv varit där uppe flera gånger och känner rätt väl
förhållandena. Jag har också undersökt förhållandena på andra orter, och
jag är övertygad örn att örn utskottet gjort en rundresa, skulle utskottet funnit
att det på andra håll föreligger minst lika stort behov av brobyggnader som
vid Bergnäset. Under sådana förhållanden ansåg jag mig böra taga ställning
i saken så att bron visserligen skulle komma till stånd men att byggandet
skulle något uppskjutas. Under mellantiden skulle man försöka klara sig med
en förbättring av färjförbindelsen.

Ja, herr talman, detta var några synpunkter, som jag ville framhålla. Jag
skall icke upptaga tiden med att ytterligare gå in på detaljer, men jag vill
i fråga om den nu föredragna punkten örn barmarksunderhållet säga, att å berediskapsstat
komma att upptagas jag skulle tro ett fyrtiotal miljoner kronor
just för att man skall försöka återhämta vad som under krigsåren nödtvunget
eftersatts i fråga om vägunderhållet och vägarnas förbättring. Det betyder icke
så mycket, om man nu tager upp några miljoner mer eller mindre i ordinarie
anslag. Mycket betydelsefullare är, att planer utarbetats på att så fort som
det blir möjligt att anskaffa arbetare och materiel på allvar sätta i gång med
en forcering av vägförbättringar och överhuvud taget förbättring av kommunikationer.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Anslag till barmarksimderhållet. (Forts.)

Herr Persson i Tidaholm: Herr talman! Inom den utskottsavdelning, som
haft att förberedande behandla denna huvudtitel, ha vi bland annat haft att
taga ställning till ett helt knippe motioner. Det är rätt förklarligt, att riksdagsmännen
framför allt intressera sig för hemorten. Var och en känner ju väl till,
att våra kommunikationer icke äro så idealiska som vi skulle önska. Jag tror
knappast det kan anses förmätet att säga, att både motionären och vederbörande
statsråd ha anledning att vara tillfredsställda med den kompromiss, som vi lia
försökt att tota ihop beträffande denna huvudtitel. Vi ha försökt att så långt
det varit möjligt tillmötesgå motionärernas krav. Att vi icke kunnat tillmötesgå
dem helt är ju ganska förklarligt. Svenska folket får ju betala de utgifter,
som riksdagen beslutar, och därför måste vi försöka jämka ihop det så gott
det är möjligt. Jag vet icke, örn det kan anses som självberöm att säga, att
jag tycker, att vi lyckats ganska bra i år. Denna huvudtitel har enligt mitt förmenande
varit satt på svältkost under ett antal år, och det Ilar därför synts
angeläget att i år vid huvudtitelns behandling visa generositet. Den nuvarande
departementschefen har föreslagit en rätt väsentlig höjning av huvudtitelns
slutsumma i jämförelse med vad som upptogs förra året. Statsutskottet har
föreslagit ytterligare höjning, så det finns som sagt enligt mitt förmenande
nog anledning att vara relativt tillfredsställd med det resultat, som vi lia uppnått.
För barmarksunderhållet kommer det kanske att bliva nödvändigt att
begära ytterligare anslag på tilläggsstat. Vi hörde också nyss av statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet, att vi hade att vänta en beredskapspropotsition,
som upptager ett ganska rundligt belopp för detta ändamål. Jag
skall icke bli långrandig. Jag skall bara be att med det anförda få yrka bifall
till utskottets förslag i ifrågavarande punkt.

Herr Thorell: Herr talman! Jag hörde med verkligt intresse särskilt herr
Hällgrens anförande men även statsrådets resumé över föreliggande utskottsbetänkande.
Jag skall icke gå in i detalj på någotdera anförandet. Herr Hällgrens
erfarenheter på detta område sammanfalla ganska noga med mina egna..
Den nya organisationen har icke arbetat så länge, att ett slutligt omdömeom
densamma kan fällas, men de resultat, som vi redan ha sett, lia nog styrkt
oss, som förut sysslat med vägfrågor —- mångå av oss ha sysslat med sådana
frågor i flera år — i de farhågor, som vi gåvo uttryck åt här i kammaren, då
vägväsendet förstatligades. I mångt och mycket ha våra farhågor redan besannats.

Det första, som tjänstemännen, särskilt de tekniska tjänstemännen och vägmästarna,
fingo göra bekantskap med. det var stats driftens tungroddhet, då
det gäller bokföring och redovisning. Jag har erfarenhet från ett förutvarande
vägdistrikt i det län, jag tillhör — samma erfarenheter ha för övrigt gjorts
på andra håll — av att ingenjörerna och vägmästarna fastna på expeditionen.
De få icke tillfälle att komma ut i vägdistrikten och se på de skador, som behöva
repareras, och bedöma vilka åtgärder, som böra vidtagas. De få icke tillfälle
att övervaka och leda de arbetande krafterna på behövligt sätt. Resulta1et
har blivit ett avsevärt försämrat vägunderhåll. Efter vad jag hört, äro
förhållandena likadana i andra län. Jag skulle vilja vädja till statsrådet, att
statsrådet försöker röja upp på detta område.

Även oni vi Lägga ned aldrig så mycket pengar, så räcker det icke med det,
utan man måste se till att vederbörande tjänstemän lia kontakt med levande
livet och äro i stånd att kontrollera, ali vi få något för pengarna. Folk bör icke,
på sätt nu sk<;r i mycket stor utsträckning, sysselsättas med fullkomligt improduktivt
arbete.

Jag vill även framhålla en annan sak, sorn för övrigt har samband med den.

52 Nr 15. Onsdagen deli 11 april 1945 fm.

Anslag till barmark sunderhåll et. (Forts.)
jag nyss talade om. Jag syftar på det tidsödande sätt, på vilket materiel utlämnas
från förefintliga förråd. Det Ilar hänt, att folk, som bott några mil
utanför Stockholm, fått lov att resa hit och fått gå här och vänta i flera timmar
på en liten sak, som de förr i tiden brukade gå in och köpa för några kronor
i närmaste handelsbod och få kvitto på, vad saken kostat. Jag kan icke
tänka mig, att det kan få fortsätta på detta sätt, men det ligger ju, som sagt,
i statsdriftens natur, att det är mycket svårt att undvika sådant. Såvitt vi skola
kunna undvika en mycket stark ökning av organisationen, en ökning av antalet
tjänstemän, vägmästare etc., måste det först och främst göras någonting
på det område, som jag nyss berörde.

Men jag kan icke frigöra mig från tanken, att riksdagen i viss mån fördes
bakom ljuset, då beslut fattades örn vägväsendets förstatligande. Jag har talat
med män, med vilka jag samarbetat tidigare, och de ha sagt mig att beträffande
organisationen i vårt län, så är den så knappt tilltagen, att den icke
är stort mer än hälften av vad den skulle behöva vara för att arbeta effektivt.
Hade utredningsmännen räknat så betydligt fel, eller ville de lägga fram ett
aptitligt och billigt förslag för att få riksdagen att gå med på det och få
förslaget genomfört? Ja, den saken kan jag icke bedöma, men att vi icke komma
att klara oss med den organisation, vi ha, det är ganska klart och tydligt,
och det kommer säkert att erfordras väldiga extra kostnader, örn vi skola
kunna uppnå samma resultat som vi uppnådde med den gamla organisationen.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Bara ett pär ord; Den siste talaren
gick in på den principiella frågan om vägväsendets organisation. Såvitt jag
förstod honom riktigt, menade han, att förstatligandet av vägväsendet icke
var någon lyckad reform. Jag vill ge honom rätt i att det förekommit en del
gnissel vid statens övertagande av vägväsendet. Allt har icke gått så bra, som
det borde ha gått. Det bär varit litet svårt i portgången, men vi skola hoppas,
att det går bättre i fortsättningen. Det är ju nyttigt, att kritik framkommer i
ena eller andra avseendet, så att de rättelser, som äro behövliga, kunna vid Statsrådet

var inne på en liten »beskrivning» av sitt förslag i dess helhet
och även på en bedömning av olika punkter av vad utskottet här har föreslagit.
Jag skall, herr talman, endast uppehålla mig vid tva detaljer. Statsrådet
yttrade, att utskottets ändringsförslag måhända varit något godtyckliga. Jag
tror icke, att man med fog kan säga det. Utskottets förslag Jall ändringar har
framkommit efter en mycket ingående ventilering av de frågor, som det här
gäller. Sedan kan man ju bedöma frågorna på olika sätt och ha olika uppfattning
örn huruvida utskottet i de särskilda fallen haft rätt. Utskottet har
föreslagit, att ett belopp av 1,5 milj. kronor skall upptagas för påbörjandet av
byggande av bro vid Bergnäset. Härvid är att marka, att örn utskottets förslag
i denna del bifalles, så komma utgifter för färjläget till belopp av 400 000

kronor att bortfalla. o

Den fråga, som i första hand föreligger till behandling, är Hagan om barmarksunderhållet.
På denna punkt liksom pa andra punkter kan man mahanda
fälla det omdömet, att beloppet är otillräckligt, I fråga örn barmarksunderhållet
har ju också såväl utskottet som herr Hällgren kommit med den rekommendationen,
att om icke beloppet räcker, så bör det begäras ytterligare
anslag på tilläggsstat. Det har skett en höjning sedan föregående år, säger
herr Hällgren, men denna höjning kommer icke att medföra någon större utvidgning
av underhållet av vägarna. Han bär nog i stort sett rätt därvidlag.
Han nämnde i det sammanhanget, att vägarbetarna hade tämligen låga löner.
Jag har i annat sammanhang varit inne på denna fråga. Arbetarna vid väg -

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Anslag till barmarksunderhållet. (Forts.)
väsendet Ilar i landet utgöra numera en av de lägst avlönade arbetargrupperna.
Jag är därför övertygad örn att vi i en tämligen snar framtid fa räkna med
rätt stora belopp just på den punkten.

Det är dessa synpunkter, som jag, herr talman, skulle vilja framhålla. Nar
riksdagen i fjol behandlade denna fråga, gjorde riksdagen med anledning av
statsutskottets förslag ett kort uttalande, som icke upprepats i år meri vid
vilket vi fortfarande stå fast. Jag tycker, att det är sa pass värdefullt för de
anställda inom vägväsendet, att det även i detta sammanhang bör refereras.
»Tillbörlig hänsyn vid underhållsarbetenas planläggning bör tågås till möjligheterna
att bibehålla den ordinarie stammen av de inom vägväsendet an Herr

talman! Jag ber att med det anförda få yrka bifall till utskottets
förslag.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmajnnen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock på bifall till
de i ämnet väckta motionerna; och blev utskottets berörda hemställan av kammaren
bifallen.

Punkterna 12 och 13.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14, angående nyanläggning av bygdevägar. Nyanläggning,

• _. dt) oycjcLQ"

X propositionen nr 1 hade ljungh Majit under sjätte huvudtiteln (punkten 1 o) vägar.
föreslagit riksdagen att till Nyanläggning av bygdevägar för budgetåret 1945/

46 anvisa ett reservationsanslag av 3 000 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
C. P. V. Gränebo m. fl. (I: 140) och den andra inom andra kammaren av herr
Mattsson m. fl. (II: 258), hade hemställts, att riksdagen måtte anvisa ett reservationsanslag
av 6 000 000 kronor till nyanläggning av bygdevägar under budgetåret
1945/46.

I ytterligare två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr E. Ahlkvist m. fl. (I: 239) och den andra inom andra kammaren
av herr Hällgren m. fl. (II: 379), hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till nyanläggning av bygdevägar för budgetaret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag
av 6 000 000 kronor.

'' I en inom andra kammaren av herr Holmberg m. fl. väckt motion (II: 234)
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att till nyanläggning av bygdevägar
för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 6 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och motionerna I: 140 och II: 258, I: 239 och II: 379 samt II: 234,
motionerna 1:239 och 11:379 i vad de avsåge förevarande anslag till Nyanläggning
av bygdevägar för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag
av 4 000 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Holmberg: Herr talman! Jag har mycket svårt att finna någon överensstämmelse
mellan motivering och kläm i utskottets utlåtande. Såvitt jag förstår
ger nämligen motiveringen mycket starka skäl för en höjning av väganslaget.
Där angives t. ex., att det icke finnes någonting att invända mot vad

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nyanläggning av bygdevägar. (Forts.)
som sagts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och överrevisorerna för vägväsendet,
som anse att man skall ha sex miljoner kronor till bygdevägar. Även
örn det alltså är mycket bra, att utskottet har i så mån biträtt motionärerna att
•det gått med på ytterligare en miljon kronor, är det naturligtvis icke bra i det
hänseendet, att man icke kommer upp till mer än två tredjedelar av vad vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen anser vara minimibehovet beträffande bygdevägar.
En tredjedel av de absolut nödvändiga arbetena under denna- rubrik kommer
alltså att anstå.

Utskottet har också gjort en mycket vägande invändning mot ett av departementschefens
främsta skäl att inskränka väganslagen så mycket som skett.
Det anföres nämligen i propositionen, att man utöver här upptagna ordinarie
anslag till vägbyggen också kan vänta ett ganska betydande tillskott genom
anslag på allmän beredskapsstat för den händelse det blir arbetslöshet.

Nu framhåller utskottet med anledning av detta resonemang, att det är ju
icke alls säkert, att sådana vägbyggen komma att utföras just där de bäst behövas,
därför att dessa medel fördelas icke med hänsyn till vägbehovet utan med
hänsyn till arbetslöshetens omfattning på den eller den orten. Från utskottets
egna utgångspunkter tycker jag, att det enda naturliga hade varit ett tillstyrkande
av motionerna från olika håll örn sex miljoner på denna post, eftersom
det överensstämmer med vad de sakkunniga betraktat som minimianspråk.

Det är som en talesman för utskottet sagt så, att riksdagsmännen gärna taga
sina exempel från sina hemorter. Jag har också i motionen använt sådana lokala
exempel och skall även använda dem i fortsättningen av debatten. Men
jag gör det icke bara därför att jag har den största erfarenheten från min egen
hemort utan också därför att Norrland och framför allt Norrbotten har det
sämst ställt när det gäller vägförsörjningen. För tjugonde eller trettionde
gången återfinner man också i riksdagstrycket rörande vägarna den där välvilliga
frasen, att det framför allt för de nordligaste länen är en förutsättning
för landsdelens utveckling att vägarna bli bättre. Detta ar också riktigt. Men
det hjälper tyvärr ej med denna fras. Jag fick för några år sedan en uppgift
som emanerade från länsstyrelsen i Norrbottens län, där det uppgavs, att det
då hos länsstyrelsen fanns planer på absolut nödvändiga vägarbeten, stakade,
kostnadsberäknade o. s. v., som uppgingo till en summa så stor, att det skulle
taga åttio år att förverkliga dem med det statsanslag, som då ställts till förfogande.
Det var alltså inga lyxautostrador, utan det var bygdevägar och
andra enkla vägar, som voro absolut oundgängliga i landsdelen. Takten är
fortfarande densamma, och läget har försämrats ytterligare genom de inskränkningar
i vägbyggandet som skett under krigsåren av skäl. som redan anförts i
propositionen.

Det talas så ofta örn de väldiga avstånden i Norrland och framför allt i
Norrbotten. Det är de väldiga avstånden, som skrämma folk från att bosätta
sig där uppe. Norrlandsutredningen har påpekat, att det är svårt att få kvalificerade
lärare till skolorna där uppe. De betrakta Norrbotten som ett område,
som de snart skola lämna, och de vilja icke stanna där. Näringslivets utveckling
hindras av samma förhållanden. Senast har länsstyrelsen i Norrbottens län
skickat ut den alarmerande förklaringen, att hela jordbruksbyar i Norrbotten
stå inför risken av total avfolkning, därför att man icke vill finna sig i den
isolering som uppstått bland annat på grund av vägbristen.

En väsentlig del av de svårigheter, som äro förknippade med isoleringen och
de stora avstånden, skulle kunna undanröjas genom bättre kommunikationer.
Även örn det icke hör till denna fråga kan jag icke underlåta att säga, att vi
främst behöva bättre järnvägar. Ävståndet från Boden till Pajala är icke så
avskräckande långt,'' men det tar fyra gånger så lång tid att åka den vägsträc -

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Nyanläggning av bygdevägar. (Forts.)

kan som att färdas motsvarande sträcka i andra landsdelar med bättre kommunikationer.
Och så lia vi de orimliga omvägarna, som beropa att vita tor litet
kommunikationer och för litet vägar och som ofta göra avståndet tran den ena
platsen till den andra mångfaldigt större än vad det skulle behova vara vid ett
bättre tillgodoseende av Norrbottens vägväsen.

Skall man fara från Malmfälten till övre delen av Tornedalen mäste man
fara tjugu — trettio mil längre än örn det funnes tidsenliga kommunikationer
med direkt förbindelse mellan dessa orter, dag kan taga ett annat exempel fran
dessa trakter. Det finnes två byar i Tornedalen, Kitkiöjärvi och Parkalombolo.
Mellan deni är det en sträcka på två mil, men det finnes ingen vag. Örn man
skall fara från den ena till den andra av dessa byar måste man taga omvägen
över Pajala och Junosuando. Därvid nödgas man fara 18 mil i stället för tva
som det egentligen är mellan dessa byar. Detta är icke något enstaka undan
tagsfall utan så är det på mångå håll i Norrbotten.

Det har också fått mycket allvarliga återverkningar pa alla områden. Det
har bland annat påpekats av skolutredningen vilken stor betydelse kommunikationer
och vägar ha för att bereda landsbygdens ungdom bättre studiemöjligheter.
Som exempel tages å ena sidan Kristianstads län, där 53,5 procent av
realskolans elever komma från landsbygden, medan motsvarande siffra iVästerbotten
är 21 procent och i Norrbotten bara 20. Skolutredningen framhåller,
att skillnaden härvidlag har ett direkt samband med tillgängen på kommunikationer.
Jag är av den meningen, att det är andra faktorer, som påverka
denna fråga mycket mera, t. ex. förmögenhetsförhållanden och annat. Men det
är klart, att studiemöjligheterna för landsbygdens ungdom icke minst i Norrland
och Norrbotten skulle underlättas mycket, örn man hade bättre vägar och
kommunikationer. Den delen av skolfrågan måste riksdagen taga itu med i
detta sammanhang, när det gäller att på den vägen bereda bättre studiemöjligheter
för landsbygdens ungdom.

Egentligen tror jag icke, att man kan finna bättre stöd och starkare ord tor
bifall till våra motioner än dem, som användas av utskottet självt. Där förklaras
nämligen bland annat av utskottet, att kommunikationsväsendets utveckling
är en grundförutsättning för näringslivets framåtskridande. Vad det
överhuvud taget betyder för det kulturella framåtskridandet och mänsklig
sammanlevnad inse vi alla. Det torde knappast behöva diskuteras, om vi i en
budget, som slutar på miljarder, skola ha råd att kosta på två miljoner till
vad utskottet karakteriserar som en av näringslivets grundförutsättningar.

Herr talman! Jag ber med hänvisning till vad jag här sagt att få yrka bifall
till min motion.

Herr Hällgren: Herr talman! I den motion, som jag m. fl. burit fram, nr 379
i andra kammaren, finnes på andra sidan en tablå över hur Kungl. Maj:t
fördelat anslagen till vägbyggnader innevarande år. Om jag håller mig till
detta anslag, nyanläggning av bygdeviigar, så har Jönköpings län fått 30 000
kronor, Gotlands län 10 000 kronor, Blekinge och Kristianstads län vartdera
30 000’ kronor, Uppsala, Hallands, Örebro och Västmanlands län ettvart 40 000
kronor och de andra länen 50 000 kronor eller mera.

Man får betänka, att örn man iskall bygga en väg behöver den icke vara
särdeles lång för att kosta 150 000 kronor, och att det finns bygdevägar, som
kostnadsberäknats till två—tre gånger detta belopp. Örn det gäller att bygga
en sträcka, som kostar 150 000 kronor, måste man med de anslag, som gälla
innevarande år. samla på fem års anslag för att bygga denna sträcka. Man
får bygga i sektioner och bygga en kort vägla! åt gången. Hur dyrt skall
icke detta vägbygge bli! Det kan icke bli något kontinuerligt arbete, när man

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Ny anläggning av bygdevägar. (Forts.)
får dela upp det på detta sätt. Det blir mycket dyrare än om vägen finge
byggas pil en gång. Om vägen byggdes på en gång skulle den kunna byggas
på fem månader i stället för fem år.

o Detta lilla exempel visar, dels att med det nuvarande anslaget på detta område
dröjer det mansåldrar innan man får behovet av vägbyggen tillgodosett
och dels det berättigade i att detta anslag fortast möjligt höjes. Nu har Kungl.
Maj :t begärt, att för nästkommande budgetår anslaget skall höjas till o 000 000
kronor. Utskottet har välvilligt nog föreslagit 4 000 000 kronor. Det blir således
en fördubbling av anslaget för innevarande år. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har begärt 6 000 000 kronor för ändamålet.

Medan jag har ordet vill jag, för att icke behöva begära det flera gånger
vid behandlingen av detta utlåtande, säga, att utskottet ökat det anslag som
begärts till förbättring av bygdevägar och ödebygdsvägar från av Kungl.
Maj :t äskade 2 500 000 till 3 000 000 kronor eller alltså med 500 000 kronor.
Man resonerar så, att man kan icke taga de stora anslagsbelopp, som föreslagits
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och av de olika motionärerna, ty
man lämnar anslag i beredskapsstaten, och dessa vägarbeten äro lämpliga som
beredskapsarbeten. Detta resonemang är givetvis riktigt. Men man måste komma
fram till en ordning, där dessa fasta anslag till huvudvägar, bygdevägar
och ödebygdsvägar bli avvägda så, att de som skola använda dem kunna beräkna
vilka arbeten som skola planeras och sättas i gång. Örn man lämnar
vägbyggnads medel i form av fasta anslag är det större förhoppning örn att
de olika delarna av landet bli mera rättvist tillgodosedda än örn man skall
invänta det arbetspolitiska läget och utföra dessa arbeten såsom beredskapsarbeten.

Det är av denna anledning som jag har upptagit väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
äskande på denna punkt, 6 000 000 kronor. Jag skall även i detta
fall be att få yrka bifall tili motionen.

Sedan skulle jag vilja säga, att det är ett annat anslag, som riksdagen
snart kommer att behandla, nämligen anslaget till vägbeläggningar. Jag vet
en rikshuvudväg, som är ombyggd på en liten sträcka, där gatstenen har "legat
sedan 1943 utkörd vid sidan av vägen i dikena. Jag undrar, örn icke arbetsmarknadskommissionen
förfar alltför restriktivt då det gäller att lämna tillstånd
till utförande av nödiga arbeten. Här måste man ju underhålla en bit
avra rikshuvudväg, ganska bred, med dyrbart grusunderhåll, under det att
smågatstenen ligger utkörd längs vägen i dikena och icke får nedläggas i vägen
på grund av det rådande arbetspolitiska läget.

Jag har endast velat anföra detta som ett litet exempel på att det visserligen
ur arbetslöshetspolitisk synpunkt är bra att man reserverar vägbyggena
till beredskapsarbeten jvid arbetslöshet, men man kan icke låta denna synpunkt
ensamt dominera i fråga örn angelägna vägbyggen och vägomläggningar.

Herr Persson i Tidaholm: Herr talman! Jag begärde ordet närmast när en
talare på norrlandsbänken riktade viss kritik mot utskottet för att utskottet
icke gått pa bifall till motionen. Jag vill säga, att det är ju för utskottets
och, jag skulle tro riksdagens ledamöter i gemen känt, att kommunikationerna
i Norrland äro besvärliga. Det är långa avstånd, glest befolkade bygder och
vissa svårigheter för befolkningen där uppe. Funnes möjlighet att utanordna
medel tror jag mig kunna säga, att den goda viljan saknas ingalunda. Men
vi måste å andra sidan inom statsutskottet försöka att gå in för vad finansministern
har sökt göra i år, nämligen att få en balanserad budget. Det gör,
att våra möjligheter pa detta område äro begränsade. Men det kanske så småningom
kan bli bättre och ljusare ute i världen, så att vi få större resurser.

Onsdagen den 11 april 1945 fm. Nr 15. 57

Nyanläggning av bygdevägar. (Forts.)

Det kan också inträffa, att vi måste med alla till buds stående medel försöka
att skapa arbetsmöjligheter. Då får väl Norrland tillgodoses vid detta tillfälle.

Vi ha i alla fall ökat på statsverkspropositionens belopp med 1 000 000 kronor
på ifrågavarande punkt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt.

Vidare anfördes e,j. Herr förste vice talmannen gav propositioner dels pa
bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock på bifall till de
likalydande motionerna I: 239 och II: 379, i vad de avsåge förevarande anslag,
samt motionen II: 234; och fann herr förste vice talmannen den förra proposi
tionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Holmberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkt 14
av utskottets förevarande utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit de likalydande motionerna I: 239 och II:

379, i vad de avse förevarande anslag, samt motionen II: 234.

'' Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funné flertalet hava
röstat för ja-propositionen. Herr Holmberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 137
ja och 57 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkterna 15—24.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Bidrag till
byggande av
enskilda
vägar.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen mätte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen
11:371 ävensom med bifall till motionerna 1:48 och 11:88 samt 1:139 och

Punkten 25, angående bidrag till byggande av enskilda vägar.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj:t under sjätte huvudtiteln (punkten
26) föreslagit riksdagen att dels godkänna av departementschefen förordad
ändring i grunderna för statsbidrag till byggande a,v enskild väg dels ock till
Bidrag till byggande av enskilda vägar för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

I samband med Kungl. Maj :ts berörda förslag hade utskottet till behandling
förehaft åtskilliga inom riksdagens kamrar väckta motioner.

I en inom andra kammaren av herr Hansson i Skediga väckt motion (II: 371)
hade hemställts, »att riksdagen ville besluta sådan ändring av gällande bestämmelser
angående statsbidrag till byggande av enskilda vägar, att byggnadsbidrag
må utgå med 60 procent, i särskilda fall med 70 procent av de beräknade
kostnaderna, och att byggnadsbidrag skall kunna utgå även när fråga är
örn väg till enstaka gårdar, samt att riksdagen måtte anvisa ett reservationsanslag
av 6 860 000 kronor till byggande av enskilda vägar för budgetåret
1945/46».

Xr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Bidrag till byggande av enskilda vägar. (Forts.)

11:259, motionerna 1:48 oell 11:88 samt 11:371 i vad de avsåge anslagsberäkningen,
till Bidrag till byggande av enskilda vägar för budgetåret 1945/46
anvisa ett reservationsanslag av 2 500 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen; b)

att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maurts förslag och motionerna
I: 48 och II: 88 samt II: 371 i vad de avsåge bidragsprocenten, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet i motiveringen i nämnda hänseende
anfört:

c) att riksdagen måtte, i anledning av motionerna 1:28 och 11:52, 1:241,
II: 207 och II: 371, sistnämnda motion i vad den icke behandlats under a) och
b) ovan, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn skyndsam utredning rörande
möjligheten att under ekonomiskt rimliga former förbättra vägförbindelserna
genom landets mera avlägsna skogsområden ävensom andra i samfärdselhänseende
missgynnade bygder;

d) att motionen 11:375 ej måtte av riksdagen bifallas.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Stjärne: Herr talman! Statsutskottet har i år visat sig lia en positiv
inställning till de vägfrågor, som beröra de enskilda vägarna, vilket vi med
tillfredsställelse konstatera. Utskottets hemställan under denna punkt mom. c)
förefaller ^ mig dock i jämförelse med de motioner, som föranlett denna hemställan,
något oklar och ej fullt i överensstämmelse med vad i motionerna avses.
Utskottet begär »skyndsam utredning rörande möjligheten att under ekonomiskt
rimliga former förbättra vägförbindelserna genom landets mera avlägsna
skogsområden ävensom andra i samfä.rdselhänseende missgynnade
bygder».

Isolerat sett synes detta uttalande närmast avse förbättring av genomfartsvägarna
genom sådana bygder. Motionärerna däremot ha avsett, att den spärr
som är satt för vissa enskilda utfartsvägars rätt till statsbidrag genom Kungl.
Maj:ts kungörelse nr 359/1939 bör borttagas. Bestämmelserna i denna kungörelse
äro oklara och ha ofta förorsakat svårighet att bestämt avgöra, huruvida
en enskild väg är bidragsberättigad eller ej. Klart framgår emellertid,
att en utfartsväg från en eller ett par gårdar eller lägenheter ej är bidragsberättigad.
Sådana vägar förekomma i avsevärt antal även i bygder, som ej
kunna sägas vara särskilt glest bebyggda; ja även på slättbygder har jag påträffat
utfartsvägar, som varit nästan oframkomliga, åtminstone för en bil.

Givetvis förekomma dylika vägar i större antal i skogsbygderna. Så gott
som utan undantag användas där alla utfartsvägar för de tyngre transporterna
av skogsprodukter jämte andra transporter av jordbruksprodukter och förnödenheter.
Det måste innebära en uppenbar orättvisa, att avsides liggande
gårdar, vilka i övrigt ha möjligheter att ge sin innehavare en nöjaktig bärgning,
ej skola ha rätt till hjälp att hålla sin utfartsväg lika väl som en gård
vid enskild väg, som är gemensam för flera andra och alltså bidragsberättigad.
Möjligheterna för den ensamme att hålla sin väg är givetvis mindre än för
flera som ha en gemensam väg.

Sä var det orden i utskottets hemställan: »Möjligheten att under ekonomiskt
rimliga former», som jag vill sätta ett frågetecken efter. Man kan fråga: Vad
är ekonomiskt rimliga former? Därom äro oftast meningarna mycket delade.
I uttalandet synes mig emellertid, som örn man redan på förhand ville gardera
sig för att inte det hela skall bli för dyrt. Ja, den tonen slår man gärna an,
när det gäller krafttag för att förbättra förhållandena på landsbygden. Man
talar örn och beklagar folkvandringen till städerna, men härmed vinner man

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Bidrag till byggande av enskilda vägar. (Forts.)
dock ingenting. Det gäller att göra positiva insatser, och det kostar något.
Detta är en stor fråga, som gäller en ytterst värdefull handräckning åt tusendel
som leva sitt strävsamma liv mer eller mindre avskilda från de förmåner,
som den tätare bebyggelsen erbjuder.

Deras insatser i vårt samhällsliv lia ej varit betydelselösa och komma ej att
bli det. När det därför gäller att förbättra deras allt annat än avundsvärda
livsvillkor tror jag, att det i det långa loppet kommer att väl betala sig, örn
man ej nied alltför stor ängslan räknar miljonerna.

Herr talman, jag yrkar ingen ändring i utskottets hemställan. Jag vågar
endast uttala en förväntan, att de i motionerna framförda förslagen —- som
väl kanske också varit utskottets mening, fastän det ej tydligt framgår av
hemställan — må i full utsträckning vinna beaktande vid den blivande utredningen.

I detta anförande instämde herrar Sandberg, Svensson i Ljungskile och
Jacobssmi i Igelsbo.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Det är väl ingenting som så mycket
kan öka trivseln på landsbygden som goda vägar, och det är å andra sidan
ingenting som kan förstöra allt intresse för landsbygdens bostadsförhållanden
så som just dåliga vägar. Frågan örn anslag till enskilda utfartsvägar har år efter
år varit uppe i riksdagen, men anslaget har alltid legat i underkant.

Då man nu ser på det behov som föreligger, så är det 850 företag som kommit
in med ansökan örn bidrag gällande en väglängd på 147 mil. Det finns ansökningar
som återkommit sedan 1939 och som alltså legat i sex år. Det skulle
behövas 13,7 miljoner kronor för att iståndsätta dessa vägar. När det gäller
städerna ser man exempel på statsrådets omtanke -— den frågan är redan beslutad,
och jag har ingenting att erinra mot detta. Det har emellertid begärts bidrag
till vägar och gator med över 7 miljoner kronor, vilket Kungl. Maj :t föreslagit
i proposition, och detta har också riksdagen bifallit. Men i fråga örn enskilda
utfartsvägar, som rör sig örn en så väldig siffra, föreslår Kungl. Majit
ett anslag på ungefär l1/, miljon kronor. Jag undrar, hur stor högen av ansökningar
skall bli, örn man går fram på detta sätt.

Jag skall anföra ett exempel på svårigheterna härvidlag, som blivit omnämnt
i en stockholmstidning. Platsen ligger sju mil från huvudstaden — det är en
ödebygd utan vägar. Tidningen har varit där och undersökt förhållandena. Det
visade sig då, att under förra året tre 43 tor, som voro ute och höggo ved i skogen,
på grund av svåra huggskador måste bäras fram till en väg. En lantbrukare
där hade vid två tillfällen måst bära sin hustru fram till bilväg. Orsaken till
att dessa förhållanden togos upp i tidningen var att en pojke på platsen som
blev sjuk hade måst bindas fast på hästryggen för att kunna föras till bilväg.
Inför sådant ställer man sig verkligen frågan, örn man på högre ort är främmande
för hurudana förhållandena äro på landsbygden. Då det gäller anslag
till vägar och gator är man inte så förfärligt ivrig att spara för att skapa litet
bättre förhållanden i fråga om ödeb.ygdsvägarna, och tidningen säger till sist:
»Här har ändå bönder haft sin bärgning sen 1600-talet. Nu drar de bort härifrån
en efter en, och inom kort har kartan några ödetorptecken mer.» Det är
inte underligt, örn det blir ödebygder med sådana förhållanden.

Jag beklagar, att Kungl. Majit då det gäller att försöka skapa vägar till just
sådana här ödebygdshem ser på saken med så stor sparsamhet, då den enda
möjligheten att försöka hejda landsbygdens avfolkning är att ge bebyggarna
där vägar och samma förmåner som de större samhällena. Örn gatorna och vägarna
äro biet krokiga och inte alltid belagda nied det hasla material sorn finns,

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Bidrag till byggande av enskilda vägar. (Forts.)
skulle förbättringsarbetena kunna anstå något, tills man fått vägar till de
många hundra tusen ödebygdshem som finnas. Det finns ju, som jag sade, 850
ansökningar om bidrag, vilket i alla fall måste visa Kungl. Maj :t. att här föreligger
ett verkligt behov. Jag tycker att ett anslag på l1/, miljon är detsamma
som att säga: Nu få ni ta detta lilla, men med resten få ni vänta! Jag tycker
också man borde försöka rätta till de oerhört orättvisa förhållanden, som råda
just då det gäller vägar. Jag tror inte svenska folket skulle må illa utav örn
man drog in litet grand på beläggningar och sådant och i stället försökte skapa
bättre förhållanden för hem som ligga avsides.

Jag har väckt motion i denna fråga och begärt ett anslag på 672 miljoner
kronor och ytterligare 5,4 miljoner kronor för att vi skulle kunna avverka den
stora eftersläpning som här råder, men det är ju klart, att det kommer inte
riksdagen att gå med på. Jag vågar i alla fall, herr talman, för att freda mitt
samvete, yrka bifall till min motion, som avser att skapa bättre förhållanden
på landsbygden så att det inte bara blir ödebygder överallt. Det är inte underligt,
om sådana platser avfolkas som inte ha någon allmän väg. Detta är vad
som kommer att ske, örn inte samhället vill vakna upp på den här frågan.

Herr Danielsson: Herr talman! Beträffande de båda senaste talarnas varma
förord för bättre vägar kan åtminstone jag med fullaste hjärta instämma i hela
deras motivering. Man hade ju i avdelningen rätt mycket undersökningar i dessa
frågor, och jag kan här våga säga, att man på olika håll inom avdelningen
var fullt på det klara med det oerhört stora behovet av bättre kommunikationsmöjligheter
för de avlägsna bygderna, som ha det så svårt i detta avseende.
Det är så sant som det är sagt av de två senaste talarna, att dåliga vägförbindelser
är en av de mest bidragande orsakerna till landsbygdens avfolkning.

