1945. Andra kammaren. Nr 12 (Riksdagens protokoll 1945:12)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Andra kammaren. Nr 12.

Lördagen den 10 mars.

Kl. 4 em.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Riksdagsman Erih Jansson, örebro, har i dag av mig undersökts och därvid
befunnits lida av akut febersjukdom (sannolikt lunginflammation), vilket
härmed intygas på heder och samvete.

örebro den 6 mars 1945.

J. Gabrielsson,
leg. läkare.

Kammaren beviljade herr Jansson i örebro ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare fr. o. m. den 6 innevarande mars.

§ 2.

Avlämnades följande propositioner, nämligen av herr statsrådet Wigforss
propositionerna:

nr 114, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 december
1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser örn bankaktiebolags kassareserv;

nr 115, med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående gäldande
av ersättning enligt allmänna förfogandelagen m. fl. lagar;

nr 116, med förslag till lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22
juni 1939 (nr 350) ;

nr 119, med förslag till kungörelse örn ändring i byggnadsstadgan den 20
november 1931 (nr 364) ;

nr 127, angående dels delaktighet i statens pensionsanstalt för vissa grupper
av befattningshavare, dels ock tjänstårsberäkning i pensionshänseende
för föreståndarinnan vid akademiska sjukhuset i Uppsala Elsa Amalia Nordström
;

nr 132, angående befrielse för Filip Malmqvist i Huskvarna från skyldighet
att erlägga viss stämpelavgift;

nr 140, angående belåning i samband med försäljning av vissa av försvarets
bostadsanskaffningsnämnd förvaltade bostadsfastigheter m. m.;

nr 147, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 28
maj 1937 (nr 249) örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar; nr

148, angående anslag till vattendomstolarna;

nr 150, angående livräntor åt vissa befattningshavare och f. d. befattningshavare
vid statens järnvägar;

nr 153, angående bidrag för budgetåret 1945/46 till instituten för socialpolitisk
och kommunal utbildning och forskning m. m.;

Andra hammarens protokoll 1945. Nr 12.

Nr 12.

Lördagen den 10 mars 1945.

nr 154, angående ordnande av civilanställning för avgående fast anställt
manskap vid försvaret;

nr 156, angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 158, angående statsbidrag till anläggning av fiskhamn på Saltö i Karlskrona
;

nr 159, angående inköp av tomter för postverkets räkning i Västerås;
nr 164, angående pension åt vissa f. d. arbetare vid vägväsendet ;
nr 165, angående befrielse för tillförordnade byråsekreteraren hos Överståthållarämbetet
Nils Gustav Alm från skyldighet att till postverket gälda
visst belopp;

nr 166, angående disponerande av vissa statsverket genom testamente efter
f. d. kaptenen J. O. L. von Mentzer tillfallna medel m. m.;

nr 167, angående försäljning av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

171, angående tandvården vid försvaret;

nr 174, angående befrielse från betalningsskyldigheten för av statsverket
förskjuten ersättning vid avlösning av viss frälseränta m. m.;
nr 177, angående förvärv av Halmstad—Nässjö järnvägar;
nr 178a angående förvärv av aktier i Nässjö—Oskarshamns nya järnvägsaktiebolag,
m. m.;

nr 179, angående dels vaktmästaren vid Uppsala universitet A. H. Gelins
pensionsförmåner, dels ook pension åt driftledaren vid statens järnvägars biltrafikrörelse
V. A. Karlssons efterlevande;

nr 184, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19
juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt giltighet
iav lagen samma dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. m.;

nr 185, angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;
nr 187, med förslag till förordning om viss skattefrihet för av sjömän uppburen
krigsriskersättning för år 1945;

nr 192, angående pension eller understöd åt vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.;

nr 193, angående understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.;

nr 194, angående annexbyggnad till kanslihuset;
nr 195, angående tillbyggnad av landsstatshuset i Falun m. m.;
nr 204, angående inköp för telegrafverkets räkning av riksbankens fastighet
i Karlskrona; och

nr 205, angående tillbyggnad av landsstatshuset i Göteborg; samt
av herr statsrådet Rubbestad propositionerna:

nr 122, angående den statsunderstödda torrläggningsverksamheten;
nr 131, med förslag till förordning angående ändring i förordningen den
27 juni 1930 (nr 247) om utrotande av nötbromsen;
nr 141, angående anordnande av kontroll å vissa plantskolealster m. m. ;
nr 142, angående anslag till trädgårdsundervisningen;
nr 143, angående anslag till bostadsvaneundersökning på landsbygden;
nr 144, angående ersättning i vissa fall för hage Iskadorj
nr 145, angående anslag till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland
m. m. ;

nr 151, med förslag till lag örn dyrtidstillägg under budgetåret 1945/46 å
folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag, m. m.;

Lördagen den 10 mars 1945.

Nr 12.

nr 152, med förslag till förordning om fortsatt giltighet av förordningen
den 30 juni 1943 (nr 449) angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m.;

nr 155, angående anslag till Statens sjöhistoriska museum: Avlöningar;
nr 157, angående grunder för försäljning av kronoegendom m. m.;
nr 160, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av arbetstidslagen för detaljhandeln
den 18 juli 1942 (nr 652), m. m.;

nr 161, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 17
juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete;

nr 162, med förslag till lag angående ändring i övergångsbestämmelserna
till lagen den 24 mars 1938 (nr 96) om understödsföreningar;

nr 168, angående förlängning av giltighetstiden för vissa tilläggstullar;
nr 169, angående fortsatt statsgaranti för exportkredit;
nr 172, med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 27 juni 1927
(nr 287) angående uppsikt å vissa jordbruk;

nr 173, angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom;

nr 175, angående höjning av medlemsbidraget till de erkända lokalsjukkassorna,
m. m.;

nr 176, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 13 och 14 §§ lagen
den 6 juni 1941 (nr 334) örn tillsyn å radiologiskt arbete m. m.;

nr 181, angående anslag till vissa omkostnader för Svenska gengasaktiebolagets
verksamhet;

^ nr 182, angående ändrad disposition av bergsstatsboställena i Filipstad och
Kopparberg;

nr 190, angående anslag till statspolisorganisatonen: inköp av motorfordon
in. m. för budgetåret 1945/46;

nr 201, angående anvisande av medel till stödjande av lin- och hampodlingen
m. m.; och

nr 215, angående åtgärder i anledning av förgiftningsfaran vid gengasdrift.

Samtliga dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Svar på fråga.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, som anförde: Herr
talman! Herr Hagberg i Malmö har frågat följande: Anser herr statsrådet
styrelsens för Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet beslut att_ utan kom munikation

med vare sig statens tobaksnämnd eller återförsäljarnas organisation
— sänka detaljhandlarnas rabattsatser vara i god överensstämmelse med de
synpunkter, som statsmakterna genom de senast fattade riksdagsbesluten anlagt
på förhållandet mellan monopolbolaget och återförsäljarna? Är det med
herr statsrådets godkännande, som ifrågavarande sänkning av rabattsatserna
vidtagits?

Jag kan enklast svara genom att hänvisa till vad som förevarit. Då jag fått
kännedom örn nämnda beslut, hemställde jag till styrelsen att taga frågan under
förnyat övervägande.. Jag hänvisade därvid bl. a. till den utredning örn
tobakshandlarnas ekonomiska läge, som satts i gång av tobaksnämnden, samt
till det önskvärda i att förhandlingar med återförsäljarna ägde rum, innan
ändring i rabattsatserna beslutades. Såsom monopolets styrelse redan offentligen
meddelat, bär den beslutat uppskjuta rabattsänkningen till dess resultatet
av tobaksnämndens utredning föreligger.

Nr 12.

Lördagen den 10 mars 1945.

Svar på fråga. (Forts.)

Härefter yttrade

Herr Hagberg'' i Malmö: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen
för finansdepartementet få uttala mitt tack för svaret. Av detsamma framgår
ju — vilket man har haft på känn —- att icke ens statsrådet själv har varit
underrättad örn den ukas, som tobaksmonopolet lät utgå. Samtidigt som jag
gör detta -konstaterande, ber jag att få tacka statsrådet för det ingripande statsrådet
gjort i denna sak genom den bekanta skrivelsen till styrelsen för tobaksmonopolet.

Till detta konstaterande skall jag, herr talman, be att få knyta ett pär korta
reflexioner rörande denna angelägenhet, detta med hänsyn både till dess innebörd
som sådan och den allmänna uppmärksamhet den väckt. Den reaktion,
som kommit till uttryck mot tobaksmonopolets ukas, har icke begränsats till
enbart de närmast berörda, nämligen återförsäljarna. Det intressanta med saken
är att konstatera den stämning, jag tvekar icke att säga indignation, som
kommit till synes -inom de vidaste kretsar ute i landet inför de metoder, som
man här begagnat sig av. Detta beror — det kan man utan vidare inse — på
att vårt folks demokratiska instinkter blivit berörda på ett alldeles särskilt
sätt. Därför får frågan också väsentligt större betydelse än den annars med
hänsyn till den sak det här egentligen gäller skulle ha haft.

Vi äro ju i vårt folkstyrda land icke precis vana vid att medborgarna i radioukaser
delgivas korthuggna besked örn åtgärder från det allmännas sida, vilka
utan appell träffa dem och deras materiella förhållanden på det mest intima sätt.
Från de autoritära staterna ha vi under de senare åren otaliga exempel på
hurusom vad man på visst håll kallar en »Kundgebung» i radio är till fyllest
för att tala örn för människorna vad de ha att rätta och packa sig efter. Hos
oss i Sverige ha dylika metoder hittills lyckligtvis varit otänkbara. I vårt
demokratiska samhälle bruka vi gå förhandlingarnas väg, när det gäller stora
och viktiga ekonomiska uppgörelser och även i andra sammanhang. Jag föreställer
mig, att så förfar också tobaksmonopolet, när fråga är örn monopolets
förbindelser med dess arbetare och dessas organisationer. När saken gällt återförsäljarna
tycks man icke ha ansett, att dylika umgängesformer varit nödvändiga.

För egen del — och jag förutsätter, att min uppfattning härvidlag delas av
en alldeles övervägande majoritet här i riksdagen —- bär jag reagerat mot tobaksmonopolets
tillvägagångssätt, framför allt med hänsyn till den nonchalans
mot riksdagen och dess uttalade mening, varom det otvivelaktigt vittnar. Vid
tobaksfrågans behandling såväl 1942 som 1943 gavs från kamrarnas sida till
känna, såsom väl många av oss komma ihåg, så bestämda åsikter, att någon tvekan
örn deras innebörd icke borde förefinnas. Då vi 1943 tillsatte statens
tobaksnämnd, skedde det bl. a. på basis av ett departementschefsuttalande, enligt
vilket nämndens inrättande borde kunna »innefatta en värdefull möjlighet till
allsidigt bedömande av de olika intressenternas krav och en avlastning av
statsmakternas befattning med återförsäljarnas önskemål». Så långt departementschefen.
Enligt de utfärdade bestämmelserna har nämnden till uppgift
att »i samarbete med monopolets utövare ävensom befintliga sammanslutningar
av enskilda återförsäljare verka för en sund utveckling av handeln med tobaksvaror».
Nämnden skall sålunda »rörande förhållandet mellan monopolets utövare
avgiva begärda yttranden eller, när skäl därtill äro, egna framställningar».
Under sådana förhållanden hade det bort vara självfallet, att frågan förts inför
tobaksnämnden, innan definitivt beslut fattats. Så har emellertid icke skett.
Nämnden och dess ledamöter ha ställts inför ett fullbordat faktum, ehuru
riksdagen så kategoriskt, som jag här relaterat, uttalat sig i denna angelägenhet.

Lördagen den 10 mars 1945.

Nr 12.

Svar på fråga. (Forts.)

Jag kan myoket väl förstå, att statens tobaksnämnd måste lia känt sig ganska
pinsamt berörd av det inträffade. I nämndens skrivelse till styrelsen för tobaksinonopolet
av den 3 dennes hävdas, enligt min mening med full rätt, att man,
då nämnden inrättades, bl. a. avsåg att skapa en instans för förhandlingar och
utredningar även i mera allmänna frågor av större betydelse för tobaksdetaljhandeln
för att uppnå en avspänning i de tidigare mångåriga stridigheterna på
området. Tobaksnämnden anknyter ju därmed både till departementschefens
uttalande och till riksdagsbeslutet, när nämnden tillsattes. Under dylika omständigheter
måste man onekligen finna det anmärkningsvärt, att när för
första gången sedan nämndens tillkomst en fråga av verkligt vital betydelse för
tobakshandeln avgjorts, beslutet härom av tobaksmonopolets styrelse fattats
utan någon som helst kommunikation med tobaksnämnden och, enligt vad vi här
fått veta, utan någon som helst kommunikation med finansministern.

Man skulle också i anslutning till nämndens uttalande kunna understryka
dess mening, att det på ett område som detta, där monopolismen uteslutit konkurrens
mellan olika tillverkare, måste te sig naturligt att överläggningar med
detaljhandelns representanter måste föregå beslutet i en angelägenhet av förevarande
art.

I deri kommuniké — som ju är allmänt känd — som styrelsen för Svenska
tobaksmonopolet utsände på fredagskvällen, meddelar styrelsen, att den beslutat
att hos statens tobaksnämnd anhålla att snarast möjligt få del av resultatet av
den inom nämnden pågående utredningen örn tobakshandlarnas läge och nämndens
därpå grundade uppfattning rörande återförsäljarrabattens avvägning samt
i avvaktan härpå låta, med ändring härutinnan av styrelsens beslut den 22
februari, tillsvidare anstå med ikraftträdandet av den beslutade rabattsänkningen.

Ja, herr talman, detta är den riktiga vägen att behandla en fråga av denna
beskaffenhet. Jag måste säga, att det är beklagligt och uppseendeväckande, att
styrelsen för tobaksmonopolet först nu kommit underfund med vad gällande
bestämmelser i en fråga som denna föreskriva.

Med hänsyn till herr statsrådets svar och till monopolets fredagskommuniké
har jag föga att tillägga. Jag vill blott till slut uttrycka min uppriktiga tillfredsställelse
över den spontana reaktionen i denna sak från allmänhetens sida.
Denna reaktion visar, att vårt folk är ytterst lyhört, när det gäller ingrepp i dess
demokratiska rättigheter. Vi äro dock icke bara undersåtar. Vi äro alltjämt fria
medborgare, vana att själva ha ett ord med i laget, när det gäller för oss väsentliga
ting. Tobaksmonopolets ukas var, såvitt jag vet, den första i sitt slag från
ett företag av denna karaktär. Jag vill livligt hoppas, att den också skall bli den
sista, och jag tror att kammarens ledamöter instämma i den förhoppningen. Den
reaktion, den har åstadkommit, bör kunna bli till en varning för dem, som till
äventyrs på andra håll leka med tankar sådana som de, vilka tagit sig uttryck i
tobaksmonopolets åtgöranden i rabattfrågan den 22 februari 1945.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionen, nr 133. med förslag till förordning örn
ändring i förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen
av viss kronoegendom; samt

Nr 12.

Lördagen den 10 mars 1945.

till statsutskottet propositionerna:

nr 134, angående inrättande av en personlig professur i röntgendiagnostik för
docenten E. L. R. Lysholm;

nr 138, angående lån till Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag, m. m.;
nr 139, angående statens kreditgivning till utlandet m. m.;
nr 146, angående om- och tillbyggnad av länsresidenset i Kristianstad; och
nr 149, angående vissa kapitalinvesteringar i telegrafverkets fond.

§ 5.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 470 av herr Andersson i Löbbo m. fl.;

nr 471 av herr Fröderberg; och

nr 472 av herr Nilsson i Kristinehamn m. fl.;

till bevillningsutskottet motionen nr 473 av herr Pettersson i Norregård m. fl.;
samt

till behandling av lagutskott motionen nr 474 av herr von Friesen m. fl.

§ 6.

Föredrogs den av herr Pettersson i Dahl vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, angående sänkning av
räntan på egnahemslånen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av väckt motion om rätt för kommunerna att anslå medel
till hemvärnets verksamhet;

nr 6, i anledning av väckt motion angående utredning örn skapande av garantier
till skydd för den enskilde mot personliga kränkningar genom missbruk av
pressfriheten; och

nr 7, i anledning av väckt motion angående utvidgning och förändring av
justitieombudsmannainstitutionen;

statsutskottets utlåtanden :

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under sjunde huvudtiteln,
avseende anslagen inom finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare statsbidrag
till byggande av enskild väg Åsebacken—Persberg—norska gränsen;

Lördagen den 10 mars 1945.

Nr 12.

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1945/46 till förskott av kostnader för
uppgörande av byggnadsplaner;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetaret 1945/46 till luftfartslanefonden;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till djupborrning efter salt och olja m. m. vid Höllviken i Skåne;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetaret 1945/46 a kapitalbudgeten under
statens allmänna fastighetsfond, i vad avser finansdepartementets verksamhetsområde;
. „

nr 39. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvaltningen av

Södertälje kanal m. m.; o .

nr 40, i anledning av väckt motion angående anslag till konstnärlig utsmyckning
av viss plats vid kanslihuset i Stockholm; och

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av amerikanska
flygplan;

bevillningsutskottets betänkande, nr 16, i anledning av väckta motioner örn
lättnader i de ideella ungdomsorganisationernas beskattning;

bankoutskottets utlåtande, nr 12, angående regleringen för budgetåret 1945/46
av utgifterna under riksstatens tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till
pensionsväsendet, utom i vad angår anslagen till allmänna indragningsstaten;

första lagutskottets utlåtanden: .

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) örn fullgörande i vissa
fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.;

nr 10. i anledning av väckt motion angående undanröjande av det dröjsmål
med möjligheten att belåna fastigheter, som är förknippat med säljarens rätt till
inteckning för ogulden köpeskilling; o

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1940 (nr 473) örn förbud i vissa fall mot
beviljande av kvarstad eller skingringsförbud ;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 925) med särskilda bestämmelser
angående förmynderskap, godmanskap och boutredning vid krig eller krigsfara
m. m.;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 8 november 1940 (nr 926) med särskilda bestämmelser
angående bolag, föreningar, sparbanker, vissa andra inrättningar och samfälligheter
samt stiftelser vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 4 juni 1943 (nr 274) örn förlängd giltighetstid
för ränte- och utdelningskuponger, m. m. ;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser
angående patent vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 16, i anledning av Kungl. Majts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen
m. m.; och

nr 17, i anledning av Kungl. Majts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995) örn straff för sabotage; -

Nr 12.

Lördagen den 10 mars 1945

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts propositon angående förhöjning i vissa
fall av arbetarsmåbrukslån m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fastställande av
personalförteckning för domänverket;

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 2, i anledning av väckt motion angående utredning örn åtgärder för drunkningsolyckornas
bekämpande ;

nr 3, i anledning av väckt motion örn utredning angående statens medverkan
vid upprättandet av barnkolonier; och

nr_4, i anledning av väckt motion angående införande av förbud för lärare
att tilldela barn kroppslig aga;

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, i anledning av
motion angående utredning örn natur- och samhällsintressets tillvaratagande
vid exploatering av landets grustäkter; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckt motion angående utredning örn rätt till en fribiljett
för semesterresa at folkpensionärer och åt deras hustrur, som icke uppnått
pensionsåldern;

nr 4, i anledning av väckt motion angående ökad giltighetstid för vissa turoch
returbiljetter vid statens järnvägar: och

nr 5, i anledning av väckt motion angående nedbringande av avgiften för nyinstallation
av telefonapparater.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning i vissa
fall av i 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen stadgade tidsfrister för åtnjutande
av tullfrihet; och

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående temporär utsträckning
av rätten för fiskefartyg att intaga gods från provianteringsfrilager i vissa
städer;

från första lagutskottet:

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ förordningen den 9 maj 1924 (nr 118) med
vissa bestämmelser angående handel med brännved och annat virke i löst mått;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 10 § lotteriförordningen den 19 maj 1939 (nr 207) ;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring
i strafflagen för krigsmakten, m. m. ;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket; och

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 88 § växellagen, m. m.; samt

från jordbruksutskottet:

. nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av fastigheten,
Glottsta l142 i Häverö socken; och

Lördagen den 10 mars 1945.

Nr 12.

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
:

nr 64, till fullmäktige i riksbanken angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning;

nr 65, till fullmäktige i riksgäldskontoret angående verkställd granskning
av riksgäldskontoret^ styrelse och förvaltning;

nr 66, till styrelsen för riksdagsbiblioteket angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning.

Slutligen anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 21 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning
av jord å landet; och

nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 8 § lagen den 21 september 1915 (nr 362) örn behörighet att
utöva läkarkonsten.

§ 9-

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Persson i Falla m. fl., nr 475, örn avslag å Kungl. Maj:ts proposition, nr
128, med begäran örn bemyndigande att utfärda bestämmelser örn hyresbidrag
till ovana skogsarbetare; och

herr Pettersson i Dahl m. fl., nr 476, likaledes örn avslag å Kungl. Maj:ts
proposition nr 128.

Vidare avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 128, med begäran örn bemyndigande att utfärda bestämmelser örn hyresbidrag
till ovana skogsarbetare, nämligen:

nr 477 av herr Nolin m. fl.;

nr 478 av herrar Ericsson i Sörsjön och Sundström i Vikmanshyttan; samt

nr 479 av herr Carlsson i Bakeröd m. fl.

Slutligen avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Hagberg i Luleå m. fl., nr 480, angående tillämpning i vissa fall av vissa
paragrafer i allmänna förfogandelagen;

herr von Seth m. fl., nr 481, örn avslag å Kungl. Maj:ts proposition, nr 60,
med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) om
avverkningsskyldighet; och

herr Persson i Stockholm m. fl., nr 482, om avslag å Kungl. Majts proposition,
nr 90, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943
(nr 420) angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.26 em.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 12.

Måndagen den 12 mars 1945.

Måndagen den 12 mars.

Kl. 7.30 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 6 innevarande mars.

§ 2.

Herr statsrådet Rubbestad avlämnade Kungl. Maurts propositioner:
nr 97, angående vissa byggnadsarbeten m. m. för försvaret;
nr 163, angående ytterligare utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1944/45;

nr 170, angående vissa avlönings- m. fl. anslag under nksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1945/46;

nr 180, med förslag till stat för ''försvarets fastighetsfond för budgetåret
1945/46, m. m.;

nr 183, angående reglering av tjänste- och familjepensioneringen för personal
vid av staten övertagna enskilda järnvägar;

nr 186, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 24 mars
1942 (nr 128) örn förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret;

nr 188, angående bidrag ur kyrkofonden till avlöning av pastorer vid svenska
församlingar i utlandet;

nr 189, angående Stockholms luftvärnsregementes förläggning;
nr 191, angående anslag för budgetåret 1945/46 till avlöningar vid musikaliska
akademien med musikhögskolan;

nr 196, med förslag till lantarbetstidslag;
nr 197, med förslag till butikstängningslag;
nr 198, angående inrättande av en värnpliktslånefond, m. m.;
nr 199, med förslag till förordning örn ändring i förordningen den 18 juni
1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker;

nr 200, angående anslag till byggnadsarbeten vid vissa småskoleseminarier;
nr 202, angående försäljning av mark från vissa kronoegendomar, m. m.;
nr 203, angående anslag till tullverket för budgetåret 1945/46;
nr 206, angående förändring i avseende å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid kommunikationsverken, m. m.;

nr 207, med förslag till lag örn ändring i 5 kap. strafflagen, m. m.;
nr 208, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 15
juni 1935 (nr 343) om ungdomsfängelse, m. m.;

nr 209, angående avstående av den rätt, kronan eller allmänna arvsfonden
äger till andel i viss fastighet;

nr 210, angående anslag för budgetåret 1945/46 till fria sommarresor för
barn, m. m.;

nr 211, angående statsbidrag till psykisk bärna- och ungdomsvård;
nr 212l, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 26 april^ 1940
(nr 272) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången
vid krig eller krigsfara, m. m.;

nr 213, med förslag till lag om ändring i 9 § utsökningslagen;

Måndagen den 12 mars 1945.

Nr 12.

nr 214, angående statsbidrag till utbildning av personal inom den halvöppna
barnavården;

nr 216, angående anslag till kontrollstyrelsen för budgetåret 1945/46;
nr 217, angående förordning om upphävande i viss del av förordningen den
31 oktober 1939 (nr 768) med vissa särskilda föreskrifter rörande tillämpningen
av motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 (nr 561), m. m.;

nr 218, med förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet, militära
avlöningsreglementet, manskapsavlöningsreglementet och folkskolans avlöningsreglemente,
m. m. ;

nr 219, med förslag till vissa ändringar i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena,
1942 års tjänstepensionsreglemente för arbetare samt folkskolans
tjänste- och familjepensionsreglemente, m. m.;

nr 220, angående reglering av avlönings- och pensioneringsförhållandena för
f. d. landskanslisten vid länsstyrelsen i Västerbottens län O. M. Öhman;

nr 221, angående vissa anslag för budgetåret 1945/46 till läroanstalterna för
blinda och dövstumma, m. m.;

nr 222, angående reglering av nomad- och folkskolinspektörernas expeditionsförhållanden,
m. m.;

nr 223, angående bidrag till avlöning av landsantikvarier, m. m.;
nr 224, angående anslag till undervisning i folkrätt vid Stockholms högskola
;

nr 225, angående särskilda övergångsförmåner åt långtidsinkallad beredskapspersonal
;

nr 226, med förslag till lag örn ändring i 7, 10 och 11 kap. vattenlagen;
nr 227, med förslag till lag angående ändring av lagen den 6 juni 1924 (nr
361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag), m. m.;
nr 228, angående uppförande av ett radiohus i Stockholm;
nr 229, angående anslag till utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken, m. m. ;

nr 230; angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag;
nr 231, angående fortsatt disposition av visst äldre reservationsanslag;
nr 232, angående anslag för budgetåret 1945/46 till avlöningar vid de allmänna
läroverken, m. m. ;

nr 233, angående vissa anslag till socialstyrelsen:

nr 234, med anhållan arn riksdagens yttrande angående de av internationella
arbetsorganisationens konferens år 1944 vid dess tjugusjätte sammanträde antagna
rekommendationerna;

nr 235, angående anslag till landsfiskalerna m. fl.;

nr 236, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 kap. 32, 33 och
34 §§ lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom
m. m.; och

nr 237, angående vissa anslag till riksförsäkringsanstalten.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till bankoutskottet propositionen, nr 114, med förslag till lag örn fortsatt giltighet
av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags kassareserv;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 115, med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen
m. fl. lagar;

Nr 12.

Måndagen den 12 mars 1945.

till bankoutskottet propositionen, nr 116, med förslag till lag om fortsatt giltighet
av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350);

till behandling av lagutskott propositionen, nr 119, med förslag till kungörelse
örn ändring i byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364);

till jordbruksutskottet propositionen, nr 122, angående den statsunderstödda
torrläggningsverksamheten;

till bankoutskottet propositionen, nr 127, angående dels delaktighet i statens
pensionsanstalt för vissa grupper av befattningshavare, dels ock tjänstårsberäkning
i pensionshänseende för föreståndarinnan vid akademiska sjukhuset i Uppsala
Elsa Amalia Nordström;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 131, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 27 juni 1930 (nr 247) örn utrotande av nötbromsen
;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 132, angående befrielse för Filip
Malmqvist i Huskvarna från skyldighet att erlägga viss stämpelavgift;

till statsutskottet propositionen, nr 140, angående belåning i samband med
försäljning av vissa av försvarets bostadsanskaffningsnämnd förvaltade bostadsfastigheter
m. m.;

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 141, angående anordnande av kontroll å vissa plantskolealster m. m.;

nr 142'', angående anslag till trädgårdsundervisningen;

nr 143, angående anslag till bostadsvaneundersökning på landsbygden;

nr 144, angående ersättning i vissa fall för hagelskador; och

nr 145, angående anslag till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland
m. m.;

till konstitutionsutskottet propositionen, nr 147, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 12 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar;

till statsutskottet propositionen, nr 148, angående anslag till vattendomstolarna
;

till bankoutskottet propositionen, nr 150, angående livräntor åt vissa befattningshavare
och f. d. befattningshavare vid statens järnvägar.

Vid härpå skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 151, med förslag
till lag om dyrtidstillägg under budgetåret 1945/46 å folkpensioner, invalidunderstöd
och barnbidrag, m. m., hänvisades propositionen, i vad angick det
i propositionen föreslagna medgivandet rörande dispositionen av förslagsanslaget
till Bidrag till provisoriska förstärkningar av tilläggspensioner och invalidunderstöd,
till statsutskottet och i övrigt till behandling av lagutskott.

Härefter föredrogs Kungl. Maj:ts proposition, nr 152, med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 30 juni 1943 (nr 449) angående
dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete m. m.; och remitterades propositionen, i vad angick det i propositionen
föreslagna medgivandet rörande viss dyrtidskompensation, till statsutskottet
och i övrigt till behandling av lagutskott.

Vidare föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts på bordet liggande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 153, angående bidrag för budgetåret 1945/46 till instituten för socialpolitisk
och kommunal utbildning och forskning m. m.;

Måndagen den 12 mars 1945.

Nr 12.

nr 154, angående ordnande av civilanställning för avgående fast anställt
manskap vid försvaret;

nr 155, angående anslag till Statens sjöhistoriska museum: Avlöningar; och
nr 156, angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 157, angående grunder för försäljning
av kronoegendom m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 158, angående statsbidrag till anläggning av fiskhamn på Saltö i Karlskrona;
och

nr 159, angående inköp av tomter för postverkets räkning i Västerås;
till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 160, med förslag till lag om fortsatt giltighet av arbetstidslagen för detaljhandeln
den 18 juli 1942 (nr 652), m. m.;

nr 161, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 17
juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete; och

nr 162, med förslag till lag angående ändring i övergångsbestämmelserna till
lagen den 24 mars 1938 (nr 96) örn understödsföreningar;

till bankoutskottet propositionen, nr 164, angående pension åt vissa f. d. arbetare
vid vägväsendet;

till statsutskottet propositionerna:

nr 165, angående befrielse för tillförordnade byråsekreteraren hos Överståthållarämbetet
Nils Gustav Alm från skyldighet att till postverket gälda visst
belopp ; och

nr 166, angående disponerande av vissa statsverket genom testamente efter
f. d. kaptenen J. O. L. von Mentzer tillfallna medel m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 167, angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 168, angående förlängning av giltighetstiden
för vissa tilläggstullar;

till statsutskottet propositionerna:

nr 169, angående fortsatt statsgaranti för exportkredit; och
nr 171, angående tandvården vid försvaret.

Vid nu skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 172, med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 4 § lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående
uppsikt å vissa jordbruk remitterades propositionen, i vad angick anslagsfrågan,
till jordbruksutskottet och i övrigt till behandling av lagutskott.

Slutligen föredrogos var efter annan övriga å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 173, angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller
yrkessjukdom;

nr 174, angående befrielse från betalningsskyldigheten för av statsverket
förskjuten ersättning vid avlösning av viss frälseränta m. m.; och

nr 175, angående höjning av medlemsbidraget till de erkända lokalsjukkassorna,
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 176, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 13 och 14 §§ lagen den 6 juni 1941 (nr 334) om tillsyn
å radiologiskt arbete m. m.;

Nr 12.

Måndagen den 12 mars 1945.

till statsutskottet propositionerna:

nr 177, angående förvärv av Halmstad—Nässjö järnvägar; och
nr 178, angående förvärv av aktier i Nässjö—Oskarshamns nya järnvägsaktiebolag,
m. m.;

till bankoutskottet propositionen, nr 179, angående dels vaktmästaren vid
Uppsala universitet A. H. Gelins pensionsförmåner, dels ock pension åt driftledaren
vid statens järnvägars biltrafikrörelse V. A. Karlssons efterlevande;

till statsutskottet propositionerna:

nr 181, angående anslag till vissa omkostnader för Svenska gengasaktiebolagets
verksamhet; och

nr 182, angående ändrad disposition av bergsstatsboställena i Filipstad och
Kopparberg;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 184, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering
m. m. samt lag angående fortsatt giltighet av lagen samma dag (nr 480) örn
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 185, angående avstående i vissa fall av
allmänna arvsfondens rätt till arv;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 187, med förslag till förordning
örn viss skattefrihet för av sjömän uppburen krigsriskersättning för år 1945:

till statsutskottet propositionen, nr 190, angående anslag till statspolisorganisationen:
inköp av motorfordon m. m. för budgetåret 1945/46;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 192, angående pension eller understöd åt vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.; och

nr 193, angående understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 194, angående annexbyggnad till kanslihuset : och

nr 195, angående tillbyggnad av landsstatshuset i Falun m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 201, angående anvisande av medel
till stödjande av lin- och hampodlingen m. m.; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 204, angående inköp för telegrafverkets räkning av riksbankens fastighet
i Karlskrona;

nr 205, angående tillbyggnad av landsstatshuset i Göteborg; och

nr 215, angående åtgärder i anledning av förgiftningsfaran vid gengasdrift.

§ 4.

Föredrogos var för sig och remitterades till statsutskottet följande på bordet
liggande motioner, nämligen:

nr 475 av herr Persson i Falla m. fl.;
nr 476 av herr Pettersson i Dahl m. fl.;
nr 477 av herr Nolin m. fl.;

nr 478 av herrar Ericsson i Sörsjön och Sundström i Vikmanshyttan; samt
nr 479 av herr Carlsson i Bakeröd m. fl.

Måndagen den 12 mars 1945.

Nr 12.

Efter härpå skedd föredragning för remiss till utskott av herr Hagbergs i Lu- Vid remiss
lea m. fl. motion, nr 480, angående tillämpning i vissa fall av vissa paragrafer (lv mot™™™
i allmänna förfogandelagen anförde: nr

Herr talmannen: I den nu föredragna motionen yrkas, »afl riksdagen med
bifall till Kungl. Majits proposition nr 58 med förslag till lag om fortsatt
giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1039, i skrivelse till Kungl.

Maj :t uttalar, att Kungl. Maj :t, därest icke en snar och för verkstadsarbetama
acceptabel uppgörelse träffas, i enlighet med allmänna förfogandelagen
och i syfte att ''tillgodose behovet av förnödenhet som är av vikt för befolkningen
eller produktionen, eller för att bereda tillgång till förnödenhet,
som är behövlig för krigsbruk eller annat ändamål av betydelse för det allmänna’.
beslutar tillämpa Allmän förfogandelag, särskilt paragraferna 2, 3,

4 och 5, gentemot till Sveriges verkstadsförening anslutna i konflikt invecklade
företag så att dessa företag tvingas igångsätta produktionen med tilllämpning
av de av arbetarna begärda lönerna och arbetsvillkoren, samt att
Kungl. Majit, med utnyttjande av Allmän förfogandelag 4—5 §§ gentemot
alla till Sveriges arbetsgivareförening anslutna företag och enskilda företagare
som förfogar över avverkningsbar skog, utfärdar åläggande att anställa
ali tillgänglig användbar arbetskraft på gällande villkor för att trygga ett
snabbt genomförande av säsongens avverkningsprogram».

I Kungl. Maj :ts proposition nr 58, som enligt motionärerna föranlett ifrågavarande
motion, föreslår Kungl. Maj:t riksdagen att antaga ett vid propositionen
fogat förslag till lag örn fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293), enligt vilket förslag skulle förordnas, att
allmänna förfogandelagen, vilken jämlikt lag den 28 april 1944 (nr 175)
gäller till och med den 30 juni 1945, skulle äga fortsatt giltighet till och med
den 30 juni 1946.

Motionärerna hava icke någon erinran att framställa i anledning av Kungl.

Maj :ts sålunda i propositionen nr 58 framställda förslag, till vilket de tvärtom
uttryckligen yrka bifall, utan deras yrkande avser att vinna ett uttalande
från riksdagens sida örn att förordnande bör av Kungl. Majit meddelas
därom, att vissa paragrafer i allmänna förfogandelagen skola äga tillämpning
»därest icke en snar och för verkstadsarbetarna acceptabel uppgörelse
träffas» i den nu pågående verkstadskonflikten. Detta yrkande måste anses avse
allmänna förfogandelagen, sådan den gäller jämlikt lagen den 28 april 1944.

^ Vid sådant förhållande kan jag icke finna motionen vara föranledd av
Kungl. Maj it.s proposition nr 58.

Av här anförda skäl och då annan anledning, som kunnat giva motionärerna
grundlagsenlig rätt att nu väcka motionen, icke åberopats eller föreligger, finner
jag mig jämlikt § 55 riksdagsordningen hindrad framställa proposition
på motionens remitterande till utskott.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Såsom herr talmannen har omtalat hallag
tillsammans med ett antal medmotionärer i en motion yrkat på att riksdagen
i en hänvändelse till Kungl. Majit skulle uttala sig örn hur den sedan
september 1939 gällande förfogandelagen borde användas i en aktuell
.situation. Jag anser, liksom jag ansåg när jag lämnade in motionen, att den
proposition, som Kungl. Maj :t har framlagt, är fullt tillämplig och utgör
ett alldeles tillräckligt skäl för att framlägga en sådan motion.

Förutom att herr talmannen underkänner själva propositionen sorn skäl för
<;n motion örn hur lagen skall användas säger herr talmannen, att det inte
inträffat någon annan anledning, som gör det motiverat att lägga fram denna

Nr 12.

Måndagen den 12 mars 1945.

Vid remiss av motionen nr 480. (Forts.)
motion. Jag vill erinra örn att det i riksdagsordningens § 55, som herr talmannen
haft i tankarna, heter: »I frågor, som röra någondera kammaren enskilt,
samt i frågor, som av redan inom någondera kammaren fattat beslut
eller annan under riksdagen inträffad händelse omedelbarligen föranledas, må
motion framställas, så länge riksdagen är samlad.» Jag citerar detta stadgande
på grund av vad herr talmannen sade örn att ingen annan anledning
inträffat, varmed han ville hävda, att det inte endast gällde den rent formella
synpunkten om propositionens tillämplighet utan även den andra frågan
örn annan anledning. Jag måste till detta säga, att det här utbrutit en
verkstadskonflikt, som är den största arbetskonflikten i vårt land sedan 1909
och vilken berör även allmänna dispositioner, som ha en avgörande betydelse
för folkförsörjningen, för produktionen, ja, för allt varom talas i allmänna
förfogandelagen. Redan detta, herr talman, anser jag vara en verkligannan
anledning.

Vidare vill jag erinra örn att denna konflikt har föranlett en särskild proposition
från Kungl. Maj:ts sida, nämligen den proposition, som handlar örn
hyresbidragen för strejkande verkstadsarbetare. Denna proposition har ju skapat
den unika situationen, att vi fått en regeringsproposition med halva regeringen
såsom reservanter. Vidare vill jag erinra om att regeringen i framställning
till Svenska arbetsgivareföreningen anhållit, att arbetsgivareföreningen
skulle ge sina medlemmar tillstånd att använda strejkande metallarbetare
i skogsarbetet. Detta har just motiverats med de akuta svårigheterna
på bränsleförsörjningens område. Allt detta, herr talman, anser jag vara sådan
annan anledning varom talas i riksdagsordningen § 55.

Jag kan alltså för min del inte finna annat än att det finns goda grundlagsenliga
skäl för framställandet av denna motion på det sätt, jag här gjort. Jag
anhåller därför, att herr talmannen ville ställa frågan örn bifall till att denna
motion framställes under kammarens avgörande.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på godkännande av herr talmannens vägran att framställa proposition
på remiss till utskott av herr Hagbergs i Luleå m. fl. motion nr 480, dels
ock på yrkandet, att proposition på motionens remitterande till utskott skulle
framställas; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hagberg i Luleå begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren godkänner herr talmannens vägran att framställa
proposition på remiss till utskott av herr Hagbergs i Luleå m. fl. motion nr 480,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren yrkat, att proposition på motionens remitterande
till utskott skall framställas.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen.

Kammaren hade alltså godkänt herr talmannens vägran att framställa proposition
på remiss till utskott av ifrågavarande motion.

Måndagen den 12 mars 1945.

Nr 12.

Härefter föredrogos var efter annan och hänvisades till behandling av lagutskott
övriga på bordet liggande motioner; nämligen:

nr 481 av herr von Seth m. fl.; och

nr 482 av herr Tersson i Stockholm m. fl.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden nr 5—7,
statsutskottets utlåtanden nr 7, 10 och 34—41, bevillningsutskottets betänkande
nr 16, bankoutskottets utlåtande nr 12, första lagutskottets utlåtanden nr 9—

17, jordbruksutskottets utlåtanden nr 8 och 9, andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtanden nr 2—4, andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
nr 3 samt andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden nr 3—5.

§ 6.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Interpellation.

Herr Carlsson i Bakeröd, som anförde: Herr talman! Upprepade gånger ha
representanter för landsbygden erinrat örn den orättvisa, som drabbar exempelvis
hemmavarande barn i en jordbrukarfamilj när det gäller den obligatoriska
olycksfallsförsäkringen. Har pojken eller flickan gett sig hemifrån
och arbetar hos främmande, då är försäkringen för olycksfall i arbetet obligatorisk.
Till och med örn han eller hon bor hemma men arbetar i granngården
beredas de denna trygghet. Men arbetade de hemma hos far eller mor — ja, då
är drängen eljer husjungfrun obligatoriskt försäkrad men inte barnen i huset,
som arbeta sida vid sida med dem. Detta är en mycket stor fråga. Enbart i
jordbrukarhemmen äro de hemmavarande familjemedlemmarna över 15 år att
räkna i hundratusental. Dessutom äro andra hemmavarande familjemedlemmar,
även utom jordbruket, lika orättvist behandlade. Vid 1939 års riksdag
gjordes i skrivelse till Kungl. Maj :t en framställning örn utredning i syfte att
utvidga den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Det är inte för mycket sagt,
att det nu har gått ganska många år sedan dess. Kanske borde man ha rätt
att förmoda, att vederbörande departementschef gjort vad han kunnat och att
arbetet på denna sak har börjat. År 1942 var dock detta icke fallet enligt
vad som meddelades i svaret på en då framställd interpellation. Den tröst som
tett pär utskottsutlåtanden och något statsråd givit jordbrukarungdomen —
att det går bra för sig att ordna med frivillig försäkring — missförstår så vitt
jag kan finna fullständigt meningen med den obligatoriska socialförsäkringen.
Den frivilliga försäkringen står öppen även för de anställda, men här har
man icke nöjt sig därmed, givetvis därför att det då oftast inte blir av. Det
vore önskvärt att man toge de hemmavarande barnens intressen lika allvarligt
som andras. Erfarenheten visar även i deras fall, att det blir i alldeles för
många fall inte av med olycksfallsförsäkringen på frivillig väg. Det vore sorgligt,
om de som hjälpa far och mor i arbetet i hemmen eller i föräldrarnas verksamhet
fortfarande skola se sin rätt till trygghet tillbakasatt och föga aktad
av det allmänna.

Statsrådet och chefen för socialdepartementet angav i sitt svar på interpellationen
1942, att någon viss ordningsföljd var uppgjord angående sooialreformerna.
De hemmavarande barnen i jordbrukarhemmen ha skäl att fråga, om
det inte snart borde bli deras tur att få sin obligatoriska olycksfallsförsäkring
ordnad. Många andra i samma läge tänka kanske detsamma medan åren gå.

Det vore önskvärt, om vi kunde få litet klarhet om hur det ligger till med denna
sak.

Andra hammarens protokoll 19Ji5. Nr 12.

Nr 12.

Måndagen den 12 mars 1945.

Interpellation.

Interpellation. (Forts.)

Jag får därför utbedja mig andra kammarens medgivande att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet få rikta följande frågor:

Har det 1939 av riksdagen begärda utredningsarbetet angående utvidgandet
av den obligatoriska olyckfallsförsäkringen nu påbörjats?

När kail riksdagen förvänta något förslag i ärendet?

Denna anhållan bordlädes.

7 §.

