1944. Första kammaren. Nr 9 (Riksdagens protokoll 1944:9)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1944. Första kammaren. Nr 9.

Lördagen den 4 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen; oell dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Herr statsrådet Quensel avlämnade Kungl. Maj :ts propositioner:
nr 142, angående anslag till Medicinalstyrelsen: Beredskapsorganisation för
budgetåret 1944/45;

nr 143, angående inrättande av beställningar för långtjänstunderbefäl vid
armén och kustartilleriet m. m.;

nr 144, angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar;
nr 145, angående anslag till landsfiskalerna m. fl. för budgetåret 1944/45;
nr 146, angående anslag för budgetåret 1944/45 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
m. m.;

nr 148, angående befrielse för Sture Axel Sören Sörensson m. fl. från ersättningsskyldighet; nr

149, angående penningbidrag och premier åt värnpliktiga m. m.;
nr 150, angående gäldande av vissa livräntor m. m.;

nr 152, angående inköp för telegrafverkets räkning av riksbankens fastighet
i Vänersborg;

nr 153, angående inköp för postverkets räkning av tomt i Sala; samt
nr 154, angående gäldande av kostnad för ersättande av skadad sjökabel.

Justerades protokollet för den 26 nästlidne februari.

Herr förste vice talmannen yttrade, att han efter samråd med andra kammarens
talman finge föreslå, det första kammaren ville besluta att vid sammanträde,
som komme att hållas onsdagen den 8 innevarande månad, företaga
val av valmän och suppleanter för utseende av ej mindre fullmäktige i riksbanken
och i riksgäldskontoret än även suppleanter för riksdagens fullmäktige
i nämnda bank och kontor.

Detta -förslag antogs.

Ordet lämnades härefter till herr Björnsson, som anförde: Herr talman! I
anslutning till det av kammaren fattade beslutet får jag hemställa, att kammaren
nu måtte besluta, att antalet suppleanter för de valmän, som skola utse
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret jämte suppleanter för dem, bestämmes
till tio.

Vad herr Björnsson sålunda hemställt bifölls.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

Första hammarens protokoll Nr 0.

Nr 9.

Lördagen den 4 mars 1944.

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den 5 mars 1943 (nr 78) om jämkning
av arrendeavtal i vissa fall, m. m., såvitt angår genom propositionen framlagt
lagförslag;

nr 41, i anledning av väckta motioner örn utredning rörande ersättning tili
personer, som på grund av bestämmelser i epidemilagen underkastats inskränkning
i sitt näringsfång;

nr 48, i anledning av väckta motioner örn förlängd lagstadgad semester för
vissa gruvarbetare;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 17 § i lagen den 20 december 1940 (nr 1044) örn
vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus;

nr 57, i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen örn barnbidrag; nr

58, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i förordningen
örn moderskapspenning;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 453) med vissa bestämmelser
örn mätning av ved och annat virke, m. m., såvitt angår genom
propositionen framlagt lagförslag; samt

nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring
i 7, 11 och 14 kap. vattenlagen.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 61, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till lag angående ändring i lagen den 26 november 1920
(nr 796) örn val till riksdagen jämte väckt motion angående utredning om
underlättande av deltagande i val till riksdagens andra kammare och kommunala
val.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften; nr

63, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit;
samt

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 21 juni 1940 (nr 561) örn
tilläggsskatt å bensin, m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Majlis proposition
nr 139, angående inrättande av en försöksgård i Norrbottens län, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
141, angående gäldande av vissa skador på grund av ombordläggning.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herrar Lindén och
Wagnsson väckta motionen, nr 274, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition

Lördagen den 4 mars 1944.

Nr 9.

angående ändrade bestämmelser örn ersättning för flyttningskostnad åt befattningshavare
i statens tjänst.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner
:

nr 275, av herr Lindblom m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr
429) örn hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt giltighet av lagen
samma dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m. m.; samt

nr 276, av herr Hage och herr Olsson, Karl Johan, i samma ämne.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 142—146, 148—150 och 152—154.

Avgå vos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 277, av herr Karlsson, Gustaf, m. fl., i anledning av Kungl. Majis proposition
med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt giltighet
av lagen samma dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av
bostadsrätt m. m.; samt

nr 278, av herr Persson, Einar, m. fl., i anledning av Kungl. Majit® proposition
angående anslag till Häradsrätterna: Reseersättningar till nämndemän.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckt motion örn skolstyrelses övertagande i vissa fall
av skolråd tillkommande uppgift;

nr 4, i anledning av väckt motion angående utredning om åstadkommande
av centraliserad medelsförvaltning i landskommunerna; samt

nr 5, i anledning av väckt motion om införande i gällande lagstiftning av
skyldighet att lämna suppleant meddelande örn tid för sammanträde med kommunala
nämnder och styrelser;

statsutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 under sjätte
huvudtiteln, avseende ansi agen inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens affärsverksfonder gjorda framställningar om anslag för
budgetåret 1944/45 i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk, jämte i ämnet väckt motion;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde; samt

nr 38, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag till vissa
vägbyggnadsarbeten;

Nr 9.

Lördagen den 4 mars 1944.

bevillningsutskottets betänkande nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ändrade bestämmelser örn lokalporto m. m. jämte en i ämnet
väckt motion;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av väckta motioner örn ändrade grunder för tilldelande av
understöd åt vissa växelstationsföreståndare vid telegrafverket;

nr 14, angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning; samt

nr 15, angående verkställd granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och
förvaltning;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Mai:ts proposition nied förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1940 (nr 473) örn förbud i vissa fall
mot beviljande av kvarstad eller skingringsförbud;

nr 6, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 925) med särskilda bestämmelser
angående förmynderskap, godmanskap och boutredning vid krig eller
krigsfara m. m.;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 8 november 1940 (nr 926) med särskilda bestämmelser
angående bolag, föreningar, sparbanker, vissa andra inrättningar och
samfälligheter samt stiftelser vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 4 juni 1943 (nr 274) örn förlängd giltighetstid
för ränte- och utdelningskuponger, m. m.;

nr 9, i anledning av Kungl. Ma.j:ts proposition nied förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) örn fri rättegång, m. m.; samt
nr 10, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan örn ersättning
av allmänna medel åt av allmän åklagare åtalad person, som frikännes,
för hans kostnader för inställelsen vid domstol; ävensom

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckt motion örn viss ändring i krigs famil jebidragsf
örordningen;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 13 § 3 mom. sjöarbetstidslagen den 30 september 1938 (nr 607);
samt

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juli 1928 (nr 309) örn de svenska lapparnas
rätt till renbete i Sverige, m. m.

. Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.15 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 7 mars 1944.

Nr 9.

Tisdagen den 7 mars.

Kammaren sammanträde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Mötter avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 155, angående anslag till ersättningsanskaffningar och förnyelsearbeten
för kommunikationsverken m. m.;

nr 156, angående lån till Haparanda stad för byggande av polishus:
nr 157, angående avskrivning av kapitalinvesteringar i Svenska skifferoljeaktiebolaget; nr

158, angående anslag till främjande av handelsfartygs förseende med
skyddsanordningar mot minsprängning;

nr 159, angående fortsatt statsgaranti för exportkredit; _
nr 160, angående bidrag till Svenska textilforskningsinstitutet;
nr 161, angående statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande
innehavare av befattningar, vilka vid upphörande av rådhusrätterna
i samma städer komma att indragas m. m.; samt

nr 162, angående anslag till ersättningsanskaffningar och förnyelsearbeten
för statens reproduktionsanstalt för budgetåret 1944/45, m. m.

Justerades protokollen för den 29 nästlidne februari och den 1 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtelse av rätt
till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter å kronojord; och

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning åt
förra lärarinnan vid Uddevalla elementarläroverk för flickor Greta Kristina
Jonsson.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 71, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 453)
med vissa bestämmelser örn mätning av ved och annat virke, m. m., såvitt angår
anslagsanvisning.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Till riksdagen.

Härmed anhåller jag örn befrielse från uppdraget som ledamot av fullmäktige
i Sveriges riksbank.

Västerås den 6 mars 1944.

Conradt Jonsson.

Nr 9.

Tisdagen den 7 mars 1944.

Pa särskilda propositioner biföll kammaren berörda anhållan och beslöt att
i anledning därav val av en fullmäktig i riksbanken efter herr Conrad Jonsson
skulle i föreskriven ordning anställas.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 142, angående anslag till Medicinalstyrelsen: Beredskapsorganisation
för budgetåret 1944/45;

nr 143, angående inrättande av beställningar för långtjänstunderbefäl vid
armén och kustartilleriet m. m.;

nr 144, angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar;

nr 145, angående anslag till landsfiskalerna m. fl. för budgetåret 1944/45;

nr 146, angående anslag för budgetåret 1944/45 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
m. m.;

nr 148, angående befrielse för Sture Axel Sören Sörensson m. fl. från ersättningsskyldighet;
samt

nr 149, anående penningbidrag och premier åt värnpliktiga m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
150, angående gäldande av vissa livräntor m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 152, angående inköp för telegrafverkets räkning av riksbankens fastighet
i Vänersborg;

nr 153, angående inköp för postverkets räkning av tomt i Sala; samt
nr 154, angående gäldande av kostnad för ersättande av skadad sjökabel.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av herr Karlsson,
Gustaf, m. fl. väckta motionen, nr 277, i anledning av Kungl. Majrts proposition
med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt giltighet
av lagen samma dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av
bostadsrätt m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Persson, Einar,
in. fl. väckta motionen, nr 278, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till Häradsrätterna: Keseersättningar till nämndemän.

Föredrogos och ^bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtanden nr 3—5,
statsutskottets utlåtanden nr 6, 9, 21 och 38, bevillningsutskottets betänkande
nr 13, bankoutskottets utlåtanden nr 13—15, första lagutskottets utlåtanden
nr 5—10 samt andra lagutskottets utlåtanden nr 16—18.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Majrts denna dag avlämnade propositioner
nr 155—162.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr .279, av herr Andersson, Karl, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till reparation av bron över Svinesund;

Tisdagen den 7 mars 1944.

Nr 9.

nr 280, av herr Johanson, Karl August, i anledning av Kungl. Maurts proposition
angående anskaffande av ytterligare en statsisbrytare m. m.; samt
nr 281, av herr Ericson, Frans, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada
ådragen under militärtjänstgöring, m. m.

Herr Näslund erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Sedan 1934 ang Kungi
års lag örn tillsättandet av prästerliga tjänster börjat tillämpas, har vid upp- Maj:U rätt
repade tillfällen kyrkoherdeutnämningar, som ägt rum med stöd av nämnda att txlUäm
lag, varit föremål för starkt klander i den offentliga diskussionen. Avenså har
konstitutionsutskottet haft sådana utnämningsärenden under sm granskning,
utan att dock detta föranlett någon majoritetsanmärkning.

Nu kommenteras i dagspressen ånyo en uppseendeväckande utnämning, vid
vilken Kungl. Majit avvikit från församlingens klart uttalade mening. Den
prästman, som församligen valde, erhöll 906 av 924 avgivna röster, under det att
den prästman, som Kungl. Maj :t sedermera utnämnde, endast erhöll tre röster.

Han hade f. ö. hos biskopen efter valet både muntligen och skriftligen bett
att icke behöva ifrågakomma med eventuellt förord till tjänsten.

Under en debatt i andra kammaren den 7 april 1943 angående ändring av
hithörande lagbestämmelser angav chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet
Bagge, de principer, efter vilka han ansåg att 1934 års lag i förevarande
hänseende bör tillämpas. Han ansåg att församlingens vilja skulle bli utslagsgivande,
örn den klart givit sig till känna hos de röstande och valdeltagandet
icke vant svagt. Här ha de församlingsmedlemmar, som deltagit i valet, på ett
mycket tydligt sätt uttalat sin mening. De deltagande utgjorde 24 procent av
samtliga röstberättigade, vilket i en lappmarksförsamling med dess utomordentligt
stora avstånd omöjligen kan betraktas som svagt. Till den enda vallokalen,
kyrkan, hade de längst bort boende fem mil och däröver.

Hos mångå har nu åter frågan väckts, örn verkligen lagbestämmelserna
äro tillfredsställande. Jag utbeder mig därför härmed kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet framställa följande
frågor: . .... .... .

1) Anser herr statsrådet bestämmelserna i 1934 ars lag örn tillsättning av
prästerliga tjänster vara tillfredsställande i fråga örn Kungl. Maj:ts rätt att
tillsätta kyrkoherdetjänst var tredje gång sådan är ledig?

2) För den händelse denna fråga besvaras nekande, är herr statsrådet beredd
att föreslå Kungl. Maj :t att framlägga förslag till nya bestämmelser?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas. ____

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4,15 eftermiddagen.

In fidem
G. H. berggren.

Nr 9.

Onsdagen den 8 marg 1944.

Onsdagen den 8 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 164, angående
fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag m. m.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Till riksdagens första kammare.

Med anmälan att ledamoten av riksdagens andra kammare Axel Ivar Emanuel
Österström, som den 12 juni 1942 utsetts till fullmäktig i riksgäldskontoret för
valperioden 1941—1944, avlidit den 16 december 1943, få fullmäktige härigenom
hemställa, att val av fullmäktig för återstående delen av sagda valperiod
efter herr Österström måtte jämlikt § 71 riksdagsordningen verkställas.

Stockholm den 7 mars 1944.

Å fullmäktiges vägnar:
Anders Örne.

■John Hägglund.

På gjord proposition beslöt kammaren, att val av en fullmäktig i riksgäldskontoret
efter herr Österström skulle i föreskriven ordning anställas.

Företogs val av tjugufyra valmän för anställande av föreskrivna val av dels
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, dels ock suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank och kontor; och befunnos efter valförrättningens
slut hava blivit till valmän utsedda:

herr Albertsson	med 91	röster,
» Anderson, Gustaf Iwar,	»	91	» ,
» Andersson, Elon,	)>	91	» ,
» Björkman,	»	91	» ,
» Branting,	»	91	» ,
» Bärg, Johan,	»	91	» ,
» Ekman,	»	91	» ,
» Elofsson, Gustaf	»	91	» ,
» Eriksson, Carl Edmund,	»	91	» ,
» F riggeråker,		91	» ,
» Granath,	»	91	» ,
» Gustavson,	»	91	» ,
» Johansson, Johan Bernhard,	»	91	» ?
» Lindström,	»	91	» ,
» Löfvander,	»	91	» ,
» Mannerskantz,	»	91	» ,
» Nilsson, Bernhard,	»	91
» Olsson, Oscar,	»	91	» ,
» Sandén,	»	91	» ,

Onsdagen den 8 mars 1944..

Nr 9.

herr Sjödahl,	med 91	röster.
» Wahlmark,	» 91	»
» Velander,	» 91	»
» Wistrand,	» 91	»
» Åkerberg,	» 91	»

Anställdes val av tio suppleanter för kammarens valmän för anställande av
föreskrivna val av dels fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, dels ock
suppleanter för riksdagens fullmäktige i nämnda bank och kontor; och befunnos
efter valförrättningens slut hava blivit till suppleanter för kammarens ifrågavarande
valmän utsedda:

herr Ericsson, Henman,	med	73	röster,
» Söderkvist,	»	73	» >
» Lindblom,	»	73	» ,
» Ljungdahl,	»	73	» ,
» Sylwan,	»	73	» ,
» Johanson, Karl August,	»	73	» >
» Olsson, Karl Johan,	»	73	» ,
» Gabrielsson,	»	73	» ,
» Karlsson, Gottfrid,	»	73	» ,
» Nordenson,	»	73	» ,

sedan ordningen dem emellan blivit genom lottning bestämd.

Herr statsrådet Domö avlämnade Kungl. Maj :ts propositioner:
nr 167, angående anslag till kostnader enligt 19 § i lagen örn försäkring för
olycksfall i arbete m. m.; och

nr 170, angående anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 155, angående anslag till ersättningsanskaffningar och förnyelsearbeten
för kommunikationsverken m. m.;

nr 156, angående lån till Haparanda stad för byggande av polishus;
nr 157, angående avskrivning av kapitalinvesteringar i Svenska skifferoljeaktiebolaget; nr

158, angående anslag till främjande av handelsfartygs förseende med
skyddsanordningar mot minsprängning;

nr 159, angående fortsatt statsgaranti för exportkredit;
nr 160, angående bidrag till Svenska textilforskningsinstitutet; samt
nr 161, angående statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande
innehavare av befattningar, vilka vid upphörande av rådhusrätterna
i samma städer komma att indragas m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 162, angående anslag till ersättningsanskaffningar och förnyelsearbeten för
statens reproduktionsanstalt för budgetåret 1944/45, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 279, av herr Andersson, Karl, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts propo
sition angående anslag till reparation av bron över Svinesund; och

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1941.

Äng. suppleants
underrättande
om
tid för vissa
sammanträden.

nr 280, av herr Johanson, Karl August, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anskaffande av ytterligare en statsisbrytare in. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av herr Ericson,
Frans, m. fl. väckta motionen, nr 281, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den
18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, m. m.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckt motion örn skolstyrelses övertagande i vissa fall
av skolråd tillkommande uppgift; och

nr 4, i anledning av väckt motion angående utredning örn åstadkommande av
centraliserad medelsförvaltning, i landskommunerna.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 5, i anledning av väckt
motion örn införande i gällande lagstiftning av skyldighet att lämna suppleant
meddelande örn tid för sammanträde med kommunala nämnder och styrelser.

I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 178, av herrar Ekdahl och Andersson i Malmö, hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta sådana ändringar i gällande lagstiftning, att skyldighet
att lämna suppleant meddelanden om när sammanträdena med kommunala nämnder
och styrelser ägde rum infördes.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Källman, Karl August Johanson, Sven
Hansson, Mosesson, Hällgren, Spångberg och Ekdahl, vilka av angivna orsaker
ansett, att utskottet i anledning av motionen bort hemställa, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t ville anhålla örn utredning och förslag till sådana
ändringar eller tillägg i gällande lagar och författningar, att suppleanterna
skulle underrättas örn när sammanträden med kommunala nämnder och
styrelser ägde rum.

Herr Källman: Herr talman! Den motion, som nu är föremål för behandling,
kan väl betraktas såsom mycket obetydlig. Den rör ju allenast frågan, huruvida
suppleants rätt att närvara vid kommunala organs sammanträden skall
kompletteras med en skyldighet för vederbörande att ge honom underrättelse
örn när och var sådana sammanträden hållas. Frågan har emellertid, såvitt
jag förstår, en väsentligt större betydelse.

När 1930 års riksdag beslöt införa denna rätt för suppleanter att närvara
vid sammanträden, skedde det i avsikt att bereda vederbörande tillfälle att inhämta
kunskaper och färdigheter för att de skulle bliva bättre skickade att
inträda vid förfall för ordinarie ledamot eller att, såsom ofta är fallet, rycka
in då en befattning blir ledig i någon kommunal nämnd eller styrelse. Däremot
stadgades det icke någon skyldighet för vederbörande ordförande att
underrätta suppleanterna örn sammanträdena.

I den nu väckta motionen omtalas, att praxis har varit växlande. I en del
fall underrättas suppleanterna, men i andra och kanske de flesta fall underrättas
de inte. Nu vilja motionärerna ha stöd i lag för suppleanternas rätt att

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Äng. suppleants underrättande om tid för vissa sammanträden. (Forts.)
erhålla underrättelse örn sammanträdena och vilja sålunda, att stadgandena
om rätt för suppleanter att närvara skola få verkligt liv. Konstitutionsutskottets
majoritet vill emellertid inte bifalla motionen och reser upp en del skäl
mot motionen. Man säger bland annat: »Något verkligt behov av att nu införa
bestämmelser härom har nämligen icke påvisats av motionärerna och torde
ej heller föreligga.»

