1944. Första kammaren. Nr Ii (Riksdagens protokoll 1944:11)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1944. Första kammaren. Nr Ii.

Lördagen den 18 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen; och dess förhandlingar leddes
av herr andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 11 innevarande månad.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maurts propositioner:
pr 240, med förslag till lag om ändring i kömmunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 241, med förslag till förordningen örn ändring i förordningen den 18 juni
1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker, m. m.;

nr 242, med förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1944,
m. m.; samt

nr 243, angående anslag till kontrollstyrelsen för budgetåret 1944/45.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens affärsverksfonder gjorda framställningar arn anslag för
budgetåret 1944/45 i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr 856) örn utbetalande
av krigsriskersättning till sjömän; och

nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 14 juni 1929 (nr 131) örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar, m. m.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för Konungen
att meddela särskilda bestämmelser örn riksbankens sedelutgivning
och bankrörelse m. m.;

Första kammarens protokoll 19AJt. Nr 11.

Nr 11.

Lördagen den 18 mars 1944.

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 7 juni 1940 (nr 437) angående utövande under
vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter, m. m.;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag örn fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350);

nr 93, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags
kassareserv; samt

nr 94, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken
överlämna skattkammarväxlar m. m.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag örn kastrering, m. m., i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet;
och

nr 96, i anledning av väckt motion angående utseende av suppleanter för
stads-, kommunal-, municipal- och kyrkofullmäktige.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till ett företag, avseende reglering av vattenståndet i sjön Lången
för torrläggning av vattenskadade marker inom Skee, Näsinge och Lommelands
socknar av Göteborgs och Bohus län;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom; samt

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1—3 §§ lagen den 26 maj 1933 (nr 231) om utrotande
av berberis å viss mark.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker; samt

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse i vissa
fall från skyldighet att ånyo erlägga till kommissionär i domsaga inbetalade,
av kommissionären förskingrade stämpelavgifter.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 102, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

Lördagen den 18 mars 1944.

Nr 11.

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
kastrering, m. m., såvitt angår genom propositionen framlagt förslag till lag
örn kastrering.

Upplästes två till kammaren inkomna protokoll, så lydande:

År 1944 den 17 mars sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 71
och 73 riksdagsordningen utse dels riksdagens fullmäktige i riksbanken för
valperioden 1944-—1947 efter herrar A. Amnér och J. E. Björnsson, vilka
voro i tur att avgå, dels en fullmäktig i riksbanken för återstående delen av
valperioden 1944—1945 efter herr P. C. Jonsson, vilken avsagt sig, dels ock
suppleanter för riksdagens fullmäktige i nämnda bank; och befunnos efter
valens slut hava blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1944—1947:

herr Björnsson, Johan Edvard, ledamot av riksdagens

första kammare ............................. med 39 röster,

herr Vougt, Allan Georg Fredrik, ledamot av riksdagens
andra kammare........................ » 39 »

för återstående delen av valperioden 1944—45:

herr Myrdal, Karl Gunnar, ledamot av riksdagens

första kammare.............................. » 39 »'' ;

suppleanter

för tiden från valet, till dess nytt val under år 1945 försiggått:
herr Bergvall, John Helmer, ledamot av riksdagens

andra kammare ............................. med 35 röster,

herr Hall, David Emanuel, ledamot av riksdagens

andra kammare .............................. » 34 » ,

herr Janson, Stig, i Frändesta, ledamot av riksdagens

andra kammare .............................. » 33 »

A. J. Bärg. Oscar Carlström.

Hjalmar Svensson. Gust. Björkman.

År 1944 den 17 mars sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 71
och 73 riksdagsordningen utse dels riksdagens fullmäktige i riksgäldskontoret
för valperioden 1944—1947 efter herr A. A. Lindqvist, som var i tur att
avgå, och herr A. I. E. Österström, som avlidit, dels ock suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda kontor; och befunnos efter valens slut hava bli -

vit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1944—1947:

herr Lindqvist, Axel Albert, ledamot av riksdagens

andra kammare ............................. med 35 röster,

herr Larsson, Axel Samuel Emanuel, ledamot av riksdagens
första kammare........................ » 35 » ;

suppleanter

för tiden från valet, till dess nytt val under år 1945 försiggått:
herr Persson, Gunnar, i Falla, ledamot av riksdagens

andra kammare .............................. med 35 röster,

herr Svensson, Gustav Hjalmar, i Grönvik, ledamot

av riksdagens andra kammare.................. » 34 » ,

Nr 11.

Lördagen den 18 mars 1944.

herr Nilsson, Gustaf Valdemar, i Kristinehamn, leda -

mot av riksdagens andra kammare.............. med 33 röster.

A. J. Bärg. Oscar Carlström.

Hjalmar Svensson. Gust. Björkman.

På framställning av herr talmannen beslöts att de nu upplästa protokollen
skulle läggas till handlingarna ävensom att riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av protokollet underrättas om dessa val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag dels till förordnanden för de valda,
dels o,ck till skrivelser till Konungen med anmälan om de förrättade valen.

Efter föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 248, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess första tillfälliga
utskotts utlåtanden:

nr 1, i anlednig av väckta motioner angående utredning om möjligheterna
att förbättra det svenska folkets simkunnighet och att införa bestämmelser örn
obligatorisk simundervisning för landets skolungdom; och

nr 2, i anledning av väckt motion angående möjliggörande för elev, som lämnat
folkskolan utan att hava erhållit avgångsbetyg, att senare erhålla sådant
betyg,

beslöt första kammaren hänvisa dessa ärenden till sitt första tillfälliga utskott.

Föredrogs ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag, nr 250,
med delgivning av nämnda kammares beslut över dess tredje tillfälliga utskotts
utlåtande nr 4, i anledning av väckt motion angående vissa taxefrågor inom
telefonväsendet.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag får hemställa, att första
kammaren, som den 15 innevarande månad vid behandling av sitt andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 1 avslagit en inom kammaren väckt motion av
enahanda innehåll som andra kammarens beslut, måtte finna delgivningen av
andra kammarens beslut ej föranleda vidare yttrande.

Denna hemställan bifölls.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 240—243.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 5 § lagen den 23 maj 1924 (nr 130) örn
förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap; samt

nr 10, i anledning av väckt motion angående utredning örn ändring i gällande
lagstiftning i vad angår kvinnas förvärvande och förlust av svenskt
medborgarskap;

statsutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 under fjärde

Lördagen den 18 mars 1944.

Nr 11.

huvudtiteln, avseende anslagen inom försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försvarets fabriksfond; nr

45, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1943/44 till engångsanskaffning av maskiner
m. m. för byggnads- och reparationsberedskapen;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inlösen av vattenfallsstyrelsen
åvilande skyldighet att leverera andelskraft till Motala ströms
kraf takti ebol ag;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av ett
statens järnvägar tillhörigt markområde i örebro;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa telegrafverket tillhöriga fastigheter;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till nybyggnad
för vägförvaltningen m. m. i Värmlands län;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förvärv av Kristianstad—Hässleholms
och Östra Skånes järnvägar;

nr 51, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående förvärv av Sölvesborg—Olofström—Älmhults
järnväg;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillbyggnad till
landsstatshuset i Västerås;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till fortsatt
anläggning av dubbelspår;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till luftskyddsanordningar
i transformatorstationer;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande
av viss anslagspost i avlöningsstaten för statens brandskola;

nr 56, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1944/45 å kapitalbudgeten, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 57, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1944/45 å kapitalbudgeten under
statens allmänna fastighetsfond, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående fortsatt disposition av ett till byggnader vid tullstationen
i Svinesund för budgetåret 1940/41 anvisat reservationsanslag; samt

nr 59, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter;

sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag till mödrahjälp, dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning örn ändrad lydelse av 1, 2 och 4 §§ förordningen den
11 juni 1937 (nr 339) örn mödrahjälp, m. m., dels ock motioner väckta i anledning
av sistnämnda proposition; samt

nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar örn anslag till bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och
invalidunderstöd samt anslag till dyrtidstillägg å barnbidrag och å ersättning
åt blinda, dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om dyrtidstilllägg
under budgetåret 1944/45 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag,
m. m., dels och motioner, väckta i anledning av sistnämnda proposi -

Nr 11.

Lördagen den 18 mars 1944.

bevillningsutskottets betänkan den:

nr 17, i anledning av väckt motion angående vidgad rätt till restitution av
tull och skatt å bensin, som användes för segelflygändamål;

nr 18, i anledning av väckta motioner örn revision av familjebeskattningen,
in. m.;

nr 19, i anledning av väckt motion om viss komplettering av gällande bestämmelser
om rätt till avdrag vid taxering av inkomst för fördyrade levnadskostnader
vid vistelse utom hemorten; samt

nr 20, i anledning av väckt motion om avdrag vid taxering av inkomst för
flyttningskostnader vid tillträdande av annan anställning;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag i fråga örn
pensionsförbättring för viss personal tillhörande arméns och marinens övergångsstater; nr

23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livränta åt Irma
Marianne Jansson tm. m.;

nr 24, i anledning av väckt motion örn tjänstårsberäkning i pensionsavseende
för barnmorskan Anna Märta Bystedt;

nr 25, i anledning av väckt motion örn rätt till ålders- och familjepension
för éxtra adjunkter med provår vid de statliga läroverken;

nr 26, i anledning av väckta, motioner örn pension åt två vid polisväsendet
anställda personer;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldande av vissa
livräntor m. m.;

nr 28, i anledning av väckt motion örn fyllnadspension åt vissa förutvarande
befattningshavare vid f. d. Jönköping—Gripenbergs järnväg;

nr 29, i anledning av väckta motioner angående omprövning av frågan om
pensionsåldern för statens befattningshavare; samt

nr 30, i anledning av väckta motioner angående ersättning till vissa personer
i anledning iav sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn eftergift av åtal mot vissa underåriga, m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 6 § strafflagen för krigsmakten; samt

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 24 mars 1942 (nr 128) örn förbud
mot bebyggelse till hinder för försvaret;

nr 22, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293);

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) örn awerkningsskyldighet; nr

24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459);

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn

Lördagen den 18 mars 1944.

Nr 11.

fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 420) angående begränsning
av dyrtidstillägg å lön och pension;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 14 maj 1943 (nr 245) med särskilda bestämmelser
angående gäldande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen
m. fl. lagar;

nr 27, i anledning av dels Kungl Maj :ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m. samt lag angående fortsatt giltighet av lagen samma dag (nr
430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner;

nr 28, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i 3 kap. 38 §
lagen om nyttjanderätt till fast egendom; samt

nr 29, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen oim folkpensionering,
m. m.;

jordbruksutskottets utlåtande nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i
ämnet väckta motioner;

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 2, i anledning av väckt motion angående utredning om inrättande av
arbetskuratorsbefattningar;

nr 3, i anledning av väckt motion örn utredning rörande särskilda organ för
förmedling av utbud och efterfrågan på biträden i hushåll; samt

nr 4, i anledning av väckt motion angående utredning om åtgärder för att
bereda den kvinnliga ungdomen ökad utbildning i hemvård m. m.; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 2, i anledning av
väckt motion örn förbilligande av kostnaderna för bakteriologiska undersökningar
av dricksvatten m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.18 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 11.

Tisdagen den 21 mars 1944.

Tisdagen den 21 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 14 och den 15 innevarande månad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 240, med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 241, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker,
m. m.

Propositionen hänvisades, såvitt angick anslag till Teckning av preferensaktier
i ett planerat aktiebolag för övertagande av de allmänna restaurangbolagens
rörelse, till statsutskottet och i övrigt till bevillningsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj :ts proposition
nr 242, med förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1944, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr 243,
angående anslag till kontrollstyrelsen för budgetåret 1944/45.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtanden nr 9 och 10,
statsutskottets utlåtanden nr 4 och 44—59, sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtanden nr 1 och 2, bevillningsutskottets betänkanden nr 17—20,
bankoutskottets utlåtanden nr 22—30, första lagutskottets utlåtanden nr 11, 14
och 15, andra lagutskottets utlåtanden nr 21—29, jordbruksutskottets utlåande
nr 1, första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden nr 2—4 samt
kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 2.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Jag får
hemställa, att kammaren måtte besluta, att jordbruksutskottets utlåtande nr 1
skall på morgondagens föredragningslista uppföras främst bland två gånger
bordlagda ärenden samt att sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande
nr 2 skall på samma föredragningslista uppföras näst efter andra lagutskottets
utlåtande nr 29.

Vad herr förste vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 289, av herr Holmström, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret
1944/45;

nr 290, av herr Strand, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa anslag till riksförsäkringsanstalten;

nr 291, av herr Wagnsson, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1944/45 till avlöningar vid de allmänna läroverken
m. m.;

nr 292, av herr Olsson, Oscar, i anledning av Kungl. Maj tis proposition
angående anslag för budgetåret 1944/45 till avlöningar vid de allmänna läroverken
m. m.; samt

nr 293, av herr Nilsson, Bror, i anledning av Kungl. Maj tis proposition
angående rationalisering och utbyggnad av skolhälsovården.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.14 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 22 mars förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj tis proposition nr 244, med
förslag till förordning angående indrivning av utskylder hos värnpliktiga
m. fl.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:

nr 289, av herr Holmström, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret
1944/45;

nr 290, av herr Strand, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till riksförsäkringsanstalten;

nr 291, av herr Wagnsson, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående
anslag för budgetåret 1944/45 till avlöningar vid de allmänna läroverken
m. m.;

nr 292, av herr Olsson, Oscar, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående
anslag för budgetåret 1944/45 till avlöningar vid de allmänna läroverken
m. m.; samt

nr 293, av herr Nilsson, Bror, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående
rationalisering och utbyggnad av skolhälsovården.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj tis i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner.

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Anslag till
utbildningskurser
för
täckdikningsförman
m. fl

Punkterna 1—39.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30.

Under punkten 40 av nionde huvudtiteln i innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att till Lägre lantbruksunclervisning
m. m.: Bidrag till särskilda utbildningskurser för budgetåret 1944/45
anvisa ett reservationsanslag av 70 000 kronor.

Vid beräkningen av medelsbehovet för ifrågavarande kurser hade till en
kurs för täckdikningsförman upptagits ett belopp av 7 000 kronor.

I detta samband hade utskottet till behandling, såvitt angick förevarande
anslag, förehaft två inom riksdagen väckta till utskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 218 av herr Ekströmer m. fl. samt II: 327 av herr Persson
i Falla m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte vid behandlingen av punkt
40, i nionde huvudtiteln till utbildningskurser för täckningsförmän anvisa ett
från 7 000 kronor till 21 000 kronor förhöjt anslag och sålunda till Lägre lantbruksundervisning
m. m.: Bidrag till särskilda utbildningskurser för budgetåret
1944/45 anvisa ett reservationsanslag av kronor 84 000.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning och med avslag å
de likalydande motionerna I: 218 och II: 327 i förevarande del, till Lägre lantbruksundervisning
m. m.: Bidrag till särskilda utbildningskurser för budgetåret
1944/45 anvisa ett reservationsanslag av 70 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar Gabrielsson, Alfred Andersson, Hagman.
Andersson i Löbbo, Liedberg, Ericsson i Sörsjön och Pettersson i Rosta, vilka
ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till motionerna 1:218 och 11:327 i
förevarande del.

Herr Gabrielsson: Herr talman! I den förevarande punkten förekommer
bland annat anslag för utbildning av täckdikningsförman under nästa budgetår.
Kungl. Maj :t har för detta ändamål begärt 7 000 kronor, men reservanterna
ha i likhet med motionärerna ansett, att denna summa är alltför liten. När
nu täckdikningar planeras såsom beredskapsarbeten i tydligen ganska stor utsträckning,
kommer det att behövas utbildade täckdikningsförman, som kontrollera
att. arbetena bli ordentligt utförda.

Örn täckdikningens betydelse för vårt jordbruk ha motionärerna bland annat
yttrat följande: »Det torde vara obestridligt, att ingen annan åtgärd är så
avgörande för jordbrukets drift och dess resultat som jordens täckdikning. En
väl planlagd och omsorgsfullt utförd täckdikning, där jordens beskaffenhet så
kräver, är en ofrånkomlig förutsättning för en rationell och högtstående jordbruksdrift.
Det är också genomgående så, att de efterblivna jordbruksbygderna
sakna täckdikning. Det är sålunda denna, som mest avgörande skiljer det
högtstående och framåtskridande jordbruket från det stagnerande och efterblivna.
Naturligtvis måste det även andra betydelsefulla faktorer till för att
ett efterblivet jordbruk skall bli tidsenligt och produktionskraftigt, men dessa
faktorer kunna i allmänhet icke arbetstekniskt och ekonomiskt nyttiggöras,
förrän täckdikning skett. Konstgödsling kan sålunda icke komma till avsedd
effekt, innan jorden är tillfredsställande dränerad. Maskiner och större effektiva
arbetsredskap kunna ej med fördel användas, förrän do av öppna diken
sönderskurna åkrarna bli sammanlagda till rena fält. Anslag för produktionsfrämjande
ändamål bli till avsedd nytta först när jorden blivit tillfredsställan -

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

Anslag till utbildning skurser för täckdikning s förmän m. fl. (Forts.)
de täckdikad. Uppryckningen av det efterblivna jordbruket måste sålunda i
första hand gå genom jordens täckdikning.»

Täckdikningen är obestridligen den viktigaste betingelsen för en rationell
jordbruksdrift, oell statsmakterna lia även beviljat anslag till sådana arbeten
under en följd av år. I årets statsverksproposition föreslås dels 400 000 kronor
till bidrag utan återbetalningsskyldighet och dels ett större belopp till
täckdikningslån. Örn man nu inte kontrollerar dessa arbeten och ser till, att
de bli ordentligt utförda, spolieras ju både lantbrukarnas eget arbele och vad
staten offrar.

Jag ber att få erinra om de erfarenheter vi haft av statens bostadsförbättringsverksamhet.
I början ansågs en noggrannare kontroll obehövlig; vederbörande
hade endast skyldighet att inlämna en planritning och kunde sedan
få ut de pengar, som staten beviljade. Denna slapphet i kontrollen har emellertid
givit sorgliga erfarenheter, och det har därför blivit nödvändigt att tillsätta
särskilda byggnads sakkunniga kontrollanter, övervakningen av hur
dessa stora anslag användas, kostar staten omkring en halv miljon kronor årligen.
Motionärerna och reservanterna anse det nödvändigt, att täckdikningsarbeten
med statsbidrag och lantbrukarnas egna medel på samma sätt ske under
betryggande kontroll.

Nu har statsrådet, som jag säde, begärt 7 000 kronor till en kurs för täckdikningsförman.
Motionärerna hänvisa till att många av de förutvarande täckdikningsförmännen
under de senare årens inskränkta dräneringsverksamhet ha
sökt sig annat arbete och därför icke äro att påräkna i fortsättningen. Med
hänsyn till den önskvärda intensifieringen av täckdikningsverksamheten föreslås
därför tre kurser. Kostnaden skulle då komma att bli 21 000 kronor,
d. v. s. 14 000 kronor mera än Kungl. Maj:! föreslagit. Denna kostnadsökning
är ju en bagatell i jämförelse med vad själva täckdikningsarbetena komma att
kosta, och när grävningarna väl lia blivit gjorda är det för sent att komma med
någon kontroll. Vi ha ansett det nödvändigt att få utbildade förmän som kunna
övervaka arbetena från början och till dess rören ligga i marken, örn vårt
yrkande, såsom jag hoppas, kommer att bifallas, skulle det öka statsutgifterna
med endast 14 000 kronor.

Jag ber för den skull, herr talman, att få hemställa om bifall till reservationen,
vilken överensstämmer med motionen.

Herr statsrådet Pehrsson-B ramstorp: Herr talman! Det är alldeles riktigt
som i motionen anföres, att täckdikningen hör till de allra betydelsefullaste
förbättringsåtgärderna inom jordbruket. Anledningen till att den under de
senare åren ej kunnat forceras i den utsträckning, som skulle varit önskvärd,
är att söka i den av kända skäl knappa tillgången på arbetskraft.

Det i huvudtiteln begärda anslaget till utbildning av täckdikningsförman
hänför sig till det onormala läge, som varit rådande under de senare åren. Av
investeringsanslaget har emellertid beviljats medel till kurser för lämpliga
förrättningsmän, som skola göra upp täckdikningsplaner i väsentligt vidgad
omfattning, och likaså har ett belopp reserverats för att under viss tid anställa
sådana som kunna utföra dessa planer när normalare förhållanden, såsom
vi hoppas, någon gång skola inträda. Jag instämmer i vad som sagts örn
nödvändigheten av effektiv kontroll vid täckdikningsarbetena, och det är för
att möjliggöra en sådan övervakning som medel ha avdelats till kurser för
täckdikningsförman, därest ett sådant läge inträder att planerna på intensifierade
täckdikningsarbeten kunna sättas i verket. Det är 90 000 kronor som för
någon tid sedan anvisades till detta ändamål av investeringsmedel, således
ett betydligt större belopp än det reservanterna bär yrka på. Dessa medel

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Anslag till utbildning skurser för täckdikning sförmän m. fl. (Forts.)
stå alltså redan nu till disposition, och hushållningssällskapen lia därmed möjlighet
att, så snart förhållandena det medgiva, sätta in sakkunniga och lämpliga
krafter på detta område.

Jag har velat lämna dessa upplysningar med anledning av vad som anförts
i utskottets utlåtande och yrkandet i reservationen.

Herr Tjällgren: Herr talman! Efter statsrådets anförande kunde det måhända
anses överflödigt att tillägga någonting i detta ärende, men jag anser
mig ändå med några ord böra ange de skäl, som för utskottet varit avgörande
vid dess ställningstagande.

I anslutning till de i förevarande punkt i huvudtiteln väckta motionerna
har yrkats, att riksdagen vid behandlingen av punkten 40 i nionde huvudtiteln
måtte till utbildningskurser för täckdikningsförman anvisa ett från 7 000
kronor till 21 000 kronor höjt anslag och sålunda till Lägre lantbruksundervisning
m. m.: Bidrag till särskilda utbildningskurser för budgetåret 1944/45
anvisa ett reservationsanslag av 84 000 kronor.

Utskottet delar givetvis motionärernas mening att det är av största vikt,
att kompetenta täckdikningsförman finnas att tillgå. Vad motionärerna vidare
anfört beträffande täckdikningens utomordentliga betydelse för växtligheten
o. s. v. kan utskottet obetingat ansluta sig till.

Att utskottet det oaktat icke ansett sig böra tillstyrka motionerna, beror
huvudsakligen på följande skäl. I enlighet med lantbruksstyrelsen förslag
har anslagsbehovet vad beträffar kursen för täckdikningsförmän med hänsyn
till stegrade rese- och inkvarteringskostnader beräknats till 7 000 kronor, vilket
innebär en ökning med 1 500 kronor jämfört med det för innevarande
budgetår beräknade beloppet. Då den vid innevarande budgetårs utgång uppkommande
reservationen beräknats uppgå till omkring 75 000 kronor, har anslaget
i årets statsverksproposition upptagits till 145 000 — 75 000, alltså
70 000 kronor. Jag anser mig böra fästa kammarens uppmärksamhet på att
beloppet under förevarande punkt i huvudtiteln är detsamma som lantbruksstyrelsen
föreslagit. Man måste enligt min mening förutsätta, att lantbruksstyrelsen,
som, så vitt jag förstår, bör ha tillgång till alla erforderliga uppgifter
i fråga ^om behovet av täckdikningsförmän, bättre skall kunna bedöma
saken än några enskilda motionärer ha möjlighet att göra.

Utskottet är i förevarande punkt på samma linje som Kungl. Majit, och
jag tror jag vågar säga, att inga sådana skäl vare sig under utskottsbehandlingen
eller vid dagens debatt här i kammaren lia framkommit, som skulle
kunnat ge mig anledning att biträda motionärernas hemställan.

Nu ha vi av statsrådets anförande hört, att ett belopp av ytterligare 90 000
kronor nyligen ställts till förfogande för här ifrågavarande ändamål, därest
behov av ett större antal täckdikningsförmän på grund av ändrade tidsförhållanden
skulle uppkomma, och under sådana omständigheter tror jag det är
all anledning att bifalla utskottets hemställan.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets utlåtande i den nu föredragna
punkten.

o Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Örn dea upplysning, som herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet nyss lämnade, varit bekant i utskottet,
när nionde huvudtiteln behandlades, hade troligen ingen reservation
på denna punkt förekommit. Men när saken var alldeles obekant, ansågo reservanterna^
i likhet med motionärerna att det lilla belopp av 7 000 kronor,
som föreslås i propositionen, praktiskt taget var detsamma som ingenting.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

Anslag till utbildning skurser för täckdikning sformön m. fl. (Forts.)
Minimum borde enligt vår mening vara tre kurser till ett belopp av 21 000
kronor.

Skälet till vårt ståndpunktstagande var den erkänt stora betydelsen av detta
beredskapsarbete. Knappast något annat arbete kan ge lika stort positivt resultat
som just dräneringen. Vi veta också att det i vårt land alltjämt finnes
mycket stora arealer, som ej äro dränerade. Det är ingen bagatell att utföra
en täckdikning. Områdena måste avvägas och kartläggas, och det kunna inga
andra göra än de, som äro förtrogna med uppgiften och ha fått de kunskaper
som erfordras. Vi ansågo det därför vara på sin plats att öka anslagsbeloppet
i detta fall för att därigenom skapa möjligheter att i god tid utbilda
folk som kunde taga hand örn detta arbete.

Efter de upplysningar herr statsrådet nu har lämnat vill jag bara uttrycka
förhoppningen att medlen skola ställas till förfogande i god tid och att kurserna
skola komma i gång omedelbart.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Linderot: Herr talman! Det kanske förvånar någon att jag tar till
■orda i en fråga örn utbildning av täckdikningsförmän, men jag gör det för
att rikta uppmärksamheten bland industriorternas och städernas representanter
på att denna fråga icke är så bagatellartad som den möjligen kan synas vara
och att det inte bara är en lämplighetsfråga att dryftas mellan olika jordbrukarrepresentanter,
örn man här skall följa utskottet och Kungl. Majit eller
reservanterna.

På riksdagens bord komma senare efter vederbörlig utskottsbehandling några
stora motioner, där hela frågan örn jordbruksnäringen behandlas från mera
långtsiktande och principiella utgångspunkter. En av de större frågor, som
det kräves att statsmakterna då skola taga ståndpunkt till, är hur man skall
kunna åstadkomma en rationell och synnerligen utvidgad täckdikning på de
arealer, där den jordbrukande befolkningen utövar sin produktiva verksamhet.
Av den anledningen finner jag det litet småsnålt att man har avvisat motionerna
i denna fråga; så vitt jag i hastigheten kunde se, rör det sig om en
differens på 14 000 kronor.

För närvarande behövas icke flera täckdikningsförmän, säger man. Men örn
ett eller två år kommer man att vara synnerligen glad, om det finns god tillgång
på kompetenta fackmän för en mycket utvidgad täckdikning inom det
svenska jordbruket. Därför har jag velat ta ordet i en fråga, som man annars
kanske gärna vill betrakta såsom en detaljfråga för jordbruksrepresentanterna
att sinsemellan tvista örn. Jag har velat rikta uppmärksamheten på att motionärerna
äro förutseende och vilja taga hänsyn till det behov, som uppstår kanske
redan nästa år.

Det vore enligt min mening tillbörligt, att representanterna från städer och
industriorter stödde motionärerna gent emot Kungl. Majit och utskottet, vilka
här representera en sparsamhetslinje som faktiskt i längden icke alls innebär
någon sparsamhet. Om man ger motionärerna rätt och alltså följer reservanterna,
har man gjort en god gärning för jordbruksnäringen i den allra närmast
liggande framtiden.

Med dessa ord ber jag alltså, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet Peli nsson-15 ra lustorp: Herr talman! Jag skulle bara vilja
upplysa örn att den s. k. 27-mannakommittén gjort vissa uttalanden i en promemoria,
som tillställts Kungl. Majit, och do lia givit anledning till att hushållningssällskapen
genom lantbruksstyrelsen beordrats göra en inventering

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Anslag till utbildning skurser för täckdikning sför mån m. fl. (Forts.)
av förefintliga önskemål om täckdikning. Örn jag inte missminner mig, utvisade
de inkomna svaren under den korta tid enquéten varade att intresset fanns
för täckdikning av omkring 35 000 hektar. Detta visar att även jordbrukarna
själva förstå, vad täckdikningen betyder.

När riksdagen beviljade ett anslag för att möjliggöra en intensifiering av
vissa för jordbrukets utveckling viktiga arbeten, så snart förhållandena medgåve,
var avsikten just att det skulle användas för sådana ändamål som detta.
De 90 000 kronor jag förut nämnde lia utanordnats just av det anslaget och
kunna tagas i anspråk omedelbart. Följaktligen kan en kursverksamhet sättas
i gång när som helst, så att lämpliga personer komma att finnas tillgängliga
både för planers uppgörande och för den kontroll och tillsyn, som täckdikningsförmännen
utöva, medan däremot de kurser, som åsyftas i reservationen,
icke skulle hållas förrän under nästa budgetår.

Herr Gabrielsson: Herr talman! Även örn det i utskottet varit känt, vad
statsrådet i dag meddelat, hade enligt min uppfattning ändå en reservation
avgivits på denna punkt, ty det är ju här fråga om, huruvida det nu skall
hållas en enda eller tre kurser för utbildning av täckdikningsförman. Alla
veta ju, att det, såsom motionärerna framhålla, efter kriget kommer att fordras
ett omfattande arbete på detta område, ett arbete som är oundgängligen nödvändigt
och samtidigt det mest lönande, då det gäller att åstadkomma en rationalisering
av jordbruket. Då förmena vi, att man inte bör dröja med utbildningen
av flera täckdikningsförmän till nästa år, utan att denna sak bör vara
uppklarad tidigare. Fördenskull ha vi ansett, att dessa 14 000 kronor mycket
val skulle kunna beviljas i år, så att denna utbildning kan börja redan under
nästa budgetår.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr statsrådet Pehrssou-Bramstorp: Herr talman! Jag vill endast ännu
en gång meddela, att de 90 000 kronor, som ställts till förfogande, räcka såväl
till redan påbörjade kurser under innevarande budgetår som till kurser
under nästa budgetår — det är ju ifrågasatt 20 och inte allenast 3 kurser.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med den ändring, som förordats i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Gabrielsson begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring, som förordats
i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 54.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkterna 41—60.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 61 och 62.

Lades till handlingarna.

Punkterna 63—74.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 75.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Lindring i mindre bemedlades
kostnader för djursjukvård för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag
av 150 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 315, av herr Ericsson i
Sörsjön m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte

1. besluta att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn sådan ändring i
gällande förordning om statsbidrag till lindring i mindre bemedlades kostnader
för djursjukvård, att den i tillämpliga delar bragtes i överensstämmelse
med förordningen örn statsbidrag till lindring i mindre bemedlade patienters
å landsbygden sjukvårdskostnader, samt

2. till Lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård för budgetåret
1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 190 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen matte til 1 Lindring i mindre bemedlades kostnader för
djursjukvård för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 150 000 kronor; B.

att motionen 11:315 måtte anses besvarad med vad utskottet under
punkten anfört.

Reservation hade avgivits av herrar Carl Edmund Eriksson, Alfred Andersson,
Emil Petersson, Ericsson i Sörsjön, Mäler och Svensson i Ljungskile, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen matte till Lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård
för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 150 000 kronor;

B. att riksdagen i anledning av motionen 11:315 i skrivelse till Kungl!
Maj :t måtte anhålla örn förslag till 1945 års riksdag angående ändring i gällande
bestämmelser örn statsbidrag till lindring i mindre bemedlades kostnader
för djursjukvård.

Anslag tilt
lindring i
mindre bemedlades

kostnader för
djursjukvård.

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Anslag till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård.

(Forts.)

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Till föreliggande punkt har fogats
en reservation. Reservanterna förmena i likhet med motionären, att större
hjälp bör beredas mindre bemedlade jordbrukare i avseende på kostnaderna
för djursjukvården. Som alla förstå, föreligger det behov av utsträckt stöd åt
dessa tusen och åter tusen fattiga småbrukare i landet, som kanske många
gånger på grund av de stora kostnaderna inte ha råd att söka veterinär för
sina djur. De göra det i mångå fall inte förrän i allra sista minuten. En förlust
av en ko eller en häst kan emellertid ofta betyda ekonomisk ruin för dessa
människor.

Jag ber, herr talman, att med dessa få ord få yrka bifall till reservationen.

Herr Tjällgren: Herr talman! Eftersom herr Alfred Andersson ansett sig
böra yrka bifall till reservationen, skall jag med några få ord be att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

I den i anslutning till punkten väckta motionen hemställes, att riksdagen
måtte 1) besluta att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn sådan ändring
i gällande förordning örn statsbidrag till lindring i mindre bemedlades kostnader
för djursjukvård, att den i tillämpliga delar bringas i överensstämmelse
med förordningen örn statsbidrag till lindring i mindre bemedlade patienters å
landsbygden sjukvårdskostnader, samt 2) till lindring i mindre bemedlades
kostnader för djursjukvård för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag
av 190 000 kronor.

Såsom framgår av utskottsutlåtandet föreligger ingen egentlig skillnad mellan
utskottets förslag och reservationen. Även utskottet delar motionärernas
mening såtillvida, att den av riksdagen förutsatta författningsändringen snarast
bör genomföras. Utskottet är däremot tveksamt, huruvida jämställdhet
mellan ifrågavarande båda bidragsformer bör åvägabringas, d. v. s. mellan
sjukvård för människor och djursjukvård. Utskottet förmenar således, att det
kanske bör tagas under övervägande, örn jämställdheten i förevarande fall bör
vara total mellan en människa och vilket husdjur som helst.

Beträffande den för erhållande av dylikt bidrag bestämda inkomst- eller
förmögenhetsgränsen föreligger ingen skillnad mellan å ena sidan utskottets
och å andra sidan reservanternas förslag.

Utskottet är sålunda icke berett att nu taga ställning till motionärernas
förslag, utan anser, att det bör ankomma på Kungl. Majit att närmare överväga
spörsmålet samt för riksdagen framlägga det förslag, som därav kan
föranledas.

•Vad beträffar utskottets hemställan är enda skillnaden mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas förslag, att majoriteten ansett det tillräckligt med
nyssnämnda uttalande i motiveringen, under det att reservanterna föreslå skrivelse
till Kungl. Majit i enlighet med motionen. För min del anser jag, att
ett uttalande i motiveringen bör ha samma inverkan på Kungl. Majit som en
särskild skrivelse i ärendet.

I fråga örn anslagsbeloppet föreligger inte heller någon skillnad. Både utskottsmajoriteten
och reservanterna tillstyrka Kungl. Majlis förslag örn ett
förslagsanslag för ifrågavarande ändamål av 150 000 kronor.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på antagande av

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

Anslag till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård.

(Forts.)

det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Alfred, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 75, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten, avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringsnropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositiogen.

Punkterna 76—78.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 79.

Lades till handlingarna.

Punkterna 80—95.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 96.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Särskilt bidrag till svenska
vall- och mosskulturföreningen för anskaffande av konstgödselmedel för budgetåret
1944/45 anvisa ett anslag av 34 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen I: 153
av herr Linnér m. fl. samt 11:323 av herr Andersson i Gisselås m. fl., vari
hemställts, att det av Kungl. Maj :t föreslagna särskilda bidraget till svenska
vall- och mosskulturföreningen för anskaffande av konstgödselmedel för budgetåret
1944/45 måtte bestämmas till 53 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten, av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å de likalydande motionerna I: 153 och II: 323, till Särskilt bidrag till
svenska vall- och mosskulturföreningen för anskaffande av konstgödselmedel
för budgetåret 1944/45 anvisa ett anslag av 34 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herr Janson i Frändesta ansett,
att utskottet bort tillstyrka bifall till motionerna I: 153 och II: 323.

Första hammarens protokoll 1944. Nr 11.

Anslag till
mosskulturföreningen
för
anskaffande.

av konstgödselmedel.

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Anslag till mosskulturföreningen för anskaffande av konstgödselmedel.

(Forts.)

Herr Linnér: Herr talman! Såsom framgår av jordbruksutskottets utlåtande,
utgör skillnaden mellan utskottsmajoritetens och reservanternas äskanden
på denna punkt allenast 19 000 kronor. Bakom detta ganska obetydliga
belopp döljer sig emellertid en icke obetydlig fråga.

Svenska vall- och mosskulturföreningen har under en lång följd av år bedrivit
dels försöksverksamhet och dels upplysningsverksamhet med avseende på
den lämpliga användningen av konstgödselmedel. Denna användning rör dels
slåtterväder och dels ordnade beten. De fält, som tagas i anspråk, tillhöra
emellertid ofta småbrukare, som inte ha råd att själva köpa konstgödselmedel.
Föreningen har därför i stor utsträckning måst bistå dem med kostnaderna för
dessa medel. Under de senare åren ha kostnaderna för konstgödsel stigit synnerligen
avsevärt. Om föreningen skall kunna fortsätta med sin hittillsvarande
verksamhet, kräves det antingen, att föreningen lägger kostnaderna på do
enskilda, d. v. s. på småbrukarna, eller att föreningen erhåller ett förhöjt
statsbidrag, som motsvarar kostnadsökningen.

För att undgå de båda sämre alternativen, att antingen behöva inskränka
verksamheten eller att begära ett ökat tillskott från de enskilda jordbrukarna,
har föreningen begärt en förhöjning av statsanslaget, motsvarande den ökade
kostnaden. Lantbruksstyrelsen har kontrollerat kostnadsberäkningen och kommit
till det resultatet, att anslaget behöver ökas med omkring lil procent jämfört
med anslaget 1940/41. Det motsvarar just den ökning av 19 000 kronor
som föreningen begärt.

Det vore utan tvivel stor skada, om föreningen skulle behöva inskränka sin
verksamhet. Departementschefen och utskottet ha såsom skäl, då de säga nej
till ett ökat anslag och således förutsätta att verksamheten skall inskränkas,
åberopat att en utredning angående föreningens framtida organisation och
verksamhet för närvarande pågår. Det är alldeles riktigt att så är förhållandet,
men denna utredning rör framför allt själva organisationen av föreningens
verksamhet. Jag tror emellertid knappast att verksamheten med olika försök
och demonstrationer av konstgödselns användning i skilda delar av. vårt
land skall kunna inskränkas i framtiden. Det vore därför, såvitt föreningen
har kunnat finna, skada, örn under utredningens gång denna verksamhet skulle
behöva avbrytas eller inskränkas.

Då det här är fråga örn ett synnerligen anspråkslöst belopp och detta belopp
framför allt kommer en del småbrukare, enkannerligen i Norrland, till
godo, tillåter jag mig, herr talman, hemställa om bifall till reservationen, vilken
innefattar förslag örn bifall till motionen.

Herr Tjällgren: Herr talman! Såsom herr Linnér mycket riktigt nämnde,
är skillnaden mellan det belopp som utskottet förordar och det reservanterna
förorda jämförelsevis obetydligt. Den utgör endast 19 000 kronor. Utskottet
har emellertid inte ansett sig kunna tillstyrka denna anslagshöjning vid innevarande
års riksdag. Anledningen härtill är närmast, vilket även av herr
Linnér berördes, att det för närvarande pågår en utredning angående svenska
vall- och mosskulturföreningens framtida organisation. Att under sådana förhållanden,
så att säga i föreningens kanske elfte timme, höja detta anslag i
enlighet med motionärernas yrkande har utskottet inte ansett lämpligt och

motiverat. ''

Utskottet har därför ansett det vara riktigt att följa Kungl. Maj:ts förslag,
med vilket utskottets hemställan sammanfaller och till vilket jag, herr
talman, ber att få yrka bifall.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

Anslag till mosskulturföreningen för anskaffande av konst gödselmedels

(Forts.)

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på den nu ifrågavarande punkten yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att utskottets hemställan skulle bifallas med den
ändring, som förordats i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan oförändrad
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Linnér begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 96, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring, som förordats
i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda,
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japroposition.
en.

Punkterna 97—100.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 101 och 102.

Lades till handlingarna.

Punkterna 103 och 104.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 105—107.

Lades till handlingarna.

Punkterna 108—114.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 115.

Lades till handlingarna.

Punkterna 116—118.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 119. Andag m

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Bidrag till ladugårdsförbättringar
för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag av 250 000 kronor. " lngar

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Anslag till ladugårdsförbättringar. (Forts.)

I samband härmed hade utskottet till behandling föreha.ft en inom andra
kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 418, av herrar Gustafsson
i Lekåsa och Andersson i Hedensbyn, vari hemställts, att riksdagen måtte till
Bidrag för ladugårdsförbättringar för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor. I motiveringen till motionen ha därjämte
föreslagits vissa ändringar i föreskrifterna för bidragens utlämnande.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, nied bifall till Kungl. Maj :ts framställning och med avslag
å motionen II: 418, till Bidrag till ladugårdsförbättringar för budgetåret
1944/45 anvisa ett reservationsanslag av 250 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr Andersson i Hedensbyn, vilken ansett, att
utskottet bort tillstyrka bifall till motionen II: 418.

Herr Nilsson, Bror: Herr talman! Eftersom jag i fjol väckte en motion,
liknande den det här gäller och då det föreligger en reservation, skall jag be
att få säga några ord.

Jag skall inte upprepa alla argument, som jag i fjol framförde rörande
behövligheten av ett förhöjt anslag för bidrag till ladugårdsförbättringar. Det
är obehövligt, då kammarens ledamöter lika väl som jag känna till, hur många
dåliga ladugårdar det finns här i riket. Jag förmodar, att vi även äro överens
örn att det är behövligt att hjälpa till för att få dem förbättrade, liksom
vi äro överens örn att de utgöra ett mycket lämpligt arbetsobjekt vid en inträffad
arbetslöshet.

Departementschefen uttalar, att det bör övervägas, huruvida å beredskapsstat
bör upptagas ytterligare medel för ifrågavarande ändamål, och detta får
väl utgöra en tröst. Departementschefen säger emellertid även: »Vid verksamhetens
handhavande bör emellertid tillses, att bidrag icke beviljas för förbättringsarbeten
å fastighet som kan antagas inom en nära framtid komma
att sammanslås med annan fastighet eller uppdelas för komplettering av andra
fastigheter i syfte att åstadkomma bärkraftiga jordbruk.» Denna synpunkt
på frågan är mycket betydelsefull, och man kan fråga sig, örn inte det vore
lämpligt att det organ, som handhar och är ämnat att handha tillsynen över
förstärkningen av ofullständiga jordbruk, nämligen de statliga egnahemsnämnderna,
borde handha även fördelningen av detta anslag, i all synnerhet
som flera av dessa nämnder — framför allt i de norrländska länen, där det
främst blir fråga örn att utdela statsbidrag — ha byggnadsbyråer och byggnadssakkunskap
till sitt förfogande, vilket gör det lätt för dem att sköta denna
verksamhet. Jag ber att få fråga herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet,
om man inte i framtiden skulle kunna överlåta handhavandet
av ladugårdsförbättringarna till de statliga egnahemsnämnderna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den föreliggande reservationen,
vilken innebär bifall till den motion som väckts i ärendet.

Herr Tjällgren: Herr talman! Såsom framgick av den siste ärade talarens
anförande har utskottet i samband med behandlingen av denna punkt i propositionen
haft till behandling jämväl en motion, väckt i andra kammaren, i
vilken yrkats, att anslaget för bidrag till ladugårdsförbättringar måtte höjas
från 250 000 kronor till 1 000 000 kronor, alltså med inte mindre än 750 000
kronor. Vidare ha i motionen yrkats vissa ändringar i föreskrifterna för bidragens
utlämnande.

Som skäl för anslagshöjningen lia motionärerna anfört bland annat att med
de krav, som numera ställas på ladugårdsbyggnader, och de kostnader, som

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

Anslag till ladugårdsforbättringar. (Forts.)
äro erforderliga för att uppfylla dessa krav, täcka statsbidragen endast 15 k
20 procent av kostnaderna. Detta måste anses vara alltför oförmånligt; många
jordbrukare, som gärna skulle vilja söka statsbidrag, kunna ej göra detta, därför
att den återstående delen av kostnaderna blir för dryg för dem. De kunna
icke anskaffa medel för att täcka dessa kostnader. På så sätt komma många
planerade ladugårdsförbättringar icke till stånd.

För min del vill jag på det livligaste instämma i detta motionärernas uttalande.
Det är ett faktum, som icke kan bestridas, att byggnadskostnaderna
för närvarande i allmänhet ställa sig så höga, att det åtminstone för landsbygdens
vidkommande är praktiskt taget omöjligt att låta utföra någon nybyggnad
av vad slag som helst, ja, i många fall icke ens nödvändiga reparationer.
Om man sedan jämställer dessa förhållanden med de stora krav som
numera med rätta ställas på ladugårdarnas beskaffenhet såväl i fråga örn
själva byggnaden som dess inredning, så saknas enligt min mening icke skäl
för en höjning av de för ändamålet utgående statsbidragen.

Att utskottet emellertid icke ansett sig nu böra tillstyrka någon höjning av
anslaget beror närmast därpå, att departementschefen i propositionen uttalat,
att det torde böra övervägas, huruvida å beredskapsstat böra upptagas ytterligare
medel för ändamålet. Detta uttalande har utskottet så att säga tagit,
fasta på. På grund härav har jag — ehuru jag, som sagt, erkänner, att bärande
skäl finnas för en höjning av anslaget — kunnat ansluta mig till utskottets
hemställan. Jag vågar emellertid uttala den förhoppningen, att herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet icke måtte uraktlåta att
taga spörsmålet under omprövning.

Beträffande den av motionärerna ifrågasatta ändringen i villkoren för erhållande
av ladugårdsförbättringsbidrag har utskottet icke ansett tillräckligt
bärande skäl föreligga härför. Bidragen utgå som bekant för närvarande endast
till jordbrukare i vissa delar av landet, nämligen Norrland samt Göteborgs
och Bohus län. Undantagsvis kan bidrag utgå till jordbrukare i övriga delar
av landet, örn förhållandena äro likartade med dem inom de nämnda länen
och därjämte, som det heter, särskilda omständigheter prövas föreligga. Enligt
min mening är behovet av ladugårdsförbättringsbidrag störst inom de norrländska
länen och möjligen vissa andra län. Skulle man nu utvidga området
för bidragsverksamheten på sätt motionärerna föreslagit, skulle måhända det
beviljade anslaget komma att uppdelas på ett sätt, som säkerligen icke vore
till gagn för det ändamål, för vilket det är avsett.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som förordats i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 120—122.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 123.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Bidrag till uppförande av
siloanläggningar för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag av
150 000 kronor.

Anslag Ull
npplörandf
av silvan
läggningar

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Anslag till uppförande av siloanläggningar. (Forts.)

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen I: 219 av herr Nilsson,
Bror, m. fl. och II: 331 av herr Carlsson i Bakeröd m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att till Bidrag till uppförande av siloanläggningar
för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag av kronor
200 000.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning samt
med avslag å de likalydande motionerna I: 219 och II: 331, till Bidrag till
uppförande av siloanläggningar för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag
av 150 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Tjällgren och Andersson i Hedensbyn,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till motionerna I: 219 och
II: 331.

Herr Tjällgren: Under denna punkt har jag, herr talman, tillåtit mig att
anmäla reservation mot utskottets förslag. Såsom framgår av propositionerna
och utskottets utlåtande, har lantbruksstyrelsen hemställt örn en höjning av
anslaget till uppförande av siloanläggningar från 150 000 kronor till 200 000
kronor. Kungl. Maj :t har emellertid inte ansett sig kunna begära högre anslag
an det som för innevarande år utgår, eller 150 000 kronor. I ett par motioner
till årets riksdag har yrkats, att anslaget måtte höjas till det belopp, som
lantbruksstyrelsen förordat, d. v. s. 200 000 kronor. Såsom skäl härför har i
motionerna anförts, bland annat, att det för landets livsmedelsförsörjning är
av den största vikt, att äggvitetillgången i husdjurens, särskilt kornas, foderstater
säkerställes. Det har visat sig, att tillgången på tidigt skördat och väl
bärgat hö jämte grönmassa, konserverad i silos enligt den så kallade A.I.V.-metoden, äro de säkraste och bästa källorna för detta betydelsefulla näringsämne.
Tillgången på de annars äggviterika oljekakorna är ju, framhålles
vidare i motionen, under nuvarande krisläge begränsad. Genom de medel, som
riksdagen hittills anvisat till anläggandet av silos, har nämnda konserveringsmetod
vunnit en glädjande spridning bland landets jordbrukare, och det vore
synnerligen önskvärt, örn metoden vunne än ytterligare spridning, säga motionärerna
slutligen.

Enligt min mening är detta resonemang fullkomligt riktigt. Därför har
jag ansett, att utskottet bort tillstyrka motionerna. Då så emellertid icke skett,
har jag jämte en ledamot av andra kammaren antecknat mig som reservant
mot utskottets beslut.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den vid denna
punkt fogade reservationen, vilket är detsamma som bifall till motionen.

Herr Granath: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag,
vilket är detsamma som bifall till propositionen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som förordats i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

Anslag till uppförande av siloanläggningar. (Forts.)

Herr Tjällgren begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, sorni bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 123, röstar

Den, det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring, som förordats
i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 124—153.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 154.

Kades till handlingarna.

Punkterna 155—164.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 165 och 166.

kades till handlingarna.

Punkten 167.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 168. Anslay lill

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till Gottgörelse till fiskerinä- ^isf-Zinärinringen
för av dess utövare erlagd bensinskatt för budgetåret 1944/45 anvisa gen för erland
ett anslag av 100 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen. bensinskatt.

I detta samband hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
Väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen I: 226 av herfar
Lodenius och Gustavson samt II: 319 av herr Jonsson i Skedsbygd m. flyan
hemställts, att riksdagen måtte till Gottgörelse för fiskerinäringen för av
dess utövare erlagd bensinskatt för budgetåret 1944/45 anvisa ett anslag av
242 436 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å de likalydande motionerna I: 226 och II: 319, till Gottgörelse till
fiskerinäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt för budgetåret 1944/45
anvisa ett anslag av 100 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

'' Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Tjällgren och Andersson
i Hedensbyn ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till motionerna
!:;226 och II: 319.

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Anslag till gottgörelse till fiskerinäringen för erlagd bensinskatt. (Forts.)

Herr Tjällgren: Herr talman! I anslutning till den nu föredragna punkten
har väckts ett, pär motioner med yrkande att det av Kungl. Majit äskade
anslaget till fiskerinäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt måtte
höjas från 100 000 kronor till 242 400 kronor. Motionernas yrkande innebär
alltså en ökning med 142 400 kronor i förhållande till det av Kungl. Maj :t
begärda beloppet, De i restitution till fiskerinäringen lämnade medlen skola,
säsong kammarens ledamöter torde lia sig bekant, användas till fiskets och
fiskerinäringens befrämjande och fördelas av hushållningssällskapens förvaltningsutskott
efter förslag av vederbörande fiskerinämnder. I motionerna franthålles,
att den inknappning av dessa anslag, som skett under de senaste åren,
bär medfört, att beloppet av tilldelade medel för detta ändamål blivit allt
mindre. Då därtill kommer, framhålles vidare i motionerna, att största delen
av den förbrukade brännoljan tilldelas storsjöfisket, och lantbruksstyrelsen
vid fördelning av de tillgängliga medlen lagt förbrukningen inom respektive
områden till fördelningsgrund, har följden blivit att östersjöfisket erhållit
mycket ringa anslag. Medlen ha i regel, såsom nämnts, fördelats av vederbörande
läns hushållningssällskap. De ha använts för olika ändamål såsom till
anläggande av fiskebryggor, telefonanläggningar till fiskeplatser, upprensning
av farleder, väg- och broanläggningar o. s. v. Motionärerna framhålla
vidare, att exempelvis på ostkusten bedrives fisket oftast i samband med
annat arbete såsom binäring. I de flesta fall är det mindre jordbrukare, som
bedriva fisket, Genom att möjliggöra för denna befolkning att utnyttja fisket
löser man för dessa, jordbrukare frågan om deras försörjning genom denna binäring.
De stora fiskehamnar, som med statens stöd eller i statens egen regi
anläggas, kunna på grund av avstånden från kustbefolkningens hemvist icke
utnyttjas, men erfarenheten har visat, att man med relativt ringa stöd från
det allmänna kan möjliggöra för denna befolkning att skaffa sig utkomst.
Inte minst i dessa tider har, anse motionärerna, fisket betytt ofantligt mycket
för folkförsörjningen.

Då det torde föreligga ett stort behov av medel för åstadkommande av förbättrade
förhållanden längs hela östersjökusten, anse motionärerna det icke
riktigt, att de medel, som fiskarna själva erlägga i bensinskatt, användas för
andra ändamål.

Det är huvudsakligen av dessa skäl, som motionärerna hemställt örn förhöjt
anslag för ändamålet. Då enligt min mening dessa skäl äro bärande, hallag
inom utskottet yrkat bifall till motionerna. Då detta yrkande inte vunnil
resonans inom utskottet, har jag anmält reservation mot utskottets förslag.
Jag ber att få yrka bifall till denna reservation.

Herr Lodenius: Herr talman! Sedan utskottets ärade ordförande motiverat
sin inställning till denna fråga, skall jag be att helt få ansluta mig till vad
han yttrat. Jag instämmer även i hans yrkande om bifall till den avgivna
reservationen.

Herr Anderberg: Herr talman! Jag nödgas på denna punkt gå emot ut
skottets ärade ordförande, som reserverat sig mot utskottets förslag. Det är
sällan jag under mitt arbete i utskottet träffat på en motion, som i sådan grad
som här är fallet överdriver proportionerna.

Det förhåller sig ju så, att av den bensinskatt, som erlägges av fiskarena,
återbäres en del. Förra året erlade fiskarena sammanlagt 242 436 kronor i bensinskatt.
Nu har det av Kungl. Majit föreslagits, att av detta belopp skulle
restituera^ 100 000 kronor att användas till för fiskerinäringen nyttiga ändamål.
Ifrågavarande anslag utgjorde till och med år 1938, så länge vi hade

Onsdagen den 22 mars 1944 fm. Nr 11. 26

Anslay till gottgörelse till fiskerinäringen för erlagd bensinskatt. (Foris.)
bensindrift i full utsträckning, DO 000 kronor. År 1939 höjdes anslaget i anledning
av motioner från det håll jag representerar till 150 000 kronor. Då var
ju bensinskatten något helt annat än vad den nu är. År 1941 sattes anslaget
ned till 100 000 kronor. Numera använda ju fiskarena i stor utsträckning
brännolja, och härför utgår ingen skatt. Det är i anledning härav som beloppet
har sänkts.

