1945. Ändra kammaren. Nr 14 (Riksdagens protokoll 1945:14)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Ändra kammaren. Nr 14.

Torsdagen den 5 april.

Kl. 2 em.

§ I Justerades

protokollen för den 20 och den 21 nästlidna mars.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att fru Sandström, som på grund av sjukdom
beviljats ledighet från riksdagsgöromålen under tiden den 10 januari—den 31
mars, denna dag intagit sin plats i kammaren.

§ 3.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 250, med förslag till förordning angående ändring i förordningen den
25 maj 1941 (nr 251) örn varuskatt;

nr 251, med förslag till lag örn ändring i 30 kap. rättegångsbalken i 1734
års lag, m. m.;

nr 252, angående grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl.;

nr 253, angående anslag till kristillägg m. m. för budgetåret 1945/46; och

nr 254, angående dyrtidshjälp m. m. åt vissa pensionärer och understödstagare.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen, nr 239, med förslag till lag
örn ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321); samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 240, angående vissa anslagsfrågor i anledning av omorganisation av det
rättspsykiatriska undersökningsväsendet;

nr 241, angående anslag till Statens sinnessjukhus: Avlöningar m. m.;

nr 242, angående anslag till vissa byggnadsarbeten vid Statens sinnessjukhus
m. m.; och

nr 244, angående olycksfalls- och sjukersättning av statsmedel till deltagare
i viss svensk hjälpexpedition till Tyskland.

Vid härpå skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 245, angående
reglering av sockernäringen i riket m. m. remitterades propositionen, i vad

Andra hammarens protoholl 19A5. Nr li. 1

Nr 14.

Torsdagen den 5 april 1945.

angick anslagsfrågorna, till jordbruksutskottet och i övrigt till bevillningsutskottet.

Slutligen föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts på bordet liggande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 246, angående aktieteckning i Aktiebolaget Jordbrukarbanken m. m.; och

nr 247, angående inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds
aktier i Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag; samt

till utrikesutskottet propositionen, nr 249, angående godkännande av Sveriges
anslutning till ett mellan Storbritannien, Amerikas förenta stater m. fl.
länder träffat, den 5 augusti 1944 i London undertecknat internationellt avtal
rörande principerna för fortsättandet av den samfällda kontrollen över handelssjöfarten.

§ 5.

Föredrogos var för sig följande å bordet vilande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna :

nr 511 av herr Lindberg;

nr 512 av herr Gustafsson i Lekåsa m. fl.;

nr 513 av herr Lindahl m. fl.;

nr 514 av herr Senander;

nr 515 av herrar Malmborg i Skövde och Ryling;
nr 516 av herr Pettersson i Norregård m. fl.; och
nr 517 av herr Hagberg i Malmö m. fl.;

till bevillningsutskottet motionen nr 518 av herr Hagberg i Malmö;
till bankoutskottet motionen nr 519 av herr Gustafsson i Bogla;
till behandling av lagutskott motionen nr 520 av herr Rylander m. fl.;
till jordbruksutskottet motionerna:
nr 521 och 522 av herr Persson i Vinberg m. fl.; samt
nr 523 av herr Ryling m. fl.;

till statsutskottet motionen nr 524 av herr Malmborg i Stockholm;
till behandling av lagutskott motionerna:
nr 525 av herr Sköldin m. fl.; och
nr 526 av fröken Nygren m. fl.; samt

till statsutskottet motionen nr 527 av herr Håstad.

§ 6.

Föredrogs den av herr Svensson i Ljungskile vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, angående
åtgärder, som leda till större aktsamhet vid krigsmakten med det inkallade
manskapets liv och hälsa.

Kammaren biföll denna anhållan.

Torsdagen den 5 april 1945.

Nr 14.

§ 7.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, i an- Motion anledning
av motion angående utredning örn natur- och samhällsintressets tillvara- oåewle utredtagande
vid exploatering av landets grustäkter.

I en inom andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott . samhällshänvisad
motion, nr 352, hade herrar Lundberq och Gustafson i Dädesjö hem- ^Tatagande
ställt, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla exploaom
en skyndsam utredning örn på vad sätt samhällsintresset bäst skall kunna tering av
tillvaratagas i våra grustäkter samt till riksdagen inkomma med de förslag, landets gnuvartill
utredningen kan föranleda». a er''

Utskottet hemställde, att motion II: 352 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Lundberg: Herr talman! Då jag även i år tillsammans med herr Gustafson
i Dädesjö är motionär i frågan örn tillvaratagandet av samhällsintresset
i våra grustäkter, ber jag få framföra en del kompletterande synpunkter till
motionen.

Motionen syftar dill att söka åstadkomma ett skydd för den svenska landskapsbilden,
den vill komma till rätta med oskälig prispolitik och jordvärdestegring,
den siktar till ett rationellt tillvaratagande av en naturaprodukt och
den vill även få till stånd en översyn av de skyddsbestämmelser, som gälla vid
grustäkterna.

Evad det gäller verkningarna av att man när som helst och hur som helst
får sätta i gång med grustäkt äro de sådana, att vi knappast kunna ha råd till
att låta denna förstörelse av landskapsbilden fortsätta. Nu kan man givetvis
säga, att den fria äganderätten till naturtillgångar även skall innebära rätten
till en fri exploatering utan att hänsyn till naturskydds- och kulturminnesvårdssynpunkter
skall behöva tagas. Men även örn en sådan uppfattning synes råda,
anser jag att vi icke stillatigande kunna finna oss i att den svenska landskapsbilden,
som jag i varje fall vill anse som en gemensam egendom, vilken vi alla
borde känna ansvar för och ha intresse för att söka skydda mot onödig förstörelse,
icke får det skydd mot vandalisering, som kan anses nödvändigt ur
olika synpunkter. Att förstörelsen ofta är störst i närheten av tätorterna bör
även i detta fall uppmärksammas.

Hur det för närvarande ligger till i detta avseende framgår av riksantikvarieämbetets
yttrande till motionen, vari det bl. a. sägs: »För varje år erhåller ämbetet
kännedom örn nya beklämmande exempel på grustäkter i skilda delar av
vårt land, som medfört förödande skadegörelser på natur- och kulturminnen.
Många gånger har'' grustäkten även bedrivits på ett så föga rationellt sätt, att
också ekonomiska skador vållats. Det förefaller därför alldeles uppenbart att
grustäkt bör bliva föremål för statlig kontroll, vilken skulle dels förhindra onödigt
förstörande av ovärderliga natur- och kulturminnesmärken och dels medverka
till en ur praktisk-ekonomisk synpunkt önskvärd rationalisering av grustäkten.
» Riksantikvarieämbetet tillstyrker även livligt den i motionen påyrkade
utredningen.

Jag skall vidare be att få citera ett uttalande av en person, som är expert på
detta område och praktiskt sysslat med dessa frågor, teknologie doktor Axel
Eriksson. Han säger att »trots att Stockholm har mycket stora reserver av
grus pågår en betydande rovdrift på grusmarknaden, vilket är beklagligt ur
naturskyddssynpunkt. Såväl efter Uppsala- som Södertäljevägen upptagas år
för år nya sår i den vackra åsen. Till och med i själva Hagaparken drives grus -

Nr 14.

Torsdagen den 5 april 1945.

Motion angående utredning örn natur- och samhällsintressets tillvaratagande
vid exploatering av landets grustäkter. (Forts.)
taff.» — »Dessa grustag», säger doktor Eriksson vidare, »äro icke bara sår i
naturen. De äro i vanliga fall även mycket illa skötta sår och belägna efter
vägarna, där de mest synas.» Jag anser att de ärade ledamöterna av denna
kammare böra beakta detta förhållande, och jag hoppas att det inte redan är
för sent att rädda landskapsbilden i någorlunda gott skick.

Prissättningen på grus och den därmed sammanhängande jordvärdestegringen
betecknade jag förra året som oskälig, och detta uttalande anser jag gälla
även nu. Jag anförde förra året en del exempel på oskäliga priser, och jag vill
nu endast komplettera dessa exempel med en del nya, som tillkommit sedan dess
och äro ganska talande. Teknologie doktor Eriksson, som jag förut hänvisat
till, uttalar, att hans företag kan arrendera grusavverkning för ganska hyfsade
priser i Stockholm eller för 60 öre per kbm. Men han tillägger att »man blir
därför förvånad, då man i landsorten finner, att markvärdet för grus ofta uppskattas
till en eller flera kronor per kbm.»

Jordvärdestegringen i samband med grustäkter framgår bland annat av de
priser, som vid en expropriation för en statlig anläggning begärdes av jordägarna.
Jag kan nämna, att för ett hemman på 22 hektar, för vilket begärdes
143 000 kronor, kommo 52 000 kronor enbart i mervärde på en grus- och sandförekomst.
För ett hemman på 11 hektar begärdes 135 000 kronor, i vilket pris
ingick 75 000 kronor för en grusförekomst, och för ett annat hemman begärdes
123 000 kronor i mervärde för en grustäkt. Det ansågs av en del värderingsman,
att ett mervärde för grusförekomsterna av 3 660 kronor per hektar
i detta fall kunde godkännas, vilket för de berörda grusförekomsterna skulle
innebära ett mervärde av cirka 300 000 kronor, men ägarna ansågo ett mervärde
av 1 375 000 kronor vara skäligt och billigt. Nu kan man kanske tycka, att
detta inte spelar så stor roll, därför att det ju är stat och kommun som i detta
fall fått betala fiolerna, men detta bör icke vara ett hinder för att åtgärder
vidtagas.

För byggenskapen spelar också prisfrågan en viss roll. Man räknar med att
det per rumsenhet åtgår 19,4—21 kbm grus eller mera. Till betongkonstruktioner
vid industribyggnader, brobyggnader, vägarbeten etc. åtgå betydande kvantiteter
grus, och det vill synas som örn det försiggår en jämn stegring av grustäkternas
värde.

Ett rationellt tillvaratagande av våra grustäkter kan dels åstadkomma fördelaktigare
och billigare priser och dels medföra, att vi slippa undan den naturförstöring,
som nu utmärker och följer med den ohämmade exploateringen. Det
är också angeläget att jordföroreningar förhindras och att erforderliga skyddsåtgärder
för arbetskraften bli vidtagna. De nu rådande missförhållandena böra
rättas till innan det blir för sent, och det bör vara angeläget att riksdagen
hade ur naturvårdande, ekonomiska och andra synpunkter vidtager snabba åtgärder
i denna fråga. En allsidig och snabb utredning måste dock läggas till
grund för denna verksamhet.

Med hänvisning till det anförda och den betydelse, som våra grustäkter trots
allt ha, ber jag att få yrka bifall till den av mig och herr Gustafson i Dädesjö
avgivna motionen nr 352 i denna kammare.

Herr Jansson i Kalix: Herr talman! Samma motion, som i år framförts av
herrar ljundberg'' och Gustafson i Dädesjö, var ju förra året föremål för riksdagens
behandling. Motionärerna hade då lagt tyngdpunkten på den ekonomiska
sidan av saken. De exempel, som herr Lundberg anför i år, framdrogos
delvis även i förra årets kammardebatt. Kammaren avslog då motionen i det
stycket. Jag avser i ar att hemställa, att kammaren följer föregående års be -

Torsdagen den 5 april 1945.

Nr 14.

Motion angående utredning om natur- och samhällsintressets tillvaratagande

vid exploatering av landets grustäkter. (Forts.)
slut, enär jag lika litet som utskottet kan finna, att några nya moment beträffande
sakens ekonomiska sida lia tillkommit i år.

Vad sedan beträffar de kulturhistoriska och naturvårdande synpunkterna ha
dessa redan genom riksantikvarieämbetets försorg ställts i åtanke hos Kungl.
Majit, och en framställning från riksantikvarieämbetet föreligger örn att
Kungl. Maj :t måtte verkställa en utredning »om och i vad mån grustäkt i
riket må kunna bedrivas på ett sätt, som är förenligt med såväl kulturminnesvårdens
och naturskyddets som en förnuftig materialekonomis berättigade intressen».
Det är väl att förutsätta, att Kungl. Majit under sådana förhållanden,
örn skäl därtill finnas, tar upp riksantikvarieämbetets skrivelse till behandling.
Under sådana förutsättningar synes det utskottet onödigt att riksdagen
jämväl skall begära en utredning örn samma sak. Jag tillåter mig därför,
herr talman, att i enlighet med utskottets hemställan yrka avslag på motionen.

Herr Gustafson i Dädesjö: Herr talman! Jag skall i egenskap av medmotionär
i denna fråga be att få säga några ord.

Utskottets ärade ordförande har med hänvisning till utskottets ställningstagande
i fjol yrkat avslag på denna motion, trots att de instanser, som haft
att yttra sig över densamma, tillstyrkt en utredning i motionens syfte. Det
torde väl eljest förhålla sig så, att var och en, som har en smula kännedom
örn förhållandena på detta område ute i landet, vet, att det sätt på vilket
man handskas med våra grustillgångar inte kan betecknas som någonting annat
än rovdrift. Överallt där man ser grustag utgöras de av släntor, som äro
uppfyllda av sten, grus och jord och vegetationsrester och som befinna sig i
ett tillstånd, som närmast ger intryck av att ett bombnedslag har inträffat
på platsen.

