1944. Första kammaren. Nr 15 (Riksdagens protokoll 1944:15)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1944. Första kammaren. Nr 15.

Tisdalen den 25 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Quensel avlämnade Kungl. Ma,j:ts proposition nr 248, med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 2 mom. lagen den 21 juni
1940 (nr 540) örn krigsskadeersättning.

Justerades protokollen för den 18, 19 och 22 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med hänvisning till här närslutet läkarintyg får jag vördsamt anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden den 25 april—29 april 1944.

Kristianstad den 24 april 1944.

Jacob Hansson.

Riksdagsman Jacob Hansson, född den 12 augusti 1878, bosatt Kristianstad,
är på grund av värk sjukskriven under tiden 25 april—29 april 1944,
vilket härmed på begäran intygas.

Kristianstad den 24 april 1944.

Gustav Willén,

l(‘g. läk.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag för budgetåret
1944/45 till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska
frågor jämte i ämnet väckta motioner;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag för budgetåret
1944/45 till bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ökade medel
för budgetåret 1943/44 till barmarksunderhållet på landet;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde;

nr 194, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för
S. A. S. Sörensson m. fl. från ersättningsskyldighet;

nr 195, i anledning av Kungl. Majds proposition angående befrielse för
E. V. Kingsäter m. fl. från ersättningsskyldighet;

Första kammarens protokoll Nr 15.

2 Nr 15. Tisdagen den 25 april 1944.

nr 196, i anledning- av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande av
vissa skador på grund av ombordläggning;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande av
kostnad för ersättande av skadad sjökabel;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag;

nr 201, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till Medicinalstyrelsen: Beredskapsorganisation;

nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde; samt

nr 203, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående förlag för vägoch
vattenbyggnadsväsendets förrådsfond m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 246, med förslag till ändrad lydelse av § 17 mom. 1, §§ 18 och 20,
§ 22 mom. 1 samt §§ 24, 26 och 31 regeringsformen m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
247, angående anslag till anordnande av en mät- och avmagnetiseringsstation
i Karlshamn.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 18, statsutskottets
memorial nr 87 samt utlåtanden nr 88—105, bevillningsutskottets
memorial nr 27 samt betänkanden nr 28 och 29, bankoutskottets utlåtanden
nr 33—42 samt memorial nr 43, första lagutskottets utlåtanden nr 20, 21,
27 och 29—31, andra lagutskottets utlåtanden nr 31 och 32, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 27—34, första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden
nr 8 och 9 ävensom kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
nr 5.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade proposition
nr 248.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.14 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Onsdagen den 26 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 249, angående
ytterligare utgifter för försvarsändamål å tilläggsstat till riksstaten för
budgetåret 1943/44.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet Wigforss, som till- Äng. tiden
kännagivit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr lör* pensions
Holmströms interpellation angående tiden för pensions utgående efter pensions- gående elter
tagares frånfälle, erhöll ordet och anförde: Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr N. Holmström till mig framställt vissa frågor om ändring av fälle.
gällande bestämmelser rörande tid för pensions utgående efter pensionstagares
frånfälle.

Enligt de år 1934 utfärdade pensionsbestämmelserna för statens anställningshavare
utgick pension efter pensionstagares frånfälle till och med den dag,
då en månad förflutit efter frånfället. Samma föreskrift återfinnes även i
sedermera tillkomna pensionsreglementen. Däremot utgår enligt vissa äldre
alltjämt gällande pensionsförfattningar, däribland 1907 års civila pensionslag,
pension endast intill utgången av den månad, varunder pensionstagaren avlidit.

Under erinran härom anhöll 1934 års riksdag i den skrivelse, nr 384, i vilken
riksdagen anmälde sitt beslut örn antagande av civila tjänstepensionsreglementet
och tjänstepensionsreglementet för arbetare, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa
utredning angående ändrade bestämmelser i fråga om tid för pensions
utgående efter pensionstagares frånfälle, såvitt anginge f. d. civila befattningshavare
samt arbetare i statens tjänst, som avgått med pension före ikraftträdandet
av.nämnda reglementen, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda. På grund av denna riksdagens hemställan uppdrog
Kungl. Majit genom beslut den 21 september 1934 åt statskontoret att
verkställa utredning i det av riksdagen angivna hänseendet samt inkomma med
förslag och approximativa kostnadsberäkningar.

Beträffande innehållet i statskontorets utlåtande den 20 november 1935 i
ämnet lämnade jag en redogörelse vid 1936 års riksdag i anledning av en till
mig riktad interpellation av ledamoten av andra kammaren herr R. Lundqvist.
Statskontoret ville enligt utlåtandet icke förneka, att vissa billighetsskäl talade
för en utsträckning av tiden för pensionsberäkningen men funne starka principiella
betänkligheter mot anordningen föreligga. Ett genomförande av den ifrågasatta
ändringen skulle enligt verkställda beräkningar draga en kostnad av
minst 1 100 000 kronor, fördelad på ett antal år.

För egen del framhöll jag i mitt interpellationssvar, att den berörda frågan
icke kunde vinna slutlig lösning utan verkställande av ganska vidlyftig kompletterande
utredning. Frågan härom hade inom finansdepartementet tills vidare
fått vila med hänsyn till pågående omfattande utredningsarbete beträffande
reformfrågor av mera allmän innebörd på pensionsväsendets område. Sedan detta

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Äng. liden för pensions utgående efter pens ion s tåg ares frånfälle. (Forts.)
arbete blivit slutfört och med stöd av härefter vunnen överblick över pensionsförhållaudelia
borde emellertid övervägas, om det vore möjligt och lämpligt att
företaga jämkning i ett eller annat avseende av pensionsförmånerna för f. d. anställmngshavare
med pension enligt äldre pensionsföreskrifter. I samband
härmed borde även det ifrågavarande detaljspörsmålet tagas under jdterligare
omprövning.

I överensstämmelse med vad sålunda uttalats, upptogs sedermera den nu
åsyftade frågan till förnyat övervägande inom finansdepartementet. Därvid
beaktades även en från styrelserna för Sveriges statstjänstemannanämnd och
trafiktjänstemännens riksförbund inkommen skrift i ämnet. Ärendet anmäldes
därefter för Kungl. Maj .t den 14 juni 1940, varvid Kungl. Majit fann riksdagens
berörda skrivelse i nu ifrågavarande del icke föranleda någon Kungl.
Maj :ts vidare åtgärd. Såsom framgår av den förteckning över riksdagsskrivelser,
vilken såsom bilaga IV finnes fogad vid justitieombudsmannens embetsberättelse
för år 1940, är den nämnda riksdagsskrivelsen därmed slutbehandlad.

Såsom sammanfattning får jag alltså lämna det svaret på interpellantens
frågor, att i överensstämmelse med 1934 års riksdags anhållan utredning verkställts
rörande spörsmålet om ändrade bestämmelser i fråga örn tid för pensions
utgående efter pensionstagares frånfälle men att av såväl principiella skäl som
kostnadshänsyn förslag i ämnet ansetts icke böra framläggas för riksdagen.

Herr Holmström: Herr talman! Jag anhåller att till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet få framföra mitt vördsamma tack för att herr
statsrådet besvarat min interpellation. Jag tackar också för att jag i förväg
i god tid har fått del av svarets innehåll.

Jag skall anhålla, herr talman, att få till detsamma knyta vissa reflexioner.

I min interpellation erinrar jag örn att 1934 års riksdag beslutade en ändring
beträffande tiden för utbetalande av pension till f. d. civila befattningshavare
och arbetare i statens tjänst. Ändringen blev till sin innebörd en begravningshjälp.
Men den skulle gälla endast de befattningshavare, som pensionerats
efter det nya reglementets ikraftträdande. På grund av en motion
beslutade 1934 års riksdag samtidigt att hos Kungl. Majit anhålla örn utredning
och förslag, innebärande att även de f. d. befattningshavare, som avgått
tidigare, skulle få komma i åtnjutande av samma förmån. Det är örn
denna senare sak min interpellation rör sig.

I mitt resonemang utgår jag från att riksdagen vid sitt beslut år 1934 har
velat själva saken. Jag skulle vilja karakterisera detta ärende som en rättvisesak
av humanitär innebörd. Det måste också betecknas såsom i hög grad
brådskande, eftersom det berörde människor, som sedan längre eller kortare
tid varit pensionerade. De allra yngsta bland dem voro år 1934 65 å 67 år.
De skulle alltså komma att dö undan ganska snart.

Hur har nu ärendet handlagts med hänsyn till kravet på brådska? Jo, det
framgår av följande data. Riksdagens skrivelse till Kungl. Majit är daterad
den 15 juni 1934. Kungl. Majit uppdrog åt statskontoret att göra utredningen
den 21 september 1934. Statskontorets till Kungl. Majit inlämnade
utredning är daterad den 20 november 1935; det tog alltså ett år och två
månader för statskontoret att utreda saken. Den verkställda utredningen föranledde
från herr finansministerns sida emellertid ingen åtgärd till 1936 års
riksdag.

Motionären i frågan, herr Lundqvist, interpellerade då och fick det i svaret
på min interpellation omtalade beskedet, att herr statsrådet ännu icke
ansett sig kunna taga bestämd ståndpunkt till frågan och att något förslag
i ämnet ej kunde förväntas till 1936 års riksdag. År 1939, alltså sedan 5 år

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Äng. tiden för pensions utgående efter pensiönsIafjares frånfälle. (Forts.)
förflutit efter det riksdagen gjorde sin anhållan hos Kungl. Maj :t, begagnade
herr Lundqvist tillfälle att i en debatt i andra kammaren erinra om saken
och vädjade till herr finansministern att taga sig an den. Herr finansministern,
som deltog i debatten, gjorde intet uttalande med anledning därav.