Nu heter det i motionen: »Den ^knäppning av dessa anslag, som skett under
de senaste åren, har emellertid medfört, att beloppet av tilldelade medel för
detta ändamål blivit allt mindre.» Av den redogörelse som jag lämnat framgår
emellertid, att anslaget inte har blivit mindre. Den nedskärning till 100 000
kronor som skett, har berott på nedgången i bensinförbrukningen. I motionen
framhålles vidare: »Då därtill kommer att största delen av den förbrukade
brännoljan tilldelats storsjöfisket och lantbruksstyrelsen vid fördelning av de
tillgängliga medlen lagt förbrukningen inom respektive områden till fördelningsgrund,
har följden blivit att östersjöfisket erhållit mycket ringa anslag.»
Jag vet inte, varifrån man fått detta. De verkliga fakta ligga helt annorlunda
till. Jag har här uppgift å de belopp, som tilldelats vätkustfisket — omfattande
Bohuslän och Halland — under de senaste åren. År 1939 erhöll västkustfisket
7 700 kronor av ett anslag örn 150 000 kronor, år 1940 10 400 kronor
av 150 000 kronor, år 1941 7 700 kronor av 100 000 kronor, år 1942 5 800
kronor av 100 000 kronor och år 1943 7 100 kronor av 100 000 kronor. Ändå
har man panna att säga, att västkustfisket får en stor del av anslaget.

Däremot har Kalmar läns södra hushållningssällskap — ett par av motionärerna
äro just från detta län — erhållit betydande belopp. År 1939 fick detta
hushållningssällskap 18 146 kronor och år 1940 21 983 kronor. År 1941 sjönk
anslaget till 6 515 kronor. År 1942 fick hushållningssällskapet 5 448 kronor
och 1943 2 087 kronor.

Det har alltså blivit en kraftig sänkning, men vad är anledningen härtill?
Jo, tidigare fördelades anslaget mellan de olika hushållningssällskapen på
grund av preliminära uppgifter från fiskeritjänstemännen. Men från och
med 1941 — det år då anslaget till Kalmar läns södra hushållningssällskap
sjönk — har fördelningen skett på grundval av exakta uppgifter från länsstyrelserna.
För år 1943 utgör anslaget till detta hushållningssällskap, såsom
.jag nämnde, 2 087 kronor. Med samma fördelningsgrund — 2 procent av hela
anslaget — skulle hushållningssällskapet, om motionen bifalles, få 4 800 kronor.
För detta belopp tror man nu, att man skall kunna bygga fiskehamnar
och bryggor och allt möjligt. Det säges ju i motionen, att medlen användas
för olika ändamål, såsom till anläggande av mindre fiskebryggor, telefonanläggningar
till fiskeplatser o. s. v. Det anföres ett exempel på, hur man på en
plats på Öland kunnat bygga en brygga, vid vilken kunde placeras inte mindre
än sju motordrivna fiskebåtar. Men är det någon som tror, att man vid denna
långgrunda kust kan lägga sju motordrivna fiskebåtar vid en brygga utan
vågbrytare och utan en verklig fiskehamn? Anslaget till fiskehamnar redovisas
ju under sjätte huvudtiteln, och därifrån får man taga pengar, när det är av
behovet påkallat. Men jag kan inte förstå, att ett bifall till denna motion skulle
kunna hjälpa Kalmar läns södra hushållningssällskap. Detta hushållningssällskap
skulle, som jag sade, få 4 800 kronor, och med det beloppet kan man väl
inte vidtaga, några särskilt genomgripande åtgärder.

Utskottet har här följt de principer som tidigare tillämpats. Det sades tidigare
ifrån att en tredjedel av bensinskatten skulle återbetalas, men något beslut
härom finnes inte nu. Fiskarena äro inte i sämre ställning än tidigare.
Jag kan nämna, att i Stockholms län med dess stora skärgårdar och många
fiskare fick hushållningssällskapet år 1940 18 199 kronor, medan Kalmar

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm

Anslag till gottgörélse till fiskerinäringen för erlagd bensinskatt. (Forts.)
läns södra hushållningssällskap, som jag förut sagt, fick 21 983 kronor. Men
år 1943 — med de nya exakta fördelningsgrunderna — fick Stockholms län
28 398 kronor, medan Kalmar läns södra fick 2 087 kronor.

Jag kan inte finna, att vi ha gjort något som helst oriktigt genom att följa
de exakta fördelningsgrunderna. Utskottet har inte i fråga örn ett anslag
sådant som det förevarande kunnat gå längre än Kungl. Majit föreslagit.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till Kungl. Majlis förslag, som är
detsamma som utskottets förslag.

Herr Lodenius: Herr talman! Det har här framförts vissa anmärkningar
närmast mot de i motionen anförda exemplen. Jag skall inte gå närmare in
på denna sak, men jag tillåter mig påpeka, att själva motivet för motionen är
närmast att återställa det läge som tidigare rätt. Det har förut, såvitt jag vet.
varit så, att hela den av fiskarena betalda bensinskatten restituerats för att
användas till fiskerinäringens befrämjande. Det är närmast ett återgående till
detta läge, som åsyftas. Såsom motionärerna framhålla, Ira enligt av lantbruksstyrelsen
gjorda beräkningar till fiskare enligt av länsstyrelserna lämnade uppgifter
utlämnats. 1 817 55.5 liter motyl 85 och 765 198 liter motyl 50, motsvarande
655 232 liter bensin. Med nuvarande skattesats, 37 öre per liter, ha
fiskarena för nämnda kvantitet erlagt skatt med sammanlagt 242 436 kronor.
Och hela detta belopp bör enligt motionärerna återbetalas till fiskarena. Detta
får väl anses vara en ganska rimlig begäran.

Vad fördelningen av anslaget beträffar, blir denna givetvis beroende på
bensintilldelningen. Det framhölls av herr Anderberg, att Stockholms län fått
ett särskilt högt anslag. Detta sammanhänger väl med, att detta läns tilldelning
av bensin varit större nu än tidigare. Hurudan fördelningen nu än
må vara, kan man väl inte komma ifrån, att tilldelningen blir mindre, örn man
restituerar endast en del av den inbetalda skatten i stället för hela beloppet.
Att det föreligger ett verkligt behov av dessa anslag och att de bli fiskerinäringen
till verkligt gagn, kan väl inte gärna bestridas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid punkten fogade reservationen,
vilket är detsamma som bifall till motionerna.

Herr Heiding'': Herr talman! Jag föranleddes att begära ordet, när herr
Anderberg framhöll, att det lämnats oriktiga uppgifter i motionen. Jag hai
inte varit i tillfälle att kontrollera siffrorna. Det framgår ju emellertid, att
år 1939 erhöll Kalmar läns södra hushållningssällskap 21 776 kronor, under
det att anslaget för år 1943, såsom herr Anderberg själv framhöll, gått ned
till 2 087 kronor. Anslaget har alltså gått ned så pass kraftigt, att det kan
vara berättigad med en höjning. Under budgetåret 1942/43 ha i bensinskatt
från fiskarena influtit 242 436 kronor, och det är detta belopp som upptagits
i motionen. Motionärerna anse, att det är detta belopp som bör restituera® i
stället för av Kungl. Majit föreslagna 100 000 kronor.

Herr Anderberg tror tydligen, att denna motion är så lokalt betonad, att
den har intresse endast för Kalmar län. Så är emellertid inte fallet. Del
sägs i motionen: »Då det torde föreligga ett stort behov av medel för åstadkommande
av förbättrade förhållanden längs hela östersjökusten, kunna vi
icke anse det riktigt, att de medel, som fiskarena själva erlägga i bensinskatt,
användas för andra ändamål.» Det är alltså med tanke på att ernå större
anslag till fiskarbefolkningen utefter hela östersjökusten som motionärerna
föreslagit höjning av anslaget. I de flesta fall är det ju, såsom framhållits
i motionen, mindre jordbrukare, som erhålla bidrag av anslaget till byggande
av fiskebryggor. Många gånger har en förbättring av bryggorna med hjälp

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

Anslag till gottgörelse lill fiskerinäringen för erlagd bensinskatt. (Forts.)
av dessa små bidrag gjort underverk, och det är många platser utefter kusten,
som lia behov av denna hjälp. Örn befolkningen erhåller möjlighet att bedriva
fisket med större motordrivna båtar, får den ju tillfälle att skaffa sig bättre
inkomster. Det talas så mycket örn att man skall försöka hjälpa de mindre
jordbrukarna och att man skall komplettera de mindre jordbruken, så att de
bli bärkraftiga. Fiskarbefolkningen har i många fall mindre jordbruk. De behöva
inte mera jord, och de behöva inte sammanslå sina jordbruk. Vad de
behöva är bättre fiskebryggor och annat sådant. Jag anser det därför berättigat
att i detta fall bevilja det högre bidrag som reservanterna förorda.

Herr Anderberg framhöll, att Stockholms län efter de ändrade fördelmngsgrunderna
fått ett större anslag än förut. Men örn Stockholms län av 100 000
kronor får 28 398 kronor, kan man ifrågasätta om fördelningsgrunden är riktigt
rättvis. Jag missunnar inte Stockholms län detta belopp, utan unnar
det gärna mera, men då behövs det ett större anslag. Jag tycker att riksdagen
bör visa sin goda vilja att stödja fiskarbefolkningen genom att gå med på det
högre anslaget. Man skall inte bara komma med uppslag och tala örn att
man skall vidtaga den och den åtgärden. Man måste verkligen visa, att man
menar vad man säger, annars blir det inte något resultat.

Jag anser, herr talman, att vi här lia en möjlighet att hjälpa fiskarbefolkningen
på ett sätt, som kan bli av bestående värde för framtiden, och jag ber
med det'' anförda att få yrka bifall till den vid punkten fogade reservationen.

Herr Anderberg: I fråga örn angelägenheten att stödja fiskerinäringen äro
vi på samma linje. Men här är inte fråga örn något anslag. Det gäller .ju
fördelningen vid återbetalning av pengar, som fiskarena själva betalat m.
Det är klart, att man inte kan tillämpa sådana fördelningsgrunder, att
anslag utgår till andra än dem som betalat m skatt. Det är detta som är anledningen
till att Kalmar läns södra hushållningssällskap, som vi nu närmast
kommit att diskutera, fått relativt liten tilldelning. Man har där inte
använt bensin i samma utsträckning som i Stockholms län och längre uppåt

ostkusten. .„

Vad jag reagerat mot är att man i motionen lämnat oriktiga uppgifter.
Det har jag påpekat i mitt första anförande, där jag lämnade uppgifter beträffande
tilldelningen till västkustfiskarena. Tilldelningen sker numera efter
de principer, som innebära, att en landsdel inte skall fa tillgodogöra sig vad
som inbetalats av en annan landsdel. Herr Heidings anförande var hållet i
allmänna ordalag, och någon erinran mot de av mig lämnade sifferuppgifterna
har inte kunnat göras.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Herr Heiding: Herr Anderberg talar fortfarande örn, att det här inte är
fråga örn något bidrag till fiskerinäringen. Jag kan inte förstå, varifrån
herr Anderberg fått den uppfattningen, att dessa pengar inte skulle vara
till någon hjälp för fiskarbefolkningen. Varför skall då ett anslag beviljas.
När pengarna skola användas till att bygga bryggor och dylikt, är det väl
för att fiskemöjligheterna bättre skola kunna utnyttjas. Det vöre egendomligt
litt gå in för att bevilja ett anslag, om det inte vore för att stödja fisket och
fiskarbefolkningen. Detta är därför inte en lokalfråga, utan motionärerna lia
tänkt sig ett höjt anslag för hela. ostkusten. Jag anser förhöjningen av anslaget
mycket berättigad. Flir anslaget höjt, blir det ju flera som få nytta
tv det.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Anslag till gottgörelse Ull fiskerinäringen för erlagd bensinskatt. (.Forts.)

Herr Anderberg: Herr Heiding har missförstått mig. I)et är här inte
fråga örn något anslag, utan det är en återbäring av vad fiskarena ha betalat.
Återbäringen sker till deras sammanslutningar, och pengarna komma alltså
till samfälld nytta — det har jag aldrig bestritt. Men fördelningen har tidigare
skett efter oriktiga principer, och den saken ha vi nu velat rätta till.

o Herr Heiding: Ja, herr Anderberg må kalla det återbäring eller anslag,
så är beloppet i alla fall upptaget i riksstaten och betalas ut genom att riksdagen
beviljar det. Vare sig det är anslag eller inte, måste ju beloppet beviljas
av riksdagen.

Friherre De Geer: Herr talman! Innan debatten avslutas, vill jag tillåta
mig att framföra ett beklagande av att Kungl. Maj :t och utskottsmajoriteten
i fråga örn detta belopp lia intagit en, örn jag så får säga, alltför försiktig
ståndpunkt. Jag kan inte förstå herr Anderbergs uttalande, att han skulle
befinna sig på samma linje som herr Heiding och reservanterna. Det är ganska
uppenbart, att reservanterna genom sin reservation vilja stödja fiskerinäringen
i högre grad än vad utskottet anser sig kunna gå med på. Jag känner väl
till, att fiskarbefolkningen i allmänhet behöver allt stöd den kan få. Visserligen^
har den på sina håll stora inkomster, men i stort sett är fisket dock
en näring, som statsmakterna borde stödja kraftigare än hittills. Och då man
här i riksdagen beviljar så oerhört stora belopp på alla möjliga områden,
synes det mig litet egendomligt, att man just i fråga örn denna sak skall
behöva iaktta en sådan försiktighet. Jag tror, att det skulle vara lyckligare
och riktigare, om riksdagen följde reservanternas linje och därmed klart och
tydligt visade, att man på detta, låt vara anspråkslösa, sätt ville stödja en
näring, som behöver ett verkligt stöd.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Det finns andra vägar än den nu diskuterade
att. bevilja medel till byggande av fiskehamnar och andra anlägg
ningar för fisket, nämligen genom anslag under sjätte huvudtiteln. Vad som
här föreslås är naturligtvis inte tillräckligt för att täcka behovet, men en
debatt om vilket belopp som skall beviljas för detta ändamål bör naturligtvis
förläggas till behandlingen av ifrågavarande anslag.

. Vad beträffar denna sak, ser jag den uteslutande som en rättvisesak. När
fiskarena använda den bensin de köpt och betalt skatt för, behöva de i motsatstill
andra, som också erlägga bensinskatt, inte slita på vägarna, utan de
färdas på sjön, som inte kräver något underhåll. Eftersom man ansett, att bensinskatten
skall användas för att klara vägutgifter, tycker jag inte, att det
är riktigt och rättvist, att fiskarena mer än andra medborgare, som inte heller
köra motorfordon på vägarna, skola hjälpa till att finansiera vägunderhållet.
De betala ju vanliga skatter också liksom andra medborgare, och då böra de
inte erlägga denna extra skatt.

Beträffande möjligheterna att nyttiggöra även mindre belopp, upp tili
10 000 kronor, ha vi i Kalmar län ganska lång erfarenhet av hur även sådana
anslag böra användas. I våra trakter ge vi inte anslag till hela arbetet, utan i
allmänhet blott ett procentuellt bidrag, och så får vederbörande själv skaffa
resterande kapital. Resultatet härav har blivit ganska gott under de gångna
åren. Vi förfara på detta sätt inte bara i fråga örn större anläggningar för
fisket, utan också i fråga om telefonledningar till långt avlägsna fiskeplatser,
upprensningar av genomfarter mellan öar och dylikt. Oftast avse anslagen
dock smärre saker, som annars kanske inte skulle kommit till stånd. Den om -

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

Anslag till gottgörelse till fiskerinäringen för erlagd bensinskatt. (Forts.)
ständigheten, att ett län inte kan få så mycket av dessa återburna medel, är
intet skäl för att tilldelningen inte skulle komma till nytta, och jag tror, att
särskilt smålänningarna äro skickliga, när det gäller att ta vara på även små

smulor.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Anderberg: Herr talman! Det är glädjande att få bevittna det intresse
för denna fråga, som debatten nu ger vid handen. När vi vid 3941 års
riksdag stredo för ökat anslag till fiskerinäringen, var just ingen nämnvärt
intresserad. Då gällde det att få anslaget höjt till 150 000 kronor — den gången
hade betydligt mera än nu inbetalts i bensinskatt — och i den motion, som
väcktes härom, erinrades om att fiskarena under andra halvåret 1940 hade inbetalt
259 000 kronor i bensinskatt. Siffran för budgetåret 1942/43 är i runt.
tal 242 400. Gottgörelsen är således denna gång procentuellt större även enligt
utskottets förslag, och någon försämring för fiskarena i detta avseende har således
inte uppstått. Tvärtom har det ju blivit en förbättring.

Jag är den siste att vilja missunna fiskarena att få återbäring. Men vad jag
har reagerat emot har varit, att man gjort ett stort nummer av en liten sak.
Skall man göra någonting väsentligt härvidlag, måste man nämligen ta upp
saken under sjätte huvudtiteln. Såsom jag i mitt första anförande sade, får
Kalmar läns södra hushållningssällskap för år 1943 ett anslag på 2 087 kronor.
Skulle motionerna bifallas, blir beloppet med nuvarande fördelningsgrund
4 800 kronor. Men även om man, som herr Mannerskantz säger, kan
göra någonting också av små smulor, är det klart, att man därmed inte kan
nå åsyftat resultat.

Utskottet har följt de principer, som man tidigare har knäsatt, och jag anser,
att de hålla.

Friherre De Geer: Herr talman! Jag vill bara tillåta mig konstatera, att
herr Anderberg säger, att han är den siste att missunna fiskarena återbäringen.
Men såvitt jag förstår, få fiskarena inte gottgörelse för all den bensinskatt de
erlagt. Eftersom emellertid herr Anderberg i detta fall är huvudtalaren mot
reservationen och nu tycks ha omvänt sig, kanske jag vågar hoppas, att kammaren
skall följa hans exempel.

Herr Anderberg: Herr talman! Vad jag har reagerat mot är, som jag nyss
sade, att man blåst upp denna fråga till alltför stora dimensioner. Men jag
vidhåller, att de synpunkter, som utskottet lagt på saken, äro bärande och hållbara,
och jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med den ändring, som förordats i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lodenius begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 168, röstar

Ja;

Anslag till
stipendier vid

skogshög r.

kolan.

30 Nr 11. Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Anslay till gottgörelse till fiskerinäringen för erlagd bensinskatt. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring, som förordats
i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt votering’spropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten 169.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 170.

Lades till handlingarna.

Punkten 171.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 172.

Lades till handlingarna.

Punkterna 173—180.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 181.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att till Skogshögskolan: Stipendier
för budgetåret 1944/45 anvisa ett anslag av 3 000 kronor.

Det av Kungl. Majit föreslagna anslaget var avsett att helt användas till
elevstipendier.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 157, av herr Sundberg
m. fl., vari hemställts, att riksdagen ville vid behandlingen av anslagen till
skogshögskolan besluta,

att anslaget till elevstipendier skulle utgå med 6 000 kronor,

att 2 000 kronor skulle anslås till 5 bostadsstipendier ä 400 kronor samt

att 2 000 kronor skulle anslås till 2 licentiatstipendier ä 1 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten anfört:

»I avsaknad av närmare utredning angående de av motionärerna påyrkade
förändringarna med avseende på stipendiegivningen anser sig utskottet, även
örn dessa i och för sig få anses önskvärda, för närvarande icke kunna tillstyrka
någon åtgärd i anledning av den i ämnet väckta motionen. Utskottet
hemställer förty, att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionen 1:157, till Skogshögskolan: Stipendier för
budgetåret 1944/45 anvisa ett anslag av 3 000 kronor.»

Herr Sundberg; Herr talman! Det är inte vanligt, att man tackar ett
utskott för att det slaktat en motion, som man framfört. Då jag emellertid i

Onsdagen den 22 mars 1944 1m.

Nr 11.

Anslag till stipendier vid skog shög skolan. (Forts.)
detta fall gör det, beror det på den välvilliga och positiva inställning, som utskottet
intagit till själva sakfrågan. Den rör sig om ett av mig och tre övriga
ledamöter av denna kammare framfört förslag om att möjliggöra en bättre
stipendiegivning åt behövande elever vid skogshögskolan och att genom införande
av licentiatstipendier stimulera kvalificerade unga skogsmän att utbilda
sig till forskare och lärare på det skogliga området, där man för närvarande
med beklagande måste konstatera, att en verkligt hotande trist råder.
Det hinder, som utskottet anfört mot ett bifall till vår motion, nämligen att
en närmare utredning inte föreligger, tror jag, att skogshögskolans styrelse
med glädje skall försöka eliminera genom att föranstalta örn en sådan. Jag
är på förhand övertygad om att denna utredning skall visa, att det inte finns
någon högskola eller annan jämförlig institution, som har det så dåligt ställt
i fråga om stipendier som just skogshögskolan. Jag tager för givet, att denna
utredning kommer att biläggas de riksdagspetita, som högskolans styrelse
kommer att ingiva för nästa budgetår. Jag uttalar därvid förhoppningen, att
detta ärende propositionsvägen nästa år kommer på riksdagens bord och att
utskottet och riksdagen då fortfarande skola intaga en välvillig ståndpunkt til!
frågan.

Herr talman, jag har på anförda skäl intet yrkande.

Häri instämde herr Sten.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 182—190.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 191 och 192.

Lades till handlingarna.

Punkterna 193—199.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 200.

Lades till handlingarna.

Punkten 201.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 202 och 203.

Lades till handlingarna.

Punkterna 204—226.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 227—234.

Lades till handlingarna.

Punkterna 235—241.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fni -

Ang. vissa
lör svarsvrisenlet
berörande
frågor.

Punkten 242.

Lades till handlingarna.

Punkterna 243—250.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 251.

Lades till handlingarna.

Punkten 252.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckt motion angående utredning örn ändring i gällande
lagstiftning i vad angår kvinnas förvärvande och förlust av svenskt
medborgarskap.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 under
fjärde huvudtiteln, avseende anslagen inom försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

I denna punkt hade utskottet, med tillstyrkande av Kungl. Majlis i ämnet
framlagda förslag, hemställt, att riksdagen måtte

a) å personalförteckningen för försvarsdepartementet under rubriken Extra
ordinarie tjänstemän i högre lönegrad än 20 uppföra 1 förste kanslisekreterare
i lönegrad Eo 26 och 1 andre kanslisekreterare i lönegrad Eo 21,

b) bemyndiga Kungl. Majrt att vidtaga de ändringar i sagda personalförteckning,
som påkallades vid omorganisation av försvarsdepartementets kommandoexpeditioner
i enlighet med vad av departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 4 januari 1944 angivits,

c) besluta att från och med budgetåret 1944/45 följande anslagsposter i avlöningsstaten
för försvarsdepartementet skulle höjas, nämligen posten till avlöningar
till övrig icke-or din arie personal med 8 600 kronor till 99 100 kronor
samt posten till rörligt tillägg med 1 400 kronor till 66 400 kronor,

d) till Försvarsdepartementet: Avlöningar för budgetåret 1944/45 anvisa
ett förslagsanslag av 465 000 kronor.

Herr Holmberg: Herr talman! Fjärde huvudtiteln, som rör rikets försvar,
måste givetvis tilldra sig ett visst intresse under världskrigets femte år. Vi
hoppas ju alla, att vårt land skall undgå den förintande krigsstorraen, men vi
ha ingen säkerhet för att så verkligen kommer att bli fallet. Ännu stå de
stridande härarna runt omkring oss. Vart vi än vända oss, rasar krigets brand

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

Anfj. vissa försvarsväsendet berörande frågor. (Forts.)
utanför våra gränser, och ingen kan garantera, att den inte en dag, innan
kriget ännu är slut, kan komma att gripa över också på vårt territorium.
Därför är det av vikt, att svensk försvarsberedskap inte bara vidmakthålles
utan också effektiviseras. Det parti, som jag representerar, har i det avseendet
samma mening som svenska folkets majoritet, som hittills har burit försvarsberedskapens
tunga börda i medvetande om att ett starkt försvar är
nödvändigt för bevarande av Sveriges nationella oberoende och frihet.

Vi ha med mycket stort intresse granskat det nu framlagda förslaget. Utan
att gå in på förslagets detaljer och med all respekt för vad som har utförts
för att stärka Sveriges försvar, skulle jag vilja tillåta mig att begagna detta
tillfälle att anföra några kritiska synpunkter på vårt försvarsväsende. Jag
anser mig ha så mycket större anledning därtill, som jag är en av de förmodligen
mycket få ledamöter i denna kammare, som lia gjort någon beredskapstjänst
och lia haft tillfälle att betrakta den svenska lörsvarsheredskapen
underifrån, ifrån menige mans synvinkel, och som jag dessutom är den
säkerligen hittills ende ledamoten i hela riksdagen, som har haft det tvivelaktiga
nöjet att göra åtminstone en del av beredskapstjänsten i ett av de koncentrationsläger,
som statsrådet Sköld och högsta försvarsledningen upprättade
strax efter det tyska anfallet mot Sovjetunionen och maskerade såsom
arbetskompanier.

De erfarenheter, som jag gjorde där, ge mig anledning att instämma i och
understryka den kritik, som vid upprepade tillfällen har framförts mot det
svenska försvarets högsta ledning och som framför allt gäller slöseri med statsmedel
och en allmänt reaktionär, antidemokratisk inställning.

Jag skall inte trötta kammaren med att berätta några detaljer ifrån det nyss
nämnda lägret. Jag kan bara tala örn, att det låg mycket avlägset och atl
kostnaderna för att transportera dit vad som behövdes för det inte allt för stora
förbandets underhåll voro synnerligen höga. Sådana kostnader kunde ju vara
berättigade, under förutsättning att förbandet inom försvaret fyllde någon
som helst uppgift, som svarade emot utgifterna, men man kan inte påstå, att
så var fallet.

Förevändningen för upprättandet av arbetskompaniet var, att det skulle
hygga en väg. Under hela den tid jag låg där såg jag ingenting av vägbygget.
Detta s. k. arbetskompani och dess befälhavare gjorde ingenting. ^ Man
bär inte ens bajonett för Sverige, därför att bajonett är ett vapen, och sådana
fick kompaniet inte bära. Kompaniet drog underhåll, det drog terminslön, familjepenning,
bostadsbidrag och väldiga kostnader i övrigt. Enligt en uppgift,
som jag fick av kompaniadjutanten, kostade enbart transporterna av förnödenheter
från järnvägsstationen under några få månader över 100 000 kronor.
Och varför hade man sammandragit detta arbetskompani? Jo, för att
skotta en väg mellan baracken, matsalen och avträdet samt för att hugga ved
för förläggningens behov. # „

Vad var det för slags folk, dessa människor, på vilka man offrade sa mycket
av svenska folkets pengar för att föra undan dem och hålla, dem overksamma?
Det var en ganska blandad samling. Det var huvudsakligen kommunister,
det fanns också några syndikalister, en socialdemokratisk ungdomsdtlubbist
och en socialdemokrat, som brukade gråta över att polisen hade tagit fel pa
honom och lians äldre bror, som var kommunist. Sammanfattningsvis kan man
säga, att det var radikala arbetare och antifascister. Där funnos många, som
i Spanien hade kämpat på demokratiens sida, som meniga eller som officerare,
mot de fascistiska angriparna. .

Man kan fråga sig, varför sådana människor spärrats m i läger vid en tid FÖrsta

hammarens protokoll 10jiji. Nr 11. 3

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Äng. vissa försvarsväsendet berörande frågor. (Forts.)
punkt, då Sverige kände sig så pressat från tysk sida, att det ansåg nödvändigt
att göra synnerligen allvarliga avsteg från sin neutralitet. Hade man strävat
efter att stärka försvarsberedskapen, skulle man väl tvärtom lia utnyttjat försvarsviljan
oell den antifascistiska inställningen hos dessa människor genom att
sätta dem i aktiv tjänst och i stället spärra in nazister. Men man gjorde tvärtom.
Nazisterna gingo vid denna tidpunkt fullständigt fria. Ännu hade då försvarsministern
och försvarets högsta ledning inte inlett den dråpliga aktion,
som resulterade i att den nazistiske ledaren här i landet, S. O. Lindholm, och
en fänrik, meningsfrände till honom, avstängdes från tjänstgöring vid krigsmakten.
Tvärtom haussades vid deli tiden sådana herrar upp, oell vid ett av
de regementen, som tjänstgjorde som uppsamlingsplats för dem som skulle
transporteras i väg till de s. k. arbetskompanierna, förekom det, att man tog
emot en herre, som under lång tid hade varit medlem av Hitlerjugend och varken
kunde skriva eller tala riktig svenska, men som hade utmärkta rekommendationer
från en i senare sammanhang mycket bekant herre vid namn Jörgensen.

Dessa som arbetskompanier maskerade interneringsläger äro nu avvecklade.
Det är rätt märkligt och kanske ingen tillfällighet, att de uppstodo vid tiden
för de tyska framgångarna i öster, och försvunno, när dessa framgångar småningom
upphörde. Men kvar står alltjämt det faktum, att mycket stora belopp,
som bort kunna användas riktigt och förnuftigt för att stärka och effektivisera
det svenska försvaret, offrats på att inrätta och uppehålla dessa läger.
Och vad värre är, det skedde i ett reaktionärt syfte, som på intet sätt kunde
stärka den svenska försvarsberedskapen utan tvärtom mäste, verka i rakt motsatt
riktning. Man måste också tyvärr säga, att det reaktionära nit oell det
oförsvarliga slöseri med statens medel, som kommit till uttryck i upprättandet
och uppehållandet av dessa läger, inte är borta än. Beträffande det slöseri med
statsmedel, som förekommer, äro så många fakta kända, att jag inte tror mig
behöva anföra några till bestyrkande av ett påstående att slöseri faktiskt förekommer.
Så mycket allvarligare måste det därför anses vara, att inte allvarliga
åtgärder vidtas för att sätta stopp för detta slöseri.

Redan vid tidpunkten för informationsriksdagens avhållande vände sig en
organisation, som kallar sig Beredskapsfolkets riksförbund, till försvarets ledning
och erbjöd sig att ta hand örn och under sex månader på prov rationalisera
verksamheten vid något av de militära förvaltningsorganen. Förbundet
hävdade därvid, att det på sex månader skulle kunna, nedbringa såväl personalbehovet
som driftkostnaderna till hälften samt höja det utförda arbetets
kvalitet. Jag tycker att det var ett rätt flott, erbjudande och ett erbjudande.,
som man hade bort begagna sig av. Men enligt vad förbundets ordförande i
dess tidning nyligen meddelat avslogs erbjudandet av statsrådet Sköld, som ansåg
en rationalisering obehövlig och en nedskärning av utgifterna i stort sett
omöjlig. Örn uppgiften är riktig — och jag har verkligen ingen anledning att
anta någonting annat — måste jag säga att försvarsministerns, uppträdande
i saken är minst sagt anmärkningsvärt. Min erfarenhet säger mig, att en rationalisering
inte bara är behövlig utan också mycket möjlig, och jag skulle
till bestyrkande av detta kunna anföra vad tusentals vittnesgilla beredskapsmän
i förläggningar ifrån Treriksröset och ned till Smygehuk ha anfört. Men
det torde vara onödigt att uppta kammarens tid med det. De flesta av kammarens
ledamöter lära lika bra som jag veta, att en rationalisering av det svenska
försvarsväsendet är påkallad, och statsrådet Skölds påstående om motsatsen
kan inte betraktas annat än som uttryck för oförmåga och kanske även ovilja
att komma till rätta med vissa element bland militärerna, som tro a,tt försvaret
är till för deras skull och inte tvärtom. Herr Sköld borde, som jag ser

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

Äng. vissa försvarsväsendet berörande frågor. (Forts.)
saken, lia tagit som sin uppgift att sätta dessa herrar på plats, men han har
inte gjort det, och detta har satt vissa spår efter sig i form av utgifter, som
inte stå i proportion till den valuta, landet erhåller för dem.

Den svenska försvarsmakten har i det förgångna förknippats med många
ortsnamn: Breitenfeld, Lutzen, Lund, Narva, Poltava och många andra. Alla
äro inte förbundna med segrar eller bevis på den svenska försvarsmaktens
styrka och kraft, men intet av dem har ändå så dålig klang i den svenska
allmänhetens öron som de ortsnamn, med vilka det svenska försvaret under
herr Skölds ledning har förknippats. Lekvattnet och Skarpnäck äro två ortsnamn,
som inte precis äro ägnade att väcka några känslor av att vårt försvar
är sådant det borde vara, och detsamma torde man väl kunna säga om Stockholms
tygstaten, där statsrådet Sköld och generalmajor Gustafsson förlorade
slaget örn Jörgensen, därför att de blevo invecklade i tvåfrontskamp med pressen
och arbetarna, vilka man var för sig tyckte sig kunna negligera, men som
blevo en betydande kvalitet, när de uppträdde tillsammans. Dessa namn, till
vilka man skulle kunna foga en lång rad andra, lia givit bevis på att det
svenska försvarets effektivitet faktiskt, som jag förut sagt, icke står i proportion
till kostnaderna. Det är meningslöst att blunda för ett sådant förhållande.
Det är viktigare att ställa frågan: hur skall man kunna uppnå en förändring?

Det främsta skälet till detta missförhållande torde, såvitt jag kan förstå,
vara det, att den svenska armén ännu icke har undergått den demokratisering,
som det är nödvändigt att den genomgår för att en verkligt effektiv försvarsmakt
skall skapas, som kan ge starkast möjliga försvar för minsta möjliga
kostnad.

Med demokratisering menar jag då inte sådana åtgärder som exempelvis
upphävandet av honnörsplikten. Enligt min mening är honnörsplikten någonting
ganska oväsentligt, som i motsats till de föreställningar man tycks hysa
exempelvis inom det socialdemokratiska ungdomsförbundet inte har någon större
betydelse för frågan, huruvida försvaret är demokratiskt eller icke. En armé
med sträng honnörsplikt kan vara mycket demokratisk, och omvänt kan en armé
utan honnörsplikt vara högeligen odemokratisk. Naturligtvis kan ett envist
fasthållande vid honnörsplikten såsom A och O för disciplinen betraktas som
bevis för en odemokratisk inställning på ledande militärt håll, men man skall
inte göra för mycket av saken. Därom vittnar det faktum, att den militära
utredning, som nu har tillkommit såsom resultat av den socialdemokratiska
ungdomens uppvaktningar för herr Sköld och som nu föreslår en viss uppmjukning
av honnörsplikten, ingalunda torde kunna betraktas såsom något tecken
på växande demokratisering inom det svenska försvaret. Förhållandet är tvärtom,
och man märker i beredskapstjänsten, att de små ansatser till demokrati,
som funnos under de första krigsåren, ha försvunnit eller äro på väg att försvinna.
, och att preusseriet börjar göra sig brett igen.

Jag minns ifrån min första värnpliktstid, hur vi någon gång då och då
brukade få ställa upp på kaserngården och sedan av ett högre befäl fick veta,
att örn någon av manskapet hade någon klagan att anföra, kunde han nu passa
tillfället att göra det, men den, som anförde obefogad klagan, skulle komma
att straffas. Det fanns aldrig någon, som vågade klaga, trots att många hade
.skäl därtill, ty man räknade med att eftersom i de flesta fall de anklagade,
undersökarna och domarna skulle vara samma personer, så skulle en klagan,
älven om den faktiskt var väl berättigad, komma att bli stämplad såsom obefogad
och föranleda straff. MO fanns emellertid att tillgå. Dit kunde man
vända sig och framföra klagomål med hopp, att om man än inte fick rättvisa,
skulle man i alla fall slippa repressalier för att man hade velat påtala ett eller
annat förhållande. MO-institutionen har därigenom varit ett gott stöd för

aii

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Äng. vissa försvarsväsendet berörande frågor. (Forts.)
manskapet emot det officersgodtycke, som faktiskt har förekommit oell fortfarande
förekommer från vissa element inom officerskåren. Med MO:s hjälp
lia många Himmelstossar inom armén kunnat bringas att uppträda som folk
mot manskapet, och blotta vetskapen örn att manskapet hade möjlighet att
åberopa MO har avkylt andra och fått dem att uppträda på ett annat sätt
gentemot manskapet iin de eljest skulle göra.

Nu, under statsrådet Skölds chefskap, har emellertid ett visst skikt ibland
försvarsmaktens officerare inlett vad de aldrig vågat sig på tidigare, nämligen
en attack emot MO-institutionen. Värnpliktiga, som lia anmält en överordnad
till MO, därför att denne överordnade låtit dem undergå sträffexercis, ha ställts
inför krigsrätt, anklagade för falsk angivelse, sedan MO lämnat deras anmälan
utan avseende, därför att den officer, mot vilken de förde klagan, har förklarat,
att det inte rört sig om sträf fexercis utan bara örn »uppryckningsexercis».
Vad skillnaden är mellan dessa två slag av exercis, det vete gudarna. Formellt
är det väl bara fråga örn att straffa falsk angivelse och falska beskyllningar
mot befäl, men reellt är det fråga örn att göra MO-institutionen lika värdelös
som den gamla klagorätten, genom att skrämma manskapet med att den, som
skriver till MO, kan få sig ett åtal inför krigsrätt på halsen, och till krigsrätternas
objektivitet har manskapet inget större förtroende och kommer inte
att ha det, så länge krigsrätterna ha den sammansättning, som lagen för närvarande
föreskriver.

Detta åtal är en attack mot en demokratisk institution, och det är ett tydligt
tecken på att utvecklingen inom den svenska försvarsmakten, hos en del av
dess officerskår, går i en riktning, som innebär rena motsatsen till demokratisering.

Men om man vill ha ett verkligt effektivt försvar, måste det demokratiseras.
Till demokratisering hör, att man erkänner militärmanskapets medborgerliga
rättigheter, samma medborgerliga rättigheter som medborgarna lia i det civila.
Enbart detta räcker dock inte, och det är inte det väsentligaste, utan det
väsentligaste är att demokratisera på kommandohöjderna. Det pågår och har
länge pågått en diskussion örn officerskårens pålitlighet, och den diskussionen
kommer väl att pågå också i fortsättningen. Jag tänker inte ta upp den här.
men jag vill säga, att om man skall kunna få fram en officerskår, örn vilken
nian skall kunna påstå, att den till alla delar är pålitlig för demokratien, är
det en fråga örn officerskårens rekrytering, uppfostran och utbildning. Försvaret
är inte bara en fråga örn krigsmaskiner, utan det är också en fråga
örn människor, och de viktigaste bland dessa människor äro officerarna på stat,
ty det är framför allt på dem och på deras yrkeskunskap, på deras skicklighet,
på deras förmåga att organisera och ekonomisera, som det beror, örn vårt försvar
skall få en effektivitet, som står i proportion till kostnaden. Officerarna, på
stat måste utgöra arméns kärna och elit. Men skola de kunna göra det i en
folkarmé som den svenska, som bygger på allmän värnplikt, måste dessa officerare
på stat faktiskt också utgöra en del av folket.

Gör officerskåren det i dag som helhet betraktad? På den frågan måste man
tyvärr svara nej, och orsaken till detta läge är att rekryteringsbasen för officerskåren
är alldeles för smal.

De svenska statofficerarna rekryteras framför allt bland studenterna. Äv
dylika få vi för närvarande varje år en kull på omkring 2 500 manliga studenter.
Det är inte mycket att välja ibland, särskilt som många av dessa 2 500
studenter inte alls reflektera på att ägna sig åt militäryrket utan av intresse
eller av ekonomiska skäl bestämma sig för andra yrken: läkarens, advokatens
eller lärarens. Man rekryterar också bland de stamanställda, men även den
skara, inom vilken man där har att välja, torde inte vara större än studenter -

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

Äng. vissa försvarsväsendet berömnde frågor. (Forts.)
nas, och valet torde därvid ytterligare begränsas av att många, som eljest
kanske skulle kunna intresseras och komma i fråga, avskräckas av den synnerligen
långa tid, cirka 12 år, som det tar för en volontär att nå officersfullmakt,
om han hela tiden har turen att stå väl med befälet och inte snubblar
på det förhållandet, att han blir okontant med en eller annan officer, som är
hans chef.

Jag skulle vilja fråga kammarens ledamöter: varför skall man nöja sig med
en så liten och smal bas för rekryteringen, när man skulle kunna välja låland
samtliga till all tjänst vapenföra värnpliktiga, av vilka vi för närvarande få
kontingenter på cirka 46 000 man per år? De studerande och de stamanställda
lia ju inte något monopol på vare sig förstånd, förutsättningar eller intresse
för att bli officerare. Bland samtliga värnpliktiga måste finnas en minst lika
stor procent gott officersmaterial som bland studenterna och de stamanställda.
Att vidga rekryteringsbasen för officerare på stat till samtliga värnpliktiga
skulle alltså betyda, att man fick bästa tänkbara urval och att man inte såsom
nu skulle behöva nöja sig med ett visst antal goda och ett antal mindre goda,
utan att man skulle kunna få fram bästa möjliga officerare, och officerare som
vöre förbundna med folket på ett helt annat sätt än det nuvarande officersbeståndet,
därför att de till sin majoritet skulle komma ur arbetarnas och böndernas
led.

Det allmänbildningsraseri, som gör de små studentkullarna till den huvudsakliga
basen för rekryteringen, tycker jag är löjligt; man behöver inte kunna
grekiska eller latin för att bli en god infanteriofficer, och det är inte heller
nödvändigt att känna alla däggdjur och blommor eller att kunna kyrkohistorien
eller att veta, när Kartago föll, för att bli en god officer. Däremot torde det
vara rätt väsentligt att veta, hur det gick till exempelvis när Stalingrad befriades,
örn man skall bli en god officer. Men givetvis behöver man för att bli officer
lia vissa kunskaper, som svara emot studentexamen. Det torde emellertid
inte vara mera ansträngande att tillägna sig dem än att det skulle vara möjligt
att, därest officersutbildningen sammankopplades med värnpliktstjänsten, man
ur de värnpliktigas lod skulle kunna på fem eller allra högst sex år skapa fullgoda
officerare av arbetar- och bondpojkar, som endast hade folkskolexamen
att bygga på.

Enligt mitt partis uppfattning ligger nyckeln till det svenska försvarets
effektivisering i en demokratisering av det slag, som jag nu har antytt. Genom
den, och bara genom den, kan man enligt vår uppfattning lösa frågan om hur
man skall få en befälskår med sådan inställning att man kan göra slut på det
oerhörda slöseri, som nu förekommer på olika håll, och få mesta möjliga valuta
för de pengar, som läggas ut för försvarsändamål, samt skapa en försvarsmakt,
sorn blir praktiskt taget kemiskt fri ifrån de reaktionära och folkfientliga
element, av vilkas verksamhet vi ha upplevat så många rätt kusliga och för
folkets tillit till försvaret skakande yttringar under de senaste åren.

Framtiden kan ingen se in i, men ett veta vi bestämt, och det är, att hur den
än kommer att gestalta sig, så vilja vi hävda Sveriges oberoende och Sveriges
frihet, och för att kunna göra det behöva vi en stark och effektiv försvarsmakt.
Som ett litet bidrag till att föra den frågan framåt Ilar jag velat anföra dessa
synpunkter på försvarets och framför allt officerskårens demokratisering. Jag
har självfallet därmed på intet sätt uttömt ämnet, .lag har bara antytt något
av det som jag tror är det viktigaste och som man måste uppmärksamma, då
det gäller att skapa ett starkt, effektivt och pålitligt demokratiskt försvar.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag kanske bör yttra några ord örn
det nyss bär hållna anförandet.

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Äng. vissa försvarsväsendet berörande frågor. (Forts.)

Herr Holmberg bär ju här ''bedyrat siri och sitt partis försvars vänlighet,
intresse för ett starkt försvar och vilja att försvara Sverige. Jag skall inte
ta upp den saken till diskussion — det är nog ändå icke herr Holmberg obekant,
att majoriteten av det svenska folket har sina tvivelsmål rörande äktheten
av de bedyranden, som herr Holmberg här framfört! Och man blir onekligen,
när man hör detta anförande, litet fundersam — man blir litet fundersam
örn det kan vara någonting, som stärker försvarsviljan och förhjälper
oss till att hävda vår hållning i den svåra tid, vari vi nu befinna oss. När
herr Holmberg t. ex. här för fram å ena sidan en del namn på platser, där
de svenska vapnen i gångna tider Ira hävdat den svenska äran, och jämför
vår tids svenska försvarsmakt med det förgångna, genom'' att å andra sidan
här anföra sådana beklagliga, men betydelselösa episoder som t. ex. det nödlandande
tyska flygplanet vid Lekvattnet eller en missriktad order rörande
främmande flygplan på flygplatsen vid Skarpnäck, så tycker jag nog ändå,
att detta luktar mera lust att nedsätta än att hjälpa och uppmuntra.

Jag skall för min del inte alls gå in på den punkt, där han förde fram
mig mera konkret. Jag vill endast säga, att inte visar det någon större lust
att tänka sig in i sammanhangen, örn man vill döma t. ex. min inställning
till opålitliga element i detta land efter ett brottstycke på några rader, som
bär anförts ur ett samtal, som räckte under minst en halvtimme. Detta kan
inte ge någon verklig bild av varken min inställning eller mina åtgöranden,
men jag vill inte diskutera saker och ting, som inte bara röra mig själv personligen
utan också andra.

Det är väsentligen på två punkter, som herr Holmberg bär riktat kritik
mot vårt försvar sådant det nu är. Den ena punkten gäller försvarets demokratisering.
Det är ett ord, som kan mycket missbrukas.

Nog är det väl bra djärvt att anse, att det har skett något brott mot demokratien
därför att i ett enstaka fall en officer har anmält en värnpliktig
till åtal för en skrivelse till MO — det kan väl ingenting säga örn det verkliga
tillståndet. Var och en vet ju, att tusentals sådana anmälningar göras
varje år, och örn det då händer en gång att en officer reagerar med att väcka
åtal, så säger det ingenting örn tendensen, och för resten kan väl det åtalet
inte spela någon roll, förrän det är avgjort. Ännu har endast en instans dömt,
och vi få ju se, hur det blir, när det är slut-dömt. Om herr Holmlberg med
någon uppmärksamhet har följt med vad som har hänt — en sak som kanske
kan bestridas, och jag kommer till det strax — bör herr Holmberg, säger jag,
veta, att denna, fråga är föremål för uppmärksamhet, att det pågår en utredning
och att justitieministern i går besvarade en interpellation i andra kammaren,
varvid det, såvitt jag kunde förstå, med all tydlighet framgick att
regeringen vill slå vakt kring MO-institutionen och att det sannerligen inte
kommer att hända, att denna institution kommer att förlora i värde utan att
den säkert kommer att få de svenska statsmakternas oreserverade stöd.

Därefter kom herr Holmberg in på den, som lian tyckte, springande punkten,
nämligen frågan örn den svenska officerskårens rekrytering. Han gav ju
här en bild av hurusom den svenska officerskåren rekryteras från ett litet
skikt på ett par tusen studenter och hurusom det i stället borde bli ett urval
från 46 000 värnpliktiga, örn man ville komma fram till det bästa urvalet.
Jag vill säga, att mycket av vad herr Holmberg där yttrade överensstämmer
med min uppfattning, men på en punkt delar jag inte hans mening. Jag fattade
nämligen hans anförande som om det bara skulle vara personer ur vissa
samhällsklasser, som skulle kunna bli officerare, och det är icke demokrati.
Demokrati betyder på undervisningsväsendets och tjänstetillsättningens örn -

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

Äng. vissa försvarsväsendet berörande frågor. (Forts.)
råde att alla svenska medborgare lia frihet och möjlighet att tävla om de befattningar,
som finnas.

Nu har det här i landet under de senaste åren genomförts en reform, som
i all korthet ser ut på detta sätt. Varje höst efter rekrytskolans slut utväljas
oavsett förutbildning, härstamning eller social ställning de värnpliktiga,
som lia visat sig vara bäst ägnade för ytterligare befälsutbildning. Dessa
värnpliktiga undervisas tillsammans under hela vinterhalvåret i gruppchefsoch
förberedande plutonchefsskolor. Nästa vår gallras ur dessa skolor ut de
bästa, och dessa vidarebefordras till en plutonchefsskola, som pågår under
den andra sommaren. När denna plutonchefsskola är genomgången, gallras
ytterligare de bästa ut och kommenderas till en officersaspirantskola, som
påbörjas dels på hösten för vinterlinjen och dels vid sommarens början för
sommarlinjen. Alla, som önska försöka bli officerare på aktiv stat, kunna anmäla
sig till den officersaspirantkurs, som börjar på hösten. Till denna kommenderas
också lämpliga stamfurirer. Och när denna kurs är slut på våren,
upprättas en betygslista, där var och en får sitt ordningsnummer. Skall det
då kommenderas 150 aspiranter till krigsskolan för utbildning till officerare
på aktiv stat, så erbjudas de första 150 denna kommendering — om de vilja
ha sådan kommendering så bli de kommenderade. Äro de inte studenter, skickas
de på kronans bekostnad till försvarsväsendets läroverk i Uppsala, där
de få bibringas den allmänbildning, som vi ha satt såsom krav för en officer.

Herr Holmberg ville inte ha något allmänbildningsraseri. Det får ju bli
hans sak. Ett sådant förakt för allmänbildning har icke jag.

Jag har den uppfattningen, att de personer, vilkas huvudsakliga uppgift
är att utbilda svensk manlig ungdom — den viktigaste och svåraste uppgift
som överhuvudtaget en lärare kan sätta till ■—• måste ha en sä bred allmänbildning,
att deras elever se upp till dem med aktning. Örn de inte ha
det, så kunna de inte fylla sin uppgift. Genom den nuvarande utbildningsordningen
står det öppet för varje duktig och intresserad person att bli officer.
Detta system har inte varit i gång mer än ett par år; redan ha vi nu
åtminstone tre stycken direkt från kroppsarbetarnas led kommande värnpliktiga,
som ligga vid försvarsväsendets läroverk. Varje år går ut från Karlberg
en kull av nya officerare, av vilka åtminstone tredjedelen utgöres av
sådana personer, som icke från början ha avlagt studentexamen. Här ha vi
alltså en ordning, som kan kallas för en demokratisk rekrytering. Att den
ännu icke har kunnat avsätta några stora resultat är väl självklart. Värjo
utbildning tar tid. Herr Holmberg vill ju lia 6 år på sig för att genomföra
detta — det kanske i verkligheten, örn man vill göra något ordentligt, kommer
att ta en bra mycket längre tid.

Jag vill här på det bestämdaste förklara, att om man med demokratisk
utbildning i detta hänseende menar, att varje medborgare i detta land skall
lia rätt till utbildning och till befordran efter måttet av sina kunskaper och
sin förmåga, ha vi genomfört den demokratiska ordningen beträffande den
svenska officerskårens rekrytering. Jag vill inte säga, att vi med detta lia
kommit fram till ett idealtillstånd, det är ingalunda så, nion vad som ytterligare
skall göras härvidlag ligger inte på försvarsväsendets område utan
på det allmänna undervisningsväsendets område. Den verkliga demokratiseringen
kan endast genomföras, då man i det allmänna undervisningsväsendet
bär kommit så långt, att varje medborgare har fri tillgång till den utbildning
han iir i stånd att tillgodogöra sig, oavsett sina ekonomiska resurser eller
andra hinder. Alltså vill jag med detta lia sagt, att örn herr Holmberg hade
velat ta reda på vad som har skott under de gångna åren, så skulle han lia

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Äng. vissa försvarsväsendet berörande frågor. (Forts.)
funnit att hans kritik emot rekryteringen är ett slag i luften. Det Ilar hänt
saker och ting, som herr Holmberg tydligen inte Ilar lagt märke till.

Den andra punkten som herr Holmberg kritiserade gällde frågan om de
svenska försvarsmedlens användning. Vi ha ofta diskuterat den saken här i
kammaren, och det kan för kammarens övriga ledamöter, som ha varit här
förut, icke ha något intresse att fördjupa sig i saker och ting som vi så ofta
lia överlagt örn. Därför skall jag inte heller ge mig in på någon djupgående
analys av vad herr Holmberg här anfört. Beträffande arbetskompanierna medgav
ju herr Holmberg, att de numera icke längre finnas till. Jag vill bara
tillägga, att man ju ganska snart kom till den uppfattningen, att civilt arbete
icke lämpligen skulle utföras av militärer, där det icke var alldeles nödvändigt.
Det blev nämligen för dyrt; man fick för litet resultat av arbetet. I det
fallet kan man val således säga, att sparsamhetssynpunkterna ha vunnit sitt
beaktande.

Frågan örn det sätt, på vilket vissa kommunister på den tiden fingo göra
sin beredskapstjänst, ha vi också diskuterat här förr, och jag skall inte gå
in på den frågan heller. Jag vill bara upprepa vad jag så många gånger
förut sagt, att dessa arbetskompanier i stort sett voro organiserade på samma
sätt som andra militära förband och att nian således gör sig skyldig till en
stor överdrift, örn man talar örn dem som koncentrationsläger eller inspärrningsinrättningar.

I fråga örn kostnaderna hade däremot herr Holmberg något att berätta.
Han berättade, att en organisation, som kallar sig Beredskapsfolkets riksförbund,
hade uppvaktat mig med en skrivelse, där man erbjudit sig att på mycket
liberala villkor rationalisera det svenska försvarsväsendet, och herr Holmberg
fann det högst anmärkningsvärt, att jag icke hade tagit emot detta
flotta erbjudande. Ja, örn herr Holmberg kommer till mig och erbjuder sig
att konstruera en flygmaskin, så tror jag inte det finns någon i detta land
som tycker att det var felaktigt av mig att avvisa detta flotta erbjudande.
Min undersökning visade nämligen, att denna organisation icke hade några
som helst förutsättningar, vare sig personligt, ekonomiskt eller organisatoriskt,
för att genomföra detta löfte, och det fanns från min sida icke någon
som helst anledning att reflektera på erbjudandet, eftersom, när det erbjudandet
kom, krisrevisionen redan sedan år tillbaka hade varit sysselsatt med
en motsvarande uppgift. Det fanns också en särskild kommitté tillsatt — den
militära expeditionstjänstutredningen — som var sammansatt av militära och
civila experter och som hade till uppgift att utarbeta förslag till rationalisering
av expeditionstjänsten inom försvaret eller just samma sak som Beredskapsfolkets
riksförbund erbjöd sig att göra, och denna kommitté höll redan
då på med att utarbeta en rationaliseringsplan för just det kustartilleriregemente
som Beredskapsfolkets riksförbund erbjöd sig att reformera. För övrigt
pågick också vid den tiden i samarbete mellan finansministern och mig planläggningen
av det rationaliseringsarbete, som numera överlämnats åt statens
organisationsnämnd.

