1944. Första kammaren. Nr 26 (Riksdagens protokoll 1944:26)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1944. Första kammaren. Nr 26.

Tisdalen elen 27 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen; och dess förhandlingar leddes
av herr andre vice talmannen.

Justerades protokollen för den 17 och den 20 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 369, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till vissa
nya kraftstationer m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 370, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 392, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning av
kapitalinvesteringar i Svenska skifferoljeaktiebolaget;

nr 396, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för budgetåret 1944/45 till åtgärder för civil folkberedskap; nr

397, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående organisationen av
dövstumskolväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 404, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning örn anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44 till teckning av preferensaktier i ett
planerat aktiebolag för övertagande av de allmänna restaurangbolagens rörelse; nr

406, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare anslag
till Norrbottens järnverk jämte i ämnet väckta motioner;

nr 407, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående elektrifiering av
järnvägslinjen Stockholm—Tillberga—Köping ;

nr 408, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av statens informationsstyrelse m. m.;

nr 409, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag för budgetåret
1944/45 till bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring;

nr 410, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anordnande av
vissa ammunitionsföråd m. m.;

nr 411, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1944/45;

nr 412, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till granskningsnämnden
för vissa patentansökningar m. m.;

nr 420, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m. i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde ;

nr 421, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn åtgärder beträffande statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona och
statens alkoholistanstalt därstädes;

Första hammarens protokoll 1944. Nr S6.

Nr 26.

Tisdagen den 27 juni 1944.

nr 422, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens* sinnessjukhus m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 423, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
uppförande m. m. av anstalter för bildbara sinnesslöa;

nr 424, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till utbildning av ökat antal barnmorskor;

nr 425, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till upplysningsverksamhet
i utlandet angående Sverige;

nr 426, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
örn ändring i vissa delar av krigsavlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr
278) m. m.;

nr 427, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 428, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till kontrollstyrelsen; samt

nr 429, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anskaffande av
ytterligare en statsisbrytare m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 211—225. bevillningsutskottets
betänkande nr 47, bankoutskottets utlåtande nr 69, jordbruksutskottets
memorial nr 66 och utlåtanden nr 67—70, första särskilda utskottets
memorial nr 4 samt andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

På framställning av herr andre vice talmannen beslöts att jordbruksutskottets
utlåtanden nr 69 och 70 skulle uppföras näst efter statsutskottets utlåtande
nr 220 på föredragningslistan för morgondagens sammanträde.

Anmäldes och bordlädes

bevillningsutskottets betänkande nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, m. m., utom i vad propositionen
avser stämpelavgiften för expeditioner från civilförsvarsstyrelsen;

andra särskilda utskottets utlåtande nr 3, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till brandlag och brandstadga m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 12, i anledning av
väckt motion angående utredning av frågan örn tillhandahållande för en större
allmänhet av billig bad- och w. c.-attiralj samt diskbänksinredning.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.08 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 28.

Onsdagen den 28 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Hans excellens herr statsministern Hansson avlämnade Kungl. Majits skrivelse
nr 287, angående muntligt meddelande till riksdagen.

Av nämnda kungl, skrivelse, som nu föredrogs, inhämtades, att Kungl.
Majit prövat lämpligt, att i den i § 56 riksdagsordningen stadgade ordning
till riksdagen muntligen gjordes meddelande av sådan beskaffenhet, som i
sagda paragraf avsåges, att Kungl. Majit förordnat, att meddelandet skulle
framföras i första kammaren av statsministern och i andra kammaren av ministern
för utrikes ärendena, samt att Kungl. Majit bestämt, att kamrarnas
sammanträden i här avsedda fall skulle hållas inom lyckta dörrar.

Herr talmannen yttrade i I anslutning till den nu fördragna skrivelsen får
jag meddela, att det plenum, som skall hållas för mottagande av angivna meddelande,
kommer att utsättas till i morgon torsdag kl. 11 f. m.

På sedermera gjord proposition beslöts att ifrågavarande kungl, skrivelse
skulle läggas till handlingarna.

Justerades protokollet för den 21 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande i

Till riksdagens första kammare.

Under åberopande av bilagda läkarintyg nödgas jag härmed vördsamt anhålla
om förlängd ledighet från riksdagsarbetet t. o. m. den 9 juli 1944.

Stockholm den 27 juni 1944.

Georg Branting.

Att advokat Georg Branting av undertecknad behandlas för varbildning i
höger käkhåla och på grund härav är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
f. o. m. 24 juni t. o. m. den 9 juli 1944, intygas.

Stockholm den 27 juni 1944.

Arne Sjöberg.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 437, till Konungen angående landsbygdens avfolkning.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 46, andra
särskilda utskottets utlåtande nr 3 och första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 12.

Nr 26.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 211, i anledning
av Kungl Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret 1944/15 till åtgärder
för arbetsmarknadens reglering m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Äng. antagan- Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 212, i anledning av vissa i
de av allmän Kungl. Maj :ts proposition angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1944/
° ^5 jämte i ämnet väckta motioner behandlade allmänna principfrågor.

I detta utlåtande hade utskottet — med förmälan, att utskottet komme att i
särskilda utlåtanden för varje departements verksamhetsområde behandla de
av Kungl. Majit i förevarande proposition, nr 281, å allmänna beredskapsstaten
äskade anslagen — hemställt,

A. att riksdagen måtte

I. besluta, att allmän beredskapsstat för budgetåret 1944/45 skulle upprättas
i enlighet med de allmänna riktlinjer, som angivits i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 12 maj 1944;

II. bemyndiga Kungl. Majit att, med iakttagande av vad i nämnda statsrådsprotokoll
samt av utskottet förut i utlåtandet anförts,

a) fastställa allmän beredskapsstat I att lända till efterrättelse från och
med den 1 juli 1944 samt att ställa de å staten uppförda anslagen till vederbörande
myndigheters förfogande från och med samma tidpunkt,

b) fastställa allmän beredskapsstat II att lända till efterrättelse från och
med den 1 juli 1944 samt att dels från och med samma tidpunkt ställa de å
staten uppförda anslagen till vederbörande myndigheters förfogande för förberedande
planeringsåtgärder, dels, örn och i den mån försörjnings- eller arbetsmarknadsläget
det medgåve respektive örn och i den mån en försämring av
arbetsmarknadsläget det påkallade, beträffande vissa anslag eller viss grupp
av anslag förklara, att de finge disponeras för därmed avsedda ändamål,

c) efter riksdagens hörande eller, om riksdagen ej vore samlad, under förutsättning
att Konungen låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skulle
inom tjugo dagar sammanträda, fastställa allmän beredskapsstat III att lända
till efterrättelse från den tidpunkt, arbetsmarknadsläget det påkallade, samt
ställa de å staten uppförda anslagen till vederbörande myndigheters förfogande
för därmed avsedda ändamål;

III. medgiva, att anslag å allmän beredskapsstat I finge, örn riksdagen ej
vore samlad, överskridas under förutsättning att Konungen låtit riksdagskallelse
utgå eller riksdagen ändock skulle inom tjugo dagar sammanträda;

B. att motionerna I: 343 samt I: 346 och II: 546, de båda sistnämnda såvitt
de hänvisats till utskottet, måtte anses besvarade med vad utskottet förut anfört.

I motionen 1:343, av herr N. Herlitz, hade hemställts, att riksdagen vid
sina beslut i anledning av förevarande proposition, i vad densamma hänvisats
till statsutskottet, måtte beakta vad i motionen anförts.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag känner ett behov att uttala min tillfredsställelse
över att statsutskottet i väsentliga delar har givit sin anslutning
till de synpunkter på frågan örn den allmänna beredskapsstaten, som jag har
utvecklat i en motion. Statsutskottet har dock ingalunda enligt min tanke sagt
allt det som kunde vara förtjänt att sägas vid detta mycket viktiga tillfälle,
och det är därför jag tar mig friheten att ta kammarens uppmärksamhet något
i anspråk.

Jag kallar detta tillfälle för viktigt, därför att det nu är första gången,
som det är meningen att på allvar tillämpa den ordning med allmän bered -

Onsdagen den 28 juni 1944

Nr 26.

Äng. antagande av allmän beredskapsstat. (Forts.)
skapsstat, som inskrevs i grundlagen år 1941. Dessförinnan hade vi ju visserligen
redan i några år haft allmänna beredskapsstater, men år 1941 konstaterades
det från finansministerns sida, att man för arbetslöshetspolitiska ändamål
och därmed sammanhängande lika väl kunde reda sig med andra medel.
Man gick då över till tilläggsstater under löpande budgetår och upphörde sålunda
med de allmänna beredskapsstaterna. Sedan gjordes det ju en liten begynnelse
i höstas med en allmän beredskapsstat av mindre omfång. Men nu
läggs frågan för första gången fram i hela sin vidd. Den förtjänar uppmärksamhet
inte bara därför att denna beredskapsstat nu har fått ett sådant väldigt
omfång, utan också därför att det i propositionen på många sätt framlyser,
att man har tänkt sig, att det här skall bli en ordning, som blir ganska normal
och som vi i framtiden skola arbeta med.

Finansministern har emellertid inte ägnat många ord åt de konstitutionella
synpunkterna på denna sak, alltså frågan om varför man nu går över till att
lösa arbetslöshetsproblemen m. m. med beredskapsstaten som medel, och därför
kan det väl anses befogat, att denna viktiga fråga ägnas någon uppmärksamhet
från kamrarnas sida.

Utgångspunkten för mig vid bedömandet av denna sak är, att den allmänna
beredskapsstaten under alla omständigheter representerar en nödfallsutväg.
Den inger ur många synpunkter betänkligheter såsom innefattande avsteg från
den goda ordning vi eljest ha kommit fram till på budgetens område. Dessa
avsteg ha skett i tre hänseenden, skulle jag vilja säga.

För det första innebär ju en beredskapsstats antagande principiellt alltid, att
man bestämmer sig för utgifterna utan att tänka på inkomsterna. Dessa bli
en fråga i andra hand.

För det andra försvårar och minskar man genom systemet med beredskapsstater
ytterligare den överblick över våra budgetförhållanden, som tidigare
alltid har framstått såsom ett önskemål men som nu redan är äventyrad genom
varjehanda andra anordningar, tilläggsstater o. s. v.

För det tredje går tillvägagångssättet ut över riksdagens inflytande. Man
kan visserligen säga. att detta inte är någon logisk nödvändighet. Man kan
ju tänka sig en beredskapsstat fastställd av riksdagen med precis samma noggrannhet
som en vanlig riksstat. Men det blir i praktiken ändå inte så, därför
att beredskapsstaten alltid måste syssla med mer eller mindre ovissa situationer,
med behov, beträffande vilka man inte är säker på att de skola komma
att inställa sig, med saker, som sålunda äro mer eller mindre inaktuella, mer
eller mindre overkliga. Alldeles oavsett örn riksdagen tvingas att behandla
saken i den snälltågsfart, som den här gången har tillämpats, leder detta ovillkorligen
till att det kommer en viss stämning av overklighet över prövningen.
Det gäller saker, som inte äro aktuella, man vet, att det är mycket osäkert, örn
anslagen komma att tas i anspråk, och prövningen blir därför inte densamma
som eljest. Vidare drivs man att planera och beräkna för varjehanda olika tänkbara
eventualiteter. Detta är ju eif. resonemang, som vi känna igen från den
föreliggande propositionen. Man resonerar örn den och den arbetslöshetssituationen.
örn ökad materialtillgång och alla möjliga olika eventualiteter. Skall
man tillgodose dem alla. kan man inte göra annat än att lämna Kungl. Maj:t
spelrum inom en mycket vid ram. Det överlåtes åt Kungl. Maj :t att. avgöra,
var man skall lägga tyngdpunkten av verksamheten: skola vi slå oss på vägar,
skola vi slå oss på skolbyggnader, skola vi slå oss på att bygga för militära
ändamål? Ja. detta beror av ovissa omständigheter, som riksdagen avstår från
att bedöma; det överlåter den åt Kungl. Maj:t.

Ur dessa iakttagelser vill jag självfallet inte dra den slutsatsen, att man
aldrig skal] ha några beredskapsstater. Det är en orimlig tanke. Jag vill bara

Nr 28.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Äng. antagande av allmän beredskapsstat. (Forts.)
dra deri slutsatsen, att nian skall vänja sig vid att tillämpa detta system så
restriktivt som möjligt. Detta betyder naturligtvis, att man skall försöka att
på den verkliga riksstaten pressa in så mycket som möjligt av det, som eljest
kan ifrågakomma på en beredskapsstat. Det innebär å andra sidan, att sådant,
som är mycket ovisst, örn möjligt skall skjutas till en framtid, då man närmare
kan överblicka förhållandena och behoven.

Örn man sålunda har den uppfattningen, att beredskapssystemet skall tilllämpas
restriktivt, måste man stå ganska betänksam inför en tankegång, som
har inaugurerats här i riksdagen från och med år 1942 och som går ut på att
riksstaten egentligen endast skall uppta sådana anslag, som man av en eller
annan anledning betraktar som normala. Vad som inte är normalt, och särskilt
sådana utgifter som man tycker inte böra finansieras på vanligt sätt,
anser man sig enligt denna tankegång ha frihet att skjuta ifrån riksstaten.
Detta, mina herrar, är en farlig tankegång. Vi kunna inte undandra oss att
på riksstaten tillgodose de ändamål, som anmäla sig, även om de till äventyrs
skulle te sig sorn mer eller mindre onormala. Gå vi över på den bogen, komma
vi tillbaka till den gamla sortens riksstater, som bara angåvo den så att säga
normala ramen för statsverksamheten, medan allting, som var beroende av
växlande förhållanden, låg vid sidan i form av en extra statsreglering eller
extra stat, som man under olika tider kallade det.

Besläktad med denna farliga tankegång är en annan, som också har skymtat
fram, den nämligen, att så snart en utgift är oviss, så snart man är osäker
örn huruvida ett behov överhuvud taget kommer att inställa sig eller inte.
skola vi inte bry oss om saken på riksstaten; den skall gå på beredskapsstat
i stället. Detta är principiellt oriktigt. Vi ha alltid haft och vi mäste under
alla förhållanden ha mycket på riksstaten, som har denna ovisshetens prägel.
Vi måste tillgodose behov, örn vilka vi inte med säkerhet veta, huruvida de
komma att inställa sig. Vi ha inte rätt att var gång ett ändamål tycks mer
eller mindre ovisst så att säga skjuta def ifrån oss och kasta över det på
denna bekväma beredskapsstat. En ordentlig planering av våra statsutgifter
måste med andra ord också räkna med de utgifter, som man vid statsregleringens
behandling inte med säkerhet kan bedöma, som således äro mer eller
mindre ovissa, och måste finna former för att uppta även dem i den ordinarie
statsregleringen.

Jag förstår naturligtvis olägenheten av att föra in stora osäkra utgifter på
riksstaten. Det innebär ju. att man också skall skaffa tillgångar för att täcka
dem. Det behöver emellertid inte vålla så särskilt stort bek3^mmer nu för tiden,
då ännu ingen tänker på att bereda tillgångar för alla de utgifter, som skola
bestridas, utan det bara är fråga örn att öka upplåningen med så och så
mycket.

Jag skall tillåta mig att i fyra punkter sammanfatta, vad man enligt min
tanke måste med bestämdhet hålla fast vid med avseende å begränsningen av
be reds kapssta terna.

För det första gäller det att hålla fast vid den i grundlagen angivna tanken,
att beredskapsstat är till för ekonomisk kris eller annat nödläge. Grundlagsstiftarens
tankegång har väl varit den, att- den otrevliga formen med
beredskapsstater får tillgripas i sådana tvångssituationer, som grundlagen
anger, i sådana lägen, där det är ofrånkomligen nödvändigt, att staten handlar.
Men det finns, såsom för resten med ganska stor skärpa har understrukits
av statsutskottet, inte det minsta stöd i regeringsformen, för att på en
beredskapsstat tillgodose t. ex. önskemålet att sätta i gång med vissa arbeten,
då materialtillgången i visst hänseende lättar. Slår man in på den vägen, så
vet jag inte, vilka liknande beräkningar man i en framtid kan komma att

Onsdagen den 23 juni 1944.

Nr 26.

Äng. antagande av allmän ber edskaps stat. (Forts.)
åberopa till .stöd för upptagande av anslag på beredskapsstaten. Jag skulle
kunna tänka mig allehanda uträkningar, att i det eller det tänkta ekonomiska
läget vore det ganska praktiskt och finurligt, att vi gjorde de och de utgifterna
och då förde upp deni på allmänna beredskapsstaten. Jag hoppas, att
jag inte blir missförstådd: det är ju självklart, att det läge, som avses i beredskapsstat
III, är just det sorn grundlagen åsyftar. Vad jag i likhet med statsutskottet
riktar mig mot är förnämligast beredskapsstat II, ja, för resten
även beredskapsstat I.

För det andra skall väl alltid det ändamål, som skall tillgodoses på beredskapsstaten,
vara på något sätt ovisst, det skall gälla ett behov, örn vilket
man inte med säkerhet vet, att det kommer att inställa sig. De säkra utgifterna,
de som man verkligen kan överblicka, skola väl tillgodoses på själva riksstaten.
Det är därför enligt min tanke något egendomligt, att man antar en
beredskapsstat, som man genast .sätter i kraft, en beredskapsstat, som innehåller
anslag till utgifter, vilka man är beredd att omedelbart göra. Här saknas
det ovisshetsmoment, som berättigar oss till användande av beredskapsstatens
form. Här föreligga alla kriterier för anslagens uppförande på själva
riksstaten. Det är ju också denna känsla, som ligger bakom den där underliga
mellanformen, vilken vi lia glidit in på sedan i fjol, att vissa beredskapsstater
och delar därav också föras in såsom delar av riksstaten.

För det tredje skulle jag vilja säga, att på beredskapsstaten skall det visserligen
vara fråga om ovissa utgifter men å andra sidan inte vilka oberäkneliga
situationer som helst. Förutsättningen för beredskapsstaten skall väl
vara, att vi ha i sikte situationer, som med någon grad av sannolikhet kunna
beräknas inträda. Jag skyndar att tillägga, att detta egentligen inte är någon
kritik mot den nu föreliggande propositionen. Men då man ser den omsorg,
med vilken propositionen försöker kalkylera med olika lägen, som skulle
kunna tänkas uppstå under det kommande året, grips man av den farhågan,
att fantasien i fortsättningen kan bli ännu livligare, så att man räknar ut
både det ena och det andra — i den kungl, propositionen bebådas för resten
något sådant. Man strävar sålunda att genom beredskapsstaten inrätta sig för
alla möjliga tänkbara situationer, som kunna komma att inträffa. Och vad leder
det till? Jo, det leder till det som jag nyss påtalade: ju fler olika lägen
man måste räkna med, desto vidare måste man göra ramen för Kungl. Maj :ts
handlingsfrihet, desto mera träder riksdagen tillbaka.

För det fjärde måste ju beredskapsstaterna förnuftigtvis gälla de behov,
som inställa sig under tiden före den nästkommande riksdagen. Detta har
man hittills alltid iakttagit nied det lilla egendomliga undantaget, att den beredskapsstat
vi i höstas antogo inte skulle förlora sin giltighet, då vårriksdagen
sammanträdde, utan den gällde utan vidare även för första halvåret 1944.
Kungl. Maj :t tycks nu lia glömt den gamla principen och har inte sagt ett
ord örn annat än att beredskapsstaten skall gälla året runt, alltså även under
lagtima riksdagen 1945. Men statsutskottet har lyckligtvis haft ögonen med
sig och visserligen inte i klämmen — det''gör ju inte statsutskottet gärna -—■
men i sin motivering hövligt sagt ifrån, att utskottet förutsätter, att beredskapsstaten
bara gäller en månad in på nästa riksdag. Det är bra, och det
är självklart, att det bör så vara.

Men enligt min tanke kunde utskottet nog ha gått ett steg längre i begränsning.
Varför skall Kungl. Majit under doi halvår, som riksdagen nu kalkylerar
med, disponera hela det belopp av 1 200 miljoner kronor, som Kungl. Majit
hade beräknat för hela budgetåret? Hade där inte funnits utrymme för någon
seris begränsning? Kunde man inte t. ex. ha tagit upp den tanke, som jag antydde
i min motion och som har varit uppe vid tidigare beredskapsstater, nårn -

Nr 26.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Äng. antagande av allmän beredskapsstat. (Forts.)
ligen att man beviljar alla anslagen men säger, att av dem får inte mer än
ett sammanlagt belopp av så och så mycket tas i anspråk? Man kunde därmed
ta fasta på och göra allvar av de i propositionen ofta förekommande försäkringarna,
att det inte alls är meningen, att hela beloppet skall användas, utan
att det skall gå åt mycket mindre summor än de anvisade.

Jag tillåter mig i detta sammanhang, på tal örn tänkbara begränsningar,
peka på en sak till. Förslagsanslagen på beredskapsstat I äro ganska egendomliga.
De äro mycket underligt konstruerade. Låt mig ta ett konkret exempel,
som belyser saken. Det mycket omdiskuterade 100-miljonersanslaget på
beredskapsstat I — det anslag, örn vilket det råder meningsskiljaktighet i statsutskottet
— är ett förslagsanslag så beskaffat, att Kungl. Majit under detta
år —Jag förutsätter, att riksdagen är samlad hela året— inte får ta det i
anspråk till större belopp än just 100 miljoner kronor. Men sedan kommer en
liten period mellan den 1 och den 10 januari, då riksdagen inte är samlad. Då
har Kungl. Maj :t frihet att överskrida anslaget med obegränsat belopp. Man
kan tycka, att detta är att fästa sig vid petitesser, men jag tror, att vi i så
viktiga ting ha anledning att lägga märke även till sådana.

