1944. Första kammaren. Nr 27 (Riksdagens protokoll 1944:27)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1944. Första kammaren. Nr 27.

Måndagen den 10 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen; och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 27, 28, 29 och 30 nästlidne juni.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
455, till Konungen i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—30 juni
1943.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets memorial nr 230, angående allmän beredskapsstat för budgetåret
1944/45;

bevillningsutskottets betänkande nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning örn ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, m. m., i vad propositionen avser
stämpelavgiften för expeditioner från civilförsvarsstyrelsen;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 70, i anledning av framställning från delegerade för riksdagens verk angående
omreglering av vissa äldre tjänstepensioner till f. d. befattningshavare
vid riksdagens verk;

nr 71, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning angående
omreglering av vissa äldre tjänstepensioner till f. d. arbetare vid riksbankens
sedeltryckeri och pappersbruk; samt

nr 72, angående ersättning till två riksdagsvaktmästare vid inkallelse till
militärtjänstgöring;

andra lagutskottets utlåtande nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 16 :o) och 17 :o) lagen
den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) örn Kungl. Maj :ts regeringsrätt;

andra särskilda utskottets memorial och utlåtanden:

nr 4, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande andra
särskilda utskottets utlåtande nr 3 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till brandlag och brandstadga m. m. dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 5, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till civilförsvarslag
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till civilförsvaret
för budgetåret 1944/45 jämte i ämnet väckta motioner;

Första kammarens protokoll 1944. Nr 27.

Nr 27.

Tisdagen den 11 juli 1944.

Ang. rätt att
utsläppa får
på gemensamt
bete.

nr 7, i anledning av dels Kungl. Majlis proposition angående vissa anslag
till brandväsendet, dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tillsättande av länsombud
för krigsmaterielverket;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till avlöningsreglemente
för personal i det allmänna civilförsvaret, m. m. jämte i ämnet
väckt motion; samt

nr 10, angående ersättning till kanslipersonalen hos andra särskilda utskottet;
ävensom

budgetdeputerades memorial angående arvode åt deputerades sekreterare.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.06 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 11 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 3 eftermiddagen.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet Bergquist, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Jones
Erik Anderssons interpellation angående trätt att utsläppa får på gemensamt
bete, erhöll ordet och anförde: Herr talman! Med första kammarens tillstånd
bär herr Jones Erik Andersson till mig framställt fråga, dels huruvida
jag ansåge att 1933 års ägofredsiag med bl. a. förbud för mulbete av får borde
tillämpas med den urskillning och det hänsynstagande till speciella förhållanden,
som omsorgen örn vår klädesvaruförsörjning i nuvarande tidsläge krävde,
och dels huruvida jag, örn så vore förhållandet, vore beredd att snarast till
vederbörande göra framställningar härom eller på annat sätt vidtaga åtgärder
i antytt syfte.

Lagstiftningsfrågor angående ägofred ankomma på justitiedepartementet.
Ärenden angående tillämpning av ägofredslagstiftningen handläggas åter inom
jordbruksdepartementet. Efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet
får jag som svar på interpellationen anföra följande.

Erågan örn lämpligheten av att får och getter släppas till bete i skogsmark
har sedan lång tid tillbaka varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.
Från skogsvårdshåll har framhållits den skadegörelse, som genom fri betesgång
vållas skogsåterväxten framför allt av getter men även av får. Med hänsyn
härtill har framkommit en strävan att genom tillskapande av kulturbeten eller
på annat sätt såvitt möjligt undvika den fria betesgången å skogsmarken.

1933 års ägofredslag innehåller i nu ifrågavarande hänseende huvudsakligen
följande. Lagen upptager den redan tidigare gällande huvudprincipen, att ägare
av hemdjur är skyldig att hålla sådan vård örn djuren, att dessa ej olovligen
inkomma på annans ägor. Såvitt angår förhållandet mellan grannar begränsas
emellertid vårdnadsplikten genom lagens bestämmelser örn stängselskyl -

Tisdagen den 11 juli 1944.

Nr 27.

Äng. rätt att utsläppa får på gemensamt bete. (Forts.)
dighet. Envar av grannarna äger vitsord att påkalla stängsel, där de i lagen
givna förutsättningarna föreligga.

Enligt ägofredslagen skall stängsel vara så beskaffat att det fredar mot
större hemdjur, d. v. s. hästar och nötkreatur. Kungl. Majit har dock i lagen
tillerkänts befogenhet att, efter hörande av vederbörande landsting och hushållningssällskap,
för visst län eller viss del av län föreskriva att stängsel skall
freda jämväl mot mindre hemdjur eller visst slag av sådana djur. Med stöd
härav har genom kungörelse den 21 december 1933 förordnats, att stängsel skall
freda, i fråga örn Fårö socken i Gotlands län och Tjörns härad i Göteborgs
och Bohus län mot får samt i Västernorrlands och Jämtlands län mot får och
getter. I andra delar av landet gäller åter att ägare av får icke kan erhålla
lindring i sin skyldighet att hålla vård om djuren genom att påfordra att grannfastighet
deltager i kostnaden för uppsättande av stängsel som fredar mot får,
liksom ej heller grannfastighetens ägare har rätt att påkalla sådant stängsel.

Lagen medgiver rätt till gemensamt bete å ohägnad skogs- eller utmark.
Denna betesrätt är emellertid underkastad flera inskränkningar. A den gemensamma
betesmarken må sålunda från fastighet, vartill hör del i marken eller
på grund av servitut betesrätt därå, ej utsläppas flera hemdjur än som skäligen
kunna vinterfödas å fastigheten. Den i detta sammanhang viktigaste
inskränkningen i rätten till gemensamt bete är emellertid att denna enligt huvudregeln
endast avser större hemdjur, således hästar och nötkreatur men ej
får och getter. Endast för sådana områden, där enligt Kungl. Maj :ts föreskrift
stängsel skall freda jämväl mot mindre hemdjur, omfattar den gemensamma
betesrätten även dylika hemdjur. Till följd härav föreligger inom Västernorrlands
och Jämtlands län samt Fårö socken och Tjörns härad i regel rätt till
gemensamt bete för får å ohägnad skogs- eller utmark. Denna rätt för fårägare
i dessa trakter motsvaras av hans skyldighet att deltaga i kostnaden för uppsättande
av stängsel som fredar mot får därest detta skulle påfordras av markägare
som ej vill att djuren skola beta å hans mark. I övriga delar av landet
har däremot markägare enligt ägofredslagen icke någon rätt att beta får å annans
mark, även örn den är ohägnad, utan där kvarstår den allmänna skyldigheten
för honom att genom att själv uppföra hägnad eller medelst vallning
eller på annat sätt hålla sådan vård om dem, att de ej olovligen inkomma på
annans ägor. För bete å annans mark fordras således att överenskommelse med
markägaren träffas.

Ehuru sålunda i Kopparbergs län liksom i flertalet övriga län någon rätt
att beta får å annans mark icke föreligger, torde likväl såsom interpellanten
påpekar i den praktiska tillämpningen ha förekommit att gemensam ohägnad
betesmark ohindrat fått utnyttjas även för får. Någon kontroll från det allmännas
sida utövas icke i detta avseende, utan det är överlämnat åt den enskilde
skogsägaren att avgöra huruvida han vill giva tillåtelse därtill och vilka
villkor han vill uppställa.

I interpellationen har åberopats ett fall från Rättviks socken, där Kopparfors
^aktiebolag meddelat ett par fårägare med ett 180-tal djur förbud att beta
får å bolagets skogsmark därvid bolaget dock ställt i utsikt att tillåtelse skulle
lämnas mot viss ersättning. Bolaget har i skrivelse till mig förklarat, att bolaget
med hänsyn till det förfång, som betningen medförde för en rationell skogsföryngring,
ansåge att betesfrågan bäst löstes genom inhägnade kulturbeten.
Då emellertid på grund av de splittrade fastighetsförhållandena stora svårigheter
förelåge för fredande av enskilda skogsskiften genom hägnader och genomförandet
av kulturbeten vore en affär på lång sikt, lindi'' bolaget ej velat
utnyttja ägofredslagens skyddsföreskrifter mot bete av smådjur. Bolaget, hade
dock därvid utgått från att traktens hemmansägare endast utnyttjade betet

Nr 27.

Tisdagen den 11 juli 1944.

Äng. rätt att utsläppa får på gemensamt bete. (Forts.)
för ett för respektive jordbruk normalt antal djur. Helt annorlunda ställde sig
enligt bolagets mening förhållandet, örn såsom i det åsyftade fallet omkring
200 får i förvärvssyfte anskaffades och utsläpptes på de ohägnade skogarna
och därtill av personer som icke vore jordbrukande hemmansägare i orten. Den
av bolaget begärda ersättningen hade, uppger bolaget, avsett icke blott bolagets
utan även övriga markägares innehav i skogstrakten och hade avsett att
användas för anläggande av bilväg genom ifrågavarande nu väglösa skogstrakter.

Utan att ingå i något bedömande av omständigheterna i detta fall vill jag
framhålla, att myndigheterna ej kunna ingripa reglerande i den överenskommelse
mellan enskilda markägare som enligt vad jag förut anfört förutsättes
för att betning å annans mark skall få äga rum.

Ägofredslagens bestämmelser att gemensam betesrätt å ohägnad skogsmark
föreligger endast beträffande större hemdjur innebär icke något förbud för
skogsägare att beta får å sådan skogsmark därest markägarna äro ense därom.
Enligt ägofredslagen må emellertid Kungl. Maj :.t, örn det prövas erforderligt
för skogsåterväxtens skyddande, inom visst län eller viss del av län förbjuda
rätt till betning å ohägnad skogsmark helt eller i viss mån, såsom beträffande
vissa slag av hemdjur eller viss tid av året. Förutsättning för dylikt förbud
är att vederbörande landsting och hushållningssällskap gjort framställning
därom. Förslag örn införande av generellt förbud mot mulbete av getter och
får å ohägnad skogsmark har flera gånger framförts. I ett den 5 december
1939 av Norrländska skogsproduktionsutredningen avgivet betänkande föreslogs
bl. a. sådan ändring av ägofredslagen, att rätten till bete å ohägnad skogsmark
beträffande getter och får skulle vara helt förbjuden, där ej Kungl. Maj :t på
framställning av vederbörande landsting och hushållningssällskap medgav undantag.
Detta förslag bär emellertid icke genomförts.

I anledning av Norrländska skogsproduktionsutredningens förslag genomfördes
år 1940 vissa andra ändringar i ägofredslagen. Dessa åsyftade att genom
vidgad möjlighet till s. k. betes reglering avlysa gemensamhetsbete å skogsmark
och i stället förlägga betet till mark som iordningställts för sådant ändamål.
Vidare öppnades genom det s. k. norrländska skogsproduktionsanslaget
möjlighet att erhålla bidrag av allmänna medel till betesanläggningar. Sådana
kulturbeten hava också tillkommit i ökad utsträckning särskilt inom Västerbottens
läns lappmarker. Från anslaget till förstärkning av ofullständiga
jordbruk m. m. utgår även bidrag för befordrande av rationell beteskultur,
s. k. betesförbättringsbidrag.

Statsmakterna hava jämväl i annan form vidtagit åtgärder för att uppmuntra
och främja fåraveln. Sålunda utgår sedan åtskilliga år understöd av statsmedel
för fåravelns befrämjande, däribland bidrag till fårsambetesföreningar
i form av dels organisationsbidrag och dels årsbidrag. Strävandena härvidlag
gå ut på att söka få till stånd ordnade sambeten för får, varigenom bland annat
skada å skogsmark undvikes.

Å vissa kronoparker i fjälltrakterna inom Kopparbergs och Västerbottens
län hava av domänstyrelsen utarrenderats områden för fårsambeten, dit fåren
varje vår fraktas från olika gårdar. Härvid har betet kunnat förläggas inom
de ur skoglig synpunkt relativt lågproduktiva skogsmarkerna. Inom fjällreviren
torde flerstädes finnas områden, som med fördel skulle kunna utnyttjas
för samma ändamål. Erfarenheterna av dylika fårsambeten synas hava varit
gynnsamma.

De nuvarande bestämmelserna i ägofredslagen hava framkommit såsom resultatet
av en avvägning mellan fårskötselns och skogsvårdens intressen. Jag
är för närvarande ej beredd att förorda någon ändring av dessa bestämmelser.

Tiadagen den 11 juli 1944.

Nr 27.

Ang. rätt att utsläppa får på gemensamt bete. (Forts.)
Med anledning av interpellantens uttalande rörande angelägenheten särskilt under
nuvarande krisförhållanden att uppmuntra och främja fåraveln vill jag
framhålla, att enligt vad jag inhämtat från industrikommissionen nu förevarande
spörsmål icke anses vara av den betydelse för ullvaruförsörjningen att
några extraordinära åtgärder kunna anses påkallade. Av vad jag förut anfört
torde framgå, att möjlighet ej saknas att genom enskilda överenskommelser
inom ramen för de nuvarande bestämmelserna ordna betesfrågan på ett sätt
som kan anses tillgodose såväl fårskötselns som skogsvårdens berättigade intressen.
De särskilda förhållanden, som föreligga i de av interpellanten åberopade
fallen, äro av den art, att de knappast kunna föranleda särskilda åtgärder
från min sida.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Jag ber att till herr justitieministern
få framföra mitt vördsamma tack för vänligheten att till behandling
upptaga mina framställda frågor, även om jag nu ej kan bli så särdeles
förtjust i svarets slutledning och innehåll.

Med de ensidiga informationer, som lämnats herr statsrådet från vederbörligt
bolagshåll, ävensom den enkelriktade blick på tingen i övrigt som
anlagts i anslutning härtill, förvånar det mig knappast att svaret blev som
det blev. Vad som framför allt gör mig ledsen är att ingen som helst hänsyn
tages till dalabygdens säregna geografiskt strukturella och skifteskartografiska
förhållanden, som ytterligt försvåra, för att inte säga omöjliggöra
ett betesutnyttjande av skogsmarkerna efter de ultramoderna principer på
detta område, som senare tiders lagstiftning i enlighet med 1933 års ägofredslag
avser. Sambetesbruk av skogsmarkerna är ju i dessa bygder sedan gammalt
hävdvunnet, och även bolagen ha hittills härutinnan fogat sig, om mer
eller mindre motvilligt, låter jag var osagt. Till följd av bolagens under
tidernas lopp fortgående förvärv av enskildas skogar har ägosplittringen med
bolags- och enskildas skogar örn vartannat blivit så utpräglad, att sambetesbruket,
även där byalagen, såsom i regel är fallet, därom äro fullt eniga, helt
kan sättas ur spel genom att ett bolag sätter sig på tvären däremot.

Så är händelsen i det av mig i interpellation åberopade fallet, där Kopparfors
aktiebolag meddelat ett par fårägare med ett 180-tal djur förbud
mot fårbete å bolagets marker, dock med eventuell tillåtelse härtill under
denna sommar emot ett vederlag av 1 000 kronor. Som ett bestickande camouflage
för denna begäran har bolaget medgivit att pengarna skulle få användas
till ett skogsvägbygge. Nu försvarar bolaget sin åtgärd med att ifrågavarande
fårägare ej tillhöra den jordbrukande befolkningen och tillåtit sig utsläppandet
av ett större antal djur än som efter ortens förhållanden kunde anses
normalt i relation till vars och ens markinnehav.

Härtill kan först sägas att den ene fårägaren dock är markägare, t. o. m.
i de löfer där betningen pågår, och följaktligen borde kunna anses som fullt
jämställd med övriga byamän, samt att den andre visserligen »bara» är trädgårdsmästare,
men dock en trägen jordens arbetare och välfräjdad bygdens
egen son även han, som ävenledes i så måtto borde i ett demokratiskt land
fullt kunna jämställas med sina grannar och byabor. Vidare borde väl även,
synes det, det Större måttet av antalet djur med gillande och t. o. m. med betyget
»med berömd godkänd» kunna försvaras i en tid, då yllevaror äro ställda
under en mycket snäv ransonering, och alla ansatser att lätta detta tryck
hellre borde hälsas med glädje än med sura miner och förbud.

Herr statsrådet lämnar i sitt svar en högst märklig upplysning, att »industrikommissionen
an.ser förevarande spörsmål icke vara-av den betydelse för
ullvaruförsörjningen att några extraordinära åtgärder kunna anses påkal -

TSr 27.

Tisdagen den 11 juli 1914.

Äng. rätt att utsläppa får på gemensamt bete. (Forts.)
lade». För belysande av detta optimistiska dekret ber jag att få anföra vad
en på detta område auktoritativ man häromdagen yttrade till mig på tal härom:
»Hälsa du statsrådet och industrikommissionen, att Rättviks hemslöjdsförening
ännu inte lyckats utverka licens på ett enda kilo ull till sitt arbete!»
— Yi må hoppas att detta ullkilo plus många fler härefter snarligen kommer
vederbörande förening tillhanda, om vi inte skola nödgas säga att vi inte tro
industrikommissionen om mer än jämnt.

Beträffande den från visst skogligt håll förfäktade meningen örn kreaturens,
i detta fall fårens, förmenta skadegörelse på växande ungskog kunna
vi, som sedan barnsben äro praktiska iakttagare av djurens vanor i frihet i
skog och mark, vittna därom, att fårens åverkan är tämligen, minimal. Endast
sälg och rönn bruka i allmänhet bli föremål för avsmakning •— björken, som
väl är det egentliga värdefulla skogslövträdet, lämnas helt åsido liksom även
barrskogen. Det kan jag alltifrån mina barnaår som vallpojke intyga, och det
är bara nonsens att härvidlag tala örn någon skadegörelse att förfasa sig över.
Detta är saker som menige man mycket val vet och som böra sägas ut i
samband med denna förbudslags tillämpning.

Vad allmogen tänker i detta fall kom häromdagen till uttryck på en bystämma
i Ingels i Rättvik, där följande uttalande enhälligt antogs: »Vi,
Rättviks socknemän, samlade till möte i skogsbetesfrågan, vilja i anledning
av ett skogsbolags ingripande gentemot fårbetesgången uttala vår förvåning
över dylik oginhet nu, när statsmakterna funnit för gott att eljest på allt
sätt söka uppmuntra fåraveln för att förstärka våra knappa ulivaruförråd.
Vi vilja såsom praktiska kännare på hithörande områden betyga, att den på
skogligt håll förfäktade meningen örn fårens skadegörelse på växande skog
är betydligt överdriven. Under alla förhållanden kan den i nuvarande stund
ej motivera dylika drastiska ingrepp i allmogens sedan gammalt som hävdvunnen
betraktade rätt att få utnyttja det värdefulla naturbetet till sina
kreatur. Dylika åtgärder från mäktiga skogsbolags sida äro endast ägnade
att ytterligare försvåra tillvaron för ortsbefolkningen och vidare befrämja utflyttningen
till städer och större samhällen. Vi beklaga om en fortsatt dylik
politik från bolagens sida kommer att ge det på senare tid domnande bolagshatet
ny näring och mana fram tendenser till en samhällsutveckling som särskilt
nu är föga lycklig och önskvärd.»

Till historien örn det aktuella fåbetesförbudets första härledning och uppkomst
förtjänar att bevaras från glömskan följande skildring, som gavs av
en av deltagarna vid mötet i Ingels. Det begav sig att några av bolagets
tjänstemän befunno sig ute i de där trakterna på jakt. De lyckades driva
upp en harpalt, som, mirabile dictu, i förskräckelsen sprang in i fårskocken,
gömde sig^ där och lyckades smita från hela kalaset, så att jägarna stodo
där med långa näsor —• allt för de arma fårskallarnas skull! Men då blev
även måttet rågat. Hämnden är ljuv — här måste statueras ett exempel —
det blev gnistan som tände krutet, och så kom det famösa fårbetes förbudet
till stånd.

Örn historien är sann eller inte, lämnar jag därhän, men otrolig är den
alls inte. Den ger något av det försonande löjets skimmer över ett tilltag,
som inte minst för bolagets egen skull helst borde ha varit ogjort.

Jag vill tillägga att denna sak, tack vare sin principiella betydelse, inom
dalabygderna väckt ett berättigat uppseende, och allmänheten avvaktar med
spänt intresse de vidare åtgärder bolaget i fortsättningen kommer att vidtaga.

Herr statsrådet Bergquist: Herr talman! Herr Jones Erik Andersson verkade
inte särskilt nöjd med det svar som jag avgivit på hans interpellation.

Tisdagen den 11 juli 1944.

Nr 27.

Äng. rätt att utsläppa får på gemensamt bete. (Forts.)
Jag tycker emellertid att det är ganska oberättigat att herr Amdersson riktar
sitt missnöje mot innehållet i detta svar. Herr Andersson borde i stället rikta
sitt missnöje mot innehållet i den nuvarande lagstiftningen. Den genomfördes
år 1933 och hade då föregåtts av ett mycket långvarigt arbete. Det hade rått
mycket delade meningar örn hur man skulle reglera frågan, varvid mot varandra
stodo, såsom jag nämnde i interpellationssvaret, de intressen som representera
fåraveln samt skogsskötselns intressen. Man hade efter långvariga överväganden
kommit till den uppfattningen, att man skulle avväga dessa två
intressen mot varandra på det sätt, som 1933 års ägofredslag innebär. °Det är
alltså denna lagstiftning, som stadgar att bete av får och getter inte får förekomma
i dessa trakter.

Vad herr Jones Erik Andersson i själva verket anmärker på är sålunda, att
jag inte har ansett mig nu böra föreslå någon ändring i 1933 års lagstiftning.
Det har jag inte haft någon anledning att göra, och jag kan för närvarande
inte se något skäl att nu taga upp denna fråga, sedan man efter långvariga
strider har kommit till en lösning av detta problem som lagstiftarna godtagit.
Jag vet inte, om herr Jones Erik Andersson år 1933 var emot denna lagstiftning
eller inte. Var han det inte, så har också han sitt ansvar för lagstiftningen.
Men hur det än förhåller sig därmed, har riksdagen i varje fall
godtagit denna lagstiftning.

Det bolag, som herr Jones Erik Andersson här talade örn, har alitsa inte
gjort någonting annat än utnyttjat den rätt, som den av Kungl. Maj :t och riksdagen
godkända lagen ger bolaget. Jag har vidare fattat bolagets, skrivelse till
mig på det sättet, att bolaget är villigt att tillåta bete av får i den mån
det gäller får till sådant antal, som vederbörande hemmansägare kunna vinterföda
på sina egendomar. Vad bolaget enligt sin skrivelse har reagerat mot
är att man nu i betydligt större utsträckning än tidigare har släppt ut får till
bete och att det har skett av personer, som ingalunda kunna vinterföda ett så
stort antal får på sina gårdar, i den mån de ha några sådana. Bolaget har under
sådana förhållanden ansett att det skulle kunna taga ut en avgift av fem kronor
per får och sommar och har sedan tänkt använda dessa pengar för anordnandet
av en bilväg på skogsskiftet i fråga.

Jag har, som jag sade i interpellationssvaret, inte velat gå in på något bedömande
av det mer eller mindre berättigade i bolagets handlingssätt, utan vill
bara konstatera att det helt och hållet står i överensstämmelse med den av
riksdagen antagna lagen. Och när jag har konstaterat detta, har jag självfallet
också funnit, att jag inte kan tillgripa några åtgärder gent emot bolaget därför
att det har utnyttjat de möjligheter som lagstiftningen ger.

Vad sedan denna frågas betydelse för vår textilförsörjning beträffar, är jag
självfallet inte fackman på detta område. Jag har här endast citerat vad industrikommissionen
har meddelat mig, nämligen att den inte anser att de förhållanden,
som herr Jones Erik Andersson berört i sin interpellation, äro av
den betydelse för landets ullförsörjning, att det är anledning att vidtaga några
särskilda åtgärder.

Herr Sundberg: Herr talman! Det är en gammal historia, som nu upprullas
genom herr Jones Erik Anderssons interpellation. Skogsbetesfrågan var aktuell
redan när seklet var ungt, och man brottades med uppgiften att skaffa
återväxt på de ofantliga vidder av kala skogsmarker, som uppstått genom en
alltför långt driven exploatering av skogen. Det var många som då förmenade,
att skogsvård lät sig förena med fritt skogsbete. Man påvisade att det faktiskt
fanns områden här och var ute i markerna, som voro bevuxna med skaplig skog,

Nr 27.

Tisdagen den 11 juli 1944.

Äng. rätt att utsläppa får på gemensamt bete. (Forts.)
trots att bete bedrivits där. Andra förfäktade en motsatt uppfattning, att
skogsbete var en styggelse för allt vad skogsföryngring hette.

I och med att statsmakterna genomförde 1903 års skogsåterväxtlag blev
frågan örn skogsbetet aktuell bland de skogliga fackmännen i vårt land. De
undersökningar, som man igångsatte, resulterade snart nog däri, att man
bestämt rekommenderade skilsmässa mellan skog och bete. Man konstaterade
att på stora vidder, där betesgång förekom, var det inte möjligt att överhuvud
få någon återväxt till stånd. I andra fall, där skogen verkligen kom upp, var
den kvalitativt så underhaltig, att det blev tydligt, att man på basis av fri
betesgång inte kunde bedriva en ekonomiskt lönande skogshantering. Självfallet
avses härvid områden, där bete förekommer i någon utsträckning, inte
de stora vidder, där det finns ett eller annat kreatur strövande omkring — sådan
betesgång spelar ju mindre roll.

Man kom vid undersökningarna också till det resultatet, att inte bara
skogshanteringen vann på en boskillnad, utan att boskapsskötseln gjorde det i
lika hög grad. När korna måste ströva omkring på stora områden för att skaffa
sig föda, gå de så att säga av sig mjölken. En boskapsskötsel grundad på sådana
förutsättningar blir inte ekonomiskt lönande.

Man stannade emellertid inte bara vid att rekommendera betesförbud på
skogen, utan man gick ett steg längre och undersökte vilka möjligheter som
kunde erbjuda sig att utnyttja vissa godartade, för betesproduktion lämpliga
områden i våra skogs- och ^ hagni anker. Detta ledde till rekommendation att
anlägga s. k. kulturbeten. Sådana ha också kommit till användning i mellersta
och södra Sverige och, enligt vad jag tror mig veta, på sina håll även i Norrland.
De erfarenheter man fått av dessa beten sedan flera årtionden tillbaka ha
varit genomgående gynnsamma. Det finns nog ingen, som en gång börjat genomföra
en boskillnad mellan skog och bete, som går tillbaka till det gamla systemet.
Både för skogshanteringens och för boskapsskötselns skull är man benägen
att fortsätta efter de linjer, som man med så goda erfarenheter slagit in
på. Och alldeles särskilt nödvändigt är det, skulle jag vilja påstå, med dylika
kulturbeten i trakter, där man vill bedriva fåravel. Ty även örn man till en
början var tveksam örn huruvida inte hästar och kor skulle kunna tolereras
ute på skogarna, har man dock inte varit det, när det gällt får eller getter.

Jag blev därför mycket förvånad, när min högt värderade vän herr Jones
Erik Andersson nyss gjorde det uttalandet, att det är nonsens, när man talar
örn de skadegörelser, som får och getter anställa i skogen. I synnerhet på vårarna,
när gräset ännu inte hunnit växa ut, men trädplantorna stå där frestande^
gröna, äro dessa en utomordentligt läcker kost för dessa djur, som minsann
inte lämna mycket övrigt kvar av den återväxt, man lyckats få fram på
hyggena. Jag förvånar mig också över hans uttalande, därför att herr Jones
Erik Andersson såsom dalkarl naturligtvis måste ofta ha varit uppe på fäbodvallarna
och där inte kunnat undgå att hava iakttagit dessa klotrunda tätt
naggade granar, som i rik mängd bruka förekomma där. Det är ingen särskild
sorts gran detta, utan det är helt enkelt resultatet av fårens och getternas skadegörelse.

Jag tror därför inte att herr Jones Erik Andersson gör de skogägande
bönderna i Dalarna någon tjänst genom att försöka få till stånd en lindring i
betesförbudet för får eller getter. Tvärtom tror jag att han gör alla dem, som
bedriva jordbruk i förening med skogsbruk en tjänst om han med den ställning
och den frejdighet han besitter i stället går in för att rekommendera
sina landsmän den rationella linje, som man i stor utsträckning slagit in på i
andra delar av landet, nämligen anläggandet av kulturbetesvallar.

Jag erkänner att det i Dalarna är värre att ordna dessa förhållanden än i

Tisdagen den 11 juli 1944.

Nr 27.

Ang. rätt att utsläppa får på gemensamt bete. (Forts.)
övriga Sverige på grund av den skiftesindelning, som där är rådande. Men
med god vilja och med anlitande av hushållningssällskapets hjälp, som naturligtvis
står till tjänst i Kopparbergs län likaväl som i andra län, för det ändamål,
varom nu är fråga och vartill särskilt statsanslag utgår, med hänsyn till
den nytta, som kulturbetena anses ha både för skogsnäringen och jordbruksnäringen,
bör saken kunna ordnas.