Herr Hagberg i Luleå erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! I en
motion i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 58 örn förfogandelagen har
jag jämte några partikamrater i andra kammaren föreslagit »att riksdagen,
med bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 58 med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939, i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttalar, alt Kungl. Majit, därest icke en snar och för verkstadsarbetarna
acceptabel uppgörelse träffas, i enlighet med allmänna förfogandelagen
och i syfte att ''tillgodose behovet av förnödenhet som är av vikt för befolkningen
eller produktionen, eller för att bereda tillgång till förnödenhet, som
är behövlig för krigsbruk eller annat ändamål av betydelse för det allmänna’,
beslutar tillämpa Allmän förfogandelag, särskilt paragraferna 2, 3, 4 och 5,
gentemot till Sveriges verkstadsförening anslutna i konflikt invecklade företag,
så att dessa företag tvingas igångsätta produktionen med tillämpning av
de av arbetarna begärda lönerna och arbetsvillkoren, samt att Kungl. Majit,
med utnyttjande av Allmän förfogandelag 4—5 paragraferna gentemot alla
till Svenska, arbetsgivareföreningen anslutna företag och enskilda företagare,
som förfoga över avverkningsbar skog, utfärdar åläggande att anställa all tillgänglig
användbar arbetskraft på gällande villkor för att trygga ett snabbt
genomförande av säsongens awerkningsprogram».

På formella grunder har herr talmannen vägrat remiss å motionen till det
utskott, som behandlar den kungl, propositionen. I anledning därav återstår
det ingen annan väg att få upp frågan till prövning än att framställa en interpellation.
I motionens motivering har framhållits följande:

Den nu pågående verkstadskonflikten är den största arbetskonflikten i vårt
land sedan år 1909. Den berör omkring 120 000 arbetare och omfattar de till
Sveriges verkstadsförening anslutna företagen. Konflikten har framtvingats av
arbetsgivarnas oresonliga motstånd gentemot arbetarnas blygsamma lönekrav.
Dessa åsyfta en förbättring inom viss gräns av tidlönerna, fem procents ökning
av ackordsatserna samt att den kvinnliga arbetskraften vid lika arbete skall
erhålla samma betalning som manliga arbetare. Dessutom ha arbetarna krävt
medbestämmanderätt beträffande grunderna för de ur såväl löne- som andra
synpunkter synnerligen viktiga tidsstudierna.

Metallarbetarnas krav innebär en merutgift på företagens samlade lönekonto
med 45—58 milj. kr. Då det nuvarande lönekontot utgör i runt tal 525
milj. kr., så innebär den begärda löneförbättringen en ökning med allenast
9 %. Av denna ökning erhålla de sämst ställda metallarbetarna, vissa tidlönearbetare
och kvinnorna den största andelen, medan den mindre delen tillkommer
dem nied den högre betalningen.

Rimligheten i arbetarnas anspråk kommer bäst till synes vid ett studium
av företagens vinster. Enligt Aktieägarens uppslagsbok uppgingo de redovisade
nettovinsterna för 345 bolag inom metall- och verkstadsindustrien år
1943 till 114 milj. kr. Av dessa utdelades 67 milj. kr., medan 47 milj. kr. fonderades.
Ett bifall till arbetarnas krav berör alltså inte ens utdelningarna!
Om man därtill håller i minnet att enligt kommerskollegium investeringarna

Måndagen den 12 mars 1945.

Nr 12.

Interpellation. (Forts.)

för företag med 80 % av arbetarantalet inom järn- och stålmanufaktur, mekaniska
verkstäder, skeppsvarv och elektrisk industri ha ökat från 88 milj. kr.
år 1939 till 152 milj. kr. år 1943, alltså med 73 %, framstår blygsamheten i
arbetarnas krav än tydligare.

Än vidare framgår av dessa uppgifter örn företagens ekonomiska ställning,
att ett bifall till de av arbetarna framförda kraven icke behöver påverka prisnivån.
De hålla sig inom ramen för prisstoppspolitiken, varför arbetsgivarnas
försök att dölja sin oresonlighet bakom det samhälleliga intresset att undvika
inflation är helt misslyckat.

Denna uppfattning delas av allt att döma även av finansministern. I årets
remissdebatt förklarade han, uppenbarligen med hänsyftning på metallarbetarnas
krav, bl. a., att kommunisterna »nöja sig med att begära sådana förbättringar
i lönerna, sorn äro förenliga med oförändrade priser». Han förklarade
vidare, att man tidigare tydligen överskattat lönernas .betydelse för prisbildningen.
För många, yttrade han, har det framstått som en gåta att priserna
inte stigit, trots att man haft ett överflöd på köpkraft. Detta exemplifierade
finamsministern särskilt med erfarenheterna från England och U. S. A.: »Där
ha inkomsterna stigit relativt mer än vad de stigit i vårt land, men priserna
ha stigit mindre, särskilt när det gäller Förenta, staterna ...»

. Finansministern har vidare markerat, att de uppställda lönekraven äro av
ringa vikt, jämförda med kraven i »arbetarrörelsens efterkrigsprogram», vilkas
genomförande han ansag vara en förutsättning för en lugn efterkrigsutveckling
i vårt land.

I den man finansministerns uttalanden äro representativa för regeringens

inställning i saken •— och något annat kan väl inte gärna förutsättas _ så

tyckas statsmakterna själva anse metallarbetarnas krav så rimliga, att de till
och med kunna rymmas inom ramen för den strängt restriktiva ekonomiska
politik, som tyvärr alltjämt upprätthålles.

I belysning av vad vi här sagt kan det inte råda någon tvekan örn att ansvaret
för konflikten i hela sin utsträckning vilar på arbetsgivarna. Trots
att de under krigsåren, tack vare lönestoppet och att arbetarna undanhållits
manga tiotal miljoner kronor i dyrtidskompensation, avsevärt kunnat stegra
sina profitei, ha de kategoriskt avvisat varje diskussion örn de av arbetarna
resta kraven och till och med framfört förslag om försämringar i arbetarnas
villkor. Den oresonlighet, som verkstadsföreningens medlemmar visat har
också med skärpa påtalats från skilda håll.

I en artikel i Metallarbetaren nr 5 detta år erinras om en del socialdemokratiska^
tidningars uttalanden örn verkstadsföreningen och dess politik. MorgonTidmngen
skriver, att »verkstadsföreningen blivit en stat i staten inom
bvenska arbetsgivareföreningen . . .» Denna säges lia vissa svårigheter när det
galler att hos verkstadsföreningens ledning vinna gehör »för moderna syn
punkter inom arbetslivets område». Tidningen Folke! skriver att verkstadsföreningens
»dominerande ledargrupp lever kvar i en äldre och förlegad mentalitet».
Folket säger sig lia svårt att falla »Jun- moderna företagsledare
kan vansköta den mänskliga arbetskraften på sätt som sker inom vissa delar
av verkstadsindustrien». Tidningen Arbetet skriver »att de sociala synpunkterna
ha haft foga hemortsrätt inom verkstadsindustrien... Den avgörande
orsaken till verkstadsarbetarnas omfattande nejröstning har varit verkstadsföreningens
opsykologiska envisa omedgörlighet, vilken torde lia uttömt tålamodet
hos flertalet av Metalls medlemmar och sålunda skapat jordmån för
nej röstningen . Den stora massan metallarbetare bär tydligen förlorat tron
pa att verkstadsföreningen skulle vara villig att utan kraftiga påtrycka ingsåtgarder
fran arnel,arpartens sida medverka till ett godtagbart resultat» Ny Tid

20 Nr 12. Måndagen den 12 mars 1945.

Interpellation. (Forts.)

skriver, att »verkstadsföreningen får betraktas som en oresonlig arbetsgivargrupp
. . . Denna ledning saknar fullständigt psykologisk blick. Den sätter
sig även i små frågor på sina höga hästar, den visar aldrig generositet eller
storsinthet.»

Tidningen Metallarbetaren kommenterar, att »den som haft med verkstadsföreningen
att göra karr utan invändning ansluta sig till denna betygsättning
... Resultatet av verkstadsföreningens gammalm ansaktiga vrånghet och
efterblivenhet har ute på arbetsplatserna skapat ett tilltagande missnöje.»

LO:s Aftontidningen skriver den 28 februari, att verkstadsföreningen »icke
blott underlät att tillmötesgå med något förslag örn de löneförhöjningar som
den skulle kunna acceptera. Det generade den inte att i den föreliggande situationen
utmana motparten med vissa förslag örn försämringar av arbetsvillkoren.
Örn ett sådant uppträdande icke var avsett som en provokation, så
måste det i alla händelser verka som en sådan. Därest verkstadsföreningens
ledning icke lyckats fullständigt isolera sig från verklighetens värld och förvandla
sig till ett museum för den oinskränkta företagarmaktens svunna storhetsperiod
måste den också ha insett detta. Insikten har emellertid icke föranlett
verkstadsföreningen att vidtaga någon inom dess kompetensområde liggande
åtgärd för att undvika striden... Att verkstadsarbetama inte kunde låta sig
nöja därmed måste ha varit verkstadsföreningen klart.»

Åtskilligt mer i samma stil har anförts i socialdemokratisk och facklig press
om verkstadsföreningens handlingssätt. Sammanfattat i få ord innebära dessa
uttalanden, dels att verkstadsföreningen sedan lång tid tillbaka drivit en politik
gentemot arbetarna, som pressat deras tålamod till det yttersta och övertygat
dem örn lönlösheten i att förhandlingsvägen åstadkomma en verklig förändring
till det bättre, och dels att den i verkligheten provocerat till strid.

Vi summera: verkstadsarbetarnas krav äro rimliga och rättvisa och kunna
genomföras inom ramen av prisstoppet. Denna uppfattning delas av den överväldigande
folkmajoriteten. Vad som hindrar verkstadsarbetarna att erhålla
den begärda löneförhöjningen är endast verkstadsföreningens oförsonliga hållning.
Genom sin oresonlighet sabotera verkstadskapitalisterna icke blott en rimlig
levnadsstandard för sina anställda utan också viktiga samhällsbehov. Produktionsvärdet
vid de av verkstadskonflikten berörda företagen kan uppskattas
till 30 å 40 miljoner kronor i veckan, medan de av arbetarna uppställda kraven
blott förutsätta en merkostnad för företagarna av omkring 900 000 kronor i
veckan.

Under dessa förhållanden anse vi det självklart, att arbetarmajoriteten i riksdagen
vidtager alla åtgärder som äro möjliga för att stödja de kämpande metallarbetarna
och tvinga verkstadskapitalisterna till resonlighet. Denna tankegång
har tidigare antytts av den socialdemokratiska gruppledaren i andra kammaren,
herr Vougt, som under årets remissdebatt yttrade:

»... då de sämst ställda arbetarnas resurser nu uttömts och kristidens påfrestningar
skapat ett i viss mening explosivt läge, som man väl kan beklaga
men inte undanröja, kunde man då inte lia rätt att kräva en verklig självrannsakan
från andra samhällsklassers sida beträffande deras möjligheter att lämna
sina bidrag, göra sina uppoffringar? . . . örn vi nu skulle komma i det läget att
samhällsnyttan fordrar verkliga uppoffringar från företagarnas sida, kan man
då räkna med att de stora centralorganisationerna gentemot sina medlemmar lika
bestämt inskärpa nödvändigheten av uppoffringar som arbetarrörelsens centrala
organisationer för sin del gjort under hela kriget? Av svaret på den frågan
heror uppenbarligen i hög grad, i vilken mån vi kunna komma till råtta med
problemen utan tvång singripanden av något slag.»

Måndagen den 12 mars 1945.

Nr 12.

Interpellation. (Forts.)

Svaret på den av herr Vougt på den socialdemokratiska gruppens vägnar
ställda frågan blev som bekant nej. Verkstadsföreningen satte sig hårdnackat
på tvären och krävde till och med från början försämringar i avtalet. Dess
hållning har av socialdemokratisk press karakteriserats på sätt, som tidigare anförts.

En formell möjlighet att inför riksdagen ställa kravet att statsmakterna böra
ingripa i verkstadskonflikten för att säkra de berörda arbetarna den begärda
löneförhöjningen och de begärda arbetsvillkoren i övrigt samt tvinga verkstads-,
kapitalisterna att upphöra med sitt sabotage mot folkförsörjningen erbjuder sig.
för oss i anslutning till Kungl. Maj:ts proposition nr 58 med förslag till lag
örn fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen. Enligt vår mening bör riksdagen
av regeringen kräva, att den tillämpar denna lag, vars syfte är att »tillgodose
behovet av förnödenhet, som är av vikt för befolkningen eller produktionen,
eller för att bereda tillgång till förnödenhet, som är behövlig för krigsbruk
eller annat ändamål av betydelse för det allmänna», mot de till Sveriges verkstadsförening
anslutna i konflikt inbegripna företagen, på det ena eller andra
sättet upprätthåller produktionen vid dessa företag och garanterar deras arbetare
begärda löner och arbetsvillkor. Om denna lag mot förmodan icke skulle anses
tillräcklig för det uppställda ändamålet, bör utskottet föreslå de ändringar
i lagen, som kunna anses erforderliga.

Då de ovan framställda tankegångarna tidigare framlagts i^pressen, har från
några håll påståtts, att statliga ingripanden i hithörande frågor är något för
vårt land okänt och främmande. Häremot är det tillräckligt att erinra om att vi
här i landet ha exempelvis en lag örn kollektivavtal och arbetsdomstol jämte
varsellag, vilkas väsentliga betydelse ligger däri, att de försvåra_ arbetarnas
kamp för bättre löner. Yi ha tjänstepliktslag och lagen örn begränsning av dyrtidstillägg
å lön och pension. Vi ha statsmakternas genomtrumfande av lönestopp
sprincipen, som riktar sig mot arbetarklassen. Det gäller alltså nu icke att
införa några nya principer i den ekonomiska politiken, det gäller endast att nu
använda statens myndighet åt andra hållet, mot arbetsgivarna, sedan den tidigare
ensidigt använts mot arbetarna.

Här kan också erinras örn att statsmakterna tidigare under krigsåren ingripit
för att säkerställa produktionen inom en näringsgren, varvid lönesättningen
även indirekt påverkades. När riksdagen år 1941 beslöt godkänna regeringsförslaget
till »lag angående skyldighet att i vissa fall verkställa odling av sockerbetor»
funnos särskilda bestämmelser örn arbetslönerna medtagna. I statsrådsprotokollet
framhölls, att en särskild lagstiftning i och för sig inte var nödvändig:
»Sålunda kunde man tänka sig att staten själv med stöd av förfoganderättslagen
finge i sin hand de erforderliga arealerna och därefter själv ombesörjde
odlingen», heter det. I den särskilda lagen fastställdes också vissa minimipriser
jämte straffbestämmelser för dem som trotsade lagen. Straffskalan
för tredskande betodlare var böter från 50 till 400 kronor per hektar samt dagsböter.
Det ifrågasattes också, att »staten på vederbörande odlares bekostnad läte
verkställa den försummade odlingen». Yad som kräves i denna motion går alltså
i och för sig icke utanför ramen för av statsmakterna tidigare vidtagna eller
förberedda åtgärder.

Huvudsaklig motivering för de i det föregående resta kraven har varit rimligheten
och rättvisan i verkstadsarbetarnas krav beträffande löner och övriga
arbetsvillkor. Inom vissa områden föreligger det emellertid dessutom synnerligen
stärka speciella skäl för att statsmakterna böra använda sig av förfogandelagens
möjligheter gentemot arbetsgivarparten.

Statsministern jämte de för bränsle- och arbetsmarknadsfrågorna närmast

Nr 12.

Måndagen den 12 mars 1945.

Interpellation. (Forts.)

ansvariga statsråden, Hubbestad och Erlander, ha i särskild framställning till
arbetsgivareföreningen begärt, att denna skulle ge sina medlemmar rätt att använda
strejkande verkstadsarbetare i skogsarbete. Denna framställning har avvisats
av arbetsgivareföreningen med hänvisning till att en sådan åtgärd kunde
stärka arbetarnas motståndskraft och uthållighet. Då bränsleprogrammets fullföljande
med kort tidsfrist är ett första rangens samhällsintresse betyder arbetsgivareföreningens
avslag på regeringens framställning, att den underordnar de
samhälleliga intressena sina egna klassintressen.

Regeringen har i särskild proposition, som åsyftar att jämställa strejkande
verkstadsarbetare med övriga ovana skogsarbetare i fråga örn rätten att erhålla
hyresbidrag, betonat, att den akuta bränslekrisen kräver exceptionella åtgärder.
Ingen bestrider detta. Så mycket mera uppseendeväckande är därför arbetsgivareföreningens
åtgärd att begränsa tillförseln av arbetskraft till sina medlemmars
avverkningar. Detta är ingenting annat än att sabotera genomförandet av
en av de mest aktuella och nödvändiga uppgifterna.

Det synes oss nödvändigt, att statsmakterna i detta läge hävda folkförsörjningsintresset
gentemot det strängt begränsade privatintresset. Allmänna förfogandelagen
borde vara tillräcklig för att åstadkomma en nödvändig rättelse.

De talrika dispenser som begärts, dels av statsmakterna för produktion för
försvarets behov, dels för understöd åt Norge och Danmark, vittna örn att viktiga
behov här löpa fara att eftersättas. I stället för att vissa arbetargrupper
nu pressas att arbeta på de gamla arbetsvillkoren bör förfogandelagen användas
för att hålla produktionen vid härav berörda och övriga företag i gång på
de av arbetarna begärda arbetsvillkoren.

Så långt motionen.

Jag anhåller med hänvisning till vad ovan anförts örn andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet få framställa
följande frågor:

Ämnar regeringen vidtaga några åtgärder för att i enlighet med förfogandelagen
framtvinga ett igångsättande av produktionen i till Sveriges verkstadsförening
anslutna i konflikt invecklade företag med tillämpning av de av arbetarna
begärda lönerna och arbetsvillkoren?

Ämnar regeringen för att underlätta bränsletillförseln ålägga de medlemmar
av Sveriges arbetsgivareförening, som förfoga över avverkningsbar skog, att
anställa tillgänglig användbar arbetskraft på gällande villkor?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Fagerholm m. fl., nr 483, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
65, med förslag till avlöningsreglemente för personal vid krigsmakten under
krigstjänstgöring (krigsavlöningsreglemente) ;

herrar Ståhl och Sandberg, nr 484, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 128, med begäran örn bemyndigande att utfärda bestämmelser örn hyresbidrag
till ovana skogsarbetare;

herr Dahlgren m. fl., nr 485, örn avslag å Kungl. Maj:ts proposition, nr 92,
med förslag till lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 15 december
1939 (nr 856) örn utbetalande av krigsriskersättning till sjömän; och

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

herr Persson i Landafors m. fl., nr 486, i anledning av Kungl. Majda proposition,
nr 106, med förslag till förordning angående ändring i vissa delar
av krigsfamiljebidragsförordningen den 80 juni 1942 (nr 521).

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 8.17 em.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 14 mars.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 7 innevarande mars.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, som anförde:
Herr talman! I en till mig riktad interpellation har herr Senander med kammarens
tillstånd frågat, örn det kunde förväntas, att riksdagens skrivelse den
9 maj 1944, nr 259, inom den närmaste framtiden föranleder positiva åtgärder
från regeringens sida i syfte att bringa de i berörda skrivelse påtalade ojämnheterna
vid löneklassplacering av vissa tjänstemannagrupper ur världen. .

Det av interpellanten åsyftade ärendet har gjorts till föremål för utredning
genom allmänna lönenämnden, som efter hörande av vissa myndigheter avgivit
yttrande i ärendet den 16 februari 1945.

Ärendet har därefter samtidigt med åtskilliga andra lönefrågor upptagits till
behandling i proposition den 2 mars 1945, nr 218.

Jag ber att få hänvisa till den redogörelse och de uttalanden, som äro intagna
i punkt 4 av det vid propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet.

Härefter yttrade:

Herr Senander: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt tack till statsrådet
och chefen för finansdepartementet för det lämnade svaret. Jag skulle
också kunna på traditionellt sätt anföra mitt missnöje med innehållet, men det
är kanske överflödigt. Det börjar nämligen bli tradition, att statsrådet Wigforss
lämnar avvisande svar eller också, såsom i något fall skett, inte alls
svarar på frågor och interpellationer, som gälla de lägre statstjänarnas intressen.
Däremot kan jag inte underlåta att inledningsvis påtala det ganska märkliga
förfaringssätt, som tillämpats vid besvarandet av interpellationen.

I svaret hänvisas ju till innehållet i proposition nr 218. Nu är det emellertid
så att denna proposition ännu i går inte var delad i kamrarna och, såvitt
jag kunnat finna, inte heller delats i dag. För att kammaren skall kunna bilda
sig en mening om interpellationssvaret, måste den givetvis också känna innehållet
i propositionen, till vilken interpellationssvaret hänvisar. Detta har omöj -

Svar p''i
interpellation.

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

liggjorts genom det tillämpade förfaringssättet. Det hade enligt min mening
varit på sill plats, att statsrådet Wigforss antingen tidigare hade besvarat
interpellationen och antytt vad som planerades från hans sida i anledning.av
riksdagens framställning i fjol eller att han väntat med svaret, till dess kammarens
ledamöter fått taga del av innehållet i propositionen.

För min del har jag givetvis lyckats skaffa mig en hastig kännedom örn
innehållet i propositionen — jag hade ju på förhand fått del av interpellationssvaret.
Men detta ändrar inte det faktum, att kammarens övriga ledamöter äro
okunniga örn innehållet i propositionen och därför inte heller ha kännedom örn
vad det svar, som finansministern lämnat på min interpellation, i verkligheten
innebär.

Så några ord i själva sakfrågan. Statsrådets svar innebär, såsom jag antydde
i början av mitt anförande, ett avvisande av de högst berättigade krav,
som min interpellation gäller. Motiveringen är den vanliga, då det är fråga
örn små löntagare, nämligen kostnadsskäl. I propositionen framhåller statsrådet
bl. a. följande: »Att beteckna detta förhållande som en orättvisa mot
de tidigare ordinarieblivna tjänstemännen och framställa dessa eljest icke på
något sätt missgynnade tjänstemän som en eftersatt löntagargrupp synes mot
bakgrunden av vad i det föregående anförts icke vara befogat.» Vidare säger
statsrådet: »Det kan under sådana förhållanden icke anses vara påkallat att
belasta statsverket med utgifter för att tillgodose dem med särskilda övergångsformer.
»

. Statsrådet Wigforss känner sig alltid illa berörd, då man anlägger rättvisesynpunkter
på ett ärende. Han tycks överhuvud taget inte ha plats i sitt
tänkande för annat än rent formella och statsfinansiella synpunkter. Här föreligger
emellertid ett ytterst anmärkningsvärt och orättvist förhållande, i det
att vid löneregleringen år 1939 ett betydande antal ordinarie befattningshavare
kommo att ställas i ett sämre läge än yngre sådana, som utnämnts till
ordinarie efter det att löneregleringen av år 1939 hade trätt i kraft.

_ Detta tycker man borde vara skäl nog för en socialdemokratisk finansminister
att inte bara se till formella och statsfinansiella synpunkter, utan också
söka anlägga rättvisesynpunkter på den fråga det gäller. Man tycker att det
inte borde vara ur vägen för finansministern att också taga någon liten hänsyn
till den allmänna rättskänslan och inte bara utgå ifrån vad han själv
anser vara rättvist i detta fall. Det borde inte finnas mer än en mening i denna
sak. Statsrådet Wigforss kan gå till vem som helst både inom och utom statstjänsten
och fråga, örn han eller hon anser det vara rättvist, att äldre tjänstemän
skola ställas i ett sämre läge än yngre tjänstemän — svaret kan inte bli
annat än att detta är en utmaning mot rättskänslan. Till och med allmänna
lönenämnden anser, att förhållandet innebär en klar orättvisa. Att nämnden
ändock kommit till samma ståndpunkt som statsrådet Wigforss beror givetvis
på det gamla banala skälet örn statsfinansiella betänkligheter, bakom vilket
alltid döljer sig de obotfärdigas förhinder.

Det förhållandet att statsrådet Wigforss särskilt under senare år ställt sig
alltmer kallsinnig mot rättvisekravet betyder emellertid inte att han överhuvud.
taget vägrat att taga hänsyn till detta krav. Det har givits fall, då
han visat sig ha ett blödande hjärta för vad han ansett vara rättvist. Jag
syftar bl. a. på det anmärkningsvärda fallet, då han i proposition till riksdagen
begärde en rundligt tilltagen pension till förre tele graf direktören Ericsson.
Denne fick som bekant omkring 10 000 kronor örn året i pension för sig
och omkring 4 000 kronor i familjepension. Och märk väl: i propositionen i
denna sak hade herr Wigforss ingenting annat att komma med än just de av
honom nu utdömda »rättvisesynpunkterna». Det anfördes nämligen i propo -

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Svar på interpellation. (Forts.)

sitionen, att herr Ericsson vid sin anställning »bibringats den uppfattningen»,
att han skulle få pension. Inom parentes sagt skulle det vara intressant att
veta vem som bibringat honom den uppfattningen. Det behövdes emellertid
inte mera för att statsrådet Wigforss skulle anse »rättvisan» tala för att
denne direktör borde erhålla pension, trots att han inte författningsenligt
bade rätt till någon sådan. Den gången anförde inte herr Wigforss vare sig
formella eller statsfinansiella betänkligheter.

Nu har emellertid statsrådet ställt sig på den formella och statsfinansiella
grundvalen. Nu gäller det också lågt avlönade befattningshavare. Det kanske
allra mest anmärkningsvärda i saken är emellertid, att statsrådet, såvitt jag
kan förstå, negligerat en av riksdagen uttalad önskan i ärendet.

I skrivelse till regeringen anförde fjolårets riksdag: »Det synes önskligt, att
här antydda ojämnheter i lönesystemet undanröjas så långt detta kan visa sig
vara praktiskt möjligt.» Riksdagen tog alltså klart ställning till förmån för
rättvisekravet. Den menade att statsfinansiella skäl icke fingo stå hindrande
i vägen för ett avlägsnande av de påtalade orättvisorna. Inte heller finns det
något i riksdagens beslut som tyder på att riksdagen hesiterat inför de formella
skälen, d. v. s. inför det förhållandet att det inte finns några författningsbestämmelser,
som möjliggöra en dylik åtgärd. Den enda reservationen ligger
i uttalandet »så långt detta kan visa sig vara praktiskt möjligt». Men några
praktiska svårigheter har inte statsrådet påvisat i sin proposition, och sådana
kunna inte heller påvisas. Statsrådet har endast hållit sig till den formella rätten
och till de statsfinansiella skälen.

Enligt min mening uttalade sig förra årets riksdag bestämt för en korrigening
av orättvisorna. Detta hindrar emellertid inte statsrådet Wigforss att framlägga
en proposition, som faktiskt negligerar riksdagens beslut, något som jag
finner vara ganska anmärkningsvärt. Statsrådet Wigforss’ avvisande hållning
till ett av riksdagen bestämt uttalat önskemål tyder jag som ett försök att med
regeringsauktoritetens stöd tvinga riksdagen att frångå ett tidigare fattat beslut.

Såsom jag tidigare sagt, är jag missnöjd med svaret på min interpellation,
och jag vill hoppas att riksdagen, då den går att taga ställning till propositionen,
av hänsyn till rättvisekravet och kanske inte minst av hänsyn till sin egen
prestige, vidhåller sin tidigare uppfattning. För vår del komma vi givetvis att
motionera i sådan riktning.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!

Såsom av interpellationssvaret framgår, utgör det en rent formell hänvisning
till att hela ärendet föreligger i en kungl, proposition, till vilken riksdagen får
taga ställning, när den behandlats av vederbörande utskott.

Att svaret lämnats i dag och inte uppskjutits till nästa onsdag, då propositionen
hade förelegat i tryck, är helt enkelt beroende på ett önskemål från riksdagens
sida örn att inga interpellationer skola besvaras nästa onsdag.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Ohlin erhöll på begäran Svar på
ordet och yttrade: Herr talman! Herr Mosesson har till mig ställt följande frinterpellation.
gor: »Vad bär och kan göras för att förhindra att oförvitliga svenska företagare
med otillbörliga medel uppfordras att yppa sådant, som de enligt svensk
lag icke äro skyldiga eller berättigade att yppa? Vad kan från regeringens sida
göras för ett skydda svenska företag från att uppföras på svarta listan?»

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Innan jag går att närmare besvara dessa frågor skall jag — med hänsyn till
deras av interpellanten påpekade nära samband med den s. k. svarta listan —
i korthet redogöra för innebörden av denna lista.

Systemet med svarta listor begagnades, som bekant, av de allierade redan
under föregående världskrig och återinfördes vid början av det nu pågående
kriget såsom ett vapen i den ekonomiska krigföringen.

Syftet med dessa listor angives främst vara att lämna en vägledning för
myndigheter i de allierade länderna för bedömandet av vilka personer och företag,
vilkas affärsverksamhet eller uppträdande i övrigt befrämjat ur de allierades
synpunkt fientliga intressen, varför de böra förvägras de förmåner, varöver
dessa myndigheter utöva kontroll, exempelvis navicert, exportlicenser, viseringar
etc. Listorna skola även vara till ledning för affärsmän i de allierade länderna,
så att de undvika att göra affärer med där upptagna företag och personer. Dessutom
uppges ändamål vara att minska riskerna för affärsmän i neutrala länder
att oavsiktligt träda i sådana förbindelser med gentemot de allierade fientligt
inställda företag, som dessa affärsmän själva önska undvika. Däremot har
från allierad sida uttryckligen förklarats att svartlistepolitiken icke användes
för att främja vissa företags eller nationers kommersiella intressen gentemot
svenska sådana. De svenska myndigheterna ha med tillfredsställelse tagit fasta
på denna förklaring.

Verkningarna av svartlistehotet ha givetvis förstärkts genom de från allierad
sida på sistone gjorda tillkännagivandena, att de svarta listorna icke, såsom
skedde efter förra världskriget, skola avskaffas efter fredsslutet utan i stället
bibehållas en kortare eller längre tid efter krigets slut.

Vad beträffar de generella direktiven för svartlisteverksamheten, så emanera
dessa från blockadmyndigheterna i London och Washington, där särskilda kommittéer
inrättats för behandling av hithörande frågor. Även de i sista hand
avgörande besluten rörande enskilda firmors eller personers svartlistning fattas
av dessa kommittéer. Det är emellertid givet, att beslut örn svartlistning i de
flesta fall icke skulle kunna komma till stånd, därest icke rapporter och annat
upplysningsmaterial, som kan läggas till grund härför, inkommit till dessa
centralmyndigheter. Införskaffandet av sådana upplysningar ombesörjes hu-,
vudsakligen av de allierade beskickningarna och konsulaten i de neutrala länderna.
Även vid de här ackrediterade beskickningarna finnas alltså tjänstemän,
som ha till uppgift att på olika till buds stående vägar införskaffa upplysningar
rörande det svenska näringslivet och dess förbindelser. Då de därvid som
regel torde begagna sig av rapporter och uppgifter, som lämnas av enskilda personer,
ligger det i sakens natur, att utredningarna ej alltid bli opartiska. På
grundval av det material, som sålunda sammanställes, insända legationerna till
London och Washington sina rekommendationer eller förslag beträffande svartlistning.

De skäl på vilka en person eller ett företag uppföres på svarta listan tillkännagivas
icke närmare; överhuvud taget är förfarandet i samband härmed omgärdat
med sekretess. Den, som är hotad av svartlistning, erhåller sålunda i regel
icke närmare kännedom örn de anklagelser, som riktas emot honom. Ofta,
men icke alltid, erhåller han dock tillfälle att avgiva förklaringar inför vederbörande
allierade legation eller konsulat, ehuru han därvid icke äger tillfälle
att få del av det material, som åberopas emot honom.

Ehuru de normer, som tillämpas vid prövningen av olika förslag till svartlistning,
icke äro kända, kunna vid ett studium av de på svarta listan uppförda
svenska namnen urskiljas vissa huvudgrunder, som i praktiken synas hava
föranlett svartlistning av svenska företag: En sådan grupp utgöres av svenska
företag, som ekonomiskt sett äro mer eller mindre beroende av företag i Tysk -

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Svar på interpellation. (Forts.)

land eller därmed förbundna eller ockuperade länder. Hit höra sålunda icke
blott svenska dotterföretag till tyska bolag, utan exempelvis även här verksamma
aktiebolag, där aktiemajoriteten befinner sig i norska eller danska händer.

En annan grupp av svenska företag på svarta listan utgöres av firmor, vilka
varit delaktiga i importen från Tyskland eller av Tyskland beroende stater.
Särskilt hava agenturfirmor, vilkas rörelse under kriget blivit mer eller mindre
beroende av import från kontinenten ■— även örn detta varit en direkt följd av
avspärrningen av importen västerifrån — blivit drabbade av svartlistning.

På listan förekomma emellertid även firmor, som icke hava haft någon som
helst vare sig kommersiell eller ekonomisk förbindelse med Tyskland, dess
allierade eller ockuperade länder. I dessa fall uppgives grunden vara, att företagen
i fråga stått i affärsförbindelse med firmor i andra neutrala länder, som
där blivit föremål för svartlistning.

Slutligen ha på svarta listan även upptagits ett mindre antal personer, som
icke driva affärsrörelse av något slag men på ett eller annat sätt givit uttryck
för sympatier för Tyskland eller dess allierade.

Härtill kommer, att ej blott firmor och företag såsom sådana kunna uppföras
å listan, även firmainnehavarna eller styrelsemedlemmarna i ett bolag eller
dess anställda i ledande ställning kunna svartlistas. Några mer bestämda principer
för dessa svartlistningar av enskilda personer torde ej finnas — stundom
ha vissa medlemmar av ett företags styrelse svartlistats, medan andra gått fria.
Härvid synes hänsyn även ha tagits till vederbörandes förmenta sympatier eller
åsikter i politiskt hänseende ävensom till den tidpunkt, då han inträtt i styrelsen.

Överhuvud taget synes den karakteristik, som plägar givas de svartlistade
företagen och personerna, nämligen att dessa skulle stå under tysk kontroll eller
rent av vara agenter för mot de allierade fientliga intressen, alls icke passa
in på flertalet av de svenska namnen på listan.

Sedan Sveriges handel med Tyskland praktiskt taget upphört, synes numera
huvudsyftet vid uppförandet av nya svenska namn på listorna hava förskjutits
till att avse uppspårandet av personer eller företag, som kunna misstänkas
i någon form underlätta eller medverka till tysk kapitalexport, t. ex. förvara
eller dölja tyska tillgodohavanden, vare sig dessa hava formen av valutor, värdehandlingar,
varor, fordringsanspråk eller rättigheter av något slag, varjämte
det avser att försvåra dylik verksamhet och avskräcka därifrån.

Antalet personer eller företag i Sverige, som f. n. återfinnas på den svarta
listan, är närmare 550. Över hälften av dessa torde ha uppförts under de
två senaste åren. Otvivelaktigt är svarta listan för Sverige numerärt betydligt
mindre än för flertalet övriga neutrala länder. Det bör emellertid understrykas,
att antalet namn på svarta listan icke är något uttryck för omfattningen
av den i Sverige bedrivna verksamheten i detta hänseende. Ett syfte
med densamma är nämligen att förmå svenska affärsföretag att rätta sitt
handlande efter de olika önskemål, vilkas uppfyllande mer eller mindre direkt
uppställes såsom villkor för att vederbörande skall gå fri ifrån svartlistning.
Först sedan man kommit till klarhet, att vederbörande icke vill eller icke kan
uppfylla dessa önskemål, skrider man till beslut om svartlistning. Ur svenska
synpunkter kunna sålunda de fall, då svartlistning icke kommit till stånd, vara
mer betänkliga än de fall, då sådan ilgt rum. I sådana fall, som givetvis icke
komma till allmänhetens kännedom, kan ju vederbörande, för att undgå att
bliva uppförd på listan, ha givit vika för de påtryckningar, direkta eller indirekta,
för vilka han blivit utsatt. I många fall bär även krävts avgivandet
av mer eller mindre vittgående utfästelser rörande företagets framtida förbindelser
otc.

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Det ligger i sakens natur, att själva svartlistesystemet, såsom sådant, vilket
ju dirigeras från London och Washington, icke är direkt åtkomligt för svenska
åtgärder. Däremot kunna givetvis inom Sverige vidtagas åtgärder, som
förhindra eller åtminstone begränsa den underrättelseverksamhet, varpå systemet
bygger. Redan under föregående krig antog riksdagen sålunda, som bekant,
en särskild lag för att förhindra främmande kontroll av vårt näringsliv,
den s. k. krigshandelslagen.

Denna lag försattes i början av detta krig åter i kraft i så gott som oförändrat
skick. Enligt krigshandelslagen är det förbjudet att lämna upplysningar
rörande varuhandeln — vare sig upplysningarna avse egen eller annans
verksamhet ■— så snart anledning finnes antaga, att de äro avsedda att
underlätta främmande övervakning. Överträdelser av detta förbud äro belagda
med straff — i svårare fall upp till straffarbete i två år. Det är sålunda
exempelvis straffbart att, vid uppkommen fara för svartlistning eller i samband
med framställning örn avförande från svarta listan, förebringa utredning
eller eljest lämna upplysningar inför den främmande maktens representanter,
t. ex. rörande det egna företagets liksom andra företags export eller import
under kriget, eller rörande leveranser till eller från företag inom eller utom
Sverige, som äro svartlistade. Från detta förbud kan dock undantag medgivas
efter beslut av därtill behörig myndighet.

Lämnandet av upplysningar kan dessutom falla under allmänna strafflagens
bestämmelser örn handelsspionage, enligt vilka ännu strängare straff kunna
utdömas.

Givet är emellertid, att ej ens den mest fullständiga lagstiftning mot utlämnande
av upplysningar i dessa ämnen kan väntas med säkerhet råda bot
på här påtalade missförhållanden. Detta synes nämligen knappast vara möjligt,
så länge vederbörande utländska myndigheter i Sverige äro aktivt verksamma
för att, under skydd av den diplomatiska immuniteten, på inofficiella
vägar insamla upplysningar örn det svenska näringslivet.

Ansvaret för att denna betänkliga informationsverksamhet kunnat drivas
så långt som skett faller emellertid även på de svenska affärsmän som lämna
upplysningar — icke blott av relativt oskyldigt slag rörande egna företag —
utan detaljerade uppgifter som ur svensk synpunkt kunna medföra allvarliga
olägenheter samt t. o. m. i några fall enligt vad som försports lämnat uppgifter
rörande konkurrentföretag och dessas förbindelser. Enligt vad jag inhämtat
har polisutredning i flera fall verkställts. Frågan huruvida åtal kommer
att anställas är ännu icke avgjord. Jag vill uttala en förhoppning, att såväl
affärsmännen som den svenska opinionen äro på sin vakt mot här berörda utslag
av främmande kontroll.

Uppenbarligen ankommer det i första hand på vederbörande utländska makter
att avgöra, i vad mån dylika uppfordringar eller uppmaningar falla inom
ramen för deras härvarande beskickningars naturliga verksamhetsområde. Eftersom
den diplomatiska immuniteten ej möjliggör rättsligt ingripande mot
de tjänstemän, som handhava den ifrågavarande verksamheten — även konsulaten
åtnjuta nämligen sådant skydd — kunna rättsliga ingripanden endast
riktas mot personer utan dylik immunitet d. v. s. de svenskar, som, oftast för
att själva undgå svartlistehotet, föranledas att lämna upplysningarna i fråga.

Därjämte står naturligtvis den möjligheten öppen att på diplomatisk väg
framföra erinringar, icke blott mot systemet såsom sådant respektive dess tilllämpning,
utan även mot enskilda tjänstemäns befattning därmed. Från svensk
sida har man också vid upprepade tillfällen hos de här ackrediterade allierade
ministrarna påtalat nyss berörda missförhållanden. Sålunda har bl. a. i
ett till dem i januari 1944 överlämnat memorandum utförligt redogjorts för

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Svar på interpellation. (Forts.)

svenska regeringens syn på frågan och för de bekymmer man å svensk sida
hyste över utvecklingen av svartlisteverksamheten här i landet. Det heter i
detta memorandum bl. a.

»Metoderna för svartlistesystemets tillämpning i Sverige synas ofta medföra
överträdelser av svensk lag. Detta synes vara fallet icke endast, när ett
svenskt företag ''svartlistas’, utan även, och tydligen oftare, när det anses, att
vederbörande kan befrias från dylik åtgärd. För att undvika uppförandet på
svarta listan föreslås sålunda i vissa fall, att svenska firmor skola ställa sig
till efterrättelse villkor, vilka icke kunna uppfyllas utan konflikt med svensk
lag.

De metoder, som medlemmar av härvarande brittiska och amerikanska legationer
begagna vid tillämpningen av svartlistesystemet i Sverige, synas i åtskilliga
fall sätta den svenska firman eller personen i ett besvärande dilemma.
Den enskilde ställes sålunda ofta inför valet att antingen uppfylla vissa villkor
eller lämna vissa upplysningar i strid med svensk lag eller att vägra
detta och därmed bliva uppförd på svarta listan med därav följande ekonomiska
och psykologiska konsekvenser.»

Det framhålles vidare i detta memorandum, att det icke kan ifrågasättas
annat än att allenast svensk lag gäller inom svenskt område. Slutligen framfördes
följande vädjan:

»Det synes uppenbart, att svenska regeringen icke kan — såväl av principiella
skäl som av hänsyn till den prejudicerande verkan -— tolerera, att en
dylik verksamhet bedrives på svenskt territorium. Svenska regeringen är emellertid
för sin del övertygad, att det skall vara till fyllest att fästa de amerikanska
och brittiska ministrarnas uppmärksamhet på ovannämnda förhållanden
för att framtida komplikationer i dessa avseenden må undvikas.»

Denna för mer än ett år sedan framförda vädjan ledde emellertid då icke
till en sådan ändring i den påtalade verksamheten eller de därvid använda
metoderna, som man å svensk sida ansåg sig kunna förvänta. I förhoppning
att det skulle lyckas att övertyga de allierade örn nödvändigheten av att större
respekt visas för här i landet gällande lagstiftning och att legitima svenska
intressen beaktas, ha de svenska myndigheterna icke funnit sig böra tillgripa
den utvägen att hemställa örn vederbörande tjänstemäns återkallande. En rad
föreställningar lia därför gjorts, Alrvid bl. a. framhållits, att denna underrättelseverksamhet
föga överensstämde med vedertagna former för mellanfolkligt
umgänge. Vidare har särskilt understrukits den olust och den reaktion,
som den ifrågavarande verksamheten framkallat inom allt vidare kretsar i
vårt land.

Under diskussionerna med de allierade representanterna ha de svenska myndigheterna
även pekat på ett i detta samband betydelsefullt förhållande, nämligen
att vår handel med axelmakterna — i motsats till vad som skedde under
förra kriget — bedrivits inom ramen av speciella uppgörelser med de allierade
makterna, i varje fall under krigets senare del. Man har därför hävdat,
att åtgärder mot de enskilda firmor, vilka endast lojalt deltagit i ett handelsutbyte,
som sålunda sanktionerats av de allierade regeringarna, icke stöde
i god överensstämmelse med andan i de med de allierade träffade överenskommelserna.
Eftersom ansvaret för och kontrollen över det svenska varuutbytet
med utlandet under detta krig helt övertagits av de svenska myndigheterna,
borde eventuella anmärkningar riktas till dessa och icke till de enskilda.

Under förhandlingarnas gång och sedan det krigsekonomiska läget radikalt
förändrats, lia de härvarande allierade representanterna på sistone visat en
ökad förståelse för do synpunkter, som från svensk sida framförts.

Jag anser mig sålunda för närvarande ha grundad anledning antaga, att

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

uppförande av nya svenska namn på listan endast skall ske i väsentligt inskränkt
omfattning, att verksamheten i fortsättningen kommer att inriktas
huvudsakligen på en revision och översyn av de olika fall, där svartlistning
redan ägt rum, att listorna icke längre skola spridas till allmänheten på vederbörande
beskicknings initiativ, att personer eller företag i Sverige icke
skola föranledas att lämna upplysningar utan att erforderligt tillstånd från
svensk myndighet föreligger, och att försök till ingripande mot legitim handel
svenska firmor och personer emellan icke skola förekomma.

