1944. Första kammaren. Nr 6 (Riksdagens protokoll 1944:6)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1944. Första kammaren. Nr 6.

Tisdalen (leii 15 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 68, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 31 maj
1940 (nr 473) örn förbud i vissa fall mot beviljande av kvarstad eller skingringsförbud; nr

69, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 1 november
1940 (nr 925) med särskilda bestämmelser angående förmynderskap, godmanskap
och boutredning vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 70, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 8 november 1940
(nr 926) med särskilda bestämmelser angående bolag, föreningar, sparbanker,
vissa andra inrättningar och samfälligheter samt stiftelser vid krig eller krigsfara
m. m.;

nr 71, med förslag till lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 4
juni 1943 (nr 274) örn förlängd giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger,
m. m.;

nr 74, med förslag till lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 15
december 1939 (nr 856) örn utbetalande av krigsriskersättning till sjömän;
nr 82, med förslag till förordning örn värnskatt för budgetåret 1944/45;
nr 83, angående anslag till ytterligare reglering av vissa krediter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44; samt

nr 84, angående vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

Justerades protokollen för den 8 och den 9 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning örn anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1943/44 till inköp av jordbruksinventarier m. m.
för egendomen Lockerud;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde ;

nr 27, i anledning av Kungl. Majda proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde;

Första hammarens protokoll 19Ji4. Nr 0.

Nr 6.

Tisdagen den 15 februari 1944.

nr 29, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; samt

nr 30, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 31, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 40 § 1 mom. lagen den 14 juni 1918 (nr 422) arn
fattigvården; och

nr 32, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 maj 1941 (nr 243) om rätt för arrendator
att bortföra stråfoder m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Majrts proposition
nr 63, med förslag till lag örn ändring i 7, 11 och 14 kap. vattenlagen.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Majrts propositioner:
nr 65, med förslag i fråga örn pensionsförbättring för viss personal tillhörande
arméns och marinens övergångsstater; samt

nr 66, angående livränta åt Irma Marianne Jansson m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Majrts propositioner: nr

67, angående ersättning från kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket;
och

nr 72, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 20
december 1940 (nr 1044) örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majrts propositioner:
nr 73, angående anslag till statens sakrevision för budgetåret 1944/45;
nr 75, angående försvarets fabriksfond;

nr 76, med förslag till stat för försvarsväsendets fastighetsfond för budgetåret
1944/45; samt

nr 77, angående godkännande av visst avtal med Ronneby stad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Majrts proposition
nr 78, angående ändrade bestämmelser örn lokalporto m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majrts propositioner:
nr 79, angående anslag till försvarsberedskap vid statens järnvägar m. m.;
och

nr 80, angående anslag till vissa vägbyggnadsarbeten.

Onsdagen den 16 februari 1944.

Nr 6.

Föredrogos oell bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 3, 20, 27 oell
28, bankoutskottets utlåtande nr 3, första lagutskottets utlåtanden nr 1—3,
andra lagutskottets utlåtanden nr 1 och 2 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 2.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 68—71, 74 och 82—84.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 269, av herr Elofsson, Gustaf, i anledning av Kungl. Majlis proposition
med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni
1937 (nr 481) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper; samt

nr 270, av herr Ekman, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag örn djurskydd, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 16 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet Domö avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 81, med förslag till lag örn redovisningsmedel, m. m.;
nr 89, angående förvärv av Sölvesborg—Olofström—Älmhults järnväg;
nr 92, angående inköp av vissa vattenfallsandelar i Indalsälven och Faxälven
m m.; samt

nr 93, angående anslag till vissa nya kraftstationer m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner: nr

68, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 31 maj
1940 (nr 473) örn förbud i vissa fall mot beviljande av kvarstad eller skingringsförbud; nr

69, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 1 november
1940 (nr 925) med särskilda bestämmelser angående förmynderskap, godmanskap
och boutredning vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 70, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 8 november
1940 (nr 926) med särskilda bestämmelser angående bolag, föreningar, sparbanker,
vissa andra inrättningar och samfälligheter samt stiftelser vid krig
eller krigsfara m. m.;

Nr 6.

Onsdagen den 16 februari 1944.

nr 71, med förslag till lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 4
juni 1943 (nr 274) om förlängd giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger,
m. m.; samt

nr 74, med förslag till lag angående utsträckt tillämpning av lagen den
15 december 1939 (nr 856) örn utbetalande av krigsriskersättning till sjömän.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 82, med förslag till förordning örn värnskatt för budgetåret 1944/45.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 83, angående anslag till ytterligare reglering av vissa krediter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44; och

nr 84, angående vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den av herr Elofsson, Gustaf,
väckta motionen, nr 269, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937
(nr 481) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
örn stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott herr Ekmans motion,
nr 270, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn djurskydd,
m. m.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 under riksstatens
tredje huvudtitel, avseende anslagen inom utrikesdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 19 och 20.

Lades till handlingarna.

Anslag till Punkten 21.

ar^eteTörande Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Upplysningsarbete rörande
mellanfolkligt mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor för budgetåret 1944/45
samarbete anvisa ett anslag av 12 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft
dels en inom första kammaren av herr Johan Nilsson i Malmö väckt motion
(1:114), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att till Upplysningsarbete
rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor för budgetåret
1944/45 anvisa ett reservationsanslag av 30 000 kronor;

dels en inom andra kammaren av fröken Kerstin Hesselgren m. fl. väckt
motion (11:188), vari framställts samma yrkande som i motionen 1:114;

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr E. A. Lindblom m. fl. (1:163) och den andra inom andra kammaren

Onsdagen den 16 februari 1944.

Nr 6.

Anslag till upplysning sarbete rörande mellanfotidigt samarbete m. m. (Forts.)
av herr O. E. Sandberg (II:3G7), vari likaledes framställts samma yrkande
som i motionen 1:114.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:114, 11:188 ävensom 1:163 och II: 367, till Upplysningsarbete rörande
mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor för budgetåret 1944/45
anvisa ett anslag av 12 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar Johan Nilsson i Malmö, Oscar Olsson,
Bäckström, Bäcklund och Eriksson i Stockholm, vilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka de i ämnet väckta motionerna och alitsa hemställa,_ att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till motionerna 1:114,
11:188 ävensom 1:163 och 11:367, till Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt
samarbete och utrikespolitiska frågor för budgetåret 1944/45 anvisa ett
reservationsanslag av 30 000 kronor.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Vid punkt 21 i tredje huvudtiteln
ha inte mindre än fyra motioner blivit väckta, tva i vardera kammaren.
Motionerna variera rätt mycket i motiveringarna, men de sluta i alla fall med
samma yrkande, nämligen att riksdagen måtte anvisa samma anslag som utgick
före 1939, d. v. s. 30 000 kr., till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt
samarbete och utrikespolitiska frågor. Kungl. Maj:ts förslag innebär ett
anslag av 12 000 kr. för sagda ändamål. Statsutskottets första avdelning, som
inom utskottet har förberett huvudtiteln i fråga, har emellertid icke ansett sig
kunna förorda någon höjning av anslaget över de av Kungl. Maj :t föreslagna
12 000 kr., då detta enligt avdelningens mening skulle ha fört huvudtitelns
slutsumma utöver den ram, som Kungl. Maj :t har föreslagit.

Man kan då inte klaga på bristande lojalitet mot regeringen, snarare på ensidigheten
i denna lojalitet. Alla ha vi nog mer eller mindre varit angelägna
örn att lojalt godkänna vad vår regering har föreslagit^ såsom väl också bör
ske, när det gäller för ett land att bryta sin väg framåt genom svåra tider.
Men detta hindrar inte, att den enskilde riksdagsmannen ibland i sitt^stilla sinne
kan önska sig tillbaka till den tid, då han utan alltför många påfrestande
hänsyn kunde föra fram sina förslag. Att den enskilde riksdagsmannen därigenom
kunde känna större arbetsglädje, torde vara obestridligt, och att en sådan
tid kommer tillbaka, torde också vara tämligen säkert.

För att emellertid återkomma till första avdelningens av ekonomiska skäl
motiverade avslag på motionerna kan det, såsom framgår av utlåtandet, upplysas,
att statsutskottet beträtt samma väg. Det låter ju så lockande klokt, att
man skall hålla den ekonomiska ram, som Kungl. Maj :t efter djup och allvarlig
prövning har utstakat. Därför ville endast fem av statsutskottets ledamöter
i reservation till riksdagen föra fram ett förslag, att anslaget i fråga nu skulle
utgå med 30 000 kr. dag hyser dock själv den uppfattningen, att regeringen
ingalunda skulle bli så särdeles ledsen, ifall riksdagen gjorde reservanternas
förslag till sitt. Jag märkte inte det ringaste hot från utrikesministerns sida,
när riksdagen härom året höjde anslaget med 2 000 kr. Han tog tvärtom snällt
upp det högre anslaget till kommande år, och därför utgår det nu med 12 000
kr. i stället för 10 000, som han tidigare hade föreslagit.

Nu kan ju den frågan framställas till oss motionärer och reservanter: är
tiden lämplig för fredsupplysning och mellanfolkligt samarbete? En stor del
av Europa styres ju av diktatorer. Folken under dem lia ej frihet att säga
sanningen. Allt vad diktatorerna säga och uträtta måste folken godkänna och
betrakta såsom höjden av klokhet. Örn någon säger motsatsen, fälla i de flesta

Nr 6.

Onsdagen den 16 februari 1944.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfotidigt samarbete m. m. (Forts.)
fall skjutvapnen utslaget. Men någon gång måste vi ju dock komma ifrån detta
tillstånd av hot och ofrihet. Då måste det mellanfolkliga samarbetet kunna
igångsättas. Det måste alltså förberedas nu och vid den tidpunkten förås in
även i sådana länder, där nu den enskilde straffas som brottsling, örn han lyssnar
på sin radio eller säger vad han tänker. Den nu ofrie måste bibringas kunskap
örn vad som hänt i den värld, som raserats, utan att han tillåtits göra nå1
gonting däremot. Det nu pågående kriget synes nog ha sin gång, men i alla
världens hörn måste man efter detta göra vad man kan för att hindra en ny
katastrof. Skall detta lyckas, måste folken också träda i förbindelse med varandra
internationellt. Vem skall i så fall främja denna kontakt mellan länderna,
detta samarbete mellan olika folk, örn inte de organisationer, som redan sedan
flera år i vårt land på olika sätt uppehållit mellanfolkliga förbindelser?
Det har sin givna fördel, att representanter från regeringarna i olika länder gemensamt
dryfta frågor, som uppstå efter kriget. Men lösningen av dessa efterkrigsproblem
kan endast vinna på att även folken stå i kontakt med varandra,
ha kännedom örn betydelsen av dessa problem och äga en uppfattning örn dem.

Det är dessa organisationer, som staten bör ge sitt ekonomiska stöd. Därigenom
erhålla de större möjligheter att uppehålla sin verksamhet, samarbeta med
motsvarande organisationer i utlandet och bedriva den upplysningsverksamhet,
som behövs för att göra nämnda samarbete så fruktbringande som möjligt. Det
förefaller mig inte ha varit en klok politik att under kriget, så som skett, avkoppla
intresset för dessa organisationer. Örn de emellertid, såsom gagnelig!
vore, skulle vara beredda att helt upptaga sin verksamhet, när kriget är slut,
synes det vara klokt att nu tillföra dem det ekonomiska stöd, som de erhöllo
före krigsirtbrottet.

Det är kanske också en annan synpunkt, som bör kunna beaktas i detta sammanhang.
Vi ha i vårt land en försvarsorganisation, som -—• örn man inberäkna!
beredskapsstaten — örn några månader har kostat svenska staten tio miljarder
kronor, om jag räknar från 1939 och har räknat rätt. Miljoner skattedragare
ha villigt lämnat sina bidrag härtill, en hel del dock säkerligen ej utan svårigheter.
Alla dessa lia haft en gemensam önskan att med de största ansträngningar
skydda landet, dess frihet och dess oberoende. Men vid sidan örn eller jämte
den väpnade, makten vilja mångtusen av dessa genom mellanfolkligt samarbete
söka nå det internationella rättssamhälle, där fred och frihet tryggas, utan. att
våld behöver tillgripas.

