1944. Första kammaren. Nr 2 (Riksdagens protokoll 1944:2)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1944. Första kammaren. Nr 2.

Fredagen den 14 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Upplästes oell lades till handlingarna två från justitiedepartementet ankomna
protokoll, så lydande:

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den 12 januari 1944.

Till justitiedepartementet hade den 12 januari 1944 från länsstyrelsen i
Östergötlands län inkommit fullmakt för egnahemsdirektören Josef Hagman i
Linköping, vilken vid ny röstsammanräkning blivit utsedd såsom ledamot av
riksdagens första kammare i stället för avgången ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den 13 januari 1944.

Till justitiedepartementet hade den 13 januari 1944 från länsstyrelsen i Jönköpings
län inkommit fullmakt för hemmansägaren Gustav Emil Andersson i
Södergård, vilken vid ny röstsammanräkning blivit utsedd såsom ledamot av
riksdagens första kammare i stället för avgången ledamot av samma kammare.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den- granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Herr Haaman och herr Andersson, Gustav Emil, infunno sig härefter och
intogo sina platser i kammaren.

Ordet lämnades på begäran till herr förste vice talmannen, som anförde: Herr
talman! Jag hemställer, att kammaren för sin del ville besluta, att ett särskilt
utskott, bestående av tjugufyra ledamöter, tolv från vardera kammaren, måtte
tillsättas för behandling av ej mindre Kungl. Maj:ts proposition nr 5, med
förslag till lag om aktiebolag, m. m., än även de ytterligare framställningar,
Första hammarens protokoll Nr 0. 1

Nr 2.

Fredagen den 14 januari 1944.

som kunna komma att av Kungl. Majit eller i enskilda motioner göras i detta
ämne eller andra i omedelbart samband därmed stående frågor; ävensom att
andra kammaren inbjudes att i detta beslut förena sig med första kammaren.

Under förutsättning att denna inbjudan bifalles av andra kammaren, hemställer
jag, att första kammaren för sin del måtte besluta, att antalet suppleanter
i detta särskilda utskott ifrån första kammaren skall vara tjugu.

Vad herr förste vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Ett protokollsutdrag i ämnet justerades och avsändes till andra kammaren.

Herr talmannen yttrade: Innan de nu förestående valen företagas, ber jag
att för kammaren få uppläsa första paragrafen i Kungl. Majlis stadga örn val
till riksdagens utskott den 26 maj 1909:

»Val av ledamöter i utskott skall förrättas med valsedlar, å vilka före namnen
utsatts partibeteckning (partinamn eller annan beteckning i ord för viss
grupp av riksdagsmän eller för viss meningsriktning), men vilka i övrigt äro
omärkta.

Namnen skola å valsedeln uppföras i en följd, det ena under det andra.

Valsedlarna skola för att bliva gällande vara enkla, slutna, hoprullade och
fria från överstrykningar. Sedel må ej upptaga flera, men väl färre namn än
det antal personer valet avser. Där något namn å sedeln är tvetydigt, gälle
den dock för övriga namn.»

Företogs val av åtta ledamöter i utrikesutskottet. Därvid avlämnades 100
godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma listan» och
upptagande namnen på följande personer i denna ordning:

herr Sandler,

» Åkerberg,

» Johansson, Johan Bernhard,

» Undén,

» Gränebo,

» Bärg, Johan,

» Anderson, Axel Ivar,

» Larsson, Sam.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i utskottet.

På framställning av herr talmannen beslöts att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet underrättas örn kammarens val av ledamöter
och suppleanter i utrikesutskottet samt anmodas låta uppsätta och till
kamrarna ingiva förslag till den skrivelse i ämnet, som borde till Konungen
avlåtas.

Anställdes val av tio ledamöter i konstitutionsutskottet. Därvid avlämnades
76 godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma listan»
och upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Karlsson, Gottfrid,

» Sandegård,

» Herlitz,

» Källman,

» Andersson, Jones Erik,

» Ström,

» Johanson, Karl August,

Fredagen den 14 januari 1944.

Nr 2.

herr Sandström,

» Björck,

» Gustavson.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i utskottet.

Företogs val av tolv ledamöter i statsutskottet. Därvid avlämnades 67 godkända
valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma listan» och
upptagande namnen på följande personer i denna ordning:

Herr Nilsson, Johan, i Malmö,

» Olsson, Oscar,

» Johansson, Johan Bernhard,

» Pauli,

» Gränebo,

» Lindström,

» Larsson, Sven,

» Nilsson, Bernhard,

» Bäckström,

» Bäcklund,

» Holmström,

» Heiding.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i utskottet.

Anställdes val av tio ledamöter i bevillningsutskottet. Därvid avlämnades
54 godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma listan»
och upptagande namnen på följande personer i denna ordning:

Herr Bärg, Johan,

» W ahlmark,

» Anderson, Axel Ivar,

» Sjödahl,
friherre De Geer,
herr Ekman,

» Ericson, Frans,

» Velander,

» Andersson, Elon,

» Björkman.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i utskottet.

Företogs val av åtta ledamöter i bankoutskottet. Därvid avlämnades 50
godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma listan» och
upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Åkerberg,

» Sandén,

» Nordenson,

» Sundvik,

» Friggeråker,

» Myrdal,

» Sylwan,

» Ohlin.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i utskottet.

Nr 2.

Fredagen den 14 januari 1944.

Anställdes val av åtta ledamöter i första lagutskottet. Därvid avlämnades
47 godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma listan»
och upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Schlyter,

» Wagnsson,

» Johanson, Karl Emil,

» Branting,

» Westman,

» Olsson, Karl Johan,

» Linnér,

» Gärde.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i utskottet.

Företogs val av åtta ledamöter i andra lagutskottet. Därvid avlämnades
46 godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma listan»
och upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Linder,

» Norman,

» Wistrand,

» Forslund,

» Löfvander,

» Carlsson, Olof,

» Mannerskantz,

» Roos.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i utskottet.

Anställdes val av åtta ledamöter i jordbruksutskottet. Därvid avlämnades
51 godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma listan»
och alla utom en upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Eriksson, Carl Edmund,

» Granath,

» Gabrielsson,

» Andersson, Alfred,

» Tjällgren,

» Hansson, Jacob,
friherre Beck-Friis,
herr Näslund.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i utskottet.

Herr statsrådet Hosander avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 4, med förslag till lag örn dyrtidstillägg under budgetåret 1944/45 å
folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag, m. m.;

nr 9, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 40 § 1 morn. lagen
den 14 juni 1918 (nr 422) örn fattigvården;

nr 15, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 december
1939 (nr 934) örn tjänsteplikt, m. m.;

nr 16, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1933 (nr 472) om förbud mot politiska uniformer;

nr 17, med förslag till lag om vad i allmänhet skall med polismyndighet avses
m. m.; samt

Fredagen den 14 januari 1944.

Nr 2.

nr 18, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 16 maj
1941 (nr 243) örn rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m.

Upplästes ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag, nr 6, utvisande
att nämnda kammare förenat sig med första kammaren i dess beslut
örn tillsättande av ett särskilt utskott för behandling av Kungl. Maj :ts proposition
nr 5 m. m.

Herr talmannen yttrade, att han efter samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville besluta latt vid sammanträde onsdagen
den 19 innevarande månad företaga val av ledamöter och suppleanter i
det särskilda utskott, kamrarna nu beslutit tillsätta.

Detta förslag antogs.

Föredrogs och hänvisades till särskilda utskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 5, med förslag till lag om aktiebolag, m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Majrts propositioner: nr

6, med förslag till lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen;
nr 7, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 9 april
1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff; och

nr 8, med förslag till lag örn eftergift av åtal mot vissa underåriga, m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 10, med förslag till lag angående ändring i lagen den 26 november
1920 (nr 796) örn val till riksdagen.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 12, med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr
367) örn fri rättegång, m. m.; samt

nr 13, med förslag till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, m. m.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 14, med förslag till lag örn kastrering,
m. m.

Propositionen hänvisades, såvitt angick det under 2) upptagna lagförslaget,
till konstitutionsutskottet och i övrigt till behandling av lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av herr Karlsson,
Gottfrid, cm. fl., väckta motionen, nr 1, angående viss ändring i lagen om
försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herrar Åkerberg och
Holmström väckta motionen, nr 2, angående majoren A. Gerhardssons löneklassplacering.

Nr 2.

Fredagen den 14 januari 1944.

Herr Johansson, Johan Bernhard, erhöll på begäran ordet och anförde: Herr
talman! Med hänsyn till omfattningen av Kungl. Maj:ts proposition nr 5, med
förslag till lag örn aktiebolag, m. m., tillåter jag mig anhålla, att kammaren
måtte medgiva utsträckning av tiden för avgivande av motioner i anledning
av sagda proposition till det sammanträde, som infaller näst efter tjugu dagar
från propositionens avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 4, 9 och 15—18.

Avgå vos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 3, av herr Bergh, Ragnar, m. fl., örn anslag till utbyggnad av Harsprånget
och till utvidgning av Porjus kraftverk;

nr 4, av herr Sandegård m. fl., örn årligt understöd åt förre järnarbetaren
K. O. Qvart;

nr 5, av herr Sandegård m. fl., örn årligt understöd åt bergsarbetaren K. A.
Gustafsson;

nr 6, av herr Sandegård m. fl., örn årligt understöd åt snickaren A. A.
Vestman;

nr 7, av herr Sandegård m. fl., örn årligt understöd åt diversearbetaren G.
V. Johansson;

nr 8, av herr Sandegård m. fl., örn årligt understöd åt förre dykaren K. E.
S. Lindström;

nr 9, av herr Wistrand m. fl., angående viss ändring av gällande villkor
för erhållande av understöd från erkänd arbetslöshetskassa;

nr 10, av herr Slen m. fl., örn förbättring av skogsarbetarnas bostadsförhållanden
; samt

nr 11, av herr Andersson, Verner, och herr Persson, örn åtgärder för ett bokföringsmässigt
klarläggande av jordbrukets lönsamhet m. m.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens första kammare och de kammarms ledamöter,
som blivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och v äkthetjänimg,
den 12 januari 1944.

Till en början beslöto herrar deputerade beträffande kanslitjänstemännen,
att de skulle utgöras av en notarie, tre förste stenografer, tio stenografer, en
förste kanslist, en kanslist tillika registrator och fyra kanslister.

Herrar deputerade antogo till

notarie (stomnotarie):

Wistrand, L., t. f. sekreterare i socialstyrelsen;

förste stenografer:

Elfner, E.,

Lundman, A., och

Hähnel, F., redaktör;

stenografer:

Torbiörn, G.,

Hedelius, E., kammarrättsråd,

Fredagen den 14 januari 1944.

Nr 2.

Stäckig, S., redaktör,

Ekman, E. L., redaktör,

Julin, G., redaktör,

Eriksson, A., fil. kand.,

Skarvall, K.-E., e. notarie vid Stockholms rådhusrätt,

Grass, N., jur. stud.,

Bergsten, P., hovrättsfiskal, och
Lagerström, L., tjänsteman;

förste kanslist:

Carlén, E., kammarskrivare i tullverket;

kanslist tillika registrator:

Myrberg, I., kansliråd; samt

kanslister:

von Krusenstjerna, G., amanuens i ecklesiastikdepartementet,

Vide, T.,

Strömqvist, Anna, fröken, och
Berggren, E., jur. kand.

Det skulle antecknas, att Carlén och Myrberg redan den 7 samt Wistrand,
Elfner, Stäckig, von Krusenstjerna och Strömqvist den 10 innevarande januari
på särskild anmodan inträtt i tjänstgöring hos kammaren.

Beträffande därefter vaktbetjäningen beslöto herrar deputerade, att en förste
vaktmästare och nio vaktmästare skulle anställas hos kammaren; och antogos
därefter till förste vaktmästare C. Jensen samt till vaktmästare S. Nilsson, G.
Tillman, H. Eriksson, M. Ericsson, K. Swenson, R. Sidén, E. Ström, T. Hollner
och T. Westblad.

Då Sidén anmält, att han på grund av militärtjänstgöring vore förhindrad
att omedelbart infinna sig till tjänstgöring hos kammaren, beviljade herrar deputerade
honom tjänstledighet tills vidare under den tid hans militärtjänstgöring
varade samt antogo till vikarie för honom under ifrågavarande tid extra
riksgäldsvaktmästaren L. Löfving.

At Nilsson uppdrogs att ombestyra utdelning av postförsändelser till kammarens
ledamöter m. m.

Här skulle anmärkas, att Jensen, Nilsson och Tillman redan den 3 samt övriga
vaktmästare utom Hollner och Westblad den 9 denna månad börjat tjänstgöra
hos kammaren.

Det skulle åligga den sålunda antagna personalen att vid behov och i den
mån så ske kunde utföra jämväl annan tjänstgöring hos riksdagen.

År och dag som ovan.

In fidem
G. H. Berggren.

På framställning av herr talmannen beslöts att Kungl. Majrts propositioner
nr 1—3 skulle sättas sist på föredragningslistan för morgondagens sammanträde.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 12.18 på dagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 2.

Lördagen den 15 januari 1944.

Lördagen den 15 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 19, angående bemyndigande för Kungl. Majit att medgiva visst undantag
från gällande villkor för åtnjutande av rätt till varvsindustrirestitution;
och

nr 20, med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1912 (nr
206) örn arbetarskydd.

Justerades protokollen för den 10, 11 och 12 innevarande månad.

Företogs val av åtta suppleanter i utrikesutskottet. Därvid avlämnades 78
godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma listan» och
upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Björnsson,

» Lindström,

» Wistrand,

» Pauli,

» von Heland,

» Ekman,

» Andrén,

» Andersson, Elon.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

Anställdes val av femton suppleanter i konstitutionsutskottet. Därvid avlämnades
52 godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma
listan» och upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Andersson, Anders,

» Hansson, Sven,

» Siljeström,

» Elmgren,

» Nilsson, Bror,

» Mattsson,

» Lindén,

» Johansson, Lennart,

» Albertsson,

» Sandberg,

» Söderdahl,

» Andersson, Albert,

» Arrhén,

» Bergh, Ragnar,

» Holmbäck.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

Lördagen den 15 januari 1944.

Nr 2.

Företogs val av tjugu suppleanter i statsutskottet. Därvid avlämnades 58
godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma listan» och
upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Andersson, Karl,

» Karlsson, Gustaf,

» Carlström,

» Boman,

» von Heland,

» Anderson, Gustaf Iwar,

» Gillström,

» Ekströmer,

» Ohlin,

» Berling,

» Wiklund,

» Andersson, Gustav Emil,

» Ericson, Johan Eric,

» Sundberg,

» Rosenberg,

» Andersson, Gunnar,

» Andrén,

» Albertsson,

» Petersson, Emil,

» Persson.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

Anställdes val av femton suppleanter i bevillningsutskottet. Därvid avlämnades
46 godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma listan»
och upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Björnsson,

» Eklund,

» Bondeson,

» Berg, Robert,

» Elofsson, Gustaf,

» Heuman,

» Ericsson, Herman,

» Sylwan,

» Roos,

» Franzon,

» Ramberg,

» Ljungdahl,

» Nordenson,

» Enesson, Carl Eric,

» Lindblom.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

Företogs val av tio suppleanter i bankoutskottet. Därvid avlämnades 51
godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma listan» och
upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Leander,

» Edin,

» Johansson, Lennart,

Nr 2.

Lördagen den 15 januari 1944.

lien1 Löfgren,

» Ljungdahl,

» F ahlander,

» Andersson, Birger,

» Mannerskantz,

» Sundelin,

» Elofsson, Gustaf.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

Anställdes val av tolv suppleanter i första lagutskottet. Därvid avlämnades
44 godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma listan»
och upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Ahlkvist,

» Kringel,

» Siljeström,

» Olofsson,

» Andersson, Verner,

» Johansson, Henry,
fru Sjöström-Bengtsson,
herr Sandström,

» Petersson, Knut,

» Bergh, Ragnar,

» Lodenius,

» Lindblom.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

Företogs val av tretton suppleanter i andra lagutskottet. Därvid avlämnades
41 godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma listan»
och upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Hage,

» Sten,

» Ericsson, Carl Eric,

» Strand,

» Hallagård,

» Elowsson, Nils,

» Söderkvist,

» Hagman,

» Holmbäck,

» Näsström,

» Helgesson,

» Wahlund,

» Andersson, Gunnar.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

Anställdes val av nio suppleanter i jordbruksutskottet. Därvid avlämnades
45 godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma listan»
och upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Anderberg,

» Olsson, Nils,

» Bondeson,

Lördagen den 15 januari 1944.

Nr 2.

herr Dahlström,

» Nilsson, Bror,

» Svedberg,

» Hagman,

» Petersson, Emil,

» Sundelin.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 4, med förslag till lag örn dyrtidstillägg under budgetåret 1944/45 å
folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag, m. m.;

nr 9, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 40 § 1 mom. lagen
den 14 juni 1918 (nr 422) örn fattigvården;

nr 15, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 december
1939 (nr 934) örn tjänsteplikt, m. m.;

nr 16, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1933 (nr 472) örn förbud mot politiska uniformer;

nr 17, med förslag till lag örn vad i allmänhet skall med polismyndighet
avses, m. m.; samt

nr 18, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 16 maj
1941 (nr 243) örn rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Bergh, Hagnar,
m. fl. väckta motionen, nr 3, om anslag till utbyggnad av Harsprånget och till
utvidgning av Porjus kraftverk.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet nedannämnda motioner:
nr 4, av herr Sandegård m. fl., örn årligt understöd åt förre järnarbetaren
K. O. Qvart;

nr 5, av herr Sandegård m. fl., örn årligt understöd åt bergsarbetaren K. A.
Gustafsson;

nr 6, av herr Sandegård m. fl., örn årligt understöd åt snickaren A. A.
Vestman;

nr 7, av herr Sandegård m. fl., örn årligt understöd åt diversearbetaren G.
V. Johansson; samt

nr 8, av herr Sandegård m. fl., om årligt understöd åt förre dykaren K. E.
S. Lindström.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av herr Wistrand
m. fl. väckta motionen, nr 9, angående viss ändring av gällande villkor för erhållande
av understöd från erkänd ''arbetslöshetskassa.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Sten m. fl. väckta
motionen, nr 10, om förbättring av skogsarbetarnas bostadsförhållanden.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herr Andersson,
Verner, och herr Persson väckta motionen, nr 11, om åtgärder för ett bokföringsmässigt
klarläggande av jordbrukets lönsamhet m. m.

Nr 2.

Lördagen den 15 januari 1944.

Föredrogos och. bordlädes Kungl. Maurts denna dag avlämnade propositioner
nr 19 och 20.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 12, av herr Andersson, Verner, örn svenskt initiativ till uppbyggande av
en världsorganisation för tryggandet av fred mellan folken m. m.;

nr 13, av herr Fahlander, örn revision av kungörelsen angående statsbidrag
till folktandvård;

nr 14, av herr Berg, Hobert, och herr Gillström, örn överflyttning till yrkesinspektionen
av frågor rörande arbetarskyddet ombord å fartyg;

nr 15, av herr Gillström m. fl., örn anslag till räntefria studielån ur allmänna
studielånefonden;

nr 16, av herr Sten m. fl., örn åtgärder för folkhögskolans fortsatta utveckling
m. m.;

nr 17, av herr Petersson, Emil, och herr Berg, Hobert, örn pension åt kriminalöverkonstapeln
D. N. Skog;

nr 18, av herr Gillström m. fl., örn pensionering av vissa arbetare och befattningshavare,
som genom vägväsendets förstatligande förlorat sin utkomst;

nr 19, av herr Andersson, Verner, örn ekonomiskt stöd åt efterlevande efter
svenska beredskapsmän, sjömän och fiskare, som förlorat livet på grund av
rådande krigsförhållanden;

nr 20, av herr Wihlund m. fl., örn utredning rörande ersättning till personer,
som på grund av bestämmelser i epidemilagen underkastats inskränkning
i sitt näringsfång;

nr 21, av herr Siljeström, om ändring av gällande bestämmelser rörande
gäldandet av viss ersättning till ägodelningsnämndemän; samt

nr 22, av herr Andersson, Gustav Emil, m. fl., örn tillfälligt förbud mot avstyckning,
varigenom åker och äng skiljes från jordbruksfastighets skogsmark.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.09 på dagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Måndagen den 17 januari förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Friherre Beck-Friis och herr Johanson, Karl August, anmälde, att de infunnit
sig vid riksdagen.

Föredrogos ånyo och företogos till avgörande i ett sammanhang Kungl. Maj :ts Statsverks -propositioner nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret propositionen
1944/45, nr 2, angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret m'' m''
1943/44, och nr 3, angående fortsatt giltighet för förskottsstaten för försvarsväsendet
ävensom allmänna förskottsstaten.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Då riksdagen nu under det femte
krigsåret börjar sitt arbete, har den genom kriget framkallade spänningen
inom vårt folk i någon mån lättat. Ovissheten örn huru det hela skall sluta är
dock alltjämt stor, och lägen kunna ju uppstå, då faran för att vi skola dragas
in i kriget kan bli överhängande. Men förhoppningen örn att freden i Europa
icke skall vara alltför avlägsen och att samhällen och stater skola kunna återuppbyggas
på beprövade grundvalar och med utrymme för frihet och rätt
gror dock på djupet hos flertalet av vårt folk. Denna förhoppning innesluter
även en förtröstan örn att våra nordiska grannfolk då skola återfå sin frihet.

Ännu är dock läget sådant, att vi icke få slappna i vår vaksamhet och vakthållning
för vår frihet och vårt oberoende. Ännu kan mycket oförutsett hända.

Denna mening finner även uttryck i Konungens trontal med orden, att läget
i världen alltjämt inrymmer så mycket av ovisshet och fara, att någon eftergift
icke kan få förekomma i avseende på vår vaksamhet och beredskap. Dessa
Konungens ord få förvisso anslutning inom hela vårt folk. Vår beredskap
och vakthållning under dessa fyra år har ju endast haft till syfte att uppehålla
freden och att örn möjligt hålla oss utanför kriget. I sina strävanden
för en sådan politik har regeringen alltid haft riksdagens förtroende och gillande.
Någon förändring härutinnan har icke inträtt. Regeringen kan alltjämt
räkna på stöd från riksdagen för upprätthållandet av vår neutralitet,
vilket inte alltid varit så lätt, då vi under det kriget rasat utanför våra knutar
varit utsatta för kränkningar av olika slag eller då vi kanske med blödande
hjärta erhållit del av våra broderfolks kamp för sin frihet. Men genom
att i nuvarande läge hålla ut på den väg vi valt gagna vi med all sannolikhet
både dem och oss själva bäst.

De åtgärder som behövt vidtagas för att stärka möjligheterna för uppehållandet
av vår självständighet och för anpassning med hänsyn till de förändrade
förhållanden som framkallats av kriget ha varit mångahanda, men främst
har dock stått och står alltjämt tillgodoseendet av vår försvarsberedskap och
vår folkförsörjning. Båda äro för oss under dessa tider lika betydelsefulla.

Det har behövts både bröd och försvar. I fråga om uppehållandet av vår försvarsberedskap
råda väl icke nu några meningsskiljaktigheter. Alla anse väl,

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

att de åtgärder som behövas för att värna vår frihet böra vidtagas. Visserligen
ha de kostat mycket. De stora budgetbeloppen och den starkt ökade
statsskulden vittna oförtydbart därom, men ha de fyllt sin uppgift, vilket
vi förutsätta, så är detta offer icke förgäves.

För den enskilde ha de ofta upprepade inkallelserna i många fall medfört
olägenheter och personliga uppoffringar, men i jämförelse med andra folk
äro vi även i detta avseende mycket bättre ställda, och från statsmakternas
sida lia ju medgivits lättnader i den utsträckning som varit möjligt.

Herr talman! Jag kommer nu att uppehålla mig något vid förutsättningarna
för vår jordbruksproduktion och livsmedelsförsörjning, men då jag anser att
dessa frågor nu äro så viktiga för oss, så hoppas jag finna förståelse härför.

Vad beträffar betingelserna för livsmedelsproduktionen, så har det ju även
funnits förståelse därför under denna tiel, vilket icke alltid varit fallet. De
gångna krisåren ha lärt vårt folk att inse betydelsen av att vi äga ett produktionskraftigt
jordbruk och att vi, örn vi bli avstängda från tillförsel utifrån,
kunna lita till oss själva. På grund av den starka begränsning av utrikeshandeln,
som framtvungits genom de i kriget deltagande stormakterna, ha vi
i fråga örn vår livsmedelsförsörjning under dessa år i huvudsak varit hänvisade
till våra egna resurser.

Trots begränsad eller i vissa fall helt utebliven import av sådana produktionsmedel,
som i normala tider tillföras vårt jordbruk, och trots två års felslagna
skördar har jordbruket dock kunnat frambringa så mycket livsmedel,
att ingen i vårt land av denna anledning behövt svälta. Landets jordbrukare
ha säkerligen gjort sitt bästa för att tillgodose livsmedelsförsörjningen, ehuru
de mången gång fått arbeta under svåra förhållanden och med otillräcklig
tillgång på arbetskraft. Att de under dessa i flera avseenden ogynnsamma
omständigheter lyckats hålla produktionen uppe, har berott icke minst på den
nivå, på vilken jordbruket stod vid tiden för krigets utbrott. Icke minst som
en följd härav har livsmedelsförsörjningen under detta krig kunnat ordnas
på ett mera tillfredsställande sätt än under förra världskriget. Härtill har
även _ jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse i hög grad bidragit. Genom
dess insatser ha förädlingen och distributionen av jordbrukets produkter kunnat
hållas på en nivå, som motsvarar även högt ställda krav. Genom den bristande
tillgången på kraftfoder och gödningsämnen och genom ogynnsam väderlek
har jordbruksproduktionen under krisen minskat, men det är ett bevis
på jordbrukarnas intresse och ansvarskänsla, att denna minskning icke tagit
större proportioner. Genom torkans härjningar tvingades jordbrukarna att
slakta ned en betydande del av sin kreatursstam, men dessa luckor ha redan
i det närmaste kunnat fyllas. Modet har ej nedslagits av dessa besvärligheter.
Även under krisen har jordbruket i olika avseenden utvecklats och gjort
framsteg. Nya växtslag ha sålunda införts, och odlingen av olje- och spånadsväxter
har väsentligt underlättat vår försörjning med viktiga råvaror.

Vad jordbruket betytt under dessa svåra krisår framgår icke minst av ett uttalande,
som nyligen gjordes av den man, som kanske i högre grad än någon
annan burit ansvaret för folkförsörjningen under denna tid, nämligen livsmedelskommissionens
ordförande, landshövding Bo Hammarskjöld. Han yttrade:
»Det har redan tidigare omvittnats, vilken betydelse jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse haft under de alltjämt rådande krisförhållandena. Det är med
tacksamhet, som från det håll, vilket jag för närvarande representerar, helt instämmes
icke blott i uppskattningen av varje enskild jordbrukares krafttag för
den gemensamma försörjningen utan även i uppfattningen örn föreningsrörelsens
betydelse under rådande omständigheter.»

Vårt lands jordbruksbefolkning har, som vi alla veta, både absolut och reia -

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

tivt minskat, men trots detta har produktionen av livsmedel kraftigt stegrats
under de senaste årtiondena. År 1870 utgjorde jordbruksbefolkningen ännu omkring
3 miljoner människor, motsvarande 72 procent av landets hela invånarantal,
1920 hade den minskat till omkring 2,6 miljoner, motsvarande 44 procent
av befolkningen, och år 1930 utgjorde jordbruksbefolkningen blott 2,4
miljoner, vilket motsvarade 39 procent av befolkningen. 1940 års folkräkning,
vars resultat i sin helhet ännu icke äro offentliggjorda, visar samma tendens.
Jordbruksbefolkningen torde numera utgöra knappast mera än drygt 30 procent
av vårt lands hela befolkning.

Jämsides med denna minskning har tack vare allsidigare inriktning av produktionen
och rationellare brukningsmetoder produktionen av livsmedel kunnat
ökas mycket starkt. Under ett halvsekel, från 1890 till 1939, det sista förkrigsåret,
stegrades veteskörden per hektar i genomsnitt från 16,3 deciton till 27,8
deciton. Rågskörden ökade under samma tid från 14,1 till 20,4 deciton och potatisskörden
från 81 till 137 deciton. Den vegetabiliska skörden ökades således
under ett halvsekel med icke mindre än mellan 60 och 70 procent. Men ökningen
av den animaliska produktionen är ännu mycket större. Sålunda har
mjölkavkastningen per ko under det nämnda halvseklet stigit från 1 240 kg, i
genomsnitt till 2 563 kg, och den totala produktionen av mjölk från 2 052 000
ton till 4 900 000 ton. Produktionen har således mer än fördubblats, ökningen
utgör omkring 105 procent.

Bara dessa exempel ge en talande bild av vad det svenska jordbruket förmått
åstadkomma. Särskilt under åren före det nuvarande världskrigets utbrott
gjorde det svenska jordbruket storartade framsteg, gynnat även av en
rad goda skördeår. Och vad detta under dessa år betytt, står klart för var
och en.

Under tiden före detta krig höjdes ibland röster — visserligen enstaka —•
som ifrågasatte, örn det över huvud vore lämpligt, att vi hade jordbruk i Sverige.
Vi hade kunnat köpa brödsäd billigare utifrån än det kostade att producera
densamma i Sverige, vi hade kunnat köpa socker billigare utifrån, vi hade kunnat
köpa smör till låga priser o. s. v. Då det svenska jordbruket således ej syntes
konkurrenskraftigt gent emot länder med låga produktionskostnader, drog
man den slutsatsen, att jordbruket borde övergå till extensiv drift, minska sitt
kapitalbehov och låta jordbruksbefolkningen undan för undan övergå till annan
och mera lönande sysselsättning. För dem, som fört dylika åsikter till
torgs, ha förhållandena under det krig, som nu rasar, blivit en svidande läxa.
Hur skulle vi ha kunnat skaffa mat åt Sveriges folk, om statsmakterna och de
svenska jordbrukarna lytt sådana råd? Den av flera så starkt kritiserade svenska
jordbruksnäringen har under kriget räddat vår folkförsörjning och kanske
även vår tillvaro som självständig nation. Jordbruket har i denna svåra ofredstid
blivit vår räddning.

Jag är övertygad örn att alla de, som tidigare förfäktat den meningen, att
vi skulle starkt minska eller helt nedlägga vårt jordbruk och i stället köpa
billiga livsmedel utifrån, nu blivit övertygade om att Sverige även för framtiden
bör upprätthålla sitt jordbruk och sin livsmedelsproduktion. Men människorna
ha ofta så lätt att glömma. Jag hoppas därför, att betydelsen av ett
starkt inhemskt jordbruk står klar för hela vårt folk även i framtiden, då handeln
och samfärdseln åter kommit att funktionera normalt. Jordbruket är oundgängligen
nödvändigt för en stat, som vill leva ett eget, självständigt liv. Jordbruket
är intet självändamål, det behöver inte bliva föremål för någon romantisk
uppskattning. Det är tvärtom en i sann mening realistisk politik att bevara
jordbruket som grundvalen för vårt lands näringsliv.

Fastän jordbruket således intar och för framtiden måste inta en så central

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Slatsverksyjrovositionen m. m. (Forts.)

ställning i vårt näringsliv, få dess utövare nöja sig med en lägre betalning för
sitt strävsamma arbete än andra jämförbara folkgrupper. Jordbruket arbetar i
dag under samma ekonomiska villkor som år 1939. Jordbrukets prispolitik hade
då till syfte att stödja priserna och låta dessa stiga, så att jordbruket kunde
reparera de ekonomiska skador det lidit under den svåra jordbrukskrisen vid
1930-talets början. Ännu 1939 hade jordbruket emellertid icke kommit upp
till den genomsnittliga prisnivå för sina produkter, som rådde under 1920-talets
senare hälft. När kriget bröt ut, blev prispolitiken i stället hämmande för prisstegringen,
detta i syfte att undvika en inflatorisk utveckling av penningmarknaden
i landet. Statsmakternas prispolitik har gått ut på att bereda jordbruket
kompensation för ökningen av produktionskostnaderna under krisen, och man
torde kunna säga, att så också har skett. Prispolitiken har däremot icke medfört
någon förbättring av jordbrukets ekonomiska standard. Jordbrukarna ha
lojalt böjt sig för statsmakternas beslut, då de insett, att det dikterats av omsorg
örn att bevara vårt penningvärde. Men det kan inte i längden vara rimligt,
att jordbrukets ekonomiska ställning skall vara sådan, att dess befolkning
skall leva på en lägre standard än den övriga befolkningen. Jordbrukets ekonomiska
standard bör vara likvärdig med andra näringars. Detta är ett rättvist
krav, och det måste bli verklighet, örn det skall bli möjligt att hejda den flykt
från landsbygden, som nu hotar att taga nästan katastrofala former. Omflyttningen
av folk från jordbruket och landsbygden till städer och samhällen har
givetvis tidigare varit nödvändig. Utan denna folkomflyttning skulle vi här i
landet icke ha kunnat nå den höga nivå, på vilken vårt näringsliv nu står. Men
flykten från landsbygden har nu gått vida utöver den gräns, som kan anses försvarlig
ur både ekonomiska och andra synpunkter, icke minst med hänsyn till
möjligheten att lösa vår allvarliga befolkningsfråga. Örn inflyttningen till städerna
fortsätter i samma takt som den gjort under de båda sista årtiondena, kommer
folkminskningen på landsbygden att taga så enorma proportioner, att vi
i dag knappast kunna fatta dess betydelse. Tyvärr kan man ännu icke skönja
någon avmattning i folkströmmen från landsbygden. Folkmängdsuppgifterna
vid senaste årsskiftet visade återigen starkt ökade befolkningssiffror för städerna.
Sammanlagt ökade befolkningen i rikets städer under fjolåret med omring
67 000 personer. Ungefär två tredjedelar av ökningen torde bero på inflyttning.
Landsbygden skulle således under fjolåret ha förlorat 45 000 personer.
Hur stor del av dessa som härröra från jordbruket är ju omöjligt att säga,
då siffrorna icke ännu statistiskt bearbetats ur denna synpunkt, men säkerligen
är antalet betydande.

En intervju med en skolman från Småland, vilken fanns att läsa i en stockholmstidning
häromdagen, ger på ett nästan skrämmande sätt en bild av förhållandena
där, och det torde nog i detta avseende icke vara annorlunda i andra
delar av landet. Jag citerar ett avsnitt av intervjun: »Det är inte nödvändigt
att ge sig till Småland för att spåra strömmen av de flyende, det finns överallt
i vårt land, där det finns landsbygd och där det finns industrisamhällen i närheten.
Men här i dessa klassiska röjarbygder får den en särskild relief. I en
ohejdbar ström drar ungdomen till städerna och ''samhällena, den lämnar —
och har blivit tvungen att lämna — landsbygd och fädernehem för att söka sin
existens där den kan sökas. Och längs vägarna står fädernas stengärdsgårdar
och ser förundrade på: skall flykten aldrig sluta, skall inga stanna kvar för
att bryta ny mark, resa nya stengärdsgårdar? Problemet ''flykten från landsbygden’
är kanske för stadsbon i samhället mest ett talesätt. Ett skriande
problem blir den först när man under en färd ute i bygderna träffar på dess
spår i allt och överallt. Det är skolor, som stå tomma, helt eller delvis, det är
gårdar, som ligga öde och vars manbyggnader är överlämnade åt förfall me -

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

dan grannar brukar jorden och det är gårdar nästan lika tömda på ungdom
och lika fyllda med gamlingar, som under Karl XII:s krig.»

Denna utveckling kan inte få fortgå. Huvudsakligen är det ungdomen, som
lämnar landsbygden. Många för vårt folk och dess framtid varmhjärtade personer
se med allvar och bekymmer på denna utveckling. Ordföranden i Sveriges
husmodersföreningars riksförbund, fru Eleonor Lilliehöök, uttalar: »Den
allvarliga konsekvensen av kvinnounderskottet på landsbygden blir, att den
rent mänskliga kvaliteten kan sjunka hos jordbrukarhustrurna, vilka hittills
som typ varit bland det ståtligaste vi haft i kvinnoväg. Här ser man följderna
av att låta vissa arbetsområden stanna i utvecklingen. Jordbrukarhemmen arbetar
ofta med föråldrad utrustning och inredning, fast just de borde vara
mest rationaliserade, mest elektrifierade. När freden nu kommer låt oss smida
örn svärden inte till plogbillar, ty det har vi, men, till rör och ledningar, värmeledningspannor,
vattenvärmare, tvättmaskiner, m. m. så att rationella, varma,
ljusa, hygieniska jordbrukarhem kan konkurrera med andra hem och arbetsplatser.
»

Dessa citat tala för sig själva. Medlet att hindra denna folkflykt måste
vara att förbättra jordbrukets lönsamhet och därjämte att skapa sådana levnadsförhållanden
på landsbygden, att människorna trivas och stanna kvar
där. Bostäderna på landsbygden måste göras bättre, vatten- och avloppsledningar,
som i städerna anses vara en självklar sak i varje lägenhet, saknas
ännu i de flesta landsbygdshem. Detta gör husmoderns arbete tyngre och hårdare
än vad det kunde och borde vara. Därför att kvinnoarbetet på landsbygden
är så tungt, är det också främst de unga flickorna, som flytta bort från
densamma. Vi måste se till, att arbetsförhållandena bli lättare för kvinnorna,
örn vi vilja hålla dem kvar. Men för detta behövs bättre ekonomi.

Man talar just nu mycket örn att jordbruket måste rationaliseras, och många
synas mena, att endast genom rationalisering kan jordbrukets ekonomi förbättras.
Jag tror, att man måste möta denna uppfattning med en mycket stor
portion skepsis. Det framgår av de siffror jag tidigare i mitt anförande lagt
fram, att jordbruket sedan flera årtionden tillbaka genomgått en ständigt
fortlöpande rationaliseringsprocess, som väsentligt ökat dess avkastning. Detta
har emellertid icke medfört, att jordbruket i ekonomiskt hänseende uppnått
likvärdighet med andra näringsgrenar. Jag tror mig därför berättigad att
draga den slutsatsen, att den rationalisering, varom man nu talar, icke heller
—■ i varje fall icke ensam — kan åstadkomma detta. Jordbruket måste helt
enkelt tillerkännas sådana priser på sina produkter, som stå i proportion till
vad det kostar att frambringa dessa produkter.

Det är emellertid icke bara jordbruket och försvaret, som vid detta tillfälle
tilldrager sig^vår uppmärksamhet. Vad som särskilt bör taga uppmärksamheten
i anspråk är naturligtvis, herr talman, den föreliggande statsverkspropositionen
och de däri framställda äskandena.

I fråga om det nu framlagda budgetförslaget kan sägas, att det skiljer sig
från sina föregångare under krisåren däri, att skillnaden mellan utgifter och
inkomster nu har minskats. Inkomsterna lia av finansministern beräknats till
3 106^miljoner kronor och utgifterna till 3 774 miljoner, vadan den brist som
uppstår och som sålunda skall täckas av lånemedel stannar vid 668 miljoner
kronor, medan motsvarande belopp under vartdera av de tre föregående åren
i runt tal uppnått till 1 300 miljoner kronor. Avståndet mellan statsutgifter
och statsinkomster har sålunda ganska avsevärt minskats, beroende dels på
att skatter och andra statsinkomster beräknas öka med 322 miljoner kronor
mot föregående år och dels på att engångskostnaderna till försvaret äro min Första

kammarens protokoll 19-H. Nr 2. 2

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

skade med 200 miljoner kronor. Härtill kommer att för tilläggsstat och allmän
beredskapsstat ej beräknats några belopp. Örn icke något oförutsett inträffar
och försvarsberedskapen kan, hållas vid nuvarande nivå, böra väl icke
nu, sedan planen för den nya försvarsorganisationen icke blott är fastställd,
utan i så stor utsträckning genomförd, några större anslag å tilläggsstat för
försvaret behöva ifrågakomma för nästa budgetår. Beställningar och materielanskaffningar
för militära ändamål ha väl nu fortskridit så långt, att vi där
icke skola utsättas för några större överraskningar. Och i fråga örn den allmänna
beredskapsstaten blir det väl först i samband med minskning eller
avveckling av försvarsberedskapen, som ett större behov kommer att göra sig
gällande. Men då böra ju kostnaderna för försvarsberedskapen minskas i motsvarande
grad. Ty med nuvarande goda tillgång på arbetstillfällen i öppna
marknaden och knapphet på viss materiel torde väl icke i större omfattning
behöva igångsättas arbeten, som skola bestridas med medel anvisade å allmän
beredskapsstat. Det blir ju först i samband med krigets avslutande, som
behov i större utsträckning här framträder.

Finansministern delar upp de anslag som kunna komma i fråga å den allmänna
beredskapsstaten i olika grupper: dels anslag för det internationella
återuppbyggnadsarbetet och planläggning av allmänna arbeten m. m., dels
anslag till anläggningar, som fått anstå, till dess att marknadsläget lättat, och
dels anslag till reglering av arbetsmarknaden och till åstadkommande av allmänna
arbeten, örn en mera omfattande arbetslöshet skulle hota.

I de två förra fallen begär Kungl. Maj :t att fritt kunna få disponera de anslagna
medlen, och i det senare fallet att få disponera medlen i enlighet med
principerna för användning av medel anvisade å allmän beredskapsstat. Riksdagen
bör dock icke, enligt min mening, avsäga sig rätten till den prövning,
som tillkommer riksdagen.

Anslagen för här nämnda ändamål kunna dock icke nu bliva av den storleksordning,
att de i högre grad böra påverka budgeten. En ökning av utgifterna
å den allmänna beredskapsstaten kan icke gärna ske utan att en motsvarande
minskning å försvarets beredskapsstat äger rum.

Någon ökning av skatterna är ej föreslagen i år, och svenska folket skulle
nog ännu hellre se, att den dag ej vore så långt avlägsen, då det kunde få höra
ett budskap från finansministern örn att skatterna kunde sänkas. Men skall
det någon gång ske, så måste det vara i samband med en allmän utgiftsminskning
och med tillämpande av sträng sparsamhet. Skatterna hava nu nått en
sådan höjd att det ligger vikt uppå att se till, att de icke ytterligare komma
att stiga. De vid propositionen fogade bilagorna visa vilken betydande del avinkomsten
medborgarna få erlägga i skatter. Det är naturligtvis inte nu möjligt
att minska dem, när så stor del av statsutgifterna måste täckas med upplånade
medel. Men vad man har rätt att fordra, det är, att de medel, som staten
anvisar, användas på bästa sätt och att sparsamhet iakttages på olika områden.
Dessa synpunkter ha ju på ett uppmärksammat sätt betonats av den nu
avgångne ordföranden i krisrevisionen, direktör Blomqvist, som i ett uttalande
för några dagar sedan yttrade sig ganska kritiskt örn den ekonomiska
förvaltningen inom försvarsväsendet. Han gör flera erinringar mot den militära
förvaltningen och framhåller särskilt att det för vissa tekniska och andra
uppgifter inom försvarsväsendet borde användas mera fackutbildad personal
än vad nu förekommer och att rationalisering i detta avseende i större utsträckning
borde genomföras. Hans förklaring att arméchefens effektfulla sparsamhetspropaganda
säkerligen skulle omfattas med ännu större intresse, om det
kunde göras sannolikt att slöseri och strategi icke kunna trivas i samma huvud,
och att den strateg, som har ekonomiskt sinne, är bättre än den, som saknar

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

sådant, innehåller åtskilligt av sanning. Hans helhetsomdöme är, att man icke
iakttagit den sparsamhet, som är önskvärd. Det har emellertid icke varit lätt
under en tid, då utgifterna för militära ändamål mer än tiodubblats och försvarsberedskapen
skulle organiseras och den militära organisationen utbyggas
på samma tid. Utgifterna för försvaret äro emellertid så stora, att man har rätt
att fordra, att ekonomiska synpunkter tillämpas inom dess förvaltning. Skall
förtroendet för den militära ledningen kunna bibehållas, är det nödvändigt, att
så blir fallet.

Men det finnes även andra områden inom statsförvaltningen, där förvaltningsapparaten
svällt ut under kristiden och där det väl är sannolikt att den
ej kommer att minskas vid kristidens slut, vilket väl i huvudsak torde bliva
fallet med de s. k. kristidsorganen. Det finns emellertid ett område, där det
synes råda högkonjunktur under dessa år. Det är inom kommittéväsendet. Kommittéfloran
har blomstrat. Det finnes ett litet häfte med rubriken: »Berättelse
till 1944 års lagtima riksdag örn vad i rikets styrelse sig tilldragit», som utdelats
till riksdagens ledamöter och som innehåller många intressanta upplysningar
i dessa avseenden. Enligt densamma ha under 1943 fungerat 227 kommittéer
och sakkunnigeutredningar, oberäknat krisorganen. Av dessa Ira många
kostat mycket stora belopp. Skolutredningen har sålunda kostat 466 000 kronor,
socialvårdskommittén 490 000 kronor, kommunalskatteberedningen 551 000
kronor och besparingsberedningen, som har till uppgift att begränsa statsutgifterna,
799 000 kronor, för att nu nämna några. Det behövs att finansministern,
när kriget är slut, följer Thorssons spår och tar till geddesyxan för att rensa
upp i snårskogen.

Jag skall nu, herr talman, icke vidare yttra mig örn den föreliggande statsverkspropositionen.
Sannolikt komma andra efter mig att upptaga den saken.
Möjligen får jag tillfälle att senare yttra mig örn de rent ekonomiska beräkningarna.
Jag vill nu sluta med att uttala den förhoppningen, att vi, även örn
meningarna i vissa avseenden kunna vara skiljaktiga, dock genom samarbete
uch i sann medborgaranda skola kunna lösa de uppkommande problemen.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Innan jag går att granska
den statsverksproposition, som nu ligger på kammarens bord, skulle jag endast
vilja yttra några ord med anledning av trontalet. I detta framhölls bland annat,
att vårt förhållande till främmande makter är gott. Det är glädjande, att
sådana ord kunna yttras, då praktiskt taget hela världen står i brand. Vi hoppas,
att detta vårt förhållande till världen omkring oss skall kunna bibehållas
orubbat — ja, att det skall kunna uttalas med större glädje än nu. Oron över
våra nordiska brödrafolks öden tynger oss och fördunklar klangen i orden örn
vårt förhållande till främmande makter.

Det är min varma förhoppning, att Norge, Danmark och Finland skola gå
en lugn och fredlig framtid till mötes. Vi ha här i landet förklarat oss villiga
att bistå dem efter våra tillgångar, så snart omständigheterna det medgiva.
Våra resurser äro dock icke endast materiella, och denna omständighet ha vi
begagnat för att i särskilt prövande stunder söka giva dem det samlade svenska
folkets moraliska stöd i deras kamp för upprätthållandet av nordisk rättsuppfattning
och nordiskt obetvingligt frihetsbegär.

I trontalet yttrades även, att de senaste åren medfört en våldsam ökning av
.statens utgifter och att den finansiella ställningen är ansträngd. Detta uttalande
bestyrkes till fullo av den nu framlagda statsverkspropositionen. Det är
visserligen ännu icke möjligt att överblicka, hur stort underskottet kan komma
att bliva för det kommande budgetåret, eftersom den allmänna beredskapsstaten
icke kan framläggas förrän senare. Såsom det nu påpekas i statsverks -

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Statsverkspropositionen m. to. (Forts.)

propositionen, kommer det formella underskottet på riksstaten samt behovet av
nettotillskott till kapitalbudgeten att i verkligheten ökas med summan av de
reservationer, som förmodligen komma att förbrukas. De penningpolitiska
verkningarna av denna statsbudget komma alltså att bliva nästan lika pressande
för vårt penningvärde som de tidigare årens.

På sätt och vis ha vi råkat in i en egendomlig situation. Den svenska finanshushållningen
har nu ställt in sig på en utgiftsnivå, vilken till stor del anpassats
efter det svenska näringslivets förmåga att producera försvarsmateriel.
Våra utgifter ha kommit att röra sig omkring 4 miljarder kronor årligen. Då
beräkningarna ha skett från den hypotesen, att vi icke skola råka i krig, har
det varit möjligt att med en viss grad av säkerhet göra upp beräkningarna för
kommande budgetår på grundval av oförändrade eller något sjunkande utgifter
samt icke obetydligt stegrade inkomster.

Finansministern har alltså befunnit sig i den lyckliga ställningen, att de
uppgjorda statförslagen relativt väl kunnat hållas. I detta ordnade schema
framträder nu möjligheten för fred och därmed ett betydande osäkerhetsmoment
i alla budgetberäkningar.

Örn fred slötes under det stundande budgetåret, skulle detta kunna medföra
vitt skilda konsekvenser för statsfinanserna. Vi kunna hoppas på och arbeta för
upprätthållandet av en god sysselsättningsnivå under den omställning, som
måste bliva följden därav. Den goda sysselsättningen kanske kommer av sig
själv, och då böra såväl herr Wigforss som skattebetalarna se tiden an med lugn.
Men det kan också hända, att förlusten av exportmarknader, ekonomiska kriser
i de länder, som tidigare varit köpare av våra varor, och exportoffensiver på
den svenska marknaden komma att försvåra vårt svenska näringslivs arbetsbetingelser.
Om sådana förhållanden skulle inträffa, ja, då ha vi att se fram
mot en tid, då statsfinanserna förmodligen komma att bliva lika hårt ansträngda
som nu.

’ Det kan icke bestridas, att den ekonomiska vetenskapen gått framåt under
de 25 år, som ligga mellan 1919 och 1944. Vi ha lärt oss att på ett annat sätt
förstå grunderna för finanspolitikens verkningar. Det förefaller åtminstone
mig, som örn förutsättningarna därför vore gynnsammare för ett lyckligt övervinnande
av en befarad fredskris.

I främsta rummet måste vi då liksom tidigare förlita oss på det enskilda näringslivet,
dess förmåga och anpassningsduglighet. På dessa egenskaper ha vi
icke minst under de senaste åren fått så övertygande bevis, att icke ens den mest
rättrogne ivrare för statsdriftens företräden gärna kan förneka detta.

Men för att detta skall kunna genomföras fordras det framför allt, att stat
och näringsliv samarbeta till det allmännas bästa. Näringslivet uppställer det
kravet, att varken krig eller fred skola få utnyttjas för en öppen eller maskerad
övergång till statsdrift för dennas egen skull. Den ekonomiska vetenskapen har
nu en gång för alla klarlagt, att det privata näringslivets förtroende för framtiden
är en av de viktigaste faktorerna i upprätthållandet av goda konjunkturer.
Det är möjligt, att detta faktum kan komma att framkalla en själsstrid
mellan socialdemokraten herr Wigforss och statsrådet och chefen för finansdepartementet,
vårdaren av vår allmänna ekonomiska utveckling. Det är min
förhoppning, att herr statsrådet kommer att få övertaget.

En annan gynnsam omständighet för efterkrigstiden är, att det svenska näringslivet
otvivelaktigt kunnat konsolidera sin ställning. Det förra krigets tendenser
att omedelbart konsumera erhållna vinster ha sannerligen icke uppträtt
under detta krig. Utdelningspolitiken har varit försiktig, och vinsterna ha, sedan
skatterna erlagts, använts till företagens modernisering och effekti visering.
Man kan såsom allmänt omdöme säga, att de svenska företagarna gjort vad de

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

kunnat för att genomföra elen fulla sysselsättningens politik under efterkrigstiden.

Det hårda skattetrycket har dock medfört en risk. Skatterna och prisstegringen
ha beskurit den enskildes sparförmåga och därmed även förmågan att
investera pengar i ny, risktagande företagsamhet. Detta kan komma att allvarligt
begränsa pionjärverksamheten i svenskt näringsliv. Det kan faktiskt
diskuteras, om flertalet av våra ledande industriföretag skulle ha kunnat erhålla
tillräckligt startkapital, örn de uppstått under 1940-talet i stället för under
1900-talets tidigare år. Den enskilde drar sig nu otvivelaktigt för riskabla
företag, eftersom endast en obetydlig del av vinsten blir hans, under det att
han får löpa hela risken.

Finansministern vet bättre än jag, att statsfinanserna under nuvarande samhällssystem
framför allt bero på näringslivets förmåga att lönsamt sysselsätta
och regelbundet avlöna befolkningen. Ur statsfinansiell. synpunkt kali
det därför knappast vara något fel att genom en näringspolitiskt riktigt avvägd
skattepolitik stödja företagsamheten i dess naturliga strävan att hålla
maskinerna i gång.

Ett annat utomordentligt viktigt led i denna strävan att rusta för freden
är att förbereda kontrollernas och regleringarnas upphävande. Jag är fullt
medveten om svårigheterna därvidlag, men jag anser, att den bundenhet, som
blivit följden av statens ingripanden, är till så stort hinder för en sund utveckling
av företagsamheten, att statskontrollen icke bör behållas en dag
längre än oundgängligen nödvändigt.

Vad beträffar skatternas inverkan på den enskildes ekonomi, har det verkställts
en särskild utredning, vilken fogats till statsverkspropositionen såsom
bilaga. Denna utredning har redan diskuterats synnerligen livligt, och det
finns icke mycket att tillägga. Men det må kanske ändå tillåtas mig att göra
vissa randanmärkningar.

Först och främst vill jag då säga, att det ej längre är riktigt att göra s. k.
skattetrycksutredningar. Sådana kunde göras under de tider, då statsutgifterna
till den allra största delen användes för finansiering av vissa kollektiva
åtgärder i samhället, såsom rättsväsende, försvar, kommunikationsleder o. dyl.
Den moderna socialstaten har som bekant för länge sedan passerat detta stadium.
Redan föregående år påpekade finansministern, att man bland statsutgifterna
kunde urskilja en särskild grupp, som han kallade överföringsutgifter.
Dessa äro exempelvis livsmedelsrabatter, dyrtidstillägg, pensioner m. m.
Dessa överföringsutgifter innebära, att köpkraft genom beskattningen tages
från en grupp av befolkningen för att utdelas till en annan grupp. Här ber
jag att få anmärka, att jag icke uttalar mig örn dessa utgifters berättigande,
utan endast bedömer deras finansiella verkan. Finansministern ansåg sig föregående
år kunna uttala, att dylika överföringsanslag icke voro inflationsskapande.
Men just detta resonemang från föregående år synes enligt min
mening understryka det felaktiga i att under faktiskt föreliggande förhållanden
begränsa sig till en skattetrycksutredning. I den ifrågavarande promemorian
har detta emellertid skett, och utredningsmännen ha ^sökt att komma
med en förklaring, vilken skulle framställa detta såsom något fullkomligt
rimligt.

I en nyligen företagen engelsk skattetrycksutredning har man dock icke
samma åsikt som de svenska utredningsmännen. Där säges: »Skattebördan påverkas
starkt av de offentliga utgifternas karaktär. Vissa statliga utgifter
ske till förmån för alla samhällsgrupper, såsom utgifter för försvar och förvaltning.
Å andra sidan medföra en del utgifter förmåner endast för vissa
grupper eller klasser, varvid det mest framträdande exemplet är de utgifter,

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
som ske för socialvård. För att man skulle kunna giva en fullständig bild av
den statliga finanspolitikens verkningar på de enskilda inkomsterna, skulle
det därför varit erforderligt att i denna utredning örn skattetrycket även medtaga
en uppskattning av de särskilda förmåner, som av staten givits de olika
inkomstgrupperna.»

Varför icke erkänna detta? Svårigheterna att göra en sådan utredning äro
förståeliga, men man behöver ju ej komma med tendentiösa svepskäl.

Utredningsmännen övergå därefter till att påstå, att de större inkomsttagarna
skulle ha fått en mot livsmedelsrabatterna svarande ersättning genom
att staten lånat upp medel hos allmänheten och därigenom givit denna möjlighet
att erhålla ränteinkomster från statsobligationerna. Detta argument förefaller
mig synnerligen egendomligt. Vi få först och främst icke glömma, att
dessa pengar till betydande del lånades åt staten vid en prisnivå, som avsevärt
understeg den nuvarande. Den sedermera inträffade prisstegringen har
avsevärt reducerat de inköpta obligationernas reella värde. Om den nuvarande
prisnivån till betydande del skulle konserveras av sysselsättningspolitiska
skäl. vilket åtminstone den ene av dessa utredningsmän föreslagit, skulle detta
medföra en reell kapitalkonfiskation på 20—30 %. Örn man dessutom har den
inställningen, att ränteutgifterna icke äro något annat än en socialt oberättigad
gåva till obligationsinnehavarna, då rimmar denna förkunnelse illa med
hela försvarslånepropagandan. Detta har jag påpekat vid tidigare debatter,
och mina då uttalade farhågor synas nu besannas.

På något ställe uttala utredningsmännen, att det svenska skattetrycket förmodligen
är relativt milt i förhållande till andra länders. Om de icke nöjt sig
med förmodanden, utan gått till skattetrycksutredningar i utlandet, skulle
de icke ha behövt komma med ett så löst påstående. Jag har låtit jämföra
det engelska skattetrycket på kapitalinkomst med det svenska, varvid de
engelska siffrorna hänföra sig till budgetåret 1941/42 och de svenska hämtats
från skattetryckspromemorian. Därvid finner man, att en engelsk ungkarl
med 34 000 kronors kapitalinkomst av denna måste avstå 46,6 % i direkta skatter.
En svensk ungkarl med 30 000 kronors inkomst måste avstå 61,7 %. Det
svenska skattetrycket är mer än 30 % högre än det engelska i detta inkomstläge.
Om en familj med tre barn hade motsvarande kapitalinkomster, skulle
den engelska familjen betala 41,3 % och den svenska 54,8 %. Örn en engelsk
ungkarl har cirka 85 000 kronors kapitalinkomst måste han avstå 58,2 %
därav, under det att en svensk med 100 000 kronors inkomst måste avstå
86,4 %.

Utan att anföra mera här vill jag endast uttala, att hela intrycket av denna
skattetrycksutredning gör, att jag måste ge uttryck åt den förhoppningen, att
dessa förhållanden måtte underkastas en grundligare, mera djupgående och
något mindre tendentiös undersökning.

Kungl. Maj :t har även föreslagit en ändrad procedur beträffande kapitalbudgeten.
Ur bokföringsmässig synpunkt kan det vara av mycket stort intresse
att undersöka de totala statliga investeringarnas storlek. Emellertid
kan denna ökning av riksdagens makt över de affärsdrivande verkens finanser
kanske medföra vissa risker. Affärsverkscheferna ha på sätt och vis haft samma
inställning som enskilda företagsledare. De ha sökt konsolidera sina företag,
och därigenom har det kanske blivit smått med den till statsverket inlevererade
vinsten. Å andra sidan har företagets-affärsverkets finansiella
styrka och sundhet upprätthållits. Frågan är nu, örn riksdagen skall ha samma
inställning i framtiden, eller örn den skall bete sig som dåliga företagsledare,
vilka mjölka ut vinsterna ur sina företag utan hänsyn till deras framtida
bärkraft. Jag kan endast hänvisa till vad professor Myrdal yttrade i

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
dessa stycken i en offentlig utredning 1934 om finanspolitikens ekonomiska
verkningar.

De affärsdrivande verken synas småningom lia lyckats få en inställning av
ungefär samma art som det enskilda näringslivets. Detta kan förmodligen förklaras
av att de på vissa områden haft att möta konkurrens. På grund av att
de icke behöva betala skatter, ha de under senare år kunnat inleverera betydande
belopp till statsverket. Faran med statsmonopol inom viktiga områden
är dock, att det alltid ligger mycket nära att i pressande statsfinansiella lägen
använda dem som skattekälla.

Örn man går efter den nuvarande avkastningen av statens produktiva fonder,
finner man, att de utan svårighet förränta den statsskuld på 10,5 miljarder,
som man räknar med vid utgången av innevarande budgetår. Denna statsskuld
är dock icke av samma karaktär som de flesta andra länders. Man finner vid en
beräkning, att den s. k. dödviktsskulden vid utgången av innevarande budgetår
kommer att uppgå till cirka 6 000 miljoner kronor, under det att cirka 1 900
miljoner investerats i räntabla företag under de fem krigsåren. Trots de enorma
påfrestningarna på våra statsfinanser kommer alltså statsskulden den 30 juni
i år att till endast 57 % vara dödviktsskuld.

Örn de affärsdrivande verken lyckats att upprätthålla sin effektivitet, kan
man tyvärr icke alltid säga detsamma örn de grenar av den offentliga förvaltningen,
vilka icke behöva frukta någon fri konkurrens. De undersökningar som
av krisrevisionen gjorts beträffande försvarets medelsanvändning och effektivitet,
giva onekligen något att tänka på. En omständighet av särskild vikt
är, att de militära myndigheterna synas betrakta de inkallade värnpliktiga
som en för statsverket praktiskt taget kostnadsfri arbetskraft, med följd att
dessa kunna användas hur orationellt som helst. Det kan vara skäl att påpeka,
att vi lia brist på arbetskraft här i landet och att den militära depå-, handräcknings-
och expeditionstjänsten, ja kanske i viss mån även vakttjänsten, med
moderna hjälpmedel och skolad arbetskraft skulle kunna uppnå en betydligt
större effektivitet med mindre ekonomiska uppoffringar för statsverket på samma
gång som arbetsföra män sparades åt ett mera produktivt arbete. Detta
är en fråga örn arbetsfördelning och kalkylering av självkostnader ur samhällets
synpunkt. Det är egendomligt, att exempelvis ett förband kan inkalla
ett antal värnpliktiga ä fem kronor örn dagen för att fullgöra ett arbete, som
ett eller två kvinnliga biträden eller en expressbyrå eller lastbilscentral skulle
kunna utföra bättre och billigare. Förklaringen synes ligga däri, att den värnpliktiges
inkallelse icke i vanliga fall granskas av revisorer, under det att anställningen
av civil arbetskraft går på anslag, där sparsamheten är stor. Det
fall som häromdagen inrapporterades, att man inkallat ett antal värnpliktiga
på några dagar för att tjänstgöra som uppassare vid en fest belyser vad
jag menar. Den värnpliktige anses vara kostnadsfri.

