1944. Första kammaren. Nr 25 (Riksdagens protokoll 1944:25)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1944. Första kammaren. Nr 25.

Lördagen den 17 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen; och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 10 och den 13 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 385, i anledning av väckt motion om undantagande från preskription av
rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen;

nr 386, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
undervisning och vård av bildbara sinnesslöa, m. m.;

nr 387, i anledning av väckt motion om ändring av gällande bestämmelser
rörande gäldandet av viss ersättning till ägodelningsnämndemän;

nr 391, i anledning av väckt motion örn dyrtidstillägg å ersättningar enligt
lagen örn försäkring för olycksfall i arbete;

nr 393, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till arbetstidslag
för hotell, restauranger och kaféer, m. m.;

nr 394, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor; samt
nr 395, i anledning av väckt motion örn viss ändring i bestämmelserna rörande
arbets- och vilotid för automobilförare i yrkesmässig trafik.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 388, i anledning av väckta motioner örn skärpning av straffansvaret för
illegal vadhållning (s. k. bookmakeri) ;

nr 389, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 54 och 56 §§ utlänningslagen den 11 juni 1937 (nr 344);
samt

nr 390, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bidrag ur kyrkofonden
till avlöning av pastorer vid svenska församlingar i utlandet.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets memorial nr 2, angående ersättning till dess tjänstemän;

statsutskottets utlåtanden:

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

Första kammarens protokoll 1944. Nr 25.

Nr 25.

Lördagen den 17 juni 1944

ställning om åtgärder beträffande statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona
nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framoch
statens alkoholistanstalt därstädes;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
uppförande m. m. av anstalter för bildbara sinnesslöa;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till utbildning av ökat antal barnmorskor;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till kontrollstyrelsen;

nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa
nya kraftstationer m. m. jämte i ämnet väckta motioner;^

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare anslag
till Norrbottens järnverk jämte i ämnet väckta motioner;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående elektrifiering av
järnvägslinjen Stockholm-—Tillberga—Köping;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till upplysningsverksamhet
i utlandet angående Sverige jämte i ämnet väckt motion;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av statens informationsstyrelse m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag för budgetåret
1944/45 till bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av
vissa ammunitionsförråd m. m.;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
örn ändring i vissa delar av krigsavlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr
278) m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1944/45;

nr 203, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till granskningsnämnden
för vissa patentansökningar m. m.;

nr 204, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anskaffande av
ytterligare en statsisbrytare m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till pnsrabattering
å vissa livsmedel m. m. jämte i ämnet väckt motion,

nr 206, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde; .

nr 207, i anledning av väckta motioner angående åtgärder för främjande av
matematisk-naturvetenskaplig forskning; o

nr 208, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde; .

nr 209, i anledning av väckta motioner angående åtgärder i syfte att befordra
en förläggning av industriell verksamhet och hantverk till andra platser

i landet än storstäderna; samt ...

nr 210, i anledning av väckta motioner angående löne- och anställnmgstorhållandena
för statsanställda sjuksköterskor m. fl.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 59, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till vissa ändringar
i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena m. m.,

Lördagen den 17 juni 1944.

Nr 25.

nr 63, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning örn pension
åt städerskan vid riksbankens avdelningskontor i Norrköping Amanda Gustava
Schedin, född Blomberg;

nr 64, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning med förslag
till avlönings- och pensionsstat för riksbanken;

nr 65, angående regleringen för budgetåret 1944/45 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m.;

nr 66, i anledning av väckta motioner örn förbättring av vissa äldre tjänstepensioner; nr

67, i anledning av väckta motioner örn utsträckt rätt till fyllnadspension
för vissa tjänstemän och arbetare vid statens järnvägar; samt

nr 68, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag till ändring i
vissa delar av reglementet för riksgäldskontoret;

andra lagutskottets memorial och utlåtanden:

nr 60, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande andra
lagutskottets utlåtande nr 50 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till bembiträdeslag, dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940 (nr 484) örn undantag från
gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering m. m.;

nr 62, i anledning av väckt motion angående revision av åborättslagen;
nr 63, i anledning av väckta motioner örn beredande av ökade möjligheter
för kommun att inlösa mark för bostadsbebyggelse eller industriändamål;

nr 64, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn arbetslöshetsnämnd, dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 65, i anledning av väckta motioner örn utredning angående statens skyldighet
att giva ersättning vid intrång i enskildas äganderätt och ekonomiska
frihet;

nr 66, i anledning av väckt motion angående utredning örn åtgärder mot
vanhävd av jordbruk;

nr 67, i anledning av väckta motioner om förenkling av det rättsliga förfarandet
vid förvärv av tillskottsjord till mindre jordbruk; samt

nr 68, i anledning av väckta motioner om lagstiftning till förhindrande av
att jord- och skogsbruk övergå i den icke jordbrukande befolkningens händer,
om ändringar i gällande lagstiftning angående förbud i vissa fall för bolag,
förening och stiftelse att förvärva fast egendom, om lagstiftning till förhindrande
av sammanslagning av bärig brukningsdel med annan, m. m.;

första särskilda utskottets memorial nr 3, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande första särskilda utskottets utlåtande nr 1 i anledning
av dels Kungl. Majlis proposition med förslag till lag örn aktiebolag
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 12, i anledning av
delgivning av ett av andra kammaren fattat beslut rörande landsbygdens befolkningsfråga
m. m.; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 11, i anledning av
väckt motion angående utredning om åtgärder i syfte att förbilliga byggnadskostnaderna.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.13 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 25.

Tisdagen den 20 juni 1944

Tisdalen den 20 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 14 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 364, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1944/45 till socialstyrelsen m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 365, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till utbyggande
av karolinska sjukhuset jämte i ämnet väckta motioner;

nr 366, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till nybyggnad
för karolinska mediko-kirurgiska institutet;

nr 368, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för. budgetåret
1944/45 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 379, i anledning av Kungl, Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 380, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till kristidsnämndemas
verksamhet;

nr 381, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statliga åtgärder
för tryggande av bränsleförsörjningen;

nr 382, i anledning av Kungl. Majrts framställning örn anslag för budgetåret
1944/45 till Marinen: Understöd åt föreningar m. m. jämte i ämnet väckt
motion;

nr 383, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående iståndsättande
av vissa kasernetablissement i Stockholm m. m.; samt

nr 384, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av örlogsvarven.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 398, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till hushållningssällskapens
organisation och verksamhet jämte i ämnet väckta motioner;

nr 399, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område m. m.;

nr 400, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
skogsvårdens befrämjande m. m.;

nr 401, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av
en statens högre skogsskola; samt

nr 402, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av veterinärinrättningen i Skara m. m.

Tisdagen den 20 juni 1944.

Nr 25.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets memorial nr 2, statsutskottets
utlåtanden nr 187—210, bankoutskottets utlåtanden nr 59 och 63—68,
andra lagutskottets memorial nr 60 och utlåtanden nr 61—68, första särskilda
utskottets memorial nr 3, första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 12 samt kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 11.

På framställning av herr talmannen beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde första särskilda utskottets memorial nr 3 skulle
uppföras näst efter bankoutskottets utlåtande nr 68 samt andra lagutskottets
utlåtande nr 64 näst före samma utskotts utlåtande nr 62.

Anmäldes och bordlädes andra särskilda utskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till civilförsvarslag, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Om översyn
av reglerna
ang. ojjentlighet
vid domstolarna.

Onsdagen den 21 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga hade herr Holmbäck till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet framställt en så lydande fråga:
»Ämnar herr statsrådet, efter de upplysningar, som givits i den i pressen
refererade skrivelsen från pressnämnden angående rättegången mot redaktören
ödegård, låta verkställa en översyn av gällande regler angående offentlighet
vid domstolarna?»

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet Bergquist, som meddelat,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Holmbäcks
berörda fråga, erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Herr
Holmbäck bär till mig riktat en fråga, huruvida jag, efter de upplysningar
som givits i den i pressen refererade skrivelsen från pressnämnden angående
rättegången mot redaktören Ödegård, ämnar låta verkställa en översyn av gällande
regler angående offentlighet vid domstolarna.

Jag vill till en början erinra att reglerna örn offentlighet vid domstolarna
redan tidigare under detta år varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. I
anledning av väckta motioner har riksdagen nämligen i skrivelse den 17 maj
1944 (nr 284) anhållit, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning angående
tillämpningen av gällande bestämmelser örn offentlighet vid domstolarna
i mål av den i motionerna avsedda beskaffenhet — väsentligen spionerimål
— ävensom angående rätt för part att föra särskild talan mot beslut, varigenom
domstol förordnat om måls handläggning inom stängda dörrar, samt för
riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen kunde föranleda.

Inom det område, som riksdagens skrivelse berör, nämligen reglerna för
offentlighet och sekretess i statsverksamheten, pågår sedan någon tid utredning,
låt vara från en annan praktisk synvinkel än den, varom i skrivelsen
närmast är fråga. Min företrädare i ämbetet utverkade nämligen på sin tid
Kungl. Maj:ts bemyndigande att låta verkställa utredning rörande tillämpningen
av"1937 års lagstiftning örn allmänna handlingars offentlighet. Denna
utredning skulle enligt direktiven tjäna som grundval för överväganden huruvida
och i vad mån åtgärder kunde anses erforderliga för att åstadkomma en
praxis, som tillgodosåge kravet på en så vidsträckt offentlighet som möjligt
utan att andra berättigade intressen träddes för nära. Efter att ha vilat någon
tid återupptogs arbetet vid årsskiftet 1943—44.

Uppenbarligen sammanhänga de utredningsönskemål, som riksdagen nyligen
uttalat, nära med den berörda sakkunnigutredningen. Avsikten har också varit,
att utredningsmännen vid sitt arbete skulle ägna uppmärksamhet även
åt reglerna örn offentlighet vid domstolarna. Jag har därför till de sakkunniga
överlämnat riksdagens framställning att vid det fortsatta arbetet övervägas
och beaktas. Den översyn av nyssnämnda regler, som herr Holmbäck
genom sin fråga torde ha velat påkalla, kommer alltså att äga rum.

Vad särskilt angår rättegången mot redaktören Ödegård har jag inhämtat,
att justitieombudsmannen i anledning av pressnämndens skrivelse infordrat
yttrande från vederbörande avdelning av Stockholms rådhusrätt. Sådant ytt -

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Örn översyn av reglerna äng. offentlighet vid domstolarna. (Forts.)
rande har ännu ej inkommit, och innan justitieombudsmannen avslutat sin undersökning
torde det vara för tidigt att fälla något omdöme örn det aktuella
fallet. Jag vill emellertid påpeka att det passerade redan i ett avseende föranlett
ändrad praxis. Statens informationsstyrelse har nämligen efter samråd
med mig givit ändrad lydelse åt en punkt i de principer för angivande
av namn och nationalitet i samband med mål angående spioneri och olovlig
underrättelseverksamhet som meddelades den 30 mars 1944. Den asyftade
punkten lyder i sitt ändrade skick:

»Om den häktade är medborgare i ockuperat land och verksamheten varit
riktad mot ockupationsmakten eller därmed förbunden makt eller därmed jämförliga
omständigheter föreligga, offentliggöres av humanitära skäl varken
namn eller nationalitet beträffande den häktade.»

Ehuru domstolarna givetvis icke äro bundna av informationsstyrelsens anvisningar,
komma dessa av naturliga skäl att återverka pa domstolarnas
praxis i nu förevarande hänseende.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag får till justitieministern framföra min
tacksamhet för svaret på min fråga. „ „

Såsom justitieministern erinrade, är det blott halvannan manad sedan Hagan
om offentligheten vid underdomstolarna var föremål för debatt i riksdagen
och även föranledde en riksdagsskrivelse. Den fråga, soraida behandlades,
var emellertid delvis en annan än den som nu föreligger. Då gällde det
nämligen, huruvida man i större omfattning än som kunde vara nödvändigt
hemlighöll förhandlingar vid domstolarna. Den fråga som här föreligger är,
huruvida den svenska lagen överhuvud taget medger, att existensen av rättegångar
och det förhållandet, att personer bli dömda enligt svensk lag, undandrages
offentligheten. Det spörsmålet har uppenbarligen i visst fall besvarats
med ja, och det förhållandet, att den svenska lagen medger en sådan
tolkning, anser jag vara så pass uppseendeväckande, att jag tillåtit mig att
ställa denna fråga till justitieministern. _ .

Jag ber att få uttrycka min glädje över innehållet i det- svar jag fatt, att
vissa åtgärder redan ha vidtagits. Jag hoppas att i enlighet med riksdagens
uttryckliga önskan en revision av reglerna örn offentlighet vid domstolarna
måtte äga rum, så att i varje fall det spörsmål, som här är uppe, nämligen
huruvida enligt svensk lagstiftning själva existensen av rättegångar och domar
kan hållas hemlig, för framtiden säkert skall kunna besvaras med ett nej.

Föredrogs andra särskilda utskottets utlåtande nr 1, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till civilförsvarslag, m. m.

På framställning av herr talmannen beslöts att ifrågavarande, endast en
gång bordlagda ärende skulle redan vid detta sammanträde företagas till avgörande.

På sedermera gjord proposition bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Anmäldes andra särskilda utskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
403, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
civilförsvarslag, m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 1 bifölles även av andra kammaren.

Anslag till
kontrollstyrdsen.

8 Nr 25. Onsdagen den 21 juni 1944.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets memorial nr 2, angående ersättning
till dess tjänstemän, bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 188,_ i anledning av Kungl. Maurts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde ;

nr 189, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen gjorda framställning
om åtgärder beträffande statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona
och statens alkoholistanstalt därstädes;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj rts proposition angående statsbidrag till
uppförande m. m. av anstalter för bildbara sinnesslöa; samt

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till utbildning av ökat antal barnmorskor.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 193, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret 1944/45 till kontrollstyrelsen.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 243, hade Kungl. Majit, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för
den 10 mars 1944, föreslagit riksdagen att dels godkänna av departementschefen
förordad personalförteckning och avlöningsstat för kontrollstyrelsen,
avlönings staten att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1944/45,
dels ock under rubriken Kontrollstyrelsen för nämnda budgetår såsom förslagsanslag
anvisa till Avlöningar 429 500 kronor, till Omkostnader 69 000 kronor,
till Kontroll å tillverkningsavgifter 250 000 kronor och till Granskning av
systembolagens ekonomiska förvaltning 78 500 kronor.

Kungl. Maj :ts förslag byggde på den förutsättningen, att en i särskild proposition
(nr 241) föreslagen sammanslagning av de fem allmänna restaurangbolagen
skulle komma till stånd. Sedan frågan härom på grund av kamrarnas
skiljaktiga beslut förfallit, hade i en inom finansdepartementet den
27 maj 1944 upprättad, till statsutskottet ingiven promemoria angående kontrollstyrelsens
avlönings- och omkostnadsanslag angivits de jämkningar i
Kungl. Maj :ts förslag, som utgången av frågan om restaurangbolagen ansetts
böra föranleda.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

I) godkänna i utlåtandet införd personalförteckning för kontrollstyrelsen;

II) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för kontrollstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1944/45;

lil) för budgetåret 1944/45 under sjunde huvudtiteln såsom förslagsanslag
anvisa

a) till Kontrollstyrelsen: Avlöningar 454 000 kronor,

b) till Kontrollstyrelsen: Omkostnader 72 000 kronor,

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Anslag till kontrollstyrelsen. (Forts.)

c) till Kontrollstyrelsen: Kontroll å tillverkningsavgifter 250 000 kronor;

d) till Kontrollstyrelsen: Granskning av systembolagens ekonomiska förvaltning
78 500 kronor.

Reservation hade anmälts av herr Johan Nilsson i Malmö, som dock ej antytt
sin mening.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Efter de ökade arbetsuppgifter,
som under senare åren förts över pa kontrollstyrelsen, hade troligen manga
väntat en i vissa avseenden något annorlunda löneplan än den som här föreligger.
Tredje avdelningen inom statsutskottet, vilken haft att förbereda detta
ärende, har inte vågat sig på att föreslå någon ändring av vad den kungl,
propositionen innehåller, ehuru man, såsom det heter i utlåtandet, uppmärksammat
att Kungl. Maj :t iakttagit stor återhållsamhet beträffande t. ex. inrättandet
av ordinarie tjänster. Proportionen mellan de ordinarie och icke
ordinarie tjänsterna i vissa lägre grader anses icke vara tillfredsställande. Utskottet
förklarar sig »dock icke berett att i detta hänseende förorda jämkning
av Kungl. Maj:ts förslag, men förutsätter, att ifrågavarande spörsmål
göres till föremål för fortsatta överväganden». Man hoppas i det avseendet på
en omprövning genom de sakkunniga, som i mars manad detta ar tillsattes
av departementschefen för utredning av anställningsförhållandena.

Det synes emellertid, som örn jämkningar från lägre till högre grad hade
varit önskliga även på en del andra punkter i löneplanen, för att inte förbigå
chefen för verket. Mig veterldgt förekommer i intet annat av statens verk det
förhållandet, att vissa under chefen lydande tjänsteman ha avsevärt högre
lön än denne själv. Ett dylikt förhållande synes mig i den alltmera vittomfattande
verksamhetens intresse böra avhjälpas.

Såsom saken nu ligger till, var det lönlöst att vid sidan av utskottets förslag
föra fram ett säryrkande. Jag har i stället, herr talman, måst nöja mig
med att anteckna en blank reservation, samtidigt som jag förutsätter, att en
verklig omprövning av dessa lönefrågor kommer till stånd liksom också en
omprövning av de olika tjänsterna i förhållande till varandra.

Det vore säkerligen till gagn för kontrollstyrelsens verksamhet, den administrativa
såväl som den sociala, örn detta verk och dess tjänstemän komme
in under mera ordinära förhållanden. Det sociala intresset, för att inte nämna
uppgiften att åstadkomma en förbättrad folknykterhet i landet, skulle^ utan
tvivel vinna på att verket i fråga sluppe att ständigt utgöra ett föremål för
de reformkrav, som man från olika håll synes ha benägenhet att höja. Verket
har hittills1 knappast haft tillfälle att skaffa stig erfarenhet av en efter långa
och vidlyftiga utredningar tillkommen reform, förrän kraven på nya förändringar
dyka upp.

Herr talman! I det nuvarande läget har jag intet annat yrkande än örn
bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 194, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till vissa nya kraftstationer m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlålen proposition, nr 93, hade Kungl. Majit, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikations -

Anslag till
vissa nya
krajtstationer
m. m.

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Anslag till hontr allsty reisen. (Forts.)

ärenden för den 1.1 februari 1944, föreslagit riksdagen att, utom annat, för
budgetåret 1944/45 å kapitalbudgeten under rubrik Statens affärsverksfonder,
Statens vattenfallsverk, anvisa följande investeringsanslag, nämligen till

Kraftstation vid Nämforsen .......................... 7 000 000 kronor,

Kraftstation vid Forsmoforsen ........................ 2 000 000 » ,

Regleringsåtgärder i Ångermanälvens flodområde ...... 1000 000 » ,

Tilloppstunnel vid Porjus kraftstation ................ 1000 000 »

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr R. Bergh m. fl. (I: 3)
och den andra inom andra kammaren av herr O. W. Lövgren m. fl. (II: 20),
vari hemställts, att riksdagen på kapitalbudgeten för budgetåret 1944/45 i och
för påbörjande av utbyggnad av Harsprånget i Lule älv måtte anvisa ett belopp
av 5 000 000 kronor samt att riksdagen även måtte anvisa 5 000 000 kronor
till utvidgning av Porjus kraftverk.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

a) att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt i anledning
av motionerna 1:3 och 11:20 i vad de avsåge Porjus kraftstation, måtte för
budgetåret 1944/45 under statens affärsverksifonder, statens vattenfallsverk,

anvisa följande investeringsanslag, nämligen till

Kraftstation vid Nämforsen .......................... kronor 7 000 000,

Kraftstation vid Forsmoforsén ........................ » 2 000 000,

Regleringsåtgärder i Ångermanälvens flodområde ...... » 1 000 000,

Tilloppstunnel vid Porjus kraftstation.................. » 1000 000;

b) att motionerna I: 3 och II: 20, i vad de avsåge en utbyggnad av Harsprånget,
i den mån de icke kunde anses besvarade med vad utskottet förut
i utlåtandet anfört, ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Bergh, Ragnar: Herr talman! I en motion, som i andra kammaren
väckts av herr Lövgren m. fl. och i denna kammare framburits av mig m. fl.,
ha vi föreslagit riksdagen att för nästa budgetår anvisa ett belopp av fem
miljoner kronor till påbörjande av utbyggnad av Harsprånget i Lule älv och
likaledes fem miljoner kronor till utvidgning av Porjus kraftverk. Sedan dessa
motioner väckts, har en kungl, proposition framlagts, som innefattar ett
förslag om att en miljon kronor skulle anvisas till en ny tilloppstunnel vid
Porjus kraftstation, och denna sistnämnda framställning har blivit tillstyrkt
av statsutskottet. Beträffande de i våra motioner gjorda yrkandena i fråga
örn Harsprånget har utskottet efter en motivering, som jag strax återkommer
till, föreslagit att dessa spörsmål skulle upptagas till behandling, dels av norrlandsutredningen
och dels av vattenfallsstyrelsen, och därtill anknutit den önskan,
att utredningsarbetet skall bedrivas med största möjliga skyndsamhet. I
fråga örn utbyggnaden av Porjus kraftverk anser utskottet, att man för nästa
budgetår kan nöja sig med det belopp å en miljon kronor, varom Kungl. Maj :t
gjort framställning efter det motionerna väckts.

Örn statsutskottet alltså beträffande Harsprånget kommit till ett negativt resultat
så till vida, att motionerna ej blivit tillstyrkta i annan mån än att utredning
begäres, är utskottets motivering dock så pass fördelaktigt och positivt
hållen, att jag inte kan finna utrymme för någon kritik mot utskottets inställning,
allt givetvis under förutsättning att vad utskottet säger i sin motivering
har en för framiden förpliktande innebörd. Under den förutsättningen är jag
snarare benägen att, med särskild tillfredsställelse, understryka en av de syn -

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Anslag till vissa nya kraftstationer m. m. (Forts.)
punkter utskottet anlägger. Kanske bör jag i det sammanhanget i rättvisans
intresse förutskicka, att utskottets utlåtande i enlighet med den bekanta lagen
örn kontrastverkan ter sig särskilt fördelaktigt vid jämförelse med vattenfallsstyrelsens
yttrande i ärendet. Det finns ett genomgående drag i vattenfallsstyrelsens
kraftförsörjningspolitik, som tämligen korrekt torde kunna karakteriseras
så, att man inte skall bygga ut vattenfallen i övre Norrland, förrän
man är alldeles säker örn avsättning för den sålunda utvunna energien. Ur
mycket begränsade ekonomiska synpunkter kan man nog inte klandra den politiken,
men när jag gör det medgivandet, vill jag lägga tonvikten på att det
är fråga om begränsade ekonomiska synpunkter. Utskottet har i det sammanhanget
ett betydligt vidare perspektiv. Det finns också inom affärsvärlden
en annan synpunkt, nämligen att man genom produktion skall skapa nya behov.
De kammarledamöter, som äro fackmän på området, torde kunna omvittna
i vilken omfattning affärslivet animerats just genom att man anlagt
denna synpunkt att genom produktion skapa ny efterfrågan, dag tror för min
del, att kanske inte de minsta vinsterna inom affärsvärlden tagits hem just
med tillämpning av den politiken. Men utskottet anlägger, som sagt, en vidare
synpunkt på denna fråga och framhåller, att en god tillgång på elektrisk
energi är en av de viktigaste grundförutsättningarna för utvecklingen av ett
rikt näringsliv. Och utskottet tillägger, att dessa allmänna synpunkter alldeles
särskilt böra vinna beaktande, när man har att diskutera grundvalen för lcraftförsörjningspolitiken
i Norrbottens län.

Det finns ett par grundläggande fakta, som jag är angelägen att i detta
sammanhang redovisa, därför att jag emellanåt har fått den uppfattningen,
att de äro okända även för åtskilliga av våra lagstiftare och därför att man
på håll, där de äro kända, så vitt jag förstår inte alltid drar de riktiga slutsatserna
av dem.

Det ena faktum är, att Norrbottens län är en i väsentliga hänseenden socialiserad
landsända. Av arealen i länet äger staten 48,5 procent, alltså nära
hälften. När det sedan gäller att bedöma, hur stor del av värdena i länet som
staten äger, är det naturligtvis svårare att ge en exakt uppgift, men jag skulle
tro, att relationen därvidlag är ungefär densamma. För var och en som vet,
vilka chanser staten har att redan år 1947 öka sina tillgångar på grund av
malmavtalet med LKAB, står det klart, att relationen kan ytterligare förändras
till statens fördel. Vad beträffar vattenfallen kan man säga, att staten
praktiskt taget helt behärskar situationen. Därav följer, att staten icke bara
äger en väsentlig del av värdena i länet utan också behärskar nyckelpositionerna
inom länets näringsliv på ett sätt, som saknar motstycke i varje annan
landsända. Vad jag nu nämnt, betraktar jag såsom ett grundläggande faktum,
som man alltid måste hålla för ögonen, så snart det är fråga om staten och
näringslivet i Norrbotten.

Den omedelbara följden av detta faktum är, att staten i Norrbottens län
trätt i den enskilde företagarens ställe. Det klagas ibland på oss norrbottningar,
att vi lia en viss benägenhet att vända oss till Kungl. Maj :t och riksdagen
med likt och olikt. Tillåt mig göra den frågan: till vem skulle vi annars
gå? Den enskilda företagsamheten har där hemma inte tillnärmelsevis samma
utrymme som i andra delar av vårt land. Därför kan man inte heller lita till
den privata företagsamheten på samma sätt som man dess bättre kan göra
i andra delar av landet. Vare sig man tycker att detta är bra eller inte, är
det ett faktum som man måste acceptera, därför att det sannolikt inte står
att ändra.

Från mina borgerliga utgångspunkter anser jag det därför skäligt att bebegära,
att staten såsom företagare icke skall sköta sina ekonomiska intressen

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Anslag till vissa nya kraftstationer m. m. (Forts.)
sämre ,än en enskild, och denne senare är både i sitt eget och landets intresse
ständigt på jakt för att göra slumrande värden fruktbärande. För den, som
är benägen att se de ekonomiska problemen ur socialistisk synvinkel, lära väl
kraven på staten inte heller bli mindre. Däremot är det en komplett ohållbar
ståndpunkt att tro, att det hela ordnar sig av sig självt, eftersom förutsättningarna
nu en gång äro sådana som de äro.

Framför allt när det gäller kraftförsörjningen är en konstruktiv politik
ofrånkomlig. Det kan inte vara riktigt att se på detta problem så begränsat
som understundom sker. Kraftförsörjningen skall efter vår mening vara en
bit före efterfrågan, inte tvärtom. Enligt min uppfattning förtjänar det sålunda
att understrykas vad utskottet här skriver, när det ger uttryck för den
uppfattningen, att vattenkraftutbyggnaden och den industriella utvecklingen
äro frågor, som höra samman med och äro beroende av varandra, och att det
här rör sig inte bara örn ett norrländskt intresse, utan örn ett intresse för hela
landet.

Jag har, herr talman, velat ge uttryck åt min tillfredsställelse över att dessa
synpunkter så pass positivt ha kommit till uttryck i statsutskottets utlåtande.
Därtill vill jag knyta den varma önskan, att dessa synpunkter icke bara skola
lämnas utan erinran av riksdagen, utan att de också skola få en viss inverkan
på de närmaste årens kraftförsörjningspolitik i övre Norrland.

Herr talman! Jag har följaktligen intet yrkande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Äng. ytter- Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 195, i anledning av Kungl.
U9tiu Nort"9 Majda proposition angående ytterligare anslag till Norrbottens järnverk jämte
bottens järn- i ämnet väckta motioner.

verk. j en mi riksdagen avlåten proposition, nr 283, hade Kungl. Majit, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden för
den 19 maj 1944, föreslagit riksdagen att dels till Aktieteckning i Norrbottens
Järnverk Aktiebolag å kapitalbudgeten, fonden ''för statens aktier, för
budgetåret 1944/45 anvisa ett investeringsanslag av 1 500 000 kronor, dels
ock till Lån till Norrbottens Järnverk Aktiebolag å kapitalbudgeten, fonden
för låneunderstöd, för budgetåret 1944/45 anvisa ett investeringsanslag av
1 500 000 kronor.

I anledning av denna proposition hade i två inom andra kammaren väckta
motioner yrkats dels av herr H. Hagberg i Luleå (II: 539) att riksdagen utöver
vad Kungl. Majit föreslagit måtte besluta, att det 1941 planerade thomasverket
i Norrbotten skulle skyndsamt uppföras samt att till lån till Norrbottens
Järnverk å kapitalbudgeten härför skulle anvisas ett investeringsanslag
av 4 500 000 kronor, dels ock av herr O. W. Lövgren (lii 540) att riksdagen
måtte anvisa ett belopp av 4,5 miljoner kronor till uppförande av thomasverk
inom Norrbottens Järnverk i enlighet med tidigare av statsmakterna
godkänt byggnadsprogram och att dessa medel måtte anvisas antingen
i form av en ökning av aktiekapitalet eller ock i form av lån.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet anfört:

»Utskottet tillstyrker förevarande proposition.

Vad angår den motionsvis framförda frågan örn anslag med ytterligare
4,5 miljoner kronor för järnverkets komplettering med ett thomasverk får utskottet
erinra, att nämnda fråga efter propositionens avgivande hänskjutits

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Ang. ytterligare anslag till Norrbottens järnverk. (Forts.)
till statens industrikommission för nytt övervägande i samband nied en anbefalld
skyndsam utredning om anläggning av en tredje tackjärnsugn vid järnverket.
I detta frågans läge och i avvaktan på slutförandet av de sålunda av
Kungl. Majit anbefallda undersökningarna torde böra anstå med riksdagens
ställningstagande till den i motionerna framförda frågan om thomasverket.

Utskottet hemställer,

I. att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj :ts proposition, må

a) till Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag under fonden för
statens aktier för budgetåret 1944/45 anvisa ett investeringsanslag av 1 500 000
kronor;

b) till Lån till Norrbottens Järnverk Aktiebolag under fonden för låneunderstöd
för budgetåret 1944/45 anvisa ett investeringsanslag av 1 500 000
kronor;

II. att motionerna II: 539 och II: 540 må anses besvarade med vad utskottet
ovan anfört.»

Herr Wistrand: Herr talman! Den anläggning, som benämnes Norrbottens
järnverk, är nu för tredje gången föremål för proposition med anslagskrav
från, Kungl. Maj:ts sida till riksdagen.

Vid olika tillfällen har denna anläggning här i riksdagen utsatts för mycket
skarp kritik, ehuru den icke vunnit riksdagens gehör. När de begärda anslagen
beviljats, har det dock skett i tanke att man hade att göra med kostnadskalkyler
som vore tillförlitligt beräknade. Nu visar det sig emellertid att det
järnverk, som kalkylerades till en, kostnad av 10 miljoner kronor, och sedan
efter utvidgning 17 miljoner, för att bli färdigt kräver en kostnad av 23
miljoner kronor. För den del av anläggningarna, som skulle kostat 10 miljoner,
ha inte ens de 17 miljonerna räckt, utan man begär nu ytterligare lx/2
miljon. Kostnaden för denna del kommer ''sålunda i själva verket att bli ungefär
dubbelt så stor som från början uppgavs.

Man kan verkligen instämma i den, kanske ändock väl lätta suck, som handelsministern
uppger i sin proposition, då han mycket beklagar överskridandet
av den uppgjorda kostnadsramen. Ja, det är verkligen beklagligt, och hade
de verkliga kostnaderna redan från början, visats för riksdagen, skulle man
möjligen — åtminstone hyser jag den förhoppningen — ha bedömt frågan örn
Norrbottens järnverk något annorlunda. I fråga om tillverkningskalkylerna var
hemlighetsmakeriet ännu mera utpräglat än när det gällde anläggningskostnaderna,
och man har hela tiden haft en känsla av att riksdagen aldrig helt
och fullt fått veta sanningen i anslagsfrågorna rörande Norrbottens järnverk.
Nu vet man den emellertid på denna punkt, och därför föreligger nödvändigheten
att göra den stora utgift, för vilken Kungl. Majit här äskar anslag.
Med dessa anslag tillgodoses ett av Norrlands sociala behov, men det sker till
en kostnad som är och förblir orimlig; det rör sig örn en investering med i det
närnmste 200 000 kronor för varje i järnverket sysselsatt arbetare. Det behövs
ju inte mycket uträkningar för att förstå, att man inte till den kostnaden
förmår uppmuntra handel och näringar i någon landsända.

Nu är det naturligtvis ingenting annat att göra än att bevilja det anslag,
som här är begärt för järnverkets utbyggande enligt den ursprungliga planen.
Arbetena ha kommit så långt, att de ej kunna stoppas, och har man givit ut de
17 miljonerna, spela naturligtvis ytterligare ll/2 miljon för samma ändamål
en mindre roll. Jag tror för min elei vidare att det är klokt att bevilja lånet
\ IV2 miljon kronor för att. möjliggöra järnsvamptillverkning, och jag har
sålunda, herr talman, ingen invändning mot det utlåtande, som statsutskottet
avgivit.

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Äng. ytterligare anslag till Norrbottens järnverk. (Forts.)

Dock vill jag redan nu uttala en mycket stor betänksamhet mot att man
går längre än vad statsutskottets utlåtande här avser. Fullföljer man tanken
på att bygga ut ett thomasverk, skulle man, såsom också statsrådet framhållit,
göra det vid en tidpunkt, då kostnaderna måste bli oskäligt höga. Industrikommissionen
har ju dessutom anmärkt att »med avseende på stålförsörjningen
inträder kvantitativt ingen nämnvärd ändring genom att ett thomasverk
i Luleå sättes i drift». Jag hyser den bestämda uppfattningen, att
det skulle vara en mycket stor olycka, örn det utredningsuppdrag, som statsrådet
givit industrikommissionen och som avser även detta spörsmål, skulle
föranleda nya åtgärder för järnverkets utbyggnad.

Anledningen till att man vill bygga ett thomasverk är ju, att man inte
skulle få tillräckligt med Kiruna A-malm för att tillgodose marknadens behov
av tackjärn, av den bättre sorten. Men efter vad jag har låtit mig berättas
•—• och jag vill meddela att mina uppgifter komma från håll som måste
betraktas såsom mycket vederhäftigt -— beror detta ej på någon brist i tillgången
av Kiruna A-malm, utan helt enkelt på att verket har försummat att
med Kirunabolaget göra upp en ordentlig leveransplan. Det har visserligen
hänt, att A-malm inte kunnat levereras vid just de tidpunkter, då järnverket
velat ha den, men det har inte berott på bristande tillgång av malm, utan på
tillfälliga leveranssvårigheter vid dessa tillfällen. Verket har ej lågt upp ett
tillverkningsprogram, vilket möjliggjort leverans av A-malmen på bestämda
tider, som anpassats efter verkets och gruvbolagets läglighet. Är denna uppgift
riktig, vilket jag har all anledning att tro, förfaller själva grunden för
att man överhuvud taget skulle anlägga ett thomasverk.

Under alla omständigheter vill jag betona, att man icke bör anlita det anslag
till oförutsedda utgifter, som begäres på beredskapsstaten, till anläggning
av ett thomasverk. Denna fråga är i annat sammanhang föremål för denna
riksdags behandling. Menar man sig icke nu kunna förelägga riksdagen ett
bestämt förslag om utvidgning av järnverket, kan man enligt min tanke gott
vänta med avgörandet av densamma till nästa riksdag. Det är ali anledning
att kräva att man just beträffande detta företag, där det har visat sig vara
så svårt att tränga fram till de faktiska förhållandena, låter avgörandet ske i
offentlighetens ljus och med anlitande av riksdagens medverkan i stället för
genom en departemental aktion, med stöd av generella fullmakter.

Jag skulle också vilja hemställa att herr handelsministern, innan han en
gång i framtiden finner sig föranledd att hos riksdagen göra framställning
cm uppförande av ett thomasverk vid detta järnverk, låter verkställa en tillförlitlig,
opartisk och aktuell undersökning angående behovet -av göt och möjligheterna
att försälja denna vara på den inhemska marknaden. Det har nämligen
sagts mig, att de uppgifter, som i det fallet skulle föreligga, numera
äro föråldrade. Dessutom har med mycket stor bestämdhet gjorts gällande,
att de icke ens någonsin skulle hava varit tillförlitliga. Jag tror att det även
på denna punkt är synnerligen önskvärt att man i möjligaste mån låter offentligheten
få insyn.

Herr talman! Jag har intet yrkande, men har ändå inte kunnat underlåta
att göra dessa randanmärkningar till statsutskottets utlåtande.

Herr Sundberg: Herr talman! Det ärende, som nu behandlas, ger en god
illustration av hur det går, när hemligstämpeln sättes på handlingar, som enligt
sakens natur bort föras fram i offentlighetens ljus.

När 1941 års riksdag fattade beslut om att utöver redan anvisade 10 000 000
kronor till Norrbottens Järnverk Aktiebolag anslå 7 000 000 kronor för ytter -

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Äng. ytterligare andag till Norrbottens järnverk. (Forts.)
ligare aktieteckning i bolaget samt att dessutom ställa garanti för ett förlagslån
åt bolaget, i riksbanken till ett belopp av 3 000 000 kronor, hade man visserligen
klart för sig, att anläggningarna skulle bestå av tackjärnverk, innefattande
två elektriska tackjärnsugnar med en sammanlagd produktionskapacitet
av cirka 60 000 ton tackjärn per år, sinterverk, thomasverk samt elektrostålverk,
men därutöver visste man föga. Några som helst kalkyler av ena eller
andra slaget förelädes inte offentligheten. Detta var så mycket mera anmärkningsvärt
som man i detta fall underlåtit att följa konstitutionell praxis att inhämta
yttrande från kommerskollegium och järnkontoret. I stället hade man
följt lagens bokstav på det sättet, att man använt ett krisorgan, statens industrikommission,
såsom remissinstans.

Industrikommissionen avgav ett mycket vagt yttrande^ tillstyrkande riktning,
och symtomatiskt är, att när kommissionen denna gång yttrar sig, håller
den inte på sin tidigare ståndpunkt beträffande uppförande av ett thomasverk,
utan anser att det tills vidare kan anstå och att nu i stället ansträngningarna
böra inriktas på och medel anslås till sinterverket och elektrostålverket.