Emellertid ha vi här ändock gått in för en höjning med en miljon kronor på
det belopp som begärts: och alla dessa föreslagna höjningar på cirka 5 miljoner
kronor till vägar i en eller annan form är ju resultatet av en kompromiss, där
man gått så långt man kunnat för att förslaget skulle ha möjlighet att gå igenom
i riksdagen. Det har också framhållits av departementschefen, hur han
kämpat för att inom den stora ramen kunna höja med åtskilliga miljoner här.
Jag säger inte, att detta är tillräckligt, men förhållandena äro sådana, att man
inte vågar föreslå en ytterligare höjning i år.

Herr Stjärne var tydligen litet orolig för att de synpunkter, som han framfört
i sin motion, inte blivit tillräckligt beaktade. Utskottet har skrivit sitt uttalande
med anledning av alla motionerna, och bland dem är hans med. Jag kan
också intyga, att det inte fanns några funderingar örn att den stjärneska motionen
inte skulle bifallas. Det finns ju ett helt knippe med motioner i föreliggande
punkt, och motiveringen berör en hel del av dem. varför den kanske
kommit att bli hållen i allmänna ordalag, så att det inte framgår fullt tydligt
hur man har tänkt beträffande just de speciella förhållanden, som herr Stjärne
talat om. Jag vågar ändå påstå, att vi voro fullt eniga örn hans motion, varför
man inte kan förvänta något annat än att den blivande utredningen, som begärts
bli skyndsam, måste beakta de synpunkter, som han framfört i motionen
och även här i kammaren nyss.

Utskottets beslut är som sagt resultatet av en kompromiss, som vi kommit till
Många skulle ha önskat, att vi hade kunnat gå längre, men förslaget innebär
ändå ett steg i rätt riktning, och i likhet med de föregående talarna hoppas jag
livligt, att det skall följas av flera liknande steg, innan det är alldeles för sent.

Med dessa korta ord. herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Bidrag till byggande av enskilda vägar. (Forts.)

Herr förste vice talmannen gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i förevarande punkt dels ock på bifall till utskottets hemställan med
den ändring däri, att motionen II: 371 i sin helhet bifolles; och blev utskottets
''hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 26—37.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 38, angående bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och
avlopp.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under sjätte huvudtiteln (punkten
38) föreslagit riksdagen att till Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av
1 000 000 kronor.

Bidrag till
a nläggningar
för vattenförsörjning

och avlopp.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Bror Nilsson m. fl. (1:144) och den andra inom andra kammaren av herr
Pettersson i Dahl m. fl. (11:381), hade hemställts, att riksdagen hos Kungl.
Majit måtte begära sådan ändring i Kungl. Maj:ts kungörelse angående statsbidrag
till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp, att företag, omfattande
fem till tjugo bostadsfastigheter, skulle handhavas av egnahemsnämnderna,
samt att därvid övriga i motionerna framförda synpunkter måtte beaktas.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte till Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 1 000 000
kronor;

b) att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit giva tillkänna
vad utskottet i sin motivering anfört;

c) att motionerna I: 144 och lii 381 finge anses besvarade med vad utskottet
i motiveringen anfört.

Vid denna punkt hade reservation utan angivet yrkande avgivits av herr
Pettersson i Dahl.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Denna punkt, som handlar örn bidrag
till vattenanläggningar, är föremål för en motion, som jag har väckt i kammaren,
beroende på de ändrade grunderna som härvidlag införts. Tidigare har
det, som vi alla veta, varit så, att egnahemsnämnderna handlagt denna angelägenhet
i samband med bostadsverksamheten. Men föregående år begärde utskottet
hos Kungl. Maj :t en utredning på grund av dels investeringsutredningen
och dels enskilda motioner. Utskottet skriver, att i anledning av motionen
II: 545 anhåller riksdagen örn »skyndsam utredning angående en utvidgning
av ifrågavarande verksamhet med beaktande av att den anpassas även
efter mera normala förhållanden men samtidigt sker i administrativt enklast
möjliga former». Utskottet understryker, att den praktiska erfarenhet egnahemsnämnderna
ha i dessa frågor bör beaktas, och tillägger: »Enligt utskottets
mening synes det därför vara förtjänt att undersökas, huruvida ej dessa nämnder
böra medverka vid vatten- och avloppsfrågornas handläggning även när
det gäller större företag än de för fyra lägenheter». Tidigare har det ju varit
så, som vi veta, att egnahemsnämnderna och egnahemsstyrelserna haft hand örn
anläggningar av detta, slag.

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlo-pp. (Forts.)

Nu har Kungl. Maj :t ordnat med denna utredning, och vi lia fått en ny författning
av den 17 november 1944, och det är efter dess regler sorn denna
verksamhet nu handlägges. Vad innebära då dessa regler? Det hela skulle
ju enligt utskottets skrivning föregående år ordnas i »administrativt enklast
möjliga former». Om man läser utskottsutlåtandet, det står på sidan 38, får
man besked om den procedur, som skall genomgås, och man får nogsamt erfara,
att. det ingalunda är fråga örn administrativt enkla former. Jag skulle i stället
vilja säga, att mera byråkratiska former än det här är fråga om och mer tillkrånglade
pappersformer torde det vara ganska svårt att leta upp.

. Örn man börjar från början gäller det givetvis först själva sökanden, som
vill lia dylikt statsbidrag. Den som önskar en sådan anläggning skall först
till hälsovårdsnämnden inge en skriftlig ansökan med arbetsplan och kostnadsberäkning.
Sedan skall hälsovårdsnämnden göra erforderlig utredning och besiktning,
och därpå skall hälsovårdsnämnden överlämna saken till länsstyrelsen.

o Då har ärendet alltså handlagts tre gånger. Så skall länsstyrelsen höra
såväl egnahemsnämnden som förste provinsialläkaren och vägförvaltningen.
Då äro vi uppe i sex handläggningar i samma ärende. Sedan skall vägförvaltningen
överlämna ärendet till väg- och vattenbyggnads styrelsen, som avgör
ärendet. Gäller ärendet 5—20 bostadsfastigheter skall handläggningen ske
ännu mera komplicerat. Då skall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen träffa avgörandet
i samråd med egnahemsstyrelsen. Örn dessa båda instanser finna, att
ärendet är av den art, att egnahemsstyrelsen skall lia hand örn det, överlämnas
ärendet för handläggning a,v egnahemsstyrelsen. Skulle skiljaktiga meningar
förefinnas beträffande ärendet, skall detsamma hänskjutås till Kungl.
Maj :t, och sedan har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att höra även arbetsmarknadskommissionen
örn ärendet. Summerar jag ''antalet handläggningar
kommer jag på detta sätt upp till 11 handläggningar av samma ärende.

Hur handlades dylika ärenden, innan den nya ordningen blev beslutad? Ja,
vi ha erfarenhet av detta, i egnahemsnämnden hemma i min bygd. Vi hade ett
flertal sådana ärenden att avgöra tidigare, innan denna nya ordning kom till.
Strax innan denna förordning trädde i kraft, hade vi ett dylikt ärende, som
omfattade 23 bostadsfastigheter. Ärendet handlades så, att vi företogo en individuell
prövning av varje ansökan. Det gick efter vanliga regler för bidrag
till bostadsförbättringar. Vi hade ju möjlighet att giva bidrag upp till 80 procent
av kostnaderna.^ Detta ärende avgjordes så, att 19 sökande lingö bidrag,
medan de övriga 4 såsom varande förmögna och välsituerade icke ansågos behöva
något bidrag. Den vattenexpert, som sysslade med denna angelägenhet,
var en tekniskt erfaren person, väl förfaren i ätt ordna med dylika anläggningar.
Borrningar verkställdes, och man fick borra ned till 50, 6Ö meter innan
man kom till vatten. Men då fick man ett utmärkt vatten. Ingen kan säga
annat än att det radde allmän tillfredsställelse med detta ärendes handläggning
och dess resultat. De fastigheter, som berördes, fingo sin vattenfråga löst, och
de som voro så välsituerade, att de ej erhöllo bidrag, hade dock förmånen av
att få samarbeta med de andra, varigenom de fingo sin vattenfråga ordnad på
förhållandevis billigt sätt.

Sedan denna förordning kommit till har egnahemsnämnden även haft att
yttra sig om ett annat ärende, som rörde 20 fastigheter i ett annat samhälle.
Detta ärende handlades i enlighet med den nya ordningen på sätt jag nyss
skisserat. Egnahemsnämnden yttrade sig örn detta ärende, och vad skulle vi
göra? Om vi skulle avge ett verkligt yttrande, skulle vi själva nödgas sätta
i gång en utredning i ärendet. Men ingen kunde väl rimligtvis begära, att
egnahemsnämnden, sedan en så pass vittomfattande utredning som lagen ford -

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. (Forts.)
rar redan gjorts, skulle företaga ytterligare utredning av saken. Vi voro fullständigt
eniga om, att vi icke hade annat att göta, än att tillstyrka saken
utan att på ort och ställe skärskåda vad det rörde sig om. Jag vill ha sagt,
att detta hörande av egnahemsnämnden icke har någon praktisk betydelse.
Som det nu ligger till, är det lika bra, att koppla bort egnahemsnämnden i detta
sammanhang. Ty dess inkoppling beträffande sådana här ärenden är, för så
vitt egnahemsnämnden ej ålägges att göra en utredning, som icke redan är
gjord, icke av ringaste värde. Det är bättre att bortkoppla egnahemsnämnden
helt och hållet.

Man bär också ändrat grunderna för lämnandet av bidrag. Bidrag skall
sålunda ej längre lämnas efter behovsprövning utan till 60 procent av den av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkända kostnaden. Därifrån skall avdragas
ett belopp, som anses motsvara egenvärdet på anläggningen. Hur detta
skall beräknas och till vilket värde man skall komma, vet jag ej. Men kanske
kan man av herr statsrådet nu under debatten få upplysning härom. Men det
är i varje fall icke möjligt för en bidragsisökande att få dessa 60 procent i
bidrag, ty först skall, som sagt, anläggningens egenvärde avdragas. Man kan
väl framställa den förmodan, att den bidragsprocent, som skall tilldelas, blir
omkring 50 procent av anläggningskostnaderna eller något dylikt. Sedan kan
man ställa sig frågande till, huruvida det är nödvändigt att lämna bidrag till
dem, som äro så pass förmögna, att de ha möjlighet att betala dessa anläggningar
själva. När det är fråga örn en kollektivt utförd anläggning, som jag
tidigare nämnde om, är det klart, att även den sorn vill vara med i ett sådant
företag oavsett huruvida han får bidrag eller ej får en ganska stor ekonomisk
förmån. Nu har det hela blivit så pass komplicerat därigenom att frågan
kopplats ihop med en del andra saker. Jag syftar då på att arbetsfrågor rörande
själva avloppsledningarna i samhällena, kopplats ihop med detta, samt frågor
rörande föroreningar av vattendrag och dylikt. Jag tror det vore anledning
att, när det gäller behandling av dessa ärenden, sortera ut ärenden beträffande
de stora anläggningarna, som kunna bli mycket dyrbara, från anläggningar
av enklare beskaffenhet, där det endast gäller att ordna med vattenförsörjningen
åt vissa bostadsfastigheter.

En sak, som man icke skall glömma i fråga örn kloakledningar, är — det har
framhållits av lantbruksstyrelsen — att det visat sig vara utomordentligt bra
att koppla dessa avloppsledningar till redan anlagda vattendräneringar, som
finnas litet varstans. Många gånger blir detta icke så dyrbart som det eljest
skulle bli.

En annan sak, som jag också måste beröra, är frågan örn anställandet av
dessa s. k. distriktsingenjörer. Det säges i departementschefens yttrande i
huvudtiteln, att det skall anställas distriktsingenjörer till det antal, som prövas
erforderligt, dock högst en för varje län. Då ställer man sig den frågan:
I vad män ha dessa distriktsingenjörer — jag förmodär man menar vanliga
civilingenjörer — erfarenhet och sakkunskap på detta område? Jag skulle
näppeligen tro, att de besitta någon större erfarenhet på detta område. Vi veta
ju, att under senare tid har denna vattenfråga, tack vare att den varit så pass
aktuell och trängande i de olika bygderna, ordnats rent tekniskt och affärsmässigt,
dels genom hushållningssällskapen, som medverkat till utbildning av
på detta område tekniskt kunniga personer, samt dels genom enskilda företags
försorg. Det är möjligt, alt det behövs mera kunniga personer på detta
område, men dessa distriktsingenjörer äro ej iner kunniga, nili- det gäller
sådana här frågor. Jag tror därför ej, att vi behöva några ingenjörer vid
handläggningen av dessa saker.

Man måste erkänna, alf utskottet vid behandlingen av motionen — jag vill

61 Nr 15. Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. (Forts.)
ej här uttala något särskilt missnöje med utskottet — understrukit en hel del
av de synpunkter, som framförts i motionen, liksom en hel del av de synpunkter,
som framförts av mig nu beträffande denna förskräckliga procedur. Utskottet
har också understrukit, att man skall iakttaga stor försiktighet vid anställandet
av de av departementschefen angivna distriktsingenjörema och ej giva
dem någon fast anställning. Jag tror det är anledning rikta den hemställan
till statsrådet, att han med mycket kritisk blick ser på denna nya förordning
i vad det gäller åtgärder för vattenförsörjning av fastigheter, sorn omfatta
en grupp på 5—20 fastigheter. Det finns i fråga om dessa mindre anläggningar,
där handläggningen tidigare skedde av egnahemsstyrelsen med
hjälp av enskilda firmor och måhända nied hjälp av tekniskt utbildade personer,
stor erfarenhet och ''anledning att återgå till det gamla systemet. Jag
kail icke heller finna, att denna fråga är handlagd efter de direktiv, som
utskottet föregående år sökte dra upp, när utskottet yttrade, att det bör ordnas
så att det blir i administrativt hänseende så enkla, former som möjligt. I
själva verket har man som nämnts fått de mest tillkrånglade och byråkratiska
former som man kan tänka sig. Jag tror också det finnes anledning att, när
det gäller denna generella prövning av bidragen från statens sida till anläggningarna,
återgå till det gamla systemet.

En annan sak är också den, att de, som varit med i dessa anläggningar och
som få dessa generella bidrag, ofta samtidigt behöva få lån, och sådana skola
de liksom hittills få genom egnahemsnämnden och egnahemsstyrelsen. När det
gäller stora anläggningar kunna bidragen gå till ganska stora summor, och då
få dessa ärenden gå igenom denna långa procedur och så dessutom beviljas
lån enligt de gamla kungörelseprincipema. Jag tillåter mig, herr talman,
att i denna fråga yrka bifall till motionen nr 381 i andra kammaren.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Domö: Herr talman!
Den siste ärade talarens rätt kraftiga angrepp på den anordning, som
träffats för att förse landsbygden med vatten, giver mig anledning taga upp
hans anförande i någon mån.

Herr Pettersson i Dahl sade, att detta ärende ej är handlagt så, som utskottet
förra året sagt, att det borde handläggas. Det hela skulle ha blivit tillkrånglat
och handläggningen ej stå i övensstämmelse med andemeningen i förra årets
beslut. Det är klart, att en sådan här fråga ej är så lätt ordnad, men jag vill
tala örn att den ingalunda är lättvindigt löst. Det har varit mycket ingående
överläggningar med sakkunniga på området, med egnahemsstyrelsen, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, och framför allt bär inom regeringen upprepade
gånger dryftats olika vägar. Resultatet av dessa upprepade överläggningar
mellan regeringsledamöterna och de sakkunniga myndigheterna innefattas i bestämmelser
som av herr Pettersson i Dahl betecknades som undermåliga.

Jag tillåter mig säga, att jag tycker det är klokt att vänta en smula, innan
man skjuter sådana här gröva salvor, som herr Pettersson i Daid gjorde. Det är
anledning lägga märke till, att vi stå inför ott problem, som är både omfattande
och invecklat. Det gäller ej här att dela ut en del anslag hastigt och lustigt. Det
räknas ju med att vatten- och avloppsledningar på landsbygden skola kosta
mycket pengar — herr Pettersson i Dahl säger i sin motion eller kanske nämnes
någon annanstans, att det rör sig örn en halv miljard kronor. En fråga av denna
omfattning kan ej lösas lättvindigt, utan allt måste göras ordentligt och så att
det drar med sig minsta möjliga kostnader. Det är lika viktigt som att handläggningen
går bekvämt och hastigt. Jag vill säga till herr Pettersson i Dahl
och°många andra, att de böra läsa förste provinsialläkarnas berättelser örn hur
det står till i bygderna med en del av de vattenledningsanläggningar, som gjorts

Onsdagen den 11 april 1943 fm.

Nr 15.

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. (Forts.)
de sista åren. Det gäller att planera på ett sätt, som ger god hygien och medför
de billigaste anläggningskostnaderna. Det är knappast troligt, att man, om man
delar upp företagen i små grupper och gör billiga men kanske alltför primitiva
anläggningar, får det hästa resultatet. Man kan icke koppla ifrån vattenledningsfrågan
från frågan om anordnandet av avlopp. Dessa två frågor äro intimt
förbundna med varandra.

Jag hyser den allra största respekt för egnahemsstyrelserna och deras goda
vilja, men det är ej sagt, att bara för att man hänskjutit ärendet till egnahemsstyrelsen
allt är klart därmed. Här fordras teknisk sakkunskap. Man försöker
använda kunniga män inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och inom vägförvaltningen,
där man ju har tillgång till teknisk sakkunskap. Man låter dessa
sakkunniga fullgöra flera funktioner inom samma område. Man söker få praktiska
och intresserade distriktsingenjörer, som skola stå till länsstyrelsernas
förfogande, och man bär lagt ned stor omsorg vid valet av folk. Vi tro oss ha
anställt personer, som icke äro fast i den uppfattningen, att de endast skola
granska ärendena formellt. De måste leva sig in i de förhållanden, som de skola
taga hand om. De skola ej vara byråkratiska granskare. Örn så bleve fallet
skulle väg- och vattenbyggnadsstyrelsen illa fylla sin uppgift. Vi äro ytterst
angelägna örn att de personer som skola handhava uppgiften från början söka
vinna allmänhetens förtroende och visa god vilja att på bästa sätt och för de
billigaste kostnaderna lämna landsbygden all avsedd hjälp.

Skulle man följa herr Petterssons i Dahl linje, att bidrag till dessa ändamål
skola lämnas på samma villkor, som gälla för bidrag till andra förbättringsarbeten
på landsbygden, skulle det bli sämre än enligt de bidragsnormer, som
äro giltiga för bidrag via väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Jag vet ej, om det
kan vara i landsbygdens intresse att härvidlag åstadkomma en besvärlig behovsprövning.
Jag är ingalunda den, som vill slösa med pengar, men jag har den
bestämda och klara uppfattningen, att förhållandena på landsbygden äro sådana,
att man måste ta till mycket kraftiga åtgärder för att ordna dem. Herr Pettersson
i Dahl är nog ense med mig örn den saken. Jag skulle tro, att det är all anledning,
herr talman, att här vänta och se innan man allt för mycket klandrar eller ändrar.
Det beror i hög grad på den goda viljan hos dem, som skola handskas
med anläggningsuppgifterna — och det beror också på den goda viljan hos
vederbörande egnahemsnämnder till samarbete — hur det hela skall lyckas.
Börjar man att ur prestigesynpunkt strida och säga: vi skola ha hand örn
detta, och allt vad andra göra är tokigt, ja, då får man mycket besvärliga förhållanden.
Låt oss se till att delta inte inträffar, utan att man reder upp detta
på bästa och mest praktiska sätt. Det har varit regeringens uppfattning och
avsikt, när den har föreslagit utformningen av villkoren för anslagsanvändningen.

Herr Pettersson i Dahl säger, att det är omöjligt att räkna ut egenvärdet vid
anläggningar. Beräkningssättet kan kanske förefalla invecklat, men behärskas
lätt av teknici och användes, jag tror utan klagomål, vid beräkningen av bidrag,
som sedan rätt länge utgå till vissa tätorter. I varje fall är det nog icke krångligare
än beräkningen av bidrag till elektrifiering. Såsom egenvärde borde räknas
värdet av anläggningsdel, vars kostnader beräknas täckas av värdet av
erhållet vatten till skäligt pris. Vid anläggning för ett samhälle och bygden
däromkring, vars ledningsnät kopplas tillsammans, räknar man ut vad egenvärdet
är för vattenanläggningen för samhället. Man har mätningsregler för
vad vattnet ungefärligen bör kosta och dylikt, och örn ett samhälle har ett
vattenverk, som genom vattenavgiften täcker sina kostnader, och samhället således
inte behöver något särskilt bidrag, skall sådant ej heller utgå för sam Andra

kammarens protokoll 1946. Nr 15. 5

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. (Forts.)
hällets del. Det är inte så omöjligt att fastställa detta. Det fordras naturligtvis
litet tålamod och även insikter att sätta sig in i det, men det behöver nog inte
vara någon omöjlig sak att tänka sig in i dessa detaljer.

Herr Pettersson i Dahl erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Herr statsrådet påpekade, att det här rör sig örn mycket stora
belopp och att det talas om 1j2 miljard. Det är utskottet som redovisar den
siffran. Om man går tillbaka till föregående års statsutskott och investeringsutredningens
förslag, finner man att det då talades örn att det för innevarande
budgetår, i fall dessa arbeten skulle sättas i gång, skulle behövas 40
procent av det begärda bidraget eller 65 miljoner kronor. Örn man slår ut detta
skulle det alltså sammanlagt enligt investeringsutredningen röra sig om ca
160 miljoner kronor. Det är klart att det är ett stort belopp, men herr statsrådet
kopplar in även frågan örn kloakledningar i samhällen och dylikt, som jag
anser onödigt att göra, då det gäller mindre företag under 20 anläggningar.

Nu säger statsrådet, att enligt mitt förslag landsbygden skulle få mindre än
örn man gick tillbaka till de gamla bidragsgrunderna. Jag har med stort intresse
hört statsrådets anförande förut i denna debatt, där statsrådet poängterade
att det är svårt att avväga de olika anslagen emot varandra, när man skall
lia en balanserad budget. Alltså har nian inte mer än en viss anslagssumma,
och den måste lämpligt fördelas. Det är klart, att örn vi få det anslag, som här
är föreslaget, och detta skall tilldelas jämväl de välsituerade, detta måste
minska möjligheterna för dem, som ha en sämre ekonomisk ställning. Örn
Tinan går in för behovsprövning behöver man ingalunda få mindre för landsbygden,
men nian kan fördela medlen på ett rättvisare sätt. Jag anser det oriktigt
att en person i dålig ekonomisk ställning skall behandlas på samma sätt
som exempelvis en granne till honom som äger 100 000 kronor eller mera. Där
behövs en ändring.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Vidare yttrade:

Herr Ericsson i Kinna: Herr talman! Det har i huvudsak rått enighet mellan
statsutskottet och den ärade motionären. Tvisten har kommit att stå om, vilken
administrativ handläggning som här borde finnas.

Herr Pettersson i Dahl bär i motion påyrkat, att egnahemsnämnderna skulle
få hand örn alla bi dragsan sökningar, som omfatta upp till 20 fastigheter. Man
har här sökt skildra, vilken byråkratisk ordning som är föreskriven, örn man
vill söka bidrag enligt den kungörelse, som utfärdats av Kungl. Maj :t och som
avser bidrag till vatten- och avloppsledningar enligt de nya bestämmelser, som
riksdagen beslöt förra året. Jag ser saken så, att riksdagen har beslutat ett
nytt anslag. Man har gått ifrån principen om behovsprövning, och man har sagt
att man vill försöka åstadkomma en förbättring, när det gäller sådana här anläggningar,
framför allt på landsbygden. Statsmakterna hålla nu på att planera
i mycket stor omfattning för att få fram en lämpligt avvägd investerings•reserv.
Arbetsmarknadskommissionen har beviljat, skulle jag tro, bortåt en
miljon kronor för detaljplanering av vatten- och avloppsledningar. Vidare har
den vidtagit andra åtgärder, som innebära att man anlitar den tekniska sakkunskapen
för att undvika de misstag, som man tidigare har råkat ut för.

Om man nu skulle säga, att företag, som beröra upp till 20 fastigheter,
skulle handhavas av egnahemsnämnderna, förstår jag inte hur man skall kunna
klara denna sak utan att anställa teknisk sakkunskap. Jag finner det egen -

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. (Forts.)
domligt, att man ifrån sådant håll, som vill företräda landsbygdens speciella
intressen, kan vilja förorda att t. ex. tätorternas invånare skola ställas i
en mera gynnsam ställning än de som bo på rena landsbygden. Jag bar personlig
erfarenhet av att man ifrån landsbygdens sida i högsta grad uppskattar att
bestämmelserna numera ändrats, när det gäller statsbidrag till detaljplanering
av vatten- och avloppsledningar, på sådant sätt, att även rena landsbygdskommuner
kunna erhålla dessa bidrag. Man strävar ju efter att vid en eventuell
arbetslöshetskris få fram de nödvändigaste och nyttigaste arbetena. Man har
då räknat med att för den händelse det skulle uppstå arbetslöshet i en tätort,
ett större samhälle eller en stad, så skola dessa arbetslösa örn så befinnes lämpligt
kunna sättas i arbete på omkringliggande landsbygd och t. ex. utföra vatten-
och avloppsföretag. Vederbörande kommuner skulle då kunna få bidrag ur
detta anslag för att få dessa nyttigheter och slippa belastas med alltför stora
kostnader. Jag finner det alldeles uppenbart att herr Pettersson i Dahl i sitt
nit att skaffa nya arbetsuppgifter åt egnahemsnämnderna har förbisett det
väsentliga, nämligen att man får större förmåner åt de på landsbygden boende,
om pengarna erhållas ifrån det nya anslag på tre miljoner kronor, som riksdagen
beslöt förra året och av vilket, enligt vad Kungl. Majit har bestämt,
en miljon kronor ställas till väg- och vattenbyggnadsistyrelsens1 förfogande.

Nu kan man ju säga, att dessa mindre företag kunna hjälpas genom att
egnahemsnämnderna lämna bostadsförbättringsbidrag. Tydligen bär man emellertid
inte varit alltför säker på att den formen är lämplig, eftersom det i den
förordning, som Kungl. Majit utfärdat, finns en bestämmelse som säger, att
vederbörande för den händelse kostnaderna för dessa anläggningar äro särskilt
stora, skall kunna beviljas bidrag efter denna kungörelse, även om det är ett
litet företag. Det visar bättre än något annat att de bestämmelser, som äro utfärdade
av Kungl. Majit genom kungörelse, daterad den 17 november, äro fördelaktigare
än de tidigare.

Det borde vara angeläget för landsbygden att en sådan administrativ ordning
kommer till stånd, att landsbygden inte blir handikappad i förhållande till
tätorterna. Jag betraktar därför saken på det sättet, att det är ett direkt intresse
för inte minst landsbygdens folk att få dessa distriktsingenjörer, ty städerna
ha ju ofta nog egna byggnadskontor och liknande. I varje fall förfoga de
över teknisk sakkunskap, som t. ex. en landskommun inte förfogar över. När
därför statsutskottet skrivit, att Kungl. Majit bör vara försiktig, när dessa
distriktsingenjörer skola tillsättas, så tycker jag att det är beklagligt att
statsutskottet rekommenderar denna försiktighet. Det vöre tvärtom all anledning
att uppmana Kungl. Majit att skyndsamt utse dessa ingenjörer, så att vi
på detta område få den sakkunskap, som vi behöva. Örn jag är rätt underrättad
äro blott tre sådana ingenjörer utsedda, och det är uppenbart att det vållar
brister i den planläggning, som det här är fråga örn. Jag talar om planläggning
helt enkelt därför, att med nuvarande situation, då det gäller arbetskraft och
material, går det inte att släppa fram så mångå företag av denna art. Men när
den tid kommer, då vi behöva arbetstillfällen, går det att realisera dessa önskemål
i mycket stor utsträckning, under förutsättning att vi då utfört en tillräckligt
omfattande detaljplanering.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Herr Persson i Landafors: Herr talman! Jag delar herr Petterssons i Dahl
betänkligheter beträffande byråkratiseringen, då det Räller dessa ärenden örn
landsbygdens försörjning med vatten och avlopp. Jag gör det särskilt på
grund av tidigare erfarenhet, då det gällt att vända sig till egnahemsnämnden
i länet för att få eif lån till enskild anläggning enligt de författningar som

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. (Forts.)
gälla för hälsovårdsnämnder och egnahemsnämnder: det har tagit relativt
lång tid. Med de anordningar, som nu äro föreslagna, är det att befara att det
hommer att bli en alldeles orimlig tidsutdräkt. Herr Pettersson i Dahl har
också påvisat alla de instanser som ärendena skola passera, och det är alldeles
tydligt att det blir en onödig byråkratisering.

Vad det gäller distriktsingenjörsorganisationen anser jag det vara av betydelse
att det på detta område blir teknisk sakkunskap anställd ute i länen,
dit den organisation, som skall lia hand örn ärendena, har att vända sig för att
få hjälp. I min hemsocken hade vi i fjol vår uppe fråga om förundersökning för
ett kommunalt vattenföretag. Vi vände oss till en ingenjörsfirma i Stockholm,
som tittade på den tillämnade anläggningen och skulle göra en preliminär kostnadsberäkning.
Det visade sig, att denna firma enbart för undersökningskostnader
och prov kom upp till ett belopp, som vi med vår sakkunskap hade
kalkylerat med skulle räcka inte blott till undersökningar och prov utan också
till att få hem vattnet till de bostadsfastigheter, som denna anläggning avsåg.
Företaget hade preliminärt beräknats till mellan 400 000 och 500 000 kronor.
Det gällde 80 bostadsfastigheter, inte så särskilt särbelägna, och ledningssträckan
skulle bli ungefär 4 kilometer. Så länge kommunerna ha att vända
sig till diverse firmor, som inte egentligen ha något ansvar för vad det kommer
att kosta utan endast vilja vara med och försöka tjäna en slant på det hela,
är det uppenbart att man hamnar i det fullständigt orimliga. Jag anser att
förslaget om distriktsingenjörsorganisationen har fog för sig och bör genomföras.
Jag anser att den bör genomföras även om egnahemsnämnderna skulle
få hand örn företag upp till 20 fastigheter. Det bör alltså finnas en tekniskt
sakkunnig på området inom länet som har ansvar inför staten och inför de
organ, som ha hand örn att planlägga och genomföra dessa företag.

Jag anser emellertid, att när det gäller företag, omfattande upp till tjugu
fastigheter, är det en onödigt tillkrånglad historia, örn man skall passera alla
dessa instanser, som angivas i den nu gällande kungörelsen, då man ju har
möjlighet att få en någorlunda sakkunnig person från egnahemsnämnden att
fara ut och titta på anläggningen, göra förundersökningar och planlägga
det hela och dessutom har en tekniskt sakkunnig ingenjör i länet, som tager
hand örn saken, gör kostnadsberäkningar och dispositioner för företaget. Jag
tycker, att det är alldeles tillräckligt att stanna vid en sådan procedur vid
sökande av statsbidrag.

Vad den siste talaren beträffar, så hade jag antingen missuppfattat honom
eller herr Pettersson i Dahl. Jag hade nämligen uppfattat herr Petterssons
i Dahl motion så, att han menade, att örn egnahemsnämnderna skulle få taga
hand örn företagen på mellan fem och tjugu fastigheter, dessa skulle erhålla
statsbidrag av detta anslag. Under sådana förhållanden anser jag också, att
egnahemsnämnderna rimligen böra handha denna angelägenhet. Jag tror, att
det är viktigt att alla dessa, som nu ute i landet betrakta frågan som en synnerligen
stor fråga och vänta på möjligheter att kunna ordna sin vattenförsörjning,
få saken genomförd utan att det skall behöva bli en för vidlyftig och
byråkratisk apparat. Jag kommer för mili del att rösta för herr Petterssons
i Dahl motion, då jag anser, att det är av behovet påkallat, att vi förenkla
apparaten, när det gäller de mindre företagen.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag vill först säga till herr Ericsson
i Kinna, att vad han talar örn är de stora anläggningarna, som skola ordnas
ur arbetsmarknadssynpunkt, alltså för att häva den arbetslöshet man förutsätter
skall inträda. Det är inte dessa anläggningar jag närmast tänkt på. Jag
har icke ansett, att handläggningen av frågorna örn de stora anläggningarna

Onsdagen den lt april 1945 fm.

Nr 15.

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. (Forts.)
skall skötas av egnahemsnämnderna. Man blandar ihop dessa två saker. Jag
sade i mitt första anförande, att det just är sammanblandningen av dessa, som
krånglar till det hela och förvirrar begreppen.

Framstötarna i riksdagen lia gjorts för att söka råda bot på den stora bristen
på vattenförsörjningen ute på landsbygden. I fjolårets utskottsutlåtande
talas det särskilt om den stora arbetsbörda, som åvilar landsbygdens husmödrar,
och att man vill underlätta förhållandena för dem. Men så kopplar man
in hela den stora administrationsverksamheten för att häva arbetslösheten, och
det är detta som sagt som krånglar till saken.

Jag skall, herr talman, be att få komplettera mitt yrkande, då det kanske
icke till alla delar går ihop med utskottets motivering. Jag tillåter mig därför
yrka, att ur utskottets motivering den del som börjar längst ned på sidan 38
med orden »Så länge denna understödsverksamhet» och slutar på sidan 39
med orden »försöksverksamheten bliva av visst värde» utgår, att följande mening
skall lyda: »Vad angår motionerna har utskottet ansett sig böra tillstyrka
det i dem framställda förslaget örn viss ändring i gällande författning», och
att därefter följer: »Med åberopande av vad sålunda anförts och med tillstyrkande
av det av Kungl. Maj:t begärda anslaget hemställer utskottet, a) att
riksdagen må till Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp
för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 1 000 000 kronor.» I
stället för punkterna b) och c) yrkar jag som motförslag tillstyrkande av den
av mig tidigare åberopade motionen.

Herr Ericsson i Kinna: Herr talman! Jag har icke alls missförstått vad herr
"Pettersson i Dahl menar. Saken är väl den, att enligt den författning som
gäller för statsbidrag för anläggningar av vatten och avlopp vederbörande
sökande har rätt att erhålla statsbidrag för viss överkostnad på företaget, när
de avgifter kapitaliserats, som erlagts för förmånen av vatten och avlopp.
Överkostnaden har man rätt att få statsbidrag på oavsett delägarnas privata
ekonomi. Herr Pettersson i Dahl förordar behovsprövning även vid de anläggningar,
som avse minst tjugu fastigheter. Det är väl rätt uppfattat, herr
Pettersson i Dahl? Jag har sålunda icke missförstått honom, när jag säger,
att det blir sämre förmåner för landsbygdens folk, om man följer herr Pettersson
i Dahl och förordar behovsprövning, än örn man bibehåller den författning,
som är utfärdad av Kungl. Maj :t.

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Jag kan säga, att jag i allt väsentligt
delar herr Petterssons i Dahl uppfattning i denna fråga. Självfallet vill
varken han eller jag vara med om någon försämring av de förmåner landsbygden
skulle få i fråga om vattenförsörjning. Men det är — det har sagts
förut — mot den oerhörda byråkratisering man åstadkommer genom det föreliggande
förslaget till vad man tror skall bli en bättre vattenförsörjning, som
vi rikta oss. Jag kan icke bättre motivera påståendet örn byråkratisering än
genom att läsa upp en passus i statsutskottets utlåtande. Det står på sidan
38 följande: »Enligt den 17 november 1944 utfärdad författning angående
statsbidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp skall den, som
önskar erhålla statsbidrag, till vederbörande hälsovårdsnämnd ingiva skriftlig
ansökning, åtföljd av arbetsplan med kostnadsberäkning. Efter erforderlig
utredning och besiktning skall hälsovårdsnämnden med yttrande insända
ansökningen till länsstyrelsen, som — efter hörande av egnahemsnämnden,
förste provinsialläkaren och vägförvaltningen — har att med utlåtande och
förslag överlämna ärendet till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vilken därefter
avgör detsamma. För det stora flertalet ärenden, nämligen sådana som

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. (Forts.)
avse 5—20 bostadsfastigheter, är emellertid handläggningen än ytterligare
komplicerad. I dessa ärenden förutsattes före avgörandet, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samråder med egnahemsstyrelsen. Finna väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt egnahemsstyrelsen, att statsbidrag till den ifrågasatta
anläggningen lämpligen bör beredas enligt de grunder, som gälla för bidrag
av bostadsförbättringsmedel, vilka stå till egnahemsstyrelsens förfogande,
skall ansökningen överlämnas till egnahemsstyrelsen. Vid skiljaktig mening
mellan styrelserna härutinnan skall frågan om ärendets handläggning hänskjutas
till Kungl. Maj:ts avgörande. Då därutöver väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har att i hithörande ärenden samråda med arbetsmarknadskommissionen
måste handläggningen av desamma sägas vara förenad med en mer än
Vanligt omständlig omgång, i ali synnerhet örn man tager i betraktande att de
företag, som kunna komma i fråga som bidragsberättigade, äro rent lokala
och väl åtminstone till en början måste bli tämligen begränsade till sin omfattning.
» När man läser detta, måste man säga sig, att skall man behöva uttalanden
och beslut av alla dessa olika myndigheter och kommissioner — eller
vad de heta — för att få en dylik vattenanläggning genomförd, blir nog det
hela ogjort i många fall.

Statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet yttrade i sitt anförande,
att provinsialläkarna hade anfört en rad exempel på att brunns- och
vattenanläggningar under de senaste åren vore olämpligt utförda och att åtskilliga
brister vidlådde dem. Jag skulle tro, att det icke gäller de under senare
år gjorda anläggningar som utförts genom de bidrag egnahemsnämnderna
ställt till förfogande, utan de många dåliga, äldre brunnar som vi ha. Men
skall det vara nödvändigt att gå den nyss omtalade långa vägen för att få
dessa brunnar förbättrade och få vatten- och avloppsanläggningarna moderniserade
på landsbygden, då fruktar jag, att de usla brunnarna få vara kvar
alltför länge.

Herr talman! Jag yrkar bifall till det förslag, som bär framställts av herr
Pettersson i Dahl.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. På av herr talmannen därå
framställd proposition biföll kammaren till en början utskottets hemställan
i punkten a).

Härefter gav herr talmannen beträffande punkterna b) och c) propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i berörda delar dels ock på bifall till
det av herr Pettersson i Dahl under överläggningen framställda yrkandet; och
fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkt 38
b) och c) av utskottets förevarande utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Pettersson i Dahl under
överläggningen framställda yrkandet.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Punkterna 39—57.

Vad utskottet hemställts bifölls.

Nr 15.

Punkten 58, angående länsarkitektsorganisationen: Avlöningar. Anslag till

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under sjätte huvudtiteln (punkt 58) organimframlagt
förslag till personalförteckning och avlöningsstat för länsarkitekts- tionen:
organisationen samt hemställt örn anvisande av 964 000 kronor under organisa- Avlöningar.
tionens avlöningsanslag.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Lennart Johansson m. fl. (I: 69) och den andra inom andra kammaren av
herr Hagård m. fl. (II: 125), hade hemställts, att riksdagen måtte besluta inrättande
av en befattning som biträdande länsarkitekt vid länsarkitektskontoret
i Vänersborg från och med budgetåret 1945/46.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Majlis förslag och med avslag
å motionerna I: 69 och II: 125,

a) godkänna i utskottets hemställan intagen personalförteckning för länsarkitektsorganisationen,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1945/46;

b) godkänna i utskottets hemställani intagen avlöningsstat för länsarkitektsorganisationen,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46;

c) till Länsarkitektsorganisationen: Avlöningar för budgetåret 1945/46 anvisa
ett förslagsanslag av 964 000 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herr Danielsson, som ansett,
att utskottet bort tillstyrka motionerna I: 69 och II: 125 om en biträdande
länsarkitektbefattning i Älvsborgs län och alltså hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och med bifall
till motionerna I: 69 och II: 125,

a) godkänna i reservationen intagen personalförteckning för länsarkitektsorganisationen,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46;

b) godkänna av reservanten framlagd avlöningsstat för länsarkitektsorganisationen,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46;

c) till Länsarkitektsorganisationen: Avlöningar för budgetåret 1945/46 anvisa
ett förslagsanslag av 970 800 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Danielsson: Herr talman! Vid föreliggande punkt har jag avgivit en
reservation, som går ut på en utökning av den föreslagna länsarkitektsorganisationen
genom inrättande av en befattning som biträdande länsarkitekt med
placering i Vänersborg.

Jag skall icke upptaga tiden länge utan skall endast med ett par ord beröra
frågan. Av propositionen framgår, att byggnadsstyrelsen begärt en^ utbyggnad
av personalorganisationen. Kungl. Maj :t har icke sträckt sig så långt som
byggnadsstyrelsen och har i fråga örn biträdande länsarkitekterna stannat vid
en utökning av befattningarna med tre. Ett län, som blir utan biträdande länsarkitekt,
är Älvsborgs län. Man anfier emellertid där, att det är mycket behövligt
med en sådan. Det har väckts ett par motioner, en i första kammaren och
en i denna kammare, vari betonas behovet av en biträdande länsarkitekt i Vänersborg.
Var och en vet, hur detta län sträcker sig, och det har varit ett önskemål,
att en biträdande länsarkitekt skulle kunna ha mottagningar i länets
stora industricentrum Borås, som har en befolkning på över 50 000 invånare.

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Anslag till lamarkttelcisorganisationcn: Avlöningar. (Forts.)

Utskottet har icke underskattat de skäl, som i motionerna anförts. Tvärtom
tycks utskottsmajoriteten vara fullständigt övertygad om att önskemålet är
befogat. Men utskottet har ett enda motiv för sitt avstyrkande, och det är att
förslaget framställts motionsvägen. Men ingen regel är väl utan undantag. I
vissa fall kunna givetvis förhållandena vara sådana, att det icke går för sig
att på en enskild motion vidtaga några positiva åtgärder från riksdagens sida,
men när det gäller ett så begränsat fall som detta, tycker jag att man ändå
skulle kunna våga sig på bifall, då man ju icke kan anföra några motiv emot
förslaget.

Jag skall, som jag nämnde, icke upptaga tiden länge. Jag vill endast intyga
vad alla, som haft med saken att skaffa, sagt, nämligen att förhållandena, sådana
de nu äro, äro nästan oefterrättliga, detta till följd av en del omständigheter,
som jag icke här skall gå in på. Behovet i detta fall är stort, och
motionärerna ha motiverat sin ståndpunkt utförligt. Förslaget skulle som sagt
innebära en utökning -—- det framgår av näst sista och sista sidorna i betänkandet
— av organisationen med en biträdande länsarkitekt och givetvis en
motsvarande höjning av anslaget till organisationen.

Det skulle kanske vara mycket att säga örn saken, men jag vill endast ännu
en gång understryka, att man inom länet är fullständigt enig örn att det är
nödvändigt, örn man icke skall råka in i rent kaotiska förhållanden, att frågan
löses och löses snart.

Under åberopande av motiveringen i motionerna samt under hänvisning till
statsutskottets egen motivering i fråga örn behovet tillåter jag mig, herr talman,
yrka bifall till den vid föreliggande punkt fogade reservationen.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Statsutskottet har icke ansett sig
kunna gå längre på denna punkt än till vad departementschefen föreslagit.

o På de skäl, herr talman, som utskottet utvecklat i betänkandet, ber jag att
få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Hagård: Herr talman! Jag skulle ha kunnat avstå från ordet, men jag
skulle vilja påpeka en liten sak. Utskottets talesman i dag antydde vid början
av detta utlåtandes behandling, att man försökt tillfredsställa både departementschefen
och motionärerna. I denna punkt bar man tillfredsställt motionärerna
så långt, att man i det allmänna resonemang man fört varit synnerligen
välvilligt inställd. Men man har glömt att draga slutsatsen av''detta resonemang
och kommit till ett avstyrkande i stället för ett tillstyrkande.

Jag vet mycket väl, att det icke är lönt att här ställa något yrkande, då
man icke är villig att tillgodose ett speciellt länsintresse. Jag vill dock''påpeka,
att detta län är en smula oformligt och på grund av sina stora avstånd
har det rätt besvärligt att,, när det gäller länsarkitektsorganisationen, tillfredsställa
de behov som verkligen förefinnas.

. JaS ber, herr talman, kort och gott att få konstatera, att utskottets skrivning
visar en så_välvillig inställning till motionerna, att man kan lia skäl att
vänta, att statsrådet vid nästa tillfälle kommer att taga upp frågan på nytt.
Under sådana förhållanden har ju frågan fallit framåt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock
på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och biföll kammaren utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Onsdagen den 11 april 1945 fm. Nr 15. 73

Punkterna 59—86.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 87.

Lades till handlingarna.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
överingen jörsbefattning vid försvarets fabriksverk m. m.; och

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1945/46 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förrådsfond m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Punkten 8.

Lades till handlingarna.

(hulga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ IL

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets betänkanden:
nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängning av
giltighetstiden för vissa tilläggstullar; och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för Filip
Malmqvist i Huskvarna från skyldighet att erlägga viss stämpelavgift.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

15.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 8, 9 och 10 §§
strafflagen.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Ändrad
lydelse av
5 kap. S, 9
och 10 §§
strafflagen.

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! För samhällets bestånd är det uppenbarligen
av avgörande betydelse, att begångna brott bli i största möjliga utsträckning
uppdagade och brottslingarna bestraffade. Brottslingarnas gripande
och kvarhållande ingår som ett mycket viktigt led i den verksamhet som
har till syfte att upprätthålla lagar och förordningar. Våld måste självfallet
få användas för detta ändamål. De gärningar som föranleda personers omhändertagande
kunna vara av den mest skiftande beskaffenhet, från mord

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 194.3 fm.

Ändrad lydelse av 5 kap. 8, 9 och 10 §§ strafflagen. (Forts.) !
ned till komplikationer i samband med vägran att lösa spårvagnskvitto och liknande
ting. Våldsanvändningen kan icke begränsas till personer som äro lagligen
förvunna att lia begått brott eller till personer beträffande mika eljest
vunnits visshet om att de begått brott — jag berör här för att förenkla framställningen
endast den våldsanvändning som står i samband med brott i juridisk
teknisk mening och alltså icke lös driva mais omhändertagande etc. — utan
man måste i stor utsträckning omhändertaga och kvarhålla misstänkta personer
som ofta senare visa sig vara helt oskyldiga. Särskilt dessa två omständigheter,
den ena, att bagatellartade förseelser kunna föranleda omhändertagande,
och den andra, att redan misstanke örn brott kan medföra sådan
åtgärd, äro ägnade att mana till någon försiktighet vid bestämmandet av måttet
av det våld som i olika situationer får komma till användning. Visserligen
hör man någon gång sägas, att den som söker undkomma polisen bör, oavsett
förseelsens storlek, få skylla sig själv, även örn han skulle bli föremål för exempelvis
beskjutning. De som resonera på det sättet göra sig emellertid enligt
min mening skyldiga till en stor förenkling av problemet. Man kan bland annat
icke bortse ifrån att missförstånd kunna uppkomma i samband med någons
omhändertagande och att särskilt yngre personer vid ett sådant tillfälle kunna
gripas av en panisk förskräckelse, som gör att de besinningslöst rusa bort från
platsen. I ett civiliserat land kan man knappast tänka sig den regeln, att allt
våld får användas som är nödvändigt för vederbörandes kvarhållande eller gripande.
Den ordern kan icke ges, att så snart någon söker rymma eller undgå
att bli gripen gäller det att tillse att han död eller levande faller i myndigheternas
händer. Det gör icke heller det föreliggande lagförslaget. Endast det
våld må brukas, heter det, som med hänsyn till omständigheterna kan anses
försvarligt. Denna regel förefaller i förstone rätt tillfredsställande. Det våld
som är försvarligt med hänsyn till omständigheterna får brukas, men intet
därutöver. Men hur ställer sig saken i praktiken? Hur ställer det sig, örn den
enskilde fjärdingsmannen eller polismannen skall på egen hand i olika situationer
avgöra vad som är försvarligt eller icke? Olika fjärdingsman eller polismän
skulle säkerligen ofta ha olika åsikter om den saken i samma situation.
Lagrådet uttalar på den punkten, att den allmänna begränsningen i fråga örn
måttet av det våld som i varje särskilt fall är tillåtet är mycket allmänt hållen
och ger föga ledning rörande det våld som under olika förhållanden får
anses försvarligt. Då emellertid — heter det vidare i lagrådets uttalande —
enligt departementschefen närmare bestämmelser i ämnet äro avsedda att utfärdas
och stadgandets huvudsakliga syfte därför kommer att bli att bilda
en grundval för dylika bestämmelser, ansåg sig lagrådet kunna tillstyrka förslaget.

Det är alltså enligt vad departementschefen uttalat icke alls meningen att
varje fjärdingsman eller polisman skall med ledning av endast detta vaga uttryck
avgöra när och i vilken omfattning våld får användas. Uttrycket är endast
avsett som en grundval för närmare bestämmelser avsedda att meddelas i
administrativ ordning.

Fråga är emellertid, örn uttrycket »det våld som med hänsyn till omständigheterna
är försvarligt» på ett tillfredsställande sätt fyller ens en uppgift
som en sådan grundval. Säkert är, att olika svenska medborgare skulle lägga
in väsentligt olika innebörd i detta kautschukuttryck. Somliga skulle anse
ett mycket stort mått av våld försvarligt i situationer, där andra personer skulle
ställa sig ganska restriktiva. I själva verket förefaller det mig, som örn man
med god vilja kan pressa in litet av varje i uttrycket »vad som kan anses försvarligt».
Jag undrar om icke exempelvis en person med en viss gestapomentalitet
inom denna ram skulle kunna utfärda administrativa föreskrifter som

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Ändrad lydelse av 5 kap. 8, 9 och 10 §§ sirat flogen. (Forts.)
i ganska hög graci skulle tillfredsställa honom. Enligt min mening är därför
bestämmelsen alltför allmänt hållen för att lämna den rättssäkerhet som är
rimlig. Förslaget är på den punkten i själva verket i viss mån liktydigt med
en fullmaktslag med en ganska vid fullmakt. Sådana äro ju nödvändiga ibland,
och särskilt i kristider kan man få finna sig i sådant, men ela bruka de vara
begränsade bland annat med avseende på tiden. Här åter är det fråga örn
en varaktig lag. Det är icke en fullmakt — jag tillåter mig kalla den så
därför att jag på det sättet enklare får fram det jag åsyftar — bara för den
sittande regeringen, utan det är en fullmakt som kan komma att tagas i bruk
decennier efter den dag som i dag är. För min del tycker jag, att det icke
är lämpligt att lämna sådana fullmakter. Grundvalen som lagrådet talar om
hade bort vara fastare, örn inte detta låtit sig göra på annat sätt så genom att
instruktiva kompletterande bestämmelser, i den mån de fått allmängiltighet,
influtit i en särskild lag.

Jag har, herr talman, intet yrkande att göra. Jag ville bara uttala, att jag
skulle ha varit mycket tacksam, örn man i dylika sammanhang ville giva litet
mera stål och litet mindre guttaperka.

Herr Kylander: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 16.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 24, i anledning av väckta motioner
angående utredning av frågan örn krigsdomstolarnas avskaffande i
fredstid.

Första lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 186 i första kammaren av herr Karl Johan Olsson och nr 175 i
andra kammaren av herr Olsson i Mellerud. I motionerna, vilka vörö likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att frågan örn krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid måtte upptagas
till utredning i samband med utredningen örn en revision av strafflagen för
krigsmakten.

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av förevarande motioner
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa
utredning om krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid samt för riksdagen
snarast möjligt framlägga det förslag, som därav kunde föranledas.

Reservationer hade avgivits

l:o) av herrar Linner, Siljeström oell Ljungberg, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning, huruvida och i vad mån en överflyttning
å de allmänna domstolarna av mål, som hörde till krigsdomstolarnas
upptagande, kunde låta sig genomföras;

2:o) av herrar Westman och Werner, vilka hemställt, att riksdagen måtte
i anledning av förevarande motioner i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning och förslag dels örn ändring i krigsdomstolarnas sammansättning,
därvid frågan om ett visst lekmannainflytande ävensom en större domarkompetens
hos domstolens militära bisittare jämväl syntes böra övervägas, dels
ock huruvida och i vad mån vissa mål, vilka nu upptoges vid krigsdomstol,
lämpligen kunde överföras till avgörande vid allmän domstol.

Utredning av
frågan om
bigsdomstolarna8
avskaffande
i
fredstid.

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Utredning av frågan om krig sdomstolarnas avskaffande i fredstid. (Forts.)

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Werner: Herr talman! Även om man i viss mån kan dela utskottets
teoretiska betänkligheter emot att söndersplittra rättstillämpningen, särskilt
inom straffrätten, på olika slag av domstolar, kan man i fall som detta dock
icke bortse från rent praktiska omständigheter. Med militärväsendet, sorn på
grund av omständigheternas tryck utvecklats till en omfattning som motionärerna
själva tidigare aldrig torde lia drömt örn, följa speciella förhållanden,
vilka helt.enkelt inte utan vidare låta sig inordna i den civila samhällsorganisationen.
Även örn vi alla önska att i en snar framtid få återgå till mera fredliga
förhållanden, med en därav följande minskning av vår militära beredskap,
så veta vi för dagen bra litet örn vilka möjligheter härtill som i detta hänseende
kunna föreligga eller hur långt in i framtiden dessa möjligheter äro för
handen. Då vi för den närmaste framtiden alltså icke torde kunna räkna med
någon större avveckling av vår försvarsberedskap, kan det icke vara förnuftigt
att nu vidtaga så ingripande förändringar i den militära organisationen
som utskottsmajoriteten här föreslår, nämligen ett fullständigt och så gott som
omedelbart avskaffande av krigsrätterna i fredstid.

Utskottet har härvid gått längre än motionärerna själva tänkt sig. Dessa
hade endast begärt utredning i samband med den pågående revisionen av strafflagen
för krigsmakten, då däremot utskottet utformat sitt yrkande i form av
ett tvingande direktiv för en utredning örn ett rent avskaffande av krigsdomstolarna.
Utskottet har sålunda, till synes avsiktligt, uteslutit varje annat
alternativ, exempelvis möjligheterna av en demokratisering av militärdomstolarna
för att mera anpassa dem till en folklig uppfattning och stärka de breda
lagrens tillit till deras oväld i domsutövningen. Denna bristande tillit, varom
både motionärerna och utskottet tala, torde till största delen endast vara en
kvardröjande uppfattning från tidigare förhållanden, ty nied den sammansättning,
som krigsdomstolarna numera lia, med två civilpersoner, den ene såsom
domare och den andre som auditör, torde rättssäkerheten vara mycket
starkt förankrad.

Den opinion som nied mer eller mindre rätt vänder sig emot den militära
rättsskipningen torde äga långt större anledning att vända sig mot krigslagarnas
utformning — i detta, fall den gamla strafflagen för krigsmakten — än
emot själva tillämpningen av samma lag. Det är till den ovan påtalade demokratiseringen
av militärdomstolarna, till vilken reservanterna herr Westman
och undertecknad syfta, då vi i likhet med motionärerna och utskottet yrka på
en utredning, men med det syftet att reformera och bibehålla dem. Härvid borde
det^vara möjligt att tillföra, domstolen ett visst lekmannainslag — varför
inte någon härför lämpad ur manskapet? — samt att i enlighet med överbefälhavarens
nyligen utfärdade order tillse att de militära bisittarna äga nödiga
kvalifikationer för sin uppgift inom domstolen. Tillsammans med en modernisering
av strafflagen för krigsmakten vore säkert dessa rätt begränsade
åtgärder jämte överförande av vissa mål till de civila domstolarna att föredraga
framför ett fullständigt avskaffande av krigsdomstolarna, med alla de
konsekvenser som därav måste följa.

Statistiken visar att år 1942 avdömdes ej mindre än 9 597 mål inför krigsdomstolarna.
Antalet inkomna mai var samma ar 10 317 och från föregående
år uppskjutna 191. Arbetsbalansen utgjorde således ej mindre än 10 508 mål.
Tillåt mig, herr talman, att uttrycka mina starka betänkligheter emot att på
en gång överföra denna betydande arbetsbelastning på civildomstolarna, vilket
synes ännu mera oformligt, för att inte säga oförnuftigt som detta överförande
synes vara avsett att ske samtidigt med den stora omläggningen av

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

''Utredning av {rågan om krig sdomstolarnas avskaffande i fredstid. (Forts.)
rättegångsförfarandet i övrigt. Tidpunkten för det av utskottsmajoriteten dikterade
avskaffandet synes ur alia synpunkter vara mycket illa vald.

Hur som helst så torde en betydande del av de militära förseelserna vara
av sådan art att militära bisittare icke kunna undvaras, och därmed har nödvändigheten
av en speciell avdelning i den civila domstolen uppstått. Det skulle
alltså leda till att man på en annan väg här får en krigsrätt, nämligen en avdelning
inom civil domstolarna med motsvarande sammansättning som krigsrättens.
I de fall då en eller flera militärförläggningar ligga inom en häradsrätts
domkrets torde det till oell med uppstå svårigheter att uppbringa nämndemän
som kunna avstå nödig tid för ytterligare tidsödande tingsförhandlingar, samtidigt
som en delning av domsagan kan bli ofrånkomlig. Säkert skulle det mycket
snart visa sig nödvändigt att i ökad omfattning överlämna en betydande
mängd militära mål till avgörande av vederbörande militära befälhavare. Det
är en omständighet som t. o. m. hos motionären själv, vilket i debatten i första
kammaren av honom erkänts, skapat en viss tveksamhet med hänsyn till hur
detta skulle komma att mottagas av den allmänna opinionen. Detta torde icke
vara ägnat att stärka tilliten till rättssäkerheten eller främja det syfte som
motionärerna velat uppnå.

Det verkligt betänkliga vid ett bifall till utskottets yrkande är att därmed
stänges definitivt vägen för varje form av undersökning för undvikande av de
ofrånkomliga konsekvenser som krigsdomstolarnas ovillkorliga avskaffande
måste medföra i form av rubbningar i det civila rättsväsendet, eventuellt i
militär disciplin och organisation, i ökade kostnader för rättsväsendet, i tidsutdräkt
och resor m. m. Allt detta ligger fullständigt oklart och outrett; vad
som däremot är fullt klart är utskottets ovillkorliga tvingande direktiv för ett
förutsättningslöst avskaffande. Det ges sålunda ingen som helst möjlighet vid
bifall till utskottets förslag för en eventuell utredning att undersöka andra
vägar än ett avskaffande av krigsdomstolarna i fredstid och därmed också
överförande av denna betydande arbetsbelastning till vissa härads- och rådhusrätter.
som därmed skulle ställas inför mycket svåra arbetsförhållanden.

Jag tillåter mig, herr talman, att påpeka ytterligare en omständighet, som
gör åtminstone mig betänksam. Jag är icke övertygad örn att det i verkligheten
är humanare eller lindrigare för en tilltalad, exempelvis av manskapet, att
dragas inför en häradsrätt eller rådhusrätt för att kanske vid åtskilliga rättegångstillfällen
schavottera inför offentligheten och slutligen dömas. Det militära
livet leder oftare än det civila livet till förseelser, och det torde x verkligheten
betraktas såsom lindrigare att få sönå dessa förseelser inom militarförbandets
slutna krets än att utställas till allmänt beskadande clar efterverkningarna
oftast liro den svåraste straffpåföljden. Särskilt, är detta fallet vid
egendomsbrott, som vid de civila domstolarna i allmänhet bedöma^ härdare.
Om någon efter ett utslag av en civil domstol för en egendomsförbrytelse
åsättes tjuvnadsmärket, kan den felande komma att lida av detta hela ive .
Jag vill''icke därmed lia sagt, att icke egendomsbrott i militärtjänst bora bedömas
och straffas hårt, men jag gör gällande, att frestelserna och möjligheterna
lill förseelser inom det militära livet arn större an inom det civila. Jag
tror att det är humanare och lindrigare för den som rakar begå en förseelse
eller ett brott i militärtjänst alt dömas inom den militära kretsen an att nodgas
schavottera inför offentligheten. Jag kan icke underlåta att ge uttryck
åt dessa farhågor, som tyvärr torde visa sig vara alltför välgrundade.

Med det sagda har jag icke velat göra. gällande att allting ar välbeställt
som det nu är på den militära rättsskipningens område, men jag har av rent
praktiska skäl icke kunnat ansluta mig till utskottsmajontetens alltför osm -

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Utredning av frågan örn ''krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid. (Forts.)
diga förslag, utan hemställer om bifall till den av herr Westman och mig avgivna
reservationen.

I detta anförande instämde herr Mosesson.

Herr Ljungberg: Herr talman! Utskottsmajoriteten förklarar sig anse, att
övervägande skäl tala för att krigsdomstolarna i fredstid helt avskaffas. Den
utredning, som utskottet hemställer att riksdagen skall anhålla örn hos Kungl.
Maj:t, avser icke huvudfrågan, d. v. s. krigsdomstolarnas vara eller icke vara.
utan endast frågan örn huru vissa organisatoriska, och praktiska spörsmål, som
uppkomma vid övergången till annan ordning för de militära målens avgörande
än den nu gällande, skola lösas. Genom att bifalla utskottets hemställan
skulle alltså riksdagen på grundval av den föreliggande motionen utan vidare
utredning förorda, att krigsdomstolarna helt avskaffas.

Utskottet har emellertid icke enhälligt intagit denna kategoriska ställning.
I en reservation av herrar Linnér och Siljeström samt mig har i stället yrkats,
att riksdagen hos Kungl. Maj :t skulle anhålla om utredning huruvida och i
vad mån en överflyttning å de allmänna domstolarna kan låta sig genomföras
av mål, som enligt nuvarande bestämmelser skola, upptagas av krigsdomstol.
I detta yrkande innefattas alltså begäran om en förutsättningslös utredning
av själva huvudfrågan. Det är klart, att utredningen — om en överflyttning
helt eller delvis visar sig möjlig, lämplig och erforderlig — också naturligtvis
skall omfatta därav föranledda, organisatoriska och praktiska spörsmål.

Utskottet har icke ansett sig ha anledning att nu i sitt utlåtande utveckla
alla de skäl, som enligt dess mening tala för att krigsdomstolarna avskaffas,
utan hänvisar till vad utskottet därom anfört i sina, utlåtanden vid 1920 och
1932 års riksdagar. Utskottet säger sig anse. att däri åberopade skäl all tjänst
torde äga giltighet, och vill göra gällande, att dessa skäl ej blivit motsagda av
majoriteten inom riksdagen. Det skulle taga för lång tid att här närmare
redogöra för bakgrunden till detta utskottsmajoritetens uttalande. Den intresserade
kan också av handlingarna taga kännedom därom. Men det är dock anledning
att erinra om, att en år 1933 framlagd proposition, som bl. a. avsåg,
att regements- och stationskrigsrätterna skulle upphöra, i enlighet med första
lagutskottets hemställan blev av riksdagen avslagen. Anledningen till att första
lagutskottet avstyrkte propositionen var icke enbart de konstitutionella betänkligheter,
örn vilka, det nu talas i referatet i det föreliggande utlåtandet, utan
även att utskottet i vissa andra hänseenden icke ansåg sig kunna godkänna
de principer, på vilka förslaget byggde. Första lagutskottet vid 1933 års riksdag
angav såsom slutomdöme av sin granskning av propositionen, att utskottet
kommit till den uppfattningen, att frågan örn krigsdomstolarnas avskaffande
erbjöde stora svårigheter, som icke tillräckligt beaktats vid förslagets
utarbetande, samt att deras undanröjande krävde en djupgående undersökning.

Så låg saken till, när den senast behandlades av riksdagen. Den djupgående
undersökning, som första, lagutskottet år 1933 ansåg erforderlig, vill emellertid
första lagutskottets majoritet i år komma förbi, medan de reservanter, vilkas
talan jag här för, vidhålla, att en sådan utredning erfordras, innan riksdagen
kan ta ställning till huvudfrågan. En sådan utredning är så mycket
mera behövlig som utvecklingen sedan år 1933 i åtskilliga hänseenden gått i
den riktningen, att svårigheterna genom krigsdomstolarnas avskaffande måste
förmodas ha blivit skärpta. Det kan vara tillräckligt att i det hänseendet framhålla
endast ett par omständigheter. Först och främst medför den numera
beslutade längre värnpliktstiden och den ökade kadern av vid försvaret fast

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Utredning av frågan om krig sdomstolarnas avskaffande i fredstid. (Forts.)
anställda, att ett betydligt större antal personer numera även i fredstid komma
att lyda under krigsdomstolarnas dom värjo än som år 1933 förutsattes. Detta
måste i oell för sig medföra ökade svårigheter för överförandet av krigsdomstolarnas
uppgifter på de allmänna, domstolarna. Men härtill kommer att den
materiella utrustning, som numera står till försvarsmaktens förfogande, icke
blott är oerhört mycket mera omfattande utan även oerhört mycket mera
komplicerad och tekniskt invecklad än tidigare. Det ankommer på krigsdomstolarna
latt i stor utsträckning verkställa undersökningar för utrönande av
den ekonomiska ansvarigheten för skadad eller förkommen materiel, och det
är uppenbart, att detta förhållande än ytterligare kommer att skärpa svårigheterna
vid avskaffandet ''a,v dessa domstolar och detta icke endast på grund
av storleken av den arbetsbörda, som skall överföras, utan även på grund av
att speciell teknisk sakkunskap otvivelaktigt erfordras för att rätt bedöma
sådana frågor.

Man kan dela utskottsmajoritetens uppfattning, att det är eftersträvansvärt
att det skapas enhetlighet i domstolsorganisationen och att specialdomstolar
så långt möjligt undvikas. Reservanterna ha också i reservationen givit uttryck
åt denna uppfattning. Men härav följer icke, att man doktrinärt skall avvisä
tanken på inrättande eller — som i detta fall — bibehållande av specialdomstolar,
när detta är sakligt motiverat. Vår rättegångsordning visar flera exempel
på sådana, specialdomstolar och t. o. m. på specialdomstolar, som inrättats
i senare tid. Man kan ju erinra örn vattendomstolarna och arbetsdomstolen.
Ingen torde på allvar vilja ifrågasätta, att dessa domstolar skulle avskaffas.
Man är medveten om att de frågor, som komma under dessa domstolars prövning,
kräva tillgång inom domstolen på speciell teknisk sakkunskap inom särskilda
fackområden.

Frågan är nu om och i vad mån liknande förhållanden föreligga i de militära
målen. Kunna dessa avgöras utan speciell fackkunskap inom domstolen? Man
synes ganska obetingat kunna bejaka denna fråga i vad beträffar vissa av de
militära målen. Det gäller då framför allt sådana mål, som avse brott, vilka
äro straffbelagda även i allmänna strafflagen. Det vore otvivelaktigt en fördel,
om handläggningen av sådana mål kunde hänvisas till allmän domstol även när
de brott det gäller begåtts av militär personal inom militärt område eller mot
annan militärperson. Därom råder ingen meningsskiljaktighet mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna.

Men icke aila mål, som handläggas av krigsdomstolarna, äro av denna karaktär.
Det finnes sålunda brott, som endast behandlas i strafflagen för krigsmakten,
oell det finnes de s. k. undcrsökningsmålen. För bedömandet av dylika
mål erfordras tillgång till militär sakkunskap. Som i reservationen framhålles
framträder detta behov ofta i fråga om straffmätning och vad därmed äger
samband. Det synes uppenbart, att den militära sakkunskapen på grund härav
i dylika mål bör finnas tillgänglig inom domstolen själv och kunna göra sin
mening gällande under domaransvar.

Det göres i utskottets utlåtande gällande, att behovet av militär sakkunskap
vid avgörandet av militära mål, där sådant behov yppar sig, skulle kunna tillföras
do allmänna domstolarna på samma sätt som eljest sker, då särskild fackkunskap
erfordras, d. v. s. genom att den sakkunnige höres av domstolen. Det
må härtill anmärkas, att detta tillvägagångssättt icke alltid befunnits tillfredsställande.
Det kan nu icke hjälpas, alf bedömandet av en sak kan te sig
annorlunda än det eljest skulle göra, när bedömandet sker under domaransvar.
Detta är ett förhållande som man i detta samanhang icke bör förbise. Det är
också av vikt att det bland militärerna fostras personer, som under lugna förhållanden
kunnat lära sig vad ett sådant ansvar verkligen innebär. Ty icke ens

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Utredning av frågan örn krig sdomstolarnas avskaffande i fredstid. (Forts.)
utskottsmajoriteten har velat göra gällande, att krigsdomstolar kunna avskaffas
under krig eller därmed jämförliga förhållanden. Då måste de finnas, och då
måste militärer inträda i dem, ja, under utomordentliga förhållanden förutse
krigslagarna t. o. m. att domstolen kan komma att fungera utan något som helst
inslag av juridiskt utbildade domare. Med hänsyn till rättssäkerheten måste
def då vara angeläget att de militärer, som i händelse av krig under alla omständigheter
måste ingå i krigsdomstolarna, icke komma oprövade till sin
ansvarsfyllda uppgift. Utskottsmajoriteten har på tal om dessa förhållanden
angivit, att kärnan i de krigsrätter, som enligt på förhand fastställd organisation
skola finnas under krigstid, kommer att bildas av de ledamöter i de allmänna
domstolarna, som redan i fredstid sysslat med de militära målen. Det torde
emellertid framgå av vad jag här anfört, att denna förutsättning icke under alla
omständigheter kommer att föreligga.

Ehuru reservanterna således anse det önskvärt att vissa slags mål överföras
från krigsdomstolarna till de allmänna domstolarna, äro de icke beredda att nu
utan vidare förklara krigsdomstolarna i fredstid vara obehövliga. I vilken omfattning
en överflyttning till de allmänna domstolarna lämpligen kan ske är en
fråga, som bör ställas under den utredning, som nu kommer att begäras. Att
därvid också måste beaktas inverkan av en sådan överflyttning på de allmänna
domstolarnas arbetsbörda är uppenbart.

I ännu cn reservation till utskottsutlåtandet har den frågan tagits upp, örn
man icke genom ökat lekmannainslag i krigsdomstolarna skulle kunna göra
dessa mera funktionsdugliga. Det har från juridiskt sakkunnighåll förklarats
för mig, att det skulle möta utomordentligt stora, för att icke säga oöverstigliga
praktiska svårigheter att ordna en sådan förstärkning av dessa domstolar.
Det synes mig därför vara vanskligt att direkt ställa ett yrkande på en sådan
förstärkning. Skulle emellertid möjlighet föreligga att ordna saken, kan jag
icke se något hinder för att den utredning, som nu begäres, överväger även det
uppslaget.

På grund av det anförda ber jag. herr talman, att få yrka bifall till den av
herr Linnér m. fl. avgivna reservationen.

Som tiden nu var långt framskriden och ytterligare talare anmält sig för
yttrandes avgivande, beslöt kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta behandlingen av förevarande utlåtande ävensom handläggningen
av övriga ärenden på föredragningslistan till kl. 7.30 em., då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 17.

_ Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

_ nr 12, angående regleringen för budgetåret 1945/46 av utgifterna under
riksstatens tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet, utom
i vad angår anslagen till allmänna indragningsstaten;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående
rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser örn riksbankens sedelutgivning
och bankrörelse m. m.;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 7 juni 1940 (nr 437) angående
utövande under vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken
och fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter, m. m.;

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

nr 120, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken
överlämna skattkammarväxlar m. m.;

nr 122, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd
åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.; och

nr 123, i anledning av väckta motioner angående ändring av gällande bestämmelser
örn val av huvudmän i sparbank.

§ 18.

Herr Jansson i örebro avlämnade en av honom undertecknad motion, nr 571,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 241, angående anslag till Statens
sinnessjukhus: Avlöningar m. m.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.53 em.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 11 april.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmidddagen påbörjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Herr andre vice talmannen anmälde till fortsatt handläggning första lag- Utredning av
utskottets utlåtande, nr 24, i anledning av väckta motioner angående utredning n om
av frågan örn krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid; och lämnades därvid stolarnåsavenligt
förut skedd anteckning ordet till skaffande i

fredstid.