Vad den första frågan beträffar, lär det väl inte vara så lätt för en enskild
motionär att företa en undersökning i alla rikets över 2 500 kommuner i detta
avseende. Men att behov föreligger, vet var och en, som haft tillfälle att tala
med folk ute i de svenska bygderna. Det är visst inte vanligt, att suppleanter
underrättas örn sammanträden, och något annat är det inte fråga örn. Med
hänsyn härtill vore det värdefullt, om suppleanterna finge kännedom örn när
sammanträdena skola äga rum.

Konstitutionsutskottet har den uppfattningen, att en sådan här fråga skall
lösas genom lokala föreskrifter. Det är verkligen något unikt att komma med
ett sådant förslag, alldenstund vi ha bestämmelserna örn rätt för suppleanter
att närvara i kommunallagarna. Tror någon att vederbörande i kommunerna
ett ögonblick skulle tänka på att de ens äga rätt att utfärda lokala föreskrifter
såsom komplettering till kommunallagarna?

Generella regler om underrättande av suppleanter medföra konsekvenser,
påstår konstitutionsutskottet. Därmed åsyftas tanken på att införa motsvarande
bestämmelser i andra lagar än dem, som tillhöra konstitutionsutskottets
beredning och som avse suppleanter i fattigvårdsstyrelser, barnavårdsnämnder,
pensionsnämnder och en del andra nämnder och styrelser.

Reservanterna lia också framhållit, att det vid en blivande utredning bör
undersökas, huruvida inte samma rätt bör gälla för suppleanter just i dylika
nämnder och styrelser. Men det ger konstitutionsutskottet anledning till tvivelsmål.
Men varför säger man då inte, vad dessa tvivelsmål bero på? Fruktar
man att det skall bli för många närvarande i socialnämnderna? Det har
i någon mån uttalats i utskottet, att man är rädd för att det kan bli för många
personer, som få kännedom örn de ärenden som en fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd
handlägger.

Enligt min erfarenhet ha suppleanter, som jag lyckats förmå att närvara
i fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd, kunnat vara lika tystlåtna utåt
som de ordinarie ledamöterna. Det värdefulla har naturligtvis varit, att suppleanterna
fått kännedom örn de lagar, som tillämpas av dessa styrelser och
nämnder, såsom lagen örn fattigvård och barnavårdslagen.

För övrigt tycker jag att kammaren skulle fästa avseende vid reservanternas
motivering. Jag skall be att få läsa upp ett kort stycke därav. Reservanterna
anföra: »Bestämmelserna örn att suppleanter i nämnder och styrelser
i vissa fall äga uttrycklig rätt att närvara vid sammanträden lia tillkommit
för att bereda ifrågavarande suppleanter tillfälle att förvärva kännedom
örn och erfarenhet i de angelägenheter, som nu nämnda förvaltningsmyndigheter
handhava. Betydelsen härav framhäves av bl. a. det förhållandet, att
suppleant dels bör vara beredd att när som helst rycka in till tjänstgöring
i stället för ordinarie ledamot, dels ock vanligen kommer att stå i viss tur
när det gäller fyllande av ledighet efter avgången ledamot. Det är med andra ord
fråga om en för både vederbörande själv och för de kommunala angelägenheternas
handläggning betydelsefull skolning uti de uprtgifter, som det ifrågavarande
förtroendeuppdraget omfattar. — Det förefaller under sådana förhållanden
självklart, att suppleant, som har uttrycklig rätt att närvara vid visst
sammanträde, även erhåller underrättelse örn tidpunkten för sammanträdet.
Därom säger emellertid lagtexten ingenting. En ordförande, som icke vill

jo Nr 9. Onsdagen den 8 mars 1944.

Äng. suppleants underrättande om tid för vissa sammanträden. (Forts.)
underrätta suppleanten om plats och tid för vederbörande nämnds eller styrelses
sammanträde, kan också underlåta detta och därigenom göra suppleants
rätt att närvara illusorisk.»

Ett verkligt behov föreligger för ändring i motionens syfte. Den omfattande
sociala lagstiftning, som tillkommit under de senaste decennierna,. ställer stora
krav på de kommunala förvaltningsmyndigheterna. Ur rekryterings synpunkt
är det av betydelse, att suppleanterna få övervara sammanträdena.

I konstitutionsutskottet har man haft en del felaktiga funderingar. Man har
trott att en kallelse till suppleant att närvara vid sammanträde skulle bl. a.
innebära rätt för honom att uppbära dagtraktamente och reseersättning, därest
ersättning i sådana hänseenden utgår till ledamöterna. Det vet väl ändå var
och en i denna kammare, att en styrelse eller nämnd består av ett visst antal
ledamöter. Är det sju ledamöter, kunna inte åtta personer få rösta. Är ledamöternas
antal sju, kunna inte heller åtta personer, få dagtraktamente, i den
händelse sådant utgår. Först när en stol är ledig, inträder en suppleant, och
då är han ledamot.

Nu frågar kanske någon: »Varför begära ni utredning i en så pass enkel
fråga i stället för att föreslå ett litet tillägg i de lagar, där det stadgas rätt
för suppleant att närvara vid sammanträden?» Det kanske behöver förklaras.
Hade utskottsmajoriteten biträtt motionen, hade konstitutionsutskottet kunnat
utarbeta nödig lagtext. Då majoriteten avstyrkt motionen, bär åtminstone jag
den uppfattningen, att reservanterna i utskottet äro förhindrade att tillmötesgå
motionärernas begäran att framlägga förslag till lagtext. Det är av den
anledningen som vi ha stannat vid ett skrivelseförslag. Men. detta avser inte
bara att suppleanter skola underrättas, utan reservanterna vilja också att samma
rätt skall införas för suppleanter i andra nämnder och styrelser än dem
som avses i lagarna om kommunalstyrelse på landet och i stad och lagarna
om skolstyrelse i vissa kommuner och örn församlingsstyrelse. I dessa lagar
finnas bestämmelser örn rätt för suppleant att närvara vid sammanträde, men
icke i fråga örn andra kommunala styrelser och nämnder än de i dessa lagar
omnämnda.

Jag skall be att få göra ytterligare en liten reflexion. Det torde väl vara
bekant för kammarens ledamöter, att insikten i medborgerliga lagar och författningar
är ganska ringa här i landet. Den stora majoriteten av de 4,5 miljoner
människor, som ha rösträtt, torde lia en obetydlig kännedom örn den lagstiftning,
som reglerar statens och kommunernas liv och verksamhet. Det är
därför som vi velat trycka på rekryteringssynpunkten.. Låt mig anta, att endast
tio suppleanter i varje kommun äro närvarande vid sammanträdena. Då
ha vi 25 000 suppleanter i funktion, d. v. s. lika mångå ersättare i nämnder
och styrelser, som bereda sig för sin uppgift att så småningom bli ordinarie
och sqm inte såsom sådana bara bli bisittare, utan kunniga och duktiga ledamöter
i nämnder och styrelser. Det är så vi ha sett saken, och det är därför
denna fråga är av vikt och betydelse.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Jag lovar att inte bli så mångordig
som den föregående ärade talaren. Jag tror inte att han trots sitt långa
anförande har lyckats övertyga så många.

Tvivelsutan löses denna sak enklast och smidigast icke genom stela regler
i kommunallagarna utan genom lokala överenskommelser inom respektive kommunala
organ. Ett tillkallande av suppleanter i alla kommunala nämnder,
som sannerligen ej äro så få, till alla deras sammanträden — även sådana av
tämligen oviktig och intresselös karaktär — kommer inte bara att ställa till

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Äng. suppleants underrättande om lid för vissa sammanträden. (Forts.)
med mycket, många gånger tämligen ofruktbart arbete för ordförandena och
föranleda, portokostnader och budskickning etc., utan också att medföra mera
villervalla, trassel och avtrubbad uppmärksamhet i den kommunala verksamheten
än en sådan skolning av suppleanterna för deras kommande uppgifter,
som motionärer och reservanter avse. Säkerligen vinnes det positiva syftet
på ett betydligt enklare sätt genom att, såsom nu ofta sker, suppleanter kallas,
när det verkligen tarvas. Vederbörande få då också känna det fulla ansvaret
för sin uppgift. Vi skola inte mer än tvunget är ställa till med byråkrati
i kommunerna. Apparaten sväller ut tillräckligt ändå, som var man vet,
utan att man gör det krångligare än som behöves.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Johanson, Karl August: Herr talman! Jag hade inte tänkt begära ordet,
eftersom jag efter herr Källmans klargörande av reservanternas ståndpunkt
fann det onödigt. Men när herr vice ordföranden i konstitutionsutskottet säger,
att ett införande av bestämmelser örn skyldighet att underrätta suppleanter
örn sammanträden skulle skapa villervalla, oreda och trassel i de kommunala
nämnderna, måste jag ändå ge ett litet vittnesbörd.

Under utskottets behandling av denna fråga omvittnades från flera håll —
jag var själv en bland dem som vittnade — hur välgörande och bra denna anordning
med rätt för suppleanter att närvara vid sammanträden är. En av
utskottets ledamöter meddelade, att man i hans kommun redan för 25 år sedan
hade infört den bestämmelsen, att suppleanterna skulle kallas till sammanträden.
I min egen kommun införde jag som kommunalnämndsordförande
för 18 år sedan en sådan praxis. Jag kan försäkra herr Jones Erik Åndersson,
att det icke blivit vare sig trassel eller villervalla härigenom. Vi ha en
hel del suppleanter, som äro närvarande vid sammanträdena och som äro intresserade.
De sätta sig in i frågorna redan från början och äro därigenom
kapabla att omedelbart träda in såsom ordinarie ledamöter.

Liksom herr Källman finner jag den här frågan ur skolningssynpunkt vara
så värdefull för våra kommuner, att ett bifall till framställningen är fullt
motiverat. Det blir inte, som herr Jones Erik Andersson gör gällande, trassel
och villervalla, utan det blir enligt mitt förmenande ordning och reda i våra
kommuner, örn vi ha en stab av skolade och kunniga kommunalmän, som kunna
träda till, när den gamla uppsättningen tar slut. Det är sådana kommunalmän
vi kunna få fram, om de föreslagna ändringarna genomföras. Det finns
redan nu en rätt för suppleanter att närvara i vissa nämnder. Men vad har
jag för nytta av denna rätt, när jag inte får reda på när sammanträden hållas?
Det är detta som är den springande punkten. En suppleant får nu inte
reda på när sammanträden hållas. Då menar jag, att denna rätt inte alls har
någon betydelse.

Jag tycker att så, som saken ligger till, man inte behöver orda så mycket
i frågan utan endast se på de reella värden det här gäller.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Anderson, Gustaf hvar. och herr Dahlström.

Herr Herlitz: Herr talman! Den siste ärade talaren gav den anvisningen,
att det inte vöre skäl att orda så mycket i saken. Jag borde kanske följa hans
maning, men det må ändå tillåtas mig att säga ett par ord.

Jag vill först uttala, att jag helt och fullt delar herr Källmans allmänna
synpunkt på denna sale: att det är önskvärt, att så många människor som
möjligt få kännedom örn de kommunala angelägenheterna. Detta, menar jag,

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Äng. suppleants underrättande om tid för vissa sammanträden. (Forts.)
är ett stort intresse. Men redan nu finns ju i en hel rad nämnder och styrelser
möjlighet för suppleanterna att vara närvarande. Det är bara fråga om huruvida
den möjligheten skall bli effektiv eller inte. Inom utskottet har det
icke kunnat påvisas några som helst fall, där det förelegat några svårigheter
för suppleanter med rätt att närvara vid sammanträdena att, örn de så önskat,
få kännedom örn när dessa sammanträden hållas. Vi ha därför inom konstitutionsutskottet
fått det intrycket, att hela denna fråga är ganska teoretisk. Vi
ha fått den uppfattningen, att den suppleant, som verkligen är intresserad och
önskar att få vara med på sammanträdena, regelmässigt torde få det. Skulle
det vara så, att en ordförande gör svårigheter, lär väl inte något hinder finnas
för att kommunen beslutar, att underrättelser skola utgå.

Under anslutning i övrigt till de synpunkter, som anfördes av utskottets
ärade vice ordförande, vill jag ytterligare framhålla en sak. Reservationen går
ju inte bara ut på att de suppleanter, som nu efter gällande lag lia rätt att
närvara, skola få vederbörliga underrättelser om sammanträdena, utan reservationen
går också ut på att det i en blivande lagstiftning skall ges rätt åt
suppleanter i alla nämnder och styrelser att närvara vid sammanträdena på
samma sätt som för närvarande gäller beträffande suppleanter i kommunalnämnder,
kyrkoråd o. s. v. Detta tål emellertid att tänka på. Jag skulle vilja
föreställa mig, att lagstiftningen hittills med avseende på åtskilliga sådana
nämnder och styrelser med full a,vsikt har intagit den ståndpunkten, att det
finns vissa frågor, som det inte är lämpligt, att alltför många äga kännedom
örn. Jag undrar, huruvida det t. ex. skulle vara naturligt, om det bleve en allmän
regel, att jämväl suppleanterna skulle deltaga i nykterhetsnämndernas
sammanträden, där så många ömtåliga ärenden avgöras.

Herr talman! Det är så sant som det är sagt, att frågan är liten. Om riksdagen
anser, att detta är en angelägen reform, så må det för all del bli en
utredning, men jag har inte kunnat finna, att frågan har den storleksgrad och
den praktiska betydelse, att en skrivelse är motiverad; den är, tycker jag, av
ganska teoretisk art. Jag har därför inte kunnat ansluta mig till yrkandet
om en utredning, utan biträder hemställan örn bifall till utskottets yrkande.

I detta anförande instämde herr Andersson, Anders.

Herr Andersson, Jones Erik; Herr talman! Jag vill med anledning av vad
som här yttrats säga, att i de kommuner, där det anses vara så välgörande och
nyttigt att kalla in suppleanterna till sammanträdena i alla nämnder och styrelser,
som förekomma i en kommun, står det i vederbörandes eget skön att så
göra. Ingen förmenar dem att göra det. Vad vi vända oss mot är, att det skall
bli en generell regel, att man överallt måste vidta sådana anstalter, även om
man anser, att det inte alls kan vara av behovet påkallat, utan kan kalla till
sammanträde med mycket enklare medel än denna vidlyftiga apparatur. Utskottet
har särskilt framhållit detta och menar, att det är mycket smidigare
och bättre än att föranstalta örn en omfattande lagändring. Överallt i kommunerna
finns det anslagstavlor, där man kan få se, vad som förehas, och där
man blir fullt underrättad örn vad som stundar. Den som vill gå på ett sammanträde
kan då göra det. Vill han inte gå, så gör han det inte, ens örn han
får personlig kallelse.

Herr Källman: Herr talman! Det sista resonemanget är egendomligt. Den
som vill kan gå, säger konstitutionsutskottets vice ordförande, men örn vederbörande
inte får veta när ett sammanträde äger rum, hur skall han då kunna
infinna sig? Detta är ju kärnpunkten.

Beträffande herr Herlitz’ yttrande vill jag säga, att det är riktigt, att reser -

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Äng. suppleants underrättande om tid för vissa sammanträden. (Forts.)
vationen går längre än vad motionen åsyftar, men varför, frågar man sig,
skola inte suppleanter i andra nämnder och styrelser än de, som tillhöra den
lagstiftning konstitutionsutskottet handlägger, få vara med vid sammanträdena?
För övrigt vill jag nämna för herr Herlitz, att jag 1930 deltog i konstitutionsutskottets
handläggning av den reform av kommunallagarna, som då
företogs. När det då gällde att bereda suppleanterna tillträde till sammanträdena,
kunde konstitutionsutskottet givetvis inte gå längre än till de lagar,
som komma på utskottets handläggning. De andra lagarna höra ju till andra
lagutskottet, och där har konstitutionsutskottet ingenting att säga till örn. På
det sättet ligger det till. Hade konstitutionsutskottet förfogat över de ärenden,
som höra till andra lagutskottet, hade man fått samma bestämmelse också för
de sociala nämnderna.

Nu är det fråga om att få med suppleanterna med tanke på den framtida
rekryteringen av nämnder och styrelser. Herr Herlitz hyser en viss fruktan för
att kalla suppleanter exempelvis till ett sammanträde i en nykterhetsnämnd.
Mångenstädes i våra minsta landskommuner är fattigvårdsstyrelsen nykterhetsnämnd.
Då betyder det, att han fruktar suppleanternas kallande även där.
Varför det? I så fall måtte jag ha begått många stora fel i mina dagar, ty
innan man hade någon som helst lagbestämmelse i detta avseende, försökte jag
alltid få med suppleanterna, både i kommunalnämnden, fattigvårdsstyrelsen,
barnavårdsnämnden och överallt. Jag betraktar detta som en viktig rekryteringsfråga,
och jag hoppas, att kammaren skall förstå denna sak så, att det alls inte
är fråga örn att ■— som herr Jones Erik Andersson säger — krångla till saken,
utan det gäller att dra konsekvenserna av suppleanters rätt att närvara genom
att stadga skyldighet för vederbörande att underrätta dem örn sammanträdena.

Herr Gärde: Herr talman! Jag har för min del starka sympatier för syftet
med ifrågavarande motion liksom också med den reservation, som har avgivits
till utskottets utlåtande, men å andra sidan förefaller det mig rent formellt, som
örn det måste vara något fel i den hemställan, som reservanterna göra, när de
säga, att »suppleanterna skola underrättas örn när sammanträden med kommunala
nämnder och styrelser äga rum». Det kan väl inte vara fråga örn någon
underrättelse till suppleanterna i andra fall än när de enligt gällande författningar
äga vara närvarande vid sammanträdena. Såvitt jag kunde förstå,
vidrörde herr Herlitz också denna synpunkt i sitt yttrande. Jag skulle därför
vilja hemställa till reservanterna, örn det inte vore klokt att i klämmen lägga
till några ord, så att där står, att suppleanterna skola underrättas »om när
sammanträden med kommunala nämnder och styrelser, vid vilka de äga närvara,
äga rum». Det är möjligt, att syftet med motionen är detta. Det förefaller
mig i varje fall inte vara någon idé, att de erhålla underrättelse örn sådana
sammanträden, där av vissa orsaker, bland annat sekretesskäl, suppleanterna
icke ha någon rätt att närvara.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag har inte att svara på den av herr Gärde
till reservanterna riktade vädjan, men jag vill framhålla, att man nog inte är
hjälpt med det sätt, som herr Gärde anvisade, ty — som jag ännu en gång får
understryka — reservanterna lia alldeles bestämt uttalat sig för att nu skola
alla inskränkningar bortfalla beträffande suppleanters rätt att närvara vid
kommunala nämnders och styrelsers sammanträden. Oberoende av sekretesshänsyn
och dylikt skall denna rätt införas. Det står i sista stycket av reservationens
motivering: »Vi förutsätta, att vid en blivande utredning bestämmelser
införas örn rätt för suppleanter i alla nämnder och styrelser att närvara
vid sammanträdena på samma sätt som för närvarande gäller beträffande

jg Nr 9. Onsdagen den 8 mars 1944.

Äng. suppleants underrättande örn tid för vissa sammanträden. (Forts.)
suppleanter i kommunalnämnd, kyrkoråd o. s. v.» Så lia reservanterna lågt upp
saken, och detta är för mig ett avgörande skäl att inte ansluta mig till deras
linje.

Herr Källman: Herr talman! Herr Gärdes påpekande innebär naturligtvis
ett förtydligande, den saken är klar, men vi mena detsamma. Vi reservanter
ha tagit motionens kläm, och jag har ingenting emot att vi förbättra den med
herr Gärdes förslag. Jag ber därför att få yrka, att orden »vid vilka de äga
närvara» införas mellan orden »styrelser» och »äga rum» i reservationens hemställan.