De militära förvaltningarna måste vinnlägga sig örn större smidighet och
effektivitet. Detta är för det svenska försvaret ett viktigt efterkrigsproblem,
eftersom dess good-will skadas av det betydande antal negativa iakttagelser
de värnpliktiga i mogen ålder nu kunna göra. Med vad jag här sagt har jag
icke velat förringa allt det värdefulla som utförts på försvarets område.

Herr talman! Jag ber nu att få säga några ord örn det svenska jordbruket
och dess efterkrigsproblem. Alla ha vi väl under dessa år förundrats över vad
det svenska jordbruket kan åstadkomma trots ytterst besvärliga förutsättningar.
Under den senaste tiden har allmänheten med glädje kunnat konstatera, att
ransonerna av flera, viktiga livsmedel kunnat ökas, trots att vi befinna oss i
det femte krigsåret. De efter omständigheterna goda förhållandena nu stå i
bjärt kontrast mot svårigheterna under förra världskriget. Vi lia lärt oss inse

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

_ Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vikten av ett produktionskraftigt och allsidigt jordbruk. Det torde även ha blivit
mera allmänt känt och erkänt, att man har att möta stora svårigheter, örn
man skall improvisera ett jordbruk för att möta kriser av samma natur som
ett krig. En världsmakt som behärskar haven och till sitt förfogande har en
betydande handelsflotta kan taga en sådan risk. Men ett litet land som Sverige
kan icke göra det.

Denna gynnsamma utveckling av livsmedelsförsörjningen beror i främsta
rummet på de svenska jordbrukarnas lojalitet. Deras arbetsamhet och kunnighet
har betytt mycket under dessa år, och deras ekonomiska föreningsrörelse
har givit stadga och sammanhållning åt det stora antalet producenter. Men vi
kunna också tacka svenska industrier, som framställt de hjälpmedel som oundgängligen
erfordrats i jordbruket.

Jag tror, att svenskt jordbruk och svensk industri vunnit allt större förståelse
för varandra under dessa år. Det vore lyckligt, örn de även i fortsättningen
betraktade varandra, icke såsom konkurrenter, utan såsom var för sig
nödvändiga och önskvärda beståndsdelar av ett väl sammansatt näringsliv.

Under dessa år har man även kunnat konstatera, att jordbruk är en näring,
som kräver icke endast kunniga utövare, utan även en relativt stor kapitalinsats.
Mångå förbättringar inom den svenska jordbruksnäringen ha fått skjutas
på framtiden under dessa år. När efterkrigstiden kommer, måste vi söka
lösa problemet om att ytterligare förbättra brukningsdelarnas effektivitet. De
böra vara tillräckligt välutrustade och försedda med tillräckligt driftkapital
samt erforderliga levande och döda inventarier. Många av dessa problem måste
lösas efter linjer, som äro speciellt anpassade efter våra inhemska förhållanden.
Den lilla traktorn, den billiga mjölkningsmaskinen, de lämpliga jordbruksredskapen,
allt detta måste vi konstruera här, så att de passa för oss.
Vi måste förbättra jordens kvalitet genom täckdikning och avkastningsförmågan
genom lämplig gödsling, ännu bättre utsäden o. s. v.

Örn näringslivets olika grenar söka att gemensamt lösa dessa problem, ja då
tror jag vi komma att göra ett mycket stort och värdefullt framsteg. Jag förutsätter
givetvis att statsmakterna icke skola lämna jordbruket utan tillräckligt
stöd.

Men i detta sammanhang få vi icke glömma den tunga arbetsbörda, som
särskilt under dessa år åvilat landsbygdens kvinnor. Bristen på kvinnlig arbetskraft
har pressat de hemmavarandes arbetsförmåga och energi till det yttersta.
Utan deras insatser skulle männen ej kunnat uträtta vad de nu gjort.
Den tack vi äro skyldiga dem skulle vi bäst kunna giva till känna genom att
redan nu förbereda planer på att i framtiden lätta deras arbets- och levnadsförhållanden.
För många skulle vattenledning till köket vara en nåd att bedja
örn. Andelstvättstugor, bättre köksinredningar, mera förnuftigt planerade och
bättre utförda bostäder, allt skulle bidraga till att man i framtiden sluppe
att se i förtid utarbetade kvinnor på den svenska landsbygden. Här finnes ett
område, där genomgripande reformer äro av nöden och där det stora behovet
ställer dem i allra första rummet i de planer som nu uppgöras på alla områden.

Herr talman! De svårigheter som vänta oss bliva sannolikt lika svåra att
lösa som de redan genomgångna. Framtiden är så oviss, att man frestas att
endast uttala förhoppningar örn bättre tider. Men det är icke nog därmed. Vi få
icke förfalla till fatalism. Vi måste i stället spänna alla våra krafter för att
förverkliga det program som framlades i trontalet. Låt oss förenas i fast beslutsamhet
att icke endast alltfort upprätthålla vår yttre trygghet, utan även
göra vad som står i vår makt för att efter kriget upprätthålla folkets inre
trygghet, såsom medborgare och medmänniskor! Det finns så mycket att ut -

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

rätta, så mycket förbättringar att göra i vårt samhälle. Vi måste söka förverkliga
de ord, som under dessa år blivit alltmera innehållsrika för oss: frihet,
arbete, trygghet.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! I Konungens tal på rikssalen vid
riksdagens öppnande konstaterades, att även örn den finansiella ställningen
är ansträngd och en fortsatt hård belastning av landets finansiella resurser är
att vänta, så synes vårt folkhushåll dock ha krafter att möta de påfrestningar,
som framtiden kan föra med sig, liksom vi hittills ha lyckats bemästra situationen
med anlitande av landets egna tillgångar. Det är en förtröstansfull ton,
som talar ur detta budskap, och statsverkspropositionen synes också inge en
känsla av ökad tillförsikt. Ovissheten om den kommande utvecklingen gör
dock, att det är nödvändigt att förse denna bild av ett stabiliserat läge med
flera frågetecken. Det förefaller t. ex. inte uteslutet att vi under nästa budgetår
få bära bördan både av den nuvarande beredskapen och av en begynnande
fredskris. Redan nu kastar den skugga framför sig, och omedelbara åtgärder
synas vara nödvändiga för att möta dess verkningar. Arbetslösheten i Västernorrlands
län börjar anta oroande dimensioner och påkallar ingripande från
det allmännas sida. Även i andra län finnas tecken som tyda på en åtstramning
på arbetsmarknaden. Det är nödvändigt att hålla detta i minnet, då man
bedömer läget och utsikterna för kommande år, och jag tror, att det också
innebär en erinran örn nödvändigheten av att göra beredskapsplanerna klara,
en erinran som kan riktas både till de statliga och de kommunala myndigheter,
som haft att uppgöra beredskapsplaner. Vi komma sannolikt att ha behov av
all den tillförsikt vi äga för att möta de kommande påfrestningarna, och det
finns ingen anledning att låta de stigande inkomsterna och det formellt sjunkande
budgetunderskottet förleda till en mindre stram hållning gentemot utgifter,
som inte äro oundgängligen nödvändiga, eller att mindre noggrant bevaka
de möjligheter till besparingar, som på olika områden kunna föreligga.

Även örn det i dagens läge måste anses tillfredsställande att finansministern
utan nya eller förhöjda skatter lyckats bemästra situationen, är det uppenbart
att man dock måste sträva fram emot en skattesänkning. Det nuvarande skattetrycket
förmäles i det allmänna medvetandet med en onormal situation, som ger
rätt att ställa långt gående krav på medborgarnas villighet att bära tunga
bördor, men det kommer att te sig opåkallat, då de yttre anledningar, som närmast
förorsaka den nuvarande situationen, upphört att existera.

Så länge kriget varar, måste givetvis den militära beredskapen och vad
därmed sammanhänger inta en förgrundsställning. Den omständigheten, att
vi hittills lyckats bevara freden, utgör ju ingen garanti för att vi även i framtiden
komma att undgå påfrestningar av allvarligare art. Det är tillfredsställande
att av försvarsministerns redogörelse erfara, att arbetet med stärkandet
av vårt försvar i betydelsefulla delar kunnat forceras med en tidsvinst av ett
helt år. Skulle den beräkning av kostnaderna för försvarsbeslutets effektuerande,
som försvarsministern utför i sin huvudtitel, också hålla streck, lär man
kunna instämma i hans omdöme att de väntade avstegen icke synas anmärkningsvärt
stora. I den väldiga utgiftssumma, som den årliga kostnaden för
den militära beredskapen alltjämt kräver, finnes dock säkerligen ännu rum för
betydande besparingar. Inom vissa grenar av den militära förvaltningen synes
man ännu lia svårt att till fullo acceptera nödvändigheten av en sådan planläggning
av nödiga åtgärder, att tillfredsställande resultat vinnas med iakttagande
av största möjliga sparsamhet. Försvå ramin i stern har själv ansett
sig böra i sin huvudtitel framställa kritiska anmärkningar i ett fall. Krisrevisionen
har under sin verksamhet påtalat andra ganska flagranta fall av

Xr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

bristande planläggning vid utförandet av dyrbara företag, och ett föredrag,
som revisionens avgående ordförande nyligen höll, ger inte någon uppmuntrande
bild av vilja till och förståelse för sparsamhet inom vissa delar av den
militära förvaltningen. Det lär nog alltjämt förhålla sig så, att betydande
möjligheter till besparingar äro att söka. på detta område, och jag tillåter mig
uttala den förhoppningen att den fortsatta granskning av den militära förvaltningens
organisation, som nu upptas av andra organ, skall erhålla vederbörligt
stöd och vinna förståelse även inom de militära kretsar, där man har
blicken öppen för betydelsen av de problem, varom här är fråga.

Men även örn den militära beredskapen alltjämt är den dominerande i dagens
situation, så är det dock emot freden vi spana.

Redan fjolårets riksdag beslöt som bekant hos Kungl. Majit begära tillsättandet
av ett särskilt organ med uppgift att undersöka och bereda vår ekonomiska
fredsberedskap. Sådana undersökningar ha veterligen också igångsatts
av Kungl. Majit, men man väntar alltjämt på det organ, som väl skall
få till uppgift att sammanfatta och bearbeta dem. I årets trontal bekräftas
att planeringar pågå och att riksdagen i sinom tid skall få del av resultatet,
bl. a. i form av en allmän beredskapsstat. ''Att övergången från den nuvarande
beredskapen till fredstidens förhållanden kommer att medföra svårlösta problem,
är utan vidare klart. Tecknen härpå ha, som jag förut erinrat örn, redan
börjat visa sig. Det kan inte råda några delade meningar örn det allmännas
skyldighet att tillse, att den kris. som därvid kommer att uppstå, begränsas i
görligaste mån. Men det är av vikt att detta inte sker på sådant sätt, att man
rubbar grunderna för den näringslivets frihet, som enligt mitt sätt att se är
förutsättningen för en fortsatt ekonomisk och social utveckling i vårt land.
Det ligger en fara i det förenklade resonemang om den totala sysselsättningen,
som man på sina håll för till torgs. Örn man därmed menar att mera varaktig
arbetslöshet skall undgås, att man med andra ord vill förhindra en allvarlig
arbetslöshetskris med långvariga och djupt gående verkningar, så råder
givetvis ingen oenighet om målsättningen. Sträcker man sig ännu längre och
ända dithän, att någon arbetslöshet aldrig skall förekomma, att även den tillfälliga
arbetslöshet, som kan bero på produktionens rörlighet eller säsongyrkenas
variationer, skall kunna undvikas, så rör man sig med säkerligen överdrivna
hypoteser. Hur gärna man än önskade det, lär det inte kunna undvikas,
att omställningen i samband med återgången till fredliga förhållanden
kommer att föra med sig arbetslöshet inom vissa områden av näringslivet. Det
blir nödvändigt för det allmänna att träda till för att hindra dess ödeläggande
verkningar. Detta kan ske bl. a. genom anordnande av allmänna arbeten,
företrädesvis av sådant slag, som under krisåren fått stå tillbaka, och
bl. a. genom stöd åt näringslivet för att påskynda dess omställning från krigstill
fredsproduktion. De ekonomiska bördor, som detta kan föra med sig,
måste bäras med samma naturliga fördragsamhet som vi ha burit de bördor,
vilka den militära beredskapen bär pålagt oss.

Vad det bör bli fråga om är således en samverkan mellan staten och näringslivet.
Det är meningslöst att upprätthålla den föreställningen, att staten
och näringslivet äro två mot varandra stående makter utan gemensamma intressen.
Skall man kunna trygga en lugn ekonomisk utveckling utan förödande
kriser, så fordras det i stället en samverkan mellan båda dessa parter. Men
denna måste byggas på respekterande av bådas berättigade intressen. Lika
litet som näringslivet i sitt krav på frihet får åsidosätta det- allmännas anspråk
på att skydda medborgarnas rätt och säkerhet, lika litet får staten ställa sina
anspråk så hårt, att de i realiteten komma att innebära näringslivets ställande
under statens kontroll. Ett sådant system skulle vara till gagn varken för

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

samhället eller för medborgaren. Friheten, den medborgerliga och den ekonomiska,
skulle få det trångt under ett sådant system. Vad man bör eftersträva
är således inte någon statens bestämmanderätt över näringslivet, utan en smidig
och förtroendefull samverkan, som ger fullt utrymme för det intresse, som
näringslivet självt har för att lösa sysselsättningsproblemen och förmera produktionen,
och att staten erkänner och tryggar det enskilda näringslivets rätt
att arbeta i frihet utan andra inskränkningar än sådana, som äro betingade
av hänsyn till statens intressen att skydda medborgarnas sociala rättigheter
och det allmännas rätt.

Vid planerandet av efterkrigspolitiken är det alltså nödvändigt att beakta
principen örn näringslivets frihet och att värna den. Detta är enligt folkpartiets
mening så mycket nödvändigare, som vi endast på grundvalen av ett
fritt näringsliv, som ger de dynamiska krafterna tillfälle till utveckling, kunna
nå och uppehålla en ekonomisk standard, som tillåter en fortsättning på de
sociala reformernas väg. Alla äro vi tacksamma för det sociala reformarbete,
som hann utföras, innan den av krigstiden nödvändiggjorda beredskapen med
sina ekonomiska konsekvenser lade sin förlamande hand däröver. Men det
vore bedrägligt att intala sig, att detta sociala reformarbete hann föras så
långt fram, att alla brister äro avhjälpta och medborgarnas sociala trygghet
helt vunnen. Även i det sociala reformarbetet är ju stagnation i. längden detsamma
som tillbakagång. Det gäller således att skapa en ekonomisk grund för
sådana samhällsreformer, som äro socialt önskvärda, och detta är enligt vår
mening möjligt endast under ett system, där ett fritt näringsliv dominerar.

Med detta resonemang framstår det som ett starkt intresse, att de regleringar
av olika slag, som krigstiden nödvändiggjort, avvecklas så snart förutsättningarna
därför uppkommit. Det är sannolikt att detta inte kan ske omedelbart
efter krigshandlingarnas avslutande eller på en gång. Men den principiella
riktlinjen bör vara klar: den beredskapsapparat, som krigstiden även^i
detta hänseende tvingat oss att anskaffa, bör så snart ske kan göras till föremål
för en avrustning. Varken regleringarna eller deras organ få bli några självändamål.
I den mån möjligheter yppa sig att inom ett eller annat område avskaffa
gällande reglerings- och ransoneringsbestämmelser^så bör detta ^ske.
Det är inte nödvändigt att vänta, tills allt kan tas på en gång. Där en sådan
inskränkning blir möjlig att genomföra, skulle den hälsas som ett välkommet
tecken till att regleringarna och kommissionerna inte komma att behållas någon
dag längre än som är strängt nödvändigt. Sannolikt skulle detta, också
underlätta lösningen av det svåra problem, som möter, då de i kommissionerna
anställda nödgas söka sin utkomst på den allmänna arbetsmarknaden. Och
skulle man därigenom också lyckas åstadkomma någon besparing, i kommissionsväsendets
kostnader, lär ingen ha anledning att yppa missnöje med den
saken.

Men, herr talman, det är inte endast på det ekonomiska området, som en
avrustning av krisberedskapen nu kan börja bli påkallad. Det finnes också
andra områden av det medborgerliga livet, där krigstiden, fört med. sig inskränkningar
av besvärande och betänklig art. .Tåg avser inte att diskutera,,
huruvida det varit i allo nödvändigt med de beredskapsåtgärder som vidtagits
för att hålla den lagstadgade yttrandefriheten inom.vissa gränser. För
min del vill jag ingalunda bestrida den självklara nödvändigheten av att man
även här måste handla under plikt och ansvar och att onormala, tider kunna
motivera onormala åtgärder. Men även här borde tiden nu börja närma sig
för att planera ett återgående till ordningen. Det är förklarligt och förståeligt
att återställandet av den ekonomiska friheten kan bli en långsamt förlöpande
och svår operation. Avskaffandet av den krisberedskap, som palagts

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

don medborgerliga friheten i dessa avseenden, måste vara en vida lättare
procedur. Att ställa åt sidan den apparat, varmed man under kristidens onormala
förhållanden har sökt dirigera och begränsa den lagstadgade yttrandefriheten,
är en angelägenhet, som inte får undanskjutas såsom varande av
mindre vikt; detta så mycket mindre som ju åtskilligt under sista tiden
inträffat, som väcker starka tvivelsmål örn att de metoder, man i vissa fall
synes ha tillämpat i sin verksamhet, äro de riktiga. I detta sammanhang
böra också påtalas de andra särskilda lagbestämmelser, som under kristiden
tillkommit och som hårt pressa vad som ansetts vara självklar medborgerlig
rätt i ett demokratiskt samhälle. Jag läste för någon tid sedan i ett offentligt
uttalande följande ord: »Det blir en angelägen uppgift för alla demokratiska
krafter att vaka över att de utväxter på vår rättsordning, som krigstiden
nödvändiggjort, skäras bort så snart de yttre förhållandena ej oundgängligen
kräva deras bibehållande.» Det är så sant som det är sagt, och
det är en tröst att veta, att detta uttalande gjordes av statsrådet och chefen
för justitiedepartementet.

Med den frihet, herr talman, som brukar medgivas under denna debatt,
skall jag också tillåta mig att i korthet beröra ett problem, som inte har så
nära anknytning till Kungl. Maj :ts proposition angående statsverkets tillstånd
och behov, men som icke desto mindre är av stor vikt och som tränger
sig fram till allt större aktualitet. Det har redan tidigare i dagens debatt
berörts av herr förste vice talmannen.

De befolkningssiffror, som offentliggjorts på grundval av uppgifterna vid
nyårsskiftet, visa, att den företeelse, som givits namnet landsbygdens avfolkning,
inte blott fortsätter, utan i vissa trakter visar tendens att öka. Genom
det starka kvinnounderskott, som kommit till synes i ett stort antal landsbygdskommuner,
har problemet blivit allt mera svårartat och hotar att allvarligt
försvåra den familjebildning, som kunde giva hopp örn en drägligare
utveckling i framtiden. Det ligger intet tvivel om att det svenska samhället
här står inför en högst allvarlig fråga, som tarvar inte blott en i bekymrade
ordalag förd diskussion utan beslutsamma försök att genom reella åtgärder
åstadkomma någon bättring. De undersökningar, som man kunnat göra, föra
alla fram till ungefär samma resultat. Landsbygdens levnadsförhållanden äro
i jämförelse med städernas så mycket besvärligare, att ungdomen, och det
gäller särskilt den kvinnliga ungdomen, högst ogärna förbinder sin framtid
med tanken på fortsatt arbete och vistelse i landsbygdsförhållanden. Helt visst
medverka härtill vissa psykologiska förhållanden, som äro kända inte blott
på landsbygden utan äro ganska allmängiltiga: en allmän oro och rotlöshet,
som löser sambandet mellan hemmen och ungdomen och kommer den att längta
ut isandra förhållanden än den varit van att leva under. Givetvis får man
också se den som en alltjämt fortgående anpassning till den förändring i näringslivets
struktur, som ägt och äger rum. Men till betydande del torde
denna flykt från landsbygden bero på orsaker, som låta sig gripas och förbättras.
De bero delvis på ekonomiska förhållanden: trots den påtagliga förbättring,
som inträtt i fråga örn det ekonomiska utbytet av arbetet på landsbygden,
så innebära alltjämt stads yrkenas avlöningar en lockelse för de unga.
Men detta är inte den enda orsaken. Landsbygdens avfolkning är inte blott
ett ekonomiskt problem. Det är också ett socialt och kulturellt problem. Jag
vill inte påstå att de senaste årtiondenas storartade sociala reformarbete har
gått landsbygden förbi, men där dess håvor fallit ojämnt, har detta skett till
landsbygdens nackdel. De svenska, statsmakterna äro t. ex. på rätt väg, då
de anvisa medelsill åstadkommande av bostadsförbättringar och rationellare
arbetsmetoder på landsbygden. När förhållandena möjliggöra att ökad upp -

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Statsverkswopositionen m. m. (Forts.)

märksamhet kan ägnas sociala åtgärder av detta slag, är det av synnerlig vikt
att nian starkt beaktar landsbygdens behov. Utom de 7,5 miljoner kronor, som
för detta ändamål upptagits i den nu föreliggande riksstaten, ställes i utsikt
ytterligare anslag på den allmänna beredskapsstat, som bebådas. Jag tilllåter
mig uttala den förhoppningen att detta ändamål skall tillmätas största
möjliga utrymme med hänsyn såväl till dess egen vikt som till dess lämplighet
för det syfte, som den allmänna beredskapsstaten avser att tjäna. Jag
tror också, att det var en lycklig åtgärd, när fjolårets riksdag beslöt lämna
statsbidrag till den sociala hemhjälpen, och jag tillåter mig också i det avseendet
uttala den förhoppningen, att det rätt snart skall bliva möjligt att
ytterligare utbygga denna åtgärd som måhända kan komma att åtminstone
i någon mån avhjälpa de nuvarande svårigheterna att bereda landsbygdens
kvinnor, framför allt småbrukarhustrurna, någon lindring i deras hårda arbete.
En höjning av landsbygdens sociala standard, så långt detta kan ske
med statsmakternas hjälp, är faktiskt ett av våra viktigaste sociala problem.
Detsamma gäller örn de möjligheter i kulturellt avseende, som stå landsbygden
till buds. Med stort intresse motser man de förslag, som skolutredningen
i detta avseende kommer att framlägga. Till den kulturella standarden höra
inte blott förbättrade möjligheter till skolundervisning. Dit hör också frågan
örn ungdomens fortsatta bildningsmöjligheter och följaktligen även frågan örn
ökat stöd åt det arbete, som av olika ideella organisationer bedrivas ute i
bygderna och som många gånger blir onödigt magert och litet givande. Här
anmäler sig lokalfrågan som en annan av de angelägenheter, vilka böra hållas
i åtanke, då tiderna böra tillåta ett upptagande av dylika spörsmål.

Överhuvud taget berör denna fråga om landsbygdens avfolkning ett omfattande
komplex. Det tarvar allvarligt övervägande och snara åtgärder, och
man måste lia klart för sig att dessa komma att omspänna många områden.
Frågan örn den svenska landsbygdens höjande i ekonomiskt, socialt och kulturellt
hänseende får inte ses som en intressetvist mellan städer och landsbygd.
Det är en fråga som rör hela det svenska samhället. Ingen har glädje av
den onormala utveckling, som nu försiggår, och det är ett allmänt intresse att
återställa en snar jämvikt mellan städer och landsbygd, mellan städernas inflytande
och tillväxt och landsbygdens styrka, mellan städernas kultur och
landsbygdens kultur. Ty i detta avseende •— det skulle kanske också påpekas
— är det inte heller önskvärt med en utjämning. Men den enda möjligheten
för den svenska landsbygden att bibehålla sina kulturella särdrag, som ofta
präglas av friskhet och sundhet, är att den äger den ekonomiska och sociala
styrka, som ger den makt att bevara sin självständighet och på grundval av
den berika sin egen kultur.

Herr talman! Vårt land har alltjämt den oskattbara förmånen att få leva
under fredens hägn. Det svenska folket i gemen, det som en stor svensk statsbyggarc
kallade »menige riket», hyser för visso en djup tacksamhet för att
vi alltjämt undgått krigets olycka, och jag torde knappast behöva betyga att
man inom folkpartiet anser regeringens strävan att hålla vårt land utanför
kriget berömvärd och i överensstämmelse med vårt folks uppfattning. Den
förmån, som vi här äga, för med sig förpliktelser när det gäller det återuppbyggnadsarbete
ute i världen, som väntas, då fredens timma slår. Alldeles
särskilt komma dessa förpliktelser att gälla våra hårt prövade broderfolk.
Med djup smärta ha vi följt deras lidanden, och vårt hjärta skälver inför de dåd,
som tysta frihetspredikarens stämma och som sända ett lands ungdom i fångenskap.
Våra förhoppningar äro ense med deras därutinnan, att en fredens
och frihetens gryning simri skall skönjas för Nordens folk, en fred, som inte
är ett bländverk, och en frihet, som inte är tomma ord, utan som skänker den,

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Statsverkspropositionen ni. m. (Forts.)

trygghet och deri framtidstro, som den bittra kampen och de hårda offren,
alla gjorda för frihetens skull, ha förtjänat.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Med hänsyn till att det inte ät
mer än några få dagar sedan 1943 års riksdag upplöstes kunde man ha tänkt
sig, att intresset för denna remissdebatt i början av 1944 års riksdag inte
skulle vara så stort. När man ser på den långa talarlistan både här och i medkammaren,
finner man emellertid att ledamöternas intresse är större än väntat.
Måhända är detta en liten erinran om att vi lia andrakammarval i höst;
de djupa leden av talare som anmält sig i denna debatt kunna kanske betraktas
såsom de första leden i de köer, som komma att samlas vid valurnorna i
höst.

Eljest kan man ju inte säga, att det sedan vi sist voro samlade här i denna
kammare har inträffat några händelser av större betydelse, som kunna föranleda
kommentarer. Visserligen har en före detta ledamot av denna kammare
offentligen framfört ett yrkande om att vårt land skall sluta upp i kriget, men
jag förmodar att den framstöten knappast kommer att ge starkare genljud i
denna debatt eller föranleda att vi anställa någon domedag över vårt förflutna,
vilket ju enligt Ibsen är diktens huvudändamål. En sak skulle jag dock i det
sammanhanget vilja understryka, ehuru jag tror att denna kammares ledamöter
redan äro ense med mig därom, nämligen att den politik vårt folk har fört
under dessa krigets år inte har dikterats av en enda synpunkt: att vi skola
komma ifrån det hela så billigt som möjligt. Vår politik har inte varit en feg
fanflykt, utan i den lia de svenska intressena vägts mot Sveriges ansvar såsom
ledamot även av folkens stora gemenskap. Vi ha under dessa år kunnat göra
insatser för våra grannar, för demokratien och jag vågar påstå också för mänskligheten.
Vi kunde inte lia gjort de insatserna, örn vi följt det råd jag nämnde
och fört en dåraktig och äventyrslysten politik, och vi skulle inte heller kunna
fylla de uppgifter, som ytterligare vänta oss under den långa övergångstiden,
örn vi hade offrat våra liv i lättsinne eller låtit skjuta sönder våra städer.

Vid det nämnda tillfället sades också, att vårt anseende utåt inte kan vara
särskilt stort så som vi lia handlat; vi skulle ha gjort Karl den tolftekonster
för att vinna rykte ute i världen. Jag tror för min del att Sveriges anseende
är så högt som det gärna kan vara. Trots att små kretsar inom landet spela
angivarens roll har det anseendet inte blivit rubbat. Det finns ingen tvekan
örn att den stora massan av Sveriges folk alltjämt står samlad kring den politik,
som förts på det utrikespolitiska området, och den regering som fört denna
politik. Därmed är ju inte sagt, att man inte nu under krigets femte år kan
skönja vissa upplösningstecken; när trycket utifrån anses ha lättat, synes det
där beredskapshumöret inte heller vara nödvändigt längre. Statsrådet Bagge
skulle säkerligen inte få så starka applåder, som han fick vid förstamajdemonstrationen
för några år sedan, örn han nu upprepade sin ordlek örn den
där igelkotten, som rullar ihop sig i orubblig försvarsberedskap åt olika håll.
Vi svenskar äro inte på det humöret längre, och man kunde kanske härav finna
anledning att ifrågasätta, huruvida vi längre behöva ha någon samlingsregering.

Jag tror ju för min del, att samlingsregeringen har sett sina bästa dagar.
Nationen längtar tydligen efter frihet, både politiskt, fackligt och ideologiskt,
men det bör nog påpekas i denna debatt att den dagen ännu inte är kommen,
då det bandet kan släppas. En upplösning av samlingsregeringen i dag skulle
säkert komma att missförstås och bli en signal till ett allas krig emot alla.
Detta skulle försvaga vår ställning under den tid som kommer, med många
och stora uppgifter. Dessa uppgifter äro av den naturen att deras lösande

Måndagen den 17 januari 1944 fia.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

kräver liela nationens samling — ett enda parti kan inte. ensamt ta på sig
ansvaret inför nationen — inte bara då det gäller den politik, som skall föras
under den återstående delen av kriget, utan även och lika mycket i fråga om
alla de ömtåliga ställningstaganden, som bli erforderliga under den mycket
långt utdragna s. k. fredskrisen. Jag tänker bl. a. på sådana frågor som den
örn vårt folks orientering till ett blivande, nytt Nationernas förbund, till de
många och stora nordiska problemen, till försvarsväsendets omfattning och
ställning inom vårt folk o. s. v.

Även örn vi alltjämt behöva en krigsrustning anser jag i likhet med föregående
talare det inte vara uteslutet att man redan nu förbereder sig och inställer srg
för en återgång till normala förhållanden — detta gäller också den militära beredskapen.
Jag vill inte ge ett finger åt den föreställningen, att faran nu skulle
vara över och att vi skulle kunna släppa av på vår vaksamhet — vi ha kanske
till och med de svåraste dagarna framför oss — men jag tror, att man ändå kan
överväga, huruvida omfattande militära inkallelser i olika delar av landet är
den enda och rätta metoden för att möta den faran. En väl smord mobiliseringsapparat
är givetvis erforderlig, men man får också tänka på de moraliska krafterna.
Man kan inte komma ifrån att de militära inkallelserna äro en moralisk
tunga för vårt folk. Jag skulle därför inte dra mig för att rekommendera, som
jag gjorde redan i höstas, att man överväger, huruvida inkallelserna behöva
vara så omfattande, så långvariga och så tätt duggande, som de lia varit på
sista tiden. I det sammanhanget skulle jag vidare vilja understryka betydelsen
av att man förfar med verkligt genomförd rättvisa vid dessa inkallelser. Det klagas
ju från olika delar av landet på detta. Jag utesluter inte, att åtskilliga klagomål
kunna vara obefogade, men alla äro det dock inte. Det nämnes från diverse
håll exempel på motsatsen som man faktiskt inte kan skjuta ifrån sig.
Det är sant, att alla fall inte kunna behandlas lika. Att jordbrukets speciella
kraft på arbetskraft under den forcerade tiden böra tillgodoses, anse säkert
alla. Även enskilda företags och individers speciella förhållanden kan man taga
hänsyn till. Men lika betydelsefullt är det, att när befrielse beviljas, som ju ofta
sker, man klart kan styrka, att någon mannamån icke har blivit begången.
Det omdöme, som gemene man får örn beredskapsbördornas fördelning på olika
människor, är en av de fasta grundvalarna för vårt folks moraliska rustning
och styrka i denna tid. Jag vet, att försvarsministern sysslar mycket med dessa
ting. Han får brev, uppvaktas av deputationer och bär säkert en bättre överblick
över dessa förhållanden än någon annan man här i landet. Jag tror dock
inte, att det kan sägas vara ur vägen att man gång på gång trycker på nödvändigheten
av att den mest noggranna rättvisa tillämpas när det gäller inkallelser
och befrielser från militärtjänst.

Som redan har påpekats, består ju vår beredskap inte bara av militära inkallelser,
utan den finns på livets alla områden. Regeringen är verkligen förtjänt
av erkännande för den snabbhet, den kraft och det förutseende, varmed den
i tid sörjde för en fullgod rustning på alla områden. Jag tror också, att den kan
få förlåtelse för att åtgärderna t. o. m. blevo för kraftiga med hänsyn till det
föreliggande behovet på många områden.

Det är dock av vikt att understryka, att allt detta är skyddsåtgärder, som
måste improviseras för ett tillfälligt behov, men som inte böra behållas längre
än som är absolut nödvändigt. När moren har gjort sin plikt, bör moren gå.
I likhet nied särskilt den siste talaren skulle jag vilja förorda, att man redan nu
vidtager förberedelser för cn avveckling av krisåtgärderna på vissa områden.
Aktgivenheten på de personer och aktioner, som syfta till att skada vårt folk,
behöver inte bli mindre, om den lagstiftning, som tagit sikte på denna försvarskamp,
mildras eller avskaffas. I kraft av de hårda beredskapslagar, som gälla,

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Statsverkspropositionen m. ni. (Forts.)

har det avkunnats doniar här i landet, som med hänsyn till dessa lagar icke kunna
bli föremål för anmärkning, men där de handlingar, som bestraffats, under
fredliga förhållanden och för den allmänmänskliga rättskänslan icke te sig som
brott. Det är min livliga förhoppning, att regeringen skall finna en möjlighet
att i detta avseende rätta till det som inte stämmer nied rättskänslan. Det ankommer
i övrigt på regeringen att pröva, när tiden är inne att åstadkomma en
utrensning i krigs- och krislagstiftningens augiasstall. Jag instämmer i kravet
på att detta icke må dröja alltför länge, särskilt när det gäller de band som
lagts på det fria ordets tvångsfria utnyttjande och det intrång i de allmänna
fri- och rättigheterna som kriget och avspärrningen ha gjort nödvändiga.

Redan under fjolåret fördes ju här en livlig diskussion örn de ekonomiska
efterkrigsproblemen. Omfattande utredningar och undersökningar ha företagits,
och ett stort och värdefullt material har samlats. Finansministern håller
nu trådarna i sin hand, men meningen torde vara att så småningom tillsätta
centrala organ för samarbetning av allt detta material. Det förefaller som örn
utvecklingen på detta område har kommit att gå fortare än man väntade, när
man igångsatte dessa utredningar. Efter förra kriget följde, som vi alla minnas,
en årslång period av fortsatt högkonjunktur och inflation. Man kan inte
bortse från möjligheten, att det kan gå likadant denna gång, men man får inte
heller utesluta möjligheten av en utveckling i alldeles motsatt riktning. Det är
ganska märkligt, att utpräglade kristecken redan ha visat sig i skilda delar av
landet. I den bygd, som jag representerar, har redan arbetslösheten stuckit upp
sitt huvud, och såsom vi lia sett av tidningarna gå i vissa delar av Norrland
redan tusentals människor arbetslösa. Det förefaller, som örn myndigheterna
inte skulle vara riktigt redo att med kraft möta dessa problem.

Vi hade ju hoppats, att det denna gång inte skulle bli någon sådan där stor
arbetslöshetskris som det blev efter förra kriget, och t. o. m. att vi inte skulle
behöva ha någon arbetslöshet alls. Trots att jag riskerar att av herr Elon Andersson
beskyllas för förenklade synpunkter vågar jag dock vidhålla det programmet.
och det bör vara även statsmakternas program. Herr Elon Andersson
uppställde det programmet för vår arbetslöshetspolitik. att den bara skulle lindra
de mest förödande verkningarna av arbetslösheten. Jag anser inte detta vara
tillräckligt. Det behövs en beredskap som inte bara lindrar utan som, för att
använda ett uttryck hämtat från ett annat område, tar sikte på en verklig
stamping out av arbetslösheten. Detta bör också kunna ske utan att man, såsom
herr Elon Andersson befarade, behöver tillgripa några intrång i det fria
näringslivet.

Nu har i alla fall krisen kommit över oss, åtminstone farliga tecken till det,
och jag skulle vilja understryka behovet och nödvändigheten av att vi icke
låta oss överraskas av den. Jag skulle vilja fråga finansministern, örn han inte
anser lämpligt att tillsätta de ytterligare centrala organ, som behövas för att
de olika delutredningarna skola kunna sammanföras till en stor, effektiv plan
för övergångsproblemens handläggning.

Det förefaller också, som örn de myndigheter och styrelser, som handlägga
alla de ärenden som taga sikte på ett bekämpande av den uppspirande
arbetslösheten, ofta anlägga en alltför byråkratisk syn på problemen. Jag
vet, att de ju själva äro handikappade i många stycken. När det t. ex. gäller
igångsättande av byggnadsföretag, finns det en betydande brist på material
i landet. Det är en av de stora och angelägna uppgifterna att stimulera produktionen
av material för byggnadsverksamheten. Men även där detta hinder
icke föreligger och där det således finns material — jag tänker närmast
på ett byggnadsföretag i örebro, som under ett pär, tre år stoppats — möter
man ändå ifrån myndigheternas sida ett non possumus, och risk finns,

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

bl. _a. i det fall som jag nyss nämnde, men jag tror också i andra, att det material,
som verkligen är tillgängligt, förfares och göres ineffektivt och oanvändbart.
I enskilda fall kan man också klaga på rätt så märkliga ställningstaganden.
Jag har ingenting emot att Malmö ens under denna tid bygger en
ny stor teater, utan jag ser det tvärtom med glädje, men jag tror, att det finns
andra byggnadsföretag, vilka förbjudits eller stoppats opp, som skulle lia betingats
av ett mer aktuellt behov under denna tid.

Det är av den största betydelse, att den apparat, som skapats för att möta
de forcerade uppgifterna, fungerar gnisselfritt och effektivt. Man förstår, att
det måste gnissla. Apparaten har ju förut varit inställd på helt andra uppgifter,
nämligen att hålla igen och att hindra en expansion. Nu får den helt
plötsligt en rakt motsatt uppgift, att skjuta på, att befrämja expansion och
hindra tillbakagång. Man förstår, som sagt, att dessa människor och institutioner
reagera surt inför de nya uppgifterna. Men så får det icke vara. Det bör
vara angeläget för regeringen att utfärda instruktioner och skapa institutioner,
som sörja för en effektiv och obyråkratisk handläggning av dessa redan
nu betydelsefulla men i morgon ännu mer betydelsefulla ärenden.

Jag har, herr talman, intet att tillägga.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr Näsström: Herr talman! Den reallönesänkning, som arbetarna fått
vidkännas under dessa krisår, har burits med ett visst jämnmod, därför att
arbetarna ha vetat att alla samhällsklasser böra bära sin del av den gemensamma
bördan. Arbetarna ha hoppats och trott att den goda samhällsanda,
de själva visat under dessa år, skulle komma även arbetarna till del när det
blir ont örn arbete, i stället för ont örn arbetskraft.

I ett tidigare skede var det ju många som ansågo att vi av ekonomiska
skäl inte kunde bereda något större antal arbete genom statens hjälp. De senare
årens utveckling har dock visat, att Sveriges förmåga på det ekonomiska
området har varit glädjande stor. Överallt, inte bara i vårt land utan
även i andra länder, har man varit ganska enig örn att arbetslösheten är ett
ont, som måste avskaffas. I vårt land ha allt flera fått den uppfattningen,
att vi inte ha råd att låta människor gå sysslolösa.

Den arbetslöshetskris, som de flesta av oss ha väntat, har redan på ett synnerligen
hårt sätt drabbat Västernorrlands län. Vårt län bygger ju sin industriella
verksamhet nästan uteslutande på träprodukter. Redan när spärren
mot väster infördes, började verkningarna visa sig i vårt län. Cellulosafabrikema
och sågverken ha under dessa år haft en synnerligen ojämn verksamhet.
Detta har gjort att arbetarnas ekonomi har ytterligare försämrats, ty även
vid full drift ha dessa arbetare ett oförmånligt löneläge i förhållande till och
i jämförelse med många andra yrkesgrupper. När nu driften vid dessa fabriker
och sågverk på många platser har legat nere flera månader varje år sedan
kriget bröt ut, då förstå alle, att dessa arbetare lia haft krisår i dubbel
bemärkelse.

Hösten 1943 inträffade en råd händelser, som ytterligare försämrade denna
industris läge. Spärren mot väster blev total. Italiens sammanbrott m. m.
minskade exporten ytterligare, och detta har gjort att brädgårdarna stå
fulla, likaså en del massamagasin. Vid samma tid visade träkolsmarknaden
tecken på mättnad, vedavverkningarna upphörde till mycket stor del, dels på
grund av att vedavverkningstvånget upphörde och dels på grund av att garantipriset
på ved ej längre kan påräknas.

Första kammarens protokoll 1944, Nr 2. 3

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Förts.)

Alla dessa faktorer tillsammans, oell även andra, lia gjort att praktiskt taget
all vår storindustri ligger nere. Enligt senaste upgifter är det mer än
5 000 man som äro arbetslösa inom vårt län, och detta gör att enligt vanliga
beräkningsgrunder är det cirka 20 000 familjemedlemmar, som inte veta var
de skola få sin bärgning. I dessa sista dagar är det ett antal arbetare som
fått arbete tack vare socialdepartementet och arbetsmarknadskommissionen,
men ännu är det ett mycket stort antal arbetare som äro ohjälpta.

Redan på ett tidigt stadium gjordes en inventering i kommunerna över de
arbeten, som skulle kunna anses lämpliga vid en befarad kris. Arbeten för
många miljoner kronor finnas att tillgå i dessa kommuner, men tyvärr äro de
flesta av dessa arbeten materialkrävande, och som alla veta är det ont örn
byggnadsmaterial. När nu på hösten 1943 den stora krisen kom över oss i
vårt län, så visade det sig att det fanns ytterst få offentliga arbeten att tillgripa,
i varje fall sådana arbeten som omedelbart kunde igångsättas. Och
understödslinjen är ur flera synpunkter olämplig ätt tillgripa, inte minst
ur den synpunkten att de nuvarande understöden äro otillräckliga. När en
ensamboende skall klara sig på cirka 2 kronor per dag, man och hustru på
cirka 3 kronor per dag och man, hustru och två barn på cirka 4: 50 per dag,
då förstå alla att dessa understöd i nuvarande dyrtid ä.ro otillräckliga. Men
oavsett beloppet vill flertalet av våra arbetslösa inte ha understöd — de vilja
försörja sig själva och de sina genom hederligt arbete, som de kunna leva
på. Och dessa arbetare äro sannerligen inte vana vid någon lyxstandard.

Vi vilja inte förfalla till någon negativ kritik, men vi tro att denna lokalt
betonade arbetslöshetskris skall kunna bemästras örn den goda viljan finns.
Och vi vilja tro att denna goda vilja finns. Det finns många byggnationer
att tillgå inom länet, sjukhus, skolor, bostäder m. m., örn länet nu på grund
av krisens lokala karaktär kunde få något större tilldelning av den inom landet
befintliga byggnadsmaterielen. Det finns stora vatten- och avloppsföretag
inom länet, örn vi på samma grunder kunna få något mer av de inom landet
befintliga rören. Det finns oerhört många icke materialkrävande obyggda
vägar inom länet, om bara pengarna snabbt kunna anvisas för att lindra krisen
nu. Elektrifieringen av ostkustbanan med därmed sammanhängande kurvrätningar
och banförstärkningar skulle ge många hundratusental dagsverken
och dessutom förbättra vår industris konkurrensförmåga. Det torde finnas
möjligheter för att vissa fabriker kunna köra i gång igen, örn staten kan
garantera avsättningen av produkterna. Vedavverkningarna kunna nog åter
komma i gång örn staten garanterar avsättning och pris.

Men vad som kan göras måste göras snabbt. Den tidigare låga och ojämna
inkomsten har gjort att arbetarna ha mycket små besparingar att falla tillbaka
på, och många av dem ha redan nu gått arbetslösa i flera månader.
De olika kommunerna ha försökt göra allt vad man rimligen kan begära av
dem med det höga skattetryck, som redan råder i dessa kommuner.

Arbetarnas krav på att genom hederligt arbete få försörja sig själva och
de sina är rimligt, och vi vilja lägga regeringen varmt på hjärtat att sätta
in all sin kraft på att snabbt lösa detta problem. De flesta av oss tro nog att
vi framdeles ha att emotse en stor arbetslöshet över stora delar av vårt land,
och jag för min del sätter i fråga, huruvida man inte nu borde överväga att
inrätta ett särskilt departement för offentliga arbeten, där ett statsråd, en
arbetsminister, med makt och myndighet huvudsakligen finge ägna sig åt dessa
ur flera synpunkter viktiga problem.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! I det första anförande, som
jag av omständigheternas makt råkar till att hålla i denna kammare, har jag

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

ansett mig uppfordrad att något beröra en sida av vårt näringspolitiska liv,
som för dem det gäller och för övrigt för hela landets framtida sociala gestaltning
har en ofantlig betydelse. Det berör det avsnitt av arbetet för vår livsmedelsförsörjning,
som representeras av vår träget arbetande småbrukarkår.

I den planritning för vår blivande jordbrukspolitik, som från visst håll uppdrages
och som även i sin krasst spekulativa uppläggning tycks vinna allt större
gehör, göres gällande att våra småbruk ur driftsekonomisk synpunkt överhuvud
taget äro så otidsenliga och litet givande, så onyttiga ur folkförsörjningssynpunkt,
att de knappast kunna ha något existensberättigande och följaktligen
böra ju förr dess hellre ställas på avskrivning. Det är märkligt, hurusom
man nu, ifrån att förr mycket starkt ha ivrat för en uppdelning av de
stora godsen i små jordbrukslägenheten har kommit till den rent motsatta
ytterligheten att sammanföra de små hemmanen till stora komplex, ju större
dess hellre, i akt och mening att därigenom göra driften mera lönande och räntabel
för deras brukare. Denna nya inriktning kan vid första påseende ha sina
tilldragande sidor, men vid närmare eftersinnande företer den dock i sin allmängiltiga
tillämpning följder och aspekter, som knappast locka till en omsättning
i oinskränkt skala i levande praktik.

På slättlanden må sammanföringen på sådana håll, där den uppenbarligen
är påkallad och befolkningen därtill är villig, ha sin gång, men i bergs- och
skogsbygderna blir ställningen en helt annan. Bara terrängförhållandena lägga
här oöverstigliga hinder i vägen för en revision av större mått i den önskade
riktningen. Utan att bestrida att en ägojustering på många håll kan vara
nyttig och nödvändig, är det dock ett faktum, att markförhållandena i stora
delar av landet äro upplagda enbart för brukning i mindre skala, och maskinell
drift i storbruksstil är här i den oländiga terrängen otänkbar. Det är framför
allt här småbruken med de små tegarna ha slagit rot och gett sina brukare
ett örn än knappt så dock under svett och möda välförvärvat bröd.

Nu resonerar man kallt räknemässigt, att eftersom dessa små drygarbetade
hemman i förhållande till det nedlagda arbetet ge en alltför ringa lön,- är det
ingen idé att med mer eller mindre konstlade medel hålla dem uppe, utan bäst
ar att lägga ned »hela rasket» och låta skogen ta herraväldet som i hedenhös
igen. Det är ju allom bekant, att särskilt de stora skogsbolagen ej stå främmande
för den tanken. Och mångå med dem. Men är det då inte att gå alltför
rigoröst och bröstgänges tillväga i kullvräkandet av fädernas arbete, den kultur
som har skapat den svenska segheten och motståndskraften i ond och bister tid
och gett landet den ryggrad på vilken vår självständighet är byggd! Man behöver
ingalunda hemfalla åt några romantiska utsvävningar för att konstatera
detta. Känd sak är så god som vittnad, och örn bl. a. mina förfäder en gång
i vår historia gripit in på ett särskilt sätt, så har nog gamla Sverige säkert den
hårda vilja, som fostrats på de små, karga tegarna att tacka därför. Vilja vi
för framtiden bevara den sega kraft, som utgör den bärande grundstommen för
ett friskt nationellt liv, få vi inte heller nonchalera den samhällsgrupp som nu
lika fullt som tidigare utgör kärnan i vårt produktiva liv. Att låta denna samhällsklass
vederfaras den rättvisa, som möjliggör dess fortsatta existens under
drägliga villkor, borde vara slatsmakterna lika angeläget som någonsin omsorgen
örn ett yttre försvar. Det borde inte vara mer än en mening örn den
saken.

I fråga örn småbrukets påstådda ringa produktivitet vill det gärna insmyga
sig vanförösIallningar, som lia lira litet kontakt med verkligheten. »Det föder
i alla händelser ej sin ägare», är den vanliga termen som möter en och som
gärna vill inrymma den givna konklusionen, att småbrukarna bara är en »tärande»
samhällsklass. Det kan vara nyttigt alf gentemot denna vanföreställ -

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

''Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ning frambära några klara fakta. Och när jag gör det och exemplifierar med
några talande siffror, vill jag från första början poängtera, att det ingalunda,
är något ovanligt exempel, utan tvärtom något rätt typiskt för småbruket i
mina hemtrakter, som jag här drar fram.

Jag behöver bara hugga ur högen inom den krets jag når för att få följande
exempel. Där sitter en småbonde på ett två tunnlands jordbruk —• som enligt
vedertagna meningar är inget jordbruk alls — och föder på detta med tillhjälp
av litet hackslåtter två kor, d. v. s. en ko dier tunnland. Örn man kan tala
örn intensivt bruk av en jordtorva, så måste det väl vara här. Hur många storgods
förmå utnyttja arealerna ens tillnärmelsevis på detta sätt? Och produktiviteten
från ladugården? Utöver den använda mjölken i eget hushåll till fyrapersonersfamiljen
ha under året till mejeriet inlevererats i det närmaste 4 300
kg, som sålunda, frånsett en mindre del återbäring av hushållssmör, kommit
den allmänna konsumtionen till godo. Det betyder sannerligen ej så litet. Efter
ett beräknat behov av tre liter per dag till ett normalkonsumenthushåll, motsvarande
en årsförbrukning av cirka 1 100 liter för en familj, skulle således
den levererade mjölken från detta två tunnlands jordbruk ledigt fylla tre
familjers årsbehov av k.-mjölk utöver leverantörsf amil jens egen förbrukning.
Det kan vara nyttigt att erfara, vad sålunda en dylik småbrukarfamiljs prestationer
i folkförsörjningshänseende betytt för folkhushållet i denna kritiska tid.

Det är klart, att en dylik småbrukare ej kan försörja sin familj enbart på
detta lilleputtjordbruk, utan har han som så många andra av sina likar annat
arbete bredvid. Men lika klart är, att ett i högsta måtto välförtjänt extra
tillskott till ersättningen för detta utomordentligt värdefulla och med hänsyn
till näringsvärdet alltför billiga födoämnen, mjölken, skulle för denna familj
bli ett ytterst välkommet bidrag till utkomsten. Det är betecknande vad denne
man sade vid bedömandet av ett dylikt extra tillskott, motsvarande enligt efterföljande
exempel, som jag strax skall komma till, en höjning av 5 öre per
liter, d. v. s„ för 4 300 liter 215 kronor per år. »Å», sade lian, »detta måtte
duga, det blir ju likvid för en hel debetsedel för mig.» Så låter folkets röst,
när ett verkligt handtag ges och det läggs där det verkligen tarvas.

Låt mig ta ett slående exempel för belysning härav. Jag satt härförleden
på tåget, gick in i restaurangvagnen och beställde mitt livselixir, ett glas
mjölk. Det var frisk härlig mjölk, och priset, 25 öre, ondgjorde jag mig ej
alls över, ty jag tyckte att jag fått ordentlig valuta för pengarna. Jämför
t. ex. en kaffesurrogatskvätt, sorn betingar det dubbla, eller 50 öre. Och ändå
innehöll det där mjölkglaset bara en tredjedels liter, och priset blir således
75 öre litern. Bonden får i genomsnitt knappast 25 öre litern, vilket betyder
en marginal av 50 öre eller 200 procent mellan producent och konsument.
Mäste det under sådana förhållanden inte vara något fel med fördelningen av
håvorna de olika kategorierna emellan? Tänk örn — är det för obilligt begärt?
— bonden kunde få åtminstone en femöring med i utslätning av den där, jag
tvekar ej, herr talman, att kalla det så, ockrarskillnaden! Jag Anil se den
människa i synen, som menar, att det är en orimlig begäran att kräva rättelse
härutinnan. Och ändock skall det vara ett sådant evinnerligt knussel
med någon arm ettöring till bondens-arbetarens favör. Då stöter man på hela
berg av ortodoxa prisramar, inflationen kommer och hela samhället sätts i
gungning för den skull! Jag vet ej vad jag skall kalla en dylik demokratstyrelsementalitet,
men något av bankruttförklaring i fråga om förmåga att skapa
rättvisa gentemot en eftersatt samhällsklass är det minsta man kan kalla
den för.

Ändå är man vid lägliga tillfällen så villig att erkänna småböndernas betryckta
ställning och betyga sin håg att bistå och hjälpa elem. Så var fallet

Måndag-en den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

i partideklarationerna vid höstsammanträffandet 1942 liksom även vid remissdebatten
1943. Och vad blev resultatet? Jo, som jag tillät mig konstatera
i en av mig och flera kamrater vid fjolårets riksdag avlämnad motion, att för
den småbrukarkategori, som förut fick del av det s. k. producentbidraget på
7 800 kilogram mjölk per år, skulle hjälpen betyda en total inkomstökning av
50 öre per månad eller 6 kronor per år! Att få ens den minsta förbättring
i denna löjliga hjälpaktion var rent av omöjligt. Det är svensk-politiska klara
verba beträffande relationerna mellan loven och hållen i denna stund.

Jag säger detta, herr talman, i full medvetenhet örn det tidsläge, vi nu befinna
oss i, då det gäller att iakttaga återhållsamhet och tysta mun även inför
en hel del orättvisor i nuvarande inrikespolitik. Men illa vore vi funtade,
om vi därför skulle vara så klavbundna, att alla reformer, hur iögonenfallande
påkallade de än äro, prompt måste läggas på hyllan i detta nu, Här är ett kapitel,
som i högsta grad angår hela nationen. Flykten från landsbygden fortgår,
såsom här har påvisats i föregående anföranden, i oförminskat tempo, det
unga blodet avtappas i oerhörd grad, och massan drar i väg till städerna,
framför allt storstäderna, och trängs där i oavlåtligt pock på mera utrymme
och nya byggnationer i oändlighet, allt medan gårdarna i bondebygderna avfolkas
och torvorna överges. Det är ju ett förhållande som varit föremål även
för statsmakternas observandum med diverse utredningar som resultat, men
när det gäller att riktigt gå till roten av det onda, då låtsas man som det regnar
och går med förbundna ögon pudelns kärna förbi.

Vadan denna njugghet och oberördhet inför en tidsföreteelse, som så
in på livet berör inte allenast direkt den stora samhällsgrupp det här närmast
gäller, utan även indirekt hela nationen i övrigt? Vet man då icke att
oron i bygderna ökar, att det jäser och pyr under ytan och att utbrottet bryter
loss en vacker dag, därest liknöjdheten fortlever och orättvisorna få ha sin
gång? Jag nödgas säga detta till dem som fortfarande försöka att vagga
samvetena till ro, att folket där ute visserligen biter samman tänderna och
tiger och lider, men samtidigt även väntar och väntar, att något skall ske. Jag
hoppas för egen del innerligt, att detta något som skall ske för samhällets
egen välfärds skull måtte taga sig uttryck i ett verkligt radikalt krafttag
ju förr dess hellre från statsmakternas sida att återställa jämvikten de olika
samhällsgrupperna emellan. Svensk landsbygd och svenskt bondefolk ha betytt
och komma att betyda så ofantligt mycket i produktivt arbetsliv och för
samhällets hälsa och välstånd överhuvud taget, att deras eftersättande endast
kommer att bringa olycka åstad. Även örn det vill till att rucka på gamla
doktriner örn jordbrukets kvarhållande i olönsamhetsläget, måste dock i samhällsbevarelsens
eget intresse den ofrånkomliga aktionen ske. Varom icke
komma vi säkerligen att möta. tider, då vår inre styrka trasas sönder oell
ofärden slår portarna på vid gavel. Det får ej ske, det är min innerliga
önskan.

Jag anser mig ha grundad anledning tro, att den stora massan av svensk
arbetarklass ej kommer att ställa sig avvisande till dessa krav. Den är i
oerhört stor utsträckning kött av samma kött och blod av samma blod som
deras fäder i djupa led tillbaka, bönderna. Och denna tid har på ett övertygande
sätt lärt dem förstå beroendeskapet av bondens gärning och uppskattning
av all den möda som är förbunden med bondens kall. Därför borde betingelserna
för en samförståndslösning av dessa problem ej ligga inom omöjligheternas
värld. Den närmaste framtiden kommer att visa, örn min optimism
i detta fall har realitetens bakgrund. Jag kan emellertid i detta sammanhang
ej undanhålla en, känsla av att det är massornas ledare som med
diverse undanflykter ställa sig på tvären och affischera sin ovilja mot varje

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 19-14 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

verklig åtgärd i riktning mot en bättre lön för jordens arbetare. Det är tyvärr
många tecken sorn tyda kärpå, och jag beklagar de obönhörliga konsekvenserna
härav.

Jag har sagt dessa ord, herr talman, i detta nu under känslan av att jag
ingenting har att skaffa här på min nya bänk, örn jag inte fått säga detta.
Det är en hälsning från stugorna i Dalom, där man får höra det varje dag,
från det av misströstan gripna jordfolket där, som kämpar sin ojämna kamp
att hålla gårdsbruket uppe. Men denna stämning finns icke allenast där,
utan, jag vet det, även överallt annorstädes i våra jordbrukarbygder, icke
minst bland de ansvarskännande unga själva, som inte tänkt att släppa taget,
men som till sist kanske äro tvungna att göra det. Jag kan hälsa från vår
stora ungdomsorganisation S. L. U., Svenska landsbygdens ungdomsförbund,
att tankarna där starkt löpa i samma spår. Samma hälsging bär jag från
vår kvinnoorganisation, S. L. K. F., Svenska landsbygdens kvinnoförbund,
omfattande företrädarna för den genuina allmogekvinnan, som ännu sent
och bittida i hem och ladugård utför sitt slitsamma värv. Överallt är det
samma ton i rösterna oavsett väderstreck och platslägen i hela vårt land.

En riksdag och en samlingsregering, som ha folkets bästa för ögonen,
göra klokt i att ej avvisa den brinnande vädjan, som sålunda spränger fram
ur jordfolkets djupa led. Yad landsbygden har rätt att fordra i återbetalning
för otillbörligt nedpressad levnadsstandard bör ock i hederlighetens och ärbarhetens
namn återbördas med åtminstone någon skärv av det rika överflöd på
annat håll, vartill dess folk under tidernas lopp fått ge sin dryga tribut.

Herr Linderot: Herr talman! Det allmänna läget under krigsåren har ju
ansetts motivera en återhållsamhet i de politiska debatterna, särskilt i riksdagen,
som faktisk skapat föreställningar hos menige man örn att rikets politik
har blivit en regeringens och de inre parlamentariska konklavernas enskilda
angelägenhet. Att detta inte kan vara till nytta för det politiska livets
utveckling i demokratisk riktning är väl uppenbart. Mångå hade hoppats att
1944 års riksdag kanske skulle betyda en vändpunkt i detta hänseende, att
den stilla ro och frid, som lägrat sig över riksdagen sedan man uppgivit
stormangreppen mot det kommunistiska partiet, skulle avlösas av friskare
fläktar, att djärva och framsynta män och kvinnor nu skulle gripa sig an
med de stora grundläggande frågorna, med efterkrigsproblemen, i detta ords
vidare mening, med frågorna örn det framtida produktionslivets gestaltning
och därmed också med samhällsbyggnadens grundfrågor.

Nu har visserligen riksdagen inte mer än börjat, och man bör kanske med
travestering av ett gammalt ordstäv säga: »Klandra ej riksdagen förrän den
avslutats!» Men icke förty tycker jag redan att man kan anse det påkallat
att ställa ett ganska pessimistiskt horoskop även för denna riksdag. Upptakten
med remissen av statsverkspropositionen brukar ju färglägga det efterföljande
detaljarbetet. Regeringen presenterar sin politiska huvudlinje, och
partiledarna deklarera respektive partiers huvudsynpunkter på den politiska
situationen. Så har nu skett. Och envar, som varit närvarande här i dag,
torde kunna konstatera att det åtminstone för överskådlig tid här i riksdagen
väl blir en fortsättning på den stillsamma dansen efter den gamla samlingsmelodiens
slitna skiva.