Vad särskilt angår den fåravel, som bedrivits i vårt land, bär den enligt
min mening varit mycket betydelsefull och under dessa krisår varit en god beredskapsåtgärd.
Den har också rationellt inriktad lämnat ett gott ekonomiskt
tillskott åt sina utövare. Jag talar härvid av erfarenhet, alldenstund vi vid
Överum sedan snart tjugu år tillbaka bedrivit fåravel. Men skogen har för
fåren varit tabu. På igenlagda smååkrar och kultiverade betesängar och betesvallar
ha fåren sin plats. Där göra de rätt för sig, och där lämnar denna hantering
en relativt hygglig ekonomisk avkastning. Jag skulle vilja be herr
Jones Erik Andersson vara välkommen att på ort och ställe där hemma taga
del av dessa förhållanden. Då hoppas jag att han sedan skall kunna bli en
god apostel uppe i Dalarna, inte för den linje, som han i dag förfäktat, utan
för den motsatta linjen med betesfred i skogarna och införande i dess ställe av
betesvallar. Därigenom skulle han komma att verka för en rationell skogsvård
—• och en rationell boskapsskötsel!

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Jag tackar för den vänliga
inbjudan av min högt värderade vän herr Sundberg. Jag skulle å min sida
även vilja bjuda honom att komma upp till mig för att taga del av mina erfarenheter.
I våra bygder, och inte minst i fäbodlöterna, skulle jag kunna visahonom
att där de större kreaturen, framför allt korna, ha fått vistas och gått
över kalhyggena och ätit det frodiga, långa gräset, där har skogen kommit
upp så grant och så fint, att det rent av är någonting idealiskt, som man går
och njuter av.

Det är tydligen märkvärdigt kontrasterande erfarenheter, som man härvidlag
gjort i skilda landsändar, hur det nu kan komma sig. Vår erfarenhet är
den, att där kreaturen gå, framför allt kor och andra nötkreatur, men även för
all del får, där har man just att vänta fina skogsbestånd, som komma i gång
betydligt fortare än på marker, där ingen fäfot gått. Det är det märkliga —
eller kanske det rent av inte är så konstigt alls! Här vill jag dock undantaga
getterna ■—- märk väl, herr Sundberg, att jag inte har tagit getbetet i försvar.
Getterna äro ett kapitel för sig, medan fåren däremot stå i en helt annan
klass. Vi ha härvidlag erfarenheter att bygga på och kunna göra jämförelser
mellan, å ena sidan marker, som ha varit avstängda från fäfot, och å
andra sidan marker, där kreaturen haft sin fria gång. Jag skulle kunna visa
herr Sundberg fotografier, där man ser skillnaden. På de marker, där inga
kor ha gått och där man således enligt herr Sundbergs mening skulle kunna
vänta sig det allra bästa resultatet, finns det intet annat än tjocka gräsmattor
som lia förkvävt både plantor och frösådd, under det att på de andra markerna,
där kreaturen gått och, örn jag så får kalla det, gjort sin preparering,
rensat bort gräset och skaffat luft och ljus åt plantorna, återväxten kommit i
gång på ett helt annat och bättre sätt. Det är dalkarlarnes erfarenheter från
fäbodlöterna.

Det är rätt märkligt, att det skulle förhålla sig så olika i olika trakter och
landsdelar. Det är det underliga i hela denna sak.

Det var emellertid inte för att säga detta som jag begärde ordet, men jag
kunde inte annat än komma med denna lilla erinran till herr Sundberg beträffande
våra olika erfarenheter i denna sak. Jag begärde egentligen ordet för att

Nr 27.

Tisdagen den 11 juli 1944.

Örn åkerjordens
bevarande
vid
byggandet av
riicshuvudvägar.

Äng. rätt att utsläppa får på gemensamt bete. (Forts.)
ge herr justitieministern en kort replik. Jag skulle vilja säga, att jag förlåter
herr justitieministern och förstår honom mycket väl. Han står med sin bundenhet
av lagparagrafer i den ställningen, att han örn sig själv skulle kunna
säga: »Här står jag och kan icke annat — Gud hjälpe mig!»

Herr Sundberg: Herr talman! Jag skall även för min del be att få tacka
herr Jones Erik Andersson för inbjudan till Dalarna. Jag kommer nog kanske
att begagna mig av den, men inte därför att jag tror, att jag vid detta besök
kommer att bli övertygad i den riktning, som herr Jones Erik Andersson
hoppas. När han talar örn kontrasterande erfarenhet, är jag angelägen betona,
att sådan föreligger icke inom fackmännens krets. Såvitt jag vet, äro t. ex.
samtliga skogsvårdsstyrelser i landet, inklusive alltså skogsvårdsstyrelsen i
Kopparbergs län, på det klara med lämpligheten av att skogsbete och skogsskötsel
icke drivas samtidigt, utan att det bör göras en skillnad mellan de båda
näringsgrenar de representera på det sätt som jag förut nämnt.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Jag glömde att säga en sak
till herr Sundberg med anledning av hans påstående, att skogsbetena skulle
vara så magra och föga givande, att det blir mindre och sämre produktion.
örn kreaturen få gå där, än örn de släppas ut på s. k. kultiverade beten, som
det så vackert heter. Jag skulle vilja omtala för herr Sundberg, att vid våra
fäbodar, där korna få gå fritt och äta det saftiga, naturliga gräset med alla
örter, som inte finnas på de kultiverade vallarna, blir det en så förstklassig
produktion med en sådan arom och smak, att man inte finner dess like på
andra håll. Det är ganska betecknande därvidlag, hurusom man är mycket
angelägen örn att få produkter ifrån fäbodarna, ty man vet, att de ha sin
egen säregna, jag vågar t. o. m. säga hälsobringande, smak. Även ur den synpunkten
äro således dessa beten mer än försvarliga.

Herr Sundberg: Herr talman! Jag skall inte protestera mot herr Jones Erik
Anderssons uppfattning i denna fråga när det gäller fäbodvallarna, ty det förhåller
sig nog så, som herr Jones Erik Andersson därvidlag framhåller. Men
vad beror detta på? Jo, det beror på att fäbodvallarna äro ungefär vad vi i
mellersta och södra Sverige kalla för kultiverad betesmark. Där är marken
godartad, där bär man slagit bort sly och kanske också gjort erforderliga dikningar.
Beträffande dessa vallar äro således herr Jones Erik Andersson och
jag på samma linje. Fortsätt bara med anläggandet av sådana, tills betesbehovet
blir fyllt!

Herr Andersson, Jones Erik: Då vill jag fråga herr Sundberg: är det inte
bra mycket genare och billigare att få dessa naturbeten gratis och utan vidare
bara med Vår Herres hjälp än att kasta ut en massa pengar för att bara skapa
ett surrogat för dem?

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
Andersson, som meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Ivar Perssons interpellation örn åkerjordens bevarande
vid byggande av rikshuvudvägar, och nu yttrade: Herr talman! Kammarens
ledamot herr Ivar Persson har ■—• med erinran örn att länsstyrelsen i Malmöhus
län nyligen fastställt ett förslag till omläggning av riksvägen Malmö—
Lund samt att förslag till omläggning av riksvägen Malmö—Göteborg på
sträckan inom samma län är under upprättande — till mig riktat följande
frågor:

Tisdagen den 11 juli 1944.

Nr 27.

Om åkerjordens bevarande vid byggandet av rikshuvudvägar. (Forte.)

Anser herr statsrådet det nödvändigt, att helt nya rikshuvudvägar av sådana
dimensioner, som nu planeras, i framtiden måste byggas?

Örn så skulle vara förhållandet, vill herr statsrådet då medverka till, att
de erhålla en sådan sträckning, att åkerjorden i görligaste mån bevaras för
produktionen?

I motiveringen för sina .frågor erinrar interpellanten om att det av länsstyrelsen
framställda förslaget till ombyggnad av vägen Malmö—Lund avser
byggande av en helt ny väg, friliggande från den nuvarande. Vägen skulle
erhålla en bredd av 28 meter samt inrymma dubbla körbanor, cykelbanor och
gångbanor jämte vissa skyddsremsor. Den nya vägen avses främst för att upptaga
genomgångstrafiken, under det att den befintliga vägen alltjämt skulle
bibehållas för lokaltrafiken.

Jag vill först erinra örn, att länsstyrelsens beslut i fråga örn vägen Malmö
—Lund överklagats hos Kungl. Maj :t. Då ärendet sålunda längre fram kommer
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning, kan jag givetvis icke nu
taga någon ståndpunkt till detta speciella fall.

I anledning av interpellantens första fråga vill jag emellertid mera allmänt
framhålla följande:

Det är uppenbart, att behovet av omläggning och förbättring av en viss
väg sammanhänger såväl med vägens sträckning, bredd och beskaffenhet som
med storleken av den trafik, som framgår å densamma. Särskilt den nödiga
bredden på vägen är beroende av trafikens. omfattning. Ökas denna allt mer,
måste allt större utrymme ställas till förfogande, örn icke skäliga krav på
framkomlighet och trafiksäkerhet skola eftersättas. Vid stora trafikmängder
är det erforderligt att uppdela vägen i från varandra skilda körbanor, cykelbanor
och gångbanor. Det kan också bliva nödvändigt att söka skilja snabbgående
genomfartstrafik från mera långsam lokaltrafik.

Av vad jag nu sagt, torde framgå, att en vägs bredd måste bedömas med
hänsyn till trafikens art och omfattning i varje särskilt fall. Det är emellertid
att märka, att de allra flesta vägar, stora eller små, ha en på olika delsträckor
mycket varierande trafikmängd. Störst är trafiken i regel i och invid tättbebyggda
orter. Tid efter annan utförda trafikräkningar visa, att trafiken
även å de viktigaste huvudvägarna är väsentligt mycket större invid de stora
tätorterna än längre från dem. Såsom exempel härpå vill jag nämna några
siffror från 1936 års trafikräkningar utmed vägen Stockholm—Uppsala. Trafiken
å denna väg i riktning mot Stockholm uppgick nämnda år vid Haga
till 6 200, vid Nedre Järva till 4 100, vid Tureberg till 2 300 och vid Rotebro
till endast 1 300 motorfordon per dygn. Avståndet mellan trafikräkningspunkterna
vid Haga och Rotebro utgör 16 km, och på denna sträcka minskade trafikmängden
med ej mindre än ca 80 procent. Vägens bredd och beskaffenhet
måste naturligtvis anpassas efter behovet på varje särskild delsträcka.

Vid olika punkter å vägen Malmö—Lund varierade antalet motorfordon per
dygn vid trafikräkningarna år 1936 mellan i runda tal 2 000 och 3 000. Siffrorna
visa, att denna väg utgör en av landets livligast trafikerade. Endast ett
ringa antal korta sträckor av andra vägar kunde uppvisa lika stor eller större
trafik.

Med hänsyn till den stora förkrigstrafiken å vägen Malmö—Lund är det
tydligen motiverat att vid projekteringen räkna med en relativt hög standard
i fråga örn bredd, möjlighet att anordna dubbla körbanor och utrustning i
övrigt. Det är däremot icke givet, att vägen redan från början till alla delar
behöver utföras eiler den projekterade standarden. Härutinnan kan och bör
man gå fram etappvis efter erfarenhetsmässigt ådagalagt behov.

Med hänvisning till det sagda kan jag besvara interpellantens första fråga

Nr 27.

Tisdagen den 11 juli 1944.

Om åkerjordens bevarande vid byggandet av rikshuvudvägar. (Forts.)
så, att — även örn den föreslagna standarden å vägen Malmö—Lund är riktigt
vald, varom jag i detta sammanhang icke vill göra något uttalande — detta
icke innebär, att samma höga standard, såvitt nu kan bedömas, skall visa
sig erforderlig på alla eller eils på flertalet av våra större vägar utan endast
på ett begränsat antal kortare sträckor av de starkast trafikerade vägarna.

Vad beträffar interpellantens andra fråga, vill jag framhålla, hurusom i
den nu gällande vägstadgan föreskrives, att vid upprättande av arbetsplan
särskilt skall iakttagas, bland annat, att vägen med avseende å sträckning och
byggnadssätt utgöres så att kostnaderna för densamma och för eventuell
framtida förbättring i görligaste mån begänsas, samt att onödigt intrång för
fastighet och ur fastighetsbildningssynpunkt olämplig sträckning undvikas.

e Då det gäller att undvika framdragande av nya vägar över åkerjord, är
sålunda den som upprättar arbetsplanen å ena sidan skyldig att taga hänsyn
till vägväsendets. ekonomiska synpunkter, men han skall å andra sidan söka
undvika onödigt intrång för berörda fastigheter. Dessa bestämmelser avse att
skapa garanti för en rimlig avvägning mellan vägväsendets behov av en ekonomisk
långtidsplanering samt fastighetsägarnas intresse av att intrång å
odlad mark i görligaste mån undvikes.

Andra föreskrifter i vägstadgan örn sättet för upprättande av arbetsplaner
innebära, att förrättningsmannen är skyldig att beträffande vägens sträckning
och vägiförslagets utformning samråda med olika lokala myndigheter och
sammanslutningar samt att tillfälle skall beredas varje av vägsträckningen
berörd fastighetsägare att under förrättningens gång framföra sina synpunker.
Även dessa föreskrifter synas inebära viss garanti för att odlad mark ej i
onödan tages i anspråk för vägändamål.

Den av interpellanten närmast åsyftade arbetsplanen för vägen Malmö—
Lund har visserligen upprättats innan den nu gällande vägstadgan trädde
i kraft och salunda uppgjorts i den gamla väglagens ordning, varvid initiativet
tagits, av vederbörande vägdistrikt. Oberoende härav torde emellertid
Kungl. Majit vid sin blivande prövning av ärendet komma att beakta även
frågan, huruvida vederbörlig hänsyn vid planens upprättande tagits till önskvärdheten
att undvika onödigt intrång å jordbruksfastigheterna.

Herr Persson, Ivar: Herr talman! Jag skall be att till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet få framföra mitt tack för svaret på
interpellationen och för att jag i god tid fått taga del av detsamma. Jag vill
också tacka herr statsrådet för innehållet i svaret, i det att jag tyder det på
så sätt, att vi i princip äro överens örn dels en förhoppning att några nya
huvudvägar av den storleksordning, som jag har anfört i interpellationen,
inte skola behöva byggas här i landet, åtminstone inte i någon större utsträckning,
och dels örn att gällande bestämmelser verkligen ålägga vederbörande
förrättningsman att vid utstakande av nya vägar ta största hänsyn
till av dylika företag berörda fastigheter.

Det är emellertid tydligt, att det kan uppkomma en mängd ganska svåra
avvägningsfrågor mellan olika intressen, när en väg skall nybyggas. Erfarenheten
visar tyvärr, att jordbrukets intressen därvid i många fall ha blivit tillbakasätta.
Det är därför min förhoppning, att herr statsrådet vid behandling
av dylika ärenden söker beakta fastigheternas intressen i all den utsträckning
som detta är möjligt och även för underlydande organ framhåller
vikten därav.

Som lantman blir man onekligen ganska beklämd, när man ser, hurusom
landets bästa jord, såsom ju på senare tid ofta har blivit fallet, tas i anspråk
för flygfälts- och väganläggningar. Beträffande väganläggningarna är

Tisdagen den 11 juli 1944.

Nr 27.

Om åkerjordens bevarande vid byggandet av rikshuvudvägar. (Forts.)
det därvidlag oftast inte bara fråga om den mark, som åtgår till den nya
huvudvägen, utan man behöver i stor utsträckning anlägga nya tillfartsvägar
och eventuellt också nya markvägar. Örn man på en mängd håll i vårt land
skulle behöva anlägga dylika helt nya vägar, skulle stora arealer åkerjord
gå till spillo, vilket icke skulle bli utan inverkan på vår försörjning.

För de jordbruk, som beröras av dylika väganläggningar, vållas mycket
avbräck även på annat sätt än därigenom, att jordbitarna i fråga gå bort. En
ny väg kan t. ex. skära sönder egendomen i två delar, så att det blir svårt att
komma från den ena delen av egendomen till den andra. Den nya vägen kanske
skär sönder skiftena, ofta på ett sådant sätt, att det blir spetsiga vinklar,
vilket i stor utsträckning orsakar dubbelkörningar, dubbelsådd o. s. v. Allt
detta medför ökade kostnader vid brukandet av egendomen. Det blir t. ex.
extra vändningar, man får kortare omgångar för redskapen och dylikt. Svårigheten
att komma över en stor väg till ett skifte på andra sidan vägen är också
uppenbar. Vid utförandet av det vägförslag, som jag närmast hänsyftat på
i interpellationen, har man tänkt sig, att dylik övergång skulle vara möjlig
endast på en plats för varje brukningsdel. lietta betyder att man skulle behöva
anlägga en del extra markvägar mer eller mindre parallellt med den
nya vägen. Det kommer i sin tur att förorsaka längre transporttider och
större transportkostnader för samtliga de förnödenheter, som skola transporteras
till och från fälten. Det blir sålunda sammanlagt en hel del, som man
kanske icke först tänker på, som kommer att direkt belasta en egendom som
får en sådan här ny väg tvärs igenom sina marker. Visserligen heter det ju,
att ersättning skall ges för skada och intrång, men örn man tar hänsyn till alla
de sätt, på vilka belastningar kunna komma i fråga vid brukandet av en egendom,
som fått en ny väg genom sina ägor, tror jag att man kan säga, att en
dylik ersättning, även örn den tas till ganska rundhänt, aldrig kan bli fullt
tillräcklig. Jag anser att erfarenheterna hittills i ett mycket stort antal fall
gett belägg för detta påstående.

De stora kostnader, som på detta sätt uppstå genom försvårad brukning
av jorden, måste läggas till de betydande utgifter som nyanläggning av en
stor väg i och för sig innebär. Ur lokalsynpunkter är det därför bäst, örn de
gamla vägarna kunna utnyttjas i största möjliga utsträckning. Såväl ägorna
som skiftena på gårdarna äro i stort sett inställda efter de gamla vägarna.
Därför vållas inte något nämnvärt obehag, örn en redan befintlig väg breddas
till erforderlig standard och svårare kurvor rätas ut. Det kan ju härvidlag
endast bli fråga örn mindre jordbitar som komma att förändras i brukningshänseende.
Därtill kommer, att kostnaderna måste bli betydligt mindre vid
förbättring av en redan befintlig väg än vid nyanläggning.

Det var mycket intressanta siffror från trafikräkningarna som herr statsrådet
anförde i interpellationssvaret. De visade ju, att det är en mycket stark
lokaltrafik även på huvudvägar invid städer och tätorter. I de flesta fall
är det väl rent av så, att större delen av trafiken på en huvudväg på dylika
sträckor är av mera lokal karaktär. Jag tror bestämt, att så är förhållandet
även på den väg mellan Malmö och Lund som föranlett min interpellation.
Jag tror — fortfarande med exempel därifrån —• att det kommer att bli
svårt att uppdela trafiken på dels lokaltrafik på den gamla vägen och dels
genomgångstrafik på cn holt ny väg, vilket man ju tänkt sig beträffande
sträckan Malmö—Lund. I varje fall måste väl då även den gamla vägen
ställas i ordning för icke obetydliga kostnader. Det synes mig under sådana
förhållanden icke vara försvarbart, att till de stora kostnader, som det planlagda
vägföretaget beriiknas komma att betinga, lägga en ny väg vid sidan
av den redan befintliga, särskilt som den nya vägen kommer att dra med

Nr 27.

Tisdagen den 11 juli 1944.

Örn avveckling
av civila
byggnadsutreduingen

m. m.

Om åkerjordens bevarande vid byggandet av rikshuvudvägar. (Forts.)
sig åtskilliga nya tillfartsvägar. Dessa skulle byggas på så sätt, att de dels
gå över, dels under den nya autostradan, vilket ju kommer att dra med sig
ökade kostnader för jordlösen och stegrade byggnadskostnader. Jag vill rikta
en vädjan till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet att
verkligen ingående pröva förhållandena i de berörda trakterna före avgörandet
av de besvär som nu äro väckta.

Jag kan för min del inte heller tänka mig annat än att ett fastställande av
länsstyrelsens förslag beträffande vägen Malmö—Lund i vägmannakretsar
skulle få en viss prejudicerande betydelse, så att det skulle bli svårare att
få gällande bestämmelser örn att verklig hänsyn skall tas till omkringliggande
fastigheter beaktade, då liknande huvudvägar planeras på andra håll.

Jag vill också erinra örn att det ju inte är oomstritt, att raka vägar äro de
bästa även för den snabba trafiken. På en lång rak väg lär en bilförares uppmärksamhet
lätt slappna, och det verkar nästan sövande, säger man ibland,
att köra på en lång rak väg. Dylika vägar äro också lätta att följa för
främmande flygplan, varför de ur militära synpunkter måste anses mindre
önskvärda. Jag har till och med hört anföras, att längre sammanhängande
raksträckor än en kilometer icke kunna anses lämpliga.

I praktiken blir det oftast så stora olägenheter för den närmast berörda
bygden vid anläggandet av en ny stor väg jämfört med fördelarna ur trafiksynpunkt,
att det med tillämpande av de bestämmelser, som herr kommunikationsministern
här har anfört, endast i undantagsfall kan vara riktigt och
försvarbart att anlägga dylika nya vägar i stället för att förbättra de redan
befintliga gamla landsvägarna.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet Andersson,
som förklarat sig ämna vid detta sammanträde besvara jämväl herr Sundbergs
interpellation örn avveckling av civila byggnadsutredningen m. m., erhöll ånyo
ordet och anförde: Herr talman! Herr Sundberg har frågat, örn jag vore villig
taga intiativ till att civila byggnadsutredningen avvecklas eller ock att densamma
snarast möjligt meddelas ändrade direktiv.

I anledning av frågan vill jag anföra följande.

Civila byggnadsutredningen tillsattes genom beslut den 1 augusti 1940. Samtidigt
igångsattes en motsvarande utredning angående det militära byggnadsväsendet.
I direktiven för utredningen anfördes, att man för en lång tid framåt
torde ha att räkna med en tyngande belastning på landets ekonomiska resurser,
varför det syntes föreligga skäl att söka nedbringa kostnaderna för den offentliga
byggnadsverksamheten. Detta ansågs kunna ske bland annat genom att
volymen på arbets- och tjänsterum samt lärosalar gjordes mindre, inredningen
enklare och utförandet mindre solitt, utan att därigenom några olägenheter behövde
uppstå beträffande byggnadernas ändamålsenlighet och livslängd. Vidare
anvisades som en väg till förbilligande en viss standardisering.

Avsikten var att byggnadsutredningen skulle framlägga förslag till normer
för den offentliga byggnadsverksamheten, vilka normer sedan skulle lända till
ledning för planeringen av nya byggnader. Sådana normer ha funnits förut
men äro utfärdade av olika myndigheter och sakna enhetlighet i fråga örn innehåll
och uppställning. Jag erinrar örn de föreskrifter, som gälla beträffande
sjukhus, ålderdomshem och vårdanstalter av andra slag, ecklesiastika boställen
o, s. v. Vidare regleras byggnadsstandarden i viss utsträckning av innehållet i
för städer och samhällen gällande byggnadsordningar. Även beträffande dessa
har det rått stor brist på överensstämmelse de olika orterna emellan till hin -

Tisdagen den 11 juli 1944.

Nr 27.

Om avveckling av civila byggnadsutredningen m. m. (Forts.)
der för en ändamålsenlig standardisering av de offentliga byggnadernas utförande.

Behovet av en samordning av bestämmelserna rörande statliga och kommunala
byggnader lärer icke kunna bestridas. Att åstadkomma dylika enhetliga
normer är civila byggnadsutredningens huvuduppgift. Men därjämte har utredningen
fått i uppdrag att, från de synpunkter utredningen har att bevaka,
granska redan beslutade eller planerade byggnadsföretag. Interpellanten synes
huvudsakligen ha åsyftat denna sistnämnda del av verksamheten och mot densamma
riktat vissa kritiska anmärkningar.

Beträffande civila byggnadsutredningens arbete med att uppgöra normer för
olika slag av allmänna byggnader må nämnas, att förslag till sådana normer
av utredningen uppgjorts rörande planläggning och utförande bland annat av
byggnader för vissa vårdanstalter och folktandpolikliniker, av statliga ämbetsbyggnader
samt av vissa ecklesiastika löneboställen och andra tjänstebostäder.
Inom den närmaste tiden väntas utredningen avgiva förslag angående planläggning
och utförande av lasarettsbyggnader och epidemisjukhus.

Vidare har utredningen framlagt förslag till vissa ändringar i byggnadsstadgan.
Sistberörda förslag har upptagits till behandling och i väsentliga delar
beaktats vid en åt stadsplaneutredningen uppdragen omarbetning av vissa
delar av byggnadsstadgan. I ärendet angående normer för ämbetsbyggnader
har Kungl. Majit fattat beslut i huvudsaklig anslutning till byggnadsutredningens
förslag. Frågan örn utfärdande av normer för vissa vårdanstalter och
folktandpolikliniker är ännu icke avgjord. Ärendet handlägges i fortsättningen
inom socialdepartementet.

Vad angår den del av civila byggnadsutredningens verksamhet, som avser
redan beslutade eller planerade byggnadsföretag, har kommittén till granskning
förehaft icke mindre än omkring 175 byggnadsföretag. För omkring 160
sådana företag, rörande vilka kostnadsberäkningar föreligga, uppgick den ursprungligen
beräknade sammanlagda byggnadskostnaden till 165 755 000 kronor.
Byggnadsutredningen har vid sin granskning föreslagit ändringar, som
inneburit besparingar på icke mindre än 28 488 000 kronor, d. v. s. omkring
17 % av den samlade kostnadssumman. Många av dessa byggnadsföretag äro
utförda, varvid byggnadsutredningens förslag helt eller med vissa jämkningar
iakttagits. I en del fall återigen ha utredningens synpunkter ej vunnit beaktande.
Åtskilliga av de granskade byggnadsföretagen ha ännu icke kommit till
utförande.

Interpellanten uttalar en förmodan, att civila byggnadsutredningen ådrager
statsverket nya och säkerligen icke obetydliga kostnader. I anledning härav
vill jag hänvisa till redogörelsen över kommittékostnaderna i riksdagsberättelsen,
enligt vilken byggnadsutredningen från dess början till 1943 års slut dragit
en sammanlagd kostnad av 148 146 kronor, ett belopp som uppgår till cirka en
halv procent å de föreslagna besparingarna och som i jämförelse med kostnaderna
för åtskilliga andra kommittéer är lågt.

Interpellanten ställer sig synnerligen kritisk till civila byggnadsutredningens
arbete och anser, att de av utredningen föreslagna nedskärningarna av
byggnadsvolym och standard komma att i längden visa sig oekonomiska. Sparsamheten
skulle, menar han, ha drivits så långt att den motverkar sitt eget syfte.
Denna uppfattning kan jag icke dela. Byggnadsutredningen bär med nit
och skicklighet arbetat efter de för utredningsarbetet gällande direktiven. Den
Ilar därvid kunnat föreslå besparingar på mycket stora belopp, besparingar som
eljest i manga fall sannolikt icke skulle lia iakttagits av de byggande myndigheterna.
Byggnadsutredningen Ilar för övrigt endast att avgiva förslag. Det är
Kungl. Majit, som är ansvarig för besluten. I de fall då byggnadsärendena fö -

Mr 27.

Tisdagen den 11 juli 1944.

Om avveckling av civila by g gnadsutredningen m. m. (Forts.)
reläggas riksdagen, delar även riksdagen ansvaret. Interpellantens farhågor att
sparsamheten på byggnadsområdet drivits för långt äro enligt min mening
överdrivna. De färdigställda byggnadsföretag, där byggnadsutredningens besparingsförslag
beaktas, ha i regel utfallit till belåtenhet för dem som använda
lokalerna, och några befogade klagomål över beskaffenheten av dessa byggnader
ha mig veterligen icke anförts. Under den senaste tiden ha de av utredningen
tillämpade principerna i stor utsträckning vunnit beaktande redan vid den
planläggning av byggnader, som ägt rum genom de förslagsställande och byggande
myndigheternas försorg.

Delade meningar kunna givetvis råda om detaljer i standarden, men i det stora
hela kunna de offentliga byggnadsföretag, som helt eller delvis utförts efter
byggnadsutredningens förslag, icke betecknas som varande i något avseende
undermåliga. Det får också beaktas, att samtidigt genomförts en långt driven
förenkling och standardisering inom den enskilda byggnadsverksamheten. Anledningen
härtill är i främsta rummet de stegrade byggnadskostnaderna och
angelägenheten att spara på material och arbetskraft.

Statens och kommunernas behov av lokaler för olika ändamål äro fortfarande
mycket stora. I betraktande av det ekonomiska läge, som man måste räkna
med under en relativt lång tid framåt, är det angeläget att utgifterna för samhällsverksamheten
icke bliva större än nödigt är. Det är fördenskull önskvärt,
att även kostnaderna för de allmänna byggnaderna begränsas. Därigenom
blir det möjligt att i större utsträckning tillgodose de förefintliga behoven.

Civila byggnadsutredningen är icke något kristi dsorgan, som interpellanten
synes förmoda, utan en utredningskommitté som upphör när dess arbetsuppgifter
äro slutförda. Enligt vad jag inhämtat kommer utredningen att anse sitt
uppdrag slutfört, när förslaget till normer för lasarettsbyggnader m. m. avgivits.
Sannolikt kommer detta att ske under loppet av innevarande år.

På interpellantens fråga vill jag alltså avge det svaret, att jag icke ämnar
taga intiativ till att civila byggnadsutredningen avvecklas och att jag ej heller
ämnar meddela densamma några ändrade direktiv.

Herr Sundberg: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få framföra mitt vördsamma tack för att
han har besvarat min interpellation och för att han på förhand givit mig del
av svaret.

När statsrådet ar 1940 tog initiativet till en utredning, som gick ut på att
bland annat genom standardisering nedbringa kostnaderna för den offentliga
byggnadsverksamheten, hälsades detta med allmän tillfredsställelse. Alla ha
vi nämligen klart för oss att den ekonomiska situationen är sådan, att örn
någonsin sparsamhet varit av nöden, gäller det den nuvarande och den närmast
framför oss liggande tiden.

