1944. Första kammaren. Nr 28 (Riksdagens protokoll 1944:28)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1944. Första kammaren. Nr 28.

Måndagen den 30 oktober.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med åberopande av närslutna läkarintyg får jag härmed anhålla örn ledighet
från riksdagsarbetet tills vidare.

Malmö den 26 oktober 1944.

Vördsamt
William Linder.

Att f. d. borgmästaren William Linder, Malmö, på grund av akut lungsjukdom
tills vidare är urståndsatt deltaga i riksdagsarbetet, intygas.

Malmö den 26 oktober 1944.

Axel Ekelund,

f. d. förste provinsialläkare.

På gjord proposition bifölls ansökningen för den tid, det i åberopade läkarintyget
omförmälda hindret varade.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade
dels Kungl. Majrts propositioner:

nr 289, angående undantag i vissa fall från bestämmelser i förordningen den
5 juni 1942 (nr 325) örn jordbrukets kreditkassor;
nr 290, angående räntan å ogulden köpeskilling för viss kronoegendom;
nr 291, angående befrielse för G. Karlsson från viss betalningsskyldighet på
grund av borgen;

nr 292, angående avskrivning av visst i flottledsfonden ingående fordringsbelopp; nr

293, angående inrättande av försvarets forskningsanstalt;
nr 295, med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 26 juni 1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor, m. m.; samt
nr 297, med förslag till lag örn provisorisk förstärkning av tilläggspensioner
och invalidunderstöd;

dels ock Kungl. Maj:ts skrivelse nr 298, angående muntligt meddelande til]
riksdagen.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 288, angående utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1944/45;

nr 294, angående överskridande av vissa anslag å allmän förskottsstat I;
samt

Första kammarens protokoll 1944. Nr 28.

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

nr 296, angående provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl.

Ang. Sveriges Föredrogs Kungl. Maurts skrivelse nr 298, angående muntligt meddelande
utrikes- till riksdagen.

politik

Av nämnda kungl, skrivelse inhämtades, att Kungl. Maj :t prövat lämpligt,
att i den i § 56 riksdagsordningen stadgade ordning till riksdagen muntligen
gjordes meddelande av sådan beskaffenhet, som i sagda paragraf avsåges, samt
att Kungl. Majit förordnat, att meddelandet skulle framföras i första kammaren
av ministern för utrikes ärendena och i andra kammaren av statsministern.

Ordet lämnades till hans excellens ministern för utrikes ärendena herr
Gunther, som anförde: Herr talman! Under de månader, som förflutit sedan
riksdagen senast sammanträdde, ha händelser av stor betydelse för hela världen
inträffat. Kriget i Europa har fortskridit på ett sådant sätt, att det nu får
anses ha inträtt i sitt slutskede, ehuru ännu ingenting kan sägas örn hur länge
detta slutskede kommer att vara. Även i vår omedelbara närhet ha stora förändringar
ägt rum. Den viktigaste är givetvis Finlands utträde ur kriget mot
Sovjetunionen och det därav följande krigstillståndet mellan Finland och Tyskland.
Av betydelse för läget vid Östersjön är också att de sovjetryska arméerna
återerövrat större delen av de baltiska länderna. Den förändrade situationen i
Östersjöområdet understrykes ytterligare av att de tyska hamnarna på ett helt
annat sätt än tidigare kommit inom räckvidd för de allierade makternas luftangrepp.

Även i det förändrade läge, som inträtt, bör det ställas utom varje tvivel att
Sverige ämnar fasthålla vid isin redan så ofta under kriget deklarerade neutrala
hållning. En sådan politik betraktas säkerligen alltjämt av svenska folket sorn
den naturliga och nödvändiga grundvalen för tillvaratagandet av dess vitala intressen.
Och även ur synpunkten av de allmänna internationella förpliktelser,
som nu och framdeles kunna anses åligga vårt land, framstår för oss den fortsatta
neutraliteten under kriget som den riktlinje vi böra följa. Det är vår förhoppning
att kunna ställa en av kriget oskadad svensk produktionsapparat i
återuppbyggnadens och det mellanfolkliga hjälparbetets tjänst. Att detta skall
kunna ske så snart som möjligt genom att kriget bringas till ett slut åtminstone
i Europa är svenska folkets livligaste önskan. I den ringa mån som krigets
förlopp överhuvud kunnat påverkas av ett neutralt Sveriges åtgöranden, måste
det uppenbarligen vara fråga örn Sveriges handel med de krigförande. Denna
handel, särskilt den export, som kan anses vara till hjälp för krigföringen, har
emellertid nedgått till en ren obetydlighet, örn något bidrag till krigets förlängning
kan här icke vara tal. Även ur denna synpunkt synes ett fullföljande
av vår hittills förda politik böra kunna räkna med full förståelse både inom
och utom landet.

De högst betydande inskränkningar i vår handel med ^ Tyskland och den
europeiska kontinenten, som ägt rum under de senaste manaderna, ha skett i
direkt sammanhang med utvecklingen av kriget i vår närhet.

Under juli och augusti månader utsattes tyska och av Tyskland behärskade
Nord- och Östersjöhamnar för häftiga flygangrepp. Även fartyg på väg till
eller från dessa hamnar bombarderades från luften. Svenska sjömän fingo sätta
livet till eller blevo skadade, svenska fartyg sänktes i tyska hamnar eller blevo
där illa åtgångna. Från sjöfolkets och redarnas sida förspordes allt större motvilja
mot dessa riskfyllda resor, och svenska statsorgan kunde i längden icke
undgå att draga konsekvenserna av det förändrade läget. Dessa konsekvenser

Måndagen den 30 oktober 1944. Nr 28. 3

Äng. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

ledde oundvikligen till inskränkningar i vår handel söderut. Den första åtgärden
i denna riktning vidtags den 4 augusti, då statens krigsförsäkrigsnämnd
beslöt att tills vidare icke bevilja krigsförsäkring för resor till eller från holländska
hamnar — den svenska sjöfarten på Rotterdam hade dock legat nere
sedan sommaren 1943 — samt tyska Nordsjöhamnar väster om Weser. Nästa
steg togs den 11 augusti, då krigsförsäkringsnämnden upphörde att bevilja försäkringar
för resor på övriga tyska Nordsjöhamnar och hanmar vid Kielkanalen
väster örn Holtenau. Kort därefter, den 14 augusti, vidtogs den första inskränkningen
av trafiken på de tyska Östersjöhamnarna, i det att krigsförsäkringsnämnden
från och med denna dag icke längre beviljade försäkring för resor
till Königsberg och hamnar öster därom. Sedan sannolikheten för skärpt krigföring
även mot sjöfarten på de återstående tyska hamnarna framträtt allt
tydligare — bl. a. genom förnyade minvarningar från de allierades sida och de
svåra bombanfallen mot Stettins hamn, dit den svenska sjöfarten till följd av
de nyssnämnda åtgärderna alltmer koncentrerats -—■ beslöt nämnden den 18
augusti att, till en början provisoriskt, icke längre bevilja försäkring på återstående
tyska hamnar vid Östersjön. Detta provisoriska beslut bekräftades sedermera
den 22 augusti. Även örn det skulle varit tekniskt möjligt att enstaka
svenska fartyg fortsatt sjöfarten på Tyskland utan svensk krigsförsäkring, så
var inställningen hos redarna och hos sjöfolket sådan, att den svenska sjöfarten
i och med försäkringsstoppet i realiteten avstannade. Det dröjde emellertid några
veckor, innan de fartyg, för vilka försäkringar redan beviljats, hade återvänt
till svenska hamnar.

Det militärpolitiska läget vid Östersjön undergick en ännu mer genomgripande
förändring i och med den mellan Finland och Sovjetunionen avslutade
vapenvilan den 4 september. Efter denna hade man uppenbarligen skäl antaga,
att tyska trupper och tysk krigsmateriel skulle evakueras från Finland och
att dessa militärtransporter skulle ske under delvis begagnande av svenskt
territorialvatten, framför allt genom Öregrundsgrepen, som utgör inre svenskt
territorialvatten. Jag erinrar i detta sammanhang örn att den del av Ålandshav,
som utgör svenskt vatten — alltså området mellan den svenska skärgården och
Märket, på vilket skär Sverige har landgräns med Finland — är effektivt minerat
och att alltså där ingen sjöfart kan äga rum. Ur svensk synpunkt måste
det givetvis te sig föga tilltalande att transporter av angivet slag, med därav
följande möjligheter av komplikationer, skulle äga rum genom svenskt territorialvatten,
och bestämmelser utfärdades därför den 14 september, innebärande
att utländsk genomgående trafik till eller från andra hamnar vid Bottniska
viken än svenska icke längre medgavs.

Efter det finsk-ryska vapenstilleståndsfördraget den 19 september _ hade
man anledning att räkna med att den ryska flottan snart skulle visa sig i Östersjön.
Detta tedde sig desto mer sannolikt som enligt det finsk-ryska vapenstilleståndsfördraget
finsk medverkan skulle lämnas vid minsvepning för möjliggörande
av fri passage för ryska, flottan. Östersjöns förvandling till stridsområde
— som det på det hela taget icke varit sedan ryska undervattensbåtar
uppträdde där år 1942 — och de risker som voro förbundna med att sjökriget
sålunda fördes närmare våra kuster måste givetvis beaktas från svensk sida.
För undvikande av de komplikationer, som därav skulle kunna föranledas, beslöt
regeringen den 22 september — efter utrikesnämndens hörande — - att det svenska
territorialvattnet längs Bottniska viken och Östersjön till och med Falsterbo
kanal skulle spärras för utländska handelsfartyg. Kungörelse härom utfärdades
och trädde i kraft den 27 september. Särskilda övergångsbestämmelser gällde
för fartyg, som vid denna tidpunkt befunno sig inom svenskt territorialvatten.
T den mån dessa fartyg icke voro destinerade till hamnar i Bottniska viken

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Äng. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

fingo de fullfölja sina resor. I övrigt kan sedan nyssnämnda dag endast genom
särskilt tillstånd från chefen för marinen undantag medgivas från förbudet
att befara svenskt territorialvatten.

Det är uppenbart, att genom dessa åtgärder största delen av vårt varubyte
med Tyskland och med andra länder över Tyskland upphört. Vad som återstår
är väsentligen endast den del av denna handel, som äger rum över hamnarna
på västkusten. Någon omdirigering dit av den normala handeln över Östersjöhamnarna
kan redan av transporttekniska skäl icke komma i fråga.

Emellertid har även denna återstående del av exporten på Tyskland undergått
en minskning. De allierade huvudmakterna ha, som bekant, i samband med sin
fortskridande inringning av Tyskland icke underlåtit att utnyttja tillgängliga
medel för att öva påtryckning på de neutrala, däribland också Sverige, i syfte
att förmå dem att upphöra med sin handel med Tyskland. Dessa önskemål ha
för Sveriges del i det väsentliga motsvarats av de inskränkningar, för vilka
jag redogjort, även örn dessa inskränkningar varit bestämda av hänsyn till
omedelbara svenska intressen att undgå onödiga offer av liv och egendom. Men
inskränkningarna ha drabbat icke blott sjöfarten och den av denna beroende
handeln. Även på annat sätt ha enskilda svenska företagare fått vidkännas
verkningarna av den inträdda förskjutningen i det militärpolitiska läget med
därav följande konsekvenser också på det ekonomiska området. Deras intresse
av försäljningen till Tyskland och den europeiska kontinenten under kriget
har fått träda tillbaka inför nödvändigheten att skapa förutsättningar för ett
deltagande i världshandeln efter kriget. I vissa fall synes man kunna göra gällande,
att de snabba förändringarna i det militära och politiska läget skapat ett
tillstånd av force majeure. Den senaste tidens tendens är sålunda en allmän
minskning av svenska varuförsäljningar till Tyskland. Viktigast har här varit
S. K. F:s inställande av hela sin tyska kullagerexport sedan den 12 innevarande

oktober.

I detta sammanhang bör omnämnas en annan inskränkning på det kommersiella
området, som också berott på det förändrade läget, nämligen upphörandet
av transiteringen genom Sverige av varor för tyska krigsmaktens räkning.
Dagen före den finska vapenvilan, således den 3 september, inställdes denna
transitering till Nordfinland på tysk begäran, och några dagar senare underrättades
tyska, vederbörande örn att svenska regeringen, med hänsyn till de
förändringar beträffande det allmänna läget i Norden, som den senaste tiden
medfört, icke sage sig i stånd att framdeles medgiva någon som helst transitering
genom Sverige av gods för tysk räkning. Denna transitering inställdes
därefter från och med den 0 september. Den transitering av ringa omfattning,
som därefter äger rum från och till Norge över Hälsingborg, omfattar endast
varor, vilkas transport ligger i rent norskt intresse.

Det vöre oriktigt att lämna detta ämne utan att till slut framhålla, att inskränkningarna
i vår utrikeshandel måste medföra ogynnsamma återverkningar
såväl på vår försörjning som på arbetsmarknaden. Nedskrivningen av var handel
söderut motsvaras ju nämligen tillsvidare icke av någon som helst lättnad i
förbindelserna västerut, där lejdtrafiken alltjämt är den enda förmedlingslänken
med yttervärlden. "Vi hoppas, att denna för oss onaturliga isolering icke skall

bli långvarig. .

Örn stora förändringar sålunda inträffat för Sveriges vidkommande, sa galler
detsamma i högre grad för våra nordiska grannländer. Störst är förändringen
för Finlands del. Omständigheterna härvid äro allmänt kända, och det skulle
inte tjäna något praktiskt syfte att här redogöra för dessa. Vi äro naturligtvis
även här i Sverige medvetna om att Finland befinner sig i ett mycket svart
läge och bär att motse en framtid fylld av tunga bördor och stora bekymmer.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Ang. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

Vi hoppas emellertid, att Finland äntligen skall nå fram till en stabil och varaktig
fred. På svenska, folkets känslor av samhörighet behöver finska folket
icke tvivla, icke heller på vår önskan att bringa den hjälp i dess svårigheter, som
vi kunna ge.

I sistnämnda avseende erinrar jag örn att finska regeringen före uppgörelsen
med Sovjetunionen framställde en förfrågan hos svenska regeringen, humvida
Finland i ett förändrat politiskt läge kunde påräkna leveranser från Sverige av
vissa livsmedel samt industriella förnödenheter och produkter. Å svensk sida
ansåg man sig kunna utlova — under förutsättning att en finsk-rysk uppgörelse
komme till stånd -—- vissa leveranser av brödspannmål, matfett, socker, fisk,
tekniskt fett och gödningsämnen. Sedan vapenstillestånd slutits mellan Finland
och Sovjetunionen, upptogos i slutet av september i Stockholm överläggningar
mellan svenska och finska regeringsombud, varvid de finska önskemålen,
vilka begränsats till att avse sexmånadersperioden 1 oktober 1944—-31
mars 1945, närmare preciserades. Vid mitten av oktober hade man^å svensk sida
hunnit pröva och besvara flertalet av de framställda önskemålen, och den
finska delegationen återvände vid denna tidpunkt till Helsingfors. Det har glädjande
nog visat sig möjligt att i avsevärd utsträckning tillgodose (leginska behoven,
även örn på några punkter, såsom i fråga örn vissa industriråvaror, beträffande
vilka vi själva äro beroende av import, beskedet måst bil negativt. De
utlovade svenska lijälpleveranserna komma att omfatta förutom livsmedel även
en råd industriråvaror. För finansiering av inköpen ställdes en svensk statskredit
örn 150 miljoner kronor till finska regeringens förfogande.

I Norge och kanske ännu mer i Danmark har förhållandet till ockupationsmakten
utvecklat sig i en riktning, som. inger ännu större oro för framtiden
än tidigare. Deportationer av norrmän i stor skala ha förekommit, även örn
de sedan en kort tid tillbaka synas lia upphört. Livsmedelslaget i Norge inger
de allvarligaste bekymmer redan för de närmaste månaderna, och örn
ingen väsentlig förändring inträffar, anses hungersnöd hota till våren. I
Danmark ha massarresteringar och deportationer till Tyskland ägt rum och
pågå alltjämt. Särskilt upplösningen av den danska polisen och bortförandet
av en stor del av dess personal måste betecknas som en för hela det danska
samhället ytterst hotande åtgärd. Övergrepp och brott av olika slag gör
tillståndet ytterligt svårt att uthärda för hela befolkningen.

Vårt folk är djupt skakat och uppbragt över vad som företages mot våra
grannfolk i väster. Regeringen har icke underlåtit att framhålla detta. Å
tysk sida förklarar man emellertid, att Tysklands förhållande till Danmark
och Norge är en sak, som icke angår Sverige. Man vill härmed tydligen betona,
att man alltjämt vägrar att lyssna till våra framställningar, örn detta
är en tysk ståndpunkt, vari vi icke kunna åstadkomma någon förändring, så
kan å andra sidan ingenting rubba det faktum, att Tysklands hållning gentemot
Danmark och Norge direkt påverkar den svenska inställningen till
Tyskland och därigenom de svensk-tyska relationerna i deras olika förgreningar.
Från svensk sida kan man icke godtaga uppfattningen, att vad som
sker i våra grannländer icke skulle angå oss. De starka samband, som förena
oss med de övriga nordiska folken göra oss särskilt lyhörda för deras
vånda och nöd. Detta har vid många tillfällen klargjorts. Regeringen kommer
icke heller i fortsättningen att låta den avvisande tyska hållningen hindra
den från att yttermera understryka detta. Men den förbehåller sig att framgå
så som bäst motsvarar syftet att söka ernå lättnad åt de beträngda.

T Norge har den svenska hjälpverksamheten kunnat uppehållas och delvis
utvidgas. Denna hjälpverksamhet bedrives huvudsakligen genom Svenska
Norgchjälpen i samarbete med särskilda representanter i Oslo, den s. k. Do -

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Äng. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

natorkommittén. Deri mest betydande delen av hjälpverksamheten representeras
av barnbespisningarna samt utspisning av åldringar, sjuka etc., sammanlagt
cirka 176 000 personer. De härför erforderliga livsmedlen sändas
från Sverige. Det är givet, att ansträngningar gjorts från såväl norsk som
svensk sida i syfte att giva dessa sändningar, även dem, som ske i form av
gåvopaket, största möjliga omfattning. Överhuvud möter den svenska hjälpverksamheten
i Norge stora hinder, särskilt till följd av den strängt upprätthållna
allierade blockaden av ockuperade länder. Våra gemensamma bemödanden
ha nyligen lett till att den månatliga kvoten för livsmedelsexporten
för angivet ändamål fördubblats. Med hänsyn till den svåra bristen på kläder
och skodon i Norge har det varit särskilt tillfredsställande att utförseltillstånd
för kort tid sedan kunnat lämnas för 150 ton barnkläder och 75 000
par barnskor. Vidare kan nämnas, att i år liksom under föregående år socker
för konserveringsända.mål kunnat sändas till Norge. Sålunda ha under
de senaste månaderna sammanlagt 6 000 ten socker ställts till förfogande
från svensk sida. Nu berörda hjälpsändningar äro emellertid endast ägnade
att täcka en liten del av behovet, och vi hysa givetvis en livlig förhoppning
örn att det skall visa sig möjligt att utverka ytterligare lättnader i blockaden
till Norges förmån. Förberedelser ha också gjorts för att kunna bispringa
Norge med avsevärda mängder livsmedel och andra nödvändiga varor, så fort
ockupationen av Norge upphör.

Norska utrikes- och justitieministrarna befinna sig för närvarande på ett
några dagars besök i Stockholm. Vi ha sålunda tillfälle att direkt med norska
regeringen överlägga i dessa och alla andra frågor, som beröra förhållandet
mellan Sverige och Norge. Det har varit en stor glädje för svenska regeringen
att få hälsa de norska statsråden välkomna hit.

Vår humanitära hjälpverksamhet i sin helhet samordnas och ledes av den
av regeringen tillsatta svenska kommittén för internationell hjälpverksamhet,
hos vilken ett stort antal organisationer, som äro verksamma på det humanitära
området, äro registrerade. Kommittén har i samarbete med nämnda organisationer
dels medverkat till genomförandet av en del omedelbara hjälpåtgärder,
dels uppgjort planer och vidtagit förberedelser med tanke på vår
insats efter fientligheternas upphörande. I förstnämnda hänseende har sålunda
under de senaste veckorna en nationalinsamling av kläder och skodon
ägt rum, vilken givit ett synnerligen glädjande resultat. De insamlade persedlarna
äro som bekant avsedda för våra nordiska grannländer samt det
växande antal flyktingar, som söka sin tillflykt till Sverige. Medel ha vidare
av kommittén efter bemyndigande från regeringen ställts till Svenska
röda korsets förfogande för översändande av livsmedel och läkemedel till interneringsläger
i Polen. För hjälpverksamhet bland judarna i Ungern ha medel
också anslagits.

_ Vid underhandlingar mellan kommittén och den provisoriska franska regeringens
representant i Stockholm har preliminärt besked lämnats rörande den
hjälp till återuppbyggnadsarbetet i Frankrike, som kan påräknas från vissa
hjälporganisationers sida. Samtidigt har även erbjudande framförts örn statliga
hjälpåtgärder. Vidare har kommittén erbjudit sig att sända livsmedelspaket till
franska krigsfångar i Tj^skland. Frågan örn läkemedelsleveranser är under
övervägande. Liknande åtgärder till förmån för Belgien och Holland ha även
gjorts till föremål för överläggningar mellan kommittén och nämnda länders
ministrar i Stockholm. Från holländsk sida har nyligen till svenska regeringen
riktats en hemställan örn omedelbar hjälp åt befolkningen i vissa holländska
storstäder, vilka hotas av hungersnöd. Vi äro givetvis beredda att så långt
möjligt är tillmötesgå denna framställning, men detta förutsätter att erfor -

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Ang. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

derilda medgivanden lämnas av de krigförande. Framställningar i sadant syfte
lia gjorts. , . ... ,

Erbjudande örn omedelbara statliga åtgärder av samma karaktar som de
ovan berörda har även framförts till härvarande^ sovjetryska minister. Därvid
har man i främsta rummet tagit sikte på hjälp åt Leningrads befolkning, vilken
redan tidigare i viss utsträckning erhållit bistånd pa enskild väg.

Jag nämnde nyss, att hjälp kommittén även företagit vissa förberedande åtgärder
för kommande insatser i återuppbyggnadsarbetet. Då man med säkerhet
kan utgå ifrån, att behovet av medikamenter kommer att vara oerhört
stort i de krigshärjade länderna, har hjälpkommittén, närmast med tanke pa
våra nordiska grannländer, framlagt ett förslag örn ökad tillverkning inom
landet av läkemedel. Förslaget har godkänts av regeringen och beräknas draga
en kostnad av 6,5 miljoner kronor. Kommittén har även gjort upp planer
för en avsevärd utökning av tillverkningen av sera och vaccin samt för anskaffande
av sjukhusutrustningar, förbandsmateriel etc. Anslag har vidare
beviljats för den i kommitténs regi pågående utbildningen av personal vid
eventuella svenska hjälpexpeditioner i samband med den kommande hjälpverksamheten
på kontinenten. _ .

Förberedandet av svensk statlig medverkan inom de gränser, som betingas
av vår förmåga — i den ekonomiska återuppbyggnaden av länder, som
drabbats av krigets hemsökelser, pågår genom statens återuppbyggnadsnämnd.
Statens medverkan i återuppbyggnadsarbetet avser närmast att möjliggöra leveranser
av varor från Sverige, men även andra prestationer, såsom utförande
av transporter för andra länders räkning, kunna komma i fråga. Helt naturligt
har vår verksamhet på återuppbyggnadsområdet i första hand kommit
att inriktas på våra nordiska grannländer. Mellan svenska och norska
regeringarna träffades sålunda i april i år ett avtal, varigenom norska regeringen
för inköp av varor i Sverige av väsentlig betydelse för återuppbyggnadsarbetet
i Norge beviljades en kredit i svenska kronor till ett belopp motsvarande
sammanlagda värdet av de beställningar, som med svenskt medgivande
kunde komma att placeras i Sverige. Någon övre gräns tor krediten
är icke fixerad i avtalet, men värdet av ifrågavarande leveranser, vilka komma
att verkställas efter Norges befrielse, har preliminärt uppskattats till omkring
200 miljoner kronor. Överenskommelser föreligga redan beträffande utförsel
till Norge av betydande mängder livsmedelsprodukter, järn och stal,
lantbruksmaskiner och traktorer m. m. Utom ramen för de egentliga kreditleveranserna
har man från svensk sida lämnat sitt medgivande till att stora
norska fartygsbeställningar placeras vid svenska varv under de närmaste

a Även i fråga örn Danmark föreligger samma beredvillighet att bistå med leveranser
för återuppbyggnaden. Det är emellertid ännu icke möjligt att har
bilda sig en uppfattning örn de behov, som komma att föreligga.

Bland länder utanför den nordiska kretsen, som komma att fran bverige erhålla
bistånd för sin ekonomiska rekonstruktion, må nämnas Belgien och Nederländerna.
I början av oktober slöto svenska och nederländska regeringarna
ett avtal, enligt vilket den senare erhåller en kredit i svenska kronor tor underlättande
av inköp i Sverige av varor, som erfordras för återuppbyggnadsarbetet
i Nederländerna. Vidare torde vara känt, att en större nederländsk;
beställning på lokomotiv redan år 104)5 placerades i Sverige. Beställningen
är i motsats till de ovannämnda leveranserna avsedd att betalas ur Nederländernas
egna tillgodohavanden. .. ,

Sammanlagt äro för närvarande återuppbyggnadsleveranser till ett varde
av närmare en halv miljard kronor avtalade eller planerade. De av riksdagen

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Äng. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

för ändamålet beviljade anslagen på 400 miljoner kronor behöva alltså förstärkas.