Herr Engberg: Herr talman! Jag har för min del funnit, att de starkare
skälen i denna sakfråga ligga på reservanternas sida, men jag har å andra
sidan samma känsla som bragts till uttryck av såväl herr Gärde som herr Herlitz,
att reservanternas förslag är något oklart uttryckt. Det räcker nog inte
att göra det av herr Gärde ifrågasatta tillägget, utan herr Herlitz har nog
rätt i att här också föreligger en utvidgning av själva rätten att närvara vid
sammanträden. Vid sådant förhållande, och då jag tycker, att i själva sakfrågan
reservanterna ha så hjärtans rätt, hemställer jag, herr talman, om återremiss
till utskottet, så att detta kan ta sig en funderare på saken.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet förekommit följande yrkanden:
1 ;o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att kammaren skulle
bifalla den hemställan, som innefattades i den vid utlåtandet fogade reservationen;
3:o) av herr Källman, att berörda hemställan skulle bifallas med den
ändring, att näst efter orden »sammanträden med kommunala nämnder och
styrelser» tillädes orden »vid vilka de äga närvara»; samt 4:o) att utlåtandet
skulle visas åter till utskottet.

Därefter gjordes till en början propositioner, dels på bifall till det framställda
återremissyrkandet, dels ock på avslag därå; och förklarades den senare
propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt de under l:o)—3:o)
här ovan upptagna yrkandena och förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Herr Källman begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Källmans under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intaget sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1944/45 under sjätte huvudtiteln, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

På framställning av herr talmannen beslöt kammaren, att utlåtandet skulle
företagas till avgörande punktvis och, där så erfordrades, momentvis.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Kades till handlingarna.

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Punkten 6.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 7.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till Barmarksunderhållet för budgetåret
1944/45 anvisa ett reservationsanslag av 48 200 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
L. Svedberg m. fl. (1:198) och den andra inom andra kammaren av herr E.
Hällgren m. fl. (11:266), hade hemställts, bland annat, att riksdagen vid behandling
av statsverkspropositionens sjätte huvudtitel, B. Väg- och vattenbyggnadsväsendet,
vägunderhåll och vägbyggnader, måtte besluta att till
Barmarksunderhållet för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag av
51 700 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
1:198 och II: 266 i vad de avsåge barmarksunderhållet, måtte till Barmarksunderhållet
för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag av 48 200 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Herr Ahlkvist: Herr talman! I samband med den nu föredragna punkten ha
väckts tvenne likalydande motioner, en i vardera kammaren — i denna kammare
av herr Svedberg m. fl. Den främsta anledningen till att dessa motioner
väcktes var, att i samband med statens övertagande av vägunderhållet på landet
vissa permitteringar av vägarbetare företogos i större utsträckning än som
kunde betraktas som normalt. Sedan dess ha permitteringarna fortsatt, så att
för närvarande antalet permitterade vägunderhållsarbetare uppgår till cirka
900 personer utöver vad som normalt brukar förekomma. Dessa permitteringar
ha kunnat företas trots att i vissa delar av landet väderleksförhållandena
varit sådana, att barmarksunderhållet både kunnat och bort bedrivas i normal
omfattning. Man kan alltså inte säga, att i varje fall på alla orter bris förstå

kammarens protokoll 19]ih. Nr 9. 2

Anslag till
barmarksunderhållet.

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Anslag till barmarksunderhållet. (Forts.)
tande tillgång på arbete Ilar varit anledning till permitteringarna. Orsaken
måste alltså sökas på annat håll.

Motionärerna lia då uttryckt den förmodan, att orsaken till permitteringarna
möjligen kunde vara, att anslagen till barmarksunderhåll och till vissa
vägförbättringsarbeten vöre för knappa. På dessa båda punkter föreslogo motionärerna
alltså ökningar.

Motionärernas uppfattning, att anslaget till vissa vägförbättringar var för
knappt, har sedermera bestyrkts därigenom, att efter hemställan från statens
arbetsmarknadskommission och väg- och vattenbyggnad sstyrelsen en proposition
förelagts riksdagen, vari begäres ett anslag av 15 miljoner kronor för
igångsättande av sådana smärre vägarbeten, sorn lämpligen kunna bedrivas i
vägorganisationens egen regi, och delvis för att bereda sysselsättning åt permitterade
och avskedade vägarbetare. Jag förmodar att denna proposition om
en stund kommer att av riksdagen bifallas, och därmed lia ju motionärernas
önskningar i vad det gäller ökade anslag till vissa vägförbättringar blivit
väl tillgodosedda.

Emellertid återstår anslaget till barmarksunderhållet. Det föreliggande
statförslaget grundar sig av naturliga skäl på de tidigare vägdistriktens stater.
Det nu löpande budgetårets underhållsstater äro uppgjorda nied ledning
av 1942 års stater, och det här föreliggande statförslaget grundar sig på 1943
års stater. 1942 års stater överskredos emellertid med 3,2 miljoner kronor. T
vilken utsträckning 1943 års stater överskridits kunde vid tidpunkten för det
nya statförslagets beräknande icke överblickas, men i den män saken kunnat
bedömas synas även 1943 års stater vara hårt belastade. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har emellertid inte funnit anledning att begära något ökat
anslag, utan menar att det tidigare gjorda överskridandet skall kunna inhämtas
genom den planerade rationaliseringen. Jag måste dock medge, att jag
ännu inte vet vari denna rationalisering skall komma att bestå.

Barmarksunderhållet och vinterväghållningen uppföras med var för sig
skilda anslag, irnen jag skulle ändå våga säga att dessa anslag ha ett visst
beroende av varandra. Snörika vintrar, då vägbanorna äro täckta med snö,
medföra givetvis en belastning av anslaget för vinterväghållningen, men sådana
förhållanden framkalla i sin tur otvivelaktigt en besparing i fråga örn
anslaget till barmarksunderhållet. När förhållandena äro de motsatta, så att
praktiskt taget ingen snö finnes på vägarna, blir följden lätt en besparing på
anslaget till vinterväghållning men en belastning på anslaget till barmarksunderhållet.
Så har exempelvis varit fallet i år.

Anslagens karaktär är emellertid sådan, att vägorganisationen icke kan förbruka
en eventuell besparing i fråga örn vinterväghållningen för a.tt åstadkomma
ett effektivare barmarksunderhåll. År 1942, vars underhållsstater lago till
grund för det nu löpande årets, hade vi en snörik vinter, då något barmarksunderhåll
varken kunde eller behövde bedrivas under årets första månader.
Detta till trots överskredos det årets stater med 3,2 miljoner kronor. Under innevarande
år har det motsatta förhållandet varit rådande; i varje fall har det
i södra Sverige inte funnits någon snö på vägarna under januari och februari
månader. Vi ha haft blidväder och därtill vid vissa tillfällen riklig nederbörd
i form av regn, vilket gjort att bannarksunderhållet behövt bedrivas i samma
omfattning som under regniga höstmånader. Något anslag för barmarksunderhåil
under januari och februari månader synes emellertid ej ha beräknats, och
barmarksunderhållet har därför måst bedrivas ytterst sparsamt. Detta framgår
av olika uppgifter. Jag har sålunda i tidningarna observerat referat från
sammanslutningar av trafikbilägare, där dessa uttalat sin protest mot det dåliga
vägunderhållet, och jag vet att det är förenat med svårigheter att få en

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Anslag till barmarksunderhållet. (Forts.)
Irafikbil i städerna att köra ut på landsbygden, därför att städernas trafikbilägare
icke vilja riskera sina redan slitna bilringar på landsbygdens dåliga
vägar.

Av naturliga skäl är min direkta erfarenhet på hithörande område lokalt begränsad,
och jag skall nöja mig med att ge ett exempel från min egen kommun,
som visar hur sparsamt vägunderhållet bedrives. I betodlingsdistrikten
bildas på vägarna under höstens bettransporter en vägävja, sorn sedermera
måste avlägsnas. Så skedde också i slutet av 1943 så till vida att vägbanorna
renskrapades och bortforslingen av ävjan påbörjades. Man hann emellertid ej
slutföra detta arbete till årsskiftet, när den nya organisationen trädde till,
och sedan dess har ingenting åtgjorts, utan ävjan ligger alltjämt på vissa
sträckor kvar utmed vägkanterna och hindrar fotgängarna att ta sig fram annat
än mitt på körbanan. Mellan kyrkan och järnvägsstationen finns en gångbana
anlagd, och längs denna har under januari och februari månader denna
vägävja legat kvar och av passerande bilar sköljts ut över gångbanan. Nu kan
inte heller den användas av gående, utan de äro även där hänvisade till körbanans
mitt. -—- Redan detta exempel borde kunna vara en tillräcklig motivering
för att det anslag, som ställes till regeringens förfogande för att vid
trängande behov i sin tur överlämnas åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
ökas till det belopp motionärerna föreslå, d. v. s. från 1,5 till 5 miljoner kronor.

Sedan förslaget till här föreliggande stat uppgjorts ha emellertid underhandlingarna
om nytt kollektivavtal för vägunderhållsarbetarna strandat och
ligga för närvarande nere. Jag kan icke bedöma när och under vilka förutsättningar
dessa förhandlingar kunna komma att återupptagas, och jag har ej
heller möjlighet att bedöma i vilken utsträckning ett eventuellt tillmötesgående
av arbetarpartens krav kan medföra en ökad belastning på kostnaderna för
barmarksunderhållet. Men i samband med dessa underhandlingar lär från arbetsgivarhåll
ha yttrats, att ett tillmötesgående av arbetarpartens krav skulle
föra med sig ytterligare avskedande av vägunderhållsarbetarna. Något sådant
kan emellertid, så vitt jag förstår, omöjligen ske utan att vägunderhållet ytterligare
försämras, en försämring som vägarnas utmagrade körbanor sannerligen
icke tåla vid.

Det har i många sammanhang och vid olika tillfällen talats örn tråkigheten
på landsbygden, ett tal som jag ingalunda alltid har känt behov att instämma
i. Det finns dock en form av tråkighet, som inte heller jag helt kan blunda
för, nämligen det ofta dåliga vägunderhållet, vilket under de gångna krisåren
dels på grund av angelägenheten att iakttaga sparsamhet med allmänna medel
och dels med hänsyn till bristande tillgång på arbetskraft ytterligare försämrats.
Under detta års två första månader ha tyvärr tecken pekat på en ytterligare
försämring, trots att tillgången på arbetskraft ökats.

Med stöd av det anförda ber jag, herr talman, att få yrka bifall till motionen
i vad den avser ökning till 51 700 000 kronor av anslaget till barmarksunderhållet.

Herr statsrådet Andersson: Herr talman! Ingen kan livligare än jag beklaga
att vägväsendet har blivit så svältfött som fallet varit under krisåren.
Men som var och en förstår, och som även den föregående ärade talaren själv
antydde, beror detta på rent finansiella hänsyn. När bilskattemedlen inte
längre flöda som förut, blir det nödvändigt att anlita vanliga skattemedel
även till dessa slag av utgifter, och detta har medfört att väganslagen vid
den allmänna avvägningen av utgifterna fått lov att skäras ner kanske långt
mer än som har varit lämpligt och skäligt. Men i den mån som dc finansiella
svårigheterna lätta — om man nu får uttrycka sig så förhoppnings*-

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Anslag till barmarksunderhållet. (Forts.)
fullt — eller om, som man väl har anledning förmoda, bil skattemedlen på
nytt komma att flöda, räknar åtminstone jag med att vägväsendet återigen
skall komma i en bättre ställning.

I anledning av vad den föregående ärade talaren yttrade om förhållandet
mellan anslagen till sommar- och vinterväghållningen vill jag säga, att dessa
båda anslag icke lämpligen böra ges samma natur. I fråga örn sommarväghållningen
kan man nämligen räkna med något så när likartade förhållanden
år från år, och det finns därvidlag goda erfarenhetstal från de gamla vägdistrikten
att bygga på. Man kan på grund härav redan i förväg bestämma
sig för en viss standard på sommarväghållningen och anvisa det anslagsbelopp
som beräknas erforderligt för att bestrida de med denna standardhållning
förenade utgifterna. Men med vinterväghållningen förhåller det sig helt annorlunda.
Där är det ju omöjligt att i förväg göra några beräkningar, och
inga erfarenhetstal finnas heller att bygga på, därför att snöförhållandena
äro så olika under de skilda vintrarna. Anslaget till vinterväghållning måste
därför av naturliga skäl vara rörligt, dag skulle för min del icke heller
vilja rekommendera någon annan anordning än den vi nu lia. Vill man medverka
till en rationalisering och ett förbilligande av vägunderhållet, finns det
nog ingen säkrare och bättre väg än att ställa ett visst belopp till förfogande
och att anmoda de ansvariga myndigheterna att inom denna kostnadsram göra
det bästa möjliga. Så är förhållandet nu beträffande sommarväghållningen,
och så tror jag att det bör förbli.

Emellertid vill jag i anledning av vad den ärade talaren här anfört meddela,
att förhållandena under det nu löpande budgetåret lia varit onormala, på det
sättet att belastningen på vinterväghåilningsanslaget blivit särdeles liten, och
detta har föranlett mig att just i dagarna till övervägande upptaga frågan,
om det icke vore möjligt att föra över pengar från vinterväganslaget, som nu
inte kommer att belastas så som man hade beräknat, till anslaget för sommarväghållningen.
En framställning från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen_i_ ämnet
har ingivits, och jag hoppas kunna framlägga förslag före propositionstidens
utgång. Man vågar självfallet inte ta hela det odisponerade beloppet
på vinterväganslaget i anspråk, eftersom vintern åtminstone i vissa delar av
landet ännu ej är slut, men jag har för avsikt att föreslå överförande^ av åtminstone
3 miljoner kronor. Därmed komma åtskilliga av de önskemål, som
den föregående talaren gav uttryck för, att bil tillgodosedda. _

Det anslag som nu behandlas av kammaren gäller emellertid nästa budgetår,
som börjar den 1 juli, och avvägningen av det anslaget kan ej Ira någon
nämnvärd betydelse vare sig för vägunderhållet eller arbetsförhållandena under
detta års första hälft.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag tror att motionärerna,
liksom herr Ahlkvist som först yttrade sig i debatten, ha gjort en förväxling
beträffande det anslag som här är i fråga. Motionärerna yrka en höjning av
anslaget till barmarksunderhållet från av Kungl. Maj:t föreslagna_48 200 000
kronor till 51 700 000 kronor och motivera detta med den eftersättmng av barmarksunderhållet,
som skulle lia skett under innevarande ar pa grund av den
snöfattiga vinter vi haft. Men det torde observeras att det anslag till bärmarksunderhållet,
som vi här diskutera, avser nästa budgetar som börjar den

1 ^Granskar man beräkningarna, finner man att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har kommit till ett resultat av 44 300 000 kronor och därutöver gjort
ytterligare vissa tillägg, såsom 1 650 000 kronor till dikesrensmngar och rojliing
av slänter etc. och vidare 700 000 kronor till återhämtande av eftersatt

Onsdagen den 8 mars 1944..

Nr 9.

Anslag till barmarksunderkållet. (Forts.)
förnyelse av maskiner, byggnader och grustag samt slutligen 1 500 000 kronor
till oförutsedda utgifter. Därför har det förefallit utskottet som om anslaget
för nästa budgetår vore beräknat så, att det borde hålla. I varje fall har inte
utskottet ansett sig på enskilda motioner kunna föreslå en höjning, utan del
bör i så fall vara de ansvariga myndigheterna som göra framställning.

Men yrkandet örn höjning motiveras som sagt med det bristande underhållet
av vägarna innevarande vinter, och utskottet har icke kunnat göra någon
ändring i fråga örn de anslag med vilka dessa underhållsarbeten bekostas. Nu
ha vi i dag fått den upplysningen av kommunikationsministern, att man ämnar
överföra medel från anslaget för vinterväghållningen under innevarande
år till anslaget för barmarksunderhåll. Därmed kommer frågan om anslagsberäkningarna
på rätt bog. Jag erinrar också örn det anslag på 15 miljoner kronor,
som förekommer i en senare punkt på föredragningslistan.

Såsom beräkningarna för nästa budgetår nu lia blivit upplagda och efter
kommunikationsministerns nyss lämnade meddelande bör frågan, så vitt jag
förstår, kunna anses ordnad på ett tillfredsställande sätt, och jag yrkar, herr
talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Ahlkvist: Herr talman! När statsutskottets ärade ordförande menar,
att motionärerna och jag skulle ha förväxlat dessa olika anslag, vill jag säga
att så ingalunda är fallet. Jag har endast relaterat vad som förekommit i år,
därför att man ju inte kan förutse vad som kommer att inträffa nästa vinter.

Vad som hänt bör rimligen kunna föranleda sådana åtgärder, att, icke samma
sak upprepas till ett kommande år.

I övrigt får jag säga, att jag är tacksam för herr statsrådets upplysningar
om att han med intresse följer frågan och planerar att framlägga en proposition
för att rätta till de svåraste bristerna under innevarande budgetår. Då
jag vågar förutsätta, att statsrådet med samma intresse skall följa frågan
under kommande budgetår, ämnar jag inte begära någon votering.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de därunder förekomma yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring i fråga örn anslagsbeloppet, som
förordats i de i ämnet väckta motionerna; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 8—11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12. Örn anslag till

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Byggande av huvudvägar för ^ydan och
budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag av 4 500 000 kronor, att av- Blidö.
räknas mot automobilskattemedlen.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
L. Franzon m. fl. (1:120) och den andra inom andra kammaren av herr E.

Thorell m. fl. (11:192), hade hemställts, att riksdagen måtte bevilja ett anslag
å 250 000 kronor till anskaffande av en båtfär.ia att insättas på routen
Eknö—Furusund—Yxlan—Blidö.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten anfört:

»På grund av förordade höjningar av andra anslag under sjätte huvudtiteln
har utskottet ansett sig böra föreslå en sänkning å G00 000 kronor av förevarande
anslag.

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Örn anslag till båtfärja till Yxtan och Blidö. (Forts.)

I anledning av de väckta motionerna om anslag å 250 000 kronor till en
båtfärja till Yxlan och Blidö vill utskottet erinra, att inom rikets skilda delar
torde föreligga ett stort antal liknande mer eller mindre angelägna projekt till
förbättring av vägförbindelserna, vilka förslags förverkligande hittills måst
anstå av brist på medel. I vad mån förevarande plan till färjeförbindelse Iean
före eller jämsides med dessa projekt förtjäna genomföras bör väl få bliva
beroende på myndigheternas prövning i vederbörlig ordning. Att riksdagen i
detta avseende skulle göra en särskild framställning till Kungl. Maj :t kan utskottet
ej tillstyrka.

Utskottet hemställer,

a) att riksdagen må till Byggande av huvudvägar för budgetåret 1944/45
anvisa ett reservationsanslag av B 900 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen
;

b) att motionerna I: 120 och II: 192 ej ina av riksdagen bifallas.»

Mom. a).

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b).

Herr Franzon: Herr talman! Under denna punkt redovisar statsutskottet
den motion som jag tillsammans med friherre Beck-Friis och herr Lodenius
väckt inom denna kammare och i vilken vi hemställa örn ett anslag på 250 000
kronor till en färjförbindelse ute i Blidöskärgården av Stockholms län.

År 1942 påbörjades byggandet av den nya Solövägen, som beräknas vara
färdig instundande höst. Detta är inget vanligt vägbygge med tanke på finansieringen.
Kostnadsberäkningarna slutade på en summa av 648 000 kronor,
men därav bidrager den s. k. Smittska donationsfonden med 520 000 kronor.
Den naturliga förbindelsen från denna vägs avslutning ut till Blidöskärgården,
som har ett invånarantal av cirka 1 500 människor, blir den färjförbindelse,
varom vi Ira motionerat.

Nu redovisar statsutskottet denna motion under anslaget till huvudvägar,
men jag vill framhålla att varken Solövägen eller färjförbindelsen till Blidö är
någon huvudväg, utan snarare en bygdeväg. Den saken framgår bl. a. av följande.
Vägen kommer på grund av stegringen i materialkostnader och övriga
priser att kosta cirka 750 000 kronor, och härav måste staten bidraga med ett
belopp av ungefär 230 000 kronor, vilket väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslår skall utgå under två budgetår från anslaget just till bygdevägar. Nu
har utskottet under denna punkt, anslaget till huvudvägar, yrkat en nedsättning
med 600 000 kronor av det belopp på 4 500 000 kronor, som Kungl. Maj :t
begär, och studerar man utskottets betänkande i övrigt visar det sig att dessa
600 000 kronor just skulle komma bl. a. anslaget för bygdevägar och ödemarksvägar
till godo. Jag har, herr talman, ingenting emot att detta anslag ökas.
Jag förstår mycket väl situationen i de trakter där mängder av bygde- och
ödemarksvägar finnas. Men det är dock väl bekant för alla och envar, hur svåra
skärgårdens kommunikationsförhållanden äro. Detta är vårt problem, och
man skulle kunna betrakta det som vår ödemarks fråga, en fråga som måste
lösas och som icke kan lösas utan statsmakternas bistånd.