Utskottet hänvisar i sitt avstyrkande till vad utskottet sade i fjol, vilket
innebär, att man inte behöver tillmäta de yttranden, som avgivits i år, någon
större betydelse. I det att utskottet berör riksantikvarieämbetets skrivelse, säger
utskottet sig finna, »att genom ganska enkla åtgärder mycket skulle kunna
göras för att ett ingalunda önskvärt förfulande av landskapsbilden skulle
kunna undvikas» utan att utskottet närmare går in på vilka enkla åtgärder
det i detta fall skulle vara fråga örn. Vi veta här i landet inte, vilken användning
grus kan komma att få inom framtidens teknik och industri, men
vad vi alldeles säkert veta är, att våra grustillgångar äro begränsade och att
de inte komma att ökas. Det är detta som är den centrala punkten i vår motion.
Det gäller alltså hur stora våra grustillgångar äro, på vilket sätt de
utnyttjas och på vilket sätt vi skola vårda dem för att de i fortsättningen skola
kunna säkerställas för framtidens teknik och industrier. Redan nu finnes på
många håll inte tillräckligt mod grus för det behov, som till exempel byggnadsindustrien
har. Det gäller alltså här ett samhällsintresse av mycket stor
betydelse. Men denna kärnfråga har utskottet så vitt jag förstått inte _ alls
diskuterat. I så fall borde detta väl åtminstone med några ord ha redovisats
i utlåtandet. Hur jag än vrider och vänder på denna fråga, kan jag inte komma
fram till något annat resultat än att utskottets föreliggande utlåtande är mycket
svagt, som kammarens ledamöter inte böra låta förleda sig till att acceptera.

Jag ber att få yrka bifall till motionen.

Herr Jansson i Kalix: Herr talman! Man kan väl knappast säga, att utskottsutlåtandet
är svagt. Att utlåtandet inte är så omfångsrikt samman -

Nr 14.

Torsdagen den 5 april 1945.

Motion angående utredning om natur- och samhällsintressets tillvaratagande
vid exploatering av landets grustakter. (Forts.)
hänger med den omständigheten, att frågan så uttömmande behandlades vid
förra årets riksdag, att det inte förelegat något skäl för utskottet att i år ta
upp en stor debatt örn samma ämne, detta så mycket mera som utskottet inte
ansett sig ha anledning antaga, att kammaren har ändrat mening från föregående
år.

Herr Gustafson i Dädesjö: Herr talman! Det var, herr Jansson i Kalix, endast
på en punkt, som frågan behandlades på ett ur utskottets synpunkt någorlunda
uttömmande sätt i fjol. När det gäller själva centralproblemet, nämligen
frågan örn våra grustillgångars framtida användning ur samhällsekonomisk
synpunkt, kvarstår fortfarande det faktum, att utskottet — såvitt jag
förstår — inte har behandlat denna sida av saken.

Herr Lundberg: Herr talman! Då utskottets talesmän förklara, att utskottet
inte funnit skäl att lämna den ståndpunkt, som utskottet intog i sitt utlåtande
föregående år, skall jag be att få ägna ett par ord åt detta utlåtande.
Utskottet åberopar bland annat de myndigheter, som avgivit yttrande föregående
år. Jag vill då erinra örn, att det endast var domänstyrelsen och Uppsala
universitet, som uttalade sig i frågan i fjol.

Beträffande frågan örn oskälig prissättning på grus säger utskottet, att utskottet
icke heller nu kan finna att någon sådan försiggår. De siffror, jag nyss
anförde, visa dock, att under föregående år på en plats, där det gällde en expropriering
från statens sida, begärdes av ägarna över en miljon kronor i mervärde
för grustäkt. Av detta framgår likväl, att dessa grustäkter ha ett visst
ekonomiskt värde.

Utskottet säger vidare beträffande de framförda kraven ur kulturminnesvårds-
och naturskyddssynpunkt, att genom enkla åtgärder mycket skulle kunna
göras för att rädda iandskapsbilden. Det skulle varit lämpligt, att utskottets
talesmän eller utskottet i sitt utlåtande hade angivit dessa enkla möjligheter
att komma till rätta med de rådande olägenheterna på detta område.
Men utskottet har nogsamt undvikit att beröra denna fråga.

Jag vill i detta sammanhang även framhålla, att det är ganska nödvändigt
att riksdagens utskott överhuvud taget måste se till att varje fråga får en så
noggrann och grundlig prövning som möjligt. Herr Jansson i Kalix hävdade
ju, att den i motionen framförda frågan för närvarande var under prövning.
Jag vill då fråga herr Jansson när det blev kutym att riksdagen skulle överlåta
sin prövo- och beslutanderätt till Kungl. Majit och ämbetsverken. För
egen del anser jag det angeläget understryka, att det är riksdagens sak att besluta
i en fråga som denna. På grund av ifrågavarande tillfälliga utskotts sammansättning
förstår jag visserligen, att man knappast skulle ha vågat att i år
rucka på den »heliga» äganderätten. Jag kan emellertid inte förstå annat än
att oavsett vilken uppfattning man än har rörande äganderätten, bör den nuvarande
rovdriften av grustäkterna i landet stävjas fortast möjligt. Det är
därför angeläget, att en utredning nu kommer till stånd, som bör kunna uppdra
riktlinjerna för hur man skall gå till väga för att bemästra detta problem.

Herr talman! Jag ber att än en gång få yrka bifall till den i ämnet väckta
motionen.

Herr Hansson i Skegrie: Herr talman! Gentemot vad som från motionärernas
sida nyss anfördes, att det i fjol endast var domänstyrelsen och Uppsala
universitet som uttalade sig över den då i ämnet väckta motionen, vill

Torsdagen den 5 april 1945.

Nr 14.

Motion angående utredning örn natur- och samhällsintressets tillvaratagande

vid exploatering av landets gruståkter. (Forts.)
jas framhålla att motionen i fråga avstyrktes förutom av domänstyrelsen även
av Stockholms stads fastighetskontor. Stockholms byggmästareförening, Sveriges
lantbruksförbund och R. L. F. o , ,

När motionärerna nu ånyo föra denna fråga på tal, ha de delat upp ärendet
i två huvudlinjer. Det är dels fråga örn en ekonomisk motivering, då det framhålles
att det är oskäliga priser på grus. Därjämte har man åberopat naturskyddssynpunkter,
såsom att landskapsbilden skall bevaras m. m. Denna sista
argumentering är ny för aret och kanske tillkommen för att stärka motionens

syfte. ,

Då motionärerna påstå, att de höga priserna pa grus väsentligt medverkat till
att fördyra byggnadskostnaderna i gemen, kan jag inte annat än påpeka, att
motionärerna söka förbilliga det åtminstone ur kostnadssynpunkt minst väsentliga
byggnadsmaterialet. Jag har i denna fråga rådgjort med en arktitektfirma
och fått den uppgiften, att till uppförande av ett på landsbygden vanligt
hus örn två eller tre rum och kök åtgår ungefär 30 kubikmeter grus. Örn gruset
skulle betinga den enligt herr Lundbergs åsikt, oskäliga kostnaden av 3 kronor
per kubikmeter, betyder detta att den totala mängd grus, som skulle åtgå
för uppförande av ett dylikt hus skulle kosta ca 90 100 kronor. Örn fastig heten

i fråga skulle dra en kostnad av omkring 20 000 kronor skulle således
kostnaderna för gruset allenast utgöra V2 % av de totala byggnadskostnaderna.
Ändå har jag i mitt exempel räknat med ett gruspris som motionärerna anse
vara oskäligt.

Herr Lundberg framhöll i sitt första anförande, att stora överpriser erlades
för fastigheter, som hade tillgång till grustäkter. Hans motivering på denna
punkt skulle ha varit mycket starkare, örn han hade anfört dels var dessa grustäkter
voro belägna och dels under hur lång tid man kunde räkna med att utvinna
grus ur dem. Örn man för en fastighet med grustäkt skulle erlägga ett
överpris av omkring 50 000 kronor och eu sadan grustäkt skulle räcka i 15
20 år, kan jag inte anse, att det skulle vara något oskäligt överpris. Många
gånger förhålfer det sig på det sätttet, att en köpare, som erlägger ett sådant
pris”för en grustäkt, vill bli ägare till grustäktcn därför att den av honom anses
vara ett nödvändigt moment i en annan affärsrörelse, som han driver. Det
finns exempelvis åkare som köpa grustäkter därför att de skola använda dem
för att bättre tillgodogöra sig sin vagnpark eller för att kunna bättre utnyttja
hos dem anställd arbetskraft. Det finns vidare byggmästare som köpa grustäkter,
som äro välbelägna i förhållande till den ort, där byggnadsverksamhet
bedrives. Det finns också murbruksfabriker som köpa grustäkter till dessa priser
för att låta dem ingå som ett led i den övriga affärsrörelsen. För. sådana
affärsföretag lia dessa priser för själva grustagen en jämförelservis liten betydelse.
o . .

Förhållandena på detta oråde liksom på sa manga andra inom olika delar
av landet skifta ganska mycket. Vad som kan anses vara oskäligt i en landsända
betraktas inte på samma sätt i en annan. Jag vill upplysa motionärerna om att
i mina hemtrakter kostar gruset i medeltal 3 kronor per kubikmeter. För detta
pris måste dock ägaren till grustaget avlöna en man, sorn. skall rensa gruset
fritt från sten. Denne man har en avlöning örn 1:14 kronor i timmen. Han kan
i genomsnitt rensa en kubikmeter per timme. Det återstår alltså 1:86 kronor för
grusägaren. För detta pris måste han dels hålla verktyg och redskap och dels i
många fall uppföra träbryggor m. m. för att inte bilar skola köra fast i grusgropen.
Därjämte måste grusägaren avplanera jorden och dessutom stå risk för
eventuellt uteblivna likvider. Enligt min mening kan man inte anse det vara

Nr 14.

Torsdagen den 5 april 1945.

Motion angående utredning om natur- och samhällsintressets tillvaratagande
vid exploatering av landets grustäkter. (Forts.)
oskäligt att han som gottgörelse för alla dessa utgifter och risker får 1:86 kronor
per kubikmeter.

\ • ^• i?^?ian ’ ^a® kan inte finna annat än, att de ekonomiska skälen för ett

bifall till denna motion äro mycket svaga. I likhet med vad utskottets ärade
ordförande yttrade vill även jag framhålla, att motionens synpunkter i avseende
a naturskyddet m. m. redan äro tillgodosedda genom riksantikvarieämbetets
begäran hos Kungl. Majit örn utredning. Med hänsyn härtill finner jag
inte heller ur dessa synpunkter skäl föreligga till ett bifall till motionen. Med
hänvisning till vad jag nu anfört yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Jansson i Kalix: Herr talman! dag vill endast med ett par ord bemöta
vad herr Lundberg nyss anförde om att riksdagen inte skulle frånhända
sig sin initiativrätt i olika frågor och överlämna den till Kungl. Maj:t och
ämbetsverken. Han åsyftade ju då utskottets hänvisning till att vad som i
motionen yrkats ändock skulle komma under Kungl. Maj:ts prövning genom
det initiativ som tagits av riksantikvarieämbetet. Utskottet bär ingalunda
förmenat riksdagen att ta initiativ och göra framställningar till Kungl. Maj :t
i olika frågor. Men utskottet har inte funnit angeläget, att riksdagen ovillkorligen
skall skriva till Kungl. Maj :t i varje fråga, där initiativ från annat
hall redan är taget och ärendet således kommer under Kungl. Maj:ts prövmnT''
U*8kÄ 113,1 således inte funnit det vara nödvändigt att riksdagen
under alla förhadlanden skall skriva till Kungl. Maj :t i sådana frågor, vilka
genom exempelvis ett ämbetsverks initiativ komma under Kungl. Maj -ts prövning.

Herr talman! Jag ber ännu en gång få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Gustafson i Dädesjö: Herr talman! Herr Hanssons i Skegrie anförande
vittnar örn att utskottets ledamöter inte läst igenom motionen och att de således
inte fått riktigt klart för sig vad vi motionärer åsyfta med den i år
väckta motionen. Utskottet hänvisar i sin argumentering till vad som av utskottet
i fjol anfördes rörande gruspriserna m. m. Jag vill då fråga vilken
glädje vi kunna ha av att gruset kan bli billigare på sina håll, därest vi
riskera att grustäkt-erna vanvardas pa ott sadant sätt, att den svenska byggnads-
och cementindustrien för sina framtida behov kommer att sakna tillgång
till grus. Det är just på detta stora samhällsintresse att grustäkterna
skola väl vårdas, som vi motionärer lia velat fästa statsmakternas uppmärksamhet
Jag vill än en gång understryka vad jag i mitt tidigare anförande
framhöll, nämligen att vi för närvarande ingenting veta örn den användning,
som tekniken kan komma att få av grus. Denna användning kan bli mycket
omfattande, men vi veta att grustillgången är begränsad. Redan nu
föreligger pa flera platser stor brist pa lämpligt grus för byggnadsindustrien.
Vissa grusförekomster äro nu så vanvårdade, att man ofta måste köra flera
mil för att hämta exempelvis endast ett billass grus, som skall användas till
ett kanske mycket obetydligt cementarbete.