En praxis av denna art synes väsentligt minska svartlistesystemets olägenheter.
Myndigheterna komma, att fortsätta sina ansträngningar att även i övrigt
uppnå ett beaktande av svenska synpunkter och intressen.

Härpå anförde:

Herr Mosesson: Herr talman! Orden i slutet av statsrådets uttömmande
svar på min interpellation skola gå ut över landet som ett hoppfullt budskap.
Jag tillåter mig fördenskull, herr talman, att upprepa dessa.

Herr statsrådet anser sig ha »grundad anledning antaga, att uppförande av
nya svenska namn på listan endast .skall ske i väsentligt inskränkt omfattning,
att verksamheten i fortsättningen kommer att inriktas huvudsakligen på en revision
och översyn av de olika fall, där svartlistning redan ägt rum, att listorna
icke längre skola spridas till allmänheten på vederbörande beskicknings initiativ,
att personer eller företag i Sverige icke skola föranledas att lämna upplysningar
utan att erforderligt tillstånd från svensk myndighet föreligger, och att ''försök
till ingripande mot legitim handel Svenska firmor och personer emellan icke
skola förekomma».

Hade, herr talman, icke dessa ord funnits i svaret, skulle mina ord blivit flera
än de nu bliva, och de skulle nog ha fått en viss bitter skärpa, som varit naturlig,
även örn den vittnat om den maktlöshet, sorn tyvärr ibland är förenad med
medvetandet att ha rätten på sin isida.

Sedan jag framställde min interpellation, ha de mest representativa sammanslutningar
inom näringslivets område, som vårt land har, uttryckt sina bekymmer
över de missförhållanden som bär belysas, och tidningarna ha tidigare
och senare låtit vederbörande främmande beskickningar veta, att det icke
är en liten klick av tvivelaktiga firmor som drabbats av svartlistningshot, utan
hela det svenska folket som står bekom regeringen i dess strävanden att åstadkomma
ändring i de missförhållanden som pågått och tyvärr ännu pågå.

Det är, såsom statsrådet påpekar, icke blott förteckningen på de upptecknade
personerna och företagen, som är det bekymmersamma, utan medvetandet örn
att det är mångå andra, som skulle befunnit sig på samma förteckning, örn de
ej förmåtts genom påtryckning och hot att yppa, vad de ej varit berättigade
att uppenbara av andra företag, eller eljest rättat sig efter de ohemula anspråk,
som man ställt på dem. Det är min förhoppning, att vederbörande beskickningschefer
ej vetat örn de metoder, som underordnade tjänstemän, vilka betrotts
med uppdrag att hålla förhör med inkallade företagsledare, stundom tillåtit sig.
Det har framstått för många svenska män, som örn dessa herrar betraktat
Sveriges rike såsom ett härtaget land.

Jag behöver ej ytterligare belysa vad som förevarit, ty statsrådets svar är
så uttömmande och så vederhäftigt i detta avseende, att det är tillräckligt, och
de detaljer som jag och till äventyrs andra i denna kammare sitta, inne med
tjäna intet nödvändigt ändamål, eftersom vi ha anledning hoppas på en ändring
av de förhållanden som rått. För undvikande av varje missförstånd må jag betona,
att jag inte reagerar mot att personer, som bevisligen genom sina åtgärder
förlängt ett ohyggligt krig, som kostat unga människors liv, få skörda sina

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Svar på interpellation. (Forts.)

gärningars lön. För min ringa del vill jag sannerligen inte .försvara det fåtal
svenskar, som till äventyrs uppträtt som marodörer eller rovfåglar, som brukat
uppenbara sig i krigets spår. Vad vi svenskar reagera mot är, att oförvitliga
svenska medborgare kriminaliseras av utländska makthavare, då svensk
rättsåskådning friar dem, och vad vi vidare reagera mot är, att anstiftare av
vad som enligt svensk rättsåskådning är straffbelagt skola handla som de gjort
och åtnjuta det skydd och den respekt, som man gärna vill skänka personalen
vid legationer och konsulat, tillhöriga stora och för gentlemanship kända folk.

Det är således med djup tillfredsställelse jag läser slutorden i herr statsrådets
svar, och jag ber att få uttala ett vördsaimt tack, som främst kommer från de
många som väntat på ett sådant budskap, ett tack för det arbete som regeringen
nedlagt på frågan, och för min egen ringa del ber jag att få framföra mitt
tack för svaret.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag har tidigare varit i tillfälle
att i utrikesnämnden ställa frågor till handelsministern beträffande svartlistesystemet
och då fått det svaret, att regeringen hade sin uppmärksamhet
riktad på denna sak och skulle göra vad som var möjligt. Det giäder mig att i
dag kunna konstatera, att handelsministern tydligen har kommit en bit på vägen
och förutsätter, att vi skola komma till ett något bättre tillstånd. Jag vill
instämma med interpellanten i hans glädje över att det gått i den riktningen.
Men jag skulle vilja understryka, att även örn regeringen uppnått ett visst resultat,
detta nog inte från svensk synpunkt kan anses helt tillfredsställande.
Jag förutsätter alltså, att regeringen icke underlåter något för att i fortsättningen
tillvarataga de svenska intressena i denna fråga.

I handelsministerns svar framskymta ju vissa mellanhavanden med tjänstemän
vid främmande beskickningar, som här i Sverige ombesörjt upplysningar
vilka varit besvärande för svensk industri och svenska firmor. Jag hoppas, att
regeringen inte har hur stort tålamod som helst., när det gäller att komma till
rätta även med den sidan av saken.

Med dessa få ord, herr talman, vill jag uttrycka min tillfredsställelse över
att regeringen så målmedvetet som skett sökt tillvarataga den svenska industriens,
de svenska köpmännens och det svenska näringslivets i övrigt intressen.
Jag vill emellertid understryka, att det tydligen är åtskilligt mer som här behöver
göras.

Herr Vougt: Herr talman! Det kan synas rätt egendomligt, att denna fråga
icke har diskuterats under de år svartlistning förekommit i vårt land. Det
beror måhända på att man betraktat det som rätt naturligt, att sådana metoder
skulle komma att tillgripas under detta krig liksom under det föregående.
Jag vill emellertid beteckna det som lyckligt, att en stark, spontan reaktion
mot de metoder som det här är fråga örn uppstått inom vårt land, och jag lyssnade
med stor tillfredsställelse till herr statsrådets redogörelse för de åtgärder
som från regeringens sida vidtagits. Jag ber å min sida att få instämma i
interpellantens och herr Skoglunds önskan, att regeringen ingenting försummar
för att på bästa sätt vinna gehör för våra synpunkter.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4-

Föredrogs och remitterades till statsutskottet Kungl. Maj ris å kammarens
bord vilande proposition, nr 97, angående vissa byggnadsarbeten m. m. för försvaret.

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Aud nu skedd föredragning av Kungl. Marits proposition, nr 163, angående
ytterligare utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45 hänvisades
propositionen, i vad angick jordbruksärenden, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts på bordet liggande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 170, angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1945/46; och

nr 180, med förslag till stat för försvarets fastighetsfond för budgetåret
1945/46, m. m.;

till bankoutskottet propositionen, nr 183, angående reglering av tjänste- och
familjepensioneringen för personal vid av staten övertagna enskilda järnvägar;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 186, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 24
mars 1942 (nr 128) om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret; och
nr 188, angående bidrag ur kyrkofonden till avlöning av pastorer vid svenska
församlingar i utlandet;

till statsutskottet propositionerna:

nr 189, angående Stockholms luftvärnsregementes förläggning; och
nr 191, angående anslag för budgetåret 1945/46 till avlöningar vid musikaliska
akademien nied musikhögskolan;

till behandling av lagutskott propositionerna:
nr 196, med förslag till lantarbetstidslag; och
nr 197, med förslag till butikstängningslag;

till statsutskottet propositionen, nr 198, angående inrättande av en värnpliktslånefond,
m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 199, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning av
rusdrycker;

till statsutskottet propositionen, nr 200, angående anslag till byggnadsarbeten
vid vissa småskoleseminarier;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 202, angående försäljning av mark
från vissa kronoegendomar, m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 203, angående anslag till tullverket för budgetåret 1945/46; och
nr 206, angående förändring i avseende å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid kommunikationsverken, m. m.;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 207, med förslag till lag örn ändring i 5 kap. strafflagen, m. m.; och
nr 208, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 15
juni 1935 (nr 343) örn ungdomsfängelse, m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 209, angående avstående av den rätt,
kronan eller allmänna arvsfonden äger till andel i viss fastighet;

till statsutskottet propositionerna:

nr 210, angående anslag för budgetåret 1945/46 till fria sommarresor för
barn. m. m.; och o /

nr 211, angående statsbidrag till psykisk harna- och ungdomsvård;

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 212, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 26 april 1940
(nr 272) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången
vid krig eller krigsfara, m. m.; och

nr 213, med förslag till lag örn ändring i 9 § utsökningslagen;

till statsutskottet propositionerna:

nr 214, angående statsbidrag till utbildning av personal inom den halvöppna
barnavården; och

nr 216, angående anslag till kontrollstyrelsen för budgetåret 1945/46;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 217, angående förordning örn
upphävande i viss del av förordningen den 31 oktober 1939 (nr 768) med vissa
särskilda föreskrifter rörande tillämpningen av motorfordonsförordningen den
23 oktober 1936 (nr 561), m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 218, med förslag till vissa ändringar i
civila avlöningsreglementet, militära avlöningsreglementet, manskapsavlöningsreglementet
och folkskolans avlöningsreglemente, m. m.;

till bankoutskottet propositionen, nr 219, med förslag till vissa ändringar
i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena, 1942 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare samt folkskolans tjänste- och familjepensionsreglemente,
m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 220, angående reglering av avlönings- och pensionerings förhållandena för
f. d. lands kanslisten vd länsstyrelsen i Västerbottens län O. M. Öhman;

nr 221, angående vissa anslag för budgetåret 1945/46 till läroanstalterna för
blinda och dövstumma, m. m.;

nr 222, angående reglering av nomad- och folkskolinspektörernas expeditionsförhållanden,
m. m.;

nr 223, angående bidrag till avlöning av landsantikvarier, m. m.;
nr 224, angående anslag till undervisning i folkrätt vid Stockholms högskola;
och

nr 225, angående särskilda övergångsförmåner åt långtidsinkallad beredskapspersonal;
samt

till behandling av lagutskott propositionen, nr 226, med förslag till lag örn
ändring i 7, 10 och 11 kap. vattenlagen.

Vid härpå skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 227, med
förslag till lag angående ändring av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn samhällets
barnavård ooh ungdomsskydd (barnavårdslag), m. m. hänvisades propositionen,
såvitt angick författningsförslagen, till behandling av lagutskott
och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos var för sig och remitterades till statsutskottet följande Kungl.
Maj:ts propositioner:

nr 228, angående uppförande av ett radiohus i Stockholm;
nr 229, angående anslag till utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken, m. m.;

nr 230, angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag;
nr 231, angående fortsatt disposition, av visst äldre reservationsanslag;
nr 232, angående anslag för budgetåret 1945/46 till avlöningar vid de allmänna
läroverken, m. m.; och

nr 233, angående vissa anslag till socialstyrelsen.

Andra hammarens protokoll 1945. Nr 12.

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Föredrogs Kungl. Maj :ts å bordet vilande proposition, nr 234, med anhållan
om riksdagens yttrande angående de av internationella arbetsorganisationens
konferens år 1944 vid dess tjugusjätte sammanträde antagna rekommendationerna;
och hänvisades propositionen, såvitt angick rekommendationerna nr 71—
73, till statsutskottet och i övrigt till behandling av lagutskott.

Slutligen föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts propositioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 235, angående anslag till landsfiskalerna
m. fl.;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 236, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 kap. 32, 33 och 34 §§ lagen den 14 juni 1907 (nr
36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom m. m; samt

till statsutskottet propositionen, nr 237, angående vissa anslag till riksförsäkringsanstalten.

§ 5.

iFöredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 483 av herr Fagerholm m. fl.; samt

nr 484 av herrar Ståhl och Sandberg; samt

till behandling av lagutskott motionerna:
nr 485 av herr Dahlgren m. fl.; och
nr 486 av herr Tersson i Landafors m. fl.

§ 6.

Föredrogs den av herr Carlsson i Bakeröd vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet, angående påbörjande
av arbetet med den av 1939 års riksdag begärda utredningen rörande utvidgande
av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Hagberg i Luleå vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet, angående tilllämpning
i vissa fall av vissa paragrafer i allmänna förfogandelagen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 5, i anledning av väckt motion
örn rätt för kommunerna att anslå medel till hemvärnets verksamhet.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

§ 9.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 6, i anledning av väckt motion
angående utredning om skapande av garantier till skydd för den enskilde
mot personliga kränkningar genom missbruk av pressfriheten.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

(Herr Lundstedt: Herr talman! Det är en av mig i detta ärende väckt motion,
som har blivit enhälligt avvisad av konstitutionsutskottet. Detta föranleder
mig att säga några ord. Det är icke alls fråga örn något brutalt avvisande,
ty konstitutionsutskottet har motiverat sin hemställan därmed, att motionen
berörde ett spörsmål, som faller inom ramen för den nu pågående utredningen
angående revision av tryckfrihetslagstiftningen. Utskottet säger uttryckligen,
att det är vid detta förhållande, som utskottet saknat anledning
att tillstyrka motionen.

Jag hade nog egentligen icke räknat med någon annan attityd från konstitutionsutskottets
sida än denna; men jag hade dock samtidigt hyst en svag
förhoppning, att utskottet skulle giva mig något mera medhåll än det jag faktiskt
_ nu har fått. Det är nämligen så, att jag i motionen påpekade, att en
hänvisning till de tryckfrihetssakkunniga näppeligen skulle kunna vara tillräcklig.
Justitieministern hade i sitt memorandum gjort sådana uttalanden, att
man enligt min mening därav icke torde kunna föranledas till antagandet’ att
kommissionen hade att till genomgripande behandling upptaga hela denna
skyddsfråga.

I mili motion rör det sig väsentligen därom, att man borde undersöka, huruvida
icke den pressens »frihet» borde och kunde stävjas, som består i att
fördärva människors moraliska existens genom att utsprida lögner, smädelser,
ringaktning och förlöjliganden om dem. Jag säger bland annat i sådant avseende
i motionen: »För rättsmedvetandet hos hederliga människor med förmåga
av djupare reflexion måste det moraliska lönnmordet stundom framstå
som lika brottsligt som, ja, brottsligare än det fysiska. livet borde knappast
kunna lia något värde för en normal människa, som nödgas fortsätta att leva
såsom moraliskt död i samhället.» Härmed har jag naturligtvis icke velat säga,
att dylika gärningar hade någon större frekvens. Men det är så, att min
motion framför allt berör de grövsta ogärningarna, låt vara att jag i motionen
jämväl inbegriper pressens »frihet» i ringare fall att smäda de enskilda människorna.
Fastän nu frekvensen av sådana svåra ogärningar, som jag i motionen
har särskilt karakteriserat, icke kan vara så stor, behöver ju detta icke
betyda, att samhället icke bör motarbeta dem med straffhot. Kroppsliga mord
äro heller icke så vanliga företeelser. Kanske frekvensen av dem är större nu
än för några decennier sedan. Jag har just nu icke några statistiska siffror i
huvudet, men jag är ganska övertygad örn att man, örn man går till statistiken
i början av detta sekel, skall kunna finna årgångar, där icke ett enda mord
redovisas. Ändå anse vi det absolut nödvändigt, att mordet faller under strafflagen.
Den gjorda jämförelsen bältar visserligen i visst avseende, som lied;
emellertid skulle bliva alltför långt att här närmare angiva. Jag tror dock,
att jag i alla fall haft fog för denna jämförande erinring.

En sak för sig är ju, herr talman, att det problem, som jag framställt i
motionen, kan komma att visa sig vara olösligt. Men detta är något, som tarvar
utredning, och det är just den utredningen som jag efterlyser. Kanske kan
man förenkla problemet, örn man begränsar det till klart och tydligt uppsåtlipa
garningar. Gör man detta, så tror jag mig redan nu, innan jag hunnit för
min egen del att blicka tillräckligt djupt in i ämnet, våga förutsäga, att frågan
skall kunna lösas. Och sådana gärningar är det dock angelägnast att motverka.

Skydd för den
enskilde mot
personliga
kränkningar
genom missbruk
av pressfriheten.

Nr 12.

Onsdageu den 14 mars 1945.

Skydd för den enskilde mot personliga kränkningar genom missbruk av
pressfriheten. (Forts.)

Örn en lösning är möjlig, bör den också åstadkommas. Man kan vara fullkomligt
övertygad örn att mycket mer än 99 % av vårt folk skulle godkänna en
ordning, genom vilken det inpräglades, att lögnaktiga förföljelser i pressen är
något, som samhället icke tolererar, utan på det mest allvarliga sätt motsätter
sig. Det kan ju icke gärna utletas något förnuftigt samhälleligt intresse av att
oförvitliga och samhällsdugliga medborgare, som icke äro politiskt eller eljest
tillräckligt tjockhudade, skola löpa fullkomligt onödiga risker att bliva nedpiskade
av fiender eller översittare, som tillhöra journalistskraet. Jag säger
här avsiktligt »skrået» och icke yrket. De båda orden beteckna samma sak. Jäg
säger skrået, icke för att på något sätt kränka, utan för att jag vill ha frana,
detta, att hela pressen nära nog som en man här synes vilja slå vakt om sin
maktställning — låt vara att långt ifrån alla, icke ens flertalet, ja, icke ens en
större minoritet ha någon önskan att utnyttja sin makt pa ett sådan sätt, som
jag skildrat i motionen. Journalisterna, tredje statsmaktens utövare, äro som
alla makthavare ytterst ömtåliga, känsliga och ängsliga, när det gäller nedskärning
av deras makt. Det är naturligtvis fördelaktigare för dem, om de kunna
känna, att de ha ryggen absolut fri, också örn de i själva verket icke besjälas
av några tendenser i det avseende, som jag här har berört.

Ett bifall till motionen skulle ha lett till behandling av framför allt följande
tre frågor: frågan om juryn, frågan örn nya straffrättsliga rekvisit och frågan
örn sanningsbevisning. Den första frågan, den örn juryn, faller naturligtvis inom
tryckfrihetssakkunnigas kompetensområde. Jag^vill beträffande juryn inom
parentes endast säga, att jag aldrig ifrågasatt något annat, än att juryinstitutionen
skulle i det hela bestå. Jag säger i min motion blott, att det förefaller,
som örn i fall av nu berörda art, d. v. s. av särskilt kvalificerad art, käranden,
alltså den skadelidande, borde — hur nu än juryinstitutionen kan komma, att
anordnas_beredas möjlighet att få sin talan prövad av vanlig domstol, alltså

utan medverkan av jury. , .

De övriga båda frågorna äro av straffrättslig art. I fragan örn sannings bevisningens
tillåtlighet kemmer visserligen också ett processuellt moment med.
Och det är sant, att det finns en mycket framstående processualist bland de
tryokfrihetssakkunniga, nämligen deras ordförande. Men det väsentliga, även
i fråga örn sanningsbevisets tillåtlighet, är den straffrättsliga sidan av. saken.
Det är verklig straffrättsexpertis, som synes saknas vid denna tryckfrihetsrevision.
Det är utomordentligt svåra frågor det här rör sig om. Att låta tryckfrihetssakkunniga
med sin, såvitt jag förstår, ganska påtagliga brist på egentlig
straffrättsexpertis utreda dem förefaller mig långt ifrån välbetänkt Frågan
är av så stor betydelse för medborgarna i vårt. samhälle och så svår att.
fösa, att en separat utredning av densamma synes mig lia varit väl motiverad.
Den utredningen skulle självfallet i vissa frågor ha samarbetat med tryckfrihetssakkunniga.
Det fanns ju också andra möjligheter. Man kunde t. ex. ha
utökat de tryokfrihetssakkunniga med en eller ett pär straffrättsexperter..

Jag har icke med vad jag sagt velat rikta någon förebråelse mot konstitutionsutskottet.
Utskottet har uttalat sig så, som man under rådande förhållanden
kunnat vänta sig. Jag kan dock icke underlåta att såsom min mening saga, att
den väg, konstitutionsutskottet har anvisat, är detsamma som ingenting. Kommer
denna fråga till tryokfrihetssakkunniga, torde man kunna vara ganska övertygad
om, att den där kommer att stämplas såsom olöslig.

Herr talman! Utskottet är enhälligt, och det vore meningslöst att yrka bifall
till motionen. Men det kan ju hända, ifall mot ali förväntan en eller annan här
i kammaren skulle stiga upp och instämma i mina synpunkter, att jag vagar

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Skydd för den enskilde mot personliga kränkningar genom missbruk av

pressfriheten. (Forts.)

mig -på att begära votering (av talaren i ett senare anförande rättat till: yrka
bifall), men som saken nu ligger till, avstår jag därifrån.

Herr Hallén: Herr talman! Motionärens bitterhet är väl förståelig, men
man kan säga, att han själv tidigare i tal och skrift använt synnerligen kraftiga
uttryck örn sina meningsmotståndare. Den som ger sig i strid riskerar ju
att få åtskilliga hugg.

Det skall emellertid, herr talman, icke bestridas, att motionären kan ha rätt
däri, att den enskilde medborgaren många gånger känner, att han skulle behöva
ökat skydd icke bara, som motionären säger, mot personlig kränkning genom
missbruk av tryckfriheten utan ofta emot det örn illvilja vittnande uppträdande,
vissa tidningar och kanske framför allt vissa juntor och intressegrupper, vissa
klickar inom pressen ofta göra sig skyldiga till. Man kan på olika, områden
inom näringsliv, konst, musik och andra kulturområden ibland märka, hur
auktoritativa talesmän i tidningarna »bära på sina händer» och favorisera vissa
personer eller vissa intressegrupper, under det att andra utsättas antingen för
ett systematiskt ihjältigande eller för en så partisk behandling, att det i det
långa loppet verkar, som örn man föresatt sig att andligen strypa dem. Att det
existerar sådana missförhållanden, det bär motionären enligt min uppfattning
alldeles rätt i. De äro icke så sällsynta i våra dagars tidningspress. Sedan är
det en annan fråga på vad sätt man kan komma sådant till livs. Mot en tidning,
som på ett partiskt sätt behandlar en motståndare, kan man ju icke ingripa, så
länge tidningen icke tillgriper kränkande och direkt lögnaktiga påståenden.
Ingen lagstiftning kan skydda medborgarna emot den sortens missbruk av
tryckfriheten. Det enda man möjligen skulle kunna lita till, synes mig vara
den pressens hedersdomstol som finns. Tyvärr arbetar den väl med ganska
svaga förutsättningar. Att genom en frivillig överenskommelse få litet mera
markerade gränser uppdragna till skydd för den enskilde emot sådana illojala
behandlingsmetoder, är väl det enda man kan hoppas på.

Utskottet har, som vi se, icke ansett sig kunna tillstyrka bifall till motionen.
Utskottet har i stället framhållit att det enligt Kungl. Maj :ts direktiv alldeles
uppenbart i de tryckfrihetssakkunnigas uppdrag ingår att behandla också frågan
örn hur den enskilde skall skyddas mot otillbörliga angrepp från pressens sida.
Nu säger motionären, att den sammansättning, de sakkunniga fått, ingalunda är
någon borgen för att den saken blir beaktad. Utskottet har icke haft en sådan
kännedom örn de tryckfrihetssakkunnigas straffrättsliga expertis, att utskottet
ansett sig kunna avgiva ett så tvärsäkert omdöme. Utskottet måste ju förutsätta
att Kungl. Maj:t givit de sakkunniga sådana direktiv att de önskemål, som
motionären gjort sig till talesman för, bliva beaktade. Motionären har under
hand anmärkt, att utskottet borde lia givit uttryck åt en förväntan, att saken
skulle komma under omprövning av de sakkunniga. Det kan han ju ha rätt i,
men då utskottet yttrar, att denna fråga ligger inom området för de sakkunnigas
uppdrag, är det självklart, att den skall tagas under ordentlig omprövning.
Detta är anledningen till att utskottet kommit till sitt ståndpunkstagande,
och därför yrkar jag, herr talman, bifall till utskottets förslag.

Herr Senander: Herr talman! Herr Lundstedts motion syftar till att åstadkomma
ett effektivare skydd för den enskilde mot personliga kränkningar genom
missbruk av pressfriheten. Motionären har i mycket drastiska vändningar fördömt
de övergrepp, som förekommit, och kräver en lagstiftning för att förhindra
ett upprepande. Betecknande nog anför han sig själv som exempel, som ett offer

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Skydd för den enskilde mot personliga kränkningar genom missbruk av
pressfriheten. (Forts.)

för de »lumpna angrepp», som han vill komma tillrätta med genom sin motion.
Man tager väl icke fel, om man förutsätter, att han därvidlag åsyftar den
pressfejd, som på sin tid uppstod kring hans person i anledning av hans frejdiga
försvar av en miljonär och stor tidningsägare, som naturligtvis aldrig upplåtit
sina tidningar för övergrepp mot enskilda medborgare i detta land. Motionärens
kritik av övergreppen är precis sådan som man kan vänta av en kränkt
och indignerad oskuld. Han talar i upprörda ordalag örn »osanningar eller förvanskningar,
vilkas utspridande inför allmänheten kan vara ägnat att försvåra
en oförvitlig medborgares existens i samhället och nedsätta, kanske rentav
lamslå, hans förmåga av arbetsprestationer i det allmännyttigas tjänst».
Med ett rättspatos, som icke lämnar något övrigt att önska i fråga örn lidelse,
förklarar han vidare: »Vår rättsåskådning är ju sådan, att den enskilde anses
lika litet behöva tåla några moraliska lidanden, i illvillig avsikt honom tillfogade,
som i sådan avsikt honom tillfogade kroppsliga lidanden.» Iian fortsätter:
»Juryinstitutionen gör det till ett fullkomligt hasardspel för målsägaren,
som i en process riskerar att endast ytterligare förlora heder och anseende och
dessutom en massa penningar. Därför nödgas han vanligen fördraga det lögnaktiga
förtalet, fördraga reptilernas spott och spe, fördraga krypskyttarnas sårande
projektiler.» Vidare avfyrar han en salva mot »vetenskapens charlataner
och politikens lycksökare», som »höjas på skölden i dagspressen, ty de anpassa
sig efter det snj^gga hantverkets maximer». »Men», heter det vidare, »mot
det redbara och sakliga arbetet spelar det moraliska lönnmördandets hela teknik,
så snart det gäller mera brännbara sociala ämnen.» Än vidare påtalar han, att
»bland Sveriges samtliga dagliga tidningar icke flera än omkring två tagit
till ordet för att uttala sitt ogillande av en stor tidnings förfaringssätt att,
bildlikt talat, kasta ut en medborgares moraliska person och inför offentligheten
piska och skymfa honom med för hans verksamhet nedsättande lögner,
förvrängningar och okvädinsord». Och till sist friskar han på med detta uttalande:
»För rättsmedvetandet hos hederliga människor» — det har han ju upprepat
här i dag — »med förmåga av djupare reflexion måste det moraliska lönnmordet
stundom framstå som lika brottsligt som, ja, brottsligare än det fysiska.
»

Herr talman! Jag är synnerligen imponerad av den våldsamma rättslidelse,
som talar från varenda rad i motionen. Man kan icke annat än med gillande se,
hur motionären tagit till storsläggan mot dem, som utsätta enskilda medborgare
för lumpet förtal, osanningar, förvrängningar, okvädinsord och obevisade beskyllningar
för brott. Men jag kan icke undgå att blanda litet malört i bägaren.
Jag tycker nämligen, att herr Lundstedts rättskänsla borde ha tagit sig uttryck
tidigare. Herr Lundstedts föregående vittnar icke om någon nämnvärd respekt
för de upphöjda principer, som han nu så emfatiskt försvarar. Hur skulle det ha
varit, örn herr Lundstedt kommit med sin motion något av åren 1940 och 1941?
Nåja, man skall ju inte begära det orimliga. Men ingen kan bestrida, att det då
fanns örn möjligt större anledning än nu för motionären att låta sin rättslidelse
rasa ut. Men då hade han laga förfall, för att använda juristspråk. Han var
nämligen en av de allra främsta i den osedvanligt lumpna kampanj, som då
fördes mot oss kommunister. Därvidlag gällde det icke bara osanningar, förvrängningar
och förtal i olika former utan beskyllningar för ett så grovt brott
som landsförräderi.

År 1940 höll motionären herr Lundstedt tio anföranden. Av dessa voro nio
riktade mot oss kommunister och innehöllo mer eller mindre öppna beskyllningar
mot den kommunistiska riksdagsgruppen för landsförräderi. I remissdebatten
1940 yttrade han: »Redan i remissdebatten 1933, då de nuvarande kommunis -

Onsdagen den 14 mars 1D45. Nr 12. 3&

Skydd för den enskilde mot personliga kränkningar genom missbruk av

pressfriheten. (Forts.)

terna gjorde sin första entré i kammaren, påvisade jag den förrädiska arten av
deras propaganda. Numera rådande förhållanden i Europa göra det tydligt, att
sådant förräderi, som siktar till den demokratiska ordningens förgörande och
ersättande med diktaturens skräckvälde, måste betraktas som ett lika kvalificerat
brott som det gamla landsförräderiet. Genom en lagstiftning i nu antydd anda
skulle självfallet ett betydande antal kommunistagitatorer bli omhändertagna
såsom grova brottslingar.»

Den 28 februari 1940 yttrade herr Lundstedt: »När jag nu sagt så mycket,
önskar jag sluta mitt anförande med att erinra örn, att de synpunkter, som jag
nu framfört, därest de äro riktiga, borde leda till att riksdagen inom den närmaste
tiden från sina lokaler rensade ut dessa hejdukar åt en utländsk makt.»
Det är förstås inte smädelse mot enskilda personer.

Den 6 mars förklarade han: »Jag hävdar, att grundlagen måste förnuftigtvis
tolkas så, att verksamhet i riksdagen, som syftar till själva grundlagens förgörande,
är att betrakta som grundlagsvidrig.» Detta hindrade emellertid icke
den anspråksfulle grundlagsväktaren att strax efteråt uppmana regeringen att
strunta i både grundlag och riksdag. Han yttrade nämligen i samma tal: »Jag
tror det vore riktigt och grundlagsenligt, om regeringen, t. o. m. utan riksdagens
medverkan, förbjöd och effektuerade förbudet för denna klick att vistas
inom riksdagens lokaler.» Slutligen uttalade han, att kommunisternas verksamhet
var att betrakta som »lands- och samhällsförräderi». Dessa uttalanden mot
kommunisterna i riksdagen, mot andra riksdagsmän, skedde vid en tidpunkt, då
nazismen förberedde ett rövartåg mot Sverige, då Torsten Kreuger syntes
som gäst på Krollopers läktare och umgicks med planer på att komponera svenska
ministerlistor, som kunde godkännas i Berlin.

Ja, herr talman, jag har icke kunnat undgå att bli litet fundersam beträffande
äktheten i det rättspatos, som motionären utvecklat i sin motion. Det
förefaller mig som örn motionären mest handlat av omtanke om sitt eget
skinn. Allt det han med så starka ord brännmärker i sin motion har han själv
gjort sig saker till, ja, mer än det. Han har i riksdagen mot grundlagsenligt valda
riksdagsmän och utan att prestera skymten av bevis kastat ut beskyllningar
för brott, som kan straffas med ända upp till livstids straffarbete.

Jag hoppas emellertid att man kan taga motionen som ett tecken på en sinnesförändring
hos motionären. Det bör icke vara tillåtet ens för en professor
i juridik att kräva högsta juridiska och moraliska ansvar av andra utan att
ställa samma krav på sig själv.

Herr Lundstedt erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag begärde ordet för replik före herr Senanders anförande, och jag
begärde det icke alls för att bemöta den siste ärade talaren och hans virrvarr
av citat. Hans citatblandningar få stå för hans egen räkning. Jag vill endast
påpeka detta, att när han insinuerar, att det skulle vara vad jag utsatts för i
Högbroforsaffären, som föranlett motionen, så inträffar det märkliga, att jag
tog befattning med Högbroforsaffären först efter det jag gjort de av honom
framför allt citerade uttalandena från min motion. Han citerade nämligen framför
allt ett i motionen återgivet anförande, som jag hade i riksdagen 1933. Då
''hade jag ingen kunskap örn Högbroforsaffären.

Detta nog örn herr Senander. Jag bara beundrar talmannens tålamod, som
låter herr Senander prata sådan här smörja i anledning av den motion jag
framlagt. Det finnes inte något som helst samband därvidlag.

Jag begärde ordet egentligen endast för att få beriktiga ett ord, som jag
felaktigt använde i mitt första anförande. Jag lär ha råkat säga »begära

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Motion örn
utvidgning
och förändring
av justitieombudsmanruxinstilutionen.

Skydd för den enskilde mot personliga kränkningar genom missbruk av
pressfriheten. (Forts.)

votering». Jag menade naturligtvis »yrka bifall». Jag hoppas, att denna rättelse
kommer in i protokollet.

Herr Senander erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Herr Lundstedt framhöll att vad jag citerat av honom får stå för
min egen räkning. (Herr Lundstedt inföll: Ja, virrvarret!) Nej, herr talman,
allt står i riksdagens protokoll som yttranden av herr Lundstedt själv.

Sedan har jag icke åberopat vad herr Lundstedt sade i riksdagen 1933
utan jag åberopade vad han sade 1940. Men han återgav och upprepade där
vad han sagt vid 1933 års riksdag.

Vidare vill jag säga, att jag instämmer i att talmannen haft ett stort tålamod,
när han hört på alla de dumheter från 1940, som jag återgivit från herr
Lundstedt.

Vidare yttrade

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag skulle icke hava
blandat mig i debatten, örn ej herr Senander talat om att han betvivlade äktheten
i det patos, som han fann hos herr Lundstedt. Många av kammarens
ledamöter kanske erinra sig, att jag vid några tillfällen använt klubban mot
herr Lundstedt och icke gärna kan beskyllas för att vara någon särskild
beundrare av honom. Men jag måste säga, att när herr Senander står här och
talar örn patos, tror jag mycket mera på äktheten av det patos som herr Lundstedt
har än på det, som herr Senander till äventyrs sökte förespegla oss här
i kammaren att han besitter.

Jag kan därjämte icke underlåta att säga, att debatter, förda på det sätt
herr Senander fört denna, draga ned kammarens anseende.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 10.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 7, i anledning av väckt motion
angående utvidgning och förändring av justitieombudsmannainstitutionen.

Uti en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 361, av herr Johansson i Stockholm, hade hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att utredning
företages angående förstärkande av JO-institutet, helst medelst lekmannarepresentanter,
och att proposition i anslutning härtill om erforderlig grundlagsändring
med det snaraste förelägges riksdagen».

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Spångberg.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Konstitutionsutskottet har bestått
min utförliga motion ett utlåtande på några få rader, en kort hänvisning
till att riksdagen 1940 och 1941 företog tvenne grundlagsändringar i syfte
att giva JO en friare ställning. Vari bestodo dessa riksdagens beslut 1940 och
1941? Jo, de bestodo som bekant däri, att JO:s lön höjdes till samma nivå
som för justitieråd och regeringsråd, och vidare att JO hädanefter, örn ej

Onsdagen den 14 mars 1945. Nr 12.

Motion om utvidgning och förändring av justitieombudsmannainstitutionen.

(Forts.)

vakans uppstår, skall väljas vart fjärde år i stället för som förut varje år.
Det sista var enligt min mening en reform baklänges..

Det förvånar mig, att konstitutionsutskottet, som icke i sitt utlåtande antyder
någon realbehandling av motionen, har nöjt sig med detta. Ty motionen
avsåg ju icke alls justitieombudsmannens löneförmåner. För min del må JO
gärna ha dubbelt så mycket betalt som han har nu, örn han fyller sin uppgift
så som grundlagstiftarna från början avsett, nämligen att vara det folkliga
rättsmedvetandets talesman mot en maktfullkomlig .byråkrati och domarkår.
Motionen syftar i stället att söka skapa en balans i detta förhållande,
förslagsvis genom att JO vid sin sida får ett lekmannaråd.

Jag skulle ha förstått utskottet bättre, örn man ansett, att detta förslag
var alltför blygsamt. Jag är medveten om att JO nied nuvarande bestämmelser
är ganska bunden därigenom, att det enda han kan göra .är att åtala
försumliga ämbetsmän. Då dessa mål skola avdömas av domarkåren och domarkåren
sedan gammalt har en viss ofelbarhets dogm, så måste ett åtal från
JO:s sida vara praktiskt taget hundraprocentigt säkert fällande för att ej
JO skall riskera bakläxa. Yi hade också tänkt att gå längre och komma kanske,
när frågan kommer tillbaka, att gå längre i våra yrkanden.

Vi lia i motionen påtalat den dubbelhet, som finnes i våra grundlagar, nämligen
att lagstiftningen står under folkets kontroll, medan lagskipningen är
lagd under den stora och växande byråkratiens maktfullkomlighet. Det säges, att
det ju dock finnes en del kontrollerande organ. Ja, det finnes t. ex. bestämmelser,
att högsta domstolens ledamöter av särskilda riksdagens förtroendemän
kunna få sina gärningar granskade och att man till och med kan anse dem
som ovärdiga.

Vid årets riksdag ha vi inom vårt parti haft för avsikt att ställa en sådan
anmärkning mot de justitieråd, som, trots att underlaget för domen bortfallit,
ändå låta Folke Klasén sitta kvar i fängelse. Men när dessa riksdagens
förtroendemän valdes, tillämpade man ej den proportionella valmetoden, och
vår grupp blev orepresenterad.

JO var en gång en sådan garanti, framför allt för hundra år sedan. Jag
tror, att JO-institutionen årtionde efter årtionde gått tillbaka i det avseendet,
framför allt sedan den blivit vad jag en gång förut tillåtit mig karakterisera
i denna kammare, ett passerställe i ämbets juristernas karriär. Nu avsåg ju
1941 års beslut, att det skulle i så måtto bli annorlunda, att JO får justitierådslön
och icke behöver passera raststället så fort. Utskottet konstaterade
att JO-ämbetet har utövats av revisionssekreterare under en lång följd av
år. Jag kan tillägga: revisionssekreterare som sedermera blivit justitieråd.
Nu behöver det icke bli så, att de bara se på avlöningen, utan nu kunna de
stanna litet längre. Men denna formella förändring bär mycket litet att göra
med de fakta, som anförts i motionen, nämligen att JO-ämbetet sviktat i dessa
senare år av lagröta, när det för detsamma gällt att utöva sina gamla funktioner.

Det är icke bara från kommunisthåll som sådana synpunkter framförts.
Jag tillåter mig att citera en man, som står på en rakt motsatt politisk ståndpunkt,
längst ut till höger inom högern, kanske till och med höger örn herr
Persson i Falla m. fl., nämligen professor Halvar Sundberg. Hans politiska
åsikter äro mig djupt osympatiska, men jag tror, att ingen kan bestrida, att
han i fråga örn kännedom om våra grundlagars innehåll kanske till och med
kan tävla med konstitutionsutskottet.

I Göteborgs Handelstidning för den 7 mars Ilar professor Sundberg gått
in på en mycket djupgående kritik av JO:s utlåtande beträffande säkerhets -

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Motion om utvidgning och förändring av justitieombudsmannainstitutionen.

(Forts.)

tjänsten, en fråga, som vi en gång förut diskuterat i kammaren. Han erinrar
örn att JO enligt Silverstolpes grundlagskommentar skulle vara »en väktare
över medborgarnas välfärd till liv, frihet och egendom, som stöde utan annat
beroende av riksdagen än det, som följde av att hans förordnande gällde endast
från riksmöte till riksmöte».

När frågan behandlades 1941 erinrade utskottet örn att i JO:s instruktion
står, att han bl. a. skall beivra domar, som enligt hans mening äro präglade
av egennytta, vrångvisa, väld eller grov försumlighet eller bereda en allmän
osäkerhet för medborgarnas rättigheter. Det är speciellt detta sista som professor
Sundberg understryker. Han erinrar om att den förste innehavaren av
JO-ämbetet, Theorell, för över hundra år sedan med skärpa ingrep mot Karl
XIV Johans regering, när denna regering sökte införa »ett underrättelseväsen
örn förhållanden och stämningar i landet, varigenom landshövdingar, magistratspersoner
och kronobetjänte ålades insända rapporter om det allmänna tänkesättet
för och emot regeringen samt misstänkta personers vistande». Det var
alltså, kan man säga, i västficksformat vad regering och polis tillåtit sig under
de senaste riksdagarna. Men för hundra år sedan ingrep JO med skärpa mot
sådant.

Sedan denna fråga behandlats vid riksdagen 1941 har ju det inträffat, att
just i fråga om säkerhetstjänsten, i fråga om spionaget på enskilda medborgare,
tillkommit icke bara bestämmelser, som stå i strid med grundlagen, utan framför
allt en praxis, som svär emot den. Jag citerar alltjämt professor Sundberg,
som säger, att både denna praxis och JO:s uttalanden »svårligen låta sig förena
med de rättsstatliga grundsatser, som utgöra medborgarfrihetens principiella
grund». Han påpekar också den legalitetsprincip. som uttryckes sålunda:
»Vad helst som icke är i lag förbjudet må icke förhindras, ej heller någon
tvingas göra vad lag icke påbjuder.» »Detta innebär», säger han, »med andra
ord att andra frihetsinskränkningar icke behöva av medborgarna tålas än de,
som äga direkt stöd i lag eller författning. Någon extensiv lagtolkning är alltså
icke medgiven, icke heller är det tillräckligt att myndighetens ifrågakommande
åtgärd icke är oförenlig med lagens ordalag eller syfte. Det fordras tvärtom,
att den är klart grundad i författningen -— därförutan är den lagstridig. Denna
rättsstatliga grundsats har som synes av JO-ämbetets nuvarande innehavare ansetts
i förevarande fall icke böra upprätthållas.»

I vad det gäller säkerhetstjänsten är det ju numera så att i Sverige knappast
någon som framträder inför offentligheten vågar försvara densamma efter vad
som avslöjats, utom nazisterna och herr Hedlund i Östersund. Man har ju måst
tillsätta en särskild regeringskommission för att granska vad justitieombudsmannen
icke har granskat. Utöver detta finns det mångå dornar enligt 8 kap.
strafflagen som upprört en mycket stor opinion i detta land, domar sorn, därest
de icke varit hemligstämplade, skulle ha upprört en ännu större opinion, därför
att man har dömt människor till flera års straffarbete för saker, som inför
det allmänna rättsmedvetandet måst framstå som bagateller.

Det är underligt att vi på hundra år kommit så långt baklänges att vi
inte som i justitieombudsmannainstitutionems barndom ha en ämbetsman, som
verkligen känner sig som rättsmedvetandets representant gent emot byråkratien
utan i stället, som beträffande säkerhetstjänsten, bara kallar in dess chef,
herr Hallgren, låter honom ge intyg örn sin egen förträfflighet och sedan låter
allt fortsätta som hitintills. Jag är övertygad örn att detta sakförhållande delvis
har sin grund i att justitieombudsmannaämbetet har gått in i den ämbetsjuridiska
karriären. Det tycks vara uppfattningen i detta land att en människa
som fått domarvärdighet är lagens majestät i egen person, att han är fri från

Onsdagen den 14 mars 1945. Nr 12.

Mollön om utvidgning och förändring av justitieombudsmannainstitutionen.

(Forts.)

fördomar och. att man av honom måste vänta att han i varje detalj dömer riktigt.
I verkligheten äro ju domare och polischefer m. fl. fattiga, syndiga människor
som vi andra, och de sitta kanske mera än de flesta fast i politiska och
andra fördomar och klassbetonade meningar. I varje land som genomgått en
utveckling i demokratisk riktning har domar- och ämbetsmannakåren, blivit
långt efter. Det klassiska exemplet är Weimarrepubliken, där just myndighetspersonernas
och domarnas urkonservatism hörde till det som ^beredde väg för
Hitler. Däremot tror jag icke att man i Europas historia från senare år kan
hitta några exempel på att en nazistisk eller fascistisk regim haft några, större
svårigheter med domarkåren. Den har alltid varit tillräckligt konservativ.

