1944. Första kammaren. Nr 34 (Riksdagens protokoll 1944:34)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1944. Första kammaren. Nr 34.

Tisdagen den 12 december.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 6 och den 9 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 497, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde;

nr 498, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av
försvarets forskningsanstalt; samt

nr 500, i anledning av Kungl. Majlis framställning örn bemyndigande att
överskrida det å allmän förskottsstat I uppförda anslaget till Bidrag till internationellt
återuppbyggnadsarbete.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 244—247 och
memorial nr 248, bankoutskottets utlåtanden nr 74—76 och memorial nr 77 samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 74.

Herr Ström erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Allt fruktans- Interpellation
värdare te sig budskapen, som komma från de ockuperade, ödelagda länderna. ,om MälPDet
svenska folket gör väldiga ansträngningar för att genom olika insamlingar a^get ^
komma de nödställda till undsättning. Det är nu en alldeles särskild fara som Hollands folk.
hotar Norge och Holland. Det är helt enkelt fråga, örn dessa överfallna folk
skola hungra ihjäl. Båda dessa folk stå oss synnerligen nära. I fråga örn Norge
har Sveriges radikala kvinnoförbund nyligen till statsministern framfört
trängande krav på åtgärder för barnens räddande om möjligt till Sverige eller
eljest genom särskilda åtgärder. Professor B. Collinder och docent linong, väl
hemmastadda i trakterna mot Norge, fjällvärlden och lappbefolkningens möjligheter
att deltaga i arbetet att rädda norska flyktingar i fjällen, ha sänt mig
en p. m. som jag överlämnat till statsministern.

Rörande Holland är läget så hotande, att barn under 1 år icke kunna erhålla
mjölk ens i de befriade områdena. Hur skall det då vara i de besatta, utsvultna
delarna av landet? Hollands flitiga, högt kultiverade folk håller på att dö.

En insamling pågår i Sverige för Holland. Det synes mig vara en plikt även
för Sveriges regering och riksdag att genom en manifestation av solidaritet
och medkänsla gå i spetsen för och sporra landet till de största ansträngningar
att komma Holland till hjälp så långt i vår yttersta förmåga står. Jag är övertygad
örn att regering och riksdag äro ense härom.

I anslutning till vad sålunda anförts hemställes örn kammarens tillstånd att
till herr statsministern få framställa följande interpellation:

Första kammarens protokoll 1944. Nr S4.

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Ang. livamedela
kommiss
to nana
inlagring av
kött och fläsk.

Interpellation örn hjälpåtgärder för Norges och Hollands folk. (Forts.)

1. Är det alltjämt alldeles uteslutet att kunna utverka tillstånd för norska
barn att för rekreation vistas i Sverige?

2. Äx det möjligt att organisera en tillräckligt effektiv hjälporganisation
för flyktingar längs svenska gränsen mot Norge och särskilt i fjällen?

3. Kan något göras från statsmakternas sida för bistånd till Hollands olyckliga
folk?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets memorial nr 78, angående arvode
för utarbetande av register till riksdagens protokoll med bihang m. m. för höstsessionen
1944.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.08 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 13 december.

Kammaren sammanträdde klockan 11 förmiddagen.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga hade herr Holmberg till herr
statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet framställt följande fråga:
»Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidtaga med anledning av att statens
livsmedelskommission sedan den 1 innevarande månad medelst inlagring med
statligt stöd och på statens bekostnad av kött och fläsk gör det möjligt för
Sveriges charkuteri- och slakteriidkares förbund att stödja sina i charkuterikonflikten
i Stockholm indragna medlemmar genom att vägra leveranser av
fläsk- och köttvaror till Konsum och övriga utanför konflikten stående firmor
inom branschen och således ställa Stockholms invånare utan tillgång till
de nämnda livsmedlen?»

Herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet Gjöres, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr
Holmbergs berörda fråga, erhöll ordet och yttrade: Herr talman! Herr Nils
Holmberg har till mig riktat följande fråga: Vilka åtgärder ämnar statsrådet
vidtaga med anledning av att statens livsmedelskommission sedan den 1 innevarande
månad medelst inlagring, med statligt stöd och på statens bekostnad
av kött och fläsk, gör det möjligt för Sveriges charkuteri- och slakteriidkares
förbund att stödja sina i charkuterikonflikten i Stockholm indragna medlemmar
genom att vägra leveranser av fläsk- och köttvaror till Konsum och övriga
utanför konflikten stående firmor inom branschen och således ställa Stockholms
invånare utan tillgång till de nämnda livsmedlen?

Med anledning härav får jag anföra följande:

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

Ang. livsmedelskommissionens inlagring av kött och fläsk. (Forts.)

Sedan strejk utbrutit inom slakteri- och charkuteribranschen i Stockholm,
ansåg sig livsmedelskommissionen böra vidtaga åtgärder för att förebygga att
kött- och charkuterivaror, som normalt brukade levereras till firmor i Stockholm
men som på grund av strejken icke kunde mottagas av dessa firmor, icke
skulle kunna på ett betryggande sätt tillvaratagas. Det ansågs vidare önskvärt
att, i den mån tillgången inom landet så medgav, vissa kvantiteter nötkött
och fläsk inlagrades under konflikten för att bereda stockholmsfirmorna
möjlighet att omedelbart efter konfliktens slut förse konsumenterna i Stockholm
med varor. På grund härav lämnade kommissionen i skrivelse den 29 november
1944, vilken skrivelse tillställdes Sveriges slakteriförbund, Kooperativa
förbundet och Sveriges charkuteri- & slakteriidkares riksförbund, medgivande
åt sådana slakteriföretag, som normalt försålde betydande kvantiteter
kött och fläsk till firmor i Stockholm, att från och med den 1 december 1944
tills vidare med statligt stöd infrysa sådana varor i fryshus.

Detta medgivande från kommissionens sida till infrysning med statligt stöd
var givetvis icke avsett för andra varupartier än sådana som icke under konflikten
kunde avsättas på stockholmsmarknaden. Genom en artikel i MorgonTidningen
den 9 december 1944 erhöll kommissionen emellertid vetskap örn,
att Sveriges charkuteri- & slakteriidkares riksförbund på ett obehörigt sätt
utnyttjat det av kommissionen lämnade medgivandet. Enligt nämnda artikel
hade riksförbundet i en rundskrivelse riktat en maning till sina medlemmar
att stödja kollegerna i den pågående konflikten genom att upphöra med alla
varuleveranser till Stockholm. Fortsättningsvis hade riksförbundet i sin rundskrivelse
anfört, att de svårigheter, som kunde uppkomma härigenom beträffande
disponerandet av de varor, som måste mottagas av leverantörerna, ginge
att lösa, sedan kommissionen på sätt förut angivits medgivit infrysning av kött
och fläsk med statligt stöd. Omedelbart efter det Morgon-Tidningens artikel
på morgonen den 9 december kom till kommissionens kännedom, lät kommissionen
meddela riksförbundet, att det av kommissionen lämnade medgivandet
givetvis icke var avsett för andra varupartier än sådana, som icke kunde avsättas
på stockholmsmarknaden. Kommissionen tilläde, att kommissionen alltså
icke komme att utbetala statligt stöd för infrysning av kött och fläsk, som i
vanlig ordning, d. v. s. genom detalj- och grosshandeln, kunde försäljas i Stockholm.

Herr Holmberg: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet Gjöres
för det svar, som han har lämnat på min fråga, men jag måste säga, att det
på intet sätt tillfredsställer mig. Enligt min mening måste i den situation, som
har uppstått genom konflikten, livsmedelskommissionen framför allt intressera
sig för frågan örn Stockholms försörjning med kött och fläsk. Konflikten har
ju icke till syfte att avstänga Stockholms invånare från möjligheten att erhålla
kött och fläsk; dess enda syfte är att förhindra, att de av konflikten berörda
firmorna få göra affärer med dessa varor. I en sådan situation borde enligt
mitt sätt att se livsmedelskommissionen lia tagit upp frågan örn hur man
med hjälp av de utanför konflikten stående firmorna — Konsum m. fl. — eller
andra instrument skulle kunna organisera Stockholms köttförsörjning. I stället
har kommissionen intresserat sig för framför allt, hur man skall kunna sörja
för att det kött oell fläsk, som på grund av konflikten icke kan avsättas i
Stockholm, skall bevaras. Genom detta sitt ställningstagande har kommissionen
alltså realiter intresserat sig på arbetsgivarpartens eida.

Herr statsrådet skakar på huvudet, men jag kan inte se annat jin att min
uppfattning är riktig, då LK ställt frågan på det sättet, att det kött och fläsk,

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Äng. livsmedelskommissionens inlagring av kött och fläsk. (Forts.)
som icke i vanlig ordning kan avsättas i Stockholm eller, som herr statsrådet
sade, som på grund av konflikten icke kan avsättas i Stockholm, skall lagras
på statens bekostnad. Varför skall kommissionen överhuvud taget ställa frågan
på det sättet, örn den inte är intresserad av att stödja arbetsgivarsidan? Vore
den inte det, så borde den ställa frågan ur konsumentsynpunkt, ur folkförsörjningssynpunkt,
d. v. s. inte så, att man skall lagra för att göra det möjligt för
dessa firmor att ha varor till förfogande, när konflikten slutar — man vet
ju inte, när det blir — utan så, att det gäller att säkra stockholmarnas möjlighet
att trots konflikten, som ju inte är riktad mot dem utan mot vissa mellanhänder,
erhålla sin ranson av kött och fläsk. Det har kommissionen i detta fall
icke gjort, och enligt mitt förmenande har den därmed tagit ställning på arbetsgivarsidan.

Det skulle intressera mig att veta — och jag efterlyser fortfarande besked
därom — vilka åtgärder som statsrådet i detta avseende ämnar vidtaga för att
förmå kommissionen att fullgöra sin uppgift som ett organ i folkförsörjningens
tjänst och icke genom sina dispositioner stödja arbetsgivarna i konflikten.

Herr statsrådet Gjöres: Jag måste bestämt avvisa den anklagelse, som herr
Holmberg riktade mot livsmedelskommissionen för att den skulle i denna i
Stockholm pågående konflikt ha tagit ställning på arbetsgivarsidan och åsidosatt
sina uppgifter att i den män det är möjligt verka för konsumenternas
bästa. Det finns, så långt jag kan förstå, intet fog för en sådan anmärkning.
Den åtgärd, som här har vidtagits, avser, såsom framgår av mitt svar, andels
se till, att de partier kött, som komma fram nu, kunna tillvaratagas på
sådant sätt, att de kunna komma till nytta, och dels även att i möjligaste mån
sörja för att, när konflikten är slut, försörjningen skall kunna komma i gång
något så när hyggligt.

Jag vill emellertid meddela att de partier, som med statligt stöd lagrats i detta
sammanhang, dess värre äro helt obetydliga, därför att slaktsituationen just
nu är sådan, att några överskottspartier av betydenhet icke ha kunnat komma
till infrysning. Jag kan vidare säga, att mig veterligen har ingen av de utanför
konflikten stående firmorna i Stockholm framställt några anspråk på leveranser
av sådana partier kött och fläsk, som med statens stöd ha infrusits — hittills
i varje fall.

Att man från kommissionens sida måste tänka litet grand även på den situation
som uppkommer efter konfliktens slut, är ju ganska naturligt. Vi gå nu
mot de stora helgerna, då även normalt slakten blir mycket liten, och med den
uttömning av handelslagren i Stockholm, som konflikten medför, stå vi sålunda
efter dess slut i den situationen, att vi icke ha varor att få fram över diskarna.
Det måste vara ett intresse, att man är i någon mån rustad att kunna tillfredsställa
det behov som här omedelbart kommer att framträda.

Herr von Heland: Herr talman! I anslutning till herr statsrådets anförande
vill jag endast meddela, eftersom det förekommit en hel del felaktiga meddelanden
i tidningspressen, att slakteriförbundet på grund av den brist, som
föreligger på slaktmarknaden, ännu icke har kunnat infrysa någonting.

Vidare skulle jag vilja hemställa till herr statsrådet att få svar på en fråga.
Det är ju en massa rykten i gång vid sådana här tillfällen, och det är bäst,
örn man kan få dem avlivade. Ett av dessa rykten, som nu gå — jag nämner
det med anledning av Stockholms konsumtionsförenings inlaga till Överståthållarämbetet
— är att Kooperativa förbundet till skillnad mot slakteriförbundet
haft så gott om varor, att det frusit in kött. Det vore ju en märkvär -

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

Ant), livsmedelskommissionens inlagring av kött och fläsk. (Forts.)
dig kombination, om detta vore riktigt, att alltså konsumtionsföreningen i Stockholm
gör framställning till Överståthållarämbetet om Stockholms förseende med
köttvaror, medan förbundet samtidigt skulle frysa in varor. För att kunna få
det ryktet avlivat eller beriktigat hemställer jag, herr statsråd, örn svar på den
punkten.

Att slaktvaror, som ej få åtgång, skola frysas in synes mig givetvis riktigt.

Herr Holmberg: Herr talman! Statsrådet säger, att det inte finns något fog
för den anmärkning som jag har riktat emot livsmedelskommissionen i denna
fråga, men enligt min uppfattning måste det vara fog tillräckligt, att livsmedelskommissionen
icke går in för att säkerställa stockholmarnas försörjning med
kött, icke ser till, att. det blir möjligt för invånarna bär i Stockholm att erhålla
vad som genom ransoneringen är tillerkänt dem i fråga örn kött och fläsk, utan
i stället går in för att bevara de varor som på grund av konflikten icke kunna
tillföras Stockholm.

Herr statsrådet säger att ingen av firmorna i Stockholm har framställt anspråk
på mera än vad de för närvarande erhålla. Det är möjligt; det påståendet
kan jag alls inte bestrida, men jag kan däremot konstatera såsom ett faktum
på grundval av min egen erfarenhet, att firmorna i Stockholm och bland
dem konsumtionsföreningen — alltså de firmor som stå utanför konflikten —
för närvarande icke äro i stånd att tillfredsställa stockholmarnas'' behov av kött
och fläsk och icke kunna åtaga sig att leverera vad som enligt ransoneringen
är tillerkänt dem, som uppträda som deras kunder. Jag tror alltså, redan ur
den synpunkten, att det inte finns minsta fog för herr von Helands påståenden,
att Konsum skulle ha så gott om varor, att de skulle frysa in kött och fläsk
för närvarande.

Huvudskälet för min anmärkning är alltså, att livsmedelskommissionen icke,
såsom borde vara dess skyldighet, intresserar sig för frågan örn att säkerställa
försörjningen, utan intresserar sig för frågor av helt annat slag.

Herr statsrådet G jöms: I anledning av den fråga, som direkt riktades till mig
av herr von Heland, vill jag säga, att försörjningen för Konsumtionsföreningen
Stockholm naturligtvis ter sig likadan som för andra utom konflikten stående
företag. Man har en otillräcklig tillförsel nu, men man måste också räkna med
att man även den dag, då konflikten är slut. skall kunna hålla försörjningen
i gång, och därför har Kooperativa förbundet liksom de enskilda charkuterioch
slakteriidkarna företagit en viss infrysning av nötkött. De partier det är
fråga örn äro emellertid med hänsyn till den kooperativa omsättningens^storlek
mycket små, och det är självklart att dessa företag icke med tanke på framtiden
onödigtvis förvärra de svårigheter som de nu befinna sig i. Men de måste
ju å andra sidan tänka inte bara på den dag, som är, utan också på den, som
kommer.

Herr Johansson, Henry: Herr talman! Jag är den förste att beklaga att
denna strid inom livsmedelsbranschen i Stockholm har kommit till, och detta
inte bara därför, att jag förstått att Stockholms allmänhet skulle komma att bli
den lidande parten, utan också därför, att vilken inställning som livsmedelskommissionen
än hade kommit att taga beträffande försörjningen nu under
striden eller vilka, åtgärder den vidtagit för att möjliggöra för firmorna i Stockholm
att få varor efter striden, så skulle det komma att uppfattats på minst
två. sätt.

Det är tydligt, att herr Holmberg nu har fått för sig. att vi ha tagit ställning
på arbetsgivarsidan i och med de åtgärder som äro vidtagna, men jag måste

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Äng. livsmedelskommissionens inlagring av lött och fläsk. (Forts.)
samtidigt fråga mig örn det inte skulle lia funnits skäl till anmärkning mot
livsmedelskommissionen ifall vi inte hade försökt att se örn stockholmshushållen,
när striden är slut. Vi veta inte, när striden kan komma att upphöra. Den
kan taga slut i julveckan eller under veckorna mellan julen och trettondagen.
Nu veta vi a.v gammalt, att då är tillförseln till slakterierna mycket liten. Vi
skulle således kunna komma till slut på strejken under en period, då det icke
vore möjligt att förse stockholmsfirmorna med varor, örn det inte funnes något
lagrat.

Jag måste vidare säga, att med de 30 procent av den totala distributionskapaciteten,
som behärskas av de i striden icke indragna firmorna, är det inte
tekniskt möjligt att förse hela Stockholms befolkning, även örn det vore möjligt
för oss att få fram varor i tillräcklig mängd, och det är väl ingen som är
så blåögd — inte ens herr Holmberg — att han tror att de i strejken indragna
firmorna skulle upplåta sina butiker för de 70 procent av distributionen, som
man kan säga äro indragna i strejken.

Jag hade, som sagt, klart för mig, att vilken ställning som vi skulle komma
att intaga, så skulle vi bli föremål för kritik från ena eller andra hållet.

Jag måste dock som en personlig reflexion säga, att det kan ju tänkas, att
det bland de strejkande arbetarna kan finnas fog för den meningen, att ett
tillräckligt förseende av Stockholm skulle komma att förlänga striden. Vi ha
icke anlagt den synpunkten på saken i kommissionen, men det finns plats för
den reflexionen, ty vi få inte glömma, att denna strid är en lokalt begränsad
strejk inom livsmedelsområdet, och man skulle ju kunna resonera så, att ett
sätt att få slut på strejken vore, att det överhuvud taget kommer så litet varor
hit som möjligt.

Nu hoppas jag emellertid att inte strejken skall bli så långvarig, ty man kan
icke komma ifrån att det är Stockholms invånare, som på ett rätt otrevligt
sätt få sitta emellan.

Herr Holmberg: Herr talman! Herr statsrådet säger, att de partier, som
genom livsmedelskommissionens försorg ha frusits in, äro mycket små. Till
det vill jag bara säga, att det borde inte vara några partier alls, som ha frusits
in, så länge inte Stockholms försörjning med kött och fläsk är ordnad, ty varje
infrysning, som sker, blir ett stöd åt charkuteri- och släkteriidkarnas riksförbunds
strävan, som går ut på att genom att blockera Stockholm från kött och
fläsk vinna seger för sina synpunkter i konflikten.

Herr Johansson säger, att skäl till anmärkning skulle ha förelegat, örn inte
livsmedelskommissionen hade inriktat sig på att förse Stockholm med varor,
när striden är slut, men det är väl inte det, som är livsmedelskommissionens
uppgift. Såvitt jag fattat livsmedelskommissionens uppgift riktigt, är den väl
att se till, att de varor, som genom ransoneringen äro tillerkända medborgarna.
också bli tillgängliga för dem under alla förhållanden, oberoende av örn
det råder en konflikt eller inte, och det är det jag menar att kommissionen i
denna situation borde inrikta sig på.

Nu säger man att det icke skulle vara möjligt att genom de utanför konflikten
stående firmorna tillgodose stockholmarnas behov av kött och fläsk. Har
kommissionen försökt? Har kommissionen överhuvud taget ställt frågan, örn det
är möjligt och om dessa firmor äro villiga att medverka till att ordna stockholmarnas
köttförsörjning eller inte? Jag kan ju inte föreställa mig, att ett
sådant företag som exempelvis Konsum icke skulle vara villigt att upplåta
sina butiker, som herr Johanssons ord folio, för försäljning av kött och fläsk
i den utsträckning som är nödvändig för att tillgodose behovet. Jag tror tvärt -

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

Ane), livsmedelskommissionms inlagring av kött och fläsk. (Forts.)
örn att konsumtionsföreningen skulle hälsa en sådan möjlighet med mycket,
mycket stor glädje, och jag tror att de andra firmorna också skulle göra det,
ty firmorna i allmänhet upplåta ju sina butiker för det ena eller andra ändamålet
i avsikt att göra en viss vinst på den rörelse som de bedriva, och kan vid
ett sådant tillfälle som nu rörelsen utvidgas, så ökas ju vinsten för firmorna,
och de böra sålunda ur den synpunkten icke ha någonting emot ett sådant upplåtande.

Slutligen säger herr Johansson, att en synpunkt, som livsmedelskommissionen
icke har anlagt men som man kan anföra, det är att därest kommissionen
ginge in för att försörja Stockholm med kött och fläsk i stället för att, såsom
den nu gör, stödja strävandena att blockera Stockholm ifrån kött och fläsk, så
skulle detta kunna förlänga konflikten. Jag vet inte, om det är så riktigt, men
då man ställer problemet på det sättet, måste jag svara med att ställa den
frågan: vem är det, som vill försöka göra slut på konflikten genom att avstänga
Stockholm från kött och fläsk? Det är slakteri- och charkuteriidkareförbundet
som lanserar den politiken, och följaktligen står det fast att, såsom jag redan
tidigare har sagt, livsmedelskommissionens åtgärder i denna konflikt icke
kunna betecknas som någonting annat än ett direkt stöd åt slakteri- och charkuteri
dkar nas riksförbund och dess politik i konflikten, alltså såsom ett stöd
åt arbetsgivarsidan.

Herr Johansson, Henry: Herr talman! Herr Holmberg frågar, örn livsmedelskommissionen
undersökt, om det finns möjlighet att genom de i striden icke
indragna företagen få varor distribuerade. Vi icke få glömma, att ali distribution
är blockerad av fackföreningarna, och vi skulle således, även om vi kunde
få hela landets köttförsörjning dirigerad till Stockholm, icke kunna få ut välorna
från järnvägen till de i strejk varande firmorna, och de övrigas kapacitet
räcka icke till. Vi ha med vederbörande fackförbund diskuterat möjligheten
av att distribuera en del varor, såsom konserver och annat, som finnas i Stockholm,
och vi kunna få medverkan till detta, så långt det gäller företag och butiker,
som icke äro indragna i konflikt, men icke längre.

Herr Holmberg: Herr talman! Jag har aldrig tänkt mig att livsmedelskommissionen
skulle ordna distribution genom de firmor, som äro berörda av strejken
■—- det är ganska naturligt att de äro blockerade för transporter — men de
firmor, som icke äro berörda av strejken, såsom Konsum och andra, äro ju inte
blockerade för transporter, och därför vore det väl möjligt att genom dem organisera
distributionen, och det var den möjligheten som jag frågade, om livsmedelskommissionen
hade undersökt — inte möjligheten att distribuera genom
de av strejken berörda firmorna. Jag vill inte uppmana livsmedelskommissionen
att gå ännu längre i sin politik än den gjort och försöka organisera ett
rent strejkbryteri.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
Bagge, som meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Holmbäcks interpellation angående Tyska skolan i Stockholm, och nu anförde:
Herr talman! Med första kammarens tillstånd har dess ledamot herr
Holmbäck till mig framställt ett antal frågor rörande Tyska skolan i Stockholm.

Interpellanten har inledningsvis erinrat örn att skolan började sin verksamhet
den 1 september 1941, att ordföranden i skolans styrelse därefter — under
åberopande av att Kungl. Majit genom verbalnot till tyska beskickningen ined -

al nj. Tyska
skolan i
Stockholm.

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Äng. Tyska skolan i Stockholm. (Forts.)
givit skolans upprättande — hos Konungen anhöll om utseende av inspektor
för skolan och om fastställande av instruktion för denne samt att Kungl. Maj :t
den 19 september samma år fastställde dylik instruktion. Till inspektor utsåg
jag — jämlikt bemyndigande i instruktionen — en svensk universitetsman,
professorn i tyska språket vid Stockholms högskola Erik Wellander. Interpellanten
har refererat några av de centrala stadgandena i instruktionen och betecknat
dessa såsom vaga och otydliga.

Interpellanten har uttalat farhågor för att vid läroanstalten förekommer propaganda,
som syftar att stödja de nationalsocialistiska idéerna. I anslutning
härtill har interpellanten starkt ifrågasatt lämpligheten av att — liksom hittills
varit fallet — jämväl svensk ungdom får tillfälle besöka skolan. Härom
säger interpellanten: »Om undervisning i framtiden skall meddelas även åt
barn, som äro svenska medborgare, finnes mycket stark anledning att införa
noggrann kontroll och överhuvud alla de restriktioner, som kunna vara behövliga».
Interpellanten medger emellertid, att grundandet och drivandet av skolor,
som ge undervisning åt ungdom över den skolpliktiga åldern, lyda under
mycket fria regler och finner det icke vara önskvärt att i detta hänseende
införa annan grundsats. Men interpellanten hävdar, att, då det gäller undervisning,
som meddelas åt svensk ungdom av utländska medborgare i Sverige,
har man i den gällande utlänningslagstiftningen tillräckliga medel att förekomma
politisk påverkan — som det heter — »även av den i detaljerna svårkontiollerbara
art, varom här är fråga».

Från dessa utgångspunkter har interpellanten frågat mig för det första,
vilka utfästelser man genom ovan angivna verbalnot givit den tyska legationen
örn att en tysk skola finge upprättas i Stockholm.

Tyska beskickningen meddelade utrikesdepartementet i verbalnot den 4 januari
1941, att i Stockholm bosatta tyska medborgare hade för avsikt att härstädes
inköpa en fastighet i syfte att vid det nya skolårets början i september
1941 öppna en tysk skola. Målet vore en enligt det svenska skolväsendets
grundsatser inrättad, privat, fullständig skolanstalt, vid vilken lärarkrafter
från såväl Sverige som Tyskland skulle meddela undervisning. Beskickningen
hemställde, att vederbörande svenska myndigheters tillstånd till en dylik skolas
upprättande och till skolverksamhetens upptagande måtte utverkas. Till
svar på denna framställning meddelade utrikesdepartementet i verbalnot den
6 februari samma år, att från svensk sida hinder icke mötte mot skolans upprättande
och skolverksamhetens upptagande, varvid departementet likväl ville
erinra örn de i gällande stadga angående folkundervisningen i Stockholm givna
bestämmelserna i fråga om enskilda skolor. Det förutsattes vidare, att skolan
tomine att ställas under inseende av en av Kungl. Maj :t utsedd inspektor. Utrikesdepartementet
tilläde, att den person, som avsåges skola leda skolan, lämpligen
borde i god tid före undervisningens upptagande träda i förbindelse med
skolöverstyrelsen för närmare överläggning rörande skolans verksamhet.

Några utfästelser ha salunda icke från svensk sida lämnats i samband med
skolans inrättande. Sorn interpellanten torde lia sig bekant, ha några sådana
icke heller erfordrats, då enligt gällande svensk lag myndigheterna icke kunde
hindra skolans upprättande.

Tyska skolan är fran början tänkt som ett motstycke till Franska skolan,
men i motsats till denna mottager den även manliga lärjungar och avser att
föra sina elever fram till studentexamen. Då den avsågs att bli en skola även
för elever med svenskt medborgarskap, inriktades undervisningen från första
början på att fylla alla väsentliga fordringar, som från vederbörande svenska
skolmyndigheters sida ställas på undervisningen i svenska läroverk. Till den
egentliga skolan är anknuten en kindergarten för barn i åldern 3—6 år.

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

Ang. Tyska skolan i Stockholm. (Forts.)

Elevantalet i den egentliga skolan har under de fyra åren stigit nied siffror,
som ungefär motsvara skolans tillväxt på höjden, alltså med nya årsringar.
Antalet tyska barn — jag menar då barn med tyskt medborgarskap — har
efter årskull räknat i det hela hållit sig oförändrat; det har utgjort respektive
71, 78, 97 och 118. Antalet svenska barn har relativt sjunkit; det har utgjort
65, 102, 112 och lil. De svenska barn — alltså barn till svenska medborgare
— som gå i -skolan, tillhöra i regel familjer med ett mer eller mindre starkt
tyskt inslag; vanligen är modern tyska, eller också är fadern eller båda föräldrarna
tyskar, som vunnit svenskt medborgarskap. Dock förekomma även
fall, där både fadern och modern äro svenskfödda; de ha då i regel tyska
släktförbindelser.

Tydligast framgår utvecklingens riktning av tillströmningen i kindergarten,
som under de gångna åren har hållit sig ungefär konstant för de tyska barnen,
men för de svenska barnen visar starkt sjunkande siffror, nämligen respektive
22, 16, 9 och 8.

Den av interpellanten kritiserade instruktionen för inspektor ansluter sig i
allt väsentligt till den motsvarande instruktion, som 1933 utfärdades för Franska
skolans inspektor. Den viktigaste avvikelsen är, att inspektor för Franska
skolan tillsättes av chefen för ecklesiastikdepartementet efter samråd med
Frankrikes minister i Stockholm, vilken senare bestämmelse saknar motsvarighet
i instruktionen för Tyska skolan.

Interpellanten har vidare frågat mig vad man kan — utom därav, att representanter
för det tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet tillhört skolans ledung
— av inspektors årsredogörelser eller eljest inhämta örn skolans förhållanden
till den nationalsocialistiska agitationen. Av inspektionsberättelsen för
tiden intill den 1 oktober 1944 framgår följande: »I början av skolans verksamhet
uttalades från några håll farhågor för att tyska skolan skulle komma
att utåt verka störande eller bedriva en ur svensk synpunkt icke önskvärd
propaganda. Några konkreta klagomål ha emellertid icke framkommit, ej heller
ha från föräldrahåli gjorts några erinringar.»

I sin tredje fråga begär interpellanten upplysning, huruvida skolan drives
genom tillskott från den nationalsocialistiska tyska staten eller genom andra
medel. Såvitt jag har mig bekant, täcks huvudparten av skolans kostnader genom
direkt tillskott av tyska staten. I detta sammanhang erinrar jag örn att
Franska skolan på motsvarande sätt erhåller anslag från franska staten och
att svenska staten likaledes genom anslag möjliggjort upprätthållandet av
svenska skolor i bl. a. Berlin och Hamburg.

I sin fjärde och sista fråga har interpellanten efterlyst min uppfattning, huruvida
den övervakning, som äger rum genom den av ecklesiastikministern utsedda
inspektorn, behöver kompletteras med effektiva restriktioner, avseende
att under nuvarande förhållanden eventuellt helt förhindra att svensk skolungdom
undervisas av tyska lärare. I motiveringen till frågan har interpellanten
gjort gällande, att den svenska utlänningslagstiftningen skulle lämna
möjligheter att förbjuda utländska medborgare att meddela undervisning här
i landet åt svenska barn.

Vad till en början den juridiska aspekten på detta spörsmål beträffar, torde
läget vara följande.

Enligt 8 § utlänningslagen den 11 juni 1937, vilket lagrum avser meddelande
av uppehållstillstånd, kan utlänningskommissionen förknippa tillståndet
med de förbehåll, vilka med hänsyn till vistelsens syfte och därmed sammanhängande
omständigheter finnas påkallade. Lagrummet har kompletterats
med ett stadgande i 10 § kungörelsen den 1 september 1939 (nr 599) med vissa
särskilda föreskrifter örn tillsyn över utlänningar. Enligt detta författnings -

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Ang. Tyska skolan i Stockholm. (Forts.)
ram må uppehållstillstånd eller uppehållsvisering begränsas till viss ort eller
visst område samt förbindas med de förbehåll i övrigt, som med hänsyn till
det allmännas intresse finnas påkallade. Med stöd av sistnämnda stadgande
förser numera statens utlänningskommission regelmässigt alla utlänningars
legitimationshandlingar med påskrift, att uppehållsvisering meddelas under
förutsättning, att utlänningen icke deltager i politisk propaganda. Uppehållstillstånd
må jämlikt 1 § kungörelsen återkallas av utlänningskommissionen,
när särskilda skäl därtill äro.