Herr talman! Vi motionärer ha ansett att denna fråga bör utredas inte
gottid därav att vara grustillgangar ur nationalekonomisk och samhällsekonomisk
synpunkt^ måste jämställas med våra malmförekomster, fråP1!*
föryngring av våra skogsförekomster och andra liknande hela samhället
berörande problem. Utskottet har emellertid inte på något sätt beaktat
fragans stora betydelse i detta avseende.

Torsdagen den 5 april 1945.

Nr 14.

Motion angående utredning om natur- och samhällsintressets tillvaratagande

vid exploatering av landets grustäkter. (Forts.)

Herr Limdberg: Herr talman! Gentemot vad herr Hansson i Skegrie anförde
rörande prissättningens skälighet vill jag framföra, att särskilt när man talar
om skälighet måste allting vara relativt. Jag kan erinra herr Hansson i
Skegrie örn att när en gång våra samhällen började byggas upp, voro tomtvärdena
en mycket oväsentlig del av byggnadskostnaderna. Man kunde då få
köpa ett tunnland mark för endast några kronor. Men om herr Hansson i
Skegrie närmare skärskådar tomtvärdena nu tror jag, att han måste beteckna
dem som oskäliga åtminstone på en del håll. De ledande inom samhället ha
emellertid kommit underfund med att åtgärder böra vidtagas för att rätta till
dessa missförhållanden.

Beträffande de av mig anförda fallen, där jordägarna erbjödos en mervärdestegring
i anledning av förefintliga grustäkter örn 3 660 kronor per hektar,
vill jag ytterligare understryka, att jordägarna själva ansågo denna stegring
oskäligt låg. För egen del anser jag, att jordvärdestegringen måste betecknas
som ganska kraftigt tilltagen.

Angående naturskyddssynpunkterna i denna fråga har utskottet inte angivit,
örn Kungl. Majit upptagit frågan till prövning. Ej heller lämnades besked
härom under diskussionen i utskottet.

Då herr Jansson i Kalix framhåller, att initiativ redan tagits i frågan och
att riksdagen inte skall skriva till Kungl. Maj :t i onödan, vill jag erinra honom
om att först efter det jag i fjol väckte min motion i denna fråga har
riksantikvarieämbetet skrivit till Konungen och anfört just de skäl, som jag
framfört i min motion. Sedan avslog visserligen riksdagen min motion, men
detta är väl icke något skäl, varför inte riksdagen skulle kunna ändra sin
uppfattning. Det är angeläget att någonting vidtages i frågan. Det gäller
här endast en utredning. Vad utredningen kommer till vet jag inte. Jag hoppas
dock att utredningens resultat skall bli så positivt, att man kan vidta
anordningar för att ge våra grustäkter det skydd de behöva.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gay propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Lundberg begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Herr Lundberg begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 121 ja och 69 nej,
varjämte 12 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Nr 14.

Torsdagen den 5 april 1945.

Motion angående
utredning
om rätt
till en fribiljett
för
semesterresa
åt folkpensionärer

m. m.

§ 8.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, i anledning
av viickt motion angående utredning örn rätt till en fribiljett för semesterresa
åt folkpensionärer och åt deras hustrur, som icke uppnått pensionsåldern.

I en inom riksdagens andra kammare väckt, till dess tredje tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 25, hade herr Lindholm hemställt, »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn skyndsam utredning angående
rätt till en fribiljett för semesterresa åt folkpensionärer och åt deras
hustrur i de fall dessa ej uppnått pensionsåldern samt att Kungl. Majit måtte
för riksdagen framlägga de förslag till bestämmelser, som erfordras».

Utskottet hemställde, att motionen lii 25 icke måtte föranleda någon andra
kammarens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Lindholm: Herr talman! Utskottet har byggt sitt utlåtande på socialvårdskommitténs
yttrande över den av mig väckta motionen. Denna kommitté
har i sitt yttrande framhållit två skäl, på vilka den byggt sitt avstyrkande,
dels att det finns andra folkgrupper, som skulle ha större behov av en rekreationsresa,
dels ock att man inom kommittén förbereder ett förslag till en betydande
förbättring av nu utgående folkpensioner. Då det gäller sociala reformer,
kan man uppenbarligen alltid hänvisa till att det finns andra medborgare,
som äro i större behov av omvårdnad än dem för vilka det förordas. Detta har
varit och kommer väl alltjämt att förbli de obotfärdigas förhinder på den punkten.
När sociälvårdskommittén påpekade, att den ämnar förorda betydande
förbättringar av folkpensionerna, och att man därigenom kanske skulle lösa
detta problem åt folkpensionärerna, måste jag för min del uttala mitt tvivel
på den punkten. Jag tror icke, att kommittén kommer att framlägga förslag,
som innebär en så betydande förbättring, att man därmed möjliggör för folkpensionärerna
att tillgodose detta önskemål. Jag förmodar att pensionärerna
leva på en så pass låg standard, att det finns annat, som är nödvändigare för
dem, och för vilket de avstå från möjligheten att företaga en resa.

Förutom sociälvårdskommittén ha även pensionsstyrelsen och järnvägsstyrelsen
yttrat sig över denna motion. Jag delar till fullo pensionsstyrelsens uppfattning,
när styrelsen säger, att det endast bör gälla pensionärer med tilläggspension.
Det är alldeles uppenbart, att de, som ha en betydande inkomst
från annat håll, som omöjliggör för dem att erhålla tilläggspension, icke
komma att åtnjuta denna förmån. Av dessa ämbetsverks yttranden framgår
icke, att de avstyrkt den framlagda motionen. Järnvägsstyrelsen har i anknytning
till uttalandena i min motion gjort en del påpekanden. Tydligen har
järnvägsstyrelsen liksom utskottet missuppfattat innebörden i min motion. Jag
har nämligen aldrig ifrågasatt, att statens järnvägar skulle bekosta hela kalaset.
Jag har tvärtom i motionen framhållit, att det är förenat med utgifter
för staten, men att det till väsentlig del blir en bokföringsfråga. Örn man
ställer antalet pensionärer i förhållande till den trafik som förekommer i vårt
land, skall man komma underfund med att det icke blir någon större belastning^
Om man därtill icke skulle medge rätt till fribiljetter beträffande resor
vid jul, påsk och midsommar och eventuellt söka begränsa dem omkring övriga
helger, blir det icke något större problem för järnvägsstyrelsen att genomföra
detta, inom ramen för den nuvarande ordningen. Det behöver icke medföra de
stora, extra, kostnader, som framhållits, och följaktligen blir det i betydande
grad en bokföringsfråga.

Torsdagen den 5 april 1945.

Nr 14.

Motion angående utredning om rätt till en fribiljett för semesterresa åt folkpensionärer
m. m. (Forts.)

Man har också erinrat om att det alltjämt finns enskilda järnvägar. Det
har jag också påpekat i min motion, men som bekant har riksdagen tidigare
beslutat, att staten skall övertaga hela järnvägsnätet, och detta pågår nu för
fullt. Följaktligen blir det den dag, då staten övertagit hela järnvägsväsendet,
till väsentlig del en bokföringsfråga. Givetvis blir det dock vissa utgifter
för staten.

Beträffande sedan själva sakfrågan har från utskottets sida uttalats, att saken
är behjärtansvärd. Örn man kan vara överens med utskottet i det avseendet.
kan jag icke finna, att man skulle kunna invända något emot att man nu
verkställde en utredning i frågan, så att detta kunde genomföras samtidigt
med den reformering av folkpensionerna, som skall verkställas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen nr 25 i denna kammare.

Herr Skantze: Herr talman! Som den ärade motionären nyss nämnde äro han
och utskottet fullkomligt eniga örn det behjärtansvärda i motionens syfte, men
då det gäller att realisera hans önskemål, gå åsikterna isär. Järnvägsstyrelsen
har alldeles klart visat, att saken icke är så enkel som motionären vill gora
gällande, nämligen att det hela blott skulle vara en bokföringsfråga. Skall
man bereda folkpensionärerna denna möjlighet till semesterresor, måste det bil
fråga örn anslag. Man kan da fråga sig: örn man skall ge dem en ny förman,
är det då skäl att precisera den till något så speciellt som en resa? Det kan ju
tänkas, att många folkpensionärer vilja ha denna förmån i form av någonting
annat, som är nyttigare och mera önskvärt än en resa. Det är med utgångspunkt
från den frågeställningen, som utskottet funnit den väg, socialvardskommittén
anvisar i sitt remissyttrande, nämligen att bereda folkpensionärerna
förbättrade ekonomiska förmåner, vara en riktigare väg att lösa även det problem
som motionären framfört i sin motion.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindholm: Herr talman! Det är alldeles riktigt, att man såsom utskottets
ärade talesman säger kan ge pensionärerna — låt oss säga — 30^ kronor
till. Det är emellertid ett faktum, att dessa pensionärer leva på en sa lag
levnadsstandard, att de i många fall vilja använda dessa 30 kronor till någonting
annat än det som man här avser. Motionärens mening är ju att bereda
dem tillfälle till någon rekreation. Jag kan nämna exempelvis, att jag för
någon tid sedan samtalade med en gammal pensionär, som icke haft möjlighet
att sammanträffa med sina barn inom en tidrymd av femton a tjugu ar, därför
att de bodde alltför långt bort. Om han nu får 30 kronor till per år i pension,
tror jag icke, att det löser problemet at honom. Örn han däremot har möjlighet
att få en fribiljett, löser man frågan. Jag tror icke, att han varje år kommer
att utnyttja den. Det finns också många gamla, vilka kanske hela sitt
liv önskat att få besöka vissa platser i vårt land. De ha velat se havet, de ha
velat se ett fjäll eller göra ett besök i huvudstaden, men aldrig haft möjlighet
därtill. Detta resonemang är visserligen mera känslobetonat, men då det enligt
mitt förmenande icke är förenat med några större utgifter för staten att genomföra
detta, anser jag det rimligt och billigt att bevilja pensionärerna denna
favör. Man bör nämligen beakta, att i vårt land går ett betydande antal tåg.
Av kommunikationstabellen skall man finna, att det dagligen gar omkring
2 400 tåg — härvid har man räknat bort den förortstrafik, som förekommer,
och de små järnvägsstumpar, som alltid finnas här och var. Örn man räknar med
att den siffra som utskottet angivit är riktig, blir det icke en pensionär per

Nr 14.

Torsdagen den 5 april 1945.

Motion om,
ökad giltighetstid
för
vissa tur- och
returbiljetter
vid statens
järnvägar.

Motion angående utredning om rätt till en fribiljett för semesterresa åt folkpensionärer
m. m. (Forts.)

tåg. Det skulle vara intressant att veta, hur pass höga utgifter det skulle
åsamka järnvägsstyrelsen att påtaga sig denna ökade trafikbelastning.

Jag anser, att utskottets talesman icke anfört tillräckliga skäl för att jag
skulle återtaga mitt yrkande, varför jag, herr talman, vidhåller yrkandet örn
bifall till den av mig väckta motionen.

Herr Skantze: Herr talman! Jag kan icke annat än beklaga, att motionären
icke kan dela mina synpunkter. Örn man nu skall ge pensionärerna en förmån,
kan det väl ändå icke vara rimligt och rättvist att binda den vid en viss
bestämd sak. Huru önskvärt det än är, att den grupp av folkpensionärer, som
skulle vilja göra en resa, skall få möjlighet därtill, är det väl ändock mera
rättvist att ge lika åt alla och låta var och en välja. Det kan ju dock tänkas,
att man med den slant som det skulle kosta kan ge pensionärerna en möjlighet
till något, som är nyttigare för dem än den rekreation motionären vill påtvinga
dem.

Härmed^ var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels pa bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall
i stället.till den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannan den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Lindholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den som vill, att kammaren bifaller tredje tillfälliga utskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

c ^ej''’ kar kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan bi laiiit

den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava.röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ 9.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning
av väckt motion angående ökad giltighetstid för vissa tur- och returbiljetter
vid statens järnvägar.

I en inom riksdagens andra kammare väckt, till dess tredje tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 349, hade herr Witzell hemställt, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t ville göra framställning örn åtgärder i enlighet med i motionen
uttalade önskemål i fråga örn förlängd giltighetstid för vissa tur- och returbiljetter
vid statens järnvägar».

Utskottet hemställde, att motionen II: 349 icke måtte föranleda någon andra
kammarens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Witzell: Herr talman! Jag ber att få tacka för den förståelse, som
utskottet i sitt utlåtande visat för det i min motion framförda önskemålet i

Torsdagen den 5 april 1945.