Herr Olsson i Mellerud, som anförde: Herr talman! Det är ingalunda första (Forts.)
gången som detta ärende prövas av den svenska riksdagen. För inte så länge
sedan hade ju riksdagen tillfälle att ta ställning till en kungl, proposition,
som gick ut på avskaffande av krigs domstolarna. Andra kammaren anslöt sig
då till propositionens förslag, men med någon rösts övervikt blev resultatet det
motsatta i första kammaren.

Den springande punkten i detta ärende är det olämpliga i att söndersplittra
domstolsorganisationen och skapa specialdomstolar för olika arter av mål. Det
är visserligen sant, att vi redan nu ha ett par specialdomstolar, nämligen dem
för vattenrätt och arbetsrätt. Man bör dock härvidlag bemärka, att det är en
väsentlig skillnad på arten av de mål, som behandlas av dessa specialdomstolar,
och de mål i övrigt, som gå till de allmänna domstolarna.

Framför allt har man ansett det i hög grad olämpligt att upprätta specialdomstolar
för handläggning av brottmål. Här om någonsin är det ett känsligt
område av svenska rättsväsendet. För sådana mål är det av betydande vikt
att man ser till att likheten inför lagen — denna allmänna mycket betydelse Andra

kammarens protokoll 1945. Nr 15. 6

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Utredning av frågan om ling sdomstolarnas avshaffande i fredstid. (Forts.)
fulla grundsats -— upprätthålles helt och fullt. Det är knappast tvivel underkastat,
att om man införde specialdomstolar på brottmålens område skulle man
i längden inte kunna undvika, att det i tillämpningen uppstod olika praxis, varigenom
man skulle ställa vissa medborgargrupper i en antingen sämre eller
bättre ställning än örn de blivit dömda av de allmänna domstolarna. Detta almin
principiella synpunkt på dessa problem.

Grundsatsen örn allas likhet inför lagen kan mycket lätt få en allvarlig
knäck, örn vissa grupper av medborgare skulle behandlas på ett annorlunda
sätt än andra. Man bör således enligt min mening förhindra uppkomsten av
specialdomstolar, ja, t. o. m. avskaffa specialdomstolarna, såvida det inte föreligger
alldeles särskilda skäl för deras fortbestånd, såsom exempelvis beträffande
vattendomstolarna och arbetsdomstolen.

Denna ledande princip i det svenska rättsväsendet är enligt min mening så
viktig, att man vid avgörandet av en fråga som denna inte kan bortse därifrån.

De allmänna svenska underdomstolarna ha på senare tid undan för undan
skaffat sig ett mycket stadgat anseende som rättsvårdande organ i det svenska
samhället. Till följd av de förbättringar, som vidtagits genom de utbyggnader
av domstolsväsendet, vilka pågått på sista tiden och som komma att slutföras
i och med genomförandet av den allmänna processreformen, kunna dessa
rättsorgan få en ännu bättre ställning i det allmänna svenska rättsmedvetandet.
Örn man således med glädje konstaterar detta förbättrade anseende för
de svenska underdomstolarna, så måste man — även om man såsom jag är
försiktig med kritiken mot krigsdomstolarna -—- ändock konstatera, att de icke
ha den starka förankring i det svenska rättsmedvetandet, som de allmänna
domstolarna ha.

Man frågar sig givetvis vad anledningen kan vara till detta förhållande.
I icke ringa mån bottnar detta säkerligen i den sammansättning som dessa
domstolar ha. De utgöras som bekant av två jurister, en ordförande och en
auditör, samt två militära befälspersoner. Det är ingalunda egendomligt utan
tvärtom ganska naturligt att dessa befälspersoner, vilka oftast äro officerare,
givetvis inte gärna kunna bortse från sin yrkesmilitära syn på föreliggande
rättsproblem. Denna grundinställning måste påverka även den militärperson,
som allvarligen strävar efter objektivitet. Det är därför ställt utom allt tvivel,
att detta förhållande påverkar vederbörande officers allmänna bedömande av
rättsfallen i fråga. Jag vill i detta sammanhang även erinra om att det inte
sällan händer, att det endast är en civilperson och tre militära ledamöter i
krigsdomstolarna. Auditören är nämligen ganska ofta en reservofficer, och som
sådan får han åtminstone i någon mån sin grundinställning färgad av de synpunkter,
som kunna anläggas från militära utgångspunkter.

För den menige mannen, som ställes inför krigsdomstolen, är det ganska
naturligt att han i de militära ledamöterna ser sina överordnade, vilka från
hans synpunkt sett äro företrädare för åsikter, som äro svåra att förena med
hans egna. Det är förklarligt, att den menige mannen får en förnimmelse av
att hans intressen ha svårt att bli tillgodosedda i en domstol, som är sammansatt
på detta sätt. Det är ingen kritik mot de enskilda personerna i dessa
krigsdomstolar, utan det är endast en kritisk inställning till den olämpliga
sammansättningen av nämnda domstolsorgan.

I en reservation från bondeförbundshåll till detta utlåtande har man gjort
gällande, att man skulle söka komma till rätta med detta problem genom att
förstärka den civila representationen i krigsdomstolarna och undersöka möjligheterna
för manskapsrepresentation i krigsdomstolarna. Jag har själv ingalunda
varit främmande för denna tanke. Jag vågar tvärtom påstå, att det när -

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

Utredning av frågan om krig sdomstolarnas avskaffande i fredstid. (Forts.)
mast var undertecknad som först framförde detta uppslag. Jag har ingående
diskuterat detta problem och undrat om man inte genom en manskapsrepresentation
i krigsdomstolarna skulle kunna komma till rätta med de svagheter,
som de militära domstolarna med sin nuvarande sammansättning ha. När jag
emellertid resonerade igenom dessa angelägenheter dels med mig själv och
dels med mina kamrater i utskottet, blev jag på det klara med att man inte
skulle kunna bemästra svårigheterna på denna väg. Det måste såvitt jag förstår
vara ytterligt svårt för en menig man att bliva bisittare i den militära
domstolen och där vara med örn att döma till exempel sina överordnade. Är det
någon som tror att den menige mannen skulle kunna känna sig så obunden,
att han verkligen skulle kunnna bli den förlösande kraft, som skulle nyskapa
de militära domstolarna? Jag tror det icke. Därtill kommer den principiella
synpunkt, som jag tidigare framfört, nämligen att man endast i mycket trängande
fall skall skapa eller vidmakthålla specialdomstolar. Denna principiella
invändning skulle ju kunna göras även örn bondeförbundsreservanternas förslag
antoges. Reservanternas förslag till. lösning av denna fråga kan således
icke godtagas.

Reservanterna ha även gjort gällande att om man skulle överföra krigsrättsmålen
till de allmänna domstolarna, skulle dessa få en sådan ansvällning av
mål, att de i åtskilliga fall skulle bli alldeles överhopade med arbete. Detta
argument är relativt nytt. Jag har inte tidigare mött det i diskussionen. Man
har nämligen förut brukat anföra, att när vi väl kommit så långt, att vi genomfört
den stora processreformen med den förstärkning av underdomstolarna,
som denna reform innebär, skulle vi vara rustade för att pålägga de allmänna
domstolarna de mål, som nu handläggas vid krigsdomstolarna.

Jag blev något överraskad över arten av den kritik, som framfördes av talesmannen
för bondeförbundsreservationen. Ur rationell synpunkt måste det väl
uppenbarligen vara en fördel örn man i stället för att ha två jämlöpande domstolsorganisationer,
som var och en arbetar på sitt håll, för över de mål, som
förekomma vid krigsrätterna, att behandlas vid de allmänna domstolarna och
på så sätt skapar en enhetlig allmän domstol för det svenska folket. Talesmannen
i fråga förutspådde, att betydande kostnader skulle uppstå örn man avskaffade
krigsdomstolarna. Det finns inget belägg för detta hans påstående.
Det finns snarare anledning tro, att man i kostnadshänseende skulle kunna
vinna åtskilligt genom att i fredstid slopa hela krigsdomstolsorgamisationen.
Krigsrättsmålen skulle nämligen i flertalet fall utan någon väsentlig utbyggnad
av de allmänna domstolarna kunna upptas till behandling av dem. Jag är
visserligen medveten om a.tt det inom vissa härads- och rådhusrätters domsområden
finnes så många truppförband, alt en delning av domsagan eller rådhusrätten
bör komma till stånd. Dylika förändringar uppleva vi emellertid undan
för undan genom mera betydande befolkningsförflyttningar. Sådana förändringar
medföra ju ibland delning av domstolar eller utbyggnad av desamma.
Enligt min uppfattning torde det emellertid inte möta några större svårigheter
att efter genomförandet av den stora processreformen överföra målen
från krigsdomstolarna till de allmänna domstolarna.

För att ytterligare belysa mm principiella syn på förevarande problem vill
jag framhålla, att krigsdomstolarna sorn specialdomstolar enligt min mening
höra hemma i en tid, som inte är vår. Jag erkänner visserligen, att en modernisering
av dessa domstolar skett, men till hela sin konstruktion ansluta de sig
till den värvade armén. De ha därför ganska litet gemensamt med den värnpliktsarmé,
som så småningom skapats här i landet. Det förhållandet att försvarsplikt
införts som en obligatorisk medborgerlig skyldighet i vårt land samt

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 eiri.

Utredning av frågan örn ling sdomstolarnas avskaffande i fredstid. (Forts.)
genomförandet av vår fullständiga politiska demokrati — allt detta kräver, att
den svenske medborgaren antingen lian är i uniform eller i civil dräkt kan lita
till samma rättsorgan och samma domstolsväsende.

Det kan inte vara rimligt att den svenske medborgaren endast därför att han
beordras fullgöra rekryttjänstgöring eller militär beredskapstjänst skall lyda
under andra domstolsregler än dem, som gälla för honom, då° han utövar sitt
dagliga arbete. Det är möjligt att det är en civilpersons syn på dessa, problem.
Jag tror emellertid, att denna min inställning iir sund och riktig. Jag anser
att det vore klokt av statsmakterna att acceptera denria inställning, som asyltar
att skapa större allmän likhet inför lagen, rimligt min uppfattning tal
kravet på likhet inför lagen icke någon som helst prutmån .

De tekniska svårigheter, som enligt reservanternas uppfattning skulle toreligga
i detta fall, äro ingalunda av den svåra beskaffenhet, som reservanterna
velat göra gällande. De allmänna domstolarna handlägga utan tvivel åtskilliga
inål som äro väsentligt svårare att bedöma än de ofta mycket enkla kngsrattsmål’
som förekomma. Jag vill hänvisa till att man inom de allmänna, domstolarna
handlägger de mycket svårbedömliga patentmålen,. där det krävs ingående
teknisk kännedom örn mycket besvärliga ting. Jag vill även erinra örn att
man inom samina domstolar handlägger vägtrafikmål, som manga gånger krava
en stor speciell sakkunskap. Vid de allmänna domstolarna handläggas vidare
mål där det gäller att fälla omdömen örn människors psykiska defekter i arvsprocesser,
tvistemål i övrigt samt i brottmål. Genom den utrustning, som de
allmänna domstolarna nu fått, samt till följd av att de med gällande bestämmelser
kulina tillgodogöra sig speciell sakkunskap genom inkallande av sakkunnigvittnen
eller på annat sätt underlättas domstolarnas arbete i betydande
grad. Under sådana förhållanden synas de allmänna domstolarna vara
mycket väl rustade att sköta den relativt enkla juridiska uppgift, som vantar
dem därest de skulle få handlägga även kngsrättsmal. Det förefaller mig
som örn endast juridisk orkeslöshet skulle hesitera inför det arbete, som de
militära målen kunna åsamka de allmänna domstolarna. ... , „„

Jag skulle även vilja säga ett par ord örn den.militära disciplinära bestraffningsrätten,
som ligger något vid sidan örn krigsdomstolarnas arbetsområde.
Den disciplinära bestraffningsrätten är ju något berörd i utskottsutlatandet.
Otvivelaktigt kräver även detta område en översyn. De förseelser, som falla under
den disciplinära bestraffningsrätten, äro visserligen av mindre allvarlig beskaffenhet
än krigsrättsmålen, men en undersökning i syfte att förstärka rättssäkerheten
även på detta område är ingalunda opåkallad. .

Jag vill med några ord även beröra bristerna i de militära utredningsorgan
som nu lia hand örn förstahandsutredningen i de mål,, som förekomma
vid krigsrättsdomstolarna och på den disciplinära bestraffningsrättens
område. Självfallet söka de, som handha denna utredning, att gora sa gott de
kunna. Då man närmare undersöker detta utredningsarbete finnér man dock
mycket snart hur valhänt detta ofta bedrives och hur illa rustade organen
i fråga i de flesta fall äro för handhavandet av nämnda mycket grundläggande
uppgifter, som i hög grad påverka det slutliga bedömandet vid kngsdomstolarna.
Jag hoppas, att man vid den översyn, som förestår, närmare undersöker
såväl det militära disciplinära bestraffnmgsomradet som aven de utrednin
"sorgår!, vilka få hand örn utredningarna i de. militära malen. ..

Talesmannen för bondeförbundsreservationen ville i sitt anförande göra gällande,
att förtroendet för de militära domstolarna i verkligheten var orubbat
samt att kritiken mot domstolarna hänför sig till tidigare skeden av domstolarnas
verksamhet. Jag är den förste att erkänna, att under senare ar åtskilligt
gjorts för att förbättra och förstärka de militära domstolarnas stallning.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

Utredning av frågan om krig sdomstolarnas afskaf [ande i fredstid, (Forts.)
Jag är emellertid också lika villig att erkänna, att bristerna fortfarande äro så
stora, att man sannerligen inte har anledning att utställa en växel av det slag,
som reservationens talesman gjorde. Jag har bär i min hand ett särtryck ur
Svensk juristtidning, där revisionssekreterare C. Svennegård, vilken tidigare
tjänstgjort på militieombudsmannens expedition, gör ett axplock över avdömda
fall på det disciplinära bestraffningsområdet. Han visar där i siffror vad jag
förut kaut till i -sak, men nu lår ytterligare bestyrkt, nämligen den skillnad
som råder mellan menig man och befälet när det gäller bestraffningar. Vi ha
någonting som heter arrest utan bevakning. Denna bestraffningsform får enligt
krigslagarnas bestämmelser tillämpas för såväl officerare som meniga. Revisionssekreterare
Svennegård säger i sin redogörelse att det är endast i ytterst
sällsynta fall, där denna mycket milda bestraffningsform förekommer för menig
man. Han visar å andra sidan i siffror, att densamma dock förekommer i
betydande utsträckning, när det gäller befäl. Han har sammanställt och undersökt
ett siffermaterial från militieombudsmannens arbetsområde. Det har därvid
visat sig, att i 219 fall, som röra bestraffningar av officerare och underofficerare,
har i icke mindre än 184 fall straffet bestått i arrest utan bevakning
på eget rum. Själv känner jag inte till något fall, där en menig man har bestraffats
med arrest utan bevakning på sitt rum. Dessa förhållanden utgöra
ett klart belägg för att likheten inför lagen icke är tillfredsställande såsom lar
gen nu tillämpas. Det göres enligt min mening inte mera vittne behov för att
konstatera den saken. Det föreligger tillräckligt med omdömen som gå i den
riktningen, att på detta område en annan ordning behöver komma till stånd
för att skapa denina större likhet inför lagen, denna större rättssäkerhet, som vi
åsyfta.

De skäl mot reformen, som anföras i reservationerna, äro ingalunda nya.
Man plöjer i allt väsentligt med ganska ålderstigna kalvar. Jag känner igen
dessa argument ända sedan de första gången anfördes i diskussionen. Ändå
gör man i reservationerna gällande, att det är utskottsmajoriteten som inte har
kommit med några nya argument. Mot detta skulle man kunna invända, att de
gamla argumenten äro så starka, att det räcker med att man endast anför dem.
Men, herr Werner, vore det inte skäl att ta sig en ytterligare blick på vad utskottet
har skrivit? Vi föra faktiskt fram två nya sprakfålar, som inte varit
med i utskottets spann förut. Vi peka för det första på det beslutade genomförandet
av processreformen som ett nytt och mycket väsentligt skäl och fästa
för det andra uppmärksamheten på att krigslagstiftningen, alltså strafflagen
för krigsmakten, för närvarande befinner sig under utredning och att det med
hänsyn härtill och med hänsyn till det nära samband, som råder mellan krigsdomstolarna
och strafflagen för krigsmakten, är synnerligen angeläget att utreda
dessa båda frågor i ett sammanhang. Utredningsmannen, som för närvarande
är sysselsatt med undersökningen av strafflagen för krigsmakten, har
meddelat, att han nu hunnit så långt i detta sitt arbete, att det skulle vara
särskilt lämpligt att till prövning nu även upptaga frågan om krigs domstolarna.
Detta innebär att man skulle vinna väsentligt i lid och arbete. Örn man
nu skulle lägga frågan om krigsdomstolarna åt sidan för att kanske ta
upp deni örn ett eller annat år, ''så innebär det, att nya män måste
läsa sig in i detta synnerligen besvärliga och svårtolkade problemkomplex. Det
skulle medföra väsentligt ökade kostnader och väsentligt mera arbete att då
genomföra denna utredning än örn man tar den nu, när den kan ske i samband
med utredningen örn strafflagen för ikrigsmakten.

Herr talman! Jag vill sålunda till sist säga, att tidpunkten för en utredning
av den föreliggande frågan nu är synnerligen lämplig, och det skulle med anledning
av detta vara rätt underligt, örn riksdagen skulle avvisa utrednings -

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Utredning av frågan om krig sdomstolarnas avskaffande i fredstid. (Forts.)
kravet i det läge det nu befinner sig. Man Ilar tidigare ifrån kritikernas sida
ofta pekat på att man inte kar kunnat ansluta sig till detta förslag beroende
på att man inte ansett det svenska civila domstolsväsendet vara så funktionsdugligt,
att det skulle kunna ta sig an de uppgifter, som åvila krigsdomstolarna.
Man har sagt: vänta åtminstone tills processreformen är genomförd, och
sedan detta är klart, kunna vi börja fundera på saken. Nu är som sagt beslut fattat
örn genomförandet av processreformen, nu äro vi framme vid den tidpunkt
man tidigare åsyftat. Nu hemställa vi till kammaren om infriandet av nämnda
löfte. Både principiella och praktiska synpunkter tala enligt mitt förmenande
för att riksdagen nu bör följa utskottets förslag, till vilket jag, herr talman,
ber att få yrka bifall.

Vidare yttrade:

Herr Bylander: Herr talman! Försvaret har på senare år blivit en hela folkets
angelägenhet som kanske aldrig tidigare i modern tid, och man kan säga,
att de frågor, som röra försvaret, lyfts upp över de eljest markerade skiljelinjerna
mellan olika partier och meningsriktningar. För hur lång tid kunna vi
inte förutspå, men vi få väl säga, att vi ha ali anledning att vara tillfredsställda
så länge det förhåller sig på det sätter. Jag är övertygad örn att man
i de vidaste kretsar och inte minst bland försvarsväsendets målsmän måste anse,
att vad som gjorts och kan göras för en demokratisering inom detta verksamhetsområde
är till fromma för försvaret och därmed också för fosterlandet.

Jag för min del kan inte låta bli att se den föreliggande frågan örn krigsdomstolarnas
avskaffande i fredstid även utifrån dessa synpunkter. En särskild
jurisdiktion för personer tillhörande krigsmakten måste jag anse såsom
en odemokratisk och icke tidsenlig anordning, som i vår moderna tid utgör
ett ständigt irritationsmoment i förhållandet mellan befäl och manskap och i
förhållandet mellan försvarsmakten och allmänheten. Enligt min mening måste
det därför ur principiell synpunkt vara ett allmänt intresse av stor vikt att i
detta hänseende få en ändring till stånd. Krigs domstolarna lia också i ett
flertal länder avskaffats. Att sådana specialdomstolar på sin tid avskaffades
i Tyskland men vid elef nazistiska maktövertagandet åter infördes säger ju
en del örn att det inte är i ett demokratiskt land en sådan anordning hör
hemma.

Det förhåller sig otvivelaktigt så, att den nuvarande ordningen alstrat misstro
inom breda lager av vårt folk. Genom mer än fyrtio år har den allmänna
opinionen vidhållit sitt krav på en ändring. För egen del är jag benägen att
tro, att denna misstro i stort sett saknar grund. I allmänhet torde krigsdomstolarna
lia fungerat tillfredsställande, och i varje fall kan man säkert påstå, att
inte några mera allvarliga missförhållanden råda med avseende å den militära
rättsskipningen. Alldeles utan anledning är dock inte det missnöje som försports.
De yttranden, som på sin tid gjorts av en militieombudsman och en
hovrätt, vars president varit militieombudsman, kunna inte frånkännas en viss
betydelse.

Jag anser för övrigt inte, att det när det gäller att ta ställning till frågan
örn krigsdomstolarnas'' avskaffande har så stor betydelse, örn det finns någon
verklig grund till att krigs domstolarna inte uppbäras av samma förtroende
som de allmänna domstolarna, eller inte. Bara den omständigheten, att en sådan
misstro uppkommit och genom flera decennier hållits vid liv synes mig ge
anledning till att undanröja dess orsak, detta så mycket hellre som jag även av
andra skäl anser det vara lämpligt, att krigsdomstolarna avskaffas i fredstid.
Det har länge ansetts olämpligt att ha specialdomstolar för olika arter av mål.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

Utredning av frågan om krig sdomstolarnas avskaffande i fredstid. (Forts.) .
Och man har endast då särskilda, tungt vägande skäl föreligga velat gå in
för sådana. Det är nog inte svårt för vem som helst att förstå, att sådana särskilda
skäl talat för inrättande av arbetsdomstolen och vattendomstolarna.
Särskilt har det ansetts olämpligt med specialdomstolar för vissa, brottmål.
Skälen härtill behöver jag inte närmare gå in på, sedan herr Olsson i Mellerud
redogjort därför.

Det är klart, att de militära målen för sitt rätta bedömande kräva inte bara
kunskap om gällande bestämmelser utan också kunskap och .erfarenhet beträffande
militära förhållanden, men det är inte något för de militära målen speciellt,
att sådan särskild sakkunskap erfordras. I många andra mål fordras
i lika hög grad fackkunskap. Ja, av egen erfarenhet vet jag, att en domare
mången gång önskar, att han skulle besitta egen sakkunskap, på de mest skilda
områden. Jag vet sannerligen inte hur många gånger jag själv skulle önskat,
att jag haft medicinsk, teknisk och merkantil utbildning och erfarenhet och
egen erfarenhet på jordbrukets och skogsbrukets område. Man torde, kunna
säga, att de förhållanden det här gäller som regel inte äro särskilt invecklade,
örn man jämför dem med andra, som äro föremål för de vanliga domstolarnas
prövning. För en domare är det en alldaglig erfarenhet, att han inte
själv kan vara insatt i alla ispeciella förhållanden och besitta egen sakkunskap
i allting. I fråga om ren fackkunskap få domstolens ledamöter i mångå
fall lita till andras sakkunskap, som domstolen får del av antingen på det
sätt, att parterna sörja för att vid målets behandling erforderlig sakkunskap
blir företrädd, eller också på det sätt, att på grund av särskilda bestämmelser
sakkunniga ställas till domstolens förfogande. Så till exempel anlitas i ägodelningsmål
lantmäteriteknisk sakkunskap genom att en lantmätare tillkallas att
tillhandagå rätten med upplysningar. Det är svårt att. förstå, varför inte även
i militära mål nödvändig sakkunskap skulle kunna tillhandahallas rätten pa
samma sätt genom att någon med de speciella förhallandena förtrogen person
ställes till rättens förfogande såsom sakkunnig. Jag för min del kan inte inse,
att såsom det heter i herr Linnérs m. fl. reservation »sakkunskapen måste vara
inlemmad i domstolen, och de sakkunniga utlatandena mäste avges under domaransvar».
, . , , , . „„ . „ ,

I båda reservationerna anföres, att örn krigsdomstolarna avskaiias i treustid
följden skulle bli, att i krig en oprövad organisation under svåra förhållanden
skulle övertaga denna viktiga rättsskipningsuppgift. De militära ledamöter,
som då måste få säte i dessa domstolar, skulle komma att vara helt oerfarna
i domstolsgöromål. Vad beträffar denna sak är det ju utan vidare klart,
att krigsdomstolarna inte böra bibehållas i fredstid bara av den anledningen,
att det i händelse av krig kan vara erforderligt att använda organ av ungefär
samma typ som de nuvarande krigsdomstolarna för den militära rättsskipningen.
Jag måste för övrigt anse dessa farhagor i hög grad överdrivna. Det
ligger i öppen dag, att de juridiskt utbildade ledamöterna i de fältkrigsrätter,
som komma att träda i verksamhet i händelse av krig, komma att utses
bland civila domare med betryggande erfarenhet i domarvärv i allmänhet och
då naturligtvis också i fråga om handläggningen av militära mål.. Förutsättningen
är ju, att dessa i fredstid skola handläggas vid do vanliga doinsto aiFör

egen del skulle jag helst se, att inte heller i fältkrigsrätterna militärer
skulle ingå såsom ledamöter. Det skulle enligt min mening vara lyckligt, örn
fältkrigsrätterna med avseende å sammansättningen så litet som möjligt skilde
sig från de vanliga domstolarna. Då skulle säkerligen dessa domstolar,
sorn skola vara verksamma i upprörda tider och därför .mer än andra åro beroende
av allmänhetens förtroende, verkligen också få detta förtroende. 1

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Utredning av frågan om krig sdomstolarnas avskaffande i fredstid. (Forts.)
fältkrigsrätterna bör därför enligt min mening ingå förutom en eller ett par
jurister även ett lekmannainslag och helst då ett civilt sådant. Även om militära
ledamöter skulle anses böra ha säte i fältkrigsrätterna, torde dessa ledamöter
inte behöva vara helt oerfarna beträffande de militära brottmålens handläggning,
då de väl. torde komma att utses bland sådana militärer, som tidigare
såsom sakkunniga biträtt de civila domstolarna i militära mål.

Jag kan i detta sammanhang inte underlåta att säga, att de fältkrigsrätter,
som förutsättas kunna träda i verksamhet enligt nu gällande bestämmelser och
som i början av krigstiden också vörö i verksamhet, ingalunda kunna uppställas
såsom något mönster för huru en sådan domstol bör vara sammansatt och organiserad.
I en sådan fältkrigsrätt är en officer ordförande, och endast en civil
person är ledamot av rätten. Jag tror att bade de officerare och de civila personer,
sorn tjänstgjort i en sadan fältkrigsrätt, funnit en sådan anordning
olämplig.

Jag kan heller inte dela herr Linnérs med flera åsikt att för de allmänna
domstolarna i organisatoriskt avseende skulle uppkomma allehanda svårigheter,
örn de nödgades övertaga alla de mal, som handläggas av krigs domstolarna.

Det är klart, att varje. omorganisation medför vissa övergående besvärligheter,
men det kan omöjligen fa utgöra hinder för genomförande av en i
övrigt önskvärd reform. I sa fall vore det icke mångå och viktiga reformer,
som bomme till stånd. I stort sett torde en förstärkning av arbetskrafterna
varn tillfyllest för att bemästra den ökning av arbetsbelastningen i domstolarna,
som uppkommer.

. Krigsdomama och auditörerna inneha ju som regel sina befattningar vid
sidan av andra tjänster, och storleken eller, kanske snarare, litenheten av de
arvoden, de uppbära för uppdragen, visar ju, att det inte varit avsett, att bestyret
nied krigsrättsmålen skall taga någon mera avsevärd del av deras tid
i.anspråk. Den stora anhopningen av krigsrättsmål under senare år har emellertid
rubbat de vanliga förhållandena. Att förse krigsrätterna med extra arbetskrafter
är ingen lätt sak särskilt med hänsyn till avlöningsförhållandena.
Efter vad jag har mig bekant, har på sina håll ökningen av krigsrätternas
arbetsbörda medfört svårigheter, som det varit mycket svårt att organisatoriskt
bemästra. .Man har fått inrätta nya krigsrätter, och ändå har den nuvarande
organisationsramen befunnits för trång. En ansvällning av arbetsbördan
för de vanliga domstolarna —- den må vara tillfällig eller bestående — kan
däremot ganska lätt bemästras genom att vederbörande hovrätt ställer erforderliga
biträden till underrätternas förfogande. Skulle det ur organisatorisk
synpunkt befinnas lämpligt, att de militära målen från de i Stockholm och
dess närhet förlagda förbanden sammanföras till en domstol, t. ex. en avdelning
vid Stockholms rådhusrätt, torde hinder därför inte behöva möta. Beträffande
landet i övrigt torde krigsdomstolarnas avskaffande inte i och för sig
behöva föranleda någon domsagoreglering eller annan därmed jämförlig omorganisation.
Skulle överflyttandet av krigsrättsmålen till de civila domstolarna
aktualisera delning av en eller annan av de största domsagorna, som
redan nu äro alldeles för stora, måste detta anses uteslutande vara till fördel
för rättsskipningen och rättsvården i övrigt.

I båda de vid utskottets utlåtande fogade reservationerna bär vidare påtalats,
att olägenheter kunna uppkomma i fråga örn den diciplinära bestraffningsrätten.
i samband med avskaffandet iav krigsdomstolarna. Man synes frukta,
att krigsdomstolarnas. avskaffande skulle leda till en ökad användning av den
disciplinära bestraffningsrätten och att detta måste medföra en avsevärd försämring
av rättsvården. Naturligtvis kräver frågan om gränsdragningen för
den disciplinära bestraffningsrätten särskild uppmärksamhet, men det torde

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

Utredning av frågan om krig sdomstolarnas avskaffande i fredstid. (Forts.)
inte vara omöjligt att hindra en icke önskvärd förskjutning av den disciplinära
bestraffningsrätten. Även om en reform kunde föranleda någon utsträckning,
så är jag övertygad örn att förutsättningar kunna skapas för att denna bestraffningsrätt
kommer att utövas under fullt betryggande former. Det kan ske
dels genom att erforderliga föreskrifter meddelas angående den utredning,
som skall förebringas i dylika mål, och angående rättegången i målen, och dels
genom att till befälhavarens förfogande ställes en rättsbildad rådgivare med
erforderliga kvalifikationer. Sådana rådgivare torde få tagas bland ledamöterna
i de civila domstolarna, och jag tror inte, att man behöver frukta för
att dessa komma att medverka till någon olämplig extendering av den disciplinära
bestraffningsrätten.

I den av herrar Westman och Werner avgivna reservationen bero res också
frågan örn de kostnader, som kunna vara förenade med en reform. Yad angår
kostnadsfrågan så anser jag, att kostnadsskäl icke böra få vara avgörande,
när det gäller att vidtaga en sådan åtgärd som det här är fråga om, nämligen
upphävande av en undantagslagstiftning. Jag vågar för övrigt för min del
tro, att reformen skall kunna genomföras utan att någon kostnadsökning skall
behöva uppkomma för statsverket, ja kanske till och med att det iskall kunna
bli någon mindre besparing. När det gäller civila ändamål, får man ju fortfarande
en hel del för 400 000 kronor.

Det är tydligt, att frågan om krigsdomstolarnas avskaffande erbjuder stora
svårigheter. Jag anser emellertid, att en utredning bör taga sikte på deras avskaffande
i fredstid och att man inte bör inskränka sig till att blott överflytta
en del mål till de civila domstolarna, särskilt som åtminstone högerreservanterna
icke kunna tänka sig någon ändring beträffande krigsrätternas
sammansättning. Det synes mig också, som örn rätta tiden just nu vore inne.
Angående orsaken härtill kan jag också hänvisa till vad herr Olsson i Mellerud
anfört.

Herr talman! Jag är domare i en civil domstol och är även krig''sdomare vid
en regementskrigsrätt. Jag vågar tro, att en utredning skall visa, att de svårigheter,
som möta vid övervägande av frågan örn krigsdomstolarnas avskaffande
i fredstid, icke skola vara större än att de kunna bemästras, och jag vill också
uttrycka den förhoppningen, att man nu verkligen skall komma sig för att genomföra
en reform, som så länge efterlysts och ansetts önskvärd av så många
i vårt land.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Nilson i Eskilstuna. Jacobsson i Igelsbo
och Swedberg.

Herr Ljungberg: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av herr
Olssons i Mellerud anförande och skulle då först vilja säga, att när herr Olsson
i Mellerud talar örn såsom den springande punkten i denna fråga, att man
skall se till att likhet inför lagen tryggas för alla svenska medborgare under
alla förhållanden, då är skillnaden mellan hans uppfattning och reservanternas
i det avseendet ingen. Vi vilja också för vår del, att de militära målen, som
egentligen ha samma karaktär som civila mål av motsvarande art, skola handläggas
av de allmänna domstolarna, diirest dotia visar sig möjligt med hänsyn
tlil deras arbetsbörda. Det finns således ingen principiell olikhet mellan herr
Olssons i Mellerud och vår uppfattning i det avseendet, men det bör ankomma
på en utredning att undersöka även det förhållandet.

Herr Olsson i Mellerud säde också, att krigsdomstolarna tillhöra en annan
tid än vår, att de äro en relikt från den tiden, då vi hade en värvad armé, och
att de icke passa in i en tid, då man har en värnplikt sarme. Svenska med -

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Utredning av frågan om krig sdomstolarnas avskaffande i fredstid. (Forts.)
borgare, sade lian, böra alltid kunna leva under samma rättsordning, antingen
de äro civila eller fullgöra sin värnplikt. Det bär låter mycket bestickande,
men jag skulle vilja erinra örn att de svenska medborgare, som fullgöra sin
värnplikt, i varje fall i vissa avseenden sortera under andra lagar än civila
medborgare. Är det då så förfärligt märkvärdigt, att de också, när det gäller
tillämpningen av en sådan lag, sortera under ett annat forum?

Herr Olsson i Mellerud tog upp såsom ett nytt argument, att det var av betydelse,
att denna, fråga avgöres nu och parallellt med revisionen av strafflagen
för krigsmakten och på sådant sätt, att en reform kan genomföras samtidigt
med den allmänna processreformen. Men vi vilja heller ingenting annat
än en utredning och lia ingenting emot att saken tages upp i detta sammanhang.
Vi vilja endast, att utredningen skall omfatta själva huvudfrågan, om
krigsdomstolarna helt skola avskaffas eller örn de i det ena eller andra avseendet
böra finnas kvar. Det är en utredning som utskottsmajoriteten icke vill höra
talas örn, och det anse vi reservanter vata, att gå alltför lättvindigt förbi en
viktig sak.

Så vill jag också, herr talman, framhålla, att under detta ärendes handläggning
i första kammaren hade ett yrkande om bifall till den reservation, som
avgivits av herr Linnér m. fl., tagits tillbaka av herr Linnér, och då jag här
yrkat bifall till samma reservation, skall jag för att förenkla saken också taga
tillbaka mitt yrkande om bifall till den reservationen och i stället yrka bifall
till den av herrar Westman och Werner avgivna reservationen men med uteslutande
av motiveringen.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall
till den av herrar Westman och Werner avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Werner begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

_ Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herrar Westman och Werner avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava
röstat för ja-propositionen. Herr Werner begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 124 ja
och 55 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 2.

Föredrogos vart efter annat

första lagutskottets utlåtande, nr 25, i anledning av väckt motion örn bidrag
ur kyrkofonden till bestridande av kostnaderna för ombyggnad av prästgården
i Kvikkjokks kapellförsamling; samt

Onsdagen den 11 april 194j era.

Nr 15.

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
•om fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) örn avverkningsskyldighet,
dels ock i ämnet väckta motioner; och

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540) örn krigsskadeersättning.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 3.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till ändring i 1, 2 och 9 kap. vattenlagen, dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 26 januari 1945 dagtecknad proposition, nr 44, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till
lag örn ändring i 1, 2 och 9 kap. vattenlagen.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen nr 293 i första kammaren
av herrar Velander och Björkman samt nr 455 i arfdra kammaren av herr
Ljungberg.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte
avslå propositionen.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med avslag å motionerna 1:293
och 11:455 bifalla propositionen nr 44.