\ idare, mina herrar, är det något av camouflage över hela beredskapsstat
III. Det heter, att vi nu skola anta en beredskapsstat III, och det är den, som
det framför allt talas örn, det är den, som innehåller de stora arbetslöshetsanslagen
o. s. v. Vi »anta» den visserligen, men den skall »fastställas» först senare.
Den kan nämligen — vilket statsutskottet nu lyckligtvis har noga preciserat,
medan propositionen var mycket dunkel på den punkten — inte fastställas
utan ett nytt beslut av riksdagen, för så vitt inte Kungl. Majit skulle
vara så illfundig, att Kungl. Majit även för det ändamålet använde den där
lilla fristen mellan den 1 och den 10 januari. Men örn saken ändå skall komma
tillbaka till riksdagen, varför skola vi då besluta örn den nu? Hade det inte
varit tillräckligt att lägga fram den för nästa riksdag? Ja, någon säger kanske,
att det då kanske är mycket bråttom och att saken är för stor att prövas så
med ens. För all del. den behöver inte prövas med ens. Man kan ta anslagen
ett och ett, det kan gå ganska snabbt, och jag är övertygad örn att saken på det
viset kunde få en mycket bättre behandling än den nu får, ty då finge man
tillfälle att pröva, anslagen med utgångspunkt från en situation, som man verkligen
har för ögonen och kan bedöma. Man har alltså tillfälle att då anvisa
medel för behov, som man bättre känner, i stället för att göra det nu ut i det
blå efter allehanda ovissa beräkningar. Jag kan egentligen inte förstå, att beslutet
nu örn hela denna beredskapsstat III kan ha någon betydelse annat än
möjligen ur folkpsykologisk synpunkt. Den kan möjligen göra ett intryck på
folket nu under denna valsommar. Detta kan jag förstå, men att det i övrigt
är någon mening med att den nu antas har jag svårt att fatta.

Herr talman! Det har vid flera tillfällen under de gångna åren varit min
roll här att reagera mot att den sunda balansen i vårt statsliv bar förryckts.
Jag bär alltid mötts av den invändningen, att kriget har sina egna lagar, och
det har ju legat någonting i det. Men nu är det fråga örn fredsförhållanden.
Nu är det fråga örn att inställa oss för en kanske lång framtid under fred.
Man har i det sammanhanget skapat det mycket försåtliga ordet fredsberedskap,
vilket väl är tänkt som en antydan, att när vi ha kostat på oss så mycket
för kriget, skola vi vara beredda att göra ännu mera för freden. Jag får
säga, att skall den tankegången tillämpas på det viset, att de inskränkningar
i riksdagens statsrättsliga ställning, den maktkoncentration i regeringens hand,
som har nödvändiggjorts av krigsförhållandena, även böra fortfara under fredstid,
då känner jag mig för min del föranlåten till den allra bestämdaste gensaga.
Fredsberedskapen måste tvärtom innebära en strävan att återvända till den

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 26.

Ang. antagande av allmän beredskapsstat. (Forts.)
sunda balans i vårt statsliv, där riksdagen har sin skäliga plats och sitt skäliga
inflytande. Jag är inte blind för att det är förenat nied svårigheter att
nå detta mål. Jag förstår t. ex. väl, att de tidigare tillämpade principerna
för statsregleringen icke i allo äro avpassade efter den tid, i vilken vi nu
leva. Jag skulle därför gärna vara med om konstitutionella nyskapelser —
jag har antytt vissa utvägar i min motion — vilka kunde vara ägnade att tillgodose
behovet av ett folkligt deltagande i viktiga statsregleringsfrågor utan
åsidosättande av kravet på ett snabbt och målmedvetet handlande. Låt oss då
få förslag i denna riktning, låt oss få nyskapande initiativ på detta område,
och låt oss inte utan vidare glida in i fredsförhållandena med bibehållande av
de vanor, som utbildats under kriget.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo och företogos punktvis till avgörande statsutskottets utlåtanden: nr

213, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; samt

nr 215, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4. Om anslag å

• • • • . bcvcdskcipsstcit

I propositionen nr 281 hade Kungl. Majit, under åberopande av propositio- uu bro över

nen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den Lule älv.
12 maj 1944 (bilaga 3 punkt 4) föreslagit riksdagen att till Stensättning av
vägar och gator, till Byggande av broar samt till Vissa vägbeläggningar för
budgetåret 1944/45 uppföra vissa anslag å allmän beredskapsstat II och allmän
beredskapsstat III.

Enligt Kungl. Majlis förevarande förslag skulle till Byggande av broar
uppföras dels å allmän beredskapsstat II ett anslag av 1 000 000 kronor och
dels å allmän beredskapsstat III ett anslag av 2 100 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
B. Bergh m. fl. (I: 349) och den andra inom andra kammaren av herr O. W.

Lövgren m. fl. (11:547), hade hemställts, att för budgetåret 1944/45 å all -

Nr 26.

Onsdagen den 28 juni 1941.

Örn anslag å beredskapsstat till bro över Lule älv. (Forts.)
män beredskapsstat I, alternativt allmän beredskapsstat II, under sjätte huvudtiteln,
punkt 4 (byggande av broar), måtte upptagas ett med 1,5 miljoner kronor
förhöjt belopp.

Motionärernas förslag avsåg åstadkommande av en broförbindelse över Lule
älv vid Bergnäset i närheten av Luleå.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte för budgetåret 1944/45 uppföra följande anslag,

nämligen

a) å allmän beredskapsstat II

1) Byggande av broar .............................. kronor 1000 000

2) Vissa vägbeläggningar .......................... » 11 500 000

b) å allmän beredskapsstat III

1) Stensättning av vägar och gator .................. » 5 800 000

2) Byggande av broar .............................. » 2 100 000

3) Vissa vägbeläggningar .......................... » 6 400 000;

II. att motionerna 1:349 och 11:547 icke måtte av riksdagen bifallas.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat:

»Vad beträffar den motionsvis berörda frågan örn bro över Lule älv vid
Bergnäset framgår av motionerna och för övrigt också av de iakttagelser utskottet
gjort vid ett nyligen avlagt besök på platsen, att de nuvarande trafikförhållandena
vid denna viktiga infart till själva Luleå äro mycket otillfredsställande.
Den nuvarande färjan är uppenbarligen för liten för att ombesörja
den även med nuvarande trafikrestriktioner mycket stora trafiken. Trots att
färjan gjort i genomsnitt 95 enkelturer örn dygnet hava, enligt vad utredningen
visar, långvariga trafikstockningar icke kunnat undvikas. Höst och vår
komme en period, då färjan icke kunde gå och isen icke bure trafiken och då
allmänheten toge oförsvarliga risker vid passage över älven. Chefen för flygvapnet
har i skrivelse till Kungl. Maj:t framhållit en broförbindelses betydelse
för Norrbottens nyinrättade flygbaskår, vilken är förlagd till Kallaxheden
omkring 6 km söder örn Bergnäset. Kostnaderna för broanläggningen
beräknas emellertid till icke mindre än 9,3 miljoner kronor. Utan att nu kunna
tillstyrka anslags anvisande för ändamålet och utan att överhuvud nu kunna
taga närmare ståndpunkt till denna vittutseende brofråga, måste dock utskottet
finna omständigheterna i detta fall vara sådana, att det kan vara befogat
med ett nytt övervägande av brons angelägenhetsgrad i förhållande till andra
broföretag inom länet.»

Herr Bergh, Ragnar: Herr talman! Under denna punkt behandlar utskottet
två inom båda kamrarna väckta, likalydande motioner, vilka åsyfta att
åstadkomma en broförbindelse över Lule älv vid Luleå. När jag trots den
dryga föredragningslistan begärt ordet i denna fråga, har det inte skett därför
att jag har någon större förhoppning örn att få motionerna bifallna. Utskottet
har för sin del vitsordat behovet av den i motionerna avsedda kommunikationsleden
och rekommenderat en ny omprövning av angelägenhetsgraden utav de
broföretag, som investeringsberedningen tänkt sig böra inkluderas i beredskapsstaten.
Det är väl troligt, att man för ögonblicket inte kan komma längre.

Jag vill dock begagna tillfället att uttala ett beklagande av att man inom
kommunikationsdepartementet — trots de upprepade framställningar, som
gjorts, nu senast från länsstyrelsens sida —- inte funnit anledning att för riksdagen
föra fram frågan örn ordnandet av en broförbindelse vid Luleå. Det
är sant, att det här rör sig örn ett mycket aktningsvärt belopp. Men det är
lika sant, att denna bro förr eller senare måste komma till stånd. Allt eftersom

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 28.

Om anslag å beredskapsstat till bro över Lide älv. (Forts.)
man uppskjutit frågan om brob5rgget, ha de kostnader, som måste beräknas
för bygget, undan för undan stegrats.

När 1940 års riksdag beslöt att bygga en bro över Lule älv vid Gäddvik
några kilometer ovanför Luleå, avsåg man uppenbarligen inte att därmed lösa
det trafikproblem, som förelåg vid älvens nedre lopp. Att en bro kom att
byggas just vid Gäddvik berodde fastmera på att det da av vissa militära skäl
var nödvändigt att så snabbt som möjligt åstadkomma en broförbindelse. Den
lilla bron vid Gäddvik har emellertid inte löst trafikproblemet vid älvens nedre
lopp. Vi ha i vår motion tvärtom uppvisat, att detta problem trots de allmänt
kända trafikrestriktionerna nu är mera bekymmersamt än då bron vid Gäddvik
togs i bruk, och det är med verklig bävan man tänker på hur problemet skall
bemästras, när restriktionerna, särskilt beträffande biltrafiken, upphöra efter
krigets slut.

Jag skall, herr talman, inte taga upp tiden med att redogöra för det ganska
underliga missförstånd, som tycks ha uppkommit inom investeringsutredningen,
när det gällt den inbördes graderingen av de broföretag, till vilka projekt
gjorts upp inom mitt län. Däremot är jag angelägen att uttala min stora förvåning
över att propositionen uppenbarlign inte tagit något som helst intryck
av vad länsstyrelsen i anledning av investeringsutredningens betänkande anfört
på denna punkt, nämligen att av de tre större broföretag, som äro planerade
inom länet, är byggandet av bron över Lule älv det mest angelägna företaget.
Till sin förvåning finner man att i investeringsutredningens plan, som accepterats
i propositionen, har i stället upptagits ett annat broföretag, som beräknas
draga en kostnad av 2 miljoner kronor och beträffande vilket länsstyrelsen
förklarat, att det vore mindre angeläget än bron vid Luleå.

Då föredragningslistan som sagt är dryg, skall jag inte upptaga tiden med
några längre utläggningar i denna fråga, som ju diskuterats så mångå gånger
tidigare. Sammanfattningsvis skulle jag endast vilja framhålla, att trafiksituationen
där hemma blir absolut ohållbar, örn inte byggandet av en bro över Lule
älv vid Luleå påbörjas med det allra snaraste, och att den bro, som byggdes år
1940, inte i nämnvärd grad löst det föreliggande trafikproblemet. Jag vill för den
skull begagna detta tillfälle att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
framföra en ny vädjan örn att han måtte ägna detta problem den
uppmärksamhet, som situationen kräver.

Herr talman! Med stöd av vad jag nu yttrat och under hänvisning till vad
som anförts i motionerna ber jag att få yrka, att å beredskapsstat I uppföres
ett med 1,5 miljoner kronor förhöjt anslag till brobyggnader.

Herr Ström: Herr talman! När jag läste utskottets utlåtande, förvånade
också jag mig över att motionerna inte vunnit större beaktande än som skett.
Jag fann detta anmärkningsvärt med hänsyn till att utskottet uppenbarligen
självt tillmätt motionärernas förslag den allra största betydelse och med hänsyn
till att chefen för flygvapnet i skrivelse till Kungl. Majit framhållit den betydelse
för Norrbottens nyinrättade flygbaskår, som en broförbindelse vid Bergnäset
skulle få. Såvitt jag kan förstå, måste det vara ur alla synpunkter lämpligt,
att denna bro kommer till stånd liksom också den bro, för vars byggande
anslag upptagits i propositionen. Jag kan inte begripa, hur man kunnat gå
förbi motionärernas förslag på det sätt, som skett..

Jag ber därför, herr talman, att få ansluta mig till herr Berghs yrkande.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Den förste ärade talaren
yrkade bifall lill motionerna, och jag har därför begärt ordet för att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Nr 26.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Om anslag å beredskapsstat till bro över Lule älv. (Forts.)

Utskottet har, som synes av dess motivering, varit mycket välvilligt mot
motionärerna, och det beror på att någon tid, innan vi behandlade detta ärende
i utskottet, besökte utskottets ledamöter Bergnäset och studerade förhållandena
där. Jag tror att vi alla därvid fingo det intrycket, att det föreligger
ett stort behov av förbättrade kommunikationer vid Bergnäset. Den färjförbindelse,
som nu är anordnad där, är otillfredsställande och räcker inte för
trafikens behov. Sedan denna brofråga senast behandlades i riksdagen, hava
en del nya omständigheter tillkommit. Sålunda har till dessa trakter förlagts
militär, som har sitt övningsfält på ena sidan av älven, under det att en stor
del av den militära personalen är bosatt på andra sidan av älven. Detta har
medfört ökade person- och godstransporter över älven. Denna ökning av trafiken
har staten alltså själv medverkat till.

Enligt utskottets mening finns det sålunda starka skäl för att angelägenhetsgraden
av bron vid Bergnäset tages under förnyad omprövning. Åt denna
uppfattning har utskottet också givit uttryck i sitt utlåtande. Däremot har utskottet
inte vågat sig på att gå så långt som att direkt tillstyrka motionerna
och föreslå anvisandet av medel för brobygget. De beräknade kostnaderna för
broanläggningen eller 9,3 miljoner kronor äro av den storleksordningen, att
hela broprojektet måste bli föremål för en ny, grundlig omprövning, innan
man kan fatta beslut örn brons byggande. I detta sammanhang bör man också
beakta, att det här är fråga örn en bro, för vilken kräves betydande material.
Sådant är kanske inte så lätt att anskaffa i dessa tider. På grund härav är det
av en viss betydelse, att även materialfrågan närmare undersökes, innan anslag
beviljas för brobygget.

_ Aven örn utskottet yrkat avslag på motionerna, har dock utskottet i motiveringen
uttalat sig i positiv riktning. Jag hoppas, att detta skall leda till att
broförslaget underkastas en förnyad utredning och att vi efter utredningens
avslutande få tillfälle att definitivt ta, ställning till frågan örn detta brobygge.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Hage: Herr talman! Till en början vill jag säga till den föregående
talaren, att finns det någon fråga, som är tillräckligt utredd, borde det sannerligen
vara den, som nu föreligger till behandling. Ty den har varit föremål
för olika utredningar under ungefär ett decennium, och då tycker jag,
att det skulle kunna vara nog med utredningar. Utöver detta skall jag be
att få säga ytterligare några ord.

Jag vill påpeka, att år 1936 väckte vi norrlänningar i bägge kamrarna två
likalydande motioner — de voro underskrivna av ett femtiotal riksdagsmän
från så gott som alla delar av Norrland — vilka gingo ut på att man skulle
bevilja ett tilläggsanslag på 1,5 miljoner kronor för byggande av broar och
att detta anslag skulle tagas i anspråk för byggandet av dels en bro vid Sandö
och dels en bro vid Bergnäset. Bron vid Sandö har kommit till stånd, men
bron vid Bergnäset saknas alltjämt. Vid det tillfälle, då dessa motioner väcktes,
sade en gammal riksdagsman till mig: »Du skall få se, att den där bron vid
Sandö kommer västernorrlänningarna att få, men inte får ni er bro vid Bergnäset.
» Då svarade jag: »Det tror jag inte, att det kan gå på det sättet.»
Men så har det gått. Vi ha inte fått vår bro, men västernorrlänningarna ha
fått sin. Jag tycker, att det är ganska lämpligt att i detta sammanhang erinra
örn de kända orden: »Giv åt Stål en penning även.» Jag missunnar
visst inte västernorrlänningarna att de fått sin bro, men jag tycker, att det
kunde vara rimligt, om också vi snart finge vår bro.

Dessa motioner, som vi väckte år 1936 eller alltså för åtta år sedan, inne -

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 26.

Om anslag å beredskapsslat till bro över Lule älv. (Forts.)
höllö en motivering, som jag ber att något få erinra om. I motionerna påpekades,
att vårt vägväsen i allmänhet har en mycket hög standard — detta framhölls
också under den följande debatten i frågan — och att vi, inte minst i Norrland,
ha vägar av mycket god beskaffenhet. Motionärerna anförde emellertid
vidare, att genom att en stor del av dessa vägar avbrytas av vattendrag, där
trafiken måste ske medelst färja, blir vägväsendets standard lägre än vad eljest
skulle vara fallet. Örn en i och för sig god väg plötsligt slutar vid ett färjställe,
där trafiken sker med en gammal ranglig och tråkig färja, medför detta,
såsom motionärerna påpekade, att hela vägens standard blir lägre.

Att färjförbindelserna på detta sätt menligt inverka på hela vägväsendet
beror naturligtvis på, att färjtrafiken bereder trafikanterna många olägenheter.
Ofta äro sålunda stränderna särskilt i Norrland vid färjställena höga
och stupa brant ned mot vattnet med påföljd, att det föreligger risk för att
exempelvis en bil, som skall föras ned till ett färjställe, inte kan stannas
i tid utan fortsätter rakt ut i vattnet Sådant har inträffat. Själv har jag
varit nära döden en gång, då jag färdades i en bil, som var nära att köra
ned i vattnet vid ett färjställe och endast i sista minuten kunde bromsas in.

Färjförbindelserna ha dessutom den olägenheten, att de fördröja trafiken
och att det blir omöjligt för en resande att beräkna, när lian kommer fram
till målet. När man kommer till ett färjställe, står det nämligen ofta en hel
rad bilar där, som skola föras över. Jag skall be att i detta sammanhang få
omtala ett ganska roligt exempel på vilka trafikstockningar som kunna uppkomma
vid ett färjläge. Förvaltningsutskottet i vårt landsting har silia lokaler
i Luleå stad ett stycke från Bergnäsets färjställe. Vid ett tillfälle skulle
en av förvaltningsutskottets medlemmar med landstingets bil resa över till
andra sidan älven och därefter fortsätta till Piteå. Vid färjläget stod emellertid
en hel rad av bilar, som väntade på att bli överskeppade. Vi ställde
då in landstingets bil i denna kö, och där fick den stå, medan den nyssnämnde
medlemmen av förvaltningsutskottet uppehöll sig i utskottets lokaler. När
det hade gått ungefär trekvarts timme, telefonerade man från färjstället och
meddelade, att nu kunde han springa ned och sätta sig i landstingets bil, ty
då hade det blivit bilens tur att bli överskeppad till andra sidan. Sådana förhållanden
äro ju inte tilltalande.

I de förut omnämnda motionerna år 1936 framhöllo vi. att det skulle vara
önskvärt, örn man kunde göra upp en plan för att i största möjliga utsträckning
få bort färjorna och få dem ersatta av broar. Det är klart, att något
sådant inte kan ske med en gång, utan det är en fråga på lång sikt.

Enligt min mening vore det emellertid synnerligen rimligt och önskvärt
att man nu — då man måste räkna med möjligheten av att snart stå inför en
stor arbetslöshet —- vidtoge åtgärder för att genomföra en plan av antytt slag.
Den tanken har man dock inte tagit upp vare sig i propositionen eller i utskottsutlåtandet.
För byggande av broar har man begärt endast 3,1 miljoner
kronor på bägge beredskapsstaterna. Detta innebär, såvitt jag kan förstå,
att man inte ägnat någon uppmärksamhet åt frågan örn att genomföra en
plan för färjornas ersättande med broar. Jag vet inte. örn kommunikationsministern
har något som helst intresse för denna fråga. Jag tycker emellertid,
att det .skulle vara synnerligen lämpligt att söka genomföra en plan av den
art, jag nu berört. Man kan gott säga, att det arbete, som det därvidlag bleve
fråga örn, vore produktivt och för framtiden nyttigt. Även ur nationalekonomiska
synpunkter vore det säkerligen fördelaktigt, örn man inte blott i Norrland
utan liven på en hel del andra håll i landet påbörjade en sanering på
förevarande område.

Med utgångspunkt från vad jag här anfört har även jag varit med om att

Nr 26.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Örn anslag å beredskapsstat till bro över Lule älv. (Forts.)
underskriva den motion, som nu föreligger till behandling. Vi motionärer lia
därvidlag kommit till den uppfattningen, att ett av de färjstaden, där det
är mest angeläget att färjan kommer bort, är just färjstället vid Bergnäset
vid Luleå. Det är visserligen sant, att en bro byggts över Luleälven en
bit högre upp vid Gäddvik. Men denna bro Ilar — såsom den föregående talaren
påpekade ■— inte alls den betydelse för trafiken, som en bro vid Bergnäset
skulle få. Bron kom till av militära skäl, och resandefrekvensen där är
högst obetydlig.

Härtill kommer, att militär förlagts till närheten av Bergnäset, och detta har
medfört en ökning av trafiken vid färjstället där. Allt eftersom tiden gått,
har det tillkommit allt flera omständigheter, som tala för att man bör göra
något för att lösa trafikproblemet vid Luleälvens nedre lopp.

Utskottet har — det erkänner jag gärna — i sin motivering skrivit ganska
välvilligt örn motionerna, ungefär så som man brukar göra, när man finner
en sak vara värd beaktande men liväl inte vill göra något åt den. Att märka
är emellertid, att i detta fall bär man inte förfarit så, som vi bruka göra
i andra lagutskottet, när vi vilja uttala oss välvilligt örn en motion. Då
brukar andra lagutskottet avsluta sin hemställan med att föreslå, att motionen
skall anses besvarad genom vad utskottet anfört. I det fall, varom nu är fråga,
har statsutskottet helt enkelt skrivit en kläm med en hemställan om att motionerna
icke må av riksdagen bifallas. Jag måste säga, att denna negativa
hemställan i hög grad minskar värdet av de vackra orden i utskottets motivering.

Med utgångspunkt från vad jag nu anfört skall jag för min del be, herr
talman, att få biträda det yrkande, som framställts av herr Bergh.

Herr statsrådet Andersson: Herr talman! Den förste ärade talaren i debatten
uttryckte sin förvåning över det sätt, på vilket frågan om en bro vid
Bergnäset handlagts inom kommunikationsdepartementet, och, örn jag förstod
honom rätt, stegrades denna förvåning till slut till ett klander både mot kommunikationsdepartementet
och emot investeringsutredningen. Jag vill för min
del säga, att jag har gott samvete, såvitt angår detta ärendes handläggning
under den tid, jag varit kommunikationsminister.