Det är ju finansministern, som trots remissdebattens allmänpolitiska karaktär
betraktas som ett slags huvudman för regeringen i denna debatt. Och ära
den som äras bör! Jag vill börja med några kommentarer till den ekonomiska
politik, som kommer till uttryck i statsbudgeten. Finansministern anför
i sin budgetmotivering, att de politiska faktorernas inverkan på konjunlr -

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen ni. m. (Forts.)

turförliållandeiia gör det omöjligt för honom att bedöma framtidsutsikterna
i fråga örn den, utveckling, som avgör det statsfinansiella läget. Denna hans
mening kan man till dels godkänna, men detta befriar inte finansministern
från, ansvaret för verkningarna av den ekonomiska politik, som han genomför
på grundval av nu överskådliga och av honom själv väl kända faktorer. Och
det är örn denna sak jag tänkte yttra några ord till en början.

Därvid avstår jag naturligtvis från en annars väl motiverad detaljkritik
och tänker i huvudsak stanna vid en enda fråga, nämligen vid frågan örn den
statliga politikens inverkan på fördelningen av den totala nationalinkomsten,
eller med andra ord hur den Wigforsska ekonomiska politiken uppfyller
det officiella moralbud, som vi lia fått under krisen: »Bären varandras
bördor!»

Från det parti jag representerar har under de gångna krigsåren övats kritik
mot regeringspolitiken framför allt därför att krisbördorna läggas
tyngst på de minst bärkraftigas axlar. Vi ha sagt att de fattiga bli fattigare
och de rika bli rikare i hägnet av regeringens krispolitik. Man har inte velat
godkänna denna kritik. Man har sagt att detta är kommunistisk vulgärpropaganda
och spekulationer i massornas ekonomiska okunnighet. Till och med
landsorganisationen, vilken en gång skapades av den svenska arbetarklassen
som ett verktyg i arbetarklassens ekonomiska kamp mot kapitalmakten, har
sänt sina ekonomiska experter i elden för att påvisa, hurusom industribolagen
ha det knalt, åtminstone i vissa fall, och hurusom de rika visst inte berika
sig på krisen. Man har inte kunnat bestrida att arbetarnas reallöner
sänkts högst väsentligt, men man har förmenat att detta berott på ofrånkomliga
ekonomiska nödvändigheter.

För att låsa fast arbetarklassen vid detta försämrade försörjningsläge har
man genomfört lönestopp och en lagstiftning med straffsatser på upp till sex
månaders fängelse för den som ger eller mottager högre dyrtidskompensation
än vad myndigheterna bestämma. Det gångna året, 1943, var det första med
genomfört lönestopp. Statsrådet Wigforss konstaterar i propositionen, att detta
lönestopp varit effektivt. Prisstoppet, som samtidigt genomfördes, är han också
tillfreds med. Att detta prisstopp så lätt kunde genomföras beror därpå, anger
han själv i propositionen, att vinstmarginalerna vid tidpunkten för prisstoppets
genomförande inom flertalet produktionsgrenar voro relativt goda.

Ja, så var det verkligen! Prisstoppet genomfördes när priserna redan voro
så höga, att de lågo i överkant av köpkraftens gräns och därför redan egentligen
hade stoppats av sig själva på grund av de ekonomiska lagarna. Men arbetarnas
eftersläpande löner visste inte om någon marginal, där de nödvändiga
behovens tillfredsställande hade något svängrum. När därtill prisstoppet ofta
blir ett sken genom att varorna försämras, kan med rätta vidhållas vad vi för
ett år sedan sade, att denna politik är en orättvisa mot arbetarklassen.

Men företagarvinsterna och förmögenheterna beskattas dock till bristningsgränsen,
framhålles det, icke minst i den socialdemokratiska propagandan till
försvar för lönestoppspolitiken. Man publicerar vackra tabeller över den progressiva
stegringen av skatterna för de rika, och lönestoppets offer känna sig
ofta djupt imponerade av finansministerns hårdhänta framfart mot »kassaskåpens
folk». Men det är ofta endast illusionistiska hokus pokus, som ersätta
den faktiska verkligheten. Visserligen drabba skatterna ganska hårt vissa företagare
och högre inkomsttagare, ur deras synpunkt sett i värjo fall. Men dels
drabba de höga skatterna ganska ologiskt och ofta slumpartat vederbörande
skatteohjekt, dels är det framför allt de mindre företagen som mest komma i
klämma, och dels ger skattelagstiftningen bolagen möjlighet att själva avgöra,
hur mycket de vilja betala i skatt.

Nr 2.

llåndagen den 3 7 januari 1944 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Som belägg på detta senare påstående ber jag att få återge vad riksräkenskapsverket
anför i sin inkomstberäkning, vilken ligger till grund för statsbudgeten.
Ämbetsverket ^säger på sid. 25 i nämnda beräkning följande: »Beträffande
därefter 1944 års taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt avseende
de i B-längden redovisade svenska aktiebolagen får riksräkenskapsverket
framhålla, att en beräkning vid denna tidpunkt möter betydande svårigheter.
Man kan visserligen söka verkställa uppskattningar av vinstutvecklingen
för aktiebolagen inom skilda näringsgrenar, men det verkliga utfallet
av taxeringen beror även på de av bolagen vid bokslutens upprättande under
våren 1944 beslutade avskrivningarna. Dessa avskrivningar bestämmas i stor
utsträckning av hur framtidsutsikterna för bolagens rörelse komma att bedömas.
Sedan den fria avskrivningsrätten införlivats nied skattesystemet, kan
till följd^ härav det slutliga taxeringsutfallet komma att visa väsentliga avvikelser
från de antaganden, som gjorts vid upprättandet av riksräkenskapsverkets
inkomstberäkning. Osäkerheten i beräkningen av taxeringsutfallet för bolagen
framgår härav med tydlighet.»

I fortsättningen framhåller riksräkenskapsverket, att ämbetsverket förutsätter
att stegrade vinstresultat av 1943 års rörelse kunna förväntas av bankoch
försäkringsrörelse, bruksrörelse, bryggerier och vattenfabriker, elektricitets -och kraftverk, sten-, ler- och annan jordindustri samt varuhandel. Men eå återkommer
ämbetsverket igen till svårigheterna att beräkna taxeringsresultaten och
säger, att avskrivningspolitiska åtgärder komma att avgöra taxeringsresultaten:
»För större företag torde denna möjlighet utnyttjas i syfte att ernå relativt
små förändringar i taxeringsresultaten. För de små bolagen, som icke hava
samma möjlighet till sådan reglering, räknar riksräkenskapsverket med en avsevärd
stegring även i taxeringsresultatet.»

Ja, örn man nu skulle göra en oskön omskrivning av detta, så betyder vad
riksräkenskapsverket har sagt ingenting annat än att de som ha råd att hålla
sig med bra jurister klara sig också bra med skatterna. Och däri ligger en
favör i det nuvarande skattesystemet för de stora företagarna, som det är märkligt
att finansministern anser sig böra vidhålla. Stora vinster döljas ju på detta
sätt av bolagen och sparas — kanske till nästa finansminister!

Trots detta redovisas emellertid tillräckligt av de stora inkomsterna för att
man skall få belägg för påståendet, att de rika bli rikare under krisen. För
att nu inte få snubbor och bli beskylld för ovederhäftighet av landsorganisationens
ekonomer skall jag endast anföra en del siffror som återfinnas i propositionen.
I denna redogöres för beskattningsbara förmögenheter, och man har
en uppställning över taxeringarna i detta fall för 1938 och 1942. I redogörelsen
från riksräkenskapsverket finna vi att antalet förmögenhetsägare, som ha
förmögenhet från 20 000 kronor och uppåt, stigit från 145 156 år 1938 till
192 617 år 1942. Det fanns alltså det senare året 47 461 fler förmögenhetsägare
med en förmögenhet på över 20 000 kronor än vad som var fallet 1938.
Och den av dessa förmögenhetsägare ägda förmögenheten har också undergått
en rätt väsentlig stegring. Den förmögenhet, som av dessa förmögenhetsägare
redovisades år 1938 var 11 493 miljoner kronor, men år 1942 hade den ökat till
13 318 miljoner kronor. Och under år 1943, som var lönestoppets första år
och då alltså inkomsterna verkligen skulle stoppas för det svenska folket, så
stegrades i alla fall dessa förmögenhets ägares beskattningsbara förmögenhet
med i runt tal en miljard kronor till 14 301 miljoner kronor.

Detta var alltså, några siffror ur riksräkenskapsverkets redovisning för dessa
beräkningar, som jag anser kunna lia ett rätt stort intresse. Under krigsåren, då
arbetarnas reallöner sänkts med ungefär 20 procent — och då har jag åtminstone
inte tagit till i överkant — ha de beskattningsbara förmögenheterna

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

på över 20 000 kronor stegrats med i runt tal 3 miljarder kronor, och förmögenhetsägarnas
antal inom denna kategori har stegrats med i runt tal 50 000.

»Bären varandras bördor!» hette det ju vid krigsutbrottet. Ja, arbetarna
skulle säkerligen gärna hjälpa till att bära de 3 miljarder, som förm ögenhets -ägarna berikat sig med under krigsåren!

Jag träffade i går en person, som dock hade upptäckt en ljuspunkt i den
Wigforsska ekonomiska politiken i fråga örn förmögenhetsfördelningen. Han
påpekade att miljonärernas antal har minskat från 850 till 765, och det skulle
vara en utveckling i rätt riktning, nämligen i riktning mot en nivellering och
så småningom en mer rättvis fördelning av förmögenheterna. Men den som
är aldrig så litet initierad i de verkliga förhållandena upptäcker ju snart den
mörka frånsidan till den vackra sidan av medaljen, som visar sänkning av miljonärernas
antal. Den mörka frånsidan uppstår därigenom att den progressiva
förmögenhetsbeskattningen utgår med en promille för de lägre förmögenheterna
och stegras till sex promille för miljonförmögenheter, varför miljonärerna
lia funnit det ekonomiskt fördelaktigt att avstå från att vara
miljonärer. Därmed ha de emellertid nog inte i realiteten avstått från att äga
miljonerna, fastän att de fördelas på ett ur skattesynpunkt för dem själva förmånligare
sätt.

För att nu ge en viss relief åt dessa anförda förmögenhetssiffror, som ju
dock ovederläggligen konstatera, att det inte är någon kommunistisk vulgärpropaganda
när man säger att de rika berika sig under krisen, ber jag kammarens
ledamöter att följa med mig till Statistisk årsbok för 1943, tabellerna
209 och 210 rörande fattigvården i landet. År 1938 — jag tar samma årtal
sorn förmögenhetssiffroma — var antalet personer i hela riket, till vilka fattigvård
utgick, för att de skulle kunna rädda den nakna existensen, ej mindre
än 463 193. År 1941 — tyvärr föreliggga inte siffrorna för 1942, vilka säkert
skulle ha varit ur min synpunkt ännu mera talande — hade antalet personer,
som erhöllo fattigunderstöd, stigit till 521 249, eller med ej mindre
än 58 056 personer. Jämför man detta med d.e 50 000 nya förmögenhetsägarna,
skulle man kunna vara cynisk och säga. att det jämnar ut sig —
blir det 50 000 nyrika människor under krisen, så komma också 50 000 nya
människor till fattigvården! Emellertid är det att märka, att fattigvårdstagarna
inte ökat bara med dessa 58 056 personer, ty tänker man på alla de
subventioner och rabatter till lägre inkomsttagare, som statsmakterna under
krisåren utbetalat, så förstår man, att dessa räddat åtskilliga från att komma
in i fattigvårdsstatistiken. Denna skulle alltså, örn dessa rabatter saknats,
ha visat betydligt högre siffror.

Så se de alltså ut i verkligheten, resultaten av den ekonomiska politik som
föres. Å ena sidan sänkta reallöner för hela arbetarklassen, väldig ökning
av antalet fattigvårdstagare, alltså en faktisk utarmning av det fattiga arbetande
folket, och å andra sidan väldiga, öppna och dolda vinster för de stora
bolagen plus tre miljarder i redovisad förmögenhetsökning för de rika — det
är bilden av den ekonomiska politik, som samlingsregeringen med stöd _ av
landsorganisationen i Sverige haj genomfört under krisåren. Och denna politik
full följes i årets statsverks proposition.

De fakta jag här har anfört äro bara ett par stickprov för att belysa denna
ekonomiska politiks resultat, men de ha skarpa kanter. Do Ira kanske så skarpa
kanter, att de komma att .skrapa bort litet grand av förgyllningen på den mytiska
gloria av god rikshushållare, som statsrådet Wigforss har erhållit genom
en välordnad partireklam.

Det skulle föra alltför långt att ytterligare exemplifiera denna regeringspolitik
genom ali; granska de olika huvudtitlarna, men, herr förste vice tal -

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

man. jag vill ändå rikta uppmärksamheten på en huvudtitel, vilken på sitt
sätt kan. anses typisk för den stelhet och schablonmässighet i budgetarbetet,
som börjar bil mycket påfallande. Jag väljer nionde huvudtiteln, den som
rör jordbruksdepartementet. Jag har inte gjort mig möda att forska efter
när. jordbrukets huvudtitel fick sin nuvarande struktur, men det måste lia
varit för ganska länge sedan. Under de sex, sju år, jag har följt denna huvudtitels
utstyrsel, har den varje år bara varit en något litet förändrad kopia
av föregående års titel. Detta behöver under vissa förhållanden i och för
sig inte betyda någon svaghet, men vederbörande utformare av jordbrukets
huvudtitel förefalla mig vara mer än tillåtlig! konservativa i hela sitt
betraktande av budgetarbetet. Det förefaller, som örn det flöt ur en
maskin och som örn budgetarbetets huvuddel i jordbruksdepartementet
låg på räknemaskinerna, vilka höjde summorna litet, allteftersom index
steg o. s. v., och man sedan bara utan vidare skrev av de tidigare
jordbrukstitlarna utan hänsyn till att det dock är en mycket viktig
del av Sveriges ekonomiska politik, som här serveras i statsverkspropositionen.
Man bibehåller från tidigare statförslag även sådana punkter, där man
inte ens .ger något anslag — detta må vara sagt inom parentes som en liten
karakteristik av konservatismen. Så behåller man exempelvis punkten »Premier
för deltagande i sillfiske vid Island» och punkten »Bidrag till internationella
frysinstitutet i Paris» och några andra sådana punkter. Det är ju
en fullkomlig bagatell, att de stå tryckta där, men jag nämner det bara såsom
en illustration av det mekaniska och schablonmässiga sätt, på vilket man
uppgör denna huvudtitel. Det typiska för jordbruksdepartementets huvudtitel
är för resten egentligen dessa »Bidrag till», »Bidrag till», Bidrag till».
Det är bidrag till höger och vänster, nästan till allt möjligt mellan himmel
och jord, som har någonting med jordbruk, fiske eller skogsväsen att skaffa.

. Herr förste vice talmannen Gränebo framdrog i sitt anförande här i dag
vissa ganska avskräckande exempel på hur dyrt utredningsmaskineriet arbetar.
Jag tycker det var utmärkt, att herr Gränebo så kraftigt riktade uppmärksamheten
på att här försiggår inte bara ett slöseri med pengar, utan naturligtvis
också ett slöseri med kvalificerad arbetskraft. Herr förste vice talmannen
glömde emellertid att. tala örn jordbrukets huvudtitel, där man har
fört upp varken mer eller mindre än 400 000 kr. för utredningar. Vad det
skall bli för utredningar har man inte så noga reda på, huvudsaken är att
man såverar sig för tänkbara infall att utreda en eller annan sak.
o Jag har vid ett tidigare tillfälle här i kammaren påvisat, att det finns
så mycket utredningar inom jordbruksdepartementet, att ingen enda människa,
som .sysslar med dessa frågor, kan dra nytta av dem alla. Jag har omtalat,
och jag kan upprepa det nu, att när jag för en undersökning av jordbrukspolitiken
ville ha vissa utredningar från jordbruksdepartementet, blev jag tillfrågad,
örn jag skulle ta en dragkärra med mig för att hämta dem. Det finns
alltså hela lass av utredningar, som ingen läser. Möjligen sätter sig en och
annan in i dem, men de spela egentligen inte någon annan roll än att utfylla
de konton i rikets räkenskaper, som heta »Utgifter för utredningar». Jag
vet inte, varför man skall underlåta att påtala detta anslag på 400 000 kr. till
utredningar inom jordbruksdepartementet.

Med hänsyn till den karakteristik, som jag förut Ilar givit av denna huvudtitel,
skulle det ju synas, som örn utredningar vore av behovet påkallade, men
det är nog så, att jordbruksdepartementet har drunknat i utredningar. Det vore
bäst att stoppa detta och försöka släppa in litet frisk luft, så att det blev litet.
nyare och modernare synpunkter på jordbrukspolitiken än nu.

Naturligtvis äro många av de bidrag, som man nu föreslår på jordbrukshu -

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen in. m. (Forts.)

vudtiteln, helt riktiga och ur alla synpunkter motiverade. Men det finns också
förfärligt många diskutabla punkter. Här föreslås bidrag till Jordbrukarungdomens
förbund med 85 000 kronor. Jag vet inte, om detta är rättvist mot det
ungdomsförbund, som den föregående talaren här fran talarstolen talade sa
varmt för, nämligen S. Te. U., Svenska landsbygdens ungdomsförbund. Det får
ingenting. Jag vet då verkligen inte, varför Jordbrukarungdomens förbund
skall ha 85 000 kronor. Det hör till det diskutabla.

Likaledes kan jag inte förstå, varför man skall ge 90 000 kronor till Svenska
ridsportens centralförbund, Jockeyklubben och Svenska travsportens centralförbund.
Jag måste i likhet med statskontoret fråga mig, vad jockeyerna lia
med det svenska jordbruket att göra. Det är för mig en fullkomligt obegriplig
sak. Nu anser naturligtvis statsrådet Pehrsson-Bramstorp, att eftersom
man beräknar att få in tre miljoner kronor på totalisatorspel, kan man kanske
ge jockeyerna samt trav- och ridförbunden de där 90 000 kronorna. Motiveringen
är naturligtvis inte hållbar. Örn regeringen ovillkorligen vill ockra på det
svenska folkets lusta till hasardspel, så skall man ju låta detta, vara detta, och
det är inte något skäl att ge pengar till jockeyklubben. Man påstår, att det är
bra för försvaret, att jockeyklubben lever och verkar. Det är möjligt, men
då bör fjärde och inte nionde huvudtiteln belastas med den utgiften.

Kanske det finns en psykologisk förklaring till detta anslag. Möjligen Ilar
regeringen hållit till ute på Solvalla och där skaffat sig sin istadiga färdighet
att alltid hålla på fel häst i utrikespolitiken! Men detta kan i alla fall inte
motivera, att man på jordbrukets huvudtitel slösar bort 90 000 kronor på för
jordbruket fullkomligt ovidkommande ändamål.

Nu invändes det kanske, att regeringens jordbrukspolitik inte är uttömd med
statsverkspropositionens nionde huvudtitel, och det är ju alldeles riktigt. Statsrådet
Pehrsson-Bramstorp återkommer varje år med en stor proposition örn
krisregleringar. Det märkliga med denna extraproposition är dock att den
egentligen blivit lika schablonmässig som den ordinarie budgeten. Den upptar
bidrag och subventioner och krisanslag, krisanslag och subventioner joela
bidrag i oändlighet utan någon riktig plan, utan något riktigt perspektiv. Här
ha i dag sagts oerhört många vackra ord örn jordbruksnäringen, och den närmast
föregående talaren höll ett rent lyriskt tal för de små hyddorna, för de
små svenska jordbrukarhemmen. Men det båtar ju föga, när statsmakterna arbeta
utan något egentligt perspektiv i hela den svenska agrarpolitiken. Örn man
i praktiken vill gagna jordbruket, som samtliga talare ha gjort ett tämligen
stort nummer av i sina anföranden, är det nödvändigt att se till, att det finns
en riktig linje, som man följer. Ser nian på alla dem, som syssla med jordbrukspolitiken
såväl inom riksdagen som utanför den, får man faktiskt en känsla av
att de äro en samling orienteringslöpare, som springa omkring i den agrarpolitiska
geografien, tyvärr utan både kompass och karta. Det intrycket får man,
ilå man ser på den svenska agrarpolitiken. Det är mig omöjligt att här närmare
gå in på detaljer i detta hänseende. Frågan återkommer. Men eftersom
alla talare här i dag lia fäst så stor vikt vid jordbrukspolitiken, vill jag lia sagt.
att det verkligen är en angelägenhet av första ordningen att statsmakterna genomför
en ganska radikal brytning med Jon nuvarande jordbrukspolitiska linjen.
Den statliga krisregleringcn gynnar i hög grad de större jordbruken, mea
den egentliga grundvalen för statsmakternas agrarpolitik är faktiskt en illusion,
nämligen att det svenska jordbruket naturenlig! måste baseras,på småbruk, egna,
hornsbruk, familjejordbruk. Den föregående ärade talaren får verkligen ursäkta,
att jag inte delar hans romantiska syn på de små bondehemmens välsignade
tillvaro. Jag tror tvärtom, att (leii ekonomiska utvecklingen har gått
förbi dessa små jordbruk. Vad jag bär säger skall naturligtvis inte fattas

Nr 2.

Måndagen deli 17 januari 1044 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

helt mekaniskt. Det är alldeles klart, att en lid del små jordbruk komma att
befinnas _ vara ekonomiskt fördelaktiga och hävda sig i konkurrensen, men
grundlinjen för en svensk agrarpolitik måste bli, att man bygger på storgårdar
och maskindrift, att man genomför en verklig rationalisering, som kan göra
det svenska jordbruket lönsamt, och detta förutsätter faktiskt en strukturell ombyggnad
av hela den svenska jordbruksproduktionen. Man må mobilisera hur
många småbonderomantiker man vill, men det går aldrig i längden för statsmakterna
att upprätthålla ett jordbruk, baserat på småproduktion av 250 000
småbrukare och småbönder, och samtidigt kräva — såsom herr förste vice talmannen
med all rätt här gjorde — att de, som arbeta inom jordbruksnäringen,
jämställasmed medborgarna inom övriga näringar och erhålla likartade villkor
för sin existens. Det är bara en illusion att tro, att detta skall kunna genomföras
med bibehållande av det svenska jordbrukets nuvarande struktur, som
övervunnits av den ekonomiska utvecklingen. De hundratusentals småbrukare
och småbönder, som här ställas inför en helt ny situation, måste ha statsmakternas
stöd inte för att med nuvarande — jag tillåter mig att säga det — fattighjälpsmetoder
upprätthålla irrationella och oräntabla småbruk, utan för omskolning.
Där böra de ha hjälp från statsmakterna, de som andra, när en omställning
behöver ske inom en näringsgren. De skola omskolas till att fylla nya
uppgifter i ett lönsamt jordbruk, som bygger på en ny basis, och detta ensamt
kail ge dem en människovärdig, nied andra grupper jämförlig tillvaro, ekonomisk
trygghet och arbetsglädje på fälten och i ladugårdarna.

Det är saknaden av perspektiv för en dylik agrarpolitik, som jag här påtalar.
Det är nämligen hög tid, att statsmakterna gripa sig an nied dessa problem
på ett riktigt sätt. Ty det båtar föga, att anslagen på jordbruksdepartementets
huvudtitel ha stigit från mindre än 100 miljoner kronor före kriget till
235 miljoner i årets budgetförslag. Jordbruksproblemen förbli precis lika
olösta, när budgeten omsluter en miljard, örn det fortsätter som hittills.

Jag har med det sagda velat visa, att det inte räcker med de eviga deklamationerna
örn flykten från landsbygden, örn att man inte skall locka landsbygdens
ungdom till städerna med deras fala liv, nöjen o. s. v. Alla dessa
deklamationer äro värdelösa. Det måste bli en samverkan mellan statsmakterna
och jordbrukarnas egna organisationer, man måste skapa en jordbrukspolitisk
linje, som gör jordbruket lönsamt. Därmed löser man hela problemet. Lönsamt
kan det endast bli på den linje jag'' här har tillåtit mig att antyda, nämligen
genom en modernisering och en strukturell ombyggnad av den svenska jordbruksnäringen.
Den svenska arbetarklassen kommer utan tvivel att helt och
fullt ge sitt stöd åt Sveriges jordbrukare för genomförandet av en dylik politik,
så att icke under övergångstiden någon enda fattig jordbrukare skall behöva
komma till skada genom omställningen. Jordbrukets utövare, vilka äro värda
ali den aktning som man ger uttryck för i debatter och på annat sätt, skola i
stället få nytta av denna omställning och äntligen kulturellt och ekonomiskt
lyftas upp på ett jämbördigt plan med rikets övriga inbyggare i städer och
samhällen.

Den kritik jag alltså här har tillåtit mig att framföra angående jordbrukspolitiken,
och de positiva synpunkter jag bara i största korthet kunnat skissera,
komma vi att få anledning att återkomma till, men jag tror, att det är nödvändigt
att redan nu säga vad jag anfört för att skingra en del vanföreställningar,
som folk i allmänhet har när man talar örn agrarpolitik.

Vad regeringens ekonomiska politik i dess helhet beträffar — för att avsluta
detta kapitel — så saknar den egentligen också perspektiv. Statsrådet
Wigforss har visserligen anfört i propositionen, att man inte kan beräkna alla
de politiska faktorer, som inverka på konjunkturutvecklingen, och jag har re -

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen to. to. (Forts.)

dan erkänt, att detta delvis är riktigt. Men det är dock åtskilliga, som kunna
överskådas. I andra länder, exempelvis i England, projektera oell diskutera
statsmaktens representanter och politikens aktiva krafter på alla områden, man
är inte alls rädd för att gripa sig an med det, som inte just för dagen kan till
punkt och pricka kartläggas men vars gestaltning man ändå kan förutse. Men
trots att vi här i Sverige leva i fred och trots att vi kunna förutse, att en viss
utveckling för vårt vidkommande icke är att undvika, när kriget inom överskådlig
tid slutar, så låter man det hela bara flyta perspektivlöst. När det gäller
efterkrigsproblemen, verkar det, som örn regeringen skulle ha förklarat sig
neutral även rörande utvecklingen i det egna landet, så fullkomligt perspektivlös
framträder regeringen i speciellt den ekonomiska politiken.

Finansministern har till sin proposition fogat ett utlåtande av sakkunniga rörande
penningpolitiken efter kriget. Det kan anbefallas till studium. Jag skall
inte citera någonting, men vilken punkt man än väljer i denna utredning av
mycket framstående män under herr Dag Hammarskjölds ordförandeskap, kail
man där läsa, att örn vi nu göra så, kan det bli så, men det kan också lika
gärna bli så, och därför vet man inte, örn man skall göra så eller så. Detta är
ungefär den visdom som kan utläsas ur de sakkunnigas utlåtande rörande penningpolitiken
efter kriget. Och denna ovisshet präglar ju faktiskt regeringens
hela handläggning av efterkrigsproblemen.

Jag tror, att i detta blottas samlingsregeringens faktiska svaghet. Herr andre
vice talmannen har i sitt anförande här i dag sagt rörande samlingsregeringen,
att han för sin del anser, att den nog har sett sina bästa dagar. Jag tror, att
herr Åkerberg har rätt i det. Samlingsregeringen har nog sett sina bästa dagar.
Det är uppenbart, att något djärvt initiativ i rätt riktning exempelvis på den
ekonomiska politikens område för lösning av efterkrigsproblemen kan man icke
vänta från denna regering. Det är tydligt, att den på ett eller annat sätt känner
sig såsom framför allt monopolkapitalisternas regering, och det skulle inte
förvåna mig, örn man både här och var bland svenska folket började ställa
den frågan, örn det inte finns några andra styresmän än vi för närvarande ha.
Därmed vill jag visst inte ha sagt, att det inom regeringen skulle saknas dugligt
och handlingskraftigt folk, som också i framtiden skall kunna göra nationen
och landet stora tjänster. Nej. regeringens svaghet ligger icke på det personella
planet utan på det politiska. Den politiska svaghet, som i vissa fall
nästan framträder som politisk paralysi, utgör samlingsregeringens stora och
.inneboende — tillåt mig säga det — omöjlighet. Man kan inte i en verkligt
positiv politik förena de motsättningar av ekonomisk, politisk och ideologisk
karaktär, som. samlingsregeringen förenar. De stora arbetande folkgrupperna
i Sverige, arbetare och bönder, måste faktiskt på ett helt annat sätt komma till
sin rätt i regeringen och framför allt i regeringspolitiken. Arbetare och bönder
— jag använder kanske uttrycket litet schematiskt, men ingen missförstår
vad jag menai'' — äro de stora producerande folkklasserna i landet, och dessa
båda grupper mäste bli utslagsgivande i den svenska politiken. Och det går
inte att främja dessa gruppers sanna intressen utan en omställning av regeringsmaklon.
En svensk regering måste stödja sig på just dessa grupper. Örn den
skall kunna framträda såsom något slags ledning för den politiska utvecklingen.
måste den kunna göra sig gällande gentemot de storkapitalistiska krafterna,
och icke som nu faktiskt snedvrida, den ekonomiska utvecklingen från en väg,
sorn den annars naturenligt skulle följa.

Folkpartiets talesman herr Elon Andersson anförde i sitt bil i dag. alf näringslivet
måste vara fritt. Staten får icke bestämma över näringslivet, utan näringslivet:
mäste ge plats ät de enskilda dynamiska krafter som där göra sig
gällande. Ja. det låter ju inte så dumt, särskilt för borgerliga (iron. Men vad

Xr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
är nu egentligen detta, om man skulle analysera det. Örn lien- Elon Andersson
såsom folkpartiets talesman exempelvis skulle vilja vara vänlig och för oss
något så när konkret angiva vad ett fritt näringsliv här i landet är, skulle
vi kanske sedan komma varandra litet närmare i diskussionen. I verkligheten
är uttrycket »ett fritt näringsliv» bara ett slagord och ett ganska tomt sådant,
och de som använda det veta egentligen inte vad de mena med det. De ha några
dimmiga liberalistiska föreställningar örn ett näringsliv som existerade för 40,
50, 60 år sedan, och de ha inte upptäckt, att dessa gamla liberala former för
det som kallas näringsliv har utvecklingen redan övervunnit. Det finns någonting
som heter monopolkapitalism i den politiska ekonomien. Är det kanske
denna monopolkapitalism som enligt de liberala talesmännens mening skall vara
fri? Det är annars dessa stora monopolistiska kapitalsammanslutningar, som
upphäva den enskilde näringsutövarens frihet. Han är inte längre fri annat
än till formen eller i sin egen inbillning. Överhuvud taget är det s. k. näringslivet
numera ett socialt begrepp och inte ett individuellt verksamhetsbegrepp. De
s. k. näringarna av någon betydelse fungera endast i egenskap av integrerande
delar i hela samhällsmaskineriet, som alltså utgör näringslivet, och det
går därför inte längre att tala örn något fritt näringsliv, herr Elon Andersson och
andra liberalistiska frihetsvänner! Produktionen är en samhällsangelägenhet,
och därför måste produktivkrafterna ställas i samhällets tjänst. Jag höll på att
använda det färfärliga ordet socialisering. Det är väl många som bli förskräckta,
örn ordet socialisering åter nämnes här i riksdagen. Tiden medger det inte,
men annars skulle jag skildra alla de hallucinationer, som jag förstår att många
få när jag nämner ordet socialisering. Jag kan inte neka till att också företrädare
för socialiseringens tanke varit rätt flitiga med att kompromettera denna
tanke, så det finns vissa ursäkter för dem som ha vanföreställningar i detta
hänseende. Men därom skall jag icke tala mera. Jag vill endast kort och gott
fastställa, att de efterkrigsproblem, vilka jag här har antytt och som statsmakterna
inte borde lämna så helt å sido som de med sin nuvarande ekonomiska
politik göra efter vad man hittills erfarit i statsverkspropositionen, kunna
lösas endast örn man såsom rättesnöre för svensk politik uppställer det målet,
att det monopolistiska kapitalet skall berövas sin nuvarande maktställning
och att produktivkrafterna ställas i samhällets och icke i den kapitalistiska profitens
tjänst. Detta är högst allmänt och generellt formulerat, men jag är ganska
övertygad örn att ingen missförstår vad jag avser med denna korta formulering.
Jag avser att man resolut måste inrikta den svenska politiken med hänsyn
till en ny tid med nya samhällsformer som skola komma efter detta krig.
Då kan man lösa efterkrigsproblemen och då kan man lösa frågan örn regeringsmakten,
så att man inte behöver ha en regering av den svaga karaktär i här
avhandlade hänseende som den nuvarande.

Emellertid utgör ju min uppfattning örn samlingsregeringens svaghet i dessa
fall inget som helst logiskt hinder för att man skall ställa krav på den, och
jag vill därför framställa några sådana, som jag anser att samlingsregeringen
i dess nuvarande skick och sammansättning bär både möjlighet och skyldighet
att taga sig an med.

Till en början skulle jag vilja uttala ett krav på att man återställer den
svenska demokratien. Det har sagts så mycket örn detta under krigsåren vid
antagandet av den ena lagen efter den andra, som har beskurit den svenska
demokratien, och jag skall därför skona kammarens ledamöter från varje detaljgranskning
av förhållandena på det område som jag här avser. Det är inte
bara på lagstiftningens område som man avskaffat demokratien, utan det har
skett i mångå viktiga hänseenden. Det är klart att det i åtskilliga avseenden
och icke minst till formen fortfarande är en demokratisk ordning i det svenska

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Xr 2.

Statsverkspropositionen m. ra. (Forts.)

samhället, men det är också lika sant, att man med hänvisning till utomordentliga
förhållanden vid krig och krigsfara exempelvis på lagstiftningens område
har genomfört åtgärder som icke på något sätt äro förenliga med vad man
kallar demokrati. Godtycket har i många hänseenden fått komma i högsätet.
Inom ämbetsmannavärlden, försvarsväsendet, polismakten och på andra områden
göra sig ofta fascistbetonade element gällande. Skulle inte de, som alltid
tala örn demokratien och inte minst anklaga oss kommunister för att icke vara
demokrater och som nästan ha tagit patent på fosterlandskärleken i detta land,
nu ändå kunnat ta och samla sig ett tag och slå ett slag för fosterlandet och
demokratiens återställande här i landet!

Yad gör exempelvis statsrådet Sköld inom sitt oerhört viktiga verksamhetsområde
för att demokratisera det svenska försvarsväsendet. Ja, det är sannerligen
inte så värst mycket, åtminstone inte någonting som man märker
utåt. Han, skulle väl i alla fall ha kunnat genomföra en likartad behandling
av de fascistiska elementen som vederfarits radikala antifascistiska element
för att visa att han såsom »demokrat» befinner sig »mitt emellan.» Men i
verkligheten veta vi alla att statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
allt fortfarande låter upprätthålla en diskriminering av radikala antifascistiska
element, under det att fascistiska figurer, till och med mycket kända
sådana, befordras till allt högre kommandoposter inom det svenska försvarsväsendet.
Jag tror att det vore lämpligt att statsrådet Sköld tog upp den
sidan av saken till omprövning och slog ett slag för demokratien. Det skulle
säkerligen, vara till nytta för det svenska folket oell för den politiska utvecklingen
i landet.

Eller vad gör statsrådet Möller, chefen för socialdepartementet, för demokratien?
Ja, egentligen precis lika mycket och lika litet som de övriga statsråden.
Han nöjer sig också med avdemokratiseringen. Yad gör han åt fascistiska
element inom polismakten? Jag kan inte tänka mig att det betraktas
såsom en gärd av demokratiseringslusta, att han i årets statsverksproposition
begär, jag har inte noterat siffran men jag tror att det är 300 000 kronoi
för att skaffa automatvapen till polismännen. Det är inte något särskilt demokratiskt
drag som statsrådet Möller där kommer med, men han skulle ju
kunna komplettera anskaffningen av automatvapen genom att gripa in oell
skapa litet demokratisk ordning inom landets polismakt. Då kunde han göra
skäl för namnet »en av de verkliga demokraterna inom regeringen». Det är
ju ett faktum, att statsrådet Möller räknas till de friska demokratiska krafterna
inom regeringen, och han har skaffat oss — eller har i alla fall haft
huvudansvaret därför -—• den hemliga säkerhetspolis, med vilken vi ha att
dragas. Ingen skall tro, att det är någon personlig klagan som jag härvidlag
uttalar, långt därifrån. Jag är sedan många år van att umgås med både den
hemliga och den »öppna» säkerhetspolisen i landet. Men ur demokratisk synpunkt
undrar jag: är det verkligen tillfredställande för kammarens ärade
ledamöter att veta, att det finns en hemlig säkerhetspolis med sådana fullmakter
att den medborgerliga rättssäkerheten av denna polis när som helst kan
göras till en fullkomlig illusion? Jag tror inte att det är tillfredsställande ur
demokratisk synpunkt. När då statsrådet Möller, som räknas till de friska
krafterna, genomför dylika åtgärder och sådana frukter falla från det friska
trädet, vad för slags fallfrukt skall det då bli från det sjuka? Det måste
man fråga sig. Jag tror att det är hög tid att don demokratiska riksdagen
rycker upp sig ett tåg och ser litet grand på vad som skott neli skor. En
så parlamentariskt försiktig socialdemokrat som herr Georg Branting har
ändå icke tvekat att karakterisera det som har skeft på lagstiftningens område
bitr i landet såsom »lagröta», och han bär också såsom särskilt bekym -

\r 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fin.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

mersamt angivit, att de demokratiska krafterna inte minst moni riksdagen
utan egentligt motstånd lia funnit sig i att en sådan omställning, en sådan —
det är inte för mycket sagt —■ fascistisering av det svenska rättsväsendet Ilar
fått försiggå. Det är några fåtaliga folkpartister och de ännu fåtaligare kommunisterna
i riksdagen som lia försökt att resa motstånd mot denna verkligen
högst riskabla utveckling, och det vore verkligen tacknämligt, örn inte minst
herr Bräntings varningsord i den skrift, som han har utgivit örn dessa förhållanden
och som är betitlad »Lagröta», verkligen funne genklang inom
riksdagen och i varje fall inom dess socialdemokratiska grupp.

Det förhåller sig ändå så, att den fascismens mara, som har ridit vår
världsdel, börjar att tvingas släppa greppet. Det kvällas för fascismen i
Europa. Därom råder ingen tvekan. Men när det kvällas för fascismen, så
skola vi vara övertygade örn att de stora folkmassorna också komma att försöka
hålla litet reda på anpasslingarna, de som under fascismens klang- och
jubeltid i Europa revade sina demokratiska segel och anpassade sig i snabbare
eller långsammare tempo till fascismen och försökte förbereda en övergång till
det lägret. Det vore inte ur vägen, örn både den svenska regeringen och Sveriges
riksdag i sin politik år 1944 klart ådagalade, att här icke få finnas
anpasslingar. Jag tror inte att så kommer att ske, men det föranleder mig
att säga att det kommer i alla fall en tid. när även anpasslingarna ha spelat
ut sin roll och det skall kvällas även för dem.

Jag vill, herr talman, också säga ett pär ord örn utrikespolitiken. Freden
har hittills bevarats, ringa är allt annat sedan — det är mångas uppfattning.
Men icke förty är denna uppfattning oriktig. Det är möjligt att herr andre
vice talmannen nu spetsar öronen och tänker: »Får jag nu en krigsaktivist
att göra med inom riksdagen?» Han hade i sitt tal ingen anledning att syssla
med krigs aktivister annat än utanför riksdagen. Men, jag kan först som sist
säga, att jag icke kommer att uppträda såsom krigsaktivist i de få ord jag
har att säga örn utrikespolitiken.

Jag vet att herr statsministern, icke i denna egenskap men såsom ordförande
i det socialdemokratiska partiet på ett partimöte bär sagt, att de mest
heta oppositionsmännen inom vissa tidningsorgan och vissa grupper i verkligheten
ville, att Sverige skulle gå med i kriget på de allierades sida men
inte vågade stå för denna mening, varemot kommunisterna voro mera sympatiska,
eftersom de egentligen inte dolde, att de nog skulle vilja att Sverige
gick med i kriget på de allierades sida. Örn denpa berättelse angående statsministerns
yttrande, som jag har fått, är riktig — och det skulle jag tro
att den är — så ber jag verkligen att få dementera denna föreställning,
ty kommunistiska partiet har från krigsutbrottet 1939 och till talande stund
gett uttryck för att det understödjer neutralitetspolitiken, och det har icke
gjort detta såsom camouflage för att stödja krigsaktivistiska strävanden.

Orsaken härtill lia vi klargjort vid tidigare riksdagar, och jag behöver inte
här upprepa dessa våra motiveringar. Redan 1939 i den första debatten i denna
kammare efter krigsutbrottet tillät jag mig att just från denna talarstol
formulera såsom min mening, att över freden står friheten. Denna är dock
det väsentliga och icke freden. Ur den synpunkten måste man betrakta också
vissa av de oppositionella strömningar som man så gärna vill stämpla såsom
krigsaktivistiska. Örn en eller annan politiskt sett ganska virrig människa driver
en klar och skär krigsaktivistisk politik må vara en sak, men att i allmänhet
stämpla oppositionen mot regeringens eftergiftspolitik såsom krigsaktivistisk
är oriktigt.

Tyvärr måste man säga att åtskilliga av de politiska handlingar, som falla
under rubriken utrikespolitik under krigsåren inger den föreställningen att re -

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

geringen satte freden högre än friheten. Jag påstår inte att så är fallet, men
jag säger att åtskilliga av de handlingar som falla under rubriken svensk utrikespolitik
under kriget ge det intrycket, ty annars skulle åtskilligt av vad
som har skett enligt min mening inte ha kunnat ske. Det är ju dock så att vi
faktiskt under vissa tider ha stått i en ganska komprometterande tjänsteställning
gentemot de fascistiska krigsmakterna -— det veta ju alla, och därom behöver
man alltså inte förebringa några bevis. Jag behöver inte uppta tiden med
att exemplifiera vad som menas med vad jag sagt.

I årets trontal konstaterades, att rikets förhållande till främmande makter
är gott, och det svenska folket har glatt sig åt denna formulering i trontalet,
därför att detta tal de senaste åren har saknat denna tidigare traditionella formulering.
Vad är det då som bär inträffat efter de närmast föregående årens
trontal, som har gjort att man i år kan återuppta denna glädjande formulering?
A^ad är det som har inträffat som så har förbättrat läget? Jag bortser
från det yttre lägets förändringar som framför allt ha skett genom röda arméns
och de allierades militära framgångar. Jag bortser från allt detta varåt vi här
i Sverige inte kunna göra vare sig det ena eller det andra. Jag söker i stället
efter de förändringar i den svenska utrikespolitiken som medfört denna glädjande
formulering i trontalet. Om jag bara nämner något av det som menige
nian känner till, så har följande inträffat: permittentresorna ha upphört, transitotrafiken
för den tyska krigsmakten har helt eller i varje fall i det närmaste
upphört, och förbudet att skjuta verkningseld mot tyska och finska stridsplan
har förändrats. Det är en hel del andra sådana där av folk i allmänhet kända
favörer åt de fascistiska makterna som ha upphört.

Den nye justitieministern har gjort en resolut vändning i tryckfrihetspolitiken.
Nu kan vilken svensk tidning som helst skriva t. ex. Göbbels med små
bokstäver utan att riskera att bli indragen. Det är åtskilligt annat som har
inträffat på detta område, och inom parentes kan jag inte underlåta att erinra
ling, hurusom jag i denna kammare för några år sedan frågade dåvarande
justitieministern och utrikesministern, örn de verkligen trodde att krigsutbrott
så där i allmänhet åstadkoms av att någon liten landsortsredaktör skrev något
sorn någon statsman inte tyckte örn. Då ansåg man att så var fallet, och det
medförde de inskränkningar i tryckfriheten som alla känna till. Det är således
ytterligt tacknämligt att dels vissa förbättringar rent lagstiftningsmässigt
lia skett och dels framför allt att den nye justitieministerns praxis är något
mera verklighetsbetonad i förhållandet mellan tryckfrihet och utrikespolitik
lin vad som tidigare har varit fället.

Regeringen har ju dessutom på sista tiden protesterat mot de övergrepp mot
våra grannfolk som upprört alla och varom också från denna talarstol några
ord lia nämnts i dag. Jag vill här inskjuta en liten parentes. Man har från
vissa håll klandrat regeringen för att den har protesterat mot de norska studenternas
deportation i en diplomatisk not i Berlin och sedermera upprepat prosten
men icke vidtagit några praktiska åtgärder exempelvis av handelspolitisk
karaktär för att ge eftertryck åt den svenska regeringens mening. Åtskilliga
tidningar, till och med rätt betydelsefulla sådana som representera en
väsentlig opinion i landet, lia förmenat att det skulle lia varit bättre, om regeringen
hade underlåtit alf genom att avgiva denna diplomatiska not göra en
démarche i Berlin. Det hade enligt deras mening varit bättre att underlåta
detta än att protestera och sedan inte vidtaga några åtgärder. Jag tror inte
att kritikerna gent emot regeringen i detta fall lia rätt. Jag tror att det är ett
stort framsteg i den svenska regeringens utrikespolitik, att dessa démarcher
liro gjorda. Vi måste ju ändå tänka att det i och för sig väl får betraktas såsom

Första hammarens protokoll 1944. Nr 2. 4

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 194-1 fm.

Statsverkspropositionen m. ni. (Forts.)

ett jättesteg, när den nuvarande excellensen oell ministern för utrikes ärendena
från vad lian tidigare har sysslat med övergår till att skicka protester till
Berlin. Det är ändå inte ett så litet steg framåt, som man kanske skulle vilja
anse. Men viktigast är att den svenska regeringens protester, trots att de inte
åtföljts av handelspolitiska eller andra åtgärder gent emot Tyskland, ha skapat
en betydligt ökad respekt för svensk neutralitetspolitik i utlandet och
särskilt i de allierade demokratiska staterna i förhållande till vad som tidigare
var fallet. Därför förmenar jag att de ha alldeles orätt som påstå, att den
svenska protesten i fråga om de norska studenterna har varit olycklig. Därmed
har jag inte yttrat mig örn huruvida regeringen bort göra det ena eller det
andra i fråga örn praktiska repressalier gentemot den tyska regeringen, men
jag har velat bestämt tillbakavisa, att det skulle ha varit onyttigt att dessa
protester avgivits.

Detta är alltså några antydningar om vad man på det utrikespolitiska området
företagit sig, som måste ha medverkat till att man i dag kan säga, att.
rikets förhållande till främmande makter är gott. Jag skulle därur vilja dra
den intressanta lärdomen — och jag hoppas att det inte anses förmätet att
jag rekommenderar regeringen att göra detsamma — att just de åtgärder på
utrikespolitikens område, såsom återtagandet av en rad eftergifter för de
fascistiska makterna, som de oppositionella grupperna och krafterna, icke
minst det kommunistiska partiet, anbefallt regeringen att vidtaga, åstadkommit
att förhållandet till främmande makter återigen blivit gott. Då bör man
väl även kunna dra den lilla lärdomen, att man inte så där föraktfullt skall
avvisa oppositionens röster vid kommande tillfällen. Det kan ju tänkas att
regeringen, fastän det är en samlingsregering eller kanske till och med tack
vare att det är en samlingsregering, icke är alldeles ofelbar vid bedömandet
av de politiska förhållandena, och kanske vi hädanefter inte behöva se regeringens
representanter så förnärmade som de ibland bruka vara, när någon
oppositionell stämma gör sig gällande här i kammaren. En opposition mot
samlingsregeringen bör väl numera inte betraktas såsom blasfemi, och jag
tror att regeringen hädanefter, med de erfarenheter vi ha gjort, kanske blir
villig att något mera lyssna till de oppositionella röster som göra sig gällande.

Med de reservationer, som vi tidigare vid behandlingen av dessa frågor
gjort, ansluta vi oss allt fortfarande till neutralitetslinjen, och vi hoppas att
regeringen, när den nu ändå har upptäckt, att den i krigets första skede och
sedan ganska långt örn länge hållit på fel häst, rättar sin orientering och
inriktar sin politik med hänsyn till de nya tider som stunda.

Regeringen har förstärkt den diplomatiska representationen i Sydamerika.
Det är ju i och för sig bra, så mycket mer som jag sett i pressen, att åtminstone
vissa tidningar äro mycket nöjda med personvalet, men det finns
även andra och närmare håll, som man kan intressera sig för. Man spanar
förgäves efter något initiativ från regeringen för att exempelvis stärka möjligheterna
för det svenska näringslivet att göra sig gällande på den sovjetryska
marknaden. Initiativ för att skapa bästa möjliga förbindelser med
Sovjetunionen, med vår stora östra granne, initiativ av både diplomatisk och
handelspolitisk karaktär, tror jag icke skulle på något sätt misspryda den
svenska regeringens utrikespolitik av i dag. Jag tror också att regeringen
ännu har en viss belastning från den gångna tidens utrikespolitik, som regeringen
borde kunna göra sig fri från. I pressen efterlyser man ofta oell
ganska enstämmigt en redovisning från herr utrikesministerns sida exempelvis
av hans finska politik. Jag vet inte örn herr utrikesministern har för avsikt
att redovisa något av vad han politiskt kunde ha företagit sig vid sin

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

omskrivna helsingforsresa i maj 1941, men etet anses kanske inte så viktigt.
Viktigt är dock att man icke låter eventuella tidigare försyndelser utgöra
en belastning för den framtida politiken, utan att denna ställes realistiskt, så
att största möjliga fördelar kunna uppnås för Sveriges land och folk.

1944 kan bli ett år av omvälvande händelser i svensk politik. Den svenska
arbetarklassen har detta klart för sig, och den bereder sig att föra en självständig
politik i stället för den osjälvständiga klass-samarbetspolitik, som hittills
knäsatts inom den svenska arbetarrörelsen. De svenska bönderna föra
redan en mycket självständig och klasspolitiskt betonad politik. Jag återknyter
till vad jag tidigare i mitt anförande sagt, att dessa svenska bönder och
svenska arbetare kunna komma att ge sin prägel åt 1944 års svenska politik,
så att ändå, trots den sorgesamma upptakten vid årets remissdebatt, år 1941
kommer att bli ett betydelsefullt framstegsår i Sveriges politiska utveckling
framåt till frihet och välstånd.

Herr statsrådet Rosander: Herr talman! Herr andre vice talmannen har i
sitt anförande här varit inne på frågan örn byggnadsberedningens arbete och
därvid även omnämnt det s. k. teaterbygget i Malmö. I anledning av vad han
anfört skall jag be att få lämna ett pär kompletterande och klarläggande upplysningar.

Som bekant nådde byggnadsverksamhetens omfattning under år 1939 upp
till en mycket hög nivå. Under åren 1940 och 1941 skedde emellertid en beklaglig
omsvängning, och sysselsättningsgraden inom denna verksamhetsgren
sjönk mycket kraftigt. Stor arbetslöshet kom därför att råda på detta område.
Under denna tid igångsattes det s. k. teaterbygget i Malmö under arbetsmarknadskommissionens
medverkan, och avsikten var att motverka arbetslösheten.
Något tillstånd till detta byggnadsföretag har därför icke givits av
byggnadsberedningen under den tid då bestämmelserna örn företrädesrätt till
arbetskraft gällde och ej heller sedan den nuvarande tillståndslagstiftningen
trätt i kraft. Såsom ett underlag för bedömande av byggnadsberedningens
arbete kan därför det anförda exemplet knappast tjäna.

Herr Engberg-: Herr talman! Jag kan icke hjälpa att jag hade en enerverande
känsla av att jag bedrog staten på nöjesskatt, när jag fick bevittna, hurusom
herr Linderot dubbade sig till riddare för demokratien. Jag nödgas nämligen
säga rent ut, att det är ett glädjande, örn också långt steg han bar tagit
ifrån den ståndpunkt, som deklarerades av en av hans förnämsta ideologiska
husbönder på sin tid, nämligen att när ett parti regerar, skola de andra sitta
i häkte. Jag kan ju endast lyckönska honom — och jag förmodar att jag vågar
i denna lyckönskan inbegripa även hans grupp i medkammaren; här är han
ju ensam — därest deli nya och sunda och riktiga syn på demokratien, som
han i dag gav uttryck åt, verkligen nu har anammats, och jag hoppas att utvecklingen
på denna lyckosamma väg skall fortsätta.

Jag begärde emellertid, herr talman, ordet närmast för att anknyta till en
för Norrland aktuell och viktig angelägenhet. För icke så länge sedan kom
på bordet landshövding Hindebergs utredning örn de norrländska problemen.
På sin tid hade riksdagen i anledning av i båda kamrarna väckta motioner
hemställt örn en dylik utredning. Den kom till stånd i sin första akt i gestalt
av en problemklarläggning, en kartläggning örn man så vill, och utredningsmannen
har i det stycket såvitt man kan döma utfört ett mycket gagneligt och
gott arbete. Spörsmålet är emellertid hur det i fortsättningen skall förfaras. Som
bekant har man tänkt sig att efter denna första problemklarläggning skulle
följa en stor utredning — låt mig kalla den en mastodonlutredning — där olika

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

norrländska problem, katalogiserade i denna första utredning, skulle kastas
samman för granskning i en enda kommitté.

Jag måste, herr talman, säga, att jag beklagar, om fortsättningen skall gestalta
sig på detta sätt. Ty en stor och väldig kommitté, som i sin helhet skall
behandla alla dessa invecklade, stora och vittutseende problem, kommer med säkerhet
att få arbeta ofantligt länge, och fråga efter fråga kommer därför att
få något av ålderns patina över sig, innan den är färdig att i sällskap med alla
de andra presenteras och företagas till avgörande. Jag vill därför på det enträgnaste
hemställa närmast till herr jordbruksministern, som har att handlägga
frågan örn denna fortsatta utredning, att avstå från tanken på en dylik
mastodontutredning och i stället följa den förnuftiga vägen att utvälja vissa
konkreta och för Norrland synnerligen aktuella frågor och låta utreda dem
var för sig. Resultatet kan på det sättet färskt komma under behandling av
statsmakterna. Vi norrlänningar vilja icke ha våra livsfrågor begravda i en
jättekommitté. Vi behöva snabb och behjertad handling.

Jag tror alltså icke på dylika stora utredningar, och eftersom jag ser att
herr ecklesiastikministern är närvarande, ligger det nära till hands att med en
idéassociation föra över intresset till den stora utredning, som ligger under hans
direkta handläggning. Jag såg att utredningen efter fyra års arbete kostat
statsverket nära en halv miljon kronor — det var noga räknat den 31 december
över 467 000 kronor. Jag har fortfarande samma uppfattning, som jag gaAr
uttryck åt vid remissdebatten år 1941, nämligen att man icke genom en dylik
stor utredning, där alla skolfrågor kastas örn varandra, kommer till något rikligt
och lyckosamt resultat.

Jag vill erinra örn att under dessa fyra år praktiskt taget allt arbete på stora
och betydelsefulla områden av vår folkundervisning kommit att stå stilla. Anledningen
till att jag har tagit till orda i denna fråga än en gång är emellertid
det egendomliga sätt, varpå utredningsarbetet kommuniceras till allmänheten.
Man får då och då veta något om vad som äger rum, men var får man veta det?
Man får veta det i herr ecklesiastikministerns egen partipress och i form av
referat från vissa av högerns partimöten. Detta inger mig en undran, om det är
meningen, att denna utredning i fortsättningen skall betraktas såsom en högerpartiets
familjeangelägenhet. Är det ändå icke meningen att den skall vara,
även i det oformliga skick, i vilket den lagts upp, en utredning som angår
hela den svenska allmänheten? Högerpartiet representerar ändock en ganska
liten del av den svenska allmänheten. Nu råkar det ju icke finnas en enda representant
för riksdagens största parti i utredningskommittén, utan den är
sammansatt uteslutande av andra partiers representanter. Det vöre då kanske
så mycket klokare att låta kommunikationen med allmänheten, därest den skall
äga rum, få något av större oväld och opartiskhet över sig, ty i annat fall befästes
redan från början ett intryck, som enligt mitt förmenande är olyckligt,
nämligen att detta är en utredning endast för ett av de partier, som delta i
samlingsregeringen, och att de andra icke ha med denna utredning att skaffa.
Jag har visserligen märkt, att det har skapats en ersättning — kanske vi i
dessa tider, herr talman, skola säga surrogat — för den lekmannamedverkan.
som annars har ansetts nödvändig, när den svenska skolfrågan lägges upp. Herr
ecklesiastikministern har tillkallat vissa personer, som få del av trycket från
den pågående utredningen och som i dess mariginaler göra sina observationer.
Jag måste för min del säga, att detta surrogat rimligtvis ändå icke kan godtagas
såsom ens en skymt av naturlig ersättning för en direkt lekmannamedverkan
vid uppläggningen av dessa stora och betydelsefulla frågor.

Av vad som skymtat i pressen är det uppenbart, att utredningen koncentrerats
till spörsmål, som jag betraktar som spörsmål i utkanten av den svenska

Måndagen den 17 januari 1944 fm. Nr 2. 53

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

skolfrågan — dessa evinnerliga anknytningsfrågor, dessa frågor om mellanskolor
och realskolor. Jag skulle därför, herr talman, vilja säga ett par ord örn
det problem, som jag för ögonblicket betraktar som det väsentligaste av alla
våra skolproblem, nämligen problemet att åt den svenska folkskolan, som är
den enda skolan för nio tiondelar av Sveriges folk, ge en sådan förstärkning,
att den verkligen blir en allmän medborgarskola, som gör heder åt sitt namn.
Örn man år 1842 ansåg en skolplikt av sex år motsvara anspråken från det
dåvarande samhället, kan man enligt min bestämda uppfattning med skäl säga,
att vi i dag behöva en nioårig skolplikt för att tillgodose anspråken från det
nuvarande samhället med den ändrade struktur det fått. Skapa en nioårig
svensk folkskola, och alla dessa anknytningsproblem bortfalla. Därmed få vi
en fast och solid bottenskola för det svenska folket, och på denna bör tillträde
till gymnasierna byggas. Nu ha vi en vildskog av realskoleformer och mellanskoleformer,
där man snart hittar varken in eller ut. Den bästa och klokaste
vägen enligt min tanke är att söka åstadkomma en sådan stark uppbyggnad
och utbyggnad av den svenska folkskolan, att den i realiteten kommer att innesluta
även vad vi nu kalla mellanskolan och realskolan. Det är klart att här
öppna sig många problem. Vi lia språkföljden och vi lia differentieringen med
avseende på de praktiska anlagen. Vi ha frågan om de s. k. efterblivnas undervisning.
Vi ha spörsmålet örn lärarkompetensen o. s. v. Men det är lika klart,
att vi icke komma till en tillfredsställande lösning av folkskolefrågan i detta
land med mindre vi taga steget fullt ut och göra oss av med mellanformerna
och få en folkskola som verkligen förtjänar sitt namn. Hur är opinionsläget i
dag, herr talman? Gå ut i landet och tala med de yngre bönderna och med arbetarna!
Det är en annan syn och en annan stämning hos den yngre generationen
särskilt inom bondeklassen i dag än vad det varit tidigare. Nu har det
gått upp för tusen och åter tusen av dessa människor att folkskolan är deras
viktigaste skola, att den är deras skarpaste och effektivaste vapen i kampen
för tillvaron. Därför mötas icke längre kraven på en förbättrad folkskola med
den misstro, varmed de möttes för endast ett par decennier sedan. Folhögskolor
och lantmannaskolor klaga med skäl över att så många elementära ting, som
borde ha gjorts undan i folkskolan, nu belasta och förrycka undervisningen i
dessa läroanstalter. Därest det funnes en verkligt stark folkskola som underlag
skulle mycket av allt detta som utgör en belastning kunna undvikas. Jag
tillåter mig därför hemställa, att man tar under allvarligt övervägande att, i
stället för att ytterligare utöka och tillkrångla mellanskolesystemet genom att
exempelvis skapa en form av ännu svagare realskola, taga steget fullt ut till
den nioåriga svenska folkskolan såsom en allmän medborgarskola och såsom
ett solitt och bärande underlag för undervisningen i våra fortbildningsanstalter,
det må vara bildningsanstalter eller utbildningsanstalter.

Det säger sig självt, att det ligger en fara i att gå till väga på det sätt som
här skett. När denna stora utredning kommer på bordet, skola ju olika samhällsgrupper
och olika partier taga ställning till dess resultat. Det betyder, att
olika läger då presentera sina krav på skolväsendets gestaltning. Det betyder
framför allt, att lekmannaintresset då anmäler sig. Det sammanfaller sannerligen
icke med skolmästarintresset. Kan det då ha varit klokt att från början
lia uteslutit lekmannasynpunkterna på problemet och gjort denna utredning
till en fackmannautredning? Kan det vara klokt att sedan utredningsarbetet
kanske fortsatt ytterligare något år och kostnaderna börjat närma sig miljonen
kronor lägga fram denna fråga i ett sådant skick, att man får taga upp den
från början igen och i nya utredningars skepelse under parlamentarisk ledning
börja striden på avgörande fronter?