Omi man förfarit enligt gängse praxis, tror jag att statsverket i detta fall
blivit besparat åtskilliga missräkningar. Man skall komma ihåg, att det nu
inte bara gäller ett vanligt tilläggsanslag å 1,5 miljoner kronor. Det ursprungliga
anslaget avsåg nämligen även ett thomasverk, som ännu inte är påbörjat,
men vars färdigställande beräknas kosta 4,5 miljoner kronor. Kalkylerna ha
sålunda på den punkten helt brutit samman.

Även i ett annat avseende tror jag, att en missräkning föreligger. Uppförandet
av Norrbottens järnverk motiverades med att man skulle kunna bringa
ned de enligt vederbörandes uppfattning alltför högt uppdrivna järnpriserna
här i landet. Man förmenade, att de nuvarande järnverken vörö irrationellt och
omodernt utbyggda, vilket var orsaken till de höga järnpriserna. Vid det moderna
verk som nu planerades i Norrbotten skulle däremot produktionskostnaderna
bli så låga, att det skulle bli möjligt att på den svenska järnmarknaden
saluföra järnet till väsentligt lägre pris än från de gamla, i enskild ägo befintliga
järnverken. Jag föreställer mig att priskontrollnämnden, örn dessa löften
blivit uppfyllda, därigenom skulle fått ett gott stöd i sitt''arbete här i landet
i förbilligande riktning. Men hur har det gått? Jag tror mig veta, att dess
erfarenhet är rakt motsatt — precis såsom från sakkunnigt håll förutsagts. Örn
man nu ytterligare utbygger detta verk utan att från början göra noggranna
beräkningar och kalkyler, som underkastas sakkunnig granskning, är jag rädd
för att utvecklingen i än snabbare takt kommer att gå i riktning mot högre
järnpriser här i landet.

Jag vill i likhet med den föregående ärade talaren uttala förhoppningen, att
inte riksdagen genom någon manöver via beredskapsstaten plötsligt ställs inför
ett thomasverk, ett valsverk eller någonting dylikt uppe i Norrbotten, utan
att riksdagen får tillfälle att grundligt pröva detta ärende, innan det slutgiltigt
avgöres.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr statsrådet Eriksson: Herr talman! De båda föregående talarna ha här
tagit lipp en fortsättning på den debatt, som fördes vid 1941 års urtima riksdag
i samband med anslagsäskandet för uppförande av ett järnverk i Luleå.

Det anmärktes då, såsom, den förste talaren herr Wistrand erinrade om,
ganska mycket på att tillverkningskalkylerna inte voro tillgängliga för offentlig
kritik. Det var, såvitt jag kan minnas, i denna debatt däremot inte så mycket
tal örn anläggningskalkylerna. Jag vill påpeka detta för den siste tala -

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Äng. ytterligare anslag till Norrbottens järnverk. (Forts.)
ren, som tycktes anse, att det var den omständigheten, att tillverkningskalkylerna
då inte voro tillgängliga för offentligheten, som man nu särskilt hade att
fästa avseende vid).

Jag vill påminna om att alla kalkyler dock förelädes vederbörande riksdagsutskott,
som alltså hade tillfälle att studera dem.

Vad sedan beträffar frågan örn det överskridande av anläggningskalkylerna
som här ägt rum, vidhåller jag mitt uttalande i propositionen, att detta överskridande
är mycket att beklaga. Statens industrikommission har emellertid
vid sin undersökning tagit del av de förklaringar, som bolagsstyrelsen lämnat,
och med den erfarenhet, som industrikommissionen har, inte minst av den enskilda
industriens kostnader för uppförande av angelägna industrianläggningar
under denna tid, har kommissionen uttalat, att den icke har någon erinran
att göra mot dessa förklaringar.

Den siste talaren gjorde också en anmärkning mot de tackjärnspriser, som
för närvarande med priskontrollnämndens gillande tillämpas av Norrbottens
Järnverk Aktiebolag. Man får enligt min mening dock inte bortse från att när
järnverket går ut i marknaden med sitt tackjärn, är det inte mer än rimligt,
att järnverket i priserna får räkna in vissa avskrivningskostnader, som måste
beräknas med hänsyn till de höga anläggningskostnader, som förorsakats av
kristiden. Så har skett på andra håll, där den enskilda industrien fått lov att
göra nya investeringar, och jag kan inte förstå, varför inte ett statens järnverk
skall ha möjlighet att åtminstone i någon mån göra detsamma. Det är i
och för sig att beklaga, men jag kan inte se att det kan innefatta någon rimlig
grund för att nu kritisera detta järnverks tillkomst, som ju industrikommissionen
alltjämt betecknar såsom en riktig åtgärd ur försörjningssynpunkt.

Herr Wistrand: Herr talman! När herr statsrådet åberopar industrikommissionen
såsom garant för att man förfarit riktigt vid dessa beräkningar, vet
jag inte, om jag tolkar industrikommissionens yttrande riktigt, men departementschefen
skriver själv: »Statens industrikommission har emellertid med stöd
av den erfarenhet kommissionen vunnit om de förhållanden, under vilka angelägna
industriella anläggningsarbeten utförts under krigsåren, förklarat kostnadsökningen
icke föranleda erinran från kommissionens sida.»

Det är ju en sak, att kostnaderna blivit större än som beräknats och att
anläggningarna inte kunnat utföras till lägre kostnad än som skett — huruvida
det är riktigt, vågar jag inte yttra mig örn — men en annan sak är att 1939 och
1941 förelägga kalkyler, som icke taga hänsyn till den kostnadsökning, som
man ganska klart måste inse skulle komma att inträda.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt.

Äng. elektra Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 196, i anledning av Kungl.
Hering av Maj :ts proposition angående elektrifiering av järnvägslinjen Stockholm—Till järnvägslinjen

berga-Köping.

Stockholm—

Tillberga— Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i proposition nr 279 framlagda förslag
Köping, hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen måtte under
statens affärsverksfonder, statens järnvägar, för budgetåret 1944/45 anvisa
a) till Förlag för lån till Stockholm—Västerås—Bergslagens nya järnvägsaktiebolag
för elektrifiering av linjen Stockholm—Tillberga—Köping ett
investeringsanslag av 12 500 000 kronor;

_ b) till Ytterligare medel till anläggningar för elektrisk tågdrift ett investeringsanslag
av 1 850 000 kronor.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Äng. elektrifiering av järnvägslinjen Stockholm-—Tillberga—Köping.

(Forts.)

Herr Johansson, Lennart: Herr talman! Kungl, järnvägsstyrelsen har tidigare
— vid 1943 års riksdag — föreslagit, att medel skulle beviljas för elektrifiering
av linjen Varberg—Borås—-Herrljunga—Uddevalla parallellt, med
elektrifieringen av linjen Östersund-—Storlien. Förslaget om elektrifiering av
dessa båda bandelar blev emellertid undanskjutet.

Statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet har i debatten i
riksdagen örn elektrifiering av linjen Östersund—Storlien uttalat sig för en turordning
i elektrifieringsarbetena, enligt vilken omläggning till elektrisk drift
av linjen Varberg—Borås—Herrljunga—Uddevalla borde komma närmast efter
nu pågående elektrifieringsarbeten.

1 utlåtande i ärendet har chefen för försvarsstaben uttalat, att linjen Boden—
Haparanda och linjen Uddevalla—Herrljunga borde elektrifieras tidigare än den
nu föreslagna linjen Stockholm—Tillberga—Köping.

Synnerligen starka skäl synas således tala för att en elektrifiering av de
linjer jag omnämnt med det snaraste borde komma till stånd. Jag skall emellertid
inte ställa något yrkande, då jag vet, att det inte tjänar något till gentemot ett
enhälligt statsutskott, utan jag vill endast hemställa till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet att till nästa års riksdag framlägga förslag
örn elektrifiering av de linjer, som jag bär nämnt.

Jag har, herr talman, således icke något sekande.

Häri instämde herr Arrhén.

. Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 197, i anledning av Kungl.
Majrts proposition angående anslag till upplysningsverksamhet i utlandet angående
Sverige jämte i ämnet väckt motion.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Haj :t under tredje huvudtiteln (punkt 20
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden för
den 4 januari 1944) föreslagit riksdagen att till Upplysningsverksamhet i
utlandet angående Sverige för budgetåret 1944/45 anvisa ett anslag av 445 000
kronor.

_ Sedermera hade Kungl. Maj:t i propositionen nr 266, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden för den
12 maj 1944, med återkallande av berörda i statsverkspropositionen gjorda
framställning, föreslagit riksdagen att till Upplysningsverksamhet i utlandet
angående Sverige för budgetåret 1944/45 anvisa ett anslag av 529 500
kronor.

Vidare hade i en inom andra kammaren av fru Hanna Rydh Munck af
Rosenschöld och herr I. Sefve väckt motion (II: 548) hemställts, att riksdagen
måtte för särskild upplysningsverksamhet i Latinamerika utöver i Kungl.
Maj :ts proposition nr 2J6 föreslagna 529 500 kronor anslå 60 000 kronor eller
tillhopa för upplysningsverksamhet i utlandet 589 500 kronor.

Utskottet hade i det ^nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen matte, i enlighet med Kungl. Haj :ts förslag och med
avslag å motionen II: 548, till Upplysningsverksamhet i utlandet angående
Sverige för budgetåret 1944/45 under tredje huvudtiteln anvisa ett anslag
av 529 500 kronor.

Reservation hade anmälts av herr Pauli, sorn likväl ej antytt sin åsikt.

Första kammarens protokoll 1944-. Nr £5. o

Anslag till
upplysningsverksamhet
i
utlandet ang.

Sverige.

Xr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Anslag till upplysningsverksamhet i utlandet ang. Sverige. (Forts.)

Herr Pauli: Herr talman! Då jag tillåtit mig att anteckna en blank reservation
vid detta utskottsutlåtande, innebär detta icke, att jag intar en annan
ståndpunkt än utskottet i fråga om dess yrkande, utan jag har endast velat
bereda mig tillfälle att i kammaren uttala några kommentarer till detta ärende
vad beträffar den motivering, som är framlagd i den kungl, propositionen.

Jag är fullkomligt ense med Kungl. Majit och utskottet örn att det är av
största vikt att vi för den kommande efterkrigsperioden ha en beredskap även
på detta område, alltså vad beträffar verksamheten för upplysning i utlandet
örn Sveriges kulturella liv och näringsförhållanden. Man kan vara säker på att
andra länder komma att göra vad de kunna för att i ännu högre grad än som
skett före det nuvarande kriget hålla sig framme på detta område, och det
är därför i sin ordning, att vi också här i Sverige göra ännu större ansträngningar
i det avseendet än vi tidigare gjort.

Den ändring i organisationen av den svenska utlandspropagandan — om
man vill använda det uttrycket — som här föreslås, innebär inte någon omedelbar
större ökning av den svenska statens anslag till denna verksamhet ■— ökningen
uppgår inte till fullt 100 000 kronor. Den innebär i stället att man
försöker få till stånd en organisation på en annan bas än den hittillsvarande.

Sedan ungefär tio år tillbaka har upplysningsverksamheten bedrivits av
utrikesdepartementet i förening med en statlig organisation, upplysningsnämnden,
vartill varit knuten en större och bredare sådan under namn av kulturrådet.
Detta kulturråd, som består av en ganska vidlyftig samling personer,
har emellertid sedan några år tillbaka överhuvud taget icke fungerat, emedan
det inte sammankallats av utrikesministern. Upplysningsnämnden har haft
vissa direktiv att följa. Den har i stor utsträckning varit en instans, till vilken
utrikesministern kunnat skicka ärenden, som rört upplysningsverksamheten i
utlandet och i vilka nämnden yttrat sig. Dessutom har upplysningsnämnden
dock haft en viss möjlighet att taga initiativ. Den har alltså inte varit så
fullständigt hämmad på det området som kan tyckas framgå av vad organisationskommittén
och Kungl. Maj :t skrivit. Emellertid är det ju riktigt som där
står, att upplysningsnämndens anslag varit bundna till vissa bestämda poster.
Dessutom ha de summor, som det gällt, inte varit av någon alltför hög storleksordning.

Det nya organisationsförslaget bygger på att erforderliga medel, utöver dem
staten bidrager med, skulle anskaffas på privat väg. Man avser att skapa en
organisation, som till sin väsentliga karaktär är en enskild sammanslutning
men som till sin hjälp får statsmedel i betydande utsträckning. Det som närmast
föresvävat initiativtagarna till detta förslag torde vara den engelska
formen för en sådan organisation, British council, och i viss mån även det
danska mönstret. Jag tror att detta är en god tanke, vilken för övrigt upplysningsnämnden
själv på sin tid framställt till begrundande av utrikesdepartementet.

Även örn man emellertid ansluter sig till tanken i princip, kan man dock
ha vissa tvivel angående en del detaljer. I några avseenden har man i det
nya förslaget gått samma vägar som i den hittillsvarande organisationen.
Man har sålunda tagit upp tanken på ett råd, som i viss mån skulle komma
att motsvara det gamla kulturrådet. Detta råd skulle utgöra en synnerligen
månghövdad samling. Det avses att räkna icke mindre än 100 medlemmar,
varav 50 skulle representera olika kulturområden i landet och de återstående
50 skulle företräda de bidragsgivande medlemmarna inom näringslivet. Det
må vara tillåtet att uttänka en viss skepsis angående funktionsdugligheten
hos en så stor församling. Den som i likhet med mig under många år har
suttit med i upplysningsnämnden och kulturrådet, har inte fått det intrycket,

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Anslag till upplysningsverksamhet i utlandet ang. Sverige. (Forts.)
att en församling av detta slag kunnat vara till någon större nytta. Kulturrådet
Ilar varit alldeles för stort och sammanträtt alltför sällan. Hur många
framstående och var på sitt område kunniga personligheter det än har innefattat,
har samlingen som sådan inte lyckats göra någon märkbar insats. Det
återstår att se, huruvida detta kommer att upprepas eller huruvida det nya
hundramannarådet kommer att visa sig mera aktivt och initiativrikt.

_ En annan detalj, som verkligen är diskutabel, är namnet på den nya organisationen.
Dess fullständiga benämning kommer att bliva »Svenska institutet
för kulturellt utbyte med utlandet», men i praktiken kommer det att
heta endast »Svenska institutet». Med tanke på att vi redan ha svenska
institut i utlandet, t. ex. i Rom, sätter man ett frågetecken för lämpligheten
av det föreslagna namnet. Benämningen »svenskt institut» har hittills brukat
användas för kultur- och forskningscentraler, som ha förlagts till främmande
huvudstäder — såsom svenska institutet i Rom, vilket väsentligen sysslar med
arkeologi och antikens historia. Man kan därför befara, att vissa förväxlingar
uppstå, örn man i detta fall använder en liknande benämning. Man skulle säkerligen
ha kunnat finna ett mera ändamålsenligt namn.

Det nya institutet kommer att få som sin nervus rerum en direktör, vilken
tydligen enligt stadgeförslaget får en ganska betydande rörelsefrihet. Både
de medel, som staten tillskjuter, och de, som anskaffas på privat väg, skulle
stå till förfogande för styrelsen och då i främsta rummet för direktören —
»verkställande direktör» kail man nästan kalla honom. Givetvis kommer det
likväl att finnas en viss kontroll; Kungl. Majit skall äga rätt att, såsom
angives i stadgeförslaget, utse en revisor jämte suppleant. Hur stora de på
privat väg tillskjutna medlen komma att bli, veta vi ännu ingenting örn.
Det heter i propositionen, att man har vissa förhoppningar örn att det på denna
väg skall komma att tillskjutas 650 000 kronor för det närmaste året, och
man vill ju gärna instämma i dessa förhoppningar. Det har förutsatts, att de
tillskjutna statsmedlen skulle ungefärligen motsvara de tillskjutna privata
medlen, men hur det i framtiden kommer att ställa sig med de senare, är
tydligen ganska osäkert.

Vad man vet är, att staten kommer att tillskjuta närmare en halv miljon
kronor örn året. Dessa medel lia tidigare utgått i delposter, som granskats
av riksdagen, och efter varje budgetårs slut har riksdagen genom redogörelsen
för upplysningsnämndens verksamhet och för övriga anslags användning
kunnat kontrollera, hur varje särskilt belopp har begagnats. Det säges i
propositionen och utskottsutlåtandet ingenting — utöver vad som nyss nämndes
örn den av Kungl. Majit tillsatte revisorn — om kontrollen och örn
på vad sätt riksdagen även i fortsättningen skall få tillfälle att i detalj följa
arbetet inom den nya organisationen och övervaka, hur medlen användas. Jag
skulle för min del ha ansett det lyckligt, om man i propositionen eller i utskottsutlåtandet
hade sagt åtminstone något i den vägen, t. ex. uttryckt ett
önskemål om att en detaljerad redogörelse varje år i samband med statsverkspropositionen
komme att föreläggas riksdagen. Det är möjligt, att hans excellens
herr utrikesministern har ansett detta vara ett så pass självklart önskemål,
att han inte har funnit behövligt att direkt uttala det, och möjligtvis har
utskottsmajoriteten tänkt detsamma. Jag kunde emellertid förmärka, att
tanken på ett sådant arrangemang hade stor anslutning inom statsutskottet.
Jag vill därför uttala den förväntan, att utrikesdepartementet
skall för riksdagen underlätta att även i fortsättningen kontrollera
användningen av dessa betydande mede! genom att låta det anslag, som varje
år för detta ändamål föreslås i statsverkspropositionen, åtföljas av en så
långt möjligt detaljerad redogörelse och redovisning för medlens användning.

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Ang. omorganisation
av
statens informationsstyrelse
m. m.

Anslag till upplysning sverksamhet i tittandet ang. Sverige. (Forts.)

Det får väl anses klart att, trots att detta institut kommer att lia en väsentligen
enskild karaktär, det likväl varje år skall avge en redogörelse till utrikesdepartementet.
Jag tar alltså för givet, att den saken skall kunna ordnas.

Sedan jag nu tillåtit mig att närmare kommentera förslaget på dessa punkter,
skall jag, kerr talman, med uttalande av tillfredsställelse över förslagets
strävan att förstärka och till olika länder utsträcka upplysningsverksamheten
örn Sverige, ansluta mig till utskottsutlåtandet.

Jag skulle emellertid vilja nämna ytterligare en sak. Det talas i propositionen
örn lektoratsverksamhet i utlandet. Denna har som bekant hittills i ganska
stor utsträckning skötts av Föreningen för svenskhetens bevarande i utlandet,
men under upplysningsnämndens tillvaro har ett nära samarbete i detta avseende
rått mellan nämnden och föreningen. Man har därvid strävat att vidga
lektoratsverksamheten även till sådana länder, där lektorat förut inte ha funnits.
Det har inte kunnat undgå uppmärksamheten, att det tidigare varit
alldeles oproportionerligt många svenska lektorat i ett särskilt land, nämligen
Tyskland, medan andra, för oss icke mindre viktiga länder ha varit mindre
väl tillgodosedda i det fallet. Till vad jag nyss sade vill jag alltså, foga den
förhoppningen, att man i detta liksom i andra avseenden strävar efter en
allsidig verksamhet och därvid icke minst beaktar den hittills väl mycket försummade
anglosaxiska världen. Jag tänker då inte bara på Amerika, utan också
på Storbritannien och dess dominions.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 198, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående omorganisation av statens informationsstyrelse
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majk under tredje huvudtiteln (punkterna
21 och 22 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för den 4 januari 1944) föreslagit riksdagen att för budgetåret
1944/45 anvisa dels till Statens informationsstyrelse: Avlöningar ett förslagsanslag
av 240 000 kronor, dels ock till Statens informationsstyrelse: Omkostnader
ett förslagsanslag av 60 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i propositionen nr 285, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet olver utrikesdepartementsärenden för
den 19 maj 1944, med återkallande av berörda i statsverkspropositionen gjorda
framställningar, föreslagit riksdagen att till Statens informationsstyrelse
för nämnda budgetår anvisa dels till Avlöningar ett förslagsanslag av 210 000
kronor, dels ock till Omkostnader ett förslagsanslag av 50 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr E. A. Lindblom m. fl. (1:51) och den andra inom andra kammaren av
herr W. Svensson i Ljungskile m. fl. (II: 102), vari hemställts, att riksdagen
ville vid beviljandet av anslagen till informationsstyrelsen uttala, att styrelsen
borde avvecklas under budgetåret 1944/45, samt att i samband därmed
förslagsanslaget till avlöningar åt styrelsen måtte nedsättas till 120 000 kronor
och förslagsanslaget till omkostnader åt densamma till ,30 000 kronor;

dels en inom första kammaren av herr F. Ström väckt motion (1:80), vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta att, såsom ett led i nedskärningen av

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Ang. omorganisation av statens i nfo rm a t ion s styr else m. m. (Forts.)
statens utgifter och enkannerligen kristidsorganens utgifter, sänka det i tredje
huvudtiteln begärda anslaget till informationsstyrelsen med för posten Avlöningar
kronor 100 000 till 140 000 kronor och för posten Omkostnader
30 000 kronor till 30 000 kronor i stället för respektive 240 000 kronor och
60 000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren av herrar K. Ward och K. Bergström
väckt motion (II: 287), vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen av
de i tredje huvudtiteln upptagna anslagen till statens informationsstyrelse
måtte uttala, att åtgärder borde vidtagas, som gjorde det möjligt att senast vid
utgången av budgetåret 1944/45 helt avveckla informationsstyrelsen och dess
organisation.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet yttrat:

»Informationsstyrelsen har under de senaste åren varit i hög grad omstridd,
och frågan örn dess fortsatta bestånd har upprepade gånger gjorts till föremål
för särskild uppmärksamhet. Det har, bland annat, i de nu väckta motionerna
ifrågasatts, huruvida styrelsen kunde anses numera hava en uppgift
att fylla och örn den icke därför borde helt avskaffas. Därest vissa av dess
verksamhetsgrenar möjligen kunde anses behövliga, syntes dessa lämpligen
kunna övertagas av andra redan befintliga ordinarie institutioner.

Kungl. Maj:t har i nu föreliggande proposition föreslagit vissa inskränkningar
i styrelsens organisation och verksamhet. Sålunda föreslås, att den
allmänna avdelningen i sin helhet avvecklas och att pressöversikterna indragas.
Vidare skulle pressnämnden ersättas med ett begränsat antal pressakkunniga.
Genom vissa ytterligare besparingsåtgärder, bland annat, i fråga
örn den s. k. folkberedskapen blir det möjligt att nedbringa kostnaderna för
styrelsens verksamhet.

Utskottet, som anser sig vid nu nämnda förhållande kunna tillstyrka Kungl.
Maj:ts proposition, vill dock framhålla, att, därest det skulle visa sig möjligt
att redan under nästkommande budgetår vidtaga ytterligare åtgärder, som
syfta till styrelsens avveckling, det enligt utskottets mening är önskvärt att
så sker. Utskottet förmenar, att hinder icke torde föreligga för Kungl. Maj:t
att trä/ffa anstalter i sådan riktning.

Genom vad utskottet sålunda anfört torde de i ämnet väckta motionerna
få anses besvarade.

Utskottet hemställer,

I. att riksdagen må för budgetåret 1944/45 under tredje huvudtiteln anvisa

a) till Statens informationsstyrelse: Avlöningar ett förslagsanslag av

210 000 kronor;

b) till Statens informationsstyrelse: Omkostnader ett förslagsanslag av
50 000 kronor.

II. att motionerna I: 51 och II: 102 samt I: 80 ävensom II: 287 må anses
besvarade genom vad utskottet ovan anfört.»

Herr Lindblom; Herr talman! Det är säkerligen bekant för riksdagens alla
ledamöter, att det har rått åtskillig strid örn informationsstyrelsen. Det har
också framgått av de motioner, som väckts i anslutning till detta ärende, och
även utskottet har i sitt utlåtande understrukit detta förhållande. Informationsstyrelsens
verksamhet har i flera avseenden givit anledning till erinringar,
och det har ifrågasatts, örn det skulle vara av behovet påkallat att vidmakthålla
denna krisinstitution.

Jag skall nu inte här taga upp tiden med att på något sätt exemplifiera
verksamhetens art och vad som skulle kunna ge anledning till erinringar. Det

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Äng. omorganisation av statens informationsstyrelse m. m. (Fortfe.)
vore ju att tak om deri snö, som föll i fjol, och det kanske inte har något
värde i detta sammanhang.

När det gällt att försöka finna vägar för en avveckling av informationsstyrelsen,
har man emellertid enligt min uppfattning varit ganska försiktig, både
i den förnyade proposition, som kommit i denna fråga, och i det utskottsutlåtande,
som avgivits med anledning av propositionen och de väckta motionerna.
Jag tror, att många med glädje skulle ha sett, att man i detta fall
hade tagit något djärvare grepp. Nu har utskottet emellertid mycket välvilligt
behandlat de föreliggande motionerna, för vilket jag är tacksam. Jag vill
särskilt understryka, vad utskottet säger i slutet av sitt utlåtande örn att
det är önskvärt, att Kungl. Maj :t undersöker, huruvida icke ytterligare åtgärder
för styrelsens avveckling kunna vidtagas. Örn denna synpunkt får vara
dominerande vid den behandling, som ägnas frågan i fortsättningen, kan man
val hoppas, att det leder till det resultat, som åsyftas även i motionerna.

Man kan emellertid befara, att vissa strävanden kunna gå ut på att försöka
permanenta denna institution i en eller annan form. Jag för min del hyser
den uppfattningen, att man icke bör gå denna väg, utan snarast avveckla
denna krisinstitution och låta de uppgifter, som man måhända kan finna behövliga,
även i fortsättningen anförtros åt närstående organ.

Då jag, som sagt. inte vill räcka det minsta finger åt strävandena att permanenta
denna institution, vill jag helt kort be att få yrka bifall till de likalydande
motionerna nr 51 i första kammaren och nr 102 i andra kammaren.

Herr Holmström: Herr talman! Med hänvisning till vad utskottet anfört
i sitt utlåtande anhåller jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

^ Hans excellens ministern för utrikes ärendena herr Gunther: Herr talman!
Utskottet har vid tillstyrkandet av propositionen, såsom nämndes av den förste
av de talare, som yttrat sig här, gjort det tillägget, att om det skulle visa
sig möjligt att redan under nästkommande budgetår vidtaga ytterligare åtgärder
för att avveckla informationsstyrelsen, är det enligt utskottets mening
önskvärt, att så sker. Jag vill begagna tillfället att förklara, att jag för min
del betraktar och alltid har betraktat informationsstyrelsen som ett krisorgan,
vilket följaktligen bör avvecklas, i den mån som krisläget upphör. Jag säger
detta, därför att det har antytts i diskussionen i pressen, att denna proposition
skulle kunna ha det förtäckta syftet att möjliggöra en permanentning av
informationsstyrelsen. Jag bär alltså med instämmande och med tillfredsställelse
tagit del av utskottets tillägg.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
j det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med de ändringar, som föranleddes av bifall till de
i ämnet väckta motionerna I: 51 och II: 102; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag för budgetaret
1941/45 till bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring; och

nr 200, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anordnande av
vissa ammunitionsförråd m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 201, i anledning av Kungl. Äng. vissa
Maj :ts proposition med förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av 1

krigsavlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr 278) m. m. jämte i ämnet J^lregUväckta
motioner. mentet m. m.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts i proposition nr 232 framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 298 och II: 481 godkänna vid statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 25 februari 1944 fogat förslag till
kungörelse örn ändring i vissa delar av krigsavlöningsreglementet den 15 juni
1939 (nr 278),

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse med av
departementschefen i nämnda statsrådsprotokoll angivna grunder meddela
föreskrifter i fråga om befordran av viss tvångsvis till övergångsstat överförd
personal, som under längre tid varit eller komme att vara inkallad till
tjänstgöring i anledning av anbefalld förstärkt beredskap;

II. att motionerna I: 115 och II: 371 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

I de likalydande motionerna I: 115, av herr L. Bondeson m. fl., och 11:371,
av herr T. V. Lundell, hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla örn utredning och därav föranledda förslag åsyftande
sådan ändring av avlöningsreglementet för personal vid försvarsväsendet under
krigstjänstgöring, att från aktiv stat, reservstat och övergångsstat pensionsavgången
personal i reserven erhölle månadslön lika med den som utginge
till motsvarande personal på aktiv stat utan minskning med belopp
motsvarande summan av tjänste- och familjepensionsavdragen för den sistnämnda
personalen.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herr Holmström ansett,
att utskottet bort tillstyrka motionerna I: 115 och II: 371 och alltså hemställa,

I. att---förstärkt beredskap;

II. att riksdagen måtte med bifall till motionerna I: 115 och II: 371 i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn utredning och därav föranledda förslag
åsyftande sådan ändring av avlöningsreglementet för personal vid försvarsväsendet
under krigstjänstgöring, att från aktiv stat, reservstat och övergångsstat
pensionsavgången personal i reserven erhölle månadslön lika med
den som utginge till motsvarande personal på aktiv stat utan minskning med
belopp motsvarande summan av tjänste- och familjepensionsavdragen för den
sistnämnda personalen.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten I.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten II.

Herr Holmström: Herr talman! Jag har till detta utlåtande fogat en reservation.
Jag ber att så kort, som det är mig möjligt, få klarlägga min ståndpunkt.

Pensionerade officerare, underofficerare och med dem jämställda ha under
krigsåren varit inkallade till beredskapstjänstgöring. De ha därunder åtnjutit

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Äng. vissa ändringar i krig savlöning sreglementet rn. m. (Forts.)
lön motsvarande den grad, i vilken de blivit pensionerade. Men de lia fått
vidkännas avdrag på lönen lika med de avdrag, som för befattningshavare på
aktiv stat göras såsom avgifter för den blivande pensionen. Denna avgiftsbetalning
är emellertid en prestation, som de pensionerade redan helt ha fullgjort
i. och med att de äro pensionerade. Det är mot dessa avdrag som motionerna
rikta sig.

Anledningen till avdragen lär vara den, att det inte skulle se snyggt ut,
örn de pensionerade skulle få ett högre belopp i lön än de, som äro på aktiv
stat. Detta är enligt motionärernas mening ett ohållbart skäl. Den aktive
officeren eller underofficeren gör ju sin ordinarie tjänst. Men den pensionerade
kan ha blivit ryckt ifrån ett civilt arbete. Beredskapstjänstgöringen medför
för honom en rubbning i den vanliga livsföringen. Och det gör, att ett
avdrag förefaller så mycket mer oberättigat.

Jag skall följa utskottets resonemang, som låter så här: »Utskottet får
med anledning av motionerna erinra, att enligt numera gällande principer all
tjänste- och familjepensionsberättigad personal i statens tjänst har att vidkännas
pensionsavdrag under hela den tid, som befattningshavaren kvarstår
i tjänst» o. s. v. Men, säger jag, dessa båda grupper — pensionsberättigad
och redan pensionerad personal — äro inte jämförbara med varandra. När
det talas örn pensions berättigad personal, måste det alltså avse den personal,
som ännu inte har pension, men som är berättigad till sådan, när han
uppnått pensionsåldern. Enligt mitt förmenande säger denna mening i utskottsutlatandet
ingenting alls. De båda grupperna äro, som jag nyss sade,
icke jämförbara.

I nästa mening heter det: »I sak gäller sålunda att nettolöner utgå till
statens pensionsberättigade befattningshavare, även örn lönerna i princip äro
fastställda såsom bruttolöner och pensionsavdrag göras å dessa.» Detta är ju
en mycket konstig mening. Dönerna äro i sak »nettolöner», men de äro i princip
»bruttolöner». Det är det sista, som jag anser, att man skall fästa sig vid.
Den, som är på aktiv stat, får ett kontant belopp och därjämte ett kvitto
på ett avdraget belopp, som han har sig till godo vid sin framtida pensionering.

Vidare säger utskottet, att »ett bifall till motionärernas förslag skulle innebära
en lönereglering för de i motionerna angivna personalgrupperna», och
denna skulle kunna medföra konsekvenser åtminstone i fråga örn löneförmånerna
för innehavare av arvodesbefattningar, avsedda för pensionsavgången
personal, och därför avstyrker utskottet motionerna. Inte heller denna jämförelse
är riktig. En pensionerad officer eller underofficer, som tjänstgör i en
arvodesbefattning, har frivilligt sökt denna tjänst. Den är alltså tvärtom att
direkt jämställa med. den aktiva personalens tjänstgöring. Arvodisten utför
alltså sin ordinarie tjänst och kan inte jämföras med den pensionerade, som
har blivit inkallad till beredskapstjänst.

Med dessa få ord anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall till motionerna.

I detta anförande instämde herr Mannerskantz.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Såsom utskottet anfört i
sitt utlåtande, syfta de i den föreliggande kungl, propositionen föreslagna ändringarna
i krigsavlöningsreglementet till vissa omläggningar av mera begränsad
räckvidd, under det att inom försvarsdepartementet pågår en utredning, som
avser en allmän översyn av avlöningsbestämmelserna för personal vid försvarsväsendet
under beredskaps- och krigstjänstgöring. Denna utredning har inte

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Äng. vissa ändringar i krigsavlöningsreglementet m. tn. (Forts.)
kunnat bedrivas så snabbt, att förslag har kunnat framläggas till den nu samlade
riksdagen.

Motionären föredrog själv den passus i utskottets utlåtande, som utskottet
bar skrivit såsom svar på motionen, och jag vill bara ytterligare understryka,
vad utskottet har anfört örn att »ett bifall till motionärernas förslag skulle
innebära en lönereglering för de i motionerna angivna personalgrupperna och
denna kunna medföra konsekvenser åtminstone i fråga örn löneförmånerna för
innehavare av arvodesbefattningar, avsedda för pensionsavgången personal».

Utskottet finner sig böra avstyrka motionerna även med hänsyn till att utredning
pågår och att därvid de synpunkter, som framförts i motionerna, uppenbarligen
komma att beaktas. Det är inte möjligt för riksdagen att, under det
en utredning pågår, ta definitiv ställning till en fråga som denna, i synnerhet
sedan man kunnat konstatera, att detta skulle medföra konsekvenser för andra
grupper av anställda.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag, som innefattades i
motsvarande punkt av den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1944/45; och

nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
granskningsnämnden för vissa patentansökningar m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 204, i anledning av Kungl.avvtur
Maj:ts proposition angående anskaffande av ytterligare en statsisbrytare m. m. uqm^eiAtaL
jämte i ämnet väckta motioner. isbrytare

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i proposition nr 132 framlagda för- m'' m''
slag hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) godkänna av departementschefen i statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 18 februari 1944 förordad plan för ordnande av statens isbrytarverksamhet,

b) besluta anskaffande av ytterligare ett statens isbrytarfartyg av i huvudsak
de dimensioner, som av departementschefen förordats, för en beräknad kostnad
av högst 5 650 000 kronor,

c) bemyndiga Kungl. Maj:t

att på av departementschefen förordade villkor bevilja en var av städerna*

Malmö och Gävle statsbidrag med 33 procent av kostnaderna för anskaffande
av en lokalisbrytare av i huvudsak de dimensioner och med den maskinstyrka,
som i statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 18 februari 1944 angivits,

samt att med Göteborgs Bogserings- och Bärgnings Aktiebolag träffa avtal
angående förhyrande av bolaget tillhörande isbrytande bogserbåtar i huvudsaklig
överensstämmelse med i berörda statsrådsprotokoll angivna förslag,

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Äng. anskaffande av ytterligare en statsisbrytare m. rrv. (Forts.)

d) för budgetåret 1944/45 under tionde huvudtiteln anvisa

1) till Statens isbrytarverksamhet: Anskaffande av ytterligare ett statens
isbrytarfartyg ett reservationsanslag av 2 500 000 kronor.

2) till Statens isbrytarverksamhet: Förhyrning av isbrytarfartyg ett förslagsanslag
av 100 000 kronor.

e) i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville i enlighet
med vad utskottet i utlåtandet anfört låta utreda frågan om sättet för isbrytningens
ordnande utefter norrlandskusten jämte i samband därmed stående
spörsmål;

II. att motionerna I: 280 och lii 452, I: 282 och lii 458, I: 283 och lii 457,
11:462, 1:287 och 11:464 samt 1:288 och 11:463 måtte anses besvarade genom
vad utskottet förut anfört.

I de likalydande motionerna I: 287, av herrar Carl Eric Ericsson och G. Velander,
samt 11:464, av herrar O. Nilsson i Göteborg och E. Hagberg i Malmö,
hade hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla,

dels att lämplig officer ur flottan måtte snarast förordnas att vara statens
isbrytarinspektör samt att statsisbrytarombud i enlighet med vad i motionerna
anförts måtte tillsättas,

dels ock att frågan såväl örn placering av den statliga isbrytningsverksamhetens
ledning ^inom statsförvaltningen som örn bemanningen av statens isbrytarfartyg
måtte göras till föremål för ytterligare utredning och de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda, snarast föreläggas riksdagen.

Herr Ericsson, Carl Eric: Herr talman! Jag anser, att sjöfartsnäringen och
näringslivet överhuvud ha anledning till tacksamhet mot chefen för handelsdepartementet
och även mot utskottet för den välvilliga behandling, som kommit
denna fråga till del. Det är inte obetydliga förbättringar i fråga örn isbrytarberedskapen,
som komma till stånd genom denna proposition.

Jag gerontin fulla anslutning till de riktlinjer, som angivits för ansvarsfördelningen
inom isbrytarbereclskapen och beträffande den ordning, i vilken isbrytning
under svåra vintrar skall komma till stånd. Propositionen innehåller
vidare förslag örn anskaffande av en isbrytare speciellt avsedd för Öresund,
och de skäl, som av statsrådet anförts för begränsning av isbrytarberedskapens
utökande till denna isbrytare, äro enligt min uppfattning riktiga och bärande.