Ärendet har varje år stått upptaget i bilagan till justitieombudsmannens
berättelse med omnämnande, att detsamma, »så vitt angår ändrade bestämmelser
i fråga örn tid för pensions utgående efter vissa äldre pensionstagare,
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning». Detta fortgick till år 1940. I berättelsen
för det året anmäldes. — kort men inte gott —: »Ärendet slutbehandlat
den 14 juni 1940.» Man fick alltså inte veta, på vilket sätt det blivit
slutbehandlat. Efter 6 års levnad har detta ärende —- liksom så många av
dem, det gällde — dött i tysthet och avskildhet. Det har skett i en kort rad
i en bilaga till en justitieombudsmannens berättelse.

I sitt svar säger herr statsrådet, att förslag i ämnet icke ansetts böra framläggas
för riksdagen på grund av »såväl principiella skäl som kostnadshänsyn».
Beträffande kostnaderna hänvisar herr statsrådet till statskontorets
utredning och säger endast att den ifrågasatta ändringen skulle »draga en
kostnad av minst 1100 000 kronor, fördelad på ett antal år». För att få
klart begrepp örn kostnaderna måste man emellertid veta på hur mångå år detta
totalbelopp skall fördelas. En sådan beräkning finnes också i statskontorets
av herr finansministern åberopade utredning. Den ungefärliga årskostnad,
man kommit till, är icke avskräckande. Beräkningarna grunda sig på »antalet
pensionärer vid olika pensionsutbetalande myndigheter vid utgången av juni
månad 1935», och totalkostnaden uppskattas till 1 102 800 kronor. Därefter
heter det i statskontorets utredning: »Nämnda summa kommer givetvis att
fördelas på ett flertal år. Statskontoret har efter samråd med sakkunnig på
området ansett sig kunna uppskatta kostnaderna för närmaste 10-årsperiod
till ungefär 660 000 kronor (60 % av 1102 800 kronor), motsvarande 66 000
kronor i genomsnitt för år.» Vidare heter det: »Då utgifterna torde bliva
något större i början av tioårsperioden, har statskontoret funnit sig böra beräkna
desamma till 75 000 kronor under ett vart av de första åren med tendens
till minskning under därpå följande år.» Den minskningen måste ju bli högst
avsevärd. Därefter gör statskontoret följande ganska viktiga uttalande: »Enär
ifrågavarande belopp skulle komma att uppdelas på ett flertal anslag och
utgiftstitlar, delvis av mycket betydande storlek, torde ett genomförande av
utsträckt tid för pensions utgående icke behöva föranleda någon uppräkningav
ifrågakommande anslag- och utgiftstitlar.» Här vill jag också framhålla
att statskontoret i sitt yttrande säger sig- icke vilja förneka att vissa billighetsskäl
tala för saken.

Detta var alltså år 1935. Sedan dess ha många bland de gamla statspensionärerna
gått till skuggornas värld. När herr finansministern år 1940 fattade
sitt beslut, alltså 5 år efter det att statskontorets beräkning gjordes,
var antalet gamla pensionärer högst avsevärt förminskat och alltså även kostnadssumman
avsevärt mindre. Jag kan därför omöjligt finna, att kostnaderna
varit av den storleksordningen, att de bort utgöra något hinder för herr finansministern.

Det är väl vid få tillfällen människohjärtat Töres så, som vid tanken på de
förhållanden, i vilka en nybliven änka blivit försatt. Jag beklagar att riksdagens
goda mening i detta hänseende inte har förmått herr finansministern
till handling i samma syfte.

Herr talmannen yttrade, att han efter samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville besluta att vid sammanträde,

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Anslag till
nalurastipendier
vid
universiteten
m. m.

sorn. korinne ''att hållas onsdagen den 3 nästkommande maj, företaga val av revisorer
och revisorssuppleanter för granskning av statsverkets, riksbankens och
riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning.

Detta förslag antogs.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Majlis proposition
nr 248, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 2 mom.
lagen den 21 juni 1940 (nr 540) örn ^^skadeersättning.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 18, i anledning
av väckt motion angående förenkling av i lagen örn kommunal fondbildning
meddelade bestämmelser örn allmän fond m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets memorial nr 87, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om anslag till åtgärder för civil folkberedskap,
godkändes den i detta memorial föreslagna voteringsproposithuren.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 88, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående redovisning av statens
utgifter för de kungl, slotten m. m.;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till tekniska skolan i Stockholm; samt

nr 92, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående bidrag för
budgetåret.. 1944/45 till instituten för socialpolitisk och kommunal utbildning
och forskning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till naturastipendier åt studerande vid universiteten
och vissa högskolor m. m. jämte i ämnet väckt motion.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 122, hade Kungl. Majit, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 18 februari 1944, föreslagit riksdagen att

dels till Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier åt studerande
vid universiteten och vissa högskolor å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
för budgetåret 1944/45 anvisa, ett reservationsanslag av 240 000 kronor;

dels ock till Statens lånefond för universitetsstudier å kapitalbudgeten under
statens utlåningsfonder för budgetåret 1944/45 anvisa ett investeringsanslag
av 450 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr H. Bagberg väckt motion (II: 461), vari hemställts, att

Onsdagen den 2d april 1944.

Nr 15.

Anslag till natur astipendier vid universiteten m. m. ° (jForts.)
riksdagen i anslutning till Kungl. Maj ris proposition nr 122 måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn skyndsam utredning och förslag
i syfte att utsträcka de i proposition nr 122 föreslagna åtgärderna till alla
statliga och statsunderstödda högskolor.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte ...

a) till Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier åtstuderanuevid
universiteten och vissa högskolor för budgetåret 1944/45 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 240 000 kronor;

b) till Statens lånefond för universitetsstudier för budgetåret 1944,45 under
statens utlånings fonder anvisa ett investeringsanslag av 450 000 kronor;

II. att motionen II: 461 måtte anses besvarad med vad utskottet i utlåtandet
anfört.

I motiveringen hade utskottet yttrat bland annat:

»I likhet med departementschefen anser utskottet, att ifrågavarande understödsform
visat sig ändamålsenlig och att tiden nu synes vara inne för en utsträckning
av tillämpningsområdet för verksamheten. I anslutning till vad i
motionen II: 461 anförts vill utskottet framhålla, att det synes utskottet principiellt
riktigt, att de studerande vid olika läroanstalter av högskolekaraktär
komma i åtnjutande av understöd från statens sida enligt i stort sett likartade
grunder. Av stats finansiella skäl synes det emellertid nödvändigt att en utvidgning
av den här berörda understödsverksamheten sker successivt och utskottet
har liksom departementschefen funnit att bärande skäl blivit anförda
för att utvidgningen nu begränsas till de enskilda högskolorna i Stockholm
och Göteborg, vilka för närvarande icke åtnjuta statliga studiestipendier i någon
form. Utskottet utgår ifrån att Kungl. Majri alltjämt har sin uppmärksamhet
riktad på frågan om införandet av omförmälda istipendieform jämväl
vid andra högskolor. På grund härav synes det utskottet icke erforderligt, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj ri hemställer örn särskild utredning i ärendet.
Med vad sålunda anförts torde motionen II: 461 få anses besvarad.»

Herr Sundberg: Herr talman! Jag skall be alt få understryka departementschefens
yttrande i proposition nr 61 till 1939 års lagtima riksdag, där
han förklarade sig vara den förste att erkänna, att staten borde i vidare man
än dittills varit fallet understödja studerande också vid andra statliga läroanstalter
av högskolekaraktär.

Jag ber också att få instämma i statsutskottets uttalande i det här föreliggande
utlåtandet, att »det synes utskottet principiellt riktigt, att de studerande
vid olika läroanstalter av högskolekaraktär komma i åtnjutande av
understöd från statens sida enligt i stort sett likartade grunder».

Däremot kan jag icke instämma i statsutskottets uttalande, när man anför
statsfinansiella skäl för att nu begränsa stipendiegivningens utvidgning till
endast de enskilda högskolorna i Stockholm och Göteborg. De högskolor, som
i fortsättningen skulle sakna denna förmån, äro ej så många och de studerandes
antal ej så stort, alf. man i det sammanhanget behövt tala örn statsfinansiella
skäl.

Vad beträffar den högskola jag närmast känner, nämligen skogshögskolan,
kan jag vittna örn att behovet av en förbättrad stipendiegivning är synnerligen
stort. Det har vid undersökning konstaterats, att nästan halva antalet av
de inskrivna måste studera på lån, och detta år givetvis ägnat att i hög grad
försvåra rekryteringen med lämpliga personer.

Jag har i en särskild motion i anslutning till skogshögskolans stat fram -

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Anslag till n a. lii ra s lif ten di e r vid universiteten m. m. (Forts.)
hållit dessa synpunkter, och jag vill därför inte nu uppehålla kammaren utförligare
i detta ärende. Jag skall endast be att få konstatera, att jordbruksutskottet
i sitt utlåtande anslöt sig till den av mig förda tankegången och
förordade en förbättrad stipendiegivning sedan en närmare utredning skett.
När nu såväl Kungl. Majit som stats- och jordbruksutskotten ställt sig gynnsamma
till saken, vill jag hoppas att den orättvisa, som vidlåder den statliga
stipendiegivningen, till kommande år blir avlägsnad och att rättvisa då må
vederfaras samtliga högskolor.

Häri instämde herr Sten.

Herr Andrén: Herr talman! Jag kan i väsentliga delar instämma i den
siste ärade talarens anförande.

Då denna fråga vid 1939 års riksdag första gången kom före, var jag en
av de motionärer, som föranledde statsutskottet att för sin del i princip påyrka
en utvidgning av de naturastipendier, som propositionen förutsatte. Det
är därför naturligt, att jag med glädje hälsar det förslag, som nu ligger på
kammarens boid. Denna gång gäller det — i motsats till 1939 — att hjälpa
och stödja den begåvade svenska ungdomen, alldeles oavsett örn den studerar
vid statliga läroanstalter eller ej.

