1944 Första kammaren. Nr 29 (Riksdagens protokoll 1944:29)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1944 Första kammaren. Nr 29.

Onsdagen den 1 november.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Föredrogs Kungl. Maj :ts proposition nr 288, angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1944/45.

Herr Larsson, Sam: Herr talman! Jag ämnar vid remissen av de nu fram- Fungl. Pr0~
lagda propositionerna huvudsakligen uppehålla mig vid frågan örn ärendenas
beredning och örn nödvändigheten av den nu sammankallade höstriksdagen, till riksstaten

Vid början av årets riksdag och ända fram till sommaren utgick uppenbar- för budgetåret
ligen regeringen från den alldeles bestämda meningen, att någon höstriksdag i 1944/45.
år icke skulle förekomma, såvida icke alldeles särskilda utrikespolitiska förhållanden
gjorde det nödvändigt. Man förutsatte säkerligen också, att under
alla förhållanden en kort informationssejour skulle vara påkallad. Från denna
utgångspunkt framlades också under vårens lopp propositionerna i sådan tid,
att man allmänt väntade sig, att riksdagens arbete skulle kunna avslutas före
midsommar. Men så kom vid en mycket sen tidpunkt den stora propositionen örn
civilförsvaret, och den föranledde, att riksdagsarbetet — trots de mest energiska
ansträngningar av det särskilda utskottet — icke kunde avslutas förrän i mitten
av juli månad. Skulden till denna försening måste helt åvila regeringen.

För undvikande av allt missförstånd vill jag uttryckligen framhålla, att jag
icke menar att man bort uppskjuta civilförsvarspropositionen till en höstriksdag.
Civilförsvarets ordnande har ändock kommit alltför sent, och jag vill livligt
instämma i det uttalande herr Sandler gjorde vid måndagens plenum, att
regeringen nu bör eftersträva att snarast möjligt göra den nya organisationen
funktions duglig.

Då riksdagen åtskildes i juli, voro sorni sagt alla övertygade örn att en arbetande
höstriksdag icke skulle bliva erforderlig, såvida icke förhållandena ute
i världen gjorde den nödvändig. Den uppfattningen var uppenbarligen vid den
tidpunkten också regeringens. Sedan dess ha, gudskelov, de utrikespolitiska
förhållandena hittills icke påkallat riksdagens sammankallande. Men däremot
ha vi haft en valrörelse, och under den ha vissa arbetargrupper, särskilt kommunisterna,
med oavlåtligt stegrad intensitet gått till strids särskilt mot lönestoppet.
Och så fingo vi bevittna, att finansministern i ett valtal utlovade att
en höstriksdag skulle sammankallas och att för denna skulle framläggas proposition
örn vissa löneförbättringar för de sämst ställda statstjänarna. Jag vet
naturligtvis inte,'' huruvida vid den tidpunkten regeringen hade beslutat, att
höstriksdag med denna arbetsuppgift skulle sammankallas, men jag kan icke
underlåta att uttala min förvåning över att meddelandet lämnades i ett valtal.

Detta är emellertid ingalunda det märkligaste med denna höstriksdag. Ännu
mycket mera uppseendeväckande är den omständigheten, att statstjänarnas dåliga
löneläge alls icke blivit uppenbart i september månad, några veckor före
valet. Precis samma skäl för en löneförbättring, som nu anförts av Fnansministern,
förelågo ju vid början av detta år, ja, redan under år 1943. Det kan fördenskull
icke vara möjligt, att sådana extraordinära förhållanden skulle ha

Första kammarens protokoll Nr 8H.

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

inträtt just under september månad, att de påkallade ett riksdagsbeslut på hösten,
ett beslut, som finansministern påtagligen icke fann motiverat på våren
i år eller ännu tidigare.

Vad jag nu sagt innebär icke något underkännande av behovet av en löneförbättring
för de sämst ställda statstjänargrupperna — jag skall återkomma
till statstjänarnas löneförhållanden — men det innebär ett bestämt ogillande av
den planering av riksdagsarbetet, som regeringen med denna proposition ådagalagt.
Offentligt har man, såvitt jag kunnat uppmärksamma, motiverat höstriksdagen
så gott som enbart med ifrågavarande löneproposition. Att sedermera,
när riksdagen ändock sammankallas, framlägges också en del andra propositioner
är ju naturligt. Bland dem är det särskilt en, som jag hälsar med
synnerlig tillfredsställelse: den örn provisorisk förstärkning av tilläggspensioner
och invalidunderstöd. Det är i hög grad tacknämligt, att de fattiga gamla
icke behöva vänta ens någon månad på förbättring av sina små pensioner. Med
detta har jag icke gjort något uttalande örn huruvida denna propositions uppläggning
och utformning är riktigt avvägd.

I fråga örn de statsanställdas löner kan jag helt instämma i det uttalande,
varmed finansministern inleder sina allmänna synpunkter i proposition nr 296.
Han säger där, att »den restriktiva lönepolitik, som statsmakterna för de statsanställdas
del under krisåren nödgats tillämpa i fråga örn lönegradsplacering,
inrättande av njm befattningar och allmän befordringsgång, icke kunnat undgå
att i förening med den allmänna begränsningen av kompensationen för levnadskostnadsstegringen
medföra kännbara verkningar för därav berörda löntagargrupper».

Mot denna ståndpunkt kan enligt min mening ingen erinran göras. Man kan
dock med all rätt fråga sig, varför detta resonemang skall leda till att gränsen
uppåt för särskild löneförbättring skall sättas vid åttonde löneklassen.
Ovanför denna gräns finnas förvisso många tusental löntagare, som ha det lika
svårt som personal i lägre grader att få debet och kredit att gå ihop, i synnerhet
örn de ha många minderåriga barn. Överhuvud taget kan det sättas i fråga, örn
icke denna extraordinära löneförbättring borde ha fått formen av enbart barnbidrag,
i så fall givetvis rikligare än de i propositionen föreslagna.

Det må i detta sammanhang, herr talman, tillåtas mig att göra några kortfattade
reflexioner rörande statens allmänna lönepolitik under dessa krisår.
Gentemot ämbetsverken ha. restriktionerna varit så stränga, att det på många
håll varit förenat med synnerligen stora svårigheter att rekrytera alldeles oundgänglig
personal. Detta gäller såväl kvalificerad personal som personal för
enklare arbetsuppgifter. Samtidigt har staten tillåtit kristidskommissionema.
att betala avsevärt högre löner än de gamla ämbetsverken. Jag motser med
verklig bävan den tid, då kommissionerna skola avvecklas och ansträngningar
komma att göras för att pressa in deras överflödiga personal i ämbetsverken
för att där konkurrera med den personal, som med sämre villkor år efter år och
ibland årtionde efter årtionde fått vänta på befordran. Förhållandet är verkligen
på många håll sådant, att befordringsgången blivit alldeles oskäligt försenad
och att verkligt dugliga befattningshavare fått vänta i 20 år och mera
på sin första ordinarie tjänst. På detta sätt kan det icke fortgå länge till, örn
icke för staten obotliga skador skola åstadkommas.

Att statstjänstemännens stora flertal tålmodigt och utan knot burit kristidens
bördor, beror på att denna kår till sin alldeles övervägande del består
av ansvarskännande medborgare, som insett tidslägets svårigheter och varit
beredda att bära sin del av bördorna. Statsmakternas beslut om pris- och
lönestopp ha de betraktat som nödvändigt. Det viktigaste av allt i detta sam -

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat 1 till riksslaten för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

manhang är ju dock, att penningvärdet icke försämras, att vi icke få en inflation.

Hur intresserad jag än är av att de sämst ställda statstjänargrupperna skola
få en välförtjänt löneförbättring, kan jag dock inför den nu framlagda propositionen
icke frigöra mig från en fruktan för att den kommer att rubba
förutsättningarna för den allmänna stabiliseringspolitik, som finansministern
vill föra. När man tar del av det uttalande av bankofullmäktige, som finnes bilagt
propositionen, får man ett starkt intryck av att bankofullmäktige äro mycket
betänksamma gentemot den nu inaugurerade lönepolitiken och att deras uttalande
ingalunda kan åberopas till stöd för propositionen.

Utan oro kan man icke heller tänka på den inverkan denna proposition kan
komma att få på de stora avtalsförhandlingar som inom kort skola påbörjas.

För min del är jag dock icke beredd att på förhand framställa yrkande örn
avslag på vare sig denna eller någon annan av de nu framlagda propositionerna.
Huvudsyftet med mitt anförande är att göra en bestämd erinran mot den
ordning, i vilken detta ärende berett®. Sedan början av detta år ha inga sådana
förhållanden framkommit, som göra denna proposition nödvändig nu, örn den
kunde underlåtas vid början av årets ordinarie riksdag.

Häri instämde herr Gärde.

Överläggningen blev nu för en stund avbruten för att begärt tillfälle skulle
beredas herr statsrådet Bergquist att avlämna en kungl, proposition.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Haj:ts proposition nr 300,
med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 september 1943 (nr
691) om villkorlig frigivning.

Fortsattes överläggningen angående Kungl. Maj:ts proposition nr 288. Kungl, pro Herr

Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! När riksdagen för två år Mlaggaaiat''Jl
sedan samlades och diskuterade det ekonomiska läget, ställdes den inför ett till rikastaten
fullbordat faktum i så måtto, att regeringen några dagar dessförinnan hade lör budgetåret
utfärdat parollen örn pris- och lönestopp. När''riksdagen nu samlas, sker det 19f4 45‘
på grund av ett tillkännagivande nere i Göteborg, som reellt, örn också icke ^Forts'')
formellt, var en kallelse till höstriksdag. Det torde vara första gången i vår
historia som riksdagskallelse utfärdas — bildligt talat — av finansministern
på ett valmöte i rikets andra stad i stället för genom en av justitieministern
kontrasignerad skrivelse, anslagen i riksdagshuset och på en av slottets portar.

Men eftersom finansministern tog detta uppseendeväckande steg, måste vi
förmoda, att han, liksom även statsministern kort tid därefter, hade överlagt
med regeringens övriga medlemmar om ett så viktigt ärende. Ty även om
man kunnat konstatera, att den s. k. ministerstyrelsen utvecklats till en betydande
intensitet under de gångna åren, torde dock varsel om riksdagens inkallande
höra till do mera betydelsefulla ärendena på regeringens föredragningslista.

Men detta tillkännagivande av finansministern om att man avsåg att förelägga
riksdagen en proposition örn vissa provisoriska löneförstärkningar för
lågt avlönade grupper i statens tjänst m. m. orsakade icke endast, att vi i dag
samlats här i kammaren. Andra och betydligt mycket viktigare konsekvenser
lia följt på detta finansministerns meddelande. För att till fullo förstå deras

Nr 29.

Onadagen den 1 november 1944.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

innebörd blir det kanske nödvändigt att något rekapitulera de senaste två
årens politik på det ekonomiska området.

När pris- och lönestoppet genomfördes 1942 ville man genom en mobilisering
av alla goda krafter försöka stoppa den penningpolitiskt ytterst farliga
växelverkan mellan stigande priser och stigande löner. Läget såg mörkt ut
för uppgiftens lyckliga genomförande, och förhoppningarna sträckte sig väl
knappast längre än till att man skulle försöka att dämpa takten i pris- och
lönestegringarna. Det utrymme som indexmässigt hade givits för prisstegringen,
tio enheter, var sannerligen icke stort, och försörjningsläget såg icke särskilt
ljust ut. Mep alla voro villiga att våga försöket, och praktiskt taget utan
några avfällingar lyckades näringslivets och arbetsmarknadens organisationer
att medverka till ett resultat som både förvånat och glatt oss.

Det har emellertid varit märkbart, hur lönestoppet varit påfrestande för
stora löntagargrupper i samhället, och det är naturligt, att det särskilt för de
lågt avlönade blivit svårt att få debet och kredit att gå ihop. Genom en intensiv
agitation från kommunistiskt håll såväl inom fackföreningarna som under
valkampanjen har emellertid avogheten mot lönestoppspolitiken avsevärt förstärkts,
och de reformistiska medlemmarna i fackföreningarna ha tydligen icke
kunnat behärska denna opinionsbildning. Tydliga tecken härpå ha kunnat
skönjas vid fackföreningsval i hela landet och i de fördubblade röstsiffrorna
för det kommunistiska partiet. Även örn vi på sätt och vis betrakta denna förskjutning
inom fackföreningsrörelsen som en aktivisering av en facklig opposition,
vilken ej kan vinna fritt spelrum inom det socialdemokratiska partiets
ram, måste man ändock med ängslan iakttaga en sådan överflyttning av makten
från de ansvarskännande men passiva grupperna till energiska fraktioner
som påverka en lättrörlig medlemskader. Utvecklingens innebörd framstår ännu
klarare genom att det knappast är de lägre avlönade fackförbunden som radikaliserats
mest, utan de förbund, vilkas medlemmar åtnjuta relativt sett goda
lönevillkor.

I detta ytterst labila läge på lönemarknaden framträdde finansministern
med det här omnämnda tillkännagivandet. Jag skall nu icke på något sätt diskutera
det berättigade i en lönehöjning för dessa grupper av statsanställda —
den saken får anstå till utskottsbehandlingen. Men jag avser att något söka
belysa följderna av detta finansministerns anförande.

Kännedomen därom spreds som en löpeld, särskilt genom att det icke kunde
anses belt betydelselöst för det socialdemokratiska partiets utsikter i valrörelsen.
Ehuru det icke hade åsyftad effekt ur partipolitisk synpunkt, fick det
vittgående återverkningar på arbetsmarknadens stabilitet. Även örn finansministern
icke avsett detta, uppfattades uttalandet på många håll inom fackföreningsrörelsen,
kanske särskilt ute i de lokala organisationerna, som en antydan
från penningpolitikens högste vårdare, att lönestoppet vore lovligt byte
vid de kommande avtalsförhandlingarna.

Numera ha vi också fått antydningar om de praktiska konsekvenserna därav.
En sammanställning av de lönekrav som under hand framförts från olika
fack ger en antydan om att hoppet om prisstoppets bibehållande blir en fullständig
illusion, för den händelse dessa krav hifölles. Detta mitt uttalande dikteras
icke av någon ovilja mot att arbetarna få del av det ekonomiska framåtskridandets
frukter. Det är helt enkelt slutsatsen av en enkel matematisk beräkning.
Näringslivets nuvarande marginaler ha genom priskontroll och skatter
beskurits så avsevärt, att intet utrymme finnes för lönestegringar av denna
storleksordning, örn prisnivån skall bibehållas oförändrad. Som bekant bär
en av priskontrollens principer varit, att medgivna lönestegringar skola bäras

Onsdagen den 1 november 1944. Nr 29.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till rilcsstaten för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

av företagen själva, och det torde vara klart, att man icke kail driva denna
princip utöver den gräns som redan uppnåtts.

Dessutom måste vidare påpekas, att det ekonomiska läget i nuvarande stund
visserligen kan synas något bättre än det var pa hösten 1942. Men chefen för
konjunkturinstitutet, professor Lundberg, påpekade, att vi år 1942 gingo mot
ett förbättrat försörjningsläge, under det att vi nu sannolikt mäste få ökade
svårigheter. Framtidsutsikterna äro ur strängt ekonomisk synpunkt icke så
bekymmerslösa som man kanske förmodar. Den begränsning av vår import,
som skett genom de senaste månadernas beslut, kan icke undgå att få vittgående
återverkningar på våra sysselsättningsmöjligheter. Knappheten på importerade
fossila bränslen kan medföra partiella driftstopp. Närvaron här i landet
av ett stort antal flyktingar kan icke undgå att försvåra vårt försörjnmgsläge.
Ehuru vi alla äro villiga att bära de därmed följande uppoffringarna,
följa vissa ekonomiska konsekvenser därav, vilka måste medtagas i beräkningarna.
Samma ekonomiska innebörd bar det redan påbörjade hjälparbetet till de
krigshärjade grannländernas befolkning. Lejdtrafikens fortsättande hoppas
vi alla på, men vi våga icke räkna med den som en visshet, örn krigsläget i
Nordsjön skulle skärpas. De ekonomiska framtidsutsikterna mana onekligen
till försiktighet och större återhållsamhet, örn den icke alltför ogynnsamma
balansen mellan penning- och varutillgång skall kunna bibehållas.

De psykologiska svårigheterna för en sådan återhållsamhet äro emellertid
uppenbara, och de praktiska svårigheterna äro påtagliga för envar. Priskontrollnämndens.
ordförande, direktör Bergvall, uttalade häromdagen på Nationalekonomiska
föreningen, en uttrycklig varning för åtgärder, vilka kunna
förstöra det hittillsvarande sambandet mellan pris- och lönestopp och därmed
orsaka att stilleståndet förbytes i en uppåtgående rörelse, vilken vi kanske
icke bli i stånd att kontrollera. En så framstående. medlem av den svenska
fackföreningsrörelsen som herr Gunnar Andersson riktade i ett tal häromdagen
manande ord av samma innebörd. Utvecklingen är fullkomligt klar för
den realistiske och ansvarskännande iakttagaren — det är icke en tillfällig
inkomstöverflyttning som det här blir fråga om, utan örn en utveckling, som
lättare än vi tro kan övergå i inflation. Eftersom priskontrollnämnden och
andra myndigheter påpekat, att den svenska prisnivån förskjutits uppåt kraftigare
än exempelvis Englands och Amerikas'', finns det bl. a. med hänsyn till
vår framtida utrikeshandel skäl att icke ytterligare försvåra denna genom att
frammana ännu en stegring i prisläget. _ .

I sitt yttrande över priskontrollnämndens skrivelse om den framtida priskontrollen
lia bankofullmäktige, med reservation av en ledamot, uttalat, att
man eventuellt kunde överväga att kringgå de svårigheter, som kunna uppstå,
genom allmänna subventioner. Det är möjligt att en sådan åtgärd^skulle kunna
dämpa eller kanske till och mod förebygga cn prisstegring. Men å andra sidan
skulle därigenom också prisnivån komma att sjunka långsammare än vad de
kostnadssänkningar, på vilka vi hoppas vid utrikeshandelns återupptagande,
skulle giva anledning till. En avveckling av subventionen skulle nämligen få
den effekten — örn det nu överhuvud är möjligt att avveckla subventioner av
den storleksordning som här måste ifrågakomma. Örn subventioneringen icke
skulle kunna avskaffas, belastar dess belopp i stället statsbudgeten, och så
småningom måste ju även den bringas i balans. Hur man än vrider och vänder
på detta problem, kommer man som vanligt fram till den tråkiga slutsatsen,
att man icke, i ett försörjningsläge som det nuvarande, kan förbättra reallönerna
genom höjningar av penninglönerna, om löneökningarna ges lika för
alla grupper. Utsikterna att finansiera detta genom ytterligare inkomstöver -

6 Nr 29. Onsdagen den 1 november 1944.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944M5.

(Forts.)

flyttningar diskuterades ju redan vid remissdebatten i januari, och det visade
sig, att möjligheterna därtill vörö ytterst små.

Jag är rädd för att ''finansministern frambesvurit makter, vilka han icke
kan kontrollera eller upphäva genom några finansiella trollerier. Vi måste nog
konstatera, att finansministern, i likhet med de andra magiska bröderna, endast
försökt att genom skickliga illusionskonster förvända synen på oss alla.
Men det gar trots allt icke att trolla bort de ekonomiska lagarnas verkningar,
att upphäva den växande statsskuldens tyngd, att besvärja budgetunderskottens
inflationsdrivande inflytande eller att öka den av produktionsfaktorerna,
och råvaruresurserna begränsade varumängden.

Finansministerns tillkännagivande i Göteborg, som synes kosta statsverket
åtskilliga miljoner utom utgifterna för denna riksdagssession, har genom omständigheternas
makt därför synts få ungefär samma effekt som en bomb, vilken
med beundransvärd precision fälles vid en dammbyggnad — allt rasar
och stormfloden bryter lös. Jag tror icke, att finansministern tänkte sig den
följden av sitt framträdande i Göteborg, men det är stor risk för att det blir
så, och det är mer än tveksamt, örn man kan reparera skadan, innan en verklig
olycka inträffar.

Med hänsyn härtill vore det av intresse att få veta regeringens planer för
den kommande pris- och lönepolitiken och de åtgärder man överväger för att
åstadkomma ett tillrättaläggande av den nuvarande situationen. Bankofullmäktige
ha exempelvis, antytt möjligheten av gemensamma överläggningar
mellan alla berörda parter. Sådana skulle otvivelaktigt kunna bliva av stor
betydelse, särskilt örn man därvid på ett auktoritativt sätt klargjorde de ekononomiska
konsekvenserna av löne- och prisstoppets upphörande. Enligt min
uppfattning, herr talman, får intet lämnas oförsökt för att bibehålla stabiliteten
i vårt penningvärde och därigenom skydda samhället för de förhärjande
sociala och ekonomiska verkningar en inflation, medför.

Herr Ericsson, Herman: Herr talman! Jag har med största tillfredsställelse
inregistrerat, att. varken herr Sam Larsson eller herr J. B. Johansson har ifrågasatt
det berättigade i de löneökningar, som föreslås i Kungl. Maj :ts proposition
nr 296. Med förvåning hör jag emellertid de båda talarnas inställning när
det gäller händelseförloppet — man anser att det skulle vara med anledning av
finansministerns tal i Göteborg, som denna proposition nu blivit framlagd. Så
är inte rätta förhållandet. Långt innan finansministern hade hållit sitt tal i
Göteborg, gingo statstjänarna in till sina organisationer och klagade över sitt
oerhört betryckta läge. Från organisationernas sida gjorde man allt för att i det
längsta försöka vidhålla den överenskommelse, som var gjord beträffande prisoch
lönestoppet. Men eftersom kriget blivit långvarigare än vad någon kunnat
räkna med, är det helt naturligt att de sämst ställda grupperna bland statstjänarna
ha känt trycket av krisen allt hårdare. Jag förmodar att största delen
av kammarens ledamöter väl ha i minne den strejkaktion, som den tillfälliga
järnvägspersonalen försökte sätta i gång vid en station här i Stockholm. Denna
strejkaktion var framsprungen av personalens behov av att få sina dåliga löner
förbättrade. Det lyckades förbundet att denna gång genom förhandlingar åstadkomma
en tillfällig förbättring. Men den var, eftersom kriget blivit så långvarigt,
inte på långt när tillräcklig, för att lämna effektivt stöd åt dessa arbetargrupper.

Det är alltså långt ifrån riktigt att det skulle vara finansministerns Göteborgstal,
som gav näring åt statstjänarnas aktion. Det har legat och pyrt och

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Kungl, proposition äng. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

pyrt under en lång tid, oell det höll som sagt på att sia ut i flamma i den strejkunge,
som man dock lyckades avvärja.

Till förbundens expeditioner kommo under slutet av 1943 och början av 1944
framställningar örn aktioner för att höja de sämst ställdas löner. Vad beträffar
järnvägsmannaförbundet, vilket jag ju bäst känner till, försökte man emellertid
med hänsyn till den kongress, som skulle hållas under veckan 11—17 juni, att
uppskjuta igångsättandet av några aktioner, till dess att man i stadgeenlig ordning
hade fått behandla frågan vid förbundskongressen. Sedan denna kongress
hållits i juni månad och sedan man där dragit upp riktlinjerna för den aktion,
som skulle föras, började organisationerna att ordentligt förbereda fragan,
man måste komma ihåg att denna fråga är av sa stor vikt, att djm noga mäste
förberedas av de därav berörda förbunden, innan man kunde ga in till statsmakterna
med förslag till åtgärder.

Så fort järnvägsmannaförbundets kongress var avslutad, sammanträdde statstjänarkartellen
för att taga ställning till den behandling, som frågan hade fått.
Och på grundval av denna behandling satte man sig också så småningom i kontakt
med statsmakterna för att försöka få fram ett resultat. Jag tillbakavisar
alltså med den allra största bestämdhet påståendena örn att det skulle vara
finansministerns Göteborgstal, som kommit denna låga att slå ut. Propositionen
är med all säkerhet ingen produkt av detta politiska tal under valrörelsen.

De löner för de statsanställda, som vi nu resonera om, basera sig på 1935 års
prisnivå, ty det var denna som låg till grund för den lönereglering, som skedde
1938. Men under tiden mellan 1935 och fram till krigsutbrottet hade övriga arbetargrupper
kunnat få sina nominallöner höjda, på en del håll rätt betydligt,
under det att statstjänarnas reallön försämrades undan för undan, eftersom
statstjänarna i den uppgörelse, som skedde, gingo med på att ha en del av lönen
rörlig. Denna rörliga del, som var toppad vid indextalet 120, gav endast 75 procents
kompensation för den levnadskostnadsstegring, som hade inträtt från talet
100. som representerade 1935 års nivå, och upp till talet 120. Alltså förlorades
25 procent av kompensationen för levnadskostnadsfördyringen redan under tiden
fram till krigsutbrottet. Sedermera ha ju statstjänarna såväl som_ andra
arbetargrupper i samhället godkänt ramavtalspolitiken, och den ger ju inte
mer än 50 procents kompensation för den levnadskostnadsfördyring, som inträtt
efter krigsutbrottet. Statstjänarna kunna således aldrig i samma takt som övriga
arbetare följa med i den allmänna löneutvecklingen, utan statstjänarnas
löner släpa alltid efter på grund av det rörliga tillägget, som inte ger full kompensation.
Det finns inte heller någon möjlighet till förbättring av reallönerna,
eftersom man aldrig kan få nominallönen höjd förrän efter förnyade förhandlingar
och därav följande nya löneregleringar.

Det är en annan sak, som gör att statstjänarna i de lägre lönegraderna ha en
mycket ogynnsam ställning i förhållande till andra arbetargrupper. Andra arbetargrupper
kunna nämligen nå sin slutlön betydligt tidigare än vad en statstjänare
kan göra. Jag kan ju ta som ett exempel tre unga pojkar, av vilka
den ene efter skolåldern blir grovarbetare, den andre elektriker och den tredje
stationskarl. Grovarbetaren kan, örn han är stor och stark och frisk, redan innan
han fyllt 20 år uppnå den högsta lönen i sitt yrke. Elektrikern får gå nio år,
innan lian kan uppnå den högsta lönen, under det att stationskarlen får gå 17 år,
innan han kan uppnå slutlönen i sin löneklass. Skulle han sa, när han uppnatt
högsta lönen i femte lönegraden, råka bli befordrad till konduktör, kan han få gå
i ytterligare tolv år oell vänta, innan han når slutlönen i konduktörsgraden.
Skulle han slutligen bli befordrad till tågmästare, kan han få gå ännu ett antal
år, innan han uppnår slutlönen i denna befattning. Det finns många exempel

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 19U/45

orts.)

på att sådana befordrade personer inte ens lia uppnått slutlönen, när de ingå i
pensionsåldern. Sadan är befordringsgången när det gäller statstjänare, oell
saciant är läget, och det måste vi ta hänsyn till när vi skola bedöma statstj
ananias iörhallanden.

Aven om det är med tillfredsställelse, som nian från statstjänarhåll mottager
en proposition i den riktning, som nu är framlagd, är det dock helt naturligt att
statstjänarkartellen icke kan vara helt belåten med propositionen sådan den nu
loreligger, enär ju statstjänarkartellens förslag sträckte sig betydligt längre
än vad finansministern liär ansett sig kunna ga med på. Statstjänarkartellen är
dock inte blind för att man ändå bör söka att i det längsta upprätthålla ramen
lör pris- och lönestoppet. Är det nu så, att finansministern här anser sig ha
gutt^ända till gränsen för denna, ram utan att behöva riskera att spränga den,
så få vi naturligtvis, ehuru med vemod, godkänna denna proposition. Jag tror
också att alla veta, att statstjänarkartellen Ilar sett så på läget, och vid de förhandlingar,
som ha förts har nian i den slutliga omgången också godkänt det
förslag som innehålles i propositionen.

När jag nu talar örn ramen för pris- och lönestoppspolitiken ber jag, herr
_a man, att ia erinra örn att det också på ett annat område finns en ram, som
.lag anser att man bor akta sig för att spränga. Jag syftar på femårsplanen för
1 orsvaret. Aven för denna Ilar uppgjorts en ram nied hänsyn till utgifterna, men
hitintills i varje fall ha vi nödgats att överskrida denna ram. Frågan är, örn vi
inte, nar .femårsperioden är slut, ha sprängt sönder den ramen. Jag uttäla.r en
iornoppmng om att man under de senare åren av denna femårsperiod skall försöka
att strama at, när det gäller utgifterna, så att det vid femårsperiodens
i skall visa sig a.tt man .lyckats hålla sig inom den en gång fixerade ramen.

hlär jag säger att statstjänarna visserligen inte äro helt belåtna, men i alla
tall glada över att denna proposition har kommit fram, talar jag särskilt å deras
vägnar, som nu genom denna proposition vederfaras rättvisa och få kompensation
tor ett orättvist förfarande, som tidigare har skett gentemot dem. När de
unga män, som det här gäller, börja sin anställning vid statens järnvägar, lia
de naturligtvis ta^it reda på hur snart de kunna få löneförhöjningar o. s. v. Man
har da förespegla! dem, att när de varit tillfälligt anställda i sex månader, bli
de aspiranter och efter tolv månader extra ordinarie stationskarlar. År 1942
fann emellertid järnvägsstyrelsen i besparingssyfte på att skjuta fram tiden för
befordran. I stället för att.det tidigare i överensstämmelse med den upprättade
rekry te ringsplanen förflutit 18 månader, innan en ung man befordrades till
extra, ordinarie stationskarl, ökade järnvägsstyrelsen denna lid till 24 månader.
Man protesterade från statst,jänarnas sida häremot, men det hjälpte inte.
När järnvägsstyrelsen märkte, att det gick med 24 månader, ökade den tiden
till 30 månader för att till slut hugga till med 36 månader. När det gått så
långt, fick man emellertid till stånd förhandlingar mellan järnvägsmannaförbundet
och järnvägsstyrelsen. Förhandlingarna resulterade i att järnvägsstyrelsen
förmåddes att återgå till rekryteringsstadgans bestämmelser. Styrelsen fick
helt enkelt erkänna, att den gjort ett misstag och begått orättvisa mot de unga
män, sorn det här är fråga. om. Nu föreslår finansministern, att dessa unga
statstjänare, som fått sin befordringstur uppskjuten, skola få kompensation
för den löneminskning, som de därigenom lidit, och åter placeras i sin förutvarande
lönetursrätt. Dessa befattningshavare bli med all säkerhet synnerligen
belåtna med den framlagda propositionen.

Örn propositionen, trots att finansministern har varit så försiktig, skulle
rubba ramen för pris- och lönestoppet, är detta naturligtvis i och för sig synnerligen
beklagligt, men vi få ta det som något nödvändigt, ty det finns helt

Onsdagen den 1 november 1944. Nr 29. 9

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944145.

(Forts.)

enkelt ingen möjlighet för dessa unga människor att existera på de löner, som
de nu ha. I stället för att de tidigare kunde bli extra ordinarie vid 22, 23 års
ålder, har denna åldersgräns nu förskjutits avsevärt uppåt, och under tiden ha
de kanske bildat familj. Familjebildningen är ju något som har statsmakternas
synnerliga bevågenhet. Men vi böra också komma ihåg, hur besvärligt det kan
bli för dessa unga människor att bilda familj och försörja den. Jag känner unga
män i 25, 26-årsåldern, som bildat familj, fått två barn och nu skola försörja
familjen på en lön av för F-ort 277 kronor, sedan pensionsavgifterna avdragits.
Familjen har som regel inte kunnat få någon lägenhet i de billigare, äldre husen,
ty de, som bo där, flytta inte därifrån. Man har i stället nödgats att skaffa sig
bostad i nyuppförda hus, där man får betala så hög hyra, att tredjedelen av
inkomsten går åt endast för hyran. Det finns ingen möjlighet för en sådan familj
att få pengarna att räcka till att köpa ut ens de livsmedelsransoner, som väl
statsmakterna måste anse att svenska- folket behöver för att kunna leva. Det är
därför absolut nödvändigt att något göres örn man skall kunna undgå en fullständig
katastrof för dessa unga människor.