Det är^ emellertid på en punkt, som jag anser, att det föreliggande förslaget
inte är så väl genomtänkt. Det gäller frågan örn kontraktering mellan Stockholms
stad respektive Göteborgs stad och staten i fråga örn de isbrytare, som
dessa städer förfoga över. Isbrytarutredningen gjorde på sin tid upp ett förslag
till kontrakt mellan de båda städerna å ena sidan och staten å andra sidan,
innefattande att staten på vissa villkor skulle få disponera över den Stockholms
stad tillhöriga Isbrytaren II och den Göteborgs stad tillhöriga isbrytaren Göta
Lejon. De kostnader som denna uthyrning enligt kontraktsförslaget skulle medföra
för staten vörö emellertid så höga, att vissa myndigheter, nämligen chefen
för marinen, marinförvaltningen och statskontoret, avstyrkte denna transaktion.
Statsrådet liksom även utskottet har anslutit sig till samma uppfattning. Jag
vill inte yttra mig om, huruvida de i kontraktsförslaget upptagna villkoren
varit rimliga eller orimliga. Det är mycket möjligt att befogade erinringar kunnat
riktas mot dem. Men detta är en sak för sig. Jag vill ifrågasätta, örn det ur
statens synpunkt kan vara riktigt att härav draga den konsekvensen, att man
slopar hela tanken på ett generellt kontrakt och i stället går in för att ordna
saken från fall till fall, så att man träffar avtal örn förhyrning av isbrytare,
då en issituation inträffar. Man vet ju aldrig i förväg, när en issituation kommer

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Ang. anskaffande av ytterligare en statsisbrytare m. m. (Forts.)
att inträffa. En sådan kan komma oförutsedd och mycket hastigt. Om nu staten
för att kunna fullgöra åtagna skyldigheter behöver disponera över någon av
dessa isbrytare, kan staten lätt komma i ett tvångsläge. Man får väl förutsätta,
att det är meningen med propositionen att den skall gälla under fredstid —
och i all synnerhet under fredstid —■ varför man inte kan använda något slags
rekvisitionsrätt. Det förefaller mig, som örn staten då skulle kunna tänkas
komma i en mycket besvärlig situation. Det är klart, att hamnstyrelserna i
respektive städer, som få i uppdrag att ombesörja en ev. uthyrning, lia en möjlighet
till påtryckning på staten, som de inte skulle ha haft, örn ett generellt
kontrakt vore träffat. Jag förutsätter också, att en kontraktering, som sker
under fredliga förhållanden och utan att någon aktuell issituation föreligger,
blir bättre övervägd och genomtänkt än en kontraktering, som kommer till i
stor hast.

Det lönar sig givetvis inte att framställa något sekande på denna punkt.
Men jag vill fästa herr statsrådets uppmärksamhet på förhållandet och ifrågasätta,
huruvida det inte vore lämpligt att på nytt taga under övervägande
frågan örn att ingå generella avtal, eventuellt på andra villkor än de ursprungligen
föreslagna. Jag ifrågasätter, örn inte frågan kunde överlämnas till den
utredning, som enligt utskottets förslag under punkten I e) skall igångsättas
angående vissa andra frågor.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 205, i anledning av Kungl. Anslag till
Maj :ts proposition angående anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. prisrabattejämte
i ämnet väckt motion. ”uvLmT

I detta utlåtande hade utskottet på anförda skäl hemställt, att riksdagen m- mmåtte a)

med bifall till Kungl. Maj:ts i proposition nr 262 framlagda förslag och
med avslag å motionen 11:517 till Prisrabattering å vissa livsmedel för budgetåret
1944/45 under elfte huvudtiteln anvisa ett anslag av 105 000 000 kronor; b)

med bifall till Kungl. Maj:ts i samma proposition framlagda förslag till
Förmalningsersättningar för budgetåret 1944/45 under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 40 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Bernhard Nilsson, Holmström,

Svensson i Grönvik, Tersson i Falla, Holmdahl och Olsson i Kullenbergstorp,
vilka ansett, dels att utskottets yttrande i fråga örn prisrabattering å vissa
livsmedel bort hava den ändrade lydelse, reservationen visade, dels ock att
utskottet till följd härav bort under a) hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å motionen 11:517 till Prisrabattering
å vissa livsmedel för budgetåret 1944/45 under elfte huvudtiteln anvisa
ett anslag av 100 500 000 kronor;

2) av herrar Johan Bernhard Johansson, Bernhard Nilsson, Holmström,

Tersson i Falla och Holmdahl, vilka ansett, dels att utskottets yttrande i fråga
om förmalningsersättningarna bort lyda så, som i denna reservation angivits,
dels ock att utskottet till följd härav bort under b) hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Ma,j:ts förslag till Förmalningsersättningar för

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Ansina till ''prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
budgetåret 1944/45 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
28 000 000 kronor.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten a).

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Eftersom kammaren är så
fåtaligt besatt, skall jag inte gå in på någon närmare utveckling av den reservation,
sorn är fogad vid den föredragna punkten. Jag skall nöja mig med att
för undvikande av missförstånd fastslå, att det inte råder någon motsättning
mellan reservanterna och utskottsmajoriteten i fråga örn prisrabatternas syfte,
nämligen att giva de ekonomiskt svagast ställda möjlighet att i erforderlig
utsträckning förskaffa sig behövliga livsmedel. Reservanterna lia blott framställt
erinringar mot de inkomstgränser, efter vilka rabatterna utgått. Dessa
gränser ha varit sådana, att prisrabatter i stor utsträckning åtnjutits av personer
i relativt god ekonomisk ställning. Detta förhållande har även påtalats i
ett flertal av de yttranden, som inkommit från kristidsnämnderna. Såsom framgår
av reservationen, äro tillämpningsföreskrifterna sådana, att till och med
personer med en inkomst på över 8 000 kronor kunna komma i åtnjutande av
rabatt. Detta förhållande har påtalats vid tidigare riksdagar, och saken förefaller
vara så oegentlig, att den måste påtalas, så länge detta rabattsystem
upprätthålles. En ändring måste komma till stånd, så att man får en annan
och lämpligare gränsdragning. Det är därför reservanterna föreslå en viss
jämkning. Den föreslagna jämkningen är visserligen ganska obetydlig, men
det är dock en viss jämkning nedåt.

Det har även riktats erinringar mot att jordbrukare med låga inkomster,
som bruka egendomar med ett taxeringsvärde över 10 000 kronor, icke äro berättigade
till rabattkort, under det att inkomsttagare i långt bättre ekonomisk
ställning erhålla dylika. Det har synts reservanterna riktigt att föreslå, att
denna begränsning i fråga örn taxeringsvärdet skall gälla endast för jordbrukare,
som äger sitt jordbruk, under det att för arrendator skall gälla samma
bestämmelser som för övriga inkomsttagare. Detta är sålunda en jämkning
uppåt till förmån för arrendatorer.

Reservationen är i sin koncentrerade form så tydlig, att det går mycket lätt
för kammarens ledamöter att se vad reservanterna önska. Vad konsekvenserna
av ett bifall till reservationen beträffar, blir det inte bara en enligt vår mening
rimligare och rättvisare avvägning av rätten att erhålla rabattkort, utan
även en lättnad i statsutgifterna, då anslaget kan sänkas från 105 000 000
kronor till 100 500 000 kronor.

Beträffande förmalningsersättningarna skall jag återkomma vid föredragningen
av nästa punkt.

Efter detta korta anförande ber jag, herr talman, att med åberopande av den
motivering, som anförts i den av mig m. fl. vid punkten fogade reservationen,
fa yrka bifall till denna reservation.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Reservanternas talesman försäkrade i början
av sitt anförande, att reservanterna äro fullt ense med utskottsmajoriteten
i fråga örn prisrabatternas syfte, nämligen att öka möjligheterna för de ekonomiskt
sämre ställda befolkningsgrupperna att oaktat levnadskostnadernas
stegring inköpa tillräckligt av matfett och mjölk. Tvistefrågan är nu, liksom
den var 1942, vilka som skola räknas till de ekonomiskt svagast ställda med -

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
borgarna. Det blir en omdömesfråga, och denna omdömesfråga har, vilket även
påpekades, varit föremål för debatt här i kammaren ett flertal gånger.

Jag vill nu fästa uppmärksamheten på, att när de nuvarande bestämmelserna
fastställdes år 1942, gjordes en stor besparing i den riktning, reservanterna
nu vilja fortsätta. De ändringar i bestämmelserna, som då beslötos, medförde
indragande av omkring 500 000 matfettsrabattkort och 80 000 mjölkrabattkort.
Den debatt, som fördes den gången, var synnerligen grundlig, och
några nya skäl lia inte kunnat framdragas, sedan denna starka reducering genomfördes.
Det skäl, som den föregående ärade talaren drog fram, var det, att
åtskilliga personer, som nu komma i åtnjutande av rabattkorten, skulle, ha så
göd ekonomisk ställning, att de inte borde ha denna förmån. Han hänvisade i
det hänseendet till den klara och koncentrerade reservationen, såsom han uttryckte
sig. Vad står det då i denna klara och koncentrerade reservation? Jo,
det framhålles, att för en familj med fyra barn ett beskattningsbart belopp
av 1 000 kronor respektive 750 kronor motsvarar i lägsta ortsgruppen en verklig
inkomst av 6 840 kronor respektive 6 340 kronor. För en familj med sex
barn motsvaras dessa rabatteringsnormer av en verklig inkomst av i ortsgrupp
I 7 100 kronor respektive 6 620 kronor och i ortsgrupp V av 8 720 kronor respektive
8 220 kronor. Det är emellertid en sak som är av vikt att observera,
när dessa höga siffror anföras, och det är, att reservanterna såsom exempel
tagit fram familjer med många barn, familjer med fyra och sex barn. Det
är sådana familjer, som måste tagas som exempel, när man vill pressa ned antalet
rabattkort. Jag har vid alla de debatter, som förts i denna fråga, haft
mycket svårt att förstå, att ett parti, som med entusiasm och patos gått in för
en befolkningspolitik, som tar hänsyn till familjerna med .mångå barn, när det
gäller att motivera en försämring av rabatterna för de mindre inkomsttagarna
drar fram just familjer med många barn. Varför gör man det? Jo, utskottets
ärade ordförande, det finns ingen annan väg att gå. Ty annars hade väl en
annan väg valts! Det starka skäl, som anförts av reservanterna, är salunda, örn
man ser det från samma reservanters ståndpunkt i befolkningsfrågan, ett mycket
tvivelaktigt skäl. för att använda ett milt uttryck.

Reservanternas talesman anförde vidare, att i de. avgivna yttrandena »ett
flertal» myndigheter ställt sig på reservanternas sida. Jag skall be att få
belysa, hur det förhåller sig med detta flertal. Det framgår på s. 5 i utskottets
utlåtande, där det står i departementschefens anförande: »Av yttrandena
framgår, att flertalet kristidsstyrelser, nämligen 21 stycken, ansett de nu gällande
bestämmelserna i stort sett tillfredsställande och att desamma därför borde
bibehållas även under nästa budgetår.» Hur många kristidsstyrelser ställa
sig då på reservanternas ståndpunkt? Jo, det är 7 stycken. Det. är alltså 21
kristidsstyrelser, som stå på den ståndpunkt, som riksdagen hittills intagit
och som utskottet alltjämt intar, och 7 kristidsstyrelser, som äro_ av reservanternas
uppfattning. 5 kristidsstyrelser ha endast påyrkat smärre .iämkningar.
En sak kunna reservanterna här åberopa sig på,, och. det är, att de
av statens krisrevision för livsmedelskommissionen särskilt tillsatta granskningsmännen
förordat skärpta bestämmelser. Om nu dessa skola kallas för
myndighet, är det riktigt att den myndigheten har givit sitt stöd åt reservationen.
Men skall man tala örn myndigheternas stöd åt det ena eller andra
hållet, så kan statsutskottet inkassera stöd från det stora flertalet myndigheter.
’ Jag kan alltså, herr talman, inte finna, att det föreligger något skäl
för skärpta bestämmelser i fråga örn utdelningen av livsmedelsrabattkort.

På en punkt vilja reservanterna i stället ha mildare villkor. Det gäller en
grupp medborgare, inom vilken — det erkänner jag — man nog kan finna åtskilliga.
som skulle vara i lika stort behov av rabattkort, som munga av dem,

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
sorn erhålla sådana, nämligen arrendatorer, som bruka jordbruksfastighet med
taxeringsvärde icke överstigande 10 000 kronor. Det säges med skäl. att åtskilliga
av dessa arrendatorer sitta så svårt till, att det är orätt, att de inte
få livsmedelsrafbatter i samma utsträckning som andra, som äro i behov därav.
Detsamma gäller emellertid i lika hög grad jordägare, vilkas jordegendom
icke är taxerad över 10 000 kronor och som äro starkt skuldsatta. Det gäller
alltså skuldsatta småbrukare i lika hög grad som skuldsatta arrendatorer. Det
är naturligtvis beklagligt, att det skall finnas åtskilliga, som icke få åtnjuta
rabatter, ehuru de äro i behov därav — den saken vill varken departementschefen
eller någon i riksdagen förneka.

Vad har nu departementschefen anfört för skäl på denna punkt? Jo, helt
enkelt det, att oin man vill ändra de grunder, som äro fastslagna, måste man
för att komma till rättvisa införa individuell behovsprövning. Och sådan behovsprövning
är det ingen, inte ens reservanterna, som förutsätter. Jag vill
fästa kammarens uppmärksamhet på — örn någon eventuellt skulle ha glömt
det •— att riksdagen dock tagit hänsyn till dessa arrendatorer. Detta framgår
på s. 2 i utskottets utlåtande, där det redovisas för vissa undantagsbestämmelser,
som göra det möjligt för de hårdast beträngda att komma i åtnjutande
av rabattkort, ehuru de inte uppfylla de generella förutsättningarna.
Dessa arrendatorer äro sålunda inte bortglömda. Jag erkänner gärna, att det
skulle ha varit bra, örn man kunnat göra ännu mera. men lika litet som departementschefen
och livsmedelskommissionen kan jag finna, att man kan
komma längre utan att införa individuell behovsprövning.

Reservanterna syfta sålunda till ändringar i bestämmelserna åt båda hållen.
Vissa grupper mindre bemedlade vill man taga ifrån förmånen av rabattkort,
medan man vill hjälpa, en annan klass medborgare att komma i åtnjutande
av denna förmån. Med sin restriktiva politik gå reservanterna fram mot inkomsttagare
både inom industrien och inom jordbruket, mot de fattigaste inkomsttagarna
såväl i städer och tättbebyggda samhällen som på landsbygden,
under det att de med sina förbättringar hålla sig enbart till jordbrukarklassen.
Jag vill inte rikta någon speciell anmärkning mot denna uppdelning, men jag
anser ändå, att uppmärksamheten bör vara fäst vid den.

Jag kan alltså, herr talman, inte finna, några som helst skäl för att riksdagen
skulle avvika från sin alltsedan år 1942 intagna ståndpunkt i fråga om
prisrabatterna på dessa livsmedel. Jag ber därför att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Den ärade talesmannen för
statsutskottets majoritet gör sig skyldig till en betydande överdrift, när han
vill göra gällande, att reservanterna gå emot de mindre bemedlade medborgarna.
Vi ha ju uttryckligen framhållit i reservationen, att vi gärna äro med
örn att stödja de ekonomiskt svagast ställda i samhället. Men man kan väl inte
räkna dem, som ha en inkomst av 8 720 kronor örn året •— det är ett av de
exempel som anföras i reservationen — såsom mindre bemedlade. Det är riktigt,
som herr Olsson säde, att det är en omdömesfråga, var gränsen skall
sättas. Men vårt omdöme säger oss, att gränsen har satts för högt.

Vad är det vi begära i vår reservation? Det är blott en obetydlig justering
nedåt med några hundra kronor, som inte påverkar levnadskostnadsindex med
mer än 0,3 enheter. Örn man med en sådan justering kan få bort vad många
stöta sig på i fråga örn dessa prisrabatter, tycker jag det finns skäl att gå
pa en sadan linje.

Herr Olsson åberopade de från kristidsstyrelserna inkomna yttrandena och
antecknade till sin fördel, att ett flertal av dessa hade tillstyrkt bibehållande

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
av de nu gällande bestämmelserna. Jag bar tyvärr inte yttrandena tillgängliga
här, men örn man läser dem, skall man finna, att flera av de kristidsstyrelser,
som tillstyrkt de gällande bestämmelserna, dock visat stor tveksamhet.
Det har inte alls varit det bestämda tillstyrkande, som man skulle kunna
tro av herr Olssons anförande.

Yad beträffar frågan örn jordägare och arrendatorer, är det naturligtvis
riktigt, som herr Olsson säger, att en skuldsatt ägare kan ha det lika svårt
som en arrendator. Det är ingen som bestrider detta. Men varför skall en arrendator
försättas i sämre ställning, därför att det finns jordägare som eventuellt
ha skulder? Yi ha här föreslagit en uppmjukning till förmån för arrendatorerna,
som vi finna befogad.

Jag har sålunda ingen anledning att frångå mitt yrkande. Jag vill ytterligare
understryka, att detta även är en statsfinansiell fråga. Det gäller dock
här ett anslagsbelopp på 105 miljoner kronor som enligt vår uppfattning bör
kunna med en rimlig och lämplig justering nedåt begränsas inte så obetydligt.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag skall visst inte upprepa, allt vad jag
sade i mitt förra anförande därför att den föregående talaren upprepade sina
skäl. I det hänseendet vill jag endast fästa uppmärksamheten på att när han
talade örn min »överdrift», gällde den, att jag ansåg en person med 8 720 kronors
årsinkomst tillhöra de mindre bemedlade. Talaren glömde dock nämna,
att jag hade sagt, att denne inkomsttagare bodde på en ort, tillhörande ortsgrupp
V, och hade sex barn.. Det var just det skäl jag anförde gentemot den
ställning till befolkningspolitiken, som reservanterna kommit i på grund av
sin motivering.

Det är riktigt att det bara gäller en inverkan av levnadskostnadsindex med
0,3 enheter, och det är ju en sak, som jag inte skulle ha brytt mig örn att
tala örn, såvida icke den föregående talaren själv fört fram den. Men när det
gäller prisindex, håller jag före, att även en så liten nedsättning därav som
med 0,3 enheter vore bättre än en höjning av det.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1) betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jallansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 205 punkten
a), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid utåtandet avgivna, med 1) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja -

Nr 25,

Onsdagen den 21 juni 1944.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Punkten b).

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! De under denna punkt berörda
förmalningsersättningarna innebära ju ett slags subvention, som kommer
alla konsumenter till del oavsett behov eller förmögenhetsställning, och
det beräknas ju också därför i budgeten ett så stort anslagsbelopp som 40
miljoner kronor. Att man bibehåller denna subvention måste tydligen bero på
den föreställningen, att brödsädespriset under de senare åren skulle ha varit
onormalt högt i förhållande till andra varor och nyttigheter. Men det förhåller
sig i verkligheten på ett rakt motsatt sätt.

Såsom i reservationen framhålles, ha statistiska jämförelser givit till resultat,
att vetepriset under åren 1913—1942 stigit med 56 enheter, de totala levnadskostnaderna
med 136 enheter och lönerna med 226 enheter. Jämför man
åren 1925—1942 visar det sig, att utvecklingen kanske är än mera markerad
på detta område eller med en stegring för vetepriset med 9 enheter, för de
totala levnadskostnaderna med 60 enheter och för lönerna med 110 enheter.
Därtill kommer att vetepriset under år 1943 nedgick med tre enheter till en
indexsiffra av 153, under det att lönernia ha stigit med omkring 4 enheter
till cirka 230. Brödsädespriset har sålunda under en lång följd av år mycket
starkt förbilligats i förhållande till andra nyttigheter, varor och tjänster,
som lia betydelse för den allmänna levnadsstandarden.

Det har därför synts reservanterna, när nu denna subvention vilar på den
förutsättningen, att alla skola ha del av den, oberoende av behov och förmögenhetsställning,
att det icke kan vara riktigt, att staten med upplånade medel
— ty det är vad vi göra — bestrider en avsevärd del av konsumenternas brödkostnader,
och det kan inte vara förenligt, såsom vi också säga i reservationen,
med god och sund statshushållning. Det hade varit lämpligt med en avveckling
av denna generella subvention, men reservanterna föreslå dock endast
en viss mindre sänkning av förmalningsersättningen med 2 kronor per
deciton. Bara denna lilla sänkning gör i alla fall en besparing på 12 miljoner
kronor på budgeten, och vi yrka i vår reservation, att anslaget till förmalningsersättningarna
för nästa budgetår nedsättes från 40 miljoner till 28
miljoner kronor.

Det kan icke finnas någon anledning att fortsätta i full utsträckning på
den väg, som man här har slagit in på, utan man borde i stället försöka komma
fram till rimligare förhållanden på detta område, eftersom det inte finns
sakligt grundade skäl för denna subvention, som tillkommer alla.

_ Våra statsfinanser kunna komma i det läget •— jag tänker då på efterkrigstiden,
som man bär så mycket talat örn — att man nödgas se sig om efter
olika områden där besparingar lämpligen kunna göras. Här kan man göra en
besparing utan att någon skada åstadkommes, i synnerhet när den förutsättning,
på vilken denna förmalningsersättning har byggts, nämligen vetepriset,
såsom jag nyss anfört, inte heller längre är hållbar, eftersom vetepriset under
1943 har gatt ned.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid denna punkt av undertecknad
m. fl. avgivna reservationen.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Den föregående talaren utgick från det,
som han ansåg, barocka i att vi här ha att göra med en subvention till alla,

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
oavsett förmögenhets ställning. På det förberedande stadiet av debatten i denna
fråga användes också uttrycket, att subventionen i fråga om brödsädeskonsumtionen
innebar en subvention för miljonären likaväl som för den fattigaste. Det
förhåller sig emellertid på det sättet att hela svenska folket äter bröd och att
de fattiga och deras barn än så länge tyvärr utgöra den långt övervägande majoriteten
av svenska folket. Det är således dessa som få huvudparten av denna
subvention till alla. För övrigt kanske man på tal om denna subvention får
komma ihåg, att de många miljoner, som det här är fråga örn, tas ut på beskattningsvägen.
Därför blir det, när man räknar från och till, kanske på det
sättet att miljonären egentligen inte får någon subvention genom denna åtgärd.

Det bär alltid under kristider ansetts ganska förhatligt att fördyra brödfödan
för människorna i ett land. Jag vill naturligtvis inte vara orättvis emot
den föregående talaren och säga, att han beklagade sig över att brödsäden bar
sjunkit i pris under dessa år; det är väl något, som vi alla äro glada över eller
åtminstone borde vara glada över? Talet om subventionerna kan ha åtskilligt
för sig, men det är också på andra områden än när det gäller konsumenterna,
som subvention utgår till alla oavsett förmögenhetsställning, t. ex. till
alla producenter i fråga örn understödet till jordbruksnäringen.

Det har påpekats under de senaste diskussionerna i denna fråga, att man på
jordbrukets område måste komma fram till att subventionerna avvägas efter
förmögenhetställningen hos dem, som få del därav. Jag skulle vara benägen
att föreslå, att vi vänta med att reducera denna subvention till alla oavsett
förmögenhetsställningen, när det gäller brödfödan, till dess vi ha kommit fram
till en lösning av problemet hur vi skola differentiera den andra subventionen,
som jag nu var inne på.

Jag anser, herr talman, att det icke föreligger någon anledning att frångå
riksdagens hittillsvarande ståndpunkt i denna fråga, och jag yrkar bifall till
statsutskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den a,v herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2) betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 205 punkten
b), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste

Första kammarens protokoll 1944. Nr 25. 3

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. rn. (Forts.)
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 206, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering av riksstaten för budgetåret
1943/44 m. m., i vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsätande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Äng. åtgärder
för främjande
av matematisk-naturvetenskaplig

forskning.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 207, i anledning av väckta
motioner angående åtgärder för främjande av matematisk-naturvetenskaplig
forskning.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
H. Nordenson (1:238) och den andra inom andra kammaren av herr Å. Wiberg
m. fl. (II: 357), hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att hos Kungl.
Maj:t hemställa dels örn en utredning angående åtgärder i syfte att förbättra
förutsättningarna för den matematisk-naturvetenskapliga forskningen i Sverige,
varvid vissa i motionerna anförda synpunkter borde beaktas, dels ock örn
framläggande för riksdagen av på utredningen grundat förslag.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av motionerna I: 238 och II: 357, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning
i av utskottet i utlåtandet angivna avseenden samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Herr Nordenson: Herr talman! Jag ber att få uttala min stora tillfredsställelse
över den välvilliga behandling, som utskottet låtit komma min motion till

del. Jag skulle kunna nöja mig med detta, men jag skulle dock gärna vilja
framhålla ett pär synpunkter på frågan, när den nu går till utredning. Det är
önskvärt att man vid denna utredning måtte beakta förhållandena i utlandet
i detta avseende och tillse, att vi komma att vara i nivå med de länder, som vi
framför allt ha att konkurrera med.

Vi kunna vänta oss en mycket hård konkurrens efter kriget, och vi böra bereda
oss på att det därvid kommer särskilt an på kvaliteten av de varor, som
vi skola bjuda ut. Det gäller därför att vi ställa oss på en hög teknisktvetenskaplig
nivå. I det avseendet ha ju statsmakterna vidtagit omfattande
åtgärder, men det fordras också i hög grad att vi hålla en hög nivå på vår
naturvetenskapliga forskning. Jag skulle vilja gå ett steg längre och säga:
det räcker inte med att vi äro i nivå med utlandet, vi böra helst också ligga
ett litet steg före de andra, vi måste försöka vara överlägsna andra.

Jag skulle vilja belysa detta förhållande med att återge ett yttrande, som
fälldes för några år sedan av chefen för Schweiz’ tekniska högskola i Zurich
vid ett besök, som en studiekommission härifrån avlade där, då den i Schweiz
skulle studera den tekniskt-vetenskapliga forskningen. Professor Ron säde
då med avseende på Schweiz’ förhållanden som industriland, att Schweiz är
hänvisat till överlägsenhet, och han formulerade detta ordagrant så: »Schweiz
är dömt till överlägsenhet!» Därmed ville han ange, att för att Schweiz överhuvud
taget skulle kunna reda sig i dea internationella konkurrensen, hade

Onsdagen deli 21 juni 1044.

Nr 25.

Äng. åtgärder för främjande av mat ernat i s k-natur v et en s k a p l ig forskning.

(Forts.)

(let visat sig nödvändigt att kvaliteten på landets produkter stod på en mycket
hög nivå. Detta ha schweizarna också behjärtat genom att utveckla sin
tekniska högskola till en av de främsta i Europa och genom att också i hög
grad stödja sina universitet. Resultatet har blivit, att schweizarna på de områden,
där de äro verksamma inom industrien, nått en synnerligen framskjuten
ställning och kunnat mycket gynnsamt hävda sig på världsmarknaden.
Detta har under kriget varit av en utomordentligt stor betydelse för dem;
deras produkter ha även under denna tid varit så efterfrågade, att de kunnat
uppehålla en mycket vittomfattande export, vilket möjliggjort att de överhuvud
taget kunnat försörja sig med de råvaror, av vilka de äro i så stort
behov.

Sverige befinner sig i många avseenden i samma läge som Schweiz. Vi ha
visserligen större tillgång på råvaror, men vi äro i övrigt hänvisade till att
göra oss gällande på världsmarknaden genom kvaliteten på våra produkter,
vilket endast möjliggöres, örn vi hålla vår produktion på högsta möjliga nivå.

De önskemål, som jag nu har framfört, kunna sålunda betraktas sorn ett
led i vår strävan att försöka bevara och utveckla det välstånd, som vi redan
nått. Det är därför med mycket stor tillfredsställelse jag konstaterar utskottets
välvilja, och jag ber med detta endast att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

I herr Nordensons yttrande instämde herr Sundberg.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 208, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering av riksstaten för budgetåret
194344 m. m., i vad propositionen avser finansdepartementets verksamhetsområde,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 209, i anledning av väckta mo-Om industritioner
angående åtgärder i syfte att befordra en förläggning av industriell en8 inlägg verksamhet

och hantverk till andra platser i landet än storstäderna. , till

T . # # landsbygden

i tva likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr m- m A.

Heiding m. fl. (1:179) och den andra inom andra kammaren av herr S.

B. Norup m. fl. (II: 265), hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Majit ville hemställa om allsidig och förutsättningslös utredning angående
möjligheterna att genom lämpliga statliga åtgärder, närmast eventuellt i samband
med stödet åt byggnadsverksamheten, befordra en förskjutning av industriell
verksamhet, småindustri och hantverk från storstäderna till mindre
städer, samhällen och icke minst till den rena landsbygden.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet anfört:

»Innevarande riksdag bär i skrivelse till Kungl. Majit (nr 10, punkt 44)
anhallit, att Kungl. Maj :t matte lata verkställa utredning med uppgift att i
enlighet med vad i vissa motioner och av riksdagen anförts undersöka möjligheterna
för främjande av hantverkets och småindustriens utveckling.

Nu föreliggande förslag har ej blott anknytning till den utredning, varom
riksdagen i ovannämnda skrivelse anhållit. Den förskjutning av småindustri
och hantverk till mindre samhällen och landsbygden, som motionärerna anse

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Om industriens förläggning Ull landsbygden m. m. (Forts.)
önskvärd, är avsedd att utgöra ett led i lösande av landsbygdens befolkningsfråga.
Den i motionerna förordade utredningen har därför även nära samband
med den översyn och det samordnande av verkställda eller pågående
utredningar, som beröra landsbygdens avfolkning, varom innevarande riksdag
— på förslag av första kammarens första tillfälliga utskott (utlåtande
nr 10) oell andra kammarens tredje tillfälliga utskott (utlåtande nr 8) —
ävenledes beslutat i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla. I sistnämnda beslut
förutsattes, att det organ, som finge uppgiften sig förelagd, skulle till vederbörande
departementschef göra framställningar örn sådana kompletterande
utredningar inom vissa delar av det berörda frågekomplexet, som det under
arbetets gång kunde befinnas erforderligt att verkställa.

Enligt utskottets mening är det av utomordentlig betydelse, att möjligheterna
att främja den av motionärerna förordade utvecklingen bliva beaktade
under de planerade utredningarna. Den i motionerna framförda tanken att
genom åtgärder i samband med det statliga stödet åt byggnadsverksamhet
befordra den önskvärda förskjutningen till landsbygden av industriell verksamhet
och hantverk förutsätter utskottet skola i likhet med andra tänkbara
åtgärder i samma syfte bliva föremål för närmare övervägande.

Det bör enligt utskottets mening överlämnas åt Kungl. Maj:t att bedöma
på vad sätt utredningen av förevarande fråga bör samordnas med övriga av
riksdagen begärda utredningar. Utskottet hemställer därför, att riksdagen må
i anledning av de likalydande motionerna 1:179 och II: 265 besluta i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet här ovan anfört.»

Herr Holmberg: Herr talman! När jag läste denna motion, kände jag beundran
för den framsynthet, som motionärerna lägga i dagen i sin syn på problemet
stad och land.

I allmänhet brukar det tyvärr vara så att landsbygdsrepresentanterna söka
lösa motsättningen mellan stad och land genom attacker emot staden och
stadsinvånarna. I denna motion har man ställt frågan på ett auna! sätt, i det
att man har pekat på den lösning, som såvitt jag kan förstå faktiskt är den enda
möjliga, nämligen att flytta ut staden på landsbygden, att decentralisera industrien
och övrig sådan verksamhet, som nu är förlagd till städerna, att så
att säga lösa upp de stora städerna i mindre delar och sprida dem ut över hela
Sveriges land.

På det sättet skulle man verkligen, det föreställer jag mig, kunna lösa en
rad av den svenska landsbygdens problem.

Landsbygdens barn skulle på det sättet kunna få tillgång till förstklassiga
skolor, eftersom det ekonomiskt sett skulle bli möjligt för en rad landsbygdskommuner
att hålla dylika skolor; landsbygden skulle få bättre tillgång till
läkare, till sjukhus och till kliniker samt till kulturella förströelser av olika
slag, sådana som folket på landsbygden nu ofta måste bege sig in till städerna
för att få del av.

Dessutom skulle man i stor utsträckning kunna göra slut på det nuvarande
missförhållandet mellan kommunerna i Sverige, som består i att å ena sidan
vissa stadskommuner äro mycket välsituerade och ha råd att bereda sina invånare
fördelar av olika slag, medan å andra sidan en lång rad landsbygdskommuner
kämpa med en hopplös fattigdom och därav hindras att bereda sina invånare
ens de viktigaste och de mest betydande av de fördelar, som storstaden
skänker sina invånare. .

Men inte bara landsbygdens utan också städernas problem skulle, pa det
sätt som motionärerna här i stort ha tänkt sig, kunna bringas till en lösning.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Örn industriens förläggning till landsbygden rn. m. (Forts.)

Man måste nog erkänna, att våra stora städer i mångt och mycket äro osunda,
att trångboddheten i dem är mycket stor, att befolkningen ändå får lägga
ned en oproportionerligt stor del av sin inkomst på hyror till följd av de uppskruvade
tomtpriserna och de höga byggnadskostnaderna. En utflyttning av
städerna på landsbygden skulle innebära sundare levnadsförhållanden, skulle
skänka möjlighet att bereda arbetare och anställda rymligare och bättre bostäder
till lägre pris än de nu få betala, samtidigt som landsbygdsbefolkningens
bostadsförhållanden skulle förbättras. Man skulle därigenom enligt min
åsikt kunna gardera sig emot förekomsten av sådana bostadskvarter av slumkaraktär,
som nu faktiskt förekomma på vissa håll i våra stora städer. En
sådan utflyttning av städerna till landsbygden skulle slutligen innebära ett
slut på det oerhörda slöseri med tid och pengar, som de långa resorna till och
från arbetsplatserna i städerna nu innebära, och ändå skulle den inte betyda
att stadsbefolkningen berövades någon av de fördelar, som staden ger, utan
tvärtom att dessa fördelar gjordes tillgängliga också för landsbygden. Detta
är det väsentliga, såvitt jag kan se, i det sätt, på vilket motionärerna vilja lösa
motsättningen mellan stad och landsbygd, och jag måste ge dem min komplimang
för det sätt på vilket de ha ställt frågan.

Såvitt man kan se, finns det inga tekniska hinder för en sådan lösning som
den motionen åsyftar; vi ha elektrisk kraft tillgänglig över hela landet — det
är inte nödvändigt att som nu sker dra sådan mycket mycket långa vägar,
t. ex. uppifrån Jämtland och Dalarna eller ännu längre norr ifrån till Stockholm
och andra städer längre ned i landet, utan den skulle kunna transporteras
betydligt kortare väg, därest industrierna flyttades ut •— vi ha utmärkta vattenvägar
och kommunikationer för transport av en utflyttad industris råvaror
och färdiga produkter i den mån en sådan transport blir nödvändig. Jag måste
emellertid uttala tvivelsmål, örn de medel, som motionärerna rekommendera
för att nå vad de åsyfta, verkligen kunna ge resultat. Motionärerna vilja, att
man genom lämpliga statliga åtgärder, närmast i samband med stödet åt byggnadsverksamheten,
skall befordra förskjutningen av industriell verksamhet,
småindustri och hantverk till småstäder, mindre samhällen och framför allt
rena landsbygden. Om jag inte misstar mig utgår emellertid det statliga stödet
till byggnadsverksamheten framför allt till bostadsbyggande men icke till
byggande av fabriker och industriföretag. Genom att föra en politik, som tar
sikte på att bygga bostäder ute på landsbygden för städernas och industrisamhällenas
arbetare och anställda, uppnår man emellertid endast att förlänga
deras resor till arbetsplatserna men knappast det syfte som motionärerna avse.
Industrien följer ju inte arbetarna, utan det är tvärtom arbetarna och de anställda
som följa industrien. Det tillstånd som vi nu ha är att städer och andra
samhällen konkurrera örn att draga till sig industriföretag ifrån andra
samhällen och ifrån landsbygden. I det syftet erbjuder man dem olika fördelar.
Ibland ger man dem tomter till underpris; örn bara företaget slår sig ned
i samhället, kan man alltid ta igen vad man förlorat, när man sedermera säljer
tomter till dess arbetare. Ibland ger man dem andra lättnader av olika slag
och till och med subventioner. Det är klart att så länge dessa förhållanden tilllåtas
bestå, kommer industrien att sugas in till städerna och stadsbefolkningen
att växa på landsbygdsbefolkningens bekostnad, ilven örn staten försöker att
dirigera bostadsbyggandet, så att man bygger bostäder för städernas barnrika
familjer eller pensionärshem o. s. v. långt ute på landsbygden.

Men det är inte bara fråga örn industrien. Örn man ser på Stockholm, måste
man säga sig, att det rör sig örn en hel råd företag av annat slag också. Jag
vet inte, i vilken mån industrien i Stockholm har växt på de senaste åren, men
jag vet att det fanns en tid, när industrien i Stockholm gick tillbaka och en

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Orri industriens förläggning till landsbygden rn. rn. (Forts.)
råd industriel^ företag flyttades bort från staden men då staden och dess invånarantal
ändå oavbrutet växte på grund av att i stället för dessa industriföretag,
som flyttades ut, flyttades i stället till staden de centrala ledningarna
för en råd banker och industriella företag och en mängd centrala statliga institutioner.

Jag tror att nian borde ställa frågan, varför dylika statliga institutioner
alltid och under alla förhållanden skola dragas hit till staden. Varför är det
t. ex. nödvändigt, att karolinska sjukhuset ligger här eller att statens institut
för folkhälsan ligger här? Man kan ju säga att intetdera ligger i Stockholm
utan de ligga i Solna, men eftersom Solna håller på att bli en stad inom StorStöckholm,
tror jag det är berättigat att tala örn att de äro förlagda till Stockholm.
Statens institut för folkhälsan skulle, såvitt jag kan se, lika väl kunna
ligga någonstans ute på Västgötaslätten eller i Härjedalen eller i Jämtland.
Det skulle kunna utföra sina undersökningar lika. bra där som det gör här
nere, och professor Abramsons olika utlåtanden örn äggens fördärvlighet eller
förträfflighet skulle kunna förkunnas lika bra från ett samhälle i landsorten
som här ifrån Stockholm. Jag tänker mig också, att det finns en hel rad av
andra statliga institutioner, som precis lika bra skulle kunna utföra sitt arbete.
därest de förlädes någonstans ute i landet, som de kunna göra därigenom
att de äro förlagda hit.

Denna statliga centralisering till städerna eller som i detta, fall till en viss
stad drar också med sig en annan, i det att i allt större utsträckning de stora
industriföretagens och bankernas centrala ledningar samlas hit, emedan de här
ha alla de statliga institutioner, med vilka de måste lia kontakt vid olika tillfällen.
Det är klart, att en decentralisering av de statliga institutionerna i
den mån den är möjlig att genomföra — och jag tror detta är möjligt i rätt
hög grad — skulle bidraga högst betydligt till att uppnå det som motionärerna
vilja uppnå med den utredning, de ha begär.t.