Inte heller jag tror emellertid, att det i längden är särskilt lyckligt att
genom statsstipendier av det ena eller det andra slaget locka vår begåvade
ungdom uteslutande till de mera teoretiskt orienterade högskolorna. Ur dessa
synpunkter är jag, herr talman, benägen att ansluta mig till den uppfattning
herr Sundberg givit uttryck åt, ehuru jag kanske något mera än han belijartur,
att man i nuvarande läge kan ha anledning att tänka på våra statsfinanser
även i detta sammanhang.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Med fullt instämmande i de synpunkter,
som de båda föregående talarna framfört och med fullt instämmande i herr
Sundbergs förhoppning, ber jag att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 94, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bidrag för budgetåret
1944/45 till undervisning i meteorologi vid Stockholms högskola;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående lån till Haparanda
stad för byggande av polishus;

nr 96, i anledning av Kungl. Majis proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; samt

nr 97, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder mot utbredning
av könssjukdomar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Om stats- Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 98, i anledning av väckta mo1
ådrag till tioner angående statsbidrag till verkställande av sterilisering enligt lagen den
fällande 23 maj 1941.
av stenh- °

»ering. X två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av fru
Anna Sjöström-Bengtsson m. fl. (I: 37) och den andra inom andra kammaren

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Örn statsbidrag till verkställande av sterilisering. (Forts.)
av fröken Hildur Nygren och herr V. Hedlund i Östersund (II: 87), hade hemställts,
att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t anhålla örn utredning snarast
möjligt av frågan, huruvida och i vilken utsträckning statsbidrag borde utgå
till kostnaderna för utförande av steriliseringar.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet anfört:

»Utskottet delar motionärernas uppfattning om betydelsen av att ur allmänna
synpunkter önskvärda steriliseringar komma till stånd. Då emellertid införande
av statsbidrag till bestridande av därmed förenade kostnader icke torde
vara av större betydelse för vinnande av nämnda syfte, bär utskottet icke ansett
sig böra förorda framställning i ämnet till Kungl. Maj:t.

Under åberopande härav får utskottet hemställa, att motionerna I: 37 och
II: 87 ej må till någon riksdagens åtgärd föranleda.»

Fru Sjöström-Bengtsson: Herr talman! Det torde viii numera icke finnas
delade meningar örn att steriliseringar, som påkallas av eugeniska eller sociala
skäl — de båda skälen sammanfalla för övrigt i de flesta fall — äro i allra
högsta grad önskvärda.

Utskottet säger också i sitt utlåtande, att utskottet delar motionärernas uppfattning
örn betydelsen av att ur allmänna synpunkter önskvärda steriliseringar
komma till stånd, men utskottet anser att införande av statsbidrag till bestridande
av därmed förenade kostnader icke torde vara av större betydelse för
vinnande av nämnda syfte, varför utskottet också avstyrkt motionen.

Statsutskottet har icke närmare motiverat sitt ställningstagande till denna
fråga, varför det ställer sig svårt att i sak polemisera mot utskottets yrkande.
Jag vill emellertid framhålla, att motionärerna ha en annan uppfattning än den
utskottet hävdat. För min del grundar sig denna min uppfattning på de erfarenheter
jag, i egenskap av lärarinna i en skola för sinnesslöa, gjort genom umgänget
med sinnesslöa ungdomar och deras föräldrar.

Jag skall med ett exempel försöka belysa, att kostnadsfrågan ingalunda är
utan större betydelse. Det finns i min hemstad en familj, bland många andra av
samma slag, där modern är klart sinnesslö och fadern, om inte direkt sinnesslö,
så åtminstone i ganska hög grad efterbliven. Trots detta har han emellertid
ett arbete, som ger honom en så pass god inkomst, att han mycket väl kan
försörja familjen. I denna familj fanns det för några år sedan fem barn, av
vilka de två äldsta befunno sig på sinnesslöanstalt, den tredje i ordningen undervisades
i externatskola för sinnesslöa och de två andra voro under skolåldern,
men även de tydligt efterblivna. Modern saknade fullständigt förmåga att
sköta vare sig hemmet eller barnen. Skolläkaren hade ett samtal med mannen
och föreslog sterilisering av hustrun. Mannen var inte obenägen att gå med på
saken, men då han fick veta, att han själv måste bestrida kostnaderna, tackade
han vackert nej. Möjligen skulle han kunna tänka sig att betala en krona örn
dagen, som han var van att betala, när hustrun under sina barnsängar vistades
på kvinnokliniken, men att betala den vanliga sjukhusavgiften ansåg han sig
visst inte ha råd till, då han ju dessutom måste betala för hjälp i hemmet under
hus trun s sjukhusvis telse.

Nu kan det sägas att. detta var ett mycket korttänkt resonemang, då ju vinsten
av att familjen icke vidare förökades i längden måste bli betydligt större än elen
tillfälliga utgiften, men de människor vi här ha att göra med äro sådana — det
få vi räkna med, och de få också,- höll jag på att säga, behandlas därefter. I
denna familj finns det nu ytterligare tre barn. Detta är intet unikt exempel.
Jag skulle kunna anföra många liknande.

Nu kan det givetvis invändas, att man kan anlita fattigvården för att be -

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Om statsbidrag till verkställande av sterilisering. (Forts.)
strida dessa kostnader. Ja, det är klart att man kan, men det är högst osäkert
att man gör det. Fattigvård för sjukhusvistelse söker man utan tvekan, då
det gäller att få bot för en sjukdom. Men här är det inte fråga örn någon sjukdom,
utan det är fråga örn en åtgärd, som man kan vidtaga, men som nian även
kan låta bli och som man inte alls anser vara nödvändig. Att för en sådan sak
vända sig till fattigvården bryr man sig i de allra flesta fall inte örn. Detta
gäller även i sådana fall, då sterilisering redan medgivits av medicinalstyrelsen.

Jag har svårt att tänka mig, att de utgifter, som staten genom ett eventuellt
statsbidrag skulle ikläda sig, ha varit avgörande för utskottets avslagsyrkande.
Jag håller före, att vinsten av ett ökat antal steriliseringar — och det är det
motionärerna avse — skulle bli avsevärt mycket större än kostnaden. Jag skall
ge ett exempel på den saken. I en västsvensk kommun ha fyra familjer av samma
släkt förorsakat det allmänna en kostnad av sammanlagt 20 000 kronor
under ett år i form av fattigvård, barnavård, mödrahjälp och dylikt. Däri är
då icke inräknat alkoholistvård och fångvård, som kommit flera av släktens
medlemmar till del.

Nu är jag inte så sangvinisk, att jag tror att alla av sistnämnda kategori
skulle låta sig steriliseras, örn de bara sluppe ifrån kostnaderna. Men ett av
deras argument mot åtgärden skulle emellertid bortfalla, och det ett argument,
som är mycket svårt att gendriva, ty i likhet med vad som är fallet med epidemiskt
sjuka och könssjuka, där behandlingen är kostnadsfri, är ifrågavarande
åtgärd inte bara till gagn för den enskilda människan och den enskilda familjen,
utan den är framför allt till gagn för samhället.

Herr talman! Det väcktes förra året i denna kammare en motion örn vissa
tvångsåtgärder för att få önskvärda steriliseringar utförda. Motionen avslogs,
och jag är också ytterst tveksam örn lämpligheten av tvångsåtgärder i detta
avseende.

Vad jag däremot inte är tveksam örn är, att allt som kan göras för att undanröja
de ting, de må vara små eller stora, som utgöra hinder för vederbörande att
underkasta sig sterilisering, också bör göras. Ett av de hindren anse motionärerna
att kostnadsfrågan utgör, och därför ber jag. herr talman, att få yrka
bifall till motionen.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Utskottet har inte haft
någon mot motionärernas stridande uppfattning i fråga örn själva den sak det
här gäller. .

Motionärerna lia emellertid hemställt örn en utredning av frågan, i vilken utsträckning
statsbidrag bör utgå till kostnaderna för utförande av steriliseringar,
och det är på detta yrkande som statsutskottet svarat, att införande av statsbidrag
icke torde vara av större betydelse för vinnande av det syfte motionärerna
avse, varför utskottet icke ansett sig böra förorda någon framställning i ärendet
till Kungl. Majit.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Källman: Herr talman! Jag föreställer mig att alla här i kammaren
dela såväl motionärernas som statsutskottets uppfattning, att önskvärda steriliseringar
böra komma till stånd. Jag är givetvis av samma uppfattning,
men jag hade önskat, att statsutskottet intagit en positiv ståndpunkt till de
väckta motionerna. Kostnadsfrågan spelar nämligen för många en viss roll.
I mitt läns mödrahjälpsnämnd ha vi exempelvis sett fall, då föräldrarna enligt
vår mening varit undermåliga och helst inte bort föda några barn till världen
men där kostnadsfrågan för frivillig sterilisering varit avgörande. Ett
statsbidrag skulle i dessa fall kunnat vara av stor betydelse.

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Örn statsbidrag till verkställande av sterilisering. (Forts.)

Frågan om det svenska folkets kvalitet får väl anses vara en ganska stor
fråga, och. till denna fråga lior, att man såvitt möjligt ser till, att barn
endast komma till världen genom friska föräldrar. Jag kan i detta sammanhang
nämna ett exempel på vad ärftligheten betyder. Sterilisering kan måhända
inte helt avhjälpa missförhållandena, men den betyder dock åtskilligt.

Jag hade tillfälle att helt nyligen göra en studieresa till Göteborg och
där bland annat bese dess psykiatriska klinik, som står under ledning av
en ärftlighetsforskare. Denne omtalade bland annat, att han i ett fall genom
församlingsböckerna följt åtta släktled från början av 1700-talet, alltså under
en tidsperiod av avsevärt mer än två hundra år. Resultatet har han även
framlagt i en bok. Av ättlingarna till anparet i fråga äro 120 svårt sinnessjuka
och 106 svårt sinnesslöa. Sådana siffror tala ett mycket tydligt språk.