Reservation hade avgivits av herrar Wistrand, Hagman och Andersson i
Gisselås, vilka hemställt, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 44.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Ljungberg: Herr talman! L anledning av den nu förevarande propositionen
om ändring av vissa delar av vattenlagen ha likalydande motioner väckts
i kamrarna. Som motionär i denna kammare skall jag be ätt få belysa frågan
något från motionärernas synpunkter.

Den föreslagna lagstiftningen avser att göra det möjligt för kronan, kommun
eller annan att tillgodogöra sig vattenkraften i outbyggt strömfall utan
■att ha någon äganderätt i strömfallet. Detta innebär icke endast en högst betydande
utvidgning av nu gällande regler på vattenrättens och äganderättens
områden utan bryter direkt mot dessa regler. För närvarande gäller det som
bekant såsom huvudregel, ätt var och en råder över vattnet på sin grund. Vissa
inskränkningar i denna rätt finnas visserligen. Sålunda finnes i vissa vattendrag
kungsådra, som innebär en skyldighet för vattenrättsägaren att för allmänna
ändamål avstå från att disponera över viss del av vattnet. Denna skyldighet
grundar sig på uråldrig hävd. Det torde icke kunna göras gällande, att
denna skyldighet utvidgats eller till sin karaktär förändrats i den nu gällande
vattenlagen gentemot vad som tidigare varit gällande. Snarare skulle man
kunna påstå motsatsen eller i varje fall, att denna skyldighet i Vattenlagen
givits mera bestämda och klarare gränser än tidigare och att därför vattenlagens
bestämmelser i detta avseende äro ägnade att ge större trygghet åt
äganderätten än som tidigare varit fallet.

Ändring i
1, 2 och 9
kap. vattenlagen.

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Ändring i 1, 2 och 9 kap. vattenlagen. (Forts.)

Vidare stadgar vattenlagen rätt för den, som äger minst hälften av vattenkraften
i ett strömfall, att tvångsvis gentemot ägare av övrig del tillgodogöra
sig hela fallet. Där är emellertid att märka, att minoritetsägare enligt gällande
rätt är berättigad att deltaga i utbyggnaden av fallet, om lian så vill. I varje
fall skall han erhålla ersättning för vad han avstår. Som regel skall denna ersättning
utgå genom kraftöverföring till storlek, som motsvarar vad han har
avstatt. Rätten till sådan kraftleverans blir förenad med den fastighet, vars
vattenkraft tagits i anspråk. Man ser i dessa huvudregler en tydlig strävan att
trygga äganderätten och att icke förminska värdet av ägarens fasta egendom.

Annorlunda är förhållandet med den lagstiftning, som nu föreslås. Den,
Slom vill tillgodogöra sig annans vattenkraft, behöver enligt denna lagstiftning
ej vara delägare i fallet. Den ersättning, som skall lämnas, kommer i regel att
lämnas i penningar. Följden blir, att ägarens fasta egendom förlorar i värde.
I vissa undantagsfall förutses visserligen, att ersättningen skall kunna utgå
genom kraftöverföring,, men detta förändrar icke saken nämnvärt. Det är, såsom
jag säde, endast i undantagsfall och efter särskild bevisning som detta
kan låta sig göra. Det mäste under sådana förhållanden konstateras, att den
föreslagna lagstiftningen innebär ett väsentligt avsteg från nuvarande grundsatser
för vattenrätten och äganderätten. Redan av denna anledning framkallar
förslaget stärka betänkligheter.

En förutsättning för att den föreslagna lagen skall kunna tillämpas är, såsom
det heter, »att det fran allmän synpunkt för planmässigt utnyttjande av
tillgänglig vattenkraft finnes erforderligt, att visst strömfall tillgodogöres,
och att det ej kan antagas, att den, som råder över vattenkraften i fallet, själv
kommer att utan avsevärt dröjsmål utnyttja den på ändamålsenligt sätt».
Prövningen av dessa förutsättningar skall ske av Konungen. För sin prövning.
blir naturligtvis Konungen beroende av uppfattningen hos sakkunniga,
statliga myndigheter och väl då främst vattenfallsstyrelsen, som härigenom
fasett ännu mera dominerande inflytande på utformningen av landets vattenkraitspolitik
än vad styrelsen redan nu äger såsom storföretagare på vattenkraftens
område. Den svenska vattenkraften har hittills tillgodogjorts under
ömsesidig konkurrens mellan statliga, kommunala och enskilda intressen, och
man kan nog med fullt fog göra gällande, att detta varit till gagn för landets
kral ^försörjning*. Man kan nu naturligtvis göra gällande, att den föreslagna
lagstiftningen jämställer kronan, kommunen och enskilda. Efter utskottsbehandlingen
är emellertid detta påstående icke ens formellt giltigt. Utskottet
har nämligen i sitt utlåtande uttalat, att den i lagen förutsatta rätten endast
får tillerkännas sådant enskilt företag, vari stat eller kommun äger ett väsentligt
intresse, alltså icke ett fristående enskilt intresse. Redan detta kommer
således att ställa de enskilda i en annan och ofördelaktigare ställning än övriga
företagare på vattenkraftens område. Det allvarligaste är emellertid, att
den föreslagna lagstiftningen medför en fullständig osäkerhet för den enskilde
örn möjligheten att fullfölja sina egna intentioner beträffande tillgodogörandet
av egen vattenkraft. En industri, som med tanke på framtida utvidgning av
sin rörelse skaffat sig reserver i outbyggda strömfall, kan få sina planer korsade
och därmed förutsättningarna för sådan utvidgning slopade. Det är nämligen
att märka, att många av våra stora industrier för sin existens helt och
hållet äro beroende av att kraft står till förfogande för lägre kostnad än som
är möjligt vid inköp av kraft från det allmänna distributionsnätet, där priset
i mycket hög grad bestämmes av dryga överförings- och distributionskostnader.
Pappers- och massaindustrien och åtskillig av vår kemiska industri äro
exempel härpå. Sådan industri lokaliseras till närheten av vattenfall just med

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

Ändring i 1, 2 och 9 kap. vattenlagen. (Forts.)
hänsyn till att detta medför lägre kraftkostnader än örn den lage långt bort
därifrån och således hade ett längre överföringsavstånd. Om icke dylika industrier
oförkränkt få disponera över sina reserver av vattenkraft, är det fara
värt. att de komma att stagnera inom de orter, till vilka de nu äro förlagda,
och kanske även helt och hållet. Jag tillåter mig att tvivla pa att detta är en
lycklig utveckling, och jag tillåter mig tvivla på att de lokala intressena härigenom
bli på ett lämpligt sätt tillgodosedda.

Jag antar att härpå kommer att svaras, att lagen inte är avsedd att tillämpas
i sådana fall som jag här har exemplifierat. Men det finns faktiskt ingen garanti
emot en sådan tillämpning, och erfarenheten från andra liknande fall torde
visa, att efter ett antal år rättstillämpningen brutit dylika tänkta skrankoi
och fältet blir fritt, även örn det från början inte har avsetts.

Underligt nog har man betecknat den föreslagna lagen som en lag mot spekulation
i vattenkraft, men man har inte ens kunnat angiva vad sorn i detta
sammanhang menas med spekulation. Lagen är ju sa avfattad att varje innehav
av outbyggd vattenkraft faller under dess bestämmelser.

Nu skall det gärna erkännas, att det vore önskvärt att förhindra osund spekulation
och detta icke enbart när det gäller vattenkraft utan även andra ting.
Men förutsättningen för att man skall lagstifta inom en viss sektor av spekulationsområdet
måste rimligtvis vara, att man övertygat sig örn att. tendensen
inom denna sektor är särskilt framträdande eller särskilt betänklig och att
man sedan håller sig enbart till denna sektor. Kan man nu med fog^ göra
gällande, att så har varit fallet beträffande vattenkraften? Bortsett från ett
pär enstaka fall, som för övrigt icke närmare redovisats och således ej heller
kunna närmare bedömas, kan detta icke sägas vara fallet. Man kan inte säga, att
det är spekulation, därför att man Ilar betalt sa och sa högt pris, ty värdet
av vattenkraften är beroende på så många faktorer, som inte bara uttryckas i en
prissiffra. Den verkställda utredningen ger knappast vid handen, att° några
olägenheter i detta avseende hittills, lia gjort sig gällande. Det framhålla ju
utredningsmännen också med all tydlighet. Varken departementschefen eller utskottet
ha heller kunnat ge belägg för en motsatt uppfattning.

Man har nu kastat sina blickar mot framtiden och anser det möjligt, att i
den måll våra vattenkraftstillgångar fortsätta att bli tillgodogjorda, ökas riskerna
för att den återstående outbyggda delen skall bli allt mer och mer utsatt
för spekulation. Det kan naturligtvis icke förnekas, att denna ökning av risken
är teoretiskt möjlig, men det synes icke troligt, att denna risk kan bli aktuell
förrän örn åtskilliga decennier. Jag antar att departementschefen har en annan
uppfattning och att han har bildat sig en uppfattning örn storleken både i
absoluta och relativa mått av den ekonomiska tyngd, som spekulationer io outbyggd
vattenkraft nu och framdeles kunna komma att ålägga folkhushållet.
Det skulle vara mycket intressant, örn man hade fått upplysningar i dessa avseenden,
men det finns ju icke att tillgå vare sig i departementschefens yttrande
eller i utskottets utlåtande. Man nöjer sig med allmänna talesätt och uttalar
farhågor med utgångspunkt från dem. Jag har för egen del sökt att skaffa mig
en uppfattning i detta avseende. Det är klart att det i viss mån blir antaganden,
som man därvidlag måste göra, men jag har försökt välja dem så att. man skall
få fram så stor tyngd som rimligen tänkas kan av en sådan spekulation. Sannolikt
dröjer det långt in på 2000-talet, innan ali vår nu byggnadsvärdiga vattenkraft
har tillgodogjorts. Jag har räknat med att omfattningen av spekulationen
skall ta en ogynnsam riktning oell kommer att fördubbla sin andel av
vattenkraften i förhållande till vad nu är fallet och kommer att. röra sig med
dubbelt så höga priser på energienheten. Med dessa förutsättningar har jag
kommit till att detta kommer att öka kostnaden för vår kraftförsörjning vid

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

''Ändring i 1, 2 och 9 kap. vattenlagen. (Forts.)
detta tillfälle, som således ligger långt fram i tiden, med 1/2 pro mille. För närvarande
kan man icke påstå, att någon sådan tyngd överhuvud taget faller
på kraftkostnaden.

Örn denna min uppfattning är riktig har jag mycket svårt att förstå, att
förhållandena inom överskådlig tid kunna påkalla en lagstiftning av det slag,
som nu har föreslagits. Skulle trots allt framdeles ett verkligt behov av lagstiftning
på detta område framträda, förefaller det mig som örn man skulle
kunna konstruera den på ett annat sätt än i det nu föreliggande förslaget
och ändock nå större effekt utan att alls göra några sådana djupgående förändringar
i gällande rätt som nu ifrågasattes.

Då jag befarar, att den föreslagna lagstiftningen i praktiken kan komma att
brukas för helt andra ändamål än dem som ha angivits, och då jag, som jag
försökt att visa, anser att denna lagstiftning djupt ingriper i nu gällande rättsförhållanden,
tillåter jag mig att yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen av herrar Wistrand, Hagman och Andersson i Gisselås.

Herr Andersson i Gisselås instämde häruti.

Herr Larsson i Östersund: Herr talman! Herr Ljungberg har här utvecklat
de skäl, som återfinnas i hans motion och som ju gingo ut på att denna lagstiftning
skulle vara fullständigt onödig. Det är egentligen två skäl, som ha
framförts såsom de mest vägande för ett avslag. Det första är, att den nya lagstiftningen
skulle ingripa på ett allvarligt sätt i bestående rättsförhållanden.
Jag vill emellertid peka på, såsom också har utretts mycket noggrant dels av
de sakkunniga, dels av departementschefen i propositionen, att vattenlagen ju
faktiskt är så avfattad, att den ger både strömfallsägaren viss rätt och också
ger viss rätt för det allmänna att kunna tillgodogöra sig kraften. Det sker faktiskt
redan nu ett avvägande mellan olika intressen på detta område. En utökning
såsom här har föreslagits innebär därför icke något principiellt nytt, utan
det är endast de nya förhållanden, som ha inträtt på detta område, som kräva
ändrade rättsregler.

Jag vill vidare framhålla, att denna lagstiftning inte kan vara så förfärligt
farlig, ty örn man härvidlag syftar på äganderättsförhållandena, så ha vi ju en
expropriationslag, som på olika sätt ger det allmänna möjlighet att ingripa, när
hela samhällets intresse fordrar detta. Varför skall då just detta område vara
tabu?

Herr Ljungberg pekade också själv på att det redan nu finns rätt för den,
som äger den större delen av ett vattenfall, att kunna expropriera från den, som
äger den mindre delen, men han ansåg, att skillnaden i betalning i detta fall
skulle vara så avgjort förmånligare än vad som nu föreslås. Det förhåller sig
emellertid även efter den nya lagstiftningen så, att det skall vara möjligt att
också få ersättning i kraft och inte bara i pengar.

Man har framhållit, att hela detta ingrepp skulle vara alldeles onödigt, eftersom
en så ringa del av den utbyggbara vattenkraften kunde tänkas befinna sig
i ägo hos dem, som ha spekulativa syften. De sakkunniga ha sagt, att man kan
räkna med cirka 5 %. örn man emellertid tar denna siffra som utgångspunkt
för bedömandet av behovet av en lagstiftning eller icke, så gör man sig skyldig
till det misstaget, att man inte tänker på i vilken ordning utbyggnaden av vattenfall
i vattendragen sker. Vanligen anses det nämligen vara mest fördelaktigt
att utbygga vattenfallen efter ett enda vattendrag. Örn spekulationen sätter
sig fast just i detta vattendrag, kunna dessa 5 % innebära en mycket stor andel
av just de vattenfall, där det är aktuellt med en utbyggnad. Denna lilla procent
kan därför lia mycket stor betydelse. Det har också framhållits redan år

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

''Ändring i 1, 2 och 9 haj), vattenlagen. (Forts.)
1942, att (let fanns vissa intressen, som satt sig fast i en fiel av de norrländska
älvarna och just i sådana fall, där det var aktuellt att bygga ut strömfallen.

Jag vet inte vad som menas med spekulation, säger herr Ljungberg, men
örn på mycket kort tid värdet på råkraft går upp 5 ä 6 gånger, så måste man
säga, att det i alla fall ligger i samhällets intresse att förhindra en sådan utveckling.

Vidare är det ju alldeles klart, att i den man den högvärdiga kraften minskar,
blir det ännu större lust att spekulera, och det blir därför så mycket mera angeläget
att i tid skydda sig. Herr Ljungbergs beräkningar på detta område fram
på 2 000-talet tyckte jag för min del verkade, som örn de läge mellan fantasi
och verklighet. Jag tror i alla fall, att samhället har stor anledning att redan
nu lagstifta för att veta sig vara på den säkra sidan.

Ålla de olägenheter för de legala kraftförbrukarna, som herr Ljungberg talade
örn, tror jag inte alls komma att förefinnas, därför att en expropriation
skall ju inte vara möjlig förrän efter framställning till Konungen, som skall
lämna sitt medgivande, och jag skulle tro, att de ansvariga myndigheterna
med säkerhet komma att noga överväga och verkligen se till att det gäller ett
allmänt intresse, innan de tillstyrka en expropriation.

På grund av alla dessa skäl har utskottet frånsett tre reservanter ansett, att
lagen är i högsta grad befogad för att skydda det allmänna i detta avseende.
Jag skall inte längre fördjupa mig i det principiella spörsmål, som det härvidlag
kan röra sig örn, utan ber, herr talman, att få yrka bifall till andra lagutskottets
förslag i denna fråga.

Herr Ljungberg: Herr talman! Herr Larsson i Östersund sade i början av
sitt anförande att det inte var så farligt med den föreslagna lagstiftningen,
ty den innebar inte någon brytning med nu gällande principer, då även nuvarande
vattenlag skulle ge det allmänna rätt att tillgodogöra sig kraften, såsom
han helt allmänt uttryckte sig. Jag vet inte vad herr Larsson då syftade
på i den nuvarande vattenlagen. Mig veterligt finns det nämligen inte någon
sådan rätt för det allmänna i den nu gällande lagen.

Herr Larsson hänvisade också till att expropriationslagen skulle ge en motsvarande
möjlighet på detta område och att man alltså skulle kunna gå den
vägen. Jag vill då fråga: varför har man inte gjort det? Jag vet att svaret
kan bli av mångahanda slag, men jag skulle vilja säga att den främsta orsaken
är nog, att nuvarande expropriationslag icke är tillämplig för kronans del,
när det gäller att ta hand örn enskilda tillhöriga vattenfall. En kommun kan få
sådan rätt, men i regel inte kronan.

Vidare sade herr Larsson att jag skulle ha gjort gällande, att den, som
enligt nu gällande regler får avstå sin vattenkraft till annan delägare i fallet,
får en ersättning som är avgjort fördelaktigare än den ersättning, som enligt
den nu föreslagna lagen skulle utgå. Det var nog inte riktigt på detta, som
huvudinvändningen från min sida gick ut, utan den avsåg den skillnad, som
ligger i att den nuvarande lagstiftningen på detta område såsom huvudregel
strängt håller på att vad som tillhör den fasta egendomen, fortfarande skall
vara bundet vid den -—• ersättningen skall lämnas i kraft, och rättighet att
taga emot denna kraft skall vara förenad med den fastighet, som förlorar sin
rätt att själv utnyttja vattenfallet — medan enligt den föreslagna lagstiftningen
ersättningen såsom huvudregel skall utgå i penningar. Detta är en väsentlig
skillnad, ty pengar är en rätt fly vara och i varje fall icke detsamma
som fast egendom.

Herr Larsson var också inne på vikten av att det genom den föreslagna lag -

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

1Ändring i 1, 2 och 9 kap. vattenlagen. (Forts.)
stiftningen skulle bli möjligt att låta utbyggnaden av vattendragen ske i rätt
ordning, d. v. s. att man inte byggde litet här och där i olika vattendrag, utan
tog hela utbyggnaden i ett vattendrag innan man börjar att tillgodogöra vattenkraften
i ett annat vattendrag. Det är alldeles givet, att det ur teknisk synpunkt
är ett önskemål att utbyggnaden sker på ett sådant sätt, och jag förstår
att detta varit en av de avgörande orsakerna till att man tagit upp denna
fråga. Samtidigt som det sker kraftverksutbyggnader, brukar man också
genomföra stora reglermgsföretag i källsjöarna, och det är klart att de stora
kostnader, som sådana regleringar betinga, bli mindre kännbara när de kunna
slas ut på en större kraftproduktion. Ur den synpunkten är det naturligtvis
alldeles riktigt, såsom herr Larsson sade, att utbyggnaden av ett vattendrag
bör tagas i ett svep. Men det finns också en annan väg att klara denna sak ■—
jag antydde den i en passus i mitt första anförande — som jag tycker att man
mycket väl kunde gå.

Enligt 3 kap. vattenlagen blir den, som drar nytta av en reglering, skyldig
att deltaga i regleringskostnaderna. Men ett outbyggt fall drar inte nytta av
regleringen och blir alltså inte betalningsskyldig! Utan att ha förändrat något
väsentligt i. lagen skulle man här lia kunnat säga, att örn det kan göras sannolikt,
att en innehavare låt mig säga tjuvhåller på sitt vattenfall i osunt spekulationsmtresse,
så skall vederbörande ändå vara betalningsskyldig gentemot regkrings
företaget. Själva innehavet av fallet skulle alltså bli förenat med årliga
utgifter, och jag undrar örn inte detta skulle varit den mest fördelaktiga bromsen
pa osunda spekulationstendenser.

Slutligen sade herr harsson, att vi behöva nog inte vara så rädda för att
expropriationsförfarandet skall missbrukas, då det hela först skall underställas
Konungens provning. Det är riktigt att man kan resonera på det sättet men
jag vili an en gång understryka vad jag framhöll i mitt första anförande
att nar Konungen har att pröva dessa frågor, måste Konungen inhämta yttrande
tran de sakkunniga myndigheterna, varvid det säkerligen i första hand
blir vattenfallsstyrelsen, som Konungen får rådföra sig med, och jag tror inte
att jag misstager mig, örn jag säger, att det blir just på framställning av
vattenfallsstyrelsen såsom företagare som den lag, som vi nu gå att besluta,
kommer att tillämpas, därest den i verkligheten överhuvud taget kommer att
tiiiampas. Det är detta, som jag tycker är litet vanskligt, att det, åtminstone
reellt, blir samma myndighet, som råder Konungen och som gör ansökan örn
expropriation.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergguist: Herr talman''
Jag har tyvärr inte varit i tillfälle att åhöra debatten i denna kammare då
vid samma tidpunkt motsvarande debatt har förts i första kammaren. Jag
antar emellertid att de skäljom tiar aiiförts mot lagstiftningen, äro av samma
innebörd som de, vilka ha återgivits i den i ämnet väckta motionen och som
aven framkommit i den reservation, som är fogad till andra lagutskottets utlåtande
i denna fråga.

i ^5rJ.^1-ar SJ°r|''fällande, att det inte finns något verkligt behov av den
agstiitnmg, varom här är fråga, att Kungl. Maj :t med andra ord har skjutit
över makt högst väsentligt och lagstiftat mer för lagstiftningens egen skull.
Jag nar den uppfattningen, att en åtgärd sådan som den här föreslagna inte
bor tillgripas, annat än örn det verkligen finns behov av den, och jag skulle
för mm del inte ha lagt fram detta lagförslag, örn jag inte varit bestämt

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

Ändring i 1, 2 och 9 kap. vattenlagen. (Forts.)
övertygad om att det funnits anledning att ingripa mot en del osunda tendenser
på det område, som det här gäller.

Det har, såsom jag antar sagts här i debatten tidigare, under remissbehandlingen
varit delade meningar om detta lagförslag. Åtskilliga av de hörda
myndigheterna ha förklarat, att de inte känna till att det finns något behov
av en lagstiftning sådan som denna, och en del av myndigheterna ha också
gjort gällande att den föreslagna lagstiftningen strider mot våra allmänna
rättsgrundsatser. Men det är även många av de hörda myndigheterna, som ha
ansett sig böra direkt tillstyrka en lagstiftning av föreliggande slag, och det
är ingalunda endast den stora jvattenbyggnadsintressenten, vattenfallsstyrelsen,
som gjort detta, utan också andra myndigheter, som väl känna till förhållandena
på detta område, såsom vattenöverdomstolen, åtskilliga av vattenrättsdomarna,
en del länsstyrelser o. s. v.

Det är, som sagt, självfallet, att den första frågan man här måste göra sig
ii ,v aY att ingripa mot vad som kan kallas spekulation i vattentall.
'''' Ue sakkunniga ha gjort undersökningar örn, huruvida det egentligen förekommit
någon spekulation, som kan anses vara av osund natur, och de ha därvid
ansett sig kunna konstatera, att omkring 5 procent av vår vattenkraft
skulle befinna sig på spekulativa händer och att denna vattenkraft skulle vara
sadan, som ligger på gränsen mellan högvärdig och lågvärdig vattenkraft.

. ^af har inskjuta, att när jag talar om spekulation i vattenkraft, menar
jag sådana transaktioner, där köparen av ett vattenfall förvärvar detta för att
göra sig en mellanhandsvinst, alltså inte köper fallet för att utbygga det, utan
direkt för att tjäna pengar på det.

Nu kan det ju sägas, att den omständigheten att 5 procent av vattenkraften
skulle ligga på spekulativa händer, inte är så förfärligt skrämmande. Men för
mig ar det ganska betydelsefullt redan detta att man har kunnat konstatera en
bestämd tendens till spekulation i vattenkraft och att det alltså är på väg någonting,
som ur allmän samhällelig synpunkt inte kan anses vara önskvärt. Det
är givet att ju mer av vår vattenkraft, som blir utbyggd under årens lopp.
desto större risker kommer det att innebära ur samhällets synpunkt, att en dei
av vattenkraften befinner sig i sådana personers ägo, vilka inte skaffat sig
vattenfallen för andra syften än att tjäna pengar på dem. Jag anser att det är
ett så starkt samhälleligt intresse, att vi på ett planmässigt sätt kunna tillgodogöra
oss vårt lands vattenkraftstillgångar, att det är tillräckligt skäl för
en lagstiftning, att det kunnat konstateras en allvarlig tendens i en riktning,
som man måste ogilla och anse riskabel.

Man kanske nu gör den invändningen, att det ännu inte varit så farligt med
denna spekulation och att vi skulle kunna vänta och sc, hurudan utvecklingen
blir, innan vi tillgripa en lagstiftning sådan som den föreslagna. Men just på
detta område tror jag att mer än på många andra gäller, att det är klokare att
stämma i bäcken än i ån. Det kan bli betydligt svårare att komma till rätta
med detta problem, örn man dröjer till dess största delen av den högvärdiga
vattenkraften har blivit utbyggd.

Jag bär alltså ansett mig kunna konstatera, att här finns en klar och tydlig
tendens till spekulation — det har av en talare i första kammaren bestritts
att det förekommit någon sådan spekulation, men de uppgifter, som jao- fått
från skilda håll göra att jag inte tvekar örn att fastslå att det förekommit
spekulation i vattenkraft av en art, som ur allmän synpunkt måste anses otillfredsställande
—- och jag har då ställt mig den frågan, huruvida man inte borde
vidtaga särskilda lagstiftningsåtgärder för att komma till rätta med denna
tendens.

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 15.

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Ändring i 1, 2 och 9 kap. vattenlagen. (Forts.)

Om man går med så långt i resonemanget, kommer man till den frågan, örn
den lagstiftning, som här är föreslagen, sträcker sig längre än som kan anses
motsvara behovet, och det har då, såsom jag i början av mitt anförande framhöll,
på många håll gjorts gällande, att den föreslagna lagstiftningen skjuter
väsentligt över målet och sträcker sig mycket längre än vad det ursprungliga
syftet egentligen skulle kräva. Det har sagts, att man visst inte stannat
vid att möjliggöra expropriation av vattenkraft, som befinner sig på spekulativa
händer, utan gått betydligt längre och överhuvud taget skapat möjlighet
för expropriation av vattenkraft, som befinner sig i enskilda personers
eller kommuners ägo, ja, t. o. m. i statens ägo.

Det är riktigt att lagstiftningen till formen går längre än vad som egentligen
är nödvändigt. Men det heror på att det lagtekniskt visat sig vara praktiskt
taget omöjligt att utforma en sådan lagregel som bara drabbar den egentliga
spekulationen. Spekulation är ju en avsikt, men nian kan aldrig med säkerhet
konstatera, huruvida den, som köpt ett vattenfall, haft den eller den
avsikten med köpet, och man har därför fått göra själva lagregeln något vidare
än som kanske i och för sig; skulle hava varit nödvändigt. Men samtidigt
är lagstiftningen så utformad, att den inte medför några risker för den lojale
innehavaren av ett vattenfall. Det har som förutsättning för att expropriation
överhuvud taget skall få tillgripas uppställts det villkoret, att det för ett
planmässigt utbyggande av vattenkraften i landet är erforderligt att vattenfallet
i fråga tages i anspråk och att det inte kan beräknas att ägaren av vattenfallet
kommer att inom skälig tid själv utbygga detsamma, Örn en person
eller ett foretag köpt ett vattenfall i avsikten att vid lämplig tidpunkt bygga
ut det och själv tillgodogöra sig vattenkraften så kan vederbörande inte lia
mycket ont av att det allmänna eller något enskilt distnbutionsforetag begär
expropriation av vattenfallet i fråga, därför att det behövs för en planmässig
utbyggnad av vattenkraften inom resp. vattensystem Har utvecklingen gatt
så långt, kan man nämligen nästan med säkerhet rakna med att det ar de
rätta tidpunkten även för ägaren av vattenfallet att bygga ut detsamma. Vi
han inte göra det, är det nog något anmärkningsvart med saken.

Dessutom har man i lagen skapat förutsättning för att agaren av vattenfallet
alltid skall få tillräckligt rådrum för att undersöka, örn lian anser tiden
lämplig att själv bygga ut sitt vattenfall. I regel är förklanngstiden pa en ansökan
örn expropriation ett år. Agaren av fallet har alitsa ganska god tid pa
sig för att göra sina kalkyler och undersökningar örn. huruvida han lämpligen
själv bör utbygga fallet.

Vidare finnas ganska tillfredsställande garantier i fråga om den ersättning,
som skall tillkomma den vattenfallsägare, vars vattenfall tagits i anspråk genom
expropriation. Man har velat säkerställa att ägaren av vattenfallet inte
genom expropriation går förlustig all den naturkraft, som han äger i vattenfallet,
och därför har man stadgat, att ägaren under vissa förutsättningar skall
få ersättning i form av elektrisk kraft, som från vattenfallet tillhandahalles
honom för hans fastighet eller rörelse.

Jag anser således, att det funnits anledning för lagstiftaren att uppmärksamma
vad som förekommit på detta område och att tillgripa åtgärder sådana
som den föreslagna, d. v. s. ett expropriationsförfarande. Och när det från
vissa håll göres gällande, att man därigenom brutit mot de rättsgrundsatser,
som annars känneteckna vår lagstiftning, och gjort ett ganska allvarligt ingrepp
i vad vi bruka räkna som fri- och rättigheter, så vill jag på detta bara
svara att vår främsta auktoritet på vattenlagstiftningens område, nämligen
vattenöverdomstolen, har i sitt utlåtande klart och tydligt sagt ifrån att vad

Onsdagen den il april 1945 em.

Nr 15.

Ändring i 1, 2 och 9 kap. vattenlagen. (Forts.)
som här föreslås icke kan anses vara stridande mot de grundsatser, på vilka
vår vattenlagstiftning för närvarande bygger, oell jag kan för min del helt
och fullt ansluta mig till den uppfattning, som vattenöverdomstolen sålunda
gjort sig till tolk för.

Det finns således enligt min uppfattning tillräckliga skäl för en lagstiftning
på detta område, och jag anser den föreslagna lagstiftningen utformad på ett
sådant sätt, att den icke kommer att drabba den lojale innehavaren av ett vattenfall.
Av dessa skäl anser jag mig kunna utan tvekan förorda det föreliggande
lagförslaget.

Herr Larsson i Östersund: Herr talman! Efter statsrådets klarläggande anförande
skulle jag för min del mycket väl ha kunnat avstå från att säga någonting
till herr Ljungberg. Men jag vill dock, när herr Ljungberg förnekar att
de sakkunniga haft den meningen att ett expropriationsförfarande redan föreligger
enligt nuvarande lagar, peka på vad som står i näst sista stycket på
s. 27 i utskottets utlåtande, där det heter: »Här må även erinras örn att ett
strömfall med tillämpning av gällande expropriationslag för där angivna allmänna
ändamål kan fråntagas ägaren.» Samma formulering återfinnes i de
sakkunnigas uttalande, och man har därigenom velat framhålla, att den föreslagna
lagstiftningen inte är något principiellt nytt.

Vidare vill jag peka på att ersättning exempelvis för exproprierad del av
vattenfall oftast även nu utgår i pengar. I varje fall är det mycket sällsynt
att bygdekraft kan tagas ut, utan det sker oftast en uppgörelse med ägarna, som
få kontant ersättning. Vad som nu skulle vara så mycket svårare i det senare
fallet har jag svårt att fatta. Det är väl bara en lämplighetsfråga från fall
till fall, hur man skall förfara med ersättningen.

Till sist vill jag säga, att jag personligen inte är så övertygad om att vattenfallsstyrelsen
anser sig behöva eller vill gå hårdhänt fram emot andra legala
intressen. För övrigt företräder ju vattenfallsstyrelsen det allmännas intresse,
även örn dess taxepolitik inte är något att särskilt glädja sig över.

På grund av förfall för undertecknad övertogs nu, jämlikt herr talmannens
förordnande, protokollsföringen av tjänstemannen hos kammaren G. Brittin

In fidem
Sune Norrman.

Herr Ljungberg: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av herr
statsrådets yttrande, men innan jag går in på det vill jag nu med anledning av
vad herr Larsson sist sade bara läsa upp en passus i den paragraf, som enligt
nuvarande lag reglerar, hur ersättning skall lämnas för vattenkraft, som tvångsvis
tages i anspråk. Där står det: »Där någon på grund av stadgandena i 2
kap. 5 eller 6 § berättigas att tillgodogöra sig annan tillhörig vattenkraft, skall
ersättning för vattenkraften utgå genom tillhandahållande medelst elektrisk
eller annan överföring av motsvarande kraftbelopp efter nedan angivna grunder,
såframt och i den mån ej ersättningens utgörande i kraft prövas medföra
olägenheter av betydenhet för ena eller andra parten.»

Förutsättningen för att ersättning skall kunna utgå annat än genom kraftöverföring
är således att det skall kunna påvisas, att olägenheter av betydenhet
föreligga. Alltså, regelnär, som jag sade i mitt första anförande, att den nuvarande
lagstiftningen tar sikte på att den fasta egendomens värde icke skall förringas.
Det är en grundsats. Den nu föreslagna lagstiftningen däremot uppställer
som huvudregel, att ersättning skall utgå i pengar, och endast i vissa

100

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Ändring i 1, 2 och 9 kaj), vattenlagen. (Forts.)
fall kan ersättning utgå i kraft, men det är undantag. Där kommer således som
regel den fasta egendomens värde att förringas. Det är en väsentlig skillnad.

Med anledning av herr statsrådets anförande skulle jag först och främst vilja
säga, att det gläder mig att herr statsrådet kände sig tillfredsställd med de
instämmande yttranden, som kommit in under remissen. För min egen del
gjorde jag närmast den reflexionen, när jag läste remissvaren, att jag nästan
aldrig sett något så kompakt motstånd bland remissvar som i detta fall mot ett
förslag, som sedan verkligen har framlagts inför riksdagen. Men det är ju inte
min sak att avgöra, vad man skall vara tacksam och glad för i detta avseende.

Herr statsrådet sade också, att det för honom varit avgörande, örn man kunde
finna att en tendens till spekulation hade gjort sig gällande. Gäller nu denna
statsrådets uppfattning enbart när det är fråga om spekulation i vattenkraft
eller gäller den överhuvud taget, när det är fråga örn spekulation? Det tycker
jag är en ganska väsentlig sak. Att spekulation förekommer i vattenkraft som
i mycket annat, till och med osund spekulation, är naturligtvis ingen som ifrågasätter,
utan vad det här gäller att taga ställning till, såvitt jag förstår, är: har
denna osunda spekulation tagit sådan omfattning eller kan den förväntas taga
sådan omfattning, att det allmänna i någon betydande grad därav blir lidande?
Jag skulle föreställa mig, och det sade jag i mitt första anförande -—
jag beklagar att jag hade hållit det innan herr statsrådet hade tillfälle att här
närvara, men jag kan ju inte nu upprepa allt vad jag sade då — att det måste
vara av betydelse, när man tar en fråga av detta slag under prövning, att
skaffa sig ett omdöme om hur mycket en dylik tendens även i ogynnsammaste
fall kan komma att belasta folkhushållet. Jag förmodar att herr statsrådet
har bildat sig en uppfattning i detta avseende, fastän den inte är redovisad
i propositionen. Jag talade också om att jag för egen del har försökt bilda mig
en uppfattning i denna del, och jag erkände att när man gör det, måste man
göra vissa förutsättningar, antaganden, som kunna vara mer eller mindre sannolika
och bero på subjektivt omdöme. För min egen del har jag tänkt mig saken
så: Låt oss antaga, att när vi komma så långt i tiden att all vår byggnadsvärdiga
vattenkraft blir tagen i anspråk för att fylla vårt kraftbehov, har den
spekulativa andelen i vattenkraften fördubblats gentemot nu, och låt oss dessutom
antaga, att man kan betinga sig sådana villkor, att man i genomsnitt får
dubbelt så mycket betalt per enhet för denna spekulativa vattenkraft som för
den övriga. Hur tyngande kommer detta att verka på folkhushållet, när det
gäller kraftförsörjningen? Jag kom till den uppfattning-en på grund av dessa
överväganden, att det rörde sig om knappt en halv promille av kostnaderna för
vår kraftförsörjning, och då måste jag fråga mig: när detta dessutom gäller
vid den tidpunkt, när all vår byggvärdiga vattenkraft är tagen i anspråk,
vilken måste ligga långt fram i tiden — vi ha för närvarande inte använt mer
än 1U — är detta då så allvarligt i dag? I dag kan det överhuvud taget inte
inverka alls, utan det måste varåsen sakta stigande kurva upp emot dessa en
halv promille örn 50 eller 60 år. Är detta anledning till ett sådant restriktivt
ingrepp, som här föreslagits? Det var min fråga.