Stockholms stad håller nu på att växa över alla gränser till följd av den
centralisering hit, som har skett av statliga institutioner och privata företags
ledningar. Jag såg att Stockholms stadsfullmäktige härom dagen beslöto att
gå in för inkorporering av Spånga och Hässelby. Jag kan inte förstå, att det
skall vara någon fördel för landet, att Stockholms stad får svälla ut på det
sättet, inte ens att det egentligen skall vara någon fördel för stadsborna själva,
som få allt längre avstånd mellan sina bostäder och sina arbetsplatser och
på grund därav få tillbringa allt större del av sin från arbetet lediga tid på
resor och ha allt mindre möjligheter att ägna sin fritid åt rekreation eller kulturella
förströelser av olika slag. För staden medför ju denna utsvällning en
massa besvärliga problem, vilkas lösning ställer sig mycket dyrbar; särskilt
tänker jag i det fallet på problemet med ordnandet av kommunikationerna. För
den kringliggande landsbygden måste stadens utvidgning på detta sätt vara
till skada. Örn Stockholms stad får sluka Spånga och Hässelby, är det rätt
tydligt, att Stockholms län kommer att ekonomiskt försvagas rätt avsevärt.
Även örn Stockholms stad under många år får betala länet en viss ersättning,
så kommer denna utvidgning av staden ändå att betyda, att länets möjlighet
att ordna sjukvårdsfrågor och andra gemensamma frågor blir sämre, därför
att ekonomien försämras.

Frågan örn att upphäva motsättningen mellan stad och landsbygd är inte
en enkel utflyttnings fråga, utan det är också andra problem som måste regleras.
Man kan ju t. ex. fråga sig, örn det ligger i samhällets intresse, att på
vissa håll, där industrien flyttar ut, industrien sysselsätter nästan uteslutande
kvinnlig arbetskraft, så att i vissa städer övervikten av kvinnor blir mycket
stor. Man får på sina håll 4—6 kvinnor på en enda man. Kan det ligga i

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Örn industriens förläggning till landsbygden m. m. (Forts.)
samhällets intresse, att det sker en sådan utveckling inom industrien, eller är
inte även det någonting, som man måste ingripa emot och söka reglera?

Det problem, som motionärerna lia ställt, är såvitt jag förstår ett socialt
problem av synnerligen genomgripande karaktär, ty det är egentligen fråga
örn ingenting mindre än en samhällelig omorganisation av den svenska industrien
och en samhällelig ledning av denna industris utveckling för att man
skall kunna försäkra sig örn att den blir så utplacerad över landet, som hänsynen
till befolkningens intressen och till nödvändigheten av att upphäva motsättningen
mellan stad och land kräver. En sådan samhällelig omorganisation
och ledning av industrien kan, såvitt jag kan förstå, icke förverkligas under
andra förhållanden än att samhället är ägare till hela industrien. Detta att
socialismen är förutsättningen för att man skall kunna göra vad motionärerna
vilja uppnå, ha de kanske inte tänkt sig, men det ligger i alla fall till på det
sättet.

Givetvis kan detta inte hindra, att man under nuvarande förhållanden söker
göra vad som befinnes gara möjligt för att realisera, syftet med motionen,
men då bör man nog inte så mycket tänka på att söka tvinga ut stadsborna
på landet genom det statligt stödda bostadsbyggandet som på att hindra städerna
att suga till sig industriföretag från landsbygden genom olika osunda
metoder och på att söka sprida ut statens egna företag över landet, i den mån
så är möjligt.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag,
men jag vill uttrycka förhoppningen, att den utredning som i detta förslag
begäres icke skall begränsa sig till vad motionärerna ha påyrkat utan
skall försöka komma litet närmare vad som är denna frågas kärnpunkt.

Herr Ström: Herr vice talman! Jag skulle kunna instämma i det mesta av
vad den siste ärade talaren anförde. Jag tror att det är av den allra största betydelse,
att storstäderna icke få växa allt för mycket, att industrien sprides
över större delar av landet, att småindustrien uppmuntras och att man gör allt
för att bevara arbetskraften även på landsbygden. Det är odisputabelt, att en
utveckling, som betyder att landets befolkning hopas i några få storstäder och
får sin hembygd i stenöknar, icke är vare sig tilltalande eller nyttig.

Men jag måste vända mig emot den föregående talaren, när han går på högerns
linje i Stockholms stadsfullmäktige i fråga örn inkorporering av Spånga
och Hässelby. Den linjen är alldeles reaktionär och den motverkar hans eget
syfte, så som han i övrigt principiellt framställde det i sitt anförande. Det
förhåller sig så. att denna inkorporering borde ha skett för 10, 20 år sedan,
och helst borde det lia skett en betydligt större inkorporering, nämligen av
hela det nuvarande Stor-Stockholm. Detta skulle lia bidragit dels till att lösa
det problem, som är ett livsvillkor för en så stor stad som Stockholm, nämligen
att hindra uppkomsten av endast en tättbebyggd stenöken, en stenstad. Som
det nu är, är Stockholm inte större till arealen än Huddinge socken och mycket,
mycket mindre än Karlskoga och en rad andra städer i Sverige, men här
skall bo en folkmängd, som man beräknar år 1960 skall vara uppe i en miljon.
Det betyder, om nian motsätter sig en inkorporering, att nian tar i anspråk
varje område som kan bebyggas, alla parker och alla naturreservat måste slopas
och bebyggas med vanskapliga mastodonthus och hoppackade hyreskaserner
för att skapa bostäder åt denna växande befolkning. Socialt, hygieniskt och
moraliskt skulle detta betyda en förfärlig tillbakagång för en sjättedel av
Sveriges befolkning och en total ödeläggelse av Stockholms skönhet. Den nuvarande
snäva begränsningen av stadens område försvårar i hög grad för befolkningen
lösandet av bostadsfrågan på ett naturligt och riktigt sätt. Vill

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Om industriens förlägg niny till landsbygden m. m. (Forts.)
nian, som motionärerna och som den siste ärade talaren också syntes vilja,
åstadkomma ett hejdande av tillkomsten av några få jättestäder, då går det
inte genom att hindra dessa städer att få luft, ljus och grönska, så att de
kunna^ andas och trivas och så att deras befolkning kan bevara sin hälsa, utan
det måste ske parallellt med att dessa städer få möjlighet till en sund utveckling.
Därför är det nödvändigt, det är ett livsvillkor för Stockholm, att Hässelby
och Spånga och helst även vissa andra ytterområden inkorporeras med
huvudstaden, sa att bostadsfragan kan lösas. Det betyder också möjligheter
till billigare bostäder i stället för de väldiga bostadshyror, som nu tynga befolkningen
inte minst på grund av att staten genom sin markförsäljning i
spekulationssyfte drivit upp bostadspriserna så oerhört i Stockholm och framkallat
den fula höghusbebyggelsen på känsliga punkter.

Det är mycket märkligt, att den siste ärade talaren kan gå in för att Stockholms
stad skall stängas i sin strävan att lösa bostadsfrågan. Denna strävan
har också en oerhörd betydelse med hänsyn till att Stockholms stad icke på
annat sätt än genom en inkorporering, där det blir möjlighet till en förnuftig
bebyggelse, kan lösa sin kommunikationsfråga, som är av största vikt för hela
befolkningen. Även vissa andra frågor kunna icke lösas utan att Stockholm
erhåller ett större armbågsrum och litet mera luft än det nu har. Staden håller
praktiskt taget på att kvävas. Inom få år finns det inga obebyggda bostadsområden
kvar, och vad skall sedan ske? Resultatet blir endast det, att
man kommer att bygga i höjden. Vi komma att få bygga hus med 15—20 våningar
och vi få en dålig kopia av New Yorks city, som dessutom blir vederstygglig.
till utseendet. Det är ingenting att sträva efter.

Jag vill således varna för att söka skapa en opinion, som skulle hindra Stockholms
sta,d från att få naturliga utvecklingsmöjligheter. Men däremot är det
alldeles riktigt, att man på andra sätt bör hindra den alldeles onaturliga tillväxten
av Stockholm. Jag har vid mångå tillfällen här i kammaren och i radio
påpekat, hur nödvändigt det är att hindra denna våldsamma ökning av inflyttningen
till Stockholm. Inflyttningen pågår nu i så hastigt tempo, att ökningen
av invånarantalet i Stockholm förra året var över 20 000, varav en
mycket betydande del berodde på inflyttning. Det är klart, att örn inflyttningen
pågår i den takten, är det omöjligt att komma till rätta med en hel del frågor,
och därigenom blir både staden och hela det svenska samhället lidande.
Som den förre talaren antydde, är det inte så att storindustrien flyttar till
Stockholm eller ens stannar kvar där. Storindustrien har lämnat Stockholm.
Bergsund har flyttat. Atlas-Diesel och de övriga företagen, som lågo på det stora
Atlasområdet, lia flyttat, Rörstrand och företagen i dess grannskap likaså. Bolinders
har flyttat och en del av Separators industri. Men det är faktiskt så, att.
Stockholm haller på att bli en allt för starkt betonad ämbetsmannastad. Det
är staten som strävar efter att förlägga alla ämbetsverk och inrättningar till
Stockholm. Trots att stockholmarna själva be att få slippa dessa inrättningar,
så hjälper det inte. Fastän Stockholm inte gör den ringaste reklam för inflyttning
av folk och industrier — som andra städer dess värre göra — så växer
Stockholm likväl bland annat på grund av dessa massor av statliga ämbetsverk
och andra till Stockholm centraliserade institutioner. Man skulle kunna
flytta ut åtskilliga av dessa statliga och halvstatliga ämbetsverk till olika delar
av landet. De centrala ämbetsverken kunna icke flyttas ut men åtskilliga
andra.

Men den siste ärade talaren skall komma ihåg, att det inte bara är staten
som syndar; alla andra synda på samma sätt. Ha vi inte sett, hur alla våra
folkrörelser förlägga sina huvudkontor hit, både den kooperativa, den fackliga,
den idrottsliga, t. o. m. den agrara och folkbildande? Alla styrelser med

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Om industriens förläggning till landsbygden m. m. (Forts.)
sina tjänstemän skola ovillkorligen till Stockholm. Det är bara textilarbetareförbundet,
som bar insikt örn att det inte är nödvändigt att flytta till Stockholm
för att kunna leva och verka. Örn folkorganisationerna på detta sätt
draga in till storstäderna med alla sina anställda, betyder detta en väsentlig
lockelse för ännu flera att komma efter. Alla skola ha sina släktingar hit.
På samma sätt är det med industrierna och bankerna och andra institutioner,
som förlägga sina huvudkontor hit. Enligt mitt förmenande skulle man med
god vilja kunna dela upp inflyttningen, så att den inte bara skedde till Stockholm
utan i varje fall även till Göteborg, Malmö, Norrköping och Örebro. Det
är klart att ledningen av stora företag måste ligga någorlunda centralt och inte
gärna på rena landsbygden. Jag anser sålunda inte som den föregående talaren,
att man kan förflytta institutet för folkhälsan upp till fjällen i Härjedalen,
men man kan förlägga sådana verk i andra trakter med goda kommunikationer
och förbindelser. Man behöver inte ha dem bara i Stockholm.

Men är inte riksdagen själv skuld till allt detta? örn regeringen föreslår,
att man skall förlägga någon institution till Stockholm, så vågar aldrig riksdagen
gå emot, utan riksdagen säger ja och amen och litar på att vad far
sagt är bra och så blir allting förlagt till Stockholm. Och varför föreslår regeringen
alltid, att allting skall ligga i Stockholm? Jo, bl. a. därför att ämbetsmännen
ovillkorligen vilja vara bosatta i Stockholm. De vilja inte gärna
ut i småstäderna eller ut på landsbygden, och detta byråkratiens motstånd
betyder ofantligt mycket för regeringarna och för riksdagens utskott när de
bestämma att allting skall ligga i Stockholm.

Däremot är Stockholm, vilket är oerhört nyttigt, en stor handelsstad.
Stockholm blir också alltmer en småindustriens stad, något som också är av
ofantligt stort värde. Sådan verksamhet behöver en huvudstad. Detta hindra!''
inte att även andra städer och landsbygdssamhällen också kunna skapa marknader
för småindustrien — detta har ju skett i Västergötland i Marks härad,
det har skett i Småland i Västbo och det har skett på många andra platser,
där en stark småindustri uppstått. Det skulle kunna uppstå en sådan stark
småindustri på många håll i landet, om den rätta initiativkraften funnes.

Beröva alltså inte Stockholm dess småindustri, dess handel och dess sjöfart,
utan vilka Stockholm icke kan leva! Men staden kan mycket väl leva
utan alla de ämbetsverk, som regering och riksdag ävlas om att ovillkorligen
placera i Stockholm.

Herr Holmberg: Bara en replik, herr talman! Jag vill bara säga till herr
Ström att jag inte tänker taga upp någon större diskussion om inkorporeringen
av Spånga och Hässelby. Den frågan skall inte avgöras här, utan i Stockholms
stadsfullmäktige. Jag bara pekade på denna inkorporering som ett
exempel på hur Stockholms stad sväller ut och även som ett exempel på en
sådan utvidgning, som jag inte tror är lycklig. Att den under rådande förhållanden
från Stockholms stads synpunkt är behövlig, det betvivlar jag inte.
men jag föreställer mig att det kanske också finns andra möjligheter att nå
de syften man vill nå. Örn man allvarligen ville gå in på en linje, som toge
sikte på att från städerna flytta ut, vad som inte oundgängligen behövde finnas
där, genom att exempelvis befria Stockholm från vissa av de ämbetsverk
och vetenskapliga institutioner, som enligt vad herr Ström själv säger betunga
staden, är det väl möjligt att Stockholms stad skall kunna få god
plats för sin utveckling inom sina nuvarande gränser.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet hemställt.

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Ane/. de statsanställda

sjuksköterskornas
löneförhållanden

en. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 210, i anledning av väckta motioner
angående löne- och anställningsförhållandena för statsanställda sjuksköterskor
m. fl.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte i anledning
av de likalydande motionerna I: 83, av herr Axel Ivar Anderson, och II: 130,
av herr Sundqvist m. fl., samt motionen 1:233, av herrar E. O. Wiklund och
A. Forslund, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning av de statsanställda
sjuksköterskornas m. fl. löne- och därmed sammanhängande anställningsförhållanden.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Som motionär i denna fråga har
jag ett behov av att framföra ett tack till statsutskottet för den mycket välvilliga
behandling, som utskottet ägnat motionen örn förbättring av sjuksköterskepersonalens
lönevillkor och anställningsförhållanden. Utskottet har enhälligt
tillstyrkt en utredning av de statsanställda sjuksköterskornas m. fl.
löne- och clärined sammanhängande anställningsförhållanden. Klämmen täcker
visserligen inte fullt motionärernas yrkanden, men det framgår av motiveringen
att utskottet på varje punkt har ansett sig kunna och böra taga
upp motionärernas önskemål och förorda bifall till dessa.

.Tåg är glad och tacksam däröver. Jag hälsar detta beslut såsom betydelsefullt
därför att det ger möjligheter, hoppas jag, att snart få ett missförhållande
rättat, som för närvarande vållar mycket allvarliga olägenheter, för
att icke säga risker, för den viktiga del av socialvården, som faller på sjukvården.
Jag behöver bara erinra örn de uppgifter som under de senaste dagarna
förekommit i tidningarna örn svårigheterna att rekrytera sjuksköterskepersonalen
och biträdespersonalen vid en hel rad sjukvårdsanläggningar. Det är
intet tvivel örn att en mycket starkt bidragande orsak till de missförhållanden,
som här börjat yppa sig, är de otillfredsställande löneförhållanden, under
vilka en stor del av sjuksköterskekåren arbetar. Detta gäller framför allt de
landstingsanställda och kommunalanställda sjuksköterskorna, men i viss mån
också de statsanställda.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande än örn bifall till utskottets hemställan,
men jag ber att ännu en gång få uttala min stora glädje över den
positiva inställning, som utskottet visat sig ha i denna fråga.

Herr Ström: Herr talman! Jag har begärt ordet för att i detta sammanhang
få uttala det önskemålet, latt inte bara den sak som berör sjuksköterskorna,
beträffande vilka naturligtvis en utredning är mycket berättigad, kommer
under debatt. Man bör även tänka på sjukvårdsbiträdena. Det är en orimlig
utveckling som nu pågår, då det blivit nästan ogörligt att på grund av
brist på sjukvårdsbiträden hålla sjukhusen vid makt. Både landstingen, kommunerna
och staten ha de allra största svårigheter härvidlag, och det ser inte
ut som om man skulle kunna lösa dessa svårigheter i brådrasket.

Detta beror på skilda omständigheter. Bl. a. är det en alltför dålig lön,
som betalas vid sjukhusen. Jag tror att både staten, kommunerna och landstingen
här ha gamla synder att dragas med. Förrän man har genomfört en
bättre betalning för sjukvårdsbiträdena är det inte möjligt att kunna lösa detta
spörsmål. Nu vet jag ju att det är mångå, särskilt bland kommunalmännen,
som äro betänksamma och anse att ett ingrepp här måste ha vissa konsekvenser
med sig. Det är ju möjligt att så är fallet. Men sjukvården går
före, jag skulle nästan vilja säga, allting annat. Vi kunna inte lägga ned avdelning
efter avdelning och sjukhus efter sjukhus, därför att vi inte vilja betala
folk på ett sådant sätt, att vi kunna få dem att söka anställning vid
sjukhusen.

Onsdagen dea 21 juni 1944.

Nr 25.

Äng. de statsanställda sjuksköterskornas löneförhållanden m. m. (Forts.)

Vidare är här att märka en annan sak, som spelar en psykologisk roll. Det
är en alltför stor klasskillnad som råder på sjukhusen mellan sjuksköterskorna
och sjukvårdsbiträdena, inte bara i ekonomiskt avseende utan också i fråga
örn möjlighet till fortsatt utbildning och därmed också i fråga örn gemenskapen
dem emellan. Detta medför att sjukvårdsbiträdena känna sig tillbakasätta
och inte gärna stanna kvar, utan söka sig därifrån. Jag tror att det skulle
vara mycket praktiskt örn man kunde ordna det så —■ Stockholms stad har
redan, börjat tillämpa en sådan anordning — att det inrättas särskilda skolor,
så att sjukvårdsbiträdena med hjälp av stipendier kunna genomgå kurser och
därigenom få möjlighet att avancera till sjuksköterskor. Det är en sak som jag
tror att man måste tänka på i detta sammanhang.

Det är ytterligare ett förhållande på detta område, som inverkar mycket
menligt, vilket flera anställda inom sjukvården talat med mig örn. Det är den
oerhört ökade arbetsbörda som har följt med de alltför stora sjukhus, som ha
skapats, och genom att inom dessa starkt rationaliserade sjukhus de arbetsområden
blivit alltför stora., inom vilka sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden
skola utföra sina uppgifter. Jag har alltid haft den uppfattningen, och det
bär jag sagt till min mycket uppskattade och ärade vän på platsen nr 1 vid
min sida i kammaren, att vad han och en annan högt förtjänt besparingsman
kunnat åstadkomma i fråga örn nedskärningar i syfte att göra besparingar
på alla områden, både när det gällt sjukhus, skolor och andra institutioner,
det har varit besparingar för stunden, som i själva verket bli mycket dyra
i det långa loppet. Ty det föranleder ökade svårigheter för dem, som skola
arbeta, och skapar därigenom olidliga förhållanden. Senast, herr talman, läste
jag ett mycket intressant referat från en kongress, som Sveriges Överlärare
ha hållit i dessa dagar och där de på det skarpaste klandrade nedskärningen
av skollokalerna i fråga örn kubikutrymme o. s. v., vilket har föranlett avsevärda
svårigheter och enligt allt fleras mening i intet avseende åstadkommit
lie ekonomiska vinster, som man trott sig kunna göra. På samma sätt är det
med sjukhusen. Man försöker att rationalisera och går då till ytterligheter.
Vanligtvis slukas besparingarna för dessa rationaliseringar av tidsförlusten
och de växande arbetskostnaderna, och någon ens tillfällig besparing uppstår i
själva verket inte. Men man har försvårat och försämrat möjligheterna för både
läkare och lärare, sjuksköterskor och andra att kunna arbeta och trivas
på sina arbetsplatser. Det är en anledning till bedrövelse att sådana falska
besparingstendenser lia gjort sig gällande. Man har trott, att örn man sparar
på några blyertspennor eller på en halv meter i fråga örn höjden eller djupet
i en skolsal eller sjuksal, kan man få tillbaka alla de pengar, som vi ha lagt
ut för vårt försvar. I stället är det alldeles tvärtom — man ökar endast kostnaderna,
ty man får så mycket snabbare göra om sådana misslyckade anstalter.
som inte någon är tillfreds med.

Alltså måste vi söka komina ifrån den s. k. rationaliseringsandan och den
falska besparingsandan. När kommuner, landsting, riksdag och regering komma
bort ifrån den, tror jag att vi få både större ekonomisk behållning, större
trivsel och större möjligheter att få människor att arbeta inom dessa anstalter.

Jag har, herr talman, velat framhålla dessa synpunkter. Det är inte första
gången och inte andra gången heller, men jag anser att det är nödvändigt att
ständigt påpeka vad som är en mycket bidragande orsak till den olust och de
svårigheter, som vi nu lia att dräs med, t. ex. på sjukvårdens område.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Wiklund: Herr talman! 1 likhet nied herr Axel Ivar Anderson ber
jag att få ge uttryck åt min tillfredsställelse över statsutskollets inställning

Nr 25.

Onsdagen deli 21 juni 1944.

Äng. de statsanställda sjuksköterskornas löneförhållanden m. m. (Forts.)
till de väckta motionerna i detta ämne. Jag har inte för avsikt att i likhet
med herr Ström ge utredningen något material eller framföra några särskilda
synpunkter. Men jag har ett bestämt önskemål, och det är. att utredningen
måtte sättas i gång snarast möjligt, ty det brådskar på grund av den situation,
som för närvarande råder på våra sjukhus i fråga örn möjligheten att
överhuvud taget anskaffa nödig vårdpersonal.

Det är också med synnerligen stor tillfredsställelse jag konstaterar, att
statsutskottet ger en bestämd fingervisning beträffande en sida av utredningen,
nämligen då utskottet förklarar, att överläggningar böra ske med
Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet. Jag tror, att örn så
sker, kommer den begärda utredningen att ge ett utmärkt resultat till förmån
för de grupper anställda, som det här är fråga örn.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag begärde närmast ordet
för att liksom herr Wiklund understryka det faktum, att det i statsutskottets
utlåtande står att under utredningen bör ett samarbete ske med Svenska
landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet. Jag vill ytterligare göra
detta därför att det under debatten förekommit yttranden, som skulle kunna
ge anledning till den uppfattningen, att den omständigheten att man måst
stänga sjukvårdsavdelningar eller att det råder brist på anställda enbart är
beroende på lönerna. Det är ju så att detta läge orsakats av brist på folk,
och den avhjälper man inte med löner, hur höga man än vill göra dem. Detta
vill jag ha sagt utan att vara motståndare till en utredning örn förhöjning
av sjuksköterskornas löner.

Som ledamot av den av landstingsförbundet bildade lönenämnden och dess
förhandlingsdelegation har jag god kännedom örn dessa förhållanden. Vi lia
inom landstingen haft upprepade förhandlingar med sjuksköterskornas förening.
och även andra anställda, och vi lia också erbjudit en icke obetydlig
förhöjning av deras löner. Det råder svårigheter att komma överens, och dessa
svårigheter ökas genom den allmänt spridda föreställningen, att bara man
höjer lönerna så får man så mycket folk man vill ha. Det är dock på det sättet,
att det råder brist på folk. Vad biträdena beträffar, söka sig dessa på
vårsidan ofta ut i anställningar på andra områden, på sommarhotell, restauranger
och dylikt, där de givetvis för tillfället få en bättre inkomst.

När en utredning nu sättes i gång örn sjuksköterskorna, vill jag understryka
angelägenheten av att utredningen också måtte beakta spörsmålet örn
utbildning av ett ökat antal sjuksköterskor. De utbildningsanstalter som nu
finnas äro för få, och det är angeläget att utbildningen av sjuksköterskor
okas. Jag har velat säga detta därför att genom motioner i riksdagen under
pågående förhandlingar med vederbörande organisationer ger man ett stöd åt
den ena parten, utan att man egentligen, och det är väl också ganska förklarligt^
vet hur frågan ligger till. Det är svårt att under sådana förhandlingar
få motparten att beakta, att vi just nu befinna oss uppe på höjdpunkten
av den ekonomiska utvecklingen och att vi under en nära framtid kunna
komma in i ett efterkrigsläge med ekonomisk depression och med sjunkande
skatteunderlag av betydande mått. Vi kunna erinra oss tiden efter förra,
världskriget, när skatteunderlaget sjönk i kommun efter kommun med bortåt
femtio procent och mera, något som givetvis måste försvåra möjligheterna även
för landstingen att upprätthålla en under högkonjunkturen tillkommen standard.
Den omständigheten, att vi nu ha ett av regeringen och riksdagen samfällt
påbjudet lönestopp, bör ju heller inte alldeles förbises vid denna utredning.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Ang. de statsanställda sjuksköterskornas löneförhållanden m. m. (Forts.)

Därmed har jag inte sagt att jag inte skulle inse betydelsen av att sjuksköterskekåren
får en mer tillfredsställande ekonomisk ställning. Och jag har
själv vid de förhandlingar, som föras mellan landstingen och deras organisation,
bidragit till att åstadkomma ett anbud till dem örn löneförhöjningar,
som äro ganska betydande.

Jag vill ännu en gång understryka angelägenheten av ett samarbete med
Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet, så att inte staten
ensidigt för sina befattningshavare sätter en lönenivå, som sedan åberopas vid
förhandlingar med landstingen på olika håll i landet. Det är faktiskt så att
lönerna i Stockholm, såsom vid karolinska sjukhuset och Södersjukhuset, vill
man gärna åberopa, när det föres förhandlingar på sjukvårds väsendets område
med landsting eller städer ute i landsorten. Jag vill sålunda framhålla,
att det måtte beaktas, att staten inte ensidigt åstadkommer en lönereglering,
som sedan kan åberopas såsom bindande för landstingens och städernas sjukvårdsinrättningar.

Herr talman! Med dessa ord hemställer jag örn bifall till statsutskottets
hemställan, vilken jag varit med örn.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 59, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till vissa ändringar
i allmänna tjänste- och famiiljepensionsreglementena, m. m.;

nr 63, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning örn pension åt
städerskan vid riksbankens avdelningskontor i Norrköping Amanda Gustava
Schedin, född Blomberg; samt

nr 64, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning med förslag till
avlönings- och pensionsstat för riksbanken.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 65, angående regleringen för budgetåret 1944/45 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m.

Punkterna 1—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8.

Lades till handlingarna.

Punkterna 9—17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18.

Lades till handlingarna.

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Äng. jörbätt- Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 66, i anledning av väckta mo ting

av vissa tioner om förbättring av vissa äldre tjänstepensioner.
aldre tianste pensioner.

I nedannämnda till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisade
motioner hade förslag framställts i fråga örn förbättring av vissa äldre tjänstepensioner
m. m.

I två likalydande motioner, väckta den ena under nr 94 i första kammaren
av herr Holmström, m. fl. och den andra under nr 151 i andra kammaren av
herr Hallén m. fl., hade hemställts, att riksdagen beträffande alla dem, som
åtnjöte pension enligt före den 1 juli 1939 gällande grunder i civila eller militära
tjänstepensionsreglementen eller tjänstepensionsreglementen för arbetare
i statens tjänst, måtte besluta, att deras pensioner från och med den 1 juli
1944 skulle utgå efter samma grunder, som vore fastställda i motsvarande
pensionsreglemente, vilka trätt i kraft den 1 juli 1942; eller, om detta i nuvarande
läge icke vore genomförbart, att deras pensionsunderlag från oell
med den 1 juli 1944 skulle beräknas i förhållande till lönen å C-ort enligt bestämmelserna
i närmast före den 1 juli 1939 gällande avlöningsreglementen
med dyrtidstillägg och kristillägg enligt de grunder, som nu gällde för sådana
f. d. befattningshavare, som avgått före sistnämnda datum.

I en inom andra kammaren under nr 155 väckt motion hade herr Senander
m. fl. hemställt, att riksdagen måtte besluta örn sådan höjning av pensionerna
för de statstjänstemän, som avgått från sina befattningar före den 1 juli 1939.
att pensionerna komme att uppgå till samma storlek som de pensioner, vilka
utginge till statstjänstemän, som pensionerats efter sagda tidpunkt.

I två likalydande motioner, väckta den ena under nr 95 i första kammaren
av herr Holmström och herr Johanson, Karl August, samt den andra under
nr 152 i andra kammaren av herr Sundberg in. fl., hade hemställts, att riksdagen
vid eventuell reglering av tjänstepensionerna för de f. d. befattningshavare
i statens tjänst, vilka avgått före den 1 juli 1939, måtte besluta, att.
för lots, lotsförman och Överlots samt för lokeldare och lokförare skulle till -lämpas de tjänstepensionsunderlag, som svarade mot de lönegrader, som enligt
bestämmelserna i 35 § och 36 § av allmänna tjänstepensionsreglementet skulle
gälla för motsvarande befattningshavare.

I två likalydande motioner, väckta den ena under nr 68 i första kammaren
av herr Holmström m. fl. och den andra under nr 96 i andra kammaren av herr
Hallén m. fl., hade hemställts, att riksdagen beträffande alla de lärare vid
folk- och småskolor, vilka åtnjöte pension av statens pensionsanstalt enligt
före den 1 juli 1939 gällande grunder, måtte besluta, att deras pensioner från
och med den 1 juli 1944 skulle utgå efter samma grunder, som vöre fastställda
i det pensionsreglemente, vilket trätt i kraft den 1 juli 1942. eller,
om detta i nuvarande läge icke vore genomförbart, att deras pensionsunderlag
från och med den 1 juli 1944 skulle beräknas i förhållande till lönen på
C-ort enligt bestämmelserna i närmast före den 1 juli 1939 gällande avlöningsreglemente.

I en inom andra kammaren under nr 388 väckt motion hade fröken Nygren
och herr Ryling hemställt, att riksdagen ''beträffande alla de lärare vid kommunala
mellanskolor, kommunala flickskolor, praktiska mellanskolor samt
högre folkskolor, vilka åtnjöte pension av statens pensionsanstalt enligt före
den 1 juli 1939 gällande grunder, måtte besluta, att deras pensioner från och
med den 1 juli 1944 skulle utgå efter samma grunder, som vöre fastställda
i det pensionsreglemente, vilket trätt, i kraft den 1 juli 1943, eller, om detta
i nuvarande läge icke vore genomförbart, att deras pensionsunderlag från och
med den 1 juli 1944 skulle beräknas i förhållande till lönen på C-ort enligt
bestämmelserna i närmast före den 1 juli 1939 gällande avlöningsreglemente.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Ang. förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1) att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i utlåtandet förordats meddela bestämmelser angående omreglering
av vissa äldre tjänstepensioner; samt

2) att förevarande motioner I: 94 och II: 151, II: 155, I: 95 och II: 152,
1:68 och II: 96 samt II: 388, i den män de ej kunde anses besvarade med
vad utskottet förut anfört, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av, utom andra, herrar Nordenson och Svedman,
vilka ansett, att utskottets utlåtande bort hava det innehåll, reservationen visade,
och avslutas med en hemställan,

1) att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i reservationen förordats meddela bestämmelser angående
omreglering av de äldre tjänstepensionerna samt

2) att förevarande motioner I: 94 och II: 151, II: 155, I: 95 och II: 152.
I: 68 och II: 96 samt II: 388, i den mån de ej kunde anses besvarade med
vad i reservationen anförts, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets förslag innebar i huvudsak, att pensionsförbättringen skulle utgå
med i princip 200 kronor å nyare och 300 kronor å äldre pensioner samt att
pension jämte förbättring i intet fall finge överstiga ett belopp av 3 735 kronor
för år, räknat vid nuvarande indexläge, vilket belopp svarade mot beloppet för
nyare pension i lönegrad A 12 jämte pensionsförbättring. Kostnaden för en
dylik pensionsreglering, utformad på sätt utskottet närmare angivit, uppgick
till 1,9 miljoner kronor.

Enligt det av herrar Nordenson och Svedman reservationsvis framlagda förslaget
skulle pensionsförbättringen, utan den av utskottet föreslagna begränsningen,
utgå med i princip 200 kronor å nyare och 300 kronor å äldre pensioner.
Kostnaderna för genomförande av en pensionsförbättring i enlighet
med vad reservanterna förordat hade för första tillämpningsåret beräknats till
omkring 3,3 miljoner kronor för år.

Vid utlåtandet hade dessutom fogats ett särskilt uttalande av herrar Barne
kow och Sundelin, vilka ansett, att till utskottets motivering bort fogas följande
:

»Utskottet betraktar sitt här framlagda förslag som en på behovsprincipen
byggd provisorisk lösning och uttalar den förhoppningen, att Kungl. Majit
måtte, då förhållandena det medgiva, taga frågan i sin helhet under omprövning
och därvid även undersöka möjligheten att låta pensionstagare i andra
lönegrader än nu berörda komma i åtnjutande av skälig pensionsförbättring
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill denna prövning må föranleda.
»

Herr Nordenson: Herr talman! Den fråga som här föreligger är både svår
och ömtålig. Den har varit föremål för ett livligt motionerande under
krigsåren, men den har inte kunnat få någon slutgiltig eller tillfredsställande
lösning.

Situationen sådan den nu är har karakteriserats av bankoutskottet på följande
sätt. Vi ha dels tjänstepensioner, som utgå enligt reglementen som blivit
fastställda år 1941 och senare, vilka av utskottet betecknats med uttrycket
de nyaste pensionerna. Vidare ha vi tjänstepensioner, som utgå dels enligt
reglementen från 1920 och 1921, dels även senare reglementen, det senaste av
1939, vilka i främsta rummet beröra vissa lärargrupper. Dessa pensioner
lia betecknats som nyare pensioner. Och slutligen lia vi också sådana tjänst»-

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Äng. förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)
pensioner, som utgå efter ännu äldre bestämmelser och som ha betecknats
som äldre pensioner.

Det har vidtagits en åtgärd för att utjämna skiljaktigheten mellan dessa
pensioner, nämligen förra året på grund av en då framlagd kungl, proposition.
På grundval av denna proposition beslöt riksdagen en höjning av de
lägsta pensionerna upp till lönekla-ssen A 6 och motsvarande löneklass inom
andra löneskalor, och höjningen innebar att dessa grupper fingo ett tillskott
för de nyare pensionerna på omkring 180 kronor och för de äldre pensionerna
på cirka 300 kronor, varvid dock en maximering fastställdes till 2 626 kronor
för den totala pensionen. Kostnaderna för denna åtgärd belöpte sig till
850 000 kronor, och den rörde omkring en tredjedel av samtliga 21 000 pensionärer.

Om man bortser från dessa grupper, som sålunda fingo sina pensioner reglerade,
så att de bringades upp i ganska nära anslutning till de nyaste —
eller högsta — pensionerna, så kan nian säga att de nyare pensionerna ligga
mellan 6 och 14 procent lägre än de nyaste, medan de äldre pensionerna i sin
tur ligga omkring 10 procent under de nyare pensionerna. Vi lia således hälen
ganska stor differentiering, och det är den som har föranlett årets motioner.
I dessa har man i första rummet yrkat, att det skulle göras en fullständig
utjämning av samtliga pensioner upp till en gemensam nivå, vilket skulle
innebära en merutgift på cirka 10 miljoner kronor. Såsom ett andra alternativ
har man föreslagit, att pensionerna skulle omräknas från A-ortsnivå till Cortsnivå,
vilket skulle medföra en ökning av 7 miljoner kronor.

Utskottet har vid behandlingen av denna fråga varit enigt ganska långt,
nämligen så till vida att man har ansett att något borde göras för att rätta
till den spänning som här råder. Man har dock ansett, att de av motionärerna
föreslagna åtgärderna äro för vittgående och taga i anspråk alltför stora
belopp, varför utskottet velat söka en lösning på en något lägre nivå. Därvid
har man enat sig örn att det borde utgå lika belopp till samtliga pensionärer,
nämligen 200 kronor inom gruppen nyare pensioner och 300 kronor
inom gruppen äldre pensioner. Skulle detta tillämpas över hela linjen, skulle
det innebära en utgift av 3,3 miljoner kronor. Utskottsmajoriteten har haft
den uppfattningen, att detta skulle bli ett alltför stort belopp, och ansett att
man borde begränsa sig till en utgiftsökning på högst 2 miljoner kronor. För
att åstadkomma denna begränsning har man tillämpat behovsprincipen och
skurit bort de högre pensionerna. Man har sålunda föreslagit att ökningen
skulle begränsas till att utgå till och med lönegrupp A 12 för manliga pensionärer
och A 13 för kvinnliga samt motsvarande lönegruppper inom andra
löneskalor. Maximibeloppet för de höjda pensionerna fastställes till 3 375 kronor.
Genom denna åtgärd skulle utgiftsökningen begränsas till 1,9 miljoner
kronor. Antalet pensionärer, som skulle komma i åtnjutande av dessa pensionstillägg,
skulle bli något över 7 000, och det skulle således återstå omkring
6 500 pensionärer, som icke skulle få någon förbättring i sina pensioner.

Vi reservanter ha i likhet med utskottsmajoriteten accepterat tanken att
man skulle ha ett fast belopp, men vi lia icke kunnat följa utskottsmajoriteten,
när den har velat begränsa denna förbättring till en viss grupp pensionärer,
utan vi ha ansett, att denna höjning borde utgå över lag. Det skäl
som har föranlett majoriteten till dess ståndpunktstagande är självfallet i
första hand sparsamhetskravet, men man har också åberopat parollen örn prisoch
lönestoppet. Gentemot detta senare argument vill jag framhålla, att jag
icke kan anse att det är tillämpligt i detta fall. Här är det nämligen icke
fråga örn att höja nivån, sådan som den en gång har blivit principiellt fastslagen
såsom riktig och skälig. Denna nivå har blivit fastslagen genom de

Onsdagen den 21 juni 1044.

Nr 25.

Ang. förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)
nyaste pensionerna, och det är icke meningen att höjningarna i något fall
skulle få medföra att man skulle komma över dessa belopp. Den principiellt
fastslagna pensionsnivån har således icke rubbats, utan här är det endast
fråga om att göra en justering inom grupper, som på grund av karaktären
av de tjänster, som de utfört, kunna anses vara principiellt likaberättigade
när det gäller pensionernas storlek. Det är ju ep utjämning som mycket ofta
förekommer i det enskilda företagarlivet. Man blir där ofta nödsakad att göra
korrektioner mellan personer i jämförliga grupper, vilket icke kan anses och
icke heller har ansetts som stridande mot den allmänna löne- och prisstoppspolitiken.