Jag vill erinra talaren örn att vi dock nu äro inne på det femte krigsåret
och att under hela den tid, som jag innehaft mitt nuvarande ämbete, ha anslagen
till vägväsendet varit ytterligt knappa. Man har fått lov att skära ned
anslagen på ett sätt, som ur vägväsendets synpunkt varit nästan oförsvarligt
men som varit betingat av den allmänna ekonomiska situationen. Det måste
väl då vara klart för envar, att man under sådana förhållanden inte kan investera
pengar i ett så utomordentligt kapitalslukande företag som det, varom
här är fråga. Enligt de senaste beräkningarna kommer bron att kosta 10
miljoner kronor. För övrigt är man inte säker på att kostnaderna komma att
stanna ens vid detta belopp.

Dessutom förhåller det sig ju så, att under så gott som hela den tid, som
det här är fråga örn — i varje fall under de senaste två åren — har det rått
brist på material och arbetskraft. Redan av den orsaken har det varit otänkbart
att sätta i gång ett så materialkrävande företag som det ifrågavarande.
För övrigt nödgas man ju även taga någon hänsyn till andra behov — även i
andra delar av landet än i trakten kring Luleå behövs det broar. Under krigsåren
har behovet av broar i viss utsträckning fått lov att tillgodoses av rent
militära skäl. Denna omständighet har i och för sig medfört, att Norrbotten
blivit mera tillgodosett än andra landsändar. Ingen kan säga att Norrbotten
blivit eftersatt i fråga örn brobyggnader under krigsåren. Inte bara Gäddviks -

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 26.

Örn anslag å beredskapsstai till bro över Lule älv. (Forts.)
bron har kommit till utförande, utan ytterligare ett par, tre broar av olika
storleksordning- ha uppförts så att säga i förtur oell utanför de planer, som
skulle kommit att gälla, därest det inte varit något krig.

Som försvar för att förslag örn byggande av en bro vid Bergnäset icke kunnat
framläggas, vill jag anföra det kända faktum, att vi inte haft pengar disponibla
för detta ändamål; vi ha således inte haft råd, vi ha inte haft
material och vi ha inte haft arbetskraft. Då har det från norrbottenslän
proponerats, att man i varje fall skulle driva igenom ett principbeslut
i riksdagen. Jag har svarat, att så brukar man inte göra, utan man
anmäler ett ärende till behandling i riksdagen först vid den tidpunkt, då man
är i stånd att anvisa medel. För den skull har jag ansett, att man får slå sig
till ro i Luleå och i Norrbotten och vänta till dess det blir bättre tider och
man får något bättre tillgång till medel för vägbehoven.

Att frågan örn Bergsnäsbron inte aktualiserades i samband med beredskapsstaten
beror även därpå, som jag nyss nämnde, att företaget är synnerligen
materialkrävande, och man förutsätter ju, att det åtminstone i början av en
inträdande arbetslöshet skall vara brist just på sådant material, som åtgår till
brobyggnader. Därför har anslaget till brobyggnader i beredskapsstaten hållits
så lågt som fallet är. Det är klart, att saken kommer i ett helt annat läge, örn
det längre fram under en arbetslöshetsperiod jämväl uppstår arbetslöshet inom
de industrier, som producera järn och cement samt andra byggnadsmaterialier.
Men inom den tid, som man nu kan överblicka och som denna beredskapsstat
avser att täcka, är det ganska sannolikt, att man vid igångsättande av beredskapsarbeten
nödgas räkna med i första hand sådana som kräva jämförelsevis
ringa materialåtgång.

Herr Hage undrade varför man inte intresserade sig mera för ersättande
av färjorna med broar. På den frågan kan jag svara detsamma som nyss, att
man ersätter färjorna med broar i den mån man anser sig ha råd till det. Det
pågår ständiga planeringar för utbyte av färjor mot broar liksom för anläggning
av broar, där det inte finns några förbindelser alls, men allt måste ju ta
sin tid och allt är ju ytterst beroende av i vilken omfattning vi ha möjlighet
att satsa pengar på företag av det slag det här är fråga om.

Herr Bergh, Ragnar: Herr talman! Jag skulle till en början — ehuru jag
närmast begärt ordet för att replikera herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
— vilja framhålla, att statsutskottets motivering som
jag fattat densamma innebär ett underkännande av den avvägning, vartill
Kungl. Maj:ts proposition kommit med avseende på broföretag, planerade
att igångsättas under den befarade fredskrisen vad Norrbotten beträffar. När
utskottet rekommenderar, att angelägenbetsgraden beträffande de broföretag,
som man nu räknar med, skall tagas under ny omprövning, måste detta innebära
ett underkännande från utskottets sida av de slutsatser, vartill investeringsutredningen
och därmed också propositionen kommit i det avseendet.
Jag vill påpeka detta inte bara därför att det utgör ett stöd för den uppfattning,
som jag i mitt första anförande gav till känna, utan också därför att
man tacksamt bör notera denna utskottets inställning, som efter vårt sätt att
se innebär en betydligt mera verklighetstrogen uppfattning av situationen än
den som kommit till uttryck både hos investeringsutredningen och i propositionen.

Sedan skulle jag, herr talman, med ett pär ord vilja beröra vad herr statsrådet
behagat säga i denna fråga. Herr statsrådet anför såsom motiv för att
detta broföretag inte tidigare anmälts till riksdagens omprövning den statsfinansiella
situationen, bristen på material samt bristen på arbetskraft. Det

Nr 26.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Örn anslag å beredskaps stat till bro över Lule älv. (Forts.)
var de tre huvudsakliga skälen. Vidare nämnde herr statsrådet även, att en
bro faktiskt kommit till stånd över Luleälv vid Gäddvik, ehuru jag tror, att
det både av länsstyrelsen i Luleå och av oss motionärer på ett övertygande
sätt påvisats, att Gäddviksbron icke ens i nämnvärd grad löst trafikproblemet
vid Luleälvens nedre lopp.

Det försvar, om jag så får kalla det, som statsrådet presterar för propositionen
i denna del, kan emellertid givetvis icke åberopas såsom skäl för att
inte det ifrågavarande braföretaget inrymts i en beredskapsstat, som slutar på
cirka 1,2 miljarder kronor. 9,3 miljoner kronor, som broanläggningen beräknas
kosta, är visserligen ett stort belopp, men 1,2 miljarder är så pass mycket, att
det verkligen kan ifrågasättas, huruvida icke detta broföretag, även örn det
är dyrt, ändå är så angeläget, att det- borde ha gått före åtskilliga andra ändamål
för vilka de 1,2 miljarderna äro avsedda.

Statsrådet säger också, att bron är alltför materialkrävande för att nu uppföras,
en synpunkt, som ju även går igenom investeringsutredningens betänkande.
Utredningen betraktar nämligen, i motsats till vad kommunikationsministern
gjorde år 1940, inte broiföretag, särskilt inte större broföretag,
såsom särskilt lämpade att tillgripa i en arbetslöshetskris.

Jag vill, liksom vi gjort i våra motioner, beträffande frågan örn materialtillgången
framhålla, att vi äro starkt medvetna örn att det råder en stor materialbrist
i landet men att vi även äro medvetna örn att en bro sådan som
denna tar en byggnadstid ‘av cirka tre år i anspråk. Vi anse då, att man mycket
''val kan organisera arbetet på så sätt, att begynnelsearbetena finge avse
tillfartsordningar och brofästen, vilka kräva förhållandevis ringa material.
Under denna treårsperiod kommer det sannolikt att bli sådan brist på arbete
i våra verkstäder, att det vore fördelaktigt för sysselsättningen inom vår
verkstadsindustri, örn man hade möjlighet att då framställa de materialier,
som det nu är brist på. Örn man satte i gång nu, skulle man därför tillgodose
det omedelbara behov av arbetslöshetsarheten, som kommer att anmäla -sig i
Norrbottens län. Man tillgodoser nämligen i första hand behovet av sysselsättning
för grovarbetare, men sedermera skulle man också på detta sätt
kunna få sysselsättningsproblemet delvis löst även för de yrkesgrupper som
utföra mera materialkrävande arbeten.

Även örn detta braföretag är dyrt och därför svårt att få till stånd, är
det dock, mina herrar, ett företag som vd aldrig komma ifrån. Detta böra vi
främst hålla i minnet, när vi besluta i denna fråga. Jag bävar, som jag förut
sagt, när jag tänker på hur situationen skall te sig efter kriget, när restriktionerna
beträffande tralfikmedlen upphört. Jag upprepar, att förhållandena blivit
sämre och sämre under de tre sista åren, sedan Gäddviksbron kommit till,
trots att vi nu ha dessa restriktioner. Hur skall det då inte bli, när trafikrestriktionerna
lätta? Detta är en avgörande synpunkt, och har man klart för
sig, att här föreligger ett trafikproblem, som måste lösas, mäste man också
finna utvägar både när det gäller finanserna och materialierna. Beträffande
materialtillgången tro vi oss ha påvisat en framkomlig väg, som tar största
möjliga hänsyn till svårigheterna på detta område.

Herr Hage: Herr talman! Endast några få svarsord till herr statsrådet.

Herr statsrådet säger, att denna bro kommer att bli synnerligen dyr, men
det är ju någonting som utmärker alla norrlandsbroar. Norrlänningarna ha
ju ingen, skuld i, att naturen en gång i tiden skapat älvarna där uppe så breda.
För övrigt må det framhållas, att örn detta företag kommit till stånd vid
den tidpunkt, då frågan tidigare — alltså för sju ä åtta år sedan — var aktuell,
skulle utförandet blivit ofantligt mycket billigare än det nu blir.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 26.

Örn anslag å beredskapsstat till bro över Lule älv. (Forts.)

Jag vill i samband med frågan örn materialbristen taga fasta på vad herr
Bergh sade, nämligen att man skulle kunna börja arbetet med att utföra
tillfartsanordningar och brofästen. Jag undrar örn inte detta är en framkomlig
väg. Det skulle säkerligen bereda många arbetstillfällen, för den händelse
det blir — vilket det för övrigt redan är — arbetsbrist i Norrland och
Norrbotten. Vad särskilt Norrbotten beträffar, är det ju känt, att förhållandena
med avseende på malmen synas utveckla sig i sådan riktning, att det blir nödvändigt
att åstadkomma betydande arbeten för arbetslösa arbetare.

Jag skall gärna erkänna, att åtskilligt gjorts för Norrbottens del, när det
gäller broar i mera avlägsna bygder. Dessa broar lia ju kommit till ur i stort
sett militär synpunkt, och vi äro naturligtvis tacksamma för dem, ty de tjäna
givetvis även ett civilt ändamål. Men den omständigheten att broar kommit
till i mera avlägsna bygder för främst militärändamål, ändrar dock inte det
förhållandet, att det saknas bro på denna plats, där det verkligen föreligger
ett avsevärt mycket större behov av en bro än på andra ställen, där
broar kommit till stånd.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på den under behandling varande punkten yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Bergh, Ragnar, att kammaren
måtte, med avslag å utskottets hemställan i mom. II, bifalla utskottets hemställan
i mom. I med det tillägg, att för budgetåret 1944/45 å allmän beredskapsstat
I till Byggande av broar uppfördes ett anslag av 1 500 000 kronor.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 216 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Ragnar Berghs under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Punkterna 5—42.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde.

Första kammarens protokoll 1944. Nr HO.

Nr 26.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Anslag å
beredskapssta
till åtgärder
för ekonomisk
efterkrigsberedskap.

Punkten 1.

I denna punkt hade utskottet på anförda skäl hemställt, att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj:ts i proposition nr 281 framlagda förslag till Åtgärder
för ekonomisk efterkrigsberedskap å allmän beredskapsstat I för budgetåret
1944/45 uppföra ett anslag av förslagsvis 100 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av, utom andra, herrar Johan Bernhard Johansson,
Bernhard Nilsson, Heiding, Ekströmer, Albertsson, Ivar Persson, Pettersson
i Dahl och Olsson i Kullenbergstorp, vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag till Åtgärder för ekonomisk
efterkrigsberedskap å allmän beredskapsstat 1 för budgetåret 1944/45
uppföra ett anslag av förslagsvis 75 000 000 kronor.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Jag ber att få yttra några ord i

anslutning till den vid denna punkt fogade reservationen.

Såsom framgår av propositionen i ärendet liksom även av utskottets utlåtande
avser anslaget på denna punkt av 100 miljoner kronor åtgärder för ekonomisk
efterkrigsberedskap. Propositionen innehåller ingen närmare motivering
beträffande detta anslag. Däremot ha inom utskottet vissa upplysningar
lämnats vid föredragningen av de olika punkterna.

Det kan ju råda olika uppfattning örn detta anslag både beträffande användningen
och storleken. Anslaget avser emellertid mötande av kommande
behov, bland vilka även upptagits en post avseende statens skogsindustrier,
där för anläggningskostnader beräknas ett belopp av 20,7 miljoner kronor och
för lagerkredit 13,1 miljoner kronor. Föredraganden inom utskottet förebragte
på denna punkt starka skäl för bifall till förslaget i denna del. Kommissionen
för ekonomisk efterkrigsberedskap har emellertid senare avfattat en promemoria,
som även avser denna punkt. Denna promemoria fick statsutskottet
häromdagen del av. Jag har velat nämna detta, därför att den innehåller
flera värdefulla synpunkter, som vid den fortsatta behandlingen av frågan
böra ägnas allt beaktande.

De frågor, som sammanhänga med detta anslag å 100 miljoner kronor, äro
inte utredda. Förhållandena äro oklara, och det gör att det inte för närvarande
är lätt att fatta ståndpunkt till de olika förslagen. Avsikten är ju
även att det framdeles skall prövas vilka åtgärder som böra vidtagas.

Beträffande frågan örn ett anslag på 20 miljoner kronor för anläggande
av en fabrik för tillverkning av konstgummi, skulle jag vilja säga några ord.

Redan nu finns det en fabrik för detta ändamål, och ytterligare en är under
uppförande. Den fabrik, som nu planeras, beräknas få en kapacitet, som
skulle väsentligt överstiga de båda tidigare beslutade fabrikernas sammanlagda
kapacitet. Beträffande tillverkningen vid denna fabrik har det inte
ännu, enligt de uppgifter vi erhållit inom utskottet, klarlagts vilken typ av
konstgummi som skall tillverkas, huruvida man skall tillverka samma typ
som vid de redan beslutade fabrikerna eller örn man skall tillverka en annan
typ. Undersökningar i det avseendet pågå för närvarande. Emellertid är
det uppenbart, att tillverkningen vid den nya fabriken inte kan tänkas komma
i gång tidigare än att konstgummit kan komma ut i marknaden tidigast i
slutet av nästa år.. Det gäller då att försöka bilda sig en uppfattning örn
huruvida fabriken kan tjäna det ändamål som avses, när det dröjer så pass
länge innan den kan börja tillverkningen. Detta är en sak som det givetvis
är omöjligt att för närvarande bedöma. Det är helt och hållet beroende på när
kommunikationerna mellan länderna, alltså världshandeln, återigen kan upptagas
i någon nämnvärd omfattning. Det har emellertid i det, avseendet fram -

Onsdagen den 28 juni 1944. Nr 26.

Anslag å beredskapsstat till åtgärder för ekonomisk ef terkrig siter eds ka p.

(Forts.)

hållits, att även om kriget slutar och handeln kan återupptagas, är det inte
givet, att naturgummi kan anskaffas i tillräcklig omfattning för att fylla
vårt behov. Konstgummi tillverkas för närvarande i stor skala i Tyskland
och i Amerika, och den kvalitet, till vilken man i dessa länder kommit upp,
är fullt jämförbar med eller kanske betydligt högre än den kvalitet vi kunna
åstadkomma, åtminstone vid den fabrik, som redan finns. Det bör således
vara möjligt att när kriget är slut importera konstgummi från länder,
som för närvarande producera sådant i betydande omfattning.

Reservanterna föreslå nu emellertid, att utskottet skulle gjort det uttalandet,
att »utskottet finner det i hög grad tveksamt, örn ytterligare anläggningar
i nuvarande tidsläge böra komma till stånd. Det slutliga ställningstagandet
till denna fråga må ankomma på Kungl. Maj :t». Vi lia alltså stannat
vid att frågan bör underställas Kungl. Majit för ytterligare prövning.
När vi nu hunnit fram till slutet av juni månad, och det alltså inte dröjer
mycket mera än ett halvår innan riksdagen sammanträder nästa gång, kan
det ju emellertid tänkas, att förhållandena utvecklas så, att det kan vara
lämpligt, att riksdagen i början av nästa år fattar ståndpunkt till frågan,
huruvida det bör ske en ytterligare utbyggnad eller icke.

Jag ber, herr talman, med dessa ord få yrka bifall till reservationen.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Såsom herrarna torde minnas,
mottogs beredskapsstaten med mycket stark kritik från början. När vi möttes
i statsutskottet framhölls även en del av den kritik, som, framförts utanför och
inom riksdagen. Emellertid blev åtskilligt av denna kritik ganska kraftigt
vederlagt i statsutskottet genom de sakliga upplysningar, som lämnades i samband
med behandlingen av de olika punkterna i denna omfattande proposition.

Ger man akt på vad som från början sades, måste den reservation, som här
föreligger, te sig ytterst blygsam. Huvudkritiken har ju inriktats på två spörsmål,
dels den projekterade gummitillverkningen och dels järnverket i Luleå.

Gummitillverkningen synes oss i utskottsmajoriteten vara lika betydelsefull
för försörjningen som vissa andra saker varit för den militära försvarsberedskapen.
Vi ha sörjt för den och varit mycket eniga på denna punkt. Åtskilliga
miljoner kronor ha ju också anslagits för ändamålet. Häromdagen fick emellertid
riksdagen en ytterligare påminnelse örn att vad som anslagits för visst
ändamål inte var _ så särskilt välbetänkt, nämligen i fråga örn miljonerna till
Svenska skifferoljeaktiebolaget. Åtskilliga miljoner kronor avskrevos då utan
vidare. Man har emellertid nödgats göra detta för att hålla försvarsberedskapen
uppe. Nu är emellertid försvaret säkerställt vad behovet av gummi beträffar,
vilket ju är i sin fulla ordning, men örn vi för civilt bruk köra på det gummi,
som för närvarande finns, kari den tiden inte vara långt avlägsen, då denna
trafik helt mäste avstanna. Vad det skulle betyda i ett samhälle som vårt är
lätt begripligt.^ Vi minnas alltför väl vilket missnöje som uppstod, då handelsministern
en gång i början av krigstiden sände ut ett cirkulär örn begränsning
av denna trafik just med hänsyn till gummi- och bensinbristen.

Riksdagen bör under sådana omständigheter tänka på framtiden. Vi ha inte
kunnat taga ansvaret för den nedskrivning av beloppet, som reservanterna här
göra sig till tolk för. Vi tro att det är lika nödvändigt för försörjningen att
nu vidtaga åtgärder pa detta område som det tidigare varit för försvarsberedskn.
pen och kunna således inte frångå Kungl. Majlis förslag på denna punkt.

I investeringsutredningen har ju framställts ett yrkande, att beloppet skulle
fastställas till 25 miljoner kronor. Det har ansetts vara nog; Kungl. Majit kan

Nr 26.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Anslag å beredskapsstat till åtgärder för ekonomisk efterkrigsberedskap.

(Forts.)

ju återkomma i frågan. Men det är klart, att Kungl. Maj :t innan dess får göra
vissa utfästelser. Örn inte beloppet vore så stort som Kungl. Maj :t och majoriteten
i investeringsutredningen föreslagit, skulle inte de dispositioner kunna
vidtagas, som äro nödvändiga för att säkerställa behovet av gummi. Vi ha
således inte kunnat ansluta oss till reservanternas yrkande på denna punkt.

Detsamma är förhållandet beträffande frågan örn järnverket i Luleå, som
den föregående talaren inte uppehöll sig vid. Eftersom jag har ordet skall
jag emellertid be att få säga något även på denna punkt.

Fjärde avdelningen i statsutskottet har besökt denna plats och haft överläggningar
med åtskilliga grupper, huruvida behovet av en. elektrisk ugn var
att sätta före behovet av ett thomasverk etc., och jag är övertygad örn att örn
inte Kungl. Maj :t föranstaltat örn en utredning i detta avseende hade fjärde
avdelningen och troligen också statsutskottet tillstyrkt den motion, som väcktes
beträffande uppförande av ett thomasverk. Med anläggande av elektriska
ugnar vinner man ju åtskilliga fördelar: man sparar kol o. dyl. vid tillverkningen
av tackjärn, vilket ju är av stor betydelse, men det ger inte järnverket
möjlighet att uppträda som säljare av annat än lägre sorter av järn, under
det att thomasverket däremot ger möjlighet för verket att uppträda som säljare
även av bättre sorter av järn, vilket ansetts nödvändigt för en effektiv drift
av verket.

Detta gör att vi inte heller på denna punkt kunnat hörsamma vad reservanterna
föreslagit. Jag kan nämna, att jag frågat sakkunnigt folk uppe i Norrbotten
vilket de helst ville lia, en elektrisk ugn eller ett thomasverk, örn de
nu inte kunde få bådadera. Man svarar, att thomasverket för närvarande måste
anses vara det viktigaste, varför man höll styvt på att frågan örn uppförande
av ett sådant borde ha möjlighet att vinna bifall.

Jag nöjer mig med detta, herr talman. Jag tror att reservanterna här kommit
in på ett för gummiförsörjningen i vårt land mycket ömtåligt område.
Det skulle enligt min mening vara olyckligt örn man försökte bromsa de syften,
som ligga bakom Kungl. Maj:ts förslag. Jag är övertygad om att man i
framtiden djupt skulle ångra, i fall man i dag godkände reservanternas förslag.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Gjöres: Herr talman: Då frågan om ytterligare utbyggnad
av gummiproduktionen spelat stor roll i reservationen och även här i debatten
förts fram från reservanternas sida, är det kanske inte alldeles ur vägen att
jag lämnar några närmare informationer örn denna sak, då jag i regeringen
närmast bär ansvaret för denna mycket viktiga och bekymmersamma del av
vårt försörjningsproblem.

Det är redan på mångahanda sätt bekant, att vår gummisituation har varit
tämligen beträngd under åtskilliga år, alltsedan importen av naturgummi våren
1941 avbröts. Endast mindre kvantiteter ha sedan den tiden vid ett pär tillfällen
kommit in i landet. Viss begränsad import av syntetiskt gummi från
Tyskland har kunnat äga rum, och detta har i hög grad lättat de överhängande
bekymren, men har inte på något sätt avlägsnat dem. Det är till följd av
detta mycket svåra läge som Kungl. Majit med riksdagens medverkan engagerat
sig för inhemsk produktion av syntetiskt gummi. Först beslutades en
anläggning, som var projekterad för en årlig tillverkning av 400 ton och som
utvidgades med ytterligare 400 ton sedan man vunnit så pass stor förtrogenhet
med metoden att man ansåg sig kunna bygga ut enheten till dessa dimensioner.
Därefter har programmet vidgats, så att vi nu utom den första an -

Onsdagen den 28 juni 1944. Nr 26.