Dessa mångtusenden av svenska medborgare följa sålunda två linjer i sin
strävan att gagna utvecklingen: en för väpnad makt och en för samarbete utöver
landgränserna. De ''sätta hela sitt hopp till det senare utan att dock åsidosätta
det förra. Det skulle säkerligen bli en stor besvikelse för dem, örn riksdagen
på nytt avvisade ett så blygsamt anspråk som förslaget att nämnda anslag
skulle utgå liksom före kriget med 30 000 kr.

Det är därför med förhoppningen om att så ej sker, som jag, herr talman,
ber att fa yrka bifall till den vid ärendet fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar Forslund, Wiklund, Oscar Olsson, Fahlander,
Verner Andersson, Emil Pelersson, Leander, Herman Ericsson, Anderberg
och Ahlkvist, fru Sjöström-Bengtsson samt herrar Karl Andersson, Gustaf
Karlsson, Mattsson, Bäcklund, Holmbäck, Sundelin, Einar Persson. Bäckström,
Karl August Johanson, Sven Hansson, Hage, Branting och Dahlström.

fleur Lindström: Herr talman! J gamla tider brukade här i kammaren den
dag, då åttonde huvudtiteln debatterades, till en högt värderad kammarledamots
ära kallas för Oscarsdagen. Jag tror, att man nu skulle kunna kalla den

Onsdagen den 16 februari 1944.

Nr 6.

Anslay till upplysning sarbete rörande mellanf otidigt samarbete m. m. (Forts.)
dag, då tredje huvudtiteln behandlas, för Johandagen, ty varje år får kammaren
lyssna till herr Johan Nilssons mening pa en av punkterna i denna
huvudtitel. Jag är övertygad om, att kammaren med mycket stor uppskattning
hör på vad herr Nilsson säger, och jag tror, att de flesta av oss också dela
hans mening i princip. Jag vill liksom vid ett par tidigare tillfällen uttrycka
min beundran för den ihärdighet, med vilken herr Johan Nilsson driver denna
sak. Emellertid tror jag, att han gör för mycket av skillnaden i. ståndpunkter
härvidlag. Det är i själva verket i denna stund, örn man ser praktiskt på saken,
inte av någon större betydelse, örn anslaget är 12 000 kr. eller 30 000 kr. Herr
Johan Nilsson anförde såsom ett huvudskäl, att man skulle försöka att inverka
på folken i länder, där fredens röster nu äro alldeles tystade. Möjlighet
därtill finns inte i denna stund, och jag tror, att örn man skall se frågan från
den synpunkten, kan man gott vänta, tills ett nytt läge inträder i världen. Då
får man mera nytta av sina pengar, därför att möjligheterna då äro så mycket
större än i nuvarande ögonblick. . _ .

Vad gäller det svenska folkets fredsvilja, är den av ingen betvivlad. Vi behöva
knappt någon fredspropaganda. Däremot vill jag erkänna, att det behövs
saklig upplysning örn sådana förhållanden, som ha att göra med fredens framtida
organisation, och för den upplysningen är det ju sörjt genom detta fredsanslag.
av vilket 5 000 kr. gar till Utrikespolitiska institutet, 5 000 kr. till
Nordiska föreningen för mellanfolkligt samarbete för fred, 1 000 kr. till Svenska
akademiska förbundet för utrikespolitik och likaledes 1 000 kr. till den
svenska sektionen av Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet. Det
är just sådana organisationer, som bedriva saklig upplysningsverksamhet, som
få detta understöd. , .

När man läser motionärernas olika framställningar, finner man, att de inte
kunna ge några konkreta anvisningar örn vartill pengarna skola begagnas^ De
föra ett resonemang i största allmänhet. Det görs ingen beräkning av något
medelsbehov härvidlag, utan man får mera handla efter sina känslor än efter
möjligheten att praktiskt bedöma vad som skulle kunna behövas.

Vi lia ju också i själva verket på tredje huvudtiteln flera anslag än detta,
sorn lia med fredsarbetet att göra. Vi lia t, ex. en post på 9 000 kr. till interparlamentariska
gruppen, och den bör läggas ihop med, dessa. 12 000 kr., för
att man skall få en någorlunda riktig bild av hur det står till i detta sammanhang.
. .

Herr Johan Nilsson beklagade, att riksdagsmännen i allmänhet nu känna
sig så bundna av Kungl. Maj :ts förslag, att de inte vilja eller våga ha en egen
mening, Jag tror inte, att statsutskottet eller dess första avdelning på något
sätt ha känt sig nödgade eller kvalda att på denna punkt ansluta sig till
Kungl. Maj :ts förslag. Vi ha gjort det helt enkelt därför, att det är det enda
verkligt motiverade förslaget. Vi veta då precis vart pengarna skola gå. men
som jag redan har sagt, är detta inte fallet, örn vi följa motionärerna. Statsutskottet
har tagit denna fråga på samma sätt som det tar alla andra anslagsfrågor,
som föreläggas det, och det är ju känt, att statsutskotet da och
då ändrar Kungl. Majtts förslag på olika punkter..

Herr talman! Med dessa ord vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Harg» Johan: Herr talman! .lag har inga som helst skäl att klandra
statsutskottet för dess ställning till denna fråga, lika litet som jag har skäl
att klandra den siste ärade talarens inlägg. Herr Lindström representerar
liksom statsutskottet här det kalla förståndet och den näkna klokheten. Jag
bryr mig, herr talman, inte så mycket örn, ifall man nu på förhand kan göra
upp en fälttågsplan flir det arbete, som man vill stödja genom detta anslag,

Nr 6.

Onsdagen den 16 februari 1944.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellan folklig t samarbete m. m. (Forts.)
och jag struntar i om man inte på förhand försöker att räkna ut vinsterna
därav. Men jag kan fa lov att säga, även om det låter en smula larvigt, att
jag har blivit sa mätt pa ali den krassa klokhet, alla de beräkningar och hela
don materialistiska anda, som bära oss igenom de fruktansvärda tiderna, att
jag som en protest mot detta och som en fläkt av den gamla andan, som kanske
ändå lever kvar på djupet bland oss ålderstigna, är villig att offra dessa 18 000
kronor, även örn man inte på förhand kan hoppas så mycket därav.

Eftersom jag numera är den till levnadsåldern äldste i detta hus, är jag
dess värre övertygad örn att jag icke kommer att få uppleva den dag, då det
kan bli samma fart som förr i strävandena att åstadkomma ett fredstillstånd
i världen, men jag tycker, att det skulle vara hälsosamt, örn man från riksdagens
sida visade, att man inte lämnat all tro på möjligheten av en bättre
tid och en bättre värld. För en sådan demonstration — örn det finns något
underlag för den känslan — offrar jag, herr talman, 18 000 kronor.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Lindblom: Herr talman! Jag skulle i korthet ha kunnat instämma i
vad herrar Nilsson och Bärg här ha yttrat, men jag vill dock tillägga några
ord i denna sak.

. Då det gäller att bedöma denna anslagsfråga, är det givet, att man frågar
sig, för det första, örn anslaget behövs, och för det andra, örn genom anslaget
något kan uträttas. Man kan ju ha den frimodiga inställning, som herr Bärg
gav uttryck för, och inte direkt ställa dessa frågor, men det är också förståeligt,
örn man ställer dem.

. J^g vill då för min del säga, att jag inte kan inse, att den ståndpunkt är
riktig, som herr Lindström här har intagit, att man år efter år bara skall vänta
och se utan att någonsin försöka ta ett kraftigare tåg. Det råder ju i och för
sig ingen tvekan om att ett anslag bör utgå, utan det råder tvekan allenast örn
anslagets storlek. Herr Lindström efterfrågar en motivering i motionerna, men
finner en klar sådan i regeringens förslag. Jag menar dock, att det är klarlagt,
att åtminstone ingen nämnvärd tvekan råder om själva anslaget, utan endast
om dess storlek.

Då vill jag ^ nämna, att det redan nu har igångsatts ett ganska omfattande
arbete här i vårt land för närmare utredning av de olika förslag till en slutlig
fredsuppgörelse, som lia framkommit från olika håll. Det är också meningen,
att dessa förslag skola vidarebefordras till andra länder för närmare diskussion.
Jag håller före, att det är av allra största betydelse, att ett fördjupat
strävande efter mellanfolkligt samförstånd igångsättes världen över. Här är
inte fråga örn endast var egen inställning, utan här gäller det i främsta rummet
att försöka få fram ett samarbete mellan de olika länderna i denna fråga. Tiden
torde snart vara inne, då man kan återknyta förbindelserna mellan de olika
länderna i denna fråga. I varje fall är det av betydelse, att förberedelser redan
nu vidtas för återknjdande av dessa förbindelser.

I den motion, „som jag tillsammans med några andra ledamöter i denna
kammare har tillåtit mig framföra, har utöver de anslag, som tidigare utgått
till olika organisationer, även nämnts behovet av ett anslag till Nordiska
fredsförbundet. Detta är en sammanslutning mellan de nationella fredsföreningarna
i Sverige, Norge, Danmark och Finland, och jag vill säga, att
vad gäller Nordens länder har detta förbund under gången tid haft ett mycket
stort inflytandte. Det är klart, att detta förbund under krigsåren inte har
kunnat utföra så stort arbete, men på grund av att förbundets sekretariat nu
har varit,förlagt hit till Sverige, ha likväl under hela tiden förbindelser kunnat
upprätthållas i större och mindre grad mellan de nordiska länderna. Dessa län -

Onsdagen den 16 februari 1944.

Nr 6.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete m. m. (Forts.)
ders organisationer bilda ju också bl. a. underlaget för den internationella
fredsbyrån i Genéve, och det är känt, att denna i mycket stor utsträckning är
beroende av den insats, som just här nämnda organisationer kunna göra. Alla
skäl tala således enligt min mening för att man dels böjer detta anslag, dels
låter det — utöver de organisationer, som tidigare ha fått del därav —■ även
komma Nordiska fredsförbundet till del, så att dess verksamhet för fredssamarbetet
mellan de nordiska länderna ytterligare kan utvidgas.

Jag skall kanske också nämna, att detta förbunds arbete är så pass högt
uppskattat, att varje år det förlagt sin kongress till Sverige, har den svenska
regeringen lämnat anslag till kongresskostnaderna. Detsamma har skett i de
andra länderna. Därmed har man, menar jag, givit förbundet ett visst erkännande
för dess arbete. Då vore det också skäl i att man ökade det nu ifrågavarande
anslaget, så att detta förbund finge de bästa möjliga förutsättningar
att, så snart det går, igångsätta arbetet på fullt allvar i de nordiska länderna.

Jag ber, herr talman, med dessa enkla ord att få yrka bifall till reservationen.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! I huvudsak skulle jag kunna nöja mig
med instämmandet i herr Johan Nilssons yttrande, men det var en sak som
herr lindström sade, som jag anser vara av den betydelse, att det bör lämnas
ett direkt svar därpå.

Herr Lindström erkände, att detta anslag på 12 000 kronor var mycket väl
använda pengar och att de föreningar, som fingo del av anslaget, gjorde ett
mycket gott arbete, och följaktligen hade det fredsupplysningsarbete, som var
verkligt effektivt och som hade hans erkännande, fått vad det skulle ha.

Herr Lindström ser på saken litet utifrån. Om herr Lindström hade intresserat
sig för alla dessa föreningar, skulle herr Lindström haft reda på att
de ha mycket stora ekonomiska svårigheter när det gäller just den verksamhet
som herr Lindström gav sitt erkännande.