Denna 1940 års civila byggnadsutredning har emellertid i verkligheten icke
fungerat enbart för vad som varit dess egentliga uppgift, utan har kommit
att framstå såsom något slags uppsyningsmyndighet över de andra institutioner,
som redan existera på detta område. Härigenom har inte blott dröjsmål
med ärendenas behandling uppkommit, utan dessutom har en icke önskvärd
konkurrens uppstått mellan dessa med samma uppgifter arbetande organ, med
resultat att ändrings- och nedskärningsförslag i fråga örn byggnader många
gånger sett dagens ljus, vilka enligt min mening icke bort förekomma. Denna
uppfattning delas av mångå med mig. Jag förmodar att även herr statsrådet
har sig bekant att det rader en viss skepsis i fråga om nyttan av byggnadsutredningens
fortsatta verksamhet inte bara bland riksdagsmännen, utan i
vida kretsar, som i ena eller andra avseendet kommit i kontakt med den dubbel -

Tisdagen den 11 juli 1944.

Nr 27.

Om avveckling av civila byggnadsutredningen m. m. (Forts.)
kontroll, som nu utövas. Oron härleder sig av, att det nuvarande systemet kan
komma att äventyra byggnadernas ändamålsenliga användning och i framtiden
föranleda oekonomiska ändrings- och underhållsåtgärder.

Med hänsyn till att herr statsrådet i sak lämnat ett meddelande, som sammanfaller
med syftet i min interpellation, nämligen att civila byggnadsutredningens
uppdrag kommer att slutföras någon gång under loppet av detta
år, i samband varmed den kommer att upphöra, skall jag icke gå närmare in
på de olika exempel, som kunna anföras i detta sammanhang. Herr statsrådet
talade emellertid örn att civila byggnadsutredningen åstadkommit besparingar
med icke mindre än 28 miljoner kronor på en beräknad byggnadskostnad av
sammanlagt 165 miljoner kronor. Jag vill i det sammanhanget icke underlåta
att framhålla, att jag ingalunda är av den uppfattningen, att det här är fråga
örn verkliga besparingar. Enbart den försening, som ägt rum genom att två
parallellt arbetande kontrollorgan finnas, har betytt åtskilligt i kostnadsökning
på grund av att materialpriser och även arbetskostnader under tiden stegrats.
Om sedan efter kriget en del korrigeringar och utbyggnader måste göras
som följd av att utrymmena blivit för smått tilltagna och att reservutrymmen
saknas, är jag rädd för att inte endast resten av de 28 miljoner kronorna som
skulle lia sparats stryker med utan kanske ännu mera.

Jag vill inskränka mig till att i korthet anföra dessa synpunkter och därvid
särskilt stryka under, att jag ställer mig mycket skeptisk till de av civila
byggnadsutredningen utarbetade normerna för de offentliga byggnadernas utförande
i framtiden. Dessa ha av en ren tillfällighet kommit under mina ögon
och äro närmaste anledningen till att jag framfört denna interpellation. Jag
tror att det vore klokt och lämpligt, örn dessa normer bleve föremål för en överarbetning.
Inte blott ur sparsamhetssynpunkt —• örn man som sig bör utgår
ifrån, att en byggnad skall vara inte blott under en kristid, utan för långa tider
framåt — men även ur allmän byggnadskulturell synpunkt skulle, så vitt jag
förstår, en sådan åtgärd vara synnerligen ändamålsenlig.

Herr statsrådet Andersson: Herr talman! Såväl här i riksdagen som på
annat sätt ha tidigare framkommit klagomål över att civila byggnadsutredningens
handläggning av ärendena skulle fördröja byggnadsarbetenas igångsättning,
men vid närmare undersökning har det ofta befunnits att dröjsmålet
berott på andra omständigheter. Byggnadsförslag, som skola föreläggas riksdagen,
ha ju remitterats till civila byggnadsutredningen före propositions avlåtande,
och jag kan icke erinra mig något fall, då granskningen inom utredningen
behövt föranleda att proposition icke kunnat framläggas för riksdagen,
vare sig det har gällt byggnadsföretag, som upptagits i statsverkspropositionen,
eller sådana, som gjorts till föremål för särskilda propositioner.

När det gäller klagomålen över dröjsmål med myndigheternas handläggning
av byggnadsfrågor har jag emellertid märkt, att man sammanblandat civila
byggnadsutredningens handläggning med handläggningen inom den s. k. byggnadsberedningen,
d. v. s. den myndighet, för närvarande i statsrådet och arbetsmarknadskommissionen,
som har att medgiva tillstånd att igångsätta byggnadsarbeten.
I denna senare instans ha uppenbarligen under de sista åren långa
dröjsmål uppstått, men de lia varit en absolut nödvändighet, betingad av den
rådande situationen, örn man nämligen velat vidbliva det system man har
galt in för, att från myndigheternas sida ransonera byggnadsmaterial och arbetskraft
och endast tillåta att sådana anläggningar och byggen komma till
stånd, som äro starkt motiverade med hänsyn till det allmänna läget. Jag
tror att man vid en undersökning från fall till fall skall finna, att civila bygg Första

kammarens protokoll 10jiji. Nr 87. 2

Nr 27.

Tisdagen den 11 juli 1944.

Om avveckling av civila byggnadsutredningen m. m. (Forts.)
nadsutredningens handläggning icke nämnvärt har fördröjt myndigheternas
behandling av byggnadsärenden.

Däremot har uppenbarligen ett beklagligt dubbelarbete förekommit så till
vida, att byggnadsprojekten bringats under civila byggnadsutredningens granskning
först vid en tidpunkt, då ritningar och förslag varit färdigställda. Efter
den kritik, som byggnadsutredningen levererat, ha förslagen sedan måst omarbetas,
många gånger för en kostnad lika stor som den ursprungliga. Anledningen
till detta är emellertid, att inga normer ha funinits att tillgå. I den mån
normer komma att utfärdas, undvikes ett sådant dubbelarbete, alldenstund
arkitekter och myndigheter själva veta, hur en byggnad skall vara beskaffad
med hänsyn till lokalernas storlek och standarden på utförandet för att vinna
godkännande. Bara man alltså hunnit komma över till det system med fastställda
normer för olika slag av byggnader, som man eftersträvar, blir ärendenas
handläggning i de olika instanserna såsom följd härav påskyndad. Dels behöva
arkitekterna icke tveka örn efter vilka grunder de skola uppgöra sina förslag
och dels kunna de granskande myndigheterna nöja sig med att tillse, örn gällande
normer iakttagits i respektive förslag. Då kräves ingen ytterligare detaljgranskning
i de olika instanserna, och samtidigt undviker man de kostnader,
som sammanhänga med uppgörande av nya förslag.

Herr Hällman: Herr talman! Jag har haft tillfälle att med herr statsrådet
diskutera frågan örn civila byggnadsutredningen inför ett annat forum,
och jag skall i dag bara tillägga ett par ord.

När det gäller sjukhusbyggnader tillkommer det som bekant medicinalstyrelsen
att efter byggnadsstyrelsens hörande fastställa de normer, som föreslås
av ett landstings förvaltningsutskott eller någon sjukvårds- resp. hälsovårdsberedning.
Byggnadsstyrelsens prövning av sådana inkomna förslag har blivit
en helt annan efter det att civila byggnadsutredningen börjat sin verksamhet.
Inom Stockholms län ha vi den erfarenheten, att dessa ärenden blivit fördröjda
i flera år till följd av denna förändrade handläggning inom byggnadsstyrelsen.
Beslut, som fattades av landstinget exempelvis år 1939, ha ännu
icke kunnat effektueras, beroende på åtgärder från byggnadsstyrelsens sida.
Jag är alldeles övertygad örn att det är fruktan för civila byggnadsutredningen
som gör, att byggnadsstyrelsen numera behandlar ärendena på ett sätt som
ovillkorligen föranleder mer än årslånga dröjsmål.

Yi ha exempel på att förslag, som upprättats av arkitekter och andra konstruktörer
och vunnit bifall av landstingets ledning, genom byggnadsstyrelsens
försorg blivit föremål för fullständig omarbetning. Sedan ha vi från landstingets
sida varit i tillfälle att påvisa, att den gjorda omarbetningen varit
fullkomligt felaktig på grund av att vederbörande saknat tillräcklig kännedom
örn de lokala förhållandena, t. ex. grundens beskaffenhet o. s. v. På detta sätt
har ärendet fått gå fram och tillbaka mellan de olika instanserna.

Jag skulle emellertid vilja fråga vem som betalar de sakkunniga, som byggnadsstyrelsen
anmodar att överarbeta förslag, som ett landsting låtit upprätta,
ty jag är alldeles övertygad om att en sådan överarbetning måste kosta mycket
pengar.

Vårt landsting har, för att undgå civila byggnadsutredningen, under de
sista båda åren slagit in på den vägen att uttaxera medel och reservera deni
för att på så sätt undvika att behöva söka Kungl. Maj :ts tillstånd att låna
pengar. .

Jag vill också nämna, att en örn- och tillbyggnad av en operationsavdelning
faktiskt blivit åtminstone 50 procent dyrare på grund av det dröjsmål med
arbetenas igångsättande, som indirekt orsakats av civila byggnadsutredningen.

Tisdagen den 11 juli 1944.

Nr 27.

Om avveckling av civila byggnadsutredningen m. m. (Forts.)

Det skulle vara ofantligt mycket att tillägga utöver vad som sades vid
landstingsförbundets möte i november 1942, men jag skall liksom herr Sundberg
begränsa mitt anförande. Jag måste dock säga några ord om de normer,
som byggnadsutredningen framlagt. Här har bland annat på allvar föreslagits,
att en s. k. operationssal för tandvården, alltså en lokal där tandläkarna arbeta,
icke får innehålla större golvyta än 123/4 kvadratmeter. Jag kan icke föreställa
mig, att riksdagen skulle vilja godkänna sådana mått, ty dessa lokaler bli
icke ändamålsenliga och lämpliga för sin uppgift.

I dessa dagar talas mycket om personalbristen vid sjukvårdsinrättningarna,
men här vill civila byggnadsutredningen förbjuda, att exempelvis vårdhemsbiträden
få egna rum. I vårt län lia vi varit angelägna örn att åtminstone de,
som tjänstgjort i sju år och alltså kommit upp i högsta lönegraden, skola få
förmånen av eget rum. Oberoende av partipolitisk uppfattning ha vi varit ense
örn att dessa biträden efter så lång tids tjänstgöring icke längre skola behöva
bo tillsammans, utan böra vara förtjänta av att få åtminstone ett litet eget
runi.

Jag skulle kunna anföra massor av exempel i samma stil, där man har anledning
att skylla initiativet på civila byggnadsutredningen. Statsrådet ställde
emellertid i utsikt att vi snart nog skulle bli befriade från densamma, och då
jag antar att regeringen icke utan att först höra riksdagen kommer att i
administrativ väg utfärda bestämmelser, som bli olidliga både för landstingsmyndigheter
och sjukhusens patienter och personal, finns ju alltid den förhoppningen
att riksdagen, liksom nyligen skedde i fråga om karolinska sjukhusets
utrymmesfrågor, skall kunna vidtaga ändringar i Kungl. Maj :ts förslag.

Herr statsrådet Andersson: Herr talman! Vid utarbetandet av normer för
sjukhus, vårdhem och folktandvårdspolikliniker har civila byggnadsutredningen
såsom sakkunniga biträden anlitat personer, som varit fullt förtrogna med
de uppgifter som lia förelegat. Den yppersta sakkunskap som stått att uppdriva
har ställts till utredningens förfogande, och inte annat jag vet ha dessa
experter enhälligt stått bakom de förslag, som framlagts av utredningen.

Jag tror också att herr Källman, örn han gör ett besök på vissa tandvårdspolikliniker
här i Stockholms stad, skall finna behandlingsrum som icke hålla
större mått än vad han angav och som enligt vad han trodde skulle vara oanvändbara
för sitt ändamål.

Herr Sundberg: Herr talman! Herr statsrådet sade sig icke känna till att
något fördröjande av byggnadsärendena blivit följden av civila b57ggnadsutredningens
tillkomst. Herr Källman har redan upplyst örn hur det på den
punkten indirekt förhåller sig. Byggnadsstyrelsen tvingas helt naturligt, såsom
herr Källman framhöll, att på ett helt annat sätt än tidigare gripa sig an
med byggnadsärendena. Det gäller såvitt möjligt att ej ge något ben åt civila
byggnadsutredningen att gnaga på. Resultatet blir ett rent otroligt kalfatrande
från myndigheternas sida av kvadratdecimeter här och centimeter där.

Jag skall emellertid peka på ett fall, där ett avsevärt fördröjande direkt har
ägt rum såsom följd av att ett ärende bollats fram och tillbaka mellan civila
byggnadsutredningen oell byggnadsstyrelsen, nämligen då det gällde nybyggnad
för statens skogsförsöksanstalt. Örn man föranstaltade en undersökning
av hur mycket skogsförsöksanstaltens byggnadskostnader härigenom fördyrats,
skulle redovisningen säkerligen komma att sluta på betydande belopp. — Här
gäller det först kostnaderna för dessa ideliga förändringar av ritningarna, men
framför allt den kostnadsstegring av byggnadskostnaderna som hunnit inträffa
under väntetiden. Pått resultat härav har bl. a. blivit att byggnaden måst

Nr 27.

Tisdagen den 11 juli 1944.

Örn avveckling av civila byggnadsutredningen m. m. (Forts.)
göras väsentligt mindre än som från början var avsett. Endast tack vare att
styrelsen för skogsförsöksanstalten uppvaktade jordbruksdepartementet och
sade ifrån, att den för sin del icke kunde påtaga sig ansvaret för den ytterligare
reducering, som byggnadsutredningen påyrkat, och fick hjälp från departementet,
blev det möjligt att utföra institutionsbyggnaden på ett sätt att den,
såsom jag tror och hoppas, skall bli användbar för den närmaste framtiden.

Herr statsrådet Andersson: Herr talman! Eftersom herr Sundberg här har
talat örn de inträdda kostnadsstegringarna, nödgas jag erinra den ärade talaren
om att sedan i oktober 1942 har det rått prisstopp, och sedan den tidpunkten
har det inte inträtt någon stegring av byggnadskostnaderna.

Herr Sundberg: Jag avsåg närmast tiden dessförinnan, ty denna fråga
började bli aktuell redan 1940.

Äng.
tralisering av Möller, sorn tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde
Administra ^esvara herr Ströms interpellation angående decentralisering av den statliga
Honen^i^m. administrationen m. m., och nu yttrade: Herr talman! Herr Ström har med
kammarens tillstånd till mig framställt följande fråga:

Kan man från regeringens sida förvänta åtgärder till en decentralisering
av den statliga administrationen i riket, till en återgång till större kommunal
självstyrelse och till en nedskärning och förenkling av den byråkratiska apparaten? De

spörsmål, som frågan rymmer, äro så omfattande, att jag här endast
kan ge en antydan örn mitt sätt att se på dem. Jag skall därvid först ta upp
interpellantens allmänt formulerade önskemål örn en nedskärning och förenkling
av den byråkratiska apparaten.

I vanliga fall plägar man med byråkratism mena formsträveri, osmidighet,
snävt avvisande av allmänhetens eller enskildas önskemål. Det synes emellertid
icke vara sådana företeelser interpellanten avser, då han endast talar om
»den byråkratiska apparaten», varmed han väl måtte mena antalet tjänstemän
i statsförvaltningen. Utgående från denna tolkning anser jag mig kunna
svara:

Självfallet har den statliga förvaltnjngsapparaten vuxit, då staten har
vidgat sin verksamhet. Tar staten på sig nya uppgifter, måste den också
se till att den har tjänstemän, som handlägga dessa ärenden. Det är ett ofta
framställt och fullkomligt rimligt önskemål från allmänhetens sida, att ämbetsverken
dels skola behandla ärendena snabbt och dels skola behandla dem
så föga schablonmässigt som möjligt. Skola båda dessa sidor av saken tillgodoses,
behöves det framförallt tillräckligt med tjänstemän i förvaltningen.
Där berättigade klagomål kunnat resas över att ärendena få ligga för länge
eller att vid deras behandling icke tillräcklig hänsyn tages till de individuella
fallens särart, har det nästan alltid (undantag finnas) visat sig, att orsaken
varit icke för stor byråkratisk apparat utan för liten, d. v. s. brist på tjänstemän.
De svenska statsmakterna ha alltid varit försiktiga med utvidgandet
av personalen. Jag vill icke gärna tro, att interpellanten verkligen, önskar en
sådan nedskärning och förenkling, som skulle göra det än svårare än hittills
att tillmötesgå ovan nämnda berättigade anspråk från, allmänhetens sida.

Brister i tekniskt-organisatoriskt avseende kunna naturligtvis i viss utsträckning
bidraga till en onödig ansvällning av den statliga förvaltningens
personal. Det är sannolikt, att det i detta avseende finnes förhållanden, som

Tisdagen den 11 juli 1944.

Nr 27.

Ang. decentralisering av den statliga administrationen m. m. (Forts.)
kunna rättas. Statsmakterna ha sin uppmärksamhet riktad på denna fråga,
och statens organisationsnämnd har till uppgift att ägna frågan om arbetets
rationalisering inom den statliga förvaltningen sin uppmärksamhet. Men någon
avsevärd nedskärning av förvaltningsapparaten kan säkerligen icke åstadkommas
på denna linje.

En av grunderna till förvaltningsapparatens omfattning är den noggranna
kontroll över medels förvaltningen, som alltid varit kännetecknad för den statliga
förvaltningen. En stor del av arbetet, åtminstone i centrala förvaltningen,
kommer på prövning av ärendena ur formella och budgetära synpunkter.
Historiskt har detta sin upprinnelse i riksdagens krav på kontroll av Konungens
finansiella dispositioner och anslagens användning. Den formella
prövningen ger statsförvaltningen ett drag av tungroddhet, som privat verksamhet
undviker genom att ta större risker och delegera vidare befogenheter
åt verkställande organ. De olägenheter — i synnerhet för de affärsdrivande
verken — som äro förknippade med de statliga förvaltningsformerna, ha tidigare
uppmärksammats. På sin tid framlade socialiseringsnämnden ett förslag
till omorganisation av statens järnvägar, som bl. a. syftade till ökad
rörlighet i förvaltningen, en »avbyråkratisering» av järnvägsförvaltningen.
Men möjligheterna att efter dessa linjer förenkla den statliga förvaltningen
äro ännu oprövade, och organisationsformer, som kunna vara lämpade för
affärsdrivande verk, kunna med säkerhet icke tillämpas på de administrativa
grenarna av förvaltningen.

Det ofta hörda, slagordsmässigt formulerade kravet på en nedskärning och
förenkling av den byråkratiska apparaten visar sig ofta vila på en bristfällig
konkretion beträffande frågans innebörd.

Interpellanten framför även tanken på en decentralisation av den statliga
förvaltningen. I hans argumentation sammanvävas tvenne linjer för en decentralisering,
nämligen en decentralisering, som innebär en delegation av en
del av de centrala verkens funktioner till lokala eller regionala organ, samt
en decentralisering, som helt enkelt innebär, att vissa av de centrala verken
med bibehållande av sin, organisatoriska struktur förflyttas från huvudstaden
till landsortsstäder. Det är i synnerhet den senare linjen, som han uppehåller
sig vid i motiveringen till sin fråga.

Centraliseringen till Stockholm a.v den centrala förvaltningens organ är
historiskt framvuxen. I geografiskt och befolkningsstrukturellt avseende kan
den, då statens uppgifter vidgas, givetvis medföra vissa nackdelar, som av
interpellanten framhävas. Men å andra sidan måste den nära kontakten de
olika centrala organen i tekniskt-organisatoriskt avseende sinsemellan å ena
sidan och å den andra mellan dem och regeringen var en fördel. Det har —-inte minst under nuvarande förhållanden —• visat sig att en ökad samordning
av olika delar av statsförvaltningen är nödvändig för överblicks vinnande och
för åtgärders snabbare genomförande. Möjligheten till personliga konferenser
mellan departementscheferna och de centrala verkens chefer ofta under medverkan
av dess chefstjänstemän är av stor betydelse. För mitt eget departements
vidkommande kan jag betyga värdet av denna kontakt. Det skulle på
grund härav icke vara särskilt många centrala verk, som utan betydande
nackdelar för den centrala förvaltningsverksamheten skulle kunna förläggas
utom Stockholm. Detta skulle endast kunna ske med verk, där den rutinmässiga
behandlingen av ärendena överväger. Jag skulle möjligen kunna
tänka mig, att verk av den typ, som pensionsstyrelsen och riksförsäkringsanstaltcn
äro, utan allt för kännbara nackdelar skulle kunna förläggas utanför
Stockholm. Varje flyttning skulle emellertid sannolikt leda till ökat skrivardöme.

Nr 27.

Tisdagen den 11 juli 1944.

Äng. decentralisering av den statliga administrationen m. m. (Forts.)

Man får sålunda icke överskatta möjligheten av att på denna väg kunna reglera
Stockholms befolkningsförhållanden.

Det tredje spörsmålet, som interpellanten berör i sin fråga, är den kommunala
självstyrelsens vidgande. Enligt en på sistone ofta upprepad mening skulle
föga återstå av den lokala självstyrelsen.

Den kommunala självstyrelsen med fri beskattningsrätt för kommunerna är
ingalunda uråldrig. Ett resultat av f800-talets strävanden undanröjde dock
icke helt den administrativa kontroll, som de lokala korporationerna dittills
varit underkastade. Vissa kommunala beslut skulle eldigt kommunallagarna
underställas Kungl. Maj :t, andra K. B. Till den enskilde kommunmedlemmens
skydd förelågo möjligheter att enligt vissa allmänna grunder besvära sig över
de kommunala representativa organens beslut hos K. B. Och det var också
möjligt att klaga över vissa administrativa beslut av de kommunala myndigheterna
i fattigvårdsmål och beslut rörande folkskolan, de viktigaste områdena
av kommunal verksamhet under 1800-talet.

Sedan kommunallagarnas tillkomst har kommunernas verksamhet vidgats
ofantligt. Det har delvis skett genom kommunala initiativ men främst därigenom
att staten ålagt kommunerna nya uppgifter. Samtidigt som uppgifterna
vidgats, har statens kontroll över att de verkligen blivit utförda ökats. Man
kommer icke ifrån, att kontrasterna ifråga örn kommunernas sätt att handlägga
sina uppgifter varit starka och att på sina håll den kommunala självstyrelsen
utnyttjades till att komma undan så billigt som möjligt och att ingenting göra.
Förhållandena på fattigvårdens och barnavårdens område t. ex. gåvo en drastisk
illustration härtill.

Då det hävdas, att den kommunala självstyrelsen under de senaste årtiondena
alltmer kringskurits torde man icke i forsta hand ha besvärs- och underställningsförfarandet
i tankarna. Besvärsrätten är en säkerhetsåtgärd för den
enskilde och att den tillvaratagits, då nya områden lagts under kommunal förvaltning,
är naturligt. Underställningsinstitutet har •— bortsett ifrån det förhållandet
att vissa beslut rörande nya områden för den kommunala verksamheten,
t. ex. förebyggande mödra- och barnavården äro förenade med underställning
— i stort sett samma omfång som tidigare. Prövningen av ärendena
har dock i vissa fall blivit noggrannare. Så införskaffas sedan 1941 beträffande
kommunala lån, som skola underställas Kungl. Majit, låneuppgifter. Anordningen
har tillkommit, då det ansetts vara av betydande intresse ur kapitalmarknadssynpunkt
att kontrollera på vilka villkor, som de kommunala lånen
erhållas. Örn det ansetts, att kommunen borde kunna erhålla lån på fördelaktigare
villkor än som framgår av de lämnade uppgifterna, lämnas kommunen
meddelande härom i samband med att den får del av Kungl. Maj :ts lånebeslut.
Åtgärden är av rådgivande natur och torde sammanfalla med kommunens eget
intresse. — Vidare har standardprövning beträffande vissa byggnadsföretag
införts. Örn det vid prövningen av låneärende befunnits att byggnadsföretaget
är alltför stort med hänsyn till behovet eller kostnaderna och att dessa genom
förenklingar skulle kunna väsentligen förbilligas, ha i regel förhandlingar upptagits
med vederbörande kommun. Dessa ha i regel resulterat i vissa ändringar
i byggnadsprogrammet. Det medgivna lånebeloppets storlek har därefter anpassats
efter kostnaderna för det ändrade byggnadsprogrammet. Såsom villkor
för lånets beviljande har dock — med få undantag — icke föreskrivits att
byggnadsföretaget utföres i enlighet med det ändrade byggnadsprogrammet.

Kritiken torde icke i första hand gälla underställnings- och besvärsinstituten
utan den ökade statliga tillsynen över och effektivitetskontrollen av hur de
kommunala myndigheterna handlägga sina uppgifter. Då dylik tillsyn införts
och skärpts på område efter område av den kommunala verksamheten, tror jag

Tisdagen den 11 juli 1944.

Nr 27.

Äng. decentralisering av den statliga administrationen m. m. (Forte.)
icke att den i något fall haft till syfte att begränsa effektiviteten utan att öka
ilen. I detta syfte har exempelvis skolöverstyrelsens överinseende över det kommunala
undervisningsväsendet tillkommit, medicinalstyrelsens över hälso- och
sjukvården samt köttbesiktnings- och slakthusväsendet, socialstyrelsens över fattig-
och barnavårdens ändamålsenliga ordnande, över den halvöppna barnavården
och nykterhetsvården, byggnadsstyrelsens uppsikt över stadsplane- och
byggnadsväsende^ statens arbetsmarknadskommissions tillsyn över krigsfamiljebidragsförordningen,
utrymningskommissionens övervakning över åtgärderna
för förberedande och verkställande av utrymning. Denna kontroll har
givetvis medfört mycket arbete för de statliga organen, men på vilka punkter
kati den egentligen eftergivas? Den utövas i regel genom utfärdandet av »råd
och anvisningar» samt genom inspektion. Vid sidan av de lokala organen för
denna kontroll, huvudsakligen K. B. och domkapitlen, har särskilda uppsiktsorgan
uppbyggts, exempelvis folkskolinspektörerna, fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna,
förste provinsialläkare och länsarkitekter. Jag tror icke
det är lätt att visa att några av dessa funktioner äro överflödiga.

Vidgandet av den kommunala verksamheten har endast varit möjlig därigenom
att de viktigaste områdena av densamma förbundits med statsbidrag. I
vissa fall åläggas kommunerna att bedriva en viss verksamhet, i andra har det
öppnats möjlighet för kommunerna att med statsbidrag bedriva en viss verksamhet.
I båda fallen är det naturligt att kontroll utövas över att de statliga
medlen komma till användning på ett ändamålsenligt sätt. Vissa villkor förbindas
med statsbidragen. I den mån som staten bestrider större delen eller
praktiskt taget hela kostnaderna, och kommunerna sålunda i realiteten äro att
betrakta som exekutiva organ, har den statliga kontrollen blivit mycket vidsträckt.
I fråga örn nybyggnad eller ombyggnad av skolhus är sålunda skoldistriktets
självbestämmanderätt såväl med avseende å behovet av byggnader
som det tekniska utförandet helt beskuren. Statsbidragen till kommunerna
intaga nu ett mycket stort utrymme i den statliga budgeten. Speciella statsbidrag
äro hänförliga till åtgärder för arbetslöshetens bekämpande, för nykterhetsvården,
fattig- och barnavård, pensionärshem, tuberkulosvård, vård av kroniskt
sjuka, tandvård för obemedlade och mindre bemedlade, förbättrad sjukvård
i rikets ödemarksområden, polisväsendet, luftskyddet, fiskehamnar, folkundervisning,
kommunala läroverk, yrkesundervisning, folkbiblioteken, skydd
mot skogseld, fastighetsregister, kristidsnämnder och krigsfamiljebidrag. Statsbidragen
ha möjliggjort för kommunerna att följa med i den allmänna reformverksamheten,
även om de icke eliminerat det ojämna kommunala skattetrycket.
Att staten vid bidragen knutit vissa bestämmelser, som i de flesta fall avse att
en viss minimistandard uppfylles i verksamheten och i vissa fall avse att hålla
statens kostnader inom rimliga gränser, torde i allmänhet icke av kommunerna
lia förnummits som en obefogad och besvärande begränsning av deras självstyrelse
och torde av riksdagen betraktas som ett oeftergivligt villkor för ianspråktagande
av medel, som den beviljat.

Jag tror heller inte man kan säga, att denna utveckling på det hela taget
verkat förlamande på den kommunala initiativandan och intresset för den medborgerliga
verksamheten i kommunerna. Det är snarare så att de resurser, som
.staten ställt till kommunernas förfogande, möjliggjort en livaktighet som bjärt
kontrasterar mot den kommunala tröghet, som förr icke var ovanlig. Att rika
kommuner lia mindre intresse av statsbidragen är naturligt, men å andra sidan
torde de i allmänhet icke vara benägna att sänka sig under ilen standard, som
är ett villkor för delaktighet av statsbidragen. De ha i allmänhet resurser att
taga självständiga initiativ på nya områden; här kan som nyligen visat sig
beträffande de stipendier till studerande ungdom, vilka Stockholms stad he -

JNr 27.

Tisdagen den 11 juli 1944.