Det tyngst vägande argument som framförts av utskottsmajoriteten är sparsamhetsskälet,
och vi reservanter äro fullt medvetna om att detta skäl är
synnerligen beaktansvärt. När vi anse oss kunna gå emot detta och yrka på ep
högre utgift, så beror detta på att vi förmena att vi här måste sätta upp rättvise-
och billighetskravet gentemot sparsamhetssynpunkterpa. Vi ha dock icke
obetingat velat följa en rigorös rättviseprincip, ty det skulle ha inneburit
mycket stora utgifter. Vi ha emellertid ansett, att det är rimligt att man väger
sparsamhetskravet och rättvise- och billighetsprinciperna mot varandra.
Enligt vår uppfattning gör man detta i och med att man fastställer pensionstillägget,
såsom här är föreslaget, till ett visst konstant belopp. Det innebär ju,
att de högre pensionstagarna i alla fall få en högst väsentligt mycket mindre
procentuell ökning på sipå pensioner än vad de lägre pensionstagarna komma
i åtnjutande av.

Det måste enligt vår mening betraktas som en mycket allvarlig orättvisa,
att personer, som utfört samma tjänst, icke skola kunna erhålla samma förmåner
i pensionshänseende. Det måste vara ett verkligt starkt och rimligt önskemål
att härvidlag försöka åstadkomma åtminstone någon utjämning.

När man bedömer de belopp, som här skola utgå, vill jag erinra örn att
cirka hälften kommer att utbetalas från statens affärsdrivande verk. Detta
gör självfallet icke beloppep mindre, mea det ger utgifterna en kanske något
annan karaktär, eftersom pengarna då skola tas från en lönande drift. Jag
vill också understryka, att den merutgift som riksdagen här enligt reservanternas
förslag skulle besluta — i själva verket gäller detsamma även örn utskottets
förslag — är en maximisiffra, som kommer att updergå en successiv
minskning och som kan förväntas inom överskådlig tid vara helt avvecklad.

Jag vill dessutom framhålla, att den linje som vi reservanter förorda rent
praktiskt är lyckligare. Vi kunna nämligen hoppas att genom ett beslut i enlighet
med reservationep verkligen få denna fråga ur världen. Går riksdagen
på utskottets linje, måste vi räkna med att de grupper, som icke komma i åtnjutande
av någon förbättring och som äro ganska talrika, måste känna sina
i deras ögon rimliga krav helt åsidosatta. De måste känna det som en hård
orättvisa, och vi ha anledning att vänta oss att frågan i fortsättningen skall
komma tillbaka till riksdagen.

Jag är, herr talman, fullkomligt medveten örn att detta är en avvikelse
ifrån den stränga sparsamlietsregeln och att man måste ha starka skäl för
att göra den. Men jag vill understicka, att jag tror att man knappast kan ha
starkare skill för en sådan avvikelse än att söka åtminstone i någon mån tillgodose
de rättvise- och billighetskrav som här göras gällande från dem som
ha ägnat hela sitt liv åt ett plikttroget arbete i statens tjänst. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till den av herr Svedman och mig avgivna
reservationen.

Häri instämde herr Schvan.

Första kammarens protokoll 19JiU. Nr 25.

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Ang. förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)

Herr Löfgren: Herr talman! Jag har inom utskottet vid behandlingen av
denna fråga i det längsta förfäktat den uppfattning, för vilken herr Nordenson
nyss gav uttryck, nämligen att man borde gå in för att tillerkänna de äldsta
pensionärerna ett fast belopp över hela linjen. Jag har icke heller blivit riktigt
övertygad örn att det icke skulle ha varit förståndigt att gå den vägen, ty då
hade vi sannolikt på en gång kunnat få denna fråga definitivt löst. Det nu
föreliggande förslaget torde med all visshet komma att framkalla ett synnerligen
starkt missnöje och en irritation, som säkerligen kommer att leda till att
vi få upp frågan på nytt vid en kommande riksdag med krav på att rättvisa
skall skipas.

Jag måste emellertid medgiva, att behovet av en pensions förbättring framträder
starkast för de pensionärer som ha de lägre pensionerna. Ur den synpunkten
har jag också böjt mig för den ståndpunkt, som utskottsmajoriteten
intagit. Mea det finns en hake även i detta avseende. Trots att utskottet vid
behandlingen och avgörandet av denna fråga säger sig ha velat följa den s. k.
behovsprincipen, framgår det med all önskvärd tydlighet av sid. lii utlåtandet,
att en del pensionstagargrupper, vilkas pensioner äro väsentligt lägre än de
gruppers för vilka en förbättring nu är avsedd, äro undantagna från pensionsförbättringen.
Det är under sådana förhållanden för mig ganska uppenbart,
att man icke kan tala örn att utskottet i sitt förslag har följt den rena behovsprincipen.
Enligt mitt förmenande har denna princip icke varit det avgörande
för utskottet, utan huvudskälet för utskottets ståndpunktstagande har, såvitt
jag förstår, varit de statsfinansiella hänsynen. Utan att vilja förringa betydelsen
av de statsfinansiella skälen förefaller det mig, som örn det ■— såsom en
föregående talare uttryckte saken — hade varit en gärd av billighet och rättvisa,
örn samtliga pensionärer hade tillerkänts en förbättring av sina pensioner.

Det är ju visserligen ett ganska stort belopp som skiljer mellan utskottsmajoritetens
förslag på 1,9 miljoner kronor och reservanternas på 3,3 miljoner
kronor. Men jag är inte alldeles säker på att staten inte i alla fall så småningom
kommer att få betala dessa 3,3 miljoner kronor. Örn jag rätt känner pensionärerna
och den organisation, som de själva ha byggt upp åt sig, komma de säkerligen
icke att ge sig någon ro, förrän de ha skapat den rättvisa som de anse
nu har blivit dem fråntagen.

Jag tror för min del, att vi hade kunnat finna en lösning av detta problem,
som hade inneburit en förbättring för alla pensionstagare, även örn vi kanske
hade fått gå in för att något nedskära beloppen.

Jag har, herr talman, med detta velat ge min uppfattning till känna, utan att
jag därmed vill framställa något yrkande.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Såsom redan förut har framhållits,
är det ett segslitet ärende som härmed ännu en gång lagts på kammarens
bord. Få ärenden ha berett bankoutskottet så mycket arbete och bekymmer som
frågan om en höjning av de äldre pensionerna. Det är väl också få riksdagsmän
som inte ha blivit uppvaktade av de gamla pensionärerna och deras organisationer,
och jag vågar kanske t. o. m. förutsätta, att de flesta ha givit halva
eller hela löften åt de uppvaktande pensionärerna.

Svårigheterna vid behandlingen av denna fråga i bankoutskottet ha ju, såsom
här redan påpekats, framför allt utgjorts av den hänsyn som vi måste ta till
de statsfinansiella betänkligheterna. Men också pris- och lönestoppspolitiken
har rest ett varnande finger. Det har för bankoutskottet, som ju särskilt har
att bevaka de penningpolitiska intressena, tett sig såsom ytterst vanskligt
att mjölka ut en betydande ny köpkraft ibland den konsumerande allmänheten

ODsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Ang. förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)
i en tid då även en ganska minimal förändring på detta område kan leda till
revolutionerande verkningar. Utskottet laar dock i alla fall funnit, att det icke
kunnat ställa sig rent negativt i frågan, utan att vi måste behandla saken
positivt.

Såsom redan påpekats, genomfördes det redan i fjol en höjning av pensionerna,
då det beviljades ett generellt tillägg t. o. m. sjätte lönegraden med maximum
183 kronor. Denna förbättring har emellertid inte ansetts vara till fyllest.
Mångå löntagar- och pensionärsgrupper, som då kommo utanför, ha känt sig
vara i lika stort behov av en förbättring. Agitationen har därför fortsatt, och
antalet motioner har^ varit lika stort i år som i fjol. Förra året förelåg en
kungl, proposition, på basis av vilken bankoutskottet framlade sitt förslag och
riksdagen fattade sitt beslut. I ar finns det inte någon sådan proposition.
Utskottet har dock i år ansett sig böra taga ett större grepp i fjärdingen än i
fjol, och jag förmodar att finansministern i debatten kan meddela, att vi framlagt
vårt förslag i samförstånd med honom.

Det har varit mångå''olika lösningar, som ha framlagts för utskottet men som
dock ha måst förkastas. Ett förslag, som jag erkänner att jag till en början
lutade åt, innebar att vi skulle höja pensionerna över lag till den s. k. C-ortsgruppen.
I äldre tider utgingo ju pensionerna efter lägsta dyrort, örn jag får
använda det uttrycket. Det förekom överhuvud taget ingen dyrortsgradering
av pensionerna, och de vörö dessutom anpassade till lönerna i den lägsta dyrorten
för varje grupp. Vid de ändringar av pensionsreglementena, som skedde
under de första krigsåren, gjordes den omläggningen beträffande nya pensioner,
således sådana pensioner som komme att beviljas efter den tidpunkt då beslutet
i fråga fattades, att de visserligen icke skulle vara graderade utan alltjämt
utgå efter en enhetlig norm, men i stället för att anpassas till A-ortsgruppen,
som förut skett, d. v. s. lägsta dyrort, skulle höjas till C-ortsgruppen. Detta
gällde, som sagt, endast de nytillkomna pensionerna och icke dem som redan
hade börjat utgå. Motionärernas förslag innebar, att även de gamla pensionerna
skulle höjas och beräknas efter C-ort. Det skulle emellertid ha blivit för dyrt.
Det beräknades kosta 7 miljoner kronor, och så mycket trodde utskottet inte
att riksdagen var villig att ge. Ett annat förslag att höja de gamla pensionerna
i nivå med de nu gällande beräknades kosta 10 miljoner kronor, och det var ju
ännu omöjligare. Det nya förslag, som sedan framkom, har haft många variationer,
men ett alternativ, som utskottet samlade sitt intresse på, var att ge alla
äldre pensionärer ett tillägg av 200 kronor på de relativt nya av de äldre
pensionerna^och 300 kronor på de äldsta, d. v. s. de pensioner som börjat utgå
redan före år 1920, då en stor pensionsreglering skedde. Högerreservationen
går ut på bifall till denna lösning, vilken — såsom herr Nordenson redan har
påpekat — skulle kosta 3,3 miljoner kronor. Utskottsmajoriteten anser, att det
är för dyrt, vartill kommer att många inom utskottet tyckte, att det från de
utgångspunkter från vilka utskottet angripit ärendet icke skulle vara rimligt
att bevilja höjning till pensionärer, som redan ha så stora pensioner, att de
mycket väl kunna leva på de nu utgående beloppen.

Det har här talats mycket örn rätt och rättvisa, varför det kanske bör sägas
ett par ord örn den saken. Vad är en pension egentligen? Man brukar säga,
att den är en del av den lön som en befattningshavare tillförsäkras då han
anställes, i detta fall i statens tjänst. Därav dra många den slutsatsen, att
örn pensionsnivån för nytillkomna befattningshavare höjes, böra som en given
följd därav även pensionerna till de befattningshavare, som redan tidigare
ha avgått, anpassas till denna nya nivå. Trots vad herr Nordenson här sagt
örn det rättvisa i en dylik åtgärd, vilket även herr Löfgren givit uttryck åt,
tror jag mig kunna säga, att vi voro tämligen ense i utskottet om att den

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Äng. förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)
ståndpunkten icke är riktig, att en f. d. befattningshavare har rätt att få
den högsta pension som staten beviljar för hans tjänst, om en ändring sker
en längre eller kortare tid efter befattningshavarens avgång. Örn en tjänsteman
är anställd i en tjänst på vissa villkor — och pensionen ingår ju i dessa
villkor — kan hans rätt och villkor icke ändras därigenom, att andra befattningshavare
anställas på andra villkor långt efter det att han avgått från sin
tjänst. Det kan visserligen inträffa förändringar i själva penningvärdet som
medföra att köpkraften i det pensionsbelopp, som han tillförsäkrats, minskar.
Då är det tillbörligt, att staten beviljar kompensation härför, och så Ilar också
skett genom de dyrtids- och kristidstillägg som utgå även på pensioner. Men
detta är en sak för sig som icke beröres av den behandling av pensionsfrågan
som det här gäller. Här är det fråga örn en reglering som icke har med själva
dyrtiden att göra. Vid behandlingen av detta speciella ärende torde man kunna
fastslå, att det icke finns någon juridisk rätt för de äldre pensionärerna
att få sina pensioner anpassade efter de nya villkor, som staten under andra
förhållanden och med hänsyn till andra löneförmåner har beviljat. Och man
skulle nästan våga påstå, att det inte heller finns någon moralisk rätt till en
sådan anpassning.

Pensionernas dyrortsgradering har ju varit en gammal diskussionsfråg:a.
Det fanns utan tvivel goda skäl för förändringen efter ,1939 från A-ort till
C-ort, men den innebär inte någon som helst förpliktelse från statens sida
att göra samma ändring i fråga örn de äldre pensionerna. Dessa äldre, redan
förut avgångna befattningshavare, ha fått de pensioner, som tillförsäkrats
dem vid deras anställning, som utlovats dem i deras arbetsvillkor. Om staten
beviljar höjning även av äldre pensioner, sker det utifrån andra överväganden.
Det sker därför att det befunnits lämpligt eller opportunt. Jag vill understryka
att vid tidigare pensions regleringar har man icke gjort så. De gamla
pensionärerna ha fått nöja sig med de pensioner, som en gång ha tilldelats

dem. Detta har också lett till att vi i fråga örn dessa äldre pensioner ha
en hel del nivåer att räkna med. Vi ha för enkelhetens skull måst införa två
kategorier: äldre och nyare pensioner. Med äldre pensioner menar man generellt
sett sådana, som ba börjat utgå före 1920, då en reglering skedde, och
med nyare pensioner sådana, som ha börjat utgå efter 1920. Man bör noga
skilja på dessa nyare pensioner, som alltså äro en del av de äldre pensionerna,
och de nyaste pensionerna, som utgå till befattningshavare, vilka numera
avgå från sin tjänst.

Utskottet bär i alla fall funnit det lämpligt att vara tillmötesgående. Vi
ha kommit till det resultatet, att det är skäligt att man tar upp frågan örn
rimligheten av dessa äldre pensioner och justerar dem, i den mån det kan
anses behövligt. Utifrån detta har utskottet inte kunnat komma till annan
slutsats än att behovsprincipen skulle tillämpas, d. v. s. att man skulle ge de
äldre befattningshavare, som hade det svårast, hjälp, och inga fler. Utskottet
beslöt till en början, att gränsen skulle gå vid tolfte lönegraden, men lönegrader
är ju någonting flytande inom statsförvaltningen, det finns andra graderingar
på andra områden, och det finns tjänstemän, som inte lyda några
graderingar alls. Det befanns därför, när vi skulle skriva utlåtandet, lämpligast
att stanna vid ett visst belopp, såsom skedde i fjol. Då bestämdes, att
den högsta pension, som skulle kunna få tillägg, skulle med tillägget få utgöra
2 626 kronor. Nu ha vi höjt detta belopp till 3 735 kronor. Det betyder
en mycket avsevärd ökning av antalet pensionärer, som få hjälp på detta
sätt. I fjol fingo 7 000 pensionärer höjning, i år blir det 14 000.

Man kan ju säga, och jag läste det i en tidning i dag på morgonen, att
detta är en ganska godtycklig gräns. Man har på måfå satt fingret på en

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Äng. förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)
viss punkt och sagt: de, som ha högre pensioner, få ingen höjning, de som
ha lägre få 200 eller 300 kronor till. Ja, det kan ju inte bestridas, att avgörandet
har blivit i viss mån godtyckligt. Man kan inte bevisa, att det innebär
den absoluta rättvisan, att man stannar där. Man kunde gå högre, och
man kunde gå lägre, men någonstans måste ju gränsen dras. Det var likadant
i fjol: då sattes gränsen vid 2 626 kronor, som också är ett mycket
ojämnt och godtyckligt belopp. Jag kan inte erinra mig, att det den gången
gjordes någon svårare invändning. Naturligtvis kan man föreslå, att gränsen
sättes högre, men man kan inte heller bevisa, att en sådan ny gräns är
bättre, och om man ser saken ur statsfinansiella och sparsamhetssynpunkter,
kan det ju påpekas, att går man för högt upp i lönegraderna, blir det så
få befattningshavare kvar, att staten ingenting sparar genom att följa behovsprincipen.
Ett av skälen till att gränsen sattes just vid tolfte lönegraden
var, att trettonde lönegraden är en mycket liten grupp, som omfattar endast
15, 20 befattningshavare, men över den komma mycket stora grupper,
bland annat folkskollärare och folkskollärarinnor, och ett medtagande av dem
skulle ha kommit att kosta staten betydande summor. Detta är naturligtvis
inte något avgörande motiv, men när man är inne på lämplighetsåtgärder,
spelar även sådant en stor roll.

Herr Nordenson sade, att utifrån rättvise- och billighetsskäl ville han förorda,
att även de, som voro över den trettonde lönegraden, skulle få medtas i
den förmån, som utskottet här föreslår. Jag har ju redan frågat, vad rättvisa
är för någonting. Jag erkänner också, att detta förslag, som herrar Nordenson
och Svedman framlagt i en reservation, från början var mitt eget
förslag. Jag ville ge alla över lag 200 kronor, inte därför att jag ansåg, att
det var mera rättvist än någonting annat, utan därför att det, såsom jag tror
herr Löfgren här påpekade, tedde sig som en lösning, som skulle ha möjlighet
att bli enande och alltså betyda en definitiv avslutning på den här kampanjen.
Men jag lät övertyga mig örn att även ett sådant förslag skulle ha stött
på patrull. Det skulle enligt min uppfattning inte heller ha haft utsikt att
godkännas, särskilt inte i andra kammaren. Yi måste göra örn det, och vi
måste dra en gräns.

Herr Nordenson kan säkert inte bevisa, att hans förslag örn att medta även
grupperna med högre pensioner skulle vara betingat av någon absolut rättvisa.
Därför tror jag inte heller, att det är fullt riktigt, när herr Nordenson säger,
att dessa grupper, som komma utanför, komma att känna det som en hård orättvisa.
För de allra högsta grupperna, som ha pensioner på 10 000 kronor och
sådant, betyda ju de 200 kronorna ingenting. Det finns naturligtvis grupper
närmast över den där gränsen, som jag har talat om, för vilka ett tillägg på
200 kronor skulle vara välkommet, men jag tror inte. att detta tillägg ens för
dessa grupper skulle betyda leva eller inte leva i den dyrtid, som vi nu befinna
oss i. De, som ha de högre pensionerna, ha det ju i alla fall redan därigenom
bättre ställt än andra. Man behöver därför inte jämföra med de grupper, som
inte lia någon pension alls, eller de grupper, som uppbära de mycket små folkpensioner
staten beviljar — alltså de fattigaste människorna i det här landet.
Man behöver bara jämföra dem med dem av statens egna pensionärer, som befinna
sig i de allra lägsta grupperna.

Jag erkänner, att det är riktigt, sorn herr Löfgren sade, att ett starkt motiv
för det först framkomna förslaget om ett allmänt tillägg på 200 kronor var,
att det skulle kunna vara ett enande förslag, att man skulle kunna lysa frid
över slagfältet. Men jag har som sagt kommit till det resultatet, att det inte
gick att komma fram på den vägen. Jag tycker ändå att här har klarlagts, att
örn detta förslag bifalles, får slaten ett så djupt grepp i sin kassa och det utan

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Äng. förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)
tvivel i strid med ledande principer, som i allmänhet här ha hävdats för de
penningpolitiska och prisreglerande frågorna, att man har rätt att anta att även
detta beslut kan betraktas som en definitiv lösning. Jag tror för min del inte
på att riksdagen, om striden på detta område fortsättes, kommer att fullfölja
det steg, som tagits i fjol och i år, genom nya beslut under kommande riksdagar,
givetvis under den förutsättningen, att inte det ekonomiska läget så gynnsamt
förskjutes, att staten kan vara liberal. Under det läge, som för närvarande
råder, tror jag, att vad bankoutskottet här har föreslagit är det bästa, som
står till buds.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Holmström: Herr talman! De föreliggande motionerna vilja bringa
rättvisa åt de pensionärer, varom det här är fråga. Som motionär skulle jag
naturligtvis här velat tala för dem och yrka bifall till dem. Som ärendet nu
förelägges kammaren av bankoutskottet kan jag emellertid inte göra det, utan
får inskränka mig till att yrka bifall till den av högerrepresentanterna i utskottet,
herrar Nordenson och Svedman, avgivna reservationen, vilken ju bäst
vill skapa rättvisa åt pensionärerna.

Jag skall nu anhålla att fa yttra mig örn en del, som har förekommit under
dagens debatt.

Herr andre vice talmannen —- bankoutskottets ordförande — erinrade örn
att de gamla statspensionärerna ha sökt förbindelse med riksdagens ledamöter.
Ja, så har varit fallet, särskilt under det sista året och alldeles särskilt
under tiden, närmast före riksdagens öppnande i år. De ha så gott som alla
haft det allra bästa intryck av riksdagsledamöternas beredvillighet att denna
gång _ ga deras önskningar till mötes. Statspensionärerna ha tidigare samlats
till sina möten under en ganska bitter stämning. Denna skiftade i år. Läget
ansågs lättare. Man, trodde, att nu skulle det verkligen bli någonting gjort
för deras sak. Jag har efter samtal med en hel del av riksdagens ledamöter
också personligen fått den uppfattningen, att frågan läge bättre till i år.
Men nu har bankoutskottets utlåtande kommit såsom en isande kalldusch.

Herr andre vice talmannen omtalade, att utskottsmajoriteten vid sitt ståndpunktstagande
varit i samförstånd med herr statsrådet och chefen för finansdepartementet.
Ja, man har just funderat över vad anledningen varit till örnsvängningen
i stämningen. Nu finner man den genom herr andre vice talmannens
meddelande. Man kan sålunda konstatera, att bankoutskottets majoritet
inte har handlat självständigt, utan har »låtit påverka sig», som herr
andre vice talmannen uttryckte det. Han själv hade ju från början varit inne
pa samma linje som herrar Nordenson och Svedman, men efter påverkan hade
han gått ifrån den. Det är att beklaga, att detta bär skett. Herr Löfgren —
det märktes innerligt väl pa hans anförande — hade varit i stark konflikt med
sig själv. Hade han följt sitt hjärtas bud, hade han säkerligen gått på herrar
Nordensons och Svedmans linje.

Herr andre vice talmannen sade, att pris- och lönestoppsprincipen hade höjt
ett varnande finger. Herr Nordenson erinrade emellertid örn att här har infe
pris- och lönestoppspolitiken någon inverkan. Detta är en gammal sak, som
ligger utanför dess verkningskrets. Men örn pris- och lönestoppsprincipen
verkligen skulle ha följts nu, kan man ju fråga herr andre vice talmannen:
varför har den då inte i utskottsmajoritetens förslag tillämpats på de lägre
pens iöns tagarna? Varför har den sträckt fram sitt pekfinger först, när det har
gällt innehavarna av de högre statspensionerna?

Herr andre vice talmannen talade örn »rättvisa» och menade, att pensionärerna
icke ha någon juridisk rätt till en pensionsförbättring. Ja, lian sade, att

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Ang. förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)
de inte ens hade någon moralisk rätt därtill. Det kan nog diskuteras örn de
ha juridisk rätt eller ej. Hur det är med den moraliska rätten beror väl på ett
subjektivt bedömande, grundat på den moral man själv har.

Utskottet har vid konstruktionen av sitt förslag tillämpat behovsprincipen.
Detta betonades av herr Löfgren och flera gånger av herr andre vice talmannen.
»De, som lia det svårast», skulle få hjälp nu.

Hur är det nu med behovsprincipens tillämpning? Utskottet har ju kort
och gott förklarat, att de, som lia de lägre pensionerna, äro de mest behövande.
Men detta behöver —- enligt min mening — inte alls vara fallet. Tjänstemän
och pensionärer ha ju i regel inrättat sitt liv och leverne efter inkomsterna.
När en kris kommer, få de alla känning av denna på förhållandevis samma
sätt.

Jag skall ta ett exempel. En pensionärsfamilj har en bostad på ett ruin och
kök, en annan pensionärsfamilj har en bostad på två rum och kök, en tredje på
tre rum och kök o. s. v. Alla dessa familjers kostnader för kläder och föda
äro i allmänhet ungefär lika stora. Skillnaden ligger i hyresbeloppen. Det är
ju i regel så, att de, som ha de högre pensionerna, också ha de större bostäderna.
Men hur skall nu en innehavare av den större bostaden kunna möta
krisen med dess försämrande av pensionsbeloppets värde? Han kan inte skaffa
sig en billigare bostad. Vi veta, att det praktiskt taget är omöjligt. Hyresmarknaden
ger nu just inga möjligheter därtill. Där står han.

Detta exempel visar, att även de, som lia de högre pensionerna, på ett mycket
kännbart sätt drabbas av krisen och att de äro i lika stort behov av pensionsförbättring
som de, som lia de lägre pensionerna.

Jag nödgas här alltså, herr talman, underkänna utskotts majoritetens behovsprövning.
Det sker en orättvisa mot de grupper, för vilka utskottsmajoriteten
inte har något intresse. De båda högerreservanterna i utskottet, herrar
Nordenson och Svedman, lia handlat rätlinjigt och rättvist, och därför vill jag
yrka bifall till deras reservation, såsom jag nämnde i början av mitt anförande.

Den motion, som jag jämte herr Karl August Johanson har väckt här i
kammaren, berörande lotspersonal och vissa lokeldare och lokförare, var en
följdmotion till den stora massmotionen örn statspensionerna. På grund av det
läge, i vilket frågan nu kommit, kan jag inte yrka bifall till den.

Med dessa ord, herr talman, anhåller jag att få yrka bifall till den av herrar
Nordenson och Svedman vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr statsrådet Wigforss: Jag kan inte underlåta att yttra några ord i denna
debatt, eftersom ju både motionerna och utskottsförslaget innebära en kritik
av att regeringen icke har lagt fram något förslag vid denna riksdag om ytterligare
förbättring av de gamla pensionerna. Då förslaget om den mindre förbättring,
som en föregående riksdag har genomfört, lades fram, utvecklades de
motiv, som föranledde propositionen, och de motiv, som då voro avgörande,
finnas såvitt jag förstår fortfarande kvar.

Både motionerna och en hel del av motiveringen för reservanternas förslag
— och jag skulle nästan tro även en del av motiveringen för utskottsmajoritetens
förslag •— bygga på en kanske något oklar känsla av att det är rättvist att
höja gamla pensioner till samma nivå som de nya. Detta kommer tillbaka
gång på gång, och jag kan inte — trots att utskottets ordförande har sagt något
därom — låta bli att också på den punkten göra några erinringar.

Vad som är rättvisa kunna vi ju tvista örn hur länge som helst. Det enda
man kan hänvisa till är den allmänna uppfattning, som för tillfället eller sedan
gammalt råder i fråga örn dessa ting. Då vågar jag påstå, att det finns en

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Äng. förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)
obruten tradition inom den svenska statsförvaltningen, att när en lönereglering
genomföres, kan den naturligtvis inte göras retroaktiv, och inte heller den pensionsreglering,
som följer på löneregleringen, har någonsin ansetts böra bli
retroaktiv. Det är en fullständigt genomgående tradition, att pensionerna lia befattningshavarna
fått på grund av sina tidigare egna bidrag och statens tillskott,
inell det är inte alls nödvändigt, att dessa pensioner skola höjas, därför
att nya löntagare med högre löner få högre pensioner. Detta är så mycket
klarare som var och en förstår, att eftersom åtminstone i teorien tjänstemännen
bidraga med en tredjedel till sitt egen pensionering, så äro de äldre tjänstemännens
bidrag till pensionering icke tillräckliga för att täcka de nya pensionerna.
Man kan sålunda säga, att de äldre pensionärerna skulle sättas i ett
bättre läge än de nyare på grund av de lägre pensionsavdrag, som de ha fått
underkasta sig.

De undantag, som tidigare lia gjorts från denna regel, ha alla varit betingade
av kristidsförhållanden. Då vi hade haft den svåra inflationen och prisstegringen
under förra världskriget, genomfördes i början av 1920-talet en
pensionsförbättring, som uppenbarligen inte byggde på något slags hänvisning
till att äldre pensionärer hade rätt, vare sig juridiskt eller moraliskt, att få
samma pension som de nyare, utan man tog hänsyn till att penningvärdets förändring
var sådan, att det tydligen kunde finnas billighetsskäl för att staten
gav sina gamla anställda en förbättring i pensionen.

Den hänvisning, som där kunde göras till det försämrade penningvärdet, kan
göras nu också, men den kan endast gälla de kristillägg, som på grund av prisstegringen
komma både tjänstemän och pensionärer till del. Här är det icke
fråga örn att finna en sådan kompensation för dyrtiden, eftersom denna kompensation
ju ges i de rörliga tilläggen, utan här är det fråga örn en höjning av
grundbeloppen. Det är således en precis likadan fråga som när det gäller icke
en ökning av kompensationen för dyrtiden, utan en höjning av löners grundbelopp.

Jag började med att säga, att man kan ha mycket delade meningar örn vad
som är rättvisa, och jag erkänner, att i fråga om vad som är skäligt beträffande
äldre pensionärer är det möjligt att ha delade meningar. Men man får inte
glömma, att statens pensionssystem ju faktiskt är utvecklat i anslutning till
vad jag skulle vilja kalla för en pensionering, grundad på avgifter, som dels
betalas av den enskilde, dels också av arbetsgivaren. Det är sålunda naturligt,
att man även när det har gällt statens pensioner har frågat sig: hur går det till,
när enskilda pensionera sig själva? Det är ju inte nödvändigt, att staten skall
betala pensioner. Man kan mycket väl tänka sig, att staten betalar sådana löner,
att den enskilde pensionerar sig själv; det har ju särskilt från tjänstemännens
sida alltid framhävts, att pensionen egentligen är en uppskjuten lön. Örn en
enskild person då av sin under sådana förhållanden relativt högre lön tar pengar
för att köpa sig in i en pensionskassa, skaffa sig en pensionsförsäkring eller
dylikt, så finns det ju ingen i världen, till vilken han kan vända sig och säga:
»Nu räcka inte pengarna lika långt som förut, nu måste jag lia tillägg!» Jo,
det finns en att vända sig till, det är staten, och under vissa extrema förhållanden
kan det naturligtvis tänkas, att staten träder in även när det gäller pensioner
som enskilda skaffat sig själva, men något sådant har hittills inte ifrågasatts.
Lat oss anta, att ett enskilt företag pensionerar sina tjänstemän genom
att köpa in dem exempelvis i S. P. P. De anställda betala en del av avgiften
och ^arbetsgivaren en del. När denna pension faller ut, anser inte arbetsgivaren
— åtminstone har jag ännu inte hört talas örn några exempel därpå — att
han är skyldig att utge något tillägg till den pensionen. Man kan säga, att
staten skall vara en helt annan arbetsgivare än de enskilda. Staten skall upp -

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Ane/, förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)
träda på ett helt annat sätt. Jag är mycket villig att godta det resonemanget,
men jag vill bara erinra kammaren om att därmed är man inne på helt nya
linjer, som aldrig tidigare varit erkända i statsförvaltningen. Men man kan inte
helt plötsligt kasta sig in på en ny linje.

Under sådana förhållanden är den enda motivering, som kan framföras för
att höja de äldre pensionerna, densamma som kan anföras för att åt vissa enskilda
befattningshavare ge en högre lön, oberoende av den begränsning av
kristilläggen, som är genomförd. Det är sålunda precis samma problem som
uppställer sig, när vi behandla frågan örn lant- och skogsarbetarnas avtal och
när vi nu senast hade uppe frågan örn sockerarbetama hade sådana löner, att
de borde höra till de grupper, som rimligen kunna få tillägg till sina löner
oberoende av det genomförda lönestoppet. Jag erkänner, att man på den punkten
kan vara tveksam örn var man skall sätta gränsen. Örn jag varit obenägen att
vid denna riksdag lägga fram något förslag om en ytterligare pensionsförbättring,
är det därför att jag är rädd för att rubba själva utgångspunkten.

Det är ju alldeles klart, att om man säger, att en del pensioner — låt oss
säga, att man inte går längre än vad utskottet nu har gjort, utan inskränker
sig till de pensioner, som ligga under 4 000 kronor — äro så låga, att staten inte
kan stå till svars med att låta pensionerade människor leva på dessa inkomster,
så är det mycket svårt att invända någonting, örn de lägst avlönade statstjänarna
komma och säga: »Äro inte våra löner nere vid den nivån, att det är
rimligt, att vi också få tillägg på grundlönerna utom de rörliga tillägg, som vi
nu ha?»

Jag vill be kammaren uppmärksamma, att detta är en utomordentligt allvarlig
fråga. När man från bankoutskottets sida hört sig för hos mig, hur
jag skulle ställa mig till en ytterligare förbättring av pensionerna, har jag
framhållit, att jag är minst sagt tveksam inför en sådan förbättring och att jag
överhuvud taget är föga benägen att rubba på det läge, som nu råder på detta
område. Jag har emellertid också förklarat, att om man inom riksdagen anser
att de nu utgående pensionerna i vissa fall äro så låga, att man inte kan stå
till svars med att låta folk i fortsättningen söka dra sig fram på dem, kan jag
tänka mig att — såsom skedde då förra årets pensionsreglering kom till stånd —
en förbättring för de sämst ställda pensionärerna genomföres inom ramen för
de allmänna pensionsreglerna utan att detta behöver medföra konsekvenser för
andra grupper av pensionärer. Med hänsyn härtill har jag sagt till utskottets
ordförande, att om riksdagen vill taga ansvaret för att utskottets förslag genomföres,
skall jag inte motsätta mig det. Däremot kan jag inte se att det
finns1 någon möjlighet att höja pensionerna över lag eller sålunda också de
högre pensionerna.

Herr Sundelin: Vid bankoutskottets utlåtande är fogat ett särskilt uttalande
av herr Barnekow och mig. Jag ber att med några ord få motivera vår
däri framlagda ståndpunkt.

I dfet föregående har redogjorts för utskottets behandling av detta ärende.
En genomgripande omreglering av de äldre tjänstepensionerna enligt något av
de alternativ, som angivits i de väckta motionerna, har ju inte ansetts möjlig
att för närvarande genomföra på grund av de stora kostnader, som en sådan
reglering skulle draga med sig. Som förut nämnts har utskottet stannat vid
att föreslå, att samtliga pensioner upp till en viss gräns skola höjas med
vissa bestämda belopp. Jag vågar nog påstå, att det inte är många av
utskottets ledamöter, som ansett, att ett bifall till utskottets förslag skulle
innebära en i allo tillfredsställande och slutgiltig lösning av denna fråga.
Utskottet har med sitt förslag åsyftat att under nu rådande läge åstad -

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Äng. förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)
kamma åtminstone någon förbättring för de pensionstagare, som uppbära
lägre och medelstora pensioner. Herr Barnekow och jag ha emellertid inte
ansett, att frågan därmed är på något sätt slutgiltigt löst. Vi ha menat, att utskottet
borde ha givit tydligt uttryck åt den uppfattningen att vad utskottet
föreslagit endast är en provisorisk lösning, och att utskottet borde ha uttalat
den förhoppningen, att Kungl. Majit måtte taga frågan örn de äldre tjänstepensionerna
i dess helhet under omprövning.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka, att till utskottets motivering måtte
fogas det tillägg, som innefattas i det nu berörda, av herr Barnekow och mig
gjorda särskilda uttalandet.

Herr Hage: Herr talman! Jag har närmast begärt ordet för att tala något
örn de s. k. äldre familjepensionerna, vilka beröras på s. 16 i utskottets utlåtande.
Innan jag gör det, skall jag emellertid be att få säga några ord om
tj änstep ensionerna.

Jag vill då betona, att jag i många stycken skulle vilja instämma med vad
herr Löfgren på stockholmsbänken yttrade. Jag måste emellertid säga —
det säde jag redan då det var fråga örn att jag skulle sätta mitt namn under
den motion, vilken också jag till slut skrev på — att riksdagen knappast kan
vara benägen att bevilja pensionstillskott åt de f. d. tjänstinnehavare, som
uppbära de högsta pensionerna. Däremot tycker jag, att det kunde ha varit
rimligt, örn utskottet, då det gällt att höja pensionerna, gått något längre upp
i löneklasserna än vad utskottet nu gjort. Jag hade tänkt mig — såsom jag
sagt vid. något tidigare tillfälle — att man skulle kunna få till stånd en
kompromiss genom att sätta den högsta gränsen för pensionsförbättringen ungefärligen
fyra eller fem löneklasser högre än vad utskottets majoritet nu
föreslår.

Jag känner, att jag befinner mig i en ganska svår situation med hänsyn
till att jag dels skrivit på en motion, enligt vilken alla skulle få ett tillskott
till pensionerna, och dels sagt, att jag knappast finner det nödvändigt att
tillägg skall utgå på de allra högsta pensionerna. Jag vill därför nu gå en
medelväg. Den innebär, att jag är beredd att rösta för utskottets förslag,
dock med det tillägg beträffande motiveringen, som yrkats av herr Sundelin
och som återfinnes på s. 19 i utskottets utlåtande. Fogas detta tillägg till
utskottets motivering, betyder detta, att riksdagen för sin del förklarar, att
örn utskottets förslag bifalles, är därmed inte sista ordet sagt i denna fråga,
och att riksdagen förväntar, att Kungl. Maj :t vid en kommande riksdag lägger
fram ett förslag örn höjda pensioner, som går något längre upp i löneklasserna
— låt mig säga fyra eller fem löneklasser högre upp — än vad
som nu föreslås. Därvid kan man tänka sig antingen att pensionsförhöjningen,
i vad den avser pensioner ovanför trettonde löneklassen, utgår efter en degressiv
skala eller att det belopp, vilket pension jämte förbättring icke må
överstiga och vilket enligt utskottets förslag uppgår till 3 735 kronor, bestämmes
till omkring 4 000 kronor eller kanske något högre.