För de flesta riksdagsmännen var det känt, att rationaliseringsarbetet redan
var igångsatt och att det pågick ett intensivt arbete för att komma till
rätta med svagheterna i den militära organisationen. Jag skall inte klandra
herr Holmberg för att han inte vet så mycket örn detta. Hans anförande gjorde
på mig närmast intrycket av att vara ett folkmötes- eller valmötestal, där det
mera kom an på att skapa effekter, att nedsätta andra och göra sig själv
fin, medan det inte spelade så stor roll, om argumenten och sammanställningarna
av fakta hade något med verkligheten att skaffa. Örn herr Holm -

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

Äng. vissa för sv ar sväsendet berörande frågor. (Forts.)
berg är läraktig, kommer kanske herr Holmberg efter någon tid under fund
med att den sortens talekonst inverkar mycket litet på den svenska riksdagen.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr Holmberg: Herr talman! Försvarsministern bär i sin replik till mig
bland annat gjort gällande, att det svenska folket skulle lia sina tvivelsmål
beträffande äktheten av kommunisternas försvarsvilja. Det stämmer inte riktigt.
Däremot skulle det stämma bättre, örn herr Sköld sade, att herr Sköld
och många andra ha med all makt försökt att inge det svenska folket tvivelsmål
om äktheten av kommunisternas försvarsvilja. Så ligger det till. Varhelst
herr Sköld eller någon annan har försökt pröva kommunisternas försvarsvilja,
tror jag man kan säga, att den har visat sig hålla måttet.

Herr Sköld menade, att man såsom ett bevis på bristande äkthet i försvarsviljan
hos kommunisterna skulle kunna taga det exempel, jag här anfört, i
det jag nämnde namnen Lekvattnet, Skarpnäck och Stockholms tygstation.
Man talar inte örn sådant, menade herr Sköld, örn man inte vill på något sätt
undergräva försvarsviljan och utså misstro mot försvaret. Jag kari inte gå
med på det sättet att resonera. Jag skulle förr vilja säga, att man låter inte
sådant hända eller ser under alla förhållanden till att det inte får upprepas,
därest man vill skapa en verkligt fast tillit till försvaret. Och när jag har
nämnt dessa exempel här, så har det varit endast och allenast för att framhålla,
att det finns förhållanden inom det svenska försvaret, som icke äro sådana
som de böra vara och mot vilka det är nödvändigt att tillgripa åtgärder,,
som ännu, såvitt man kan bedöma, icke ha tillgripits.

Herr Sköld säde, att han delade min mening om att man bör genomföra en
demokratisering av försvaret, men han menade att den demokratisering, som
jag och det kommunistiska partiet påyrka, redan, skulle vara genomförd. Jag
tycker att de siffror, herr Sköld anförde, vittna örn motsatsen. Herr Sköld
talade om — om jag inte hörde fel — att det var tre kroppsarbetare — som för
närvarande befinna sig bland eleverna vid försvarets läroverk, och han nämnde,
att man vid Karlberg skulle ha en tredjedel som icke voro studenter. Jag tycker
inte att det förhållandet är så mycket att skryta med. Man, tar alltså två
tredjedelar av dem som skola utbildas till aktiva officerare från de cirka
2 500 studenterna och den återstående tredjedelen från de stamanställda och
de över 40 000 värnpliktiga. Det innebär, att utbildningen till officerare sker
på sådant sätt, att huvudparten av dem — precis som jag sade — fortfarande
rekryteras ifrån studenterna och ifrån de stamanställda och att det fortfarande
återstår att göra samtliga vapenföra värnpliktiga till basis för rekryteringen
av officerskåren på stat. .

Jag ser, herr Sköld, inte med förakt på allmänbildningen. Jag har mycket
stor respekt för den, men jag menar, att då det gäller att till aktiva officerare
utbilda människor som endast ha folkskoleutbildning, måste man inte hålla så
strängt på de hittillsvarande allmänbildningskraven, att man belastar aspiranterna
med en mängd kunskaper, som de inte behöva besitta för att vara aktiva
officerare, och därigenom i onödan förlänger utbildningstiden. Ty det iir verkligen
inte nödvändigt att, som jag säde, känna alla däggdjuren och blommorna
och veta när Kartago föll för att kunna vara en god aktiv officer. Herr Sköld
menar att officerarna mäste besitta kunskaper, som göra att manskapet kan se
upp till dom. Det gäller väl ändå framför allt deras militära kunskaper, deras
kunskaper i egenskap av officerare, och deras förmåga att fostra goda soldater.
För närvarande är det trots studentexamen i många fall litet knaggligt

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Äng. vissa försvarsväsendet berörande frågor. (Forts.)
både med de allmänbildande och de militära kunskaperna. De militära kunskaperna,
äro dock viktigast, och dem måste man självfallet sätta i främsta rummet.

Om herr Sköld, som herr Sköld säde, är överens med mig örn att man måste
demokratisera officerskåren, så skulle man ju med glädje se, att det ifrån
statsrådets sida foges ett initiativ för att snarast möjligt skapa en bredare
bas för officersrekryteringen än den som för närvarande finnes.

Beträffande Beredskapsfolkets riksförbund och dess erbjudande förklarade
statsrådet, att örn jag komme till honom och erbjöde mig att konstruera en
flygmaskin, skulle han säga nej, och lika berättigat var det att avböja beredskapsfolkets
erbjudande örn att verka för en rationalisering. Jag tror inte det.
Det skulle vara alldeles riktigt att avböja, om jag komme och erbjöde mig att
konstruera en flygmaskin, ty jag vet ingenting örn flygmaskiner, och jag tror
inte att statsrådet skulle kunna lära mig så värst mycket örn dem heller, åtminstone
inte så pass mycket, att det skulle sätta mig i stånd att konstruera
några sådana maskiner. Men det folk som finns i Beredskapsfolkets riksförbund
vet verkligen en hel del örn försvaret och om den militära förvaltningen,
och de måste därför behandlas på ett annat sätt, när de komma med sitt erbjudande,
än man måste behandla mig, om jag skulle vara tokig nog att uppvakta
statsrådet med ett_erbjudande örn att konstruera en flygmaskin, Det finns
visserligen inte majorer, kaptener och generaler i detta riksförbund, men det
finns furirer och flaggkorpraler, och i vårt demokratiska samhälle får man väl
inte underkänna den sakkunskap som flaggkorpraler eller furirer kunna besitta,
eller hur, herr Sköld? Jag tror att de skulle kunna åstadkomma rätt mycket,
ty jag vet faktiskt, att vid det förband, där jag låg inkallad, innan man
transporterade mig annorstädes, upptäckte jag en rad missförhållanden, som
det, trots att jag bara var menig soldat, skulle varit mycket lätt för mig att
råda bot på, örn jag fått fullmakt att göra det. Så mycket lättare måste det
vara för människor, som under många år tjänstgjort i underbefälsbefattningar
och därunder blivit mycket förtrogna med förvaltningen vid de olika förbanden,
att åstadkomma rationalisering och förbilliganden.

Statsrådet Sköld läxade slutligen upp mig för att jag i mitt tal skulle ha
syftat till att nedsätta andra och göra mig själv fin. Jag vet inte örn man med
god vilja kan utläsa ett sådant syfte med mitt tal, men det är ju möjligt. Man
kan tolka saker och ting litet hur som helst, örn bara viljan finns. Men jag
måste säga, att jag inte drevs av någon avsikt att på något sätt nedsätta någon
i denna kammare och göra mig själv fin, och jag måste också säga, att jag
tycker att statsrådet Sköld inte gent emot oss kommunister skulle tala örn sådant,
ty örn några ha, varit föremål för en strävan att nedsätta, så är det väl
vi kommunister, och inte minst i detta fall från herr Skölds sida. Jag har ju
litet svårt för att glömma, när herr Sköld nedsatte oss så till den milda grad
i vår egenskap av svenska medborgare, att han ansåg det nödvändigt att placera
oss på speciella förband och förhindra oss att bära vapen därför att vi
skulle vara opålitliga, när det gällde landets och demokratiens försvar, och
sådan gemenhet har herr Sköld ännu inte varit föremål för från vår sida.

Nu lät herr talmannen klubban falla och yttrade: Jag ber att få erinra
den ärade talaren örn att det jämlikt § 52 riksdagsordningen icke är tillåtet att
använda personligen förolämpande uttryck eller eljest uppträda på ett mot god
ordning stridande sätt.

Herr Holmberg fortsatte: Herr talman! Jag skall taga anmärkningen till
efterrättelse.

Slutligen bara ett par ord beträffande den anmälan till åtal, som gjorts mot

Onsdagen den 22 mars 1914 fm.

Nr 11.

Ang. vissa f örsvarsväsen det berörande frågor. (Forts.)
vissa värnpliktiga på grund av en hänvändelse till MO. Statsrådet Sköld säger,
att domen icke har fallit än och att om domen blir fällande, är det inte
säkert att den kommer att stå sig i högsta instans. Jag hoppas ju för min del
det, men här har egentligen frågan örn domen och huruvida den kommer att
stå sig i högsta instans ingenting att göra med det sakförhållande jag påtalade,
nämligen att åtalet mot dessa värnpliktiga är ett uttryck för en reaktionär
strävan hos en del av officerskåren. Örn det bara vore fråga örn att en
officer har ställt ett antal värnpliktiga under åtal, vore det inte mycket att
säga örn saken, men det är fråga om att detta åtal är resultatet av en kampanj,
som från visst officershåll förts emot MO och manskapets rätt att vända
sig till honom. Jag förmodar att statsrådet liksom jag observerat, att man
i en officerstidning haft artiklar, i vilka en professor — jag tror han hette
Agge — har uppmanat till att söka åtala de värnpliktiga, som göra anmälan
till MO men inte vid den utredning som därefter sker kunna bestyrka
vad de anmält. Jag kan icke se den kampanj, som av dessa tidningar forts,
som uttryck för någonting annat än en strävan hos en viss del av officerskåren
att komma MO-institutionen till livs därför att den blivit dem obehaglig
som hjälpare åt en del av de värnpliktiga emot mycket reaktionära element
inom officerskåren.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag tillåter mig bara göra ett litet
påpekande i anledning av herr Holmbergs långa tal. Jag vill för min del bestämt
hävda, att den bredare basen för officersrekryteringen är lagd. Det ankommer
nu på den svenska manliga ungdomen, om den vill begagna den. Det
kan inte från försvarsväsendets sida göras mera än att erbjuda varje värnpliktig
möjlighet att med andra tävla örn befattningarna.

Att taga de siffror, jag här anförde, såsom ett belägg för att det hela icke
betyder någonting, är väl ändå för mycket. Beslut örn dessa reformer iattades
1942. Det är endast en kurs, som hittills gått ut ifrån officersaspirantskolan;
en annan kurs går ut nu i dagarna. I den mån begåvade och duktiga pojkar
önska gå denna väg, kunna de gå den, och innan herr Holmberg talar örn hur
mycket onödigt de sedan tvingas att lära, t. ex. alla däggdjur och sådant, vore
det kanske skäl att herr Holmberg toge reda på vad det är man begär av eleverna
vid försvarsväsendets läroverk.

Herr Lindström: Herr talman! Efter den skarpa och rättvisa belysning,
som försvarsministern gav åt herr Holmbergs kritik rörande förhållandena inom
vår försvarsmakt, har jag ingen anledning att ga in pa den sidan av saken.
Vad jag ville säga är ett par ord örn huruvida man kan lita. på kommunisternas
försvarsvilja och huruvida det svenska folket har kommit fram till någon
uppskattning av denna försvarsvilja.

Det kommunistiska partiet har ett förflutet, ett ganska långt förflutet. Jag
har. herr talman, under många år framför allt i min, egenskap av ordförande
i Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund rest pa nästan alla större platser
i detta land och haft dispyter med kommunister från 1920-talets början och
fram till mitten av 1930-talet. Där har jag fått försvara ^socialdemokratiens
positiva inställning till försvaret mot kommunistiska krav pa att hela vart försvarsväsende
skulle raseras. Den ståndpunkt, som kommunisterna då hade, synes
vara övergiven nu, men det skulle förvåna mig, örn alla dessa arbetare,
som ha suttit på de möten, jag talar örn, och hört våra diskussioner, som genom
många år, ett par decennier, lia lyssnat till den kommunistiska propagandan,
skulle ha någon större tilltro till den kommunistiska försvarsvänligheten.
Jag vill fråga: örn Sverige är värt att försvara i dag, var det då inte

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Äng. vissa försvarsväsendet berörande frågor. (Forts.)
värt att försvara på 1920-talet eller i början på 1930-talet? Om kommunisterna
kunna klara upp den frågan, så sprids onekligen litet mera ljus över deras
inställning till försvarsfrågan.

Jag vill också erinra örn en annan sak. Det ingick tidigare i kommunisternas,
framför allt de unga kommunisternas, uppgifter att på de militära övnings-
och förläggningsplatsema utsprida misstro emot försvaret och emot den
svenska samhällsordningen överhuvudtaget. Är den erfarenhet, som många
människor lia av detta, ägnad att stärka förtroendet till kommunisternas försvarsvänlighet?
Jag skulle tro, herr talman, att denna s. k. för svars vänlighet
i allra högsta grad är en konjunkturföreteelse. När vinden blåser åt ett annat
håll, då komma också kommunisterna att uppträda på ett annat sätt i försvarsfrågan.
Därom kunna vi, herr talman, vara förvissade.

Herr Linderot: Herr talman! Den senaste talaren, herr Lindström, skall
jag be att få ge en liten replik. Han ville nämligen erinra örn att kommunister
landet runt ha varit mycket kyligt inställda till frågan örn ett militärt försvar
och Sveriges frihet och oavhängighet. Han sade: är Sverige värt att försvara
i år, så borde det väl lia varit värt att försvara också på 1920-talet!

Jag vill bara komma med en liten stillsam erinran, herr Lindström, örn
att antimilitarismen i alla dess uttrycksformer inom den svenska arbetarklassen.
har utbildats av framför allt de män, som i dag stå i ledningen för det
socialdemokratiska partiet. Därför är det en något oförtjänt ära, då herr
Lindström försöker ge det kommunistiska partiet äran av att ha skapat antimilitarismen
eller kallsinnigheten gent emot det militära försvaret. Jag tror
ju inte, herr förste vice talman, att vi böra uppehålla tiden med några längre
utredningar örn vad som sålunda har varit. Men det är inte längre sedan än
år 1932, herr Lindström, alltså i mycket modern tid, som det socialdemokratiska
partiet gick till val under parollen »Militarismens miljoner åt de arbetslösa».
Jag kommer mycket väl ihåg denna utomordentliga paroll under 1932
års valrörelse.

Jag menar alltså, att det för behandlingen av försvarsfrågan i dag är tämligen
betydelselöst att vi börja en knivkastning örn vem som har den största
belastningen i dessa spörsmål. Då jag vet att herr Lindström betraktar sig
som en föregångsman inom socialdemokratien i fråga örn en annan åskådning
rörande det militära försvaret, vill jag säga att jag för min personliga del
kanske också i någon mån är en föregångsman, då jag aldrig under min 35-åriga verksamhet inom den svenska arbetarrörelsen har företrätt någon försvarsnihilistisk
ståndpunkt. Att vi voro en smula pacifistiskt snedvridna under
det förra. världskriget, vi som voro unga och voro goda bröder i det
socialdemokratiska ungdomsförbundet på den tiden, kunna vi väl inte komma
ifrån. Men det lär väl inte heller ha någon större betydelse för den svenska
politiken av i dag.

Emellertid begärde jag inte ordet för att säga detta, ehuruväl jag inte kunde
underlåta att ge denna replik till herr Lindström. Jag begärde ordet närmast
för att beröra en väsentligare sak, nämligen frågan örn demokratiseringen
av försvaret. Jag ger herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet rätt
i att under hans ämbetsutövning har verkligen en del ansatser gjorts i det
här speciellt omdiskuterade fallet örn officerskårens rekrytering — och mycket
beaktansvärda ansatser. Jag tror emellertid att herr Holmberg också hade
rätt i sitt anförande, då han ju påpekade att man i den allmänna politiska
diskussionen örn försvarets demokratisering uppehåller sig oerhört mycket
exempelvis vid honnörsplikten. Sålunda har det socialdemokratiska ungdomsförbundet
i en deputation till statsrådet Sköld såvitt jag minns rätt framfört

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

Ang. vissa för sv ar sväsendet berörande frågor. (Forts.)
nästan uteslutande vissa önskemål beträffande hälsningsplikten, när det gällt
att demokratisera vårt försvarsväsende. Herr Holmbergs kritik på denna punkt
tycker jag är alldeles riktig, så till vida som man gör mindre väsentliga ting
till väsentliga.

Det var i själva verket en ytterst positiv inställning till officerskåren, som
herr Holmberg gav uttryck åt när han förmenade att officerskåren utgör det
viktigaste människomaterialet inom försvarsväsendet. Det måste alltså för dem,
som säga sig ivra för en demokratisering av försvaret, vara en huvudsak att
se till, vilka som sitta på kommandoposterna. Jag tror nog inte att statsrådet
Sköld behöver taga ordet någon extra gång för att apostrofera mig, örn jagsäger,
att i fråga örn den demokratiska lödigheten på högre kommandoposter
finns det nog åtskilligt att anmärka än i dag. Jag tror inte man behöver
öppna någon knivkastning på den punkten, då väl förmodligen samtliga, såväl
de reservofficerare som finnas i denna kammare som även de aktiva officerarna,
äro överens örn att det i dag är åtskilligt som brister i fråga örn den
demokratiska lödigheten hos en del av officerarna på viktiga kommandoposter.

Jag vill tillägga endast en sak, herr förste vice talman. När jag givit ett
erkännande åt statsrådet Sköld för att han tagit initiativ och för att ansatser
lia blivit gjorda för demokratisering av officerskåren, speciellt på rekryteringsplanet,
vill jag emellertid inte göra det som en polemik mot herr Holmberg,
utan mera som ett understrykande av att herr Holmberg, faktiskt också
har rätt, då han påpekar att utbildningstiden är alldeles för onödigt lång och
alldeles säkert också därför avskräcker många, som annars skulle vilja ägna
sig åt officerens yrke, från att gå in i den apparat som så småningom skall
frambringa officersämnet. En tid av tolv år behövs verkligen inte för att utbilda
en god officer. Det är ju klart att exempelvis en artilleriofficer måste
kunna den högre matematiken; det är intet tvivel örn att han måste behärska
åtskilligt av vad som i en studentexamen kräves av abiturienterna och till
och med åtskilligt mer. Men det är ju inte alla officerare som skola bli artilleriofficerare.
Man kan differentiera, och jag skulle i all blygsamhet vilja uttala
det önskemålet till statsrådet Sköld att låta något ompröva frågan örn själva
utbildningsschemat för officerare. Det påstås av aktiva officerare, som jag
talat med, att man på feni eller sex år utan tvivel kan bibringa en i övrigt
genomsnittligt begåvad yngling, som bär folkskolebildning, alla de färdigheter
och kunskaper, som äro nödvändiga för att vara officer på stat och i aktiv
tjänst i den svenska armén. Jag ville alltså rekommendera herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet att kasta ett öga på den sidan av saken.
Härvidlag tror jag nämligen att ett synnerligen stort steg framåt skulle kunna
tagas på den väg, som kallas demokratisering av försvarsväsendet, genom en
rekrytering av officerare från arbetarnas och böndernas led i högre grad än
vad som nu är fallet. Det är ingen som sagt att alla andra grupper skola vara
diskvalificerade. Detta var, såvitt jag förstår, en missuppfattning från herr
statsrådets sida av vad herr Holmberg har sagt. Naturligtvis skola inte alla
andra vara diskvalificerade, men arbetare och bönder utgöra de stora breda
folkmassor i Sverige, som svara för hela försvaret av vårt land, och från
deras led skulle enligt min mening majoriteten av dc svenska officerarna komma.
Det är den första betingelsen för en demokratisk ordning inom den svenska
försvarsmakten.

Jag skall nu, herr förste vice talman, inte dra ut på debatten mycket längre.
Utskottets utlåtande är ju märkligt, så till vida som det enligt vad jag kunnat
finna är enigt i alla punkter. Jag har i varje fall inte kunnat hitta någon enda
reservation, och det är viii rätt sensationellt. Jag tror inte att detta betyder
alf. ulskottet är helt enigt örn alli,, som föreslås i propositionen från försvars -

4G Nr 11. Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Äng. vissa försvarsväsendet berörande frågor. (Forts.)
departementet, eller ens i det som utskottet vid sin slutliga behandling Ilar
kommit fram till. Jag tror att denna enighet närmast är ett utslag av en
önskan att riksdagen utan onödigt krångel med småsaker skall uttrycka den
försvarsvilja, som folket och statsmakterna lia besjälats av under de gångna
krigsåren, att man skall bortse från mindre väsentliga ting och bevilja det
väsentliga, nämligen det som av dem, som ha hand örn förståndet, för närvarande
anses vara nödvändigt för det svenska försvaret. Däri ligger nog enhällighetens
verkliga grund. Anmärkningar mot det s. k. slöseriet liksom mot
andra mindre goda förhållanden lia gjorts så många gånger här i riksdagen,
att jag kan vara överens med statsrådet om att man inte återigen behöver
diskutera dessa ting. Men då riksdagen nu går att votera alla dessa hundratal
av miljoner till det militära försvaret, är det kanske ändå bra att det är
någon som tar upp en allmän diskussion, åtminstone örn vissa missförhållanden
som äro uppenbara för var man. Det vore kanske sämre ur riksdagens
och till och med ur statsrådet Skölds egen synpunkt, om nian skulle ha klubbat
igenom detta utskottsutlåtande utan att någon haft det ringaste att säga.

Herr talman! Jag har intet särskilt yrkande.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Med anledning av herr Linderots
anförande vill jag tala örn för honom, att för en hyggligt begåvad värnpliktig
med folkskoleunderbyggnad tar det nied den nu gällande utbildningslinjen
sex och ett halvt år från det han börjar sin värnplikt till dess han får sitt
första officerskonstitutorial. Även därvidlag har, såvitt jag förstår, det som.
skett redan gått förbi eller åtminstone hunnit upp till de önskemål, som herr
Linderot anser att vi böra söka förverkliga.

Vidare vill jag fästa uppmärksamheten på att frågan örn officersutbildningens
läggning just nu är föremål för särskilt övervägande av en kommitté, sammansatt
av militära och civila experter.

Herr Holmström: Herr talman! Jag har dragit mig för att lägga mig i
denna debatt. Det är emellertid en sak, som anfördes av herr Holmberg, som
inte kan få stå oemotsagd.

Det var just ingenting nytt för oss ledamöter av kammaren, som den jungfrutalande
kommunisten hade att anföra, vilket också statsrådet Sköld påvisat.
Men han riktade ett anfall mot officerskåren och särskilt mot officersförbundets
organ, i det han sade att officerskåren gått till attack mot MO-institti
tionen. Detta är inte sant. Herr Holmberg sade, att i officersförbundets tidning
officerarna hade uppmanats att åtala de värnpliktiga, som göra anmälan
till MO. Det är inte heller sant. Vad man vill, är endast, att en officer skall
ha samma rätt som varje annan medborgare att fria sig själv. När en obefogad
anmälan göres mot en officer, kan denna orättvist få schavottera i pressen på
ett mycket obehagligt sätt. Då bör denne officer hålla på sin rätt som medborgare
att ställa vederbörande till svars för vad han oriktigt anklagat honom
för.

Detta, och ingenting annat, är syftet med officersförbundsbladets uttalande.
Det är alltså inte fråga om något angrepp mot MO-institutionen. Tvärtom
är det så, att officerarna hålla på MO. Denna institution kan mången gång
rensa luften. När officerare eller vissa förhållanden inom försvaret i pressen
eller i tal bli föremål för ovederhäftig kritik, kan genom en anmälan för MO
saken klaras upp och bringas ur världen.

Medan jag nu, herr talman, i alla fall har ordet, må det tillåtas mig att säga
något också i den här debatterade frågan örn officerskårens rekrytering. Herrarna
på det kommunistiska hållet synas tro, att målet för den militära utbild -

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

Äng. vissa fik sv ar sväsendet berörande frågor. (Forts.)
ningen är att bli officer, det vill säga fänrik. Det är inget slutmål, vill jag
påstå. Först när man har blivit fänrik börjar den verkligt svåra skolan. Officerens
hela tjänst är en enda lång sammanhängande utbildning. Det är inte
minst för denna fortsatta utbildning, som man från början måste fordra vissa
kvalifikationer. Herr Holmberg nämnde t. ex. att det är alldeles onödigt att
en officer skall behöva ha reda på när Kartago föll. Gäller det enbart årtalet,,
så kan det vara sant. Men däremot kan det vara intresse för en officer att ha
reda på hur Kartago föll, vilka krigföringsmetoder som användes o. s. v. Officerarna
studera krigföringskonsten bl. a. genom att följa krigshistorien, och
därför fordras också kunskaper i historia. En officer måste för att behärska
vapentekniken -— och detta gäller inte bara en artilleriofficer, som herr Linderot
nyss talade örn — ha grundliga insikter bl. a. i fysik. För att följa utvecklingen
på ammunitionens och sprängämnenas område måste han ha kunskaper
i kemi. För att kunna följa den utländska litteraturen måste han ha
språkkunskaper o. s. v. Allt detta är bara en grund för att han skall kunna
skaffa sig ökade militära kunskaper. Det, som här har kallats för »allmänbildning»,
är den grundval, på vilken han sedan har att bygga.

Herr Holmberg tycktes vidare ha den uppfattningen, att studentexamen är
någon slags odemokratisk inrättning. Den, som haft tillfälle att se, varifrån
lärjungarna i ett högre allmänt läroverk komma, har funnit att det — efter
herr Holmbergs bedömningsgrunder — icke är så. Jag har som ordförande i
lokalstyrelsen för ett av våra större läroverk varje termin haft tillfälle att få
en verkligt genomgående blick över lärjungarnas sociala förhållanden, när det
gällt att bevilja nedsättning av eller befrielse från terminsavgifter. Då kommer
man till insikt örn att det i läroverken finns elever från alla samhällsklasser.
Både »arbetare och bönder» som herr Holmberg särskilt talade örn äro representerade
där. Studentexamen är alls icke någon odemokratisk institution. Den
lyfter bara upp ungdomen på ett visst kunskapsplan, som är en nödvändig förutsättning
för specialutbildning på många områden. Dit hör även officersutbildningen.

Och till slut! Det har här talats örn brister inom försvaret och särskilt inom
officerskåren. Men säg mig, herr Holmberg, på vilket område här i livet finns
det icke brister? Örn det inom officerskåren finns ett enda rötägg på många
hundra officerare, så talar man bara om just denne och generaliserar. Officerskåren
i gemen får på så sätt lida för vad en enda olämplig individ kunnat
åstadkomma. Och hur har det t. ex. inte tjatats om Skarpnäcks- och Lekvattnetsaffärerna!
Jag tvekar inte att säga, att det är av ren illvilja, som man drar
fram sådana fall i syfte att generalisera och skada försvaret i dess helhet. Mot
detta har jag, herr talman, i ali enkelhet nu velat reagera.

Herr Holmberg: Det skulle, herr talman, vara alldeles utomordentligt, om
det bakom det åtal som anställts mot värnpliktiga för deras MO-anmälan
bara läge en sådan tanke som den major Holmström här påstod skulle vara förhanden,
nämligen att officerarna skulle lia rätt att fria sig. Jag tror att officerarna
inte precis äro utan denna rätt att fria sig. Då en anmälan göres till
MO är det inte vanligt att namnet på vederbörande kommer ut i pressen,
utan det brukar komma fram tidigast då MO beslutat åtal mot någon officer
eller annan befälsperson på grund av det resultat som undersökningen gett.
Officerarna lia nog, som sagt, i allmänhet mycket goda möjligheter att fria sig.
Man skulle önska att de värnpliktigas möjligheter att få sina intressen och
synpunkter beaktade voro lika stora som officerarnas i detta fall.

Det som förefaller mig egendomligt oell som gör att jag och många med mig
uppfatta det här åtalet sorn en framstöt mot MO-institutionen är att man i

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Äng. vissa försvarsväsendet berörande frågor. (Forts.)
officerskretsar och i officersförbundets tidning har gått till storms mot anmälan
till MO i de fall, då man förmenar att vederbörande anmälan är obefogad.
Men man har aldrig sett att man i officersförbundets tidning eller i officerskretsar
tagit itu med de officerare som generat officerskåren genom att
på olika sätt förgripa sig mot manskapet genom att uppträda odemokratiskt
och olämpligt. Jag tror att det skulle bidraga till att i hög grad stärka förtroendet
till officerskåren, örn man från dess sida intoge en sådan ställning. Då
skulle man kanske i ett fall som detta kunna bibringa folk i allmänhet en annan
uppfattning örn syftet med officerarnas aktion än vad man nu har.

Herr Holmström polemiserade vidare mot vad vi sagt örn kvalifikationerna,
precis som örn vi skulle vara motståndare till allmänbildning överhuvudtaget.
Det äro vi alls icke, men vi mena, att den som skall utbildas till officer icke
behöver belastas med allt det som man proppar i studenter för att dessa sedan
skola kunna välja vilken som helst av många olika banor, utan bara behöver
till att börja med lära sig det som är nödvändigt för att han skall kunna tillägna
sig sitt yrke, och inte bara bli fänrik utan helst marschera vidare och nå
de verkliga kommandohöjderna. Herr Holmström anförde såsom ett exempel,
att det givetvis inte är så viktigt för en ung man som skall bli officer att veta
när Kartago föll, men väl hur Kartago föll. Det är kanske inte så viktigt det
heller, ty metoderna för krigföringen ha väl i alla fall förändrats högst avsevärt,
och det finns väl färskare exempel att lära av för en svensk officer än
Kartagos fall, skulle jag förmoda. Vi ha inte heller menat, att studentexamen
i och för sig är en odemokratisk examen. Men ett faktum är att studentskiktet
i allmänhet är sammansatt odemokratiskt, ty bland studenterna finner man så
många av de välbärgade klassernas barn som med extraläsning och annat kunnat
hanka sig igenom examen, medan endast en mycket liten procent av arbetarnas
och böndernas barn i vårt samhälle ännu haft möjlighet att taga en
sådan examen. Det är därför som vi måste betrakta det såsom odemokratiskt,
att studenterna utgöra den största källan för rekrytering av officerskåren.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Punkten 6.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 7 och 8.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11. 49

Punkten 9.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 10.

Lades till handlingarna.

Punkterna 11—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14.

Lades till handlingarna.

Punkten 15.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 16.

Lades till handlingarna.

Punkterna 17—43.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 44.

Lades till handlingarna.

Punkterna 45—57.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 58.

Lades till handlingarna.

Punkterna 59—61.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 62.

Lades till handlingarna.

Punkten 63.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 64.

Lades till handlingarna.

Punkterna 65—88.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 89.

Under punkten 93 av fjärde huvudtiteln i statsverkspropositionen hade
Kungl. Majit föreslagit riksdagen att till Marinen: Anskaffning av artillerioch
annan teknisk materiel för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag
av 7 345 000 kronor.

Första kammarens protokoll 1944. Nr 11.

Anslag till
anskaffning
av artillerimateriel

m. m. vid
marinen.

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Ansia!/ lill anskaffning av artillerimateriel m. m. vid marinen. (Forts.)

I samband med Kungl. Majlis ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herrar A. Mannerskantz och G. A. Andersson (I: 166) och den andra
inom andra kammaren av herr K. Magnusson (II: 271), vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta att under fjärde huvudtiteln (punkt 93) uppföra ett
reservationsanslag på 1 150 000 kronor för anskaffande av ubåtsnät.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 166 och II: 271, till Marinen: Anskaffning av artilleri- och annan
teknisk materiel för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag av
7 345 000 kronor.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Det är inte många motioner som i år
ha väckts i anledning av fjärde huvudtiteln, men på denna punkt har jag framfört
en fråga som jag tror i vissa lägen skulle kunna vara betydelsefull, nämligen
anskaffandet av ubåtsnät.

Utskottet har för sin del inte bestritt, att vi skulle kunna ha nytta av ubåtsnät,
utan har grundat sitt avslagsyrkande förnämligast på den omständigheten
att det enligt de marina myndigheternas uppfattning skulle behövas särskilda
utläggningsfarkoster för att kunna använda dem. Det finns, förklarar man,
icke något anslag för dylika fartyg, och följaktligen skulle dessa nät inte heller
kunna användas även örn riksdagen nu beviljade anslag till dem. Jag vet
ju inte på vilket sätt utskottet har blivit informerat om detta. Jag har inte
heller varit i tillfälle att anlita kanske samma sakkunskap, men jag tror, att
den sakkunskap, som jag rådfrågat, varit likvärdig med den sakkunskap som
anlitats vid föredragningen av frågan inom statsutskottet. Vid mina undersökningar
har det framkommit, att det icke alls skulle behöva byggas särskilda
fartyg, utan att man med relativt små ändringar skulle kunna anpassa, något
av våra minutläggande fartyg för detta ändamål. Det kan vid ett krigsfall
uppstå ganska otrevliga situationer, örn man inte i tid har tänkt sig för även
på detta område. Jag tycker, att det känns otrevligt att sedan man nu väl fått
tanken väckt icke göra något för att få den förverkligad. Jag kan inte göra
mig medansvarig till att det i ett krigsfall för vårt land skulle kunna hända
något liknande det som inträffade t. ex. vid Port Arthur och Scapa Flow.
Jag får verkligen hoppas att ■— såsom utskottet har förutsatt — de marina
myndigheterna och Kungl. Majit skola ha denna fråga under intresserad undersökning,
så att man kan komma fram till ett resultat. Men då jag för min
del anser, att vi inte ha någon säkerhet för att vi inte kunna råka in i en situation,
då dessa ubåtsnät behöva finnas, tar jag mig, herr talman, friheten att
yrka bifall till motionen 1:166.

Herr Lindström: Herr talman! Det gäller här ett ganska stort anslag
på 1 150 000 kronor, och det brukar väl knappast vara vanligt att. riksdagen
på en enskild motion beviljar så stora belopp. Den motion som föreligger i ärendet
innehåller ju heller inte någon ordentlig utredning örn denna sak. Herr
Mannerskantz åberopade sjömilitär expertis för de synpunkter, som framkommit
i motionen, och påstår att man för en ganska ringa penning skulle kunna
ordna så att man finge tillgång till de särskilda fartyg som behövas för^ubåtsnätens
utläggande. Vi lia inom utskottet fått andra informationer från det
håll, varifrån vi vanligen bruka inhämta våra kunskaper i militära angelägenheter.
Även örn herr Mannerskantz skulle ha rätt i sitt antagande, måste dock
vissa ändringsarbeten företas på de åsyftade fartygen, och därför kan icke

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

Andag till anskaffning av ar tiller imat eriel m. m. vid marinen. (Forts.)
den summa som motionären har begärt i sin motion täcka hela medelsbehovet.
Det är därför, tror jag, knappast möjligt för riksdagen att på en sådan i mycket
betydelsefulla punkter ganska otillfredsställande framställning bevilja
medel för detta ändamål. Det torde såsom utskottet säger i sin ganska välvilliga
motivering ankomma på Kungl. Maj :t att här göra utredningar och komma
till riksdagen med förslag.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets förslag.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Herr Lindström säger, att det skulle
vara något ganska ovanligt, örn riksdagen på en enskild motion skulle bevilja
ett så stort belopp för en sådan här ny sak. Men vi leva ju också i tider som
icke äro så vanliga. Det kan ju tänkas, att det finns andra krafter än de som
vi behärska som kunna få något infall att ingripa i spelet innan denna fråga
har kunnat bli utredd. Det har väl från statsmakternas sida under de gångna
åren ordnats med en ofantlig mängd försvarsanordningar av olika slag innan
man ens hört riksdagen. Jag anser därför inte, att det skulle vara så uppseendeväckande,
örn vi nu skulle besluta en sådan här sak. Den utredning, som behöver
göras, kan naturligtvis ske under budgetårets lopp och anskaffningen
äga rum så snart som möjligt utan att man därmed behöver bryta mot någon
av de principer som tidigare under kriget tillämpats beträffande försvarsväsendet.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som föranleddes av bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad. >•

Punkterna 90—93.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 94.

Lades till handlingarna.

Punkterna 95—97.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 98.

Lades till handlingarna.

Punkten 99.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 100.

Lades till handlingarna.

Punkterna 101 och 102.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Punkten 103.

Lädes till handlingarna.

Punkten 104.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 105.

Lades till handlingarna.

Punkterna 106—129.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 130.

Lades till handlingarna.

Punkterna 131—138.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 139 och 140.

Lades till handlingarna.

Punkterna 141—160.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 161.

Lades till handlingarna.

Punkterna 162—164.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 165.

Lades till handlingarna.

Punkten 166.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 167.

Lades till handlingarna.

Punkterna 168—172.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 173.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försvarets fabriksfond; -

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning om anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44 till engångsanskaffning av maskiner
m. m. för byggnads- och reparationsberedskapen;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inlösen av vattenfallsstyrelsen
åvilande skyldighet att leverera andelskraft till Motala ströms
kraftaktiebolag;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av ett
statens järnvägar tillhörigt markområde i Örebro;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa telegrafverket tillhöriga fastigheter; samt

nr 49, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag till nybyggnad
för vägförvaltningen m. m. i Värmlands län.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 50, i anledning av Kungl. Majlis
proposition angående förvärv av Kristianstad—Hässleholms och östra Skånes
järnvägar.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i proposition nr 42 gjorda framställning
hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen måtte

a) besluta, att Kristianstad—Hässleholms och Östra Skånes järnvägar skulle
på avtalade villkor förvärvas av staten och införlivas med statens järnvägar;

b) till Förvärv av Kristianstad—Hässleholms och östra Skånes järnvägar
för budgetåret 1944/45 under statens affärsverltsfonder, statens järnvägar, anvisa
ett investeringsanslag av 3 766 300 kronor.

Äng. förvärv
av Krislianstad—Hässleholms
järnväg
vi. m.

Herr Persson, Ivar: Herr talman! Jag har inte begärt ordet för att opponera
mig mot det här föreslagna stats förvärvet av järnvägar utan snarare
tvärtom. Jag skall emellertid be att få säga ett par ord gentemot det uttalande
som departementschefen gör i propositionen, där han förklarar, att efter
förvärvet av dessa nu till inköp föreslagna banor är därmed hela det skånska
järnvägsnätet förstatligat. Så är ju icke riktigt fallet, i det att den karta,
som vi fått tillsammans med utskottets utlåtande, visar att tvenne järnvägar
återstå, nämligen Ängelholm—Klippans och Malmö—Genarps järnvägar. Jag
känner väl till särskilt den senare järnvägen därför att jag bor i den trakten,
och jag ber nu att få säga ett par ord om denna bana.

Jag vet mycket väl att de båda av mig nyss omnämnda banorna undantogos
ifrån det allmänna förstatligandet av den utredning som på sin tid hade att
uppgöra förslag i dessa angelägenheter. Malmö—Genarps järnväg är en ekonomiskt
svag bana, vilket jag är fullt medveten örn. Persontrafiken är liten,
och den har delvis blivit ännu mindre på senare tid sedan den fått konkurrens
från de bussar som SJ har övertagit. Man kör nu med bussarna vid de tider
som förut åtminstone delvis voro förbehållna järnvägen, och konkurrensen
har därigenom blivit ännu hårdare.

Godstrafiken på banan är också ganska liten men dock av en icke obetydlig
storleksordning, och den är, enligt mitt sätt att se, av mycket stor betydelse
för den omkringliggande nejden. Det är till stor del krita från Kvarnby, sockerbetor,
betmassa och åtskilligt annat som fraktas på järnvägen, och det skulle
utan tvivel behövas ett betydande antal bilar för att övertaga denna godstrafik.
Under nuvarande förhållanden är ju en sådan övergång till biltrafik
omöjlig, vilket också prövats och fastslagits av myndigheterna, då järnvägsaktiebolaget
för någon tid sedan gjorde en hemställan örn att få nedlägga
driften, vilket avslogs.

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Äng. förvärv av Kristianstad—Hässleholms järnväg m. m. (Forts.)

Vad som har bidragit till att försvaga det ekonomiska resultatet av trafiken
på järnvägen är att man har tre föreningsstationer med andra banor, nämligen
Malmö, östervärn och Klågerup. Dessa ägas nu samtliga efter respektive järnvägars
förstatligande av staten. Det skulle då innebära att förenklande, förbilligande
och rationaliserande av driften vid Malmö—Genarps järnväg örn
staten övertog även denna bana. Jag vill erinra om att järnvägsstyrelsen i
samband med det statsförvärv, som vi nu gå att besluta, har framhållit just
att försvinnandet av en del föreningsstationer. d. v. s. stationer som ägas av
en järnväg men också trafikeras av andra, skulle betyda stora förenklingar i
driften. Jag tycker att något liknande borde vara att vinna vid ett övertagande
av Malmö—Genarps järnväg.

Jag vill också erinra om att örn driften skulle nedläggas på denna bana,
mister SJ en del av de trafikinkomster som SJ nu får genom samtrafiken
mellan Malmö—Genarps järnväg och statsbanorna. Detta gäller bl. a. fraktinkomsterna
för transporten av sockerbetor och betmassa på sträckan Klågerup—Staffanstorp
och på bandelen Malmö—Arlöv. Båda dessa bandelar äro
ju statsägda järnvägar, och det är inte så små belopp som det här rör sig om.
Jag förmenar därför, att när man säger att Malmö—Genarps järnväg icke
bär sig är det icke större belopp i förlust som det därvidlag rör sig om än vad
SJ skulle mista i fraktinkomster örn Malmö—Genarps järnväg försvann. Jag
vågar därför, herr talman, framföra som min åsikt att frågan örn ett förstatligande
av Malmö—Genarps järnväg bör underkastas ytterligare prövning. Det
är möjligt att man därvid kan komma att finna att persontrafiken i alla fall
måste nedläggas, men jag tror dock, att man ganska lätt skulle kunna trafikera
denna bana nied rälsbuss. Det är emellertid godstrafiken som är av
större betydelse för oss som bo i dessa trakter, och jag tror, att det inte skulle
vara omöjligt för SJ att driva denna så att den bär sig. Ingen kan i varje
fall så bra som SJ göra detta, då ju SJ nu bär hand örn de banor som skära
Malmö—Genarps järnväg.

Jag vill också erinra örn att vi under de senaste åren lia inlöst även ganska
svaga järnvägar — enligt min mening minst lika svaga som denna -— i andra
delar av landet, fastän det ju då framförts som ett argument för statsinlösen
att vägnätet där icke varit så väl utbyggt som i våra trakter. Örn all den
trafik som nu ombesörjes av Malmö—Genarps järnväg i stället skulle gå fram
över landsvägarna i trakten, skulle detta emellertid, så vitt jag kail förstå,
komma att medföra ökade underhållskostnader för vägarna.

Jag ber därför, herr talman, att få rikta en enträgen vädjan till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet att taga upp frågan om ett
förstatligande av Malmö—Genarps järnväg till ny ingående undersökning.

I den nu föredragna huvudfrågan bär jag, herr talman, intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av Sölvesborg—-Olofström—Älmhults
järnväg;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillbyggnad till
]andsstatshuset i Västerås;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition- angående anslag till fortsatt
anläggning av dubbelspår;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till luftskyddsanordningar
i transformatorstationer; samt

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande av
viss anslagspost i avlöningsstaten för statens brandskola.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 56, i anledning av vissa av Kungl. Majit gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1944/45 å kapitalbudgeten, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Punkterna 4—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10.

Lades till handlingarna.

Punkten 11.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 12 och 13.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 57, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1944/45 å kapitalbudgeten under
statens allmänna fastighetsfond, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 58, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående fortsatt disposition av ett till byggnader vid tullstationen
i Svinesund för budgetåret 1940/41 anvisat reservationsanslag, samt

nr 59, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av dels Kungl. Majits i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn anslag till mödrahjälp, dels Kungl. Majit proposition
med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 1, 2 och 4 §§ förordningen
den 11 juni 1937 (nr 339) örn mödrahjälp, m. m., dels ock motioner,
väckta i anledning av sistnämnda proposition, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 17.
i anledning av väckt motion angående vidgad rätt till restitution av tull och
skatt å bensin, som användes för segelflygändamål, bifölls vad utskottet i
detta betänkande hemställt.

Örn revision
av jamiljebeskattninqen

m. ni.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 18, i anledning av
väckta motioner örn revision av familjebeskattningen, m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats följande, av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 130 i första kammaren av herr Wahlund
m. fl. och nr 205 i andra kammaren av herr Svensson i Grönvik m. fl., vari
hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära förnyad
utredning av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för fysiska personer,
vilken utredning främst skulle ha till ändamål att praktiskt utforma
ett system med efter försörjningskostnaderna anpassade direkta skatteavdrag,
vilket i de lägre skattefria inkomstklasserna skulle övergå i ett system
med barnbidrag, avseende att i de lägsta inkomstklasserna lätta barnfamiljernas
försörjningsbörda;

2) motionen nr 52 i andra kammaren av herr Brandt m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t. hemställa örn en skyndsam
utredning angående en jämnare fördelning av barnförsörjningsbördan
mellan landets medborgare genom införandet av ett system med direkta barnbidrag;
samt

3) motionen nr 387 i andra kammaren av herrar Lundell och Eriksson i
Frägsta, vari hemställts1, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
örn utarbetande och framläggande för riksdagen av förslag örn sådan
ändring av beskattningen av äkta makar, att denna ej ökades till följd av äktenskapets
ingående.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på åberopade grunder
hemställt,

1) att de likalydande motionerna I: 130 och TI: 205, i vad desamma avsåge
frågan, om införande av ett system med efter försörjningskostnaderna anpassade
direkta skatteavdrag, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

2) att motionen II: 52 angående införande av direkta barnbidrag till åstadkommande
av jämnare fördelning av barnförsörjningsbördan icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

3) att de likalydande motionerna I: 130 och 11:205, i vad desamma avsåge
frågan örn skatteskalor vid den statliga beskattningen samt örn skattelindring
för föräldrar, vilka tidigare uppfostrat barn, ävensom skattelindring vid försörjningsbörda
för föräldrar och studerande ungdom, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

4) att de likalydande motionerna I: 130 och II: 205, i vad desamma avsåge
frågan örn sambeskattning av äkta makar, samt motionen 11:387 i samma
ämne icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av friherre De Geer och herr Jonsson i Skedsbygd, som ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa,

1) att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna 1:130 och
11:205, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn förnyad utredning av den
statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för fysiska personer, vilken utred -

Onsdagen deli 22 mars j944 fm.

Nr 11.

Om revision av familjebeskattningen m. m. (Forts.)
ning främst skulle lia till ändamål att praktiskt utforma ett system med efter
försörjningskostnadema anpassade direkta skatteavdrag, vilket i de lägre
skattefria inkomstklasserna skulle övergå i ett system med barnbidrag, avseende
att i de lägsta inkomstklasserna lätta barnfamiljernas försörjningsbörda;
samt

2) att motionen II: 52 angående införande av direkta barnbidrag till åstadkommande
av jämnare fördelning av bamförsörjningsbördan och motionen II:
387 angående ändring av gällande bestämmelser örn beskattning av äkta
makar måtte anses besvarade genom vad utskottet under 1) anfört och hemställt; II)

av herrar Velander, Björkman och Lundell, som ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till motionen nr 387 i andra kammaren.

Herr Wallsund: Herr talman! Bevillningsutskottet hemställer, att de föreliggande
skatte- och barnbidragsmotionerna inte skola föranleda någon riksdagens
åtgärd. Trots detta vill jag uttrycka tillfredsställelse med bevillningsutskottets
betänkande, ty det är positivt i sakfrågan. Bevillningsutskottet säger,
att med hänsyn till de ändrade förhållandena kan man inte fortsätta med
ortsavdragen, som icke längre fylla sitt syfte. Vi måste ersätta dem med någonting
annat, och bevillningsutskottet håller det då för sannolikt, att man
bör införa ett kombinerat skatteavdrags- och barnbidragssystem. Detta är,
herr talman, det väsentliga.

Vidare konstaterar jag med tillfredsställelse, att inte heller bevillningsutskottet
anser vårt beskattningssystem vara så lyckat. Bevillningsutskottet vill
emellertid inte erkänna möjligheten av att man kan ersätta de tre direkta skatter
vi ha — bottenskatten, tilläggsskatten och värnskatten — med en enda
skatt — såsom föreslås i en av motionerna — vilken skulle utgå efter en viss
formel. Bevillningsutskottet säger, att när vårt nuvarande skattesystem kom
till, skapade man en rörlig bottenskatt och lade därtill den fasta tilläggsskatten
för att därigenom göra skattesystemet smidigt, men det visade sig ändå,
att elasticiteten inte var tillräcklig, då kriget kom och skatterna måste gå i
höjden. Då fick man lappa på skattesystemet med värnskatten.

Jag vill dock, herr talman, påstå, att detta inte ett dugg strider mot motionens
uppfattning, att vi kunna ersätta de tre skatterna med en skatt. Det gäller
bara att finna en formel, som är tillräckligt elastisk. Jag kan, herr talman,
tala örn, att jag under de två, tre dagar jag Ilar haft till mitt förfogande, sedan
jag fick utskottets utlåtande i min hand, har konstruerat en sådan formel. Detta
är möjligt att göra, det är en självklar sak, att det går. Jag påminner bara
om hur livförsäkringsbolagen lägga upp sina tariffer efter formler. Detta har
aldrig stött på några svårigheter.

Men detta, herr talman, är en detalj. Det väsentliga är det kombinerade
skatteavdrags- och barnbidragssystemet, och jag är tillfredsställd över att jag
i dag inte så mycket behöver tala örn varför ett kombinerat skatteavdrags- och
barnbidragssystem bör införas, utan att frågan fastmer nu gäller, när ett sådant
system skall komma under behandling i riksdagen.

Några av denna kammares ärade ledamöter lia- under de senaste dagarna
sagt till mig: »Varför skall man lia så bråttom?» De ha då framför allt pekat
på att befolkningsutvecklingen ju nu går lill det bättre: statistiska centralbyrån
meddelade bara för ett par dagar sedan att förra årets födelsesiffra var
125 000. Det är en rekordartad födelsesiffra; man får gå nära nog ett kvartssekel
tillbaka för att träffa på en lika hög siffra. Jag vill också säga, att befolkningsutvecklingen
i dag är glädjande, men jag begagnar tillfället att varna
för alltför överdriven optimism. Jag vill påminna örn det välbekanta fak -

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Om revision av familjebeskattningen m. m. (Forts.)
tum, att orsaken, till att vi nu lia många födelser är, att vi lia mycket
folk i de barnalstrande åldrarna, men att antalet kvinnor i fruktsamhetsåldern
under de närmaste två decennierna kommer att minskas med
mer än en procent örn året. Jag vill påminna örn att de höga födelsetalen
bero på att vi nu ha fler unga äktenskap än någonsin tidigare i Sveriges historia,
men att äktenskapsfrekvensen mänskligt att döma kommer att sjunka,
av den enkla anledningen, att antalet ogifta kommer att sjunka. Jag vill påminna
örn att orsaken till födelsetalens och äktenskapsfrekvensens nuvarande
höjd nog till en del är att finna i de goda konjunkturerna på arbetsmarknaden.
Det är lätt att få en tryggad utkomst, och detta har säker inverkat på befolkningsförhållandena.
En sak är säker: örn — jag säger örn -—- efter kriget, då
produktionen skall fredsomställås, det uppstår rubbningar på arbetsmarknaden,
kan man vara säker på att en minskning i äktenskaps- och födelsefrekvensen
kommer som ett brev på posten.

Den befolkningspolitik, som har genomförts under krigsåren, har nog också
spelat in. Jag hänvisar härvidlag till resonemanget i motionen nr 130 i denna
kammare. Jag tänker på prisrabatteringen, men också på krigsfamiljebidragen.
De senare äro utformade som ett slags familjelön och representera otvivelaktigt
befolkningspolitik, låt vara en befolkningspolitik, vars omfattning varierar
med försvarsberedskapens.

Vi motionärer lia ansett det angeläget, att deri eventuella befolkningspolitiska
effekten av dessa reformer konserveras — jag tänker då också på de
ökade skatteskillnader i kronor räknat, som uppstått mellan personer med
olika försörjningsbörda. Det är viktigt att effekten av dessa »åtgärder efter
kriget» uppfångas i ett kombinerat skatteavdrags- och barnbidragssystem.
Det är bland annat därför, herr talman, som denna fråga om utredning är
brådskande.

Vi skola vänta, säger bevillningsutskottet, tili dess vi få se, vad befolkningsutredningen
föreslår beträffande barnbidragen. Ja, det är, som bevillningsutskottet
säger, viktigt, att man tar ställning till en omläggning av skattesystemet-
och av barnbidragen samtidigt, men det är då också viktigt att samtidigt
ha tillgång till en noggrann utredning av båda frågorna, annars riskerar
man, att hela ärendet förhalas.

Befolkningsutredningen skulle kanske kunna göra dessa utredningar nied
hjälp av tillkallad skatteexpertis. Jag yrkade detta i befolkningsutredningen
för jag tror tre år sedan, men då ansåg man, att sådana utredningar borde
ligga under, finansdepartementet. Man torde alltså få tillsätta en särskild kommitté,
och jag skulle, herr talman, önska, att den kommittén började arbeta
omedelbart, så att vi skulle kunna behandla frågorna om barnbidragen och
skatten samtidigt.