Bestämmelser örn meddelande av arbetstillstånd innefattas bl. a. i 15 § utlänningslagen.
Enligt detta stadgande skall arbetstillstånd meddelas för viss
tid och avse visst slag av arbete samt må förbindas med de villkor och föreskrifter
som finnas erforderliga. Jämlikt 17 § utlänningslagen må arbetstillstånd,
när särskilda skäl därtill föreligga, återkallas av utlänningskommissionen.

De lärare, som äro tyska medborgare, äro underkastade de villkor, som äro
fästade vid uppehållstillstånd och arbetstillstånd. I dessa villkor torde numera
regelmässigt ingå även att de icke få driva politisk agitation. Den av interpellanten
ifrågasatta generella begränsningen av tyska lärares rätt att meddela
undervisning i Sverige skulle, såvitt jag förstår, innebära ett bestämt avsteg
från hos oss hittills tillämpade grundsatser. Ett förbud synes mig kunna
ifrågakomma endast i individuella fall, för den händelse någon bestämd lärare
skulle befinnas ha missbrukat den honom beviljade förmånen att uppehålla sig
och arbeta i Sverige, exempelvis genom att bedriva politisk agitation.

Interpellanten har givetvis rätt däri, att Tyska skolan, som ju uppehälles
med tyska statsmedel, ytterst avser att tjäna tyska intressen. Det är uppenbart,
att en tysk bildningshärd av denna storlek måste vara ett stöd för tyskheten
här i landet. Det rör sig därvid säkerligen icke så mycket örn de eventuellt
utnyttjade tillfällen till ensidig agitation och otillåten propaganda, som
en skola med rikt utbildad förenings- och friluftsverksamhet kan erbjuda,
ehuru den sidan av saken i diskussionen synes ha tilldragit sig huvudintresset.
Det väsentliga är själva skolan som bildningsanstalt. Särskilt är att märka,
att barn av tyska föräldrar, som blivit svenska medborgare, genom en sådan
skola hållas kvar i en tysk bildningsmiljö, som föräldrahemmet ensamt kanske
icke skulle vara i stånd att upprätthålla.

Kärnpunkten i frågan, i vad det gäller de svenska barnen, är, huruvida de
böra tillåtas att växa upp och mottaga avgörande bildningsintryck i en tysk
skola med huvudsakligen tyska lärare och tyska bildningstraditioner. Någon
möjlighet att förbjuda svenska föräldrar att skicka sina barn till en privat
skola med utländska lärare föreligger emellertid icke med nuvarande lagstiftning,
och jag skulle för min del icke vilja medverka till någon begränsning av
föräldrarnas rätt i detta hänseende.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag får till en början framföra min tacksamhet
till ecklesiastikministern för svaret på min interpellation.

Ecklesiastikministern har tolkat interpellationen så, att jag skulle anse bestämmelserna
i den av Kungl. Maj :t utfärdade instruktionen för skolans inspektor
såsom vaga och otydliga. Detta bär emellertid icke varit min mening.
Jag har på den punkt i interpellationen, varom nu är fråga, endast velat
säga, att skolans inspektor icke lyder under skolöverstyrelsen och att
skolan icke står under dess överinseende annat än i fråga örn undervisningen
åt barn i skolåldern samt att bestämmelserna örn detta överinseende äro vaga
och otydliga. Att jag blivit uppfattad på annat sätt än jag avsett, beror på
att i den mening i interpellationen, varom är fråga, ordet »även» är felpla -

Onsdagen den 13 december 1944. Nr 34. 11

Äng. Tyska skolan i Slockholm. (Forts.)
cerat. Det skulle icke stå först, utan längre fram i meningen. Fråga är alltså
örn en ren misskrivning.

Jag annoterar med tillfredsställelse i ecklesiastikministerns svar att några
utfästelser från svensk sida icke lämnats i samband med skolans upprättande.
Då givetvis icke keller senare några dylika lämnats, ha alltså de svenska
myndigheterna fullt fria händer i fråga om skolans framtid.

Av ecklesiastikministerns svar framgår ingenting annat om skolans finansiella
förhållanden, än att, såvitt honom är bekant, huvudparten av skolans
kostnader täckes genom direkta tillskott av den tyska staten. Jag skall i detta
hänseende tillåta mig att lämna några kompletterande upplysningar.

Skolan äges och drives av ett svenskt aktiebolag, Tyska skolan AB, som dess
firma lyder. Detta bolags styrelseberättelser samt vinst- och förlusträkningar
och balansräkningar inlämnas givetvis till patent- och registreringsverket,
såsom sker med motsvarande berättelser för andra svenska bolag. Bolaget är
ett gammalt svenskt företag, som tidigare hade annan firma. Den första styrelseberättelsen
för bolaget med dess nuvarande ledning och under dess nuvarande
firma avser tiden den 1 januari 1941—31 juli 1941 och i denna styrelseberättelse
förekommer icke något, som här behöver meddelas. I den följande
styrelseberättelsen, som avser tiden den 1 augusti 1941—31 december
1942, alltså tre terminer, upptagas åter bland bolagets inkomster tyska statsmedel
såsom bidrag för skolverksamhetens bedrivande. Den summa, som enligt bolagets
egen uppgift den nationalsocialistiska tyska staten under denna svåra
krigstid gav skolan i understöd under dessa tre terminer, utgjorde 364 861
kronor 88 öre. Den därpå följande styrelseberättelsen, som är den sista, som
avgivits, omfattar året 1943, alltså endast ett år. Den upptager bland inkomsterna
tyska statsmedel såsom bidrag för skolverksamhetens bedrivande till ett
belopp av 257 112 kronor 50 öre. Även upptages ett belopp av 150 000 kronor
som eftergift av skuld. Huruvida det är tyska staten, som eftergivit denna
skuld, framgår icke, men det är möjligt att så är fallet. Bland bolagets tillgångar
upptages även en ny post, en byggnadsfond, bestående av tyska statsmedel,
till ett belopp av 118 228 kronor 79 öre. Terminsavgifterna för året
utgjorde 35 687 kronor 50 öre, varför i varje fall sju åttondelar eller däromkring
av undervisningen bekostas av den tyska staten.

Då ecklesiastikministern i detta sammanhang anger, att Franska skolan på
motsvarande sätt erhåller anslag från franska staten, kan det förtjäna att
påpekas, att detta anslag, efter de betydande höjningar, som ägt rum, är
vida mindre än tiondelen av det anslag, som den tyska skolan åtnjuter av den
tyska staten. Då ecklesiastikministern anger, att svenska staten likaledes genom
anslag möjliggjort upprätthållandet av svenska skolor i bl. a. Berlin och
Hamburg, så torde det även böra påpekas, att dessa anslag, som avse meddelandet
av svensk undervisning åt svenska barn, överhuvud icke kunna jämföras
med de anslag, som deri tyska skolan erhåller. Det har saknats mig tid
att gå igenom dessa anslags historia, men i den proposition år 1939, varigenom
anslaget för svensk undervisning åt svenska barn i utlandet bestämdes
och väsentligen höjdes, upptages en summa av 26 000 kronor för undervisningen
i svenska i sex städer, däribland Hamburg och Berlin, vilka ecklesiastikministern
nämnde. Den summa, som anslogs för undervisningen i Berlin, var
6 300 kronor, och den summa, som anslogs för undervisningen i Hamburg,
var 3 500 kronor.

Av de siffror på antalet lärjungar i den tyska skolan, som ecklesiastikministern
meddelat, framgår, att antalet svenska och tyska barn i den tyska
skolan varit ungefär lika stort. Under det första året övervägde de tyska,
under de två följande åren de svenska barnen. Under dest sista året liro de

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Äng. Tyska skolan i Stockholm. (Forts.)
tyska barnen något övervägande till antalet, nämligen 118 mot lil, och antalet
svenska barn har sjunkit men endast med ett. Fortfarande är det emellertid
lil svenska barn, som gå i den tyska skolan.

Ecklesiastikministern säger, att de svenska barn, som gå i Tyska skolan,
i regel tillhöra familjer med ett mer eller mindre starkt tyskt inslag; vanligen
är modern tyska eller fadern eller båda föräldrarna tyskar, som vunnit svenskt
medborgarskap. Men dessa barn äro svenska barn liksom barn till andra
svenska medborgare. De böra anknytas till det svenska samhället, till den
stat, de tillhöra. När fråga är om en stat som den nationalsocialistiska tyska
staten, vilken begagnar skola och universitet i en utomordentligt stark politisk
propagandas, tjänst, så kan det tänkas, att vi i skolans elever få femte
kolonnare, få quislingstyper, som tänka mera tyskt än svenskt. Om det är
några kretsar, som äro mottagliga för sådan propaganda, så är det väl de,
som ha tyska förbindelser. Och örn det är någon propaganda, som är effektiv,
så . är det den, som bedrives vis-a-vis ungdomen. Det är enligt min mening
djupt otillfredsställande, att ett hundratal svenska barns undervisning
till sju åttondelar bekostas av den nationalsocialistiska tyska staten.

Jag skulle vilja karakterisera den tyska skolans verksamhet bland svenska
barn så, att den framför allt är ett försök att inom den tyska eller kanske rättare
den nazistiska intressekretsen behålla barnen efter tyskor, vilka gift sig
med svenska medborgare. Ecklesiastikministern har rätt i sitt påpekande att
barnens föräldrahem kanske icke skulle vara i stånd att upprätthålla den tyska
bildningsmiljön; skolan hjälper dem därtill.

I interpellationen efterlyste jag vad inspektor kunde ha meddelat i de årliga
berättelser, som han enligt sin instruktion skall avgiva, Statsrådet Bagges svar
i detta hänseende är icke innehållsrikt. Herr statsrådet säger blott att av inspektionsberättelsen
för tiden intill den 1 oktober 1944 framgår, att i början
av skolans verksamhet farhågor uttalades för att skolan skulle komma att verka
störande eller bedriva en ur svensk synpunkt icke önskvärd propaganda.
»Några konkreta klagomål», fortsätter han med citat ur inspektionsberättelsen,
»ha emellertid icke framkommit, ej heller ha från föräldrahåll framkommit
några erinringar.» Detta uttalande kanske visar riktigheten av ett omdöme,
som jag gjorde i interpellationen, att den propaganda, varom här är fråga, är
av i detaljerna svårkontrollerbar art. Men varför meddelar statsrådet ingenting
ur de föregående inspektionsberättelserna? Jag tillåter mig direkt fråga
därom.

Vi kunna emellerid nu konstatera, att skolan drives av den nationalsocialistiska
tyska staten, som för detta ändamål satsar mycket betydande belopp, att
skolan startade med två nationalsocialistiska, partifunktionärer i sin ledning,
att den, enligt, vad dess inspektor upplyst i en tidningsartikel, bland sina
lärare har nationalsocialister samt överhuvud den tyska staten, vars ledare
ju ofta tar ordet fanatisk i sin mun, använder undervisningen i propagandasyfte.
Att skolan verkar i nationalsocialistisk riktning, torde då vara uppenbart.

Låt mig ännu en gång, såsom jag gjort redan i interpellationen, betona, att
jag icke skulle i riksdagen bragt hithörande frågor på tal, örn skolan endast
haft elever med tyskt medborgarskap. Min interpellation har orsakats endast
av det förhållandet, att det är svenska elever, som gå i den skolan.

Vad kan man då göra för framtiden?

Det är möjligt att hithörande förhållanden komma att ordnas genom att
skolan icke kommer att i framtiden tillföras elever, som äro svenska medborgare,
därför att föräldrarna icke sända dit sina barn. Det är möjligt att vad
man numera känner till örn skolan kommer att medföra detta resultat. Den sta -

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

Ang. Tyska skolan i Stockholm. (Forts.)
tistik, herr statsrådet ger, tillåter emellertid icke några säkra slutsatser i denna
riktning.

Det kan också tänkas att de tyska vederbörande själva komma att successivt
inskränka skolans verksamhet till att omfatta endast tyska barn. Det vore
naturligen det bästa sätt, på vilket spörsmålen kunde lösas.

Örn frågan örn de svenska barnen i den tyska skolan icke kan lösas på ettdera
av dessa sätt, uppstår frågan örn andra åtgärder. Statsrådet intager i detta
hänseende en negativ hållning, såvitt jag kan utläsa ur hans interpellationssvar.
Detta måste jag beklaga.

Vad som närmast läge till hands, vore, att den svenska regeringen hos den
tyska direkt anhölle, att skolan inskränktes till att stå öppen endast för tyska
barn. Förmodligen skulle den tyska regeringen ha rätt svårt att säga nej till en
sådan anhållan, i varje fall så länge den själv proklamerar de uppfostringsideal,
som den nu har.

Det finnes även andra möjligheter. En sådan vore att begagna utlänningslagstiftningen.
Jag har angivit denna väg i min interpellation. Naturligtvis
inser jag mycket väl de svårigheter, som äro förknippade med denna väg, men
jag kan icke anse den ofarbar.

En annan möjlighet vore att införa koncessionssystem för skolor i Sverige,
drivna med utländska medel.

Vilken väg man än kommer att gå, torde emellertid en sak böra strykas under:
den nationalsocialistiska undervisningen i Sverige måste elimineras.

En sak till ber jag få stryka under såsom avslutning på vad jag här har yttrat.
Det var till stor del därför jag framställde interpellationen. Någon uppmuntran
för den tyska skolan genom att den förlänas rätt att anställa svensk
studentexamen, bör under inga omständigheter ifrågakomma. Det bör vara
tillräckligt, att den anställer tysk studentexamen. Det har enligt en artikel i
»Der Deutsche in Schweden» för juni månad i år från skolans ledning gjorts
gällande, att de inledda förhandlingarna med vederbörande svenska, och tyska
myndigheter om erkännandet av den mogenhetsprövning, som skall anställas
vid skolan i vår, alltså 1945, befinna sig i ett stadium, som lovar framgång.
För att det inte skall bli något missförstånd tillåter jag mig att läsa upp den
tyska texten. I tidningens resumé av skolledarens rapport för föregående läsår
heter det: »Hier seien nur drei besonders erfreuliche Mitteilungen des Berichts

hervorgehoben:---2. dass sidi die eingeleiteten Verhandlungen mit den

zuständigen deutschen und schwedischen Stellen liber die Anerkennung der im
nächsten Schuljahr erstmalig erfolgenden Reifepriifung der Schuler in einem
Erfolg versprechenden Stadium befinden.»

Det vore intressant att av herr statsrådet få höra närmare örn dessa underhandlingar.
Jag förmodar att de inte äro inledda med herr statsrådet. Ett dylikt
erkännande av den examen, som skolan anställer, skulle ju vara ett medel
att främja tillströmningen av svenska barn till skolan.

Herr statsrådet Bagge: Herr talman! Jag ber att först få svara på den sista
högtidliga extra interpellationen angående någon sorts förhandlingar örn dimissionsrätt
för Tyska skolan.

Några sådana förhandlingar ha icke ägt rum med mig. Under de senaste
åren har jag överhuvud taget icke haft några samtal örn skolan med någon
annan än dess inspektor. Jag har frågat chefen för skolöverstyrelsen, vilken
befattning han har haft med Tyska skolan. Generaldirektör Holmdahl har
meddelat, att de samtal, som lian har haft med representanter för Tyskland i
samband med upprättandet av Tyska skolan i Stockholm, rört sig örn möjligheterna
att få de examina, som skulle avläggas vid skolan, giltiga i vårt land

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944,

Äng. Tyska skolan i Stockholm. (Forts.)
och under vilka villkor detta kunde ske. Han har därvid från första början
framhållit, att utfästelser härom icke kunde göras vid skolans start och att
han för sin del icke ansåge sig kunna medverka till att svensk dimissionsrätt
gåves åt Tyska skolan. Med någon annan myndighet kan jag inte föreställa
mig att det har varit förhandlingar — i varje fall kan det icke lia varit några
förhandlingar av någon betydelse. Jag vet faktiskt inte, med vilken myndighet
det skulle lia kunnat vara.

Vad beträffar interpellantens utförliga utläggningar angående finansieringen„
av Tyska skolan, vill jag endast säga, att vad jag här svarat på är hans
fråga, i vad mån tyska staten bidrager till upprätthållandet av skolan genom
att bestrida en del av dess kostnader. Jag har försökt att ta reda på detta och
även svarat på interpellantens fråga, då jag tydligt sagt, att, så vitt jag har
kunnat förstå, tyska staten med all sannolikhet bidrager till skolans verksamhet.
Jag trodde, att interpellanten var intresserad av denna sak ur principiella
synpunkter, och jag vet inte, vad som annars skulle kunna ligga bakom hans
intresse härvidlag. För hans upplysning tilläde jag därför, att sådana bidrag
även utgå från franska staten till Franska skolan och att svenska staten själv
lämnar dylika bidrag till svenska skolor i utlandet. Det kan naturligtvis ha
sitt intresse att annotera, att tyska staten är så ofantligt mycket frikostigare,
och man kan ju göra sina reflexioner med anledning därav, men principiellt
sett är det precis samma sak. Jag förmodade, som sagt, att det var den principiella
frågan, som intresserade interpellanten, och därför stannade jag också
vid den.

\ ad sedan beträffar interpellantens ytterligare fråga till mig, varför jag
blott refererat den inspektionsberättelse, som insänts i år, trodde jag mig veta,
att interpellanten hade reda på orsaken härtill. Tyska skolans inspektor skall
enligt utfärdad instruktion årligen före den 1 oktober till Kungl. Maj:t avge
redogörelse för verksamheten vid skolan under nästföregående år och därvid
ange sill uppfattning örn elevernas framsteg i studier samt örn deras uppförande,
flit och ordning. Anledningen till att jag inte citerade föregående berättelser
är, såsom interpellanten förmodligen vet, att sådana tyvärr icke finna,
s. Professor W ellander har först i höst inlämnat en sammanfattande redogörelse
för Tyska skolans verksamhet hittills. Han hade inte tidigare observerat,
att redogörelsen skulle vara skriftlig, utan hade nöjt sig med muntliga meddelanden.
Inspektor är liksom både interpellanten och jag professor, och kanske
har erfarenhet av att det kan hända oss professorer ibland, att vi glömma en
eller annan liten sak, utan att vi behöva ta det så fruktansvärt gravallvarligt
som interpellanten tydligen gör. Ingen som helst skada har heller följt av
detta förbiseende. Hela den tid, som skolan har funnits till, bär inspektor så
gott som dagligen haft sin varelse i ecklesiastikdepartementet såsom ledamot
av skolutredningen. Han har därvid många gånger haft tillfälle att tala direkt
med mig om denna sak och framföra sina iakttagelser och sin uppfattning om
undervisningen vid Tyska skolan.

o Både interpellanten och jag äro val för övrigt på det klara med att det —
såsom jag framhöll redan i mitt första anförande — givetvis är mycket svårt
att överhuvud taget kunna precisera det inflytande, som en sådan skola som
denna naturligtvis utövar på sina elever. Det är uppenbart, att den i olika
avseenden måste utöva ett visst inflytande på eleverna. Men vad man kan komma
åt är egentligen endast, örn det förekommer något stötande, som man kan
sia ned på och säga ifrån, att detta är galet och det får icke ske. Jag har fått
det intrycket av mina samtal med professor Wellander, att han vid sin inspektion
gått mycket grundligt till väga. Han har visserligen inte varit och lyssnat
pa alla möjliga lektioner. Jag tillåter mig emellertid att anföra, vad han

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

Ang. Tyska skolan i Stockholm. (Forts.)
skrev i ett svar på en av de artiklar i Dagens Nyheter, som torde lia gett anledning
till interpellationen — i själva verket kunde ju Dagens Nyheter, när
tidningen började skriva örn Tyska skolan, samtidigt meddela, att man ordnat
med en interpellation. Professor Wellander påpekade i sitt svar, att man genom
att bara höra på lektioner i själva verket inte kan göra mycket åt en sådan sak
som det här gäller. Det vet även jag, ty jag har ju själv varit inspektor och
som sådan någon gång haft att göra med en del suspekta individer. När man
som inspektor kommer och hör på en lektion, kan den vara alldeles briljant,
och det finns kanske överhuvud taget ingenting att anmärka mot den. Men
hur det går till, när inspektor inte är närvarande, kan man inte veta. För att
få en uppfattning därom måste man gå till väga på annat sätt. Jag vet, att
professor Wellander tagit del av ett mycket stort antal svenska uppsatser, som
författats av lärjungar vid skolan. I dessa uppsatser spårar man, har han sagt
mig, påfallande litet av nationalsocialistisk ideologi. Varken tidigare eller nu
gjorda undersökningar ge enligt hans uppfattning stöd för påståendet, att
lärarna vid skolan direkt skulle ha bedrivit nazistisk agitation bland de svenska
eleverna.

För övrigt har skolans rektor underrättat inspektor om att den 11 februari
1943 utgick från rektorsämbetet ett meddelande till kollegiet, i vilket det inskärptes
att lärare och elever äro förbjudna att bedriva någon som helst form
av politisk propaganda inom skolan. Vidare framhölls, att det är förbjudet att
inom skolan bära märke eller annat som anger tillhörighet till visst politiskt
parti. Härom skulle lärjungarna, framför allt de nyintagna, erinras. Varje
överträdelse av förbudet skulle anmälas till skolledningen. Jag förmodar, att
då ett sådant påbud utfärdats, har det väl förekommit missförhållanden i den
vägen, som man för framtiden velat undvika.

Jag hade väntat, att interpellanten också skulle lia roat sig med att ur artiklarna
i Dagens Nyheter även ta med den uppgiften, att det skulle finnas en
förteckning i kollegierummet över ett antal ur tyska synpunkter misshagliga
pressalster. Det har funnits ett sådant anslag, men inspektor har meddelat mig,
att rektor Wilstermann avlägsnade det, så snart han fick se det. Tyska skolan
prenumererar för närvarande på två svenska tidningar, Stockholmstidningen
och Dagsposten. Örn Folkets Dagblad förekommit i kollegierummet, har tidningen,
förklarar man, inköpts av någon enskild lärare.

_ Jag kan icke underlåta att härutöver säga ytterligare ett par ord. Anledningen
till att anmärkningarna mot Tyska skolan ha framförts just nu kan
ju inte gärna^ vara, att man tidigare saknat fasta hållpunkter för en aktion
och först nu fått det. I realiteten har det nämligen knappast framkommit några
konkreta fakta, på vilka ett inskridande mot skolan skulle kunna byggas.
Vad som i interpellationen liksom i tidningsdebatten har åberopats i ärendet
är argument, som med samma fog kunde ha framförts, när skolan för drygt
tre år sedan startades. Denna start, mina herrar, skedde på intet vis i skymundan,
utan det var stor publicitet omkring den, och den stod omtalad i "alla
tidningar. Då såg jag emellertid ingen som helst invändning mot skolan, vare
sig i Dagens Nyheter eller de andra organ som nu äro så intresserade för denna
sak.

I själva verket voro ju, skolans möjligheter att attrahera svensk ungdom,
som interpellanten har påtalat, och dess möjligheter att påverka opinonen
mycket större under den tid, då framgång följde de tyska vapnen, än vad fallet
är nu. I den, dag som i dag är finns det väl — det måste jag verkligen erinra
den ärade interpellanten örn — ingen politisk ideologi, som har mindre
förutsättningar att kunna behålla eller stärka ett grepp örn den svenska ungdomen
än just den ideologi, som emanerar från det nationalsocialistiska Tysk -

Nr 34.

Onsdagen deli 13 december 1944.

Äng. Tyska skolan i Stockholm. (Forts.)
land. Detta gäller väl troligen också, i längden de familjer med tyska, förbindelser,
som det här är fråga örn.

Jag vidhåller, att de siffror, som jag i mitt interpellationssvar nämnt angående
det antal elever i skolan, som äro svenska medborgare, visa, att denna
kategori lärjungar naturligt nog är i mycket stark tillbakagång. Jag har alldeles
nyss fått i min hand ytterligare material, som kanske kan belysa denna
utveckling. Av samtliga svenska barn i skolan ha endast 25 rent svenska
föräldrar. Av dessa barn tillhör endast ett kindergarten, ett folkskolans första
klass och intet enda gymnasiets första ring. Minskningen i antalet svenska
barn förskjuter sig således upp över de äldre årgångarna, som så småningom
gå ut ur skolan. Under nu pågående läsår ha två elever med rent svenska föräldrar
lämnat skolan. För närvarande utgör antalet barn med rent svenska
föräldrar mindre än tio procent av skolans hela elevantal.

Med dessa siffror för ögonen kan man nog med visst fog göra gällande, att
det ingripande, som interpellanten önskar från myndigheternas sida i syfte att
hindra att skolan står öppen för rent svenska barn, framstår såsom skäligen
överflödigt redan på grund av den faktiska utveckling som har ägt rum. Helt
annorlunda var det förut, men då hörde vi ingenting örn denna sak. Nazismen
är dess bättre sannerligen icke för ögonblicket någon aktuell fara som hotar
det svenska samhällslivet, åtminstone icke i den form och på de vägar som
interpellanten och de, som före honom ha slagit larm i denna sak, föreställa
sig. Den har ju hopplöst komprometterat sig genom sina metoder, sin kränkning
av allt vad vi här i landet kalla humanitet, kultur och goda seder. Dea
kommer aldrig, därom är jag övertygad, att kunna bli ett ideal för svensk
ungdom. De, som alltjämt söka inympa fruktan för denna rörelse genom att
utmåla dess representanter såsom övermänniskor i fråga örn taktisk skicklighet,
fullgöra därmed enligt min mening knappast någon värnplikt i vårt kulturförsvar.
Man kan snarast vara tacksam för deras tystnad — som jag nyss
påtalade — under de_ verkligt kritiska åren, ty hade de då på samma sätt som
nu fört sin fruktan till torgs, hade de sannerligen icke därmed stärkt vår andliga
beredskap. Men »när månen hade gått ned och mörkret rådde», då söve
väktarna på Sians murar! Örn faran ännu en gång skulle komma över landet,
kanske från ett annat väderstreck, skall jag för min del med stort intresse
men utan överdrivna förväntningar följa dessa Sions väktare i deras förehavanden.

När jag säde, att nationalsocialismen icke utgör någon aktuell fara för vårt
land, avsåg jag därmed nationalsocialismen såsom politisk idé och politiskt
system. Men en reservation kanske i det avseendet kan vara på sin plats. Historien
lär oss åtskilliga ting, och hon är en överlägsen läromästarinna. Bland
annat behärskar hon, såsom vi veta, till fulländning repetitionens metodik, även
om inte allt upprepar sig precis likadant. En i det historiska skeendet ofta
upprepad^ företeelse är den egendomliga överföringen av tänkesätt och åskådningar
från ett folk till dess allra argaste vedersakare. Det besegrade Grekland
erövrade ju Rom med sin kultur. Men det är inte bara kulturen som
vandrar över gränserna, utan även okulturen kan spridas och slå rot utanför
sitt hemland, när fanatismen — den må vara av det ena eller andra slaget - -får sin hand med i spelet. Det betänkliga i den debatt, som förts kring Tj^ska
skolans uppkomst och existens, är enligt min uppfattning den villighet, som kritikerna
lägga i dagen att slopa gamla svenska rättsgrundsatser örn allas likhet
inför lagen, örn medborgarnas frihet i andligt avseende och örn reciprocitet
såsom grundval för staternas sammanlevnad och att ersätta dem med godtyckadministrativa
ingripanden, förbudsbestämmelser på uppfostrans område
och diskriminering av raser och folk. Jag tänker därvid närmast på den press -

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

Äng. Tyska skolan i Stockholm. (Forts.)
kampanj, som förts — interpellanten har av naturliga skäl här i kammaren
måst vara mera försiktig. Jag anser, att vi böra se upp med sådana tendenser.
De få icke tillåtas att underminera känslan för rätt och frihet här i landet. Nazismen
får icke i andlig mening gå under jorden i den svenska rättsordningen!

I detta sammanhang kan jag inte underlåta att citera vad som bär skrivits
örn denna kampanj av Svenska Morgonbladet, således en annan folkpartitidning.
Svenska Morgonbladet skriver: »Att intolerans, hat, hets och angiveri
frodas i de länder, som kämpa mot varandra, det är knappast något att förvånas
över. Men vi här hemma i Sverige, som haft förmånen att sitta på parkett,
böra akta oss att ta efter metoderna i detta stycke.» — »Vad som kommit
Svenska Morgonbladet att reagera beträffande denna kampanj är emellertid,
att man medvetet eller omedvetet blandar in oförvitliga svenskar och
låter dem få färg av nazistiska tänkesätt, ehuru de äro lika klart svenskar
till liv och leverne som någonsin herr Scharp.» — Det är den man, som tagit
upp denna sak i några artiklar i D. N. —- »De få en stämpel över sig av kryperi
för nazismen, ehuru de handlat på ett sätt, som åtminstone inte Dagens
Nyheter vid ifrågavarande tidslägen på något sätt reagerade emot. Detta
angiveri i efterhand och i skydd av segrande allierade bajonetter imponerar
inte, i varje fall inte på oss.»

Jag har, herr talman, för tillfället inte mycket mer att tillägga. Jag har
bara velat begagna detta tillfälle för att få säga ifrån en gång vad jag tycker
örn sådana här saker.

Herr Pauli: Herr talman! Det var mycket belysande att höra herr statsrådets
senare anförande. Det kompletterade på viktiga punkter hans direkta
svar på interpellationen.

I det första svaret fäste jag mig vid att statsrådet höll sig till uttrycken
»tyska intressen» och »tyska synpunkter». Han förklarade, att det är naturligt,
att tyska föräldrar vilja hålla sina barn kvar i »tysk bildningsmiljö».
Han ställde också frågan, huruvida svenska barn böra tillåtas att växa upp i
en skola med övervägande tyska lärare och »tysk kulturtradition». Särskilt
detta sista uttryck måste frappera, ty de skolor som upprätthållas av den nuvarande
regimen i Tyskland — till dem hör även Tyska skolan i Stockholm —
förete ju minst av allt bilden av tysk bildningstradition. När man talar om
tysk kulturtradition, brukar man tänka på sådana gestalter som Lessing,
Goethe, Schiller m. fl. Men de ha mycket litet att säga till örn i den tyska uppfostran,
som bedrives av den nuvarande regimen i Tyskland, även örn sådana
namn vid behov plockas fram för att sätta en prydlig etikett på det hela.