Jag har, herr talman, med dessa örd endast velat ge en snabbskildring av
hur det i verkligheten *ser ut för dessa arbetargrupper. Jag beklagar, att finansministern
inte har kunnat gå längre än vad han gjort. Men jag förstår ju också
hans inställning och rädsla för att bryta ramen kring pris- och lönestoppet.
Örn den ramen brytes sönder, skulle det nämligen bli arbetarklassen som skulle
göra den största förlusten, eftersom prisstegringen då naturligtvis komma att
släppas lös. Med den erfarenhet, som vi ha från förra världskriget, kunna vi
förutse, att priserna skulle rusa i höjden betydligt snabbare än vad lönerna
hunne följa efter.

Ehuru man, som jag redan yttrat, från statstjänarkartellens sida nödgats
godtaga det nu framlagda förslaget, vill jag dock förbereda kammaren på att
statstjänarkartellen förbehåller sig rätten att, så snart förhållandena medgiva,
på nytt framkomma med förslag örn att reallönerna skola återställas till 1939
års nivå även för övriga löneklasser och lönegrader, sorn inte få del av den nu
föreslagna höjningen. Statistiken ger nämligen vid handen, att medan andra
lönearbetargrupper i landet ha förlorat omkring åtta procent av sin reallön,
ha statstiänarna under tiden sedan 1935 förlorat 13 procent av reallönen. De ha
därför all anledning att hos statsmakterna påfordra reglering av dessa förhållanden.
Statstjänarna ha rätt att få sina löner reglerade uppåt i samma takt
som andra arbetargrupper i landet. Statstjänarkartellen kommer därför med
all säkerhet att göra sig påmind, så snart förhållandena ge anledning därtill.

Herr Myrdal: Herr talman! Denna remissdebatt har redan kommit att beröra
hela det lönepolitiska problemet och i själva verket hela vår ekonomiska
politik under övergångstiden, och kommer sannolikt att göra det ännu mera
i fortsättningen. Det är naturligt, att så blir fallet. Vårt ekonomiska läge har
förändrats mycket avsevärt under det senaste halvåret. Många tendenser, som
i våras bara dunkelt kunde anas, framträda nu allt mera bestämt. Medan vi i
våras kunde nöja oss med att ta principiell ståndpunkt till de löne-, pris- och
penningpolitiska problemen, gäller det nu att ta ställning till fakta och lägga
upp praktiska handlingslinjer. Jag vet med mig, herr talman, att jag inte
ofta har brukat besvära kammaren och inte heller har brukat tala länge —
det finns ju annars en risk i mitt yrke att man får en klick på sig att man
talar för ofta och för länge. Jag känner mig emellertid ursäktad, örn jag i dag
något mer utförligt framlägger vissa allmänna synpunkter på vår ekonomiska
politik.

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

Kungl, proposition ang. tilläggsstgt I till riksstaten för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

Jag skulle vilja börja med att påpeka, att den planering av efterkrigspolitiken
som försiggår i olika utredningsorgan, bl. a. kommissionen för ekonomisk
efterkrigsplanering, i första liand ju tar sikte på att göra oss beredda att
möta den depression under efterkrigstiden, som vi räkna med. Vi ha fastslagit
målet för denna politik att vara »full sysselsättning» för det svenska
folket, eller som vi inom den nyss nämnda kommissionen vanligtvis säga: »en
hög och jämn sysselsättning». För att nå det syftet har riksdagen redan i
våras antagit en jättelik beredskapsplan för offentliga arbeten, och en stor
mängd utredningsförslag örn olika slags köpkraftuppehållande och depressionsbekämpande
åtgärder ha framlagts eller komma inom den närmaste tiden
att framläggas för statsmakternas prövning. Inom penningpolitiken ha vi redan
i våras bestämt oss för att icke låta den väntade prissänkningen, när importvaror
åter äro tillgängliga och bli billiga, gå så långt, att resultatet blir
deflation, allt i syfte att undvika den efterkrigsdepression som vi räkna med.

Men under den närmaste tiden är faran, såsom vi alla veta, icke deflation
och depression, utan tvärtom inflation och »en högkonjunktur», som lätt kan
löpa oss ur händerna. Den nästan ironiska situationen är nu, att, medan vi
utreda och bereda oss för att möta den väntade stora efterkrigsdepressionen,
kan det hända, att vi icke komma att lyckas att kontrollera inflationen under
den tid, som förflyter, innan vi skulle sätta alla våra vackra planer i verket.

Det är visserligen sant, att just nu är spänningen mellan köpkraft och
varutillgång kanske inte så stor som den har varit i vissa andra skeden under
kriget. Men vi ha väl alla på känn, att det finns vissa krafter, som göra att
denna spänning håller på att stiga.

Beträffande den tid, varunder inflations- och icke depressionstendenserna
bli vårt huvudsakliga bekymmer, skulle jag vilja säga, att den kan bli rätt
lång, längre än vad man väntat. Den kan komma att omfatta ett år eller mer.
Det kan tänkas, att vi nästa höst eller våren örn ett år stå på en ännu mer
jäsande prispolitisk grund.

_ I den allmänna diskussionen örn inflationsfaran har denna enligt min mening
allt för mycket hänförts till våra inre faktorer, särskilt arbetarnas och
andra gruppers, t. ex. jordbrukarnas, press för högre löner och bättre inkomster.
Jag tror att det är viktigt att som en allmän bakgrund för vårt
lönepolitiska läge göra klart, att huvudorsakerna både till den nuvarande
spänningen och kanske ännu mer till vad som kommer att hända under den
närmaste tiden, dock ligga på det internationella området. Det är viktigt även
av det skälet, att vi inte skola göra det misstaget att ensidigt inrikta våra
försvarsåtgärder mot arbetarna och andra, som söka förbättra sitt ekonomiska
läge, och underlåta att söka värna oss mot de inflationsdrivande krafter, som
nu sätta in utifrån.

Själva grundorsaken till att vi befinna oss i en situation, där det råder inflationstryck
och risk för att detta skall bli större, är ju knapphetsläget,
sammankrympningen av importen och stegringen av importpriserna. Efter det
alltmer fullständiga upphörandet av vår import från Tyskland och kontinenten
tenderar denna knapphet att ökas. Och skulle så olyckligt hända, att lejdtrafiken
skulle inställas, skulle tendenserna till knapphet ytterligare skärpas.
Vi leva nu på våra knappa lager, och vi göra oss på viktiga områden beredda
att övergå till vad vi kalla våra nödplaner. Och i vissa fall äro vi beredda att
hjälpa våra nordiska grannländer genom att avstå till dem även av sådana varor,
som för oss äro mycket knappa.

Nu hoppas vi naturligtvis alla, att kriget i Europa snart skall vara slut och
att tillförseln västerifrån åter skall vara öppnad. När så sker, är denna spän -

Onsdagen den 1 november 1944. Nr 29.

Kunni, proposition äng. tilläggsstat I till riksstat en för budgetåret 19\AI\5.

(Forts.)

ning borta. Då kommer det väntade prisfallet, och då äro vi inne i normala förhållanden
igen. Men för det första kan krigsslutet ännu låta vänta på sig åtskillig
tid. För det andra är det inte klart, hur fort och hur mycket vi under
den närmaste tiden efter krigsslutet i konkurrens med andra länder komma
att bli i stånd att öka våra lager och alltså minska knappheten. För det tredje
är det möjligt och i fråga örn vissa varor kanske rentav troligt, att priserna då
komma att ställa sig åtskilligt högre än priserna för vår import från Tyskland,
alltså de priser, som nu ha inarbetats i vårt prissystem. Inom parentes skulle
jag på den punkten vilja säga, att just nu bör det med hänsyn till vårt intresse
att bekämpa inflationstendenserna vara vår politik att med nästan alla medel
hålla nere dessa importpriser, även örn det måste ske genom statssubvention.

Till de krafter, som nu och för en tid framåt kunna riskeras verka inflationsdrivande,
hör också utvecklingen inom exporten. Den begränsade utrikeshandel,
som under den första- tiden efter krigets slut kan komma till stånd,
kommer från alla länders sida att inrikta sig pä de särskilt begärliga, de särskilt
knappa varorna, och det kommer att betyda en tendens till uppressning
av priserna i den internationella handeln. Vissa av våra exportvaror höra till
de särskilt begärliga i den internationella handeln. Kunna då inte internationella
överenskommelser nås örn gemensamma ansträngningar att hålla nere
priserna inom utrikeshandeln — vilket framstår mycket osäkert — böra vi
enligt min mening i vårt land självständigt vidta åtgärder för att ta undan
en del — och en mycket stor del — av exportörernas höga priser och vinster,
närmast för att subventionera importen och hålla nere importpriserna. Detta
förutsätter, och den saken vill jag inte dölja, en relativt hård statlig reglering
av hela utrikeshandeln under denna övergångstid.

Av både humanitära och handelspolitiska skäl äro vi dessutom beredda att’
lämna stora krediter, och denna riksdag har redan förelagts ett förslag att
öka återuppbyggnadskrediterna till vissa oss närstående länder med 150 milj.
kr. Ej heller i andra riktningar komma vi sannolikt att kunna helt undgå exportkrediter.
Lägga vi ihop och göra upp en kalkyl över vad dessa krediter
sammanlagt komma att gå upp till, blir det fråga om för ett litet land som
Sverige mycket avsevärda belopp. Exportkrediter betyder nettoexport, betyder
alltså, att det kommer pengar in till landet och — örn vi inte hindra det
— ut i rörelsen, som inte motsvaras av varor, vilket naturligtvis inte kan undgå
att verka inflationsdrivande.

Det är alltså mot denna bakgrund, som jag vill se vårt nuvarande lönepolitiska
problem, och jag drar därav vissa slutsatser: för det första, att inga ansträngningar
få lämnas oförsökta att mildra knapphetsituationen och bringa
ned priserna — jag har redan sagt, att enligt min mening bör subventionsvägen
inte på förhand uteslutas. Det är klart, att örn detta lyckas, vidgas möjligheten
att höja den reala Jevnadsstandarden i landet, alltså vidgas våra möjligheter
att höja realinkomsterna och reallönerna. Men för det andra drar jag
den slutsatsen, att denna knapphetssituation, sådan den avtecknar sig för den
närmaste framtiden, dock sätter en oöverkomlig gräns för vad som är möjligt
i fråga om stegring av levnadsstandarden inom landet. Det blir också en
gräns för lönestegringar, en gräns sorn emellertid — vilket jag strax kommer
att tala örn — är åtskilligt elastisk. Den beror bland annat på inkomstfördelningen
i landet.

I alla våra penningpolitiska deklarationer lia vi dragit med oss en allmän
reservation om att lönestegringar för de sämst ställda befolkningsgrupperna
skola vara medgivna. Och som i proposition nr 29G erinras, lia åtskilliga lönestegringar,
som motiverats på detta sätt, även genomförts efter lönestoppets

12 Nr 29. Onsdagen den 1 november 1944.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

införande 1942. Jag anser det viktigt, att vi i kammaren äro medvetna örn att
vi genom bifall till denna proposition dels ytterligare understryka denna allmänna
reservation till våra penningpolitiska deklarationer, dels också faktiskt
skapa ett precedensfall för hur pass högt upp man skall räkna, att de sämst
ställda arbetargrupperna nå, alltså var gränsen för tillåtna lönestegringar rimligen
bör bestämmas även inom det privata näringslivet.

Jag har velat ge denna allmänna bakgrund örn knapphetssituationen i lan -det, som ju begränsar våra möjligheter att stegra levnadsstandarden, för att
motivera den uppfattning jag har, att löneförbättringen för de statsanställda
knappast kunde drivas längre.

Finansministern har mött kritik från vänster, där det förmenats, att han
borde ha gått statstjänarna till mötes avsevärt mera. Det skulle i och för sig
ur statsfinansiella och prispolitiska sjmpunkter måhända inte ha varit omöjligt
att gå längre, örn vi bara tänkt på denna begränsade grupp. Men med hänsyn
till de återverkningar, som vi böra hålla alldeles klara för oss, på hela den
lönepolitiska situationen anser jag för min del — och jag har försökt giva
skälen för det — att det inte skulle vara möjligt att gå längre. Å andra sidan
tror jag, att man kan gå så långt som här föreslås, och jag har velat giva den
ganska pessimistiska uppfattning jag har örn utvecklingen under det närmaste
året som bakgrund för att våga hävda, att det omdömet inte är lättsinnigt
grundat.

Den fråga, som oavbrutet reses från arbetarhåll, är naturligtvis: var går
egentligen gränsen för den ekonomiskt möjliga lönestegringen? Jag tror, att
det är viktigt i klarhetens intresse att understryka, att utrymmet för lönestegringar
kan ses från två alldeles skilda synpunkter, som ofta, för att inte säga
oftast, blandas ihop. Frågan kan ses ur företagens räntabilitetssynpunkt. Den
kan också ses ur hela den nationella hushållningens synpunkt, och gäller då
vilken levnadsstandard vi som nation ha möjlighet till med nuvarande utsikter
till produktion, export och import.

Räntabilitetsgränsen för möjliga lönestegringar är inte lätt att utifrån säkert
fastställa. Jag skulle här vilja tillfoga, att ur allmänna synpunkter, med
hänsyn till önskvärdheten att nå resultat sammanjämkningsvägen, skulle det
vara mycket angeläget, örn det från industriföretagarnas sida kanske beredvilligare
än hittills lämnades uppgifter inte bara örn räntabilitets förhållandena
utan också örn fördelningen av arbetarstammen i olika ''önelägen. Man
kan från ett studium av vad vi känna om räntabilitetsförhållandena allmänt
konstatera, att det uppenbarligen finns enskilda företag och hela industrier,
som skulle kunna bära rätt stora lönestegringar. Ibland är det fråga om industrier
och företag, där det finns lågt betalade arbetargrupper, men ibland förhåller
det sig emellertid tvärtom. Alla industrier kunna emellertid uppenbarligen
bära högre lönekostnad, örn de få höja priserna på sina produkter. Men
detta skulle gå emot vårt fastställda penningpolitiska program.

Det bör erinras, att denna gräns för lönestegringar, som beror på att lönen
är en produktionskostnad, i sista hand dock är relativt elastisk. Jämviktslönen,
som vi tala örn i nationalekonomien, är ingen fast, smal linje, utan den
är ett helt litet obestämdhetsområde, och detta är ju bakgrunden för hela
fackföreningspolitiken. En industri kan vara mer eller mindre beredd att tillfälligt
skära in på sin vinst för att behålla arbetsfreden och slippa göra de
förluster, som äro förbundna med en konflikt. I nuvarande läge för landets
ekonomi, där arbetarna ha burit stora bördor under kriget, böra vi också kunna
räkna med — och jag tror vi kunna räkna med det — att de enskilda företagen
kalkylera så generöst mot sina arbetare som de kunna.

Onsdagen den 1 november 1944. Nr 29.

Kungl, proposition ang. tillägg sstat 1 till riksslaten för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

Enligt det penningpolitiska program, som vi lia bestämt oss för, borde vi
med undantag för de allra sämst ställda föredra en realinkomststegring, ernådd
genom prissänkning, framiför en stegring genom böjning av penninglönerna.
Det skulle enligt detta program i alla händelser inte få bli fråga om
en allmän inkomststegring. Motiven för den inställningen äro, som vi erinra
oss, dels önskemålet att kunna återföra penningvärdet åtminstone en bit på
väg ned mot den nivå, som det intog före kriget, dels också hänsyn till landets
och närmast exportindustriens intresse att efter kriget få med utlandet konkurrenskraftiga
priser. Vi räknade ju även med att pa den vägen mera rättvist
låta p rodukti vi tets stegringen inom näringslivet komma alla konsumenter
till godo och inte bara arbetare och företagare inom de näringsgrenar, där produktivitetsstegringen
skett.

Jag anser fortfarande, att dessa skäl äro starka. Det allmänna lönestoppet
bör bibehållas. Framiför allt få vi inte ge upp prisstoppet. Vi få inte förlora
greppet över prisutvecklingen. Det skulle, som jag har sagt, vara av stort intresse
att få en mera kvantitativ precisering av hur dessa förhållanden ställa
sig i olika industrier, alltså vilka möjligheterna äro att höja lönerna för de
lågt ställda arbetargrupperna utan åtföljande prisstegring. Jag föreställer
mig, att hädanefter en praktisk utgångspunkt för en sådan kalkyl vore frågan,
hur mycket det skulle kosta industrierna att företa lönestegringar för de
arbetargrupper, som stå i motsvarande läge som de statstjänargrupper, vilka
nu få löneförbättring.

Som jag nyss har framhållit, kan man emellertid lägga en helt annan synpunkt
på frågan örn var gränsen går för möjliga lönestegringar. Frågan kommer
då att gälla, vilken levnadsstandardstegring vår hushållning som helhet
kan rymma. Den frågan bör kunna belysas rätt ingående på grundval av det
statistiska material, som vi ha i våra kriskommisisioner och på andra håll,
och vi böra på den frågan kunna ge ett rätt tillförlitligt svar. Innan en sådan
utredning och ett sådant svar föreligga, vill jag inte uttala något bestämt omdöme
i den saken, men jag vill gärna framhålla vissa allmänna synpunkter.

Jag vill till en början framhålla, att svaret på frågan icke kan bli fullt
entydigt, även örn det blir bestämt. Svaret beror nämligen på hur vi välja
att handla i en hel mängd olika hänseenden. Utrymmet för lönestegringar
blir naturligtvis trängre, ju försiktigare vi lägga upp våra sförsörjningsplaner,
men ju mera optimistiskt vi äro beredda att se på knapphetsutvecklingen
under den närmaste tiden, desto större utrymme bjuder hushållningen för lönestegringar.
Utrymmet blir också trängre, ju mer vi inrikta oss på att kunna
hjälpa andra nödställda nationer omedelbart efter kriget. Utrymmet blir även
trängre, om sparandet är mindre. Skulle vi kunna stegra sparandet, så hade
vi ur denna synpunkt ett större utrymme för lönestegringen. Vi kunde t. ex.
ur denna synpunkt medge betydligt större lönestegringar, örn dessa avsattes
för framtida bruk genom något slags tvångssparande. Utrymmet för lönestegring
bleve vidare större vid skärpt ransonering. Vid en sådan skulle vi
ju ur denna synpunkt, som jag här anlägger, lia råd att stegra inkomsterna
så mycket, att alla verkligen hade råd att köpa upp sina ransoner, vilket inte
för närvarande är fallet och i alla händelser inte var fallet för ett halvår sedan,
när ransonerna voro större än nu.

Lönefrågan i synnerhet för de sämst ställda blir ur dessa synpunkter väsentligen
en fråga om fördelningen av inkomsterna och konsumtionen i landet,
och med hänsyn därtill skulle jag till slut vilja beröra skattefrågan.
Det framstår för mig ganska klart, att för den närmaste tiden, varunder med
all sannolikhet relativt kraftiga inflationstendenser komma att råda, kan det

14 Nr 29. Onsdagen den 1 november 1944.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till rihs stal en för budgetåret 19iM45.

(Forts.)

näppeligen bli tal om skattesänkningar. Jag vet, att det talet kan låta som
ett hårt tal för många människor, som under valstriden förförts av kanske alltför
lättsinniga löften om förestående skattesänkningar. Sådana skulle för närvarande
direkt motverka syftet att hålla prisutvecklingen under kontroll.

Jag vill dock göra ett undantag. Det skulle möjligtvis vara skäl att ta bort
omsättningsskatten, örn nämligen borttagandet av denna vore villkoret i en
stor uppgörelse för en överenskommelse, varigenom en väsentlig allmän lönestegring
undvekes, och särskilt örn omsättningsskattens borttagande kompenserades
genom stegring av andra skatter.

I jämförelse med många andra stater, sorn varit i krig och därför haft en
ännu större stegring av sina statsutgifter på grund av kriget än vi, ha vi i
Sverige visat en relativt låg förmåga att betala de extraordinära utgifterna
genom beskattning. Yi ha helt enkelt haft vid en internationell jämförelse
relativt mycket låga skatter, och jag skulle vilja säga för låga skatter. Naturligtvis
ha vi ändå faktiskt betalat kostnaderna för vår krigsberedskap ur
vår löpande produktion. Ingen utomlands har hjälpt oss. Vår kraftigt stigande
statsskuld har helt enkelt motsvarats av en extra stegring av de enskilda
förmögenheterna i landet. När väl ingen skulle lia velat inskränka den
förbrukning vi under kriget lia kunnat uppehålla och väl allra minst velat
inskränka förbrukningen för de breda lagren, för de fattiga samhällsklasserna,
så skulle en stegrad beskattning under dessa år i syfte att bättre balansera
budgeten rimligtvis lia fått läggas på förmögenheterna och särskilt på förmögenhetsökningarna.

Det har diskuterats att någon gång efter kriget lägga på en engångsskatt på
förmögenheten för att bringa ned den huvuddel av statsskulden, som har ådragits
oss för improduktiva ändamål och för att rättvrida förmögenhetsfördelningen.
Dess värre skulle en sådan åtgärd sannolikt komma lagom till den
stora efterkrigsdepressionen och följaktligen kunna vara mycket olycklig ur
konjunkturpolitiska synpunkter. Men funnes det en möjlighet att pålägga
denna engångsskatt just nu eller inom det närmaste året, medan inflationskonjunkturerna
förstärkas, skulle en sådan beskattning vid sidan av de fördelningspolitiska
och de budgetpolitiska syftena även tjäna ett viktigt konjunkturpolitiskt
ändamål. Under den närmaste tiden behöver nämligen konjunkturen
dämpas. Jag vet väl, att det kan anföras viktiga skäl mot att på
detta vis hastigt improvisera en förmögenhetsskatt, men det kan måhända tänkas
andra skatter eller skattestegringar, som lia en motsvarande fördelning
och en motsvarande incidens.

I alla händelser är det min uppfattning, att i den allmänna diskussion om
vår ekonomiska politik, som måste äga rum i samband med de stora uppgörelserna
på arbetsmarknaden nu i höst och omkring nyårsskiftet, böra skattefrågorna
inte helt försummas.

Herr Wagnsson: Herr talman! Det klander, som högerns ledare i denna
kammare nyss riktade mot finansministern för att en proposition örn provisorisk
löneförbättring för vissa grupper statstjänstemän överlämnats till höstriksdagen,
synes mig inte berättigat. Då de inträdda prisstegringarna visat sig
bli varaktigare än vad man från början räknat med, måste det nämligen anses
ofrånkomligt, att en bättre kompensation för penningvärdets minskning beviljas
de sämst ställda arv statens befattningshavare. Ett obevekligt nej till från
dessa grupper framställda krav skulle ha haft återverkningar, som säkerligen
inte ur samhällsbevarande synpunkt hade varit önskvärda. Jag tror därför.

Onsdagen den 1 november 1944. Nr 29.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

att riksdagen bör vara herr Wigforss tacksam för att han utverkat ett regeringsförslag
om vissa löneförbättringar.

Då jag haft tillfälle att som representant för Tjänstemännens centralorganisation
delta i de underhandlingar, som förts med finansministern rörande denna
fråga och som resulterat i propositionen nr 296, må det vara mig tillåtet att till
denna proposition knyta några reflexioner.

I propositionen ha de provisoriska lönetilläggen begränsats till de allra sämst
ställda löneklasserna, så att några tillägg inte enligt förslaget komma att utgå
till klasser över den åttonde och så att redan från och med sjätte löneklassen
en reduktion av tilläggen sker. I åttonde löneklassen utgör tillägget endast
fem kronor per månad. Från tjänstemännens sida hade man helst sett, att tillläggen
kunnat utgå även i några högre löneklasser, ty också de tjänstemän, som
befinna sig i de s. k. mellangraderma, ha under kristiden på grund av reallönesänkningen
i många fall det mycket svårt ställt. Detta gäller i synnerhet familjer
med ett eller flera barn.

Finansministern har emellertid i propositionen framhållit, att det varit omöjligt
för honom att sträcka sig längre än som skett. I så fall skulle .möjligheterna
för ett upprätthållande av det sedan hösten 1942 tillämpade pris- och lönestoppet
upphävts. Finansministern säger vidare, att om man skulle sträcka sig
längre, skulle man inte kunna säga, att löneförbättringarna endast avsåge de
sämst ställda grupperna. Därmed skulle återverkningarna på lönerörelserna på
den privata arbetsmarknaden bli sådana, att man där med hänvisning till statsmakternas
ställningstagande skulle kräva löneförbättringar även för sådana arbetargrupper,
som inte vore särskilt lågt avlönade.

Ur tjänstemannasynpunkter måste det alltjämt betraktas som ett önskemål,
att pris- och lönestoppet upprätthålles. Vid ett nyktert ekonomiskt bedömande
kommer man till den slutsatsen, att vi ännu inte befinna oss i det läget, latt
löneregleringar kunna genomföras utan hänsyn till de återverkningar, som dessa
få på pris- och lönepolitiken.

Från tjänstemännens sida har man alltså ansett sig inte böra avböja det
slutliga förslag, som finansministern framlade vid de förhandlingar, som föregått
avgivandet av den kungl, propositionen. Man hade så mycket starkare skäl
till att inta denna ställning som finansministern meddelade de delegerade, att
han icke ämnade framlägga någon proposition till riksdagen, om inte överenskommelse
om dess innehåll kunde träffas med de av propositionen närmast berörda
grupperna.

Från tjänstemännens centralorganisations sida hade man visserligen helst
sett, om finansministern och regeringen kunnat sträcka sig något längre upp
på löneskalan än vad som nu blev fallet. Krav därom lia ju också under förhandlingarnas
gång framställts.

I propositionen ha de provisoriska lönetilläggen kombinerats med vissa provisoriska
barntillägg av engångsnatur. Också dessa tillägg ha begränsats till
högst den åttonde löneklassen. Det förefaller mig verkligen, som örn man, också
örn man godtar det resonemang, som finansministern för beträffande de provisoriska
lönetilläggens inverkan på den allmänna lönepolitiken, nämligen att
de endast böra avse att ge kompensation åt de sämst ställda, likväl skulle ha.
kunnat medge, att barntillägg också utgått i högre löneklasser än den åttonde.
Som jag tidigare framhållit, ha ju framför allt familjer med ett eller flera barn
kommit att lida mest av reallöneminskningen under kriget. Större lönetillägg
till dessa familjer kunde därför ur rena skälighetssynpunkter anses berättigade,
och det skulle inte heller kunnat sägas, att dessa tillägg medförde någon
risk för inflation, då man härigenom knappast skapade ett köpkraftsöverskott

16 Nr 29. Onsdagen den 1 november 1944.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 19U/45.

(Forts.)

— dessa tillägg skulle säkerligen kunna användas till livets absoluta nödtorft.

Förslag om införande av de provisoriska barn tilläggen lia under förhandlingarnas
gång framställts från tjänstemännens centralorganisations sida, och från
detta håll hälsar man också med glädje och tillfredsställelse, att i propositionen
återfinns förslag örn sådana tillägg, även om man här utan tvekan kan,
som jag nyss framhöll, hävda, att dessa tillägg bort sträcka sig något högre
upp på löneskalan. Det föreföll egendomligt, att man från statstjänarkartellens
sida under förhandlingarnas gång motsatte sig införandet av dessa tillägg.
Också örn, som finansministern understryker, barntilläggen äro engångsbelopp,
synes det mig uppenbart, att örn prisnivån inte sjunker, blir det ofrånkomligt
att även nästa budgetår bevilja barntillägg. Det kan ske utan att verka prejudicerande
i framtiden.

Jag vill också i detta sammanhang uttrycka min tillfredsställelse med den
uppmjukning i fråga om barntilläggen, som återfinnes i propositionen. Från
TCO:s sida hade framställts yrkande örn att möjligheterna att erhålla barntillägg
skulle göras förmånligare för kvinnor, än enligt de nuvarande bestämmelserna
är fallet. Finansministern har helt behjärtat de synpunkter, som
från vår sida uttalats, och hans förslag ansluter sig till de önskemål, som vi
framfört till honom.

Såsom det här framhållits, finns det ur statstjänstemannasynpunkt vissa invändningar
att göra mot den kungl, propositionen. Men då man från tjänstemännens
sida vid förhandlingarna funnit sig böra godtaga de synpunkter, som
finansministern framhållit såsom bärande för den fortsatta lönepolitiken, avser
man att också lojalt stödja regeringens förslag och att, örn riksdagen antar det,
verka för att medlemmarna i våra organisationer, de enskilda tjänstemännen,
skola förstå, att man i det nuvarande läget inte vore betjänt av en politik, som
skulle upphäva lönestoppet. Å andra sidan måste det klart sägas ifrån, att så
snart Sveriges ekonomiska läge blir ett annat därigenom att tillförselvägarna
utifrån öppnas och produktionen inom landet fått en mera normal inriktning,
kommer man att framställa krav på en allmän lönereglering. Vi hoppas att i
Sverige liksom i världen i övrigt så snart som möjligt en återgång till mera
normala ekonomiska förhållanden skall äga rum. Intill dess så sker, är det
emellertid av vikt, att den nuvarande prisstoppspolitiken upprätthålles.

De senaste indexsiffrorna peka emellertid på ganska avsevärda prishöjningar.
Skulle man från regeringens sida inte lyckas åstadkomma, att priserna verkligen
bli stabila och att de så snart som möjligt sänkas, komma krav på generella
löneförhöjningar att framföras med ökad skärpa.

Det bör också ur dessa synpunkter vara angeläget för finansministern att
allvarligt överväga, örn inte staten kan vidta vissa åtgärder för att åstadkomma
prissänkningar. Bland annat borde det övervägas, örn man inte kunde åstadkomma
en omedelbar effekt genom att avskaffa omsättningsskatten. Ett sådant
övervägande skulle kanske visa, att fördelarna med ett avskaffande av
denna impopulära skatt väga tyngre än fördelarna med dess bibehållande.

Herr Hage: Herr talman! Jag skulle naturligtvis liksom flera föregående
talare vara intresserad av att yttra mig i den nu pågående debatten om ett lönetillägg
till vissa små inkomsttagare bland de statsanställda. Men då nu redan
flera talare yttrat sig i den frågan och antagligen än flera komma att göra
det, skall jag i stället anföra några synpunkter på Kungl. Majrts proposition
nr 297 med förslag till provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd
till vissa folkpensionärer. Talmannen har ju medgivit, att alla

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Kungl, proposition ang. tilläggssiat I till riksstaten för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

nu framlagda propositioner, som beröra statens utgifter, få behandlas i ett
sammanhang.

Jag var en av dem som vid vårriksdagen energiskt påyrkade, att det skulle
avlåtas en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran örn en snar förbättring för
vissa grupper bland folkpensionärerna, och skrivelse i ärendet avläts även efter
beslut av riksdagen. Jag måste nu med tacksamhet konstatera, att redan, vid
denna höstriksdag föreligger en proposition med ett förslag i angiven riktning.
Men jag måste samtidigt i all anspråkslöshet beklaga, att jag är nödsakad
att säga att vi, som ivrade för denna sak, nog hade tänkt, att det förslag,
som skulle komma att framläggas, skulle ge något mera åt de därav berörda
folkpensionärerna än vad som nu föreslås. Jag vet också, att det förslag, som
nu har lagts fram, har åstadkommit en viss besvikelse hos de folkpensionärer,
förbättringen skulle avse.