Äng. decentralisering av den statliga administrationen m. m. (Forts.)
slutat, dock regeringsrättens bestämning av området för de gemensamma kommunala
hushållningsangelägenheterna i vissa fall verka begränsande.

Att utvecklingen medfört en ökad kontroll från statens sida är ofrånkomligt.
En dylik kontroll torde vara nödvändig. Lika viktigt är emellertid, att den
utformas så enkelt och praktiskt som möjligt. Ökad kunnighet och utbildning
inom den kommunala förvaltningen kan bidraga till att förenkla uppgiften för
den statliga tillsynsverksamheten liksom en förändrad kommunal indelning.
Den formella prövningen skulle därigenom kunna underlättas och minskas till
förmån för en förbättrad sakrevision på ort och ställe, exempelvis genom flygande
revision.

Den här förda diskussionen får anses utgöra svar på interpellantens frågor.
Några generella åtgärder i de riktlinjer, som interpellanten efterlyser, överväger
icke regeringen.

Herr Ström: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt tack till herr statsrådet
för det utförliga och i många avseenden mycket intressanta svaret. I
regel är jag ju tillfredsställd, när det gäller statsrådet Möller, men denna
gång har jag inte möjlighet att säga att jag är nöjd med svaret. Herr statsrådet
har behövt på dagen sex månader för att besvara interpellationen, vilket
synes mig visa, att långsamheten i den byråkratiska tågordningen inom de
centrala verken är sådan, att man icke kan tolerera den. Svaret är också ett
väl starkt papistiskt lion possumus.

Det är besynnerligt att demokratiens spetsar äro så ovilliga, då det gäller
att reformera sina egna statliga domäner! Borde icke demokratien just sikta
till att ta itu med även praktiskt organisatoriska uppgifter och reformer bl. a.
inom förvaltningen? Lika stor lust, som vi ha att skapa nya- ämbetsverk, lika
stor olust visa vi, när det gäller att få ämbetsverken att fungera tillfredsställande.
Vi hörde det nyss i den förra diskussionen. Där gällde det den
olycksaliga civila byggnadsutredningen, som — det vill jag tillägga här som
ett litet bidrag vid sidan örn till den nyss förda diskussionen — verkligen
har varit ett c.rux och en olycka och om vilken det är oerhört glädjande att höra
att den snart är mogen att stiga i graven; glädjande eftersom den är en sådan
där byråkratisk utväxt, som bara åstadkommer ökade kostnader, ökat
skrivardöme och allmän förtret och olust.

Jag återgår emellertid, herr talman, till vad jag nyss yttrade örn svårigheten
att få till stånd praktiskt organisatoriska reformer i de centrala verken.
Herr statsrådet hänvisade till den nyligen av riksdagen tillsatta organisationsnämnden.
Ja, jag hoppas verkligen att omdömet örn den ute bland allmänheten
inte skall bli detsamma som om civila byggnadsutredningen, men
jag har mina onda aningar i det hänseendet. Man får hoppas, att det inte blir
så, att det bara kommer att läggas fram förslag örn införande av arbetsburar
för de arbetande, om ökat tempo för arbetskraften på kontorens s. k. trälhav
eller om införandet av nya apparater för pennornas formering, utan att det
verkligen kan bli något gott av detta i form av positiva resultat. Då skall jag
också glädja mig däröver.

Herr statsrådet gick in på frågan om vad som menas med byråkratism och
byråkratisk apparat. Jag skall inte närmare gå in på den frågan — den kunna
vi kanske diskutera privat — men med byråkratism menar jag både formalism,
snävhet mot allmänheten och långsamhet i ärendenas behandling samt ett oavlåtligt
utväxande av den byråkratiska apparaten med ty åtföljande nya svårigheter
i fråga örn att kunna hinna med utredningarna och att kunna komma
fram till snabba beslut. Jag skulle ha varit mycket glad, örn herr statsrådet
hade avslutat sitt interpellationssvar med någonting, som jag hade kunnat be -

Tisdagen den 11 juli 1944.

Nr 27.

Ang. decentralisering av den statliga administrationen m. m. (Forte.)
teckna som ett löfte om att vi i statsrådet Möller kunde se den S :t Göran inom
statsförvaltningen, som komme att söka krossa den formalistiska draken. Men
i det fallet fingo vi inte någon förhoppning. Herr statsrådets svar innehöll
dock på vissa punkter positiva förslag eller tankar, som enligt min mening
voro mycket väl funna. Man måste emellertid fråga sig, hur allmänheten skall
kunna begära klarhet, skyndsamhet, enkelhet och reda hos ämbetsverken, när
det verkligen är svårt t. o. m. för riksdagsmännen, när de läsa propositionerna,
att däri finna den koncentration, reda och klarhet, som skulle vara önskvärd.

Jag vill med min kritik av byråkratismen ingalunda rikta någon kritik
mot den i stort sett utomordentligt dugliga svenska ämbetsmannakåren. Jag
känner den från 30 års erfarenhet och vet, att den är en utmärkt kår, som är
villig att arbeta och göra sitt bästa. Allmänheten klankar nog ibland också
orättvist på en del av ämbetsmännen. Särskilt anser jag att kritiken mot de
underordnade krafterna på de stora kontoren, på post och telegraf och många
andra institutioner, är ganska orättvis. Men allmänheten bär rätt att kräva
snabba svar på sina framställningar till ämbetsverken och att få reformer
genomförda, bär sådana verkligen påvisas vara nödvändiga och riktiga. Jag
har en hel del exempel antecknade, men då tiden är långt framskriden, skall
jag inte ta fram mer än ett enda av dem, och jag tar då ett exempel, som ledamöterna
alla känna till. För ett par år sedan hittade en dam 18 000 kronor
i en butelj ute i Lilljansskogen. Ännu i dag har det på grund av den oerhörda
långsamheten, formalismen och trälbundenheten i statsmaskineriet inte kunnat
bli någon klarhet i saken, så att denna hederliga människa har kunnat få
sin del som upphittare av detta belopp, som hon har rätt till. Nog är det
ganska bedrövligt.

Jag skall också nu förbigå en del av den kritik, jag hade tänkt rikta mot
vissa statliga institutioner, där arbetsmetoderna synas mig alltför gammalmodiga.
Jag skall i stället gå över till att säga något glädjande till herr statsrådet,
nämligen att jag helt kan instämma med honom, när han säger: »Det
är ett ofta framställt och fullkomligt rimligt önskemål från allmänhetens sida,
att ämbetsverken dels skola behandla ärendena snabbt och dels skola behandla
dem så föga schablonmässigt som möjligt». Detta, är viktigt, och det bör kunna
ske utan att ständigt nya ämbetsverk tillsättas. Jag tror inte effektiviteten
beror på antalet ämbetsverk, utan på metoderna och andan; det gäller att
kunna övervinna den starka lusten att göra utredningar, som aldrig ta slut, och
att skriva luntor, vilkas vikt mätes i kilon. Det är inte rimligt att ha en sådan
omständlighet och långsam tågordning, utan man måste i stället försöka komma
fram till mera praktiska arbetsmetoder.

Till bristerna i detta hänseende hör också mångsyssleriet inom verken, dit
hör vidare den alltjämt förekommande kurialstilen — jag vill bara erinra om
det bekanta citatet, som gick genom pressen för ett år sedan, där en enda
mening i ett utlåtande upptog över en och en halv spalts utrymme i en daglig
tidning. Det är nödvändigt att vi försöka få in en ny anda i fråga örn
ämbetsverkens skrivsätt, så att detta blir mera koncist och begripligt än det
nu är.

Herr statsrådet anför som en av grunderna till förvaltningsapparatens omfattning
den noggranna kontrollen över medelsförvaltningen samt den formella
kontrollen. Självklart är att det måste finnas en effektiv kontroll, men
månne inte just härvidlag stora reformer äro möjliga att genomföra? Allt behöver
ju inte vara som på Karl XI:s tid — icke ens inom de statliga verken.
Vi ha ju bättre tekniska resurser nu!

Herr statsrådet erinrade vidare örn soeialiseringsnämndens paroll: avbyrå -

Nr 27.

Tisdagen den 11 juli 1944.

Äng. decentralisering av den statliga administrationen m. m. (Forts.)
kratisering! Varför inte genomföra detta utmärkta förslag från en kungl, kommitté,
som Jag tror för rätt många år sedan avslutade sin verksamhet.

Så komma vi till mitt förslag örn en decentralisering av förvaltningen dels
genom att ge underordnade myndigheter ökade befogenheter — t. ex. kommunerna
och länsstyrelserna — dels genom att till landsorten förlägga åtskilliga
ämbetsverk. Herr statsrådet har säkerligen observerat den stora fara världen
över som en oförnuftig och totalistisk centraliseringssträvan inedför för folkens
frihet, för demokratiens bestånd, för allmänhetens intresse för offentliga
angelägenheter och för den folkliga självstyrelsen. Allt, som kan göras, för
att hindra en dylik utveckling i vårt land, bör göras. Vi svenskar komma
aldrig i längden att tåla vare sig en maktfullkomlig regering, en maktfullkomlig
byråkrati eller en maktfullkomlig industri- eller finansvärld. Vi ha
väl också lärt något av tidens olyckor; det onda i världen skulle icke vara så
hotfullt, örn det inte ägde i sin hand centralisationens och maktfullkomlighetens
vapen. Men jag är övertygad örn att en sådan helt igenom lödig demokrat
som statsrådet Möller säkerligen icke kan ha förbisett detta tidens tecken.
En av våra allra förnämsta landshövdingar har, som vi alla veta, skrivit en
utmärkt skrift örn behovet av decentralisation och ökad kommunal självstyrelse.

För centraliseringen till Stockholm talar enligt herr statsrådets utsago behovet
av kontakt mellan regeringen och ämbetsverken. Självklart måste en del
ämbetsverk ligga i Stockholm, men nog är det en överdrift att i vår tid med
dess snabba kommunikationer, med telefon och telegraf, anse, att alla ämbetsverk
måste ligga i Stockholm. Skulle ett sådant resonemang vara riktigt,
skulle man i konsekvens därmed för kontaktens skull också förlägga länsstyrelserna
till Stockholm, och då skulle alla de kungl, kommittéer som tillsättas,
alltid arbeta i Stockholm året örn — således även under sommarmånaderna --och ämbetsmännen skulle, för att man skulle ha kontakt med dem, tvingas att
tillbringa sina semestrar i eller alldeles intill Stockholm. Jag är övertygad
om latt utom de av herr statsrådet i hans svar berörda verken, pensionsstyrelsen
och riksförsäkringsanstalten, även många andra kungl, ämbetsverk med
fördel kunde flyttas ut i landsorten, t. ex. domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
skolöverstyrelsen och flera andra. Varför skulle de inte kunna förläggas till
städer i Målar- och Hjälmarlandskapen eller i Östergötland, därifrån nian på
ett par tre timmar kan resa till Stockholm för muntliga överläggningar, när
sådana absolut krävas? Jag talar givetvis här delvis såsom stockholmare, ty
denna väldiga fabrikation av nya ämbetsverk och deras förläggande till Stockholm
blir huvudstaden en övermäktig börda, som vi stockholmare vördsamt be
riksdag och regering att befria oss ifrån. Vi kunna lösa varken bostadsfrågor,
kommunikationsfrågor, skolfrågor eller sjukhusfrågor, om alla ämbetsverk
skola förläggas till Stockholm och allt ungt folk som finns i den svenska landsorten
dras hit, vilket väl ändå inte den svenska landsortens egna representanter
i riksdagen kunna vara intresserade av.

När alltså både stockholmare och landsortsrep resen tanter skulle kunna vara
ense örn att ut ur Stockholm flytta en hel del ämbetsverk och att för framtiden
inte vidare annat än i undantagsfall till Stockholm förlägga några nya ämbetsverk,
skulle man då icke kunna åtminstone pröva en sådan lösning? Då
få ju också de människor, som arbeta i dessa ämbetsverk, behålla kontakten
med sin hembygd, som är själva livskällan.

Slutligen några ord örn den kommunala självstyrelsen. Herr statsrådet
tycktes inte riktigt inse den kommunala självstyrelsens betydelse. Detta beror
sannolikt på att herr statsrådet tyvärr icke själv varit kommunalman. Herr
statsrådet hänvisar till att kommunerna på sina håll försummat sina skyldig -

Tisdagen den 11 juli 1944.

Nr 27.

Äng. decentralisering av den statliga administrationen m. m. (Forts.)
heter i fråga om fattig- och harnavård. Det må vara alldeles riktigt. Men här
hjälper icke alltid statens byråkratiska kontroll. Vad som behövs är i stället
en väckelse inom de efterblivna socknarna och en samordning av de fattiga
kommunerna, en ny organisation av hela kommunindelningen. Kanske böra vi
också lägga litet mera makt och inflytande hos landstingen.

Men inte behöva vi statens förmynderskap i den utsträckning som nu förekommer,
ty det verkar i alldeles motsatt riktning, så att kommunerna bil missnöjda,
förtretade, ja rent av arga. Har herr statsrådet läst protokollen från
stadsförbundets senaste kongresser, där dessa frågor behandlats? Det är ord
och inga visor som där stå att läsa, och det är en mycket nyttig och upplysande
lektyr för oss alla. Kanske också protokollen från förhandlingarna rörande
dessa frågor vid landstingsförbundets och kommunalförbundets kongresser
blivit lästa av regeringen? jJag skulle ävenså hemställa att regeringen måtte
inköpa ett visst antal exemplar av den skrift i ämnet, som landshövding Malte
Jacobsson i Göteborg har författat och som är synnerligen upplysande. En
viss betydelse bör kanske också tillmätas landshövding Engbergs uttalande på
sin tid liksom ett yttrande av landshövding Linnér, som jag tror gjordes i samband
med hans avgång från landshövdingeposten i Uppsala. Detta allt är
mycket nyttiga ord att läsa, men tyvärr träffar man icke alltför ofta på dessa
synpunkter utanför kommunalmännens och länsstyrelsernas kretsar. Jag vill
också hänvisa till vad professorerna i kommunalrätt vid våra universitet ha
uttalat i sina avhandlingar örn den kommunala självstyrelsen.

För någon månad sedan var jag inbjuden till en konferens här i Stockholm
med kommunalmän och kommunala tjänstemän, där statens olidliga förmynderskap
behandlades. Den var anordnad av Svenska stadsförbundet och öppnades
av dess ordförande, borgarrådet Oscar Larsson, en gång ledamot av denna
kammare, med bland annat följande ord: »Fogdar råda över ossi Ned med
statens fogdevälde!» Det var paroller som erinra örn Engelbrekts tider, och i
de olika yttrandena i diskussionen var denna sak ett stående tema. När dessa
toner från Engelbrekts dagar börja ljuda över landet, böra nog regeringen och
.statens ämbetsmän något fundera över vad klockan är slagen. Det är ett faktum
att vi stå vid bristningsgränsen. Kommunerna ämna inte länge till låta
sig nöja med att det fortgår på detta sätt. Allt detta statliga förmynderskap
över kommunerna måste upphöra eller i varje fall mildras.

Herr statsrådet säger, att detta förmynderskap är nödvändigt för att effektivisera
kommunernas arbete. Jag undrar, örn icke staten och dess olika finans-
och kontrollorgan gjort mycket mera för att hindra än befordra^ tillkomsten
av fullt moderna skolor, sjukhus, praktiska byggen o. s. v. Såsom
herr Källman och herr Sundberg i den närmast föregående interpellationsdebatten
omvittnade, ha vi överallt gjort den erfarenheten att statens byggnadsutredningar,
besparingsberedningar och övriga liknande organ äro de
stora hindrarna. Vi vilja helst bli kvitt dessa dundrare, och kunde vi få
höra att inte bara civila byggnadsutredningen, utan även en del andra organ,
tillsatta för att öva förmynderskap över kommunerna, snart komme att
stiga i sin grav, skulle vi vara mycket glada. De medföra i regel endast förseningar,
standardförsämringar och ökade kostnader, och det är ingenting att
stå efter.

Nyligen hölls en kongress av landets Överlärare. Det var en skarp dom över
statens fögderi på skolväsendets och skolbyggnadernas område som där serverades.
Kommunikationsministern tycks emellertid att döma av interpellationsdebatten
nyss inte alls ha hört talas örn denna mycket intressanta konferens.
Och vad ha vi icke hört från läkarehåll? Jag antar att övriga ledamöter av
riksdagen liksom jag haft besiik av representanter för läkarna, som skildrat

JNr 27.

Tisdagen den 11 juli 1944.

Äng. decentralisering av den statliga administrationen m. m. (Forts.)
hur särskilt bostäderna för underläkare vid sinnessjukhus, lasarett o. s. v. äro
beskaffade. Anledningen till att vi icke så som önskvärt skulle vara kunna
tillgodose läkarnas krav på människovärdiga bostäder är naturligtvis just den
byråkratiska anda, som är rådande. Jag tror, herr talman, att vi i vårt land
utan statens närgångna inblandning i kommunernas angelägenheter skulle
haft mera effektiva, förstklassiga och billiga skolor, sjukhus, barnhem, bostäder
o. s. v.

Naturligtvis menar jag därmed icke alls, att staten skulle frånsäga sig all
kontroll även där den själv med avsevärda belopp bidrager till kostnaderna.
Därvidlag skall staten givetvis ha en kontrollerande befogenhet. Men varför
icke även här fara milt och klokt fram? Kommunerna ha i regel lika skickliga
och omsorgsfulla tjänstemän som staten. De känna därtill bättre än statens
inspektörer och kontrollanter ortens förhållanden, och jag tror att man med
gott samvete kan lita på kommunernas både goda vilja och förstånd. Därför
kan staten spara mycket pengar genom att nöja sig med stickkontroll och
vad statsrådet själv hänvisade till, nämligen en flygande revision, i stället för
den formalistiska minutiösa kontroll, som ofta äger rum. De ständiga dyrbara
omarbetningarna av kommunala ritningar och förslag, som de statliga myndigheterna
göra sig skyldiga till, äro också av ondo.

En utväg, örn man vill bibehålla en stark statlig kontroll, vöre emellertid
att överlåta denna uppgift på länsstyrelserna. Det äro ju också statsorgan,
men ha den fördelen att de känna sina respektive läns förhållanden och behov.
De kunna så att säga arbeta mera på hemmaplan. De ha också i vissa stycken
en friskare syn på tingen och äro icke uteslutande experter med linjaler och
pekpinnar. De förena sakkunskap med hembygds- och personkännedom.

Till slut vill jag betona, att det skulle vara synnerligen önskvärt, örn
regeringen genom förslag till lagändringar hindrar sådana utslag som det
av statsrådet nyss berörda, då regeringsrätten upphävde ett sedan många
år gällande beslut örn kommunala studiestipendier i Stockholm, vilket upphävande
direkt riktar sig mot de fattiga i samhället. Det finns även andra kommunala
beslut av vikt, som upphävts av högre instans på grund av en allt
snävare tolkning av kommunallagarna. Det vore synnerligen önskvärt att den
kommunala självstyrelsen även härvidlag vidsynt utsträcktes och säkrare
stadfästes i lagen.

Statsrådet synes så till vida vara ense med mig, som han anser att den statliga
kontrollen bör göras så enkel och praktisk som möjligt. Detta är alltid
ett framsteg som jag med glädje antecknar. Att ökad kunnighet och utbildning
inom kommunalförvaltningen kan bidraga till en förenklad kontroll och uppsikt,
understrykes också i svaret. Detta är alldeles riktigt. Frågan örn utbildning
i kommunalkunskap är så viktig, att den borde upptagas i ett större sammanhang,
t. ex. genom kommunalkurser vid våra folkhögskolor, högskolor och universitet.

Herr statsrådet förklarar att regeringen icke överväger åtgärder i de av
mig i interpellationen berörda frågorna. Regeringen anser dem i stort sett uppenbarligen
föga viktiga. Jag är emellertid ingalunda säker på att inte en
mycket stor del av svenska folket anser det vara oerhört viktigt att det statliga
förmynderskapet begränsas, att den kommunala självstyrelsen bättre stadfästes
och att byråkratismen bekämpas. Jag är också övertygad om att svenska
folket till slut kommer att få bukt med alla byråkratismens olyckor, och jag
vågar hysa den förhoppningen att även statsrådet Möller den dagen skall
känna sig till freds, ty han är av naturen varken byråkrat eller fogde. Men
då borde han också kunna vara med på att man bekämpar dessa företeelser
där de finnas.

Tisdagen den 11 juli 1944.

Nr 27.

Äng. decentralisering av den statliga administrationen m. m. (Forts.)

Herr Hage: Herr talman! Jag skall endast tillåta mig att säga några få
ord i denna fråga, och orsaken till att jag gör det är att jag, under den tid
av fyra år, då jag var statsrevisor, ägnade ungefär hälften av min arbetstid
såsom revisor åt ett spörsmål som faller inom detta område, nämligen frågan
örn hur man skulle kunna åstadkomma mera praktiska arbetsmetoder inom
statsförvaltningen, icke minst när det gäller redovisning, bokföring och
dylika ting. På grundval av detta arbete tillät jag mig också under min tid
i andra kammaren att väcka en motion i frågan, som rönte en viss uppmärksamhet.
Sedermera ha också vissa utredningar gjorts angående möjligheterna
att komma något framåt på detta område.

Emellertid ser det nästan ut, som örn dessa försök numera ha avstannat, och
det har kanske sin förklaring just i ett yttrande, som nyss fälldes av statsrådet
i hans svar på interpellationer Såvitt jag kunde uppfatta honom bär
bortifrån min bänk, antydde han att det inte är tillrådligt eller att det
till och med är otänkbart att införa så enkla och praktiska arbetsformer och
metoder i de centrala verken, som redan i någon mån äro genomförda till
exempel vid kommunikationsverken.

Detta är ett gammalt svar, som jag mötte många gånger under den tid jag
sysslade med dessa ting. På en del håll anser man detta vara ett axiom, ett
påstående som ej behöver bevisas. Men jag har aldrig kunnat böja mig för
den uppfattningen. Jag tror för min del, att också ett sådant påstående bör
bevisas, och under min tid som statsrevisor inträffade verkligen en episod, som
gjorde att jag fick den uppfattningen, att detta påstående verkligen tarvar
bevis. I den avdelning av statsrevisionen, där jag satt, hade vi nämligen bland
annat till uppgift att granska arbetsmetoderna — redovisning och bokföring
m. m. inom ett verk här i Stockholm — jag skall icke namngiva det, ty det
skulle kanske icke vara fullt korrekt. Vad vi där mötte verkade åtminstone på
mig, som var van vid de mera praktiska anordningarna på detta område inom
ett annat statens verk genom en 30—40-årig verksamhet i dess tjänst, såsom
rent abderitiska förhållanden. När vi gjorde anmärkning, svarade man just
med detta, att sådana mera enkla arbetsformer som tillämpas inom det kommunikationsverk
som anmärkaren hade särskild erfarenhet av, icke kunde
komma i fråga inom andra statens verk. Emellertid fick det centrala verket
sedermera ny chef, och en av hans första åtgärder var att taga upp denna
fråga till omprövning. Han sökte personligen upp mig och sade, att de uppslag
jag kommit med voro alldeles utmärkta, och så blevo de genomförda.

Jag tror att man på samma sätt, när det gäller praktiska reformer av arbetet
inom statsförvaltningen, i många fall skulle kunna komma längre än
vad nu är fallet, därest man ej vore så konservativ och ej hade bitit sig fast
i gamla åskådningar och uppfattningar, som man anser sig omöjligt kunna
överge.

Till min vän herr Ström vill jag emellertid säga, att jag inte alls är tilltalad
av tanken att flytta vissa ämbetsverk från Stockholm och förlägga dem
till olika städer i landsorten. Jag tror tvärtom, att det voro en opraktisk åtgärd.
Jag har den övertygelsen, att man ur rent organisatoriska synpunkter
vinner en hel del fördelar genom att ha de statliga ämbetsverkens styrelser
förlagda till en och samma stad. Jag har som sagt sysslat med dessa spörsmål
under icke mindre än fyra år såsom statsrevisor oell har dessutom tidigare motionerat
örn dem samtidigt som amiral Lindman en gång väckte en motion i
samma fråga. Det blev då ett uttalande av riksdagen örn att det vore önskvärt,
att man undersökte hithörande frågor. Under den tid jag sålunda sysslat
med dessa ting har jag kommit till den uppfattningen, att en decentralisering
enligt herr Ströms yrkande icke vore rätta vägen — även om man kun -

Nr 27.

Tisdagen den 11 juli 1944.

Äng. decentralisering av den statliga administrationen m. m. (Forts.)
de vinna någon mindre besparing genom vissa verks förläggning till en lägre
dyrort. Men samtidigt har jag blivit övertygad örn, att det finns många andra
möjligheter att komma framåt på detta område, örn man verkligen vill och
örn man bara definitivt tar avstånd från gamla innötta föreställningar, som
man en gång lagt sig till med.

Jag skall inskränka mig till detta. Jag uttalar den förhoppningen, att det
initiativ, som för en del år sedan togs i avsikt att söka åstadkomma mera
praktiska och tidsbesparande arbetsmetoder inom statsförvaltningen, icke skall
ha varit förgäves, utan att utredningarna komma att fullföljas och slutligen
leda till resultat. Från den utgångspunkten anser jag denna interpellation ha
sin betydelse, och det är bara att beklaga, att en fråga, som borde diskuteras
på ett mera utförligt sätt än som här kan ske, har kommit upp till debatt i
riksdagens sista timme, när vi sitta några stycken spridda i kammaren, färdiga
att bryta upp och resa härifrån. Jag tror att det skulle ha varit både
värdefullt och synnerligen lämpligt, örn denna fråga kunnat komma upp till
behandling tidigare under riksdagen och ägnas större uppmärksamhet än som
just nu kan ske.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets memorial nr 230, bevillningsutskottets
betänkande nr 48, bankoutskottets utlåtanden nr 70 och 71 samt memorial
nr 72, andra lagutskottets utlåtande nr 69, andra särskilda utskottets
memorial och utlåtanden nr 4—10 ävensom budgetdeputerades memorial angående
arvode åt deputerades sekreterare.

På framställning av herr talmannen beslöts att bevillningsutskottets betänkande
nr 48 och andra lagutskottets utlåtande nr 69 skulle uppföras näst efter
andra särskilda utskottets memorial nr 10 på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 5.23 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Nr 27.

Onsdagen den 12 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga hade herr Bergh, Ragnar, till -Äng. “ä1-herr statsrådet och chefen för justi tiepar temén te t framställt en så lydande munala fynkfråga:
timer.

»I skrivelse den 22 juni 1943 (nr 351) anhöll riksdagen, att Kungl. Majit
ville låta verkställa utredning av frågan huruvida de av magistratens funktioner,
som avses i lagen örn kommunalstyrelse i stad, kunna upphöra eller överflyttas
å andra organ.

När kan det förväntas, att denna utredning begynnes?»

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet Bergguist, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara nämnda
fråga, erhöll ordet och anförde: Herr talman! I skrivelse den 22 juni 1943 (nr
351) anhöll riksdagen, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning av
frågan, huruvida de av magistratens funktioner, som avses i lagen örn kommunalstyrelse
i stad, kunde upphöra eller överflyttas å andra organ, samt för
riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen kunde föranleda.

Herr Ragnar Bergh har nu frågat mig, när det kan väntas, att den sålunda
begärda utredningen begynnes.

Jag vill med anledning härav erinra, att frågan örn en reform av magistratsinstitutionen
utgör ett mycket omfattande ämne, som under årens lopp mångfaldiga
gånger och i olika sammanhang varit uppe till behandling.

I den motion, som gav anledning till riksdagens skrivelse, åsyftades en slutgiltig
utredning örn magistrats skiljande från rådhusrätt i anseende till magistratens
såväl kommunala som statliga funktioner.

Sammansatta konstitutions- och första lagutskottet framhöll i det utlåtande,
som låg till grund för riksdagens skrivelse, att den föreslagna utredningen
i och för sig vöre önskvärd men att det för närvarande icke syntes kunna
ifrågakomma att igångsätta en utredning av så vidlyftig omfattning. Utskottet
fann sig däremot kunna förorda en anhållan om en mera begränsad utredning,
nämligen rörande avveckling av magistratens befattning med i kommunallag
föreskrivna uppgifter jämte därmed sammanhängande ämnen.

Även örn utredningen rörande magistratsinstitutionens reform skulle på angivet
sätt begränsas — något som icke är utan olägenheter och avstyrkts i
många av de över motionen avgivna yttrandena —• är det här uppenbarligen
fråga om en ganska vidlyftig arbetsuppgift.

I betraktande härav och med hänsyn till de trängande utredningsarbeten av
annat slag. som tillhöra justitiedepartementets arbetsområde, har jag icke
igångsatt den begär dä utredningen.

Jag kommer emellertid att, när omständigheterna det medgiva, upptaga
frågan.

Herr Bergli, Ragnar: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet få framföra mitt vördsamma tack för att
herr statsrådet i riksdagens elfte timme har velat besvara denna fråga

Nr 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Ang. magistratens kommunala funktioner. (Forts.)

Under förutsättning att herr statsrådet rätt snart skall finna, att förhållandena
medgiva honom att sätta i gång den ifrågavarande utredningen,
ber jag också att få uttrycka min tillfredsställelse med svarets innehåll. Det
förefaller mig nämligen, som örn denna fråga inte är alldeles utan sammanhang
med tidpunkten för processreformens genomförande. Det är väl inte helt uteslutet,
att en och annan är benägen att komma med en gensaga på denna
punkt, och därför får jag försöka att med ett par ord bevisa mitt påstående.