A åra insatser i återuppbyggnadsarbetet äro givetvis beroende av våra möjligheter
att upprätthålla och utveckla vår produktion. Därvid är vårt handelsutbyte
av stor vikt. Jag Ilar nyss redogjort för den fortgående minskning av
den tysk-svenska handeln, som den senaste krigsutvecklingen medfört. Att den
s. k. Göteborgstrafiken, d. v. s. den med lejd från båda de krigförande parterna
bedrivna begränsade transoceana sjöfarten, varigenom Sverige tillförts för sin
försörjning viktiga varor, kunnat under året ostört fortgå, är ägnat att väcka
tillfredsställelse. Några förutsägelser hur länge krigshändelsernas utveckling
kan^ tänkas medgiva en fortsatt lejdtrafik kunna givetvis icke göras, ehuru vi
utgå fran att man fran de krigförandes sida icke skall lägga hinder i vägen
för denna trafik annat än som följd av sådana krigshändelser som direkt skulle
påverka trafiken. En mer eller mindre total avspärrning under krigets sista
skede är emellertid en möjlighet, sorn icke kan förbises. Så mycket viktigare
mäste det därför vara att vi sedan krigshändelserna i Europa upphört snarast
görligt beredas möjlighet att i tillräcklig omfattning upptaga våra handelsförbindelser
i och för avsättning av våra exportartiklar och för tillförsel av de
råvaror och produkter, som äro nödvändiga för sysselsättande av den svenska
arbetskraften och för att vi skola kunna bidraga till Europas återuppbyggande.

För att kunna åstadkomma ett dylikt resultat erfordras omfattande förhandlingar
med främmande makter. Vi hoppas att på bred bas kunna återupptaga
de på grund av kriget ^ avbrutna handelsförbindelserna med Sovjetunionen. Under
en avsevärd övergångsperiod kommer säkerligen knapphet på vissa råvaror
att vara rådande i världen och den för närvarande av de allierade västmakterna
utövade kontrollen över en stor del av de transoceana råvarutillgångarna att
fortsätta. Den nödvändiga tillförseln till Sverige av fossilt bränsle är ett av
de problem, som kräva uppmärksamhet. För närvarande kan icke överblickas hur
detta problem skall lösas, då man icke känner i vad mån och på vad sätt traditionella
tillförselvägar för Sveriges kol- och koksförsörjning åter kunna öppnas.
Härtill kommer att hela sjötransportproblemet för Sveriges vidkommande
under den avsedda tidsperioden ännu icke är klarlagt. De västallierade huvudmakterna
samt de förnämsta sjöfartsnationerna bland de mindre förenade nationerna
ha redan träffat en principöverenskommelse örn en sammanslagning
av sina handelsflottor under en gemensam ledning för en ganska avsevärd tid
efter fientligheternas upphörande i Europa dels för fullföljande av kriget mot
Japan, dels för att genomföra, en rationell fördelning av tillförseln till Europas
stater. Sverige har erhållit inbjudan att pa ett eller annat sätt ansluta sig
till denna sjöfartspool vars medlemsstater till yttermera visso förbundit sig att
gentemot icke deltagande stater, som besitta tonnage överskridande deras eget
ovillkorliga behov, vidtaga åtgärder till förhindrande av deras sjöfart. Här öppnar
sig ett vidsträckt förhandlingskomplex, där å ena sidan Sverige givetvis
är villigt att efter måttet av sina krafter även på detta område bidraga till lindrande
av nöd och till återuppbyggande, men å andra sidan måste tillse, att dess
legitima intressen beaktas och hänsyn tages till Sveriges ställning som neutral
makt.

„ Slutligen och icke minst vänta frågor rörande betalningsmöjligheterna för
var export linder den närmaste efterkrigstiden på sin lösning. Att Sverige under
en övergångsperiod måste räkna med att i åtskilliga fall nödgas öppna kortare
eller längre krediter för att möjliggöra en för den inhemska sysselsättningen
nödvändig export, torde vara säkert. De möjligheter, som härutinnan föreligga
och som äro begränsade bl. a. av nödvändigheten att undgå inflationsfarån,
måste rationellt utnyttjas.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Ang. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

Vid sidan av frågorna om Sveriges insatser för humanitär hjälp och återuppbyggnad
i de krigshärjade länderna Ilar flyktingsproblemet för oss fått ökad
aktualitet. Under krigsåren har Sverige fått mottaga ett ständigt växande antal
flyktingar särskilt från Norge och Danmark. Under senaste tiden har flyktingskaran
fått ett avsevärt tillskott från i synnerhet de baltiska länderna. Jag
syftar här icke på estlandssvenskarna, vilka icke äro att betrakta som flyktingar.
Större delen av dem har hitförts till följd av en av de svenska myndigheterna
organiserad överflyttning till Sverge av våra stamförvanter. De skulle ha anlänt
till Sverige långt tidigare, örn nödvändigt medgivande från ockupationsmakten
kunnat utverkas. Med flyktingar från de baltiska länderna avser jag
dem, som till följd av händelseutvecklingen på andra sidan Östersjön begivit
sig hit på eget initiativ. De ha kommit i större eller mindre farkoster utan pass
eller visering. Deras hitkomst har ägt rum utan de svenska myndigheternas tillskyndan,
de omhändertagas här på vanligt sätt och deras förhållanden undersökas
i varje särskilt fall noggrant. Därest dessa undersökningar giva vid handen,
att vederbörandes antecedentia icke äro tillfredsställande, komma de åtgärder,
som därav må föranledas, att vidtagas. I överensstämmelse med allmänt
gällande regler komma dessa flyktingar icke att tillåtas bedriva någon politisk
propaganda under den tid de vistas här i landet.

Sverige har fört en synnerligen vidhjärtad flyktingspolitik, som velat hålla
asylrätten i helgd. Det har icke kunnat undvikas, att vi därigenom också fått
mottaga en del icke önskvärda element. Det har emellertid sörjts för en noggrann
övervakning av dessa, och deras rörelsefrihet har starkt begränsats. På
sistone lia till och med vidtagits åtgärder för att hindra dem att avresa från
Sverige, då man befarat att de kunna vid återkomsten hem skada de lojala flyktingarnas
intressen. Regeringen ägnar emellertid frågan örn att utestänga icke
önskvärda element särskild uppmärksamhet. Det kan antagas att personer, som
gjort sig skyldiga till handlingar, vilka utmana rättskänslan och icke kunna
rättfärdigas av krigets krav, vilja söka undgå att ställas till ansvar för dessa
handlingar genom att fly till vårt land. Såsom socialministern i ett offentligt
uttalande förklarat, må man emellertid icke av den hittills av oss tillämpade
öppna gränsens politik gentemot flyktingarna draga den slutsatsen, att Sverige
även står öppet eller kommer att bereda en fristad åt personer, som i sin gärning
utmanat den civiliserade världens samvete eller uppträtt som förrädare
mot sitt land. Sådana personer komma att avvisas eller, örn de lyckas taga sig
hit, återsändas till sitt eget land.

Förutom flyktingsproblemet ha vi numera också ett evakueringsproblem. En
följd av de strider, som i norra Finland uppstått mellan finnar och tyskar, har
blivit, att finska regeringen hemställt, att befolkningen i de trakter, vilka närmast
berörts av krigshandlingarna, måtte tillfälligtvis få överföras till Sverige
för att stanna här i avvaktan på att förhållandena skola möjliggöra deras återflyttning
till respektive hemorter. Under de senaste veckorna lia sålunda omkring
28 000 personer kommit över till Sverige inom ramen för denna evakueringsaktion.
Många av de evakuerade lia medfört sin boskap och andra ägodelar.
Frånsett denna evakuering ha åtskilliga tusental finnar, som bo i de närmast
den svenska gränsen liggande trakterna, kommit över till Sverige för att
vistas här under den period av några dagar eller veckor, då deras hemorter
legat i den omedelbara stridslinjen. Man torde få räkna med att en del av dessa,
som fatt sina hem förstörda, komma att kvarstanna här under längre tid än de
ursprungligen tänkt sig. Det är glädjande, att de slöra organisatoriska uppgifter,
som de svenska myndigheterna i detta sammanhang ställts inför, kunnat
lösas på ett tillfredsställande sätt och att samarbetet mellan de civila och militära
evakueringsmyndigheterna varit synnerligen gott.

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Äng. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

I och med att kriget närmar sig sitt slut träder frågan om den framtida ordningen
i världen alltmera i förgrunden. Stor uppmärksamhet har ägnats åt
det första utkast till en allmän säkerhetsorganisation, som framlagts av konferensen
i Dumbarton Oaks av representanter för de ledande stormakterna. Ingenting
kan ännu sägas om vilken slutgiltig form denna beramade säkerhetsorganisation
kommer att få eller när eller hur Sverige kommer att få pröva frågan
örn sin eventuella anslutning till densamma. Så mycket torde man väl redan nu
kunna förutse, att en sådan organisations verkningsförmåga kommer att bli beroende
av att en fortsatt samverkan kan påräknas mellan de ledande stormakterna,
men också att denna samverkan mellan stormakterna måste förenas med den
respekt och aktning för mindre mäktiga staters intressen och legitima rättigheter,
varför utan en internationell ordning aldrig kan bli fast grundad. Sveriges
städse ådagalagda villighet till internationell samverkan består, och man
må hoppas, att det även inom den planerade nya världsorganisationen skall lämnas
möjligheter för de mindre nationerna att som fria medlemmar av världssamfundet
lämna sin medverkan till uppbyggandet av en fredlig ordning.

Vi äro medvetna örn att vägen till denna ordning blir fylld av möda. Den
närmaste tiden efter krigshändelsernas upphörande kommer förvisso att bjuda
på stora och för närvarande oöverskådliga svårigheter. Efter den oerhörda förstörelsen
av icke blott materiella utan, även moraliska värden bär man att motse
en lång och säkerligen pinsam läkningsperiod. Politiska motsättningar och
konflikter såväl mellan som inom staterna komma att fördröja tillfrisknandet.
Man får därför räkna med att det kommer att taga en avsevärd tid innan ordnade
förhållanden och normala mellanfolkliga förbindelser kunna återställas.
Men man må hoppas att de uppbyggande krafterna skola kunna framgångsrikt
utveckla sina möjligheter.

Det är emellertid alltjämt krigshändelserna som sätta sin prägel på förhållandena
och dominera intresset. I början framhöll jag, att ännu ingenting bestämt
kan sägas örn krigets varaktighet. Den optimism i fråga örn ett snart
avgörande, som för en tid sedan starkt kom till synes, har trätt tillbaka för
ett återhållsammare bedömande. Man är inställd på hård och utdragen fortsatt
strid. Man har därvid att räkna med att krigshändelserna komma att mera beröra
även Norden. Striderna pågå ju ånyo på norsk mark. Denna utveckling
kan medföra problem även för oss. Överhuvud måste vi för Sveriges del alltjämt
räkna med att krigsutvecklingen kan vålla svårigheter och påfrestningar.
Slutsatserna härav i fråga om vår beredskap i olika avseenden giva sig själva,
men, herr talman, våra möjligheter att bemästra svårigheterna äro förvisso
goda.

Herr Ulldén: Herr talman! Jag ber först att å kammarens vägnar —■ ty
jag vet att jag därvid talar för en enhällig kammare — få förena mig i den
hjärtliga hälsning, som hans excellens herr utrikesministern riktade till den
härvarande norske utrikesministern och hans regeringskollega. Kammaren
delar utrikesministerns och regeringens glädje över detta välkomna besök.

Det är helt visst ur kammarens och riksdagens synpunkt synnerligen tacknämligt,
att regeringen har önskat ge riksdagen tillfälle till en utrikespolitisk
debatt och lämna den en översikt över gångna utrikespolitiska händelser, sedan
riksdagen senast sammanträdde. Det är väl inte många nyheter, som
innehöllos i utrikesministerns redogörelse, men vi ringö i alla fall en sammanhängande
översikt över vad som hade tilldragit sig.

Jag har för min del inte många kommentarer att ge till utrikesministerns
redogörelse. Utrikesministern konstaterar de väldiga förändringar, som under
de gångna månaderna ha skett på de militära fronterna, förändringar

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Äng. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

som ju icke varit utan stora verkningar även på Sverige, och Sveriges politik
och ställning. Yi kanske också kunna uttrycka det på det sättet, att det
tyska greppet över Sverige känns mindre starkt än tidigare.

Örn vi betrakta de rent kommersiella förbindelserna med utlandet, var det
ju så, att när de tyska militära framgångarna voro som störst, inträdde
den stora förändringen i Sveriges handelsförbindelser, att vår handel västerut
blev så gott som helst avstängd, och den har sedermera kunnat återupptagas
endast i begränsad utsträckning och efter överenskommelse med bägge de
krigförande lägren. Nu föreligger det en parallell till dessa händelser: det
militära kraftläget har förändrats radikalt; nu har vår handel med Tyskland
reducerats till ett minimum. Förändringarna lia också visat sig i de nya
restriktioner, som lia införts i fråga om transiteringstrafiken genom Sverige.
Denna transiteringstrafik, som sedan förra sommaren endast omfattade vanligt
civilt gods, har nu upphört helt och hållet, i vad gäller gods för tysk
räkning.

Utrikesministern konstaterade också den stora förändring, som hade skett
i närheten av vårt land genom att Finland äntligen lyckats lösgöra sig , ur
kriget med Sovjetunionen. Vi dela säkert alla utrikesministerns förhoppning
om att Finland skall snarast möjligt återvinna ett fredstillstånd och att detta
fredstillstånd skall bli varaktigt och stabilt, så att det hårt prövade Finland
skall kunna ägna sig åt sin mödosamma återuppbyggnad.. Riksdagen
är säkerligen beredd att, örn regeringen påkallar dess medverkan till särskilda
hjälpåtgärder, också välvilligt pröva dessa.

Jag är också övertygad örn att kammaren helt instämmer i vad utrikesministern
yttrade angående det svenska folkets reaktion mot händelserna i
Norge och Danmark, och jag vågar uttala „den förhoppningen, „att regeringen
i fortsättningen ingenting skall underlåta, som kan vara ägnat att
övertyga den tyska statsledningen örn hur ockupationsmaktens framfart i
dessa bägge länder skadligt påverkar även förhållandet mellan Tyskland och
Sverige både nu och för en framtid. , . .

Utrikesministern nämnde i sitt anförande den deklaration, som socialministern
den 6 september avgav i ett tal och vari han uttalade sig om det problem,
som populärt brukar kallas frågan örn krigsförbrytarnas behandling. Socialministerns
förklaring, att Sverige inte ville vara en fristad för personer, sorn, tillhörde
denna kategori, är av utomordentlig vikt även från utrikespolitisk
synpunkt och med hänsyn särskilt till den betydelse, som alla, de förenade
nationerna tillägga denna fråga. Förklaringen gavs av socialministern, säkerligen
med tanke på det förhållandet att han har det närmaste ansvaret för
flyktingpolitiken. Utrikesministern har nu upprepat hans förklaring och sålunda,
örn det kunde behövas, ytterligare understrukit att den uttryckte den
svenska regeringens samfällda uppfattning.

Jag är självfallet för min del på det klara med att tillämpningen av den
grundsats, som socialministern gav uttryck at, kan komma att ställa vara
myndigheter inför svårlösta praktiska spörsmål. Det är inte lätt att dra några
bestämda gränser mellan personer, som tillhöra den avsedda kategorien, och
andra personer, som till äventyrs stå nära gränsen till den, och det är också
klart, att bevisfrågorna här ofta komma att bereda svårigheter.

Emellertid gav socialministerns förklaring ett besked, som är ägnat att skapa
klarhet åt olika håll och därför varit synnerligen välkommet. Det, bör väl
ha en viss förebyggande verkan på de personer, som det här kan bli fragan
örn, att svenska regeringen så tydligt har meddelat, att våra gränser icke
öppnas för dessa personer.

Sådana brott som socialministern särskilt syftade på med sin förklaring ha

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Äng. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

som bekant i stor utsträckning blivit begångna i vårt närmaste grannland
Norge, och vi svenskar känna mycket väl till vad som försiggår i Norge!
Vt ha genom våra norska vänner, som vi sedan gammalt känna och vilkas
tillförlitlighet är höjd över varje tvivel, möjlighet att få noggrannna och väl
bestyrkta underrättelser örn den tyska polisens metoder mot norrmännen.
Det är djupt motbjudande bara att tänka på de fruktansvärda fall av tortyr!
som förekommit och alltjämt förekomma i Norge och som överträffa vad vi
i vår vildaste fantasi ^ skulle ha tilltrott tyska tjänstemän. Jag vill endast
nämna två exempel på tortyr, som använts mot norrmän. Man har sprutat
kokhet olja i ändtarmen på norska fångar, givetvis nied påföljd att de så gott
som omedelbart dött, utan att ha kunnat tvingas till att avlägga de eftertraktade
bekännelserna. En annan metod är att man har pressat samman testiklarna
pa fångar för att tvinga deni till bekännelser.

Det som vi svenskar ha bevittnat av tysk framfart i Norge kommer utan
tvivel att för lång tid framåt påverka även vår utrikespolitiska inställning.
JSlog visste vi tidigare genom erfarenhet, bl. a. från förra kriget, att en ockupation
av ett land medförde stora lidanden för befolkningen — sådant är
oundvikligt — men den tyska ockupationen av Norge har varit något mycket
värre än en militär ockupation av den art, som man förut har varit van vid
att bevittna Det nationalsocialistiska partiets maskineri monterades omedel“f^tupp
i detta demokratiska land, och Gestapo fick fritt spel, allt i syfte
att förvandla den gamla norska demokratien till ett tyskt nationalsocialistiskt
protektorat. Man inbillade sig att med våld och terror kunna förmå fria norrman
att övergå till att bli underdåniga nationalsocialister, och en gång inne
pa denna väg har man icke ryggat tillbaka för några medel för att vinna det
uppställda malek Ju starkare motståndet har känts, desto mer desperata terrormetoder
ha kommit till användning. Icke ens i detta slutskede av kriget,
da det borde vara klart, att en ökad terror endast kan öka den skuld, som
vid ett kommande fredsslut kommer att få sonas av de brottsliga, har regimen
anpassats efter folkrättsliga regler för ockupation eller behandlingsmeoderna
blivit mera mänskliga. Allt detta har lärt oss mycket örn tysk mentahtet
och tysk politik. Uppträdandet i Norge har avslöjat för oss de långsiktiga^
planer, som de tyska makthavarna hade; förberedelserna för inträng??d,
et, J .-Norge, för kuvandet av det norska folket och omstörtandet av dess
lori aktning med hjälp av inhemska quislingar ha givit oss en åskådningsleklon
beträffande lysklands syn på sina mindre grannstater, som vi sent komma
att glömma.

Jag vill i detta sammanhang icke underlåta att påpeka en speciell sak. Vi
lia under dessa krigsår kunnat i vårt land iakttaga, att en del naturaliserade
svenska medborgare av tysk härkomst uppträtt såsom nationalsocialistiska förtroendemän
här i Sverige och ibland varit högt ställda i den nationalsocialistiska
partihieTarkien. De hade tydligen, det kunna vi förstå, viktiga uppgifter
såsom »f emtekolonnare» i ett eventuellt ockuperat Sverige. Jag tror, att regeringen
nödgas att i ljuset av dessa erfarenheter överväga, örn vi inte måste iniöra
i vår medborgarrättslag bestämmelser, som möjliggöra att man frånhänder
sådana personer den svenska medborgarrätten, som ha varit naturaliserade
nion som ha visat sig* ha sitt rätta fosterland i den nation, varifrån de ursprungligen
kommit. Jag är övertygad örn att även i våra grannländer det problemet
kommer^att resas. \''i ha ju tidigare samarbetat på medborgarrättslagstiftningens
område, och jag tror att detta är en fråga, som kommer att intressera alla
dessa länder.

Herr utrikesministern omnämnde i korthet den utomordentligt viktiga händelse,
som framläggandet av förslaget till en ny säkerhetsorganisation efter

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Äng. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

konferensen i Dumbarton Oaks, utgjorde. Denna Washingtonkonferens bär
framlagt en plan för en internationell organisation,, som visserligen endast är
preliminär och därtill på viktiga punkter ofullständig, men som i alla fall anger
vissa huvudlinjer för den organisation som med ali säkerhet kommer att
bildas. Sverige får såsom neutral stat som står utanför kretsen av de förenade
nationerna ingen möjlighet att ta del i konferensdebatterna örn detta förslag,
men det minskar ju inte vårt intresse för de problem, sorn. i planen behandlas.
Det har förutsatts, att alla fredsälskande stater skola ingå i organisationen, och
på Sveriges fredskärlek kan i varje fall ingen.tvivla. Vi ha alltså att i sinom
tid vänta en uppmaning att ansluta oss, och vi ha all anledning redan av det
skälet att uppmärksamt följa planens utveckling och vidare öden. Jag kanske
får ta kammarens tid något i anspråk nied att nämna några ord örn denna

PlSåsom en allmän karekteristik av densamma har premiärminister Churchill
nvligen uttalat, att den överensstämmer med folkförbundsuktens anda och
principer men har beklätts med den nödiga auktoriteten. Det är också påfallande,
i vilken betydande utsträckning NaRonernas förbund bär fatt tjäna
som mönster för planen. Det är anledning till stor .tillfredsställelse, att denna
nya plan alltså är noggrant genomarbetad och delvis byggd pa sådana organisatoriska
idéer, som ha prövats inom Nationernas förbund och befunnits värdefulla.
På vad sätt det gamla folkförbundet skall avvecklas, framgar inte av det

nypianenIupptar ett råd, vari de fem stormakterna skola ha permanenta platser
och som i övrigt består av sex andra stater, valda av. församlingen för tva
år i sänder utan rätt till omval. Rådet skall vara organisationens framsta oro-an.
Framför allt skall hos rådet koncentreras haudhavandet av sakerhrtsoch
sanktionsapparaten. Hur beslut skall fattas i rådet ar däremot ett spörsmål
som har lämnats öppet tills vidare. Olika meningar synas ha fi™mtratt i
den punkten. Det har talats örn flera tankbara regler. Enligt ett alternativ
skulle för beslut i rådet fordras enhällighet åtminstone av samtliga permanenta
medlemmar. Enligt ett annat, mindre strängt alternativ skulle det racka med
en på visst sätt kvalificerad majoritet. Några officiella upplysningar i denna

PUYid kihlan av rådet skall det finnas en församling, där samtliga medlemsstater
äro representerade, och beslut skall där fattas med tva tredjedelars majoritet
varvid alla stater lia lika rösträtt. Församlingen tankes huvudsakligen vara
ett opinionsbildande organ, en plattform för debatt i internationella frågor och
råde? skall avge rapporter till församlingen. I stort sett kan nian saga, att det
inte är stor skillnad mellan den planerade församlingen och. Nationernas förbunds
församling, ehuru avsikten nog är att församlingen i den nya planen
skall ha mindre befogenheter än enligt förbundsakten. o

Av stort intresse är att en internationell domstol skall inga i planell byggd
huvudsakligen på samma grundval som den nuvarande internationella domstolen.
Slutligen talas det örn ett ekonomiskt och ett socialt rael. rl , , •

Den viktigaste nyheten i denna plan gäller medlemmarnas förpliktelser
fråga örn tvångsåtgärder mot en fredsstörarc. Det är väl på den punkten som
planen är av speciellt intresse för Sverige redan i nuvarande lage. Som jag redan
har sagt skall frågan örn besluts fattande i rådet tills vidare Jämnäs oppen.
En dominerande tanke hos de allierade stormakterna bär uppenbarligen vant

__säsom också herr utrikesministern framhöll — att den framtida freden kan

tryggås (endast genom sammanhållning och samarbete mellan dessa, stortryggas
lenda. g j vjH V;U java riktigheten av den uppfattningen.

dallra högsta grad har Sverige på grund av sitt läge intresse av en utveckling

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Äng. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

sorn förenar Sovjetunionen och västmakterna i ett nära samarbete även efter
krigets slut. Från den synpunkten kan det sägas, att den planerade säkerhetsorganisationen,
som alltså bygger på detta samarbete och är ägnad att ge det en
ökad hållfasthet, bör kunna vara av stort värde, även örn säkerhetssystemet så
att säga kan låsas upp endast genom enig samverkan i det konkreta fallet mellan
samtliga permanenta rådstater. Äfen något riktigt tillförlitligt system skulle
ju detta ändå inte vara. En internationell säkerhesorganisation med en röstningsregel,
enligt vilken alla de permanenta rådsmedlemmarna, d. v. s. stormakterna,
skulle vara eniga för att sanktionssystemet skulle träda i kraft, är i grund och
botten en allians riktad mot ett bestämt håll. Skulle säkerhetsorganisationen
kunna sättas ur funktion genom att en av stormakterna vägrade sin medverkan,
bleve dess egentliga betydelse att förebygga revanschkrig från de besegrade länderna,
som ju inte ha permanenta rådsplatser. Det är visserligen inte i och för
sig något ringa mål. Hade trygghet mot revanschkrig vunnits efter det förra
kriget, skulle vi inte ha behövt uppleva det nu pågående kriget. Å andra sidan
örn vi hade haft den föreliggande planen såsom grundval för folkförbundet med
de förra gången allierade stormakterna såsom permanenta rådsmedlemmar och
envar med vetorätt mot sanktioner skulle säkerhetsmekanismen ha varit oanvändbar
gentemot Italien och Japan. Vetorätten skulle innebära, att de enskilda
staterna inte Hnge någon garanti för hjälp i händelse av ett angrepp, men
samtidigt också att sanktionsförpliktelserna bleve mindre betungande för med1-lemsstaterna. Se vi saken ur svensk synpunkt, skulle planen innebära, örn man
hade den här hypotetiskt antagna röstningsregeln, att endast örn alla permanenta
rådsmedlemmar vore eniga, skulle vårt land behöva medverka vid sanktioner,
eljest skulle ^neutralitet tydligen vara medgiven. Vid en konflikt mellan stormakterna
i rådet skulle vårt land således kunna vara neutralt, åtminstone enligt
planen, likaså vid en konflikt som uppstode mellan andra stater, ifall någon av
stormakterna i rådet funne det opportunt att rösta mot ett ingripande. Jag ingår
inte på frågan, huruvida vi faktiskt skulle kunna hålla oss neutrala inför en
dylik konflikt — det komme givetvis att bero bl. a. på var konflikten uppstått
— men jag håller mig nu till elen nya planens tankegång.