Anslag å beredskapsstat till åtgärder för ekonomisk efterkrigsberedskap.

(Forts.)

läggningen för 800 ton i Ljungaverk uppföra en fabrik viel Stockvik för en
årsproduktion av likaledes 800 ton syntetiskt gummi.

Under liela den tid, som försöken med att framställa syntetiskt gummi här
i landet pågått, har man givetvis med den allra största omsorg och vaksamhet
strävat att bilda sig en möjligast pålitlig uppfattning örn användbarheten av
den neopren, det syntetiska gummi, som framställts. Det är mig en glädje att
kunna säga att de prov i praktisk drift och de försök och prov i laboratorieskala,
vilka utförts med det gummi, som framställts vid professor Svedbergs
laboratorium i Uppsala och som vi nu hoppas snart nog skall framställas i
industriell skala vid fabriken i Ljungaverk, ha givit rätt tillfredsställande resultat.
De farhågor, man av vissa anledningar ansåg sig kunna hysa beträffande
det syntetiska gummits användbarhet för bilringar, ha hittills inte besannats,
utan man har lyckats åstadkomma en produkt som ser ganska lovande
ut.

Det ligger i sakens natur att vi, eftersom man här rör sig på ett område där
vi själva tidigare saknat ali teknisk erfarenhet och fått börja arbetet utan tillgång
till mera fullständiga informationer, ha blivit tvungna att så att säga ta
steg för steg och inte engagera oss i en utbyggnad av den industriella apparaten
i vidare mån än att man kunnat känna sig ha något så när fast mark
under fotterna. Detta är förklaringen till att gummiproblemet så att säga har
serverats bitvis för riksdagen.

Läget är för närvarande sådant, att vi kanske kunna försörja den nu i gång
varande bilparken med gummiringar under ytterligare ett år utan att behöva
göra några mera ingripande beskärningar av trafiken. Det är möjligt att vi
under hösten''bedöma läget så, att vi från och med årsskiftet trots allt nödgas
genomföra rätt kännbara inskränkningar, men det är vår förhoppning att det
skall bli möjligt att som hittills hålla trafiken i gång ungefär till halvårsskiftet
1945. Men örn man vid den tidpunkten inte kan räkna med tillförsel
utifrån eller med möjlighet att inom en nära framtid få till stånd en ökad produktion
av gummi inom landet, nödgas man utan tvivel skrida till en synnerligen
hård beskärning av trafiken, vilken kommer att ytterligt kännbart
drabba även de områden, där man hittills försökt ställa trafikmedel till förfogande.

Självklart kan jag inte säga, att det om ett år inte är möjligt att importera
gummi till landet. Läget kan undergå sådana förändringar att det då blir
möjligt att till landet införa några hundra ton gummi. Men å andra sidan
måste jag framhålla, att det skulle vara att spela hasard med en viktig del av
försörjningen, örn man satte sin lit till de möjligheter ;för import, som med
utgångspunkt från vissa antaganden kunna tänkas föreligga under senare
halvåret nästa år. Jag skall här inte ingå på någon detaljredovisning av hur
situationen på gummimarknaden för närvarande ter sig ute i världen men det
finns många skäl att antaga, att det dessvärre skall vara lika svårt för oss
att få gummi utifrån om ett år som det ii r i dag. Ingen kan i detta ögonblick
veta något örn produktionskapacitet och leveransmöjligheter vid elen tiden på
de håll, från vilka vi under de gångna krigsåren kunnat få en viss knapp tillförsel.
Lika litet vet man huruvida den militärpolitiska situationen i Östern
blir sådan att vi om ett år skola kunna få gummi västerifrån. Det krav vi
ställas inför är därför så som läget ter sig en vidare utbyggnad av den inhemska
produktionen.

Såsom herr Nilsson i Landeryd här framhöll, övervägas olika alternativ
inom industrikommissionen. Man är flir dagen inte framme vid ett bestämt
och definitivt förslag om hur den vidare lii byggnaden av den syntetiska gum -

Nr 26.

Onsdagen den 2S juni 1944.

Anslag å beredskapsstat till åtgärder för ekonomisk ef lerk r i g s L e reds ka p.

(Forts.)

miproduktionen skall ske. Jag skulle emellertid tro att man från industrikommissionens1
sida redan inom de bägge närmaste veckorna är färdig med ett sådant
förslag, och när det föreligger och blivit vederbörligen prövat, har man
ingen tid för ytterligare uppskov. Det vore visserligen både riktigt och mycket
angenämt, örn man även beträffande den etapp av produktionsutvidgningen,
som nu (förestår, kunde gå fram till riksdagen på samma sätt som förut skett,
men situationen är sådan att man nog inte har möjlighet att göra det. De behövliga
maskinerna för den utbyggnad, som man anser vara nödvändig, måste
antagligen beställas mycket snabbt, antingen det blir fråga örn en utvidgning
av kapaciteten vid dfen redan i gång varande fabriken i Ljungaverk eller vid
den anläggning, sam utföres i Stockvik, eller det blir fråga örn uppförande
av en helt ny fabrik. Örn alltså dessa beställningar måste göras mycket snabbt,
förefaller det däremot inte vara omöjligt att uppskjuta beslutet örn själva huvudinvesteringarna
till ett stycke fram på förhösten. Dock är jag övertygad
örn att man icke kan uppskjuta beslutet örn de viktigaste investeringarna så
länge, att nästa års lagtima riksdag kan bli i tillfälle att taga ställning till
frågan.

Jag har ansett det vara min skyldighet, herr talman, att göra kammaren
förtrogen med den mycket allvarliga situation beträffande gummiförsörjningen,
som vi stå inför och som är sådan att vi måste anhålla örn den här
ifrågavarande möjligheten att göra de ytterligare investeringar, som äro nödvändiga
för att den redan hårt beskurna bilparken i fortsättningen skall kunna
hållas i gång.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Den finansfullmakt på
100 miljoner kronor, som regeringen begärt och statsutskottets majoritet tillstyrkt
under den föredragna punkten, avser en del olika ändamål, som regeringen
uppenbarligen ämnar använda dessa medel till. Jag understryker vad
herr Nilsson i Landeryd nyss sade örn samtliga de projekt, som inrymmas i
denna finansfullmakt, nämligen att de ännu icke äro utredda. De ligga alltjämt
under utredning, och åtminstone vissa av_ dessa utredningar, kanske flertalet,
äro av den beskaffenheten att de säkerligen inte torde bli färdiga inom en
nära framtid. Det finns därför mycket stor sannolikhet för att handläggningen
av dessa frågor, örn de hänskjuta^ till nästkommande års riksdag, icke skulle
försenas. Riksdagen hade då också själv i grundlagsenlig ordning fått taga
ställning till de olika spörsmålen vart för sig och anvisa erforderliga medel.
Det skulle ju kunna hända, att denna finansfullmakt icke kan användas förrän
nästa riksdag är samlad, och då uppstår den ganska egendomliga situationen,
att medel under pågående riksdag disponeras av Kungl. Majit vid sidan örn
riksdagsbehandlingen av liknande eller närbesläktade ärenden. Man kan därför
hysa stark tveksamhet örn lämpligheten och behovet överhuvud taget av den
här ifrågasatta finans fullmakten på 100 miljoner kronor.

Granskningen av de objekt, som här avses erhålla stöd, har försvårats av
den omständigheten att utredning i ärendena pågår, och man har inte kunnat
få några bestämda uppgifter örn de olika fallen. Utskottet har vid åhörandet
av föredragningarna och de uppgifter, som kunnat lämnas, dock så till vida
tagit ställning, att utskottet tillstyrker en finansfullmakt på 100 miljoner
kronor, under det att reservanterna vilja begränsa beloppet till 75 miljoner
kronor. Häri ingå då bland annat de av en föregående ärad talare omnämnda
stödåtgärderna för statens skogsindustrier, för lagring av tackjärn o. s. v. Men
det är två poster i denna fullmakt som reservanterna — och reservanter äro
här samtliga de borgerliga ledamöterna — icke ansett sig kunna ge sitt förord,

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 26.

Anslag å beredskapsstat till åtgärder för ekonomisk efterkrigsberedskap.

(Forts.)

och de motsvara sammanlagt det belopp på 25 miljoner kronor, som reservationen
yrkar måtte avdragas från det av Kungl. Maj :t begärda beloppet.

Den ena posten gäller det redan omdiskuterade förslaget att utvidga tillverkningen
av konstgummi. Jag erinrar örn vad som nyss har sagts, att byggnadstiden
för fabriksanläggningen beräknas till ett år. När det sedan gäller
den maskinella utrustningen, har den upplysningen lämnats att det är osäkert,
huruvida erforderliga maskiner överhuvud taget kunna anskaffas. I varje fall
ha vi kommit till den uppfattningen, att tidpunkten när denna fabrik tidigast
kan beräknas komma i gång är örn cirka ett och ett halvt år. Samtidigt ha vi
fått höra mycket optimistiska uttalanden örn gummiförsörjningen efter kriget,
örn de beräknade tillgångarna på rågummi, örn prisfall o. s. v. Allt detta har
givit oss den uppfattningen att man måste räkna med att efter krigets slut
helt avskriva vad vi här lägga ned. Örn man röstar för bifall till Kungl. Maj :ts
förslag, gör man det således nied öppna ögon för och i klart medvetande örn
en given förlust på över 20 miljoner kronor. Vi ha att välja mellan de argument
örn bristen på gummi, som herr statsrådet har anfört, och de fakta som
bestämmas av att denna tillverkning kan börja tidigast örn ett och ett halvt år.
Till och med den tidsuppgiften är för övrigt oviss. Därtill kommer, såsom
herr Nilsson i Landeryd nyss anförde, att man ännu inte har vunnit klarhet
örn vilken typ av konstgummi man skall gå in för vid tillverkningen.

Alla dessa omständigheter ha gjort oss reservanter betänksamma. Riksdagen
har för några dagar sedan på statsutskottets förslag beviljat 55 miljoner kronor
för avskrivningar på skifferoljeverksanläggningarna, som tillkommo såsom
en kristidsåtgärd, och vi torde med till visshet gränsande sannolikhet lia att
motse avskrivningar även när det gäller Norrbottens järnverk liksom åtskilliga
andra objekt, som staten satsat pengar på under kristiden. Det må
inte förvåna, örn man, i ett sådant läge som detta ärende nu befinner sig i,
till slut vägrar vara med om att taga sådana risker. Vi kunna inte hålla på
att ge ut väldiga belopp för den ena anläggningen efter den andra och så bara
avskriva förlusterna. Det kan inte hjälpas att man reagerar emot, att statens
finanser handhavas på det sättet, och det är därför vi lia avgivit denna reservation
på den ifrågavarande punkten.

Den andra posten gäller järnverket i Luleå. Såsom kammarens ärade ledamöter
erinra sig, beviljades vid ett plenum helt nyligen ett anslag på tre miljoner
kronor till Norrbottens järnverk på framställning av Kungl. Majit. Detta
järnverk Ilar varit föremål för behandling vid tre särskilda riksdagar, nämligen
år 1939, år 1941 och nu år 1944. Hela denna fråga har alltså varit
en riksdagsangelägenhet. Meningarna ha brutit sig mot varandra, sakliga
utredningar ha verkställts av vederbörande riksdagsutskott oell mycken möda
har nedlagts på att åstadkomma bästa möjliga resultat. Vid samma riksdag
som en proposition om anslag till detta järnverk behandlas kommer man nu
helt plötsligt och begär en fullmakt att via beredskapsstaten få tillföra järnverket
nya belopp — vi veta ännu inte hur stora, men siffran 6 miljoner kronor
har nämnts. Detta lia reservanterna måst vända sig mot. Så mycket märkligare
är denna begäran som den framställning om anläggande av ett thomasverk,
som styrelsen i vintras gjorde till Kungl. Majit, ej upptogs i den proposition,
som vi Irnit nyligen behandlat. Så sent som den 2G maj i år Ilar Kungl. Majit
lämnat industrikommissionen bemyndigande att utreda spörsmålet om anläggning
av ett thomasverk och ytterligare en tackjärnsugn vid Norrbottens järnverk.
Även detta spörsmål ligger således under utredning. När riksdagen intill
nu har handlagt liela detta ärende, bör den, synes det mig, visa sig så pass
män örn grundlagens föreskrift att svenska folket skall sig självt beskatta,

24 Nr 26. Onsdagen den 28 juni 1944.

Anslag å beredskapsstat till åtgärder för ekonomisk efterkrigsberedskap.

(Forts.)

att dea kräver att också i fortsättningen få följa detta ärende ock inte låter
det avgöras genom särskilda fullmakter. I annat fall får ju riksdagen bara
till uppgift att efteråt täcka utgifterna, medan vi däremot inte få vara med
örn att pröva huruvida utgifterna i och för sig böra göras.

Frågan örn en utbyggnad av Norrbottens järnverk ligger således under utredning,
och vi veta inte vad resultatet därav kan bli. Jag vill bara uppställa
det spörsmålet, om det kan vara rimligt att regeringen utan riksdagens hörande
skulle anvisa medel för anläggning av ett thomasverk, även örn industrikommissionens
utredning skulle leda till ett avstyrkande? Denna sak har varit
och är ett typiskt riksdagsärende, och reservanterna ha därför ansett att den
också bör vara det i fortsättningen. Vi ha därmed ingalunda tagit ståndpunkt i
själva sakfrågan örn utbyggnaden av Norrbottens järnverk, utan det får ske
när ärendet kommer under riksdagens prövning, dit det rätteligen hör.

Herr Johan Nilsson i Malmö fällde ett mycket egendomligt yttrande. Han
ville göra gällande att statsutskottet, örn inte regeringen föranstaltat örn utredning
den 26 maj, skulle ha bifallit en motion örn anslag på 4,5 miljoner kronor
till anläggande av ett thomasverk, vilken väcktes i anslutning till den proposition
örn Norrbottens järnverk, som vi för en tid sedan behandlade. Detta uttalande
förefaller mig mycket egendomligt. Så kan endast en diktator tala, en
man som vet att han bakom sig har en samlad partimening, som inte låter
rucka på sig. Den motionen är i verkligheten icke behandlad ens på statsutskottets
fjärde avdelning, som förbereder ärenden av den art det här gäller.
När vi genom kungl, brev, som vi fingo del av, fingo veta att Kungl. Majit
hänskjuta frågan till utredning, var det ju lönlöst att behandla motionen örn
thomasverket, utan vi lämnade den åt sitt öde och gingo i övrigt på bifall till
Kungl. Maj :ts proposition. Den motionen har således icke undergått någon
realbehandling, och att då efteråt utan vidare säga att statsutskottet med
säkerhet skulle ha tillstyrkt den, vittnar örn väl stor optimism. Ännu finns
det dock möjligheter att i parlamentarisk ordning diskutera och pröva ett
ärende, att höra sakkunniga och väga sakskälen på olika sidor. Även statsutskottet
kunde ju ha kommit i den situationen att inkallade sakkunniga eventuellt
avstyrkt motionen — något som vi inte kunna veta — och det kunde
givetvis ha påverkat utskottets ställningstagande. Jag tycker därför att det
är för mycket sagt, när herr Johan Nilsson så bestämt uttalar att statsutskottet
skulle ha tillstyrkt denna motion.

Äv det anförda framgår att vi hysa allvarliga betänkligheter mot att bevilja
det belopp av 20 miljoner kronor, som avses för utvidgning av konstgummiproduktionen
och som kanske kommer att visa sig otillräckligt, och att vi alldeles
bestämt fordra att frågan örn ytterligare utbyggnader vid Norrbottens
järnverk ånyo underställes riksdagen och icke inrymmes i dessa finansfullmakter.
Det är på de två punkterna som meningarna inom utskottet ha brutit
sig.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Häri instämde herr Ekströmer.

Herr Andrén: Herr talman! Jag begärde ordet närmast med anledning av
ett anförande av herr Johan Nilsson i Malmö. Jag kan nämligen inte för min
del acceptera den historieskrivning, som däri presterades.

Herr Johan Nilsson framhöll, att kritiken hade varit mycket stark när denna
proposition framlades, men att den sedan förstummats. Jag vill då erinra herr

Onsdagen den 28 juni 1944. Nr 26.

Anslem å beredskapsstat till åtgärder för ekonomisk efterkrigsberedskap.

(Forts.)

Johan Nilsson därom, att den kritik, som framfördes både här i kamrarna vid
remi sson av den föreliggande propositionen och sedan i statsutskottets principdebatt,
inte gällde några enstaka detaljer. I kamrarna kunde den inte göra det
redan av den anledningen, att denna proposition vid remissen ännu icke förelåg
i tryck och alltså ej var tillgänglig för kammarens ledamöter. Kritiken gällde
i stället vissa avgörande principer, som voro grundläggande för denna proposition.
Först och främst riktade den sig mot det sena avlämnandet ^av propositionen,
vilket var så mycket mera uppseendeväckande som man från regeringsbänken
tidigare hade fått mottaga försäkringar på denna punkt, som åtminstone
i kamrarna fattades såsom ett löfte att bättra den praxis, som tyvärr
blivit rådande under de sista åren. Kritiken gällde också den ofullständiga
beredningen av de ärenden, som här förelågo till behandling och som gjort det
omöjligt för utskottet att på alla punkter företaga en prövning på det sätt,
som brukar vara vanligt. Vidare gällde kritiken riksdagens budgetsrätt i en
mera vidsträckt mening. Här är det nämligen fråga om en ytterligare utbyggnad
av systemet med finansfullmakter, som kan bliva mycket allvarlig för riksdagens
ställning. Jag förstår mycket väl, att denna, utbyggnad sker i effektivitetens
tecken, men just i detta tecken har man i land efter land minskat representationens
möjligheter att göra sig gällande och därmed tagit det ena steget
efter det andra på vägen mot diktaturen. Till sist gällde kritiken också den
underbalansering av budgeten, som blir en följd i fall denna beredskapsstat
verkligen skall sättas i verket. En sådan underbalansering av budgeten torde
inte kunna undgå att medföra starka stimulanser för en inflation, och jag är
rädd för att sådana inflatoriska tendenser komma att visa sig ödesdigra för hela
vår samhällsekonomi.

Har då verkligen riksdagens kritik förstummats på dessa punkter? Om herr
Johan Nilsson ville göra sig mödan att läsa statsutskottets utlåtande nr 212,
vilket handlar just örn principfrågorna, skulle han finna att statsutskottet, och
numera också riksdagen, i stort sett accepterat de kritiska synpunkter, som
framfördes vid remissen av den föreliggande propositionen. Kritiken har alltså
inte förstummats, utan den har accepterats; den ingår i riksdagens beslut Det
är detta som i dagens situation är glädjande, och jag rrttalar den förhoppningen
att första statsmakten, att regeringen skall observera de kritiska synpunkter,
som i detta sammanhang uttalats av riksdagen.

Jag vill tillägga att jag i ett par avseenden är glad åt beredskapspropositionen
sådan den denna gång bär uppställts. En vinst är att en strängare boskillnad
blir möjlig mellan å ena sidan försvarets beredskapsstat och å andra
sidan den allmänna beredskapsstaten. Såvitt jag förstår är, det denna gång
verkligen meningen att göra en sådan utrensning att vi inte, såsom tidigare har
varit fallet, få en rad civila poster under försvarets beredskapsstat. Detta
system bär ju fört med sig att vi fått stora, rent civila anslagsposter med
mycket otillfredsställande ändamålsbestämningar. Det bär kunnat vara anslagsposter
på 40 miljoner kronor med en motivering på kanske åtta räder med så
oklar formulering, att man knappast kunnat fatta vad det varit fråga orri. Genom
de krav på något fullständigare beredning och ett mera utförligt framläggande
av ärendena, som i varje fall riksdagen hittills har hävdat när det
gäller don civila beredskapsstaten, hoppas jag att en förbättring skall ha inträtt
på denna punkt.

Den andra glädjande sidan hos denna beredskapsstat är att vi kanske komma
att kunna avveckla det system med B-anslag, som tidigare förekommit i den
ordinarie budgeten. Jag var ganska kritisk och skeptisk mot detta system när
det först lanserades, oell det bär onekligen visat sig medföra stora olägenheter.

26 Nr 26. Onsdagen den 28 juni 1944.

Anslag å beredskapsstat till åtgärder för ekonomisk efterkrigsberedskap.
(Forts.)

Jag hoppas därför att vi skola slippa detta system och att vi alltså även här
skola kunna anteckna en mera bestående vinst.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande än örn bifall till reservationen.

Herr Heiding: Herr talman! För min del har jag också varit betänksam när
det gällt att lämna denna finansfullmakt på 100 miljoner kronor. När riksdagen
är samlad så pass lång tid av året som nu är fallet, borde det inte behöva
komma i fråga att ställa så betydande belopp till disposition, som det
här är fråga örn.

Dessa 100 miljoner kronor äro ju avsedda till sådana angelägna beredskapsåtgärder,
för vilka särskilda anslag ej kunnat beräknas i den allmänna beredskapsstaten
med hänsyn till att de ännu inte varit tillräckligt utredda. Trots
detta ha vi ansett, att man borde kunna gå med på att ställa ett belopp av
75 miljoner kronor till förfogande, och för min del anser jag att även detta
belopp är i högsta laget.

När det gäller gummitillverkningen får jag säga, att jag inte har någonting
emot att den saken noga prövas och att man eventuellt kommer dithän att vi
skulle kunna få, till stånd en utvidgad fabrikation av konstgummi. Det är ju
tydligt att vi, såsom statsrådet framhöll, kanske inom ett år kommit i det läget
att vi nödgas införa sådana restriktioner att biltrafiken inte kommer att kunna
hållas i gång i ens samma omfattning som nu. Men vi lia också i reservationen
sagt, att »det slutliga ställningstagandet till denna fråga må ankomma på
Kungl. Maj :t». Jag skulle tro att ingen här i riksdagen vill klandra regeringen,
i den händelse den kommer att handla på grundval av en utredning som visar,
att det kan bära sig att sätta i gång en sådan tillverkning som denna och
att det blir absolut nödvändigt att göra det innan 1945 års lagtima riksdag
samlas. Det är klart att denna gummitillverkning är så pass viktig för vårt
land, att man inte får bortse från att det kanske blir nödvändigt att gå andra
vägar än de vanliga, och i detta fall har alltså Kungl. Maj :t en möjlighet att
besluta örn en utbyggnad.