Genom samtal med personer, som ha erfarenhet från arbete vid rådhusrätt,
har jag erfarit, att man anser, att processreformens genomförande kommer att
medföra en ökad arbetsbelastning inom magistrater och rådhusrätter. Å andra
sidan kan man väl räkna med att örn magistraterna slippa att ta befattning
med en del kommunala förvaltningsbestyr, en arbetsminskning kommer att inträda
där. Örn dessa förutsättningar äro riktiga, kan man alltså redan därav
våga dra den slutsatsen, att en utredning, sådan som den riksdagen begärde
i fjol, borde vara färdigställd, när processreformen skall genomföras. Jag vill
i detta sammanhang säga, att redan nu är frågan örn personaluppsättningen vid
en del magistrater och rådhusrätter aktuell.

När man vet, att utredningen är begärd, och räknar med att den kommer till
stånd, är det ganska naturligt, att man vill avvakta dess resultat, innan man
löser dessa organisationsspörsmål. Skulle nu processreformen komma att genomföras
utan att frågan örn magistraternas befattning med vissa kommunala
förvaltningsfrågor är avgjord, skulle i skarven kunna tänkas uppträda ett så
stort behov av personal inom magistraterna, att man inte kunde bemästra det,
men att man ändå inom städerna vore angelägen att bida tiden, till dess både
reformen av magistratsinstitutionen och processreformen, i den mån de nu hänga
samman, genomförts.

Men frågan örn magisitratsinstitutionens reformering har också, såvitt jag
förstår, sammanhang med en annan organisationsfråga, nämligen den som rör
den juridiska expertisen åt drätselkammaren. Örn man nu tänker sig, att utredningen
skulle mynna ut i att t. ex. drätselkammaren skall överta en del
av de befogenheter, som magistraten nu har, kommer behovet av juridisk expertis
inom drätselkammaren att bli större än för närvarande, och eftersom frågan
redan nu är aktuell och man inte vet, hur det kommer att ställa sig, drar man
sig för att lösa även denna organisationsfråga. Örn man t. ex. skulle tänka sig
någonting i stil med det finska systemet, en anordning, som förefaller mig
vara ganska beaktansvärd -— i Finland äro stadsdirektörstjänsterna besatta
med jurister —■ kommer frågan örn den juridiska expertisen inom drätselkammaren
att inverka även på frågan om hur man skall återbesätta stadsdirektörstjänstema,
i de fall de äro eller snart komma att bli vakanta.

Det förefaller mig således, herr talman, som örn det vöre högeligen önskvärt,
att herr statsrådet snart funne omständigheterna medgiva, icke blott att en
utredning igångsättes, utan också att den slutföres så pass fort, att resultat
kan väntas föreligga vid den tidpunkt, då processreformen skall genomföras.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets memorial nr 230, angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45, bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden och memorial:
nr 70, i anledning av framställning från delegerade för riksdagens verk angående
omreglering av vissa äldre tjänstepensioner till f. d. befattningshavare
vid riksdagens verk;

Onsdagen den 12 juli 1944.

Nr 27.

nr 71, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning angående omreglering
av vissa äldre tjänstepensioner till f. d. arbetare vid riksbankens sedeltryckeri
och pappersbruk; samt

nr 72, angående ersättning till två riksdagsvaktmästare vid inkallelse till
militärtjänstgöring.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra särskilda utskottets memorial nr 4, med
föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande andra särskilda utskottets
utlåtande nr 3 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till brandlag och brandstadga m. m., dels ock i ämnet väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogs ånyo andra särskilda utskottets utlåtande nr 5, i anledning av Förslag till
dels Kungl. Majlis proposition med förslag till civilförsvarslag, m. m., dels cjtnlförsvarsock
i ämnet väckta motioner. ag m'' m''

I en den 12 maj 1944 dagtecknad proposition, nr 268, vilken hänvisats till
andra särskilda utskottet, hade Kungl. Maj:t

dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) civilförsvarslag;

2) lag örn skyldighet i vissa fall för civilförsvarspliktig att tjänstgöra utom
civilförsvaret;

3) lag örn ändring i strafflagen för krigsmakten;

4) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) örn viss panträtt
i spannmål;

5) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) örn viss panträtt
i spånadslin och hampa;

6) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 juni 1939 (nr 310) örn
sjukhusvård vid krig eller krigsfara;

7) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 december 1939 (nr 934)
om tjänsteplikt;

8) lag angående ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 335) örn särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar:

9) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 26 mars 1943 (nr 121) örn
vapenfria värnpliktiga; samt

10) förordning angående ändring i förordningen den 13 april 1940 (nr 215)
örn utrymningshjälp;

dels ock anhållit örn riksdagens yttrande över ett vid propositionen fogat
förslag till

11) kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr
364).

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta motioner, som jämväl hänvisats till utskottet,
nämligen

inom första kammaren:
nr 340 av herr Olof Carlsson m. fl.,
nr 341 av herr Branting samt
nr 342 av herr Branting ävensom
Första leammarens protokoll 19Jt4. Nr 27.

Nr 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Förslag till civilförsvarslag m. m. (Forts.)

inom andra kammaren:

nr 536, av herrar Lindberg och Råstad, likalydande med motionen nr 342
i första kammaren,

nr 537, av herrar Lindberg och Håstad, likalydande med motionen nr 341 i
första kammaren, samt

nr 538, av herr Andersson i Malmö m. fl., likalydande med motionen nr 340
i första kammaren.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen, med förklarande att de i propositionen framlagda förslagen
till civilförsvarslag och till lag om skyldighet i vissa fall för civilförsvarspliktig
att tjänstgöra utom civilförsvaret icke kunnat i oförändrat skick antagas,
måtte för sin del antaga under punkten införda förslag till

1) civilförsvarslag;

2) lag om skyldighet i vissa fall för civilförsvarspliktig att tjänstgöra utom
civilförsvaret;

B. att riksdagen måtte förklara sig icke kunna bifalla det i propositionen
framlagda förslaget till lag örn ändring i strafflagen för krigsmakten;

C. att riksdagen, med förklarande att övriga i propositionen framlagda lagförslag
samt förslaget till förordning angående ändring i förordningen den 13
april 1940 (nr 215) örn utrymningshjälp icke kunnat i oförändrat skick antagas,
måtte för sin del antaga under denna punkt införda förslag till

3) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt
i spannmål;

4) o lag angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) örn viss panträtt
i spånadslin och hampa;

5) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 juni 1939 (nr 310) örn
sjukhusvård vid krig eller krigsfara;

6) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 december 1939 (nr
934) örn tjänsteplikt;

7) lag angående ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 335) om särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar;

8) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 26 mars 1943 (nr 121) örn
vapenfria värnpliktiga;

9) förordning angående ändring i förordningen den 13 april 1940 (nr 215)
om utrymningshjälp;

D. att riksdagen, med förklarande att riksdagen funnit viss jämkning böra
vidtagas i det vid propositionen fogade förslaget till kungörelse om ändring i
byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364), måtte uttala, att kungörelsen
borde givas en lydelse i överensstämmelse med ett under förevarande punkt
infört förslag till

10) kungörelse örn ändring i byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr
364);

E. att motionerna I: 341 och II: 537, i den mån de icke blivit besvarade genom
vad utskottet under A hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd;

F. att motionerna I: 340 och II: 538, i den mån de icke blivit besvarade genom
vad utskottet i sm motivering anfört, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd; samt

G. att motionerna I: 342 och II: 536 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

I Kungl. Maj :ts förslag till civilförsvarslag var punkten 7 av övergångsheetammeleerna
sa lydande:

Onsdagen den 12 juli 1944.

Nr 27.

Förslag till civilförsvarslag m. m. (Forts.)

Där anläggning eller byggnad vid tiden för denna lags ikraftträdande helt
eller delvis innehaves med nyttjanderätt, skall den i 62 § första stycket under b)
stadgade skyldigheten för ägaren att vidtaga nödiga anordningar för anläggningens
eller byggnadens mörkläggning i stället åvila innehavaren, så länge
nyttjanderättsförhållandet består. Det åligger ägaren att, då nyttjanderättsförhållandet
upphör, på anfordran av innehavaren inlösa dennes mörkläggningsmateriel
med belopp som, därest överenskommelse icke kan träffas, bestämmes
av länsstyrelsen. Mot länsstyrelsens beslut i sådant hänseende må talan
föras hos Konungen i enlighet med vad som stadgas i 95 §.

Ifrågavarande punkt hade icke upptagits i utskottets förslag.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis, dock att vid behandlingen av punkten A överläggningen
finge omfatta utlåtandet i dess helhet.

Punkten A.

Herr Sandler: Herr talman! Det torde böra sägas åtminstone några ord i
den föredragna punkten, innan talmannens klubba faller.

Det utskottsutlåtande, som här föreligger, utgör liksom det efterföljande utlåtandet,
nr 6, i bokstavlig mening en kollektiv arbetsprodukt ifrån utskottets
sida. Man kan, örn man vill framhäva de mindre fördelaktiga sidorna i den
uppgörelse, som här har träffats inom utskottet, kalla den en kompromiss. Man
kan också, ifall man vill fästa sig vid de mera fördelaktiga sidorna, kalla den
ett gentlemen’s agreement. Uppgörelsen har kompromissens karaktär i så
måtto, latt man nog kan säga, att detta utlåtande liksom det följande i vissa
delar är hopplockat av olika stycken och att man märker, var fogarna gå vid
detta sammanjämkningsarbete. Den kan med skäl uppfattas som ett gentlemen’s
agreement i så måtto, att bakom sammanjämkningen ligger en inom utskottet
under behandlingen av frågan allt starkare framträdande önskan att
kunna presentera kamrarna ett enigt utskottsutlåtande. Naturligen har denna
önskan icke föranletts av några hänsyn till riksdagens bekvämlighet, ty det
är klart, att civilförsvarets intresse måste ställas över intresset av att kamrarna
skulle slippa ett par tre dagars arbete, utan den har förestavats av den uppfattningen,
att i ett ärende av denna karaktär det icke vore lyckligt, örn man
i kamrarna ginge till ett avgörande, som kunde föranleda en hasardartad och
oviss sammanjämkning kamrarna emellan. Bakom ligger nog kanske också någon
insikt därom, att tidsläget illa lämpar sig för strid i en sak, som är en
stor försvarsfråga.

Då nu denna uppgörelse inom utskottet har träffats, då jag själv har bidragit
till den, accepterat den och rekommenderar kammaren att för sin del
biträda den, har jag naturligtvis icke för avsikt att för egen del nu ställa
mig vid klagomuren och här uppstämma några klagovisor i anledning av de
punkter, dä.r mina önskemål icke lia blivit tillgodosedda. Jag nöjer mig med
att säga, att det föreliggande utlåtandet — liksom det efterföljande, ty de
utgöra bägge i själva verket en enhet — representerar en lösning av denna
fråga, som visserligen är sämre än vad jag hade hoppats, men i varje fall
är bättre än vad som hade kunnat befaras. Jag vill därför icke förnya det
meningsutbyte, som har förekommit i utskottet och som jag vill betrakta
såsom avslutat. De reflexioner jag har att göra äro följaktligen icke avsedda
att vara någon polemik emot andra uppfattningar än min egen i denna fråga.

Civilförsvarets ställning i vårt totala försvar bestämmes av tvenne principer,
den civila ledningen och den militära direktivrätten, och jag skall
tillåta mig att säga ett pär ord om den senare.

Nr 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Förslag till civilförsvarslag ra. ra. (Forts.)

Jag har verkligen haft vissa betänkligheter mot att. såsom nu har skett,
den militära direktivrätten inskrives i själva lagen. Det beror på att jag
vet, att en sådan militär direktivrätt de facto existerar redan i förhållande
till våra kommunikationsverk och i förhållande till våra försörjningskommissioner
utan att den hittills har behövt ha något stöd i lagen. Jag har hyst
vissa farhågor, att dess inskrivande i lagen skulle kunna föranleda ett avsteg
från denna hävdvunna praxis och leda till en stelhet i tillämpningen,
som icke vore fördelaktig. Jag har emellertid resignerat inför den föreställningen,
att med ett förnuftigt samarbete mellan militära och civila myndigheter
bör det kunna gå bra att tillgodose verklighetens krav på detta område,
även såsom det nu har blivit. Verklighetens krav är nämligen det, att vissa
former av militär direktivrätt nog komma att med nödvändighet göra sig gällande
även i fredstid och före den högsta civilförsvarsberedskap, som ju i
Kungl. Maj:ts lagförslag är förutsättningen för dess tillämpning.

Jag skall vidare be att få understryka ett uttalande av utskottet beträffande
lagens ikraftträdande. Utskottet har uttalat, att lagen bör träda i
kraft så snart som möjligt, och jag tror, att det är en viss anledning att understryka
detta. Det är självfallet att det måste ske, så som utskottet har
föreslagit, nämligen att det överlämnas åt Kungl. Majit att bestämma dagen
för lagens ikraftträdande, och det är en hel rad av förberedelser, som måste
ha träffats, innan detta kan komma i fråga. Men önskemålet, att både lagen
och den nya organisationen må kunna träda i kraft snarast möjligt, står i
varje fall kvar. Jag tänker naturligtvis först och främst på den eventualiteten,
att Sveriges läge skulle kunna bli sådant, att organisationen måste tas
i bruk i det totala försvarets tjänst för sitt egentliga ändamål. Men jag tänker
också, herr talman, på den sannolika möjligheten, att den nya organisationen
behöver tas i anspråk för lösandet av de flyktingproblem, som vi
kunna Ira anledning att motse. För närvarande måste man på detta område
improvisera den beredskap, som är erforderlig, och det skulle naturligtvis bli
en annan stabilitet, örn man, såsom har varit avsett, kunde anförtro denna
beredskap åt civilförsvaret. Det är ju så, att det nya civilförsvaret är att
likna vid sådana moderna byggnader, där den ena väggen är flyttbar. Kungl.
Majit har faktiskt möjlighet att flytta ut den ena väggen, så att det. som
inryms i civilförsvaret, kan bli mera än det som nu lägges fram, och bland
annat har man tänkt på lagens användbarhet beträffande omhändertagandet
av en flyktingström.

Jag vill också betona angelägenheten av att den nya organisationen, enkannerligen
den nya chefsposten, kommer till så snart som möjligt, emedan
det är önskvärt, aft den nye chefen kan få delta i själva förberedelsearbetet,
och jag vill hoppas, att frågan kan få sin lösning utan att kombineras med
några andra synpunkter, som äro ovidkommande för civilförsvaret.

Jag vill ytterligare understryka behovet av att från Kungl. Maj :ts sida
snarast upptagas de viktiga samordningsproblem, som utskottet har framhävt
i sitt utlåtande. Det bär alldeles nyss på initiativ av folkhushållningsministern
ingångsatts en utredning angående planläggningen av den ekonomiska
försvarsberedskapen. Det är då angeläget, att vid denna utrednings
fullföljande nödig hänsyn tas till den roll, som man bär tilltänkt civilförsvaret
såsom innehavande en central, samordnande ställning beträffande de
civila åtgärderna för krigsöeredskapen.

I flera hänseenden innebär utskottsutlåtandet ett uppskov med ett mera difinitivt
ställningstagande. Det gäller frågan örn militärassistenterna och även
frågan om civilförsvarschefernas arvoden, i vad angår den lokala organisationen.
Jag vill här, då utskottet har gett Kungl. Majit fullmakt, särskilt under -

Onsdagen den 12 juli 1944.

Nr 27.

Förslag till civilförsvarslag m. m. (Forts.)
stryka beträffande arvodena till civilförsvarscheferna det angelägna i att den
utredning, som har blivit anbefalld, av Kungl. Maj :t göres så snabbt som omständigheterna
det medge, att man därvid tar vara på den lokalkännedom och
erfarenhet, som finns inom länsstyrelserna, och att sålunda den fullmakt, som
är given Kungl. Maj :t på detta område, och de medel, som äro ställda till disposition,
kunna tagas i bruk under det kommande budgetåret, därest utredningen
utfaller på det sättet, att Kungl. Maj:t finner sig ha anledning att begagna
fullmakten.

Det förslag, som nu föreligger för kammaren, innebär ett fullföljande, i vad
angår civilbefolkningens ställning under krig, av den utvecklingslinje, som
tidigare kännetecknats av cirkuläret den 5 mars 1943 till länsstyrelserna och
den till hela den svenska allmänheten riktade broschyren »Om kriget kommer».
Det är ingalunda här fråga örn något fullgånget verk, och förslaget kommer
säkerligen såsom allt annat att bli underkastat förvandlingens lag, men jag
tror, att det i närvarande läge ger ett riktigt uttryck för civilbefolkningens nya
ställning i det totala krigets tidevarv. Denna ställning är förvisso icke beroende
på örn riksdagen beslutar en lag på detta område, permanent eller provisorisk,
utan på det totala krigets karaktär. Sker inte någon radikal omvandling däri,
har man efter min uppfattning att även framdeles räkna med nödvändigheten
av ett civilt försvar vid sidan av det militära försvaret.

Det kan sägas, att genomförandet av detta förslag, som nu framlägges i krigets
femte år, kommer mycket sent, men det kan också dess bättre ännu alltjämt
sägas att vi ha anledning att hoppas, att det icke har kommit för sent.

.Tåg ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Larsson, Sam.

Herr Linnér: Herr talman! Kär Kungl. Maj:ts förslag förelåg till utskottets
behandling efter en mer än treårig utredning under tidsförhållanden
så hotande som de närvarande, gick jag till behandlingen med den föreställningen,
att det knappast skulle kunna tänkas något principiellt motstånd mot
förslaget, som dock har framlagts av en enhällig samlingsregering.

Det visade sig emellertid ganska snart, att det förelåg principiellt skiljaktiga
meningar, och dessa skiljaktigheter hotade att medföra antingen en rent negativ
utgång eller en sammanjämkning, örn vilken man icke kunde veta vad den
komme att innebära. I detta läge har jag, liksom alla övriga utskottsledamöter,
ansett mig nödsakad att bidraga till den positiva uppgörelse, som nu
föreligger i form av utskottets utlåtande, och detta trots att utlåtandet på vissa
punkter innefattar en icke oviktig försämring i förhållande till Kungl. Maj:ts
förslag.

Jag har behov av att förklara, varför jag för min del har kunnat medverka
till denna uppgörelse.

Det negativa skälet härtill är uppenbarligen den risk, som förelåg, att icke
någon lag av riksdagen skulle komma att beslutas och att därför organisationen
fortfarande skulle sakna den fasta grund, som den föreslagna civilförsvarslagen
utgör. Jag har själv i hög grad haft erfarenhet av det nuvarande
civilförsvarets svagheter och vet därför väl, vilket behov som föreligger av en
säker grund att bygga på.

Men det är också vissa positiva förtjänster hos det föreliggande förslaget,
som icke kunna eller böra förbises. Dit hör bl. a., att man bär får en enhetlig
ledning uppifrån, vilket hittills bär saknats. Jag skulle vilja uttala det önskemålet,
att man, när ledaren för civilförsvaret kommer att utses, söker få
en person, som ser på sin uppgift med friska ögon utan förutfattade meningar

JNr 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Förslag till civilförsvarslag m. m. (Forts.)
och utan att vara bunden av de svagheter, som vidlåda den nuvarande organisationen.
Bäst vore sannolikt, örn man kunde få en företagare med praktisk organisationsförmåga
och snabbhet i beslut och handling. Jag behöver ju icke
påpeka, att en sådan möjlighet har blivit mindre genom utskottets yttrande, att
tillsättningen allenast skall gälla för en treårsperiod.

Men förslaget innebär också andra avsevärda förbättringar i själva organisationen.
Till dem räknar jag såsom något av det viktigaste förstärkningen av
länsstyrelsernas civilförsvarsavdelningar. Det är intet tvivel om att mycket
och betydelsefullt arbete under de gångna åren har utförts av försvarsassistenterna
och deras medhjälpare i länsstyrelserna, men det är icke heller något
tvivel örn att där behöves en grundligare genomarbetning av civilförsvaret ute
på de många orter, som man numera måste räkna med, mera tillsyn över att
civilförsvaret där verkligen är funktionsdugligt, om det en oförmodad stund
skulle behövas tas i anspråk på allvar. Vidare har samarbetet mellan det militära
och det civila försvaret hittills inte varit tillräckligt. Den organisation,
som jag hoppas att riksdagen nu kommer att besluta, lämnar bättre möjligheter
till sådant samarbete. Jag vill endast beklaga, att man här har varit så snål,
när det gällt de kvalificerade militärkrafter, som äro avsedda att ställas till
länsstyrelsernas förfogande. Örn man går igenom Sveriges olika län och tänker
sig in i civilförsvarsuppgifterna i de mest hotade länen, tror jag inte, att man
kan komma till det resultatet, att det är tillräckligt med sex aktiva militärassistenter.
Jag hoppas, att den undersökning, som utskottet här talar om, skall
kunna leda till en ökning av detta antal.

Jag skall inte närmare gå in på detaljer för närvarande. Jag vill endast säga,
att efter de händelser i vår närhet, som ha timat under utskottets arbete, och
med de perspektiv, som nu föreligga — en stormakt dominerande i Östersjön
med flygbaser, från vilka flyganfall tekniskt äro möjliga mot de flesta av
Sveriges städer och de mest betydelsefulla av Sveriges industrier —- har jag
inte vågat ta på mitt ansvar att riskera, att förslaget skulle falla eller komma
inför riksdagen i ett på ett oberäkneligt sätt försämrat och i varje fall söndertrasat
skick.

Herr talman! Med den förhoppningen, att förslaget trots sina påtagliga svagheter
skall komma att innebära en verklig förstärkning av civilförsvaret, ber
jag att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

I detta anförande instämde herr Andren.

Herr statsrådet Rubbestad: Herr talman! Jag ber först att få uttala min
tillfredsställelse över att utskottets utlåtande i detta ärende har blivit fullständigt
enhälligt. Jag är så mycket mera tillfredsställd häröver, som utskottet
ju i stort sett gått på Kungl. Majrts linje i fråga örn civilförsvaret.
De av utskottet föreslagna ändringarna äro, örn man bortser från den, som
avser strafflagen för krigsmakten, av så ringa betydelse, att jag för min
del inte har anledning att reagera mot dem.

Det ser ut, som örn den viktigaste frågan inom utskottet gällt, huruvida
civilförsvarslagen skulle bli permanent eiler örn den skulle få provisorisk
karaktär. Utskottet har nu enat sig om ett provisorium på fem år. Det är
klart, att det har sina vanskligheter att giva en lag av denna art provisorisk
karaktär. Jag tänker därvid inte i första rummet på de svårigheter, som kunna
uppstå vid anskaffandet av personal till den för denna försvarsordning
nödvändiga organisationen. Det är naturligt, att sådana svårigheter kunna
uppstå, men jag tror inte, att de bli av sådan art, att man behöver vara
särskilt ängslig på den punkten. Det är en annan synpunkt, som har större

Onsdagen den 12 juli 1944.

Nr 27.

Förslag till civilförsvarslag m. m. (Forts.)
betydelse i detta sammanhang. I detta lagförslag åläggas enskilda personer
och kommuner att vidtaga vissa anordningar, som kunna anses nödvändiga
för upprätthållande av civilförsvaret. Örn nu lagen blir provisorisk, bli vederbörande
kanske inte så villiga att vidtaga dessa åtgärder, då de måhända
räkpa med att lagen efter utgången av de fem åren inte kommer att förlängas.
Jag tror, att det är detta, som är det mest betänkliga med ett provisorium.

Då jag i alla händelser för min del kan vara med örn detta provisorium,
beror det på att jag anser det önskvärt och nödvändigt, att riksdagens beslut i
denna fråga blir så enhälligt som möjligt. Detta spelar en oerhört stor roll. Örn
beslutet blir enhälligt, tycker jag detta uppväger de nackdelar, som äro
förenade med det föreslagna provisoriet. När vi för några år sedan behandlade
den militära försvarsfrågan, var riksdagens beslut enhälligt, och detta
har sedan visat sig vara en styrka för vårt land. Den nu föreliggande frågan
är ju också av stor betydelse för landet, och det är därför mycket angeläget,
att den får en såvitt möjligt enhällig lösning.

Även om jag alltså kan biträda utskottets förslag örn ett provisorium,
kan jag emellertid inte ansluta mig till de motiv, som utskottet anfört härför.
I sin allmänna motivering anför utskottet: »Den tid, som stått utskottet
till buds för behandlingen av lagförslaget, har icke medgivit den ingående
granskning som under mera normala arbetsförhållanden bort komma ett så
omfattande lagkomplex till del.» Måhända avser utskottet härmed att rikta
en anmärkning mot mig för att propositionen inte lagts fram på ett tidigare
stadium än som skett. Jag nödgas därför något redogöra för frågans behandling
efter det jag tillträdde mitt statsrådsämbete.

Vid mitt tillträde i september i fjol hade visserligen 1941 års hemortsförsvarssakkunniga
framlagt sitt förslag, och detta hade för yttrande remitterats
till olika myndigheter. Yttrandena inkommo dock först i slutet av september.
De inkomna yttrandena visade, att flertalet av myndigheterna var
emot förslaget och inte ville acceptera det såsom grundval för en lagstiftning
i ämnet. Vi inkallade då landshövdingarna i landet till överläggningar
—- detta är ju en fråga, som nära berör länsstyrelserna — och vid de överläggningar,
som ägde rum i början av oktober, uttalade länscheferna nära
nog enhälligt, att en omarbetning av förslaget borde ske. Det påyrkades också,
att behandlingen av ärendet skulle forceras så mycket, att förslag kunde
framläggas vid 1944 års riksdag. Redan den 15 oktober tillsatte jag den s. k.
civilförsvarsutredningen, och jag gav den särskilt i uppdrag att försöka
slutföra sitt arbete i så god tid, att proposition kunde föreläggas detta års
riksdag. Civilförsvarsutredningen arbetade också undan ganska snabbt. Dess
betänkande är dagtecknat den 25 februari 1944, men det avlämnades till mig
först den sista februari. Jag vidtog genast åtgärder för att remittera ut betänkandet
till ett sextiotal myndigheter. Remisstiden bestämdes så kort som
rimligen kunde göras, om myndigheterna skulle kunna hinna tränga in i
frågan. I slutet av mars erhöllo vi yttrandena från myndigheterna. Arbetet
i departementet påbörjades, kan jag säga, omkring den 1 april, och proposition
framlades för riksdagen den 17 maj. Vi hade alltså i departementet
endast ungefär en och en halv månad till förfogande för utarbetande av
detta stora och vittomfattande förslag. Det är dessutom att märka, att lagrådets
yttrande måste inhämtas, innan förslag för riksdagen kunde framläggas.

Jag tror därför inte, att någon här i kammaren kan anklaga vare sig
mig eller vederbörande departementstjänstemän för bristande intresse för
denna sak. Jag kan betyga, att flera av departementets tjänstemän ibland

Mr 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Förslag till civilförsvarslag m. m. (Forts.)
fått sitta tippe till långt fram på nätterna för att propositionen skulle hinna
bli färdig. Jag vill sålunda för min del avsvära mig ansvaret för att propositionen
koni så sent som den gjorde.

Jag skulle förstå utskottets yttrande, att utskottet inte haft tid att behandla
ärendet i den ordning, som under normala förhållanden bör gälla för ett så
stort lagkomplex, örn riksdagen nödvändigtvis bort taga ståndpunkt till frågan
före den 1 juli. Örn så varit fallet, är det möjligt, att tiden skulle ha blivit
för kort. Men då vi inom regeringen funno, att riksdagen inte skulle bli färdig
att fatta beslut före den 1 juli, diskuterades det, under vilka former budgetregleringen
skulle kunna klaras före budgetårets utgång. Resultatet av dessa
överläggningar framlades senare av utskottet i ett förslag, som godkändes av
riksdagen. Men när nu budgetregleringen blivit ordnad, förstår jag inte, vad
det är som hindrat utskottet från att ingående diskutera och gnugga igenom
de olika paragraferna i förslaget. Det är ju inte föreskrivet, att riksdagen skall
sluta just den 12 juli.

Det har i vissa tidningar klankats på att det kostar pengar att riksdagen
behöver stanna längre än eljest. Gentemot detta vill jag säga, att arbetet med
prövningen av detta förslag varit minst lika nödvändigt som den militära försvarsberedskap,
som vi ha här i landet och som kostar miljontals kronor örn
dagen. Man bör då inte anmärka på att riksdagen behöver några dagar på sig
för att tillskapa absolut nödvändiga beredskapsåtgärder, som kosta en jämförelsevis
liten summa.

Jag kail alltså inte finna, att utskottets uttalande, att det inte haft tillräcklig
tid till förfogande, är berättigat. När det gäller en så oerhört viktig fråga
sorn. denna, bör såväl utskottet som riksdagen i sin helhet ordentligt ha satt
sig in i vilka verkningar lagens genomförande kommer att få för den enskilde
individen. Detta har man rätt att fordra. Hur önskvärt det än är, att denna lagstiftning
nu fores.i hamn, måste jag säga, att örn utskottet med detta uttalande
velat lägga in en brasklapp örn att utskottet inte vill svara för följderna
av densamma, har min åtrå efter riksdagens bifall till denna proposition minskat
betydligt.