Av herr statsrådets senare anförande fingo vi bättre klarhet örn vad det här
gäller. Där sade nämligen statsrådet direkt ut, att det här är fråga örn en nationalsocialistisk
undervisning. Han använde även orden nazism och nazistisk.
Det kan således inte anses otillbörligt, om även andra talare använda dessa uttryck.
Det visade sig, att när statsrådet tidigare talat örn tyska intressen och
tysk bildningstradition, var detta närmast en eufemism. Han visste mycket
väl, vad det i själva verket rör sig örn. Herr statsrådet försökte lugna oss genom
att säga, att nazismen numera inte är så farlig. Han erkände, att nationalsocialismen
i allra högsta grad har gjort sig skyldig till kulturkränkningar.
Den har hopplöst komprometterat sig genom kränkning av kultur och goda
seder, sade han — jag tror att jag antecknade hans ord rätt. Detta är ju ett
mycket kraftigt fördömande av vad som tidigare presenterats under det vackra
namnet tysk kulturtradition. Var och en vet, att den nationalsocialistiska regimen
i grund och botten har ändrat både traditionen, formen och andan i (leii

Första kammarens protokoll 1944. Nr S4. 2

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Äng. Tyska skolan i Stockholm. (Forts.)
tyska undervisningen. Jag behöver därvidlag bara erinra om en bok, som har
skrivits av Erika Mann, dotter till Tysklands störste nu levande författare,
Thomas Mann, och de avslöjanden av den tyska undervisningens metoder, som
hon där gjort. Jag kan t. ex. citera ett par ord ur den av henne omnämnde Karl
Alnars »Handbok för historielärare», där det heter: »Historieundervisningen

skall tjäna folkets politiskt-historiska uppgifter.-----Världshistorien skall

betraktas ur rasfrågans synpunkt.» I en framstående tidskrift i Tyskland,
»Nationalsocialism och bildning», framhålles det: »Den nuvarande och tillkommande
historieundervisningen vet, att dess mål icke så mycket äro vetenskapliga
som fastmer praktiska.» Och med spärrad stil tillfogas: »Kronan på
verket i all nationalsocialistisk historieundervisning består i ingenting annat
än i lydnad mot der Fiihrer.»

Herr statsrådet menar, att när det numera har börjat gå tillbaka för tyskarna
vid fronterna, sjunker därmed också faran för deras kulturella inflytande.
De som nu varna för denna fara, fortsätter han, utföra därför icke någon kulturell
värnplikt, vilket de hade kunnat göra år 1941. Men den gången sovo
väktarna på Sions murar, yttrade statsrådet med ett vackert bevis på bibelkännedom.
Men fanns det då inga andra väktare på det svenska Sions murar än
de, som nu ha opponerat sig mot den nazistiska undervisningen och uppfostran
i Tyska skolan? Jo, det fanns högt uppsatta väktare, som väl inte kunnat anses
vara alldeles okunniga örn vad nazistisk undervisning innebär. Men de
hade ingen invändning att göra. De läto tvärtom välbevåget skolan ställas under
svenska statens milda hand; herr statsrådet har själv erinrat örn att detta
skedde under stor publicitet. Jag vill minnas, att statsrådet den gången betecknade
Tyska skolan — jag erinrar mig inte hans uttryck ordagrant — såsom
en ny telning på den svenska undervisningens träd. Detta kan knappast
anses vara en träffande benämning.

Jag måste också vända mig mot slutorden i statsrådets svanesång. Jag trodde
verkligen inte, att han skulle ta upp detta resonemang, som även jag läst
i Svenska Morgonbladet och .som chockerade mig redan då. Men jag anser, att
det är så mycket värre, att statsrådet har tagit upp detta resonemang, som ju
den kritik, vilken i nämnda artiklar riktades mot doktor Scharp, icke med
samma rätt kan riktas mot interpellanten. Det var kanske inte heller herr
statsrådets mening, men det verkade i alla fall så. Kärnpunkten i Svenska Morgonbladets
protest mot doktor Scharp® artikel var ju, att däri hade nämnts
vissa personer, vilka sedan befunnos icke lia haft något direkt med saken att
skaffa, bl. a. generaldirektör Holmdahl. Det var detta, skulle jag förmoda,
som i främsta rummet avsågs med ordet angiveri. Men man fick av artikeln
det intrycket, att med angiveri även åsyftades kritiken mot Tyska skolan, i
synnerhet när det talades örn »angiveri i efterhand». Herr statsrådet tog upp
hela denna tankegång, att om man vid nuvarande tidpunkt riktar en kritik mot
en skola, där även svenska barn undervisas och där utan allt tvivel en nazistisk
anda råder i åtminstone vissa av de tyska lärarnas undervisning, nämligen
deras som tillhöra det nationalsocialistiska partiet, skall detta kallas för »angiveri»,
för »fanatism», för »kränkande av svensk medborgarfrihet och av principen
örn lika rätt inför lagen» samt vidare »diskriminering av vissa nationer».
Inte kan det väl kallas för kränkande av svensk medborgarrätt, att man kritiserar
utländska propagandisters möjligheter att i undervisningens form sprida
sina läror! Att varje medlem av det nationalsocialistiska partiet på grund av
de honom åvilande medborgerliga skyldigheterna är att betrakta som en propagandist,
kan man inte gärna bortse ifrån. Jag måste alltså säga att jag på intet
sätt kan dela uppfattningen att man här realiter kränker svensk medborgarfrihet
och likhet inför lagen.

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

Ang. Tyska skolan i Stockholm. (Forts.)

Vidare känner man igen talet om diskriminering av olika nationer — det
Ilar nämligen professor Wellander använt i en av sina artiklar. Men kan man
verkligen tala örn en diskriminering av Tyskland, när man diskriminerar nationalsocialismen?
En diskriminering av nationalsocialismen som pedagogisk faktor
är tydligen något som statsrådet i själva verket är med på, att döma av den
beskrivning av nazismens kulturkränkningar, som lian nyss själv har gjort.
Det oriktiga ligger i att identifiera Tyskland med nationalsocialismen. För
ögonblicket härskar nazismen för ännu någon lid. men troligen en ganska kort
tid, i Tyskland. Men det har funnits ett tidigare Tyskland, och det skall, hoppas
vi, komma ett senare Tyskland, som följer helt andra metoder i sitt kulturarbete
än det nationalsocialistiska Ts^skland. Jag kan därför inte gå med på
talet om att man diskriminerar ett visst land. Vad man diskriminerar är en viss
barbarisk åskådning, och det är en sak som man inte bör underlåta att göra.

Jag kan alltså överhuvud taget inte acceptera detta tal örn att det är en produkt
av nazismens smitta, som visar sig därigenom att dess motståndare fälla
hårda ord örn denna företeelse. Hur skulle man våga säga ordentligt ifrån gent
emot alla ogärningar av olika slag, som övats och fortfarande övas av folk med
denna åskådning, örn man omedelbart skulle få kastat i ansiktet på sig, att genom
denna kritik har man i själva verket visat sig vara samma andas barn?
Jag måste erkänna att jag blev mycket besviken när jag hörde herr statsrådet
slå in på dessa vägar, vilket jag inte kan anse vara sakligt berättigat.

Vad sedan beträffar själva sakfrågan, har den mycket utförligt framlagts
av interpellanten. Jag måste för min del beklaga den passivitet, som visats
både av skolans inspektor och nu även av hans överordnade, ecklesiastikministern.
Jag kan inte finna att det är riktigt, när statsrådet påstår, att professor
Wellander har skött sitt inspektorsuppdrag med »mycken grundlighet», när
statsrådet själv konstaterar att inspektor förbisett en så pass viktig del av sin
instruktion som skyldigheten att lämna skriftliga årsberättelser. Det är naturligtvis
tacknämligt att göra ett litet skämt om professorlig tankspriddhet i sådana
fall, och statsrådet uppmanade oss att inte se på den här saken med sådant
»fruktansvärt gravallvar», som han ansåg att interpellanten gjort. Jag tycker
inte heller att man behöver anlägga något fruktansvärt gravallvar, men nog
tycker jag att saken i och för sig är rätt allvarlig, när man betänker att professor
Wellander representerar den enda väg, på vilken svenska staten berett
sig möjlighet att kontrollera denna högst betänkliga undervisning. Örn professor
Wellander då inte följer sina instruktioner till punkt och pricka — helst
borde han göra litet mer än litet mindre av vad han formellt är skyldig att göra
— är det inte något som bör ursäktas bara som »professorlig tankspriddhet».

Professor Wellander hade också någon gång läst uppsatser i skolan och sedan
talat örn, att man i dem kunnat urskilja »mycket litet av nazistisk påverkan»
—__ eller hur nu orden fallit. Jag tycker det är ganska illa att man kan
spåra någon nazistisk påverkan alls i svenska barns skoluppsatser. Att mäta
kvantiteten av denna påverkan är naturligtvis ganska svårt, .även örn man
håller sig till uppsatserna, ty det är inte siikert att do säga ut alla de tankar
som eleverna ha bibringats.

Professor Wellander och statsrådet ha båda sagt. att man ingenting kan
göra, därför att lagen är sådan den är. Interpellanten bär påpekat att man dock
kan göra åtskilligt. Men under de år som ha gått har man inte vidtagit några
som helst åtgärder för att hindra alf, svenska barn påverkas av nazistisk propaganda
i undervisningens form. Man kan fråga varför. Det har nämligen
visat sig att samma svenska statsmakt, sorn nu från statsrådsbänken varnar för
att kränka friheten och andra medborgerliga rättigheter här i Sverige med anledning
av kritiken mot Tyska skolan, ingalunda har tvekat att göra ingrepp

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Äng. Tyska skolan i Stockholm. (Forts.)
t. ex. i den svenska tryckfriheten. Och varför? Inte så mycket för att skydda
den svenska nationen för skadliga inflytelser utifrån, utan för att hindra den
svenska pressen att vara alltför frispråkig i kampen mot dessa inflytelser. Då
borde det väl inte ha varit alldeles otänkbart att man också hade observerat och
gjort något emot den fara, visserligen av relativt ringa omfång, men dock rent
principiellt ganska betydelsefull, som ligger i det förhållande som här diskuteras,
nämligen att svenska barn undervisas i en av den tyska nazistiska ledningen
kontrollerad skola.

Interpellanten har pekat på vissa möjligheter att göra slut på detta. Statsrådet
förklarade i sitt första svar, att han inte tänkte göra någonting åt saken.
I sitt senare inlägg tröstade han oss med att även om han inte gjorde någonting,
så kommer uppenbarligen genom omständigheternas makt en minskning
att ske i antalet svenska elever i skolan. Men därom veta vi ännu ingenting säkert.
Det har visserligen visat sig en viss nedgång av antalet barn i kindergarten,
men i de högre klasserna har nedgången hitintills inskränkt sig till
skillnaden mellan årssiffrorna 118 och lil — en nedgångstendens som ju ingalunda
är särskilt framträdande.

I varje fall har statsrådet med skäl påpekat, att nedgången är mera betydande
i kindergarten, och det är någonting som man hälsar med tillfredsställelse.
Samtidigt kan man här se något ganska betecknande, nämligen den
grundlighet med vilken denna egendomliga skolanstalt går till väga. Den nöjer
sig inte med barn i de ordinarie skolstadierna upp till studentexamen, utan den
har också en kindergarten för barn mellan tre och fem år. Det är verkligen att
ta barnen örn hand så tidigt som möjligt! Och det erinrar örn det kända förhållandet,
att i Hitlertyskland spar man ingen omsorg när det gäller att på ett
så tidigt stadium som möjligt få barnen under det — från nazistisk synpunkt
— rätta inflytandet.

Jag vill emellertid instämma med statsrådet i förhoppningen, att den nyssnämnda
minskningen skall visa sig vara en verklig tendens till nedgång av
antalet barn i skolan och att de svenska föräldrarna, i synnerhet efter den
debatt som nu har förts, skola, med en bokstavlig tillämpning av uttrycket,
»ta sin Mats ur skolan».

Vad slutligen beträffar en del rent praktiska åtgärder, som ifrågasatts av
interpellanten i positiv eller negativ riktning, skall jag endast fästa mig vid
vad han sist berörde, nämligen skolans förhoppningar att få svensk dimissionsrätt
till våren. Jag kunde inte höra att herr statsrådet överhuvud taget
uttalade sig örn den saken. Han yttrade endast att han inte visste örn några
förhandlingar. Det är möjligt att statsrådet själv inte ens i tankarna tagit
någon ståndpunkt till detta ärende. Jag tror att många ha samma uppfattning
som interpellanten, att skolan bör kunna nöja sig med att anställa tysk stustudentexamen.
Att den skulle få rätt att anställa svensk studentexamen och
därmed få .en officiell hallstämpel av godkännade över sin verksamhet, kan
inte vara riktigt. Jag vill sluta med att uttala den förväntan, att örn en sådan
framställning verkligen göres, den inte måtte vinna den svenska regeringens
bifall.

Herr statsrådet Bagge: Herr talman! Herr Pauli anförde ett par saker, som
tyvärr tvinga mig till en liten replik — jag skall försöka fatta mig så kort
som möjligt.

Herr Pauli har tydligen inte riktigt hört på vad jag sade. Jag meddelade
att generaldirektör Holmdahl för sin del sagt vederbörande tyska myndigheter»
.vilka det nu varit, att han inte ansåg sig kunna medverka till någon svensk
dimissionsrätt för Tyska skolan. Jag har inte haft anledning att tänka mig

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

Ang. Tyska skolan i Stockholm. (Forts.)
in i hur jag- själv skulle ha gjort, och under de två dagar jag har kvar lär väl
saken inte komma upp. Men jag tror inte att jag heller under sådana omständigheter
skulle ha varit med om det, herr Pauli!

Herr Pauli har vidare kritiserat både inspektor och mig för en betänklig
passivitet i denna sak. Vad vet han nu egentligen örn den saken? Jag misstänker
att han har ganska liten möjlighet att bedöma i vad mån vi varit passiva
eller aktiva. Min uppfattning är att vi lia försökt göra så gott vi kunnat;
och de medel som lia funnits ha vi också använt. Jag vidhåller att de
skriftliga redogörelserna från professor Wellander sannerligen inte kunde ha
utgjort någon viktig del av hans inspektionsverksamhet i synnerhet som han,
som jag sade, muntligen till mig framfört de iakttagelser som han har gjort.

Herr Paulis anförande sköt också betänkligt över målet, när han vände sig
emot att jag angripit interpellanten för tendenser, som jag tycker äro mycket
betänkliga och som jag har tyckt mig kunna spåra i detta ärende. Jag sade
uttryckligen att jag härvidlag inte vände mig mot interpellanten, bl. a. därför
att han inte kunde ge uttryck härför, i varje fall inte i samma form, som kommit
till synes i urkällan, nämligen i Dagens Nyheter. Det var emot den kampanj,
som där förekommit, som jag vände mig. Örn herr Pauli är intresserad
kan han läsa en ledare i Dagens Nyheter för i söndags åtta dagar sedan, där
den grupp, som skött kampanjen i denna fråga, sammanfattade sin allmänna
ståndpunkt i dessa ting. Jag misstänker att herr Pauli då kommer att få ge
mig rätt i min karakteristik därav.

Nu kan man invända att det är olämpligt att dra in denna sak i en interpellationsdebatt
i riksdagen. Och det kan naturligtvis sägas. Men för min del
erkänner jag att jag har mycket litet sinne för sådana ceremoniösa ting, i den
mån man inte gör någonting som är verkligt ojust och oriktigt. Och det kan
inte vara oriktigt att försöka ställa upp bakgrunden till det, som sagts av
interpellanten, och försöka att ge en principiell och allmän inställning till
denna bakgrund. Det är ingenting annat jag försökt göra.

Herr Pauli undrade om det inte fanns några andra väktare 1941, som skulle
ha inskridit. Han undrade om våra högsta officiella väktare voro okunniga örn
nazismens innebörd och vad den nazistiska undervisningen kunde innebära.
Nej, om herr Pauli därmed menar mig var jag det inte, det kan jag försäkra.
Jag har haft anledning att i många år, redan långt före detta krig, följa både
den nationalsocialistiska och den kommunistiska världsåskådningen, och jag
tror att jag har ganska väl reda på både deras innehåll och deras metoder.
Men jag var inte heller okunnig örn vad svensk lag innehåller. Och det var den
väsentliga faktorn. Det är nämligen på det viset, att gällande svensk lag överhuvud
taget inte lägger hinder i vägen för praktiskt taget någon människa att
öppna en privat skola här i landet. Nå, kan man invända, varför ändra ni inte
lagen? Varför införa ni inte. som interpellanten här sade, en koncessionslagstiftning?
Svaret är, att något sådant vill jag icke vara med örn, i den mån
jag har någonting att göra med saken. Jag anser att en viktig grundsats i
detta land är, att föräldrar och uppfostrare, de må synas hur besynnerliga
som helst för den stora menigheten, skola få taga hand örn sina egna barn som
de vilja. De skola få upprätta privata skolor. Det skall vara föräldrarna, som
skola ha ansvaret för sina barn, och inte några andra. Är det så att staten
skall börja införa monopol, när det gäller uppfostran, är det så att detta är
herr Paulis och interpellantens mening — ja, då liro vi just över i en sådan där
kontamination ifrån nationalsocialismen, som jag här tidigare har talat örn.
Jag kan inte vara med örn någonting sådant.

Jag menar alltså, att vad beträffar frågan örn de svenska barnen i Tyska
skolan kan jag inte intaga någon annan ståndpunkt än att det är föräldrarnas

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944,.

Äng. Tyska skolan i Stockholm. (Forts.)
rätt och skyldighet att själva träffa avgörandet. Säga vi att det är den svenska
staten som skall avgöra, huruvida man får uppfostra sina barn på det ena
eller det andra sättet, då är man, som jag nyss sade, inne på en tankegång som
är djupt skild från vad som hitintills varit vår föreställning örn frihet och
rätt här i landet. Det är därför som jag anser att denna fråga är viktig just
ur rättens och frihetens synpunkt, Därför har jag nu också blivit en smula
utförlig, herr talman, och för det ber jag örn ursäkt.

Herr Holmbäck: Herr talman! Herr statsrådet förebrådde mig för att jag
tagit så gravallvarligt på denna sak. Det är möjligt att jag verkade mera allvarlig
än jag ville. Det gör man måhända alltid då man läser upp ett skriftligt
anförande. Jag gjorde, när herr statsrådet talade örn min gravallvarlighet,
den reflexionen, att det är märkvärdigt vad statsrådet Bagge själv verkar
mycket mera fri och obunden och glad nu, när han ger mig en replik fritt, än han
gjorde när han nyss läste upp sitt skrivna svar på min interpellation.

Men att jag tagit så allvarligt på denna sak är naturligen beroende på att
jag tycker det är en allvarlig sak, att en utländsk stat får använda en kvarts
miljon kronor örn året för att driva en skola, i vilken undervisas över ett hundratal
svenska barn, och att vi måhända av dessa barn inte få svenskar, utan
låt mig kalla det tysk-svenskar. Jag tycker inte att detta är tillfredsställande.

När herr statsrådet förklarar, att det skulle strida mot svenska frihetsprinciper
att införa exempelvis en koncessionslagstiftning på detta område, så
blir mitt svar följande. Jag tycker fullkomligt på samma sätt som herr statsrådet,
att svenska föräldrar i princip skola få uppfostra sina barn fritt. Därom
äro vi alldeles ense. Men vad det här gäller är frågan huruvida utländska
stater skola fa inrätta skolor i andra länder. Det är den saken vi diskutera.
Herr statsrådet har läst min interpellation och måste då ha lagt märke till,
vilket han redan har påpekat, att jag inte annat än i yttersta nödtvång vill
inskränka på den medborgerliga friheten för föräldrarna att välja skolor för
sina barn.

Vad beträffar detaljerna i herr statsrådets anförande får jag först ta upp
hans förmodande att det var Dagens Nyheter, som skulle ha åstadkommit att
interpellationen kommit till stånd. Det är inte alls fallet. Jag skulle ha tagit
upp denna sak mycket tidigare, om jag hade känt till förhållandena beträffande
Tyska skolan. Dem fick jag reda på genom Dagens Nyheters artiklar, och
sedan jag fått kännedom örn dem beslöt jag att framställa en interpellation. En
helt annan sak är naturligtvis att jag efteråt talat med åtskilliga personer för
att få upplysningar i saken. Örn herr statsrådet granskar min interpellation
och gör en jämförelse med artiklarna i Dagens Nyheter, torde herr statsrådet
kunna göra den reflexionen att de uppgifter, som jag lämnat, i varje fall till
mycket stor del äro andra än och ligga vid sidan av dem, som lämnats av Dagens
Nyheter.

Herr statsrådet berörde också frågan om rätt för Tyska skolan att få anställa
studentexamen. Det gläder mig att herr statsrådet ställer sig på den
ståndpunkt, som han gjorde —- jag tolkar nämligen herr statsrådets yttrande
så, att vad skolans ledare uttalat i denna sak icke står i överensstämmelse
med verkligheten.

Herr statsrådet kritiserade också något litet att jag meddelat vissa siffror
rörande, bidragen till Tyska skolan. Saken är helt enkelt den, att jag i går
hade några timmar lediga, och jag gick då upp till patentverket för att ta
reda på de ^siffror jag angav. Jag fann dem vara så pass uppseendeväckande,
att jag ansåg att de borde meddelas i kammaren.

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

Ang. Tyska skolan i Stockholm. (Forts.)

Herr statsrådet talade i slutet av sitt första anförande om de gamla rättsgrundsatser,
på vilka vårt svenska samhälle är byggt, och betonade att man
skall undvika administrativa ingripanden. Därom äro vi också alldeles ense,
vilket bl. a. framgått av vad jag yttrat i denna kammare i ett annat sammanhang,
nämligen i fråga örn tryckfriheten. Jag hade, örn jag inte missminner
mig, i våras anledning att i ett anförande i kammaren deklarera den ställning
jag intagit i konstitutionsutskottet. Denna ställning var, att man redan då
borde kunna få grundlagsändringar förklarade som vilande, som toge bort
möjligheterna till administrativt förfogande över pressen. Jag vill påpeka detta
nu som ett uttryck för min principiella ståndpunkt just på detta område.
Men jag vet inte örn herr statsrådet delat den.

Herr Wagnsson: Herr talman! Jag vill till att börja mer beklaga att denna
interpellation framkommit först i år. Det hade varit bättre örn den blivit framställd
under hösten 1941 eller under 1942, då ju denna skolas verksamhet redan
var föremål för en viss uppmärksamhet. Nu kan man räkna med att de
nazistiska tendenserna i undervisningen vid skolan automatiskt försvinna och
att den skada, som skolan därför i framtiden kan komma att medföra, blir
ganska ringa.

Det fanns emellertid i interpellationssvaret och framför allt i den senaste
repliken från statsrådet Bagges sida några uttalanden, som jag anser mig
ganska bestämt böra reagera mot. Statsrådet förklarade att möjligheter saknades
att förbjuda svenska barn att besöka skolan i fråga, och han skärpte
detta i sitt sista yttrande dithän, att han talade om att lagen lade hinder i vägen
när det gällde att förbjuda upprättandet av skolor av detta slag.

Det uttalandet innehåller, vilket måhända redan förut påpekats här, bara
halva sanningen. Barn i skolpliktig ålder få endast undervisas i sådana enskilda
skolor, vilkas undervisning kan likställas med motsvarande undervisning i folkskolan.
I Tyska skolan ha bevisligen barn i skolpliktig ålder mottagit undervisning,
och därför måste också de svenska statsmyndigheterna och folkskoledirektionen
i Stockholm ha skyldighet att utöva kontroll över undervisningen
där. Samhället saknar alltså inte möjlighet att ingripa, örn det kan påvisas
missbruk. Och saknades en sådan möjlighet, så vore det enligt mitt förmenande
högst angeläget att man sökte åstadkomma ändrade bestämmelser, som möjliggjorde
ett ingripande.

Tillåt mig, herr talman, att göra ett tankeexperiment, som statsrådet Bagge
kanske kan följa mig i. Antåg att det i stället för en tysk skola hade varit
fråga om en rysk skola. Antag vidare att i denna skola i stället för kristendomsundervisning
hade bedrivits gudlöshetspropaganda och att i samband med
undervisningen i övrigt bedrivits en rent bolsjevikisk propaganda. Jag undrar
örn överhuvud taget någon i denna kammare tror att, herr statsrådet då skidle
ha förhållit sig passiv inför vad som sålunda tilldrog sig. Helt säkert inte.
Man hade nog under sådana förhållanden med stöd av gällande bestämmelser
insk ridit.

Herr statsrådet förklarade också i sin senaste replik till interpellanten, att
han ansåg att föräldrarna ha rätt och skyldighet att bestämma över barnens
uppfostran. Förnekar man detta kommer man, yttrade han, örn jag antecknade
rätt, in på tankegångar som äro djupt skilda från vad vi här i Sverige ansett
vara rätt. Också mot detta uttalande måste jag inlägga en bestämd gensaga.
Vi ha på andra områden skapat en omfattande lagstiftning för att skydda
barnen. Örn barn utsättas för vanvård eller risk flir vanart finns det möjligheter
att ingripa. Det vore ju orimligt örn vår lagstiftning då vore av sådant
slag, att man inte hade möjlighet att ingripa, örn föräldrarna ville systematiskt

24 Nr 34. Onsdagen den 13 december 1944.

Aria. Tyska skolan i Stockholm. (Forts.)
förgifta barnens uppfostran genom att ge dem en uppfostran, som direkt strider
mot svenska traditioner.

Jag- tror att herr statsrådet genom att studera gällande författningar lätt
kan övertyga sig om att de uppgifter lian här lämnat inte äro riktiga. I varje
fall i vad det gäller kristendomsundervisningen finnas mycket detaljerade
bestämmelser, som avse att förhindra anordningar från föräldrarnas sida, som
man anser skola bli till skada för det uppväxande släktet.

Herr statsrådet Hagge: Jag kan inte på något sätt medge riktigheten av
vad den siste talaren säger. Jag har studerat detta mycket noga och haft mycket
kompetent hjälp, och jag är övertygad om att den redogörelse jag lämnat
är riktig. Jag nämnde i mitt interpellationssvar, att det givetvis finns vissa bestämmelser
örn barn i skolpliktsåldern, framför allt att vederbörande lokala
skoldistrikt skall tillse, att barnen — örn de icke gå i folkskolan -— inhämta
minst samma kunskaper som meddelas där. De lokala skoldistrikten äro således
skyldiga att utöva den kontrollen’. Här i Stockholm är det Stockholms folkskoledirektion,
som svarar för den. Direktionen har vetat örn denna skolas upprättande,
och den har alltså haft skyldighet att iakttaga dessa bestämmelser. Jag
förmodar, att den har gjort det, den har ju resurser därtill. Men att jag skulle
springa omkring och se, örn Stockholms folkskoledirektion sköter sina åligganden,
är kanske litet för mycket begärt. Jag får i varje fall erkänna, att det har
jag inte gjort.

Vidare säde den ärade siste talaren, att det finns vissa garantier i religionsavseende.
Såvitt jag vet finns det inga andra garantier än i § 62 i stadgan för
folkundervisningen i Stockholm. Där säges: »Önskar någon inrätta enskild
skola för meddelande av undervisning åt barn, vilka icke avgått från folkskolan
enligt § 47 av denna stadga eller icke styrkt sig hava förvärvat kunskaper,
motsvarande de för sådan avgång erforderliga, skall ansökning därom göras
hos direktionen, som ej må vägra tillstånd till skolans upprättande, så framt
sökanden är medlem av svenska kyrkan och känd för hedrande vandel samt
befinnes äga den skicklighet, som för undervisningens meddelande erfordras.»
Sedan kommer det där örn inspektionen från det lokala distriktet. Dessa bestämmelser
1m tydligen inte avseende på privatskola, i den mån däri meddelas
undervisning åt barn under eller över folkskolestadiet. Detta senare kunna vi i
varje fall vara ense örn. Vi se också, att begränsningen för de andra bl. a. är
den, att sökanden skall vara medlem av svenska kyrkan, vara känd för hedrande
vandel och befinnas äga den skicklighet, som för undervisningens meddelande
erfordras. I sådant fall får tillstånd till skolans upprättande icke vägras.

. Då kan man säga: men här var det ju så, att skolan grundades av tyska medborgare,
och de kunna väl inte ha varit medlemmar av svenska kyrkan? Det är
emellertid på det sättet, att vare sig de tyskar, som bo här i Stockholm, äro
svenska eller tyska medborgare, äro de obligatoriskt medlemmar av tyska församlingen,
och tillhörighet till denna medför medlemskap i svenska kyrkan på
grund av de ålderdomliga och lustiga bestämmelser, som här råda. I själva verket
har ju emellertid inte den saken någon betydelse i praktiken, ty det hade
naturligtvis inte varit någon svårighet för vederbörande att finna svenska medborgare
med alla möjliga utomordentliga egenskaper och förmå dem att söka
rättighet att öppna den här skolan. Jag kommer inte ihåg vilka som sökte upp
mig — den jag närmast hade att göra med var professor von Euler, och han
kan, tror jag, sägas fylla de mest utomordentliga krav i denna väg.

Vad jag sagt är sålunda alldeles riktigt.

Slutligen apostroferade mig den siste talaren och sade: men det är väl all -

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

Ane). Tyska skolan i Stockholm. (Forts.)
deles klart, att om herr Bagge hade möjlighet till det, skulle han hindra, att
en rysk skola inrättades. Nej, det skulle jag visst inte ha gjort. Jag har icke
haft någon möjlighet eller anledning att göra detta. Örn man begärt att få upprätta
en rysk skola, en bolsjevikskola eller vad det vara må för skola, skulle
jag otvivelaktigt handlat precis på samma sätt som i detta fall. Örn det otvivelaktigt
kan vara risker förknippade med att få in främmande ideologier i
landet genom undervisningen, så är den värsta risk vi kunna löpa här i landet,
att vi överge våra egna ideal och vår egen uppfattning örn vad som är rätt och
riktigt.

Herr Ström: Med det resonemanget, herr statsråd, var det ju alldeles galet,
att riksdagen någonsin genomförde transportförbudet för kommunisternas tidningar,
och detsamma gäller många andra ingripanden, som ha skett i de allmänna
fri- och rättigheterna, bl. a, av fruktan för ytterlighetspartierna. Jag
tycker, att statsrådets resonemang haltar åtskilligt.

Jag har emellertid inte begärt ordet, herr talman, för att deltaga i den intressanta
duell, som vi här ha varit åhöra vittne till, utan för att betona, att
det väsentliga ju är, att vi få ett resultat av denna debatt, att det blir något
positivt av den. Då tänker jag mig först, att efter denna debatt inspektor vid
Tyska skolan, som jag vill tro är en präktig svensk man, en mycket skicklig
och objektiv vetenskapsman, vilken jag inte kan tro hysa några som helst sympatier
för den nuvarande regimen i Tyskland, med verklig kraft följer undervisningen
vid skolan och ingriper på de punkter, där man går utanför en objektiv
undervisnings gränser. På det sättet skulle han verkligen hindra, att en
nazistisk ideologi smyger sig in under mask av en objektiv undervisning. Detta
är väl det väsentliga. Vidare bör man, såsom redan interpellanten, som vi
äro tack skyldiga, har påpekat, i varje fall försöka att få de svenska barnen att
lämna denna rent tyska skola, där de ju företrädesvis uppfostras till tyskar.
Vi måste väl ändå säga oss, att det är på tok, att svenska barn skola uppfostras
till tyskar i stället för till svenskar. Jag vet verkligen inte, hur det skall gå
till att varna föräldrarna för denna fara, så att de inse, att här är en fara även
för deras barn och dessas framtid. Jag tror, att det annars kommer att bli mycket
svårt för dessa barn, när de blivit vuxna, att komma in i det svenska samhället
på samma sätt som svenska barn, som ha genomgått svenska skolor. Det
är något, som man allvarligen bör göra klart för föräldrarna.