Nu vet jag, att en och annan säger, att ekonomisk befolkningspolitik såtillvida
inte spelar någon roll, den påverkar inte befolkningsutvecklingen. »Man
kan inte köpa barn», har någon sagt. Man säger, att vad som har skett under
kriget och vad'' som orsakat att befolkningsutvecklingen nu är gynnsam, i motsats
till vad som var fallet under förra kriget, är en omställning av det svenska
folkets mentalitet. Jag vill inte bestrida, att den saken har spelat in. Det
kan nog hända, att den säregna stämning av samhällssolidaritet, som präglat
krigsårens Sverige, också har tagit sig uttryck i en mera positiv inställning
till barn och familj. Vi kunna inte vara så säkra på att inte den stämningen
förflyktigas, när freden kommer, och en sak är säker: det är inte rätt att
låta dessa, som nu under krigsåren lia gift sig och skaffat sig barn, få sin
levnadsstandard avsevärt försämrad. Bevillningsutskottet snuddar också vid
dessa tankar, då det påminner om prisstegringen och konsumtionsbeskattningen.
Barnfamiljerna — och jag tänker då framför allt på dem i de lägre

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

Om revision av fa m i lj c b es kaitum g en m. m. (Forts.)
inkomstskikten -— ha ju också under fredsåren varit pressade. Kostnaderna
för barnen ha tvingat barnfamiljerna att draga in på åtskilligt, som andra anse
som en självklar del av vår kultur. Dessa familjer ha fått draga in på mera
lyxbetonade utgifter. Så kom kriget, prishöjningen och konsumtionsbeskattningen,
och de tvingades att inskränka sig ytterligare. Då blev det för dem
mycket svårt, ty de hade inte så mycket att knappa in på. Jag tänker, som
sagt, framför allt på förhållandena i de lägsta inkomstskikten, där barnrikedom
är liktydigt med ekonomisk fattigdom. Jag vill, herr talman, påminna
örn att vi i dag dock ha 140 000 barn i fattigvårdsklientelet. Jag vill påminna
örn att det finns många församlingar, där vart tredje barn tillhör fattigvårdsklientelet,
ja, det finns enstaka församlingar i Norrland, där bortemot vartannat
barn har fattigvård. Men varför ta dessa enstaka fall? Jag kan ta rikssiffran.
Vart åttonde svenskt barn har fattigvård. Av de vuxna är det bara
8 %, men av barnen 12—13 %, som få fattigvårdsunderstöd. Barnen förekomma
alltså till över 50 % mer än de äldre i fattigvårdsklientelet. Detta är förhållanden,
som enligt min mening inte äro värdiga ett kulturland som Sverige.
Jag vill gärna medge, att många av de familjefäder och mödrar, som
ha bidrag från fattigvården, skulle lia hört till fattigvårdsklientelet även örn
de inte haft barn. Men huvudorsaken till den stora barnförekomsten i vårt
fattigvårdsklientel är dock inte, att de fattiga ha många barn, utan att mari
blir fattig, när man har barn. I våra dagars Sverige få 10 000 svenska fäder
och mödrar och fler gå den tunga vägen till fattigvården, därför att de ha
skaffat sig barn, och 10 000 och åter 10 000 skulle behöva anlita den offentliga
hjälpverksamheten, örn de skaffade sig barn.

Det är synpunkter som dessa, herr talman, som göra mig mer ivrig än kanske
många andra att här nå fram till snabba reformer. Jag kan inte, herr talman,
anse, att bevillningsutskottets argumentering för ett uppskov är bindande,
utan ber att få yrka bifall till bondeförbundsreservationen.

Herr Velander: Herr talman! Jag har jämte två andra ledamöter av utskottet
fogat en reservation till utskottets betänkande, och jag skall till en
början säga några ord i anslutning till denna reservation. Den gäller sambeskattningen
av äkta makar, en princip som upprätthålles i vår skattelagstiftning
och som innebär, att skatteplikten för äkta makar bestämmes med
hänsyn till deras sammanlagda inkomst. Detta betyder bland annat, att ortsavdrag
samt inkomst och förmögenhet beräknas för makarna gemensamt. Konsekvensen
härav blir i regel den, att om två personer, vardera med egen inkomst
resp. förmögenhet, ingå äktenskap, deras sammanlagda skatter såsom
gifta bli större än summan av deras skatter, därest de inte hade trätt i äktenskap
med varandra. Detta missförhållande — jag vågar beteckna det så — har
framträtt särskilt starkt under senare tid på grund av den undan för undan
alltmer skärpta beskattningen men i synnerhet på grund därav, att progressionen
vid don statliga, beskattningen numera intrader, så snart det beskattningsbara
beloppet uppgår till 3 000 kronor mot tidigare först vid ett beskattningsbart
belopp överstigande 10 000 kronor. Gränserna uppåt för de olika
skikten i progressionsskalan markeras nu såsom känt av talen 3 000, 6 000.
8 000, 10 000 etc.

Ehuru reservant, har jag ingen önskan att söka förenkla det föreliggande
spörsmålet. Det erbjuder säkerligen vissa svårigheter att komma till rätta
därmed. Jag är dock av den meningen, att en lösning förr eller senare måste
sökas. Det kan inte framstå såsom rimligt, att makar med självständiga inkomstförvärv
och eventuellt förmögenhet skola beskattas hårdare, understundom
väsentligt hårdare, än örn de hade förblivit ogifta.

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Om revision av familjebeskattningen m. m. (Forts.)

Det skäl för en motsatt ståndpunkt, som utskottsmajoriteten har hämtat
från 1936 års statsskattekommitté och som finnes redovisat i utskottets yttrande
å sidan 13, äger med mitt sätt att se inte någon större bärkraft. Man
resonerar där på det sätt, att om två familjer ha samma inkomst, i den ena
intjänad enbart av mannen och i den andra intjänad av mannen och hustrun
tillsammans, skulle familjerna representera samma skatteförmåga. Jag är nu
inte säker på att det resonemanget håller streck. För den familj, där hustrun
är upptagen med förvärvsarbete och hemmet och barnen få skötas med lejd
arbetskraft — om det överhuvudtaget blir fråga örn någon verklig skötsel
— måste ställningen bli en helt annan än för den familj, där hustrun ägnar
hela sin arbetskraft och all sin omsorg åt hemmet och dess skötsel. Det förhåller
sig ock på det sättet, att hustrun i den förra familjen, när det gäller
den statliga beskattningen, icke får något avdrag för utgifterna för den lejda
arbetskraften. Därför måste den familjens skatteförmåga vara väsentligt
mindre än den andra familjens.

Detta är en sak. En annan sak är, att om man ser spörsmålet från befolkningspolitiska
eller familjesociala synpunkter, kan det anförda skälet, hämtat
från statsskattekommittén, knappast anses ha någon bärkraft alls. Man kan
säkerligen inte på dylika vägar stimulera exempelvis äktenskapsbildningen.
Motsatsen måste ju bli resultatet.

Nu vill jag dock bekänna, att jag för min del inte har någon stark tilltro
till att de uppslag, vi här diskutera, ha någon större betydelse ur befolkningspolitiska
eller familjesociala synpunkter. För mig är det fråga örn rättvisa,
skälighet och billighet. Det är ur sådan synpunkt spörsmål, syftande till att
så långt möjligt bereda familjer eller personer, som vilja bilda familj och
sätta barn till världen samt uppfostra dem, tillfredsställande eller åtminstone
rimliga ekonomiska förutsättningar härför.

Jag yttrade nyss, att problemet örn sambeskattning av äkta makar inte var
så lätt att komma till rätta med, om man nu vill gå in för dess hävande. Det
kan därför från något håll ifrågasättas, örn inte motionärerna eller reservanterna
ha någon ny synpunkt att framkomma med i det hänseendet. Så ventilerat
som detta spörsmål blivit, är det förmodligen något förmätet att försöka sig
på någonting sådant. Jag skall dock tillåta mig antilda en synpunkt.

Den inkomst, som står till en familjs förfogande, vare sig den intjänas av
mannen, av hustrun eller av båda, utgör — kail man säga — den bas, varpå
hela familjen har att grunda sin livsförsel, sin existens. Med denna utgångspunkt
torde kunna ifrågasättas, huruvida inte inkomsten oavsett familjemedlemmarnas
antal borde i beskattningshänseende uppdelas på dem pro rata
parte. Om familjen sålunda består av man, hustru och tre barn och det sammanlagda
taxerade beloppet uppgår till 15 000 kronor, skulle 3 000 kronor
belöpa på varje familjemedlem. Sistnämnda belopp skulle alltså tagas till
beskattning, sedan ortsavdrag gottskrivits varje familjemedlem med lika belopp.
Skatten kunde debiteras och indrivas hos mannen.

Med hänsyn till progressionen i beskattningen inställer sig här den anmärkningen,
att genom en sådan anordning skulle skatteintäkterna för det
allmänna komma att åtskilligt nedgå. Det är sannolikt, att man därför skulle
få inlåta sig på en maximering av de inkomstandelar, som skulle tilläggas
hustrun och de olika barnen. Det är också möjligt, att man finge överväga
en del andra spärranordningar, som kunde finnas påkallade.

Dessa antydningar utgöra självfallet inte något genomtänkt förslag till en
ny ordning på detta område. Det är dock möjligt, att de skulle kunna vara
förtjänta av något övervägande. Klart är i varje fall, att den fara för manipulationer
i form av överflyttning av inkomst och förmögenhet mellan makar,

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

Om revision av familjebeskattningen m. m. (Forts.)
som man anser skulle komma att inträda, därest sambeskattningen hävdes,
inte skulle vara förenad med en anordning, baserad på de synpunkter, som jag
här tillåtit mig antyda.

Jag avser självfallet icke att i fråga örn utskottets betänkande i övrigt göra
mig till talesman för utskottet. Eftersom jag har ordet, skall jag emellertid
tillåta mig att framföra några av de skäl, som ha varit avgörande för mig, när
jag har biträtt utskottets ståndpunkt.

De motioner, som det här rör sig örn, ta alla sikte på åtgärder, ägnade att
väsentligt lätta bam.försörjningsbördan, främst då för de sämst ställda inkomstskikten,
lättnader, säger man, som »skulle för flertalet barnfamiljer
åstadkomma en avgörande standardhöjning». Utgångspunkten för dessa motioner
är, såsom vi redan förstått, familjebeskattningssakkunnigas under nästlidet
år avgivna betänkande med förslag till nya grunder för familjebeskattningen.
Emellertid framhöllo de sakkunniga själva, att genomförandet av det
av dem skisserade systemet innebure en så betydande kostnadsökning, att de i
rådande statsfinansiella läge icke ansåge sig kunna framlägga något förslag
därom. Frågan örn en mera effektiv utjämning av barnförsörjningsbördan borde
emellertid enligt de sakkunniga, så snart omständigheterna det medgåve,
upptagas till omprövning och därvid behandlas såsom en del av ett socialpolitiskt
problem, som berörde såväl staten som kommunerna.

Det är nu med verkligt intresse man konstaterar, att åtminstone motionärerna
och reservanterna äro på det klara med att rådande statsfinansiella läge
inte utgör något som helst hinder för att man skall kunna angripa detta spörsmål
i hela dess vidd. Man måste också säga, att det här gäller en i och för
sig lovvärd framstöt. Det är ett mycket stort intresse för en ur olika synpunkter
utomordentligt allvarlig och betydelsefull angelägenhet, som denna frigjordhet
från statsfinansiella bekymmer återspeglar. Hur trängande denna angelägenhet
än är, måste man dock fråga sig, om det inte kan vara påkallat,
att man tar sig ytterligare en funderare. innan man bestämmer riktlinjerna för
vad som bör ske på detta område. Därvid behöver man nog inte diskutera t. ex.
en sådan sak som huruvida barnfamiljerna kunna få någon effektiv lättnad i
sin försörjningsbörda genom en reglering av de nuvarande ortsavdragen vid
beskattningen. Jag skulle tänka mig, att man på den punkten börjar bli tämligen
ense om att detta inte låter sig göra. Hänsyn till skatteunderlaget, när
det gäller den kommunala beskattningen, och inkomstens oftast blygsamma
omfattning vid den statliga beskattningen — den medger i flertalet fall inte
ens täckning av barnfamiljerna nu tillkommande skattefria avdrag — omöjliggöra
ett tillgodoseende av deras intressen, som ha någon försörjningsbörda
att komma till rätta med. Jag tror därför i likhet med motionärerna och reservanterna.
. att vi måste beträda nya vägar. För min del skulle jag också vilja
tro, att man därvid knappast kan, komma fram på någon annan linje än den
direkta bidragslinjen.

Det är emellertid åtskilliga utredningar, som redan pågå och som åtminstone
i viss mån beröra do spörsmål, som vi här diskutera och vilkas resultat
man därför kanske bör avvakta. Befolknjngsutredningen — herr Wahlunds
(gen kommitté kan man säga — behandlar bl. a. frågan, hur ett allmänt bambu!
ragssyst cm lämpligen bör utformas. Örn jag minns rätt, förhåller det sig
ock så, att direktiven för denna kommitté åtminstone inte uteslöto, att kommittén
in.läte sig på ett övervägande av förslag lill ändringar jämväl av bestämmelserna
rörande familjebeskattningen. Det är möjligt att kommittén själv
har gått ut ifrån att i och med tillsättandet av 1941 års familjebeskattningssakkunniga
överväganden i det hänseendet icke borde ifrågakomma inom kommittén
och att den, av den anledningen inte kommer att syssla med dessa ting.

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Om revision av familjebeskattningen m. m. (Forts.)

Såvitt jag uppfattade herr Wahlund rätt, lämnade han inte något besked på
den punkten, men det föreföll mig i alla fall som örn han resonerade på det
sättet, att befolkningsutredningen efter tillkallande av experter och sakkunniga
nog skulle kunna framlägga förslag också rörande familjebeskattningen.
Det kunde måhända vara lämpligt med ett klarläggande på den punkten. I
varje fall synes det näppeligen kunna bli fråga örn ett föregripande av befolkningsutredningens
blivande resultat, och en ny kommitté skulle väl icke kunna,
så att säga, undan för undan tillgodogöra befolkningsutredningens arbetsresultat
så att den kunde med framgång arbeta parallellt med befolkningsutredningen.

Bostadssociala utredningen måste också förväntas komma att framlägga
förslag av icke oväsentlig betydelse för de fattiga barnfamiljerna.

Slutligen ha vi socialvårdskommittén, vars blivande förslag måste förväntas
bli sådana, att de medföra betydande verkningar bl. a. ute i kommunerna
och därmed också på möjligheterna att komma till rätta med barnförsörjningsbördan.

Man kan fråga sig, örn det inte skulle vara något äventyrligt att utan att
avvakta dessa utredningars resultat fastställa bestämda riktlinjer för en lösning
av de spörsmål, som vi här närmast ta sikte på. Man kan väl inte inlåta
sig på ett fixerande av storleken av de direkta barnbidragen, förrän man vet
vad som är oundgängligen nödvändigt för att människorna ute i landet, vid
sidan av andra hjälpåtgärder, skola klara sig. Jag måste också efterlysa, om
det verkligen är motionärernas och reservanternas mening, att bidragen skola
vara enhetliga för hela landet. För närvarande pågår en förutsättningslös utredning
rörande frågan örn dyrortsgrupperingen i hela dess vidd, och den sker
under medverkan av till och med någon av motionärerna. Örn denna utredning
skulle giva vid handen, att levnadskostnaderna på skilda orter i landet
äro så olika, att en dyrortsgruppering är ofrånkomlig, kan jag för min del
inte gärna tänka mig, att det kan bli fråga örn enhetliga barnbidrag. Jag hyser
sålunda den uppfattningen, att det inte går att fixera dessa barnbidrag förrän
utredningen om dyrortsgrupperingen avslutats.

Med ett accepterande av de direkta barnbidragen, till vilka jag nog förväntar
att vi komma fram. vill jag gärna förbinda en rationalisering av vår beskattning
i fråga om ortsavdragen i allmänhet men i synnerhet av understödsverksamheten
i vårt land. För min del har jag nämligen den uppfattningen, att
denna understödsverksamhet är så splittrad och så oenhetlig och grundas på så
grova schabloner, att det med fog kan sägas, att den håller på att urarta. Man
måste därjämte vara varsam, så att man inte till slut kommer fram till något
slags förmynderskap för stora grupper av medborgare, ägnat att menligt inverka
på deras lust och ambition att svara för sig själva. Ett eventuellt bidragssystem
kanske leder fram till att vederbörande inte erhåller pengar utan
i stället kommer i åtnjutande av hyresersättning, olika konsumtionsvaror och
dylikt. Jag kan tänka mig att detta kail vara motiverat ur vissa synpunkter,
men jag misstänker att det också kan medföra olyckliga konsekvenser. Örn
barnbidragen infogas i beskattningssystemet och tillkomma personer, som sakna
förmåga att betala sin skatt, får det tillses att bidragen verkligen disponeras
för de åsyftade ändamålen och inte bliva ett led i en effektivisering av uppbörds-
eller indrivningsförfarandet. Denna synpunkt ligger kanske dock något
vid sidan av ämnet. Det är i varje fall många skäl, da även ovissheten i det
nuvarande läget, som motivera att man icke bör handla omedelbart. Det kan
vara skäl att unna sig åtminstone någon frist, innan de slutliga riktlinjerna
för vad som i förevarande hänseende måste ske fastställas.

Det var några uttalanden av professor Wahlund, som voro särskilt intres -

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

lid

Örn revision av f amiljebeskattningen m. m. (Forts.)
santa. Han och hans medmotionärer samt reservanterna ha den uppfattningen,
att det är ett stort önskemål att man kommer fram till en enhetlig inkomstskatt,
konstruerad enligt en enda formel, såsom det heter. Professor Wahlund
konstaterade att bevillningsutskottet var en smula tveksamt inför detta önskemål.
Utskottet hade nämligen ansett att det inte var någon lätt uppgift att
åstadkomma en sådan enhetlig skatt, därest kravet på nödig elasticitet icke
eftersattes. Professor Wahlund hade nu under de allra senaste dagarna ägnat
detta spörsmål någon uppmärksamhet, och det hade lyckats honom att konstruera
en formel, som tillgodosåge alla krav på elasticitet. Det är en stor
uppgift som herr Wahlund därmed löst, en uppgift, som skatteutredningar
tidigare gått alldeles bet på, åtminstone om man med elasticitet förstår vad
som vanligen avsetts därmed. Jag tänkte mig sålunda, att det var ett mycket
svårt problem, och att, örn man läte den utredning, som enligt herr Wahlund
borde omedelbart komma till stånd, taga hand även örn det spörsmålet, skulle
den större frågans lösning kanske fördröjas något år.

Reservanterna ifrågasätta även skatteavdrag för föräldrar till barn, som
uppfostrats i föräldrahemmet men därefter lämnat det. Herr Wahlund anser
nämligen att den omständigheten, att föräldrar uppfostrat barn, bör på något
sätt gottskrivas dem. Jag medger, att en del skäl kunna anföras för att det
kan vara tillbörligt, men jag tror att, örn det nu vore möjligt att överhuvud
uppnå ett resultat, det skulle ta flera å.r att utarbeta ett acceptabelt förslag;
ja, jag tror i själva verket inte att det skulle lyckas alls. Samma gäller jämväl
beträffande den skattelindring. som enligt herr Wahlund bör tillkomma
studerande ungdom och dem som ha försörjningsplikt gentemot föräldrar etc.

Med hänsyn till att professor Wahlund, enligt vad nyss antytts, har förutsättningar
att lösa en del problem rationellt och snabbt skulle det nog vara
ganska felaktigt att tillsätta en ny utredning; befolkningsutredningens uppdrag
kan i stället utvidgas så, att den otvetydigt har att syssla med frågan
örn familjebeskattningen, en enhetlig inkomstskatt och övriga här berörda
spörsmål. Man skulle då sannolikt ganska snabbt komma fram till ett resultat!
_ o ol-ll

Jag skall, herr talman, icke vidare ingå härpå. I förhållande till utskottets

majoritet har jag icke någon avvikande mening annat än i fråga om familjebeskattningen.
Jag ber därför att få yrka bifall till motionen nr 387 i andra
kammaren.

I detta anförande instämde herr Björkman.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Den ärade motionär, som först hade
ordet i denna fråga, uttryckte sin stora tillfredsställelse med att utskottet i
sin motivering ger ett ganska oreserverat erkännande åt den grundtanke som
återfinnes i herr Wahl ands m. fl. motion. Även jag är tillfredsställd med det
uttalandet. Jag tror att detta resonemang är alidelse riktigt, örn man inskränker
det till ett påpekande av att man med de barnavdrag, som för närvarande tilllämpas,
inte kan åstadkomma den lättnad i barnförsörjningsbördan för de
mindre välsituerade familjerna, som man från början avsett

Det är emellertid möjligt, herr talman, att herr Wiklunds tillfredsställelse
och min bottna i något olika utgångspunkter. Såvitt jag kunde förstå av herr
Wablunds anförande, är detta för honom en fråga, sorn bör bedömas huvudsakligast
ur befolkningspol i ti ska synpunkter. Jag har inte den meningen. Jag
tror att det är ganska vanskligt att överhuvudtaget ge sig in på ett resonemang
rörande i vilken utsträckning de ekonomiska faktorerna ha betydelse för befolkningsutvecklingen.
T sin motion redogör herr Wahlund för en mycket in -

04 Nr 11. Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Om revision av familjebeskat lfling en m. m. (Forts.)
tressare upptäckt. Han tror sig kunna konstatera, att de ökade skatterna, som
ha medfört att skatteavdragen få större betydelse för dem som kunna utnyttja
dem, lia haft den goda verkan med sig att de ha gynnsamt påverkat utvecklingen
i fråga om äktenskapsfrekvens och födelsetal, d. v. s. den omständigheten,
att avdragen ha blivit mera värda, skulle ha medfört ökad familjebildning
och ökad nativitet. Örn det är sant — och örn nu ekonomiska förhållanden
kunna inverka på detta område — är det faktiskt på det sättet, att den
sorn allra kraftigast bidragit till den lyckliga förändring, som herr Wahlund
kunde konstatera, är herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, som
har varit så våldsam i sin strävan att höja skatterna.

I sitt anförande i dag framhöll emellertid herr Wahlund, att man inte borde
dra några förhastade slutsatser av den gynnsamma befolkningsutveckling, som
det senaste året har haft att uppvisa, och att man därför hade skäl att tillvarataga
alla de möjligheter, som kunde finnas, att i framtiden vidmakthålla
denna gynnsamma befolkningsutveckling. Han trodde att en mycket betydande
möjlighet därtill skulle ligga i de operationer på beskattningens område som
det här är fråga om. Men herr Wahlund konstaterade också, att det kanske
trots allt inte går att i framtiden bibehålla denna inriktning av befolkningsutvecklingen.
Om utvecklingen kommer att gå tillbaka, påpekade herr Wahlund,
beror det på att antalet kvinnor i fruktsamhetsåldern går ned. Örn det
är på det sättet, lära väl inga manipulationer med barnavdrag inverka på utvecklingen.
Gentemot detta naturens eget ingrepp i en för närvarande lovande
befolkningsutveckling lära val inte barnbidragen, hur de än anordnas, ha
något som helst att betyda. Är det så att den kommande befolkningsutvecklingen
blir ogynnsammare än vad den för närvarande är, därför att antalet
kvinnor i de fruktsamma åldrarna minskar, kunna vi väl inte gärna tänka
oss att råda bot därför genom att omändra barnavdragen till barnbidrag. Jagvill
med detta endast säga, herr talman, att jag tror att man inte skall dra
allt för vittgående och snabba slutsatser rörande de ekonomiska faktorernas
ovillkorliga betydelse i befolkningspolitiskt hänseende, utan man får här räkna
med andra faktorer, av vilka kanske frågan om barnbidrag och barnavdrag
är den minst verkande.

För mig är denna fråga örn barnavdragens eventuella ersättande med barnbidrag
inte en fråga som huvudsakligast bör bedömas ur befolkningspolitiska
synpunkter, utan ett problem örn social rättvisa. Den utredning, som under
fjolåret och året dessförinnan företogs av de särskilt tillkallade familjebeskattningssakkunniga,
konstaterade ingenting annat än att skatteavdragen inte
äro något tillfredsställande instrument, örn man därmed avser att lätta försörjningsbördan
för de barnrika familjerna. Det konstaterades -— och jag tror
inte det kan gendrivas — att för dem, som mest behöva den hjälp som samhället
avser att lämna genom barnavdragen, var hjälpen fullkomligt betydelselös,
eftersom de inte kunde utnyttja densamma. Därest man sålunda med barnavdragen
avsåg att främja den sociala rättvisan barnfamiljer och icke barnfamiljer
emellan, var detta instrument så ofullständigt och otillfredsställande,
att man knappast kunde rekommendera det såsom den bästa utvägen. Den sociala
rättvisan kunde i stället på ett bättre sätt åstadkommas genom barnbidrag,
och de sakkunniga antydde därför, utan att göra något direkt förslag,
möjligheten av att ersätta det nuvarande barnavdragssystemet med ett system
med barnbidrag.

Örn ett system med barnbidrag skall kunna ersätta de nuvarande barnavdragen,
beror givetvis på hur det konstrueras. I och för sig är det naturligtvis
ingenting som hindrar att nian har ett system med både barnbidrag och barnavdrag.
Men för min del erkänner jag gärna att det är rationellare, örn man

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

Om revision av familjebeskattningen to. to. (Forts.)
kan konstruera barnbidragen på ett sådant sätt, att de kunna ersätta de nuvarande
barnavdragen. Nu tar jag för min del för givet att om dessa barnbidrag
komma att tillmätas så rikligt, att de tillgodose hela det behov, som barnavdragen
nu avse att fylla men endast i mycket ringa mån lyckats fylla, så kommer
man att vid prövningen av frågan örn barnbidrag ta hänsyn till möjligheterna
att låta dem ersätta också de nuvarande skatteavdragen för barn. Vid
den prövningen uppkommer emellertid en hel del både skattetekniska och socialpolitiska
problem. Jag är fullkomligt ense nied herr Wahlund därom, att en
utredning av frågan därför bör taga hänsyn till alla därpå inverkande faktorer.
Men jag tror att det är klokt att man avvaktar de utredningar på närbesläktade
områden som nu pågå eller vilkas resultat man redan håller på att pröva,
innan man sätter i gång med en ny utredning i dessa hänseenden. De erfarenheter,
som man kommer att vinna både inom befolkningsutredningen och,
såsom jag föreställer mig, inom socialvårdskommittén, komma utan tvivel att
bli till mycket stort gagn, när frågan i hela sin vidd en gång måste tagas
upp till behandling, och jag tror att det skulle vara till skada för de utredningar,
som för närvarande pågå på närbesläktade områden, örn de till behandling
finge ett nytt mycket stort problem, som skulle vålla förvirring i deras arbetsschema
och tvinga dem att åter upptaga frågorna från nya synpunkter, vilka
man måhända med hänsyn till kommittéernas sammansättning inte riktigt kan
behärska.

För övrigt blir ju denna fråga örn införande av barnbidrag till slut en fråga
örn våra ekonomiska möjligheter att tillgodose de uppställda kraven. Örn dessa
möjligheter uttalade redan familjebeskattningssakkunniga i fjol den uppfattningen,
att systemets genomförande skulle komma att medföra en så betydande
kostnadsökning, att de sakkunniga i nuvarande statsfinansiella läge icke ansåge
sig lämna framlägga förslag därom. För min del delar jag alltjämt den
uppfattningen. Här rör det sig i varje fall om ett problem, vars ekonomiska
storleksordning framgår av att reformen kommer att draga en kostnad av
mellan 250 och 300 miljoner kronor örn året. Det är således inte fråga örn någon
liten småsak, som man under nuvarande statsfinansiella förhållanden kan plocka
fram ur byxfickan och ställa fram till allmänt beskådande oell säga: »Den
är så bra, så den ska vi lia.»

Det är enligt min uppfattning inte rationellt att påyrka en utredning i en
fråga som man vet icke kan lösas under de närmaste åren. Ingen människa i
denna, kammare lär kunna vara pa det klara nied att den statsfinansiella
situationen under de närmaste aren kommer att utveckla sig i en så gynnsam
riktning, att vi, så fort denna utredning är färdig med sina förslag, skola
kunna effektuera deni. Jag tror att vi allesamman kunna vara tämligen överens
om att det här är fråga örn en önskedröm, som vi nog litet var tycka att
det vöre bra att kunna fa förverkligad men som det inte finns någon praktisk
möjlighet att under de närmaste åren genomföra. Tiden rider ju fort i våra
dagar, och även utredningar ha en obehaglig benägenhet att överleva sig
själva.

Det gäller .här ett socialt problem av mycket stor räckvidd, men det är inte
det enda sociala problem som vi under efterkrigstiden få att brottas med.
lim hel del andra sociala spörsmål, som också ha tämligen stor betydelse för
det svenska samhällets utbyggnad och. det svenska folkets välfärd, komma
också att anmäla sig*. Socialvårdskommittén arbetar veterligen med en lid del
projekt, som inte heller komma att bli så särdeles billiga att genomföra. Jag
s?g, häromdagen en uppgift örn att man har att vänta förslag om obligatorisk
sjukförsäkring, som man beräknar kommer att kosta staten ungefär 70 å 80

Första hammarens protokoll 1944. Nr 11. k

6:5 Xr 11. Onsdagen deli 22 mars 1944 fm.

Örn revision av familjebeskattninaen m. m. (Forts.)
miljoner kronor per år. Det är allmänt känt att det förefinnes ett mycket stort
intresse för att örn möjligt höja våra folkpensioner, vilket också kommer att
kosta avsevärt med pengar.

Jag Ilar den uppfattningen, herr talman, att under efterkrigsåren och sedan
vår statsfinansiella situation börjat i någon mån lätta kommer att anmäla sig
en så stor räcka av relativt kostsamma sociala spörsmål, att det kan vara av
ett visst värde att innan man griper sig an med den ena eller den andra uppgiften
få en överblick över dem alla och försöka skipa rättvisa på så sätt att
man tar den uppgift först som man anser vara mest trängande. Vilken uppgift,
som blir den som först bör komma i fråga, skall jag inte yttra mig örn.

Även örn jag således instämmer med herr Wahlund i att den fråga, som det
här gäller, har en mycket viktig innebörd och att det för de mindre välsituerade
barnfamiljerna är ett mycket starkt önskemål att få de nuvarande skattefria
barnavdragen utbytta mot barnbidrag, kan jag inte dela hans uppfattning att
det är lämpligt att nu sätta i ■ gång den mycket vidlyftiga utredning, som
måste föregå ett förslag i denna fråga, därest man vill lia ett ordentligt förslag
som inte glappar på det ena eller andra området. Här gäller det ju inte bara
den enkla frågan örn man bör ha barnavdrag eller barnbidrag, utan här gäller
det ju att konstatera, vilken verkan omläggningen av systemet har på den
kommunala beskattningen och huruvida en omläggning kommer att få några
verkningar i fråga örn kommunernas och statens ömsesidiga delaktighet i
socialvården, vartill en hel del både skattetekniska och socialpolitiska problem
av mycket vidsträckt innebörd anmäla sig.

Jag kan inte dela herr Wahlunds uppfattning örn att det nu är lämpligt
att sätta i gång denna utredning, så mycket iner som jag tror att utredningen
inte kan leda till något praktiskt resultat under de närmaste åren.
Jag tror att örn man vill verksamt främja den fråga som det här rör sig
om, man bör tillägna sig det tålamod som förstår att vänta, tills möjligheter
finnas att lösa frågan. Jag tror att det i så fall skall finnas större möjligheter
att snabbt komma till ett beslut än örn man pressar fram en utredning
under de mycket ovissa utsikter, som vi för närvarande ha.

Beträffande herr Velanders anförande skall jag inte bli mångordig. Han
har jämte några andra ledamöter av kamrarna reserverat sig till förmån för
en utredning, som skulle innebära utarbetande av ett förslag till ändringar
av den nuvarande sambeskattningen av äkta makar. Detta är ett gammalt problem,
som kammarens ledamöter torde väl känna till och som vid tidigare
tillfällen, då vi ss^sslat med skattetekniska ting, ägnats mycken uppmärksamhet
utan att man lyckats komma till en annan lösning än den nuvarande.

Vederbörandes skatteförmåga konstituerar skattskyldigheten i våra nuvarande
skatteförfattningar. Det medges, att man på ett relativt ofullständigt
sätt lyckats genomföra denna princip, men det är i alla fall en grund som
måste anses vara bärande. Man kan inte med skäl påstå, att skatteförmågan
är mindre hos den familj, där hustrun t. ex. förtjänar 3 000 kronor och mannen
5 000 kronor, eller sammanlagt 8 000 kronor, än hos den familj, där mannen
ensam förtjänar 8 000 kronor. Skatteförmågan är i båda fallen lika stor.
När herr Velander gör gällande, att det för honom inte i detta fall är fråga
örn befolkningspolitik eller familjesociala synpunkter utan örn rättvisa, skälighet
och billighet, förefaller det mig som om det skulle vara både rättvist,
skäligt och billigt att skatteförmågan förutsättes vara lika stor i familjer,
där inkomsten är lika stor. Det måste vara grunden för det hela. Inkomsten
är densamma —- skatteförmågan är densamma. Någon annan bärande grund
kan man inte finna.

Jag tror således, att det finns fullgod anledning att i likhet med utskottet

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

Om revision av familjebesJcattningen m. m. (Forts.)
anse, att den lösning man nu efter omfattande prövningar och utredningar
kommit fram till är den bästa och att man därför bör bibehålla detta system
även i framtiden.

Jag har, herr talman, med dessa ord försökt angiva den inställning vi haft
inom utskottet, när vi gått att pröva denna mycket viktiga fråga, och det
förefaller mig som örn även motionärerna med en viss tillfredsställelse skulle
kunna taga den eventualiteten, att riksdagen i år avslår motionen örn utredning
med den principiellt mycket välvilliga och gynnsamma motivering, som
utskottet presterat.

Jag tillåter mig därför, herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag skulle inte ha besvärat kammaren,
örn jag inte ansett, att man inte lagt tillräcklig tonvikt på vissa synpunkter i
denna fråga. Det är väl en ödets skickelse att jag, då jag någon gång inte har
mitt namn under bevillningsutskottets betänkande, nödgas anföra en något
avvikande mening mot den utskottet låtit komma till synes, och jag ber på förhand
örn överseende hos de ärade utskottsledamöterna med, att jag kommit
litet grand på sidan av den väg de slagit in på och för vilken de fått erkännande
av bland andra professor Wahlund. Först vill jag emellertid säga några ord
i anledning av herr Veländers anförande.

Herr Velander yrkade bifall till den reservation vid utskottets betänkande,
som överensstämmer med den av herr Lundell väckta motionen nr 387 i andra
kammaren, i vilken hemställes om skrivelse till Kungl. Majit med anhållan
örn utarbetande och framläggande för riksdagen av förslag om sådan ändring
av beskattningen av äkta makar, att denna ej ökas till följd av äktenskapets
ingående. Herr Velander anförde såsom det mest talande exemplet på sambeskattningens
orättvisa, att hustrun, örn hon har förvärvsarbete, inte har rätt
att få avdrag för de utgifter hon måste vidkännas för hållande av hjälp i hemmet.
Ja, man kan ju diskutera, huruvida den nuvarande ordningen i beskattningsavseende
är riktig och örn den tillgodoser rättvisa krav på att få avdrag
för sådana kostnader. Det är egentligen inte detta den av herr Lundell avgivna
motionen syftar till, utan den riktar sig mot sammanräkningen av makarnas
taxerade belopp, således av inkomsten och förmögenheten. Det blir principiellt
sett någonting helt annat än örn man påstår, att man inte tillgodosett kraven
på rätt till avdrag för de kostnader, som äro förorsakade av hustruns förvärvsarbete.
Jag säger ännu en gång, att man kan diskutera det senare problemet.
Alla dessa avdragsbestämmelser för kostnader har man gjort så rättvisa man
kunnat, men att det finns åtskilliga skäl att göra anmärkningar på dem är jag
mycket villig att erkänna. Däremot har jag i likhet med utskottets vice ordförande
svårt att förstå principen att icke båda makarnas sammanlagda inkomster
skola beskattas såsom örn de voro förvärvade av samma person, då
mannen och hustrun leva i gemensamt hushåll. Jag tror alltjämt att man kommer
att hålla fast vid det såsom det riktiga.

När det gäller frågan örn barnbidrag och skatteavdrag har jag föreställt
mig, att det finns två huvudskäl till att man laborerar med stödformer av ett
eller annat slag. Det ena skälet är rent humanitärt. Man vill bereda lättnader
för personer, som leva under sådana ekonomiska förhållanden, att de inte tåla
vid några större pålagor från det allmännas sida. Man ger då dessa människor
en favör genom att av rent humanitära skäl befria dem helt eller delvis från
pålagorna. Det andra skälet är av befolkningspolitisk natur och har dykt upp
under senare årtionden.

Örn jag tänker mig in i hur det nuvarande hjälpsystemet med skatteavdrag

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1941 fm.

Örn revision av familjebeskatiningen m, m. (Forts.)
för barn verkar, kan jag uttrycka sanningen genom att säga, att det mest utmärkande
draget bos detta hjälpsystem är, att man icke hjälper där hjälp
framför allt behövs. Att laborera med ett sådant hjälpsystem borde man vid
det här laget tröttnat på, och det gläder mig att, höra, att den ene talaren efter
den andre, för att icke tala örn motionärerna, börjar bli på det klara med att
man måste frångå detta slag av hjälpmetoder, örn man skall kunna uträtta
någonting på detta område.

Jag skall inte här upprepa vad som förut betonats. Alla veta att en mängd
familjer i landet — jag tror att man räknar med över hälften av alla familjer
med barn — icke lia så stora inkomster, att de, örn de lia två barn, komma i
åtnjutande av något som helst avdrag. Detta system, att de som inte ha så
stora inkomster att det blir några skatter att draga av på inte skola beredas
några lättnader, men att de som lia så stora inkomster att de medföra sådana
skatter, att det finns utrymme för avdrag, skola erhålla lättnader i beskattningshänseende,
innebär såvitt jag förstår, att man ställer behovsbegreppet på
huvudet.

Det har här anförts skäl för uppskov med en ny utredning. Jag vill som ett
ytterligare skäl därför tillägga, att då vår nuvarande hjälpmetod är ytterst
olämplig bör man lämna tanken på den, innan man sätter i gång en utredning,
som skall tillgodose de krav man vill ställa på en lämplig hjälpmetod. Det kan
emellertid taga ännu några år, innan vi känna oss mogna för att åstadkomma
något nytt och bättre, vilket kan motivera att man dröjer nied utredningen.

Efter att nu lia berört de humanitära skälen för skatteavdrag för barn skall
jag övergå till de befolkningspolitiska skälen. Jag tror att de hjälpmedel, som
samhället kan bestå barnuppfostrare, inte något nämnvärt kunna stimulera
folkökningen. Alltid göra de väl något, men jag tror som sagt att de rent humanitära
synpunkterna äro de viktigaste. Man tycker, som professor Wahlund
sade, att det är upprörande att människor leva i ekonomisk misär, därför att
de fullgöra en uppgift, som är nödvändig för vårt folks bestånd. Ja, men stimulansen
får man nog söka på andra områden. Låt mig emellertid acceptera
teorien örn stimulerandet av nativiteten genom ekonomiska åtgärder av här
ifrågavarande slag. Örn man skall göra en insats, är det såvitt jag förstår viktigt,
att den blir effektiv. På vilka skall man i detta fall inrikta sig? Ja, det
blir inte på det samhällsskikt, där de stora inkomsttagarna finnas, utan hjälpen
måste koncentreras på det skikt, där den stora mängden av människor
finns, alltså de allra lägsta inkomstklasserna. Familjebeskattningssakkunniga
Ira räknat ut, att det enligt 1940 års statistik skulle finnas något över 435 000
barnfamiljer med under 3 000 kronors inkomst. Över denna inkomstsiffra komma
endast 403 000 familjer, örn vi flytta denna gräns från 3 000 kronor upp
till 10 000 eller 20 000 kronor, är det tydligt, att bidrag till dessa fåtaliga
familjer med inkomst däröver knappast har någon betydelse ur befolkningspolitisk
synpunkt. Jag frågar mig därför vilka humanitära och befolkningspolitiska
skäl som göra, att motionärerna hålla fast vid ett bidragssystem,
som bygger på principen av högre bidrag allt efter inkomstens storlek.

Samtliga motionärer plädera för ett kombinerat skatteavdrags- och bambidragssystem,
ja, man går t. o. m. så långt, att man hemställer örn en utvidgning
av metoden att hjälpa genom skatteavdrag. I professor Wahlunds motion
hemställes att en utredning skulle omfatta även andra problem, såsom
skattelindring för föräldrar vilka tidigare uppfostrat barn, för dem som ha
försörjningsplikt gentemot föräldrar och för studerande ungdom. Jag frågar:
skall man nu även börja odla detta upp och nedvända system på marker där
man gudskelov ännu inte börjat att så?

I motionerna finnas även, som de ärade kammarledamöterna kanske sett, ta -

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

Örn revision av familj eles 1: a 11 n i n gen m. m. (Forts.)
heller, vilka ge en rätt klar översikt över hur det kombinerade skatteavdragsoch
barnbidragssystemet skall verka. Även familjebeskattningssakkunniga ha
i sitt betänkande med ett exempel angivit detta. De ha räknat med ett barnbidrag
av 200 kronor och dessutom ett skatteavdrag, som skulle stå i förhållande
till inkomsten. En familj med fyra barn, som har en inkomst av 3 000
kronor, skulle enligt tabellen erhålla 920 kronor, medan en familj med 50 000
kronors inkomst och samma antal barn skulle få 2 000 kronor. Inte kan stegringen
av bidraget för den högre inkomsttagaren vara motiverad med syftet
att öka nativiteten. Vi få väl i varje fall när det gäller detta syfte hålla oss till
inkomstlägena under t. ex. 6 000 kronor. Och inte kan detta system vara motiverat
av humanitära skäl heller.

När professor Wahlund ger utskottet erkännande för dess ställningstagande
i denna fråga, måste jag reagera. Utskottet säger å s. 12, där det behandlar
såväl herr Wahlunds motion som herr Brandth motion, vilka i anda och mening
äro rätt lika i vad det gäller införandet av ett kombinerat skatteavdrags- och
barnbidragssystem, att utskottet finner vad i motionerna därutinnan anförts
vara värt beaktande. Detta tog herr Wahlund fasta på. Jag föreställer mig
emellertid att utskottet här väsentligen menat, att det ansluter sig till huvudtanken
örn ett bidragssystem men icke till det påhäng till bidragssystemet som
motionärerna förorda.

Herr Brandt har i sin motion försökt modifiera systemet genom att räkna
på ett annat sätt än familjebeskattningssakkunniga. Han har modifierat det
såtillvida, att en familj med 3 000 kronors inkomst och med fem barn skulle
få 1 250 kronor och en familj med 50 000 kronors inkomst 2 600 kronor. Den
högre inkomsttagaren skulle i varje fall få dubbelt så mycket som den lägre.
Jag vill dock ge herr Wahlund det erkännandet, att han i sin motion sagt,
att man kan diskutera denna fråga örn procentuellt bidrag.

Jag måste fråga mig varför man skall dragas med ett system, vars verkningar
äro sådana, att de av både det ena och det andra skälet strida mot de
syften man vill främja. När man ger de högre bidragen till familjer med hög
inkomst och de små bidragen till familjer med mycket små inkomster, ställer
man såvitt jag förstår på huvudet såväl behovsbegreppet som det vällovliga
syftet att söka få till stånd bättre förhållanden i fråga om befolkningstillväxten.
En genväg är ju att icke ge bidrag där bidrag icke är behövligt. Ett bidrag
på 200 kronor per barn spelar ju för en familj med en inkomst på 50 000
kronor ingen som helst roll vare sig för att främja en ökning av barnantalet
eller för uppfostran. Bidraget är i detta fall icke påkallat av några som helst
skäl. Det kan dock finnas ett skäl för att gå bidragsvägen, vilken jag anser
vara den enda möjliga, och därvid ge även högre inkomsttagare, nämligen
det skälet, att man då slipper företa någon individuell behovsprövning, ty en
sådan är alltid otrevlig och osmaklig att göra. Örn man delar ut slantarna efter
hela linjen, så må det vara hänt. Det kan inte spela så särskilt stor roll
rent ekonomiskt sett, men något motiv i övrigt för att ge bidrag högt uppe
på inkomstskalan kan icke finnas.

När professor Wahlund meddelade, att han under de senaste dagarna hade
lyckats uppfinna ett slags enhetligt beskattningssystcm med en sådan elasticitet,
att det skulle fylla alla krav, tänkte jag, att det var synd att professor
Wahlund hitintills gått i skuggan på detta område och inte tagits i anspråk
tidigare för att lösa detta problem. Det skulle lia kunnat bespara svenska statsverket
åtskilliga tiotusentals kronor, som ödslats på att finna ett system, som
var tillfredsställande. Jag tänkte emellertid då -— och jag hoppas professor
Wahlund inte tar illa upp om jag säger det — att jag gärna skulle vilja se det
där systemet, innan jag börjar prisa det. Jag har så mycket större skäl att

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Örn revision av familjebeskattningen m. m. (Forts.)
säga detta som jag- skulle vilja fråga herrarna, om ni, när ni förorda detta
kombinerade skatteavdrags- och barnbidragssystem, tänkt er in i hela den skattetekniska
sidan av hithörande problem.

Enligt familjebeskattningssakkunnigas och även motionärernas förslag utgår
nian från ett barnbidrag på 200 kronor per barn. Beloppet spelar ju mindre
roll när jag bär anför några exempel på tekniken. Örn inkomsten icke är så
hög, att man kan tillföra familjen hjälp genom skatteavdrag, som täcker hela
beloppet, skall dea överskjutande delen lämnas kontant eller in natura. Örn
vi således tänka oss en familj med en skatt, som uppgår till 100 kronor, skall
man avskriva dessa 100 kronor varjämte familjen skall lia 100 kronor tillställt
sig per postgiro eller i form av sill och potatis, kläder eller dylikt. Detta är
inget gyckel med saken, ty det är ju det man föreslagit. Örn skatten utgör 10
kronor, skola dessa 10 kronor dragas av och 190 kronor tillställas familjen.
Örn skatten utgör 190 kronor, skola dessa avdragas och 10 kronor skola tillställas
familjen genom postgiro eller på annat sätt.

Jag hoppas professor Wahlund är beredd att ge mig klarhet om hur man
skall förfara i alla de fall, som kunna tänkas uppkomma. Yi veta ju alla, att
en mängd skattedragare i detta land äro förda på restlängd. Det är inte ett och
annat tusental, utan det är många tiotusental. En hel del av dessa människors
ekonomi är sådan, att indi! vningsmyn digheterna endast ha att konstatera, att
ingen skatt kail uttagas. Jag föreställer mig, att herrarna äro av den åsikten,
att en sådan stackare icke skall gå ohjälpt, utan att han skall jämställas med
den som har så liten inkomst att han icke är påförd någon skatt och som får
200 kronor i bidrag. Hur skall man göra med dessa personer, som äro förda
på restlängd? Ja, man kan inte tilldela dem de 200 kronorna, ty man skall
väl först se örn de kunna betala sin skatt, så att de få göra avdrag på den i
stället. Det kan dröja en avsevärd tid — i regel fem år — innan man får klarhet
örn den saken. När exekutivmyndigheterna konstaterat att beloppet icke
lämpligen bör utmätas gör ju ofta exekutionsbetjänten antingen en överenskommelse
med den skattskyldige, att denne skall betala exempelvis tio kronor
i månaden, eller också gör man införsel i lönen, varvid arbetsgivaren drar av
ett visst belopp varje månad. När skall denne person få sina bidrag? Skatteuppbördsmannen
eller arbetsgivaren levererar således in månadsavdragen till
skattemyndigheterna, och sedan skall väl den skattskyldig© gottskrivas därför
till dess han kommer upp till de 200 kronor han skall ha. Är detta ett enkelt
och lätthanterligt system, såsom man säger i motionerna? Skall man kanske
fullständigt strunta i dessa stackars människor som ha fått myndigheternas
papper på att de ha det uselt ställt? Eftersom man varit i deras hem och konstaterat
att ingenting finns att ta är dock deras fattigdom konstaterad efter
en effektivare metod än den som tillämpas vid taxeringen.

_ Jag kan anföra ännu ett exempel. Örn man bygger tilläggsprocenten till
bidragen på inkomsten, hur skall man då göra med de personer, som överklaga
sin taxering, vilket ju ofta händer? Regeringsrätten kommer kanske efter fern,
sex år och talar om att en person blivit feltaxerad. Hur skall man då förfara
med avseende på dessa bidrag? I somliga fall kanske skattebeloppet efter justeringen
inte blir så stort att det medger ett avdrag med 200 kronor. Skall man
då skicka beloppet till vederbörande vid en tidpunkt då ungarna kanske redan
äro så stora att de förtjäna sitt eget bröd?

Herrarna tycka kanske, att jag krånglar till saken, men säg mig, hur man
bör gå till väga i dessa fall! Det radikalaste är ju att säga att den som är så
fattig, att han inte kan betala sin skatt, skall inte heller ha någon hjälp. Då har
man löst hela problemet. Det är ju också ungefär på det sättet det är ställt nu,

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

Om revision av familjebeskattningen m. m. (Forts.)
ty den som är så fattig att han inte har någon skatt att betala, ger man heller
ingen hjälp, eftersom intet avdrag kan göras.

Tro inte herrarna det kan vara på tiden att lämna den hidragsprincip, man
hitintills laborerat med, och i stället låta skatten göra sin gärning och bidragen
sin? På så sätt slipper man alla svårigheter med avdragsberäkningarna.
Dessutom klagas det såväl i motionerna som på många andra håll över hur
olämpligt det är att helt och hållet befria människor från att betala skatt.
Den saken kommer man också ifrån, örn man slopar avdragssystemet.

Man får säga vad man vill örn systemet med understöd och bidrag. Herr
Velander talade örn att hjälpåtgärderna tendera att urarta till någon sorts
samhällets förmynderskap. Det talet må ha vilket värde som helst. Men om vi
alla äro överens örn att någonting skall göras, borde vi också vara överens örn
att göra det på minst dumma sätt.

Jag skulle vilja rikta en uppmaning —• den betyder kanske ingenting —
till dem som inom befolkningsutredningen äro sysselsatta med dessa spörsmål:
tänk ut ett bidragssystem men bry er icke örn att blanda in skatterna, ty avdragssystemet
är en dårskap — förlåt att jag använder ett så skarpt uttryck
— som vi ha lekt med i vår inbillning, och det kommer säkert snarligen att
falla. Så snart bidragen sammankopplas med avdragssystemet ha vi genast
samma struktur över hjälpåtgärderna som nu. Det hela kan naturligtvis filas
av och putsas upp, men innebörden blir ändå alltid, att de, som ha små inkomster
och verkligen behöva hjälp ur såväl humanitära som befolkningspolitiska
synpunkter, få de små bidragen, medan de stora bidragen gå till sådana
som behöva dem mindre.

Sådan är konstruktionen av de motioner, som här förordas, och även om
jag ej deltagit i utskottsbehandlingen har jag haft mer än tillräckligt skäl att
icke på något sätt stödja eller förorda en sådan metod.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Arrhén: Herr talman! I utskottets utlåtande finnas åtskilliga formuleringar,
som överensstämma med de synpunkter bondeförbundsreservanterna
ha anlagt i slutet av sitt yttrande. Utskottet har uppenbarligen varit benäget
att skriva välvilligt, men sedan brukar den vanliga metoden, som bekant,
vara, att man till slut avböjer motionen under hänvisning till pågående utredning.
Så har man haft möjlighet att göra också i detta fall: man hänvisar
till 1941 års befolkningsutredning och påpekar, att där pågå undersökningar
av den natur, som i motionerna omtalas. Man anser, att resultatet av dessa
utredningar bör inväntas, och tanken är tydligen den, att riksdagen först sedan
de framlagts skall taga ställning till dessa problem.

Formuleringarna tidigare i utlåtandet äro emellertid så till ytterlighet välvilliga
mot själva tanken på barnbidrag, att slutsatsen kommer något överraskande,
detta så mycket mera, som man väl ändå vet, att motionerna framkommit
just av den anledningen, att intet resultat i det här avseendet lär vara
att vänta från befolkningsutredningen. Vad denna kan komma med beror, såvitt
jag kan förstå, i allra högsta grad på de utredningar av skatteteknisk
och annan art. som en specialkommitté av den här föreslagna typen skulle
kunna utföra. Det är väldiga problemkomplex, som måste undersökas: statens,
landstingens och kommunernas sociala utgifter, deras inbördes samband^ och
inverkan på skattesystemet och annat mera. Utskottets hänvisning till befolkningsutredningen
är nog därför i själva verket en dödförklaring, ungefär med
den motivering, som vi för en stund sedan fingo höra i herr Hargs anförande,
och de välvilliga formuleringarna i begravningstalet, om man så får säga,
förefalla mera fylla camouflagets uppgift.

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Om revision av familjebeskattningen m. m. (Forts.)

Det finns emellertid många som i varje fall principiellt, utan att kanske
ännu kunna precisera sina önskemål, från olika utgångspunkter lia kommit
att intaga en välvillig ställning till förslag av den art, som här är i fråga.
Det har berättats mig om den gamle Carl Persson i Stallerhult, som ju ej är
okänd i denna församling, att lian för att komma till rätta vid bedömningen
av en proposition eller en motion brukade fråga sig: vad kommer detta förslag
att betyda för min hemkommun? Detta var ett vackert uttryck, skulle man
kunna säga, för det samband, som dock består och bör bestå, mellan statsliv
och kommunal självstyrelse i Sverige. Örn vi följa den gamle Stallerhults
råd i den bär föreliggande situationen, skulle vi alltså kunna fråga oss vad
ett sådant system som det föreslagna kunde tänkas betyda i den omgivning,
vi ba sett hemma i vår egen valkrets, och för de familjer, som där skulle beröras
av detsamma. Örn jag tillåter mig en dylik eftertanke, tror jag, att jag skulle
kunna få ett åtminstone för mig själv tillfredsställande svar.

Men jag vill i detta sammanhang särskilt vända mig till Sveriges storbarnkammare
— den enda vi lia kvar — alltså till Norrland och till dess representanter,
som, såvitt jag förstår, ännu ha särintressen att bevaka härvidlag.
Marje uppslag, som tar sikte på att lätta barnfamiljernas försörjningsbörda,
mäste intressera en norrlänning, enkannerligen en västerbottning och en norrbottning.
Och jag frågar mig: vad skulle det inte betyda för en fattig kolonist
eller en hemmansbrukare uppe i dessa bygder örn »den hampgula skattelappen»
— för att tala med Ola Hansson —- plötsligt skulle visa sig vara icke bara
den fruktansvärda påminnelsen om, att han levde i ett byråkratiskt oblidkeligt
samhälle, utan ett värdepapper, ett samhällets tackbrev för att han i sin
stuga fostrade de ungar, som landet behöver för sin framtida förkovran och
sitt försvar?