I sin allmänna motivering gör utskottet vidare följande uttalande: »Organisationen
har vidare icke framlagts för riksdagen i det utformade skick, som
plägar vara förutsättningen för ett definitivt riksdagsbeslut.» Jag skulle gärna
vilja veta, hur man skall kunna ordna med en fast organisation i nuvarande
läge. Den föreslagna organisationen ■—- vilken till väsentliga delar bygger på
civilförsvarsutredningens förslag — är ju avsedd för det beredskapsläge, vari
vi nu befinna oss. Örn det inom några veckor eller några månader skulle bli
fred, är det uppenbart, att denna organisation måste ändras örn för att anpassas
efter fredsförhållanden. Alltså måste organisationen under alla förhållanden
bli ett provisorium. Detta är enligt min mening en naturlig sak, och man kan
därför inte kräva, att det här skall läggas fram förslag till en fast utformad
organisation på samma sätt som när det gäller exempelvis inrättandet av ett
statligt verk, vars funktioner för framtiden man väl känner. I detta fall vet
man inte med säkerhet, vilka funktioner de olika organen komma att få, och
därför kan organisationen inte givas den definitiva utformning, som skulle
vara önskvärd. Som jag förut nämnt, har jag i allt väsentligt följt civilförsvarsutredningens
förslag såväl i fråga örn botten- och mellaninstanserna som
beträffande centralstyrelsen. Utskottets uttalande, att organisationen icke framlagts
för riksdagen i tillräckligt utformat skick, kan jag sålunda ej heller
låta stå oemotsagt.

Jag har redan framhållit, att de av utskottet vidtagna ändringarna i skilda
paragrafer inte äro av den storleksordning, att jag kommer att resa motstånd

Onsdagen den 12 juli 1944.

Nr 27.

Förslag till civilförsvarslag m. m. (Torts.)
mot dem. Detta gäller särskilt ändringen i 11 §. Utskottet föreslår där, att den
undre åldersgränsen för eivilförsvarsplikten skall sättas till sexton år i stället
för av Kungl. Majit föreslagna femton år. I ett krigsläge kan det naturligtvis
vara nödvändigt, att även femtonåringar bli pliktiga att deltaga i civilförsvaret.
Men jag är förvissad örn att det i ett sådant läge lätt går att vidtaga
åtgärder i detta syfte. Jag har därför inte något att erinra mot utskottets ändring
på denna punkt.

I fråga örn 12 § har utskottet föreslagit en nedskärning av civilförsvarsplikten,
då civilförsvarsberedskap icke är anbefalld, från av Kungl. Maj it föreslagna
sextio timmar till trettio timmar per år. Jag kan nämna, att jag vid
avfattandet av propositionen ursprungligen hade tänkt mig trettio timmar;
men efter överläggningar inom regeringen ansågs det riktigare att gå in för
sextio timmar. Även denna ändring kan jag sålunda för min del godtaga. Det
har också framhållits i propositionen, att det knappast är troligt, att denna
tid behöver uttagas under fredliga förhållanden.

I samband med 12 § gör utskottet även en erinran mot statsrådsanförandet
beträffande skillnaden mellan stad och land. Jag tror, att utskottet härvidlag
har missförstått mitt uttalande. Jag har inte yttrat, att det inte skall förekomma
några som helst övningar på landsbygden, utan jag har sagt, att övningar
där skola förekomma i mindre omfattning än i städerna. Den saken
tror jag inte man kan komma ifrån. Man bör inte göra detta system mera
invecklat än nödvändigt. Under den hittillsvarande beredskapen har ju civilförsvarsplikt
inte förekommit i nämnvärd utsträckning på rena landsbygden,
men i städer och tätorter, där industrier och andra, anläggningar finnas, Ilar
den tagits i anspråk i ganska stor utsträckning. Även utskottet medger ju,
att det härutinnan är skillnad mellan stad och iand. Jag har för min del den
uppfattningen, att det är en väsentlig skillnad. I städerna har man ju sina
verkskydd och hemskydd med särskilda blockgrupper, vilka spela en synnerligen
stor roll. På landsbygden med dess glesa bebyggelse är det knappast
tänkbart, att det skall gå att få till stånd hemskydd och blockgrupper i samma
utsträckning som i städerna. Det måste därför ovillkorligen bli en betydande
skillnad mellan stad och land i detta hänseende.

Vad beträffar 17 §, där utskottet föreslår en bestämmelse, som understryker
vikten av att rekryteringen i största möjliga utsträckning blir frivillig, är jag
i stort sett ense med utskottet. I de direktiv, som jag lämnade civilförsvarsutredningen,
betonade jag, att man om möjligt borde försöka få till stånd en
frivillig anslutning till civilförsvaret. Örn detta inte läte sig göra, borde utredningen
överväga, örn inte fakultativa åtgärder kunde vidtagas; i de delar
av landet, där det visade sig omöjligt att på frivillighetens väg få till stånd
anslutning, skulle tvångsåtgärder kunna få tillgripas. Utskottets förslag går
alltså i linje med min egen uppfattning i fråga örn rekryteringen. Även utskottet
har ju för övrigt kommit till det resultatet, att det kanske inte alltid
räcker med frivillig anslutning och att därför möjlighet att tillgripa tvångsåtgärder
bör finnas.

Av övriga ändringar, som utskottet vidtagit, skall jag slutligen beröra den,
som avser 46 §. Utskottet har där föreslagit, att kommuner med ett invånarantal
överstigande 3 000 skola vara skyldiga att utse civilförsvarsnämnd. Kungl.
Majit hade satt gränsen vid 5 000. Detta är också en detaljfråga, som jag
inte anser ha någon större betydelse, Siven örn jag har den uppfattningen, att
det i många landskommuner utan tätorter kan bli så, ali nämnden inte får så
värst mycket att göra.

De av utskottet på vissa punkter vidlagna ändringarna äro sålunda inte av
den art, att jag har anledning att motsätta mig desamma.

Nr 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Förslag till civilförsvarslag m. m. (Forts.)

Jag vill till slut framhålla, att det —- såsom utskottet också framhåller —
är angeläget, att man på detta område försöker få till stånd den erforderliga
samordningen. Yi ha ju en mängd organ, som arbeta sida vid sida med varandra,
och det kan då lätt komma till stånd sinsemellan motstridiga åtgärder.
Med hänsyn härtill är det värdefullt, om man så snart som möjligt kan genomföra
en samordning.

_ Läget i världen är ju sådant, att vi böra se till vår försvarsordning även såvitt
angår civilförsvaret. Jag vill därför uttala den förhoppningen, att riksdagen
nu snarast möjligt fattar beslut i frågan och att riksdagens beslut, liksom
när det gällde den militära försvarsfrågan för ett pär år sedan, går i enighetens
tecken.

Herr Lindblom: Herr talman! Jag har begärt ordet för att yrka bifall till
Kungl. Maj:ts förslag beträffande sjunde punkten i övergångsbestämmelserna.
Såsom framgår av utlåtandet, har utskottet strukit denna punkt i sitt förslag.
I propositionen har föreslagits, att skyldigheten att vidtaga anordningar för
mörkläggning av hyrd lägenhet eller fastighet skall åvila nyttjanderättshavaren,
så länge nyttjanderättsförhållandet består, men att ägaren skall inlösa
materielen, när hyresförhållandet upphör. Utskottet däremot föreslår, att nämnda
skyldighet skall åvila ägaren omedelbart utan särskild övergångsbestämmelse.
Skillnaden mellan utskottets och Kungl. Maj:ts förslag är här verkligt
betydande.

Av de få ord utskottet ägnat denna sak i sitt utlåtande synes framgå, att
nian icke fäst större vikt vid denna fråga, utan betraktat densamma som en
relativt underordnad angelägenhet. Måhända kan detta ha sin grund i att vederbörande
föredragande i den brådska, som kännetecknat behandlingen av förevarande
proposition, icke vid föredragningen ägnat tillbörlig uppmärksamhet
åt just detta spörsmål. Nog av, man skall icke tro, att det här gäller endast en
ringa bagatell. Det är tvärtom en fråga med mycket vittgående ekonomiska
konsekvenser.

1941 års h e rn o r t s f ö r s va r $ s ak ku n n i g a beräknade kostnaderna för mörkläggningsmaterielen
till i medeltal 900 kronor för en stockholmsfastighet. Civilförsvarsutredningen
förbigick helt denna kostnadsfråga. Räknar man med en
genomsnittlig kostnad av 500 kronor per fastighet för landet i dess helhet och
30 000 fastigheter, finner man, att mörkläggningsmaterielens anskaffande drager
en kostnad av icke mindre än 15 miljoner kronor. Hade detta förhållande
klarlagts för utskottets ledamöter, håller jag före, att utskottet godtagit propositionen
även på denna punkt.

Föredragande statsrådet har i denna del anfört i huvudsak följande: »För
att emellertid i någon mån mildra skyldigheterna för ägarna till redan befintliga
fastigheter föreslås en övergångsbestämmelse av innebörd, att om anläggning
eller byggnad vid tiden för denna lags ikraftträdande helt eller delvis
innehaves med nyttjanderätt skyldigheten att vidtaga nödiga anordningar för
anläggningens eller byggnadens mörkläggning i stället skall åvila innehavaren,
så länge nyttjanderättsförhållandet består.»

Örn man således ser det ur ekonomisk synpunkt, är det uppenbart, att utskottets
förslag innebär en omedelbar pålaga för fastighetsägaren av mycket
betydande omfattning; en ny pålaga till de många andra, som i denna underliga
tid pålagts en mindre grupp av landets medborgare. Jag behöver i detta sammanhang
endast erinra örn de väldiga summor, som denna grupp fått lägga ner
på skyddsrummen, samt den dyrbara utrustning för hemskyddet, som man
nödgats bekosta, för att nu inte tala örn en hel del andra pålagor, som övriga
medborgare inte behöva bära —- allt detta utan möjlighet att erhålla någon

Onsdagen den 12 juli 1944.

Nr 27.

Förslag till civilförsvarslag m. m. (Forts.)
kompensation. Man frågar sig, om det inte snart kunde vara nog med denna
särbeskattning av en viss grupp medborgare, i synnerhet då det gäller rena
försvarsanstalter, som rätteligen borde åvila alla landets innevånare och icke
blott en liten grupp.

Lagstiftaren bör ju låta sin gärning kännetecknas av skälighet och rättvisa
och hävda alla medborgares likhet inför lagen. En betänklig avvikelse
härifrån har skett den senaste tiden, och nu står riksdagen i begrepp att
fortsätta ytterligare ett steg på denna väg.

Om det hade varit nödvändigt att i detta stycke avvika från den kungl,
propositionen, skulle jag inte ha sagt något därom, men så är inte alls fallet.
Det föreligger inte den minsta risk att följa Kungl. Maj :ts förslag i denna
del. De flesta större orter ha en eller flera gånger haft mörkläggningsövningar,
och det har hittills ålegat lägenhetsinnehavaren att svara för mörkläggningen,
även vad gäller materielen. Man har således materiel härför,
och örn någon måste skaffa det, blir det ju inte någon större utgift för en
enskild lägenhet. Annorlunda ställer sig saken, örn det gäller att på en gång
skaffa dylik materiel till hundratals lägenheter. Man kan vara fullt förvissad
örn att det inte sker någon riksolycka, om delvis samma ordning, som
gällt hittills-, alltfort får gälla och den kungl, propositionen således bifalles
i denna del.

Nu har utskottet grundat sitt ändringsförslag på två skäl. Det ena är att
bestämmelsen i fråga, enligt utskottets mening, icke i någon nämnvärd mån
skulle mildra skyldigheten för ägaren, då han i alla fall skulle bli skyldig
inlösa materielen senare. Detta är ett så verklighetsfrämmande betraktelsesätt
som något gärna kan vara. Det borde väl inte vara främmande för någon,
att omflyttningarna just nu äro mycket ringa. Det är väl heller inte
obekant, att många bo kvar i tio ä tjugu år. Tror månne utskottet, att alla
lägenheterna skola byta ägare inom de närmaste fem åren? I så fall har utlåtandet
grundats på en grov missuppfattning. Det är en väsentlig skillnad
för ägaren ur ekonomisk synpunkt mellan Kungl. Maj:ts och utskottets förslag.
Vi måste således göra klart för oss, att ett bifall till utskottets förslag
innebär en tämligen onödig men framför allt oskälig och betydande pålaga
i denna pris- och hyresstoppets tid.

För det andra har utskottet hyst en viss oro för att en blivande inlösen
skulle framkalla tvister lång tid framåt och att dessa skulle behöva slitas
genom myndighets försorg. Jag tror mig kunna försäkra, att detta är en
alldeles onödig oro. Erfarenheten har visat, att det inte alls vållat några
större svårigheter, då det gällt viss inlösen efter flyttande hyresgäst. Och
det skulle i hög grad förvåna mig, örn man någon enda gång skulle behöva anlita
länsstyrelse för att slita en tvist av denna art. Man har således i hög
grad överskattat svårigheterna vid den inlösen, varom det här kan bli fråga.
Det är väl för övrigt rätt uppenbart, att det inte kan vålla några större
svårigheter att skäligt uppskatta den materiel det här gäller.

Det synes mig således, att de skäl. som av utskottet åberopas för den företagna
ändringen, grunda sig på missförstånd och obekantskap med verkliga
förhållandet. De böra således inte ligga till grund för riksdagens beslut.

Vidare skulle jag vilja tillägga, att även ur praktisk synpunkt synes propositionen
äga starkt företräde framför utskottets förslag. Örn nu de allra
flesta redan lia skaffat sig dylik materiel, kanske på ett billigt sätt men
ändå ändamålsenlig — den kanske inte är av den beskaffenhet, att den lämpar
sig för inlösen men tjänar ändå sitt ändamål — varför skall man då behöva
besvära hyresgästerna med ny materiel och nya anordningar? Man bör
inte i onödan ställa till besvär för hundratusentals familjer. Det utgör ingen

Nr 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Förslag till civilförsvarslag ni. m. (Forts.)
styrka för civilförsvaret att i onödan irritera folk nied sådant som det sunda
förnuftet reagerar emot. Vill nian stärka civilförsvaret, bör man göra det
på ett så praktiskt sätt, att inte från början onödig aversion skapas.

Slutligen bör det också framhållas, att man har skäl att ställa- sig rätt
tveksam om huruvida ägaren överhuvud taget skall hålla mörkläggningsmateriel
i lägenheterna. Ur rättstillämpningens synpunkt kail det uppstå svårigheter
för det fall att någon hyresgäst skulle slarva nied mörkläggningen.
När nian vet, hur svårt somliga ha att hålla reda på de pinaler som höra
till en lägenhet, kan det tänkas, att man vid åtal för försummelse i fråga örn
mörkläggningen skyller på att värden inte tillhandahållit materiel. Vem skall
kontrollera att nödig materiel finnes och lämna intyg härom? Här öppnas
nya möjligheter till kontrollorgan, nya utgifter och nya trakasserier.

Nej, låt oss åtminstone följa Kungl. Maj :ts förslag. Det är visserligen enligt
min mening icke fullt tillfredsställande, men det är förnuftigare än utskottets
och kan godtagas utan större knot från någondera parten. Visar det
sig att inlösningen under den femårsperiod, provisoriet skall vara. vållar
några större svårigheter, må man ju efter den tiden vidtaga de ändringar,
som må befinnas påkallade.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag
beträffande övergångsbestämmelserna punkt 7. Som följd därav ber jag att
beträffande utskottets motivering få yrka dels att första stycket i utskottets
yttrande å sid. 47 får följande lydelse: »Mot vad föredragande statsrådet här
anfört har utskottet ej någon erinran», och dels att andra stycket under sjunde
punkten på s. 59 utgår.

Om emellertid detta yrkande icke skulle vinna riksdagens bifall, vill jag
rikta en vädjan till statsrådet och övriga vederbörande att vid tillämpningen
av den nu ifrågavarande lagbestämmelsen söka finna så smidiga former,
att minsta möjliga irritation uppstår.

Herr Snigel: Herr talman! Det finns väl knappast någon i denna kammare,
som ej finner det av behovet påkallat med en samordning, i vissa fall en påbyggnad
av de verksamhetsgrenar, varom här är fråga. Civilförsvaret kan ej
vara betjänt med att, som hittills varit fallet, en hel del organ eller, som jag
nyss uttryckte det, verksamhetsgrenar med samma syfte arbeta åtskilda, utan
någon kontakt med varandra. Olägenheterna härav hava icke sällan framträtt
i form av kompetenskollisioner och annat dylikt, ingalunda till gagn för saken
och därtill i högsta grad störande för själva sysslandet på området. Vi
som arbeta med detta — jag syftar härvid närmast på polischefs- och luftskyddschefskallet
med därmed sammanhängande göromål — ha också ofta
förvånats över att statsmakterna icke långt tidigare uppmärksammat och velat
råda bot på dessa svårigheter. Luftskyddslagen är dock sju år gammal, och
kriget hade pågått hela två år, innan något åtgjordes i saken. Inte heller
kan man säga, att man hastat med åtgärderna sedan, örn man undantar civilförsvarsutredningens
arbete och nu senast riksdagens behandling av ärendet.
Men detta senare sammanhänger nog, trots vad utskottets ordförande nyss
sade,^ till någon del med någonting annat, nämligen att riksdagsarbetet icke
är något att eftersträva under själva högsommaren, då alla, som på ett eller
annat sätt äro knutna till landsbygden, känna olust över att nödgas gå kvar
i Stockholm. Det vore önskvärt, herr talman, om vederbörande ville fördela
arbetet på ett annat sätt. Vi landsbor vilja icke en ordning som denna. Örn
det krävs, ära vi beredda att, utöver vårsessionen, offra för riksdagsarbetet
ett pär höstmånader, men vi vilja disponera åtminstone halva juni och hela
juli för våra intressen i hemorten.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Nr 27.

Förslå!7 till civilförsvar slag m. m. (Forts.)

Men för att återgå till saken: medvetna örn den nuvarande organisationens
svagheter mottogo vi — jag syftar nu åter på mina kolleger i polisen och
luftskyddet — med intresse på sin tid underrättelsen örn att en utredning
igångsatts och att förty förslag till olägenheternas avhjälpande vore att förvänta.
Med intresse togo vi också del av utredningsresultaten, när dessa blevo
tillgängliga, likaså av den kungl, propositionen och nu senast av utskottsutlåtandet
i saken. Men jag kan omöjligen säga, att de förväntningar, som ställdes
på det nya som skulle komma, infriats mera än till dels, exempelvis vad
avser organisationen, som jag för min del finner väl uppbyggd. Det måste vara
lyckligt, att chefskapet sammanförts hos ett organ, civilförsvarsstyrelsen, varigenom
många av de svagheter, som tidigare mött på befälsföringens område,
komma att bortfalla, och att mellaninstansen anknutits till länsstyrelserna,
som äga stor förtrogenhet med ortsförhållandena, måste också anses väl valt.
Väl valt är det likaså, att civilförsvarsområdena ansetts böra sammanfalla till
storleken med de nuvarande luftskyddsområdena, d. v. s. i stort sett landsfiskalsdistrikten.
Den gamla organisationen kan därigenom på ett lämpligt
sätt komma till gagn.

I övrigt äro däremot bristerna i många fall påtagliga. Man får vid studium
av den kungl, propositionen ett intryck av improvisation, av hastverk,
och utskottet har, av skäl som redan berörts, icke haft tillfälle att åstadkomma
mera väsentliga iförbättringar, även örn dess utlåtande är mycket klarare
och tillgängligare än propositionen. Detta örn utskottsutlåtandens förtjänster
ber jag att få säga som en honnör till utskottets ordförande, som tydligen nedlagt
ett gott arbete.

Men bristerna äro, som sagt, många, och påtagliga äro de exempelvis beträffande
kontakten eller förhållandet mellan det militära och det civila. På
detta område kommer det säkerligen att inträffa kollisioner, när lagen en gång
skall föras ut i livet. Jag kail inte heller säga, att jag finner de kommunala
åliggandena enligt lagen klara eller väl avvägda i förhållande till det statliga
bestyret. Missnöje torde också tjänsteplikten, sådan deri fixerats i förslaget,
komma att utlösa. Slutligen vill jag hava sagt, att utskottets utlåtande på s. 13
örn förhållandet mellan polischef, civilförsvarschef och skadeplatsbefälhavare
i fråga örn befälsföringen icke är lyckligt avfattat. Det. är tungläst, och en
sådan viktig fråga som befogenheten att taga befälet är i vissa fall överlämnad
åt vederbörande att sinsemellan avgöra. Det hade här varit bättre med
klarare direktiv.

I dessa stycken har jag dock icke för avsikt att upptaga kammarens tid
med närmare kritik. Stora svårigheter hava säkerligen mött vederbörande
förslagsställare, och utskottet har ju också föreslagit, att lagen skall gälla
blott viss tid på försök, varför tillfälle till förbättringar kunna komma- att
yppa sig.

Vad jag, herr talman, däremot icke kan undgå att närmare beröra, det är
att landsfiskalerna skola belastas med sysslandet som civilförsvarschefer inom
respektive områden. Att föredragande statsrådet kunnat förorda en sådan anordning,
är kanske inte så underligt. Man kan inte känna -statsförvaltningen i
alla dess grenar, därför att man helt plötsligt blir statsråd. Men att utskottets
ordförande, som är länschef och därför måste förutsättas känna till landsfiskalernas
arbete och helt säkert gör det också, har kunnat samtycka till detta
förslag, synes mig mycket, egendomligt. Det har icke saknats varnande röster
mot att förfara på detta sätt. I flera remissyttranden framhålles just, att
landsfiskalerna redan liro så hårt arbetstyngda, att det icke borde få förekomma,
att man pålade dem ytterligare uppgifter. Flera länschefer kunna
härvid åberopas. Så skriver exempelvis länsstyrelsen i Örebro län enligt ett i

_\r 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Förslag till civilförsvar slag m. m. (Forts.)
propositionen refererat yttrande, att den anser det ohållbart att ålägga landsfiskalen
att vid sidan av sin tjänst som polischef, åklagare, utmätningsman
och handräckningsorgan m. m. också vara civilförsvarschef. Polischef borde
icke, fortsätter länsstyrelsen, vara skyldig mottaga sådant uppdrag annat än
i undantagsfall. Samma länsstyrelse framhåller också i nämnda yttrande, att
möjligheterna till personalförstärkning åt landsfiskalerna för närvarande äro
praktiskt taget obefintliga, ett förhållande som också talar mot ökade arbetsuppgifter.
Även landsfogden i Örebro län. också han gammal i sin tjänst, har
yttrat sig i saken, och av detta yttrande framgår, att han helt delar sin länsstyrelses
uppfattning. Yttrande i enahanda riktning har jämväl avgivits av
föreningen Sveriges landsfiskaler. Också den avstyrker, att landsfiskal skall
åläggas att vara civilförsvarschef.

Nu förmenar man kanske att föreningen talar i egen sak och att detsamma
kan sägas örn mig, men det är inte så. Jag ämnar, örn hinder därför inte möter,
inom den närmaste tiden avgå från min befattning som landsfiskal och kommer
därför icke att beröras av örn riksdagen fattar det ena eller det andra
beslutet i denna del. Men jag hyser intresse för den sak det gäller, och .jag
har därför velat varna för att chefskapet inom civilförsvaret på en väsentlig
post bemannas med befattningshavare, som på grund av redan åvilande tjänsteåligganden
icke ha någon möjlighet att på ett tillfredsställande sätt fullgöra
uppgiften. Jag har varit luftskyddschef under hela den tid s. k. luftskydd existerat
inom vårt land, och jag har därför på nära håll erfarit, vad en sådan
organisation kräver av sina befattningshavare på befälspost, örn den inte skall
bli en organisation på papper, och den nuvarande är i många fall, vad landsbygden
angår, en sådan.

De uppgifter, som nu sammanförts under civilförsvaret-, omfatta icke blott
luftskyddet, utan också en hel råd andra mycket krävande sysslor, såsom utrymning,
inkvartering och socialtjänst, undanförsel, förstöring etc. Civilförsvarschefen
kommer därför att få en i förhållande till den nuvarande luftskyddschefen
oerhört ökad arbetsbörda. Befattningen blir i många fall — åtminstone
till en början — en s. k. heltidstjänst och mera än så, och det kan
därför inte vara lämpligt att förena den med en landsfiskalstjänst. Utskottet
motiverar artigt — och därför tackar jag — sitt ställningstagande med att
lämpliga personer för uppdraget i fråga främst vore att söka i kretsen av
polis- och brandbefälet. Men även örn lämpligheten är till finnandes vad landsfiskalerna
angår — örn brandcheferna skall jag inte yttra mig; jag känner inte
den kårens förutsättningar vare sig i det ena eller andra avseendet -— så ha
de dock som alla andra sin begränsning. De kunna inte utföra huru mycket
arbete som helst, även örn viljan är aldrig så god.

Nu kan det invändas, att lagtexten inte är ovillkorlig utan lämnar ett visst
svängrum för vederbörande länsstyrelse vid tillsättandet av civilförsvarschefer.
Men såväl statsrådet som utskottet har i sin motivering yttrat sig mera
bestämt på den punkten. Statsrådet säger, att polischefen i första hand bör
ifrågakomma utom i enstaka, närmare angivna fall, och utskottet uttalar, att
polischefen bör i första hand ifrågakomma, därest han ej finnes olämplig eller
icke kan med sin tjänst förena uppdraget. Det är påtagligt, att en sådan av
riksdagen godkänd utskottsmotivering kommer att medföra, att till civilförsvarschef
i nästan alla fall kommer att utses vederbörande polischef, d. v. s.
på landsbygden landsfiskalen, vilket jag, som jag tidigare framhållit, finner
olämpligt.

I detta sammanhang tillåter jag mig erinra om att riksdagen förra året i en
lag örn polisens ställning vid krig beslöt att polisman vid krig tillhör krigsmakten
med rätt för vilken militär befälhavare som helst att rekvirera honom.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Nr 27.

Förslå!i till civil!ör sv ar slag ni. rn. (Forts.)
Låt mig säga, att det börjar på att bli en smula rörigt. Varl är nu en landsfiskal?
Han är polischef med alla de tusen och ett bestyr denna uppgift medför,
han är åklagare, lian är utmätningsman, han är civilförvaltningens utpost
och remissinstans för alla dess grenar, han är vid krig krigsman, och han är
sannolikt om en stund civilförsvarschef. Alla dessa uppgifter kunna icke fullgöras
på ett tillfredsställande sätt, och det är att beklaga, örn civilförsvaret av
denna anledning skall bliva lidande.

Stödd på vad jag sagt borde jag alltså, herr talman, yrka avslag på såväl
lagtexten i tredje stycket av 6 § som utskottets motivering till detta, men jag
skall inte göra ett sådant yrkande. Under den uppbrottsstämning, som i dag råder,
skulle det inte ha någon utsikt att lyckas gent emot ett enhälligt utskott.
Jag skall i stället sluta med att uttala den förhoppningen, att det måtte befinnas
att jag åtminstone i någon mån misstagit mig i min kritik. Men jag
fruktar, herr talman, att mina erinringar och invändningar i allt för hög
grad komma att besannas.

Herr Sandler: Jag vill först säga, att jag förstår och delar landsfiskalernas
bekymmer i denna angelägenhet, men det ligger faktiskt till så, att vi icke
komma att kunna skaffa civilförsvarschefer för stora delar av landsbygden,
örn vi inte gå den väg, Kungl. Majit och utskottet ha rekommenderat. Det är
klart, att utsikten att lösa dessa svårigheter på ett ur civilförsvarets synpunkt
tillfredsställande sätt betydligt ökas, därest Kungl. Majit beträffande
de statsavlönade civilförsvarscheferna kommer till den uppfattningen, att de i
största utsträckning böra erhålla arvoden. Det är intet tvivel om att dessa bekymmer
då komma att bli mindre.

I anledning av herr Lindbloms anförande, som ju rörde detaljen örn mörkläggningsmaterielen,
vill jag säga, att det förhåller sig ju på det sättet, att
skyldigheten i detta avseende i realiteten kommer att vila på fastighetsägaren,
vare sig man går på Kungl. Maj :ts eller på utskottets linje, så att
anmärkningen örn de där 15 miljonerna, som herr Lindblom räknat fram, kan
herr Lindblom lika mycket rikta emot Kungl. Maj :ts förslag som mot utskottets.
Skillnaden är, att enligt Kungl. Maj:ts linje skall fastighetsägarnas skyldighet
fullgöras först sedan nyttjanderättsförhållandet utlupit, under det att
enligt utskottets linje fastighetsägarna omedelbart skola iklädas denna skyldighet.
Anledningen till att utskottet gått på denna linje är, att utskottet icke
vill vara med örn att för åratal framåt hyresgäster och fastighetsägare skola
vara invecklade i tvistigheter beträffande mörkläggningsmaterielen. Det är
ju så, att enligt Kungl. Maj:ts linje skola fastighetsägarna vara skyldiga att
inlösa materielen vid nyttjanderättstidens slut. Detta kommer att leda till
otroligt mycket trassel och arbete för länsstyrelserna och domstolarna, och utskottet
har velat radikalt klippa av dessa möjligheter från början. Det kan endast
vara i civilförsvarets intresse att så sker, ty då kommer det att finnas
mörkläggningsmateriei den dag vi kanske behöva ha den. Detta örn mörkläggningsmaterielen.