Nu måste något göras. Denna båtfärja kostar mycket pengar. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har tekniskt godkänt den, och även de militära myndigheterna
lia gillat den samt uttalat önskemål att färjförbindelsen skall komma
till stånd, därför att det även ur militär synpunkt är önskvärt att dessa öar
få förbindelse med fastlandet.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Om anslag till båtfärja lill Yxtan och Blidö. (Forts.)

Till slut, herr talman, vill jag gärna betona att denna väg, som kostar SU
miljon kronor, kommer att fylla en mycket liten uppgift, därest icke de stora
öarna få förbindelse med denna s. k. bygdeväg in till fastlandet. Jag hoppas
därför att denna fråga, när den ändå måste söka sig fram örn något år, röner
en välvilligare behandling och större förståelse från utskottets sida än som
nu blivit fallet.

I frågans nuvarande läge bar jag, herr talman, intet yrkande.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det ärende som den näst
föregående ärade talaren hänsyftade på och som har framförts i en motion,
nämligen att riksdagen skulle besluta anvisa. 250 000 kronor till en båtfärja
på routen Eknö—Furusund—Yxtan—Blidö, är av den natur, att det har förefallit
utskottet som örn riksdagen icke borde taga befattning därmed.

Motionärerna tala själva i sin motion örn att Stockholms läns östra vägdistrikt
på stämma den 18 december 1943 beslöt utföra denna färjförbindelse
till Blidö och Yxtan i anslutning till Solövägen och att hos länsstyrelsen begära
åläggande för vägdistriktet att utföra ifrågavarande företag i enlighet
med upprättat förslag. Även före vägväsendets förstatligande har ju riksdagen
antagit väglagar, uti vilka bestämmas i vilken ordning beslut skola fattas i
vägärenden. Ansökningar skola ingivas till myndigheterna, och dessa pröva
framställningarna. Blir det avslag, kunna vederbörande överklaga myndigheternas
beslut hos Kungl. Maj :t. I det här föreliggande fallet är ansökan uppenbarligen
ingiven från vägstämman till länsstyrelsen i fullt laga ordning, men
beslut har ännu icke blivit fattat.

Jag undrar hur det skulle gå i fortsättningen, om riksdagen — och jag vill
säga detta med anledning av framstöten i denna fråga — skulle gå till väga
på det sättet att önskemål örn en färja på ett ställe i landet, örn intagande''av
en brygga på ett annat, örn utförande av en bygdeväg på ännu ett o. s. v. motionsvis
skulle föras fram till riksdagen för att av denna omedelbart beslutas.
En sådan ordning lia statsmakterna icke bestämt, och det skulle kunna vålla
riksdagen mycket bekymmer örn någonting dylikt bleve regel. Dessa ärenden
böra i stället i överensstämmelse med gällande väglag behandlas av myndigheterna.

Med hänsyn till dessa principiella överväganden har statsutskottet icke ingått
i någon prövning av företagets behövlighet eller färjans tekniska konstruktion
och lämplighet, utan inskränkt sig till att avböja motionen. Jag
yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Lodenius: Herr talman! Jag hade kunnat inskränka mig till att instämma
i herr Franzons yttrande, men eftersom jag tidigare deltagit i behandlingen
av detta ärende i egenskap av ledamot av den vägstyrelse, inom vars
område denna väg och den föreslagna färjan äro belägna —- eller kanske rättare
ha varit belägna, alldenstund vägdistriktet ju upphört — vill jag be att få
tillfoga några ord.

En ytterligare motivering för denna färjförbindelses snara tillkomst torde
vara, att vägen Solö—Humlö—Svartnö, som ju ursprungligen planlades av den
statliga skärgårdsutredningen, icke framdragits så långt som av denna utredning
beräknats. Den statliga skärgårdsutredningen hade föreslagit, att vägen
skulle framdragas till Furusund, vilket som bekant tillhör Blidö. Vägen hade på
det sättet kommit närmare Blidö kommun med dess många Öar. Kostnadsskäl
gjorde emellertid att vägen icke kunde framdragas så långt som från början
beräknats. Vi förutsätta dock att den färjförbindelse, örn vilken här motioneras,

Nr 9.

Onsdagen den S mars 1944.

Anslag till
underhåll av
enskilda
vägar m. m.

Örn anslag till båtfärja till Yxtan och Blidö. (Forts.)
skall komma till stånd så fort som möjligt, så att vägen kan komma till avsedd
nytta.

Såsom framgår av motionen har denna väg närmast kunnat komma till
stånd tack vare det frikostiga bidrag på 520 000 kronor, som lämnats av
Smittska donationsfonden, och det vore att beklaga, örn denna väg, vilken
kommer att kosta, som herr Franzon mycket riktigt påpekat, 750 000 kronor,
inte skall komma till avsedd nytta på grund av att denna färjförbindelse inte
kan komma till utförande.

Jag förstår statsutskottet, när det av framför allt formella skäl inte ansett
sig kunna gå med på motionens krav, men jag vill understryka., att denna väg
med tillhörande färjförbindelse, som vi dock hoppas så småningom skall komma
till stånd, är av en särskild karaktär. Man kan inte gärna jämföra denna skärgårdsförbindelse
med vanliga bygdevägar på fastlandet. Den är, skulle jag
vilja säga, av en mera social karaktär än vad vägar i allmänhet äro. Vill man
försöka motverka den avfolkning, som kanske skärgården för närvarande är
mest utsatt för, få nog statsmakterna träda in med litet större frikostighet än
vad hittills varit fallet.

Jag bär, herr talman, som frågan nu ligger till intet yrkande. Jag har emellertid
velat påpeka, att det finns alldeles särskilda skäl just för att denna färjförbindelse
och denna väg skola komma till stånd, och jag hoppas, att det
redan nästa år skall vara möjligt att bevilja erforderliga medel för att lösa
denna fråga.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu föredragna
momentet hemställt.

Blink terna 13—16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till Bidrag till underhåll av
enskilda vägar m. m. för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag av
1 900 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
J. M. Bäckström m. fl. (1:85) och den andra inom andra kammaren av herr
O. E. Sandberg m. fl. (II: 103), hade hemställts, att riksdagen måtte besluta,

att statsbidrag till enskild väghållning skulle utgå med sjuttio procent av
den kostnad, vartill underhållet av vägen skäligen kunde uppskattas, dock i
undantagsfall med åttio procent av nämnda kostnad, samt för iståndsättning
av bro eller färja eller för ombyggnad av trumma å väg med högst sjuttio
procent av den beräknade kostnaden för sådant arbete och

att till bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. för budgetåret 1944/45
anvisa ett reservationsanslag av 2 650 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

I motionerna hade lämnats följande redogörelse för gällande bestämmelser
angående statsbidrag till enskild väghållning:

»För närvarande gäller att statsbidrag kan utgå med högst femtio procent
av kostnaden för byggande och underhåll av enskild väg. I undantagsfall, där
väghållningen kan anses vara i särskilt hög grad betungande för väghållama.
må det årliga bidraget bestämmas till sextio procent. Där det för trafiksäkerheten
anses nödigt, kan i samband med att ett årligt underhållsbidrag för första
gången beviljas till viss väg medgivas, att för iståndsättande av bro eller färja

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Anslag till underhåll av enskilda vägar m. m. (Forts.)
eller för ombyggnad av trumma å vägen må utgå ett särskilt bidrag med högst
femtio procent av den beräknade kostnaden för sådant arbete.»

Vidare hade i två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herrar G. Sundelin och P. J. Näslund (1:119) och den andra inom
andra kammaren av herr A. Stjärne m. fl. (II: 200), hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära skyndsam utredning avseende vidgad
rätt till statsbidrag för förbättring och underhåll av enskild väg.

Ytterligare hade i en inom andra kammaren av herr E. O. Åkerström väckt
motion (11:4) hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla örn förslag till nästa års riksdag till sådan ändring av Kungl. Maj :ts
kungörelse 1939:359 § 1 sista stycket, att statsbidrag skulle kunna utgå för
den enskilda väghållningen även för område, för vilket stadsplan blivit fastställd.

I detta sammanhang hade utskottet även till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herr R. Svenningsson m. fl. vä,ckt motion (II: 147), i vilken
hemställts, »att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit
ville giva kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i egenskap av central vägförvaltningsmyndighet
sådana direktiv, att även i fortsättningen samtliga enskilda
väghållningsskyldiga lämnades möjlighet att av vederbörande verkställande
vägorgan i respektive län till självkostnadspris på begäran måtte tillhandahållas
dels erforderligt vägunderhålls- och nybyggnadsmaterial, dels ock såsom
lån behövliga vägmaskiner och redskap jämte skötare därtill.

Slutligen hade utskottet i detta sammanhang även till behandling förehaft
en inom andra kammaren av herr A. Jansson i Hällefors m. fl. väckt motion
(11:90), i vilken hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
hemställa, att Kungl. Maj :t ville låta skyndsamt utreda, om och i vilken utsträckning
det kunde vara lämpligt, att staten lämnade anslag till byggande
och underhåll av utfartsvägar till ensligt belägna småbruk och skogsarbetarboställen.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten på åberopade grunder hemställt.

a) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 85 och lii 103 i vad de avsåge anslagsberäkningen, till
Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. för budgetåret 1944/45 anvisa
ett reservationsanslag av 1 900 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen; b)

att riksdagen måtte, i anledning av motionerna I: 85 och lii 103, i skrivelse
till Kungl. Majit giva till känna vad utskottet under punkten anfört
beträffande bidragsprocenten;

c) att motionerna I: 119 och lii 200 ej måtte av riksdagen,bifallas;

d) att riksdagen måtte, i anledning av motionen lii 4, i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla örn utredning rörande bibehållande av rätten till statsbidrag
även inom, områden, som lades under stadsplan;

e) att motionen lii 147 ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

f) att motionen lii 90 ej målto av riksdagen bifallas.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat:

»I motionerna I: 85 och lii 103 har framhållits, att statens ansvar för vägväsendet
genom att staten övertagit vägunderhållet kommit att framträda tydligare
samt att mot bakgrunden härav vägbördan för de enskilda väghållarna
kändes desto tyngre, i all synnerhet som de oftast vore fattiga människor,
bosatta i glest befolkade trakter. Envar måste finna dessa synpunkter behjärtansvärda.
Gentemot vad som tidigare gällt måste dock den år 1939 beslutade
bi drags rätten för underhållskostnaderna betraktas som ett stort fram -

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Anslag till underhåll av enskilda vägar m. m. (Forts.)
steg. I avvaktan på ytterligare erfarenheter kan utskottet icke finna tillrådligt
att redan nu vidtaga någon höjning av det allmänna statsbidraget. Däremot
anser sig utskottet — med beaktande alltså i viss mån av de synpunkter
som anförts i motionerna I: 85 och II: 103 — kunna tillstyrka, att bidragsprocenten
då väghållningen är i särskilt hög grad betungande må ökas till
högst 70 %.»

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Bäckström, Svensson
i Grönvik, Nilsson i Steneberg och Äkerström, ansett, att utskottet bort
hemställa,

a) att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 85 och II: 103,----2 180 000 kronor, att avräknas mot auto mobilskattemedlen; b)

att. riksdagen måtte, i anledning av motionerna I: 85 och II: 103, besluta
höja alllmänna bidragsprocenten för underhåll av enskilda vägar till
60 % och särskilda bidragsprocenten vid betungande väghållning till 70 %;

c) att riksdagen mätte, med bifall till motionerna I: 119 och II: 200, i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn skyndsam utredning avseende vidgad
rätt till statsbidrag för förbättring och underhåll av enskild väg;

d) att riksdagen — -— ■— under stadsplan;

e) att motionen---åtgärd föranleda;

f) att motionen---riksdagen bifallas.

Moni. a).

Herr Bäckström: Herr talman! Under förevarande punkt redovisar utskottet
ett flertal motioner, och utskottet har i viss utsträckning beaktat de önskemål,
som i motionerna framförts.

I de likalydande motionerna nr 85 i denna kammare och nr 103 i andra
kammaren hemställes bl. a. örn högre statsbidrag till den enskilda väghållningen.
Utskottet har ej velat tillmötesgå motionärernas hemställan. Utskottet
säger: »I avvaktan på ytterligare erfarenheter kan utskottet icke finna tillrådligt
att redan nu vidtaga någon höjning av det allmänna statsbidraget.»

Vid behandlingen i statsutskottet framhölls, att den erfarenhet vi haft sedan
1939, då staten började lämna bidrag till den enskilda väghållningen, utvisar
att väghållningskostnaderna för de enskilda väghållarna äro mycket betungande.
Sedan staten övertagit väghållningen beträffande de allmänna vägarna, anse
givetvis de. enskilda väghållarna att det vore rimligt, örn de finge en betydlig
lättnad.i sina underhållskostnader. Vi ha för den skull i motionerna påyrkat
en höjning av anslaget, men. utskottet har inte velat vara med därpå.

Till föreliggande punkt finns även fogad en reservation, som går ut på en
höjning av den allmänna bidragsprocenten för underhåll av enskilda vägar
med 10 procent. Utvecklingen har ju gått i den riktningen, att anspråken på
underhållet av de enskilda vägarna bli större och större. Även på vägarna till
de enskilda gårdarna ställer man numera kravet, att de skola kunna befaras
med motorfordon. För att landsbygden överhuvud taget skall få avsättning för
sina produkter fordras det en ganska god väg till gårdarna, eftersom det ingår
i mejeriföreningarnas och även slakteriföreningarnas åtaganden att hämta de
produkter, som gårdarna leverera till respektive mejerier och slakterier. De
enskilda vägarna måste för den skull kunna befaras med motorfordon. Det
synes mig ur flera synpunkter vara ett berättigat krav, att den enskilde väghållaren
inte skall behöva deltaga med så höga kostnader för vägunderhållet
som för närvarande är fallet.

Utskottet har dock varit tämligen tillmötesgående i vissa avseenden men vill

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Anslag till underhåll av enskilda vägar m. m. (Forts.)
avvakta ytterligare erfarenheter. Jag tror emellertid, att det vore rättvist och
billigt, om riksdagen redan nu kunde gå med på den höjning av anslaget, som
föreslagits i vår reservation på denna punkt, till vilken jag ber, herr talman,
att få yrka bifall.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det råder ingen meningsskiljaktighet
mellan motionärerna och utskottet och inte heller inom utskottet
om att det är av en utomordentligt stor vikt, att det enskilda vägväsendet på
landet ytterligare utvecklas och att staten lämnar ett skäligt bidrag till denna
utveckling. Så betydelsefullt som vägnätet i landet är för kommunikationsväsendet
och för varuutbytet är detta för oss alla tydligt och klart. Utskottet
har också, som den siste ärade talaren nämnde, varit i viss utsträckning tillmötesgående.
Utskottet har i en efterföljande punkt, där motionärerna yrka
höjning av anslaget till byggande av enskilda vägar, höjt det av Kungl. Maj :t
föreslagna beloppet med ett par hundra tusen kronor.

I fråga örn det underhåll av enskilda vägar, som behandlas i den föredragna
punkten, har utskottet stannat vid att, höja bidragsprocenten i devall, då väghållningen
är i särskilt hög grad betungande. För närvarande utgår statsbidrag
till underhåll av enskilda vägar med högst 50 procent och i särskilda, fall, där
försvårat underhåll föreligger, med 60 procent av kostnaden. Motionärerna
vilja nu höja grundbidraget från 50 procent ända upp till 70 procent. Reservanterna
ha stannat vid 60 procent. Detta har utskottet inte ansett sig kunna tillstyrka
i det nu föreliggande läget. Det är nämligen inte bara det allmänna
vägväsendet som undergått och undergår en stor omorganisation genom statens
övertagande av väghållningen, utan även i fråga örn den enskilda väghållningen,
till vilken statsbidrag utgår, har från den 1 januari i år genomförts
en annan ordning, därigenom att behandlingen av dessa ärenden övergått från
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till länsstyrelserna. Det måste rättvisligen
erkännas, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, under den. tid den handhaft
dessa spörsmål, utvecklat en praxis, när det gällt uppskattningen och tillämpningen
av bestämmelserna, som varit tillfredsställande och med vilken väghållarna
varit nöjda. Det har förefallit mig liksom utskottet, att man, även
örn man har starka sympatier för all den hjälp som kan lämnas, under denna
pågående överflyttning inte borde vidtaga större ändringar i statsbidragets
storlek än som kan vara absolut nödvändigt, ty högre statsbidrag medföra krav
på ökad kontroll från statens sida, vilket kan leda till att strängare restriktiva
bestämmelser måste utfärdas i fråga örn användningen av bidragen. Uppskattningarna
kunna göras strängare, och man kan på det sättet kanske ta med
nen ena handen vad man ger med den andra. Faran för en sådan omläggning i
restriktivare riktning måste ju anses särskilt föreligga, då behandlingen av
ärendena flyttas över från en myndighet till. en annan. Vi ha därför ansett,
att man bör låta det löpa så länge som möjligt i nu gällande former för att
avvakta, hur ärendena komma att handhavas av länsstyrelserna. Utskottet har
emellertid velat tillmötesgå motionärerna i någon mån och därför höjt bidragsprocenten
från 60 till 70 procent, da väghållningen är särskilt betungande.

I en efterföljande punkt redovisar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att. det
för närvarande ligger inne ansökningar om statsbidrag till byggande av enskilda
vägar på 11 800 000 kronor, ett behov som ju inte på långt när går att
täcka med det anslag som beviljas. Detta tyder i sin män på= att det finns ett
stort anslagsbehov på detta område, men det tyder också på att anslaget är
eftersökt även i sin nuvarande form.

Med framhållande av dessa synpunkter ber jag, herr talman, att fa .yrka
bifall till utskottets hemställan.

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Anslag1 till underhåll av enskilda vägar m. m. (Forts.)

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande momentet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i motsvarande moment av den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bäckström, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
17 mom. a), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i motsvarande moment av
den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen, först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Mom. b).

Herr Bäckström: Herr talman! Med åberopande av vad jag i den näst föregående
punkten anfört, ber jag få yrka bifall till punkten b) i reservationen.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Med hänvisning till vad jag
yttrade i mitt föregående anförande, ber jag få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i
det nu ifrågavarande momentet hemställt samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i motsvarande moment av den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Mom. c).

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. d)-—f).

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Jag har begärt ordet för att understryka
vad utskottet anfört nederst på sid. 11 och överst på sid. 12. Där beröres
frågan örn hjälp från det allmänna åt enskilda väghållare. Utskottet framhåller
bl. a., att enskilda väghållare böra erhålla biträde med väghållningen
till självkostnadspris, i den mån så kan ske utan att den allmänna väghållningen
eftersättes.