Det är kanske inte så lätt för dem, som hastigt läst igenom propositionen, att
få klart för sig, hur små fördelar den erbjuder. Jag skall emellertid nämna
några siffror för att visa, att så är fallet. Örn man delar upp de hundra kronor,
som skulle givas till vissa folkpensionärer, på årets 365 dagar, blir tillskottet
genom förslaget 28 öre per dag. När det gäller förslaget att ge femtio kronor
till vissa pensionstagare, blir det ett tillskott på 14 öre per dag.

Var och en förstår ju, att det är betydelselösa belopp, med det penningvärde
som vi för närvarande ha. Det förhåller sig ju för övrigt på det sättet, att de,
som skulle hjälpas med dessa tillskott, i fråga örn inkomster höra till bottenskiktet.
Inför detta faktum bjuder det emot att alltför starkt framhålla inflationssynpunkten
såsom ett motiv för att man inte nu vågar gå längre. Det
är visserligen sant, att ett stort anslag på detta budgetkonto inverkar på prisutvecklingen,
men, å andra sidan, när det gäller samhällsmedborgare, som i
inkomsthänseende ligga så långt ned och av vilka de flesta leva på existensminimum,
föreställer jag mig, att man har anledning att något starkare betona
nödvändigheten av att ge ett rimligt anslag, även örn det i någon mån skulle
verka inflationsbefrämjande.

Nu säger kanske någon, att örn man ger ett så litet anslag från staten,
komma i alla fall kommunerna i allmänhet att släppa till medel fattigvårdsvägen
för a.tt hjälpa vederbörandte. Men det är ju ett bekant förhållande, att
man hela tiden, sedan folkpensioneringen kom till stånd år 1913, har betonat,
att man skulle försöka slippa att på det sättet fylla ut pensionerna. Det hade
därför varit önskvärt örn man hade försökt att göra detta anslag något större
och något litet ökat det tillskott, som det här är fråga örn.

Jag vet inte, örn det kommer att väckasi någon motion i denna fråga. Det är
väl mycket möjligt örn en motion väckes med förslag örn större tillskott, att
det blir avslag på motionen. Det blir kanske då ett slag i luften, och därför
är det vill inte så mycket bevänt med att väcka en sådan motion. För övrigt
Iron jag, att man, om det framföres en sådan motion, kommer att besvara
framställningen med att man förklarar, att det bara är fråga om ett tillfälligt
tillskott, som inte skall bestå så synnerligen lång tid, utan endast fram till
den tidpunkt, då det blir en omreglering av folkpensionerna. Det pågår ju för
närvarande en utredning örn detta. Men å andra sidan är det dock att märka,
att när man läser propositionen får man icke alldeles den uppfattningen, att
det är fråga, örn ett tillskott som skall utgå under en ganska kort tid. Det står
tvärtom på s. 20, att »det måste beräknas dröja ännu åtskilliga år, innan en
på grundval av socialvårdskommitténs utredningsarbete byggd definitiv folkpensioneringsreform
kan börja tillämpas''». Man talar alitsa hår såsom något

Första kammarens protokoll 1944. Nr £9. 2

18 Nr 29. Onsdagen den 1 november 1944.

Kungl, proposition äng. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1914/45.

(Forts.)

tänkbart om, att det nog blir fråga örn en ganska lång övergångstid, under
vilken detta mycket ringa tillskott skall utgå. Från den utgångspunkten vill
jag bär göra några reflexioner.

En medlem av socialvårdskommittén, som sysslar med den nyss omtalade
utredningen, Ilar antytt för mig, att det kan tänkas eller rent av är troligt,
att socialvårdskommitténs förslag till en förbättring av folkpensioneringen kommer
att framläggas i år. När det nu inte är troligt, att man kommer att hjälpa
folkpensionärerna med ett större tillskott än som i propositionen föreslagits,
skulle jag vilja kasta fram denna tanke: är det inte tänkbart, att försöka forcera
utredningen, så att den kan framlägga sitt förslag någorlunda tidigt i år och
alltså regeringen kan framkomma med proposition i ärendet helst till vårriksdagen
eller åtminstone till en eventuell höstriksdag 1945? Går inte det, finns
en annan utväg, nämligen att man till 1945 års riksdag lägger fram ett förslag
örn ökade dyrtidstillägg, alltså ökade månaåstillskott av den typ, som vi hittills
ha haft. Skulle man inte vilja gå fram på den vägen, skulle man lia. kvar
den möjligheten, att man till 1945 års riksdag framlägger ett förslag, som
medger något högre tillskott av det slag som nu är i fråga.

Jag har velat kasta fram dessa synpunkter, då det för de människor, som
beröras av det förevarande förslaget, skulle vara tilltalande, örn man kunde
hitta på någon utväg för att förbättra deras ekonomiska situation. Det finns
ju en gammal princip, som vi ofta ha hävdat här i riksdagen även pa ledande
håll, att örn staten i dessa tider skall påtaga sig ökade kostnader i sociala
angelägenheter bör man främst hjälpa dem, som ha det sämst ställt. Lika väl
som jag erkänner, att de lägst avlönade statstjänama äro i en ställning, som
motiverar en förbättring av deras löneförhållanden, kan jag även påstå, att
detta i ännu högre grad gäller i fråga örn pensionerna till de folkpensionärer,
som ha det sämst ställt och för vilka det är synnerligen motiverat, att något
göres för att hjälpa dem och detta så fort som möjligt.

Det finns därutöver en detalj i förslaget, som jag särskilt vill fästa uppmärksamheten
på. Av första paragrafen i förslaget framgår det, att om t. ex.
en man, som åtnjuter folkpension, har en hustru, som fyllt 60 år men inte ännu
har blivit folkpensionerad, då skall det till de bada makarna utgå ett tillskott
av etthundra kronor per år, trots att hustrun ännu inte har uppnått folkpensionsåldern.
Detta förslag är mycket tacknämligt och tilltalande. Men örn mannen
dör, blir fallet — såvitt jag kan förstå — det, att änkan varken får dessa
hundra kronor eller femtio kronor, som i vissa fall skola utgå, utan antagligen
får hon värjda sig till fattigvården för att omhändertagas av denna för sin
försörjning. Jag tycker, att det hade varit rimligt, örn man kunnat medgiva,
att en hustru, som en gång, på sätt jag beskrivit, biståtts av staten, finge vid
mannens bortgång behålla det tillskott, som hon en gång fatt, även om hon
inte uppnått folkpensionsåldem.

Jag har naturligtvis inte begärt något svar, när jag nu framkastat dessa
tankar i frågan, men jag har i alla fall velat anföra dessa synpunkter i debatten.
Det är ett känt förhållande, som man kan utgå ifrån, att respektive
utskott komma att åtminstone något litet, titta på vad som sagts i remissdebatten
rörande denna fråga. Jag vill rekommendera utskotten att till valvilligt
övervägande uppta de av miig berörda fragorna, sa att om dessa folkpensionärer
inte kunna få ett så stort tillskott, som de väntat sig de åtminstone
på ett eller annat sätt inom en rimlig tid få en bättre h.iälp tran det
allmänna än enligt, den nu framlagda propositionen.

Jag har, herr talman, intet ytterligare att anföra i denna sak.

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksslaten för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

Herr förste vice talmannen: Herr talman! I)e erinringar, som den förste
ärade talaren under denna debatt gjorde beträffande anledningen till sammankallandet
av riksdagen under hösten, kan jag till fullo understryka. Det är
svårt att förstå, att under sommarmånaderna har inträffat någonting av den
betydelse, att man nu skall behöva lägga fram förslag om löneförbättringar till
statstjänarna eller förslag örn förstärkning av folkpensionerna. De ekonomiska
förhållanden, som råda, voro desamma vid riksdagens början i år eller till och
med förra hösten. Såvitt man inte skall anse det under sommaren förrättade
valet till andra kammaren såsom en händelse, som i och för sig har föranlett
riksdagens sammankallande för framläggande av dessa förslag, har man svårt
att kunna inse, att sådana förändringar inträtt, att det varit nödvändigt att redan
av denna anledning framlägga förslagen. Därmed har jag inte sagt, att
jag har någonting emot vare sig propositionen angående provisorisk förbättring
av löneställningen för vissa befattningshavare i statens tjänst eller den
angående provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd
till gamla orkeslösa och behövande. Tvärtom är det med varm tillfredsställelse
som man kan konstatera, att en dylik förbättring för folkpensionärerna nu kan
äga rum. Det är endast emot uppfattningen att av denna anledning sammankalla
en höstriksdag, som jag har velat rikta mig.

Beträffande frågan om lönetilläggen anser jag, att man bör gå fram med en
viss försiktighet. Det har finansministern också gjort, och redan den omständigheten,
att man till denna proposition om förbättring av lönerna för statens
befattningshavare såsom bilaga bär fogat bankofullmäktiges utlåtande över
priskontrollnämndens förslag till revision av prisregleringslagen, utgör i och
för sig ett mene tekel. Finansministern hyser givetvis vissa farhågor för att en
löneförbättring nu för vissa grupper av statstjänare kan få konsekvenser, som
icke äro önskvärda. Naturligtvis kan ett sådant förslag föranleda krav på
löneförbättring även från andra grupper av statstjänare och i ännu högre grad
av arbetargrupper inom det enskilda näringslivet. Och skulle detta leda till
en förhöjning av lönerna över lag, ha vi ju inflationen för dörren, och det är
fråga, om vi då kpnna hålla den tillbaka så att inte lavinen sätter sig i rörelse.
Ha vi lyckats att under dessa fem krigsår hålla inflationen tillbaka och behärska
prissättningen, böra vi inte under den tid, som nu återstår, öppna slussarna
och giva strömmen fritt lopp. Detta är ett intresse inte minst för arbetargrupperna
men i ännu högre graci för statens befattningshavare, ty det är en
känd sak, att sker det en prisfördyring eller penningförsämring, är det i första
hand näringslivet som tar intryck därav. Det är varuprisstegringen, som först
påverkas, därefter lönerna i det enskilda näringslivet, men allra sist erhålla
statens befattningshavare förbättring av sina löner. Jag kan emellertid ge min
anslutning till den föreliggande propositionen, därför att finansministern endast
låtit den avse de sämst ställda befattningshavarna och även begränsat
löneförbättringen till att avse, jag vågar säga ett begränsat belopp, varigenom
förslaget icke bör påverka det allmänna stats finansiella läget.

Vid utformandet av förslaget har finansministern velat tillgodose behovsprincipen
inte blott i så måtto, att det är de sämst ställda, som skola hjälpas,
utan även därigenom, att man velat lätta försörjningsbördan genom införande
av tillfälligt barntillägg. Motsvarande kap sägas beträffande ålderdomspensionerna.

I båda propositionerna har finansministern vid utformandet av förslagen
knäsatt ett gammalt bondeförbundskrav örn större likhet mellan olika dyrortsgrupper.
Finansministern har uttalat, att vid den undersökning, som gjorts,
har det visat sig, att skillnaden i dyrortshänseende är åtskilligt mindre än vad

20 Nr 29. Onsdagen den 1 november 1944.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till rihs staten för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

tidigare utredningar givit vid handen, och att han därför har funnit rättvist
att nu förorda en likställighet i detta avseende. Dessa synpunkter ha ju vid
flerfaldiga tillfällen i riksdagen framförts av representanter för bondeförbundet,
och nu har man således även från regeringens sida godtagit denna princip
och utformat föreliggande förslag med hänsyn därtill.

I sak har jag, såsom av det anförda framgår, herr talman, inte så mycket
att invända mot det föreliggande förslaget om förbättring av lönerna för vissa
befattningshavare i statens tjänst, när det nu godtagits av deras egna organisationer,
utan jag kan i stort ge min anslutning därtill.

Jag har inte heller mycket att invända mot förslaget örn förbättring av ålderdomspensionerna.
Det är dock därvidlag en liten sak, som jag skulle vilja
påpeka. Bidragen till finansiering av förstärkningarna av folkpensionerna skola
i huvudsak bestridas av staten, men kommunerna skola även erlägga sin tribut
när det gäller dessa tillskott. Det är ju en gammal princip, som här fastslås,
ehuru beträffande dessa tillägg icke i så hög grad som beträffande de ordinarie
folkpensionerna. Men även landstingen skola bidraga till dessa provisoriska
tillägg för vissa kategorier av pensionärer. Det kan ifrågasättas, örn
det är riktigt, att landstingen skola lämna sådana bidrag. Landstingen ha intet
inflytande på folkpensionernas utbetalande. Det är staten, som bestämmer riktlinjerna
därför, och det är kommunerna, som pröva vilka personer som skola
vara berättigade att erhålla folkpension. Landstingen kunna inte heller sägas
ha något intresse i saken, och man sökte ju också vid reformen, i denna fråga
år 1935 frigöra landstingen från bidragsskyldighet i fråga örn folkpensionerna.
Det kunde därför lia ansetts berättigat, att man. när man nu inför vissa
tillägg, inte hade betungat landstingen med bidrag i detta avseende. Därtill
kommer, att förslaget framlagts vid en tidpunkt, då landstingen redan ha uppgjort
sina stater för nästa kalenderår, och därför 1m några medel för detta behov
inte kunnat anvisas av landstingen, utan de måste då bestridas med tillgängliga
medel och utanordnas av landstingens förvaltningsutskott. Det synes
därför ha varit i princip riktigare, att staten hade åtagit sig erläggandet av
de bidrag, som enligt propositionen landstingen skola betala.

Jag vill emellertid, herr talman, vid detta tillfälle icke underlåta att kasta
en blick på vårt allmänna ekonomiska läge. När vi nu förbättra folkpensionerna
och lönerna för vissa kategorier av statstjänare, bör det samtidigt påpekas,
att även inom det enskilda näringslivet ha förbättringar för de ^sämst ställda
under krisåren vid åtskilliga tillfällen ägt rum. Arbetarna såväl inom industrien
som jordbruket ha fått förbättrade löneinkomster. Därför kan man
kanske inte ha så mycket att erinra mot att även de sämst ställda statstjänarna
komma i åtnjutande av bättre löner. Men då uppställer sig frågan:
kan man hålla igen, så att inte vid de stora avtalsuppgörelserna i höst, vilka herr
Myrdal erinrade örn i sitt anförande, man även sök • pressa upp lönerna inom
det enskilda näringslivet? Vilka verkningar skulle^aet icke få, örn man inte kan
hålla tillbaka krav, kanske långt gående, på ökade löner! Vårt ekonomiska läge
och försörjningsläget äro ju för närvarande goda, men kommer detta att framdeles
bestå? Det beror naturligtvis på krigets långvarighet. Dess avslutning
tyckes dröja längre än vi hade hoppats. Skulle vår import söderifrån
nu upphöra och kanske även lejdtrafiken minskas eller kanske rent av upphöra
och vi uteslutande skulle hänvisas till våra egna tillgångar, när vi samtidigt
åtagit oss så stor försörjningshjälp till Finland och naturligtvis även
böra hjälpa Norge och även andra länder, i den mån vi förmå, kan då vårt
ekonomiska läge förbli oförändrat? Det beror inte bara på skatter, herr Myrdal,
och inte bara på penningtillgången, utan strängt taget .är det varutil!-

Onsdagen den 1 november 1944. Nr 29.

Kungl, proposition ang. tillägg sstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

gången som bildar det ekonomiska underlaget. Kommer denna varutillgång
att vara lika god i framtiden?

Det kan bli ett ganska allvarligt problem. Vi lia i år baft ett gott skördeår,
varigenom vårt försörjningsläge ,iu förbättrats. Statsmakterna ha inte
dragit sig för att medverka till att jordbruket skulle kunna lämna god avkastning.
Men skulle vi icke kunna ge jordbruket den stimulans, som erfordras
för att få fram en god skörd, medför redan detta ett försämrat läge. Sedan
tillkomma sådana omständigheter, som vi inte kunna behärska, såsom
väderleksförhållanden och skördeutfall, av Anika vi i stor utsträckning äro
beroende. •

När statsmakterna nu skola taga ställning till de ekonomiska problemen,
är det därför mycket viktigt, att man med öppen blick för dessa frågor fattar
beslut, som framför allt inte komma att verka återhållande på produktionen
inom jordbruket utan i stället Amerka befrämjande i detta avseende. Dessa frågor
kunna för os® bliva mycket betydelsefulla, även i det sista skedet av kriget.

Varutillgången och det ekonomiska läget lia ett starkt inbördes sammanhang,
och det är med öppen och klar blick för detta förhållande, som man
har att fatta beslut i anledning av de nu diskuterade propositionerna — det är
för övrigt inte blott dessa två propositioner som jag i mitt anförande berört,
som ställa krav på statskassan, utan vi ha nu att remittera åtskilliga andra propositioner
om tilläggsanslag. Man hade väntat, att vissa av dessa utgiftsposter,
såsom en ärad talare tidigare framhållit, inte skulle ha behövt föras
fram ATid denna höstriksdag. Så har emellertid blivit förhållandet, det har
ansetts nödvändigt att äska ytterligare medel. I den mån detta är nödvändigt
för hjälpåtgärder gentemot våra grannländer, har väl ingen något att
erinra, men i den mån det låter sig göra att hålla igen på utgifterna, böra vi
följa den principen.

Herr Holmberg: Herr talman! Det sades i måndagens debatt av min partivän
herr Linderot, att man inte kunde betrakta valresultatet såsom ett förtroendevotum
för regeringens utrikespolitik. Jag tror att man kan utvidga det påstålendet
och säga, att valresultatet inte i något avseende innebar ett förtroendevotum
för samlingsregeringens politik. Majoriteten av väljarna röstade
nämligen inte för regeringspolitiken utan för arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
och det innebär som bekant någonting helt annat än samlingsregeringens
politik, som på det ekonomiska området har gjort de rika rikare och de fattiga
fattigare.

Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, som var valplattform såväl för det socialdemokratiska
som för det kommunistiska partiet, vilka partier tillsammans
fingo över en halv miljon röster mer än övriga partier sammanlagt, går
inte in för lönestopp. Dess paroll är tvärtom, att reallönerna skola höjas. Det
är inte inriktat på att såsom den nu rådande ekonomiska politiken låta kapitalistiska
bolag och enskilda kapitalister berika sig på de arbetande massornas
bekostnad. Det talar tvärtom örn en rättvis fördelning, och de över 1 700 000.
som röstade för detsamma, togo därmed ställning såväl emot den hittillsvarande
ekonomiska politiken som emot de element på borgerligt håll, vilka, för
att begagna finansministerns ord i valkampanjen, ställa sig alldeles oförstående
inför den tankegång, som arbetarrörelsens efterkrigsprogram representerar.
Att man verkligen på arbetarhåll är inställd på att nu få se en annan
ekonomisk politik understrykes ytterligare av det faktum, att nu över 400 000
arbetare sagt upp avtalen till nyåret i syfte att erhålla löneförbättringar.
Detta är någonting som har inträffat och som, såvitt jag kan se. är en mycket

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45.

(Foris.)

god motivering för en höstriksdag, ty de som på allvar kalla sig demokrater
beliöva ju nu inte sväva i tvivelsmål om vad de böra göra därest de vilja taga
vederbörlig hänsyn till väljarmajoritetens vilja. Deras skyldighet måste efter
detta val vara att snarast omsätta kraven i arbetarnas efterkrigsprogram i
praktisk verklighet. Man kan visserligen säga att detta ju är ett efterkrigsprogram,
att kriget ännu pågår och att ingen kan nied bestämdhet säga när
det kommer att sluta, men det är ändå klart att staten, när den, i en situation
då det är tydligt att kriget lider mot sitt slut, planlägger sm politik, måste
taga sikte på fredstidsförhållandena, och ligger det allvar i efterkrigsprogrammets
tal örn att »fattigdomen skall avskaffas såväl i stad som på land», måste
nuvarande konjunkturer utnyttjas till att leda utvecklingen in på en linje, som
överensstämmer med detta löfte.

Den proposition beträffande den ekonomiska politiken, som förelagts riksdagen,
ger emellertid, synes det mig, ganska klart besked örn att ingenting
är samlingsregeringen mera fjärran än att taga hänsyn till den folkmening,
som kom till uttryck i valet. Typisk är här den behandling, som man givit
de lägre statstjänamas lönekrav. Dessa statstjänare ha lagt fram, såsom herr
Ericsson i Malmö bevisade, mycket starkt motiverade krav på förbättringar.
Högsta kravet gäller fjärde löneklassen, för vilken begäras 50 kronor i månaden
plus 31 % dyrtidstillägg, vilket skulle innebära att en person i denna
lön eklass — en extra ordinarie stationskarl — skulle få 786 kronor mera per
år än han för närvarande har. Kravet sjunker sedan till tolfte löneklassen,
där den begärda årssumman uppgår till 157 kronor.

Detta förslag betecknades vid en lönekonferens, som statens järnvägars personal
hållit, såsom ett minimikrav på vilket ingenting får prutas. Finansministern
har nu lämnat ett motförslag. I och för sig måste man säga, att
det är gott att han har gjort det, ty på järnvägsmannaförbundets kongress
i somras lät finansministern veta, att de statsanställda, inklusive järnvägsmännen,
befunno sig i ett sådant läge, att de kunde vänta på löneförbättringar,
och där gjordes inget undantag för någon grupp. Att det nu ändå kommit ett
förslag visar ju, att finansministern kan ändra sig, örn bara de berörda med
tillräcklig kraft ge anledning till det.

En extra ordinarie stationskarl på billigaste ort har för närvarande i totallön,
innan pensionsavgiften avdragits, 254 kronor 65 öre i månaden — i Stockholm
har han 338 kronor 50 öre. Järnvägsmannaförbundet hade begärt 320
kronor respektive 404 kronor i månaden. Herr finansministern bjuder 289
respektive 373 kronor. För en extra ordinarie stationskarl i Stockholm innebär
det, att hans lön skulle komma upp till per vecka räknat 86 kronor. Hur
skall en människa som är gift och har familj kunna klara sig på den lönen
här i Stockholm? Herr Ericsson anförde, att de lägre statstjänarna ofta få
betala upp till en tredjedel av sin månadslön enbart i hyra. Var finnas de
billiga lägenheterna? Så dyra som även de minsta lägenheterna i Stockholms
stad för närvarande äro, torde det vara riktigare att säga, att en extra ordinarie
stationskarl får arbeta ungefär halva månaden för att kunna betala sin
hyra och sitt bränsletillägg.

Finansministern hänvisar i propositionen såsom en motivering för sitt förslag
till att statstjänamas organisationer förklarat sig nöjda, och tacka för
det, när man pressat dem med hotet att, örn de inte accepterade vad finansministern
bjöd, de överhuvud taget inte skulle få någonting. Då går det ju
an att efteråt säga, att statstjänarna äro nöjda med vad som bjudits. Statstjänarnas
organisationer lia accepterat förslaget, men det innebär ju inte, att
de berörda statstjänarna själva eller de, som känna deras och andra arbetares

Onsdagen den , 1 november 1944. Nr 29.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

förhållanden, kunna godkänna finansministerns förslag såsom tillfredsställande.

Man frågar sig vilka motiven äro för den utomordentliga njugghet, som
kommer till uttryck i förslaget. Några statsfinansiella skäl lia inte anförts.
Däremot säga bankofullmäktige i den till propositionen fogade bilagan öppet
ifrån, att man fruktar »de ogynnsamma återverkningarna på arbetsmarknaden»
som löneförbättringar för statstjänarna kunde få därigenom att de »tagas
till intäkt för krav på längre gående lönejusteringar». — Där lia vi alltså
ägget. Statstjänarnas löner skola hållas långt under vad som begärts och
vad som måste betecknas såsom rimligt för att inte industriens arbetare och
anställda skola uppmuntras till att begära löneförbättring. Och varför skulle
de inte få göra det? Jo, säger man, örn lönerna höjas kunna inte priserna
hållas nere utan måste raka i höjden, och så ha vi inflationen över oss.

Det fanns en tid, när man kunde få de breda arbetarmassorna här i landet
att ta det resonemanget på allvar, men den tiden är förbi, ty nu har man
kommit in i en situation, där reallönesänkningen känns utomordentligt hård.
Den märktes inte så mycket till en början därför att arbetarna kunde så att
säga försöka kompensera reallönesänkningen genom att förbruka de små tillgångar
de hade. Nu ha arbetarfamiljerna i allmänhet slitit ut den blygsamma
garderob de hade före kriget. De lia förbrukat sitt husgeråd, som de inte
haft råd att nyanskaffa löpande. Nu måste de skaffa nytt både i fråga om
kläder och husgeråd, och nu ger sig därför reallönesänkningen på allvar till
känna på ett helt annat sätt än tidigare. Nu är situationen den, såsom man
till och med har erkänt här i dag från denna tribun, att stora arbetargrupper
inte ens ha råd att köpa ut vad de få på ransoneringskorten.

Samtidigt som arbetarna befinna sig i det läget, iaktta de fakta, som tyda
på att det alls inte är riktigt, att löneförhöjning oundvikligen måste betyda
prisstegring. Det är, tror jag, uppenbart för var man, att gällande priser i
Sverige lämna mycket god marginal för löneförbättringar. Örn så inte vore
fallet, varifrån skulle då den väldiga ökning av kapitalistiska vinster och
förmögenheter, som har skett under krisåren och som alltjämt sker, härleda
sig. Jag vill inte anföra den rad olika fakta, som kunna dragas fram för att
belysa inkomst- och förmögenhetsökningen. Jag vill bara knyta an till professor
Myrdals konstaterande, att en löneförbättring mycket väl skulle vara
möjlig utan prisstegring, därest man lade en del av lönen under tvångssparande,
alltså förhindrade arbetarna att använda en del av löneförbättringen
för direkt konsumtion. Det är ju, såvitt jag förstår, ett öppet erkännande av
att avståndet mellan löner och priser är så stort, att det mycket väl tillåter
en löneförbättring. Det som föranleder professor Myrdal att såsom förutsättning
sätta tvångssparande är, såvitt jag förstått honom rätt, det vanliga resonemanget,
att ökad köpkraft hos arbetarna skulle leda till en så starkt stegrad
efterfrågan på varor av olika slag, att man inte skulle kunna förhindra
en inflation. Jag måste säga, att jag inte tror mycket på det resonemanget.
De varor, på vilka knapphet råder, äro ransonerade, och av dem har man såvitt
det svenska ransoneringssystemet verkligen upprätthålles och verkar —
och det få vi väl utgå från — inte möjlighet att skaffa sig mer än ett visst
kvantum, oavsett hur mycket pengar man än har till sitt förfogande. Det
finns emellertid en mängd varor, på vilka ingen knapphet råder — som inte
liro ransonerade — utan på vilka det i stället råder överflöd. Varför skulle
nu inte arbetarna få möjlighet att exempelvis lägga sig till med en ny radio,
köpa en ny möbel eller en tomt för en sportstuga? Jag kan inte inse att det
skulle behöva betyda någon katastrof för nationen eller för det svenska folk -

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

Kunr/l. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45.

(Forts.) ■:$**■ ‘

hushållet. Det skulle endast innebära en minskning av de kapitalistiska bolagens
vinster och de stora möjligheter till snabb förmögenhetsökning, som
de hittills haft. Det kan för all del vara illa nog för de berörda, och man
kan därför mycket väl förstå att de rikas speciella organ inom den stockholmska
dagspressen, Svenska Dagbladet, har betecknat den kommunistiska
kritiken av lönestoppspolitiken såsom hets och givit uttryck åt förhoppningen
att kommunisterna, om de försöka sig på denna hets även i riksdagen i dag,
skola få ett svar, som betar dem lusten att fortsätta. Det går ju an för de
ledamöter av kammaren, som eventuellt känna sig uppmanade att följa tidningens
uppmaning att försöka göra det, men jag vill försäkra dem, att den
effekt som tidningen hoppas på kommer att utebli, ty man kan aldrig beta
oss lusten att kritisera någonting som är så orättfärdigt som samlingsregeringens
ekonomiska politik och att gentemot den ställa krav på omedelbara
åtgärder till förverkligande av arbetarrörelsens efterkrigsprogram, dess krav
på höjda reallöner och en rättvis fördelning.

Däri innesluta vi då även kravet på att de gamla löftena till folkpensionärerna
äntligen skola, infrias. Regeringen föreslår här en provisorisk förbättring,
av tilläggspensioner och invalidunderstöd. Man skall ge 100 kronor per
år till ensamstående pensionärer och samma summa till äkta makar gemensamt.
. Därmed kommer en pensionär utan egen inkomst i högsta dyrortsgrupp
upp till 874 kronor per år i stället för nuvarande 744. Det beloppet förslår
inte ens provisoriskt till vederbörandes uppehälle. Den provisoriska förbättringens
enda betydelse är att den kommer att minska den hjälp, som pensionären
i fråga i en eller annan form erhåller från kommunen. Någon förbättring
för pensionären blir det alltså inte, såvida man inte skall anse det såsom
en .förbättring att han kan ställa mindre anspråk på kommunens hjälp
nu än tidigare. I och för sig är det naturligtvis önskvärt och vore mycket
bra örn pensionärerna kunde helt och hållet befrias från att. behöva ställa
några anspråk på kommunens hjälpverksamhet, på fattigvården, men då bor.
® se till att befria dem därifrån helt och inte bara delvis, inte bara

i fråga örn 100 eller 50 kronor per ar. Trots att förbättringen är av provisorisk
karaktär, vilket väl inte kan undgås sedan socialvårdskommittén i så
manga år verkat utan att förmå prestera ett förslag till slutgiltig reglering av
folkpensionerna, borde man ändå — och i det stycket ansluter jag mig helt
till herr Hage — ha sett till att göra den större, så att den kunde få en verklig
betydelse för pensionärerna, åtminstone den betydelsen att den helt befriade
dem från att behöva hänvända sig till fattigvården.

Arbetarnas efterkrigsprogram syftar till att undanröja några av de mest
framträdande orsakerna till de arbetande massornas missnöje. Den politik, som
man hittills bedrivit och som man nu vill fortsätta att bedriva på det ekonomiska
området, måste skärpa detta missnöje och tillspetsa de sociala motsättningarna.
Av vissa tecken att döma äro statsmakterna inte ovetande därom.
Det synes tvärtom som örn de i all stillhet förberedde genomförandet av ett
annat slags krisprogram än arbetarrörelsens.

Det finns företeelser, som kanske inte stå i direkt samband med statstjänarlönerna
och folkpensionerna, men som ge uttryck åt en sådan uppfattning örn
hur arbetarrörelsen och individer inom densamma skola behandlas i samband
med den ekonomiska politiken, att jag, herr talman, inte kan underlåta att taga
upp dessa företeelser.

Helt nyligen slog den syndikalistiska tidningen Arbetaren larm med anledning
av att den. kunnat fastställa, att polismyndigheterna i landet sysselsatte
sig med att registrera syndikalister. Tidningen ställde öppet frågan, vad me -

Onsdagen den 1 november 1944. Nr 29.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

ningen var, men fick naturligtvis aldrig något svar från någon myndighet. Att
en dylik registrering inte bara av syndikalister utan även av kommunister sedan
länge pågått är känt, men alla myndigheter hos vilka saken påtalats ha förnekat
all kännedom örn denna registrering och inte velat ta ansvar, än mindre
naturligtvis ge skäl för vad som skett. Nu finns det emellertid sådana bevis i
saken, att det väl inte längre lär kunna förnekas, att dylik registrering skirn
på direkt order från högsta ort. Jag skall tillåta mig att läsa upp en avskrift
av en cirkulärskrivelse, som utgått till samtliga polismän inom Väse landsfiskalsdistrikt.
Det heter där:

»Tidigare har infordrats uppgift å antalet kommunister inom distriktet. I
många fall hava personer kända såsom syndikalister uppförts å förteckningen
tillsammans med rysskommunisterna. Sedan det ansetts nödvändigt att åtskilja
dessa kategorier, anmodas Ni, att, var och en vad sitt distrikt beträffar, senast
den 5 maj 1943, hit inkomma med uppgift å antalet syndikalister hemma/-hörande inom distriktet. Uppgifterna skola vara så kompletta^ som möjligt och
lämnas å närlagd®, blanketter. Övertaliga blanketter skola hit återställas i samband
med uppgifternas insändande. . , , , ,

I fall då tveksamhet kan råda, huruvida en syndikalist aven kan betraktas
som kommunist, skall detsamma särskilt angivas.