Till denna konservatism hör också en ängslig omsorg örn prestigen, som^ gör
att denna byråkrati blir ett inom sig -slutet kotteri, som aldrig medger några
fel. Vi ha ju i svensk rättsskipning under de senaste årtiondena haft en rad
mycket uppmärksammade fall. Jag kan peka på Manbyaffären och Unmanaffären,
som väl inte många försökt sätta sig in i. Det är ett jättearbete för den
som försöker det, men alla som sett på den har nog en känsla av att där kan
inte allt stå rätt till. I en av de frågor som föranledde debatt i riksdagen, 1937
vill jag minnas, den Hömströmska arvshistorien, gick högsta domstolen så långt
att den genom insamling betalade den part, som blev missgynnad av domen,
varefter JO gjorde ett överslätande uttalande bara för att det inte utåt skulle
framstå som om högsta domstolen kunde begå något fel. .Beträffande senare
saker från 1940—1941 behöver jag inte upprepa dem, då jag berört dem tidigare
under denna riksdag.

Allt detta har konstitutionsutskottet gått förbi och bara hänvisat till grundlagsändringen
1941 med den höjda lönen och den längre tjänstetiden, dock med
den inskränkningen att man kan avsätta justitieombudsmannen, örn han gör
sig skyldig till någon större försummelse. Det är emellertid bekant att det
är nästan hopplöst att i detta land vinna rättelse i en dom, även. om allmänna
rättsmedvetandet i alla avseenden finner denna dom vrång. Det ligger en mycket
allvarlig fara i den klyfta som uppstått mellan den dömande makten och
folket, och jag anser att det inte i längden är gagneligt för. vare sig konstitutionsutskottet
eller någon annan att rida spärr emot utvecklingen eller att .besvara
motioner, som åtminstone försöka komma till någon rättelse av missförhållandena,
med ett god dag — yxskaft genom att citera tidigare uttalanden,
som inte nämnvärt ha med denna speciella fråga att skaffa.

Jag kommer att yrka bifall till motionen också för att se, om det ända inte
i kammaren finns någon känsla för att det inte går längre med denna klyfta
mellan den dömande makten och folket. En fortsatt demokratisering måste
medföra, att den folkvalda makten får ett kontrollerande organ genom ett utvidgat
justitieombudsmannaämbete för att inte uppenbart vrånga domar skola
kvarstå, för att inte denna okontrollerade självtillräcklighet iskall gå ännu
längre och för att vi åtminstone skola kunna återge ämbetet något av det anseende
det hade på Theorells tid för över hundra ar sedan. Jag är intresserad
av att se örn någon utöver den kommunistiska gruppen är med örn en sådan
förändring.

Herr Hallén: Herr talman! Den ärade talaren nämnde i sitt anförande professor
Halvar Sundberg, och om man studerar en artikel i Göteborgs Handelsoch
Sjöfartstidning och jämför den med förevarande motion, kan man onekligen
konstatera en viss samstämmighet. Örn något samarbete förekommit är
emellertid en hemlighet mellan motionären och artikel författaren.

Emellertid, när nu herr Johansson i Stockholm gör sig litet lustig över att

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Motion om utvidgning och förändring av justitieombudsmannainstitutionen.

(Forts.)

utskottet erinrar om reformen för justitieombudsmannaämbetet, den höjda lönen
och det fyrårign mandatet, som han betraktar som en reaktionär reform,
veta vi allesamman att syftet med densamma var att stärka JO:s ställning,
så att det inte skulle vara frågan om någon passagebefattning utan om en med
högsta domstolsbefattningarna likvärdig tjänst, vilket alltså skulle öka effektiviteten
av justitieombudsmannens egen verksamhet. Detta är, menar motionären,
det enda utskottet har att säga.

. Det är det inte. Vi ha hänvisat till att första lagutskottet vid sin granskning
under åren ingenting haft att anmärka. Såvitt jag vet har under de senaste
tjugo åren icke från lagutskottets sida och icke ens från reservanternas
sida anförts någonting av det väldiga syndaregister, som motionären här drar
fram. Nu kan han visserligen säga att man skall inte svära på magisterns ord,
men konstitutionsutskottet är faktiskt inte det forum, där detta granskas.
Skulle vi tillmötesgått motionären och nu hux flux förordat tillsättandet av
något slags lekmannainstitution vid justitieombudsmannens sida, skulle detta
ha inneburit ett underkännande av den granskning som lagutskottet i åratal har
företagit härvidlag.

När motionären, liksom även professor Sundberg, lägger tyngdpunkten av sin
kritik mot JO i det sätt, varpå säkerhetspolisen arbetat, och den underlåtenhet,
som justitieombudsmannen därvid skulle lia gjort sig skyldig till, kommer en
hel del egendomligheter i motionärens motivering fram. Han säger på ett ställe
i motionen, att »fakta äga ... en tydlighetsgrad, vilken måste låta en dylik passivitet
från JO :s sida framträda i ytterst ofördelaktig dager . . .» Men så tilllägger
han omedelbart: »lat vara att självfallet ingen som helst anmärkning
mot _ JO :s personliga plikttrohet kan eller bör göras». Detta är ett ganska
ologiskt sätt att resonera, ty lägger JO i dagen en passivitet i dessa frågor, som
ställer honom i ytterst ofördelaktig dager, måtte väl i all rimlighets namn det
riktas en anmärkning mot JO:s personliga plikttrohet. Motionen hade nog behövt
läsas igenom litet noggrannare av författaren.

När motionären i alla fall menar att JO:s behandling av säkerhetstjänsten
eller underlåtenhet att i många fall ta upp till granskning åtgöranden från
dess sida är skäl nog för att vidta de föreslagna åtgärderna, skulle jag häremot
vilja rikta två anmärkningar. För det första är det minst sagt egendomligt
att en kommunistisk representant här i kammaren gör sig till en sådan
varmhjärtad tolk för en örn möjligt ännu skarpare objektivitet vid bedömandet
ifrån JO:s sida än den han anser förefinnas. Om vi tänka, på förhållandena
i det land, som för motionären självfallet är det ideala och föregångslandet.
måste vi väl säga — utan att nu förenkla debatten till något slags allmän
kritik av Sovjetunionen — att örn motionären skulle i ett sådant land propagera
för dylika åtgärder, vet han att han skulle få tala liksom i ett lufttomt
rum. Det är ju ett faktum att diktaturstaterna inte använda beteckningen demokrati
och att där inte finns någon rättens objektivitet, utan där är det rena
opportuniteten, lämpligheten från fall till fall som får vara fullständigt avgörande.
Att då herr Johansson, som jag aldrig sett reservera sig i tal eller
skrift mot dessa diktaturprinciper, med så frejdigt mod här går fram i kampanjen
för att ytterligare skärpa justitieombudsmannens objektivitet förefaller
egendomligt.

Jag skulle också vilja framhålla -— och det var mitt andra argument —
att jag inte är kompetent att bedöma, örn det kan tänkas något fall då det
gällt säkerhetstjänsten som kan vara diskutabelt. Motionären liksom professor
Sundberg anser ^ att det är en^konjunkturbetonad politik man där kan skönja.
När det gällt vårt lands förhållande till främmande makter, spionage och till -

Onsdagen den 14 mars 1945. Nr 12. 45

Mollön om utvidgning och förändring av justitieombudsmannainstitutionen.

(Forts.)

lämpningen av kapitel 8 i strafflagen, är det onekligen sant att det allmänna
världspolitiska läget influerat på vårt bedömande — det är mycket riktigt. Hur
långt detta har gått i fråga örn säkerhetstjänsten vill jag i detta sammanhang
inte ingå på. Men det borde motionären i alla fall dra sig till minnes att det
finns något som man skall akta sig för när det gäller sådana konstitutiva lagar
som dem rörande JO, och det är att skriva en lex in casu, eller på svenska

en tillfällighetslag. _ . . .

Även örn det vore så att motionären skulle ha rätt i att ett visst konjunkturbedömande
skulle ha kunnat spåras i den ena eller andra^handlingen under de
senaste åren, kan detta inte vara argument nog för att på så lösa boliner som
i motionen ifrågasättas gå in för att tillsätta någon lekmannainstitution nr 2
vid sidan av första lagutskottet för att stödja och övervaka JO i hans verksamhet.
— De övriga rättsfall som skulle ifrågakomma — motionären nämnde
fallet Manby och fallet Unman, om vilka det ju råder ytterst delade meningar
-— anser jag vara alldeles för litet för att överhuvud taget kunna intressera
riksdagen för ett projekt sådant som motionärens. Jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Herr Hallén använder i denna
kammare, har jag märkt, vissa standardargument när han försvarar konstitutionsutskottet;
han gör då alltid en hänvisning till hur det är ställt i Sovjetunionen.
Men, herr Hallén, vi sitta inte i Sovjetunionens parlament och ha inte
med detta att skaffa! Skulle jag få någon mer sammanstötning med herr Hallén
ville jag vädja till honom, att vi försöka hålla oss till det här parlamentets
ram och -— jag har inte yttrat mig örn något annat — till Sveriges grundlag
och gammal svensk praxis.

Herr Hallén framkastade en insinuant förmodan att det förekommit _ någon
sorts samarbete mellan mig och professor Sundberg beträffande artikeln i Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidning. Jag kan härvidlag svara med en försäkran,
att man kan komma till samma resultat ifrån tvenne diametralt motsatta
utgångspunkter. Förhållandena på detta område i dag äro så pass upprörande,
att jag t. o. m. hade väntat mig att någon socialdemokrat skulle uppträda och
säga att detta är på tok. _ . .

Herr Hallén yttrade även att jag i ett visst annat land skulle ha tätt framföra
dessa mina åsikter i ett »lufttomt rum». Jag har den känslan att så sker
redan här i kammaren, ty utskotten ha en fenomenal förmåga att skylla på
varann, örn de inte själva kunna hitta pa någon motivering emot ett gott för Herr

Halléns huvudmotivering är i dag, att örn utskottet för sin del bifallit
motionen, hade utskottet desavuerat första lagutskottet, som har hand om dessa
saker, oell det skulle ha sett mycket illa ut. Jag kan, herr Hallén, icke godkänna
den sortens undanflykter och ej heller det framkonstruerade argumentet,
att det skulle föreligga en viss motsättning i motionens motivering. Jag har
icke ifrågasatt justitieombudsmännens personliga hederlighet. En domare kan
vara personligen hederlig, men ända sitta fast i fördomar och, framför allt, i en
prestigekänsla för det egna yrket, som gör det till en helig sak för honom att
inte låta någon beslå honom eller en svensk domstol med något fel. Så länge
justitieombudsmännen rekryteras ur dessa domarkretsar, tror jag, att detta
''missförhållande kommer att skärpas i stället för att upphöra.

Den gamle Carl Lindhagen, som man kanske inte lyssnade till så uppmärksamt
de senaste åren, kom dock ibland med goda förslag. När denna fråga diskuterades
i riksdagen för 7—8 år sedan, uttalade han sig för att justitie -

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Motion om utvidgning och förändring av justitieombudsmannainstitutionen.

(Forts.)

ombudsmannen icke borde tagas från domare- och juristkåren utan vara en
folktribun, vald på parlamentariskt sätt ur folkets mitt med vanliga majoritetsval.
Nu väljer man till justitieombudsmannens ersättare folk, som varit bland
de främsta experterna, när det gäller utformandet av den s. k. lagrötan.

Vi anse själva, att det jakande som vi framställt i vår motion icke går tillräckligt
långt.

ag är övertygad örn att en verklig demokratisering av vårt domstolsväsen
måste leda till att den folkvalda riksdagen eller annat instrument för folkviljan
bör få laglig möjlighet att rätta till uppenbart vrånga domar och ingrepp i den
personliga friheten.

Herr Hallén erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Endast i korthet några ord till herr Johansson i Stockholm.

Han förmenade att mitt huvudargument var, att vi skulle ha desavuerat
första lagutskottet, örn vi hade följt motionären, och att det skulle sett förfärligt
ut. Rädslan för skönhetsfläckar eller överhuvud taget några slags estetiska
synpunkter ha, icke varit avgörande för utskottet. Utskottet har varit övertygat
om att första lagutskottet under årtionden så sakligt granskat dessa frågor, att
utskottet kunde med förtroende hänvisa till detta utskott i denna sak. Det
föreligger alltså här inget slags månhet eller blind tro på första lagutskottet
eller någon känsla av att man måste slå vakt om detta utskott utan en övertygelse
örn att utskottet i fråga sakligt prövat ärendet, och det innebär ju något
helt annat.

Herr Johansson i Stockholm, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, anförde: Herr talman! Herr Hallén säger, att det inte är av rädsla
för skönhetsfläckar, som utskottet avstyrkt motionen. Jag vill emellertid gärna
hoppas, att de båda utskotten, konstitutionsutskottet och första lagutskottet,
tillsammans skola få litet mera känsla för skönhetsfläckarna i vårt svenska
rättsväsende. Detta är en ganska allvarlig fråga. Vi hade långa debatter, när
första lagutskottets utlåtande örn granskningen av justitieombudsmannens förvaltning
var före. Det anfördes då ganska vägande anmärkningar, som säkerligen
komma att få större tyngd ju mera vi komma ut ur 1940—1941 års —
de mörka åren® — skugga. När riksdagen skapat detta panikmärkta system av
fullmaktslagar och undantagslagar, som av domstolar och myndigheter tillämpats
till yttersta gränsen av tänjbarhet, kanske riksdagen också ganska snart på
grund av folkviljans tryck kommer till klarhet örn att ändring måste ske. Då
kanske man icke längre kan hänvisa till att vi behandlat frågan år 1941. Riksdagen
gör också dumheter ibland, men det är ingen anledning att låta dessa
dumheter bli mossbelupna genom att det måste dröja ett visst antal år, innan
vi kunna ta upp saken igen och få den ur världen.

Härpå yttrade:

Herr Spångberg: Herr talman! Bara ett par ord i anledning av den blanka
reservation, som jag fogat till utskottets utlåtande. Jag har närmast avsett att
därmed uttrycka en avvikande mening beträffande utskottets motivering. Jag
och andra ha ju oss bekant, att det inom domstolarnas områden, som ju justitieombudsmannen
har att bevaka, förekommit händelser, som skapat en viss osäkerhet
bland allmänheten. Man bär bland annat frågat sig, örn allt är, som det
skall vara. Därmed har jag emellertid icke kommit fram till vad som bör göras,
och det har jag — det måste jag erkänna — icke klart för mig. Det är många

-17

Onsdagen den 14 mars 1945. Nr 12.

Motion om utvidgning och förändring av justitieombudsmannainstitutionen.

(Forts.)

dunkla punkter, som måste redas upp, innan jag kan komma fram till ett bifall
till det förslag, som motionären har framställt.

Det är alldeles riktigt, vad som konstateras i utskottet, att första lagutskottet
inte har kommit med några anmärkningar under de senare åren mot det sätt,
varpå justitieombudsmannen förvaltat sitt ämbete. Men det är ju ej. alldeles
nödvändigt med dylika anmärkningar, om nian själv kan konstatera vilka förhållanden,
som man anser böra ändras. En anmärkning i och för sig är en ganska
uppseendeväckande sak. Jag är ej lika övertygad örn att justitieombudsmannen
alltid saknat anledning att ingripa i vissa förekommande fall. Det har just under
de senare åren — detta åberopar ju utskottet i sitt utlåtande — förekommit
händelser, som ännu icke äro fullt klarlagda, men som delvis hålla på att
utredas, bland annat och kanske främst av den kommitté, som är tillsatt försatt
utreda vissa företeelser inom säkerhetspolisens område. Man har anledning fråga
sig, vilka motiv säkerhetspolisen haft i det ena och andra fallet. Jag tänker
till exempel på registreringen av vissa medborgare. Det verkar rent otroligt, att
man verkställt registrering av syndikalisterna, vilka tillhöra en organisation,
som ej har det minsta att göra med någon stat eller någon statsform. Det borde
sålunda fullständigt saknas anledning för polisen att sysselsätta sig med denna
fackliga organisation. Jag måste säga, att det måste vittna örn en omdömeslöshet,
som rent av gränsar till det otroliga, att så likväl skett. Vilka saker, soni
komma att blottas i sammanhang med Paulson-Lönnegrenskandalen, komma ju
i dagen, när kommittén är färdig med sitt arbete. Det är också med hänsyn till
dessa förhållanden, som jag anser, att utskottet hade kunnat komma med en
annan motivering.

Vad sedan gäller utskottets kläm, har jag ingen avvikande mening. Jag är
ej klar med hur justitieombudsmannainstruktionen skall utformas. Det kanske
visar sig att justitieombudsmannen stundom kunnat ingripa, på annat sätt än
han gjort och att instruktionen icke lagt hinder i vägen för ingripande i vissa
fall. Då jag läste motionen, som var hållen i en ton, som är rätt annorlunda än
den, som kom till synes i herr Johanssons anförande, kom jag frana till, att han
själv svävar på målet en smula i motionen beträffande det sätt, på.vilket man
skulle kunna avhjälpa dessa här påtalade företeelser. Han säger i motionen:
»Med utgångspunkt från ovan anförda fakta och tankegang är det skäligt
ifrågasätta, om icke justitieombudsmannaämbetet borde utbyggas oell förändras»
etc. Han svävar ganska väsentligt på målet, pär det gäller, vad man egentligen
skall göra. Innan de utredningar man nu håller på med bli färdiga — en
del andra utredningar till exempel beträffande Unmansaffären och andra historier
kanske också borde göras — kan jag icke yrka bifall till motionen. Jag
har sålunda, herr talman, icke någon avvikande mening beträffande utskottets
kläm.

Herr Hällgren: Herr talman! Det förefaller, som örn en stor del av denna
debatt mera hörde samman med det utskottsutlåtande, som behandlade granskningen
av justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Motionären vill ha en förstärkning av justitieombudsmannainstitutionen och
ifrågasätter i vaga ordalag, om ej en förstärkning kunde erhållas exempelvis
genom att vid justitieombudsmannens sida sätta ett lckmannautskott. med
strängt avgränsade befogenheter. Vidare hemställer han i klämmen om skrivelse
till Kungl. Majit örn utredning angående förstärkning av JO-institutet helst
medelst lokmannarepresentanter. Det är just detta förslag i all sin nakenhet,
örn jag så får säga, som icke kunnat övertyga utskottet örn att detta är den
rätta vägen för att få fram en stark och riktig JO-institution, sådan som vi ur

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945,

Motion om utvidgning och förändring av justitieombudsmannainstitutionen.

(Forts.)

demokratisk synpunkt anse bör finnas. Det är alltså i mycket vaga ordalag,
som motionären framkastar sitt förslag att stärka JO-institutet.

Jag har i utskottet icke känt mig övertygad om att vad som i motionen föreslås
skulle leda till åsyftat resultat. Jag anser helt enkelt, att dess motivering
är för svag för att tjänstgöra som direktiv för en kommande utredning av
justitieombudsnrannainstitutionen. Jag har därför biträtt det föreliggande utskottsutlåtandet,
till vilket jag ber att få yrka bifall.

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! De tre opponenterna lia i denna
fråga sinsemellan ganska skiljaktiga synpunkter, vilka svårligen låta sig förenas.
De båda sista talarna ha till mig riktat den anmärkningen, att motionen
är för .vagt formulerad, och att det icke är riktigt klart vad vi vilja ha i stället.
Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten på, att vi begärt utredning och
även hänvisat till. några punkter, där vi tro, att man kan finna en lösning.
Jag medgiver — jag har tidigare i debatten konstaterat detsamma — att det
ligger någonting i anmärkningen. Örn vi skulle få ett lekmannaråd med sådana
ledamöter som herr Hallén och herr Hedlund i Östersund, ja, då skulle
icke mycket vara vunnet, örn motionen faller i dag, kommer jag tillbaka,
kanske med litet längre gående yrkanden.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 7, i anledning av Kungl. Majrts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1945/46 under sjunde huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckt motion.

Punkterna 27, 37 och 50.

Kades till handlingarna.

övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12.

Utgifter Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
st£s ^statsverkspropositionen &Jorda framställningar rörande egentliga statsutgifter
huvudtitel. lör budgetåret 1945/46 under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till Punkten 4, angående anslag till kommerskollegium: Avlöningar.
kommers kollegium:

Efter föredragning av punkten anförde

Avlöningar. ]?ru (Jjigfafsoij; Herr talman! Vid denna punkt i statsutskottets utlåtande
yrkar utskottet avslag på en av mig m. fl. väckt motion om uppförande i per -

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Anslag till kommerskollegium: Avlöningar. (Forts.)
s o n alio r te ck n i rigert för kommerskollegium av en statens instruktör i hemslöjd.
Denna motion innehåller utom det rent sakliga yrkandet även en protest mot
tillvägagångssättet att hålla en tjänst som arvodesbefattning.

Jag vill tillåta mig, herr talman, att med några ord referera motionen, som
alldeles särskilt fäster avseende vid hur denna fråga behandlats under åtskilliga
år: »Redan så tidigt som år 1877 beviljades medel till två hemslöjdsinstruktörer
och en deras elev. Härav kvarstår nu endast den kvinnliga instruktören
i hemslöjd, och medan de sedan gammalt likställda befattningshavarna
inom lantbruket efterhand erhållit en alltmera fast ställning som ordinarie
befattningshavare i lönegraden A 24 eller högre, åtnjuter hemslöjdsinstruktören
endast arvode.»

I motiveringen talas också om, hur denna befattningshavare som tjänstelokal
använder sitt hem och att erforderligt biträde i arbetet nödtorftigt får
lämnas av övriga familjemedlemmar. Vi säga vidare, att det är uppenbart, att
staten icke i längden kan eller bör räkna med en dylik uppoffrande insats från
en för sitt kall ej endast synnerligen lämpad utan också ovanligt hängiven befattningshavare.
Denna befattningshavare, som sålunda får så utomordentligt
erkännande, dels i motionen och dels av den myndighet, som hon arbetat under,
nämligen kommerskollegium, blev belönad av Konungen med medaljen lilis
quorum, som ju är en synnerligen förnämlig utmärkelse, för denna sin utomordentligt
stora insats för hemslöjden i landet. Departementschefen avstyrkte
emellertid sedan ett förslag från kommerskollegium om instruktörens uppförande
på löneplanen. Det är denna företeelse att giva de kvinnliga befattningshavarna
arvodestjänster, då jämförliga manliga tjänster äro placerade högt
upp i lönestaten, som man återfinner på många områden inom statsförvaltningen.
Det är en orättfärdig princip, och vi måste vid alla tillfällen reagera mot
denna godtycklighet. Men utskottet är dock, det är jag tacksam för, positivt
i sitt avslagsyrkande på motionen och ger i sitt utlåtande hänvisningar till en
snar lösning av själva tjänstens inordnande i lönestaten och talar också om, att
man bör undersöka möjligheterna för en tillfredsställande pension åt hemslöjdsinstruktören
vid hennes avgång från tjänsten. Trots avslagsyrkandet är jag
således nöjd med utskottets motivering för avslag å motionen. Jag vill med
tillfredsställelse notera just de vägar utskottet visar på samt det framlagda
förslaget örn höjning av arvodet.

Jag anser mig således, herr talman, av dessa skäl, trots att utskottet går på
avslag å vår motion, böra yrka, bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 5—37.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 38, angående anslag till tekniskt-vetenskaplig forskning m. m.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under tionde huvudtiteln (punkten
4f>) föreslagit riksdagen att till Tekniskt-vetenskaplig forskning m. m. för budgetåret
1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 700 000 kronor.

Vidare hade uti två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren
av herr N. Holmberg (I: 97) och den andra inom andra kammaren
av herr Johansson i Stockholm (II: 160), hemställts, »att riksdagen måtte
besluta

dels att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte tillsätta
en kommitté av aktiva forskare, som med kort tidsfrist verkställa en

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 12. 4

Anslag till
tekniskt-vetenskaplig
forskning
m. m.

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Anslag till tekniskt-vetenskaplig forskning m. m. (Forts.)
översyn av de hittills verkställda åtgärderna och av den tekniskt-vetenskapliga
forskningens aktuella behov i syfte att åstadkomma ett bättre utnyttjande
av högskolorna och de statsunderstödda forskningsinstitutionerna, planläggning
och skapande av nya forskningsinstitut för begränsade uppgifter,
ökade statliga anslag till försöksstationer och enskilda, forskare samt till
tryckning utan tidsförlust av till tryckning antagna, färdiga forskningsresultat,

dels ock öka det under tionde huvudtiteln upptagna reservationsanslaget till
tekniskt-vetenskaplig forskning till den av den statliga utredningen tidigare
föreslagna summan 1 000 000 kronor.»

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 97 och II: 160, i vad desamma avsåge höjt riks statsanslag,
till Tekniskt-vetenskaplig forskning m. m. för budgetåret 1945/46 anvisa ett
reservationsanslag av 700 000 kronor;

b) att motionerna, i vad de icke behandlats under a), icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman: För andra gången i dag måste
jag vända mig emot ett utskott, som gått vid sidan örn vad jag föreslagit i min
motion. I utlåtandet hänvisas bara till att man efter den stora utredningen örn
den tekniskt-vetenskapliga forskningen dels ökade anslagen, dels tillsatte statens
tekniska forskningsråd. Ja, men från dessa saker har jag utgått i min motion.
Det är på grundval av den erfarenhet, som vunnits sedan dess, som jag
ställt mina yrkanden. Det är nämligen inom den tekniskt-vetenskapliga
forskningen så, att man icke anser sig ha vunnit så särskilt mycket med denna
förändring. För det första äro anslagen såväl på detta område som inom övriga
forskningsgrenar ytterligt små i jämförelse med anslagen inom andra länder.
Man skulle säkerligen också, när det gäller vissa humanistiska grenar kunna
väcka en likartad motion. Men såsom utredningskommissionen framhållit, är det
särskilt viktigt för Sverige att under och efter kriget komma någorlunda i takt
med andra länder beträffande tekniskt-vetenskaplig forskning. En rad olika
forskare inom skilda områden ha konstaterat, att vi äro sorgligt efterblivna
när det gäller denna forskning. Vad svensk forskning på detta område har
att röra sig med i fråga örn anslag från staten och från industrien liksom från
vissa donationsfonder är ytterst litet i jämförelse med motsvarande anslag icke
bara i stormakterna utan även i länder sådana som Danmark och Schweiz. I
England, Förenta staterna, Sovjetunionen o. s. v. kan man konstatera ett helt
annat intresse för saken, detta även örn man tager hänsyn till att dessa länder
äro så mycket större. Jag kan nämna, att svensk forskning överhuvud taget
har att röra sig med en summa, som utgör V per befolkningsenhet räknat av
motsvarande anslagssumman i Sovjetunionen.

De erfarenheter, som gjorts efter tillsättandet av statens tekniska forskningsråd,
äro, att det i stort sett är samma människor, som sitta och bestämma, människor,
som antingen icke äro aktiva forskare eller också så upptagna forskare,
att de icke ha tid att syssla med dessa frågor. Ser man på de olika institutionerna,
finner man, att det är samma gamla herrar, som sitta i dem allesammans.
Från forskarnas sida har man understrukit, att på detta sätt allt för få
nya forskare bli utbildade och att anslagen plottras bort.

Utskottet har hänvisat till att det ansetts ha hävd i Sverige, att den s. k. nyttoforskningen
eller målforskningen skall betalas och ombesörjas av industrien.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Anslay till tekn i sk t-vete ns k aplin forskning m. m. (Forts.)
Det är nu också så, att staten ger rätt betydande stöd genom att den ställer institutionsbyggnader
oell delvis även anslag till förfogande, men det finns ingen
planmässig ledning av forskningsarbetet. Den av industrien bedrivna verksamheten
går ut på utforskning av tillverkningsmetoder, som kunna bli omedelbart
ekonomiskt lönande, övriga forskningsgrenar åsidosättas, och nyttoforskningen
kommer ingenstans, om icke staten sörjer för själva grundforskningen, som
ger de resultat, från vilka övrig forskning har att utgå. Vid de tekniska högskolorna,
där man dock skulle lia en liten oas för denna grundforskning, tågås
professorerna i allt större utsträckning i anspråk för privata, betalta uppdrag
för industriens räkning, som ofta röra rena bagateller. Därför får vårt forskningsarbete
i Sverige ett drag av tillfällighet och planlöshet.

Vad det tekniska forskningsrådet beträffar, så vet jag, att det där finns folk.
som ger uttryck för den uppfattningen, att Sverige är ett så litet land, att vi
här —- med undantag för det fall att några genier skulle dyka upp -— icke lia
råd att hålla oss med någon mera omfattande forskning utan i stället efter
kriget böra skicka ut ingenjörer, som försöka snappa upp vad de kunna i utlandets
laboratorier. Jag tror emellertid, att vi kunna befara den utvecklingen
efter kriget, att staterna mycket noga hålla på sitt, och att det är en farlig illusion
att tro, att vi på det sättet skulle vinna så särskilt mycket.

Vad beträffar de anslag, som utgivas genom forskningsrådet och på andra
vägar, så är det kutym, att man lämnar mycket korttidshegränsade anslag. De
forskare, som icke äro bundna till industrien få gå tiggarvägen från institution
till institution, och när de tiggt färdigt, ha de förbrukat sitt anslag, innan
de hunnit mer än börja sin forskning. Det är också ett ständigt krav på uttman
med mycket korta mellanrum skall redovisa åtminstone något resultat i
den litteratur, som uppstått på området. Professor Kahlson och andra betona,
med stöd särskilt av engelska och amerikanska erfarenheter, att ett land, som i
avseende å tekniskt-vetenskaplig forskning vill stå på höjden av sin tid, också
måste taga vissa risker. En vetenskapsman, som börjar en undersökning, kan
icke på förhand garantera ett resultat, örn staten intresserar sig för saken i
sitt eget och sitt näringslivs intresse, måste den taga risken att vetenskapsmannen
misslyckas för chansen att han lyckas. Den synpunkten har man i Sverige
mycket litet förståelse för. Därför plottras anslagen bort, rinna bort i små rännilar.
när det i stället skulle gå att få fram mycket mera värdefulla undersökningar,
örn man från regeringens och densamma underlydande instruments sida
intresserade sig mera för saken.

I motionen har också påpekats en annan omständighet. Vi se de högar av
riksdagstryck, som komma på våra bord. Det råder ingen sparsamhet därvidlag.
Man får ibland en känsla av hur olika det kan vara. Forskare i mycket viktiga
forskningsgrenar i många tiotal, ja kanske hundratal, sedan år tillbaka få
gå och vänta på att betydande vetenskapliga verk skola kunna tryckas, och
(lotta därför att vederbörande institutioner sakna medel att tidigare befordra
dem till trycket. Jag tror, att, dylikt ä.r till stor skada för den svenska vetenskapen
och näringslivet och att man därför borde ha uppträtt mera positivt till
denna motion.

Vad är det då herr Holmberg i första kammaren och jag ha föreslagit? Jo.
icke att det skall tillsättas någon ny kommitté — .sådana lia vi gudi nog av —
men att under handelsdepartementet skall arbeta en liten korttidsbegränsad
kommission av aktiva forskare, vilken skall göra en omprövning av hur ifrågavarande
medel anvisas och vartill de användas, så att man skall få fram mera
planmässighet i det hela, och vidare att man skall inrätta flera försöksstationer
och laboratorier under statlig ledning, framför allt för grundforskningen. Vi
anse. afl staten skall intressera sig för saken också därför att de privata in -

Nr 12.

Onsdagen den 14 mais 1945.

Anslag till tekniskt-vetenskaplig forskning m. m. (Forts.)
dustriernas forskningsresultat ofta monopoliseras för deras eget vinstintresse.
Man monopoliserar till den grad, att forskare, som arbeta inom företagen, ibland
icke få publicera sina egna resultat. Vi ha med andra ord framfört önskemålet,
att man på detta område skall få in ung och djärv initiativkraft och aktuell
sakkunskap för att få bättre användning av statens anslag och att dessa anslag
skola höjas åtminstone något, så att vi så småningom skola bli likställda
med andra mindre nationer i detta avseende.

Jag har nog gjort den erfarenheten redan, trots att jag är ny i kammaren,
att det är få saker, som riksdagen är så rädd för som sådan initiativkraft och
aktuell sakkunskap, och att man gärna gräver ned sig i den ståndpunkten, att
om man har behandlat en sak för en tid sedan, skall man icke befatta sig med
den förrän några år ha gått. Jag tror emellertid, att det här gäller ett område,
som det är mycket farligt för Sverige att vid krigets slut försumma.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag kan icke ge mig in på en allmän palaver
rörande vad som skall göras eller icke göras i fråga om detaljforskningen,. ty
det ärendet föreligger icke i dag. Det blev ju en genomgående upporganisering
och anslagsbevillning 1942/43 dels för att grundlägga en effektiv forskning
och dels för att organisera den på lämpligaste sätt. Det beslut, som då fattades,
har ju ännu icke kunnat leda till sådana resultat, att man kan överblicka,
huruvida den väg som då valdes var den riktiga. Det är en erfarenhet, som
återstår att göra, och örn herr Johansson väntar ett eller ett par år — man
skall ju icke begära för mycket ens av vetenskapsmän; de äro kanske på grund
av sin utbildning och inställning mindre väl tränade organisatörer än en hel
del andra befolkningsgrupper — får han se resultatet. I varje fall är det ingen
anledning att ett par år efter det riksdagen gjort en insats genom anslag och
beslut om organisation visa sig alltför otålig. Jag skulle tro, att om herr Johansson
i Stockholm hade haft ett par tre år på nacken här i riksdagen, hade
han icke funnit nödvändigt att just 1945 lägga fram denna teoretiska spekulation,
mer eller mindre byggd på personlig kunskap om saken.

Motionären begär en särskild undersökning av till vilket resultat man kommit.
En sådan undersökning kan man rimligen icke sätta i gång just nu. Att
riksdagen nu skulle besluta hemställa till Kungl. Majit att tillsätta en kommitté
av aktiva forskare, som med kort tidsfrist skulle verkställa en översyn
av de hittills verkställda åtgärderna och av den tekniskt-vetenskapliga forskningens
aktuella behov är med hänsyn till vad som erinrats örn inte möjligt.
Resonemanget och ordvalet i herr Johanssons motion överensstämma med det
vanligen här i riksdagen använda. Kommittén döpte herr Johansson nu om till
kommission. Men man kan icke tolka saken på annat sätt än att motionärerna
vilja ha en snabb undersökning av det resultat man kommit till efter de grundläggande
stötar som gjordes från riksdagens och andra utanför riksdagen ståendes
sida 1942.

Det forskningsråd, som inrättades på grundval av riksdagsbeslutet, skulle ha
till uppgift dels att i stort följa den tekniska utvecklingen och hålla kontakt
med den i landet pågående forskningen samt stödja och vid behov organisera
frivilligt samarbete mellan forskningsintressenter, såväl industriföretag och
andra enskilda forskningsorganisationer som statliga myndigheter och institutioner,
dels ock att stödja initiativ till för näringslivet betydelsefull forskning
samt vid behov själv taga initiativ till forskningens främjande, även i fråga
örn organisation av ny forskning. Där ha vi »den drivande motorn», och den
har att anmäla sig, örn det är någonting som fattas.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Anslag till tekniskt-vetenskaplig forskning m. m. (Forts.)

Beträffande den ena delen av motionärernas yrkanden är det sålunda skäl
i att vi avvakta något eller några år för att se, huruvida den arbetsform, som
på det sättet tillskapades, blivit ändamålsenlig.

I fråga örn anslaget begär forskningsrådet 800 000 kronor. Departementschefen
föreslår 700 000 kronor, men den som tagit del av propositionens uppgifter
måste säga sig, att departementschefen menat, att för ändamålet skall
disponeras 800 000 kronor. För två år ha stått till förfogande något över
1 614 000 kronor, varav sålunda anslaget för nästkommande budgetår kommer
att, örn dessa 700 000 kronor beviljas, uppgå till 807 000 kronor. Forskningsrådet
uttalar, att man icke kan förbruka mera under kommande budgetår
bl. a. av det skälet, att det råder viss begränsning på arbetskraft. Men forskningsrådet
hoppas, att det skall bli bättre i den mån vi komma igenom denna
pressande tid. För nästkommande budgetår behövs alltså icke mer än 800 000
kronor. Då så är fallet är det knappast någon mening i att öka anslaget — i
varje fall avviker det från den vanliga budgeteringsmetoden att icke bevilja
mer än som begäras; detta kan man göra endast örn man finner att vad som
begärts är grundat på en uppenbar och klar felräkning och örn något sådant ha
vi icke något vittnesbörd.

Utskottet har granskat dessa ting och har kommit till det anförda resultatet.
Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Johansson i Stockholm: Herr'' talman! Den brist på arbetskraft, som
herr Törnkvist talade örn, kan bli bestående, örn man inte tar större initiativ
på detta område och ger dem, som kunna välja denna bana, litet tryggare förhållanden
och mera framåtsyftande arbetsuppgifter.

Herr Törnkvist byggde huvudsakligen sin argumentering på att det bara
gått två år sedan den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande var föremål
för behandling i riksdagen. Det är emellertid på få områden så farligt att
vänta som på detta. Yrkandet i motionen innebär ju inte en hel omprövning
av det gamla utan är framför allt inriktad på vad som man nu efter två års
erfarenhet och mängden av stora nya arbetsuppgifter kan ställa i förgrunden
för statsmakternas insatser för att få mera planmässig ledning för forskningsarbetet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen.

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag föreställer mig, att i den mån arbetskraft
verkligen står till förfogande, kommer forskningsrådet att taga hand
örn denna arbetskraft. Därest forskningsrådet finner, att de arbeten, för vilkas
utförande det anskaffat denna arbetskraft, äro behövliga och nödvändiga
för utvecklingen på detta område, kommer forskningsrådet förvisso att göra
framställning örn medel för ändamålet. Den inställning riksdagen hittills tagit
till detta betydelsefulla område torde försäkra vederbörande redan på förhand
om att de kunna räkna på riksdagens stöd och säkerligen också på departementets.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels
ock på bifall till utskottets berörda hemställan med den ändring däri, som
innefattades i bifall till motionerna I: 97 och II: 160; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 39—43.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Bidrag till
standardiseringsverksamheten.

Punkten 44.

Lades till handlingarna.

Punkterna 45—47.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 48, ''angående bidrag till standardiseringsverksamheten.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj:t under tionde huvudtiteln (punkten
51) föreslagit riksdagen att såsom Bidrag till standardiseringsverksamheten
för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag av 170 500 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte såsom Bidrag till standardiseringsverksamheten
för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag av 158 500 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits

dels av herrar Johan Bernhard Johansson, Bernhard Nilsson, Bäckström,
Gustaf Iwar Anderson, Persson i Tidaholm, Andersson i Malmö, Staxäng, Hall,
Malmborg i Skövde och Holmström, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte såsom Bidrag till standardiseringsverksamheten för budgetåret
1945/46 anvisa ett anslag av 170 500 kronor;

dels ock av herr Eriksson i Stockholm, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid:

Herr Hall: Herr talman! På denna punkt ha tio ledamöter av utskottet anmält
en reservation, i vilken det yrkas bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
Kungl. Maj:ts förslag innebär, att fjolårets anslag på 150 000 kronor till
standardiseringsverksamheten höjes med 20 500 kronor till 170 500 kronor.
Större delen av kostnaderna för standardiseringsverksamheten betalas nu av
det enskilda intresset, och någon ändring härutinnan förutsattes självfallet
inte uppkomma genom den mindre anslagshöjning, som Kungl. Maj :t har föreslagit.
Skulle man däremot gå den av utskottet anvisade vägen att jämka
på Kungl. Maj:ts förslag, kommer det väl sannolikt med hänsyn till de ständigt
stegrade kostnaderna för kommissionens verksamhet att innebära en markering
av a,tt staten på detta område är i färd med att avveckla sitt intresse
och sitt inflytande. Denna ståndpunkt kunna inte reservanterna dela, och vi
ha därför ansett det vara skäligt att lämna det bidrag som Kungl. Maj :t har
föreslagit.

Utskottets formulering av avslagsyrkandet här ju i stort sett anslutit sig
till vad riksdagen tidigare har sagt, en formulering, som väl alltså de flesta
av de närvarande riksdagsmännen äro ansvariga för men som ju ändå kan
förtjäna att kritiseras en smula. Utskottet säger, att statsbidraget endast borde
betraktas som ett tillskott för att understödja standardiseringsarbetet, som
i första hand vore ett producentintresse. Ingenting kan ju vara mera diskutabelt
än den satsen. Att exempelvis framställa billiga nyttighetsvaror och
förbrukningsartiklar, som stå till förfogande i den allmänna handeln, är naturligtvis
i viss mån ett producentintresse, därför att ju billigare och bättre man
kan göra dessa ting, ju mera kanske man har utsikt ätt få sälja, men ingen
kan väl bestrida att det är också ett stort allmänt intresse att så sker. Vad
har man egentligen för intresse av att i ett sådant här yttrande taga fram det
enskilda producentintresset såsom det förnämsta av dessa intressen? Jag fäster
uppmärksamheten på att då riksdagen nyss beslutade under punkterna 40 och
41, bidrag till träforskning och textilforskning, så har man visserligen skrivit

Oasdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Bidrag till standardiseringsverksamheten. (Forts.)
rätt mycket örn dessa anslag’, men man har inte på något sätt försökt att klara
upp frågan vem som här har det största intresset. Hittills markeras ju det tillräckligt
tydligt av att de enskilda betala större delen av kostnaderna, men
detta ka,n inte vara skäl för att så att säga sätta ned graden av det intresse,
sorn allmänheten har på denna punkt. Jag undrar, örn man inte inom statsutskottets
majoritet har fallit offer för den i och för sig lovvärda önskan att
försöka spara några, tusen kronor men inte gjort riktigt klart för sig, vilket
intresse detta kommer att gå ut över och hur en dylik sparsamhet står i överensstämmelse
nied den allmänna ekonomiska politik, som statsmakterna föra
och måste föra? Jag skall bara fästa uppmärksamheten på en av de motsägelser
man här råkar in i. Bland de verksamhetsgrenar, som skulle få finna sig i
att ha det gamla, mindre bidraget kvar, i stället för att få det av Kungl. Maj :t
äskade högre anslaget, är standardiseringen inom järn- och metallmanufakturområdet.
Riksdagen skulle alltså markera ett mindre intresse för denna standardiseringsverksamhet
samtidigt som en statlig kommission arbetar med ett
förslag, som går ut på att det genom statens försorg skall ställas billiga förbrukningsvaror
till allmänhetens förfogande, dels för att hemmen, skolorna
och andra institutioner skola, få tillfälle att göra en verklig materiell upprustning
i sin standard, dels för att bereda arbetstillfällen under en väntad depressionstid.
Samtidigt som alltså den ena statsinstitutionen planerar detta skulle
vi på ett av de betydelsefullaste områdena, nämligen inom metallmanufakturområdet,
säga,, att vi inte ha råd att ge 5 000 kronor till för att medverka i
den standardisering, som ändå är nödvändig, örn dessa massartiklar skola
kunna bli billigare och alltså vinna en ökad avsättning i synnerhet ibland den
stora allmänheten.

Med dessa erinringar, herr talman, ber jag ''a,tt få yrka bifall till den av herr
Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna reservationen.

Herr Törnkvist: Herr talman! Den sparsamhet både med tid och argument,
som den föregående ärade talaren iakttog, skall även jag försöka att tillämpa.
Jag skall bara säga några få ord.