Det är av utomordentlig vikt för underhållet av de enskilda vägarna, att
vägväsendets maskinpark kan få utnyttjas mot en billig ersättning. Inom det

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

valdistrikt, som jag tillhört, ha maskiner för detta ändamål tillhandahållits
mycket billigt. Dels har man på det sättet kunnat hålla de enskilda vägarna
i skapligt skick för en relativt skälig kostnad, dels har kravet på det allmänna
att överta enskilda vägar inte blivit så trängande som skulle ha blivit fallet,
om inte denna möjlighet funnits. Inom Västbo härads vägdistrikt ha till och
med år 1943 kunnat hyras krossvältar för fyra kronor per timme, inklusive
personal som skött välten samt förare, varjämte även smörjmedel och bränsle
tillhandahållits. Vanliga stenkrossar med elevatorer ha tillhandahållits utan
ersättning, under förutsättning att väghållarna bekostat personal, bränsle och
smörjmedel. Lastbilar med tippanordningar ha utlämnats för 40 ä 50 kronor
per dag, och då har ingen ersättning därutöver beräknats för chaufför och
bränsle. Jag har hört mig för i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, huru kostnaderna
skulle ställa sig nu, sedan staten övertagit vägväsendet. Man har
inte kunnat ge definitiva besked i det avseendet, men de uppgifter jag fått tyda
på att kostnaden för lega av maskiner till vägunderhållet för de enskilda
väghållarna blir ganska dyr. Det vore utomordentligt värdefullt, örn man på
de skäl jag anfört kunde nedbringa kostnaderna så mycket som möjligt i det
avseendet.

Jag vill tillägga, att denna användning av maskiner till självkostnadspris
endast bör ske, när den kan förekomma utan eftersättande av underhållet av
de allmänna vägarna. Det är sålunda endast på sådan tid, när maskinparken
eljest ej skulle utnyttjas, som en sådan användning skulle ske, och därför bör
inte heller kostnaden bli högre än vad som svarar mot slitningen av maskinerna
vid sådana tillfällen samt avlöningen till personal som biträder.

Jag har intet annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag på de nu
föredragna punkterna, men jag har velat framhålla dessa synpunkter, därför
att de äro av en utomordentlig vikt, när det gäller den enskilda väghållningen.

I herr Bernhard Nilssons yttrande instämde herr Tjällgren.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
de nu förevarande momenten hemställt.

Punkterna 18—27.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 28. Örn införande

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Underhåll och drift av avgift för
statens fiskehamnar och farleder för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslags- Falsterboanslag
av 100 000 kronor. kanalen.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
G. Elofsson (I: 34) och den andra inom andra kammaren av herr S. B. Norup
(II: 63), hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla örn införande av kanalavgift för Falsterbokanalen i likhet
med den avgift, som utginge för Södertälje kanal.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen må till Underhåll och drift av statens fiskehamnar och farleder
för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 100 000 kronor;

b) att motionerna I: 34 och lii 63 ej måtte av riksdagen bifallas.

Mom. a).

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Örn införande av kanalavgift för Falsterbokanalen. (Forts.)

Mom. b).

Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! När riksdagen beslutade att bygga
Falsterbokanalen hade man räknat med en kostnad på 7 miljoner kronor, men
det visade sig att detta belopp inte på långt när skulle räcka. Kostnaderna
uppgingo i stället till 21 miljoner kronor. Sedan kanalen öppnades år 1941
ha icke mindre än 14 463 fartyg passerat. Förra året passerade 8 953, därav
2 573 utländska. När man betänker vilka kostnader statsmakterna nedlagt på
denna kanal, kari det väl inte anses orimligt, att statsmakterna även få tillgodogöra
sig någon inkomst på den.

Vi ha därför i en motion,, föreslagit, att vid Falsterbo kanal i likhet med Södertälje
kanal en kanalavgift skulle uttagas, vars storlek Kungl. Majit finge
bestämma, för att man på så sätt åtminstone skulle kunna täcka räntan på
det kapital, som staten nedlagt i detta företag.

Utskottet skriver visserligen, att det i detta fall kunde vara motiverat med
ep kanalavgift, men att det av formella skäl inte kan gå med på förslaget.
Detta är ganska egendomligt. Vi ha ju i dag sett, hur statsutskottet på nästan
alla punkter i sitt utlåtande måst avslå en hel del motioner, på grund av
att det inte funnits tillräckliga medel i statskassan. Här är emellertid ett tillfälle,
då man kunde tillföra statskassan några hundra tusen kronor, men man
säger likväl nej. Man befarar att fartygen söka sig en annan väg, om man lägger
avgifter på dem. De skulle således inte passera kanalen. Jag tror emellertid,
att för närvarande intet fartyg vill ta risken att gå den stora omvägen
utanför genom minbältena. De ta i stället denna säkra och kortare genomfartsled.

Utskottet påpekar, att det redan utgår en viss lotsningsavgift, som är ganska
betungande. Jag vet inte hur stor den är, ty det angives inte i utskottets utlåtande,
men utskottet säger, att fiskebåtarna klaga över dessa avgifter. Jag
vill då framhålla att fiskebåtarna med de inkomster de haft under en lång
följd av år knappast ha anledning att klaga på en liten avgift för att deras
batar skola fa passera kanalen. Jag tycker det skulle vara motiverat, om
statsmakterna tillgodogjorde sig de inkomster, som de lia möjlighet att tillgodogöra
sig genom att införa en kanalavgift för fartyg, som passera genom
F alsterbokanalen.

Jag tar mig därför friheten, herr talman, att yrka bifall till den av mig
avgivna motionen.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det är inte som den siste
ärade talaren yttrade formella skäl som förmått utskottet att avstyrka motionen,
och detta .omdöme ger inte heller utskottets motivering belägg för. Detta
ärende har varit föremål för mycket ingående behandling med föredragningar
inför myndigheter för att utröna, huruvida en kanalavgift skulle kunna införas,
vilket i och för sig naturligen skulle vara mycket önskvärt. Vi ha emellertid
erhållit sådana upplysningar, att vi inte ansett oss nu kunna föreslå
någon sådan avgift. Man befarar nämligen, att vid en kommande fred kanalen
på långt när inte kommer att användas i samma utsträckning, örn en kanalavgift
införes. Vid bestämmandet av kanalavgiften kan man inte heller som
några föreslagit skilja mellan svenska och utländska fartyg. Det har under
överläggningen framkommit, att det finns ett visst intresse att införa en kanalavgift
med hänsyn till de utländska fartyg, som passera kanalen. Detta går
emellertid inte för sig av handelspolitiska hänsyn.

Nu är att märka, att det redan utgår lotspenningar, vilka påstås i viss mån
utgöra en tunga, alldeles särskilt för fiskefartygen, och jag delar inte den

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Örn införande av kanalavgift för Fal st er bok analen. (Forts.)
siste ärade talarens ringaktning för fiskarbefolkningens intressen, utan jag anser,
att man även bör taga hänsyn till dessa. Dessa omständigheter ha bibringat
utskottet den uppfattningen, att man inte bör vidtaga några ändringar just
nu i de bestående förhållandena. Med anledning av en interpellation, som framställdes
i andra kammaren vid förra årets riksdag, kan man hysa förhoppningom
att vederbörande departementschef, när tillfället är gynnsamt, skall taga
detta spörsmål under särskilt övervägande.

Med hänsyn till dessa förhållanden yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! Jag vill endast gentemot statsutskottets
ärade ordförande säga, att jag inte alls ringaktar fiskebåtarna. All hjälp
som kan givas dem är välmotiverad, men jag anser, att de med den inkomst
de haft under de senaste åren säkerligen äro i stånd att erlägga kanalavgift,
örn en, sådan införes.

Herr Linderot: Herr talman! De särskilda upplysningar, som statsutskottet
inhämtat, skulle det vara mycket intressant för menige man i kammaren att
få reda på. Jag får inte ut någonting av handlingarna, och då jag skall rösta
i ärendet, vore jag tacksam örn statsutskottets ärade ordförande ville meddela
kammaren de särskilda upplysningar som göra att man måste yrka
avslag på herr Elofssons motion. Vi kunna inte nöja oss endast med att statsutskottet
fått särskilda upplysningar. Vi vilja ha fakta. Här är det så förnuftiga
saker som herr Elofsson föreslagit, att man måste ha verkliga skäl
för att yrka avslag. Jag hemställer därför till statsutskottets talesman att,
örn det inte är för besvärligt, tala örn för oss vad det i verkligheten är som
gör, att man inte skall ta avgift för trafiken i Falsterbokanalen, som kostat
21 miljoner kronor.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen i enlighet
med de därunder förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det under behandling varande momentet hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerna; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Linderot begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
28 mom. b), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Punkterna 29—54.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Örn inrättande
av en statens
trafiksäkerhetsinspeltion.

Punkten 55.

Lades till handlingarna.

Punkterna 56 och 57.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 58.

Lades till handlingarna.

Punkterna 59—61.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 62.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till Bidrag till nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande för budgetåret 1944/45 anvisa ett anslag
av 65 000 kronor, att avräknas mot automobil skattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr R. Helgesson m. fl.
(I: 84) och den andra inom andra kammaren av herr O. Nilsson i Göteborg
m. fl. (II: 140), i vilka motioner hemställts, att riksdagen måtte besluta att
hos Kungl. Majit anhålla örn en förutsättningslös utredning örn inrättande
av en statens trafiksäkerhetsinspektion med uppgift att utöva den centrala
ledningen och kontrollen över trafiksäkerheten på gator och vägar inom riket
samt att förslag härom måtte framläggas i så god tid, att det kunde bliva
föremål för handläggning av 1945 års riksdag.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte till Bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande för budgetåret 1944/45 anvisa ett anslag av 65 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen;

b) att motionerna I: 84 och II: 140 ej måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Moni. a).

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b).

Herr Helgesson: Herr talman! Beträffande de motioner som väckts i föreliggande
fråga bär utskottet funnit, att det åtminstone för närvarande ej
föreligger skäl för en omläggning. Jag är tacksam för att utskottet således
i viss mån ställt i utsikt, att den i motionerna framförda tanken en gång
skall realiseras, men det hade enligt mina medmotionärers och min åsikt varit
bättre, örn utskottet yrkat bifall, enär starka skäl tala för att den begärda
utredningen beslutas redan i år.

Vi ha för närvarande endast cirka 75 000 bilar i trafik i landet. Men trots
denna begränsning är antalet olycksfall i trafiken blott obetydligt mindre
än före kriget. Då hade vi närmare 300 000 bilar, och detta antal kommer
säkerligen att ganska snart efter kriget uppnås och överskridas.

Det är ju klart, att utvidgningen av trafiken kommer att medföra mångå faror,
och man borde vidta åtgärder för att eliminera dem. Bilen är ett snabbt och billigt
transportmedel, som säkerligen kommer till ökad användning, och därför är

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Örn inrättande av en statens trafiksäkerhetsinspektion. (Forts.)
det nödvändigt, att riksdagen och vederbörande instanser ägna all uppmärksamhet
åt trafiksäkerheten. Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande
har utfört ett gott arbete, men denna institution har ju ingen möjlighet
att sätta makt bakom orden. Den kan ge råd och anvisningar, men om dessa
råd och anvisningar icke följas, så kan ingenting göras åt detta.

Herr talman! Som frågan nu ligger till har jag intet yrkande, men då det
här ytterst gäller att rädda människoliv och förebygga invaliditet, ämnar jag
återkomma.

Herr Johansson, Johan Bernhart!: Herr talman! Det är kanske onödigt att
yttra sig, eftersom intet yrkande har framställts. Men då jag i alla fall har begärt
ordet, skall jag be att få erinra örn att samma spörsmål var under riksdagens
behandling förra året på grund av väckta motioner och ägnades en
mycket ingående granskning. Vi kommo då till den uppfattningen, att man
inte lämpligen borde göra en sådan omläggning, och det är samma resultat,
som utskottet kommit till i år.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Forslund: Herr talman! Inte heller jag har anledning att framställa
något ändringsyrkande, men jag vill passa på tillfället att plädera en smula
för ökat arbete på trafiksäkerheten. Jag följer därvid inte den väg, som motionärerna
hade tänkt sig, utan jag skulle vilja tala för en annan tanke.

När vi nu ha fått en utbyggd vägorganisation med dels ett centralt organ
och dels lokala förvaltningar i bygderna, borde denna organisation enligt direktiven
i den av Kungl. Majit utfärdade instruktionen också gå in för att i sitt
arbete konsekvent främja trafiksäkerheten. Det står ju tydligt i 5 § i instruktionen
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att det åligger styrelsen »att
verka för största möjliga trafiksäkerhet». Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har också fått utomordentligt goda möjligheter att göra det tack vare att styrelsen
numera har tillfälle att studera trafikolycksfallen på ett helt annat sätt än
tidigare. I styrelsens uppgift ingår nämligen att genom granskning av de
undersökningar, som polismyndigheterna göra vid olycksfall, utreda orsakerna
till dessa. Man har i polisrapporterna grunden för ett studium av olycksfallen
och kan därav sluta sig till vad som möjligen behöver åtgöras för att förebygga
dem. Det är ett mycket viktigt arbete, som inlagts i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
och därmed också, såvitt jag kan tänka mig, i de lokala vägförvaltningarnas
uppgifter. Arbetet på detta område bör inom den nya vägorganisationen
få fortsätta och ej splittras på flera myndigheter.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har även till uppgift att vara tillsynsmyndighet
för våra körskolor, som lia att utbilda chaufförer. I 6 § i samma instruktion
är närmare angivet, vad styrelsen har att göra, nämligen bland annat
»att i tekniskt och ekonomiskt hänseende utöva kontroll över besiktningsmännens
för motorfordon arbete ävensom meddela dem nödiga anvisningar». Styrelsen
kan således via bilbesiktningsmännen komma i kontakt med körskolorna
och ge dessa de anvisningar, som kunna vara erforderliga. Med hänsyn till
denna uppbyggnad av vägorganisationen synes det mig, sorn örn man hade
att förvänta, att mera arbete kommer att nedläggas på att förebygga olycksfall.

Jag skulle också vilja peka på att det i en annan paragraf i samma instruktion
står, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall granska och godkänna
arbetsplan för byggande och underhåll av sådana gator i städerna, som äro viktiga
för biltrafiken, och därvid kommer styrelsen i tillfälle att även ur trafiksäkerhetssynpunkt
granska dessa gators planering.

Första kammarens protokoll Nr 9. ''■’>

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Örn inrättande av en statens trafiksäkerhetsinspektion. (Forts.)

Sedan återstår efter mitt förmenande knappast annat än propagandaverksamhet,
och jag skulle därvidlag för min del vilja rekommendera att överväga,
om det inte vore klokt, att man i linje med hela uppbyggnaden av denna organisation
överlämnade åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att vara rådgivare
även till våra vanliga skolor — folkskolor och andra — nied vilka man bör
stå i förbindelse. Det kan knappast vara lämpligt, att en separat, på frivillighetens
väg bildad organisation i det långa loppet skall svara för det material,
som behövs vid ifrågavarande undervisning, utan härför fordras en organisation
med större auktoritet. En sådan tror jag man skall kunna få utan nämnvärt
ökade kostnader, örn också denna uppgift anförtros åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Jag anser, att de direktiv, som givits i Kungl. Maj:ts instruktion,
lämna rum för styrelsen att övertaga denna upplysningsverksamhet.
Örn så sker, uppkommer också frågan, huruvida man inte skulle kunna småningom
avveckla statsbidraget till nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande. Jag tror i varje fall knappast, att man i längden kan känna sig
tillfredsställd med att år efter år lämna stora bidrag till föreningen. För min
del är jag tacksam för att Kungl. Maj :t inte har känt någon frestelse att ge det
utomordentligt höga anslag, som föreningen äskade, utan har stannat vid ett
mindre. Helst hade jag sett, att man inte alls höjt anslaget i år.

I övrigt skall jag inte fälla något annat omdöme örn föreningens verksamhet,
än att den en tid naturligtvis haft en uppgift att fylla. Men såsom utvecklingen
nu har gestaltat sig, tror jag det är klokare att — såsom det nu är möjligt
att göra — knyta arbetet för ökad trafiksäkerhet till den nya vägorganisationen.
Vi ha ju för övrigt där en vägtrafikinspektör under vilken detta arbete
sorterar. Vad motionärerna åsyfta här är sålunda delvis genomfört. Det är
bara att fortsätta på den vägen för att på så sätt ännu bättre tillgodose motionärernas
önskemål.

Till sist skulle jag vilja ge uttryck åt den meningen, att man i tal och skrift
kanske borde lugna sig en smula och försöka möta framtiden utan den skrämsel,
som man nu tycker sig spåra inför de besvärligheter, som efter kriget kunna
komma att uppstå på grund av den då ökade trafiken. Jag tror, att statsrådet
är inne på alldeles samma tanke och vill försöka dämpa det överdrivna resonemang,
som nu föres och som verkar så, att man i viss mån skrämmer upp svenska
folket med de svårigheter som kunna möta på grund av trafikökningen.
Med vårt nuvarande vägväsen, med de bestämda direktiv, som finnas i vår
vägtrafikstadga, och med våra möjligheter i övrigt att snabbt följa med och
göra de förbättringar, som kunna bli erforderliga, tror jag inte, att vi skola
behöva vara ängsliga för det väntade större antalet trafikanter på vägarna.

Jag har velat passa på tillfället, herr talman, att plädera för att man vid
bedömandet av denna fråga prövar den även ur de synpunkter, som jag här
sökt skissera.

_ Herr Mannerskantz: Herr talman! Det finns en detalj av betydelse för trafiksäkerheten
som enligt mitt förmenande försämrats fullkomligt i onödan, och
jag anser det behövligt att rikta herr statsrådets uppmärksamhet härpå.

Jag syftar på det förhållandet, att cyklisterna inte begagna sig av de cykelbanor
man på många håll byggt — det finns väl hundratals mil sådana —
utan hålla till på vägbanan i stället. I vissa fall beror detta därpå, att cyklisterna
tro, att när det finns endast en cykelbana, är denna till blott för dem, som
cykla på den sida, där banan finns. De som färdas åt motsatt håll, cykla därför
inte på cykelbanan, utan på sin vänstra sida av vägen — för all del ofta
mitt på vägen. Man borde undanröja denna tvekan hos allmänheten örn hur
cykelbanorna skola begagnas. Vissa bestämmelser behövde nog preciseras. Det

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Örn inrättande av en statens trafiksäkerhetsinspektion. (Forts.)
vöre kanske lämpligt, att man, när man kostat på så mycket som fallet är,
också såg till att man vinner vad som varit avsikten med cykelbanorna, nämligen
att befria körbanan från cyklande trafikanter. Jag undrar, örn inte kommunikationsdepartementet
skulle kunna ta initiativet till att det dels bedrevs propaganda,
dels utfärdades föreskrifter, som vore ägnade att snabbt råda bot på
denna brist i trafiksäkerheten.

Herr statsrådet Andersson: Herr talman! Inom kommunikationsdepartementet
pågår för närvarande utredning örn en ny vägtrafikstadga. En särskild
sakkunnig har fått sig denna uppgift anförtrodd, och till hans stöd ha tillkallats
sakkunniga och experter från åtskilliga för vägtrafikförhållandena intresserade
sammanslutningar. Man kan vara övertygad örn att den fråga, som
den föregående talaren berörde, kommer att prövas i detta sammanhang tillsammans
med många andra problem, som för närvarande äro olösta.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande moment
hemställt.

Punkterna 63—67.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 68.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens affärsverksfonder gjorda framställningar örn anslag för
budgetåret 1944/45 i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk, jämte i ämnet väckt motion.

Punkterna 1—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9.

Lades till handlingarna.

Punkterna 10—17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18.

Lades till handlingarna.

Punkten 19.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 20.

Lades till handlingarna.

Punkterna 21—27.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Ang. ändrade
bestämmelser
om lokal•porto
m. m.

Punkten 28.

Lädes till handlingarna.
Punkterna 29 och 30.

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 31.

Kades till handlingarna.
Punkterna 32—38.

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 39.

Lades till handlingarna.
Punkterna 40—-43.

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 44.

Lades till handlingarna.
Punkten 45.

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 46.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa
vägbyggnadsarbeten.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 13, i anledning av Kungl.
M,aj:ts proposition angående ändrade bestämmelser örn lokalporto m. m. jämte
en i ämnet väckt motion.