Skattkärr i Väse distrikts landsfiskalskontor den 29 april 1943.

F. O. Carlsson.»

Man skulle kunna förstå dylika tilltag, örn läget vore sådant, att en eller
annan tilltänkt Gauleiter någonstans uppe i den högsta apparaten hoppades att
kunna skaffa sig en framtid genom att hålla en lista på kommunister och syndikalister
beredd vid en eventuell nazistisk ockupation, men läget var redan 1943
inte sådant här i landet, och det är det ännu mindre i dag. Likväl beordrades
dylik registrering 1943 och pågår alltjämt. Man måste fråga: vad är egentligen
meningen? Sverige är ju ett demokratiskt land enligt sin konstitution. Folk
här i landet skola ha rätt att hysa vilken politisk eller annan uppfattning de
vilja. Förföljelse för politisk åskådnings skull är någonting mycket förkastligt,
örn man skall döma av de toner, som hördes då problemet örn krigs förbrytarna
i måndags debatterades. Vad menar man då med att låta polisen registrera
folk över hela landet för deras politiska uppfattnings skull? Är det meningen
att skaffa sig en förteckning över dem som betraktas såsom -de mest
aktiva motståndarna till den nuvarande ekonomiska politiken ^för att vid lämpligt
tillfälle, när motståndet mot denna politik blivit litet hårdare kanske än
det är i dag, slå ned på dem i syfte att kväsa oppositionen. Det ser med förlov
sagt inte bättre ut. Jag beklagar att ingen av regeringen är här, så att jag
direkt till regeringen kunnat få rikta en hemställan att ge besked örn vem det
är som givit order örn denna registrering och framför allt vad syftet med den
är, ty det har folk här i landet rätt att få veta, och tystnad i frågan kan man
inte tolka annat än på ett sätt, nämligen attnär är fråga om planer sa .reaktionära
och antidemokratiska, att man inte vagar ens viska örn dem förrän de
skola sättas i verket.

Det finns i detta samband mer än denna registrering att påtala. Jag läste i
förra månaden referat i alla tidningar om huruledes polisen i Stockholm med
tårgasbomber och kulsprutepistoler hade tränat sprängning av demonstrationer.
Jag måste fråga örn igen, vad meningen är. Väntar man att den politik, som
föres här i landet, skall utlösa demonstrationer på arbetarhåll, vilka man sedan
tänker slå ned efter mönster från Berlin, där polischef Zörgiebel under åren
närmast före nazisternas maktövertagande gick fram med ungefär samma slags

26 Nr 29. Onsdagen den 1 november 1944.

Kungl, proposition äng. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

metoder och medel mot arbetarna som polisen här i Stockholm har tränat sig
att använda? Jag vill varna för en dylik politik. Den har förts på många andra
håll och överallt lett till katastrof. Här i Sverige böra vi ta lärdom därav
och inte söka lösa fragan örn de sociala motsättningarna genom att upprepa
samma slags reaktionära dårskaper. Vi böra i stället lösa den genom en politik
som undanröjer åtminstone de viktigaste skälen till missnöje hos de breda massorna
här i landet.

I detta^sammanhang kan jag. herr talman, icke heller underlåta att åtminstone
med några ord påtala de godtyckliga inskränkningar i enskilda människors
försörjningsmöjligheter, som göras, därför att de tros vara kommunister, exempelvis
emedan man vet så pass mycket örn dem som att de vid något tillfälle
varit prenumeranter på en kommunistisk tidning.

Jag skall tillåta mig att med två exempel illustrera vad jag menar. Det första
gäller en stenarbetare i Göteborg. Såsom inkallad till försvaret sysselsattes
han på grund av sin yrkesskicklighet med vissa befästningsarbeten, som bedrevos
i försvarsmaktens egen regi. Arbetet med dessa befästningars slutförande
övertogs av en privat entreprenör, och hos honom fick den ifrågavarande
stenarbetaren efter utryckningen anställning i sin egenskap av mycket skicklig
yrkesarbetare. Hans anställning blev emellertid mycket kortvarig, ty samma
militära myndigheter, som under hans inkallelsetid använt honom till arbete
vid de här ifrågavarande befästningsanläggningama, vägrade nu att lämna honom
passerkort emedan han ansågs vara kommunist. Vad är det för någonting?
Det är huvudlöst trakasseri gentemot en oförvitlig medborgare.

Det andra fallet gäller en facklig funktionär, en mätare i grovarbetarförbundets
avdelning i Karlskrona. I hans åligganden ingår bland annat att för
medlemmarnas räkning mäta vissa ackordsarbeten vid anläggningar för försvaret.
Detta arbete tillätes han att utföra i den mån som dessa försvarsanläggningar
sortera under chefen för kustartilleriet där nere, men icke i den
mån de sortera under chefen för flottans1 station i Karlskrona. Då druger han
inte, därför att han är kommunist. Han har, utan att lyckas, försökt få rättelse
i detta förhållande. Däremot har han av vederbörande chef fått det vänliga erbjudandet
att låna hem till sig de hemligstämplade ritningarna till anläggningarna,
som han icke får tillstånd att gå in i, för att med hjälp av dessa ritningar
kunna utföra sitt arbete. Detta vänliga erbjudande att emottaga de hemliga
ritningarna har han dock avböjt med hänsyn till att man ju anser honom
misstänkt och till följd därav skulle kunna ta sig före att anklaga honom för
att ha missbrukat de anförtrodda ritningarna.

Ett dylikt godtycke måste betecknas såsom upprörande. Att man på detta
sätt hindrar oförvitliga människor att försörja sig genom att utföra de arbetsprestationer,
som äro nödvändiga för att de skola kunna erhålla en avlöning,
framstår som så mycket mer upprörande, när man samtidigt på annat håll är
så liberal, att man såsom chef för en av våra viktigaste fästningar tolererar en
herre, som är ägare till 50 aktier i Dagsposten, vars osvenskhet numera till
och med överbefälhavaren har upptäckt.

Arbetarna här i landet påtogo sig vid krisens början mycket villigt att bära
sin andel av de ofrånkomliga bördorna i tro att det, såsom man då utlovade,
skulle ske en rättvis fördelning av dessa bördor. Denna rättvisa fördelning har
emellertid uteblivit. Arbetarna ha tillsammans med småfolket, och i den kategorien
inkluderar jag alla landets småbrukare, fått bära huvudparten av, för
att icke säga hela krisbördan, medan de stora, kapitalistiska företagen och deras
ägare berikat sig. Efter det val, som nu har ägt rum, måste det bli en ändring
i detta förhållande, och riksdagen bör se till att den, genom att tillmötes -

Onsdagen den 1 november 1944. Nr 29.

Kungl, proposition äng. tilläggsstat I till riksslaten för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

gå statstjänarnas minimikrav oell genom att gå in för en verklig förbättring
av folkpensionerna, ger arbetarna och därmed också väljarmajoriteten det stöd
i kraven på bättre ekonomiska villkor och en rättvisare fördelning av nationalinkomsten,
som de ha rättighet att fordra.

Vi i den kommunistiska riksdagsgruppen komma för vår del att i motioner
hävda dessa krav, och vi hoppas att alla ärliga anhängare av efterkrigsprogrammet,
alla som vilja ta hänsyn till det utslag för folkmajoritetens vilja,
som valrörelsen gav, skola lämna sitt stöd till dessa motioners godkännande
här i kammaren.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Denna debatt började med en del
angrepp mot finansministern för det sätt, på vilket meddelandet om riksdagens
inkallande till denna höstsession kom till allmänhetens kännedom. Dessa
angrepp ha här delvis bemötts av herr Herman Ericsson och andra. Jag har
givetvis inte någon fullmakt att tala på finansministerns vägnar i denna sak,
men jag skulle ändå vilja säga, att det innebär en oerhörd överdrift när man,
såsom herr Johansson i Fredrikslund, vill karakterisera detta meddelande från
finansministerns sida så, att »det är första gången i Sveriges historia som kungörandet
av en riksdags inkallande sker genom finansministern i ett valtal».

För det första vill jag upplysa om att det vid det ifrågavarande tillfället
icke kunde vara fråga örn något valtal från finansministerns sida. Det var i
stället ett slutet sammanträde, där finansministern med uppvaktande från olika
tjänstemannagrupper resonerade örn just dessa ting. I ett inlägg en passan
yttrade han därvid, att eftersom det tydligen finns andra skäl att under
hösten inkalla riksdagen för behandling av olika frågor, så föreligger givetvis
också möjlighet att vid denna höstriksdag upptaga frågan örn statstjänarnas
löner.

Det antyddes också av dessa herrar i början av debatten, att detta bara var
någon sorts socialdemokratiskt valfläsk och att det hade varit lika goda skäl
att upptaga lönefrågan i våras som att göra det vid en särskilt sammankallad
riksdag nu på hösten. Det finns dock kanske en inte oväsentlig skillnad, nämligen
att någon framställning örn löneförbättring i våras ej hade gjorts från
statstjänarnas sida. Naturligtvis är inte detta någon avgörande faktor, men för
en finansminister, som handlägger just dessa ärenden, är dock en framställning
från berörda grupper, som känna sig nödlidande, en ganska väsentlig omständighet.
.

Jag vill också understryka, att det oavsett dessa lönefrågor funnits mycket
starka skäl att inkalla riksdagen; framför allt gäller detta hänsynen till det
utrikespolitiska läget och de faror, som detta har medfört för vårt land. Jag
skulle för min del inte lia känt mig tillfredsställd, örn regeringen hade tillmötesgått
kravet på riksdagens inkallande för dessa frågors skull bara genom att
anordna ett par informationsdagar. dag tror att både inom riksdagen och ute i
nationen finnes en ganska stark känsla av att det under dessa allvarliga dagar
är en anledning till ökad trygghet, att riksdagen är samlad.

Jag finner alltså, att dessa på ett pärlband trädda inlägg, som alla togo sikte
på att angripa finansministern, mycket väl hade kunnat vara borta.

De ekonomiska bekymmer, som läget utlöst, och den känsla av ett inflationshot,
som också tog sig uttryck i dessa första anföranden, delas på socialdemokratiskt
håll. Faran finns och får ej bagatelliseras på det sätt, som utan tvi -

28 Nr 29. Onsdagen den 1 november 1944.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstalen för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

vel skedde i det här sist hållna anförandet. Alla de talare, som så hotfullt yttrade
sig om inflationen i samband med frågan örn löneförbättringen för vissa
statstjänargrupper, slutade dock med att buga för dessa statstjänare och sade
att de inte ha någon erinran mot själva saken, utan mycket väl kunna reflektera
på den begärda förbättringen. Örn detta var något annat än en fras för
att vinna tid eller i andra syften, tycker jag att också den kritiken kunde ha
uteblivit. Jag vågar hävda, att finansministern framför allt har haft principerna
för den ekonomiska politik, som förts under krigsåren, i tankarna när han
handlagt dessa löneärenden, men han har å andra sidan icke heller kunnat
bortse från det verkliga nödläge, som många av dessa befattningshavare befinna
sig i.

Någon definitiv lönereglering för statens anställda är ju inte detta. När en
sådan sker, kommer den säkert att se ut på ett helt annat sätt. Här gäller det i
stället en provisorisk löneförbättring för de allra sämst ställda. Finansministern
har gått mycket restriktivt fram och prutat ungefär hälften på de krav,
som uppställts från statstjänarnas egen sida. Dessa inknappningar äro sådana,
att även enligt min uppfattning mycket tungt vägande anmärkningar kunna
riktas mot det framlagda förslaget.

Tyngdpunkten i detta förslag, såsom jag uppfattar det, har varit hänsynen
till själva konstruktionen av statens lönesystem. Såsom jag tror att herr Herman
Ericsson redan framhållit, är det en radikal skillnad mellan statstjänarna
och arbetaren i den privata industrien, exempelvis så till vida att de senare relativt
snabbt och ofta nästan omedelbart komma upp i full lön, under det att
statstjänarna i allmänhet få vänta länge, innan de komma upp till den högsta
lönen och innan de överhuvud taget få någon höjning av begynnelselönen, beroende
på att ålderstilläggen komma så sent. Det är mot detta finansministern har
velat skapa en kompensation genom de tillägg på upp till 420 kronor örn året.
som föreslås för dessa grupper. Självfallet hade de anställda velat ha, vad
statstjänarekartellen begärde, men även det föreliggande förslaget är sådant
att de säkert känna sig relativt belåtna. Utan tvivel är det dessa lägst avlönade
grupper, som bäst äro i behov av denna hjälp. Detta har å andra sidan lett
till att de anställda i löneklasserna närmast över klass 5 ha fått ett tillägg,
som man kan säga nästan är mera formellt: 60 kronor i den högsta lön eklass
som kommer i åtnjutande av denna hjälp, nämligen löneklass 8. Också det
är ju en slant, men när det gäller att avhjälpa ett så pass stort lidande, som det
här är fråga örn, räcker det naturligtvis inte långt.

Man kan förstå det missnöje, som detta förslag mött bland de anställda, ty
de ha givetvis kommit att uppfatta det såsom ett försök till definitiv lösning
av deras lönefråga. För att kunna förstå de inadvertenser, som finnas i detsamma,
måste man fasthålla vid att det utgör en provisorisk lösning. För min
del skulle jag ändå vilja säga, att jag inte går så långt att jag betraktar varje
kommatecken i denna proposition som något orubbligt. Jag kan mycket väl
tänka mig att vissa skönhetsfläckar, som där finnas, med fördel kunna arbetas
bort och även att andra grupper komma i åtnjutande av en hjälp, utan att det
behöver kosta staten något nämnvärt och utan att det behöver lädera principerna
i den ekonomiska politik, som statsmakterna ha inlåtit sig på.

Herr Myrdal var i sin mycket intressanta och utförliga uppläggning av denna
ekonomiska politik inne på kapitlet örn var den gräns går, där lönehöjningarna
bli ett hot för inflation. Herr Myrdal kom inte till något bestämt svar på frågan,
och jag tror inte heller att det är möjligt att säga exakt var gränsen finns.
Man får, som jag tror finansministern i ett annat sammanhang har yttrat,
pröva sig fram.

Onsdagen den 1 november 1944. Nr 29.

Kungl, proposition äng. tilläggsstat I till riksstnlen för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

Men jag vill upprepa vad som många gånger Ilar sagts, nämligen att den
politik, som statsmakterna inlåtit sig på, inte innebär ett orubbligt lönestopp.
Även från regeringens sida bär uttryckligen förklarats, att den ger utrymme
för korrigeringar till förmån för de sämst ställda, grupperna. Sådana korrigeringar
på den allmänna lönemarknaden ha också i inte sa liten utsträckning
kommit till stånd; jag tänker bland annat på lantarbetare, skogsarbetare och
andra.

Herr Gränebo ville framhålla faran att dessa privata lönearbetare, sedan
de fått detta prejudikat i handen, komma att strömma till och begära löneförbättringar
också för sin del. Såsom jag tror redan är påpekat, lia dessa framställningar
redan gjorts. Det mullrar redan en åska från en ganska ^infattande
lönerörelse. Säkert få vi medan riksdagen är samlad uppleva åtminstone
upptakten till denna lönekampanj, som kanske inte kommer att kunna genomföras
utan allvarliga konflikter. Enligt min uppfattning, och jag tror att den
delas av finansministern, får propositionen dock uppfattas såsom ett moraliskt
stöd för de sämst ställda grupperna av arbetare även i enskild tjänst, som framställa
krav på förbättringar ungefär i den omfattning, som propositionen anger
för de nämnda statstjänaregrupperna.

Jag hoppas för min del att arbetarnas organisationer — och i det fallet avviker”
jag bestämt från herr Holmberg — alltjämt vidhålla den. nuvarande
ekonomiska politikens principer örn både löne- och prisstopp, och jag tror att
det skulle vara olyckligt, om utvecklingen infriade herr Holmbergs heta önskningar
i det fallet. Det skulle framför allt gå ut över den svenska arbetarklassen.

Herr Holmberg gjorde några reflexioner rörande valutslaget senast. Han
överflyttade på det ekonomiska planet vad herr Linderot i förrgår tillämpade
på det utrikespolitiska området. Samlingsregeringen hade enligt hans mening
blivit underkänd för sin politik i fråga örn såväl de utrikespolitiska som de
ekonomiska spörsmålen. Han gjorde gällande, att valet har stått örn arbetarrörelsens
efterkrigsprogram, och det innefattar, sade han, inte något lönestopp.
Jag tror, också, att arbetarrörelsens efterkrigsprogram har spelat, en
mycket ''stor roll i valmännens ställningstagande i år, det framgår ju inte
minst av den mäktiga uppslutningen kring de socialdemokratiska kandidaterna.
Men det är en liten fingerfärdighet av herr Holmberg, när han försöker
få fram att valet skulle innebära något underkännande av den hittills
förda politiken med pris- och lönestopp. Efterkrigsprogrammet hör framtiden
till, medan löne- och prisstoppet hör den gångna tiden till, samtidigt som det
också pekar mot framtiden. Såsom vi socialdemokrater under alla förhållanden
lia betraktat saken, utgör detta lönestopp ett. medel att underlätta övergången
till de tider, då arbetarrörelsens efterkrigsprogram skall komma i tillämpning.

Samlingsregeringen står inte, såsom herr Holmberg sade, främmande för de
arbetande klassernas intressen. Jag vill påstå, att den kanske i det avseendet
tar saken mycket allvarligare än herr Holmberg och hans parti. För att bevisa
sitt påstående pekade herr Holmberg på att finansministern inte hade
gått med på de krav, som statstjänarna uppställt. Jag beklagar, att han inte
Ilar kunnat göra det. Det finns och fanns utan tvivel fullt fog för de löneförbättringar
som från statstjänarnas sida begärdes. Men man får å andra
sidan fasthålla vid att de villkor, som finnas upptagna i propositionen, ha
framgått såsom resultat av förhandlingar mellan denna statstjänarekartell och
finansministern samt att båda parterna godkänt uppgörelsen. Detta utesluter
ju inte, att. stats! jana roka Hellen skulle vela! lia nior och ali, don nied suckan

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat 1 till riksstatcn för budgetåret 19U/45

(Forts.)

och gnissel har gått med på uppgörelsen. Men här föreligger dock ett avtal,
som regeringen har konfirmerat och som väl riksdagen ur den synpunkten tårta
ställning till.

För egen del beklagar jag lika djupt som herr Holmberg, att inte finansministern
ansett sig ha möjlighet att ga med pa allt vad statstjänarna begärt.
Men jag upprepar ännu en gång vad jag nyss sade, att det här icke är fråga.
örn en definitiv reglering av statstjänamas lönefråga. Förslaget utgör bara
en provisorisk och tillfällig lösning för att låtta det betryck, som vissa grupper
befinna sig i. När den slutliga revisionen sker, kommer den, som jag nyss
sade, med säkerhet att se ut på ett helt annat sätt. Framför allt har jag en
stark känsla av att hela statens lönesystem är oriktigt konstruerat och att man
vid denna revision har anledning att undersöka, örn det inte kan utformas på
ett smidigare sätt än som nu är fallet.

För finansministern såväl sorn för regeringen i dess helhet har säkerligen
endast det skälet varit avgörande och föranlett prutningarna på det av statstjänarna
uppställda programmet, att man befarat att hela systemet skulle
brista sönder med ödesdigra verkningar för alla, icke minst för de grupper
det här är fråga om,^ därest man skulle gå med på samtliga krav. Det är givet
att andra grupper pa det privata området da också skulle ha rest krav i överensstämmelse
med de förmåner, som enligt det förslaget hade beviljats statstjänarna.
Aven örn herr Myrdal inte kunde ge ett bestämt svar på van den
gräns går, ovanför vilken lönehöjningarna få inflationsdrivande verkningar,
uppfattade åtminstone jag hans utläggning så, att denna gräns ligger mellan
det av finansministern här godkända förslaget och det förslag, som statstjänarna
själva framlagt.

Herr Holmberg såg mycket lättfärdig! på faran för inflation. De svenika
arbetarna ta inte längre den saken pa allvar, sade han. Jag å mm sida är däremot
övertygad att de svenska arbetarnas stora massa tar mycket allvarligt
på frågan örn inflationen. Arbetarna vilja säkert inte vara med örn en politik,
som leder till ett upprepande av de förhållanden, som rådde här i landet
under förra världskriget och som framför allt formade sig till en katastrof
just för statstjänarna.

Herr Holmberg halkade som sagt mycket lätt över hela frågan örn inflationen.
Han resonerade som om något sådant problem överhuvud taget inte existerar.
Här går skillnaden mellan honom och mig. Jag tror på inflationsfaran och
anser att det alltjämt är en huvuduppgift för statsmakterna att tillse, att den
inte tränger oss alltför nära in pa livet. Jag tror att herr Holmberg är tillräckligt
begåvad för att förstå, att inflationsfaran är ett faktum, men han
latsas i sågfall inte om det. Jag tror för min del mera på herr Myrdal i det
fallet än på, herr Holmbergs officiella förklaring.

Det gör ingenting örn folk får högre löner, menade herr Holmberg, ty de
flesta varorna äro ransonerade, sa att man inte kan köpa mera än korten berättiga
till. Men jag vill erinra örn hur det var under förra världskriget. Då
försvunno de ransonerade varorna från den marknad, som korten togo sikte på.
ut i en marknad, som inte var synlig och som hade en helt annan omfattning
och betydelse för folkhushållet än vad vi nu kalla för svarta börsen. Den marknaden
var kanske lika väsentlig som den andra, och där betalades de varor, som
undan dragits den. öppna marknaden, med fantastiska priser. Jag tror som sagt
inte, att Sveriges arbetare vilja lia det tillståndet åter, och jag betraktar mig°i
det avseendet såsom en bättre tolk för arbetarnas uppfattning än herr Holmberg.

Herr Holmberg sade, att samlingsregeringen har fört en orättfärdig ekono -

Onsdagen den 1 november 1944. Nr 29.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

misk politik. Jag tror, att den förda politiken har varit den enda möjliga. En
politik i herr Holmbergs sinne, alltså med ett lössläppande av de fria krafternas
spel, skulle ha lett till samma elände som under förra kriget, vilket framför
allt, såsom jag nyss påminde örn, gick hårt ^ och orättfärdig^ fram över
statstjänaregrupperna. Jag erinrar örn att man pa hösten 1918 mäste inkalla
en urtima riksdag för att reglera statstjänarnas löner och att det sedan inte
dröjde mer än ett par, tre månader förrän samma tillstånd återigen var rådande.

Jag skulle vilja understryka, att det nog är bäst att man med lugn resonerar
även örn dessa ting. Herr Holmberg ville värja sitt parti mot beskyllningen
för att ha bedrivit hets i dessa frågor. Jag vill inte ta det ordet i min mun,
men nog måste jag säga, att utgångspunkterna för kommunisternas resonerande
i dessa ting äro färgade av en ganska långt driven demagogi. Den socialdemokratiska
politiken på detta område tar sikte på att tillförsäkra alla arbetande
människor högsta möjliga standard. Men vi ge oss i alla fall tid att
stanna och resonera örn vilka verkningar varje åtgärd medför och vad som i
det långa loppet är det allra bästa. Det göra faktiskt inte kommunisterna. Allt
vad de med sin politik eftersträva är ögonblickets agitatoriska vinst. Hur det
går sedan, göra de nog i allmänhet en konst uti. Jag anser det för min del
uteslutet att kommunisterna genom denna politik skulle få. majoritet här i
landet, men örn man gör detta antagande såsom ett tankeexperiment, skulle jag
tro att de genast nödgades göra den fruktansvärda erfarenheten, att de måste
frångå sin nuvarande politik och övergå till den politik, som socialdemokraterna
sedan gammalt ha fört. _ __ .

Jag beklagar som sagt att regeringen ej ansett det möjligt att sträcka sig
längre. Jag respekterar de motiv, som från finansministerns sida ha anförts
för denna återhållsamhet, och jag tvivlar med hänsyn till läget för dagen på
möjligheten att komma avsevärt högre än det bud, som finansministern här har
avgivit. Men jag upprepar ännu en gång, att jag icke ser så stelt på sakerna
som talare från andra håll, då de här ha gjort gällande att det bud, som nu
föreligger, inte på någon enda liten punkt kan ändras. Jag tror att statsutskottet
bör taga tid på sig och ägna förslagen en grundlig och ansvarig prövning
samt om möjligt försöka undanröja de skönhetsfel, som propositionens yrkanden
utan tvivel äro behäftade med.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! I denna allmänna debatt bör det kanske
också vara tillåtet att säga ett pär ord örn jordbrukspolitiken och det ramavtal,
som träiffats på detta område.

Den överenskomna ramen är ganska vid, och jag har ingenting att anmärka
däremot. Vi veta ju alla, att i överenskommelsen ingick, att jordbruket skulle
få ta en vinst respektive förlust av 70 miljoner kronor beroende på läget. 1943
års skördeutfall, liksom säkerligen också 1942 års, var en bidragande orsak
till att läget på jordbrukets område ganska starkt hade förbättrats. Fran denna
utgångspunkt kom man i ramavtalet till det resultatet, att en reducering
av priserna på jordbrukets produkter skulle vara berättigad. Med hänsyn till
höjningen av lantarbetarnas löner kom man dock överens örn att jordbruket
skulle få behålla en del av den ganska stora vinsten, och därom är ju ingenting
annat än gott att säga.

Men vad jag nu vill vända mig mot är att man, enligt vad det vill synas,
gått något för hastigt fram vid prissättningen på jordbrukets produkter. Man
räknade med att 1944 års skörd skulle bli hart när rekordartad och byggde
då sin uppfattning på de rapporter, som lämnades i juli månad. Tyvärr äro

32 Nr 29. Onsdagen den 1 november 1944.

Kungl, proposition äng. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 19WI\5.

(Forts.)

dessa i mycket hög grad missvisande. Det verkliga skördeutfallet kom långt
under vad som på grundval av dessa uppgifter beräknades.

Likväl Ilar man med denna utgångspunkt gått in för en prisnedsättning på
vissa av jordbrukets produkter. Även örn en prisnedskärning på en del av
jordbrukets produkter skulle vara berättigad, trots det i förhållande till beräkningarna
mindre gynnsamma skördeutfallet, förefaller det mig som örn
man gått alltför ensidigt till väga. Prisreduceringen har nämligen nästan uteslutande
drabbat animalieproduktionen. Bortsett från en reducering av kompriset
med 50 öre per dcciton har hela minskningen lagts på fläsk- och köttpriserna.
Denna åtgärd har väckt uppseende icke minst bland de mindre jordbrukarna,
något som är naturligt och ganska förklarligt, när vi veta att en
grupp, bland dessa för sin utkomst är och måste vara i huvudsak beroende
av animalieproduktion. Jag skall inte i detalj uppehålla mig vid prissänkningarna
för olika viktklasser och fläsksorter, utan nöjer mig med att säga,
att prissänkningen på en normal slakterigris sammanlagt blir 10 kronor. Vad
en sådan sänkning betyder för en fattig småbrukare bör vem som helst kunna
förstå.

Om nu en prisreducering trots allt var berättigad just i detta läge, borde
man väl ha sökt fördela bördan lika över hela linjen och låta hela den svenska
jordbrukarklassen få känna verkningarna av densamma. I stället har man
skonat spannmålsadlarna. Vad detta kan bero på vet jag inte, men det förefaller
mig som örn storbrukets representanter hade haft alltför mycket att säga
till örn i de organ, där man drar upp riktlinjerna för och fattar besluten örn
jordbrukspolitiken.

Vid nyarsskiftet blir det emellertid en slutlig justering av jordbrukets produktpriser,
och man frågar sig örn en mera rättvis avvägning då kommer att
ske. Det är med tanke härpå, herr talman, som jag nu har upptagit denna
fråga.. Enda tillfället att föra fram denna sak till debatt här i riksdagen synes
mig nämligen vara- just i samband med dagens överläggning örn den allmänna
ekonomiska politiken. Enligt min mening föreligger ett mycket starkt
behov av ändringar i jordbrukets prissättning. Läget kan tänkas vara sådant
att en prisreducering överhuvud taget icke är berättigad, utan att man för att
undvika katastrof på livsmedelsmarknadens område i stället kan bli nödsakad
att gå in för vissa prishöjningar. Vi behöva ju bara lägga märke till det faktum
att den levererade mjölkmängden vid denna årstid ligger väsentligt under
siffrorna för motsvarande tid i fjol. Detta måste ju ha sin särskilda innebörd,
och jag förmodar att statsmakterna och de organ, som närmast ha ansvaret
på detta område, observera vad som händer och sker.

Jag har, herr talman, som sagt begärt ordet endast för att framhålla dessa
synpunkter i förhoppning att en rättvisare sakernas ordning skall kunna
åstadkommas vid den stundande slutjusteringen av jordbrukets produktpriser.

. Her?; Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Så vitt jag kunnat finna, har här
inte riktats någon invändning mot det sakliga innehållet i den proposition
sorn är det egentliga föremålet för dagens debatt. Man bär erkänt att det
finns starka sakliga skäl för en sådan löneförbättring åt de lägsta inkomsttagargruppema
bland statstjänarna, som här är föreslagen, och jag tror att
vi alla lätt kunna ena oss örn att det hade varit önskvärt att man kunnat utsträcka
denna förbättring, så att den inte bara gällt de lägsta inkomsttagargrupperna,
utan även mellangrupperna och de högre inkomsttagarna bland
statsmanarna. För samtliga .statstjänare gäller otvivelaktigt att de icke blivit
delaktiga av den förbättring av nationens ekonomiska villkor, som inträtt

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Kungl, proposition äng. tilläggsstat I till riksslatcn för budgetårel 19U/45.

(Forts.)

efter år 1935. Men skälen till att förbättringen inte kan utsträckas längre, än
som här är föreslaget, äro ju övertygande. De äro i propositionen framlagda
i största korthet, men vad som där anföres är tillräckligt för att motivera den
återhållsamma politik, som statsmakterna nu måste iakttaga.

Under debatten har också i auktoritativa inlägg från olika håll understrukits,
att vad som här föreslås är resultatet av en kompromiss, som man efter
förhandlingar har kommit fram till och som nu också tillstyrkes av statstjänstemannaorganisationernas
ansvariga ledning. Jag fäster det största avseende
vid den upplysning, som här har lämnats, att statstjänstemannakartellen
godkänner propositionen. Låt oss noga hålla fast vid att det är förhandlingar
mellan finansministern och representanter för de stora statstjänstemannaorganisationerna,
som utgöra den grundval på vilken propositionsarbetet
har byggt. Gör man det, blir man ganska betänksam inför ett sådant anförande
som nyss hölls här i kammaren av herr andre vice talmannen. Det var
nog flera än jag som märkte, hur han gång på gång svävade på målet. Han
bade började och slutade sitt anförande med att säga, att propositionen inte
får betraktas som ett så heligt aktstycke, att inan icke får ändra ett kommatecken
i den. Vi veta från tidigare diskussioner i ekonomiska ting vad detta
betyder. När det gäller propositioner, som efter moget övervägande framlagts,
heter det ofta till en början så där försiktigt, att vi inte få betrakta
detta förslag såsom det allra sista ordet, där inte ett enda kommatecken får
rubbas o. s. v. Sedan kommer det en flod av motioner, och statsutskottet pressas
steg för steg till den ena eftergiften efter den andra.