Det är för övrigt inte bara de organisationer, som herr Lindström nämnde,
utan också andra som arbeta i alldeles samma riktning, och jag kan ge herr
Lindström den glädjande underrättelsen, att det är en mycket stark strömning
hos folkrörelserna för ernående av samarbetsorgan, så att folkrörelserna
i stort sett skola kunna inlemmas i den beredskap för det internationella samarbetet
som vi alla önska. Det förhåller sig nog, såsom herr Johan Nilsson
sade, på det sättet att det inte räcker med att myndigheter, regeringar o. s. v.,
äro intresserade för den saken. Det betyder alldeles oerhört mycket, örn denna
rörelse får ordentligt fotfäste i de breda lagren.

Det är här inte alls fråga om upplysning för att göra det svenska folket
fredligare. Just på grund av det svenska folkets läggning i det hänseendet kan
det på detta område uträtta någonting genom de organisationer, som stå i
spetsen för detta arbete, bland annat dem som herr Lindström själv omnämnde.
Det må vara opraktiskt att just nu tala för ett ökat anslag, men herr
Johan Nilsson kan glädja sig åt alt det artar sig att bli mera praktiskt för var
dag som går, och jag hälsar herr Rickard Lindström välkommen i spetsen för
den rörelse, som är under uppsegling och som syftar till alt åstadkomma någonting
på detta område under de närmaste åren. Jag tvivlar inte på att vi
då få se honom i våra lod, men det vore nyttigare, i fall han just nu, när det
är så svårt att komma fram till resultat, i denna anslagsfråga hade ställt sig
på den sida som han förklarar sig innerst önska framgång.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Nr 6.

Onsdagen den 16 februari 1944.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete m. m. (Forts.)

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Den diskussion som har
förts i denna fråga har blåsts upp till dimensioner som inte svara mot det
praktiska resultat, som vinnes genom den verksamhet som här avses. Tidsläget
är, som alla väl förstå, sådant, att den verksamhet, som dessa organisationer
skulle kunna utöva, för närvarande inte kan bedrivas i full utsträckning.
När motionären herr Johan Nilsson talar örn den upplysningsverksamhet, som
borde bedrivas bland de diktaturstyrda folken, torde var och en inse att det
i närvarande stund inte är möjligt för berörda organisationer att bedriva någon
sådan upplysningsverksamhet. Det allmänna läget vittnar örn vilka svårigheter
som för närvarande göra sig gällande. Det verkliga förhållandet är
nog det, att verksamheten för närvarande måste bedrivas i mycket begränsad
omfattning, och det ha tydligen också departementschefen och Kungl. Maj:t
haft kännedom örn, när de ha föreslagit det belopp, som upptagits i statsverkspropositionen.

Ett bifall till motionärens yrkande skulle också innebära en ökning av budgetens
utgiftssida. Även örn den ökningen jämförd med många andra anslag
inte är så stor, bör det dock vara angeläget att se till, att inte utgifterna springa
i höjden utan att det finns verkligt bärande skäl för det. Kammarens ärade
ledamöter ha i dag från budgetdeputationen fått en av herr Bärg undertecknad
uppgift örn de anslagshöjningar och anslagssänkningar som skulle föranledas
av ett bifall till väckta motioner. Vid en hastig räkning har jag funnit
att föreslagna höjningar överstiga minskningarna med många tiotal miljoner
kronor. Detta gäller endast motioner, där resultatet kan siffermässigt beräknas.
Därtill komma en mängd motioner, i fråga örn vilka ett bifall skulle
medföra anslagsökningar med vida större belopp men där ökningarna inte
kunna beräknas, dag är övertygad örn att när dessa motioner skola behandlas,
komma vi att få höra många motionärer tala för sina förslag örn anslagshöjningar
och utveckla behövligheten därav.

Herr Bärg sade att statsutskottet representerar klokheten, och han orkade
inte längre, förklarade han, vara med på att bara söka begränsa utgifterna.
Statsutskottet har till uppgift att granska budgetens utgiftssida och kan inte
vid denna granskning stå likgiltigt inför de särskilda utgiftsposterna. Statsutskottet
har också granskat nu ifrågavarande anslag, och dess övervägande
majoritet har funnit sig böra biträda Kungl. Majds förslag. Jag skulle kunna
ge herr Bärg den repliken, att inte heller riksdagens bevillningsutskott bör
tröttna, utan iaktta den försiktighet som kan erfordras.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Min ärade vän herr Rickard
Lindström ville giva denna dag en särskild uppmärksamhet och antydde, att
tredje huvudtitelns behandling i kammaren skulle vara min dag på samma sätt
som den dag, då åttonde huvudtiteln behandlas, har kallats herr Oscar Olssons
dag. Det gav mig anledning att fundera på olika frågor under olika huvudtitlar
som under åren särskilt intresserat mig. Det har varit åtskilliga frågor
som jag arbetat för under de trettio riksdagar, som jag har haft nöjet att få
bevista. Jag behöver inte nämna vilka huvudtitlar jag avser. Åtminstone de
äldre kammarledamöterna lia nog många gånger varit i tillfälle att övervara
de debatter, som ha förts under olika huvudtitlar och vari jag deltagit. Att
tredje huvudtitelns behandling skulle vara någon särskild dag framför behandlingen
av andra huvudtitlar torde sålunda knappast vara riktigt.

Av debatten ha vi, min dam och mina herrar, hört att också ekonomiska skäl
åberopas gentemot en anslagshöjning. När emellertid min ärade vän herr J. B.
Johansson åberopar dessa skäl, vet jag inte, om de tonerna äro alldeles rik -

Onsdagen den 16 februari 1944.

Nr 6.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete m. m. (Forts.)
tiga. Herr Johansson har nämligen aldrig varit någon vän av detta anslag.
När han nu motiverar ett avslagsyrkande med en hänvisning till begränsade
tillgångar, må det ''följaktligen tillåtas mig att vara litet tvivlande.

Herr Lindström har räknat upp de organisationer, som ha mottagit bidrag.
Han nämnde då även sådana organisationer, där huvuddelen utgöres av riksdagsmän.
Dem tycker jag han gärna kunde gå förbi. I varje fall tycker jag
inte att riksdagsmännens organisationer skola trängas örn anslagen med folkorganisationerna
i landet, som försöka utföra ett verkligt mellanfolkligt samarbete.
Herr Lindström säger att föreningarna i fråga ha fått bidrag, vilket
delvis kan vara riktigt, men under krigsåren ha de fört en tynande tillvaro,
tack vare att riksdagen i hög grad har minskat bidragen.

Jag har aldrig sagt, såsom herr J. B. Johansson synes påstå, att man i nuvarande
stund skall söka kontakt med diktaturernas folk och upplysa dem
örn det mer eller mindre kloka i ledningens politik. Men jag har sagt att våra
folkorganisationer ute i landet skola vara så intakta, att de kunna göra det
när kriget är slut. Därför skall man inte under denna tid hindra dem från
att utöva någon verksamhet eller göra sitt förberedande arbete.

När herr Lindström antydde, att detta skulle vara min dag, kände jag mig
liksom skyldig att till mig själv framställa den frågan, varför jag egentligen
under min riksdagstid kommit att intressera mig för dessa frågor — jag gjorde
det nämligen inte från början. Anledningen härtill var, att jag tillhör ett parti,
som kanske starkare än andra understryker fredens betydelse. Men när jag
suttit i statsutskottet några år och där jämte mina kamrater delat ut den ena
miljonen efter den andra för att slutligen komma upp i miljarder, har jag undrat,
örn man ändå inte skulle kunna ge en liten allmosa åt sådana organisationer,
som ha till speciell uppgift att söka kontakt med utlandet och främja
f redssträvandena.

Här förekommo förr rysliga bataljer i kammaren. Lindhagen hade alltid
förslag till sådana anslag på ett par, tre tusen kronor, men man slogs mycket
häftigare örn dem än man senare har gjort, när jag motionerat om betydligt
större anslag, fast stridigheter inte heller senare saknats.

Jag måste säga att man bör kunna kombinera väpnad makt med samarbete
med utlandet. Den väpnade makten har egentligen gjort bankrutt. De som
ha rustat mest bruka ju bli besegrade, örn de äro än så stora. Men vi rusta ju
också, kan iman invända. Och detta är riktigt. Men detta beror på att andra
rusta. Ensamma kunna vi inte låta bli att rusta. Men vi ha både rätt och
skyldighet att söka en annan linje för att nå den fred som alla önska. Och
då förefaller det mig, som örn man inte borde förkasta den möjlighet som
folkorganisationernasi samarbete med motsvarande organisationer i utlandet
kan utgöra.

Egentligen ha en del — det kan jag kanske säga rent ut i kammaren en gång
— till och med i statsutskottet vissa anmärkningar att göra mot fredsorganisationerna
här i landet. När vi i utskottet hade behandlat denna sak, var det
en kamrat som sade till mig: »Gör arn det där fredsfolket, så skall vi följa
dig!» Hur vill man då ha det där fredsfolket?

Det är ju ungefär samma toner, herr talman, som vissa stormakter i detta
ögonblick låta höra, när de icke vilja förhandla med en stat, så länge den
sittande regeringen är kvar. Det räcker inte med att regeringen bär sitt lands
förtroende, utan landet skall lia en regering som tillfredsställer motståndaren.
På samma sätt är det med vissa riksdagsmän, när de skola ta ställning till
dessa anslag till fredsorganisationerna. Tänk, om man ute i landet säde: »Vi
följer inte dessa lagar, så hinge det sitter sådana riksdagsmän som de nuvarande
i den svenska riksdagen.» Vad skulle man säga örn sådana fall? Låt

Nr 6.

Onsdagen den 16 februari 1944.

Anslag till upplysning sarbete rörande méllanfotidigt samarbete m. m. (Forts.)
oss hopas att Kungl. Maj :t, som Ilar i uppdrag att utdela dessa pengar, utväljer
sådana organisationer, som göra sig förtjänta av att få detta ekonomiska
stöd.

Det skulle, herr talman, vara åtskilligt att tillägga, men jag skall inskränka
mig till att uttala en förhoppning, att riksdagens första kammare inte på nytt
måtte avslå ett förslag att höja anslaget till vad det var före 1939. Det drabbades
då av en nedskärning som intet annat anslag. Det vore rimligt att skipa
rättvisa genom att ånyo höja det.

Jag kan, innan jag slutar, lämna den upplysningen, att i andra kammaren
utskottets förslag antagits med 97 röster mot 89 för reservationen. Örn första
kammaren nu gör en demonstration för mellanfolkligt samarbete, tror jag inte
att någon olycka därmed sker. I värsta fall skola vi kanske till ett annat år
lyckas få upp anslaget till det vi önska.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande örn bifall till reservationen.

Herr Pauli: Herr talman! Den senaste motiveringen för sitt yrkande, som
herr Johan Nilsson i Malmö framställde, var att vi skulle demonstrera för
freden genom att rösta för hans förslag, och den ståndpunkt som herr Bärg
i Katrineholm intog i sitt uttalande var av samma art. Han ansåg att man
på denna punkt kunde släppa de kalla, kloka och nyktra statsutskottssynpunkterna
och lämna ut 18 000 kronor såsom en ren känslodemonstration. Jag får
säga att det var med stor överraskning, som jag hörde bevillningsutskottets ärade
ordförande yttra sig på det sättet, ty jag kände alls inte igen det grepp, med
vilket han eljest brukar behandla ekonomiska frågor här i kammaren. Jag
förstår emellertid, att när han denna gång ansåg, att de statsfinansiella synpunkterna
borde vinkas bort, låg bakom detta ett verkligt patos för den sak
det här gäller.