Jag gjorde också i yttrandet gällande, att örn det verkligen var de spekulativa
tendenserna man ville motarbeta — och jag förklarade, att det vill jag
också mycket gärna — så förefaller det mig att man med fördel borde ha
kunnat konstruera lagen på ett helt annat sätt än vad man nu gjort, nämligen
genom vissa förändringar i 3 kap. vattenlagen. Där stadgas det nämligen örn
regleringsavgifter och regleringsföretag överhuvud taget. De frågor, som gjort
denna lagstiftning aktuell, äro ju svårigheterna att samordna utbyggnaden av
ett vattendrag, i vilket man lagt ned stora kostnader på att genomföra regie -

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

101

Ändring i 1, 2 och 9 kap. vattenlagen. (Forts.)
ringsföretag uppe vid källorna. Då måste man försöka slå ut dessa kostnader
på så många fallenheter som möjligt, så att kostnaden, när det gäller den färdiga
produkten, inte blir så stor per fallenhet. Där skulle man, förefaller det
mig, kunna ha konstruerat lagen så att man sagt, att örn någon sitter och
tjuvhåller på sitt vattenfall i uppenbart syfte att utvinna en verklig spekulationsvinst,
så bör han vara betalningsskyldig antingen fallet är utbyggt eller
inte. Blir innehavet av fallet förenat med årliga kostnader, tror jag inte att
den spekulativa tendensen kommer att hålla sig så länge. Hade man gått den
vägen tror jag det varit mycket lättare att undvika de svårigheter vid lagstiftningens
utformning, som herr statsrådet själv har talat om, och man hade
framför allt inte gjort det djupa ingrepp i de nuvarande rättsförhållandena,
som jag anser att man gör. Vi kunna ju tryggt säga, att meningarna i detta
avseende i varje fall äro mycket delade, och det kan ju vara tillåtet att hävda
en annan uppfattning än vad herr statsrådet här gjort.

Jag vill slutligen återigen beröra frågan örn ersättning för förlorad vattenkraft,
när den kommer under den nu föreslagna lagstiftningen. Herr statsrådet
framhöll som en fördel, att den kan lämnas i kraft. Ja, visst är det en fördel,
men herr statsrådet drog fram som exempel undantagsfall och icke huvudregeln,
som är ersättning i pengar. Man måste förete särskild bevisning örn att
man har behov för fastighetens del eller för orter i närheten för att få ersättning
i kraft. Det är en väsentlig skillnad mot vad som för närvarande gäller.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergquist: Herr talman!
Herr Ljungberg började med att ge mig en komplimang för min blygsamhet.
Han ansåg ätt jag alltför mycket uppskattat de tillstyrkande yttranden, som
kommit, och inte fäst mig vid de många yttranden, som avstyrkt detta.

Jag vet mycket väl, att det varit ytterst delade meningar under remissbehandlingen
av denna fråga, men jag har kommit till den uppfattningen att
de tillstyrkande myndigheterna lia betydligt starkare skäl för sitt tillstyrkande
än vad de avstyrkande myndigheterna lia för sitt avstyrkande. Jag anser att
man inte kan räkna remissyttrandena bara kvantitativt utan män får väga dem
också med hänsyn till innehållet.

Sedan hade herr Ljungberg en helt annan uppfattning än jag örn betydelsen
av den tendens till spekulation, som förekommit här. Herr Ljungberg
anser tydligen, a,tt vad som hänt på detta område inte är av någon större betydelse.
Herr Ljungberg frågade mig: har statsrådet märkt spekulation på
andra områden eller är det bara då det gäller vattenfall? Jag har märkt spekulation
på andra områden också — det lia vi nog gjort båda — men jag
har ''ansett spekulation i vattenkraft vara något alldeles speciellt, där samhället
verkligen bär anledning att noga uppmärksamma vad som förekommer.
Sedan är frågan, vad denna spekulation betyder. Herr Ljungberg visade med
siffror, att även vid ett slutskede av utbyggnaden av vår vattenkraft kommer
det att betyda ytterst litet för kostnaden för utvinning av elektrisk kraft.
Det är mycket möjligt att herr Ljungbergs siffror äro riktiga, det kan jag
inte yttra mig örn — herr Ljungberg är sakkunnig på detta område, och det
är inte jag — men även örn det procentuellt skulle betyda ganska litet tror
jag ''att herr Ljungberg och jag äro fullkomligt ense örn att vi skulle anse
det mycket stötande, örn i sista stadiet av utbyggnaden av vårt lands vattenkraft
man skulle kunna konstatera, att de enskilda personer, som sitta med
de kvarvarande vattenfallen i sin ägo, skulle kunna taga ut fullkomligt oskäliga
priser för dessa. Aven om dessa herrar kunde visa, att detta betyder blott
en halv promille, så skulle vi känna oss upprörda över att de skulle utnyttja
de sista kvarvarande delarna av dessa naturtillgångar för att göra. sig oskäliga
vinster. Det är en sådan situation, som jag anser, att vi böra förekomma.

102

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Ändring i 1, 2 och 9 kap. vattenlagen. (Forts.)

Men det är klart, att uppfattningen i denna fråga sammanhänger också med
uppfattningen örn hur pass allvarliga de ingrepp äro, som här ske. Jag delar
inte herr Ljungbergs uppfattning — jag tror inte att jag kan övertyga
honom och herr Ljungberg kan inte övertyga mig — att detta är ett så allvarligt
ingrepp. Åtgärderna komma i realiteten inte att drabba någon annan
vattenfallsägare än den som jag anser man kan beteckna som en illojal vattenfallsägare.
De andra komma inte ätt lia någon skada av denna lagstiftning.
Man har också givit lagen en sådan utformning, att alla som överhuvud
taget drabbas av den bli tillbörligt behandlade.

Herr Ljungberg framhöll, att den regel, som jag nämnde, att ersättning
kunde utgå i form av kraft, var en undantagsregel. Det är den inte. Det är
direkt stadgat i 9 kap. 13 §, att örn strömfall tages i anspråk enligt dessa
bestämmelser, skall ersättning utgå genom kraftöverföring i den mån fastighet,
till vilken vattenkraften hört, kan anses hava behov av kraft. Här måste
visserligen vederbörande visa, att han är i behov av kraft, men har ett företag
eller en annan ägare köpt vattenfallet för att utbygga och använda det
i sin egen rörelse, borde det inte bli någon större svårighet för honom att
visa, att han är i behov av kraft för sin rörelse, och på det sättet kan han
få ersättning i kraft. Då är ingreppet i hans äganderätt inte så allvarligt som
vad herr Ljungberg gör gällande.

Vi ha under förarbetena, till denna lagstiftning undersökt alla möjliga vägar
att gå fram här. Vi ha även varit inne på den tanke, som herr Ljungberg
här vidrörde, att man skulle taga upp bestämmelser i 3 kap., men det har
visat sig olika nackdelar med alla andra förslag, och vid jämförelse mellan
det nu framlagda förslaget och de andra var det enligt min mening inte någon
tvekan örn att det nu framlagda förslaget var det bästa. Jag tror att
herr Ljungbergs farhågor i fråga örn denna lagstiftning äro väsentligt överdrivna
och att kammaren kan godtaga detta lagförslag utan att det blir till
någon skada utan tvärt om till gagn för landet.

Herr Ljungberg: Herr talman! Jag vill bara efter herr statsrådets sista anförande
säga, att jag hoppas att framtiden måtte infria de växlar, som herr
statsrådet här ställt ut beträffande utvecklingen.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Ljungberg
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

103

§ 4.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 23, i anledning av väckt motion Mohem anangående
lagstiftning om villkor för rätt att utföra bil- och därmed jämförbara
reparationer. villkor för

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 314, vilken hänvisats till lag- bil- ^och
utskott och behandlats av andra lagutskottet, hade herr Fahlman m. fl. hem- därmed järnställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.förbära repaMaj:t
ville låta utarbeta lagstiftning rörande villkor för rätt att utföra bil- rationel-.
och därmed jämförbara reparationer.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr Wistrand, som ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att motionen
överlämnades till 1944 års trafikförfattningssakkunniga att tagas under
övervägande vid fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Fahlman: Herr talman! Av största betydelse för bedömningen av före\
avande motion är att bilverkstadsfacket icke kan jämföras med hantverk i
största allmänhet. Det synes tvärt örn att bilreparationer, avseende ur trafiksäkerhetssynpunkt
vitala detaljer, i stället måste jämföras med elektriska installationer,
för vilka som bekant kompetensbevis från kommerskollegium sedan
länge tillbära erfordras. Då de risker för liv och egendom, som i dessa fall
förekomma, äro fullt jämförbara, kan frågan direkt ställas, varför de praktiska
och ekonomiska konsekvenserna ur allmän synpunkt skulle vara betänkliga
i ena fallet men ej i det andra.

I andra lagutskottets utlåtande, s. 7, kvarstår omdömet, att de tidigare
av bilverkstädernas riksförbund lämnade upplysningarna tillräckligt visade,
att allvarliga risker kunde uppstå till följd av inkompetent bilreparationsarbete.
I anslutning till motionen har ytterligare material, som tillställts utskottets
ledamöter, understrukit denna uppfattning, varvid är att märka att
detta material erhållits dels från bränslekommissionens gengasbyrå dels från
företrädare av konsumentintressen, nämligen Motormännens riksförbunds resp.

Kungl, automobilklubbens tekniska avdelningar.

Vid bedömningen av anledningarna till motionen är vidare av största vikt
att uppmärksamma, att avsedda legala kompetensvillkor icke i något avseende
skulle syfta till ett eliminerande av sund konkurrens inom facket eller minska
antalet näringsidkare, lika litet som det torde ha varit fallet i fråga örn elinstallatörerna.
Tvärt om torde ett enstaka fack, som genom införandet av kompetensvillkor
betecknats som särskilt kvalificerat, verka lockande ur rekryteringssynpunkt.
Det ligger nämligen i sakens natur att den önskade lagstiftningen
inte ställer högre kvalifikationskrav än att desamma kunna uppfyllas
av flertalet företagare liksom anställt arbetshefäl eller, för att gå ännu längre,
av varje fullgod bilmontör. Samma måttfullhet gäller beträffande övriga fordringar,
varvid ju kan förutsättas att viss övergångstid finge medges för
exempelvis komplettering och utvidgning av maskin- och verktygsutrustning
liksom för förbättring av verkstadslokaler.

Även örn motionen kortfattat antyder de önskade målen, ligger det i sakens
natur att en blivande lagstiftning måste föregås av en under medverkan av
erfarna experter utförd specialutredning för att säkerställa en smidig och

104

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Motion angående lagstiftning om villkor för rätt att utföra bil- och därmed
jämförbara reparationer. (Forts.)

praktisk utformning-, utan vilken huvudsyftet är förfuskat. I varje fall kvarstår
det faktum, att den moderna bilen blir en alltmera tekniskt invecklad
maskin, god för större effekt och hastighet men också därför farligare. Här
kan ännu en gång också erinras om motionens påpekande, att en hastig återgång
till fredsförhållanden med ökad trafikvolym och en mängd ovana bilförare
på fordon, som i många fall stått oanvända i ofta nog olämpliga förvaringsutrymmen
i flera år, måste innebära stora risker, även örn besiktningstvång
föreligger före återinsättande i trafik.

Den tänkta lagstiftningen skulle utan tvivel kunna utformas så att inga
allvarliga olägenheter. följde för vare sig yrkestrafiken eller privata bilägare,
särskilt som landets till bortåt 2 000 uppgående reparationsverkstäder numera
bilda ett förhållandevis tätt nät och förekomsten av s. k. servicevagnar
gör, att assistans i regel snabbt kan erhållas även utan anlitande av bärgningsvagn.

Den i motionen framförda tankegången synes både välmotiverad och aktuell
och bör därför vad grundtanken angår accepteras. Sakligt motiverade skäl torde
svårligen kunna resas häremot, och ett avslag nu skulle utan tvivel medföra
att motsvarande krav i framtiden ånyo med nödvändighet komma att resas.

Då man trots allt tyvärr — särskilt på grundval av tidigare erfarenheter —
icke kan frigöra sig Hån intrycket att man utanför direkt berörda kretsar icke
vill göra klart för sig, vad saken gäller och framför allt att det rör sig om ett
fristående problem, kan erinras örn motion nr 143 i första kammaren, vars
krav på utredning angående samordning av trafiksäkerhetsarbete måste anses
beröra även här berörda detaljproblem. När det därför gäller att söka nedbringa
de i allt större antal inträffande trafikolyckorna, får man inte underlåta att
söka sig fram på alla de vägar, som kunna leda till att ett så värdefullt mål
uppnås. Det har därför förvånat mig, att utskottet vid behandlingen av den
föreliggande motionen inte ansett det behövligt att höra någon sakkunskap.
Jag anser denna omständighet så mycket märkligare som utskottet går med
på att det finns risker och säger: »Otvivelaktigt kunna risker uppstå till följd
av ett inkompetent utfört reparationsarbete, vilka risker i och för sig kunna
motivera införandet av kompetensvillkor för bilreparatörsyrket.» Mot bifall
anför utskottet skäl, som 1936 års hantverkssakkunniga- givit. Utlåtandet torde
vara något föråldrat. Rekryteringen av bilreparatörsyrket förutsattes gå via
en välordnad lärlingsutbildning. Efter en sådan utbildning torde det bliva lika
sällsynt, att en arbetare vid utbyte av ett hjul eller fastskruvande av muttrar
på andra bildelar skulle glömma tillsätta dessa som att en tågledare vid en
station släpper in ett tåg på ett annat. Allt förutsatt att hantverket får en
effektiv lärlingslag. Det kan emellertid ifrågasättas med ledning av vad man
redan nu känner till, örn denna lag kommer att fylla de krav, som kunna
ställas på en effektiv utbildning.

Utskottsbehandlingen har ingivit mig en känsla av hopplöshet inför försöket
att åstadkomma lämpliga reformer. I utskottets motivering framhålles
lagstiftningen beträffande motorfordonets trafiksäkerhet, som kontrolleras av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen genom bilbesiktningsmännen. Utskottet är
naturligtvis i god tro, att detta statliga kontrollinstrument är fullt effektivt.
Så torde emellertid ingalunda vara förhållandet. Bilbesiktningsmannens arbetsförhållanden
äro inte ägnade att underlätta hans tjänst. Frånvaron av
arbetslokaler med i dessa befintliga tjänliga hjälpmedel, brygga, apparater
för prövning av strålkastare etc., omöjliggör inte sällan en grundligare besiktning.
Bilbesiktningen, som omfattar hela vårt land, måste företagas i alla

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

105

Motion angående lagstiftning om villkor för rätt att utföra bil- och därmed

jämförbara reparationer. (Forts.)

väder, eftersom mottagning är annonserad långt i förväg. Då det förutsättes,
att vederbörande besiktningsman för en grundlig undersökning måste krypa
under bilen, är det mänskligt, örn granskningen under ogynnsamma väderleksförhållanden
blir mindre noggrann. Bilbesiktningsmannen är till synes en
statens tjänsteman, då han är underordnad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Arbetet är förhållandevis dåligt avlönat och utan pension. Det är ett psykologiskt
moment, hänförligt till trafiksäkerheten, som inte saknar sitt värde.

Då utskottet som motivering för avslag hänvisar till 1936 års hantverkssakkunniga,
vill man gärna fråga sig: kan det vara möjligt, att utskottet inte
märkt, att det på det område, motionen berör, inträtt en katastrofal försämring?
Trots en reducerad motorfordonstrafik ha trafikolyckorna i vårt land,
efter vad som kan inhämtas av motion 1:143, från att år 1935 ha varit 11 889,
därav 220 med dödlig utgång och 540 med varaktigt men, år 1942 stigit med
nära 100 % till 20 241, därav 253 med döden som följd och 630 med varaktigt
men. Vidare ha vi sedan år 1939, efter det att flytande bränsle indragits,
övergått till gengasdrift. Härom säger statens bränslekommission i ett
till tredje tillfälliga utskottet inkommet remissvar: »Trots att anvisning för
tillverkning och montering av gengasfordon funnits alltsedan år 1939 och
fordonen äro underkastade periodisk efterbesiktning, giva erfarenheterna vid
handen, att alltjämt stora brister vidlåda gengasmonteringarna. Som exempel
kan nämnas, att vid koloxidundersökningar och besiktningar under år 1944
genom gengasbyråns försorg av 485 automobiler, 165 båtar och 80 verkstäder,
garage m. m. felaktigheter i monteringen av gengasverken på de 485 bilarna
förekommo i 280 fall. Vid flygande besiktningar från 1 januari—15 februari
1945 av 21 bilar förekommo i så gott som samtliga fallen felaktigheter i gengasverkens
monteringar.» Mer än 50 % av gengasmonteringar 1944 efter fyra
års erfarenhet voro felaktigt utförda. Bränslekommissionen framhåller vidare.
att det väl kan tänkas, att sedan flytande bränsle äter står till förfogande
gengasdriften kommer att finnas kvar för vissa ändamål.

Man kan med stor säkerhet förutsätta, att den folksjukdom, som nu blivit
en följd av gengasbränslets användning, fått mindre utbredning om vi ägt en
ansvarsskyldig, genomgående kunnig bilreparatörskår. Faktum kvarstår, att
riksdagen inte längre genom bristande intresse för ett högst aktuellt problem
får ge sanktion åt en slentrian, som oavsett de ekonomiska konsekvenserna
kostar många människoliv. Med något större förutseende och något mindre
rädsla för att göra smärre ingrepp i näringsfriheten — mot de större ingreppen
hyses som bekant på visst håll inga betänkligheter — hade vi måhända
i dag icke haft att brottas med det invalidiserande folksjukdomsproblem, som
gengasfaran blivit.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr laiman! I det läge, frågan nu befinner sig,
skall jag be att få säga några ord. Jag tillåter mig fiirst att konstatera, att motionären
tycks ha glömt bort, att sedan förra året arbetar en kommitté, som
har i uppdrag att verkställa översyn över samtliga författningar på trafikväsendets
område. Det är kutym, att man under sådana förhållanden icke annat
än i trängande fall gör några framstötar. Dessutom vill jag erinra örn vad utskottet
anfört, att 1936 års hantverkssakkunniga avvisade kravet på en legal
kompetensreglering beträffande hantverk i allmänhet, och majoriteten ville ej
heller föreslå en sådan reglering beträffande bilreparatörsyrket. Biltrafiken
var säkert betydligt intensivare år 1936 -— det var ju några år före kriget —
än vad den kominer att bliva på mycket länge. Detta är icke synpunkter, som

106

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Motion angående lagstiftning om villkor för rätt alt utföra bil- och därmed
jämförbara reparationer. (Forts.)

höra urtiden till, utan de äro ganska aktuella och tidsbetonade, även om de äro
nio år gamla.

Det talas örn trafiksäkerheten. Om frågan om trafiksäkerheten i detta sammanhang
spelat så stor roll som motionären velat göra gällande i motionen
och i sitt anförande här i kammaren, så skulle försäkringsbolagen, som ju få
betala fiolerna, gjort sig påminda, men utskottet har icke kännedom om något
yrkande därifrån. Om bilreparatörerna voro så urbota, som motionären förmenar,
skulle motororganisationerna säkerligen sagt ifrån, att de måste för sina
ömtåliga maskiner, för trafiksäkerhetens skull och för sitt eget bästa ha ordentliga
fackmän som reparatörer. Motionären talade örn olycksfall. Det vore
intressant, om han kunde säga, hur många av dessa olycksfall som förorsakats
av dåliga bilreparationer. Det lär nog inte motionären kunna göra, men vi skulle,
örn motionären så önskade, kunna komma med ganska säkra siffror, som
visa, att en mängd av dessa olycksfall berott på bilförarnas konsumtionsvanor,
och dem kunna icke bilreparatörerna göra något åt.

Herr talman, utan att ingå i vidare polemik hemställer jag örn bifall till utskottets
förslag.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Jag delar i stort sett motionärens
synpunkt på denna fråga. Det vore orätt att säga, att utskottet med någon vidare
generositet behandlat denna motion. Reservationen går endast ut på att
motionen skall överlämnas till 1944 års trafikförfattningssakkunniga att tagas
under övervägande vid fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag. Vi veta ju,
att vägtrafikstadgan ligger under omarbetning. Jag ser detta spörsmål framför
allt som ett trafiksäkerhetsspörsmål, som man icke utan vidare bör vifta
bort. Den omständigheten att, som herr Nilson i Eskilstuna framhöll, en del
trafikolyckor berott på ©aktsamhet från bilförarnas sida, bortskymmer icke det
faktiska förhållandet, att, icke nu men före kriget, en stor del av bilparken
faktiskt bestod av rullande likkistor och att detta icke minst berodde på att de
reparationer, som utförts på bilarna, ofta varit så dåliga, att arbetet måste
betecknas som fuskverk. Andra lagutskottet kan väl icke så länge till leva på
de uttalanden, som en gång i tiden gjordes av 1936 års hantverkssakkunniga,
utan jag förmodar, att andra lagutskottet får närmare överväga de spörsmål,
som röra trafiksäkerheten nu för tiden. Förr eller senare kommer nog andra
lagutskottet att få lov att taga upp nu ifrågavarande problem till närmare undersökning.
Förut i dag lia vi här i ett annat sammanhang — när vi behandlade
statsutskottets utlåtande nr 6 punkt 44 — beslutat anhålla örn en skyndsam
utredning rörande möjligheterna att genom lämplig upplysningsverksamhet
m. m. höja den allmänna trafiksäkerheten och åstadkomma en bättre trafikkultur.
Problemet har således ansetts värt beaktande. Det kostar ju riksdagen
ingenting att bifalla reservationen. Örn icke för annat så för att demonstrera
vill jag hemställa örn bifall till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Andersson i Alfredshem: Herr talman! Jag måste säga, att svenska
metallarbetare stå i särklass i jämförelse med andra länders metallarbetare. De
arbetare, som utföra bilreparationer, utgöra intet undantag från denna regel.
Motionen syftar till att åvägabringa en lagstiftning, som skulle medföra en
inskränkning i rätten att utöva ifrågavarande yrke. Jag tror icke, att man
med en sådan lagstiftning skulle lyckas åstadkomma den ökning av trafiksäkerheten,
som man vill uppnå. En lagstiftning av detta slag skulle säkert med -

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

107

Motion angående lagstiftning om villkor för rätt att utföra bil- och därmed

jämförbara reparationer. (Forts.)

föra stora olägenheter. För rätt till självständig yrkesutövning borde enligt
motionärens uppfattning gälla följande bestämmelser:

»a) företagets tekniske ledare liksom i förhållande till företagets storlek
erforderligt arbetsbefäl skall besitta tillräcklig yrkesteknisk kunskap och facklig
kännedom. Prov böra ske enligt särskilda, för ändamålet fastställda grunder; b)

företagets lokaler skola vara ändamålsenliga och uppfylla fastställda
fordringar i fråga örn hygien;

c) hjälpmedel i form av maskiner och verktyg skola finnas i erforderlig omfattning.
»

Beträffande den första punkten vill jag framhålla följande. Meningen synes
vara att yrket icke längre skulle få utövas av bilmekaniker såsom ett hantverk,
utan det skulle fordras tillsyn av tekniska ledare. Inom denna grupp av
arbetare har man icke den uppfattningen, att en person, som genomgått en
skola och tagit en examen, därigenom erhållit en sådan kompetens, att han
skulle kunna bemästra alla de svårigheter, som kunna uppstå vid utövandet av
ifrågavarande yrke.

Beträffande fordringen, att lokalerna böra uppfylla vissa krav i hygieniskt
avseende, så lär väl yrkesinspektionen se till att vad som bör göras på detta
område också blir gjort. Vi böra ha förtroende för denna gren av yrkesinspektionens
verksamhet. Anledning till klagomål torde icke ha förekommit. Att
icke alla bilreparationsverkstäder äro av allra bästa slag beror först och främst
på svårigheten att erhålla lämpliga lokaler på centrala platser.

När man sedan säger, att man skall ha hjälpmedel i form av maskiner och
verktyg, får jag lov att erinra örn, att med det uppsving, som reparationsverkstadsindustrien
— om jag så får kalla den — fått de senare åren, har den utvecklat
sig därhän, att stora fabriker numera syssla med tillverkning av delar
för bilarna. De företagare, som syssla med reparationer, ha därför föredragit
att köpa hem sådana delar från dessa fabriker, som de med sin bättre utrustning
kunnat framställa till billigare priser och ändå lämna en utmärkt vara.
Man har icke ansett sig kunna orka med att lia utbildat folk^på alla områden.

Jag har av detta den praktiska erfarenheten, att hela vår bilverkstadsindustri
har under de senare tio—femton åren utvecklat sig på det sättet, att
man kan med förtroende se framåt mot en fortsatt utveckling utan lagstiftning.
Det är kanske kunderna själva som ha varit en mycket bidragande orsak härtill.
Den som äger en bil ser alltid till, att han kommer till en mästare, som
är känd för yrkesduglighet. Denne mästare å andra sidan ser också till, att han
anställer sådant folk, som bar den yrkesutbildning, som fordras för yrkets utövande.
Om man sedan inom detta yrke lika väl som inom andra måste använda
sig av en del yngre arbetskraft som utbildas till goda reparatörer, har arbetsledningen
som sin uppgift att icke sätta dessa yngre arbetare på sådant
arbete, som kräver större yrkeskunnighet.

Därtill kommer, att om man skulle gå den väg som i motionen föreslås,
skulle det, såvitt man nu kan bedöma, bli endast stora reparationsföretag, och
alla små mästare ute i bygderna skulle kanske helt simpelt försvinna. Jag
tror icke, att man skulle uppnå ett resultat, som vore .agnat att betjäna trafiken
och de bilägare, som äro placerade ut över vårt avlånga land. Det är gott
att finna eri liten bilverkstad här och där och få den hjälp som kan behövas
vid olika tillfällen. Därest man icke har förtroende för en verkstad, är det nog
så, att bilägaren själv söker komma i kontakt med någon större verkstad, som
då utför det arbete som önskas. Allt talar för att dessa små bilverkstäder, som
man skulle komma att taga livet av — om jag tillätes använda det uttrycket

108

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Motion angående lagstiftning om villkor för rätt att utföra bil- och därmed
jämförbara reparationer. (Forts.)

—- nied en sådan lagstiftning, i varje fall för närvarande fylla den uppgiften
att betjäna bilägarna under deras resor i hela vårt avlånga land.

Jag är också övertygad, att nian måste ha respekt för den besiktning som
försiggår av de olika motorfordonen. Det säges ju, att efter en större reparation
skall fordonet besiktigas. Även efter smärre reparationer skall en översyn
verkställas.

Örn man trots detta skulle kunna föra en statistik, som skulle påvisa, att så
och så många olyckor äro för handen, så tror jag icke, att man kan bevisa, att
det är felaktiga reparationer verkställda vid bilverkstäderna, som ha förorsakat
dessa olyckor. Snarare kanske man många gånger kan finna att det är vårdslösa
chaufförer, som fört bilarna vid olyckstillfällena. Det kan vara många
olika orsaker till att den ena eller andra detaljen på ett motorfordon spolieras
och därigenom olycksfall uppstå. Men därtill är väl i de flesta fall reparatören
oskyldig. Det är även ett känt faktum, att när det gäller material för framställning
av olika delar till bilar eller motorer leverera numera järnbruken eller
andra, som bedriva sådan tillverkning, stålkvaliteter, som äro särskilt avsedda
för biltillverkning eller för att användas till den ena eller andra detaljen.
De stå också till tjänst med broschyrer och material för att det hela skall
kunna behandlas på fackdugligt sätt.

Örn jag fattade motionären herr Fahlman rätt lät han oss taga del av någon
statistik. I denna statistik nämnde han bland annat gengasen. Jag tror ej att
man gör rätt i att blanda samman den frågan med kompetenskravet på bilreparationsarbetare,
därför att litet var av oss torde ha oss bekant, vilka stora problem
det varit för att kunna lösa just gengasfrågan. När gengasfrågan lösts
är det icke säkert, att man på det tekniska området hunnit med att borteliminera
alla svårigheter, utan olyckor ha givetvis uppstått i samband med inmonteringen.
Det är någonting som icke hade kunnat hjälpas, även om vi från krigets
början, när vi blevo hänvisade att taga detta bränsle i bruk, haft aldrig
så dugande tekniska ledare eller folk som fått certifikat på en viss utbildning.
Det hjälper överhuvud taget ingenting, därför att det hela har varit ett experiment.
Under tiden som man varit tvingad att använda gengasen och experimenten
givit utslag på den ena eller andra nackdelen, har man också från alla
sidor sökt förena sig för att kunna åstadkomma en förbättring. Jag tror, att
vi måste erkänna den framgång, som just på detta område har skett, och likaså
vara tacksamma för att vi lia haft denna tillgång.

När man sedan talar örn att man skulle kunna ernå förbättrade förhållanden
genom särskild yrkesutbildning, vill jag till detta säga, att för närvarande
finnes det olika kurser, dit mästare vid olika bilverkstäder skicka ned mannar,
som de taga ut bland de anställda som lia särskild håg och fallenhet för yrket.
Det kan gälla det bilelektriska, montaget på själva motorerna, montaget på
underredet eller montaget överhuvud taget på motorn eller bilen i dess helhet.
De få genomgå specialkurser och bli på det sättet kvalificerade i sitt yrke. Såvitt
jag har mig bekant från den följd av år som jag haft tillfälle att taga del av
förhållandena på detta område lia de blivit specialister och användas sedan av
mästarna just för de uppgifter som de lia utbildats för.

Man kan också i detta sammanhang påpeka att bilägaren själv, när han
kommer till en bilreparationsverkstad, nogsamt bevakar, att den man, som han
vet är utbildad för den och den detaljen, tar hand örn reparationen. Han tar
icke gärna emot någon annan för att utföra detta. Det kan bli så, att de som
färdas på vägarna och komma till okända reparatörer i viss mån råka ut för
sådana, som icke kunna utföra arbetet i dess helhet. Men när och var ha vi det
yrke, där vi icke begå små felaktigheter? Det är ingen yrkesman i vare sig det

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

109

Motion angående lagstiftning om villkor för rätt att utföra bil- och därmed

jämförbara reparationer. (Forts.)

ena eller andra yrket, som kan säga, att på grund av att han fått yrkesutbildning
och därtill kompetensbevis begår han intet fel. De människorna äro icke
födda ännu, som aldrig utföra ett arbete fel. Det är i vårt dagliga arbete som vi
lära vidare. Det gäller att man lär på det sättet att man har en mästare som
bevakar att arbetet blir som det skall vara. Jag tror icke, att man har anledning
till att klaga på yrkesutövarna inom bilreperationsbranschen.

Jag har därför, herr talman, intet annat yrkande än bifall till utskottets
hemställan.

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Gentemot herr Nilsson i Göteborg
vill jag säga, att en remiss av ärendet till 1944 års trafikförfattningssakkunniga
har utskottet på en man när icke ansett lämpligt.

Sedan nämnde herr Nilsson i Göteborg örn bilbeståndet före kriget och talade
om massor av vandrande likkistor eller vad det var för vackert uttryck
talaren använde. Det beror väl icke på reparatörerna utan på besiktningsmännen,
som slarvat, på trafikpolisen o. s. v. När det gäller tendensen måste väl
denna framstöt till slut sikta mot ett förbud för bilägarna själva att verkställa
reparationer. Det skulle ju bara bli godkända reparatörer, som finge
företaga sådana. Bilägarna skulle hotas med straff, om de utförde den minsta
reparation själva och icke ginge till dessa legaliserade reparatörer. Då är det
alltför långt gånget i frihetens stamort på jorden. Jag vidhåller mitt yrkande
örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Fahlman: Herr talman! Utskottets talesman har icke gjort sig underkunnig
örn, vilket verkligt farligt verktyg bilen är med den hastighet, som nu
råder i trafiken. Det är all anledning att hålla kontroll över att bilarna motsvara
kraven på säkerhet, icke minst i fråga om reparationer. Vi måste komma
ihåg, att det gäller människoliv. Vid sådana tillfällen får man iakttaga särskilt
noggranna föreskrifter och vara mer än vanligt omtänksam.

För att nu belysa nödvändigheten av att en bättre kompetens kommer tili
stånd vill jag påpeka vad Motormännens riksförbund anfört. Vid ett tillfälle
för ett flertal år sedan anordnade man organiserade bilbesiktningskontroller.
Dessa utrustades med kvalificerad personal och ändamålsenlig instrumentering.
De besökte alla större städer och samhällen. Denna verksamhet igångsattes
efter ingående undersökning beträffande de möjligheter till service, som stodo
bilägarna till buds vid bilverkstäderna. Den tekniska resetjänsten visade sig
fylla ett stort behov och utökades år efter år. De bilägare, som inställde sig
för att få sina bilar undersökta, tillhörde företrädesvis den kategori, som vid
upprepade verkstadsbesök icke kunnat få vissa defekter lokaliserade och avhjälpta.

Sedan frågades det beträffande statistiken. Jag vill då säga, att det ligger
så till, att det är oerhört stora svårigheter att när en bil blivit en skrothög
konstatera, örn denna kollision eller olycka förorsakats av att bilen varit dåligt
reparerad eller av andra omständigheter. Men under alla förhållanden finnes
en statistik, som säger, att 6,1 procent av alla olyckor ha varit orsakade av
bristfälliga bilreparationer.

Av herr Anderssons i Alfredshem yttrande styrktes jag ytterligare i min
uppfattning, örn nödvändigheten av att bilreparationerna underordnas bättre
sakkunnig ledning än för närvarande. Den sakkunskap, som herr Andersson var
talesman för, ligger troligtvis på metallområdet och säkerligen icke på det
område, som rör bilreparationer. Det vittnade icke hans uttalande om. Man
skall heller icke lita på, att en privatman, som kommer till en bilreparationsverkstad
för att reparera sin bil, skall tillse, att han får bilen ordentligt

Ilo

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Motion angående lagstiftning om villkor för rätt att utföra bil- och därmed
jämförbara reparationer. (Forts.)

reparerad. Jag behöver ju icke anlita annans sakkunskap, om jag själv äger
denna sakkunskap.

Framför allt är det nödvändigt att hålla i minnet, att det är människoliv
som vi skola söka rädda. Från den synpunkten finnas inga ansträngningar som
kunna vara förgäves. Även om vi skulle konstatera, att orsakerna till att det
uppstår bilfel vid bilreparationer icke äro så stora, äro de tillräckligt stora
för att vi skola söka förebygga dem.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på Bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Fahlman begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 5.

Motioner om Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 24, i anledning av väckta mo ny

lagstift- tioner om ny lagstiftning angående behörighet att utöva tandläkarkonsten.
ning angående

behörighet att Andra lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
uma tand- ^11 lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 192 i första kammaren av herr
.a .arkonsten. \y1sframi och nr 311 [ andra kammaren av herr Håstad m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning och förslag till ny lagstiftning
angående behörighet att utöva tandläkarkonsten.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Norman, Linder, Wistrand, Hagman, Andersson i Eskilstuna
.och Andersson i Gisselås, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av förevarande motioner måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att Kungl. Maj :t måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till nya bestämmelser angående behörighet att utöva tandläkarkonsten;

2) av herr Englund, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Andersson i Eskilstuna: Herr talman! Vid detta utlåtande äro fogade
ett par reservationer. Då jag har mitt namn under en av dem ber jag, trots
att det är sent, att få säga några ord.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

lil

Motioner om ny lagstiftning angående behörighet att utöva tandläkarlconsten.