Alla som komma i kontakt med socialt arbete och särskilt de som syssla
med mödrahjälp, sinnessjukvård och sinnesslövård veta, att det inte bara föds
friska och starka barn till världen och barn av friska och starka föräldrar,
utan att tyvärr alltför ofta förhållandet är det motsatta. Häri ligger givetvis
en mycket stor fara.

Med hänsyn till att statsbidragsfrågan även spelar en mycket stor roll
i fråga örn sterilisering, ber jag att få yrka bifall till den väckta motionen.

Herr Sjödahl: Herr talman! När jag underskrev den motion, som framburits
i denna kammare, var jag övertygad örn att det verkligen finns starka sociala
skäl för riksdagen att bringa denna fråga till regeringen med en anhållan
örn utredning.

Vad nu i denna kammare anförts och de vittnesbörd, som framkommit örn
såväl barnavårdsnämndernas som landstingens erfarenheter, gör det begripligt,
att vår medkammare för en stund sedan bifallit yrkandet örn en framställning
till Kungl. Maj :t örn utredning i motionens syfte, d. v. s. biträtt
motionen.

När det från så många håll vittnats örn vilken betydelse ett användande i
socialt syfte av denna metod i större utsträckning än för närvarande skulle
ha, kan jag inte underlåta att tycka, att det är en rätt enkel och billig åtgärd,
örn första kammaren biträder andra kammarens beslut.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till motionen.

Herr Sandén: Herr talman! Endast ett pär ord, ty vad jag tänkte säga har
redan blivit sagt.

Var och en som sysslat med fattigvård och barnavård vet, vilka sorgliga
konsekvenser som ofta följa emedan man saknar möjligheter att ingripa med
sterilisering Jag tror därför att det ur samhällets synpunkt vore särskilt
nyttigt, örn denna sak ordnades på det sätt motionärerna tänkt sig.

Eftersom statsutskottet förmenat, att det här gäller så obetydliga kostnader,
att man inte ansett sig behöva överföra dem på staten, måste det också kunna
sägas, att vi inte av statsfinansiella skäl behöva dra oss för att fatta det
beslut motionärerna påyrkat.

När nu andra kammaren — utan votering för övrigt — bifallit motionärernas
hemställan, tycker jag att det vore ur många synpunkter klokt, örn första
kammaren fattade samma beslut, så att vi finge denna inom fattigvårdskretsar
och inom socialt intresserade kretsar efterlängtade utredning till stånd.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen.

I detta anförande instämde herrar Lindén, Sandberg och Sundelin.

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Om åtgärder
till jörman för
lungsjuka.

Om statsbidrag till verkställande av sterilisering. (Forts.)

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare därpå att kammaren
skulle med avslag å utskottets hemställan bifalla de i ämnet väckta motionerna;
och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sjödahl begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 98, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan och bifallas de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för nejpropositionen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 99, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder till förmån för lungsjuka.

Statsutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom andra
kammaren väckta motioner angående åtgärder till förmån för lungsjuka
nämligen

dels en motion av herr S. Jonsson i Alsen m. fl. (II: 256), vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa örn
skyndsam utredning angående kuratorsverksamhet för de lungsjuka,

dels eni motion av herr S. Jonsson i Alsen m. fl. (II: 257), vari hemställts,
att riksdagen måtte till stipendier åt lungsjuka anslå ett belopp av 10 000
kronor,

dels ock en motion av herr E. O. Åkerström m. fl. (II: 3), vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning av frågan
örn avgiftsfri anstaltsvård för lungtuberkulos a.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

a) att motionen II: 256 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda,

b) att motionen II: 257 icke måtte av riksdagen bifallas,

c) att motionen II: 3 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Oscar Olsson, Carlström, Wiklund, Staxäng,
Lindholm och Äkerström, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall
till motionen II: 3 och alltså hemställa.

a) att motionen II: 256 ---- åtgärd föranleda,

b) att motionen II: 257 — --riksdagen bifallas,

c) att riksdagen måtte med bifall till motionen II: 3 i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa örn utredning rörande frågan örn avgiftsfri anstaltsvård för
lungtuberkulösa.

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Om åtgärder till förmån för lungsjuka. (Forts.)

Herr Carlström: Herr talman! I anslutning till en vid detta utlåtande
fogad reservation, som avser bifall till en motion örn åtgärder och utredning
i fråga örn avgiftsfri anstaltsvård för lungtuberkulösa, skall jag be att få
anföra följande.

I skrivelse den 22 januari 1937 till styrelsen för Nationalföreningen mot
tuberkulos, avgiven av f. d. generaldirektören i medicinalstyrelsen Nils Hellström
och tuberkulosläkaren Gustaf Neander, begärdes att sagda styrelse
måtte tillsätta en kommitté med uppdrag att söka utreda frågan örn möjligheterna
att minska eller undanröja den ogynnsamma inverkan i ekonomiskt
avseende, som de tuberkulösa sjukdomarna medföra för de insjuknade och
deras familjer.

Inledningsvis framhölls i denna skrivelse bl. a. följande: »Sjukdomen lungtuberkulos
har utan tvivel i stort sett en ogynnsammare återverkan på de sjukas
ekonomiska situation än någon annan sjukdom. Detta sammanhänger dels
därmed, att insjuknandet oftast sker i den yngre levnadsåldern, under studieoch
y rkes u tb i ld nings ti den, eller under de första åren av en egen verksamhet
efter läroårens slut, dels med sjukdomens ofta långvariga förlopp och den
nedsättning av arbetsförmågan, som ofta inträtt vid behandlingens slut. Ej
sällan tvingar insjuknandet i lungtuberkulos till avbrott i studier och yrkesutbildning
eller till upphörande nied en påbörjad verksamhet. Efter genomgången
behandling, även örn resultatet av densamma varit gynnsamt, kan
återgång till förut bedriven verksamhet vara förenad med stora vanskligheter.
Övergång till annat yrke eller annan verksamhet erbjuder också vanligen stora
svårigheter.»---»För det övervägande flertalet av dem, som sjuk na

i lungtuberkulos, är emellertid det ekonomiska läget säkerligen sådant, att
sjukdomen, sjukvården och eftervården medföra en påfrestning på ekonomien,
som ger anledning till oro och bekymmer.»

Trots tuberkulosens tillbakagång i vårt land under senaste årtionden, kvarstår
sjukdomen fortfarande som ett mycket allvarligt hot mot vår folkhälsa.
Enligt senaste statistiken över dödsorsakerna i riket, avseende år 1940, uppgick
antalet dödsfall i tuberkulos till 4 500, därav i lungsot 3 800 i avrundade
tal.

Bland infektionssjukdomarna intager tuberkulosen alltjämt en dominerande
ställning som dödsorsak. Samtliga, dessa sjukdomar vållade vårt land år 1940
omkring 6 000 dödsfall. Av dessa kommo således ej mindre än 3/4 på tuberkulosen.
Denna sjukdom orsakade med andra ord ungefär tre gånger så mångå
dödsfall som alla de andra — vårfeber, ros, mässling, scharlakansfeber, difteri,
kikhosta, influensa, tyfus, barnförlamning m. fl. — tillsammans.

Redan det stora antalet dödsfall, som tuberkulosen årligen förorsakar, är en
högst betänklig sak. Men sjukdomens omfattning framträder i sin rätta belysning
först genom antalet sjukdomsfall. Detta är flerdubbelt större än dödsfallens.
År 1940 utgjorde de vårdades antal vid landets tuberkulosanstalter
ej mindre än 19 625 personer, varav 17 277 vuxna och 2 348 barn. Antalet
vårdplatser å sanatorierna utgjorde samtidigt omkring 8 900.

Det är dock inte endast sjukdomens stora spridning som bör tagas i beaktande.
Tuberkulosens ödesdigra roll som folksjukdom beror på ett pär andra
förhållanden, nämligen dess åldersfördelning och uppkomsten av invaliditet
i de åldrar, som äro av största betydelse för individens förvärvsarbete. Lungtuberkulosen
angriper sina offer i blomman av deras ålder. Enligt en av pensionsstyrelsen
år 1928 gjord utredning kommo tuberkulösa lungsjukdomar i
första rummet på åldersperioderna 20—34 år. Högsta procenttalet — 35,2
procent — kom på åldersgruppen 20—24 år. Som redan anförts, uppgår antalet
vuxna personer vid våra tuberkulosanstalter för närvarande till över

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Om åtgärder till förmån för lungsjuka. (Forts.)

17 000 årligen, och alla dessa människor äro under vårdtiden oförmögna till
produktivt arbete. Men därtill kommer det stora antal av utskrivna patienter,
som på grund av sjukdomens efterverkningar fått sin arbetsförmåga nedsatt.
Värdet av den sålunda förlorade arbetskraften — man skulle också kunna säga
den förlorade arbetsinkomsten — uppgår till minst samma belopp som vården
av de sjuka kostar samhället, eller omkring 20 miljoner kronor årligen.

Tuberkulosen skiljer sig från övriga infektionssjukdomar genom sin kroniska
långvariga karaktär. Av Nationalföreningens mot tuberkulos utredning
framgår, att medelvårdtiden vid sanatorierna utgör omkring 170 dagar per
patient, under det att motsvarande tid vid epidemisjukvården i övrigt är endast
32 dagar. På grund av detta förhållande — lungtuberkulosens långvarighet
och ovissa utgång — uppkomma mycket svåra ekonomiska och psykiska
påfrestningar för den enskilde. Han tvingas ej blott att avstå från sin arbetsinkomst
under sjukhusvistelsen och konvalescenstiden, utan även att betala
vårdavgifter. Därtill kommer ofta, att den utskrivne patienten ej kan återgå
till sin förra levnadsbana eller övergå till det yrke, som han utbildat sig för
eller haft för avsikt att välja. Han ställes alltså inför tvånget att utbilda sig
för ett annat yrke, och detta förhållande gör sig framför allt gällande i
översta Norrland, där de tunga arbetena, såsom jordbruks-, skogs-, gruv- och
vägarbeten m. fl. äro dominerande. Visserligen har en del gjorts för att hjälpa
de tillfrisknade till rätta genom utbildning till andra, med hänsyn till kroppskrafter
och anlag lämpliga yrken, men ännu återstår mycket att göra i vad
angår arbetsterapiens utformning i anslutning till tuberkulosvården.