Vetorätten har från ett auktoritativt håll inom de allierade länderna mött
vissa erinringar. Jag kan inte underlåta att här citera ett yttrande av
Viscount Cecil of Chelwood, förutvarande lord Cecil, som spelat en så stor
roll inom Nationernas förbund och haft så stor andel i folkförbundets tillkomst
efter förra kriget. Han har i överhuset häromdagen yttrat följande:
»Om det antages — såsom ifrågasatts under debatten i dag —• att åminstone
de fem huvudmakterna måste vara enhälliga, innan något kan göras, så innebär
förslaget, att i denna yttersta fråga örn världsfreden vilken som helst
av stormakterna kan uttala sitt veto och avböja företagandet av en aktion
för upprätthållandet av freden och undertryckandet av angrepp. Örn en
av dem rent av skulle vara angripare, är jag säker på att detta veto skulle
begagnas. Detta är en mycket stor svårighet, så mycket hellre som uppenbarligen
ett angrepp inte kan lyckas utan att en av stormakterna själv är
angripare eller har sympati för angriparen och är beredd att stödja honom.
Angrepp från en mindre stat skulle inte vara en fara för världsfreden, örn
inte det finge stöd från någon av stormakterna. Detta problem måste man
se i ögonen och söka finna en lösning på.» Lord Cecil ifrågasatte t. o. m. en
återgång till Nationernas förbunds bestämmelser angående sanktioner i det avseendet
att dessa sanktionsförpliktelser åläggas varje medlem individuellt
utan behov av röstning inom rådet.

Jag skulle vilja ytterligare göra den reflexionen, att den nya planen ger
ett utrymme åt neutraliteten som kan synas oväntat med hänsyn till den

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Ang. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

vanliga uppfattningen, att neutraliteten har spelat ut sin roll efter detta
krig. Såsom jag nyss nämnde, skulle ett veto från en av de permanenta
rådsmedlemmarna mot en kollektiv aktion hindra förbundets säkerhetsmekanism
från att fungera, och det måste betyda, att i ett sådant fall varje medlemsstat
äger rätt till neutralitet.

Under de fortsatta förhandlingarna mellan samtliga de allierade staterna
komma helt visst dessa frågor att'' bli föremål för ingående prövning. Aven
andra delar av förslaget, som jag här förbigått, komma säkerligen att föranleda
meningsbrytningar. Så mycket torde dock redan vara säkert, att bildandet av
en internationell säkerhetsorganisation efter kriget är tryggat och att detta nya
folkförbund kommer att främja sammanhållningen och samarbetet mellan de
allierade stormakterna, vilket torde vara en av huvudförutsättningarna för
fredens bevarande i framtiden. En annan förutsättning för att organisationen
skall få varaktig framgång är givetvis — såsom utrikesministern i sitt anförande
framhöll — att den också ger utrymme för de mindre staternas legitima
intressen och rättigheter.

Häri instämde herr Larsson, Sam.

Herr Pauli: Herr talman! Jag vill till en början varmt instämma i de ord,
som herr utrikesministern och senare herr Undén ha yttrat angående uppfartningen
här i Sverige om förhallandena i vara nordiska grannländer, framför
allt då i Norge. Jag ber också att få instämma i den vädjan, som här framställts
och som säkerligen under den fortsatta debatten kommer att ytterligare understrykas,
att det måtte skapas möjligheter för Sverige att på ett så tillfredsställande
och effektivt sätt som möjligt fullgöra sin plikt i fråga örn h.iäip
till Norge under dess nu på allvar inledda frihetskamp. o

Jag har emellertid, herr talman, begärt ordet för att beröra en annan fråga,
som inte upptogs i herr utrikesministerns anförande, men som har en växande
aktualitet och som under senare tiden ofta diskuterats i den svenska pressen.
Det gäller ett annat demokratiskt land än de nordiska staterna, nämligen ijecko -

slovakien. , 0 ...

Den enda av de förenade nationerna, som det neutrala »venge tor närvarande
inte har normala diplomatiska förbindelser med, är Tjeckoslovakien.
Ända sedan början av kriget ha vi haft normala diplomatiska förbindelser
med Danmark, Holland, Belgien, Polen, på sätt och vis även med f rankrike
m. fl. stater, fastän dessa länder ha varit och i viss utsträckning ännu aro1
ockuperade av Tyskland och fastän i vissa fall mycket abnorma iorhal anden
rått eller råda beträffande deras statsöverhuvudens eller regeringars stallning.
I Danmark t. ex. är ju sedan den 29 augusti 1943 både konungen, regeringen och
riksdagen satta ur spelet genom ockupantens förvållande; det surrogat tor regering
som finns är som bekant de olika departementens expeditionschefer. 1 Belgien
är landets monark tysk krigsfånge — vilket man kan saga att monarken i
Danmark också är - och landet har, tills det nyligen befriades, endast haft
en i London bosatt exilregering. Holland och Polen, liksom Norge, ha likaså
sina lagliga statschefer och deras regeringar utanför landets gränser.
Med Norge ha glädjande nog våra normala diplomatiska förbindelser numera
återställts, utan att någon ändring i det nyss nämnda förhållandet
dessförinnan hade inträtt. Detta har inte ansetts strida anot var neutralitet
Beträffande Frankrike har Sverige tidigare haft diplomatiska relationer
med den av Tyskland beroende Vichyregenngen, och numera Har Sverige
erkänt general de Gaulles provisoriska regering, sedan denna forst erkants av de

allierade.

Nr 2b.

Måndagen den 30 oktober 1941

Äng. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

Man frågar sig med förvåning, varför Tjeckoslovakien skall ur svensk officiel!
synpunkt behöva utgöra ett undantag —• numera det enda undantaget.
l)ess statsöverhuvud, president Benesj, och dess regering äro sedan länge erkända
av de förenade nationerna. Miinchenfördraget, som var inledningen till
den tyska delningen oell ockupationen av Tjeckoslovakien, Ilar sedan länge upphävts
av England, som spelade en så aktiv roll vid detta egendomliga fördrags
tillkomst. En självständig tjeckoslovakisk armé har uppsatts, och delar av densamma
deltaga, i det framgångsrika befrielsekrig, som ryska trupper och slovakiska
frihetskämpar i samförstånd med den tjeckoslovakiska londonregeringen
tor närvarande lora i landets östra delar. För kort tid sedan avreste en tjeckoslovakisk
regerings delegation, enligt vad som meddelats i pressen, till det befriade
området i Tjeckoslovakien. Den befinner sig säkerligen i detta ögonblick på
sitt hemlands mark.

oMan har ibland hört den invändningen, att det de facto icke skulle existera
någon tjeckoslovakisk stat, eftersom slovakerna i mars 1939 skulle ha sagt
upp sambandet med tjeckerna och fortfarande skulle utgöra en stat för sig.
Det är likväl alldeles uppenbart, att den kupp, varigenom Slovakien deli
gången i tysk regi skildes från Böhmen och Mähren, inte kan skrivas på den
slovakiska folkviljans konto. Utan att här närmare ingå på den saken vill
jag endast påminna örn att det s. k. val, som i december 1938 företogs i det
efter Munchen autonoma Slovakien och som förde quislingen Tiso till makten,
var en parodi på vad man i demokratiska stater kallar ett val. Det var
av totalitär typ: det fanns bara möjlighet att rösta på ett enda parti, det
tascistiargade Hlmkapartiet. Och inte ens detta parti hade som sitt mål uppställt
det s. k. oberoende under tysk överhöghet, vilket blev resultatet av
1 lsos ^ statskupp Viktigare än att utreda dessa omständigheter är emellertid
att parisa det faktum, att det slovakiska folket numera i handling på det
mest patagliga sätt — nämligen genom en omfattande väpnad folkresning —
bär visat, att det inte vill veta av vare sig Tisos quislingregering eller dess
tyska herrar. Slovakerna ha också nyligen offentligt tillkännagivit, att även
de önska. återupprättandet av en enhetlig tjeckoslovakisk stat. De vilja visserligen
inom denna ha ett något större mått av administrativ självstyrelse
men det är en sak som ingenting.ändrar i detta betydelsefulla faktum. Invändningen
att det inte inom de tjeckiska och slovakiska folken själva skulle
finnas ett faktiskt underlag för den tjeckoslovakiska statens fortbestånd, är
alitsa inte hållbar.

Man kan också få höra det argumentet, att Tjeckoslovakiens kasus är en
nett annan än de staters, som i krig med militära medel besegrats och ockuperats
av tyskland. Tjeckoslovakerna accepterade ju utan väpnat motstånd
den torsta, styckning av landet,, som i Munchen beslöts av fyra stormakter,
utan att tjeckoslovakerna ens fingo tillträde till konferensen. Övergivna av
sina bundsförvanter, som ställt sig på deras fienders sida, befunno sig tjeckoslovakerna
i ett tvångsläge. De accepterade likaså utan att sätta sig till väpnat
motvärn den ytterligare klyvning av landet, den tyska ockupation av
.böhmen och Mahren och dessa områdens införlivande med Tyskland såsom
»protektorat», vilka det då praktiskt taget värnlösa landet påtvangs genom
den tyska kuppen i mars 1939. Denna ockupation skedde under de redan i
Österrike utprövade former som avsågo att åt övervåldet ge ett sken av frivillig
underkastelse under det tyska »beskyddet». Att denna frivillighet inte
var annat än ett sken och att den inte bör rimligen kunna åberopas i nu förevarande
sammanhang, får anses uppenbart. Teckoslovakien är de facto —
aven om det inte skett i de gamla formerna — ett härtaget land liksom andra
av tyskland ockuperade stater. Skillnaden ligger endast däri att det national -

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Ang. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

socialistiska Tyskland den gången ännu kunde med framgång praktisera de
nya former för krig utan vapenskifte, blott med anlitande av krigshot, som
det förut tillämpat i Österrike. Detta var verkligen en nyhet, som varken
generalstaberna eller utrikesdepartementen i andra stater voro beredda
på och som folkrätten inte hade förutsett. Sedan den tiden har man emellertid
haft tillfälle att få saken klar för sig. Det förefaller som överdriven
formalism, örn man skulle åberopa frånvaron av krig i gammal vedertagen
mening såsom hinder för att tillerkänna den tjeckoslovakiska staten samma
rättsanspråk som andra under mera övliga former härtagna länder. Man kan
också erinra örn att inte heller Danmark i april 1940 av kända skäl kunde
göra väpnat motstånd.

Ser man på vad som skett inom landet efter ockupationen, så är det omöjligt
att upptäcka någon principiell eller praktisk skillnad mellan Tjeckoslovakien
och de med krig ockuperade länderna. Tjeckerna ha behandlats
med samma hänsynslöshet som de folk, vilka haft tillfälle att bruka sina
vapen mot invasionerna. Deras universitet ha stängts, deras studenter ha förföljts,
deras arbetarorganisationer ha upplösts. Och vad namnet Lidice betyder,
veta vi alla. Motståndet mot inkräktarna är lika ihärdigt och omedgörligt
som i andra ockuperade länder. I Slovakien har det, som sagt, numera
övergått i väpnat uppror. Även denna invändning måste alltså frånkännas
bindande kraft. Skulle några formella svårigheter ur traditionell
folkrättslig synpunkt verkligen anses föreligga i fråga om ett erkännande
från svenska statens sida, är jag övertygad om att vårt utrikesdepartement
med sin betygade skicklighet och med den träning det under de senaste åren
har fått i dylika ting ganska lätt skall kunna finna en framkomlig utväg.

När man slutligen invänder, att ett formellt erkännande av president
Benesjs regering antagligen skulle medföra, att vi inte kunna ha kvar det
svenska generalkonsulat, som för närvarande finns i Prag, kan det svaras,
att om det här uppstår ett vakuum, torde det av allt att döma inte behöva
bli särdeles långvarigt. För övrigt vill jag påminna om att man reste liknande
invändningar beträffande det svenska konsulatet i Oslo, när det gällde
återupprättandet av våra förbindelser med Norge. Men det visade sig gå
bra ändå.

Slutligen vill jag säga några ord örn de positiva skäl, som kunna anföras
för att man från Sveriges sida med det snaraste bör göra slag i saken. Det
anses kanske inte väga så tungt, om man åberopar den moraliska skyldighet,
seten vi i vår egenskap av ett demokratiskt och frihetsälskande folk lia att ge
•ett örn också blygsamt handtag åt en annan demokratisk och frihetsälskande nation,
vilken med beundransvärd ihärdighet inte bara under dessa sista tragiska
sju år, utan förut genom århundraden, har fört demokratiens kamp
mot Europas starkaste reaktionära makter. Mera anklang har kanske påpekandet
av att vi genom ett sådant örn ock länge försenat steg skulle göra
något för att stärka vårt lands anseende och goodwill hos de nationer, som
av allt att döma komma att ha mest att säga till örn i framtidens värld. Och
en synpunkt, som väl får tänkas väga särskilt tungt hos de många, som intressera
sig för Sveriges ekonomiska framtid och vårt kommande handelsutbyte,
är den, att vi kunna skörda betydande kommersiella fördelar genom
att i tid återknyta våra handelsförbindelser med Tjeckoslovakien genom dess
befullmäktigade ombud i vårt land. Före den tyska ockupationen var Tjeckoslovakien
för oss en mycket nyttig handelspartner. Året före ockupationen
t. ex. översteg den svenska importen från Tjeckoslovakien 50 miljoner kro Första

kammarens protokoll 1944. Nr 28. 2

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Äng. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

nor, och den svenska exporten dit belöpte sig på mer än 35 miljoner. Vi böra
slutligen också tänka på det livliga kulturutbyte, som under mellankrigstiden
rådde mellan de två länderna, och på det levande intresse, som även nu mitt
under kriget från tjeckoslovakerna i Sverige pa olika sätt har visats för ett
fortsättande av detta givande utbyte.

Förr eller senare kommer otvivelaktigt den dag, då Sverige ger Tjeckoslovakien
erkännande på nytt såsom självständig nation. Frågan är örn detta bör
ske förr eller senare. Ju förr vi göra detta, desto mer vinna vi själva på saken.
Ju senare vi göra det, desto mera förlora vi. Både med hänsyn till vår
allmänna goodwill i världen och med tanke på våra framtida kommersiella
intressen är det därför skäl att uttala en förhoppning — och denna förhoppning
delas av en utbredd svensk opinion — att vår utrikesledning i denna
fråga om Tjeckoslovakiens erkännande inte skall vila alltför länge på hanen.

Överläggningen blev nu för en stund avbruten för att begärt tillfälle skulle
beredas herr statsrådet Bagge att avlämna en kungl, proposition.

Herr statsrådet Bagge avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 299, angående
tomt för statens normalskola.

Äng. Sveriges Fortsattes överläggningen i anslutning till det meddelande, som jämlikt
utrikes- KungL Maj :ts skrivelse nr 298 lämnats kammaren av hans excellens ministern
politik. utrikes ärendena herr Gunther.

(Forts.)

Herr Linderot: Herr talman! Innan jag går in på några av de konkreta
frågor, som väl samla huvudintresset i dagens situation, vill jag göra en liten
anmärkning örn en inledande sats i den regeringsdeklaration, som här föredragits
av herr utrikesministern.

Det heter i deklarationen, att fullföljandet av den hittills förda politiken bor
kunna räkna med förståelse saväl inom som utom landet, örn man av denna
formulering skulle dra den slutsatsen, att inte bara regeringen utan även
svenska folket och andra folk äro mycket tillfredsställda med den hittills förda
utrikespolitiken, ber jag att få inlägga en gensaga däremot. Det är nämligen
som bekant icke så, att regeringen i dag har någon anledning att inkassera
ett förtroendevotum för den hittills förda politiken, ty den har varit föremål
för mycket stort missnöje, ej mindre utom än även inom vart land. Att
borde ha en neutrali te tslinje såsom grundval för denna politik, därom ha jvi
ju i stort sett varit eniga, och allt fortfarande är det ju ingen som paskar,
att vi i dag skulle proklamera något annat än denna grundval för utrikespolitiken.
Jag skall emellertid senare ange några synpunkter på frågan om
neutraliteten. Avvikelserna ifrån vad man i allmänhet betraktar ^såsom neutralitetspolitik
ge emellertid fortfarande anledning till oro hos mångå, som anses
vara mycket goda svenska patrioter. Jag vill här ha sagt ifrån att diskussionen
örn den utrikespolitik, som förts under kriget, icke är avslutad
i och med den deklaration från regeringen, som gjorts i dag.

Det göres gällande att regeringen skulle ha fått förtroendevotum för sm
utrikespolitik i välet, därför att de fyra partier som samverka i regeringen
fingo en mycket överväldigande anslutning inom väljarkåren. Nu är det emellertid
på det sättet, som var och en vet, att det nuvarande partisystemet och
valsystemet, ja, också det nuvarande regeringssystemet göra det ganska omöjligt
för en enskild medborgare att i en särskild fråga ge uttryck tor en av -

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Ang. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

vikande mening vid ett val. Om vi kunde tänka oss att så varit möjligt, örn man
alltså i valet kunde lia röstat för eller emot den tidigare förda utrikespolitiken,
skulle säkerligen valsiffrorna ha blivit mycket annorlunda än de blevo. Som
det nu var, kunde endast de, som i politikens övriga huvudfrågor kastat loss
från de fyra samregerande partierna och röstade med det kommunistiska partiet,
valmatematiskt sett räknas som opponenter mot den förda utrikespolitiken.
Men valmatematiken är härvidlag inte tillämplig. De 318 000 väljare, som röstade
med kommunistiska partiet och som sålunda kunde betraktas som klara opponenter,
får man i detta fall icke blott räkna, utan även väga. De väga nämligen
betydligt mer politiskt sett än vad en matematisk jämförelse kan ge vid
handen. Örn personval skulle ha ägt rum, där opponenter mot regeringens utrikespolitik
hade stått emot anpasslingar, så skulle man säkerligen på många
håll ha blivit fullkomligt överraskad av vad som skulle ha skett — de som kallats
anpasslingar hade säkerligen kommit att lida ett förkrossande nederlag.

Detta vill jag gärna göra regeringen uppmärksam på när man nu, av deklarationen
att döma, tycks anse att någon egentlig opposition här i landet, mot vilken
man anser sig höra polemisera, icke längre är för handen. Det kan kanske
sägas att i några valkretsar dylika »personval» trots allt i realiteten försiggingo,
där trots partilistsystemet vissa personer samlade huvudintresset, och det
är ganska intressant att se resultatet. I Stockholm exempelvis, där en överraskande
frammarsch gjordes av folkpartiet, stod såsom spetskandidat på folkpartiets
lista en person, som under kriget verkligen opponerat mot regeringspolitiken i
många betydelsefulla hänseenden och särskilt i fråga örn vad vi bruka kalla anpasslingspolitiken.
Det vore säkerligen inte heller märkvärdigt, örn den överraskande
kommunistiska frammarschen i Skånestäderna skulle ha något samband
med det faktum, att såsom spetskandidat för socialdemokraterna där stod
herr Vougt. Det är nog alldeles självklart att valutslaget här hade samband
med själva personfrågan.

Jag har här velat göra dessa små anmärkningar för att man inte skall tro,
att det råder enighet örn att regeringens utrikespolitik i och för sig kan betraktas
såsom godkänd. Jag tror att vi skola upprätthålla åtskilligt av den tidigare
kritik, som utövats. Och det komimer väl tillfällen då denna kritik kan
få positiva verkningar.

För dagen böra vi emellertid lämna diskussionen örn detta och ägna oss åt
det väsentliga: åt vad som skall komma och åt vad som skall göras. Och jag
vill i detta sammanhang göra några konkreta uttalanden i vissa frågor.

Jag mäste då i allmänhet arn regeringsdeklarationen säga, att den i hög
grad lider av brist på perspektiv. Man finner i hela det anförande, som herr
utrikesministern här har hållit, egentligen hara en redogörelse för vissa komplikationer
av i dag och hur man söker lösa dessa olika komplikationer. Men
något perspektiv för framtiden finnes egentligen icke. Det finns en deklaration
örn att Sveriges villighet till internationell samverkan består. Nå, det fattas hara
att motsatsen skulle ha deklarerats! Den säger alltså i själva verket rakt ingenting.
I det fallet få vi vara herr Undén tacksamma, som berikade debatten här
i dag örn utrikespolitiken med att rikta uppmärksamheten just på den framtid.
som vi nu lia att bygga upp. Detta mäste väl vara det allra viktigaste i
en debatt sådan som denna. Man kan ju invända att i det kaos, sorn ännu råder
i världen och framför allt i Europa, är det inte så lätt att ange ett perspektiv
för vår utrikespolitik. Jag erkänner villigt svårigheterna, men icke förty är
det nödvändigt att söka anlägga vissa bestämda perspektiv, ty annars blir man
ohjälpligt efter i en utveckling, som nu kanske kommer att antaga ett mycket
rapidartat tempo i åtskilliga hänseenden.

Hitills lia ju krigsförhållandena helt präglat utrikespolitiken i vårt land.

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Äng. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

Jag djärves här framföra den förhoppningen, att utrikespolitiken hädanefter
skall taga kurs på fredsförhållandena. Den militära situationen och krigsutvecklingens
tydliga tendens'' motivera faktiskt att vi såsom allmän riktlinje för
utrikespolitiken sätta kurs på fredsförhållandena, såsom faktiskt också herr
Undén i sitt anförande gjorde. Det betyder att de viktigaste utrikespolitiska
dispositionerna mera skola inriktas på framtiden än på de dagliga omsorgerna
örn landets fred och självständighet. Vi skulle med andra ord kunna anse vår
självständighet för närvarande ganska tryggad gentemot dem, som lia hotat
oss under kriget, även örn krigets slutskede kan medföra överraskning-ar, som
till och med temporärt kunna äventyra freden — därom kan ingen med visshet
spå någonting.

Örn vi nu skola taga sikte på fredsförhållandena i en utrikespolitisk debatt
i Sveriges riksdag, vilka konkreta utrikespolitiska problem böra vi då ägna vår
uppmärksamhet?

Enligt min mening är det för det första neutraliteten. Svensk utrikespolitik
är traditionellt neutral. Neutraliteten har blivit så att säga ett axiom för svensk
utrikespolitik sedan generationer tillbaka. Men det är ju så, att tiderna förändras
och världen förändras. Och inte minst det andra världskriget har förändrat
förutsättningarna för den yttre politiken. Jag är av den meningen att neutralitetspolitiken
icke längre kan betraktas såsom en ledstjärna för svensk utrikespolitik.
Erfarenheterna från det andra världskriget visa att de små staternas
proklamerade neutralitet överhuvud taget ingenting betyder för dessa stater
själva. Ingen tar sågon hänsyn till dessa proklamationer. Det är helt andra omständigheter
som avgöra i vilken situation ett land hamnar. Och för en liten
stat som Sverige är det uppenbart ådagalagt av erfarenheterna under de gångna
fem krigsåren, att det inte är neutralitetsproklamationer, som ha räddat freden,
utan andra omständigheter, som här tidigare av mig ha antytts och
som jag för korthetens skull inte nu skall gå in på. Jag vill bara tillägga att
örn vi upprätthålla neutraliteten såsom huvudformeln för utrikespolitiken, så
betyder det allenast ett slags svensk isolationism, som inte är till nytta, utan
tvärtom till skada. Jag tror alltså att vår utrikesledning bör söka andra former
för uppläggningen av den yttre politiken än den traditionella neutralitetslinje,
som i verkligheten blir en tom fras.

Det andra konkreta problemet för utrikespolitiken har jag formulerat i ordet
nordismen. Detta problem måste man också taga ståndpunkt till. Säger man
att vi icke skola isolera oss, att vi skola samverka med andra och att vi skola
sätta kurs på fredsförhållandena, så kommer naturligtvis nordismen in i blickfältet
ganska omedelbart. Skall då Sverige försöka att bygga sin utrikespolitik
på en nordisk basis, på en samverkan mellan de nordiska länderna? Nu är det,
som alla veta, ytterst svårt att konkretisera vad som menas med »nordism».
Det finns en väldig massa olika meningar örn den saken. Jag skall inte här diskutera
ämnet närmare, ty jag har den meningen, att de nordiska ländernas inbördes
relationer och deras relationer till andra makter både i öster och i väster
och i söder ha genomgått och genomgå så grundläggande förändringar, att någon
praktisk möjlighet att utforma svensk utrikespolitik på nordisk basis icke föreligger.
Nordismen såsom] riktpunkt för vår utrikespolitik måste sålunda för
närvarande förkastas.

Det tredje problem som bör diskuteras har jag kallat väs t maktsbi ocket. Tanken
har lanserats i England och innebär kort och gott, att ett block skall bildas
mellan de europeiska staterna väster och norr örn Tyskland. Ett visst om
också tämligen trevande bifall har man kunnat avlyssna här i landet för denna
tanke på ett västmaktsblock. Vad skulle då grundvalen vara för en sådan blockbildning,
i vilken man tänker sig att Sverige skulle deltaga? Såvitt jag förstår

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Äng. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

är grundvalen för en blockbildning av denna art föreställningen om att Europa
kommer att indelas i intressesfärer — grovt sett i en rysk intressesfär i öster
och en anglosachsisk i väster, varvid förutsattes en dragkamp örn Centraleuropa
mellan dessa intressesfärer. Detta är såvitt jag förstår ingenting annat än gammaldags
imperialism, förklädd till fredsvänlighet. Och en politik som syftar till
sådana resultat, leder till nya krig, den är icke en fredspolitik. Som riktpunkt
för Sveriges utrikespolitik måste sålunda tanken på ett inlemmande av landet
i ett västmaktsblock förkastas. Sverige kan inte låta sig inlemmas eller självt
inlemma sig i sådana intressesfärer. Sveriges folk känner egentligen bara .en
intressesfär, i vilken det vill medverka, och det är den varaktiga fredens intressesfär.

Jag menar alltså att Sveriges kurs på fredsförhållandena, som jag tillät
mig formulera saken, måste vara en kurs på samförstånd och samverkan med
de stater, stora och små, som ärligen vilja bygga en fredens och samverkans
värld. Jag erkänner att det inte är så lätt att fastställa vem som ärligen vill
göra detta. Men det gäller ju här att söka ,sig fram, att analysera föreliggande
förhållanden och företeelser så gott man kan och orientera sig fram mot dem
som man själv i varje fall anser ärligen vilja bygga upp en ny värld på fredens
grundval och i samverkan mellan folken.