Eftersom vi nu fått en ny skolintresserad representant för bondeförbundet i

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

:>l

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

denna kammare, professor Wahlund, finns det anledning- att erinra örn att
lian i senast utkomna Social årsbok på ett enligt min mening- lysande sätt klarlagt
landsbjrgdens skolproblem och skolbehov samt fäst uppmärksamheten på
den fruktansvärda orättvisa, som för närvarande drabbar alla dem som icke
råka bo i läroverksstäder eller som överhuvud taget ha sitt hem så långt borta,
att de måste ha inackordering i skolstaden. Kom i håg, herr talman, att lågt
l-äknat är inackorderingsavgiften för närvarande i en svensk läroverksstad
1 200 kronor örn året! Är det någon här i kammaren som ett ögonblick föreställer
sig, att en småbonde, en arbetare eller överhuvud taget vanligt folk ha
råd att i inackorderingsavgifter betala 1 200 kronor om året ens för ett barn,
än mindre örn det skulle vara för flera? Därmed är i själva verket fingret satt på
den ömma och den springande punkten, nämligen frågan om hur man skall
möjliggöra, för dem som lia verkliga studieanlag att få komma till läroverksstädema
och bedriva sina studier utan sådana kostnader, som för närvarande
göra det omöjligt för det stora och övervägande flertalet av det svenska folket att
tänka på fortsatt bildning och utbildning för sina barn. Detta är •—- och däri ger
jag professor Wahlund fullständigt rätt — frågans kärnpunkt i vad det gäller
lösningen av landsbygdens skolproblem. Vi få med andra ord lov att sörja för
att det i största och generösaste omfattning skapas inackorderings- och skolhem
_ i läroverksstäderna för begåvade landsbygdsbarn, vilka själva icke ha.
möjlighet att bestrida inackorderingskostnaderna. Går man till väga på det
sättet, har man enligt min tanke löst frågan om landsbygdsbarnens fortsatta
skolgång efter folkskolan på ett förnuftigt sätt.

Jag måste därför beklaga, att denna utredning efter fyra år försatt oss i
den situationen, att samtidigt som skoldebatten ute i landet blir livligare och
livligare och allt vidare kretsar delta däri, börjar man ana och förstå, att de
utredningsresultat, som vi ha att förvänta, komma att väsentligen gälla anknytningsfrågor,
läroverksfrågor o. s. v., men icke det stora och avgörande
problemet örn en verklig, för lång tid framåt bestående förstärkning av den
svenska folkskolan.

Jag vet mycket väl — jag har personligen talat med ecklesiastikministern
örn dessa ting -—■ att herr Bagge har ett personligt intresse för att komma till
rätta med många av dessa problem. Därför beklagar jag så mycket livligare,
att uppläggningen har blivit sådan, att när resultatet ligger på bordet, skall
det rivas upp igen. Debatten får då tagas upp från början igen, och vi stå och
stampa ungefär där vi stodo, när 1940 års utredningskommitté tillsattes.

Efter denna utvikning, som var naturlig, eftersom jag talat om den mastodontkommitté,
som ställts i utsikt för norrlandsfrågornas vidkommande, kanske
även jag får säga ett par ord örn den säregna situation, som uppstått i Västernorrlands
län på arbetsmarknaden. Min vän herr Näsström har redan framhållit
hurudant läget är, och jag skall icke upprepa hans synpunkter, utan endast
komplettera dem i ett stycke.

Det är enligt min tanke alldeles orimligt, att de offentliga organen — länsarbetsnämnd,
länsstyrelse o. s. v. — icke få varsel från de stora industrierna
örn när dessa tänka stänga, utan dessa organ helt plötsligt ställas inför stängningsåtgärden
och således icke få tid och rådrum att vidtaga nödiga förberedande
åtgärder. Jag skulle önska att de departementschefer, som närmast ha
med dessa industrier att skaffa, erinrade vederbörande örn deras naturliga
plikt och skyldighet att i tid varsko myndigheterna örn den tidpunkt, det
datum, när de ämna stänga. Det synes mig nämligen icke vara förenligt med
normal social ansvarskänsla och med en god ordning på detta område att vederbörande
resonera på det sättet: »Nu stänga vi, därför att det passar oss; de
arbetslösa få de offentliga organen omedelbart ta hand örn.» I stället måste

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Statsverks propositionen m. m. (Forts.),
det inskärpas, oell inskärpas med all kraft, att bär föreligger en naturlig social
förpliktelse att sörja för att arbetslöshetsorganen, arbetsmarknadsorganen och
överhuvud taget myndigheterna, så fort vederbörande industriledning kan beräkna
vid vilken tidpunkt inställelse av driften kommer att ske, få meddelande
därom, så att de i god tid kunna vidtagna sina åtgärder.

I detta sammanhang ber jag att få framlägga även en annan synpunkt. Erfarenheterna
från Västernorrlands län beträffande denna arbetslöshet — det
finns kanske för närvarande något över 5 000 arbetslösa dår — lia givit vid
handen, att man bör söka få en koncentration till stånd inom regeringen beträffande
arbetslöshetspolitikens handläggning på etet sättet, att någon av
regeringens ledamöter — jag tänker närmast på socialministern — får i sin
hand att vara arbetslöshetsminister i nuvarande situation för att därigenom
undvika att frågor av denna art skola behöva handläggas av olika departement.
Vägväsendet t. ex. sorterar under kommunikationsdepartementet, alla
(Sessa skogsarbeten, varmed de arbetslösa kunna sysselsättas, särskilt under
barmarkssäsongen, ligga under jordbruksdepartementet o. s. v. Det säger elg
självt, att det vore en ofantlig vinning och att det innebure en möjlighet till att
handla snabbt och bestämt, örn liela arbetslöshetspolitiken samlades , på. en
hand inom regeringen. Funnes det möjlighet för regeringen att provisoriskt
vidta en sådan anordning, skulle detta hälsas med den allra största tillfredsställelse
av oss uppe i Norrland.

När jag tog till orda var det emellertid, herr talman, även för att säga en
annan sak, en sak som det länge legat mig örn hjärtat att få saga och sorn det
blivit dubbelt nödvändigt att säga efter de händelser, som inträffat i vart
danska broderland.

När Kaj Munk mördades, när denne lysande representant för det bästa i
dansk kultur och danskt kyrkoliv röjdes undan, var det som om det isades i
våra hjärtan, och vi tyckte att det var som om marken revs upp framför våra
lotter. Det var icke bara det meningslösa och grymma i det som skedde, som
upprörde oss, utan vi kände att det var ett hugg, som syftade djupt ned till
själva vår kulturs rötter. Därför skulle jag vilja säga några ord örn det jag
närmast skulle vilja beteckna såsom idélivets hygien eller idéumgängets hygien,
eftersom det, herr talman, i annat sammanhang blivit aktuellt. När j''ag
nedskrivit mina ord. vilket jag annars icke brukar göra, är det för att jag
icke skall behöva löpa någon risk vare sig att hans excellens herr utrikesministern
blir bekymrad eller att herr talmannen skulle behöva ens fingra pa
sin klubba. Jag skall utrycka mig på följande sätt..

Det har kanske ofta förbisetts, att det finns en idélivets hygien. Någon större
praktik kan den icke hänvisa till. Dess teori har icke utarbetats. Den har ingen
litteratur att åberopa. Och dock har den mer och mer blivit en bjudande nödvändighet.
I våra dagar har den helt enkelt blivit ett brännande spörsmål, som
det icke går att komma förbi. Det anses självklart, att en hel rad av kroppsligt
nedsmittade måste isoleras, läggas i karantän och förhindras att sprida sjukdomen
vidare. Hela vår epidemivård fotas på denna princip. Allt sådant
finner man vara i sin ordning. Det är endast yttringar av normal aktsamhet.
Men även idéer kunna understundom vara smittobärare. Det vöre ju. både dumt
och verklighetsfrämmande att bestrida detta. Idélivet hos en nation kan ha
drabbats av en för omgivningen ytterst farlig sjukdom, t. ex. ett slags andlig
rabies. Det kan ha förpestats, fördärvats och förstörts. Det kan lia frätts sönder
och blivit en moralisk och rättslig nihilism, för vilken det icke finns några
hämningar. Det kan representera en kulturell självförintelse, förknippad med
en fullständigt oberäknelig tvångsföreställning om egen kallelse att vara alla
andras herre, att slå ned, pina, plåga, förslava och terrorisera hela världen.

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)

Det kan vara enelie.]dlös våldsdyrkan i förening nied suveränt förakt för människovärde,
sanning oell de allra elementäraste moralbud. Det kan stå där som
ett dödligt hot mot mänsklighetens omistligaste arvedelar. Handen på hjärtat!
•— är det månne för mycket begärt att ett idéliv, hemfallet åt en så fruktansvärd
sjukdom, lägges i andlig karantän och att umgänget med detsamma
avbrytes? Det borde vara en akt av vanlig självbevarelsedrift att så förfara.
En nations, idéliv är det bärande i det vi kalla dess kultur. Förpestade och
sjukliga idéer i härskande ställning hos ett stort folk betyder en förpestad och
sjuk kultur. Det betyder ett vårdfall, som angår den mellanfolkliga ansvarskänslan.
Det är orätt både mot den sjuke och mot de ännu friska att försumma
isoleringsplikten. Mänskligheten har både rätt och skyldighet att skydda
sig mot sjukdomar, som hota ödelägga dess bestånd som kulturskapare. Sjukdom
är en olycka i allmänhet. Själssjukdom är det i synnerhet. Men när själssjukdomen
tar gestalt av ett förstörelseraseri mot kulturen själv och till på
köpet får oinskränkt makt över ett stort folk med enorma tekniska resurser —
då är det fråga örn en oöverskådlig katastrof. Ett kulturellt utbyte blir orimligt
och meningslöst, där alla gemensamma utgångspunkter saknas. Kulturella
förbindelser förutsätta ju framför allt att man å ömse sidor är beredd att
respektera kulturlivets grundläggande spelregler. Man vill icke spela kort med
den som vägrar att godkänna spelets regler. Sammalunda vill man icke utbyta
tankar med någon som resolut förnekar alla tankelagar. Kulturutbyte mellan
tvenne nationer måste till huvudbetingelse ha samförstånd örn kulturlivets
allra primäraste och väsentligaste regler. Redan därför är det påkallat att
välja det internationella umgänget med både kritik och omsikt.

Men alldeles särskilt kräves en dylik varsamhet i valet av umgänge, när det
gäller en idévärld, som infekterats och förgiftats av en sällsynt farlig och
nedbrytande farsot, som riktar sitt förstörelseverk mot själva rotsystemet i den
mänskliga kulturen. Här blir talet örn kulturella förbindelser nära nog ett hån.
En vetenskaplig och konstnärlig kultur, som nyordnats efter rassynpunkter
och principiellt och faktiskt ur vetenskapens, musikens, den bildande konstens
och litteraturens rike utesluter och förjagar varje skapare och utövare, som
icke tillhör en föreskriven ras, kan aldrig tas på allvar bland tänkande människor.
Här måste dörren obevekligt stängas. Här finnes icke rum för umgänge.
Här har sjukdomen lett till en förvändhet, som gör isoleringen självklar.
Idén örn det egna folket som herrefolket med oinskränkt förfoganderätt
över alla andra är en besatthet, som framtvingar enahanda isoleringsåtgärder.
Här avklippas förbindelserna av sig självt. Det finns ingenting att förbinda.
Det finns bara en fruktansvärd risk för överfall. Den sjuke måste tillfriskna,
innan han kan påräkna kontakt med en frisk yttervärld. Idélivets hygien tarvar
också, att sjukdomsfröna från smittohärden noga observeras. Man frestas
ibland till misstanken, att bristande ideell hygien i vårt eget folks fostran betingat
den mottaglighet för smitta, som tyvärr förmärktes här och var undertiden
1933—1942. Kanske kan det för framtiden lända till ledning och lärdom.

Jag har, herr talman, velat framhålla denna synpunkt på ett aktuellt och
mycket diskuterat ämne. Vad som inträffat i vårt södra broderland har givit
mig en särskild anledning att säga detta just i dag vid den svenska riksdagens
remissdebatt.

Herr statsrådet Bagge: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord
med anledning av herr Engbergs, jag höll på att säga, sedvanliga diatrib i
fråga örn skolutredningen. Detta initiativ tycks inte lämna honom någon ro:
nästan vid varje remissdebatt sjunger han den gamla visan, och jag får väl
lov att stämma in i duetten så gott jag kan. Det är emellertid inte bara på

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

denna grund jag tar till orda, utan, också för att få lämna några upplysningar
örn skolutredningen och dess arbete.

När herr Engberg talar om virrvarret på skolväsendets och skolfrågornas
område, tror jag knappast man kan ge skolutredningen, eller mig ansvaret för
det, utan orsakerna därtill ligga nog på annat håll, innan skolutredningen
tillsatts. När herr Engberg här framhåller befolkningsutvecklingens konsekvenser
för skolväsendet på landsbygden, är ju denna utveckling inte heller
någonting så nyligen påkommet, utan den saken borde redan innan 1940 års
skolutredning tillsattes ha kunnat uppmärksammas och föranleda åtgärder.

Herr Engberg säger vidare, att skolutredningen inte kommer till något resultat
och att praktiskt taget allting har kommit att stå stilla på skolans
område under de senaste åren. Ett sådant uttalande beror nog på att herr
Engberg numera måhända ägnar större intresse åt andra ting och kanske
inte följer med vad som händer och sker inom skolväsendet. Redan de framlagda
propositionerna under de senaste fyra åren ge ju vid handen, att
åtskilligt har skett inom vårt skolväsen också under den tid utredningens
arbete pågått, och dessutom har utredningen framlagt flera förslag, som
inte ha varit så alldeles obetydliga. Jag skall bara nämna ett par exempel
härpå, som jag just nu kommer ihåg, nämligen frågan örn hjälpklasserna,
vars lösning är av stor vikt för skolväsendets vidare reformering, och en sådan
sak som ordnandet av hälsovården i våra skolor. Det har alltid förvånat mig
i hög grad när jag blev ecklesiastikminister, att man tidigare har velat låta
hälsovården i skolorna förbli i det skick, som hitintills varit fallet. Av våra
folkskolebarn är det i själva verket inte mindre än 300 000, som ej stå under
någon som helst kontroll eller undersökning av läkare och som alltså icke
komma i åtnjutande av någon form av hälsovård. Inte ens vid läroverken,
där man ju har skolläkare, fungerar organisationen på ett tillfredställande
sätt. Skolutredningen har nu åtminstone haft den förtjänsten, att den framlagt
ett förslag örn tillsättande av en skolöverläkare för att låta honom ordna
organisationen av hälsovården i skolorna, och riksdagen biföll häromåret
mitt förslag i detta ämne. Skolöverläkaren har nu utarbetat ett förslag till
ordnande av hälsovården i alla våra skolor, som jag kommer att framlägga
för årets riksdag. Jag hoppas därför att denna fråga nu blir ordnad. Den är
i själva verket av inte ringa betydelse.

Vad så beträffar skolutredningens arbete, lia alla grundläggande undersökningar
blivit avslutade för rätt länge sedan och åtskilliga betänkanden ha
förts fram till ett sådant skick, att de kunna väntas bli framlagda ganska
snart. Betänkandet i den av herr Engberg omtalade anknytningsfrågan föreligger
i korrektur och utkommer troligen i mars. Detsamma gäller betänkandet
om landsbygdens skolfrågor, som jag för övrigt, i likhet med herr Engberg,
är betydligt mera intresserad av än av anknytningsfrågan. Där framläggas
förslag i just sådana frågor, som herr Engberg så riktigt har betecknat
såsom tillhörande de allra viktigaste för hela vårt skolväsen. Där behandlas
frågan om skolhem, om stipendier för begåvade lärjungar, örn anknytning till
nya former för undervisning — genom brevskolor, radio o. s. v. — samt överhuvud
taget möjligheterna för landsbygdens barn att komma över i de högre
skolorna.

Det förefaller mig alltså som om skolutredningen åtminstone på den punkten
hade gjort någon liten nytta, och det kan, ju hända att vi få bättre betygav
herr Engberg när dessa förslag blivit framlagda. Han utfärdar ett synnerligen
gentilt betyg för professor Wahlunds publikationer örn behovet av reformer
med hänsyn till landsbygdsungdomens utbildningsmöjligheter. Jag
vill bara tillägga, att örn professor Wahlund satt sig i förbindelse med mig

7.8 Nr 2. Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

liade han inte behövt utföra ett mödosamt dubbelarbete, ty dessa undersökningar
voro redan gjorda inom skolutredningen, liksom hela frågan om
landsbygdens skolproblem redovisats redan i direktiven för skolutredningen.

Betänkandet örn folkskolan hoppas jag skall kunna publiceras fram på våren,
och detsamma gäller betänkandet örn realskolan. Utredningen örn skolans
inre arbete är också på god väg. Däremot är betänkandet om gymnasiet ännu
ej klart. Mycket arbete är visserligen gjort även på denna väsentliga punkt,
rilen vi ha där ej kommit tillräckligt långt. Örn de praktiska linjerna och praktiska
mellanskolorna föreligger en promemoria, som snart torde bli slutbehandlad
av skolutredningen in pleno. Så vitt jag nu kan erinra mig, torde det
sedan inte återstå så mycket utom förstås den geografiska fördelningen av
olika läroanstalter.

Det är naturligtvis en stor mängd olika ämnen som behandlas i dessa skilda
betänkande^ Visst har utredningen varit dyr; det bli ju alla sådana kommittéer.
Men jag vill framhålla att denna skolutredning i själva verket består av
flera olika kommittéer, och örn vi satt i gång mindre utredningar, såsom
herr Engberg vill, hade samma kostnader i alla fall uppkommit undan för
undan, och jag tror att arbetet dragit längre ut på tiden. För min del tror
.jag det har varit nyttigt att göra allt detta arbete i ett sammanhang och att
för en gångs skull betrakta hela vårt skolväsen ur enhetliga synpunkter. Folkskolans
och läroverkens representanter ha här fått arbeta samman och se på vår
svenska skola så som den skall betraktas, nämligen såsom en enhetlig skola
med olika former endast för olika slag av utbildning, och det har varit mycket
nyttigt. Det är denna tanke som legat till grund för skolutredningen.

Jag tror därför att utredningens arbete skall leda till resultat som komma
att tillfredsställa även herr Engberg, ehuru jag erkänner att det är ganska
svårt att göra honom till lags i dessa stycken. Jag har som min mening offentligen
framhållit, att man borde sträva efter en åttaårig folkskola. Jag sade
mig därvid, att detta naturligtvis måste sättas som en riktpunkt och att det
ej kunde genomföras omedelbart. Men herr Engberg övertrumfar mig nu: han
skall ha nioårig folkskola! Jag tror det blir svårt att genomföra detta program,
och i varje fall kommer det att dröja ganska länge, innan vi kunna gå
in för en så lång obligatorisk skoltid som nio år.

Däremot är jag ense med herr Engberg därutinnan, att en bland de viktigaste
uppgifterna är att förstärka vår folkskola och att de ändlösa diskussionerna
i anknytningsfrågor, som jag är lika utled på som någonsin herr Engberg,
bli av mindre och mindre betydelse allt eftersom folkskolan växer i höjden.
Anknytningsfrågorna kvarstå egentligen endast såsom relikter av de
gamla skolstriderna, som man aldrig tycks kunna vila sig från, och det är ju
möjligt att de komma till synes även när skolutredningens förslag skola behandlas,
ty sådana gamla sterila stridigheter ha en märkvärdig livskraft.

Den just nu angelägnaste uppgiften då det gäller att förbättra folkskolan
är enligt min mening att få till stånd en sådan differentiering av undervisningen,
att folkskolan naturligt växer upp så att säga i jämbredd med realskolan.
Men en sådan procedur tar tid, herr Engberg; man kan inte lägga örn
allt från det ena året till det andra. Tills vidare skola vi söka ge folkskolan
sådana former som man kan tänka sig ligga i den rätta utvecklingslinjen. Det
duger inte att släppa allt detta arbete och bara säga: »Nu skola vi ha nioårig
folkskola, och därför behöva vi inte bekymra oss örn allt det andra.» Något
sådant tror jag just skulle leda till virrvarr inom vårt skolväsen och vara till
föga gagn. I stället måste man bygga upp skolformerna tålmodigt och så gott
man kan, men den uppgiften tarvar från början en enhetlig grundritning, och
det är en, sådan vi eftersträva inom skolutredningen.

Måndagen den 17 januari 1044 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr Engberg brukar också tala om att utredningens organisation oell arbetssätt
äro i olika avseenden olämpliga. Jag Ilar vid upprepade tillfällen här
i riksdagen försökt klarlägga, hur jag ser på dessa spörsmål, oell jag skall inte
taga upp någon längre debatt om dem i dag. Jag för min del tror det är riktigast
att först låta fackmännen uppdraga och utreda de olika linjer, som kunna
komma i fråga, och att sedan med lekmännens och kanske framför allt parlamentarikernas
hjälp söka få fram vad som är genomförbart. Det är så vi ha
arbetat.

Nu har herr Engberg klagat över att vad som sker i skolutredningen inte
tillräckligt mycket skulle komma ut till diskussion bland lekmännen och folk
i allmänhet. Men samtidigt säger han, att skolfrågorna aldrig ha varit föremål
för så mycken debatt som under de år skolutredningen arbetat. Orsakssammanhanget
kan ju tänkas vara det, att skolfrågorna ha kommit under debatt
just på grund av skolutredningens verksamhet och dess sätt att arbeta.
Denna debatt har i varje fall varit mycket fruktbringande för utredningens
arbete.

Det är likaså en motsägelse när herr Engberg klagar över att jag och andra
ledamöter i utredningen då och då lägga fram bitar av skolutredningens arbete
på möten och vid andra tillfällen, ty detta ha vi gjort just för att få till stand
en debatt i frågorna. Jag har inte heller gjort det bara på högermöten, som
herr Engberg sade — det försöket att misstänkliggöra tycker jag för övrigt
låg litet under hans vanliga nivå. Jag och andra ledamöter av skolutredningen
lia talat om dessa ting framför allt inför skolans män och många andra grup7>er
av intresserade. Någon gång har jag också.talat på ett högermöte; det kan
ju inte gärna förbjudas mig eller anses orimligt att jag inför mina meningsfränder
talar örn vad som ligger mig närmast örn hjärtat, i all synnerhet örn
det inte på något sätt hemlighålles för andra.

Nu säger herr Engberg, att det väsentligen är högertidningarna som ha
sysslat med dessa saker. Ja, i så fall får jag säga att jag är mycket glad över
sitt mitt partis tidningar äro så vakna och så intresserade för dessa spörsmål.
Referat av mina och övriga ledamöters uttalanden ha ju lämnats genom T.T.,
och därför har man på olika håll haft samma möjligheter att följa med och
diskutera vad som sagts. Den kritiken kan jag således inte godtaga.

Vad så beträffar lekmännens direkta medarbetarskap i utredningen, så
granskas de av skolutredningen uppdragna riktlinjerna och utredningarna av
en lekmannanämnd. Herr Engberg anser kanske att nämnden inte är lämpligt
sammansatt; det vet jag ingenting örn. Jag har emellertid gjort mitt alira hästa
lör att få en så allsidig representation som möjligt. Yttrandena vid nämndens
sammanträden stenograferas och komma att publiceras jämte kommitténs betänkanden.
Envar får alltså tillfälle att ta del av detta. Först efter
nämndens granskning har kommittén tagit slutlig ståndpunkt till de olika
frågorna.

Till sist vill jag säga att det inte är min avsikt, örn jag skulle vara ecklesiastikminister
när utredningen är färdig, att oförmedlat lägga fram dess förslag
i riksdagen. Som jag har sagt vid flera tidigare tillfällen, bl. a. med anledning
av herr Engbergs erinringar, är det min avsikt att så snart förslagen
blivit remissbehandlade tillsätta en parlamentarisk beredning inom ecklesiastikdepartementet
för att söka få fram ett förslag, som kan bli acceptabelt för
riksdagen.

Jag beklagar att jag ännu en gång behövt upprepa dessa saker, men då det
l.ycks vara nödvändigt har jag ansett mig böra göra det. Jag delar inte herr
långbergs pessimistiska syn på utredningen och dess arbete, utan har tvärtom
ganska goda förhoppningar örn dess arbetsresultat.

GO Nr 2. Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Ordet lämnades för kort genmäle till herr Engberg, som anförde: Herr
talman! För det första är det oriktigt att jag skulle lia fört denna fråga på
tal vid alla remissdebatter sedan år 1941. Detta är andra gången det sker;
första gången var år 1941. Jag anser att det kan vara rimligt att föra denna
utredning på tal, när den nu Ilar fortgått till år 1944 och kostat nära en halv
miljon kronor.

För det andra vill jag påpeka, att det ingalunda var för att »övertrumfa»
herr statsrådet som jag förordade den nioåriga folkskolan, utan helt enkelt
därför att man först genom en nioårig folkskola slipper mellanskola och
realskola. Herr statsrådet vet lika bra som jag att en åttaårig folkskola enligt
anknytningsmatematiken, örn jag så får uttrycka mig, betyder att man tvingas
laborera med en ytterst tunn mellanskola och realskola. Det är för att slippa
ifrån detta som jag anser att man bör välja sin linje en gång för alla.

Herr Ohlin: Herr talman! I sin andra not till tyska riksregeringen rörande
deportationen av de norska studenterna uttalade den svenska regeringen, att
om deportationen fortsatte, skulle förbindelserna'' mellan Sverige och Tyskland
undergå en ytterligare försämring. Nu har tyvärr en omfattande andra
deportation ägt runi. Inte mindre än omkring 700 studenter anses sammanlagt
ha överflyttats till Tyskland. Kommer detta att få konsekvenser för de
svensk-tyska förbindelserna? Svenska folket väntar upplysning härom från
regeringen eller — kanske man snarare skulle säga — bekräftelse på att det
får konsekvenser. Något måste ju uttrycket i den andra svenska noten till
Tyskland betyda. Åtskilligt tyder på att den första svenska noten och framför
allt svenska folkets häftiga och spontana reaktion mot våldsdåden i Norge
gjorde ett rätt starkt intryck i Berlin. Örn detta intryck fått bestå och inte
försvagats genom den olyckliga, tydligen inspirerade förklaringen i Social -Demokraten, är det inte uteslutet att tyska regeringen underlåtit att gå
vidare med sin aktion. Tjn-ärr försvagades intrycket av den svenska reaktionen
i onödan genom denna förklaring i Social-Demokraten. Man kan inte
underlåta att fråga sig, örn inspirationen till detta uttalande verkligen kom
från utrikesdepartementet. Det förefaller svårt att tro. Den saken tillhör
emellertid det förflutna. Vad som nu är aktuellt är innebörden av den svenska
reaktion, som föratsäges i den svenska regeringens andra not. Så länge det
finns den minsta utsikt att en fortsatt svensk reaktion — självklart inom
ramen för den svenska utrikespolitikens huvudlinje — skall kunna lända våra
förtryckta grannfolk till hjälp, kan Sveriges regering och folk inte skjuta
dessa spörsmål ifrån sig. Det gäller för oss att uppvisa segheten och hållfastheten
i den vilja att stödja våra grannfolk, som både Sveriges regering
och svenska folket vid flera tillfällen demonstrerat genom praktiska handlingar.
Jag har med glädje just erfarit,_ att Sveriges förenade studentkårer i
dag ånyo betygat, att den akademiska opinionens reaktion icke förlorat i styrka
och målmedvetenhet. Jag begär inte av regeringen någon specifikation av
vad regeringen eventuellt tänker göra på det kulturella, kommunikationstekniska
eller ekonomiska planet, utan endast ett uttalande, att det bakom dess
andra not låg en uppfattning, att konsekvenser i fråga örn de svensk-tyska
förbindelserna under nu föreliggande förutsättningar inte gärna kunna utebli.
— I det sammanhanget skulle jag, då jag ser, att herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet är närvarande, vilja fråga honom, om det inte
är möjligt för myndigheterna att ännu mera än som skett underlätta för
norska och danska studenter att få bostad och studiemöjligheter i städer, där
det finns universitet och högskolor. Jag är glad över att mycket redan gjorts
härvidlag från universitets- och högskolemyndigheters sida och i övrigt av

Måndagen den 17 januari 1944 fm. Nr 2. Cl

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

statliga och sociala myndigheter, men jag hoppas på statsrådets fortsätta
intresse för att på detta område ingenting underlåtes som lämpligen kan
åstadkommas.

Jag övergår nu till att säga några ord rörande efterkrigsplaneringen, som
väl vid denna riksdag får anses vara av stor aktualitet. När finansministern
för snart ett år sedan anordnade en rad konferenser härom och planerade olika
utredningar, ansågos dessa spörsmål vara av utomordentligt brådskande natur.
Sedan gick man under höst- och vintermånaderna och väntade på att den av
riksdagen anbefallda sammanhållande planeringskommittén skulle tillsättas.
En sådan kommitté får mycket omfattande arbetsuppgifter. Emellertid har
någon dylik kommitté ännu icke blivit tillsatt. Måhända invänder man att de olika
specialutredningar, som finansministern lät igångsätta, ännu icke äro färdiga.
Härtill vill jag svara, att det ingalunda är nödvändigt eller ens° lämpligt att
vänta tills alla dessa specialutredningar äro färdiga, ty en sådan centralkommitté
kan ta upp frågorna till behandling successivt, och den behöver för
övrigt tid på sig att planera sitt eget arbete och börja tänka igenom problemet.
Man får — jag kan inte underlåta att säga det — det intrycket, att finansministern
är en smula obenägen att lämna ifrån sig denna planerande och
samordnande uppgift på ett viktigt område, trots att riksdagen i våras begärde
det. Jag vill erinra örn att finansministern ju är ledare för två olika efterkrigsplaneringsutredningar,
och han kommer förmodligen att behålla den^ ena. Då
borde han utan större självövervinnelse kunna avstå från att för sig allena
reservera ledningen av den andra.

I detta arbete rörande efterkrigsplaneringen, sådant som finansministern i
varas lade upp det, fanns det en allvarlig lucka, en lucka som trots åtskillig
offentlig diskussion aldrig blev tilltäppt och ännu i dag inte är det. Det gäller
en så central fråga som lönepolitiken inom det svenska näringslivet. Jag har
många gånger undrat över varpå det beror, att finansministern icke gjort
något åt utredningen av denna centrala fråga. Förklaringen är förmodligen
att söka däri, att finansministern menar, att den av riksbanksfullmäktige tillsatta
s. k. valutakommittén skulle ta hand örn inte bara alla andra spörsmål,
■sorn direkt och indirekt rörde valutafrågorna, utan även lönepolitiken. Jag
måste konstatera, att detta är en ganska egendomlig inställning, ty lönepolitiken
har dock så många aspekter, att den knappast kan betraktas som
ett huvudsakligen valutatekniskt spörsmål. De sakkunniga — fyra personer
inom riksbanken och en utifrån — kunna knappast anses representera den
expertis i fråga örn lönepolitiska spörsmål som här varit önskvärd. Det visade
sig också, att valutakommitténs uttalande av naturliga skäl blev så obestämt
att det knappast kan tjäna till någon nämnvärd ledning vid ställningstagandet
till de lönepolitiska spörsmålen. Om finansministern haft några förväntningar
på denna punkt, lia de alltså blivit svikna. Det visar sig emellertid,
att hans egen uppfattning sådan han framfört den senast i ett radioanförande,
överensstämmer med den uppfattning, som det snarast förefaller att
riksbanksutredningen i någon mån siktar till, nämligen att vi skulle binda den
svenska lönepolitiken vid att lönereduktioner under inga omständigheter finge
''förekomma. Vi skulle omedelbart lägga fast den svenska ekonomiska politiken
på en enda punkt, nämligen i fråga örn lönepolitiken. Jag mäste säga, att sa
litet som vi veta om hur det kommer att se ut i världen efter kriget och så
oviss som den handels- och valutapolitiska utvecklingen, för att icke tala örn
den politiska, är, vore det utomordentligt oförsiktigt att på detta stadium
lägga fast den svenska lönepolitiken.

Jag vill för övrigt betona, att det är en smula inkonseqvent av finansministern,
att han nu i dag hävdar denna uppfattning, medan han under hela

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

kriget i sina direktiv till priskontrollnamnden förfäktat en uppfattning, som
mycket avviker därifrån. Det är nämligen så, att när priskontrollnamnden
godkänner kalkyler från affärslivet, har den ingalunda rättighet att vid behandling
av avskrivningsfrågor låta företagen räkna med att maskiner o. dyl.
efter kriget komma alf vara väsentligt dyrare än före kriget. Staten uppehåller
alltså här fortfarande fiktionen, att prisnivån skall återvända ända till
1939 års nivå. Men nu finna vi, att finansministern är benägen att intaga en
lika extrem ståndpunkt, ehuru åt andra hållet, och acceptera en prisnivå, som
uppstår, om nian icke genomför några nominella lönerednktioner alls. För min
del tror jag att en ståndpunkt någonstans där emellan skulle vara en praktisk
medelväg.

Finansministerns inställning till denna fråga har också allvarliga konsekvenser
med hänsyn tili sparandet. Den saken skall jag senare be att få återkomma
till.

Jag har tillåtit mig att säga några ord i denna fråga, ehuru finansministern
i budgeten egendomligt nog icke går in på den, utan endast berört den
i sitt radioanförande. I budgetinledningen talar han i stället örn en rad finanstekniska
frågor, t. ex. örn »betalningsmedelsförsörjningen» och andra invecklade
spörsmål — åtminstone anser jag dem vara invecklade. Då jag läste
detta, erinrade jag mig en historia örn en svensk professor, som efter avslutande
av sin doktorsavhandling yttrade: »Det är nog bara två som förstår
den: Gud och jag själv.» När han tänkt närmare efter, tilläde han: »Ja, det
kanske bara är Gud som förstår den.» Måhända finansministern får säga
om budgetens finanstekniska utredning: »Det är nog bara Hammarskjöld
och jag själv som förstår den.» — Jag hoppas det inte behövs något tillägg;

Emellertid vill jag framhålla, att det ämne finansministern där behandlar
är en sekundär fråga. Det viktigaste är inte de mera tekniska transaktionerna,
utan det är, hur stort det offentliga budgetunderskottet är, hur stor
den statliga upplåningen är och hur den förhåller sig till den enskilda investeringen
och det samlade sparandet i landet. Med andra ord, det viktiga
är den samhällsekonomiska balansen. Jag måste beklaga, att finansministern,
som tidigare presterat en intressant utredning av detta centrala spörsmål, i år
förbigår detsamma. Detta är så mycket mera överraskande som konjunkturinstitutet
under mellantiden för första gången lagt fram ett material, som
tillåter en att i någon mån kunna bedöma storleksordningen av de kvantiteter
som ingå i den samhällsekonomiska balansen. Jag vill endast säga, att det
förefaller mig som örn finansministerns oro för att de likvida medel, som finnas
i Sverige, plötsligt skulle realiseras genom inköp av varor i stor omfattning,
är överdriven. När man läser finansministerns förklaring, får man det
intrycket, att han menar att det förr i tiden inte fanns några nämnvärda
likvida reserver. Jag skulle vilja säga, att under senare år har det aldrig
funnits mindre än 8—9 miljarder i likvida reserver, som mycket väl skulle
kunnat till .icke ringa del mobiliseras för plötsliga inköp av varor i stor omfattning.
Vilken form dessa likvida reserver ha — det som finansministern
talar så mycket örn — är i själva verket mindre viktigt. Äro pengarna sparade
för att vederbörande i en viss situation skall kunna köpa varor för dem, är
det nästan likgiltigt, örn de äro placerade i statsobligationer, i hank eller i
sedlar. I vilket fall som helst kan han när tillfället är inne mobilisera kontanter
och köpa. Avser han däremot att vänta tills en bättre varuförsörjning
inställer sig, är det all right även örn han skulle ha pengarna i form
av sedlar, ty då väntar han att köpa tills varorna blivit bättre och billigare.
Skiille återigen varubrist hota på nytt, äro alla likvida sparmedel farliga. Då
är icke mycket vunnet med om man med stora svårigheter skulle kunnat binda

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

några hundra miljoner av en likvid reserv på ett tiotal miljarder. Det är spararnas
framtida bedömande av förutsättningarna för att använda dessa sparmedel,
icke deras tekniska form, som är huvudsaken. Uppehåller man —• det vill jag
säga till finansministern — hos svenska folket föreställningen att det blir
bättre och billigare varor efter kriget, inte bara en smula billigare utan väsentligt
billigare, då är risken för att det på ett för tidigt stadium mobiliserar
sina likvida reserver mycket mindre!

Jag skall bespara kammaren en diskussion beträffande den andra aspekten
på det som finansministern talar så mycket örn, nämligen »betalningsmedelsförsörjningen».
Jag skall bara beröra en sak. Finansministern är mycket rädd
för att betalningsmedelsförsörjningen ändras genom att bankväsendet, särskilt
riksbanken, deltar i finansieringen. Så vitt jag känner till är det en ganska
allmän uppfattning i nationalekonomiska kretsar, att dessa operationer påverka
köpen av varor endast i och genom sin verkan på räntenivån. Räntenivån
kan ju i sin tur påverka byggnadsverksamheten o. dyl. Det är därför
iögonenfallande att finansministern i detta sammanhang helt och hållet förbigår
frågan om räntenivån. Därigenom blir hela resonemanget verklighetsfrämmande.
Långt viktigare än upplåningens former är en politik som begränsar
statens utgifter och uppehåller det enskilda sparandet. Jag tror, att det skulle
ha varit fördelaktigare, örn finansministern inriktat sin energi på denna centrala
fråga.

Tyvärr får man av en del splittrade uttalanden det intrycket, att finansministerns
allmänna inställning till sparandet snarast är en smula avog. Han
tycks gärna se ett mindre sparande i landet, blott det kan förhindras att enskilda
förmögenheter av beskattningsbar storlek uppkomma. Jag hänvisar i
detta sammanhang till det s. k. engångs skattep roj ektet för några år sedan.
Jag finner det ganska svårbegripligt, att det projektet släpptes fram till offentlig
diskussion vid dåvarande tidpunkt, då det skapade betydande oro bland
obligationsinnehavare och potentiella köpare av obligationer. När finansministern
nu med beklagande konstaterar, att det har varit så svart att få svenska
folket att köpa statsobligationer, bör lian kanske inte helt glömma den reaktion
som framkallades av en på sakens dåvarande utredningsstadium ganska
överflödig diskussion örn engångsskatteprojektet, som gott kunde lia t. v. vilat i
lådorna eller i varje fall diskuterats endast av experterna, tills det förelegat i
ett annat skick. Nu gör finansministern i budgetförslaget antydningar om att
felet med den nuvarande penningpolitiken är, att den förstärker tendensen till
ojämnhet i förmögenhetsfördelningen. Detta måste innebära, att det enligt finansministerns
åsikt vore naturligt att hårdare beskatta de inkomster som ga
till bildning av nämnvärda förmögenheter. Jag vill härtill svara, att det^ faktiskt
sedan en tid pågår en utveckling i rakt motsatt riktning, som alltså gör
förmögenhetsfördelningen mindre ojämn än den varit förut. Jag vill emellertid
framför allt understryka en annan sak: i ett näringsliv av den svenska typen.
sorn inte är ett kommunistiskt näringsliv, behöves det även enskilda^ förmögenheter.
Låt oss inte i den ekonomiska politiken sätta oss melian två stolar
och genomföra en ekonomisk politik som kanske kunde vara nog så motiverad
i ett samhälle av annat slag, men som icke överensstämmer med förutsättningarna
i ett samhälle, där man arbetar på det enskilda näringslivets
grund. En av dessa förutsättningar är nämligen, att man har en enskild kapitalbildning
av olika slag inte bara hos småspararna, hur önskvärd denna än
är, utan även en kapitalbildning, sorn kan leda till uppkomsten av rätt väsentliga
förmögenheter vilka kunna uppträda såsom riskbärare bl. a. inom affärslivet.
Jag tror alltså, att det ligger i ett sådant samhälles natur, att det icke
kan genomföra en lika långt gående ekonomisk likriktning som det kommunis -

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

tiska samhället. Den omständigheten kan finansministern och andra beklaga eller
inte beklaga, men så länge samhället har en sådan karaktär, vore det oklokt
att inte respektera denna förutsättning.

En tredje aspekt på denna viktiga fråga örn sparandets uppehållande gäller,
som jag antydde för en stund sedan, penningvärdet. Ända sedan år 1931
har den svenska penningpolitiken varit baserad på en huvudprincip, nämligen
att det gäller att »bevara kronans köpkraft i konsumenternas händer». Sedan
denna huvudprincip godkändes, ha emellertid levnadskostnaderna stigit med
mellan 50 och 60 procent. I alla fall förefaller det nu, som örn finansministern
inte ansåge det viktigt att mer än en mindre sänkning av levnadskostnaderna
skulle komma till stånd. Jag fick för en tid sedan ett brev från en gammal
man från södra Sverige. Han sade ungefär så här: »Jag har varit jordbrukare
och sparat en hel del pengar huvudsakligen före år 1914 och har sedan
levat på mitt sparkapital. Jag hade före det första världskriget en årsinkomst,
som räknades i hundratal kronor, men lyckades genom sparsamhet lägga av
hundra kronor då och då. Med ränta och ränta på ränta har det blivit ett litet
kapital. Men varje hundrakrona jag sparade i början av detta århundrade representerade
mycket arbete och mycken svett och försakelse! Hur mycket får
jag nu för dessa hundra kronor, när jag köper för dem i dag?»''-— Ja, vad
skall man svara denne man, när han frågar örn inte detta är orättvist. Jag kan
inte svara annat än att det är orättvist och att man i den ekonomiska politiken
visserligen inte bara kan ta hänsyn till honom och hans gelikar men att
man i alla fall är skyldig att ta någon hänsyn till hans och andra sparares
intressen.

Professor Lindahl har räknat ut, att örn vi behålla den prisnivå finansministern
önskar, skulle man beröva förkrigstidens i olika slag av fordringar
placerade sparande på 24 miljarder, en fjärdedel av dess realvärde, motsvarande
6 miljarder i förkrigspengar och 8 miljarder i efterkrigspengar. Att
vilja utan någon som helst moralisk grund överflytta en så väldig summa med
hänvisning till andra hänsyn förefaller mig vara en ensidig ståndpunkt. Men,
säger man, örn en annan politik skall föras, som i någon mån mera beaktar
spararnas intresse, blir det fara för sysselsättningen, risk för arbetslöshet.
Enligt min mening har det icke lyckats någon att visa, att en någorlunda
snabb anpassning av kostnadsnivån av den typ jag indirekt här förordat skulle
medföra väsentliga risker för ökad arbetslöshet. Jag avvaktar alltjämt att man
lyckas göra detta sannolikt. Ej heller skulle detta behöva försvåra reallönens
återställande till förkrigsnivå. Jag hänvisar även till att konjunkturinstitutets
chef inför Nationalekonomiska föreningen i Stockholm gjort ett uttalande av
liknande innebörd. Jag upprepar, att den reella inkomsten för tjänstemän, arbetare
och jordbrukare kan bli lika hög, vilket av dessa alternativ i fråga
örn penningvärdet man än söker förverkliga. Det är endast fråga örn en överflyttning
mellan de passiva spararna, som Ira penningbelopp att fordra, och
ägarna av aktivt kapital.

I detta sammanhang skall jag be att få ge en kort replik till herr andre
vice talmannen. Han sade till herr Elon Andersson, att denne i sitt anförande
varit alltför blygsam när det gällde att ställa upp målet för efterkrigspolitiken.
Herr Elon Andersson gjorde sig till talesman för en viss försiktighet
i fråga örn förväntningarna att hundraprocentigt avskaffa arbetslösheten samtidigt
som han instämde i att målet givetvis är att så mycket som möjligt
reducera arbetslösheten. Enligt herr Åkerbergs mening bör man icke iakttaga
en sådan försiktighet. Beredskapen bör enligt honom ta sikte på en verklig
»stamping out» av arbetslösheten, och detta, säger han, bör kunna ske utan
några sådana intrång i det enskilda näringslivet som Elon Andersson fruk -

Måndagen den 17 januari 1944 fm. Nr 2. 65

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

tade. Jag hörde med stor tillfredsställelse, att herr andre vice talmannen anser
det kunna ske med liberala metoder. Jag har givetvis för min del icke något
emot att sätta målet så högt som till ett fullständigt avskaffande av arbetslösheten.
Skalden säger ju, att man skall sikta mot skyn, så träffar man
skogsbrynet. Jag menar emellertid, att det kanske är klokt att från början
räkna med att man kommer att träffa skogsbrynet och inte skyn,’ så att det
inte blir för stor besvikelse på ett senare stadium. Under det förra kriget
förklarade den engelske premiärministern Lloyd George, att England skulle
bli ett land lämpat för hjältar att leva i. När det sedan inte blev så alldeles
idealiskt, uppkom en våldsam psykologisk reaktion. Jag tror att det är klokt
örn vi icke göra ett misstag av samma art utan försöka hålla oss på jorden
även vid diskussionen av den ekonomiska politiken. Ett starkare betonande
av att verkligheten sällan motiverar en rosenröd optimism är den enda skillnaden
mellan herr Åkerbergs och herr Elon Anderssons ståndpunkter i denna
debatt. Jag ansluter mig helt till herr Elon Anderssons ståndpunkt. Men vi
äro båda lika intresserade som herr andre vice talmannen av att arbetslösheten
hålles nere.

Jag skall be att få säga ytterligare ett par ord till finansministern rörande
skattetrycket, som han ju belyser på olika ställen i budgetförslaget. Enligt
min mening framträder där en viss. benägenhet att underskatta skattetryckets
stegring under kriget, bl. a. därför att finansministern konsekvent förbiser
att samma realinkomst numera utgår med en högre penningsumma. Även
med oförändrade skattesatser får den som före kriget hade en inkomst av
5 000 kronor och som nu har t. ex. 6 500 betala en större procentuell andel
av sin inkomst i skatt. Den saken förbigår finansministern. Han talar örn en
annan sak, nämligen att man höjt skattesatserna, så att det på t. ex. 5 000
kronor kommer en större skatt nu än före kriget. Jag skall tillåta mig att
nämna ett exempel. En person bosatt i Stockholm med hustru och två barn,
vilken före kriget hade en inkomst av 5 000 kronor, betalade före kriget i
skatt — både kommunal- och kronoskatt — 313 kronor. Nu betalar han —•
med en inkomst av 6 500 kronor — 669 kronor. Det betyder, att han nu har
kvar 90 procent i stället för 94 procent av sin inkomst. Den som hade 50 000
kronor före kriget, betalade då en skatt av 10 100 kronor. Nu betalar han
på en inkomst av 65 000 kronor — jag räknar med 30 procent förhöjning av
inkomst- och levnadskostnader på grundval av finansministerns allmänna inställning
till efterkrigsproblemen — ett belopp av 25 100 kronor i skatt. Han
fick alltså före kriget behålla 80 procent av inkomsten, medan han nu får behålla
61 procent. Vill man få fram det faktiska skattetrycket, måste man
ställa frågan så: hur många procent av inkomsten får skattebetalaren behålla
med oförändrad realinkomst? Jag tar då inte hänsyn till fördyringen genom
den tillfälliga varuknappheten under kriget vid realinkomstens beräkning.

Enligt min mening är det alldeles riktigt, att stora skatter ha pålagts nu
under kriget, men under fredliga förhållanden vore det icke rimligt att bibehålla
denna krigstidens beskattning. Man får dock av finansministerns uttalanden
den uppfattningen, att det snarast skulle finnas mera att taga av de
inkomster, som gå till förmögenhetsbildning. Jag skall tillåta mig att nämna
ett exempel på det nuvarande läget. Jag medger, att det är ett extremt exempel,
men det är i alla fall belysande nog för situationen.

En mycket välsituerad man i Stockholm ärvde för någon tid sedan en rätt
betydande förmögenhet. Han hade redan förut en stor förmögenhet och stora
inkomster. På grund av arvet ökades hans inkomster med — låt oss för enkelhetens
skull säga — i runt tal 100 000 kronor. Men hur mycket ökades hans

Första kammarens protokoll 19JiJr Nr SI. å

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

skatter? Jo, dessa ökades med 109 000 kronor. Han förlorar alltså 9 000
kronor första året lia grund av arvet. Nu är det visserligen sant, att han
det första året icke har avdrag för kommunalskatt, så att det blir något gynnsammare
för honom längre fram. Då får han betala 104 000 kronor mer i
skatt, och han förlorar varje år blott 4 000 kronor på grund av arvet. På
annan, ort, som har högre kommunalskatt än Stockholm, skulle det givetvis
blivit ännu oförmånligare för honom.

Jag skulle vilja fråga finansministern: hur mycket mer i inkomstskatt tänker
finansministern taga för att förhindra att denne man sparar för mycket
av sin »inkomstökning», d. v. s. av de 4 000 kronor, som han får ge till staten?
Med visst intresse motser jag den dag, då det i statsbudgeten kommer några
sådana verkligt belysande exempel på det nuvarande skattetrycket.

Men jag vill, herr talman, här icke blott kritisera. Jag vill gärna ge finansministern
en eloge för att denna budget liksom många föregående utmärkes
av en strävan att belysa läget på olika sätt, sådant nu finansministern ser
det. Jag nämner som exempel de utomordentligt värdefulla tabellbilagor, som
finnas fogade till statsverkspropositionen och som verkligen ge en mycket
klar översikt över de svenska statsfinanserna. De äro mycket välkomna. Att
sedan finansministerns kommentarer, sedda genom mina glasögon, äro en
smula ensidiga, bör inte minska vår tacksamhet över att han lägger fram ett
så värdefullt siffermaterial.

Mindre komplimenterande måste jag vara i fråga örn finansministerns nyhet
att vilja ändra benämningarna på vissa grundläggande begrepp. Jag vet
icke, örn det är hans gamla ställning som docent i nordiska språk som gör
honom intresserad av namnändringar. Driftbudgeten skall nu heta riksstat,
önskar finansministern, och riksstaten skall kallas statsbudget. »Stat» förekommer
här i två olika betydelser. Enligt min mening är det ganska förvillande
att riksstaten och kapitalbudgeten skola vara de båda delar, som tillsammans
utgöra statsbudgeten. Dessutom överensstämmer det icke med terminologien
i grundlagen, och då behöva vi ändra den också. Det sista är kanske
en mindre viktig synpunkt. Såvitt jag förstår är det mera praktiskt att som
nu driftbudgeten å ena sidan och kapitalbudgeten å den andra tillsammans
utgöra statsbudgeten, som i sin tur enligt gammal terminologi kallas riksstaten.

Därtill kommer en annan synpunkt. Man bör väl knappast här ändra benämningar
och indelning alltför mycket utan vägande skäl, ty det försvårar ju
jämförelser för dem som framdeles vilja gå igenom litteratur, som hänför sig
även till tiden före en sådan ändring. På den punkten tror jag, att finansministern
med fördel skulle kunnat vara en smula mera konservativ. Jag
hoppas, att saken icke skall betraktas som avgjord med finansministerns förslag,
utan att även riksdagen skall säga ett ord i en angelägenhet som denna.

Till sist, herr talman, vill jag erinra örn att flera föregående talare ha
berört angelägenheten av att krisrestriktionema så snart som möjligt avskaffas
på både det ekonomiska och det andliga området. Herr Elon Andersson yttrade
härvidlag några väl valda ord, som jag skulle vilja ansluta mig till och gärna
ytterligare understryka.

Jag har fått höra, att hans excellens herr statsministern nyligen i andra
kammaren har förklarat, att regeringen är angelägen att, så snart som tillfälle
bjudes, de normala förhållandena återställas beträffande de medborgerliga
rättigheterna — enligt T. T:s referat alla medborgerliga rättigheter.
Jag är mycket glad över detta uttalande, ty det måste ju även gälla de medborgerliga
rättigheterna på bl. a. tryckfrihetens område. Jag förväntar därför
ett gynnsamt mottagande i riksdagen av det initiativ till grundlagsändringar,

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

som snart kommer att tagas från folkpartihåll och som syftar till att snarast
möjligt återställa tryckfriheten. Vår avsikt är att söka få grundlagsändringar
av denna innebörd antagna såsom vilande redan i år, så att det blir
möjligt att under riksdagsperioden 1945—1948 fatta definitiva beslut. Örn
man nämligen inte genomför sådana grundlagsändringar i år, kan den definitiva
ändringen inte genomföras förrän tidigast år 1949. Och sker ändringenförst
år 1949, kan väl inte kravet anses uppfyllt, att en återställelse skall ske,
så snart ett lämpligt tillfälle erbjuder sig. Även statsministern måste väl
anse, att tiden mycket val kan bli lämplig före 1949. Och bar man den uppfattningen,
bör man redan nu hjälpa till att ordna så, att det verkligen går
att återställa de medborgerliga rättigheterna på detta område, när den lämpligaste
tidpunkten är inne.

Hans excellens ministern för utrikes ärendena herr Gunther: Herr talman!
Herr Ohlin bragte på tal aktionen mot de norska studenterna och efterlyste
regeringens ståndpunkt efter vad som nu senast har passerat.

Jag instämmer med herr Ohlin däri, att det är med djupt beklagande, som
vi här i Sverige ha måst konstatera, att aktionen har fortsatt så till vida
som nu ytterligare några hundra studenter ha förts till T5rskland. Att så har
skett är också en besvikelse för oss. Vi trodde oss på ganska goda grunder
kunna förvänta, att man skulle låta bero vid den första sändningen på mellan
200 och 300 studenter, så mycket mer som denna hade föregåtts, efter vad
som på trovärdigt håll berättats, av individuell prövning av de olika fallen
och man då kunde förvänta, att de studenter, som kunde lia befunnits ur tysk
synpunkt oskyldiga, icke heller skulle bli utsatta för fortsatta åtgärder. Så
har emellertid nu skett med denna ytterligare deportation. Det må vara, att
också nu förekommit individuell prövning —■ så berättas från Oslo — och det
må vara att även med denna ytterligare deportering av studenter aktionen
icke fått den omfattning som man först befarade, då den riktades mot Oslos
hela studentkår och universitet. Resultatet är dock att en avsevärd del av
Oslos studenter har deporterats till Tyskland och att universitetet tydligen
befinner sig i ett sådant tillstånd, att det måste vara svårt för det att snart
återupptaga sin verksamhet i en tillfredsställande utsträckning.

Våldshandlingar begångna i Norge ha alltid framkallat en stark reaktion
i Sverige. I detta fall har intrycket blivit alldeles särskilt starkt på grund
av karaktären av den aktion som det här är fråga örn. Det kan ju nämligen
icke här åberopas några vägande militära skäl för Tj^skland vare sig som
krigförande makt eller som ockupationsmakt i Norge. Både i Norge och i
Sverige gör hela aktionen intryck av att vilja åstadkomma varaktig skada
på Norges kulturella liv och därmed på en del av Nordens kultur.

Svenska regeringen har som bekant icke underlåtit att för den tyska framhålla,
att dessa åtgärder måste inverka även på de svensk-tyska förbindelserna.
Det ligger i sakens natur, att det därvid först är fråga örn de kulturella
och vetenskapliga förbindelserna, och jag vill här begagna tillfället att
uttryckligen siiga, att denna sak icke av oss diskuterats med tyskarna i annat
sammanhang än den demarche som är offentligt bekant här i landet, och allra
minst i sammanhang med förhandlingar i helt andra iimnen. Men förhållandet
har nu blivit det, att man icke kan förvänta, att representanter för tysk vetenskap
och kultur för närvarande liro välkomna här i landet på samma sätt
som förut. Jag säger detta med livligt beklagande, därför att vi lia varit vana
att sätta värde på just de vetenskapliga och kulturella förbindelserna med
Tyskland och betraktat dem som en fördel för oss.

Nu kan dock var och en iaktta, att våra högskolor, säkerligen också skolor

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

och andra kulturella institutioner och organisationer, icke anse sig vilja upprätthålla
de vetenskapliga förbindelserna med Tyskland, i varje fall icke i
samma omfattning som hittills. Det är också givet, att så länge förföljelsen
av norska studenter och aktionen mot universitetet i Oslo pågår, kan man icke
på tyskt håll räkna med en fortsättning av den generösa inställningen från
svensk sida i fråga örn inresetillstånd åt representanter för tysk vetenskap.
När jag säger detta, vill jag tillägga en förhoppning att detta otillfredsställande
och onaturliga tillstånd icke skall få någon längre varaktighet.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Det är kanske lika gott att jag
redan före middagspausen säger, vad jag har att yttra — jag hoppas att jag
inte skall behöva överskrida tiden.

Jag har hört det första anförandet av herr Johansson i Fredrikslund, jag har
hört herr Elon Anderssons uttalanden i alla de punkter, som gällde finanserna
och den ekonomiska politiken, jag har hört herr Linderot och nu sist herr
Ohlin. Jag har ett mycket starkt intryck av att alla dessa tal äro en inledning
till årets valrörelse.

Strax innan jag gick in till debatten yttrade en av mina kolleger, att det inte
var sannolikt att det skulle bli någon livligare debatt. Men såvitt jag förstår
har man från olika håll dragit upp riktlinjerna för sin kritik av den ekonomiska
politik, som har förts under kriget och den som eventuellt kommer att föras
efter kriget, närmast såsom invändningar mot det som man uppfattar såsom
den socialdemokratiska linjen. I det avseendet skall jag icke länge uppehålla
mig vid vad herr Linderot sade. därför att jag tyvärr hörde endast en del av
hans yttrande. Den uppfattning han gav uttryck åt i fråga örn den utveckling,
som ägt rum under krigsåren för de breda lagren av den svenska befolkningen,
tror jag för övrigt inte är riktig. Herr Linderot gick tydligen ut ifrån att de
mindre inkomsttagarna skulle lia fått bära en större del av bördan än de som
ligga högre upp på inkomstskalan. Som uttryck härför räknade han med att
reallönen för våra lönearbetare skulle lia sjunkit med åtminstone 20 %. Vi
veta, att utredningarna rörande våra lantarbetare visa, att de fått praktiskt
taget full kompensation och att skogsarbetarna säkerligen fått mer än full
kompensation, och örn man tar det genomsnitt, som socialstyrelsen räknar med
i sin senaste redogörelse, kommer man till en sänkning av reallönen från 100
till 91 ä 92, d. v. s. ungefär 9 % nedskärning. Redan det innebär en mycket
otrevlig sänkning av levnadsstandarden, det skall ingen förneka, men vi få
komma ihåg, att hela svenska folkets försörjning blivit i så hög grad försämrad,
att detta icke är någonting, som behöver överraska. Det intressanta är
att samtidigt med denna kritik från herr Linderots sida inriktar sig kritiken
från andra håll väsentligen på att visa, att bördorna ha förskjutits för starkt
i riktning mot dem man brukar kalla de bättre ställda.

Herr Johansson i Fredrikslund kom genast in på frågan örn skattetrycket,
och han dristade sig där att fälla ett omdöme i en strid mellan en av våra
främsta nationalekonomer, nämligen professor Lindahl, och en hittills okänd
expert, en finne vid namn Kovero, som industriförbundet Ilar anmodat att göra
en kritisk granskning av den Lindahlska utredningen angående skattetrycket
för olika inkomstklasser år 1943. Jag har tagit del av bägge utredningarna,
och min uppfattning örn dem kommer att bekräftas av var och en som med
oförvillat sinne vill läsa båda. Vad själva sakinnehållet beträffar måste ju utgångspunkterna
i många hänseenden vara ovissa på grund av att materialet
är oklart. Vi lia tyvärr här i landet fortfarande ingen tillräckligt tillförlitlig
statistik över nationalinkomsten och ännu mindre någon tillförlitlig statistik
över denna inkomsts fördelning mellan olika inkomstklasser. När man dessutom

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

skall försöka slå ut konsumtionsskatterna på olika slag av skattebetalare, är
det uppenbart, såsom utredningsmännen, professor Lindahl oell hans medhjälpare,
amanuensen Lemne, ha understrukit, att hela utredningen rör sig med
ovissa element. Men alla dessa ovissa element äro lika för envar som försöker att
behandla detta material, och den skillnad som råder mellan den av professor
Lindahl gjorda utredningen och denna s. k. vederläggning av professor Kovero
är den skillnad som råder mellan en vetenskaplig utredning och ett politiskt
inlägg, ja, jag skulle nästan kunna säga en politisk pamflett. Jag skall i all
korthet belysa detta med ett par citat från professor Koveros utredning, vilka
visa, att det i denna föres rent politiska resonemang med värderingar, som
ingenting ha att göra med en saklig utredning.

Huruvida man gillar eller ogillar beskattningen av en viss höjd å tobak och
sprit o. s. v., därom kan man ha delade meningar. Men örn det tryck som vilar
på dem som betala dessa skatter behöver det icke råda några delade meningar.
Detta har dock icke hindrat professor Kovero att i polemik mot professor Lindahl
anföra: »Härtill kommer, att i förevarande fall de varor, som konsumeras,
äro direkt fördärvliga, varför — ur social synpunkt ingen skatt kan
anses vara bättre motiverad än dessa skatter (och väl intet skattetryck mera
rättvist).» Vad ha sådana satser i en saklig, vetenskaplig utredning att göra?
Jag säger detta, därför att var och en som känner den utredningsman, som
finansdepartementet Ilar anlitat, nämligen professor Lindahl, vet, att örn det
är någon av våra nationalekonomer som är fri från politiska synpunkter och
från allt som kan kallas partipolitik, så är det professor Lindahl. Jag hoppas,
att en fortsatt undersökning eller utredning från annat håll skall komma att
visa, att det har varit ett verkligt misstag ifrån industriförbundets sida att försöka
i denna sakliga debatt kasta in ett inlägg av det slag som det här är
fråga om.