Det var betecknande, att herr Hall måste göra en konstruktion på fri hand
för att överhuvud taget få ett inskjutningsmål i frågan. Det framgår nämligen
av utskottets utlåtande, att utskottet föreslår en höjning av anslaget till standardiseringsverksamheten
ifrån 150 000 kronor till 158 500 kronor. Det kan
ju inte ge någon grund för en eventuell uppfattning att statsutskottet icke vill
understödja standardiseringsverksamheten. I fjol satte också riksdagen ned det
av dåvarande statsrådet och chefen för handelsdepartementet föreslagna anslaget,
och statsrådet själv nedsatte det ursprungliga äskandet. Jag skulle tro,
att också årets av departementschefen fixerade summa utgör ett lägre belopp
än som ursprungligen var begärt. Det är sålunda en lika behandling av detta
anslag. I år öka vi med 8 500 kronor. I fjol fixerade vi såvitt jag minns rätt —•
den uppgiften reserverar jag mig eventuellt emot — anslaget till samma belopp
som årets och gjorde en nedsättning av den av departementschefen begärda
summan med 4 500 kronor till 150000 kronor. Och varför petar man och varför
rubbar man på av departementscheferna begärda anslag till olika uppgifter?
Mina damer och herrar! Det ligger i naturen hos den uppgift., som ett budgeterande
utskott inom riksdagen har, att granska vad som rimligen kan anses
vara behövligt, och då väljer man ut vad man anser sig kunna stå flir och vad
man anser kan göra nytta för denna verksamhet. Det är skattemedel vi lia att
syssla med, och vi kunna således inte hantera dem på samma sätt som man kan
hantera privata medel.

Den konstruktion, som herr Hall gjorde, löd, såvitt jag fattade honom rätt.

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Bidrag till standardisering sverksamheten. (Forts.)
på följande sätt: Om riksdagen nu följer utskottets förslag, skulle det markera
att staten är på väg att avkoppla sitt intresse för standardiseringsverksamheten.
Svagheten i den ståndpunkt, som den föregående ärade talaren sålunda representerar,
kan ju inte bli bättre markerad än just i ett sådant resonemang. Här
föreligger naturligtvis icke någon som helst risk för att staten skall förlora
intresset för standardiseringsverksamheten så länge standardiseringsverksamhet
överhuvud taget pågår. Jag skulle närmast vilja säga, att den föreslagna
höjningen av anslaget till standardiseringverksamhet uttrycker strängt taget
en beräknad uppskruvning av anslaget, som jag för några dagar sedan sade till
handelsministern. Det är mycket tänkbart att detta anslag kan vara lämpligt
att ge till 1946 års riksdag, men att taga sådana här stavhopp årligen kan verka
förslöande på den andra parten, som också skall lämna sin tribut. Anslag av
denna beskaffenhet behandlas ju strängt taget på det sättet. Sålunda, utskottets
behandling av ärendet är, såvitt jag förstår, fullt i överensstämmelse med ett
rimligt betraktelsesätt av standardiseringsverksamheten över huvud. Jag vill
tillägga, att den ökning, som utskottet för sin del föreslår, avses att läggas på
den enligt uppgift energiskt arbetande emballagekommittén, som hittills har
haft 8 000 kronor och som begär 15 000 kronor, vilket sistnämnda belopp även
Kungl. Majit föreslår. Denna kommitté får sålunda allt vad den begär, och
samma är förhållandet med jordbrukstekniska föreningen, som nu har 3 500
kronor men begär att få 5 000 kronor. Den får sålunda ett tillägg på 1 500 kronor.
Men, mina damer och herrar, det är omöjligt att kunna i fråga örn de övriga
forskningsgrupperna konstatera en sådan allmän fattigdom eller ett sådant
bristande intresse för forskning på området, att inte de med lätthet kunna fullfölja
verksamheten utan dessa praktiskt taget små belopp som vi ge dem.
Svenska verkstadsindustriens standardcentral för maskinindustriell standardisering
har 20 000 kronor och den får behålla dessa 20 000 kronor. För standardisering
inom järn- och metallmanufakturområdet begäres 15 000 kronor
mot nu utgående 10 000 kronor. Är det någon som tror, att intresset för standardiseringsverksamheten
skulle försvagas inom denna förmögna grupp, örn
man inte får denna ökning på 5 000 kronor? Summan är ju liten överhuvud taget.
Så ha vi, som jag antecknat, trädgårdsnäringens fattiga standardiseringskommitté.
Den har 3 500 kronor, och det är ingen som begär mera till den. Anslaget
där är således oförändrat. Så är det stål- och metallnormskommittén, som har
18 000 kronor och begär 20 000 kronor. Den får inte mer än 18 000 kronor. Det
är inga proportioner, mina damer och herrar, mellan de begärda höjningarna och
de energiska försök som göras att rubba den ståndpunkt riksdagen mycket
tidigt har intagit både till synpunkten vem som skall svara för denna standardiseringsverksamhet
och den uppdelning, som riksdagen gått med på.

Slutligen vill jag tillägga, att detta framhållande av att riksdagens anslag
är ett tillskott för att understödja standardiseringsarbetet, som i första hand är
ett producentintresse, är ju inte en uppfinning från i år. Jag är ganska övertygad
om att detta utttalande hänger med ända ifrån den tid då det första anslaget
till standardiseringsverksamhet utgick, och detta är helt naturligt. Standardiseringsverksamheten
är i det stora hela en fråga om att förenkla och förbilliga
och sålunda stärka vederbörande i konkurrensen, i tävlan om köparna.
Att det också är ett allmänt intresse att varor tillhandahållas till billiga priser
är det ingen som förnekar, men så länge vi ha den produktionsordning vi ha,
kan man inte komma ifrån att denna standardiseringsverksamhet i första hand
är ett producentintresse. Som sagt, den förklaringen är nog lika gammal som
anslaget självt. Är det nu så att riksdagen verkligen, sedan fjolårets beslut
fattades, har undergått sinnesändring i ena eller andra avseendet och är beredd
att underkänna spärrarna, både den som avser den ekonomiska sidan av saken

Onsdagen den 14 mais 1945.

Nr 12.

Bidrag till standardiseringsverksamheten. (Forts.)
oell den som berör frågan om vem som har största intresset av standardiseringen,
må det bli riksdagens sak. Det är icke mot detta jag personligen kämpar; det
tar jag mycket lätt. Men sättet att argumentera är litet väl lösligt., för att icke
säga litet väl lättsinnigt.

Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Ohlin: Herr talman! Jag
beklagar, att jag på grund av att frågan samtidigt behandlas i första kammaren
icke haft tillfälle att i sin helhet höra de båda föregående anförandena.
Men jag skall tillåta mig att framföra några synpunkter, som förefalla mig
viktiga. Jag ber kammaren ursäkta för den händelse de redan kunna anses ha
tillräckligt kommit fram i debatten.

Alla parter äro ju överens örn att standardiseringsarbetet är viktigt och
bör bedrivas med energi. Jag skulle vilja understryka särskilt, att i små länder
är det av speciell betydelse, att man kail begränsa sig till ett rimligt antal
typer och modeller, så att dessa kunna framställas i stora serier och därigenom
till så låga omkostnader som möjligt. Detta måste nämligen bli en fördel
för konsumenterna, förbrukarna, eftersom konkurrensen mellan företagarna
sörjer för att i varje fall i längden lägre produktionskostnader också leda till
billigare priser. Utskottets majoritet säger emellertid i motsats härtill, att
det i första rummet är ett produoentintresse, att standardiseringsverksamheten
genomföres. Jag skulle därtill vilja säga, att hela denna frågeställning, örn det
är ett konsument- eller producentintresse, kanske icke är så fruktbar, ty det
är väl rätt uppenbart, att det är ett allmänt intresse, att produktionen blir så
effektiv som möjligt. Och en så effektiv produktion som möjligt betyder, att
förbrukarna få varorna relativt billigare och att de som äro sysselsatta i produktionen,
i främsta rummet arbetare och anställda, få —- eventuellt jämte
företagarna — så god realinkomst som möjligt. Det mäste alitsa vara ett allmänt
intresse med en effektiv produktion.

Frågan, hur fördelarna komma att fördela sig på den ena eller andra parten,
kan icke generellt besvaras, men man har all anledning, örn man ser på den
historiska erfarenheten, att konstatera, att en effektivare produktion i längden
kommer de breda lagren till godo. Får jag taga ett exempel för att belysa detta
mera konkret. Då utskottsmajoriteten gör gällande,. att standardiseringen
inom exempelvis järn- och metallmanufakturomradet i främsta rummet är
ett producentintresse, kan det vara anledning att fråga vad det är för varor
inom detta område man vill standardisera. Det standardiseringsarbete som härvidlag
planeras och bedrives gäller bland annat följande varor, nämligen cyklar,
sågar, byggnadsbeslag, spik, filar, diverse handredskap, yxor, spadar,
snickeriverktyg och kokkärl. Kan man säga. att det i första rummet år producenterna
av dessa varor, som äro intresserade av att de göras i lämpliga modeller?
Det måste uppenbarligen vara förbrukarna, som få^ nytta av örn de
kunna framställas på billigare och bättre sätt. Örn jag ser på kostnaderna för
detta arbete inom denna gren av standardiseringsverksamheten, kan jag konstatera,
att man har en budget inom detta område av 40 000 kronor. Därav betalar
staten 10 000 kronor och från enskilt håll komma 30 000 kronor. Nu föreligger
behov av ökning av denna verksamhet, och da förefaller det mig mycket
rimligt, att det allmänna här skulle kunna höja sill. anslag till 15 000 kronor.
För varje krona, som staten ger till detta arbete, användas ju i. n. fyra kronor

därför. . .... . ...

Örn jag går (iver till den elektriska kommissionen, utför den ju ett pionjärarbete
genom att reglera normerna för elektrisk materiel, så att den blir ari -

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Bidrag till standardisering sverksamheten. (Forts.)
nama] sen lig. Man icke bara söker få fram lämpligt antal typer, som kunna
framställas i större serier, utan man provar sig fram till vilka typer som med
hänsyn till kostnaderna äro de lämpligaste, så att man varken får för dyra
typer eller billiga typer av för låg kvalitet utan typer av lagom goel kvalitet
till så billiga priser som möjligt. Vid tillsättandet av den s. k. elkraftskommittén
underströks, att behov av ytterligare ''standardisering förelåg, och ingeli
som känner till förhållandena på detta område har någon annan mening,
icke heller, såvitt jag vet, utskottmajoriteten.

Nog kan man säga, att det är lika mycket ett förbrukarintresse, att man
uppnår effektiv produktion. Visserligen säges här, att det är ett producentintresse,
men jag skulle vilja påstå, att det i vissa fall icke alls är ett producentintresse
utan snarast i konkurrenshänseende en fördel, om var och en har
sin lilla speciella typ. 1 och med att konkurrensen blir effektiv vid standardisering,
så pressas priserna ner, så att kanske vinsterna bli mindre för producenterna,
men därmed få konsumenterna dubbel fördel. Naturligtvis utföres
det ett mycket stort standardiseringsarbete inom storföretagen, men det är ett
standardiseringsarbete, som i första hand ses ur producentens egen synpunkt.
(iven örn det senare indirekt kommer förbrukarna till godo genom bättre
tillverkningsmetoder och lägre priser. Det standardiseringsarbete, som utföres
inom standardiseringskommissionen, betraktas däremot hela tiden ur allmänna
synpunkter. Man söker se till att det verkligen icke bara blir producentens
mera inskränkta intresse, i den mån man nu kan tala örn ett sådant, utan även
förbrukarnas intresse som tillgodoses.

Jordbrukets elektrifiering är en fråga, som intresserar många i denna kammare.
Örn denna viktiga sak kan förbilligas genom arbete av nu ifrågavarande
slag, vore det ju mycket tacknämligt. Eller tänk på glödlamporna! Utgifterna
för dessa äro en post, som är nog så kännbar i många smärre hushåll. Kan det
anses bara vara ett producentintresse, att man kan genom lämplig standardisering
få fram större serier och därmed lägre kostnader och lägre priser?

Man kan också fråga: Varför skall bidraget till emballagestandardiseringsarbetet
anses vara av större intresse för konsumenterna än för andra grupper?
Jag anser att emballagestandardiseringen är en mycket viktig fråga och har
därför föreslagit en anslagsökning. Men det ligger i fråga örn intressesynpunkten
ungefär på samma sätt som de andra, exempelvis standardiseringen
av järn och metallimmufakturfabrikat.

Nu säger emellertid utskottsmajoriteten, som jag redan berört, att de enskilda
böra bidraga med större belopp. Men del har väl framhållits förut, förmodar
jag, att för varje krona, som staten bidrar med, äro de enskilda tvungna
bidraga med minst 1 krona 50 öre. I praktiken är emellertid bidraget från
enskilda väsentligt större. När man talar örn detta forskningsarbete räknar
man icke in värdet av det arbete, som utföres av olika kommittéer av framstående
tekniker. Om jag som exempel tar den elektriska kommissionen har
den utom tre sakkunniga nämnder normkommittéer, nämligen för: elmätare,
transformatorer, jordkablar, teletekniska symboler, kondensatorer för krafttekniken,
kraftledningar, radiostörningsskydd, mätartavlor, grafiska symboler
för krafteknik, mätinstrument, banmateriel, torrbatterier, högspänningsbrytare,
telesignalanläggningar inomhus, isolationsgrad, isolationsprovning,
isolatorer, bestämmelser för explosionssäkert utförande av elektriska maskiner
m. m., beteckningar, benämningar och definitioner inom kraftverksindustrien,
pådrags- och regleranordningar, märkning av ledare i ställverk, torrlikriktare,
elborstar, bokstavsbeteckningar för elektriska ledningar, hissar, benämningar
avseende reläer och reläskydd, bokstavsbeteckningar, ventilavle -

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Bidrar/ till standardisering sv ensamheten. (Forts.)
dare för kraftanläggningar, kvalitetsprovning av elvärmeapparater, isolationsgrad
vid högst 600 V driftspänning, apparater för högst 600 V driftspänning,
normarbete inom radioområdet, kondensatorer för teleteknik, keramiska
detaljer för elektroindustrien, standardisering av glödlampor, ljudförstärkaranläggningar,
pressmassor samt radionomenklatur. I varje kommitté
sitta mellan 5 och 20 ledamöter, som utföra ett arbete utan ersättning;^det ingår
icke i kalkylerna. Jag undrar vilket intryck det skulle göra på dessa
personer, som offra av sin upptagna tid på detta, örn riksdagen skulle säga:
Nej, staten anser icke att det är tillräckligt med att de enskilda lämna kontant
15 kronor för varje 10-tal kronor staten ger, ja i verkligheten mer: det
skulle icke vara tillräckligt, fastän vi prestera så mycket oavlönat arbete;
man vill hålla tillbaka anslag till ett viktigt arbete. Ty så kommer det väl
att te sig på det hållet, örn staten vill pressa ut av de enskilda ännu högre
anslag.

Jag tror, herr talman, att, örn man överväger denna fråga, man skall finna
att det nuvarande systemet har visat sig fungera bra. Det ger trygghet för
att de enskilda bidra till täckande av större delen av kostnaderna. Det är av
intresse att verksamheten utvidgas genom ett något ökat anslag. Jag erkänner
emellertid att en verksamhet av denna art bör växa någorlunda försiktigt.
Man skall icke ta några jättekliv uppåt. Det är också därför jag ansett
mig icke kunna förorda anslaget på 50 000 kronor till oförutsedda standardiseringsuppgifter,
även örn jag tror att det många gånger skulle vara praktiskt
att ha ett sådant anslag disponibelt. Jag har anlagt samma synpunkt
som andra på denna fråga, nämligen: låt oss utvidga verksamheten steg för
steg. Och en ökning av anslaget från 150 000 kronor med 20 500 kronor till
170 500 kronor är en lagom stor ökning, när det nu redovisas på ett så övertygande
sätt, att pengarna komma att användas väl.

Det är, herr talman, här fråga om mycket stora kapital som investerats i
produktionen och örn i förhållande därtill mycket små kostnader för standardiseringen.
Därför tror jag, att man har anledning att räkna med att det är
en produktiv utgift, som nu ifrågasatts. Det talas både i denna kammare och
runt örn i landet mycket örn planhushållning. I det ordet kan läggas in allt
möjligt och åtskilligt, som vi kanske inte ha samma mening örn i denna kammare.
Jag tror att man kan säga, att ett verkligt gott exempel på både hushållning
och planering är att man sörjer för framskapandet av standards i
ett lämpligt antal av i kvalitetshänseende och typhänseende praktiska saker.
Jag tror att detta tillhör de allra bästa slagen av planhushållning, som staten
kan vara med örn att befrämja, och jag ber därför att få uttala den förhoppningen,
att kammaren skall följa reservanternas förslag.

Herr Lindholm: Herr talman! Den diskussion som föres i denna fråga är
ju egentligen icke någon diskussion, där det är strid om några principer. Tvärtom
är man på såväl majoritetens som minoritetens sida överens örn det berättigade
i att standardiseringsarbetet bedrives. Det är ekonomiskt riktigt att standardisera
så långt det är möjligt. Den strid som föres i kammaren är ju mera
en strid örn i vilken takt utvecklingen skall bedrivas.

Jag har egentligen begärt ordet för att i denna diskussion framställa en
fråga till statsrådet och chefen för handelsdepartementet. Det är ju så, att
man redan har förelagt förslag till standardisering i betydande utsträckning
inom vissa industrigrenar. Jag vet, att exempelvis inom verkstadsindustrien
föreligga rätt omfattande förslag till standardisering. Men jag vet också, att
man i mycket ringa utsträckning tillämpar de förslag som standardiserings -

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Bidrag till standardisering sverksamheten. (Forts.)
kommittén har förordat. Det är därför som jag i dag ville utnyttja detta tillfälle
att till chefen för handelsdepartementet framställa den frågan, huruvida
han är beredd att i någon form skapa möjlighet att tillämpa de förslag
till standardisering som redan föreligga. Det är ju ett spörsmål som icke bara
berör den svenska industrien. Vi importera ju ett betydande antal maskiner,
maskindelar o. d. Det har ju visat sig, att praktiskt taget alla större företag
skaffat sig en egen ''standardisering, då det gäller gängstigningar, rattar, handtag
m. m. sådant, och allt detta har gjort, att man tvingat köparen av maskinen
att tillgodogöra sig just deras egna reservdelar. Således menar jag, att den
praktiska tillämpningen av de förslag som standardiseringskommittén framlagt
ännu icke varit så stor, att det verkar uppmuntrande. Jag hyser därför den
uppfattningen, att man för att uppnå det ekonomiska resultat man eftersträvar
på detta område blir tvingad att vidtaga andra åtgärder. Det är därför jag
tycker det skulle vara av intresse, örn statsrådet inför kammaren ville nämna
något örn, huruvida han har ägnat det spörsmålet någon större uppmärksamhet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag begärde närmast ordet för att säga något
om frågeställningen, huruvida det här i första hand är ett allmänt intresse
eller ett producentintresse. I fråga örn ''Standardiseringen har staten naturligtvis
ett intresse. Själva formuleringen av utskottets uttalande ger ju vid handen,
att det här är fråga örn två olika intressegrupper. Där säges ju, att det
i första hand är ett producentintresse och när riksdagen ger pengar för ifrågavarande
ändamål litar riksdagen på att näringslivet med ökat intresse sörjer
för en rationell ''standardisering.

Jag är icke säker på att statsrådet var inne, när jag påpekade, att detta
resonemang icke först framfördes 1945 eller ens 1944. Redan när denna
fråga första gången kom upp sannolikt i form av motion, så enades man örn att
ge en stimulans åt näringslivet genom ett sådant anslag med det uttalandet,
att statsbidraget endast borde betraktas som ett tillskott att understödja standardiseringsarbetet,
enär näringslivet, d. v. s. producenterna, förmodades ha
det största intresset av att denna standardiseringsverksamhet pågår. Denna
motivering för anslaget har anförts långt tidigare än i fjol och i år, iså att det
förefaller som om de som resonera mot detta uttalande praktiskt taget slå in
öppna dörrar. Det är således icke en ståndpunkt, som vi intagit först i år. Örn
man velat frångå den, örn man t. ex. från Kungl. Maj :ts sida ville ha bort detta
uttalande, hade det varit lämpligt, att i propositionen skriva något om det
och ge en antj^dan örn att man ansåg, att nu har det inträtt sådana ändrade
förhållanden, att vi icke längre vilja acceptera ett sådant uttalande i fråga om
detta anslag. Då hade det varit möjligt för utskottet att gå till de ursprungliga
akterna för att klart kunna lägga upp för kamrarna, varför detta uttalande
kommit till.

Jag betraktar, herr förste vice talman, denna sida av frågan väsentligt mycket
viktigare än de 12 000 kronorna, om vilka striden här står. Vi lia så stora
utgifter i riksbudgeten, både i driftbudgeten och kapitalbudgeten, att vi icke
drunkna i det stora havet med ett tillägg av ytterligare 12 000 kronor. Jag
kan icke förstå annat än att när man likväl gör en skyttelgång upp med 8 000
kronor kunna dessa 12 000 kronor icke spela så stor roll, att hela vår framtid
med vissa produktionsmetoders omläggning skulle äventyras utan dem. Statsutskottet
har följaktligen följt riksdagens ursprungligen uttalade synpunkter
på beviljande av anslag för detta ändamål. Har riksdagen nu en annan mening,
får nästkommande riksdag visserligen taga upp till särskild granskning denna
nya ståndpunkt, som vi då lia att taga hänsyn till.

Onsdagen den 14 mais 1945.

Nr 12.

Bidrag till standardiseringsverlisamheten. (Forts.)

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Ohlin: Herr talman! Herr
Lindholm ställde till mig en fråga rörande i vilken utsträckning som dessa
standardiseringar tillämpas. Någon statistik, som skulle kunna möjliggöra ett
direkt svar på den frågan, har jag icke tillgänglig. Det är rätt svårt att åstadkomma
en sådan statistik, men jag vill säga, att det ju är en fråga av mycket
stort intresse, vad som kan göras för att befrämja det praktiska genomförandet
av dessa olika standards. Det är klart att i många fall detta tar lång tid
och att det möter stora svårigheter och i vissa fall kanske också en del motstånd.

Men när herr Lindholm säger, att företagen mångå gånger tyckas anstränga
sig för att få sina egna typer och mått, d. v. s. att de icke äro intresserade
av standardiseringen, så beror väl detta icke på ren okunnighet. Det är väl i
den mån det förekommer — jag känner icke till i vilken utsträckning —■ ett
konkret bevis just för vad jag nyss sade, nämligen att det många gånger icke
är ett producentintresse att det fastställs en viss standard men däremot ett konsumentintresse.
Herr Lindholm har alltså givit ett utomordentligt gott exempel
på svagheten i den motivering, som utskottet anför när det säger att det
främst är fråga om ett producentintresse.

Den stora frågan örn några åtgärder kunna vidtagas för att befrämja. en
snabbare tillämpning av dessa standards i praktiken anser jag mig i dag icke
kunna uppta till dryftande, men jag lovar att jag skall ägna den all uppmärksamhet.
Det blir kanske tillfälle att återkomma till den saken, när detta spörsmål
kommer att dryftas vid något senare tillfälle.

Till utskottets ärade vice ordförande vill jag säga, att hans sista anförande
var mycket upplysande. Jag beklagar örn det sagts redan innan jag hade tillfälle
komma in i kammaren, men jag vill säga, att det visar att herr Törnkvist
egentligen icke är någon motståndare till att anslag av denna typ öka
20 500 kronor, utan att han väsentligen känner sig som försvarare av satsen
att det som är skrivet det haver vi skrivit, och det skall icke ändras annat än
under vissa förutsättningar och på visst sätt. Jag kan sympatisera med den
ståndpunkten. Jag tror att det finns starka skäl både för utskott och riksdag
att icke alldeles tappa bort den synpunkten. Men, herr talman, det gäller här
ett uttryck, som råkat dröja sig kvar, nämligen örn standardisering är ett väsentligt
producent- eller konsumentintresse eller dylikt. Alla uttryck som användas
i utskottsutlåtanden och riksdagsskrivelser äro väl icke så grundligt
övervägda, att de sedan de stått där några år skulle förvärva grundlagsbuds
helgd. Örn man efter saklig diskussion finner, att ett sådant uttryck icke är
väl grundat, och örn det är fråga örn en åtgärd, som man av sakliga skäl gärna
skulle se företagen, tycker jag att man icke bör låta sig hindras av den omständigheten
att den kanske icke står helt i överensstämmelse med ett äldre
skrivsätt. Jag tycker att de sakliga argumenten för en anslagsökning åt standardiseringsverksamheten
med statligt stöd böra avgjort väga tyngre än hänsyn
av den art, som utskottets ärade vice ordförande nyss anförde.

Herr Törnkvist erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
förste vice talman! Jag har tidigare här i kammaren deklarerat, att den rätta
metoden då det gäller att bevilja anslag icke är att man skall ta några skutt
utan att, örn det visar sig motiverat att fortsätta cn verksamhet och utöka
densamma, detta icke skall ske i hastigare tempo än att man är säker på, att de
nya prestationer man förväntar av det ökade anslaget till 100 procent skola
motsvara ökningen. Jag tilläde t. o. m., som jag kanske cn gång förut sagt
herr statsrådet, att nästa år kanske det kan vara lämpligt att bevilja 170 500
kronor, örn nämligen motiven för cn ökning överhuvud taget visa sig vara av

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Bidrag till standardisering sverksamheten. (Forts.)
samma karaktär som i år. Jag vet icke örn min slutsats är riktig, men herr
Lindholms yttrande framkallade hos mig en känsla av att det måhända matas
på för kraftigt på vissa håll för att vi skola kunna hinna svälja standardiseringskommitténs
arbete. Även den sidan av saken är det skäl att uppmärksamma.

Vidare anförde:

Herr Hall: Herr förste vice talman! Första kammaren har nu med mycket
stor majoritet bifallit reservationen. Endast ett fåtal av kammarens ledamöter
ställde sig där bakom utskottets ståndpunkt. Jag hoppas att andra kammaren
kommer att göra likaledes. I övrigt skall jag icke förlänga debatten annat än
genom en kort replik till herr Törnkvist.

Han frågar: vad spelar tusentalet kronor för roll för standardiseringsarbetet
i allmänhet? Tror man att verksamheten stannar av eller överhuvud taget lider
avbräck, örn riksdagen nu är sparsammare än Kungl. Maj :t och alltså bifaller
utskottets förslag? På den frågan skulle jag för min del vilja svara ungefär
följande. Jag tror att för de närmaste månaderna eller det närmaste budgetåret
skillnaden i resultat måhända icke blir så stor, hur man än gör. Men det är
icke lätt för en sådan här verksamhet eller överhuvud taget för en likartad
verksamhet, exempelvis den vetenskapliga forskningen, i dessa tider att kunna
övertyga Kungl. Maj :t om behovet av att höja ett anslag, som utgått under föregående
budgetår. Under krisåren ha vi ju haft helt andra ting som alla ansett
vara absolut nödvändiga och som därför fått gå med företrädesrätt. När nu
emellertid både finansministern och handelsministern övertygat oss örn, att det
här är fråga, örn en absolut nödvändig förhöjning, hur kommer det då att uppfattas,
örn riksdagen prutar härvidlag? Jo, otvivelaktigt kommer det att uppfattas,
som jag förut framhållit, såsom ett meddelande örn ett område, där
staten icke behöver visa alltför starkt intresse. Det är mot uttryck av dylika
tänkesätt och tendenser i statsutskottets förslag som jag vänder mig. och jag
tror nog att herr Törnkvist kan medge, att staten tål den lilla merutgift, som
reservanterna föreslagit.

o Herr Lindholm: Herr förste vice talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet
för hans löfte att ägna fragan örn tillämpningen av standardisenngskommitténs
förslag sitt intresse. Jag hoppas att det intresset skall utvecklas på
sådant sätt att kommitténs förslag skola vinna en större praktisk tillämpning
än vad som i dag är möjligt.

Herr statsrådet tog stöd i mitt anförande för sin argumentering beträffande
konsument- eller producentintresset. Jag vill bara helt stillsamt erinra örn, att
det ju icke kan vara något konsumentintresse att standardiseringskommissiönen
lägger upp en serie förslag till standardisering, som icke komma till tillämpning.
Ty det är vill i alla fall där som det väsentliga ligger, örn man överhuvud taget
skall vinna något ekonomiskt på detta. Jag vet att inom verkstadsindustrien i
dag föreligga från standardiseringskommissionens sida ett betydande antal
förslag^ som icke tillämpas, detta beroende därpå att de stora maskinfirmorna
infört sina speciella standards för att kunna fylla sina kunders behov av reservdelar
och dylikt^ Härtill kan läggas den omständigheten att standardiseringsproblemet
som sådant har samband med hela den internationella handeln. Vi
importera ju den väsentligaste delen av de bilar, som förbrukas i detta land.
Och i betydande utsträckning importeras i övrigt arbetsmaskiner. I många fall
ha dessa producenter egna standards. Skall man där kunna få ut det stora
ekonomiska utbyte, som man hoppas på, måste vi ju även på den punkten träffa
internationella överenskommelser.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Bidrag till standardisering sverksamheten. (Forts.)

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i denna,
punkt dels ock på bifall till den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna,
vid punkten fogade reservationen; och biföll kammaren nyssnämnda vid
punkten fogade reservation.

Punkterna 49—52.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53.

Lades till handlingarna.

Punkterna 54—58.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 59.

Lades till handlingarna.

Punkterna 60 och 61.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 62, angående läkarundersökning av sjöfolk.

Efter föredragning av punkten anförde

Herr Lindberg: Herr förste vice talman! Jag har begärt ordet vid denna
punkt, ehuru jag varken väckt någon motion eller har någon avvikande mening
att anföra gent emot utskottets uttalanden. Jag avser endast att rikta en vädjan
till herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet att han ville underkasta
förordningen örn läkarbesiktning av sjöfolket en översyn, och att han i samband
därmed också ville överväga, om icke den tid, som dessa läkarintyg skall gälla,
skulle kunna skäras ned högst väsentligt. Det har ju flera gånger visat sig, att
man icke godkänner de s. k. långa läkarintygen utan kräver att sjöfolket vid
snart sagt varje påmönstring skall genomgå en sådan läkarundersökning, som
föreskrives i förordningen. Detta förorsakar naturligtvis en hel del besvär och
gör vidare att en del sjömän måste underkasta sig flera läkarundersökningar
än andra. Vidare godkänner man i vissa fall icke dessa läkarintyg som bevis för
att en sjöman verkligen var frisk vid påmönstringen. Detta förorsakar vissa
besvär, därest han sedan under sin tjänstgöring ombord skulle bli sjuk och skall
ha ut den lagstadgade sjukersättningen.

Jag hemställer sålunda till herr statsrådet att han ville underkasta denna
förordning en översyn. I övrigt har jag icke något yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 63—72.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 73.

Lades till handlingarna.

Läkarundersökning
a
sjöfolk.

64 Nr 12. Onsdagen den 14 mars 1945.

Punkterna 74—81.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Avsättning till Punkten 82, angående avsättning till fonden för friluftslivets främjande.

*°™ults!imtsl I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under tionde huvudtiteln (punkfrämjande.
ten 90) föreslagit riksdagen att till Avsättning till fonden för friluftslivets
främjande för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag av 1 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
fru Gärda Svenson och fru Anna Sjöström-Bengtsson (1:131) och den andra
inom andra kammaren av fru Gustafson m. fl. (11:206), vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta att till avsättningen till fonden för friluftslivets främjande
för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag av 1 500 000 kronor,

dels ock en inom andra kammaren av herr Håstad m. fl. väckt motion (II:
227), vari hemställts, att riksdagen måtte höja det till avsättning till fonden
för friluftslivets främjande under tionde huvudtiteln begärda anslaget å
1 000 000 kronor till 1 500 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna 1:131, II: 206 och II: 227, till Avsättning
till fonden för friluftslivets främjande för budgetåret 1945/46 anvisa ett
anslag av 1 000 000 kronor.

Vid denna punkt hade reservationer avgivits

dels av herrar Bäcklund, Gustaf Karlsson, Wiklund, Ivar Persson, Svensson
i Grönvik, Persson i Tidaholm, Pettersson i Dahl, Andersson i Malmö, Mårtensson
och Hall, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna 1:131, II: 206 och II: 227,
till Avsättning till fonden för friluftslivets främjande för budgetåret 1945/46
anvisa ett anslag av 1 250 000 kronor;

dels ock av herr Staxäng, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Då jag tillhör reservanterna, som
yrka ett något högre anslag än vad utskottet föreslår, vill jag framhålla
några synpunkter som motiv för vårt förslag.

I sin skrivelse har statens fritidsnämnd erinrat örn att efterfrågan på bidrag
från fonden för friluftslivets främjande är mycket stor och att i stort
sett de medel, som stå till förfogande under innevarande budgetår äro förbrukade.
Statens fritidsnämnd har därför hemställt örn ett till 1,5 miljoner
kronor förhöjt anslag. Departementschefen har erinrat örn att med tillämpning
av de av lagtima riksdagen 1939 godkända principerna för beräkning
av ersättningsanslagen till fonden borde anslaget bestämmas till 1,8 miljoner
kronor. Med hänsyn till det statsfinansiella läget har emellertid departementschefen
föreslagit ett belopp av endast 1 miljon kronor, vilket dock betyder
en ökning med 250 000 kronor av det anslag som utgår under innevarande
budgetår. Statsutskottets majoritet har följt departementschefens förslag.

Såväl departementschefen som statsutskottet har i sina uttalanden visat
stor förståelse för denna sak och för de ändamål som skola främjas med
ifrågavarande bidrag, men ändock stannat vid förslaget örn 1 miljon kronor
för ändamålet. För min del sätter jag denna fråga i samband med lagen örn
arbetarsemester. Det är gott och val att det finns en lagfäst semester, men det
är också av mycket stor vikt att semestern kan tillgodogöras på bästa och

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande. (Forts.)
lämpligaste sättet. Under semestern bör ju vederbörande kunna stärka sig och
hämta krafter för sin fortsatta verksamhet genom vila, bad och vistelse i skog
och mark o. s. v. Detta gäller även husmödrarna, varom särskild motion
väckts. Också här är ett område där allt för litet åtgjorts. På denna punkt
föreligga framställningar örn tillskapandet av många mindre semesteranläggningar
för husmödrar, men den statliga fondens medel räcka icke till. Jag
tror att man kan säga, att allmänt sett äro möjligheterna för beredande av
lämplig semestervistelse mycket små i förhållande till det stora behov, som
föreligger. Visserligen lia frilufts- och semesterorganisationer av olika slag
tagit många och betydande initiativ under senare år för lösande av denna
fråga, men det räcker inte långt. Mycket återstår att göra. Så vitt jag vet föreligga
planer med förslag till nya semesteranläggningar i olika delar av landet,
men deras genomförande fordrar statens stöd. Det gäller också att kunna
hålla priserna i ett läge, som gör att även arbetarna lia möjlighet att använda
sig av semesteranläggningarna. Särskilt anläggningskostnaderna böra nedbringas
genom statliga bidrag. Med undantag för husmödrar och scouter gå
också de statliga bidragen från fritidsnämnden till byggnader och inköp av
mark.

Jag anser denna fråga så betydelsefull att fullgoda skäl finnas för den
höjning av anslaget, som reservanterna föreslå. Av statsfinansiella skäl ha reservanterna
inte yrkat bifall till fritidsnämndens och motionärernas förslag
om ett anslag på 1,5 miljoner kronor, utan stannat vid ett belopp av 1 250 000
kronor. Varje åtgärd till förbättrande av semestermöjligheterna betyda i sin
mån ett bevarande och stärkande av folkmaterialet till gagn för landet i dess
helhet.

Jag undrar örn inte samhället när bättre ekonomiska tider inträda måste
ännu kraftigare visa sitt intresse för dessa angelägenheter. Säkerligen kommer
behovet av ytterligare bidrag att stegras efter krigets slut.

Jag vill slutligen, herr förste vice talman, peka på ett område för semesterverksamheten,
som inte i någon särskild grad förut har varit berört. Jag avser
semestervistelse för familjer med barn. Sådana familjer ha i de flesta fall
inte råd att använda sig av de semesteranläggningar, som vanligen förekomma.
För detta ändamål måste man söka fundera ut billigare och för detta
ändamål mera lämpade anläggningar.

Herr förste vice talman! Jag tror mig härmed ha lämnat några enligt min
mening bärande motiv för ett bifall till reservanternas förslag, till vilket jag,
herr förste vice talman, ber att få yrka bifall.

I detta anförande instämde herrar Tersson i Tidaholm, Mårtensson och Eriksson
i Sandby.

Fru Gustafson: Herr förste vice talman! Statens fritidsnämnd har såsom
den föregående talaren erinrade örn hemställt örn anslag till fonden för friluftslivets
främjande på 1,5 miljoner kronor, och Kungl. Majit har i sitt förslag nedskurit
detta anslag till 1 miljon kronor.

Då jag är ledamot av fritidsnämnden kan jag utöver motiveringen i nämndens
hemställan bestyrka det för närvarande hopplösa arbetet att behandla inkomna
framställningar något så när —• jag höll på att säga •—- mänskligt.
Nämnden redovisar nu en tillgång på innevarande budgetårs anslag av 200 000
kronor. De framställningar örn anslag, som nämnden för närvarande bär att behandla,
uppgå till nära 1 300 000 kronor. Även örn en hel del av dessa framställningar
kunna överföras på allmän beredskapsstat, så måste nämnden dock
vid det slutliga avgörandet i sitt fiirslag till fördelning av medlen betydligt

Andra kammarens protokoll 19J<5. Nr ''IS. 5

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande. (Forts.)
överskrida årets anslag och taga ut stora förskott ur de medel, som riksdagen i
dag kommer att besluta örn för nästa år. Det kan enligt min mening icke vara
riktigt, att nämnden skall behöva arbeta på ett sådant sätt.

Den föregående ärade talaren har ju starkt motiverat behovet av en hel rad
större semesteranläggningar. Dessa skulle lia till syfte att befrämja utnyttjandet
av den semester, som lagen stadgar, och nedbringa kostnaderna att njuta av
en sådan semester. I denna trängsel örn anslag skall även husmoderssemestern
få sina intressen tillgodosedda. Som ledamot av en delegation i den nu förpuppade
fritidsutredningen, som fortfarande får arbeta med att på Kungl. Maj:ts
uppdrag ordna husmoderssemestrar med statsbidrag, kan jag försäkra, att denna
verksamhet blir kraftigt beskuren av brist på medel och att densamma fortfarande
rättvisligen måste betraktas som försök. Det är många ansökningar till
semestrar vid folkhögskolor och liknande anläggningar, som måste avslås, statsbidrag
till inackordering och stipendier måste hållas löjligt låga, allt i brist på
medel. I år har också fritidsutredningen höjt kravet på anslag till husmoderssemestern
med 54 000 kronor. Detta belopp skall då även utgå ur de återstående
200 000 kronor, som för närvarande finnas tillgängliga i fonden. .Tåg hoppas
att denna viktiga sociala fråga örn husmoderssemester snart får sin lösning genom
den väntade kungl, propositionen. Men för närvarande och till dess, herr
talman, kvarstå alltjämt de svårigheter, som jag talat örn.

Fritidsnämnden erinrar även örn tendensen till ökade anspråk på medel för
beredande av nya semesterhem för husmödrar. Vi lia i vårt land mellan 50 och
60 semesterhem för husmödrar, ägda och drivna av kvinnoorganisationer.
Av dessa äger Vita bandet 16 eller 17, Socialdemokratiska kvinnoförbundet
20, och andra ägare arn Svenska landsbygdens kvinnoförbund, Svenska
röda korset, K. F. U. K. m, fl. socialt arbetande organisationer. Inackorderingspriset
håller sig mellan 2 och 4 kronor per dag, och en mängt friplatser
finnas på dessa hem. Betydande anslag ur friluftsfonden ha redan; beviljats
till inköp av fastigheter, ombyggnader o. s. v. för semesterhem för
husmödrar. Dessa anspråk p''å fonden komma att avsevärt ökas efter hand
som husmoderssemestern kommer ali beaktas som en viktig social fråga och
ett rättfärdigt krav. Efter en lagstiftning i frågan måste också tillgången på
platser bli betydligt bättre än nu, och man har därför anledning, att vänta sig ett
stort antal ansökningar örn bidrag ur fonden för friluftslivets främjande för
anläggande av nya semesterhem. Man kan räkna med att sådana ansökningar
alldeles särskilt skola komma från jordbrukets organisationer. Dessa organisationer
lia nu i Värmland fått i gång ett semesterhem av betydande mått, vilket
alldeles säkert för den provinsens del kommer att kunna ge landsbygdens husmödrar
en välbehövlig rekreation och avspänning.

Herr talman! Med anförande av dessa synpunkter anser jag mig ännu mera
lia kunnat motivera fritidsnämndens hemställan. Jag yrkar därför bifall till
vår motion. Skulle denna inte vinna majoritet i kammaren, kommer jag att rösta
för reservationen.

Fröken Öberg: Herr talman! Jag skall inte alltför mycket förlänga debatten;
man kan ju skada en god sak även genom att tala för den för mycket.
När nu reservanterna och fru Gustafson framfört synpunkter, i vilka jag helt
och fullt kan instämma, skall jag inskränka mig till att anknyta till vad vi
säga i vår motion om behovet av ökat statligt bidrag till hjälp för beredande av
husmoderssemester. Vi hade hoppats att redan vid denna riksdag få en kungl,
proposition på bordet, varigenom husmoderssemestern hade ordnats på ett mera
tillfredsställande sätt. Då detta av olika anledningar icke varit möjligt, är
det så mycket angelägnare att vi få ett ökat bidrag. Alla de som lia att hand -

Onsdagen den 14 mars 1945.

Xr 12.

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande. (Forts.)
lägga frågor rörande husmoderssemestern veta, såsom fru Gustafson redan
framhållit, hur svårt för att inte säga omöjligt det är att få medlen att
räcka. Genom ett bifall till motionen möjliggöra vi nu för fritidsnämnden att
ge större anslag, och därigenom komma flera husmödrar i tillfälle att få den
vila och vederkvickelse, som de så väl behöva för att kunna fylla sin gagneliga
gärning att ofta nied mycket små medel hålla hemmen samman.

Vi tala så ofta vid högtidliga tillfällen om det värde och den betydelse, som
husmödrarnas insats har såväl för de enskilda hemmen som för hela samhället.
Nu har kammaren tillfälle att i handling visa, att man verkligen menar någonting
med de där vackra deklarationerna eller örn det är någonting som man
bara griper till när man blir riktigt högstämd.

Jag vill i likhet med fru Gustafson säga, att jag givetvis håller på det förslag
om ett anslag på 1 500 000 kronor, som vi ställt i vår motion. Jag tror i
alla fall att dessa medel komma att visa sig alldeles otillräckliga.

Herr talman! Jag ber alltså att få yrka bifall till den av fru Gustafson m. fl.
avgivna motionen. Skulle emellertid detta yrkande icke vinna kammarens gehör,
kommer jag att rösta på reservationen.

Herr Holmberg: Herr talman! Särskilt i den ena av de två motioner, som
ha väckts i syfte att erhålla ett högre anslag till fonden för friluftslivets främjande,
betonas mycket starkt, att det gäller att bereda husmödrarna större möjligheter
till semester. I någon mån kommer väl motionen också att verka i
denna riktning.

Jag vill emellertid utöver vad som redan har blivit sagt i denna fråga anföra
några synpunkter närmast i avsikt att rikta uppmärksamheten på och
reagera mot det antidemokratiska och otidsenliga betraktelsesätt, som gör att
mer än hälften av våra samhällsmedlemmar ställas på undantag när det gäller
åtskilliga sociala förmåner, nämligen den hälft, som består av kvinnorna.
Kvinnorna skola ha mindre lön, även örn de utföra samma arbete och samma
prestation i övrigt som män, de skola som regel lia längre arbetstid och de äro
därtill av en massa restriktioner och fördomar hindrade att nå fram till samma
kulturella, och samhälleliga positioner som de manliga samhällsmedlemmarna.
Och fastän det också sedan länge betraktats som alldeles självklart, att
männen skola vara i lagen tillförsäkrade årlig semester, så tövar man fortfarande
på den punkten när det gäller kvinnorna. Det finns naturligtvis också
kvinnor, för vilka semestern är bra ordnad — jag tänker på de välsituerade
kretsar, som inte ha några bekymmer i det fallet. Det finns säkert kvinnor,
som ha semester praktiskt taget livet igenom. Men för majoriteten av de svenska
kvinnorna, den majoritet, som består av arbetarklassens kvinnor och landsbygdens
hårt arbetande kvinnor, är några dagars sammanhängande vila värjo
år en lyx, som praktiskt taget är okänd.