Men ehuru detta problem måste anses såsom det mest väsentliga, kan de
tuberkulösas hårda lott mildras på ett annat sätt. I den reservation, som avgivits
till statsutskottets utlåtande i förevarande punkt, hemställes örn riksdagens
bifall till motionen nr 3 i andra kammaren, avgiven av herr Åkerström
m.. fl. Motionärerna lia hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning av frågan örn avgiftsfri anstaltsvård för lungtuberkulösa.

Statsutskottets yttrande örn motionen är av följande lydelse: »I motionen
II: 3 föreslås utredning av frågan örn avgiftsfri anstaltsvård för lungtuberkulösa.
Ehuru vårdavgiften å ifrågavarande anstalter icke är högre än en
krona 50 öre per dag vill utskottet icke förneka, att denna fråga förtjänar
övervägande. Sålunda kan den förehållandevis långa vårdtiden i och för sig
anses tala för att vårdavgiften ytterligare bör begränsas eller helt bortfalla.
Vidare kan sjukdomens smittsamhet åberopas som skäl för att densamma i bär
berörda hänseende bör likställas med de epidemiska sjukdomarna. Emellertid
är ett av Svenska nationalföreningen mot tuberkulos år 1939 framlagt förslag
i ämnet beroende av Kungl. Maj:ts prövning. Utskottet, som velat erinra härom,
har icke ansett sig böra under nuvarande förhållanden tillstyrka framställning
från riksdagens sida i det i motionen angivna syftet.»

Jag vill i detta sammanhang nämna, att den av Nationalföreningen mot
tuberkulos år 1939 gjorda utredningen visserligen omfattar även den detalj,
varom utredning nu begäres, men dock är så ofullständig, att den inte gärna
kan läggas till grund för ett Kungl. Maj:ts förslag i frågan. Vidare grundar
sig nationalföreningens undersökning i huvudsak på förhållanden år
1935. Det material, som ligger till grund för denna utredning, är sålunda
numera nio år gammalt, och förhållandena ha ju ändrats sedan dess. Dessutom
torde den av nationalföreningen gjorda utredningen, som, enligt vad statsutskottet
säger, ligger hos Kungl. Majit, inte på samma sätt som en begäran
från riksdagen om utredning föranleda Kungl. Maj :t att taga upp frågan.

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Örn åtgärder till förmån för lungsjuka. (Forts.)
Därför ha reservanterna ansett, att riksdagen bör gå motionärerna till mötes
och fatta beslut i enlighet med deras yrkande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid detta utlåtande fogade
reservationen, som innebär bifall till motionen II: 3.

I herr Carlströms yttrande instämde herrar Sandegård, Svedberg, Näslund,
Sven Hansson, Hage, Linderot, Gabrielsson, Olofsson, Sundelin, Näsström,
Wiklund och Ström.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Enligt vad utskottet inhämtat
ligger detta ärende liksom övriga i utskottets utlåtande behandlade
frågor redan under utredning. Herr Carlström, som ju själv är medlem av
statsutskottets tredje avdelning och där haft tillfälle att framföra sina synpunkter,
har inte kunnat övertyga utskottet om nödvändigheten av att riksdagen
på detta stadium gör någon framställning i fråga örn avgiftsfri anstaltsvård
åt de lungsjuka, eftersom denna fråga redan tagits upp av Svenska
nationalföreningen mot tuberkulos och därigenom kommit under Kungl. Maj:ts
prövning. På samma sätt förhåller det sig med de i de båda andra motionerna
berörda frågorna. Den på hösten 1943 tillsatta kommittén för de partiellt
arbetsföra har upptagit frågan örn kuratorsverksamhet och torde komma att
behandla denna sak i sitt utlåtade. Även frågan örn stipendier åt de lungsjuka
för studier i utbildningssyfte har befunnits tillhöra de spörsmål, som
nämnda kommitté har att taga ställning till.

Det är gammal riksdagskutym, att man inte begär utredning i frågor, som
redan äro under utredning eller äro beroende på Kungl. Majit» prövning.
Det är med anledning härav, som utskottet inte ansett skäl föreligga att nu
tillstyrka motionerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson, Oscar: Min vördnad och respekt för statsutskottets ärade ordförande
medför, att det är med någon tvekan jag konstaterar, att hans resonemang
inte håller. Det är visserligen sant, att riksdagen inte gärna skriver
till Kungl. Majit örn en sak, som redan ligger under Kungl. Majits prövning.
Här är det emellertid så, att statsutskottet med ordföranden i spetsen förklarat,
att den motion, till vilken reservationen yrkar bifall, är så välmotiverad,
att statsutskottet i grund och botten ställer sig på motionens ståndpunkt.
Man tycker då, att rena etiketts skäl inte borde ha hindrat statsutskottet att
lägga sin tungt vägande röst till förmån för de av Svenska nationalföreningen
mot tuberkulos år 1939 framlagda förslaget. Jag tror visst, att det finns
tyngd även hos Svenska nationalföreningen mot tuberkulos och att denna
tyngd fanns redan år 1939. Men när Kungl. Majit i fråga örn denna folksjukdom
inte vidtagit några åtgärder under dessa år, anser jag, att det varit
berättigat, att statsutskottets uttalande gått ut på, inte att utskottet, tycker
som nationalföreningen eller något liknande, utan att utskottet eftersom
utskottet tycker på det sättet, tillstyrker bifall till motionen. Andra
kammaren har också, enligt vad jag nyss fått meddelande örn, med stor majoritet
kastat etikettshänsynen över bord och bifallit motionen.

Det är visserligen sant, att denna folksjukdom i viss mån är ett norrlandsproblem,
men vi sågo, att det i andra kammaren visst inte bara var
norrlänningarna utan även andra, som tyckte att det borde göras något ordentligt
från riksdagens sida i saken.

Jag tror alltså, herr talman, att det, inte skulle vara så värst rekommen -

ly Nr 15. Onsdagen den 26 april 1944.

Örn åtgärder till förmån för lungsjuka. (Forts.)
derande för kammaren, örn kammaren fällde det beslut, som andra kammaren,
vilken nu först tagit ställning till frågan, inbjudit till. Detta är ju i
full överensstämmelse med statsutskottets uttalande, ehuru statsutskottet, såsom
jag sade, av rena etikettshänsyn vägrat att tillstyrka motionen.

Då sålunda de sakliga skälen tala för motionen och då andra kammaren
funnit, att de sakliga skälen måste vara de bestämmande — de sakskäl, som
framlagts i motionen och nu framförts av herr Carlström — ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Sten: Herr talman: Det har framgått av de redan hållna anförandena,
att motionärerna och utskottet äro eniga örn den uppfattning, som stöder sig
på medicinalstyrelsens auktoritet och som går ut på, att tuberkulosen i väsentliga
avseenden bör jämställas med de epidemiska sjukdomarna och att
detta bör taga sig uttryck bland annat i att kostnadsfri sjukhusvård beredes
de av sjukdomen drabbade. Det framgår även av motionen, att detta är synnerligen
välmotiverat, eftersom medelvårdtiden i fråga örn tuberkulos under
exempelvis år 1935 utgjorde 170 dagar, under det att motsvarande tid på
epidemisjukhusen var 32 dagar. Den i motionen framförda ståndpunkten är
sålunda sakligt väl grundad.

Jag skall givetvis inte lägga mig i det meningsutbyte angående etikettsfrågan,
som förts mellan statsutskottets ordförande och reservanternas talesman.
Men när någon officiell utredning inte tidigare företagits och då riksdagen
inte heller tidigare skrivit i frågan, kan det väl inte vara ogrannlaga
att förfara så, som motionärerna och reservanterna föreslagit. Det är naturligtvis
formellt riktigt att uttrycka sig som statsutskottet gjort, men man
kan ifrågasätta, huruvida det är sakligt riktigt att säga, att en fråga är
beroende på Kungl. Maj :ts prövning endast därför att en enskild sammanslutning
skickat in en skrift i ärendet.

Det förefaller sålunda, som örn det inte finns något formellt hinder mot
att ansluta sig till motionärernas och reservanternas linje, vilken överensstämmer
med det av andra kammaren redan fattade beslutet, och en sådan
ståndpunkt synes stå i god saklig överensstämmelse med frågans egentliga
läge.

Jag ber därför att få hemställa örn bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Oscar, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 99, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antagen det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Örn åtgärder till förmån för lungsjuka. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av vissa
vattenfallsandelar i Indalsälven och Faxälven m. m.;

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för telegrafverkets
räkning av riksbankens fastighet i Vänersborg;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för postverkets
räkning av tomt i Sala;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen m. m.;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående disposition av vissa
äldre reservationsanslag; samt

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kristillägg
för budgetåret 1944/45.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånjm bevillningsutskottets memorial nr 27, med föranledande av Om revision
första kammarens återremiss av utskottets betänkande nr 18 i anledning av av familjeväckta
motioner örn revision av familjebeskattningen, m. m. beskattningen

m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats följande, av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 130 i första kammaren av herr Wahlund
m. fl. och nr 205 i andra kammaren av herr Svensson i Grönvik m. fl., vari
hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte begära förnyad
utredning av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för fysiska personer,
vilken utredning främst skulle hava till ändamål att praktiskt utforma
ett system med efter försörjningskostnaderna anpassade direkta skatteavdrag,
vilket i de lägre, skattefria inkomstklasserna skulle övergå i ett system
med barnbidrag, avseende att i de lägsta inkomstklasserna lätta barnfamiljernas
försörjningsbörda;

2) motionen nr 52 i andra kammaren av herr Brandt m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn en skyndsam
utredning angående en jämnare fördelning av barnförsörjningsbördan mellan
landets medborgare genom införandet av ett system med direkta barnbidrag;
samt

3) motionen nr 387 i andra kammaren av herrar Lundell och Eriksson i
Frägsta, vari hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
om utarbetande och framläggande för riksdagen av förslag örn sådan ändring
av beskattningen av äkta makar, att denna ej ökades till följd av äktenskapets
ingående.