Under diskussionen om spritskatterna har man ständigt framfört, lägg
märke till icke från nykterhetsvänligt håll utan från deras sida, som anse, att
nykterhetsvännerna drivit spritbeskattningen för långt, att denna inte drabbar
spritkonsumenten, ty han låter i stor utsträckning annan konsumtion vika för
att kunna tillfredsställa sitt behov av sprit, och därför går skattetrycket
faktiskt ut över spritkonsumentens familj i stället. Denna kända och vedertagna
argumentering bemöter den finsko sakkunnige på följande (Sätt: »Med
anledning av ovanstående anföranden bör först och främst anmärkas, att desamma
tydligen innehålla betydande överdrifter. Uppoffrandet av nödvändig
konsumtion för rusdryckskonsumtion o. d. förekommer egentligen endast i
patologiska fall.» Den som har denna föreställning örn konsumtion och skattetryck
tror jag icke man bör anlita för att utföra en vetenskaplig utredning.

Det som herr Johansson i Fredrikslund i detta fall vill komma fram till
är att beskattningen bär förskjutits åt ett visst håll, nämligen åt de större
inkomsttagarna, på ett sätt som är skadligt för vårt näringsliv, och han är
därmed inne på en tankegång, som ytterligare har utvecklats — och utvecklats
mycket klarare — av herr Ohlin och som innebär, att vi i vårt näringsliv
inte kunna nöja oss med att lia många små sparare. När herr Ohlin säger,
att det förefaller av min framställning i statsverkspropositionen eller av mina
uttalanden överhuvud taget, som örn jag skulle vara avogt stämd mot sparandet,
så måste jag säga, att jag inte förstår, varifrån detta är hämtat.
Det är sant, att jag har mycket liten känsla för den form av sparande, som
uppkommer hos större inkomsttagare, när de konsumerat vad de önska och
sedan bilda kapital av överskottet. Men bär utvecklar professor Ohlin tydligen
samma tankegång som herr Johansson i Fredrikslund, nämligen att det i vårt
samhälle inte räcker med en mycket allmän sparsamhet bos små inkomstta -

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Statsverkspropositionen m. rrv. (Forts.)
gare, ty det kan ändå inte därigenom uppkomma ett sådant kapital, som samhället
behöver. Vi ha behov av även de mycket stora inkomsttagarna och de
mycket stora, förmögenhetsägarna, för att de skola kunna på egen hand använda
sitt kapital för nyttiga ändamål. Och jag förmodar, att det var i det
sammanhanget som herr Ohlin ville framkalla kammarens medlidande med
den store svenske arvtagare, för vilken skatten ökades med 109 000 kronor,
när hans inkomst ökades med 100 000 kronor per år.

Vi ha något, som jag inte vet att herr Ohlin hittills har vänt sig emot, nämligen
en årlig förmögenhetsskatt, och det är tydligt att det arv, som denne
relativt förmögne man fick mottaga, ledde till en sådan ökning av hans förmögenhetsskatt,
att resultatet blev det nämnda. Jag skulle för min del tro,
att en sådan förmögenliet.skatt komma vi inte att kunna undvara. Det kommer
alltid att finnas fall, där inkomsten är liten i proportion till förmögenheten
och där följaktligen så abnorma förhållanden inträda. Det tjänar väl inte
mycket till att på detta stadium föra fram dessa abnorma fall. Det visade
sig, att när vi för några år sedan genomförde den skattespärr, som ledde till
att statsskatten inte får ta mer än 80 % av den totala inkomsten, var det
endast en handfull fall som därav berördes. Man har i den allmänna diskussionen
örn införandet av en sådan spärr talat örn massor av fall, då skatten
skulle stiga till mer än 100 % av inkomsten, men i praktiken har det visat sig,
att skattespärren varit betydelselös. Det är klart, att vår beskattning är hård
i den meningen, att den är väsentligt högre än vad vi tidigare varit vana vid,
men tidsförhållandena äro sådana-, att detta blivit nödvändigt.

Herr Johansson i Fredrikslund ville på den punkten motbevisa professor
Lindahls utredning, där det i inledningen erinras om att den svenska beskattningen
före detta krig var lägre än beskattningen i de stora länder, med vilka
vi bruka jämföra oss, men att vår beskattning under kriget har stigit till en
sådan nivå, att den är väl jämförlig nied eller till och med högre än den som
förekom på vissa andra håll före kriget; på dessa andra håll har dock skatten
nu stigit så mycket, att vi fortfarande torde befinna oss i ett gynnsamt
läge. Nu anser sig herr Johansson i Fredrikslund kunna motbevisa detta genom
att tala örn att han har låtit någon undersöka vissa förhållanden inom
den engelska beskattningen. Jag kan ta fram en officiell engelsk utredning
rörande förhållandena år 1942, vilken visar utvecklingen av hela den samlade
engelska statliga beskattningen. Summan av den taxerade inkomsten utgör
7 800 miljoner pund, och den samlade skatten uppgår till 2 950 miljoner
pund. Det vill säga att av denna samlade enskilda inkomst tar engelska
staten 38 %. Därvid är icke, såvitt jag förstår, den kommunala skatten medräknad.
Låt oss se på motsvarande siffror för Sverige. Örn vi vilja hålla oss
till den sannolika svenska inkomsten, alltså den som uppskattas efter hela
produktionsresultatet och inte med ledning av de taxerade siffrorna, och således
räkna med en samlad nationalinkomst på 14 miljarder, skulle det totala
svenska skattetrycket gå upp till inte fullt 20 %. Men även örn man håller
sig till den taxerade inkomsten och beräknar skattetrycket på denna inkomst,
kommer man inte upp till mer än knappt 30 % — motsvarande siffra i England
var ju nära 40 %.

Herr Johanssons exempel gällde bara kapitalinkomst, och såvitt jag förstår,
har han räknat med en miljonär som har alla sina pengar placerade så,
att han får 3 % avkastning. Jag skulle vilja se den miljonär som blott får
3 % på sina pengar! Men det må vara hänt. Vad man emellertid måste komma
ihåg när man jämför svenska och engelska förhållanden, är att det är ett
historiskt givet faktum, att den engelska inkomstfördelningen är av ett helt
annat slag än den svenska. En inkomst som ligger mellan t. ex. 30 000 och

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

34 000 kronor, som herr Johansson i Fredrikslund nämnde, motsvarar inte
samma sociala skikt i de båda länderna, och i England ha vissa av dessa
grupper alltid varit mycket lindrigare beskattade, i det att den progressiva
skalan har stigit kraftigast, när man kommit över dessa inkomster. Men det
viktigaste är, att man inte kan jämföra den engelska beskattningen av kapitalinkomst
med svensk förmögenhetsbeskattning utan att ta hänsyn till att
den engelska förmögenhetsbeskattningen förekommer inte i form av en årlig
skatt, utan i form av en mycket hög arvsskatt. Och tar man hänsyn till
de belopp, som en engelsk arvsskattebetalare skulle vara skyldig att lägga
undan varje år, för att hans förmögenhet, när den överföres till arvingarna,
skulle vara ograverad, kommer man till så höga siffror, att man i de engelska
utredningarna ansett sig böra avstå från att räkna ut beloppen och helt enkelt
konstaterar, att den engelska förmögenhetsskatten är mycket hög men
inte utgår årligen utan varje gång förmögenheten ärves. Vi gagna inte oss
själva, örn vi söka göra sannolikt att ett land som Sverige, som inte är i
krig, skulle ha varit tvunget att pressa medborgarna till skatter som äro
högre än de som betalas i ett krigförande land som England.

Jag skall emellertid inte uppehålla mig längre därvid, utan går i stället
in på den andra punkt som herr Johansson i Fredrikslund tryckte mycket
starkt på. Det gällde frågan örn hur den penningpolitik, som han menade
kanske med en viss sannolikhet kommer att föras efter kriget, kommer att
inverka på vårt sparande.

Det är klart att jag inte, såsom herr Ohlin anmärkt, vågat uttala mig i
statsverkspropositionen örn den penningpolitiken, eftersom sannolikt meningarna
på den punkten fortfarande äro delade och jag inte skulle anse det riktigt
att försöka föra fram min personliga mening i en sådan fråga, när ändå praktiskt
taget hela regeringen måste vara ansvarig för vad som står i denna statsverksproposition.
Men herr Johansson i Fredrikslund syftade på ett radioanförande,
som jag hållit och där jag uppenbarligen kunnat lägga fram mina
personliga meningar. Enligt min mening är faktiskt den sannolikt bästa vägen
att gå den, att man försöker att vid slutet av detta krig undvika en deflation
av det slag, som vi upplevde någon tid efter slutet av förra världskriget. Det
starkaste argumentet för en sådan politik, som skulle leda till att inkomsterna
i penningar, lönerna, bibehölles oförändrade, är uppenbarligen att därigenom
skulle i viss mån undvikas de rubbningar, som varje prisfall måste medföra.

Mot detta föres nu av herr Ohlin fram spararnas intresse. Jag kan mycket
väl tänka mig, hur det kommer att heta under nästa halvår, nämligen att den
politik, som antagligen representeras av det socialdemokratiska partiet — vi
veta ju att landsorganisationen gått in för en politik, som inte medger några
sänkta penninglöner — utgör ett exempel på hur avogt det socialdemokratiska
partiet är emot spararna, huru man överhuvud taget inte vill ta hänsyn till
deras berättigade intressen. Örn herr Ohlin hade vågat gå så långt som till
att kräva återgång till 1939 års priser, eller örn han åtminstone vågat gå så
långt som professor Åkerman, vilken vill gå ned till låt mig säga 10 procent
över 1939 års priser, så kanske spararna kunde ha känt sig mycket tilltalade
av hans linje. Men nu är skillnaden bara den, att man på den ena sidan säger:
»Låt oss få en så stor sänkning av priserna som svarar mot det förbättrade försörjningsläget,
men låt oss inte pressa fram en ytterligare sänkning, som skulle
vara beroende på att vi få lägre inkomster i pengar.» Hur långt en sådan
sänkning, som bara beror på en förbättring av försörjningsmöjligheterna, kan
gå, vet man inte. Man har rent gissningsvis beräknat don till 30 procent över
1939 års priser, men därom vet man intet -— professor Ohlin kanske vågar
gå ned till 20 procent över 1939 års prisnivå. Jag tror faktiskt inte att det

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Statsverkspropositionen rn, m. (Forts.)

kommer att lyckas att på den grundvalen bygga upp en valplattform gentemot
den socialdemokratiska politiken till förmån för spararna i landet, framför allt
inte örn man samtidigt kombinerar den med herr Ohlins praeterea censeo, nämligen
att räntorna böra sänkas — för att stimulera byggnadsverksamheten.
Båda linjerna kunna inte gärna samtidigt företrädas.

Emellertid har herr J. B. Johansson en annan sträng på sin båge, nämligen
talet örn en ogynnsam inverkan på de nuvarande spararna eller i alla händelser
på dem, som ha sparat något tidigare. Ja, i den män man tänker på de nuvarande
spararna eller dem, som i fortsättningen skola teckna statslån, äro ju
utsikterna även enligt programmet med oförändrade penninginkomster men
sjunkande levnadskostnader på grund av den förbättrade försörjningen ganska
ljusa. Jag skulle tro att herr Ohlin tar ganska fel, då han tror, att utfallet av
statens upplåning och den relativt ringa utsträckning, i vilken enskilda lia
tecknat statslån, skulle kunna hänga samman med spöket »engångsskatten»,
som herr Ohlin nu drog fram. De sparare, som inte i den utsträckning, som
man hade önskat, ha bidragit till att teckna statslån, utgöra just den mängd
av småsparare, som överhuvud taget aldrig skulle komma att drabbas av en
sådan engångsbeskattning, under det att de, som faktiskt skulle ha kommit
att träffas av en sådan engångsbeskattning, mycket ivrigt varit med örn att
teckna statslånen.

Herr Johansson i Fredrikslund säger, att de, som ha tecknat en hel del lån
under kriget, ha gjort det vid ett annat penningvärde, och att de sålunda skulle
förlora en del; de hade tecknat så och så många tusen eller hundra kronor i
penningar, som voro värda mer än de äro nu, och då skulle de inte få tillbaka
pengar av samma värde. Men låt oss då komma ihåg, att vår prisnivå praktiskt
taget varit oförändrad sedan våren 1942. Alla som lia tecknat statslån under
åren 1942 och 1943, och de, som komma att teckna statslån år 1944, vilket
säkerligen kommer att behövas, liksom kanske också år 1945, alla dessa, som
på det sättet bidragit eller komma att bidraga till att täcka statens utgifter,
ställas inför den utsikten att etet blir en saltning av levnadskostnaderna, när
kriget är slut, som gör, att de få tillbaka dessa lån i ett bättre penningvärde
än det, som rådde vid teckningstillfället. Och gå vi tillbaka ända till våren
1941, då levnadskostnadsindex stod i 140, skulle vi kunna säga, att örn den
förbättring av penningvärdet intrader, som är den minsta som alla nu räkna
med på grund av ett förbättrat försörjningsläge, så komma även de, som tecknat
statslån år 1941 att få tillbaka sina pengar i samma penningvärde som det
till vilket de tecknat lånet, och det är först beträffande dem, som tecknade
statslån år 1940, som man kan anse att de gå förlustiga någonting.

Ingen förnekar att det i fråga örn en sådan ekonomisk process, som den yi
nu ha genomlevat, är en utomordentligt besvärlig historia att avgöra, vilka intressen
som skola vara de tyngst vägande. Jag anförde i mitt radiotal exemplet
att en man eller kvinna, som äger 100 000 kronor, har detta belopp placerat i
fyraprocentiga statsobligationer. Ägaren har alltså därpå 4 000 kronor i inkomst.
Det är klart, att den. som på detta sätt har en fix inkomst, gärna ser,
att priserna sjunka hur mycket som helst. Nu har man, med en viss rätt, sagt,
att det inte är dem man tänker på, men efter de yttranden jag hört i dag, förstår
jag att det inte minst är de stora inkomsttagarna man tänker på. Men hur
går det med deni, som ha en liten sparpenning på kanske 10 000, 5 000, 2 000
eller 1 000 kronor? Jo, deras pengar komma att sjunka i värde. Men för att en
person, som har 1 000 eller 10 000 kronor på bank, överhuvud taget skall kunna
leva i vårt nuvarande samhälle, måste han även lia en annan inkomst, och det
måste^väl vara en arbetsinkomst. Till och med en person, som har 10 000 kronor
på banken och antagligen inte får mer än 300 kronor, möjligen 400 kronor

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

i ränta därpå, måste då fråga sig: »Har jag större fördel av att dessa 300 eller
400 kronor äga en något större köpkraft än av att jag får behålla min nuvarande
penninglön?» Det lär inte bli möjligt för någon att övertyga den stora
massan av svenska löntagare örn att en nu påbörjad process med sänkning av
penninglönerna kommer, låt mig säga, inom den övergångstid, som vi nu räkna
med, att leda till samma realinkomst som örn man bevarar de nuvarande penninglönerna.

Såvitt jag förstår är det just det som är det starkaste argumentet gentemot
en sådan sänkning av penninglönerna. Lägg märke till att den sänkning av priserna
som är en följd av att vi få förbättrade försörjningsförhållanden, vilket
väsentligen betyder, att vägarna över haven öppnas, att vi få in råvaror och förbrukningsartiklar
billigare och att vi alltså kunna producera billigare, är
någonting som inte ligger i vår egen hand att bestämma. Men börja vi sänka
alla människors inkomst i penningar och sänka arbetslönerna för att komma
till en viss lägre prisnivå, ja, då är det att börja en process, som visserligen till
en början ligger i vår egen hand, men där risken är mycket, mycket stor för att
vi snart förlora greppet över prisernas utveckling. Det är pa samma sätt därmed
som när man börjar en process åt andra hållet: örn man säger, att man skall ga
till en viss punkt uppåt, är det mycket stor risk för att man inte skall kunna
stanna vid den punkten. Vad som har förmått valutakommittén att enhälligt
uttala sina sympatier för en linje med oförändrade penninginkomster, är hänsynen
till att näringslivet inte skall utsättas för större rubbningar än som överhuvud
taget är nödvändigt.

Herr Öhlin säger, att det går lika bra att sänka index med 20 enheter som
med 10 enheter utan att åstadkomma rubbningar. Jag tror att det återstår för
honom att göra detta sannolikt för menige man. Herr Ohlin antydde, att valutakommitténs
betänkande inte ger klart besked örn vad man syftar till, men örn
den läsarten är nog, tror jag, herr Ohlin tämligen ensam. Alla, som hittills
ha lästs detta betänkande, äro ense örn att utredningen måst räkna med olika
alternativ. Däri ger jag herr Ohlin rätt: det kan inträda förhallanden, som
göra, att utvecklingen blir en annan än den som är förutsedd. Men ingen kan
missta sig på att valutakommittén uppenbarligen säger, att ur penningpolitik
synpunkt är detta den mest önskvärda utvecklingen. Herr Ohlin har naturligtvis
rätt i att det inte finns några möjligheter att säga till folk, att så kommer
det att ske, men folk har en bestämd rätt att från statsmakternas sida kräva
ett svar på frågan: vilken linje önska ni följa?

Jag skulle bara önska, att de som här framträda med kritik av den linje
som innebär oförändrade penninginkomster och en så stor prissänkning, som
kan inträda till följd av ett förbättrat försörjningsläge, klart utvecklade sin
linje. Det är ju mycket möjligt, fast jag inte hoppas det, att herr Ohlin i detta
fall företräder det folkparti lian tillhör och att det partiet alltså kommer att gå
på den linjen, att arbetslönerna skola sänkas för spararnas skull. Det föreföll
som örn herr Johansson i Fredrikslund hade sympatier åt samma håll. Men
jag tror att om man på allvar vill överväga vad som från det .svenska näringslivets
synpunkt är det mest önskvärda, kommer man till ett annat resultat.

Herr Elon Andersson gick också in på skattefrågan och talade örn att folk
bär de nuvarande skatterna därför att det är en onormal tid och därför att man
ser att man måste göra det inte minst ur försvarets synpunkt, men man är
inte böjd för att bära dem när kriget är slut; då vill man lia en skattesänkning.
Ja, jag kan bara erinra om att en mycket betydande del av den kostnad,
som vi bära för den omedelbara försvarsberedskapen, icke täckes av skatter,
utan av lån. Skatterna, täcka däremot den våldsamma höjningen av de
s. k. permanenta utgifterna för vår försvarsberedskap enligt den antagna fern -

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

årsplanen. Det betyder att 800 miljoner kronor om året skola utgå till försvaret
i stället för, som man år 1936 tävlade om, 115, 150 eller 175 miljoner. Vi ha
alltså en ökning på kanske 600 miljoner — inte gentemot åren 1938 och 1939,
då hade ökningen redan börjat — men räknat från åren närmast före kriget.
Denna ^ summa måste ju tagas med i de ökade utgifterna, och jag får verkligen
fråga dem som tala för en sänkning av skatterna, hur de beräkna att de
skola kunna finansiera dessa Ökade statsutgifter samtidigt som man genomdriver
en som jag förmodar ganska väsentlig sänkning av skatterna.

För min egen räkning kan jag bara säga, att jag önskar inte att skatterna
skola vara högre än nödvändigt. Jag kan använda samma uttryck som herr
Elon Andersson och någon mer använde, när de talade om prisregleringarnas
avveckling: »De böra icke bibehållas en dag längre än nödvändigt.» Jag säger:
skatterna böra icke vara en krona högre än som är nödvändigt. Men låt oss
sedan börja resonera örn vad som är nödvändigt. Om jag känner herr Elon
Anderssons och herr Ohlins intresse för sociala utgifter rätt, är jag ganska
övertygad örn att i valet mellan att taga bort några av de sociala utgifterna,
som vi under kriget skaffat oss, för att åstadkomma en skattesänkning och att
låta skatterna stå kvar, komma de att säga, att en avvägning mellan skattebetalningen
och de sociala utgifterna leder till det resultatet, att skatterna få
stå kvar som de äro. Detta hindrar ju inte, att örn vi kunna genomföra en
s. k. full sysselsättning — vilket ju inte innebär, att varje människa skall
ha arbete varje timme av sitt liv, utan en sysselsättningsgrad, någorlunda svarande
mot den som vi haft nu under krigskonjunkturen och detta under det att
vi producera ting som äro av betydelse för vår fredliga tillvaro, då skulle
mycket bli förändrat, som vi nu inte med visshet kunna uttala oss om. Jag kan
mycket val tänka mig, att det då skulle kunna bli utrymme både för de nuvarande
sociala utgifterna och för dem som ytterligare behövas. Ty fastän det
kan vara lämpligt att tala om skattesänkningar, när det är valår, skola vi
inte dölja för oss, att det finns en gemensam önskan inom som det tycks alla
partier att genomföra sociala reformer till förmån för familjerna och att kostnaden
för dessa reformer icke kommer att understiga de kostnader som vi
haft för andra stora sociala ändamål. Trots detta kan det tänkas, örn vår produktionsförmåga
kan hållas uppe på sådant sätt, att en jämkning av skatterna
nedåt blir möjlig. Men, såsom jag sade för två år sedan, det tjänar ingenting
till att nu börja tvista örn vilka skatter som då skola sänkas, ty det är
mycket sannolikt, att man icke skulle bli av samma mening. Örn jag får fatta
herr Ohlins uttalande som en plaidoyer för de mycket stora förmögenheternas
och de mycket stora inkomsternas nödvändighet för vårt näringsliv, så förmodar
jag att vi icke kunna bli eniga på den punkten.

Jag är inte säker på att herr Elon Andersson, när han talade örn det fria näringslivet,
tänkte sig att det skulle i någon större utsträckning vara dirigerat
av enskilda stora inkomsttagare. Jag har under så många år hört talas örn vår
beskattning, som gör det omöjligt att överhuvud taget spara någonting, att
det egenligen förvånar mig att höra. att några större förmögenheter nu skulle
kunna skapas genom sparande. Jag har ett intryck av att den nya företagsamhet,
som kräver stora kapital, kommer och har kommit i främsta rummet från
redan existerande företag:, och om man vill se på hur vår skattelagstiftning
utvecklat sig, är det väl ingen som kan säga annat än att hänsynen till företagen,
deras inkomster och deras konsolidering, har varit sådan, att vi, som
herr Johansson i Fredrikslund uttryckte det, med fullt förtroende kunna gå
emot en fredskris. Jag får säga, att det var inte riktigt klart, hur herr Johanssons
i Fredrikslund klagomål över den våldsamma beskattningen och dess skada
på näringslivet kunde förenas med hans uttryckliga erkännande av att före -

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

tagen under dessa år lia lyckats konsolidera sig på sådant sätt, att det sannerligen
icke kommer att vara kapital, som kommer att saknas i vårt samhälle,
när krisen kommer. Jag tror att vi kunna vara överens om att kunna vi uppbringa
den nödiga företagsamheten, så komma icke några hand att läggas på
efterkrigstidens näringsliv genom brist på kapital.

Huruvida denna företagsamhet sedan skall ha den ena eller andra formen,
skall jag inte taga upp någon längre diskussion med herr Elon Andersson örn.
Han talade örn näringslivet, och han talade örn det fria näringslivet. Ja, näringslivet,
det är alla människor som deltaga i produktivt arbete; skada det
vill säkerligen ingen göra. Ingen vill skada det fria näringslivet heller, i den
mån det förekommer. Men jag skall använda samma uttryck som herr Elon
Andersson, när han talade örn prisregleringarna och kommissionerna. Han ville
ha dem avskaffade så fort som möjligt, och det föreföll som örn herr Johansson
i Fredrikslund också uttalade den uppfattningen. Då skulle jag vilja ställa
den frågan: hur hastigt skola vi avskaffa livsmedelskommissionen, jordbruksregleringarna
och allt vad därtill hör? Jag säger det bara därför, att var och
en vet, att så fort vi komma in på de konkreta spörsmålen, blir det kinkigare:
det gäller inte att stryka alla regleringar, utan det blir fråga oin att taga bort
dem som man inte längre vill ha och som icke fylla sitt ändamål. Herr Elon
Andersson sade, att ett organ alltid är ett medel och icke ett ändamål. Jag
vill säga detsamma örn varje form av näringslivets organisation. Det fria näringslivet
i betydelsen av enskilda företagare, som med hjälp av eget kapital
producera för marknaden, är ett organ för att fylla samhällets behov. Så länge
dietta organ fyller sin uppgift, vilja vi lia det kvar, men i samma ögonblick
som det icke fyller sin uppgift på det sätt som vi önska, i samma ögonblick
lia vi både rätt och skyldighet att ingripa för att genomföra en förändring.

överläggningen blev nu för en stund avbruten för att begärt tillfälle skulle
beredas herr statsrådet Eiverlöf att avlämna kungl, propositioner.

Herr statsrådet Elveriaf avlämnade Kungl. Maj :ts propositioner:

nr 23, med förslag till förordning om fortsatt giltighet av förordningen den
6 mars 1942 (nr 63) angående rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift; nr

24, angående upplåtelse av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara
mineralfyndigheter å kronojord; och

nr 25, angående fortsatt disposition av två äldre reservationsanslag.

De kungl, propositionerna föredrogos var för sig och blevo därvid bordlagda.

Fortsattes överläggningen angående Kungl. Maj :ts propositioner nr 1—3.

Herr Ohlin erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr finansministern
uttalade, att jag försökte »väcka kammarens medlidande» med den där
rike personen, som betalade 104 procent av sitt inkomsttillskott i skatt. Det
är emellertid inte fråga om medlidande. Saken gäller örn det är rimligt som
permanent skattepolitik att taga ut 104 procent av inkomstökningen i skatt.
På den frågan lämnar finansministern intet svar.

Sedan gjorde sig finansministern skyldig till en förväxling av den genomsnittliga
totala beskattningen och beskattningen vid »marginalen», när han
talade om 80-procentsgränsen. Det kan vara riktigt att mycket få personer
ligga över 80-procentsgränsen, och ändå kan ett rätt stort antal personer ligga
nära 100 procents beskattning av den del av inkomsterna som ligger överst
vid marginalen. Det förbisåg finansministern.

Statsverks\propositionen

m. ra.
(Forts.)

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

När finansministern sade, att jag gjorde min kritik mot 104-proeentsbeskattningen
till en plaidoyer för de stora förmögenhetsinnehavarna, mäste jag med
anknytning till herr Wigforss’ egen anmärkning örn valrörelsen säga, att han
själv ger intrycket att valrörelsen redan börjat. Herr Wigforss tog nog själv
ett ögonblick miste på en valplattform och första kammaren.

Då tiden nu var långt framskriden och många talare funnos anmälda, beslöt
kammaren, på hemställan av herr talmannen, att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl, propositioner skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 23, av herr Sjödahl, örn utredning angående ändring av kommunallagarnas
bestämmelser örn kvalificerad majoritet m. m.;

nr 24, av herr Anderberg, om befrielse för fanjunkaren J. A. Lilienberg från
viss återbetalningsskyldighet;

nr 25, av herr Bondeson m. fl., örn anslag till Riksförbundet för sockersjuka
för utvidgning av dess sommarkoloniverksamhet för sockersjuka barn m. m.;

nr 26, av herr Anderberg m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om ändrade grunder för bidrag till driften av centralanstalten för radioterapi i
Lund;

nr 27, av herr Lindén m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts förslag beträffande
bidrag till avlöning åt lärare i slöjd vid folkskolor, mindre folkskolor eller
särskilda slöjdskolor;

nr 28, av herr Elofsson, Gustaf, m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
örn anslag till avsättning till lotterimedelsfonden;

nr 29, av herr Åkerberg, angående viss ändring i förordningen örn allmän omsättningsskatt; nr

30, av herr Wahlmark, örn gratifikation åt vaktmästaren C. G. Kjellbergs
änka;

nr 31, av herr Karlsson, Gustaf, m. fl., örn beredande av ökade möjligheter
för kommun att inlösa mark för bostadsbebyggelse eller industriändamål;

nr 32, av herr Mattsson m. fl., om anslag till Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap
för verkställande av en utredning rörande bättre försörjningsmöjligheter
vid jordbruket i Bohuslän;

^nr 33, av herr Lindén m. fl., om ökat anslag till samfundet för hembygdsvård;
och

nr 34, av herr Elofsson, Gustaf, örn införande av kanalavgift för Falsterbokanalen.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 13, till Konungen angående utseende av ledamöter och suppleanter i
utrikesutskottet och utrikesnämnden.

Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren
åtskildes kl. 5,27 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Nr 2.

Måndagen den 17 januari eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Fortsattes överläggningen angående Kungl. Maj:ts propositioner nr 1—3. Statsverks \propositionen Herr

Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Finansminister Wigforss tycktes m'' m''

betrakta remissdebatten som en inledning till årets valrörelse, att döma av (Forte-)
ett uttryck som han fällde här under eftermiddagens debatt. Jag förmodar att
hans eget inlägg i denna debatt var avsett att tjäna som bidrag till denna valrörelse;
i varje fall kommer nog hans yttrande att gå igen i olika sammanhang
under de närmaste månaderna.

Det är emellertid inte för att polemisera mot detta anförande som jag har
begärt ordet, utan för att rikta blicken litet längre framåt. Jag tror att det
är angeläget att vi göra detta och inte bara syssla med de frågor, som stå i
omedelbart sammanhang med årets budget.

Skulle man döma av den offentliga debatten, är i själva verket intresset för
framtiden och för planeringen efter freden mycket stort och livligt hos vårt
folk. Det går knappast en dag då man inte i tidningarna möter ordet fredsberedskap
i ett eller annat sammanhang. Det är uppenbart, att det i detta uttryck
inlägges mycket vitt skilda meningar. I årets trontal har också fredsberedskapen
förts på tal i ordalag, som äro ägnade att väcka stark genklang hos vårt
folk. Det heter däri, att »vi må spänna våra krafter, icke blott för eget väl,
men också för att vara redo till insatser vid uppbyggandet av den förödda
världen». Och vidare: Vår fred »förpliktar oss att efter yttersta förmåga bringa
hjälp och lindring samt verka för försoning och humanitet».

Sällan har ett trontal givit ett så fulltonigt uttryck för vad det stora flertalet
av vårt lands befolkning känner som fallet varit denna gång. Jag är övertygad
örn att vad som där har sagts står i den allra bästa samklang med de
tankar och känslor, som besjäla vårt folk. Jag vill också erinra örn att när
regeringen vid höstens riksdag framlade propositionen örn ett anslag på 100
miljoner till återuppbyggnadsarbetet, så mötte detta förslag en sällsynt enhällig
anslutning från hela vårt folk. Det finns således en mycket stark stämning
för att Sverige skall göra och bör göra sin insats just efter de linjer, som
i trontalet antytts.

När man därefter går till årets statsverksproposition måste jag emellertid
säga mig, att där möter man inte mycket som för tanken till denna form av
fredsberedskap — jag tänker då närmast på inriktningen av hela den ekonomiska
politiken med sikte på att skapa förutsättningar för en sådan aktiv fredspolitik,
som trontalet måste ha syftat på, en politik som vill spänna våra
krafter för eget väl, men också, som det heter, för att vara redo till insatser vid
uppbyggandet av den förödda världen. Den första uppgiften för en sådan politik
måste vara att tillvarataga alla möjligheter att stärka vår ekonomiska ställning
att skapa reserver i den mån detta är möjligt — att överhuvud taget
ställa in vår ekonomiska politik i ett större sammanhang och inte endast efter
dagens behov. Det är visserligen sant att vi så länge kriget varar först måste
tänka på försvarsberedskapen i ordets egentliga bemärkelse. Vi få inte efter -

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

sätta något, som erfordras för att stärka möjligheterna att bevara rikets trygghet
och vår fulla politiska handlingsfrihet. Men till denna uppgift hör också
att noga hushålla med våra materiella tillgångar och att sköta vår ekonomi så,
att vi ha möjligheter att hålla ut, även om kriget blir långvarigare än vad
många nu synas tro. Jag har ett starkt intryck av att det inom vida kretsar av
vårt folk för närvarande råder en mycket utpräglad optimism — man räknar
nied ett snabbt avslutande av kriget, och man underskattar de faror och risker
av olika slag, som vårt land måste komma att möta under krigets sista skede
och under övergången från krigstid till fredstid. Det kan inte ofta nog upprepas,
att vi inte få minska vaksamheten eller låta beredskapen slappna.

Det gäller också för oss alltjämt att noga hushålla med våra resurser. Det
är kanske skäl i att just nu särskilt understryka detta. Utsikterna till en åter
öppnad lejdtrafik ha alldeles uppenbart på många håll i landet väckt förhoppningar
örn att vi nu skola kunna lätta på ransoneringen i olika hänseenden
och unna oss ett och annat, som varit oss förvägrat under de senaste åren. Från
olika håll resas krav på att man nu skall släppa ut av förråden, lätta på trycket
och öka på tillgången av det ena eller det andra. Jag tror det är anledning att
bestämt varna mot sådana förhoppningar och sådana krav. Det finns säkerligen
inte någon anledning för närvarande för oss att lätta på ransoneringen
eller öka förmånerna. Det är tvärtom anledning att nu mana till sträng sparsamhet
med våra tillgångar och även med de importkvantiteter, som vi kunna
räkna med att få in genom den återupptagna lejdtrafiken.

Det är visserligen sant, att vårt försörjningsläge nu är bättre än för ett
år sedan. Detta gäller framför allt livsmedelsförsörjningen. Men det är uppenbart
att beträffande industriförsörjningen är läget ingalunda gynnsamt,
utan tvärtom sådant att vi nu sannolikt ha starkare anledning än för ett år
sedan att noga hushålla med tillgångarna och anbefalla den strängaste sparsamhet.
Det gäller för statsmakterna och för alla dem, som ha ansvaret för
den nuvarande folkhushållningspolitiken, att hårt och bestämt hålla igen på
dessa punkter. Det är framför allt av vikt att bygga upp reserver för de kommande
behoven. Vi måste räkna med möjligheten av en mer eller mindre fullständig
avspärrning under krigets slutskede, och då gäller det att vi ha något
att falla tillbaka på. Det kan mycket väl hända att den första efterkrigstiden
också blir en avspärrningstid för oss, då vi helt och hållet få lita på de
tillgångar och de resurser vi ha här hemma på grund av vår egen produktion
eller de lager vi kunnat samla. Därför måste vårt folk säkerligen ännu under
någon tid framåt finna sig i en fortsatt knapphetshushållning. Jag hade väntat
att finna något uttryck för denna uppfattning i årets statsverksproposition
och en maning ungefär i den anda, som jag här tillåtit mig framställa. Men jag
har inte funnit någon sådan.

En annan form av nödvändig fredsberedskap är vården örn statsfinanserna
och penningvärdet. Det påpekas med rätta i årets finansplan att den pris- och
lönestoppspolitik, som inaugurerades 1942, haft en obestridlig framgång — en
framgång som kanske varit mera av psykologisk än reell art men där resultatet
i varje fall varit sådant att vi ha anledning till tillfredsställelse. Men det
framhålles också med rätta, att läget alltjämt är mycket labilt. Alltfort föreligger
risk för att överskottsköpkraften skall utlösa en inflationsartad prisstegring.
Finansministern konstaterar den risk. som bristen på balans mellan tillgänglig
köpkraft och tillgången på varor för gällande priser innebär. Men han
har egentligen inga motåtgärder att föreslå. Han talar om nödvändigheten av
återhållsamhet i fråga örn det allmännas utgiftspolitik och om neutralisering
av köpkraftsöverskottet genom ett på längre sikt bundet sparande. Men han
har inga konkreta förslag för att realisera detta förslag. Han gör visserligen

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. ni. (Forts.)

några antydningar om nya former för utgifternas finansiering lånevägen; jag
förmodar att lian syftar på att statens upplåning i fortsättningen skall placeras
på den fria marknaden utanför affärsbankerna. Men det är också allt.
Han konstaterade i ett annat sammanhang, alf det gångna året bär utmärkts
av en fortsatt monetär expansion oell att de hittills vidtagna finansieringsåtgärderna
ha varit otillräckliga för att förhindra den. Men några vidare åtgärder
ställer han inte i utsikt.

Statsutgifterna äro naturligtvis det väsentliga kapitlet. Här konstaterar
finansministern att lånefinansieringen inte kunnat fylla sin uppgift att i
tillräcklig grad neutralisera den enskilda köpkraft, som skapas genom de
fortsatta stora statsutgifterna för militära och civila ändamål. Men den enda
slutsats, som lian, drar härav, är att man bör ägna ökad uppmärksamhet åt
frågan örn de lämpligaste formerna för statens upplåning. Det synes mig dock
vara en annan slutsats, som skulle ligga närmast till hands och som i första
hand borde understrykas, nämligen att det gäller att så långt möjligt begränsa
statens utgifter. Här föreligger i år en oroande utveckling. Det föreslås en
ökning av de civila utgifterna med ungefär 120 miljoner kronor. Det är visserligen
sant att det till övervägande del är fråga örn automatiska utgiftsstegringar,
och det har ju blivit en vana sedan ett par tiotal år tillbaka att man resignerar
inför utgiftsstegringar av detta slag. Det har ansetts att det är en sak,
som ingen finansminister med bästa vilja i världen kan göra någonting åt,
utan det är bara att konstatera att utgifterna växa på grund av tidigare fattade
beslut. Jag tror dock inte att man utan vidare kan godkänna en sådan resignation
oell finna ursäkter för den. Och även örn man nu skulle ännnu en gång
vilja ge finansministern tillgift för att han på denna punkt inte lyckats stoppa
utgifterna, finns det dock en hel del andra nya utgifter på det civila området,
som man inte kunnat förmärka någon starkare ansträngning från finansministerns
sida att söka stoppa.

Vidare har man att lägga märke till en antydan örn att vi ha att vänta
en allmän beredskapsstat, som ju kan innehålla litet av varje. Det är kanske en
Pandora-ask, som vi här få, och när vi lyfta på locket finna vi kanske att de
utgifter, som föreslås, äro av den storleksordningen att underskottet i budgeten
inte blir 668 miljoner utan stiger till nära det dubbla ■— det kan med andra
ord bli lika stort som underskottet under det gångna året.

Det är tydligt att det bakom denna antydan om den kommande allmänna
beredskapsstaten kan dölja sig mycket stora anslagsäskanden för att möta
befarad arbetslöshet och eventuellt nya eller ökade utgifter för sociala ändamål.
Riksdagen får naturligtvis sakligt och fördomsfritt pröva alla dessa
anslagsäskanden. Men man måste därvid också tänka på att varje väsentlig
ökning av utgifterna i mycket hiig grad kommer att försvaga den nödvändiga
ekonomiska beredskapen, nu mer än någonsin nödvändig med tanke på den
ovissa framtiden. Vi få således pröva dessa utgifter inte bara med hänsyn till
deras behövlighet och önskvärdhet i dagens läge, utan också med tanke på
framtiden.

M an talar under den allmänna debatten örn efterkrigstiden så mycket örn
planerna på nya betydande kapitalinvesteringar för att möta en befarad efterkrigskris
och för att skapa full sysselsättning. Närmast synes man ha i tanke
de stora statliga byggnadsföretagen. Jag skulle bitr vilja framhålla, att det
synes mig vara viktigare att man nu söker finna uppgifter för lämpliga korttidsinvesteringar
och att det särskilt inom jordbruket finns åtskilliga uppgifter
för sådana, överhuvud taget gäller det nu att söka sådana investeringsändamål,
som äro ägnade att slärka vårt lands produktionskraft i olika hänseenden.
Detta är viktigare och säkerligen mera lönande än en alltmer utvidgad

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

subventionspolitik, som tär på våra tillgångar och försämrar statsfinanserna
utan att ge någon verklig lättnad i bekymren för folkförsörjningen och arbetskraftens
sysselsättning.

Vad jag här velat efterlysa är således en mera långsiktig finanspolitik.
Årets statsverksproposition synes mig vara ett utslag av en politik på kort
sikt. Den bygger alltför mycket på förhoppningarna om att allt skall ordna
sig och att vi med god tur skola kunna klara oss även i fortsättningen. Den
bygger mera på dessa förhoppningar än på ett realistiskt bedömande av vårt
läge och våra faktiska möjligheter på längre sikt. Jag vill ännu en gång citera
trontalet. Det säges däri att »vårt folkhushåll synes ha krafter att möta även
de påfrestningar av olika slag, som en övergång från krigs- till fredshushållning
kan väntas medföra». Jag vill gärna tro att så är förhållandet och att
denna förhoppning kommer att infrias. Men skall den göra det, förutsätter detta
att vi noga hushålla med tillgångarna och vårda de resurser, som så väl komma
att behövas under den kritiska övergångstiden.

På den punkten ger den nuvarande finanspolitiken anledning till allvarlig
oro, och denna oro minskas inte av den relativa lätthet, varmed årets budgetförslag
har kunnat uppgöras. Den ovissa framtiden och dess problem kräva ett
långt större mått av allvarligt beaktande och ingående prövning än vad statsverkspropositionen
i år har ägnat åt denna sida av vår beredskap.

Herr Ekströmer: Herr talman! Jag skall be att få vidröra en något periferisk
men därför inte, åtminstone inte för jordbruket, oviktig fråga. I nionde
huvudtiteln under rubriken Lanthushållning i allmänhet, bidrag till hushållningssällskapen,
har uppförts ett anslag på 3 489 000 kronor, varav under
det löpande budgetåret 2 600 000, till hushållningssällskapens allmänna verksamhet.
Lantbruksstyrelsen hade för detta sistnämnda ändamål begärt 2 800 000
kronor, under förmälan att styrelsen ansett detta belopp oundgängligen nödvändigt.

Då jag för min del under många år sysslat med arbetet inom mitt eget läns
hushållningssällskap och därför väl känner till de betingelser, under vilka ett
hushållningssällskap arbetar och vad det verkligen kan uträtta, måste jag
säga att jag finner denna herr statsrådets nedprutning högst olycklig, och så
mycket mer olycklig som tidsläget bort mana till en viss frikostighet i fråga
örn detta anslag. Jag vill då först påpeka det ökade medelsbehov, som betingas
av ökade kostnader på grund av dyrtiden, ökade löner, hyror, resekostnader etc.,
vilka kostnader förvisso i och för sig kunde motivera högre anslag, därest
sällskapens verksamhet skulle kunna fullföljas i samma utsträckning som tillförne.
Jag vill också erinra örn att så sent som budgetåret 1939/1940 utgick
motsvarande anslag med 2 900 000, varför en beklaglig inskränkning måst
göras i hushållningssällskapens verksamhet. Som utvecklingen för jordbruket
nu tycks gestalta sig, och det är dit jag vill komma, är det sannerligen ej en
minskning av sällskapens verksamhet, som påkallas, utan tvärtom borde vi
vara angelägna örn att denna verksamhet väsentligt kunde utökas.

Förvisso får jordbruket sina efterkrigsproblem, det har redan förut i dag
påpekats. Vi veta inte huru de icke-jordbrukande grupperna ställa sig till vår
näring, och framtiden inger en viss oro. Visserligen har man från olika mer
eller mindre auktoritativa håll förklarat, att ett bärkraftigt jordbruk bör upprätthållas,
men man tillägger att det skall vara ett rationaliserat jordbruk —
mot andra jordbruk tycks man hysa mycken misstro. Men en rationalisering
i egentlig mening av våra jordbruk, med sammanslagning av brukningsdelar,
modern maskinell utrustning, förenklade transportanordningar, tidsstudier
o. s. v., lär endast kunna åstadkommas inom storjordbruk och kanske endast

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

i de bördiga slättbygderna. Beträffande andra jordbruk lär någonting sådant
inte kunna genomföras, i varje fall inte ännu på långliga tider. Man får därför
koppas att hänsyn skall tagas till förhållandena sådana de äro och ej blott
till alltför teoretiska spekulationer.

Jag kommer från en skogsbygd med övervägande bondejordbruk, där sålunda
en rationalisering i ordets egentliga mening är otänkbar. Vi lia intet annat att
göra än att i möjligaste mån följa med vår tid oell se till att nied de resurser,
som stå oss till buds, modernisera våra jordbruk i den förhoppningen att jordbruksprodukternas
priser fastställas på ett sådant sätt, att vi kunna bibehålla
standarden även örn icke en fullständig rationalisering kan vinnas. Mjmket är
att göra härutinnan, därom råder inte något tvivel, och givetvis böra lantbrukarna
i första hand själva se örn sina hus och söka följa med sin tid. Men trots
skolor oell propaganda i facktidningarna, i radio och annorledes är det minsann
inte lätt för den enskilde jordbrukaren, även örn han borde göra det, att ständigt
hålla sig å jour med de framsteg som göras.

Här behövs förvisso en ledning. Och de enda organ som därvid kunna komma
i fråga, äro just våra hushållningssällskap, som sedan långliga tider mer eller
mindre intensivt arbetat på jordbrukets höjande. För de mindre jordbrukarna
stå just nu många frågor på dagordningen: ett förbättrat avelsarbete, en mera
allmänt genomförd mjölkkontroll, anskaffning av maskinell utrustning, modernare
byggnader, A.I.V.-silos, täckdikning, avdikningsföretag, hemmens modernisering
och massor av andra åtgärder, som äro nödvändiga att genomföra
om ett jordbruk skall kunna kallas modernt. Och då de mindre jordbrukarna
äro många, finns det verkligen ett ofantligt arbetsområde för hushållningssällskapen,
om ett allmänneligt gott resultat skall kunna vinnas. Men om man nu
kommer att kräva, att jordbrukarna för att få sin bärgning måste driva sina
jordbruk efter de modernaste principer, synes det mig vara alldeles på tok
att man samtidigt tvingar de institutioner, som just skola driva fram denna
modernisering, att inskränka sin verksamhet! Det borde, tycks det, vara riktigare
att man tvärtom gåve hushållningssällskapen möjlighet att utöka sin
gagnrika verksamhet.

Ser man denna fråga i ett större sammanhang, påminner jag blott om de
skrämmande siffror, som komma till synes i fråga örn landsbygdens avfolkning.
Ett höjande av jordbrukets •— inte bara storbrukets —■ räntabilitet är
ett verkligt samhällsintresse. Och jag tror att våra hushållningssällskap just
nu och för framtiden ha en uppgift som aldrig tillförene att bidraga till en
gynnsammare utveckling av landsbygdens livsbetingelser.

Herr talman! Jag beklagar därför på det livligaste att jordbruksministern,
eller kanske jag skall säga regeringen, haft en så olycklig inställning till denna
viktiga fråga. Jag hoppas att riksdagen skall se mera realistiskt på densamma och
finna utvägar att ge våra hushållningssällskap tillräckligt med medel för
att verkligen göra de insatser, som äro behövliga för jordbrukets räntabilitet
och jordbruksbefolkningens förkovran och trivsel.

Herr Björck: Herr talman! Förra årets riksdag begärde i skrivelse till
Kungl. Majit en allsidig utredning om »den svenska nykterhetslagstiftningens
framtida utformning». Denna utredning har ännu ej kommit till stånd. Måhända
avvaktar finansministern den s. k. snabbutredningen om det försämrade
nykterhetstillståndet, som på hemställan av Sveriges nykterhetsvänners landsförbund
och riksdagens båda nykterhetsgrupper vid en uppvaktning för finansministern
i februari förlidet år igångsattes våren 1943. Denna utredning skulle
bl. a. föreslå åtgärder för att snarast söka komma till rätta med rådande miss Första

kammarens protokoll 10JiJi. Nr 8. 6

Rr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

förhållanden. Man hoppades att utredningen skulle hinna slutföras så, att förslag
örn åtgärder skulle kunna föreläggas 1943 års riksdag. Så blev som känt ej
fallet. I årets riksdagsberättelse meddelas emellertid, att kommitterade hålla
på att slutföra sitt arbete, så att resultatet av detsamma kan väntas i början
av året.

Den alltjämt fortgående försämringen av nykterhetstillståndet i vårt land
och då särskilt den oroväckande ökningen av ungdomsfylleriet gör, att snara
åtgärder äro av nöden för att i någon mån komma till rätta med rådande missförhållanden.
På grund härav emotses med intresse såväl vad den förlidet år
tillsatta utredningen kan komma att föreslå som igångsättandet av den utredning
på längre sikt som fjolårets riksdag begärde.

Förutom de båda ovannämnda utredningarna väntar riksdagen alltjämt på
något resultat från den s. k. ungdoms vårdskommittén, sorn tillsattes år 1939
efter en skrivelse frän riksdagen samma år. Denna kommittés arbete förklarades
vilande tills vidare i december 1939, men återupptogs 1941 efter en interpellation
i första kammaren samma år. Vad som särskilt aktualiserar det arbete
denna kommitté sysslar med är den alltmer tilltagande ungdomsbrottsligheten
jämte den lika beklagansvärda ökningen av fylleriet bland ungdom under
25 år. Rapporterna från nykterhetsnämnderna i olika delar av landet tala här
ett tydligt språk. Så har t. ex. länsnykterhetsnämnden i ett norrlandslän låtit
undersöka nykterhetstillståndet vid dansbanorna i länet. Vid 104 danstillställningar
befunnos sammanlagt 1 800 personer vara berusade, en beklämmande
siffra, då man betänker att dansbanorna besökas huvudsakligast av ungdom.

Den starkt ökade alkoholkonsumtionen å restaurangerna, särskilt i Stockholm,
är ju också en anledning till att man väntar ett statligt ingripande för
att komma till rätta med missbruket av alkohol, särskilt vad gäller ungdomen.
Ty även den som själv ej är absolutist måste bli betänksam, när man finner, att
konsumtionen av rusdrycker, viner inberäknade, vid Stockholms 183 restauranger
senaste året ökat med cirka 3 miljoner liter, jämfört med år 1938, vilket
innebär en ökning med 30 procent. Ungefär samma ökning har konstaterats i
stort sett för landet i övrigt. De senaste årens kraftiga höjning av priserna på
grund av de väsentligt ökade skatterna synes ej alls inverka på konsumtionen.

De siffror, som jag här anfört, ge vid handen, att åtgärder snarast måste
vidtagas för att i någon mån motverka alkoholbrukets skadeverkningar. Statsmakterna
måste på allvar ta itu med detta problem. Riksdagen bör ej vara alik
för sparsam, då det gäller att bevilja medel för nykterhetsfrämjande verksamhet,
ty staten tar ju in väldiga summor skattevägen på rus dryckshanteringen.

Jag tillåter mig i detta sammanhang påpeka det rätt blygsamma anslag som
i år föreslås till landets nykterhetsnämnder. Dessa ha en mycket viktig uppgift
att fylla, och under nu rådande förhållanden har deras arbetsbörda väsentligt
ökat. Jag finner av statsverkspropositionen, att socialstyrelsen begärt
ett avsevärt högre anslag till nykterhetsnämnderna än vad som statsrådet föreslår.
Departementschefen synes ej ovillig att tillstyrka detta, men han anser
sig böra invänta vad nykterhetsutredningen kommer att föreslå. Jag hoppas,
att anslaget i fråga höjes med den begärda summan, så att ej nämnderna på
grund av brist på medel se sig ur stånd att fullgöra sina åligganden.

Sedan statsverkspropositionen framlagts, har det från olika håll uttalats tillfredsställelse
över att finansministern ej föreslagit nya eller höjda skatter.
Många ha emellertid väntat, att en skatt som vid flera tillfällen varit nämnd
i riksdagen i år skulle ha framlagts av finansministern, så mycket mer som man
observerat, att den varit föremål för utredning. Det är skatt på kolorerade och
illustrerade veckotidningar jag här avser. Finansministern har ju tidigare föreslagit
en dylik skatt. Bevillningsutskottet ville emellertd ha- en annan lös -

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Nr 2.

8?,

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

ning iin (leii föreslagna, varför frågan då föll. Sedermera har bevillningsutskottet
vid tvenne tillfällen uttalat sig för att skatten borde komma till stånd,
men ansett att regeringen bör föreslå, hur den bör utformas. Många, såväl inom
som utom riksdagen, vänta att denna skattefråga skall lösas, så mycket mera
som skatt utgår på alla slag av böcker, även på biblar och uppbyggelseböcker.
Säkerligen .skulle många hälsa nied tillfredsställelse, örn t. ex. skatten på vissa
slag av livsmedel, barnkläder o. dyl. toges bort och skatt i stället lades på dessa
tidskrifter. Flertalet av dem ägas ju av stora och solida bolag, som mycket väl
borde kunna erlägga en rimlig skatt. Jag tillåter mig därför sända denna fråga
till finansministern för benäget övervägande.

Herr Gillström: Herr talman! Till vad som redan sagts i denna debatt om
försörjningsläget i den landsända, jag representerar, kanske det tillätes mig
att lägga ytterligare några ord.

Den arbetsmarknadskris, som just nu hemsöker Västernorrlands län, är ingen
oväntad eller till sin natur svårförstådd företeelse. Den är snarare en självklar
konsekvens av den avspärrning av vårt lands normala handelsvägar, som kriget
skapat under de senaste tre, fyra åren. Anmärkningsvärdare än krisen själv
är väl, att den inte kommit tidigare nied samma hårdhänta kraft som nu. Arbetsmarknadskrisen
har dock gjort sig gällande inom de exportbetonade trävarudistrikten
under hela kriget. Den har tagit sig uttryck i försämrade utkomstmöjligheter
för de anställda arbetarna genom driftsinskränkningar eller
tätt förekommande driftsinställelser, och den har gjort stora delar av trävarudistriktens
arbetare till ambulerande beredskapskårer, oftast illa lönade beredskapskårer,
på de mest artskilda grenar av arbetsmarknaden. Örn man medger,
att det inte varit mycket mer att göra åt saken från statsmakternas sida
än vad som gjorts, så innebär emellertid inte detta medgivande, att man accepterar
tillståndet såsom idealiskt, inte heller som ofrånkomligt

Jag ber, herr talman, att till läget för dagen få anknyta en kort återblick
på den tid som gått för att få en bakgrund till förhållandena nu och till kommunernas
läge. Vi ha i Västernorrlands län, framför allt i dess starkt industrialiserade
kommuner utanför Sundsvall oell i Ådalen, en mycket långvarig och
dyrköpt erfarenhet utav de rubbningar, som gång efter annan drabba vårt näringsliv.
De industriella kriserna dels några år efter det första världskriget och
dels något år in på 1930-talet trängde djupt och slogo svåra sår i samhället. Efter
1930-talets kris hade läkningen ännu inte hunnit ske, innan nu på nytt en kris
med djupgående verkningar satt in. På sina håll ha statsmakterna och de berörda
kommunerna, under hela det senaste decenniet strängt taget utan något
som helst uppehåll, nödgats bedriva en nödlindrande och arbetsmarknadsreglerande
verksamhet. Värjo liten skiftning i konjunkturerna, varje missgrepp
från dera.s sida, som leda industriens öden, värjo nyck hos kapitalägarna, ha
givit ogynnsamma utslag på försörjningsläget i dessa distrikt och försatt stora
grupper av arbetare i svårigheter. Ett konstant överskott på arbetskraft, vilket
med tiden kommit att lill betydande del bestå av icke fullt arbetsför arbetskraft,
åldringar eller av annat skäl partiellt arbetsföra, har samtidigt uppstått.
Men vad som övergått industriens arbetare har också drabbat de kommunala
samfälligheterna. Sedan 1930-talets kris lia flertalet industrikommuner
i dessa områden haft en belastning för sociala utgifter, som — ehuru
hjälpen ät de behövande endast blivit nödtorftig — inte stått i något rimligt
förhållande till samma kommuners ekonomiska bärkraft. En följd härav har
blivit, att skattetrycket hållit sig på en sådan nivå, att uppkomsten av ny
företagsamhet därav hämmats. När det gått så långt att t. o. m. nya statliga inrättningar,
vilka sakligt sett kunnat förläggas till någon av dessa kommuner,

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1941 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

skrämts bort av detta skattetryck, då förstår man, att enskild verksamhet inte
heller gärna frivilligt etablerar sig där. De höga skatterna och det onormalt
betungande socialvårdsbehovet lia på detta sätt konserverats och förhindrat en
naturlig återhämtning.

I direkt samband med denna företeelse står befolkningsutvecklingen i de
hårdast drabbade trävarudistrikten. Utflyttningen, som under det senaste tiotalet
år varit stor, bär väsentligen omfattat ungdomen och i övrigt de mest
arbetsföra åldrarna, medan den äldre, delvis uttjänta arbetskraften, sorn blivit
överflödig vid de rationaliserade eller nedlagda sågverken och fabrikerna,
finns kvar och nu som en onormalt stor del av befolkningen faller samhället
till last. Tyvärr finns det ingen statistik, som riktigt belyser denna utveckling,
men fattigvårdsstatistiken talar i stället sitt tydliga språk. Är det — för att
bara nämna ett enda exempel — inte anmärkningsvärt, att en ekonomiskt svag
kommun med omkring 14 000 invånare år efter år har en fattigvårdsbudget,
som, uttryckt i absoluta tal, ligger högre än motsvarande budget i de flesta
av landets medelstora städer? Här har lagts och lägges alltjämt på ett mindretal
medborgare en börda, som rätteligen borde bäras av landet i sin helhet.

Man vill kanske mot detta invända, att vi ju ha en skatteutjämning, som väsentligen
griper in just i fråga örn de sociala utgifterna. Dess effektivitet är
emellertid bristfällig och dess tillämpning dessutom ofta en smula nyckfull.
Jag känner ett fall, där en välbehövlig skattesänkning i en hårt pressad kommun
inte endast eliminerades av ett sänkt skattelindringsbidrag utan dessutom
medförde, att invånarna fingo högre nettoskatt efter utdebiteringens sänkning
än före. Det enda som skedde var att kommunen fick mindre inkomster på oförändrat
skatteunderlag trots att skattebetalarna fingo högre nettoskatt. Orimligheten
korrigerades visserligen efter vederbörlig framställning i särskild ordning,
men det förhållandet, att en strikt tillämpning av nu gällande bestämmelser på
området kunde komma denna besynnerliga verkan åstad, visar, tycker man, att
det är på tiden, att nya bestämmelser träda i stället. Det förslag till reformering
på området, som nyligen framlagts av sakkunniga, synes emellertid —
trots många förtjänster — inte uppfylla all rättfärdighet. Det syftar väsentligen
till ett kompenserande av en kommuns svaga skatteunderlag, men i de
kommuner, från vilka jag hämtat mina exempel, beror misären inte uteslutande
•— inte ens väsentligen — på svagt skatteunderlag. Den beror, som jag nyss
framhållit, i första hand på en exceptionell belastning i fråga örn sociala utgifter,
föranledd av tidigare kriser och konserverad av en ogunstig utveckling.
En skatteutjämning, genom vilken statens stöd utmätes med hänsyn till skatteunderlaget
i dess relation till de ofrånkomliga kommunala utgifterna och inte
endast i dess relation till befolkningstalet, skulle måhända bäst motsvara billighetens
krav. Det förefaller oklart, om kommunalskatteberedningens propåer
trygga en sådan tillämpning, dag har, herr talman, under alla förhållanden velat
begagna detta tillfälle till att erinra örn att man ute i landets skattetyngda
kommuner med största intresse avvaktar ett skyndsamt förslag till riksdagen
örn en effektivisering av den kommunala skatteutjämningen. Inte minst med
hänsyn till läget i de nu aktuella arbetslöshetskommunerna och till dessas förmåga
att rida ut de återkommande kriserna är lösandet av detta problem av
yttersta vikt.

I det aktuella läget spelar också den statliga bidragsprocenten till för arbetslöshetens
bekämpande erforderliga arbetsföretag en mycket stor roll. Det
skall villigt medges, att statsmakterna i detta avseende visat stor förståelse
för de mest utsatta kommunerna. Genom tillkomsten av det nya bidragssystem,
som begränsar kommunernas totala arbetslöshetskostnader till kr. 1: 50
per skattekrona, har också en viss maximering skett i den kommunala be -

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Nr 2.

iStatsverkspropositionen m. m. (Forts.)

lastningen under det ur, du arbetslöshet räder. Men denna maximering blir
ändock förfelad, om det som villkor för statsbidraget föreskrives, att.. den
lokala kostnaden skall slås ut på en följd av framtida ar. Därigenom aläggas
kommunerna sådana efterverkningar av arbetslösheten, som förhindra det
ekonomiska tillfrisknandet i kommunerna. Det kan visserligen som skäl för
billigheten av en sådan eftersläpning av utgifter på kommunernas konto
sagås, att kommunerna ändock få värdefulla nyttigheter genom dessa arbeten,
nyttigheter som i fråga örn t. ex. vattenledningsföretag dessutom äro
av sådan karaktär att de ge inkomster i form av vatten avgifter och alitsa
böra kunna finansiera sig själva till någon del. Detta är till en. viss grad
riktigt, men det finns en gräns även här. Förekomsten av en sådan grans
framgår kanske bäst därav att arbetsmarknadskommissionen något fall
nödgats avvisa varje stöd åt kommunala vatteledningsföretag såsom beredskapsarbeten,
därför att dessa företag överhuvud taget inte varit ekonomiskt
försvarbara, inte ens örn staten är mer än vanligt frikostig. med statsbidrag.
För egen del tror jag, att denna avvisande hållning varit val motiveradj
kommunerna skola inte under några förhållanden förledas att ge. sig m pu
affärer, som för all framtid växa dem över huvudet. Men det . finns också
fall, där kommunala vattenledningsföretag, som ansetts. ekonomiskt försvarbara,
inte kunna igångsättas på grund av att de statliga bid ragsbes tärn me. serna
alltför hårt belastat kommunerna i framtiden. I något av dessa fall är det
kommunerna, som sagt ifrån . att de inte anse sig kunna acceptera villkoren.
Där står man alltså med sina storartade, planer utan möjlighet att förverkliga
dem och utan möjlighet att inom rimlig tid skapa .fram andra arbetsobjekt,
när arbetslösheten nu satt in. En ökad generositet gentemot de korn-;
muner, som gång på gång utsättas för svåra arbetslöshetsknser, förefaller
därför både rimlig och rättfärdig.