„När det sedan gäller nyanläggningarna vid Norrbottens järnverk överlädes
något örn saken i utskottet och i synnerhet på fjärde avdelningen i samband
med den motion, som herr J. B. Johansson omnämnde, men när vi fingo
vetskap om att Kungl. Maj :t uppdragit åt industrikommissionen att i samråd
med styrelsen för Norrbottens järnverk ytterligare undersöka dessa frågor, ansågo
vi att det inte var någon anledning att längre diskutera saken. För min
del får jag säga, att jag ställer mig rätt välvillig även till detta projekt, därför
att jag tror att det blir nödvändigt att förr eller senare besluta örn anslag
till thomasverk vid Norrbottens järnverk. Men jag anser inte denna sak så
brådskande, att man ovillkorligen behöver ge Kungl. Maj :t fullmakt att sätta
i gång med ytterligare byggnation, eftersom Norrbottens järnverk i år redan
har fått ytterligare l1^ miljoner kronor i bidrag och 11j2 miljoner kronor i lån.
För övrigt är ännu inte hela det anslag utnyttjat, som järnverket förut erhållit;
anläggningarna äro ju inte fullt färdiga. Kan man då inte fortsätta
med vad man har för händer och göra det fullt färdigt? Under tiden hinner
frågan utredas, och 1945 års lagtima riksdag kan i vanlig ordning besluta
örn dessa nyanläggningar. Jag tror inte man behöver befara några olägenheter
av ett sådant tillvägagångssätt.

Herr Johan Nilsson framhöll, att vi i statsutskottet säkerligen skulle ha
tillstyrkt motionen i denna fråga. Det vill jag för min del inte yttra mig örn,
men jag kan ju säga att vi ställde oss rätt välvilliga till den. När emellertid

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 26.

Anslag å beredskapsstat till åtgärder för ekonomisk efterkrigsberedskap.

(Forts.)

Kungl. Majit föranstaltat örn utredning av frågan, kunde vi sorn. sagt inte
gå in på någon ingående behandling av motionen.

Jag vill alltså säga, att det belopp på 75 miljoner kronor, som föreslagits
i reservationen, bör vara tillräckligt. Det är inte stort mer än fem månader
kvar, under vilka riksdagen i år ej är samlad — vi komma ju inte härifrån
förrän i mitten av juli — och man är väl inte säker på örn det inte blir nödvändigt
att sammankalla riksdagen i höst. Jag hoppas att så inte behöver bli
fallet, men under nuvarande ovissa tider vet man ju inte hur läget kommer
att bli fram på höstsidan. Jag tror emellertid att detta belopp mycket väl bör
räcka till.

Herr Andrén har redan vänt sig mot herr Johan Nilssons uttalande att det
var skarp kritik mot denna beredskapsproposition bara till en början. Jag får
ju säga att jag också ställde mig tveksam till huruvida man skulle kunna gå
med på så stora anslagsbelopp som här voro föreslagna. Jag framhöll även i
utskottet, när propositionen skulle remitteras till vederbörande avdelningar,
att man borde ta viss hänsyn till vad som framhållits i detta hänseende. Jag
var också med om att väcka en motion, där vissa synpunkter framlades på
dessa frågor. För min del är jag tillfredsställd med den behandling ärendet
fått i statsutskottet, och jag är glad åt den utformning som statsutskottets
tredje avdelning har givit utskottets principutlåtande i denna fråga. Jag anser
att de synpunkter som där framförts utgöra goda ledtrådar när det gäller
att framdeles fortsätta på den inslagna vägen. Det är ju troligt att det blir
nödvändigt framlägga dylika beredskapsstater även i fortsättningen, men då
kan det vara lämpligt att, såsom utskottet framhållit, nöja sig med två beredskapsstater
i stället för tre.

Ingen vill väl motsätta sig anslag som syfta till att få i gång arbeten, utan
vi äro nog allesamman eniga örn att vi måste offra stora belopp för att människor
skola slippa gå arbetslösa. Örn beredskap sstaten råder således fullständig
enighet, och jag hoppas att de anslag, som riksdagen nu kommer att bevilja,
skola möjliggöra att man kan slippa ifrån den arbetslöshet, som befaras
kunna uppkomma. Det är ju endast när det gäller denna finansfullmakt som
meningarna äro delade, och jag kan inte förstå varför man inte skulle ha
kunnat bli enig även på den punkten. Ett mindre belopp hade varit alldeles
tillräckligt, och jag skulle tro att det i andra kammaren kommer att framställas
yrkande örn att ett mindre belopp än 75 miljoner kronor måtte ställas till
Kungl. Majlis förfogande. Men när vi nu i reservationen ha föreslagit 75 miljoner
kronor, anser jag att kammaren borde kunna acceptera denna.linje.

Herr talman! Jag ber att med vad jag nu har anfört få yrka bifall till den
vid punkten fogade reservationen.

Herr Myrdal: Herr talman! Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering
har ju ett visst ansvar för denna punkt, eftersom det var kommissionen
som ursprungligen framställde förslaget örn detta anslag.

Jag har lyssnat till debatten i dag för att utröna örn ett inlägg från min
sida skulle kunna göra det lättare för kammarens ledamöter att välja mellan
de två bud på 75 respektive 100 miljoner kronor, som nu stå mot varandra.
Ursprungligen var ju skillnaden större: kommissionens majoritet hade föreslagit
100 miljoner, medan en högerreservation stannade vid 25 miljoner. Men
motiveringen för det lägre beloppet var då inte, att inte det större beloppet
behövdes, utan det hette att »örn större behov skulle uppkomma, böra de i
varje särskilt fall prövas1 av riksdagen».

Reservanterna i utskottet lia gått en annan linje. De lia prövat sig fram

28 Nr 26. Onsdagen den 2S juni 1944.

Anslag å b er edskaps stat till åtgärder för ekonomisk ef terim g sier ed skap.

(Forts.)

till en uppfattning- om hur stort behovet är och funnit, att Kungl. Maj :t haft
fel och att man borde pruta 25 miljoner kronor. Därvidlag har man gått så
till väga, att när fyra projekt framlagts inom utskottet såsom exempel på för
vad -slags ändamål detta anslag skulle behövas, har man — örn jag förstått
rätt — ställt sig tveksam mot ett, som beräknats kräva 20 miljoner kronor,
och avvisande mot ett annat, som angivits kosta 6 miljoner kronor, och då
med en enkel kalkyl kommit till det resultatet, att det egentligen bara behövs
75 miljoner kronor.

Jag skulle vilja påpeka att vi inom kommissionen varit (fullkomligt på det
klara med att dessa fyra projekt, som berörts under utskottsbehandlingen och
som vi naturligtvis'' icke varit ovetande örn, uteslutande äro att betrakta såsom
exempel på sådana åtgärder som skulle behöva finansieras med detta
anslag. Jag vill inte gå närmare in på de särskilda projekt, som här ha berörts,
utan nöjer mig med att säga, att vi i kommissionen nog äro ganska ense örn
att alla rimliga åtgärder, som kunna bidraga till att (förbättra vår gummiförsörjning,
äro värda att vidtagas liksom också allt, som med rimliga kostnader
kan göras för att stärka vår framtida försörjning med handelsjäm.

Det är inte säkert att de förbindelser, som staten ifår ikläda sig, äro av alldeles
samma karaktär i skilda fall. Örn jag tänker på gummifabriken, som
här. har diskuterats, skulle det vara fråga örn en direkt investering på 20
miljoner kronor, och dessa pengar kunde då i värsta fall helt gå förlorade.
Men när det gäller andra slags åtgärder, exempelvis prisgarantier, kan den
reala risken vara mycket mindre. Skulle man tänka sig, vilket är rimligt under
vissa förhållanden, att staten åtoge sig garantier för uppehållandet av
produktion på lager för att förebygga arbetslöshet och eventuellt också för att
förstärka vår råvaruförsörjning — som fallet skulle bil i fråga örn tackjärnet
— så bleve den ekonomiska risk, som staten faktiskt påtoge sig, betydligt
mindre än det anslag som behöves.

_ Genom påpekandet att de fyra framlagda projekten, som ju alla befinna sig
på utredningsstadiet, bara äro exempel på behov som kunna komma att yppa
sig, och att det kan tänkas andra mycket rimliga sådana, som det skulle
vara .riksdagens mening att godtaga, örn den nu kunde bilda sig en uppfattning
därom, men att de knappast böra föranleda inkallandet av riksdagen
till en extra session, tror jag mig ha visat att det finns goda skäl för
det större anslagsheloppet.

Jag skall tillåta mig två allmänna anmärkningar, eftersom jag ändå har ordet.
Den ena är, att vi, som fått anledning att något mera ingående syssla
med efterkrigstidens faror och efterkrigsplaneringens problem, ha allvarligare
bekymmer för. många försörjningsfrågor än som kommit till uttryck i vissa
yttranden bär i dag. Vi anse det ingalunda orimligt, att man för att rusta sig
för fredskrisen vidtar åtgärder motsvarande dem man på sin tid var beredd att
vidta för att rusta sig för avspärrningen under kriget. För den, som ser på
dessa ^frågor såsom jag, är det alltså icke uteslutande ett argument emot sådana
åtgärder, att en del av vad vi gjort för att hålla oss starka under kriget
finansiellt kommer att resultera i förluster för statsverket. I många fall äro vi
eniga örn att dessa förluster varit väl värda att bära, och jag menar, att vår
inställning inför de svåra handelspolitiska och andra förhållanden, som måhända
och kanske sannolikt komma att råda å ömse sidor örn europakrigets avslutande,
bör vara en liknande.

Den andra allmänna reflexion, som jag skall tillåta mig, är att den serie av
beslut, som riksdagen nyss har fattat på grundval av beredskapspropositionen
och som den kommer att fullfölja under ännu några punkter, i själva verket

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 26.

Anslag ä beredskapsstat till åtgärder för ekonomisk efterkrigsberedskap.

(Forts.)

äro mycket viktigare än som framgår av riksdagsdebatten. Dessa beslut innebära
ju, att riksdagen praktiskt taget utan protest, utan kritik och utan diskussion
godtar en politik, som var så omtvistad på 1930-talet, nämligen att arbetslöshet
och kris böra mötas genom offentliga arbeten. Det var många, som
den gången på 1930-talet förfäktade dessa åsikter — även jag gjorde det —
och som då bedömdes såsom alltför radikala. Det är inte utan, att åtminstone
jag har den känslan, att vi lia segrat alltför mycket. Det finns en fara, att vi
vid nästa arbetslöshetskris komma att vara alltför villiga att gå på de offentliga
arbetenas1 linje och att vi komma att göra alltför litet för att hålla uppe
den normala produktionen inom näringslivet. I fall det blir arbetslöshet och vi
tillgripa offentliga arbeten, har detta nämligen ganska skadliga verkningar,
jämfört med det läge som skulle uppstå, örn vi kunde hålla den normala produktionen
i gång. Arbetare flyttas från sina arbetsplatser och från sina familjer.
De flyttas från arbeten, där de äro yrkeskunniga, till arbeten, där de
ofta inte ha yrkeskunnighet, och realkapitalet i den normala industrien får
sitå outnyttjat, för att man sedan skall bereda sig på en motsvarande återgång,
när krisen övervunnits. Ur denna synpunkt menar jag —- och jag vet,
att jag även här kan tala på kommissionens vägnar -— att det finns all anledning
att så skyndsamt som möjligt undersöka, genom vilka olika åtgärder vi
skulle kunna sätta ett köpkraftsstöd under den normala produktionen och genom
vilka åtgärder vi skulle kunna förhindra, att en arbetslöshet uppkommer,
som vi skulle bli tvungna att möta genom anslag under den jättelika beredskapsbudgeten.

Jag vill inte ge mig in på en alltför vidlyftig framställning utan nöja mig
med att påpeka, att till sådana rimliga åtgärder hör t. ex., att ninn genom
någon art av kredit eller genom prisgarantier gör det möjligt för industrier
att hålla i gång sin normala sysselsättning genom att producera på lager. Det
kan därvid bli fråga om relativt stora anslagsbehov, även örn, såsom jag sade,
förlustrisken kan vara ganska liten.

Den mycket abstrakta tankegång, som jag bär har anfört, utgör en illustration
till det påpekande, som jag har velat göra, nämligen att alla dessa projekt
befinna sig på utrednings stadiet och att man alltså, här diskuterade exemplifikationer,
som lämnats, mer ingående än deras betydelse för denna fråga påkallar.
Det större anslaget är därför enligt min mening väl motiverat, medan
däremot utskottsminoriteten icke förebringat övertygande skäl för sitt förslag
örn det lägre anslaget.

Herr talman! Jag tillåter mig yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Bara ett par repliker!

I mitt förra anförande yttrade jag någonting örn den stort upplagda kritik,
med vilken denna beredskapsproposition mottogs. Jag yttrade också, att i statsutskott
genom sakliga frågor och sakliga svar vederlagts mycket av flen
kritik, som då bestods. Nu säger herr Andrén till mig, att jag bör läsa igenom,
vad statsutskottet har skrivit på ifrågavarande punkt, förmodande,
att jag inte vet. att. statsutskottet har beaktat en hel del av den framställda
kritiken. Detta är ju en omdömesfråga, och jag har inte någon anledning
att vara missnöjd å kritikernas vägnar, utan säger endast, att örn

kritikerna äro nöjda, gläder det mig. även örn jag tycker, att de inte ha

fått det vederlag, örn jag får använda det uttrycket, som de tydligtvis

hade önskat, åtminstone i början av debatten.

Sedan säger herr J. B. Johansson, att det. är mycket osäkert, örn de behövliga
maskinerna kunna anskaffas, och att de här begärda anslagen i så fall

Nr 26.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Anslag å beredskapsstat till åtgärder för ekonomisk efter k vig siter ed s kap.

(Forts.)

inte behövas. Men, herr J. B. Johansson, man måste vidtaga vissa dispositioner,
göra nödiga avtal. Örn man inte har häremot svarande behövliga medel,
kan man inte göra de förarbeten, som i dylikt fall erfordras.

Vidare säger herr Johansson, att det blir att med öppna ögon anslå
20 miljoner kronor till gummifabrikation, vilket belopp sedermera kommer
att avskrivas. Ja, därom veta vi ingenting, och vi visste heller ingenting,
när riksdagen fick anslå de flera tiotals miljoner kronor, som jag nämnde i mitt
förra anförande, för till exempel framställning av skifferolja. Vi visste inte
då, örn det var nödvändigt — det ha vi fått reda på sedermera — men allt
gjordes i bästa syfte, nämligen för att öka vår beredskap, i detta fall för att
säkerställa vår försörjning.

I mitt förra anförande tillät jag mig vidare säga, att örn inte Kungl. Maj:t
hade föranstaltat örn en utredning under vår bortovaro — medan vi voro
uppe i Norrland och studerade järnverket och en hel del andra förhållanden -—
skulle vi, när vi kommo tillbaka, nog ha tillstyrkt beslutet om utredning. Så
kan endast en diktator tala, säger herr Johansson. Men jag hade endast ansett
det troligt, att vi hade tillstyrkt, vilket jag fortfarande tror. Örn det
varit en diktator, hade han inte ansett någonting —- det behöver ju inte den
diktator, som vi tänka på i dessa tider; han befaller endast.

Då var herr Heiding mera tillmötesgående. Han ville inte yttra sig om
huruvida det tillstyrkande av thomasverket, som jag talade örn, borde ha
skett. Han sade bara, att vi i alla fall voro mycket välvilliga, tilläggande,
att man ju ingenting kunde göra, eftersom Kungl. Maj :t hade satt i gång
en utredning av frågan.

Jag tror således — och jag styrkes av herr Myrdals anförande ännu mera
i min uppfattning — att utskottet slagit in på den väg, som det är klokt
att följa med hänsyn till den närmaste framtiden.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till utskottets förslag.

Herr Nordenson: Herr talman! Jag har i efterkrigsplaneringskommissionen
anslutit mig till dem, som avgivit en reservation till förmån för ett lägre belopp,
nämligen 25 miljoner kronor. När jag gjort det, har min huvudsakliga motivering
varit, såsom också angavs av herr Myrdal, betänksamhet mot att ge
en alltför vid fullmakt. Bakom min ståndpunkt ligger alltså en bestämd önskan
att riksdagen skall bli i tillfälle att i möjligaste mån pröva anslagen i
fall efter fall och att denna fullmakt inte bör göras större än som kan motiveras
av att det kan framkomma ärenden, som äro av exceptionellt brådskande
natur. När det gällt att bestämma beloppen, ha vi grundat vår ståndpunkt på
vissa konkreta förslag, som ha förelegat. Det bär gällt bl. a. tackjärn sverket,
där det har varit fråga om dels ett thomasverk, dels en elektrohytta. Mot thomasverket
lia gjorts så pass starka invändningar från tekniskt håll — även industrikommissionen
har visat mycket stor tveksamhet — att vi ansågo, att
denna sak i nuvarande läge knappast borde komma i fråga, medan däremot en
elektrohytta hörde till de projekt, som kunde aktualiseras mycket snart och som
borde realiseras. Men härför skulle inte åtgå mer än 3 å 4 miljoner kronor.

Det andra mera konkreta projektet gällde gummit. Jag vill påpeka, att när
vi behandlade denna sak, förelåg ett förslag, som gick ut på väsentligt lägre
belopp än det nu föreliggande. Jag vill uttryckligen säga ifrån, att jag delar
den upfattning, som här uttalats av bl. a. statsrådet Gjöres, att det är
mycket angeläget, att vi göra vad vi kunna för att ordna gummiförsörjningen.
Men nu har statsrådet Gjöres framlagt en ytterliga re motivering, som
är av sådan beskaffenhet, att jag anser, att det hade varit riktigast av rege -

Onsdagen den 28 juni 1944. Nr 26.

Anslag å beredskapsstat till åtgärder för ekonomisk efterkrigsberedskap.

(Forts.)

ringen att bryta ut detta ärende och framlägga det särskilt, så att vi hade
fått pröva det. Här ha nämligen nu lämnats mycket mera konkreta motiveringar
och motiveringar för ett mera vittgående förslag än vi hade att behandla
i kommissionen.

Jag skall inte gå in något djupare på frågan örn hur långt man skall gå med
avseende på gummit. Men såsom ordförande i styrelsen för det bolag, som
bygger ut och skall driva ifrågavarande fabriker, har jag haft anledning
att sätta mig närmare in i dessa frågor, och jag har den uppfattningen, att
man inte bör gå alltför fort fram här. Det är angeläget, att vi, åtminstone
innan vi bygga ut de sista enheterna, få inhämta erfarenhet ifrån de enheter,
som nu äro färdigställda för drift.

Jag menar sålunda, att det kanske inte brådskar så mycket som här angives.
Men har man den uppfattning, som statsrådet Gjöres här givit uttryck
åt, borde detta ärende lia framlagts som en särskild punkt.

Vad de övriga projekt beträffar, som skulle kunna komma in under detta anslag,
har herr Myrdal angivit i mera allmänna ordalag, av vad slag de skulle
kunna vara. Jag delar den uppfattningen, att dessa projekt måste tas upp till
en ingående prövning. Men de äro så pass svårbedömbara och ha så pass vittgående
konsekvenser, att jag anser, att enbart Kungl. Majit inte bör ta ställning
till dem, utan det bör vara riksdagen, som avgör frågan. Jag anser således,
att det finns anledning att begränsa beloppet så, att man inte i detta
inrymmer åtgärder, som äro av karaktär att böra prövas av riksdagen.

Ehuru jag således har den uppfattningen, att detta anslag borde lia kunnat
begränsas kanske ännu mera än reservanterna gjort, är jag i nuvarande läge
inställd på att rösta för det i reservationen föreslagna lägre beloppet. Jag
kan visserligen inte helt dela den motivering, som lämnats, men reservanterna
medge ju möjlighet för Kungl. Majit att ta ställning även på de punkter, där
tvekan har rått. Under sådana förhållanden kommer jag, herr talman, att
stödja reservationen.

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Herr talman! Det var närmast professor
Andréns skildring av vad som var orsaken till diktaturens frammarsch, som
gav mig anledning att begära ordet.

Det vare mig fjärran att försöka mästra professor Andrén i historiska ting.
Men var det dock inte så, herr Andrén, att det var bristen på handling, när
det gällde att sätta folk i arbete och lindra nöd och elände hos miljontals arbetslösa,
som kraftigt bidrog till demokratiens sammanbrott i stora delar av
Europa? Så långt jag har kunnat följa med, anser jag detta ha varit fallet.
iVad man, herr talman, bör eftersträva är en handlingskraftig demokrati, som
icke snöres in i alltför många paragrafer och formler. Det var bara denna lilla
anmärkning jag ville göra mot professor Andréns skildring här.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Andrén: Herr talman! Förvisso var det brist på handlingskraft, som
visat sig förödande för åtskilliga av de europeiska demokratierna. Men jag har
en helt annan uppfattning örn hur det skall handlas än herr Anderson i Arboga
tycks lia. Jag menar som han, att demokratien skall handla, men det skall
inte ske på det sättet, att riksdagen skjutes åt sidan, utan riksdagen måste
positivt medverka. Det är på dessa villkor som jag för min del överhuvud taget
har kunnat acceptera denna beredskapsstat. Därför är jag principiellt betänksam
mot tendensen att i sådana beredskapsstater lägga in mycket stora klumpsummor
med mycket vaga ändamålsbestämningar. Tyvärr har jag icke kunnat

32 Nr 26. Onsdagen den 28 juni 1944.

Anslag å beredskapsstat till åtgärder för ekonomisk efterkrigsberedskap.

(Forts.)

undgå att observera sådana tendenser i årets beredskapsstat. Att vi skola ba
beredskapsstater anser jag vara självklart, och jag vill erinra herr Anderson
om att jag själv som sakkunnig har deltagit i utarbetandet av den paragraf i
regeringsformen, varpå den beredskapsstat bygger, som vi nu ha att behandla.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.
vid punkten avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 217 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Punkterna 2—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 219, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde; samt

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser anslagsposter till
reparations- och underhållskostnader m. m. under statens fastighetsfonder.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Onsdagen'' den 28 juni 1944.