Nr 14.

Motion örn ökad giltighetstid för vissa tur- och returbiljetter vid statens

järnvägar m. m. (Forts.)

fråga om tur- oell returbiljetternas giltighetstid. Visserligen utmynnar utskottets
utlåtande i en hemställan om att motionen icke måtte föranleda någon andra
kammarens åtgärd, men jag noterar med tacksamhet, att utskottet förklarar
sig finna frågan värd beaktande, och vidare att utskottet utgår ifrån att
järnvägsstyrelsen kommer att framlägga förslag i enlighet med motionärens
önskemål, så snart förhållandena det medgiva. Dessa utskottets uttalanden
betraktar jag i själva verket som en tillstyrkan till motionens huvudsyfte.

Utskottet och motionären äro i sin uppfattning skiljaktiga blott i ett avseende,
nämligen i fråga om den lämpliga tidpunkten för förslagets realiserande.
Jag kan icke dela utskottets uppfattning, att ett bifall till motionen
skulle inverka försvårande på järnvägarnas trafikförhållanden. Örn folk reser
med den nu gällande tur- och returbiljetten och således färdas åter inom
tio dagar eller örn man reser bort på samma villkor för att återvända inom en
månad, förefaller det mig, som örn svårigheterna för järnvägarna skulle vara
ungefär lika, stora eller till och med snarare, att svårigheterna skulle vara
mindre, om återresetiden utsträcktes. Ju längre tiden för återresan utsträckes,
desto större utjämning av resandetrafiken torde kunna åstadkommas.
I all synnerhet bör detta göra sig märkbart vid en tidpunkt
för massemesterarnas uttagande, exempelvis midsommartiden. Vid ett stort
antal fabriker och inom industrien överhuvud taget uttages den lagstadgade
semestern oftast i samband med midsommarhelgen. På grund av turoch
returbiljettens korta giltighetstid förorsakar denna massa semestrar en
kraftig belastning av resandetrafiken på våra järnvägar — en belastning, som
ovillkorligen skulle bli mindre kännbar, örn en utjämning bomme till stånd
genom att tur- och returbiljetterna fingo en längre giltighetstid. Samma erfarenhet
skulle man troligen kunna göra i fråga om trafiken vid jul-, påsk- och
pingsthelgerna. Såsom förhållandena nu äro tvingas människorna att göra
såväl bort- som återresan inom den begränsade tiden av blott tio dagar. Om
biljetternas giltighetstid i stället utsträcktes till en månad, skulle resenärerna
säkerligen stanna borta längre tid än tio dagar, och en utjämning av resandetrafiken
skulle därigenom åstadkommas.

Det bör i detta sammanhang kanske erinras om att järnvägarna, särskilt
vid de stora helgerna utnyttjas hårt genom de då förekommande stora militärpermissionerna.
Jag kan således icke dela utskottets uppfattning, att en utsträckt
giltighetstid för tur- och returbiljetterna skulle öka trafiksvårigheterna,
utan jag anser, att den skulle verka i rakt motsatt rikning. Jag har samtalat
med järnvägsmän av olika grader och av samtliga fått riktigheten av min
uppfattning bestyrkt. Ju längre återresetiden utsträckes, desto större måste
utjämningen av trafikbelastningen bli. Med all respekt för den sakkunskap,
som finns inom järnvägsstyrelsen, tillåter jag mig i alla fall, herr talman, att
sätta en mycket stor tilltro till den mening, som omfattas av de järnvägsmän,
vilka i sin dagliga gärning komma detta spörsmål in på livet.

I min motion har jag såsom ett särskilt skäl för mitt yrkande anfört, att
den lagstadgade minimisemestern i de flesta fall sträcker sig över en tidrymd
av fjorton dagar, därav tolv helgfria och två icke helgfria dagar. Den stora
massan av det arbetande folket har blott dessa fjorton dagar att söka den rekreation
och den semestervila, som en resa kan erbjuda. Om riksdagen genom
särskild lag garanterat fjorton dagars semester, synes det vara i hög grad
motiverat, att riksdagen också ser till att möjlighet herodes de semestrande
att kunna utnyttja hela fritiden och icke blott en del av donna. För ett par
veckor sedan fann riksdagen lämpligt att höja det av Kungl. Maj :t föreslagna
anslaget till husmoderssemester med en kvarts miljon kronor, men denna för -

14 Mr 14. Torsdagen den 5 april 1945.

Motion om ökad giltighetstid för vissa tur- och returbiljetter vid statens
järnvägar. (Forts.)

åldrade bestämmelse om tur- och returbiljetternas giltighetstid lägger hinder
i vägen för dessa husmödrar att utnyttja mer än åtta, nio dagar av sin semestertid
för en rekreationsresa. Samma är förhållandet för det stora flertalet av
andra människor, som blott ha förmånen av den lagstadgade minimisemestem.
Det är inkonsekvent, att staten lagstiftar örn fjorton dagars semestertid och
samtidigt lägger hinder i vägen för folk att i full utsträckning kunna begagna
sig av denna semestertid. Jag upprepar vad jag sagt i min motion, att för
dem som befinna sig i den löneställningen att de ha fyra, fem, sex veckors semester,
spelar det icke så stor roll att få betala, avgift för två enkla biljetter,
men för dem som lia så låg inkomst att de blott komma i åtnjutande av den
lagstadgade minimisemestem, kan naturligtvis priset på en tur- och returbiljett
spela en avsevärd roll, när det gäller deras möjligheter till en rekreationsresa.

Jag ber, herr talman, slutligen att få fästa kammarens uppmärksamhet på
att folkrörelsernas stora rese- och semesterorganisation, Resö, tillstyrkt bifall
till ^ct i motionen framställda yrkandet. I sitt yttrande konstaterar organisationen
följande: »Från sin verksamhet hade organisationen erfarenhet av
att publiken med nuvarande korta giltighetstid i regel begränsade sin vistelse
vid uppehåll under semester till 8—9 dagar för att kunna utnyttja tur- och
returbiljett. Härigenom tvangs mången att avkorta sin semester.» Detta måste
anses beklagligt.

Herr talman! Med vad jag anfört ber jag att få yrka bifall till den av mig
väckta motionen.

Herr Skantze: Herr talman! Den ärade motionären har ju själv konstaterat,
att järnvägsstyrelsen är överens med honom örn att man bör genomföra
det önskemål, som han har framfört. Han har också själv nyss konstaterat,
att frågan bara gäller valet av tidpunkt för realiserandet av detta önskemål.
Järnvägsstyrelsen å sin sida håller före, att en utsträckning nu av giltighetstiden
skulle medföra en resandefrekvens av sådan omfattning, att den skulle
förorsaka allvarliga svårigheter. Transportsystemet är hårt pressat, och varje
ökning, hur liten den än må vara, gör det ännu svårare att klara situationen.

Nu sökte den ärade motionären leda i bevis, att en utsträckning av giltighetstiden
i verkligheten skulle resultera i en lättnad i svårigheterna därigenom
att resorna^inte skulle bli så koncentrerade som nu utan mer utspridda. Givetvis
ligger det åtskilligt i ett sådant resonemang, men man får nog inte se bort ifrån,
att en hel del resor nu inte komma till stånd, därför att det ställer sig för dyrbart
med tva enida biljetter. Örn giltighetstiden för returbiljetter utsträckes,
kommer det att bil möjligt att göra dessa resor. Det nuvarande systemet nieder
alitsa en inskränkning av antalet resor, och den inskränkningen skulle
komma att falla bort, om man utsträcker giltighetstiden. Vad som väger mest
kan ju vara svart att avgöra. För min del tror jag nog, att järnvägsstyrelsen har
goda skal tor sm uppfattning.

Det är klart, att det inte är tillfredsställande att behöva vänta på genomförandet
av en åtgärd, örn vars lämplighet man är överens. Vi leva emellertid
under ^extraordmara förhållanden men se ju dess bättre nu en skymt av att det
sa småningom skall ljusna och det kanske relativt snart, Det vill förefalla mio stHlnim/d

1 da knappfst- SkullC ,Vara -Skal 1 att riksdagen nu tar en annan
stallning till denna sak an vad den gjorde år 1943, då frågan var uppe på

samma satt som nu. Sa snart förhållandena medge det vill järnvägsstyrelsen
genomfora en förlängning av giltighetstiden, men för närvarande anser den
sig inte kunna tillstyrka en sådan åtgärd.

Torsdagen den 5 april 1945.

Nr 14.

Motion om ökad giltighetstid för vissa tur- och returbiljetter vid statens

järnvägar m. m. (Forts.)

Detta har varit avgörande för utskottet, och det är med den motiveringen,
herr talman, som jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock pa avslag dära samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 10.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i an- Motion anledning
av väckt motion angående nedbringande av avgiften för nyinstalla- v

tion av telefonapparater. avgiften för

I en inom riksdagens andra kammare väckt, till dess tredje tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 355, hade herr Adolfsson m. fl. föreslagit, »att riksdagen apparater.
mätte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa örn åtgärder i syfte
att nedbringa avgiften för nyinstallation av telefonapparater till 20 kronor.»

Utskottet hemställde, att motionen II: 355 icke måtte föranleda någon andra
kammarens åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Adolfsson: Herr talman! Jag ber först att få uttrycka en liten smula
förvåning över att andra kammarens tredje tillfälliga utskott i sitt utlåtande
på sådant sätt har påmint örn att detta ärende nyligen har behandlats av riksdagen,
som om frågan därmed skulle anses vara slutbehandlad för denna gång.

Jag hoppas verkligen att utskottet inte menar, att det skulle vara parlamentarisk
sedvänja att besluta i förskott.

Det tillfälle, som utskottet hänvisar till, avser statsverkspropositionens förslag
örn anslag till nya abonnentanläggningar för telefon. Vid denna frågas
behandling erinrades från kommunistiskt håll örn vår motion, som innehöll krav
på skrivelse till Kungl. Maj :t örn nedsättning av avgiften för nyinstallation av
telefonapparater. Vi erinrade om frågan den gången, därför att vi ansågo att vi
borde hålla frågan öppen. Herr Persson i Tidaholm, som vid det tillfället talade
för utskottet, lät i ett anförande i anslutning härtill förstå, att det ju sedermera
fanns tillfälle att närmare granska denna fråga. Under sådana förhållanden
är det ett rätt klent argument att hänvisa till att andra kammaren nyligen
har behandlat just detta ärende. Behandlingen skedde ju dock synnerligen
långt efter det att min och mina medmotionärers motion hade inlämnats.

Ej heller de övriga argument, som anförts från utskottets eller telegrafstyrelsens
sida, förefalla övertygande, eftersom de i stort sett endast äro formalistiska.
För oss, som ha motionerat, ligger frågan till på följande sätt: söker
man motverka köplusten genom att höja en varas pris, så blir konsekvensen,
att varan utan hinder blir åtkomlig för de kapitalstarka människorna, medan
den blir svåråtkomlig eller kanske rent av omöjlig att erhålla för de fattigare
människorna. Det heter, att man skulle utestänga mindre nödvändiga telefonabonnemang
genom att höja inträdesavgiften. Ett dylikt syfte kan emellertid
icke gärna uppnås genom ett ransoneringssystem av den art, som det här är
fråga om, ty medan till exempel en fattig arbetarhusmor av ekonomiska skäl
nödgas avstå från cn telefonapparat, som hon behöver, så hindrar en installationsavgift
på 100 kronor på intet sätt en välsituerad person från att skaffa
sig en apparat, som han inte behöver för fullföljande av sin verksamhet. Det är
mot denna orättfärdiga form av ransoneringspolitik, som vår motion riktar

Nr 14.

Torsdagen den 5 april 1945.

Motion angående nedbringande av avgiften för nyinstallation av telefonapparater.
(Forts.)

sig. Såsom för övrigt redan antyddes i motionen se vi frågan huvudsakligen ur
principiell synvinkel. Den är i detta fall också den viktigaste.