Men de anförda exemplen röja också en annan omständighet, som har sam:
band med vår efterkrigsplanering. De visa, att denna inte enbart bör avse
ett hopsamlande av en mängd kostnadskrävande arbetsobjekt utan också en
i tid verkställd realprövning av de inventerade arbetsobjektens ändamålsenlighet
ur ekonomiska och andra synpunkter. Örn inte en sadan realprövning
sker, så måste man tyvärr räkna med att stora delar av beredskapsplanen
komma att visa sig oanvändbara, nar efterkrigstidens svårigheter , anmäla sig.
Och då kan det — såsom nu i fråga örn de lokalt begränsade svårigheterna av
denna art — vara för sent att planera, någonting annat.

Inom de kommuner, som på det sätt jag nu försökt.. ange, heipsökts av
upprepade arbetslöshetskriser och som på grund härav fått en kvardröjande
försämrad ekonomisk standard, lia några av storindustriens förnämsta företag
sin verksamhet. De lia rationaliserats beträffande produktionsprocessen,
men de ha också rationaliserats i fråga örn förvaltning och administration
genom en långtgående koncernering. Det bestämmande inflytandet har därigenom
blivit på något sätt opersonligt och för bygdens. egna behov främmande.
Man märker t. ex. inte alltför mycket av samhällelig eller .social medkänsla
med den bygd, där exploateringen sker, varmed jag inte velat, säga
något ont om de lokalt ansvariga oell säkert mycket dugande och. driltiga
företagsledningarna. På den saken skall jag emellertid inte närmare inga häi.
dag skall bara tillåta mig att understryka det förhållandet, att denna storindustri
— som dock åtminstone tidvis haft goda konjunkturer endast i
mycket obeydlig omfattning lämnat någon del av sin vinst till kommunerna
i form av skatter. Stora företag, som i viss omfattning arbeta med kristi.dsbetonad,
av staten prisgaranterad tillverkning — jag syftar på tillverkning
av sprit och fodercellulosa - redovisa år efter ar sådana ekonomiska •rosill -

8ö

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

tat, som icke ge kommunerna några som helst, eller i varje fall mycket obetydliga,
^skatteobjekt, samtidigt som kreditgivande banker och i vissa fall på
andra håll beskattade ^ koncerner, till vilka företagen äro anslutna, äro goda
skatteobjekt på sina håll och dessutom ge sina aktieägare en god avkastning.
Här stöter man samman med problemet örn att skapa en sådan ordning, som
möjliggör vinstens beskattande där den förvärvas, vilket nu trots alla lagstiftningssträvanden
i denna riktning icke synes ske. Jag känner mig inte i
stånd att gå in på detta problem på annat sätt än genom att peka på det
faktum, att den storbank, som har sitt speciella hemvist och förmodligen också
sina., mest betydande affärer i Sundvallsdistriktet, under en mycket lång följd
av år kunnat utdela 15 procent till aktieägarna och därutöver kunnat avsätta
betydande vinstmedel i fonder. Denna utdelning ägde alltså också
rum under alla de år, då Sundsvallsdistriktet — på 1930-talet — var ett
enda stort fattighus. Det kail val inte förvåna någon, att företeelser av"
denna skriande art av den enkle medborgaren betraktas som svårbegripliga,
lindrigt uttryckt, och att kravet på en annan ekonomisk ordning får ett
starkt stöd av dessa företeelser. I dagens läge har jag för egen del endast
velat understryka angelägenheten av att sådana åtgärder vidtas att den större
eller mindre vinst, som trävaruhanteringen ger, också beskattas, där den förvärvas.

Till sist några ord örn det aktuella arbetslöshetsläget. Jag har tidigare antytt,
att den kris, som nu övergår vissa trä varup roducerande distrikt, ingalunda
kommer alldeles överraskande. Att nu både kommunerna och vederbörande
statliga organ stå tämligen handfallna inför svårigheterna beror kanske
mest på att bristen på material försvårar igångsättandet av de arbetsföretag
av skilda slag, som kommunerna och statsorganen gemensamt planerat. Man
nödgas ändock fråga sig, örn det inte varit möjligt, att vid dessa planeringar
räkna med denna brist eller knapphet. Varför lia inte de statliga organ, som
ägt kännedom därom, låtit kommunerna förstå, att de måste planera beredskapsarbeten
av annan, icke materialkrävande art? Och varför ha icke de
statliga organ, som hä uppsikten över den väldiga arbetsreserv, som vägväsendet
utgör, framför allt i Norrland, inte så engagerats i beredskapsplaneringen
på arbetsmarknaden, att denna reserv kunnat tas i bruk, när situationen
påkallade det? Jag inlägger ingen anklagelse i dessa frågor, men jag kan
icke underlåta att beträffande vägväsendet konstatera, att detta — trots den
nyss genomförda organisationen — bort kunna vara någonting'' att falla tillbaka
pa när krisen kom. Och jag tillåter mig dessutom att uttala en förhoppning,
^ att denna betydande arbetsreserv utan dröjsmål ställes redo att möta
den långt allvarligare arbetslöshetskris, som dessvärre måste väntas, när kriget
tar slut.

Beträffande den territoriella organisationen av arbetsmarknadsregleringen
har jag slutligen ett önskemål att uttala. De länsarbetsnämnder, som sedan
maj 1940 varit verksamma, ha väsentligen haft till uppgift att öva tillsyn
över arbetsförmedlingen och dessutom att handha en rad mycket tidsödande
och kostnadskrävande uppgifter i samband med en krigsplanering, bl. a. upprättandet
av en mängd register av olika slag, som inte alltid haft något som
helst med arbetsmarknaden att göra. Däremot lia länsarbetsnämnderna inte
ägt befogenheter i fråga, örn de rena lijälpåtgärderna i form av beredskapsarbeten
eller annan nödhjälp, inte heller ha nämnderna haft någon omedelbar
kontakt med det material, som ingivits av kommunerna och andra institutioner
i den stora inventeringen av lämpliga arbetsobjekt vid en arbetslöshetskris.
Uppgiften att yttra sig örn lämpligheten och angelägenheten av kommunala
beredskapsarbeten eller av kontantunderstöd bär åvilat länsstyrel -

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. ni. (Forts.)

serna, vilka därvid givetvis haft att samråda med länsarbetsnämnderna i förekommande
fall. Denna dualism kan emellertid inte sägas lia varit till någon
större nytta, och jag vet, att den på sistone kommit att elimineras av utvecklingen
själv. Man skulle ändock önska, att den definitivt avskaffas och att
dessutom de offentliga arbetsmarknadsorganen i länen ges ett bättre grepp
redan på ett förberedande stadium över den alltfort pågående kartläggningen
av lämpliga arbetsuppgifter för en allmän efterkrigskris. .

Herr talman! Med vad jag anfört har jag i första hand velat i någon man
fästa uppmärksamheten vid de_ speciella förhållanden, under vilka de av täta
och djupgående ekonomiska kriser hemsökte kommunerna i trävarudistrikten
nu lia att möta en ny kris. Jag hoppas, att av det anförda skall framgå, att
den ekonomiska motståndskraften icke är sådan att den. tål vilka pairestningar
som helst. Verkliga krafttag från statsmakternas sida — bade tor att
råda bot mot det aktuella onda och för att återställa en sund jämvikt i dessa
kommuner —- äro därför av nöden.

Herr Nordenson: Herr talman! Då det gäller att granska, den föreliggande
budgeten, är det särskilt ett förhållande, som gör läget svårbedömligt, nämligen
att alla siffrorna ännu icke ligga på bordet. Vi få veta, att mot en beräknad
inkomst av 3106 miljoner svarar en driftbudget pa 2 750 miljoner,
vilket innebär ett inkomstöverskott på 356 miljoner. Tar man sa med i beräkningen
försvarets beredskapsstat på 1 025 miljoner, uppkommer ett underskott
på 670 miljoner i runt tal. Men till detta komma samtliga de utgifter, som
äro avsedda att uppföras på den allmänna beredskapsstaten, och häroni lia
inga närmare uppgifter lämnats i propositionen. Det enda som sågs är att budgetläget
kan anses vara i stort sett detsamma som vid fastställandet av innevarande
års budget. Örn detta skall tolkas så, att bristen blir lika stor som

under löpande budgetår, lämnas osagt. , .. . .,

Det måste emellertid framstå som mycket otillfredsställande, att man vid
riksdagens främsta diskussion örn vårt finansiella läge icke har möjlighet att
siffermässigt överblicka hela situationen. Det måste därför anses i hög grad
önskvärt, att den allmänna beredskapsstaten liksom beredskapsstaten tor försvaret
framlägges samtidigt med riksstaden. _ ... , .

Det är tre grupper av utgifter, som finansministern uppskjutit tilt beredskapsstaten.
En av dessa omfattar medel till allmänna arbeten som böra tillgripas,
örn en omfattande arbetslöshet skulle börja sätta in. Med hänsyn tili
det inventeringsarbete, som här pågår, synes det rimligt och förklarligt att
förslag på detta speciella område först senare kunna framläggas. Beträffande
övriga utgiftsposter, avsedda att upptagas på beredskapsstaten, förefaller det
däremot som örn tillräckliga skäl knappast finnas för ett uppskov med deras

De lunder, som det här är fråga örn, äro anslagen till flyktingshjälp, för internationellt
uppbyggnadsarbete, för arbetskraftens omflyttning, för detaljplanering
av anläggningsarbeten och slutligen sådana anläggningsarbeten, som
böra komma till stånd örn marknadsläget lättar. Beträffande samtliga dessa
ändamål gäller att deras beräkning måste bli tämligen approximativ, men de
torde säkerligen kunna uppskattas lika bra nu som örn två, tre månader. Beräkningen
gäller ju i alla fall förhållanden, som ligga ganska långt, fram i
tiden, nämligen 1944/45. Den egentliga anledningen till att de förås pa beredskapsstaten
är att de icke avse normala utgifter, som falla under det vånnga
balanseringskravet. Det kan i oell för sig starkt ifrågasättas, örn denna överföring
av exceptionella anslag till beredskapsstaten är riktigt lycklig. Jag
skall inio uppta den frågan nu, men jag vill framhålla, att örn denna uppdel -

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

ning sker är det angeläget, att förslagen framläggas i omedelbart sammanhang
med hela riksstaten och preciseras så långt ske kan. Att någon enstaka
post såsom i ar anslaget till arbetslöshetens bekämpande — först senare
kan framläggas, borde ej få hindra, att de övriga posterna omedelbart komme
pa riksdagens bord.

Ett sammanförande av alla extra ordinarie äskanden till en stat, som framIhgges
först långt fram under riksdagen, innebär ur många synpunkter ett
mycket otillfredsställande förhållande. I)et skulle lätt kunna medföra en
frestelse för regeringen att allt mer använda uppskovstaktiken och kanske ocksa
att i denna stat även medtaga poster, som icke kunna anses oundgängligen
nödvändiga utan som i själva verket skulle kunna anstå. Det skulle helt enkelt
inte bli möjligt att vid statsverkspropositionens framläggande ens approximativt
bilda sig en uppfattning örn vart det kommande budgetåret pekar hän.
b-ranskmngen av de slutligen framlagda äskandena måste ju också bli mera
summarisk, när de framkomma mycket sent under riksdagen, vilket är otillfredsställande
inte minst ur den synpunkten, att dessa anslag ofta få en ganska
knapp motivering och stå till regeringens förfogande med mycket fri dispositionsrätt.

Riksdagen bör salunda kräva, att beredskapsstaten framlägges samtidigt
med riksstaten och att endast de poster, som omöjligt kunna preciseras, uppskjutas
till en senare tidpunkt. Om möjligt bör även i dessa fall en antydan
ges vid nksstatens framläggande örn storleksordningen av det belopp som kan
väntas bil påfordrat.

Även örn det sålunda icke finnes bestämda hållpunkter för bedömning av det
totala anslagsbehovet, torde man få räkna med att budgetbristen kommer att
i?en till ett belopp av ungefär samma storleksordning som bristen

i°im i om ^rP’ .v- den kommer att ligga någonstans mellan

iiUUoch 1 d()0 miljoner kr. Därmed kommer åter en dryg miljard att läggas
till var statsskuld, och man torde kunna beräkna, att den vid kommande budgetars
slut gar upp till cirka 12 miljarder. Men härtill kommer, att efterkrigstiden
kan väntas kräva så omfattande statliga ingripanden, att de inte
rymnms inom den ordinarie inkomstramen. Således kunna vi inte ens gissningsvis
bedöma den tidpunkt, då budgeten åter kan balanseras. Ett så mörkt
framtidsperspektiv tvingar ju fram frågan, vad som kan göras för att ytterskära
ned utgifts staten. Har verkligen allt gjorts, som göras kan, för
•att fhälla vara utgifter inom oundgängliga gränser? Jag skall inte närmare
inga pa den trugan, men jag kan inte underlåta att, framhålla, att man inte
kan kanna sig helt övertygad örn att så skett. Man får tvärtom, herr talman,
en kansta av att regeringen alltför mycket har överlåtit åt riksdagen att fulliotja
den svara uppgiften.

. HeJr„ finansministern har tidigare under dagens debatt upptagit till diskussion
Dagan om skattetrycket på olika inkomsttagare, särskilt med anledning
av den utredning, som är bifogad inkomstberäkningen, oell en utredning på
samma område, som nyligen framlagts från annat håll. Den finske professorn
Kovero har nämligen på uppdrag av Sveriges industriförbund gjort en granskning
av professor Lindahls promemoria och underkastat denna kritik. Finansministern
ställde dessa utredningar mot varandra, och medan han förklarade,
att professor Lindahls utredning var att betrakta som strängt vetenskaplig,
karaktenscrade han den av industriförbundet föranledda utredningen som en
pamflett, och nan betecknade det som ett beklagligt misstag av industriförbundet
att iramlägga densamma.

Jag känner mig därför föranlåten att här deklarera, att industriförbundet
ansett, att denna fråga är av så stor betydelse, att det var angeläget att få

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

den belyst från olika håll, men att industriförbundet icke tagit ställning till
den. Den måste naturligtvis stå för professor Koveros egen räkning. I motsats
mot finansministern är jag icke beredd att gå i borgen för någondera av dessa
utredningar, men jag vill bestämt framhålla, att invändningar av mycket allvarlig
art verkligen kunna göras mot den av professor Lindahl gjorda utredningen.

På detta område är det utomordentligt svårt att få fram ett säkert material
för sakens bedömande. Detta bär också framhållits av utredningsmännen i bägge
dessa utredningar. Utgångsmaterialet består av de statistiska uppgifter som
framkomma vid inkomstberäkningarna, men då det gäller att närmare uppdela
skatterna på de olika inkomstgrupperna och ställa dem i relation till nationalinkomsten,
blir man hänvisad till en rad delvis mycket lösa antaganden. I
första rummet gäller detta nationalinkomstens storlek, som i den Lindahlska
utredningen uppskattas enbart på grundval av den taxerade inkomsten. Någon
beräkning på andra grunder har icke gjorts för de senare åren. Sådan har ju
tidigare verkställts på grundval av produktionsstatistiskt material, men dylikt
saknas för senare år.

Beträffande inkomstens liksom de olika skatternas fördelning på inkomstklasser
framhålles i professor Lindahls utredning, att endast ett mycket begränsat
material finns att tillgå, och det understrykes gång på gång, att de
erhållna siffrorna äro att anse såsom osäkra inom viss marginal, som det heter,
men hur stor denna osäkerhetsmarginal är angives icke.

Det framhålles sålunda, att på grund av inkomststatistikens bristfällighet
har det ej varit möjligt att vid fördelningen av inkomsterna utgå från
nationalinkomstens fördelning på olika inkomstklasser. Den enda möjligheten
har varit att fortfarande utgå från den taxerade inkomsten, och då denna avviker
mycket väsentligt från nationalinkomsten, införes härmed en icke oväsentlig
osäkerhet. Vidare lia beräkningarna måst grunda sig på vissa antaganden
rörande de olika skatternas fördelning på de olika inkomstklasserna. Detta
är svårt redan för de direkta skatterna, men det är ännu mer vanskligt, när
det gäller fördelningen av de indirekta skatterna. I brist på ingående konsumtionsundersökningar
måste fördelningen till stor del grundas på allmänna
uppskattningar och antaganden, och dessa måste i vissa fall bli av rent subjektiv
natur. I den Lindahlska utredningen anges också, att fördelningen av skatterna
på kaffe, läskedrycker oell nöjen gjorts genom mera subjektiva uppskattningar.

Härtill kommer, att taxeringsmaterialet ej tillåter någon uppskattning av
antalet inkomsttagare med inkomster lägre än 600 kr., och det gör fördelningen
av de indirekta skatterna ytterligare osäker.

För att få en bild av förhållandena 1943 har det inte varit möjligt att disponera
siffermaterial för just detta år. Man har då måst ta inkomstsiffrorna
för 1941 och göra skatteberäkningar på dem pä basis av 1943 års bestämmelser.
När nu en ständig förskjutning sker mellan de olika inkomstklasserna från
det ena året till det andra, finns även här en källa till osäkerhet.

Man hade väntat, att när utredningsmännen påpekat all denna osäkerhet,
skulle det råda en viss försiktighet i slutledningarna, men så är inte fallet.
I själva verket ligger saken så, att det man i nuvarande ögonblick kan strängt
vetenskapligt säga beträffande det förebragta materialet är att man knappast
kan draga några bestämda slutsatser alls.

Herr finansministern kände sig särskilt upprörd av vissa uttalanden, sorn
professor Kovero hade gjort i sin utredning rörande skatten på sprit och tobak,
och han citerade ett uttalande av den tuisko professorn, att uppoffrandet av
nödvändig konsumtion för rusdryckskonsumtion egentligen endast förekommer
i patologiska fall. Detta fann finansministern vara en så märkvärdig passus,

Nr 2.

Måndagen, den 17 januari 1944 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

att hail tyckte, att det. gav anledning att utdöma liela utredningen. Jag skall
då be att få närmare belysa det sammanhang, i vilket detta uttalande har framkommit.

Professor Kovén) har tagit upp vissa yttranden i en tidigare utredning angående
skattetrycket, vilken framkom redan 1936 och som till författare har
just professor Lindahl. Denne gör gällande att konsumtionen av rusdrycker
och tobak är icke så litet oelastisk och fäller ett ganska märkligt yttrande, att
skatterna på sprit och tobak blott till en ringa del bäras av dessa samma varor.
»Sagda skatter bäras i stället av en mera nödvändig konsumtion i det en del av
denna konsumtion uppoffras för erhållande av medel till betalning av desamma.
Vidare framhålles, att det tvång, som speciella konsumtions skatter —
—• •—■ lägga på de enskilda individernas konsumtionsval »från deras egen
subjektiva synpunkt» i regel utgör en skärpning av skattebördan. Sagda tvång
kan hos den enskilde föranleda ’olustkänslor’ t. o. m. i sådan grad, att denne
skulle kunna föredraga att erlägga skatten som direkt skatt. Tvånget att till
följd av den prisförhöjning, som förorsakas av en skatt, inskränka konsumtionen
eller att övergå till sämre kvaliteter förklaras för individen framstå som
en extra börda utöver själva skattebelastningen.» Detta är således professor
Koveros referat av den tidigare Lindahlska utredningen.

G-entemot detta säger professor Kovero: »Med anledning av ovanstående anföranden
bör först och främst anmärkas, att desamma tydligen innehålla betydande
överdrifter. Uppoffrandet av nödvändig konsumtion för rusdryckskousumtionen
o. d. förekommer egentligen endast i patologiska fall; i allmänhet
kan den senare arten av konsumtion icke anses vara oelastisk. Vidare bör påpekas,
att bevisföringen är förfelad så lill vida, att den innebär en förväxling
av objektivt skattetryck med det subjektivt kända trycket. Den subjektiva
sidan av saken bär nämligen ingen betydelse, då det är fråga om skattetrycket
ur objektiv synpunkt. (Skattetrycket — storleken av erlagda skatter)
.»

Det förefaller mig, att om man ser dessa uttalanden i deras sammanhang,
har professor Kovero haft starka skäl för sin ståndpunkt.

Som jag nyss nämnde, har professor Lindahl i sin utredning, trots den av
honom själv medgivna osäkerheten, dragit en hel del slutsatser. Han jämför
skattefördelningen, sådan den framkommit i hans undersökning, med skattefördelningen
efter en proportionell grund och finner då,'' att enligt hans mening
är avvikelsen måttlig, men därvid använder lian en beräkningsmetod, mot
vilken man kan göra allvarliga anmärkningar ur rent statistisk synpunkt. Jag
skall inte ingå på detta, det skulle föra för långt, men jag skall däremot ta
fram ett uttalande, som han fäller. Han säger: »Den faktiska beskattningen»
eventuella avvikelser från en strikt skatte fördelning efter förmåga måste därför
antagas bli avsevärt mindre än de som ovan påvisats föreligga i relation
till en proportionell beskattning.» Detta må vara rätt eller orätt, men det är
ganska märkligt att i en utredning, som gör anspråk på att vara vetenskaplig,
finna ett sådant slutomdöme, utan att det på något ställe talas örn vad som
menas med »en strikt skattefördelning efter förmåga». Varför så inte skett
är ganska lätt att inse, eftersom det antagligen är alldeles omöjligt att lämna
en definition av detta begrepp, som ytterst måste grunda sig på en subjektiv
uppfattning. Hela yttrandet synes mig vara minst sagt olämpligt.

Men professor Lindahl gör en del ännu märkligare uttalanden. Det sker, när
det gäller de lindringar, som komma skattedragarna till del genom vissa statsinkomsters
användning. Som exempel på utgifter, som särskilt gagna de
små inkomsttagarna, nämnas de subventioner, som i form av livsmedelsrabatter
kommit mindre bemedlade familjer till del och som möjligen skulle kunna

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Nr 2.

SlatsverJcspi-oposilionen m. m. (Forts.)

anses vara en lindring i konsumtionsbeskattningen. Någon hänsyn härtill har
vid utredningen icke tagits, under motivering »att det synts vara av vikt att
hålla isär de offer, som de enskilda förorsakas genom beskattningen
och de förmåner, som tillkomma dem genom skattemedlens användning». Detta
resonemang är mycket egendomligt. Örn staten tar ut hög skatt och samtidigt
lämnar vissa förmåner till vissa begränsade grupper, är det svårt att förstå,
att detta inte skulle kulina räknas som en lindring i skattetrycket. Tankegången
är så mycket mer överraskande som man finner, att professor Lindahl
i en tidigare promemoria örn skattetrycket framhållit det nära sambandet mellan
verkningarna för deli enskilde av å ena sidan uttagandet av en skatt, ä
andra sidan medlens användning. På ett annat ställe har han i en tidigare promemoria
vid diskussionen örn omsättningsskatten framhållit nödvändigheten av
subventioner för att lämpa skattebördan efter bärkraften. Han har sålunda tidigare
intagit en helt annan ståndpunkt.

Alldeles särskilt märklig är dock hans uppfattning, att ränteutgifterna, som
blivit en följd av att kostnaderna för försvarsberedskapen i så stor omfattning
finansieras lånevägen i stället för med nya skatter, äro en förmån för de bättre
situerade. Man frågar sig vad meningen är med detta. Avses det, att staten
skulle ha kunnat låta bli att betala ränta på sina lån, hade detta ju blivit liktydigt
med en tvåugsindragning och icke något lån. Lika litet är det väl
möjligt att tänka sig, att här skulle kunna ske en differentiering av räntebetalningen,
så att man skulle betala räntor till de små spararna men icke till
de stora. Hur skulle det gå, när exempelvis försäkringsbolag placera sina pengar
i statspapper?

Man kan fråga sig, om meningen är, att staten helt enkelt skulle låta bli att
gå lånevägen och utta allting genom skatt på de bättre situerade i stället. Men
det är ju fullkomligt uteslutet. Lånebehovet har uppgått till omkring en miljard
per år. Det belopp, man skulle få in, örn man genom direkt beskattning
droge in alla inkomster i samhället över 20 000 kr. örn året, skulle endast utgöra
ca 60 miljoner kr. Det skulle återstå 940 miljoner att täcka. Att ställa
lånevägen och skattevägen som alternativ mot varandra är omöjligt. Skattevägen
skulle gå vida ut över de breda lagren. Det enda som här utsagts har i
själva verket inte någon annan innebörd än att uteblivandet av ännu hårdare
skatter på de bättre situerade enligt professor Lindahl bör betraktas som en
lindring från statens sida i fråga om den redan pålagda skatten. Resonemanget
hör till de mera bisarra man kan tänka sig.

Om finansministern anser, att det finns tillräckliga grunder att utdöma professor
Koveros utredning ur vetenskaplig synpunkt, så hävdar jag med bestämdhet,
att det finns starka skill att just ur vetenskaplig synpunkt utdöma
professor Lindahls.

Jag skall emellertid, herr talman, inte längre uppehålla inig vid den saken,
men jag vill understryka, att de anmärkningar, som här från olika håll framkommit
mot den Lindahlska utredningen, äro av så allvarligt slag, att den
icke i sitt nuvarande skick kan läggas till grund för en bedömning av det rådande
skattetrycket. Befinnes det önskvärt, att en sådan bedömning äger rum,
måste problemet underkastas en förnyad granskning, och denna måste baseras
på fastare grundval.

Jag vill slutligen, herr talman, beröra en viss speciell fråga i anslutning tili
ett av förra årets riksdag fattat beslut. Som bekant beslöt riksdagen att hos
Kungl. Majit hemställa örn en snabb och allsidig utredning av den svenska
rundradion, dess behov och framtida verksamhet. Vid tillsättandet av den
kommitté, som fick sig denna uppgift anförtrodd, begränsade emellertid kommunikationsministern
ramen för (lenna utredning genom afl stipulera, att öka -

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

de kostnader för förbättrade anordningar skulle hålla sig inom ramen för vad
ökade licensinkomster kunde inbringa. Statens andel i licenserna skulle sålunda
ej få inskränkas. Detta innebär emellertid en mycket snäv begränsning,
och den kan icke anses stå i överensstämmelse med riksdagens uttalade önskan.
Riksdagen begärde en allsidig och auktoritativ utredning inom ramen för
tillgängliga licensmedel för att komma till klarhet om hur radion skulle kunna
i olika avseenden verka som kulturfaktor för hela det svenska folket. Bl. a.
framhölls att landsortens och landsbygdens önskemål och behov i kulturellt
avseende äro, i den mån de kunna tillgodoses med radions medverkan, ännu
långt ifrån uppfyllda. Vidare underströks möjligheten av att tillfredsställa
lyssnarnas berättigade önskemål, eftersom de ekonomiska förutsättningarna
kunna anses föreligga i form av inflytande licensmedel. Under sådana omständigheter
måste kommunikationsministerns snäva begränsning framstå som
mycket överraskande.

Jag är alldeles medveten örn att en omläggning av verksamheten, varigenom
staten avstår från licensmedel, av statsfinansiella skäl kan böra ske successivt,
men det är en sak för sig. Utredningen måste uppläggas efter mycket
friare linjer än dem kommunikationsministern utstakat.

Nu är det min förhoppning, att kommittén trots detta skall finna tillfälle att
utreda alla de olika önskemål, som kunna framkomma, därigenom att det under
alla förhållanden gäller att vid den ekonomiska avvägningen ställa samtliga
krav mot varandra, och att därigenom utredningen får den omfattande karaktär,
som riksdagen avsett. Men jag har, herr talman, inte kunnat undgå att
påtala denna kommunikationsministerns åtgärd såsom enligt min mening stående
i strid med riksdagens klart uttalade önskemål.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Sedan finansministern
uttalat sig i frågor, som lia dominerat dagens debatt, har jag inte
mycket att anföra.

Jag vill emellertid använda tillfället att inregistrera den allmänna anslutningen
till den utrikespolitiska kurs, som regeringen hållt och som den ämnar
fortsätta. Omvårdnaden av de svenska intressena utåt under kriget har ju ansetts
vara det, som motiverat den samling, vilken har funnit uttryck i den nuvarande
regeringen. Och den samlingen håller. Det har emellertid under dagens
debatt både i denna kammare och i andra kammaren förekommit vissa funderingar
örn samlingsregeringens framtida öden. Jag tror inte, att det tjänar mycket
till att uppta en diskussion på den punkten. Det är väl inte alldeles säkert,
att samlingsregeringen har sett sina bästa dagar. Det kan ju tänkas, att den
får se bättre. Emellertid ha under denna debatt onekligen framkommit ting,
som tyda .på motsättningar, vilka kunna bli skiljande. När dessa frågor befinna
sig under diskussion, bör det kanske här sägas ut, att en samling framdeles
givetvis inte kan tänkas på basis av något försök att vrida utvecklingen tillbaka.
Att låta det sociala reformarbetet stagnera eller att tränga tillbaka det
samhälleliga inflytandet över den ekonomiska politiken och över näringslivet
tror jag inte kan bli något samlingsprogram. Men det är ju å andra sidan inte
alldeles säkert att frågan till sist kommer att ställas på det viset, och det är
väl klokast att avvakta det läge, som kan uppkomma efter kriget eller efter ett
vapenstillestånd, innan man i riksdagen börjar att närmare diskutera den framtida
regeringsbildningen.

Jag vill också ta tillfället i akt, med anledning av herr Ohlins yttrande, att
även i denna kammare understryka, att regeringen är beredd att medverka till
en upprensning av allt sådant, som hör kristiden och inte en mera normal tid

Måndagen den 17 januari 1944 em. Nr 2. 93

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

till, meli i fråga om det lämpliga tillvägagångssättet Ilar regeringen ännu inte

tagit någon ställning. .

Jag har emellertid avvaktat detta tillfälle att ta till orda för att lämna ett
särskilt bidrag till dagens diskussion. Det borde egentligen ha kommit i början
av debatten, men detta kunde inte ske samtidigt i bada kamrarna. Detta
bidrag är att betrakta som en komplettering till de meddelanden om regeringens
arbete och avsikter, sorn äro lämnade genom trontalet och statsverkspropositionen.
...

Att jag nu tar upp det är närmast föranlett därav, att herr Herlitz tili mig
har riktat en interpellation, huruvida jag är beredd att lämna kammaren upplysningar
örn de propositioner, som äro att vänta under riksdagen. Av mterpellationen
framgår, att man önskar redan nu inleda en ordning, för vilken
konstitutionsutskottet uttalade sig i fjol i sitt yttrande rörande riksdagens arbetsformer.
För min del vill jag gärna medverka härtill. Sättet för den framtida
rapporteringen får väl bli föremål för närmare prövning under deri nu pågående
utredningen örn arbetsformerna. Jag har nöjt mig med att söka finna
den bästa utvägen för delina gång, vilket ju inte hindrar, att det experiment,
som sålunda göres, kanske kan bli vägledande även för framtiden.

Jag har valt en kombination av muntlig och skriftlig rapport. Ps är mterpellanten
har önskat en redogörelse för de väntade propositionerna, har han alldeles
säkert inte avsett, att han som svar skulle få ett referat av de propositioner,
som regeringen kan komma att framlägga för riksdagen. Ett sadant
referat är omöjligt redan därför att flertalet av propositionerna ännu inte äro
färdigställda och även därför att en del av dem ännu bara äro planerade och
man inte med säkerhet kan säga, huruvida de överhuvud taget komma att föreläggas
riksdagen. Men även om det trots detta hade varit möjligt att åstadkomma
ett referat, tror jag ändå, att man hade mäst avstå från att delge kammaren
ett sadant. Jag förmodar, att det skulle ha tagit åtskilliga timmar bara
att lämna det referatet, och skulle det sedan lia tjänat som diskussionsunderlägg
misstänker jag, att den svenska riksdagen hade fått uppleva en verkligt
sensationell interpellationsdebatt. Den enda upplysning som i detta sammanhang
kan lämnas om de tillämnade propositionerna är den som Damgar av
rubrikerna i de förteckningar, som ha uppgjorts inom departementen. Mea ett
uppläsande inför kammaren av hundratals sådana rubriker skulle säkerligen
inte vara ändamålsenligt och helt säkert inte på något sätt njutbart. Jag har
därför valt den utvägen, att dessa förteckningar inom de närmaste dagarna
överlämnas till kamrarnas talmän, som jag antar pa lämpligt satt kunna stalla
flem till utskottens förfogande och väl också till förfogande för sådana enskilda
riksdagsmän, som önska ta del av förteckningarna. „ .

Jag vill emellertid ytterligare göra den reservationen, att saval rubrikerna
i förteckningarna som tidpunkterna för propositionernas avlämnande mäste betraktas
såsom preliminära. Jag gör det därför att det kan tänkas, att om det
blir kutym att sådana förteckningar skola föreläggas riksdagen vid dess början
den enskilde ledamoten går till dessa förteckningar för att se, örn regeringen
intresserar sig för ett ämne, som han eventuellt tänker motionera i. Det kan
naturligtvis leda. till att han skyndar sig att motionera, men det kan ju också
leda till att han avvaktar regeringens förslag, och om då ett sadant inte skulle
komma, kan han ju lia anledning att känna sig lurad. Därför vill jag att man
skall observera de reservationer, som i detta avseende göras, men jag hoppas att
trots reservationerna de framlagda förteckningarna skola kunna ge den översikt,
som konstitutionsutskottet har ansett vara ägnad att underlätta riksdags arbetets

organisation. , .

Det kan emellertid vara riktigt att ge kammaren en sammanfattning, som

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Statsverkspropositionen ra. ra. (Förts.)

ger en ungefärlig bild av omfånget av och tidpunkterna för avlämnandet av
regeringens förslag. De inom departementen upprättade förteckningarna uppta
sammanlagt 274 propositioner. Av dessa lia ett 40-tal betecknats såsom blott
eventuella och ett 50-tal avse förslag till förlängning av sådana lagar och förordningar,
som ha stiftats med hänsyn till av kriget föranledda förhållanden.
Av propositionerna anses 248 kunna avlämnas före den ordinarie propositionstidens
utgång, därav 45 under januari, 36 intill den 15 februari, 26 under senare
hälften av februari, 57 omkring den 1 mars och återstående 84 propositioner
senast den 10 mars. Jag har följt förteckningarna och därigenom ha sifferuppgifterna
blivit mycket precisa, men det kan hända att det i stället för 45 blir 40
eller 46 propositioner o. s. v.

Det viktigaste i denna upplysning är ju emellertid att den ger vid handen, att
man har att motse ett någorlunda jämnt tillflöde av propositioner och att det
stora flertalet av propositionerna kan avlämnas före den ordinarie proposh
tionstidens utgång. Det är 26 propositioner, som beräknas inte kunna avlämnas
förrän efter denna tid. Det är kanske rimligt att jag närmare redogör för vilka
dessa propositioner äro. De åtta propositioner, som komma under första hälften
av april, har jag emellertid uteslutit. Fem väntas komma omkring den 1
maj och nio omkring den _15 maj. De propositioner, som alltså anses kunna
avlämnas först efter den 15 april, avse prisrabattering å vissa livsmedel, prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område, förmalningsersättning, fortsatt befrielse
för riksbanken från guldinlösen, allmän beredskapsstat, beredskapsstat
för försvarsväsendet, slutlig reglering av riksstaten för budgetåret 1943/44, inkomstberäkning
för budgetåret 1944/45, kristillägg, avskrivning å nya kapitalinvesteringar,
ersättning för debitering av värnskatt, tullfrihet för korn och
malt, värnskatt för budgetåret 1944/45 och skattespärr. Beträffande fyra propositioner
har jag nu överhuvud taget inte kunnat ange någon tidpunkt för
avlämnandet. De gälla riksdagens arbetsformer, hemortsförsvaret, ny brandlag
och anslag för uppförande av en anläggning för tillverkning av rör för
vatten- och gasledningar.

Av de angivna tidpunkterna för propositionernas avlämnande torde framgå,
även med de reservationer, som nu ha gjorts för vissa förskjutningar, att regeringens
framställningar inte torde komma att föranleda någon försening av arbetet
vid årets riksdag. Detta är dock beroende på två förutsättningar. Den
ena är att icke oförutsedda händelser påkalla mera omfattande framställningar
till riksdagen, och den andra är att utredningen om riksdagens arbetsformer
och överarbetningen av förslaget rörande hemortsförsvaret kunna
slutföras i god tid. Skulle så inte kunna ske, och vill man att förslag i dessa
hänseenden skola framläggas vid årets riksdag, i varje fall vid vårriksdagen
— frågan örn en höstriksdag är ju ännu inte aktuell •— uppstår risk för en
försening av riksdagsarbetet, men man har naturligtvis i dessa fall möjlighet
att överväga, örn det är alldeles nödvändigt att utan hänsyn till förseningen
framlägga förslag i dessa ärenden vid denna riksdag.

Herr Herlitz: Herr talman! Till hans excellens herr statsministern ber
jag att få framföra mitt vördsamma tack för att han har haft vänligheten att
besvara min fråga. Jag är mycket tacksam för att han velat villfara min begäran
att framlägga en plan över de under riksdagen väntade propositionerna.
Efter min övertygelse är en sådan plan en utomordentligt viktig kardinalpunkt,
när det gäller frågan örn en förbättring av riksdagens arbetsformer. För min
del knyter jag de största förhoppningar till den praxis som jag hoppas i dag
blivit inledd.

Det svar, som hans excellens har givit mig, är i så måtto ofullständigt, att

Måndagen den 17 januari 1944 em. Nr 2. 95

Statsverkspropositionen »«. m. (Forts.)

de bebådade listorna över propositionerna ännu inte föreligga, utan först örn
några dagar komma att överlämnas till kamrarnas talmän. Jag vill med. anledning
av denna upplysning uttala den fasta förvissningen, att dessa listor
inte bara, såsom det i statsministerns svar antyddes, komma att tillhandahållas
intresserade riksdagsledamöter, utan att de, såsom naturligt är, genom
att befordras till trycket, bli bekanta för riksdagens ledamöter i allmänhet och
kunna tjäna dem till ledning.

Då svaret i så måtto ännu är ofullständigt, saknar man ju möjlighet att nu
ingå på en diskussion rörande riksdagsarbetets planläggning. Vi veta något
örn propositionernas antal, men vi veta ingenting örn deras innehåll eller med
andra ord när de viktigare och do mindre viktiga propositionerna äro att vänta.
Jag vilh emellertid understryka det glädjande faktum, att statsministern tror
sig kunna ställa i utsikt, att det stora flertalet propositioner skola vara avlämnade
redan den 10 mars. Detta är givetvis av utomordentlig betydelse för
riks dags arbetet. J ag skall emellertid tillåta mig framhalta, att (lotta naturligtvis
inte är oss alldeles tillräckligt. Vi mäste vara anspraksfulla fran riksdagens
sida. Det är ju inte bra örn det skulle förhålla sig sa - ■ varom jag
ingenting vet — att de propositioner, som komma under februari och i början
av mars, avhandla jämförelsevis oviktiga saker och det stora flertalet viktiga
propositioner kommer, såsom vid flera föregående tillfällen har hänt,, på en
gång just vid propositionstidens utgång. Det är ju önskvärt att propositionerna
dugga såvitt möjligt jämnt. Vi ha alta erfarenhet av de olägenheter, som
kunna uppkomma, då vi på en gång få ta ståndpunkt till en stor mängd propositioner,
inte minst med allt det motionsskrivande, som då på en gång på olika
fronter blir nödvändigt. . . ,n

Detta örn detta. Debatten är ju emellertid också en diskussion anknuten tull
Kungl. Maj :ts proposition angående statsverkets tillstånd och behov, och jag
skall tillåta mig att yttra några ord även i det ämnet. Vad jag egentligen vill
ha sagt är först och främst att jag har en stark känsla av olust inför det förhållandet
att principerna för riksstatens eller, såsom vi nu kanske skola säga,
statsbudgetens uppställning bli ändrade för varje år. Bortsett från den. stora
reform, som vidtogs 1937, förekomma varje år större eller mindre modifikationer,
med avseende på principerna för anslagens och utgifternas redovisning
o. s. v. Detta är, mina herrar, såsom också har understrukits av statskontoret
i ett remissyttrande, en mycket allvarlig olägenhet. Det är inte bara det, att man
försvårar en jämförelse mellan olika år. Vi böra se den. sanningen isögonen,
att förändringarna också pa ett mycket kännbart sätt minska allas vara möjligheter
att överhuvud taget begripa de i och för sig mycket svåröverskådliga
sammanhangen i statsregleringen. Även för den, som har sysslat med dessa
ting rätt mycket, är det en utomordentlig svårighet att under nuvarande förhållanden
överhuvud taget förstå deras innebörd. Det skulle vara intressant att få
ställa en samvetsfråga inte bara till herrar riksdagsmän utan också till statsrådets
ledamöter och tjänstemännen i Kungl. Maj :ts kansli: örn inte också de
känna en viss oro och desorientering inför dessa växlande former.

Bland de nyheter, som ha bebådats i år, är också den nya terminologien.
Vi skola nu få en s. k. statsbudget, som i sig innesluter dels riksstat och dels
investeringsplan. Jag kan pa den punkten bara ansluta mig till de erinringar
som professor Ohlin har framställt. . ,

Det är emellertid en annan sak som jag skulle vilja särskilt, framhålla.
Kännetecknande för riksstatens utveckling under senare tid har ju hitintills
varit en ständigt fortgående strävan att i riksstaten få en alltmera samlad
och fullständig överblick över statens utgifter, därigenom att såvitt möjligt
allting där upptages och överskådas i ett sammanhang. Dagens läge utmärkes

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Förts.)

av att vi resolut äro på väg från denna strävan till samling oell överskådlighet.
Det är på tre linjer detta sker.

Till en början sker det genom investeringsplanens utbrytande från riksstaten.
Det är mera en formell skillnad, då investeringsplanen i alla fall framlägges
samtidigt med riksstaten. En reell nyhet av en viss betydelse förekommer
emellertid även i sammanhang med den nya investeringsplanen. Man har
nämligen övergivit den gamla goda regeln att hålla reservationsanslag tillgängliga
allenast under tre år. Det är nu meningen att så snart ett sådant
anslag inom tre år börjat användas, skall det under obegränsad tid stå till
Kungl. Majts förfogande. De bemyndiganden att för vissa ändamål upptaga
lån, som där äro givna, kvarstå sålunda för oöverskådlig framtid.

Till minskad överskådlighet bidrar också systemet med tilläggsstater. Visst
förstår jag att tilläggsstater behövas under nuvarande tider för ändamål som
aktualiseras först under det löpande budgetåret, men jag tror att man har anledning
att mycket starkt understryka nödvändigheten av att det tillses att
på tilläggsstat verkligen inte upptagas andra anslag än för sådana ändamål,
som behöva tillgodoses under det löpande året och om vilka man inte heller
har kunnat få kännedom vid uppgörandet av den ordinarie riksstaten. En
genomgång av propositionen angående tilläggsstaten ger på åtskilliga punkter
anledning till tvivelsmål. Det finns åtskilliga anslagsbehov med avseende
på vilka det inte alls har angivits några övertygande skäl, varför de just
skulle fyllas i år. En annan företeelse av ganska stort intresse är att det finns
en rad av anslag — särskilt pekar jag på kommittéanslagen — som man i den
löpande riksstaten helt enkelt har tagit till för lågt. Sedan kommer man och
anmäler, att de inte alls räcka, och ber örn ytterligare medel på tilläggstaten.
Sådant inger farhågor för att det kan bli vanligt, att man beräknar anslagen
ganska lågt i riksstaten i förlitande på möjligheten att efteråt komma och begära
medel på tilläggsstat.

Den tredje väg, på vilken riksstaten förlorar sin gamla betydelse, är genom
beredskapsstaternas och särskilt då den allmänna beredskapsstatens allt mera
växande betydelse. Jag var med i konstitutionsutskottet på den tid, då grundlagsändringarna
örn denna sak genomfördes, och jag har det bestämda intrycket,
att den allmänna beredskapsstaten fått en användning som man väl
knappast tänkte sig på den tiden. Meningen var ju, såsom det står i regeringsformen,
att beredskapsstaten endast skulle upptaga anslag, som kunna erfordras
vid »ekonomisk kris och annat nödläge»; dessutom var väl meningen, att
de skulle bara gälla sådana saker, där den allra största ovisshet rådde örn medelsbehovet,
varför det inte skulle vara någon mening i att omedelbart bereda
medel för deras tillgodoseende. Läser man nu årets statsverksproposition, får
man ett bestämt intryck av att ramen för beredskapsstaterna har vidgats långt
härutöver. Det säges på något ställe någonting örn att det är naturligt att på beredskapsstaterna
upptaga alla sådana anslag för vilka inte vanliga balanseringskrav
anses böra gälla. Där får man intrycket, att porten öppnas på ganska
vid gavel mot en ordning, som vi hade förr i världen med en ordinarie riksstat
och vid sidan därav en s. k. extra statsreglering för de mera tillfälliga
behoven. Denna ordning ha vi kommit ifrån, och man har allmänt ansett det
lyckligt att så skett. Jag vill inte påstå att vi ha kommit tillbaka till den nu,
men jag vill_ framhålla att de antydningar, som nu givas örn beredskapsstaternas
användningsområde, ge anledning till att här iaktta den största försiktighet.

Man kan kanske fråga örn det är någon anledning att nu peka på dessa
förhållanden. Någon skulle kunna fråga: »Är det inte bara en formell fråga,
hur man vill sköta dessa saker och hur man vill lägga fram dem?» Nej, det
är inte bara en formell sak, ty först och främst förloras ju överblicken genom

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Nr 6.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

att de statsfinansiella frågorna komma till oss flytande i en jämn ström året
runt. Men det allvarligaste är ju, att vi skjuta ett stort antal utgifter till dessa
statformer vid sidan av riksstaten: tilläggsstater och beredskapsstater.
Detta är framför allt betänkligt ur den synpunkten, att det kännetecknande
för dessa stater är att man där anser sig ha frihet att besluta örn utgifterna
utan att på samma gång ägna någon som helst tanke åt fragan med vilka medel
utgifterna skola bestridas. Det kan inte hjälpas, att det i längden blir äventyrligt
för ett sunt statsregleringsarbete, om skapandet av den finansiella
grunden blir en fråga i efterhand. Den ökade användningen av sådana statformer
är — det vill jag ha sagt — en allvarlig fråga.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag skall tillåta mig att knyta några
reflexioner till vissa yttranden som ha ägt rum under denna debatt.

Det har bland annat sagts, att den krisunge, som man för närvarande mest
utpräglad kan konstatera i Västernorrland men som även har gjort sig gällande
på ett par andra håll i vårt land, är ett symptom på vad som kan vänta oss,
när fredsslutet kommer, och följaktligen också någonting som varnar oss med
tanke på den kommande planeringen i syfte att motverka arbetslösheten. Vad
det senare beträffar, är detta naturligtvis riktigt, men däremot måste jag erkänna,
att jag betraktar den krisunge, som vi nu uppleva framför allt i Västernorrland,
närmast såsom en frukt av kriget och inte av de omställningsarbeten,
som kunna bli nödvändiga i sinom tid när vi skola övergå från krigsproduktion
till fredsproduktion. Hela denna kris synes nämligen vara betingad
därav, att exporten av sågade trävaror och pappersmassa har blivit väsentligen
mindre än vad man hade anledning att räkna med, inte minst på grund av de
handelsavtal, som vi ha haft med främmande länder. Dessa länder ha inte tagit
ut de kvoter, som voro förutsatta, och därför lia lagren av trävaror och
pappersmassa blivit fyllda, och fabrikerna ha inte ansett sig kunna fortsätta
med sina tillverkningar. Jag gör detta påpekande bara därför att jag tror,
att sammanhanget mellan krisen och det nuvarande läget är det som jag här
har försökt antyda.

Innan jag kommer in på spörsmålet om vad som nu kan göras och bär åtgjorts
för att möta den lilla arbetslöshetsvågen däruppe, skulle jag vilja göra
en annan allmän reflexion. Ett par talare och bland dem herr Elon Andersson
ha alldeles särskilt fäst uppmärksamheten på den s. k. flykten från landsbygden.
Det kan ju vara av ett visst intresse att påpeka, att herr Elon Andersson
själv för två år sedan tillhörde landsbygden men i dag städerna, eftersom
Bollnäs och Björkhamre gamla kommuner ha blivit förvandlade till stad. Det
pågår en sådan utveckling. Hela denna indelning i landsbygd och städer, som
vi ständigt ha att dragas med, är i själva verket missvisande. Vår landsbygd
är full av tättbebyggda samhällen, som när de nå en viss standard eller en viss
befolkningsstorlek nästan automatiskt begära att få bli stadssamhällen och
i regel även bli det. Örn jag till exempel tar Lidingö, så är väl denna stad alltjämt
ganska full av landsbygd, ehuru hela ön har blivit en stad. Jag kan
nämna ett inkorporeringsärende, som vill i sinom tid torde bli moget för beslut.
Örn Motala landsförsamling och en annan församling därintill införlivas med
Motala, blir Motala stad det till ytinnehållet fjärde samhället i landet med
ett invånarantal av något mer än 20 000. Genom sådana åtgärder blir landets
befolkningsstruktur icke förändrad, men det inträder dock en förändring i den
statistiska indelningen av befolkningen på städer och landsbygd. Jag gör
dessa reflexioner utan att vilja underkänna den oro, som har utmärkt vissa
inlägg här i debatten, för den utveckling som pågår. Jag gör det därför att
Första kammarens protokoll 1044. Nr 2. 7

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

jag tror, att man ändå har anledning att ta även denna oro med en liten nypa
salt.

Herr Elon Andersson förklarade bland annat, att det sociala reformarbetet
under den gångna tiden i ganska ringa grad har kommit landsbygden till godo.
Jag försökte genast göra mig en föreställning örn vilka sociala reformer som
kunna anses ha gynnat städerna mera än landsbygden, och jag skulle gärna
vilja att herr Elon Andersson, om inte precis vid denna remissdebatt, som är
rätt långt framskriden, så vid något annat tillfälle närmare preciserade vilka
reformer som ha haft denna innebörd. Örn jag nämner vår pensionsförsäkring,
så är det en allmän föreställning, som jag delar, att denna försäkring i sitt
nuvarande skick hjälper landsbygdens pensionärer bättre än städernas och de
stadsliknande samhällenas pensionärer. Det gäller naturligtvis inte varenda
pensionär men ett mycket stort antal av dem. Örn vi se på vår sjukförsäkring,
så är det nog sant att städernas befolkning i högre grad är sjukförsäkrad än
landsbygdens, men det beror inte på sjukförsäkringens natur utan på folket
på landsbygden. Örn de vilja gå in i sjukkassorna, bli de tillförsäkrade precis
samma förmåner som de i städerna sjukförsäkrade personerna. Arbetslöshetsförsäkringen
tillhör naturligtvis de områden, där man möjligen kan tala
om större förmåner för stadsbefolkningen, eftersom denna försäkring ju inte
omfattar bondeklassen utan endast lönearbetarna. Men alla lönearbetare på
landsbygden ha ju precis samma glädje av arbetslöshetsförsäkringen som lönearbetarna
i städerna, och detsamma gäller olycksfallsförsäkringen.

Örn jag skulle övergå till de sociala bostadsfrågorna, så kan det kanske med
ett visst fog sagås, att det där har skett en viss favorisering av städerna, vilket
naturligtvis i hög grad beror därpå, att städerna ha en helt annan bostadsbyggnadsstruktur
än landsbygden. Jag vill emellertid påpeka, att i närvarande
stund av de barnrikefamiljer, som åtnjuta hyresrabatter, ungefär hälften
befinna sig på landsbygden. De ha byggt sina egna hem, och dessa egnahemsbyggnader
äro av staten mera gynnade än de stora hyreskomplexen i städerna,
där det bor barnrikefamiljer. Hela systemet är förmånligare för dem som
bygga egna hern än för dem som hyra in sig i städernas barnrikehus. Jag såg
just en uppgift i dag i tidningarna, som jag skulle tro är riktig, att det på de
sista tio åren på landsbygden utförts 125 000 bostadsförbättringar. Därtill
saknas varje motsvarighet i städerna. Dessa 125 000 bostadsförbättringar ha
väsentligen utgått i form av kontantbidrag till dem som så behövt utan någon
återbetalningsskyldighet. Mellan 70 och 80 miljoner kronor ha under dessa
ar pa detta sätt utgått till landsbygden. Att det beträffande mödrahjälp och
moderskapspenning skulle göras någon skillnad mellan landsbygdens kvinnor
och städernas kvinnor har jag icke hört talas om. Örn jag tar hänsyn till fakta,
skulle jag tro att i_ knappast några delar av landet mödrahjälp utgått till så
stora belopp som på den norrbottniska, västerbottniska eller västernorrländska
landsbygden. En änka på landsbygden, som har oförsörjda barn, får precis
samma förmåner som en änka med barn i städerna.

Vad beträffar den allmänna arbetslöshetspolitiken, vågar jag även säga, att
det absolut icke göres någon skillnad mellan städerna och landsbygden. Landsbygdens
kommuner få lika stora statsbidrag som städerna, örn de anordna kommunala
beredskapsarbeten. Detta är ju en skattefråga, Det gör att många
landsbygdskommuner, som äro skattetyngda, få högre bidrag än städerna i regel
kunna bli berättigade till. De få även möjligheter att sysselsätta människorna
i samma proportion.

Den enda punkt där jag kan tänka mig, att det kan föreligga eller där det
kanske de facto föreligger någon verklig skillnad är i fråga om de arbetstidslagar
som vi ha stiftat. Dessa arbetstidslagar kunna ju icke jordbrukarna, som

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

äro sina egna företagare, få någon förmån av. De äro ställda utanför tillämpningen
av dessa lagar. Detta är den punkt där nian måhända kan tala örn att
landsbygdens människor äro missgynnade, men det beror ju icke pa någon avsiktlighet
från statsmakternas eller lagstiftarnas sida, utan det beror belt enkelt
på att man icke kan stifta arbetstidslagar för självständiga, företagare.
Sedan är det möjligt, att det i övrigt i ekonomiskt avseende kan finnas någon
skillnad, men det är icke statsmakterna och deras socialpolitik, som bestämma
lönerna, utan dessa bestämmas genom de fria organisationernas överenskommelser
i vanliga avtal. __

Jag har velat göra denna lilla genomgång, ty jag tycker att det är litet
onödigt att understryka en skillnad, som i själva verket endast är en fiktion.
På någon punkt är kanske städernas befolkning, som jag framhållit, mera
gynnad än landsbygdens, men på andra punkter är landsbygdens befolkning
obestridligen mera gynnad än städernas i det sociala reformarbete, som utförts
i vårt land. Jag har velat göra dessa små erinringar som jag tror grunda sig
på fakta. . ...

Jag skall nu övergå till att säga några ord örn situationen i västernorrland.
Jag har inga aktuellare siffror än dem som röra det senaste årsskiftet. Då
fanns det i Västernorrland 3 045 anmälda arbetslösa. Det är mycket sannolikt att
det faktiska antalet arbetslösa är större, men de som anmält sig utgjorde 3 045.
Av dessa anmälda arbetslösa voro 1 557 i vad man brukar kalla sin bästa alder,
nämligen mellan 26 och 50 år. Endast 128 stycken voro under 25 ar, medan
1 360 voro över 50 år. En ganska stor del av de arbetslösa där uppe befinner
sig således i en ålder, då nian i varje fall icke undantagslöst kan bereda dem
arbete i hemorten, utan där man måste försöka bereda vederbörande arbete
utanför hemorten. Denna arbetslöshet är, torde man kunna säga, väsentligen
en frukt av vad som bänt under slutet av november månad och i december
månad. Sedan har den ju ökat något även i januari. Det vill nied an dråpord
säga, att den arbetslöshetskrisunge vi haft däruppe nu är omkring två månader
gammal. Jag skall återkomma till denna tidsbestämning av ett särskilt
skäl, förut berört av herr Engberg här i kammaren.

De åtgärder, som enligt den rapport jag erhållit från arbetsmarknadskommissionen
nu äro beslutade, omfatta 17 större eller mindre vägföretag och 21
större eller mindre vatten- och avloppsledningar i olika delar inom de särskilt
krisbetonade bygderna. Jag kan icke här räkna upp alla dessa företag. Det
kunde kanske ha sitt intresse, att det blir publicerat, men det skulle bli litet
för tråkigt, om jag skulle uppräkna dem här i kammaren. Dessutom finns det
8 icke ännu beslutade men projekterade vägföretag, som= arbetsmarknadskommissionen
tydligen räknar med skola komma att sättas i gång med det snaraste.
Vid arbeten äro för närvarande sammanlagt omkring 1 800 man sysselsatta.
Vid de arbeten, som äro projekterade, beräknar man kunna sysselsätta ytterligare
650 man. Sammanlagt skulle alltså omkring 2 500 man kunna sysselsättas
med beredskapsarbete. För den händelse, som jag hoppas, besluten även
i dc projekterade fallen komma att fattas med stor snabbhet, skulle alitsa,
även örn arbetslösheten uppgår till över 5 000 man, som det sägs från norrlandshåll,
ungefär hälften av de arbetslösa relativt snabbt kunna vara i arbete. Vid
sidan av dessa projekterade eller redan beslutade arbeten har det träffats en
överenskommelse örn att bränslekommissionen skall köpa ungefäi en miljon
kubikmeter ved utanför det förut uppgjorda programmet. Denna ved kommer
visserligen icke litt i väsentlig man avverkas inom Västernorrland, vilket jag
beklagar, men det kan man icke göra något ut. Den kommer att avverkas inom
Kopparbergs oell Gävleborgs län, och icke fullt en tredjedel skulle komma att
avverkas i Västernorrlands län. Avsikten med dessa extra inköp är att bereda

100

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

de arbetslösa från Västernorrlands Län arbete. Det är klart att om det finns
arbetslösa i de orter, där dessa vedavverkningar sättas i gång, kan man inte
vägra dem tillträde till arbetena. Det beräknas emellertid att cirka 2 800 man
skola komma att beredas arbete där. Örn som jag hoppas även dessa uppgörelser
kunna ske med snabbhet skulle man, visserligen icke från i dag till i
morgon, i det väsentliga kunna reda upp den arbetslöshetssituation, som uppkommit
genom driftsinställelserna och driftsminskningarna uppe i Västernorrlands
län.

Jag sade tidigare, att jag skulle återkomma till tidsbestämningen två månader.
Landshövdingen i Västernorrlands län har påpekat, att det är en orimlig
ordning att företagarna icke i god tid underrätta vederbörande myndigheter
om att de tänka nedlägga driften och i så fall för hur lång tid detta skall ske,
örn det kan beräknas. Eljest kommer inställelsen av driften som en fullständig
överraskning för de statliga myndigheterna och således även för arbetsmarknadskommissionen.
Hade det funnits en plikt för företagarna att t. ex. två månader
i förväg meddela vederbörande länsarbetsnämnder och länsstyrelser, vilka
i sin tur finge underrätta Kungl. Maj :t och arbetsmarknadskommissionen, skulle
man, med hänsyn till vad som nu faktiskt är beslutat, kunnat färdigställa
beredskapsarbeten eller vidtaga andra åtgärder för en omflyttning till andra
sysselsättningar för de arbetslösa ungefär till den tid, då arbetslösheten började
att inträda. Det är ganska viktigt att slå fast detta, ty jag utgår från att
man icke kan underlåta att på denna punkt vidtaga åtgärder för att i framtiden
få en bättre ordning.

Detta är, herr talman, vad jag velat meddela kammaren i anledning av den
debatt som förekommit örn västernorrlandsförhållandena. Man hade nog i december
anledning att se rätt pessimistiskt på hur utvecklingen skulle kunna
fortlöpa. Jag vågar ju icke här garantera, att allt vad jag talat om kommer
att gå friktionsfritt i läs, men det förefaller mig som örn denna rapport i varje
fall ger anledning till att dämpa pessimismen och till att man kan se relativt
lugnt på det läge, som man inom kort hoppas kunna skapa uppe i Västernorrland.

Ordet överlämnades härefter för kort genmäle till herr Andersson, Elon,
som yttrade: Herr talman,! Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
efterlyste de speciella orsaker, som föranlett mig att fälla yttrandet örn att
landsbygdens befolkning måhända i fråga örn socialvården var sämre ställd
än städernas befolkning. Jag ber att få erinra örn att mitt yttrande föll sig så,
att jag icke ville påstå, att den senaste tidens sociala utveckling gått landsbygden
förbi, men där dess håvor fallit ojämnt, hade det varit till landsbygdens
nackdel. Det föreföll mig, som om herr statsrådet själv i viss mån var på
det klara därmed, då han underströk, att det åtminstone vad arbetstidslagen
beträffar icke varit möjligt att i samma utsträckning tillgodose landsbygdens
som städernas behov. Jag tror att det på flera områden kan konstateras, att
den svenska landsbygdens sociala möjligheter alltjämt äro mindre än städernas,
även om man icke kan göra de svenska statsmakterna ansvariga för att denna
brist alltjämt kvarstår. Det är obestridligt att städerna lia det bättre ordnat i
fråga om hälso- och sjukvård, i fråga örn barnbördsvård och i fråga örn en
hel del av de sociala fördelar, vilka för människorna framstå såsom särdeles
viktiga beståndsdelar i det nuvarande medborgerliga livet.