De överstatliga organisationsformerna för denna nya värld har herr Undén
särskilt riktat uppmärksamheten på, och det är fullkomligt överflödigt att
upprepa någonting av vad som därvidlag sades. Klart är att de ännu ligga i
stöpsleven, dessa överstatliga former för fredsorganisationen. Segermakterna i
kriget komma väl att genomföra sina planer, måhända utan att Sverige ens
tillfrågas och i varje fall utan att Sverige får något egentligt inflytande på hur
denna nya organisation av världen skall komma att taga sig ut. Men av detta
bör man inte förledas till att bli passiv i den svenska utrikespolitiken. Jag
tycker tvärtom att detta borde motivera att Sverige utvecklar en framsynt utrikespolitisk
aktivitet. Vad menas med det? Ja, detaljerna kan man naturligtvis
inte här diskutera. Jag tror emellertid att riktlinjerna böra kunna ^dragas upp.
Jag bär redan givit en allmän fortnulering och jag vill försöka att.något konkretisera
den genom att säga. att syftet med en sådan yttre, politik måste vara
att söka anknytning till och giva understöd åt de krafter i andra länder, som
vilja skapa verklig demokrati och frihet för folkets breda massor inom länderna
själva. Det är, när allt kommer omkring, den enda grund, på vilken en
varaktig fred i världen kan byggas. Diplomatien ha vi ytterst litet respekt för
— med förlov sagt, herr utrikesminister! Diplomati, det är ofta hjälplöshetens
uttryck när man inte vet att handla på rätt sätt. Varaktig fred, broderskap och
samförstånd mellan folken efter den häxnatt, som vi genomlevat, kan endast
byggas på frihet för folket inom varje land. Därför skall utrikespolitiken inte
hänga i luften, inte i diplomatiens himmel, utan utrikespolitiken skall taga
sikte på de krafter ute i världen, som komma att vara fundamenten för en
fredsorganisations uppbyggande.

Jag kunde ha lust att ställa frågan, om man av vår nuvarande, utrikesledning
kan förvänta en utrikespolitik på sådana grunder. Det är faktiskt mycket
som talar emot att man skulle kunna vänta en sådan annan kurs i fråga örn
utrikespolitiken från den nuvarande utrikesledningens sida. Jag syftar inte
på herr utrikesministern personligen, utan överhuvud taget på dem, som inom
regeringen i huvudsak handlägga de utrikespolitiska ärendena. Till att börja
med är utrikesledningens belastning från de gångna krigsåren ganska svår.
Men betänkligare än detta tycker jag i alla fall är, att de inom regeringen, som
närmast svara för utrikespolitiken, synas vara fastlåsta vid vissa fördomar. Jag
tror att i fråga om politiken gentemot Sovjetunionen lider utrikesledningcn av

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Äng. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

gamla fördomar. I sin Finlandspolitik exempelvis lät sig regeringen länge ledas
av den uppfattningen, att Finland var en västerländsk demokrati med uppgift
att genom en krigspolitik skydda oss alla för österns barbari. Resultatet
av en sådan uppfattning blev mycket ödesdigert, icke minst för Finlands folk.
Det finns tecken som tyda på att man alltjämt hänger fast vid sådana fördomar
inom vår utrikesledning, något som måste utgöra ytterst svåra hämningar
för utformningen av en ny och bättre politik. Det finns tecken som tyda på att
man i Sverige tänker övertaga den roll, som vissa stater öster örn oss tidigare
ha spelat, nämligen att vara något slags Västerlandets väktare mot Österlandet.
Sådana tendenser i svensk politik äro mycket farliga. Vi ha ju sett vilka tragedier
som staterna utefter Sovjetunionens västgräns ha genomgått, och detta
borde vara oss en nyttig lärdom.

När jag säger att sådana tendenser i alla fall finnas i svensk politik, så vill
jag anföra som ett exempel härpå den baltiska flyktingpolitik, som i regeringsdeklarationen
har berörts. Det har sagts att denna flyktingpolitik är fullkomligt
likartad med flyktingpolitiken i allmänhet. Jag tror inte att det förhåller
sig alldeles så. I regeringsdeklarationen säges att svenska myndigheter icke
ha medverkat i denna trafik. Till Sverige lia kommit cirka 30,000 människor
från de baltiska staterna, och enligt regeringsdeklarationen är detta alltså någonting
som Sverige och de svenska myndigheterna inte ha gjort och inte kunnat
göra någonting åt. Jag har underrättelser som säga någonting annat örn
den baltiska flyktingpolitiken här i landet. Hur kunna t. ex. båtar, som komma
från Balticum med flyktingar, lossa sin last här i Sverige, få bränsle för
att gå tillbaka till Balticum för att hämta flera flyktingar, komma hit återigen
och få bränsle för att på nytt gå över Östersjön? Utan medverkan av svenska
myndigheter lär en sådan trafik inte kunna försiggå. Det vore en förolämpning
mot svenska flottan och de myndigheter, som ha hand om övervakningen av
trafiken vid våra kuster, att förutsätta att denna trafik skulle försiggå utan
svenska myndigheters direkta medverkan och understöd. Jag tillåter mig att
gentemot herr utrikesministern bestrida riktigheten av formuleringen, att de
svenska myndigheterna inte skulle ha något att skaffa med denna trafik. Jag
vet inte annars hur man i dagspressen kan få se fotografier som visa hur ytterst
aktiv den svenska flottan är i de baltiska farvattnen när det gäller att
samla upp flyktingsbåtar. Det kan ju tänkas vara en ren tillfällighet, och naturligtvis
skall man visa en humanitär hjälpsamhet mot dem som komma i små
farkoster på havet. Men jag är i alla fall inte övertygad örn att det är så alldeles
tillfälligt, som svenska flottan har kunnat utföra alla dessa välgärningar
mot de flyktande människorna.

Det är dessutom en massa ting, som jag inte i detalj vill ingå på i denna
diskussion, som tyda på att här har försiggått en organiserad folkförflyttning
enligt en plan, som i vissa fall har uppgjorts i baltiska stater av »quislingar»
och nazister eller av folk som uppger sig vara patrioter och vara ute i ärenden,
som åsyfta att återställa den borgerliga ordningen i Balticum.

Det säges vidare i deklarationen att flyktingarna icke tillåtas att driva politisk
propaganda. Efter vad jag förstod var det just beträffande de baltiska
flyktingarna, som denna formulering ansågs nödvändig. I själva verket kunde
jag, om jag tidigare haft kännedom om denna formulering, nu lia haft med mig
en hel rad politiska kampskrifter, utgivna av baltiska politiska flyktingar —
politiska kampskrifter av en för svensk utrikespolitik synnerligen tvivelaktig
och riskabel karaktär. De äro mycket flott utstyrda, dessa kampskrifter; det
finns alltså ganska avsevärda penningmedel för att ge ut dem.

Jag tror alltså att regeringen litet grand bör taga reda på vad som i verkligheten
förekommer, så att denna formulering i deklarationen niå komma att

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Ang. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

överensstämma med verkligheten. Ty hittills är verkligheten icke sådan som i
deklarationen angavs. Det finns naturligen bland dessa haitiska flyktingar en
hel del oförargliga människor — arbetare, bönder och fiskare; krigets fasor ha
gått över deras land, och när de ha fått en chans att komma över till Sverige
och få äta sig mätta och få andas ut, så ha de tagit denna chans och följt med
en båt över till Sverige. Det är ju klart att dessa människor skola mottagas
som alla andra människor i nöd, som äro ute i lovliga ärenden. Givet är också
att åtskilliga av dem kunna återvända till sina hem när kriget en gång är slut.
Men det är inte på dessa jag här riktat uppmärksamheten, utan det är på de
quislingselement och på de fascister, som uppenbarligen och bevisligen utgöra
kärnan i denna rörelse och som äro organisatörerna av hela denna haitiska folkförflyttning.
Det är alltså mot dessa som jag vill rikta strålkastaren i denna
debatt och fästa regeringens uppmärksamhet på att här försiggår en farlig trafik.
Baltiska kommittéer äro upprättade -— en av dem kaller sig för Baltiska
kommittén, och dessutom, finns det kommittéer för Estland, Lettland och Litauen;
för vissa av dessa länder ett par kommittéer. Dessa kommittéer äro härdar
för fascistisk och antirysk propaganda, för konspirationer och intriger under
patriotisk och demokratisk skylt. Med detta har jag inte sagt att alla, som tillhöra,
dessa kommittéer eller som medverka i dem, kunna karakteriseras sålunda.
Men jag har sagt att dessa organisationer utgöra härdar för en dylik verksamhet,
och det bör med allt eftertryck i denna debatt örn vår utrikespolitik uttalas
en varning mot denna trafik. Det kan inte vara möjligt att vi här i Sverige
skulle vilja bli någon ny »cordon sanitaire» och efterträda de baltiska staterna
och andra stater såsom denna förutsatta skyddsvall mot öster. Var barbariet är
till finnandes, i öster eller i väster, det har något belysts här i debatten i dag,
icke minst av herr Undén. Och därför borde alla dessa gamla fördomar och föreställningar
ändå slutgiltigt likvideras. Och likvidera vi dessa fördomar sa forska
vi, att det finns kulturfolk också i öster. Vilja vi öppna dörren dit, måste vår
utrikespolitik också när det gäller baltiska flyktingsfrågor präglas av denna
förståelse.

Herr utrikesministern uttalade förhoppningen om en vidgad handel åt öster,
d. v. s. med Sovjetunionen. Det tror jag alla hoppas på. Ur svensk synpunkt
vore det därför, tycker jag, angeläget att vår utrikesledning ägnar sig med all
kraft åt att utbygga förbindelserna, särskilt just nu, med Sovjetunionen.

Trafiken på Leningrad är nu öppen. Det går redan båtar direkt från Stockholm
till Leningrad, och svenska varor fraktas dit på svenska och finska kölar.
Det är alltså en situation, i vilken vår utrikesledning bör ha litet bråttom och
inte nöja sig med allmänna deklarationer örn att man hoppas att det skall bli
en bra handel med Sovjetunionen. Jag tycker att utrikesledningen omedelbart
borde söka göra denna trafikled, vars öppnande man inte hade observerat, da
regeringsdeklarationen avfattades — man talar där endast örn lejdbatstrafiken

__till en handelsväg av verklig betydelse så snart som möjligt. Det skulle ju

bidra till att lösa åtskilliga av Sveriges egna ekonomiska problem.

Till sist vill jag endast yttra några ord örn vad som ytterligare skulle kunna
göras för att hjälpa Norge och Danmark. Det är mycket tacknämligt, att ett
par norska statsråd med utrikesministern Trygve Lie i spetsen ha kommit till
Sverige och här förhandla örn vissa gemensamma angelägenheter. Alla hoppas
säkert på bästa möjliga resultat härav, och har detta besök tillkommit pa den
svenska regeringens initiativ, såsom det har meddelats i pressen, sa bör Tege
ringen prisas därför. När det gäller frågan örn vad. som ytterligare skulle kiruna
göras för Norge och Danmark, sa är det naturligtvis rätt vanskligt att bär
föreslå vissa precisa åtgärder. Härom dagen låste jag i en socialdemokratisk
tidning väldiga smädelser mot en folkpartitidning i Eskilstuna. Denna hade

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Äng. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

propagerat för en aktivare insats från Sveriges sida för att förkorta lidandena
tor Norges folk. Man sade: »Vad vill man? Vill man, att vi skall gå i krig nu
i elfte timmen» o. s. v. Man smädade vederbörande tidning* glanska våldsamt
och talade örn hjältepress o. s. v., och man menade att allt som knnde göras
hade blivit gjort. Ar detta verkligen riktigt? Jag vet inte varför vi blivit så
förfärligt hjälplösa, när idet gäller aktiva insatser för broderfolken. Hur kunde
man utrusta frivilligkåren 1939—1940, då vi hade det mycket dåligt ställt
med beredskapen, örn något sådant just nu skulle vara alldeles omöjligt? I
varje fall förefaller det mig alldeles tokigt att säga att det är omöjligt nu
då det var möjligt år 1939 oell 1940. Teoretiskt sett .skulle vi nu kunna ställa
upp en 5, 6 gånger så stor frivilligkår utan att på minsta sätt draga in Sverige
i några stora faror och äventyrligheter, och vi ha ju dessutom nu betydligt
större materiella resurser att utrusta en frivilligkår för Norge. En frivilligkår
skulle kanske genom sitt ingripande kunna förkorta den oundgängliga, uppgörelsen
nied ockupanterna i Norge. Alla de farhågor som uttalats för utslag av
bestialitet under de sista dagarna av kriget äro kanske berättigade. Det betyder
alltså, att örn man genom en aktiv insats kan förkorta uppgörelsen i exempelvis
Norge och Danmark med bara en dag, har man kanske räddat tiotusentals
människoliv. Jag tycker därför inte att man skall ställa sig så hjälplös,
som den åsyftade socialdemokratiska tidningen gjorde, och smäda dem som ändå
uttrycka sin vilja att göra en aktiv insats.

Med det anförda bär jag inte velat framställa förslag örn att här skulle utrustas
en frivilligkår. Det är en komplicerad sak, och det är ju inte bara på
det sättet aktiv hjälp i högre grad än hittills kan givas. Men jag har velat taga
upp saken såsom ett exempel pa att det inte är sa omöjligt att göra någonting,
som man förutsätter. Jag låter frågan gå vidare till vederbörande. När nu
norska statsråd befinna sig här, tycker jag att Sveriges regering i varje fall
inte bör ställa sig fullkomligt hjälplös i fråga örn annat än leveranser av livsmedel,
industriella råvaror o. s. v. Det finns också andra möjligheter.

„Med det som Jag här har anfört, har jag, herr talman, sökt att framlägga
några synpunkter som vi kommunister ha på frågan örn hur den svenska utrikespolitiken
för framtiden bör utformas._ Jag tycker nämligen att man inte
skall nöja sig med att relatera några detaljfrågor som äro aktuella just i dag.
Det är hög tid att. man utformar en linje med sikte på fredsförhållandena. Vår
nuvarande utrikesledning — den samlingsregering som bär ansvaret för den
nuvarande utrikespolitiken — tror jag icke är kapabel att genomföra en utrikespolitik
av den antydda arten. Den paroll, som uppställdes av det kommunistiska
partiet vid valet örn att man borde avlösa samlingsregeringen med en
vänsterregering, tror jag är mera aktuell i dag än under valrörelsen. Utan att
närmare redogöra för vad vi innefatta i begreppet vänsterregering — det torde
väl ändå för de flesta vara ganska klart — vill jag till sist såsom min mening
framhålla, att för utformandet av svensk utrikespolitik för framtiden på ett
för land och folk gagneligt sätt behövde landet få en annan regering än samlingsregeringen.
Landet behövde fa en vänsterregering, som genomförde en utrikespolitik
ungefär sådan som den jag här sökt att skissera.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Sedan riksdagen åtskildes,
ha händelserna på den världspolitiska arenan utspelats i en takt och tagit
en omfattning, som försvårar överblicken, på samma gång som de förstärka
intrycket av den väldiga kraftmätningen.

Krigshändelserna utspelas i omedelbar närhet av våra. egna gränser, och
det politiska läget omkring Östersjön har genomgått en betydelsefull förändring
under några få månader. Vi känna för var dag allt starkare, a.tt kriget nu

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Ang. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

ingått i sitt sista avgörande skede, och vi känna, att kastningarna i den politiska
balansen kunna bliva både tvära och överraskande.

Den klara tendens, krigsutvecklingen visar, har på vissa håll föranlett spekulationer
om vårt lands ställning till de krigförande parterna, Ännu i krigets
sjätte år finnas personer som betvivla riktigheten av att Sverige fasthåller vid
sin neutralitetspolitik. Dessa röster ha sekunderats av uttalanden i utlandet,
som ifrågasatt, örn den svenska neutraliteten är av samma principiella, innebörd
som exempelvis den schweiziska och örn icke den svenska inställningen
skulle vara förenlig med ett mera markerat ställningstagande i kriget. På vissa
håll har man påstått, att den svenska utrikespolitiken icke varit konsekvent
och att den icke följdriktigt upprätthållit neutralitetens stränga krav. Om de
mera invecklade detaljerna kunna vi knappast diskutera, förrän alla handlingar
lagts på bordet. Vi kunna emellertid konstatera två omständigheter. För det
första respekteras1 alltjämt Sveriges neutralitet och oberoende samt dess rätt att
självt bestämma över sina. handlingar såsom .suverän stat. Detta skulle knappast
varit fallet, örn vi icke fasthållit vid en neutral politik. För det andra ha vi
lyckats att med vår neutralitetspolitik vinna dess främsta syfte — att hålla
land och folk utanför krigiska förvecklingar. Vi ha fört vår utrikespolitik för
att bevara freden åt Sverige så långt vi det förmått. Det vore kanske därför
lika riktigt att karakterisera den svenska utrikespolitiken såsom en målmedveten
fredspolitik. vilken på en gång lyckats bevara alla de väsentliga grunderna
för neutralitetspolitik och den svenska utrikesledningens handlingsfrihet.

Mot bakgrunden av principerna för denna vår politik är det icke svårförklarligt,
att vi nu utan tvekan säga, att vi alltjämt avse att fasthålla vid vår
strävan att bibehålla och skydda freden och att icke i maktkampens yttersta
timma kasta oss in som deltagare däri. Om vi nu ginge in i kriget, skulle vi
visa. att vår politik icke haft en linje, icke varit konsekvent. Det finns mångå
länder i Europa, ganska små stater och däribland alla våra grannländer, som år
1939 i september tveklöst anslöto sig till denna utrikespolitiska uppfattning.
De ha. mot sin egen vilja tvingats att försvara sitt land mot angrepp och
ockupation och Ira därvid automatiskt kommit att inrangeras på ena eller andra
sidan i stormaktskriget. De ha blivit allierade eller medkrigförande genom^verklighetens
egen fruktansvärda utveckling och icke genom fri vilja. För vår del
anse vi, att den omständigheten, att vi lyckats bevara vår frei!, icke gör vårt
land mindre värdefullt ur fredens eller mänsklighetens allmänna synpunkter.

En för vårt lands läge ytterst viktig händelse inträffade, då Finland och
Sovjetunionen slöto vapenstillestånd. Vi gladdes över att ej mera blod skulle
behöva flyta i Finlands tappra kamp mot en övermäktig motståndare. Men
sorg råder i våra. hjärtan över de fredsvillkor, som i politiskt och ekonomiskt
avseende skulle betyda undergång för ett land, vilket saknade den sega livsvilja,
som alltid utmärkt Finlands folk. Vi äro medvetna örn att Finlands styresmän
och det finska folket avse att ärligt och uppriktigt fullfölja vapenstilleståndsförd.
ra.gets krav och att man där är övertygad om önskvärdheten och
nödvändigheten av att skapa ett gott förhållande till segrarfolket. Det är vårt
uppriktiga hopp. att detta genom god vilja å ömse sidor också skall lyckas.

Som frändefolk följa vi Finlands nuvarande förhållanden med stor uppmärksamhet,
och som en broder i den nordiska syskonkretsen av självständiga stater
iakttaga vi Finlands strävan att vidmakthålla sin suveränitet. Det skall heller
icke förnekas, att vi följa utvecklingen i Finland med särskilt spänd uppmärksamhet
eftersom det i denna kommer att uppenbaras graden av den
uppriktighet som å ömse sidor kommit till uttryck vid stilleståndsförhandlinga.
rna. Vi känna, oss starkt medvetna örn att Sovjetunionens förhållande till Finland
kommer att utgöra den politiska prövosten som för vår egen del är av

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Äng. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

yttersta vikt vid en bedömning av vår framtida inställning. Uppriktigt samarbete
ock ordhållighet komma att ytterligare stärka vår vilja till samförstånd
och samarbete. En motsatt utveckling av de rysk-finska relationerna måste
försvåra en sådan politik från vårt lands sida, ty en djup oro skulle då bliva
den dominerande reaktionen hos vårt folk. Det skulle bereda mig och många
andra, vilka allvarligt önska att fred och samförstånd skola råda vid Östersjöns
kuster, stor tillfredsställelse, örn hans excellens herr utrikesministern på
denna punkt ville giva oss utrikesledningens uppfattning i något fylligare form
än .vad som skedde i den redogörelse som nyss lämnades här i kammaren.

Även örn Finland har fått fred, kvarstår ockupationen av Norge och Danmark,
och längst uppe i nordväst ha nu striderna kommit in på norskt territorium.
Norges och Danmarks tappra folk ha sargats under fem långa år av
fruktansvärda upplevelser och en behandling, som trotsar ali beskrivning. Vi
svenskar veta, att man aldrig med våld eller hot kan kuva ett stolt och frihetsälskande
folk. Som människor måste vi ropa högt vår harm och vår avsky över
de mot alla västerlandets traditioner stridande våldshandlingar mot värnlösa
män och kvinnor, som begåtts i Norge och Danmark. Deportationer under förhållanden,
som i omänsklighet överträffa forna tiders slavtransporter, tagande
av gisslan gentemot rättens heliga grundvalar, allt det som vi erfara örn våra
broderfolks behandling medverkar till vårt omdöme: »Detta är omänskligt.»
Uppträdandet i Norge och Danmark innebär en ren negation av mänsklighetens,
rättskänslans och det västerländska kultursamhällets alla traditioner.

Händelsernas utveckling i våra grannländer ha medfört ingripande händelser
även för vårt lands del. Över våra gränser har kommit en ström av flyktingar,
som sökt nödhamn hos oss. Vi äro glada att kunna erbjuda dem det skydd och
den trygghet, som de så länge saknat, vi äro glada att våra resurser tillåta oss
att taga dem örn hand på ett sätt som motsvarar våra önskningar och våra förpliktelser.
Utvecklingen kan bliva sådan, att flyktingströmmen ytterligare kommer
att öka. Må varje rättänkande veta, att han är välkommen hos oss.

Därmed äro dock våra uppgifter i humanitetens tjänst icke slut. Yi ha haft
möjlighet att i viss, örn också mycket begränsad omfattning hjälpa Nordens
krigshärjade folk och särskilt dess barn på olika sätt. Ehuru detta har ställt
vår försörjningsförmåga inför vissa prov, ha vi dock lyckats att fullfölja denna
uppgift, och vi beklaga endast, att vi icke kunnat erhålla tillstånd att ytterligare
utvidga vår hjälpverksamhet. Där de politiska förhållandena det medgivit,
lia vi kunnat, lämna en betydande hjälp, och det är här angeläget att
framhålla, att våra hjälpaktioner beträffande Norge för närvarande icke begränsas
av annat än utifrån givna förbud att göra mera.

I och med att freden kommer närmare och att i vissa fall vapenstillestånd
slutits, har vårt land ställts inför en fråga, som är ytterst grannlaga och till
vilken vi måste ta position. Jag åsyftar frågan örn de s. k. krigsförbrytarnas
behandling av den svenska staten. Från auktoritativt håll har det klarlagts,
att vi icke skola mottaga krigsförbrytare eller bereda dem en fristad. Den,
som genom sina handlingar förverkat medborgarrätten i det västerländska
rättssamhället, skall följdriktigt icke kunna söka dess skydd. Därom torde vi
alla vara ense. Men en neutral iakttagare kan icke värja sig för det intrycket,
att begreppet krigsförbrytare för närvarande tolkas relativt mångtydigt och
på samma gång något ensidigt. Det synes vara så, att krigsförbrytarbegreppet
har blivit mycket omfattande, och det betänkliga är, att den, som anklagas
för krigsförbrytelse, synbarligen icke kommer att få sin sak prövad på ett
sätt, som utgör en rimlig garanti för en, objektiv behandling. Hämndkänsla
och obehärskad lidelse äro dåliga domaregenskaper. Det är visserligen sant,
att man alltid fått höra ropet »Ve de besegrade!» sedan ett krig avslutats.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Äng. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

Men i den mån man i krigsförbrytelse inlägger ett på allmänna rätts- och
moralprinciper grundat fördömande av all opåkallad grymhet under krigets
förande, måste man dock göra en reflexion. Det synes i viss mån vara så, att
det finnes krigsförbrytare endast inom de besegrade nationerna. Låt oss trots
detta uttala den förhoppningen, att de av kriget uppjagade lidelserna icke
skola offra rättens krav. Det vore djupt beklagligt, örn man skulle finna,
att de segrande, när freden kommit och vedergällning skall utmätas, därvid
tilläte ett åsidosättande av de allmängiltiga rättsprinciper, för vilkas återupprättande
och bevarande man tvingats offra så många av sitt folk.

Vi, som levat i fred, vi, som undgått att bli ockuperade, kunna icke helt
sätta oss in i de härtagna folkens tankevärld. Vi göra icke anspråk på att
få föreskriva regler för deras handlande. Vi tro oss dock första, att det icke
endast är freden, som är efterlängtad. Bakom koncentrationslägrens ståltrådsnät,
framför kulsprutornas mynningar och bajonetternas spetsar har hatet
vuxit och harmen stigit till en outsläcklig längtan efter hämnd, en hämnd,
som kan tillfredsställas först då kriget är slut. Fredens första tid kan bliva
blodigare än krigets sista dagar. Längtan efter att få utkräva vedergällning
har hållit många uppe och drivit dem vidare.

Vi svenskar ha icke rätt att uttala annat än en förhoppning, att icke utvecklingen
skall gå så långt, att möjligheterna för en framtida försoning, mellan
folken varaktigt skola gå till spillo. Ty därigenom skulle man tillintetgöra
utsikterna till en fredlig utveckling under kommande generationer.

Vår längtan efter fred för alla folk måste orsaka, att vi med största intresse
följa utvecklingen av förhandlingarna örn en kommande internationell fredsorganisation.
Så oklara som linjerna för denna alltjämt äro, är det .alltför tidigt
att nu göra några uttalanden därom. Vissa rapporter från den internationella
konferensen ha dock ej varit lugnande, och särskilt de små staterna ha
fog för allvarliga farhågor. Makt är visserligen förutsättningen för att man
skall kunna upprätthålla en rättsordning, men makt är. en dålig grund för
rättens utformning, örn den icke förbindes med allmängiltiga etiska och moraliska
principer. Sådana ha hittills saknats i umgänget mellan nationer, och
däri ligger orsaken till de lidanden, som mänskligheten under århundraden
och årtusenden fått genomgå. I strävan att söka åstadkomma bättre förhållanden
kan vår insats endast bliva obetydlig. Men vår uppgift, sådan vi fatta
den, är att trots detta sträva till ett återupprättande av förståelse mellan folken
på varaktigare grundval. Det minsta vi kunna göra är att själva leva
efter de principer, vi vilja se förverkligade.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7,30 eftermiddagen.