Jag vill också säga, att 1941 var läget sådant, att riksdagen ur svenska statens
synpunkt — inte därför att kammarledamöterna eller medborgarna överhuvud
taget voro fega — drog sig för att ställa till alltför många debatter i
dylika frågor. Herrarna erinra sig, och det gör väl herr statsrådet också, att
i en hel del frågor blevo vi, som förde fram vissa kritiska synpunkter, mycket
starkt kritiserade både från regeringsbänken och av partiledarna för att vi
överhuvud taget togo itu med vissa anpassningsföreteelser. Jag tror. att detta
är en reminiscens från vår svaghetstid. Man ser ju dagligen, hur sådana reminiscenser
bli uppenbara. Jag läste i går eller i förrgår en uppgift i stockholmspressen,
att man hade måst hemkalla tvenne tjänstemän vid vår beskickning i
Berlin, därför att de hade varit alltför nära lierade med de tyska nazisterna.
En av dessa hade varit föreståndare för kuriravdelningen och en annan sekreterare
åt ministern. Varje gång man ser, hur oerhört svag svensk statsstyrelse
har varit under dessa år, blir man alltmer betänksam. Då är man också rädd för
att låta en undervisningsanstalt som denna fungera. Jag vill inte, att den skall
förbjudas för tyskar, men jag vill inte låta den fungera under samma förutsättningar
som tidigare.

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Äng. Tyska skolan i Stockholm. (Forts.)

Herr Wagnsson: Herr talman! Jag skall bara tillåta mig att ge en replik
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet. Han svarade på
min fråga örn hans ställning till en eventuell rysk skola, att han för sin del
gärna skulle medverka till att lämna en sådan skola rätt att bedriva undervisning.
Det var emellertid inte det min fråga gällde. Jag har inte riktat någon
som helst anmärkning, varken mot herr statsrådet eller mot någon annan,
för att den tyska skolan tilläts börja sin verksamhet här. Min fråga gällde
någonting helt annat, nämligen örn de svenska myndigheterna hade möjlighet
att ingripa mot utslag av osvensk propaganda och propaganda för främmande
ideologier. Det var där jag anförde parallellen örn man å ena sidan har en tysk ^
skola, i vilken det bedrives nazistpropaganda, och å andra sidan en rysk skola,
i vilken det bedrives bolsjevikpropaganda. Det synes mig, att i båda fallen
ha de svenska myndigheterna rätt och skyldighet att ingripa. Jag har inte
gjort något bestämt uttalande örn huruvida det bedrives nazistpropaganda i
Tyska skolan. Men jag anser, att detta är den springande punkten här, det är
på den det beror, örn ett ingripande bör ske. Myndigheterna stå ingalunda så
maktlösa som statsrådet Bagge tyckes tro.

Det citat herr statsrådet anförde ur den för Stockholms skoldistrikt gällande
stadgan angående folkundervisningen bestyrkte ju för övrigt bara vad jag
strax förut hade sagt, nämligen att myndigheterna skola pröva i sådana här
fall. Jag vill emellertid komplettera hans citat genom att läsa upp fortsättningen.
Det är nämligen den, som är relevant i detta sammanhang.
.Omedelbart efter de av statsrådet citerade raderna heter det: »— —

— börande dock sådan skola jämlikt § 4 mom. 2 av denna stadga stå
under direktionens inseende. Finner direktionen sedermera att sådan enskild
skola ej ''motsvarar det därmed avsedda ändamålet eller att undervisningen
därstädes är anordnad i strid mot de i denna stadga givna föreskrifter,
äger direktionen förbjuda fortsättande av skolans verksamhet.» 1 detta ligger
alltså just, herr statsråd, beviset för riktigheten av det uttalande jag gjorde i
mitt förra inlägg här.

Föredrogs bankoutskottets memorial nr 78, angående arvode för utarbetande
av register till riksdagens protokoll med bihang m. m. för höstsessionen 1944.

På framställning av herr talmannen beslöts att ifrågavarande, endast en
gång bordlagda ärende skulle redan vid detta sammanträde företagas till avgörande.

Sedermera bifölls på gjord proposition vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 244, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av tackjärn; nr

245, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till reglering
av en kredit åt Norge; samt

nr 246, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avskrivning av
nya kapitalinvesteringar å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 247, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 305, bade Kungl. Maj :t, under
^åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden för den
''24 november 1944, föreslagit riksdagen att till Aktieteckning i Norrbottens
Järnverk Aktiebolag å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45
under fonden för statens aktier anvisa ett investeringsanslag av 8 000 000
kronor.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr K. Wistrand m. fl. (1:362) och den andra inom andra kammaren av
herrar S. Lundberg och G. Liedberg (II: 566), hade hemställts, att riksdagen
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 305 måtte besluta, att till aktieteckning
i Norrbottens Järnverk Aktiebolag på tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1944/45 under fonden för statens aktier skulle anvisas ett investeringsanslag
av 4 000 000 kronor, att detta anslag skulle användas till uppförandet
av en tredje masugn vid järnverket, att utredning skulle omedelbart
verkställas, huruvida denna masugn borde utföras i form av en elektrotackjärnsugn
eller en blästermasugn för koks och träkol, samt att frågan örn anläggandet
av ett anrikningsverk likaledes skulle göras till föremål för en
omedelbar utredning, så att frågan örn dess finansiering kunde utan dröjsmål
tagas till behandling redan av nästa års riksdag.

Vidare hade i en av herr N. Holmström inom första kammaren väckt motion
(I: 363) hemställts, att riksdagen måtte besluta att med avslag å Kungl.
Maj :ts proposition nr 305 hos Kungl. Maj :t anhålla örn en ingående, förutsättningslös
utredning beträffande det slutliga målet för järnverket, dess tillverkningsprogram
och avsättningsmöjligheter.

Slutligen hade i en inom andra kammaren av herrar II. Hagberg i Luleå
och S. Persson i Stockholm väckt motion (II: 567) hemställts, att riksdagen
med bifall till Kungl. Majlis proposition nr 305 måtte uttala som sin mening,
att Kungl. Majit borde genom styrelsen för Norrbottens Järnverk Aktiebolag
eller på annat sätt låta verkställa en skyndsam utredning örn ytterligare
utbyggnad av järnverket med valsverk för utvalsning av de egna göten
närmast till byggnads- och annat grövre handelsjärn samt i samband därmed
örn frågan örn järnverkets utbyggnad även på bredden genom tillfogandet av
ytterligare hyttugnar.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen, med bifall till förevarande proposition samt med avslag
å motionerna I: 362 och II: 566 samt I: 363, måtte till Aktieteckning i Norrbottens
Järnverk Aktiebolag å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1944/45 under fonden för statens aktier anvisa ett investeringsanslag av
8 000 000 kronor;

b) att motionen II: 567 måtte anses besvarad med vad utskottet förut anfört
och hemställt.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Sundberg, Skoglund i Doverstorp
och Lundberg i Hälsingborg, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen,
i anledning av förevarande proposition samt motionerna 1:362 och
11:566. 1:363 och 11:567, måtte

a) till Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag å tilläggsstat I

Avg. aktieteckning
i
Norrbotten»
Järnverk
Aktiebolag.

Nr 84.

Onsdagen den 13 december 1944.

Äng. aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
till riksstaten för budgetåret 1944/45 under fonden för statens aktier anvisa
ett investeringsanslag av 4 000 000 kronor;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning i syfte att
åstadkomma en plan för järnverkets drift och fortsatta utbyggnad;

2) av herr Holmström, som ansett, att utskottet bort tillstyrka den av honom
väckta motionen samt förty hemställa, att riksdagen, med bifall till motionen
1:363 samt med avslag å förevarande proposition ävensom motionerna
1: 362 och 11:566 samt 11:567, måtte hos Kungl. Majit anhålla örn en
ingående, förutsättningslös utredning beträffande det slutliga målet för järnverket,
dess tillverkningsprogram och avsättningsmöjligheter.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Frågan om fortsatt utbyggnad
av Norrbottens järnverk är ju inte ny. Den har varit före tidigare i åtskilliga
omgångar. Eftersom jag står som reservant nu, anser jag mig böra
tillrättalägga de missförstånd, som kunna ha uppstått, att reservanterna och
speciellt jag skulle vara motståndare på något sätt eller avogt stämda mot de
norrländska utvecklingsmöjligheterna och övre Norrlands önskemål. Jag vill
bara erinra örn att jag alltid har velat stödja Norrlandsfrågor i olika avseenden.
Jag har gjort det med den motiveringen, att staten är ägare till råvarutillgångar
där uppe — malm, vattenfall och skogar — och att det därför måste
anses riktigt, att staten träder in hjälpande och stödjande för utvecklingen inom
dessa områden.

När det speciellt gäller Norrbottens järnverk, erinrar jag också om att då
denna fråga var före 1941 — jag tror det var det året vi hade den stora debatten
därom — var jag också av den uppfattningen, efter att ha satt mig in i frågan,
så långt det var oss möjligt i utskottet genom de föredragningar vi hade, att
jag borde tillstyrka det anslag, som då begärdes för en fortsatt utbyggnad.

Örn jag nu står som reservant, beror detta således inte på vare sig bristande
intresse för frågor, som beröra övre Norrland, eller motstånd mot utvecklingen av
Norrbottens Järnverk Aktiebolag. Men det har tillkommit nya omständigheter,
som göra, att man måste känna sig betänksam och fordra större klarhet över
de utvecklingsplaner, som kunna tänkas föreligga där uppe. Jag hyser nämligen
den meningen, att när vi nu lia denna anläggning, bör det vara ett gemensamt
önskemål för de lokala intressena och staten att göra det bästa möjliga
av detta företag, så att det kan utvecklas och fylla sin uppgift. Detta är min
personliga inställning, och därför har jag inte kunnat biträda herr Holmströms
reservation, vari yrkas avslag på den föreliggande propositionen.

Jag måste till en början säga, att propositionen lider av brister i det avseendet,
att den inte heller ger fullkomlig klarhet, och jag måste betrakta det
såsom en brist i utredningen, att departementet endast har hört industrikommissionen
— således ett kristidsorgan — och planeringskommissionen, som
även är ett starkt politiskt organ. Jag skulle ha önskat, att här också hade
förekommit ett yttrande från kommerskollegium och ett från jernkontoret —
institutioner, där fackmännen lia att avgiva yttrandena. Det hade varit utomordentligt
värdefullt att ha tillgång just till fackmännens uttalanden.

Nu invändes kanske, att det sitter fackmän både i industrikommissionen och
i planeringskommissionen. Då erinrar jag örn att industrikommissionen har
avstyrkt det här föreliggande förslaget och att planeringskommissionen är delad.
En lång rad reservanter där vilja endast i begränsad mån biträda förslaget,
och i fråga örn thomasverket begära de en ny utredning. Bland dessa reservanter
är fackmannainslaget mycket starkt.

I de yttranden, som föreligga, går fackmannainslaget således emot vad som

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

Ang. aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
tiar föreslås. Det är märkligt, att departementet inte har velat höra dessa officiella,
av mig angivna institutioner, när det gällt ett så viktigt ärende som
detta. Gäller det däremot att av riksdagen begära anslag, eller väcks det motion
örn anslag till vissa andra ändamål, byggande avbygdegårdar eller dylikt,
remitteras dessa frågor till en mängd organisationer, även enskilda. Rörande
ett företag som detta, som skall drivas affärsmässigt, bör också affärssakkunskapen
höras på alla de sätt, som är möjligt.

Vi lia haft föredragningar inom utskottet, men det är uppenbart, att på den
begränsade tid, som stått till buds, ha vi inte kunnat fylla de luckor, som jag
anser finnas i propositionen. Det. är också att beklaga, att denna ha.r kommit
så sent på denna höstriksdag. Ingen skada hade skett, örn den hade lämnats i
januari och varit litet mera förberedd.

Den av mig m. fl. avgivna reservationen går som jag nämnde inte ut på
avslag, utan den är positivt hållen. Vi ha ansett oss böra tillstyrka förslaget
om byggande av den nya ugnen, men granskar man avgivna yttranden och lyssnar
till den sakkunskap man har kunnat höra på denna tid, finner man, att
meningarna äro delade även i fråga örn denna ugn i så måtto, att det finns de,
som anse, att i stället för en elektrougn borde det vara en s. k. blästerugn, som
eldas.med koks och annat bränsle. Man anför som skäl, att man skulle få en
större kapacitet med en blästerugn, det skulle betyda en ökning med cirka
20 000 ton tackjärn örn året över vad som kan fås i den av Kungl. Majit föreslagna
elektrougnen. Kostnadsökningen skulle inte vara mer än 500 000 kronor.

Reservanterna ha trots denna brist på utredning dock velat gå frami positivt
och tillstyrka byggandet av ugnen. Vi vilja lämna Kungl. Maj :t fullmakt att
ytterligare taga under omprövning, örn det skall vara en elektrougn eller en
blästerugn, och vi överlåta åt Kungl. Maj :t att efter denna förnyade utredning
och omprövning ta ståndpunkt och sätta byggnadsföretaget i gång. Vi reservanter
äro också beredda att i stället för de 31/2 miljoner, som Kungl. Majit
begär, anvisa 4 miljoner.

Det blir således ingen försening i något avseende, om reservationen bifalles,
och ärendet behöver inte ånyo gå till riksdagen, utan vi äro beredda att ge
Kungl. Maj :t fullmakt. Men vi ha inte kunnat underlåta att peka på detta,
därför att det under den förberedande handläggningen har framhållits, att
här föreligga skiljaktiga meningar på fac.kmannahåll.

En verklig skiljepunkt är emellertid det föreslagna thomasverket. Såväl industrikommissionen
som reservanterna inom planeringskommissionen ha gått emot
anläggande av verket. De ha bland annat framhållit, att planläggningen för
Norrbottens järnverk inte är tillräcklig, att det inte finns någon klar sikt örn
utvecklingen, att detta thomasverk inte, som jag för min del trodde, när jag
1941 tillstyrkte det, är en slutetapp. Nu får man veta av industrikommissionen
och reservanter i planeringskommissionen samt i de väckta motionerna
—■ bakom vilka står stor sakkunskap — och av den sakkunskap, man har inhämtat
på annat sätt, att thomasverket icke utgör en slutetapp utan att en
fortsättning måste komma att följa. Då uppställer sig frågan: Vad innebär
denna ytterligare fortsättning? Det framgår ju av reservationen och även a.v
propositionen, att försäljningen av den göt, som skulle tillverkas där uppe,
‘Iean bli mycket svår. Det kan således behövas en ytterligare utveckling. Reservanterna
lia kommit fram till alt en plan för järnverkets drift och fortsatta utveckling
är av behovet påkallad, då sikten härutinnan iir långtifrån klar.

Nu kanske någon invänder och det har också sagts i utskottet, att man
inom enskild företagsamhet inte går till väga på det sättet. Där bygger man

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Äng. aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
i etapper utan att man på ett tidigt stadium undersöker och tar ställning till
vad som sedan skall följa. Det är emellertid alldeles fel. Jag har varit ordförande
i ett enskilt industriföretags styrelse i 20 år och revisor i ett annat
industriföretag. Varje gång som det inom dessa företag varit fråga om en
utbj^ggnad har det lagts fram en plan på vad som skall komma i fortsättningen
för utbyggnadens fullföljande.

Här ha.r det nu framkommit, att byggandet av thomasverket följdriktigt
leder till byggandet av ett valsverk. Om den saken tyckes sakkunskapen vara
alldeles ense. Då frågar jag: är sakkunskapen ense även örn hur detta valsverk
skall se ut och till vilket belopp kostnaden därför kommer att uppgå? På
den punkten bryta sig meningarna. En del anse att det skall vara ett järnvalsverk
av den större typen, medan andra försöka att komma ifrån det genom
att säga, att det skall vara ett gro walsverk för tillverkning av billets. Men
enligt den sakkunskap jag hört — det framgår även av vad reservanterna i
planeringskommissionen anfört — är det nog fråga om ett större järnvalsverk.
''I varje fall krävas här en utredning och en planläggning, och det är väl inte
för mycket begärt, att riksdagen och dess statsutskott skola få se, hur planen
för utbyggnaden gestaltar sig.

Man har vid föredragning inom utskottet uppgivit, att ett grovvalsverk
skulle draga en kostnad på 10 ä 15 miljoner kronor. Vid byggandet av ett
större järnvalsverk skulle kostnaderna, enligt vad vi ha kunnat inhämta, uppgå
till minst 50 och kanske inemot 100 miljoner kronor. Det är ju inte orimligt
att begära, att för riksdagen framläggas planerna på den fortsatta utvecklingen.

En omständighet som gör att man nu måste se på frågan med en ekonomiskt
oförvillad blick är de höga byggnadskostnaderna. Av betydelse är också valet
av tidpunkt för igångsättandet av dessa byggnadsföretag. Man måste också
försöka bedöma konjunkturutvecklingen och företagets eventuella lönsamhet i
olika avseenden. Vi utskottsreservanter redovisa i vår reservation resultatet av
företagets drift under den tid — ett och ett halvt år eller något mer ■— som
företaget har drivits. Den 30 juni i år balanserade förlusten utgör 553 207
kronor 22 öre. Då är det att märka, att styrelsen i sin berättelse meddelar,
att icke några som helst avskrivningar ha kunnat göras. Örn man tänker
sig in i detta, förstår man att det är en mycket allvarlig sak. I fråga örn
en anläggning av denna storleksordning, som är nyuppförd, finns det så många
byggnadskostnader, sorn äro av en sådan natur, att de omedelbart böra avskrivas.
Det är utgifter för ritningar, olika slag av arbetsledning och byggnadskontroll
och dylikt, som följa med ett sådant bygge. Det är icke utgifter,
som böra tillhöra de fasta byggnadskostnaderna, utan de böra så skyndsamt
som möjligt avskrivas. Någon som helst sådan avskrivning har icke kunnat
ske, men ändå har bolaget redovisat en förlust.

Härtill kommer emellertid en märklig omständighet, som gör att man måste
ha litet närmare uppgifter i angivet hänseende. Det har upplysts, att företaget
har förmånen av att få subventioner i form av billigare järnmalm, billigare
elektrisk kraft och billigare järnvägsfrakter. Beträffande subventioner
i fråga örn malmen har det meddelats, att verket betalar 12 kronor per ton
under det att det vanliga priset är 25 å 30 kronor per ton. Skulle järnverket
kunna uttaga hela den kontrakterade mängden järnmalm, skulle denna sub-,
vention inte bara gå till en utan att per miljoner kronor. Enligt vad som
vidare upplysts har subventionen för den malm, som verket i verkligheten har
uttagit, uppgått till omkring en miljon kronor. Det har icke varit möjligt att
uppbringa några siffror för subventionerna avseende den elektriska kraften
och jämvägsfraktema. Det torde väl bli en sak som framtiden får utvisa. I

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

Ang. aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
varje fall äro dessa subventioner någonting som måste påverka driften fördelaktigt.
När man, oaktat företaget trots dessa miljonsubventioner redovisar
förlust, fordrar ytterligare medel till fortsatt utbyggnad och de
sakkunniga ställa sig tvivlande till möjligheten att sälja den avkastning, som
thomasverket skulle ge, och när det dessutom antydes, att ett sådant verk inte
är slutetappen, utan utbyggnad i en betydligt större omfattning skall följa, då
är det inte underligt örn man, även örn man tidigare har ställt sig välvillig
till frågan, begär att innan beslut fattas åtminstone få se en fullständigare
plan för företaget.

Jag vill i fråga örn dessa subventioner säga att det inte bör få gå till på
det sättet, att ett statligt affärsföretag skall ha tillskott från andra statliga
organ eller organ, där staten har intressen, utan ett statligt affärsföretag skall
betala sina råvaror precis som den enskilda företagsamheten, och redovisa
utgifterna härför i sina böcker, och företagets kostnader skola icke få påverka
andra företags driftsresultat. Det är någonting som man måste kräva, och
jag skulle vilja rekommendera statens sakrevision och statsrevisorerna att närmare
granska dessa förhållanden.

Reservanterna påpeka en omständighet, som gör att man känner sig betänksam
inför järnverkets framtida utveckling. Det är den omständigheten att de
fackmän, som varit slutna till företaget, undan för undan fly därifrån. Jag
tror att det är åtminstone fyra verkliga fackmän som i olika omgångar ha
lämnat styrelsen. Det kan inte fördöljas, att man har den känslan, att dessa
varit oroliga med hänsyn till den bristande planläggningen av företaget och
den oklara sikten och att de inte vilja stå ansvaret för den fortsatta utvecklingen.
Det är ju en sak som man måste ta hänsyn till, när man har att taga
ställning till denna sak.

Även departementschefen är i sitt uttalande i propositionen osäker på utvecklingen.
Ehuru han i olika avseenden uttalar sig positivt i fråga örn den
sak, han här föreslår, tar han i vissa vändningar tillbaka vad han tidigare
sagt. Han säger på ett ställe: »Det kan naturligtvis icke förnekas att en investering
av ytterligare ett antal miljoner kronor i Norrbottens järnverk innebär
vissa risker. Ingen kan med säkerhet garantera att produktionen blir
räntabel.» Därefter talar han örn hur han bedömer frågan, örn staten bör taga
de med den ifrågasatta investeringen förbundna riskerna, och sedan han utvecklat
sin ståndpunkt i det hänseendet, säger han: »Väl är det mycket möjligt,
att detta företags räntabilitet icke blir så god, som dess tillskyndare hoppas,
men de nu ifrågasatta investeringarna medföra så betydande fördelar att
de kunna förväntas i längden förbättra räntabiliteten» o. s. v. Man märker
således en viss tveksamhet även från departementschefens sida.

Vi reservanter lia därför velat tillstyrka, att en utredning snarast igångsättes
i syfte att åstadkomma en plan för järnverkets drift och fortsatta utbyggnad.
Vid denna utredning böra företagets försäljnings- och räntabilitetsmöjligheter
samt kostnaderna för dess fortsatta utbyggande komma under bedömande.
Vidare bör det tillses, att ytterligare subventioner, i den mån sådana
befinnas oundvikliga, redovisas hos järnverket och icke påföras statens
järnvägar, statens vattenfallsverk eller andra företag, i vilka staten har intressen.
Vi framhålla slutligen, att ett igångsättande av denna utredning icke
kan vara annat än till gagn för företaget och dess möjligheter för framtiden.
Jag .skulle till detta vilja tillägga, att det inte kan finnas någon som kan påstå,
attén sådan utredning på något sätt skulle skada företaget, men den skulle
kanske hjälpa till att bringa klarhet över dess fortsatta utveckling. Bedrives
denna ul redning skyndsamt, kan, örn det skall vara nödvändigt att fortsätta
utbyggandet, den efterlysta planen framläggas för nästa riksdag, som ju samlas

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944

Äng. aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
igen inom en månad. En sak som borde vara gemensam för oss alla är att
skapa förtroende kring företaget, men jag måste ju säga, att med ledning av
vad som hitintills har inhämtats, måste man känna sig besviken och desillusionerad,
inte minst jag som har stött tidigare framställningar som ha gjorts.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den av mig m. fl.
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Holmström: Herr talman! Jag Ilar anfört en egen reservation till
utskottets utlåtande. Jag kan helt instämma i de kritiska synpunkter, som
återfinnas i den av den föregående ärade talaren m. fl. avgivna reservationen
och som anförts här i kammaren av honom1. Jag har kommit till ett något annat
resultat än de övriga reservanterna, och jag har i min reservation dessutom
tillåtit mig anföra något mera kritiska synpunkter än vad som återfinnes i
huvudreservationen.

Jag skall be att på samma sätt som den siste ärade talaren få börja med
att framhålla, att jag är varmt intresserad och jag skulle vilja säga entusiastiskt
intresserad för Norrlands förhållanden och allt som kan hjälpa Norrland framåt,
så att vi fortfarande skola, kunna sjunga örn Norrland såsom framtidslandet.
Men jag anser att det i propositionen framlagda förslaget i detta ögonblick
icke är den rätta hjälpen åt Norrland.

Jag har i min motion utgått från en omständighet, som även den siste
ärade talaren nämnde något örn, nämligen den tveksamhet, som tyckes förefinnas
hos herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet, när han föreslår
denna sak i propositionen. Man kan, skulle jag vilja säga, läsa mellan
raderna, att det är en konflikt mellan samlingsregeringens handelsminister
Ohlin och nationalekonomen Ohlin. Handelsministern har låtit känslan tala,
medan ekonomen har låtit förståndet tala. Det har blivit en konflikt, men
känslan tyckes ha segrat. Jag vill betona, att jag i mitt resonemang inte helt
och hållet avkopplat känslan, men jag vill att den skall samordnas med förståndet.
Jag anser att riksdagen skall ha fullt klart för sig, hur det i framtiden
skall bli med det norrbottniska järnverket. Riksdagen skall med andra
ord tänka först och handla sedan. Därför yrkar jag i min reservation liksom
i motionen, att riksdagen må besluta att med avslag på Kungl. Maj:ts proposition
hos Kungl. Majit anhålla örn ingående, förutsättningslös utredning beträffande
det slutliga målet för järnverket, dess tillverkningsprogram och avsättningsmöjligheter.
Det är alltså inte ett yrkande om ett blankt avslag. Jag är
inte så oförstående för järnverket som det låter, när man bara säger att jag
har yrkat avslag.

Då jag kan instämma i de kritiska synpunkter, som anfördes av den siste
ärade talaren, hoppas jag att jag inte skall behöva bli för långrandig med det
jag har att anföra. Det starkaste skälet för handelsministern tyckes vara, att
man skall få till stånd en tackjärnsproduktion för år 1946, då nämligen enligt
vad man nu vet produktionen därav kommer att bli alltför liten. Då uppstår
frågan: Kunna vi verkligen med den föreslagna anordningen nå målet att cfc
tackjärnsproduktionen till önskad omfattning för år 1946? Det torde av vad
jag med stöd av sakkunniga har anfört i motionen framgå, att det inte är möjligt
att få i gång denna produktion förrän tidigast i början av 1946, och den
kan alltså ur beredskapssynpunkt aldrig komma att spela den roll, som statsrådet
så gärna önskar. Det är alltså inte någon överhängande brådska med den
"här saken. Det måste anses klarlagt, att det gjuteritackjärn, som kan komma
att framställas vid verket, inte kan avsättas inom landet — jag kan inskränka

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

Ang. aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
mig till att endast konstatera det. Man vill alltså vidtaga en åtgärd, som kommer
att skapa en överproduktion. Jag kan nöja mig med att i denna del hänvisa
till vad som handlingarna härom utvisa.

Jag vill vidare erinra om att jag i min motion har sagt, att enligt marknadsundersökningar,
som industrikommissionen utfört och som också citeras i
Kungl. Maj:ts proposition, är möjligheten till avsättning av göt vid andra
svenska järnverk ytterst begränsad, och det har av reservanterna i planeringskommissionen
med skärpa framhållits, att thomasgöt och även elektrogöt äro
en ytterst svårsåld produkt. Reservanterna framhålla vidare: »Skulle Norrbottens
järnverk försälja hela sin produktion på den svenska marknaden, innebär
detta, att även sådana järnverk, som själva äro göttillverkare och ha tillräcklig
götkapacitet för sina egna färdigverk, skulle köpa göt från Norrbottens
järnverk. Innan järnverken äro villiga därtill, måste priset på sådana göt
bliva så lågt att det, fritt det förbrukande järnverket, motsvarar allenast de
rörliga kostnaderna för dess egen götframställning. Det torde nämligen vara
självklart, att en göttillverkare icke slår igen sina egna ugnar och permitterar
därav berörda arbetare för att köpa göt från ett främmande verk — såvida icke
en dylik åtgärd kan motiveras av starka ekonomiska skäl. Man har därför
grundad anledning förutse, att priserna på götprodukter från Norrbottens järnverk
skulle bliva hårt pressade och att mycket stora svårigheter skulle uppstå
för järnverket att avsätta sin götproduktion.»

Jag vill ytterligare understryka vad den siste ärade talaren anförde därom,
att den logiska följden av ett thomasverk måste bliva den, att järnverket även
utbygges med ett valsverk, vilket kommer att erfordra nya, utomordentligt
stora investeringar och även ur andra synpunkter kommer att leda till vittgående
konsekvenser. Detta anse även de sakkunniga i planeringskommissionen.

Till sist vill jag endast yttra några ord örn vad järnverket kan komma att betyda,
när det gäller att lösa sysselsättningsproblemet uppe i Norrbotten. Det
är ett mycket ringa antal som har fått sysselsättning vid detta järnverk, och
det är inte endast norrbottningar som ha fått anställning, ty för arbete vid järnverk
fordras yrkesskicklighet. Det har helt enkelt gått till på det sättet, att man
från de mellansvenska järnverken har lockat upp arbetare till Norrbotten. Det
tar en generation att skapa fram en yrkeskunnig arbetarstam på detta område.
Jag förbiser naturligtvis inte att det indirekt blir någon sysselsättning även
för norrbottningar. Ur denna synpunkt sett måste vi väl vara överens örn att
det är en alldeles för dyr arbetslöshetshjälp.

Jag har velat fatta mig mycket kort, och jag ber, herr talman, att med det
anförda få yrka bifall till min reservation.

Herr Nilsson, Johan, i Maimi): Herr talman! Sedan nu två ledamöter av
utskottet yttrat sig för de båda av dem undertecknade reservationerna, varav
den ena syftar till ett mera modifierat förslag och den andra går ut på ett avslag
på utskottets förslag, skall jag be att å utskottets vägnar få anföra några
ord.

Till en början vill jag säga något om Sveriges ställning på världsmarknaden
i fråga örn järnet. Man vill knappast tro att Sverige har en så liten del i världsproduktionen
av järn som en enda procent. För något hundratal år sedan var
siffran 40 procent. I Sverige har man på detta område således inte hållit jämna
steg med utvecklingen. Sverige har kanske alltför länge och ensidigt fraktat
sin järnmalm ut i världen för att omedelbart därefter köpa hem den förädlad.
Den gamla järnhanteringens män lia sålunda inte förmått hålla Sveriges ställning
på världsmarknaden. Det måste därför anses mycket berättigat att de få
förstärkningar. En välbetänkt åtgärd i den riktningen bör väl därför urtima

Första kammarens protokoll 1944. Nr 34. 3

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Ang. aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
riksdagens beslut år 1939 anses vara. Då anvisades som bekant 10 miljoner kronor
till aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag, vars ändamål i första
hand skulle bli att tillverka 90 000 ton tackjärn per år. Man stannade då vid
ett principbeslut, och först 1941 fastställdes en produktionsplan. Enligt denna
skulle verket bestå av två elektriska tackjärnsugnar, sinterverk, thomasverk
och elektrostålverk. Därtill anvisades ytterligare 7 miljoner kronor för ändamålet.

Vissa kategorier, kanske främst järnhanteringens män, reste emellertid ett
intensivt motstånd. Detta återspeglades också i riksdagen i form av reservationer
och uttalanden under den debatt som föregick beslutet. Man ansåg att
det hela var planlöst och saknade förutsättningar. Riksdagen 1941 framhöll
emellertid, att, såvitt riksdagen kunnat bedöma saken, planläggningen av företaget
såväl ekonomiskt som tekniskt skett med all tillbörlig omsorg.

Tanken på en fortsatt utbyggnad av järnverket i Luleå är sålunda inte så
revolutionerande ny, som vissa reservanter synas vara hågade att påstå. Hade
pengarna som riksdagen anvisade 1939 och 1941 räckt, hade man fullbordat
verket enligt de då fattade besluten, men nu ville det sig inte bättre än att vi
här liksom i världen i övrigt måst genomlida en svår kris. Strävan att få verket
färdigställt enligt den uppgjorda planen har emellertid inte legat nere. Kapitalet
räckte den gången inte. Prisfördyring, forcering av arbetet, dess utförande
vintertid, materialbrist m. m. ha inte givit möjlighet till utbyggande av de
beslutade anläggningarna.