Jag tror att den svenska landsbygden är den första att erkänna det utomordentliga
intresse, som från statsmakternas sida visats i fråga örn bostadsförbättringar
och åtgärder till rationalisering av arbetsförhållandena på landsbygden.
Men när man rör sig med så imponerande siffror som herr statsrådet, är

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Nr 2.

101

Statsverkspropositionen rn. rn. (Forts.)

man även skyldig att ta Hänsyn till att behovet av dylika åtgärder varit och
är så utomordentligt stort på den svenska landsbygden, att man begår en
orättvisa, om man endast ställer de näkna siffrorna mot varandra utan att
samtidigt ta hänsyn till den olika behovsgrad, som där förelegat och alltjämt
föreligger.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Det har i denna debatt onekligen
sagts många vackra ord, värda att läggas på minnet, och det har från skilda
håll uttalats en mycket långt gående välvilja och förståelse för de grupper,
som ha det sämst ställt här i landet. Det är främst småbrukarna som här i dag
kommit i åtanke. Jag gladde mig över detta, och jag antecknade med tacksamhet
denna välvilja, som sålunda kommit till synes. Jag vill hoppas och tro,
att denna välvilja inte skall bli av alltför kort varaktighet.

När jag läste nionde huvudtiteln, var det inte utan att jag tyckte, att litet
högre belopp här och var hade varit berättigade. Till min förvåning fick jag
i stället se, att det i vissa fall prutats på de belopp, som främst skulle komma
de mindre jordbrukarna till del. Jag förstår mycket väl, hur svårt det är att
öka anslagen under detta tidsläge. Men det var särskilt en post som jag hade
önskat litet högre, nämligen anslaget till förstärkning av de ofullständiga
jordbruken. Det visar sig år efter år, att efterfrågan på bidrag från detta anslag
är dubbelt så stor som det belopp som beviljas, men kanhända skola förhållandena
härvidlag i en snar framtid kunna förbättras.

Jag har särskilt fäst mig vid ett par yttranden här i dag. Herr Gränebo,
dagens förste talare, tryckte särskilt på problemet »flykten från landsbygden».
Herr Andersson i Ovanmyra var inne på samma linje. Jag förstår så väl dessa
bekymmer. De ha oroat även mig många gånger, men jag satt och väntade, att
man från det håll, där man med sådan värme talar örn detta problem, också
skulle peka på en eller annan åtgärd, som i varje fall i någon mån skulle
kunna stoppa upp denna flykt från landsbygden. Så blev dock inte fallet,
inte i annan mån än att herr Gränebo särskilt tryckte på prispolitiken i fråga
om jordbrukets produkter. Priserna på dessa produkter måste, säger han,
hållas uppe vid en sådan nivå, att de locka jordbrukarna och landsbygdens
folk överhuvud taget att stanna kvar på landsbygden. Att de priser som sättas
på jordbrukets produkter äro A och O, förstå vi jordbrukare. Jag tycker likväl,
att man i ärlighetens namn också i dag borde ha sagt, att de större och
bäriga jordbruken icke lia någon anledning att klaga över den prispolitik sorn
förts. Det göra de inte heller. Tvärtom erkänna de öppet att den är bra. De äro
lacksamma för den, även om detta erkännande inte kommer fram här i kammaren
— det vore kanske inte lämpligt att göra ett sådant uttalande här i dag
med tanke på vad som skall hända i höst.

Jag satt emellertid, som sagt, och väntade på förslag till åtgärder, som
skulle tjäna till att förhindra flykten från landsbygden, men jag väntade
också på att man skulle tala något örn orsakerna till denna flykt. Det gjorde
man inte, och när det inte är gjort, tillåter jag mig att nämna något örn dessa
orsaker, så långt jag känner dem.

Lantbrukarna själva äro i mycket stor utsträckning skuld till denna flykt.
De ha medverkat till att jaga bort familj efter familj från landsbygden. Nu
är det mycket möjligt, att det förekommer mest i min hemort, i många kommuner
torde det vara så, att en större jordbrukare med 60, 70, 100 eller flera
tunnland jord slukar upp praktiskt taget alla mindre jordbruk, som ligga i
hans närhet, även de bäriga. Jag hade väntat att herr Gränebo och även herr
Andersson i Ovanmyra eventuellt i dag skulle ha sagt: »Låt oss snarast möjligt
få eli förbud mot sammanslagning av bäriga jordbruk lill större enheter!»

102

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Därom nämndes emellertid ingenting. Jag Ilar tidigare här i kammaren efterlyst
en sådan åtgärd. Jag kommer att göra detta ännu en gång, och då förväntar
jag att herr Gränebo och herr Andersson i Ovanmyra skola ge mig
ett kraftigt stöd i denna fråga. Jag vill härmed inte påstå att enbart denna
åtgärd skulle råda bot på missförhållandet. Men, det skulle vara ett led i strävan
att förhindra flykten från landsbygden, ty i och med varje brukningsdel,
som slukas upp på detta sätt, berövar man en familj dess försörjningsmöjlighet
och dess bostad. Den har inte annat att göra än att flytta från landsbygden
och i stället söka sig in till städer och större samhällen.

Det är säkerligen en hel rad av åtgärder, som man skulle kunna önska en
dag som i dag, men det tjänar inte mycket till. Jag har begärt ordet närmast
för att få peka på dessa förhållanden. Jag tycker vi äro skyldiga tala
örn sanningen sådan den verkligen är. På det sättet skola vi nog lättare komma
till förståelse.

Herr Johansson, Henry: Herr talman! När jag begärde ordet, hade herr
Jones Erik Andersson nyss hållit sitt remissdebattstal. Det var min mening att
i några avsnitt bemöta vad herr Andersson i Ovanmyra tillät sig säga, men jag
fann av mina anteckningar, att hans tal innehöll mera av hotelser än av vederhäftighet,
varför jag icke har någon lust att ingå på ett bemötande. Det mesta
av vad som sades i hans anförande bemöter sig självt.

Under det år jag tillhört denna kammare har talet örn jordbrukets betryckta
läge, dess utövares dåliga utkomstmöjligheter och framför allt det trista i att
behöva framleva sitt liv på den tråkiga landsbygden ideligen återkommit i
diskussionen. Detta tal har så ofta upprepats, att det väl inte torde vara
många, örn ens någon, som ens i sin egen tysta kammare vågar ifrågasätta örn
det verkligen förhåller sig så. Man kan väl under sådana förhållanden knappast
ifrågasätta att i denna kammare få öra för en motsatt mening.

Ingen kan eller skall bestrida att jordbruket har en mycket stor betydelse
för vår folkförsörjning, särskilt i dessa avspärrningstider. Allra minst vill jag
förmena jordbrukets utövare att ha en god bärgning av sitt arbete. Genom det
förhållandet, att vi litet var ha våra rötter på närmare eller fjärmare håll i den
svenska jorden, ha vi kanske allt fortfarande anförvanter, vilka lia sin utkomst
av jordens brukande, och det vore rätt orimligt, örn jag skulle förmena dessa att
ha en god utkomst av sitt jordbruk. Jag vill således gärna deklarera att jag
inte är någon jordbrukets fiende nummer ett, även örn jag inte är benägen att
instämma i alla dessa olika klagovisor örn hur illa det är ställt för dem, som
offra sig för att bruka den svenska jorden.

Man har ofta talat örn att staden drar och lockar till sig landsbygdens ungdom.
Varför gör nu staden det, och vems är skulden? Ja, den är människornas
egen. Man kan knappast lasta samhället för det. Vi dragas till staden, därför
att vi tro att det är bättre där, men hur många ha inte blivit skändligen bedragna
på den saken? Kungsgatans fladdrande ljus locka, och ungdomen sugs
dit utan att förstå vad den kastar sig in i. Jag menar inte att Kungsgatan
dränker alla, som komma i dess närhet, och drar dem ner i en sådan bottenlös
dy, som film och författare älska att illustrera. Det hör ju till överdrifterna.
Alltid skall det vara dy och förfall, oärlighet och otrohet som demonstreras —
mera sällan ljus och dygd, trohet och ärlighet. Detta sagt som en parentes.
För de fladdrande ljusen kan man knappast lasta samhället. Så långt är jag
icke benägen att sträcka mig, ty i mycket lia vi oss själva att skylla. Hur
många av jordbrukets egna utövare medverka inte till att ungdomen flyr från
landsbygden. Jag förstår föräldrarnas strävan att skänka sina barn ett bättre

Måndagren den 17 januari 1944 em.

Nr 2.

103

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

utgångsläge i livet, större mått av kunskap, och jag förstår deras strävan att
göra dem mera skickade att taga duster med livets besvärligheter.

Jag tror att landsbygdens folk i lika stor utsträckning som andra samhällsgrupper
skickar sina ungdomar till lärdomsskolorna för att avlägga en högre
examen än man har möjlighet till hemma på orten. Detta är en lika naturlig
som vacker strävan. Men dessa människor böra inte på samma gång anklaga
samhället för att ungdomen dragés från jorden. Jag har ofta roat mig med att
dagarna efter en examen studera spalterna i tidningar från sådana provinsstäder,
där man har realskola och högre läroverk, och jag har funnit att en betydande
procent av examinanderna lia sina adresser på den egentliga landsbygden.
I och för sig är det bra, ja nödvändigt att landsbygdens ungdom rekryterar
de högre lärdomsanstalterna. Från landsbygd och jordbruksbygd ha kommit
och komma så många begåvningar, att vi naturligtvis inte lia råd att avstå från
dessa friska tillskott till de lärda banorna. Men inte nog härmed. Jordbrukets
egna företag och föreningar ha dragit många dugliga män från direkt produktionsarbete
och gjort dem till tjänstemän och befattningshavare. Jag har ingen
kritik att anföra häremot. Tvärtom anser jag att alla, som genom att få studera
eller eljest genom begåvning intaga platser i vetenskap, handel och administration,
säkerligen ha uppgifter att fylla där och givetvis utföra dem bättre än
andra, som varit deras medtävlare. Ingen makt är stor nog att ändra på dessa
förhållanden. Jag vet inte, hur lönsamt det jordbruk skulle vara, som kunde
avhålla föräldrarna från att skicka sina barn till högre lärdomsanstalter och
i stället behålla dem hemma. Den mänskliga naturen torde tvärtom vara sådan,
att ju större inkomsterna bli, desto större bli inte bara möjligheterna att
låta ungdomen studera, utan också föräldrarnas önskan att bereda barnen bättre
utkomst och en högre standard än de själva lyckats uppnå. I och för sig
är denna önskan så vacker och naturlig. Och det måste bli ett samhälleligt intresse
att alla föräldrar, inte bara landsbygdens och städernas utan också brukssamhällenas,
skola få en sådan ekonomisk standard, att de kunde låta sina barn
studera.

Naturligtvis draga städerna och industrisamhällena den större procenten
från jordbruket. Men ungdomen flyr inte bara från den egentliga landsbygden,
utan även småstäderna och småsamhällena få släppa till massor av ungdom
till storstäderna. Detta beror säkert inte på att man vantrivs i och för sig, men
man hoppas få det bättre på den nya orten, i den nya anställningen. Denna
strävan efter att få det bättre och ekonomiskt lugnare kan och bör icke bromsas
upp. Den är drivfjädern till framgång och nyskaparanda. Även om det i vissa
fall skulle vara av betydelse för exempelvis textilindustrien här i landet,
lär det väl knappast vara någon möjlighet att få gehör för statlig hjälp åt
denna industri bara för att den skall kunna behålla alla sina arbetare, d. v. s.
att ungdomen i textildistrikten skall stanna kvar där i stället för att resa till
andra platser i landet för att söka sig en bättre utkomst. Förmå inte våra
industrier organisera och rationalisera så, att de kunna betala sina arbetare
tillräckligt, stanna dessa inte kvar, utan fly till andra arbetsfält.

För att så återknyta till spörsmålet om trivseln och välståndet bland dem
sorn flyttat bort från, respektive stannat kvar på landsbygden, är det utan vidare
klart att också i städer och industrisamhällen finnes vantrivsel och anledning
därtill. Vilken skriande fattigdom kan man inte möta både i våra sina
och stora städer? Vilka skaror av arbetare dväljas ej i städerna och industrisamhällena
under en nöd oell fattigdom, som är lika skriande som någonsin den
på landsbygden? Under en treårig verksamhet som kristidsnämndsordförande
i min hemstad har jag kommit i beröring med så mycket fattigdom, att
fråga är, örn man bland ett lika stort klientel på landsbygden kan få fram

104

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

procentuellt lika mycken nöd. Jag minns från ett möte med husmödrar hösten
1942, då vi hade det som sämst med maten här i landet, hur i den efterföljande
debatten ordet begärdes av en arbetarhustru, som berättare att hon var
torpardotter från norra Bohuslän och att det var många munnar att mätta i
hennes barndomshem. »Nu är jag hustru till en säsongarbetare här i Göteborg
och har tre barn. Hemma voro vi tre gånger så många barn, och jag kan inte
minnas att vi någonsin saknade bröd, men det är vad som ofta inträffar i
mitt eget hem i dessa tider. På grund av för små inkomster ha vi ingen möjlighet
att anskaffa icke ransonerade livsmedel, och det inträffar i slutet av varje
ransoneringsperiod att vi äro utan bröd. Det voro vi aldrig i min barndoms
torparhem, inte ens under förra världskriget. Och vi bo i ett litet rum och kök,
där vi redan ha för trångt när vi äro fem personer. Jag ängslas därför och
blir alltmer nervös inför den tanken», fortsatte denna talarinna, »att vi skulle
bli ännu flera i vår familj. Vi ha alls inga bekvämligheter i vår lägenhet.»
Jag har mött liknande verklighet här i Stockholm. Det finns alltså bekymmer
och nöd i tyvärr alltför stor utsträckning även bland städernas invånare. Och
vilket arbete och slit medför inte kampen för livsuppehället i städerna? Hur
mångå arbetarhustrur få inte ta arbete med tvätt och städhjälp eller bli tidningsbud
för att få debet och kredit att gå ihop? Å andra sidan arbetar man
naturligtvis och sliter ont även på landsbygden, men som regel klarar man sig
ekonomiskt inte sämre där än i städerna. De, som stannat kvar såsom egna
företagare i jordbruket, ha det nu ekonomiskt sett näppeligen mera otryggt
än de som hamnat i annat arbete eller i industrien.

Jag har, herr talman, med anledning av de många debatter i dessa frågor,
som ägt rum, sedan jag blev ledamot av denna kammare, känt behov av att få
deklarera denna min mening. Jag kan inte frigöra mig från känslan att man
alltför ensidigt uppmärksammat jordbruket och dess utövare och totalt glömt
bort att det finns mångå grupper av medborgare i vårt samhälle, som ha det
lika fattigt och äro lika nödställda som landsbygdens folk.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Bland det nu pågående krigets ofantligt
många nedrivande och skadliga följder framträda inte minst verkningarna
av dess långvarighet. Det har liksom fått ett drag av permanens över sig,
och denna permanens börjar också komma till uttryck i en hel del av de speciella
krisåtgärder och andra anstalter, som statsmakterna vidtagit. Det har
likaså, kommit ett drag av permanens över både näringslivets och de enskilda
människornas sätt att inrätta sig. Få torde emellertid anse det vara förenat
med någon större känsla av trivsel att behöva inrätta sig på detta sätt, även
örn de enskilda människorna i varje fall numera kanske lia mindre besvär och
känning av kristidsförhållandena än näringslivets företagare. För de senare
har läget inte blivit lättare, utan i vissa avseenden ser det ut att bli allt besvärligare
att hålla driften i gång.

_ Tyvärr har detta krig också satt sina spår i många miljoner människors
sinnen, och man måste befara svåra och långvariga följder på det moraliska
och etiska området, som komma att förbittra och fördystra mänsklighetens hela
tillvaro under efterkrigstiden. På senare tid tycker jag mig ha förmärkt •— och
det är närmast för att belysa det som jag har begärt ordet -—■ att alltför många
människor hemfalla åt frestelsen att bedöma de ogärningar, som begås och ha
begåtts från ena sidan, på ett annat sätt än ogärningar som begås av motparten.
Man ser inte de båda sidornas ogärningar genom samma glasögon. Detta
kan slutligen leda till att man fördömer ogärningar och imperialistiska dåd
mot hela nationer, som begås av ena parten, men bagatelliserar och förlåter
eller till och med förhärligar liknande gärningar, när de begås av den andra

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Nr 2.

105

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

parten. Om Belsebub är den förnämste hjälparen, när ett ont skall utdrivas, är
det ju inte säkert att allt sedan blir gott oell väl. I stället kan det alltför lätt
gå på samma sätt som i bibelns berättelse, att när den onde anden blivit utdriven,
kommo sju onda andar i stället, som voro värre än den förste. I sa fall
har man ju inte uppnått vad man trodde sig vinna. o

Vad jag nu har sagt borde kanske besinnas både med tanke på Sveriges och
våra grannländers belägenhet, särskilt kanske det som ligger öster örn oss. Jag
menar då inte detsamma som den kommunistiske talaren här i kammaren antagligen
gör, ty han sade i dag att var östra granne är Ryssland; han anser
att det är bra, örn det bleve så. Men jag menar med vår östra granne Finland.
Jag tror som sagt inte att mycket är vunnet med att den onde anden drives
ut, örn man strax skall få andra i stället. Så vitt jag förstår, måste man ha blicken
öppen för de faror, som ligga i ett sådant förlopp som kan inträda på ett
senare stadium.

I dag har flera gåuger talats örn att vårt lands hittills lyckliga öde förpliktar
oss till att söka hjälpa andra, nationer såväl som individer. Jag skulle vilja
påstå att den både för oss själva här i Sverige och för våra broderfolk just nu
angelägnaste uppgiften kan sägas vara att på håll, där de bästa utsikterna
till framgång synas föreligga, söka göra allt nian kan^ för att hjälpa Finland
till ett för det och även för oss så gynnsamt slut på dess krig som möjligt
är. Under nuvarande förhållanden mäste vi ju manga gånger tala i en
smula förtäckta ordalag, men jag vet att många med mig i sina hjärtan bära
på frågan: bemödar sig vår regering och utrikesledning verkligen härom med
det allvar och den vilja, som måste fordras i denna sak? Måhända misstar nian
sig därvidlag. Men tillämpar regeringen bara principen »wait and see», måste
jag säga att nian nog inte är inne på rätt bog. Avvaktande och försiktighet
kunna understundom föra både oss och andra in i en situation, som det inte alls
är försiktigt att försätta sig i. Jag förstår att man inte kan få något direkt
svar på detta, framför allt inte nu, då regeringsbänken är, eller åtminstone har
varit tern — jag ser just ett statsråd komma in i kammaren. Men det kan
knappast vara''ett fel att här öppet säga vad regeringen bör veta: att denna sak
av många människor betraktas som den för oss mest trängande angelägenheten
och att just vi, som bo här i Sverige, måste särskilt känna tyngden av detta

ansvar. .

Beträffande förhållandena inom vårt land skall jag först be att fa helt kort
beröra en sak som sammanhänger med vad jag hittills sagt. Det är enligt min
mening riktigt att inte göra ransonerna större än att vi kunna bibehålla och
utöka lagerhållningen av en hel del livsmedel till den tid, som alldeles säkert
och antagligen ganska snart kommer, då vi kunna och böra använda dessa
lagertillgångar även för andra än oss själva.

Jag har lågt märke till att det nästan mest debatterade ämnet i dag, bortsett
från behandlingen av budgeten, har varit landsbygdsproblemen och särskilt
frågan örn landsbygdens avfolkning. Jag tror det är för tidigt att ta upp
den frågan till realbehandling i dag, ty jag skulle kunna hålla ett ganska
högt vad om att just denna sak kommer upp till behandling, kanske på flera
olika vägar, vid årets riksdag. Da blir det rätta tillfället att mera utförligt
gå in på tiotal jerna. Det kan dock naturligtvi s vara tacknämligt att man här
har fått en provkarta på de argument, som anföras i saken. På sa sätt hinner
man närmare överväga hållbarheten av dessa argument, till dess de verkliga
resonemangen komma att vara behövliga. Jag skall därför inte alls gå in på

den frågan i dag. , . , . . u

Beträffande vad som sagts av den föregående arade talaren, herr Henry
Johansson, och även av herr Allred Andersson i Bussjö örn att jordbrukarna

10G

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

ha det synnerligen väl ställt, vill jag säga att sådana jordbrukare finnas, men
eftersom prisförhållandena på jordbrukets område äro reglerade efter beräkningar
med utgångspunkt i bela det svenska jordbrukets volym och totala
omkostnader, böra ju Sveriges över 400 000 jordbrukare, med hänsyn till den
stora variationen från de bästa och ned till de sämsta jordbrukarna, rent teoretiskt
fördela sig över och under medeltalet: de, som äro ovanför medeltalet,
skulle ha det bra, och av dem, som komma under, skulle många inte ens få det
att gå. ihop. Så är det nog också i viss utsträckning i praktiken. Det finns säkert
tiotusentads jordbrukare som inte ha så lätt att få debet och kredit att
gå ihop, särskilt när svårigheterna lia kombinerats med besvärligheter i fråga
örn arbetskraft på grund av inkallelser och dylikt.

Frågan örn inkallelsernas praktiska ordnande var strax efter krigets början
föremål för en debatt i denna kammare. Försvarsministern uttalade då sin
avsikt att så mycket som möjligt tillämpa 6-veckorsperioder. Sådana inkallelser
förekommo också ganska länge och i rätt stor utsträckning. Under senaste
året och kanske allra mest i höst har jag emellertid märkt, att man i mycket
stor omfattning övergått till inkallelser med så långa perioder som tre månader.
Jag vill säga att detta måste vara mycket mera ofördelaktigt för de inkallade
såväl som för deras principaler. Att vara borta tre månader på en
gång är mycket svårare än att ligga ute under två 6-veckorsperioder med ett
tillräckligt långt mellanrum. Det finns många sätt att förklara den saken,
men det kanske inte behövs, utan jag bara konstaterar att så är fallet. Jag
skulle därför anse det önskvärt, om man kunde återgå till ett system med inkallelser
om högst sex veckor. Sedan kunde man tänka sig att i någon mån
följa andre vice talmannens råd tidigare i dag — jag tror att detta kunde låta
sig göra i många fall, ehuru kanske inte generellt och inte över hela linjen.

Så skulle jag vilja uttala ett önskemål i fråga örn krisanordningarna på
jordbrukets område. Det är synd att herr Henry Johansson gått ut, eftersom
han väl har med den saken att skaffa. Jag skulle önska att man inte gör samma
fel i fråga örn potatisen som förra året, utan hellre ger tilläggslicenser för
försäljning av potatisen till brännvinsbränning än att, som skedde i fråga örn
1942 års skörd, behöva förlora miljontals kronor på potatislagring. Jag vet ju
att sådana licenser i viss utsträckning ha lämnats, men jag anser att man inte
borde komma för sent i gång med sådana åtgärder.

Beträffande äggregleringen har man väl numera förlorat hoppet, och det
lönar sig därför kanske inte att tala örn den saken. Den har blivit fel skött från
början, och svenska folket tycks lia bestämt sig för att ordna denna angelägenhet
på egen hand. Det är bara synd att det skall behöva vara på det sättet,
ty det var ej nödvändigt.

Jag skulle till sist vilja yttra några ord med anledning av vad finansministern
sade särskilt i slutet av sitt anförande i dag. Han gjorde en jämförelse
mellan förmögenhetsskatten i England och i Sverige, men han kunde ju inte
visa att vår direkta förmögenhetsbeskattning är lägre än den i England, eftersom
man inte har någon förmögenhetsskatt alls i England. Där är det hela
lagt på arvs- och gåvoskatt, som ju också finns i vårt land och som är av ganska
betydande storleksordning. Jag vågar göra det påståendet, att det inte går
att utpeka något land i världen, där den egentliga förmögenhetsbeskattningen
sammanlagt är så hög som i Sverige. Jag har verkligen bett några personer,
som äro roade av att syssla med sådana saker, att försöka ta rätt på något
sådant land, och de ha gjort efterforskningar under flera år utan resultat. Sedan
kan man ju diskutera frågan örn den vanliga inkomstbeskattningen ur
annan synpunkt, men jag tror att just förmögenhetsbeskattningens speciella
höjd här i Sverige är ett faromoment som ej får underskattas.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Nr 2.

107

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Frågan om höga skatters återhållande verkan överhuvud taget på utvidgningen
av gamla och tillkomsten av nya företag kan knappast besvaras pa
det sätt som finansministern gjorde här i dag. Örn man skall ta det enkelt och
utgå från erfarenheten bland människor, som verka i näringslivet, tror jag
man kan säga att en inte alltför hög beskattning gynnar utvecklingen. Sedan
skapar denna i sig själv ett ökat skatteunderlag, och då blir det som följd
härav ökade möjligheter. På det viset får man en gynnsam form av växelverkan,
en önskvärd circulus vitiosus, som inte kan skapas på något annat sätt.
Försöker man leda utvecklingen annorlunda, kan man i stället få en nedåtgående
rörelse, och då låser sig till slut hela mekanismen.

Allra sist sade finansministern: örn ett företag inte visar sig kunna utgöra
det led i det allmännas hushållning för folkets försörjning, som man vill att
det skall vara, då skall man genast ta hand örn det pa lämpligt sätt. Det framgick
inte, örn han menade, att staten skall överta företaget eller örn det skall
bli någon annan form av kontroll. Med anledning av detta vill^ jag säga, att
det inte är så svårt att störa näringslivet och störa det på ett sådant sätt, att
det får svårigheter att fylla sina funktioner i det allmännas tjänst, antingen
störa det i dess helhet genom olika åtgärder eller störa ett .visst företag eller
en viss bransch genom statsingripande. Man har ganska många exempel just
under denna tid på hur fumliga händer onödigtvis måste sägas ha försvårat
för företagen att reda upp situationer som de skulle kunna ha klarat bättre
utan sådana ingripanden, och skall det system, som nu praktiseras pa manga
sätt, bli framtidens musik, då tror jag, att man kanske lätt nog kommer att
finna anledningar till att motivera ett förverkligande av den socialistiska
staten

Herr talman! Jag har hört på dagens anföranden här i kammaren med något
enstaka undantag, men jag har inte hört någon som har yrkat, att propositionerna
nr 1 och nr 2 skulle remitteras till vederbörande utskott. Nu ber jag
emellertid att få ställa detta yrkande.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Det var herr Engbergs uttalande örn
skolutredningen och kanske i ännu högre grad det svar, som statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet gav därpå, som föranledde mig att begära
ordet. ,

Jag är tämligen säker på att herr statsrådet, örn han vöre närvarande,
skulle vitsorda, att jag från början var ganska positivt inställd till hans uppslag
med skolutredningen, något som inte minst berodde på hans friska uttalande
till statsrådsprotokollet, att den avsåg att skapa en svensk skola^ för
fostran av dugliga och initiativkraftiga medborgare och icke några mångkunniga
lärda i smått. Jag får emellertid säga, att min optimism. har under
de gångna åren ganska mycket dämpats jämsides med skolutredningens rätt
okända arbete för att i dag alldeles mista livet på grund av det uttalande
herr statsrådet gjorde gentemot herr Engbergs uppslag.

Herr Engberg föreslog eller tänkte på en för alla svenska barn gemensam
enhetsskola, en nioårig folkskola. På detta svarade herr statsrådet och det
var det, som för mig blev avgörande i fråga om de eventuella förhoppningar
jag fortfarande kunde ha kvar rörande skolutredningen. att det var ganska
optimistiskt redan att tro, att man inom överskådlig tid skulle kunna fa till
stånd en åttaårig obligatorisk folkskola här i landet. Detta uttalande göres
vid ett tillfälle, då även i de av kriget hårt prövade länderna runt örn i Europa
— kulturstaterna, som de kallades i gamla tider — alla hålla pa att förbereda,
såvida de inte redan ha genomfört den, en nioklassig grundskola tor

108

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

sin ungdom, i den övertygelsen att landets ungdom för sina intressens tillgodoseende
verkligen kräver skolans vård och uppfostran under åtminstone nio
år. Nu i dag få vi reda på att Sverige, skonat av kriget, befinner sig i den
ställningen, att man knappast ens skulle våga hoppas på en skola ett år kortare,
än den man förbereder eller har genomfört i dessa andra länder. Den
svenska regeringspolitiken förklarar sig i dag inte ha råd med en sådan skolorganisation,
som övriga folk förklara sig inte ha råd att vara utan! Jag får
säga, att något mera nedslående i dagens skoldiskussion hade jag inte kunnat
tänka mig.

Yad är anledningen till att vi lia kommit att hamna på en sådan ståndpunkt?
Jo, det är engelbrekt följd av skolutredningens sammansättning och
dess mörkläggningspolitik i fråga örn sina diskussioner och sina förslag.

Herr ^statsrådet ansåg, att herr Engberg gjort sig skyldig till en motsägelse,
då lian talade örn dels att skolutredningen inte på något sätt hade främjat
skoldiskussionen och dels att denna diskussion i vårt land aldrig hade varit
så livlig som nu. Men för varsell en som något så när följt med skoldiskussionen
föreligger ju inte alls någon motsägelse mellan dessa två yttranden.
Det är minsann inte skolutredningen som har givit anledning till den varma
och pa sina håll rent av glödande skoldiskussion som nu pågår runt örn i landet.
Det är landets största politiska ungdomsförbund, som har äran av att
ha satt i gång denna diskussion ordentligt, så att det har uppstått en allmän
folkdiskussion i vårt land, därtill eggad, visst inte av skolutredningen och de
okända resultat den har kommit till under sitt arbete, utan av den tillintetgörande
kritik av Sveriges skolväsende, som finns i den uppseendeväckande boken
Kontakt med Amerika.

Denna diskussion runt örn i landet, som har förts med sådant intresse, både
i pressen och i de folkliga organisationerna, har kommit till principiellt alldeles
samma resultat som herr Engberg har kommit till och framlagt i dagens
diskussion: en gemensam skola, en enhetsskola för Sveriges barn och
ungdom. I den under de senaste åren förda diskussionen har det visserligen
inte direkt talats om.den nioklassiga folkskolan. Man har på de flesta håll utgått
från de benämningar som skolorna nu ha — folkskolan och mellanskolan
— formulerat saken på det sättet, att man på den gamla sexåriga folkskolan
vill ha en fyraårig praktisk realskola av den praktiska mellanskolans karaktär,
den bästa skolform som vi ha här i landet och vår enda tillfredsställande
skolform, vad resultaten beträffar. Men denna terminologi står inte alls, när
man ser efter vad som ligger under den, i någon motsättning till förslaget örn
den nioklassiga folkskolan som hela den svenska ungdomens gemensamma skolform,
därför att man inte förutsatte någon skillnad eller, som herr Engberg
uttryckte det, man förutsatte inte alls några stängsel och anknytningssvårigheter
emellan de första sex åren och de därpå följande åren.

Denna ungdomsskola skulle således för landets ungdom vara en direkt fortsättning
pa de första sex skolaren. Jag får säga, att herr Engbergs förslag
är en förbättring, då ^ det innebär en högst väsentlig förenkling av skolorganisationen
genom att låta det hela rubriceras som en nioklassig folkskola, Naturligtvis
är jag inte så värst glad åt att på det sättet den för närvarande bästa
skolformen, nämligen den praktiska mellanskolan, skall förkortas med ett år,
men det var redan förutsett i diskussionen, där man hela tiden haft alternativet:
treklassig eller fyrklassig, d. v. s. treårig obligatorisk skola med ett
fjärde frivilligt skolår för de kommuner, som kunde och ville anordna ett sådant.
Det är ju ingenting som hindrar, örn vi få en nioklassig folkskola, att
kommunerna kunna lägga på det tionde frivilliga skolåret, varigenom skoltiden
blir lika lång som den under diskussionen förutsatta och följaktligen ock -

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Nr 2.

109

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

så resultaten av denna skola bli precis lika bra som om den kallades folkskola
och mellanskola.

Jag anser således, att de synpunkter och de förslag, som herr Engberg har
kommit till, lia visat sig vara omfattade av en synnerligen stark opinion, inte
minst bland Sveriges vakna ungdom i arbetarklassen. Den stora fördel, som
följer med den nya tanken på att göra en nioklassig folkskola, är naturligtvis
den, att man därigenom allra säkrast kommer att röja ordentligt upp i snårskogen,
för att använda herr Engbergs uttryck, av hela denna mängd av bättre
och sämre, mest sämre, mellanskoleformer, som vi lia att dras med och som
genom sin tillvaro i hög grad hindra skolväsendets sunda utveckling, framför
allt när det gäller skapandet av en enhetsskola för Sveriges barn och ungdom.
Detta krav på enhetsskola borde väl i vår tid, den svenska linjens och den
svenska livsformens tid, vara en hjärteangelägenhet för hela folket, när vi
nu under utvecklingen hittills av hela vårt skolväsen ha fått bevittna olägenheterna
av att det svenska folkets barn och ungdom från tidig ålder tvingas
in i särskilda från varandra isolerade fållor, vilket väl inte från något håll
har ansetts vara till fördel för den nationella andan här i landet. Herr statsrådets
avvisande ton i detta fall förefaller ganska egendomlig, när man påminner
sig, att på åtskilliga diskussionsmöten, anordnade av intresserade kretsar,
även framträdande högermän av stor lärdom och med stort inflytande, åtminstone
bland de yngre partivännerna, helt ha anslutit sig till denna tanke
just på grund av önskvärdheten av en praktisk enhetsskola, åtminstone upp till
sextonårsåldern. När sålunda till och med en stark strömning åtminstone inom
den yngre högern på sina håll gör sig gällande för en sådan utveckling, är det
beklämmande att från regeringsbänken få höra, att vi i detta fattiga land inte
kunna tänka på denna utveckling.

Det är tydligen fortfarande gymnasiet, som får bli riktpunkten för skolfunderingarna
hos departementschefen och hos skolutredningen. Hela skolan
kommer uppenbarligen fortfarande att betraktas som en förberedelse till gymnasiet
med bibehållet läxplugg, bibehållet betygsväsen och bibehållet examensväsen.
Alla dessa saker ha ju inte det ringaste värde för den naturliga medborgerliga
utvecklingen i ett demokratiskt samhälle. Det är för galet att man
skall ta sådan hänsyn till de ungefär 12 000 elever som befolka gymnasierna,
att man fortfarande skall nödgas bibehålla den press över vår skolas hela utveckling.
som sidoblickarna dit skapa.

Det förhåller sig på det sättet — och där kan jag också hänvisa till representanter
för den konservativa högsta bildningen här i Sverige; närmast tänker
jag på professor Gassels vidräkning nied vårt undervisningsväsen — att hela
uppläggningen av vårt skolväsen med riktning och syftning på gymnasierna
har man på allt flera håll avlägsnat sig ifrån. Det naturliga är väl, att bekymren
om gymnasiet helt och hållet läggas åt sidan, till dess vi ha fått grunden
lagd, till dess vi i enhetlig form skapat den moderna arbetsskola, den praktiska
skola som vi böra ha för landets hundratusentals barn.

Sedan blir det ett bekymmer för sig, hur gymnasiet skall läggas för att det
på fyra år skall hinna ge en god och värdig förberedelse för de akademiska studierna.
Men det är fullkomligt orimligt att för den sakens skull offra den
allmänna medborgarskolans intressen i det ena eller andra hänseendet. Det är
således säkerligen bäst att ta skolreformen i denna ordning, som är den naturligt Nu

fingo vi av departementschefen också den upplysningen, att det kommer
att bli en parlamentarisk skolkommitté efter den nu sittande skolutredningen.
Vi skola således ha en ny typ av långvarig kommittéutredning, och under
något årtionde eller mer skall det svenska skolväsendet ytterligare få försämras,

Ilo

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Statsverkspropositionen rrv. rrv. (Forts.)

under det att vi hålla på med utredningsarbetet. Denna försämring har minsann
inte varit omärklig under det halva decennium, som skolutredningens arbete har
pågått. Och det är för övrigt ganska naturligt, att något annat inte kan ha
blivit följden av skolmandarinernas långa diskussioner inom lyckta dörrar,
väl avstängda från all kritik utifrån, ifrån dem som skolans organisation dock
främst och djupast berör.

Herr Velander: Herr talman! Jag hade från början icke någon som helst
avsikt att uppträda i denna debatt. Det förekom emellertid ett mycket uppmärksammat
anförande ifrån västernorrlands-jämtlandsbänken, som uppkallade
mig.

Herr Engberg lämnade ett visst bidrag till lösning av de s. k. norrlandsfrågorna,
ett bidrag som jag för min del icke är benägen att utan vidare acceptera.
Detta bidrag tog sikte på att ett av riksdagen med stor enhällighet taget
initiativ icke skulle fullföljas utan helt avbrytas. Andra vägar eller tillvägagångssätt
för dessa frågors lösning rekommenderades i stället. Det har i anslutning
härtill synts mig vara ofrånkomligt att något erinra örn vad som förekom
beträffande hithörande spörsmål vid 1940 års riksdag.

På grund av väckta motioner och med bifall till jordbruksutskottets hemställan
beslöt riksdagen då att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning
angående det norrländska näringslivets förkovran samt framläggande av
det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda.

Motionärerna hade tagit sikte på tillsättandet av något slags kommission
med uppgift att enligt i motionerna antydda riktlinjer förbereda eller stimulera
till åtgärder av betydelse för det norrländska näringslivet. Utgångspunkten
för motionärerna var den uppfattningen, att det existerade ett komplex av invecklade
spörsmål, som på ett avgörande sätt berörde Norrland och dess befolkning
och som därför också i diskussionen plägade sammanfattas i det enda
ordet »norrlandsproblemet», att detta problem eller rättare sagt olika sidor av
detsamma visserligen varit föremål för ingående utredningar och överväganden,
att dessa utredningar och överväganden dock i stort sett ditintills icke
avsatt några mer gripbara resultat samt att det därför framstode såsom en
trängande angelägenhet att, så långt möjligt, söka befordra effektiva åtgärder
till lättande av den norrländska befolkningens hårda villkor och därigenom
åvägabringa en utjämning av dessa i förhållande till vad som kunde anses
gälla för övriga landsdelar.

Den avsedda kommissionen förutsattes av motionärerna kunna bliva ett centralt
och ledande organ för utredning och samordning av olika uppslag i syfte
att främja det norrländska näringslivet i vidsträckt mening, i främsta rummet
jordbruket och skogsskötseln, näringslivets differentiering samt utbyggandet av
småindustrien och hantverket.

Motionerna gjordes av utskottet till föremål för ett omfattande remissförfarande,
varvid remissinstanserna som regel, i likhet med länsstyrelsen i Västernorrlands
län, tillstyrkte motionärernas förslag.

Såväl inom som utom riksdagen väckte också motionerna många förhoppningar
till liv, och intresset för desamma var på skilda håll synnerligen stort. I
debatten i denna kammare var det väl blott en enda talare, som ställde sig
något tveksam inför den av utskottet förordade lösningen. Åtskilliga talare,
däribland huvudmotionären, betonade dock, att den blivande utredningen icke
finge försena arbetet på norrlandsfrågornas lösning, att den icke finge bliva en
anledning till uppskov med åtgärder, som eljest vore mogna för ett kanske
omedelbart genomförande.

Vad har nu resultatet blivit? Det har, med mitt sätt att se, visat sig — och
det måste på det allra livligaste beklagas — icke blott att dessa varningar

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Nr 2.

lil

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

voro befogade, utan även att trots desamma de aktuella norrlandsfrågorna näppeligen
kunna sägas hava förts nämnvärt närmare sin lösning. Och ändock befinna
vi oss i tiden snart fyra år efter det riksdagen fattade sitt utredningsbeslut.

Det kiev visserligen en utredning, känd under namnet 1910 års norrlandsutredning,
oell resultatet därav föreligger i form av ett betänkande, som dock
närmast erinrar örn en akademisk avhandling. Det är inte min mening att
frånkänna denna utredning dess betydelse eller värde ur olika synpunkter. Jag
vill blott ha konstaterat det faktum, att i avvaktan därpå de praktiska uppslag,
som vid tidigare utredningar framförts, helt undanskjutits och nya uppslag
under tiden icke diskuterats. Jag måste upprepa mitt beklagande härav. Det
måste också med goda skäl kunna göras gällande, att olika med Norrlands
näringsliv och förhållanden i övrigt sammanhängande spörsmål kunnat utredas
och klarläggas, samtidigt som den nu slutförda utredningen av huvudsakligen
statistisk och teknisk karaktär verkställts — om nu denna sistnämnda överhuvud
taget varit ofrånkomlig.

Våra utredningar må kunna betecknas såsom mönster av grundlighet. Det
skall dock icke fördöljas, att denna grundlighet har, såsom det här visat sig,
sina uppenbara risker. Resultaten försenas och utredningsmännen kunna så gå
upp i detaljer och principer, att de förlora blicken för vad som är det väsentliga.
När det gäller norrlandsfrågan måste snabbt genomförbara och praktiska
uppslag eftersträvas. Förhållandena äro sådana; det har riksdagen själv understrukit.
Angelägenheten härav understrykes även av den omständigheten att
man, såsom förut berörts, exempelvis inom Västernorrlands län redan nu börjat
konfronteras med begreppet arbetslöshet och vad detta inrymmer samt att
även efterkrigsproblemen kommit oss allt närmare. Vilken roll kan exempelvis
den norrländska skogsproduktionsutredningens uppslag komma att spela i händelse
av en omfattande arbetslöshetskris, därest de fullföljas i ett sådant sammanhang?
Dessa uppslag äro dock så omfattande och så betydelsefulla för landets
skogstillgångar och för Norrland, att man måste förutsätta, att de varit
föremål för närmare överväganden just med tanke därpå, ehuru man icke försport
något därom.

Nu skall det äntligen enligt herr Engberg bli någonting av: En stor och
väldig kommitté, en — lör att använda herr Engbergs ord — mastodontutredning
är i antågande. Fråga efter fråga kommer därvid att få något av ålderns
patina över sig, innan den är färdigbered d, säger herr Engberg, och ingenting,
platt ingenting av reellt värde för Norrland bringas till genomförande eller
lösning.

Det ligger nära till hands att i likhet med herr Engberg misströsta örn möjligheten
att utvinna något positivt genom att fullfölja 1940 års riksdagsbeslut,
och dock kan jag för min del icke vara med om att sabotera det. Jag vågar
också hysa det förtroendet för statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet,
att han verkligen vill göra någonting i denna angelägenhet. Motsatsen
skulle i varje fall innebära att frågor av betydelse, ja, av vital betydelse för
Norrland och dess befolkning åtminstone icke skola handläggas av män med
rötter och intressen i vår sydligaste provins.

Jag kan icke tänka mig någonting annat än att »mastodontutredningen» —
ordet är fortfarande herr Engbergs — måste läggas på hyllan. Någon alltför
månghövdad skara behöver viii icke sammankopplas såsom underlag för den
här avsedda utredningen. Kommittén skall väl äga befogenheter att från myndigheter
och andra införskaffa utredningar och yttranden till belysande av de
frågor och de problem, som den ger sig i kast med. Alla, som kunna lämna
bidrag till utredningen, behöva väl icke beredas plats i kommittén. Bortsett

112

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Statsverkspropositionen rrv. m. (Forts.)

från den blivande ordföranden, som måste representera en framträdande administrativ
erfarenhet och träning, böra väl ifrågakomma huvudsakligen personer
med ingående kännedom örn olika grenar av norrländskt näringsliv, norrländskt
kynne och norrländska förhållanden samt med sinne för realiteter.
Den måste erhålla en sådan sammansättning och sådana direktiv, att positiva
resultat icke låta vänta på sig. Jag tillåter mig att till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet, ehuru han icke är här närvarande, rikta en
enträgen vädjan att handla utan onödigt dröjsmål. Vi norrlänningar vänta med
otålighet på Kungl. Maj:ts beslut.

Herr Engberg var i sitt anförande även inne på arbetslöshetsförhållandena i
Västernorrlands län. I samband därmed gjorde han vissa uttalanden, som måste
betecknas såsom ett skarpt klander mot ledningen av industriföretagen eller
åtminstone vissa industriföretag, kanske närmast inom sundsvallsdistriktet.
Detta klander föreföll mig närmast bottna i uppfattningen, att myndigheterna,
de offentliga organen, och främst då väl herr Engberg själv, icke skulle i tid
ha informerats örn de skedda driftsnedläggelserna, så att motåtgärder kunnat
förberedas.

Dessa uttalanden förvånade mig något, icke minst på grund av den skärpa,
varmed de framfördes. Jag har nämligen haft den uppfattningen, att industriens
män inom Västernorrlands län i skilda sammanhang varit synnerligen
angelägna örn att icke innehålla något som kunnat vara av intresse vid bedömandet
av sysselsättningsmöjligheterna inom länet. Jag avser emellertid icke
att här uppträda till försvar för någon, som herr Engberg måhända genom sina
uttalanden velat angripa. Jag skall i stället tillåta mig att erinra örn vissa förhållanden,
som äro allmänt kända ■—- och följaktligen måste anses vara kända
också av herr Engberg — och som äro av den innebörd att en länsstyrelse respektive
en länschef icke kan bliva alltför överraskad inför ett driftsstopp i
länets centrum.

Avgörandet av norrlandsindustriens exportförhållanden ligger för närvarande
helt och hållet i statens händer. Det är staten som genom handelskommissionen
och utrikesdepartementets handelsbyrå avgör, när export får äga rum.
till vilket land export får förekomma, vilka varor och vilka kvantiteter exporten
får omfatta samt vilka priser exporten får betinga. Dessa villkor äro resultatet
av förhandlingarna mellan delegationer från respektive länder, därvid
hänsyn icke i första hand tages till exportens intressen, utan där största avseende
fästes vid Sveriges behov av vissa varor, vägt mot köparlandets behov av
varor, vilka vi här i landet kunna producera och exportera. Härvid har främst
den största exportmarknadens önskemål beträffande malmen varit tungt vägande.
Malmen har varit en A-vara, skogsprodukterna ha kommit i andra rummet.
Norrlands skogsindustrier ha därför haft mycket ringa inflytande på sina
exportförhållanden under senare tid. Avgörandet har legat och ligger helt hos
statsmakterna beträffande såväl volym som land.

Vidare är att märka, att sådana varor som exempelvis cellulosa, vilken finnes
i överflöd i vårt land och som man helst vill exportera, endast i obetydlig
omfattning av statsmakterna lössläppts för export.

Vad beträffar skogsbruket torde samtliga skogsindustriföretag i Norrland
driva detsamma i normal omfattning, i den mån tillgång till hästar, materiel
och arbetskraft föreligger. Att vedavverkningarna reducerats lärer man icke
kunna lasta industriföretagen för; dessa ha ju att följa bränslekommissionens
direktiv.

Inom herr Engbergs och jag må väl också kunna säga mitt län har, enligt
vad dagspressen nyligen meddelat, ett företag beslutat att påskynda industribyggen,
vilka av kostnadsskäl väl kunnat undanskjutas till längre fram i ti -

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Nr 2.

113

Stat sv erks-propositionen m. m. (Forts.)

den — industribyggen där investeringarna röra sig om cirka 8,5 miljoner kronor.
Fetta torde icke heller herr Engbeg ha svävat i okunnighet örn, då upplysning
därom väl lämnats vid de konferenser rörande arbetsmarknadsfrågor,
som hållits inför honom såsom landshövding.

Industrien har ock, enligt vad jag personligen är på det klara med, icke heller
dragit sig för att tillverka på lager, så att de norrländska industriföretagens
magasin nu äro i stor utsträckning fyllda. Lagerbehållningen av cellulosa, vilken
är vår dominerande exportartikel, beräknas om någon månad vara uppe i
normal förkrigsnivå, vilket utgör ett tydligt bevis för att man icke genom att
hålla tillbaka produktionen skapat arbetslöshet.

Det torde även vara allmänt bekant att förhållandevis mycket omfattande
investeringar ägt ram inom Norrlands skogsindustrier under senare tid för att
skapa ny företagsamhet och tillverkning, mer inriktad på hemmamarknaden och
således mindre känslig för internationella förhållanden.

För övrigt vill jag i detta sammanhang åberopa socialministerns uttalande
här i kammaren för en stund sedan, att »krisungen» i Västernorrlands län kommit
till världen på grund av att exporten av sågade trävaror och pappersmassa
avbrutits, lagren ökat och produktionen därmed måst stoppa. Tidpunkten för
»krisungens» tillblivelse hade kanske icke heller kunnat så noga förutses av
industriföretagen, förrän man började ana, vad som skulle bli resultatet av de
numera slutförda avtalsförhandlingarna med Tyskland.

Med dessa antydningar, herr talman, har jag velat, så att säga, ställa kyrkan
mitt i byn. Jag har känt mig uppfordrad till att söka mildra intrycket av
herr Engbergs åtminstone för mig något överraskande uttalanden.

En annan talare på västernorrlands-jämtlandsbänken har framfört vissa
reflexioner angående industriföretagen i sundsvällsdistriktet och deras ekonomiska
planeringar rörande ett bankföretags utdelningspolitik samt på vilka
orter företagen borde kommunalt beskattas etc. dag var nu inte i tillfälle att
lyssna till detta anförande. Jag skulle dock vilja erinra örn, att av industriföretagen
i sundsvällsdistriktet, i vilka åtskilliga tiotal miljoner kronor äro
investerade, alla utom ett under ett tiotal av år eller mer efter förra fredskrisen
icke lämnat ett enda öres utdelning. Örn vidare en bank lämnar 15
procents utdelning å utelöpande aktiers nominella belopp och denna utdelningbetecknas
såsom hög eller orimligt hög, beror detta omdöme huvudsakligen
därpå, att vederbörande bedömare utgått från vad aktierna kostade för cirka
80 år sedan, då bankföretaget i fråga bildades, och inte från den kurs de nuvarande
bärarna av aktiestocken betalt för densamma samt att penningvärdets
fall icke beaktats. Det är för resten svårt att förstå, varför denna utdelning
här klandras. Ur allmän synpunkt blir dock resultatet det, att aktieutdelningen
blir dubbelbeskattad. Någon bristande konsolidering kan bankföretaget
i fråga icke heller beskyllas för: det har inte vid något tillfälle påkallat
statsmakternas stöd vare sig i den ena eller den andra formen.

Frågan, om var de stora företagen liksom för övrigt skattskyldiga av alla
klasser rätteligen böra beskattas, få vi väl inom kanske relativt kort tid närmare
diskutera i samband med den blivande kommunalskattereformen. Det
finnes sålunda åtminstone för mig inte någon anledning att här ingå därpå.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! dag begärde ordet för att ge
en kort replik till herr Ohlin.

För inte så länge sedan läste jag i den tidning, i vilken herr Ohlin är medarbetare,
en programförklaring från herr Ohlin, som jag uppfattade såsom
avgiven å hans partis vägnar. Enligt denna förklaring skulle manchesterlibe Första

kammarens protokoll 1944. Nr 2. 8

114

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

ralismen icke längre vara utmärkande för det svenska folkpartiet, utan i dess
ställe hade trätt en ny socialliberalism, som djärvt tog sikte på höjandet av
vårt folks levnadsstandard. Det var djärva signaler i den sociala dådkraftens
tecken, som kommo fram i herr Ohlins förklaring, och den citerades med gillande
i folkpartiets tidningar.

I dag var det emellertid inte mycket kvar av den där dådkraften vare sig
i herr Ohlins egna uttalanden eller i herr Elon Anderssons anförande. Det
föreföll mig. vara en ödslig och dådlös manchesterliberalism av det gamla
snittet. När jag i fråga örn arbetslösheten använde uttrycket »stamping out»,
svarade herr Ohlin, att verkligheten sällan motsvarar den rosenröda optimismen.

.Jag vill härtill svara, att vi under krisåren fått nöja oss med en tämligen
stillastående politik men att det inte är säkert att det går att fortsätta i den
takten efter krigets, slut. Jag föreställer mig tvärtom, att efterkrigstidens
människor, inte bara i krigförande länder utan även i vårt neutrala land, komma
att kräva en politik, som inte endast uppställer ideal, utan även förverkligar
dem. Örn man inte själv tror på sina ideal, kommer man naturligtvis
inte heller att förverkliga dem. I såväl herr Elon Anderssons anförande rörande
de. ekonomiska frågorna som — egendomligt nog — hos herr Ohlin
tyckte jag mig höra genklangen av en pessimism, som står i alldeles
avgjord motsättning till mitt partis synpunkter på dessa frågor.
Jag bortser naturligtvis inte från att idealen kunna spricka, men
örn man på förhand betraktar dem som spruckna, kommer man naturligtvis
ingen vart. Herr Ohlin använde det gamla talesättet, att nian bör sikta
mot skyn för att nå skogsbrynet. Han tilläde något i den här stilen: man bör
ha klart för sig, att man vill träffa skogsbrynet, eljest riskerar man att träffa
skyn. Jag kan ^acceptera den där bilden såsom uttryck för folkpartiets syn
på de sociala frågorna, speciellt frågan örn arbetslösheten, örn man med skyn
menar ett effektivt bekämpande av arbetslösheten och med skogsbrynet menar
detta lama eller helt obefintliga bekämpande, som tydligen är innebörden i
folkpartiets program beträffande etferkrigsproblemen. Detta är en défaitism
som jag inte vill vara med örn, och jag tror detsamma gäller örn det socialdemokratiska
partiet.

Här har talats örn valprogram. Örn detta är ett frisinnat principprogram,
ger det en ganska överraskande belysning av arten av de sociala löften, som
folkpartiet på senare tid strött omkring sig till höger och vänster. Jag skulle
nästan vara frestad att fråga herr Ohlin, om han kan ge en kort sammanfattning
av vad som i fråga örn uppfattningen av dessa ting skiljer t. ex.
högern och folkpartiet at. Det är under alla förhålJ anden anmärkningsvärt, att
i.denna.debatt örn de ekonomiska frågorna högerns och folkpartiets talare rört
sig på identiskt samma plan.

Herr Ohlin; Herr talman! Jag’ skall börja med att replikera herr andre
vice talmannen.

Jag måste erkänna, att jag är en smula förvånad över uppläggningen av
hans anförande. Han säger, att vad som i dag framförts i kammaren från
folkpartihåll inte vittnar örn någon större dådkraft, utan snarare örn manchesterliberalism.
Härtill vill jag genmäla, att vad som här debatterats endast
är en sida av ett problem med mångå olika sidor. Därför att man talar örn en
sida av saken, är man väl inte skyldig att lägga fram sin syn på problemets
alla sidor. Inte ens om. man, såsom herr Linderot, talar i en och en halv timme,
skulle.det vara möjligt att uppfylla herr Åkerbergs anspråk. Ännu mindre
är det möjligt, örn man som jag talat blott en halv timme.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Nr 2.

lil

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Skall man verkligen inte få kritisera herr Wigforss’ skattepolitiska program
utan att sedan få en replik, som är byggd på att vad man sagt är allt
vad folkpartiet har att komma med? En sådan diskussionsmetod förefaller
mig mer än nödvändigt försvåra ett konstaterande av var oenigheten verkligen
ligger. Jag vill emellertid trösta herr Åkerberg med, att han inom en
som jag hoppas relativt begränsad framtid —• jag räknar med blott några
veckor -—■ skall på ett åtskilligt bättre sätt än genom något anförande få lära
känna något av folkpartiets inställning till de sociala och ekonomiska problemen.
Det kommer att bli så pass utförligt, att jag är övertygad örn att det
skall bli fullkomligt klart för honom, att våra i dag framförda synpunkter^ i
fråga om finansministerns program inte innefatta 10 eller ens 5 procent av vår
inställning till de stora sociala och ekonomiska efterkrigsproblemen.

När herr andre vice talmannen diskuterar den fulla sysselsättningens problem,
vill han från sina utgångspunkter göra gällande, att herr Elon Andersson
och jag visat en oerhörd pessimism och att det förefaller som örn vi från
början betraktade våra ideal såsom spruckna. Jag förstår inte riktigt vad det
sista uttrycket skall innebära. Jag skulle emellertid för min del •— och jag
tror det kan godkännas även av herr Elon Andersson -—- vilja karakterisera
det såsom verklighetssinne, örn man räknar med att det inte är så lätt att
hundraprocentigt avskaffa arbetslösheten i ett land som Sverige. Det må erinras
örn, att det svenska näringslivet är mycket beroende av förhållandena i
utlandet, särskilt av våra exportmarknader. Vi måste räkna med, att läget
ute i världen efter krigets slut kan bli ganska besvärligt och delvis kan komma
att utmärkas av desorganisation. Hur man då skall kunna fullständigt förhindra
uppkomsten av arbetslöshet inom den svenska exportindustrien, är en
sak som jag gärna erkänner att jag inte förstår. Jag kan inte gärna hålla med
herr Åkerberg, när han säger att detta är défaitism. Jag tror, att det måste
anses vara att visa klokt verklighetssinne, örn man ställer upp rimliga mål
för sig, vilka äro möjliga att uppnå, i stället för att i något slags ungdomlig
överentusiasm sätta målet så högt, att det är omöjligt att realisera. Därtill
kommer, att man i senare fallet kan uppväcka förhoppningar, som senare grusas,
och detta kan få skadliga psykologiska verkningar. Visserligen finns det,
herr Åkerberg, ett sätt att helt och hållet avskaffa arbetslösheten. Det är det
sätt som man använt under kriget i de auktoritära staterna. Man helt enkelt
avskaffar friheten på arbetsmarknaden, man förbjuder en person att lämna
det arbete han erhållit, man fastställer lönenivån på legal väg o. s. v. Örn det
är den vägen herr Åkerberg tänkt sig, kan jag förstå hans oerhörda optimism,
men då vill jag för min del inte längre kalla det optimism.

Jag hörde med stor tillfredsställelse hans excellens utrikesministerns yttrande
rörande deportationen av de norska studenterna. Jag vill tolka detta
uttalande såsom ett vittnesbörd örn att regeringen ingalunda betraktar denna
sak såsom för sin del avslutad, och jag hoppas, att regeringen skall finna
även andra medel än de hittills använda att göra den svenska ståndpunkten
förstådd och beaktad i vårt södra grannland.

Jag skall nu be att få säga några ord till bemötande av vad finansministern
yttrade i sitt anförande före middagspausen.

Herr Wigforss tycktes anse det tillräckligt med kapitalbildning av de
många småspararna och förmögenhetsbildning av annat slag överflödig. För
min del vill jag deklarera, att jag är lika angelägen som finansministern att
det blir kapitalbildning bland småspararna. Jag kanske till och med är mera
angelägen om det, eftersom jag i motsats till finansministern inte vill, att de
ernå spararnas intressen skola uppoffras med en axelryckning, när man diskuterar
frågan örn penningvärdets försvar. Just denna fråga har stor betydelse

Ilo

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1044 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

för de små sparare, som lia pengar på bankräkning, i obligationer eller i livförsäkringar.
Jag tror att finansministern skulle kunna praktiskt visa sitt intresse
för småspararnas besparingar vid penningpolitikens utformning.

Jag vill tillägga, att jag anser det vara en viktig och i vårt land hittills
försummad uppgift att söka utfinna former, genom vilka även de små spararnas
medel kunna i större utsträckning än för närvarande fylla en riskbärande
funktion i vårt affärsliv. Härigenom skulle man skydda spararna mot en del
av riskerna för inflation i den mån de exempelvis äga aktier av viss typ, och
vidare skulle man på detta sätt så småningom bidraga till en viss decentralisation
av kapitalägandet inom de svenska företagen. Jag skulle kunna tänka
mig, att man skapade en serie av holdingbolag, som ägde aktier i andra svenska
företag, och att dessa holdingbolags aktier placerades ut bland småspararna.
Den riskfördelning, som härigenom skulle uppnås, tror jag bleve tillräcklig
även för en person som äger blott några hundra kronor.

Det finns alltså många sätt, på vilka man kan praktiskt visa sitt intresse
för småspararna. Det vore även utomordentligt önskvärt, om man skattevägen
kunde premiera småspararnas kapitalbildning. Jag vet, att detta tyvärr
är mycket svårt.

Enligt min mening behöver man emellertid i ett samhälle av den svenska
typen även större sparare. Finansministern anser det överflödigt och hänvisar
till att vi lia aktiebolag, där expansionen kan försiggå med bolagets egna sparmedel.
Såvitt jag förstår, förutsätter emellertid det svenska företagssystemet,
att man har förmögenheter fördelade på ett antal enskilda händer och
att dessa förmögenheter icke enbart bestå av mycket små belopp. Det är svårt
att förstå, hur bolagssystemet skulle fungera, om varje företag hade tiotusentals
aktieägare utan någon som helst koncentration av inflytandet kring styrelsen.
Det är tänkbart att man i framtiden kan utfinna former i den vägen
—- konsumentkooperationens egen produktion är ju ett försök att gå fram på
en alternativ linje —- men här finnas många problem, vilka icke äro lösta i
dag, och det är icke rådligt att gå utvecklingen i förväg. Det är vidare viktigt
att bolag nybildas, och det kräver kapitalinsatser inte blott från småspararna.
Örn man inte nybildar bolag, kommer expansionen huvudsakligen att
ske inom redan existerande företag, och det betraktar jag såsom osunt. Det har
till stor del varit så under senare år, och finansministern tycktes vara nöjd
därmed. Enligt min mening är det viktigt att motarbeta tendenserna till
finansiell maktkoncentration inom det svenska affärslivet. Jag skulle t. ex.
hälsa med glädje, örn det vid revisionen av aktiebolagsbeskattningen kunde
införas förbud mot att flerdubbel rösträtt är förenad med vissa aktier i holdingbolag.
Detta system med flerdubbel rösträtt för ett antal bankerna närstående
personer, som därigenom med en halv miljon kronor kontrollera ett
holdingbolag med 20 miljoner i aktiekapital och indirekt kontrollera svenska
företag med aktiekapital på ett hundratal miljoner, anser jag vara osunt. Men
denna ståndpunkt är väl förenlig med den jag intager, när jag förmenar, att
det i vårt näringsliv behövs enskilt initiativ, som inte bara förutsätter att vissa
människor tänka och vilja någonting, utan också att de ha vissa finansiella
resurser, med vilka de kunna »backa upp» sina initiativ.