(Forts.)

Motionärerna ha i sin motion hemställt, att riksdagen måtte hos Kungl.
Majit begära utredning angående behörighetsvillkor för tandläkarkonstens
utövande. De bestämmelser, som för närvarande gälla i detta avseende, ha
betecknats som föråldrade och otidsenliga och äro också utan tvekan i behov
av översyn. Med den utomordentligt stora betydelse, som tandvården har för
hela folkhälsan, är det av stor vikt, att de bestämmelser, som skola reglera
detta förhållande, äro klart och tydligt formulerade, och att de straffbestämmelser,
som gälla, äro effektiva. Så är nog icke fallet beträffande de nuvarande
bestämmelserna, såsom jag tidigare sade.

Vad det kan bero på, örn det är för att bestämmelserna äro för snäva eller
att straffbestämmelserna icke äro nog skarpa, skall jag icke uttala något
omdöme om, utan det får bli en eventuell utredning som får avgöra detta.

Det förekommer nog för närvarande ett kvacksalveri och en illegal utövning
av tandläkarkonsten i mycket stor utsträckning, jag skulle tro i mycket
större utsträckning än man i allmänhet föreställer sig. Det är enligt min mening
av stor betydelse, att en sådan här utredning kommer till stånd. Jag vill uttryckligen
betona, att reservanterna icke avsett att på något sätt utestänga
tandteknikerna från utövandet av sitt yrke på ett för tandvården gagnande
sätt. Befinnes det lämpligt, att deras befogenhet utökas må detta ske. Jag
skulle tro, att det icke vore så farligt, örn man utsträckte tandteknikernas
befogenhet i någon mån i detta avseende, och de böra. få utföra det arbete de
äro skickade till utan att ha något straffhot hängande över sig.

Utskottets majoritet har ställt sig avvisande till en sådan här utredning, som
reservanterna anse borde bli förutsättningslös. Man har som skäl anfört, att
ett utvidgande av folktandvården skulle medföra att det här spörsmålet
skulle bli mindre aktuellt. Jag vill då för min del säga, att det även för folktandvården
är av stor betydelse, att dessa frågor äro väl avvägda. Med den utveckling,
som folktandvården för närvarande har, skulle jag tro, att det kommer
att dröja mycket länge, innan den blir så utbyggd, att den kan utgöra
någon garanti för att det icke behöver vidtagas någon förändring i fråga om
tandläkarnas behörighetsvillkor.

Utskottet har också pekat på, att det inom medicinalstyrelsen för närvarande
pågår en utredning angående nya bestämmelser eller, rättare sagt
kanske, en utredning om behovet av det antal tandläkare, som äro behövliga
och örn undervisningen för dessa. Jag vill poängtera, att denna utredning
närmast gäller undervisningen och således icke kompetensvillkoren. Det är ju
också så att tandteknikerna icke ha något inflytande på den utredning, som
nu pågår. Jag tror det vore mycket klokt, örn dessa finge vara med om en
sådan här utredning.

Ja, detta är i korthet, herr talman, anledningen till att reservanterna ha
förordat en utredning beträffande denna fråga. Jag ber att få yrka bifall till
den av herr Norman m. fl. avgivna reservationen.

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Utskottets majoritet har medgivit
att bestämmelserna äro mycket knapphändiga och i stor utsträckning föråldrade.
Men utskottet har vägt de olika skälen emot varandra och har ansett,
att det ingripande, som motionärerna föreslå, icke vore lämpligt just nu. Utskottets
majoritet försvarar icke kvacksalveriet på detta område, men utskottet
menar, att man måste se saken realistiskt. Detta är en stor ekonomisk fråga,
både för tandläkarna, det förstå vi väl, och för allmänheten på grund av de
ganska högt uppdrivna anspråken på inkomster som tandläkarkåren över lag
har. Jag tror man kan säga — jag vill icke uttala mig illa örn denna aktade

112 Nr 15. Onsdagen den 11 april 1945 em.

Motioner om ny lagstiftning angående behörighet att utöva tandläkarkonsten.

(Forts.)

kår — att taxorna lia blivit sådana att vanligt folk icke orkar med ordentliga
tandreparationer, särskilt när det gäller proteser o. d. Det blir alldeles för
dyrbart. Därför har utskotts majoriteten velat stryka under att radikalmedlet
på den här punkten icke är att skärpa straffbestämmelserna gentemot tandteknikerna,
utan det är att se till att riksdagens beslut i fråga örn folktandvården
blir fullständigt genomförd. Ju intensivare så sker, ju mera ideal lösning får
man av detta spörsmål.

Man har i motionen påtalat det oriktiga i att tandteknikerna ge sig på munnar.
som icke äro sanerade. Mot detta har ingen i utskottet haft anledning
resa motstånd. Men det finnes en skara tandtekniker, tror jag mig veta, som
aldrig behandla en mun, som icke är sanerad. Det finnes en hel del gott folk
här i landet, som går till provinsialläkare och stadsläkare och får munnarna
sanerade, och taxorna för dessa läkare äro ju givna. Sedan går man till en kunnig
tandtekniker och får nya proteser och sin mun klar för en tredjedel av den
kostnad, som en tandläkare skulle betinga. Sådant förekommer i stor utsträckning
i landet. Jag vet icke, örn man skall gripa in för att ekonomiskt
skydda en kår på bekostnad av allmänhetens ekonomiska intressen. Det är ej
rätt och billigt. Utskottet har icke ansett sig kunna gå den vägen.

Nu ville herr Andersson i Eskilstuna ignorera, vad utskottet påpekat i de
sista raderna av utlåtandet, nämligen att det inom medicinalstyrelsen pågår
en utredning. Utskottet har förvissat sig örn, att en framstöt kommer under
årets lopp — jag har dock ingen garanti härför men den kommer utan tvivel,
och då tror jag med all visshet, att den kommer att ta sikte även på dessa
spörsmål, något som väl törhända kommer att påverka 1944 års sakkunniga
beträffande tandläkarutbildningen. Av dessa och många andra skäl — jag
skall ej upptaga tiden längre för kammarens ledamöter, som nog ej äro pigga
på att sitta här och höra på långa tal -— har utskottet icke ansett sig kunna
nu tillstyrka den föreliggande motionen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Eskilstuna: Herr talman! Herr Nilson i Eskilstuna anförde
att utskottsmajoriteten ansett, att det visserligen bör ske en utredning,
men att tiden för en utredning icke vore lämplig just nu. Han anförde emellertid
icke ett enda skäl för att motivera, varför tiden icke nu vore lämplig för
en utredning.

Sedan framhöll herr Nilson i Eskilstuna, att tandläkartaxorna äro höga
och att det därför blir dryga kostnader för allmänheten att gå till tandläkarna.
Ja, herr Nilson i Eskilstuna, då är det väl anledning att undersöka, huruvida
icke tandteknikerna möjligen skulle kunna få litet större befogenhet
än de nu ha just för att nedbringa allmänhetens kostnader i fråga om tandvård.

o Herr Håstad: Herr talman! Endast några få synpunkter, eftersom tiden är
så långt framskriden.

Utskottets ärade talesman ville göra gällande att denna motion skulle vara
inspirerad från visst håll. Den skulle ha till syfte, örn jag rätt förstod honom,
att slå vakt örn tandläkarkårens ekonomiska intressen. Jag måste bestrida
riktigheten av denna tolkning av de avsikter, som ligga bakom motionen. Motionen
är väckt i allmänhetens intresse. Det är allt. Vi ha ansett, att det måste
på lång sikt ligga just i allmänhetens intresse att den skyddas från att bli
behandlad av personer, som uppenbarligen sakna nödig kompetens för den
verksamhet varom här är fråga.

Nr 15.

113

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Motioner om ny la o stiftning angående behörighet att utöva tandläkarkonsten.

(Forts.)

Det är ostridigt att gällande bestämmelser dels äro föråldrade, dels ineffektiva.
Utskottets talesman ville här göra gällande, att utskottet skulle lia
understrukit dessa motionärernas synpunkter. Om man läser i det korta utlåtandet
har man dock väldigt svårt att hitta något direkt uttalande från utskottet
härom, annat än hänvisningen till medicinalstyrelsens väntade framställning.
Jag skall icke här citera motionen, fast jag antar att icke alla ha
läst den. Men där talas i alla fall örn att en och samma person dömts att böta,
år 1924 300 kronor, 1925 400 kronor, 1926 450 kronor, 1926 vid ett senare
tillfälle 500 kronor samt 1927, 1928, två gånger, 1929, 1930, 1931 och 1932
varje gång 500 kronor etc. Mot bakgrunden härav måste man verkligen konstatera,
att denna lagstiftning bör vara i behov av en skyndsam revision. Det
är också på många sätt påvisat — både av dem, som ha erfarenhet fran detta
område, och genom exemplet i motionen — att den behandling, som vederbörande
utsattes för av tandtekniker, kan leda till stor skada.

Nu sade herr Nilson i Eskilstuna, att det hela är en kostnadsfråga. Många
människor vända sig på grund av bristande medelstillgång icke till tandläkare
utan till tandtekniker. Även örn detta skulle leda till en riktig behandling,
innebär det dock en oriktig ordning. Men örn vederbörande icke blir riktigt
behandlad första gången, av tandteknikern, kan det komma surt efter
för honom. Vederbörande måste till sist gå till tandläkare, och behandlingen
kan då dra oerhörda merkostnader på grund av den första, felaktiga behandlingen.
Detta händer säkerligen inte så sällan.

Det har sagts i utskottet, att motionärerna undervärderat det arbete, som
tandteknikerna lia att utföra. Jag medger, att denna sida av problemet ej kommit
till uttryck i motionen. Men det skedde av den enkla anledningen, att vi
icke ansågo oss lia skäl att ge oss in på de uppgifter, som tandteknikerna ha
på ett viktigt fält i tandvården. För att undanröja alla missförstånd vill jag
dock uttryckligen förklara, att vi icke med denna framstöt velat ta ställning
till den arbetsfördelning inom tandvården, som på grund av nu vunna erfarenheter
kan göras mellan tandläkare och tandtekniker. Som herr Andersson
i Eskilstuna i två anföranden framhållit, är reservationen så avfattad att den
ger möjlighet för tandteknikerna att låta sina synpunkter direkt komma till
uttryck i utredningen, något som de annars ej lia garantier för, eftersom de
icke äro med i tandläkarutbildningskommittén.

Jag tror, att jag härmed i stort sett diskuterat alia de synpunkter, som
varit av betydelse för att ta ståndpunkt till denna fråga. Det här är ingen
politisk fråga, utan, som jag ännu en gång vili understryka, en framstöt som
gjorts i allmänhetens intresse. Det enda skäl som kvarstår är, som herr Nilson
i Eskilstuna anförde, att det möjligen nu ej skulle vara någon lämplig tidpunkt
att göra ett riksdagsuttalande. Kvar står dock, trots att denna fråga
varit aktuell inom medicinalstyrelsen ganska länge och varit aktuell i allmänna
diskussionen under ett 20-tal år, att ingenting hittills gjorts. Då finner
jag det vara ganska naturligt, att riksdagen, när nu frågan bragts på dess
bord, uttalar sin anslutning till önskvärdheten av att man äntligen kommer
fram till en revision av gällande, föråldrade, 80 ä 90 år gamla lagbestämmelser.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Jag gjorde icke något påstående
om att denna motion skulle vara inspirerad av intresse för tandläkarnas ekonomi.
Jag förstår motiven mycket väl. Jag hoppas, att herr Håstad uppmärksammade
detta.

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 15.

114 Nr 15. Onsdagen den 11 april 1945 em.

Motioner om ny lagstiftning angående behörighet att utöva tandläkarkonsten.

(Forts.)

Motionären påtalade här några olycksfall vid tandteknikernas behandling,
och det är nog riktigt, att sådana inträffat. Men jag hoppas motionären icke
vill bestrida, att det också sker ett eller annat olycksfall vid tandläkarnas
behandlingar. Jag hade en bekant, som höll på att förblöda efter en tandläkarbehandling.
Det var en ren lyckträff att patienten blev räddad. Hade det skett
hos en tandtekniker, hade denne åkt in, men nu hände det ju hos en tandläkare,
och då var det all right. Man får ej dra slutsatser sådana som motionären
gjorde. De äro ohållbara.

När utskottsmajoriteten ansett, att man icke nu vill göra en framstöt, har
det varit med tanke på, medicinalstyrelsens utredning. En av utskottets ledamöter
hade inhämtat vissa uppgifter, och majoriteten lät sig påverkas av dessa
och förmenade, att då en utredning nu skali komma, kommer kanske frågan
i bättre läge och i kanske mera auktoritativ form än örn en framställning
göres härifrån. Skulle medicinalstyrelsen icke gå på den linje, som motionärerna
föreslå, anse också vi, att hela problemet bör utredas — det skadar ju
e.j — och att frågan tas upp ett annat år.

Nu sade herr Håstad, att utskottet icke gjort det medgivande som jag påstått.
Men på s. 3 står, att »dessa bestämmelser äro såsom motionerna framhållit
mycket knapphändiga och trots vid flera tillfällen vidtagna ändringar
i stor utsträckning föråldrade». Jag tillät mig citera detta vid mitt första
anförande. Jag hoppas, att detta är ett erkännande så kraftigt och tydligt som
man kan önska från utskottsmajoritetens sida av motionärernas synpunkter
principiellt sett.

Herr Håstad erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag tycker icke, att det varit särskilt nödvändigt för utskottet att
understryka erkännandet att dessa bestämmelser äro föråldrade. Det ligger
ju i sakens natur, när lagreglerna äro 80 ä 90 år gamla och gälla en vetenskapsgren,
där framstegen under tiden varit så enorma som inom odontologien.
Det positiva i utskottets utlåtande är alltså inte mycket värt.

Vidare vill jag göra det erkännandet, att tandläkarna naturligtvis lika väl
som vanliga läkare kunna råka ut för afl olycksfall inträffa i praktiken. Men
ali sannolikhet talar för att det då endast rör sig örn en naturlig olycksfallsrisk.
Normalt måste tandläkaren vara mycket mera skickad än en tandtekniker
att utföra dessa arbeten. Tandläkarna äro för övrigt själva villiga att underkasta
sig strängare inspektion; de ha ju ingivit framställning därom till medicinalstyrelsen.
Men jag vill fråga herr Nilson i Eskilstuna: örn en vanlig
läkare misslyckas, skall då denna omständighet anföras som skäl för att tillåta
kvacksalveriet?

Herr Nilson i Eskilstuna, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Den frågan behövde inte herr Håstad framställa, ty han vet
mitt svar. Men man skall inte framhålla med sådan styrka olyckor som kunna
ske hos tandtekniker, det är att framställa saken oriktigt.

Innan jag slutar — jag hoppas slippa uttala mig mer i denna fråga — vill
jag påpeka, afl jag inte alls vill ha något kvacksalveri, men vad jag liksom
utskottsmajoriteten önskar är, att vi skola försöka förbilliga tandvården i
■stället för att införa straffbestämmelser för personer, som till vårt folks bästa
säkerligen gjort en betydande insats.

Vidare yttrade:

Herr Larsson i Östersund: Endast ett par ord, herr talman! Det har ganska
vackert framställts av herr Håstad, att det är i allmänhetens intresse denna

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

115

Motioner om ny lagstiftning angående behörighet att utöva tandläkarkonsten.

(Forts.)

framstöt gjorts. Och även om herr Andersson i Eskilstuna lockade med att
en sådan här utredning skulle ge rättvisa även åt teknikerna, måste jag säga,
att det allmänna intryck som majoriteten i andra lagutskottet fick av denna
motion var, att den var buren av stor omtanke örn tandläkarna.

När bestämmelserna äro drygt åttio år gamla och det för närvarande pågå
utredningar inom medicinalstyrelsen anse vi, att vi inte genom att bifalla denna
motion böra ytterligare accentuera den monopolställning, som tandläkarna ernått
genom att ett så litet antal blir utbildat varje år. Ur dessa synpunkter
tror jag det är klokast att riksdagen inte understryker att den för sin del gillar
någon monopolsträvan, som ju faktiskt ligger i linje med tandläkarnas hela
verksamhet och som exempelvis kommit till synes inte minst i deras hållning
till de av medicinalstyrelsen fastställda taxorna när det gällt vård av dem som
fått bidrag genom mödrahjälpsnämnderna.

Jag ber alltså, herr talman, att få ansluta mig till dem, som yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Åndersson i Malmö: Herr talman! Det var närmast ett yttrande av
herr Håstad som uppkallade mig. Han framhöll att han och hans medmotionärer
hade tänkt på samhället och dess bästa med denna, motion och inte i
första hand tänkt på tandläkarkårens intressen. Jag vill inte betvivla, att
herr Håstad har rätt i detta påstående, men han får verkligen ursäkta örn
man fick den uppfattningen när man läste motionen, att det var en motion
som ''avsåg att stödja en strävan från tandläkarnas sida till monopolisering
av hela denna verksamhet. Jag fick i alla fall den uppfattningen av motionen
— har jag tagit fel på den punkten är detta enbart glädjande.

En sak är ju riktig, vilket framhållits både i motionen och här under debatten,
nämligen att det behövs en gedignäxe utbildning både för tandläkarna
och tandteknikerna. När vi fått en klar grund för utbildningen är väl tiden
inne för en omläggning. Den skulle kunna vara inne redan nu för att ge teknikerna
en mera självständig ställning än de för närvarande ha, och det är
också vad de själva syfta till.

Det kail här vara svårt för kammaren att ta ståndpunkt till reservationen eller
utskottets förslag, ty reservationen är någonting helt annat, herr Håstad,
än motionen. Reservationen tar hänsyn till berättigade intressen ifrån tandteknikernas
sida, men den saken har såvitt jag kunnat förstå inte berörts i motionen.
Å ''andra sidan har jag resonerat så, att det är kanske inte riktigt
klokt att besluta en utredning med utgångspunkt från en motion sådan som
den här föreliggande, en motion med, i varje fall enligt min mening, den
innebörden, att tandläkarkåren skall få så att säga dominera hela fältet. Det är
detta som har bestämt mig för att rösta för utskottets förslag, men jag inser
som sagt mycket väl, att reservationen har sina givna fördelar.

Nu bär enligt vad jag hört första kammaren tagit utskottets förslag,
och det kommer antagligen också andra kammaren att göra, men jag vill i
alla fall även för min del be att få yrka bifall till detsamma.

Herr Håstad: Herr talman! Endast ytterligare ett par ord.

Det är alldeles riktigt vad som här sagts, att denna motion såtillvida är
något ensidigt avfattad som den uteslutande tar sikte på den straffrättsliga
sidan av saken. Det är intet skäl att fördölja, att det var framför allt detta
problem vi hade i åtanke. Det är för övrigt det vanliga, att motionärer angripa
delproblem. Men vi ha aldrig tagit ståndpunkt till den andra frågan,
örn fördelningen av uppgifterna mellan tandläkarna och tandteknikerna. Att

116 Ar 15. Onsdagen den 11 april 1945 em.

Motioner om ny lagstiftning angående behörighet att utöva tandläkarkonsten.

(Forts.)

vi emellertid på den punkten inte envist hålla på det nuvarande systemet ha
vi visat genom att vi anslutit oss till den reservation, som avgivits, där problemet
på detta sätt utvidgats.

Jag vill än en gång på det bestämdaste reagera emot ätt vi här skulle
syfta till att bevara ett monopol för en viss kår. Vi ha inom högerpartiet på
allt sätt velat vara med örn att bygga ut folktandvården och öka möjligheterna,
att komma in på tandläkarinstitutet, ge bättre utbildningsmöjligheter,
o. s. v. Men detta rör andra problem, och till deras lösning vilja vi i samma
utsträckning som övriga ledamöter lämna vår medverkan i sammanhang
med dessa frågors behandling. Brott mot behörighetslagen är en alldeles speciell
fråga,. Kvar står i alla fall som ett intryck av den behandling denna
fråga fått, att andra lagutskottet tills vidare faktiskt har sanktionerat det
nuvarande onöjaktiga tillståndet.

Herr Andersson i Eskilstuna: Jag skall inte försöka rannsaka vad motionärerna
ha tänkt i detta fall när de skrevo sin motion, men jag har ingen anledning
betvivla vad herr Håstad här deklarerat. Jag vill understryka, vilket också
herr Andersson i Malmö gjorde, att det ju nu inte är motionen, som kammaren
skall ta, ställning till, utan den reservation som föreligger. Enligt min
mening tar den hänsyn till alla de intressen, som kunna vara berättigade i detta
fall. Örn kammaren skulle ta reservationen, blir det den som blir rättesnöret,
då riksdagen skall skriva till Kungl. Maj:t.

Herr Larsson i Östersund: Det fanns ju ingenting annat att döma efter, då
vi behandlade detta i utskottet, än vad som skrivits i motionen, och herr Håstad
har erkänt, att den endast tar hänsyn till ett intresse. Vilka andra intentioner
som herr Håstad och övriga motionärer hade kunde vi inte veta,
och lika litet kunde vi veta vilka lärdomar som motionärerna drogo av de
synpunkter, som framkommo i utskottet angående teknikernas värde i detta
fall. Vi hade som sagt inte något annat att döma efter än vad som skrivits,
och sedan hjälper det ju inte att protestera emot det som herr Håstad själv
har undertecknat.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den av herr Korman m. fl. avgivna reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Andersson i
Eskilstuna begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herr Norman m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sin platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Rösträkning begärdes likväl av herr Andersson i Eskilstuna,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 92

117

Onsdagen den 11 april 1945 em. Nr 15.

Motioner om ny lagstif tning angående behörighet att utöva tandläkarkonsten.

(Forts.)

ja och 75 nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 6.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 25, i anledning av dels Kungl.'' Utsträckt tillMaj
:ts proposition med förslag till lag angående utsträckt tillämpning av lagen
den 15 december 1939 (nr 856) örn utbetalande av krigsriskersättning till betaiande av
sjömän, dels ock en i ämnet väckt motion. krigsnsk Genom

en den 23 februari 1945 dagtecknad proposition, nr 92, vilken hän- eraa^^J%
visats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade. Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag
angående utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr 856) örn
utbetalande av krigsriskersättning till sjömän.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma inom andra kammaren väckt motion,^ nr 485, av herr
Dahlgren m. fl., vari hemställts, att propositionen måtte avslås.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte bifalla propositionen nr 92; samt

B. att motionen 11:485 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Dahlgren: Herr talman! Lagen om utbetalande av krigsriskersättning
karakteriserades redan då den genomfördes av motståndare till densamma som
en''reaktionär lag. Det finns i dag ingen som helst anledning att frångå denna
uppfattning. Lagen tillkom under de första krigsmånaderna, och man kan
inte få någon annan uppfattning än att den förvirring, som var allmän under
dessa första krigsdagar, även rådde här i riksdagen, speciellt när man observerar,
att även de som representerade arbetarna hjälpte till att införa denna
lag mot den grupp i samhället, som mest av alla bidrog till den svenska folkförsörjningen.

Trots sjöfolksförbundets protester kunde den folkvalda församlingen kora
sig själv till förmyndare över denna arbetargrupp. De motiveringar som anfördeis
vöro ohållbara. »Det glada livet» man talade örn och som man skulle
bekämpa och som kammarledamöterna säkerligen endast hade sett på revyer
och biografer eller läst örn, men som i verkligheten knappast existerat annat
än i enstaka fall, togs som intäkt för denna lagstiftning. Man sade, att man
skulle hjälpa de svaga naturerna, som man kallade dem, från att hamna i
spekulativa händer. Man skulle också hjälpa det ordentliga sjöfolket att få en
besparing. När man i dag läser utskottets utlåtande över den motion vi avlämnat
är det inte utan att det verkar, som örn utskottet skrivit sitt utlåtande
mer av gammal vana än med omtanke örn sjöfolket och med tanke pa den
motivering, som framförts i den motion vi väckt. Utskottet säger bland annat:

»Med den utformning tillämpningsföreskrifterna — efter verkställda uppmjukningar
— numera ha, torde lagstiftningen icke förorsaka sjömännen några
olägenheter.»

Vad uppmjukningarna beträffar kunna väl dessa inte vara annat än ett
tydligt bevis för att lagen redan från början var ett stort misstag. Den reträtt

118 Nr 15. Onsdagen den 11 april 1945 em.

Utsträckt tillämpning av lagen örn utbetalande av krigsriskersättning till
sjömän. (Forts.)

lagstiftarna undan för undan fått göra vid flera tillfällen bevisar detta,
och man Rycker därför, att tiden nu skulle vara inne för att avveckla denna
lag. I fråga om de olägenheter, som man säger att sjömännen inte skulle ha
förorsakats, är det ganska bekant, i varje fall bland sjöfolk, att lagstiftningen
resulterat i att sjöfolket hamnat i ockrarhänder, och det var ju det man
med lagens hjälp skulle förhindra. Nu har sjöfolket tack vare denna lagstiftning,
om de mönstra av i en hamn, ingen möjlighet att få ut sina pengar,
och det betyder, att dessa ockrare kunna hålla sig framme. De lämna pengar
till sjömännen, få fullmakt och betinga sig mycket dryga ockrarräntor. Det
är inte obekant, att det även här i Stockholm har förekommit att t. o. m. firmor
spekulerat pa detta sätt. Det har även berättats, att man lämnat pengar mot
fullmakt till sjöfolk som inte ens haft båt. Då man kan utnyttja lagen på så
sätt betyder det, att sjöfolket kommit i en sämre ställning än förut. På grund
av detta hänsynslösa profiterande på sjömännen kan man gott säga, att lagen
haft en verkan motsatt den åsyftade.

I vad det gäller att hjälpa det ordentliga sjöfolket, som man när lagen genomfördes
säde att man ville, har man i propositionen en uppställning, som
skall visa vilket värde denna tvångsbesparing haft. Till dessa siffror vill
jag erinra örn att sjöfolket före krigsutbrottet gjorde frivilliga besparingar.
Man började 1929 och hade redan första året något över 100 000 kr. insatta.
Örn man studerar statens offentliga utredning ser man, att från 1929 och fram
till 1938, sista året före kriget, var tendensen, herr talman, likadan som nu
efter detta tvångssparande. Sjöfolket har ökat på summan undan för undan,
och på de nio, tio åren fram till krigsutbrottet kom man upp till över 900 000
kr., d. v. s. nära en miljon.

Nu later detta inte sa mycket i förhållande till de 21 miljoner kronor som
man åberopar i dag, men då skall man ta hänsyn till att denna miljon, som
man kunde sätta in på frivillig väg, insattes trots de låga, för att inte säga
usla löner sjöfolket hade vid den tiden och fortfarande har. Att beloppet nu
kan ha blivit så stort är givetvis beroende på den krigsriskersättning som
sjöfolket har. Därtill kommer, vilket också är obestridligt, att den summa som
i dag'' anföres i propositionen är så hög beror på det faktum, att folket
utanför spärren inte haft möjligheter att lyfta sina pengar på samma sätt som
tidigare, och det bestrider man inte heller i statens offentliga utredning.

Jag har med detta velat erinra örn att sjöfolket självt frivilligt kunde spara
pengar och också gjorde det på ett bra sätt, trots sina dåliga löner, och de
borde också kunna uppmuntras att fortsätta med detta. Nu lägger man tvång
i denna fråga, och följaktligen har detta vållat en mycket stor olust, som
tagit sig uttryck på många olika sätt.

När en svensk sjöman utför sin gärning sätter han som vi alla veta sitt liv
som insats, och då kan han ju inte annat än anse, att han skall ha rätt att
fordra att själv fa bestämma örn sina inkomster liksom andra medborgare, speciellt
örn man tänker pa att da han utför sitt arbete tillsamman med utländska
sjömän på svenska fartyg ha ju dessa utlänningar sin krigsriskersättning ograverad,
medan han icke får detta. Det resulterar uti att den svenska sjömannen
ser något rent kränkande i denna förmyndarlag, som sjöfolket också kallar
densamma, överallt där sjöfolk träffas till sina möten och diskuterar sina intressefrågor
kommer denna fråga fram. Det berättas mig från det ena sjöfolksmötet
efter det andra, att oavsett vad man har att behandla så är denna fråga
den dominerande. Sjöfolket kan faktiskt inte behandla en enda fråga utan att
komma in på denna, som är det väsentliga, och sjöfolkets ovilja mot denna lagstiftning
finns det tydliga belägg för.

Nr 15.

119

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Utsträckt tillämpning av lagen om utbetalande av krigsrisker sättning till

sjömän. (Forts.)

Det kan ju vara lätt att sitta här i riksdagen och besluta om saken och förlänga
lagen på ytterligare ett år, men jag misstänker att det skulle. kännas
svårt, för -att intet säga obehagligt, örn ledamöterna hade varit i något intimare
kontakt med sjöfolket och fått höra vad de lia för uppfattning om lagen. Det
hårda arbete sjöfolket utför kräver en man, i synnerhet i nuvarande situation,
det förnekar nog ingen heller, men när man är ense om att det är verkliga män
som utföra detta arbete, borde de också behandlas som män, d. v. s. åtminstone
vara befriade från förmynderskap.

Jag skulle innan jag slutar vilja ställa en fråga till utskottet, en fråga som
jag själv har personligt intresse av. Jag skulle vilja veta, huruvida sjöfolksförbundet
varit i kontakt med utskottet och framfört sin uppfattning härvidlag,
eller örn utskottet på något sätt stått i kontakt med sjöfolksförbundet och
dess medlemmar.

Herr talman! Med detta ber jag få yrka bifall till motionen nr 485 i andra
kammaren.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen Övertagit ledningen
av förhandlingarna.

Fröken Andersson: Herr talman! Jag kan ur vissa synpunkter förstå dem
som reagera mot förmyndartvång. Jag minns väl när andra särskilda utskottet
behandlade denna fråga på hösten 1939 då lagen kom till. När jag gick till
utskottets sammanträde, hade jag nästan bestämt mig för att gå emot denna
propos. I utskottet fingo vi emellertid reda på, att parterna det här gällde
stodo bakom förslaget i fråga. Representanter — särskilt från sjömansfolket —
framförde med stöd av sina erfarenheter sina synpunkter på denna fråga, och
detta gjorde att jag, och flera med mig för resten, blevo helt omvända till förmån
för denna lag. Vid lagens tillkomst stodo alltså parterna bakom densamma.
Det var huvudsakligen sociala skäl som motiverade lagens tillkomst, dels för
sjömännens egen skull och dels och framför allt för de hemmavarandes säkerhet.
. .

Nu säger man här, att sjömännen på grund av denna ersättning raka i ockrarhänder.
Jag tror, att detta är ett teoretiskt resonemang, som inte har någon
relevans i verkligheten, i alla händelser inte för närvarande. De summor
vederbörande erhålla — jag antar, att nästa talare kommer att närmare gå in
på den frågan — räcka nämligen fuller väl, och detta bestrides heller inte^ från
de ansvarskännande på sjömanshåll. Jag skulle vilja formulera saken sa, att
de som inte behöva lagen, de ha intet ont av den. De taga heller icke ut dessa
stora summor. De som behöva lagen äro sådana som raka ut för att bli av med
sina pengar.

Nu kan man kanske tycka att det är underligt, att ett. »fruntimmer» star
upp och yttrar sig om sjömännens förhållanden. Jag har visserligen inte själv
varit på sjön, men jag har flera släktingar, som ha erfarenheter på detta^ område,
och på den vägen har även jag blivit rätt mycket insatt i dessa frågor,
och därför vågar jag yttra mig med ganska stor säkerhet. Jag tycker,, och
jag har hört det på flera håll, att det teoretiskt sett ligger något obehagligt i
att en speciell yrkeskategori på detta sätt skall ställas under förmynderskap.
Men, säger man, lagen har icke förty i praktiken verkat till favör för sjömännen
och deras familjer.

Jag vill tillägga, att lagen från början var ganska sträng. Men det var ju år
1939, då en hel del lagar kommo till i, jag höll nästan på att säga panik. Det
var kanske inte så underligt, att man inte kunde övertänka saken så noga då.

120 Nr 15. Onsdagen den 11 april 1945 em.

Utsträckt tillämpning av lagen om utbetalande av krigsriskersättning till
sjömän. (Forts.)

Sedan tiar emellertid lagens tillämpning förändrats på ett sådant sätt, att
man inte med något fog kan säga, att den är någon tvångströja, som satts på
vederbörande. Såvitt jag minns rätt, begärde andra lagutskottet också för inte
länge sedan, att Kungl. Maj :t skulle taga frågan under övervägande. Eftersom
jag ser herr statsrådet här, kanske vi kunna få vidare upplysningar härom.

Sedan påpekades de stora summor på över 20 miljoner kronor det här gäller.
Nu sade den föregående ärade talaren, att dessa stora summor bero på att
vederbörande inte på samma sätt som tidigare kunna få ut betalningen när
de äro utanför spärren. Såvitt jag är rätt underrättad är emellertid denna
upplysning fullständigt felaktig, eftersom möjligheter härtill numera finnas.
I alla händelser ligger det ju så till, herr talman, att denna lag inom. som vi
hoppas, em snar framtid kommer att avskaffas. Jag tror dock, att det vore
fullkomligt felaktigt att avskaffa den just nu, och därför yrkar jag helt kort
bifall till utskottets hemställan.

_Herr Lindberg: Jag har så mångå gånger uppträtt i diskussionen i denna
fråga, att det torde vara överflödigt att göra alltför många upprepningar.
Dessutom har det i den kungl, propositionen angivits, att om förhållandena
snart komma att ändras så, kommer man också att ta under övervägande ett
slopande av själva lagen som sådan. Allesammans, både här och utanför kamrarna.
äro vi av den uppfattningen, att det pågående kriget ganska snart
skall vara slut,. och därmed är också frågan örn sjömännens insättande av
krigsriskersättningen ur världen. Men det är inte endast denna fråga som då
bringas urvärlden, utan även de inkomster, isom sjömännen haft av krigsrisken,
äro då borta. Jag vet inte, hur de talare som nu uppträtt flera gånger här
som opponenter mot denna lag skola uppfatta en sådan situation.

Jag har vid något tillfälle tidigare sagt. jag tror det var då denna lag infördes,
att jag för min personliga del var för denna lags tillkomst, därför att
jag inte ville vara med örn att de olyckor, som drabbade våra sjömän efter förra
världskriget, åter skola drabba dem efter detta krigs slut. Jag ber örn ursäkt,
herr talman, för några upprepningar. Efter förra världskrigets slut upphörde
inte endast krigsriskersättningen ganska omedelbart efter vapenstilleståndet,
utan kraftiga lönereduceringar ägde även rum på detta område. Detta
utgjorde en verklig katastrof för sjömännen. Nu vill man inte lyssna till något,
tal om vad som då inträffade och som drabbade denna kår, vilken hade
varit värd ett bättre öde efter det förra kriget än den fick. Det var således inte
nog med a.tt man miste krigsriskersättningen, utan man gick även miste örn
rätt mycket av sina kontanta löner. Därtill kommer, att de skatter, som man
hade dragit pa sig pa grund av de höga inkomsterna, ganska samvetsgrant indrevos,
med resultat att massor av sjömän icke kunde stanna ombord på fartygen
någon längre tid. Flera år efter förra världskrigets slut försökte man
komma ifrån fartygen sa fort som möjligt, för att inte skatteuppbördsman nen
skulle, finna dem och för att man skulle slippa segla utan lön under ganska
lång tid. Det inträffade sådana situationer, latt när avmönstringar skedde vid
Stockholms sjömanshus tog man ifrån besättningsmännen hela deras tillgodohavande
som de hade. Jag hade trott, att man skulle taga någon lärdom av erfarenheterna
fran förra världskriget. Det är inte nog med att sjömännen själva
icke tagit någon lärdom av dessa förhållanden, utan man har direkt uppmuntrat
dem att ignorera dessa erfarenheter. Jag måste säga, att jag bävar för den
dag., när detta^ världskrig är slut och de stora inkomsterna försvinna. Örn man
då inte har några reserver att falla tillbaka på går det illa. Dess bättre är
det så att en stor del, och jag skulle tro den största delen av den skötsamma

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

121

Utsträckt tillämpning av lagen örn utbetalande av lerig srisker sättning till

sjömän. (Forts.)

gruppen bland sjömännen, verkligen Ilar sådana reserver, och att dessa sjömän
skola kunna, örn inte precis draga sig helskinnade ur slutuppgörelsen så i
alla fall i huvudsak kunna klara sig bättre än vad de gjorde efter det förra
världskrigets slut.