När det förekommer att kvinnor av dessa kategorier få möjlighet till en
veckas semester är det också typiskt, att detta av tidningarna betraktas som
en märklig nyhet, som är värd att göras till föremål för intervjuer och stora
bildreportage. Jag har med intresse läst igenom en del av dessa tidningsreportage
ifrån de fåtaliga semesterhem, som äro upprättade för kvinnor, och de ge
en mycket bra bild av hur det är ställt med vår demokrati på detta område. Sålunda
berättar t. ex. en av Morgon-Tidningens reporter från ett besök vid ett
sådant semesterhem för kvinnor en del detaljer, som äro mycket typiska för
under vilka förhållanden dessa kvinnor verka. Där nr t. ex. en kvinna som
omtalar, att hon nu har semester för första gången på 20 år. I sitt dagliga liv
börjar hon i ladugården kl. 0 på morgonen och innan hon kommer i säng är det
ofta midnatt. Hon får ta sina minderåriga barn nied sig ut på slåttern, där -

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande. (Forts.)
för att hon inte har någon hemma sorn kan se till dem. Ty även det äldsta av
barnen, som är 12 år, måste delta i de tunga sysslorna, örn man skall kunna få
finanserna i hemmet att gå ihop. I ett annat liknande fall gällde det en skogvaktaren,
som hade 8 barn och som fått nerverna förstörda av täta barnsängar
och hårt slit. Hon framhöll för intervjuaren att det inte är så lätt att
stiga upp till en 15 timmars arbetsdag, när man inte fått sova på natten på
grund av omsorger för barnen. Nu haele även hon semester för första gången
i livet. De detaljer ur livet som jag skildrat äro inga undantag. Sådana förhållanden
äro tvärtom nästan regel ibland de kategorier det här gäller. Men
fortfarande är det som sagt ett mycket litet fåtal kvinnor, som få tillgång till
semester ens i denna omfattning genom statens medverkan.

Sedan flera år tillbaka passerar också denna fråga såsom redan framhållits
utredningarnas invecklade maskineri och fortfarande är statens verksamhet på
det här området av försökskaraktär. Fritidsutredningen anser att denna verksamhet
borde ha minst tiofaldigt större omfattning än vad den för närvarande
har. Ser man dessutom på de beräkningsgrunder, som fritidsutredningen bär
använt sig av, får man en mycket stark känsla av att behovet av en statligt
garanterad husmoderssemester är mångfaldigt större. I fritidsutredningens beräkningar
har man nämligen i ett alternativ utgått ifrån, att medverkan från
statens sida till semester ät husmödrar skall ges endast åt husmödrar i familjer,
som lia högst 1 500 kronor i årlig inkomst och minst fyra hemmavarande barn.
Då skulle statens utgifter för detta ändamål komma att uppgå till 1 500 000
kronor, alltså lika mycket som hela det nu begärda anslaget till fonden. Om
man företar den minsta flyttning av dessa snäva gränser, skulle anslaget komma
att ökas högst avsevärt. Satte man t. ex. gränsen vid tre barn i stället
för fyra skulle kostnaden, även örn man bibehölle den angivna inkomstgränsen
på 1 500 kronor, genast stiga till nära 3 miljoner kronor. Och gällde det verkligen
att åstadkomma en allmänt genomförd rätt till semester för husmödrarna,
finge man naturligtvis inte heller stanna vid denna gräns utan måste
sträcka sig ändå längre.

När det sedan gäller de av fritidsutredningen beräknade belopp, som skola
utbetalas till var och en av de husmödrar, som komma, i åtnjutande av semester
genom statsbidrag, framstår otillräckligheten av den nu rådande anordningen
ännu tydligare. Kostnaden för logi, kost och resor för en veckas semester
är nämligen beräknat till 35 kronor per vecka, alltså 5 kronor per dag.
Detta har kanske skett efter mönster av de höga samhällsförvaltare, som påstå
sig kunna leva på en femma, örn dagen. Men när man dessutom räknar in
även kostnaderna för resor i detta belopp, förefaller det som örn man tilltrodde
husmödrarna att kunna utföra ett finansiellt konststycke, som inte ens de
kunna klara av. För övrigt skall staten icke ens betala detta furstliga belopp
utan bara 20 kronor för en vecka; resten av kostnaden skola husmödrarna
själva vidkännas.

Om husmödrarnas semesterfråga skall lösas på ett vettigt och demokratiskt
sätt, så skall man inte begränsa den statliga hjälpen endast till dem som leva
på svältgränsen och inte heller till dem, som ha stora barnkullar, såsom nu
förutsättes. Då får man gå längre, örn man inte skall göra semestern illusorisk
för dem, som skola komma i åtnjutande av densamma. Då kan man inte heller
stanna vid det dä,gsbelopp, som fritidsutredningen har förutsatt. Man måste
ange rimliga belopp till inkvartering och resor och, som fritidsutredningen påpekar,
inte bara ge bidrag till semester utan också till kläder, därför ätt det,
som fritidsutredningen också framhållit, ofta är så att husmödrarna inte
kunna resa på semester bland annat av den anledningen att de inte ha kläder.
Man måste också skaffa hjälp för att de skola, få ersättare i hemmen

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande. (Forts.)
under den tid de skola vara borta på semester. Då räcker som sagt inte på
långt när vare sig den miljon, som man skulle anslå enligt regeringens förslag,
eller de 1 500 000 kronor som motionärerna, föreslå, utan då får man gå mycket,
mycket längre. Det är också väl använda pengar örn man skulle göra på det
sättet, och det skulle vara en symbolisk och praktisk åtgärd, en manifestation
för en verklig, i varje fall bättre demokrati än vad vi för närvarande ha.

Nu skall som bekant inte hela fonden användas för detta ändamål, husmoderssemester.
Det är ju tvärt om typiskt för den här frågans behandling
och för det undanskymda läge som den fått, att man knippat ihop den med
behandlingen av en massa andra önskemål, som också skola tillgodoses av fondens
medel, och så få husmödrarna alltså konkurrera örn sin rätt till semester,
konkurrera örn de fattiga kronorna med en massa, andra intressen, med scouter,
fotvandrare, skidsportentusiaster och andra, som skola ha pengar ur denna
fond. Därmed är naturligtvis inget ont sagt om alla dessa former för fritidsverksamhet
och fritidsliv, men bara, denna antydan örn frågans vidd och den
disproportion som råder mellan ändamål och medel i detta fall visar ju, att en
kvarts miljon mer eller mindre enligt regeringens eller reservanternas förslag
inte löser den här frågan. Det är ett lappverk man håller på med, och här
finns verkligen anledning att påkalla den politik efter större linjer, som ett
möte under medverkan av framstående socialdemokrater för några dagar sedan
signalerade. Där uttalade man, att lappverkens tid nu är förbi, och man förklarade,
att nu vänta oss de stora linjerna, den djärva handlingen och de
radikala reformerna,. Det skulle vara önskvärt, örn dessa djärva linjer och
radikala reformer snarast möjligt komrne till uttryck i genomförandet av åtgärder
för en allmän husmoderssemester. Åtgärderna på detta område äbo
nämligen fortfarande ett lappverk av allra sämsta slag och ett skrämmande bevis
för hur föga vi avancerat fram mot en demokrati, som också ger kvinnorna
samma sociala rättigheter som andra samhällsmedlemmar. Nu vänta vi
alltså av professor Myrdal och socialdemokratiska ungdomsförbundets ordförande
och andra, som lia signalerat dessa, radikala reformer och en politik efter
större linjer, att de skola vinna gehör för dem inom det utslagsgivande skikt,
som de själva representera, och bland regeringens ledamöter. Oss kan man i
varje fall räkna, på vid genomförandet av en sådan politik. För dagen måste
vi inskränka oss till att stödja motionärerna, ehuru vi inse att det inte på
långt när är tillräckligt för denna fråga. Det är ju i alla fall en lapp mer i
lappverket än vad utskottet vill ge, och jämfört med regeringens njugghet och
den tendens, sorn1 i alla sådana här frågor gör sig gällande — det kan på intet
vis rubba, regeringens ekonomiska siffror — är det .således inte något djärvt
steg.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall till motionen nr 206.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Törnkvist: Herr talman! Även detta anslag trängs beklagligtvis alltför
hårt av de finansiella svårigheterna. Det är säkerligen allas förhoppning
i båda kamrarna, att detta anslag snarast möjligt skall kunna utvidgas i väsentlig
grad, så att olika berättigade intressen bli vederbörligen tillgodosedda.

Det utlåtande, som nu ligger på kammarens bord, uttrycker icke någon belåtenhet
och utgör icke något försök till spärr. Så snart förutsättningar föreligga
till krafttag på detta område, torde sådana också komma att tagas i mycket,
vidsträckt samverkan med de berörda intressegrupperna.

Innevarande budgetår utgår under denna rubrik 750 000 kronor. Departementschefen
har inte varit okänslig för framställningen från fritidsnämnden

Nr 12.

Onsdagen den 1 i mars 1945.

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande. (Forts.)
oell inte heller för behovet överhuvud taget inom detta verksamhetsfält, men han
Ilar inte vågat gå längre än till 1 miljon kronor. Han har sålunda föreslagit en
höjning med 250 000 kronor. De motioner, som äro väckta, lia måhända inte tillräckligt
kraftigt poängterat de speciella intressen som de ville tillgodose. De
röra sig alltför mycket med allmänna talesätt. Det finns ju nämligen möjligheter
att i motioner göra detaljerade avvägningar som betraktas som iner eller
mindre viktiga. Det är ju inte ovanligt att Kungl. Maj :ts siffror förändras till
sitt innehåll både upp och ned. Således, anslaget tränges av de finansiella svårigheterna,
och det har förvisso påverkat både departementschefen och utskottet.

Stämningen i kamrarna synes inte ha blivit riktigt uttryckt varken genom
departementschefens eller utskottets ståndpunktstagande. Jag tycker man spårar
en villighet att få ge ett handtag åt särskilt husmoderssemestern, vilket
utskottet ingalunda vill motsätta sig. Jag har velat deklarera, varför vi kommit
till detta resultat i utskottet, d. v. s. kommit till samma ståndpunkt som
Kungl. Majit. När nian nu hör stämningen och vet, att första kammaren, efter
vad det meddelats mig, med ganska stor majoritet har beslutat att ge 1 250 000
kronor, så är det, herr talman, ganska meningslöst av mig att yrka bifall till
utskottets hemställan. Men jag får väl göra det ändå för att inte lia en fallucka
i framtiden. Jag ser ju mycket väl ut över bänkarna, att mitt yrkande inte
kommer att vinna gehör, och 1 250 000 kronor svara säkerligen bättre mot
vad man anser vara nödvändigt nu än 1 miljon kronor.

Herr Håstad: Herr talman! Endast ett par ord, eftersom så mycket redan
yttrats i denna fråga, men jag vill framhålla ett par saker i egenskap av ledamot
av fritidsnämnden.

Då man här i dag uteslutande har tryckt på två ändamål inom detta anslags
ram, känner jag mig till en början manad att uttala att riksdagen, när den uppställde
normer för denna fond, faktiskt bara tänkte på friluftsändamål. Örn
man .ser i det gamla betänkandet från fritidsutredningen finner man där, att
huvudsakligen blott turistföreningen och skidfrämjandet då tänktes som konsumenter
av detta anslag. Denna uppfattning har inte fritidsnämnden delat. Det
första som fritidsnämnden på sin tid gjorde var att begära att det namn, statens
friluftsnämnd, som den döpts till ursprungligen, skulle förändras till statens
fritidsnämnd, så att vi därmed skulle få friare händer. Sedan dröjde det
dock — jag vill understryka det här — ganska länge innan framställningar
örn anslag till semesterändamål kommo ifrån vederbörande organisationer; jag
bortser ifrån de anslag till husmoderssemester, som utgått från början men som
på grund av omständigheterna blivit mycket knappa — det var under den
första tiden ont örn folkhögskolor, som voro villiga att medverka eller kunde
upplåtas. När vi här i dag tala örn vikten av semesterunderstöd böra dessa uttalanden
dock inte få tolkas såsom ett underkännande av de uppgifter inom
det direkta friluftslivet som fritidsnämnden har. Jag tänker närmast på sådana
friluftsanläggningar som turistföreningens vandrarhem — dessa billiga hem
för 50 eller 60 öre örn dagen som användas av hundratusentals svenska ungdomar
— och på sådana anläggningar som Frostavallen, Mullsjö och liknande.
En semesteranläggning för husmödrar kan i regel bara användas ett par månader
på sommaren, men en anläggning som Frostavallen användes hela året
örn, på vintern för vintersport, på sommaren för badsport och liknande och på
andra, tider av t. ex, folkskolorna i Malmö, som där hyra in klass efter klass.
Man kan — jag vill betona det — mera rationellt utnyttja medlen, om de användas
för vissa av dessa skid främjan dets mönsteranläggningar.

Men när jag sagt detta vill jag precis som jag har sagt i motionen under -

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Arsil Ullin <j till fonden för friluftslivets främjande. (Forts.)
stryka angelägenheten av att etet ställs tillräckliga medel till förfogande för att
kunna disponeras för semesterändamål. Och då aro två ändamål de viktigaste.
Det första är det, som kommit till uttryck i kvinnomotionen, husmoderssemester,
och jag vill understryka vad fru Gustafson sagt och vad som yttrats ifrån
flera håll i kammaren, nämligen angelägenheten av att det blir en rationell
lösning förr eller senare av denna fråga. Fritidsnämnden har bland många andra
nyligen begärt att ett regeringsförslag snart måtte framläggas.

När det sedan gäller arbetarsemester förefaller det i varje fall mig, som örn
det vore ett synnerligen viktigt ändamål för det allmänna, att man försökte
skapa fram billiga former för familjesemester. De som äro ungkarlar kunna
nog inackordera sig på semesterhem, Kesos eller andra, för en kostnad som
täcks av deras semesteravlöning, men för barnfamiljer är detta praktiskt taget
omöjligt, försåvitt de inte suttit i gynnsam ekonomisk ställning. En semester
åt hela familjen går ofta till mellan 20 och 30 kronor örn dagen med nuvarande
priser utom resan. Detta kan ju inte anses skäligt. Här bör enligt min mening
den hjälp, som samhället bör lämna, i första hand inriktas, och vi i fritidsnämnden
ha också haft många förhandlingar med Resö örn denna fråga.

I övrigt, herr talman, skulle jag bara vilja inskränka mig till att säga några
ord örn den motivering, som använts i statsverkspropositionen, när regeringen
motsatt sig en höjning av anslaget på sätt som fritidsnämnden begärt. Det heter
där, att det för närvarande är svårigheter att få byggnadsmaterial och därmed
byggnadstillstånd; anvisande av mera medel än 1 miljon kronor skulle därför
bli mera en gest. 1 grund och botten förhåller det dock sig som fru Gustafson
sade, att för dagen är det ansökningar på mellan 1 och 1 1/2 miljon kronor
inne, medan blott ett par hundratusen kronor finnes att- disponera, varvid
scoutrörelsen och husmodersemestern ta största parten. Sedan kunna vi vänta
ansökningar för en eller ett par miljoner kronor utöver den miljon, som regeringen
nu föreslagit skall anvisas. Följden blir att massor av mycket behjärtansvärda
ändamål komma att skjutas till budgetåret 1946/47. Inte ens planläggning
eller grundläggningsarbeteri eller liknande kunna gärna komma till
stånd förrän då. Arbetet kan på sin höjd börja 1947, när det galler de ansökningar,
som inte kunna komma i åtnjutande av medel av 1945/46 års anslag.
I vissa fall kommer det att bli en förskjutning med användningen av dessa
anläggningar ända till 1948.

Givetvis lösas inte alla dessa problem med den höjning med 250 000 eller
500000 kronor som här ifrågasatts. Men det är i alla fall det steg som här
bör tagas, därför att det är ett steg i rätt riktning. För min del har jag som
motionär inte något emot att rösta för det anslag av 1 1/2 miljon, som påyrkas i
min motion, men eftersom första kammaren stannat för 1 250 000 kronor är
också jag beredd att rösta för detsamma, d. v. s. för den manstarka reservationen.

Häruti instämde herrar Kylmä, Nilsson i Göingegården, Thorell och Staxäng
samt fru Tioman.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner pa 1 :o)
bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt; 2:o) bifall till den av herr
Bäcklund m. fl. avgivna, vid punkten fogade reservationen; samt 3:o) bifall till
de likalydande motionerna 1:131 och 11:206; och biföll kammaren den av
herr Bäcklund m. fl. avgivna, vid punkten fogade reservationen.

Punkterna 83—85.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Punkten 86.

Lades till handlingarna.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare statsbidrag
till byggande av enskild väg Åsebacken—Persberg—norska gränsen;

nr 35, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1945/46 till förskott av kostnader för
uppgörande av byggnadsplaner;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1945/46 till luftfartslånefonden;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till djupborrning efter salt och olja m. m. vid Höllviken i
Skåne;

nr 38, i anledning av Kungl. Ma.j:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1945/46 å kapitalbudgeten under
statens allmänna fastighetsfond, i vad avser finansdepartementets verksamhetsområde
;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvaltningen av
Södertälje kanal m. m.; och

nr 40, i anledning av väckt motion angående anslag till konstnärlig utsmyckning
av viss plats vid kanslihuset i Stockholm.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 14.

Inköp av Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
amerikanska proposition angående inköp av amerikanska flygplan.
lygplan. . .

I propositionen nr 78 bade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvårsärenden för den 2 februari 1945, föreslagit
riksdagen bemyndiga Kungl. Maj :t att träffa avtal om i nämnda statsrådsprotokoll
angiven anskaffning av flygplan jämte reservdelar.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj :t att träffa
avtal örn i statsrådsprotokollet över försvårsärenden för den 2 februari 1945
angiven anskaffning av flygplan jämte reservdelar.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herrar Gustaf Karlsson
och Åkerström.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Åkerström: Herr talman! Jag har vid detta utlåtande fogat en blank
reservation, och det beror på att jag i statsutskottet ställde yrkande örn avslag
på Kungl. Maj :ts förevarande proposition nr 78. I voteringen där blev jag ensam
örn denna uppfattning, men det hindrar inte att vi äro två reservanter.

Av skäl, som det väl inte är lämpligt att alltigenom redovisa, fick statsutskottet
behandla detta ärende utan att det var förberedande behandlat av
första avdelningen. De skälen kan man godtaga. Sådana situationer kulma säkerligen
inträffa, där det är nödvändigt att handla snabbt. Men sedan komma
vi över till frågan om de skäl, som presterats för själva propositionen, örn yi
nödgas godtaga dem och tillstyrka bifall. Jag har den uppfattningen, att så
icke är fallet.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Inköp av amerikanska flygplan. (Forts.)

Man anför i propositionen att inköpet är nödvändigt, ty på grund av försvarsberedskapen
i luften Ilar det uppstått en viss förslitning på ett antal plan
som använts. Vi lia ju en del gamla italienska plan, som väl anses snart utslitna,
och örn vi inte skola finna oss i en standardsänkning, nödgas vi göra
den här affären och köpa in 50 nya, moderna amerikanska jaktplan. Av vad
som säges i propositionen kan den slutsatsen dragas, att det här måste bli ett
tillskott utöver vad vi förutsatte 1942. Det innebär sålunda i realiteten ett plus
till den planen. Man skall sålunda här i krigets elfte timme faktiskt utvidga
den ramen. Ja, säger man, vi lia ju redan av skäl, som redovisats här, fått en
standardsänkning, vi ha ju slitit ut en hel del plan. Ar 1942 hade vi dock anledning
räkna med ett visst slitage, och vi förutsatte inte någon absolut komplettering
under förutsättningen att vi måste räkna med så och så omfattande
beredskap. Örn vi nu bevilja detta anslag innebär det, att vi bättra på det vi ansågo
vara tillräckligt år 1942. Det är obestridligt. Så har i varje fall jag uppfattat
saken, och jag tror, att den uppfattningen håller.

Man tar å andra sidan en viss risk, om man finner sig i den faktiska standardförsämring,
som har uppstått genom slitage, under den tid som kriget
ännu varar. Jag har den uppfattningen, att vi av statsfinansiella skäl böra
ta de risker, som till äventyrs kunna ligga i ett avslag på ifrågavarande proposition.

Örn någon vill göra gällande, såsom skedde i utskottet, att det icke är försvarligt
att skicka upp våra pojkar, som man där sade, i de utslitna planen,
så vill jag genmäla, att jag inte tror det är absolut nödvändigt att skicka upp
våra pojkar i dessa utslitna plan. Det kan väl inte vara omöjligt att rubba
på de dispositioner, som kunna vara vidtagna, så att man tar ett eller annat
av de plan, som vi själva tillverka — J 22 — och låta dem sköta om vår beredskap
i stället för de utslitna italienska planen under den tid som är kvar.
Jag tror det skulle vara möjligt.

Med hänvisning till det sagda, herr talman, ber jag att få yrka avslag på
Kungl. Maj:ts proposition nr 78, vilket innebär detsamma som avslag på statsutskottets
föreliggande hemställan.

Herr Törnkvist: Herr talman! Den proposition nr 78, som det här gäller,
är dagtecknad den 2 februari. Den har legat hos riksdagens samtliga ledamöter
sedan den avlämnades till kamrarna. Propositioner komma ju icke som en
överrumpling utan de lämnas för att de, som intressera sig för ärendena, skola
få ta del av vad Kungl. Majit äskar. Så pass lång tid har gått från det den
nu förevarande propositionen lämnades till dess utskottet fattade sitt beslut,
att ingen med fog kan göra gällande annat än att han haft papperen i sin
hand tillräckligt länge för att kunna sätta sig in i frågans innebörd.

Att propositionen snabbehandlades i statsutskottet berodde på framställning
från departementet, som meddelade, att förhandlingar hade avslutats
med ett visst resultat, och för att detta resultat, som betecknades såsom ekonomiskt
fördelaktigt, skulle kunna inkasseras, behövdes det att beslut fattades
före påsk. På grund härav kom avdelningens ledamöter muntligen överens
om att hemställa till utskottet att fatta beslut på ett förslag till utskottsbeslut,
som hade uppgjorts av första avdelningens kansli och som avdelningens
ledamöter hade kännedom örn. Behandlingen av ärendet är fullt konstitutionell.
Utskottet har nämligen rätt att genast taga ett ärende och presentera
det för kamrarna. Det finns ingenting att invända häremot.

Vad propositionens sakliga innehåll beträffar är det nog att hänvisa till
att departementschefen finner, att han måste anskaffa dessa flygplan. Utifrån
allmänna försvars- och beredskapssynpunkter är det utan tvivel ett gott grepp.

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Inköp av amerikanska flygplan. (Forts.)

Det är naturligtvis icke uteslutet — det Ilar ju också utställts löfte härom i
propositionen — att denna utgift kan täckas med medel, som annars äro avsedda
för försvaret. Om det kan ske inom femårsperioden eller först därefter
är en sak, som man icke nu kan avgöra.

För min del betraktar jag det som en fördel, att departementschefen har
gått denna väg i stället för att söka andra vägar, när den svenska tillverkningen
icke kan tagas i anspråk, eftersom den redan är fullbelagd.

Något härutöver anser jag inte, herr talman, att man här skall stå och försöka
gissa sig fram till. Vi ha fortfarande, i varje fall inom den militära avdelningen
i statsutskottet, den uppfattningen, att ju mindre man säger offentligt
örn dessa ting dess bättre är det.

Jag ber, herr talman, att får yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Det
var ett uttryck i herr Åkerströms anförande, som uppkallade mig. Han förklarade,
att här förelåg en utvidgning av 1942 års försvarsbeslut. Såsom alla
säkert erinra sig, innebar det beslutet, att vi skulle före femårsperiodens utgång
uppsätta ett visst antal flygflottiljer, och vidare att vi skulle förnya
flygplansbeståndet hos en del av de gamla flottiljerna, varvid man räknade
med en viss livslängd för varje flygplan. Förnyelse av flygplan efter den
tid, som vi räknade med skulle vara flygplanens livslängd, är alltså en utgift,
som helt naturligt skall betraktas som en fredsutgift, vilken utgift följaktligen
faller inom ramen. Nu stå vi emellertid i den situationen, att flygplanen
för en av våra flygflottiljer icke minst på grund av den stränga beredskap,
som denna flottilj har haft, lia blivit utslitna i förtid, alltså innan
livslängdsperioden har gått till ända. Vi kunna icke ersätta dessa flygplan
inom landet, därför att beställningar äro redan utlagda inom industrien på
sådant sätt, att dess resurser äro helt disponerade. Hur vi än göra kunna vi
icke ersätta dessa flygplan förrän tidigast i slutet av detta år.

Härtill kommer, att var och en, som vill se realistiskt på vårt utrikespolitiska
läge, måste säga sig, att den sommar, som vi nu gå att möta, kanske
blir en av de oroligaste tidsperioder, som vi få uppleva under detta krig. Det
blir med all sannolikhet en period, då svåra konvulsioner komma att inträda
i våra närmaste grannländer. Det blir en tidsperiod, då vi säkert allesammans
måste säga oss, att det är viktigt att vi kunna vara beredda och även beredda
beträffande materiel. Det är uteslutande den omständigheten, att vi
icke kunna veta vilka påfrestningar vi bli utsatta för den sommar som kommer,
som gör att regeringen icke har ansett sig kunna vänta ett år med denna
komplettering, såsom vi annars skulle ha fått lov att göra. Det är därför som
vi gripit detta tillfälle, som har erbjudit sig för oss att mitt under kriget få
köpa en flottilj nya moderna jaktplan.

Jag tror att var och en, som verkligen inser, att vi icke ha kommit igenom
svårigheterna ännu, och var och en, som vill att vi skola vara beredda för att
kunna fortsätta vår politik under den kommande sommaren, icke kan säga
nej till detta tillskott, som vi kunna tillföra det svenska flygvapnet inom låt
mig säga en eller högst två månader.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Vi lia ju nu fått del av både utskottets
och departementschefens motivering för denna affär. Jag vill säga
inledningsvis, att det är inte någon liten affär som det här är fråga örn. Visserligen
har man för länge sedan inom denna församling, tycks det, slutat att
vara så noga med miljonerna när det gäller frågor av detta slag, men i järn -

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

7.3

Inköp av amerikanska flygplan. (Forts.)
rörelse med de frågor, som tidigare diskuterats här i dag — vi höllö ju på någon
timme med att diskutera 20 000 kronor till standardiseringsverksamhet,
och sedan var det fråga örn ett anslag på 250 000 kronor — är det dock här
fråga örn mycket pengar. Det gäller omkring 40 miljoner kronor.

Motiveringen för detta anslag är, att Skånska flygflottiljens materiel är utsliten
och behöver förnyas tidigare än man annars har räknat med. För den.
som icke är närmare insatt i de speciella förhållanden som det gäller, är det
mycket svårt att bedöma tyngden i denna motivering. För min del har jag
emellertid det bestämda intrycket, att en motivering av detta slag komma vår
försvarsledning och vår försvarsminister att kunna prestera hur mycket av
som helst, när det gäller att förnya vår militära materiel. Vill man bara fortsätta
den argumentationen och icke föra in några andra moment i resonemanget,
lärer det icke finnas någon gräns för vad som kan begäras och vad som kan
givas i sådant sammanhang.

Det är ju rätt intressant att göra det tankeexperimentet, att kriget hade blivit
ännu långvarigare och att de stridande parterna vid denna tidpunkt varit
mera jämnstarka och att vårt försvarspolitiska läge följaktligen hade varit
ofantligt mycket sämre än vad det nu är. I så fall hade det säkerligen icke nu
funnits några flygplan att köpa, utan då hade vi fått nöja oss med de dispositioner,
riktiga eller felaktiga, som man bestämde sig för år 1942. Endast tack
vare att läget har ljusnat så mycket, att den ena parten vill sälja flygplan till
oss, lia vi nu möjlighet att göra denna affär.

Jag har litet svårt att tro, att den kommande sommaren skulle med hänsyn
till vårt landsf möjlighet att värna sin frihet bli svårare än de år, som vi lia
genomlevat. Är det så, att segrarmakterna skulle angripa oss, lär väl icke
dessa 50 flygplan, som Amerika nu säljer till oss, få någon avgörande betydelse,
utan det är i vår neutralitetsvakt, som de skola kunna spela någon roll,
och på den punkten tror jag inte att förhållandena skola behöva bli mera påfrestande
än under de år som lia gått. Det är naturligtvis icke lätt att säga
något absolut säkert om sådana ting. Vi äro hänvisade till att se en del och
profetera resten. I det läget stå vi ju allesammans. Ifall man för in några allmänna
synpunkter i detta sammanhang, om man anser, att vi inför den kommande
fredstiden — hur pass mycket den kan göra skäl för det namnet -—•
komma att stå inför nya förhållanden, då påfrestningar komma att möta på
nya områden, icke minst på det finansiella området och det sociala, med stora
anspråk från olika håll, med brytningar inom vårt ekonomiska liv och med
risk för att vi icke skola kunna sysselsätta våra egna arbetare samt hålla vår
egen produktionsapparat i gång, då blir nog resultatet av bedömningen ett annat
än det försvarsministern kommit till. Man tycker, att inför en sådan förändring
de allmänna dispositionerna borde ordnas så, att den fortsatta vapenfabrikationen
kan samordnas med vårt eget ekonomiska program. Nu säger
försvarsministern, att beställningarna redan äro utlagda, och att vi icke inom
produktivitetsramen lia utrymme även för denna utgift. Den militära ledningen
och försvarsministern lia själva ordnat det så. Vi fingo år 1942 ett
bestämt löfte örn att allt nu var väl genomtänkt och att man hade klarat upp
programmet, så att riksdagen icke vidare behövde ställas inför några överraskningar.
Så kommer man i denna situation och anmäler, att här föreligger
ett tvångsläge, där riksdagen måste votera nya 40 miljoner kronor utanför den
fastställda ramen. Nog hade man tänkt — åtminstone linde jag tänkt mig det
— att inför de finansiella påfrestningarna skulle vi för våra dollartillgodohavanden
i II. S. A. lia en import av annat slag än en import av flygvapen, när
kriget är i det närmaste slut. Jag tror, att den svenska allmänheten, som hela
tiden varit en smula mera kritisk än man varit i denna församling, har ganska

76 Nr 12. Onsdagen den 14 mars 1945.

Inköp av amerikanska flygvlan. (Forts.)
svårt att förstå, att man skall behöva ikläda sig en sådan här utgift i nuvarande
situation.

Det kan också erinras om att när 1942 års försvarsplan lades upp var försvarsministern
snålare mot flyget än vad många menat, att han bort vara, och
att han ansåg det i denna situation vara viktigare att bygga kryssare, som bli
färdiga långt efter sedan kriget är slut, än att se till att flyget blir tillgodosett.
Det läge vi stå i är sådant som den militära ledningen och försvarsministern
ordnat det. Jag tycker emellertid, att riksdagen skulle säga ifrån någon
gång på denna punkt.

Jag ber, herr talman, att få instämma i det avslagsyrkande, som herr Åkerström
här ställt.

I detta anförande instämde herr Sandberg.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Det anförande som just hållits av
herr Svensson i Ljungskile har icke blott på mig verkat beklämmande utan
även präglats av en mycket världsfrämmande uppfattning och ett bortseende
från de realiteter, som det här otvivelaktigt är fråga om. I propositionen konstateras
ett faktum, som ingalunda är obekant för den landsända där jag bor,
nämligen att våra jaktförband, framför allt Skånska flygflottiljen, under de
gångna åren varit utsatta för mycket stor förslitning. Vi där nere kunna konstatera,
hurusom våra jaktplan varit i verksamhet praktiskt taget dygnet runt
år efter år. Tack vare denna oförtrutna verksamhet jämte luftvärnets höga beredskap
har man trots allt kunnat hålla överflygningarna inom rimliga gränser
och även kunnat ordna det så, att de skadeverkningar som skulle kunnat uppstå
i allt väsentligt uteblivit. Vad skulle nu inträffa, örn man icke bifaller
Kungl. Maj:ts proposition, d. v. s. örn man icke ser till att jaktflyget även i
fortsättningen uppehälles på samma höga nivå sorn den där den hittills befunnit
sig? Jo, detta måste naturligtvis innebära, att skyddet för denna landsända
måste vad jaktflyget beträffar högst väsentligt försämras, d. v. s. riskerna
måste mycket starkt öka.

Jag har mycket svårt att föreställa mig, att här i kammaren skulle kunna
resas någon majoritet för en åtgärd med de konsekvenser som jag helt kort
velat antyda. Jag delar helt och hållet försvarsministerns uppfattning örn de
risker man måste räkna med den sommar som kommer; och att dessa risker icke
minst komma att vara till finnandes i de sydliga delarna av vårt land ligger i
så öppen dag, att man icke närmare behöver gå in på den saken.

Med dessa få ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å såväl
utskottets berörda hemställan som Kungl. Majrts förslag i ämnet; och fann
]herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Åkerström begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
Kungl. Maj :ts förslag i ämnet.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

§ 15.

'' Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 16, i anledning av väckta
motioner örn lättnader i de ideella ungdomsorganisationernas beskattning.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Fröderberg'': Herr talman! I)å utskottet avstyrkt min motion, skulle
jag såsom motionär egentligen resa borst mot utskottet. Men det är ju ofta så
här i riksdagen, att när man läser ett utskottsutlåtandes kläm finner man, att
motionen avstyrkts, och när man sedan studerar motiveringen i utskottets utlåtande,
kommer man till en helt annan slutsats1. Så är fallet även här.

Det förefaller, som örn utskottet beträffande denna sak gjort en mycket noggrann
undersökning av alla de skäl och förslag som vi fört fram i vår motion,
och detta har blott styrkt vår uppfattning. Utskottet har ju erkänt, att idrottsoch
andra ideella föreningar varit mycket godtyckligt beskattade, och att de i
motionen framförda anmärkningarna varit fullt befogade. Utskottet anser även,
att en utredning är nödvändig. Utskottet säger nämligen: »Den oklarhet, som
sålunda råder på ifrågavarande område, bör enligt utskottets mening snarast
undanröjas. Utskottet finner fördenskull en utredning för klarläggande av i
vilken omfattning en idrottsorganisations utgifter kunna anses avdragsgilla vid
inkomstberäkningen ävensom för utformandet av mera preciserade bestämmelser
till ledning vid bedömandet av hithörande frågor vara påkallad.» Utskottet
anser sålunda, att dea utredning som vi föreslagit är nödvändig.

Emellertid finns1 det nu en kommitté som arbetar, nämligen 1944 års skattesakkunniga,
och enligt de uppgifter som kommit utskottet till del ha dessa sakkunniga
fått i uppdrag att utreda även dessa föreningars beskattning. En ledamot
av dessa sakkunniga var närvarande i utskottet och redogjorde för de
principer, vilka säkerligen komma att bli vägledande för det förslag, som de
sakkunniga i sinom tid komma att framlägga. När utskottet iför sin del kunnat
godkänna de isynpunkter och förslag, som han skisserade, har jag ingen anledning
att framställa ett yrkande, som strider mot vad utskottet här i sin motivering
föreslagit. Jag kan dock icke underlåta att ännu en gång säga, att det föreligger
en dålig överensstämmelse mellan den mycket välvilliga motiveringen
och klämmen. Man hade icke tänkt sig annat än att klämmen skulle gå ut på ett
yrkande örn remiss av ärendet till dessa sakkunniga. Då det emellertid förutsättas,
att dessa frågor skola komma under omprövning, har jag intet yrkande
att göra.

Motioner om
lättnader i de
ideella ungdomsorganisationernas

beskattning.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Det finns egentligen ingen anledning att
bemöta det anförande, som herr Fröderberg hållit, då damerna och herrarna ju
kunna se, att herr Fröderberg själv deltagit i utskottet vid behandlingen av
detta ärende utan att avge någon reservation och överhuvud taget ingen avvikande
mening antecknats. Det må emellertid vara herr Fröderbergs ensak, örn
han anser, att ett riksdagens utskott skulle även i klämmen uttala sin högaktning
för motionären, men det har icke varit vanligt. Här är det den gamla metoden
som användes, dag skulle också kunna ''Säga, att det vid utskottsbehandlingen
klart framgått, att örn herrar motionärer hållit en, liten smula förbindelse
med de organisationer som det här är fråga om, hade antagligen motionen
aldrig blivit väckt.

Nr 12.

Onsdagen deli 14 mars 1945.

Motioner om lättnader i de ideella ungdomsorganisationernas beskattning.

(Forts.)

Herr Fröderberg: Herr talman! Jag vill endast säga, att precis vad jag
sagt här i kammaren Ilar jag förut isagt i utskottet. Jag vet, att det finns andra
utskott som i klämmen just påvisat, att det i liknande fall finnes sakkunniga
och att ärendet bort hänvisas till dessa, så att utskottets kläm icke står blott
som ett blankt nej, när motiveringen säger ett ja.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 16.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 12, angående regleringen för budgetåret
1945/46 av utgifterna under riksstatens tolfte huvudtitel, innefattande
anslagen till pensionsväsendet, utom i vad angår anslagen till allmänna indragningsstaten.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Uppskjutna frågor.

Utskottets anmälan Indes till handlingarna.

§ 17.

Föredrogos vart efter annat första lagutskottets utlåtanden:
nr 9, i ''anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.;

nr 10, i anledning av väckt motion angående undanröjande av det dröjsmål
med möjligheten att belåna fastigheter, som är förknippat med säljarens rätt
till inteckning för ogulden köpeskilling;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1940 (nr 473) örn förbud i vissa
fall mot beviljande av kvarstad eller skingringsförbud;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 925) med särskilda bestämmelser
angående förmynderskap, godmanskap och boutredning vid krig
eller krigsfara m. m.;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 8 november 1940 (nr 926) med särskilda bestämmelser
angående bolag, föreningar, sparbanker, vissa andra inrättningar
och samfälligheter samt stiftelser vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 4 juni 1943 (nr 274) örn förlängd
giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger, m. ni.;

pr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser
angående patent vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 16, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 550) med särskilda
beslämmelser örn uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen
m. m.; oell

Onsdagen den 14 mars 1945. Nr 12. 79

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995) örn straff för
sabotage.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 18.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av Kungl. Majlis
proposition angående förhöjning i vissa fall av arbetarsmåbrukslån in. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 2 februari 1945 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 64, hade Kungl. Maj.-t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva att bestämmelser angående den statsunderstödda arbetarsmåbruksverksa,
mheten finge utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse med
vad som förordats i propositionen.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft tre inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen:

motionen II: 458 av herrar Karlsson i Stuvsta och Persson i Landafors. vari
anhållits, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte hemställa att bestämmelserna
för statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet i kungörelsen
den 7 juni 1940 (nr 590) skulle få avseende även å en i motionen angiven typ
av bostadslägenhet för skogsarbetare och därmed likställda, därvid enahanda
villkor som gälla för arbetarsmåbrukslån skulle gälla för lån till anskaffande
och färdigställande av dylik lägenhet, ävensom att bestämmelserna i
kungörelsen måtte ändras så att de lämnade möjlighet för flera innehavare av
arbetarsmåbruk att där så befunnes lämpligt uppföra gemensam ladugård»;
samt

de likalydande motionerna I: 296 av herr Näsström m. fl. och II: 460 av herr
Ericsson i Sörsjön m. fl.

Utskottet hemställde,

1) att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas;

2) att motionen 11:458 samt de likalydande motionerna 1:296 och 11:460
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

dels av herr Ericsson i Sörsjön, utan angivet yrkande;

dels ock av herr Karlsson i Stuvsta, vilken ansett, att utskottet bort tillstj^rka
bifall till motionen 11:458.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Persson i Landafors: Herr talman! Mot förslaget i Kungl. Majlis proposition,
nr 64, om förhöjning av arbetarsmåbrukslånen intill 10 000 kronor
ha vi ingenting att erinra. Tvärtom är det alldeles påtagligt, att med hänsyn
till de svårigheter i vilka arbetarsmåbrukarna råkat är denna höjning synnerligen
motiverad. Vi ha i anslutning till denna proposition väckt en motion,
nr 458, i vilken vi yrka, att jämsides med arbetarsmåbrukslånen skulle läggas
upp arbetarbostadslån. Det har nämligen under årens lopp visat sig — och
personligen har jag erfarenhet därav såsom ledamot i arbetarsmåbruksnämnden
i min hemsocken under flera år — att de som söka arbetarsmåbrukslån i en
hel del fall göra det uteslutande för att få möjlighet att skaffa sig ett egnahem.
Arbetarsmåbrukslånen äro nämligen synnerligen fördelaktiga jämfört,
med andra låneformer, då det guller för fattiga arbetare att skaffa sig bostad.

Förhöjning i
vissa fall av
arbetarsmåbrukslån

m. m.

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Förhöjning i vissa fall av arbetar småbrukslån m. m. (Forts.)

Det har också understrukits i propositionen, att enligt den utredning som
gjorts angående de arbetarsmåbrukslån, som lie vil jäts under tiden 1935—1938,
uppgår hela antalet låntagare till i runt tal 4 400, och att av dessa låntagare
hade den 1 november 1944, då undersökningen verkställdes, ungefär en fjärdedel
inte förmått fullgöra de förpliktelser de åtagit sig, d. v. s. att slutföra iordningställandet
av byggnader och småbruk och få dem insynade i vederbörlig
tid.

Det är ju så att de fattiga människor, som det här gäller, närmast ta sikte
på att skaffa sig en bostad och därför i första hand uppföra en byggnad, där
de kunna flytta in. Men så visar det sig, att lånen varit så knappt tilltagna, att
man inte ser sig kunna gå i land med något därutöver. Man har emellertid
tillfredsställt det mest elementära behovet, d. v. s. skaffat sig en bostad, och
så går man och avvaktar, vilka möjligheter som kunna ges för att man skall
bli i stånd att fullfölja byggnadsverksamheten och iordningställandet av småbruket
i övrigt.

Min erfarenhet säger mig, att en hel del av dem, som nu söka arbetarsmåbrukslån,
skulle inte ha gjort det, därest det funnits en parallellinje så afl
säga, vilken möjliggjort för dem att söka lån endast för en bostadslägenhet.
Hade det funnits en sådan linje, skulle det automatiskt ske en differentiering
av de lånesökande, i det att de, som egentligen inte önska något jordbruk och
inte ha någon jordhunger, skulle inrikta sig på att erhålla lån för en bostadslägenhet.
Detta skulle dels inbespara en hel del arbete för låntagarna själva,
dels också underlätta det hela för dem, som ha hand örn fördelningen av lånen,
liksom för statsmakterna, då det gäller att utanordna lån.

Vi lia i vår motion framhållit, att det bör skapas sådan möjlighet att erhålla
lån till arbetarbostadslägenheter, där man, förutom erforderligt markutrymme
för byggnader, får en tomt som är tillräckligt stor för att rymma potatisland
och en ordentlig trädgård. Byggnaderna böra vidare kunna få en
mot tidens krav svarande standard. Därigenom skulle man ju kunna vinna det
syftet att hjälpa de fattiga arbetare, som det här gäller — en sökande får ju
egentligen inte lia några resurser för att vara kvalificerad att få ett sådant här
lån — till en ordentlig och hygienisk bostad. Ha vederbörande bättre ekonomiska
resurser, så hänvisas de ju utan vidare till att söka egnahemslån.

Det är sålunda min uppfattning att skapandet av arbetarbostadslägenheter
vid sidan av arbetarsmåbruken skulle fylla ett bestämt behov och ett bestämt
socialt ändamål.