I januari i år gjorde emellertid verkets styrelse en hemställan om ytterligare
6 miljoner kronor till förut anslagna 17 miljoner kronor för verkets färdigställande.
Det thomasverk, som beslöts 1941, rönte på nytt motstånd och kritik.
Dels fruktade man för saknad avsättning av produkterna, och dels klagade man
över bristande utredning. Detta bidrog i väsentlig mån till den resa i maj, som
statsutskottet gjorde till Luleå för att på platsen närmare studera frågan, men.
innan statsutskottet anlände åter till Stockholm hade dåvarande handelsministern
tillmötesgått utredningskravet och föranstaltat örn ny utredning angående
en tredje tackjärnsugn och ett thomasverk. Örn emellertid denna utredning
ej kommit till stånd, skulle alldeles säkert frågan då med stor majoritet
ha tillstyrkts av statsutskottet, så övertygade örn riktigheten därav som ledamöterna
hade blivit genom besöket där uppe.

Nu har emellertid frågan kommit igen i proposition. I denna begär Kungl.
Majit 8 miljoner kronor till en tredje el tackjärnsugn och det länge och mycket
omstridda thomasverket. Nu skulle man också kunna tro, att enighet kunde
råda på alla håll efter den utredning som företagits, men så är ingalunda fallet.
Det förefaller nästan som om utredningen skulle vara tillfredsställande
endast örn alla utredningsmyndigheterna, riksdagen inberäknad, stannade för
avslag. När nu inte så skett, gå reservanterna till strid lika tappert som 1941,
förstärkta dock med statsutskottets ordförande herr J. B. Johansson, som då
stred lika tappert på vår sida. Hur planlöst reservanterna än anse det hela
vara, tillstyrka de dock en tredje tackjärnsugn, men de vilja ha utredning örn
möjligheten att uppföra denna såsom en blästerugn med koks som bränsle i
stället för en elektrougn, som skulle få sitt bränsle i de vita kolen. Frågan örn
thomasverket skulle dock på nytt utredas. o . .

Jag anser mig böra besvära kammaren med några citat, som utvisa hur vissa
av reservanterna uppträdde förra gången.

Herr J. B. Johansson ger 1941 en alldeles utmärkt redogörelse för thomasprocessen
och framhåller, att den göt, som uppstår, skulle utgöra ersättning
för det importerade högvärdiga utländska skrotet. Han säger slutligen: »Det
har under föredragningen framkommit att man genom att ordna järnverkets

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

Ang. aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
produktion på detta sätt når en annan och vidare kundkrets, än om man inriktar
sig enbart på ett tackjärnverk.» — Det är alldeles riktigt och detsamma
anser utskottet i dag. — »Vad frågan örn räntabiliteten beträffar, kan
vidare nämnas», fortsätter herr Johansson, »att enbart för själva tackjärnverket
erfordras vissa kajanordningar, lyftkranar o. dyl., anläggning av spår, anskaffande
av tippvagnar och vissa andra transportmedel, vilket allt kostar
åtskilligt. Alla dessa anordningar kunna utnyttjas även för den föreslagna utvidgade
driften, och således uppnår man genom den nu föreslagna anläggningen
en ökning av räntabiliteten.» Det är precis vad vi säga i dag. Vi behöva
inte utreda detta närmare. Vi kunna stödja oss på vad herr J. B. Johansson
den gången yttrade.

Verket skulle emellertid enligt herr J. B. Johansson i dag fortfarande hållas
bland försäljarna till de lägre sorterna av järn. Han liksom övriga reservanter
i dag vill inte låta det konkurrera örn de bättre sorterna som skulle ge
verket bättre räntabilitet. Vad orsaken kan vara är ganska svårt att utröna,
men det förefaller som örn man på visst håll vore rädd för konkurrens. Genom
ett thomasverk skulle man däremot bättre kunna utvinna biprodukterna,
bland dem thomasfosfat, värdefullt såsom gödningsämne, metanol och thomasgöt,
det senare en god ersättning, såsom herr J. B. Johansson sade 1941, för
det importerade högvärdiga utländska skrotet.

Nu ha emellertid reservanterna, de som skola vara mera moderata, stannat
för att tillstyrka uppförandet av den tredje tackjärnsugnen, och herr J. B.
Johansson är angelägen örn att söka påvisa, att han inte är motståndare till
utan vän av företaget och att det är därför man föreslagit denna utredning.
Men om man kräver utredningar, som aldrig ta slut, vet jag inte, örn man kan
kallå sig för vän av företaget. Herr Johansson säger till och med i en vändning,
att man skall företaga utredningen skyndsamt, samtidigt som han beklagar
sig över att man inte haft tillräcklig tid att behandla denna fråga.

Jag nödgas, herr talman, gå tillbaka till vissa uttalanden, som gjordes 1939
och 1941, för att visa, att det utredningsraseri, som omger denna fråga, är
någonting enastående. Jag har åtminstone svårt att följa de krokiga vägar
som reservanterna vandra.

Vid 1939 års urtima riksdag fanns en reservation, underskriven av herrar
Andrén, Nordenson, Nisser, Anderson i Norrköping och Lundberg. Det heter
i denna: »Inom utskottet ha emellertid tungt vägande skäl framburits emot
en anläggning för blästertackjärn.» Men det är just örn en sådan de i dag
begära utredning. — »De viktigaste av dessa må här anföras», står det vidare
i reservationen. — »För tillverkning av tackjärn i blästermasugn skulle — med
hänsyn till malmbolagets exportförhållanden — i främsta rummet såsom råvara
ifrågakomma järnmalmsslig från anrikningsverket i Gällivare. På grund
av sin höga järnhalt och utomordentliga renhet lämpar sig denna råvara enbart
— rent metallurgiskt sett — illa för förädling i en blästermasugn. Ur
malmteknisk synpunkt torde denna järnmalmsslig i ifrågavarande fall hellre
böra förädlas i elektrisk ugn.» — Det är således detsamma som vi föreslå i
dag och som reservanterna inte nu vilja godkänna. Man fortsätter därefter:
»De ekonomiska kalkyler, som framläggas i propositionen, för tillverkning av
tackjärn i blästermasugn — vare sig träkols- eller kokstackjärn — äro sådana,
att de ej kunna motivera den anläggning, som föreslås i propositionen.»

Reservanten i andra kammaren herr Lundberg säger den 19 december 1939:
»Vid den granskning av Kungl. Maj:ts förslag, som ägt rum inom utskottet
och som för övrigt varit ytterst noggrann och varvid man varit i tillfälle att
höra ett flertal sakkunniga, har man enligt mitt förmenande otvivelaktigt kommit
till det resultatet, att det förslag, som är baserat på blästermasugnar, är

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Äng. aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
olämpligt och detta av flera skäl. Först och främst kail man framhålla, att
förslaget ur malmteknisk synpunkt är illa motiverat. Man kan vidare med fullt
fog göra gällande, att de räntabilitetskalkyler, som i propositionen framlagts
för det tilltänkta järnverket, ej äro sådana, att de kunna anses ge förhoppning
örn en bärkraftig industriell verksamhet på basis av blästermasugnsalternativet.
»

Ledningen för Norrbottens Järnverk Aktiebolag följde de råd, som gåvos
vid 1939 års riksdag, och framlade 1941 förslag örn två eltackjärnsugnar, sinterverk,
thomasverk och elstålverk såsom det rationellaste sättet att förädla
den fosforrika och billiga lapplandsmalmen. Reservanten herr Lundberg uttryckte
sin tillfredsställelse häröver i vad eltackjärnsugnarna angick i statsutskottets
utlåtande år 1941 i följande ordalag: »Det måste betraktas som ett
klokt drag att under nuvarande bränslebrist övergå till elektrisk tackjärnsframställning,
varigenom bränsleåtgången för tackjärnsframställning sjunker
till hälften mot vid blästermasugnar.» I kammaren upprepade sedan herr
Lundberg under debatten den 17 december 1941 ord för ord vad han sagt i
reservationen på denna punkt. Nu vill emellertid, som jag tidigare antytt-,
även reservanten Lundberg ha utredning örn en blästermasugn.

Sedan jag gått igenom protokollen från föregående tillfällen, då denna fråga
behandlats, måste jag säga, att jag för min egen del har svårt att följa med i
svängarna och förstå reservanterna. Jag undrar verkligen vad en utredning
skulle gagna till, örn det inte vore för att försöka föra reservanterna samman
på en enhetlig linje för framtiden.

Konsekvensen av att man nu uppförde ett thomasverk skulle enligt vad som
gjorts gällande bli att man fick lov att även uppföra ett valsverk. Det har
sagts, bland annat av fackmän från andra bruk, att onödig konkurrens därmed
skulle uppstå. Vid statsutskottets behandling av denna fråga var en sakkunnig
närvarande, som vi tillfrågade om denna sak. Han medgav, att försök
gjorts att få Norrbottens järnverk så anpassat efter de andra verken här i landet,
att de inte behövde gå in på varandras områden. Nu anses således för det
första, att thomasverket skulle inkräkta på andra verks områden, och för det
andra, att det skulle föra med sig ett valsverk som skulle konkurrera med
privata verk. Den sakkunnige, som även är bruksherre, svarade, att det visserligen
är sant, att konkurrens kan uppstå, men att risken därför inte är så
stor, därför att man endast kommer att tillverka en liten del av vad som annars
importeras.

Herr J. B. Johansson säger, att valvsverket kommer att kosta 50, 60, ja,
kanske t. o. m. 100 miljoner kronor. Man vet ingenting med bestämdhet. Nej,
men den sakkunnige hade också en mening örn den saken, vilken herr Johansson
glömt att nämna. Han sade nämligen, att man för ett halvstort verk
skulle kunna tänka sig en kostnad av 10, högst 15 miljoner kronor —• det är ju
ganska långt ifrån de 50 och ännu längre från de 100 miljoner kronor, som av
reservanterna ansetts åtgå för att uppföra detta valsverk.

Reservanterna ha i reservationen även talat örn den stora förlust, som drabbat
verket under mindre än ett tillverkningsår, men verket svarar självt, att en
mängd driftavbrott under den första tiden förorsakat extra kostnader. Under
den sista tredjedelen av det avsedda tillverkningsåret gick dock verket betydligt
säkrare, och man förmenar, att så blir fallet även i framtiden.

Herr J. B. Johansson har sökt stöd hos de sakkunniga, men om vi se på
industrikommissionen tillstyrkte den förra gången förslaget men avstyrker nu.
Detta avstyrkande torde dock knappast kunna tillfredsställa reservanten J. B.
Johansson, ty den representant för industrikommissionen, som var närvarande
vid statsutskottets behandling av denna fråga, framhöll, att industrikommis -

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

Äng. aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
sionen ju inte hade att uttala sig om framtidens möjligheter utan endast hade
att taga hänsyn till läget under kriget. Industrikommissionen kunde ju inte
gärna anse, att byggandet av dessa ugnar skulle hinna bli till gagn för försörjningen
under kriget. Kommissionen hade därför ingen anledning att annat
än avstyrka förslaget. — I kommissionens senaste yttrande förekommer dock
eljest en passus av följande lydelse: »På längre sikt kan därför en utbyggnad
av tackjärnverket tills vidare anses väl motiverad endast örn järnverket kompletteras
med thomasverk eller eventuellt annan anläggning för tackjärnsförädling.
» Representanten för industrikommissionen, som var närvarande i statsutskottet,
sade också, att elektrostålugnverket hänger i luften, örn man inte
kompletterar det med ett thomasverk.

Ytterligare en hel del av vad herr J. B. Johansson sade skulle kunna tagas
upp till kritik, men jag skall inte göra det.

Jag vill till sist endast säga, att ett beslut i den riktning som Kungl. Maj :t och
statsutskottet föreslå enligt min mening blir till gagn för järnproduktionen.
Verket kommer inte att konkurrera med de enskilda företagen, såsom man
fruktar, därför att det ju skall tillverka endast en del av vad som annars importeras.
Verket blir vidare ekonomiskt och tekniskt starkare och har större
möjlighet att få den räntabilitet, som många ansett vara önskvärd, bland andra
reservanten herr J. B. Johansson från 1941.

Alla dessa fördelar förefalla mig vara så beaktansvärda och för vårt land
så betydelsefulla, att ingen kan tillbakavisa dem, varför jag, herr talman, ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herr Bäcklund.

Herr statsrådet Ohlin: Herr talman! Utskottet har i sitt utlåtande sammanfattat
de viktigaste synpunkterna på föreliggande fråga. Jag skall endast be
att få något ytterligare belysa en del spörsmål, som antingen förefalla vara av
central betydelse eller blivit berörda under diskussionen här i dag.

Vad först frågan örn den elektriska tackjärnsugnen beträffar, har det ju
inte från något håll kunnat bestridas, att dess byggande skulle medföra en
väsentlig reduktion av de allmänna och fasta kostnaderna per producerad enhet,
eftersom man inte skulle behöva utbygga hela apparaten, örn man uppför
denna tredje ugn. Detta har också utskottet med all rätt framhävt såsom en väsentlig
faktor.

Det torde inte heller med framgång kunna bestridas, att det är gynnsamt
ur försörjningssynpunkt att bygga denna tackjärnsugn nu, så att den kan producera
tackjärn under år 1946. Framställande av tackjärn i elektrisk masugn
är ju en bränslebesparande metod, och ingen kan väl vara alldeles säker på att
vi ha gott örn koks under år 1946. En sådan ökad trygghet för järnförsörjningen
under 1946 skulle ju även förbättra försörjningsläget under 1945, då
man kan våga ta i anspråk lagren i kanske något hastigare tempo än eljest.
Förutsättningen är naturligtvis, att vi inte bli alldeles utan koks under 1946,
men den förutsättningen vågar man väl göra både med tanke på bränslekommissionens
försörjningsplaner och i förhoppning att väl ett fullständigt importstopp
inte skall komma att gälla så sent som 1946. Det torde dock vara klokt
att räkna med en viss knapphet på importerat bränsle även under 1946, och
då är ju denna bränslebesparande metod att framställa tackjärn fördelaktig.

Det är väl sådana skäl som göra att nästan alla som haft att taga ställning
till denna fråga äro med om att man nu skall utbygga den elektriska
ugnen.

Industrikommissionen har kommit till ett annat resultat, men det beror på de

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Äng. aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
två alternativ industrikommissionen utgår från. Den räknar först med en sådan
total brist på köks, att inte ens den lilla kvantitet som behövs för en eltackjärnsugn
kan anskaffas, vilket jag tycker är ett orimligt antagande. Örn industrikommissionen
hade närmare studerat bränslekommissionens försörjningsplaner,
tror jag industrikommissionen skulle lia funnit, att man inte rimligen
kan göra detta antagande. Alternativt räknar industrikommissionen med
en stor möjlighet till import av fossila bränslen, och då, säger man, torde motsvarande
importmöjligheter uppstå beträffande tackjärn och valsjärn. Man
behöver i så fall, menar industrikommissionen, den ifrågasatta elugnen. Industrikommissionen
förbigår då emellertid mellanalternativet, som väl är sannolikare:
att man kan importera en del koks och kanske en del järn, men att
det på grund av förstöringen på kontinenten under krigets slutskede finns
endast begränsade möjligheter att importera. Då kan det bli värdefullt att ha
denna elugn. Örn den saken kan det nog knappast råda några delade meningar.

Jag övergår så till frågan örn thomasverket. Experterna medgiva ju generellt,
att det är rationellt att använda thomasprocessen när man har fosforrik malm
och elektrisk kraft till billigt pris. Jag skall be att få anföra vad en oberoende
expert — man kan ju inte säga, att alla experter äro helt oberoende i denna
fråga — har uttalat till mig beträffande fördelen av ett thomasverk. Han
har sagt, »att den för Norrbottens järnverk planerade duplexmetoden thomaselektro
är en av världens mest konkurrenskraftiga färskningsprocesser vid låga
malm- och kraftpriser. Domnarvets järnverk, som först lanserade och framgångsrikt
genomförde denna process, är en bekräftelse härpå. Metodens finess
ligger i att thomasblåsningen avbrytes några sekunder före full färskning.
Härigenom reduceras järnförlusterna högst betydligt, då dessa äga rum just
under blåsningens slutskede. Resterande färskning och nedbringandet av fosforhalten
genomföras sedan utan järnförluster i elektrougnen. Förutom dessa
besparingsmöjligheter medför thomas-elektroprocessen obetingade kvalitativa
fördelar, vilka kommit fram i Domnarvets rälskvalitet i jämförelse med exempelvis
tysk sådan.»

Att ett användande av thomasprocess skulle medföra högst betydande fördelar
för järnverket har inte heller kunnat bestridas. På grund av möjligheten
att reducera kostnaderna för malm, kalksten, elektrisk energi och kolelektroder
skulle med användande av denna metod en besparing uppstå på cirka en halv
miljon kronor. Det är ju en avsevärd summa. Dessutom erhålles thomasfosfat,
som brukar kunna säljas med vinst och som är värdefullt för Norrlands jordbruk.
Vidare har man möjlighet att framställa och sälja vanadin, ehuru man
inte vet huruvida detta kan bli lönande eller ej. För närvarande är det utomordentligt
lönande att producera vanadin.

Ur försörjningssynpunkt är det naturligtvis även en fördel att ha thomasverket,
eftersom ju thomasprocessen är mycket bränslebesparande. Men det är
inte nog med detta, utan det finns ytterligare en fördel, som jag vid behandlingen
av denna fråga tillmätt en mycket stor betydelse, men vilken alla reservanter
och alla motståndare till förslaget, såvitt jag har kunnat finna, förbigå
med tystnad. Det är den omständigheten, att man kan använda uteslutande
fosforrik malm, örn verket övergår till att göra järn lämpligt för behandling i
thomasverk, och sådan malm finns i obegränsade kvantiteter i Sverige. Att
Luossavaara-Kiirunavaarabolaget levererar sådan malm till självkostnadspris
kan icke anses vara någon subvention, ty det finns ju miljarder ton där uppe.
Däremot finns endast en begränsad tillgång på fosforfattig malm. När Luossavaara-Kiirunavaarabolaget
enligt kontrakt får avstå fosforfattig malm till
självkostnadspris i stället för att försälja den till kanske det dubbla priset in -

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

Ang. aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
nebär det en utebliven vinst, som för bolaget kan uppskattas till inemot en miljon
kronor örn året. Man kan således för närvarande, såsom Norrland skommittén
gör, säga att när järnverket erhåller fosforfattig malm till självkostnadspris
detta innebär en subventionering av järnverket, vilken uppskattas till
inemot en miljon kronor årligen. Denna subvention skulle emellertid försvinna,
örn man övergår till att tillverka järn, som vidarebehandlas i thomasugn.

Vart gå då dessa miljoner? Ja, örn Luossavaara-Kiirunavaarabola.get ökar
sin vinst nied en miljon kronor, får staten och kommunerna där uppe i skatt in
sammanlagt 400 000 kronor. De 600 000 skulle öka nettovinsten. Av denna
nettovinst kommer efter 1947 staten sannolikt att fa tva tredjedelar. Det gör
ytterligare 400 000 kronor. Det allmänna skulle alltså förtjäna 800 000 kronor,
och dessutom skulle bolagets ställning förbättras med ett par hundra^ tusen
kronor. När det gäller en investering på 4f/o miljoner kronor, har jag svårt att
förstå hur man kan med tystnad förbigå en besparing av denna storleksordning,
ty det förefaller vara en enkel räkneoperation att multiplicera dessa 800 000
kronor, som det allmänna får in per år, med sex och redan då komma upp till
en siffra, som överstiger hela. anläggningskostnaden för. thomasverket.

Mot denna bakgrund har jag inte kunnat komma till någon annan slutsats än
att det finns starka skäl för den ståndpunkt, som industrikommissionen intog
år 1941. När man framhäver, att industrikommissionen ändrat ståndpunkt, vill
jag för det första betona, vad herr Johan Nilsson redan sagt, att industrikommissionen
i år uttalar sig huvudsakligen ur kortsiktssynpunkt, d. v. s. med hänsyn
till försörjningsläget under krisen. Rörande frågan på längre sikt har industrikommissionen
denna gång inte tagit lika bestämd ställning. Därav far man
närmast draga den slutsatsen, att vad industrikommissionen sade år 1941 gäller
fortfarande. För det andra har industrikommissionens ordförande direktör
Schwartz i sin egenskap av ledamot av bolagets styrelse varit med örn att
föreslå byggande av ett thomasverk. Han har därför inte deltagit i industrikommissionens
handläggning av frågan. Det är dock en omständighet, som
förtjänar beaktas, att direktör Schwartz, en erkänt duglig industrimän, som
haft tillfälle att grundligare än många andra industrimän sätta sig in i denna
fråga och som varit med i styrelsen för bolaget under flera år, har tillstyrktuppförandet
av detta thomasverk. Den ståndpunkt industrikommissionen intog
år 1941 var, att man ej borde begränsa anläggningarna till enbart, tackjärnsugnar.
Det skulle vara en föga rationell metod, örn eltackjäm bleve det enda
egna materialet för elektrostålverket. Thomasprocessen var den naturliga, och
därför borde ett thomasverk inrättas.

Nu säger man emellertid på vissa håll, att avsättningsmöjligheterna för
thomasgöt i längden torde bli otillfredsställande. Detta är en av de stora, stridsfrågorna.
Jag skall be att få återge, vad industrikommissionen uttalade i denna
sak år 1941: »Det torde därför vara ostridigt, att den mellansvenska järnhanteringen
hade behov av sådant direkt ur malm utvunnet material, sorn Norrbottens
järnverk nu avsåge att framställa i de föreslagna thomas- och elektrostålverken,
och då bolagets verkställande direktör uppgivit, att ifrågavarande material
även under fredsförhållanden torde kunna levereras till kommersiella priser,
a.nsåge kommissionen utbyggnaden av sagda verk. kunna komma att utgöra
ett ur försörjningssynpunkt värdefullt komplement till den nuvarande inhemska
järnindustrien.»

Här säges ju förutsättningen vara kommersiella priser, men kommissionen
talar inte alls örn vad som i år plötsligt har dykt upp som ett argument, nämligen
att denna thomasgöt icke kan säljas annat än till så låga priser, att det
blir ekonomiskt lönande att inställa driften vid existerande martingötverk.
Jag tror för min del, att betydelsen av detta nytillkomna argument har över -

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Äng. aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
drivits avsevärt, även om det kanske ligger något i det, vilket jag strax skall
återkomma till.

Talet örn att den logiska följden av thomasverkets anläggning mäste bli, att
man också, bygger ett valsverk, synes mig innebära en förenkling av det faktiska,
förhållandet. Man bortser da helt från vad industrikommissionen sade i
denna sak år 1941 och från de utredningar som gjorts rörande möjligheten att
avsätta thomasgöt. Det bör dessutom understrykas, att en del av produktionen
skulle, avsättas såsom thomasgöt, en del såsom elektrostål och en del såsom
gjuteri tackjärn, därför att det finns ett visst behov av just de kvaliteter av
gjuteritackjärn, som det här är fråga om. — Det förefaller mig som örn man
hade anledning att räkna med ett växande totalt behov i Sverige av thomasjärn,
som närmast är av handelsjärnkvalitet. När det gäller en planering på litet
längre sikt, torde därför en mycket statisk framtidsbedömning, där .man bara
räknar med existerande behov, knappast vara riktig.

Järnverkets ledning har varit mera optimistisk än industrikommissionen i
dess senaste yttrande rörande avsättningsmöjligheterna, men även de siffror
kommissionen anför synas mig* visa, att reservanterna i efterkrig“splanering“skommissionen
knappast ha grund för sin uppfattning, när de dekretera, att
Luleåverket skulle nödgas låta sitt thomasverk stå stilla, såvida icke dess
göt kan sill jas till sa lagt pris, att det blir ekonomiskt för mellansvenska
.lärnbruk att låta sina martinverk sta stilla. Den av industrikommissionen verkställda
utredningen visar nämligen, att det skulle finnas avsättningsmöjligheter
för ungefär 52 000 ton. Av vilken anledning sopar man alldeles bort
industrikommissionens utredning och låtsas, som örn de inhemska järnverkens
behov av göt utöver vad de själva tillverka skulle vara lika med noll? Jag vet
det inte, men man har i alla fall gjort så.

Nu säger statsutskottets ordförande herr J. B. Johansson, som här talar
för reservanterna, att han skulle önska en plan för järnverkets drift och fortsatta
utbyggnad för att bättre kunna bedöma det hela. Jag vill därtill bara
genmäla, såsom redan herr Johan Nilsson,har gjort, att hela denna fråga har
utretts under en lång följd av år och att industrikommissionens undersökning
beträffande avsättningsmöjligheterna, kompletterad med dess uttalande år 1941
och även med bolagsledningens egna utredningar, torde få anses utgöra en så
klar belysning av fragen som det i denna osäkra värld för närvarande är möjligt
att åstadkomma.

Naturligtvis finns det en viss risk för — om man vill kalla det risk •—
att inrättandet av t. ex. ett grovvalsverk sedermera kan komma att framstå
s-i°m..en naturlig åtgärd. Jag,har ingen bestämd uppfattning örn den saken, men
det är mö.jligt att så kan bli fallet. Utskottet har i sitt utlåtande påpekat, att
ett grovvalsverk beräknas kosta ungefär 10 miljoner kronor, men reservanterna
ange kostnaderna för en valsverksanläggning till 50 å 100 miljoner kronor.
När reservanterna klämma till med en så hög siffra, har jag för min del svårt
att s.e det annat än som utslag av en viss lust att måla framtidsutsikterna i
svartaste laget. Jag vill fästa uppmärksamheten på att man talar örn detta valsverk
som den nödvändiga och logiska följden av att ett thomasverk bygges. Det
har dock ej kunnat bestridas, att man har möjligheten att uppföra ett grovvalsverk
till en kostnad av ett tiotal miljoner kronor för framställning av billets,
som ju är en gångbar vara pa världsmarknaden. Någonting som visar, att detta
alternativ skulle vara omöjligt, har jag mig icke bekant. De experter, jag under
hand radlragat ha icke heller givit uttryck åt den uppfattningen att ett sådant
valsverk for billets skulle vara uteslutet. Därför ställer jag mig frågande till
att man i reservationen plötsligt har klämt till med siffrorna 50 ä 100 miljoner
kronor.

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

Ang. aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)

Jag skall nu be att få bemöta några av de argument, som framkommit Ilar
i debatten. Först vill jag uttrycka mitt beklagande över att propositionen framlades
vid en så sen tidpunkt. Förklaringen är emellertid följande. Industrikommissionen
behövde fem månader för sin utredning, vilken framlades den 26
oktober. Kommissionens utredning remitterades därefter för yttrande till kommissionen
för ekonomisk efterkrigsplanering och norrlandskommittén. Den
sista remissen inkom på tisdagen samma vecka som propositionen på lördagen
avläts till riksdagen. Det är klart att jag har studerat och behandlat frågan
parallellt med dessa remissinstanser för att kunna vara så snabb som möjligt,
och jag tror och hoppas, att kammaren ej skall kunna förebrå mig att jag är
orsaken till den försening som uppkommit.

Örn man då säger, att det kunde ha gått att vänta till nästa riksdag, vill jag
betona att ett sådant uppskov troligen skulle medföra en försening på minst
tre månader, och därmed skulle ju vissa av fördelarna ur försörjningssynpunkt
under den närmaste efterkrigstiden starkt reduceras.

När man talar örn den grundlighet i behandlingen i utskott och riksdag, som
är önskvärd, erinrar jag örn att det i detta fall har gällt att i huvudsak bekräfta
1941 års beslut.

Av den anledningen har det icke heller synts erforderligt att ha ett så utförligt
remissförfarande som annars skulle kunnat övervägas. När herr J. B. Johansson
efterlyser remiss från kommerskollegium vill jag nämna, att den speciellt
sakkunnige ledamoten av detta ämbetsverk ju är medlem av industrikommissionen
och såsom sådan haft tillfälle att yttra sig. Vad jernkontoret beträffar,
tillfrågades det ej år 1941, och jag har inte funnit anledning att nu förfara
annorlunda. Jag vet inte varför man— utan att det då veterligen påtalades
av herr J. B. Johansson — då underlät att tillfråga jernkontoret. Möjligen
har den dåvarande departementschefen ansett, att där finnas så många stridiga
intressen i en fråga som denna, att det inte var nödvändigt att söka inhämta
någon sorts kompromissuttalande därifrån. Jag medger emellertid gärna,
att detta naturligtvis är en sak som kan diskuteras. För min del hänvisar jag
framför allt till den knappa tid, som stått till förfogande.

Reservanten herr Holmström har i sin motion liksom i korthet här i debatten
antytt, att det inte är lämpligt att bygga en tredje elugh, därför att järnverkets
tackjärnsproduktion då skulle komma att överstiga importen av denna vara
före kriget. Härvid räknar han med att järnverket i Luleå under år 1946 skulle
kunna framställa icke bara 90 000 ton tackjärn, utan att kapaciteten genom
komplettering av samtliga ugnar med förreduktionsverk skulle kunna ökas
med 50 procent, d. v. s. till 135 000 ton. Största delen härav, eller omkring
110 000 ton, komme att utgöras av gjuteritackjärn och skulle enligt herr Holmströms
mening ej kunna avsättas. Jag måste säga, att jag är litet grand förbluffad
över den blandning av pessimism och optimism som kommer fram i såväl
herr Holmströms som de övriga reservanternas attit5rd. Mot pessimismen i
fråga om avsättningsmöjligheterna kontrasterar den väldiga optimismen
när det gäller förreduktionsanläggningarna, som förväntas kunna öka produktionen
med 50 procent från 90 000 till 135 000 ton. Ingen sakkunnig, som jag
haft kontakt med, har vågat sträcka förväntningarna längre än till en ökning
med 25 procent från 90 000 till omkring 110 000 ton. Anledning till herr Holmströms
optimism bör kanske sökas i det förhållandet, att anläggning av en
tredje elugn givetvis ter sig mindre nödvändig, örn man räknar med siffran
135 000 ton än om man stannar vid den mera blygsamma uppskattningen och
säger 110 000 ton. Det är möjligt att herr Holmströms resonemang skulle kunna
vara ett skäl mot de utskottsreservanter, hans egna partikamrater, som bara
tillstyrka byggande av en tredje tackjärnsugn men inte något thomasverk.

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Äng. aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)

Men närmast synes mig resonemanget, i den mån det ev. är hållbart vara ett
skäl för den ståndpunkten, att man icke bör begränsa sig till elugnen utan
anlägga också ett thomasverk, ty då får man ju möjlighet att avsätta en stor
del av tillverkningen såsom thomasgöt och elektrostål, eventuellt också som
omsmältningsmaterial. I den mån herr Holmströms resonemang är bärande, utgör
det alltså ett skäl för thomasverk och en invändning mot de övriga reservanternas
uppfattning.