Sedan jag här hört flera skatteexperter, jag höll nästan på att säga skattefilosofer,
uttala sig i detta ämne, tillstår jag gärna, att jag kanske överdriver
de möjligheter, som på detta område föreligga. Men såsom saken nu är upplagd,
och då vi ännu befinna oss på diskussionsstadiet, är jag ännu ej beredd
att avsvärja mig det intresse, jag hyser för denna fråga. Härför ha de motskäl,
som framlagts, ej varit tillräckligt övertygande.

Jag ber också att få påpeka, att det inte bara är en motion av herr Wahlund,
som här föreligger, utan också en socialdemokratisk motion i andra
kammaren med, örn jag ej missminner mig, 15 undertecknare. En socialdemokrat,
eller kanske jag hellre skall säga en socialist, bör ingalunda vara principiellt
avvisande mot en tankegång av denna art. Han har anledning att tänka
på Karl Marx’ ord om, att man skall kräva av var och en efter hans förmåga
och ge°åt var och en efter hans behov. Jag vill minnas, att den grundsatsen
också åberopades av herr Wigforss i samband med en skatteproposition i slutet
av 1930-talet, då även han var inne på tanken örn familjebidrag.

Jag vill med dessa ord ha betonat, att detta förslag om barnbidrag icke alls
är någon partisak, utan en sakfråga som var och en har möjligheter att taga
ställning till efter objektiva grunder. När en utredning nu begäres — det är
ju inte mera frågan här gäller — vill jag också betrakta den såsom ett led
i den beredskapslagstiftning eller, örn man så vill, fredsplanering, som det
talas så mycket örn. Det skulle vara synnerligen lyckligt, förefaller det mig, örn
denna sak hunnit igenom den förberedande behandlingens stadium, när freden
en gång bryter ut.

Herr Bärg sade i sitt anförande bland annat — och det ha även flera andra
talare gjort — att han inte trodde, att den ekonomiska stimulansen överhuvud
hade någon betydelse i detta fall. Men detta är ju blott ett påstående, och jag
kan lika gärna vända på satsen och säga, att jag tror, att en ekonomisk sti -

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

Om revision av familjebeskattningen m. m. (Forts.)
mulans Ilar betydelse härvidlag. I flera andra sammanhang tillmäter man dock
de ekonomiska faktorerna en synnerligen stor betydelse. När örn någon tid frågan
örn landsbygdens avfolkning kommer upp till diskussion, skola vi sannolikt
finna, hurusom åtskilliga talare komma att påvisa, att huvudmotivet
för flykten till städerna är av ekonomisk art. För min del finner jag det
ganska djärvt att kategoriskt säga, att så icke skulle vara fallet; de erfarenheter
man kan göra, då man rör sig ute i landet, tyda dock ofta på motsatsen.
Yi, som sympatisera med motionärernas tanke, tro också, att den utgör ett led
i strävan att mera betona detta samhälles organisation i familjevänlig riktning
än som tidigare varit fallet. Vi fatta saken så, att uppgiften främst är
att göra detta samhälle mera beboeligt för de familjer med barn, som vi anse
nödvändiga och önskvärda.

Jag skall också be att få säga några ord i frågan örn statsskattens konstruktion,
ehuru jag ej behärskar det spörsmålet, så som jag skulle önska.
Vad jag vill konstatera är, att det nuvarande systemet helt enkelt är omöjligt
att begripa för en vanlig enkel medborgare. Det förefaller att vara ett utslag av
den regeringsprincip, som Bismarck vid ett tillfälle har formulerat så att staten
för medborgaren bör framstå såsom något obegripligt och ofattbart. Konstruktionen
av våra skatter ter sig nästan som ett utslag av en strävan i sådan
riktning. Den enkle mannen måste helt på förtroende överlämna denna
sak till skattemyndigheterna — och hail kan för all del göra det — men det
vore önskvärt, fastän jag ej kan uttala mig örn huruvida det är möjligt, att
skatten vore så konstruerad och beräkningsgrunderna sådana, att den enskilde
skattebetalaren kunde begripa, varför han skall betala just den och den bestämda
summan och icke någon annan.

Såsom detta anförande ger vid handen kan jag alltså, herr talman, instämma
i de formuleringar, som inneslutas i herrar De Geers och Jonssons i Skedsbygd
till utskottets utlåtande fogade reservation, och jag kan detta desto
hellre som denna reservation också innebär ett tillgodoseende av de synpunkter,
som ingå i motionen av herrar Lundell och Eriksson i Frägsta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till denna reservation.

Friherre De Geer: Herr talman! Jag skall be att få ta fasta på ett par
uttryck i den siste ärade talarens anförande. Han hävdade för sin del i motsats
till andra talare tidigare i debatten den tron, att ekonomiska bidrag på detta
område dock hade stor betydelse. Jag ber att på det bestämdaste få ansluta
mig till denna hans uppfattning. Det borde för övrigt ganska självklart vara
till fördel, om man söker lätta bördan för familjer som lia ett antal barn.

Den siste ärade talaren nämnde också, att detta spörsmål ej borde vara någon
partifråga, och jag ber att få stryka under även detta. Tyvärr ser det ut som
örn den i viss mån vöre det, men för min del hoppas jag att han skall få den
förhoppningen uppfylld att denna fråga kommer att omfattas av allas intresse.

När man lyssnat till debatten här i kammaren, har man naturligtvis fäst
sig framför allt vid herr AVahlunds stora intresse för denna sak, vilket vi
eljest redan tidigare känt väl till. Örn man vill syna i sömmarna vad han sagt
i dag lika väl som vid tidigare tillfällen, skall man enligt min övertygelse
komma till insikt örn att han har ganska rätt.

Mitt intryck har i övrigt varit, att de olika talarna företrätt ganska många
olika nyanser i sin inställning. Någon har örn dessa ting använt ordet dårskaper,
och andra synas mig lia varit påtagligt ljumma. Man synes tyvärr
ännu ej lia kommit till fullständig insikt örn vilken oerhört stor fråga vi här
debattera i en detalj. Hade man kommit till insikt örn att denna fråga är den

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Örn revision av familjebeskattningen m. m. (Forts.)
för vårt folk kanske mest avgörande — bortsett från att vi bli lämnade i fred
för utländska angrepp — borde den ljumhet, som här visats, ganska snart
kunna förbytas i det intresse, som just herr Wahlund är en särskild kämpe för.

Herr Wahlund och flera med honom anse den nuvarande ordningen med
flera olika stats skattesystem mindre praktisk, men jag tror inte att man bör
lägga upp debatten örn den saken efter sådana linjer att man exempelvis gör
sig lustig över, att herr Wahlund under de senaste dagarna har utfunderat en
enkel matematisk formel för ett enhetligt skattesystem. Denna formel är verkligen
enkel, och jag tror herrarna skola komma till insikt härom efter ett närmare
studium. Jag finner det därför alldeles uppenbart, att i varje fall en
person med herr Wahlunds kapacitet ej behöver ta sig någon längre funderare
för att komma fram till densamma. Så vitt jag förstår ligger det mycket i
tanken att lägga örn de nuvarande olika skattesystemen på det sätt herr
Wahlund här har antytt och som kommit till synes i de av honom med flera
väckta motionerna.

Herr Velander ansåg, att man borde ta sig ytterligare en grundlig funderare
innan man kastar sig ut i någonting äventyrligt. Vi, som tillhöra motionärerna
och som ha reserverat oss inom utskottet, frukta att de nu pågående utredningarna
skola bedrivas för långsamt, men vi äro givetvis på det klara med att utredningar
på detta område äro ytterst behövliga, och vi äro alls ej begivna på att
kasta oss ut i äventyrligheter. Örn befolkningsutredningen alltså ej kan väntas
komma till resultat på detta område inom en nära framtid, ha vi för vår del
önskat få till stånd en särskild kommitté med uppgift att klarlägga dessa
beskattningsfrågor. Denna specialutredning skulle då kunna föreligga klar
samtidigt med att befolkningsutredningen, som vi hoppas inom en ej alltför
avlägsen framtid, kommer att slutföra sitt arbete.

Herr Bärg hade ju en mycket skeptisk inställning till de tankegångar, som
kommit till synes i motionerna. Men jag är övertygad örn att herr Bärg skall
komma till samma uppfattning som motionärerna, örn han ytterligare vill
sätta sig in i saken, nämligen att det är just de svagaste och minst bärkraftiga
grupperna i landet som man vill komma till hjälp genom de förslag som framlagts.
Örn de av herr Wahlund framkastade idéerna, som motionärerna ha
upptagit, skulle bli närmare bearbetade, är jag övertygad om att det skall visa
sig, att mycket står att vinna på den vägen.

En annan ärad talare i debatten har sagt, örn det tillåtes mig att göra
ännu några små stickprov, att man i dessa tider, då vi äro så beträngda av
alla möjliga skatter, inte gärna vill fiska upp 200 eller 250 miljoner kronor ur
fickan för att bekosta en reform på detta område. Jag måste för min del bekänna
att jag hör till dem som tro, att en sådan reform skulle ge stor valuta för
pengarna. Den ärade talaren ansåg, att någon person med en sådan uppfattning
ej fanns här i kammaren, men jag har verkligen den meningen att det vore
klokt att inom den allra närmaste tiden gå in för ett system ungefärligen
liknande det som motionärerna ha tänkt sig, även örn kostnaderna skulle bli
mycket betydande.

Jag skulle lia ännu mycket mera att tillägga, men med hänsyn till den sena
timmen före middagsrasten anser jag det givetvis mindre lämpligt att fortsätta.
Jag ber endast att ännu en gång få understryka, att motionärerna ha
velat åstadkomma en lättnad för de lägsta skatteklasiserna, även örn hjälpen
skall få formen av bidrag. Jag kan inte riktigt förstå herr Bärgs synpunkt
att skattesystemet bör befrias från alla avdragsberäkningar och att bidrag
böra lämnas på annat sätt. Enligt min fattningsförmåga bör det kunna gå
lika bra att lätta de barnrika fattiga familjernas försörjningsbörda genom att
utfundera ett system inom beskattningens ram.

Onsdagen den 22 mars 1044 fm.

Nr 11.

Örn revision av familjebeskattningen m. m. (Forts.)

Med dessa korta ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den avlämnade
reservationen.

Herr Björnsson: Herr talman! Det är åtskilliga intressanta poänger som
kommit fram under denna debatt. Det tekniska problemet att förenkla vårt
skatteväsen anser jag vara av relativt litet intresse i jämförelse med huvudproblemet,
d. v. s. det befolkningspolitiska och sociala. Men örn herr Wahlund
skulle kunna ge oss en enkel formel för hur skatterna skola beräknas, så att
menige man kunde begripa sammanhangen, hade han därmed skapat något
som borde räknas till våra allra största dyrbarheter. Jag hoppas alltså att
herr Wahlund skall lia framgång i sin strävan att komma fram till någonting,
som verkligen kan skänka gemene man en överskådlig bild av sammanhanget
mellan beskattningen och de siffror, som finnas på skattsedeln. Teoretiskt
är det säkert ingen omöjlig uppgift att få fram en formel, men jag
är inte fullkomligt säker på att den kan bli enkel och genomskinlig.

Större intresse knyter sig emellertid till kravet på en utredning av möjligheterna
att utnyttja vissa skatteavdrag såsom ett led i vår befolkningspolitik.
Man begär en sådan utredning. Här har man kunnat konstatera en
rörande enighet från alla håll örn att man inte enbart på det sättet kan lösa
frågan örn en utjämning av försörjningsbördan för barnen. Jag har vidare
inte hört någon, som inte är angelägen örn att det sker så snart som möjligt.
Så långt är alltså enigheten fullkomlig. Jag gläder mig åt, att till och med
gamle Marx’ lärosatser nu spritt sig i så vida cirklar, att de hållas fram för
socialdemokraterna såsom normerande för deras politiska inställning. Detta
tycker jag är synnerligen tacknämligt. Men vad man inte är överens örn, är
motivet för denna utjämning av försörjningsbördan för barnen. Utskottets
ärade vice ordförande, som lett förhandlingarna inom utskottet, har enligt min
mening något underskattat den befolkningspolitiska effekt, som ekonomiska
åtgärder kunna ha. Han menade, att det framför allt är andra faktorer, som
här äro avgörande. Man kan givetvis aldrig bevisa, att han har orätt i detta.
Men även örn han har rätt, kan man konstatera, att man genom att lindra
tungan av barnens försörjning undanröjer ett enligt hans mening från social
synpunkt betydelsefullt hinder. Jag tror, att utskottets ordförande på
den punkten i stort sett var enig med honom. Men då har man alltså kommit
fram till det paradoxala förhållandet, att bevillningsutskottet skall behandla
en fråga med huvudsakligen social syftning. Som bevillningsutskottets vice
ordförande yttrade, är det egendomligt nog så, att vi nu böra lia stora möjligheter
att lätta försörjningsbördan, beroende på att vi ha en finansminister,
som sett till att vi fått höga skatter. I den mån skatterna minska, får detta
sätt att minska försörjningsbördan mindre betydelse. Det skulle alltså från
befolkningspolitisk synpunkt vara en olycka, om skatterna minskades. Så besynnerligt
låter det.

Motionens förespråkare säga nu, att det är ytterst beklagligt, att man inte
vill sätta till denna skattepolitiska utredning, därför att man utan en sådan
inte kan angripa det sociala problemet att nied bidrag komplettera vad man
kan nå skattevägen. Det Ilar från erfarna skattesakkunniga inom riksdagen
— bevillningsutskottets ordförande och vice ordförande — sagts ifrån, att
en sådan skattepolitisk utredning med nödvändighet måste bli mycket långvarig,
då den har att taga hänsyn till verkningarna på kommunernas ekonomi

o. s. v. Detta är ju synnerligen olyckligt, när det gäller en fråga, om vilken
alla i den svenska riksdagen, som överhuvudtaget sysslat nied den, äro rörande
eniga, och för vilken många äro entusiastiska. Jag erinrar örn, att en
av de närmast föregående talarna, tillhörande bondeförbundet, förklarade, att

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Om revision av familjebeskattningen m. m. (Forts.)
lian utan tvekan skulle gå med på detta, även om det skulle kosta staten 200
miljoner kronor. Vill man så avskaffa omsättningsskatten, som inte heller är
till gagn ur befolkningspolitisk synpunkt, mister staten ytterligare 300 miljoner
kronor. Det blir alltså 500 miljoner kronor, som man utan vidare vill
taga från budgeten.

Naturligtvis kräves det ett övervägande av vad saken kostar. Men jag anser
såsom den föregående talaren, att man bör gå med på det, även örn det
blir dyrbart. Men jag skulle då vilja fråga herr Wahlund, örn det inte finns
någon annan väg att gå fram på. Det är inte möjligt för befolkningsutredningen
att klara upp en skattepolitisk och skatteteknisk utredning i detta
syfte. Vem som än gör utredningen, måste den kräva flera år. Detta är naturligtvis
_ ytterst olyckligt. Men skulle det inte vara möjligt för befolkningsutredningen
att exempelvis genom socialstyrelsen utföra en undersökning av
hur våra nuvarande skatter verka för familjer med barn, för barnlösa familjer,
för ensamstående o. s. v. Parallellt härmed kunde befolkningsutredningen
taga itu med de sociala och befolkningspolitiska delarna av ämnet och undersöka,
hur ekonomien för en familj med barn bör taga sig ut i fråga örn
dess mellanhavande med staten, alltså huruvida den bör betala skatt eller
taga emot bidrag såsom en motprestation för att barnen uppfostras och försörjas.
Örn nu herr Wahlund klarat dessa båda uppgifter och har å ena sidan
en formel, som säger hur de nuvarande skatterna verka, och å andra sidan
en formel, som talar örn hur befolkningsutredningen vill, att summan av skatter
och bidrag skall verka, då bör det ju vara enkelt för herr Wahlund att
konstruera en formel, som ger lösningen av problemet. Man borde alltså kunna
lösa det sociala problemet utan att rucka det allra minsta på vårt skatteväsen.

^På grund av vad jag nu anfört vill jag på det livligaste instämma i det
råd herr Bärg gav. Såvitt jag kan förstå, skulle man på detta sätt spara in
den långa tid, som skulle åtgå för en skattepolitisk utredning. Jag kan under
sådana förhallanden inte se annat än att jag gagnar den sak, som ligger herr
Wahlund och min ärade bänkkamrat så varmt örn hjärtat, genom att försöka
förmå kammaren att avslå kravet på en skattepolitisk utredning. Herr Wahlund
har ju med stort intresse och stor skicklighet, som vitsordades av friherre
De Geer, klarat upp det matematiska problemet, och det skulle då vara
oriktigt och slösaktigt, örn man inte nu begagnar sig av den politiskt gynnsamma
tidpunkten. Jag vill alltså uttala den förhoppningen, att befolkningsutredningen
en av de närmaste dagarna börjar arbeta enligt den metoden.

Jag instämmer, herr talman, i det yrkande som framställts örn bifall till
utskottets hemställan.

På framställning av herr talmannen beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade proposition
nr 244.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 294, av herr Andrén m. fl., örn ändrad lönegradsplacering för hemvärnschefen; nr

295, av herr Andrén m. fl., om ändrad pensionsålder för hemvärnschefen;

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

nr 296, av herr Holmström in. fl., i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition
angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1944/45;

nr 297, av herr Holmström, i anledning av Kungl. Majis proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1944/45;

nr 298, av herrar Sylwan och Mannerskantz, i anledning av Kungl. Majis
proposition nied förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av krigsavlöningsreglementet
den 15 juni 1939 (nr 278) m. m.;

nr 299, av herr Ström, i anledning av Kungl. Majis proposition angående
vissa byggnadsfrågor berörande staden mellan broarna samt Riddarholmen i
Stockholm m. m.;

nr 300, av fru Sjöström-Bengtsson m. fl., i anledning av Kungl. Majis proposition
med förslag till lag örn undervisning och vård av bildbara sinnesslöa,
m. m.;

nr 301, av herr Forslund m. fl., i anledning av Kungl. Majis proposition
angående anslag till utbyggande av karolinska sjukhuset;

nr 302, av herr Fahlander m. fl., i anledning av Kungl. Majis proposition
angående rationalisering och utbyggnad av skolhälsovården m. m.;

nr 303, av herr Sten m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1944/45 till avlöningar vid de allmänna läroverken
m. m.;

nr 304, av herr Sjödahl, i anledning av Kungl. Maj Is proposition, angående
anslag för budgetåret 1944/45 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m.;

nr 305, av herr Bärg, Johan, m. fl., i anledning av Kungl. Majis proposition
angående vissa anslag för budgetåret 1944/45 till yrkesundervisningen;

nr 306, av herr Franzon, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändring i förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent;

nr 307, av herr Helgesson, i anledning av Kungl. Majis proposition med
förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, m. m.;

nr 308, av herr Ekströmer, i anledning av Kungl. Majis proposition med
förslag till lag örn ändring i förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående
patent; samt

nr 309, av herr Anderberg m. fl., i anledning av Kungl. Majis proposition
med förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet.

/ioT Hallagård erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Bristen interpellation
på arbetskraft har vållat jordbruket stora svårigheter under de gångna krigs- äng. jordåren.
Särskilt gäller detta under vårbruket och skördetiden. Förutom flykten brukets behov
från landsbygden, vilken tagit allt större proportioner, lia framför allt in- /// “vårbruk!
kallelserna orsakat bristen på nödvändig arbetskraft. Men även andra fak-1 v u ■
torer ha spelat en betydelsefull roll, framförallt de högre lönerna inom andra
yrken, exempelvis torv- och byggn ad sarbete. Arbetsförmedlingstvång gäller
visserligen fortfarande för bägge dessa näringsgrenar, men tillämpningen av
bestämmelserna synes ej längre vara sådan den borde vara..

Med hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden med icke obetydliga
driftsinskränkningar och därav följande permitteringar hade man kunnat vänta,
att tillgången på arbetskraft för jordbrukets behov skulle, om icke öka,
åtminstone icke ställa sig sämre än under föregående år. Så är emellertid
fallet, i varje fall i vissa trakter i västra Sverige. Där är bristen på arbetskraft,
särskilt ogifta jordbruksarbetare, större än någonsin, framför allt vid
medelstora jordbruk, som endast behöva en eller möjligen två anställda. De
uppgifter, som inhämtats från arbetsförmedlingarna, bestyrka att läget är

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Interpellation ang. jordbrukets behov av arbetskraft till vårbruket. (Forts.)
allvarligt. Fara föreligger, att jordbruket icke skall kunna upprätthålla en
produktion, som fortfarande är behövlig ur försörjningssynpunkt. Svårigheterna
att skaffa folk ha blivit så stora, att jordbrukare sett sig tvungna att
sälja sina gårdar och realisera sina tillhörigheter. Köpare lia oftast varit sådana
jordbrukare, som med hjälp av sin familj utan att anlita lejd arbetskraft
kunnat sköta jordbruket.

Med åberopande av det anförda ber jag få hemställa örn första kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet få framföra
följande frågor:

Har statsrådet sin uppmärksamhet riktad på svårigheterna för jordbruket
att erhålla nödvändig arbetskraft till vårbruket, och vilka åtgärder anser
statsrådet lämpligen böra vidtagas för att tillförsäkra jordbruket den erforderliga
arbetskraften?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

interpellation Ordet lämnades på begäran till herr Björck, som yttrade: Herr talman!
äng. hand- Enligt kungl, kungörelsen nr 569/1942 beviljar staten s. k. tertiärlån och till"täneaZ™
läggslån till byggnadsföretagare för ny- eller ombyggnad av bostadshus. Låneningar
hos ansökan skall ingivas, i stad till drätselkammaren och i landsorten till komstatens
bygg- munalnämnden, vilka tjänstgöra som förmedlingsorgan och vidarebefordra annadslånebyrå.
sökningarna till statens byggnadslånebyrå, som handlägger och avgör låneansökningama.
Det kommunala förmedlingsorganet skall bifoga eget yttrande
över ansökningarna och således i viss mån gå i god för, såväl att behov föreligger
av byggnaden i fråga som att sökanden uppfyller de för låns erhållande
stipulerade villkoren.

Under senast förflutna halvåret ha åtskilliga anmärkningar riktats mot
byggnadslånebyrån från lånesökande mot det sätt på vilket låneansökningarna
handläggas. Flera sökande säga sig lia fått vänta i flera månader på besked
från byrån, under det att andra fått sina ansökningar beviljade på ett par
veckor. För att i någon mån kontrollera dessa uppgifter har undertecknad
införskaffat upplysningar från drätselkammaren i Borås, som är förmedlingsorgan
mellan lånesökande från staden och byggnadslånebjrrån.

Av de erhållna uppgifterna framgår, att en sökande fått vänta i 6V2 månader
på besked från bjurån, två i 5 månader, tre i 4 månader och fyra i 3 månader.
I två fall ha sökande fått besked efter endast en månads väntan.

Det torde vara ostridigt, att- en så lång väntetid, som i flera fall här förekommit,
medfört stora olägenheter för de lånesökande. De ha givetvis vidtagit
sina dispositioner för igångsättande av de planerade byggnadsföretagen
såväl vad gäller arbetare som materiel. Sökandena aro ju också ålagda att
i sina ansökningar ange tiden för byggnadsföretagets igångsättande såväl som
vilken tid de beräkna att byggnaden i fråga kan vara färdig för inflyttning.
Förmedlingsorganet skall också lämna vissa uppgifter, bland annat angående
läget på arbetsmarknaden i orten vid tiden för ansökningens ingivande. Det
säger sig självt, att då så lång tid förflyter, sedan dessa uppgifter lämnats,
innan lånet beviljats, kan läget i flera här ovan angivna avseenden hinna att
betydligt förändras.

Att väntetiden i vissa fall kan bero på att tillgängliga medel för budgetåret
förbrukats, borde dock ej hindra att vederbörande lånesökande underrättades
örn orsaken till dröjsmålet.

På grund av vad här anförts anhåller jag örn kammarens medgivande att

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

Interpellation äng. handläggningen av låneansökningar hos statens bygg nadslånebyrå.

(Forts.)

till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet få framställa följande
interpellation:

1. Anser herr statsrådet att nuvarande organisation av statens byggnadslånebyrå
är fullt tillfredsställande?

2. Örn så ej är fallet, vill herr statsrådet medverka till att denna för vår
bostadsförsörjning så betydelsefulla institution organiseras på ett sätt så att
den väl fyller sitt ändamål och att samarbetet mellan densamma och de lånesökande
främjas och underlättas?

Det sålunda begärda medgivandet lämnades av kammaren.

Herr Velander erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! På
grund av omfattningen av Kungl. Maj :ts propositioner nr 240, 241, 242 och 248
samt den synnerliga vikten av de ämnen, som behandlas i dessa propositioner,
tillåter jag mig anhålla, att tiden för avgivande av motioner i anledning av
propositionerna i fråga måtte utsträckas till det kammarens sammanträde, som
infaller näst efter tjugonde dagen från deras avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående visst markbyte
mellan kronan och Uppsala stad;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande av
viss haverikostnad m. m.;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt disposition
av två äldre reservationsanslag; samt

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1944/45, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets verksamhetsområde.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.19 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 11.

Onsdagen, den 22 mara 1944 em.

Onsdagen den 22 mars eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Om revision Fortsattes överläggningen angående bevillningsutskottets betänkande nr 18,

av /amilie- i anledning av väckta motioner örn revision av familjebeskattningen, m. m.

beskattningen

(Forts) Herr Sjödahl: Herr talman! Under debatten här i denna fråga har det
synts råda fullständig enighet rörande det nuvarande skatteavdrags systemets
svagheter. Dessa äro så uppenbara och de ha påvisats av så många talare, att
jag nästan drar mig för att fullfölja exempelsamlingen. Men jag skall ändå
tillåta mig att ur den av herr Wahlund m. fl. väckta motionen peka på bara
ett exempel.

Det påpekas sålunda i den motionen, att det i mellersta ortsgruppen vid en
inkomst av 2 000 kronor icke utgår något som helst skatteavdrag för det
tredje barnet, medan det däremot vid 4 000 kronors inkomst förekommer ett
skatteavdrag på 52 kronor, vid 10 000 kronors inkomst ett avdrag, som är nära
fyra gånger större eller 196 kronor, vid 25 000 kronors inkomst ett avdrag,
som är åtta gånger större eller 403 kronor, för att inte nämna att skattelindringen
vid 50 000 kronors inkomst är för det tredje barnet 575 kronor. Det är
alldeles uppenbart, att ett system, som verkar på det sättet att det blir rimliga
skatteavdrag, där sådana icke erfordras, men inte några skatteavdrag
där sådana som bäst erfordras, är orimligt och att ett sådant system bara är
värt att döden dö och bör ersättas av något annat. Jag skulle därför vilja
uttala min stora glädje över att det nu tycks vara så inom riksdagen, att man
från alla partier är ense örn att detta system är orimligt och bör ersättas med
ett, som verkar mera rättvist. Jag vill också uttrycka min speciella glädje
över att mina ärade vänner inom bondeförbundet äro eld och lågor för en social
utgift på ett par tre hundra miljoner kronor och att denna inställning delas
inom både folkpartiet och högern, även om samma entusiastiska glädje icke
uttalades från det hållet som från skaraborgsbänken och från kristianstadslänsbänken,
innan vi slutade förmiddagens förhandlingar.

De två motioner, som ha förelegat till utskottets behandling och nu behandlas
av kammaren, äro också överensstämmande därutinnan, att ett barnbidrag
nu skall åstadkommas för att ersätta det äldre och utlevade systemet, fastän
utformningen är en smula olika i de tvenne motionerna. I den motion, som är
framförd i andra kammaren av herr Brandt m. fl., vill man till barnbidraget
också lägga ett procentuellt skatteavdrag per barn med en procent å det taxerade
beloppet för inkomster upp till 10 000 kronor och en halv procent för
högre inkomstklasser. Det skulle således betyda, att barnbidraget icke blir
lika för alla inkomstgrupper utan att det faktiskt blir litet större och stigande
allt efter inkomstens storlek, örn också inte föränderligt i samma grad som nu.
Jag kan förstå tankegången. Man kan tänka sig ett snitt vertikalt igenom
samhällskroppen och säga, att det i motsats mot vad nu är fallet helst bör vara
större avdrag, där avdrag bäst behövas, och mindre, där de minst behövas. Men
man kan också ta hänsyn —- vilket man hittills väsentligen gjort — till de horisontala
förhållandena d. v. s. jämföra familjer i samma inkomstgrupp, då

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

Orri revision av familj e b es 1c a l in in gen m. rrv. (Forts.)
avdragen alltså, beroende på att man anser sig kunna kosta på barnen mer, bli
något större i en. högre inkomstgrupp än i en lägre. Detta system kan måhända
diskuteras, men jag är inte för min del någon anhängare till ens det förslag,
som föreligger i den av herr Brandt m. fl. väckta motionen.

I herr Wahlunds m. fl. motion är denna sak utformad på ett annat sätt. Där
har man närmast utgått från att man skall få ett direkt skatteavdrag vid skattens
utdebitering, fastställt, om jag har förstått motionen rätt, till olika storlek
i olika inkomstklasser; alltså ett skatteavdrag för barn, som vore större i
högre inkomstgrupper och mindre i lägre inkomstgrupper för att så småningom
komma ned till ett fixt barnavdrag med 200 kronor. Hade vederbörande inte någon
skatt alls eller räckte inte denna till detta tvåhundrakronorsavdrag, så
skulle dock det beloppet vara avdrags- eller bidragsminimum. På så sätt blir
det dock inte den utjämning mellan befolkningsgrupema, vertikalt sett, som
man kanske inbillar sig, då det blir ett minimum på 200 kronor, men däröver ett
med inkomsten stigande skatteavdrag -—- jag förmodar dock att avdraget skall
begränsas på någon högre punkt i inkomstskalan. Det är inte, tycker jag, en
fullvärdig produkt av låt oss säga ett demokratiskt ekonomiskt tänkande, men
det är förmodligen så gott som nian från bondeförbundshåll, därifrån detta
emanerar, kan åstadkomma.

Beträffande dessa två förslag, som här lia lagts på riksdagens bord och som
delvis konkurrera med varandra, har utskottet yttrat sig så, att det först har
påpekat, att dessa förslag icke äro så originella; de äro icke så fullständigt
tagna ut ur medvetandets dolda djup som min ärade väg på kristianstadslänsbänken
föreställde sig i sitt vackra lovord över den Wahlundska motionen. För
mig lia tvärtom båda motionerna delvis verkat som stilövningar, örn också mycket
goda stilövningar, i att återge vad familjebeskattningssakkunniga för något
år sedan bragte till offentligheten genom sitt betänkande, och det är inget fel
alls att söka sig goda läromästare.

Beträffande dessa förslag säger utskottet, att denna kombination, som båda
förslagen tydligen innebära, av dels ett barnbidrag och dels ett skatteavdrag
med hänsyn till inkomsterna, är värd beaktande. Men därmed har utskottet inte
anslutit sig helt och fullt och utan reservation till dessa förslag, utan det har
bara sagt, att denna kombination bör upptagas till övervägande och beaktas vid
den fortsatta utredning, som kan komma att äga rum. Men vad har utskottet
sagt bestämt? Jo, att utskottet finner »att en utjämning av barnförsörjningsbördan
icke kan vinnas annorledes än genom ett på ett eller annat sätt utformat
barnbidragssystem». På den punkten har utskottet således uttalat en klar
mening: det är barnbidraget som med stöd från riksdagens samtliga i utskottet
representerade partier har upphöjts till aktuell politik, och jag är motionärerna,
både herr Brandt och hans kamrater och herr Wahlund och hans kamrater,
ett varmt tack skyldig för att de genom sina motioner ha åstadkommit en sådan
uppslutning, som vi här konstatera, kring denna tanke från utskottets sida
och, som jag hoppas, från riksdagens sida.

Detta positiva uttalande och denna positiva anslutning har jag litet svårt
att kunna beteckna, som en av kammarens ledamöter gjorde i ett anförande före
middagspausen, såsom en dödförklaring eller som camouflage. Det är uttryck,
vilkas överdrifter äro så stora och så uppenbara, att jag nästan förutsätter, att
de vid ett lämpligt tillfälle återtagas.

Det var utskottet bekant, att det från befolkningsutredningen, som arbetade
med ett. förslag örn barnbidrag, kunde under vårens lopp väntas ett förslag i
den frågan, och när man under liknande förhållanden kan emotse ett förslag —
i detta fall just ett förslag om något som för utskottet ansågs vara det väsent Första

kammarens protokoll Nr 11. 6

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Om revision av fcaniljebeskattningen m. m. (Forts.)
liga, nämligen ett bambidragssystem —- är det inte brukligt att riksdagen skriver
och begär ett sådant. Utskottet bär, liksom riksdagen, väl också all anledning
att tro, att — nied den besättning vi för närvarande ha på de härför
inom regeringen mest ansvariga posterna, nämligen socialministerns och finansministerns
■—■ man inte kommer att ligga på den saken i onödan utan att den
säkerligen tas upp till den ytterligare dryftning, som kan erfordras, tills det
ögonblick kommer, då herr Wahlund och bondeförbundet och vi alla kunna
lyckas framskaffa de 200 ä 300 miljoner kronor, som erfordras för detta ändamål.

Jag vill desslikes påpeka från utskottets yttrande, att utskottet förutsätter,
att vid prövningen av detta befolkningsutredningens under våren eventuellt
anländande förslag frågan örn de nuvarande barnavdragens vara eller
icke vara eller eventuella förändring upptages till prövning. Med denna anslutning
till tanken på barnbidrag, med detta, konstaterande att ett förslag
kommer och kommer snart, med detta uttalande örn att utskottet förutsätter,
att detta prövas även ur skattesynpunkt, tycker jag för min del att riksdagen
har gjort ett uttalande i stil med vad som brukas i ett sådant ögonblick, och
ett uttalande vars positiva anda ingen rimligtvis kan underlåta att iakttaga.

Jag skulle till slut blott vilja påpeka en sak till örn reservanternas förslag.

Utskottets reservanter lia — jag tänker då på den av friherre De Geer och
herr Jonsson i Skedsbygd framlagda reservationen — föreslagit att man skall
skriva till regeringen och begära, för det första, en förnyad utredning örn den
statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för fysiska personer, varvid man
väl skall försöka åstadkomma det trolleri, som herr Wahlund har utlovat,
nämligen att efter en enkel matematisk formel klara våra skattebehov, men
utöver vad denna utredning skulle åstadkomma, vilket jag förmodar tar åtskillig
tid, skall man, för det andra, främst söka att »praktiskt utforma ett
system med efter försörjningskostnaderna anpassade direkta skatteavdrag, vilket»
— det har jag redan förut karakteriserat som ett system med stigande
skatteavdrag efter olika inkomstklasser — »i de lägre skattefria inkomstklasserna
skulle övergå i ett system med barnbidrag». Jag får säga, att jag tycker
inte att detta system och detta förslag hör till de mera smakliga, eftersom
man för de bättre ställda inkomstgrupperna ordnar detta genom ett skatteavdrag,
och för de sämst ställda grupperna, som utgöra en mycket stor del
av befolkningen när det gäller inkomst- och förmögenhetsskatter i vårt land,
i stället kommer med barnbidraget med dess subventionskaraktär. Man ordnar
det således behagligt för de bättre ställda grupperna, men — även örn gåvan
är behaglig i och för sig — på ett mindre behagligt sätt för de sämre ställda
inkomstgrupperna, de svagare i samhället. Jag kan inte finna, herr talman,
att det är lämpligt att låta ett sådant förslag gå såsom riksdagens bud till
Kungl. Maj :t vid den behandling av befolkningsutredningens förslag, som där
snarast väntas. Det är vida behagligare att, som utskottet här har gjort, uttala
sig positivt för barnbidragen och att inte härvidlag binda sig vid ett visst
och enligt mitt sätt att se med sådana brister behäftat system som herr
Wahlunds, utan att i stället föreslå, som vi faktiskt göra, en förutsättningslös
utredning om denna sak, vilket är innebörden i utskottets skrivsätt. Det
förstå alla och envar här i kammaren.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Bärg, Johan: Jag ber, herr talman, om överseende att jag besvärar
kammaren med några ord till.

Friherre De Geer vände sig till mig med en maning på sitt alltid så försynta
och hänsynsfulla sätt och sade. att örn jag närmare tänkte över vad herr

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

Om revision av familjeheskattningen m. ni. (Forts.)
Wadlunds motion innebar och vad reservanterna åsyftade, så måste jag nog
erkänna, att de förslag, som inneslötos däri, skulle vara ägnade att tillgodose
de små och betryckta, som lida allra hårdast.

Friherre De Geer manade oss också att ta fasta på de varmhjärtade känslor,
som uppburo herr Wiklunds anförande, och han menade att detta andades
verkligt patos och medkänsla för dessa små, sorn: lida. Jag fattade, att meningen
var den, att vi hårdhjärtade och på detta område kanske okunniga människor
skulle låta oss bevekas av detta anförande. Jag medger att det kanske
ter sig litet underligt, att man icke värdesätter detta högre än vad åtminstone
jag gjorde. Herr Sjödahl har ju å sin sida. uppskattat dessa varina känslor
på ett sätt, som jag tycker kan vara befogat. Men det kail, friherre De Geer,
lia sin förklaring däri att för oss, som inte lia läst örn fattigdomen i en bok
eller stått i farstun och sett in i kåkarna, där trasiga, ungar ha knipit omkring
i smuts och fattigdom, utan genomlevt detta, för oss är det en så naturlig sak
att man skall ömma för dessa människor, att man inte betraktar det såsom
något märkvärdigt, örn även sena tiders barn ha upptäckt att här finnes ett
problem. Vad som för mig åtminstone, men säkert för många med mig, är
av mycket större värde än dessa varmhjärtade deklarationer är den goda viljan
att uträtta något. Kunna vi ena oss örn detta, så finns det större skäl att
känna sig glad och tacksam, och örn jag finge vara med örn den dagen, skulle
jag försöka komma ihåg att ge ett erkännande på det fumliga sätt som jag
kan göra det.

Men det sätt, som herrarna vilja förverkliga detta på, stämmer inte, såvitt
jag förstår, nied denna deklarerade varmhjärtade önskan att åstadkomma någonting.
Herr Sjödahl har nyss bär pekat på vad de gjorda yrkandena innebära.
Reservanterna yrka, att man hos regeringen skall hemställa örn en utredning,
som främst skulle ha till ändamål att praktiskt utforma ett system med
efter försörjningskostnaderna anpassade skatteavdrag. Herr Sjödahl har pekat
på den där principen, och det är klart att den innebär något. Men jag tycker
inte, att den stämmer med de syften, som man vill nå här: att ordna detta hjälpsystem
efter verkligt humanitära linjer och att främja befolkningsfrågans lösning.
Det system, som man skulle be Kungl. Maj :t att framlägga förslag örn,
innebär, att nian skulle ha en bottenslant — låt oss alltjämt tala örn 200 kronor
— som skulle komma dem till godo, som hade så små inkomster att man
inte kunde hjälpa dem genom avdrag på skatten, eftersom de inte harie någon
skatt eller i varje fall inte så hög skatt att ett sådant avdrag kunde komma i
fråga. Sedan skulle man bygga på systemet så, att när man kom upp till de
stora inkomsterna, skulle man ge ett bidrag genom skattelindringar på mer än
dubbla det belopp som man gav nere i botten. Så är det, örn herrarna mena vad
ni här ha skrivit.

Jag säger, att jag förstår den där principen, att man skall anpassa hjälpåtgärderna
efter försörjningskostnaderna. Man tycker tydligen som så, att i fattigmans
kåkar blir barnuppfostran billig. Dessa människor ha billiga och enkla
bostäder, de få lia sämre kläder, sämre föda, sämre vård och en sämre uppfostran.
De allra flesta sträcka aldrig sina krav längre än till att barnen komma
i åtnjutande av den lagstadgade folkskolutbildningen. Hos de bättre lottade,
hos dem, som skulle ha elen dubbla hjälpen lider man icke av dessa ekonomiska
besvärligheter. Do lia bättre och dyrare bostäder, de ha barnsköterskor, de ha
bättre kläder, bättre mat, och man kostar på deni mycket pengar för utbildningen
— det är för resten många gånger en kapitalplacering. Det är alltså naturligt,
att de skola lia bättre hjälp av samhället i en eller annan form, och i det
fallet föreslår man, att det skall ske genom skatteavdrag. Det ligger naturligtvis
något i det, men jag underkänner den metoden.

Nr 11.

Onsdagen elen 22 mars 1944 em.

Om revision tiv familjebeskattningen m. m. (Forts.)

Herr Wahlund, som är en fiffikus i fråga om konsten att lösa skatteproblem,
skulle säkert kunna konstruera ett bidragssystem. Jag skall ge honom ett uppslag
till det här. Jag vet inte, örn det är hållbart, jag är icke så djärv att jag
kan säga det, men det kan alltid vara värt att tänka på. Varför kunde man.
inte vända lipp och ned på den här hjälpformen och ge de större bidragen till
dem, som bäst behöva sådana och hos vilka effekten också kan bli större ur befolkningspolitisk
synpunkt? De siffror, jag nämner, skola vi inte fästa oss vid,
ty det är bara exempel. När man nu så gärna vill följa skatteskalorna, medger
jag, att man kan utnyttja dem i hjälpaktionerna på ett gagneligt sätt. Vi kunna
ta den taxerade inkomsten som mätare på människornas olika ekonomiska standard
och tillmäta bidragen med hänsyn till människornas läge på den skalan.
Låt oss tänka på en barnfamilj med en taxerad inkomst av 1 000 kronor —
sådana stackars familjer med barn finnas i detta land. Där ge vi barnbidrag
till 200, 300, 400 eller låt oss säga 500 kronor — det gör detsamma vilken siffra
man tar. När inkomsten går upp till 3 000 kronor ge vi 400 kronor i stället,
och vid 6 000 kronors inkomst ge vi 300 kronor per barn. När vi komma upp
till en inkomst av 10 000 kronor, kunna vi ge 200 kronor, och vid 15 000 kronors
inkomst ge vi 100 kronor per barn. Tycker man att det är roligt att fortsätta
och spetsa detta, så kan man låta dem, som komma upp till 25 000 kronors
inkomst, också få ett bidrag med en tia per barn. Ett sådant system är
mycket enklare, herr Wahlund, än att finna en formel för att lösa de stora
skatteproblemen så att man bara får tiokronorshack ända upp. Är det verkligen
så orimligt att på det sättet vända på herrarnas hjälpskala? Det kommer
att kosta mycket pengar, och man kanske inte kan börja med mer än 300 kronor
i botten. På det sättet behöver man inte heller lia någon individuell behovsprövning,
som jag tycker att man i det längsta bör söka undvika, när man lämnar
hjälp, utan det hela går rent mekaniskt, och det behöver inte göras några
ansökningar eller dylikt, Men blanda inte här in spörsmålet örn skatteavdrag
och dylikt, vilket alltid kommer att komplicera saken och göra den ofantligt
mycket krångligare än vad den behöver vara.

Jag vet inte alls, örn det är något värde i det här, men med den djärvhet,
som herrarna ha i fråga om att gripa sig an med dessa spörsmål, tycker jag att
ni kunde roa er med det här också. Och framför allt vill jag ha sagt detta:
tänk ut ett annat sätt för att få hjälp till föräldrar, som tidigare ha uppfostrat
barn, och en lindring i försörjningsbördan för föräldrar, studerande ungdom
m. fl. än genom skatteavdrag. Hur många av de studerande, som kommit från
fattigfolket, kan man hjälpa genom skatteavdrag? Och hur skall man genom
skattelindringar kunna hjälpa gamla föräldrar, som nu i hundratusental sitta
i landet endast med sina folkpensioner? Jag är ändå övertygad örn att detta är
den grupp av människor, som har satt de flesta barn till världen i detta land
och som borde få det största vederlaget.

Herrarna syssla så enträget med skatteproblemen och framlägga motioner örn
dyrortstilläggens avskaffande — det har till och med föreslagits, att fastighetsskatten
skall byggas på antalet barn i fastigheterna — och nu senast har
man kommit med detta förslag i fråga örn familjebeskattningen. Jag vill säga
herrarna, att örn det skulle gagna er sak, så är jag villig och säkert många med
mig, att ge er ett intyg — det kan vara till nytta i valrörelsen — på att det inte
har saknats vare sig mod eller energi. Att resultatet har blivit så magert, beror
på frånvaron av helt andra egenskaper.

Friherre De Geer erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr Bärg
har varit vänlig att vända sig till mig och framhålla, att han gärna skulle
önska, att de varmhjärtade deklarationerna från vår sida också skulle inne -

Onsdagen dea 22 mars 1941 em.

Nr 11.

Örn revision av f amil jobes lcattnin<jen m. in. (Forts.)
bära, att det gjordes någonting för de mindre bemedlade i skatteavseende och
på annat sätt. Jag skall, endast, herr talman, be att få säga, att det skulle
vara mig en mycket glädjande händelse, örn jag tillsammans med herr Bärg
och hans meningsfränder och alla andra här i riksdagen kunde få vara med
örn det ögonblicket, så att man verkligen i stället för att tvista örn detaljer
ginge in för att få sådana skattelättnader för barnrika mindre bemedlade familjer,
som vi för vår del sträva efter. Jag hoppas och tror att sådana lättnader
måste tvinga sig fram inom en nära framtid och ju förr dess hellre.

Herr Wahlund: Jag vädjar till de ärade ledamöterna i denna kammare i
frågan: vem är det som är positiv här, jag eller herr Bärg? Jag kan försäkra,
att jag känner varmhjärtat •— jag citerar herr Bärg — för dessa fattiga, trasiga
ungar i kåkarna. Det är ju dem vi vilja göra någonting för. Då kommer
herr Bärg med allehanda svårigheter. Här komma vi med ett det mest genomgripande
förslag för att hjälpa de barnrika familjerna, och då mötas vi av herr
Bärg med frågan: hur skola vi göra med dem som stå på restlängd?

Herr Bärgs enligt hans egen mening vägande invändning var den, att det
skulle bli olika stora avdrag allt efter inkomsten. Det står i motionen,- som
herr Bärg sade i sitt sista anförande, att det kan diskuteras, om skatteavdragen
skola vara lika för alla barn eller stiga med inkomstens storlek. Sedan
kommer en råd skäl, varför barnbidragen skola vara lika stora, men så går
motionen över på att behålla skatten som den är nu. Jag försäkrar, att den
enda orsaken till detta var att vi inte ville rubba så mycket på det bestående
skattesystemet. Kritiken mot detta förslag, de siffror alltså, som herr Sjödahl
nämnde just ur vår motion, där vi tagit fram dem för att visa, hur galet
clet nuvarande systemet med olika avdrag i olika inkomstklasser är, den drabbar
icke vår motion och den drabbar inte heller så mycket den socialdemokratiska
motionen i andra kammaren, utan den drabbar vårt nuvarande skattesystem,
det skattesystem som herr Bärg i egenskap av ordförande i bevillningsutskottet
har ansvaret för. Vi kunna gärna ändra på detta skattesystem,
det lia jag och — det är jag säker på — mina medmotionärer ingenting emot.
Jag vill bara betona, att det viktiga och vad som ligger i botten på vår ideologi
är att vi vilja hjälpa de fattiga barnrika familjerna. Det framgår ur motionen.
Där står det som vårt mål, att inga familjer i vårt land skulle tvingas att som
nu anlita den offentliga hjälpverksamheten av den anledningen att de skaffat
sig barn. Det är omtanken örn de fattiga barnrika familjerna som leder oss,
det är den socialpolitiska aspekten vi anlägga, den humanitära aspekten för
att använda herr Bärgs ord. Sedan är det ju klart, att man också tänker på befolkningsutvecklingen
och anlägger befolkningskvantitativa synpunkter, som
jag gjorde i mitt första anförande.

Jag övergår till att påminna örn herr Elon Anderssons anförande. Jag hade
sagt, att antalet gifta i fruktsamhetsåldern minskar. Herr Elon Andersson
framhöll, att man inte kan påverka detta förhållande genom något bidragssystem.
Givetvis inte, men det menade jag inte heller. Jag menade bara att
vi få inställa oss på att antalet gifta personer i de barnalstrande åldrarna
kommer att minskas, och örn vi då vilja att födelsetalet skall hållas uppe* är
det nödvändigt att barnantalet per äktenskap ökas. Och här har jag en viss tro
på att dessa ekonomiska befolkningsåtgärder skola kunna spela in — en viss
tro — jag har inte yttrat mig kategoriskt, och det har inte herr Elon Andersson
heller gjort. Det iir inte stor skillnad mellan vår uppfattning, fastän herr
Elon Andersson mera tvivlar på effekten av ekonomiska befolkningspolitiska
åtgärder, medan jag kanske tror mera på dem.

Men även örn dessa åtgärder inte skulle spela någon roll alls för befolkning -

Xr li.

Onsdagen flen 22 mars 1944 em.

Örn revision av familjebeskattningcn m. m. (Foris.)
ens numerär, vill jag lia (lern ändå. De lia, som befolkningskommissionen på
sin tid uttryckte saken, sitt egenvärde. Jag vill lia dessa reformer för barnfamiljernas,
särskilt de fattiga barnfamiljernas skull. Kan man icke påverka
befolkningsutvecklingen genom sådana här ekonomiska reformer, vilket jag
dock tror, då återstår ingenting annat än att lita på det svenska folkets mentalitet,
men jag vill icke gå ut och propagera för höjd äktenskapsfrekvens och
ökat barnantal, jag vill inte komma med någon på den enskilde individen inriktad
propaganda och säga till den ene: »Du borde gifta, dig», och till den
andre: »Du har för få barn, du borde skaffa dig flera» — åtminstone inte
förr än det allmänna har gjort sitt. Det kail för övrigt tänkas, att redan det förhållandet
att staten genom befolkningslagstiftning vigar, att den uppskattar
barnfamiljerna, kan betyda en del också för befolkningens mentalitet.

Herr Velander sade, att när vi ha en befolkningsutredning, en bostadssocial
utredning, en socialvårdskommitté och en dyrortskommitté, skola vi först se
vad de komma med. Ja, herr talman, men vi komma alltid att lia sådana kommittéer,
och skall man vänta på dera. så komma vi aldrig till något resultat,
vad skattefrågorna beträffar. Jag håller med herr Velander örn att de problem
som innefattas i de föreliggande motionerna äro svåra, och det bär också betonats
av herr Elon Andersson och herr Bärg, men just därför måste vi utreda
dem. Jag blundar heller inte för de statsfinansiella svårigheterna, men jag menar:
låt oss utreda saken, så att vi kunna bestämma oss för hur vi vilja ha
det. Sedan kunna vi ju bedöma, örn vi kunna genomföra åtgärderna. Då få vi
tänka på statsfinanserna och på reformernas angelägenhetsgrad, och sedan få
vi fatta vårt beslut.

Herr Björnsson kom med ett positivt förslag, och det är jag glad åt. Jag tror
att det blir avslag i dag, det brukar det ju bli, när en fråga genom utskottsbehandlingen
ligger till så som denna. Men i så fall skall jag göra ett försök
att i annan ordning få fram frågan i den riktning, herr Björnsson antydde.

Jag vill i alla fall. herr talman, till slut uttala min stora tillfredsställelse
över denna debatt. Alla talare ha varit positivt inställda till barnfamiljernas
problem, och jag vågar därför påstå, att befolkningsfrågan i dag har fallit
framåt. Det är nog så, som herr Elon Andersson uttryckte sig, att vi som intressera
oss för befolkningsfrågan få lära oss tålamod. Meli jag har den åsikten
att vi, för att använda herr Bärgs uttryckssätt, håller på att mogna i vår
uppfattning. Opinionen håller på att svänga ute i landet och även här hos
oss. Vi som intressera oss för befolkningsfrågan äro optimistiska. Vi tro på
vår sak som den tror, som vet att han arbetar för en rättvis sak.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Det är givetvis fullkomligt utsiktslöst
att taga upp en debatt här mellan professor Wahlund och mig och andra ledamöter
av kammaren örn den befolkningspolitiska betydelsen av de nu diskuterade
åtgärderna. Det är nog riktigt, som herr Wahlund nu -senast uttryckte
det, att vad han tror på, tvivlar jag på, men ingen av oss kan fälla
något säkert omdöme. För mig förefaller effekten av dessa åtgärder en smula
misstänkt, när jag kan konstatera att barnantalet är störst inom de inkomstklasser,
där man inte har möjlighet att utnyttja de barnavdrag som för närvarande
finnas. Det förefaller mig som örn detta åtminstone inte skulle utgöra
något skäl för att de ekonomiska åtgärderna skulle spela en så betydande
roll i befolkningspolitiskt hänseende som man på sina håll tror.

Det var emellertid inte för att säga detta, som jag begärde ordet, utan det
var ett par andra påpekanden, jag ville göra. Jag blev inte riktigt på det
klara med varpå det missnöje grundar sig, som utskottets ordförande anmälde
mot utskottets skrivsätt, men jag har trott mig kunna sluta av herr

Onsdagen den 22 max''s 1944 em.

Nr 11.

Om revision av familjcbeskaitningen m. m. (Forts.)
Burgs anförande, att det föreföll honom oriktigt, att utskottet icke upptagit
till granskning de tänkta riktlinjer för reformernas genomförande, som av
motionärerna angivas. För min del har jag utgått ifrån att man inte vid
detta tillfälle skulle behöva ha någon diskussion rörande utformningen av
det eventuella bidraget. Det är därför som utskottet har nöjt sig med att säga,
att utskottet finner vad i motionerna anförts örn barnavdragens ersättande
med ett barnbidrag vara värt beaktande, och senare, att utskottet icke har
kunnat i detta sammanhang ingå på ett närmare bedömande av denna fråga.
Utskottet har således förklarat, att utskottet för närvarande icke anser sig
böra eller kunna diskutera, efter vilka linjer ett eventuellt barnbidragssystem
skulle utformas, och jag hade, herr talman, tänkt mig, att man icke heller i
kammarens debatt skulle behöva syssla så särdeles mycket med de praktiska
och principiella linjerna för barnbidragssystemets utformande. Jag har utgått
ifrån att man nu skulle nöja sig med att konstatera den enighet som råder
omkring barnavdragens ersättande med barnbidrag, men i övrigt låta hela
frågan vila, tills man får ett tillräckligt stort material för att kunna bedöma,
hur man skall kunna praktiskt lösa frågan.