Nr 26.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för utlämnande
av statsunderstöd till vissa förbättringsarbeten på jordbrukets ock
skogsbrukets områden vid arbetslöshet jämte i ämnet väckta motioner; samt
nr 70, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, såvitt propositionen avser jordbruksärenden, jämte
i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag örn anslag för budgetåret 1944/
45 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande från
anslaget till oförutsedda utgifter av kostnad för barackbyggnad vid landsstatshuset
i Luleå;

nr 224, i anledning av väckta motioner örn anordnande av bombsäkra skyddstunnlar
för undervattensbåtar; samt

nr 225, i anledning av väckta motioner angående anslag för budgetåret 1944/
45 till anordnande av allmänna samlingslokaler m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 47, angående
beräkning av bevillningarna för budgetåret 1944/45, m. m., bifölls vad
utskottet i detta betänkande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 69, i anledning
av väckt motion örn gratifikation och pension åt förste vaktmästaren hos
riksdagens andra kammare C. E. G. Carlberg, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets memorial och utlåtanden:
nr 66, angående ersättning åt av utskottet anlitade biträden;
nr 67, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad angår jordbruksärenden;
samt

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till särskilda
åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första särskilda utskottets memorial nr 4,
angående ersättning till kanslipersonalen hos första särskilda utskottet, bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.

Första kammarens protokoll 1944. Nr 26.

Nr 26.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Vid ånyo skedd .föredragning av andra särskilda ntskottets utlåtande nr 2,
angående upptagande i riksstaten av anslag- till brandförsvaret och civilförsvaret,
bifolls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 433, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad angår jordbruksärenden;

nr 434, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till särskilda
åtgärder för ifrämjande av skogsbrandskyddet;

nr 435, i anledning av Kungl. Maj :ts'' proposition angående grunder för utlämnande
av statsunderstöd till vissa förbättringsarbeten på jordbrukets och
skogsbrukets områden vid arbetslöshet; samt

nr 436, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, såvitt propositionen avser jordbruksärenden.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr

433, att utskottets hemställanden i utlåtande nr 67, vidkommande förslaget nr

434, att utskottets hemställan i utlåtande nr 68, rörande förslaget nr 435, att
utskottets hemställan i utlåtande nr 69 samt, angående förslaget nr 436, att
utskottets hemställanden i utlåtande nr 70 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 440, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 441, i anledning av väckta motioner angående åtgärder för främjande
av matematisk-naturvetenskaplig forskning; samt

nr 442, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslagen godkändes, nr 442 under förutsättning att utskottets
hemställan i utlåtande nr 211 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes andra särskilda utskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
443, till Konungen angående upptagande i riksstaten av anslag till brandförsvaret
och civilförsvaret.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 2 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 444,
till Konungen angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1944/45,
m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i betänkande nr 47 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes och godkändes första särskilda utskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

Onsdagen den 28 juni 1844.

Nr 20.

nr 445, i anledning av dels Kungl. Majlis proposition med förslag till lag
om aktiebolag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; samt

nr 446, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 51 § lagen den 12 augusti 1910 (nr 88 s. 1) örn aktiebolag.

Anmäldes oell bordlädes statsutskottets utlåtanden:

nr 226, i anledning av vad riksdagens'' år 1943 församlade revisorer anfort
iifråga om forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område m. m.;
samt

nr 227, i anledning av väckta motioner örn överflyttning till yrkesinspektionen
av frågor rörande arbetarskyddet ombord å fartyg.

Justerades protokollsutdrag för denna dag.

Då alla ärenden på föredragningslistan redan blivit behandlade, medgav
kammaren, på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats
till sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 1.59 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 26.

Torsdagen den 29 juni 1944.

Torsdagen deli 20 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 1.25 eftermiddagen, omedelbart efter slutet av
det till kl. 11 förmiddagen utlysta sammanträdet inom lyckta dörrar.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 226 och 227.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bevillningsutskottets
betänkande nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 483) angående
stämpelavgiften, m. m., utom i vad propositionen avser stämpelavgiften
för expeditioner från civilförsvarsstyrelsen.

Punkten A.

Lades till handlingarna.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Förslag till Föredrogs ånyo andra särskilda utskottets utlåtande nr 3, i anledning av
brandlag och dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till brandlag och brandstadga

brandstadga dels ock \ ämnet väckta motioner.

m.m. ...

Genom en den 12 maj 1944 dagtecknad proposition, nr 265, vilken hänvisats
till andra särskilda utskottet, hade Kungl. Maj :t

dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till

1) brandlag; och

2) lag angående ändrad lydelse av 87 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251) örn
kommunalstyrelse på landet;

dels ock anhållit om riksdagens yttrande över ett vid propositionen fogat
förslag till brandstadga.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen inom andra kammaren väckta motioner, som
jämväl hänvisats till utskottet, nämligen

nr 519 av herr Gustafson i Dädesjö m. fl. samt
nr 522 av herr Hansson i Skediga.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen — med förklarande att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i det genom förevarande proposition framlagda förslaget till
brandlag — måtte för sin del antaga under punkten införda förslag till

1) brandlag;

2) lag angående ändrad lydelse av 87 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251) örn
kommunalstyrelse på landet;

Torsdagen den 29 juni 1944.

Nr 26.

Förslag till brandlag och brandstadga m. m. (Forts.)

B) att riksdagen, med förklarande att riksdagen funnit vissa jämkningar
böra vidtagas i det vid propositionen fogade förslaget till brandstadga, måtte
uttala, att stadgan borde givas en lydelse i överensstämmelse med ett under
punkten infört förslag till brandstadga;

C) att motionen II: 519 måtte anses besvarad genom vad utskottet förut i
utlåtandet anfört; samt

D) att motionen II: 522 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Sandler: Herr talman! I avseende på föredragningen av andra särskilda
utskottets utlåtande nr 3 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis och punkten A på det
sätt, att de däri tillstyrkta lagförslagen föredragas vart för sig, det första
paragrafvis och, där så erfordras, styckevis med slutbestämmelser, ingress och
rubrik sist, varefter och sedan båda lagförslagen blivit genomgångna utskottets
hemställan i punkten A föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A.

Utskottets förslag till brandlag.

1—4 §§■

Godkändes.

5 §.

Denna paragraf lydde:

Brandchef, vice brandchef, skogsbrandfogde och vice skogsbrandfogde utses
av kommunens beslutande myndighet eller, efter dess bestämmande, av den
förvaltningsmyndighet, som handhar brandförsvaret. Beslutet skall underställas
länsstyrelsen, som har att pröva den utseddes lämplighet för uppdraget eller
tjänsten. Den som utsetts av kommunen skall förordnas av länsstyrelsen, örn ej
särskilda skäl däremot äro. Består skogsbrandrote av två eller flera kommuner
eller områden därav och enas kommunerna ej i valet av skogsbrandfogde eller
vice skogsbrandfogde, skall en av de valda av länsstyrelsen förordnas, där ej
särskilda skäl annat föranleda.

Ej må annan vägra att mottaga uppdrag, som i första stycket avses, än
den som av ämbete eller tjänst är hindrad att fullgöra uppdraget eller fyllt
sextio år eller eljest uppgiver giltigt hinder eller ock de fyra senaste åren innehaft
sådant uppdrag.

Brandchef, vice brandchef, skogsbrandfogde eller vice skogsbrandfogde må
på grund av visad olämplighet av länsstyrelsen skiljas från uppdraget eller
tjänsten.

I motiveringen till ifrågavarande paragraf hade utskottet anfört bland annat:

»Andra stycket. I nämnda stycke upptagas, i anslutning till motsvarande
bestämmelser i kommunallagarna, regler örn rätt för person, som erhållit kommunalt
förtroendeuppdrag såsom brandchef etc., att avsäga sig uppdraget.
Rätt till avsägelse föreligger bland annat för den, som av ämbete eller tjänst
är hindrad att fullgöra uppdraget eller fyllt sextio år eller eljest uppgiver

Nr 26.

Torsdagen den 29 juni 1944.

Förslag till bmndlag och brandstadga m. m. (Forts.)
giltigt hinder. Liknande regler äro upptagna i 9 § andra stycket skogseldslagen.
I fråga om innebörden av uttrycket ''giltigt hinder’ i sistnämnda lagrum
yttrade första lagutskottet vid 1937 års riksdag (utlåtande nr 41, s.
20), att såsom sådant hinder torde kunna anses, att brandfogdes eller vice
brandfogdes arvode bestämts till ett uppenbarligen för lågt belopp. Motsvarande
punkt i förslaget till brandlag får enligt utskottets mening anses hava
enahanda innebörd. Den som utsetts att bestrida uppdrag såsom brandchef,
vice brandchef, skogsbrandfogde eller vice skogsbrandfogde bör sålunda kunna
vägra att mottaga uppdraget, örn det därför avsedda arvodet bestämts tili
belopp, som uppenbarligen är för lågt.

Tredje stycket. I detta stycke föreskrives att brandchef, vice brandchef,
skogsbrandfogde eller vice skogsbrandfogde må på grund av visad olämplighet
av länsstyrelsen skiljas från uppdraget eller tjänsten. Utskottet vill i anslutning
till denna föreskrift understryka, att vederbörande kommun genom
stadgandet givetvis icke betages den rätt, som jämlikt avlöningsreglemente
eller eljest kan tillkomma kommunen att på grund av olämplighet entlediga
tjänsteman.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Sundberg, Hall och Larsson i Julita, som yrkat, att motiveringen
till 5 § andra stycket förslaget till brandlag bort erhålla följande lydelse
:

»I nämnda stycke upptagas--- — uppenbarligen för lågt belopp. Ut skottet

finner icke skäl föreligga för tillämpning av andra bestämmelser beträffande
gottgörelse för uppdrag inom brandväsendet och rätt att avsäga
sig dylikt uppdrag, än vad som i motsvarande del stadgas i lag örn kommunalstyrelse
på landet.»;

2) av herrar Forslund, Sundberg, Herlitz, Bergh och Hall, som ansett,

att utskottets motivering beträffande 5 § tredje stycket förslaget till brandlag
bort hava följande lydelse:

»Enligt skogseldslagen 9 § äger länsstyrelsen från befattningen skilja
brandfogde eller vice brandfogde, som befinnes icke vidare vara för befattningen
lämplig. I propositionen föreslås, att länsstyrelsen skall äga enahanda
befogenhet icke endast gentemot brandchefer, vice brandchefer, skogsbrandfogdar
och vice skogsbrandfogdar, som innehava sina befattningar såsom
kommunala förtroendeuppdrag, utan även gentemot dem som anställts i sådana
befattningar såsom kommunala tjänstemän. För denna utvidgning har intet
skäl förebragts i propositionen. Utskottet finner för sin del icke anledning
att i sammanhang med behandlingen av en speciallag av brandlagens natur
till avgörande upptaga den svårlösta frågan örn vidgad rätt för statliga myndigheter
att ingripa i förhållandet mellan kommunerna och deras tjänstemän.
Utskottet föreslår därför en sådan avfattning av stadgandet, att det endast erhåller
tillämpning på dem, som utöva berörda befattningar såsom kommunala
förtroendeuppdrag.»;

samt att i utskottets förslag till brandlag 5 § tredje stycket bort hava följande
lydelse:

»Den som innehar uppdrag såsom brandchef, vice brandchef, skogsbrandfogde
eller vice skogsbrandfogde må på grund av visad olämplighet av länsstyrelsen
skiljas från uppdraget.»

Nu föredrogs

Första stycket.

Godkändes.

Torsdagen den 29 juni 1944.

Nr 26.

Förslag till brandlag och hrandsladga m. m. (Forts.)

Andra stycket.

Herr Sundberg: Herr talman! Jag har reserverat mig mot den punkt i
utskottets motivering till 5 § andra stycket förslaget till brandlag, som lyder:
»Den som utsetts att bestrida uppdrag såsom brandchef, vice brandchef, skogsbrandfogde
eller vice skogsbrandfogde bör sålunda kunna vägra att mottaga
uppdraget, örn det därför avsedda arvodet bestämts till belopp, som uppenbarligen
är för lågt.» Jag kan inte anse det lämpligt att just beträffande dessa
befattningshavare tillämpa andra bestämmelser än dem, som gälla för kommunala
uppdrag i allmänhet och som återfinnas i lagen örn kommunalstyrelse på
landet.

Hur skola för övrigt orden »uppenbarligen är för lågt» tolkas? Samma arvode,
som en person med låg inkomst finner skäligt, kan kanske av en annan
person med relativt hög inkomst anses vara uppenbarligen för lågt. Man bör
inte, synes det mig, genom ett uttalande sådant som utskottet gör på denna
punkt giva anledning till stridiga meningar och svårigheter ute i kommunerna.

Jag är dessutom rädd för att utskottets yttrande kan komma att föranleda
kommunerna att bestämma arvodena till brandfogdarna i överkant, så att dessa
arvoden bli högre än de, som utgå till andra kommunala befattningshavare i
motsvarande ställning, t. ex. ordförande i kommunalnämnder, folkskolestyrelser
o. s. v. I så fall komma säkerligen dessa senare befattningshavare att
göra anspråk på att få sina arvoden höjda, så att dessa komma i paritet med
brandfogdamas. Resultatet kan komma att bli en allmän höjning av arvodena
ute i kommunerna. Jag anser, att statsmakterna inte böra medverka till en
utveckling i denna riktning, utan tvärtom böra stimulera till sparsamhet med
kommunala medel.

På grund av vad jag sålunda anfört vill jag föreslå, att de två sista punkterna
i utskottets motivering till 5 § andra stycket förslaget till brandlag
strykas och ersättas av en punkt utav följande lydelse: »Utskottet finner icke
skäl föreligga för tillämpning av andra bestämmelser beträffande gottgörelse
för uppdrag inom brandväsendet och rätt att avsäga sig dylikt uppdrag, än
vad som i motsvarande del stadgas i lag om kommunalstyrelse på landet.»

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall till den av mig jämte två andra utskottsledamöter
på denna punkt avgivna reservationen.

Herr Sandler: Herr talman! Såsom utskottet relaterat i sitt utlåtande,
uttalade första lagutskottet redan vid 1937 års riksdag, då förslaget till skogseldslag
behandlades, att såsom giltigt hinder, medförande rätt till avsägelse,
borde få anses att brandfogdes eller vice brandfogdes arvode bestämts till ett
uppenbarligen för lågt belopp.

Det är sålunda här inte alls fråga om någon ny uppfattning, som särskilda
utskottet fört fram. Utskottet har ansett, att de skäl, som första lagutskottet
åberopade till stöd för sin ståndpunkt, alltjämt äga giltighet och att det vore
praktiskt att i det föreliggande utlåtandet göra det uttalande, som återfinnes
i sista delen av motiveringen till 5 § andra stycket förslaget till brandlag. De
farhågor, åt vilka herr Sundberg givit uttryck, lia icke delats av utskottet.

Jag yrkar bifall till utskottets motivering.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att,
utom beträffande motiveringen, vartill han ville återkomma efteråt, hade i avseende
på det under behandling varande stycket endast yrkats, att detsamma
skulle godkännas.

Nr 26.

Torsdagen den 29 juni 1944.

Förslag till brandlag och brandstadga m. m. (Forts.)

På gjord proposition godkändes förevarande stycke.

Vidkommande motiveringen, fortsatte herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets motivering skulle godkännas, dels ock att kammaren skulle godkänna
den motivering, som förordats i den av herr Sundberg m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på godkännande av utskottets motivering
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sundberg begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner andra särskilda utskottets motivering till 5 § andra
stycket av utskottets i utlåtande nr 3 framställda förslag till brandlag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den motivering, som förordats i den av herr Sundberg
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Tredje stycket.

Herr Herlitz: Herr talman! Då kammarn nu skall ta ståndpunkt till lydelsen
av 5 § i förslaget till brandlag, skall jag be, att kammarens ledamöter
från början ville göra klart för sig att här föreligger ett ur lagskrivningssynpunkt
ganska egendomligt förhållande. Denna paragraf är nämligen så skriven,
att den handlar inte bara om sådant brandbefäl, som är anställt av kommunerna
och innehar tjänstemannaställning, utan på samma gång också om
sådant brandbefäl, som innehar sina befattningar såsom kommunala uppdrag.
Mångfaldiga missförstånd under ärendets tidigare behandling giva mig anledning
att inskärpa detta förhållande.

Enligt skogseldslagen kan en brandfogde — varmed lagen avser en person
som innehar dylik befattning såsom kommunalt förtroendeuppdrag — på grund
av olämplighet skiljas från sin befattning av länsstyrelsen. Nu är det meningen
att denna regel skall komma att gälla inte bara beträffande innehavare av
kommunala förtroendeuppdrag utan också beträffande exempelvis brandchefer,
som inneha tjänstemannaställning. De skola utan vidare kunna avskedas
av länsstyrelserna på grund av olämplighet.

I och för sig kan man mycket väl förstå denna önskan, att man skall kunna
göra sig av med en olämplig tjänsteman. Det är ju emellertid mer än väl bekant
för kammarens ledamöter, att man inte utan vidare kan urgera en sådan
synpunkt. Man måste också ta hänsyn bland annat till möjligheten av godtycke
och till tjänstemännens skäliga intressen. Det är ju oss alla välbekant,
att det inte ifrågakommer att avsätta statstjänstemän på den grund, att de befinnas
olämpliga, utan det fordras särskilda förhållanden för en avsättning.
För kommunernas tjänstemän råda liknande förhållanden. Då man nu talar örn

Torsdagen den 29 juni 1944.

Nr 26.

Förslag till brandlag och brandstadga rn. m. (Forts.)
brandchefer, har man ju anledning att tänka på en hel mängd andra kommunala
befattningshavare, polispersonal av olika slag, läkare, sjukhuspersonal,
präster, folkskollärare och många andra. Hur är det med möjligheten att genom
ett beslut av den utomstående länsstyrelsen skilja dessa personer från deras
tjänster? Vi skola naturligtvis inte i detta sammanhang tala örn de regler
som finnas om tvångspensionering av en del personal vid sjukdom o. s. v. —-där det väl för resten alltid ankommer på en kommunal myndighet att ingripa.
Inte heller skola vi tala örn de fall, då en person kan drabbas av straffet
avsättning, antingen genom domstols beslut eller genom disciplinär myndighet,
ty detta är det inte tal om här. Inte heller skola vi tala örn det fall, då
en kommun i sitt avlöningsreglemente förbehåller sig rätt att under de och de
förutsättningarna skilja en person från tjänsten. Nej, vad här är fråga örn är
att länsstyrelsen skall ingripa och säga: den och den mannen har inte gjort
något, som förskyller straff på något sätt, men han har blivit olämplig — han
har kanske t. ex. blivit gammal och skraltig och duger inte så bra till sin tjänst
som förut — och därför skall han avskedas.

Det finns intet motstycke till detta på det kommunala området. Endast ett
litet undantag vet jag, men det bestyrker regeln, skulle jag vilja säga. Man
kan i polislagen leta fram vissa regler örn möjlighet för länsstyrelse att skilja
polispersonal från tjänsten. Men just detta undantag är belysande. I vilken
utsträckning får det förekomma? Jo i mycket begränsad utsträckning och bara
med avseende på sådana befattningshavare vid polisväsendet, som ännu inte
ha vunnit ständigt förordnande. Så fort detta skett finns det inte någon möjlighet
att tillgripa den nämnda befogenheten. Och detta är regler, som man införde
med synnerlig försiktighet och betänksamhet, då man 1925 skrev polisreglementet.

Nu är det emellertid meningen, att vi hux flux skola besluta detta om
brandcheferna. Jag skulle kanske inte säga så mycket örn det, om bakom detta
låg någon ordentlig utredning, men så är inte alls fallet. Det enda, som föreligger,
är att i kommittébetänkandet säges —• och det är verkligen av intresse
att höra uttalandet ordagrant återgivet, ty kortheten är så belysande —• att i
det och det stycket »har intagits den i anslutning till skogseldslagen upptagna
regeln, att brandchef, vice brandchef, brandfogde och vice brandfogde må
under löpande tjänstgöringstid av länsstyrelsen skiljas från sin befattning,
därest han befinnes vara olämplig för densamma». Punkt och slut. Inte ett ord
till förklaring, att man här gått utöver de kommunala förtroendeuppdragens
krets, där skiljande från uppdraget kan vara mindre ömtåligt, och in på tjänstemännens
område. Man har nästan det intrycket, att kommittén inte tänkt
på att regeln också gäller tjänstemän. Jag tillåter mig också resa den frågan,
huruvida herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet själv
Ilar tänkt på den saken. I varje fall finns i motiveringen till propositionen
inte ett ord, som innebär ett standpunktst-agande från hans sida, medan det
däremot — det vill jag nämna för härvarande kommunalmän — föreligger ett
mycket bestämt avståndstagande från hela denna tanke från svenska stadsförbundets
styrelse.

Innan jag slutar, anmärker jag bara som ytterligare en egendomlighet, att
då man nu skall införa en sådan här regel, tycks det vara meningen, att den
skall gälla även emot redan tillsatta tjänstemän. Det finns inte något förbehåll
däremot. Utskottet har gjort förbehåll med avseende å andra, nya regler,
som skola införas, att man inte skall låta dem gillia mot redan tillsatta, men
bestämmelsen i 5 § skall även en välbeställd brandchef vara utsatt för. Utskottet
har inte heller på något vis berört de ekonomiska förhållanden, som uppkomma
i ett sådant här läge. Det är väl meningen, att kommunen skall fort -

Nr 26.

Torsdagen den 29 juni 1944.

Förslag till brandlag och brandstadga m. m. (Forts.)
sätta att avlöna den, som har skilts från tjänsten, vid sidan av den nye, som
elen får tillsätta.

Jag skall emellertid inte inlåta mig vidare på dessa spörsmål. Det sagda får
vara nog som motivering, herr talman, för ett yrkande, att kammaren måtte
bifalla den i ärendet avgivna reservationen.

Herr statsrådet Andersson: Herr talman! Andra särskilda utskottet har
ägnat propositionen med förslag till ny brandllag en välvillig behandling, för
vilket jag vill uttala min stora tillfredsställelse. De ändringar, som lia gjorts,
äro i flera hänseenden förbättringar och föranleda ingen erinran från min sida.