Jag har begärt ordet närmast därför att jag hörde herr Johan Nilsson säga
till statsutskottets ordförande, att herr Nilsson inte kunde fästa sig vid vad
herr J. B. Johansson anförde mot reservationen, enär denne aldrig varit någon
vän av detta anslag. Då jag nu med några ord vill motivera, varför jag anslutit
mig till statsutskottets majoritet, kan jag för egen del i varje fall åberopa,
att jag i många år har uppträtt här i kammaren såsom talesman för ett högre
anslag. Jag har emellertid under de senaste åren inte funnit mig kunna
rösta för ett större anslag av det enkla skäl, som väl har förestavat flertalet
riksdagsmäns ställning i denna fråga. Så länge vi hade fred i världen, ansågo vi
att man kunde göra en positiv insats genom att stärka de internationella fredsorganisationerna.
När det är krig runt omkring oss, gäller det däremot närmast
att ge ut pengar till sådana ändamål, som kunna stärka vårt lands egna
möjligheter att hålla oss fria och oberoende och bidraga till att bevara åtminstone
vårt land såsom en fredsö fram till nästa fredsperiod. Vi lia med
andra ord ansett att detta anslag inte har samma aktualitet under dessa år
efter 1939 som det dessförinnan hade. När det blir fred igen och vi få tillfälle
här i landet att samverka med andra internationella organisationer för ett
stärkande av de grundvalar, som då skola läggas för en, såsom vi hoppas,
mycket lång fredsperiod, får detta anslag naturligtvis en annan bakgrund.

Jag tycker att detta är så pass enkla och klara fakta, att man inte skulle
behöva tveka så mycket. Det är ingalunda så, att de som rösta för en höjning
av detta anslag därmed kvalificera sig såsom verkligt goda fredsvänner, medan
de som rösta mot en höjning av anslaget äro mindre goda fredsvänner. Det är
helt enkelt en omdömesfråga, och den gäller inte fredsvänlighet eller dess
motsats, utan hur mycket pengar vi i närvarande stund böra giva till det
utrikespolitiska upplysningsarbetet. Jag skulle för min del inte haft någon -

Onsdagen den 16 februari 1944.

Nr 6.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete m. m. (Forts.)
ting emot en mindre höjning av anslagssumman, men jag tror att det anslag,
som nu utgår, ganska väl fyller sin uppgift med hänsyn till det sätt varpå det
användes. Att bara av känsloskäl och för demonstrationens skull höja anslaget
från 12 000 till 30 000 kronor, anser jag inte att riksdagen kan tillåta sig
—• så pass mycket har jag i alla fall under de snart 20 år, jag suttit i statsutskottet,
tagit intryck av de nyktra statsutskottssynpunkerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Lindström: Herr talman! Jag vill uttala en mild men ändå bestämd
protest mot de försök som ha gjorts här i debatten att taxera de olika talarnas
fredsvänlighet efter deras ställning till detta anslag. I herr Bärgs lika patetiska
som sympatiska anförande framträdde detta mycket tydligt. Det kom
också fram hos herr Oscar Olsson som, örn jag fattade honom rätt, ansåg tillfället
lämpligt att bedja mig komma med i fredsarbetet. Det underströks också
av herr Johan Nilsson i hans senaste anförande, då han sade: »Låt oss göra
denna demonstration!» och därmed uppenbarligen avsåg en speciell demonstration
för freden.

Jag vill säga, att jag är livligt intresserad för ett sakligt fredsarbete. Det
är också statsutskottets majoritet, men vi föreställa oss inte att ett verkligt
fredsintresse kan mätas med anslag på tolv eller tjugufyra eller trettio tusen
kronor. Det bestämmande för statsutskottets majoritet har inte varit ställningen
till fredsprohlemen, utan vi ha prövat ärendet som en vanlig anslagsfråga
och därvid funnit att det enda som egentligen varit att hålla på är
Kungl. Maj :ts förslag.

Jag hoppas att de för första kammaren ganska ovana synpunkter, eller
kanske rättare känslostämningar, som gjort sig gällande i denna debatt, inte
skola triumfera vid voteringen, utan som vanligt den verkligt sakliga och övervägda
ståndpunkten.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Endast en kort replik till
herr Johan Nilsson. Han har tillåtit sig att utpeka mig personligen såsom en
given, alltid förefintlig motståndare till detta anslag. Jag tillbakavisar detta
påstående såsom varande en grov förvanskning av fakta. Jag har under dessa
år röstat för Kungl. Maj :ts förslag i den anslagsfråga det här gäller, och den
omständigheten, att jag icke kunnat biträda herr Johan Nilssons motionsvis
framställda yrkande, kan och får inte tolkas såsom ett bevis för att man är
motståndare till den sak anslaget gäller.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Det skulle göra mig ont, örn någon mera
än herr Lindström fattat mitt förra anförande så, att ett ståndpunktstagande
för eller emot reservationen enligt min mening skulle markera en sämre eller
förnämligare ställning till fredsfrågan. En sådan synpunkt ber jag att bestämt
få ta avstånd ifrån. Jag är övertygad om att herr Lindström är lika
god fredsvän som jag.

Jag har heller inte stött mitt ståndpunktstagande på några som helst förnuftsskäl.
Man kan väl någon gång i livet få tillåtelse att handla oförnuftigt.
Detta låter måhända konstigt, men de ärade kammarkamrater som voro med
under den gamla goda tiden, som det heter, lia nog i minne, hur mycket man
förr i världen kostade på någonting som nu alldeles har försvunnit ur språkbruket:
ideella strävanden och allt vad det nu hette. Jag säde i mitt förra anförande
att det bör kunna förlåtas, örn någon fläkt av detta alltjämt finns
kvar. Men därför är det också klart, att jag visst inte begär att min högt aktade
vän statsutskottets ordförande skall dela mina motiv. Det skulle vara

Nr 6.

Onsdagen den 16 februari 1944.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete m. m. (Forts.)
sorgligt, om lian så gjorde, ty utskottet har ju skyldighet att behandla ting
sakligt och väga förnuftsskäl och allt sådant som är så ytterst värdefullt.

Jag röstar alltså inte med reservationen väsentligen av de skäl som herr
Lindblom och herr Johan Nilsson ha angivit, utan endast för att tillkännagiva
ett behov av att någon gång begå en sådan ungdomlig dumhet som vi
begingo förr i världen när vi trodde på bättre tider, en bättre värld och en
bättre mänsklighet. Örn jag då, utan att be någon följa mig, reagerar mot all
denna anhopning av kalla beräkningar och förnuftigheter och vad man nu
skall ge det för vackra benämningar, få ni väl lia överseende därmed.

För att örn möjligt ge något begrepp örn varför jag är färdig att begå denna
dumhet skall jag sluta med att berätta en liten historia. För många år sedan
blev det som en epidemi bland gamla absolutister här i riksdagen och
utanför densamma att lämna den absolutistiska banan och börja dyrka Bacchus.
En god vän till mig, som var ledamot av denna kammare men som aldrig
hade varit någon beundrare av absolutismen, sade då vid ett tillfälle: »Detta
är bedrövligt. Jag är färdig att som demonstration mot den här tendensen
begå dumheten att själv bli absolutist.» På det viset kunna människorna reagera
och jag förstod honom. Jag begär inte att herr J. B. Johansson och herr
Lindström skola förstå mig, när jag ämnar begå en sådan där dårskap, men
motiven äro ungefär desamma som de, vilka förmådde denne kammarledamot
att yttra de ord jag här återgivit.

Herr Sandler: Jag önskar endast tillkännage, herr talman, att jag kommer
att rösta för det högre anslaget. För utrikesdepartementet bör det inte vara
någon svårighet att även efter en eventuell höjning av detta anslag finna en
förnuftig och på samma gång ur svensk synpunkt statsnyttig användning för
dessa medel.

I herr Sandlers yttrande instämde herr Schlyter.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Jag tycker nog att de sakliga
anförandena här till sist ha börjat bli rätt så patetiska.

Herr J. B. Johansson protesterar mot att jag misstänkliggör hans ställningstagande
till detta anslag numera. Herr Johanssons inställning är känd sedan
länge, och partiet har jag varit i diskussion med under många år örn detta
anslag. Då gick man på den rena principiella avslagslinjen, men slutligen blev
det en kompromiss, tyst eller öppen. Den gick ut på att eftersom vi nu kommo
in i andra tider, skulle skyttarna få sitt anslag och fredsvännerna sitt. På
det sättet blev det tyst kring detta anslag. Då har herr J. B. Johansson också
röstat för detsamma, den saken vill jag visst inte bestrida. Men hans indignation
tycker jag inte verkar så äkta som den borde, ty de debatter vi tidigare
fört ha sagt någonting helt annat. Löftet mot skyttarna har hållits men svikits
mot fredsvännerna, som lia sett sitt anslag nedskrivas med två tredjedelar.

Jag vill heller inte erkänna att de, som i detta fall tala för Kungl. Maj:ts
proposition, äro de mest sakliga av alla. Jag har i många fall försvarat Kungl.
Maj:ts förslag, men herr Johansson har haft en annan uppfattning och gått
ett steg högre — jag behöver inte tala om vilken huvudtitel det gällt. I de
fallen har herr Johansson visst inte respekterat Kungl. Maj:t på samma sätt
som han gör i dag. Under sådana omständigheter förstå kammarens ledamöter
att jag inte precis tar såsom äkta vad som nu säges örn det sakliga på den
punkten.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet

Onsdagen den 16 februari 1944.

Nr 6.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfotidigt samarbete m. m. (Forts.)
i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 3 punkten
21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej.

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 56;

Nej — 72.

Punkterna 22—24.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25.

Lades till handlingarna.

Herr statsrådet Eiverlöf avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 90, angående
statsbidrag till avlöning åt lärare vid fortsättningsskolor m. m.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkterna 3—15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 6.

Onsdagen, den 16 februari 1944.

Ang. justitieombudsmannens
ämbetsjörvaltning.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1944/45. i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde: och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1944/45 till förskott av kostnader för
uppgörande av byggnadsplan^

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 3, i anledning av
väckt motion örn dyrtidstillägg till den hos riksdagens kamrar, utskott och
kansli tillfälligt anställda personalen, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning av verkställd
granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning.

Utskottet hade i förevarande utlåtande anmält, att vid den granskning av
jusitieombudsmannens ämbetsförvaltning, som utskottet grundlagsenligt förehaft,
någon anledning till anmärkning icke förekommit.

Herr Holmström: Herr talman! Såsom framgår av det, som finnes anfört
under punkten II 4) i den föreliggande ämbetsberättelsen, ha statsrevisorerna
år 1941 gjort vissa anmärkningar mot skötseln av Långmoraförläggningen och
socialstyrelsens tillsyn över densamma. Jag har här i kammaren vid några
tillfällen skildrat, hur förhållandena där ha varit. Jag har då inte framfört
mina personliga erfarenheter, utan följt Långmora arbetshemsstyrelses eller
dess arbetsutskotts protokoll, och till dessa har jag knutit mina personliga
synpunkter. Sådana har jag också framfört i en reservation till konstitutionsutskottets
utlåtande förra året.

Även i pressen har saken varit föremål för livlig debatt. Särskild uppmärksamhet
har fästs vid de förhållanden, som varit föremål för justitieombudsmannens
utredning och som rubriken i hans berättelse anger sålunda: »Centralt
ämbetsverk har till föreståndare för en under verket lydande förläggning för
utlänningar utsett en svåger till verkets chef. Fråga huruvida den sistnämnde
utövat obehörig påverkan vid tjänstens tillsättande samt sedermera vid tillsynen
över tjänstinnehavarens fullgörande av sina åligganden.» Det rör sig
alltså örn vad man impopulärt kallar »svågerpolitiken». Av vad som nu i
justitieombudsmannens berättelse är anfört i denna detalj, och kanske än mer
av vad som kan läsas mellan raderna, framgår att den från olika håll framförda
kritiken varit berättigad. I berättelsen skymta också förhållanden inom
det kungliga verket socialstyrelsen, som måste anses uppseendeväckande.