Sedan vill jag säga beträffande vad statsrådet hade att anföra örn landsbygd
och stad, att anledningen till det utskottsuttalande, som han med en
viss skärpa vände sig emot, var hans eget uttalande i propositionen, där det
nämligen sagts om utbildningen inom civilförsvaret, att i sådana delar av landet,
närmast den egentliga landsbygden, där civilförsvarets uppgifter äro av
relativt obetydlig omfattning och av sådan art — jag ber kammaren att lyssna
till detta -— att utbildning och övning knappast behöva förekomma, torde
under normala fredsförhållanden civilförsvarsplikten behöva tillämpas endast
i ringa utsträckning. Denna uppfattning har framstått i skarpare dager där -

Nr 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Förslag till civilförsvar slag m. rn. (Forts.)
igenom, att föredragande statsrådet har uttalat sig för att denna uppfattning,
som han givit uttryck åt, skall inskrivas i den civilförsvarskungörelse som
skall utfärdas. Gent emot detta har utskottet uttalat, att det icke är skillnaden
mellan landsbygd och stad, som här skall vara avgörande, utan man
skall bedöma måttet av utbildningen efter varje orts särskilda förhållanden.

Vad angår föredragande statsrådets anförande i övrigt skulle jag vilja inskränka
mig till att säga följande. Utskottet har i sitt principuttalande fastslagit
tvenne faktiska förhållanden, det ena angående tiden, som har stått till
buds, det andra angående beskaffenheten av organisationsplanen för civilförsvarsstyrelsen.
Dessa bägge fakta bär nu statsrådet uppfattat såsom en
anmärkning emot hans sätt att handlägga detta ärende. Det må ju vara herr
statsrådets sak att uppfatta det på det sättet. Utskottet har helt enkelt konstaterat
tvenne fakta. Örn jag nu villa vara elak, skulle jag säga så här: den som
ursäktar sig etc., men jag är inte alls i det humöret, att jag vill vara elak i
dag, och därför vill jag bara säga, att utskottet har konstaterat tvenne fakta,
och därmed jämnt.

Sedan skulle jag vilja tillägga, att jag gärna ville glömma det förhållandet,
att det föredragande statsrådet från regeringsbänken har, samtidigt som han
anbefaller enigt antagande av detta utskottsutlåtande, sagt att han icke har
någon åtrå, att riksdagen antar detta förslag. Som sagt, jag ville helst glömma
det uttalandet.

Herr Lindblom: Herr talman! Det är riktigt, som den siste ärade talaren
här har anfört, att skyldigheten att anskaffa mörkläggningsmateriel visserligen
principiellt åvilar ägaren både enligt propositionen och enligt utskottets
förslag, men det bör väl ändå stå ganska klart för var och en, som något
känner till dessa förhållanden, att det är en väsentlig skillnad mellan att i
ett sammanhang omedelbart insätta delina mörkläggningsmateriel i 30 000
fastigheter och att insätta den, successivt år efter år, allteftersom hyresgästerna
avflytta från lägenheterna. Det bör väl också vara ganska uppenbart, att
det för hyresgästernas vidkommande måste anses mycket fördelaktigare att
slippa besväras med detta just nu i ett sammanhang, när de i alla fall delvis
ha sådan mörkläggningsmateriel, som kanske fyller sitt ändamål, även om det
inte är precis i stil med vad som nu här har tänkts. När en hyresgäst sedan
flyttar, har värden lägenheten fri och ledig för att i densamma vidtaga önskade
anordningar, eventuellt reparationer, varför det är mycket lämpligt att
just då även vidtaga sådana mörkläggningsanordningar.

Vad de av mig angivna kostnaderna beträffar är det, såsom jag nyss anförde,
1941 års hemortsförsvarssakkunniga, som kommit med detta kostnadsförslag,
och jag har icke någon anledning att betvivla riktigheten av deras
beräkningar.

Det där talet örn »otroligt trassel» verkar för mig mycket verklighetsfrämmande;
jag kan icke fatta, varför det skall behöva bli otroligt trassel med
en dylik sak, och jag skulle därvidlag vilja fråga: har utskottet verkligen
något belägg för att detta trassel skall uppstå, eller är dess uppfattning
härutinnan möjligen bara grundad på ett antagande, eftersom det står i
propositionen att, därest icke överenskommelse mellan parterna frivilligt kan
träffas, lösningen av frågan skall ske genom länsstyrelsen? I detta uttalande
har man då liksom trott sig skymta ett framtidsperspektiv, där man hade
att belasta länsstyrelsen med, såsom nu herr Sandler yttrat, detta otroliga
trassel.

Med den erfarenhet jag har i denna fråga måste jag säga, att det inte kan
finnas någon som helst anledning till något trassel; de få tvister, som läns -

Onsdagen den 12 juli 1944.

Nr 27.

Förslag till civilförsvarslag m. m. (Forts.)
styrelserna skulle komma att besväras med att lösa, örn det ens blir något
besvär, skulle jag för min del föreställa mig äro synnerligen lätt lösta. Kunna
de övriga problemen i detta lagkomplex lösas lika lätt som den här frågan,
så gratulerar jag utskottet.

Herr Forslund: Herr talman! Jag utgick ifrån, när utskottets ärade ordförande
inledde denna debatt, att den skulle bli mycket kort och att det lugn
och den objektivitet i redogörelsen, han lade i dagen, icke skulle behöva
föranleda att jag, som representerar den största försiktighet i fråga örn denna
lagstiftning, skulle behöva ta till orda. Men jag må säga, att sedan jag
hört vad som sagts från regeringsbänken, börjar jag nästan bli orolig och
undra, huruvida icke hela detta utskottsarbete, som pågått mycket intensivt
med långa arbetsplena, egentligen varit ett onödigt arbete. Ty den otacksamhet,
som i viss mån framskymtade i herr statsrådets anförande, verkar litet
beklämmande som ett betyg nu efter detta strävsamma arbete, vars resultat
ändå visar, att var och en, som har deltagit i detsamma, har vinnlagt sig
örn att försöka tillmötesgå de berättigade intressen, på vilka man kunde bygga
ett enhälligt utlåtande utan att skada syftet med detta lagförslag.

I'' likhet med utskottets ärade ordförande vill inte heller jag vara så elak
— fastän det är frestande att vara det efter vad som här har anförts -—- att
jag skulle vilja t. o. m. efterlysa ett klart besked från statsrådsbänken, huruvida
detta förslag bör bifallas eller avslås, eller — vilket under andra förhållanden
skulle lia varit frestande att göra — föreslå, att man, utan att invänta
något besked därom, bara efter det resonemanget avsloge utskottsutlåtandet
och därmed även uropositionen. Men eftersom vi nu skola vara
snälla, skall inte heller jag ställa ett sådant yrkande.

Jag skulle emellertid här också vilja understryka nyttan och nödvändigheten
av att efter den myckna diskussion och de många skriverier, som förekommit
i denna sak, denna lag finge träda i kraft och att detta måtte ske
så snart som möjligt. Men jag vill i samband därmed skicka den hälsningen
med till dem, som definitivt skola avgöra denna sak, att noga överväga och
icke gå så raskt fram, att själva saken skadas och dessutom skapas förvirring
bland de på detta område redan arbetande organen, icke bara i den, centrala
ledningens topp, utan även ute i de skilda bygderna. Dessa organ ha
nämligen efter ett under många år pågående strävsamt arbete lyckats åstadkomma
ett civilt försvarsorgan över hela landet. Det är enligt min mening
skäl att understryka, att övergången till den nya ordningen bör ske med så
stor försiktighet, så att man inte skadar eller åstadkommer oro och söndring
vid ett tillfälle, då läget kanske är mera kritiskt än eljest för vårt land.

Vidare finns det i nu föreliggande förslag detaljer, beträffande vilka man
kunde vilja rekommendera den ena eller den andra bedömningen. Men jag
skall nu inte gå in på dem. Jag tror nämligen att det får bli en uppgift för
Kungl. Maj :t att pröva och bedöma, vad utskottet här har föreslagit.

Jag har med dessa ord, herr talman, endast velat uttala dessa önskemål och
framhålla mitt bekymmer över vad som sagts från regeringsbänken; jag
skall dock i likhet med herr Sandler försöka glömma den saken och yrkar
nu bifall till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Utskottets ärade ordförande yttrade
i början av sitt första anförande, att denna fråga var av sådan beskaffenhet,
att den inte borde uppkalla till strid. Jag senterar förvisso detta och
håller utskottets ordförande räkning därför, men utskottets ordförande bör

Första hammarens protokoll 1944. Nr 27. 4

Nr 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Förslag lill civilförsvarslag ra. ra. (Forts.)
dock förstå, att den som icke sysslat närmare med denna fråga och som icke
tillnärmelsevis på samma sätt kan vara insatt i saken som han, som ju dels
såsom landshövding och dels i egenskap av ordförande i den ifrågavarande utredningen
och som ordförande i det utskott, som behandlat frågan, bör känna
den mycket noga, dock är tveksam, huruvida vi, när det nu lider mot det femte
krigsårets slut, nödvändigtvis måste genomföra denna organisation. Många
bland menige man ha försökt att bedöma dessa förhållanden, och de ha under
dessa år med bekymmer undrat, hur vårt civilförsvar skulle ha ordnats, örn vi
eventuellt hastigt skulle ha blivit överfallna. Då hade man naturligtvis mast
ordna ett provisorium och därvid fått finna sig i att det inte till en början
blivit så tillfredsställande. När man emellertid i detta femte krigsår, såvitt
man kan bedöma, kanske går emot slutet av kriget, ställer man sig tveksam,
huruvida man nu så här hastigt behöver genomföra denna organisation. Härmed
vill jag icke ha sagt, att frågan inte är genomtänkt, men det är ju givet
att man på ett annat sätt hade haft tillfälle att genomtänka den, örn man hade
kunnat uppskjuta beslutet till en kommande riksdag, eftersom förslaget kommit
så sent inför riksdagen som nu skett i år.

Jag vill ändock hålla utskottet räkning för att det har föreslagit denna organisation
såsom ett provisorium, så att riksdagen kan bli i tillfälle att ytterligare
en gång få pröva frågan. Jag förstår till fullo att det, då det gäller tillsättandet
av befattningarna, kan vara förenat med vissa svagheter att behöva
antaga ett provisorium, men civilförsvaret är ju så omfattande, så nytt och ingriper
i den enskilde medborgarens förhållanden och berör de kommunala institutionerna
på ett sådant sätt, att man bör få tillfälle att pröva förslaget ännu
en gång.

Att regeringen skulle ha något emot att utskottets förslag bifalles, kan jag
inte heller förstå. Vi få dock behovet tillgodosett genom detta förslag, och regeringen
kan ju få tillfälle att pröva det på nytt, örn det skall göras till permanent
lag. Jag kan inte se, att detta är någon svaghet, utan jag anser tvärtom
att förslaget är välbetänkt under den nu föreliggande situationen.

Örn detta förslag, sådant det här föreligger, vill jag inte yttra mig närmare.
Jag vågar inte uttala mig örn huruvida det är det bästa — det gjorde
ju inte heller utskottets ordförande — men herr ordföranden kunde dock anbefalla
riksdagen att anta detsamma.

Beträffande de förändringar, som äro vidtagna i fråga örn tjänstetiden, tror
jag i likhet med herr ordföranden, att de föreslagna uppmjukningarna komma
att senteras och att de böra bli tillfredsställande.

När förslaget nu emellertid framlagts av en enhällig regering och tillstyrkts
med vissa omarbetningar av ett enhälligt utskott, synes det mig att det för
riksdagen liksom för oss alla i detta land, med tanke på de oroliga tider som
måhända kunna stunda, dock kan vara ägnat att inge en känsla av trygghet
att detta förslag nu ligger på riksdagens bord och att det blir genomfört.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Herlitz: Herr talman! Eftersom den siste ärade talaren drog fram
spörsmålet örn lagens s. k. provisoriska karaktär, d. v. s. dess tidsbegränsning,
är jag angelägen att det ändå nu mot slutet av debatten skall strykas under i
vilken anda och i vilket syfte utskottet har föreslagit denna tidsbegränsning.

Tanken därmed har icke varit den, att utskottet har hyst någon tvekan örn
huruvida efter en följd av fem år en sådan här lagstiftning fortfarande är behövlig,
utan anledningen har allenast varit den, att utskottet har haft klart för
sig, att detta är ett stort och vanskligt företag och att vi till äventyrs icke på
alla punkter ännu kommit till de rätta linjerna; därför behövs en översyn, och

Onsdagen den 12 juli 1944.

Nr 27.

Förslag till civilförsvarslag m. m. (Forts.)
det är därför man enat sig om att göra lagen provisorisk. Men att ett civilförsvar
av denna karaktär behövs som ett varaktigt inslag i vårt försvarsväsen,
det har utskottet sagt ifrån med klara verba. och jag tror att det är anledning
att här stryka under, att utskottet förklarar sig utgå från »att det civilförsvar
av den allmänna karaktär nu är i fråga måste framgent uppehållas som komplement
till militärförsvaret».

Det är också en annan sak, som berördes av de två senaste ärade talarna, som
jag skall be att få säga några ord om. De kommo båda två med den maningen —
vilket kanske är i någon mån överraskande, då man tänker tillbaka på ärendets
långa historia -—: »Vi böra inte nu gå för hastigt fram här!»

Herr förste vice talmannen sade sig helst ha velat att vi inte skulle ha tagit
upp saken nu, och herr Forslund önskade, att regeringen, om förslaget nu antoges,
i alla fall skulle vara försiktig med ikraftträdandet.

Jag skall be att få understryka vad utskottet har sagt angående ikraftträdandet.
Kungl. Maj :t hade, som vi erinra oss, ansett det möjligt att låta lagen
träda i kraft den 1 juli i år. Utskottet har av kända skäl nödgats stryka denna
termin, men uttalar i motiveringen angående bemyndigandet för Kungl. Majit
att bestämma örn ikraftträdandet att detta »bör ske snarast möjligt». När blir
det då, herr talman, möjligt? Ja, den saken är mycket lätt att räkna ut. Kungl.
Majit hade ansett det möjligt att låta lagen och organisationen träda i kraft
den 1 juli under den förutsättningen, antar jag, att den av Kungl. Maj :t framlagda
propositionen bleve antagen av riksdagen, låt oss säga omkring den 26,
27 eller 28 juni. Nu har beklagligtvis arbetet försenats ungefär 14 dagar. Detta
borde leda till ungefär 14 dagars uppskov med ikraftträdandet men knappast
mera, då utskottet inte — åtminstone inte på några väsentliga punkter — har
vidtagit några ändringar i den kungl, propositionen, som kunna tvinga till
ett omgörande inom Kungl. Majits kansli av redan gjort arbete.

Med dessa ord vill jag understryka angelägenheten av att lagen utan dröjsmål
sättas i kraft, och jag finner mig alldeles särskilt föranlåten att betona, att
då utskottet på några punkter i sina anslagsberäkningar har nödgats göra en
del kalkyler om hur stor medelsåtgången kommer att bli, varvid utskottet har
kalkylerat med något sådant som nio månader av året, så ligger däri inte på
något vis från utskottets sida någon meningsyttring därom, att någon sådan
— för mitt sätt att se — orimlig tidpunkt som den första oktober vore den rätta.
Utskottet har helt enkelt behövt en siffra, och det har varit ungefär likgiltigt
vilken man tagit, eftersom det ändå är fråga örn ett förslagsanslag.

Med dessa ord vill jag, herr talman, i motsättning särskilt till herr Forslund,
uttala en förväntan, att lagen med minsta möjliga dröjsmål1 måtte träda i kraft.

Herr Forslund: Herr talman! Den siste ärade talaren har, enligt vad jag
kan förstå, fullständigt missuppfattat vad jag avsåg att framhålla i mitt tidigare
anförande. Jag vill inte diskutera om data, utan jag har i likhet med
andra talare här sagt, att eftersom vi nu komma att besluta oss för en sådan
lag, så bör den organisationsmässigt komma i tillämpning. Men vid igångsättandet
av denna nya organisation får man vara försiktig, sade jag, så att man
inte skadar vad vi redan ha åstadkommit i fråga om organisation på detta
område och beträffande vilket vi veta vad vi ha. Det är endast detta sista som
jag har velat stryka under. Jag är tämligen starkt övertygad örn att professor
Herlitz inte vill vara med örn att rasera vad som redan finns på detta område,
utan i stället vill stödja detta, så att det gamla kommer att flyta ihop med det
nya på ett tillfredsställande sätt.

Vi befinna oss dock i ett sådant läge, då man inte gärna vill göra några sådana
organisatoriska omläggningar — det tycker jag nästan ligger i sakens

JNr 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Ang. vissa
anslag till
brandväsendet.

Förslag till civilförsvarslag m. m. (Forts.)
natur. Jag har emellertid ansett det nödvändigt att understryka, att man bör
fara fram med försiktighet vid avvecklingen av den nuvarande organisationen
och uppbyggandet av den nya.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att,
utom beträffande motiveringen, till vilken han ville återkomma efteråt, örn
anledning därtill gåves, hade i avseende på den nu föredragna punkten yrkats
dels att vad utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Lindblom,
att utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring, att tili övergångsbestämmelserna
i förslaget till civilförsvarslag fogades en ny punkt 7 med samma
lydelse som punkten 7 i Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Därefter gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan oförändrad vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna B—G.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnya^! föredragning av andra särskilda utskottets utlåtande nr 6, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till civilförsvaret för
budgetåret 1944/45 jämte i ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo andra särskilda utskottets utlåtande nr 7, i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till brandväsendet, dels
ock i ämnet väckta motioner.

I den till innevarande års riksdag avlåtna statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition som kunde
bliva riksdagen förelagd, för budgetåret 1944/45 under sjätte huvudtiteln
beräkna

dels till Ersättningar för skador vid eldsläckning ett förslagsanslag av
10 000 kronor,

och dels till Bidrag till svenska brandkårernas riksförbund ett anslag av
2 000 kronor.

I propositionen nr 274, vilken hänvisats till andra särskilda utskottet, hade
Kungl. Maj :t sedermera, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den 12 maj 1944, framlagt slutliga
förslag i förevarande hänseenden.

Därjämte hade Kungl. Maj :t i samma proposition — med hänvisning till de
i propositionen nr 265 framlagda förslagen till brandlag och brandstadga
m. m. — föreslagit riksdagen att anvisa vissa ytterligare anslag till brandväsendet.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
motioner, som jämväl hänvisats till utskottet, nämligen

inom första kammaren:

nr 329 av herr Elofsson, Gustaf, m. fl.; samt

inom andra kammaren:

nr 521 av herr Persson i Norrby m. fl. (likalydande med I: 329) och

nr 535 av herr Hermansson.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Nr 27.

Ang. vissa anslag till brandväsendet. (Forts.)

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet avfattat sin hemställan i tre
särskilda, med A—C betecknade punkter.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten A.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte — under förutsättning
att riksdagen i enlighet med utskottets i utlåtande nr 2 framlagda
förslag för budgetåret 1944/45 till Brandförsvaret anvisade ett förslagsanslag
av 2 500 000 kronor — för detta anslag fastställa följande specificerade upp -

delning å delanslag, nämligen:

Bidrag till kommuner för inköp av motorbrandsprutor,

högst ........................................... kronor 725 000,

Bidrag till kommuner för inköp av brandslang, högst .... » 1 170 000,

Bidrag till kommuner för uppförande av brandstationer och

anläggande av branddammar, högst.................. » 500 000,

Statens brandinspektion: Avlöningar, förslagsvis ........ » 50 000,

Statens brandinspektion: Omkostnader, förslagsvis........ » 25 000,

Ersättningar för skador vid eldsläckning, förslagsvis .... » 10 000,

Bidrag till svenska brandkårernas riksförbund, högst .... » 5 000.

Herr Gustavson: Herr talman! Jag skall först be att få säga några ord
i fråga örn kommunernas inköp av brandmateriel, såsom motorsprutor och dylikt.
Jag beklagar att det inte i utskottet gick att vinna gehör för den synpunkten
att, då en kommun övertar brandmateriel, brandsprutor och annan sådan
materiel som förut finnes i privat ägo eller hos en frivillig brandkår inom
kommunen, statsbidrag skulle utgå för sådant förvärv av brandmateriel. Det
finns kommuner, som upprättat frivilliga brandkårer på så sätt, att några
personer slagit sig ihop örn att inköpa motorsprutor och dylik materiel. Då
nu detta brandskyddsarbete skall övertagas av kommunen, som skall ikläda
sig alla skyldigheter, tycker man att kommunerna, under förutsättning att
danna materiel är av fullgod beskaffenhet, skulle kunna få överta den utan
att behöva riskera att icke få statsbidrag för dessa utgifter.

På den punkten kan nu icke något yrkande framställas, men jag .skulle vilja
uttala den förhoppningen, att Kungl. Majt ville ha sin uppmärksamhet fäst
på denna sak och så fort som möjligt ville sörja för att rättelse härvidlag
skedde i den riktning som jag här har antytt.

Jag skulle också vilja säga några ord örn punkten B, som gäller de årliga
kostnaderna till brandförsvaret. Det föreslogs i en motion att kommunerna
skulle få två tredjedelar av kostnaderna därför täckta av statsmedel. Detta
förslag har utskottet icke velat gå med på men har enligt mitt förmenande
inte lämnat någon nämnvärd motivering för sitt ståndpunktstagande. Utskottet
säger endast, att detta icke låter sig göra, att nian icke kan göra skillnad
på stadskommuner och landskommuner o. s. v. Men man kan väl ändå vara
överens om att det här i första hand gäller landskommunerna, som ju få bära
de tyngsta bördorna i detta avseende. De långa avstånd och den glesa bebyggelse,
som i flertalet fall äro för handen inom landskommunerna, göra ju att
kostnaderna för brandförsvaret där bli betydligt kännbarare än i åtminstone
flertalet stadskommuner.

Man säger, att det i första hand torde vara en kommunal uppgift att sörja
för brandskyddet i kommunerna. Detta kan ju på sätt och vis vara sant, men
det är inte någon kommunal uppgift i så måtto, att kommunen får lov att be -

Nr 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

-ingr. vissa anslag till brandväsendet. (Forts.)
stämma, huruvida eller i vilken omfattning den skall anordna och sörja för
sitt brandförsvar, utan kommunen får utan vidare ett åläggande från statsmakternas
sida örn hur brandförsvaret inom kommunen skall vara ordnat! Örn
man jämför detta brandförsvar med civilförsvaret, borde det väl med lika
stort fog kunna sägas, att det är en kommunens uppgift att sörja även för
civilförsvaret. Det gäller ju där att i största möjliga utsträckning ta hand örn
hemortens inbyggare och att skydda dem för skador, som kunna vållas genom
bombfällning o. d. Detta kan ju erkännas vara en kommunens uppgift också,
men i det fallet få ju kommunerna två tredjedelar av sina kostnader därför
täckta av statsmedel.

Jag skall, som jag sade i början av mitt anförande, inte bli mångordig. Jag
inskränker mig därför till den av mig nu lämnade motiveringen och kommer,
när vi behandla punkten B, att framställa ett yrkande om bifall till den av mig
m. fl. avgivna reservationen.

Herr Larsson, Sam: Herr talman! I den nu föredragna punkten ber jag att
med hänvisning till utskottets motivering få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den under behandling varande punkten hemställt.

Punkten B.

I de likalydande motionerna I: 329, av herr Plof sson, Gustaf, m. fl., och
II: 521, av herr Persson i Norrby m. fl., hade hemställts, att riksdagen i samband
med antagandet av ny brandlag och ny brandstadga enligt Kungl.
Maj:ts proposition nr 265 för sin del måtte besluta, att statsbidrag finge tilldelas
landskommun med intill två tredjedelar av de årliga kostnaderna för
brandförsvaret.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:329 och 11:521 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Beträffande utskottets hemställan under förevarande punkt hade reservation
avgivits av herrar Gustavson, Gustav Emil Andersson, Pettersson i Dahl,
Lindberg och Mattsson, som yrkat, att utskottets yttrande skulle i viss angiven
del hava den ändrade lydelse, reservationen visade, samt att utskottet skulle
under B hemställa, att riksdagen måtte, med bifall till motionerna 1:329 och
11:521, besluta, att till de kommuner, där brandstadgans avdelning II vore
tillämplig, skulle utgå statsbidrag med två tredjedelar av de årliga kostnader,
som vore nödvändiga för hållande av ett betryggande brandförsvar.

Herr Gustavson: Herr talman! Jag ber att på denna punkt få yrka bifall
till den av mig m. fl. avgivna reservationen.

Herr Larsson, Sam: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan även på denna punkt.

Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! Jag har under punkt B) en motion
som utskottet icke har beaktat.

Under många år har man ju på landsbygden i vissa kommuner haft frivilliga
brandkårer. Genom det lagförslag, som nu här är under riksdagens behandling,
blir det obligatoriskt att varje kommun skall ha brandkår eller åt -

Onsdagen den 12 juli 1944.

Nr 27.

Ang. vissa anslag till brandväsendet. (Forts.)
minstone vara inordnad i en sådan. Detta kommer givetvis att medföra betydande
kostnader för de små kommunerna. Jag har därför i motionen föreslagit,
att kommunerna skulle kunna ifå två tredjedelar av de årliga kostnaderna
för brandkårernas verksamhet täckta genom statsbidrag. Utskottet bär motiverat
sitt avslagsyrkande med att om man på detta sätt skulle ge vissa landskommuner
statsbidrag, kunde liknande krav resas från många städer, köpingar
och municipalsamhällen som också behövde anslag. Örn vi tänka på de
små landskommunerna med deras ytterst svaga skatteunderlag, kommer det att
bli en oerhörd belastning för dem att uppfylla lagens bestämmelser. Det kammer
säkerligen att finnas kommuner, där bara underhållet av brandkåren kommer
att draga en kostnad av en krona per skattekrona. Jag kan inte finna
annat än att det kan vara motiverat att staten träder emellan, särskilt när
det gäller de mindre kommunerna. Det hade ju varit tänkbart — det är visserligen
inte föreslaget i motionen — att man infört någon form av behovsprövning,
så att de sämst ställda kommunerna hade kunnat få en verklig
hjälp till dessa stora utgifter. I fråga örn skogsbrandlagstiftningen har man
ju utgått ifrån att staten skall bidraga med vissa anslag, och det hade varit
önskvärt med en liknande ordning även på detta område.

Jag skall, herr talman, inte uppehålla tiden längre, utan ber att ifå yrka
bifall till den av herr Gustavson m. fl. under B) avgivna reservationen.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr Gustavson m. fl. beträffande nämnda
punkt avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Elofsson, Gustaf, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra särskilda utskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 7 punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej; _

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Gustavson
m. fl. beträffande nämnda punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstäde för ja,-propositionen.

Vunkien C.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte, med bifall till
i motionen 11:535 gjord hemställan, hos Kungl. Majit anhålla om skyndsam
utredning angående brandförsäkringsföretagens deltagande i kostnaderna för
rikets brandförsvar.

Nr 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Ang. vissa anslag till brandväsendet. (Forts.)

Reservationer hade anmälts

a. av herrar Sam Larsson, Gustavson, Sundberg, Herlitz, Gustav Emil Andersson,
Ragnar Bergli, Håstad, Mattsson, Boman och Andersson i Gisselås,
som yrkat, att utskottets yttrande skulle i viss del lyda så, som i reservationen
angivits, samt att utskottet skulle under C hemställa, att motionen II: 535 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

b. av herr Sandler, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Jag har begärt ordet vid denna
punkt i egenskap av ledamot av styrelsen för de ömsesidiga brandförsäkringsbolagens
förening. Jag vill säga några ord med anledning av utskottsmajoritetens
förslag på s. 4 i utlåtandet örn en utredning som skulle leda- till
åläggande för brandförsäkringsbolagen att bidraga till kostnaderna för brandförsvaret.

Jag vill med anledning därav påpeka att — såsom även utskottet har framhållit
— de enskilda brandförsäkringsbolagen redan nu ha satsat ganska
stora belopp på brandförsvaret. Det framgår av utskottets utlåtande, att under
år 1940 uppgick det sammanlagda beloppet av dessa bidrag till 1 470 000
kronor. Jag vet inte, varför det inte finns med någon uppgift från något senare
år, men det beror kanske på att dylika uppgifter icke finnas tillgängliga.
Jag är dock övertygad örn att de belopp, som utgått under åren efter 1940,
äro betydligt större. Det ligger nämligen i de enskilda brandförsäkringsbolagens
intresse, att brandförsvaret hålles så starkt och effektivt som möjligt,
vilket gjort att bolagen satsat medel för ändamålet. Det har varit ett gott samarbete
mellan kommunerna och de enskilda brandförsäkringsbolagen.

Det är uppenbart, att brandförsäkringsbolagen icke ha lämnat sina bidrag
utan skäl. I den mån som brandförsvaret har kunnat stärkas i kommunerna
lia bolagen besparats utgifter i form av brandskadeersättningar. Inom det län,
som jag tillhör och där jag medverkar i styrelsen för brandiförsäkringsbolaget,
ha vi satsat betydande belopp för detta ändamål. Jag är livligt övertygad örn
att brandförsäkringsbolagen inte bara i mitt län utan även i de andra länen
också i framtiden komma att frivilligt bidraga till brandförsvaret, men givetvis
under förutsättning att bolagen kunna få medinflytande på hur brandförsvaret
ordnas.