Den nya brandlagstiftningen borde ju ha genomförts långt tidigare. Att så
inte Ilar skett beror inte på någon tvekan om själva saken i och för sig, utan
det beror, såsom alla, som ha sysslat med frågan, väl veta, på den sammankoppling,
som har skett med förslaget till civilförsvarslagstiftning.

Genom det beslut, som jag hoppas kammaren skall fatta i dag, tar man
endast det första steget. Det andra steget kommer att tas i samband med behandlingen
av civilförsvarslagen, då frågan örn den centrala administrativa
ledningen av bramdväsendet behandlas och likaså frågorna örn statsbidragen.

De största förändringarna inträda beträffande de egentliga landskommunerna.
Vad städernas brandväsen angår, kan man säga, att den nya ordningen
inte medför några förändringar att tala örn, undantagandes att hela brandväsendet
ställes'' under en central administrativ ledning och att den lokala ledningen
i länsstyrelserna förstärkes. Beträffande landskommunerna återigen
har ju brandstadgan förut endast gällt i den mån länsstyrelserna ha särskilt
förordnat därom, och frekvensen av sådana beslut har varit ganska ojämn. I
somliga län bär det ifunnits många områden på landet, där brandstadgan bär
gällt, under det att i andra län sådana förordnanden varit sällsynta. Nu åläggs
varje landskommun att lia ett brandväsen ordnat på ett visst, i författningen
summariskt angivet sätt.

Jag är fullt medveten örn vilka svårigheter som komma att möta vid genomförande
av denna nya ordning med hänsyn till den glesa bebyggelse, som
råder i detta land, och med hänsyn till de många små kommunala enheterna,
som skola bära upp organisationen. Det kammer utan tvivel för många kommuner
att bia betungande i kostnadshänseende att fullfölja den nya brandlagens
syften. Men jag vill peka på de möjligheter, som finnas och som särskilt
äro anvisade: dels möjligheten att en kommun träffar avtal med angränsande
kommun — landskommun eller stad — örn släckningshjälp, dels givetvis möjligheten
att bilda kommunalförbund och på det sättet samla flera små kommuner
till en gemensam enhet. Men icke förty håller jag för troligt, att det
särskilt vid själva genomförandet kan bli betungande för många kommuner,
och jag vill för min del uttala den bestämda övertygelsen, att genomförandet
av denna lag måste ske med lämpor och med stor försiktighet. I den mån detta
i fortsättningen ankommer på mig skall jag också sörja för att så kommer
att ske. Det är synnerligen angeläget, att man tar vara på det stora frivilliga
intresse iför saken, som redan finns och som har medfört, att man mångenstädes
i landet redan har ett fullt effektivt brandförsvar ordnat på landsbygden,
helt och hållet på frivillighetens väg. Det skulle vara illa, örn genomförandet
av den nya brandlagen skulle spoliera detta frivilliga intresse. Så kunde
komma att ske, om de myndigheter, som ha med saken att skaffa, skulle gå
alltför hårt och bryskt till väga.

Vid den paragraf, som nu är föredragen, föreligger en reservation, och herr
Herlitz har här uppträtt till försvar för reservanternas ståndpunkt. Tvistefrågan
är, huruvida länsstyrelserna skola fia möjlighet att från tjänsten skilja

Torsdagen den 29 juni 1944.

Nr 26.

Förstäf/ till brandlag och brandstadga m. m. (Forts.)
personer i chefsställning i brandväsendet på grund av uppenbar olämplighet.
En sådan möjlighet finns förut beträffande skogsbrandbefälet, och man kan
ju säga, att denna möjlighet även finns beträffande annat brandbefäl, därför
att länsstyrelsernas godkännande erfordras.

Nu bar herr Herlitz lagt upp denna fråga med slör principiell bredd. Jag
kan inte följa med i det resonemanget. Örn detta skall göras till ett intrång i
kommunernas självbestämningsrätt, äro ju reservanterna icke på långt när
konsekventa. Då skulle reservanterna också ha yrkat på borttagande av den
bestämmelse, som de nu ha tolererat och delvis föreslagit omformulerad och
som innebär, att kommunala förtroendemän genom beslut av länsstyrelse
kunna skiljas från sina befattningar i brandväsendet. Och skulle reservanterna
ha varit ännu mer konsekventa, borde de också ha föreslagit att stryka
den bestämmelsen, att länsstyrelsen skall godkänna befattningshavaren, innan
han kan förordnas. Redan däri ligger ju åtminstone principiellt ett intrång
i kommunernas självbestämningsrätt.

Jag skulle vilja föreslå, att vi flytta diskussionen över från det där breda
principiella planet till det rent praktiska.

Reservanterna ha anfört, att man inte har presterat något skäl vanför man
skall utsträcka länsstyrelsens rätt att återkalla förordnande för en olämplig
brandchef även till sådana, som inneha sin befattning på grund av ett anställningsförhållande.
Skälet är naturligtvis, att man bär ansett, att man
borde vara konsekvent. Huvudsyftet med bestämmelsen är ju att söka hindra,
att personer, som inte fylla de erforderliga kvalifikationerna, bekläda viktiga
poster i brandväsendet. Detta har man ansett sig kunna göra förut i lagstiftningen
genom att koppla in länsstyrelsen som godkännande myndighet.
Har man gjort så för ett slag av befattningshavare, faller det väl av sig självt,
att örn man i fortsättningen vill främja syftet måste man utsträcka möjligheten
även till en annan kategori av befattningshavare, även örn denna kategori
är kommunalanställd i stället för vald genom kommunala beslut.

Jag vill räkna mig till dem, som äro måna örn den kommunala självstyrelsen.
Jag får säga, att i detta hänseende har jag ställt mig bakom det föreliggande
förslaget med mycket gott samvete. Här är det inte något nytt. intrång av principiell
innebörd, det är bara en fortsatt tillämpning av en princip, som redan
förut är godtagen i lagstiftningen och som för resten har motsvarigheter inom
andra områden. Jag var inte i tillfälle att höra herr Herlitz’ hela anförande,
men jag förmodar, att han var inne på polisväsendet. Även en befattningshavare
i polisväsendet kan ju skiljas från sin tjänst, örn han befinnes olämplig,
visserligen inte direkt av myndighet men efter beslut i poliskollegiet. Också
där är det ett intrång i den kommunala självbestämningsrätten, ty polisen avlönas
ju kommunalt och väljes också kommunalt. I varje fall gäller detta fjärdingsmannen.

Det praktiska behov man här har velat tillgodose är att lia så att säga en
säkerhetsventil till hands, örn det gäller att till brandväsendets eget bästa
eliminera en befattningshavare, som inte fyller kvalifikationsfordringarna. Var
och en, och säkert även reservanterna, förstår ju, att detta är en bestämmelse,
som kommer att tillämpas i ytterligt få fall. Kanske kommer den aldrig att
tillämpas. Men därför är den inte värdelös. Den har sitt värde ändå, inte minst
som ett memento för befattningshavarna själva. Säkerligen kommer det att bli
ett starkt motiv flir en befattningshavare, som är i svagaste laget eller eljest
har några defekter, att anstränga sig till det yttersta för att bevara länsstyrelsens
förtroende och såmedelst kunna behålla sin tjänsteställning. Saknas
möjlighet att avlägsna honom, skulle en olämplig befattningshavare sitta säkert
ertan att kunna ersättas med en bättre kraft.

Nr 26.

Torsdagen den 29 juni 1944.

Förslag till brandlag och brandstadga m. m. (Forts.)

För min del har det väsentliga härvidlag varit att se till själva Baken. Jag
skulle ha förstått reservanterna, örn de här hade uppträtt som de anställdas
försvarare, fy ur de anställdas synpunkt mäste ju denna bestämmelse vara i viss
mån oläglig, men jag har rätt svårt att förstå reservanterna, när de här uppträda
som försvarare av den kommunala självbestämningsrätten och konstruera
fram en stor principiell skillnad mellan dem, som äro anställda på grund av
tjänst, och dem, som inneha sina befattningar på grund av kommunalt val.

Jag förmodar, att herr Herlitz med sina fina distinktioner på detta område
kommer att anlägga en annan syn på saken, men jag föredrar att stanna vid
rent praktiska utgångspunkter och föra bevisningen efter dem.

Herr Sandler: Herr talman! Utskottet har i denna detaljfråga följt propositionen.
Vad kommunikationsministern nu har yttrat besparar mig att ingå
i något detaljerat bemötande av vad reservanterna ha anfört. Jag hade hoppats,
att det skulle ha blivit något litet argument över även för mig, men i själva
verket är fältet avbetat efter kommunikationsministerns anförande. Det finns
faktiskt ingenting för mig att tillägga. Förhållandet är bara det, att utskottet
liksom departementschefen har funnit praktiska skäl tala för att ha denna
bestämmelse i lagstiftningen. Jag får därför i denna del yrka bifall till utskottets
förslag.

Men eftersom nu departementschefen uppehöll sig vid några andra allmänna
synpunkter, skall jag be att få tillfoga ett par sådana. Den ena är, att i åtskilliga
delar av landet har man nog faktiskt redan vidtagit sådana åtgärder
på brandväsendets område, att införandet av den nya ordningen blir tämligen
smärtfritt. Detta är förhållandet inom det län, som jag representerar, där tack
vare de frivilliga brandkårernas verksamhet det faktiskt redan är ordnat i sak
ungefär så som man vill ha det ordnat genom den nya organisationen. Då
kommer ju det i och för sig anmärkningsvärda förhållandet att inträda, vilket
visar sig, när vi komma till anslagspropositionen, att de delar av landet, där
man genom enskilda ansträngningar har ordnat sitt brandväsende väl, inte
komma att få någon del av den manna, som kommunikationsministern kommer
att låta regna över de delar av landet, som lia försummat sitt brandväsen.
Det ligger i sakens natur, att det blir på det viset, och det är ingenting att
göra åt det.

Vidare vill jag på det livligaste ansluta, mig till vad herr statsrådet nyss
har sagt angående de frivilliga organisationernas insatser på detta område och
angelägenheten av att dessa frivilliga insatser icke bli försvagade genom den
nya organisationen. Den bygger faktiskt i mycket hög grad på att dessa frivilliga
organ fortfarande komma att utöva sin verksamhet. Och jag vill ansluta
mig till den uttalade förhoppningen, att det frivilliga arbetet på detta område
kommer att vidmakthållas i samma utsträckning som tidigare.

Herr Linnér: Herr talman! Jag har tyvärr inte kommit att få mitt namn
under detta utskottsutlåtande, och jlag vill därför förklara, att örn det hade
varit möjligt, skulle jag ha anslutit mig till den reservation, som har avgivits
av herr Forslund m. fl.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet är understundom
ganska road av att resonera om vad som är logiskt eller icke logiskt.
Hail fullföljde denna tankelinje genom hela sitt anförande. Om han hade haft
tillfälle att höra herr Herlitz’ anförande, hade han kanske lagt sitt bemötande
något litet annorlunda. Jag skall göra det och följa herr statsrådets sista ord,
som, om jag hörde rätt, innefattade ungefär följande: »man skall bedöma denna
fråga efter rent praktiska grunder». Det är precis vad jag tycker, att man

Torsdagen den 29 juni 1944.

Nr 26.

Förslag till brandlag och branäs/adga m. m. (Foris.)
skall göra. Sedan skall juan lämna å sido det där konsekvensmakeriet, som
inte har så förfärligt stor betydelse just för denna paragraf.

Om man då frågar efter de rent praktiska grunderna, så gäller det bär
egentligen de större städerna och befogenheten för deras kommunala myndigheter.
Det gäller nämligen endast sådana städer och samhällen, som anställa
brandchefer såsom tjänstemän. Det har nu av reservanterna ansetts olämpligt
att tilldela länsstyrelserna en sådan befogenhet, att de skulle ha rättighet att
afskeda dylika tjänstemän. Det har ansetts olämpligt, att Överståthållarämbetet
skulle ha befogenhet att avskeda brandchefen i Stockholms stad, länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län att avskeda brandchefen i Göteborg, länsstyrelsen i
Malmöhus län att avskeda brandchefen i Malmö o. s. v. Innebörden av herr
statsrådets förslag till paragraf är, att dessa myndigheter få en sådan befogenhet.
Det förefaller knappast sannolikt, att herr statsrådet, trots sin benägenhet
för konsekvens, skulle vilja vara med härom.

Det finns emellertid en verkligt praktisk olägenhet, även örn man utgår från
att tillämpningen icke skulle bli så orimlig som jag nu har ifrågasatt. Det
är, att städerna så vitt jag vet på senare år så gott som undantagslöst antagit
tjänstereglementen eller avlöningsreglementen för sina befattningshavare, och
i dessa äro detaljerade föreskrifter angående anställningsvillkoren för tjänstemännen
angivna. Ofta är det på det sättet, att tjänstemännen äro antagna med
en viss tids uppsägning, men det har ansetts vara klart, att städerna skulle
ha befogenhet att själva bestämma i detta avseende och att befattningshavarna
skulle ha den trygghet, som avlöningsreglementet respektive tjänstgöringsreglementet
innefattar.

Över denna rättsståndpunkt, som således utvecklat sig inom kommunalrätten,
drar nu detta förslag till lag ett streck, och det är det som reservanterna ansett
vara betänkligt. Den ekonomiska innebörden av detta blir sannolikt, såsom
herr Herlitz antydde, att städerna inte lösgöras från sin förpliktelse att
under en viss tid utbetala avlöningar till sina tjänstemän i enlighet med avlöningsreglementets
respektive tjänstgöringsreglementets bestämmelser. Men
det är dock en mycket långtgående åtgärd att själva rättsställningen alldeles
ryckes undan prövning av den kommunala myndigheten och tjänstemannen
ställs inför ett rent administrativt avgörande, trots att han är helt och hållet
en kommunal tjänsteman.

När herr statsrådet försöker att få en parallell till detta från polisreglementet,
tror jag att jag kan säga, att han är inne på felaktiga vägar. Polisreglementet
medger icke någon sådan befogenhet. Det medger befogenhet med
en viss inskränkning, som av herr Herlitz angavs, men sedan är denna befogenhet
slut. Därefter inträder ett helt annat bedömande, och detta bedömande
går ut på att polismannen är underkastad en administrativ rättsskipning. Det
är det, herr statsråd, som är elen stora skillnaden mellan detta förfarande och
det rent administrativa förfarandet med ett sådant avgörande av länsstyrelsen,
som herr statsrådet föreslagit.

Örn man nu, som herr statsrådet sannolikt tänkt, vill hålla en möjlighet
öppen till att avlägsna en olämplig chef för brandväsendet, tror jag man skall
gå en helt annan väg än herr statsrådet här föreslagit. Man skall i stället vid
prövningen av dc kommunala brandordningarna, som brandlagen förutsätter,
ifall man anser att det är behövligt, taga in en bestämmelse om befogenhet för
länsstyrelsen att avskeda en brandchef. Örn en prövning i den ordningen förekommer,
är det mycket sannolikt, att kommunen kommer att reagera emot
denna, och då framträder i sin renhet, allt efter kommunens storlek och det sätt
på vilket man kan antaga att kommunen sköter sitt brandväsende eller icke
sköter sitt brandväsende, frågan om man i det induviduella fallet behöver en

Nr 26.

Torsdagen den 29 juni 1944.

Förslag till brandiag och brandstadga m. m. (Forts.)
sådan bestämmelse eller icke. Det är nog- inte alls uteslutet, att man kan få
ett remedium för att nå det mål, som herr statsrådet här till äventyrs syftat
till, men det remediet skall inte väljas på den vägen, som herr statsrådet här
föreslagit.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Sandström.

Herr Forslund: Herr talman! Såsom reservant ber jag att utöver vad herr
Herlitz och nu sist herr Linnér sagt få tillägga, några ord.

Jag vill då till en början omedelbart föra bort diskussionen från frågan om
det kommunala inflytandet och förtroendeuppdragen. Det är icke därom vi
tvista, herr statsråd, utan striden gäller huruvida i denna lag skall inskrivas
en så utomordentlig nyhet som att en länsstyrelse skall kunna avskeda en kommunal
tjänsteman. Så som avtalsrätten utvecklat sig i vårt land, måste jag
säga att det är med den allra största förvåning jag ser att ett sådant förslag
kan framkomma i en proposition. Det må även tillåtas mig att säga, att jag är
litet förvånad över att detta stadgande inte ens vid granskningen av lagförslaget
har kommit att observeras och blivit föremål för erinringar.

Det är ju ändå så att vi i vårt land sedan lång tid tillbaka ha infört ett
skydd, om jag så får säga, för de arbetsavtal, som slutas mellan arbetsgivare
och arbetare. Så är det också i fråga om den som är anställd i en kommun: örn
anställningen bygger på ett tjänstereglemente, uppstår därigenom ett arbetsrättsligt
avtal mellan den anställande kommunen och den anställde, som i detta
fall är brandchefen. Detta vill man nu från Kungl. Maj:ts sida draga ett
brett streck över, och man säger att denna rättsliga ställning överhuvud taget
inte existerar i det fallet att vederbörande länsstyrelse enligt dess tolkning
skulle finna skäl att entlediga tjänstemannen i fråga. Jag kommer i detta sammanhang
faktiskt att tänka på det gamla ordet örn tredje man, när det är fråga
örn att på detta sätt ingripa i ett mellan två parter slutet avtal; något sådant
har jag allra minst väntat att herr statsrådet skulle föreslå.

Jag vill konstatera att det är örn den punkten vi tvista. Faktiskt kunde det
ha varit skäl att göra erinringar mot kränkningen av den kommunala självbestämningsrätten
i detta fall, men vi säga i stället i vår reservation att vi
för vår del icke finna »anledning att i sammanhang med behandlingen av en
speciallag av brandlagens natur till avgörande upptaga den svårlösta frågan
om vidgad rätt för statliga myndigheter att ingripa i förhållandet mellan kommunerna
och deras tjänstemän». Vi vilja inte att den saken skall upptagas här,
ty den utgör ett mycket komplicerat problem, och det har i utskottet mycket
ingående ventilerats huruvida man inom riksdagen tidigare varit i tillfälle
att i någon mån behandla den. Vi ha i stället velat giva Kungl. Maj :ts förslag
vår sanktion så länge det rör sig om förtroendeuppdragen. Därvidlag anse vi
att länsstyrelserna, som måste ha kontrollen över att denna organisation är
tip-top, skola kunna från befattningen skilja en person, som innehar den såsom
förtroendeuppdrag, även när benämningen är densamma som för dem, som
blivit anställda såsom kommunala tjänstemän.

Jag undrar om det inte på denna punkt helt enkelt uppstått ett förbiseende.
Jag kan aldrig tänka mig att man efter noggrann omprövning skulle kunnat
förorda tillämpning av denna bestämmelse även för tjänstemän, så att exempelvis
Överståthållarämbetet, såsom herr Linnér nyss sade, skulle kunna avskeda
en man, som av Stockholms stad anställts såsom brandchef. Visserligen
skall brandchefen godkännas av Överståthållarämbetet, men detta åsyftar ju

Torsdagen den 29 juni 1944.

Nr 26.

Förslag till brandlag och brandstadga m. m. (Forts.)
hans kvalifikationer och förutsättningar att inneha befattningen. Sedan detta
avtalsrättsliga förhållande mellan brandchefen och Stockholms stad inträtt, är
det emellertid egendomligt att Överståthållarämbetet skall kunna ingripa, när
han, som det heter här, befinnes »olämplig». I detta uttryck, att en person betecknas
såsom »olämplig», kan ju inläggas en mängd varierande betydelser.
Jag måste säga att det vore tid på att från riksdagens sida verkligen göra
klart •—• änskönt jag kan förstå det ringa intresset för en sådan sak nu när
riksdagen lider mot sitt slut — att den delen vilja vi i alla fall inte överlåta åt
våra landshövdingar och överståthållaren att syssla med; de ha tillräckligt
mycket annat att göra utan att därtill behöva få en så utomordentligt delikat
uppgift att handlägga.

Jag ber få yrka bifall till reservationen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande
av det nu föredragna stycket samt vidare därpå att nämnda stycke skulle godkännas
med den lydelse, som förordats i den av herr Forslund m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på styckets godkännande enligt utskottets förslag, sig anse
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Forslund begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner 5 § tredje stycket av andra särskilda utskottets i utlåtande
nr 3 framställda förslag till brandlag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda stycke med den lydelse, som förordats i den
av herr Forslund m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

J a — 54;

Nej — 58.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit, att han avstode från att rösta.

Övriga delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

Det av utskottet under 2) tillstyrkta lagförslaget.

Godkändes.

Nr 26.

Torsdagen den 29 juni 1944.

Förslag till brandlag och brandstadga m. m. (Forts.)

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut mel avseende å lagförslagen.

Punkterna B—D.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 12, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan
örn tillhandahållande för en större allmänhet av billig bad- och w. c.-attiralj
samt diskbänksinredning, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 438, angående begravningskostnadernas förbilligande;
nr 439, angående byggnadskostnademas förbilligande; samt
nr 461, angående bad- och w. c.-attiraljs förbilligande m. m.

Anmäldes och godkändes1 bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 462, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning örn ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr
383) angående stämpelavgiften, m. m., utom i vad propositionen avser stämpelavgiften
för expeditioner från civilförsvarsstyrelsen.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 466, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till vissa ändringar i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena, m. m.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial:

nr 228, angående till äggss tat II till riksstaten för budgetåret 1943/44; och
nr 229, angående statsregleringen för budgetåret 1944/45.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.20 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Fredagen den 30 juni 1944.

Nr 26.

fredagen den 30 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

På framställning av herr talmannen beslöts att de på föredragningslistan
upptagna, endast en gång bordlagda ärendena skulle redan vid detta sammanträde
företagas till afgörande.

Vid föredragning av statsutskottets memorial nr 228, angående tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Föredrogs och företogs punktvis till avgörande statsutskottets memorial nr
229, angående statsregleringen för budgetåret 1944/45.

Punkterna 1—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14.

Ladesi till handlingarna.

Punkten 15.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 16.

Kades till handlingarna.