I sitt betänkande nr 18 hade utskottet hemställt,

1) att de likalydande motionerna 1:130 och II: 205, i vad desamma avsåge
frågan om införande av ett system med efter försörjningskostnaderna anpassade
direkta skatteavdrag, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

Första kammarens protokoll 19JFt. Nr 15.

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Om revision av familjebeskattningen m. ni. (Forts.)

2) att motionen II: 52 angående införande av direkta barnbidrag till åstadkommande
av jämnare fördelning av barnförsörjningsbördan icke mål te föranleda
någon riksdagens åtgärd;

3) att de likalydande motionerna I: 130 och II: 205, i vad desamma avsåge
frågan om skatteskalor vid den statliga beskattningen samt örn skattelindring
för föräldrar, vilka tidigare uppfostrat barn, ävensom skattelindring vid försörjningsbörda
för föräldrar och studerande ungdom, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

4 ) att de likalydande motionerna 1:130 och II: 205, i vad desamma avsåge
frågan om sambeskattning av äkta makar, samt motionen 11:387 i samma
ämne icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid betänkandet hade fogats nedannämnda reservationer, nämligen:

I) av friherre De Geer och herr Jonsson i Skedsbygd, som ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa.

1) att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna 1:130 och
II: 205, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn förnyad utredning av den statliga
inkomst- och förmögenhetsskatten för fysiska personer, vilken utredning
främst skulle hava till ändamål att praktiskt utforma ett system med efter
försörjningskostnaderna anpassade direkta skatteavdrag, vilket i de lägre skattefria
inkomstklasserna skulle övergå i ett system med barnbidrag, avseende att
i de lägsta inkomstklasserna lätta barnfamiljernas försörjningsbörda; samt

2) att motionen II: 52 angående införande av direkta barnbidrag till åstadkommande
av jämnare fördelning av barnförsörjningsbördan och motionen
11:387 angående ändring av gällande bestämmelser om beskattning av äkta
makar måtte anses besvarade genom vad utskottet under 1) anfört och hemställt;
samt

II) av herrar Velander, Björkman och Lundell, som ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till motionen nr 387 i andra kammaren.

Enligt utskottet tillhandakomma protokollsutdrag hade första kammaren
visat betänkandet åter till utskottet, under det att andra kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring däri, att kammaren, med strykande av
motiveringen i motionen II: 52, bifallit den i samma motion gjorda hemställan.

Med anledning av vad sålunda förekommit hade utskottet i det nu föreliggande
memorialet hemställt, att första kammaren måtte fatta beslut rörande
utskottets betänkande nr 18.

Till följd härav föredrogs nu ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 18.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Vid kammarens överläggningar rörande bevillningsutskottets
betänkande nr 18, vilka ledde till att betänkandet återremitterades
till utskottet, framgick det, att kammaren var missbelåten nied att
något positivt förslag inte framlagts av utskottet. Sedermera har andra kammaren
fattat beslut i frågan. Inte heller denna kammare följde utskottet, utan
formade ett särskilt beslut.

Utskottet hade i sitt betänkande nr 18 hemställt örn avslag å samtliga i betänkandet
behandlade motioner rörande revision av familjebeskattningen. Andra
kammaren biföll utskottets förslag med den ändringen, att kammaren, med
strykande av motiveringen i motionen II: 52, biföll den i samma motion gjorda
hemställan. Örn nu första kammaren biträder andra kammarens beslut, kommer
man fram till vad första kammaren tydligen syftade till, nämligen ett positivt
beslut i frågan. Jag kommer därför, herr talman, att beträffande bevillnings -

Onsdagen deli 26 april 1944.

Nr 15.

Om revision av famil] ebe skattning en m. m. (Forts.)
utskottets betänkande nr 18 hemställa, att kammaren måtte bifalla utskottets
hemställan med den ändring däri, att kammaren, med strykande av motiveringen
i motionen 11:52, bifaller den i samma motion gjorda hemställan. Örn detta
yrkande bifalles, blir det ett positivt beslut, eljest icke.

Enligt protokollsutdrag från andra kammaren biföll kammaren, såsom jag
sade, utskottets hemställan endast med den ändringen, att motionen II: 52 bifölls
med strykande av motiveringen. Däremot företog andra kammaren inte någon
ändring i utskottets motivering, vilken även i fråga örn motionen II: 52 gick
ut på avslag. Detta har tydligen berott på ett förbiseende. Då första kammaren
nu fått uppmärksamheten fäst på denna sak, kan den väl näppeligen förfara
på samma sätt. Jag kommer därför att hemställa, att den del av utskottets
motivering, som gick ut på avslag, d. v. s. sjunde och åttonde styckena i motiveringen,
s. 12 i det tryckta betänkandet, av vilka det första börjar med
orden »De i» och det andra slutar med orden »angivet hänseende», måtte utgå.

Det står klart för mig, att ett bifall till mitt yrkande, vilket alltså kommer
att medföra att ett positivt beslut fattas, inte innebär en så särskilt betydande
framstöt i det av motionärerna åsyftade hänseendet. Den av herr Brandt m. fl.
väckta motionen, 11:52, hade i sin kläm ett förslag örn införande av direkta
barnbidrag för åstadkommande av en jämnare fördelning av bamförsörjningsbördan.
Denna fråga är ju redan under utredning, och ett beslut i enlighet med
det av andra kammaren fattade kan alltså, såvitt jag förstår, inte betyda mycket
mer än ett understrykande av önskvärdheten av att den pågående utredningen
fortsättes och fullföljes. Även örn ett sådant beslut inte gör något gott, har
det sålunda i varje fall inte något ont med sig. Men när nu andra kammaren
fattat detta beslut och då första kammaren velat ha ett positivt förslag framlagt,
är detta det enda sättet att gå första kammarens önskan till mötes.

Herr talman! Jag ber alltså att få hemställa, att kammaren måtte bifalla
utskottets hemställan med den ändring däri, att kammaren, med strykande av
motiveringen i motionen II: 52, bifaller den i samma motion gjorda hemställan.
Vad angår motiveringen i betänkandet hemställes, att sjunde och åttonde styckena
i utskottets yttrande, d. v. s. de två stycken å s. 12 i det tryckta betänkandet,
av vilka det första börjar med orden »De i» och det andra slutar med
orden »angivet hänseende», måtte utgå.

Herr Wahlund: Herr talman! Jag måste säga, att jag för min del blev en
smula förvånad över andra kammarens beslut, även örn jag i och för sig var
tillfredsställd med den demonstration, som låg i detta beslut. Det är rätt
märkligt, att mina tankar kommo att röra sig i samma spår som för herr
Lövgren, den ärade förslagsställaren till andrakammarbeslutet. Herr Lövgren
framhöll i andra kammaren — s. 126 i protokollet för den 22 mars — att det
väl är onödigt att begära en utredning om saken, när den redan är under utredning
och utredningsinstitutet är så klart inställt på att komma fram till
ett positivt beslut. Han tilläde, att när frågan ändå är under arbete och
man vet, att regeringen inom en tämligen snar framtid måste taga ställning
till de resultat som 1941 års befolkningsutredning kommer till och därmed
får hela frågan under omprövning, är det ganska onödigt att riksdagen nu
skriver till Kungl. Majit i frågan. Jag kan även hänvisa till åtskilliga av
talarna i denna kammare, exempelvis herr Sjödahl. Herr Sjödahl sade, att
utskottet hade sig bekant, att befolkningsutredningen arbetade på ett förslag till
barnbidrag, vilket man kunde vänta under vårens lopp, och att det inte vore
brukligt att riksdagen under sådana förhållanden skrev till Kungl. Maj :t.

Andra kammaren har nu trots allt demonstrationsvis fattat sitt beslut, I

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1914.

Örn revision av familjebeskattningen m. m. (Forts.)
motsats till herr Bärg tycker jag nog, att det innebär en rätt kraftig demonstration.
Här beslutar andra kammaren, att en utredning skall komma till stånd, när
kammaren vet, inte bara att en utredning pågår, utan också att utredningen
inom den närmaste tiden blir färdig. Detta är en demonstration, (sorn är kraftigare
än vad motionärerna någonsin vågade hoppas på, när motionerna skrevos.
Jag utgår från, att andra kammarens ståndpunktstagande motiverades av
sakskäl, av omtanke för de inkomstfattiga barnfamiljerna och inte av andra
omständigheter. Jag vill gärna tro det.

Nu uppkommer frågan, om första kammaren, såsom herr Bärg föreslagit,
skall slå in på samma väg som andra kammaren redan beträtt. Jag får säga,
att det av herr Bärg framlagda förslaget är åtskilligt mera smakligt än andra
kammarens beslut. Jag skulle också biträda herr Bärgs förslag, örn jag visste,
att jag på det sättet skulle vinna något konkret positivt. Men det vet jag, att
jag inte gör, eftersom jag vet, att befolkningsutredningen ändå kommer nied
sitt förslag. Det är därför, herr talman, som jag fortfarande står kvar på reservationens
ståndpunkt.