Vi lia inom Jönköpings län, när vi lämnat bidrag för ändamålet, uppställt
som villkor, att brandkårerna mot ersättning på kallelse skola rycka ut till
brandsläckning även utanför sitt eget område. Detta har lett till att vid eldsvådor
brandkårerna rycka ut och komma till undsättning även från andra
håll, varigenom, man kunnat få till stånd ett kraftigt brandskydd. Även örn
det kanske dröjt längre tid än som vore önskvärt, innan brandkårerna från
längre bort belägna orter hunnit fram till brandplatsen, har man likväl kunnat
skydda mot spridning av elden. Vi tillämpa den metoden, att örn en
brandkår blir kallad till brandsläckning, garanterar brandförsäkringsbolaget
ersättning för utryckningen även om egendomen är försäkrad i annat bolag
eller det är falskt alarm. Följden har blivit att brandkårerna utan tvekan
rycka ut när alarm kommer. Örn det är vårt eget bolag, som har risken, betala
vi själva ut ersättningen för utryckningen. Är det ett annat bolag, som står för
risken, ta vi ut ersättningen av det. Denna ordning har lett till att det vid en
eldsvåda kan komma flera brandkårer, varigenom ju eldsläckningseffekten blir
mycket betydande. Därigenom göra också brandförsäkringsbolagen väsentliga
besparingar.

Det har varit en olägenhet med detta system, nämligen att de s. k. tariff -

Onsdagen den 12 juli 1944.

Nr 27.

Ang. vissa anslag till brandväsendet. (Forts.)
bolagen icke lia satsat några pengar för det allmänna brandskyddet. Tariffbolagen
ha mycket riktigt, såsom här tidigare framhållits, satsat väsentliga
belopp i form av premierabatter för att stimulera till förbättring av brandskyddet
i fråga örn sina egna risker, men därutöver sträcker sig, såvitt jag
vet, icke deras intressen härvidlag. Enligt min uppfattning bör det emellertid
även ligga i tariffbolagens intresse att på samma sätt som läns- och häradsbolagen
gå in för latt bidraga till brandskyddet i allmänhet, i synnerhet
som ju de ömsesidiga bolagen bidraga också i fråga örn tariffbolagens risker
på samma sätt som i fråga örn sina egna risker för att åstadkomma bästa
möjliga brandskydd.

Om de enskilda bolagen nu komma att bli ålagda att bidraga till brandskyddet,
kommer ju detta att ske efter vissa bestämda normer, och bolagen
få intet inedinflytande på hur brandskyddet skall1 ordnas eller huru brandkårerna
skola arbeta. Jag tror att det är betydligt bättre att söka stimulera
även tariffbolagen att frivilligt bidraga till brandväsendet och att både de
och de ömsesidiga bolagen hjälpas åt för att uppmuntra kommunerna till att
göra sitt bästa för att åstadkomma ett kraftigt brandförsvar. Jag anser det
därför icke lämpligt att riksdagen avlåter en skrivelse till Kungl. Majit örn
utredning i syfte att få till stånd ett formligt åläggande för bolagen att bidraga
till brandförsvaret, då det ju i alla fall i allra högsta grad är ett bolagens
intresse att genom frivilliga bidrag söka stimulera till ett effektivt
brandskydd.

Jag vill också fästa uppmärksamheten på sista stycket i utskottets motivering
i denna del på s. 4 i utlåtandet, där det talas örn att premierna icke
skola få höjas för att täcka bolagens utgifter genom de obligatoriska bidragen
till brandskyddets ordnande. Bolagen lia ju överhuvud taget inga andra
inkomster än av premier och räntor. Om inom ett bolags område ett effektivt
brandskydd skapas, så minskas bolagets utgifter för brandskadeersättningar
så väsentligt, att den besparing, som därigenom uppstår, enligt min
erfarenhet betydligt överstiger de bidrag, som bolaget i fråga lämnar. Dessa
bidrag föranleda således icke en höjning av premierna, utan bidraga i stället
tvärtom till att minska premierna för bolagets intressenter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Sandler: Herr talman! Jag vill endast fästa kammarens uppmärksamhet
på min blanka reservation i denna punkt.

Om Kungl. Maj :t skulle finna anledning att igångsätta en sådan utredning
och det kunde anges lämpliga direktiv, har jag ingenting att invända
däremot, men jag har icke kunnat bli övertygad örn lämpligheten av att riksdagen
skriver såsom här nu är ifrågasatt. Det har redan verkställts en undersökning
i vederbörande departement. Resultatet av denna undersökning har
varit förelagt utskottet. Det gjorde det intrycket på utskottet, att utskottet
finner anledning vitsorda, att problemet är av invecklad natur. Det oaktat har
utskottet förordat en skrivelse till Kungl. Majit utan att ange några direktiv
för denna utredning. Jag måste säga mig, att ett så svagt underlag bör det
icke vara för en riksdagens framställning till Kungl. Maj :t. Riksdagen försvagar
värdet av sina egna framställningar till Kungl. Maj :t, örn riksdagen
går in för att på så klent underlag, som här föreligger, skriva till Kungl.
Majit. Det är anledningen till min blanka reservation.

Herr Sundberg: Herr talman! När man bedömer frågan örn brandförsäkringsbolagens
ifrågasatta obligatoriska åläggande att lämna anslag till kommunernas
brandväsen, bör man hålla i minnet inte blott att brandförsäkrings -

JNr 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Äng. vissa anslag till brandväsendet. (Forts.)
bolagen redan nu lämna betydande frivilliga bidrag till brandskyddet, bidrag
som enligt av utskottet inhämtade upplysningar år 1940 belöpte sig till den
icke föraktliga summan av 1 470 000 kronor, utan framför allt den tarifferingspolitik,
som försäkringsbolagen tillämpa. Denna innebär principiellt, att
premien avväges med hänsyn till beskaffenheten av de åtgärder att minska
brandrisken, som kommuner eller enskilda försäkringstagare vidtaga.

Jag har personligen en mångårig och även angenäm erfarenhet av försäkringsbolagens
verksamhet och tillvägagångssätt i nu nämnt avseende. De förfara
så, att de varje år sända ut sina specialister eller inspektörer, som gå
igenom och ur brandrisksynpunkt granska de försäkrade byggnaderna och
andra försäkrade föremål. Har försäkringstagaren härvid gjort sig skyldig
till uppenbar försummelse med hänsyn till brandrisken, måste rättelse ske
genast och utan vidare. Men det väsentliga i verksamheten består däri, att
man söker utfinna möjligheter att genom särskilda åtgärder utöver de normala
eller i lag stadgade få till stånd ett så nära hundraprocentigt effektivt brandförsvar
som möjligt. Effektuerandet av dessa åtgärder är emellertid förenat
med kapitalutlägg för försäkringstagaren, utlägg som ofta kanske ej bleve
gjorda, örn inte försäkringsbolagen å sin sida toge sin anpart i kostnaden. Detta
sker nu i form av sänkta försäkringspremier. Denna specialtariffering betyder
m. a. o., att viss del av den brandförsäkringspremie, som annars skulle
ha erlagts, automatiskt omvandlas i brandförsvar. Icke oväsentliga utgifter
ha sålunda under årens lopp kunnat besparas försäkringstagarna genom detta
på frivillighetens och den ömsesidiga överenskommelsens grund fotade system.

Den andra parten, försäkringsbolagen, har visserligen fått minskade inkomster
i form av premier, men har ändå ansett sig tjäna på affären tack vare den
ökade säkerhet mot brandfara, som vunnits med de företagna åtgärderna, en
faktor som kan avläsas ur den statistik på vilken tarifferingen grundar sig.

Till slut har helt naturligt även det allmänna vunnit, ty ju högre brandförsvarsberedskapen
är, desto stabilare och lugnare flyter samhällslivet med alla
dess funktioner i fråga örn näringar, folkförsörjning och allt annat.

Hur stor summan är, som på detta sätt tillföres brandförsvaret, kan jag
inte säga, men säkerligen rör det sig örn miljontals kronor årligen.

Skall man nu i ett slag göra slut på och slå sönder hela denna sunda och
sympatiska på frivillighetens grund baserade utveckling av brandförsäkringsbolagens
verksamhet? Varför snöra in allting i detta land i tvångströja även
i fall sådana som detta, där man inte kunnat påvisa varken att den hittills
rådande friheten på området missbrukats eller att vilja till förståelse och förpliktelse
saknas från försäkringsbolagens sida inför det ökade brandskydd,
som den nya lagen kommer att medföra? Har man för övrigt klart för sig vad
konsekvenserna bli av ett godkännande av utskottsmajoritetens uppfattning i
frågan? De innebära kort och gott en premiering av kommuner och enskilda,
som försummat sitt brandförsvar, på bekostnad av kommuner och andra försäkringstagare,
som genom förtänksamma och utgiftskrävande anstalter av
olika slag i mesta möjliga mån sökt att till eget och allmänt väl skydda sig
för härjningar av brand.

Även andra konsekvenser äro tänkbara. Örn nian inför obligatorisk bidragsskyldighet
för brandbolagen, fordrar inte då konsekvensen att man låter inbrottsförsäkringen
lämna bidrag till polisväsendet, sjöförsäkringen till lots- och
fyrväsendet, livförsäkringen till sjukvården o. s. v.? Här öppna sig perspektiv,
som vid närmare begrundande borde göra även utskottsmajoriteten betänksam.

o Ett alldeles särskilt memento erbjuder den passus i utskottsmajoritetens utlåtande
som lyder: »Därvid synes bland annat böra uppmärksammas frågan

Onsdagen den 12 juli 1944.

Nr 27.

Ang. vissa anslag till brandväsendet. (Forts.)
om lämpliga åtgärder för att hindra att bidragen i form av ökade premier uttagas
av försäkringstagarna.»

Vad skall den reflekterande delen av svenska folket tänka inför slikt? Försäkringsbolagen
skola i form av bidragsgivning till kommunerna åläggas en
extra beskattning, vars storlek de inte själva få vara med och bestämma, utan
som är belt förbehållen statsmakterna. Men de få icke skaffa sig de ökade inkomster
i form av höjning av premier som eventuellt kunna behövas för fullgörandet
av den obligatoriska bidragsgivningen. Hur skola de i ett sådant
läge bära sig åt? Skola de tillgripa fonderna? Här anmäla sig emellertid hinder,
som kunna kollidera med andra gällande lagbestämmelser. Eller skola
de inställa betalningarna? Denna utväg är naturligtvis ur alla synpunkter
otänkbar. Eller skola de erhålla statsbidrag? Det är naturligtvis en utväg, men
onekligen originell, för att inte säga löjeväckande. Försäkringsbolagen skulle
erhålla statsbidrag till utlämnande av kommunbidrag!

Hur man än vänder på denna fråga får man nog ge statsrådet Andersson
rätt när ban uttalar, att de formella och praktiska hindren för uttagande av
de avgifter, varom nu är fråga, äro så stora att man måste resignera.

Utskottsmajoriteten grundar sitt förslag bl. a. på erfarenheterna från Tyskland
och Finland. För min del har jag inga informationer från Tyskland, som
majoriteten tycks vilja ta som mönster på detta område, men beträffande Finland
kan jag nämna, att de finska brandförsäkringsbolagen på grund av mera
restriktiva bestämmelser i landets försäkringslag i motsats mot de svenska tidigare
kunnat lämna endast relativt obetydliga anslag till brandskyddet. Vidare
motiveras åtgärden i Finland av ett rent nödläge och slutligen är lagstiftningen
där rent tillfällig.

Herr talman! På grund av vad jag anfört och vad som i övrigt framhålles i
reservationen anser jag alla skäl tala för att vi först böra avvakta utvecklingen
på detta område innan vi gå till en utredning av frågan. Jag ber därför att
få yrka bifall till den i ärendet avgivna reservationen.

I herr Sundbergs yttrande instämde herr Larsson, Sam.

Herr Forslund: Herr talman! Eftersom jag tillhör dem som företräda utskottsmajoriteten
skall jag be att få säga några få ord. Jag vill då begränsa
mig till frågan örn brandförsäkringsbolagen och deras bidrag till brandförsvarskostnaderna.

Det är inte fråga örn att här draga in andra försäkringsgrenar, utan man
bör se denna sak uteslutande med hänsyn till vad som redan beslutats i fråga
örn det brandskydd, som man vill uppnå genom den nya brandlagen. När man
läser den och går igenom allt vad som där föreslagits och som nu har blivit antaget
av riksdagen, får man en bestämd känsla av att det skyddsarbete, som
bär avses, egentligen borde vara kompletterat med en reglerad försäkringsverksamhet.
Örn jag vore säker på att det inte skrämde någon, skulle jag till och med
kunna säga, att när vi nu på detta område ha kunnat stifta en brandlag så pass
effektiv som vi hoppas att denna skall bli, vore det icke mer än rimligt, att vi
såsom ett komplement till denna även försökte reglera brandförsäkringsverksamheten.

Herr Sandler påpekade, att frågan örn försäkringsbolagens bidrag, såsom
utskottet vitsordar, är ett komplicerat problem, och ban ansåg, att detta egentligen
innebär en varning mot att skriva till Kungl. Maj :t. Men denna fråga
måste ju ses mot bakgrunden av den lag, som vi nu lia antagit och som gör att
det enligt min mening finns starka skäl för de reflexioner, som utskottsmajoriteten
framfört i samband med frågan, huruvida bolagen skola lämna kont!-

Nr 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Äng. vissa anslag till brandväsendet. (Forts.)
nuerliga bidrag för täckande av kostnaderna för brandförsvaret, vilka onekligen
äro ganska stora. Särskilt som brandförsäkringsbolagen under en följd av
år ha lämnat frivilliga bidrag härför, borde man väl inte från något håll behöva
mlotsätta sig en undersökning, huruvida det kunde skapas en kontinuerlig
bidragsskyldighet för brandförsäkringsbolagen. Formterna för och storleken
av dessa obligatoriska bidrag kan man i dagens läge inte göra något uttalande
örn, utan det får belysas av den utredning som man här vill ha till stånd.
Vilken mening man än må ha om huruvida det från försäkringstagarnas och
försäkringsbolagens sida skall lämnas bidrag eller inte, bör det väl ändå
rimligen efter den stora reform, som nu genomföres och som innebär mycket
stora kostnader för staten och kommunerna, vara tillåtet att skriva till Kungl.
Maj :t med begäran örn att Kungl. Maj :t sätter i gång en utredning av frågan,
om inte försäkringsbolagen på ett systematiskt sätt böra medverka till dessa
kostnaders täckande. Riksdagen har väl skrivit till Kungl. Maj :t i många andra
frågor med en motivering som inte varit mer överväldigande än den som
förebragts i denna sak. Det gäller ju för övrigt här ett mycket stort område.

Jag har själv inte någon bestämd uppfattning örn huruvida man kan lyckas
att ordna med obligatoriska bidrag från försäkringsbolagens sida, men då denna
sak kommit upp i utskottet, har jag inte velat motsätta mig en skrivelse
till Kungl. Majit med begäran om utredning.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herrar Näsström, Söderkvist och Gustaf Karlsson.

Herr Andersson, Gustav Emil: Herr talman! Efter herr Forslunds anförande
tycks den enda skiljaktigheten i ståndpunkterna egentligen gälla formen
för hur man skall få brandförsäkringsbolagen att i fortsättningen intressera
sig för eller förmås till att medverka i de årliga kostnadernas täckande.
Jag undrar då, med hänsyn till vad brandförsäkringsbolagen frivilligt
ha gjort tidigare, om inte det vore klokast att tacksamt erkänna detta och
nöja sig med det påpekande, som mycket väl går att utläsa ur reservationen,
att man hoppas att försäkringsbolagen även i fortsättningen skola visa samma
stora intresse. När nu genom statsmakternas beslut större bördor läggas på
kommunerna, framför allt landsbygdskommunerna eller dem, som äro inbegripna
i avdelning II i brandlagen, så att det överallt skall inrättas ett fullgott
brandväsen med stora kostnader, bli ju därigenom brandförsäkringsbolagens
risker betydligt mindre än tidigare. Örn man då avvaktar något
års erfarenhet för att se hur brandförsäkringsbolagen reagera inför detta
och de i fortsättningen kanske visa en ännu -större villighet att hjälpa till
att betala kostnaderna, anser jag att den vägen ur alla synpunkter är den
bästa. Då behöver man inte stifta en tvångslag mot bolagen och ålägga dem
att ovillkorligen lämna ett bestämt bidrag, vilket lätt kan leda till att deras
hittills visade intresse att frivilligt lämna hjälp försvinner och att de försöka
slippa undan med det minsta möjliga. Man når säkerligen längre om
man genom ett beslut i överensstämmelse med reservationen ger bolagen ett
erkännande för det hittills visade intresset, samtidigt som man uttalar den
förhoppningen att bolagen, när deras risker nu bli mindre, skola visa sin erkänsla
för detta i handling genom att lämna större bidrag till vårt sålunda
effektiviserade brandväsen.

En utredning måste givetvis taga något år innan den resulterar i ett förslag.
Vi ha i reservationen också förutsatt, att vi skola behöva något års erfarenhet
att bygga på. Visar erfarenheten att det blir nödvändigt kan frågan tas

Onsdagen den 12 juli 1944.

Nr 27.

Ang. vissa anslag till brandväsendet. (Forts.)
upp igen. Men jag tycker att det för närvarande är klokast att välja den
mjukaste vägen, nämligen, den som anvisas i reservationen, till vilken jag,
herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr Sundberg: Endast en kort replik till herr Forslund.

Herr Forslund framhöll att det vore nyttigt att en utredning gjordes. Till
detta vill jag framhålla, att en utredning redan är verkställd av hela frågekomplexet,
innan detta lagförslag av Kungl. Maj:t framlades för riksdagen.
Man kan då tycka att det är onödigt att en förnyad utredning skall komma
till stånd.

Herr Forslund framhöll vidare att brandförsäkringsbolagen med hänsyn
till det ökade brandskydd, som den nya lagen kommer att medföra, böra i viss
utsträckning bidraga till de kostnader, som äro förenade med ^effektuerandet
av denna lag. Även jag har samma uppfattning. Skillnaden i våra ståndpunkter
ligger däri, att jag liksom den föregående ärade talaren vill gå fram på
frivillighetens och frihetens grund och undersöka vart man kan komma på
den vägen. Jag tycker att vi alla borde kunna ena oss örn att den linjen är
den bästa.

Med tillfredsställelse kunde jag slutligen konstatera att herr Forslund inte
alls berörde eller protesterade mot den passus i mitt anförande som jag lade
en särskild tyngd vid, nämligen den punkt i utskottsmajoritetens utlåtande,
som innebär att man skulle »uppmärksamma frågan örn lämpliga åtgärder
för att hindra att bidragen i form av ökade premier uttagas av försäkringstagarna».
Vågar jag tolka denna herr Forslunds tystnad på denna punkt så att
han är överens med mig örn att den linjen är principiellt felaktig?

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt samt vidare därpå att kammaren skulle med
avslag å utskottets hemställan antaga det förslag, som innefattades i den av
herr Sam Larsson m. fl. beträffande nämnda punkt avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Sam, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse.

Den, som bifaller vad andra särskilda utskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 7 punkten C, röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan och antages det förslag, som innefattas
i den av herr Sam Larsson m. fl. beträffande nämnda punkt avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Nr 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Äng. vissa anslag till brandväsendet. (Forts.)

Da herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 52;

Nej — 67.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra särskilda utskottets utlåtande nr 8, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående tillsättande av länsombud för
krigsmaterielverket, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Äng. avlo- Föredrogs ånyo andra särskilda utskottets utlåtande nr 9, i anledning av
''nante9för Kungl. Maj:ts proposition med förslag till avlöningsreglemente för personal
personal i i det allmänna civilförsvaret, m. m. jämte i ämnet väckt motion.

civiUörsvaret ^ en ^en ^ maJ 1944 dagtecknad proposition, nr 269, vilken hänvisats till
m. m. andra särskilda utskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1. avlöningsreglemente för personal i det allmänna civilförsvaret,

2. förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 juni
1941 (nr 595) örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring
vid luftskyddet eller under luftskyddsövning, samt

3. förordning angående ändrad lydelse av 31 § förordningen den 26 juni
1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor.

_ I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft motionen
nr 338 i första kammaren av herrar R. Wagnsson och A. Löfgren.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen, med förklarande, att de i förevarande proposition framlagda
författningsförslagen icke kunnat i oförändrat skick antagas, måtte för
sin del antaga tre under punkten införda, med 1—3 betecknade författningsförslag
i nu ifrågavarande ämnen;

B. att motionen I: 338 måtte anses besvarad genom utskottets hemställan
under A.

I förslaget till avlöningsreglemente för personal i det allmänna civilförsvaret
hade första och andra styckena av 2 § avfattats sålunda:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

(i utskottets förslag:)

Personal, som under minst tre dagar i följd fullgör tjänstgöring i civilförsvaret,
omfattande i genomsnitt minst åtta timmar varje söckendag, äger uppbära
daglön. För tjänstgöring, som är särskilt ansträngande eller är förlagd
mera än tio kilometer från bostaden, må daglön utgå även örn det genomsnittliga
antalet arbetstimmar för dag ej uppgår till åtta.

Daglönen utgör sex kronor med till- Daglönen utgår med hänsyn till den
lägg av en krona 65 öre för familje- enligt lagen om folkpensionering verkmedlem,
som fyllt 16 år, och en kro- ställda indelningen i ortsgrupper och
na 20 öre för annan familjemedlem, utgör i ortsgrupp I sex kronor, i ortsDärest
så med hänsyn till rådande grupp II sju kronor och i ortsgrupp
prisläge och övriga förhållanden skal- III åtta kronor med tillägg av en krole
finnas påkallat, äger Konungen för- na 65 öre för familjemedlem, som

Onsdagen den 12 juli 1944. Nr 27.

Äng. avlöning sreglemente för personal i det allmänna civilförsvaret m. m.

(Forts.)

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

ordna, att daglönen må höjas med högst fyllt 16 år, och en krona 20 öre för
två kronor. annan familjemedlem. Är den kom mun,

inom vilken tjänstgöringen sker,
hänförd till annan ortsgrupp än den
kommun, där den tjänstgörande har
sitt hemvist, skall den högre av dessa
ortsgrupper tillämpas.

I motionen I: 338 hade hemställts, att riksdagen i det av Kungl. Maj :t framlagda
förslaget till avlöningsreglemente för personal i det allmänna civilförsvaret
måtte vidtaga den ändringen, att dyrortsgraderingen av grundbeloppet
bibehölles.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Gustav Emil Andersson,
Lodenius, Staxäng, Pettersson i Dahl, Mattsson och Skagerlund beträffande
förslaget till avlöningsreglemente för personal i det allmänna civilförsvaret
ansett, att utskottet bort

dels på i förevarande proposition anförda skäl tillstyrka 2 § andra stycket
i den av Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen,

dels ock föreslå, att motionen 1:338 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr statsrådet Rubbestad: Herr talman! I den proposition, som förelåg
till utskottets behandling, hade föreslagits en enhetlig linje när det gäller ersättning
till den personal, som skall syssla med civilförsvaret. Det är åtskilliga
omständigheter som göra att det föreligger ett annat förhållande beträffande
dessa löner än med löner i allmänhet. Jag har särskilt understrukit i
propositionen, att jag i och med detta förslag icke tagit någon ståndpunkt till
frågan örn dyrortsgraderingen av löner i allmänhet. Men det förhåller sig beträffande
denna sak på det sättet, att de flesta av dem, som skola tjänstgöra
i civilförsvaret, komma till verkskydden, och till denna personal skola verksledningarna
betala ersättning efter de bestämmelser, som gälla för vederbörande
ort.

Dessutom är det på det sättet att genom vad som här stipuleras kan frågan
örn hyresbidragen, vilka som vi veta äro den mest vägande faktorn när det
gäller dyrortsgrupperingen i allmänhet, elimineras därigenom, att det kan
utgå särskild ersättning med det belopp, som hyran uppgår till.

Vidare vill jag erinra örn ett annat speciellt förhållande, som råder på detta
område. Det är att observera att redan vid det tillfälle, då de nu gällande reglerna
för denna avlöning bestämdes, följde man beträffande familjetilläggen
icke den vanliga regeln att göra dessa dyrortsgrupperade, utan man stannade
för att fastställa samma regel för alla tre ortsgrupperna på det sättet, att
ortsgrupp II fick gälla över hela linjen. Alltså tog man redan då ett steg i
syfte att åstadkomma en utjämning. Propositionen i år syftar till att få en
ytterligare utjämning.

En utredning har nämligen visat att skillnaden i levnadskostnader mellan
högre ortsgrupper och lägre ortsgrupper blivit allt mindre, och detta gjorde
att jag ansåg att man nu skulle kunna taga ett andra steg i detta hänseende.
Dänför föreslog jag en höjning av den lägsta lönen upp till vad som nu utgår
för de högst avlönade. Det är nämligen en speciell olägenhet beträffande dyrortsgrupperingen
på detta område. Vid dyrortsgraderingen av löner i all -

Nr 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Äng. avlöning sreglemente för personal i det allmänna civilförsvaret m. m.

(Forts.)

mänhet råder en löneskillnad mellan högsta och lägsta grupp på mellan 20
och 25 procent, medan det däremot i detta fall är en löneskillnad på 33 procent
mellan högsta och lägsta grupp. Läget på detta område är alltså mera
otillfredsställande än på andra områden.

En annan omständighet är det också att taga hänsyn till här. Örn vederbörande
får kost i sin tjänst är det nu stipulerat, att det skall gälla samma
avdrag i lägsta orts grupp som i högsta. När utskottet nu bär föreslagit en
återgång till dyrortsgrupperingen har det inte tänkt på att rättvisan kräver,
att det skall vara dyrortsgruppering även beträffande ortsavdragen. Det är
ju uppenbart att örn man anser att man skall taga hänsyn till dyrortsläget när
det gäller levnadskostnaderna, borde man rätteligen också taga hänsyn till
dryortsläget när det gäller avdraget i samma hänseende. Men i det stycket
har utskottet icke förslagit någon ändring, utan avdragen skola fortfarande
vara lika stora.

Jag finner allt detta vara mindre rättvist. Jag tror att det skulle innebära
en högre grad av rättvisa att dölja det förslag, som Kungl. Majit framlagt,
än att gå på utskottets linje. Med det förslag, som nu föreligger, kan ersättning
utgå med 8 kronor i högsta ortsgrupp jämte ett visst familjetillägg, varjämte
tillkommer en bestämmelse att denna ersättning kan få höjas med 50
procent under vissa omständigheter. Genom tillämpning av dyrortsgrupperingen
jämte de familjetillägg som utgå kan därigenom i högsta dyrort det
belopp, som skall tillkomma en civilförsvarspliktig, till och med bli åtskilligt
högre än de löner som gälla i den öppna marknaden på vederbörande ort.

Jag tror under sådana förhållanden, att riksdagen gör mindre orätt örn den
följer propositionens förslag än det förslag som föreligger från utskottets
sida.

Herr Sandler: Herr talman! Utskottet har givetvis både tagit kännedom örn
och övervägt de skäl, som föredragande statsrådet anfort för sin ståndpunkt
och som han nu här utvecklat. Utskottet bär emellertid icke kunnat godtaga
dessa skäl. Utskottet har funnit det vara direkt olämpligt att medan en utredning
pågår rörande dyrortsgrupperingen vidtaga den förändring på detta
speciella område, som ett bifall till Kungl. Maj :ts förslag skulle innebära.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra särskilda utskottets memorial, nr 10,
angående ersättning till kanslipersonalen hos andra särskilda utskottet, bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 48, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn ändring
i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
m. m., i vad propositionen avser stämpelavgiften för expeditioner från civilförsvarsstyrelsen,
bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 69, i anledning
av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag angående ändrad

Onsdagen den 12 juli 1944.

Nr 27.

lydelse av 2 § 16:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Majlis regeringsrätt, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av budgetdeputerades memorial angående arvode
åt deputerades sekreterare bifölls vad deputerade i detta memorial hemställt.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 450, i anledning av väckta motioner angående åtgärder i syfte att befordra
en förläggning av industriell verksamhet och hantverk till andra platser
i landet än storstäderna;

nr 451, i anledning av väckta motioner angående löne- och anställningsförhållandena
för statsanställda sjuksköterskor m. fl.;

nr 452, i anledning av väckta motioner örn överflyttning till yrkesinspektionen
av frågor rörande arbetarskyddet ombord å fartyg;

nr 457, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 458, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 459, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 470, angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1944/45; samt
nr 479, i anledning av väckt motion angående rätt till bidrag till underhåll
av enskilda vägar.

Skrivelseförslagen godkändes, nr 470 under förutsättning att utskottets
hemställan i memorial nr 230 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 471, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 16 :o) och 17 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 69 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes och godkändes andra särskilda utskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 472, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag till civilförsvaret
för budgetåret 1944/45;

nr 474, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till civilförsvarslag,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; samt

nr 476, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till brandlag
och brandstadga m. m.

Anmäldes andra särskilda utskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 473, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillsättande av
länsombud för krigsmaterielverket; och
Första hammarens protokoll 1944. Nr 21.

JNr 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

nr 475, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till avlöningsreglemente
för personal i det allmänna civilförsvaret, m. m. jämte i ämnet
väckt motion.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
474, att utskottets hemställan i utlåtande nr 8 samt, vidkommande förslaget
nr 475, att utskottets hemställanden i utlåtande nr 9 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes andra särskilda utskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 477,
till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag
till brandväsendet.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 7 punkten A bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 478,
till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften, m. m., i vad propositionen avser stämpelavgiften för expeditioner
från civilförsvarsstyrelsen.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i betänkande nr 48 bifölles även av andra kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 1.51 eftermiddagen.

In fidem
G. TI. Berggren.

Tisdagen den 18 juli 1944.

Nr 27.

Tisdagen den 18 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Justerades protokollen för den 10, 11 och 12 innevarande månad samt för
denna dag.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 11.08 förmiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.