Jag vill också passa på att säga några ord med anledning av finansministerns
yttrande, att staten inte har några juridiska skyldigheter mot dessa
gamla pensionärer. Det är naturligtvis alldeles riktigt, men, såvitt jag förstår,
har väl riksdagen genom det beslut örn pensionsreglering, som fattades
vid 1943 års riksdag, dragit ett brett streck över detta finansministerns resonemang.
Folket har ju genom riksdagen rätt att sig självt beskatta, som
det heter, och då bör det vara riksdagen obetaget att följa den mera humana
linje, som riksdagen slagit in på genom 194''3 års beslut. Jag tycker därför,

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Ang. förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)
att finansministern inte skulle behöva känna sier så tveksam inför förslaget
örn att fullfölja en linje, som fått bägge kamrarnas stöd genom det år 1943
fattade principbeslutet.

Emellertid begärde jag egentligen inte ordet för att yttra mig om tjänstepensionerna
utan fastmera för att tala något örn de äldre familjepensionerna.
Dessa pensioner beröras på s. 16 i utskottets utlåtande. Att de överhuvud
där föras på ,tal beror på att de i förbigående omnämnts i två av motionerna.
Jag vill för min del säga. att om det är behövligt att förbättra tjänstepensionerna,
så är behovet av förbättringar i fråga örn familjepensionerna ännu
mycket större. De s. k. familjepensionerna, vilka utgå till änkor och barn
efter f. d. befattningshavare, ligga som bekant på en mycket lägre
nivå än tjänstepensionerna. Man kan bestämt påstå, att i en del fall äro familjepensionerna
så obetydliga, att de medborgare, som ha att leva på dem,
befinna sig i ett faktiskt nödläge.

Utskottet bär gjort ett uttalande rörande frågan örn förbättring av familjepensionerna,
men jag måste säga, att från mina utgångspunkter ter det sig
långtifrån tillfredsställande. Om familjepensionerna säger utskottet följande:
»Huruvida och i vad mån förutsättningar för en reglering av de äldre familjepensionerna
ändock må anses föreligga, är en fråga, som utskottet i detta
sammanhang icke ansett sig böra ingå på, då denna frågas bedömande i
första hand torde böra ankomma på Kungl. Maj :t.» Utskottets uttalande innehåller
inte ens en uppmaning till Kungl. Maj :t att ta frågan örn familjepensionerna
under övervägande. Jag måste emellertid säga, att när utskottet
nu går in för att förbättra tjänstepensionerna, hade det varit konsekvent av
utskottet att säga, att eftersom familjepensionerna äro betydligt lägre än
tjänstepensionerna och innehavarna av familjepensioner måste leva på en ännu
mycket lägre levnadsstandard än innehavarna av tjänstepensioner, anser utskottet,
att Kungl. Maj :t bör ta frågan örn familjepensionerna under övervägande
och i överensstämmelse med vad som skett beträffande tjänstepensionerna
föreslå en höjning av familjepensionernas belopp. Jag tycker, att det
bade varit rimligt, om utskottet skrivit något sådant i sitt utlåtande. Jag
vågar för min del säga, att det är ofantligt mycket nödvändigare att hjälpa
de sämst ställda innehavarna av familjepensioner än att t. ex. ge ett pensionstillägg
åt den, som åtnjuter en tjänstepension på 6 000 eller 7 000 kronor.

.lag bär ju ingen möjlighet att på denna punkt göra något yrkande. Jag
vill emellertid i denna debatt konstatera, att bland familjepensionärerna. särskilt
änkorna, bär redan nu uppstått en opinionsrörelse för bättre familjepensioner.
Det är att beklaga, att dessa människor inte äro organiserade, ty
nu för tiden är det litet svårt att komma någon vart, örn man inte är organiserad.
|Jag vet dock, att en del familjepensionärer redan nu gjort en framställning
till Kungl. Maj :t örn bättre pensioner, oell jag vill begagna tillfället
till att uttala den förhoppningen, att Kungl. Majit upptar frågan örn
familjepensionerna till välvillig behandling. Har riksdagen nu funnit, att det
i princip är rimligt att förbättra tjänstepensionerna, måste riksdagen finna det
ännu mycket rimligare och riktigare att förbättra de obetydliga pensioner,
som familjepensionärerna åtnjuta.

Herr talman! Jag skall inskränka mig till det nu sagda. Då utsikterna
antagligen äro mycket små för att herrar Nordensons och Svedmans reservation
vid voteringen skall vinna någon anslutning i kammaren, kommer jag
för milin del att rösta för utskottets förslag under förutsättning att till motiveringen
lägges den pasisus, som innehålles i herrar Barnekows och Sundelins
särskilda uttalande.

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Äng. förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)

Herr Johanson, Karl August: Herr talman! Då min uppfattning i denna
fråga sammanfaller med den, som herr Löfgren i Stockholm deklarerat, skulle
jag egentligen inte ha haft någon anledning att ta till orda. Emellertid såg
jag mig nödsakad att begära ordet med anledning av herr andre vice talmannens
anförande.

Han talade örn rättvisa och försökte utreda, vad detta ord innebär. Han förklarade
i det sammanhanget, att staten inte hade vare sig juridisk eller moralisk
skyldighet att ge de äldre pensionärerna något tillskott till deras
knappt tilltagna pensioner. Det var detta yttrande, herr talman, som föranledde
mig att deltaga i debatten. Jag måste uttrycka min förvåning över
att herr andre vice talmannen uttalade sig på det sättet. Jag kunde för min
del inte höra detta utan att reagera.

Hur statens f. d. tjänstemän se på denna fråga, kan jag kanske lättast klargöra,
örn jag tar ett exempel från mitt eget tidigare verksamhetsområde. Vi
tänka oss, att två lokförare, som vardera i fyrtio års tid tjänstgjort vid statens
järnvägar och som varit arbetskamrater, avgått från sina befattningar
med två månaders mellanrum, den ene en månad före den 1 juli 1939 och den
andre en månad efter detta datum. Enligt hittills gällande bestämmelser har
den, som avgått en månad före den 1 juli 1939, fått 780 kronor mindre i pension
än den, som avgått en månad efter nämnda dag. Varken jag eller andra
förutvarande befattningshavare vid statens järnvägar kunna finna annat än
att detta innebär en orättvisa.

Det kan hända, att befattningshavarna vid statens järnvägar se på detta
spörsmål på ett annat sätt än vad banikoutskottets ärade ordförande och kanske
också finansministern gör. Jag vet fuller väl, att det möter stora svårigheter
att ge de äldre pensionärerna vad vi förutvarande befattningshavare vid statens
järnvägar anse rätt och billigt. Kanske är samhörigheten mellan oss starkare
än inom andra tjänstemannagrupper. Jag avgick från min befattning i
oktober 1941 och kom sålunda i en i pensionshänseende ganska gynnsam
ställning. Emellertid är det ju klart, att man vill att ens gamla kamrater
skola få samma förmåner som man själv.

Jag skall inte ge mig in på någon polemik med herr finansministern. Under
hans anförande gjorde jag dock den reflexionen, att staten både bör och
skall vara en mönsterarbetsgivare. Vi, som arbetat för staten i så många år,
ha alltid hållit på det, och det göra vi fortfarande.

1 detta sammanhang skulle jag vilja säga till herr andre vice talmannen,
att jag på det livligaste beklagar, att det hittills inte varit möjligt att bereda
alla medborgare i vårt land samma förmåner, som de statsanställda ha. Det
bästa som kunde ske vore, örn man kunde ge landets samtliga medborgare
samma förmåner. Jag förutsätter därvid, att medborgarna skulle ha skyldighet
att erlägga pensionsavgifter på samma sätt som vi befattningshavare vid
statens järnvägar varit skyldiga att inbetala till vår pensionskassa, den som
jag för min del värderat mycket högt.

Jag ger mitt erkännande åt de åtgärder, som redan vidtagits på hithörande
område. Då jag avgick från min befattning vid statens järnvägar, fick
jag pension enligt trettonde lönegraden, motsvarande en grundpension på
3 300 kronor, och däröver kände jag mig mycket tacksam mot statsmakterna.
Det var emellertid inte utan att min tacksamhet grumlades av tanken på att
inte alla mina j^rkeskamrater kommo i åtnjutande av samma förmån. Jag beklagar,
att den motion, som herr Holmström och jag väckt och som avsåg,
bland annat, att bereda mina kolleger möjlighet att få pension efter trettonde
lönegraden, inte skrevs så, att den under nuvarande förhållanden kan föran -

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Ang. förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)
leda någon riksdagens åtgärd. Jag skulle nämligen lia velat, att alla mina
kolleger i likhet med mig fått pension enligt trettonde lönegraden.

Örn jag inte minns fel infördes redan år 1879 vid statens järnvägar systemet
med loktjänstpengar eller vagnpengar, som det också hette, samt koloch
oljepremier. De befattningshavare, som erhöllo sådana vagnpengar eller
premier, fingo vidkännas visst avdrag på sin ordinarie lön. Dessa vagnpengar
och premier ha betraktats såsom en löneförmån, men de togos inte i betraktande
vid pensionens beräknande. Härutinnan skedde en ändring först
genom 1939 års pensionsreglering, enligt vilken lokförarna som sagt fingo
pension enligt trettonde lönegraden, varigenom grundpensionen blev 228 kronor
högre än den eljest skulle ha varit.

Med hänsyn till det uttalande, som utskottet gör i anledning av herr
Holmströms och min motion, tror jag, att vi under ett kommande år kunna våga
väcka en ny motion i samma syfte.

Jag bär, herr talman, intet yrkande.

Herr Nordenson: Herr talman! Herr andre vice talmannen framhöll, att det
inom utskottet till en början rått ganska stor enighet örn att man borde vidtaga
en generell pensionsreglering och att det först var på ett senare stadium av
frågans behandling, som olika meningar gjorde sig gällande. Denna förändring
i utskottets inställning torde väl i någon mån få tillskrivas inflytande från
högre och starkare makter.

Herr andre vice talmannen underströk mycket starkt, att pensionärerna icke
gentemot staten ha någon juridisk rätt till förbättrade pensioner. Detta påpekande,
som han gjorde med anledning av att jag använt ordet rättvisa, är
naturligtvis fullkomligt riktigt. Jag delar helt den uppfattningen, att det
inte föreligger någon juridisk rätt för pensionärerna att få pensionerna höjda
utan att deras juridiska rätt är begränsad till att omfatta endast den pension,
som ursprungligen blivit fastställd. Däremot kan jag inte följa herr
andre vice talmannens resonemang, när han vill göra gällande, att pensionärerna
inte heller skulle ha någon moralisk rätt till högre pensioner eller —
för att nu inte begagna ordet rätt, som kan bli föremål för hårdragna tolkningar
— att staten inte skulle ha någon moralisk skyldighet att bereda pensionärerna
ökade pensioner. Jag menar, att i och med att man går med på att
en del av pensionärerna få en förbättrad pension, har mian medgivit, att det
föreligger en viss skyldighet för staten att hjälpa pensionärerna. Det är sålunda
enligt min mening här inte fråga örn någon juridisk rätt för pensionärerna
men väl örn en viss moralisk förpliktelse för staten.

Herr andre vice talmannen framhöll vidare, att det skulle stöta honom, örn
innehavarna av vissa högre pensioner finge tillskott till dessa. Något sådant
ansåg han inte motiverat. Jag vill då erinra herr andre vice talmannen örn att
det stora flertalet av de pensionärer, vilka enligt utskottets förslag inte komma
i åtnjutande av pensionsförbättring, uppbära endast lägre pensioner. Utskottet
har nämligen föreslagit, att det belopp, till vilket pension jämte förbättring
högst må uppgå, skall fastställas till ungefär 3,800 kronor. En pensionär,
som nu uppbär pension med detta belopp, skulle sålunda gå miste örn
pensionstillägg. Man måste nog säga, alt personer i denna inkomstklass under
nuvarande förhållanden liro ganska hårt pressade.

Också finansministern tog upp frågan örn rätten till pensionsförbättring. och
även han underströk mycket starkt, att någon sådan rätt inte föreligger. Såsom
jag förut framhållit, vill jag biträda den uppfattningen. Däremot kunde jag
inte följa finansministerns resonemang i fortsättningen. Om jag fattade honom

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Äng. förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)
rätt, gjorde han gällande, att hans motvilja mot förslaget om förbättring av
de äldre tjänstepensionerna framför allt berodde på att en sådan förbättring
i själva ^verket skulle innebära en justering av giundpensionen och till följd
därav få mycket vittgående principiella konsekvenser, som han för sin del
inte kunde godtaga. Finansministern uttalade emellertid, att han kunde acceptera
utskottets förslag, och — vad mera är — han framlade själv förra
året en proposition, som gick ut på att pensionerna i de lägre klasserna skulle
ökas med ett belopp av omkring 180 kronor. Örn han i dag anser, att den nu
föreslagna förbättringen av pensionerna innebär en justering av grundpensionen,
måste han väl också ha varit av den uppfattningen, att hans förslag av
år 1943 innebar en liknande justering. Såvitt jag kan förstå har sålunda
finansministern _ varit den, som i första hand tagit initiativet till en sådan
justering, örn vilken han nu säger, att den är så ytterligt betänklig till sina
konsekvenser, att han på det allvarligaste vill varna kammaren för att vidtaga
den.

Jag kan inte se annat än att finansministerns resonemang på denna punkt
är fullständigt ohållbart. Finansministern liksom utskottet kan enligt min
uppfattning inte föra något annat resonemang, som är hållbart och kan respekteras,
än att man säger ifrån, att man enbart vill följa behovsprincipen och
att man anser, att denna princip endast bör föranleda en förbättring av de
allra lägsta pensionerna. Men da äro vi, mina herrar, inne på en graderingsfråga.
Vid den förra året genomförda pensionsregleringen satte vi den övre
gränsen för pensionsförbättringen vid lönegraden A 6, motsvarande en slutpension
av 2 600 kronor. Samma behovsprincip, som då åberopades och som
ligger till grund även för det resonemang, vilket finansministern och utskottet
föra i dag, föranleder oss nu att höja gränsen till 3 735 kronor. Vi ha
också hort herr Hage deklarera, att han anser, att vi borde gå ett steg längre
och höja gränsen ytterligare. Mina herrar! Vi skola vara ärliga mot oss själva
och erkänna, att det här är fråga örn en avvägning, som är svår att göra men
som inte kan ge upphov till några meningsskiljaktigheter av principiell natur.

Vi som anslutit oss till reservationen ha menat, att en sådan ur skälighetssynpunkter
gjord avvägning talar för att även innehavare av högre pensioner
böra i någon mån kompenseras. Jag vill än en gång understryka, att vi reservanter
gjort ett försök till avvägning ur billighets synpunkter. Den innebär
att ett konstant belopp skulle utgå till samtliga, och såsom jag förut framhöll
betyder det en procentuellt vida mindre förbättring för de högre än för de
lägre pensionstagarna.

Jag tror _vi lia skäl att göra klart för oss, att vi här icke följa någon strängt
juridisk princip, utan billighets- och skälighetskrav — låt oss gärna säga humanitära
krav — och att dessa tala för att vi besluta en verklig förbättring
över lag för att därmed undvika den orättvisa, som säkerligen varje avklippande
någonstans på löneskalan måste medföra.

Jag ber därför, herr talman, att för min del få yrka bifall till den av mig
och herr Svedman avgivna reservationen.

Herr Holmström: Herr talman! Statsrådet och chefen för finansdepartementet
talade örn tradition på detta område och gjorde gällande, att denna
skulle bjuda oss att icke lata en pensionsreglering äga tillämpning på redan
pensionerade, utan endast på nytillträdande pensionärer. Jag skall tillåta mig
att göra en jämförelse, som sa vitt jag förstår är fullt klar. En lönereglering
tillämpas ju inte bara på de anställda, som träda till efter det att beslutet
härom fattats, utan den gäller alla anställda, som varit i verksamhet sedan
mer eller mindre lång tid tillbaka. I konsekvens därmed bör också en pen -

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Ane/, förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)
eionsreglering få verka för alla, sam vid beslutets fattande äro pensionärer.

Herr statsrådet sade vidare, att lian skulle vara villig att taga upp denna
sak, om riksdagen gjorde ett uttalande i sådan riktning. Men ■— säde herr
statsrådet — då skall riksdagen ha klart för sig att man är inne på helt nya
linjer. Det kan enligt min mening diskuteras hur därmed förhåller sig. Men
låt gå för att det är nya linjer! Jag skulle då vilja framhålla att, när det
gäller finanspolitiken och dithörande, säkerligen ingen finansminister i vårt
land på eget initiativ och t. o. m. utan att höra riksdagen har slagit in på
så många nya linjer som herr statsrådet Wigforss. Jag vill innerligt hoppas,
att herr statsrådet så småningom skall bliva lika initiativrik i denna sak och
hjälpa de gamla statspensionärerna, innan de allesammans hunnit gå bort.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag har inte mycket att tillägga.
Herr Johanson säde i början av sitt anförande att han skulle bemöta vad jag
hade anfört, och jag försökte lyssna på honom men kunde inte finna, att han
hade något verkligt att anmärka mot mitt resonemang, som ju gick ut på att
visa, att ingen verklig rätt i detta fall föreligger vad beträffar de gamla
pensionstagarna, örn man tar hänsyn till villkoren för deras anställning i statens
tjänst. Herr Johanson hade bara ett känsloskäl att komma med: han
påpekade att han själv varit i den lyckliga omständigheten att få pension enligt
de förbättrade villkor, som gällt från och nied den 1 juli 1939, men var
ledsen över att hans gamla kamrater, som hade avgått före detta magiska
datum -—- örn uttrycket tillåtes •— ej kommit i åtjnutande av samma
goda förmåner. Jag vill då erinra örn att herr Johansons gamla kamrater
dock inbegripas i det förslag till pensions förbättringar, som här har
framlagts av bankoutskottet. Av tabellen på s. 10 i utlåtandet, som alla kunna
läsa, framgår att den nyaste pensionen för lokomotivförarna, som väl närmast
böra hänföras till lönegrad A 12, utgår med 4 024 kronor 32 öre. En
befattningshavare som avgått före den 1 juli 1939 får för närvarande 3 543
kronor 84 öre i årlig pension. Det skiljer alltså på ungefär 500 kronor. Men
enligt det förslag, som utskottet framlagt, höjes pensionen för denne senare
befattningshavare till 3 734 kronor 88 öre, d. v. s. med inemot hälften av
skillnaden mellan den nyaste pensionen och den gamla, och denna förbättring
kommer herr Johansons gamla kamrater till godo.

Jag vill i övrigt bara säga e,tt par ord med anledning av herr Sundelins
förslag som, örn jag uppfattade rätt, även herr Hage yrkade bifall till. I det
särskilda uttalandet av herrar Barnekow och Sundelin förklaras, att den föreliggande
lösningen är provisorisk, och Kungl. Majit uppmanas att »då förhållandena
det medgiva, taga frågan i sin helhet under omprövning och därvid
även undersöka möjligheten att låta pensionstagare i andra lönegrader än
nu berörda komma i åtnjutande av skälig pensionsförbättring». Jag antar
att riksdagen inte särskilt behöver be örn att motionerandet i denna fråga
skall fortsätta; andra komma säkert att sörja för att det beslut vi fatta blir
mer eller mindre provisoriskt. Men jag anser inte att det finns någon anledning
för riksdagen att samtidigt som den beviljar detta tillägg säga, att beslutet
i verkligheten inte är riktigt, utan att även andra förut avgångna befattningshavare
borde inbegripas. Om riksdagen har den uppfattningen, är det
naturligtvis bäst att den beviljar tillägg även för dessa andra. Om den däremot
anser, att vi skola gå efter behovsprincipen och ge tillägg endast till
dem som äro i verkligt trängande behov därav, skall den inte samtidigt säga,
att ståndpunkten är oriktig. Jag har som sagt varit inne på linjen om att
ge tillägg åt alla, men när utskottet från de utgångspunkter, som jag har

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Äng. förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)
redogjort för, kommit till ett annat resultat, kan den ståndpunkten, örn riksdagen
godkänner densamma, inte förenas med ett bifall till den reservation
som framlagts av lierrar Barnekow och Sundelin.

Jag vidhåller mitt yrkande örn bifall till utskottets förslag.

Herr Johanson, Karl August: Herr talman! Jag vill bara rätta ett missförstånd
av herr andre vice talmannen. Jag säde inte att jag skulle bemöta
hans anförande, utan att jag reagerade mot hans utläggning av att det inte
förelåg vare sig juridisk eller moralisk skyldighet för staten i detta fall. Det
var hans synpunkter på rättvisa och icke rättvisa jag reagerade mot.

Herr Åkerberg hänvisade till den tabell som finns intagen i utlåtandet. Jag
har läst den mycket noga och är fullt medveten örn vad den innehåller. I mitt
förra anförande påvisade jag den stora skillnaden mellan dem som pensionerats
före och efter den 1 juli 1939, och jag framhöll att skillnaden i pension mellan
mig själv och en kollega, som avgått före den 1 juli 1939, hittills varit 780
kronor per år; enligt nu föreliggande förslag blir den 589 kronor.

För övrigt tror jag att det inte leder till något resultat att här fortsätta debatten
med herr andre vice talmannen, vi skulle måhända kunna diskutera saken
med bättre resultat vid något annat tillfälle.

Herr Sundelin: Herr talman! Herr andre vice talmannen menade att det
vore bättre, i händelse riksdagen skulle uttala sig för att denna fråga överlämnas
till Kungl. Majit och alltså inte ansåge den slutgiltigt löst, att redan
nu godtaga den slutgiltiga lösningen. Men det är ju ändå på det sättet, att
utskottet med hänsyn till de stora kostnader, som en fullständig reglering av
dessa pensioner skulle medföra, inte har ansett sig nu kunna föreslå detta. I
vårt uttalande ha vi endast givit uttryck åt den önskan, att Kungl. Maj :t »då
förhållandena det medgiva» måtte framlägga förslag till en mera fullständig
lösning av denna fråga.

Herr Hage: Herr talman! Jag vill också säga några ord till herr andre vice
talmannen. Det har nog under herr Åkerbergs och min riksdagstid många
gånger inträffat, att riksdagen fattat ett visst beslut och likväl vid sidan därav
skrivit till Kungl. Majit och begärt, antingen i motiveringen till detta beslut
eller i en särskild skrivelse, att en viss sak i sammanhang därmed skall
tagas under övervägande.

Örn riksdagen nu bifaller det Barnekowska uttalandet och fogar det till utskottets
utlåtande, behöver det enligt min mening inte ovillkorligen innebära,
att Kungl. Majit skall gå in för att alla pensionärer utan undantag — alltså
även de allra högsta grupperna — skola få ett tillägg, utan det kan innebära
den möjlighet, som jag förut antydde, nämligen att till ett kommande år gå
något högre upp på löneskalan, örn ett förslag då framlägges för riksdagen.

Från den utgångspunkten vidhåller jag mitt yrkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herrar Nordenson och Svedman vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Sundelin, att utskottets hemställan skulle bifallas med det
tillägg till motiveringen, som förordats i det av herr Barnekow och honom vid
utlåtandet gjorda särskilda uttalandet.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja ''besvarad.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Ang. förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)

Herr Nordenson begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga godkännande av det förslag, som innefattades i herrar Nordensons och
Svedmans vid utlåtandet avgivna reservation.

Herr Sundelin äskade emellertid votering örn kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående bankoutskottets
utlåtande nr 66 antager godkännande av det förslag, som innefattas i den av
herrar Nordenson och Svedman vid utlåtandet avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
utskottets hemställan med det tillägg till motiveringen, som påyrkats av herr
Sundelin.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundelin begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 57;

Nej — 54.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 66, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herrar Nordenson
och Svedman vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först
de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter,
som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr talmannen
förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Första hammarens protokoll 1944. Nr 25.

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Äng. förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)

Då emellertid herr Nordenson begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 32.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Om fyllnads- Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 67, i anledning av väckta mogensson
åt tioner örn utsträckt rätt till fyllnadspension för vissa tjänstemän och arbetare
sass <ts> statens y-jj statens järnvägar.

övertagen I två till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisade likalydande
personal. m0ti0ner, väckta den ena inom första kammaren under nr 203 av herr Löfgren
m. fl. samt den andra inom andra kammaren under nr 300 av herr Lindahl m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta medgiva, att den i kungörelsen
den 30 juni 1942 stadgade rätten till fyllnadspension utsträcktes att gälla för
samtliga befattningshavare och arbetare som på sätt i kungörelsen angåves
överginge i statens järnvägars tjänst och fyllt 60 år samt vid övergången vore
delägare i enskild pensionsinrättning och efter övertagandet kvarstode i densamma.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner 1:203 och 11:300 ej måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herrar Löfgren och Sundberg, vilka dock ej
antytt sin mening.

Herr Löfgren: Herr talman! Då jag i anledning av utskottets hemställan
örn avslag på den föreliggande motionen avgivit en blank reservation, anser
jag mig böra med några ord angiva min ståndpunkt och uppfattning i frågan.

I den av mig väckta motionen hade yrkats, att riksdagen måtte besluta medgiva,
att den i kungörelsen den 30 juni 1942 stadgade rätten till fyllnadspension
utsträckes att gälla för samtliga befattningshavare och arbetare, som på
sätt i kungörelsen angives övergå i statens järnvägars tjänst och fyllt 60 år
samt vid övergången äro delägare i enskild petasionsinrättning och efter övertagandet
kvarstå i densamma. Den före nämnda tidpunkt gällande kungörelsen
medgav rätt till dylik pension även för dem, som uppnått 60 levnadsår.

Nu har utskottet förmenat, att kungörelsens avfattning icke utgör något hinder
för att tillerkänna ifrågavarande befattningshavare och arbetare fyllnadspension
på sätt i motionen påyrkats, under förutsättning att i de avtal, som
träffas i samband med förstatligandet och av riksdagen godkännas, bestämmelser
därom införas. Även örn det måhända formellt kan förhålla sig på det
sättet, tror jag att det i realiteten kommer att gestalta sig så, att järnvägsstyrelsen
vid avtalens uppgörande kommer att hävda den uppfattningen, att
fyllnadspensionen för de personer, varom här är fråga, icke bör utgå enligt de
förmånligare grunderna.

Med det uttalande utskottet nu gjort, förmodar jag att personalens fackliga
organisation kommer att vid förhandlingar med järnvägsstyrelsen örn nya avtal
i samband med köp av enskilda järnvägar och personalens övergående i statens
järnvägars tjänst framställa krav på fyllnadspensionens utgående enligt
förutvarande bestämmelser. Skulle, såsom jag har all anledning att tro, enighet
i eke kunna vinnas vid dessa förhandlingar med järnvägsstyrelsen, torde frå -

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Om fyllnadspension åt viss av statens järnvägar övertagen personal. (Forts.)
gan i anslutning till det av utskottet nu gjorda uttalandet komma att på nytt
bli föremål för riksdagens prövning.

Såsom järnvägsstyrelsen i sitt yttrande över motionen anfört, rör det sig
här endast örn 27 personer, och därför borde de kostnader, som skulle hava
uppstått vid ett bifall till motionen, knappast lia verkat avskräckande; jag
skulle tro att merutgiften för statens järnvägar approximativt kan anges till
17 000 kronor per år. Denna fråga har alltså inte någon större ekonomisk räckvidd.

Nu har man i diskussionen velat göra gällande, att det måste anses vara en
fördel för den från enskilda järnvägar övertagne befattningshavaren att få
kvarstå i tjänst till 63 respektive 65 år, eftersom pensionsåldern för motsvarande
befattningshavare vid statens järnvägar i regel är 60 år. Denna fördel
kan emellertid anses synnerligen diskutabel. En befattningshavare i lönegrad
5 vid S. J. erhåller efter afgången ur tjänst vid 60'' års ålder en pension
jämte dyrtidstillägg, som uppgår till 2 850 kronor per år, under det att
den från de enskilda järnvägarna övertagne befattningshavaren i motsvarande
tjänsteställning får en lön av 3 229 kronor. Denne senare får alltså för
en daglig arbetstid under hela året av minst 8 timmar en merbetalning av 379
kronor utöver vad hans pensionerade kamrat vid S. J. får utan något som
helst arbete. Att detta måste framkalla missnöje är uppenbart, och det förbättrar
inte saken att den från den enskilda järnvägen övertagne befattningshavaren
vid inträdet i pensionsåldern får nöja sig med en till omkring 600
kronor mindre pension än sin kamrat vid S. J.

I detta sammanhang skulle jag också vilja framhålla lämpligheten av att
de bestämmelser, som utfärdas, avfattas något enklare och mera tydligt än
vad nu är förhållandet; svårigheter ha förelegat till och med för järnvägsstyrelsens
tjänstemän när det gällt att utläsa den år 1942 utfärdade kungörelsens
verkliga innehåll.

.Tåg har, herr talman, intet yrkande, men Ilai- ansett mig böra i anslutning
till utskottets uttalande framhålla de av mig angivna synpunkterna på den
föreliggande nog så invecklade pensionsfrågan.

I detta anförande instämde herrar Gustaf Iwar Anderson, Gottfrid Karlsson,
Linder, Hobert Berg, Jacob Hansson och Anderberg.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 68, i anledning
av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag till ändring i vissa delar av reglementet
för riksgäldskontoret, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo första särskilda utskottets memorial nr 3, med föranledande
av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första särskilda utskottets utlåtande
nr 1 i anledning av dels Kungl. Majlis proposition med förslag till lag
örn aktiebolag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls, såvitt angick första kammaren.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets memorial nr 60, med föranledande av
kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande andra lagutskottets utlåtande nr 50

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition nied förslag till hembiträdeslag,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls, såvitt angick första kammaren.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 61, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940 (nr 484) örn undantag från gällande
bestämmelser rörande arbetstidens reglering m. m.; samt

nr 64, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
arbetslöshetsnämnd, dels ock i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Äng. revision Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 62, i anledning av väckt

av åboratts- motion angående revision av åborättslagen.
lagen.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen i anledning av en
inom andra kammaren väckt motion, nr 392, av fröken Hesselgren och herr
Or gård, måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning angående
möjligheten att vidtaga sådana ändringar i lagen örn upplåtelse under åborätt
av viss jord ävensom i de bestämmelser örn åborätt, som återfunnes i andra författningar,
att åborättsinstitutet kunde erhålla ökad användning, samt örn framläggande
för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Reservation utan angivet yrkande hade anmälts av herrar Wistrand, Mannerskantz
och von Seth.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Till detta utskottsutlåtande har jag
jämte två andra utskottsledamöter avgivit en blank reservation. Denna reservation
är ett uttryck för att vi inte tro på åborättsinstitutet som sådant.

Detta institut har ju funnits så många år, att det, örn det hade fyllt ett
allmänt känt behov och på något sätt varit av värde för innehavarna av rätten
— även örn bestämmelserna kanske äro besvärliga att tillämpa — skulle
ha utnyttjats mera än som skett. Endast en enda åbo har ju faktiskt tillkommit
under dessa år, örn man undantar fyra stycken, som erhöllo sin åborätt
på grund av en donation, som gjordes i Södermanland.

Utskottet tror, att denna omständighet beror på att bestämmelserna varit
så invecklade och omständliga. Utskottet säger: »Det synes icke heller osannolikt,
att sådana jämkningar av åborättsinstitutet skulle kunna vidtagas,
att denna upplåtelseform skulle mötas med intresse från allmänhetens sida.»
Det är det som jag för min del inte alls tror på.

Utskottet säger dessutom, att »en form av tryggad besittningsrätt till kronojord
vid sidan av försäljningsformen kan lia ett praktiskt värde». Jag tror
att kronoarrendatorerna ha en så fast ställning såsom arrendatorer under kronan,
att skillnaden mellan deras ställning och åborätten inte är nämnvärd.
Om man gör några ändringar på detta område, för att åborätten skall erhålla
ökad användning, är det min övertygelse, att denna omständighet inte vinner
någon förankring i den allmänna uppfattningen hos det klientel, som här
kan tänkas komma i fråga.

Med hänsyn därtill har jag funnit, att det är en ganska onödig utredning
som här föreslås, och jag har inte velat göra mig medansvarig för den. Örn
det nu sker en utredning och vissa ändringar göras i gällande lag, men det sedan
visar sig, att antalet åbor därmed icke ökas, tycker jag det är lika bra

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Ang. revision av åborättslagen. (Forts.)
att man givit till känna, att nian inte haft någon tro på betydelsen av dessa
ändringar.

Jag skall för min del inte ställa något yrkande. Det har jag ställt inom
utskottet. Det skulle ju ligga närmast till hands för mig att här yrka avslag
på utskottets utlåtande, men jag skall inte besvära vare sig herr talmannen
eller kammaren med detta, utan jag har endast velat säga, att jag inte tror
på denna sak.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 63, i anledning av väckta
motioner örn beredande av ökade möjligheter för kommun1 att inlösa mark för
bostadsbebyggelse eller industriändamål.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen i anledning av två
inom riksdagen väckta motioner, nämligen nr 31 i första kammaren av herr
Karlsson, Gustaf, m. fl. och nr 73 i andra kammaren av herr Andersson i
Tungelsta m. fl., måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn en förutsättningslös
utredning, huruvida ökade möjligheter borde tillerkännas kommuner
att mot ägares vilja inlösa mark för bostadsbebyggelse och industriändamål,
samt örn framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.

Reservation hade anförts av, utom andra, fröken Hesselgren, herrar Wistrand,
Roos och Hagman, fröken Andersson samt herr Johnsson i Kastanjegården, vilka
inom utskottet yrkat, att motionerna måtte avstyrkas.

Herr Hagman: Herr talman! Tillsammans med fem andra ledamöter av
andra lagutskottet har jag yrkat avslag på de väckta motionerna i denna
fråga.

I dessa motioner framställas tvenne yrkanden. Det första yrkandet avser
utvidgad expropriationsrätt för kommun att förvärva tomtmark och mark för
industriändamål. Sådan rätt finns såvitt jag förstår redan nu, men utvidgning
av denna rätt yrkas. Det andra yrkandet avser ändring i nu gällande bestämmelser
för expropriationsersättning.

Beträffande det förstnämnda yrkandet kan med fog, synes det reservanterna,
göras gällande, att redan nuvarande lagbestämmelser ge kommunerna möjlighet
att, då det är nödvändigt, genom expropriation tillgodose legitima behov.
I 1917 års expropriationslag, som ju ännu gäller, stadgas nämligen i 1 §
fjärde punkten, att expropriation kan ske för ändamål, som det enligt lag eller
författning tillkommer kommun eller annan dylik samfällighet att tillgodose,
och i sjätte punkten sägs, att även för annat ändamål, sorn är jämförligt med
i någon av de föregående punkterna angivet ändamål och som äger väsentlig
betydelse för det allmänna, kan expropriation medgivas. För städernas del
finnas ju bestämmelser i stadsplanelagen, i vars 25 § det stadgas: »Kan mark,
som ingår i byggnadskvarter, icke på skäliga villkor förvärvas för bebyggande
och är detta förhållande till avsevärt hinder för stadens utveckling, må
Konungen medgiva staden rätt att lösa marken.»

De avgivna motionerna ha varit på remiss, och det är ganska intressant
att taga del av de remissyttranden, som inkommit.

Byggna.dsstyrelsen säger således: »Ehuru de möjligheter stadsplanelagen
erbjuder städer och stadsliknande samhällen att av Konungen utverka rätt
att för främjande av stadens utveckling tvångsvis lösa i byggnadskvarter in -

om ökad
möjlighet för
kommun att
inlösa mark.

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Om ökad möjlighet för kommun att inlösa mark. (Forts.)
gående mark funnits alltsedan tillkomsten av 1907 års stadsplanelag, hava
såvitt styrelsen har sig bekant dessa möjligheter utnyttjats i endast något
enstaka fall.» Således förmenar byggnadsstyrelsen, att något behov här icke
visat sig föreligga, och den fortsätter: »Skulle behov av den av motionärerna
föreslagna, utvidgade expropriationsrätten anses föreligga, torde detta därför
närmast gälla icke stadsplanelagda områden.» Örn ett område har väsentlig
betydelse för en stads utveckling, upprättas givetvis såvitt jag förstår
stadsplan, och då ha vi redan gällande bestämmelser på detta område.

Av övriga, som avgivit yttrande, har, såvitt jag kan se, endast Svenska
stadsförbundets styrelse tillstyrkt motionerna. Denna säger i sitt yttrande, att
vissa svårigheter förelegat för kommunerna att förvärva mark, och påpekar,
att dessa svårigheter även gällt förvärv av statlig och ecklesiastik mark. Styrelsen
förmenar dock, att spörsmålet örn rätt för kommun att av enskild inlösa
mark förtjänar det största beaktande, och säger: »För sanering av äldre
stadsdelar, för ett rationellt fortsatt utbyggande, framför allt av ett i stark
utveckling statt samhälle, behöva kommunerna ökade befogenheter.» Ett sådant
uttalande är ju ganska anmärkningsvärt, om man ser det i belysning
av vad byggnadsstyrelsen anfört, nämligen att denna rätt endast utnyttjats
i rena undantagsfall, trots att bestämmelsen funnits ända sedan år 1907. Något
behov tycks således här i verkligheten icke föreligga.

Ett särskilt intresse erbjuder också Svenska landskommunernas förbunds
yttrande. Detta förbund har inte direkt avstyrkt motionerna, men av yttrandet
kan utläsas, att man‘icke anser något behov, åtminstone icke något nämnvärt
behov, föreligga att ändra gällande bestämmelser. Förbundet säger, att
det är att märka, »att kommun eller annan dylik samfällighet redan enligt
gällande regler i 1 § 4. expropriationslagen efter erhållet nådigt tillstånd därtill
äger expropriera mark för ändamål, som det enligt lag och författning
tillkommer kommun eller annan dylik samfällighet att tillgodose ävensom
att expropriation enligt 1 § 6. kan medgivas för annat ändamål, som är
jämförligt med något i 1 § 4. avsett ändamål och äger väsentlig betydelse
för det allmänna.» Vidare sägs: »Vad särskilt förstnämnda lagrum 1 § 4.
angår är dess tillämpningsområde uppenbarligen icke begränsat till ändamål,
som det enligt de vid expropriationslagens tillkomst gällande lagar och författningar
tillkom kommunen, eller annan dylik samfällighet att tillgodose.
Och genom de åtgärder från statsmakternas sida, som på senare tid vidtagits
och som i viss utsträckning gjorts beroende av medverkan från kommunerna
själva, har otvivelaktigt även bostadsbyggande i många fall kommit att tillhöra
de redan nu legitima expropriationsändamålen. På grund härav skulle
det enligt styrelsens mening strängt taget kunna ifrågasättas, om det verkligen
är behövligt att genomföra någon ändring i gällande expropriationslagstiftning.
»

Yttrande har även avgivits av egnahemsstyrelsen, som säger, att det, innan
man går att stifta i det samhälleliga livet så ingripande lagar, måste
föreligga synnerligen tungt vägande skäl. -—- Några sådana tungt vägande
skäl ha inte förebragts av utredningen eller inkomna yttranden, och med anledning
därav ha vi reservanter yrkat avslag på de framställda yrkandena
i denna elei.