För herr Wigforss blir nu allt detta ingenting annat än en plaidoyer för
förmögenhetsinnehavarna. Så som jag ser det är det i stället en plaidoyer för
det enskilda näringslivet av en i viss mån decentraliserad typ. Jag skulle
vilja fråga, örn man inte i något som helst läge kan påstå, att beskattningen
pressats för högt i höjden utan att man skall få till svar, att det är en plaidoyer
för förmögenhetsinnehavarna. När det har påvisats, att det vid gränserna
förekommer skatter på ända till 104 procent av inkomstökningen, måste

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Nr 2.

117

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

man fråga, örn inte detta rimligen bör kunna kritiseras utan att kritiken skall
karakteriseras på det sätt som finansministern gjorde.

Var går egentligen gränsen för skatterna när det gäller större inkomster?
Blir det för hög skatt, när vi komma upp till 150 procent på inkomstökningen?
Ha vi då nått den punkt, där man kan få diskutera saken som en begränsad
fråga utan att få, jag vill uppriktigt säga, sådana rena klyschor till svar
som detta, då man kallar en diskussion av denna sak för en plaidoyer för förmögenhetsägarna? Enligt

min mening är det en naturlig riktlinje för den ekonomiska och sociala
politiken i vårt land, som den sociala liberalismen redan under förra
århundradet formulerade på följande sätt: »En så jämn inkomstfördelning,
som är möjlig utan att skada de välståndsbildande krafterna.» Enligt min mening
ha en del skatteåtgärder, som syfta till en utjämning av inkomstfördelningen,
nu gått så långt, att de, hur tilltalande de än kanske kunna vara ur
andra synpunkter, faktiskt skada de välståndsbildande krafterna och därför
i längden icke äro till fördel för någon. Ty det enskilda initiativ, varpå vart
näringsliv dock tills vidare beror, förutsätter att den enskilde far behålla en
del av de resultat som han producerar. Att man stimulerar honom till dessa
insatser gör nytta för hela folket. Det kan alitsa icke vara något samhällsintresse
att försvaga dessa dynamiska krafter.

Därtill kommer en annan fråga. Är det alldeles säkert, att ett system med
skatter på 90, 95 eller 100 procent på gränsinkomsterna i längden håller? Innebär
det inte kanske en alltför stor påfrestning på människornas hederlighet,
så att vi riskera att få tilltagande försök att undkomma beskattning? Riskerar
man inte att en del människor säga som så: »Det är så orimligt, att^staten vill
taga det hela; örn jag smyger undan litet grand, är det väl inte så i ärligt?»
Jag vill inte alls försvara ett sådant resonemang, ty skattefusk kan inte under
några omständigheter försvaras, men jag vill ändå fråga, örn det är klokt att
pressa skattesystemet på det sättet. Det finns bekanta exempel fran Italien
på skatter som överstigit 100 procent, men det har omvittnats, _ att de voro
mycket ineffektiva och gåvo förvånande små belopp till den italienska statskassan.
_ .

Jag tror för min del att det vore av värde, örn finansministern ville intressera
sig något mera än han hittills gjort för att förhindra skattesvek av olika slag.
Jag har tillåtit mig att privat och offentligt vid flera tillfällen rekommendera
honom en del utvägar, genom vilka man skulle kunna försvåra skattefusk,
t. ex. genom att envar vid självdeklaration skulle få uppgiva sju eller åtta utgiftsposter,
som äro lätta att angiva och att kontrollera. Jag vet fran konkreta
fall, att det skulle vara omöjligt för den eller den att deklarera 10 000 kronor,
när man kan påvisa att han på dessa sju eller åtta poster använder 12 000
15 000 kronor och att han har andra utgifter dessutom. Men finansministern
tycks inte intressera sig så förfärligt mycket för det spörsmålet. Låt vara att
han gjort en beaktansvärd ansträngning för att clfektiviscra taxeringsorganisationen,
men det finns mycket mera att göra. Det borde vara en lätt sak att öka
det beskattningsbara beloppet från G 000 miljoner till 6 500 miljoner kronor,
om det är som herr finansministern nyligen påstod, nämligen att 5 000 miljoner
rinna bort i luften, och det bör vara möjligt även örn det är som jag tror,
d. v. s. att det är bortåt 2 000 miljoner som ej bli beskattade. Skulle man
kunna beskatta dessa 500 miljoner skulle stat och kommun få in över 100 miljoner
ytterligare till statskassan, och den siffran är inte alldeles oväsentlig. Den
kan jämföras nied en siffra, som jag skall nämna strax.

Enligt min mening är det av vikt, att man försöker ordna i ett samhälle sa,
att alla människor få lika stora chanser så långt det är möjligt. Detta förutsätter

118

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

bland annat en radikal demokratisering av undervisningsväsendet, en fråga
som berörts, bär tidigare i dag. Men skulle det vara så, att det finns människor
med exceptionell förmåga t. ex. i affärslivet, tror jag det är klok politik att
finna sig i att de få något högre inkomster och få möjlighet att ge sina
barn i arv vissa belopp. Därigenom uppnår man fördelar för medborgarna i
allmänhet. Detta är en sida av systemet med ett friare näringsliv. Om man vill
hindra det, tror jag att man bör vara konsekvent och hellre gå över till kommunistiska
organisationsformer. Vill man göra det, med allt vad det innebär,
tror jag man kan frigöra sig från en del av de motiv, jag här nu berört, och
tänka sig helt andra handlingslinjer. Men det som jag trott vara riskabelt är
att man gör varken det ena eller det andra, och för min elei föredrar jag avgjort
att gå fram på det nuvarande samhällets grund. För övrigt skall man inte
vara säker på att man ens med ett kommunistiskt system skulle kunna undvika
ganska betydande inkom stolikheter. Såvitt jag har mig bekant, ha dessa olikheter
under det senaste årtiondet i Ryssland varit i tillväxt, och i dag lär det
vara så, att ingenjörer och fabriksföretagare icke sällan komma upp till inkomster,
som stro fem—tio gånger så höga som arbetarnas. Därmed är man
inte så förfärligt långt ifrån olikheterna i inkomster inom det svenska samhället.

Jag hade under 1930-talet före detta krig inte anledning till något ivrigare
meningsutbyte med finansministern, vars allmänna finanspolitik under den perioden
jag i stort sett stödde. Jag ansåg att man måste skapa de finansiella
förutsättningarna för den sociala välfärdspolitiken och att det likaså var nödvändigt,
att staten medverkade i konjunkturpolitiken till uppehållande av sysselsättningen.
Men det följer inte av den ståndpunkten, att man behöver eller
kan godkänna, att en politik, som tillkommit för krigets ändamål, skall fortsätta
som permanent även under fredstid!

Jag kan vara överens med som jag tror de flesta i denna kammare och i
varje fall säkert med finansministern därom att ett av de stora målen för den
ekonomiska politiken är att höja de breda lagrens levnadsstandard. Men hur
mycket är att vinna för det ändamålet genom att ytterligare pressa fram en
inkomstutjämning med skattepolitiska medel? Ja, låt oss se på några siffror
utöver dem som herr Nordenson förut i dag anfört. De människor som ha en
taxerad inkomst, överstigande 20 000 kronor, hade 1942 en sammanlagd inkomst
av 593 miljoner; de betalade 263 miljoner i skatt och hade kvar 330
miljoner. Örn vi taga dessa människor som representanter för de välsituerade
och tänka oss en sådan skattepolitik, att vi låta dem som ha 20 000 kronor i
inkomst betala en tredjedel därav i skatt och behålla 13 500 kronor — vilket
f. n. sker — och örn vi helt. expropriera all inkomst, som överstiger 20 000 kronor,
till staten, så att ingen människa får högre behållen inkomst än 13 500
kronor, hur mycket mer skulle svenska staten därigenom få in? En sådan politik
skulle väl i alla fall tillfredsställa de flestas önskemål i fråga örn inkomstutjämning
på skattevägen. Jo, man skulle enligt tillgängliga siffror kunna
ta, in ytterligare 124 miljoner kronor per år av skattebetalarna. Jämför nu den
siffran med nationalinkomsten enligt herr Wigforss’ siffror: ungefär 14 miljarder,
som fördelas på det svenska folket! Hur mycket mer skulle det bli för
de breda lagren, örn staten toge in ytterligare 124 miljoner kronor? Det bleve
inte så förfärligt mycket per huvud. Av detta torde det framgå, att mycket,
mycket viktigare än en sådan utjämningspolitik — örn den kunde genomföras
— är att man sörjer för att produktiviteten i samhället hålles uppe, så
att den totala nationalinkomsten fortsätter att växa och blir inte 14 utan 15
eller 16 miljarder. Hittills har den under en rätt lång period vuxit med ungefär
2 procent per år och innevånare. Detta har skett i ett social-liberalt sam -

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Nr 2.

119

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

hälle av den typ som jag menar att nian skall försöka utveckla oell icke kasta
över bord. Kan den utvecklingen fortsätta, betyder det en inkomsthöjning med
ungefär 300 miljoner kronor per år. Det betyder, att efter tio år har man 3 000
miljoner mer att varje år dela på folket i stället för de 124 miljoner, som staten
skulle kunna få in genom att icke tillåta någon behållen inkomst på mer
än 13 500 kronor. Sådana siffror måste väl övertyga även den mest klentrogne
örn, var själva centralpunkten ligger i problemet att höja de breda lagrens
levnadsstandard. Den ligger i att möjliggöra en fortsatt produktivitetsstegring
i det svenska samhället. Jag menar — det vill jag gärna säga, och kanske
får jag då absolution av herr Åkerberg och andra för en del av vad jag sagt
tidigare — att denna inkomststegring på 300 miljoner kronor per år, som vi
kunna hoppas på. om det blir drägliga förhållanden ute i världen och vi inte
slå sönder vårt ekonomiska system och skada de välståndsbildande. krafterna,
bör man försöka tillföra de mindre bemedlade i landet. Jag menar inte att de
välsituerade här i landet behöva få det så förfärligt mycket bättre, att den
som har 50 000 kronor har ett verkligt behov av att få 60 000 o. s. v. Därför
blir det efter kriget så småningom utrymme för en ganska radikal socialpolitik,
som sörjer för att det ökade välståndet i landet till alldeles övervägande
del kommer de mindre bemedlade till godo. Men jag tror inte att man gör de
breda lagren någon verklig tjänst, örn man sitter och stirrar pa de. 124 miljonerna
så att man riktigt besättes av den tanken, att det är orimligt, att det
finns någon som kommer över en sådan inkomstgräns, som man tycker ligga
onödigt högt. Nej, jag tror att det enda, som är förenligt med de breda lagrens
intresse och med allas, är att man riktar uppmärksamheten på huvudproblemet:
att höja den samhälleliga produktiviteten. Örn man har den utgångspunkten,
blir man kanske en liten smula mera försiktig, då det gäller att pressa skatteskruven
upp till 90. 95, 100 eller 101 procent, än man blir, örn man av känslomässiga
skäl — och jag tror det är sådana som spela in här ■ inriktar sig
för mycket på den rena inkomstutjämningen.

Jag skall, herr talman, säga ytterligare ett par ord örn finansministerns
ståndpunkt i fråga örn pris- och lönepolitiken. Herr Wigiorss är tydligen inte
alls benägen att tillmäta de sparares intresse någon vikt, som ha bankinsättningar,
obligationer och försäkringar. Han säger också, att det inte heller är
någon större skillnad mellan hans egen ståndpunkt rörande penningvärdet och
den som jag förfäktat, eftersom han tänkte sig en prisnivå efter kriget på
kanske 130, medan jag snarare talat för 120. Det är väl för litet att bråka örn,
säger han. Nu tror jag att finansministerns ståndpunkt snarare leder till en
prisnivå på 135, men det må göra detsamma. Jag vill bara betona, att skillnaden
mellan en prisnivå, som ligger 10 procent högre eller lägre, för innehavare
av obligationer, bankinsättningar av olika slag och försäkringar betyder ungefär
3 miljarder kronor i reell köpkraft. 3 miljarder kronor för dessa människor,
som till största delen äro små sparare, kan man knappast avfärda med
en axelryckning.

Men, säger herr Wigforss, herr Ohlin har å andra sidan velat sänka räntan.
Jag blev mycket förvånad, när jag hörde det argumentet. Örn räntan nu under
ett par år framåt ligger J/4 procent lägre, vilket jag förordat, gör det för spararna
tre år framåt 3/4 procent av deras förmögenhetsbelopp. För övrigt är det
inte hela räntan som varierar, så att i verkligheten skulle det inte göra mer än
omkring x/2 procent av deras förmögenhetsbelopp. Men en sänkning av penningvärdet
med 10 procent under det som jag förordat giir 10 procent av deras
förmögenhet. När herr Wigforss hänvisar till något sådant^ som den halva
procenten, som skulle stå i strid med spararnas intresse, måste jag således
hävda, att 10 procent är tjugu gånger mer.

120

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Statsverkspropositionen m. to. (Forts.)

Sedan säger finansministern, att det skulle vara mycket större risk för arbetslöshet,
om man går till en viss prissänkning. Jag vill därvid påpeka, att
finansministern inte lyckats nied något resonemang visa. att det skulle vara
större risk för arbetslöshet, örn man någorlunda snabbt och inom en begränsad
tidrymd genomförde en anpassning till den önskade prisnivån. En annan sak
är, örn det blir en långt utdragen deflationsprocess; en sådan verkar alltid
hämmande på produktionen.

o Herr finansministern säger, att han verkligen skulle önska, att jag eller
någon annan ville klart draga upp de alternativa riktlinjerna. Jag kan då inte
neka mig att göra den repliken, att finansministern hade ett tillfälle att få
denna alternativa linje klarig upp dragen, genom att sörja för att riksbankens
valutakommitté hade blivit så sammansatt, att dessa olika åsikter hade blivit
representerade. Det hade finansministern mycket väl kunnat göra. Formellt
var det visserligen inte han som tillsatte kommittén, men den sammansattes i
samförstånd med honom på ett sådant sätt att han visste, att bara den ena
ståndpunkten skulle bli representerad. Varför lia åtskilliga framstående nationalekonomer
— professor Åkerman, docenten Lundberg, docenten Svennilson
m. fl. -— icke fått tillfälle att som ledamöter lägga fram sina åsikter,
utan bara de fem personer, som hade just den åsikt, som herr Wigforss, egendomlig^
nog,, sedan visade sig kunna acceptera? Det rätta sättet att få den
alternativa linjen klart uppdragen hade varit att sörja för att dessa olika
åsikter hade blivit representerade i det utredande organet. Då skulle det ha
blivit lättare att diskutera i dag — för mig åtminstone; det hade kanske varit
svårare för herr Wigforss

Finansministern säger sedan, att ingen kan övertyga honom eller det svenska
folket, att det blir en lika hög realinkomst, örn man går in för en viss
större sänkning av prisnivån. Jag vill då påpeka, att det är just vad erfarenheten
visar. Erfarenheten visar att de större höjningarna av reallönerna ha inträffat
just under prisfallsperioder. Därutinnan kan jag hänvisa till vad chefen för
konjunkturinstitutet, docenten Lundberg, sade i ett yttrande i Nationalekonomiska
föreningen, där han just underströk, att det inte finns någonting sorn
kan, användas till bevis för att reallönernas stegring blir snabbare, örn man
följer den linje som herr Wigforss förordar. Men herr Wigforss påstår bara
helt lugnt motsatsen, förmodligen ut ifrån den psykologiskt riktiga synpunkten,
sorn jag läste om en gång, när jag för många år sedan, studerade "reklamteknik.
Där stod som ett. bidrag till reklamens psykologi, att bestämt framförda
påståenden sätta sig fast i medvetandet även örn de framföras utan
argument.

Sedan säger finan,sministern, att valutakommitténs betänkande inte alls är
obestämt eller mångtydigt, vilket jag tillåtit mig påstå. Han säger till och
med att jag är ensam om denna min läsart. Jag måste då säga några ord örn
detta betänkande.

o Till en början, kan jag nämna, att jag har deltagit i konferenser, när utlåtandet
förelåg i korrektur, och jag kan meddela — det är väl ingen indiskretion
— att det från snart sagt alla dem som voro där samtidigt med mig
påpekades vissa uttryck, som föreföllo mycket svåra att förena, och de justeringar
som sedan gjorts ha icke varit väsentliga. De sakkunniga säga t. ex.,
att dep penningpolitiska målsättningen, om den skall ske i anslutning till 1931
års penningpolitiska program, leder till att man icke skall genomföra några
lönesänkningar. Där ha de sakkunniga uppenbarligen helt tappat bort den
primära sidan av 1931 års program, nämligen den som formulerades så, att
det gäller att försvara kronans köpkraft i konsumenternas händer. De låta i
stället den andra synpunkten helt och hållet dominera och säga, att örn man

Måndagen den 17 januari 1944 em. Nr 2. 121

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

kan befara arbetslöshet, skall man inte bry sig om hur det går med penningvärdet,
inte sträva efter att återställa det, utan uteslutande beakta fisken för
arbetslöshet. Det är den dominerande synpunkten. Slutsatsen av denna principiella
inställning måste såvitt jag förslår bli den, att när helst det föreligger
risk för arbetslöshet, kan man, tillgripa en^dosis inflation: man höjer
prisnivån med en 10 procent, da man menar en sadan injektion vara nyttig.
Den verkar kanske i många lagen gynnsamt på sysselsättningen. Skall man
inte taga någon hänsyn till att penningvärdet försämras, till att vissa sparares
intressen uppoffras etc., finns det inte så mycket att invända, men de flesta
människor äro nog inte beredda att acceptera den slutsatsen, att man ba,ra
skall se på sysselsättningen och betrakta penningvärdets skötsel som ett instrument,
som får hanteras hur som helst för att stimulera den.

Sedan säga de sakkunniga, att det avgörande kriteriet, är huruvida prissänkningen
utlöser sådana depressiva tendenser inom näringslivet, som hota
att leda till en mera allmän arbetslöshet. Här godkännes plötsligt en prissänkning,
örn den inte leder till mera allmän arbetslöshet. Jag vill för min del mycket
bestämt hävda att man mycket val kail tänka sig en på visst sätt genomförd
lönereduktion som också leder till ett prisläge,, som ligger mellan det nuvarande
och förkrigsläget, utan att denna reduktion framkallar någon allmän
arbetslöshet. Den är då förenlig nied detta cle sakkunnigas uttalande. Men
sedan säga de sakkunniga följande: »I lönepolitiskt avseende, bleve innebörden
närmast, att förändringar i den vid tidpunkten för vapenstilleståndet rådande
nominallönenivån icke skulle eftersträvas av penningpolitiska skäl; detta
omdöme innefattar tydligen icke något ståndpunktstagande till frågan, huruvida
en ändring av lönesättningen eller av löneavvägningen olika grupper
emellan kan motiveras ur andra synpunkter än de här berörda.» Där finns en
tydlig Brasklapp. Vill man som jag lägga in hänsyn till. spararna och egendomsinnehavet,
då kan man säga att man star i fullständig överensstämmelse
med de sakkunniga, ty de sakkunniga säga ju här uttryckligen, att dessa hänsyn
kunna leda till en modifierad ståndpunkt.

Sedan säga de sakkunniga, att man mycket väl kan tänka sig, att det kan
bli nödvändigt att föra en annan pris- och lönepolitik av hänsyn till Sveriges
förbindelser med utlandet.

Herr talman, jag kan inte finna annat än att jag härigenom dokumenterat
riktigheten av den läsart, om vilken jag ingalunda är ensam, rörande detta
valutabetänkande, och jag måste hävda, att det inte kan användas på sätt som
finansministern gör.

Till sist vill jag säga att det finns ett uttalande av. finansministern, som
man kanske mera kunde ena sig örn på olika håll, nämligen att örn vi lyckas
skapa full sysselsättning i näringslivet, så kunde han tänka sig att utrymme
möjligen komme att finnas såväl för nya sociala utgifter som även för en
jämkning nedåt av skatterna någon gång i framtiden. Det är just den ekonomiska
linje, som jag tror är den lämpligaste. Det gäller emellertid, inte bara
att skapa full sysselsättning, det gäller också att se till att. utvecklingen fortsätter,
att produktiviteten och därmed nationalinkomsten stiger. Gör man det,
så får man nämligen också ökade skatteinkomster både vid oförändrade och
sänkta skattesatser, och dä får man möjligheter till en utvidgad socialpolitik.
Men enligt min mening bör man, om man vill lia denna dynamiska^ utveckling,
respektera det enskilda näringslivets förutsättningar. Jag tror att på den vägen
mera är att vinna än genom en politik, som gör den nuvarande höga skattebördan
permanent, oell detta såväl för de breda lagren som för de mera, välsituerade.
För min del vill jag alltså hävda, att den uppfattning i skattefrågorna,
som jag här förordat, är väl förenlig med intresse för en snabb förbättring av

122

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

de sociala förhållandena, ja, jag vill t. o. m. tro att den i längden leder till
ett bättre'' resultat för de breda lagren än om man pressar skatteskruven på
dem och på andra allt för hårt.

Herr Pauli: Herr talman! Jag tänker inte blanda mig i de senaste talarnas
debatt angående huruvida folkpartiets ideal äro spruckna eller inte. Men det
finns en annan punkt i herr Ohlins anförande, som jag kan anknyta till, nämligen
vad han sade om en demokratisering av undervisningsväsendet, som kan
ge alla medborgare samma chanser. Det är en fråga som på olika sätt har berörts
av tidigare talare, herrar Engberg och Oscar Olsson.

Det talas mycket i våra dagar om att demokratisera undervisningsväsendet.
Men jag har det intrycket, att man inte på alla håll gjort klart för sig vad
man rätteligen bör mena därmed, vad det är man skall eftersträva för att realisera
det demokratiska önskemålet att göra bildningens frukter och bildningens
vägar tillgängliga för alla, som kunna begagna sig av dem. Ett exempel på
vad jag betraktar som en riktig syn på dessa frågor föreligger i en motion till
detta års riksdag, en socialdemokratisk motion i andra kammaren av herr Torsten
Nilsson m. fl. Motionärerna påpeka, att man kan nå en del med skolorganisatoriska
förändringar, och vi kunna ju här i Sverige verkligen säga oss, att vi inte ha
förtröttats i att söka genom skolorganisatoriska reformer göra tillträdet till
olika skolformer så lätt och smidigt som möjligt. Men ingen skolorganisatorisk
förändring kan i alla fall hjälpa sådana familjer — vare sig de bo på landet
eller i staden —• som visserligen ha duktiga och st-udiebegåvade barn men som
inte ha råd att kosta på dem fortsatt högre skolgång efter folkskolans slut.
Det hjälper dem föga, örn man har ordnat anknytningsfrågorna, örn elever
kunna komma över på det ena eller dét andra sättet till läroverk eller andra
dylika anstalter. Det som behövs här är pengar. Därför ha dessa motionärer
föreslagit, liksom det föreslogs redan vid 1927 års riksdag, att man skall inrätta
ett effektivt stipendiesystem för sådana begåvade och energiska ungdomar
eller på annat sätt ordna med ekonomisk hjälp åt dem. För min del finner
jag denna motion vara värd den största uppmärksamhet och det starkaste stöd.
Jag är övertygad örn att riksdagen kommer att bifalla den och laga att dessa
önskemål vidarebefordras till skolutredningen. Jag hoppas bara att de skola
hinna dit i tid för att bli tillräckligt beaktade, innan skolutredningen framlägger
sina förslag i dessa frågor.

Min uppfattning av vad verklig och effektiv demokratisering av bildningsmöjligheterna
bör innebära går i samma riktning som dessa motionärers tankegång.
. Jag tror inte, att man hjälper några svenska ungdomar till högre skolbildning
genom att rasera vissa nuvarande skolformer som t. ex. realskolan,
såsom herr Engberg vill göra. Jag tror, att det i stället sker bäst genom att
för de ungdomar, ur alla samhällsklasser, på landsbygden eller i stad, som ha
den rätta begåvningen, göra det ekonomiskt möjligt att begagna undervisningen
i dessa skolor. Programmet bör alltså vara att behålla våra svenska kulturinstitutioner
men öppna dem för alla, som vilja och kunna dra nytta av dem.

Med detta tror jag att jag på förhand har klargjort, hur jag ser på det förslag,
som rätt överraskande kastades in här i remissdebatten av herr Engberg
och som vann ett entusiastiskt, ehuru något förvånande, stöd av herr Oscar
Olsson. Herr Oscar Olsson försäkrade att herr Engbergs förslag i själva verket
var detsamma som hans eget skolprogram. Han fick dock medge, att det är en
viss skillnad på att begära en nioårig folkskola, på vilken sedan gymnasiet skall
bygga, och att — vilket han själv brukar göra — begära en sexårig folkskola
med därpå byggd fyraårig praktisk realskola. Han försökte emellertid undangömma
denna skillnad så gott han kunde, och det må vara hans ensak.

Måndagen deli 17 januari 1944 em. Nr 2. 123

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr Engbergs idé skulle vara, att man utbytte den nuvarande realskolan
eller mellanskola^ som kan innefatta fyra eller tein ar, icke mot lika månpa
folkskoleklasser, vilket redan det naturligtvis vore en mycket diskutabel sak,
utan mot endast tre folkskoleklasser. Han vill alltså utbyta fyra eller fem
realskoleår mot tre folkskoleår. Man skall komma ihåg, att undervisningssystemet
och rekryteringen äro ytterst olika i dessa skolformer. Realskolan har,
som vi veta, ett genom inträdesprövningar och betyg från folkskolan redan
gallrat elevmaterial, medan folkskolan ju måste ta hand örn alla, som komma
dit, och inte kan gallra på samma satt. Vi lia vidare ett ämneslårarsystem
vid realskolan, vilket vi inte lia vid folkskolan, och dessutom är lärarutbildningen
mycket olika.

Redan de rykten och förljudanden, som man hört örn vad som skulle komma
fram från den pågående skolutredningen, ha pa sina hall väckt starka farhågor
för vad det skulle medföra för realskolestudent och för gymnasiet.
Om man beskär realskolestudierna med några år, kan det inte undgås att juan
därigenom sänker gymnasiets niva. Men örn man helt tar bort realskolan, såsom
herr Engberg tycks vilja föreslå, kan man knappast föreställa sig, hur situationen
skulle bli i fråga örn gymnasiet.

Nu säger herr Oscar Olsson: »Varför skall vi bry oss örn gymnast, det
är ju bara 12 000 personer som går i gymnasieklasserna!» Jag kan inte dela
den uppfattningen. Både gymnasiet och universitetet lika väl som folkskolan
och realskolan böra betraktas som hela vårt folks gemensamma egendom. Till
dessa lärdomsanstalter eller skolor skola alla svenska medborgare kunna ha
tillträde, örn de ha den lämpliga begåvningen, och staten bör på lämpligt sätt
ekonomiskt hjälpa dem att komma dit. Därmed menar jag givetvis inte, och
det menar säkert inte heller de socialdemokratiska motionärerna, att man
skulle försöka locka så många som möjligt till de teoretiska studievägarna. Vi
lia fullt klart för oss här i riksdagen — det har sagts mångå gånger, icke minst
från statsutskottets sida — att det är synnerligen viktigt att bygga praktiska
bildningsvägar vid sidan av de teoretiska, sa att man öppnar möjligheter även
i den riktningen för att rätt man och rätt kvinna komma på rädt plats. Men
vad som bör framhållas är, att man inte pa något sätt får betrakta detta ur
någon klassynpunkt. Idealet är att alla medborgare, ur vilken samhällsklass
de än må komma, skola kunna betrakta dessa svenska bildningsanstalter såsom
sina egna. Under sådana förhållanden måste dot ju vara ett gemensamt
svenskt intresse att se till, att vi inte sänka bildningsnivån inom våra högre
skolor. En sänkning av gymnasiets bildningsnivå medför förr eller senare en
sänkning av universitetens och högskolornas standard, vilket, som var och en
förstår, vore en ytterst allvarlig sak. Vi behöva bara tänka på den skärpta
konkurrens på alla områden, som kommer att uppsta efter kriget. Det gäller
för oss att även i vetenskapligt hänseende kunna hävda oss i denna konkurrens.
Att vi skulle möta framtiden med att medvetet skruva ned standarden,
vare sig vid universiteten eller vid de skolor, som leda dit, kan inte anses vara
något svenskt intresse. Vi böra också komma ihåg, att det vetenskapliga arbetet
vid universiteten i sista hand är den grund, på vilken allt annat bildningsarbetc.
även folkskolans, mäste bygga. Om man skadar dessa högre stadier
i vårt bildningsväsen, gör man en björntjänst åt folkskolan själv.

Herr Engberg hade den föreställningen, att man genom att slopa hela realskolan
och alla mellanskolor skulle förenkla problemet om anknytningen. Han
tycks då inte ha tänkt på att man i .stället skapar ett större och betydligt besvärligare
anknytningsproblem, nämligen hur man skall kunna ordna anknytningen
mellan folkskolan oell gymnasiet. Alla veta att det i undantagsfall
redan nu och rätt länge har varit möjligt flir duktiga och begåvade ungdomar

121

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Statsverkspropositionen in. m. (Forts.)

att på en relativt kort tid efter folkskolan genom några års studier ta sig fram
till studentexamen. Jag har själv i ganska många år varit lärare vid en av
de skolor, som ta emot just sådan mognare ungdom och föra den fram till studentexamen.
Jag kan således intyga, att det går, men jag kan också intyga,
att det fordrar ett oerhört arbete, en väldig anspänning av både lärare och
lärjungar. Detta är inte något som man vill rekommendera såsom en generell
anordning här i landet, allra minst med tanke på de ökade krav på skolhygien
och hänsyn till ungdomens hälsa, som nu ha börjat göra sig gällande
och örn vilka herr statsrådet också har talat.

Med hänvisning till vad jag nu sagt, vill jag därför, herr talman, uttala
den förhoppningen, att man vid en eventuellt förestående undervisningsreform
går fram med saklig eftertanke och att man far förnuftigt och varsamt fram
med den svenska kulturens underbyggnad i våra skolor, men att man också
ägnar den största uppmärksamhet åt frågan, hur så många som möjligt av
dem, som lämpa sig för arbete på hithörande kulturområden — vare sig de
höra hemma på landsbygden eller i städerna — skola kunna få möjligheter
att inom vårt högre skolväsen utbilda sina anlag och fallenheter. Många
outnyttjade intellektuella tillgångar inom vår arbetar- och bondeklass skulle
då kunna tillvaratagas, till nytta och arbetsglädje för dem själva, till gagn
för vår fria kultur och för den svenska demokratien.

Herr Branting: Herr talman, mina herrar! Jag ber örn överseende för att
jag tar upp en fråga, som statsministern nyss har berört. Jag tänkte fortsätta
något med vad som i förmiddags berördes av herr andre vice talmannen, nämligen
frågan örn samlingsregeringens fortsatta bestånd och berättigande.

Det är ju onekligen en ganska intressant fråga, hur länge vi här i landet
skola fortsätta med en dylik onormal parlamentarisk anordning. Statsministern
delgav nyss kammaren sin uppfattning örn den frågan. Han ansåg, att en
debatt därom för närvarande är meningslös; vi borde avvakta situationen efter
kriget och vapenstilleståndet.

Örn jag för min del ändå skulle tillåta mig att yttra några ord i denna
centrala punkt, vill jag för ali del betona, att jag inte har inspirerats till
detta av några ungdomsminnen från forna tiders remissdebatter. För en 30,
40 år sedan var det ju så att en remissdebatt inte anständigtvis kunde gå av
stapeln utan att där voro några, som försökte »störta regeringen», eller i varje
fall rubba den i dess säkerhet. Sådana aspirationer har jag inte. Men jag har i
alla fall den meningen, att frågan örn samlingsregeringens vara eller icke vara
är en fråga, där man inte bara med största intresse har att lyssna till vad
regeringen själv säger, utan som också — och till och med i övervägande
grad — är en riksdagens angelägenhet, varom alltså de enskilda riksdagsmännen
kunna och böra lia sin egen mening och ståndpunkt och ta sitt eget
ansvar.

Herr Åkerberg förklarade i förmiddags som sin asikt, att samlingsregeringen
nog hade sett sina bästa dagar. Statsministern förväntade ännu bättre dagar
för samlingsregeringen — det var kanske ett uttryck för en sådan optimism,
som alltid är klädsam för en politisk ledare. Men frågan är ju inte bara, örn
regeringen trivs med situationen, utan även, örn svenska folket i allmänhet
tycker, att det är trivsamt med samlingsregeringen också i fortsättningen. I
själva verket tycktes ju, när det kom till kritan, herr Åkerberg dela statsministerns
uppfattning. Han förklarade inte bara att örn samlingsregeringen nu avginge,
så. skulle det betyda ett »allas krig mot alla», utan han framhöll också
såsom sin mening, att endast denna regering skulle vara det lämpliga organet
för att genomföra våra kommande uppgifter. Dessa skulle alltså, enligt den

Måndagen den 17 januari 1944 era.

Nr 2.

125

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

ärade talarens ord, vara av en sådan natur, som krävde liela svenska folkets
samlade insatser under en lång period efter kriget. Örn jag alltså bär förstått
både herr Åkerberg och hans excellens herr statsministern rätt, har det varit
deras mening att här rekommendera en fortsättning av samlingsregeringssystemet
under en relativt lång och obestämd framtid. För min del har jag, herr
talman, velat begagna tillfället att anmäla en avvikande mening i denna fråga.

Vi veta ju alla, hur den allmänna situationen ter sig vid ingången till år
1944, varunder vi här i landet liksom i hela världen vänta oss stora och omvälvande
händelser. Vi förvänta oss krigets definitiva avgörande i Europa,
med allt vad därav kommer att följa i fråga om stora förändringar och nya
livsvillkor också för Sverige. Inrikespolitiskt vänta vi, såsom vi ju hört hela
dagen, en allvarlig övergångskris på arbetsmarknaden. Och vi veta också, att
det fram på hösten skall äga rum allmänna val, som väl troligen komma att
resultera i nya villkor för det politiska arbetet här i landet. Kanske man
också, åtminstone i allmänhet, i detta sammanhang har förväntat sig samlingsregeringens
upplösning •— bara det skulle ju bli någonting av en revolution i
svenskt politiskt liv! Men att döma av vad vi nu lia hört, så skulle alltså inte
detta vara meningen.

I själva verket är ju läget det, att all världens stater i och med krigsavslutningen
komma att råka in i — man kan väl gott kalla det så •— en helt ny
historisk epok. Helt nya ekonomiska och politiska grundbetingelser komma att
göra sig gällande, och detta kommer att gälla Sverige likaväl som andra stater.
Även om vi icke i detta ögonblick kunna påstå, att vi stå på tröskeln till en
ny tid, kunna vi dock säga, att vi stå i förstugan. Det intressanta i detta läge
är, tycker jag, att vår samlingsregering, såvitt jag kan finna,_ nu knappast har
någonting särskilt att säga svenska folket. Den talar visserligen helt allmänt
och helt naturligt örn fortsatt beredskap i olika hänseenden, främst på det
militära området. Den kommer, såsom vi ha hört i dag, med en lång lista av
propositioner i olika ämnen och det antyddes ju också, att senare skall framläggas
en allmän beredskapsstat för utgifter för arbetsanskaffningen och för
sociala ändamål. Men det förefaller ändock som örn samlingsregeringen inte
kunnat samla sig tillräckligt omkring den allmänna kurs, som skall sättas för
vårt samhälles vidare färd. Man har inte, tyckes det, kunnat ena sig för att ge
svenska folket några allmänna upplysningar om hur man tänker sig detta
svenska samhälle på andra sidan av krigs avslutningens bränningar.

Detta kan lia olika skäl. Man kan ju tänka sig, att vår realistiska regering
betraktar allt sådant tal örn tiden efter kriget såsom mer eller mindre fantastiskt
trams. Jag tror emellertid snarare att man har tänkt sig att vänta med
de vackra framtidsmålningarna till valkampanjen i höst. Då komma väl sannolikt
alla partier att träda fram inför valmännen och ställa önskvärda ting i
utsikt. En liten föraning örn detta lia vi för övrigt fått av replikskiftena mellan
olika talare under dagens debatt.

Det vore i alla fall ganska anmärkningsvärt, ifall partierna, vart och ett för
sig och i splittring, skulle kunna se framför sig flera positiva och stora uppgifter
än deras förenade samlingsregering. Annars heter det ju, att enighet ger
styrka, men i detta fall tycks samverkan ha en motsatt effekt.

I de krigförande länderna, där man ju onekligen har ännu allvarligare
dagsbekymmer än vi, är man ändå inte lika tystlåten beträffande framtiden
som vi här i Sverige. I dessa länder tveka inte statsmännen att i stora drag ge
besked om hur de tänka sig samhällsorganisationen och politiken efter kriget.
Jag vet inte vad deras ord därvidlag äro värda, men vi lia ju ingen rättighet att
beteckna deras vittsyftande utfästelser som bara tomt prat för att stimulera
krigsansträngningarna. Vad som är sagt och utlovat blir i alla fall ihågkommet,

126

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

och det förbinder, om också inte annorledes så dock på det sättet att folken
omsider bli på det klara med, vilka partier som mena allvar med sina program
och vilka som använda dem till valfiske. Men, som sagt, bär i landet är den
politiska ledningen tydligen mest benägen att tiga om framtiden.

Jag vet inte, om detta betyder att man menar, att vårt svenska samhälle
redan nu har nått en sådan grad av fulländning att vi inte kunna komma mycket
längre. Jag vet inte, om man menar, att vårt folk inte behöver t. ex. en sådan
där Bill of rights, som president Eoosevelt nyligen proklamerat för det amerikanska
folket och som skulle tillförsäkra alla ratt att ha ett lönande arbete
och att förtjäna tillräckligt för att skaffa sig föda, kläder och rekreation, rätt
för varje familj att ha ett ordentligt hem o. s. v. Den svenska regeringen är väl
säkerligen lika benägen som den amerikanske presidenten att försöka tillförsäkra
vårt folk dessa och liknande rättigheter och förmåner. Men det är egentligen
inte detta, det gäller, utan frågan är, örn man därvidlag är ense örn metoderna
och vägarna.

Jag har verkligen det intrycket, herr talman, att själva systemet med samlingsregering
börjar bli allt mera uttjänt både ur landets synpunkt, med
hänsyn till folkstämningen och för det sunda politiska livets vidare utveckling.
Samlingsregeringens naturliga livslängd börjar bestämt att lida mot sitt slut,
däri anser jag att herr Åkerberg har alldeles rätt, och något slags artificiell
livsförlängning tror jag inte vore så särdeles lycklig.

Om jag, för att visa vad jag åsyftar,_ får lov att taga ett konkret och nära till
hands liggade exempel, skulle jag vilja tillåta mig peka på beredskapsåtgärderna
i fråga örn den väntade arbetslösheten. I trontalet förutsattes en extra
beredskapsstat för arbetslöshetens bekämpande. Och naturligtvis är vår regering
fullkomligt på det klara med att det behövs extra medel för att möta denna
arbetslöshet. Men därmed äro ju inte alla frågor i detta sammanhang bragta
ur världen — arbetslöshetspolitiken är, såsom vi alla veta, inte bara en fråga
örn anslag, utan också örn metoder och principer. Redan i den debatt, som ägt
rum i dag, ha också återspeglats några av de olika synpunkter, som man härvidlag
kan anlägga.

När det i den svenska politiken gällde beredskapen mot krigshotet, förelåg
ju inga nämnvärda svårigheter för de olika partierna att finna gemensamma
vägar. Det var bara en sak att göra: att så snabbt och effektivt som möjligt
stärka försvaret. Och detta blev också gjort! När det sedan gällde neutralitetspolitikens.
utformande, Ilar det väl också i stort sett rått enighet därom,
låt vara att vissa nyanser förelegat mellan de olika partigruppernas åskådningar.
Men helt annorlunda blir utan tvivel läget, när vi komma fram till
beredskapspolitiken för arbetslöshetens bekämpande och organiserandet av programmet
»full sysselsättning». Man har anledning att utgå ifrån, att det vid
den politikens utformande råder djupgående praktiska och principiella differenser
mellan de olika partierna, mellan t. ex. högern och socialdemokratien —
annat kan valente gärna vara att vänta! Hur skall man då kunna tänka sig ep
effektiv, helhjärtad och förutseende politik på detta område, ledd av samlingsregeringen? Om

t. ex. vi socialdemokrater skulle förmena, såsom herr Näsström i början
av debatten gjorde, att det borde inrättas ett särskilt departement för ordnandet
av offentliga arbeten •— om vi skulle anse, att ett betydelsefullt instrument i
detta sammanhang skulle vara en utvidgad och förbättrad expropriationslagstiftning
— eller örn vi skulle ha den övertygelsen, att statsmakterna måste
vara beredda att företa effektiva motåtgärder mot truster och ringar, som i egoistiskt
intresse försöka missbruka sin monopolställning, t. ex. vid produktionen
av nödvändiga byggnadsmaterial — örn vi alltså på vårt håll skulle betrakta

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Nr 2.

127

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

sådana åtgärder som erforderliga, men man från borgerligt håll skulle vägra
att medverka i en sådan arbetslöshetspolitik, hur skall då resultatet av samlingsregeringens
ansträngningar kunna bli annat än halvhjärtat?

Det är sålunda fara värt att vi på sådana områden som t. ex. det, som avser
arbetslöshetens bekämpande, inte kunna förvänta oss alla erforderliga initiativ
från samlingsregeringens sida. Det kanske är hädiskt av mig att säga så, herr
talman, men jag tycker att det ligger i sakens natur. På detta område föreligga
så avgörande differenser i partiernas åskådningar att en samverkan knappast
kan vara den rätta och fruktbringande arbetsformen. Det finns utan tvivel
också andra sådana områden.

Vi äro väl alla på det klara med att vissa politiska uppgifter lämpligen
kunna förverkligas av en samlingsregering, men andra däremot icke. Jag har
för min del svårt att tro — och det har jag här velat säga ifrån •— att vårt
land fortsättningsvis under någon längre tiel kan vara så alldeles väl betjänt
av en regeringskombination, vars handlingskraft enligt sakens natur måste i
viss mån paralyseras av inbördes motsättningar, speciellt då i en så avgörande
fråga som den örn arbetslöshetens bekämpande, vilken i själva verket implicerar
hela spörsmålet örn näringslivets planering och inriktning efter kriget.

Samregerandet blir ju också allt mer besvärligt för de särskilda partierna,
allteftersom tiden ställer dem inför nya frågor. Det förefaller mig som örn
vårt socialdemokratiska parti omsider måste komma i ett ganska egendomligt
läge. Om det alltfort skall förtjäna att kallas »reformistiskt», så antar jag,
att det bör göra skäl för detta namn just under den tid, som nu närmar sig,
d. v. s. just under det politiska och sociala rekonstruktionsskedet efter kriget.
Men med den nuvarande ordningen kan det ju i stället verkligen mycket lätt
bli så, att det socialdemokratiska partiet väl i första hand får ta anvaret för
regeringspolitiken, men inte kan prägla den efter sitt sinne. Och även för de
andra politiska partierna måste väl omsider den nuvarande bundenheten kännas
beklämmande.

Nu kan man naturligtvis, såsom skedde i trontalet, säga, att vårt finansiella
läge är ansträngt, och det kan ju hända, att man på sina håll av detta
förhållande vill dra den slutsatsen, att hinder tills vidare föreligger för sociala
reformer. Vi ha först haft en reformpaus för krigets skull, och efter den
skulle vi således få en reformpaus på grund av den fattigdom, som kriget
framkallat! Detta sätt att se saken är ju inte det, som man har velat lansera
i de krigförande länderna, vilkas ekonomiska läge naturligtvis är ojämförligt
mycket mer ansträngt än vårt. På dessa håll säger man inte i dag, att efter
kriget allting skall återföras till den gamla ordningen på grund av att ekonomien
är dålig. Där inriktar man sig tvärtom på mycket fundamentala reformer.
Det skulle vi också kunna göra här i landet, herr talman, örn vår politiska
linje nu kunde dragas upp av en homogen, enhetlig och klar politisk
vilja, i stället för av många stridiga viljor. Vår samlingsregering, som under
krigstidens första skede var en stor tillgång och för vars enskilda medlemmar
vi hysa den allra största aktning, blir enligt min övertygelse i det stundande
övergångsskedet icke ett handlingskraftigt politiskt instrument för vår inrikespolitik.
Det är fara värt, att den i stället, örn den dröjer kvar för länge, blir
en utvecklingshämmande faktor i svenskt politiskt liv.

Det återstår då det argumentet för samlingsregeringens fortsatta bestånd,
att kriget ju ännu inte är slut och inte heller krigsriskerna för vårt land. Därmed
skulle således alla andra synpunkter kunna avfärdas. Jag är för min del
inte så övertygad örn den saken. Vad som kanske var sant och riktigt i går
behöver inte nödvändigtvis vara det i dag. Låt oss ett ögonblick antaga, mina
herrar, att vi i denna stund i stället för en samlingsregering hade en annan

128

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

kombination än den nuvarande, t. ex. en socialdemokratisk partiregering eller
något sådant, och så skulle då plötsligt, fortsätta vi vårt antagande, det stora
överfallet komma. Vad skulle då hända? Icke kunna vi väl åtminstone numera
befara, att en sådan sakernas utveckling skulle i någon som helst mån
försvaga våra omedelbara militära försvarsinsatser. Skulle inte krigsbefälet
och soldaterna kämpa på precis samma sätt, med samma beslutsamhet och tapperhet,
oavsett vilken regering som satt vid makten? Naturligtvis skulle de
det! Ingenting vore väl förresten enklare än att förläna en sådan regering,
som då befann sig vid taburetterna, en bredare politisk bas, ifall detta nu
skulle vara erforderligt. Det kunde säkerligen ordnas på mycket kort tid.

Den inre situationen i landet är ju nu en helt annan än vid krigsutbrottet
och under de första åren av kriget, både politiskt, militärt och folkpsykologiskt.
Under de krigsår, som ha gatt, har en inre förändring och konsolidering
ägt rum i vårt land. Jag tror, att i allt som rör försvarsfrågan ha de partier,
som burit och alltjämt bära upp samlingsregeringen, fått ett starkt ömsesidigt
förtroende för varandra. I händelse av krig eller en utomordentlig,
spänd utrikespolitisk situation skulle det utan tvivel genast komma till stånd
ett inbördes lojalt samarbete över hela linjen, alldeles oavsett vilken eller vilka
partigrupper som för tillfället stöde närmast regeringsmakten. Det bleve i
så fall inte fråga om de olika partiernas hängivenhet för den gemensamma
saken. Den enda fråga, som skulle kunna bli aktuell, vore väl, vilken personlig
sammansättning regeringen under sådana omständigheter borde ha för att
kriget skulle kunna föras med största möjliga energi och skicklighet. Men
den frågan skulle ju lika väl kunna aktualiseras, örn den nuvarande samlingsregeringen
sutte vid makten vid ett sådant tillfälle.

Man tycks så småningom Ira kommit in i den tankegången här i landet, att
det nuvarande regeringsarrangemanget är alldeles ofrånkomligt och på något
sätt självklart ger sig såsom en följd av världskriget. Det kan ju i alla
fall förtjäna erinras att Sverige genomlevde hela det förra världskriget utan
en sådan anordning. Då ansågo vi oss kunna existera utan en samlingsregering,
och vi menade, att faran för oss inte blev större för det. Något alldeles
obestridligt skäl för ett fortsatt samregerande utgöra alltså enligt min mening
inte det utrikespolitiska läget och den krigsrisk, som Sverige eventuellt
alltjämt kan ha att räkna med.

Herr talman! Jag undrar, örn vi inte på det hela taget numera här i riksdagen
äro på det klara med att en samlingsregering av den nuvarande typen
inte i längden låter sig väl förenas vare sig med ett sunt partiliv eller med
den parlamentariska demokratiens system. Den nuvarande regeringsbildningen
har representerat ett nödfallsarrangemang under en mycket kritisk epok, men
det finns enligt mitt sätt att se icke några goda skäl för att förlänga denna
anordning mer än vad som är absolut nödvändigt.

Detta är, herr talman, vad jag ville säga, inför dessa tyvärr tomma bänkar.
Jag har intet annat yrkande än att man inom partierna måtte överväga situationen
med hänsyn till vad den demokrati kräver, som vi alla vilja slå vakt örn.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Herr Branting tycktes anse att
det politiska läget nu är sådant, att hans parti ensamt kunde övertaga regeringsansvaret.
Därom vill jag inte yttra mig. Men jag tycker nog, att den
saken borde han närmast ha diskuterat med statsministern här i kammaren;
då hade vi ju kunnat få höra iner örn bägge herrarnas syn —• eller kanske
rättare olika syn — på den frågan.

Det var emellertid inte för den skull jag begärde ordet, herr talman, utan
det var med anledning av statsrådets och chefens för socialdepartementet ytt -

MAndageu den 17 januari 1944 em.

Nr 2.

129

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

rande här i^dag. Han tog lipp en del yttranden, som gjorts under debatten och
varl framhållits, att landsbygdsbefolkningens intressen och sociala behov inte
blivit tillgodosedda på samma sätt och i samma utsträckning som stadsbefolkningens
intressen, enkannerligen i fråga örn välfärdsåtgärder, åtgärder för förbättrade
bostadsförhållanden och dylikt. Vad bostäderna beträffar sökte statsrådet
göra gällande, att örn man inte bär lika bekväma bostäder på landsbygden
som i städerna, så måste väl detta bero på olika byggnadssätt. Han uppvisade
dessutom, att staten offrat mer på bostadsförbättringar på landsbygden
än vad staten givit ut i understöd eller subventioner för bostadsbyggande
i städerna. Likaså ^ antydde han att folkpensionerna i försörjningshänseende
skulle vara bättre på landsbygden än i städerna.

Ola au allt detta är förhållandet, må det så vara! Men det är knappast
mot dessa saker, som vi ha riktat våra anföranden här i dag, åtminstone inte
jag för min del, utan vi ha velat fästa uppmärksamheten på vad som är det
stora och grundläggande i problemet, nämligen att alltfort flytta människorna
bort från landsbygden och lämna stugorna öde att ruttna ned och förfalla. Deras
villkor äro otillfredsställande. Folket på landsbygden får inte där sin
utkomst och sin trevnad. Det blir alltså här fråga örn en debatt örn de grundläggande
ekonomiska linjerna. Man har, mena vi, inte skapat sådana betingelser
för landsbygdens befolkning, att den kan stanna kvar. Och då måste
problemet ställas sa: är det ett intresse för staten att befolkningen stannar
kjar på landsbygden? Eller må landsbygden i allt större utsträckning, allteftersom
allt fler inte kunna stanna kvar där, utan bege sig därifrån, bli en
ödemark?

Så bör man se problemet. Drar man alla kapitalbildande faktorer i allt
större omfattning till städerna och till de stora befolkningscentra, så är det
klart att det inte blir några utkomstmöjligheter kvar på landsbygden. Kan
folket på landsbygden inte heller erhålla en ersättning för jordbrukets produkter,
som är tillräcklig, så får inte folket där sin utkomst och kan i längden
inte stanna kvar.

Det är detta problem staten mäste taga upp. Man måste överväga örn man
inte kan förlägga industrier och andra företag till landsbygden och inte så
uteslutande dra dem till städerna som hittills varit fallet, i akt och mening
att fa behålla folket kvar på landsbygden. Gör man detta, då tror jag också
att de ekonomiska förhållandena komma att förbättras och att tillräckliga utkomstmöjligheter
skola ges även åt landsbygdens folk.

Jag v ill göra gällande att de tva linjerna, den som statsrådet och chefen
tor socialdepartementet drog upp och den som vi här talat om. mötas i själva
verket inte. De gå vid sidan av varandra. Den ena gäller social hjälp åt folk.
som är i trängande behov därav, den andra gäller åtgärder för att förbättra
det ekonomiska livet överhuvud. Den saken får man inte förbise när man
diskuterar dessa problem.

Herr Branting: Herr talman! Ingen kan mer än jag beklaga, att statsmiuistcm
inte rakade vara närvarande i kammaren under mitt anförande, oell
att för övrigt detta har kommit att hållas vid en tidpunkt, då kammaren är
tom. Jag mäste överhuvud taget ge uttryck åt den meningen, att remissdebatten
mot slutet förlorat det mesta av sitt politiska intresse — egentligen
hade den knappast något sådant intresse från början heller. Och detta ser jag
som eli följd just av samlingsregeringens system. Så länge vi lia förhållanilena
ordnade pa detta sätt är det knappast möjligt att här i riksdagen få till
stand en verklig jiolitisk debatt. Det är därför kanske inte heller så underligt
Första I,-rull ma rens protokoll 1044. Nr g. <i

130

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

att kammarens ledamöter så småningom gått hem, i stället för att hålla ut till
slutet.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades ifrågavarande kungl, propositioner
till statsutskottet, varjämte propositionerna nr 1 och 2 i nedan angivna
delar remitterades till följande utskott, nämligen

propositionen nr 1:

i vad propositionen angick de procenttal, varmed bottenskatt enligt 18 j§
förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall för 1944 utgå,
till bevillningsutskottet;

såvitt propositionen rörde pensionsväsendet (tolfte huvudtiteln, dock med
undantag av anslagen under avdelningen C. Allmänna indragningsstaten)
samt riksdags- och revisionskostnader ävensom kostnader för riksdagens hus
och riksdagens verk, till bankoutskottet; och

i vad propositionen avsåg jordbruksärenden, till jordbruksutskottet; samt

propositionlen nr 2, i vad den angick jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren nu avgivna yttrandena.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 19, angående bemyndigande för Kungl. Majit att medgiva visst undantag
från gällande villkor för åtnjutande av rätt till varvsindustrirestitution.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts
proposition nr 20, med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni
1912 (nr 206) örn arbetarskydd.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet den a, v herr Andersson, Verner,
väckta motionen, nr 12, örn svenskt initiativ till uppbyggande av en
världsorganisation för tryggandet av fred mellan folken m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 13 av herr Fahlander, örn revision av kungörelsen angående statsbidrag
till folktandvård;

nr 14, av herr Berg, Robert, och herr Gillström, örn överflyttning till yrkesinspektionen
av frågor rörande arbetarskyddet ombord, å fartyg;

nr 15, av herr Gillström m. fl., örn anslag till räntefria studielån ur allmänna
studielånefonden; samt

nr 16, av herr Sten m. fl., örn åtgärder för folkhögskolans fortsatta utveckling
m. m.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet nedannämnda motioner:
nr 17, av herr Petersson, Emil, och herr Berg, Robert, örn pension åt kriminalöverkonstapeln
D. N. Skog; och

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Nr 2.

131

nr 18, av herr Gillström m. fl., om pensionering av vissa arbetare och
befattningshavare, som genom vägväsendets förstatligande förlorat sin utkomst.

Föredrogs och hänvisades till ett tillfälligt utskott den av herr Andersson,
Verner, väckta motionen, nr 19, örn ekonomiskt stöd åt efterlevande efter
svenska beredskapsmän, sjömän och fiskare, som förlorat livet på grund av
rådande krigsförhållanden.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner
:

nr 20, av herr Wiklund m. fl., om utredning rörande ersättning till personer,
som på grund av bestämmelser i epidemilagen underkastats inskränkning
i sitt näringsfång;

nr 21, av herr Siljeström, örn ändring av gällande bestämmelser rörande
gäldandet av viss ersättning till ägodelningsnämndemän; samt

nr 22, av herr Andersson, Gustav Emil, m. fl., örn tillfälligt förbud mot
avstyckning, varigenom åker och äng skiljes från jordbruksfastighets skogsmark.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 35, av herr Elmgren m. fl., med förslag till ändrad lydelse av § 16
riksdagsordningen;

nr 36, av herr Sundelin m. fl., örn statsbidrag till bestridande av kostnader
för centralisering av undervisningen i folkskolans sjunde klass; och
nr 37, av fru Sjöström-Bengtsson m. fl., om utredning angående statsbidrag
till bestridande av kostnader för sterilisering enligt lagen den 23 maj
1941.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 12.49 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.

132

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1944.

Tisdagen den 18 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Föredrogs och hänvisades til! bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 23, med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen deta
6 mars 1942 (nr 63) angående rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 24, angående upplåtelse av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara
mineralfyndigheter å kronojord; och

nr 25, angående fortsatt disposition av två äldre reservationsanslag.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet herr Sjödahls motion, nr
23, örn utredning angående ändring av kommunallagarnas bestämmelser örn
kvalificerad majoritet m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:

nr 24, av herr Anderberg, om befrielse för fanjunkaren J. A. Lilienberg
från viss återbetalningsskyldighet;

nr 25, av herr Bondeson m. fl., örn anslag till Riksförbundet för sockersjuka
för utvidgning av dess sommarkoloniverksamhet för sockersjuka barn m. m.;

nr 26, av herr Anderberg m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
örn ändrade grunder för bidrag till driften av centralanstalten för radioterapi
i Lund;

nr 27, av herr Lindén m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts förslag beträffande
bidrag till avlöning åt lärare i slöjd vid folkskolor, mindre folkskolor eller
särskilda slöjdskolor; samt

nr 28, av herr Elofsson, Gustaf, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
örn anslag till avsättning till lotterimedelsfonden.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet herr Åkerbergs motion,
nr 29, angående viss ändring i förordningen om allmän omsättningsskatt.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet herr Wallmarks motion,
nr 30, om gratifikation åt vaktmästaren C. G. Kjellbergs änka.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av herr Karlsson,
Gustaf, m. fl. väckta motionen, nr 31, örn beredande av ökade möjligheter för
kommun att inlösa mark för bostadsbebyggelse eller industriändamål.

Tisdagen den 18 januari 1944.

Nr 2.

133

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner:
nr 32, av herr Mattsson m. fl., örn anslag till Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap
för verkställande av en utredning rörande bättre försörjningsmöjligheter
vid jordbruket i Bohuslän; och

nr 33, av herr Lindén m. fl., örn ökat anslag till samfundet för hembygdsvård.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Elofsson, Gustaf,
väckta motionen, nr 34, örn införande av kanalavgift för Falsterbokanalen.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet den av herr Elmgren
m. fl. väckta motionen, nr 35, med förslag till ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 36, av herr Sundelin m. fl., örn statsbidrag till bestridande av kostnader
för centralisering av undervisningen i folkskolans sjunde klass; samt

nr 37, av fru Sjöström-Bengtsson m. fl., örn utredning angående statsbidrag
till bestridande av kostnader för sterilisering enligt lagen den 23 maj 1941.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj :ts proposition nr 22, med förslag
till förordning angående ändrad lydelse av 11 § förordningen den 5 juni
1942 (nr 325) örn jordbrukets kreditkassor.

Den kungl, propositionen föredrogs och blev därvid bordlagd.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 38, av herr Hage, örn beredande av ökad möjlighet för borgerlig kommun
att bevilja anslag till hjälp och stöd åt nödlidande människor;

nr 39, av herr Berg, Robert, angående förbättrade löneförmåner för e. o. kontorsskrivarén
C. H. Svensson;

nr 40, av herr Näsström m. fl., angående utredning av frågan om statens
medverkan för anskaffande av byggnadsmaterialier för en ökad bostadsproduktion
;

nr 41, av herrar Dahlström och Lindström, angående ändrad lönegradsplaoering
för visst maskinbefäl å statens järnvägars färjor;

nr 42, av herr Helgesson m. fl., angående utredning örn utläggande av cykelbanor
vid infartsvägarna till städerna m. m.;

nr 43, av herrar Löfgren och Helgesson, om anställande i statens tjänst av
biträdespersonalen på häradsskrivarkontoren;

nr 44, av herr Ström, örn ökat anslag till Nationalmuseet: Underhåll och
ökande av samlingarna;

nr 45, av herr Nilsson, Johan, i Malmö m. fl., angående utredning av frågan
om utbildningen av tandläkare, tandtekniker och tandsköterskor;

nr 46, av herr Leander m. fl., örn ändrade grunder för tilldelande av understöd
(årlig ersättning) åt vissa växelstationsföreståndare vid telegrafverket;

nr 47, av herr Helgesson, angående viss ändring i förordningen om erkända
arbetslöshetskassor;

nr 48, av herr Hage, om dyrtidstillägg å ersättningar enligt lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete;

134

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1944.

nr 49, av herr Bergh, Ragnar, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till fraktlindring för kalk m. m.; samt

nr 50, av herr Carlström, angående en undersökning av frågan om myrutdikningens
betydelse för minskande av vissa markers frostländighet.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.08 förmiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

*40384