Utskottet har i sitt utlåtande anfört en tabell, som gjorts upp av telegrafstyrelsen
och som gör jämförelser beträffande utvecklingen mellan tiden den V7
1938 den /e 1939 och år 1944. Av denna tabell framgår, att den procentuella
ökningen av antalet nyteckningar är åtskilligt större för exempelvis hantverkare
lantbrukare och arbetare o. s. v. än för större företagare och högre tjänsteman.
Jag förmodar, att man därmed vill söka leda i bevis, att de höjda installationsavgifterna
inte ha utgjort något hinder för de nämnda grupperna
arbetande människor att skaffa sig en telefon. Se vi emellertid på" den rent
principiella sidan av saken förefaller det mig, som om denna statistik inte bevisar
vad telegrafstyrelsen vill bevisa. På sin höjd kan den bevisa, att större
företagare och högre tjänstemän i stort sett redan tidigare ha kunnat tillfredsställa
sina önskningar i detta avseende. Därutöver visar den, att ett visst antal
fattigare människor haft så stort behov av telefon, att de trots det högre priset
ha nödgats skaffa sig en sadan. De ha alltså tvingats att betala en extra skatt
till alla de andra, som de fattigare lia begåvats med linder de senaste åren.
Darmed ar också orättfärdigheten i hela detta system belyst.

telegrafstyrelsen har också i sitt remissyttrande anfört, att avgiften för
nyinstallation inte tacker kostnaderna härför. Detta finns det inte någon an är

in°ft Aäf TM tlU ,dlslfuf1LOn’ därför att vad telegrafstyrelsen har anfört
ar imet skal. telegrafverkets samlade vinst måste vara det avgörande och
något bankruttmassigt företag är telegrafverket ju icke, som alla känna till
in^k” VlnSt6T f°r kfmmande budgetår beräknas till inte mindre än 60 miljoner
kronor. Jag vill alitsa understryka, att det är de samlade inkomsterna
och utgitterna, som är det avgörande. a

Som motivering för den höga installationsavgiften anföres nu liksom tidipa
inställationsmateriel. För egen del skall jag inte vare sig söka
bekräfta dier förneka bärkraften hos denna bevekelsegrund, ty Jg hänne?
inte till hur det är ställt i detta avseende. Jag förmodar emellertid att vdS
martcrialbrist räder, framför allt kabelmaterial. Men en sak vill jag ändå

såsoUm askett0i utekottefa utr?n 7pfy,lleVnte ™gon rättfärdighet genom att,
asom snett i utskottets utlåtande och pa annat sätt, styrka att av<tiften är

betungande men sedan ändå förorda att den skall finnas "kvar. Vi från kommunistiskt
hall vanda oss alltså energiskt emot att till exempel en fattig husmor
elier en småtionde eller dylik ute på landsbygden, som behöver bryta sin
isolering med hjälp a,v telefonen, skall tvingas att avstå från en nödvändig te
lefonapparat, medan intet som helst hinder föreligger för en välsituerad gerson
att skaffa sig en apparat, som han absolut inte behöver.
jJa, sager man da, men vi kan inte ransonera denna vara.’ Telegrafstyrelsen
IT/ ?.®lt,t.a1v+UtJ0tt?t Citerade y^nde, ett yttrande som utskottet tinner
gälla Vatibef"tkt’Vld ®tt eventuellt införande av behovsprövning skulle det
månadattTa?f f kipa rattvisa, mellan omkring 10 000 telefonspekulanter per
dT! t 8 fragaD'' varfor ar man sa rädd för behovsprövning just i detta
fall? Behovsprövning tillämpas ju i en oändlighet av fall av vilka måns?

irla. ~

Torsdagen den 5 april 1945. Nr 14.

Motion angående nedbringande av avgiften för nyin el allat ion av telefonapparater.
(Forts.)

nu gällande formen av ransoneringspolitik i detta avseende bör fortast möjligt
avskaffas oell ersättas med ett rättvisare system. Av denna anledning —
framför allt principiella skäl — ha vi i motionen begärt en skrivelse till Kungl.
Maj :t örn åtgärder i syfte att nedbringa avgiften för nyinstallation av telefonapparater
till 20 kronor.

Av denna principiella anledning ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
motionen nr 855 i andra kammaren.

Herr Skantze: Herr talman! I början av sitt anförande nämnde den ärade
motionären, att utskottet skulle som ett argument för avslag på motionen ha
anfört det beslut, som andra kammaren fattade för cirka en månad sedan vid
behandlingen av kapitalbudgeten för telegrafverket. Vad utskottet här har
skrivit är emellertid inte anfört såsom ett argument, vi lia endast ansett oss
skyldiga att omnämna förhållandet på grund a,v det samband, som det har
med den nu föreliggande frågan.

Eftersom saken nu har dragits upp kanske jag dock kan få erinra örn att
vid den debatt, som då fördes, framkom ett yrkande från motionärernas håll
om att man skulle ändra statsutskottets motivering. Statsutskottet hade nämligen
i fråga örn inträdesavgiften sagt: »Det är självfallet önskvärt att inträdesavgiften,
i den mån krigstidens anläggningssvårigheter lätta, kan återföras
till en mera normal storleksordning.» Motionärerna yrkade att orden »i den
mån krigstidens anläggningssvårigheter lätta» skulle strykas. Kammaren gick
emellertid på statsutskottets linje och har därmed gjort till sitt det av utskottet
föreslagna uttalandet, att avgiften bör nedsättas så snart, svårigheterna
lätta. Detta ger ju erforderligt eftertryck till det löfte som telegrafstyrelsen i
sitt remissyttrande har avgivit.

Motionärerna bygga emellertid sin motivering huvudsakligen på den principiella
inställningen, att man icke skall använda prisförhöjningar som instrument
när det gäller att ransonera en vara eller en nyttighet. En sådan principiell
inställning kan jag mycket väl vara med örn, när det gäller en sådan nyttighet
som telefoninnehav. Det är förvisso inte tillfredsställande, att en sådan väg behövt
tillgripas, men det är ju ofta så, att när man skall föra ut en princip i levande
livet, så stöter man på förhållanden som göra, att man blir tvungen att
tumma litet på principen. Detta är just ett sådant fall. Det enda alternativ till
sänkt avgift, som har förts fram, är ju införandet av behovsprövning, och motionärens
nu framförda argumentation gick ut på att det inte skulle möta någon
svårighet att genomföra en sådan behovsprövning. För min del tror jag emellertid,
att telegrafstyrelsen har ganska rätt, när den säger, att det skulle medföra
mycket stora svårigheter. Att avväga behovet av telefon och skipa rättvisa
mellan tiotusen spekulanter per månad måste vara en hart när olöslig uppgift.
Redan att dra upp de riktlinjer, efter vilka man skulle gå när det giiller ä.t.t
bedöma det olika behovet av telefon, förefaller mig vara synnerligen svårt.

Nu förhåller det sig ju också i detta fall så, att det bara är fråga örn ett
provisorium. Det är materialsvårighetema under kriget, som lia tvingat till
försöket att begränsa efterfrågan på telefoner. Det är ytterligt beklagligt,
att denna, begränsning understundom träffar verkligt ömmande fall, men om
man ställer den olägenheten mot den stora apparat, som det skulle medföra
att verkligen genomföra en något så när rättvis behovsprövning. då kan man
inte finna annat än att den viig, som telegrafstyrelsen har gått, är om också
inte önskvärd så dock i varje fall försvarlig.

Jag ber sålunda, herr talman, alf få yrka bifall till utskottets förslag.

Andra kammarens protokoll 10Jiö. Nr lh. 2

Nr 14.

Toradagen den 5 april 1945.

Motion angående nedbringande av avgiften för nyinstallation av telefonapparater.
(Forts.)

Herr Adolfsson: Herr talman! Jag vill till herr Skantzes anförande bara
framhålla, att han endast har plats för formella synpunkter. När man exempelvis
skall ha ett cykeldäck, så får man vända ut och in på sitt samvete,
och en cykelreparatör skall intyga, att det inte är något fel på ens samvetes
utslag. Jag menar, att det skulle kunna gå ungefär lika bra, när det gäller
den fråga, som vi nu diskutera. Det bär också förekommit, att restriktioner
ha använts — med behovsprövning — när det har gällt nyinstallation av
elektriskt ljus i en sommarstuga eller en stuga, som man inte använder under
viss tid. Också på det området föreligger ju materialbrist. Det har varit så,
och jag förmodar att det alltjämt är så, att sådan installation inte får äga
rum.

När det vidare gäller, att någon fattig skall få del av vår socialvårds alla
välsignelser, då finns det ingen bestämmelse, som är för restriktiv och för
komplicerad för att behovsprövning skall kunna genomföras, men när det
som i detta fall gäller att söka undanskaffa en uppenbar orättvisa, då står
man fullkomligt rådlös. Att skipa rättvisa, som man i telegrafstyrelsens remissutlåtande
sagt, mellan tio tusen telefonspekulanter per månad tror jag
knappast skulle vara svårare än att varje månad skipa rättvisa mellan åtskilligt
flera tusental spekulanter, som vilja erhålla, såsom jag nyss nämnde,
ett cykeldäck. Finns det bara vilja, går det säkerligen mycket bra att bära
denna lilla ytterligare belastning av våra kristidsorgans arbete. Jag konstaterar,
att utskottet icke ens vill, att man skall noggrant undersöka möjligheterna
att åstadkomma den ordning som vi föreslagit.

Herr talman! Jag vill ytterligare understryka, att även om frågan till synes
icke kan ha någon större politisk räckvidd, så har den dock en stor principiell
betydelse, och av denna anledning ber jag ännu en gång att få yrka
bifall till vår motion i förevarande ärende.

Herr Skantze: Herr talman! Jag skall bara be att i korthet få konstatera,
att de exempel som den ärade motionären nu anförde voro just sådana, där en
behovsprövning är ganska lätt att genomföra. När det gäller telefonapparater,
ligger det icke lika enkelt till. Det är därför som man inte har givit sig
in därpå. I varje fall kan det inte vara skäl i att sätta i gång en utredning
därom nu, när vi kunna hoppas att inom relativt kort tid få tillbaka våra
låga telefonavgifter.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 11-

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i anledning
av väckt motion angående åtgärder till införande av sysselsättningsterapi
på landets sjukvårdsanstalt.

Utskottets hemställan bifölls; och skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

Torsdagen den 5 april 1945.

Nr 14.

§ 12.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i anledning
av väckt motion angående verkställande av en undersökning beträffande
den s. k. kolorerade veckopressen m. m.

I en inom andra kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott för
behandling hänvisad motion, nr 443, av herrar Johnsson i Stockholm och Swedberg
hade yrkats, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära tillsättning
av en granskningsnämnd med uppgift att under ett kalenderår följa
den kolorerade veckopressen och sådan billighetslitteratur, som i kiosker och
på liknande ställen utbjudes särskilt till ungdomen, och att av sina iakttagelser
vid årets slut avgiva rapporter till regering och riksdag.»

Utskottet hemställde, att förevarande motion, 11:443, icke måtte till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Johnsson i Stockholm: Herr talman! Motionärerna i denna fråga
gjorde sig nog inga illusioner örn att motionen skulle leda till någon annan
åtgärd än som skett, men vi följde det gamla ordspråket »gutta cavat», d. v. s.
droppen urholkar stenen. Jag tror val, att vi en gång i framtiden skola få
rätsida på den här saken också.

Jag vill emellertid opponera mig mot deli tydning, som givits motionens
syftning och konsekvenser.

Den granskningsnämnd, som motionen omnämner, har ingalunda avsetts skola,
såsom utskottet säger, hallstämpla utgivna skrifter i två grupper. Inte
heller skulle den vidtaga statliga eller rättsliga åtgärder mot publikationer, som
inte vunne nämndens gillande, eller — såsom Svenska tidningsutgivareföreningen
uttrycker sig — utöva något förmynderskap över den svenska allmänheten
när det gäller vad denna skall läsa eller inte.

Motionen har snarare avsett att göra rättvisa åt veckopressen. Det står
klart för motionärerna, att det finns mycket hos den svenska veckopressen,
som är erkännansvärt, och att skallet mot den många gånger varit obefogat
och osakligt. Att skaffa underlag för en objektiv och rättvis bedömning av
veckopressen har varit motionens första syfte. Därigenom skulle också ett
klarläggande av skadeverkningarna kunna ske.

Jag frågar verkligen: är inte en sådan undersökning både legitim och påkallad?
Har det inte nu så länge stått strid om veckopressens skadliga inflytande,
att en saklig, auktoriserad undersökning kunde vara på sin plats?

Tidningsutgivareföreningen säger, att det står vem som helst fritt att följa
och granska alla tryckalster, som utges här i Sverige. Ja, det står också var
och en fritt att t. ex. gå omkring i Sveriges alla köttbutiker och se, om där
utbjudes skämt kött, men ändå är det ingen annan som gör det än de som
ha officiellt uppdrag att göra det. Ett sådant argument som tidningsutgivareföreningens
vittnar inte högt om dess vilja att förstå vad det här gäller. Tror
den verkligen, att någon enskild har vare sig tid eller råd att följa hela den
tidnings flora som det här gäller? Och även örn någon hade möjlighet därtill,
med vad auktoritet skulle han sedan kunna tala om vad han funnit? Vad en
statligt auktoriserad granskningsnämnd kunde lägga fram inför ansvariga
fora skulle ju däremot verka med sin egen auktoritet.

Det är här inte alls fråga om att vidtaga några åtgärder, som stå i strid
med gällande tryckfrihetslag. Allt ordande därom är rena nonsens. Kungl.
Majit skulle väl uppdraga riktlinjer för granskningsnämndens verksamhet och
nämnden sedan själv utforma sina arbetsmetoder. Vad som därvid närmast

Motion angående
verkställande
av
en undersökning
beträffande
den
s. k. kolorerade
veckopressen
lii. ni -

Nr 14.