Jag är förvånad över att herr andre vice talmannen, som ju också intar en
mycket betydelsefull politisk position inom det största partiet i denna kammare
och i riksdagen, kan tillåta sig sådana, jag måste säga, lättfärdiga uttalanden
som här ha förekommit. Sedan han börjat med att deklarera, att
man inte fick betrakta propositionen som ett sådant heligt alster, att inte minsta
justering kan tillatas, förklarade han att hail för sin del tvärtom gärna skulle
se vissa, justeringar uppåt. Sådana kunde enligt hans mening vidtagas utan
lara tor principerna i den ekonomiska politiken och utan våda för statsfinanserna.

. Va4 ^en s0ista frågan beträffar kan jag ge herr Myrdal, som också yttrade
sig något pa den punkten, rätt i att ett tiotal miljoner kronor givetvis icke
spelar sa stor roll i nuvarande budgetläge. Vi se på dessa summor med andra
egon nu an bara för några år sedan Däremot vill jag kraftigt understryka vad
herr Myrdal också papekade, nämligen faran för att även principerna uppgivas.
Skulle herr andre vice talmannens ståndpunkt också bli riksdagens,
ar det lara a larde. Da år risken mycket stor för att vi glida ut på det sluttande
planet.

Herr andre vice talmannen förklarade sedan — hans anförande var inte så
varat konsekvent — ali han för sin del inte trodde på möjligheten att komma
avsevart längre an som föreslagits i propositionen. Han var mycket angelägen
att hela tiden skjuta fram regeringen. Han beklagade, att inte regeringen
ansett sig kunna ga längre men när den nu inte gjort etet, finge man trösta
sig med att detta i alla fall var en något så när tillfredsställande lösning.
Men, som sagt, för sin egen del såg han inte ogärna, att man ändå gick ett
steg längre. Jag skall inte anstränga mig att försöka få något sammanhang
i detta. Jag vill bara beklaga, att ett sådant anförande skulle inleda behandlingen
av denna fråga i riksdagen.

Herr Akerberg polemiserade sedan mycket kraftigt och verkningsfullt mot

Första kammarens protokoll lOJ/A. Nr £9. o

34 Nr 29. Onsdagen den 1 november 1944.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 19''ii/-''t5.

(Forts.)

de kommunistiska talarna, men jag undrar örn han har klart för sig, i hur
hög grad han själv genom sitt anförande gav stöd åt den kommunistiska argumenteringen.

Jag lade också märke till att herr andre vice talmannen i en passus i sitt
anförande förklarade, att man nog finge betrakta denna proposition såsom
ett slags moraliskt stöd åt de grupper inom den privata verksamheten, som
också få anses höra till de missgynnade. Det stämmer mycket väl överens
med en ledare i den tidning, som herr Åkerberg redigerar. Där hette det i
går: »Det får väl anses vara avsett av regeringen, att regeringspropositionen
skall för dessa grupper — av enskilda löntagare — vara ett moraliskt stöd
för deras eventuella aktioner i sjette att åstadkomma en motsvarande utjämning
till deras fördel.»

Här ha vi just en av de konsekvenser av det framlagda förslaget, som bland
andra herr Myrdal pekade på såsom betänkliga. Såsom herr Myrdal sade, skapar
man genom denna proposition lätt ett prejudikat. Detta var hans huvudinvändning
mot propositionen, och det är den huvudinvändning många av oss
göra, även örn vi samtidigt äro ense örn att vad som här föreslås är sakligt väl
motiverat. Örn man betraktar saken så, som tydligen herr andre vice talmannen
gör, är det ofrånkomligt att vad som här sker kommer att behandlas och
utnyttjas'' som ett prejudikat och att det således kan få ett mycket ödesdigert
inflytande på de avtalsrörelser, som äro i gång, och vid de löneförhandlingar,
som förestå. Det borde för var och en, som ser ansvarsmedvetet på dessa frågor,
vara angeläget att i stället varna för sådana konsekvenser och göra allt
för att avstyra dem.

Faran för inflation är ju, som herr Åkerberg också medgav och kraftigt underströk,
ingalunda avlägsnad. I närvarande stund är den tvärtom, skulle jag
vilja säga, minst lika allvarlig som under hösten 1942. Yi stå i många avseenden
i samma kritiska läge som då. dag skall inte upprepa vad en rad talare
här förut anfört, utan instämmer helt och fullt med dem som framhållit nödvändigheten
av en stor återhållsamhet när det gäller lönepolitiken. Det är dock
ofrånkomligt, att lönesidan för närvarande är den kritiska. Det är där faran
ligger, och det är den som är avgörande. Kommer lönerörelsen i gång, pressas
också priserna i höjden. Sedan hösten 1942 har läget karakteriserats av en
svagt fallande prisnivå, men alla förhoppningar örn en fortsatt kontinuerlig
prissänkning skulle omintetgöras örn löneskruven kommer i gång. Men risken
är inte bara att denna sakta fortgående prissänkning upphör, utan att den
snabbt kommer att vändas i en prishöjning, och därmed äro vi inne i inflationen.
Då komma pris- och lönehöjningar att avlösa varandra, och det blir till
sist omöjligt att stoppa denna olyckliga utveckling.

Vi stå således i ett verkligt kritiskt läge. Det gäller nu att hålla emot, även
örn det svider för många. Kravet på att så sker är ofrånkomligt, ty följderna
av en inflation skulle, såsom här har understrukits, hårdast drabba de stora
löntagargrupperna, arbetare, statsanställda, småföretagare o. s. v.

Om den saken behöver här inte mycket diskuteras och inte heller örn de olika
allvarliga symptom, som just nu kunna iakttagas på det ekonomiska området.
När det gäller de allmänna principerna härvidlag kan jag instämma med herr
Myrdal. Det är bara på två punkter som jag vill göra en reservation mot hans
anförande.

Den första reservationen gäller hans'' förord för ett subventionsförfarande,
enligt hans mening ett mindre ont än en eftergift som skulle leda till prisstegringar.
Jag kan ge honom rätt i att en stark prisstegring är någonting som vi
måste avvisa, men jag menar att det bör ske med andra medel än subventioner.

Onsdagen den 1 november 1944. Nr 29.

Kungl, proposition ang. tillägg sstat I till rilcsstaten för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

Dessa äro och förbli palliativ och kunna ej i det långa loppet få den avsedda
verkan. Däremot kunna de få mycket allvarliga biverkningar, och de ha en
elak benägenhet att stanna kvar, även sedan det omedelbara motivet till deras
införande bortfallit.

Den andra punkten i herr Myrdals anförande, som jag vill opponera mig
mot, gäller skattefrågan. Herr Myrdal kom till slut in på skatteproblemet och
framhöll, att man i nuvarande situation hade anledning att upptaga detta till
allvarligt övervägande. Han ansåg, att det under den närmaste tiden inte kunde
bli tal örn någon skattesänkning. Visserligen fann han att man skulle kunna
diskutera borttagandet av omsättningsskatten, men det måste i så fall kompenseras
genom höjning av någon annan skatt. En nödvändig konsekvens skulle då
också vara, att en skärpt förmögenhetsbeskattning togs under övervägande.
Framför allt syntes herr Myrdal vilja rekommendera en skatt på ökning av förmögenhet.
Hans slutomdöme blev, att skattetrycket i vårt land dock alltjämt är
jämförelsevis lågt, lägre än i de flesta andra länder. Han syntes också vilja
rekommendera, att man redan nu till behandling upptar förslaget om en engångsbeskattning.
En sådan beskattning just nu skulle enligt hans mening
ha en särskild god verkan, nämligen att bekämpa inflationen.

Vad först beträffar herr Myrdals uppfattning örn det jämförelsevis låga
skattetrycket i vårt land, är det naturligtvis en sak som kan diskuteras. För
att kunna göra någon exakt jämförelse härvidlag måste man ha ett fullt hållbart
jämförelsematerial, och det saknar man för närvarande. Det är mycket
svårt att sammanställa de uppgifter, som föreligga från olika länder. Den erfarenheten
tror jag att herr Myrdal själv har gjort, jag har i varje fall gjort
den i allra högsta grad. Jag sitter ju inte inne med samma möjligheter som
han, men så mycket har jag kunnat konstatera, att det är utomordentligt svårt
att nu göra någon exakt jämförelse.

Men örn en sådan jämförelse skulle vara möjlig, måste man ändå säga sig att
det är felaktigt att jämföra förhållandena i vårt land och i de krigförande länderna.
Vad som där har framstått såsom en tvingande nödvändighet är ej och
kan ej anses. vara diet i vårt land. Det kan väl inte vara något önskemål a.tt
för beskattningens egen skull få taga på sig en större börda än sorn ur statsfinansiell
synpunkt är absolut nödvändigt och med hänsyn till företagarna och
den enskilde medborgaren önskvärt. Något självplågeri på beskattningens område
behöva vi dock inte kosta på oss: vad vi redan fått utstå är tillräckligt
hårt ändå. När det gäller länder där en jämförelse verkligen är möjlig, t. ex.
Schweiz, tror jag inte att man skall kunna konstatera en hårdare beskattning
än i Sverige.

Vad vi däremot med säkerhet veta är, att skatteskärpningen i vårt land
under dessa sista år har varit utomordentligt stark och att beskattningen i
närvarande stund är så pass hård i olika skattebetalarskikt, att man med största
oro måste se fram root en ytterligare skärpning. Jag har inte nu kunnat få
fatt i de siffror, jag här skulle vilja draga fram, men jag skall i alla fall ge
några exempel. En person med 10 000 kronors arbetsinkomst, d. v. s. en rätt
låg medelklassinkomst, som numera inte så få arbetare komma upp till, betalar
i inkomst- och förmögenhetsskatt 880 kronor och i värnskatt 730 kronor, d. v. s.
sammanlagt 1 610 kronor. Det är en sammanlagd genomsnittlig skattesats1 av
16,10 procent. Frigger man sedan till de indirekta skatterna, finner man, att
för inkomstklassen 8 000—12 000 (taxerat belopp) uppgå samtliga skatter
— direkta statsskatter, direkta kommunalskatter och konsumtionsskatter —-till 29,1 procent av dien taxerade inkomsten. Örn jag tar det första exemplet och
lägger till kommunalskatten, blir det 20 procent bara för de direkta skatterna.

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45.

(Foris.)

Så ligger det till med dessa inkomisttagarskikt. Oell vi veta., att man ganska
snart kommer till den gräns, där skatten uppgår till 50 procent och däröver
av inkomsten. Går man ned till inkomstgruppen 6 000 kronor och till de ännu
lägre skikten, måste man konstatera, att skatten redan nu tar så betydande del
av inkomsten, att det för de flesta medborgare är ytterst svårt att komma ut
med ännu mera.

Nu menar herr Myrdal, att det här är fråga örn en omfördelning: vi taga
bort den indirekta skatten, det vill säga omsättningsskatten, och öka i stället
på den direkta skatten. Ja, vad omsättningsskatten beträffar, är det nog ingen
som är principiell vän av denna. Det fanns för tjugo år sedan en av många
högt skattad och aktad ledamot av första kammaren, som hade till sin specialitet
att förorda en allmän omsättningsskatt. Det var bevillningsutskottets vice
ordförande Herman Fleming. Jag tror, att örn han levat nu, skulle han funnit
sig bönhörd över hövan. Den indirekta beskattning, som den nuvarande omsättningsskatten
är uttryck för, är långt ifrån idealisk. Men å andra sidan
undrar jag, örn det är någon, som anser sig kunna för närvarande förorda ett
avskaffande helt och hållet av omsättningsskatten. Jag tror inte, att vi kunna
tänka oss att taga bort den i nuvarande läge. Härför fordras en mycket grundligare
utredning än som nu står till buds. Det kräves mycket noggranna överväganden
i fråga örn fördelningen mellan direkta och indirekta skatter. Vi få
nog dragas med omsättningsskatten ännu några år, och när vi skola taga bort
den, får det ske successivt. Vi få börja med att taga bort skatten på sådana
förnödenheter, som vi anse att skatten drabbar hårdast och mest orättvist, och
tills vidare behålla den på sådana förnödenheter, där den är lättare att bära.

Vad så de direkta skatterna beträffar, måste vi ha klar för oss en sak.
Örn vi skola ytterligare skärpa den direkta beskattningen och detta skall ske i
sådan utsträckning att den kan ersätta omsättningsskatten, måste det bliva
en så omfattande skärpning, att den för den stora massan av skattedragare i
landet kommer att framstå såsom ytterligt betungande. Jag undrar, örn de som
nu förorda en ytterligare skärpning av de direkta skatterna ha noga övervägt
detta. Det går inte längre att taga ut några väsentliga skattebelopp av de större
inkomsterna och förmögenheterna. Det gar kanske att pressa ut ytterligare
ett tiotal miljoner av dem som ha en inkomst överstigande 10 000 kronor. Finansministern
har flera gånger sagt, att det finnes en outnyttjad skattekraft i inkomstskikten
mellan 10 000 och 25 000 kronor och det är som sagt möjligt
att man. där kan taga ut några miljoner till. Men då drabbas just de grupper,
som aldrig bli delaktiga av löneförbättringar, exempelvis stora grupper av statstjänare.
Dessa grupper äro i närvarande stund mycket hart pressade i olika
hänseenden. Det finns alitsa inte sa mycket att taga. ut där, men lat oss säga
att det går att få ut ett tiotal miljoner. Vad beträffar inkomsttagarna över
25 000 kronor, tror jag att man även med en mycket kraftig skärpning inte lar
ut några miljoner alls. Skall man få några verkliga belopp, måste man alltså
gå på inkomster under 10 000 kronor. Är man beredd att rekommendera en
politik, som går ut på att taga ut lat oss1 .säga 100 miljoner kronor av inkomster
under 10 000 kronor? Lägg fram ett skatteförslag, där skattesatserna
äro avpassade efter den förutsättningen, och jag undrar om inte reaktionen
kommer att bliva mycket stark och allmän. Och jag undrar örn inte många i
det läget hellre skulle vilja behålla en — gärna modifierad — omsättmngs SkMed

dessa erinringar har jag velat inlägga cn gensaga mot vad jag tycker
är en något för hastigt framkastad propå om skattehöjningar. Ai behöva säkerligen
_ jag upprepar det — en omprövning av skatteproblemet, en om -

Onsdagen den 1 november 1944. Nr 29.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

prövning, som emellertid kräver ett mycket noggrant förarbete. Skola vi göra
en avvägning mellan direkta och indirekta skatter, är detta inte gjort i en
handvändning. Hela problemet har blivit mycket komplicerat under de senaste
årens utveckling. Jag skulle vilja med anledning av herr Myrdals uttalande
förorda, att man i dagens diskussion låter skattefrågan vara. Det är inte den
som är relevant för vad vi här diskutera. Skattefrågan har i detta fall inte
någon större betydelse för den ekonomiska politiken. Vad vi nu skola göra,
det är — däri instämmer jag med herr Myrdal — att uppmärksamma faran i
den utveckling, som hotar oss, om vi inte hålla hårt emot de krafter, som vilja
sätta i gång löneskruven och därmed också komma att sätta i gång prisskruven.
Vi stå, jag upprepar det, i en verkligt kritisk situation, vi stå vid
en skiljoväg. Kommer löneskruven i gång, pressas priserna i höjden, och alla
försök att med konstlade medel hejda detta bliva i längden fruktlösa. Vi
skola inte heller glömma, att risken för penningvärdet ökas genom den kreditgivning
till utlandet, som synes bliva ofrånkomlig. Men örn det lyckas oss
att i nuvarande kritiska läge hålla tillbaka de krafter, som vilja sätta löneskruven
och prisskruven i gång, finnes det alla utsikter för att vi i fortsättningen
skola kunna något så när hålla det nuvarande penningvärdet. Det
finnes utsikter för att vi genom successiva prissänkningar skola kunna
genomföra den reallöneförbättring, som ju är målet för vår ekonomiska politik.
Därom äro väl alla ense, att vi böra snarast möjligt söka åstadkomma en
verklig reallöneförbättring. Men detta skall inte ske genom höjning av penninglönerna,
vilket i närvarande stund inte har någon annan effekt än att
priserna drivas upp, så att lönehöjningen blir illusorisk, utan det skall ske
genom att möjlighet skapas för en fortgående sänkning av priserna, i den mån
detta blir möjligt genom att försörjningsläget förbättras, genom att priserna
på importvaror sjunka och genom att så småningom normala förhållanden åter
inträda.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Det är kanske nästan litet banalt att
jag sticker in med en replik — eller snarare en upplysning — till herr Holmberg
i anledning av några yttranden, som han fällde i min frånvaro. Men jag
vill i alla fall begagna tillfället att lämna en sådan upplysning.

Bland de beredskapsåtgärder, som ansågos nödvändiga vid krigsutbrottet,
ingick även anskaffande i den mån det var möjligt av uppgifter å personer,
som tillhörde eller kunde betraktas såsom aktiva i det kommunistiska partiet
och de olika nazistiska grupperna. Anledningen härtill var helt enkelt den,
att man ville vara beredd på olika slags krigsfall. Dessa båda partigrupper
representerade åsiktsriktningar med andlig frändskap, för att uttrycka mig
milt, till andra länder än vårt eget. Det finnes ingen anledning för mig att
sticka under stol med vad jag menar. Kommunisterna betraktade Ryssland
såisom ett land som — höll jag på att säga — överhuvud taget inte kunde begå
några fel. Om vi eventuellt skulle råka i konflikt med Ryssland, voro kommunisterna
enligt vår mening icke att anse såsom pålitliga personer. Detsamma
gällde nazisterna, örn vi tilläventyrs skulle råka i konflikt med Tyskland.
För båda dessa eventualiteters skull ansåg man sig böra ha reda på
vilka personer, som inte kunde anses vara pålitliga vid konflikten. Och jag
förmodar, att jag inte blottar någon hemlighet, örn jag säger, att avsikten var
att i ena fallet internera den ena sorten och i det andra fallet internera den
andra sorten för att isolera och oskadliggöra vederbörande på det mest effektiva
sätt.

Vad däremot syndikalisterna beträffar, kan det finnas många, som ogilla

38 Nr 29. Onsdagen den 1 november 1944.

Kungl, proposition äng. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45.

(Forte.)

deras allmänna samhällsuppfattning, men ingen kan förebrå, dem att de såsom
sitt. andliga fädernesland ha vare sig det kommunistiska Ryssland eller det
nazistiska Tyskland. Deras opposition — vi behöva ju bara se litet på deras
tidningar — är ju åtminstone i stort sett precis lika våldsam gentemot den
kommunistiska politiken som mot den nazistiska, politiken. Jag blev därför,
det måste jag erkänna, överraskad, när man i syndikalistemas organ i Stockholm
fick se, att polisen hade inlett registreringsåtgärder mot syn dikalisterna.
Detta stod i varje fall helt utanför de principiella riktlinjer som från början
iakttagits ur beredskapssynpunkt.

Detta är alltså den förklaring jag har att lämna. Att kommunister och
nazister registrerats har skett med regeringens vetskap, men så har inte varit
fallet med registreringen av syn dikalisterna. Jag betraktar den åtgärden såsom
olämplig och orimlig, därför att den saknar de utgångspunkter, från vilka
registreringen av aktiva medlemmar i de andra båda partiriktningarna har skett.

Herr Linderot: Herr talman! Eftersom jag fick ordet omedelbart efter statsrådet
Möllers anförande, är det kanske tillbörligt att jag gör en liten kommentar
till det, även örn statsrådets inlägg egentligen gällde min partikamrat
herr Holmberg. Statsrådet gav uttryck åt en sak, som inte var någon nyhet
utan som varit allmänt känd och även varit på tal i riksdagen, nämligen att
man i varje fall i krigets tidigare skede ansåg, att personer, som vörö organiserade
i eller eljest hade förbindelse med det kommunistiska partiet, premumere,
rade på dess tidningar o. s. v., inte voro pålitliga i händelse av en konflikt
mellan Sverige och Ryssland. Yi ha tidigare diskuterat dessa ting, och jag
tror inte, att det är nödvändigt att upprepa allt vad som sagts. Det kan räcka
med att framhålla, att hittills ha i denna diskussion endast framställts nakna
påståenden utan att några som helst gripbara bevis för deras riktighet framlagts.
Skulle man inte kunna ha samma åskådningssätt som de styrande i ett
annat land utan att man därmed ovillkorligen blir predestinerad till förrädare
mot det egna landet? Det är denna fråga vi alltid ha ställt. Jag har för min
del, på den tiden då läget var annorlunda än nu, ställt den frågan här i kammaren
vid ett pär tillfällen. Det bär ännu inte kunnat förebringas några antagbara
skäl för att kommunisterna i Sverige icke skulle vilja ha Sveriges
och svenska folkets välfärd såsom sin ledstjärna. Jag tror därför, herr statsråd,
att vi lika gärna kunna upphöra med denna debatt, där iförutsättningarna
för att komma till något resultat icke äro till finnandes. Ty örn den ena ser
svart och den andra ser vitt och båda vidhålla sin uppfattning, saknas ju förutsättningar
för en diskussion örn något kulört. Jag tror inte, att någon ytterligare
utläggning av denna sak är erforderlig.

En liten anmärkning till. Socialministern blev mycket överraskad över att
man registrerat syndikalister från samma utgångspunkter som man registrerat
kommunister. Och det har inte skett med regeringens vetskap. Jag tror, att
det förhåller sig så som statsrådet säger. Detta blottar ett förhållande, som
jag tidigare tillåtit mig att påtala och som av mina partikamrater påtalats
även i andra kammaren, nämligen det ur demokratisk synpunkt allvarliga
förhållandet, att idet här i landet finnes en polismakt, som i viktiga angelägenheter
handlar utan regeringens vetskap. Det är ytterligt värdefullt att nu
för första gången få detta bekräftat av statsrådet och chefen för socialdepartementet,
som är den främst ansvarige för dessa förhållanden. Och jag noterar
med synnerlig tillfredsställelse, att regeringen nu äntligen upptäckt, att
det finnes en polismakt i landet, som — jag skall använda en mjuk formulering
— tenderar till att bli en stat i staten och handla och vandla i ytterst

Onsdagen den 1 november 1944. Nr 29. 39

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/15.

(Forts.)

viktiga angelägenheter bakom ryggen på de ansvariga myndigheterna, framför
allt bakom ryggen på regeringen. Jag tror, att statsrådet Möller vet åtskilligt
örn dessa ting, som gör honom benägen att instämma i den förhoppning
jag här -uttalar, nämligen att det skall lyckas myndigheterna att i snabbt
tempo omställa vissa polisiära förhållanden här i landet, så att det blir större
trygghet för de enskilda medborgarnas rättssäkerhet och större garanti för
att regeringen får vetskap örn dfe åtgärder som vidtagas.

Jag skall sedan, herr talman, övergå till den fråga, för vilken jag egentligen
begärde ordet. Det har förvånat mig, att herr Myrdals anförande rönt så
ringa gensaga i debatten, särskilt vad beträffar de borgerliga representanterna
här i kammaren. Ty så öppet ha inte tidigare fran det socialdemokratiska
partiets sida framförts vissa linjer för den ekonomiska politiken, sorn det
gjorts av herr Myrdal här i dag. Herr Ivar Anderson har genom sitt anförande
tagit bort en del av min förvåning över att de borgerliga representanterna
så lugnt åhörde vissa formuleringar i herr Myrdals anförande. Ty herr Ivar
Anderson gick dock in i polemik mot herr Myrdal, ehuru den kamp han förde
var ytterligt defensiv. Det var nästan som örn han urskuldade sig med ett
»härtill är jag nödd och tvungen».

Vad sade då herr Myrdal? Jo, han sade inte bara, att han själv gärna skulle
se en engångsbeskattning på förmögenheter just nu. Han sade, att den skulle
kunna vara bra just nu, men att den i en annan situation eventuellt skulle
kunna verka i ett syfte motsatt det avsedda. Det är klart, att detta måste
möta en gensaga från herr Andersons sida, men den gensagan blev mycket
moderat. Men vad jag väntat skulle möta en kraftigare gensaga, det var herr
Myrdals påstående, att man måste räkna med en relativt hård statlig reglering
av utrikeshandeln efter kriget. Här stöter ju herr Myrdal mycket mäktiga
intressen för huvudet. Mi ha a ena sidan de stora exportindustriernas
finansledningar, och å andra sidan lia vi vissa storimportörer. Jag tänker därvid
på de herr Myrdals egna partivänner, som vi bruka kalla kooperatister.
Dessa äro i den svenska ekonomiska diskussionen de mest frenetiska motståndare
till statlig reglering av utrikeshandeln.

Vad som vidare chockerade mig i herr Myrdals anförande var, att han savin
jag förstår talade, inte, såsom herr Ivar Anderson tydligen fattade det,
för skattehöjningar, utan för att någon skattesänkning överhuvud taget inte
kan komma i fråga, såvida man inte möjligen skulle kunna avskaffa omsättningsskatten.
Jag inkasserar detta såsom ett erkännande av en framstående
ekonomisk expert, att omsättningsskatten inte hör till de ekonomiska nödvändigheterna
i vår hushållningspolitik. Det är ett mycket värdefullt erkännande,
eftersom vi aldrig, trots att vi pressat hårt, lyckats få finansministern att
erkänna, att omsättningsskatten hör till de diskutabla och möjligen till avskaffande
ifrågakommande skatterna.

Jag återkommer senare till herr Myrdals .anförande, men först skall .lag ge
ett pär små repliker till herr Akerberg. Han sysselsatte sig rätt utförligt
vid det anförande, som hölls av min partivän herr Holmberg. Det var ju inte
bara herr Holmbergs privata meningar, som herr Åkerberg intresserade sig
för, utan han angrep överhuvud taget kommunisternas ekonomiska propaganda
särskilt under valrörelsen, och jag vill därför sorn sagt ge honom några
repliker.

Bland annat sade herr Åkerberg, att vi gjort oss skyldiga till demagogi i
vår ekonomiska propaganda under valrörelsen. Ja, det där har jag hört och
läst på många håll. Senast såg jag det i Svenska Dagbladet, som yttrade, att
om kommunisterna bara våga komma med denna demagogi i riksdagen, skola

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

Kungl, proposition ang. tillägg sstat 1 till riksstaten för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

de nog vänjas av med det. Men det vöre bättre, om man ville tala om vad
det är som inte passar i den propaganda vi fört på det ekonomiska området
och örn man sakligt påvisade vad som eventuellt är felaktigt, i stället för att
bara säga, att det är demagogi. Örn vi säga, att de rika blivit rikare och de
fattiga blivit fattigare under kriget, är ju det en förenklad och lättfattlig
formel för ett faktiskt ekonomiskt förhållande. Detta kan man väl inte kalla
för demagogi. Man kan väl inte begära, att vi skola hålla nationalekonomiska
föreläsningar från talarstolarna under valrörelsen. Örn man på ett enkelt och
för alla begripligt sätt framhåller ett ekonomiskt förhållande eller ett faktum,
vill man ju inte bli bemött med att man är ute såsom demagog. Det
vöre bättre att tala örn, huruvida inte de fattiga blivit fattigare och de rika
blivit rikare. Vi ha lågt fram en rad siffror, som visa att så är fallet. Har
man något annat att pavisa, bör man göra det och inte avfärda vår ekonomiska
propaganda med att den är demagogisk

Man säger, att pris- och lönestoppet hör nutiden till, under det att efterkrigsprogrammet
hör framtiden till. Ja, det är ju ett mycket bekvämt sätt
att komma ifrån hela diskussionens kärnfråga med denna enkla formel: i dag
pris- och lönestopp, i morgon efterkrigsprogrammet. Det ena måste hänga
ihop med det andra. Det är ju inte så, att läget vid ett visst datum och ett
visst klockslag ändrar sig från krigsläge till efterkrigsläge. Det hela är en
process, ^ vars olika moment verka i dagens ekonomiska utveckling. Då kriget
ända ^befinner sig i sitt slutskede — även örn man inte kan avgöra, hur
många månader det kommer att vara — anse vi, att man redan i dagens politik
bör föra fram sådana moment, som äro avgörande för morgondagens ekonomiska
utveckling. Detta är vad vi ha sagt örn efterkrigsprogrammet. Vi
ha inte påstått, att man i och med att detta program är publicerat skall störta
i väg i utskott och riksdag med 27 punkter och försöka formulera en ekonomisk
politik för de svenska statsmakterna, som tillgodoser allt vad som tänkas
kan inom ramen av arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Men vi förmena, att
man måste taga hänsyn till, att det är 1 700 000 väljare, som röstat för den
ekonomiska politik, som är utformad i efterkrigsprogrammet. Man måste då,
m.aiF.vl11 re&era demokratiskt, efter ett val, där detta efterkrigsprogram
statt i förgrunden, från statsmakternas sida taga hänsyn härtill och redan i
dagens ekonomiska politik införa sådana nödvändiga moment, som förbereda
de större avgörandena i efterkrigsprogrammets riktning. Detta vill jag ha
sagt i anledning av herr Åkerbergs allmänna polemik mot vårt parti.

Jag skall göra ett tillrättaläggande i fråga örn en detalj i herr Åkerbergs
anförande, eftersom denna även togs upp av herr Ivar Anderson. Herr Åkerberg
anförde beträffande propositionen örn förhöjning av statstjänarnas löller
— °°h detta accentuerades av herr Ivar Anderson — att propositionen är
resultatet av en överenskommelse mellan statstjänarkartellen och finansministern.
Det är riktigt vad herr Åkerberg här har sagt, en sådan överenskommelse
föreligger. Men man gör sig skyldig till en halvsanning, örn man
bara stannar vid ett konstaterande härav. För att sammanhanget skall vara
klart är det tillbörligt att man meddelar, att propositionen i dess huvuddrag,
särskilt beträffande lönesatserna, förelädes statstjänarkartellen, och mot dess
mycket enständiga opposition tillkännagavs från regeringens sida, att örn
icke statstjänarkartellen ville godkänna propositionen, skulle det inte bli någon
proposition alls. Det måste man också veta för att förstå, hur detta avtal
ilar kommit till, nämligen under press, och statstjänarna själva anse sig
a iuiikomligt fria händer att här i riksdagen och på annat sätt propagera

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

för en annan lösning av den provisoriska löneregleringen än den som propositionen
förutsätter.

Med utgångspunkt från detta kan man måhända tolka vad speciellt statstjänarnas
förste företrädare här, herr Ericsson, sade — jag hade tyvärr inte tillfälle
att vara inne i kammaren och höra herr Hages anförande. Herr Ericsson gav
uttryck åt den uppfattningen, att om man nu måste godkänna propositionen,,
så gör man det, som han ordagrant sade, med vemod, och om pris- och lönestoppspolitiken
skulle brytas genom en tillbörlig förbättring av statstjänarlönerna,
så mäste, säger herr Ericsson, pris- och lönestoppspolitiken brytas. Så
energiskt företräda statstjänarna alltså sina meningar, att de anse, att hela denna
ekonomiska politik, som nu populärt rubriceras som pris- och lönestoppspolitiken,
den må ryka för hin i våld, örn det inte går på annat sätt att förbättra
statstjänarnas löner. Sådant är det faktiska läget. Och när sedan herr Ericsson,
för att man inte skall bli utsatt för inflationens risker, ändå säger sig med vemod
kunna tillstyrka propositionen, veta vi, att han i verkligheten därvidlag
är mera partitrogen än kollegial mot statstjänarna.