Jag skulle dock, herr talman, vilja göra en ändring i reservationen. Jag skulle
vilja föreslå, att de båda sista styckena i reservationens motivering utgå.
alltså de stycken, som börja med orden »Vad angår» och »Vad slutligen». Det
är dessa stycken, som det varit diskussion om i kammaren. Jag medger, att
jag gör denna ändring endast i enighetens intresse; den innebär inte någon
reträtt från min sida i sakfrågan.

Jag vet mycket väl, att det av mig nu framlagda förslaget i alla fall kan
stöta på motstånd. Jag skall inte ingå på någon närmare sakdebatt men vill
dock påpeka ett pär ting. För det första talar reservationen inte örn någon
sammanknytning mellan ett barnbidragssystem och ett system med skatteavdrag.
För det andra vill jag framhålla, att jag har den uppfattningen, att
skatteavdragen skola vara avpassade efter försörjningskostnaderna. Jag vet,
att herrar Bärg och Sjödahl inte vilja gå med på detta, men på denna punkt
måste jag vidhålla min mening. Jag understryker att reservationens formulering
är vid och vill även framhålla, att det för mig står självklart, att skatteavdragen
— d. v. s. skatten,, eftersom ortsavdragen förutsättas vara borta —
böra avpassas efter försörjningskostnaden. Det är för mig självklart, att en
barnfamilj skall lia mindre skatt än en barnlös familj i samma inkomstklass.
Detta inte av befolkningspolitiska skäl, utan helt enkelt därför att den
barnlösa familjen har mera skattekraft än den barnrika. Det är alltså här.
det vill jag betona, fråga örn en gradering inom ett inkomstskikt; det gäller
inte förhållandet mellan olika inkomstskikt. Det har framhållits av socialdemokratiska
talare i andra kammaren, att man, örn man vill draga åt skatteskruven
hårdare i de högre inkomstskikten, inte bör gå över familjebeskattningen,
utan att det finns andra vägar att gå. Man kan skärpa progressiviteten,
d. v. s. höja skatteprocenten i de högre inkomstklasserna.

Ja, herr talman, jag skulle inte alls bli missbelåten, örn kammaren för sin
del följde herr Bärgs förslag. Dessa skattefrågor äro icke det väsentliga i
detta stora sammanhang. Visst kunna vi behålla vårt otillfredsställande skattesystem
några år, blott något göres för de inkomstfattiga barnfamiljerna.
Man bör inte avspisa dessa barnfamiljer med behovsprövad fattighjälp, utan
man bör införa ett system med barnbidrag såsom en rättvis och självklar ersättning
till dessa fattiga barnfamiljer för att de genom att uppfostra barn
utföra en nödvändig samhällelig gärning.

Såsom frågan nu ligger till, nödgas jag i alla fall, herr talman, yrka bifall
till den av friherre De Geer och herr Jonsson i Skedsbygd avgivna reservat
tionen med den av mig förut angivna ändringen.

Onsdagen den 20 april 1944.

Nr 15.

Örn revision av faniiljebeskattningen m. to. (Forts.)

Herr Sjödahl: Herr talman! Jag skulle i anledning av herr Wahlunds yttrande
vilja slå fast en sak.

När faniiljebeskattningen diskuterades i kammaren för någon tid sedan,
gällde det från herr Wahlunds sida att särskilt tala för de fattiga barnfamiljerna.
Nu har herr Bärg inför kammaren lagt fram ett förslag — samma
förslag som andra kammaren har antagit — som inriktar sig just på stöd åt
de fattiga barnfamiljerna. Yad gör herr Wahlund i detta läge? För att trygga
högre barnbidrag åt de mera bemedlade familjerna vidhåller han sin reservation.
Det visar tydligt, vart herr Wahlund syftar.

Det skattesystem vi för närvarande ha hjälper icke de verkligt fattiga barnfamiljerna.
Riksdagen bör därför nu peka på att för deras skull en ändring
i detta avseende bör göras så snabbt som möjligt och så effektivt som möjligt.
När ett förslag föreligger på denna avgörande punkt, anser sig herr Wahlund
inte kunna oreserverat biträda förslaget.

Jag ber att få ansluta mig till herr Bärgs yrkande.

Herr Wahlund: Herr talman! Fastän jag vet, att det är hopplöst att diskutera
denna sak med herr Sjödahl, vill jag påpeka, att det inte är sant, såsom
han säger, att jag vill slå vakt örn de högre inkomstskiktens barnfamiljer.
Det framgår tydligt av mitt förra anförande.

Jag vill påminna örn vad jag sade nyss. Spörsmålet om skattedifferentieringen
i de högre inkomstskikten är en fråga för sig. Där gäller det en intressekonflikt
mellan barnlösa familjer och barnfamiljer i samma inkomstskikt,
och denna fråga har ingenting att göra med intressemotsättningarna
mellan högre och lägre inkomsttagare.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den modifierade reservationen.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade,
att i avseende på bevillningsutskottets nu förevarande betänkande nr 18,
yrkats

l:o), av herr Bärg, Johan, att kammaren skulle bifalla utskottets hemställan
med den ändring däri, att kammaren, med strykande av motiveringen i
motionen II: 52, bifölle den i samma motion gjorda hemställan, ävensom
besluta, att sjunde och åttonde styckena i utskottets yttrande, d. v. s. de två
stycken å s. 12 i det tryckta betänkandet, av vilka det första började med
orden »De i» och det andra slutade med orden »angivet hänseende», skulle
utgå; samt

2:o), av herr Wahlund, att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av friherre De Geer och herr Jonsson i Skedsbygd vid betänkandet avgivna
reservationen, dock med den ändring i motiveringen, att de två sista
styckena, av vilka det första började med orden »Yad angår» och det andra
slutade nied orden »vara nödvändig», utelämnades.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare enligt berörda yrkanden; och förklarade herr
talmannen sig finna propositionen på bifall till herr Johan Bärgs yrkande
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wahlund begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller herr Johan Bärgs yrkande i anledning av bevillningsutskottets
betänkande nr 18, röstar

Ang. alkoholhalten
ho3
maltdrycker
av andra
klassen.

2:> Nr 15. Onsdagen den 26 april 1944.

Om revision av familjebeskattningen m. ni. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Wahlunds under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 28, i anledning
av väckt motion örn viss ändring i förordningen angående försäljning
av pilsnerdricka, bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 29, i anledning av
väckta motioner örn sänkning av extrakthalten hos maltdrycker av andra
klassen.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 202 i
första kammaren av herr Ohlin m. fl. och nr 295 i andra kammaren av
herr Svansson i Ljungskile m. fl., hade hemställts, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte för riksdagen snarast
möjligt framlägga förslag örn en sådan ändring av bestämmelserna angående
tillverkning av maltdrycker, att den angivna övre gränsen för extrakthalten
hos maltdrycker av andra klassen- sänktes, så att den motsvarade en alkoholhalt
av högst 2,5 viktprocent.

Utskottet hade i det nu förevarande betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 202 av herr Ohlin m. fl. och II: 295
av herr Svensson i Ljungskile m. fl. örn sänkning av extrakthalten hos maltdrycker
av andra klassen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar Lindblom och Sandberg, som ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse, som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla, att Kungl. Majit måtte för riksdagen snarast möjligt framlägga förslag
örn en sådan ändring av bestämmelserna angående tillverkning av maltdrycker
av andra klassen, att den högsta medgivna alkoholhalten bleve 2,5 viktprocent.

Herr Lindblom: Herr talman! Till utskottsutlåtandet är fogad en reservation
av herr Sandberg och mig, vari yrkas bifall till motionernas syfte. Vår
hemställan grundar sig på de erfarenheter, som man har vunnit under den
nuvarande kristiden. Den s. k. snabbutredningen har gjort en undersökning i
30 stadssamhällen av berusningsorsakerna enligt de anhållnas uppgifter. Denna
undersökning har visat, att pilsnerns roll som berusningsorsak har minskats
från 10 till 4 procent. Vi reservanter mena, att detta resultat är så betydande,
att det skulle vara av värde att även i fortsättningen kunna få
pröva denna väg och se, i vad mån pilsnerns roll som berusningsmedel ytterligare
skulle komma att minskas. Jag medger gärna, att frågan är svår att
bedöma, bland annat därför att man inte har tillräckligt material och därför
att den tid, under vilken man har haft tillfälle att pröva den nuvarande lägre

Onsdagen den 2G april 1944.

Nr 15.

Ang. alkoholhalten hos maltdrycker av andra klassen. (Forts.)
alkoholhalten i pilsner, varit alltför kort. Men om man beliåller samma alkoholhalt
en längre tid, är det möjligt, att man får klarare belägg för hur
detta kommer att verka.

Nuvarande läge är ganska intressant ur olika synpunkter. Pilsnerns alkoholhalt
har diskuterats under många år, vi skulle kunna säga under årtionden,
och man har haft att kryssa mellan Seylla och Charybdis, mellan starkölet
och pilsner med en lägre alkoholhalt. Man har därvid kommit fram till
en medelkvalitet, som inte skulle vara så alkoholstark, att den kunde göra
nämnvärd skada, men tillräckligt stark för att motverka kravet på införande
av starkölet.

Jag behöver här inte taga upp kammarens tid med att redogöra för hur
man kommit fram till den nuvarande alkoholhalten — det känna säkert alla
till. Kristiden har omkullkastat hela diskussionen, och alkoholhalten har kommit
att med ens sänkas ned till cirka 2 procent. Att man skulle komma så
lågt, kunde man väl knappast drömma vid den diskussion, som fördes i denna
fråga 1923 och 1936 och vid andra tillfällen.