Torsdagen den 5 april 1945.

Motion angående verkställande av en undersökning beträffande den s. k.
kolorerade veckopressen m. m. (Forts.)
komme i fråga vore väl att tillämpa ett slags registreringsprincip, cl. v. s. att
nämnden samlade urklipp av sådant, som nämnden ansåge vara mindervärdigt
och skadligt, och läte offentlighetens kritiska ljus falla däröver. Motionen
bygger på det förmodandet, att en tidning, som haft ett alltför lågvärdigt
innehåll, av sig själv skulle vidtaga en ändring till det bättre hellre än att bli
utsatt för granskningsnämndens fortsatta uppmärksamhet. På samma sätt som
en acceptant fruktar att få sitt namn i Justitia-, skulle en veckotidning draga
sig för att alltför mycket skylta i granskningsnämndens klippbok.

Det hade hedrat tidningsutgivareföreningen, örn den i stället för utfall mot
motionärerna hade erkänt, att icke allt är val beställt på detta område. Det
står en mycket utbredd folkmening bakom kravet på en sanering av veckopressen.
Redan ur ekonomisk synpunkt är detta av mycket stor betydelse. Omkring
3 miljoner exemplar av veckopressen lära varje vecka välla ut över
vårt folk. Det gör cirka 1 miljon kronor, som varje vecka plockas framför
allt ur ungdomens fickor, eller omkring 50 miljoner per år. Det borde också
få oss att vakna, när vi gång på gång erinras örn att ungdom, som råkat
in på brottsliga vägar, främst hämtat sin andliga näring ur den sämre veckopressen
och filmen.

Det har talats örn censur såsom en följd av motionärernas förslag. Vi ha ju
censur och inspektion i fråga örn allt som sammanhänger med vår lekamliga
näring, men när det gäller det andliga näringsproblemet ställa vi i den heliga
tryckfrihetens namn alla dörrar öppna för förgiftningsprocesser. Vi tänka inte
på att detta är ett dekadenstecken, ett mene tekel på vår vägg. Den, som reste
i Tyskland i början av 1930-talet, har ett outplånligt intryck av hur det moraliska
förfallet återspeglades i den förfärliga tidningsfloran på asfalten, och
det barbari, som vi senare fått bevittna från tysk sida, har utan ringaste tvivel
fått sin näring i denna press. Vår svenska veckopress befinner sig visserligen
långt ifrån ett sådant stadium — jag betonar än en gång, att mycket av
den står på ett högt plan — men det kunde vara skäl i att lyssna både till väktarna
i folket och rösterna ur folkdjupet.

Ivan Oljelund, som väl inte kan betraktas som en fiende till det fria ordet,
skrev för några dagar sedan: »Det finns ett visst skydd mot ekonomisk rovdrift
av gemensamma materiella värden. Men folkens slumrande andliga miljoner
får vem som helst slå under sig. Läskunnigheten ligger på gator och
vägar och rovplockas av miljonföretag i lägsta läsvärdhet, en fortsättningsskola
i kvarsittning.---Det är barbariskt, kaotiskt och laglöst.»

En samarbetskommitté, som representerar hundratusen kvinnor, har enträget
vädjat om åtgärder och sagt: »För otaligt många, särskilt bland ungdomen,
utgör veckopressen den huvudsakliga andliga näringen. Även om i flertalet
av dessa publikationer sällan förekomma några direkt anstötliga inslag är både
deras allmänna etiska och deras litterära kvalitet alltför undermålig. Man möter
en förljugen romantik med falska livsideal och brist på andlig sälta, en översexualiserad
och kvalmig livsluft, som måste väsentligt bidraga till att skapa
en för moraliskt nedbrytande tendenser fruktbar jordmån.»

Och som en representant för folkdjupen må en insändare i Afton-Tidningen
i tisdags tjäna: »Vecka efter vecka flödar miljoner ex. av detta romantisktidiotiska
ideal via veckopressen ungdomen till mötes. Arbetar- och skolflickor

matas varje dag med detta hav av skönt kolorerad drivluftspropaganda.---

När sedan abortmord, könssjukdomar och krossade illusioner breda ut sig,
skyller man på — något annat. Avkoppling säger människan, och dyker ned
i den kolorerade veckofarans djungel.»

Herr talman! Jag anser, att utskottet kunde ha manifesterat en något mer

Torsdagen den 5 april 1945.

Nr 14.

Motion angående verkställande av en undersökning beträffande den s. k.

kolorerade veckopressen m. m. (Forts.)

positiv inställning genom att åtminstone följa den linje, som ungdom svärdskommittén
anvisat, och att motionen bort överlämnas dit för beaktande. Jag
förstår visserligen nu, att det inte finns några utsikter att här vinna majoritet
för motionen, men jag anser mig i alla fall, herr talman, böra yrka bifall till
densamma, i förhoppning om att alla, som inse frågans stora vikt, ville moraliskt
stödja motionärerna med sina röster.

Herr Ståhl: Herr talman! Den föregående ärade talaren säde i början av
sitt anförande, att utskottet inte hade behjärtat syftet nied motionen. Det är
självklart, att vi inom utskottet lika gärna som pastor Johnsson skulle se, att
det svenska folket, och särskilt den svenska ungdomen, läste fullgod litteratur.
Men när man skall försöka komma fram till ett sådant mål, måste man därvid
som i andra fall välja vägar, som verkligen äro framkomliga, och jag vågar
nog påstå, att var och en som tar del av denna motion mäste säga sig, att den
tanke som ligger bakom dels är ofullgången och dels, då den dragés ut i sina
konsekvenser, faktiskt leder till en konflikt med den svenska tryckfrihetslagstiftningen.

Pastor Johnsson säger, att avsikten med den föreslagna granskningsnämnden
eller eventuellt granskningsmannen icke skulle vara att hallstämpla den
svenska veckopressen och icke heller vara att utöva något slags förmynderskap.
Det är alldeles omöjligt för den som tar del av motionen att komma till
något annat resultat, än att så måste bli fallet. Skulle icke avsikten vara att
få fram en sådan hallstämpling, skulle det väl icke vara någon som helst mening
med en granskningsnämnd. Ty att bara helt lugnt sitta och läsa veckopressen
samt avge en rapport lärer icke kunna tjäna något väsentligt syfte.

Jag måste nog säga, att det inte kan vara statens och myndigheternas sak
i ett fritt land att söka separera fram en standardiserad andlig näring åt vårt
folk. Det måste ske på annat sätt. Jag vet icke, örn det förbigått motionären,
men det är i alla fall ett faktum, att de samverkande bildningsförbunden själva
tillsatt en sådan här nämnd, som skall söka följa veckopressen och påverka
opinionen, så att man på detta sätt kan komma fram till en mera vederhäftig
läsning.

Jag tror inte, att det behövs någon utförligare motivering, herr talman, för
att påvisa, att den väg som motionärerna anvisa är oframkomlig, och jag ber
därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

8 13.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i anledning
av väckt motion angående utredning rörande åtgärder för nedbringande
av enskildas kostnader för att häva ofrivillig sterilitet.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade

Fröken Oberg: Herr talman! I vanliga fall är det kanske inte så trevligt
för en motionär att få sin motion avslagen, men när som i detta fall samtliga
instanser, till vilka motionen varit remitterad, instämt i dess syfte och det alltså
bara är av den anledningen att en utredning inom den närmaste tiden väntas
komma från befolkningsutredningen, som man avstyrker motionen, få väl
vi motionärer för ögonblicket finna oss i vad utskottet föreslagit. 1 avvaktan

Motion angående
utredning
rörande
åtgärder för
nedbringande
av enskildas
kostnader för
att häva.
ofrivillig
sterilitet.

Nr 14.

Torsdagen den 5 april 194ö.

Motion angående utredning rörande åtgärder för nedbringande av enskildas
kostnader för att häva ofrivillig sterilitet. (Forts.)
på vad den väntade utredningen kan komma att innehålla Ilar jag, herr talman,
för dagen intet yrkande att framställa.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 14.

Interpellation. Herr Kristensson erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! I samband
med rättegångsreformens genomförande har frågan örn tingsplatsernas
förläggning kommit att aktualiseras. Vid den pågående omprövningen synes
i en del fall övervägas, att häradsrätter skola förflyttas från landsbygden till
städerna. Planer i den riktningen ha redan vållat allvarlig oro på landsbygden.
Häradsrätterna lia vuxit in i bygdernas liv och äro av betydelse för de kulturella
förhållandena på svensk landsbygd. I många fall har det hållits ting
på en plats i flera århundraden och en tradition utbildats, som icke utan
mycket tvingande skäl bör brytas. Det är också av vikt, att beträffande tingsplatsernas
läge största möjliga hänsyn tages till befolkningens önskemål inom
domsagorna. En förflyttning, som ofta är förenad med kostnader för invånarna
i domsagan, bör icke företagas mot en utbredd folkmening. Även ur allmän
landsbygdssynpunkt är det önskvärt, att offentliga institutioner behållas på
landsbygden och icke centraliseras till städerna.

Med anledning av det anförda anhåller jag örn andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för justitiedepartementet få framställa följande
frågor :

. 1* Vilka piinciper anser herr statsrådet böra ligga till grund för omprövningen
av tingsplatsernas förläggning?

2. Är herr statsrådet beredd att vid fragan örn förändringar respektera landsbygdens
önskan att behålla tingsplatserna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15.

Interpellation. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Fru Humla, som anförde: Herr talman! Kvinnans principiella likställighet
med mannen i fråga örn tillträde till statstjänst fastslås i 1923 års behörighetslag.
De enda befordringsgrunderna skola enligt regeringsformen § 28 vara
förtjänst och skicklighet. Befordran skall alltså ske oberoende av könet.

I egenskap av suppleant i bankoutskottet har jag varit i tillfälle att iakttaga,
hur dessa principer tillämpas i riksdagens verk, riksbanken och riksgäldskontoret.
Med förvåning har jag lagt märke till hur man i dessa verk söker
att på olika sätt utestänga kvinnor från de högre tjänsterna, och hur dessa åtgärder
gång efter annan fått stöd av bankoutskottets majoritet. Vad jag här
åsyftar är dels sättet för rekryteringen till den s. k. kammarskrivarkarriären,
d. v. s. den högre karriären, och dels principerna för befordran inom denna.

Kompetensfordran för de högre tjänsterna är sedan 1934 i båda verken studentexamen
eller viss därmed jämförlig utbildning. Till denna dag har emellertid
icke intagits någon kvinnlig student direkt i denna karriär.

Före 1934 gällde för riksbankens del sådana kompetensbestämmelser, att
normalskolekompetens var tillräcklig skolunderbyggnad för de högre tjänsterna.
En del kvinnor i biträdeskarriären, vilka hade sådan kompetens, sökte efter
behörighetslagens ikraftträdande 1925 och erhöllo även kammarskrivartjänster.
Detta åstadkom en skarp motsättning mellan den manliga högre personalen,
som var och alltjämt är sammansluten till Riksbankstjänstemännens förening,
och den kvinnliga, vilken icke äger tillträde till nämnda förening. Den and -

Torsdagen den 5 april 1945.

Nr 14.

Interpellation. (Forts.)

ring av kompetensbestämmelserna, som skedde 1934, var av allt att döma frammanad
av denna motsättning. Örn målet endast varit att höja kompetensen
hos de inträdessökande, borde man ju inte tvekat att i fortsättningen intaga även
kvinnliga studenter jämsides med manliga. Så har som nämnts icke skett. Men
för att också omöjliggöra övergång från biträdeskarriären nekade man efter
1934 att antaga kvinnliga studenter även i biträdeskarriären. Förutom att ett
sådant förfarande står i strid med den gängse tillämpade regeln att tillsätta
en tjänst med den mest meriterade, står det enligt mitt förmenande i uppenbar
strid med behörighetslagens principer.

I fråga om befordran inom den högre karriären vill jag särskilt påtala det
förhållandet, att de kvinnliga kammarskrivare i riksbanken, vilka som förut
nämnts blivit utnämnda före 1934 (endast tre lia blivit utnämnda senare), icke
tillnärmelsevis i samma proportion som de manliga blivit föremål för fortsatt
befordran. Endast ett fåtal kvinnor lia befordrats vidare till kammarskrivare.
I fråga örn befordran av t. ex. en manlig kammarskrivare till förste kammarskrivare
tycks befordringsgrunderna förtjänst och skicklighet så gott som alltid
sammanfalla med vederbörandes tjänsteålder. Så är däremot icke fallet då det
gäller kvinnliga tjänstemän, där denna samstämmighet egendomligt nog aldrig
föreligger. Följden härav har blivit, att yngre manliga kammarskrivare passerat
betydligt äldre kvinnliga med formellt sett överlägsna meriter. Även då det
gäller förordnande på högre tjänst, vilket är en viktig faktor vid bedömande
av de sökandes meriter, tyckas de manliga regelmässigt gå före de kvinnliga.
Till stöd härför har de senaste åren åberopats ett yttrande av riksbanksfullmäktige,
intaget i bankoutskottets utlåtande nr 76 1943 s. 136: »Fullmäktige
ha vidare, såsom ovan redan antytts, funnit det vara erforderligt att intill
dess den nya organisationen hunnit genomföras under en viss övergångstid vidtaga
särskilda anordningar för åstadkommande av en så mjuk övergång till den
nya organisationen som möjligt och för underlättande av befordringsutsikterna
för den manliga personalen.»