I en den 11 februari 1944 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 78, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att

dels för tillämpning av de särskilda avgifter, som vore eller kunde bliva
stadgade för lokalbefordran av vissa slags postförsändelser, godkänna följande
grunder, att lända till efterrättelse från och med den 1 juli 1944, nämligen
:

att mot lokalporto skulle befordras försändelse, som avlämnades till postbefordran
inom utlämningsområdet för den postanstalt, till vilken försändelsen
vore adresserad; dock att försändelse, som nedlades i brevlåda, vilken befordrades
med järnväg eller spårvagn, å landsväg eller sjöledes, skulle befordras
mot lokalporto endast om brevlådan framfördes enbart inom ett och samma
utlämningsområde,

att därest i stad, köping eller municipalsamhälle funnes två eller flera postanstalter,
dessa i förevarande hänseende skulle betraktas såsom en och samma
adresspostanstalt med ett gemensamt utlämningsområde,

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Äng. ändmde bestämmelser örn lokalporto m. m. (Forts.)
samt att generalpoststyrelsen skulle äga föreskriva de jämkningar i nu angivna
bestämmelser, som med hänsyn till lokala förhållanden kunde finnas
erforderliga ;

dels ock besluta, att befordringsavgiften för inrikes brev, som vore lokalförsändelse,
skulle från och med den 1 juli 1944 utgöra:

om brevets vikt icke överstege 20 gram..............15 öre

» vikten överstege 20 men icke 125 gram............30 »

» » » 125 » » 500 *............ 45 » .

Till utskottets behandling hade överlämnats den i anledning av propositionen
väckta motionen nr 439 i andra kammaren av herr Hagberg i Malmö, vari
hemställts, att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition nr 78
måtte avslå förslaget örn höjning av befordringsavgiften för inrikes brev, som
vöre lokalförsändelse, men bifalla det i propositionen framlagda förslaget rörande
viss rrtvagning av lokalportoförmånen.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på åberopade grunder hemställt,

1) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 78, i vad densamma avsåge utsträckning av lokalportorättens giltighetsområde,
för tillämpning av de särskilda, avgifter, som vore eller kunde
bliva stadgade för lokalbefordran av vissa slags postförsändelser, godkänna
följande grunder, att lända till efterrättelse från och med den 1 juli 1944,
nämligen:

samt att generalpoststyrelsen skulle äga föreskriva de jämkningar i nu angivna
bestämmelser, som med hänsyn till lokala förhållanden kunde finnas erforderliga;
samt

2) att riksdagen måtte, med bifall till motionen II: 439 av herr Hagberg i
Malmö, avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 78, i vad densamma
avsåge befordringsavgiften för inrikes brev, som vore lokalförsändelse.

Reservation hade anförts av herrar Johan Bärg, Wahlmark, Hammarlund,
Orgard, Falk, Karlsson i Grängesberg, Boman och Ohlsson i Kastlösa, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen---- — (lika med utskottet)----— funnes erforderliga:

samt

2) att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr
78, i vad densamma avsåge befordringsavgiften för inrikes brev, sein vore lokalförsändelse,
och med avslag å motionen II: 439 av herr Hagberg i Malmö,
måtte besluta, att befordringsavgiften för inrikes brev, som vore lokalförsän -

delse, skulle från och med den 1 juli 1944 utgöra :

om brevets vikt icke överstege 20 gram..............15 öre

> vikten överstege 20 men icke 125 gram............30 »

» » > 125 » » 500 » 45 »

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Äng. ändrade bestämmelser erm lokalporto rn. m. (Forts.)

Herr statsrådet Andersson: Herr talman! Bevillningsutskottet Ilar i föreliggande
betänkande tillstyrkt förslaget om utvidgning av lokalportots användning,
så att adressområdet hädanefter skall bli lokalportoområde. Örn
riksdagen i ^dag, såsom jag hoppas, biträder detta förslag, kommer ett länge
närt önskemål att tillgodoses. Reformen har betydelse huvudsakligen för landsbygden,
och jag vill i åtgärden se ett steg, örn än aldrig så litet, mot förverk
liga.ndet av det så många gånger framförda önskemålet att förbättra betingelserna
för dem, som bo på landet.

Däremot har utskottet inte ansett sig kunna- tillstyrka propositionens andra
del, som avser en höjning av lokalportosatserna, så att portot i den lägsta viktklassen
skulle höjas från nuvarande 10 öre till 15 öre och en motsvarande
stegring ske i de° övriga, viktklasserna. När det s. k. riksportot vid 1942 års
riksdag höjdes från 15 till 20 öre, var frågan örn lokalportot naturligtvis under
övervägande. Resultatet av dessa överväganden blev, att man då lämnade
lokalportosatserna oförändrade, men detta skedde givetvis inte utan tvekan. Det
var ju uppenbart, att spänningen mellan riksportot och lokalportot i gränserna
mellan de olika tillämpningsområdena skulle bli betydligt starkare, när denna
för den lägsta viktklassens vidkommande blev 10 öre i stället för tidigare 5 öre.
För att bibehålla proportionen borde ju lokalportot i den lägsta viktklassen ha
höjts till 13 öre, men det var en tanke, som man inte kunde överväga på allvar
med hänsyn till de obekväma växlingsprocedurer, som hade blivit följden, örn
man fått en portosats på så ojämnt belopp.

1942 års portohöjning genomfördes, som var och en vet, uteslutande i statsfinansiellt
syfte. Det gällde att på olika vägar förbättra statskassans inkomster,
och då var portohöjningen en bekväm utväg. Det ansågs i det sammanhanget,
att en samtidig höjning av lokalportot skulle vara av ringa betydelse, alldenstund
en sådan höjning skulle inbringat ett jämförelsevis obetydligt belopp.
Emellertid var saken som sagt ingalunda självklar, utan den var föremål för
åtskillig tvekan.

Att frågan örn en höjning av lokalportosatserna nu tagits upp ånyo beror,
som var och en som studerat handlingarna vet, på att den av mig föreslagna
och av bevillningsutskottet tillstyrkta utvidgningen av lokalportorätten kommer
att medföra en inkomstminskning för postverket. Hur stor denna inkomstminskning
blir, kan ju inte bedömas med någon exakthet, och det är likaledes
ganska osäkert, hur mycket som kommer att inflyta genom den föreslagna
höjningen av lokalportot. Jag har i varje fall med stöd av vissa antaganden av
generalpoststyrelsen kunnat räkna med att inkomstminskningen vid en utvidgning
av lokalportorätten skulle ungefär motsvaras av den föreslagna höjningen
av lokalportosatserna. Den förmodade inkomstminskningen skulle alltså
kompenseras. Nu anser bevillningsutskottet, att en dylik kompensation är obehövlig.
Utskottet hänvisar till postverkets stora överskott och menar, att en
halv miljon inte betyder så mycket för en verksamhet av denna omfattning.
Det är ett resonemang, som jag inte kan anse hållbart. Här i riksdagen prövar
man ju varje utgiftspost mycket noggrant. Jag vill försäkra, att det göra
även vi i kanslihuset. Man prövar inte bara belopp på tiotusentals kronor utan
även summor på tusentalet kronor. Men i riksbudgeten är ju ett inkomstbortfall
av samma betydelse som en anslagshöjning, och då bevillningsutskottet avstyrker
förslaget om höjning av lokalportot, betyder det, att ett belopp på
ungefär en halv miljon kronor kommer att undandras budgeten.

Bevillningsutskottet för också ett resonemang, som går ut på att en höjning
av lokalportot skulle medföra en orättvis belastning av korrespondenterna i
städer och stadsliknande samhällen till förmån för landsbygdens korrespondenter,
som nu skulle få nyttan av den utvidgade lokalportorätten. Men örn

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Ang. ändrade bestämmelser örn lokalporto m. m. (Forts.)
man vill anlägga ett dylikt betraktelsesätt på frågan, kan man ju föra sakerna
tillbaka till det läge, som var för banden år 1942, och säga, att korrespondenter
i städer och stadsliknande samhällen då fingo en oberättigad förmån, eftersom
de för sin lokalkorrespondens sluppo den portohöjning, som alla övriga korrespondenter
vid elen tidpunkten fingo vidkännas.

Det förefaller mig för övrigt, som örn försöket att här spela ut städernas och
landsbygdens intressen mot varandra skulle vara rätt olyckligt. I andra avseenden
synes man överflöda av välvilja mot landsbygden, och här i riksdagen
tävlar nian ju örn att på olika sätt betyga sitt stora intresse för dem, som bo
på landet. Men vill man bereda landsbygden några ökade förmåner, får man
också räkna med att det kostar något. Man kail inte ge en viss samhällsgrupp
en förmån utan att man tar från någon annan. Här söker nian skipa rättvisa
på så sätt, att man höjer lokalportosatserna för att bereda landsbygden en viss
förmån, men jag vill påpeka, att man höjer lokalportot inte bara för korrespondenterna
i städerna utan även för dem man närmast vill hjälpa. Det är här
fråga örn en utjämning mellan dem, som ha en förmån, och dem, som inte ha
förmånen men nu skola få den.

Vidare anlägger bevillningsutskottet prisstoppssynpunkter och menar, _ att
man inte skall vidta en sådan åtgärd under rådande prisstopp. Jag anser inte
detta argument vara särskilt starkt, ty här gäller det som sagt en utjämning
eller, örn man så vill, en överflyttning. Det är inte fråga örn att staten totaliter
genom en taxehöjning lägger en ökad börda på medborgarna. Det som den ene
får betala mer får den andre till godo i form av en viss lättnad. För mig har det
varit angeläget att efter 20 års resultatlösa debatter om ändrade grunder för bestämmande
av lokalportorätten äntligen få till stånd en reform i detta hänseende.
Och för att i nuvarande finansiella läge kunna genomföra denna önskvärda förbättring
utan att minska postverkets inkomster har jag ansett, att en allmän
höjning av lokalportosa/tserna borde komma till stånd, en kombination, som jag
finner ändamålsenlig och rimlig. Jag vill rekommendera kammaren att bifalla
propositionen, inte bara i vad den avser en utsträckning av lokalportorätten,
utan också i vad den avser en höjning av lokalportosatserna.

Herr Sjödahl: Herr talman! Det förhåller sig så. att riksdagen år 1942 hos
Kungl. Majit begärde, att en utvidgning av lokalportorätten för landsbygden
skulle genomföras. Regeringen har nu effektuerat denna begäran.
Utskottet bär uttalat sin stora tillfredsställelse häröver, och jag vill bara hoppas,
att riksdagen i fråga örn utvidgningen av lokalportorätten skall fatta beslut
i enlighet med vad såväl regeringen som utskottet föreslagit. Jag vill även
gratulera kommunikationsministern, för vilken denna fråga under mångå år
varit en hjärtesak, till att han nu får en ändring till stånd.

Det finns dock ett men. Sam tidigt som det föreslås en utökning av lokalportorätten
på landsbygden ungefär till det dubbla, föreslås en höjning av
lokalportot. Enligt vad generalpoststyrelsen yttrat — och detta har icke av
departementschefen i något avseende bestritts — skulle den föreslagna höjningen
medföra, att användningen av lokalportot kommer att minska starkt
i tätorterna, från vilka för närvarande 90 procent av lokalförsändelserna härröra.
Denna minskning skulle inte komma att bli obetydligt Man beräknar
minskningen till lägst en femtedel och högst en tredjedel. Årliga antalet försändelser
med lokalporto utgör för närvarande omkring 30 miljoner, enligt
generalpoststyrelsens beräkning för år 1940 till och med litet mer, 35 ä 36
miljoner. Den föreslagna höjningen av lokalportot skulle alltså draga
med sig, att 10 ä 12 miljoner lokal försändelser årligen skulle försvinna. Under
det att lokalportot sålunda skulle få ökad användning ute på landsbyg -

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Äng. ändrade bestämmelser om lokalporto rn. m. (Foris.)
ilen — man räknar med en ökning av 3 å 4 miljoner försändelser — kommer
det att bli en betydande minskning i tätorterna.

Postverket är väl dock liksom af färsdrivande verk i allmänhet väsentligen
avsett att på bästa sätt betjäna allmänheten. Ser man på följderna av denna,
höjning av lokalportot, framstår emellertid åtgärden som ett underligt sätt
att betjäna allmänheten. För tätorterna blir det en mycket betydande försämring,
medan det för landsbygdens lokalområden inte blir den förbättring av
de postala förhållandena som man räknat med, eftersom avgiften blir 15 öre
i stället för 10 öre.

Utskottet har ansett, att landsbygden bör få större möjligheter att utnyttja
lokalp ortorätten än hittills. Utskottet har därför ingalunda motsatt sig
förslaget på denna punkt utan tvärtom uttalat sin tillfredsställelse däröver.
Men samtidigt finner utskottet, att tätorterna inte böra genom en sådan reform
få det avsevärt sämre ställt än tidigare, och föreslår därför bibehållande
av det nuvarande lokalportot.

Såväl regeringen som utskottets majoritet och minoritet äro såvitt jag kan
förstå fullt ense om att denna höjning av lokalportot icke är föranledd av
driftsekonomiska orsaker. Man vill i stället förebygga den inkomstminskning,
som skulle bli följden av lokalportorättens utvidgning och som av generalpoststyrelsen
beräknats till 460 000 kronor. Denna inkomstminskning räknar
departementschefen med att kunna uppväga, om inte ökningen av lokalportot
från 10 till 15 öre föranleder en alltför stor minskning av antalet lokalförsändelser.

Hur förhåller det sig nu med postverkets finansiella ställning? Budgetåret
1941/42 beräknades postverkets överskott till 10 miljoner kronor, 1942/43 till
30 miljoner kronor och 1943/44 till 35 miljoner kronor. Enligt inkomsthuvudtiteln
för i år synes överskottet bli 43 miljoner kronor, och i årets budgetförslag
räknar man även med ett överskott på detta belopp — enligt riksräkenskapsverket
skulle man, örn inte en bokföringsteknisk detalj lagt hinder
i vägen, ha kommit upp till 45 miljoner kronor. Inkomsterna äro sålunda i
ständigt stigande. Någon invänder kanske, att detta i väsentlig grad berör
på den poriohöjning som genomfördes år 1942. Att denna höjning i hög
grad bidragit till de ökade inkomsterna är uppenbart, men den är inte den
enda orsaken. För åren 1942 och 1943 räknar generalpoststyrelsen med en ökning
av frankoteckensuppbörden av 6 å 7 procent, bortsett från portohöjningen,
och för år 1944 beräknas vinsten av frankoteckensförsäljningen öka med
lVä miljoner kronor. Jag tycker, att det skulle vara riktigt att använda en
del av dessa ökade inkomster till att bestrida kostnaderna för den utvidgning
av lokalportorätten för landsbygden, som regeringen och utskottet äro ense örn.

Propositionen har några, låt mig kalla dem underliga funderingar rörande
prisstoppet. Det säges i propositionen, att man under rådande prisstopp bör
i möjligaste mån undvika taxehöjningar. Departementschefen framhåller —-jag vill särskilt understryka det — att denna synpunkt givetvis i och för
sig är av stor vikt. Efter att hava framhållit, att det här är fråga om en
utjämning av portokostnaderna mellan olika delar av landet, fortsätter emellertid
departementschefen: »Höjning av taxan för vissa områden motsvaras
sålunda av sänkning för andra områden, och totaleffekten blir en i stort sett
orubbad genomsnittlig belastning av korrespondenterna».

Såvitt jag kan finna är detta resonemang felaktigt. Låt oss räkna med att
landsbygden tidigare haft 3 miljoner lokalförsändelser, för vilka det nu bluen
ökning av portot från 10 till 15 öre. Samtidigt blir det genom utvidgningen
av lokalportorätten omkring 3 miljoner försändelser, för vilka portot sänke?
från 20 till 15 öre. För landsbygdens del blir det ju på detta sätt närmast

Onsdagen den 8 mais 1944.

Nr 8.

Äng. ändrade bestämmelser örn lokalporto m. m. (Forts.)
status quo. Det blir en ökning- av kostnaderna för de hittillsvarande lokalförsändelserna,
och för de ytterligare tillkomna lokalförsändelser, för vilka
förut riksporto utgått, blir det en motsvarande sänkning. Den förmån, som
kommunikationsministern betraktar det som en bjärtesak att skänka landsbygden,
blir minimal och svår att upptäcka. För städerna oell tätorterna kommer
det att förhålla sig på annat sätt. Enligt generalpoststyrelsens beräkning
kommer försändelsernas antal att minska från omkring 30 miljoner till ungefär
20 miljoner. 20 miljoner 15-öringar oell 30 miljoner 10-öringar blir precis
lika mycket. Men de 10 miljoner försändelser, som postverket inte befordrar,
måste ju ändå gå ut. Även om de inte gå genom postverket, kosta de ju
pengar. Denna kostnadsökning kommer givetvis att falla på postverkets forna
kunder. Reservanterna resonera som så, att dessa kostnader kunna av näringsföretagen
vräkas över på kunderna. Men det går inte med anledning av prisstoppet.
Och för kommunala styrelser och enskilda finns det ingen möjlighet
att vräka över kostnaderna på andra. Att på detta sätt vräka över kostnader
på andra strider uppenbart mot prisstoppets principer. Den i propositionen
framförda synpunkten, att man under rådande prisstopp i möjligaste mån bör
undvika taxehöjningar, vilken synpunkt departementschefen anser vara av
stor vikt, borde lia lett till att detta förslag aldrig blivit framlagt.

Jag vill emellertid fästa kammarens uppmärksamhet på att propositionen
har en vidare syftning än jag hittills angivit. Departementschefen säger klart
ifrån, att han vill skapa ett gynnsamt utgångsläge för en önskvärd framtida
övergång till ett enhetligt riksporto, som han väl närmast tänkt sig skulle
bli 15 öre. Och han menar, att örn vi nu höja lokalportot till 15 öre, återstår
sedan blott att sänka riksportot till 15 öre. Jag erinrar kammaren örn att vi ett
par år under 1920-talets början hade ett enhetligt riksporto på just 20 öre.
Riksdagen beslöt emellertid, att lokalportot åter skulle införas, och detta bestämdes
då icke till 15 öre utan till 10 öre, för att inte den minskning av
postverkets verksamhet, som blivit följden av lokalförsändelsernas delvisa
upphörande, skulle kvarstå. Man har .alltså prövat det enhetliga riksportot en
gång, och det har åtminstone vid den tidpunkten befunnits olämpligt.

Frågan huruvida enhetligt riksporto bör införas eller inte vill jag emellertid
hålla öppen. Jag frågar dock kammaren: När tror kammaren, att det statsfinansiella
läget tillåter en sänkning av portot till ett enhetligt riksporto av
15 öre? Det kommer säkerligen inte att ske inom överskådlig framtid. Och
skola vi fortsätta att förbättra landsbygdens postala förhållanden, vilket jag
anser vara mycket tillbörligt, blir det ännu mindre möjligheter att sänka riksportot
till de åtrådda 15 örena. När den tiden är inne, då detta av statsfinansiella
hänsyn eller eljest blir möjligt, spelar det säkerligen ingen roll, örn lokalportot
är 10 eller 15 öre. Portosatserna kunna ju då mötas på halva vägen.

Reservanterna giva som synes oförbehållsamt sitt stöd åt tanken på ett
enhetligt riksporto. Jag vill emellertid framhålla, att generalpoststyrelsen
inte lagt fram någon utredning örn denna sak. Departementschefen har måhända
haft en sådan utredning till hands, men lian bar i varje fall inte redovisat
någon dylik utredning. Departementschefen kan ju ha sin personliga
mening, men riksdagen bör rimligtvis begära att få taga del av argumenteringen
för och emot. Det är ju en nödvändig förutsättning för att nian skall
kunna bilda sig en uppfattning i frågan. Det skulle strida mot riksdagens
vanor, örn den utan att noga granska och väga skälen för och emot skulle,
såsom regeringen och reservanterna gjort, redan nu preliminärt taga ställning
till denna fråga. Låt oss först få en ordentlig utredning i frågan! Det skulle
förvåna mig, om kammaren utan att en sådan utredning förebragts skulle vara
färdig att uttala sig för ett enhetligt riksporto.

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Äng. ändrade bestämmelser om lokalporto m. m. (Forts.)