Jag har, herr talman, frestats att vid detta tillfälle göra en återblick och
en resumé över allt som förekommit i denna bedrövliga affär. Men jag har segrat
över frestelsen. Jag förmodar att vad justitieombudsmannen skrivit och
vad som i dag säges i riksdagen utgör sista kapitlet i denna sensationshistoria.
Sista kapitlet hade bort skrivas långt tidigare och av herr statsrådet och
chefen för kungl, socialdepartementet. Denna sak är en skamfläck på svensk
statsförvaltning. Det är att beklaga att herr socialministern inte har tvättat
bort den.

Just i dessa dagar har ett kommittébetänkande framlagts med förslag örn

Onsdagen den 16 februari 1944.

Nr 6.

Äng, justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
alt utlänningsärendena skola frigöras från socialstyrelsen och handläggas av
en särskild myndighet. Det kom som ett brev på posten. Jag ber att fa uttala
den förhoppningen, att det skall bli möjligt för herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet att framlägga ärendet för denna riksdag. Örn denna
föreslagna förändring kan man använda ett gammalt uttryck: den kommer
att fylla ett länge känt behov.

Herr talman! Jag har givetvis intet yrkande.

Herr Ström: Herr talman! Jag har begärt ordet nied anledning av bilaga IV
till justitieombudsmannens berättelse. Innan jag går att något granska denna
bilaga, vill jag som vanligt uttrycka min stora och livliga glädje över justitieombudsmannens,
liksom över militieombudsmannens, utomordentliga och enastående
vaksamhet, skicklighet och opartiskhet i handhavandet av sitt utomordentliga
ämbete. Jag vill understryka vilken vinning det är för ett land
att i sin författning äga en sådan institution som denna, handhavd pa detta
sätt av riksdagens ombudsmän så gott som utan undantag alltsedan institutionens
tillkomst. _

Jag övergår nu till den sak som föranlett mig att begära ordet. Justitieombudsmannen
upprättar ju varje år en förteckning över ärenden av olika slag,
som angå riksdagen och speciellt riksdagens förhållande till regeringen. Bilaga
IV rör »ärenden, som hos Kungl. Maj :t anhängiggjorts genom skrivelser
från riksdagen före år 1943 men vid samma års början voro i sin helhet eller
till någon del oavgjorda, jämte uppgifter örn den behandling dessa ärenden
undergått under år 1948». En granskning av denna tabell kan ge anledning
till varjehanda reflexioner, inte när det gäller våra ombudsmäns nit och skicklighet
att angiva det öde varje ärende haft i Kungl. Maj :ts kansli, utan i
fråga örn hur riksdagens skrivelser behandlats av Kungl. Majit.

Örn vi följa uppställningen i justitieombudsmannens berättelse och börja
med justitiedepartementet, finna vi först ett ärende, som är 20 år gammalt.
Det är »riksdagens skrivelse den 23 maj 1924, i anledning av väckta motioner
örn skrivelse till Kungl. Majit med begäran örn förslag till bestämmelser rörande
fastighetsfideikommissens upphävande eller fideikommissjordens tillgodogörande
för egnahemsbildningen». Örn detta ^ ärende, som under 20 ar
och under vitt skilda regeringar handhafts av Kungl. Majit, säger J. O.:
»Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 274
och 1940 sid. 301. Ärendet är, efter beredning inom justitiedepartementet, beroende
på Kungl. Maj :ts prövning.» Efter 20 år har frågan alltså —- och det
har genom J. O. tidigare meddelats örn dess öde — kommit dithän, att departementet
underställt Kungl. Majit förslag, men detta vilar fortfarande hos

V*f kunna ta ett annat exempel, som också rör justitiedepartementet. Det
(räller en skrivelse från riksdagen av den 11 mars 1931 »i anledning av väckt
motion örn beredande åt omnibustrafiken av visst straffrättsligt skydd mot
uppsåtlig skadegörelse m. m. Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen
1942 sid. 251. Straffrättskommitténs utredningsarbete för en revision
av brottsbestämmelserna rörande skadegörelse m. m pågår.» Av denna
redogörelse se vi, att detta 13 år gamla ärende hamnat hos sträffrättskoinnättén.
Denna utgör tydligen en uppsamlingscentral för alla tänkbara ärenden,
liksom en del andra väldiga kommittéer som jag strax kommer till, och
där få ärendena vila. Man tycker att denna lilla detalj skulle kunna utbrytas
och föreläggas riksdagen utan att behöva vänta på sill lösning i 13, 14, lo,

20 eller kanske till och med 30 år.

Ett annat 18 år gammalt ärende gäller riksdagens skrivelse av den 13 mars

Första hammarens protokoll 1944. Nr 0.

Nr 6.

Onsdagen den 16 februari 1944.

Äng. justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)

1931 »i anledning av väckt motion örn lagbestämmelser mot uppsättande invid
vägarna av trafiksäkerheten ovidkommande reklamannonser». Detta är alltså
ett, låt vara obetydligt, snygghetsärende. Riksdagen har velat hålla snyggt
utefter vägarna, precis som en husfar eller husmor vill hålla snyggt i sitt
hem. Nu Ilar det gått 13 år, och efter den tiden skriver J. O.: »Angående tidigare
vidtagna åtgärder, se ämbctsberättelserna 1942 sid. 276 och 1943 sid.
248. Sedan skrivelsen överlämnats till justitiedepartementet från kommunikationsdepartementet,
är ärendet, i den män det icke slutbehandlats, beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.»

Jag tar ännu ett 13 år gammalt ärende från justitiedepartementet, nämligen
en skrivelse från riksdagen av den 20 maj 1931 »i anledning av väckt motion
angående införande av ett dagordningsinstitut i vår författning». Också där
heter det: »Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1938
s. 281. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.» Det är ju ett stort
ärende av djupt ingripande betydelse, och jag kan förstå att Kungl. Maj:!
behöver lång tid för eftersinnande. Men om man nu inte anser sig kunna införa
ett dagordningsinstitut, borde man väl ändå kunna meddela detta till
riksdagen, så att ärendet eventuellt avföres från diariet.

Vi lia ett 12 år gammalt ärende: en skrivelse från riksdagen av den 8 mars

1932 i anledning av väckta motioner örn avskaffande av krigsdomstolarna
och strafflagen för krigsmakten. J. O. gör där en hel rad hänvisningar angående
vidtagna åtgärder, och så säger han: »Utredningen angående revision
av strafflagen för krigsmakten pågår.» Denna 12 år gamla angelägenhet intresserar
svenska folket på det allra högsta, och det skulle vara mycket önskvärt,
om riksdagens skrivelse här snarligen kunde leda till ett resultat.

Sedan följer ett annat 12 år gammalt ärende, som kanske inte är av samma
stora vikt, men därför kanske lättare att bringa positivt ur världen. Det gäller
en skrivelse av den 12 maj 1932 i anledning av väckt motion angående
upphävande av den s. k. lösöreköpsförordningen m. m. J. O. säger: »Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.»

Örn vi sedan ta ett hopp ned till 9 år gamla frågor, finna vi en skrivelse av
den 5 april 1935 i anledning av väckta motioner angående beredande av skydd
för pensionsfonder inom enskilda företag m. m. Herrarna erinra sig säkerligen
vilka väldiga debatter som pågingo i pressen och även i riksdagen för ett tiotal
år sedan på grund av att enskilda pensionsfonder genom olika manövrer helt
enkelt hade förts bort ur vissa bolags räkenskaper, så att arbetarna, som räknade
på pensioner, plötsligt funno sig stå utan sådana. »Ärendet är beroende
på Kungl. Maj :ts prövning», säger J. O.

Ett annat 9 år gammalt ärende gäller motioner örn vägfred, en sak sorn vi
verkligen skulle behöva färdiga bestämmelser örn när trafiken, då freden en
gång kommer, släppes lös på allvar. J. O. säger: »I den mån ärendet icke
slutbehandlats är det beroende på Kungl. Maj :ts prövning.»

8 år gammalt är ett ärende örn vissa ändringar i gällande bestämmelser angående
utomäktenskapliga barns arvsrätt. Där säger J. O.: »Det utredningsarbete
för kodifiering av ärvdabalken, som jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 31 oktober 1941 givits i uppdrag åt särskilt tillkallade sakkunniga,
pågår.» Detta ärende behövde alltså ligga hos Kungl. Maj:t från februari 1936
till den 31 oktober 1941, innan Kungl. Maj :t kunde finna sakkunniga för att
behandla frågan. Men när vi betrakta redogörelsen för de kommittéer, som äro
i verksamhet, ser det ju ut, som örn vi hade en alldeles orimligt god tillgång
till sakkunniga. Man skulle inte kunna tro att det råder någon som helst brist
på sakkunniga krafter.

Jag skall inte dröja längre vid justitiedepartementet. Det skulle ta för lång

Onsdagen den 16 februari 1944.

Xr B.

Ang. justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
tiel att läsa lipp alla ärenden, och jag vill inte att herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet skall sitta på de anklagades bänk alltför länge — han
är ju själv alldeles oskyldig. Det är hans företrädare som låtit sig komma dröjsmålen
till last.

I fråga örn försvarsdepartementet har jag inte kunnat finna någon större
anledning till anmärkning. Visserligen finns det ett ärende från 1929 — således
rätt gammalt — beträffande vilket justitieombudsmannen skriver, att det
tills vidare vilar, men med undantag för ett pär tre små, rätt ringa ärenden
finns det inte så många av äldre datum. Antingen har således riksdagen varit
mycket moderat i fråga örn att skriva till chefen för försvarsdepartementet,
eller också har chefen för försvarsdepartementet varit oerhört noggrann och
rask, då det gällt att få ärendena ur världen. Jag kan därför inte —- hur gärna
jag än för konsekvensens skull ville -— här komma med någon anmärkning.

Örn jag så övergår till socialdepartementet, finner jag där rekordet i fråga
om vilande ärenden. Ett ärende har vilat i 37 år. Det är riksdagens skrivelse
den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången av år
1920. Justitieombudsmannen skriver: »Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.» Jag vet nu mycket väl, att många apoteksfrågor varit uppe under
tiden och att mycket gjorts på detta område, men den grundliga omdaning,
som riksdagen begärde för 37 år sedan, väntar riksdagen ännu på.

Ett ärende under socialdepartementet, som är synnerligen viktigt, är 21 år
gammalt. Det är riksdagens skrivelse den 17 april 1923, i fråga örn beredande
av arbete åt tuberkulossjuka konvalescenter. Märk val, att detta är en mycket
viktig fråga ur folkhälsans synpunkt, som i ett folkhem borde ha varit
löst för länge sedan. Det är intressant läsa vad justitieombudsmannen i detta
fall skriver: »Medicinalstyrelsen bär den 8 juni 1923» — således mycket snabbt
efter skrivelsen — »anbefallts inkomma med utredning och förslag i frågan.
Sedan detta uppdrag fullgjorts, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
» När detta uppdrag fullgjorts står inte angivet. Kungl. Maj:t handlade
här således mycket snabbt, men sedan glömdes det hela bort.

Ett annat ärende är 20 år gammalt. I en skrivelse den 3 juni 1924 begärde
riksdagen åtgärder för hävande av pantlånerörelsens sociala nackdelar. Justitieombudsmannen
har här en lång beskrivning på skrivelsens öde och skriver till
slut: »Efter avslutad remissbehandling av detta förslag är ärendet beroende
på Kungl. Maj :ts prövning.» Detta är en jämförelsevis liten social fråga, som
det väl inte skulle behöva ta 20 år för att lösa.