Herr Branting: Herr talman, mina herrar! Jag ber att få ansluta mig till
dem, som här av regeringen begära alla politiskt möjliga åtgärder för att
bringa hjälp åt norska folket mot dess förtryckare och bödlar. Rapporterna
bland annat från den norska hemmafronten bli ju alltmer alarmerande. Och
när sådana ting kunna här rapporteras från denna talarstol, som vi nyss
hörde av herr Undén, antar jag, att vi alla känna, att. . . nya krafter komma
i rörelse. Vi böra inte, vi kunna inte med armarna i kors låta vilka skändligheter
som helst få passera på andra sidan norska gränsen! Svenska och
norska folken stå varandra verkligen så nära, att örn det norska utsättes
för ett övermått av lidande, blir det för oss nästan en fråga örn självförsvar.

Detta är en allmän inställning till dessa frågor, som jag för min del gav
uttryck åt redan på det första hemliga sammanträdet efter överfallet mot

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Äng. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

Norge. Det var kanske då en känslomässig överilning, i betraktande av diverse
maktförhållanden, som då för tiden voro okända. I dag, efter fyra års krig,
ligger problemet ju i alla fall annorlunda till. Nu vet hela svenska folket —
och hela världen — vad en tysk ockupation i verkligheten betyder. Nu ha- vi
ett försvar, som ger oss en helt annan trygghet och pondus — vill jag hoppas
— än 1940, och nu har väl också, örn jag så får uttrycka mig, den centraleuropeiska
uroxen snart stångat hornen av sig. För resten ha vi sedan permittenttrafikens
och transiteringarnas tid att försöka utplåna minnet av ett
mycket diskutabelt kapitel i vår historia.

Jag är alltså för min del övertygad örn att det finns en mycket stark .svensk
opinion, som i den norska frågan ger regeringen fria händer till alla effektiva
initiativ, i samförstånd med norska regeringen.

Jag skulle också, herr talman, vilja säga några ord om vårt allmänna utrikespolitiska
läge. Alla speciella frågor måste ju i varje fall behandlas och
betraktas från dessa utgångspunkter.

Hittills under kriget har det varit en relativt enkel sak att med några ord
eller någon fras ange uppgifterna för den svenska utrikespolitiken. Vi började
helt dygdigt med att vara rätt och slätt neutrala. Under en lång och penibel
tid gällde det sedan i stället, enligt den officiella formuleringen, att »hålla
Sverige utanför kriget, med bevarad frihet och självständighet». Från regenngssidan
har som bekant gjorts_ gällande, att detta inte alltid var så lätt.
I varje fall var det de s. k. eftergifternas tid, då vi kände oss hotade till livet
av Hitler-Tyskland. På den tiden var man så neutral, att man officiellt inte
kunde nämna den terronstiska valdsockupationen av Norge och Danmark, utan
att samtidigt liksom för jämviktens skull också beklaga det stackars ockuperade
— Island! Nå, efter denna besvärliga tid ha vi ju nu kommit över till
en annan, mera tidsbetonad neutralitet, och där stå vi alltså nu.

Alla dessa neutralitetsvariationer ha naturligtvis å andra sidan, enligt hans
excellens herr utrikesministerns förklaring nyss, inte varit annat än »ett fullföljande
av den hittills förda politiken»!

Det är emellertid uppenbart, att vi närma oss en situation, där dessa varierande
freds- och neutralitetsformuleringar ha tjänat ut, helt enkelt därför
att kriget kanske snart tar slut, som vi fa hoppas. Vi komma att nödgas
dra upp nya riktlinjer för den svenska utrikespolitiken, närmast för övergångstiden
och sedan överhuvud taget för efterkrigstiden. Det bör alltså snart tydligt
anges, hur vi vilja bestämma Sveriges ställning och uppgifter i det nya
Europa. _ Och detta bör om möjligt också ske på ett sätt, som man kan vara
enig örn i lika hög grad som man — i stort sett — i alla fall har varit enig örn
den fredliga och neutrala generallinjen hittills.

. Vår utrikesledning kommer därvid att ställas inför en uppgift, som så till
vida blir litet svårare än förut, att det ju nu kommer att öppna sig olika
alternativ för den svenska politiken. Under krigsperioden hittills har det
egentligen bara funnits en allmän linje, som på allvar har kunnat komma i
fråga. För visso ha varierande möjligheter förelegat i fråga örn ställningstagandet
i olika konkreta fall, men den allmänna riktlinjen har i alla fall varit
given. I en nära framtid däremot kan man onekligen tänka sig en fortsättning
inte bara i olika variationer, utan av ganska olika politisk karaktär.

Innan° sikten klarnat över det utrikespolitiska fältet, kan det naturligtvis
möta svårigheter att binda oss vid ett preciserat ståndpunktstagande. Vår utrikesledning^
kan kanske finna skäl för att tills vidare inta en avvaktande hållning.
Vi måste ju under alla förhållanden räkna med, att Sverige kommer
långt i efterhand, när det gäller den stora världens angelägenheter. Det blir
inte de små neutrala, sorn få vara med att dra upp riktlinjerna för den nya

llåndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Ang. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

världsordningen. Men alldeles betydelselöst blir det väl ändå inte för situationen
i norra Europa, hur den svenska orienteringen kommer att gestaltas. I
varje fall blir det av största betydelse för oss själva!

Man kan då fråga: vad är det för olika alternativ, som öppna sig? Ja, vi
få väl först klargöra vårt nuvarande läge för oss. Man kan väl, herr talman,
vara överens örn att det i realiteten blir Sveriges belägenhet emellan Sovjetryssland
i öster och England-Amerika i väster, som i mångå år kommer att
sätta sin prägel på det politiska livet här i Sverige, särskilt när det gäller
utrikespolitiska frågor. Detta blir alltså det nya! Den nord-sy dgående axelns
tid är snart slut. Berlins roll i Skandinavien blir väl hädanefter mera blygsam.
Det tyska inflytandet i Stockholm och i grannstaterna kommer, få,r
man anta, att i det närmaste elimineras, också örn vi alltjämt komma att bibehålla
en hel del viktiga kommersiella och ekonomiska mellanhavanden på

det hållet.

Hädanefter få vi alltså, som jag ser saken, utgå från att vårt land har sitt
läge på den politiska meridian, som löper mellan Moskva och London. Det blir
väsentligen de öst-västliga grannskapsförhållandena, som för framtiden komma
att bestämma den utrikespolitiska frågeställningen här i landet.

Det är naturligt, att de flesta av oss vilja tänka sig vår internationella Damtid
först och främst inom ramen av ett nytt Nationernas förbund. Naturligtvis
ha vi alla också varit intresserade läsare av de rapporter, som ha kommit från
Dumbarton Oaks, och följt den internationella diskussionen kring detta tema.
Det var ju också intressant att här åhöra herr Undéns redogörelser och hans
förklaring, att tillkomsten av den internationella säkerhetsorganisationen nu kan
anses för tryggad. Lsmkligtvis behöva vi inte heller sväva i okunnighet örn
var det svenska socialdemokratiska partiet — och hans excellens herr statsministern!
— står i fråga örn, hur ett nytt Nationernas'' förbund lämpligen bör
vara beskaffat. Man behöver bara gå till protokollen från den socialdemokratiska
partikongressen i våras för att därvidlag få klart besked. Det parti,
som jag har äran tillhöra, går nu in för en internationell politik med huvudsyfte
att skapa en internationell rättsordning, utövad av ett demokratiskt organiserat
folkens förbund, utrustat med internationell ordningsmakt.

Men om detta alltså är mer eller mindre klart i princip, så är val dänned
ändå knappast det väsentliga sagt beträffande vår framtida situation. Aven
efter tillkomsten a.v en internationell fredsorganisation hur den nu än blir
konstruerad — kommer enligt min mening hela betydelsen därav att ^kvarsta,
att det är på den engelsk-ryska förbindelselinjen, som vi ha fått vår givna
plats. Om det nya Nationernas förbund kommer till stånd, blir det val en internationell
arbetskombination med pålitlig funktion kanske bara när det gäller
begränsade uppgifter. Mi veta i alla fall, att bakom, ett sadan! världsomfattande
arbetskombinat komma ändå alltid att ligga de politiska realiteter, som ut -

göras av de segrande stormakterna.

Från dessa utgångspunkter, mina herrar, finns det särskilda skal tor oss att
noga observera inte bara förhållandet i allmänhet mellan dessa stormakter, utan
speciellt varje steg, som tas till befästande av det nuvarande engelsk-ryska
samarbetet, vilket ju nyss har ytterligare konfirmerats genom förhandlingarna
i Moskva. Såvitt man kan förstå blir det denna engelsk-ryska vänskaps- och
samurbetspolitik, som vi för vår del ha att närmast^utgå från. Jag antar, att
icke någon svensk politiker finns, som vill bygga på den helt motsatta hypotesen
örn ett framtida engelskt-ryskt konfliktläge. Detta är ju, som alla veta,
för närvarande den tyska arbetshypotesen. Men det vöre enligt mili mening
dumt och farligt — lika val här som i Finland eller Balticum — att försöka
laborera nied denna nazistiska spekulation, hn sak är naturligtvis att rakna

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Alif/. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

med alla eventualiteter, en helt annan är att liksom backa upp den gamla aversionen
mot Sovjetryssland med tal örn framtida storpolitiska konflikter och
att kanske till och med försöka få fram sådana motsättningar genom allehanda
intriger och rövarhistorier, avsedda att utså internationell misstro och ovilja.

Vad jag nu sagt här berör också något vår flyktingspolitik. Jag vill där
bara tillåta mig att säga — eftersom saken ju har blivit behandlad av föregående
talare — att det utan tvivel bland de finska och baltiska flyktingarna
finns element, som vilja begagna sin rörelsefrihet här till att bedriva en internationell
splittringspropaganda. Utrikesministerns förklaring, att vederbörande
inte få bedriva politisk propaganda här i riket är ju principiellt tillfredsställande,
men i vissa fall ganska svår att realisera i praktiken, kanske mycket på
grund av vederbörandes förnämliga förbindelser på olika håll här i landet. Vi
i Sverige ha ju tvärtom — jag instämmer däri med herr Undén — ali anledning
i världen att hoppas, att det nuvarande samförståndet mellan öst- och
västmakterna blir beståndande, till båtnad inte minst för det fria Skandinavien.
Vi ha all anledning i världen att hoppas, att detta samarbete kommer att räcka
lång tid framåt, och vi ha ju därvid i minnet det tjugoåriga samarbetsavtal, som
existerar mellan England och Sovjetryssland. Här ha vi verkligen, enligt min
syn, vitala intressen att bevaka. Naturligtvis skulle ingenting vara olyckligare
för vårt land än örn det komme att befinna sig mitt uppe i ett stor nytt konfliktfält,
just i gränsområdet mellan två rivaliserande maktblock.

Svenska folket är alltså att lyckönska till det nuvarande goda engelsk-ryska
samförståndet, inte minst därför, att det under dessa auspicier blir så mycket
enklare för Sverige att inta sin naturliga plats i denna vänskapskedja. Det blir
ju under dessa förhållanden för oss inte någon fråga örn att vända ansiktet antingen
åt det ena eller åt det andra hållet. Vi kunna under de nu givna förhållandena
återknyta och utveckla våra politiska och ekonomiska förbindelser lika
naturligt och konfliktlöst åt båda sidor.

Den allmänna politik, som sålunda anvisas oss av förhållandena själva, kan
man kanske kalla ett slags positiv neutralitet, en neutralitet inte mellan fiender,
utan mellan vänner. Vi komma härmed också in på ungefär samma linjer
som Norge, som ju ingen kan misstänka för engelskfientlighet eller aversion
mot det hållet, men som ändå nu så vänskaps- och förtroendefullt samarbetar
med Moskva i sin befrielsekamp. Vi komma också på sätt och vis på en liknande
linje som Finland, där en ny vänskap med Sovjetryssland håller på att
utveckla sig, samtidigt som man säkerligen vill snarast återknyta goda relationer
västerut. Vi få med andra ord i det nya Europa en mellanställning, som, om
allt vill sig väl, inte bör bli svår.

Men ett helhjärtat accepterande av denna linje, herr talman, förutsätter ju
bland annat en verklig reorganisation av de svenska förbindelserna österut.
Det vore meningslöst att förneka, att vi hittills ha haft synnerligen utvecklade
och goda handelsförbindelser — liksom också kulturella och politiska förbindelser
— med England — och även med Tyskland — men att däremot motsvarande
förbindelser med Sovjetväldet ha gestaltat sig ytterst pauvra. Export- och importsiffrorna
säga ju därvidlag tillräckligt. Och det är väl just dessa hittillsvarande
faktiska förhållanden, som i verkligheten tjäna som bas för den motsatta
politiska linjen, vilken vill försöka förvandla Sverige till en mot öster
riktad förpost. Den politiken hämtar ju sitt stöd just ifrån snedheten i vår
handelsbalans och den ojämna avvägningen av våra ekonomiska relationer österoch
västerut. Om Sverige vill för framtiden inrätta sig i den nya världen med
klokt beaktande av sitt givna läge, med lika goda och sinsemellan lika väl avvägda
förbindelser åt ömse håll och därmed också, mina herrar, med bevarad
rörelsefrihet, då förutsätter detta, såvitt jag kan förstå, en verklig nyoriente -

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Ang. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

ring i våra utrikespolitiska relationer. Det förutsätter kanske också, att en god
del av våra gamla tyska sambandslinjer dirigeras'' över åt Ryssland.

Av allt att döma tycks det numera också råda en rätt allmän uppfattning
här i landet, att förbindelserna till vår stora östra granne måste undergå en
väsentlig utveckling. Det är inte längre högmålsbrott här i landet att skicka
en vänlig hälsning österut.

Jag tillät mig vid 1943 års riksdag — örn jag minns rätt — att i en motion
något beröra dessa synpunkter och begära särskilt beaktande av vilka åtgärder
som kunde vidtas genom vår utrikesrepresentation för att utöka kontaktpunkterna
inte bara med Nord- och Sydamerika utan också med sovjetstaten. Vissa
förstärkningar i den konsulära representationen i Förenta staterna vidtogos
ju också sedermera, men hela kapitlet örn en förstärkning at andra sidan lämnades
tills vidare obeaktat.

Det skulle, herr talman, vara av stort intresse att höra en något sa^ när
fyllig framlställning från vår utrikesledning angående hur den ser på de frågor,
som jag här har tillåtit mig att beröra, och vilka praktiska åtgärder, som den
tänker sig, för att göra verklighet av det ofta hörda, platoniska talet örn vänskapliga
och goda förbindelser åt alla håll.

Hans excellensi herr utrikesministern uttalade nyss! en förhoppning örn att vi
snart skola kunna »på bred bas» återuppta handelsförbindelserna med Sovjetunionen.
Det skall bli av stort intresse att se, hur dessa förhållanden komma
att utges tältås i praktiken. o

Ja, herr talman, örn jag här har försökt att liksom placera in vart land i dess
givna realpolitiska situation, så har jag därmed dock ingalunda velat göra gällande,
att inte plats också skulle finnas för ett hävdande från vår sida av mera
principiella, allmängiltiga rättssynpunkter i det utrikespolitiska sammanhanget.
Det finns nämligen enligt mitt sätt att se ett bestämt_ sammanhang ^mellan
frågan örn trygghet och frågan örn rättvisa, likaväl som jag är av den åsikten,
att det finns ett bestämt sammanhang mellan tryggheten och den sociala orga Naturligtvis

får en makt som Sverige, vilken under hela världens förfärliga
blodbastu suttit i lugn och frid, inte nu efteråt komma och uppträda med övermaga
skolmästarlatcr. Men det hindrar väl inte att också en stat, som statt vid
sidan av katastrofen, möjligen kan ha ett och annat förnuftigt ord att säga,
när återuppbyggandet skall begynna. Ingenstädes är man väl, tyvärr, begavad
med ett övermänskligt och allt begripande förstånd, och just därför måste
väl alla folk hjälpas åt att finna de rätta vägarna ut ur dödsskuggornas dalar.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag skall inskränka mig till

några få ord. , ,.,.

Jag fäste mig bland annat vid några uttalanden av herr Linderot tidigare
i debatten. Vi lia ju egentligen inte kommit hit för att granska regeringens
mer eller mindre syndfulla politik i det gångna, utan snarare för att ta ställning
till läget i dag. Herr Linderot gjorde emellertid ett strålkastarsvep (iver
den gångna tiden och konstaterade med hotfull min, att diskussionen om dessa
gamla synder inte är slut. Det råder alltjämt ett starkt missnöje, säde lian,
med det som gjorts tidigare. Jag vill då emellertid erinra om att herr Linderot
tidigare under detta krig mer än en gang uttalat sin tillfredsställelse med
den av regeringen förda neutralitetspolitiken.

Herr Linderot hade några funderingar örn det nyss förrättade valet. Det far
inte betraktas som något förtroendevotum för regeringen, menade lian, och han
kom till den slutsatsen, att om det varit majoritetsval och i varje valkrets
statt en regeringsanhängare på den ena sidan och cn oppositionsman på den

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1914.

Äng. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

andra, skulle »anpasslingarna lia lidit ett förkrossande nederlag». Jag förstår
inte, varför man skall behöva tillgripa den där konstruktionen med majoritetsval.
Varför skall inte opinionen kunna komma fram lika bra vid ett proportionellt
val i Vi ha ju t. ex. haft ett särskilt parti, som byggt hela sin
existens på opposition och kritik av regeringenss utrikespolitik. Ställningen
inom yalmanskåren för eller emot detta parti borde väl vara i någon mån utslagsgivande,
men vi kunna konstatera, att detta parti mer än alla andra lidit
ett komplett fiasko. Jag håller mig mera till detta förhållande beträffande
opinionens stämningar än till herr Linderots valtekniska funderingar.

Jag skulle kanske i det sammanhanget kunna ge uttryck åt den reflexionen,
att örn det varit majoritetsval, hade med säkerhet inte någon enda representant
för herr Linderots parti blivit vald i landet.

. Jag instämmer till fullo i herr Linderots uttalande, att den kommande utrikespolitiken
bör bygga på frihet för det egna folket. Jag är bara förvånad
över att jag får instämma med herr Linderot i det fallet.

Herr Linderot hade också några funderingar beträffande våra förhållanden
åt öster. Han sade, att Sverige tydligen står berett att övertaga vissa andra
staters roll såsom väktare mot öster. Jag måste för min del säga, att säkert
ingen tanke är vårt land mera främmande än den. Under alla förhållanden
kan jag å det partis vägnar jag företräder deklarera, att ingen tanke är detta
parti mera främmande än just denna.

Herr Linderot talade om att de baltiska flyktingarna vore quislingar och
fascistiska element. Jag bestrider inte, att det kan finnas sådana. Däremot
bestrider jag regeringens förmåga att, när det kommer en sådan flyktingström,
ha människor redo vid stranden, som kunna peka ut vilka som äro det ena
och vilka som äro det andra. Utrikesministern har ju redan uttalat regeringens
bestämda vilja att sålla agnarna från vetet och framför allt att hålla ögonen
på de misstänkta elementen, och längre kan man väl inte komma i den nuvarande
situationen. Den »cordon sanitaire», som herr Linderot talade örn,
var säkert en felaktig föreställning redan när det gällde de andra staterna som
herr Linderot syftade på. För Sverige är den intet att fundera på.

_ idag vill instämma i herr Linderots förhoppning örn att det skall knytas intima
ocly vänskapliga förbindelser mellan vårt land och Sovjetunionen. Jagtror
också, att det finns en mycket god vilja till detta inom vårt land, och vi
böra ha rätt att vänta den goda viljan även från den andra sidan. Framför
allt borde man kunna vänta, att inte från svensk sida, vare sig från ett stort
eller ett litet parti eller från enskilda grupper, skall göras någonting för att
hålla den där gamla och dumma misstron vid makt.

Jag behöver inte upprepa alla de uttryck för tillfredsställelse över att Finland
kommit ut ur kriget och inte heller de uttryck för avsky över händelserna
i Danmark och Norge, som här redan framförts. Jag är säker på att nationen
är villig att instämma i alla de mycket starka ord, som utrikesministern använde
i det sammanhanget. Jag skulle till och med kunna säga, att nationen
är redo att i det avseendet gå ännu ett steg längre.

Kriget i Finland har ju nu flyttat över till Norge, och de problem, som
i det sammanhanget uppstodo för den svenska vaksamheten, ha därigenom förskjutits
ett steg åt väster. Jag tar ad notam de förklaringar, som utrikesministern
givit, att Sverige skall vara redo att med samma medel hjälpa även
där. Det kanske bör understrykas, att det måhända därvidlag blir nödvändigt
att tillgripa ännu starkare medel. Vad den materiella hjälpen särskilt till
Norge beträffar, är det _ uppenbart, att det inte räcker med de frivilliga insamlingarna,
som dock givit ett mycket gott resultat, och som naturligtvis böra
fortsätta. Örn det skall bli någon verklig hjälp, fordras ett helt annat in -

Måndagen den 30 oktober 1944.

Xr 28.

Äng. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

gripande, och jag tror jag kan uttala den förhoppningen, att det svenska folket
för att kunna bringa denna hjälp upp till nödig effektivitet säkert är redo
att inskränka sina egna behov och sin egen standard.

Vi se ju fram emot krigets slut, och det är säkert något som fyller oss alla
med glädje, men vi äro inte kallade till något rikt dukat bord. Man kräver
av oss mycket stora offer, inte hara beträffande våra grannar i Norden, utan
man kräver att vi skola vara beredda att ställa vår produktionsapparat till
förfogande i mycket stor utsträckning enligt det program, sorn delvis berörts
i regeringsförklaringen. Vi skola göra det också med pengar och med framför
allt krediter. På den punkten kan man naturligtvis ur rent inre svensk
synpunkt lia anledning till betänksamhet. Det är uppenbart att vi få vara
redo att hjälpa så långt våra krafter räcka, men kreditprogrammet kan ju
ha sina vanskligheter. Det är bra att vi få avyttra våra varor, att vi få användning
för vår arbetskraft, särskilt under den farliga övergångstiden, men
örn vi inte få några andra varor i utbyte, få vi avlöna våra arbetare genom
att sätta sedelpressarna i gång. Det är klart, att det betyder åtskilligt, att vi
kanske vid den tiden som kompensation få avveckla vår beredskapsapparat.
men trots detta måste man nog säga, att denna omfattande kreditverksamhet
kan få inrikespolitiska följder för vårt land, som inte äro önskvärda. Jag vill
inte på något sätt yrka på att regeringen skall motsätta sig beviljandet av
krediter, men jag tror att underhandlingar örn dessa frågor böra föras under
all möjlig aktgivenhet på de saker jag nyss nämnde.

Vad beträffar organisationen för fredens bevarande i framtiden, det nya
folkförbundet, är det klart att Sveriges folk med en oerhörd spänning betraktar
förberedelserna därför. Det bör intressera oss särskilt, därför att Sverige
överhuvud taget varit intresserat av dessa försök att skapa en stabil ordning
i en vansklig värld. Det är sant, att Sverige var med 1938 och torpederade
det gamla folkförbundet — under alla förhållanden torpederade den
väsentliga punkten i förbundsakten, den om sanktionerna, men jag åtminstone
uppfattade denna torpedering som en den svikna kärlekens gärning. Det hade
utvecklat sig därhän, att det inte längre var en trygghet att tillhöra förbundet
utan en risk. Örn nu ett nytt försök skall göras, är jag övertygad örn att
Sverige skall tillhöra de folk, som framför allt yrka på att det skall byggas
djärvt och byggas dristigt, som vilja gå längst i fråga örn inte bara internationella
åtgöranden, utan också internationella förpliktelser. Det är klart,
att det därför inte får vara fråga örn någon illusionspolitik.

Under många år kommer säkert läget att av oss kräva både klokhet och
kraft men också nationell sammanhållning, och understrykandet av detta är
enligt min uppfattning behållningen av den debatt, som vi fört här i dag.

Herr Wagnsson: Herr talman! I likhet med flera talare i dagens debatt
ber jag att först få uttala min stora tillfredsställelse över den kraftiga oell
rättframma förkastelsedom, som utrikesministern uttalade över den tyska terrorn
i Danmark och Norge. Dessa ord i regeringsdeklarationen väcka genklang
i alla svenska sinnen. Regeringen har ett enigt folk bakom sig i sina
bemödanden att söka utvägar för att bringa Norge och Danmark en hjälp,
som sätter ett stopp för det ohyggliga lidande, som nu övergår våra hårt prövade
grannländer. De uttalanden, som gjorts i denna debatt av först utrikesutskottets
ordförande och sedan bl. a. partiledarna — inte minst de kraftige
ord som högergruppens ledare yttrade — visa att en enig önskan finns alf
bringa hjälp. I synnerhet ha, som loir förut sagts, deportationerna till Tyskland,
vilka herr J. B. Johansson med all rätt likställde med forna tiders slav Försla

kammarens protokoll 10JiJi. Nr 28. 3

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Äng. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

transporter, väckt avsky överallt. Det bedrägliga sätt, som begagnades t. ex.
vid infångandet av de danska polismännen, då man genom falskt flyglarm
lyckades locka polisen i en gillrad fälla, är karakteristiskt för fördomsfriheten
i de tyska metoderna. På deras brutalitet gav ju även herr Undén oss några
exempel, en exempelsamling, som ju lätt skulle kunna utökas av flera ledamöter
i denna kammare, örn de återgåvo vad trovärdiga norrmän, norrmän
som många känt långt före ockupationen, berättat att de själva uppleva t eller
bevittnat.

Av våra grannländer är Norge i vissa avseenden hårdast prövat. Vi glädja
oss därför alldeles särskilt åt det besök, som norska regeringsledamöter nu avlägga
i Sverige. Vi vänta att av överläggningarna skall framgå ett resultat,
som blir till gagn för Norge.

Norge har i dag två fiender, som båda äro lika farliga. Den ena är Tyskland.
Alla deltagare i dagens diskussion med hans excellens i spetsen lia ju
uttalat sin bestämda förkastelsedom över ockupationen och de skändligheter,
som begås i Norge. Jag vågar hoppas, att i Sverige intet skall underlåtas
för att i former, som kunna anses tillrådliga och örn vilka de svenska och
norska regeringarna kunna enas, lämna norrmännen sådan hjälp, att inte terrorn
under det sista skedet av ockupationen blir alltför blodig.