Punkten 17.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 226, i anledning av vad riks- Äng. forskdagens
år 1943 församlade revisorer anfört i fråga örn forsknings- och för- nings- och
söksverksamheten på jordbrukets område m. m. försöksverk-_

. < samheten på

Under jordbruksdepartementet, § 35, hade revisorerna gjort vissa uttalan- jordbrukets
den beträffande ledningen av forsknings- och försöksverksamheten på jord- område m- mbrukets
område.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet anfört:

»Av den av revisorerna verkställda utredningen torde framgå, att försöksverksamheten
på jordbrukets område icke är tillfredsställande ordnad. Nuvarande
system med ett flertal självständigt arbetande anstalter och institutioner
med var sin egen styrelse och med delvis samma uppgifter måste jämväl
enligt utskottets mening leda till splittring av verksamheten. Utskottet

Första kammarens protokoll 1944. Nr 26. 4

Nr 26.

Fredagen den 30 juni 1944.

Äng. forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område m. m.

(Forts.)

vill därmed icke bestrida, att samarbete mellan1 de olika organisationerna
förekommit, men det vill förefalla utskottet, som örn sådant samarbete icke
bedrivits i den omfattning, som är erforderlig för att åt den samlade försöksverksamheten
giva tillfredsställande effektivitet. Grundorsaken till de påtalade
förhållandena torde möjligen vara att söka däri, att man vid inrättandet
av nya forsknings- och försöksinstitutioner liksom vid omorganisationer av
redan befintliga begränsat tidigare utredningar till närmast berörda område.
Att av de på förevarande område arbetande organen med bibehållande av deras
ställning som fria forskningsinstitutioner skapa en enhet, som effektivt förmår
lösa föreliggande arbetsuppgifter, är uppenbarligen en fråga, som bör lösas i
ett sammanhang. Med hänsyn till betydelsen av en rationellt ordnad försöksverksamhet
inom jordbruket såväl i nuvarande läge som under de förhållanden,
som kunna förväntas inträda efter krigets slut, synes utskottet angeläget,
att omhandlade spörsmål blir föremål för en allsidig utredning. Utskottet vill
förutskicka, att utskottet genom det ovan anförda icke tagit ställning till frågan,
huruvida för åstadkommandet av bättre samordning mellan institutionernas
verksamhet den av revisorerna anvisade utvägen, nämligen att sammanföra
ifrågavarande institutioner under en gemensam styrelse, är den lämpligaste.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra, att Kungl. Majit den 14
januari 1944 bemyndigat chefen för jordbruksdepartementet att genom särskilda
utredningsmän låta utreda frågan örn inrättandet av ett jordbrukstekniskt
forskningsråd. Det synes utskottet lämpligt, att åt nämnda utredning
uppdrages att verkställa översyn av nuvarande försöksinstitutioners organisation
och verksamhet och därefter framlägga förslag till erforderliga åtgärder
på området. Vid en sådan översyn bör emellertid beaktas, att enligt beslut vid
1936 års riksdag ledningen av den statliga försöksverksamheten på jordbrukets
och hus djursskötselns område knutits till styrelsen för lantbrukshögskolan.
Det bör vidare uppmärksammas, att detta beslut ännu icke genomförts.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet, att riksdagen må i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta uppdraga åt
förenämnda utredningsmän att verkställa översyn av forsknings- och försöksverksamheten
på jordbrukets område m. m. och framlägga de förslag, vartill
en sådan översyn kan föranleda.»

Herr Linnér: Herr talman! Statsutskottets föreliggande utlåtande föranledes
av en anmärkning, som gjorts av statsrevisorerna mot den statliga försöksverksamheten
på jordbrukets område. Statsutskottet har i sitt utlåtande
intagit en mycket försiktig hållning, men jag tror dock att det kan vara nyttigt,
att statsutskottets utlåtande kompletteras med några kommentarer.

Det är ju på det sättet att det svenska jordbruket har behov av stöd av den
moderna naturvetenskapen, icke minst därför att det antagligen i framtiden
kommer in i en riskperiod, varunder det först kanske får att sörja för folkförsörjningen
i ungefär samma omfattning som för närvarande och sedan
måhända råkar ut för konkurrensen från de stora producenterna av livsmedel
på andra sidan haven.

Det svenska jordbrukets livskraft kommer då att i högsta grad bli beroende
av örn detta jordbruk kan producera billiga och goda livsmedel. Det behöver
för den skull stöd av den moderna naturvetenskapen och dess forskning. Den
ståndpunkten har riksdagen intagit vid ett par viktiga tillfällen, nämligen
genom sina beslut år 1931, då lantbrukshögskolan inrättades, och år 1936, då
den statliga jordbruksförsöksverksamheten organiserades. Riksdagen hade
uppenbarligen därvid för ögonen de resultat, som vetenskapen på detta område

Fredagen den 30 juni 1944.

Nr 26.

Ang. forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område m. m.

(Forts.)

redan då hade uppnått t. ex. i fråga om växtförädlingen. Sedan dess ha även
andra resultat tillkommit, som klart peka i samma riktning — jag nämner
här bara som exempel utvecklingen av AlV-metoden, baljväxtkulturen, hela
arbetet i fråga örn vall- och mosskulturen, en stor del av avelsarbetet o. s. v.

När riksdagen fattade sitt senare beslut år 1936, vilade detta på en mycket
klar Mankegång, utformad efter en omfattande och under flera år pågående utredning.
resulterande i att försöksverksamheten på jordbruksområdet borde
nära anknytas till lantbrukshögskolans verksamhet. Tankegången var följande:
Svenska staten kan icke offra hur mycket pengar som helst på dessa dyrbara
institutioner. Institutionerna få emellertid icke bli underkvalificerade,
utan de° måste utrustas med fullt moderna laboratorier. Dessa laboratorier
måste då kunna tas i anspråk för hela denna verksamhet på jordbrukets område.
Man skulle bäst ordna detta genom att knyta försöksverksamheten till
lantbrukshögskolan och ställa det hela under gemensam ledning. Detta har
som sagt beslutats, och det har också genomförts.

Såtillvida är därför statsutskottets uttalande icke fullt riktigt, som där
säges, att detta beslut ännu icke genomförts: ty beslutet örn att jordbruksförsöksanstalten
och husdjursförsöksanstalten skola lyda under samma styrelse
som lantbrukshögskolan är redan genomfört. Man har därmed vunnit, att man
kan låta de rent teoretiska forskningarna vid lantbrukshögskolan pågå i samverkan
med de praktiskt inriktade försöken för speciella ändamål vid jordbruksförsöksanstalten
och husdjursförsöksanstalten. Denna sistnämnda anstalt
har flyttats till Ultuna, alltså i omedelbar närhet till lantbrukshögskolan, vilket
har visat sig vara till synnerligen stort gagn för bägge institutionerna. K
ena sidan har, man kan nästan säga självfallet, husdjursförsöksanstalten haft
stor nytta av samarbetet med institutionerna för avels- och raslära, för utfodringslära,
för husdjursfysiologi m. m„ och å andra sidan ha dessa institutioner
haft en direkt nytta av de resultat, som ha kommit fram vid husdjursförsöksanstalten.
Det allra bästa samarbete råder också till ömsesidig båtnad mellan
denna anstalt och institutionerna.

Beträffande jordbruksförsöksanstalten är förhållandet tyvärr inte, riktigt
lika bra, och det beror på den omständigheten, att någon institutionsbyggnad
ännu inte kommit till stånd för denna anstalt. Anslag till uppförandet av en
sådan institutionsbyggnad har beviljats av riksdagen men på beredskapsstat,
och där. har det nu stått i flera år. Detta har som sagt försvårat samarbetet
mellan jordbruksförsöksanstalten och de i lika mån intresserade teoretiskt arbetande
institutionerna på lantbrukshögskolan. Tilläggas bör emellertid, att en
utredning pågår och att, om den leder till resultat, man på ett för staten synnerligen
fördelaktigt sätt skulle kunna åstadkomma en förflyttning av jordbruksförsöksanstalten
till Ultuna och där erhålla väl utrustade institutioner
för densamma.

Som ett exempel på hur nära detta samband är och hur mycket det ekonomiskt
betyder för staten, skall jag här endast påpeka, att därest denna överflyttning
kan komma till stånd, vilket jag hoppas skall ske, jordbruksförsöksanstalten
efter allt att döma skulle kunna använda lantbrukshögskolans analyslaboratorium,
som — märk väl —• från början var beräknat för denna uppgift.

Nu ha statsrevisorerna, så vitt. jag kan förstå på grund av bristande information,
antytt en helt annan linje, som i själva verket skulle dra ett streck
över den tankegång, som riksdagen hittills tvenne gånger har anslutit sig till,
nämligen att åstadkomma en helt ny organisation på jordbruksförsöksväsendets
område. Den skulle innebära att man, i stället för att hålla tillsammans dessa

52 Nr 26. Fredagen den 30 juni 1944.

Äng. forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område ra. ra.

(Forts.)

teoretiska institutioner, vare sig de kallas för högskola eller försöksverksamhet,
skulle systematiskt bryta ut den ena delen, den som hör till försöksverksamheten,
och lägga den under en, så vitt jag har förstått, närmast administrativ
enhet under jordbruksförsöksanstaltens ledning.

Man har beträffande de anstalter, som skulle höra till denna försöksverksamhet,
gjort en uppräkning, som kanske icke är avsedd att vara fullständig
men som i varje fall är föga lyckad. Man har såsom exempel anfört, att man
under denna gemensamma ledning skulle sammanföra bland andra statens
centrala frökontrollanstalt, statens lantbrukskemiska kontrollanstalt, statens
växtskyddsanstalt m. fl. Det framgår emellertid av de yttranden, som ha
kommit in från respektive anstalter, a.tt dessa var och en har sin speciella
uppgift. V äxtskydds an stalten sysslar t. ex. endast med arbetet. att förebygga
växtsjukdomar och naturligtvis även med att förebygga skadeinsekters härjningar.
För detta ändamål, men endast för detta ändamål, utövar denna
anstalt sin försöksverksamhet, som således också i många fall går ut på att
söka få fram s. k. resistenta sorter, d. v. s. sorter som äro motståndskraftiga
mot vissa växtsjukdomar, eller att framskapa tillräckliga och verksamma
skyddsmetoder. I detta syfte har växtskyddsanstalten uppenbarligen ett starkt
intresse av att samarbeta med statens frökontrollanstalt. Dennas uppgift är
att sörja för att det frö, som tillhandahålles de svenska jordbrukarna, är fullgott.
Den skall således tillse, att detta frö har tillräcklig grobarhet och att
det icke är behäftat med smittoämnen. Såvitt angår skyddet mot smittoämnen
är det givet, att anstaltens arbete härpå ligger mycket nära växtskyddsanstaltens,
och det är närmast på detta område, som samarbete ^mellan dessa
båda anstalter förekommer. I det avseendet försiggår alltså icke något
dubbelarbete, utan tvärtom ett samarbete.

Det är klart att frökontrollanstalt^! har sina speciella uppgifter, t. ex. den
med utarbetandet av särskilda groningsmetoder, så enkla som möjligt, för att
kunna snabbt och effektivt kontrollera utsädet. För detta, men endast för
detta, utövar den också en försöksverksamhet, som således är av helt annat
slag än den försöksverksamhet, som jordbruksförsöksanstalten respektive husdjursförsöksianstalten
ha att syssla med. På samma sätt förhåller det sig med
statens lantbrukskemiska kontrollanstalt, men för att inte alltför mycket förlänga
mitt yttrande här skall jag inte närmare gå in på detta.

I fråga örn de speciella fall, som statsrevisorerna ha uppmärksammat, finner
man således, att det samarbete, som bör äga rum, redan med nuvarande
organisation pågår, och det föreligger icke något skäl att bryta ut jordbruksförsöksanstalten
och lägga den tillsammans med de andra ifrågavarande anstalterna
som en gemensam institution.

Jag skall därvidlag göra en reservation på en punkt nämligen beträffande
Svenska vall- och mosskulturföreningen. Det pågår ju för närvarande en utredning
angående denna förenings blivande ställning. Såsom resultat av denna
utredning kommer det säkerligen att visa sig varla på ett visst område önskvärt,
att man kan få ett närmare samarbete till stånd speciellt då det gäller
mosskulturen. För övrigt ligga verksamheterna delvis så pass mycket utanför
varandra, att örn föreningen skall förstatligas, så behöver jordbruksförsöksanstalten,
som det väl närmast här vore fråga örn, utvidgas med en ny avdelning,
men i fråga örn den saken — där det således i någon mån finns ett
sakligt skäl för statsrevisorernas anmärkning -—- pågår redan en utredning.

Det är viktigt att vid detta tillfälle, då statsrevisorernas anmärkningar slutligt
behandlas, dessa från riksdagens sida åtföljas av ett kompletterande ut -

Fredagen den 30 juni 1944.

Nr 26.

Ang. forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område m. m.

(Forts.)

talande, som ställer revisorernas yttrande i en något tydligare belysning än
vad statsutskottet har ansett vara nödvändigt.

Statsutskottet har helt naturligt — ja, jag skulle nästan vilja säga självfallet
— med den försiktighet, som alltid utmärker statsutskottet, icke velat
intaga någon bestämd ståndpunkt till frågan utan vill hålla den öppen. Därmed
har statsutskottet så vitt jag förstår i förhållande till statsrevisorernas
positiva förslag intagit en negativ hållning; det vill överlämna till den blivande
utredningen att ta ståndpunkt härtill, och det vill låta denna utrednings
resultat bli avgörande.

,Jag tror att detta är den riktiga ståndpunkten, herr .talman, och jag vill
efter denna kommentar endast yrka bifall till statsutskottets utlåtande.

Herr Björck: Herr talman! Jag är enig med statsutskottet och statsrevisorerna
örn att samarbetet mellan ifrågavarande olika institutioner bör bli bättre
än det är för närvarande.

Emellertid anser jag, att det knappast är lyckligt att, såsom utskottet här föreslår,
binda Kungl. Maj :t vid en särskild utredning, när det gäller dessa spörsmål.
Utskottet säger nämligen på s. 5: »Utskottet vill i detta sammanhang
erinra, att Kungl. Majit den 14 januari 1944 bemyndigat chefen för jordbruksdepartementet
att genom särskilda utredningsmän låta utreda frågan om inrättandet
av ett jordbrukstekniskt forskningsråd. Det synes utskottet lämpligt,
att åt nämnda utredning uppdrages att verkställa översyn» o. s. v. Jag tror
inte, att detta vore lyckligt. Genom att låta de nämnda utredningsmännen ta
hand om även utredningen örn en samordning av och bättre samarbete mellan
försöksinstitutionerna vinner man inte det syfte man vill nå. Denna utredning
är tillsatt för ett särskilt ändamål, och man har utsett utredningsmän, som just
äro lämpade för att utreda frågan örn ett jordbrukstekniskt forskningsråd. I
utredningen sitta inga »försöksmän», som äro insatta i de frågor det här gäller,
vilket vore högeligen önskvärt. Jag tror därför inte, att man vinner det
syfte, som både statsrevisorerna och statsutskottet vilja nå, utan jag skulle i
detta avseende vilja hemställa om en ändring, så att Kungl. Majit har fria
händer att tillsätta en särskild utredning eller, örn Kungl. Majit så finner
lämpligt, låta den pågående utredningen ta hand örn saken.

Jag tillåter mig därför, herr talman, att yrka, att i klämmen strykas orden
»uppdraga åt förenämnda utredningsmän att», varefter den skulle lyda: »att
riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta
verkställa översyn av forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område
m. m. och framlägga de förlag, vartill en sådan översyn kan föranleda».

På samma gång hemställer jag, att i motiveringen strykes det som omnämner
den pågående utredningen, således fr. o. m. »Utskottet vill» t. o. m. »ännu
icke genomförts».

Då har Kungl. Majit fria händer att överlåta saken åt den nämnda utredningen
eller åt en annan utredning, och man har inte bundit Kungl. Maj :t vid
den förstnämnda. Jag vill nämna, att samma yrkande kommer att framställas
i andra kammaren. Det är ingen ändring i sak, men jag tror, att man vinner sitt
syfte lättare på denna väg.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade,
att i avseende på det under behandling varande utlåtandet yrkats 1 :o) att vad
utskottet hemställt skulle bifallas; samt 2:o), av herr Björck, att utskottets
hemställan skulle bifallas med utelämnande av dels de i den s. k. klämmen
förekommande orden »uppdraga åt förenämnda utredningsmän att» och dels
de fyra sista meningarna i utskottets motivering.

54 Nr 26. Fredagen den 30 juni 1944.

Äng. forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område m. m.
(Forts.)

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Äng. arbetar- Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 227, i anledning av väckta moskyddet
örn- tioner om överflyttning till yrkesinspektionen av frågor rörande arbetarskyd OOTCL

(X JCLTtVQ. i. i loci *

det ombord a fartyg.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar R. Berg och A. Gillström (1:14) och den andra inom andra kammaren
av herr S. Lundgren m. fl. (II: 36), hade hemställts, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj :t begära skyndsam utredning av frågan örn arbetarskyddet
ombord å fartyg samt lämpligheten av att frågor, som rörde ifrågavarande
arbetarskydd, överflyttades från kungl, kommerskollegium till yrkesinspektionen
och att för riksdagen snarast måtte framläggas förslag i den omfattning,
som genom utredningen kunde ådagaläggas vara ändamålsenlig.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet yttrat:

»Enligt vad utskottet inhämtat har 1938 års arbetarskyddskommitté under
övervägande att framlägga förslag till sammanförande under gemensam ledning.
av olika inspektionsorgan på arbetarskyddets område, sålunda även fartygsinspektionen.
Vid sådant förhållande torde motionerna i denna del icke
böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vidkommande motionerna, i vad de avse frågan örn arbetarskyddet ombord
å fartyg, sammanhänger denna fråga med den ovannämnda. Det synes
utskottet därför lämpligt, att berörda kommitté får i uppdrag att jämväl
utreda detta spörsmål.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa, att riksdagen må
i anledning av motionerna 1: 14 och II: 36 i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Majit ville uppdraga åt 1938 års arbetarskyddskommitté att utreda
frågan örn arbetarskyddet ombord å fartyg.»

Herr Ericsson, Carl Eric: Herr talman! I de motioner, som ligga till grund
för detta utlåtande från statsutskottet, ha anförts ett par uppgifter, som jag
inte vill låta stå alldeles oemotsagda. Det gäller de anförda uppgifterna om
olycksfallens antal ombord å fartyg eller rättare sagt de slutsatser, som motionärerna
ha dragit av denna olycksfallsstatistik. De ha tagit den som intäkt
för det påståendet, att dessa olycksfall oftast ha förorsakats av bristfälligheter
i fartygens byggnad och utrustning samt även berott på otillräcklig bemanning
m. m.

Den åberopade statistiken gäller femårsperioden 1934—1938, och under denna
tid ökade olycksfallen ombord på fartyg med 50 procent. Man har ansett,
att denna ökning berott på de skäl, som jag nyss angav, men i själva verket är
statistiken så till vida ganska missvisande. Det förhåller sig på det viset, att
ökningen av antalet olycksfall inte beror på en stegrad olycksfallsfrekvens.
utan på helt andra saker. Ökningen är nämligen en följd av ändrade bestämmelser
angående karenstiden och vissa under åren införda ändringar beträffande
utförandet av statistiken. Detta gör, att den i och för sig riktiga procentsiffran
på det ökade antalet olycksfall ger en felaktig uppfattning örn anledningen
till desamma.

Nu ha motionärerna tagit denna ökning som skäl för påståendet, att övervakningen
från myndigheterna, närmast kommerskollegium, inte varit tillfyl -

Fredagen den 30 juni 1944.

Nr 26.

Ang. arbetarskyddet ombord å fartyg. (Forts.)
test. Jag tror, att detta är felaktigt. Enligt min mening kan man inte rikta
någon befogad kritik mot kommerskollegium i detta avseende.

Man har också framhållit, att kommerskollegium skall bevaka sjöfartsnäringens
intressen och därför inte kan bevaka de ombordanställdas intressen i
fråga örn arbetsskyddet. Jag tror, att även detta är fel, bland annat därför att
kommerskollegium under de senare åren ju fått en social avdelning, som har
till speciell uppgift att övervaka sjöfolkets sociala omvårdnad.

Riks lo rsäk ringsan s tal ten, som jämte kommerskollegium yttrat sig i denna
fråga, har emellertid omförmält, att 1938 års arbetarskyddskommitté, som har
till uppgift att göra en översyn över hela arbetarskyddslagstiftningen, har under
övervägande att framlägga förslag till sammanförande under gemensam
ledning av olika inspektionsorgan på arbetarskyddets område. Statsutskottet
har tagit fasta på detta och även ansett, att arbetarskyddskommittén bör verkställa
den av motionärerna begärda utredningen. Jag har intet emot att det
måtte bli på det sätt, som statsutskottet har föreslagit, men jag vill, som sagt,
gärna framhålla, att motionärernas skäl för framställningen enligt min mening
äro oriktiga.

Jag har, herr talman, icke något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Herr talmannen anförde: Efter samråd med andra kammarens talman vill
jag meddela, att, såvitt nu kan bedömas, nästa arbetsplenum med kammaren
kommer att hållas onsdagen den 12 instundande juli. Dessförinnan anordnas
bordläggningsplena måndagen den 10 och tisdagen den 11 juli. Allt detta gäller
under förutsättning att intet oförutsett inträffar, som påkallar en annan
anordning av riks dagsarbete t.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 430, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag för budgetåret
1944/45 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;

nr 431, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 432, i anledning av vissa i Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45 jämte i ämnet väckta motioner behandlade
allmänna principfrågor;

nr 447, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr 448, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande från
anslaget till oförutsedda utgifter av kostnad för barackbyggnad vid landsstatshuset
i Luleå;

nr 449, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till prisrabattering
å vissa livsmedel m. m.;

nr 453, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 454, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckt motion;

Nr 26.

Fredagen den 30 juni 1944.

Äng. arbetarskyddet ombord å fartyg. (Forts.)

nr 456, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde; samt

nr 460, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser anslagsposter till
reparations- och underhållskostnader m. m. under statens fastighetsfonder.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 463, till Konungen
angående tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44.

. Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i memorial nr 228 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 464, angående statsregleringen för budgetåret 1944/45; och
nr 465, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1944/45.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning att andra kammaren beträffande
statsutskottets memorial nr 229 fattade samma beslut som första
kammaren.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 467, angående regleringen för budgetåret 1944/45 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m.;

nr 468, i anledning av väckta motioner örn förbättring av vissa äldre tjänstepensioner;
samt

nr 469, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag till ändring
i vissa delar av reglementet för riksgäldskontoret.

Justerades protokollsutdrag för denna idag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.31 förmiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

443034