Herr Holmström anför vidare, att taekjärnsproduktionen genom extraordinära
åtgärder kommer att ökas under år 1945. Produktionen av valsat och
smitt järn och stål kan alltså ökas, och man har då mindre behov av en ny
elugn. Jag vill bär betona att den metod, som användes och som även jag anser
berättigad, är mycket dyrbar. Det skulle inte förvåna mig örn de produkter,
som skola anskaffas med användande av träkol i stor utsträckning, komma
att visa sig fördyrade med ett tiotal miljoner kronor i jämförelse nied produkter
vid andra anskaffningsmetoder. Denna förlust på eventuellt ett tiotal
miljoner kronor godtages av hänsyn till försörjningen och, så vitt jag kunnat
observera, utan opposition från något håll. fastän 10 miljoner kronor ju äro
mycket pengar. Jag finner i jämförelse härmed den skepsis, som här har
kommit till uttryck mot den föreslagna investeringen på 8 miljoner kronor,
förvånande stor. Jag skulle också kunna peka på den lätthet, med vilken man
bär tillstyrkt en del andra, krisbetonade åtgärder, som också kosta pengar och
där det är risk för att utgifterna komma att bli vida större än för de anläggningar
varom här är fråga.

Ur försörjningssynpunkt och på längre sikt är den föreslagna investeringen
väl motiverad. Det förefaller mig som örn försiktigheten kräver, att vi även för
år 1946 räkna med möjligheten av knapphet i järnförsörjningen. Behovet av
järn för svensk byggnadsverksamhet och kanske även för återuppbyggnadsarbetet
på andra håll blir sannolikt stort, och importmöjligheterna från kontinenten
te sig med hänsyn till den pågående förstöringen där ovissa. Allt detta
är omständigheter som jag för min del icke kan bortse från, och det synes mig
tala för anläggning av en tredje elugn och ett thomasverk, vilka möjliggöra
anskaffning av järn utan användning av utländskt bränsle.

Herr Holmström och flera andra ha anfört, att försörjningen med elektroder,
som äro nödvändiga för driften vid elektriska tackjärnsugnar, skulle vara oviss.
Det är sant att de elektroder, som för närvarande tillverkas i Sverige, på
grund av vissa råvarors kvalitet icke äro av så god beskaffenhet som man
skulle önska. Därvidlag har man emellertid förhoppningar att fram till år
1946 kunna förbättra läget. Jag vill också betona, att det hör finnas större
utsikter för att vi skola kunna importera den behövliga kvantiteten färdiga
kolelektroder från utlandet, t. ex. från Amerika, eller den behövliga mängden
råmaterial till dylika — detta är föga skrymmande varor —, än för att vi
skola kunna importera den stora mängd koks, som skulle behövas vid användning
av en mera bränslekonsumerande metod för järnframställningen än den
här föreslagna.

Vad transformatorerna beträffar, kan man uppskjuta anskaffningen av den
stora transformatorn och i stället överbelasta de existerande, sedan vissa kylanordningar
hunnit iordningställas. När det gäller ugnstransformatorerna räknar
man nu med en leveranstid av 12 månader under den ogynnsamma förutsättningen,
d. v. s. örn kriget skulle vara.

De andra reservanterna och motionärerna, herrar Wistrand och Lundberg
m. fl., hävda att man först skall undersöka möjligheten att anskaffa en blästermasugn.
Jag skall be att få anföra några synpunkter på denna fråga. Koks
är väsentligt dyrare i Sverige än på kontinenten, men elektrisk kraft är i all -

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

Ang. aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
mänhet billigare. Denna omständighet synes a priori innebära en viss sannolikhet
för att vi skola kunna framställa järn till konkurrenskraftiga priser, örn
vi icke till stor del bygga tillverkningen på en råvara, som är särskilt dyr i
Sverige, utan i stället på den naturförutsättning, som är relativt god i vårt
land, nämligen tillgången på elektrisk kraft.

Kokspriset efter kriget är vidare mycket ovisst. Den skulle vara en bra
stor optimist som vågade utgå från att vi i Sverige efter kriget kunna fa kok«
till priser något så när jämförliga med förkrigstidens. Priset på elektrisk kraft
här i landet känner man däremot väl till, och med utgångspunkt från det kail
man göra sina kalkyler. Innan utvecklingen på bränslemarknaden efter kriget
har klarnat, så att man vet något örn förutsättningarna för kokstillförseln,
anser jag att det skulle vara oklokt att besluta bygga en blästermasugn med
koks som bränsle.

En dylik ugn bör dessutom göras stor, örn den skall vara ekonomisk. 50 000
ton, som motionärerna anse vara en ändamålsenlig enhet, torde vara för litet.
1938 års utredning anför kalkyler för en ugn på 50 000 ton oell en på 90 000
ton. För ugnen på 50 000 ton blir produktionskostnaden redan under de förhållanden,
som då rådde, 7 å 10 kronor högre per ton. Med de högre bränslepriser
och lönekostnader, som nu äro gällande, kan man förmoda att produktionskostnaden
för en ugn på 50 000 ton skulle bli kanske 15 kronor högre
per ton än för den större ugnen. Men örn man bygger en mycket stor ugn, är
det inte lämpligt att använda träkol som bränsle, och därmed bortfaller huvudskälet
för motionärernas yrkande på en blästermasugn. Vill man återigen beakta
försörjningssynpunkten, får man bygga en liten ugn, men den blir då
en kristidsanläggning, '' som snabbt måste avskrivas. Produktionskostnaden
måste där bli mycket hög. Så vitt jag kunnat utröna, räknar man numera i
allmänhet med att en modern blästermasugnsanläggning bör ha en kapacitet
på minst 100 000 ton. Järnverket i Oxelösund har utvidgat sin anläggning till
denna storlek. I utlandet bygger man i många fall ugnar på 200 000 ton.
och på en del håll i Ryssland och Amerika finns det som bekant ännu större
ugnar med en kapacitet på ända upp till 500 000 ton.

När nu motionärerna påstå, att ett thomasverk med ungefär 100 000 tons
kapacitet är för litet, men att en blästermasugn på 50 000 ton är stor nog.
skulle jag som lekman inte våga ha någon bestämd uppfattning, men endast
stödjande mig på uttalanden av de experter, jag kunnat rådfråga, vill jag säga
att det väl snarare förhåller sig tvärtom: en blästermasugn måste göras större
än 50 000 ton för att vara ekonomisk, men ett thomasverk av storleken 100 000
ton bör anses stort nog för ekonomisk drift.

Härtill kommer att bränsleåtgången i en blästermasugn är dubbelt så stor
som i en elugn. Bägge alternativen voro, som herr Johan Nilsson nämnde, utredda
år 1938, och man stannade då vid en elugn, ehuru det vid den tidpunkten
fanns tillgång på billig koks. Nu få vi räkna med större fördyring av koksen
än när det gäller den elektriska energien. Är det vid sådant förhållande sannolikt,
att det skulle visa sig klokt att nu riva upp ett tidigare beslut för att
övergå till blästermasugn med den mycket fördyrade koksen som bränsle?
Ett gott resultat förefaller mig a priori icke troligt, och jag drar därför, herr
talman, den slutsatsen, att skall man nu bygga en tackjärnsugn, måste den
vara elektrisk. Vill man fasthålla vid alternativet med blästermasugn, blir det
nödvändigt att uppskjuta beslutet tills man har säkrare utgångspunkter för
bedömningen. Men av hänsyn till försörjningsläget och med tanke på^ järnverkets
ekonomi överhuvud har jag för min del icke kunnat ansluta mig till
uppskovslinjen. .

Utskottets reservanter och i dag herr J. B. Johansson ha hänvisat till järn -

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Ane/, aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
verkets driftsförlust under det bokföringsår, som slutade den sista juni. Det
är oklart, vilka slutsatser man vill draga därav. Under det år, då driften sättes
i gång, försöksverksamheten pågår och företagsmaskineriet trimmas, kan nian
inte vänta något rättvisande eller slutgiltigt resultat. Jag kan upplysa kammaren
om att bolaget under tredje kvartalet i år, som är det första då produktionen
vid de två elektrougnarna förlöpt mera normalt, uppnått en driftsvinst
på över 400 000 kronor. Man räknar också med att vinsten skall kunna
bli ännu större, när företaget hunnit bli fulltrimmat. Jag tror därför knappast
att det är ett fullt riktigt intryck herr J. B. Johansson söker suggerera,
när han talar örn den förlust driften har utvisat.

Jag vill vidare betona, att det här icke rör sig örn en serie av subventioner,
vilket reservanterna i utskottet och herr J. B. Johansson påstå. Den elektriska
kraften får bolaget till självkostnadspris från vattenfallsstyrelsen, och det bör
väl anses tveksamt, huruvida detta kan betecknas såsom en subvention. Skulle
det råda verklig brist på elektrisk kraft, kan den uteblivna vinsten på denna
del av vattenfallsstyrelsens kraftleveranser betecknas såsom en subvention,
men om så icke är fallet synes det mig närmast vara en smaksak, om man vill
kalla detta för en subvention. När herr J. B. Johansson yrkar på att subventionerna
skola bokföras på järnverket och icke påföras vattenfallsstyrelsen,
räknar han tydligen med att en förlust uppkommer genom att elektrisk
kraft i detta fall levereras till självkostnadspris. Men detta är ju icke förhållandet.

När det gäller fraktkostnaderna åtnjuter bolaget vissa nedsättningar. Dessa
fraktlindringar motsvara emellertid endast de lättnader, som beviljas en del
mellansvenska företag för transporter från Norrland. I själva verket betalar
järnverket högre fraktavgifter än Luossavaara—Kiirunavaarabolaget. Under
sådana omständigheter finnes i detta fall ännu mindre grund för att tala örn
subvention.

På denna punkt vill jag göra ett tillägg. Örn inte mitt minne sviker mig,
förekom i den stora högermotionen för några år sedan örn hjälp åt Norrlands
näringsliv en antydan — herr J. B. Johansson bör kunna rätta mig örn jag
har fel — som gick ut på att fraktlindringar för det norrländska näringslivet
skulle vara en lämplig metod att stimulera en önskad ekonomisk utveckling i
Norrland. Jag skulle tro, att en fraktlindring, som icke går längre än jag här
genom jämförelse med andra företags villkor har antytt, står i god överensstämmelse
med det program, som högern i denna auktoritativa motion framlade.

Vad slutligen beträffar självkostnadspriset på den fosforfattiga malmen, som
är relativt lätt säljbar med hög vinst, så föreligger där för närvarande utan
tvivel en subvention. Vid en övergång till thomasprocesserna skulle emellertid
den subventionen som sagt försvinna.

Med detta, herr talman, hoppas jag ha berört huvudargumenten i fråga om
thomasverket. Emellertid bör jag kanske tillägga, att det enligt min mening
är bra att ha ett thomasverk, även örn det skulle visa sig att det mycket pessimistiska
antagande är berättigat, som här göres från vissa håll, nämligen att
ett antal martinugnar kan tänkas få stå stilla under t. ex. en del av år 1946.
I en situation, som kännetecknas av knapphet på bränsle och skrot, är det nämligen
en fördel att kunna använda thomas- i stället för martinprocessen.

Man har också invänt, att thomaskonvertrama skulle behöva inköpas från
Tyskland, men i det fallet är läget nu förändrat, eftersom såväl ritningar som
leveransmöjligheter finnas här i Sverige.

I motionen av herrar Wistrand och Lundberg m. fl. framföres ett andra uppslag,
nämligen örn anläggande av ett anrikningsverk, och jag skall be att få

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

Äng. aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
göra några reflexioner också därom. Om det vore så rationellt och billigt och
enkelt att med ett anrikningsverk förvandla den mycket billiga fosforrika malmen,
varav vi ha överflöd, till en fosforfattig sligprodukt, som betingar ett mycket
högt pris, så frågar jag: varför ha vi icke gjort det för länge sedan? Varför
har icke Luossavaara-Kiirunavaarabolaget, som ekonomiskt skötes på ett
framstående sätt, kommit på tanken att anlägga dylika anrikningsverk, varigenom
en 10-kronorsprodukt förvandlas till en 30-kronorsprodukt för en kostnad
av några kronor? Förklaringen torde väl närmast vara att söka i det förhållandet,
att man inom detta malmbolag inte anser förutsättningar finnas för att
med en obetydlig kostnad göra en dylik omvandling. Saken är för övrigt mycket
mer komplicerad än motionärerna antagit. Örn man för avsalu skulle tillverka
kvalitetstackjärn av fosforfattig råvara, skulle Luleåverket komma att
konkurrera med andra svenska företag på exportmarknaden, där det redan förut
råder trängsel. Tyvärr kan man inte se med särskilt stor optimism på frågan örn
exporten av kvalitetstackjärn, då utlandet i stor utsträckning ersatt det svenska
järnet med egna förbättrade produkter. Jag tror därför knappast, att det är
klokt att lägga örn Luleåverket för tillverkning av sådana kvalitetsprodukter.
Örn man skulle gå ett steg vidare och tillverka kvalitetsstålgöt, räcker inte
den stålugn som finns, utan då behöver man ytterligare två stålugnar. Finns
det verkligen marknad för 90 000 ton stålgöt? Det skulle då bli en oerhört
stark konkurrens. Mig förefaller det naturligare — jag upprepar, att det är
såsom lekman jag gör det bedömandet — att vi vid Luleåverket inrikta oss på
att framställa en del relativt goda handelsjärnprodukter, för vilka det finns
ett stort behov på den svenska marknaden, ett behov, som kan antagas komma
att växa i framtiden. Härtill kommer, att thomasprocessen ger slagg, som efter
nedmalning är lämplig såsom gödningsmedel, medan i ett anrikningsverk
fosforsyran fastnar vid avfallet, så att det blir dyrbart att få fram superfosfat.
Även detta är en olägenhet. Det är förmodligen dylika omständigheter,
som ge förklaringen till, att ledningen för Luossavaara-Kiirunavaarabolaget
inte ansett det vara ett kolumbiägg att göra ett anrikningsverk för att få ut
fosforsyran från den fosforrika malmen.

Jag skall nu, herr talman, sluta med några allmänna synpunkter på frågan.

Herr J. B. Johansson yttrade, att det gäller att skapa förtroende för detta
norrländska företag. Jag kan hålla med honom örn, att det vore önskvärt att
så skedde. Men jag har inte kunnat undgå att fråga mig, örn rätta sättet att
skapa sådant förtroende är, att man radar upp alla argument mot ett förslag
och underlåter att nämna argumenten för, eller att man påstår, att alla fackmän
lämna styrelsen, därför att de inte ha tilltro till företaget. Jag vet inte, hur
herr J. B. Johanssons förtroende reagerar, men mig förefaller detta vara en
märklig metod att skapa förtroende. Vad dessa fackmän beträffar, så var det
en framstående affärsman, som lämnade bolaget för ett par år sedan. Medan
han satt kvar i styrelsen, var han med örn att godkänna planerna på ett thomasverk.
Sedan blev han chef för ett konkurrerande företag, och det förefaller
rpig då ganska naturligt, att lian inte stannade kvar. Så lia vi direktör
Schwartz, som suttit flera år i styrelsen men nu avgått. Han har flera stora
arbetsuppgifter att sköta i Stockholm. Dels är han eliof för ett betydande
företag och dels har han sitt arbete i industrikommissionen, och detta torde
vara en ganska tung arbetsbörda. Även han har varit med örn att föreslå uppförande
av detta thomasverk. Den tredje industrimännen, som nu avgått, är
bosatt i Mellansverige, och det är för honom en betydande uppoffring att fortsätta
med sammanträden, som kräva dessa långa resor. Örn vi vilja skapa förtroende
för järnverket, lia vi knappast anledning att framställa förhållandena
så som herr J. B. Johansson gjort på denna punkt.

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Äng. aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)

Här finnas naturligtvis många svårlösta tekniska spörsmål, och ingen ka.n
förutse utvecklingen. Men därför kan det väl ändå inte vara motiverat att
uppskjuta denna utbyggnad, som riksdagen beslutat redan år 1941. Herr J. B.
Johansson säger, att även departementschefen är osäker och resonerar fram
och tillbaka. Jag bestrider, att herr J. B. Johanssons skildring därvidlag är
riktig. Jag har för det första sagt, att framtiden är osäker och att vissa risker
finnas. Den saken är det väl ingen förnuftig människa som vill bestrida. För
det andra har jag sagt, att med hänsyn till de osäkra framtida förhållandena
och till de föreliggande omständigheterna, av vilka en del äro gynnsamma och
en del ogynnsamma, kan ingen garantera, hur räntabelt järnverket i sin helhet
kommer att bli. För det tredje slutligen har jag sagt, att jag efter verkställda
undersökningar kommit till det resultatet, att den nu ifrågasatta tilläggsinvesteringen
kommer att förbättra det ekonomiska resultatet i dess helhet. Det
finns såvitt jag kan förstå inte den ringaste motsättning mellan dessa uttalanden,
och de äro inte uttryck för någon sådan vacklan, som herr J. B. Johansson
tycktes antaga. Frågan gäller ju inte nu, huruvida vi skola anlägga ett
järnverk i Luleå eller icke, utan det är fråga om huruvida verket skall utbyggas
på ett sätt, som sänker produktionskostna.derna och som bolagets ledning
anser vara det riktiga. När man nu påbörjat detta verks utbyggnad, förefaller
det mig knappast klokt att stanna på halva vägen.

Detta är — det vill jag säga till herr Holmström — en rent ekonomisk kalkyl
och inte uttryck för något känslotänkande. Från början har naturligtvis motiveringen
för att man velat göra denna investering i Norrland varit en önskan
att ge ekonomiskt stöd åt näringslivet och åt befolkningen i Norrland. Herr
Holmström säger, att detta stöd är så obetydligt, att det inte spelar någon roll,
och att det bara blir folk från Mellansverige som plockas upp till verket. I
anledning härav vill jag upplysa kammaren örn, att enligt meddelande från
bolagets ledning äro för närvarande omkring 225 personer sysselsatta i verket,
varav ungefär 210 norrbottningar och 12—15 söderifrån. Efter utbyggnad med
en ugn och ett thomas-verk kan man räkna med sysselsättning för omkring 300
personer, vartill under utbyggnadstiden komma ytterligare omkring 250 man.
Vidare tillkommer den indirekta sysselsättningen, som jag för min del uppskattar
till ett större antal än den direkta. Det är alltså visserligen inte fråga
örn någon omvälvande förändring i det norrländska näringslivet, men det gäller
dock åtskilliga hundra personer, och det är därför oriktigt att bagatellisera
saken.

Å andra sidan är det klart, att önskemålet att Norrlands näringsliv skall få
en uppmuntran inte bara är ett rent ekonomiskt skäll. Ty man kan ju ställa
den frågan, örn det inte är mera rationellt att flytta norrlänningarna ned till
mellersta Sverige. Örn herr Holmström med känslotänkande från min sida
menar, att jag inte övervägt den problemställningen, skall jag gärna erkänna,
att det är känslotänkande. Men jag har inte trott, att det var anledning att
ställa ett nationalekonomiskt problem på ett sådant sätt, att man alldeles förbisåg
var sysselsättning skapades. Och örn man frågar sig, om det är berättigat
att ge det norrländska näringslivet det begränsade stöd, som ligger :
vissa investeringar och leveranser till självkostnadspris, kan man enligt min
uppfattning inte underlåta att beakta, att svenska staten vidtagit mångå andra
stödåtgärder, som stimulerat näringslivet på annat håll. Man ha.r t. ex. infört
tullar, vilka medfört en viss prisfördyring, och denna prisfördyring har även
den norrländska befolkningen fått vara med örn att betala. Örn man nu invänder,
att den aaken inte hör hit, är detta ett argument av det slag som man
kastar fram i brist på verkliga argument. Såvitt jag förstår hör det i hög grad
hit, när det gäller att bedöma det rationella och riktiga i att ge det norrländska

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

Ang. aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag.'' (Forts.)
näringslivet ett visst stöd. Då är det av stor betydelse, att vår tullpolitik huvudsakligen
stöder näringslivet i andra delar av landet. Man har då anledning att
fråga sig, med beaktande av alla ekonomiska kalkyler, om det är möjligt och
berättigat att stödja en ekonomisk utveckling också i Norrbotten. Betänkligheterna
mot att leverera vissa förnödenheter, t. ex. malm eller elektrisk kraft,
till självkostnadspris minskas i varje fall för mig, när jag ser problemet mot
den bakgrunden. Jag skulle vilja fråga, vilka andra åtgärder man vill föreslå
till stimulerande av det norrländska näringslivet, som skulle vara bättre och
billigare och säkrare än den här ifrågavarande. Alla sådana här åtgärder få
väl anses i viss mån riskabla, eftersom framtiden alltid är oviss.

Ja, herr talman, riksdagen har redan år 1941 fattat beslut i denna fråga,
men det har ansetts lämpligt att upptaga saken till förnyad prövning. Man
torde ha rätt att säga, att det därvid skall fordras starka skäl för att nu riva
upp det gamla beslutet eller gå in för en uppskovspolitik och skjuta hela frågan
på en obestämd framtid. Jag ha.r studerat denna fråga utan några förutfattade
meningar. Och efter ett så omsorgsfullt studium, som en lekman kan åstadkomma
på en begränsad tid — jag erkänner, att lekmannens ställning är ett
handikap — har jag kommit till den slutsatsen, att det inte finns några sådana
starka skäl för att riva upp beslutet eller gå på uppskovslinjer. Jag vågar därför
uttala den förhoppningen, att kammaren skall följa utskottets majoritet.

Herr Bergh, Ragnar: Herr talman'' Det är kanske på detta stadium av debatten
inte ur vägen, att något säges från den landsända, som på ett alldeles
särskilt sätt beröres av den nu föreliggande propositionen, låt vara att jag i
väsentliga stycken är förekommen av de båda senaste ärade talarna.

Först vill jag framhålla, att denna fråga inte kan sägas vara politisk i den
meningen, att de olika uppfattningarna strikt följa några partilinjer, och ännu
mindre kunna meningarna anses vara delade efter den rågång, som skiljer borgerlig
och icke borgerlig uppfattning i näringspolitiska frågor. Snarare är det
väl så, att motsättningarna och meningsbrytningarna väsentligen grunda sig
på olika åsikter örn vad som i det ena eller andra fallet kan vara praktiskt lämpligt.

Det har redan framhållits, att varje gång frågan örn Norrbottens järnverk
varit föremål för riksdagens prövning, har man särskilt från kretsar, som äro
representativa för vår järnhantering, uttalat tvivel örn att just de framlagda
förslagen varit de mest ändamålsenliga. Jag vill såsom norrbottning försäkra,
att i den män man rimligen kan anse dylika tvivel vara motiverade av omsorg
om detta järnverk, mötas de givetvis med förståelse från oss norrbottningar.
Det förhåller sig nämligen så, att vi kanske mer än andra äro angelägna örn
att detta verk blir lönsamt. Skulle verket inte bli lönsamt, komme detta inte
blott att få konsekvenser för järnverket,- utan en olycklig utgång skulle sannolikt
också på vissa håll anses ge stöd åt den bär nedåt landet inte ovanliga föreställningen,
att förutsättningarna för industriell produktion äro särskilt begränsade
hemma hos oss. Och en ogynnsam utgång vore farlig inte minst därför,
att vilken uppfattning man än må ha om staten såsom företagare, är det nödvändigt
för Norrbottens ekonomiska framtid, att staten tar konsekvenserna av
att denna landsända väsentligen är socialiserad. Staten äger halva arealen, mer
än hälften av skogarna, hälften av LKAB och praktiskt taget ali vattenkraft,
och detta för ali diskussion örn Norrbottens näringsliv fundamentala faktum
innebär, att den enskilda företagsamheten däruppe har väsentligt mycket mindre
utrymme än på andra platser i vårt land. En olycklig utgång av detta företag
skulle sannolikt föra med sig, alf det sedan skulle bli ytterst svårt att få
något nytt att komma i gång.

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Äng. aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)

_ Med det sagda har jag velat framhålla, att vi äro tacksamma för varje uppriktig
strävan att ge verket en förnuftig planläggning. Men av vad jag sagt
torde också framgå, att vi sakna all förståelse för det avslagsyrkande, som
framförts i herr Holmströms motion. Det har redan framhållits, att riksdagen
år 1939 fattade beslut örn detta järnverk och att riksdagen år 1941 tagit ställning
till verkets planläggning. En motion, som lämnar möjlighet till upprivande
av vad sålunda redan beslutats, måste för oss te sig ganska anmärkningsvärd.

Enligt den plan, som fastställdes av riksdagen år 1941, skall verket bestå
bland annat av tvä elektrotackjärnsugnar, en elektrostålugn och ett thomasverk.
Vad man nu i den av min högt aktade vän herr J. B. Johansson och några
andra utskottsledamöter undertecknade reservationen främst vänder sig mot
är att den planen skall fullföljas i år genom anvisande av medel till thomasverket.
Och som det väsentliga argumentet mot att 1941 års plan nu skall fullföljas
åberopar man frånvaron av utredning örn en eventuell ytterligare utbyggnad
av verket med ett valsverk. Järnverkets styrelse har inte begärt något valsverk,
men reservanterna mena, att verkets konstruktion pekar mot en sådan utveckling.

Tillåt mig säga, att detta argument skulle ha tett sig bra mycket starkare,
örn det framförts år 1941 i samband med att riksdagen för sin del tog ställning
till frågan örn verkets konstruktion. I en motion av herr Wistrand m. fl. i första
kammaren och av herr Gezelius m. fl. i andra kammaren polemiserades
visserligen även då mot tanken på ett thomasverk, men som motiv
framfördes inte då frånvaron av någon utbyggnadsplan utan väsentligen
den dåvarande bristen på koppar och elektrisk energi. Herr Johan
Nilsson har redan utvecklat, hur statsutskottet vitsordade, att planläggningen
skett med omsorg och tillbörlig teknisk och ekonomisk omsikt, och hur statsutskottets
högt ärade ordförande för sin del vitsordade den grundlighet, med
vilken utskottet prövat ärendet. Varken i remissyttrandena, utskottsutlåtande!
eller kammardebatterna ställde man år 1941 en utbyggnadsplan såsom villkor
för thomasverkets tillkomst. Det förefaller mig därför inte oberättigat att säga,
att man i år är väl sent ute med det argumentet.

_ Mot denna synpunkt har man invänt, att riksdagen är oförhindrad att taga
själva planläggningsfrågan under förnyad omprövning, därför att de år 1941
anvisade medlen inte räckt till. Jag förstår inte den invändningen. Att pengarna
inte räckt till, säger väl ingenting annat än att kostnadsberäkningen inte
verifierats av den senare utvecklingen. Att anslaget visat sig otillräckligt, kan
däremot inte säga något om, huruvida planläggningen varit rent tekniskt
olämplig eller inte.

Detta är vad jag har att säga örn den del av reservanternas motivering, där
man förordar en utredning örn verkets eventuella utbyggnad, innan medel anvisas
till verkets förseende med thomasverk. Men jag skall be att i likhet med
herr Johan Nilsson få anlägga ytterligare en synpunkt. Av skäl som jag redan
antytt äro vi däruppe naturligtvis särskilt intresserade av vad de sakkunniga
säga örn en lämplig planläggning och lämplig drift av Norrbottens järnverk.
Men nu förhåller det sig ju så, att detta problem både tekniskt och kommersiellt
är så invecklat, att det väl inte är så särskilt många i vårt land, som kunna
betraktas såsom sakkunniga på området, och det är ytterst få av riksdagens
ledamöter, som kunna göra anspråk på att anses besitta sakkunskap i frågan.
Jag har emellertid i likhet med herr Johan Nilsson försökt göra en sammanfattning
av vad som sagts och skrivits i frågan från sakkunnigt håll åren 1939
och 1941 samt i år. Jag har därvid kommit till samma resultat som herr Johan
Nilsson, nämligen att de sakkunniga företrätt och företräda skilda meningar.

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

Any. aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
meri märkligt nog inte bara inbördes, utan samma sakkunniga ha olika mening
från tid till annan. Och när man själv såsom icke sakkunnig frågar sig vilken
auktoritet nian skall välja, måste man sålunda även fråga sig, vid vilken tidpunkt
vederbörande, för den händelse han ändrat sig, skall anses auktoritativ.

Verkets tekniska ledning har företrätt en linje, som vann riksdagens anslutning
år 1941. Andra ha som jag sade företrätt olika meningar från tid till annan.
Herr Johan Nilsson har redan nämnt några exempel. När propositionen
år 1939 förordade koks- eller träkolsugnar, rekommenderades i stället
från vissa håll elektrotackjämsugnar. Det blev också elektrougnar. Men i
år begäres från samma håll utredning örn en koks- eller träkolsugn. Det är
möjligt, att detta uppslag är bra; det ligger utom min kompetens att bedöma
den saken. Som en förklaring till den ändrade ståndpunkten kan man möjligen
tillgripa det starka betonandet av beredskapssynpunkten. Men jag har fäst
mig vid, att en sakkunnig, som tidigare rekommenderat elektrougnar och nu
begär utredning örn koks- eller träkolsugn, vid debatten i andra kammaren år
1941 förklarade det vara likgiltigt, örn tillskottet till vår produktion skedde i
form av tackjärn, göt eller omsmältningsmaterial.

Jag undrar alltså, örn det bara är ens eget fel, att man blir litet förvillad,
när man försöker lära sig något av de sakkunnigas diskussion.

Det finns flera exempel att. nämna. År 1941 tillstyrkte industrikommissionen
thomasverket, i år avstyrker industrikommissionen ett sådant verk. I
fråga örn sambandet mellan en tredje tackjärnsugn och thomasverket förklarar
industrikommissionen i år — såsom herr Johan Nilsson framhöll — att en
tredje ugn kan på längre sikt anses motiverad endast örn järnverket kompletteras
med ett thomasverk eller eventuellt annan anläggning för tackjärnsförädling.
En åtminstone till nyansen avvikande ståndpunkt intages av reservanterna
i efterkrigsplaneringskommissionen, vilka i varje fall inte lika starkt betona
detta samband. Kanske beror detta på deras starkare betonande av beredskapssynpunkten.

Emellertid måste det anses uppenbart, att hur mycket nian än uppskattar
det visade intresset för verkets planläggning, har man som lekman ytterst
svårt att finna någon annan konsekvent fasthållen linje hos oppositionen, än
att man vid varje tillfälle velat något annat än som för tillfället föreslagits.
Häri ligger intet omdöme om vem av de olika auktoriteterna som har rätt. När
man som lekman spörjer sig, vilken auktoritet som man skall lita till i detta
myller av uppslag, kan man inte gärna komma till annan ståndpunkt, än att
det innebär en viss trygghet att hålla sig till vad riksdagen redan bestämt, år
1939 i fråga örn produktionsvolymen och år 1941 i fråga örn verkets konstruktion,
d. v. s. vad som nu föreslagits i propositionen och i statsutskottets utlåtande.

Det är mycket möjligt — jag kan inte bedöma den saken — att här kunna
föreligga stora risker. Men eftersom staten nu en gång i Norrbotten trätt i den
enskilde företagarens ställe, får den som andra företagare ta vissa risker.

Jag skall be att få tillägga ytterligare en synpunkt. Den är motiverad av
det även i dag framförda talet örn subventioner till detta järnverk. Jag tror
mig tillhöra dem, som mindre än många andra anlägga provinsiella synpunkter.
Detta beror framför allt därpå, att jag anser det sterilt att fråga efter vad
den ena landsändan ger och tar i förhållande till andra landsändar. Men just
inför detta tal, om ^subventioner är det kanske inte alldeles oberättigat att erinra
örn, att från vårt nordliga underskottsområde rulla varje år ganska många
miljoner kronor söderut, inte bara till stöd för den i och för sig nödvändiga inhemska
spannmålsodlingen, utan också till stöd för den likaledes nödvändiga
tullskyddade sektionen av vår industri. När man såsom en subvention bctrak Första

kammarens protokoll 1944. Nr 84.