Vid ett ärende nyligen, då en kvinnlig tjänsteman hemställde hos bankoutskottet
örn en tolkning av detta uttalande, retirerade fullmäktige visserligen
och förklarade, att uttalandet ej finge tolkas så, att den manliga personalen
skulle gå före den kvinnliga vid förordnanden, utan att vederbörandes tjänsteduglighet
skulle vara det enda avgörande. Det förhållandet, att ett sådant uttalande
överhuvud taget kunnat fällas, ger dock klart besked om inställningen
gentemot de kvinnliga tjänstemännen.

Med stöd av vad jag nu anfört anhåller jag örn kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet få framställa följande fråga:

Har herr statsrådet beaktat dessa förhållanden vid riksdagens verk, och är
herr statsrådet beredd att medverka till bättre och rättvisare ordning på detta
område?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Senander, som yttrade: Herr talman! Under krigsåren har Tyskland IvterpUtatiam.
begått cn rad flagranta kränkningar av den svenska neutraliteten och dessutom
vid åtskilliga tillfällen brutit ingångna överenskommelser. T flertalet
fall har det utan tvivel rört sig örn fullt medvetna handlingar. Skuldregistret
är omfattande. Svenska fiskefartyg ha utsatts för beskjutning under utövande
av sin fredliga gärning, varvid många fiskare fått sätta livet till. Den
fruktansvärda Ulvcn-katastrofen var otvivelaktigt en direkt följd av tyskarnas

Nr 14.

Torsdagen den 5 april 1945.

Interpellation. (Forts.)

neutralitetsstridiga minering i svenska farvatten. I samband med Ulvens undergång
besköts u-båten Draken inom svenskt territorialvatten av ett tyskt
bevarat fartyg. Även svenska flygplan ha utsatts för beskjutning av tyska
örlogsman. Det är också troligt, att ångfartyget Hansas undergång orsakats
a,v tyska neutralitetsstridiga handlingar. Slutligen kunna de upprepade, ofta
säkerligen medvetna och överlagda tyska överflygningarna av svenskt territorium
anföras som bevis för Tysklands utmanande och provokatoriska hållning
mot vårt land.

Jämsides härmed ha tyskarna vid åtskilliga tillfällen demonstrerat sin brist
på respekt för med Sverige ingångna överenskommelser. Namnen Äppelbo
och Lekvattnet äro vältaliga erinringar om detta faktum. De visa, att inte
ens i de fall, där träffade överenskommelser medfört favörer åt Tyskland och
den tyska krigföringen, ha dessa respekterats av tyskarna. De beryktade kartaffärema
inneburo också ett missbruk av svenska eftergifter och vittnade dessutom
om tyska angreppsplaner mot vårt land.

överhuvud taget ha tyskarna uppträtt mot Sverige, som örn landet varit en
del av det tyska »livsrummet». Det ligger ingen överdrift i påståendet, att
det hör till sällsyntheterna a.tt Tyskland uppträtt korrekt i sitt förhållande
till vårt land. De ständiga utmaningarna lia också av den svenska folkopinionen
bevittnats med en ständigt stigande förbittring, och starka röster ha
höjts för ett bestämdare uppträdande gentemot nazistregimen.

Svenska regeringens åtgärder mot övergreppen lia i allmänhet inskränkt sig
till diplomatiska protester. Dessa ha antingen icke besvarats eller avfärdats
i en högdragen, för att icke säga kränkande ton. Någon förbättring i Tysklands
uppträdande mot vårt land lia de i alla förhållanden icke åstadkommit,
övergreppen ha fortsatt, som örn ingenting inträffat.

I dagarna har en ny upprörande tysk kränkning mot vårt land ägt rum.
I närheten av Sölvesborg nedsköts ett svenskt jaktplan efter ett direkt angrepp
från ett neutralitetskränkande tyskt plan. Den svenske flygaren fick därvid
sätta livet till. Det är uteslutet, att det härvidlag kunnat röra sig om ett misstag.
En dylik, från tysk sida vanlig »förklaring» kan icke godtagas, inte
minst med hänsyn till de tidigare tyska övergreppen och kränkningarna. Den
tyska flygplansbesättningen hade god sikt och blev på sedvanligt sätt uppmärksammad
på att den befann sig över neutralt område. Det kan därför
knappast rada tvivel örn att vi här hä, att göra med en medveten neutralitetskränkning
av synnerligen utmanande slag.

Denna händelse måste anses råga måttet av tyska övergrepp. Det är därför
ytterst befogat, att regeringen nu svarar med andra model än dem som hittills
använts. De diplomatiska démarcherna i Berlin lia visat sig verkningslösa.
Det behövs mera lättfattliga metoder än protester i umgänget med den
dödsdömda nazistregimen. Ett brytande av förbindelserna med Tyskland
skulle hälsas med tillfredsställelse av det stora flertalet av del svenska folket,
som under krigsåren med stigande harm tvingats passivt åse de tyska utmaningarna.

Givetvis innebär en sådan åtgärd ett uppgivande av neutraliteten som riktlinje
lör svensk utrikespolitik. Men neutraliteten för i nuvarande situation till
konsekvenser, som måste fördömas av varje anhängare av frihet och demokrati.
Den minskar allvarligt våra möjligheter att återerövra den good-will vårt land
tidigare haft hos de folk som i dag kämpa den öppna kampen mot nazismen.
Den leder slutligen till sådana märkliga resultat, att svenskt luftvärn skjuter
ner allierade plan, medan tyska plan, såsom nyligen skett, skjuter ner svenska
nian över svenskt territorium.

Brytandet av de dipolmatiska förbindelserna med Tyskland skulle under -

Torsdagen den 5 april 1945.

Nr 14.

Interpellation. (Forts.)

lätta vårt lands möjligheter att göra en mera positiv insats för våra broderfolk.
Även vårt eget läge i krigets slutskede skulle därigenom förbättras. Det
bleve lättare att stoppa den ström av nazistflyktingar, som redan börjat söka
sig till Sverige, för att i skydd av asylrätten undgå ett rättmätigt straff. Åtgärden
skulle dessutom medföra att vi kunde göra oss kvitt de tyska nazister,
som under diplomatiskt skydd bedriva konspiration, spionage och annan för
vårt land skadlig verksamhet.

Med hänvisning till vad jag anfört hemställer jag örn kammarens tillstånd
att till hans excellens statsministern få framställa följande frågor:

1. Vilka åtgärder planerar regeringen i anledning av det tyska planets eldgivning
mot och nedskjutning av ett svenskt jaktplan i närheten av Sölvesborg? 2.

Har regeringen för avsikt att överväga frågan om ett avbrytande av de
diplomatiska förbindelserna med Tyskland?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17.

Herr Ståhl erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Allt emellan- Interpellation.
åt komma fall till allmänhetens kännedom som visa, att inte allt är väl beställt
inom vår försvarsmakt. Det sista och mycket uppmärksammade exemplet härpå
är kapten von Hennigs vid Bohusläns regemente. I stället för att i lilga ordning
beivra förmenta eller verkliga disciplinbrott fran manskapets sida har
kapten von Hennigs i ett flertal fall under flera år misshandlat svenska medborgare,
som haft att fullgöra sin värnplikt eller varit fast anställda vid försvarsmakten.
Tydligen är det här fråga örn en man med sjukliga tendenser,
som infekterats av de nazistiska våldslärorna. Att vår krigsmakt kan råka ut
för dylika personer är i och för sig inte anmärkningsvärt. Uppseendeväckande
är däremot, att denne man kunnat uppträda på detta sätt under flera år utan
att regementets ledning kommit till klarhet örn vad kapten von Hennigs gick
för. Detta så mycket mer som denne tidigare tilldragit sig offentlig uppmärksamhet
genom sitt olämpliga uppträdande mot manskapet.

Med anledning av vad som nu inträffat anhåller jag örn andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Anser herr statsrådet, att kapten von Hennigs överordnade fullgjort sina
skyldigheter beträffande övervakningen av hans sätt att handskas med manskapet? 2.

Örn så inte är fallet, vilka åtgärder ämnar herr statsrådet vidtaga för
att förebygga en upprepning av sådana händelser, som nu kommit till allmänhetens
kännedom?

Denna anhållan bordlädes.

§ 18.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 19-15/46 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under sjun -

Nr 14.

Torsdagen den 5 april 1945.

de huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion.

§ 19.

Justerades protokollsutdrag.

§ 20.

Herr Lindberg avlämnade en av honom och herr Lövgren undertecknad motion,
nr 528, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 249, angående godkännande
av Sveriges anslutning till ett mellan Storbritannien, Amerikas förenta
stater m. fl. länder träffat, den 5 augusti 1944 i London undertecknat
internationellt avtal rörande principerna för fortsättandet av den samfällda
kontrollen över handelssjöfarten.

Avlämnades följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
170, angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1945/46, nämligen:
nr 529 och 530 av herr Holmström;
nr 531 av herr Holmström m. fl.;
nr 532 av herr Fagerholm;
nr 533 av herr Björling m. fl.; och
nr 534 av herr Björling.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Fagerholm, nr 535, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 203,
angående anslag till tullverket för budgetåret 1945/46;

herrar Kuling och Henriksson, nr 536, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 206, angående förändring i avseende å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid kommunikationsverken, m. m.;

herr Nordström i Kramfors m. fl., nr 537, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition,, nr 210, angående anslag för budgetåret 1945/46 till fria sommarresor
för barn, m. m.;

herr Ryling, nr 538, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 211, angående
statsbidrag till psykisk harna- och ungdomsvård;

herr Eriksson i Stockholm, nr 539, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 218, med förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet, militära
avlöningsreglementet, manskapsavlöningsreglementet och folkskolans avlöningsreglemente,
m. m.; och

herr Holmström, nr 540, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 218.

Avlämnades följande motioner, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 221, angående vissa anslag för budgetåret 1945/46 till läroanstalterna för
blinda och dövstumma, m. m., nämligen:
nr 541 av herr Hyling m. fl.;
nr 542 av herr Håstad m. fl.; och
nr 543 av herr Håstad.

Avlämnades följande motioner nämligen av:

herr Hagård m. fl., nr 544, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr
223, angående bidrag till avlöning av landsantikvarier, m. m.;

herr Ericsson i Kinna, nr 545, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
225, angående särskilda övergångsförmåner åt långtidsinkallad beredskapspersonal; -

Torsdagen den 5 april 1945.

Nr 14.

herrar Utbult och Johansson i Öckerö, nr 546, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 285, angående anslag till landsfiskalerna m. fl.;

herr Andersson i Mölndal to. fl., nr 547, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 242, angående anslag till vissa byggnadsarbeten vid Statens sinnessjukhus,
m. m.;

herr Hagberg i Luleå to. fl., nr 548, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 247, angående inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds
aktier i Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag;

herr Ward, nr 549, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 199. med
förslag till förordning om ändring i förordningen den 18 juni 1937 (nr 436)
angående försäljning av rusdrycker; och
herr Hagård to. fl., nr 550, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
183, angående reglering av tjänste- och familjepensioneringen för personal vid
av staten övertagna enskilda järnvägar.

Avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 196,
med förslag till lantarbetstidslag, nämligen:
nr 551 av herr Skoglund i Doverstorp to. fl.;
nr 552 av herr Eriksson i Sandby to. fl.; och
nr 553 av herr Karlsson i Stuvsta to. fl.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herrar Hammarlund och Thorell, nr 554, i anledning av Kungl. Maj:ts propoposition,
nr 197, med förslag till butikstängningslag;

herr Törnkvist, nr 555, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 207,
med förslag till lag om ändring i 5 kap. strafflagen, m. m.; och

herr Hagberg i Malmö to. fl., nr 556, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 236, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 kap. 32, 33
och 34 §§ lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom
m. m.

'' Avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 122,
angående den statsunderstödda torrläggningsverksamheten, nämligen:
nr 557 av herr Andersson i Gisselås to. fl.;
nr 558 av herr Karlsson i Stuvsta to. fl.;
nr 559 av herr Andersson i Hedensbyn to. fl.;
nr 560 och 561 av herr Ericsson i Sörsjön to. fl.; samt
nr 562 av herr Jansson i Kalix to. fl.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Larsson i Karlstad to. fl., nr 563, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 142, angående anslag till trädgårdsundervisningen; och

herrar Hansson i Skediga och Boman i Stafsund, nr 564, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition, nr 163, angående ytterligare utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.11 em.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 14.

Lördagen den 7 april 1945.

Lördagen den 7 april.

Kl. 4 em.