Vi ha vidare i vår motion yrkat på att i de fall, då flera närbelägna arbetarsmåbruk
iordningställas samtidigt, skall nian ha rätt att få bygga en gemensam
ladugård. Jag har praktiska exempel på att det kan vara befogat att
medge en sådan rätt. I vår arbetarsmåbruksnämnd måste vi, för att skaffa
erforderligt med jord till de lånesökande, köpa in två hemmansdelar, som vi
styckade sönder i vardera fem arbetarsmåbruk. På dessa byggde låntagarna
var sin stuga, och när jag såg hur det hela utvecklades, ställde jag den frågan
till diskussion i arbetarsmåbruksnämnden: vore det inte förnuftigare, att dessa
småbrukare -— även om de lia byggt var sin stuga för att hålla sina familjer
i sär — finge bygga en gemensam ladugård för det antal djur, som de beräkna
skaffa sig, i stället för att bygga fem mindre ladugårdar på varje hemmansdel?
De finge naturligtvis turas om att sköta ladugården och till den köra
det foder, som de få in på sitt småbruk.

Vidare ifrågasatte jag, örn inte de fem småbrukarna på vardera hemmansdelen
borde skaffa sig en gemensam häst för att kunna utföra de körslor, som
äro nödvändiga vid vårbruket och under skördetiden. Därigenom skulle
man i detta fall, såvitt jag kunde se, ha fått förutsättningar för ett lämpligt

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Förhöjning i vissa fall av arbetarsmåbrukslån m. m. (Forts.)
sammansatt arbetslag, när dessa småbrukare på vintern sökte skogsarbete. De
hade då haft sin gemensamma häst och hade kunnat dela upp sysslorna emellan
sig så, att de haft både körkarl, hjälpkarl som lastade och huggare.

Det blev en väldig diskussion omkring mitt förslag, och jag möttes av det
argumentet, att möjligheterna att genomföra saken nog ytterst bottnade i rent
psykologiska faktorer, och att en förutsättning måste vara. att förhållandena
voro fullkomligt enhetliga för dessa småbrukare. Jag invände då, att alla
dessa fattiga småbrukare hade familjer och befunno sig i precis samma predikament,
när det gällde ekonomien, och att det därför måste finnas alla betingelser
för att de skulle kunna samarbeta på detta sätt.

Nu lade emellertid de bestämmelser, som äro gällande för arbetarsmåbrukslåneverksamheten,
hinder i vägen för en dylik anordning. Vi ha därför i vår
motion framhållit, att bestämmelserna böra ändras därhän, att där ett flertal
låntagare skola ställa i ordning småbruk, böra de ha rätt att bygga en gemensam
ladugård, därest de själva äro överens örn saken och det ur alla synpunkter
måste betecknas såsom ekonomiskt förnuftigt. Det är ju meningen,
att dessa småbruk skola vara en hjälp till självhjälp, och under sådana förhållanden
måste man också lägga ekonomiska synpunkter på frågan örn, huruvida
det är förnuftigt och ändamålsenligt, att varje småbrukare har sin lilla
ladugård med ett par kor i, eller örn det inte är bättre att de bygga en gemensam
ladugård och där sammanföra hela kreatursbesättningen.

Utskottet har beträffande förslaget örn arbetarbostadslägenheter sagt, att
eftersom »frågan örn förbättrade bostäder åt bland annat skogsarbetare torde
vara under övervägande inom bostadssociala utredningen, synes anledning icke
förefinnas att nu avlåta skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t». Ja, det är ju
gott och väl, örn saken ligger under utredning och det framdeles kan komma
att skapas betingelser för skogsarbetare att få en bostadslägenhet på låne- och
betalningsvillkor, som ungefär sammanfalla med dem, som äro stipulerade för
arbetarsmåbruken. Vi ha emellertid ansett, att det hela ligger så pass enkelt
till, att det inte borde behövas någon vidlyftig utredning. När det redan nu
kan konstateras, att en hel del av elem, som söka arbetarsmåbnikslån, inte gör
det för att få ett småbruk utan huvudsakligen för att få en bostad, så borde
man kunna taga ställning till frågan örn lån till arbetarbostadslägenheter utan
att göra någon vidlyftigare utredning i saken.

När det gäller rätten för småbrukare att bygga en gemensam ladugård, har
utskottet uttalat sig välvilligt men säger, att man först bör vinna ytterligare
erfarenheter av verkningarna av kollektiv ladugårdsverksamhet — men hänvisar
bl. a. till Bjärmeladugården i Jämtland — varför utskottet inte anser det
föreligga skäl att hemställa örn någon författningsändring i överensstämmelse
med vad som föreslås i motionen.

Jag anser dock för min del, att vi böra se denna sak ur synpunkten av vad
som är ekonomiskt förnuftigt, och jag hemställer därför, herr talman, om bifall
till don reservation, som av herr Karlsson i Stuvsta är fogad till utskottets
utlåtande, vilket är liktydigt med ett yrkande örn bifall till motionen
TT: 458.

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord
i anslutning till den reservation, som jag för min elei har fogat till utskottets
utlåtande.

Det förslag, som här föreligger, får väl sägas utgöra det slutgiltiga svaret påde
många olika framställningar i detta ärende, som under årens lopp lia gjorts
här i riksdagen, både motionsvägen och interpellationsvägen —• kanske särskilt
från min sida — och som gått ut på att man skulle hjälpa arbelarsniåbrukslån Andra

hammarens protokoll 19U5. Nr 12. (!

Nr 12.

Onsdagen deli 14 mars 1945.

Förhöjning i vissa fall av arbetar småbrukslån m. m. (Forts.)
tagarna med ytterligare medel, så att de skulle få möjlighet att iordningställa
sina småbruk, såväl när det gäller byggnader som också beträffande uppodlingen.
Jag vill erkänna, att det förslag, som departementschefen nu framlagt,
nämligen att arbetarsmåbrukslåntagare skulle få låna upp till 10 000 kronor,
visserligen ger dem möjlighet att iordningställa sina arbetarsmåbruk, men jag
hade för min del ansett, att det hade varit både lämpligt och rimligt, att dessa
arbetarsmåbrukslåntagare kunde ha erhållit bidrag till uppodlingen i överensstämmelse
med vad som gäller för innehavare av ofullständiga jordbruk.

Nu kan det ju sägas, att den frågan bär fått mindre proportioner än tidigare,
då det av departementschefens uttalande framgår, att arbetarsmåbrukslåntagarna
skulle för odlingsarbeten, som icke föreskrivits vid låneplanens upprättande,
vara berättigade till bidrag jämlikt de bestämmelser som gälla för förstärkning
av ofullständiga, jordbruk. Vi ha diskuterat den saken många gånger
här i riksdagen, och det har då alltid sagts, att arbetarsmåbrukslåntagarna inte
skulle äga någon dylik rätt. Jag vill uttala min tillfredsställelse över att man,
ehuru det tagit åtskilliga år, slutligen har kommit underfund med att dessa
småbrukare åtminstone skola kunna få bidrag för uppodling av den del av arealen,
som de inte åtagit sig uppodla vid låneplanens upprättande.

Jag anser emellertid, att man inte hade trätt någons rätt för nära, därest man
berett arbetarsmåbrukslåntagarna möjlighet att erhålla bidrag även för den
areal, som de vid lånets beviljande åtagit sig uppodla. Såsom skäl för att inte
gå in för en sådan ordning har anförts det förhållandet, att i låneplanen medtagits
även lånemedel, som skulle användas för uppodlingen. Jag vill i anledning
härav framhålla, att de pengar, som i den ursprungliga låneplanen voro
beräknade för uppodlingen, i det största antalet fall ju måst tågås i anspråk
för byggnadernas uppförande. Det är självfallet viktigast, att dessa arbetarsmåbrukare
få sina byggnader iordningställda, och sedan detta skett, ha medlen
vanligen inte räckt till för den uppodling, som beräknats i låneplanen.

Nu har ju utskottet avstyrkt den framställning beträffande den saken, som
herr Näsström m. fl. gjort i första kammaren och jag och några med mig i
denna kammare. När så skett och då jag förstår, att det inte är möjligt att här
vinna någon majoritet för dessa motioner, skall jag inte framställa något yrkande.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Vid det förhållandet, att herr Ericsson
i Sörsjön icke framställt något yrkande örn bifall till sin motion, tillåter
jag mig att blott och bart konstatera, att förutom det skäl som herr Ericsson
själv anfört härför, nämligen att han icke trodde sig ha några större möjligheter
att få majoritet här i kammaren för sitt yrkande, även ett annat skäl föreligger,
nämligen att efter vad jag kan förstå herr Ericssons i motionen framförda
önskemål i huvudsak blivit tillgodosedda genom det förslag, som innefattas
i den kungl, propositionen. Jag kan därför nu inskränka mig till att säga
några ord i anledning av det anförande, som här hållits av en annan motionär,
herr Persson i Landafors.

Herr Persson erinrade om att arbetarsmåbrukslånen äro synnerligen eftersträvade
och att de äro förenade med humana lånevillkor. Ja, det är så sant
som det är sagt. Dessa lån ha hitintills varit rätt små. De ha icke fått uppgå
till mer än högst 7 000 kronor. Lånen äro uppdelade i två delar, en stående del
och en amorteringsdel. Den stående delen är avsedd att användas för jordinköp
och till erforderliga grundförbättringar. Amorteringsdelen skall användas för
bestridande av byggnadskostnaderna. För den stående delen, som skall betalas
en gång i tiden, erlägges ingen ränta, förrän amorteringsdelen är gulden, d. v. s.
först efter 36 år från lånetillfället, och det är för övrigt något ovisst, hur det

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Förhöjning i vissa fall av arbetarsmåbrukslån m. m. (Forts.)
vid detta tillfälle kommer att förfaras beträffande sättet för återbetalningsskyldighetens
fullgörande. Amorteringsdelen, som utgör den största delen av
lånet, är fullständigt räntefri och skall amorteras med en 30-del årligen från
och med det sjätte kalenderåret efter det, då lånet beviljats.

Nu vilja motionärerna att denna låneverksamhet skall kopplas in att gälla
jämväl för vanligt bostadsbyggande. Jag begriper väl, herr Persson, att det
nog finns lånesökande som äro angelägna örn att så sker, men jag måste i detta
sammanhang påpeka, att örn arbetarsmåbrukslånen skulle komma att beviljas
jämväl för annat bostadsbyggande, skulle man därmed komma i strid med de
tankegångar, som lago till grund, då arbetarsmåbrukslånen infördes. Man avsåg
nämligen, att därmed skulle möjlighet beredas arbetare, som så önskade, att
vid sidan av sin arbetsinkomst erhålla någon inkomst från ett småbruk, som
kunde skötas utan eftersättande av vederbörandes arbetsuppgifter.

Frånsett det rent sakligt berättigade i motionärernas yrkande, som jag för
min del inte har någon större anledning att här ta upp en diskussion om —
en sådan önskan från de lånesökandes egen sida som motionärerna framfört finner
jag rätt naturlig — tror jag, att herr Persson får fel, då han gör gällande,
att saken är ganska enkel. Han påpekade själv, att utskottet hade framhållit,
att hela problemet örn lånegivningen till bostadsbyggande i allmänhet nu
ligger i stöpsleven och är föremål för utredning. Vid sådant förhållande har utskottet
icke funnit, att det finns tillräcklig anledning att här påyrka någon ny
utredning eller någon skrivelse till Kungl. Maj :t.

Nu förstår jag, att herr Persson menar, att saken är så pass enkel, att man
utan vidare utredning skulle kunna genom en enkel författningsändring medgiva,
att jämväl andra lånesökande än sådana som vilja ha verkliga arbetarsmåbrukslån
skulle kunna komma i åtnjutande av de förmåner som ifrågvarande
lån bereda. Jag tror icke, att saken är fullt så enkel. Jag föreställer mig, att
det förutom den kategori som motionärerna här speciellt tala för, skogsarbetarna,
jämväl kan tänkas förefinnas andra arbetargrupper, som äro lika angelägna
om att få del av lika goda och förmånliga lån. Varför skulle icke stenarbetare,
snickare eller vilka yrkesarbetare som helst på landsbygden kunna tänkas
lia intresse för denna sak? Frågan har tydligen betydligt större räckvidd än
vad motionärerna tänkt sig. Utskottet har vid det förhållandet., att saken redan
är föremål för utredning, icke funnit tillräckliga skäl föreligga för att föreslå
en skrivelse till Kungl. Maj :t.

Precis samma förhållande, att frågan redan är under utredning, gäller förslaget
beträffande gemensamma ladugårdar. Utskottet har medgivit, att tanken
är intressant, och jag skall för min personliga del här öppet deklarera,
att jag hoppas en hel del beträffande tanken på och möjligheten till åstadkommande
av gemensamma ladugårdar. Jag föreställer mig, att det nog kan finnas
platser, där jordbrukarna, de må driva mindre eller större jordbruk, bo så pass
nära varandra, att det skall kunna vara ekonomiskt ändamålsenligt och försvarbart
att bygga gemensamma ladugårdar.

Vad beträffar arbetarsmåbruken har utskottet genom de upplysningar det
erhållit kunnat konstatera, att arbetarsmåbrukslåneverksamheten redan vunnit
(>n sådan omfattning, att man forde lia anledning att räkna med att det icke
blir en altför stor utökning av verksamheten i kommande tid. Behovet av arbetarsmåbruk
förefaller i betydande grad redan tillgodosett. När vi alltså kunna
räkna med att antalet arbetarsmåbrukslåntagare icke kommer att i alltför
stor utsträckning ökas under de närmaste åren, finns det näppeligen förutsättningar
för att det nu skall kunna bli fråga örn att i någon hastigare takt åstadkomma
gemensamma ladugårdar flir nya arbet,arsmå.brukslåntagiare, och de redan
iordningställda arbetarsmåbruken lia. sina. ladugårdar redan uppförda.

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Förhöjning i vissa fall av arbetarsmåbrukslån m. m. (Forts.)

Då det gäller spörsmålet örn gemensamma ladugårdar råder det ingen tvekan
örn att denna sak är under utredning av norrlandskommittén. Denna kommitté
har nämligen i sina direktiv fått sig anbefallt att jämväl upptaga frågan till
prövning.

Herr talman! Det har icke i något av dessa båda fall som motionärerna behandlat
funnits tillräckliga skäl för jordbruksutskottet att påkalla en skrivelse
till Kungl. Maj :t, och detta har gjort, att utskottet avstyrkt motionerna.

Jag ber, herr talman, att få hemställa örn bifall till jordbruksutskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad. På av herr talmannen därå given proposition
blev först utskottets hemställan i punkten 1) av kammaren bifallen.

Härefter framställde herr talmannen beträffande punkten 2), i vad angick
motionen II: 458, propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i denna
del dels ock på avslag därå samt bifall i stället till nyssnämnda motion;
och biföll kammaren utskottets hemställan i berörda del.

Slutligen biföll kammaren på av herr talmannen därå given proposition utskottets
hemställan i punkten 2) i övrigt.

§ 19.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fastställande av personalförteckning för domänverket.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 20.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i anledning
av väckt motion angående utredning örn åtgärder för drunkningsolyckornas
bekämpande.

Utskottets hemställan bifölls; och skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

§ 21.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, i anledning
av väckt motion örn utredning angående statens medverkan vid upprättandet
av barnkolonier.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 22.

Motion angå- Föredrogs andra kammarens första tillfälliga, utskotts utlåtande, nr 4, i anende
inf oran- ledning av väckt motion angående införande av förbud för lärare att tilldela
%raiärareMh&Tn kroppslig aga.

tilldela_ barn I en inom andra kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott för
kroppslig aga. behandling hänvisad motion, nr 156, av fru Rönn-ChrisHansson m. fl., hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa örn omedelbar
utredning av frågan örn införande av förbud för lärare i folkskolorna
att tilldela barn kroppslig aga i enlighet med den av andra kammaren år
1938 uttalade meningen.

Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion, II: 156, icke måtte till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Motion angående införande av förbud för lärare att tilldela barn kroppslig

aga. (Forts.)

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Fru Röim-Christiansson: Herr talman! Vi lia under de senaste åren bevittnat
den rådande våldsmentaliteten, och vi ha sett, hur människovärdet har
kränkts på det grövsta genom tortyr och prygel. Icke minst ha exempel kommit
från sådana kulturstater som Danmark och Norge. Dessa länder ha dock
varit så demokratiska, att i Norge redan för 20 år sedan och i Danmark för 10
år sedan i lagstiftningen infördes förbud mot att i skolorna tilldela barnen
aga. I vår lagstiftning slår man vakt om prygelstraffet. Det är ett ord, som
på intet sätt är för starkt, ty det är ganska svårt att avgöra, var gränsen går
mellan aga och misshandel.

Man frågar sig: varför slår man barn? Svaret brukar vara, att det är för
att göra dem bättre. Det är otroligt, att en sådan tanke och en sådan gärning
kan äga berättigande i vår moderna tid. Frågar man lärarna, varför de aga
barn, så bruka de svara, att det egentligen är av slentrian, det är på det sättet
som man lättvindigast kommer ifrån en obehaglig situation. Det är lika lättvindigt
som när man avvisar ett barn, då det frågar, varifrån det kommit, och
säger, att storken kommit med det. Det är så bekvämt och lättvindigt att avvisa
barnet på detta sätt. Det finns också lärare som tro på agans fostrande betydelse,
men jag hoppas, att de äro ganska tunnsådda. Den moderna psykologien
fördömer praktiskt taget fullständigt kroppsstraffet. Ett barn som företer
en egendomlighet, som är själsligt skadat, sjukt på något sätt, skall behandlas
såsom sådant. Det kan vara en olycklig miljö, ett splittrat hem, oenighet
och strider mellan föräldrarna, oharmoniska förhållanden, en felaktig
uppfostran i hemmet. Det kan vara konstitutionella fel hos barnet, som gör det
själsligt defekt, och det bör vara de goda lärarnas uppgift att bota barnet,
men det gör man icke genom att misshandla dess kropp, tvärtom. När ett barn
är sjukt till sin kropp, går man till läkaren med det, när det är sjukt i själen,
använder man rottingen. Agan fostrar naturligtvis inte, utan den ger åt barnen
en dålig inställning. Allt detta är så klart, att man tycker, att man inte skulle
behöva upprepa det. Jag tror icke, att lärarna i Norge och Danmark ha haft
så stora problem att brottas med, sedan man i respektive länder avskaffat skolagan.
Brukas stryk, bli mildare medel icke användbara, och risken för stryk
avväger barnets handlingssätt. Jag har tidigare sagt i en motion i denna kammare,
att en lämplig lärare inte kan ha behov av att utdela aga. Användes aga,
är detta absolut en inkompetensförklaring från lärarens sida.

Dessa mina synpunkter sammanfattas på ett utomordentligt bra sätt i Svenska
Morgonbladet den 9 mars i år, där man framhåller följande: »Att hålla
disciplin är för övrigt en gåva som en lärare har eller icke har. Den ene kan
använda käppen hur mycket som helst, och han får ändå ingen ordning på sin
klass; den andre kan leda och lära utan alla yttre maktspråk. Alla ha vi mer
eller mindre erfarenhet av detta förhållande. Där det rätta handlaget med barn
fattas, går det dåligt under alla förhållanden, och kroppsagan skänker läraren
ingalunda den respekt som han saknar i .sig själv.»

Inom parentes vill jag, herr talman, fästa upmärksamheten på den utveckling
som Svenska Morgonbladet har genomgått från att där i en ledare den 22
mars 1938 skrevs: »Det är nog inte alldeles en tillfällighet, att den ifrågavarande
motionen härstammar från kommunisthåll. Det finns nämligen gott örn
familjer med dylik politisk hemort, som andas hat och ovilja mot hela det beslående
samhället och då iivert mot skolan. Barn från dylika liem komma ofta
lill skolan trotsiga och uppnosiga.»

I detta sammanhang tillåter jag mig också citera Svensk Lärartidning som
även har utvecklats i rätt riktning. Denna tidning skriver sålunda i nr 9 den

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Motion angående införande av förbud för lärare att tilldela barn kroppslig

aga. (Forts.)

3 mars i år följande: »Skolan är inte blind för det faktum, att uppmuntran
och erkännande leder till bättre resultat än hot örn och utdelande av aga.»

Man ser alltså, att det gått framåt för respektive tidningsredaktörer, utan
aga, skulle man kunna säga. I dag finns i Morgontidningen en utomordentligt
bra insändare från en lärare med 40-årig erfarenhet, som har den principiella
ståndpunkten, att aga är förkastlig. Jag bara beklagar, att denna insändare
icke kommit att stå på tidningens ledarspalt, ty där borde denna artikel ha
placerats.

Bland de remissyttranden som inkommit i anledning av motionen märker
man exempelvis ett yttrande av medicinalstyrelsen, som vidhåller sin gamla
ståndpunkt från 1938, d. v. s. man går där in för vad vi då föreslogo, nämligen
att agan skulle borttagas ur folkskolan. Lärarorganisationerna tillstyrka
också en utredning och likaså Stockholms folkskoledirektion. Målsmännens riksförbund
har tyvärr icke kunnat yttra sig på grund av den korta remisstiden.
Men så kommer ett beklagligt undantag från dessa remissyttranden, och det är
ett yttrande från Höörs köpings folkskolestyrelse. Detta verkar ganska bekymmersamt,
därför att man förstår, att där är det rottingpedagogerna som
avgivit yttrandet, och de ha icke ens ansett sig böra motivera, varför de vilja ha
agan kvar i folkskolorna.

Nu har det från flera håll både talats och skrivits om vad man skall ta till
i stället för aga. Då säger man. att det inte kan göras någon jämförelse med
läroverken i detta avseende. Där har man inte kvar agan, men där har man den
fördelen, att man kan avföra eleverna från skolan. Man kommer alltså inte till
rätta med barnen utan hot av något slag. Men måste agan vara kvar i folkskolorna,
därför att man måste ta emot rötäggen från läroverken? Kan man inte
tänka sig den lösningen, att man tar barnen ifrån läroverken och låter barnavårdsnämnderna
ta hand om dem. Den lösningen har man när det gäller folkskolans
barn. När man icke kan komma till rätta med dem, så är det bara att
överföra dem till barnavårdsnämnden. Hur vill man då förklara, att man i fortsättningsskolan
icke har agan kvar? Barnen där äro väl också i den ålder, att
de enligt deras åsikt som hålla på agan böra ha den.

Vidare protesterar man mot vår formulering i motionen, att det är småfolkets
barn som gå i folkskolan. Man säger, att praktiskt taget alla barn gå i folkskolan.
Men det är givetvis en sanning med modifikation. Alla barn gå icke
i folkskolan, och för övrigt, de som ämna gå i läroverk överföras ju dit efter
fyra eller sex år. De äro då just i den åldern, då rottingpedagogerna anse, att
man bör använda sitt vapen. Men de övriga barnen, de som få gå kvar i folkskolan.
de ha detta straffhot, hotet örn aga, hängande över sig som en psykisk
press. De som försvara agan skylla vidare på de stora klasserna, som göra det
omöjligt att driva undervisningen individuellt. Ja, de stora klasserna ha vi som
ett resultat av den Baggeska eran. Det är besparingssynpunkter som ligga till
grund, och som en naturlig följd därav få vi finna oss i de stora klasserna. En
annan otrevlig följd är, att man därpå kan stödja kravet på bibehållande av
agan i folkskolorna.

Utskottet yrkar avslag på motionen i likhet med skolöverstyrelsen. Man anser,
att frågan kan hänskjutas till utredning av den kommitté, som tillsattes
i december föregående år. Denna kommitté har till uppgift att verkställa en utredning
rörande förhållandet mellan staten och skoldistrikten, och vid tillsättandet
av dessa sakkunniga uttalades också önskemålet örn en översyn av folkskolestadgan.
Denna formulering är mycket vag. Däri uttalas ju blott ett önskemål
örn att de sakkunniga skola titta på folkskolestadgan, och därpå stöder sig
utskottet. Utskottet säger emellertid på s. 11 i sitt utlåtande följande: »Såsom

Onsdagen den 14 mars 1945. Nr 12.

Motion angående införande av förbild för lärare att tilldela barn kroppslig

aga. (Forts.)

framgår av lärarorganisationernas till utskottet avgivna yttranden med anledning
av förevarande motion är den av motionärerna berörda frågan av vida mer
komplicerad natur än motionärerna framställa den.» Yi motionärer få alltså en
liten fingervisning om att frågan är ännu mer komplicerad än vad.vi ha framhållit.
Då bjuder logiken, att utskottet icke skall hänföra frågan till dem, som
behandlas av sakkunniga med direktiv i den vaga formuleringen om en översyn
av folkskolestadgan, utan är frågan så komplicerad, som utskottet framhåller,
och är den av så vital betydelse, då bör det också vara klart, att det bör
komma en snabb och konkret utredning till stånd. Det är en sådan vi förorda
till gagn för kombinationen hem och skola.

Jag är övertygad om att jag företräder en stor grupp sakkunniga, nämligen
föräldrarna, när jag, herr talman, ber att få jnka bifall till motionen.

Herr Ståhl: Herr talman! En debatt i själva sakfrågan kan synas som en
överloppsgärning, eftersom utskottets yttrande utmynnar i samma resultat
som motionärerna avsett med sitt yrkande. Det förhåller sig faktiskt så, att
motionärerna ha fått den utredning, som de påjnka, redan innan de begärt
densamma.

Nu tvivlar fru Rönn-Christiansson på att denna utredning skall komma till
stånd. Hon skyller på den vaga formuleringen. Jag vill hänvisa fru RönnChristiansson
icke bara till skolöverstyrelsen utan också till ledamöterna av
kommitterade, däribland deras ordförande undervisningsrådet Weijne, som
försäkrat, att i deras direktiv ingår en översyn av varje paragraf i folkskolestadgan,
alltså även denna.

Örn jag i alla fall, eftersom fru Rönn-Christiansson dragit upp en debatt
i sakfrågan, skulle få säga ett ord närmast som försvar för utskottets formulering,
att frågan är mera komplicerad än motionärerna framställt den, så
skulle jag nog vilja understryka, att det faktiskt är så, att de exempel på
prygel -—- fru Rönn-Christiansson tillät sig till och med använda orden tortyr
och misshandel — som förekommit, stå direkt i strid med nu gällande bestämmelser
i folkskolestadgan. Jag skall för att klargöra detta be att få läsa
upp bestämmelsen i folkskolestadgan, som lyder sålunda: »Läraren bör sorgfälligt
vaka över sina lärjungars seder och uppförande såväl under lärotimmar
som under fristunder samt hava den tillsyn över deras skolgång, som i
§ 44 närmare angives. Vid tillrättavisning och bestraffning av lärjunges förseelse
skall läraren fästa avseende å den felandes sinnesart, ålder och kön samt
förfara med lugn, besinning och kärleksfullt allvar. Sårande och kränkande
handling må icke förekomma, och aga må utdelas endast i sådana fall, då
rättelse icke kunnat vinnas genom andra åtgärder, eller vid förseelse av svår
beskaffenhet. Under inga omständigheter får aga tillgripas i anledning av
fel, som måste anses bero på bristande fattningsgåva eller kroppslig svaghet
hos barnet, eller utdelas så. att skada därmed vållas barnet. Läraren bör också
så mycket som möjligt för barnens uppfostran anlita föräldrarnas medverkan.»

Om det förekommer tortyr — det står då och då i tidningarnas telegram
och notiser talat om direkta övergrepp av lärare mot elever — så ligger det
i sakens natur, när man tagit del av folkskolestadgan, att detta står i strid
mot gällande bestämmelser, och att det alltså kan lagligen beivras.

Jag skulle, herr talman, också vilja säga, att vi i utskottet äro medvetna
örn, att på detta område har naturligtvis fortgått en utveckling, en förskjutning
i uppfattningen örn kroppsagan. Detta stadgande är fastställt så sent
som 1936. 1938 kom den förra motionen om skolagans avskaffande. Nu är

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Motion angående införande av förbud för lärare att tilldela barn kroppslig

aga. (Forts.)

det ingen remissinstans mer än Höörs folkskolestyrelse, som motsätter sig utredning.

Det är klart, att frågan bör tagas under omprövning. Men -— och därom
ha vi varit eniga i utskottet — det kan icke ske enbart genom att man inför
förbud mot kroppsaga. Folkskolan mäste i så fall absolut få ett annat korrektiv.
Det är när man tänker sig in i detta som man blir en smula tveksam.
Örn en pojke, som ej är kriminell men litet slarvig och har busaktiga tendenser,
vet, att det finnes förbud mot aga, så vill jag se den lärare eller lärarinna,
som utan vidare klarar en sådan pojke. Då svarar fru Rönn-Christiansson:
ja, skicka barnavårdsnämnden på honom! Då ställer jag frågan: vilket
är grymmare, att giva denne pojke — eller flicka — litet smäll eller att
skicka dem till barnavårdsnämnden och giva dem skyddsuppfostran? Jag vet
ej, örn fru Rönn-Christiansson är mamma, men jag skulle i så fall fråga:
vilket väljer hon själv för sina barn? Väljer hon. att läraren får ge pojken
eller flickan litet smäll i stjärten, eller att barnavårdsnämnden skickar pojken
eller flickan på skyddsuppfostran?

Jag har med detta velat framhålla, att frågan är mera komplicerad än motionärerna
sökt framställa den.

Till sist, herr talman, ett ord örn motionärernas sätt att karakterisera läroverken
som överklasskola och folkskolan som småfolkets skola. För det första
är detta felaktigt; det är direkt ovederhäftigt. Jag hänvisar på denna punkt
till vad samtliga lärarförbund säga. De konstatera nämligen i sitt gemensamma
remissutlatande, att efter genomförandet av 1937 års skolreform praktiskt
taget alla samhällsklasser sända sina barn till folkskolan, i varje fall
under de. fyra första skolåren, och att samma bestämmelser gälla för alla elever
utan social klasskillnad. Folkskolan kan icke längre anses vara en skola för
blott mindre bemedlades barn; den är en hela folkets skola, liksom läroverken
numera icke kunna betraktas som blott de socialt högre slåendes läroanstalt.

Jag skulle, herr talman, för det andra vilja säga, att vill man stämpla
folkskolan som småfolkets skola och låsa fast utvecklingen för folkskolan, då
skall man föra det resonemang som de kommunistiska motionärerna i detta
sammanhang gjort; men vill man vara med örn att lyfta upp folkskolan till
en bottenskola för hela vårt folk, skall man lägga det på ett annat plan.

Jag har, herr talman, med detta bara velat konstatera, att saken är mera
komplicerad än vad motionärerna ha försökt göra gällande. Jag har däremot
själv, liksom hela utskottet, den uppfattningen, att frågan är mogen för utredning.
Nu ligger den också under utredning.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Motionen innehåller blott yrkande
örn en utredning. Frågan befinner sig också under utredning. Ur den synpunkten
kan man säga, att det är likgiltigt, örn man röstar för motionen eller utskottets
yrkande. På grund av utskottsutlåtandets motivering anser jag emellertid
i alla fall icke saken likgiltig. Det finnes på det hela taget intet positivt
för prygelstraffets avskaffande i utskottets utlåtande. Utskottet är självt utan
mening. Det säger, att frågan är mycket komplicerad; vi kunna icke taga ställning
till den. Men lyckligtvis är det andra, som så till vida funnit att den bör
utredas, och just därför yrkar utskottet avslag på motionen.

Hade utskottet i stället sagt, att helt säkert är prygelstraffet icke det uppfostringsmedel,
som det hittills ansetts vara, men eftersom frågan i alla fall
är under utredning är det onödigt att tillsätta en utredning, skulle jag för min

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Motion angående införande av förbud för lärare att tilldela barn kroppslig

aga. (Forts.)

del ha röstat för utskottets förslag. Sådan motiveringen nu är skriven kommer
jag att rösta för motionen.

Herr Hyling: Herr talman! Jag hade icke tänkt deltaga i debatten, men
efter fru Rönn-Christianssons anförande nödgas jag taga kammarens tid i
anspråk några minuter. Det är ju på det sättet, att agan är på väg att avskaffas
i våra skolor. Anledningen till detta är att förhållandena inom skolan hålla på
att bli bättre än de tidigare varit. Dessutom kan man nog säga, att förhållandet
mellan skola och hem håller på att förbättras.

Fru Rönn-Christiansson ironiserade något över att man behöver falla tillbaka
på att försvara agan på grund av de stora klasserna. Jag tror inte, att man
bär rätt att ironisera på denna punkt. Ty det är faktiskt så, att de stora klasserna
ge ganska stora besvärligheter för de lärare, som ha hand örn barnen
i klassen. Jag tror, att det är alldeles klart för allesammans, att barnen äro
begåvade med en verksamhetslust och en överloppsenergi, som kan brukas till
ont eller gott. Skall man ha de stora klasserna, blir resultatet, att läraren icke
har möjlighet att offra sin tid på individuell fostran av olika barn inom klassen.

När det gäller just de svårdisciplinerade barnen, är det ganska naturligt, att
de behöva en betydligt bättre översyn och hjälp än de andra barnen, som icke
kunna räknas till denna kategori. Det finns naturligtvis ingenting värre än örn
svårdisciplinerade barn skola behöva gå sysslolösa därför att läraren ej har
möjlighet att kontrollera dem i alla detaljer. Nu ha vi fördelen att i de större
städerna kunna bilda särskilda klasser med svårdisciplinerade barn. Det säger
sig självt, att det är ett steg i rätt riktning. Ute på landsbygden och i de små
skoldistrikten finns ingen som helst möjlighet att gå fram efter den vägen.

Jag vet inte, örn jag blir betraktad som asocial, ty det tycks enligt fru RönnChristiansson
lärarpersonalen i detta land vara. Men jag måste fråga örn till
äventyrs fru Rönn-Christiansson icke själv suttit i en skolklass och sett, att det
finnes rötägg många gånger och att det icke kan vara försvarbart att låta dessa
rötägg uppträda hur som helst och förstöra ordningen och därmed även kamraterna.
Giv Sveriges lärarkår en möjlighet att avkoppla dessa svårdisciplinerade
barn från den ordinarie skolan! Örn denna möjlighet ges tror jag icke, att
denna paragraf, som nu finns i folkskolestadgan rörande aga, behöver finnas
kvar.

Jag kan berätta ett enda fall. Jag vill ställa frågan till fru Rönn-Christiansson,
hur hon skulle ha handlat i det fallet. Det var en pojke, som hade kommit
upp i femte klassen. Han var överårig för denna klass. Han var en representant
för vad fru Rönn-Christiansson kallar barbari och terror m. m. Han hörde
till den grupp, som terroriserade sina kamrater. Det var inte bara kamraterna
han terroriserade, utan han var även djurplågare i ganska stor utsträckning.
Man vill gärna förklara det med att han var sjuklig och därför bort på annat
sätt tagas örn hand. Pojken tog sig det orådet före att tcrrorisera särskilt småklassernas
barn. Han hade en enpåk, som han gjorde i ordning och ställde bakom
ett träd. Varje kväll, när småbarnen gingo hem från skolan, passade den stora
krabaten på att utdela prygel; det var rena terrorn. Den lärare, som hade hand
örn pojken och som jag mycket väl känner, sade, att han talat vid pojken och
sökt övertyga honom örn det orätta i att handla på detta sätt, men ingenting hade
hjälpt. Varje gång läraren tog till orda svarade pojke», att elen saken intresserade
honom icke. Nu frågar jag bara: skulle läraren omedelbart lia. anmält
denne pojke till barnavårdsnämnden? Då hade barnavårdsnämnden haft möjlighet
att aga honom själv, örn den så velat. Men örn icke det lyckats — vilket
det kanske icke gjort i detta fall — skulle uppfostringsanstalten ha blivit slut -

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Motion angående införande av förbud för lärare att tilldela barn kroppslig

aga. (Forts.)

målet för honom i hans uppfostran. Hur tacksamma vi än skola vara över att vi
lia uppfostringsanstalter i vårt land, måste .jag säga, herr talman, att vi skola
vara ändå tacksammare för ju mindre antal barn man får på dessa anstalter.
Skall skyddshem bli korrektivet för fostran här i landet, då tror jag, att det
blir ganska farligt för framtiden. Jag kan berätta vidare örn denne pojke. Han
fick aga ordentligt, dock icke så att det kunde katalogiseras som prygel. Åtta
år efteråt fick läraren ett brev, avstämplat från en hamn i Söderhavet; det var
från denne pojke. Han framförde ett uppriktigt tack för att han fått lära sig
att veta hut på den tid han gick i skolan.

Jag måste för min del säga, att jag själv varit lärare i många år och aldrig
behövt använda aga. Men jag tror icke, att det skadar, örn den finnes som nödfallsutväg
i vissa fall.

Det finnes också en liten skillnad mellan folkskolan och läroverken i fråga
örn bestraffningsmetoder. Jag tror, att fru Rönn-Chri stian sson måste hålla
med örn, att när en elev i läroverk icke uppför sig riktigt, detta kan visas på
uppförandebetyget men också därigenom, att läroverkskollegiet har rätt att
relegera denne lärjunge. Var hamnar han då? Jo, i folkskolan. Då skall folkskolans
lärarpersonal taga hand örn pojken. Jag tror därför att det är nödvändigt
att icke göra den sammanblandning, som skett mellan folkskola och
läroverk. Och talet örn att folkskolan är det enkla folkets skola och läroverken
överklassens skola vill jag icke ens bemöta; det får stå för motionären själv.
Jag vill instämma i herr Ståhls anförande, att skola vi någon gång få folkskolan
lyftell till det plan, där vi önska få den, nämligen till att vara en hela
folkets skola, då böra vi icke vara de första, som göra en mindervärdighetsförklaring
över den svenska folkskolan.

Vi skola också göra klart för oss, att örn aga fullständigt förbjudes i folkskolan,
måste, som jag sade tidigare, barnavårdsnämnderna rycka in. Då räcker
det icke med de befogenheter som barnavårdsnämnderna ha i dag, utan det
måste bli en ny organisation med andra befogenheter än för närvarande. Blanc!
annat torde man i ökad omfattning nödgas anlita pedagogisk och medicinsk expertis
inom barnavårdsnämnderna, örn man skall följa motionärernas tanke.

Det är sant, att folkskoledirektionen i Stockholm gått in för en utredning.
Har jag läst utskottets utlåtande riktigt, går ingen i utskottet emot en utredning.
Jag går icke heller själv emot en utredning. Redan 1938, då samma
motionärer hade frågan uppe, voro vi i utskottet, där jag då satt, eniga om
att en utredning borde ske. Men då motionen då direkt tog sikte på agans avskaffande
utan någon utredning, hade det tillfälliga utskottet — som ju icke
har samma befogenheter som ett ständigt utskott — ingen möjlighet att peka
på denna väg.

När Höörs folkskolestyrelse gutt emot motionen och krävt, att folkskolestadgan
skall bli bestående och att ingen ändring skall ske, var det förvånansvärt,
att fru Rönn-Christiansson kunde säga, att i denna folkskolestyrelse var det
rottingpedagogerna som dikterat beslutet. Nu vet jag icke. om de. som jag förmodar,
hedervärda människor, vilka sitta med i Höörs folkskolestyrelse, skola
behöva brännmärkas som rottingpedagoger därför att de svarat klart och tydligt
i ett remissvar till riksdagen. Jag tror, att Höörs folkskolestyrelse bör
känna sig kränkt i hjärteroten, örn den i Sveriges riksdag skall stämplas som
rottingpedagoger därför att den har en annan mening än de kommunistiska
motionärerna lia.

Jag skall, herr talman, be att få föredraga en sak, som jag fått mig tillskickacl
från ett skyddshem i landet. Det är Engesbergs skyddshem utanför Gävle.
Där ge pojkarna varje påsk och jul ut en trevlig publikation. Det är en liten

Onsdagen den 11 mars 1945.

Nr 12.

Motion angående införande av förbud för lärare att tilldela barn kroppslig

aga. (Forts.)

krabat på fjorton år som skrivit en uppsats, som heter »Mina tankar om
straff». Den är icke lång. Herr talman! Jag ber att få föredraga den in
extenso. Denne lille pojke på fjorton år skriver följande om straffet — jag
ber på förhand att få instämma med hans uppfattning: »Att straffa grabbar,
vilka burit sig dumt åt, är nog inte så lätt alla gånger. Har en grabb t. ex.
tagit ett äpple, så bör inte straffet bli så svårt första gången. Men gör han
om samma sak, skall straffet bli hårdare för var gång. Att låta en grabb,
som burit sig dumt åt, gå och lägga sig en vardag är dumt. Ibland kan han
tycka, att det är roligt att ligga, särskilt örn det är en lat grabb. En sådan
grabb kanske svarar uppkäftigt bara för att få lägga sig. Ett straff som passar
åt den ena grabben passar kanske inte åt den andra, det är nog inte så lätt
att sköta den där saken. Skall man straffa, så skall man straffa på en gång
och inte ett par dagar efteråt. Det finns pojkar, som man inte alls behöver
straffa. Det räcker, om man talar lugnt med dem. Det är kloka grabbar, ty
de inse, hur dumt de burit sig åt. Och det är klart, att även en klok grabb
kan bära sig dumt åt, men han gör inte örn samma sak två gånger. På en del
pojkar hjälper smörj. Sådana pojkar bör ha smörj. Ibland är det äventyrslystnad,
som driver en pojke till att göra dumheter. Men en del grabbar vill
också visa sig duktiga för kamraterna. Man skulle inte lyssna till sådana
grabbars historier utan gå ifrån dem, så kanske man själv lät bli att göra en
massa ofog.»

Denne pojke tycker jag är trots sina fjorton år en vettig grabb, som verkligen
förstår straffet och dess innebörd. Jag tror icke, att vi komma så långt
i landet med att dalta med alla dessa frågor i vilken utsträckning som helst.
Som jag tidigare sagt är jag absolut motståndare till allt som kallas för prygel
och sådant. Jag vill ännu en gång understryka, herr talman, att straffet
i form av aga bör finnas i folkskolestadgan men bör helst icke användas. Kan
man komma därhän, tror jag, att vi nått ett gott resultat.

Jag vill också, herr talman, säga, att det finnes en del skolor i landet, där
enligt deras stadgar straffet i form av aga är förbjudet. Men jag tror, att det
blir en och annan örfil ibland i de skolorna.

Jag vill vidare säga, herr talman, att det vore fruktansvärt, örn det bleve
så, att en psykisk bestraffning skulle komma i stället för den kroppsliga bestraffningen.
Det finnes intet som så kan skapa mindervärdighetskomplex hos
det uppväxande släktet som att få en psykisk påfrestning under skolåren. Exempel
därpå ha, även visat sig i vårt land.

Jag hade år 1938 tillfälle påpeka, att medicinalstyrelsen den gången avgivit
tre utlåtanden. I det första utlåtandet ville styrelsen ha straffet kvar, i det
andra var styrelsen litet tveksam. I det tredje utlåtandet föreslog styrelsen, att
straffet skulle borttagas. Nu har styrelsen förklarat, att styrelsen stöde kvar
på ‘samma ståndpunkt som i tidigare remissvar till andra kammarens första
tillfälliga utskott. Nu frågar jag bara: vilket av de tre alternativen vill medicinalstyrelsen
stå fast vid? Medicinalstyrelsen sade också i sitt yttrande den.
gången, latt det är endast sjuka barn som behöva aga, eller rättare sagt som bära
sig åt så att de skulle behöva agas. Jag måste säga, som jag sade förra gången,
att jag tror, att litet var här i kammaren skulle bära på mindervärdighetskomplex,
örn medicinalstyrelsens påstående skulla vara riktigt. Det är väl icke
många här, som i sin barndom eller ungdom icke fått aga i någon form, och jag
tror, att det har varit hälsosamt, men jag vill icke karakterisera kammarens ledamöter
som själsligt sjuka därför att de en gång i sin barndom fått aga. Fru
Rönn-Chri stian sson säger, att 1945 års folkskol osakkunniga icke fått direktiv
att omarbeta hela folkskolestadgan. Det iir alldeles fel. De sakkunniga lia icke

92 Nl'' 12. Onsdagen den 14 mars 1945.

Motion angående införande av förbud för lärare att tilldela barn kroppslig
aga. (Forts.)

begärt detta, men Kungl. Maj:t bär i direktiven föreskrivit, att utredning skall
göras beträffande folkskolestadgan. Det står klart och tydligt upptaget bland
de sakkunnigas främsta uppgifter att föreslå erforderliga ändringar i folkskolestadgans
bestämmelser. I direktiven föreskrives också liksom i alla- sakkunniga
direktiv, att de sakkunniga skola äga att anlita särskild expertis, när behov
därav visar sig föreligga. Jag förmodar, att de sakkunniga, när denna paragraf
i folkskolestadgan skall behandlas, komma att anlita sådan expertis.