Ett ärende har vilat i 17 år. Riksdagen begärde i en skrivelse den 8 juni
1927 i anledning av väckta motioner åvägabringande av utredning och förslag
rörande statsbidrag till bestridande av kostnaderna för den allmänna sjukvården
i riket. Det var tydligen särskilt reumatikervårdens ordnande man hade
i tanke. Det var alltså för 17 år sedan. Nu är hela pressen fylld av uttalanden
från läkare, sakkunniga och ekonomer örn vilken oerhörd ekonomisk förlust
landet årligen lider på grund av att vi ha så många reumatikersjuka. Riksdagen
uppmärksammade således för 17 år sedan denna fråga, men ännu har den inte
blivit löst. Det är ju ett ganska egendomligt förhållande. Beträffande reumatikervården,
som således utgör en detaljfråga i den stora utredningen, skriver
justitieombudsmannen: »Av de sakkunniga avgivet förslag till reumatiker
vårdens ordnande, varöver medicinalstyrelsen utlåtit sig, är beroende på
Kungl. Majda prövning.» Om man fortsätter i samma takt, vet jag inte, när
vi skola få de övriga frågorna behandlade.

Vi ha ett ärende som är 10 år gammalt. Den 2f> maj 1928 skrev riksdagen
lill Kungl. Maj:! angående hotell- och restaurangpersonalens samt badhuspersonalens
anställningsförhållanden m. m. Justitieombudsmannen säger:

Nr (i.

Onsdagen elen IG februari 1944.

Äng. justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)

»Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.» Detta ärende kan ju
inte vara av den storleksordningen, att man kan behöva IG år för att komma
fram till ett resultat. Ett eller två år hade jag funnit vara rimligt, men 16
år finner jag vara orimligt.

Jag gör så ett hopp till ett ärende, som är 10 år gammalt. Det är en skrivelse
av den 4 maj 1934, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen örn fattigvården. Här ha vi en av de väldiga säckar, i vilka
man stoppar alla motioner och alla förslag och ur vilka ingenting tycks
komma. Justitieombudsmannen hänvisar först till tidigare vidtagna åtgärder
och skriver sedan: »Den 17 december 1937 har Kungl. Majit bemyndigat chefen
för socialdepartementet att utse en kommitté med uppdrag att verkställa
en översyn av den svenska socialvården och framlägga de förslag, vartill denna
översyn föranleder. Kommitténs arbete pågår.» Denna stora socialvårdskommitté
ligger som ett väldigt ''hinder för lösningen av en rad sociala delfrågor,
och vi fråga oss, när denna kommitté skall bli färdig, så att vi få.
ärendet inför riksdagen och kunna börja behandla alla dessa stora sociala
spörsmål. Jag vill inte anklaga eller kritisera statsrådet och chefen för socialdepartementet.
Han kan säkerligen inte rå för att kommittén arbetar så långsamt,
Jag vill inte heller kritisera kommitténs ordförande, som ju är en av
vårt lands allra förnämsta och skickligaste ämbetsmän och utredningsmän,
men jag bär en känsla av att man ständigt stoppar så många nya frågor i
kommitténs säck, att man, när man nalkas botten, finner, att det återigen allika
fullt, och får börja från början igen. På det sättet får man hålla på i
evighet utan att det blir något resultat. Jag tror att vi böra avbryta detta
remitterande av alla sociala frågor till den sittande kommittén och i stället begära,
att kommittén framlägger ett förslag på grundval av de ärenden deli
redan har. Det vore också säkerligen klokast, örn man frigjorde endera ordföranden
eller någon av de sakkunniga inom kommittén från allt annat arbete
och läte honom helt ägna. sig åt denna stora och viktiga utredning.

Jag skall inte dröja längre vid socialdepartementet. Det är sida upp och
sida ned med vilande ärenden — det skulle räcka till en hel broschyr — som
äro hänvisade till olika kommittéer och sakkunniga och som vi aldrig se
skymten av. Det är väl denna omständighet som gör, att några sociala frågor
numera i själva verket aldrig komma upp till behandling i riksdagen. De äro
som borta. Detta kan inte vara rimligt.

Även inom kommunikationsdepartementet finnas åtskilliga frågor, som vänta
på sin lösning, men den äldsta är endast 12, 13 år. Det är fråga örn trafiksäkerheten,
och de flesta ärendena röra liknande frågor. Jag antar att vi här
kunna vänta oss en ny ordning, när det nya statliga vägväsendet kommer ordentligt
i gängorna, varför jag skall gå förbi detta departement.

I finansdepartementet liksom i jordbruksdepartementet vänta också en hel
del skrivelser, som riksdagen begärt, på utredning. Det är sida upp och sida
ned i berättelsen, och jag skulle få hålla på i timmar, om jag skulle läsa upp
alla ärenden. Jag skall därför endast draga fram ett ärende från finansdepartementet,
som är 31 år gammalt, nämligen riksdagens skrivelse den 3 maj
1913, angående Kungl. Djurgårdens bevarande i största möjliga utsträckning
såsom naturlig park. Det är svårt för oss att tänka oss detta märkliga faktum,
att det för 31 år sedan fanns ett så levande intresse i riksdagen för södra och
norra Djurgårdens bevarande, att man skrev till Kungl. Majit och begärde
deras bevarande såsom en naturlig park. Under tiden har ingenting gjorts för
att uppfylla riksdagens önskan. Hela norra Djurgården har ju förstörts eller
håller på att förstöras genom en bebyggelse, som alldeles tydligt tillkommit i
strid med riksdagens önskan år 1913.

Onsdagen den 16 februari 1944.

Nr (i.

Äng. justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)

Om jag därefter övergår till ecklesiastikdepartementet, måste jag säga, att
man här, bortsett från ett pär gamla ärenden, arbetat undan väldigt. Det få
val båda de ärade innehavarna av detta statsrådsämbete under det sista decenniet
taga åt sig äran av. De flesta vilande frågor, som här finnas, hänföra
sig till de tre, fyra sista åren. Det är egentligen endast en skrivelse, som klav
äldre datum, nämligen den från 1927, i anledning av väckt motion angående
viss ändring i fastställda villkor för behörighet att söka och inneha befattning
som lärare vid folkskola. »Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning»,
säger J. O. I övrigt äro ärendena från relativt sent datum. De sista åren har
det emellertid blivit stopp. Den stora utredningskommittén rörande skolväsendet
utgör ännu en sådan där säck, i vilken man stoppar allting, med påföljd
att utredningen ingen vart kommer. Alla reformer bli omöjliga genom att man
ständigt hänvisar till den stora utredningen. Får denna kommitté leva och frodas
ytterligare några år, stagnerar allt arbete på skolväsendets område. Det
är därför av betydelse, att vi snabbt få den stora skolkommitténs förslag inför
riksdagen. Samtidigt därmed kommer en rad av de skrivelser, som nu vila, att
bli avförd på ett, få vi hoppas, i de flesta fall positivt sätt.

Handelsdepartementet har inget enda ärende som är äldre än från 1934, och
de flesta äro från åren efter 1939. Detta förhållande är ju sällsynt, och någon
anmärkning kan därför inte göras mot departementet, lika litet som mot folkhushållningsdepartementet,
vilket ju är ett ungt departement — endast två
frågor som höra dit, äro ännu inte avgjorda av riksdagen.

Herr talman! Med detta har jag inte velat rikta något särskilt klander mot
den nuvarande regeringen. Mina anmärkningar drabba ju många föregående
regeringar och i vissa fall många föregående statsråd. Jag har endast velat
fästa kammarens uppmärksamhet på nödvändigheten av att riksdagen verkligen
ser till, att ärendena inte stanna hos Kungl. Maj :t, ty då har ju riksdagens
ställningstagande ingen betydelse, då har riksdagen blivit en nullitet, vilket
riksdagen icke får vara. Riksdagen måste kunna begära, att ärendena från
riksdagen skola prövas och prövas snabbt och att Kungl. Majit skall säga sin
mening. Riksdagen måste få veta, örn ett förslag kommer att framläggas eller
icke. Ärendena få inte ligga till domedags otta, innan de avgöras.

Jag vill även, herr talman, påpeka vikten av att de stora centralkommittéerna,
sådana som skolkommittén och socialvårdskommittén nied flera, inte år efter
år få utgöra dylika väldiga säckar, dit allting stoppas. Det måste även
trötta ledamöterna i kommittén, att ärendena aldrig avgöras, liksom det förorsakar
Kungl. Majit många svårigheter därigenom att Kungl. Majit på grund
av att dessa kommittéer ligga i vägen hindras att framlägga förslag i ärendena.

Jag Ilar intet yrkande.

Herr Sehlyter: Herr talman! Syftet med publiceringen av den bilaga till
justitieombudsmannens berättelse, som herr Ström här fäst uppmärksamheten
på, är tydligen att riksdagens ledamöter skola få tillfälle att verkställa just
den granskning, som herr Ström nu gjort.

Första lagutskottet har sedan flera år för sin del haft uppmärksamheten
riktad på samma granskning, varvid utskottet fått begränsa sig till sådana
riksdagsskrivelser, som föranletts av framställningar från första lagutskottet.
Över dessa, upprättade utskottet under de båda föregående riksdagarna en
förteckning, som upptog vad utskottet kunnat utröna angående de olika ärendenas
behandling utöver vad justitieombudsmannens bilaga innehöll. Denna
granskning har emellertid icke givit utskottet anledning till något uttalande.
Förteckningen sfeneilorades och lil delades til] ut skol tets ledamöter meri blev

Nr 6.

Onsdagen den 16 februari 1944.

Ang. militieombudsmannens
ämbetsförvaltning.

Äng. justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
aldrig tryckt. För riksdagens ledamöter utgör ju denna bilaga IV i och för
sig tillräcklig grand för att motions vis eller interpellationsvis ånyo väcka de
frågor, som någon ledamot kan anse på något sätt försumpade.

I detta sammanhang kan det icke bli tal örn att ingå på någon detaljgranskning.
Tar man emellertid varje ärende för sig, är det märkligt, hur det så
småningom framkommer förklaringar till att de icke lett till någon positiv
åtgärd från Kungl. Maj:ts sida. Departementscheferna äro icke allsmäktiga.
när det gäller att disponera över medel för att verkställa de utredningar, som
riksdagen begär. De ha också sitt intresse riktat åt olika håll. Det är icke alldeles
säkert, att herr Ström har rätt i att det är tidigare departementschefers
skuld att vissa ärenden icke lett till något resultat. Det kan hända, att ärendet
upptagits, men åter lagts ned, eller att andra ärenden av en följande departementschef
befunnits vara mera angelägna att bringa till fullbordan.

Överhuvud taget är detta en fråga, som jag icke tror går att lösa i ett så
här allmänt svep, utan det bästa vore nog, örn varje riksdagsman, sorn är intresserad
av någon särskild fråga, ville ta upp den för sig. Det hade varit
möjligt för herr Ström, att under de 31 år, som något av de av honom omnämnda
ärendena stått upptaget i bilagan, tidigare påpeka att riksdagens skrivelse
borde av Kungl. Maj :t beaktas.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, lades det nu föredragna
utlåtandet till handlingarna.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 2, i anledning av verkställd
granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning.

I detta utlåtande hade utskottet anmält, att vid den granskning av militieombudsmannens
ämbetsförvaltning, som utskottet grundlagsenligt förehaft. någon
anledning till anmärkning icke förekommit.

Herr Siljeström: Herr talman! Ett pär av de ärenden, som finnas behandlade
i militieombudsmannens ämbetsberättelse, föranleda mig att här i kammaren
framföra några reflexioner. Båda ärendena angå tryckfrihetsförordningen, och
båda ha samband med luftbevakningen.