Man laborerar i diskussionen med talet örn att inflationen skulle komma och
att den skulle bli så farlig utan att egentligen närmare konkretisera vad man
menar. Ofta nog veta vederbörande icke ens vad som menas med inflation, när
de gå omkring och skrämma med farorna därav. För det första är det ändå så
att vi redan ha en inflatorisk ekonomisk utveckling här i landet, och en inflation
är därför inte något, som vi oväntat skulle ställas inför och behöva vara
så förskräckta för. För det andra är det ju ganska märkvärdigt, att man, icke
minst bland de borgerliga, visar sig så förfärligt ömhjärtad för arbetarnas
ekonomiska läge så snart inflationsfaran kommer på tal. Senast talade herr Ivar
Anderson här i kammaren örn hur synd örn arbetarna det skulle vara. örn det
bleve inflation, och han var så ömhjärtad örn deras ekonomiska förhållanden,
att han enträget varnade för alla åtgärder, som skulle medföra inflation; han
menade givetvis en ytterligare stegrad och accentuerad inflation. Ja, det är
rätt intressant att höra detta — som örn den största faran för arbetarna skulle
vara inflationsfaran! Den största faran för arbetarna är naturligtvis den att
behöva hungra, att lida umbäranden, brist på kläder, brist på skor och brist
på bostäder. Just sådant representerar de konkreta faror, som hota arbetarklassen
i en dålig ekonomisk situation. Men inflationen är till dels ett intresse
för finansministern och till dels farlig speciellt för åtskilliga, som ha sparpengar,
ävensom för vissa andra grupper, som jag här inte närmare skall redogöra
för. För somliga är det mycket bra med inflation; de tjäna pengar, kapitalkoncentrationen
brukar stegras i synnerlig grad o. s. v., o. s. v. Jag menar med
dessa små anmärkningar till talet örn inflationsfaran — vilka må räcka som
kommentar på den punkten — att man inte skall vända upp och ned på begreppen,
ty det väsentliga för arbetaren är den ersättning i varor som han får, när
han har levererat ett visst kvantum av sin arbetskraft, och det väsentliga är
inte, hur mycket pengar lian får; örn han får 10 kronor, 100 kronor eller 1 000
kronor, är icke det väsentliga för honom,, utan det väsentliga är den kvantitet
varor, tjänster och nyttigheter som han kan tillgodogöra sig för en viss mängd
av sin arbetskraft. Om vi se problemet så, kan inte frågan örn inflation bli en
huvudfråga ur arbetarklassens synpunkt, och det blir i längden därför verkningslöst
att söka få arbetarna att avstå från kraven på löneförhöjningar med
hänvisning till att örn de få löneförhöjning, blir det inflation.

Arbetarna kunna kanske icke röra sig med så invecklade ekonomiska termer
och begrepp som vi kunna göra här i riksdagen, men de ha ju två ganska osvikliga
ledstjärnor för sin ekonomiska politik och sin ekonomiska uppfattning. Det

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1941.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45.

(Forte.)

är dels plånboken oell dels skafferiet — mera invecklat är problemet icke för
arbetarna. Och statstjänarna ha nu tittat dels i plånboken och dels i skafferiet
och därvid upptäckt att det inte går ihop. »Det är omöjligt», säger vederbörande
statstjänare, »på den lön jag har, kan jag inte klara familjen. Nu måste jag
gå ut i kväll och sälja rakblad på kaféerna». Det är givet, att det då inte är
någon idé att komma med nationalekonomiska utredningar till dessa statstjänare
— det biter absolut inte på dem — utan det enda som det är någon idé att
komma med är att ge dem mera betalt. Och vi ha anfört, att det regeringsförslag,
som nu föreligger i den frågan, inte är tillräckligt i det hänseendet. Av
det skälet skulle vi önska att hjälpen bleve större, och vi komma också, såsom
herr Holmberg redan har omnämnt, att motionsledes föra fram detta.

Jag skall nu bara göra ytterligare en liten kommentar till herr Åkerbergs
anförande. Jag har här sökt bemöta hans invändning, att vi skulle ha för lättvindigt
halkat förbi inflationsfaran. Jag bär sökt bevisa, att vi inte alls så
lättvindigt ha halkat förbi den, utan att vi ha velat framställa den på rätt sätt
och visa, vad den bär att betyda för arbetarna. Man hänvisar till förra kriget
och till att det då blev så väldigt svårt för arbetarna, när inflationen kom. Detta
skall jag inte nu diskutera, men jag vill säga, att det avgöres av styrkeförhållandena
och inte bara av sedelpressarna.

Till sist vill jag bara beröra en, liten sak med anledning av herr Myrdals anförande.

Jag är överens med herr Myrdal i fråga om den bakgrund till den ekonomiska
situationen, som han i sitt anförande har skisserat. Jag vill bara utöver
vad jag tidigare noterat framhålla, att herr Myrdal konstaterade, att läget i
dag är bättre ur synpunkten att kunna göra löneförhöjningar än vad det tidigare
har varit. Han formulerade icke detta uttalande så —• det är min formulering
— utan hans formulering var följande: »Spänningen mellan köpkraft och
varor är mindre nu än tidigare under kriget.» Detta betyder alltså, att det i
det här diskuterade fallet örn statstjänarlönerna är lättare att ur penningpolitisk
synpunkt höja lönerna nu än vad det skulle ha varit tidigare under kriget.
Efter att ha konstaterat, att lönen är en produktionskostnad, säger herr Myrdal,
att gränsen — alltså gränsen för lönens fixerande — är mycket elastisk.
Detta hör till de väsentliga argument, som vi ha framfört och som då kallas
demagogi. Men när det säges av professor Myrdal, är jag övertygad örn att
ingen djärves tala örn demagogi. Det är faktiskt det vi sagt, att gränsen för
lönens fixerande, lönen tagen som produktionskostnad, är mycket elastisk, och
vi ha med konkreta exempel visat på hur oerhört stor elasticiteten är exempelvis
inom den mekaniska industrien, med jättevinster och låga löner.

Det förhåller sig emellertid så, och det bekräftades ytterligare på ett värdefullt
sätt av vad herr Myrdal här har sagt, att statsfinansiella skäl icke egentligen
hindra löneförhöjningar för statstjänarna. Då återstå bara de lönepolitiska.

Jag kommer nu till det sista jag har att säga i detta anförande. Jag vill
fråga, närmast herr Myrdal, och jagt hoppas att möjligen få svar på den frågan:
vore det icke lämpligt att klart utsäga, vilka lönepolitiska skäl som göra
det omöjligt att ge statstjänarna vad de ha begärt, alldenstund statsfinansiella
skäl tillåta det men lönepolitiska skäl hindra det? Det är säkerligen nödvändigt,
att herr Myrdal på ett konkret sätt förklarar, varför de lönepolitiska skälen
skulle hindra ett bifall till statstjänarnas krav och varför något högre bud
än finansministerns icke vore tillrådligt. Herr Myrdal stannade nämligen vid
finansministerns bud och sade, att längre kunde man inte gå. Nu begär jag
icke någon teoretisk utredning som svar på denna fråga — jag har inte tänkt,

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

att första kammaren skulle bli något seminarium för politisk ekonomi — utan
jag begär bara att få några teser, som vore litet mera gripbara än ett enbart
konstaterande av att gränsen för det möjliga är nådd med herr Wigforss’ bud.
Varför jag framställer just en sådan här fråga, beror på att ekonomi och ekonomi
inte är detsamma för alla; det finns olika slag av ekonomi och det finns
olika slag av ekonomisk teori. Så länge ekonomien här i samhället baseras på
den privatkapitalistiska hushållningens fundament, så länge måste det alltid
föreligga minst två olika uppfattningar örn vad som är rätt och riktigt i de
ekonomiska problemen. Men det finns inte någon objektiv, oomkullrunklig och
riktig ståndpunkt i fråga örn dessa ekonomiska problem, utan det hela är oerhört
relativt.

Jag har tidigare en gång i en liten diskussion med en annan ekonom, professor
Ohlin, här i kammaren försökt försvara just min kritiska ståndpunkt med
hänvisning till att det inte finns någon sådan där objektiv och odiskutabel uppfattning
om den ekonomiska politik, som föres och som alltså skulle vara lika
riktig för alla, utan att vad som är riktigt för Per, är oriktigt för Pål. Och
örn vi säga, att herr Wigforss företräder Per, så företräda alltså herr Holmberg
och jag i dag Pål, och vi påstå, att Pål inte nöjer sig med vad Per tycker är
bra. Därför kräva vi, att statstjänarnas önskemål i betydligt högre grad än
enligt propositionen komma att av riksdagen beaktas.

Herr Ström: Jag tänkte under en liten stund motionera min gamla käpphäst:
folkpensionerna.

Det är ju mycket glädjande, att socialministern nu kommer med det
förslag angående folkpensionerna, som vi tagit del av i propositionen. Men
ännu mer glädjande hade det varit, örn vi hade kunnat få ett löfte örn ett inom
kort framlagt förslag till reformering av hela det folkpensionsisystem, som vi
ha i vårt land. Det är nämligen ett oerhört dåligt, ineffektivt och under nuvarande
förhållanden dessutom mycket orättfärdigt system.

Få kulturländers åldringar torde i fredstid ha det så dåligt ställt som vårt
lands gamla — det är inte anständigt det sätt varpå vi behandla de uttjänta
medborgarna i vårt land. En utredning har nu hållit på, örn jag inte har räknat
fel, i åtta år för att komöta till ett resultat. Jag tror att jag fyra år å rad
har efterlyst något praktiskt resultat av denna utredning örn folkpensionerna.
Men varje gång har jag fått det svaret, att det skall komma. Det har dock
ännu inte kommit, och jag drar därav den slutsatsen, att samlingsregeringens
sammansättning är sådan, att man där inte kan enas om att lägga fram ett
verkligt effektivt förslag till reformering av vår ålderdomspensionering.

Det är klart att vi icke just nu kunna låta samlingsregeringen bryta upp,
men jag fruktar, att örn den lever mycket länge till utan att effektiva sociala
reformer genomföras, så blir det val, som nyligen ägde rum, bara ett förebud
till ett ännu värre resultat för de demokratiska krafterna, ty vi kunna enligt
min mening inte fortsätta som nu utan att det svenska folket reagerar.

Efter denna kritik vill jag dock säga, att man måste ge ett erkännande åt
socialministern för att han nu framlägger detta provisoriska förslag örn respektive
100 och 50 kronors pensionsförbättring. Det måste vi ju vara tacksamma
för. Men det innebär dock en alldeles för liten hjälp åt alla de fattiga åldringarna,
hela den ålderdomens armé här i Sverige, som i mycket stor utsträckning
inte kan leva på sina pensioner, utan måste tigga av fattigvård eller enskilda.
Jag hade bara för ett par dagar sedan besök av en gammal folkpensionär, som
ville att jag skulle köpa en hans tillhörighet för 25 kronor för att han överhuvud
skulle kunna existera för ögonblicket.

44 Nr 29. Onsdagen den 1 november 1944.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

•Jag- måste säga, att man får en skamkänsla, när man möter sådant, när
man finner att folkpensioneringen är så otillfredsställande ordnad, att åldringarna
skola behöva gå omkring och sälja sina ägodelar, när de på grund av
sin stolthet icke vilja gå till fattigvården — och det kan man inte tvinga
dem till.

Jag vill också påpeka att jag tycker, att man här i landet kunde vara litet
mer tillmötesgående när det gäller pensioner åt änkorna efter sådana, som stupat
för landet under beredskapstjänstgöring. De änkor med barn, som äro
efterlevande till beredskapsmän som stupat —- ofta efter utomordentligt gott
arbete t. ex. vid minsvepning, varunder de ha räddat värden och människoliv
i oerhört stor utsträckning — avspisas nämligen med en pension, som visserligen
är något högre än ålderdomspensionen för våra gamla men som ändå är
förfärligt låg. Detta måste orsaka ett missnöje och en bitterhet, som sprider
sig bland folket.

Jag förstår att man inte kan begära — och jag- begär det ju inte — att regeringen
skall kunna följa med och hinna granska alla detaljer. Dtet är omöjligt,
ty den har så stora ting att syssla med. Men jag tycker, att tjänstemännen
i departementen och de centrala verken skulle kunna ta initiativ och framlägga
förslag för regeringen i sådana frågor. Varom icke, så borde väl riksdagen
kunna rycka upp sig och ändra något på sin uppfattning att alla motioner
böra avslås; genom denna nedvärdering av motionsvägen till reformer berövas
svenska folket i val möjligheterna att göra sig gällande direkt genom sina representanter.
Det har ju blivit en allmän riktlinje inom utskotten, att motioner
bara skola slås ihjäl. Men motionerna återspegla folkets tänkesätt iner än
propositionerna göra. Jag tycker som sagt, att de inkallades rätt och särskilt
de här ifrågavarande efterlevandes rätt till hjälp från det allmänna mera borde
beaktas.

De angrepp, som ständigt och nu senast i dag riktas mot finansministern
från olika håll — kommunister och högermän — kan jag inte gilla. Alla tro
de, att de kunna göra det bättre än finansministern. Att vara finansminister i
denna tid är väl det värsta av allt man kan vara, och jag tycker inte att man
beaktar den omständigheten tillräckligt. Man kan ha önskemål att framföra
till finansministern och regeringen, men att komma med. som man ofta hör
ske, allmänna angrepp på finansministern, anser jag vara orätt. Enligt min
mening ha vi en ovanligt skicklig finansminister, och att regeringens åtgärder
på finansernas område ha varit oerhört lyckade, bör man ge sitt erkännande
åt. Man kan anmärka på vissa regeringens åtgärder på andra områden — vilket
jag också har gjort — men mot åtgärderna på finansernas område kan
man, det vill jag säga, rättvisligen inte rikta någon befogad kritik. Under
denna oerhört hårda tid, då invånarna i andra länder, bortsett från kriget, ha
lidit otroligt, ha vi dock alla i vårt land i stort sett, med undantag för t. ex.
dessa gamla, som jag nyss talade om, och några andra grupper av de allra
fattigaste bland arbetare och småbrukare, haft det ganska drägligt. Man kan
inte framställa några berättigade anmärkningar därvidlag. Jag skulle vilja se
den, som skulle ha kunnat sköta statsfinanserna bättre än vår nuvarande finansminister.
Jag tror inte att herr Linderot, örn han hade varit finansminister,
skulle ha kunnat göra det bättre, inte ens om han haft alla diktatoriska fullmakter,
som ju finansministern i en demokratisk stat inte har.

Därefter skulle jag vilja säga ett pär ord till dem, som representera motståndet
mot varje örn än aldrig så liten förbättring trots lönestopp och prisstopp
genom ett tillmötesgående av arbetarnas krav. Till min ärade bänkkamrat, herr
Wistrand, som visst skall tala efter mig och som har varit företrädare för ar -

Onsdagen den 1 november 1944. Nr 29.

Kungl, proposition ang. tilläggsslat I till riksstaten för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

betsgivarna och väl känner till dessa förhållanden, skulle jag även vilja säga,
att när revolutionen bankar på portarna, vilket sker i hela Europa, är det inte
särskilt klokt att bara rida spärr och säga: »Non possumus!» Det går inte.
Man måste söka finna en möjlighet, till jämkning i fråga örn lönestopp och
prisstopp för att bereda de sämst ställda arbetarna bättre levnadsförhållanden.

Det har av någon talare framförts krav på ökade skatter. Med anledning
därav skulle jag vilja säga, att det måhända skulle vara möjligt att höja skatten
på t. ex. de nyrikas förmögenheter och på bolagens inkomster. Man kan
däremot inte höja beskattningen av t. ex. de smärre spararnas kapital eller arbetarklassens
och medelklassens redan mycket hårt beskattade inkomster, ty
det skulle, tror jag, få mycket olyckliga verkningar. Vad kan man då göra i
stället? Vi ha nu — och det med all rätt — hållit på med att förstärka vårt
försvar under alla dessa år, så att vi ha fått ett gott försvar, och det måste vi
givetvis upprätthålla, och vi få offra något för att bibehålla det starkt. Men
vi kunna inte hålla på i det oändliga med att öka utgifterna för försvaret på
andra riksviktiga uppgifters bekostnad, ty då uppstår det en allmän animositet
mot hela försvaret, vilken kan leda till ett återvändande till 1925 års linje
på detta område. Det är bättre att försöka få militärerna att förstå att man
måste hejda denna miljonrullning vid en viss punkt, för att i stället rationalisera
försvaret.

Det vore mycket klokt, örn staten lade ut mera pengar för forskning på alla
sådana områden, där en ökning av produktionen och folkets andliga kraft i landet
härigenom skulle kunna åstadkommas. Medel beviljas visserligen för forskning
på en del områden, men icke alls i den utsträckning som man skulle önska.

Ökad produktion och handel, utvidgad vetenskaplig forskning ge ökade
statsinkomster och ökade inkomster för kommuner och enskilda. En väg till
ökad ekonomisk kraft, som åtminstone demokratien utan vidare kan acceptera,
är kooperationens väg. Kooperationen representerar medborgarna själva, och
när vi lia en stark kooperation få vi en stark slagkraft. Det vore klokt att
lyssna till vad som säges från kooperationens män i stället för att, som herr
Linderot tycktes vilja göra, vända sig emot kooperationens linjer. Det är säkerligen
klokare att följa den väg, som kooperationen anvisar, än att slå in på
tvångets väg. Vi måste hålla på frihandel, det är ett gammalt socialdemokratiskt
och demokratiskt krav, som vi ha slagits för under många, många decennier,
och det kravet få vi inte uppge för några totalitära krav, som komma
från det ena eller det andra hållet.

Jag tror att varje form av tvångslagstiftning på det ekonomiska området är
av ondo och leder raka vägen till undergång. Vi skola i stället hålla på frihandeln
och kooperationen och försöka förmå de andra staterna att också hålla på
dem —• även Sovjetunionen skulle vi nog försöka övertala att återgå till frihandel.
Det vöre säkerligen mycket nyttigt, örn frihandelns väg röjdes upp
igen, ty då skulle vi ju mycket lättare än eljest kunna öka handeln t. ex. på
Ryssland och även på Sydamerika, med vars länder vi nu, när Norge, som vi
hoppas, snart är befriat, ha stora möjligheter att få i gång handeln.

Vi måste också öka sparandet. Var är förresten statens sparpropaganda?
Någon gång ser man visserligen på någon lyktstolpe en liten affisch med en
postsparbanksbok på, men varför inte göra en mycket effektivare och kraftigare
allmän sparpropaganda? Med praktiskt sparande skulle vi kunna få helt
andra möjligheter att lösa våra ekonomiska problem.

Jag tror nog att inflationsfaran är mycket allvarlig, och skulle inflationen
komma, så vore det bland det värsta som kunde hända. Det torde nog också
herr Linderot känna till. I Sovjetunionen känna de till det, och de hade stora

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

Kungl, proposition äng. tillägg sstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45

(Forts.)

svårigheter att komma ut ur den inflation, som för 20 år sedan under någon
tid rådde där. Men å andra sidan ligger det något i vad herr Linderot sagt, att
man i vissa kretsar använder ordet inflation till ett skalkeskjul för att hindra
även berättigade löneförhöjningar. Arbetsgivarna och högern förstå inte att de
därigenom begå ett stort fel, som diskrediterar alla strävanden att upprätthålla
vårt penningvärde.

Slutligen, herr talman, endast ett par ord örn småbrukarna. Jag har vid
många tillfällen fört fram den frågan, och jag gör det nu örn igen. Småbrukarna
anser jag vara de sämst ställda och mest illa medfarna av vårt lands samhällsklasser
— om vi nämligen räkna småbrukarna som en särskild samhällsklass.
X)a är det ju märkligt, att när det skall ske en reglering för att sänka
priserna, skall den läggas så att den går mest ut över småbrukarna. Detta är
något verkligt illa gjort. Jag vet inte vem det är inom priskontrollnämnden,
sorn hjälper de stora spannmålsproducenterna på det sätt som sker och låter
småbrukarna bära bördorna, men det vore på tiden att vi finge en ommöblering
inom priskontrollen. Man skall inte göra så, att med skäl kan sägas, att från
den fattige tages det lilla han haver. Storgodsägarna och överhuvud taget
spanmalsproducenter ha gyllene tider nu; de ha väl inkomster som få andra
ha i vart samhälle. Örn vi kunde finna ut en skatt, som kunde läggas på spannmålsproducenterna,
och man skulle kunna fritaga småbrukarna därifrån, tror
jag det skulle vara en inte bara rättvis utan också nyttig och nödvändig reform.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Linderot, som anförde: I
anledning av herr Ströms polemik mot mitt yttrande rörande vad jag kallade
kooperatisterna vill jag bara, för att intet missförstånd skall uppstå, påpeka,
att jag på intet vis vände mig mot kooperationen eller dess idéer eller de
kooperativa strävandena, utan mot en enda linje i de svenska kooperatörernas
ekonomiska politik, den nämligen att de avböja statlig reglering av utrikeshandeln
även under första tiden efter kriget. Jag tror att ekonomer i allmänhet
anse detta vara fullkomligt omöjligt och att det skulle vara synnerligen
riskabelt, örn utrikeshandeln skulle bli fri. Det är bara mot detta jag vänt
mig och icke mot kooperationen i övrigt.

Herr Wistrand: Herr talman! Herr Ström vände sig i en anteciperad replik
mot mig och säde att när revolutionen bankar på dörrarna, går det inte att
säga: non p.ossumus. Jag har emellertid inte den uppfattningen, att man i detta
fall utan vidare skall säga non possumus. Herr Ström är, så fort det luktar
revolution, som en gammal nummerhäst, som fått arsenik och vill leva örn
sin ungdom, och jag tyckte att hans'' tal i dag hade bestämda tendenser i den
riktningen. Jag^ vill dock gentemot honom i förbigående säga, att i tider, då
det möjligen ^står revolution för dörrarna här och där i Europa, då fordras
det mer än någonsin personer som handla efter fasta grundsatser och som ha
överblick och sammanhang i sin tankegång och i sitt handlande.

Men det var inte därom som jag skulle yttra mig.

Den proposition örn löneförbättring at statstjänarna, som här föreligger innehåller
på vissa punkter krav, som jag måste säga att man inte skäligen’kan
motsätta^sig. Det ^finns statliga löner, som understiga vad som numera ges
nästan på något håll inom det enskilda näringslivet, och där är det i och för
sig inte _ oberättigat, att det skei- vissa förbättringar. Men jag tror att denna
proposition är felaktigt lagd såtillvida, som den ger förhöjning åt alla befattningshavare
i respektive lönegrader. Därför att t. ex. en gift stationskarl med

Onsdagen den 1 november 1944. Nr 29.

Kungl, proposition ang. tillaggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

barn får en välbehövlig förbättring, är det inte sagt att ogift skrivmaskinspersonal,
som efter förhållandena är ganska väl avlönad, skall erhålla en motsvarande
förhöjning. Däri ser jag för min del en svaghet i den föreliggande
propositionen, en svaghet som jag tycker det skulle vara mycket angeläget,
att statsutskottet försökte att komma till rätta med.

A^ad som emellerid närmast föranledde mig att begära ordet, var ett yttrande
av det socialdemokratiska partiets ordförande här i kammaren, andre
vice talmannen, ett yttrande som redan i viss mån har varit föremål för bemötande
av herr Ivar Anderson. Jag skulle vilja belysa det i ännu ett avseende, som
förefaller mig vara mycket viktigt. Jag ser till min ledsnad, att statsministern
nu har gått; jag skulle annars ha tillåtit mig att till honom rikta den
frågan, örn herr Åkerbergs yttrande står i överensstämmelse med vad som är
regeringens! uppfattning. Örn så är fallet, måste situationen te sig mycket
märkvärdig.

Herr Åkerberg yttrade, som vi minnas, att propositionen får uppfattas som
ett moraliskt stöd för de lägst avlönade på den enskilda arbetsmarknaden.
Det skulle alltså betyda, att staten genom propositionen gjorde en framstöt,
som den aldrig tidigare har gjort. Denna framstöt är emellertid både obehövlig
och farlig, och den är ny till sin art. Den är obehövlig, ty det skulle förefalla
mig mycket märkvärdigt, örn man ifrån arbetarsidan och dess huvudorganisation
verkligen hade begärt regeringens hjälp till en sådan framstöt.
Mycket av vad man sett i pressen i dessa dagar skulle snarast tyda på motsatsen.
Den är obehövlig också av en annan anledning. Jag är nämligen övertygad
om att båda parterna på arbetsmarknaden ledas av en mycket uppriktig
vilja att åstadkomma den uppgörelse som situationen gör möjlig. Men då
blir just en aktion för ett moraliskt stöd åt den ena parten på arbetsmarknaden
så mycket mera farlig, därför att den i stället för att dämpa överdrivna
förhoppningar, som äro särskilt farliga i denna situation, underblåser dem.
Vi ha ju under den tidigare diskussionen fått klarlagt, bur liten marginal det
överhuvud taget finns, att röra sig inom, innan man har inflationen inpå sig.
Nu säger herr Linderot visserligen att inflationen inte är farlig för arbetarna,
men herr Linderot är väl ändå så gammal, att han var i arbete under förra
kriget och vet vad inflationen betydde för arbetarna. Jag har ett livligt minne
från min dåvarande verksamhet av vad det betydde, att kollektivavtalen undan
för undan inte kunde upprätthållas, att man månad efter månad eller
kvartal efter kvartal fick börja manövrera med det ena tillägget efter det
andra, som arbetarna på grund av att de voro bundna av sina kollektivavtal
icke kunde ha någon rätt att fordra och som därför blevo föremål för mycket
svåra förhandlingar och föranledde avtalsstridiga strejker. Det blev ju på det
viset en allmän oro, som hotade att uppluckra hela kollektivavtalsväsendet
och som gick mycket hårt ut över arbetarklassen, något som naturligtvis kanske
kunde tjäna herr Linderot®! speciella syften — det vill jag inte på något
sätt förneka — men som sannerligen inte var till gagn för arbetarna och deras
bärgning.

Sedan vill jag komma till det sista och viktigaste. Örn man får ta herr vice
talmannens yttrande som ett autentiskt uttryck för vad man på ledande socialdemokratiskt
håll menat med denna proposition, då har en mycket allvarlig
situation uppkommit i svenskt samhällsliv. Den skulle innebära, att
statsmakten har övergivit den neutralitet på arbetsmarknaden, som varit en
så oerhört värdefull tillgång för lugnet i det svenska samhället, dänför att
den uppfostrat parterna på arbetsmarknaden att redan ifrån början taga de
samhällshänsyn, ulan vilka ett arbetsliv icke kan fungera. Jag hoppas och

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 19UU5.

(Forts.)

jag tror — och det skulle vara mycket värdefullt, om jag skulle kunna få en
bekräftelse härpå från regeringsbänken — att detta yttrande av andre vice
talmannen icke återger vad man inom regeringen avsett med denna proposition.
Skall propositionen givas annan tydning än dess eget innehåll föranleder
till, ha vi här i landet givit oss ut på ett stort äventyr.

Herr Myrdal: Herr talman! Jag skall tillåta mig några korta repliker åt
skilda håll.

Jag skulle först vilja vända mig mot herr Linderot och herr Holmberg. Jag
hörde till dem som sutto i sin bänk och lyssnade med mycket stort intresse till
deras anföranden. Deras anföranden voro mycket intressanta. Men jag kände
den oro och det bekymmer, som jag känt många gånger, när jag lyssnat till
medlemmar av det parti som de företräda och läst den press, som detta parti
ger ut.

. fö isto t i herr Linderot rätt, skulle han vara beredd att i nuvarande

situation låta både lönestopp och prisstopp ryka, örn detta skulle vara förutsättningen
för vinnande av väsentliga penninglönestegringar för arbetarklassen.
Han tycktes också ha en viss benägenhet att vilja håna oss, som tala örn
nilla,tionsfaran, den inflationsfara som dock faktiskt består, såvida vi icke
handla mycket försiktigt på detta område liksom på många andra områden.
Örn jag förstod honom rätt, så menade han att en inflation visserligen var farlig
för finansministern, men tydligen inte för den svenska arbetarklassen.

I verkligheten förhåller det sig tvärtom. En inflation skulle i och för sig
medföra en stor lättnad för finansministern, som då skulle få många nya skattekällor
och som skulle se den reala skattebörda, som beror av statsskulden, i
hög grad förminskad. Vi kunna fortsätta denna tankegång med att närmare
precisera, vilka grupper i det svenska samhället, som skulle kunna utan allt för
stor oro motse en inflation. De grupperna äro företagarna och jordbrukarna.
Det äi de grupper som ha stora skulder, vilkas realvärde skulle gå ned. Men,
herr Linderot, de folkgrupper som lia stora skulder, det är inte de fattigaste’
utan det är i stort sett de rika. Däremot är det utan tvivel så, att inflationen
är skadlig och ytterligt farlig för de breda lagren och särskilt för arbetarklassen.
Till en sådan slutsats leder inte bara de mycket enkla teoretiska överväganden,
som jag här häntytt pa, utan också all historisk erfarenhet.

Herr Linderot påstod, att han helt och hållet instämde i den allmänna målning,
jag gav av det ekonomiska läget, men han menade att detta ekonomiska
läge icke utgör anledning till någon som helst försiktighet på lönefronten.
Häri citerade mitt papekande, att lnflatiopsspänningen — alltså spänningen, melIan
köpkraft och varutillgång — måhända n,u är något mindre än den varit
under vissa skeden av den gångna krigstiden, och menade att däri låg ett erkännande
av att det nu skulle finnas utrymme för stora lönestegringar. Jag
vill då gentemot herr Linderot påpeka, att de lönestegringar, det här är fråga
örn, icke få bestämmas uteslutande av den ögonblickliga situationen på köpkraftsfronten,
utan de måste rimligtvis bestämmas av hänsyn till hur vi tänka
oss att utvecklingen skall vara under det närmaste året, och ifall herr Linderot
verkligen har samma uppfattning som jag om de faror som denna utveckling
innebär, borde han icke draga den slutsats som han har dragit.

Pm vi skulle lyckas, herr Linderot, att förverkliga arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
som herr Linderot anslöt sig till och som naturligtvis för mig
utgör en riktlinje för mina ekonomiskt politiska strävanden, så skulle det betyda,
att vi lyckades förverkliga full sysselsättning i det svenska samhället.
Full sysselsättning skulle bl. a. betyda, att det inom varje liten särskild sek -

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Kungl, proposition äng. tilläggsstat I till rilcsstaten för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

tion av arbetsmarknaden alltid skulle finnas goda konjunkturer för lönestegringar.
Det förelåge då en fara för att dessa lönestegringar skulle komma att gå
snabbare än produktivitetens stegring i näringslivet, och detta är i själva verket
den mycket viktiga och mycket allvarliga grunden till den kritik mot våra
gemensamma politiska strävanden på denna punkt, som brukar riktas mot oss
från borgerligt håll. Det enda svar som kan ges denna kritik är, att vi anse,
att organisationerna på arbetsmarknaden skola kunna hantera sina maktmedel
så vist, att de taga behörig hänsyn till penningvärdets bibehållande. Skulle de
inte göra det, skulle de inte bara åstadkomma stora skadeverkningar för sig
själva, som jag nyss talade örn, utan naturligtvis också fullkomligt kompromettera
hela det program örn full sysselsättning, som arbetarrörelsen i Sverige
gått in för.