Beträffande det andra yrkandet i motionerna, örn ändring av nu gällande
bestämmelser för expropriationsersättning, har ännu icke något yrkande om
bifall härtill framställts vid dagens plenum, och då kanske något dylikt yrkande
på denna punkt icke framställes, har jag velat begränsa mig till
vad jag nu sagt men ber att få återkomma, därest ett sådant yrkande skulle
framställas.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Örn ökad möjlighet för kommun att inlösa mark. (Forts.)

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den viel utskottsutlåtandet av
herr Wistrand i denna kammare m. fl. fogade reservationen.

Herr Norman: Herr talman! Jag begränsar mig till att erinra om vad
Svenska stadsförbundet yttrat i föreliggande fråga.

Svenska stadsförbundet bör väl bättre än någon annan myndighet eller organisation
känna till hur det förhåller sig med behovet av ökade möjligheter till
expropriation, då ju förbundet står i intim kontakt med det praktiska livets
män i städerna. Stadsförbundet understryker alldeles bestämt behovet av att
ökade möjligheter medgivas kommunerna i detta avseende. Detta gäller ju då
närmast stadskommunerna. Svenska landskommunernas förbund har skärskådat
frågan från sitt utgångsläge och framhållit, att behov av ökade möjligheter
även här kunna förefinnas.

Med hänvisning till dessa båda yttranden hemställer jag örn bifall till utskottets
utlåtande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till samt
vidare på avslag å vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Wistrand begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 63,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Då emellertid herr Wistrand begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 27.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 65, i anledning av väckta motioner örn utredning angående statens skyldighet
att giva ersättning vid intrång i enskildas äganderätt och ekonomiska
frihet;

nr 66, i anledning av väckt motion angående utredning örn åtgärder mot vanhävd
av jordbruk; samt

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

nr 67, i anledning av väckta motioner om förenkling av det rättsliga förfarandet
vid förvärv av tillskottsjord till mindre jordbruk.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Om inskränk- Föredrogs ånyo. andra lagutskottets utlåtande nr 68, i anledning av väckta
ning i rätten motioner örn lagstiftning till förhindrande av att jord- och skogsbruk övergå i
at.ordbrul-T <^?n j°r(lbrukande befolkningens händer, örn ändringar i gällande lagstiftjastighetm.
m. ninS angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva
fast egendom, örn lagstiftning till förhindrande av sammanslagning av bärig
brukningsdel med annan, m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft sju inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionerna i
första kammaren nr 143 av friherre De Geer m. fl., nr 145 av herr Karlsson,
Gottfrid, m. fl. och nr 212 av herr Andersson, Alfred, samt motionerna i
andra kammaren nr 218 av herr Andersson i Falkenberg m. fl., nr 232 av herr
Pettersson i Dahl m. fl., nr 306 av herr Svensson i Ljungskile och nr 398 av
herr Jacobson.

Motionerna I: 143 och II: 232, vilka voro i huvudsak likalydande, utmynnade
i en hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
örn utredning och förslag till lagstiftning dels till förhindrande av att jordoch
skogsbruk överginge i den icke jordbrukande befolkningens händer och
dels till förhindrande av att redan fullt bäriga brukningsdelar försvunne och
sammanlades med andra.

I motionerna I: 145 och II: 218, vilka voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning beträffande
sådan ändring av 1925 års lag angående förbud i vissa fall för bolag, förening
och stiftelse att förvärva fast egendom, att konsumtionsförening bleve
berättigad att utan hinder av nämnda lag förvärva jordbruksfastighet.

I motionerna I: 212 och II: 306, vilka jämväl voro likalydande, hade yrkats,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit begära skyndsam utredning
örn och förslag till lagstiftning, varigenom sammanslagning av familjejordbruk
eller ofullständiga jordbruk, som lämpligen kunde kompletteras så att de bleve
familjejordbruk, med större jordbruk förhindrades.

I motionen II: 398 hade yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om utredning i syfte att bolags styrelseledamöter samt tjänstemän
och andra hos bolag anställda personer jämte makar, såvitt anginge
trävarubolag, icke skulle, där ej särskilda anledningar förelåge, äga förvärva
jordbruksfastighet med skogsmark.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att motionerna I: 143 och II: 232, såvitt anginge yrkandet beträffande
åtgärder till förhindrande av att jord- och skogsbruk överginge i den icke jordbrukande
befolkningens händer, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd; B.

att motionen II: 398 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd:

C. att riksdagen, i anledning av motionerna I: 145 och II: 218, måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn utredning, i vad mån jämkningar kunde
vidtagas i dispensbestämmelserna i lagen den 18 juni 1925 angående förbud
i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom utan att
lagens sociala och jordpolitiska verkningar försvagades, samt framläggande för
riksdagen av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda; samt

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Örn inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet m. m. (Forts.)

D. att motionerna I: 143 och II: 232, såvitt anginge yrkandet beträffande
åtgärder till förhindrande av att redan fullt bäriga brukningsdelar försvunne
och sammanlades med andra, samt motionerna I: 212 och II: 306 icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten A.

Beträffande denna punkt hade reservation avgivits av herrar Hallagård och
Hedlund i Rådom, vilka av angivna orsaker hemställt, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag till förhindrande
av att jord- och skogsbruk överginge i den icke jordbrukande befolkningens
händer.

Herr Hallagård: Herr talman! Unde den senaste tidens diskussioner örn
jordbrukets framtidsmöjligheter har man alltmer kommit till den uppfattningen,
att det är nödvändigt att söka åstadkomma en förbättrad ekonomisk standard
för jordbruket. Det är ju enbart glädjande, att man nu på alla håll tycks fått
klart för sig denna nödvändighet. Det räcker dock inte blott att vidtaga åtgärder
i den riktningen, utan man får nog även se till att, så långt möjligt är
med hänsyn till vad som lämpligen kan göras, söka stimulera intresset för
jordbruksarbetet och jordbruket överhuvud taget. Det blir därför nödvändigt
att söka bevara den självägande jordbrukarklassen och även att öka antalet
egna jordbruk.

Ett synnerligen viktigt spörsmål blir i detta sammanhang att i den mån det
låter sig göra utan alltför rigorösa eller långt gående tvingande bestämmelser
söka hindra att jord- och skogsbruk övergå i den icke jordbrukande befolkningens
händer. Det är av denna anledning som man från vårt håll i motioner
begärt lagstiftningsåtgärder till hindrande härav, vilka motioner av utskottet
avstyrkts med hänvisning till vissa pågående utredningar.

Utskottet framhåller, att under de senaste årtiondena vid upprepade tillfällen
motioner avvisats örn en allmän lconcessionslagstiftning, men säger dock,
att frågan erhållit förnyad aktualitet under krigsåren. Givetvis måste man
med hänsyn till detta komplicerade och ömtåliga spörsmål vara mycket försiktig
och icke tillgripa åtgärder utan synnerligen starka skäl. Det förefaller dock
som örn utskottet visat alltför ringa intresse för motionernas syfte. Utskottet
hade synes det mig i varje fall bort framhålla behovet av genomförande av
sådana lagstiftningsåtgärder, som minska möjligheterna för den icke jordbrukande
befolkningen att förvärva jord- och skogsbruk.

Att tendenserna gå i den riktningen, att de självägande jordbrukarnas antal
minskas, framgår av de undersökningar som vidtagits. Fastighetsbildningssakkunniga,
som med uppmärksamhet följt utvecklingen av fastighetsförhållandena
inom olika bygder, anse sig nämligen kunna vitsorda att på grund av
kristiden tendenserna att söka placera kapital i jord och skog avsevärt ökat,
varvid särskilt skogsmark varit begärlig.

Över förvärv från bolags sida är ju effektiv kontroll möjlig genom lagen
örn förbud för bolag att förvärva fast egendom, medan de enskilda skogsköparnas
verksamhet icke underkastas motsvarande uppsikt. I detta sammanhang
ber jag att få fästa uppmärksamheten på att man i en motion från socialdemokratiskt
håll önskar utvidga detta förbud till att omfatta även trävarubolags
styrelseledamöter. I denna motion går man så långt att man säger, att

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Örn inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet m. m. (Forts.)
det effektivaste vöre att kräva förbud för personer som icke själva bruka jorden
att förvärva fastigheter i Norrland, vari skogsbruk ingå. Så långt kan man dock
enligt min mening knappast gå.

Utskottet tycks emellertid vara mera intresserat för att gå den motsatta
vägen, när det gäller att söka hindra den icke jordbrukande befolkningen att
förvärva jord. Enligt utskottets förslag i en senare punkt föreligger nämligen
en begäran örn utredning avseende jämkning i lagen om förbud för bolag att
förvärva fast egendom därhän, att förening skulle få ökad möjlighet att förvärva
jordbruk. Det kan möjligen vara av viss betydelse, att konsumentförening
finge praktisk erfarenhet av jordbruksdrift, men detta betyder dock, att
man på det sättet ytterligare minskar den självägande bondestammen.

Såsom framgår av utskottets utlåtande s. 5 framhåller den utredning, som
år 1941 avgav betänkande med förslag till lag om inskränkning i rätten att
förvärva jordbruksfastighet: »Då de självägande böndernas antal minskas och
arrendatorernas antal undergår en motsvarande ökning, försvagas bondeklassens
ställning och betydelse i samhället. Jordbrukets framtida utveckling torde
också bli lidande på dessa förändringar i jordbesittningen, enär en arrendator
i allmänhet icke hyser samma intresse som en självägande bonde för att förbättra
fastigheten.»

Denna utredning av år 1941 säger vidare: »Det är icke försvarligt att vänta
med samhällsingripanden intill dess att avsevärda skadeverkningar redan uppstått.
Den lagstiftning, som tidigare genomförts mot osund jordspekulation, har
utmärkts därav, att den kommit för sent. Erfarenheten har också visat, huru
svart det är att komma till rätta med sådana missförhållanden som rubbningar
i äganderättsförhållandena åstadkommit. Samhället bör beredas möjlighet att
övervaka och i den män så erfordras inskrida mot överflyttning av jord från
en befolkningsgrupp till en annan.»

Detta utredningens förslag har emellertid avstyrkts. Örn man nu anser att
utredningen gått för långt i detta fall genom att den föreslagit att länsstyrelserna
skulle tillstyrka förvärv av jordbruksfastigheter, borde det dock kunna
finnas andra vägar att nå det resultat, vartill de motioner syfta, som man
tillåtit sig frambära. Spörsmålet är emellertid av den vikt, att det blir nödvändigt
att söka förekomma att alltför många icke jordbrukare förvärva jordoch
skogsbruk.

I föreliggande utlåtande finns även ett uttalande av Riksförbundet landsbygdens
folk med anledning av motionen angående förenings rätt att förvärva
jord, där förbundet framhåller, att det »är av den bestämda uppfattningen,
att örn icke landets jordbrukarkår skall bli en kår av övervägande arrendatorer
och jordbruksarbetare, är det absolut nödvändigt att icke uppmjuka utan väsentligt
skärpa den1 restriktiva lagen rörande jordförvärv. Våra grannländer,
exempelvis Finland, ha även funnit denna sats riktig och infört en mycket
starkt restriktiv lagstiftning.»

Jag skall emellertid inte ingå vidare på detta spörsmål, utan jag ber att få
åberopa de motioner, som ligga till grund för vår reservation och de synpunkter
på denna fråga som däri anförts. Det förefaller mig dock som örn det finns
skäl att begära, att spörsmålet tages under övervägande.

Vi reservanter lia därför tillåtit oss att beträffande denna punkt anföra,
att det enligt vår mening synes vara angeläget, att statsmakterna ägna förevarande
spörsmål stor uppmärksamhet och att i första hand därvid bör på ett
fullt klarläggande sätt utrönas i hur stor omfattning här påtalade företeelser
verkligen förekomma samt att på grundval av resultatet härav bör övervägas
vad som bör och kan göras för missförhållandenas undanröjande och förebyggande.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet m. m. (Forts.)

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som avgivits
av mig och herr Hedlund på denna punkt.

Herr Norman: Herr talman! Utskottet redovisar i vilka olika avseenden
föreliggande spörsmål är föremål för överväganden i av Kungl. Majit tillsatta
utredningskommittéer och anser, att det i nuvarande läge ej är erforderligt,
att någon framställning göres till Kungl. Majit i frågan.

Jag kan inskränka mig till att hänvisa till detta och därmed yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Med anledning av vad herr Hallagård yttrade örn den restriktiva lagstiftningen
i Finland, ber jag få säga, att denna, örn jag inte är alldeles fel underrättad,
gäller såsom en provisorisk lagstiftning, föranledd av de utomordentliga
förhållanden, i vilka landet för närvarande befinner sig. Det torde
således inte vara alldeles riktigt att åberopa denna såsom stöd för ett krav
på en mera allmängiltig lagstiftning i vårt land.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu
förevarande punkten hemställt samt vidare på bifall till den av herrar Hallagård
och Hedlund i Rådom därom anförda reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten C.

Beträffande denna punkt hade reservation anmälts av, utom annan, herrar
Mannerskantz och Roos, fröken Andersson samt herr Johnsson i Kastanjegården,
vilka yrkat avslag å motionerna I: 145 och II: 218.

Herr Mannerskantz: Herr talman! På denna punkt har avgivits en reservation,
som går ut på att man inte skulle göra en hemställan örn utredning i
syfte att möjliggöra för Kooperativa förbundet att köpa gårdar. Med hänsyn
till den nära förestående midsommarhelgen skall jag inte utveckla reservanternas
uppfattning närmare, utan jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Karlsson, Gottfrid: Herr talman! Jag vill som motionär i detta ärende
uttrycka min tillfredsställelse över det beslut, vartill utskottet bär kommit
vid sitt övervägande, och jag skulle ju, herr talman, utan vidare kunna inskränka
mig till att endast yrka bifall till utskottets ^förslag.

När jag emellertid nyss lyssnade till herr Hallagård, gav jag akt på att
han tog upp ett uttalande i yttrandet över motionen från Riksförbundet landsbygdens
folk. Förbundet talar där örn nödvändigheten av att inte uppmjuka
de nu gällande bestämmelserna och fortsätter: »Våra grannländer, exempelvis
Finland, ha även funnit denna sats riktig och infört en mycket starkt restriktiv
lagstiftning.»

Utskottets ordförande har ju redan gjort en erinran mot herr Hallagård på
denna punkt. Jag vill tillägga, herr talman, att när jag i söndags för två
veckor sedan var på besök i Helsingfors, hade jag tillfälle att samtala med
ett av de finska statsråden örn denna sak. Jag var inte i Helsingfors för detta
sammanträffande, utan för att övervara en kongress. Ifrågavarande statsråd
intar en framskjuten ställning inom den finska kooperationen och hade med
stort intresse följt vår aktion här i Sverige för att få till stånd en uppmjuk -

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Om inskränkning i rutten att förvärva jordbruksfastighet m. m. (Forts.)
ning av ifrågavarande bestämmelser. Han frågade mig, hur långt denna sak
kommit. »Vi här i Finland», säde han, »ha inga restriktioner på detta område
med undantag av en lagstiftning, som är rent provisorisk och avsedd att tilllämpas
så. länge vårt land är i krig, men inte en dag längre. Denna lagstiftning
förbjuder köp av jordbruksfastigheter överhuvud taget.»

Jag har inte kunnat underlåta att lämna detta meddelande med anledning
av RLF :s uttalande, då ju de, som läsa uttalandet utan att ha kännedom om
de verkliga förhållandena, måste få den uppfattningen, att man i detta vårt
grannland har en mycket restriktiv lagstiftning på detta område. Så är visst
inte fallet, ty under normala förhållanden har man ingen sådan lagstiftning
i Finland.

Jag kan inte heller underlåta att uttrycka någon förvåning över RLF:s
ställningstagande till detta spörsmål under den senare tiden. Det är inte så
länge sedan i varje fall förbundets nuvarande ordförande intog en annan ställning
till denna fråga. Jag har i min hand ett utdrag ur ett referat i en
västeråstidning från ett av RLF anordnat upplysningsmöte i Västerås. Enligt
referatet yttrade herr Ekström bl. a. följande: »Det finns ett bra förslag
till kontroll av jordbrukarnas uppskörtningstendenser. Kooperativa förbundet
har ju fyllt den uppgiften på andra håll, och Albin Johansson är välkommen
till jordbruket. Jag skall rekommendera utvägen, när jag träffar honom.»
Mot bakgrunden av ett sådant ställningstagande tidigare kan man inte underlåta
att. uttrycka en smula förvåning över den väldiga aggressivitet som RLF
lägger i dagen, då det är fråga örn att uppmjuka de bestämmelser, som nu
hindra konsumentkooperativa sammanslutningar att köpa jordbruk.

Då herr Mannerskantz talade om att det är fråga örn att Kooperativa förbundet
skulle köpa jordbruk, vill jag bara göra den erinran, att det inte förhåller
sig så, utan att det här gäller att bereda möjlighet för någon eller
några av de större konsumtionsföreningarna att få tillhandla sig ett jordbruk
i närheten av den ort, där respektive förening bedriver sin verksamhet. Vi lia
nämligen, såsom vi säga i vår motion, inte kunnat finna det vara rimligt, att
bestämmelserna skola tolkas så, att konsumenter, sammanslutna i en konsumtionsförening,
inte skola ha samma möjlighet som vilken enskild medborgare
som helst att köpa ett jordbruk.

Jag skall, herr talman, inte upptaga tiden med något längre yttrande. Jag
ber att med dessa ord få yrka bifall till utskottets förslag i den föredragna
punkten.

Herr Johansson, Henry: Herr talman! Jag hade för avsikt att i någon mån
uppehålla mig vid några av de yttranden, som lagutskottet har infordrat, men
för att spara tid skall jag inskränka mig till att instämma i vad herr Karlsson
yttrade beträffande RLF:s uttalande. När man där har kommit underfund med
att den svenska konsumentkooperationen är ett storkapitalistiskt företag, ja,
rent av en storkapitalistisk koncern, väl dold under en ideell täckmantel, tycker
jag förstås, att man har tagit till ett alltför kraftigt språk.

Jag begärde närmast ordet för att med eftertryck få betona, att vi här i
landet lia en näringsfrihet, som utnyttjas inte minst av landets jordbrukare
genom deras egna ekonomiska organisationer, och jag frågar mig, hur man
kan ha skäl att under sådana förhållanden neka t. ex. konsumentkooperationen
att utnyttja samma näringsfrihet. Jag har personligen ingenting emot att
mjölkproducenterna i detta land mejeribehandla mjölken, ja, till och med distribuera
den, örn det kan vara till gagn för konsumenterna och bli billigare
på det sättet. Jag har heller ingenting emot att. landets köttproducenter bygga
slakterier — de få gärna för mig till och med förädla råvaran. Men jag skulle

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet m. m. (Forts.)
helst se, att allt detta finge ske under andra förutsättningar än som förelegat
under de senast förflutna åren. Man har nämligen med stöd av staten kunnat
starta rörelser av nu nämnt slag, och de fördelar, som detta stöd medfört, ha
naturligtvis gjort dem konkurrenskraftiga gentemot andra företagsformer.

Jag skall inte sticka under stol med att jag, örn inte ängslas, så dock är betänksam
i ett avseende, nämligen i fråga örn att man just tack vare detta
många gånger kraftiga stöd ifrån det allmänna lyckats- skapa monopolistiska
företag, inte bara beträffande produktionen, utan också i fråga örn förädlingen
och distributionen. Och då man utan omsvep erkänner, att man vill samtidigt
lia ett hundraprocentigt monopol på både produktion och distribution, finner
jag det sannerligen vara skäl för oss, som bara äro konsumenter och som skola
betala, att bli betänksamma. Naturligtvis har samhället, regering och riksdag
resurser att även efter kriget bestämma över priser och kanske också
reglera konsumtionen, men jag undrar, örn det inte är ett sådant tillstånd, som
de borgerliga här i landet minst av allt önska och mångå gånger så kraftigt
vända sig emot. Representanter för högern och naturligtvis också för bondeförbundet,
men även för folkpartiet, lia reserverat sig för avslag på de motioner,
som nu föreligga till behandling. Hur är det, frågar jag mig, under sådana
förhållanden möjligt att samtidigt från borgerligt håll ideligen deklarera
viljan till frihet för handel och näring? Lika övertygad som jag är örn att
varken regeringen eller riksdagen vill undandraga det svenska jordbruket —
framför allt småbruket men kanske även de ekonomiska föreningsrörelserna —
ett visst stöd, lika viss är jag örn1 att det inte vore lönt för de svenska konsumenterna
att be örn stöd för att anskaffa jordbruk. Men det är inte det saken
gäller. Här gäller det, örn en sammanslutning av konsumenter skall få rätt
att, om den så vill, med egna satsade småbelopp och hopsparade vinstmedel
hjälpa till att producera livsmedel. Den saken kan riksdagen rimligen inte sätta
sig emot.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr voll Heland: Herr talman! Jag skall inte lägga mig i herrarnas polemik
emot den icke närvarande RLF-ordföranden. Jag skall emellertid deklarera,
att jag inte har någon extrem uppfattning i denna fråga. Jag är bara
litet förvånad över att herrarna äro så angelägna örn ändring på denna punkt.
Jag skulle vilja framställa en fråga: varför äro konsumtionsföreningarna och
Kooperativa förbundet så angelägna örn att lägga sig till med gårdar? Det
måste väl finnas en orsak. Jag har hört talas örn en sådan, nämligen att man
vill kontrollera, hur jordbruksdriften lönar sig. Men är det orsaken, då borde
herrarna också se till, att vi välja de rätta jordbruken. Jag är emellertid
övertygad örn att ni i det fallet icke komma att välja de ur jämförelsesynpunkt
rätta jordbruken utan komma att ur er egen synpunkt välja dem, som
efter vad ni äro säkra på tillhöra de mest lönande här i landet, och då förfelas
er aktion att försöka skaffa jämförelseobjekt. Men, som sagt, jag har
ingen extrem uppfattning i den frågan, och därför skall jag inte lägga mig i
den irriterade debatten på denna punkt.

.Tåg begärde ordet på grund av herr Johanssons anförande, som förvånade
mig i högsta grad. Jag hade inte ifrån en socialdemokrat väntat ett sådant anfall
emot jordbrukarnas ekonomiska organisationer, som herr Johansson presterade
i dag. Herr Johansson bör besinna, att det har varit mycket lyckligt,
att det inte under pågående världskrig blivit mycket otrevliga kontroverser
olika organisationer emellan, utan att vi ha kunnat behandla frågorna så sakligt
och lugnt som möjligt. Herr Johansson insinuerade, att det på jordbrukarhåll
har bildats starka ekonomiska monopolföretag som konsumenterna

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet m. m. (Forts.)
fruktade. Det synes mig, herr Johansson, som örn konsumenterna i stället under
hela detta krig borde lia varit djupt tacksamma för att det funnits jordbrukarorganisationer,
vilka statsmakterna och myndigheterna lia kunnat utnyttja
så, att försörjningen kunnat klaras så utmärkt. Hade vi inte haft dessa organisationer,
hade det svenska folket absolut inte haft det så bra under denna
kris.

Jag vill också tillägga, att det är alldeles felaktigt att påstå, att jordbrukarnas
företag äro några monopolföretag, ty monopolföretag böra ju kunna
utnyttja sin ställning. Men samtliga här närvarande riksdagsledamöter veta
synnerligen väl, att jordbrukarnas ekonomiska organisationer äro beroende av
statsmakterna och myndigheterna, ofta till den grad, att vi, som stå i ledningen
för organisationerna, tycka, att man går litet för långt i sin detaljbehandling
av deras verksamhet.

Herr talman, jag har inte kunnat underlåta att ge denna replik till herr
Johansson, då det syntes mig, att herr Johanssons anförande inte passade in
i denna debatt.

Herr Johansson, Henry: Herr talman! Jag förmodade, att herr von Heland
skulle ta. denna sak på det sättet. Jag har naturligtvis som alla andra anledning
till stor tacksamhet för vad jordbruket har gjort under dessa krisår,
men vad jag närmast vände mig mot var den tydliga tendensen ifrån den
ekonomiska föreningsrörelsen att eftersträva framtida monopol, något som
jag hyser betänkligheter inför.

Herr Karlsson, Gottfrid: Herr talman! Herr von Heland talade om den
irriterade debatt, som föres i dag. Jag vet inte, vilket eller vilka inlägg som
varit irriterade, i varje fall har inte mitt varit det. Jag uttalade min stora
tillfredsställelse med det beslut, som utskottet kommit till.

Men så vände sig herr von Heland mot mig för att jag ville få en ändring
till stånd i den lagstiftning, som det här gäller. Att jag önskar ändring beror,
herr von Heland, uteslutande på att jag anser det orimligt, att det skall finnas
lagbestämmelser, som lägga hinder i vägen dör svenska medborgare, som
äro sammanslutna i en konsumtionsförening, att gemensamt få köpa ett jordbruk,
om de så önska och anse lämpligt.

Därpå gjorde herr von Heland en liten utläggning om att det är tämligen naturligt,
att örn kooperationen vill köpa jordbruk för att få jämförelsematerial
och kunna bedöma, hur jordbruket bär sig, kommer kooperationen att skaffa
sig de bästa jordbruken. I motionerna finnas omnämnda två jordbruksfastigheter,
som vederbörande konsumtionsförening velat köpa. Den ena gården var
av sådan beskaffenhet, att den hade blivit föremål för uppmärksamhet från
jordbrukskommissionen i länet, därför att den inte hade skötts tillfredsställande,
utan lag under vanhävd. Den andra var, enligt vad som bestämt förklarats
för mig av personer, sorn noga känna till förhållandena, och även från
jordbrunarhall, en gard av medelgod beskaffenhet. Det är det svar jag kan
ge herr von Heland.

^Herr Wisstrand: Herr talman! Jag anser, att denna diskussion råkat något
pa sned, da den bara kommit att gälla kooperationen och dess konsumtionsföreningar.
Utskottets utlåtande utmynnar likvisst i något annat och mera;
det syftar till sådana jämkningar i nuvarande lagstiftning på området som
kunna företagas utan att lagstiftningens sociala och jordpolitiska verkningar
försvagas. En lagstiftning, som medgave undantag endast för kooperationen,
anser jag innebära en klasslagstiftning, som jag inte kan biträda. När jag

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Örn inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet m. m. (Forts.)
har biträtt utskottsutlåtandet, har det varit därför att det syftar längre, nämligen
till en. allmän översyn av ifrågavarande lagstiftning för att utreda, i
vilka fall den kan anses vara onödigt sträng.

En person som under många år varit ledamot av denna kammare har en
egendom, som sedan medeltiden tillhört hans släkt, och för någon tid sedan
ville han vidtaga åtgärder för att bevara den i sina efterkommandes ägo. Han
avsåg att bilda ett aktiebolag, som skulle äga gården, men myndigheterna
förvägrade honom detta. Det förefaller mig. att även en sådan sak borde
tagas under övervägande vid den översyn, som utskottet bär begärt. Detta
fall omnämndes också under utskotts debatten, ehuru det beklagligtvis icke
kom att inflyta i utskottsutlåtandet. Även andra former av bolag med verksamhet
liknande konsumtionsföreningarnas böra med deni likställas i rättigheter.
Med hänsyn härtill anser jag att en översyn är både nyttig och lämplig,
och jag har därför biträtt utskottsutlåtandet.

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner, först på bifall till samt vidare på avslag
å vad utskottet i den under behandling varande punkten hemställt; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten D.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 12, i anledning av delgivning av ett av andra kammaren fattat
beslut rörande landsbygdens befolkningsfråga m. m., bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 11,
i anledning av väckt motion angående utredning örn åtgärder i syfte att förbilliga
byggnadskostnaderna.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 421, hade herr Nilsson i Stockholm
m. fl. hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa
om en utredning i syfte att förbilliga byggnadskostnaderna bl. a. genom
stöd åt allmännyttiga företag inom byggnadsämnesindustrien för uppnående
dels av en av monopolbildningar opåverkad prissättning på byggnadsmaterial
och dels en skyndsammare standardiseringsprocess beträffande tillverkningen
av sådana material.

Om förbilligande
av
byggnadskostnaderna.

Andra kammarens andra tillfälliga utskott hade i avgivet utlåtande (nr 10)
över nämnda motion på anförda skäl hemställt, att andra kammaren för sin
del måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit begära utredning enligt
i utlåtandet angivna riktlinjer i syfte att förbilliga byggnadskostnaderna.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat följande:

»I hur stor omfattning monopol- och kartellbildningar fördyra byggnadskostnaderna
har utskottet icke haft möjlighet att bilda sig någon bestämd uppfattning
örn. Ibland står uppgift mot uppgift. Att på åtskilliga områden
dylika sammanslutningar förekommit och förekomma är dock säkert, liksom
att de ofta medfört onödigt höga kostnader. I likhet med motionärerna vill
dock utskottet framhålla, att det principiellt icke finner något att anmärka på

8j Nr 25. Onsdagen den 21 juni 1944.

Om förbilligande av by g gnadskostnaderna. (Forts.)
en utveckling fram mot samverkan mellan företagen och större företagsenheter.
Medgivas skall att monopolbildningar finnas, som medfört rationellare drift och
lägre produktionskostnader, även örn prissättningens skälighet icke heller för
deras vidkommande med någon större säkerhet kunnat kontrolleras. Faran för
att kartellbildningarna skola utnyttja sin ställning till en mot allmänhetens
intressen stridande prispolitik synes dock vara uppenbar. Särskilt i fråga om
lokala s. k. ringbildningar mellan entreprenörer av skilda slag har utskottet
fått den uppfattningen, att de ofta hålla priserna uppe på en onödigt hög nivå.
Örn sålunda utskottet icke anser alla sammanslutningar av karteilkaraktär
vara av ondo, föreligga å andra sidan så pass många uppgifter örn att de missbrukats,
att även detta problem bör bli föremål för en klarläggande undersökning.
Denna kan möjligen leda till krav örn att redan förefintlig lagstiftning
bör skärpas men kanske ock till att särskilda bestämmelser i fråga örn
byggnadsverksamheten kunna befinnas mera lämpliga.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka, att för brytandet av icke
önskvärda monopol kan samhällets effektiva ekonomiska stöd komma att erfordras,
exempelvis för igångsättande eller upprätthållande av allmännyttiga
företag särskilt inom byggnadsämnesindustrien. Vilka metoder, som därvid
kunna befinnas mest lämpliga, bör utredningen kunna ge besked om.»

Andra kammaren hade bifallit sitt utskotts hemställan, varefter ärendet
överlämnats till första kammaren, som hänvisat detsamma till sitt andra tillfälliga
utskott, vilket i det nu föreliggande utlåtandet yttrat:

»Utskottet ansluter sig till vad andra kammarens andra tillfälliga utskott
anfört i sitt utlåtande över motionen och hemställer, att första kammaren måtte
biträda andra kammarens i ärendet fattade beslut.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Ekströmer och
Carl Eric Ericsson ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa, att första kammaren för
sin del måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning enligt
i reservationen angivna riktlinjer i syfte att förbilliga byggnadskostnaderna.

I den av reservanterna förordade motiveringen hade bland annat gjorts följande
uttalanden:

»I motionen har angivits att monopol- och kartellbildningar i fråga örn åtskilliga
byggnadsmaterial skulle fördyra byggnadskostnaderna. Såväl i de
yttranden över motionen, som kommit utskottet till handa, som i de muntliga
föredragningar, som gjorts inför utskottet, ha härutinnan varandra motsägande
uppgifter kommit till uttryck. Att dylika sammanslutningar i vissa fall förekomma
inom byggnadsindustrien liksom inom andra branscher är emellertid
otvivelaktigt. I principiellt hänseende finnes intet att erinra mot en utveckling
fram mot samverkan mellan företagen och större företagsenheter. Icke
minst under nu rådande av kriget föranledda förhållanden har det vid upprepade
tillfällen från statsmakternas sida icke endast givits uttryck åt den
betydelse dylika organisationer haft, utan i åtskilliga fall till och med krävts
att näringsidkarna på dylikt sätt skulle sammansluta sig för att möjliggöra
genomförandet av vissa som önskvärda ansedda åtgärder. Dylik samverkan
medför ökade möjligheter till rationalisering av driften och därmed till förbilligande
av produktionen. Av naturliga skäl har det icke varit utskottet
möjligt att självt bilda sig en säker uppfattning örn skäligheten av den prissättning,
som tillämpas av dylika företag. Den omständigheten att inom
byggnadsverksamheten olika material ofta tavia med varandra för att komma
till användning medför en inbördes konkurrens mellan tillverkarna av olika

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Orri förbilligande av byggnadskostnaderna. (Forts.)
slags material som i sig själv motverkar oskälig prissättning. Utskottet vill
också erinra örn att monopolföretagen kava blivit föremål för särskild lagstiftning,
som tillåter granskning av deras verksamhet. Möjligt är att det bör
övervägas huruvida denna lagstiftning med hänsyn till utvecklingen bör förändras.
Även i övrigt bör det ankomma på en blivande utredning att överväga
vilka åtgärder, som i detta avseende från det allmännas sida kunna befinnas
lämpliga att vidtaga.»

Enligt en annan reservation hade herr Emil Petersson ansett, att utskottet,
med biträdande i övrigt av andrakammarutskottets motivering, icke bort giva
sin anslutning till vad i samma motivering anförts i det stycke, som började
med orden »Utskottet vill i detta sammanhang understryka» och slutade med
orden »bör utredningen kunna ge besked örn».

Herr Petersson, Emil: Herr talman! Först vill jag deklarera, att det parti
jag representerar icke har något att invända mot att det, såsom utskottet
föreslår, blir en utredning. Folkpartiet har tidigare motionerat i detta ämne
och hyser alltjämt den uppfattningen, att förhållandena på detta område böra
undersökas. Självfallet bör utredningen bli så allsidig och fullständig som
möjligt med beaktande av alla de faktorer, som här spela in. I utskottets
motivering finns emellertid ett uttalande, som jag icke ansett mig kunna biträda.
Det återfinnes på s. 3 och har följande lydelse: »Utskottet vill i detta
sammanhang understryka, att för brytandet av icke önskvärda monopol kan
samhällets effektiva ekonomiska stöd komma att erfordras, exempelvis för
igångsättande eller upprätthållande av allmännyttiga företag särskilt inom
byggnadsämnesindustrien. Vilka metoder, som därvid kunna befinnas mest
lämpliga, bör utredningen kunna ge besked om.» Denna passus är något dunkelt
formulerad och ger möjlighet till olika tolkningar. Vad menas med allmännyttiga
företag, som enligt utskottets mening skola få samhällets effektiva
ekonomiska stöd för att bryta icke önskvärda monopol? Innan vi sett utredningens
resultat och fått säkra belägg för påstådda missförhållanden, är
det förhastat att, såsom utskottet gör, ställa nuvarande byggnadsämnesindustrier
som motsats till allmännyttiga företag.

Till utskottets uppslag om subvention kan man också ställa sig skeptisk.
Det är klart, att företag, som få ekonomiskt understöd av staten och omhuldas
och omgärdas med privilegier, kunna sälja varorna billigare än de företag,
som måste ta sig fram med egen maskin.

Vidare synes det mig ligga en motsägelse i utskottets uttalande. Motionens
syfte är ju att tränga tillbaka monopolen, men utskottet pläderar för nya monopol,
en inkonsekvens som kammarens ledamöter nog lagt märke till. Den del
av motiveringen, som jag vänt mig mot, kan utgå utan att något av värde
för utredningen förloras.

Herr talman! Jag yrkar bifall till min reservation.

Herr Ekströmer: Herr talman! Den föreliggande frågan blev så ingående
debatterad i andra kammaren, att det kanske inte vore mycket att tillägga,
men i motionen, i vissa av de avgivna yttrandena och nu i utskottets motivering
förekomma några uttalanden, som jag finner vittna örn en ganska massiv
okunnighet om och misstro mot nutida svensk industri, varför jag anser mig
skyldig att säga några ord i denna fråga.

Först vill jag då påpeka, att i den reservation, som avgivits av herr Ericsson
och mig, har framhållits, att när en utredning av byggnadskostnaderna
skall sättas i gång, måste även de rena arbetskostnaderna beaktas. Jaff är

Första kammarens protolcoll 1944. Nr 25. 6

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Örn förbilligande av byggnadskostnaderna. (Forts.)
inte den, som förmenar arbetaren en väl tilltagen lön för lians arbete, men
jag nndrar örn allting är sa väl beställt, när det gäller lönerna i byggnadsfacket
_i vidsträckt bemärkelse. Jag tror, att en förutsättningslös utredning
skall visa, att ett visst förbilligande av byggnadskostnaderna genom en riktig
reglering av arbetslönerna skulle kunna vinnas, utan att man träder någons
berättigade intressen för nära. Det är möjligt, att jag Ilar fel, men när arbetslönerna
i en byggnad beräknas belöpa sig till cirka 40 procent av den
totala byggnadskostnaden, kan man rimligtvis icke helt enkelt förbigå en så
viktig faktor.

Jag kan i detta avseende hänvisa till det yttrande, som avgivits av statens
byggnadslånebyrå. Detta verk talar örn »allt det oskick, som i .så hög
grad präglade byggnadsmarknaden under högkonjunkturåren under senare
delen av 1920-talet» och som tog sig uttryck även i lönebildningen. Jag skulle
knappast tro, att »allt detta oskick» ännu kunnat elimineras.

På tal örn de sammanslutningar eller karteller, som finnas inom olika branscher
av byggnadsindustrien, bär jag. i ett av yttrandena, jag tror det var
Kooperativa förbundets, funnit. ett påstående, som synes mig ganska eget.
Man säger, att det knappast ligger »i monopolens intresse att införa nya,
bättre och billigare material i stället för nu gängse». Den som skrivit detta
har tydligen inte för vana att läsa tidningarna, i varje fall inte annonsspalterna,
ty om man studerar dessa, åtminstone i de större tidningarna, skall
man snart finna, att en mycket stor del av de nyheter, som utannonseras, utgöras
just av material av olika slag för byggnationer och allt vad därmed sammanhänger.
Jag skulle tro, att det knappast inom någon annan bransch pågar
ett så jag skulle vilja, säga sjudande arbete med att få fram nykonstruktioner
som inom byggnadsindustrien.