I två olika tidningar ha intagits uppgifter, vilkas bringande till offentligheten
ansetts kunna vara till skada för vårt försvar. Rörande uppgifterna i
den ena tidningen yttrar krigshovrätten uttryckligen, att de i tidningen förekommande
uppgifterna sammanställda med varandra kunde leda till upplysning
örn militära förhållanden av beskaffenhet att böra hållas hemliga. Innan
jag går vidare, vill jag emellertid förutskicka, att i intetdera fallet något
klander enligt min mening kan riktas mot tidningsutgivarna, såtillvida som
dessa med all säkerhet varit i god tro och icke haft någon avsikt att ge spridning
åt uppgifter, som de förstått bort hemlighållas. Mina reflexioner beröra
ej keller militieombudsmannen, som nog i förevarande fall knappast haft annat
att göra än att anställa åtal. I de båda ifrågavarande fallen lia de befälsmyndigheter,
som i ena fallet verkställt efterforskningar efter den, som lämnat
upplysningar till tidningen, och i andra fallet tilldelat vederbörande uppgiftslämnare
tillrättavisning, av militieombudsmannen ställts under åtal. Utgången
av åtalen är ännu icke klar, i det att båda målen äro beroende av
Kungl. Maj:ts prövning.

Nej, mina funderingar angå vissa stadganden i tryckfrihetsförordningen, och
vad som i dessa båda ärenden tilldragit sig min uppmärksamhet är innehållet
i de av militieombudsmannen utfärdade åtalsinstruktionerna. Jag vill i detta
sammanhang icke uttala något omdöme örn huruvida innehållet i dessa är rik -

Onsdagen den 16 februari 1944.

Nr Ii.

Aikj. m il i t leo m b ullsman lien s ämbetsförvaltning. (Forts.)
tigt. Jag utgår emellertid ifrån att sa är fallet. För att kammarens ledamöter
skola kunna förstå, vad jag Ilar funnit värt att uppmärksamma i dessa ^ärenden,
skall jag, fastän det tar litet tid, be att få låsa upp en del av innehållet i
åtalsinstruktionerna.

I den förra åtalsinstruktionen yttrar militieombudsmannen: »Tryckfrihetsförordningen
innehåller i § 1 mom. 1 :o stadgande, att ej niå någon i annan ordning
eller i annat fall än denna lag stadgar kunna för tryckt skrifts innehåll
tilltalas eller straffas. Ansvaret för innehållet i en tidning avilar enligt § 1
mom. 18 :o tryckfrihetsförordningen i första hand den som i egenskap av utgivare
har utgivnmgsbeviset för tidningen. Vid sidan av utgivaren fa icke de
personer, som kunna betraktas såsom delaktiga i den genom publiceringen fullbordade
gärningen, ställas till ansvar för sin medverkan vid tillkomsten, av en
tidningsartikel. De verkliga författarna till bidrag, som i en tidning influtit,
äro i överensstämmelse härmed tillförsäkrade en rätt att vara anonyma; efterforskningar
efter dem äro icke tillåtna. Denna anonymitet.srätt har enligt militieombudsmannens
mening tydligt kommit till uttryck i § 1 morn. 15 :o tryckfrihetsförordningen.
Liksom den, vilken författat och insänt en artikel, icke fai
efterspanas och åtalas för denna del av tidningens innehåll, sa torde den, som
muntligen meddelat något, som i tidningen intagits, vara tillförsäkrad detta
skydd. Utgivarens ställning såsom författare inför lagen kail. sägas medföra,
att alla andras bidrag till tidningen, vare sig de haft skriftlig eller muntlig
form. spela rollen av allenast utgivarens upplysningskällor. Behovet av skydd
för anonymiteten är ju också lika stort för båda dessa slag av meddelanden.
Förbudet i tryckfrihetsförordningen mot åtal i annan ordning eller i annat fall
än där stadgas är icke ställt i beroende av att utgivare eller annan enligt tryckfrihetsrättens
regler ansvarig person verkligen kan ställas till ansvar. Skyddet
för anonymiteten torde likaledes vara alldeles oberoende av svaret på frågan,
örn tidningens uppgifter innehålla något brottsligt eller icke. Vare sig
innehållet i det meddelande, som överbringats till en tidning, i och för sig är
brottsligt eller icke, kan saken emellertid kompliceras därav, att själva överbringandet
av meddelandet till tidningen i bådadera fallen kan innebära ett
tjänstefel. Brott mot allmän lag, förövat i tjänsten, kan jämväl innefatta brott
mot en tjänsteplikt, som framgår ur särskilda reglementen och instruktioner
eller kail härledas ur sakens egen natur. Då till grund för en brottslig^ tidningsartikel
ligger ett meddelande fran en tjänsteman, bortfaller, såsom
förut utvecklats, meddelarens ansvar för innehållet. När pa detta sätt gärningens
straffbarhet ur en synpunkt bortfaller, torde även dess straffbarhet ur tjänstefelssynpunkt
böra bortfalla. Örn så ej är fallet, skulle skyddet för tidningarnas
medarbetare vara av ringa värde för dem, som äro underkastade ansvar
för tjänstefel. Ett ytterligare skäl att ej tillåta åtal ens för tjänstefelet är.
att ett sådant åtal förutsätter, att anonymiteten röjes. Man synes således komina
till det resultatet, att då en brottslig tidningsartikel eller vissa däri ingående
åtalbara uppgifter härröra från en person, som är underkastad ansvar för
tjänstefel, exempelvis en krigsman, denne icke får för själva överbringandet
dömas för tjänstefel. Detta resultat kan framstå såsom i viss mån otillfredsställande,
särskilt därför att t.jänstefelssynpunkten helt måste bortfalla
vid bedömningen av utgivarens tryckfrihetsbrott.»

»Brott mot tjänsteplikt», fortsätter militieombudsmannen. »kan i vissa hithörande
fall föreligga, utan att innehållet i den publicerade artikeln i och för
sig är brottsligt. Denna situation kan uppkomma, örn militär personal ålades
en tystnadsplikt, vilken går längre lin vad som kan härledas ur 8 kap. allmänna,
strafflagen. Örn man erkänner en rätt att här väcka åtal för tjänstefel, då
uppgifter, sorn publicerats i en tidning, tillkommit, genom brytande av tyst -

Nr 6.

Onsdagen den 16 februari 1944.

Ang. mi/ It teoni budsnmnnens ämbetsförvaltning. (Forts.)
nadsplikten, kan denna åtalsrätt komma att leda till inskränkning- i friheten
att få genom pressen framföra sina åsikter.» Detta militieombudsmannens
uttalande måste jag tolka så, att han menar, att friheten att få genom pressen
framföra sina åsikter måste ga före frågan, örn tjänstefel därvid begås eller
icke.

Militieombudsmannen fortsätter: »Åtalsrätten kommer också i konflikt med
anonymitets rätten. Även för dessa fall synes man därför vara nödsakad att
draga konsekvensen, att tjänstefelet icke får åtalas, ehuru även här resultatet
kan te sig såsom mindre tillfredsställande ur militär synvinkel.» Jag vill här
inskjuta, att resultatet kan förefalla mindre tillfredsställande icke blott ur militär,
utan också ur civil synvinkel.

I fortsättningen säger militieombudsmannen: »Enligt den här utvecklade
ståndpunkten är således åtal uteslutet för ett tjänstefel, som består däri, att
vissa i en tidning publicerade uppgifter utlämnats av en krigsman i dennes
tjänst, och detta oberoende av örn uppgifterna innehålla något brottsligt eller
icke. Därav måste då följa, att utredning, huruvida en tidning till grund för
sina uppgifter haft upplysningar från militär personal, icke kan, motiveras därav.
att utredningen toge sikte på ett begånget tjänstefel. Militär personal är
tillförsäkrad rätt att genom pressen få framföra kritik över samhällsförhållandena,
jämväl sådana som hänföra sig till försvaret. Anonymiteten kaia för dem
vara av värde såsom skydd mot missnöjesyttringar från förmäns sida, mot beskyllningar
för bristande solidaritet eller kåranda och dylikt. För tidningarna
är meddelarnas anonymitet av intresse, därför att den bidrager att hålla förbindelserna
med allmänheten önpna. Omsorgen om anonymiteten kan sägas
vara en del av skyddet för pressens frihet. Nu berörda förhör torde därför icke
vara förenliga med grunderna för vår tryckfrihetsrätt.»

I den senare åtalsinstruktionen yttrar militieombudsmannen i huvudsak detsamma,
men tillägger därutöver: »Man synes således komma till det resultatet,
att då en brottslig tidningsartikel härrör från en tjänsteman, denne icke får
för själva överbringandet av uppgifterna dömas för tjänstefel. Detta resultat
kan framstå såsom i viss mån otillfredsställande, särskilt därför att tjänstefolssynpunkten
helt måste bortfalla vid bedömningen av utgivarens tryckfrihetsbrott.
»

Ridare säger han: »Vad angår det fall, då innehållet i meddelande, som
överbringats till tidning, ej är brottsligt, men överbringandet innebär tjänstefel,
kan erinras om den situation, som uppstår, därest militär personal ålägges
en tystnadsplikt, vilken går längre än vad som kan härledas ur 8 kap. allmänna
strafflagen. Möjligheterna att med straff rättslig verkan ålägga en sådan tystnadsplikt
torde icke kunna förnekas. Fråga vore emellertid, örn denna tystnadsplikt
kan upprätthållas i förhållandet mellan militärpersonalen samt pressen.
Om man erkänner en rätt att här väcka åtal för tjänstefel, då en tidningsnotis
tillkommit genom brytande av tystnadsplikten, kan denna åtalsrätt komma
att leda till en inskränkning i friheten att få genom pressen framföra sina åsikter.
Åtalsrätten kommer också i konflikt med anonymitetsrätten. Då vår lags
ståndpunkt torde vara, att varje tidningsartikel rättsligen skulle behandlas
såsom ett utgivarens eget lattalande och att artikelns tillkomst saknade relevans,
synes raan även för dessa fall vara nödsakad att draga den konsekvensen, att
tjänstefelet icke får åtalas. Det kan icke förnekas, att den här utvecklade
ståndpunkten medför olägenheter. Örn den är riktig, kunna order örn tystnadsplikt,
vilka gå utöver de i allmän lag stadgade begränsningarna i tryckfriheten,
utan påföljd överträdas genom meddelanden till pressen, vilka bleve publicerade.
eftersom vederbörande militär icke kunde straffas för tjänstefel och
något tryckfrihetsbrott icke blivit begånget. Denna situation skulle skarpt

Onsdagen den 16 februari 1944.

Nr 6.

Äng. militieombudsmunnens ämbetsförvaltning. (Forts.)
framträda för det fall, att utgivaren av en tidning själv vore i militär tjänst.
Därest lian nied brytande av den militära tystnadsplikten publicerade vissa
militära uppgifter i sin tidning, torde lian kunna ställas till ansvar därför
endast i den för tryckfrihetsmål stadgade särskilda ordningen.»

Så långt har jag citerat militieombudsmannen. Slutsatsen av militieombudsmannens
uttalande måste bli, att en tjänsteman, som med brytande av honom
ålagd tjänsteplikt lämnar ett meddelande angående något, som bör och skall
hållas hemligt, till en enskild person, vem som helst, kan straffas för det
tjänstefel, vartill han sålunda gjort sig skyldig, men att, om den person, till
vilken uppgiften lämnas, är en tidningsredaktör och denne intar uppgiften i
tidningen, allt ansvar för den felande tjänstemannen förfaller, ja, man icke
ens får göra efterforskningar efter vem den felande är. Enligt min uppfattningleder
alltså tryckfrihetsförordningens ståndpunkt till synnerligen allvarliga
konsekvenser, och det icke blott i nuvarande tider, utan även under normala
tidslägen, och det icke blott när det gäller försvarets angelägenheter, utan
även när det gäller rent civila förhållanden. Sålunda kan till exempel en
tjänsteman i ett departement opåtalt till en tidning lämna uppgifter angående
intima förhållanden, varom han äger kännedom, och därigenom skada den regerings-
eller den departementschef, vars tjänare han är; en anställd i ett statens
affärsdrivande verk kan till en tidningsman lämna ut upplysningar om pågående
förhandlingar med enskilda och en ledamot av en domstol, vare sig överrätt
eller underrätt, Iean med brytande av sin domared till en vid rätten närvarande
tidningsman lämna upplysningar angående de rådslag, som rätten inom lyckta
dörrar håller. I intet av dessa fall får åtal för tjänstefel äga rum, ja, ingen efterforskning
får äga rum efter den skyldige för att söka isolera honom och hindra
honom att för framtiden komma i besittning av dessa kunskapskällor.