Låt oss i dag, herr talman, begränsa oss till denna utvidgning av lokalportorätten,
vilken kommer att medföra minst en fördubbling av landsbygdens
möjligheter att använda lokalportot, och låt oss giva landsbygden ett lokal
porto av 10 öre. Låt oss genomföra denna utvidgning av lokalportorätten, men
inte på ett sådant sätt, att städernas och tätorternas användning av lokalportot
minskas i långt högre grad än landsbygdens användning därav ökas. Postverkets
uppgift är dock i främsta rummet att väl betjäna sin stora kundkrets
både i stad och på landet, och detta sker bäst med ett bibehållande av det nuvarande
lokalportot.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Eftersom jag är antecknad för den vid
utskottsbetänkandet fogade reservationen, bör jag kanske något utförligare än
som skett i reservationen framhålla de skäl som varit avgörande för utskottets
minoritet, då den följt Kungl. Maj:ts förslag i fråga örn höjning av lokalportot.

Örn kammarens ledamöter studera betänkandet, skola ni finna, att utskottet
avvikit från Kungl. Maj :ts förslag huvudsakligen av tre olika skäl. Det framhålles,
att vid bifall till propositionen kommer inte landsbygden att få den
lättnad som man eftersträvat i fråga örn kostnaderna för lokalposten. Vidare
skulle det vara principiellt oriktigt att av städernas och tätorternas befolkning
taga igen den merkostnad som följer med en utvidgning av lokalportorätten.
Slutligen framhålles, att åtgärden inte är påkallad av driftsekonomiska
orsaker, utan till sin natur är en beskattning, som bör undvikas med hänsyn
till de olägenheter som följa därav. Den föregående ärade talaren underströk
dessutom vad utskottet anfört rörande risken för att man i städerna skulle
ordna med privat postföring, vilket skulle minska inkomsterna för postverket.

När propositionen nu vill bereda landsbygdens folk en särskild förmån, har jag
inte fattat detta så, att man velat tillgodose något önskemål från landsbygdens
sida örn att få billigare postbefordringskostnad än som är skälig. Det väsentliga
syftet är väl, att landsbygden skall bli jämställd med städerna och de
större samhällena. En sådan jämställdhet kan man knappast säga råder nu.
De motioner på detta område, vilka väckts av personer, som framstå såsom
speciella representanter för landsbygdens intressen, lia visat, att det är denna
jämställdhet man åsyftar. Och det har i dessa motioner antytts, att örn en
förändring i denna riktning skulle medföra kostnader, vilka inte skäligen skulle
kunna bli täckta med nuvarande portosatser, så finge man höja portot till
15 öre. Jag tror att man från landsbygdens sida ganska tåligt kommer att
finna sig i den lilla höjning av lokalportot som föreslagits, örn man i stället
erhåller den i propositionen föreslagna och av såväl utskottets majoritet som
dess minoritet biträdda utvidgningen av lokalportorätten.

Jag tror sålunda inte, att man i detta fall behöver beklaga landsbygdens
folk. Det tar nog saken ganska lugnt. Det är från de delar av landet, där man
är bäst tillgodosedd i fråga örn de postala förhållandena, som klagoropen höras.
För min del anser jag det inte så litet opåkallat att göra ett stort nummer
av den föreslagna höjningen. Hur man än ordnar det, går det inte att bereda
landsbygdens folk samma förmåner som stadsinnevånarna. När jag talar örn
städerna, tänker jag inte så mycket på de enskilda personerna, vilka säkert
utnyttja lokalportot i ganska liten utsträckning, eftersom det finns andra
och billigare medel att komma i kontakt med folk, exempelvis telefonen. Jag
tänker i stället på näringslivet, på industrien och affärslivet, särskilt det sistnämnda.
Den föregående talaren påstod att det skulle bli en mycket betydande
försämring för näringslivet och att det inte fanns någon möjlighet att »vräka

Onsdagen dea 8 mars 1944.

Nr 9.

Anr/. ändrade bestämmelser orri lokalporto m. m. (Forts.)
över» de extra kostnaderna på kunderna. Ja, örn det inte fanns värre problem
inom näringslivet än att på kostnadskontot uppföra denna halva miljon, vore
det sannerligen inte mycket bekymmer för näringslivet här i landet. Jag vet
nu inte heller, om man när det gäller ett belopp av en halv miljon kronor för
hela landet skall använda uttrycket »vräka över». Den beteckningen är nog
knappast riktig — låt vara att man, när man gör en mycket liten utgift, brukar
skämta och säga, att man får »vräka ut ett helt öre». Jag är övertygad örn
att den här saken kommer att spela en mycket liten roll för städernas befolkning.
Jag vill erinra örn en sak •— det är inte min mening att fria till landsbygden,
och man behöver ju inte heller vara på giljarstråt därför att man
påminner om det — nämligen att man på landsbygden kan få nöja sig med
att få post en eller två gånger i veckan och gå långa vägar för att hämta den,
under det att städernas befolkning får post två eller tre gånger om dagen och
dessutom får den instucken i brevlådan, allt för samma kostnad. Nu är det
ju givet, att det är otänkbart att uppnå samina förhållanden på landsbygden
som i städerna och de tätt bebyggda samhällena, och att dessa under sådana
förhållanden skulle gnälla över denna lilla pålaga, tycker jag verkligen är
ganska litet klädsamt.

Nu säger man att den ifrågasatta portohöjningen egentligen icke är betingad
av driftsekonomiska hänsyn, utan utgör en skatt, och att man därför
skall akta sig för den. Jag vet inte, om man inte kan kalla det för ett driftsekonomiskt
moment, när man vill förebygga en inkomstminskning, vilket det
är fråga örn här, men det må vara. Även örn man betraktar dessa slantar,
som man här skulle taga in för att icke vålla en inkomstminskning, som en
skatt, så bryter väl den skatten åtminstone inte någon princip, ty allt det
övriga som postverket förtjänar är väl då också en skatt, och när det gäller
att taga ut indirekta skatter, lia vi i denna tid lärt oss att inte vara ömsinta,
utan lia bitit i och knäckt hårda nötter. Även örn detta kan betraktas som
en skatt och även om den skatteformen inte är idealisk, så tycker jag ändå
att det är mycket litet skäl att demonstrera mot detta som någonting allvarligt
efter alla de skattetyper, som vi på sista tiden ha fått hålla till godo
med.

Utskottet säger, att det är olämpligt att beskatta vissa befolkningsgrupper
för att bereda andra en förmån. Som jag nyss säde blir den förmånen inte
så stor, men det skulle bli en sorts formell likställighet. Kostnaden för denna
skulle man då inte kunna ta igen av andra. Men hur skall man överhuvud
taget kunna undvika sådant? Örn vi bibehålla det nuvarande lokalportot på
10 öre, blir det ändå så att inkomsterna på den stora mängden lokalportobrev
i städerna få täcka postverkets merkostnader för landsbygden. Förhållandet
blir detsamma, vare sig portot är 10 öre eller 15 öre, såvitt jag kan finna.
Ty det måste val vara så. att i den mån man räknar med — örn det nu kan
beräknas — att lokalportona skola bära kostnaderna för lokalposten, så få de
90 procenten i städerna bära en del av den kostnad, som följer med distributionen
på landsbygden. Man kan ju säga, att om man inte höjer lokal portot,
få de allmänna postmedlen bära kostnaden, och det är ju riktigt, men att det
i princip skulle vara bättre, har jag svårt att fatta. För resten är. det ju, såvitt
jag förstår, en-orimlig tanke eller i värjo fall en ytterligt opraktisk tanke, att
värjo område skulle bära sina kostnader flir de prestationer, ett statsföretag
som omfattar hela landet vidtar där. En sådan metod tillämpas inte heller
i fråga om riksportot. Örn jag skickar ett brev över gränsen för lokalportoområdet
och det inte behöver fraktas mer än en halv mil, så kostar det precis
lika mycket som örn jag skickar det från Ystad till Haparanda. Där försöker
man inte tillämpa en sådan ordning, att man beräknar kostnaderna efter de

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Äng. ändrade bestämmelser om loltalporto m. m. (Forts.)
olika vägsträckor som posten transporteras, utan dessa kostnader få täckas
gemensamt. Det förefaller mig därför som om man inte heller får vara alltför
finkänslig, när det gäller att ordna de postala angelägenheter, som det nu
är. fråga örn. Att uppdela hela riket i lokalområden med olika porton för
skilda grupper lär väl icke gärna gå för sig.

Även den nu föreslagna indelningen måste ju ibland medföra ganska egendomliga
förhållanden. Jag kan nu efter den föreslagna utvidgningen av lokalportoområdena
skicka ett brev flera mil för 10 eller 15 öre, vilket det nu blir,
men örn jag skickar det en mycket liten bit över lokalportoområdets gräns,
får jag betala 20 öre. Det går överhuvud taget inte rimligen att tillämpa ett
zonsystem, som anpassar avgifterna efter den sträcka som brevet skall skickas
och samtidigt efter de kostnader som postverket får vidkännas därför, utan
det får bestämmas schablonmässigt, och så blir det givetvis också, när det blir
fråga örn vem som skall bära kostnaderna inom de olika lokalportoområdena.
Skulle det vara riktigt, skulle man A-äl göra på det sättet, att städerna och de
stadsliknande samhällena hade lägre lokalporton än landsbygdens lokalportoområden.
Gör man inte det — och det är väl knappast någon som vill förorda
— kommer det alltid att bli som det nu är och som även majoriteten vill att det
skall vara, nämligen att de tätt bebyggda områdenas samlade intäkter av
lokalportot alltjämt få täcka en del av kostnaderna för landsbygdens lokalportoområden.

Det har talats örn prisstoppet, och detta förefaller mig vara ett teoretiskt
spekulerande, som kan ha sitt intresse. För mig har det dock spelat mindre
roll. Jag har sett saken så, att om någon enskild eller det allmänna gör en
ökad prestation på ett område, så skall han också ha mera betalt för den prestationen;
det strider inte alls mot prisstoppet.

Vad som — det medger jag — i någon mån kail göra en betänksam, är
risken för att affärslivet skulle starta egna postföretag, örn jag får kalla dem
så. Detta kan ju leda till minskade intäkter, men naturligtvis då också en
minskad prestation. Det är svårt att spå, hur det går i detta avseende. Jag
skulle för min del tro, att förmånen av att begagna sig arr postverket som
postförare ändå är så stor, att risken inte bör överskattas. Jag skulle verkligen
vilja se, i vilken utsträckning det kan vara ekonomiskt lönande att anställa
människor för att föra omkring posten i stället för att anlita postverket.
Det kan ju hända, att det kan förekomma i någon mån, men att göra
ett så stort nummer av detta, att man för den sakens skull icke vill införa den
ordning, som jag för min del anser resonlig, det tycker jag knappast är påkallat.
Jag skulle kunna tänka mig, att man i början ordnade med ett särskilt
postföringssystem i städer och stadsliknande samhällen i förtreten, då
man tyckte att detta var en pålaga, som man »vräkt» över dem, men det skulle
förvåna mig. örn man inte i längden tröttnade på det och återginge till den
statliga postföringen.

Vad sedan beträffar spekulationerna om ett enhetligt riksporto, kan ju majoriteten
lia rätt i att den saken veta vi ganska litet om, men vad vi veta är
att postverket drömt om detta och fortfarande gör det. Postverket har visserligen
inte gjort någon utredning örn den saken, men jag tror mig kunna säga,
att anledningen därtill är att man är alldeles övertygad örn att det inte skulle
lyckas att få gehör för sådana önskemål. Det tjänar inte mycket till att
komma med några utredningar förr än den dag nalkas, då det kan finnas utsikter
att få igenom ett sådant förslag i samband med en sänkning av det nuvarande
postportot.

Nu säger majoriteten, att örn den dagen en gång kommer, kan man lika gärna
höja lokalportoavgiften då, samtidigt med att man sänker riksportot. Ja, det

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Äng. ändrade bestämmelser om lokalporto in. m. (Forts.)
kan man ju säga, men nog förefaller det mig naturligare och lämpligare, örn
man då hade ett lokalporto på 15 öre och sänkte riksportot också till lösöre. Nu
vidtar man en åtgärd, som innebär en utvidgning av lokalportoförmånen; är
det då inte lämpligare att vidtaga portohöjningen när denna merförmån ges
än att låta den vila till dess man kan genomföra ett enhetligt riksporto? Jag
kan inte förstå annat, men det är ju en smakfråga, som inte får vara avgörande.

Jag har, herr talman, kanske pläderat litet onödigt i denna fråga, men
jag tycker att det resonemang som ligger till grund för utskottsmajoritetens
ställningstagande, är sådant, att jag velat belysa det i någon mån. Jag säger
som herr statsrådet nyss antydde örn jag hörde rätt: att örn utskottets ställningstagande
i denna fråga skall få smak av en smula avundsjuka mot
landsbygden för att den äntligen får denna förmån, det tilltalar mig mycket
litet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Häri instämde herr Wahlmark.

Herr statsrådet Wigforss: När jag tar till orda i denna fråga, är det därför
att då kommunikationsministern visade sig icke obenägen att följa den linje,
som återfinnes i propositionen, så stödde jag honom mycket kraftigt. Det är
klart, att jag knappast hade väntat, att frågan, skulle utveckla sig till en så
storpolitisk fråga som det här ser ut att vara fallet —- det förefaller åtminstone
som örn utskottets talesman betraktade den som en mycket viktig fråga
både för storstäderna, som man väl närmast representerar, och för det som
brukar kallas »rättvisa åt landsbygden».

Det är klart, att en hel rad olika moment här spela in, och jag skall inte
förneka, att jag förstår att man kan ha olika meningar. Frågorna örn det enhetliga
riksportot och örn möjligheterna att särskilt inom de större städerna
undvika en privat konkurrens äro ju inte fullt klara. Men nog tror jag, att
det finns en allmän känsla av att ett enhetligt riksporto skulle vara att föredraga,
örn man kunde genomföra det, och lokalportot har ju inte införts av
hänsyn till storstäderna eller därför att man ansett att 10 öre var ett lämpligt,
och rättvist porto, utan därför att man ansett det nödvändigt att hålla en viss
skillnad mellan portosatserna för att undvika vad man kallar enskild konkurrens
med postverket.

Det är inte möjligt att skapa något slags rättvisa genom differentierade portosatser;
jag tror att herr Bärg utvecklade den saken alldeles tillräckligt tydligt.
Det är ju meningslöst att påstå, att det är rättvist, att den som händelsevis
bor tätt utanför Stockholm skall betala 20 öre för ett brev hit, under det
att ett brev, som skall sändas mycket längre väg inom Stockholm, kostar 10
öre, och likaså är det ju klart, att örn man nu tillskapar dessa större lokalporloområdcn
på landsbygden, komma en hel del brev att befordras längre väg för
ett lägre porto än för ett högre. Jag tror således, att man kan alldeles bortse
från dessa rättvisesynpunkter. Däremot har jag en viss förståelse för den
uppfattning, som legat bakom åtskilliga motioner, som väckts vid de tillfällen,
då dessa frågor tidigare lia kommit fram i riksdagen- Man har
nämligen i stora delar av landet, där man icke kunnat ha någon
fördel av lokalportot, sagt: »Varför skola storstäderna ha denna för del,

när inte vi kunna ha det? Då är det lika gott att de få betala sin del av
postverkets kostnader.» — Det är väl detta som varit orsaken till kraven på
lika portosatser; jag tror inte det har varit någon önskan örn en viss bestämd
höjd på portot.

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Äng. ändrade bestämmelser om lokalporto m. m. (Forts.)

Jag får bekänna, att jag hör till dem som mena, att det vore önskvärt med
ett enhetligt porto, och örn vi, när kriget är slut, såsom vi alla hoppas, kunna
uppnå en viss sänkning av hela kostnadsnivån, vore det enligt min meningmycket
önskvärt, örn vi kunde komma tillbaka till det porto vi hade för några,
år sedan.

Därmed är jag inne på den andra punkten. Det är nämligen inte så, att vårt
postverk har en så lysande ekonomisk ställning, att man överhuvud tagelinte
behöver bry sig örn en sådan summa som en halv miljon kronor. Man
frestas i det nuvarande läget lätt att säga, att denna halva miljon inte spelar
någon roll för staten, och inte minst gäller detta för den som är med örn att besluta
örn väldiga inkomster och väldiga utgifter. Men släpper man taget på
det sättet, då tror jag att man gått litet för långt. Var och en som sett på
statsverkspropositionen vet ju att postverkets överskott, jag skulle nästan våga
säga till väsentlig del, äro överskott som staten själv betalar. Här står upptaget
på postverket en inkomst för statsverket på 43 miljoner kronor. Örn vi
titta på sjätte huvudtiteln och se vad tjänstebrev och alla andra sådana kostnader,
som staten själv betalar, gå upp till, komma vi till en summa på 31,5
miljoner kronor. Lägger man härtill 1,5 miljoner för pensionsförsändelserna.
har man 33 miljoner kronor av postverkets 43, som staten själv betalar.

Jag menar således, att örn, som alla önska, postverket skall utvecklas så
att man kan, som herr Sjödahl säger, uppnå största möjliga bekvämlighet för
allmänheten, då har man säkerligen anledning att inte utan vidare släppa
ifrån sig ens en summa, som förefaller att vara relativt obetydlig. Örn jag
skulle se saken ur den synpunkt, som herr Sjödahl anlade, nämligen att man
skall gagna den stora mängden av folket på landsbygden, skulle jag snarast
vilja säga: Vill man på landsbygden komma fram till bättre postförhållanden,
får man vara mycket försiktig med att taga ifrån postverket någonting av dess
nuvarande inkomster. Man har större utsikter att kunna ge landsbygdens befolkning
bekvämare postförbindelser, örn man uppehåller postverkets inkomster.
även örn det gäller en så liten summa som här.

Jag förstår, att det är en mycket populär politik, örn man säger att 15 öre är
mer än 10 och att man vill ge landsbygdens befolkning ett lokalporto på 10
öre och låta stadsbefolkningen behålla 10 öre i stället för 15, men Set kan inte
hjälpas, att den som ständigt får tala för större inkomster och ökade skatter,
har vant sig vid att inte vara rädd för att gå emot vad som för ögonblicket är
populärt, och jag skulle hoppas, att kammaren på denna punkt väljer den impopulära
linjen.

^ Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! Jag begärde ordet, när jag hörde herr
Sjödahls anförande. Herr Sjödahl var mycket rädd för att örn man införde
ett lokalporto pa 15 öre, skulle det bli billigare för de enskilda firmorna att
anställa folk för ändamålet, så att dessa skulle övertaga en tredjedel av lokalförsändelserna.
Jag tror inte sa mycket pa det skrämskottet. Har man någon
kännedom örn hur svårt det är att för närvarande få tåg på en springpojke eller
springflicka, som skulle springa omkring med lokalpost, inser man nog att
det skulle ställa sig avsevärt dyrare än att betala 15 öre i lokalporto.

Jag är mycket tacksam för att utskottet vill bevilja landsbygden denna
förman av lokalporto, som endast städerna haft förut, men vi skola också komma
ihåg, att det blir inom mycket små områden, som landsbygden kan tillgodogöra
sig detta. Det blir inte pa sa stora ytor som i städer och större industrisamhällen.
Men jag är också säker på att landsbygden är villig att bära den
femöring mer i porto, som är föreslagen i den kungl, propositionen, när den får
denna förbättrade förmån. Jag instämmer i vad finansministern sade. nämligen

Onsdagen den 8 mars 1944

Nr 9.

Äng. ändrade bestämmelser om lokalporto m. m. (Forts.)
att vill man minska statsverkets inkomster, så kan man ju heller inte ha
pretention på att få förbättrade postförhållanden, men om man går med på
högre ersättning till posten, kan man göra anspråk på att postverket skall
vidtaga de förbättringar, som på många håll äro påkallade för landsbygdens
del.

.Tåg ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Ericson, Frans: Herr talman! Då jag tillhör utskottsmajoriteten och
alltså står på samma sida som herr Sjödahl, skulle jag kunna inskränka mig
till att instämma med honom. Men i anledning av vissa yttranden här under
debatten vill jag dock framhålla några synpunkter.