Norge har emellertid också en annan fiende än Tyskland. Den andra fienden
är hungern. I kampen mot denna har det svenska folket redan villigt lämnat
sina bidrag. Som ordförande i arbetsutskottet för Svenska Norgehjälpen
ber jag att något få komplettera utrikesministerns redogörelse och till denna
redogörelse knyta ett par reflexioner.

Svenska Norgehjälpen har satt som sitt mål att lindra den värsta nöden i
Norge, särskilt bland barn, sjuka och gamla. När Norgehjälpen startades i
augusti 1942, var man på det klara med, att man stod inför mycket svåra
uppgifter. Det fanns visserligen i vårt land en utbredd vilja att hjälpa, mer.
man frågade sig, hur denna hjälp verkligen skulle kunna komma fram till
invånarna i ett ockuperat land. Det var en misstänksamhet, som var djupt
rotad och som kanske fortfarande finns kvar.

Garantier kunde emellertid skapas genom det s. k. Donatoravtalet. Svenska
Norgehjälpen erhöll genom detta rätt att fritt fördela och kontrollera hjälpen
i Norge. Norgehjälpens kommitté i Oslo — Svenska Donatorrepresentationen
— består av fyra svenska medborgare, som äro bosatta i Oslo, samt
en verkställande ledamot, som också är svensk och som regelbundet reser mellan
Oslo och Stockholm för att avge rapporter och mottaga instruktioner från
Svenska Norgehjälpens arbetsutskott. Han reser även omkring i Norge och
kontrollerar hjälpverksamheten ute i landet. Hunt omkring i Norge finns
det lokala hjälpkommittéer av norska medlemmar med i de flesta fall en
svensk medborgare som kontrollant. Dessutom ha representapter för Svenska
Norgehjälpens arbetsutskott vid flera tillfällen besökt Norge och där inspekterat
olika hjälpanordningar.

I Donatoravtalet heter det, att Svenska Norgehjälpen skall driva humanitär
hjälpverksamhet och att de norska hjälporganisationerna, som biträda i
hjälparbetet, skola vara »politiskt orörda». Det har vidare givits stränga besked
örn, och jag ber alldeles särskilt att få understryka detta, att hjälpen
ögonblickligen kommer att stoppas, örn försök göres från ockupationsmaktens
sida att missbruka hjälpen från Sverige.

Svenska Norgehjälpen har hittills nått en insamlingssumma, som snabbt
närmar sig 40 miljoner kronor. Därav ha inemot 15 miljoner kronor lämnats
från Norvegia, en speciell kommitté, som samlar in medel inom industrien.
Pengarna i övrigt ha till stor del insamlats genom direkt kontantinsamling.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Ang. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

övertidsarbete, regelbundna avdrag på löner, försäljning av Norgenålar, flaggmärken,
litteratur, o. s. v.

Norgebjälpen bedriver också en klädinsamling, som hittills sänt cirka 33
ton kläder och skor till Norge. Vi ha icke haft tillåtelse att göra offentlig
propaganda för denna insamling tidigare, men genom cirkulär till våra kommittéer
och organisationer •— särskilt kvinnoorganisationerna — har man ändå
uppnått detta, man måste säga utmärkta resultat. Bristen på kläder och
skor i Norge är nämligen för närvarande större än någonsin.

Den populäraste lijälpformen är utan tvivel hjälpen till de norska barnen.
För närvarande utspisas omkring 140 000 norska barn dagligen. Vidare utspisas
mellan 35 000 och 40 000 gamla. Barnbespisningar försiggå på mellan
400 och 500 platser och bespisningar för gamla på mellan 40 och 50 platser.
Det utdelas varje dag i det närmaste 180 000 portioner. Bespisningarna utvidgas
emellertid hastigt, och man räknar med att till jul vara uppe i cirka
220 000 portioner per dag.

Förra julen igångsattes en speciell 5-kronorsinsamling till gåvopaket, och
inte mindre än 90 000 norska barn, som då deltogo i bespisningarna, fingo sådana
paket. Före sommarferien i ar gjordes en liknande insamling, varvid icke
mindre än 100 000 paket utdelades. Det är en ganska ansenlig kvantitet livsmedel,
som gått över till Norge i dessa småpaket. Sista gången nick paketens
sammanlagda vikt upp till 200 000 kilo. Tiotusentals tackbrev från de norska
barnen vittna örn hur kärkomna dessa gåvor voro och hur mycket bespisningarna
betytt för dem.

Vid några tillfällen har också Norgehjälpen under betryggande kontroll kunnat
överföra större kvantiteter varor, avsedda för hela den norska civilbefolkningen.
Dessa varor ha lämnats såsom en extra tilldelning i Norge och sålts
till civilbefolkningen mot extra kuponger. Någon motsvarande minskning av de
ordinarie ransonerna har alitsa icke skett. Förra året överfördes sålunda
9 000 000 kg socker, vilket betydde, som man lätt kan räkna ut, 3 kg per person.
Sockret köptes i Danmark medelst i Sverige insamlade medel och såldes i Norge
till gällande normalpriser. Genom bidrag från svenska staten har det lyckats
oss att också i år överföra socker, såsom hans excellens herr utrikesministern
nämnde, till en kvantitet av inte mindre än 6 000 000 kg, vilket distraheras på
samma sätt som i fjol.

Det bär på något håll anmärkts på att dessa varor inte delats ut till behövande
i Norge, utan där försålts. Detta har emellertid varit det enda sättet att
sörja för en rättvis fördelning av sockret. Det har varit den mest praktiska
och rättvisa distributionsformen, samtidigt som det därigenom blivit dubbel
hjälp. De. pengar, som kommittén erhållit genom försäljningen i Norge ha
huvudsakligast använts till understöd för de mest nödställda familjerna i form
av kontanta bidrag. Det är särskilt sjömansfamiljerna, som kommit i åtnjutande
av denna hjälpform. Norska myndigheter eller kanske tyska dekreterade
nämligen, sedan störte delen av det norska sjöfolket, som alltså vid ockupationen
befann sig utanför Norges gränser, inte återvände till Norge, att något understöd
åt dessa familjer inte skulle lämnas, men tack vare den svenska insamlingen
ha dessa nödställda sjömansfamiljer fått kontanta bidrag. Det finns i
Norge över 10 000 familjer, som på grund av kriget ha sina försörjare på andra
sidan spärren eller som förlorat dem under kriget. Dessa familjer äro hänvisade
till den hjälp de kunna få från Sverige. Hjälpen till sjömansfamiljer
uppgår till omkring 1 miljon kronor per månad.

.Men hjälp har också kunnat lämnas på annat sätt och i andra former. Vid
Midtstuen utanför Oslo har Norgehjälpen öppnat ett sjukhus med plats för 130
patienter. Detta öppnades den 1 november 1943 och har delvis utrustats av

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Äng. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

Stockholms stad. som här visat stor generositet. Det drives i Svenska Röda Korsets
regi, men Norgehjälpen svarar för driftkostnaderna och för den medicin,
som icke kan anskaffas i Norge.

På Höshjör vid Lillehammer har det funnits ett rekonvalescenthem för psykiskt
och fysiskt sjuka arbetare och tjänstemän. Detta hem har av flera skäl
nedlagts, men i stället har man upprättat ett nytt på Sjusjöen vid Lillehammer.
Ett nytt sådant hem förberedes även i Bergenstrakten och ett annat på Opdal i
Sör-Tröndelag.

De pengar, som komma in på försäljningen av Norgenålarna, fonderas däremot,
och avsikten är att för dem bygga ett barnsanatorium i Norge, när kriget
är över.

Under sommaren har verksamheten huvudsakligen ägnats åt hjälp i forin
av matvaror till feriekolonier för barn. Denna hjälp har varit till ovärderlig
nytta och i en hel del fall utgjort förutsättningen för att någon feriekoloniverksamhet
överhuvud taget kunnat bedrivas. Över 90 feriekolonier och sommarläger
ha fått livsmedelshjälp i form av smör, torrmjölk, havremjöl, ärter,
köttkonserver, torkade grönsaker, marmelad och potatis.

Svenska Norgehjälpen har dessutom bedrivit feriekoloniverksamhet i egen
regi på Ula Badhotell i Vestfold. Närmare 400 pojkar i åldern 7—14 år ha, där
fått en fri och härlig sommarvistelse. De ha fått god och närande kost, vilket
kanske bäst framgår av de viktökningar på 5 å ''6 kilo per pojke, som kunde
uppvisas vid avresan från kolonien. De ha vidare erhållit både nya och begagnade
kläder från Svenska Norgehjälpens klädesinsamling. Förutom till feriekolonierna
har Svenska Norgehjälpen även ställt betydande mängder livsmedel
till förfogande för sjukhus, ålderdomshem och andra behjärtansvärda ändamål.

Hjälpen tili sjömansfamiljerna och fadderbarnen har lämnats i full utsträckning
också under sommaren, och ett omfattande planeringsarbete har bedrivits
för den nya bespisningssäsongen, som började den 15 september. Som jag redan
nämnt, är det nu inte mindre än 180 000 barn och gamla som dagligen få ett
mål mat genom Svenska Norgehjälpens ingripande. Denna siffra utvisar en
väsentlig ökning från vårens 144 000.

Förutsättningen för att denna verksamhet skall kunna bedrivas och utvidgas
är ju å ena sidan det svenska folkets och den svenska statens offervillighet och
å andra sidan att medgivanden lämnas för överförande till Norge av erforderliga
kvantiteter livsmedel. I viss utsträckning ha här svårigheter funnits, som
emellertid inte till någon del berott på den svenska regeringen. Den svenska
utrikesledningen har gjort allt för att underlätta denna hjälpverksamhet. Svårigheterna
ha i stället berott på den exportspärr, som uppkommit på grund av
yrkanden från västmakternas sida, örn man på västmaktshåll särskilt under
den första oekupationstiden hyste en viss oro för att den verksamhet, som
Svenska Norgehjälpen bedrev, skulle direkt eller indirekt komma ockupationsmakten
till godo, så är detta en misstänksamhet, som man kan förstå också
här. Men sedan det nu finns ovedersägliga bevis för att vi kunnat driva denna
verksamhet så, att den kommit det norska folket till godo, är det av största betydelse
örn lättnader i exportspärren kunna åstadkommas. Jag tillåter mig att
uttala en förhoppning att den svenska regeringen inte lämnar någon möjlighet
outnyttjad då det gäller att söka utverka ytterligare lättnader i fråga örn
exporten till Norge.

Herr Sandler: Herr talman! I en utrikespolitisk debatt bör det ej anses opåkallat
att även beröra frågor angående vår allmänna försvarsberedskap. Jag
ville därför till en början uppehålla mig vid en sak som ligger alldeles vid sidan

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Äng. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

av den utrikespolitiska, exposé från herr utrikesministerns sida, som inledde
denna debatt.

Vi erinra oss alla, att den föregående riksdagssessionen avslutades osedvanligt
sent. Många trodde då att det skedde för att en höstsession skulle undvikas.
Riksdagen fick ju till och med fara hem under en veckas tid, medan ett särskilt
utskott lämnades kvar för arbeta igenom frågan örn civilförsvaret. En av dessa
kvarsittare spörjer nu: skedde detta för att få ett civilförsvar i kraft den 1 december? Jag

klandrar varken att frågan upptogs vid den föregånde sessionen eller att
vi äro samlade här i dag — det kan ju ha andra anledningar — men jag vill
fästa uppmärksamheten på den olägliga försening, som har uppstått i denna
viktiga angelägenhet. Sedan regeringen med en nästan abnorm snabbhet besatt
civilförsvarets chefsbefattning, inträdde en paus. Frågan försvann i sommarsemestrarnas
stiltje. Den 1 oktober var civilförsvarsstyrelsen organiserad, och
efter detta datum lia länsstyrelserna fått börja organisera sina försvarsavdelningar.

Denna försening har medfört, att civilförsvaret icke var berett att möta sin
första stora uppgift, nämligen mottagandet av de många flyktingarna. Då detta
flyktingproblem mötte ett ofärdigt civilförsvar, uppstod en komplikation som
framtvingade en ytterligare försening fram till den 1 december och som även
skapat en från början oklar situation beträffande toppinstanserna..

Naturligtvis gäller här som. i andra fall, att det är bättre sent än aldrig, och
jag begagnar nu bara tillfället för att rikta en vädjan till regeringen, att vad
som återstår av förberedelserna — och det är ganska mycket —• måtte komma
så snart, att civilförsvaret verkligen kan träda i funktion den 1 december.
Dagens erfarenheter vitsorda i hög grad denna nya organisations behövlighet.
Särskilt hade det varit tacknämligt, om det förslag till lokala sjukvårdsledningar
i lämen, som var framlagt i slutet av februari, kunnat så bedrivas, att denna
sjukvårdsledning nu varit beredd att möta de stora uppgifter som föreligga i de
län där man får mottaga de många flyktingarna.

Kriget är ju verkligen inte slut. En här i landet alltid snarväckt fredsoptimism
har knäckts vid Aachen och Warszawa. Beredskap är uppenbarligen alltjämt erforderlig
även i det nu ändrade läget. Vi bevittna för närvarande nazismens
kanske relativt långa dödskamp och det storostasiatiska imperiets begynnande
sönderfall, och som en reflex av dessa händelser pa den stora scenen kan man
inom en lättrörlig del av svensk opinion iakttaga, vissa märkliga anpassningsfenomen.
Den anpassning vi förut känt till, i förhållande till den totalitära
makt som nu går mot Ragnarök, har efterträtts av en anpassning till den totalitära
stat, som går segrande fram till ett maximum av maktställning. Det är ju
så, att jämfilspånen attraheras av maktens magnet. Men det svenska samhället
innehåller dess bättre också tyngre och mindre lättrörliga, element, och det är
de, som böra utgöra grundvalen för den svenska utrikespolitiken.

Jag säde att vi nu ha kommit till ett nytt, i viktiga stycken ändrat läge.
Finland har, svårt stympat, utträtt ur sitt andra krig och gått in i ett tredje.
Trots den nya tunga det medför, är det dock måhända vägen till en säkrare
framtid. Jag finner det enbart klokt, att den finska statsledningen lojalt gör
det bästa möjliga av den situation som föreligger, och jag skulle anse det
ytterligt, oklokt, örn man härifrån utmålar Finlands sak såsom hopplös och
utfärdar någon förhastad dödsattest. Skapandet av ett gott grannstatsförhållande
mellan Finland och Ryssland — åtminstone några goda symtom kunna noteras
— är att svenskt intresse, som långt före detta krig har varit ett rättesnöre
för svensk utrikespolitik.

Stilleståndsfördraget blir därför icke mindre orättfärdigt. Respekt för makt

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Äng. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

får icke bringa vördnaden för rätt till tystnad. Skulle dessa stilleståndsvillkor
stadfästas och kanske rentav bli mönster för segermakternas omritning av
statssystemet, så bure den nya världsordningen på ett mycket fult födelsemärke.
Mycken oro för framtiden skulle vara stillad, om freden justerade stilleståndet
efter det lojala uppfyllandet av dess villkor, som nu pågår.

Finland såsom ett självständigt rike och tillhörande dea nordiska statsregionen
är den enda arbetshypotes som bör finnas för svensk politik. Vad regeringen
har åtgjort för att bispringa vårt broderland i olika stycken är ju att
med mycken och varm erkänsla notera.

Det finska Lappland får nu pröva vad det är att vara ett ockuperat land.
De tyska truppernas förstörelsearbete avspeglas i den utblottade befolkning,
som nu evakuerats till vårt land. Märkliga skickelser ha på detta sätt i krigets
slutskede fört Finland i linje med Norge och Danmark.

Norge och Danmark framhärda i sitt motstånd mot ockupationsmakten under
tilltagande spänning och terror. Den dag, då hemmafronten får sin väntade
signal till aktion, närmar sig. Nordnorge har redan nåtts av invasionen, som
det fanns anledning förmoda, från Röda arméns sida. Med den komma norska
trupper att samverka, och enligt avtal skall den följas i spåren av norsk civilmyndighet.

Den kommande utvecklingen både i norr, väster och söder inbjuder sannerligen
inte till någon slappnad vaksamhet i vad angår våra alldeles omedelbara
intressen, men ett Sverige som betraktar tillvaron av fria nordiska grannfolk
och samförstånd med dem såsom den bästa grundvalen för sin egen tryggade
framtid kan ju inte, och det framgår av hela denna debatt, begränsa sitt
intresse till vad som sker eller kan ske på vår sida örn gränsen.

Vi stå inför Norges och Danmarks befriande. Slutakten innehåller ett stort,
fruktansvärt frågetecken. Vad kan Sverige göra? — denna fråga finns, uttalad
eller inte, hos oss alla. Dess naturliga adressat är regeringen, och för den kan
denna fråga icke vara främmande. Jag är övertygad om att jag skulle göra en
god sak en dålig tjänst, örn jag genom att här framställa förslag eller propåer
rörande den ena eller andra konkreta frågan — och det kommer säkerligen att
anmäla sig åtskilliga sådana — inb.jöde och föranledde regeringen att göra
uttalanden av annat än en allmän karaktär. Vad som sker är viktigare än
vad som säges.

Jag skall för min del därför nöja mig med att söka ange en principiell riktlinje.
Vår politik i den nu inledda slutakten bör bli lika positiv till förmån
för Norge och Danmark som den blev visavi Finland under vinterkriget. Det
ankommer på regeringens kallblodiga övervägande under samråd med riksdagens
organ att väga vilka värden som stå på spel och vilka konsekvenser
som kunna uppstå. Att alla Nordens länder utgå ur kriget fria och icke alltför
illa sargade, framstår här allmänt såsom det primära intresset.

Rörande våra förbindelser med andra länder vill jag bara säga, att jag anmäler
mig vid herr Paulis sida Mand dem som icke veta och följaktligen icke
förstå, varför upprättandet av normala förbindelser med Tjeckoslovakiet alltjämt
dröjer. Jag tror det vore fördelaktigt, att denna åtgärd kommer före den
slutliga befrielsen.

Till det, som alldeles direkt angår vårt land, höra uppenbarligen planerna
på en ny världsorganisation i folkförbundets ställe till fredens tryggande. I
och med kommunikén från Dumbarton Oaks ha ju dessa planer nått ett sådant
stadium, då även den objudne blir uppfordrad att klargöra sin egen ställning.
Det är inte min mening — särskilt inte efter herr Undéns anförande — att
ingå i någon granskning av detta aktstycke. Jag skall bara tillåta mig en allmän
reflexion: den erfarenhet som vunnits med avseende på folkförbundet sy -

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Ang. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

nes mig vara, att den väsentliga bristen icke låg i förbundets konstitution, utan
i det faktum att denna konstitution icke blev tillämpad. Örn pakten innehöll
exempelvis skönhetsfelet att den medgav legala krig, så har detta saknat all
praktisk betydelse, ty något sådant legalt krig har icke förts. Alla de krig, som
förekommit, lia varit så uppenbart illegala i paktens mening som man gärna kan
begära. Detta förhållande bör, menar jag, noga beaktas då det gäller att bedöma
det nya försök till en organisation av freden, som nu sker.

Men jag vill ställa en preliminär fråga. Ämna segermakterna — som det
hittills vill synas — ställa de stater, som icke bidragit till segern genom deltagande
i striden, helt utanför vid tillkomsten av världsorganets konstitution?
Det är ju en fråga som direkt angår oss. Medlemskapet skall ju vara öppet för
— som det heter — alla fredsälskande nationer. Här i Sverige böra vi nog
oförbehållsamt kunna erkänna, att örn kriget hade fått en annan utgång än
den vi nu förutse, så hade denna dörr till framtiden blivit för oss och alla andra
stängd. Och örn de, som burit och bära blodsoffren för att göra en bättre ordning
i världen möjlig, säga till oss att vårt bidrag till den dock är problematiskt,
så böra vi tåla att höra det. Men ändå vore det en alltför enkel schablondefinition
att säga, att de segrande äro fredsälskande, de och inga andra, något
som visserligen vore i stil med den ännu värre förenkling som man skönjer
på ett annat område, nämligen att det första rekvisitet för krigsförbrytare är
att vara besegrad. Att frånkänna t. ex. Sverige och Schweiz, som koncentrerat
ansträngningarna på den egna fredens bevarande, epitetet »fredsälskande» lär
väl icke ifrågasättas. Men är det nu rimligt, att stater av denna typ, som önska
medverka till en världens fredsorganisation — för Sveriges del utgår jag
därifrån — icke skola ha någon talan beträffande författningen i det världsorgan
de skola som medlemmar tillhöra?

Vårt land bör bereda sig på att både ta ställning till det, som nu förberedes,
och söka hävda sin rätt till talan. Detta så mycket mer som det nu föreliggande
utkastet — som förtjänar en både kritisk och positivt inställd granskning
.— kan leda till en ogynnsam position för mindre stater och förminska värdet
av deras bidrag till fredsorganisationen. Visst kunna vi vänta att få höra ungefär
detta: »Ni neutrala, som ha stått utanför tidigare, få finna er i det nu
också», men tillåt en ledamot av denna kammare, som beträffande vår neutralitetspolitik
i vissa viktiga stycken haft en från regeringen avvikande mening,
att säga: vi skola i alla fall inte mot slutet av detta krig bli så generade för
vår neutralitet, att vi åskåda det, som sker, med generad tystnad.

Att regeringen har sin uppmärksamhet riktad på dessa ting finner jag
självklart, och det framgår också av herr utrikesministerns anförande. Säkerligen
erinrar sig regeringen det omsorgsfulla beredningsarbete, som föregick
vårt inträde i det gamla Nationernas förbund.

Vare sig man bedömer Sveriges utsikter att påverka sakens gång lika med
noll eller något högre, synes det mig nödvändigt att för oss själva och andra
klargöra, var vi stå, innan ett fullbordat faktum försätter oss i eit tvångsläge.
Det vore därför i sin ordning, att riksdagen hålles underkunnig örn regeringens
avsikter beträffande beredningsarbetet i denna för vårt lands framtid så vikliga
angelägenhet.

Jag finner det också naturligt att liksom förra gången eif samråd etableras
med våra närmaste grannländer. Jag inser att läget skapar särskilda svårigheter
för detta samråd, men det är lika behövligt nu som förra gången, ty hur
än världen och freden organiseras, förblir det så, att de nordiska länderna äro
varandras närmaste grannar och i hög grad beroende av varandras trygghet.

J detta anförande instämde herr Herlitz.

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Äng. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

Herr Sundberg;: Herr talman! Efter alla de ohyggligheter, som de krigförande
folken fått genomleva under dessa år, borde man lia kunnat vänta att
när fredens timme äntligen slår även våldets tid skulle ha nått sitt slut. Perspektiv
skönjas emellertid, som låta en ana alt så icke kommer att bli förhållandet.
Örn icke alla goda krafter sättas till kan man befara att händelser
skola utspelas, vid sidan av vilka Bartolomeinatten kan komma, att framstå som
en blek skugga.

Äad jag syftar på är det dystra skådespel, som kan komma att upprullas i
samband med likviderandet av de s. k. krigsförbrytarna. Ingalunda böra dessa
d. v. s. de verkliga krigsförbrytarna undgå sitt öde. Grymheter och vidrigheter
ha under detta krig förekommit i en sådan omfattning och av en sådan art,
att världens samvete icke står till svars med att låta utövarna av dessa ohyggligheter
undslippa att ställas till ansvar för sina gärningar. Men detta är en
sida av saken. En annan är att tillse, att icke oskyldiga människor eller personer
som endast äro misshagliga, t. ex. av den anledningen att de omfatta en
viss politisk övertygelse, på grund härav dömas såsom krigsförbrytare.

En förutsättning för att härutinnan få till stånd en tillfredsställande ordning
är att de domstolar, sorn skola träda i funktion ute i världen, få bästa
möjliga sammansättning. Det kan icke vara lämpligt att en och samma är part
i målet, åklagare och domare. Dessa domstolar böra därför icke sammansättas
enbart av representanter för den segrande makten eller för det egna landet,
utan de böra på något sätt internationaliseras så att personer även från andra,
icke berörda länder där beredas säte och stämma. Även med bästa vilja och det
bästa uppsåt kan ett domslut eljest icke bli. vad det skall vara, oell kan icke tillfredsställa
världens samvete.

Det är kanske förmätet att tänka sig att vårt lilla land och vår regering
skulle kunna påverka dem, som makten hava ute i världen, att förfara i enlighet
med vad jag sålunda skisserat. Icke en skam vore det emellertid, utan
en heder, örn den svenska regeringen ville göra ett allvarligt försök i den riktningen,
och jag vädjar till statsledningen därom.

I varje fall synes det angeläget, att till vårt land inkomna politiska flyktingar
icke utlämnas utan att man på förhand kunnat övertyga sig örn och erhålla
full garanti för att dessa personer komma att bli underkastade opartisk och
rättvis rannsakan och dom i enlighet med gällande rättsregler. Hårt skulle
eftervärlden eljest komma att döma oss, icke minst tror jag detta bleve fallet
från de nationers sida jag syftar på, när krigspsykosen där en gång släpper
och hämnd- och hatkänslorna övergå i normal sinnesstämning.

När det gäller frågan örn utlämning, finns: dtet anledning att i detta sammanhang
särskilt understryka ett ord, som i vårt land och även annorstädes i världen
sedan sekler betraktats såsom synonymt med begreppet kulturland. Det ordet
är asylrätt. Må vi icke i dessa och i närmast liggande tider glömma detta
ord, och må vi ej av räddhåga eller bekvämlighetsskäl underlåta, att om så höves,
levandegöra det ordet och hellre ge det för vid än för snäv tolkning.

Också en annan vädjan tillåter jag mig rikta till regeringen: sök göra allt
som inom neutralitetens råmärken kan göras för våra nordiska grannländer,
icke blott när det gäller att tillhandahålla dem vad de till timlig näring behöva,
utan också när det gäller att bispringa dem av våra olyckliga nordiska bröder,
som sitta i fängelse eller äro internerade i koncentrationsläger i Tyskland. Det
är, tror jag, en hjärtesak för hela vårt folk, att i varje fall ett försök därvidlag
göres. Örn det ej skulle lyckas att helt få dem fria, kunde måhända underhandlingar
förås på den basis att vi här i landet förbunde oss att hålla dem internerade
till dess freden en gång stundar. För dessa olyckliga människor vore

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Äng. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

detta i varje fall bättre än att, fängslade som de äro, kanske bli offer, oskyldiga
offer i den hektiska slutkamp, vari detta krig sannolikt kommer att kulminera.