Ett sådant sakernas tillstånd är enligt min uppfattning icke tillfredsställande.
Jag förstår till fullo, att man måste vara försiktig, när det gäller de
upplysningskällor, som pressen behöver för sina informationer, och jag förstår
också, att man här är inne på ett ömtåligt område. Men jag är icke övertygad
örn att pressens uppgift i ett demokratiskt samhälle och principen örn en
obegränsad tryckfrihet skola vara avil ängi g a av rätten att erhålla upplysningar
under sådana förhållanden, att tjänstefel begås. Jag anser icke, att
här behöva föreligga motsättningar mellan två viktiga statsintressen, å ena
sidan tryckfriheten och å den andra den nödvändiga sekretessen. Det förefaller
mig, som örn man vid en förutsättningslös utredning skulle kunna nå ett resultat.
som med beaktande av olika intressen kunde anses tillfredsställande ur
statsnyttans synpunkt.

Jag har ansett de av mig nu berörda förhållandena vara av sådan art, att de
borde komma till kammarens kännedom, och jag undrar, örn det icke kunde vara
lämpligt att man i samband med den utredning, som herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet har utlovat rörande tryckfrihetsförordningens bestämmelser.
ägnade någon upmärksamhet även åt av mig nu påtalade förhållanden.

Häri instämde herr Herlitz.

Efter härmed slutad överläggning ladås förevarande utlåtande till handlingarna
.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av Kungl. Majda proposition med förslag till lag örn ändring i vissa delar
av utsökningslagon, bifiills vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Nr 6.

Onsdagen den 16 februari 1944.

Interpellation
om delctrijiering
av järnvågen
Billeberga—

Landskrona.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 934) om tjänsteplikt,
m. m.; och

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44, såvitt propositionen avser jordbruksärenden,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 81, 89, 90, 92 och 93.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 33, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att andra kammaren beträffande
utskottets utlåtande nr 20 fattade samma beslut som första kammaren.

Herr Bondeson erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Den 1
februari innevarande år invigde chefen för kommunikationsdepartementet
elektrifieringen av järnvägen Hälsingborg—Eslöv. Beslut örn denna elektrifiering
fattades av 1941 års riksdag i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 95 till samma riksdag.

Större delen av den sålunda elektrifierade järnvägslinjen utgöres av den
bana, som tidigare ägdes av Landskrona—Eslövs Järnvägsaktiebolag, vars
aktier genom beslut av 1938 års riksdag förvärvades av staten.

Vid denna försäljning mottog Landskrona stad, som innehade aktiemajoriteten
i nämnda bolag, de mest kategoriska försäkringar örn lojal behandling från statens
järnvägars sida. I förlitande härpå ansågos såsom helt obefogade farhågorna
för att Landskrona stad trafiktekniskt skulle komma i ett försämrat läge,
sedan staden avhänt sig aktierna, och på grund härav beslöto även stadsfullmäktige
godkänna försäljningen. Vid behandlingen därav i stadsfullmäktige
utgick man på grund av de avgivna försäkringarna från den förutsättningen,
att, därest järnvägslinjen Hälsingborg—Eslöv skulle komma att elektrifieras,
denna elektrifiering även skulle föras fram till Landskrona, d. v. s. att även
den 11 km långa linjen Billeberga—Landskrona skulle inbegripas däri. Detta
har emellertid icke skett. Sedan statens järnvägar övertog nämnda järnväg,
har huvudlinjen blivit Hälsingborg—Eslöv, under det att linjen Landskrona—
Eslöv snarast fått karaktären av en bibana, vilket förhållande efter den nu
genomförda elektrifieringen blivit ännu mera markerat. Järnvägsstyrelsen
uteslöt helt enkelt denna bandel från sina elektrifieringsplaner. Då riksdagsbeslutet
1941 fattades örn elektrifieringen av linjen Hälsingborg—Eslöv, avvisade
även riksdagen en motion (11:258) av herr Nilsson i Landskrona örn

Onsdagen den 16 februari. 1944.

Nis 6.

Interpellation om elektrifiering av järnvägen Billeberga—Landskrona.

(Forts.)

elektrifiering av jämväl linjen Landskrona—Billeberga med den motiveringen,
att utredning därom icke förelåg från järnvägsstyrelsens sida.

Landskrona är en stad på ca 22 000 invånare och alltså en av de större
städerna i Sverige. Staden är mycket beroende av sin högt utvecklade industri,
varav bl. a. kan nämnas Aktiebolaget Landsverk, vars produktion till stor del
utgöres av krigsmateriel för statens räkning. Utvecklingsmöjligheterna för industrien
och därmed även för Landskrona stad äro i sin tur givetvis starkt beroende
av goda kommunikationer, och behovet därav — bl. a. genom elektrifiering
av berörda bandel —- har från Landskrona stad vid flera tillfällen officiellt
framhållits. Trafiken på staden kan i omfattning och intensitet väl mäta
sig med många av de linjer, som redan elektrifierats.

Enligt sakkunniga beräkningar lär en elektrifiering av linjen Landskrona—
Billeberga kunna ske för en relativt ringa kostnad, och betydelsen av en dylik
åtgärd för stadens del kan icke underskattas. Någon elektrifiering av hela
bangården i Landskrona lär icke vara behövlig; endast två eller tre spår
måste elektrifieras. Driftkostnaderna komma säkerligen att ställa sig synnerligen
förmånliga, då denna bandel utgör en sådan bilinje, där rätt mycken
»dödtid» uppstår och på grund därav relationen mellan förbrukningen av elektrisk
energi och kol bör bliva gynnsammare än för linjen Hälsingborg—Eslöv.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 95 till 1941 års riksdag angående elektrifiering
av bl. a. banan Hälsingborg—Eslöv fanns intagen en uppställning över
de bandelar, som järnvägsstyrelsen ansåg böra ifrågakomma till elektrifiering
närmast efter stambanan genom övre Norrland. Urvalet för denna uppställning
hade enligt järnvägsstyrelsen skett med hänsyn tagen dels till respektive
banlinjers trafikuppgifter, dels till deras järnvägsgeografiska läge intill andra
redan elektrifierade bandelar, varigenom en elektrifiering tedde sig naturlig
samt dessutom på förhand kunde antagas giva det relativt bästa ekonomiska
utbytet. Dessa urvalsprinciper måste givetvis anses äga full giltighet även
vid den fortsatta elektrifieringsplaneringen och på grund därav motivera i nuvarande
läge en elektrifiering av linjen Landskrona—Billeberga.

På grund av vad sålunda anförts får jag härmed anhålla örn kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
framställa följande frågor:

1) Anser herr statsrådet att elektrifiering av järnvägen Billeberga—Landskrona
snarast bör komma till stånd?

2) Därest så är förhållandet, ämnar herr statsrådet snarast vidtaga åtgärder
för genomförande av sådan elektrifiering?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 1.25 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 6.

Lördagen den 19 februari 1944.

Lördagen den 19 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen : och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Majlis propositioner:
nr 85, angående ändrade bestämmelser örn ersättning för flyttningskostnad
åt befattningshavare i statens tjänst;

nr 86, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1—3 §§ lagen den 26
maj 1933 (nr 231) om utrotande av berberis å viss mark;

nr 87, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 29 juni

1923 (nr 286) örn sparbanker;

nr 88, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av § 8 förordningen den
17 maj 1935 (nr 177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande
och verksamhet;

nr 91, angående anslag till inredning och utrustning vid veterinärhögskolan;
nr 94, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 § lagen den 23 maj

1924 (nr 130) örn förvärvande och. förlust av svenskt medborgarskap:

nr 95, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 51 § lagen den 12 augusti
1910 (nr 88 s. 1) om aktiebolag;

nr 96, angående förändring i avseende å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid kommunikationsverken m. m.;

nr 99, angående anslag till statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter;
samt

nr 104, angående bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast egendom.

Justerades protokollen för den 12 och den 15 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under hänvisning till bifogade läkarintyg får jag härmed anhålla örn ledighet
från riksdagsarbetet under tiden fr. o. m. den 4 t. o. m. den 19 februari
1944.

laerum i februari 1944.

Georg Andrén.

Härmed intygas, att professor Georg Andrén, f. 1890, på grund av peritendinitis
humeroseapularis dxtr. varit helt oförmögen till arbete under tiden fr.
o. m. den 4 februari t. o. m. den 19 februari 1944 samt att följande föreskrifter
givits, diathermibehandling och röntgenbehandling (den senare under tiden 15
februari—19 februari på Sahlgrenska sjukhuset).

Göteborg den 17 februari 1944.

Magnus Strandqvist,
t. f. Överläkare.

Ben begärda ledigheten beviljades.

Lördagen den 19 februari 1944.

Nr 6.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 34, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående anslag
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 36, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1944/45 till förskott av kostnader för uppgörande
av byggnadsplan^

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 81, med förslag till lag örn redovisningsmedel, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 89, angående förvärv av Sölvesborg—Olofström—Älmhults järnväg;
nr 90, angående statsbidrag till avlöning åt lärare vid fortsättningsskolor
m. m.;

nr 92, angående inköp av vissa vattenfallsandelar i Indalsälven och Faxälven
m. m.; samt

nr 93, angående anslag till vissa nya kraftstationer m. m.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna *dag avlämnade propositioner
nr 85—88, 91, 94—96, 99 och 104.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i stasverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 under andra huvudtiteln,
avseende anslagen inom justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för luftfartsfonden för budgetåret 1944/45 m. m.;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under luftfartsfonden gjorda framställningar angående anslag för budgetåret
1944/45;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens utlåningsfonder gjorda framställning om anslag till luftfartslånefonden; nr

32, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn kapitalbudgetens omläggning m. m.;

nr 33, i anledning av Kungl. Ma,j:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret 1944/
45 m. m.; och

nr 34, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn anslag till upplysningsarbete
rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor;

Nr 6.

Lördagen den 19 februari 1944.

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 4, i anledning av väckta motioner om avskaffande av den allmänna omsättnings
skatten ;

nr 5, i anledning av väckta motioner angående åstadkommande vid taxering
av jordbruksinkomst av en rättvisare uppskattning av i hushållet förbrukade
naturaprodukter; och

nr 6, i anledning av väckta motioner örn skattebefrielse för pensionstillägg enligt
lagen om folkpensionering;

första lagutskottets utlåtande nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1933 (nr
472) om förbud mot politiska uniformer;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den 5 mars 1943 (nr 78) örn jämkning av arrendeavtal
i vissa fall, m. m., såvitt den hänvisats till lagutskott;

nr 6, i anledning av väckta motioner om utredning rörande ersättning till personer,
som på grund av bestämmelser i epidemilagen underkastats inskränkning
i sitt näringsfång;

nr 7, i anledning av väckta motioner örn förlängd lagstadgad semester för vissa
gruvarbetare; och

nr 8, i anledning av väckt motion örn vissa ändringar i lagen örn semester;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den 5 mars 1943 (nr 78) örn jämkning av arrendeavtal
i vissa fall, m. m., såvitt angår anslagsanvisning;

nr 4, i anledning av väckt motion om åtgärder för ett bokföringsmässigt klarläggande
av jordbrukets lönsamhet m. m.;

nr 5, i anledning av väckt motion angående främjande av företagsamhet och
familjebildning vid jordbruket;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning av kronans
fordran å landsfiskalen A. Ryd på grund av eftersatt byggnadsskyldighet
m. m.;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för C. Axelson
från betalningsskyldighet till kronan på grund av fastighetsförvärv; och

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fastställande av personalförteckning
för domänverket m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.13 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

440957