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Äng. aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
tar de förhållandevis gynnsamma eltaxor som järnverket Ilar, kan häremot
framhållas, att det väl ändå inte kan vara meningen, att den norrbottniska
industrien skall belastas med kostnader för kraftens överförande til] södra och
mellersta Sverige. Från tillförlitligt håll har det sagts mig, att även om den
taxa som Norrbottens järnverk betalar kail anses lag, så finns det industriella
företag i Norrbotten, som betala ännu mindre. Och slutligen, örn man nu icke
utan rätt såsom en subvention till järnverket betraktar den omständigheten, att
järnverket får utnyttja de förmåner som malmavtalet ger i fråga om priserna
på fosforfattig malm, borde det från den utgångspunkten vara logiskt, att
man genom att medverka till thomasverket bidrager till att denna subvention
minskas eller upphör, eftersom genom thomasverket de svårsäljbara fosforrika
malmerna i stället kunna komma till användning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ekströmer: Herr talman! Då jag tänker rösta för utskottets förslag,
bar jag ansett, att jag bör med några ord motivera denna min ståndpunkt.

Av den förda debatten, både i utskottet och nu här i kammaren, har jag fått
den uppfattningen, att .skillnaden mellan utskottets ståndpunkt och huvudreservanternas
egentligen ej är så särskilt stor. Alla äro vi ense om att, när
vi nu fått detta järnverk i gång, detsamma bör utvecklas så att icke detta nya
experiment med järnförädling i Norrland misslyckas, utan får den struktur och
den ledning, som kan göra det räntabelt. Det är bara i fråga om själva planeringen
som meningarna gå isär.

För min del har jag redan från början hyst ganska starka tvivel örn att
enbart ett tackjärnverk skulle kunna reda sig i konkurrensen. Då frågan först
kom inför riksdagen år 1939, syntes mig kalkylerna alltför optimistiska, och
särskilt med hänsyn till verkets höga fraktkostnader både för råvaran —
malm och koks -— och för den färdiga produkten hade jag svårt att tro, att
luleatackjärnet under normala tider skulle kunna uthärda konkurrensen med
den mera välbelägna inhemska tackjärnstillverkningen eller med importerat
tackjärn. Jag kan ju nämna, att man till exempel år 1938 köpte gott tyskt
gjuteritackjärn till 65 kronor per ton banfritt svensk ostkusthamn, exempelvis
Västervik. Jag är själv ganska stor köpare av tackjärn, och jag kan nämna, att
fraktskillnaden till exempelvis till mitt bruk från Västervik respektive Luleå
utgör ej mindre än 11 kronor per ton till Luleås nackdel.

Sa kom emellertid järnverket till stånd — efter ett för övrigt oförklarligt
dröjsmål på två å,r — och det har nu drivits i cirka ett och ett halvt år. Genast
kom verket in i en högeligen gynnsam konjunktur, ty tackjärnsbrist hotade,
och verket kunde därför omedelbart bli av med hela sin tillverkning utan
något särskilt besvär och till priser, som för verket borde ha varit fullt tillfredsställande.
Icke desto mindre se vi nu, att verket gått med en betydande
förlust. Visserligen lär en hel del poster i förlustsiffrorna rätteligen ha bort
belasta anläggningskostnaderna, men även örn detta är riktigt, så kvarstår dock
ett mycket ogynnsamt resultat, som faktiskt bestyrker de farhågor, jag från
början haft och som verkligen inge oro för framtiden.

_ Het är möjligt, att bolagets ledning icke har den överlägsna tekniska kunnighet
och den ekonomiska överblick, som kräves vid ett företag av denna storleksordning.
Konjunkturerna lia ju som sagt varit exceptionellt gynnsamma,
men ändå, redovisas en betydande förlust. Kostnaderna för uppbyggandet äro
tydligen i hög grad felaktigt kalkylerade — ökningen kan nog ej helt skyllas
på dyrare materielkostnader och de andra orsaker, som ledningen anfört. Företagets
barnsjukdomar — sådana kunna aldrig undvikas, vilket jag påpekade
från denna plats redan år 1939 — synas ha varit särskilt elakartade. Och

Onsdagen deli 13 december 1944.

Nr 34.

Äng. aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
detta, att nian varken i den kungl, propositionen eller sedermera under utskottsbehandlingen
fått fram ens den minsta tillstymmelse till driftskalkyl,
synes mig^ej så litet misstänkt. Men oavsett detta tror jag ändå, att mitt första
intryck står sig, nämligen att ett tackjärnverk i Luleå, avsett för tillverkning
uteslutande av tackjärn, är en ganska osäker affär.

Vad är då att göra? Ja, nian har ju att välja mellan två alternativ. Antingen
skall man låta det vara som det är, låta järnverket gå så länge det går och till
slut taga den totalförlust, som förmodligen blir ofrånkomlig. Eller också skall
man planera en utbyggnad till högre förädling av järnet, visserligen med utsikt
till ytterligare investeringar men dock med förhoppning om att till sist få
ett verk. som kan göra rätt för sig. Av dessa alternativ väljer jag obetingat
det senare. Och då det föreslagna thomasverket väl är det första steget på
denna väg. så kommer jag att rösta för att detta nu bygges.

Från industrikommissionen ha uttalats mycket starka tvivel, örn det skall
bli möjligt att vinna avsättning för thomasverkets produkter, under det att planeringskommissionen
är mera optimistisk. För min del är jag ej kompetent att
avgöra, vilket som kan vara riktigt, men jag är nog av den åsikten, att örn
avsättning ej finnes för en vara, så får en skicklig, målmedveten och företagsam
ledning själv skapa en dylik. Det är väl så med de flesta industriella verk:
man kan ej på förhand veta, hur mjmket som kan avyttras, och företagets
framgång beror i allra högsta grad på örn i detsamma finnas dugliga säljare,
som kunna ombesörja, att den vara som tillverkas blir avpassad efter marknadens
skiftande behov och därför efterfrågad.

Om nu industrikommissionen mot förmodan skulle lia rätt och det blir alldeles
hopplöst att fa avsättning för thomasgöt, sa är den tanken för mig ganska
logisk, att man själv får taga hand orp. denna produkt. Och då kommer man
givetvis fram till tanken på ett eget valsverk. Jag är därför glad åt att herr
handelsministern ställt i utsikt ytterligare utredning i denna riktning. Handelsjärn
lärer allid ga att sälja, kvaliteten kan förvisso hållas hög, och frågan blir
bara, om man kan komma ned till en sådan tillverkningskostnad, att man kan
hålla priser, som ej ligga högre än priserna i den allmänna marknaden. Visar
en utredning, att detta är möjligt, vilket jag ej håller för otroligt, då är jag
ej rädd för att vara med om en ytterligare utbyggnad, även örn det gäller
ganske betydande belopp. Kanske kan man gå försiktigt fram och börja i
mindre skala.

För att återgå till thomasverket, så synes mig tidpunkten för dess anläggning
väl vald^ ty den goda tackjärnskonjunkturen kan väl beräknas stå sig
kanske flera år, varför järnverkets huvudsakliga tillverkning en tid framåt
kan avse tackjärn. Under tiden kan man hinna lära upp sig i tillverkningen
av thomasprodukter — detta går förvisso ej på en dag — och småningom
söka arbeta^ sig in i marknaden. Jag tror, att det är en fördel, att tillverkningen
på så sätt ej blir alltför ensidig. Jag tänker på vad de gamle brukade
säga: »Man skall aldrig hänga allt på en spik:»

Beträffande den tredje tack järnsugnen kan det ju med mitt resonemang
kanske synas underligt, att jag även kommer att rösta för densamma, men
här komma beredskapssynpunkter in, som göra, att jag vill vara med om att
säkra tackjärnstillgången i landet under en kanske kritisk tid. Givetvis spelar
för mig också thomasverkets anläggning in, med möjligheterna för utbyggnaden
av ett valsverk, som kan absorbera ett eventuellt uppslående överskott
av järn, när mera normala tider inträda. Men trots herr handelsministerns betänkligheter
synas herrar reservanter ha framlagt mycket stärka skäl för att
denna tredje ugn eventuellt bygges som blästerugn, och jag hoppas livligt,
att herr handelsministern icke anser sig förhindrad att upptaga denna fråga

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Äng. aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
till förnyad saklig prövning och, örn det nya uppslaget befinnes fördelaktigt,
icke tvekar att genomföra detsamma.

Under utskottsbehandlingen har framkommit även ett uppslag om anläggning
jämväl av ett anriknings- eller reningsverk, avsett att göra malmen
mindre fosforhaltig, varigenom skulle erhållas ett för gjuteriändamål mera
lämpat järn. Även detta uppslag synes mig vara i högsta grad välkommet,
och jag räknar med att herr handelsministern tager detsamma under noggrann
omprövning.

Som ett skäl för att anlägga detta järnverk har från dess tillskyndare anförts
nödvändigheten att bereda arbetstillfällen för den stadigt växande befolkningen
i övre Norrland. I detta avseende kommer emellertid järnverket
i och för sig att spela en mycket underordnad roll, även örn nu thomasverket
och kanske till och med ett valsverk komma till, ty driften lär väl bli så mekaniserad,
att endast ett relativt ringa antal personer kommer att sysselsättas
där. Ur arbetsmarknadssynpunkt betraktar jag därför järnverket mera som
en symbol, som en hjälp till självhjälp, ty norrlänningarna kunna ej begära,
att staten skall sköta örn all företagsamhet däruppe, utan de mäste också bjuda
till själva. Och när staten föregår med gott exempel, kan man väl hoppas,
att den enskilda företagsamheten sedan skall blomstra upp. Nog finnes det
företagarkapital i Norrland. Det gäller blott att få fram pionjärer, som vilja
och våga sätta i gång. Och örn norrlänningarna ej själva lia den rätta företagsamheten,
så får man väl söka locka dit folk från andra bygder, som kan
hjälpa till. Det synes mig, som örn kommunerna här kunde göra mycket, till
exempel genom markupplåtelser, fördelaktiga krafttaxor, hjälp vid bostadsbyggande
och dylikt. Sådant borde norrlänningarna taga under allvarligt övervägande.
Och kanske man kunde skicka upp en deputation till herr finans-:
ministern med anhållan, att han ej för mycket pratar örn att socialisera näringslivet
och låta staten överta våra produktionsmedel, ty jag är rädd, att
denna förkunnelse, kanske ytterligare accentuerad, kan lägga stora hinder i
vägen för en uppblomstring av nya industrier i Norrland liksom i andra landsändar.

Ja, herr talman, jag är positivt inställd till tackjärnverket i Norrbotten,
detta vårt problembarn. Jag tycker, att vi gemensamt åtminstone skola försöka
göra något av det, och därför ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag — den första etappen på den förvisso mödosamma vägen.

Herr Heiding: Herr talman! Visst kan nian vara tveksam, när det gäller
att bevilja anslag till nya företag. Men när man en gång påbörjat Norrbottens
järnverk, skall man väl fullfölja det. Ännu kan man inte bedöma, huruvida
verket kommer att gå bra eller inte. Man får väl se tiden an. Staten får lov
att ta vissa risker, när det gäller att sätta i gång en verksamhet. Det har
staten fått göra förut, och det får den väl göra i fortsättningen. Den enskilde
får ju ta risker, än den ena gången och än den andra. Att stanna på halva
vägen vore inte lämpligt i detta fall. utan man måste fullfölja planen.

Här föreligger inte så stor skillnad mellan utskottets förslag och en del
av reservanternas förslag. Det gäller först och främst frågan, örn det skall
vara en elektromasugn eller en blästerugn. Nudlar här en ledamot, som tillhör
utskottsmajoriteten, upplyst om den villrådighet som förefunnits, när det
gällt att bedöma, huruvida man borde bestämma sig för den ena eller den
andra ugnen. Reservanterna från år 1939, vilka motsatte sig anläggandet av
en blästerugn, ha nu förordat en utredning härvidlag. Jag tycker, att det är
egendomligt, att de ha fått en annan inställning i detta fall. När man redan

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

Ang. aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
har anlagt två elektromasugnar i Norrbottens järnverk, kail det väl vara
lika lämpligt, att fortsätta på den vägen, så att man får en tredje av samma
typ, som att gå in för ett annat system, d. v. s. anlägga en blästerugn, som
är så konstruerad, att den kan användas för såväl koks som träkol. Jag bär
i varje fall den uppfattningen. När jag hörde de olika föredragningarna inom
avdelningen, blev jag på det klara med att man i denna fråga borde följa den
kungl, propositionen.

I fråga om thomasverket ha kanske menings skiljaktigheterna varit något
allvarligare. Reservanterna inom utskottet mena, att frågan bör bli föremål för
en vidlyftigare utredning, och industrikommissionen har liksom reservanterna inom
planeringskommissionen ansett, att man åtminstone för närvarande inte bör
bygga något thomasverk. När frågan i våras diskuterades nian och nian emellan,
var dock den uppfattningen allmän, att vi borde bevilja medel till ett
dylikt verk, och jag tror för min del, att det inte är en dag för tidigt att göra
det nu. Redan år 1941 beslutade riksdagen, att ett thomasverk skulle byggas,
men pengarna ha inte räckt till, och därför måste man som sagt nu bevilja
medel. Detta är ju endast att effektuera riksdagens tidigare beslut.

Jag är också av den uppfattningen, att vi böra fullfölja tanken på att
bygga ett valsverk däruppe. Reservanterna ha framhållit, att en valsverksanläggning
skulle kosta 50 eller kanske 100 miljoner kronor. Inom utskottet
ha vi fått upplysning om att ett grovvalsverk skulle kosta 10 miljoner kronor.
Skillnaden i pris mellan de två valsverkstyperna, är således stor. I varje fall
anser jag, att denna fråga bör utredas och utredas ordentligt. Utskottet bär
framhållit, att Kungl. Majit bör ha sin uppmärksamhet riktad på frågan och
se, hur det går med den ekonomiska utvecklingen av Norrbottens järnverk. Jagförutsätter
således, att när bolagsledningen framlägger förslag örn ett valsverk
av den ena eller andra typen, det blir mycket noga utrett, på vilken väg man
bör gå fram, och sedan har Kungl. Majit möjlighet att bedöma detta.

Sysselsättningsfrågan för Norrbotten bör beaktas. Det har sagts i debatten
inom utskottet, att endast så och så många man skulle sysselsättas vid järnverket.
Men vi hörde herr statsrådet framhålla, att det inte var så få man, som
skulle sysselsättas där, och medräknas även de, som kunna sysselsättas indirekt,
blir det säkert ganska många personer, som få arbete tack vare järnverket, när
det en gång blir fullt utbyggt. Det är väl också meningen, att vi skola få det
utbyggt. Jag tror, att alla representanter för Norrbotten äro fullt ense örn
att man bör fullfölja utbyggandet av järnverket, och då tycker jag, att vi från
södra och mellersta Sverige skola hjälpa dem, så att de få denna sin önskan förverkligad
och få ett sådant järnverk, som kan löna sig i framtiden.

Både kommissionen för efterkrigsplanering och norrlandsutredningen ha ju
tillstyrkt den nu föreslagna utbyggnaden, och det är klart, att cle sett saken som
så, att man genom denna skulle kunna öka sysselsättningen uppe i Norrbotten.
Jag tycker, att vi så mycket som möjligt skola försöka få nya företag till
stånd för att kunna sysselsätta de människor, som eljest kanske bli arbetslösa
i framtiden. Därför skola vi inte försumma tillfället, örn vi kunna bygga,
medan tid är. Företagen böra också spridas till olika delar av landet, så att
man får nya företag i både södra och mellersta och i norra delarna. Det är en
mycket stor fördel, örn dc bli spridda.

Det har här talats örn järnverkets räntabilitet, nion det är omöjligt att nu
bedöma, hur det kommer att gå därmed i fortsättningen. Vi få viii i alla fall
hoppas och tro, att det kommer att lyckas att göra företaget räntabelt. Med
tanke på den korta tid som gått, kan man inte, såsom skett i en reservation,
göra något uttalande örn driftsresultatet. Det talas i reservationen örn att
det första året uppvisar en förlust på, 180 195 kronor och båda åren tillsam -

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Ane/, aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
mans en förlust på 553 207 kronor. Jag tycker, att det är egendomligt att
tala örn förluster, när man knappt har satt i gång ett företag. Första året
hade produktionen inte alls börjat. Andra året hade enligt den förvaltningsberättelse,
som vi tagit del av, den ena elektromasugnen kommit i gång i september
månad och den andra i november månad 1943 — bokföringsåret omfattade
tiden 1 juli 1943—30 juni 1944. Under den tid, som verket varit i
gång, skulle det som nämnts lia gått med en viss förlust. Men denna tid uppgår
inte till mer än 3/4 år. När ett nytt företag startas, är det väl nästan, alltid så,
att ett och annat inte genast fungerar som det skall. Man kan således inte
räkna med något egentligt driftår. Enligt aktiebolagslagen torde vissa kostnader
inte få påföras anläggandet, utan de skola bokföras särskilt. Avlöning
till verkställande direktören och en del andra kostnader kunna inte direkt uppföras
som anläggningskostnad, och det måste således bokföringsmässigt uppkomma
en viss förlust under första året och även under det andra året, då verket
inte varit fullt i- gång.

Det har vidare talats örn att vissa styrelseledamöter lämnat företaget, därför
att de varit oroliga för och haft en bristande tilltro till företaget. Den saken
var statsrådet också inne på, och han gav förklaringar angående ett pär fall.
Ifrågavarande styrelseledamöter ha dock varit med örn att år 1941 tillstyrka
anläggandet av ett thomasverk. De vore således ense med de övriga styrelseledamöterna
örn den saken. Man kan följaktligen inte säga, att de avgått för
thomasverkets skull, utan det har varit andra anledningar till avgången.

Slutligen, herr talman, skall jag be att få med ett par ord beröra herr Holmströms
reservation. Den är mycket kort, endast en hemställan. Han yrkar
avslag på Kungl. Maj:ts proposition och anhåller örn ny utredning. Här i
kammaren gjorde herr Holmström några egendomliga, uttalanden. Han sade.
att det inte fanns avsättning för de produkter, som man avsett att tillverka,
och han talade örn att utbyggnaden blev en alltför dyr arbetslöshetshjälp.
Jag tycker, att dessa hans uttalanden knappast stämma överens med hans reservation.
Vad är det för mening med att utreda frågan, när man inte har
större tilltro till saken än herr Holmström har? Han talade mjmket vackert
för Norrland och för hjälp åt företagen i Norrland. Men sådan hjälp lämnar
man inte, örn man går till väga så, som han förordar. De övriga reservanterna
begära också en utredning, och jag skulle i så fall mera sympatisera med deras
förslag. Men jag anser, att det skall gå bättre att komma fram på den av utskottet
föreslagna vägen, nämligen att bevilja de begärda medlen till en utbyggnad
av Norrbottens järnverk och sedan utreda, örn man skall anlägga valsverk
av den ena eller andra typen. Den saken får man bedöma, när bolagsledningen
eller Kungl. Maj:t ser, att tiden är mogen att framlägga ett sådant
förslag.

Herr talman, jag ber att med vad jag här har anfört få yrka bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herr Westman.

Herr Hage: Herr talman! En föregående talare antydde, att det i denna
fråga inte var så stor skillnad mellan utskottets linje och reservanternas yrkande.
Jag kan inte godkänna en sådan tolkning. Jag anser tvärtom, att
riksdagen bär står vid skiljovägen. Antingen skola vi följa utskottets linje, som
innebär, att vi förklara, att det beslut, som en gång fattats, örn förädling av
malmerna i Norrbotten skall fullföljas. Eller också skola vi gå på reservanternas
linje, d. v. s. börja resonera örn saken på nytt och ta upp den — åtminstone
delvis — till utredning. Ett bifall till reservationernas yrkande in -

Onsdagen den 13 december 1944. Nr 34. 55

An<). aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
richar, att riksdagen förklarar sig i någon man ångerköpt över vad den förut
har gjort i denna fråga. Det skulle därför framstå som en desavuering av
riksdagens hållning vid det föregående tillfälle, då denna stora fråga principiellt
avgjordes, och jag kan av den anledningen naturligtvis inte under några
förhållanden ansluta mig till reservationen.

Sedan skall jag be att få säga några ord med anledning av herr J. B. Johanssons
yttrande i början av debatten. Han yrkade bifall till sin reservation och
förklarade, att han vid tidigare överläggningar örn denna fråga inte uppträtt
så, att man skulle kunna påstå, att han varit motståndare till järnverket i fråga.
Det är kanske riktigt, men det innefattar likväl ej hela sanningen. Jag skall
uttrycka mig mycket försiktigt — jag vill inte överdriva då det gäller en
värderad medarbetare i en styrelse, där vi bägge sitta och där vi samarbeta
bra. Men jag vågar dock göra det påståendet, att herr J. B. Johansson och
hans medreservanter under gångna tider haft och kanske alltjämt ha en
åskådning, som ligger ganska nära den uppfattning, som har resulterat i, att
anläggandet av järnverket har kunnat förhindras under så många år som
faktiskt skett.

Jag vill i detta sammanhang erinra örn, att på det hållet fanns en gång en
uppfattning, som framfördes bland annat i Svenska Dagbladet och som innebar,
att Norrbotten och övriga nordliga delar av vårt land skulle vara s. k.
råvarubaser, där man inte borde förädla någonting. Nu har detta yrkande örn
uppskov och ny utredning kommit fram från reservanter, vilka kanske under
vissa, tider ha sympatiserat — eller kanske alltjämt sympatisera — med denna
Svenska Dagbladets tanke. Då har man sannerligen anledning att bli misstänksam
mot utredningsyrkandet.

Jag vill i det sammanhanget framhålla, att det icke blott är så, att denna
fråga varit föremål för utredningar och diskussioner under de två senaste
decennierna — här ha nämnts åren 1932. 1939 och 1941 — utan det är att
märka, att hela spörsmålet om'' att förlägga en inhemsk järnförädling till Norrbotten
övervägts nästan ända sedan min ungdom eller åtminstone från den
tid då jag började delta i offentligt arbete. Det är alltså minst 40 års utredningar
och diskussioner, som ligga bakom tillkomsten av det beslut, som riksdagen
till slut bär fattat. Under sådana förhållanden har jag svårt att tro,
att saken nu, efter alla dessa år, inte skulle vara så utredd, att man inte skulle
våga fullfölja beslutet i frågan.

Nu säga emellertid reservanterna ungefär så här: »Örn bara ni på andra
sidan lugna er och tillåta en utredning, så är det troligt, att vi under denna
utredning skola få fram arbetsmetoder, vilka ekonomiskt sett ge ännu bättre
resultat.» Men i det fallet — det vill jag verkligen säga —- tar jag hellre en
fågel i handen än tio i skogen. Jag måste i det sammanhanget erinra örn den
gamla latinska sentensen, att man bör frukta danaerna, även när de komma
med gåvor. Alltså, när yrkandet örn utredningens fortsättande kommer ifrån
sådant håll, måste i varje fall representanterna för Norrbotten känna sig mycket
tveksamma. Vilket resultat det än blir av denna nya utredning, så är den
saken tydlig och klar, att järnverkets utbyggande blir fördröjt örn reservationslinjen
nu segrar. Det är det väsentligaste, som kan anföras mot reservationen.

T detta sammanhang vill jag också särskilt ta fasta på den diskussion, som
har förekommit örn arbetslöshetssituationen i Norrbotten. Det har sagts, att
en utbyggnad av järnverket inte betyder mycket som hjälp mot den stora
arbetslöshet, man fruktar skall inträda där uppe och som redan kommit till
synes. Enligt min mening betyder väl denna utbyggnad ändå något; det finns

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Äng. aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
ett gammalt ordspråk, som säger att många- bäckar små etc. Vi försöka naturligtvis
också på andra vägar skapa arbetstillfällen. Att märka är, att sannolikheten
är mycket stor för att Norrbotten går mot en tid av fruktansvärd arbetslöshet.
Visserligen kan det antagas, att konjunkturerna på trävarumarknaden
efter kriget komma att bli ganska goda — det påstås av folk, som är
mycket initierat på det området. Men när man talar med folk, som bör känna
till möjligheterna att avsätta exportmalmen — vars avsättning utgör så att
säga grundstommen för hela vår försörjning där uppe — så möter man ofta
hos sådana personer den farhågan, att det kommer att uppstå en sådan situation
att våra möjligheter att få avsättning för exportmalmen åtminstone för
lång tid framåt bli oerhört små. Vad detta innebär för Norrbottens del förstår
var och en. Det är givet, att kan man då åtminstone i någon liten mån åstadkomma
någon kompensation för den med en sådan utveckling följande nedgången
i arbetstillfällena, bör man försöka göra det. För övrigt ligger det
väl ändå något i vad många bruka framhålla, nämligen att örn vi inte få
avsättning för vår malm i utlandet, skola vi försöka förädla den själva. En
sådan förädling kommer givetvis inte att uppsuga den stora massa av exportmalm,
som vi nu frakta i väg, men någon del av denna malm skulle vi väl
antagligen kunna finna möjlighet att avyttra efter smältning och förädling.

Jag vill, innan jag snart slutar mitt anförande, också yttra några ord örn den
»subvention», som man diskuterat här. Man har här antytt, att det förhållandet
att man på olika sätt — genom billig kraft och malmleverans m. m. -—
tillgodoser denna Norrbottensindustri och eventuellt också riskerar, att det
uppstår förlust av denna verksamhet, skulle innebära, att man ger en orimlig
subvention åt denna industri.

Vad skall man säga örn detta? Det hävdades en gång en manchesterliberal
uppfattning enligt vilken det skulle vara nationalekonomiskt nödvändigt och
fördelaktigt att förädling, produktion och företagareverksamhet i allmänhet
skola förläggas till sådana delar av landet, där detta skall ske med största
möjliga ekonomiska avans. Statsmakterna ha i viss mån tvungits att överge
denna uppfattning; det finns ingen möjlighet att realisera ett så utpräglat
manchesterliberalt program, ty det skulle leda till att vissa delar av landet
fullständigt ödelädes. Vi ha, när det är fråga örn att placera ut industrier och
dylikt i landet, tvingats att ta hänsyn icke blott till sådana nationalekonomiska
synpunkter och till de mera krassa företagsekonomiska uppfattningarna, utan
även till k u l ta r sy np unkter n a. Jag vill bara understryka, att ett av bevisen
för att vi ha tvungits till detta är tillkomsten av våra kulturbanor. Hade vi
i fråga om järnvägsbyggandet låtit oss ledas av en utpräglat manchesterliberal
uppfattning, skulle en stor del av våra järnvägar i övre Norrland aldrig ha
kommit till.

Jag vill alltså framhålla, att det är nödvändigt — när vi i alla fall utgå
från, att det måste bo folk även i avlägsna bygder, särskilt i Norrbotten —
att vi också överhuvud taget planera vår industri och vår produktion med hänsyn
icke till denna manchesterliberala uppfattning, som jag förut berört, utan
till att folk i olika delar av landet får sysselsättning och arbete.

Från denna utgångspunkt och då man kan säga, att detta syfte i viss utsträckning
nås genom att utskottets och propositionens linje följes, ber jag
för min del att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sundberg: Herr talman! Var gång frågan om Norrbottens järnverk
föreligger på riksdagens bord, upprepas samma skådespel. Majoriteten i utskottet
och riksdagen accepterar utan vidare och utan ingående prövning vad
Kungl. Maj:t föreslagit, Kungl. Majit, accepterar utan vidare och utan ingående

Onsdagen den 13 december 1944. Xr 34. 57

Äng. aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
provning vad ledningen där uppe i Norrbottens järnverk föreslår. Denna ledning
å sin sida vet nog i varje fall vart den vill komma, men den finner icke opportunt
att med hänsyn till det mål, den ytterst uppsatt för sig, lägga alla korten
på bordet, utan man ger patienten — statsmakterna medicinen i doser så
starka som man tror patienten förmår för varje gång svälja men tillräckligt
kraftiga för att nödvändiggöra en ny dos efter en viss tid. Så har det varit tidigare
och så är det i dag. _

Visserligen intog departementschefen i varas en mera avvaktande attityd och
förmenade, att järnverkets ledning borde växa in i sina uppgifter, innan den
marscherade vidare i ullstrumporna, men admonitionen, örn man kallar den så,
var inte allvarligare än att ledningen redan nu återkommer med sina krav och
sina önskemål. Och detta gör man i riksdagens elfte timme, sa att varken regering
eller riksdag får tillfälle att penetrera detta viktiga spörsmål så grundligt
som vore nödvändigt. Man finner sålunda icke i den kungl, propositionen några
kalkyler eller uppgifter rörande hur järnverket hittilldags har burit sig, man
finner inte heller några kalkyler beträffande den utbyggnad, som nu föreslås.
Örn den enskilda industrien förfore pa detta lösliga sätt, skulle hela näringslivet
snart nog bryta samman och samhällsmaskineriet i hög grad lida skada.
Men staten anser sig kunna gå till väga på ett sådant sätt. o

Herr Johan Nilsson i Malmö kallar detta elementära krav på ordning och
grundlighet för utredningsraseri. Detta är väl dock, herr Johan Nilsson, icke
blott ett överord, utan även en fullkomligt felaktig syn på tingen.

Herr statsrådet sade i sitt anförande här i dag, att utredning är gjord, kalkyler
äro framlagda; det gjorde man vid 1941 års riksdag. Detta, menar han,
skulle vara ett motiv för att frågan så här hastigt kunde framläggas i riksdagens
elfte timme. Men då ber jag att fa erinra örn, att det da inte var sa. att
denna utredning och dessa kalkyler fingo offentliggöras. Det skedde en faktisk
mörkläggning av hela denna fråga. Riksdagen gick till beslut med fullständigt
förbundna ögon. Jag påpekade detta i debatten år 1941, och denna
anmärkning är därför alltjämt befogad. _

Jag har gjort några randanteckningar till utskottets utlåtande. Utskottet
börjar sitt yttrande med att framhålla något om den goda kvalitet, som utmärker
produktionen vid det nya järnverket i Luleå. Detta uttalande^ borde
utskottet, enligt min mening, icke lia gjort, eftersom det från mångå håll Ilar
framställts anmärkningar just mot kvaliteten på det järn, som framstädles vid
Norrbottens järnverk. Det finnes skäl för ledningen där uppe att ta detta ad

notam och se till att kvaliteten blir tillfredsställande!

När man i utskottets yttrande framhåller som en motivering för anläggande!
av den tredje tackjärnsugnen, att dess anläggande innebär »en rationell åtgärd,
särskilt med hänsyn till att utbyggnaden kan företagas utan att de allmänna
förvaltningskostnaderna eller verkets utgifter för malmlossning och för andra
fasta anläggningar i tillnärmelsevis motsvarande grad behöva okas», sa är detta
visserligen sant. men egentligen borde ett sadant uttalande lia åtföljts av en
reprimand. Det förhåller sig nämligen så att anläggningarna där uppe icke
äro utförda strikt i enlighet med de beslut, som riksdagen har fattat. Där har
skett en överdimensionering av anläggningarna, utrymmena lia tilltagits för
pompösa. Här skulle civila byggnadsutredningen, om den hade haft med ett
sådant ärende alt göra, lia haft ett stort fält för sin verksamhet, i stället för
att hålla på alf knapra nied kubikmetrar och kvadratmetrar i samband med
"husbyggen här nere i Stockholm och på andra platser. o

När utskottet i sitt yttrande talar örn att med thomasverkets utbyggnad mast
anstå, emedan tidigare anvisade anslag blivit otillräckliga »till följd a\ uppkommen
prisfördyring lii. lii.», bör sålunda erinras nili att denna beiarade flir -

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Äng. aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
dyringsfråga var föremål för ingående diskussion inom fjärde avdelningen av
statsutskottet vid 1941 års riksdag. Vi fingo då den bestämda upplysningen
av bolagets verkställande direktör, att vi inte behövde hysa några som helst
farhågor på den punkten, eftersom man för det första på förhand hade försäkrat
sig örn leveranser och alltså garderat sig mot prishöjningar och för
det andra hade ett konto för »diverse oförutsett» tillräckligt för att inte anslaget
skulle behöva överskridas.