Jag har ingen anledning ifrågasätta, att herr Linderot och hans partivänner
ha ett allvarligt och fullt ärligt intresse för den svenska arbetarklassens välfärd.
Jag har heller ingen anledning att förmoda, att de inte hysa ett lika positivt
intresse för hela den ekonomiska utvecklingen i landet. Jag har ingen
orsak att förmoda, att de icke förstå de enkla ekonomiska sammanhang jag här
pekat på. Jag frågar dem: örn det skulle förhålla sig så, att en viss återhållsamhet
i lönepolitiken vore en förutsättning för att nå en stor överenskommelse,
som behölle jämvikten och stabiliteten i det svenska samhället, och indirekt
en förutsättning för att dessa stora reformer, som krävas i arbetarrörelsens
efterkrigsprogram, skulle kunna förverkligas, skulle då det kommunistiska
partiet med den betydelse som partiet nu har, särskilt inom fackföreningsrörelsen,
verkligen icke vara moget att se så ansvarsmedvetet på dessa ting, att det
icke utnyttjade situationen för att vinna mycket enkla och billiga partitaktiska
fördelar, utan i stället anlade de synpunkter och följde de intressen, som äro
gemensamma för arbetarklassen och i sista hand för hela vårt folk?

Jag skall rent personligt tillägga, att jag kan se en förklaring'' till den något
demagogiska politik, som partiet har fört under valrörelsen och måhända kommer
att föra även i fortsättningen — ehuru jag hoppas på en omvändelse —
däri att partiet genom ett slags överenskommelse hålles mera utanför de förhandlingar
och utredningar, som ligga bakom politiken här i landet, än som
skäligen skulle vara motiverat med hänsyn till partiets styrka. Och jag vill
rent personligt säga, att eftersom jag menar, att man inte kan kräva ett ansvarsmedvetet
övervägande från personer, som bli utsatta för en ostracism
och bli förhindrade från att deltaga i de förberedande förhandlingarna, skulle
jag gärna vilja se, att en ändring komme till stånd därvidlag. Jag skulle med
andra ord gärna vilja se kommunistrepresentanter i utredningar och ansvariga
förberedande församlingar få taga ansvaret för sina rekommendationer, som
vi andra få göra. Och jag tillfogar, att jag väl kan tänka mig, att partier
till höger, måhända även vi själva, örn de skulle ställas så relativt utanför som
kommunisterna, även de skulle kunna utveckla ännu mera av demagogiska
argument än man stundom redan har märkt, trots att ansvaret har varit
stort.

Jag skall därefter övergå till att säga några ord på den andra front, som
vi socialdemokrater ha att upprätthålla: den till höger.

Jag är tacksam mot herr Ivar Anderson för att han i sitt mycket sympatiska
och intressanta anförande underströk den enighet i många huvudsaker,
som består emellan vår inställning till de problem som här behandlas. Han
angav emellertid några skillnader i nyanser mellan våra uppfattningar, som
han ansåg viktiga, och då även jag anser dem viktiga, skall jag tillåta mig att
något understryka dem.

Första kammarens protokoll 1944. Nr 29.

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1941.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/15.

(Forts.)

Jag hade under förmiddagens lopp sagt, att denna proposition örn löneförbättring
åt vissa statliga befattningshavare, ifall riksdagen godtar den — vilket
efter det mottagande den fått i dag inte utgör någon fråga — kommer att
ha betydelsefulla verkningar i hela vår ekonomiska politik och särskilt med hänsyn
till utvecklingen på arbetsmarknaden. Denna proposition och ännu mer
dess godtagande av riksdagen innebär ett understrykande av den reservation,
som vi ständigt fogat till våra penningpolitiska deklarationer, nämligen att
det skall vara möjligt att förbättra lönerna för de sämst ställda, och det innebär
därutöver, att statsmakterna uttala en uppfattning om vilka inkomstgrupper
som böra räknas till de sämst ställda.

Till herr Wistrand skulle jag i det sammanhanget vilja säga, att fullkomligt
oavsett örn detta har varit »regeringens mening» eller icke, kommer det
att bli propositionens och riksdagsbeslutets faktiska resultat. Vi komma icke
ifrån att vi här ha att taga ståndpunkt till inte bara denna detaljfråga, utan
också till frågan, vad vi mena med detta lösa, allmänna uttryck, som vi släpat
med oss i våra penningpolitiska deklarationer: de sämst ställda grupperna.

I det sammanhanget kan jag kanske tillåta mig att svara på en direkt
fråga, som herr Linderot ställde till mig. Han frågade mig nämligen: örn
så är förhållandet — och det är ju för övrigt medgivet även av många andra
talare här i dag — att rent statsfinansiella skäl knappast kunna vara tillräckliga
för att motivera, att staten icke är beredd att gå längre i uppfyllandet
av statstjänarnas krav, vilka skäl är det då som hindra, att man går längre?
Jag skulle vilja säga, att det skälet är framför allt återverkningarna på
den allmänna arbetsmarknaden.

Örn jag förstod herr Ivar Anderson rätt, hade han fattat mig så som om
mitt framhållande av dessa prejudicerande verkningar skulle lia varit en invändning
mot propositionen. Så var inte min mening. Jag ville bara understryka,
att jag med beaktande av dessa konsekvenser och mot bakgrunden
av den mycket allvarliga utveckling, som jag förutser, dock var beredd att
tänka mig, att en sådan utveckling icke skulle övergå vad vi kunna mäkta
med.

Herr Ivar Anderson riktade vidare en kritik emot mig därför att jag hade
visat på statliga subventioner som en metod, som man inte skulle rygga tillbaka
för, örn man därigenom kunde vinna väsentliga syftemål i fråga om tillgången
på varor och låga priser på dem. Ilär föreligger naturligtvis en
åsiktsskillnad mellan oss, en skillnad som vi tidigare inom bankofullmäktige
haft anledning att diskutera med varandra. Min uppfattning är kort sagt
denna, att just med hänsyn till det allvarliga intresset av att prisstoppet skall
kunna bibehållas är jag beredd att taga statliga subventioner, om detta är
villkoret för att man skall kunna få in vissa varor eller kunna producera
dessa varor inom landet eller för att undvika en prishöjning, och detta så
mycket hellre som vi ju nu mot krigets slut veta, att en sådan subvention linien
övergång och icke behöver bli varaktig.

Ungefär på samma sätt ser jag på frågan örn omsättningsskattens slopande,
som här har dragits in i debatten. Jag var själv skyldig därtill — jag omnämnde
frågan i förbigående och gjorde det närmast i form av en reservation
till min allmänna inställning, att det i detta läge icke kan bli fråga om
skattesänkningar. Jag tillfogade nämligen den reservationen i fråga örn ett
eventuellt borttagande av omsättningsskatten, vilket ju skulle betyda en nedsättning
av levnadskostnadsindex med fyra eller fem enheter eller med ett par
procent, att örn i en stor uppgörelse detta skulle vara villkoret för att man
sluppe undan mycket väsentliga stegringar av penninglönerna, och allra helst

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till rilcsslaten för budgetåret 1944/45.

(Forte.)

om det kunde ske så att samtidigt andra kompenserande skattestegringar vidtoges,
så skulle jag i för oss gemensamma syftemåls tjänst vara beredd att
diskutera frågan.

Vad beträffar skattefrågan i dess helhet skulle jag vilja hålla med herr
Ivar Anderson örn att innan man därvidlag kan taga ståndpunkt måste man
göra frågan till föremål för mycket grundligare utredningar. Det var alltså
inte mitt syfte att uttala en bestämd uppfattning i denna fråga. Men jag
ville påpeka, att blir det allmänna förhandlingar i samband med ett försök
att lösa situationen på arbetsmarknaden, så få skattefrågorna icke, lika litet
som någonting annat, hållas utanför diskussionen. Ty de äro ju så till vida
av intresse för hela denna sak att de påverka inkomstfördelningen, som i sin
tur påverkar det utrymme, som landets försörjningsläge ger för en förändring
av levnadsstandarden för arbetarklassen.

Jag noterade dock med viss tillfredsställelse att herr Ivar Anderson gav
uttryck åt den uppfattningen, att vi helst borde låta skattefrågan vila vid
detta tillfälle. Jag förstod honom nämligen på det sättet, att han tänkte sig
att i alla händelser en skattesänkning inte kan ifrågasättas under den närmaste
tiden, något som i viss man kan komma som en överraskning för vissa
svenska medborgare, som nog av en hel del yttranden under valstriden ha
kommit att göra sig andra och mer optimistiska föreställningar.

Vad till slut angår hela det problem, som jag också framkastade, huruvida
skatterna mahända ha varit snarast för laga än för höga under detta krig,
vill jag ånyo understryka, att ifall vi äro överens örn att det svenska folkets
levnadsstandard inte borde ha hållits lägre än vad det varit möjligt att hålla
den under kriget, och framför allt örn vi äro ense örn att de lägre samhällsklasserna
inte borde ha haft en lägre levnadsstandard än för närvarande så
kommer man med nödvändighet till den slutsatsen, att de skatter, som ha’varit
tor laga, ha varit skatterna framför allt på förmögenhet. Den stigande
statsskulden, beroende på en upplåning för improduktiva ändamål, har ju nämden,
eftersom sannolikt storleken av vårt realkapital här i landet inte minskats
direkt motsvarats av en stegring av enskildas förmögenhet. Ville vi något
bättre ha uppfyllt de grundsatser för budgetens balansering, som jag vet
att herr Ivar Anderson mahanda är en ivrigare anhängare av än jag, så borde
något av denna förmögenhetsstegring ha överförts till staten, vilket i så fall
EXA. ha betytt att statsskulden inte hade stegrats så mycket och alltså även
betytt att budgeten bättre kunnat balanseras enligt våra hävdvunna principer.
x

I alla händelser är det naturligtvis ett oroande förhållande för framtiden
örn vi under en sa kraftig inflationskonjunktur, som vi måhända komma att

av budgeten^ kalenderar’ fortsätta att ha en mycket stor underbalansering

Herr Holmberg: Herr talman! Ehuru herr Möller inte är närvarande i kammaren
vill jag anda tacka honom för det svar han gav på mina frågor betraffande
registreringen av kommunister och syndikalister. Tacket når honom
val anda, lika val som Hagan gjorde det.

Till de kommentarer till statsrådets svar, som herr Linderot gjorde har iag
inte sa mycket att tillägga; jag har i huvudsak blivit förekommen av honom

Vad registreringen av kommunisterna beträffar blir den ju begriplig med
den motivering sorn herr Möller gav, ehuru vi naturligtvis på intet sätt kunna
godkänna denna motivering — vi kunna emellertid förstå i vilket syfte åtgärden
har skett. En fullkomlig nyhet for mig var, det måste jag erkiinna, att det

52 Nr 29. Onsdagen den 1 november 1944.

Kunell, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45.

(Forte.)

också skulle lia skett en registrering av nazister. Om en sådan har faktiskt ingenting
trängt ut till allmänheten, ehuru man eljest då och då vid skilda tillfällen
och från skilda håll hört talas örn den pågående registreringen av kommunister
och syndikalister. Man får emellertid hoppas att inte denna registrering av nazister
är en lika stor överraskning för de registrerande polismännen som den var
för mig, när jag fick höra talas örn den. Alldeles riktigt säker på hur det förhåller
sig kan man väl ändå inte vara, ty herr Möller gav ju själv en illustration
till att det inte alltid går till just så inom polisen, som dess högste chef bär
tänkt sig. Det sker en hel del som han inte vet örn, och det kanske också finns
vissa ting, som han har anbefallt, som i själva verket inte alls bli uträttade.
Så värst grundlig kan i alla händelser registreringen av nazisterna inte ha varit.
Det framgick när man så småningom, sedan den värsta nyordningsskräcken
gått över, tog sig för att börja undersöka i vilken mån nazister voro representerade
inom polisen och i det syftet tillsatte en speciell kommission. Den
hade mycket, mycket svårt att hitta ens några få av de nazister, som redan genom
enskilda undersökningar konstaterats vara till finnandes inom poliskårerna
på vissa håll. En sådan erfarenhet vittmar inte precis till förmån för den företagna
registreringens effektivitet.

Jag skulle''endast vilja tillägga, att jag hade önskat att herr statsrådet i sitt
svar också hade gått in på frågan vartill man numera använder registret över
kommunisterna, och att man fått veta örn han kan lämna några garantier för att
inte detta register kommer att tjäna som utgångspunkt för diverse politiska
trakasserier, även örn de icke äro inspirerade från de statliga myndigheters sida,
som äro underställda honom. Är det exempelvis med stöd av detta register som
de militära myndigheterna nu bedriva de fullständigt godtyckliga och i vissa
fall rent av vettlösa trakasserier mot radikala människor, som jag tidigare i dag
gav exempel på? Jag skulle i all vänlighet och respektfullhet vilja föreslå statsrådet
Möller, att han försäkrar sig örn att dessa kommunistregister inte komma
att tjäna någ*ra andra ändamål än det ursprungligen avsedda.

Herr Ström vill jag ge en liten replik när lian klagar över att alla tycka att
de kunna sköta vår ekonomiska politik bättre än finansministern — kommunisterna
tycka det och högern å sin sida tycker precis detsamma. Ja, det kan väl
hända att vi bär rätt i det avseendet, både kommunisterna och högern! Vi kommunister
anse för vår del att vi företräda en ur arbetarsynpunkt bättre ekonomisk
politik än vad finansministern gör. Och så alldeles otroligt att vi under
vissa förutsättningar skulle kunna genomföra en dylik politik är det väl inte
heller. Faktiskt har man ju exempel på att kommunister leda finanspolitiken
till och med i stater av större format än Sverige och göra det på ett sätt, som
enligt vårt sätt att se är betydligt mycket bättre än det sätt på vilket den skötes
här. Ty den skötes utan kapitalister och utan att kapitalisterna kunna draga
några fördelar ur finanspolitiken i fråga.

Jag tror nog också att det är riktigt när man från högerhåll hävdar, att man
kan driva en bättre politik än herr Wigforss — ur sin synpunkt givetvis. Jag
förmodar att inte ens herr Ström vill göra gällande, att finansministerns ekonomiska
politik ur bolagens och rikemännens synpunkt är så bra att inte deras
parti, högern, skulle kunna göra det åtskilligt bättre. I annat fall tycker jag
faktiskt att herr Ström är bra mycket elakare mot finansministern än vad vi
kommunister någonsin ansett oss lia skäl att vara. Ty så långt ha vi i alla fall
inte velat gå. Beträffande vad som i övrigt har sagts under debatten vill jag
endast göra några få anmärkningar. Herr Myrdal vände sig både till min partivän
herr Linderot och till mig och menade att vi hånade dem som varnade för

Onsdagen den 1 november 1944. Nr 29.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

inflation. Herr Wistrand försökte göra gällande att vi kommunister egentligen
argumentera för inflation och att vi på något sätt skulle sträva efter inflation.
Jag tror att båda talarna misstaga sig. Vi försöka inte håna dem som tala
örn inflation. Men gentemot dem, som ständigt anföra faran för inflation såsom
ett argument för att arbetarna inte skulle försöka förbättra sina löner, vilja
vi bara peka på det faktiska förhållandet, att en inflation icke under alla omständigheter
behöver betyda alt arbetarna bli den förlorande parten. Herr Wistrand
anförde utvecklingen under förra kriget såsom ett exempel, men han
lyckades därmed bara bevisa, att under vissa givna förhållanden måste arbetarna
bil förlorande part. Och under vilka förhallanden? Jo, under sådana förhållanden
att arbetarna äro bundna av långfristiga avtal oell att dessa avtal inte
äro av den karaktären, att de.ge arbetarna möjlighet att tillförsäkra sig en kompensation
för varje prisstegring som inträffar. I sådant fall bli arbetarna den
förlorande parten. Men herr Wistrand skall inte glömma bort att i slutet av den
förra efterkrigskrisen, medan priserna ännu stego, men sedan arbetarna hade
frigjort sig från de tidigare långfristiga avtalen och kunde börja utnyttja
fackorganisationernas hela styrka, sa stego faktisk^ lönerna snabbare än priserna.
Arbetarna inte bara kompenserade sig, utan till och med överkompenserade
sig för den prisstegring, som då hade ägt rum. Man kan sålunda inte säga
att arbetarna under alla förhallanden mäste bli den förlorande parten under en
inflation. Otänkbart är ingalunda att lönerna skola kunna hålla takt med och
till och med gå före prisstegringarna. Naturligtvis är detta en fråga som man
kan diskutera i det oändliga, där man kan ställa påstående emot påstående.
Den ene kan säga att prisstegringarna alltid måste komma före lönehöjningarna,
medan den andre påstår att lönerna kunna stiga snabbare än priserna,
och båda parterna kunna ge belägg för sina påståenden med vissa exempel.

Vi diskutera emellertid inte denna fråga därför att vi vilja ha inflation,
utan endast för att försöka beröva resonemanget örn inflationen den skrämseleffekt,
som man avser att det skall ha ute bland arbetarna. Vi sträva inte efter
inflation. Vi tro för övrigt inte heller, såsom jag tidigare sade i mitt anförande,
att en högre kompensation åt arbetarna ovillkorligen skall behöva medföra inflation.
Vi tillåta oss i stället att betrakta resonemanget örn inflation, trots
att naturligtvis många äro ärligt övertygade örn riktigheten av vad de säga,
såsom en dimbildning, med vilken man söker motivera en ekonomisk politik
som innebär att arbetarna utplundras till förmån för kapitalet.

Om inte just detta vore syftet med den nuvarande ekonomiska politiken, tilllåt
mig då att fråga: varför utnyttjar man inte den möjlighet att ge arbetarna
löneförhöjning, som herr Myrdal berörde, da han sade att man mycket väl
skulle kunna stegra lönerna utan att höja priserna, såvida man bunde en del
av den ökade köpkraft, som arbetarna sålunda skulle få, genom tvångssparande?
Jag är inte på något sätt anhängare av den linjen, det måste jag säga.
Jag tror inte att den behöver användas för att ge arbetarna högre kompensation.
Men om man menar att det är en möjlighet att pa detta sätt ge arbetarna
högre kompensation, varför använder man då inte denna möjlighet? Varför
låter man inte arbetarna på det viset i sparad form få en andel av nationalinkomsten,
som för närvarande sparas uteslutande hos kapitalisterna och bidrar
till att öka deras förmögenhet? Att lagra köpkraft för arbetarnas vidkommande
till dess att fredskrisen kommer skulle väl inte vara så dumt ur den synpunkt,
som man så ofta understryker, att köpkraft är vad som framför allt behövs
när fredskrisen kommer.

Den omständigheten att man inte använder denna utväg, trots att man talar

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

så mycket om den, bekräftar ytterligare att hela meningen med den nu förda
ekonomiska politiken är att på arbetarnas bekostnad tillföra kapitalet största
möjliga andel av nationalinkomsten.

Herr Myrdal ställde ^en annan fråga till mig. Om det skulle förhålla sig så,
sade han, att en viss återhållsamhet i fråga örn lönekrav vore en nödvändig
förutsättning för genomförande av arbetarrörelsens efterkrigsprogram i framtiden
—- jag fattade frågan så och jag hoppas att jag fattade den riktigt __

skulle då inte det kommunistiska partiet kunna vara med örn att ålägga sig denna
återhållsamhet? Eller skulle det nödvändigtvis av små partitaktiska skäl
uppträda däremot?

Ja, jag tror att det kommunistiska partiet skulle vara med örn att ålägga
sig en sådan återhållsamhet. Vi äro inte i och för sig emot återhållsamhet. I ett
av vårt partis viktigaste dokument under denna kristid, i det öppna brev som
vårt partis konferens 1942 tillställdie landsorganisationen i fråga örn lönepolitiken,
erkänner partiet öppet att en viss återhållsamhet kan vara nödvändig. Sedan
är det bara fråga örn hur pass långt denna återhållsamhet skall gå. Vi anse
ju att den återhållsamhet, som landsorganisationen har ålagt sig i och med att
den har accepterat den nuvarande ekonomiska politiken, går mycket-, mycket för
långt. Det är inte nödvändigt att gå så långt som man därvidlag har gjort.

Slutligen bara ett ord örn herr Myrdals ursäkter för vad han kallade vår
»demagogi». Herr Myrdal var vänlig och förstående och sade att han kan förstå
att kommunisterna äro demagogiska, så som de ha blivit behandlade. Han
trodde att örn högerpartiet hade blivit utsatt för samma slags ostracism som det
kommunistiska partiet, sa skulle högerpartiet excellera i demagogi i ännu högre
grad än vad någonsin kommunisterna ha gjort. Vad beträffar högerns förmåga
att excellera i demagogi tvivlar jag inte alls på herr Myrdals omdöme. Jag
tycker förresten att högern är alldeles tillräckligt demagogisk även under nu
rådande förhållanden.

Men jag tycker inte att herr Myrdals ursäkt för oss var i något avseende behövlig.
Den var vänligt menad, och jag är beredd att betrakta den som ett försök
från herr Myrdals sida att förstå det kommunistiska partiet och dess motiv
o. s. v. Jag måste emellertid icke desto mindre säga att det inte är riktigt
att det kommunistiska partiet har bedrivit någon demagogi. Och ännu mindre
är det riktigt att det kommunistiska partiets uppträdande och dess propaganda
i fråga örn exempelvis den ekonomiska politiken skulle vara dikterad av det
förhållandet, att det kommunistiska partiet känner sig förorättat och illa behandlat.
Det är klart att vi ha anledning att känna oss förorättade och illa behandlade,
så som vårt parti och vi kommunister också personligen ha blivit
smädade under den tid som har gått. Men det påverkar faktiskt inte på något
sätt vart ställningstagande till de olika politiska problemen. När vi säga det
ena eller det andra beträffande den ekonomiska politiken, så göra vi det inte
därför att man kallat oss för landsförrädare, vägrat att sätta in oss i utskotten
i riksdagen eller i de kommunala styrelserna eller därför att man under tre
och ett halvt års tid trakasserat våra tidningar med transportförbud. Utan vi
göra det därför att vi anse att den linje, som vi föra fram, obestridligen är
riktig och den enda som står i verklig överensstämmelse med intressena hos
den klass av människor i samhället, som vi företräda och som äro våra väljare,
nämligen arbetarna.

Herr Björnsson: Herr talman! Det var egentligen ett par detaljer i herr Ivar
Andersons yttrande, som gjorde att jag begärde ordet. Nu har i väsentliga
punkter herr Myrdal sagt ungefär vad jag tänkte säga, och jag skall därför

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Kunni, proposition ang. tilläg gsstat I till riksstatcn för budgetår et 1944/45.

(Forts.)

i det stycket försöka fatta mig så kort som möjligt, närmast med anledning
av att jag vill begagna tillfället att säga några ord också örn en annan sak.

Det rådde, såvitt jag kunde fatta, en viss oklarhet i herr Ivar Andersons anförande.
Han hade ingenting att invända emot att propositionen bifölls. Men
jag fick inte riktigt klart för mig, örn han fördömde att de löneförhöjningar,
som här ges åt vissa grupper statstjänare, vilkas löner ligga under nivån för
det stora flertalet, kunna få konsekvenser på den allmänna lönemarknaden.
Det är alldeles klart att det blir sådana konsekvenser, oberoende av vad. regeringen
har tänkt i denna fråga eller inte. Jag skulle tro^att t. ex. textilarbetarna
komma att använda ett bifall till propositionen såsom ett argument
vid de förhandlingar som snart komma att äga rum, för att taga endast ett
enda exempel från en grupp lågt avlönade arbetare.

Jag försitod alltså inte örn herr Anderson betraktade detta som något sa
olyckligt att han på grund av dessa konsekvenser endast med största motvilja
kunde gå med på vad propositionen föreslår. Det föreföll nämligen av
en poäng, som herr Anderson kom med i slutet av sitt yttrande, sorn örn han
tyckte sig kunna räkna nied att det inte skulle behöva bli några sådana följder
på den allmänna lönemarknaden. Herr Anderson sade ju att man hade
tänkt sig att det skulle bli en successiv prissänkning, eller prissänkningar pa
stora områden, som skulle minska levnadskostnaderna och att folk därigenom
skulle få den förbättring i levnadsstandarden, som motsvarar en nominell
löneförhöjning vid högre priser.

Jag är fullt på det klara med att de förhoppningar på sådana prissänkningar,
som man hyste för bara så kort tid sedan som en månad, kanske komma att
grusas — inte så mycket på grund av denna propositions verkningar, örn den nu
bifalles, utan på grund av utvecklingen i övrigt. _

Det kan naturligen också tänkas att de verkningar, som denna proposition
får, hindra prissänkningar av större betydelse, kanske helt och hållet.
Men detta är, menar jag, en konsekvens som man får taga, när det visar sug
att vissa grupper av löntagare lia det sa illa ställt, att man inte rimligen kan
begära att de skola fortsätta att arbeta, örn inte en rättvis löneutjämning
sker. Den konsekvensen får man taga, även örn den går stick i stäv med våra
önskningar, vilket jag beklagar att den gör.

Jag vill påstå att förutsättningen för lönestoppet var i första hand pnsstoppet
— ett prisstopp i hela dess omfattning, exempelvis även beträffande
hyrorna. Det Ilar här på ett mycket patagligt sätt adagalagts, hurusom hyrorna
för ny tillträdande hyresgäster faktiskt bil genomgående högre än den
genomsnittliga nivån för de äldre, privilegierade hyresgästerna, pnviligiera-de
därigenom att de få sitta kvar i sina gamla bostäder. Detta är en omständighet
som naturligtvis försvårar budgeten-s balansering i unga hushåll, och
redan det kan naturligtvis, om det får fortfara länge, för dem omöjliggöra
en anständig bärgning. .

Vidare skulle jag vilja säga ett pär ord örn herr Andersons uttalande i
skattefrågorna. Herr Anderson betraktade det som uteslutet att man skulle
kunna göra sig av med omsättningsskatten. Jag är glad över att han delade
den meningen, som väl är mycket allmän, att det knappast är någon skatt
som skulle ligga mer obegråten, örn den komme bort, än omsättningsskatten,
icke minst bland köpmännen, men även bland konsumenterna. Herr Anderson
menade emellertid att dess borttagande var omöjligt. Jag är inte sa alldeles
säker på att det är omöjligt, örn man ser på något längre sikt. Säkert är, att
örn man i ett enda slag kunde göra sig av med denna skatt, så skulle därmed
öppna sig en möjlighet till en prissänkning, som komme att innebära en stan -

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 19U/45

(Forts.)

dardförbättring för alla löntagargrupper i statens tjänst oell i enskild tjänst,
lika val som tor andra människor, exempelvis företagare. Men det är givet!
att man härvidlag kan stöta på en del statsfinansiella besvärligheter Herr
Ivar Anderson menade, att vi i så fall borde försöka ta bort omsättningsskatten
etappvis. Det tycker jag inte är något att reflektera på. Omsättningsskatten
ar verkligen så besvärlig, att örn nian kan ta bort hälften av den, bör
man enligt mm mening våga sig på att avskaffa den helt och hållet. Det
skulle visst röra sig om 150 miljoner kronor om året. Herr Anderson säger,
att vi inte skulle kunna ta ut detta belopp på den vanliga skattevägen, ty
även örn skatterna i vårt land trots allt inte äro höga absolut taget, ha dock
skatteskarpnmgarna varit så kraf tiga, att vi inte hunnit vänja oss vid dem.
Det ligger naturligtvis mycket i det resonemanget. Vi ha faktiskt halft mycket
kraftiga skatteskärpningan oell vi lia inte hunnit vänja oss vid dem. Men
erinrar sig vad som ansågs vara en anständig skatt i början av
lyzO-talet och jämför det beloppet med vad som nu håres utan knot, förefaller
det uppenbart, att själva tillvänjningen snabbt ändrar blicken på skatternas
höjd. Örn det bara är vanan som saknas, hinna vi nog lära oss att bära de
tunga Sikatterna.

Det finns emellertid särskilt en omständighet som gör, att de nuvarande
skatterna^ kännas tyngre att bära än vad de behövde göra, nämligen att de
komma sa långt efter det att inkomsten förvärvats. Örn skatten uttoges. i sambancl
med inkomstens förvärvande, skulle skatterna vara mycket drägligare
att bära, Dessutom finns det, enligt min mening ganska stora objekt för°beskattning,
som ännu inte utnyttjats. Jag tillåter mig, för att bara ta ett
exempel, erinra om att vi ju inte ha någon som helst beskattning av realisationsvinster.
I den mån penningvärdet blir lägre än tidigare, göra alla ägare
av real kapi tal genom den värdestegring i penningar räknat, som därav följer,
en fullständigt oförtjänt vinst i jämförelse med de medborgare, som inte
ha sådana^ tillgångar. Det vore blott en gärd av rättvisa att genom beskattning
av sedana vinster fördela kristidens bördor rättvisare mellan ägarna av
realkapital och ägarna av fordringar, sparkapital. Där lia vi en ganska givande
skaftekulla, som ännu inte utnyttjats. Jag undrar, örn inte fastighetsägarna
i Stockholms stad t. ex. efter förra kriget förtjänade en miljard kronor
bara genom att fastigheterna stego i värde på grund av att det kostade så
mycket mer att bygga nya hus.

Detta var herr talman, några erinringar till herr Ivar Anderson. När herr
Anderson vidare säger, att man kan balansera budgeten med skuld, betraktar
jag detta såsom tekniskt nödvändigt, men det är ju i grund och botten en subvention.
Allt vad vi kostat på oss i beredskapsavseende, ha vi ju tagit ut från
n o SI6 vSkai folkhushallet. Hade vi gjort en utskrivning av alla pengar som
hade behövts, skulle staten inte lia kommit i någon skuld. Vi hade bara haft
att ta ut de erforderliga beloppen. Om det svenska folkhushållet har orkat
med att åstadkomma de prestationer och varor, som åtgått för vår beredskap
har det naturligtvis också haft råd att betala dessa utgifter, eftersom ingen
annan hjälpt oss att göra det. Genom att på sätt som skett jämna ut betalningen
av en sadan skuld som denna på ett årtionde, eller vad det kan bli ha
vi i grund och botten subventionerat skattebetalarna, som ju egentligen redan
nu borde ha betalat de nödvändiga beloppen, eftersom det här enligt vanliga

“kl lni6i äl rråf?-a °m I^ntabla utgifter. Jag vill inte kalla utgifterna för
var beredskap för improduktiva, som herr Myrdal gjorde, ty jag hoppas, att
de varit av varde för oss.

Bortsett från dessa meningsskiljaktigheter är jag fullt enig med herr Ivar

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Kungl, proposition äng. tilläggsstat I till riksslaten för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

Anderson och alla som talat för att vi skola vara så försiktiga som möjligt i
nuvarande labila läge. Herrar kommunister göra enligt min mening orätt mot
sitt eget goda förstånd, när de inte vilja göra klart för sig, vad inflation innebär.
De underskatta säkerligen också den svenska arbetarpublikens förstånd,
örn de tro, att det inte går att klargöra för arbetarna, vad inflation ytterst betyder.
Herr Holmberg påstod, kanske med rätta, att arbetarna under en kort
period efter förra kriget voro överkompenserade, beroende på att det blev ett
kraftigt prisfall. Men prisfallet gick över. Om man erinrar sig de lidanden,
som arbetarklassen hade att genomleva under inflationen och inte minst under
den därpå följande deflationen med dess arbetslöshet, tror jag inte, att han
kan få någon människa, som har minnen från den tiden, att önska sig tillbaka
en sådan vågformig utveckling. Jag hade tillfälle att under ett par resor
genom Tyskland åtskillig tid efter kriget studera inflationens verkningar på
folkstämningen och se, hur snabbt utvecklingen gick under det fåtal veckor,
som låg emellan mina båda Tysklandsresor. Det var helt enkelt fruktansvärt.
Alla människor i samhället äro nämligen inte arbetare, som kunna få kompensation
genom en kappsäck full med pengar. Det finns många medborgare som
inte ha löner att leva på. I Tyskland hade man t. ex. alla krigsänkor och
invalider, som ledo oerhört under inflationen. Jag hade inte tillfälle att på nära
håll se, hur tillståndet i Tyskland var under elen depression, som följde på
inflationen, men jag har hört vederhäftiga bedömare förklara, att Hitlerregimen
är en tämligen omedelbar konsekvens av att man inte behärskade inflationen
och depressionen efter förra kriget. Om det är riktigt — och jag har
ingen anledning att tvivla därpå — tycker jag, att den tyska arbetarklassens
lidanden på grund av att ingen lyckades hjälpa tyskarna att stäcka inflationen,
ha varit så stora, att de borde avskräcka från ett nytt experiment i den
vägen. Jag förstår inte, att herr Linderot kan bagatellisera faran för inflation
så mycket som han ändå gjorde i ett anförande som jag hade tillfälle att
höra och där jag bortsett från detta tyckte mig finna åtskilligt av intresse.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag skall inskränka mig till ett
pär ord. En passus i mitt anförande för en stund sedan har föranlett åtminstone
ett par talare från högern till inlägg. Jag har tyvärr inte haft tillfälle att
höra något av dessa båda anföranden, men jag har fått innebörden i dem redogjord
för mig.