Sådana argument som jag nu anfört vet jag att nian inte tar några som helst
hänsyn till på många håll. Att de unga sjömännen skulle göra det, det är, jag
höll på att säga, nästan orimligt att begära. De ha nämligen ingen erfarenhet
av vad som varit tidigare. Nu förstår jag, att man kommer att invända mot
det resonemanget, att man här skulle göra någon skattereform för att slippa
ifrån äventyrligheterna från förra världskriget. Jag kan på den punkten freda
mitt samvete ganska väl, ty jag har varit ute i mycket god tid för att få en
ordentlig skattereform genomförd för det svenska sjöfolkets vidkommande.
Detta har emellertid inte lyckats. Man håller för närvarande på med undersökningar
— och jag vet inte hur länge man hållit på med det — för att utreda,
örn inte skatten skall kunna tagas ut vid källan. Jag vet inte vad kommittén
har att diskutera i dessa frågor, men så mycket har jag hört sägas — icke ifrån
kommitterade utan från andra skattekloka personer — att någon avskrivning
av skatter har man inte reflekterat på när nu reformen skall genomföras. Avskriver
man emellertid inte då något års skatter, blir resultatet endast det, att
människorna som skola beskattas vid källan måste betala dubbel skatt det
året reformen genomföres och kanske ett år därutöver. Skulle detta ske, är sjöfolket
kvar i samma olyckliga omständigheter som tidigare.

Här har genomförts en reform på det skattetekniska området, som består i
att hälften av den krigsriskersättning, som ligger under 10 000 kronor, är
skattefri. Det är en värdefull hjälp. Örn kriget hade slutat förra året, så hade
den hjälpen varit ännu värdefullare än vad den kan bli, örn kriget slutar innevarande
år eller i början av nästa år.

Jag har också anfört ett argument, som herr Dahlgren åberopade i sitt anförande
och som han även åberopat i sin motion. Det är fåtalet som har missskött
sig, säges det. Ja, det är naturligtvis ett fatal, men det är ett fåtal som
syns bättre än flertalet, och den som vill studera den frågan ordentligt och objektivt
skall finna, att detta fåtal i alla fall är så stort, att det är till skada
och men för hela den svenska sjömanskåren och i all synnerhet för den ordentliga
delen av denna kår, trots att denna del är störst. Motviljan mot denna lag
bottnar ytterst i skattefrågan. Man har för sig på en hel del håll, att örn man
bara kan få ut hela krigsriskersättningen ombord, så skall man också slippa
ifrån skattemyndigheterna, så att de inte kunna taga ut den skatt man res tårar
för. Detta måste vara en fullkomlig felsyn på hela detta problem, ty skattemyndigheterna
kunna taga sin del från rederierna lika väl som från postsparbanken.
Rederierna bli ålagda att hålla inne precis det belopp av krigsriskersättningen,
som skattemyndighetern vilja ha. Detta kan man göra så
mycket lättare som krigsriskersättningen inte är att jämföra med lön. Det bär
varit angeläget redan från början när denna ersättning kom till, att den icke
skulle betraktas såsom löneinkomst. Den får enligt avtal heller icke räknas som
sådan. Men det hjälper inte; man betraktar den ofta som lön i alla fall, ibland
även som ersättning flir de risker man lisper ute på världshaven, precis som
det passar. Det måste emellertid vara antingen det ena eller det andra. Jag
för min del har inte velat betrakta krigsriskersättningen som löneinkomst.

Det är vidare också på det sättet — och det tror jag man i allmänhet börjat
vänja sig vid — att det kommer att bli svårt för dem som vid sina trader haft
en krigsriskersättning på ca 700 kr. i månaden att gå tillbaka till den normala
lönen efter krigets slut. Vi veta emellertid redan nu, att det inte blir någon

122 Nr 15. Onsdagen den 11 april 1945 em.

Utsträckt tillämpning av lagen om utbetalande av krigsrisk er sättning till
sjömän. (Forts.)

lätt sak att ordna efterkrigsavtal, som skall kunna ersätta de förlorade höga
inkomsterna. Vi lia nu hållit på att förhandla sedan slutet av december förra
året, och vi stå i dag på nästan precis samma ståndpunkt som vi gjorde den
sista december 1944. Förhandlingarna lia icke gått framåt någonting ännu.
Det är således inte så särdeles ljusa förhoppningar man har att knyta till förhandlingarna
om ett efterkrigsavtal. Däremot ha vi ju fått tämligen klara besked
örn att krigsriskersättningen måste sänkas, inte bara på Östersjön utan
också i de med minor späckade farvattnen ute i Nordsjön och de farvatten som
ligga i närheten av de japanska öarna och Kina samt andra farliga områden i
Stilla havet.

Det är således alldeles tydligt, att så snart tendenserna till en fredsuppgörelse
börja visa sig kommer man också att sörja för att krigsriskersättningarna
komma att försvinna. Det är bara att hoppas, att man på den punkten skall
lyckas få ett sådant avlöningsavtal, att icke hela krigsriskersättningen går all
världens väg på en gång, utan att man kan få fram något slags glidande skala
som gör, att inte en alltför katastrofartad olycka drabbar hela sjömanskåren,
både befäl och manskap.

Jag skall, herr talman, inte fördjupa mig mera i denna fråga. Jag tror, att
tillräcklig trygghet ligger i det förslag, som är avgivet av Kungl. Majit och
där det också är angivet, att denna fråga skall tagas under omprövning så
snart sådana ändrade förhållanden inträda, som motivera en översyn av densamma.
Jag skulle tro, att denna lag icke kommer att Ira så stor betydelse
efter den 1 juli 1945. Den har säkerligen betydelse endast under en kort lid
framåt.

Herr Dahlgren: Jag sade redan förra gången jag hade ordet, att denna lagstiftning
icke hade sjöfolket eller dess representanter bakom sig. Sjöfolksförbundet
eller i varje fall förbundets styrelse var motståndare till lagen, och
de som från sjöfolket biträdde lagstiftningen representerade således ej sjöfolksförbundets
uppfattning. Det är ett ofrånkomligt faktum, som man inte
skall kunna bestrida.

Sedan var det fråga örn dessa ockrare, som verkligen kunna utnyttja lagen
och tyvärr även göra det. Man kan nu visserligen anföra, att det är svaga
naturer, som anlita ockrare, men det är ju dem som lagen velat skydda men
inte kunnat skydda. Lagen skulle inte vara någon tvångströja, sade fröken
Andersson. Varför har man den då, örn det inte skall vara tvång över det
hela? Herr Lindberg säger å andra sidan, att man måste ha den för att sjöfolket
inte skall komma undan att betala sin skatter o. s. v.

Jag har inte sagt här, att de som lågo utanför spärren icke kunde få ut
sina pengar, utan jag sade ifrån — och detta stödes också av statens offentliga
utredningar — att den största delen av dessa pengar tillhör dem, som
ligga utanför spärren. De kunna få ut dem enligt lagen, men på vilket sätt?
Det är detta som gör, att lagen verkligen är en tvångströja, när en svensk
sjöman efter en kanske lång och svår resa skall i främmande hamn behöva
anlita en konsul eller en präst för att skaffa sig kläder, mat och husrum eller
vad det överhuvud taget gäller. Det är väl inte något frivilligt, utan det är
väl det största tvång över sjöfolket som man tänka sig.

Jag vill säga för min del, att jag är heller ingen sjöman, men jag har genom
mitt arbete trampat däck i 25, 26 år och varit i intim kontakt med sjöfolket
och levat hela mitt liv i Sveriges största sjöstad men aldrig någonsin
sett det där glada sjömanslivet. Jag har dock levat under hela förra världskriget
och var inte så liten då heller, men jag har aldrig sett vare sig svenska

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

123

Utsträckt tillämpning av lagen om utbetalande av krig srisker sättning till

sjömän. (Forts.)

eller utländska sjömän förgå sig mer än andra. Däremot har jag sett andra
kategorier av medborgare bära sig synnerligen illa åt. Jag tror det är många,
som det med större fog skulle behöva sättas tvångströja på, speciellt här i
Stockholm, örn man kunde göra det. Men nu har man utnyttjat detta för att
komma åt en arbetargrupp, som gjort så stora insatser, och det är detta jag
vänder mig emot, och det lia även andra gjort. Det går inte att säga, att
lagen är obehaglig, och att man egentligen inte tycker örn den, när man ändå
vill behålla den. Det är bara en förevändning för att komma ifrån en obehaglig
sak.

Sedan skulle jag till herr Lindberg vilja säga, när han svarar att denna
lagstiftning snart kommer att vara slut, och med det syftar han på att kriget
snart är slut: det styrker mig mera i min uppfattning örn att herr Lindberg
inte företräder sjöfolket på ett riktigt sätt, ty ingen kan väl för ett ögonblick
inbilla sig, att sjöfolket tänker avstå från krigsriskersättning bara därför
att parterna slutit fred. Det är inte fred på haven därför att kriget är slut.
Minorna tänka inte krypa hem till sina respektive utgångspunkter. De ligga
kvar tills de fiskats upp, och krigsrisken kommer säkerligen att bestå långt
efter kriget, hur länge kan ingen säga, men med tanke på det intensiva sjökriget
kunna vi räkna med ganska lång för att inte säga avsevärd tid. Jag
är övertygad örn att sjöfolket inte då kommer att avstå från krigsriskersättning,
och följaktligen kommer inte lagen att upphävas utan att bestå.

Sedan vill jag säga beträffande talet örn hur det var under förra världskriget
och farhågorna för att det skall upprepas, att vi få väl i alla fall vara
ense örn att det inte bara bland sjöfolket utan bland alla andra har gått en
smula framåt sedan förra världskriget. Upplysningen har blivit större, och
jag skulle tro, att även sjöfolket har gått framåt på den vägen och inte ställt
sig vid sidan av det övriga folket. Jag tror, som jag förut sade, att sjöfolket
som kategori betraktat inte är sämre än andra yrkesarbetargrupper, även örn
de efter en lång och svår resa vid vissa tillfällen ta sig ett kalas, det kanske
herr Lindberg känner till. Jag vet inte hur det var på hans tid. Jag har bara
erfarenhet från Göteborg, och där har jag inte sett exempel på sjöfolk som
misskött sig mer än andra.

Jag vill bara säga till slut, att jag hade hoppats få svar från utskottet på
min fråga, huruvida förbindelse funnits med sjöfolkets organisationer, men
detta, som varit av intresse, har jag inte fått svar på.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock pä
avslag å utskottets hemställan samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 7.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 26, i anledning av dels väckt
motion angående förstärkning av förhandlingsrätten för stats- och kommunalanställda
tjänstemän, dels ock väckt motion örn viss ändring i lagen om förhandlingsrätt
för kommunala tjänstemän.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Fagerholm: Herr talman! Sedan jag den 20 januari avgav motionen om
förstärkning av de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt, har i så måtto
en förändring av läget inträtt som socialstyrelsen den 8 februari har hos Kungl.

Motioner angående
förhandlingsrätten
för
stats- och
kommunalanställda

tjänstemän.

124 Nr 15. Onsdagen den 11 april 1945 em.

Motioner angående förhandlingsrätten för stats- och kommunalanställda tjänstemän.
(Forts.)

Maj :t begärt utredning i detta avseende. Med anledning av detta bar utskottet
icke funnit skäl att tillstyrka motionen. I stället har det emellertid mycket
positivt uttalat sig för det syfte, som följer av motionen.

Man kan nog utgå från, såvitt jag kan förstå, att om icke denna socialstyrelsens
skrivelse hade kommit, skulle en skrivelse från riksdagen ha föreslagits.
Det är också med stor tillfredsställelse jag ser. att utskottet tydligen går
in för att brjJa med den gamla och numera uppenbarligen förlegade uppfattningen,
att på förhållandet mellan staten och kommunerna å ena sidan och
tjänstemännen å den andra måste man lägga den synpunkten, att de förra stå i
ett höghetsförhållande till de senare. Man har alltså i utskottet varit inne på
mera moderna linjer. Jag utgår ifrån att efter det uttalande, som utskottet
gjort i denna fråga, och efter den skrivelse, som socialstyrelsen har riktat till
Kungl. Maj :t, bör det vara klart, att denna viktiga fråga bör finna sin lösning
efter mera moderna principer.

Med hänsyn till det nuvarande läget har jag icke anledning att framställa något
yrkande i saken.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Socialstyrelsen har karakteriserat
det läge, som tjänstemännen befinna sig i, på ett riktigt sätt, när styrelsen anför
följande: »Den begränsade förhandlingsrätt, som tillkommer tjänstemän med
ämbetsmannaansvar, torde i stort sett överensstämma med den rätt, som före
arbetarklassens genombrott tillkom arbetstagare överhuvud taget.»

Tjänstemännen befinna sig alltså i fråga örn den mest elementära av alla demokratiska
rättigheter, nämligen i fråga örn medbestämmanderätt vid försäljning
av arbetskraft och vid bestämmande av arbetsförhållanden, ett halvt sekel
på efterkälken i utvecklingen. Till tjänstemännen höra ju ändå stora grupper,
som i fråga örn sina ekonomiska förhållanden inte kunna jämställas med andra
grupper än vanliga ar betsinkomsttagare. Det kanske kan låta märkligt men
det är ändå så, att jag hade egentligen hoppats, att utskottet skulle kommit att
påvisa, att min motion inte skulle behöva bifallas för att man skulle kunna
nå syftet med densamma. Det förhåller sig nämligen så, att Stockholms stadsfullmäktige
ha uttalat, att lagen om förhandlingsrätt för de komumnala tjänstemännen
inte ger stadsfullmäktige rätt att bevilja stadens underhandlare fullmakt
att ens sluta preliminära avtal. Är det påståendet riktigt, då måste förhandlingsförfarandet
med de kommunala tjänstemännen vara av sådan art, att
de tjänstemän som påstå, att det hela är komedi, ha rätt. Ty är det påståendet
riktigt, då inskränker sig den s. k. förhandlingsrätten till att tjänstemännen
ha rätt att till ombud för sin arbetsgivare framföra sina önskemål, men sedan
ha de att avlägsna sig från förhandlingsrummet utan att motpartens förhandlare
ens äro skyldiga att ange sitt eget ställningstagande till frågan och ännu
mindre ha skyldighet att ange, vad de komma att företräda för uppfattning
inför sina uppdragsgivare. Jag vore synnerligen tacksam om någon från utskottet
ville upplysa örn. huruvida man har sakbehandlat min motion så pass mycket,
att man har diskuterat detta spörsmål i utskottet, och i så fall till vilket
resultat man kommit. Jag har nämligen den uppfattningen, att den tolkning,
som exempelvis Stockholms stad har givit lagen sådan den lyder nu, är oriktig.
Enligt min mening föreligger det intet hinder att ge tjänstemännen en mera
effektiv förhandlingsrätt redan med nuvarande lydelse av lagen, men förutsättningen
för att det skall ske är att de kommunala myndigheterna äro sådana
att de vilja tolka lagen välvilligt. De vilja i allmänhet inte detta. Lagen är fullkomligt
klar i det stycket, men den kan inte åberopas eller användas för att
tvinga de kommunala myndigheterna att tillämpa den på annat sätt än i en -

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

125

Motion» er angående förhandling srätten för stats- och kommunalanställda tjänstemän.
(Forts.)

likhet med den tolkning, som exempelvis Stockkolms stad givit densamma. Därför
kan rättelse i en sådan lagtolkning inte vinnas genom ett överklagande. De
kommunala myndigheterna kunna, örn de vilja, bevilja tjänstemännen inte bara
den formella förhandlingsrätten utan den reella, och jag hoppas nu, att den
utredning, som man ställt i utsikt efter att de nu behandlade förslagen ha blivit
väckta, måtte föranleda sådana förslag till ändring i lagen örn förhandlingsrätt
för tjänstemän, att de kommunala myndigheterna inte längre få möjlighet
att handla i strid mot det angivna syftet med denna lagstiftning, ty det är just
vad som för nävarande sker.

Det är önskvärt att utredningen får ett sådant resultat, att det kommer att
sammanfalla med vad kommunalarbetareförbundet just nu i dagarna begärt
i skrivelse till Kungl. Majit, nämligen en ny lagstiftning, som i fråga om förhandlingsrätt
och rätten till att sluta kollektivavtal kommer att likställa kommunala
arbetare med ämbetsmannaansvar med övriga arbetare. Det är dithän
man måste komma, för såvitt denna lagstiftning, som också berör så många små
inkomsttagare fastän anställda under andra former än kollektivavtal, skall
kunna få någon reell och egentlig betydelse.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

§ 8.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning
av motion om utredning rörande byggnadsverksamhetens inverkan på
arbetskraftens sysselsättning inom andra områden av näringslivet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i anledning
av väckt motion angående elektrifiering av avlägset liggande skogsbygder.

I en inom riksdagens andra kammare väckt, till dess tredje tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 155, hade herr Edberg hemställt, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Majit måtte begära utredning av frågan örn avlägset liggande
skogsbygders elektrifiering och att Kungl. Majit för nästa års riksdag
ville framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att motionen lii 155 icke måtte föranleda någon
andra kammarens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Edberg: Herr talman! Örn man studerar utskottets motivering och sedan
läser utskottets kläm, blir man litet förvånad. Utskottet säger bland annat:
»Vid denna prövning har utredningen förklarat sig skola beakta det av motionären
anförda elektrifieringsbehovet.» Några rader längre ned säger utskottet
vidare: »Enligt utskottets mening synas vid detta kommande utredningsarbete
ett par vid behandlingen av motionen framkomna uppslag böra
ägnas särskilt beaktande.» Således har utskottet erkänt riktigheten av mina
påståenden i motionen, åtminstone delvis, och det har sedan hört sig för med
utredningskommittén ■—■ jag förmodar, att det är den s. k. norrlandskommit -

Motion angående
elektrifiering
av
avlägset liggande
skogsbygder.

126

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Motion angående elektrifiering av avlägset liggande skogsbygder. (Forts.)
ten. Men sedan säger utskottet i klämmen att motionen icke måtte föranleda
någon kammarens åtgärd.

^Det finns i vårt vidsträckta land många stora skogskomplex och enskilda
gårdar, som med ali säkerhet skulle behöva elektrifieras. Jag skall blott taga
ett exempel från min hemtrakt, som jag känner till. Vi ha tre stycken stora
skogskomplex, som omfatta inte mindre än ungefär 40 000 tunnland. Det ena
komplexet är på 9 268 hektar, ett på 4 602 och det tredje på 5 896 hektar.
Det sistnämnda komplexet, all furuskog, köptes på sin tid för 600 kronor
och tre kannor brännvin, och när köpehandlingen uppgjordes menade bönderna,
att bolaget kunde få granarna gratis, vilket också blev fallet. Det hör ju egentligen
inte hit, men jag säger det för att belysa, att det har inte varit några
stora pengar som bolagen lagt ut för detta skogskomplex. Jag vill också säga,
att vi norrlänningar ofta bli beskyllda för att vara bolagshatare, men så är
inte fallet med mig, utan jag ser det helt ur mänsklig synpunkt. De stora kraftlinjerna
gå alldeles intill de stora skogskomplexen. Till ett är det bara 5 km,
till ett annat 11 och till det tredje 2 km från dessa kraftledningar. Så är det
på mångå andra skogskomplex och enskilda gårdar i vårt land. Det är därför
inte att förundra sig över att befolkningen i dessa bygder knotar, när den ser
att kraften går förbi där utan att de själva få komma i åtnjutande av dess förmåner.

Nu är det ju så, som utskottet har sagt, att man har vissa möjligheter att
kunna få elektrifierat. Men jag skall säga, att det är inte så gott för dessa
skogsbygdens folk att elektrifera sina byggnader, ty det kostar ganska mycket
pengar, och man tycker, att när andra bolag i andra landsdelar i Sverige,
exempelvis i västra Sverige, ha utfört ett behjärtansvärt arbete och ställt om
så att deras folk får en så att säga mänskligare tillvaro, borde detsamma
kunna ske även i andra trakter av vårt land. Jag läste i morse i en tidning,
att det var ett bolag som anslagit miljoner kronor för avhjälpande av de brisfälligheter,
som funnos på dess egendomar. Då tycker man, att bolagsledningarna
även skulle vara vänliga och hjälpa till att framskapa litet bättre trivsel
just i andra av våra skogsbygder.

Enligt det förslag, som kommit från Västernorrlands läns elektrifieringsutredning,
skulle de här skogsbygdernas folk som jag åsyftar få betala en
summa på inte mindre än 60 400 kronor, och det säger sig självt, att dessa
skogsbygders folk inte orkar med detta. Nu har man i stället föreslagit, att
kommunen skulle anslå 29 000 kronor till hjälp för elektrifieringen, men detta
är också en ganska stor summa pengar, och för det andra anser jag, att det
nästan är litet för mycket, när kommunen skall träda emellan med en hel del
pengar, som den egentligen inte skulle behöva bidraga med, när det helt och
hållet är skogsbolagen som rå örn alla dessa skogskomplex.

Det är som bekant så, att folk flyr från skogsbygderna, och detta är inte att
undra på, när de liksom sina fäder och farfader måste dra vedsågen utan
möjlighet att erhålla någon förbättring. Kanske kommer man i sista hand med
elektrifiering, men då blir det nog endast de, som bo på närmare håll, som få
komma i åtnjutande av denna förmån.

Jag har talat med många skogstjänsteman, som beklagat sig över att den
bästa arbetskraften reser ifrån skogsbygden till städerna och industrien. Jag
träffade för några dagar sedan en mycket framstående skogstjänsteman, som
framhöll, att han inte visste hur det skulle gå i framtiden, om det skulle fortsätta
på detta sätt, ty det finns inte folk som kan utföra arbetet. Enligt mitt
förmenande skulle det naturligtvis vara av största intresse för bolagsledningen
att själv söka åstadkomma trivsel för denna skogsbygds befolkning, så att

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

12?

Motion angående elektrifiering av avlägset liggande skogsbygder. (Forts.)
folk stannade kvar. Jag har fått ett brev från en skogstjänsteman. Det är
ingen ung tjänsteman utan en som närmar sig pensionsåldern. Han har således
sett ganska mycket av hur det går till i skogarna. Jag skall citera några rader
ur brevet: »Avfolkningen från landsbygden och flykten från skogsbyarna går
oroväckande fort, en bland orsakerna är bristen på lyse och kraft. Flykten från
skogsbyarna, från skogen av den goda kärntruppen av de verkliga skogsarbetarna,
går så fort att det har Ni i Stockholm ingen aning om, örn regeringen
vore medveten om den saken liksom jag och andra, som dagligen går mitt i
''flyktinghopen’, örn jag nu får använda det uttrycket, då måste någonting
göras fort! Faran är stor, och intet blir gjort, det kan väl hända att det går så
att en morgon när regeringen vaknar i Stockholm» — jag skulle också vilja
säga riksdagen — »så är Norrlands skogar avfolkade, för det går så tyst att
det hörs inte, orsakerna äro som Du vet så många, att det går jag inte in på.»
Det är alltså en gammal erfaren skogstjänsteman, som skriver ett sådant brev
till mig, och jag är alldeles säker på att riksdagen skulle göra en mycket god
gärning, därest den ginge med på min motion örn att åstadkomma en elektrifiering
av skogsbygderna så snabbt som möjligt.

Jag säger ännu en gång, att det finns skogsbolag, som gjort mycket i detta
■avseende, men jag vet också, att det finns skogsbolag, som ingenting göra,
t. o. m. blankt avslå begäran örn att skänka några telefonstolpar när det gäller
telefon till skogsbygdens folk.

Herr talman! Då tiden är långt framskriden skall jag icke uppehålla kammaren
längre. Men jag kommer emellertid just nu ihåg en sak, nämligen att
det är ganska märkligt, att krafttaxorna äro billigare i södra Sverige än i
Norrland. Jag var för några dagar sedan i vattenfallstyrelsen och såg på
krafttaxorna. De voro mycket invecklade, men så mycket konstaterade jag,
att de äro betydligt dyrare i Norrland än i södra Sverige.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till min motion.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag har ingen erinran att framställa
mot det resultat utskottet kommit till vid sin granskning av denna motion.
Jag kan också hålla med utskottet, när utskottet framhåller att en särlagslyftning
enbart för i och invid skogsmark liggande bygder icke kan vara motiverad.
Det är ganska uppenbart. Det finns andra likartade områden, skärgårdsdistrikt
och dylika, där befolkningen lever under svåra förhållanden,
som borde komma i betraktande i minst samma utsträckning som denna begränsade
grupp, för vilken man nu ifrågasätter en sådan speciallagstiftning.
Man får taga upp dessa spörsmål i ett större sammanhang. Som bekant äro
de ju också redan föremål för uppmärksamhet hos åtminstone två statliga utredningar,
och av dessa har den ena, elkraftutredningen, meddelat, att den redan
har under omprövning de av motionären anförda elektrifieringsbehoven.
Jag tycker han skulle vara tillfredsställd med denna upplysning.

Anledningen till att jag har begärt ordet är emellertid ett avsnitt i utskottets
motivering, som ingett mig och åtskilliga ledamöter av kammaren betänkligheter.
Bland remissyttrandena förekommer även ett av Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund. T slutet av sitt yttrande kommer denna organisation
med ett uppslag, som är — jag vet icke, hur jag skall karakterisera det —
mycket ovanligt. Förbundet menar, att man skulle kunna skaffa pengar till
denna elektrifieringsverksamhet genom att lägga en accis på den till andra
landsdelar eller tätorter ifrån produktionsorten exporterade energien. Utskottet
bar fäst sig vid detta uppslag och skriver: »Enligt utskottets mening synas
vid detta kommande utredningsarbete ett. par vid behandlingen av motionen
framkomna uppslag böra ägnas särskilt beaktande. Utskottet tänker här -

128 Nr 15. Onsdagen den 11 april 1945 em.

Motion angående elektrifiering av avlägset liggande skogsbygder. (Forts.)
viel på användningen av vissa i samband med vattenreglering enligt vattenlagen
uppkomna överskottsmedel ävensom på möjligheten att genom införande
av° en accis på elektrisk kraft, som överförts till andra landsdelar, eller liknande
utvägar skapa ökade möjligheter för elektrifieringsarbetet.»

Det är ju så, herr talman, att när vi här i kammaren umgås med begreppen
tullar och acciser, så sker det under iakttagande av mycket stor försiktighet.
Vi bruka ju icke lägga på medborgarna, på konsumenterna, vare sig, tullar
eller acciser utan att finna en sådan åtgärd utomordentligt^ starkt motiverad.
Och det kan man väl näppeligen säga, att ett sådant förhållande här är för
handen. Vad skulle det i själva verket innebära, örn man vidtoge en sådan åtgärd
som den här ifrågasatta? Jo, det skulle innebära, att vinmått inne i landet
reste upp tullbarriärer. Vi hade ju sådana för ett pär hundra år sedan, men det
lia vi kommit ifrån för ganska länge sedan, och det skulle väl te sig rätt underligt,
örn vi skulle knyta an till en sådan anordning för det ekonomiska livet
i Sverige som att bygga upp tullbarriärer inom landet. Jag kan omöjligen
tänka mig, att den svenska riksdagen skulle vilja, vara med örn en sådan åtgärd.
Jag har knappast anledning att närmare gå in på detta spörsmål. Jag
föreställer mig emellertid att när remissinstansen har kommit med detta uppslag,
har man icke riktigt tänkt sig in i konsekvenserna av en sådan åtgärd.
Det är möjligen beroende på någon lapsus, eller hur man nu skall uttrycka
det, att detta förslag har framkommit. Då det emellertid har kommit med i
motiveringen till utskottets utlåtande och motiveringen är sa skriven, att man
till äventyrs kan fatta den (såsom innebärande en rekommendation för en sadan
åtgärd, skall jag, herr talman, hemställa örn att detta stycke i motiveringen
strykes. Jag yrkar alltså bifall till utskottets hemställan och ävenledes till
utskottets motivering men med uteslutande av det stycke nederst på s. 5,, som
börjar med »Enligt utskottets mening synas vid detta kommande, utredningsarbete»
etc. och som slutar på s. 6 med orden »skapa ökade möjligheter för
elektrifieringsarbetet».

I detta anförande instämde herrar Andersson i Malmö, von Friesen, Bergvall,
Ljungberg, Hagård och Persson i Falla.

Herr Skantze: Herr talman! Som herr Hagberg i Malmö nämnde är det
önskemål redan tillgodosett, som dea ärade motionären gjort sig till tolk för
och som avser utredning örn elektrifiering av avlägset liggande bygder. Frågan
är med andra ord redan föremål för en sådan utredning som motionen syftar
till. Motionären kan således sägas vara bönhörd redan i förskott. I den
nu arbetande elkraftutredningens direktiv ingår ju nämligen, att den skall undersöka
huruvida det nu tillämpade systemet för underlättandet av elektrifieringen
i trakter med gles bebyggelse bör ändras eller utbyggas i en eller annan
form. Till sådana trakter med gles bebyggelse höra givetvis de avlägset
liggande skogsbygderna. Elkraftutredningen har i sitt remissvar framhållit,
att det av motionären anförda elektrifieringsbehovet kommer att beaktas vid
den undersökning, som utredningen salunda kommer att göra.

Till lättande av de ekonomiska svårigheter, som äro förknippade med dessa
glesbygders elektrifiering, önskar motionären en speciallagstiftning, som skulle
göra det möjligt att ålägga ägarna till de skogsområden inom vilka dessa
glesbygder ligga att bekosta det hela. Motivet härtill skulle vara det intresse
skogsägarna böra ha av att bibehålla bebyggelsen däruppe med tanke på den
i skogen erforderliga arbetskraften. Att ett sådant intresse icke bara är för
handen utan även har tagit och alltjämt tar sig uttryck i form av ekonomiska
uppoffringar från skogsägarnas sida betygar emellertid det andra statliga or -

Onsdagen dell 11 npiil 1945 eili.

Nr 15.

129

Motion angående elektrifiering av avlägset liggande skogsbygder. (Forts.)
ganef för dylika frågor, nämligen elektrifieringsberedningen, som i sitt remisssvar
hävdar att det av motionären avsedda syftet alltjämt lämpligast nås genom
fortsättande av nn tillämpad praxis. Denna praxis innebär att elektrifieringen
kommer till stånd på frivillighetens väg med hjälp av måttliga bidrag
från staten och eventuellt berörda smärre fastighetsägare och i övrigt på skogsägarnas
bekostnad.

Nu har emellertid elektrifieringsberedningen före avgivandet av sitt remisssvar
infordrat yttranden från Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och
Sveriges skogsägareförbund. I sina yttranden ha dessa organisationer framfört
ett pär uppslag till underlättande av finansieringen av denna elektrifiering.
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund tänker sig en accis lagd på till
andra landsdelar eller tätorter överförd energi, och Sveriges skogsägareförbund
pekar för sin del på möjligheten av att använda vissa förefintliga, odisponerade
överskottsmedel, influtna enligt 4 kap. 15 § vattenlagen.

Utskottet, som med stöd av vad elkraftutredningen anfört avstyrker bifall
till motionen, har helt naturligt icke funnit någon anledning att taga ställning
till eller ens närmare pröva de av skogsägareorganisationerna framförda uppslagen,
men framhållit att det syntes rimligt att vid den behandling av de i
motionen berörda problemen, som elkraftutredningen i sitt remissvar utlovat,
även dessa uppslag bleve föremål för prövning. Åt denna uppfattning har utskottet
givit uttryck i den passus i utskottsutlåtandet, som herr Hagberg i
Malmö nu vill ha bort. Vad herr Hagberg i Malmö därvidlag anfört ger mig
endast anledning deklarera, att det från utskottets sida ingalunda är fråga om
något ställningstagande eller ens en rekommendation av vare sig accis eller användning
av vattenregleringsavgifternas överskottsmedel. Det är helt enkelt
fråga örn ett omnämnande av dessa möjligheter i och för prövning vid den behandling
av problemet, som sålunda i allt fall kommer till stånd.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

.Herr Edberg: Herr talman! Skulle det ligga så pass bra till, att de som vänta
på denna elektrifiering skulle kunna få den så fort som man här velat göra
gällande, vore det ju väl, men medan gräset växer dör kon, heter det, och jag
är alldeles säker på att det hela kommer att dröja så pass länge att vederbörande
i besvikelsen flytta från dessa trakter.

Det har i det här sammanhanget talats om tvångslagstiftning, men jag vill
då erinra om att man, när jordarrendelagen antogs här i riksdagen, inte var så
hjärtnupen, då det gällde en lag mot jordbrukarna, som man är nu i år mot
bolagen. Jag skall be att herrarna titta på den lagen och se efter vad den
innehåller. Därvidlag var man icke så hjärtnupen, men ilar slår man vakt
omkring- deni som lia de största möjligheterna att bidraga till frågans lösning.
Jag tycker verkligen att vederbörande borde ordna det så att de människor,
som det här är fråga örn, få litet drägligare förhållanden.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Jag vill helt ansluta mig till vad herr
Hagberg i Malmö sade om motiveringen till utskottsutlåtandet. Vad utskottet
här säger är icke ett omnämnande utan en rekommendation, ty enligt utskottets
mening bör särskilt beaktande ägnas dessa uppslag. Sådant bör man icke
kalla enbart ett omnämnande. Utskottet har med andra ord siirskilt tänkt
sig den möjligheten, och det har ansett att den föreslagna vägen vore något
beaktansvärt.

För övrigt vill jag säga att jag tror, att utskottet i sak har fullkomligt
fel, då det tänker sig att en sådan här accis på elektrisk kraft, som överföres
från en landsdel till en annan, skall kunna öka möjligheterna att påskynda
elektrifieringsarbetet. Snarare blir det väl tvärtom. Den elektriska kraften

Andra hammarens protokoll /.945. Nr 7,0.

130

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Motion angående elektrifiering av avlägset liggande skogsbygder. (Forts.)
blir dyrare i de södra landsdelarna och kanske i de mellansvenska också, och
den omständigheten kommer att medföra att konsumenterna använda mindre
ström eller övergå till andra krafttillgångar. Jag tror sålunda att utskottet
har fel därvidlag.

Jag vill sluta mitt anförande med att säga, att det skulle vara bra underligt
om riksdagen skulle gå in för införande av vissa tullgränser inom landet
genom en accis sådan som den här föreslagna, ty annars veta vi ju alla att
man länderna emellan strävar efter att få en så fri handel som det överhuvud
taget är möjligt.

Jag vill för min del instämma i det förslag, som herr Hagberg i Malmö
här ställt.

Herr Skantze: Herr talman! Herr Andersson i Malmö argumenterade som örn
utskottet skulle ha pläderat för denna accis. Jag upprepar, att så ingalunda
är fallet. Den tolkning herr Andersson i Malmö ger av vårt skrivsätt kan
jag icke acceptera. Det torde emellertid vara ofruktbart att diskutera en
sådan sak som denna, där det väl närmast är fråga örn olika uppfattning avordens
valör.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav först beträffande utskottets hemställan propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

Härefter framställde herr förste vice talmannen beträffande motiveringen
propositioner dels på godkännande av utskottets motivering dels ock på godkännande
av utskottets motivering med den ändring däri, som under överläggningen
föreslagits av herr Hagberg i Malmö; och fann herr förste vice talmannen
den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering
begärdes emellertid av herr Jacobson i Vilhelmina, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner den motivering, som innefattas i
kammarens tredje tillfälliga utskotts förevarande utlåtande, nr 6, med den ändring
däri, som under överläggningen föreslagits av herr Hagberg i Malmö,
röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt utskottets berörda motivering oförändrad.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.27 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

451601