Det har under debatten förefallit mig som om man på sina håll skulle vilja
göra gällande, att det uppslag, som framföres i dessa motioner, är något som
liknar århundradets allra största upptäckt. Jag tror emellertid att det är att
tillskriva motionärernas uppslag allt för stor betydelse. Det är inte första
gången, som man diskuterar möjligheten att ersätta barnavdragen med barnbidrag,
och viel varje tillfälle, som den diskussionen förts, har den förts på samma
grundval som nu, nämligen att barnavdragen äro ett allt för otillfredsställande
institut för att skapa den sociala rättvisa som man med dem avser att
skapa. Detta konstaterade redan 1936 års skattekommitté, och det framhölls
med ännu större eftertryck av 1941 års familjebeskattningssakkunniga. Och
vad vi i dag diskutera är ingenting annat än en mycket löst skisserad linje,
som framfördes av familjebeskattningssakkunniga och som nu tagits upp
motionsvis av vissa ledamöter av den kommitté som då arbetade med den
saken. Större är inte upptäckten, herr talman.

Under sådana omständigheter tror jag att jag måste taga motionärerna i
någon mån i försvar mot de kritiska anmärkningar, som bevillningsutskottets
ärade ordförande riktade emot den praktiska utformningen av deras förslag.
När man i motionerna, såväl den av herr Wahlund och hans kamrater väckta
som den av herr Brandt m. fl. i andra kammaren väckta, fasthåller vid den
tanke, som man även i familjebeskattningssakkunniga hade, att barnbidragen
skulle kompletteras med ett skatteavdrag, som skulle göra det möjligt att
inom snäva gränser, som det heter i betänkandet, kompensera den med inkomsten
stigande barnkostnaden, är det ju ingenting annat än ett arv från
den utredning, som motionärerna själva ha varit med örn att effektuera. De lia
icke velat frångå det betänkande, som de själva varit med örn att underteckna.
Att denna tanke där kom till synes beror just på det skäl, herr Wahlund
nyligen påpekade, nämligen att det nuvarande skattesystemet bygger på den
uppfattningen, att den stigande inkomsten flir med sig stigande häraförsörjningskostnader
och att dessa på något sätt mäste kompenseras. Det är riktigt,
som professor Wahlund anmärkte, att den kritik, som här bär riktats mot
motionerna i detta avseende, bör riktas mot de nuvarande förhållandena. Det
är inte fråga örn någon uppfinning av motionärerna utan örn en anordning
som ansluter sig till vad vi för närvarande lia. Att familjebeskattningssakkunniga
icke vågade överge den linjen beror på att man inte trodde sig örn
att kunna framlägga ett så pass revolutionerande förslag som att man skulle
slopa även den principen, att barnkostnaden stiger med stigande inkomst och

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Om revision av familjebeskatlningen m. m. (Forts.)
att den saken på något sätt bör kompenseras. Det är ju en detalj i det hela,
visserligen en mycket viktig detalj, örn vilken man kan diskutera, och jag
föreställer mig, att när frågan en gång kommer att föreligga till sin praktiska
lösning, det kommer att bli mycket livliga diskussioner örn den.

De uttalanden som ha gjorts här i kväll visa ju alldeles uppenbart, att det
finns två ganska motsatta uppfattningar om hur den saken skall ordnas, även
örn det är endast den ena uppfattningen, som uttryckligt kommit till tals
genom de mycket vägande inläggen från herr Bärgs och herr Sjödahls sida.
Det förefaller mig som örn detta förhållande skulle förmå herr Wahlund att
erkänna det berättigade i vad herr Bärg påpekade i sitt första anförande,
nämligen att det är skäl att dröja med att lägga fram praktiska förslag i
denna fråga till dess att uppfattningarna ha mognat något mera örn vad vi
här stå i begrepp att göra och hur långt vi våga sträcka våra åtgöranden.
Det finns en principiell enighet örn att de nuvarande barnavdragen äro otillräckliga
för sitt ändamål, men enigheten sträcker sig inte utöver den principiella
samstämmigheten. När det gäller förverkligandet av det hela, råder
det säkerligen ganska skilda uppfattningar. Det är möjligt, att de uppfattningarna
också komma att närma sig varandra, om man får tillfälle att tänka
litet mera på saken, liksom vi under de gångna åren närmat oss varandra
så pass i det principiella tänkandet, att vi där äro eniga. Detta är vidare,
tror jag, herr Wahlund, ytterligare ett skäl till att man icke skall forcera
fram en utredning i en så pass betydelsefull fråga som det här gäller.

Herr voll Heland: Herr talman! I sakfrågan finns ingenting mera att
tillägga, men jag begärde ordet därför att jag reagerade mot min gode vän
oell bänkkamrat Bärgs kritik mot motionärernas och reservanternas förslag.
Det är väl inte lämpligt att försöka slå ihjäl ett förslag av så allvarlig och
behjärtansvärd innebörd endast genom ironisering och påstående att det hela är
valtaktik.

Herr Bärg ansag, att den goda viljan att uträtta något inte stämde överens
med deklarationerna. Jag måste i likhet med herr Wahlund påpeka, att de
positiva vid detta tillfälle äro motionärerna och reservanterna, som komma
med ett positivt förslag. Hade utskottsledamöterna, som här delvis talat varmhjärtat
i själva sakfrågan, velat något positivt, borde de väl i utskottsutlåtandet
lia kommit fram med ett ur deras synpunkt bättre förslag än reservanterna
lia gjort.

Herr Sjödahl anförde, att innebörden i utskottets utlåtande är en förutsättningslös
utredning. Jag måste ju säga, att örn det är förhållandet, då har
utskottet hittat på ett nytt skrivsätt, ty läser nian utlåtandet, finner man
att utskottet uppdelat sin hemställan i fyra punkter, och alla fyra punkterna
sluta med »icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd». Jag trodde att om
ett utskott ville lia en förutsättningslös utredning, då skrev utskottet det i
sin hemställan.

Herr talman! Då det inte finns något bättre positivt förslag än reservanternas
just nu, så synes det mig lämpligt, att de som tänka varmhjärtat i denna
fråga böra stödja reservationen nr 1, till vilken jag, herr talman, yrkar bifall.

Herr Velander: Det har under debatten förekommit en del uttalanden,
som, såvitt jag kunnat finna, måste hava berott på något missförstånd antingen
hos vederbörande talare eller också möjligen hos mig, därför att jag
då inte förstått innebörden i dessa uttalanden. Utskottets ärade ordförande
och herr Sjödahl hade sålunda långa inlägg, som till väsentlig del rörde sig
efter temat: små inkomsttagare och små avdrag, stora inkomsttagare och
stora avdrag. Jag är inte beredd att vitsorda, att detta kan vara en riktig

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

Örn revision av familjebeskattningen m. m. (Forts.)
tankegång. Den bygger på den konstruktionen, att man placerar ortsavdragen
i toppen på inkomsten och följaktligen beräknar avdragen med utgångspunkt
från skatteprocentén för det högsta skiktet i progressionsskalan, vartill inkomsten
når upp. Då kommer man till det av sagda talare angivna resultatet.
Men varför skall man lägga avdragen i toppen på inkomsten? Orimligheten i
denna tankegång framträder i öppen dag, örn man betraktar skuldränte- och
andra avdrag på enahanda sätt.

Det var emellertid inte endast den synpunkten, jag ville betona. Jag ville
också säga, att vad man här riktar sig emot, låt vara att det beror på ett
missförstånd, det är ett led i den progressiva skatteskalan, sådan den är
utformad. Denna har icke tillkommit på en slump eller på grund av ett förbiseende,
utan när denna progressiva skatteskala konstruerats, har man naturligtvis
varit alldeles på det klara med att, eftersom progressionen eller skattebelastningen
stiger skikt för skikt, måste man komma fram till att det, med
den utgångspunkt som utskottets ordförande och herr Sjödahl här anlagt,
blir ett högre ortsavdrag för den större inkomsttagaren, men att detta icke
betyder, att han kommer i åtnjutande av någon särskild skattelindring, därför
att progressionen sätter in så mycket hårdare, när det gäller den högre inkomsten
än när det gäller den lägre. Om man därför här går ut ifrån att det
är något oegentligt i denna anordning och någonting som upptäckts först i
detta sammanhang, kan detta icke vara riktigt, utan det måste lia framstått
såsom alldeles klart redan i samband med första utformningen av dessa progressiva
skatteskalor.

Här har talats örn möjligheten av att slopa alla ortsavdrag. Det är en
mycket djärv tanke. Den betecknas väl på de flesta håll såsom ett hugskott,
men på mig verkar inte den tankegången avskräckande. Jag har i olika
sammanhang varit inne just på den tanken. Vilken rationalisering av skattesystemet
skulle det inte innebära, örn man kunde slopa alla ortsavdrag! Skulle
man nu komma fram till ett accepterande av linjen med direkta barnbidrag,
som alltså icke behöver förutsättas skola inpassas i skattesystemet, frågar jag
mig, om man ändock skall bibehålla exempelvis familjeavdraget för hustru,
när man slopar familjeavdraget för barn? När det gäller den kommunala beskattningen,
där familjeavdraget för hustru är så blygsamt som minimum
160 kronor och maximum 200 kronor, måste jag verkligen fråga, vad det
egentligen är för mening att laborera med sådana avdrag. I fråga örn den statliga
beskattningen äro visserligen avdragen något högre. Jag är i alla fall
för min del beredd att resonera örn möjligheten av att slopa alla ortsavdrag
alltså även grundavdragen.

Men, herr talman, med denna tanke förbinder jag någonting annat, nämligen
att man samtidigt måste tänka sig en rationalisering av hela vårt understödsväsen
i syfte att komma fram till att alla medborgare, som äro i verkligt
behov av stöd och hjälp, också skola få detta stöd och denna hjälp men inga
andra. Örn man skall fullfölja den tanken, misstänker jag, att man inte gärna
kan göra det utan att något snegla åt vad man plägar beteckna såsom behovsprövning.
Jag förstår, att detta blir en mycket besvärlig apparat, men
jag tror, att så som förhållandena utvecklat sig kommer man i det långa
loppet icke ifrån den saken. Man måste förr eller senare inlåta sig därpå.
Så splittrat och oenhetligt som vårt understödsväsen flir närvarande är och
så grova schabloner, som därvid tillämpas, kan det, niir man i allt högre grad
måste hjälpa människorna och inte får förutsättas lia råd att hjälpa dem,
som icke behöva någon hjälp, i det långa loppet icke undvikas, att försök måste
göras att komma fram till ett effektivt understödssystem, uppbyggt på någon
form av behovsprövning. För sådant fall är jag fullständigt på det klara med

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Om revision av famUjebeskattningen m. m. (Foris.)
ali man icke bör söka hjälpa de skattskyldiga med sådana schablonavdrag
som ortsavdragen för närvarande utgöra. Detta betyder också, att ingen kan
mot mig rikta den anklagelse, som de av mig tidigare apostroferade talarna
varit inne på, nämligen att motionärerna och reservanterna av bondeförbundet
vilja konservera en ordning, som innebär att den stora inkomsttagaren skall
ha det stora avdraget och den mindre inkomsttagaren det mindre avdraget.
Jag menar nämligen, att den stora inkomsttagaren, även örn han med ali rätt
åtnjuter nu utgående ortsavdrag, vare sig man placerar det i toppen på hans
inkomst eller icke, kan avvara detta, om man kan vinna något som är av värde
för alla verkligt behövande.

Till herr Wahlund skulle jag vilja säga, att jag redan i mitt förra anförande
uttalade mig i den riktningen, att vi ha kommit därhän att något måste
göras för att hjälpa barnfamiljerna. Jag sade också, att jag för ögonblicket
icke ser någon annan utväg än att man kanske får lov att slå in på den
direkta barnbidragslinjen. Jag står för detta uttalande. Men därmed, herr
Wahlund, är det icke alls sagt, att det barnbidragssystem, som befolkningsutredningen
nu är sysselsatt med att utforma — och som jag hoppas skall bli
ett gott förslag -— skall inpassas i vårt nuvarande skattesystem. Det kan
hända, att det skall ligga helt utanför detta sjästern, och det skall självfallet
ligga utanför beskattningssystemet, ifall diskussionen föres in på sådana banor
att man börjar på allvar överväga ett slopande av ortsavdragen överhuvudtaget.
Men detta är också, herr Wahlund, ett skäl för att man i detta ögonblick
måste tveka inför kravet på igångsättande av en ny utredning, som skall
anpassa skattesystemet efter det bidragssystem, vars närmare utformning
befolkningsutredningen ännu inte på något sätt har klarat upp. Uppfattningen
må vara riktig eller inte, men jag kan för min del inte tänka mig att det
är någon mening nied att nu sätta i gång en ny utredning, som skall verkställa
en överarbetning av beskattningssystemet för att bereda plats för befolkningsutredningens
barnbidragssystem, som kanske till sist icke skall infogas däri.

Även bevillningsutskottets ordförande yttrade något i den vägen, att vi
icke äro beredda att acceptera motionärernas och reservanternas ståndpunkt.
Vi behöva, sade lian, någon tid på oss för att mogna för vad motionärerna,
reservanterna och åtskilliga andra talare här anvisat oss. Det tycker jag är
riktigt. Jag skulle därtill vilja säga, att den mognad, som man sålunda talar
örn, understundom brukar ske mycket snabbare i Kungl. Maj:ts kansli än
annorstädes. På det hållet har man också mycket lättare att följa gången
av cfc olika utredningar, som nu pågå och som jag tidigare hänvisat till och
vilkas resultat jag ansett att vi måste avvakta. I Kungl. Majlis kansli är
man i tillfälle att i god tid och före alla andra komma underfund med vad
dessa utredningar lia kommit till för resultat. Med den utgångspunkten
skulle jag vilja säga, att örn det kan vinnas tid, som icke bör försittas, får
väl Kungl. Maj :t överväga, huruvida icke en utredning som tar sikte på ett
klarläggande av åtminstone vissa sidor av det problemkomplex, som vi här
diskutera, kan vara påkallad utan något initiativ från riksdagens sida. För
mig skulle det icke vara någon missräkning, om det går på det sättet. Men
jag kan icke förstå, att man kan hjälpa eller befordra herr Wahlunds
varma intresse här, som jag till fullo uppskattar, genom att nu följa den
linje, som han anvisar.

Jag skulle sedan, herr talman, vilja beröra ytterligare en sak, måhända
ganska oväsentlig, som kom fram i en replik till mig från utskottets vice
ordförande. Jag hade sagt, att det uttalande, som gjorts av statsskattekommittén
i det av utskottsmajoriteten åberopade exemplet om de två familjerna
med lika skatteförmåga, icke kunde vara riktigt. Detta uttalande tillspetsa -

Onsdagen dea 22 mars 1944 cai.

Nr 11.

Örn revision av familjebeskattningen m. m. (Forts.)
des av utskottets vice ordförande på det sättet, att om man har två familjer,
som båda lia. en inkomst av 8 000 kronor och den ena familjens inkomst är
sammansatt så, att o 000 kronor komma från hustrun och 5 000 kronor från.
mannen, medan i den andra familjen 8 000 kronor komma från mannen ensam,
måste dessa båda familjer representera samma skatteförmåga och skatten
bli densamma. Det sades, att någon annan ordning icke voro möjlig, och
därför vill jag taga upp just den saken. Jag måste för min del göra gällande,
att en annan ordning är och måste vara möjlig, ty om hustrun för att förvärva
sin inkomst på 3 000 kronor måste ägna varje söckendag åt förvärvsarbete
och av sådan anledning leja hjälp för skötseln av hem och barn, kan
icke skatteförmågan bli densamma, med mindre än att det åtminstone medgives
avdrag för vad hustrun har fått betala för skötseln av hem och barn,
under det att hon själv sysslat med förvärvsarbete. Jag bestrider således riktigheten
av den ståndpunkt, som utskottets vice ordförande här så starkt underströk.
När utskottets ordförande gjorde en erinran till mig i antytt sammanhang,
vill jag förstå hans uttalande så, att han var beredd att överväga,
huruvida inte en likställighet här skulle kunna nås genom att hustrun beviljades
avdrag för vad hon utbetalade till hjälp i hemmet för att hon själv skulle
kunna förvärva inkomst utanför detsamma. Örn detta är ett misstag ifrån
min sida, hoppas jag att det blir rättat, men jag fattade ordförandens uttalande
så. Jag vill till slut också säga, att örn dessa makar såsom ogifta
var för sig haft ortsavdrag och hustrun före äktenskapets ingående haft ett
grundavdrag vid den kommunala beskattningen som är mer än dubbelt så
stort som det familjeavdrag som efter äktenskapets ingående för henne beräknas,
kan detta icke vara en konsekvens förenlig med den ståndpunkt, som
väl utskottets vice ordförande och jag till sist måste vara ense om.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Utskottets majoritet har
i sitt förslag inte någon begäran örn utredning. Jag har observerat detta och
tillåtit mig att begära ordet för att framställa ett ändringsförslag i fråga
örn utskottsmajoritetens yttrande.

En positiv inställning till befolkningsfrågan föreligger både inom majoriteten
och bland reservanterna. Det parti, vars talan jag har äran att föra, har
vid olika tillfällen i motioner och på annat sätt velat ge uttryck för denna
positiva inställning. Positivt äro också, som jag nyss sade, såväl utskottet som
reservanterna ganska samstämmiga. Men meningarna gå något isär, när det
gäller att draga konsekvenserna och taga ställning till de olika motionsyrkandena.
Utskottsmajoriteten hänvisar till befolkningsutredningen och anser
att denna skall verkställa erforderliga utredningar. Detta synes också ha
varit den ursprungliga meningen och ingått i befolkningsutredningens direktiv.
Sedermera tycks detta uppdrag lia ingått i familjebeskattningssakkunnigas
utredningsuppdrag. Den sistnämnda utredningen har avlämnat sitt betänkande,
vilket dock mig veterligen icke innehåller preciserat förslag örn
barnbidrag. Familjebeskattningssakkunnigas förslag- är föremål för Kungl.
Maj:ts prövning, och något förslag har ju ännu inte heller avlämnats till
riksdagen. Under sådana omständigheter synes det mig icke opåkallat, att riksdagen
ger uttryck i särskild skrivelse åt den mening som kommer till klart
uttryck i såväl utskottsmajoritetens som reservanternas motiveringar i det
nu föreliggande utskottsbetänkandet.

Reservationen utmynnar visserligen i en hemställan örn en skrivelse till
Kungl. Majit, men jag kan icke helt ansluta mig till motiveringen. I fråga
örn de tre första styckena i reservationen har jag i stort sett intet att erinra.
Vad däremot det fjärde .stycket beträffar, där nian giver sig llän åt en enligt

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Om revision av familjebeskattningen m. m. (Forts.)
min mening något lättvindig uppfattning oell genom en enkel matematisk
formel tror sig kunna lösa ytterst invecklade skattetekniska problem, kan
jag icke följa reservationen. Däremot innehåller ju utskottsmajoritetens förslag
i stora delar positiva synpunkter som kunna accepteras, men då utskottsmajoriteten,
som jag nämnde, inte Ilar velat draga de fulla konsekvenserna
av sin positiva inställning genom att föreslå en skrivelse, tillåter jag mig
herr talman, att framställa ett ändringsyrkande.

Jag yrkar, herr talman, att vad som står i bevillningsutskottets betänkande
nr 18 från och med tredje stycket på s. 12 som börjar med »Såsom i de
likalydande motionerna I: 130 och II: 205 uppgivits är frågan örn införande
av ett allmänt barnbidragssystem» o. s. v. hela s. 13 och s. 14 —
således även klämmen -—- helt utgår och att i dess ställe insättes följande:
»Utskottet vill emellertid understryka det nära sambandet mellan frågan om
en utjämning av försörjningsbördan för familjer med barn och frågan örn
skatteavdragssystemet. Den utredning örn utjämning av försörjningsbördan
bl. a. i form av barnbidrag, vilken för närvarande pågår, bör därför även
och såvitt möjligt samtidigt kompletteras med en utredning angående en
sådan omläggning av skatteavdragssystemet. att detta samordnas med eller
anpassas efter ett barnbidragssystem. Utredningen bör även omfatta andra
med familjebeskattningen sammanhängande problem, såsom sambeskattningen
av makar. Utskottet finner det önskligt, att alla dessa, delvis mycket komplicerade
frågor tagas upp till prövning utan onödigt dröjsmål samt utredas
ur enhetliga synpunkter, med utgångspunkt från en klart positiv befolkningspolitisk
inställning. Utskottet anser sig icke vilja göra något uttalande örn
hur denna skattepolitiska utredning lämpligen bör läggas men finner det
dock önskligt att skattetekniska sakkunniga tillkallas antingen för att arbeta
parallellt ehuru givetvis i nära samarbete med befolkningsutredningen
eller också adjungeras med denna.

Utskottet föreslår därför

att riksdagen i anledning av motionerna I: 130 och II: 205, II: 52 och
II: 387 måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn en utredning, avseende
att den pågående utredningen om barnbidrag måtte samtidigt kompletteras
med en utredning dels om avdragssystemet vid den direkta beskattningen,
dels örn andra skatteåtgärder, ägnade att underlätta familjebildningen.
»

Jag tror, herr talman, att ett bifall till detta yrkande skulle kunna sammanföra
de olika meningarna i ett positivt ställningstagande, som skulle vara
till gagn för hela frågan och befordra denna fråga framåt till sin lösning.

Jag ber således, herr talman, att få framställa, detta ändringsyrkande i
fråga om såväl motivering som kläm.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag begärde egentligen ordet med anledning
av herr Wahlunds och herr von Helands inlägg, men även herr De
Geers replik gav mig anledning att säga något.

Örn herrarna lade märke till herr Wahlunds resonemang, var detta endast
ett fortsättande med ord och bedyranden örn att man ville så väl, ömmade för
denna sak, att den var så behjärtansvärd o. s. v. Men han avstod bestämt ifrån
att fälla något omdöme örn vad som bär sagts här om de hjälpmetoder, som han
förordar, och det var ändå det som efterlysts och som är det väsentliga. Med
Vackra ord hjälper man icke människor som äro i behov av materiell hjälp. Jag
riktade en direkt fråga till herr Wahlund. Den besvarade han inte, och det kan
jag ju förstå, ty den gick inte ihop med de tankegångar som ligga till grund
för den hjälpform som man här förordar.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

Om revision av f amil jobs skattning en m. m. (Forts.)

Herr von Heland lade sitt anförande som så, att den som inte vill vara med
och bifalla det som föreslås här, vill egentligen inte göra något i denna viktiga
fråga. Det är val ändå orimligt att komma med det påståendet, att den,
som inte vill hålla till godo med något som han anser i stället för att främja
den sak man ömmar för lägger hinder i vägen för den och inte vill bifalla ett
sådant förslag, icke vill något positivt.

Såväl herr von Heland som herr Wahlund och även herr De Geer fortsätta
att tala örn skatteavdraget såsom hjälp. Jag är villig att medgiva, att den metod
som här förordas med ett barnbidrag på minst 200 kronor för varje barn
— mindre föreställer jag mig ingen vågar komma med ■—• är en förbättring i
jämförelse med nuvarande ordning. Men i vissa avseenden är herrarnas förslag
principiellt en försämring av den nuvarande ordningen ur mina synpunkter
sett. Med nuvarande ordning kan icke någon, hur stor inkomst han än. har,
komma i åtnjutande av större förmåner i fråga örn barnhjälp än utnyttjande
av hela barnavdraget. När man kommer upp till avdragets hela belopp, så att
man har utnyttjat detta, är avdraget, frånsett progressionen, sedan lika hela
vägen. Men enligt herrarnas förslag skulle avdragsbeloppet fortsätta att öka
ju högre man kommer på inkomstskalan, så att de, som ha de stora inkomsterna,
enligt denna tankegång och de skisser, som finnas här, skulle ha. dubbelt så
stora avdrag som de som lia det fulla avdraget nere i botten vid.en inkomst av
3 000 kronor. När vi anse, att vi icke vilja vara med örn att skriva till Kungl.
Maj :t om att arbeta efter sådana linjer, som skulle försvåra och försena ett rationellt
lösande av denna fråga, påstår man, att vi icke lia något sinne för att
vilja hjälpa dessa stackars människor. Jag protesterar mot detta.

Herrarna ha vidare inte heller talat om vad som står i motionen och som
reservanterna också ansluta sig till i sitt yrkande, nämligen att man skall söka
åstadkomma hjälp åt föräldrar, vilka tidigare uppfostrat barn. Denna hjälp ha
herrarna inte tänkt sig som ett slags bidrag utan som en skattelindring. Jag
erinrar örn min tidigare fråga: hur skola ni hjälpa alla folkpensionärer som
ju äro föräldrar till så många hundra tusen barn? Så länge herrarna rida på
denna skattelindring som en hjälpform, synes det mig vara omöjligt för oss
att ansluta oss till en skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan om att Kungl.
Maj:t skall arbeta vidare på den linjen. Om man tillsätter en kommitté, som
skulle laborera med detta, kommer det att ta ett eller ett par år, innan något
förslag blir färdigt. Jag vet lika bra som någon av herrarna och kanske bättre
än de flesta, vilken gruvlig tid som det tar när man börjar påta i vår skattelagstiftning.
Örn tre år kanske denna kommitté kommer med ett förslag efter
de linjer, som riksdagen nu skulle be örn och som, när denna sak mognat, ingen
människa vill lia. Detta är inget sätt att rekommendera när det är fråga örn
snar hjälp.

Jag sade i mitt första anförande, att jag tycker att det skulle ha varit klokt,
om vederbörande i befolkningsutredningen hade låtit bli att laborera med
skatteproblemen. Kom fram med ett radikalt bidragsförslag som barnhjälp,
och låt oss avstå från spekulationer örn att kunna åstadkomma något i hjälpväg,
som verkligen är värt något, genom skattelindringar!

Vad jag nu har sagt, gäller även i allt väsentligt örn vad herr J. B. Johansson
föreslagit. Det är i hans förslag också fråga örn att laborera med skattelindringar,
och hans yrkande ansluter sig, såvitt jag fattade det rätt, i väsentlig
grad till det här redan föreliggande förslaget.

Jag skulle vilja rikta ännu en fråga till herr Wahlund. Skulle han vilja
vara med om att skriva till Kungl. Majit och begära en utredning i en skrivelse,
som innehöllc ungefär det, att det skulle föranstaltas örn effektiva barnbidrag
som automatiskt, d. v. s. med slopande av behovsprövningen, ansluta

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Örn, revision av familjebeskattningen m. m. (Forts.)
sig till elen taxerade inkomsten och med de större bidragen i botten och de
mindre i toppen, samtidigt som man överväger ett slopande av skatteavdraget
för barn? Örn herrarna vilja gå den vägen, skulle jag kunna vara med örn att
biträda ett sådant yrkande. Då åstadkommer man nämligen den hjälp, som
herrarna tala om, men som Ödra förslag icke innebära.

Jag vill också säga ett ord till min gode vän herr Velander. Den ärade kammarledamot
som för talan för den grupp, som herr Velander tillhör, har nyss
framlagt ett förslag som, efter vad jag kan förstå, går stick i stäv mot vad
herr Velander nyss deklarerade. Herr Velander har sysslat så mycket med
dessa spörsmål, att han lider av samma fel som jag. Herr De Geer sade för
en stund sedan, att örn jag noga tänkte efter, skulle jag finna, att det förslag,
som man här går in för, dock är ett förslag som avser att hjälpa och vara till
gagn och som fyller den uppgiften. Det är inte det felet, herr De Geer, att jag
har tänkt för litet på denna sak, utan jag har tänkt för mycket, så att jag har
lärt mig inse, att detta icke duger. Men den som har tänkt för litet på denna
sak tror att det går. Herr Velander lider av samma fel som jag, och jag är således
i gott sällskap. Om herr J. B. Johansson också hade tänkt så mycket som
herr Velander, tror jag inte, att han skulle ha kommit med det förslag som han
nu framlagt.

Herr Velander tydde mitt yttrande som så, att jag icke är obenägen att reflektera
på om det icke vore skäl att ompröva, huruvida en hustru, som är
sysselsatt i förvärvsarbete och nödgas ha hjälp i hemmet, skall medgivas något
avdrag för de kostnader, som följa med hennes inkomsts förvärvande. Herr
Velander tolkade mitt anförande rätt. När herr Velander i reservationen ansluter
sig till herr Lundells motion, vill jag ännu en gång påpeka, att denna
motion riktar sig mot sammanslagningen av inkomsterna och förmögenheterna
vid beskattningen, vilket är något helt annat. Men på den andra linjen tror jag
att herr Velander och jag möjligen efter någon dragkamp skulle kunna mötas,
såsom vi gjort i så många andra skattefrågor.

Herr talman! Jag yrkar alltjämt bifall till utskottets hemställan.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Wahlund, som anförde:
Herr talman! Jag vill först till herr Bärg säga, att det inte går att påstå att
det system, som vår motion föreslår, blir sämre än det nuvarande skattesystemet,
eftersom motionen i själva verket ansluter sig till det nuvarande skattesystemet.
Jag vill påminna om vad som här nyss sades av herr Elon Andersson,
att denna linje valts, såväl av motionärerna som tidigare av familjebeskattningssakkunniga,
därför att man inte ville genomföra några alltför stora förändringar
i det bestående.

Jag vill också, herr talman, svara på herr Bärgs fråga örn jag vill vara med
på ett system med barnbidrag, som minskar i de högre inkomstklasserna. Jag
svarade inte på den frågan förut, ty jag tog den inte på allvar. Nu skall jag
svara på det sättet, att örn det föreslås, att ingenting skulle göras åt beskattningen,
men att vi skulle ha ett barnbidrag, som vore lika för alla svenska
medborgare, så skulle jag gå med på en skrivelse i elen riktningen. Detta skulle
bli en förbättring i jämförelse med nuvarande ordning. Jag skulle gärna
vilja ha barnbidraget lika för varje svenskt barn, för att bidraget inte skall
få någon fattigvårdskaraktär. Barnbidraget skulle alltså bli lika. stort för miljonärens
barn som för den fattiges barn.

Därmed tror jag, herr talman, att jag har besvarat herr Bärgs fråga.

Friherre De Geer: Herr talman! Jag skall tillåta mig att besvära kammaren
med ytterligare några ord. Herr Bärg säger, att han nog tänkt alldeles

Onsdagen den 22 mars 1044 em.

Nr 11.

Örn revision av familjebeskattningen m. rn. (Forts.)
för mycket på dessa saker, och tycktes mena att undertecknad har tänkt alldeles
för litet. Allt detta är ju mycket möjligt. Och det kan måhända vara
farligt bägge delarna, håde att tänka för mycket och att tänka för litet. Det
gäller här en mycket kinkig fråga, och hur man än bedömer den är det väl,
tycker jag, en ganska riktig ståndpunkt örn man som jag och mina meningsfränder
anser att man borde utreda saken i grund och botten snarast möjligt.
Och jag är absolut förvissad örn att därest en sådan utredning kommer till det
resultatet, att man särskilt bör gynna de mindre bemedlade familjerna genom
bidrag och i betydligt mindre män genom skatteavdrag, vilka senare herr Bärg
ju opponerat sig emot, så skall jag vara den förste att ansluta mig till en sådan
eventuell linje.

Herr Bärg gjorde gällande att en utredning, örn den kommer till stånd, kommer
att taga kanske ett par år. Så mycket större skäl är det väl då att såsom
vi tänkt oss verkligen få till stånd en utredning nu omedelbart och utan ytterligare
uppskov.

Den diskussion, som nu förevarit, tycker jag har varit ganska egenartad på
många sätt. Det har kommit fram många överdrifter, som det ofta gör. En av
talarna, herr Sjödahl, har till och med talat om trolleri — han ansåg att den
formel, som herr Wahlund framlagt, var rena trolleriet, dag tror att herr
Sjödahl örn han verkligen studerar denna formel, kommer att upptäcka att
det inte alls är fråga om något trolleri, utan i själva verket örn en mycket
enkel sak.

I övrigt ber jag att få peka på en sak, som kommit för mycket i skymundan.
Det är att skattesystemet enligt min mening i allmänhet är mycket reaktionärt
och konservativt, särskilt på en punkt som här mycket litet berörts. Det
gäller frågan örn föräldrarnas kostnader för sina barn, för den studerande ungdomen
etc. Där har man bestämmelser, som fullkomligt motverka det som man
vill uppnå, nämligen att få familjer med talrika familjemedlemmar.

Herr Elon Andersson, min mycket högt värderade vän i denna kammare, uttalade
sig i sitt sista anförande ungefär som så: För närvarande kunna vi inte
tillstyrka förslaget, men det är möjligt att uppfattningarna komma att närma
sig varandra, ju mer man tänker på saken. Jag för min del hoppas, att han
måtte tänka på saken grundligt under den närmaste tiden, så kanske vi i alla
fall ganska snart kunna närma oss varandra. Och jag har, herr talman, i alla
fall det intrycket av dagens debatt, att vi inte ha avlägsnat oss från varandra
i de olika ståndpunkterna, utan att vi faktiskt börjat komma litet närmare
brännpunkten. Och med brännpunkten menar jag då att man på något sätt
skall komma fram till vad herr Bärg inte trodde att jag ville komma fram till,
nämligen en lättnad för de barnrika mindre bemedlade familjerna. Detta är
emellertid min uppriktiga strävan, antingen herr Bärg vill tro det eller inte.

Det var en kammarkamrat, som för en stund sedan under hand sade till mig:
»Vad är det egentligen vi slåss örn?» Jag svarade att vi naturligtvis slogos delvis
om de åsikter, som vi i våra motioner låtit komma fram, men även och framför
allt om huruvida vi skulle våga oss på det stora steget att tillstyrka en
utredning nu inom den allra närmaste tiden.

Nu gladde det mig naturligtvis i mycket hög grad att herr J. B. Johansson
framkastat tanken på en viss kompromiss i denna riktning. Ty vad jag framför
allt önskar är att vi skola komma till en sådan kompromiss, som ger ett
positivt resultat, och att vi inte skola tro att detta är en fråga, som tål att skjutas
undan för länge.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! När man åhört talesmännen för
utskottet här i dag, skulle nian kunna tro, att det råder stora motsättningar

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Om revision av familjebeskattningen m. m. (Forts.)
mellan utskottets majoritet och reservanterna från bondeförbundet, ja, att
de äro mycket större än vad som framgår av de uttalanden som göras i utskottets
betänkande. Vad utskottet yttrar kan sammanfattas i fyra punkter,
vilka jag, herr talman, skall tillåta mig att citera. Det heter:

»Utskottet finner vad i motionerna därutinnan anförts vara värt beaktande.
Även utskottet håller för sannolikt, att en utjämning av barnförsörjningsbördan
icke kan vinnas annorledes än genom ett på ett eller annat sätt utformat
barnbidragssystem.» Sedan fortsätter utskottet med att säga: »Utskottet har
emellertid icke kunnat i detta sammanhang ingå på ett närmare bedömande
av denna fråga.» Och så kommer utskottet med följande konklusion: »Utan
en undersökning, som omspänner hela detta problemkomplex, torde det ej
vara möjligt att taga ställning till förevarande spörsmål.» Slutligen förklarar
utskottet, och det verkar nästan som örn just det skulle ha skrämt utskottet
från att begära en utredning: »Utskottet vill även erinra örn de betydande kostnader,
som skulle uppstå vid genomförande av motionärernas förslag.»

Tittar man sedan på vad reservanterna ha uttalat, så skiljer det sig inte
nämnvärt från dessa utskottets uttalanden beträffande själva saken. Och
skulle jag läsa ut innebörden av vad som sagts i denna debatt, örn vi bortse
från en del skarpa ord som kastats ut, så är det ett varmt intresse från skilda
håll att bär måtte göras någonting för de barnrika familjerna och deras försörjning.
Det är ett sådant viktigt spörsmål, att vi inte få förbise det. Herr
Bärg sade tidigare, att på den här föreslagna vägen ökar man inte barnantalet.
Kammarens ärade ledamöter veta emellertid, att det bedrivits en ganska
stark propaganda för denna sak de senaste åren. Det har också lämnats bidrag
på olika sätt, icke minst genom bosättningslånen. Vilja herrarna i dag
taga reda på i vilken grad nativiteten faktiskt har ökats, så ger detta bevis
tillräckligt. Det är ingen tvekan örn att ifall man vidtager förnuftiga åtgärder,
så kommer också detta att få gynnsamma verkningar. När detta är ett
hela folkets intresse, och det är i egentligaste mening ett nationens livsintresse,
måste man erkänna att man också bör göra någonting åt saken.

Jag beklagar att man nu inte kunnat enas. Herr J. B. Johansson har i sista
stund kommit med ett kompromissförslag. Det är emellertid ett så omfattande
förslag, att det är alldeles omöjligt att på rak arm taga ställning till det. Det
måste omprövas av utskottet. Örn detta ärende ytterligare en gång finge prövas
i utskottet och det funnes en allvarlig vilja även från den sida, som nu
företräder utskottsmajoriteten, att komma till en lösning, är jag förvissad örn
att de reservanter, som nu företräda motionens ståndpunkt, äro villiga att gå
till mötes och söka få ett positivt uttalande till stånd.

Det är ju möjligt att det inte går att komma fram på den väg, som herr
Bärg här så starkt kritiserat, även örn jag tror att herr Bärg i varje fall överdrev
när lian i sitt första anförande talade örn restantier och en del andra saker,
som han likt stenar ville lägga i vägen för denna reform. Det gäller dock
inte nu att antaga ett förslag, utan det gäller att begära en utredning. Skulle
man inte kunna komma överens om den saken? Det behöver inte föreligga ett
utformat förslag. Frågan är örn vi skola fatta ett positivt beslut, nämligen att
skriva till Kungl. Maj :t. Kungl. Maj :t bär ju sedan möjlighet att komplettera
den hemställan, som riksdagen i så fall skulle göra.

Så som frågan nu ligger till, herr talman, tycker jag för min del att den
skulle vinna på att utskottet ännu en gång finge taga den under övervägande
och örn möjligt komma fram med ett enhälligt och positivt förslag.

I anledning därav skall jag be, herr talman, att få yrka, att ärendet visas
åter till utskottet.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

Örn revision av familjebeskattningen m. m. (Forts.)

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jas begärde ordet ånyo
därför att herr Bärg i sitt anförande nyss förmenade, att ett positivt beslut i
form av en skrivelse skulle försena pågående utredningar. Han anförde också
att det skulle komma fram ett förslag, som ingen ville lia. Det förvånar mig
ju i någon mån, att ett sådant uttalande som det sistnämnda kan komma från
en så gammal mångbeprövad kommittéledamot. Men när det säges, att eti beslut
nu skulle försena den pågående utredningen, vill jag ännu en gång erinra
örn att mitt förslag endast innebär ett komplement till den pågående utredningen,
som utredningen Ilar att taga i beaktande. Jag skall tillåta mig att ännu
en gång föredraga den kläm, som jag i mitt yrkande hemställt att kammaren
måtte ansluta sig till och som innebär, »att riksdagen i anledning av motionerna
I: 130 och II: 205, II: 52 och II: 387 måtte i skrivelse till Kungl. Majit
hemställa örn en utredning, avseende att den pågående utredningen örn barnbidrag
måtte samtidigt kompletteras med en utredning dels örn avdragssystemet
vid den direkta beskattningen, dels om andra skatteåtgärder, ägnade att
underlätta familjebildningen».

Jag kan upplysa örn: att samma yrkande kommer att framställas i andra
kammaren.

Nu har herr förste vice talmannen, i syfte att bereda utskottet tillfälle att
ånyo överväga och pröva de här föreliggande spörsmålen, yrkat återremiss
av ärendet. Det har jag för min del naturligtvis ingenting emot. Jag ber dock,
herr talman, att trots detta få vidhålla mitt yrkande.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag anser mig skyldig att förklara och
därmed få till protokollet antecknat, att jag inte tvivlar på att herr De Geer
genom sina föreslagna åtgärder vill gagna de små och betryckta, som det
talats så mycket örn. Jag är också övertygad örn att herr Wahlund besjälas
av varma känslor. Det är inte den saken jag klandrar. Men jag tror att det
vöre gagneligt, herr De Geer och herr Wahlund, om ni tänkte på denna sak
— inte för mycket, som ni tro att jag gjort, utan precis så mycket, att ni
få en klar uppfattning om vad edra förslag innebära, vilken effekt de få och
även vilka trassligheter man skulle åstadkomma genom en sådan sammankoppling.
Örn ni tänka tillräckligt på detta, är jag övertygad örn att ni inte
komma att gå fram på en sådan linje.

Jag hade inte trott att vi skulle behöva vänta på befolkningsutredningens
förslag om barnbidrag så länge, som vi säkerligen få lov att vänta, örn man
skall fullfölja yrkandena i reservationen, som ju ansluter sig till motionen.
Jag tycker att någonting sådant skulle vara olyckligt. Jag hade väntat att
befolkningsutredningen snarligen skulle föreslå vissa åtgärder. Men skall
man gå reservanternas linje så är jag, mina herrar, alldeles säker på att det
inte kommer fram något acceptabelt förslag, på grund av de omfattande utredningar
som krävas, på kortare tid än två eller tre år — i varje fall dröjer
det minst ett par år. Jag ser att herrarna skaka på huvudet! Jag Ilar varit i
tillfälle att pröva sådana här ting rätt så mycket! Och jag är inte benägen
att fördröja de hjälpåtgärder, som jag förväntar att befolkningsutredningen
kommer att föreslå, till dess att man hunnit få den genomgripande prövning
till stånd, som ett bifall till det föreliggande förslaget skulle innebära.

Det har nu föreslagits återremiss. Jag har inte någon bestämd uppfattning
om vilket som kan vara klokast. Det kanske kan vara hälsosamt att få en ny
prövning till stand. Jag har inte deltagit i behandlingen av detta ärende i
utskottet och vet inte hur det ligger till. Det kan ju hända att det vore möjligt
att krama fram en linje — inte herr Wahlunds linje, men en som 1ig Första

hammarens protokoll Nr 11. 7

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Örn revision av familjebeskattningen m. m. (Forts.)
ger närmare min egen linje, om det är den som herrarna vilja ha. Jag tvivlar
inte ett ögonblick på att denna fråga kommer att mogna. Örn den inte gjort
det ännu, så dröjer det säkerligen inte länge till förrän vi litet var, när vi
börjat syssla med spörsmålen, komma underfund med att hjälpmetoder, som
bygga på skatteavdrag speciellt i detta fall, ingalunda äro värda att vattna
och pynta.

Ett ord skall jag vidare säga till herr förste vice talmannen, som ville
påstå att jag sagt att ekonomiska åtgärder överhuvudtaget inte skulle ha
någon betydelse i befolkningsfrågan. Herr förste vice talmannen åberopade
ju de speciella åtgärder, som man har vidtagit under kristiden, och visst lia
de sin betydelse. Men att 200 kronor per barn för en hundratusen- eller ens
för en femtiotusenkronorskarl skulle påverka nativiteten något nämnvärt,
det är otänkbart, och det håller jag fast vid. Och lika litet hjälper skatteavdrag
en fattiglapp, som kan få högst tio kronor i avdrag, helt enkelt därför
att det inte finns mer att dra av. Det var den saken, herr förste vice talman,
som jag har yttrat mig örn.

Herr Arrhén: Herr talman! Jag vill gent emot herr Bärgs anförande nyss,
då han påpekade, att det läge något absurt däri, att de 200 kronorna gåvos
även till miljonären, påminna örn, att avsikten med ett sådant system är synnerligen
enkel, nämligen att man från bidrag av denna natur helt och hålletvilla
avlägsna understödskaraktären.

Emellertid var det inte för att säga detta, som jag begärde ordet, utan det
var med anledning av herr Sjödahls anförande. Herr Sjödahl var förargad
över, att jag hade kallat utskottets formuleringar »camouflage», eller hur nu
orden fallit. Jag är villig att erkänna, att ett dylikt uttryck är för starkt.
Men det grundade sig givetvis på den omständigheten, att utskottet efter
sina positiva erkännanden ungefär mitt på sidan 12 i betänkandet plötsligt
hänvisar till 1941 års befolkningsutredning. Men denna befolkningsutredning
anger ju — vilket man även skulle kunna förstå därav, att herr Wahlund är
en av dess medlemmar —- som en förutsättning för att komma fram med förslag
rörande de olika bambidragssystemen, att den vill lia en sådan här utredning
verkställd. Under sådana förhållanden menar jag, att denna hänvisning
blir liktydig med ett försök att »smita i kulissen» — jag hoppas, att
jag nu inte återigen uttryckt mig för starkt.

Emellertid är det ju möjligt, att jag därvidlag misssuppfattat utskottet.
Det har kanske i någon mån framgått av de senare inläggen från olika av
dess ledamöter. Det förefaller mig, som örn bevillningsutskottet i nuvarande
stund skulle kunna jämföras med en våris. Det har porlat så många bäckar
i de olika talarnas anföranden från detta håll, att man nu snart sagt inte vet,
vart de olika rännilarna äro på väg.

Yi ha alla, åtminstone har jag det, en oerhörd respekt för den enorma sakkunskap
på det skattetekniska området, som representeras av bevillningsutskottet.
Den är i det avseendet en verklig arsenal. Man fruktade, när man
läste dess utlåtande i denna fråga, att utskottet stod helt negativt inställt
och ägde möjlighet att för lång tid slå ned en i min mening god tanke.
Den uppfattningen fick man. — Då jag nämnde ordet arsenal kom jag emellertid
att tänka på en sak. Som bevillningsutskottets portalfigur står herr
Bärg, vars sakkunskap och personliga karaktär vi alla i allra högsta grad
respektera. Jag skulle vilja likna herr Bärg vid det marmorlejon, som står
uppställt framför en av Europas mest berömda arsenaler, en gång hämtat
från Pireus. Han är den outgrundlige. Men han har i dag, såvitt jag kan
förstå, drivits till en ståndpunkt, som mycket närmar sig den. som förfäk -

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

9!)

Örn revision av familjebeskattningen m. m. (Forts.)
lats av reservanterna. Marmorlejonet har smålett, med andra ord. Och om jagfår
taga detta som ett symptom på, hur den här frågan skall behandlas i
framtiden, så är jag mycket tillfredsställd med denna utveckling.

Vad vi här kämpa för är, att den framtida utvecklingen på detta område
skall bereda lika levnadsstandard åt alla för lika arbete. Vi vilja, att familjerna
skola lia lika levnadsstandard som andra medborgare, i trots av att
de lia barn. Hur den saken skall ordnas kan naturligtvis diskuteras. Man
skulle därvidlag kunna formulera sin inställning till frågan så: Jag vet inte
i nuvarande stund, örn det är möjligt att genomföra just dessa åtgärder, det
enda jag tror mig veta är, att det är absolut nödvändigt att vidtaga åtgärder
av detta slag. Men just därför, att jag inte vet, på vilket sätt det är möjligt
att genomföra, vad man syftar till, måste jag begära en utredning, och denna
utredning bör beslutas och komma i gång med sitt arbete så fort som möjligt.

Detta vill inte utskottet, och med anledning därav måste jag naturligtvis
.ansluta mig till dem, som begära en snabb utredning, där arbetet skall bedrivas
i kontakt med befolkningsutredningen. Då det emellertid nu från mitt partis
sida ställts ett yrkande, som mycket nära överensstämmer med det yrkande,
som jag tidigare stödde, vill jag begagna tillfället att ansluta mig till detta.
.Tåg tillåter mig alltså, herr talman, att yrka bifall till det yrkande, som nyss
framställdes av herr J. B. Johansson.

Herr Forslund: Herr talman! Nu lia vi under fyra timmars tid uppbyggts
med mycken visdom i det ämne, som här föreligger till behandling, men jag
undrar, örn inte det stora flertalet av oss här närvarande har ungefär samma
uppfattning som jag. Mitt kunskapsförråd har ännu inte hunnit bli så stort, att
jag är färdig att ta ställning till de nu framställda yrkandena. Alla ha vittnat
örn sitt stora intresse för att hjälpa familjerna med de många barnen, och jag
är mycket förvånad över att inte bevillningsutskottet har kunnat enas örn en
sådan formulering, att här inte skulle lia behövt bli någon strid. Jag vill för
min del hävda den meningen, att i denna fråga behöver det knappast förekomma
någon strid. Därför kommer jag att rösta för återremiss, och jag skulle
vilja vädja till de^ här närvarande att biträda det förslaget. Med de tränade
personer, som ändå sitta i bevillningsutskottet, borde man, synes det mig, kunna
komma till ett samförstånd. Efter de mångå vittnesbörd, som här ha lämnats,
borde man också kunna finna en samlande linje.

Örn återremissyrkandet emellertid inte vinner bifall, känner jag mig inte så
tillfredsställd av någotdera av förslagen, att jag kan delta i röstningen. Jag
vill redan nu tillkännage detta.

Jag hemställer således örn bifall till yrkandet örn återremiss.

I herr Forslunds yttrande instämde herrar Tjällgren och Friggeråker.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Här har upprepade gånger använts
det uttrycket, att utskottet inte har kommit med någonting positivt i sitt utlåtande.
Jag vill minnas, att det var herr von Heland, som första gången riktade
den förebråelsen mot utskottet. Jag har den uppfattningen, att vad som
är verkligt positivt i denna fråga, nämligen tanken på barnbidragen, har utskottet
tveklöst anslutit sig till. Denna oförbehållsamma anslutning till principen
om barnbidrag är, såvitt jag förstår, det verkligt positiva inslaget i behandlingen
av denna fråga. Örn motionärerna tycka, att utskottet i det avseendet
har visat brist på positiv vilja, tycker jag, att motionärerna sträcka sina
iinskningar över hövan.

Örn man ivrigt och varmt önskar ett snart, positivt resultat i fråga örn barn -

100

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1914 em.

Om revision äv familjebeslcattningen m. m. (Forts.)
bidragen, skulle jag tro att det förslag, som herr J. B. Johansson här har framlagt,
är ungefär raka motsatsen till ett främjande av en snar och positiv lösning,
ty örn man nu kopplar in befolkningsutredningen i det mycket vidlyftiga
och svåra skattetekniska problem, som det här är fråga om, kommer ju
det principiella avgörandet om barnbidragen att förskjutas mycket långt fram
i tiden. Det kan, såvitt jag förstår, inte vara detsamma som att främja en positiv
och snar lösning av den huvudfråga det här gäller och som alla äro intresserade
för. Jag tror inte, att de ledamöter av kammaren, som hysa positivt
intresse för barnbidragslinjen, främja detta intresse genom att ansluta sig till
herr J. B. Johanssons förslag.

I fråga örn tanken på återremiss vill jag endast säga, att örn kammarens
ledamöter eventuellt ha den uppfattningen, att utskottet vid sin prövning av
denna fråga inte har allvarligt bemödat sig om att, så långt det låter sig göra,
tränga till bottnen av problemet, så är detta ett misstag. Utskottet har ägnat
frågan allvarlig uppmärksamhet. Jag vet inte, i vilken mån den förda debatten
kan föranleda någon ändring av utskottsmajoritetens synpunkter, men jag
vill endast betyga, att utskottets nu föreliggande utlåtande inte är resultatet
av ett arbete i hafs och brådska.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! dag har begärt ordet bara för
att deklarera, att jag inte kan dela den uppfattning, som tagit sig uttryck i
yrkandet örn återremiss. När en kammare återremitterar ett ärende, brukar den
ju åtminstone något så när veta, hurudant förslag den vill lia tillbaka. Jag
tror inte, att första kammaren i denna debatts sista minut är på det klara med
vilket förslag den vill ha tillbaka från bevillningsutskottet. Alla parter ha
visserligen här deklarerat en principiellt positiv inställning i själva frågan,
men beträffande modaliteterna stå ju åsikterna lika ilsket mot varandra nu
som i början av debatten. Jag tvivlar på att bevillningsutskottets majoritet
kan komma tillbaka nied ett yrkande av det slag, att det skulle kunna ena
kammaren, och under sådana förhållanden är ju en återremiss meningslös.

Jag ber, herr talman, att få yrka, att ärendet avgöres i dag.

Häri instämde herr Nilsson, Johan, i Malmö och herr Andersson, Karl.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
därunder förekommit följande yrkanden:

l:o) att vad utskottet i det nu ifrågavarande betänkandet hemställt skulle
bifallas;

2:o) att det förslag skulle antagas, som innefattades i den av friherre De
Geer och herr Jonsson i Skedsbygd vid betänkandet avgivna reservationen;

3:o), av herr Velander, att utskottets hemställan skulle bifallas med den
ändring, som föranleddes av bifall till motionen II: 387;

4:o), av herr Johansson, Johan Bernhard, att riksdagen i anledning av motionerna
1:130 och 11:205, 11:52 och 11:387 skulle i skrivelse till Kungl.
Majit hemställa om en utredning, avseende att den pågående utredningen örn
barnbidrag skulle samtidigt kompletteras med en utredning dels örn avdragssystemet
vid den direkta beskattningen, dels om andra skatteåtgärder, ägnade
att underlätta familjebildningen, ävensom att utskottets motivering skulle
godkännas med den ändring, att senare delen därav från och med det stycke,
som å s. 12 i det tryckta betänkandet började med orden »Såsom i de likalydande
motionerna», avfattades sålunda: »Utskottet vill emellertid understryka
det nära sambandet mellan frågan örn en utjämning av försörjningsbördan för
familjer med barn och frågan örn skatteavdragssystemet. Den utredning örn
utjämningen av försörjningsbördan bl. a. i form av barnbidrag, vilken för

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

101

Om revision av familjebeskattningen m. m. (Forts.)
närvarande pågår, bör därför även och såvitt möjligt, samtidigt kompletteras
med en utredning angående en sådan omläggning av skatteavdragssystemet,
att detta samordnas med eller anpassas efter ett barnbidragssystem. Utredningen
bör även omfatta andra med familjebeskattningen sammanhängande problem,
såsom sambeskattningen av makar. Utskottet finner det önskligt, att alla
dessa, delvis mycket komplicerade frågor tågås upp till prövning utan onödigt
dröjsmål samt utredas ur enhetliga synpunkter, med utgångspunkt från en
klart positiv befolkningspolitisk inställning. Utskottet anser sig icke vilja göra
något uttalande om hur denna skattepolitiska utredning lämpligen bör läggas
men finner det dock önskligt att skattetekniska sakkunniga tillkallas antingen
för att arbeta parallellt ehuru givetvis i nära samarbete med befolkningsutredningen
eller också adjungeras med denna.