I herr Sundbergs yttrande instämde herr Siljeström.

Herr Ström: Herr talman! Jag skulle vilja till en början understryka, vad
som här har sagts av flera andra talare, att även vi för vår del måste hjälpa
till att stampa ut den förfärliga nazistiska pesten, som alltmer framstår som
ett hot mot hela det mänskliga livet, mot all civilisation, all kultur och all
frihet, överhuvud taget alla mänskliga värden, ja, mot folkens liv och existens.
Man behöver, utom de exempel, som herr Undén anförde, bara erinra örn
dödsfabrikerna i Polen, örn det nästan hundraprocentiga utrotandet av judarna
och den hänsynslösa behandlingen av gisslan i så gott som alla besatta
länder. Här är det enligt mitt förmenande inte möjligt att ha något medlidande
med ondskan, utan det gäller sträng rättvisa, som även Sverige måste
göra sitt yttersta för att ernå.

Sedan vill jag uttala, att jag anser det vara regeringens plikt under den
närmast kommande tiden att göra allt för att värna de små nationernas rätt.
Dessa små nationer, kanske även de medelstora nationerna, torde bli hårt
trängda av stormakterna, och det kan icke vara annat än en plikt för oss att
göra vad vi kunna för dessa nationers rätt och frihet gent emot alla de krafter,
som kunna växa friheten över huvudet under slutuppgörelsen och bli en
fara för framtiden, även en fara för krigiska förvecklingar i framtiden. I det
avseendet måste jag säga, att neutraliteten kanske i en framtid kan bli nödvändigare
för vårt land än den har varit under detta krig. Skulle ett framtida
nationernas förbund se ut sådant som man nu på vissa håll befarar,
nämligen att beslutanderätten skulle ligga hos några stormakter, att vetorätt
föreligger mot bekämpande av aggression, att det icke skulle finnas någon
möjlighet att inskrida mot angripare, örn man inte är enig, ja, då är det
nya nationernas, förbund verkligen inte mycket värt, och då vet jag inte,
vad vårt land har där att göra. Jag tror, att vi måste vara mycket försiktiga
här, så att vi inte låta lura oss in i en fälla, där de små nationerna komma
att bli offren.

Jag vill understryka mycket kraftigt, vad herr utrikesministern och herr
Wagnsson ha sagt, nämligen att vi på alla tänkbara sätt måste hjälpa våra
nordiska broderfolk i deras bittra nöd. Jag vill också understryka och instämma
i vad herr Sandler nyss här sade, att vi borde för Norge kunna göra

detsamma som vi 1939—1940 gjorde för Finland. Det kringskar icke vår

neutralitet, men vi gjorde en utomordentlig insats den gången. Jag tror, att
en sådan insats även nu skulle vara av den största betydelse för den nordiska
framtiden och för vårt eget lands framtida position. Vi måste vara beredda
att göra betydande insatser både i penningar och på annat sätt för våra nordiska
grannländer. Jag kan inte alls godkänna herr Linderots tes örn att
nordismen är död, ehuru jag i mycket annat skulle kunna instämma med
honom. Det vore en olycka, den dag då man skulle kunna säga att nordismen

är död. Nordismen kan icke dö, och den får icke dö. Den nordiska sam manhållningen

är en nödvändighet för de nordiska folkens egen kommande
frihet och självständiga existens.

Hur skall man då verkligen kunna göra något för våra nordiska broderländer?
Ja, det är väl så, att vi få tänka oss en samlad insats. Vi måste förena
hela landet till en stor och gemensam kraftinsats, ett verkligt uppbåd.
Det räcker inte bara att säga, att den enskilde skall göra det, eller att lasta
allting på staten och säga, att finansministern får ta den saken örn hand. Nej,

42 Nr 28. Måndagen den 30 oktober 1944.

Äng. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

det måste vara ett kraftuppbåd irån hela folket. Stat, kommuner, organisationer
och enskilda måste samverka i en väldig insats för att bringa hjälp
at de lidande folken. I första hand skall hjälpen ges åt de nordiska folken,
men jag anser, att vi ha en viss skyldighet att gå utom Nordens gränser, då
vi förskonats från att indragas i kriget och då de folk, som fått blöda och
lida så^ outsägligt, se på oss med förväntan, undrande vad Sverige skall
göra. Vi mäste skaffa bröd åt de hungrande så långt vi förmå, vi måste
hjälpa till att bygga upp de nedbrända byarna oell städerna. Vi lia ännu inte
mer än kommit ingång. Det är i och för sig mycket aktningsvärda summor,
som hopbragts, såsom här har påvisats både av hans excellens och av herr
Wagnsson. Men det är mycket ringa och små belopp, jämfört med de belopp,
som komma att fordras, flir att vi skola kunna här hävda oss. \i måste sålunda
ge större anslag ifrån staten, och vi måste bereda kommunerna möjlighet
att vara fadderorter utan risk att törna emot kommunallagarna, så att
varje svensk stad och varje svensk landskommun kan ta vård örn en finsk, en
norsk eller en dansk kommun, för att nu hålla oss till de nordiska länderna.

\i ha kommit ganska långt på den vägen. Början gjordes under det finskryska
vinterkriget,. Då hade en svensk stad och en svensk landskommun nästan
allmänt en faddersta.d eller en fadderkommun i Finland. Stockholms stadskollegium,
som jag då tillhörde, tog initiativet och vände sig till stadsförbundet
och landskommunernas förbund, och det blev en organiserad samverkan.
Denna samverkan pågår ännu, ehuru i liten skala. Den skulle kunna uppväckas
till nytt kraftigt liv, särskilt örn man kunde möjliggöra för kommunerna
att fullt öppet hjälpa de lidande systerkommunerna i de nordiska länderna.
Vi måste nog också, örn vi skola få verklig fart på insamlingsarbetet
i vårt land — och nu skulle jag ha vänt mig till herr Bärg i Katrineholm,
örn han hade varit i kammaren — försöka erhålla rätt till skatteavdrag för
alla bidrag av enskilda till hjälpen åt de förödda folken. Sådan rätt föreligger
till en viss del och för vissa ändamål i fråga örn stora bidrag, vi lia
varit med örn att besluta därom, när det gäller de stora industrierna. Men
vi måste gå längre, vi måste se till, att alla enskilda givare få göra skatteavdrag
för vad de lämna till denna hjälp. Då skola vi alldeles säkert få oerhört
ökade möjligheter att ge hjälp, och då kommer också staten att slippa
lindrigare undan än eljest skulle bli fallet.

Jag vill också nämna ett par ord örn flyktingfrågan. Vi måste verkligen
mycket noga se till •— i det fallet kan jag inte helt instämma med herr Sundberg
—• att vårt land inte blir en uppsamlingsstation för nazistiska pestbaciller,
som kunna hota både oss och andra folk med en ny fasansfull epidemi
och kunna leda till att vårt land blir utgångspunkten för aktioner, som kunna
dra oss in i de allra största faror. Asylrätten, som är oerhört viktig, måste
upprätthållas på annat sätt. Den måste upprätthållas och värnas genom en
noggrann kontroll av dem, som komma in i landet. \ri kunna nämligen inte
vara med örn att ge själva pesten asylrätt. Gjorde vi det, bleve vi ganska
olyckliga.

Men jag måste också vända mig emot herr Linderot, när han vill skära alla
baltiska flyktingar överfen kam och nästan betrakta dem alla som misstänkta
individer, så att t. ex. vår flotta inte skulle kunna lämna hjälp, om en båt med
baltiska flyktingar påträffas ute på det villande havet. Det vore verkligen
att förnedra oss själva, örn vi skulle uppträda, på detta sätt. Tvärtom måste
vi göra allt för att ta vård örn flyktingarna. Men sedän skola vi noggrant
kontrollera dem, och befinnas de vara bacillbärare och pestspridare, då få vi
skicka dem tillbaka till deras land igen. Jag vill i det sammanhanget också
uttala förhoppningen, att den flyktingorganisation, som är tillsatt genom be -

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Ang. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

slut av denna riksdag tidigare i år, måtte skyndsamligen söka få i gång ett
praktiskt och snabbt arbete. Organisationen är valhänt skött, och där finnas
många fel. Jag skulle kunna dra upp flera detaljer, men jag vill inte göra
det, såsom bevis för att det inte är praktiskt och lämpligt ordnat och för att
organisationen arbetar schablonmässigt, efter mall och efter någon allmän instruktion,
som inte ensam får vara avgörande. Man måste också individuellt
pröva fallen och låta denna individuella prövning bli utslagsgivande.

Herr Linderot fällde ett mycket beaktansvart yttrande i sitt inlägg. Han
sade, att Sverige inte får bli en ny randstat i betydelsen en fara för Sovjetunionen.
Det ligger nog mycket sanning i det påpekandet, och det vore synnerligen
önskvärt, örn den gamla rysskräcken i detta land kunde maka på sig.
Det är nödvändigt, att vi söka få denna rysskräck, som har historiska rötter
och en gång har varit berättigad, ur det allmänna tänkesättet. Här kan emellertid
Sovjetunionen själv göra det mesta. Om Sovjetunionen, såsom man har
all anledning hoppas, behandlar Finland och de baltiska staterna väl, då kommer
även Sverige att känna sig på ett helt annat sätt tryggat, än om Finland
och de baltiska staterna skulle bli illa behandlade. Jag tror. att Sverige här
har en möjlighet, om vi kunna besegra vår ryssfruktan, att bli en brygga och
en förmedlande länk, som kan åstadkomma en utjämning mellan.Ryssland och
dess besegrade grannar, Finland och de baltiska småstaterna.

Vidare vill jag betona, att det är synnerligen angeläget, att Sverige i fråga
om de många människor i Tyskland, som tagits som gisslan eller eljest där
befinna sig i fara, söker åstadkomma ett praktiskt resultat till deras räddning,
och inte bara framställer ett tomt hot eller en tom bön. Jag undrar, om man
inte borde söka nå samverkan med de övriga neutrala staterna i denna fråga
för att få till stånd en aktion för dem, som äro tagna som gisslan och i Tyskland
eller annorstädes hotas av ett fruktansvärt öde i det sista skedet av kriget.
Det kunde väl också tänkas, att de neutrala staterna skulle kunna samverka
med internationella röda korset i denna sak. Det är också fråga, örn det
inte finns en väg, på vilken man skulle kunna nå en viss effekt. En internationell,
fullt opartisk utredning och dokumentation borde äga rum, som för
hela världen och alltså även för tyska folket i en snar framtid kunde klarlägga,
vilken oerhörd förlåtelse som har begåtts emot det tyska folket självt
och emot världens samvete genom tortyren av fångar och gisslan och genom
allt annat tyskt barbari. Örn detta kunde dokumenteras fullständigt genom
att opartiskt höra vittnen, genom att samla utsagor och bevis, som förelädes
världen och tyska folket, så skulle här förvisso kunna göras åtskilligt, som
kanske skulle i någon mån bringa även de tyska maktägande till eftertanke.

Det har ifrån svensk sida uttalats en glädje över befrielsen av Belgien,
och i fråga örn Frankrike lia i varje fall de större städerna i Sverige officiellt
uttalat en sådan glädje genom telegram. När man nu har slagit in på denna
väg genom att gratulera Belgien, tror jag, att det vore klokt, örn man vände
sig även till Frankrike, Grekland, Ryssland, Finland och andra stater, som
befrias från ockupation eller förödelse, ty det måste väcka en särskild glädje
hos dessa folk, att en neutral stat på det sättet visar sig ha lidit med deni
på deras olyckas väg.

Jag skulle till allra sist vilja uttala den förhoppningen, att när vi nu stå
inför förberedelserna till efterkrigssituationen och den nya världsorganisationen,
regeringen inte måtte binda sig så, att riksdagen icke har fria händer och,
såvida den inte har hörts, får svårt att vända sig emot regeringens beslut, oni
detta ogillas. Här äro så oerhört viktiga ting å bane, att riksdagen inte får
lämnas åt sidan. Den måste höras, ty det gäller helt enkelt Sveriges framtid
under en avsevärd tidrymd.

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Ane/. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

Herr Sundberg erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
När jag i mitt anförande nyss slog vakt om asylrätten, avsåg jag naturligtvis
inte därmed, att vårt land skulle, såsom herr Ström antydde, bli uppsamlingsplats
för all pest, som kan komma att tänkas sprida sig från andra länder.
Naturligtvis är det vår rätt och vår plikt att förhindra, att krigsförbrytartyper
och dylika icke önskvärda element överhuvud taget komma in i landet. Detta
kunna vi göra, utan att träda principen örn asylrätten för nära.

Herr Arrhén: Herr talman! Hans excellens herr utrikesministern talade i
sitt anförande om, att vi hittills här i landet fört en vidsynt flyktingpolitik.
Vi lia gjort det. även örn vi därmed tagit risken att få in vissa element, som
kanske inte varit alldeles önskvärda. Det är klart, att det krav, som härutinnan
kommer att ställas på oss i ep nära framtid, kommer att bli betydligt svårare
att motsvara än när det gällt den tid, som ligger före år 1939. Och dessutom
— det enda, som man egentligen får klarlagt av den litteratur, som utkommit
beträffande de s. k. krigsförbrytarna, det är, att inga normer för ett
förfaringssätt härvidlag finnas och att man ännu mindre har åstadkommit
några sådana, genom de bemödanden, som man på olika håll i det avseendet
underkastat sjg.

Hans excellens herr utrikesministern antydde emellertid, att det finns två
generella normer, som man skulle kunna följa. Vi måste vägra tillträde till
landet för sådana, som utmanat den civiliserade världens samvete, och vidare
avvisa sådana, som varit förrädare mot sitt land. Jag tror, att nian mäste ge
herr utrikesministern rätt däri, att vi stå eniga, när det gäller hävdandet av
dessa principer. Men det förhåller sig givetvis också på det sättet, som herr
Undén i sitt senare anförande betonade, att bevisfrågan även när det gäller
dessa ting ter sig mycket svår, beroende just på de omständigheter, som jagnyss
antydde. Därvidlag ha vi dock erfarenhet från vårt västra grannland,
som peka i en bestämd riktning. Vi ha den s. k. quislingriktningens anhängare,
i fråga om vilka vi äga bestämda besked örn deras avsikter. Historiskt
skulle det kanske också varit lämpligt att erinra om, att vi även kunde kalla,
quislingmetoden kuusinenmetoden, ty denna ligger i tiden före, men det lämnar
jag därhän.

Jag har. herr talman, närmast begärt ordet för att påpeka en viss detalj
i den utveckling, som vi nu sett börja inför våra ögon. Det kommer till våra
kuster också flyktingar av ett helt annat slag än sådana, som låta inrangera
sig under de två normer, som det här har talats örn. Läget i dag, förefaller
det mig, erinrar ganska mycket örn de förhållanden, som rådde omkring
1809, efter fredsslutet i Fredrikshamn. Då lämnade vissa delar av Finlands
befolkning landet, inte därför att de voro hotade till livet i Finland, men därför
att de av olika anledningar inte kunde tänka sig ett fortsatt liv under den
nya regimen. Vi komma att få möta många — vi ha redan exempel därpå —
som inte falla under de två normer, som utrikesministern talade örn, men som
helt enkelt lämnat sitt land, därför att de frukta, att situationen i fortsättningen
för just dem i varje fall kommer att bli olidlig. Dessa flyktingar, som
mera äro att jämställa med sådana, som söka överflytta hit, stå i viss mån i en
annan klass. I fråga om dessa element, på vilka man alltså icke kan sätta
stämpeln krigsförbrytare och icke heller den stämpeln, att de utmanat den
civiliserade världens samvete eller att de varit förrädare, måste man följa
principen att hellre fria än fälla, d. v. s. låta dem komma in här, och den
rekommendationen vill jag tillåta mig att i ali blygsamhet överlämna till regeringens
bedömande.

Till sist vill jag alldeles bestämt varna för den metod, som man också sett

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Äng. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

skymta under den sista tiden, nämligen att namngivna utlänningar, som söka
hjälp i Sverige, diskrimineras på förhand genom skriverier i tidningar av den
ena sorten eller den andra, där de alltså a priori utmålas som misstänkta
individer och där man blåser upp en storm kring respektive namn, utan att
deras sak blivit rättsligt prövad. Därvidlag finner jag det i allra högsta grad
önskvärt, att vi betänka, att vi leva i och vilja leva i ett rättssamhälle och
att vi kalla vårt Sverige, när vi sjunga örn det, frihetens stamort på jorden.

Herr Holmbäck: Herr talman! De ord som den siste talaren yttrade i slutet
av sitt anförande föranleda mig att ägna några ord åt frågan om behandlingen
av krigsförbrytare och därmed sammanhängande spörsmål. Under de gångna
åren har Sverige tillämpat en mycket vidsträckt asylrätt. Personer som varit
i nöd ha fått komma hit; så har varit fallet med tusentals judar och mångå
kommunister. Det har varit personer från åtskilliga länder som här ha funnit
asyl. Och enligt min uppfattning råder det ingen tvekan örn att fortfarande
alla som äro i nöd böra få komma hit. .

Men nu lia två nya problem uppkommit. Det ena problemet berör krigsförbrytare,
det andra politici, som icke äro krigsförbrytare men vilkas politiska
verksamhet haft sådan inriktning, att de nu äro oroliga för sm framtid.

I fråga om krigsförbrytare har ju socialministern gjort ett uttalande i sitt
stora tal den 5 sistlidna september. Detta uttalande har bekräftats av hans
excellens utrikesministern i dennes anförande här i kammaren i dag. Darmed
är givetvis den svenska regeringens ståndpunkt fullt klarlagd. Den går ut pa,
att vi icke komma att giva asylrätt åt krigsförbrytare. För min egen del
vill jag helt och fullt ansluta mig till denna ståndpunkt. _ Icke sedan mongolernas
dagar torde det ha begåtts ogärningar i världen i samma skala som
under do sista åren. Jag tror inte att det skulle vara lyckligt, örn vi sträckte
ut en skyddande hand åt dem som varit med örn att begå sådana ogärningar.

Men ingen kan anses såsom krigsförbrytare, förrän det verkligen bevisats
att han är det. Jag tror, att det är riktigt, när Sverige, samtidigt som det
säger att det inte vill skydda krigsförbrytare, också förklarar att det inte vill
utlämna personer såsom krigsförbrytare utan att det visats att de verkligen
äro det. Må det också tillåtas mig att framhålla, att ett annat krav ber vara.
att det blir en sådan rättslig behandling, som verkligen utgör garanti tor rättvisa
och sanning. Det bästa vöre enligt min uppfattning, örn dessa krigsförbrytare
kunde dömas av ett internationellt forum. Den tanken ar emellertid

Vissa av de synpunkter jag nu framfört äro mycket observerade i England.
I en stor debatt i engelska överhuset i december förra året gjorde sig lordkanslern
till talesman för åsikter liknande dem som jag nu vagat t rami (ira.

Det andra problemet gällde, som jag nämnde, politie^ som icke varit krigsförbrytare
nion som deltagit i det politiska livet på sadant satt, att de borja
känna marken bränna under fotterna hemma. Det är detta problem, som
nyligen varit uppe i en i pressen mycket diskuterad skrivelse till regeringen
från utlänningskommissionen. Såvitt jag kan finna är det ett av de svaraste
och ömtåligaste problem, som vi överhuvud taget ha att losa. Problemet ar
särskilt svårt av den anledningen, att det kan vänta» växa i omfattning. Vi kunna
få hit finska politici och norska quislmgar. Aven tyskar kunna komma tilt.
Hur problemet skall lösas är naturligtvis omöjligt att i detalj ^besvara. Men
det har understrukits i debatten, alt vi måste vara försiktiga sa att inte vart
land blir en uppsamlingsplats för de personer som har aro i truga.

De två fall. som. varit uppe inom utlänningskommissionen — jag har kommissionens
skrivelse framför mig här — gälla personer, som under de sista

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Ang. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

åren drivit prononcerad politisk verksamhet, De hotas inte i Finland av några
åtgärder. Ryssarna begära inte utlämnande av folk av den typen. 13 § i
vapenstilleståndsvillkoren mellan Ryssland och Finland förutser inte, att andra
än verkliga krigsförbrytare skola utlämnas, och dit höra inte personer av denna
typ. De hotas heller inte, sådant läget för närvarande är, av straff av de
finska myndigheterna. Mig veterligt Ilar det i Finland icke vidtagits åtgärder
i den riktningen, att personer av här ifrågavarande typ skola bliva bestraffade.
Vid prövningen av Hagan, huruvida Sverige bör behålla dessa personer,
har man då ansett, att från vår utgångspunkt tillräckliga skäl icke föreligga
härför. Örn dessa båda personer vänt sig till svenska legationen i Helsingfors
och begärt visum, skulle de med all säkerhet icke erhållit sådant. De ha nu
kommit över gränsen ändå, och de ha sålunda icke svenskt uppehållstillstånd.
Vi ha då inom utlänningskommissionen som sagt ansett att det inte finns tillräckliga
skäl. att behålla dem, men å andra sidan bör bestämmanderätten i
detta fall i sista ^hand tillkomma regeringen. Denna bär ju den vidare överblicken
över förhållandena i Finland och kan även bedöma, i vad mån det finnes
sannolibhet^för att läget där skall förändras, så att det kan uppstå någon
fara för de ifrågavarande personerna.

. Utlänmngskommissionens skrivelse innefattar i själva verket en begäran örn
direktiv. Vi ha emellertid samtidigt sagt — enligt utlänningslagen äro vi
nämligen skyldiga att angiva vår uppfattning — att det enligt vår mening icke
finnes tillräckliga, skäl att låta vederbörande stanna,

Det ?lar sa&f-s i debatten, att man här på något sätt vill kriminalisera en
åskådning. Detta är inte alls fallet. För det första är det ju inte fråga örn
att bestraffa, utan det är endast fråga, örn uppehållstillstånd skall givas eller
inte. För det. andra har utlänningskommissionen inte intagit sin ståndpunkt
nied hänsyn till dessa personers åskådning utan på grund av deras verksamhet,
vilket naturligtvis blir något annat. Men jag skall gärna erkänna, att formuleringen
i utlänningskommissionens skrivelse kunde lia varit bättre.

Herr statsrådet Bergquist: Herr talman! Det är ingen anledning att förundra
sig över att° flyktingfrågan kommit att intaga ett framträdande rum i
debatten. Denna fråga har ju under de senaste månaderna fått helt andra proportioner
än den haft tidigare. Det är inte bara rent kvantitativt som problemet
ä.r ett annat än förut, utan även svårigheterna i bedömande ha vuxit under den
sista tiden.

Det kanske kan vara av värde att först lämna en kort redogörelse för de
principer, som nu tillämpas i fråga om flyktingpolitiken. Jag skall därefter
beröra en del synpunkter på det framtida bedömandet av dessa problem.

Den nuvarande flyktingströmmen kommer huvudsakligen från fyra håll. Vi
ha flyktingar från Norge, Danmark, Baltikum och Finland. Vad först Norge
beträffar, är det en ganska blandad krets av flyktingar som vi få därifrån. Vi
ha de rena patrioterna, som nödgas lämna sitt land inför det hot, som möter
dem där. Dessa flyktingar bereda inga svårigheter ur våra synpunkter, och de
behandlas på samma sätt sorn tidigare. Det är norska legationen som tar hand
om dem och de placeras så snart som möjligt ut i arbetslivet. Vi få från Norge
även en. del desertörer från den tyska krigsmakten. Denna flyktingström har
inte varit av så stor omfattning, men det kommer några då och då, Under de
gångna åren ha vi behandlat dem så, att de först tagits i förvar på fängelset i
Kalmar. Efter någon tids vistelse där ha de överförts till en fångkoloni i närheten
a/v Kalmar, och de som skött sig och visat sig pålitliga ha därefter skrivits
ut i arbetsmarknaden. Under de senaste månaderna har den förändringen
skett, att desertörer tagas örn hand i förläggning i stället för att tagas i tängs -

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Äng. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

ligt förvar. Yi lia anordnat ett par särskilda förläggningar just för tyska desertörer;
antalet i förläggning omhändertagna desertörer är för närvarande 181.
De få vistas på förläggningen, tills man kommer under fund med vad det är för
slags personer. Om de visa sig pålitliga skrivas de ut och få plats i allmänna
arbetsmarknaden. Från Norge få vi vidare en del quislingar. De ha tröttnat på
den rådande regimen eller på ett eller annat sätt kommit på kant med den. Det
kunde synas ligga nära till hands, att vi gentemot dessa personer borde intaga
den attityden, att de icke släpptes in i vårt land. Men denna princip ha vi icke
tillämpat. Efter samråd med härvarande norska myndigheter lia vi kommit till
den uppfattningen, att vi för närvarande böra taga hand örn dessa quislingar.
Anledningen härtill ligger i öppen dag. Om vi skickade tillbaka dem till Norge,
skulle de säkert kunna göra mycket stor skada för den patriotiska verksamheten
i Norge. De skulle även kunna ställa till skada för de flyktingar som finnas
här. Vi taga alltså hand örn dem, och det normala förfaringssättet är^ att de
föras till en förläggning i Hälsingmo. Mycket lindriga fall behandlas på annat
sätt. De ställas under uppsikt och få ett till viss eller vissa orter begränsat uppehållstillstånd.
_ .

I fråga om danska flyktingar är behandlingen likadan. De lojala få leva i
frihet, medan schalburgmän,stikkere och liknande behandlas på samma sätt som
norska quislingar.

Så har vi den stora kategorien flyktingar, som kommer från Baltikum. Dessa
berördes i den av utrikesministern i dag lämnade redogörelsen. Det framgick av
denna, att det här är fråga örn flyktingar, som yi inte locka.t hit. Vi ha inte
vidtagit några åtgärder för att fa hit deni. Men vi ha kommit till den lipp t attningen,
att det är omöjligt att avvisa sådana element, som icke äro önskvärda i
vårt land. Vi ha genomfört den ordningen, att de baltiska flyktingarna till
en början få vistas i karantän. Under vistelsen där verkställes polisundersökning,
under vilken man försöker skilja fåren fran getterna. De som. befinnas
vara icke önskvärda för vårt land. intagas tills vidare på förläggning. Vad
vi sedan skola göra med dem, får väl bero pa hur förhallandena utveckla sig.