Jag ber därför, herr talman, att ännu en gång få understryka vikten av att
denna fråga blir utredd och allsidigt betyst. Vilket resultatet kommer att bli, få
\d se i framtiden, men för dagen är det tillräckligt, herr talman, att yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fröken Olsson: Herr talman! Jag har försökt göra en liten undersökning
beträffande fall, då aga förekommit. Undersökningen har icke avsett sådana
fall. då aga utdelats i strid mot bestämmelserna i folkskolestadgan. Det har icke
varit fråga örn prygel eller annan misshandel utan örn en så att säga legal aga.
Jag har därvid icke vänt mig till barnen, fastän jag naturligtvis hört en hel
del också av barn, men barn ha så livlig fantasi och så mycket sinne för det
dramatiska, att när de skola berätta, hur det gått till, när de fått stryk i skolan,
deras skildringar ofta bli mycket överdrivna. Jag har således icke valt
utvägen att fråga barn, som fått aga, utan vänt mig till en del lärare och
frågat dem, örn de använda aga, och i så fall bett dem örn konkreta exempel.

En mycket framstående lärare, som står i mycket gott förhållande till sina
skolbarn och som nog får betecknas som en av de bättre vi ha, har förklarat, att
det enda fall, i vilket han anser aga böra förekomma, det är vid direkt trots,
när alltså en elev vägrar att lyda en given tillsägelse eller svarar läraren ohövligt
eller eljest sätter sig på tvären. När aga ges i ett fall, där ett barn gentemot
en lärare, som i allmänhet kommer bra överens med sina skolbarn, uppträtt
på ett sådant sätt, har det naturligtvis en orsak, denna må sedan vara att
söka i förhållandena i barnets hem eller i barnets förhållande till kamraterna.
Barnet befinner sig i en sådan sinnesstämning, att det så att säga vänder
avigsidan utåt och sätter sig på tvären. Läraren kan naturligtvis med en örfil
eller på liknande sätt undertrycka barnets reaktion, men barnet blir på intet
sätt hjälpt, utan det kommer ju absolut i ett sämre förhållande till läraren,
även örn barnet vid ett senare tillfälle aktar sig att visa sin trotsiga inställning.
Det blir alltså ett undertryckande men ingen förbättring.

I samma stil går ett exempel, som anförts av en mycket ung lärare. Det är
ett alldeles färskt fall. Det gällde en tämliga nybliven lärare, som ser ännu
yngre ut än hail är. När han tillträdde sin plats, fingo barnen för sig, att de
fått en riktig gröngöling. De tänkte: nu skola vi pröva, hur vi skola handskas
med honom. De skulle visa sig otrevliga för att se, vad det skulle leda till.
De uppträdde också på ett mycket otrevligt sätt för att se, hur mycket han
tålde. Han sade till dem, att han icke tänkte finna sig i ett sådant uppträdande,
och att de, örn de icke bättrade sig och ändrade sitt uppförande, skulle få*
stryk. Det hjälpte inte, utan barnen fortsatte att visa sig otrevliga. Då tog han
ett par av de värsta och gav dem stryk. Sedan blev hela klassen så snäll, så
snäll! Detta var ju som sagt hyggliga ungar från början, och det är intet tvivel
örn att han så småningom utan att behöva tillgripa aga skulle kommit i
ett gott förhållande till klassen. Nu gick det hastigt och lustigt i stället. Han
har satt sig i respekt genom att ge barnen stryk, men nu är det rädsla för stryk,
som är grundläggande för barnens förhållande till denne lärare. Örn han blir
inkallad, det bliva ju alla unga lärare, är jag tämligen övertygad örn att bar -

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Motion angående införande av förbud för lärare att tilldela barn kroppslig

aga. (Forts.)

nen komma att göra om experimentet för att se hur den nye läraren reagerar.
Hade den ordinarie läraren tagit barnen med godo, skulle barnen sannolikt
komma att visa sig hyggliga även mot hans vikarie.

Ett pär andra skäl att utdela aga, som också mycket ofta anföras och som
även framskymta i en del av remissvaren, äro, att man måste tillgripa aga, när
större barn misshandla yngre kamrater eller när barn göra sig skyldiga till
djurplågeri. Det har ju här i debatten anförts exempel på sådana fall, och jag
har även vid min undersökning påträffat liknande fall. Så till exempel berättade
en småskollärarinna, att hon sett en pojke i skolans korridor sätta krokben
för en flicka, så att hon föll framstupa och slog näsan i blod. Lärarinnan
frågade honom, örn han tyckte, att han burit isig trevligt åt, och förehöll honom
allvarligt det olämpliga i hans beteende. Hon talade också med klassen örn saken.
Några dagar efteråt såg hon pojken på nytt sätta krokben, men då fick
han några ordentliga örfilar. Sedan kände sig denna lärarinna övertygad örn
att pojken i fråga aldrig mera komme att sätta krokben för någon. För varje
gång han får lust att sätta krokben, verkar tanken på bestraffning avhållande
på honom. Jag tror, att den enda verkan av bestraffningen blir, att denne pojke,
när han nästa gång vill sätta krokben för någon, ser sig väl för, så att ingen
lärarinna är i närheten.

Detta var ett relativt oskyldigt fall av misshandel mot kamrater. Det är säkerligen
ett av alla lärares största problem, hur man skall hindra barnen att
göra sig skyldiga till översitteri mot svagare kamrater. I sådana fall användes
i mycket stor utsträckning aga, men även i dessa fall får man fråga sig: vad
beror det på att pojken —- det är i allmänhet pojkar (let gäller — nödvändigt
skall låta andra känna sin makt och vara elak mot yngre kamrater? Det beror
i nästan alla fall på att han själv blivit hunsad och illa behandlad. Han har
kanske haft stränga föräldrar, som uppfostrat honom med stryk, eller det kan
vara lärare eller äldre syskon som behandlat honom hårt, eller han kan lia haft
tråkigheter i skolan. »När jag gick i småskolan, voro alltid de stora pojkarna
på mig, när jag var på hemväg från skolan. Nu är det min tur. Nu ''skall jag
taga skadan igen.» Jag har en gång talat med en pojke, som var svår mot sina
kamrater och icke lät småbarnen vara i fred. Han sade: »Tänk, hur jag hade
det! Tänk så bär de sig åt emot mig i småskolan.» »Men snälla du», säde jag,
»det är ju icke dem, det nu är fråga om. De andra äro ju vuxna. De ha ju lämnat
skolan. Du skall väl icke hämnäs1 på barn, som icke hade börjat skolan på
den tiden, du själv blev illa behandlad.» Då svarade han: »De andra, kommer
jag icke åt. De äro icke här, och även om de vore här, så skulle jag icke rå på
dem.» Han förstod icke annat än att, då han haft det så svårt, så måste han
låta andra, likgiltigt vilka, få känna på detsamma. Det är faktiskt den vanliga
orsaken till misshandel från kamraters sida. Sådant hjälpes icke med stryk.
Få barnen stryk, blir det bara ytterligare en sak som de ''skola hämnas. Få de
stryk därför att de varit cinka mot sina små kamrater, så se de nästa gång till,
att de komma på betryggande avstånd och att inga vittnen finnas. Till (len
stackare, som de klå upp, säga de: skvallrar du igen, så att jag åker fast, så får
du dubbelt i morgon! I de flesta fall vågar den misshandlade icke skvallra,
utan knyter näven i byxfickan och tänker: det bitr väl min tur någon gång.
Och på det viset fortsätter det år efter år.

Herr Ryling frågade, hur man skall göra. Jag menar icke, att småskollärarinnan,
sorn hade att göra med pojken, som satte krokben, eller läraren, som
hade att göra med pojken, som slogs med enpåken, skulle sprungit till barnavårdsnämnden,
men det finns väl andra utvägar. Örn lärarinnan talat med
pojken och sagt: du får stanna, tills de andra hunnit ut, så hade han (dier ett

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Motion angående införande av förbud för lärare att tilldela barn kroppslig

aga. (Forts.)

pär gånger tappat lusten. Det hade varit lika effektivt som att ge honom
stryk. Ofta äro de lindrigaste medlen de bästa. —- Vad skulle jag lia gjort
med den stora drummeln, som slogs med enpåken? Jag skulle följt honom hem
på eftermiddagen några gånger. Det är förskräckligt tråkigt för en stor pojke
att komma med barnjungfru! Det hade säkert varit lika effektivt som att utdela
aga. Örn jag fått ett tacksägelsebrev efteråt, vill jag låta vara osagt, men
huvudsaken är, att det hade hjälpt.

Det förekommer mycket ofta, att mindre barn göra sig skyldiga till djurplågeri,
och detta beror i de flesta fall på ren tanklöshet. Då räcker det med
att man gör klart för barnen, hur grymma de varit. Uppsåtligt och medvetet
djurplågeri är hos både vuxna och barn tecken på psykiska rubbningar. Människor,
som göra sig skyldiga till djurplågeri, behöva sinnesundersökas. Däremot
kommer man ingen vart med stryk. Man åstadkommer på sin höjd, att
barnen få en ännu mera avog inställning till djuren. Barnen tycka, att det är
djurens fel, att de råkat illa ut, och vilja därför hämnas på dem.

I ett pär av de fall jag träffat på har det varit fråga örn lärare, som förklarat,
att de tillgripit aga för att få slut på skolbarnens förskräckliga svärjande.
De ha försökt tala barnen till rätta. De ha på alla möjliga vis försökt
förmå dem att låta bli att svära. När barnen det oaktat fortsatt att svära, har
läraren helt enkelt givit sig ut under en rast, gripit tåg i något av de barn,
som svurit värst, och givit barnet stryk. Den ene av de båda åsyftade lärarna
uppgav, att han på detta sätt lyckats hålla svärjandet utanför skolgrindarna.
Han hade alltså en mycket illusionsfri syn på resultatet av sitt ingripande. Den
andre trodde faktiskt, att han verkligen lyckats hejda svärjandet. Denne lärare
svär själv ganska friskt. Jag är övertygad örn att så länge magistern svär
och pappa svär, anses det karlaktigt att svära, och så länge svär varje pojke
med självaktning. Att han får stryk för det, gör det bara så mycket mera
karlaktigt. I samtliga dessa fall vill jag säga, att med stryk kan man göra
slut på en del ofog och åstadkomma, att barnen visa prov på gott uppförande,
men det räcker precis så länge som risken för stryk finnes. I samma ögonblick
risken icke längre är för handen, är det också slut med det goda uppförandet.
Det är ju icke ett sådant resultat som vi vilja komma till med vår uppfostran.
Ett sådant resultat är värdelöst! Nu är det säkert så, att de normala
vildbasarna, som ställa till en massa ofog och så få stryk, icke taga någon
större skada. Stryk gör dem ingen större skada, men det gör heller ingen
nytta. Det finns emellertid i alla, läraravdelningar en del förskrämda stackare,
som äro rädda för allt, lärare, kamrater, föräldrar. De gå i ständig ångest,
att de icke skola kunna sina läxor, att de skola komma för sent, plumpa i skrivboken
o. s. v. Dessa barn få naturligtvis mycket sällan stryk själva, men de
bliva ytterligt vettskrämda av att se, hur läraren tufsar till deras kamrater.
Stryk har den sorgliga effekten, att det verkar mycket mera på de snälla barnen,
som icke få stryk, än på de elaka, som få stryk. Elaka barn gör det
ingen större nytta. Därtill kommer, att just de grovt vanartiga äro abnorma
barn. Medicinalstyrelsen framhåller i sitt utlåtande, att i de verkligt svära
fallen — de barn, sorn, örn de gått i läroverk, skulle blivit relegerade — är
det fråga örn psykiskt abnorma eller intellektuellt undermåliga. Man kan icke
komma ifrån, att de intellektuellt undermåliga äro de, som mest råka ut för
att få stryk. Det beror på att de, eftersom de ha svårt att följa med i skolan,
få en känsla av underlägsenhet inför kamrater, och för att hävda sig och visa,
att de äro lika duktiga som de andra, ställa de till en massa ofog och få stryk.
Mångå intellektuellt undermåliga luras av slugare kamrater att göra ofog.
De råka fast för ofog, som andra hittat på. Det är ju förskräckligt, att de

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Motion angående införande av förbud för lärare att tilldela barn kroppslig

aga. (Forts.)

skola få stryk därför att de lia klenare förstånd än andra, men faktum är, att
många lärare, som använda aga, äro fullt medvetna örn det nyss antydda förhållandet,
men de anse det icke desto mindre vara på sin plats att utdela aga.
De resonera som så, att dessa intellektuellt efterblivna barn kan man icke
tala med som med normala barn, men stryk förstå de. Biter det i skinnet, förstå
de, att de gjort något, som de icke bort göra. Man får dressera dem, som man
dresserar hundar, sade en lärarinna.

Samma lärarinna berättade, att hon i småskolan hade en pojke, som var hysterisk.
Hon var själv på det klara med att det var fråga örn ett sjukligt tillstånd
hos pojken. Han hade hysteriska anfall, kastade sig på golvet, skrek och
sparkade. Hon försökte till en början lugna honom och talade vänligt med honom,
men det var förgäves, och till slut gav hon honom ett pär kraftiga örfilar,
ryckte upp honom och satte honom i hans bänk. Anfallet upphörde strax och
kom icke tillbaka. Hon androg detta fall som ett exempel på den nytta agan
gjorde. »Tänk vilken hjälp för pojken», sade hon. Hon var fullt på det klara
med, att pojken var sjuk! Det finns, som medicinalstyrelsen påpekat, många
psykiskt abnorma, som taga skada av aga. Det är icke underligt, att medicinalstyrelsen
är den enda instans, som reservationslöst vill avskaffa agan. Det är
ju läkarna, som få taga hand örn de fall, där det blir svårare skadeverkningar.
De ha tillfälle att bilda sig en uppfattning örn skadan av aga, och de sitta inne
med en alldeles speciell sakkunskap på området i fråga. Man kan väl tycka:
det är väl ingen lärare, som vill slå abnorma barn, och att det därför icke är
någon risk för att abnorma barn utsättas för aga. Så framstående psykologer
äro icke lärarna, att de kunna veta, när det bara är fråga örn vanlig lymmelaktighet
och okynne, som kan rättas med en avbasning, eller när ett barns dåliga
uppförande beror på abnormitet hos barnet. Det kunna icke lärarna avgöra,
och därför förekommer det mycket ofta, att lärare, som aldrig skulle vilja skada
barnen, av misstag tillgripa aga i fall, då det är fråga örn psykiskt abnorma
barn, som genom agan tillfogas stor skada. För barnens, kamraternas och lärarnas
skull är det nödvändigt, att det finns möjlighet att skilja psykiskt abnorma
barn från normala barn och få dem under sakkunnig vård. Detta sker icke
som ett straff utan som en hjälp. Ett barn, som under hela sin skoltid betraktas
som ett svart får och är illa tålt av kamrater och lärare, har ju från början kommit
på sned i tillvaron, och det är icke underligt, örn det går galet för ett sådant
barn, då det vuxit upp och kommit ut i livet. Om barnet på ett relativt tidigt stadium
kommit under sakkunnig behandling, hade det snedvridna kunnat rättas
och barnet bli en fullvärdig individ. Det mest angelägna vid denna översyn är,
att man skaffar möjlighet att på ett tidigt stadium omhändertaga de psykiskt abnorma
barnen och lämna dem undervisning i särskilda klassavdelningar, i klasser
för svåruppfostrade barn. Där skolorna äro så små, att det är omöjligt att
anordna särskild undervisning för svåruppfostrade barn, bör man ha möjlighet
att skicka barnen till särskilda för ändamålet lämpliga skyddshem. Mångå
gånger är det lämpligt att söka få in barnen på sjukhus för en ordentlig undersökning.
Det visar sig nämligen ofta, att det är fysiska orsaker till snedvridenheten
i deras själsliv. Det är sådana åtgärder, som jag hoppas att den nu
pågående utredningen skall taga upp.

dag tror icke, att utredningen är beredd att utan vidare föreslå slopandet
av agan. Men örn utredningen kommer att föreslå införande av åtgärder för
att befria folkskolan från dessa oroselement — det är ju något, som utredningen
knappast kan komma förbi — bort faller det viktigaste skälet för agans
bibehålian de.

dag vill påpeka att samtliga lärarorganisationer varit positiva i sina utta -

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Motion angående införande av förbud för lärare att tilldela barn kroppslig
aga. (Forts.)

landen denna gång. Örn man får klasser av rimlig storlek, där man verkligen
kan hålla livliga barn sysselsatta och ha ett individuellt intresse för dem och
därjämte får möjlighet att avskilja de abnorma barnen, bör ingen lärarorganisation
ha något emot att sedan slopa bestämmelserna örn aga.

Till fru Rönn-Christiansson vill jag säga, att det visst icke är så, att det
förefinnes en allmän föräldraopinion för agans slopande. Så är det tyvärr icke.
Jag hade i utskottet från början varit beredd att, därest utskottets mening icke
blivit positiv, reservera mig, men hade väntat att jag i så fall kunnat stödja
mig på ett uttalande från målsmännens riksförbund, vilket ju är den enda
föräldraorganisation vi ha här i landet. Detta förbund avstod emellertid från att
yttra sig. Så stort är alltså intresset för den bär frågan på föräldrahåll.
Jag har tjänstgjort i flera skoldistrikt på olika platser i landet och har försökt
reda mig utan aga. Men jag har därvidlag mött motstånd från föräldrarna.
Jag kan säga till och med att jag träffat många fler föräldrar som velat att
deras pojkar skulle agas, än jag träffat föräldrar, som satt sig emot aga.

För närvarande anser jag, att man icke kan komma längre än vi kommit.
Vi få nöja oss med att se vad utredningen kan leda till. Sedan finns det ju
möjlighet att återkomma, och det är att hoppas att opinionen icke bara bland
lärarna utan också framför allt bland föräldrarna skall ha mognat under tiden.

Jag vill påpeka, att det i dagarna kommit ut en bok av en schweizisk skolpedagog,
professor Meng, som bland annat återgiver en statistik över länder,
som tillåta aga, 37 länder äro medtagna i statistiken. I 20 av dessa länder är
aga förbjuden. I 17 länder är den alltså kvar. När det gällde införande av ett
sjunde skolår, dröjde vi så länge här i landet, att vi till slut kommo i den situationen
att bland länder, som kunna räknas som civiliserade, endast Sverige
och Balkanländerna nöjde sig med 6 klasser. Jag hoppas, herr talman, att vi
icke skola komma lika långt efter, när det gäller agans avskaffande.

Fru Rönn-Christiansson: Herr talman! Herr Ståhl citerade ett stycke ur
folkskolestadgan, där det bland annat talas örn det kärleksfulla ansvar under
vilket agan skall utföras. Jag tycker, att det är ett underligt kärleksfullt ansvar.
Man tycker sig se magistern full av kärlek och sympati gå och hämta
rottingen och så slå ungarna. Jag tycker, att allt det där strider mot varandra.
Nu är det så ute på landsbygden, där alla barn gå i folkskolan, att
läraren slår icke läkarens, apotekarens eller postmästarens barn utan endast
den fattige pojken. Så var det också i det exempel, som anföres i motionen,
när kyrkoherden i Bohuslän av nio barn agade den fattigaste och klenaste
pojken för den vågade han sig på. Herr Ståhl sade, att örn en lärare misshandlar
ett barn, bryter han mot bestämmelserna. Ja, men det hindrar icke
att barnet blir lidande på den grymma metoden.

Jag konstaterar, att de som yttrat sig, både i pressen och i remissyttrandena,
utvecklats sedan sist, utom, som jag nämnde, folkskolestyrelsen i Höör. Herr
Hyling protesterade mot att jag kallade dess medlemmar för rottingpedagoger.
Översättningen är eljest fullt adekvat, då man ju tydligen anser, att man
icke kan fostra barn utan rotting. Det blir sådana pedagoger av dem, som i
ett yttrande utan motivering anse att stryk skall vara kvar, förlåt: basta och
hör sedan.

Vad herr Ståhl sade örn mitt yttrande örn att man skulle skicka barnavårdsnämnden
på barnen, beror, tror jag, på en missuppfattning. Jag är principiellt
emot att barnavårdsnämnden tar hand örn barnen på sätt som skett.
Det har visat sig, att en sådan åtgärd icke leder till någon för barnen lycklig
utgång. Jag ville bara med mitt yttrande poängtera, att man bara skickar

Onsdagen den 14 mars 1945. Nr 12.

Motion angående införande av förbud för lärare att tilldela barn kroppslig

aga. (Forts.)

folkskolebarn till barnavårdsnämnden — den utvägen har man ju alltid — men
att man sällan skickar läroverksbarnen samma väg. Det visade sig av herr
Ståhls frågeställning, att han icke förstått frågan i dess fulla utsträckning.
Utskottet anförde år 1938 som motivering för avslag å vår dåvarande motion,
att man ville föranstalta örn en utredning. Vi hade då framställt konkreta
förslag örn avskaffande av agan. I dag, när vi gå försiktigt fram och begära
utredning, kryper man bakom något annat egendomligt.

I Norge och Danmark är agan avskaffad och ingen vill väl påstå, att icke
den ungdomen är en härlig ungdom. Den har icke blivit lidande på att den
icke haft straffhotet i skolorna hängande över sig.

Herr Hyling påstod, att jag ironiserade över de stora klasserna. Det gjorde
jag nu icke. Det var endast ett kyligt konstaterande av fakta. Då herr Hyling
beklagar sig över dessa fakta, bör hans kritik rikta sig mot förre statsrådet
Bagge, som ju är upphovsmannen till dessa förhållanden, som försvåra den
enskilda undervisningen för lärarna.

Sedan frågade herr Hyling, örn rötäggen inom folkskolan skola förstöra
andan för de andra. Man kan då fråga, örn läroverkens rötägg, som återföras
till folkskolan, skola förstöra andan för folkskolans barn.

Exemplet örn den sjuklige pojken var rätt beklämmande. Det mest beklämmande
var att, som herr Hyling talade cm, pojken verkligen fick aga.
Denne själsligt defekte pojke fick aga. I stället borde en barnpsykiatriker ha
tagit hand örn honom. Herr Hyling frågar, örn jag skulle ha förordat att
denne pojke skickades till barnavårdsnämnden. Härtill vill jag svara, att det
är agans mentalitet, som vi böra gå till storms emot. Bara det förhållandet,
att det skall finnas kroppsstraff för barn är något väsensfrämmande för demokratiskt
tänkande människor. Det är här som vetenskapens män skola gripa
in. Den moderna barnpsykologien har redan visat upp positiva resultat på
detta område. Herr Hyling läste sedan ett citat från en 14-årig pojke, som
varit på uppfostringsanstalt. Man frågar örn detta vittnesmål är mera värdefullt
för honom än den moderna psykologiens vittnesmål.

Herr Kylings hela anförande var i princip ett fasthållande vid att agan
skulle vara kvar i folkskolorna. Man frågar sig varför? Herr Hyling förordar
ändock utredning. Man kan därför säga, att det är en logisk kullerbytta, som
han gör sig skyldig till därvidlag. Jag förmodar han menar, att utredningen
skall komma till ett resultat, som motsvarar hans konservativa uppfattning
örn agans bibehållande, och det är kanske det resultatet, som även utskottet
hoppas att utredningen skall komma till.

Fröken Olssons anförande vittnade örn den goda pedagogen, som alltså förstår
sin ställning som pedagog. Jag har också läst vad Stina Palmborg har
skrivit om vanartig ungdom eller, som man brukar säga, busaktiga pojkar, och
att man kan få dem till hyggliga och ram pojkar. Då får man dock absolut ej
använda aga.

Fröken Olsson anförde att föräldraopinionen icke var så stark som önskligt
vore. Jag sade i mitt första anförande, att målsmännens riksförbund icke avgivit
något yttrande. Det är ju beklagligt, men kan kanske förklaras med den
korta remisstiden. Därför att man fött barn till världen, är det ej säkert, att
man kan uppfostra dem. Men för den saken lia vi de moderna och goda pedagogerna,
som kunna påverka hemmen. En sådan god pedagog bör alltid taga
reda på barnets sociala miljö och söka förstå barnets utgångsläge och hjälplöshet,
varför det reagerar så eller så, och med ömhet och kärlek hjälpa det
till rätta utan att lia rottingen i bakgrunden.

Andra kammaren:s protokoll JOAS. Nr lis.

98 Nr 12. Onsdagen den 14 mars 1945.

Motion angående införande av förbud för lärare att tilldela barn kroppslig
aga. (Forts.)

Herr Kylin?? erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Först vill jag beträffande denne pojke, som jag talade örn, säga, att
jag icke i mitt anförande sagt, att han var själsligt defekt, men gjorde gällande
att han borde lia varit det, enligt medicinalstyrelsens rapport örn hur han
behandlats. Det förvånade mig ganska mycket att fru Rönn-Christiansson
utdömde denne pojke, som blivit intagen på uppfostringsanstalt, och ansåg
hans uttalanden fullkomligt värdelösa i detta sammanhang. Det är ett egendomligt
resonemang, herr talman, från deras sida, som säga, sig vilja vara
världsförbättrare.

Vidare vill jag endast erinra om, då fru Rönn-Christiansson påstår att man
inte kan aga kärleksfullt, »att den man älskar den agar man».

Till sist, herr talman, vill jag på det kraftigaste protestera mot en grov
beskyllning: Sveriges lärarkår agar inte Sveriges ungdom efter taxeringskalendern
!

Vidare anförde:

Herr Ståhl: Herr talman! .Tåg skall inte fortsätta analysen av agans positiva
och negativa verkningar; en sådan diskussion kanske lämpligen borde
förläggas till annat forum och annan tidpunkt.

Jag begärde ordet för att för det första säga ett par ord till herr Severin
i Stockholm, som meddelade att han skulle rösta med motionen därför att i
utlåtandet ingenting positivt förekommer örn behovet av en utredning. Jag
måste konstatera, för den händelse kammaren tagit intryck av herr Severins
yttrande, att det på sidan 11 i utlåtandet står: »Emellertid är det uppenbart,
att i fråga örn användandet av aga såsom korrektion smedel överhuvud taget
en åsiktsförskjutning ägt rum och alltjämt äger rum, bottnande bland annat
i en fördjupad kunskap örn barnets psykologi. Med hänsyn härtill synas skäl
kunna anföras för att hela frågan om kroppsaga i skolan med olika därtill
sammanhörande omständigheter kunde behöva underkastas en förnyad granskning».
Då emellertid en utredning redan är i gång, lia vi inte begärt någon
förnyad prövning. Detta är väl ändå ett klart positivt yrkande.

Jag skulle för det andra, herr talman, vilja konstatera, att de som vilja
få en utredning till stånd självfallet rösta med utskottet, ty då vet man som
sagt att man får en utredning. Röstar man däremot, såsom fru Rönn-Christiansson
önskar, med motionärerna, riskerar man att bryta ut denna punkt örn agan
ur den utredning som nu arbetar och skjuta det hela på en oviss framtid.
Vill man alltså gå motionärerna till mötes skall man faktiskt rösta med utskottet.

Herr Paulsen: Jag hör inte till dem som vilja att man i tid och otid skall
ta till agan, men när den verkligen behövs anser jag agan vara ett bra uppfostringsmedel.

Jag har under mitt ganska, långa liv sett rätt mycket av uppfostran. Jag
minns en vacker sommarkväll, när jag bodde borta på Söder. Jag var kommen
hem vid sextiden på kvällen och satt och tittade ut genom mitt fönster
och såg massor av barn, som lekte på den öppna platsen utanför. Efter en
liten stund öppnas ett fönster och en dam, mamman till ett av barnen, förmodar
jag, kallar på en flicka i 10—12-årsåldern och sade att hon skulle
komma upp. Nej, svarade flickan, jag vill inte. Efter en stund öppnas ett
fönster till och. en annan mor kallar på en 12-årig pojke. Han ville inte heller
— samma, svar. En tredje mor öppnar ett fönster och kallar på en 8—9

Onsdagen ilen 14 mars 1945.

Nr 12.

Motion angående införande av förbud för lärare att tilldela barn kroppslig

aga. (Forts.)

års tös, som skulle gå något ärende. Nej. du kan gå själv, svarade kori. Då
fick jag en väldig lust, inte att aga barnen, som inte rådde för att de voro
illa uppfostrade, men att ge mammorna en ordentlig avbasning — det bär
man ärligt förtjänat då man fostrat sina barn på det sättet. Når man inte
tar till agan när den behövs, borde nian själv lia den.

När sådana barn komma till skolan handla de naturligtvis på alldeles samma
sätt. Då läraren eller lärarinnan säger: gör det och det! svara de nej
eller svara inte alls. Får nian då inte ta till aga står man där hjälplös, och
då kallas sådana barn för psykopatiska barn. Det är visst och sant att det
finns psykopater, som reagera på annat sätt än vanliga människor, men det
finns många som inte skulle vara psykopater, örn de fostrats ordentligt oen
fått aga på rätt sätt och rätt ställe, när detta behövts.

När jag hörde fru Rönn-Christiansson tala med sådan iver och viljekraft,
tänkte jag: hade frii Rönn-Christiansson varit lärarinna, hade^hon. även örn
agan varit borttagen, säkerligen givit ordentligt med dask på rätta stället
även om lagen ej medgåve det, det är jag fullt övertygad om.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Herr Ståhl hävdade att ett bifall till
motionen skulle innebära, att frågan inte fördes fram till ett avgörande, medan
däremot ett bifall till utskottets hemställan innebar ett steg i riktning mot
att snabbt få de önskemål uppfyllda som framställts i motionen, nämligen örn
en utredning.

När jag läser detta utlåtande och jämför det nied det utlåtande som gjordes
1938, måste jag säga att uttalandet av 1938 faktiskt var mera positivt än
det förevarande. Och detta mera positiva utlåtande från 1938 — det har nu gått
sju år sedan dess — har inte föranlett någon praktisk åtgärd från myndigheternas
sida och har tydligen inte heller påverkat opinionen i någon nämnvärd
grad. I år argumenterar utskottet faktiskt till förmån för agans bibehållande.
Man kan inte göra jämförelser med läroverken, säger utskottet, ty där har man
möjlighet att relegera barnen och därför skulle det vara fullständigt misslyckat
att ta bort agan i folkskolorna. Örn detta skall ha någon mening måste den
val vara — och det är förmodligen också riksdagens uppfattning -— att man
bör ha agan kvar, därför att man inte kan hitta på andra korrektionsmedel. På
grund därav är det ganska oförklarligt att herr Ståhl kan hävda, att detta utlåtande
verkligen tar sikte på ett snabbt avgörande av frågan och en utredning
på positiva grunder.

Beträffande den utredning, som säges pågå och som herr Ståhl åberopar^ är
det ju så, att den handlar om folkskolestadgan i allmänhet, såvitt jag föx stått.
Det gäller en oerhörd mängd paragrafer, och det är ganska ^naturligt, att när
hela skolfrågan ligger i stöpsleven man också underkastar frågan örn skolstadgan
en omprövning och kanske ganska ingående. Men därmed säges ju ingenting
örn huruvida man även kommer att pröva frågan örn agans avskaffande i folkskolan
utifrån de sunda synpunkter som alltmer tränga igenom. Fröken Olsson
erinrade om att av 37 länder 20 för länge sedan avskaffat agan i folkskolorna
och att Sverige här befinner sig i nivå med Balkanländerna, och det tycker jag
verkligen är ett ganska talande bevis för hur efterbliven uppfattningen på
området i detta land är.

Varje normal människa kan bli far eller mor, men det är inte alls säkert att
varje normal människa kan bli eri bra uppfostrare — sannolikt är väl motsatsen
fallet. Så är det också med lärarna. Varje någorlunda normalt utvecklad människa
kan efter genomgång av nödiga skolor bli lärare, men det är inte alls avgjort,
att varje sålunda utbildad lärare blir en lämplig uppfostrare. Därvid -

100

Nr 12.

Onsdagen deli 14 mars 1945.

Motion angående införande av förbud, för lärare att tilldela barn kroppslig
aga. (Forts.)

lag har man exempel både på gott och ont. Det finns underbara lärare, som lia
ett mycket gott handlag med barn och som utan några våldsamma ingripanden
kunna leda och uppfostra barnen och göra dem till goda medborgare. Den
saken känna vi till, och dessa lärare äro i allmänhet sådana, som principiellt
och ur alla synpunkter avsky att använda sig av våldsmetoder mot barn. Men
det finns lärare som ha den uppfattningen, som framförts också i flera inlägg
här, att stryk skadar inte. Läraren kanske är på dåligt humör — det vet
man inte, det är så många omständigheter som spela in, hans arbete är inte
lätt, det är ganska nervpåfrestande och tålamodsprövande — och då kan det
vara lätt för honom att tillgripa knytnävarna mot ungar, som han anser vara
vrånga. Skall man verkligen ge sådana lärare, som uppenbarligen inte äro
lämpliga och som inte använda de rätta metoderna, skriftligt på att de få
bruka våld mot mer svåruppfostrade barn? För min del tycker jag detta skulle
vara tämligen hårresande.

Här talas örn att man skall aga barn med kärlek. Det står till och med mycket
ingående beskrivet hur man skall gå till väga vid en sådan där verklig aga:
då skall man inkalla vittne, det skall vara så ordentligt att det pryglade barnet
verkligen förstår, hur grundligt det blivit krossat och hur det finns vittne till
dess förnedring. Därtill kommer att varje skoldistrikt har en mycket stor fiihet
att utforma de konkreta närmare bestämmelserna beträffande hur man skall
gå till väga vid agans utdelande.

Herr talman! Vi beslutade i fjol att väsentligt skärpa straffen för misshandel
mot djur, men när det gäller barn, ofullgångna människor, örn vilka man inte
kan använda sådana termer som asocial eller dylikt, utan människor som på
grund av olika förhållanden kanske kommit på kant med sin omgivning, då anser
man det helt naturligt att man skall få tillgripa misshandel. Jag kan inte
förstå detta resonemang. Jag är av den bestämda övertygelsen att barn i allmänhet,
det överväldigande flertalet barn, kunna av en skicklig och god lärare
uppfostras utan några som helst straffmetoder. Jag är medveten örn att det
finns barn, som på grund av vissa omständigheter äro svårare att ha att göra
med; det finns ju sådana som inte äro normialt utbildade på huvudets vägnar —
men då hjälper det ju inte med stryk. Man kan aldrig någonsin lösa flugan om
deras uppfostran genom våldsmedel, man kan kuva dem, fjättra dem — sådana
åtgärder kan man vidta, men inte göra dem till bättre människor därigenom.

Nej, herr talman, jag är verkligen fast övertygad örn det olämpliga i och det
ovärdiga för ett civiliserat land i att ge möjlighet för sin lärarkår att använda
aga mot barn. Men när jag hört en del inlägg härj kammaren i dag är det inte
utan att man liksom har på känn, att det kanske inte skulle skada med litet
aga för att vederbörande därigenom skulle förstå, hur fullkomligt de felbedöma
frågan hur man skall genomföra en rationell uppfostran i syfte att få verkligt
fria och starka och goda medborgare. Och därför, herr talman, om riksdagen
vill föra frågan ett stycke framåt, tror jag det klokaste är att rösta för
motionen i denna sak.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Fru Rönn-Christiansson
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller första tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstax

Ja;

101

Onsdagen den 14 mars 1945. Nr 12.

Motion angående införande av förbud för lärare att tilldela barn kroppslig

aga. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av fru Rönn-Christiansson, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 140 ja
och 25 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 23.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag hemställer, att kammaren ville jämlikt § 55 riksdagsordningen med
hänsyn till infallande helg medgiva, att tiden för avgivande av motioner i anledning
av de propositioner, vilka avlämnats vid kammarens sammanträde den
12 mars, må utsträckas till det sammanträde, som infaller näst efter tjugu dagar
från propositionernas avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

§ 24.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Skoglund i Doverstorp, som anförde: Herr talman! Jag hemställer,
att kammaren ville besluta, att tiden för avgivande av motioner i anledning av
Kungl. Maj:ts propositioner nr 122, 131, 141, 142, 143, 144, 145, 172 och 201
med hänsyn till ärendenas synnerliga omfattning utsträckes till det sammanträde,
som infaller näst efter tjugu dagar från propositionernas avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

§ 25.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Hansson i Skediga, som yttrade: Herr talman! Mångå av de elektriska
distributionsföreningarna på landsbygden erhålla den elektriska energien från
statens kraftverk. Enligt de avtal, som träffats mellan vattenfallsstyrelsen och
föreningarna, skola föreningarna förutom indextillägg även betala kolpristilllägg
på den av staten levererade kraften. Bestämmelsen örn kolpristillägg torde
vara avsedd att tillämpas i tider då också ångkraftverken måste köras i
gång för att täcka förbrukningen av elektrisk energi. Därom är givetvis ingenting
att säga, då den elektriska kraften från vattenkraftverken inte är tillräcklig
i nämnvärd utsträckning. Däremot är det oförklarligt att staten genom
vattenfallsstyrelsen uttager kolpristillägg, även när ångkraftverken inte ha
utnyttjats. Men detta är vad som nu sker. Vattenfallsstyrelsen har utdebiterat
betydande belopp, uppgående till hälften eller en tredjedel av indextillägget,
såsom kolpristillägg för år 1944. Såvitt bekant har vattentillgången i våra vattenfall
varit mycket god under år 1944, varför man har rätt att antaga att ång -

Inlerpellation.

102

Nr 12.

Onsdagen deli 14 mars 1945.

Interpellation,

Interpellation. (Forts.)

kraftverken endast någon enstaka gång tagits i anspråk. Man ställer sig därför
frågande, när vattenfallsstyrelsen med hjälp av en bestämmelse örn kolpristillägg
lagt på de elektriska distributionsföreningarna en avsevärd merutgift.
Tydligt är att detta förfarande inte står i överensstämmelse med andemeningen
i avtalet mellan vattenfallsstyrelsen och de elektriska distributionsföreningarna.

Distributionsföreningarnas ökade kostnader Ira givetvis medfört, att de blivit
tvungna att höja avgifterna för sina abonnenter. Hämd har det inträffat
att statliga inrättningar, som varit abonnenter bos föreningarna, protesterat
mot de höjda avgifter som en annan statlig inrättning förorsakat. Först efter
åtskilligt skrivande har det lyckats föreningarnas uppbördsman att få betalt
för de utdebiterade avgifterna. I andra fall ha föreningarna fått sig förelagt
att icke höja strönipriserna under hänvisning till prisstoppet. I stället ha föreningarna
då måst höja de fasta avgifterna för sina medlemmar eller eftersätta
underhållet av ledningarna. Det kan icke vara riktigt att föreningarna redan nu
tvingas att ta i anspråk de medel, som reserverats eller borde reserveras för att
efter kriget, då tillgången på koppar och andra material blir bättre, användas
till upprustning av ledningar och transformatorer. Ett sådant tillvägagångssätt
står icke i överensstämmelse med sunda af färsekonom iska principer.

Till sist hör påpekas, att de elektriska distributionsföreningarna få betala all
ström, som statens kraftverk leverera, således även de tomgångsförluster, som
alltid uppkomma. Tomgångsförlusterna kunna beräknas till cirka 15—18 procent
av den kraftmängd, som vattenfallsstyrelsen debiterar föreningarna. Det
bör också erinras örn att anknytning till statens ledning ofta sker i ena delen
av ett distributionsområde, varigenom linjeförlusterna ytterligare öka. Så snart
det gäller en stad eller större industri få dessa alltid matningspunkten framdragen
till dess omedelbara närhet. Härtill kommer ofta ett lägre genomsnittspris
för staden eller industrien. Också i detta avseende inta landsbygden och
jordbruket en ogynnsammare ställning än tätbebyggelsen, vilket är något som
icke bör främjas av staten eller dess organ.

Med anledning av det anförda vill jag hemställa örn andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet få
framställa följande frågor:

Är. det för herr statsrådet bekant, att vattenfallsstyrelsen uttager s. k.
kolpristillägg för all till de elektriska distributionsföreningarna levererad elektrisk
energi, även då den rikliga vattentillgången medför att under långa tidsperioder
ångkraft endast i obetydlig grad behöver användas?

Örn så är fallet, är herr statsrådet beredd att vidtaga sådana åtgärder, att
rättelse av bär berörda missförhållande åstadkommes?

Denna anhållan bordlädes.

§ 26.

Herr Severin i Stockholm erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Genom brev den 10 november 1944 och generalorder nr 4100/44 har
Kungl. Maj :t anbefallt de militära myndigheterna att de för alla värnpliktiga,
som avslutat sin första tjänstgöring, skola utfärda vitsord örn deras uppförande
under värnpliktstjänstgöringen, örn deras ådagalagda duglighet sådan denna
kommit till uttryck under utbildningstiden, samt slutligen örn deras användbarhet
i viss tjänst eller befattning, då de avslutat sin första tjänstgöring. Härigenom
anses något nytt ha framkommit, nämligen en grundligare värdesättning
av individens prestationer under utbildningstiden, så avpassad att även
en civil arbetsgivare därav kan dra vissa slutsatser örn en platssökandes lämplighet.
De nya betygen ha också uttryckligen angivits avse att lämna den värn -

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

103

Interpellation. (Forts.)

pliktiges kommande civila arbetsgivare upplysning örn hans lämplighet och
duglighet.

Mot det tillämnade eller måhända redan praktiserade systemet har åtskillig
opposition kommit till uttryck. Det har pä många håll ansetts att denna militära
betygsättning av medborgarna för deras civila funktioner är äventyrlig.
Senast har landets största politiska ungdomsorganisation, som sannolikt innesluter
ett betydande antal medlemmar, som en gång måhända komma att bli
föremål för denna betygsättning, genom sin styrelse protesterat mot systemet.
Klart är att ingen värnpliktig är skyldig uppvisa sitt militära tjänstgöringsbetyg,
då han söker civil anställning. Det är inte heller givet att någon företagare
kommer att efterfråga detta betyg. Oppositionen har emellertid förutsatt,
att det kunde bli allmänt att värnpliktig tvingades förete det militära betyget
vid ansökning örn arbete, och särskilt det nyss antydda ungdomsförbundet
anser en fara ligga häri.

Med hänvisning till det anförda anhåller jag att få till statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet framställa följande fråga:

Anser icke herr statsrådet att frågan örn den militära betygsättningen bör
kunna upptagas till förnyat övervägande och sådana order om betygsättning
utfärdas, som uttryckligen angiva, att den militära betygsättningen överhuvud
icke tager sikte på att angiva den värnpliktiges lämplighet i civil anställning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 27.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under riksstatens
tredje huvudtitel, avseende anslagen inom utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

76, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställning örn anslagtill
örn- och tillbyggnad av patent- och registreringsverkets ämbetsbyggnad;
och

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av amerikanska
flygplan; samt

från första lagutskottet :

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 55, till Konungen angående val av riksdagens
militieombudsman och hans ställföreträdare;

dels ock riksdagens förordnanden:

nr 56, för hovrättsrådet Ivar Lamech Wieslander att vara riksdagens militieombudsman
;

nr 57, för hovrättsrådet Nils Ivan Regner att vara, riksdagens militieombudsmans
ställföreträdare; samt

nr 58—63, ett vart för en kommitterad för tryckfrihetens vård.

104

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

§ 28.

Justerades protokollsutdrag.

§ 29.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Staxäng m. fl., nr 487, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
108, angående fortsatt elektrifiering av statsbanenätet under budgetåret
1946/47;

herr Kempe m. fl., nr 488, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 125,
angående nedsättning av räntan å tertiärlån m. m.;

herr Hedlund i Rådom m. fl., nr 489, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 128, med begäran om bemyndigande att utfärda bestämmelser örn hyresbidrag
till ovana skogsarbetare;

herr Lindahl m. fl., nr 490, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 136,
angående anslag till häradsskrivarna för budgetåret 1945/46; och _

herr Skoglund i Umeå m. fl., nr 491, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 142, angående anslag till trädgårdsundervisningen.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 6.28 em.

In fidem
Sune Norrman,

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

451182