Utskottet föreslår därför»; samt

5:o) att betänkandet skulle visas åter till utskottet.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner, först på bifall till det
framställda återremissyrkandet, samt vidare på avslag därå; och förklarade
herr talmannen sig finna den senare propositionen vara med övervägande ja
besvarad.

Herr förste vice talmannen begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som avslår yrkandet örn återförvisning till bevillningsutskottet av
dess betänkande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, visas betänkandet åter till utskottet.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för nejpropositionen.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 19, i anledning av väckt motion örn viss komplettering av gällande bestämmelser
örn rätt till avdrag vid taxering av inkomst för fördyrade levnadskostnader
vid vistelse utom hemorten; samt

nr 20, i anledning av väckt motion örn avdrag vid taxering av inkomst för
flyttningskostnader vid tillträdande av annan anställning.

Vad utskottet i dessa hetänkanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag i fråga örn
pensionsförbättring för viss personal tillhörande arméns och marinens övergångsstater; nr

23, i anledning av Kungl. Maj:ts> proposition angående livränta åt Irma
Marianne Jansson m. m.;

102

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

nr 24, i anledning av väckt motion om tjänstårsberäkning i pensionsavseende
för barnmorskan Anna Märta Bystedt;

nr 25, i anledning av väckt motion örn rätt till ålders- och familjepension
för extra adjunkter med provår vid de statliga läroverken:

nr 26, i anledning av väckta motioner örn pension åt två vid polisväsendet
anställda personer; samt

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande av vissa
livräntor m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Äng. fyllnadspension
åt
f. d. befattningshavare -

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 28, i anledning av väckt motion
örn fyllnadspension åt vissa förutvarande befattningshavare vid f. d. Jönköping
—Gripenbergs järnväg.

vid Jönköping—Gripenbergs

järnväg.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen i anledning av en
inom andra kammaren väckt motion, nr 304, av herrar Guslafsson i Bogla och
Boman, måtte medgiva, att till envar av f. d. befattningshavarna vid den numera
nedlagda Jönköping—Gripenbergs järnväg Klas Henning Lugn, Zakeus Sixten
Konstantin Svensson och Oscar Henning Blomdahl finge, räknat från och
med respektive den 1 maj, den 1 juli och den 1 september 1943, utgå fyllnadspension
enligt kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 697) med föreskrifter i fråga
örn tjänstepension m. m. för vissa tjänstemän och arbetare vid statens järnvägar,
som vid statens övertagande av enskilt företag eller i samband med dylikt företags
nedläggande m. m. övergått i statens järnvägars tjänst, därvid skulle så
anses som örn envar av nämnda personer innehaft ordinarie befattning i lönegraden
A 5.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Utskottet har här tillstyrkt
pension åt tre tjänstemän vid Jönköpings—Gripenbergs nedlagda järnväg. Sedan
ärendet blivit avgjort i utskottet har det kommit till utskottets kännedom,
att samma förhållanden gälla för ett pär andra tjänstemän vid samma järnväg,
och de skulle alltså vara lika berättigade att komma i åtnjutande av denna
förmån. Men det var då för sent att göra något tillägg eller någon ändring i
utskottets framställning, som redan var avgiven till kamrarna.

Jag hade för min del tänkt, att det skulle räcka med att jag här i kammaren
fäste finansministerns uppmärksamhet på saken och att regeringen på
grundval av det beslut, som här fattas, kunde ge de återstående tjänstemännen
samma förmån som de tre. örn vilka vi nu besluta. Jag har emellertid talat
med pensionsexpertisen i departementen, och där har man den uppfattningen,
att regeringens fullmakt inte räcker så långt, att detta låter sig göra. I så
fall återstår det ingenting annat än att en proposition eller motion i saken får
lämnas till nästa riksdag beträffande de andra befattningshavarna. Jag vill
bara fästa uppmärksamheten på att dessa, som i år ha blivit bortglömda, inte
böra komma i någon sämre ställning. De skola givetvis få samma förmåner,
och dessa komma att räknas retroaktivt från samma dag som den, då de i
utlåtandet omnämnda befattningshavarna få sin tilläggspension.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet hemställt.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

103

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 29, i anledning av väckta motioner angående omprövning av frågan om
pensionsåldern för statens befattningshavare; samt

nr 30, i anledning av väckta motioner angående ersättning till vissa personer
i anledning av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 11, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn eftergift av åtal mot vissa
underåriga, m. m„ dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 17 december 1943 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 8, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag örn eftergift av åtal mot vissa underåriga;

2) lag om ändrad lydelse av 2 § 3 mom. barnavårdslagen den 6 juni 1924
( nr 361); samt

3) lag örn ändrad lydelse av 49 a § alkoholistlagen den 12 juni 1931
(nr 233).

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft de i
anledning av densamma inom riksdagen väckta motionerna 1:205 av herrar
Linder och Siljeström, II: 399 av herr Hedlund i Östersund m. fl. samt II: 307
av herrar Lövgren och Mosesson.

I förstnämnda båda motioner, vilka voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte

dels antaga en lag med samma innehåll som stadgandena i 20 kap. 7 § nya
rättegångsbalken, i vad de avsåge eftergift av åtal för brott, varå icke kunde
följa svårare straff än böter, vilken lag borde få träda i kraft samtidigt med
den i propositionen nr 8 föreslagna lagen örn eftergift av åtal mot vissa underåriga,

dels ock i samband därmed vidtaga de jämkningar i sistnämnda lagförslag,
som därav kunde föranledas.

I motionen II: 307 hade hemställts, att riksdagen i samband med antagandet
av det i förevarande proposition framlagda förslaget till lag om eftergift av
åtal mot vissa underåriga måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning
och förslag angående eftergift av åtal mot vuxna personer för brott, varå
kunde följa frihetsstraff, ävensom angående frågan örn domstols rätt att
eftergiva straff.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen — med förklarande att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i det genom förevarande proposition framlagda förslaget till
lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga — mätte för sin del antaga tre
i utlåtandet införda, med 1—3 betecknade förslag till lagar i nu ifrågavarande
ämnen ;

B) att de i ärendet väckta motionerna, 1:205 och 11: 399 samt 11:307,
måtte anses besvarade genom vad utskottet förut i utlåtandet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar Linnér, Siljeström och Gezelius, vilka
ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade,
och avslutas med en hemställan.

A) att riksdagen måtte avslå förevarande proposition;

Laglörslag
orri eftergift
av åtal mot
vissa underåriga
m. m.

104

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Lagförslag örn eftergift av åtal mot vissa underåriga rn. m. (Forts.)

B) att riksdagen måtte i anledning av motionerna 1:205 och 11:399 hos
Kungl. Majit hemställa om förslag till nästkommande års riksdag dels till
lag örn åtalseftergift för ungdomliga lagöverträdare i fråga örn brott, varå
frihetsstraff kunde följa, och dels till lag örn eftergift av åtal för bötesbrott
i huvudsaklig överensstämmelse med därom givna bestämmelser i 20 kap.
7 § nya rättegångsbalken; samt

C) att motionen 11:307 måtte anses besvarad genom vad utskottet i det av
reservanterna föreslagna utlåtandet anfört.

Herr Linnér: Herr talman! Den, som har gett sig tid att läsa igenom
första lagutskottets utlåtande, har kanske känt sig något överraskad. Han
möter där först några sidor av principiell kritik av Kungl. Maj:ts proposition,
och sedan kastar utskottet plötsligt örn och går in på ett nytt spår, och efter
en del detaljförslag kommer utskottet med ett positivt förslag till lag örn eftergift
av åtal mot vissa underåriga, jämte därmed sammanhörande lagar. För
att förklara detta är det kanske nödvändigt att något gå in på de bakomliggande
sammanhangen.

När riksdagen 1942 antog den nya rättegångsbalken, ingick i dennas 20 kap.
7 §°en bestämmelse örn eftergift av åtal. Det viktigaste fallet av åtalseftergift
avsåg bötesbrott. Emellertid var det tydligt, och det fanns också angivet i särskilda
utskottets betänkande, att denna bestämmelse örn åtalseftergift icke var
uttömmande. Särskilt riktade utskottet uppmärksamheten på ett redan då föreliggande
betänkande, underskrivet av utskottets ordförande, nuvarande första
lagutskottets ordförande. Detta betänkande, som han, avgivit såsom ordförande
i strafflagberedningen, avsåg eftergift av åtal mot minderåriga. Utskottet förutsatte
således, att detta skulle bli föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet.

Bestämmelsen i rättegångsbalken 20: 7 avsåg endast bötesbrott men omfattade
å andra sidan såväl vuxna som minderåriga lagöverträdare. Strafflagberedningens
förslag däremot avsåg endast underåriga lagöverträdare och endast
brott, pa vilka kunde följa fängelse eller straffarbete. I propositionen har man
slagit tillsamman hela straffskalan men låtit eftergiften endast gälla för underåriga.

Om man går igenom lagutskottets motivering, finner man, att utskottet
varit enigt därom, att beträffande bötesbrotten saknas anledning
att göra skillnad mellan unga och vuxna lagöverträdare. Anledning
härtill är tydligen den, att rent principiellt skall frågan örn åtalseftergift
i dessa fall bedömas efter processuella synnunkter. Man skall avgöra, örn det
med hänsyn till domstolarnas arbetsbelastning är lämpligt med en åtalseftergift
och^ om man kan göra en sådan med hänsyn till det bedömande organet,
d. v. s. åklagarna. Det blir således de processuella synpunkterna, som där böra
vara avgörande.

Motsatt förhållande gäller, när det är fråga örn urbota brott. Då är det en
kriminalpolitisk fråga, örn samhällets reaktion skall ta formen av straff eller
örn en annan reaktion lämpligen bör inträda, ifall åtal eftergives.

Lagutskottet har härom yttrat: »Den föreliggande lagstiftningsfrågan skulle
alitsa enligt utskottets mening ha erhållit sin mest ändamålsenliga lösning genom
samtidigt antagande av en lag örn åtalseftergift för ungdomliga lagöverträdare
i fråga örn brott, varå kan följa fängelse eller straffarbete, och en lag
om åtalseftergift för bötesförseelser av lagöverträdare i allmänhet.» Detta är
utskottets enhälliga ståndpunkt, som alltså i princip är motsatt den kungl, propositionens
ståndpunkt.

Att man vill skilja pa brotten, när det gäller de ungdomliga lagöverträdar -

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

105

Lagförslag örn eftergift av åtal mot vissa unde får ig a m. rn. (Forts.)
na, beror givetvis på den omständigheten, att vid så pass allvarliga brott, att
urbota straff ingår i straffskalan, anser man, att dessa unga lagöverträdare
behöva tas örn hand på ett särskilt sätt, och därför skall man bedöma deras
möjlighet att tillrättaföras på ett annat sätt än de vuxnas, mot vilka man icke
kan sätta in en annan reaktion.

En sådan möjlighet att rätta till lagstiftningen, som utskottet i princip förordar,
förelåg också genom de motioner, som ha väckts i första och andra kammaren.
Jag hade för min del hoppats, att dessa motioner skulle leda till ett
resultat. Men effekten har i stället blivit ett slags omstuvning av den kungl,
propositionen, en omstuvning som enligt lagutskottets eget uttalande kommer
att få en provisorisk karaktär. Lagutskottet föreställer sig nämligen, enligt vad
utskottet säger, att Kungl. Maj :t inom en icke avlägsen framtid kommer att
föreslå riksdagen att låta den nya rättegångsbalken träda i kraft och därmed
också den redan godkända bestämmelsen i 20: 7 rättegångsbalken örn åtalseftergift
vid bötesbrott. Därav föranledes en väsentlig ändring i det lagförslag,
som utskottet nu framlägger. Detta lagförslag får således endast en provisorisk
karaktär.

_ Den enlig min och första lagutskottets upufattning olyckliga sammansmältningen
av åtalseftergift för unga lagöverträdare vid brott enligt hela straffskalan
har också föranlett en del svårigheter vid detaljutformningen. Dessa
svårigheter ha föranlett åtskilliga förslag till ändring, vilka dock efter min
uppfattning kanske inte på alla punkter ha blivit så helt lyckliga. Den svåraste
frågan här är de förutsättningar, under vilka eftergift av åtal må äga rum enligt
2 § i lagförslaget.

Då motionerna inte ha lett till den effekt, som nian skulle ha hoppats, ha
reservanterna inte ansett sig ha någon annan utväg än att yrka avslag på hela
lagförslaget, med hemställan att Kungl. Majit till nästkommande riksdag
måtte framlägga nya förslag dels till lag örn eftergift av åtal för bötesbrott i
huvudsaklig överensstämelse med 20: 7 i nya rättegångsbalken, dels till lag
örn åtalseftergift för ungdomliga lagöverträdare i fråga örn brott, varå frihetsstraff
kan följa.

o Herr talman! På grund av dessa i yttersta korthet angivna skäl ber jag att
få yrka bifall till reservationen, vilket innebär avslag på Kungl. Maj :ts proposition
och hemställan i enlighet med vad jag nyss nämnde.

Herr statsrådet Bergquist: Herr talman! Första lagutskottets majoritet
och reservanterna tyckas, såvitt framgår av handlingarna, vara ense i den
punkten, att man bör genomföra möjlighet till åtalseftergift för brottslingar i
åldern 15—18 år. Första lagutskottets majoritet har i huvudsak ansett sig
kunna godta Kungl. Maj:ts förslag, som innebär, att sådan åtalseftergift skall
kunna tillgripas såväl då det är fråga om brott, som medför frihetsstraff, som
då det är fråga örn brott, som endast medför bötesstraff. Första lagutskottets
majoritet har i sin motivering uttalat, att man helst hade sett, att man nu fått
en särskild lag örn rätt till åtalseftergift för brott, som kan medföra frihetsstraff,
och en annan lag om rätt till åtalseftergift för brott, som straffas med
böter. Sistnämnda lag skulle gälla såväl minderåriga som vuxna. Herr Linnér
har nu närmare utvecklat skälen härför.

Jag vill bara med några ord klargöra de synpunkter, som varit avgörande för
mig, då jag låtit utforma propositionen så, att lagen omfattar såväl brott, som
medföra frihetsstraff, som brott,- som straffas med böter, men endast gäller underåriga
brottslingar. För mig framstod det som ganska klart, att det skulle
ha varit rätt säreget att nu lägga fram en lag, som möjliggjorde åtalseftergift
endast för brott, som medförde frihetsstraff. Om man — som syftet med

106

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Lagförslag om eftergift av åtal mot vissa underånga m. m. (Forts.)
denna lagstiftning var — hade begränsat sig till de underåriga brottslingarna,
.skulle man alltså ha sagt: »Har ni begått ett grovt brott, som medför fängelse
eller straffarbete, kan ni slippa ifrån åtal och därmed också bestraffning, men
bär ni begått ett lindrigt brott, som endast kan rendera böter, måste åtal ske.»
Det kan sägas, att har man den inställningen, borde man ha sett till, att man på
andra vägar hade skapat möjlighet till åtalseftergift vid bötesbrott och alltså
tagit upp hela denna fråga rörande både minderåriga och vuxna. Och det har
framhållits i första lagutskottets utlåtande och även av herr Linnér, att det är
lika angeläget att genomföra möjlighet till åtalseftergift för bötesbrott, då det
gäller underåriga som då det gäller vuxna.

Jag kan inte dela den meningen. Enligt min uppfattning är det ganska stor
skillnad mellan åtalseftergift beträffande ungdomliga brottslingar och åtalseftergift
beträffande vuxna människor, detta även om det gäller lindriga brott.
Jag kan inte finna, att det är så förfärligt angeläget att få en lagstiftning,
som möjliggör åtalseftergift för bötesbrott av vuxna personer. Det kan vara
önskvärt ur processuella synpunkter och av praktiska skäl, men det är inte av
någon större och allvarligare betydelse. Däremot är det enligt min mening av
stor betydelse och verkligt allvarlig karaktär, örn man kan skapa möjlighet att
överhuvudtaget underlåta att lagföra unga personer, draga dem inför domstol
och sätta hela domstolsapparaten i rörelse för att bestraffa dem.

Det är dessa skäl, som ha gjort, att jag nu ansåg, att man mycket väl kunde
lugna sig när det gäller att införa åtalseftergift i fråga om de vuxna och bara
ta med ungdomarna och se, hur lagstiftningen för dem kom att slå ut. När
tiden kom, kunde man sedan genomföra den åtalseftergift för vuxna beträffande
bötesbrott, som redan är beslutad i samband med processreformen.

Första lagutskottets majoritet har tydligen också funnit, att det inte var så
angeläget att i detta sammanhang genomföra möjlighet till åtalseftergift för
vuxna personer, utan att den saken kunde anstå tills vidare och tills processreformen
trätt i kraft.

Lagutskottets majoritet har föreslagit en del ändringar i den kungl, propositionens
lagtext. Jag vill för min del säga, att jag inte är övertygad örn att
alla de ändringar, som föreslagits av lagutskottet, äro förbättringar av det
framlagda förslaget. Jag tycker, att åtskilliga av de resonemang, som första
lagutskottets majoritet för, äro ganska teoretiska och att man kanske bar fäst
sig mera vid en del teoretiska synpunkter än vid de praktiska förhållandena.
Jag är emellertid övertygad örn att vare sig man skriver så, som det är skrivet
i den kungl, propositionen, eller så, som första lagutskottets majoritet har föreslagit,
kommer verkan i praktiken att bli ungefär densamma, och jag vill därför
inte trötta kammaren med att här gå in på några lagtekniska frågor.

Det är endast i ett hänseende jag vill göra en randanmärkning till första
lagutskottets utlåtande, och det är i fråga om kontrollen över denna lagstiftnings
tillämpning. Här har strafflagberedningen, som ursprungligen framlade
förslaget, understrukit, att då man inför detta institut i vår lagstiftning, har
man ali anledning att gå fram med varsamhet. Kungl. Maj :t bar i propositionen
understrukit samma sak, och första lagutskottet har också framhållit, att
man här ger sig in på ett fullkomligt nytt område och att man bör gå fram
med försiktighet.

Med hänsyn till dessa uttalanden, som helt stämma med min egen uppfattning,
ansåg jag det vara önskvärt att både i lagen och i motiven till denna uttala,
att en viss kontroll till en början borde utövas över hur denna rätt till
åtalseftergift utnyttjas. Trots att prövningen i dessa fall kommer att ligga
hos överåklagare, måste man räkna med att det kan bli en viss ojämnhet i utnyttjandet
av möjligheten. Den ene åklagaren är mera inriktad på att tillgripa

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

107

Lagförslag örn eftergift av åtal mot vissa underårig a m. m. (Forts.)
åtal och yrka straff, den andre har en annan läggning. Det är ganska viktigt,
då man genomför en lagstiftning som denna, att det inte blir för stor ojämnhet
mellan olika åklagardistrikt. Det är också med hänsyn till den utformning,
som lagen fått, viktigt, att det inte blir för stor ojämnhet i barnavårdsnämndernas
behandling av dessa unga personer, som slippa åtal men kanske i stället
på ett eller annat sätt ställas under barnavårdsnämndernas tillsyn.

Med hänsyn därtill hade jag dels i lagförslaget upptagit en bestämmelse örn
att i vissa fall anmälan skulle göras till statens inspektör för fattigvård och
barnavård, som skulle utöva kontroll över barnavårdsnämndernas verksamhet,
och dels i motiven uttalat, att i varje fall till en början överåklagarna borde till
justitiekanslern anmäla de beslut örn åtalseftergift som de hade fattat, så att
justitiekanslern skulle få tillfälle att se till, att tillämpningen blev något så när
jämn över landet.

Nu har första lagutskottets majoritet dels föreslagit strykning av denna bestämmelse
i lagtexten att anmälan skulle ske till statens inspektör för fattigvård
och barnavård och dels gjort ett uttalande i motiveringen, där utskottet
ställer sig kritiskt till frågan örn justitiekanslersämbetets inkopplande på detta
område. Jag skall inte säga någonting beträffande den första frågan, och i fråga
örn det uttalande som första lagutskottet har gjort beträffande justitiekanslern
vill jag endast framhålla, att jag anser att frågan om kontroll här är någonting
som faller under Kungl. Maj :ts administrativa lagstiftning och att jag
därför har frihet — givetvis med allt hänsynstagande till de synpunkter som
första lagutskottet uttalat — att göra en omprövning av frågan, huruvida kontrollåtgärder
äro önskvärda eller icke.

Jag skall slutligen bara nämna några ord i anledning av reservationen. Herr
Linnér framhöll i sitt anförande, att örn kammarens ledamöter toge del av utskottets
utlåtande, skulle det nog uppstå en viss förvåning hos dem över innehållet
i utlåtandet. Jag har inte känt någon sådan förvåning över utskottets
utlåtande, men jag måste säga att jag kände en viss förvåning och en rätt stark
sådan, då jag läste reservationen. När jag först läste den, fick jag det intrycket,
att reservanterna resonerade närmast på det sättet, att örn vi inte kunna få allt
vad vi begärt eller dels åtalseftergift för ungdomliga lagöverträdare och dels
åtalseftergift för vuxna lagöverträdare i fråga örn bötesbrott, då vilja vi inte
lia någonting, utan då får det vara med denna lagstiftning. Nu har herr Linnér
här framhållit, att det inre är något sådant resonemang som ligger bakom reservationen,
och jag har självfallet inte heller trott det. Men herr Linnér påpekade,
att så, som det kungl, förslaget är utformat, skulle det innebära, att
man har blandat ihop olika saker och därigenom åstadkommit oklarhet i denna
lagstiftning. Jag kan inte finna att det är någon oklarhet i detta förslag, i varje
fall inte i den form det har i den kungl, propositionen. Jag måste fråga herr
Linnér och hans medreservanter, örn det förslag sorn strafflagberedningen hade
avlämnat och som alltså siktade endast på brott som äro belagda med frihetsstraff,
är klarare i fråga örn förutsättningarna för tillgripande av åtalseftergift
än det förslag som innefattas i den kungl, propositionen.

Man trycker så starkt, och det gör även herr Linnér, på att åtalseftergift för
brott som äro belagda med frihetsstraff och åtalseftergift för brott sorn äro belagda
endast med böter äro två fullkomligt skilda saker. Det ena är en kriminalpolitisk
åtgärd och det andra en proeessuell åtgärd. Jag tror inte att man kan
dra den gränsen så klart och säga, att så fort det bara är fråga om bötesbrott,
bär en åtalseftergift inte någonting med kriminalpolitik att göra, utan då hur
den en rent proeessuell karaktär. Gränsen mellan vad som är processuellt och
vad som hör till kriminalpolitiken tror jag inte strikt följer den gräns som finns
mellan bötesbrott och brott som rendera frihetsstraff.

108

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Lag forslar/ örn eftergift av åtal mot vissa underåriga m. m. (Forts.)

Jag kan inte heller finna att i övrigt förutsättningarna ha blivit oklarare genom
att man har tagit med de brott som medföra endast böter. Det blir ju, så
som propositionen var utformad, ganska tydligt, att man får ta hänsyn till
brottets karaktär. Det har utskottsmajoriteten visserligen i viss mån skrivit
bort, men jag tror att man i verkligheten under alla omständigheter kommer att
få ta en sådan hänsyn.

Jag kan alltså inte finna att reservanterna lia anfört några starkare skäl för
sin ståndpunkt, som dock innebär en så kraftig åtgärd som att man nu skulle
avslå detta förslag för att kanske nästa år få fram ett förslag som omfattar
något litet mer men något relativt betydelselöst.

Jag tror att kammaren gör riktigt örn den godtar förslaget, och i nuvarande
läge kan jag inte göra annat än förorda bifall till det förslag som första lagutskottets
majoritet har framlagt, även örn, som sagt, jag inte anser att det i alla
de hänseenden, där ändringar skett, innebär förbättringar i förhållande till
Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Siljeström: Herr talman! Den fråga, sorn nu föreligger till avgörande,
kan synas obetydlig, men i själva verket har den en ganska stor portée.

För närvarande råder på detta område den s. k. legalitetsprincipen, vilken
innebär att en åklagare är skyldig att anställa åtal för begångna brott. Detta
är en viktig princip, som är av betydande värde för lagarnas upprätthållande.
Det är uppenbart, att det inte går an att man, när statsmakterna sagt att ett
visst förfarande är brottsligt och skall straffas, överlåter åt åklagarna att avgöra,
huruvida i det särskilda fallet åtal skall ske. När lagstiftarna ha sagt
ifrån, att ett förfarande är straffbart, skall också frågan örn straff bringas
under domstolarnas prövning. Emellertid har det visat sig, att örn man drar ut
denna princip i alla dess konsekvenser, har den lett till vissa olägenheter dels
beträffande de ungdomliga förbrytarna och dels i fråga örn de obetydliga
brotten.

Beträffande de ungdomliga förbrytarna kan man naturligtvis diskutera, huruvida
den gräns, som lagen för närvarande sätter för straffbarhet, 15 år, är
riktig eller inte. I det hänseendet är det inte nu tal om att göra någon ändring,
utan man har även i detta förslag bibehållit en ålder av 15 år såsom gräns för
straffmyndigheten. Men nian har kommit till den uppfattningen, att ett lagförande
och bestraffande av ungdomsförbrytare för vissa brott, som i lagen
beläggas med strängare straff, många gånger motverkar det resultat, som man
har avsett med den straffrättsliga reaktionen. Man har funnit, att det i dylika
fall kan vara bättre med åtgärder av barnavårdsnämnd eller andra liknande
förfaranden. Därför var man också inom det särskilda utskott, som hade att
handlägga förslaget om ny rättegångsbalk, alldeles enig såvitt jag minns, om
att man borde begära en lagstiftning som reglerade frågan örn åtalseftergift
beträffande ungdomliga förbrytare.

Processlagberedningen upptog i sitt förslag till rättegångsbalk bestämmelser
rörande åtalseftergift när det gäller bötesbrott. Grunden därför var emellertid
icke densamma som jag nyss har berört, nämligen örn en straffrättslig
reaktion var lämplig eller ej, utan skälet var här det, huruvida det var behövligt
beträffande ett stort antal små förseelser att verkligen varje gång draga
dem inför domstol. Det var alltså helt andra skäl som lågo bakom den kriminalpolitiska
eller straffrättsliga tanke som processlagberedningen ville ha förverkligad.
Med hänsyn till processlagberedningens berörda förslag var det,
såvitt jag förstår, fullt i överensstämmelse med särskilda utskottets och även
riksdagens önskan, när strafflagberedningen framlade sitt förslag rörande

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

109

Lagförslag om eftergift av åtal mot vissa minderåriga m. m. (Forts.)
åtalseftergift för ungdomliga förbrytare och därvid endast tog upp frågan
angående åtalseftergift beträffande sådana brott, där fängelse eller straffarbete
ingick i latituden.

Jag förstår mycket väl, oell jag ger också herr statsrådet rätt däri, att det
kan synas egendomligt, att man säger åt en ungdomlig förbrytare, att när han
begår ett svårare brott kan det komma i fråga att man efterger åtalet mot honom,
men att man inte kan tillåta det när det är fråga örn ett mindre brott,
som endast kan medföra böter. Men jag kan däremot inte följa med herr statsrådet,
när han av den anledningen i förevarande lag angående åtalseftergift för
ungdomliga förbrytare upptar även de små brotten. För mig är det visserligen
en väsentlig skillnad på hur samhället skall reagera gentemot å ena sidan ungdomliga
förbrytare och å andra sidan vuxna lagöverträdare. Men jag anser inte
att man beträffande de små brotten skall reagera på annat sätt gentemot vuxna
än mot barn. Jag kan inte förstå, att det skall vara någon skillnad i behandlingen
av den som är 25 år eller den som är 16 år, örn han åker cykel då det är
mörkt utan att lia lyktan tänd eller något dylikt. Det är i båda dessa fall alldeles
samma sak, när det gäller att avgöra, om man skall åtala eller bara säga
åt honom: »Låt bli att göra örn det här!» Men det är en väsentligt annan sak,
när det är fråga örn allvarliga brott. Jag beklagar därför att den här frågan
har fått den lösning, som här är föreslagen.

Nu har herr statsrådet anmärkt mot reservanterna, att vi ha kastat allt
överbord, när vi inte kunnat få igenom allt vad vi önskat. Nej, det är nog inte
så, utan för mig är den här frågan örn åtalseftergift beträffande de små förseelserna,
bötesförseelserna, en viktig sak, och jag har varit rädd för att, örn
man nu skulle bifalla förslaget om åtalseftergift mot minderåriga, kommer
frågan om åtalseftergift för bötesbrott att uppskjutas ganska långt fram i
tiden. Det är visserligen sant, att bestämmelser härom finnas i den nya rättegångsbalken
och att i samma ögonblick som den träder i kraft, frågan är klar.
Men jag är inte fullt lika optimistisk som processlagberedningen har varit beträffande
tidpunkten för balkens ikraftträdande. Jag tror, att det kan dröja
ganska länge på grund av vidriga yttre omständigheter. Därför har jag den
önskan, att man skall få denna lagstiftning örn åtalseftergift beträffande bötesbrott
fortast möjligt, och det tror jag inte man kan få på annat sätt än genom
att man yrkar avslag på det föreliggande förslaget och begär en utredning
till nästa år.

Jag anser att man kunde ha löst frågan i år. Det fanns ett förslag till lagstiftning
örn åtalseftergift beträffande ungdomliga förbrytare, som icke upptog
bötesbrotten, vilket framlagts av strafflagberedningen. Det fanns också
bestämmelser örn åtalseftergift för bötesbrott i den nya rättegångsbalkens 20
kap. Man kunde således utan att göra sig skyldig till någon vårdslöshet i lagstiftningsväg
ha framlagt förslag, som innefattat både strafflagberedningens
förslag och bestämmelserna i den nya rättegångsbalken. Nu säges det visserligen
i utskottets förslag, att den åtalseftergift beträffande bötesbrott, som är
föreslagen i den nya rättegångsbalken, förutsätter en del i administrativ väg
meddelade föreskrifter. Jag tror inte att det hade varit så svårt att få dessa
regler utformade, och jag tror inte heller att utskottet hade behövt ta några
risker, om det förtroendefullt hade överlåtit åt Kungl. Majit att utarbeta dessa
administrativa föreskrifter, fastän riksdagen redan hade antagit lagen.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har ifrågasatt, om det
verkligen är ett så trängande behov av en lagstiftning rörande åtalseftergift
beträffande bötesbrott. Man kan naturligtvis diskutera detta — det kan man
göra i alla frågor. För mig är det i allt fall ett trängande behov. Jag har er -

Ilo

Nr 11.

Onsdagen den 22 mais 1044 em.

Lagförslag om eftergift av åtal mot vissa underårig a m. m. (Forts.)
farenhet av hur olika tillämpningen är i detta fall. Redan nu förekommer i
mycket stor utsträckning åtalseftergift beträffande bötesförseelser, vilket nog
också herr statsrådet är väl medveten örn. Jag bar vid det första tingssammanträdet
varje höst framför mig en mycket lång åklagarlista från ett åklagardistrikt.
Listan upptar ofta flera hundra mål, där personer äro åtalade för att
de ha gjort sig skyldiga till allehanda småförseelser under sommaren. De ha
varit ute och cyklat på förbjudna vägar eller suttit två på en cykel eller cyklat
under mörker utan lykta o. s. v. Från ett annat åklagardistrikt får jag så gott
som inga sådana mål. Man kan då fråga sig: är det så, att man i det ena åklagardistriktet
alldeles negligerar gällande bestämmelser och far fram hur som
helst, under det att man i det andra distriktet noggrant efterlever dessa regler?
Nej, det är ingalunda så, utan jag tror att de, som bo i de olika åklagardistrikten,
handla ungefär likadant. Det är åklagarna som handla olika. Den
ene åklagaren anser, att det är hans oeftergivliga skyldighet att åtala alla dessa
bagatellförseelser, och därför stämmer han lagöverträdarna till rätten och sätter
därmed i gång en ganska stor apparat. Den andre åklagaren tillämpar ett
mera patriarkalisk betraktelsesätt. Finner han att det är en förstagångsförbrytare
eller en person som handlar mera av ovarsamhet, ger han honom en
liten vänlig varning och säger: »Gör inte örn det här, så får det vara nog med
detta!»

Detta är ett system som jag inte tycker är tilltalande, och herr statsrådet har
själv antytt, att han inte är nöjd nied det, då han ldagar på de bristande
kontrollföreskrifterna i utskottsmajoritetens förslag och varnar för en olika
tillämpning av lagen. Nu är det faktiskt så, att åklagarna handla olika. Det
finns inte någon rätt att underlåta åtal, men åtalseftergift förekommer i stor
utsträckning, och systemet tillämpas olika i olika landsfiskalsdistrikt och det
tillämpas olika vid samma domstol. Detta anser jag vara ett ganska tråkigt
förhållande, varigenom allmänheten inom angränsande distrikt får den uppfattningen,
att »där får jag göra så, men där får jag inte göra så». Det är
också ganska otrevligt för domaren att han på det här sättet skall sitta och
klubba böter för dem, som gjort sig skyldiga till småförseelser i ett distrikt,
men inte göra någonting beträffande deni, som begått liknande förseelser i
ett annat distrikt. Härtill kommer att jag i viss mån sympatiserar med den
patriarkaliske åklagaren. Jag tycker, att han förfar ganska rätt. I stället för
att hänskjuta dessa småförseelser o. dyl. till domstolen, med det besvär det
förorsakar de tilltalade att anskaffa rättegångs fullm akt och för domstolen
att mäta ut bötesbeloppen och skriva in böterna i saköreslängd och översända
avskrift därav till indrivningsmyndigheten, som därefter har att driva in böterna,
så låter denne åklagare vederbörande gå första gången efter en varning,
örn de inte äro trotsiga, och det gör lika stor nytta.

Det är detta som varit det för mig avgörande, då jag har intagit min ståndpunkt.
Jag anser att det är önskvärt, att man fortast möjligt får en lagstiftning
angående åtalseftergift för bötesbrott. Jag har varit rädd för att, örn man
nu antar det förslag, som ligger på bordet, så kommer frågan örn en lagstiftning
angående åtalseftergift vid bötesbrott att uppskjutas ganska länge. Jag
har därför trott, att den utväg, som vi reservanter föreslå, skulle utgöra en
bättre lösning av problemet. Det är, såsom nog herr statsrådet förstår, icke
fråga örn någon ovilja mot något av förslagen. Helst hade jag sett, att utskottet
hade tillstyrkt den motion, som herr Linder och jag lia framlagt. Jag tror
att det hade gått för sig, och utskottet har också uttalat att det hade varit det
ändamålsenligaste.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Linnér
m. fl. avgivna reservationen.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

lil

Lagförslag örn eftergift av åtal mot vissa understiga m. m. (Forts.)

Herr Schlyter: Herr talman! Jag förstår väl herrar Linnérs och Siljeström»
inställning till denna sak, så mycket hellre som jag i själva principfrågan är
av alldeles samma mening som de. Det är otillfredsställande att vi inte ha
någon lagstiftning angående åtalseftergift för bötesförseelser. Vi lia visserligen
en lag antagen, men den står inskriven i den nya rättegångsbalken och träder
inte i kraft förrän balken i övrigt. Det bär sagts förut här i kväll, att utskottets
majoritet har varit fullt ense med reservanterna, att det skulle ha
varit önskvärt att på en gång få hela frågan örn åtalseftergift reglerad. Det
är inte tillfredsställande att, såsom det nu är, olika regler skola gälla i olika
delar av landet beträffande åtalseftergift i fråga örn bötesförseelser. Kungl.
Maj :t har tagit sig friheten att i en del administrativa reglementen för polisoch
åklagarmyndigheterna i vissa större städer meddela bestämmelser om
åtalseftergift för dylika förseelser, vilket t. ex. haft till resultat, att vad som
gäller vid rådhusrätten i Örebro inte gäller vid de båda häradsrätterna i samma
stad. På ett så viktigt lagområde sorn detta gälla alltså i angränsande domstolsområden
olika regler.

Allt detta hade naturligtvis gjort det önskvärt, att hela frågan hade upptagits
i ett sammanhang, och jag kanske kan tillåta mig att säga, att jag, när
frågan örn åtalseftergift behandlades1 i det särskilda utskottet vid genomgången
av förslaget till ny rättegångsbalk, hävdade den ståndpunkten, att vi rätteligen
inte borde ha tagit med åtalseftergift för bötesförseelser i rättegångsbalken
utan bort upptaga denna fråga först i samband med den väntade lagstiftningen
angående åtalseftergift för vissa underåriga. Den hade därigenom
också snabbare vunnit sin lösning. Å andra sidan måste jag medge, att det
kunde anföras vissa invändningar mot att utskottet nu skulle tillstyrka riksdagen
att såsom en särskild lag antaga de bestämmelser rättegångsbalken innehåller
omi denna sak. Särskilda utskottet betonade nämligen uttryckligen i
sitt utlåtande, att ett genomförande av åtalseftergiften vid bötesförseelser
förutsatte en viss ytterligare utredning i frågan från Kungl. Maj:ts sida, som
skulle sätta Kungl. Maj :t i tillfälle att innan rättegångsbalken trädde i kraft
utfärda erforderliga kontrollbestämmelser på området. Det skulle ej ha varit
i full konsekvens med detta, om första lagutskottet nu hade sagt: den utredningen
är visserligen inte verkställd, men vi besluta lagen i alla fall och låta
den träda i kraft samtidigt med den nu föreliggande propositionen. Den lag,
som nu föreligger till riksdagens prövning, skall enligt förslaget träda i kraft
den 1 juli 1944, och det föreföll ej rimligt sitt utskottet, emot den bestämda
mening som vi visste att justitieministern hade i denna sak, skulle dekretera
att en hel ny lag på ett område, som icke varit föremål för justitiedepartementets
utredning, skulle träda i kraft samtidigt med det föreliggande lagförslaget.
Vid detta förhållande syntes det utskottets majoritet icke vara något annat
att göra än att låta anstå med åtalseftergift i fråga om bötesförseelser.

Jag kan därför för min del inte finna annat än att det är riktigt, när justitieministern
gör gällande, att det ej kan vara absolut nödvändigt att samtidigt
reglera hela åtalseftcrgiftsinstitutct för både underåriga och vuxna. Vad
som framför allt är av vikt och som jag hoppas att riksdagen godkänner, är
att den utomordentligt betydelsefulla principen örn åtalseftergift beträffande
underåriga nu genomföres. Har principen väl prövats på detta begränsade område,
blir det sedermera tillfälle att utvidga lagstiftningen till att omfatta, även
vuxna, och detta, herr talman, icke bara när det gäller bötesförseelsema, utan
även beträffande andra brott. Med anledning av en motion i andra kammaren
har utskottet också påpekat, att frågan örn åtalseftergift även beträffande
grövre brott av vuxna är avsedd att upptagas till framtida reglering.

Jag finner alltså utskottets ställningstagande till propositionen vara i hög

112

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Lagförslag örn eftergift av åtal mot vissa underåriga m. rn. (Forts.)
grad försvarligt och delar nog med justitieministern förvåningen över att de.
som äro intresserade för en lagstiftning om åtalseftergift när det gäller underåriga,
verkligen kunna vilja tillstyrka riksdagen att nu avstå från att genomföra
en sådan lagstiftning bara för att få en annan fråga samtidigt reglerad,
vilken dock kan upptagas i ett annat sammanhang och då endast har
nytta av att åtalseftergiften blivit prövad på det mera begränsade området.

Sedan skulle jag nog gärna ha velat säga några ord till försvar för utskottets
utlåtande med anledning av justitieministerns anmärkningar. Vad han
sade resulterade emellertid ej i några önskemål om ändring i utskottets förslag.
När det åter gäller den kontroll Kungl. Majit kan komma att vilja utöva
över lagtillämpningen på detta område, vilken justitieministern också berörde,
är det alldeles tydligt att utskottet endast haft att avge yttrande över
vad justitieministern i propositionen i denna fråga Ilar underställt riksdagen,
nämligen formen för justitiekanslerns medverkan i fråga om kontrollen. Sedan
är det självfallet justitieministerns rättighet att taga den hänsyn hail
finner lämpligt till de anmärkningar utskottet på den punkten har framställt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Linnér: Herr talman! Det är vid denna timme och inför denna fåtaliga
publik mycket liten mening i att gå in på en detaljdiskussion av de olika alternativ
för reglering av åtalseftergiften, som här ha kunnat föreligga. Jag skall
därför inskränka mig till att säga några ord i anledning av justitieministerns
yttrande.

Det är då först alldeles riktigt som justitieministern sade, att gränsen för
själva åtalseftergiften när det gäller underåriga förbrytare ej går strikt efter
straffskalan. Men det är också fullt riktigt såsom första lagutskottet har
sagt, att »i sådana undantagsfall, där ett av underårig förövat botes brott,
såsom t. ex. under vissa förhållanden fylleri, kan böra föranleda åtgärd av
barnavårdsnämnd eller uppfostrande åtgärd av annan art, åligger det jämlikt
17 § andra stycket barnavårdslagen polismyndighet att ofördröjligen göra
anmälan därom till barnavårdsnämnden». Vad man vill få till stånd är ju en
reaktion av annan art för de ungdomliga förbrytarna, vilken anses vara lämpligare
än straff med hänsyn till just deras beskaffenhet att vara unga förbrytare,
och detta kan man på det sätt jag nyss har sagt uppnå såväl i fråga
örn urbotabrotten som när det gäller bötesbrotten.

Vad sedan beträffar bötesbrotten, har jag för min del haft alldeles samma
inställning som herr Siljeström nyss utförligt motiverat. Bland annat på
grund av de uppgifter, som framkommit under utskottsbehandlingen, har jag
fått ett bestämt intryck av att det ej är bra som det är för närvarande. Man
kan inte bara låta frågan vila och säga att den ene åklagaren får göra på ett
sätt och den andre på ett annat. Detta är så mycket mindre tillfredsställande,
när riksdagen redan har godkänt en lag som kan sättas i kraft.

Mot att sätta denna lag i kraft föreligger endast det hinder, som påpekades
av utskottets ordförande, nämligen att det skulle förutsätta en viss utredning.
Så vitt vi under utskottsbehandlingen kunde utröna, är denna utredning av
mycket enkel beskaffenhet och borde — om man velat inrikta arbetet på det
— kunnat komma till stånd före detta års slut. Hela lagstiftningen hade då
kunnat föreligga färdig att träda i kraft vid detta års slut. När nu inte den
arbetslinjen vann utskottets gillande, ha vi ej haft annat att göra än att intaga
en negativ hållning, i förhoppning att därmed skulle till nästa års riksdag
frampressas två andra lagförslag av det innehåll, som vi ansågo vara riktigt.

Därmed skulle man vinna ytterligare en sak, som är omnämnd i reservationen
och som jag för min del, och jag tror även medreservanterna, ha an -

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

113

Lagförslag örn eftergift av åtal mot vissa uvderåriga m. m. (Forts.)
sett vara av mycket stor vikt, nämligen att ett närmare övervägande av behövliga
kontrollåtgärder skulle äga rum. Utskottet har förordat ett visst slag
av kontrollåtgärd, medan statsrådet sagt, att lian ej anser densamma lämplig.
Detta visar ju, att en ytterligare undersökning behöves. Det är alldeles bestämt
inte tillfredsställande, örn icke en kontroll av åtalseftergiften kommer att äga
rum. De bestämmelser, som skola tjäna till ledning för åklagarna, äro
ingalunda lätta att tolka, vare sig i propositionens utformning eller den av
första lagutskottet föreslagna, och det är dock ett pär hundratal å.klagare
som var för sig skola tillämpa dem. Jag tror därför det är nödvändigt att en
verklig kontroll över tillämpningen åstadkommes. Ty det skulle vara en dålig
lagstiftning, örn man ledde in den på en sådan väg, att bestämmelserna om
åtalseftergift från början bleve ojämnt tillämpade.

Herr Branting: Herr talman! Jag har inte alls några invändningar att
göra mot utskottets föreliggande förslag, utan kan i allting instämma med
herr Schlyter, utskottets ärade ordförande, så mycket hellre som jag ju deltagit
i detta ärendes behandling och tillhör majoriteten.

Det är endast en anmärkning av principiell natur jag i detta sammanhang
ville tillåta mig att göra. Denna lag örn åtalseftergift är närmast en konsekvens
av 1942 års lagstiftning angående förmögenhetsbrotten, vilken sträckte sig
så långt, att man nu måste göra ett försök att hejda åtminstone en del av alla
de nya åtal som möjliggjordes genom densamma. Då denna lagstiftning behandlades,
anförde jag för min del reservation mot den stora utvidgningen
av det straffbara området. Alltför många förut icke straffbelagda handlingar
blevo genom denna utvidgning •— enligt min mening — kriminaliserade.

När vi nu stå inför den lagstiftning, som det i kväll är fråga örn, kan
jag för min del icke finna annat än att den i och för sig innebär ett indirekt
erkännande av det berättigade i de anmärkningar av principiell natur, som
jag tillät mig framställa år 1942. Enligt mitt sätt att se är det dock bättre
att icke alls stifta sådana lagar som möjliggöra olämpliga åtal, än att först
stifta dylika lagar och sedan i efterhand söka bättra på situationen genom en
lag, som möjliggör underlåtande av åtal.

Här ha uttalats vissa förhoppningar örn att rättstillämpningen i fortsättningen
skall bli mera jämn och att man ej skall behöva göra den erfarenhet herr
Siljeström omnämnt, att massor av åtal väckas i det ena landsfiskalsdistriktet
men inga alls i det andra, beroende på olika tillämpning av lagarna. Jag måste
då för min del säga, att ehuru jag anser den nu ifrågavarande lagstiftningen
i hög grad påkallad, tror jag dock icke att man bör göra sig stora förhoppningar
om en jämn tillämpning av bestämmelserna om åtalseftergift. Såsom herr
Linnér mycket riktigt framhöll, är det flera hundratal underåklagare och ett
20-tal landsfogdar som ha att tillämpa lagstiftningen, och det finnes inga
som helst garantier för att samma synpunkter vid deras ståndpunktstagande
komma att anläggas.

Jag betraktar alltså denna lagstiftning som ett slags palliativ i en situation,
där en redan genomförd lagstiftning har öppnat alltför många åtalsmöjligheter.
Men när vi nu i alla fall äro i den situationen, har jag givetvis ingenting att
invända mot den föreliggande lagen, utan ber att få instämma i yrkandet örn
bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det

Första kammarens protokoll 10JiJt. Nr 11. 8

114

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Lagförslag om eftergift av åtal mot vissa uvderåriga m. m. (Forts.)
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 6 § strafflagen för krigsmakten; samt

nr 15, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) örn fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 24 mars 1942 (nr 128) om förbud mot
bebyggelse till hinder för försvaret;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293);

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) örn avverkningsskyldighet;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459);

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 420) angående begränsning av
dyrtidstillägg å lön och pension; samt

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Äng. fortsatt Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 27, i anledning av dels
giltighet av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering m. m. samt lag angående
m. ro. fortsatt giltighet av lagen samma dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och
överlåtelse av bostadsrätt m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 18 februari 1944 dagtecknad proposition, nr 101, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

1) Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om

hyresreglering m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 19 juni 1942 örn hyresreglering m. m.,
vilken enligt lag den 26 mars 1943 (nr 112) gäller till och med den 30 september
1944, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september 1946.

Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, före den 1 april 1944
uppsagt hyresavtal till upphörande efter den 30 september 1944, må fram -

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

116

Äng. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m. (Forts.)
stiillning som i 7 § sägs göras senast den 14 april 1944 eller, om hyresvärden
icke före den 1 i sistnämnda månad tydligt meddelat, att han ej önskar låta
hyresgästen kvarbo, inom fjorton dagar efter det hyresvärden lämnat hyresgästen
sådant meddelande.

2) Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 19 juni 1942 örn kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt m. m., vilken enligt lag den 26 mars 1943 (nr 113)
gäller till och med den 30 september 1944, skall äga fortsatt giltighet till och
med den 30 september 1946.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
inom riksdagen väckta motioner, nämligen

inom första hammaren:

nr 275 av herr Lindhlom m. fl.,

nr 276 av herr Hage och herr Olsson, Karl Johan, samt
nr 277 av herr Karlsson, Gustaf, m. fl., ävensom

inom andra hammaren:

nr 445 av herr Senander m. fl.,

nr 446 av herr Edberg m. fl.,

nr 447 av herr Hagberg i Malmö m. fl. samt

nr 450 av herr Enhsson i Stockholm m. fl.

I motionerna I: 275 och 11:447, vilka voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen matte besluta, att hyresregleringslagen skulle äga fortsatt giltighet
allenast till och med den 30 september 1945.

I motionerna I: 276 och II: 446 hade bland annat yrkats sådan ändring i 3 §
hyresregleringslagen, att hyresnämnden skulle kunna nedsätta grundhyra för
viss lägenhet, da lägenhetens värde avsevärt minskats genom ombyggnadseller
ändringsarbete eller på grund av annan omständighet av därmed jämförlig
betydelse. Vidare hade i nämnda motioner påyrkats, att hyresrådet i besvärsmål,
som avsåge fastställande av grundhyror i nya hus, skulle få befogenhet
att nedsätta de av hyresnämnden bestämda grundhyrorna jämväl för sådana
lägenheter vilkas hyresgäster icke anfört besvär hos hyresrådet.

I motionerna 1:276, 11:445 och 11:446 hade hemställts örn sådan ändring
av 6 § hyresregleringslagen, att hyresnämnd skulle kunna ingripa mot hyresprissättning
för möblerade rum redan då rummen utbjödes till uthyrning och
alltså innan något hyresavtal blivit träffat.

I motionerna 1:277 och 11:450 hade hemställts om sådant tillägg till
7 § hyresregleringslagen, att förening, som hade till uppgift att bereda befolkningen
eller väsentlig del därav a en ort lokaler för överläggningar eller föredrag
i allmänna frågor eller åsyftande folkbildning, nykterhetens främjande
eller annat därmed jämförligt ideellt ändamål av synnerlig vikt, skulle vara
berättigad att efter uppsägning tillträda lokal, som vöre uthyrd av föreningen,
under förutsättning, att avsikten med uppsägningen vore, att föreningen bättre
skulle kunna fylla sitt samhälleliga syfte.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
A. att riksdagen med förklarande, att Kungl. Maj:ts genom propositionen
nr 101 framlagda förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19
juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt giltig -

116

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Äng. fortsatt giltighet av hyresreglering slagen m. m. (Forts.)
liet lagen samma dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av
bostadsrätt m. m. ej kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte
med bifall till motionerna I: 275 och II: 447 för sin del antaga under punkten
införda förslag till

1) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) örn
hyresreglering m. m.;

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) örn
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.;

B. att motionerna 1:276, 1:277, 11:445, 11:446 och 11:450 icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Utskottets förslag innebar, att ifrågavarande båda lagar skulle äga fortsatt
giltighet till och med den 30 september 1945. I övrigt voro utskottets lagförslag
helt överensstämmande nied de av Kungl. Majit framlagda lagförslagen.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Hage och Cruse
hemställt,

A. att riksdagen med förklarande, att Kungl. Maj:ts genom propositionen
nr 101 framlagda förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt giltighet
av lagen samma dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av
bostadsrätt m. m. ej kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte med
bifall till motionerna I: 275 och II: 447 samt till motionerna I: 276 och II: 446
i vissa delar för sin del antaga följande förslag till

1) Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om

hyresreglering m. m.

Härigenom förordnas dels att lagen den 19 juni 1942 örn hyresreglering
m. m., vilken enligt lag den 26 mars 1943 (nr 112) gäller till och medlen 30
september 1944, i nedan intagna delar skall erhålla ändrad lydelse'' på sätt i
det följande angives, dels ock att lagen i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt
giltighet till och med den 30 september 1945.

3 §.

Hyresvärden må---finnes skäligt.

Var hyran---därav föranledes. Betingade lägenheten den 1 januari

1942 en hyra, som i avsevärd mån översteg hyran för därmed jämförliga lägenheter
eller har lägenhetens värde avsevärt minskats genom ombyggnadseller
ändringsarbete eller på grund av annan omständighet av därmed jämförlig
betydelse, äger nämnden på framställning av hyresgästen eller hyressökande
nedsätta grundhyran till skäligt belopp.

Höjning av---parterna avtalat.

20 §.

Part, som---nämndens beslut.

I samband med beslut, varigenom hyresrådet på talan av hyresgäst nedsätter
den av hyresnämnden fastställda grundhyran för lägenhet i hus eller del
av hus, som färdigställts senare än den 1 januari 1942, äger hyresrådet, ändå
att besvär ej anförts, nedsätta grundhyran för annan lägenhet i huset, där så
prövas skäligt för vinnande av likformighet i hyressättningen i detta.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, före den 1 april 1944

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

117

Äng. fortsatt giltighet av hyresreglering slag en m. m. (Forts.)
uppsagt hyresavtal till upphörande efter den 30 september 1944, må framställning
som i 7 § sägs göras senast den 14 april 1944 eller, örn hyresvärden
icke före den 1 i sistnämnda månad tydligt meddelat, att han ej önskar låta
hyresgästen kvarbo inom fjorton dagar efter det hyresvärden lämnat hyresgästen
sådant meddelande.

2) Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse av bostadsrätt m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 19 juni 1942 örn kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt m. m., vilken enligt lag den 26 mars 1943 (nr
113) gäller till och med den 30 september 1944, skall äga fortsatt giltighet till
och med den 30 september 1945.

B. att motionerna I: 276 och II: 446, i den mån de icke blivit besvarade genom
vad utskottet under A. anfört, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd; samt

C. att motionerna 1:277, II: 445 och II: 450 icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Herr Hage: Herr talman! Vid detta utskottsutlåtande har jag tillsammans
med herr Cruse i andra kammaren fogat en reservation, där vi yrka bifall
till utskottets förslag örn prolongering av hyresregleringslagen under ett år
—- Kungl. Maj:t hade som bekant föreslagit två år —- men därutöver yrka
vissa ändringar i §§ 3 och 20 av hyresregleringslagen.

Förslaget till ändring av 3 § bygger på ett yrkande från hyresgästhåll vid
yttrandet rörande den projekterade förlängningen av lagstiftningen. Hyresnämnd
skulle genom ändringen få rätt att nedsätta hyresbeloppet, då en lägenhets
hyresvärde befinnes ha avsevärt minskats, lika väl som nämnden
redan förut äger rätt att bestämma örn hyrans storlek under de förhållanden
som anges i 3 §.