När man hörde herr Bärgs anförande, skulle man nästan kunna tro, att vi,
som tillhöra majoriteten, skulle vara fullkomligt ute på villovägar. Var och
en vet — det har ju även finansministern nyss sagt — att man kan ha olika
uppfattningar i en fråga sådan som denna. Jag har inte sökt göra den till
något stort nummer, och då jag inte heller representerar någon storstad, där
några stora firmor eller korrespondenter finnas, kan man följaktligen inte
beskylla mig för att vilja tillgodose deras intressen.

När vi behandlade denna fråga i bevillningsutskottet, fanns det inte någon
vidare entusiasm för den vare sig hos dem, som nu reserverat sig, eller hos
de övriga utskottsledamöterna. Att reservanterna nu så varmt förorda lokalportohöjningen
torde väl bero på att de anse, att de böra ställa sig på Kungl.
Maj :t sida, när nu propositionen härom ändå är framkommen. Men i utskottet
fick man som sagt inte den uppfattningen att det fanns någon särdeles varm
anhängare av förslaget om lokalportohöjningen.

I samband med den vid 1942 års riksdag beslutade höjningen av portot
å riksbrev förelåg också ett yttrande av generalpoststyrelsen, däri den avrådde
riksdagen från att höja lokalportot, eftersom bärande skäl därtill ej förelåge
och man genom en höjning av detta porto hade att räkna med en avsevärd
minskning i antalet lokalbrev. Styrelsen uttalade vidare farhågor för att postverket
genom en höjning av lokalportot skulle förlora en stor del av sin marknad
på detta område och att det skulle vara svårt att sedermera återvinna det förlorade.
Dessa synpunkter — som ännu i dag äro giltiga — voro bestämmande
för 1942 års riksdags bevillningsutskott, då detta yrkade avslag på de då föreliggande
motionerna i frågan, och riksdagen anslöt sig till den meningen.

Då dessa synpunkter den gången framfördes av generalpoststyrelsen, var
det fråga örn att höja riksportot för att skaffa pengar till statskassan. Nu
gäller det ju inte att skaffa pengar till statskassan, utan att försöka få täckning
för en utgift, som kommer att uppstå, därigenom att lokalportorätten
utsträckes. Det är givetvis betydelsefullt att se till att statskassan inte minskas,
men i detta fall kan det ifrågasättas huruvida det är klok politik att öka
portot för så stor procent av lokalportotrafiken, som det här är fråga örn, för
att för landsbygdens befolkning åstadkomma en »rättvisa» i postbefordringshänseende.
Det går väl i alla fall inte att bagatellisera det förhållandet att
90 procent av lokalbreven härröra från korrespondenter i städer och stadsliknande
samhällen. Det är, mina herrar, ej allenast firmor och större företag,
som få en ökad belastning, utan också föreningar, organisationer och lokala
myndigheter, som kanske varje dag måste utsända kallelser, protokollsutdrag
och dylikt till ledamöterna i olika nämnder och styrelser.

Det är dessa synpunkter, som ha varit avgörande för oss vid vårt ståndpunktstagande
i denna fråga. Jag kan inte finna att så starka skäl ha anförts
för den föreslagna lokalportohöjningen, att denna vår ståndpunkt bör frångås,

Nr 9.

Onsdagen dea 8 mars 1944.

Äng. ändrade bestämmelser om lokalporto m. m. (Forts.)
och utan att ytterligare gå in på saken, ber jag, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Sjödahl: Herr Elofsson betvivlade, att den minskning i fråga örn lokalportotrafiken
för tätorterna, som generalpoststyrelsen själv räknar med,
skulle komma att inträda. Jag får säga, att örn jag ställer å ena sidan generalpoststyrelsen
med dess mångåriga erfarenhet och dess erfarenhet speciellt från
det enhetliga portots dagar på 1920-talets början mot å andra sidan min ärade
vän herr Gustaf Elofsson, så håller jag nog ändå, vilken tungviktare herr
Elofsson än är, på generalpoststyrelsen.

Jag skulle vilja erinra min gode vän Elofsson örn att generalpoststyrelsen
sä sent som år 1942 skrev, att det fanns anledning befara att i främsta rummet
de större korrespondenterna genom egen betjäning eller genom anlitande av
enskilda distributionsföretag gjorde sig oberoende av postverket för utdelning
av vissa lokalförsändelser, såsom räkningar och dylikt. Styrelsen yttrade vidare,
att de möjligheter, man haft åren 1921 och 1922, finnas kvar och att möjligheterna
härutinnan lia ökats sedan år 1921. »Numera finnes ett flertal reklamfirmor
och dylikt, som åtager sig distribution av reklamförsändelser m. in.
Det synes därför mycket sannolikt, att en höjning av lokalportot skulle medföra,
att dessa firmor bomme att anlitas i allt större omfattning och för utdelning
av även andra försändelser än enbart reklamförsändelser.» Med hänsyn till
dessa erfarenheter och uttalanden kan väl kammaren inte på det lätta och
behändiga sätt, som herr Elofsson gjorde, vifta bort resonemanget örn en minskning
med upp mot en tredjedel av lokalförsändelsernas antal inom tätorterna.

Herr Bärg
att utskottsmajoriteten skulle vilja differentiera portokostnaderna för de olika
orterna. Vad än de ärade herrarna tänka örn bevillningsutskottets förstånd,
vill jag försäkra, att en så _ vanvettig tanke inte har dykt upp hos utskottets
majoritet! Utskottets majoritet har hävdat, att örn man betjänar allmänheten
bättre med å ena sidan ett riksporto och å andra sidan ett lokalporto, lika över
hela landet,inom lokalportoområdena, bör man lia det ordnat så och inte stirra
sig blind på det enhetliga portot över hela vårt land. Avsikten med det hela är
väl ändå att betjäna allmänheten på bästa möjliga vis; betjänar man i stort
sett allmänheten bäst med ett enhetligt riksporto, så låt gå för det, men betjänar
mängden bättre med å ena sidan ett så och så stort riksporto och å andra
sidan ett så och så stort lokalporto, bör man bibehålla detta system.

Jag hade trott att finansministern och jag varit ense om att de s. k. affärsverken
ha som sin väsentligaste uppgift att betjäna allmänheten, icke att
beskatta deri. Jag har inte ändrat min uppfattning på den punkten.

Jag har ingalunda — som det här har påståtts — någon lust att vifta bort
frågan örn en inkomstminskning på 460 000 kronor. Men jag säger, att örn man
skall bereda landsbygden möjlighet till ett fördubblat utnyttjande av lokalportot,
bör man inte på samma gång minska användningen av lokalportot i tätorterna
med en tredjedel så att inom dessa områden årligen skickas ut cirka 10
miljoner lokalförsändelser mindre än förr. Att mäta ut håvorna på det sättet
synes icke utskottet lämpligt.

För övrigt vill jag säga, att jag inte delar den uppfattningen, att det för
landsbygdens del skulle vara möjligt att genomföra annat än en formell likställighet.
Det är väl ingen exempelvis som menar att man bara därför att
tågen i rena landsbygdsdistrikt kunna gå endast en eller ett par gånger örn
dagen, bör inskränka på lokaltågtrafiken i tättbefolkade orter, där tågen kanske
gå en eller ett par gånger i timmen. Så långt i likställighet kan man inte driva
det. Förhållandet är ungefär detsamma när det gäller postverket. Alla de

Onsdagen den 8 mars 1944 .

Nr 9.

Äng. ändrade bestämmelser örn lokalporto ni. m. (Forts.)
fördelar, som tätorterna lia på grund av deras tätare bebyggelse, kan landsbygden
tyvärr av praktiska skäl inte komma i åtnjutande av förrän landsbygden
blir lika tätbefolkad. Det gäller här att bereda landsbygden åtminstone
formellt samma förmån på detta område som tätorterna lia haft — fastän
landsbygden inte kail utnyttja den i högre grad — och det gör man genom
den reform, örn vilken ingen meningsskiljaktighet råder.

Finansministern sade, att staten bidrar till en stor del av postverkets inkomstöverskott
— om jag uppfattade honom rätt, var det 30 miljoner av de 43 miljoner,
sorn upptagits som postverkets driftsöverskott i den nu framlagda riksstaten.
Jag skulle vilja erinra min gode vän finansministern örn att det väl
ändå inte är så, att dessa 30 miljoner kronor, som staten har i utgifter till postverket,
uteslutande äro inkomster för postverket; man skall väl ändå ta emot
breven, man skall behandla dem och skicka ut dem och det blir väl då också
fråga om utgifter för verket. Nettoinkomsten härav står väl i stort sett i proportion
till nettoinkomsten av tätorternas anlitande av postverket. Jag tycker
att min gode vän finansministerns synpunkt i detta avseende inte var så tungt
vägande som hans synpunkter i allmänhet bruka vara.

Jag skulle till slut blott vilja säga: låt oss ge landsbygden denna förmån,
som den eftersträvat under många år, låt den få detta tioöresporto och låt det
därmed bli formell jämställdhet mellan stad och land. Låt oss dessutom i
fortsättningen försöka ytterligare utjämna förhållandena till landsbygdens
förmån, men låt oss inte göra det på så sätt, att postverkets rörelse i tjänande
syfte kommer att minskas i sådan grad som reservanternas förslag skulle leda
till.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande örn bifall till utskottets förslag.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Endast några korta repliker.

Herr Sjödahl sade, att vad man än tänker örn bevillningsutskottet, skall
man dock inte tro, att det syftar till att differentiera postportona med hänsyn
till befolkningens intressen på olika orter. Nej, jag skulle väl tro, att
detta inte är avsikten, men om kammarens ledamöter ville läsa vad majoriteten
säger på sidan 9, skola herrarna finna skäl till en viss tveksamhet, huruvida
icke utskottet med vad som där säges har i princip velat hävda den tanken.
Utskottet säger nämligen: »Med hänsyn till att enligt i propositionen
lämnad uppgift generalpoststyrelsen anser tveksamt, huruvida poströrelsen å
landsbygden för närvarande överhuvud taget lämnar något överskott, och inkomstöverskottet
å poströrelsen följaktligen torde lia uppkommit inom städer
och stadsliknande samhällen, synes denna ytterligare belastning av dessa orters
befolkning ej vara motiverad. Enligt utskottets mening kari det ej heller
anses tillfredsställande, att för täckande av en inkomstminskning, som uppkommer
till följd av en posta! åtgärd i vissa befolkningsgruppers intresse, genomföres
en beskattning, som i huvudsak drabbar andra befolkningsgrupper.»

Örn man sålunda anser, att de högre kostnader, som uppkomma på en ort
till följd av de lokala förhållandena, icke böra täckas av de inkomster, som
komma från befolkningsgrupper i andra orter, böra de väl täckas av ortsbefolkningen
i de ogynnsammast ställda orterna, örn inte den tanken ändå ligger
under resonemanget, så förslår jag det inte, och det är denna tankegång
som jag har polemiserat emot.

När det gäller ett företag som postverket går det inte att undvika att befolkningen
på en ort får vara med och bära kostnader, som ha uppstått till
följd av att förhållandena på en annan ort omöjliggöra för denna orts befolkning
att få sina postala angelägenheter ordnade på ett sådant sätt att det går

Första kammarens protokoll I94jt. Nr 9. 4

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Äng. ändrade bestämmelser örn lokalporto m. m. (Forts.)
ihop. Och är det så att man godkänner den ordningen, vilket herr Sjödahl nu
här tydligt markerat att han gör, så ligger det inte något otillfredsställande
i en sådan ordning som den, som nu råder, och en sådan ordning som förordas
av reservanterna. Det är på grund av det nyss citerade uttalandet, som jag
har tillåtit mig att antyda, att man skulle kunna betrakta det såsom utskottets
principiella inställning i denna fråga, att varje orts kostnader för postbefordringen
borde täckas av den ortens befolkning.

Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! Jag tror att herr Sjödahls farhåga,
att lokalportotrafiken skulle minska, är överdriven. Jag har all respekt för
postverkets yttrande örn att så kan komma att ske, men, såsom vi minnas från
den tid, då lokalportot höjdes från 5 till 10 öre, så uttalades vid det tillfället
samma farhåga, och man trodde att en del av korrespondenterna skulle med
andra medel ombesörja denna postgång. Så blev dock inte förhållandet, och
därför tror jag att man även nu har överdrivit dessa farhågor litet för mycket.

Till sist vill jag, när herr Sjödahl talar örn tungviktare, säga, att det är inte
så stor skillnad på oss på tvären, men det kan hända, att jag är litet längre
än han.

Herr Sjödahl: Herr talman! Jag skulle bara gentemot min ärade vän herr
Bärg vilja säga, att vad som ligger bakom utskottets skrivsätt på den av honom
omnämnda punkten inte är det han befarade. Det ligger väl snarare så
till, att utskottet menat, att gäller det att genomföra en åtgärd i landsbygdens
intresse och förhållandena äro sådana att ett betydande inkomstöverskott
uppkommer på postverkets rörelse, så bestrider man de med åtgärdens genomförande
förenade kostnaderna med en del av det betydande inkomstöverskott,
som förefinnes. Det är så läget är i nuvarande situation.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen enligt
de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu föredragna betänkandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Bärg, Johan, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 13,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Onsdagen den 8 mars 1944..

Nr 9.

Ang. ändrade bestämmelser om lokalporto m. m. (Forts.)
Då emellertid herr Sjödahl begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 60;

Nej — 61.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 13, i anledning av väckta motioner
om ändrade grunder för tilldelande av understöd åt vissa växelstationsföreståndare
vid telegrafverket.

I två till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisade likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 46 av herr Leander
m. fl. och den andra inom andra kammaren under nr 61 av herr Hällgren m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Majit meddela erforderliga
bestämmelser örn att understöd (årlig ersättning) skulle utan föregående
behovsprövning kunna tilldelas växelstationsföreståndare, som entledigades
på grund av växelstationens automatisering och som uppfyllde för erhållande
av dylikt understöd (årlig ersättning) i övrigt föreskrivna villkor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner 1:46 och 11:61 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr Leander: Herr talman! Att jag inte reserverat mig gentemot utskottets
utlåtande med anledning av min motion, trots att jag varit med örn dess
behandling därav, betyder icke, att jag är fullt belåten därmed, fastän man
ju kan säga att frågan har fått en så pass hederlig begravning att man nästan
kan räkna med en återuppståndelse.

Det gäller här inte någon stor fråga och det är allra minst någon stor fråga
för telegrafverket eller för staten. För staten torde den ha mycket ringa ekonomisk
betydelse, och det bär inte påvisats, att den skulle medföra några svårigheter
i övrigt.

Telegrafstyrelsen har ju också ganska tydligt sagt ifrån att den anser ifrågavarande
behovsprövning vara ur kostnadssynpunkt obehövlig och att den utan
saknad kan slopas. För berörda växelstationsföreståndare såsom kår betraktade
har väl frågan heller inte någon överväldigande betydelse, men för den enskilde
är förhållandet däremot ett helt annat. Det skapar hos den enskilde en
mindervärdeskänsla, och det är helt naturligt också obehagligt att inte veta,
huruvida behovsprövningen kan medföra ett önskat resultat, således i form av
ett understöd, eller huruvida man skall bli helt utan sådant. De allra flesta av
de växelstationsföreståndare, som hittills ha avgått vid automatiserings införande,
lia fått understöd, och därför har frågan örn behovsprövningen hittills
inte varit av någon betydelse för telegrafverket. Vi anse emellertid, att den
skälighetsprövning, som förekommer i liknande fall på andra områden, även
bär förekomma här, men vi anse att det skall kunna räcka därmed. När det
här nu gäller personer, som avskedas på grund av rationaliseringsåtgärder som
vidtagas av staten, böra dessa personer inte behandlas sämre än andra, som
råka i samma situation. Utskottet erkänner ju också, att de i motionen framställda,
kraven äro i och för sig berättigade, och det har ju rekommenderat en
välvillig prövning av frågan.

Finansministern förklarade i fjol, att han då för sin del inte var beredd att

Äng. grunderna
jör undersid
åt
vissa växel -s!a: ion -iörest
an dare.

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Äng. grunderna för understöd ut vissa växelstationsföreståndare. (Forts.)
rekommendera behovsprövningens slopande. Detta, att han inte då var beredd,
skulle kunna tydas som ett bevis på att han inte kände sig alldeles säker på
att han inte i framtiden kunde komma att ändra uppfattning. Med den rekommendation,
frågan nu har fått från utskottets sida, hoppas jag, att finansministern
vid. ett förnyat övervägande kommer till en annan ståndpunkt än den
han tidigare intagit.

Vi behandlade förra onsdagen ett ärende, också det berörande telegrafverket,
varvid finansministern visade en betydande välvilja, ja, enligt mångas uppfattning,
en t., o. m. onödig generositet. I förhoppning om att den välvilja,
som finansministern vid vissa tillfällen visat telegrafverkets högre personal,
även skall kunna komma de här berörda befattningshavarna till del och att
finansministern vid en förnyad prövning kommer till ett för dessa befattningshavare
bättre resultat, har jag, herr talman, för närvarande intet yrkande att
framställa.

I detta anförande instämde herrar Bondeson, Ivar Persson och Anderberg.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 14, angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.

Punkterna 1 och 2.

Lades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 15, angående verkställd
granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1940 (nr 473) örn förbud i vissa fall mot
beviljande av kvarstad eller skingringsförbud;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 925) med särskilda bestämmelser
angående förmynderskap, godmanskap och boutredning vid krig eller
krigsfara m. m.;

nr 7, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 8 november 1940 (nr 926) med särskilda bestämmelser
angående bolag, föreningar, sparbanker, vissa andra inrättningar och samfälligheter
samt stiftelser vid krig eller krigsfara m. m. ;

nr .9, i. anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång, m. m; samt

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

nr 10, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan om ersättning
av allmänna medel åt av allmän åklagare åtalad person, som frikännes,
för hans kostnader för inställelsen vid domstol.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckt motion örn viss ändring i krigsfamiljebidragsförordningen; nr

17, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 13 § 3 mom. sjöarbetstidslagen den 30 september 1938 (nr 607);
samt

nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nied förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete
i Sverige, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Ma j :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 164, 167 och 170.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 12, angående regleringen för budgetåret 1944/45 av utgifterna under riksstatens
tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet, utom i
vad angår anslagen till allmänna indragningsstaten;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 11 § förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets
kreditkassor;

nr 67, i anledning av Kungl. Majda proposition angående rätt till dels pension
åt f. d. generaldirektören och chefen för telegrafverket G. H. Ericson, dels
ock livränta åt f. d. överdirektören vid statens vattenfallsverk K.-G. Ljungdahl;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående pensionsrätt för innehavare
av professurerna i idé- och lärdomshistoria samt i biokemi vid universitetet
i Uppsala;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dels biträdande
kamreraren hos Kristianstads läns hushållningssällskap K. G. Roos’ pensionsrätt,
dels förbättrad pension åt avlidne läraren vid textilinstitutet i Borås G. V.
Berntsons efterlevande, dels ock tjänstårsberäkning i pensionshänseende för
vissa barnmorskor m. fl.; samt

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående årligt understöd åt
vissa genom misstag under tjänstutövning av distriktsbarnmorska skadade personer.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
72. till Konungen i anledning av vissa framställningar av Kungl. Maj:t angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad avser
finansdepartementets verksamhetsområde.

Aygåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 282, av herr Holmström, i anledning av Kungl. Majda proposition angående
anskaffande av ytterligare en statsisbrytare m. m.;

Nr 9.

OnsHagen den 8 mars 1944.

nr 283, av herr Holmström, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:!® proposition
angående anskaffande av ytterligare en statsisbrytare m, m.;

nr 284, av herr Holmberg, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 18 juni
1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
m. m; /

nr 285, av herr Anderberg m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den
18 juni 1927 (nr 234 )om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, m. m.; och

nr 286, av herr Engberg m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till bidrag till lin- eller hampberedningsanläggningar m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

441305