Men en sak är att konstruera nyheter, en annan att sälja dem. Det har
mången gång visat sig svårt att finna avsättning för ett nytt material eller
en ny konstruktion, eftersom byggnadsarbetarnas lönepretentioner så att säga
aro oelastiska. Jag menar, att om ett ackord har satts för ett material, vilja
arbetarna ogärna ändra på detta, även om ett nytt material erbj.udes som
kanske innebär betydande.. lättnader i arbetet, och då är det självklart, att
ett sådant material har svårt att vinna marknad.

. Son) sagt. jag tycker verkligen, att en utredning beträffande arbetslönerna
inom byggnadsfacket inte skulle behöva väcka anstöt. Det kan nog förekomma
monopolbildningar även där, som kunna behöva synas i sömmarna, och
det skulle inte. förvåna mig, om en sådan översyn skulle kunna ge vissa riktlinjer
till förbilligande av byggnadskostnaderna.

Utskottet säger i sin motivering på s. 3: »Faran för att kartellbildningarna.
skola, utnyttja sin ställning till en mot allmänhetens intressen stridande
prispolitik synes dock vara uppenbar.» När jag läser detta, kan jag som industrimän
inte annat än le, ty sa gar det inte till inom svensk industri av i
dag. För det första lia vi åtminstone nu under kristiden statens priskontrollnamnd,
som noga, övervakar, att prissättningen inte lämnar rum för några
oskäliga vinster, ja, jag kan säga av egen erfarenhet, att nämnden har varit
sa pass hård, att i många fall inte någon vinst alls uppkommit, inte ens örn
man haft ett modernt utrustat företag.

Men även om priskontrollnämnden inte funnes — eller när den en gång
tas bort tror jag, att utskottets farhågor äro betydligt överdrivna ty
den sammansJutmng i. en bransch, som skulle försöka sig på att utnyttja en
inbillad monopolställning till oskälig prispolitik, skulle förvisso snart finna
att den hade gjort den allra största tänkbara dumhet. Nya konkurrerande
företag skulle nämligen, så att säga i skuggan av dessa höga priser, växa

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Om förbilligande av b y g g n a d s k ost naderna. (Forts.)
lipp som svampar ur jorden, och det dröjde inte länge, förrän en mördande
konkurrens skulle uppstå och sammanslutningen sprängas och säkerligen kaos
inträda. Nej, ledningen av en branschsammanslutning eller, om man vill kalla
den så, kartell, måste vara mycket måttfull. Ändamålet med sammanslutningen
är inte, såsom motionären och utskottet tyckas tro, att åt företagen
håva in oskäliga vinster på allmänhetens bekostnad, utan meningen är att
eliminera en osund konkurrens, som alltid tenderar att pressa ned priserna
till själva tillverkningskostnaderna och till och med därunder. Sammanslutningen
är i stället avsedd att göra företagen ekonomiskt sunda och sanera
hela branschen, så att företagen ha möjligheter till normal utveckling och
fortgående rationalisering, till sociala och hygieniska åtgärder till de anställdas
bästa. Allmänheten vinner också härpå, ty ett sunt och bärkraftigt företag
kan alltid bjuda på varor av högre kvalitet och även, tack vare möjligheter
till experiment o. dyl., komma med praktiska nyheter, varjämte det kan
erbjuda allmänheten en service av helt andra mått än en fabrik, som nätt
och jämnt ekonomiskt kan hålla sig uppe. Våra svenska branschsammanslutningar
ha förvisso därför en för det allmänna mycket välgörande inverkan,
och jag tror, att de fullt och väl kunna mäta sig med de s. k. allmännyttiga
företag, som omnämnas i utskottsutlåtandet.

Herr Petersson bär redan utvecklat sina synpunkter beträffande den passus,
där utskottet understryker, att samhällets effektiva ekonomiska stöd kan
komma att erfordras för igångsättande eller upprätthållande av allmännyttiga
företag. Jag kan instämma med honom och vill bara tillägga, att jag
knappast kan tänka mig ett mera osunt uppslag än detta.

Jandet vore mycket att tillägga, men jag skall inte ta kammarens tid i
anspråk längre, utan blott säga, att vi reservanter äro lika angelägna som
några andra örn att eventuella missförhållanden inom byggnadsbranschen rättas
till. Men vi kunna inte vara med örn den motivering, som utskottet har
antagit, utan vi ha anfört en mera verklighetsibetonad motivering i den reservation,
som avgivits av herr Ericsson och mig.

Herr talman, jag yrkar bifall till denna reservation.

Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! Henna motion som här är fråga örn
måste man hälsa med tillfredsställelse. Men när man läser motionen, tycker
man nog, att den verkar litet ensidig. Man bär endast intresserat sig för materialkostnaderna
och möjligheterna att förbilliga dem. Men för den som haft
med byggnadsverksamhet att göra förefaller det lika välbehövligt med en
utredning örn arbetskostnaderna, särskilt ackordsprissättningen. Vidare berör
motionen inte byggnadskostnadernia på landsbygden. Även på den punkten
hade emellertid en särskild undersökning bort verkställas. Såsom förhållandena
nu äro, fastställas prislistorna efter städernas byggnadskostnader. och
dessa ha på° senare år börjat tillämpas även på landsbygden. Det talas ju örn
att det är så billigt a.tt bo på landsbygden. Man borde då också tänka på att
se till, att det går att bygga billigt på landsbygden. Detta går inte nu, utan
det är städernas prislistor som i stort sett användas.

Med hänsyn till den långt framskridna tiden skall jag, herr .talman, inte
yttra mig vidare. Jag har inte kunnat underlåta att till protokollet få antecknat
den uppfattningen, att den blivande utredningen bör taga sikte inte
bara på materialkostnaderna, utan även på arbetslönerna inom de olika byggnadsfacken.

Herr Heilman: Herr talman! Herr Petersson frågade, vad som menas med
allmännyttigt företag, därvid han hänvisade till utskottets förut citerade ut -

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Örn förbilligande av byggnadskostnaderna. (Forts.)
talande på s. 3. Jag måste säga, att jag själv inte finner denna beteckning
särskilt lycklig, ty jag Ilar den uppfattningen, att varje företag, som på ett
förnuftigt sätt betjänar allmänheten, är ett allmännyttigt företag, oavsett vilken
kategori det tillhör. Men såvitt jag förstår har det varit svårt att finna
ett uttryck, som fullständigt täcker vad man från motionärernas sida syftat
på, och därför har man måst nöja sig med denna beteckning. Vad man syftar
på är ju, att staten skulle på ett eller annat sätt understödja företag, som
ställa sig lojala i fråga örn sin prispolitik och sin verksamhet i övrigt. Man
skulle understödja sådana företag, när det gäller att gå till angrepp mot en
kartell eller ett monopol, som utnyttjar sin ställning till skada för allmänheten.
Jag vill härmed inte lia sagt, att våra nuvarande karteller och monopol
skulle driva en sådan skadlig verksamhet. Den saken har jag inte haft tillfälle
att undersöka. Men vi veta, att det funnits monopol, som det erfordrats
ganska stor kraft för att bryta och vilkas brytande varit till gagn för allmänheten.
Det är inte sagt, att staten behöver starta något konkurrensföretag
för att fylla en sådan uppgift. Det kan mycket väl tänkas, att man utnyttjar
en privat kartell, som visat sig lojal, det vill säga att man genom beställningar
från denna kartell stöder dess verksamhet, så att den förmår konkurrera
ut ett annat företag, sorn uppträder mindre solidariskt och mindre
just mot det allmänna. Det är denna tankegång, som legat under den passus
i utskottets utlåtande, som herr Petersson reserverat sig mot.

Herr Ekströmer berörde frågan örn arbetslönerna. Anledningen till att utskottet
inte tagit med lönerna i sina riktlinjer för utredningen är den, att
utskottet har den bestämda uppfattningen, att lönerna inte spela en. så oerhört
viktig roll, som man från reservanternas sida velat göra gällande. Det är
ju känt, att byggnadsarbetarna .tillhöra den grupp medborgare, som haft den
lägsta kompensationen för dyrtiden. Att deras löner i enstaka situationer kunnat
springa upp i höjden beror på särskilda omständigheter, som jag nu inte
skall gå närmare in på. Det har väl närmast varit det förhållandet, att byggnadsarbetet
är ett säsongarbete, som medfört, att byggnadsarbetarna måste
få högre löner än arbetare i allmänhet. De måste ju kunna täcka sina utgifter
jämväl under den .tid, då de gå utan s.ysselsättning. Det är även andra
omständigheter, som ha spelat in. Vi skola inte glömma den situation, som
inträdde under 1930-talet, då byggnadsarbetarnas löner i enstaka fall sprungo
i höjden. Detta berodde på, att efterfrågan på arbetskraft, särskilt murare,
var mycket stor. Byggmästarna gingo från bygge till bygge och drogo folket
från den ena arbetsplatsen till den andra. De överbjödo varandra för att
få folk till sina byggen. Det förekom i stor utsträckning att byggmästare
gick till ett bygge och frågade en arbetare vad han förtjänade. Och när han
fick uppgift örn detta, bjöd han mera för att få över arbetaren till sitt bygge.
Att lönerna i vissa fall sprungo i höjden, berodde sålunda på denna tävlan
mellan byggmästarna att förvärva skickligt folk, inte på att de ackordsmäsgigt
fastställda lönerna i och för sig voro höga. Denna fråga har tidigare
berörts i riksdagen. Det var på tal i en remissdebatt i början på 1930-talet,
då högermannen professor Forssell med skärpa framhöll denna tendens inom
byggnadsindustrien, som medförde, att arbetslönerna sprungo i höjden. Ser
man på hela årsinkomsten och inte på avlöningen vid enstaka tillfällen, ha
byggnadsarbetarna inte någon oskäligt hög lön. I priskontrollnämndens yttrande
framhålles bland annat — jag understryker detta i anledning av herr
Ekströmers alldeles riktiga påpekande, att arbetslönerna uppgått till 40 °/>
av byggnadskostnaden — att enligt den senaste utredningen stegringen i
byggnadskostnaderna för ett ordinärt bostadshus i Stockholm sedan början
av år 1939 beräknas utgöra omkring 35 %. Vidare heter det: »Härav komma

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Örn förbilligande av byggnadskostnaderna. (Forts.)
tre fjärdedelar på materialkostnaderna, vilka stigit i medeltal 55 å 60 %. Arbetslönerna
för såväl direkt som av underentreprenör anställda lia stigit med
11—12 % och bidragit med icke fullt en sjättedel till den totala stegringen.
Genom denna utveckling Ilar materialkostnadernas andel av de totala byggnadskostnadema,
varmed här avses byggnadsföretagarens självkostnader med
avdrag för tomtkostnaderna, stigit från omkring hälften före kriget till mellan
55—60 % för närvarande, samtidigt som arbetslönernas andel sjunkit från i
runda tal 40 till 30 %.» Detta tyder ju inte på att arbetskostnaderna spela
största rollen i fråga örn byggnadskostnadernas stegring. Deras procentuella
andel i byggnadskostnaderna har ju, såsom framgår av detta yttrande, under
senare tid sjunkit i stället för stigit. När denna fråga nyligen diskuterades
i andra kammaren, framhöll herr Sveningsson uttryckligen, att han
inte ville göra sig till talesman för den uppfattningen, att arbetslönerna äro
för höga. Han yttrade för övrigt i det sammanhanget, att han inte talade endast
å egna vägnar, utan å hela högerpartiets vägnar. Jag är av samma uppfattning
som herr Sveningsson. Arbetarnas löner äro inte för höga. Kunde
man emellertid reglera arbetsmarknaden så, att man sprider ut arbetet på
en större tidrymd av året, vore detta naturligtvis till fördel. Örn man kan
garantera arbete under låt oss säga 9—11 månader om året i stället för
5—7 månader —- vilket förekommit örn inte nu så dock under tiden strax
före kriget — skulle en justering av lönerna icke vara utesluten.

En ytterligare anledning till att utskottet inte velat taga med lönerna i utredningen
är den, att lönerna under senare tid i viss utsträckning varit föremål
för utredning. Jag tror därför inte, att herr Elofsson nu har särskild anledning
att yrka på arbetslönernas medtagande i utredningen. Jag skall gärna medge,
att arbetskostnaderna kunna ha större betydelse på landsbygden. Detta beror
därpå, att arbetarna i regel få utföra arbetet på annan plats än sin hemort. Örn
herr Elofsson reser från sin hemort för att arbeta på en annan ort, är jag säker
på att han önskar få traktamentsersättning såsom kompensation för de merutgifter,
som uppkomma genom att han är borta från hemmet. Det blir på
samma sätt med en byggnadsarbetare. Skall han skickas från sin hemort till
en annan plats, måste man också kompensera honom för merkostnaderna. Detta
medför naturligtvis, att byggnadskostnaderna bli högre än de skulle ha blivit,
om man haft arbetare, som varit bosatta på platsen. Jag tror emellertid, att
detta problem skall kunna belysas genom de utredningar, som redan äro i
gång.

Herr Ekströmer var inne på frågan örn karteller och monopol och sade, att
han inte var av den uppfattningen, att dessa föra en prispolitik, sorn kan anses
såsom icke samhällsnyttig. I reservanternas yttrande är man emellertid inte
lika säker på den saken. Beträffande skäligheten av prissättningen föreslå reservanterna
följande uttalande: »Av naturliga skäl har det icke varit utskottet
möjligt att självt bilda sig en säker uppfattning örn skäligheten av den prissättning,
som tillämpas av dylika företag.» Reservanterna äro sålunda själva
inte fullt säkra på att det inte varit en oskälig prissättning från monopolens
och kartellernas sida. I fortsättningen av reservationen heter det, att man komL
mit till den uppfattningen, »att understundom s. k. ringbildning mellan entreprenörer
inom vissa delar av byggnadsverksamheten kan befaras lia medfört
onödigt höga byggnadskostnad^-». Detta är sålunda vad reservanterna själva
säga. Jag kati vidare hänvisa till näringsorganisationssakkunniga, som i sitt
betänkande fastslå, att missbruk från kartellernas sida förekommit. Jag kan
nämna, att exempelvis Stockholms byggmästareförening speciellt trycker på
mellanhändernas stora vinster och de prishöjningar, som mellanhändernas befattning
med produkterna medför. Föreningen anser, att mellanhändernas stora

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Om förbilligande av byggnadskostnaderna. (Forts.)
vinster är den punkt, som bör ägnas den största uppmärksamheten. Priskontrollnämnden
anser visserligen inte att kartellerna för närvarande taga oskäliga
priser, men förklarar dessutom att det kan ligga en fara i att kartellerna, när
vi kommit in i efterkrigsåren och priserna börja sjunka, komma att utnyttja den
allmänna prissänkningen inte för att sänka sina egna priser, utan för att få
en privat vinst. I detta ligger ju också en viss fara. I den reservation, som
avgivits av högermännen inom andra kammarens andra tillfälliga utskott, har
i fråga örn mellanhänderna yttrats följande: »Frågan örn mellanhändernas uppgift
vid förmedlingen av byggnadsmaterielen från tillverkaren till förbrukaren
bör av en utredning ägnas uppmärksamhet.» Så heter det vidare: »Viktigt är
naturligtvis att det tillses att icke sådana mellanhänder erhålla större ersättning
än som rimligen motsvarar deras arbete och risker för verksamheten.»

Jag har fäst mig vid att denna sista mening saknas i högerreservationen i
första kammaren. Jag tycker, att det är viktigt att uppmärksamma detta. Det
är väl dock inte fråga om att den utredning, som skall komma till stånd, endast
skall sysselsätta sig med mellanhändernas rent organisatoriska och tekniska
verksamhet i samband med förmedlingen av produkterna, utan avsikten är ju,
när nian skall försöka få ned byggnadskostnaderna, att kontrollera, huruvida
det uppstår oskäliga vinster. Då måste man självfallet inrikta sig på att se
till vad mellanhänderna ha för ersättning för den verksamhet de bedriva på
detta område. Jag kan inte förstå, att man skall kunna få något grepp örn
frågan örn mellanhänderna, örn man endast skall undersöka de rent organisatoriska
formerna för deras verksamhet men inte den ekonomiska sidan av saken.
Den mening i andrakammarreservationen, som uteslutits av reservanterna i
första kammaren, ansågs så viktig, att den under debatten i andra kammaren
särskilt underströks av herr Ljungberg.

Ja, herr talman, jag skall inte uppehålla kammaren längre. Jag har med det
anförda velat klarlägga, hur utskottsmajoriteten sett på saken. Jag är glad
över att man kunnat enas örn själva huvudyrkandet, nämligen att utredning bör
komma till stånd. Jag tror, att denna utredning skall giva vid handen, att
det finns möjligheter att på ett eller annat sätt förbilliga byggnadskostnaderna.
Denna fråga är ju av oerhört stor vikt med hänsyn till den stora andel som
hyreskostnaden för närvarande utgör av utgifterna i familjebudgeten. Örn man
skall hyra en modern lägenhet, uppgår hyran numera till 25—30 procent av
inkomsten, vilket måste anses alldeles för mycket åtminstone för en arbetarfamilj.
Dessutom bör man se saken ur den synpunkten, att staten har stort
intresse av byggnadsverksamheten, då den gjort stora investeringar i densamma.
Även ur den synpunkten är ett förbilligande av byggnadskostnaderna önskvärt.
Och jag hoppas som sagt, att utredningen skall visa, att ett sådant förbilligande
är möjligt.

Herr von Heland: Herr talman! Jag kan inte erinra mig att det förekommit
någon riksdag på senare år, då inte den fråga vi nu behandla vållat en livlig
debatt. Detta är ju ganska självklart med hänsyn till frågans ofantliga betydelse.
Och då byggnadsbeståndet är sämst på landsbygden, förstår man också,
att det är vi som äro bosatta där, som äro mest intresserade av frågan. Stämningen
har ju till och nied varit ganska irriterad. Att vi varit irriterade på
vårt håll har berott på att de utredningar och andra åtgärder som beslutats
vid flera riksdagar inte haft några effektiva resultat.

Det skulle ha varit intressant, örn utskottet redovisat alla de utredningar i
fråga örn byggnadskostnaderna, som kommit till stånd, och de beslut i övrigt,
Som fattats i byggnadsfrågor under de senaste åren. Nu kommer återigen ett
förslag örn utredning. Jag måste för min del säga, att jag inte är belåten

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Örn förbilligande av byggnadskostnaderna. (Forts.)
ined vare sig utskottets eller reservanternas förslag till motivering för denna
utredning. Utskottet framhåller självt, att det kan bli ett dubbelarbete på
grund av att andra utredningar pågå. Även av denna anledning skulle det
lia varit intressant, om utskottet redovisat de övriga utredningar som pågå.
För närvarande pågår en utredning beträffande förbilligande av lönekostnaderna
för jordbrukets byggnation, en utredning, som i vårt tycke pågått oell
•kommer att pågå alltför länge, innan det blir något resultat av den. I fråga
cili monopol- oell kartellbildningar förordar utskottet en utredning, trots att
även härutinnan pågår en utredning, som utföres av personer, som enligt min
uppfattning äro synnerligen, väl lämpade för uppgiften. Efterkrigsplaneringskommissionen
bär nämligen tillsatt en särskild delegation, som just skall behandla
monopol- och kartellbildningsf lågorna. Jag vill nämna, att i efterkrigsplaneringskommissionen
återfinner man sådana utmärkta personer som landsorganisationens
ordförande Lindberg, Svenska byggnadsträarbetarförbundets
ordförande Grefvin, doktor Bonow, K. F., Svenska arbetsgivarföreningens representant,
direktör Söderlund, och Sveriges industriförbunds ordförande, direktör
Wehtje. Det pågår alltså en utredning i fråga örn monopolen av en
kommitté, sammansatt av personer, som säkert äro de bäst skickade i landet
för en sådan uppgift. Utskottet yttrar sig vidare örn priskontrollnämnden och
ifrågasätter, huruvida den kan vara lämpad att kontrollera byggnadskostnaderna.
På denna punkt har efterkrigsplaneringskommissionen yttrat sig. I
samband med sitt yttrande örn penningpolitiken hemställde kommissionen hos
regeringen, att priskontrollnämnden skulle få ytterligare befogenheter, så att
den under de kommande åren, alltså efterkrigsåren, skulle kunna ha till uppgift
inte bara att sätta stopp för höjning av priser och löner, utan även öva
effektiv kontroll över att priserna sänkas, där så är möjligt. Jag kan inte tänka
mig annat än att priskontrollnämnden är den organisation, som bäst lämpar
sig för denna uppgift. Inom priskontrollnämnden har man ju vana att bedöma
sådana frågor, och den bör därför kunna få en vidgad befogenhet av
statsmakterna. Givetvis kommer byggnadsfrågan att bli ett av de centrala
problemen i efterkrigsplaneringen, även, med hänsyn till sysselsättningsfrågan.
Det blir därvid säkerligen inte lönefrågorna som bli de svåraste problemen
under åren närmast efter kriget, utan det blir frågan örn råvaruförsörjningen,
alltså frågan örn hur man skall förse byggnationen med tillräckligt
material. Men det blir ju en sak, som inte har med det nu diskuterade
■problemet att göra. Givetvis komma även lönerna att bli av största intresse,
eftersom man ställt upp ett så enormt byggnadsprogram. Det är sålunda av
stor vikt att man får pågående och blivande utredningar färdiga, så att
byggnationen kan ske så effektivt och rationellt som möjligt.

Huvudanledningen till att jag inte anser mig kunna följa utskottets förslag
är den, att utskottet hänvisar till motiveringen, och i motiveringen har man,
synes det mig, inte på ett tillbörligt sätt beaktat lönefrågorna.

Den siste ärade talaren har givetvis här hållit försvarstal för nuvarande
löner och kritiserade i stället materialpriserna, och när herr Ekströmer kommer
upp igen, förmodar jag att han liksom i sitt första anförande kommer
att rikta sig mot lönesättningen och försvara materialkostnaderna. För min
del vill jag lia en utredning örn alltihop; jag vill alltså lia en förutsättningslös
utredning. Och liven örn en sådan utredning antagligen kommer att stöta
ihop med andra pågående utredningar, har jag ingenting emot att den verkställes
— tvärtom, den kanske iir i högsta grad önskvärd. Men, herr talman,
jag ber som sagt att utan någon hänvisning till givna riktlinjer i motivering
eller hemställan få yrka, att första kammaren för sin del måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning i syfte att förbilliga byggnads -

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Örn förbilligande av byggnadskostnaderna. (Forts.)
kostnaderna. Jag önskar alltså att orden »enligt ovan angivna riktlinjer» måtte
utgå ur hemställan i herr Ekströmers reservation för att man på detta sätt
skall få alla frågor belysta genom denna utredning, som vi ju anse vara önskvärd.

Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! När herr Heuman framhöll, att byggnadsverksamheten
var säsongbetonad, så kan han till en del ha rätt, ty för
en del år sedan var det på det sättet, men med de nyare metoder som numera
användas kan man bygga nästan året runt. Det skall vara oerhört kallt, örn
inte denna verksamhet skall kunna utövas.

Att arbetsgivarna skulle springa till arbetarna och överbjuda varandra och
säga: »Vill du gå till mitt bygge, skall du få mer betalt!» — det tror jag
inte så mycket på. Det har ju många gånger krävts långvariga strider för att
nå fram till den löneuppgörelse som har gällt under de senaste åren.

Sedan vill jag säga till herr Heuman, att jag inte alls har påstått att timlönen
för byggnadsarbetarna är för hög. Det är inte den jag kritiserat, utan
vad jag kritiserade var att de ackordsprislistor som man följer i städerna
tillämpas även på landsbygden, där de inte passa. Örn man skall bygga en
ladugårdslänga ute på landsbygden och hänga upp gallerportar eller dylikt,
så användes den prislista som gäller vid upphängande av skjutdörrar i storstäderna
i de finaste lägenheterna. Det innebär, att en byggnadssnickare kan
förtjäna upp till 75 kronor örn dagen, örn han får sådan sysselsättning, och
detta synes mig vara en oskälighet, som bör utredas.

Sedan sade herr Heuman, att örn jag skall resa bort någon längre väg, så
vill jag ha dagtraktamente, och det vilja byggnadsarbetarna också, om de
skola resa ut på landet och utföra byggnadsarbeten. Då skulle jag vilja påpeka,
att på landsbygden ha vi de flesta byggnadsarbetarna, och de kunde
gärna vara kvar på landet, men i stället söka de sig in till städerna, där de
kunna få bättre betalt.

Herr talman! Jag har intet yrkande att framställa, utan har endast velat
framhålla att denna utredning som nu skall företagas borde omfatta även frågan
örn arbetskostnaden,

Herr Ekströmer: Herr talman! Herr von Helands oro för att jag skall
ge mig in på att förlänga debatten med ytterligare utläggningar om arbetskostnaderna
och materialkostnaderna är alldeles onödig. Jag begärde
ordet egentligen därför att herr Heuman påpekade, att vi reservanter, herr
Ericsson och jag, gjort en liten uteslutning i förhållande till motsvarande reservation
i andra kammaren. Detta beror på att vi icke ville ställa oss bakom
en sådan antydan, om man vill kalla det så, som förekommer i denna reservation,
när det säges att man skall tillse, att icke mellanhänderna erhålla större
ersättning än som rimligen motsvarar deras arbete och risker för verksamheten.
Vi vilja, som sagt, icke ge vår sanktion åt en sådan antydan när det
gäller en samhällsviktig och lojalt arbetande kår, och därför uteslöto vi punkten.
Men detta innebär ju icke att man icke skall ägna uppmärksamhet åt
mellanhändernas uppgift. Utredningen skall ju avse förbilligande av byggnadskostnaderna,
och örn man då skall undersöka mellanhändernas ställning,
gäller detta givetvis ett eventuellt förbilligande även av deras arbete, örn sådant
kan uppnås.

Herr Elowsson, Nils: Herr talman! Det är ju i allmänhet på det sättet, att
när man börjar diskutera byggnadsfrågan, så dröjer det inte länge, förrän
man fastnar på lönespörsmålet. Det kan hända att en arbetargrupp eller kan -

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Örn förbilligande av byggnadskostnaderna. (Forts.)
ske en och annan arbetare uppnått tillfälliga topplöner på en och annan plats
i landet vid ett och annat tillfälle, eftersom det har stått tvist om tolkningen
av ackordsbestämmelserna för det ena eller det andra slaget av arbete. Då det
mycket otta är omkring sådana ting, som diskussionen kommit att röra sig,
har det väsentliga i saken i allmänhet inte diskuterats. Detta är emellertid
olyckligt, enär hela detta spörsmål är så omfattande och viktigt att det vore
skäl att det grundligt diskuterades från mera sakliga utgångspunkter än som
i allmänhet sker.

Detta, att man så strängt håller på att när man utreder byggnadskostnaderna
skall man också utreda lönerna, är egentligen rätt märkligt, ty hur
mycket en byggnadsarbetare förtjänar, behöver man i allmänhet inte utreda.
Vad han har i timlön och vad han förtjänar på ackord kan man få reda på
antingen genom att studera kollektivavtalen och ackordsprislistorna eller genom
att studera avlöningslistorna eller deklarationerna. Vad en byggnadsarbetare
har i årsinkomst är inte någon hemlighet för någon, men vad kartellerna
och monopolen eventuellt förtjäna är en hemlighet för de allra flesta. Och det
är en betydligt mycket mer invecklad procedur att klara ut, örn de skaffa sig
oskäliga vinster, än att ta reda på vad arbetarna förtjäna. Den frågan ha emellertid
vi, som utgöra majoriteten inom utskottet, ansett vara den viktigaste.

Min namne på kristianstadslänsbänken har fäst sig vid att vid byggnadsarbeten
ute på landsbygden tillämpades de prislistor, som gällde i närmast
belägna stad. Det är riktigt att så sker och att detta har väckt mycket stark
opposition. Men när såväl herr Elofsson som herr von Heland efterlyste resultaten
av de många diskussioner, förslag och beslut, som fattats om utredningar
i fråga örn byggnadskostnaderna på landsbygden, så böra de väl inte
efterlysa dessa här i kammaren eller hos utskottsmajoriteten, utan de böra
vända sig till statsrådet Rubbestad, som såvitt jag vet är den, som har hand
om den utredning, som pågår rörande just byggnadskostnaderna på landsbyg den.

Han bör åtminstone kunna ge besked om hur långt denna utredning fortskridit
och örn de resultat, man där har utsikt att komma till.

Jag vill vidare påpeka, att byggnadsarbetarna inte äro okänsliga för att
ackordsbestämmelserna kunnat komma att innehålla sådana bestämmelser, som
äro oklara och som följaktligen i fråga örn prissättningen kunna leda till resultat,
vilka varken äro riktiga eller ur arbetarsynpunkt lyckliga, eftersom de
ju alltid ge tillfälle till angrepp. Praktiskt taget årligen eller i varje fall vid
alla de tillfällen, då ackordsprislistorna göras upp, företas ju också justeringar
på det ena och det andra området för att anpassa de olika bestämmelserna
till de faktiska förhållandena, d. v. s. för att undvika sådana topplöner,
som här ha omnämnts.

Den reservation, som har fogats till detta utskottsutlåtande, upptar också
frågan örn de »allmännyttiga» företagen. Den sidan av saken skall jag emellertid
inte gå in på nu, eftersom herr Heuman redan har sagt vad som överhuvud
taget behöver sägas därom. Att i detta sammanhang använda ordet
allmännyttig anser inte heller jag vara en lycklig formulering, och att det
kommit med är närmast att betrakta som en följd av svenska språkets ordfattigdom.
Men det är självfallet att man inte därmed velat skapa någon motsättning
mellan företag, som exempelvis skulle få statssubvention för att
bryta ett monopol, och vanliga privatiigda företag. Det ligger inte någon underskattning
av dem i detta uttryck.

.Tåg ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Heuman: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för att meddela,
att örn kammaren skulle bifalla herr von Helands yrkande örn ändring i ut -

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Örn förbilligande av byggnadskostnaderna. (Forts.)
skottets kläm, komme detta troligen att medföra, att liela frågan faller. Det
kräves nämligen att såväl andra som första kammarens beslut få lika karaktär,
därest det överhuvud taget skall bli något positivt resultat i frågan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
i avseende på det nu föredragna utlåtandet förekommit följande yrkanden: l:o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,; 2 :o) att kammaren skulle godkänna
den av herrar Ekströmer och Carl Eric Ericsson vid utlåtandet avgivna reservationen;
3:o) att kammaren skulle godkänna herr Emil Peterssons vid utlåtandet
anförda reservation; samt 4:o), av herr von Heland, att kammaren
för sin del måtte besluta att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Majit
begära utredning i syfte att förbilliga byggnadskostnaderna.

Därefter gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Då alla ärenden på föredragningslistan nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 405, till Konungen i anledning av väckta motioner örn anläggande av
ett större jordbruk å de s. k. Ragundabottnama.

Anmäldes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 413, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning rörande tvångsinlösen
av enskild järnväg;

nr 414, i anledning av väckt motion angående revision av åborättslagen;

nr 415, i anledning av väckta motioner örn beredande av ökade möjligheter för
kommun att inlösa mark för bostadsbebyggelse eller industriändamål;

nr 417, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940 (nr 484) örn undantag från
gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering m. m.;

nr 418, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
arbetslöshets nämnd; samt

nr 419, i anledning av väckta motioner örn viss ändring i lagen den 18 juni
1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva
fast egendom.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
413, att utskottets hemställan i utlåtande nr 59, vidkommande förslaget nr 414,
att utskottets hemställan i utlåtande nr 62, rörande förslaget nr 415, att utskottets
hemställan i utlåtande nr 63, angående förslaget nr 417, att utskottets
hemställan i utlåtande nr 61, i avseende på förslaget nr 418, att utskottets
hemställan i utlåtande nr 64 samt, i fråga örn förslaget nr 419, att utskottets
hemställan i utlåtande nr 68 punkt C bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 416, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till hembiträdeslag.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i memorial nr 60 bifölles av andra kammaren, såvitt angick nämnda kammare.

Herr Sundberg erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! I stort Interpellation
sett torde man kunna säga, att planläggandet och utförandet av statens ämbetsbyggnader
skett efter riktiga principer. Undantag härifrån kunna påvisas, nadsutredmen
i regel torde en lämplig avvägning hava ägt rum mellan föreliggande ningen m. m.
praktiska behov och arkitektoniska och estetiska synpunkter, samtidigt som
vederbörlig hänsyn tagits till behövliga reservutrymmen. Detta senare förhållande
har åt staten räddat ofantligt mycket pengar, ty det har inte dröjt
länge, förrän reservutrymmena genomgående behövt tas i anspråk för sitt förutsedda
ändamål — under tiden hava de naturligtvis nyttiggjorts för staten
på annat sätt. Kostsamma nybyggen hava härigenom kunnat inhiberas eller
skjutas på längre fram i tiden.

I och med tillkomsten av 1940 års civila byggnadsordning har man slagit
in på en annan väg. Mot den tanke, som låg till grund för nämnda institutions
inrättande, nämligen förhindrandet av lyx och alltför spatiösa utrymmen i de
allmänna byggnaderna, finns intet att anföra. Men detta borde lia kunnat
vinnas utan att tillskapa ännu en myndighet, som ådrager statsverket nya och
säkerligen icke obetydliga kostnader.

Att den överorganisation, som på detta sätt skapats, lett till resultat, som
icke kunna i alla avseenden ur det allmännas synpunkt anses lyckliga, torde
vara tämligen allmänt känt. Örn nian tar ett exempel från ett statens verk,
tillgår det så, att verket genom sin tekniska expertis låter utföra förslag till
en viss örn- eller nybyggnad, som därefter granskas _ av kungl, byggnadsstyrelsen.
Nu tillkommer emellertid en extra granskningsmyndighet i civila
byggnadsutredningen, och eftersom dess direktiv gå ut på ''att spara, är det
förklarligt, att den frestas att som sitt huvudsyfte gå in för att skära bort, förenkla,
förminska, i stället för att göra sig frågan, hur en byggnad skall utföras
för att motsvara praktiska behov i framtiden i förening med rimliga krav
på hygien och utrymmen. Detta har bl. a. medfört att statsutskottet, som i
frågor av denna natur annars håller hårt örn statens pung, vid åtskilliga tillfällen
vägrat att vara med örn det slags sparande, civila byggnadsutredningen
rekommenderat genom sina alltför långt gående reduktioner av rum och rumsutrymmen.
De praktiska män, som där sitta, veta alltför väl, att det här så
långt ifrån gäller sparsamhet som snarare motsatsen. Ty nar normala tider
åter inträda, är det att befara att de människor, som nu tvingats in i civila
byggnadsutredningens trånga prång, komma att göra krav gällande på normala
och hygieniska utrymmen så som andra människor äro vana vid i detta land.

Och dessa krav torde ej gå att avvisa, örn man skall få behålla personalen.

Men att lägga allt detta till rätta kommer att ställa stora anspråk på statens
medel, vilka i stor utsträckning skulle ha kunnat sparas, därest utrymmena
från början blivit skäligt avvägda och hänsyn liven tagits till behövliga reservutrymmen.
För detta, ändamål har staten redan lämpliga organ i byggnadsoch
fortifikationsstyrelserna samt i vissa affärsverks särskilt inrättade uppsynings-
och kontrollavdelningar, vilka alla väl fyllt sin uppgift i detta avseende,
trots den hårda konkurrens i prutningshänseende, civila utredningen
etablerat. Med hänsyn härtill frågar man sig, örn inte tiden nu vore mogen att
låta civila byggnadsutredningen bliva det kristidsorgan, som först avvecklades.
T varje fall borde ändrade direktiv snarast meddelas densamma lill förhindra
nde av de allvarliga olägenheter för framtiden, som ovan påtalats.

Under åberopande, av varl jag sålunda anfört anhåller jag vördsamt örn första
kammarens tillstånd att till statsrådet och chefen för kungl, kommunikationsdepartementet
få framställa följande spörsmål:

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944.

Interpellation om avveckling av civila byggnadsutredningen m. m. (Forts.)
Är herr statsrådet villig taga initiativ till att civila byggnadsutredningen
avvecklas eller att densamma snarast möjligt meddelas ändrade direktiv?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 212, i anledning av vissa i Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45 jämte i ämnet väckta motioner behandlade
allmänna principfrågor;

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde ;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser anslagsposter till
reparations- och underhållskostnader m. m. under statens fastighetsfonder;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag örn anslag för budgetåret 1944/45
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;

nr 223, i anledning av Kungl. M"aj:ts proposition angående gäldande från
anslaget till oförutsedda utgifter av kostnad för barackbyggnad vid landsstatshuset
i Luleå;

nr 224, i anledning av väckta motioner om anordnande av bombsäkra skyddstunnlar
för undervattensbåtar; och

nr 225, i anledning av väckta motioner angående anslag för budgetåret 1944/
4? till anordnande av allmänna samlingslokaler m. m.;

bevillningsutskottets betänkande nr 47, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1944/45, m. m.;

Onsdagen den 21 juni 1944.

Nr 25.

bankoutskottets utlåtande nr 69, i anledning av väckt motion örn gratifikation
och pension åt förste vaktmästaren lios riksdagens andra kammare C. E. G-.
Carlberg;

jordbruksutskottets memorial och utlåtanden:
nr 66, angående ersättning åt av utskottet anlitade biträden;
nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad angår jordbruksärenden;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till särskilda
åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet;

nr 69, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående grunder för utlämnande
av statsunderstöd till vissa förbättringsarbeten på jordbrukets och
skogsbrukets områden vid arbetslöshet jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 70, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, såvitt propositionen avser jordbruksärenden, jämte
i ämnet väckta motioner;

första särskilda utskottets memorial nr 4, angående ersättning till kanslipersonalen
hos första särskilda utskottet; samt

andra särskilda utskottets utlåtande nr 2, angående upptagande i riksstaten
av anslag till brandförsvaret och civilförsvaret.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens första kammare och de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och v aktbetjäning,
den 21 juni 1944.

På därom gjord ansökning beviljade herrar deputerade vaktmästaren hos
kammaren Eric Ström tjänstledighet för enskilda angelägenheter från och med
den 22 innevarande juni till riksdagsarbetets slut.

År och dag som ovan.

In fidem
G. II. Berggren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 6.22 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.