Slutligen ha vi de finska flyktingarna. De utgöra inte något större antal,
men det har varit åtskillig debatt örn deni. Från regeringens sida har anbefallts,
att dessa finska flyktingar skola hållas i karantän och att under karantanstiden
polisutredning skall verkställas, så att man skall få besked om vad det är för
personer och om de äro önskvärda för vart land eller icke. Vidare Ilar utlänningskommissionen
anmodats att underställa Kungl. Maj lis provning sådana
fall där det finnes anledning att antaga, a.tt vederbörande icke äro önskvarda
för Vistelse här i landet. Det blir sålunda regeringen, som slutligen tar taga
ställning’ till frågan, huruvida den enskilde individen skall fa stanna eller icke.
Sorn alla veta, har regeringen nyligen fått ett par sådana fall till prövning.
dag skall självfallet här inte gå in på dessa fall, men .lag vill framhålla, att
det blir särskilt två synpunkter, som här måste beaktas. I första hand har man
att göra klart för sig, huruvida dessa personer äro att anse såsom önskvarda
i landet eller ej. Därvid får man självfallet icke enbart taga hänsyn till deras
politiska uppfattning, utan det avgörande får bliva den verksamhet de bedrivit.
Men även örn man kommer till det resultatet, att en person icke ar direkt önskvärd
i vårt land. är frågan därmed icke avgjord. Sedan lia vi att direkt taga
ställning till frågan, huruvida personen är att anse såsom politisk flykting
eller inte. Den omständigheten, att han kanske under panikstämning kunnat
sitt land utgör ju i och för sig icke något bevis for politiskt flyktingskap.
Och enbart det förhållandet, at.t, en person känner vantrevnad i sitt eget land pa
grund av den politik, som där fores, kan i och för sig icke konstituera politiskt

flyktingskap.

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Äng. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

Frågan är nu den, hur elen svenska flyktingpolitiken skall drivas i framtiden.
Vilka normer skola vi följa, oell hur skola vi tillämpa asylrättens grundsatser?
Det har berörts i debatten gång efter annan, att socialministern på sin tid gjort
en deklaration i fråga om vissa icke önskvärda element. Utrikesministern har
i sitt anförande här i dag understrukit den synpunkt som där kommit fram.
Men det ligger i öppen dag, att frågan inte är löst med en sådan allmän deklaration.
Under de kommande månaderna kommer säkerligen hela problemet örn
tillämpningen av asylrätten att rullas upp.

I allmänhet har man kanske en något oklar uppfattning om vad asylrätten
i och för sig innebär. Den tolkas såsom en rätt för den enskilde individen att
tå hemvist här i landet. Enligt den gamla klassiska uppfattningen innefattar
emellertid asylrätten icke någon dylik rätt, utan den innebär en rätt för vårt
land att gentemot andra länder hävda frihet från skyldighet att utlämna eller
avvisa personer, som vi anse oss kunna behålla i vårt land. Nu har naturligtvis
den politiska utvecklingen i viss mån ändrat grundvalarna för det gamla asylrättsbegreppet.
Asylrätten har i sin klassiska form inneburit, att vi givit hemvist
åt personer, som tillhört en förtryckt folkgrupp i sitt land, som där kämpat
för vissa ideal o. s. v. I regel har det naturligtvis varit fråga om personer,
som kämpat för frihet, humanitet och andra ideal, för vilka vi haft förståelse.
Däremot har man inte velat hävda, att asylrätten skall omfatta personer, som
under maktutövning gjort sig skyldiga till brutala gärningar eller allvarliga
brott. Det är en ganska naturlig synpunkt, att vi icke skola hävda en asylrätt,
som medför, att vårt land utan vidare skall stå öppet för personer, vilka när
de sutto vid makten utnyttjade denna på ett sätt, som enligt vår mening är
kränkande för rättsmedvetandet. Denna ståndpunkt innebär inte, att man släpper
alla humanitetsprinciper. Man kan och bör även taga hänsyn till humanitetskravet
på det sättet, att man kräver åtminstone någon proportion mellan vad
vederbörande gjort och den påföljd, som väntar honom.

Man har tidigare inte heller hävdat — och jag tror inte heller att någon gör
det nu —- att asylrätten skulle innebära, att vi äro skyldiga att mottaga hur
stora flyktingströmmar som helst. Vi måste ju i detta hänseende taga i betraktande
vårt lands intressen, våra försörjningsmöjligheter och dylikt.

De två nu angivna begränsningarna av asylrätten — att vi icke skola taga
emot personer, som under maktutövning gjort sig skyldiga till brutala gärningar
eller allvarliga brott, och att vi icke kunna taga emot hur stora flyktingskaror
som helst — ha vi nog anledning att hålla på i nuvarande läge. Detta
leder till att vi under krigets nu stundande slutskede komma att tillämpa asylrätten
snävare än hittills. Vi kunna icke föra en de öppna dörrarnas politik,
utan vi måste pröva i vad män asylrätt skall givas. Och denna prövning bör
enligt min mening ske efter de nu angivna linjerna.

Man kan nu fråga sig, hur denna prövning kommer att ställa sig i praktiken.
Enligt min mening måste vi i större grad än hittills gå in för avvisning av
icke önskvärda flyktingar. Avvisning innebär, som alla veta, att man säger
till vederbörande, att man icke anser honom önskvärd i landet. Man vill redan
vid gränsen hindra icke önskvärda element att komma in i landet. Denna avvisning
kommer emellertid att bliva svår att genomföra, ty man kan inte gärna
säga till folk, som komma t. ex. i båtar över havet, att de skola vända. Vi få
nog tänka oss en avvisning som sker genom meddelande av avvisningsbeslut.
Vederbörande tagas örn hand i förläggning, varefter man vid lämpligt tillfälle
effektuerar det meddelade avvisningsbeslutet. Örn man går en sådan väg och
från början fastslår, att personen i fråga icke är önskvärd här i landet och icke
kan påräkna vårt skydd, ha vi icke ingivit honom några falska föreställningar
örn vad han kan vänta härifrån.

Måndagen den 30 oktober 1914.

Nr 28.

Ang. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

Så ha vi frågan om krigsförbrytare, vilken diskuterats så mycket. Krigsförbrytarna
ingå självfallet i den stora grupp av icke önskvärda element, som vi
skola försöka bålla borta från våra gränser. Tillämpar man nu en snävare asylrättsprincip
och går in för avvisning av icke önskvärda personer, komma naturligtvis
krigsförbrytarna att tillböra dem, som komma i fråga för avvisning.
Men det är självfallet, att det kan uppstå stora svårigheter, då det gäller
att avgöra, örn vederbörande är krigsförbrytare eller icke och örn det som lägges
honom till last är av den beskaffenhet, att man bör skicka bort honom härifrån.
Så mycket är klart — och det är väl egentligen det enda som man kan
säga härvidlag — att vi inte kunna tillförbinda oss att utan egen prövning utlämna
eller skicka bort personer, som av en eller annan makt katalogiserats såsom
krigsförbrytare. Vi måste förbehålla oss en viss frihet att själva pröva denna
fråga. Vi kunna givetvis aldrig kräva, att bär skall förebringas full bevisning
örn att en person gjort sig skyldig till en viss gärning. Men vad vi lia rätt
att kräva är, att det göres sannolikt att den individ som det är fråga örn gjort
sig skyldig till något, som enligt vår uppfattning är av den karaktär, att han
icke bör få vistas här i landet. Yi böra nog även kräva att få kännedom örn
vilka rättsliga garantier, som finnas för att personen blir underkastad en.behandling,
som något så när står i överensstämmelse med vår egen rättsordning.

Örn man uppställer dessa båda krav, alltså dels krav på viss bevisning och
dels krav på vissa rättsliga garantier, då anser jag inte, att man kan mot vårt
land rikta några beskyllningar för bristande humanitet. Jag tror att det skall
vara möjligt, att på detta sätt finna en linje, enligt vilken vi kunna förhindra
att vårt land blir hemvist för krigsförbrytare och samtidigt uppfylla humanitetens
bud.

Under detta anförande hade herr talmannen uppstått och avlägsnat sig, varefter
ledningen av kammarens förhandlingar övertagits av herr förste vice
talmannen.

Herr Siljeström: Herr talman! Med anledning av den diskussion, som i slutet
av debatten nu har kommit att röra sig örn asylrätten oell vad därmed hänger
samman, skulle jag be att få yttra några ord.

När herr Holmbäck i sitt mera principiellt upplagda anförande gjorde en
skillnad mellan krigsförbrytarna och de politiska^ flyktingarna, anser jag, att
han ställde kyrkan mitt i byn. Det är ju också sa, att man i var lagstiftning
gjort en skillnad mellan förbrytare och politiska flyktingar. Man har dels en
lag örn utlämning, den s. k. utlämningslagen, och dels^ en lag örn utlännings
rätt att vistas här i riket, den s. k. utlänningslagen. Da man har att ta ställning
till frågan, hur man skall förfara med krigsförbrytarna, får man väl huvudsakligen
gå efter de regler, som äro givna i vår nuvarande utlämningslag,
d. v. s. man får se till, att det verkligen förebringas en bevisning för att ett
brott har begåtts. Man får också se till, att detta brott icke huvudsakligen
är av politisk beskaffenhet. Det är visserligen ingenting sorn hindrar, att i
brottet ingå även politiska element, men det övervägande får dock icke vara
det politiska elementet. Örn man får också se till —- och här kommer jag närmast
in på en liten anmärkning mot herr Holmbäck — att dessa personer komma
att bli dömda av lagliga domstolar.

Jag har i princip ingenting att erinra mot den tanke, som herr Holmbäck
här framfört, nämligen att man i dessa speciella lall skulle kunna inrätta
någon slags internationell domstol, men i sa fall far man se till, att var gällande
utlämningslag ändras. Där står nämligen klart, och tydligt, att vid bevil Första

kammarens protokoll Nr SS. 4

Nr 28.

Måudagen den 30 oktober 1944.

Äng. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

jande av utlämning följande betingelser skola i tillämpliga delar uppställas:
att den utlämnade icke må för det ifrågavarande brottet ställas under tilltal
inför domstol, vilken endast för tillfället eller för särskilda undantagsförhållanden
förlänats befogenhet att döma i mål av sådan beskaffenhet. Skall man
således med åberopande av gällande utlämningslag utlämna dessa krigsförbrytare,
måste en ändring ske i denna lag, eller också måste man helt och hållet
bortse från denna lag och beträffande dessa personer uteslutande hålla sig till
utlänningslagen. Jag tror i alla fall att det vore beklagligt, örn man när det gäller
dessa krigsförbrytare, örn vilkas vederbörliga dömande vi nog alla äro ense,
icke skulle tillämpa den lag som rätteligen skall tillämpas på dem, nämligen lagen
örn förbrytare, utan en lag om politiska flyktingar.

När man sedan kommer in på frågan, hur man skall behandla dessa politiska
flyktingar, sa är det alldeles uppenbart, att i dessa tider måste man syna det
gamla asylbegreppet noga i sömmarna och se till örn det verkligen passar för
alla förhållanden. Men det är ganska märkligt, att man, när man sitter här och
lyssnar till debatten, från en så varm och hänförd anhängare av asylrätten som
herr Fredrik Ström får höra sådana uttalanden som han fällde här i dag. Jag är
visserligen alldeles pa det klara med att örn en politisk flykting kommer hit
och inte ställer sig till efterrättelse vårt lands lagar utan fortsätter att här
agitera för sina samhällsvadliga läror eller fortsätter att här driva stämpling
emot sitt gamla land, vi icke ha någon anledning att visa någon
misskundsamhet med honom utan böra se till, att han kommer ur landet,
men vi skola dock se till, att denne person i det land dit han blir förd icke kommer
att utsättas för orättvisor och behandlas som en förbrytare. När herr Fredrik
Ström kritiserade herr Linderots rent kategoriska inställning till de baltiska
flyktingarna, fällde herr Ström i samband därmed utan någon som helst reservation
det uttrycket, att bacillbärare eller pestspridare måste skickas tillbaka
till sitt land igen. Herr Ström står alltså här och säger, att örn dessa baltiska
flyktingar visa sig vara nazister, skola de obönhörligt skickas tillbaka
till sitt land igen — d. v. s. Ryssland — oavsett vilken behandling de där
komma att underkastas.

Jag kan aldrig ansluta mig till en sådan uppfattning. Jag har alldeles klart
för mig, att dessa personer på något sätt skola föras ur landet, men de få icke
förås till något land, där man kan vänta att de icke komma att utsättas för en
rättvis och mänsklig behandling.

När herr Holmbäck talade örn de uttalanden, som utlänningskomimissionen
hade gjort, gladde det mig att höra, att han fann, att själva ordalagen i uttalandet
blivit väl tillspetsade. Jag kunde inte heller finna annat, när jag läste
detta, än att man där som skäl för att icke mottaga dessa personer uppgav att
de tillhörde en nazistisk riktning, ja. man nästan läste mellan raderna, att det
var tillräckligt, att de voro tyskvänner.

Jag behöver kanske inte här säga, att jag avskyr nazism lika mycket som
jag avskyr kommunism, men jag vill dock inte gå med på att man utan vidare
skall köra i väg d.essa_ människor bara för att de hysa dessa åsikter, utan de
få på något sätt visa sig i övrigt vara icke önskvärda för vårt land. Ha de väl
kommit hit, får man väl se till att man får verkliga garantier för att de, om
man utvisar dem till ett annat land, icke där underkastas en behandling, som
vi icke skulle vilja utsätta dem för.

Nu säger herr Holmbäck, att det är alldeles uppenbart, att dessa människor
ingenting ha att frukta i Finland. Jag får hoppas, att det är förhållandet, men
vad vet man för framtiden örn detta? De partier, de tillhört, lia ju numera i enlighet
med stilleståndsvillkoren upplösts. Vem vet om det inte snart på tillsägelse
från samma håll kommer att förklaras, att det är brottsligt att ha till -

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Ang. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

hört ett sådant parti och att man blir tvungen att tillgripa straffåtgärder mot
dessa människor? För övrigt behöver det väl inte nödvändigt vara fråga om
straff. Jag förmodar att när man utvisar dessa politiska flyktingar, skall man
även söka undvika att de utsättas för åtgärder som äro likartade med straff —
jag tänker närmast på insättning i koncentrationsläger eller dylikt.

Jag är fullkomligt överens med herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet,
när han säger att en politisk flykting inte skall få stanna här bara
därför att han vantrivs med den nya regimen. Jag vill visst inte ansluta mig
till den uppfattningen, att detta skulle vara tillräckligt. Men innan vi låta
dessa personer försvinna härifrån bör man göra en grundlig undersökning, att
den trosvisshet, herr Holmbäck gav sig till tolk för, bygger på fast grund och
icke på losan sand. Jag kan inte se att man på något sätt skulle göra vårt land
någon skada, örn man vilade litet på hanen, när det gäller att effektuera detta
beslut, och avvaktade hur utvecklingen i vårt östra grannland kommer att te
sig. Jag känner inte till dessa människor — jag har aldrig hört talas örn dem
förut — men man kan väl, innan man vet örn de verkligen äro någon fara för
vårt land, vänta litet för att se hur utvecklingen blir.

Herr Ström: Herr talman! Jag har uppkallats av min ärade vän herr Siljeström,
som vände sig mot mig därför att jag alltför generellt skulle ha fördömt
och krävt utvisning av nazistiska pestbärare. Jag vill då säga herr Siljeström,
att det visserligen var i sammanhang med min polemik mot herr Linderot örn
balterna, som jag nämnde detta, men som framgick av de exempel, jag i övrigt
tog från de polska döds fabrikerna, tortyren och dylikt, syftade jag egentligen
på själva ursprunget: nazismens ursprung. Och då måste jag säga, att
jag med all min humanitära känsla och övertygelse inte kan gå så långt
som herr Siljeström, att, sedan vi under alla dessa år och med varje år och
varje månad i allt klarare belysning sett hur dessa nazistiska bacillbärare
uppträda, hur de förkunna och praktisera mord, tortyr, rån och stöld, vi då
skulle kunna säga, att dem jämställa vi med sådana flyktingar som på grund
av sin åsikt och övertygelse äro förföljda och därför kommit till vårt land
och sökt asyl. Det är omöjligt att gå till väga på det sättet; då skulle vi
ju bli tvingade att taga emot kanske hela den tyska nazismens generaler och
korpraler och meniga i detta land, och det menar väl ändå inte herr Siljeström
att vi skola göra.

Yi mäste, tror jag, här låta fakta tala, och fakta, de ha talat. Vi kunna inte
ta emot sådant folk här, och örn de ha kommit hit, kunna vi inte låta dem stanna.
Det är vår skyldighet att låta dem fara till det land. varifrån de ha kommit,
att där dömas eller att där frikännas av domstolarna.

Jag anser för min del, att herr justitieministern på ett ganska klart och
uttömmande sätt uppdragit gränserna för behandlingen av flyktingar, särskilt
politiska flyktingar av den kategori som här är avsedd. Jag tror att det är
på det sättet, man måste gå lill väga. Vi äro tyvärr mot vår vilja tvingade
att draga upp en snävare gräns för asylrätten, utan att dock kränka den. Vi
måste bevara asylrätten så långt det är möjligt, men vi kunna icke öppna vårt
land för alla de oerhörda faror som skulle följa, örn det bleve en så gott som
ohämmad invandring söderifrån.

Vad angår balterna, måste jag säga, att jag har starka sympatier för dessa
små folk vid Östersjön, av vilka det stora flertalet — kanske 90 procent —
säkerligen icke har någon annan åstundan än att få leva ett nationellt demokratiskt
liv, men vi skola dock förstå., att alldeles klart ligger inte heller detta
problem. Tyvärr läto de demokratiska staterna Estland, Lettland och Litauen
under de senare åren av sin fria existens förvilla sig och övergingo till det

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Äng. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

totalitära och diktatoriska styrelsesättet. Den smittan kom ifrån Tyskland
till dessa länder, och det var direkta mönster därifrån som omsattes i praktiken
genom fascistiska grupper mot folkets vilja. Man kan givetvis inte förvåna
sig örn en viss tvekan uppstår, därest det gäller sådana som varit med om
att med våldsamma medel omstörta dessa staters demokratiska författningar.
Sedan de gjort detta och åstadkommit sitt lands ödeläggelse — ty dessa omstörtningar
voro inkörsporten för vad som därefter skedde — skulle vi låtsas
som detta icke hade skett, som örn de vore goda demokrater. Det äro de icke
i alla avseenden. Även där tror jag alltså, att justitieministerns regel har tilllämpning:
att man får ompröva vad det är för folk, men när det gäller balterna
vill jag gärna vara med örn att vidsynthetens princip tillämpas.

Däremot kan jag tyvärr icke som herr Siljeström syntes vilja vara med om
att generellt tillämpa en sådan tolerans beträffande alla slags nazister som
söka sig hit, även om de icke äro direkta krigsförbrytare. En sådan vidsynthet
skulle snart leda oss till de mest olyckliga situationer.

Herr Siljeström: Jag vill bara säga till herr Ström, att jag trodde, att herr
Ström, som sitter så nära mig som i bänken bredvid, verkligen hade hört, att
jag gjorde en bestämd skillnad mellan krigsförbrytare och politiska flyktingar.

Herr Holmbäck: Herr talman! Som replik till herr Siljeström vill jag bara
ännu en gång precisera innehållet i vad jag sade. Utlänningskommissionen
har ansett.att det är bättre att .stämma i bäcken än i ån. Utlänningskommissionen
har vidare ansett att det icke, så som vi kunna se läget i Finland, finns
någon fara för dessa personer, men samtidigt även haft klart för sig, att regeringen,
som ju har bättre underrättelser och bättre möjligheter, kan hysa
annan uppfattning. Skulle regeringen komma till en annan uppfattnig än vår
eller att dessa personer böra stanna bär, ha vi för vår del ansett, att de böra
hållas i förläggning för att därigenom icke få tillfälle att driva politisk verksamhet
av samma art som i Finland.

Herr Arrhén: Herr talman! Jag kan icke underlåta att begära ordet med
anledning av herr Fredrik Ströms anförande, vari han förklarade sig ha —
vilket jag vet att han har — mycket starka sympatier för de baltiska staterna,
Estland, Lettland och Litauen. Hans framställning av den politiska
utvecklingen i dessa stater under de senaste åren var emellertid så i grunden
felaktig, att det förvånar mig, att icke herr Ström har givit akt på hur utvecklingen
därute försiggått.

Det var ingalunda så, att den centraliserade styrelse, som slutligen infördes
i. Estland, var av den, natur, som vi här beteckna med ordet diktatur.
Den infördes tvärtom för att hindra det nazistiska partiet att komma till
makten,. Det var i samband med Sirks ledarskap för organisationen »Frihetskrigarna»,
som de oroligheter uppstodo i Estland, vilka krävde denna koncentration
av statsmakten, vilken, genomfördes av Konstantin Påts. Vi minnas
också, att de allra sista åren av denna regim kännetecknades därav, att Pats
offentligen förklarade, att nu denna kris vore överstånden och att tiden vore
inne för att återgå till normala demokratiska förhållanden. Det förvånar mig
också att med det outrerade uttalande beträffande diktatoriska styrelsesätt,
som herr Ström här gjorde och som jag i mycket gillar, han det oaktat kan ha
så livliga sympatier för exempelvis litauerna, vilka allt sedan år 1925 utan
gensägelse levat under en regim, som man i varje fall näppeligen kan kalla
demokratisk.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Ang. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

Det är ju mera diskutabelt, hur man skall bedöma utvecklingen i Lettland
och Ulmanis’ revolution, stödd på bönderna, vilka torde utgöra omkring 70
procent av befolkningen. I varje fall ger icke den skildring, som herr Ström
här kategoriskt har lämnat, en riktig bild av utvecklingen för Estlands del.

Herr Ström: Jag tror att vad den siste ärade talaren nyss anfört kanske
delvis kan stämma beträffande Estland, men i fråga om Lettland förhåller
det sig dock så, att det var en fullständig diktaturkupp, som Ulmanis genomförde,
då han med våld upplöste det lettiska parlamentet, avsatte den demokratiska
regeringen och genomförde en fullständig diktatur efter tyskt
mönster.

I Litauen hade det under olika epoker förekommit växlingar mellan demokratiska,
nazistiska och fascistiska författningar. Men i stort sett voro även
där vissa fascistiska tendenser länge vid makten, till skada för Litauen.

I fråga om Estland är händelseförloppet mera outrett, men det förhåller
sig nog så, att det först på laglig väg skedde en ändring av författningen i
mer centraliserande riktning, vilken delvis skärptes till en militärdiktatur,
och det var överhuvud taget mycket oklart, örn landet hade demokrati eller
diktatur.

Allt detta bidrog till att i världens ögon diskreditera de baltiska staterna
och torde ha bidragit till att det ute i de stora demokratiska staterna icke finns
den sympati för de baltiska staterna, som borde ha funnits och kanske eljest
skulle ha funnits. Detta får icke för oss betyda, att vi för den skull skola
lämna vår sympati för de baltiska folken eller avvisa de baltiska flyktingar,
som komma hit, men det är självklart, att de baltiska staternas framtid i väsentlig
mån kommer att bero på om de kunna finna genom sina demokratiska
element ett modus vivendi med Ryssland, precis som fallet är beträffande
Finland. Det gagnar icke dessa länder, örn flyktingar därifrån, som åtminstone
i vissa länder ha en nazistisk icke bara uppfattning utan även gärning
bakom sig, komma hit och från Sverige bedriva något slags politisk verksamhet,
som kan skada både deras egna länder och oss, och åstadkomma svårigheter
för Sverige i den roll, som enligt mitt förmenande vårt land nu bör
kunna spela, nämligen att tillsammans med de övriga nordiska folken bilda
en brygga mellan västerland och österland samt vara en förmedlare för att
så rimliga och goda uppgörelser som möjligt skola uppnås mellan Sovjetunionen
och dessa folk.

Jag tror att Sverige har en mission att fylla på detta område, och då bör
man inte vara alltför hänsynsfull gentemot sådana element, som alldeles visst
skulle kunna äventyra en dylik framtida roll för vårt land.

Herr Branting: T fråga örn den principiella inställningen till dessa problem
kan jag helt ansluta mig till herr justitieministerns anförande.

Jag begärde ordet för att framhålla en erfarenhet jag själv har haft örn dessa
ting. som kanske är i någon mån belysande.

Ett par lettiska fiskare kommo upp till mig och klagade över att de båtar,
med vilka de hade flytt till Sverige, hade blivit dem fråntagna. Jag frågade:
»Varför ha ni flytt ifrån Lettland?» — »Jo», sade de, »tyskarna brände
våra hus, togo våra båtar och ville släpa oss själva till Tyskland, vilket vi
inte ville vara med örn.» — »Vilka är det nu, som ha tagit edra båtar?» —
»Det är den lettiska kommittén, som nu begagnar dessa båtar.» — »Vad är
det för folk i den lettiska kommittén?» — »Det är Ulmanis’ folk, som nu begagnar
dessa transportmedel till att frakta hit sina meningsfränder från Lettland.
»

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Äng. Sveriges utrikespolitik. (Forts.)

Med anledning av detta gjorde jag vissa undersökningar hos landsfogden i
Gotlands län. Där bekräftade man, att dessa båtar hade använts till transporter
också i fortsättningen; man fick inte härvidlag se så noga på fiskarnas
äganderätt till sina båtar, låt vara att det var det enda de ägde här på jorden,
ty här gällde det n,u att rädda människoliv.

Den fråga, som här tidigare under debatten har något berörts, kvarstår
alltså obesvarad. Den gällde på vad sätt dessa räddningsbåtar ha utrustats
med erforderlig bensin för att göra sina färder fram och tillbaka över Östersjön.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter ifrågavarande kungl, skrivelse
lades till handlingarna.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 288—297 och 299.

På framställning av herr förste vice talmannen medgav kammaren, att de anslag,
som utfärdats till sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 4.29 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

4*4697