Herr Ivar Anderson förklarade, att det var svårt att finna något sammanhang
i mitt anförande. Jag bemötte kommunisternas ståndpunkt i frågan men
gav samtidigt, ansåg han, ett finger åt kommunisterna genom att säga, att jaginte
uppfattade propositionen såsom ett slutskrivet kapitel, såsom något sakrosankt
som inte finge ändras. Herr Wistrand lär ha efterlyst, huruvida min uppfattning
är auktoriserad av regeringen. Jag har nu den vanan att säga, vad
jag tänker även örn mörkrets furste kan få någon uppmuntran av vad jag
yttrar. Jag har ju ofta blivit beskylld för att vara ett eko inte bara av Wigforss
och Per Albin Hansson, utan av samlingsregeringen överhuvud taget.
Men jag har verkligen inte uppfattat mig själv på det sättet. Jag använde för
övrigt mycket försiktiga ordalag i den passus, som de båda talarna ha angripit.
Jag sade, att jag inte uppfattade propositionen så, att inte ens ett kommatecken
finge ändras i densamma. Och den uppfattningen vidhåller jag.
överhuvud taget är det väl så med de frågor, som behandlas här, vare sig de
föreligga i form av kungl, propositioner eller på annat sätt, att man behandlar
dem sakligt. Örn det framföres skäl för en ändring, ta vi hänsyn till dessa
skäl. Jag säde också, att jag inte tror på möjligheten av någon större ändring

58 Nr 29. Onsdagen deli 1 november 1944.

Kungl, proposition ang. tilläggsstal I till riksstaten för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

i förslaget. Jag vågar hoppas, att statsutskottet, när det behandlar propositionen,
skall göra det mycket grundligt och under hänsynstagande till de sakliga
skäl, som kunna anföras för de retuscheringar som äro av behovet påkallade.
Jag bevistade i går en uppvaktning, där många representanter för
statstjänarkåren voro närvarande. Jag sade dem, att eftersom en överenskommelse
nu föreligger, kommer den säkerligen att sanktioneras av riksdagen. Men
jag måste erkänna, att åtskilliga av de synpunkter, som dessa representanter
hade att anföra, gjorde mig litet villrådig örn vissa detaljer. Jag tror, att det
kan vara möjligt att i fråga örn dessa detaljer komma fram till ett annat och
bättre förslag utan att rubba de väsentliga grunderna för regeringens framställning.

Herr Linderot replikerade mig på sin kamrats herr Holmbergs vägnar. Åtskilligt
av vad han sade har ju redan bemötts av herr Myrdal, herr Björnsson
och andra. Jag vill bara tillägga ett par ord. Herr Linderot frågade mig, örn
jag kan ge en definition på vad demagogi är. Jag får väl klara mig såsom vår
oförglömmelige vän och kamrat Arthur Engberg brukade göra, när han fick
en sådan där fråga ställd till sig, örn han kunde definiera det ena eller andra.
Han brukade svara: »Örn man blir tillfrågad om definitionen på en elefant, är
det svårt att ge en klar definition, men när denna klump kommer lufsande,
känner man igen honom i alla fall!»

Vi ha en ganska god känsla för vad demagogi i verkligheten är, även örn
jag inte bär kan ge några filosofiska distinktioner som kunna tillfredsställa
herr Linderot. Men jag kan ge ett exempel. Herr Linderot yttrade, att den
ekonomiska politik, som vi ha fört, har gjort de rika rikare och de fattiga
fattigare. Överhuvud taget vet jag inte, om det påståendet i och för sig är
riktigt, att de fattiga ha blivit fattigare. Såsom herr Myrdal, tror jag, påpekade,
har den standard, som de arbetande människorna i landet haft under
kriget, säkerligen varit så hög som man kunnat komma upp till, vilket har
varit utgångspunkten för den politik som har förts. Vi ha menat, att örn man
beviljar högre löner, elimineras fördelarna därav genom att priserna stiga,
och därför finns det ingen anledning att gå högre. Den politik, som det socialdemokratiska
partiet för och alltid fört, har framför allt tagit sikte på att
avskaffa fattigdomen. Detta utesluter inte att man i vissa situationer, i en
kris som den nuvarande kan vara tvungen att som man gör i krig företa en
liten reträtt för att få plats för en större framryckning. Det är i verkligheten
vad som har förekommit under det pågående kriget och under den ekonomiska
krisen. Det veta kommunisterna, och det vet herr Linderot, men de resonera,
som örn de trodde, att den politik, som vi fört, har gått ut på att göra de fattiga
fattigare. Det är vad jag kallar för demagogi! Andra exempel kunde anföras,
men jag behöver inte göra det.

Herr Linderot förklarade på tal örn inflation, att den största faran inte är
inflation utan hunger, brist på skor, kläder, matvaror och annat dylikt. Jag
invänder, att inflation skapar hunger. Jag vill, såsom redan herr Björnsson
gjort, erinra örn den stora tyska inflationen. Gjorde den människorna rikare?
Nej, de blevo fattigare. Herr Myrdal har redan påpekat gentemot herr Linderots
påstående, att det bara är finansministern som kunde ha skada av en inflation,
att det alldeles tvärtom förhåller sig så, att finansministrarna aldrig
ha så gyllene tider som under en inflation. Det tyska folket betalade ju hela
sin statsskuld med inflationen. Men löneförhöjningar, som omedelbart utjämnas
genom att priserna gå i höjden, kunna inte vara så mycket värda.

Herr Linderot yttrade vidare, att de egna plånböckerna var det enda som
arbetarna intresserade sig för. De vilja ha pengar, sedlar, sade han, och se -

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Kungl, proposition ang. tilläggsslat I till riksstaten för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

dan påve de den ekonomiska politiken i övrigt en god dag. På tal om Tyskland
kan man ju erinra örn hur mycket sedlar människorna i det tyska samhället
fingo. Dfe fingo så många och så stora sedlar, att den stora svårigheten
för dem var att skaffa plånböcker som räckte till för dessa sedlar.
Men blevo de för den skull rikare och mindre fattiga? Nej, bara fattigare. I
verkligheten var det denna inflation som var inkörsporten för den tyska nazismen.
Hitler hade aldrig fått sin stora chans att komma fram, örn inte
inflationen hade röjt vägen för honom. Det bär han själv villigt erkänt.

Det är ett oerhört förenklat uttryckssätt att säga, att för arbetarna är det
plånboken som är huvudsaken. Tror herr Linderot, att de svenska arbetarna
under detta krig hade underkastat sig en bristfällig och endast delvis utgående
kompensation för den fördyring som inträtt, om de räknade på det
sätt, som herr Linderot här gjort, nämligen att allt annat är likgiltigt bara
man får mer och mer pengar, sak samma örn man får köpa mer för dem eller
inte. För arbetarna är det väl huvudsaken vid en löneförhöjning, att de få
en höjd reallön. En höjning som i verkligheten inte är någon höjning utan
t. o. m. har utsikt att bli en försämring, kunna de ju inte ha. anledning att
tacka för.

Herr Holmberg var mer försiktig på denna punkt. Han sade, att »vi inte
strävade efter inflation». Där står han således i motsättning till herr Linderot,
som öppet propagerade för inflation, men det var ju andan även i herr
Holmbergs anförande. Jag betraktar det som en stor behållning av denna debatt,
att kommunisterna ha bekant färg på den punkten, att de erkänt, att
de sträva efter inflation. De äro redo att spoliera hela vinsten av den återhållsamma
politik, som statsmakterna och hela vårt folk lia fört under kriget,
och att göra detta just nu i krigets slutskede, då vinsterna av denna återhållsamma
politik skulle kunna börja inkasseras. Jag anser för min del, att
det ur allmän renlighetssynpunkt är välgörande att detta sagts ut, och jag
tror, att den politiska vinsten därav kommer att bli ganska betydande.

Herr Strand: Herr talman! Viel debattens början i dag försökte herr J. B.
Johansson leta fram en orsak till missnöjet ute i fackföreningarna mot lönestoppet.
Han hade för sin del funnit, att kommunisternas agitation i fackföreningarna
och även deras propaganda under valrörelsen i mycket stor utsträckning
hade medverkat till detta missnöje. Det kan nog vara riktigt, att
kommunisterna lia varit framgångsrika opinionsbildare i fackföreningarna och
möjligen även framgångsrika i sin agitation under valrörelsen. Men herr J. B.
Johansson glömde bort, att det otvivelaktigt finns ett underlag av annat slag
för detta missnöje, nämligen de stora vinster, som vissa företagare redovisa
och som kommunisterna påpeka skulle kunna användas för att lämna full
kompensation till arbetarna vid företagen i fråga. När riktlinjerna för den
ekonomiska politiken uppdrogos vid krigets början, räknade man med att sådana
vinster skulle elimineras genom krigskonjunkturskatten och andra skatter.
Men tydligen har detta inte varit tillräckligt, utan trots dessa skatter ha
vissa företag kunnat göra rent av oskäliga vinster. Jag vill inte med detta
ha sagt, att det faktum att dessa tendenser lia funnits skulle betjMa, att kommunisternas
krav på den fulla kompensationen skulle lia kunnat förverkligas.
Vi lia inom landsorganisationen och fackföreningsrörelsen varit fullt på
det klara med att en annan politik för lönekompensation, förd på det sättet
att de enskilda grupperna skulle försöka tillkämpa sig all den kompensation,
som var och en kunde få inom sitt arbetsområde, skulle föra med sig, att inom
de högkonjunkturbetonade företagen skulle arbetarna möjligen kunna nå

Nr 29.

Onsdagen, den 1 november 1944.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat 1 till riksstaten för budgetåret 1944/45.

/Forts.)

full kompensation men säkerligen på bekostnad av arbetarna i de företag, som
ha lågkonjunktur under krisen: där skulle arbetarna få mindre eller kanske
ingen kompensation alls. Den politik, som förts, vilja vi rubricera som en
solidarisk lönepolitik i fråga örn dyrtidskompensationen.

Otvivelaktigt försämrades möjligheterna att upprätthålla en någorlunda hög
standard under kriget betydligt av det dåliga, skörderesultatet under åren 1940
och 1941. Det medförde också under de två första åren, att reallönen sjönk med
i det närmaste 12 procent. Sedan pris- och lönestoppet infördes år 1942, kan
man nog säga, att arbetarna i stort sett lia fått full kompensation, då ju prisnivån
har varit oförändrad. Detta har i mycket stor utsträckning möjliggjorts
genom att vi fått bättre skördar under åren 1942—1943. Framför allt ha därigenom
lantarbetarna kunnat få full kompensation utan att livsmedelspriserna
ha behövt höjas. Man borde således egentligen icke beklaga, att pris- och lönestoppet
överhuvud taget kommit till, utan i stället att det kom så sent. Det borde
lia kommit tidigare, ty då skulle vi inte behövt ha några tvister örn kompensationen
för dyrtiden. Örn pris- och lönestoppet hade kommit tidigare, kunna vi
i varje fall utgå ifrån att det skulle ha varit möjligt att hålla priserna nere
i större utsträckning även under de två första åren. Att göra det överlag hade
icke varit möjligt, eftersom vissa prishöjningar måste inträda på grund av
fördyrade importpriser och en dyrbar ersättningsproduktion.

Nu finns det otvivelaktigt ett visst misisnöje inom fackföreningarna, med den
förda politiken. Man fann sig ganska gott i förhållandena under de två, kanske
t. o. m. tre första åren. Men diet är helt naturligt, att ju längre kriget varar,
desto hårdare känns trycket för de grupper i samhället, som, ja.g vill inte använda
uttrycket äro sämst ställda, men som äro lågt avlönade, ty det är inte
alldeles säkert, att de sämst ställda finnas vare sig bland statstjänarna eller
lönearbetarna på verkstäderna.. Ju längre kriget pågår, desto starkare känns
naturligtvis trycket av de försämringar, som inträffat under de två första åren,
och helt naturligt komma därmed också krafterna i gång för att söka ernå förbättringar.

Det förslag, som nu föreligger beträffande förbättring a.v lågt avlönade statstjänares
löner, är avvägt med tanke på att i de allra lägsta löneklassema möjliggöra
full kompensation. Denna kompensation spetsas av något uppåt, så att
i högsta löneklassen, den åttonde, praktiskt taget inte ges något annat än vad
som kan betecknas såsom nödvändigt för att få en lämplig avvägning mellan
de olika, löneklassema. Jag kan inte uttala mig örn verkningarna av denna löneförhöjning
i stort men jag skulle gärna vilja tolka elen såsom ett uttryck för
hur långt man skulle kunna gå även på den allmänna arbetsmarknaden. Förslaget
kommer otvivelaktigt att tjäna såsom en norm för de förbättringar, som
böra tillkomma sådana lönearbetare som ha ungefär samma levnadsstandard som
de statstjänare som nu få det föreslagna tillägget.

Vårt försörjningsläge har blivit bättre undan för undan. Det är möjligt,
som professor Myrdal här sagt, att en försämring kan inträda, men vi ha väl
inte anledning att i dag syssla med den eventualiteten när det gäller propositionen
om tillägg till statstjänarnas löner, utan vi böra. utgå ifrån det läge, som
vi ha i dag. Jag vill själv gärna bedöma situationen på det sättet, att det
kan finnas möjlighet även för arbetarna på den fria arbetsmarknaden att ernå
vissa justeringar av lönerna för de lägst ställda grupperna Jag vill påneka,
att exempelvis inom metallindustrien kraven i stort sett gälla tillägg till sådana
arbetare, ttmlönearbetare och andra, som under det närmast föregående året kommit
unn till löner, som inte ligga över de statstiänarlöner, som det nu är fråga
örn att förbättra. Jag hoppas, att utgångsläget för de kommande förhandlingarna

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstoten för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

skall vara sådant att den förhöjning, som nu kommer att tillerkännas statstjänama,
också skall kunna beviljas arbetarna på den allmänna arbetsmarknaden.

När det gäller debatten i övrigt, har herr Linderot gjort påståenden, som jag
gärna vill rikta en invändning mot. Han sade bl. a., att inflationen egentligen
inte utgör någon större fara för arbetarna. Det måste vara en felbedömning.
Herr Holmberg för sin del förklarade, att han med stöd av erfarenheterna från
förra kriget kommit till ett resultat som skulle styrka herr Linderots påstående.
Även det måste vara en felbedömning av vad som verkligen inträffade under
och efter förra världskriget. Det är nog riktigt som herr Linderot sade, att man
skall se prispolitiken under kriget och efterkrigsplaneringen. i ett sammanhang.
Men man skall också bedöma prispolitiken under förra kriget och vad som
inträffade efter kriget i ett .sammanhang. Eftersläpningen under förra kriget
var delvis en följd av långtidsavtal men också beroende på att man inte kunde
ordna dyrtidskompensationen så snabbt som priserna stego under senare delen
av kriget. Den fulla kompensationen nåddes först sedan världskriget slutat och
priserna stabiliserats. Man lyckades till och med få kompensation för den förkortade
arbetstiden. Men lägg märke till, att vi hade en omfattande inflation;
priser och löner hade stigit i det närmaste till det tredubbla.

När omställningskrisen kom, vilka var det då som i första hand fingo bära
bördorna? Man har i den offentliga statistiken vissa tal att gå efter, som visa
att arbetare, som lyckades få arbete, inte drabbades så förskräckligt hårt, men
vi hade tvåhundratusen arbetslösa, som inte hade någon inkomst alls. Vi hade
åtskilliga tiotusental arbetare, som arbetade under inskränkt tid. De redovisas
inte i statistiken. Det var de, som fingo bära bördorna av inflationen, och jag
tror inte att någon av dem, som varit med örn det, i dag vill erkänna, att förra
krigets ekonomiska politik var bättre än den som laar förts under de senast
gångna åren. Jag var själv med örn svårigheterna på den tiden, och vet, hur
stora de voro. Jag tror inte att det var många som hade någon behållning, sedan
krisåren voro över. De flesta hade genomlevt rena katastrofen. Och lägg märke
till a.tt det inte bara var arbetare som drabbades. Mångå företag^gingo i konkurs
eller vörö konkursmässiga. Det försvårade möjligheterna att få arbete i gång.
Det fördröjde utvecklingen på sådant sätt, att vi praktiskt taget inte kommo
i gång förrän åren 1924 och 1925. I den mån företagen under den nuvarande
krisperioden ha använt sima vinster för att stabilisera sin ekonomi och göra
företagen mera skickade att möta efterkrigstidens svårigheter, tror jag inte att
man från arbetarhåll har så stora anmärkningar att göra mot vinsterna. Under
förra kriget delades de ut.

Jag vill inte tro, att den propaganda, som har loris Iran kommunisthall, har
furts under medvetande örn att de krav, som ställts, inte skulle kunna genomföras,
fast många gånger har det faktiskt verkat, som örn man handlat i rent
saboteringssyfte. Herr Linderot har här i dag, såvitt .lag fattade honom rätt
L_ jag har i värjo fall inte uppfattat hans ord på samma sätt som herr Åkerberg

pr jordö sagt. ari för arbetarna är inte det väsentliga att få en massa pengar.

utan det är vad de kunna köpa för pengarna. Örn vi hade träffats i en diskussion
på denna basis, tror jag att vi skulle lia haft större möjligheter att komma
överens, ty det är just det som landsorganisationen haft för ögonen, nämligen
att det inte kan vara det väsentliga ari arbetarna komma i besittning av högre
löner örn de inte kunna köpa mera varor för dessa pengar än de förut kunde
köpa för den tidigare, lägre avlöningen. Vi ha under krisåren konstaterat, ari
då det. är varuknapphet och våra resurser minskats, finns det ingen praktisk
möilighet herr linderot, att erhålla samma mängd varor som tidigare. En
standard sminkning måste ske och har också skott. När resurserna bil större, vill

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat 1 till riksstaten för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

guma landsorganisationen stå först i kön för att komma i åtnjutande av de
ökade förmåner som kunna erhållas tack vare det förbättrade försör.jningsläget.
Vi äro fortfarande av den uppfattningen, att den okontrollerade inflationen är
rena katastrofen för arbetarna. Den omöjliggör ett förverkligande av efterkrigsprogrammet.
Den skulle vara det allra största hinder, som överhuvud taget
skulle kunna resas mot ett förverkligande av detta program.

Det anförda betyder inte att jag skulle anse det omöjligt att åstadkomma
förbättringar för dem som äro lågt avlönade men jag kan fortfarande inte se
någon möjlighet att realisera kommunisternas ursprungliga program att uppnå
full kompensation. Den skall nämligen inte bara tillkomma dem som äro lågt
avlönade. Vårt program innebär, att så snart det finns möjligheter därtill, skola
alla ha full kompensation. Alla ha. rätt att fordra den standard, de hade före
kriget, alltså 1939 års standard1. Landsorganisationens program går ut på att så
snart försörjningsmöjligheterna det medgiva genomföra ytterligare förbättringar.

Det är kanske så att vi ännu inte kommit över de värsta svårigheterna. Vi
hoppas emellertid allesamman, att i varje fall kriget i Europa skall sluta så
snabbt, att vi inte skola behöva ställas1 inför ytterligare svårigheter på arbetsmarknaden,
utan att det skall vara möjligt att genom att undan för undan
förbättra lönerna snabbt återvinna 1939 års standard och överhuvud taget
arbeta efter det program som egentligen är den svenska fackföreningsrörelsens,
nämligen att åstadkomma den bästa möjliga standard åt det arbetande folket.

I detta anförande instämde herrar Wahlmark och Franzon.

Herr Linderot: Herr talman! Jag tror att vi ha framlagt det väsentliga som
vi ha att anföra i dagens debatt. Jag ansåg det emellertid nödvändigt att till
slut åter taga till orda av två skäl.

Till en början vill jag beröra frågan örn inflationen. Det har möjligen förelegat
några slarviga formuleringar från min sida, eftersom det är påtagligt,
att jag har blivit missförstådd — i alldeles särskild grad av herr Åkerberg.

En talare trodde att det kommunistiska partiet skulle arbeta för att sätta i
gång en inflatorisk utveckling i accelererat tempo för att komma fram till något
slags katastrofal ekonomisk situation, där de politiska möjligheterna för
just det kommunistiska partiet skulle bli synnerligen rosenröda och trevliga.
Det är på intet sätt fallet. Det är ett fullkomligt missförstånd av vad vi tidigare
propagerat för och vad vi i debatten här i dag ha sagt. Det är alltså överflödigt
att ge skräckskildringar av inflationens fasor för att övertyga oss örn
att vi böra ändra ståndpunkt.

Herr Björnsson talade mycket vältaligt örn hur det var i Tyskland efter det
förra kriget, när inflationen satte in. Ja, själv arbetade jag på en byrå vid
Unter den Linden i Berlin, när inflationen var i sin blomstring. Vi kunde vid
vissa tillfällen inte bestämma avlöning för hela dagen, utan vi gjorde upp örn
en avlöning till frukosten och en till middagen, ty den avlöning, som hade bestämts
på morgonen, hade fullkomligt ändrat värde till kvällen. Jag säger detta
bara för att upplysa såväl herr Björnsson som andra om att jag har mycket
stor personlig erfarenhet av hur det kan bli i ett samhälle, där en ohämmad
inflation pågår.

Trots dessa erfarenheter vill jag påstå, att det är en viss skräckskildring
man ger av inflationens verkningar för arbetarklassen. Det är inte besväret
med att få så mycket sedlar, som är det avgörande, utan besväret att man
inte får de varor, som man skulle ha för dessa pengar. Man tror, att inflationen

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till rilcsstaten för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

är begränsad bara till sedlarna, nied den är ett helt ekonomiskt komplex,
grundat framför allt på knapphet i varutillgången. När jag här har anfört
och när vi från kommunistiska partiet i den ekonomiska diskussionen tidigare
ha anfört, att en viss ganska blygsam förhöjning av arbetarnas nominallöner
icke behöver stegra inflationen i detta land, har man tolkat detta så att vi
agitera för inflation. Jag anser det alldeles nödvändigt att rätta till dessa missförstånd
rörande våra meningar. Herr Åkerberg gav ju ett drastiskt exempel
på missförståndet, och jag är herr Strand mycket tacksam för att han redan har
gjort herr Åkerberg uppmärksam på det. Herr Åkerberg har kanske fått mitt
yttrande refererat, han var kanske inte inne, då det gjordes. Jag uppställer
inte arbetarnas intresse av att få sedlar såsom det enda målet, utan jag ställer
deras intresse av sedlarna i relation till tillgångarna i skafferiet. Jag använde
också uttryckligen ordet skafferiet. Detta, menade jag, var det väsentliga: vad
har jag i pengar, och vad får jag köpa för dem? Detta är arbetarnas intresse.

Jag blev också ganska missförstådd av herr Myrdal, som påpekade, att en
finansminister kanske rentav kan lia intresse av att få en inflation. Han behöver i
varje fall inte vara rädd för inflation, som jag skulle ha förutsatt. Jag förutsatte
inte detta, men det är möjligt, att jag inte yttrade mig tillräckligt klart.
Jag förutsatte, att finansministerns intresse är att sköta frågan örn inflationen,
och det låter ju, som örn jag skulle säga, att han tycker örn att få inflation.
Det är inte alls säkert, att han tycker örn det, men det kan ju hända, att han
inte tycker illa örn det. Det beror alldeles på omständigheterna, eller hur, herr
Myrdal? Eftersom vår nuvarande finansminister är mycket rädd för inflationen,
skulle jag tro, att han i varje fall för ögonblicket inte har något särskilt
intresse för densamma.

Vad vill jag ha framfört med mitt yttrande i detta fall? Bara det, att frågan
örn den inflatoriska utvecklingen icke avgöres av arbetarorganisationerna i
avtalsrörelserna, utan av den ekonomiska politik, som finansministern allra
högst upp är ansvarig för. Han har att svara för om det skall bli inflation i
stegrat tempo eller örn det skall bli ett prisstopp, som är effektivt, prissänkningar
o. s. v. o. s. v. Statsmakterna och icke fackföreningarna ha att reglera
denna penningpolitik. Så skulle jag vilja formulera min ståndpunkt i omdiskuterade
fråga, och det vidhåller jag såsom riktigt. Det är inte fackföreningarnas
sak att gå omkring och fråga: »Örn vi nu begära tio öre mera om dagen,
blir det då inflation?» Då svarar någon förståsigpåare: »Ja, det blir det.»
—■ »Ja, då får det vara,» säger fackföreningen, »då kunna vi inte begära tio
öre. Ty det är ju alldeles förfärligt med inflation, då få vi kanske en Hitler
också i Sverige!» Herr Björnsson trodde, att Hitler kom till makten i Tyskland,
därför att man där tryckte för mycket sedlar åren 1922—1923. Det är i
alla fall något för enkelt.

Med dessa små kommentarer hoppas jag min ståndpunkt i fråga örn inflationen
är klar. Att kommunisterna inte ha någon anledning att sträva efter inflation
är ganska uppenbart. Jag ser verkligen inte, vilka fördelar vi som parti
skulle uppnå på en inflatorisk utveckling, absolut inte. Jag vill påpeka — och
var och en, som vill se på röstsiffrorna, kan konstatera det — att de stora och
betydande rösttillskott, som kommunistiska partiet fick i det senaste valet,
komiuo från arbetargrupper, som icke ha det sämst ställt men som äro inom
nyckelindustrier. Dessas uppfattningar i lönefrågorna äro naturligtvis ändå
synnerligen betydelsefulla.

Så var det en sak till. Jag känner mig niimligen av herr Myrdals anförande
uppfordrad till en liten deklaration. Herr Myrdal ställde frågan: Därest genom
återhållsamhet i lönekraven en uppgörelse av synnerlig betydelse kunde

■64

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

Kungl, proposition ang. tillägg sstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45.

(Forts.)

ske, exempelvis genomförande av efterkrigsprogrammet för full sysselsättning,
skulle kommunisterna vilja vara med örn en sådan återhållsamhet? Herr Holmberg
har redan för sin del svarat, och jag vill tillägga, att vi inte skulle ha
någonting att invända mot en återhållsamhet, som kunde medföra synnerliga
fördelar på andra områden. Det vore ju att frånsäga sig möjligheterna att —
populärt sagt — göra politik, örn man inte skulle godkänna en sådan överenskommelse.
Jag tror också i likhet med vad herr Holmberg redan har sagt,
att vår politik icke avgöres av den isolation, som man av olika anledningar
har försatt partiet i, men å andra sidan vill jag tillägga utöver det som herr
Holmberg har sagt — vilket jag helt instämmer i — att ett upphävande på
olika sätt av den isolationen utan tvivel skulle medföra positiva verkningar
i kanske av de flesta önskad riktning.

Till sist vill jag bara tacka herr Myrdal för svaret på den fråga jag ställde
om varför just herr Wigforss’ proposition utgjorde det sista täpkbara budet
i fråga örn statstjänarnas löner. Herr Myrdal har svarat, att återverkningarna
på arbetsmarknaden i dess helhet måste betraktas såsom huvudmotiv för att
statsrådet Wigforss icke kan ge något högre bud. Detta är klart uttryckt, och
jag tycker det är bra, att det blev sagt. Jag förmodar, att statsrådet Wigforss
har sagt detsamma i debatten i andra kammaren. Det är bra, att det blev utsagt,
ty det säger statstjänarna följande: statsfinansiella skäl äro egentligen
icke huvudmotiv för att man icke tillmötesgår deras krav i högre grad än
som är fallet, men det finns allmänna lönepolitiska skäl, som tala här. Man
vill icke demoralisera arbetsmarknaden i övrigt i lönefrågorna. Jag tror icke,
att statstjänarna kunna godkänna detta, ty de grupper det här gäller ha icke
ställt större krav än att komma upp något så när i nivå med jämförliga arbetargrupper
på den allmänna arbetsmarknaden. Därför kommer herr Myrdals
tes icke att kunna bli utslagsgivande för statstjänarnas ståndpunktstagande
till lönefrågorna. Jag förutskickar alltså, att i statsutskottet mycket starka
skäl komma att anföras för en justering uppåt av de föreslagna lönesatserna.

Jag har, herr talman, ingenting att tillägga. Jag är tillfredsställd med den
diskussion, som har förts. Den har säkert varit till mycket stor nytta för oss
alla. Den har klarat upp åtskilligt, som kanske tidigare var rätt dunkelt, och
den har säkert bidragit till att riksdagsbehandlingen av särskilt statstjänarnas
lönefråga skall kunna bli den, under givna förhållanden bästa tänkbara.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades föreliggande kungl, proposition
till statsutskottet.

Till utskottet skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionen inom
kammaren nu avgivna yttrandena,

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Majlis proposition nr
289, angående undantag i vissa fall från bestämmelser i förordningen den 5
juni 1942 (nr 325) örn jordbrukets kreditkassor.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Majrts propositioner
:

nr 290, angående räntan å ogulden köpeskilling för viss kronoegendom;
nr 291, angående befrielse för G. Karlsson från viss betalningsskyldighet
på grund av borgen; samt

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

nr 292, angående avskrivning av visst i flottledsfonden ingående fordringsbelopp.

Föredrogos ock hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 293, angående inrättande av försvarets forskningsanstalt; och
nr 294, angående överskridande av vissa anslag å allmän förskottsstat I.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 295, med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av
förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
296, angående provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Majis
proposition nr 297, med förslag till lag örn provisorisk förstärkning av tilläggspensioner
och invalidunderstöd.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majis proposition nr
299, angående tomt för statens normalskola.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Majis denna dag avlämnade proposition
nr 300.

På framställning av herr talmannen medgav kammaren, att de anslag, som
utfärdats till sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.15 eftermiddagen.

In fidem
G. 11. Berggren.

Börsta hammarens prntnhnll lMJi. Nr H9.

Nr 29.

Lördagen den 4 november 1944.

Lördagen den 4 november.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollet för den 30 nästlidne oktober.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 300, med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 september
1943 (nr 691) örn villkorlig frigivning.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 350, av herr Hage m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag örn provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd; nr

351, av herr Hage m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45; och
nr 352, av herr Karlsson, Gustaf, m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående inrättande av försvarets forskningsanstalt.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens första kammare och de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning,
den 1 november 1944.

På därom gjord ansökning beviljade herrar deputerade vaktmästaren hos
kammaren Tage Hollner för fullgörande av beredskapstjänstgöring tjänstledighet,
räknat från och med den 29 nästlidna månad, tills vidare; och antogo
herrar deputerade till vikarie för Hollner från och med innevarande dag tills
vidare Knut Lidberg.

Beträffande den genom vaktmästaren G. Tillmans avgång lediga vaktmästarbefattningen
hos kammaren beslöto herrar deputerade, att densamma under
återstoden av innevarande riksdag skulle uppehållas genom vikarie; och antogs
till vikarie, räknat från och med den 29 nästlidne oktober, tills vidare
Lennart Löfving.

År och dag som ovan.

In fidem
G. H. Berggren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.03 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

4*4652