§ 1.

Herr statsrådet Gjöres avlämnade Kungl. Maj :ts propositioner:
nr 243, angående anslag till Medicinalstyrelsen: Avlöningar för budgetåret
1945/46 m. m.; och

nr 255, angående prisutjämningsavgifter.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen, nr 250, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 251, med förslag till lag örn
ändring i 30 kap. rättegångsbalken i 1734 års lag m. m.; samt

till statsutskottet propositionen, nr 252, angående grunder för kristillägg åt
statliga befattningshavare m. fl.

^Vid härpå skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 253, angående
anslag till kristillägg m. m. för budgetåret 1945/46 remitterades propositionen,
såvitt angick anslag till kristillägg under nionde huvudtiteln, till
jordbruksutskottet, i vad propositionen rörde anslag till kristillägg under tolfte
huvudtiteln med undantag av kristillägg till personal å indragningsstat, till
bankoutskottet samt i övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts på
kammarens bord liggande proposition, nr 254, angående dyrtidshjälp m. m. åt
vissa pensionärer och understödstagare.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande å bordet vilande motioner; och remitterades
därvid

till utrikesutskottet motionen nr 528 av herrar Lindberg och Lövgren;

till statsutskottet motionerna:

nr 529 och 530 av herr Holmström;

nr 531 av herr Holmström m. fl.;

nr 532 av herr Fagerholm;

nr 533 av herr Björling m. fl.;

nr 534 av herr Björling;

nr 535 av herr Fagerholm;

nr 536 av herrar Hyling och Henriksson;

Lördagen den 7 april 1945.

Nr 14.

nr 537 av herr Nordström i Kramfors m. fl.;

nr 538 av herr Kylmä;

nr 539 av herr Eriksson i Stockholm;

nr 540 av herr Holmström;

nr 541 av herr Ryling m. fl.;

nr 542 av herr Håstad m. fl.;

nr 543 av herr Håstad;

nr 544 av herr Hagård m. fl.;

nr 545 av herr Ericsson i Kinna;

nr 546 av herrar Utbult och Johansson i Öckerö;

nr 547 av herr Andersson i Mölndal m. fl.; och

nr 548 av herr Hagberg i Luleå. m. fl.;

till bevillningsutskottet motionen nr 549 av herr Ward;
till bankoutskottet motionen nr 550 av herr Hagård m. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna:
nr 551 av herr Skoglund i Doverstorp m. fl.;
nr 552 av herr Eriksson i Sandby m. fl.;

nr 553 av herr Karlsson i Stuvsta m. fl.;

nr 554 av herrar Hammarlund och Thorell;
nr 555 av herr Törnkvist; och
nr 556 av herr Hagberg i Malmö m. fl.; samt

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 557 av herr Andersson i Gisselås m. fl.;

nr 558 av herr Karlsson i Stuvsta m. fl.;

nr 559 av herr Andersson i Hedensbyn m. fl.;

nr 560 och 561 av herr Ericsson i Sörsjön m. fl.;

nr 562 av herr Jansson i Kalix m. fl.;

nr 563 av herr Larsson i Karlstad m. fl.; samt

nr 564 av herrar Hansson i Skediga och Boman i Stafsund.

§ 4.

Föredrogs den av herr Kristensson vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet, angående den omprövning
av tingsplatsernas förläggning, som kommer att äga rum i samband med rättegångsreformens
genomförande.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av fru Humla vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation titt herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet, angående befordringsförhållandena
för den kvinnliga personalen vid riksdagens verk.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Senander vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
hans excellens herr statsministern, i anledning därav att ett tyskt flygplan nyligen
nedskjutit ett svenskt jaktplan.

Kammaren biföll donna anhållan.

Nr 14.

Lördagen den 7 april 1945.

§ 7.

Föredrogs den av herr Ståhl vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet, angående av viss officer utövad misshandel
av honom underlydande manskap.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ B.

Herr talmannen lämnade pa begäran ordet till

Herr Olson i Göteborg, som anförde: Herr talman! Enligt civilförsvarslagen
åligger det fastighetsägare bland annat att anskaffa, förvara och underhålla
materiel och utrustning, som erfordras för hemskyddets verksamhet, att inrätta,
utrusta och underhålla skyddsrum ävensom att vidtaga anordning för
alarmering och mörkläggning. Genom särskilda kungörelser den 16 mars 194. >
har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län i anledning härav ålagt fastighetsägarna
dels att snarast och senast den 31 december 1945 anskaffa viss närmare
föreskriven sjukvårdsmateriel för skyddsrummen och dels att före den 1 maj
1945 anskaffa och företaga erforderliga åtgärder för anbringande av den materiel
som kräves för att åstadkomma en fullgod mörkläggning. Det kan tänkas,
att motsvarande ålägganden för fastighetsägare meddelats även pa andra hall.

De åtgärder, som med hänsyn till civilförsvaret hittills måst vidtagas av fastighetsägarna,
ha varit synnerligen betungande, och fastighetsägarna ha. exempelvis
för skyddsrummen, fått bära sådana kostnader som föranletts av de
tid efter annan vidtagna ändringarna i myndigheternas direktiv med avseende
å skyddsåtgärdernas beskaffenhet. Därför är det rimligt att begära, att myndigheterna
nu, då faran för avsiktliga krigshandlingar mot vårt land synes mera
avlägsen än förut, taga hänsyn till denna kategori av medborgare och icke
ålägga dem kostnadskrävande åtgärder, som ej äro oundgängligen nödvändiga.

Mot de ovan anförda föreskrifterna i Göteborg kan invändas, att anskaffningen
av mörkläggningsmateriel är skäligen onödig nu i vår, då vi stå inför
en ljusare årstid, då de icke fylla samma behov som eljest. Sådan materiel torde
i enlighet med tidigare meddelade bestämmelser finnas i flertalet bostäder och
anläggningar, och en eventuell komplettering härav borde kunna få anstå till
fram emot hösten, då man bättre än nu kan bedöma nödvändigheten av sådan
komplettering med hänsyn till krigsutvecklingen. Vad beträffar anskaffningen
av sjukvårdsmateriel för skyddsrummen kan det ifrågasättas, örn det är lämpligt
att lägga upp förråd av dylik materiel i stadsdelar, vilkas bebyggelse är av
sådan art att den icke kan erbjuda något som helst skydd mot bombanfall av
den omfattning och verkan som efter den senaste utvecklingen synes vara den
vanliga. I ett krigsfall kan befolkningen i stora delar av Göteborg säkerligen
icke beredas erforderligt skydd på annat sätt än genom evakuering. Bombanfallens
effektivitet har numera uppenbarligen blivit en helt annan än den man
räknat med då nu gällande planer för skyddsåtgärder för befolkningen gjordes
upp. Även i detta avseende föreligger följaktligen skäl att icke betunga fastighetsägarna
med utgifter som i många fall säkerligen visa sig icke kunna fylla
sitt syfte.

Med hänsyn till vad sålunda anförts borde ett anstånd med åtgärdernas vidtagande
från fastighetsägarnas sida kunna anses motiverat, överhuvud taget
resa de nu aktuella fallen det viktiga spörsmålet, huruvida föreliggande direktiv
för myndigheterna äro sådana,, att fordringarna på fastighetsägarna att
vidtaga för dem ytterst betungande skyddsåtgärder för allmänt ändamål icke
komma att uppehållas längre än som är oundgängligen nödvändigt med hänsyn
till krigsutvecklingen.

Lördagen deli 7 april 1945.

Nr 14.

Interpellation. (Forts.)

På Krund av vad sålunda anförts får jag hemställa om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet framställa följande frågor:

1. Är det herr statsrådets mening att anskaffning av mörkläggningsmateriel
skäligen bör åläggas fastighetsägarna nu i vår, då vi stå inför den ljusare årstiden,
då sådan materiel icke är lika nödvändig som eljest och innan man med
säkerhet vet om detta är nödvändigt med hänsyn till den vidare krigsutvecklingen
eller att de böra åläggas anskaffande av sjukvårdsmateriel i hus vilkas
skyddsrum uppenbarligen icke kunna erbjuda nödigt skydd mot bombanfall
av den art och effektivitet som numera synes vara den vanliga?

2. Hava nödiga åtgärder vidtagits för att fordringarna på fastighetsägarna
att vidtaga för dem betungande skyddsåtgärder för det allmännas räkning icke
komma att uppehållas längre, än som är oundgängligen nödvändigt?

Henna anhållan bordlädes.

§ 9.

Herr Henriksson erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Den Interpellation.
23 mars i år cirkulerade genom pressen ett T.T.-meddelande av följande lydelse:
»Genom en kupp mot tobaksmonopolet i Göteborg lyckades en obehörig
person för några dagar sedan komma över ett paket med 10 000 cigarretter
värda 1 200 kr. Han sände per post in en vanlig rekvisitionsblankett, där köparen
angavs vara en konsumaffär. Varorna skulle avhämtas, och kuppmakaren
infann sig också och tog hand om paketet. När tobaksmonopolet några
dagar senare sände räkning till konsumaffären upptäcktes falsariet.»

Detta meddelande har inom handeln väckt ett stort och berättigat uppseende.

Därest uppgifterna i notisen äro riktiga, måste nämligen detta innebära att det
statliga tobaksmonopolet givit de konsumentkooperativa butikerna en särställning
i behandlingshänseende, som icke medgives monopolets övriga kunder.

Enligt tobaksmonopolets stränga försäljningsbestämmelser få inga varor utlämnas
till återförsäljare utan förskottslikvid. Därtill kommer att enligt nu
gällande ransoneringsbestämmelser inga varor få utlämnas utan att köparen
avlämnar ransoneringskuponger eller inköpsbevis motsvarande den köpta kvantiteten.
Av det refererade T.T.-meddelandet att döma har tobaksmonopolet i
Göteborg utlämnat ett parti av 10 000 cigarretter till ett värde av 1 200 kr.
på en rekvisition i Konsums namn utan att vare sig förskottslikvid eller ransoneringskuponger
avkrävts köparen.

Med anledning av det anförda får jag anhålla om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet få framställa följande
frågor:

Ar det med verkligheten överensstämmande att konsumentkooperativa affärer
såsom kunder till tobaksmonopolet erhålla en förmånligare behandling än
övriga återförsäljare av tobaksvaror?

Är det riktigt att tobaksmonopolet utlämnat det i notisen omnämnda varupartiet
utan att ransoneringskuponger avlämnats före eller vid varans mottagande? Denna

anhållan bordlädes.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckta motioner örn beredande åt landsbygdens befolkning
av rättvisare representation i riksdagens andra kammare;

Nr 14.

Lördagen den 7 april 1945.

nr 12, i anledning av väckta motioner om införande av tilläggsmandat vid
val till riksdagens andra kammare; och

nr 13, i anledning av väckt motion om översyn och revidering av stadgan
om val till riksdagens utskott;

statsutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 49, i anledning av Kungl. Majda proposition angående inrättande av en
överingenjörsbefattning vid försvarets fabriksverk m. m.;

nr 50, i anledning av Kungl. Majda i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1945/46 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förrådsfond m. m.; och

nr 51, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1945/46, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 24, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående förlängning av
giltighetstiden för vissa tilläggstullar; och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående befrielse för Filip
Malmqvist i Huskvarna från skyldighet att erlägga viss stämpelavgift;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 5 kap. 8, 9 och 10 §§ strafflagen;

nr 24, i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan om
krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid; och

nr 25, i anledning av väckt motion om bidrag ur kyrkofonden till bestridande
av kostnaderna för ombyggnad av prästgården i Kvikkjokks kapellförsamling; andra

lagutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) om avverkningsskyldighet,
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540) örn krigsskadeersättning; nr

22, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till ändring i 1,
2 och 9 kap. vattenlagen, dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 23, i anledning av väckt motion angående lagstiftning om villkor för rätt
att utföra bil- och därmed jämförbara reparationer;

nr 24, i anledning av väckta motioner om ny lagstiftning angående behörighet
att utöva tandläkarkonsten ;

nr 25, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr 856) örn utbetalande
av krigsriskersättning till sjömän, dels ock en i ämnet väckt motion; och
nr 26, i anledning av dels väckt motion angående förstärkning av förhandlingsrätten
för stats- och kommunalanställda tjänstemän, dels ock väckt motion
örn viss ändring i lagen örn förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän;

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning av motion
örn utredning rörande byggnadsverksamhetens inverkan på arbetskraftens
sysselsättning inom andra områden av näringslivet; samt

Lördagen den 7 april 1945.

Nr 14.

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i anledning av
väckt motion angående elektrifiering av avlägset liggande skogsbygder.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Osterman m. fl., nr 565, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
242, angående anslag till vissa byggnadsarbeten vid Statens sinnessjukhus
m. m.; samt

herrar Sundström i Skövde och Lövgren, nr 566, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 245, angående reglering av sockernäringen i riket m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.16 em.

In fidem
Sune Norrman.

Andra kammarens protokoll 10^5. Nr lh.