Den fråga, som utskottet därefter kommer in på, nämligen diskussionen om
thomasgöt^ och omsmältningsmaterial, har tidigare berörts här i dag; bl. a.
har statsrådet Ohlin berört detta problem. T denna diskussion har man huvudsakligen
hållit sig till frågan örn avsättningsmöjligheterna för thomasgöten.
Jag beklagar, att herr statsrådet inte närmare penetrerat de siffror,
som refererats i propositionen beträffande behovet av thomasgöt här i landet.
Örn han det gjort, skulle hail säkerligen ha blivit upplyst örn samina sak som
utskottets fjärde avdelning fick veta, nämligen att den största posten — jag
tror det gällde 20 000 ton — hänför sig till en beräknad avsättning till ett
verk, som man inte har någon förhoppning örn någonsin skall komma till stånd.
Under sådana förhållanden bortfaller hela resonemanget örn avsättningsmöjligheterna
för thomasgöt i den utsträckning det här är fråga örn. Det bör ihåg''-kommas, att thomasgöt inte är någon standardvara och därför mycket svårsåld
pa marknaden. Detsamma kan emellertid sägas även örn omsmältningsmaterialet,
för så vitt nian icke har möjlighet att sälja detta till ett relativt billigt
pris. Det anses på fackmannahåll, att det inte finns möjlighet att finna avsättning
för detta material med mindre det kan säljas till samma pric som träkolstackjärn.
Men den möjligheten tror man inte på inom f ack m almak re tsar.
Om denna till mig och andra ledamöter i statsutskottet lämnade uppgift är
riktig sa skulle således även möjligheten att via omsmältningsmaterialet vinna
avsättning för thomasverkets produkter vara stängd. Därför kunna vi reservanter
inte ansluta oss till vad utskottet säger örn att thomasverket utgör ett
»rationellt led i järnverkets utbyggnad». Det anser inte heller den nye styrelseledamoten
i järnverket, friherre de Geer, som inför utskottet yttrad-, alf hail
tyckte det var dumt av styrelsen för järnverket att inte tala rent ut för myndigheterna.

Reservanterna lia emellertid inte stannat vid denna negativa inställning, utan
sökt anvisa andra utvägar vilka emellertid böra närmare utredas, innan man
tar definitiv ställning till det föreliggande problemet. Vi lia sålunda bland
annat hänvisat till det förslag, som framlagts i motionen angående anläggandet
av ett anrikningsverk. När herr statsrådet framhåller, att det är märkvärdigt.
att reservanterna icke på något sätt lia observerat den stora betydelsen
för landet av, att vi skulle kunna tillgodogöra oss även fosforfattiga malmer, så
är det just detta vi gjort när vi vilja ha frågan om ett anrikningsverk undersökt.
Finns det möjlighet att ekonomiskt komma fram på den vägen, vore ur
nationalekonomisk synpunkt mycket vunnet. Man kunde då tillgodogöra sig
den allra lägsta kvalitén av lapplandsmalm. den s. k. D-malmen. Örn Norrbottens
järnverk kunde komma därhän, finge det åtminstone en fjäder i sin hatt,
och en vacker fjäder till och med.

Fördelen med detta anrikningsverk vore vidare den, att det material, som
härifrån kommer fram, är sådant, som man kan vara säker på att under alla
förhållanden finna avsättning för på marknaden; det blir ett fosforfattigt
martinjärn. vilket vi alltid ha behov av.

När utskottet sedan säger: »Minst lika viktigt sorn utformningen av dessa
framtidsplaner är dock vinnandet av en tillförlitlig överblick över de i företaget
hittills gjorde investeringarna och de framkomna driftsresultaten», före -

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

Ani/, aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
faller det som om det därmed ville foga en liten brasklapp till det beslut, vartill
det har kommit. Man tillämpar härvid en maxim, rakt motsatt den, som
herr Holmström rekommenderade, nämligen att tänka först och handla sedan.
Här vill man handla först och rekommenderar att tänka sedan.

I fråga örn valet mellan elektrostålugn och blästermasugn framhöll herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet i sitt anförande nyss, att det
borde finnas möjligheter att tillförsäkra den tredje elektriska ugn, som han
föreslår, den kvantitet koks, som behövs för dess drift. Jag vill emellertid erinra
om att den sakkunnige från vederbörande kommission, som föredrog detla
ärende i statsutskottets fjärde avdelning, upplyste oss örn att denna försörjningsfråga
var mycket tvivelaktig. Man t. o. m. övervägde att ta bort tilldelningen
av koks till de elektriska ugnar, som redan finnas här i landet, och han
förmenade att det under sådana förhållanden knappast kunde vara klokt att
nu bygga en ny sådan ugn.

Vad sedan beträffar statsrådets fråga, huruvida någon tror, att koks efter
kriget skall kunna erhållas till förkrigspriser, är nog svaret på förhand givet:
det är klart, att vi icke det kunna. Men då vill jag ställa den frågan: tror herr
statsrådet, att vi kunna få erforderlig elektrisk kraft till samma pris efter som
före kriget med de betydligt ökade byggnadskostnader, som nu äro förenade
med och för framtiden komma att vara förenade med anläggandet av kraftstationer?
Ur den synpunkten tål nog frågan blästerugn eller elektrisk tackjämsugn
att närmare synas i sömmarna.

Vi reservanter ha emellertid icke trott oss örn att kunna bestämt yttra oss
på den punkten, utan vi lia förordat en utredning, som sannerligen väl är på sin
plats.

Herr statsrådet var också inne på arbetarfrågan och nämnde, att i thomasverket
skulle komma att sysselsättas 300 man. Het är en betydligt högre siffra
än den. som har angivits för oss i utskottet — må vara emellertid att den
är riktig. Han riktade emellertid en direkt fråga till herr Holmström: »Ahll
herr Holmström, att vi skola överflytta norrbottningarna till mellersta=eller
södra Sverige?» Herr Holmström har icke varit i tillfälle att svara på den frågan,
men jag tror mig utan vidare kunna göra det. Det vill han inte! Men jag skulle
vilja i det sammanhanget framställa en annan fråga: »vill någon, att vi skola
skicka upp arbetare från mellersta och södra Sverige till Norrbotten?» På den
frågan svarar jag för min del nej. Men, herr talman, det är just vad som har
skett i fråga örn Norrbottens järnverk. Där har man icke enbart skaffat folk
däruppifrån. utan man bär lockat folk nedifrån de mellansvenska järnverken,
enligt uppgift med förhöjda löner som lockbete. Örn den enskilda industrien
förfore så gentemot staten, vad skulle man då säga?

Herr Johan Nilsson riktade en förebråelse mot den gamla järnhanteringens
män och förmenade att. de inte hade skött sig. inte kunnat hålla järnproduktionen
i Sverige vid samma nivå som tidigare i förhållande till andra länders.
Han omnämnde, att vi nu endast holle en procent av denna produktion, under
det att vår andel vid mitten av 1700-talet var 40 procent. Nu menar hail. att.
i och med anläggandet av Norrbottens järnverk kommer visaren att vridas i rätt
riktning igen. Herr Johan Nilssons historieskrivning är åtskilligt skev och
vad framtiden beträffar kommer lian säkert att bli desillusionerad. Det blir
inte möjligt att få den ändring han åsyftar, då vi inte lia stenkol här i landet
—- det var ur den synpunkten inte heller möjligt för den gamla järnhanteringens
män och kommer som sagt inte heller att gå för den nyas!

Herr Johan Nilsson framhöll, att det var det besök vid Norrbottens järnverk,
sorn fjärde avdelningen gjorde i våras, som hade övertygat honom och hans
kamrater örn nödvändigheten av att ett thomasverk kom till stånd. Handen

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Äng. aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
på hjärtat, herr Johan Nilsson, var det verkligen det besöket, som var det
bestämmande. Är det inte fastmera så, att en förhandsinriktning finns i denna
fråga som kan kallas grundmurad och som inga motbevis, inga resor kan
rubba?

Herr Johan Nilsson insinuerade, att orsaken till att järnhanteringens män
motsatte sig anläggandet av thomasverket skulle vara, att de fruktade konkurrens
därifrån. Detta är fullkomligt oriktigt. Örn den gamla järnindustrien
verkligen önskade, att Norrbottens järnverk skulle ekonomiskt gå i stöpet, då
skulle den obetingat tillstyrka den lösning, som järnverkets ledning föreslår
som den definitivt bestående. Men med den ansvarskänsla, som denna industris
representanter ha, och med den kännedom de ha örn de verkliga förhållandena
på järnhanteringens område, ha de inte kunnat och inte velat tillstyrka
en sådan lösning som en rationell och riktig åtgärd. Jag är angelägen att betona.
, att mina övriga reservanters och andra personers, som jag rådgjort med,
samfällda uppfattning är, att när vi nu ha ett Norrbottens järnverk, måste
vi slå vakt örn detta och se till att betingelser skapas för dess framtida bestånd
och rationella drift. Men då gäller det att utformningen och utbyggandet av
detsamma, ordnas på ett klokt och förnuftigt sätt.

Vad beträffar förlusterna, som det talats örn här både av herr Johan Nilsson
och herr Heiding, finner jag, i likhet med dem, att det är ganska anmärkningsvärt,
att inan redovisar en förlust på 180 000 kronor för företaget under ett år,
då det icke varit i drift. Herr Heiding försökte förklara och försvara detta
med att man hade en del driftspersonal anställd och att man måste föra kostnaderna
för den på detta. sätt. Jag måste säga att på den punkten hade det
varit önskvärt, att man fått en närmare förklaring — men i propositionen har
ingenting nämnts, varken om detta mystiska resultat eller överhuvud taget örn
det ekonomiska driftsresultatet. Utskottet har måst införskaffa de knappa uppgifter
härom, som stått till buds, och tiden har icke medgivit ett mera ingående
studium av frågan.

Herr talman! Jag skall be att få sluta med att liksom en föregående talare
framhålla, att det ingalunda är någon motvilja mot Norrland eller någon avsikt
att försvåra det norrländska folkets försörjningsmöjligheter som kommit
mig att gå in för reservationen; snarare vill jag påstå, att reservationen är
agnad att på lång sikt bättre främja norrlandsintresset. Min inställning till
frågan har också föranletts av det ansvar jag har för sådana industrier som
jag själv representerar. När frågan örn Norrbottens järnverk för 3 år sedan
föredrogs i statsutskottet, talade verkställande direktören i järnverket många
vackra ord örn de betydligt sänkta priser på järn. vi skulle få här i Sverige,
när Norrbottens järnverk kom till stånd. Han underströk särskilt att örn man
fattade ett hastigt beslut, sa att järnverket kunde träda i funktion medan ännu
krisen varade, skulle det bli möjligt att på mycket kort tid amortera anläggningskostnaden.
Men hur har nu resultatet blivit? Det rakt motsatta. Jag är
visserligen inte beredd att draga för långt gående slutsatser med hänsyn till
den korta tid, varunder järnverket fungerat, men ett faktum är i alla fall,
att järnverkets drift inte gått ihop, och att man inte ens haft möjlighet att göra
några som helst avskrivningar, och jag vet också en annan sak. Man har i
stället för de utlovade prissänkningarna på järnet sökt att höja det allmänna
marknadsläget därå. Det gick emellertid inte att genomföra — jag skulle tro av
den anledningen, att det i så fall blivit nödvändigt att höja utförsäljningspriset.
Då lantbrukarna här synas så helhjärtat ansluta sig till det föreliggande förslaget.
må de då också göra klart för sig, att ett bifall därtill kan i en framtid
komma att också beröra deras skinn. För den svenska lantbruksmaskinens
vidkommande spelar järnpriset kanske inte en avgörande roll, när det gäller

Onsdagen den 13 december 1944. Nr 34. G1

Äng. aktieteckning i Norrbottens ■Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
den inhemska marknaden, eftersom vi väl få rätt att reglera de inhemska priserna
på basis av föreliggande råvarupriser, men det blir ett helt annat förhållande.
när det gäller exporten. Där tar nian ingen hänsyn till något Norrbottens
järnverk och dess eventuella behov av högre järnpriser utan uteslutande
till priset på de färdiga maskiner vi bjuda ut. Örn det svenska järnpriset inte
blir lågt, konkurrenskraftigt med det utländska, komma betydande svårigheter
att uppstå för vår export av lantbruksmaskiner.

Med hänvisning, herr talman, till vad jag sålunda anfört ber jag att få ansluta
mig till den reservation som avgivits av herr J. B. Johansson m. fl.

Herr Wistrand: Herr talman! I sitt långa och snabba anförande yttrade
herr statsrådet, bland annat, att det inte vore klokt att stanna pa halva vägen.
Det är emellertid just vad denna proposition gör. Norrbottens järnverk slutar
ju enligt förslaget produktionen med en typisk halvprodukt. Därmed har man
skapat — vilket jag tycker borde ha gjort både statsrådet och statsutskottet
betänksamma -— en form av fabrikation, som är fullkomligt enastående i världen,
ett järnverk som slutar sin produktion med thomasgöt. Ett sadant företag
existerar fackmännen veterlig! ingenstans på jorden.

Därmed är man inne på den fråga, som i detta sammanhang är den väsentliga,
om man skall gå längre. Det bär under debatten framkastats, att man
skulle, kunna stanna vid ett götvalsverk för tillverkning av billets, som är en
standardvara. Statsrådet säde, att han icke hade bildat sig någon uppfattning
örn huruvida man skulle gå vidare på den vägen.

Jag tycker dock för min del att statsrådet borde ha haft anledning att bilda
sig en uppfattning örn järnverket skall ytterligare utbyggas och huru långt,
eller örn man skall stanna vid vad som här föreslås. När man emellertid utmålar
billets som en vara med lätta avsättningsmöjligheter, är det ett fullkomligt
misstag. I fråga örn thomasgöt, upplystes det här i våras, att en utredning av
verkets ledning skulle visa. att det fanns god avsättning för denna produkt.
Jag tillät mig att i den korta debatt, som då ägde runi här i kammaren, framhålla
för dåvarande handelsministern önskvärdheten av att de uppgifter, som hade
lämnats av järnverkets ledning angående möjligheten att försälja göt, gjordes
till föremål för kontroll. En sådan kontroll anordnades. Den utfördes på industrikommissionens
uppdrag, och den gav vid handen, att det i själva verket
finns mycket liten utsikt att kunna sälja thomasgöt här i landet. Den möjliga
avsättningskvantiteten angavs till 28 000 ton, men i själva verket är det kanske
bara 8 000 ton av dessa som äro att- ta på. Det beräknades nämligen att en
enda köpare skulle taga 20 000 ton, och det var under förutsättning att han
skulle sätta upp ett nytt valsverk, vilket emellertid med ganska stor säkerhet
inte kommer till stand. Nu försöker man framställa denna kontroll såsom
mindre tillförlitlig, och vad åberopar man då? Jo, ånyo den uppgift som denna
kontroll var avsedd att kontrollera och som den har kontrollerat!

Jag talar örn detta därför att det är så typiskt för hur man har förfarit hela
tiden med detta Norrbottens järnverk.

Nu syftar man alltså till att man skall gå vidare med billets, som det skulle
vara bättre avsättning för. Beträffande avsättningsmöjligheterna för dessa
å den svenska marknaden har jag hört mig för mycket noga hos en stor samling
järnfolk. Svaret har enstämmigt blivit att det är mycket liten skillnad
mellan avsättningen på billets och på thomasgöt. Något bättre är den förra,
men ytterst obetydligt. Då säger man: då kan man vända sig till världsmarknaden;
där är billets en artikel. Ja, det är rätt; billets är en artikel på järnmarknaden,
men det är en mycket svårsåld artikel. Det finns ingen standardvara,
som säljs till så pressade priser som billets.

Xr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Äng. aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)

Om ilian bygger ett valsverk för billets. befinna vi oss fortfarande på samma
punkt, som då vi byggde thomasverket, beträffande vilket det börjar allmänt
medgivas, att det saknar avsättningsmöjligheter. Då stå vi inför frestelsen
att utveckla företaget med stora och många valsverk till en stor valsverksproducent,
oell om förutsättningarna för en sådan att bära sig veta vi ingenting.
Man kan nämligen icke ta saken så enkelt som herr Ekströmer gjorde
i denna diskussion, då han säde att i valet mellan ett tackjärnsverk, som icke
bär sig, och ett mera differentierat järnverk, som gör rätt för sig, har han
inte svart att välja. Man vet överhuvud taget inte alls, örn förutsättningarna
för ett lönande handelsjärnverk i Norrbotten föreligga, men allting talar däremot,
Nan man inte göra den första produkten billigare i Norrbotten, varför
naturliga förutsättningar så ofta åberopats, så inte har man mycket större
möjligheter att framställa de mera förädlade produkterna.

Utskottet hoppas att den tilltänkta utbyggnaden med thomasverket skall
bli mycket värdefull och att det skall visa sig möjligt för Norrbottens järnverk
att erhålla samarbete med redan bestående svenska järnverk till denna
industris och landets gemensamma nytta. Men då måste man fråga sig: örn
man har dessa önskemål, varför har man då ansett det vara så ytterligt angeläget.
att hålla samma svenska järnindustri utanför alla möjligheter att
medverka till en rationell utformning av Norrbottens järnverk och att ge det
del av sina erfarenheter? Norrbottens järnverk var icke välkommet, när det
kom till, främst därför att man hade så fullkomligt klart för sig, att vägen
skulle gå som den nu kommer att gå: först visar sig tackjärnsverket gå dåligt,
då tar man ett steg till: sedan går det utbyggda verket fortfarande dåligt,
då tar man ännu ett steg till: och till sist står man där efter stora utbyggnader
för många miljoner kronor med ett företag, om vars räntabilitet man
inte är övertygad, ja, örn vars bristande räntabilitet, som man kan läsa mellan
raderna i den kungl, propositionen, man är övertygad. När man kommer
den bristande räntabiliteten vid ett statsföretag in på livet, blir ju frestelsen
mycket stor att med mer eller mindre kacherade subventioner uppehålla
produktionen till förfång för den järnhantering som redan finns och
som har att lita endast på sin egen kraft. Den farhågan kan icke avvisas
som ogrundad, och jag vill be er, mina herrar representanter från Mellansverige,
att besinna, att örn det uppkommer en arbetslöshet vid Mellansveriges
järnbruk på grund av konkurrensen från ett stort järnverk i Norrbotten, så
är det ingenting som har varit oförutsett från alla håll.

Vid 1941 års riksdag betygades det i de mest lyriska ordalag jag någonsin
sett i ett svenskt utskottsutlåtande, att detta järnverk tillskapats i akt
och mening att skapa något värdefullt icke endast för Norrbotten, utan för
hela landet och även för den svenska järnhanteringen. Men jag återkommer
då till det orimliga i att den svenska järnhanteringen målmedvetet hållits
utanför hela utredningsarbetet. Varken år 1941 eller nu vågar man ens höra
den statliga myndighet, som har att närmast handhava omvårdnaden om industrien:
kommerskollegium. Varför hörde man inte järnkontoret, där det
dock finns så mycken erfarenhet? Varför var man så synnerligen angelägen,
att de kalkyler, som på sin tid presenterades från verkets ledning och som
sedermera ha visat sig så felaktiga från början till slut, skulle hållas hemliga
inom utskottet? Utskottets ledamöter fingo inte ens tillåtelse att använda
expertis för att granska dem. Att dessa saker ha förekommit, är väl värt att
hålla i minnet i detta sammanhang. Det gör en betänksam, när man gång på
gång ser, hur just denna ledning, som har gjort sig skyldig till mycket dålig
spådomskonst, ånyo åberopas som auktoritet emot den verkliga expertisen.

Onsdagen deli 13 december 1944.

Nr 34.

Ang. aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
Varför bär man inte i den kungl, propositionen eller ens inför utskottet lagt
fram de driftsresultat som man Ilar kommit till vid bolaget? Jag är väl villig
att instämma med statsrådet i att man icke får fästa allt för stort avseende
vid driftsresultatet på den korta tid järnverket varit i gång, men sett i samband
med de löften man gav år 1941 om vad man skulle1 åstadkomma, så fort
man blev färdig, är det ju oerhört nedslående. Och, framför allt, varför skall
man b junia med saken? Varför måste styrelseberättelsen bildligt talat dras
fram med tång av ledamöter i utskottet för att den skulle bli tillgänglig?
Man mäste ju säga, att kring hela denna behandling av Norrbottens järnverks
utbyggnadsfråga har det stått en atmosfär, som är allt annat än rekommendabel.
Och när vi nu få en kungl, proposition, finnes där fortfarande
ingenting örn tillverkningskalkyler. Det måste väl anses vara sjumerligen
uppseendeväckande, att staten nu begär 8 miljoner kronor till — den har förut
begärt 23 miljoner — utan att räntabiliteten ägnas annat intresse än några
ord örn att den troligen kommer att bli mycket liten. Att behandla statens
affärsdrift utan tanke på räntabiliteten, det borde vi väl ändå vara mycket
känsliga för här i Sveriges riksdag. Det gäller dock samhällets pengar.

Nu har järnverket kommit till, och då borde det väl vara angeläget, att
man finge det lagt på en sådan bog, att det gjorde den största tjänsten för
den svenska järnhanteringen, samtidigt som det också skulle göra de största
tjänsterna åt Norrbotten. Valet mellan den motion, som är väckt av herr
Lundberg och mig, och Kungl. Majrts proposition, sådan den föreligger, borde
i så fall, som jag ser saken, inte vara så svårt. För Norrbotten borde det
i själva verket vara tämligen likgiltigt, vilket man valde, därför att antalet
sysselsatta vid järnverket i båda dessa fall i själva verket kommer att bli
ungefär detsamma, nota bene örn tanken på ett thomasverk som slutmål skulle
vara ärlig. Och vill man utbygga järnverket, är ju inte vägen stängd därför
att man bifaller en motion örn utredning örn anläggandet av en blästerhytta
och ett anrikningsverk. Man har ju fortfarande möjlighet att utbygga
järnverket, men män har inte genom det isolerade thomasverket skapat en
blindtarm, som kommer att uteslutande göra ont. Det hade enligt min mening
varit en akt av god planmässighet, örn riksdagen hade gått in för att
undersöka möjligheten av de alternativ som vi ha uppställt. Lii sådan undersökning
skulle ha varit så pass lätt verkställd, att den icke skulle lia behövt
uppskjuta det hela något nämnvärt.

Herr statsrådet talade örn att motionärerna voro så inkonsekventa: i själva
verket borde en blästerhytta vara på 100 000 eller 200 000 ton, och vi skulle ha
tagit till den alldeles för liten, men samtidigt hade vi klagat över att thomasverket
är för litet och borde tågås till större, örn det skulle vara ett ekonomiskt
försvarligt thomasverk. Ja, det sista är rätt. Thomasverket är planerat i för liten
skala för att kunna bli ett ekonomiskt riktigt thomasverk, enligt vad experterna
på området anse. Jag kan också hålla med örn att en blästerhytta på
50 000 ton —• ehuru efter svenska förhållanden ingalunda liten — inte har den
i och för sig önskvärda storleken, men skall man bygga en blästerhytta på
100 000 ton, som statsrådet tänkte sig, då kan man inte driva den annat än med
koks. Man kan inte använda träkol och har alltså inte möjlighet att använda
hyttan under en avspärrningsperiod. Och dessutom får man en större produktion
till billigare pris. Att man tidigare uttalat sig för elektrohyttor står inte i
någon motsats till detta, ty nu finnas ju elekrohyttorna, och då är det ju uteslutande
till fördel för verket, att man har flera strängar på sin båge, så att
man har flera möjligheter att blåsa det billigare tackjärnet i bia storhyttan.
Jag kan inte förstå att det bar anförts någonting gentemot detta, som kunde
motivera en annan ståndpunkt än den som reservanterna lia intagil.

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Any. aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)

Reservanterna lia också framhållit önskvärdheten av att man byggde ett anrikningsverk.
Detta skulle vara synnerligen värdefullt därför att man därigenom
skulle kunna tillgodogöra sig ett slag av malm, som nu ligger praktiskt taget
värdelös och icke finner avsättning, nämligen Gällivare D-malm, d. v. s.
järnmullen. Under normala förhållanden finns det icke avsättning för den inom
landet och knappast utomlands heller; den har endast då och då kunnat säljas
för slumppris till Tyskland. Ur denna hittills som värdelös ansedda järnmull
skulle man då kunna få fram högre och högre kvaliteter och därur tillverka ett
utomordentligt fint och gott tackjärn.

• Nu säger statsrådet: varför ha vi inte tänkt på detta förut? Det är väl ingen
tillfällighet, att inte Luossavaara-Kiirunavaarabolaget uppfört ett sådant anrikningsverk?
Det måste ju bero på några skäl, och det beror väl på kostnadsskäl,
sade han. Ja, det är rätt, att det har berott på kostnadsskäl. Nu är det
emellertid så — och det kan man kanske inte begära att statsrådet skall veta
—• att det just i dagarna har utexperimenterats och prövats ett anrikningsförfarande,
som möjliggör anrikning till mycket billigare priser än man förut räknat
med, och detta skulle alldeles säkert göra saken ekonomiskt fördelaktig.
Det förefaller mig att man hade mycket god anledning, att innan man går vidare
med detta verks utbyggnad verkligen taga upp dessa frågor och fundera
på dem en smula.

För övrigt är ju tiden nu så långt framskriden, att jag inte skall yttra mig
längre i frågan. Jag beklagar de former, under vilka Norrbottens järnverks utbyggnadsfrågor
från år till år ha behandlats. De förslag som denna gång framlagts
gå klart och tydligt emot de myndigheter som ha beretts tillfälle att yttra
sig i frågan — för att inte tala örn dem som icke ha beretts tillfälle att yttra
sig. Då den ytterligare utbyggnadsfrågan kommer före, vilket enligt min övertygelse
inte kommer att dröja synnerligen länge — jag har nämligen inga illusioner
örn att mitt yrkande om bifall till reservationen kommer att gå igenom,
och då ha vi antagligen en ny utbyggnadsfråga given —- måste ifrån statsmakternas
sida tagas upp frågan örn Norrbottens järnverk till en verklig utredning,
så att man vet vad man gör. Man får icke fortsätta att förleda sig
själv och förleda andra att besluta örn utbyggnader, under förebärande att
järnverkets framtid därmed skall vara säkrad, under det att det. sedan visar
sig, att man mycket snart har anledning att komma åter. Här måste sökas en
möjlighet att få detta järnverks drift in på sådana banor, som med hänsyn
till de föreliggande förhållandena äro de mest bärkraftiga. Synnerligen bärkraftigt
tror jag inte att det kommer att bli i alla fall, men man får ju se till
att statens investeringar, de må nu vara hur felaktigt gjorda som helst, giva
bästa resultat, när de en gång beslutats.

Till sist skulle jag vilja säga detta. Här har från många håll i Norrbotten
framhållits behovet av hjälp till Norrbotten. Ja, angående hjälp till Norrbotten
finns ju ingen annan mening än att det är en angelägenhet av högsta vikt, men
det skulle vara underligt, örn det inte funnes bättre medel att hjälpa Norrbotten
än detta. Örn denna proposition bifalles, ha vi satt till 30 miljoner kronor
för ett verk, som enligt vad statsrådet nämnde sysselsätter 300 man. För min
del tror jag att siffran är för högt tilltagen. Den måste innefatta en del byggnadsarbetare;
i annat fall måste det föreligga stort slöseri med arbetskraft, då
antalet långt överstiger det antal arbetare som man har vid verk av motsvarande
storleksordning i Mellansverige. Men även örn jag räknar med den siffran,
vars riktighet jag drar i tvivelsmål, blir det en investering per arbetare
av 100 000 kronor. Detta är ett ganska betydande belopp, och jag är övertygad
om att det skulle kunna åstadkommas mycket välståndsskapande arbete

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

Ang. aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
i Norrbotten till ett betydligt billigare pris per sysselsatt arbetare än vad som
här kommer att bli fallet.

I herr Wistrands yttrande instämde herrar Siljeström och Nordenson.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Den siste ärade talaren antydde
någonting örn att det skulle råda något slags hemlighetsmakeri kring järnverket
i Luleå, och han yttrade också att man i statsutskottet fått lov att draga
ut styrelseberättelsen med tång. Så är inte fallet; så snart styrelseberättelsen
begärdes, kom den fram ögonblickligen.

Den andra punkt, där hemlighetsmakeri skulle råda, gällde kalkylerna år
1941. Utskottet ansåg sig icke ha rätt att lämna ut dessa kalkyler till offentligheten,
men utskottet tog synnerligen livligt och noggrant del av dem, och
jag kan lägga därtill, herr Wistrand, att en av utskottets ledamöter — en
partivän till herr Wistrand —■ till och med hade dessa kalkyler hemma en hel
söndag, så att nog blev det tillfälle för utskottets ledamöter att taga del av dem.
Beträffande offentligheten svarar jag herr Wistrand med samma ord som herr
Johansson använde vid en sådan år 1941 framställd fråga: man lämnar inte ut
sådana kalkyler till konkurrenter!

Herr Wistrand: Herr talman! Jag ifrågasätter inte annat än att herr Johan
Nilsson har tagit del av kalkylerna, men jag ifrågasätter att herr Johan Nilsson
har förstått dem.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på det under behandling varande utlåtandet yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; samt 3:o) att kammaren skulle godkänna herr Holmströms vid
utlåtandet anförda reservation.

Därefter gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets memorial nr 248, angående tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1944/45, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående undantag i vissa
fall från bestämmelser i förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) örn jordbrukets
kreditkassor;

nr 75, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning angående
provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare vid
nämnda verk;

nr 76, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning angående
ändrade bestämmelser örn ersättning för flyttningskostnad åt befattningshavare
vid nämnda verk; samt

nr 77, angående ersättning till en hos 1944 års riksdag anställd vaktmästare
vid inkallelse till militärtjänstgöring.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Första kammarens protokoll 19bU. Nr 3h.

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 74, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn ändrad lydelse
av 12 § förordningen den 20 juni 1941 (nr 577) angående bekämpande av
tuberkulos hos nötkreatur, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 499, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 12 § förordningen den 20 juni 1941 (nr 577) angående
bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 74 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 501, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av tackjärn; nr

502, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till reglering
av en kredit åt Norge;

nr 503, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående aktieteckning i
Norrbottens Järnverk Aktiebolag jämte i ämnet väckt motion;

nr 504, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning av
nya kapitalinvesteringar å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45;
samt

nr 505, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr

501, att utskottets hemställan i utlåtande nr 244, vidkommande förslaget nr

502, att utskottets hemställan i utlåtande nr 245, rörande förslaget nr 503,
att utskottets hemställan i utlåtande nr 247, angående förslaget nr 504, att
utskottets hemställan i utlåtande nr 246 samt, i avseende på förslaget nr 505,
att utskottets hemställan i memorial nr 248 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 506, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående undantag i vissa fall
från bestämmelser i förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 74 bifölles även av andra kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

44S289