När det gäller 20 § ha vi reservanter påyrkat, att beslut i hyresrådet örn
sänkning av hyrorna för ett antal klagande hyresgäster i ett nybyggt hus
skulle bli till fördel icke blott för dem som klagat, utan även för övriga
hyresgäster.

Vid behandlingen inom utskottet uttalades av åtminstone en sakkunnig person,
en föredragande, mycket starka sympatier för den ståndpunkt vi reservanter
intogo. Sedermera framfördes emellertid vissa andra synpunkter på
saken, och resultatet blev majoritet för avslag på den i ämnet väckta motionen.
Men ett slag föreföll det som sagt finnas möjlighet att i utskottet
få igenom den linje jag nu har talat om.

Alla frågor örn hyressättningen handläggas som bekant av hyresnämnderna,
vilka över sig ha hyresrådet, där parterna kunna klaga. Örn en lägenhet
stiger i värde, har hyresnämnden befogenhet att under vissa förutsättningar
höja hyran, och det ligger då mycket nära till hands, anse vi, att nämnden
skall äga motsvarande befogenhet att sänka hyran, därest en bostad blivit
mycket försämrad, antingen det beror på att fönster eller dörrar blivit igensatta
eller att andra fördelar för hyresgästen ha kommit bort.

Visserligen existerar genom den gamla hyreslagen redan nu möjlighet att
via domstol få till stånd en sådan hyressänkning. Men vi ha framhållit, att
hyresnämnden såsom varande en specialdomstol måste lia större kunskap och
erfarenhet på detta område än en allmän domstol och att hyresnämnden redan
har att handlägga mycket invecklade spörsmål. När faktiskt nu gällande
rätt medger en sådan befogenhet, vore det rimligt, att alla avgöranden av
detta slag överlämnades till hyresnämnderna, vilka överhuvudtaget handlägga

118

Nr 11.

Onsdagen ilen 22 mars 1944 em.

Äng. fortsatt giltighet av hyresreglering slag en m. m. (Forts.)
sådana ärenden. Om hyresnämnden då ej skulle döma rätt, finnes ju alltid
en överinstans, nämligen hyresrådet, där som bekant utom husägare och hyresgäster
även den juridiska sakkunskapen är företrädd. När alltså hela hyresregleringsförfarandet
i övrigt är lagt i händerna på hyresnämnder och hyresråd,
vore det enligt vår mening konsekvent och rimligt att även en fråga
som denna behandlas i samma ordning.

Nu har man i utskottet sagt, att vissa konflikter kunna uppstå, därest en
sådan bestämmelse införes; om den ene hyresgästen vänder sig till hyresnämnden
och den andre till en domstol, skulle det kunna bli olika utslag. Men
detta förhållande existerar redan med hyresregleringslagen i dess nuvarande
skick, och någonting liknande förekommer även inom andra områden av statsförvaltning
och statsliv. Exempelvis kan vid det verk, där jag har varit anställd,
ett ärende rörande en funktionär, som blivit skadad eller dödad, regleras
av verksmyndigheten eller eventuellt Kungl. Maj:t, om det måste gå så
långt, men vederbörande kan också vända sig till domstol och på den vägen
vinna rättelse. Förhållandet är, med de nuvarande bestämmelserna, liknande
på hyresområdet. Enligt 43 § i gamla hyreslagen kan man vända sig till
domstol för att få en reglering till stånd, men om exempelvis en höjning av
hyran då medgives av domstolen, måste frågan i allmänhet också gå till hyresnämnd
för avgörande. Även här existerar alltså redan nu ett sådant dubbelförfarande.

Örn reservationen bifölles och alltså hyresnämnd finge möjlighet att reglera
dessa förhållanden, skulle jag tro att praktiskt taget samtliga hyresgäster
komme att vända sig till hyresnämnd och icke till domstol, eftersom domstolsbehandlingen
drar med sig större kostnader och tar längre tid. Utskottets
påstående att det skulle kunna bli konflikter på grund av olika utslag i domstol
och hyresnämnd tror jag därför mest är en teoretisk spekulation. Jag kan
ej tänka mig annat än att man i de allra flesta fall skulle vända sig till hyresnämnden,
därest denna lagändring komme till stånd. Åtminstone i de större
kommunerna äro ju hyresnämnderna specialiserade och syssla dagligen och
stundligen med dessa spörsmål.

I fråga örn 20 § ha vi yrkat, att beslut örn ändring av hyran för en eller
ett par lägenheter i ett nybyggt hus på framställning av respektive hyresgäster
borde gälla för samtliga hyresgäster inom fastigheten. För närvarande
går det som bekant till på det sättet, att hyran för ett nytt hus räknas ut i klump
på grundval av byggnadskostnader, driftskostnader och övriga kalkyler. Denna
uträknade hyra uppdelas sedan på samtliga lägenheter med hänsyn till i första
hand golvytan. Om nu endast tre av hyresgästerna klaga i hyresrådet och få
nedsättning av sin hyreskostnad beviljad, blir följden faktiskt att alla övriga
hyresgästerna, som dock enligt hyresrådets mening uppenbarligen ha alltför
hög hyra, få fortsätta med att betala dessa för höga belopp till hyresvärden
trots hyresrådets bestämt uttalade uppfattning.

Utskottet har emellertid framhållit en del omständigheter, som tala för att
man inte kan gå på reservanternas linje. För att vara kortfattad vill jag endast
säga, att enligt vårt förmenande hyresrådet i detta fall skulle ha rätt
att reglera hyrorna för alla hyresgästerna, vilket emellertid inte innebär, att
det kommer att ske i alla fall. När t. ex. en sådan situation inträffar, som
är omnämnd i utskottsutlåtandet, finner kanske hyresrådet, att det är omöjligt
att göra en reglering. Från denna utgångspunkt tror jag, att den ståndpunkt
vi intagit är riktig och att det vore rimligt att hyresrådet, om det
finner hyran vara för hög med avseende på dem som klagat, skulle ha möjlighet
att låta beslutet gälla även för övriga hyresgäster i huset.

Utskottet framhåller emellertid, att de, som på detta sätt enligt vårt förslag

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

119

Ang. fortsatt giltighet av hyresreglering slagen m. m. (Forts.)
skulle få sin hyra nedsatt, inte lia klagat. Detta är riktigt, men i de allra
flesta fall äro hyresgästerna organiserade i en hyresgästförening, varför det
ofta ändå blir så att klagan anföres gemensamt. Skulle emellertid så inte
vara fallet, kan man enligt mitt förmenande ändå inte säga så mycket örn
att även de, som icke klaga, bli hjälpta. Jag vill i detta sammanhang påpeka,
att enligt 22 § i hyresregleringslagen har hyresnämnd i vissa fall att
ingripa för att reglera hyran, även örn hyresgäst icke klagat. Det finns således
redan nu en praxis på detta område och en bestämmelse, som innebär,
att det kan ske en reglering utan att klagan anförts. Reservationens förslag
innebär således inte någon nyhet.

Jag vet nu mycket väl, att vi inte kunna räkna med att få igenom vårt
förslag, då vi endast äro två reservanter och ha ett i övrigt enhälligt utskott
emot oss. Jag har emellertid velat framföra dessa synpunkter, då ju hyresregleringslagen
nu skall regleras efter ett år. Det kan ju då tänkas, att dessa
synpunkter kunna bliva beaktade vid detta tillfälle, så att en lagändring då
kan komma till stånd. För dagen är det ju omöjligt att genomföra en sådan.

För att markera att jag anser reservanternas linje vara riktig, ber jag
emellertid att få yrka bifall till reservationen.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! I föreliggande utskottsutlåtande
behandlas ett par motioner, som blivit avstyrkta. De beröra samlingslokalerna
på det allra intimaste sätt och i anledning därav ber jag, herr talman, att
med några ord få belysa innebörden av de spörsmål motionerna beröra. Jag
skall med hänsyn till den sena timmen fatta mig kort.

Samlingslokaler uthyras ofta till personer, som driva biografrörelse. På
grund av bestämmelserna i hyresregleringslagen och den praxis som börjar
tillämpas är det praktiskt taget omöjligt för styrelsen för vederbörande samlingslokal
att säga upp denne enskilde biografägare. Landsorganisationen,
Folketshusföreningarnas riksorganisation och Ordenshusens riksförening ha
därför gemensamt ingivit en framställning till Kungl. Maj:t, att Kungl. Majit
måtte vidtaga de ändringar, som kunna vara påkallade på grund av påtalade
förhållande. Kungl. Maj :t har som kammarens ledamöter finna inte kunnat
tillmötesgå denna framställning, varför motioner i ämnet väckts såväl i denna
kammare som i andra kammaren. Även utskottet bär avstyrkt de yrkanden
som sålunda framställts.

Frågan gäller, huruvida samlingslokalerna, skola kunna undantagas från
hyresregleringslagens bestämmelser, så att lokalägarnas styrelser skola ha
möjlighet att säga upp biografägarna på vedertaget sätt. Det skulle innebära,
att föreningarna själva kunde tillgodogöra sig den vinst som. uppstår av biografverksamheten.
På många ställen ha dessa fattiga föreningar, som med
mycket stora uppoffringar lyckats få till stånd en lokal, i en svår situation
funnit sig föranlåtna att hyra ut denna till en enskild biografägare på sådana
villkor, att det inte alls motsvarat den inkomst, som vederbörande får a.v verksamheten.
Vi ha otaliga exempel på sådana fall. Föreningarna äro nu fastlåsta
vid dessa förhållanden men vilja komma ifrån deni genom ett stadgande,
att hyresregleringslagen icke skall gälla för dessa samlingslokaler. Ett sådant
stadgande skulle innebära för det första, att dåliga lokaler skulle kunna
repareras och moderniseras. Det skulle för det andra innebära, att folkrörelserna
själva, åtminstone i viss utsträckning -— fast jag medger att möjligheterna
härvidlag äro begränsade — själva fingo välja de filmprogram, sorn
skola visas i deras egna lokaler. Filmerna skulle på det sättet komma att stå
i ''bättre samklang mod de rörelser lokalerna äro avsedda att tjäna. För det
tredje, och det. är kanske det viktigaste, skulle lokalerna lättare kunna göras

120

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Äng. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. ni. (Forts.)
lediga vid en tid, då folk kan samlas till överläggningar, samkväm och möten.
Om en lokal uthyrts till enskild biografägare givas i regel föreställningarna
på lördagar och söndagar, således de dagar, då människorna bäst ha tid
att samlas för att dryfta sina gemensamma angelägenheter. Det skulle vara av
stor betydelse för folkrörelserna om dessa tre synpunkter kunde beaktas.

Jag förstår att utskottets avstyrkande grundar sig på en regel, som allmängiltigt
kan vara godtagbar för vem som helst, nämligen regeln att lagen skall
vara lika för alla. Lagen skall gälla utan några undantag. Detta är väl bakgrunden
till att utskottet ansett sig böra gå emot motionärernas yrkande. Jag
träffade häromdagen en erfaren jurist, som för övrigt är ledamot av denna
kammare, och jag talade med honom örn denna allmängiltiga regel. Han yttrade
då, att vi i vår aktningsvärda laglunta lia en oerhörd mängd undantag i
olika avseenden. Man har inte kunnat följa denna allmängiltiga regel, utan
man bär måst göra undantag i stor omfattning. För egen del har jag i mycket
färskt minne ett betydande undantag i en lag, som nog i väsentligt avseende
sammanfaller med den lag som nu behandlas. Jag syftar på nyttjanderättslagen
och närmast då på det avsnitt i arrendelagen, som riksdagen antog i fjol
höst. Denna lag är ju tillkommen i samma syfte som hyresregleringslagen
och hyreslagen, nämligen att skydda den svagare parten gentemot den starkare.
I 53 § av denna lag, som syftar till att skydda arrendatorn som den
svagare parten gentemot den starkare parten, som är jordägaren, bär man gjort
ett väsentligt undantag. Där stadgas, att jordägaren, örn han avser att själv,
hans make, avkomling, adoptivbarn eller dess avkomling, bruka fastigheten
eller det måste på grund av särskilda förhållanden anses för jordägaren medföra
påtagligt men att arrendatorn kvarsitter på fastigheten, skall ha möjlighet
att få ny ttjan der ätten upplöst. Detta skall då ske på ett särskilt sätt. Jagvill
således göra gällande, att vi här ha ett undantag, som kan åberopas som
stöd för att även beträffande ifrågavarande lag göra ett undantag. För folkrörelserna
uppkomma verkligen i detta fall allvarliga men, när deras lokaler
uthyras till enskilda biografägare. Om dessa biografägare vore fattiga människor,
som vore beroende av denna verksamhet för sin utkomst skulle man ju
av rent humanitära och sociala skäl kanske kunna dra sig för att säga upp
dem. I allmänhet ha emellertid dessa enskilda biografägare, ärade kammarledamöter,
en mängd biografer inom olika delar av landet. Det finns biografägare,
som ha 50, 60 biografer på olika platser i landet. Ofta äro dessutom
dessa biografägare representanter för mäktiga filmproduktions- och filmdistributionsföretag,
som ha sitt säte i huvudstaden. Det är således inte några
fattiga stackare som man vill köra ut, utan det är här fråga om åtminstone
i allmänhet ekonomiskt starka företag, vilka efter förhållandena tjäna orimligt
på ifrågavarande samlingslokaler. Dessa folketshuslokaler och ordenshus äro
byggda för att i första hand tjäna nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen men
de tjäna även ett stort allmänt intresse. På senare tid ha även bygdegårdarna
på rena landsbygden tillkommit. Vi ha nu velat få till stånd en sådan ändring
i angivna avseenden, så att lokalerna bättre skulle kunna gagna folkrörelserna
och fullgöra sin allmänna uppgift, vilket utskottet emellertid inte
ansett sig kunna tillmötesgå.

Utskottet skriver rent av tämligen fränt, när det skall motivera sin ståndpunkt.
Åtminstone gör utskottet det på s. 10 i utlåtandet där det står:
»Att för de speciella fall varom motionerna handla införa en bestämmelse
örn undantag från den i lagen stadgade skälighetsprövning av uppsägningarnas
giltighet, som kristidsförhållandena nödvändiggjort, kan därför enligt utskottets
mening givetvis icke ifrågakomma.» Sedan är det emellertid som örn
utskottet ångrade sig och tyckte att det skrivit litet för hårt. Man har börjat

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

121

Äng. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m. (Forts.)
fundera, örn inte dessa motionärer kanske ändå hade något skäl för sitt förslag.
Utskottet försöker liksom jämna ut det hela. Först hänvisar sålunda utskottet
till att denna fråga behandlades förra året och att utskottet därvid
framhöll vikten av att de hyresreglerande organen vid prövningen av dessa
frågor skulle ta särskild hänsyn till det allmänintresse som ifrågavarande föreningar
tjänade. Detta har man emellertid inte sett någonting av i praktiken
under det år som gått. Utskottet skriver sedan: »Därest det i fortsättningen
skulle visa sig, att praxis komme att betrakta förevarande spörsmål från annan
synvinkel än som utskottet sålunda angivit, kommer tydligen denna fråga,
i ett annat läge. Särskilda åtgärder kunna då bliva påkallade. Det kan då visa
sig önskvärt, att omprövning sker av frågan, huruvida ifrågavarande lokaler
ävensom lokaler i övrigt som tjäna ett allmänt ändamål, överhuvudtaget böra
vara underkastade hyresregleringens bestämmelser.» För detta sista uttalande
ber jag, herr talman, att å motionärernas vägnar till utskottet få frambära
ett verkligt varmt tack. Här står, örn jag fattar utskottet rätt, dörren en smula
på glänt. Örn Kungl. Majit och justitieministern inte skulle ha mod att gå
igenom denna springa, kunna ni vara övertygade örn att vi, om vi få leva och
ha hälsan, skola återkomma i denna fråga. Vi äro därför mycket tacksamma
för att möjlighet därtill givits genom detta välvilliga uttalande i utskottets
utlåtande.

Innan jag med hänsyn till den sena timmen slutar, skall jag med herr talmannens
benägna tillstånd be att få säga några ord i anledning av ett ärende,
som förekommer i det närmast följande utlåtandet från andra lagutskottet. Jag
slipper på det sättet uppta tiden så mycket.

I detta utlåtande behandlas motioner från båda kamrarna rörande ändring
av nyttjanderättslagen. Enligt denna lag kan en hyresgäst, sorn blivit uppsagd,
få ersättning för en viss goodwill, som kan ligga i en av honom upparbetad
rörelse. Denna ersättning vilja vi, som representera samlingslokalernas
intressen, ha bort, ty erfarenheten har lärt, att det kan bli fråga om ersättningar,
som inte endast för folkrörelserna på respektive orter utan även för
lekmännens rättsmedvetande kunna te sig ganska underliga.

Utskottet bär inte heller på denna punkt kunnat förorda vad motionärerna
yrkat. Då jag emellertid av formella skäl inte kan framställa något yrkande
på denna punkt, får jag inskränka mig till att hemställa örn bifall till motionerna
nr 277 i första kammaren och nr 450 i andra kammaren.

Häri instämde herr Nilsson, Bror.

Herr Lindblom: Herr talman! Eftersom det på denna punkt i utskottets
utlåtande icke föreligger någon reservation, finns det egentligen icke någon anledning
att ingå i svaromål med anledning av den siste ärade talarens anförande.
Jag vill endast säga, att man enligt min mening gör sig skyldig till ett
misstag vid bedömningen av denna fråga. Enligt hyresregleringslagen skola
hyresvärdens och hyresgästens intressen vägas mot varandra. När detta är fastslaget,
finns det ju ingenting som hindrar hyresvärdarna att motivera sina intressen
bäst de kunna. Jag tror säkert, att både hyresnämnderna och hyresrådet
skola beakta deras intressen, örn de äro så starkt motiverade, att de överväga
hyresgästernas intressen, utan att därför behöver ske någon lagändring.

Jag begärde emellertid ordet, herr talman, för att säga något örn den punkt,
på vilken en reservation avgivits, således angående frågan örn hyres sättningen,
när en lägenhet avsevärt minskats i värde genom ombyggnad, ändringsarbeten
eller någon annan omständighet, t. ex. ökat buller, som kan lia medfört en värdeminskning.
Jag anser det vara synnerligen oklokt att införa en bestämmelse,

122

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Äng. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m. (Forts.)
som skulle leda till, att hyresnämnderna respektive hyresrådet i dessa avseenden
skulle få lov att verka såsom domstol. Dessa frågor äro av ren domstolskaraktär.
Det förefaller mig vara föga lämpligt att hyresnämnderna med sin
sammansättning av partsombud och en ordförande såsom opartisk ledamot
skola fälla domslut i sådana frågor. Vi behöva väl inte helt upphäva den allmänna
hyreslagen, därför att vi fått en hyresregleringslag. Det finns givna
bestämmelser i den allmänna lagen för dessa fall, vilka således lätt kunna dragas
inför domstol och få den riktiga prövningen.

Jag skall inte vid denna sena timme vidare utveckla denna fråga. Jag vill
endast säga några ord i fråga örn den punkt, som gäller fastställande av grundhyran
i nybyggda hus. Jag medger att det i vissa fall kan te sig underligt, att
man ändrar grundhyran för en lägenhet, medan i övriga lägenheter ingen ändring
sker, därför att ingen där besvärat sig. Jag ifrågasätter dock örn det kan
vara riktigt att införa en sådan princip, att man skall döma i ett mål, där
ingen fört talan eller besvärat sig. Det finner jag vara ganska oegentligt.

Jag vill tillägga, att denna fråga säkerligen inte har så synnerligen stor
betydelse, ty under nuvarande förhållanden fastställer i regel byggnadslånebyrån
hyrorna och från den av byrån fastställda hyressättningen brukar man i
regel inte avvika. Visserligen är det sant, att både hyresnämnd och hyresråd
äga rätt att ändra även byggnadslånebyråns hyressättning, men då denna
är byggd på en noga beräknad kostnads- och räntabilitetskalkyl är det skäligen
svårt att frångå dessa hyror. Därför tror jag inte att en sådan ändring,
som här föreslagits, i praktiken har någon nämnvärd betydelse.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Norman: Herr talman! Herr Hages två ändringsförslag av lagen ha
ju varit föremål för Kungl. Maj :ts prövning, varvid Kungl. Maj :t inte funnit
tillräckliga skäl föreligga att förorda dessa ändringar. Det behöver emellertid
inte betyda att inte riksdagen skulle kunna göra det, om riksdagen för sin del
finner att de skäl, som anförts för de påyrkade ändringarna, äro tillräckligt
bärande.

Det är alldeles riktigt som herr Hage sagt, att det inom utskottet från början
förelåg ganska stom sympatier för ändringsförslaget. Vi tyckte att det
lät resonabelt och förståndigt att örn stadganden finnas beträffande möjligheten
att få hyran höjd, skola motsvarande bestämmelser även finnas, när det är
fråga örn att få hyran sänkt, såsom här ifrågasatts. När herr Hage redogjorde
för vilken linje som från början haft utskottets sympatier, avsåg han väl därmed
att styrka sitt yrkande. I själva verket är det tvärtom så, att hans yrkande
därigenom kommit i en sämre ställning, då utskottet, efter att ha varit
sympatiskt inställt, nu ändrat uppfattning. Åtminstone ha de flesta ledamöterna
av utskottet efter moget övervägande funnit, att de väsentliga skälen tala
för att man här skall följa Kungl. Maj :t och inte vidtaga de ifrågasatta ändringarna.

Jag tror inte, att jag behöver gå in på detaljer. Herr Lindblom var ju inne
på detta spörsmål, och herr Hage hade inte stora förhoppningar örn att få sitt
yrkande bifallet. Jag skall därför inte ta upp tid med en detaljpolemik rörande
dessa två fall.

Vad frågan örn samlingslokalerna beträffar, har utskottet givit uttryck åt
den uppfattningen, att syftet med den motion, vartill herr Gustaf Karlsson yrkat
bifall, är synnerligen behjärtansvärt. De flesta av utskottsledamöterna ha
ju erfarenhet av de samlingslokaler, som byggts upp av föreningar för folkbildning,
nykterhetens främjande etc., och de ekonomiska svårigheter, som för -

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

123

Äng. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m. (Forts.)
eningarna haft att kämpa mot och övervinna. Och även örn vi inte alla, som en
av utskottets ledamöter uttryckte det, i praktiken ha inventerat de flesta av
dessa samlingslokaler — han tänkte då på sin erfarenhet som föredragshållare
i olika delar av landet — känna vi väl till dem.

Rörande dessa ideella föreningars behov av att få helt disponera sina samlingslokaler
råder ingen tvekan. Frågan gäller blott, vilka vägar man skall kunna
gå för att få behovet tillgodosett. Det förefaller mig, som om herr Karlsson
är alldeles för pessimistisk. Han framhöll på olika sätt, att det visat sig alldelas
omöjligt för ägarna att få disponera lokalerna så, som de önska. Enligt utskottets
bestämda uppfattning är denna fråga inte så noga prövad, att man med
säkerhet kan påstå detta. Blott i två fall ha ju ärenden av detta slag dragits
inför hyresrådet. I det ena fallet blev frågan avgjord till fastighetsägarens
nackdel med tre röster mot två, och det andra fallet torde ännu inte vara avgjort.
Enligt hyresregleringslagen skall nu, när en uppsägning i laga ordning
verkställes, skäligheten av denna prövas. Finner prövningsinstansen då, att uppsägningen
strider mot god sed på detta område eller eljest är obillig, kan den
förklaras vara utan verkan.

Utskottet föreställer sig, att när dylika ärenden skola orövas — i första
hand av hyresnämnderna och därefter eventuellt av hyresrådet — kommer
det att visa sig i de allra flesta fall, att de övervägande skälen tala för att
fastighetsägaren skall få disponera sin lokal. Vad som här har vållat oro hos
föreningarna är. efter vad jag kan förstå, inte så mycket de praktiska erfarenheter
som de lia av hyresregleringslagen, utan vissa farhågor, som jag skall be
att få belysa med ett exempel.

Jag blev nyligen i egenskap av utskottsledamot uppvaktad av en delegation
från föreningar av det slag det här gäller. En av de uppvaktande berättade
därvid, hur det låg till i hans hemtrakt, en mellansvensk stad. Där hade folkföreningarna
med stora uppoffringar låtit uppföra en byggnad med lokaler för
olika ändamål, däribland också en större samlingssal. Föreningarna på platsen
ha pålagt sina medlemmar extra avgifter — det göres en uttaxering varje år
bland medlemmarna för att finansiera byggnadsföretaget. För att skaffa de
medel, som erfordras därutöver, ha föreningarna hyrt ut den stora samlingssalen
på tio år till en biografägare, på, villkor att de själva få rätt att disponera
den två lördagar och två söndagar om året. I övrigt användes den av
biografägaren. Nu är att märka, att dessa lokaler begagnas inte bara av fackföreningar
och nykterhetsföreningar utan också av stadens övriga ideella föreningar.
Byggnaden är således ett medborgarhus i verklig mening. Nu äro
föreningarna inte hågade att fortsätta med uttaxeringen, utan de mena, att om
de kunde driva biografrörelsen i egen regi, skulle de få tillräckliga inkomster.
Tioårskontraktet med biografägaren går ut i höst. Nu vill man alltså säga upp
hyresgästen, men man anser, att hyresregleringslagens bestämmelser ovillkorligen
hindra detta.

För mig är det helt naturligt, att i detta fall de övervägande skälen tala för
att föreningarna skola få disponera sin lokal, så att det syfte, för vilket lokalen
är uppförd, bäst gagnas. Jag tror, att det kan vara skäl att avvakta utvecklingen
på detta område under det kommande året, och jag kan inte förstå
annat än att rättstillämpningen måste bli sådan, att de befarade svårigheterna
i stort sett utebli.

Skulle det visa sig, att dessa mina förhoppningar inte bli uppfyllda, finns
det en möjlighet att komma till rätta med saken, men inte på det sätt, som motionärerna
ha föreslagit. När herr Karlsson nu yrkar bifall till den lagändring,
som föreslagits i den av honom med flera väckta motionen, visar detta,
att han inte riktigt har satt sig in i vad det här gäller. Han har talat med en

124

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Äng. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen rrv. m. (Forts.)
jurist, säger lian, och denne har framhållit, att det finns så många undantag i
vår lagstiftning från regeln att lagen skall vara lika för alla, och han åberopade
därvidlag bland annat vad som bestämdes i arrendelagstiftningen i höstas.
Men vad står i den citerade paragrafen? Jo, enligt denna skall det ske en
prövning efter vissa grunder, huruvida ägaren till jorden själv skall få använda
den, d. v. s. det skall föreligga vissa skäl för att han skall få säga upp
arrendatorn. I annat fall har arrendatorn optionsrätt. Bestämmelsen gäller också
lika för alla jordägare.

I den paragraf i hyresregleringslagen, som motionären nu vill ha ändrad,
är stadgat, inte på samma sätt, utan tydligare, att det här skall ske en skälighetsprövning,
huruvida uppsägningen »finnes strida mot god sed i hyresförhållanden
eller eljest vara obillig». En sådan bestämmelse i en lag måste självfallet
vara allmängiltig -—- den ståndpunkten kan utskottet aldrig komma att
frångå.

Men när utskottet sedan påpekar, att man kan ändra lagstiftningen, örn
rättstillämpningen på detta område skulle visa sig alltför ogynnsam för de allmänna
intressen, som man vill tillgodose med samlingslokalerna, ser utskottet
på saken från en annan synpunkt, nämligen med utgångspunkt från tillämpningsområdet.
Då ligger saken annorlunda till. Man kan naturligtvis bestämma,
att en viss lag skall ha större eller mindre tillämpningsområde, utan att
man därmed på något sätt kränker rättskänslan. Man kan således överväga, örn
det är nödvändigt längre — det kanske inte ens var nödvändigt från början —
att ha tillämpningsområdet så vidsträckt som det blev. I första hand syftade
man till att reglera förhållandena på bostadsmarknaden, men sedan fann man
lämpligt att taga med även andra hyresobjekt, affärslokaler, fabrikslokaler
o. s. v. Man kan naturligtvis diskutera, örn tillämpningsområdet är väl avvägt
eller inte, och därefter kan man, utan att det på något sätt kränker rättskänslan,
fastställa ett mer eller mindre vidsträckt tillämpningsområde.

Vad som är gemensamt för oss här är — i varje fall anser utskottsmajoriteten
det och jag har inte hört någon göra gällande motsatt mening — att föreningarnas
samlingslokaler ha en mycket betydelsefull samhällelig uppgift att
fylla. Och det förefaller mig, att det bör vara ett statsmakternas intresse att
se till, att ägarna till de ifrågavarande lokalerna få möjlighet att bättre fylla
sin samhälleliga uppgift genom att de kunna disponera sina lokaler så, som
det bäst gagnar dem och det allmänna. Naturligtvis kan det, som herr Karlsson
sade. finnas undantagsfall, där det kan vara skäligt, att hyresgästen får
lagens stöd gentemot fastighetsägaren.

Som talesman för utskottet står jag således till slut på samma linje som
motionärerna, då jag här kan uttrycka en förhoppning örn att det i praktiken
skall visa sig, att de farhågor, som de givit uttryck åt, inte äro så allvarliga,
och att, om rättstillämpningen skulle visa någonting annat, vi då skola finna
en utväg att på lagstiftningens väg reglera detta. Att gå den väg, som motionärerna
ha anvisat, nämligen att införa ett undantag från bestämmelsen örn
skälighetsprövning, kan däremot givetvis icke ifrågakomma.

Utöver vad jag nu har sagt-, kanske jag med herr talmannens tillåtelse får
framhålla, att de synpunkter, som jag framfört i fråga örn föreningarnas samlingslokaler
och dessas användning, i stort sett gälla även beträffande nästa
utskottsutlåtande, som avser nyttjanderättslagens bestämmelser örn ersättning
för goodwill. Inte heller där torde man kunna komma ifrån, att en skälighetsprövning
är det riktiga, men det synes mig i de flesta fall vara så, att inte
alltför stora bördor skola läggas på dessa föreningar och deras lokaler.

Jag yrkar för närvarande, herr talman, bifall till utskottets i föreliggande
utlåtande gjorda hemställan.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

125

Äng. fortsatt giltighet av hyresreglering slag en m. m. (Forts.)

Herr Hage: Herr talman! Endast några korta repliker med anledning av
vad som sagts mot reservationen.

Herr Lindblom förklarade, att bedömandet och avgörandet av en sådan
fråga som nedsättning av hyran vid försämring av bostadens kvalitet var en
fråga av speciell domstolskaraktär. För en lekman, som något litet har sysslat
med dessa ting, är det svårt att förstå denna inställning. I stort sett blir
det nämligen samma bedömande vid nedsättning av hyran på grund av bostadsförsämring
som vid hyresnämndens bedömande enligt hyresregleringslagen.
Hyresnämnden skall .iu bedöma hyrorna med utgångspunkt från de
hyror, som i allmänhet gälla för lägenheter av liknande slag.

Sedan säger man kanske, att det inte finns jurister i hyresnämnderna.
Det är riktigt, att det inte finns jurister i alla, men det finns i en hel del.
Men vi lia ju hyresrådet som är överordnat hyresnämnderna, och där finns
juridisk sakkunskap placerad.

I övrigt vill jag säga, att frånvaron av jurister i vissa hyresnämnder uppvägs
av den större sakkunskap, som en specialdomstol sådan som en hyresnämnd
måste få, när den hela tiden sysslar med samma sorts ärenden. Där
måste på grundval av arbetet samlas en större specialkunskap just på detta
område än inom en domstol, som måste syssla med så många olika ting.

Jag kommer så till frågan örn de nybyggda husen. Reservationen går ut
på att när vissa hyresgäster, men inte alla, hos hyresrådet begärt och fått
nedsättning av hyran, skola även de, som inte klagat, få sin hyra nedsatt.
Man kan möjligen då göra gällande — som herr Lindblom säger -— att det
inte finns anledning att behandla deras fall, eftersom de inte klagat. Men det
gäller dock lägenheter i samma hus och av samma kvalitet, och jag tycker
då, att saksynpunkten väger tyngre än den byråkratiska synpunkten, att de
inte ha klagat. Så ser åtminstone en lekman på denna sak.

Vidare vill jag ännu en gång påpeka, att det enligt 22 § i hyresregleringslagen
är ordnat så, att även den, som inte klagat, kan bli hjälpt. Det är
alltså inte, som herr Lindblom antydde, något nytt system, som nu skulle
införas, utan det har redan praktiserats inom hyreslagstiftningen.

Jag skall inskränka mig till vad jag nu sagt och yrka bifall till reservationen.

Herr Lindblom erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Jag blev nog litet missförstådd i fråga örn mina synpunkter på sammansättningen
av nämnderna. Min anmärkning riktade sig inte mot att det är brist
på jurister i nämnderna. Anmärkningen avsåg, att nämndernas sammansättning
är sådan, att blott ordföranden är opartisk, medan de två ledamöterna
äro partsombud. Det synes mig inte lämpligt, att partsombuden skola fälla
ett avgörande i en fråga, som är av ren domstolskaraktär. Det kan ju bli mycket
besvärliga frågor att avgöra, exempelvis örn ett buller är tillräckligt starkt
för att föranleda nedsättning av hyran eller örn en igensättning av ett fönster
är av den betydelse att den bör medföra nedsättning av hyran. Här stå alltså
två parter mot varandra, och ordföranden skulle kunna få fälla dom genom
att förena sig med någon av parterna. Jag förutsätter, att man inte lämpligen
kan behandla dessa frågor på samma sätt som övriga i hyresregleringslagen
berörda frågor.

Herr Strand: Herr talman! Utskottets ärade ordförande gjorde vissa jämförelser
med arrcndelagen. Jämförelsen avsåg väl närmast, att. vederbörande
ägare skulle ha företrädesrätt till lokalerna, då kontraktets giltighetstid utlöpte.
I fråga örn utarrenderade gårdar förhåller det sig så, att optionsrätten

120

Nr 11.

Onsdugen den 22 mars 1944 em.

Äng. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m. (Forts.)
inte gäller mot ägaren själv. Vill lian själv bruka jorden, gäller inte arrendatorns
optionsrätt. På det nu förevarande området är det så mycket större
skäl för att samma rätt bör gälla för ägaren. Många gånger är det så, att
ägaren av lokalerna endast upplåtit dem partiellt, alltså antingen upplåtit dem
vissa kvällar i veckan eller förbehållit sig rätt att själv begagna dem vissa
tider. Hans eget behov att använda lokalerna kan sedermera ha ökat genom
att föreningslivet tillväxt i omfattning. Det har nog i allmänhet varit så, att
hyresnämnderna räknat hyresgästen såsom den svagare parten. I fråga om
dessa samlingslokaler är det emellertid oftast ägaren, som från början är den
svagare parten. Ofta har han avhänt sig nyttjanderätten till lokalen för. en
relativt ringa penning, vilket kunnat få till resultat, att företaget inte blivit
i stånd att fullgöra sina betalningsförpliktelser till långivare och andra fordringsägare.
Att i nuvarande situation få till stånd en justering av hyresavgifterna
ställer sig ganska svårt; vi ha ju också ett visst hyresstopp. Att företaget
går i konkurs hjälper inte heller, eftersom nyttjanderättshavaren i
alla fall sitter kvar. Det förefaller dock som örn vissa av de utslag som avkunnats
onödigt hårt drabbat ägare av lokaler, som faktiskt ha behov av att
nyttja dem för det ursprungliga ändamålet. Detta har, förefaller det mig,
särskilt varit fallet, då den som hyr lokalen inte driver sin verksamhet enbart
där, utan driver liknande verksamhet på ett flertal platser.

Jag vill för min del ansluta mig till det av herr Gustaf Karlsson framställda
yrkandet, vilket innebär bifall till motionerna I: 277 och II: 450.

Herr Hage: Herr talman! Bara ett par ord i anledning av herr Lindbloms
sista yttrande. I de flesta fall är det nog den opartiske ordföranden i en hyresnämnd,
som fäller utslaget. Partsombuden äro snarast att betrakta såsom nämndemän.
Skillnaden mellan en sådan här hyresnämnd och en domstol blir därför
kanske inte så synnerligen stor.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Med anledning av de senast^av herr
Strand framförda synpunkterna kan jag inte underlåta att med några ord
beröra vad som varit vägledande för utskottet, då det avstyrkt de ifrågavarande
motionerna. Det verkar precis som örn det bara vore dessa samlingslokalers
ägare, som hade besvärligheter av kristidslagarna och av kriget. Men man. kan
ju räkna upp ofantligt många grupper av människor, som få finna sig i besvärligheter,
och detta även på hyresområdet. Det har inom utskottet nämnts
åtskilliga exempel. Det har varit människor med egna hus, som tillfälligt, flyttat
tili annan ort och sedan inte kunnat komma åt sitt hus, när de flyttat tillbaka.
Vissa av de anförda exemplen ha varit ganska upprörande. Men man får ju
också tänka på dem som riskera att bli bortkörda, och fråga, är, om ett lagutskott
i sådant fall kan göra annat än hålla på allas likhet inför lagen.^Skall
det bli en ändring, måste man, som utskottets ordförande sade, ändra på hela
tillämplighetsområdet, och då blir det andra än samlingslokalernas ägare, som
också böra komma med. Det är oförsiktigt att stirra på ett enda litet område,
när man stiftar lagar. Det kan bli ganska olidligt, och det skulle vara ganska
dåliga framtidsutsikter, örn man på detta sätt begagnade en politisk maktställning
för att skaffa sig ekonomiska fördelar på andras bekostnad. Jag tycker
detta smakar något ditåt. Jag vill inte påstå annat än att det anförda motivet,
att det här är fråga örn allmännyttiga ändamål, är väl valt. Men i stor utsträckning
äro företagen inte allmännyttiga, utan nyttiga endast för vederbörande
organisationer. Många människor i landet betrakta t. ex. inte en folketshusförening
såsom allmännyttig. Man bör därför inte gå fram alltför hårt på

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

127

Äng.fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m. (Forts.)
detta område. Då kan man komma i konflikt med den gamla romerska rättsregeln,
att lagen skall vara lika för alla.

De nu anförda synpunkterna lia spelat en viss roll för utskottet. Jag har för
min del varit litet tveksam beträffande skrivsättet. I enighetens intresse har
jag dock gått med på uttalandena i slutet av utskottets motivering. Men med
hänsyn till vad som yttrats under debatten har jag ansett det angeläget att
framhålla, att det inte är så lyckligt, örn dessa tendenser få breda ut sig i samhället.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Då det föreligger formella hinder
mot det av mig framställda yrkandet, ber jag att få återtaga detta.

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 28, i anledning
av väckta motioner angående viss ändring i 3 kap. 38 § lagen om nyttjanderätt
till fast egendom, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen,
att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas
till ett annat sammanträde.

Herr von Heland avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr
310, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
m. m. för försvaret.

Motionen bordlädes.

Anmäldes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 121, till
Konungen i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering
m. m. samt lag angående fortsatt giltighet av lagen samma dag (nr 430) örn
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställanden
i utlåtande nr 27 bifölles även av andra kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 12.02 på natten.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 11.

Fredagen den 24 mara 1944.

. 128

Fredagen den 24 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 18 och den 21 innevarande månad.

Upplästes två till kammaren inkomna ansökningar, vilka jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Åberopande bifogade läkarintyg får jag anhålla örn ledighet frän riksdagsarbetet
fr. o. m. den 22 mars t. o. m. den 29 mars 1944.

Södra Sallerup, Kvarnby den 22 mars 1944.

Axel Löfvander.

Riksdagsman flir Malmöhus län.

Att riksdagsman Axel Löfvander på grund av sjukdom (ledgångsreumatism)
är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet fr. o. m. 22 mars—29 mars
1944 intygas.

Lund den 21 mars 1944.

G. Edström,

docent, med. dr.

Till riksdagens första kammare.

Med hänvisning till bilagda läkarintyg får jag hemställa örn fortsatt ledighet
från riksdagsarbetet till och med den 81 mars 1944.

Stockholm den 22 mars 1944.

Axel Löfgren.

Att riksdagsman Axel Löfgren på grund av influensainfektion fortfarande
till och med den 31 mars 1944 är till arbete oförmögen, intygas.

Stockholm den 21 mars 1944.

Georg Engstrand,

leg. läk.

De begärda ledighetema beviljades.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 9, till Konungen i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i dessa
ämnen väckta motioner.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag
dels till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 108, angående val av fullmäktige i riksbanken och suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank; samt

Fredagen den 24 mara 1944.

Nr 11.

129

nr 109, angående val av fullmäktige i riksgäldskontoret samt suppleanter
för fullmäktige i samma kontor;
dels ock till riksdagens förordnanden:

nr 110, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Johan Edvard
Björnsson att vara fullmäktig i riksbanken;

nr lil, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Allan Georg
Fredrik Vougt att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 112, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Karl Gunnar Myrdal
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 113, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr John Helmer
Bergvall att vara suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 114, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr David Emanuel
Hall att vara suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 115, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Stig Janson att
vara suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 116, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Axel Albert Lindqvist
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 117, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Axel Samuel Emanuel
Larsson att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 118, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Gunnar Persson
att vara suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret;

nr 119, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Gustav Hjalmar
Svensson att vara suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret; samt

nr 120, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Gustaf Valdemar
Nilsson att vara suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 132, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 § lagen den 23 maj
1924 (nr 130) örn förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 244, med förslag till förordning angående
indrivning av utskylder hos värnpliktiga m. fh

Propositionen hänvisades, såvitt angick förslag till lag om upphävande i
vissa fall av verkan av uraktlåtenhet att erlägga utskylder till kommun eller
annan menighet med avseende å rösträtt och behörighet, till konstitutionsutskottet
samt i övrigt till bevillningsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Andrén m. fl. väckta
motionen, nr 294, örn ändrad lönegradsplacering för hemvärnschefen.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet den av herr Andrén m. fl.
väckta motionen, nr 295, om ändrad pensionsålder för hemvärnschefen.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 296, av herr Holmström m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1944/45;

Första kammarens protokoll 1044. Nr 11.

130

Nr 11.

Fredagen den 24 mars 1944.

nr 297, av herr Holmström, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för

budgetåret 1944/45; . , ,, . .

nr 298, av herrar Sylwan och Mannerskantz, i anledning av Kungl. Majas
proposition nied förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av krigsavlöningsreglementet
den 15 juni 1939 (nr 278) m. m.; samt

nr 299, av herr Ström, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående
vissa byggnadsfrågor berörande staden mellan broarna samt Riddarholmen i
Stockholm m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av fru SjöströmBengtsson
m. fl. väckta motionen, nr 300, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag örn undervisning och vård av bildbara sinnesslöa,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 301, av herr Forslund m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till utbyggande av karolinska sjukhuset;

nr 302, av herr Fahlander m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående rationalisering och utbyggnad av skolhälsovården m. m.;

nr 303, av herr Sten m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag för budgetåret 1944/45 till avlöningar vid de allmänna läroverken
m. m.;

nr 304, av herr Sjödahl, i anledning av Kungl. Maj:te proposition angående
anslag för budgetåret 1944/45 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m.;
samt

nr 305, av herr Bärg, Johan, m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa anslag för budgetåret 1944/45 till yrkesundervisningen.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner: nr

306, av herr Franzon, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändring i förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående
patent;

nr 307, av herr Helgesson, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, m. m.; samt
nr 308, av herr Ekströmer, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag örn ändring i förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående
patent.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herr Anderberg
m. fl. väckta motionen, nr 309, i anledning av Kungl. Majlis proposition med
förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr von Heland m. fl.
väckta motionen, nr 310, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående
vissa byggnadsarbeten m. m. för försvaret.

Fredagen den 24 mars i944.

Nr 11.

131

Avgå vos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 311, av herr Gabrielsson och herr Nilsson, Bror, i anledning av Kungl.
Majds proposition med förslag till hushållningssällskapens organisation och
verksamhet; samt

nr 312, av herr Bergh, Ragnar, samma ämne.

Herr Ohlin erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! T den offentliga
diskussionen rörande de samhällsekonomiska problemen och vid den politiska
behandlingen av desamma ägnas i allmänhet vida större uppmärksamhet
och intresse åt industriens och jordbrukets förhållanden än åt övriga näringsgrenars.
När man exempelvis talar om att den jordbrukande befolkningen bör
beredas en med övriga folkgruppers likvärdig inkomststandard, så sker den
faktiska jämförelsen nästan undantagslöst med industriarbetarnas inkomster
och levnadsförhållanden. Däremot hör man föga talas om inkomstläget för så
stora och viktiga grupper som handelns och hantverkets folk.

Några siffror rörande dessa näringsgrenars ställning inom den svenska samhällsekonomien
må anföras. Enligt 1931 års företagsräkning sysselsatte partihandeln
år 1930 ungefär 50 000 personer och detaljhandel, även i kombination
med partihandel, samt bank- och försäkringsväsen cirka 144 000 personer. Dessutom
förekom en hel del handel i samband med industri och hantverk. Kommerskollegium
höjer därför i sin uppskattning omsättningsvärdena för partihandeln
till 5 milliarder och för detaljhandeln till 4 milliarder kr. Det totala antalet
personer som till huvudsaklig del voro sysselsatta med handel torde nämnda år
ej lia understigit 200 000.

Vad hantverket beträffar föreligger den svårigheten vid en beräkning av dess
omfattning, att någon gräns icke i det faktiska materialet kunnat dragas mot
småindustrien. Tillsamman sysselsatte hantverk och småindustri år 1930 ungefär
350 000 människor och den totala omsättningen översteg 2 milliarder kr.
Till jämförelse kan nämnas, att den övriga industrien med ett arbetarantal på
minst tio per företag sysselsatte mindre än 500 000 personer.

Dessa siffror visa storleken av de folkgrupper, som äro sysselsatta inom
handel och hantverk samt småindustri och omfattningen av deras verksamhet.
Hur kan det då komma sig att deras inkomstförhållanden ägnas så relativt liten
uppmärksamhet i den offentliga diskussionen och behandlingen av samhällsproblemen?
En huvudorsak härtill torde vara att söka däri, att den offentliga
statistiken lämnar så knapphändiga upplysningar om dessa saker. Vad de anställda
arbetarna och tjänstemännen beträffar finnas löneuppgifter i lönestatistisk
årsbok liksom i olycksfallsstatistiken värdefulla siffror föreligga,
men för de självständiga företagarnas del är man i huvudsak hänvisad till
folkräkningarnas ytterst knapphändiga och ofullständiga material. 1930 års
folkräkning innehåller vissa uppgifter, men i 1940 års något inskränkta folkräkning
lära de icke finnas och ha i varje fall ej publicerats. Skattetaxeringarna
lämna i flera andra länder underlag för en värdefull årlig statistik rörande
olika folkgruppers inkomster, men i Sverige pågår och planeras veterligen endast
en mycket grov bearbetning härav. Denna brist på faktiska uppgifter är beklaglig
ur många synpunkter. Det finns anledning antaga att stora grupper av
dessa småföretagare i inkomstavseende äro sämre ställda än t. ex. industriarbetarna.
År 1930 hade manliga mindre företagare inom industri och hantverk
en medianinkomst på 1 613 kr. mot 1 874 kr. för manliga arbetare. — De
mindre företagarnas problem borde uppenbarligen ägnas större intresse vid den
offentliga statistikens tillrättaläggande.

Även andra omständigheter än otillräckliga sifferuppgifter bidraga till vid -

Interpellation
ang. handelns,
hantverket«
och småindustriens

i nko mst förhållanden.

13a

Nr 11.

Fredagen deli 24 mars 1944.

Interpellation ang. handelns, hantverkets och småindustriens inkomstförhållanden.
(Forts.)

makthållandet av nuvarande otillfredsställande tillstånd. Sålunda är förståelsen
för handelns nationalekonomiska funktion och betydelse i vida kretsar alltjämt
ringa. Ekonomiska vanföreställningar om att distributionsverksamheten ej är
»produktiv» i så hög grad som tillverkningen av varor göra sig gällande. Exempelvis
vid diskussionen rörande jordbrukets prisfrågor angripes ofta »marginalen»
mellan handelns inköps- och utförsäljningspriser utan tillräckligt beaktande
av de förutsättningar, under vilka denna näringsgren arbetar. Detaljhandeln
hanterar varor i små kvantiteter till varje kund, måste hålla lager och
har relativt höga hyreskostnader. Att dessa kostnader komma till synes i varornas
pris är naturligtvis ofrånkomligt. Härmed är emellertid icke sagt att
kostnadssänkande rationaliseringsmöjligheter saknas inom handeln lika litet
som inom övriga näringsgrenar.

Att handelns samt hantverkets och småindustriens organisationer icke nått
samma styrka som industriarbetarnas och jordbrukarnas och att de förra folkgrupperna
ha en svagare politisk representation bidrager givetvis också till
att deras problem emellanåt bli mindre beaktade. Dessa näringsidkare behöva
och önska visserligen ej samhällets stöd i den utsträckning som t. ex. jordbruket.
Vad de vänta är att vid de samhällsingripanden som av en eller annan anledning
genomföras samtliga gruppers intressen beaktas. Om exempelvis vid regleringen
av sockerhanteringen samt av spannmåls- och mjölpriserna avvägningen
göres så, att detaljhandelns avance på socker och mjöl blir utomordentligt^låg,
så framstår en dylik anordning som särskilt diskutabel under tider, då. många
varukategorier med bredare förtjänstmarginaler för handeln försvunnit. Speciellt
blir detta fallet om samtidigt det stora arbetet med kortransoneringen —
vilket arbete handelns folk av hänsyn till krigets förhållanden påtagit sig utan
ersättning och utfört med stor omsorg — lägger en betydande ekonomisk börda
på handelns axlar, medan även omsättningsskatten förorsakar besvär och
kostnader. Det framhäves ofta och med rätta hur mycken tack svenska folket
är skyldigt det svenska jordbruket för dess energiska och framgångsrika arbete
att framskaffa erforderliga livsmedel, liksom man gärna betonar den skicklighet
med vilken de statliga kommissionerna utföra sitt svåra värv. Mera sällan
understrykes det vilken roll handelns folk spelat och spelar i arbetet att fa
distributionen att fungera effektivt och i stort sett gnisselfritt under nuvarande
svåra förhållanden.

När kriget är slut och samhällsåtgärderna skola anpassas efter nya omständigheter
uppkomma en mångfald avvägningsproblem olika samhällsgrupper
emellan. Skall denna avvägning ske rättvist, är det av största vikt att material
finnes tillgängligt som belyser olika näringsgrenars inkomst- och arbetsförhållanden.
Bl. a. torde ifrågakomma en bearbetning av skattetaxeringarnas siffror
rörande inkomsterna för företagare av olika storlek och arbetande i olika
näringar.

Under hänvisning till det ovan anförda anhåller jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet få rikta följande interpellation: Anser

statsrådet det angeläget att handelns, hantverkets och småindustriens
inkomstförhållanden erhålla en bättre belysning än den för närvarande tillgängliga?
Har herr statsrådet i jakande fall för avsikt att föranstalta örn en
utredning, varigenom en dylik belysning snarast möjligt åvägabringas?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas,

Fredagen den 24 mars 1944.

Nr 11.

133

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckt motion om ändrade grunder för allmänna kyrkomötets
sammansättning;

nr 12, i anledning av väckta motioner angående utökning av den i vissa kommunallagar
föréskrivna tid, inom vilken revision skall vara verkställd; och
nr 13, i anledning av väckta motioner örn utredning angående ändring av
kommunallagarnas bestämmelser örn kvalificerad majoritet m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom eckleciastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsbidrag till avlöning
åt lärare vid fortsättningsskolor m. m.;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till försvarsberedskap vid statens järnvägar m. m. jämte i ämnet
väckt motion;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till reparation
av bron över Svinesund jämte i ämnet väckta motioner;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för budgetåret 1944/45 till säkerhetsanstalter för sjöfarten;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1944/45 å kapitalbudgeten, i vad
propositionen avser handelsdepartementets verksamhetsområde;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
m. m. för försvaret, i vad propositionen avser uppförande av expeditionsbyggnad
för militära staber i Karlstad;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1944/45 till fria sommarresor för
barn m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1944/45 å kapitalbudgeten, i vad
propositionen avser socialdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 195, angående reglering
av sockernäringen i riket m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet; -

Nr 11.

Fredagen den 24 mats 1944.

134

nr 22, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående tillämpning av
dubbelbeskattningsavtalet av den 6 maj 1932 mellan Sverige och Danmark;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt tullfrihet
för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel;

nr 24, i anledning av väckta motioner örn avskaffande av allmän omsättningsskatt
för vissa animaliska födoämnen;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 30 april 1943 (nr 206) om utskyldsbetalning
genom erkända skatteförmedlingskassor; och

nr 26, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående ändrade grunder
för ersättning av statsmedel för taxeringsarbete i Stockholms stad m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 31, i anledning av väckt motion om vissa arbetares vid riksbankens pappersbruk
placering i pensionsgrupp; och

nr 32, i anledning av väckta motioner angående beräkningen av pensionerna
åt vissa förutvarande landsfiskaler och deras efterlevande;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn vad
i allmänhet skall med polismyndighet avses, m. m.;

nr 18, i anledning av väckt motion angående utredning örn sådan ändring i
gällande lagstiftning, att förverkande av egendom m. m. måtte kunna ådömas
brottsling, som förklaras strafflös på grund av sådana omständigheter, som
omförmälas i 5 kap. strafflagen; och

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995) örn straff
för sabotage;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
stadsägan nr 728 i Hälsingborg;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;

nr 19, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående överlåtelse till
stiftelsen Kungl, gyttjebad- och brunnsanstalten Loka av äganderätten till
kronolägenheten Loka nr l1 i Grythytte socken;

nr 20, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond;

nr 21, i anledning av Kungl. Majds proposition angående anslag till jordbrukets
yrkesskolor;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag till inredning
och utrustning vid veterinärhögskolan;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m., såvitt angår anslagsanvisning;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående åtgärder till stödjande
av odlingen av vissa kulturväxter;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående byte av viss mark
mellan kronan, å ena, samt Wikers aktiebolag och Stribergs grafve aktiebolag,
å andra sidan, jämte i ämnet väckt motion; och

nr 26, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 458) om inskränkning
med hänsyn till försvaret i rätten att avverka skog;

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 5, i anledning av
väckt motion angående åtgärder för åstadkommande av kort sammanfattning

Fredagen den 24 mars 1944.

Nr 11.

136

av den kristna tros- och livsåskådningen, avsedd att läggas till grund för undervisningen
i folkskolans högsta klasser; samt

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 3, i anledning av
väckt motion örn utredning av alkoholistvårdsproblemen.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.24 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.