Emellertid visar den tidigare nämnda utredningen, att den låga alkoholhalten
i maltdrycker av andra klassen, således pilsnerdricka, inte har medfört
några mera framträdande olägenheter. Det har visserligen sagts från
olika håll, att pilsnern är dålig. Men jag vet inte, om man skall fästa alltför
stort avseende härvid, ty jag förmodar, att det huvudsakligen är de personer,
som använda pilsnern i berusningssyfte, som anse den vara dålig, och de
tycka nog, att den är dålig även med 3,2 viktprocent alkohol. Hur man än
gör, komma de väl att klaga på den.

Reservanterna ha velat pröva nuvarande alkoholhalt under en längre tid.
Utskottet har emellertid inte ansett det vara lämpligt att gå på denna linje.
Utskottets skäl för avstyrkande kunna sammanfattas i tre punkter: för det
första frågan örn starkölet, för det andra frågan örn den begärda utredningen
och för det tredje skattefrågan. Vad utskottet bär anfört verkar inte övertygande
på mig.

Den diskussion, som tidigare har pågått angående starkölet, och det förslag,
som år 1936 framlades av maltdryckskommittén, att öka pilsnerns alkoholhalt
till 3,4 procent för att på det sättet kunna undvika att behöva återinföra
starkölet, har inte lett till något resultat från Kungl. Maj:ts sida, utan
fortfarande gäller en övre gräns av 3,2 viktprocent. Alkoholhalten nådde för
övrigt inte ända upp till denna gräns, utan höll sig omkring 3,0 procent, liksom
den nu håller sig omkring 2,0 ä 2,1 procent. På grund av sitt förslag
örn höjning av alkoholhalten i pilsnern ansåg sig maltdryckskommittén inte
behöva förorda återinförande av starkölet. Nu hyser utskottet den uppfattningen,
att örn man sänkte alkoholhalten till föreslagna 2,5 procent, så skulle
kravet på frigivande av starkölet bli så kraftigt, att man inte skulle kunna
motsätta sig detsamma.

Detta resonemang är något underligt. Den av maltdryckskommittén år 1936
förordade 3,4-procentsgränsen infördes aldrig. Sedan medförde kristiden en
sänkning av alkoholhalten till 2,1 procent, och örn jag inte är fel underrättad,
är kravet på starkölets frigivande mindre nu än det var vid den tidpunkt,
då kommitténs förslag om 3,4 viktprocent lades fram och diskuterades. Jag
är därför inte övertygad örn att det, även örn pilsnerns alkoholhalt fastställdes
till högst 2,5 viktprocent, nu skulle vara omöjligt att motsätta sig kravet
på starkölets införande.

Vad sedan gäller önskemålet om en rationellare organisation av tillverkningen
och distributionen, kan jag inte ‘förstå, varför det, såsom socialstyrelsen
framhåller, skulle vara svårare att vinna gehör för en framställning här -

Xr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Aria. alkoholhalten hos maltdrycker av andra klassen. (Forts.)
om, därest man nu försöksvis begränsade alkoholbalten till 2,5 procent. När
utskottet nu hänvisar till den av 1943 års riksdag begärda utredningen angående
den svenska nykterhetslagstiftningens framtida innehåll och utformning,
tycker jag, att det skulle vara värdefullt för denna utredning — såvitt
jag vet äro utredningsmännen ännu inte tillsatta — örn man hade en längre
tids erfarenhet av verkningarna av den lägre alkoholhalten i pilsnerdricka. Då
hade utredningsmännen möjlighet att bättre bedöma, huruvida det vore önskvärt
med en omläggning av försäljningsorganisationen och efter vilka linjer
denna i så fall skulle göras. Det är väl inte alldeles säkert, att det framgent
kommer att vara ordnat på samma sätt som nu i denna fråga. Man kan ju
också tänka sig, att utvecklingen går i den riktningen, att det bli onödigt att
behålla den nuvarande omständliga kontrollen av pilsnerförsäljningen. Den
genomgripande omgestaltning av tillverkningen och distributionen, som socialstyrelsen
talar örn, torde inte behöva påverkas i ogynnsam riktning av att
förslaget örn sänkning av alkoholhalten genomföres.

Vad slutligen skatten beträffar, har utskottet erinrat om det anmärkningsvärda
förhållandet, att maltdrycker av andra klassen med en alkoholhalt av
högst 2,5 viktprocent skulle beläggas med skatt efter 30 öre för liter, medan
däremot maltdrycker av första klassen med en högsta alkoholhalt, som är
endast 0,7 viktprocent lägre, skulle vara helt skattefria. Jag medger villigt,
att detta är en oformlighet, men jag ifrågasätter, örn inte denna sak är av
underordnad betydelse i dettta sammanhang. Pilsnerdrickats användning som
berusningsmedel har under årens lopp haft så allvarliga följder, att jag tror,
att man i detta fall får ställa skattefrågan i andra rummet. Livet är förmer
än skatten, och hemmens lycka förmer än en viss disproportion i skattehänseende,
som ju kan rättas till, örn erfarenheterna av en lägre alkoholhalt i
pilsnern fortfarande skulle visa sig gynnsamma.

Herr talman, det kommer säkerligen att sägas efter mitt inlägg, att jagser
på frågan alltför enkelt. Det är möjligt, att jag gör det, men jag har velat
betrakta den utifrån den synpunkten, att man bör tillvarataga de erfarenheter,
som man har vunnit under kristiden, och försöka nyttiggöra dem för
att lösa detta invecklade problem.

Jag ber således, herr talman, att med det anförda få yrka bifall till den
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag hade väntat, att även herr Oscar Olsson
skulle komma före mig i debatten, så att jag sluppit begära ordet mer än en
gång, men denna förhoppning sveks.

Herr Lindblom yttrade i sitt anförande, att det säkert komme att anmärkas
mot honom, att han toge alltför enkelt på dessa saker, och han tilläde för säkerhets
skull, att det kunde hända, att så även var förhållandet. Jag uppskattar
detta sista erkännande. Örn herr Lindblom velat tränga djupare in i ämnet,
hade han nog funnit ytterligare skäl för den tvekan i fråga örn sitt ställningstagande
till detta förslag, som jag tycker, att hans yttrande andades. Jag vill
här ha utsagt, att jag delar herr Lindbloms och hans likatänkandes uppfattning,
att hemmens lycka är förmer än skatten. Som ett bidrag till hemmens
lycka har jag alltid betraktat nykterhetssträvandena, och i den mån lagstiftningen
har kunnat stödja dessa strävanden på ett klokt sätt, har jag velat vara
med och bidraga därtill. Men just med hänsyn till den viktiga uppgift, som nykterhetsrörelsen
har att fylla i vårt samhällsliv, är jag rädd för att man betraktar
som denna rörelses och dess företrädares uppgift att genomföra vilken lagstiftning
som helst, även örn den blott till synes skulle främja ett nyktert liv.

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Äng. alkoholhalten hos maltdrycker av andra klassen. (Forts.)
Jag vet, att jag själv under årens lopp bidragit till att utforma en lagstiftning,
mot vilken rätt grava anmärkningar kunna riktas och som lett till överdrifter,
som det stora flertalet människor aldrig förstått. Jag tror inte heller, att resultatet
har varit av den art, att man kan rosa lagstiftningen.

Som jag ser saken, innebär det nu föreliggande förslaget endast till synes
något ytterst värdefullt, och jag fruktar, att det i sig bär fröet till att nykterhetsfolket
kommer att i fråga örn sin inställning till lagstiftningen inför den
stora allmänheten framstå på ett sätt, som icke kommer att utfalla till förmån
för den rörelse, som både herr Lindblom och jag känna varmt för. Jag
har med dessa, ord velat söka förtaga herr Lindbloms intryck, som jag hoppas
att han i sitt hjärta inte känner som riktigt, att jag inte skulle ha sinne för vad
som verkligen befrämjar ett nyktert liv.

Sakförhållandet är ju det, att ett bifall till denna motion skulle innebära att
mellan vårt vanliga svagdricka och pilsnerdrickat skulle vara en skillnad i alkoholhalt
av endast 0,7 procent, och vi måste ju säga att det skulle vara ganska
orimligt att upprätthålla hela vår pilsnerdrickslagstiftning på denna smala marginal
av endast 0,7 procent. Det skulle inte förstås av människorna, och vi behöva
ha förståelse för vad vi göra. Likaså tycker jag att det inte är försvarbart,
när man bygger maltdrycksskatten på denna obetydliga skillnad.

Rörande kravet på ett införande av starkölet vill jag säga, att jag tror knappast,
att herr Lindblom själv ger sitt resonemang därvidlag något vitsord, då
han stöder det på det förhållandet att det inte under den tid vi nu ha haft denna
svaga pilsner har rests något krav på att få starköl. Ingen förnuftig människa
kan väl komma på den idén, att vi, just när man lyckats få ned malthalten
i detta dricka, skola yrka på införandet av en starkare dryck under samma
tid. Under kriget lia vi fått underkasta oss åtskilligt, och de, som älska pilsner,
betrakta det förhållandet att de inte få starköl som en underkastelse, som
de, tycker jag, klokt nog lia tålt med jämnmod, men jag har ingalunda trott, att
denna underkastelse bottnar i en övertygelse örn det önskvärda i den nuvarande
ordningen, utan i den uppfattningen att det är någonting, som man får genomlida
liksom så mycket annat nu för tiden. Och säkerligen komma en gång de
krafter att utlösas, vilka jag för min del under många år har kämpat emot genom
att söka förhindra ett införande av en ännu starkare maltdryck än den nuvarande
pilsnern.

Man kan naturligtvis säga som herr Lindblom, att man genom en sådan åtgärd
snarare skulle underlätta än förhindra en rationalisering av pilsnerhanteringen,
men jag tycker att det är orimligt att tänka sig att man skulle, med
den skillnad i alkoholhalt som här föreligger, överhuvud taget behöva räkna
med någon rationalisering. Snarare, herr Lindblom, lutar jag åt den uppfattningen,
att örn man hade alkoholgränsen satt till låt oss säga 2,5 eller 2,2 procent,
såsom även har föreslagits, skulle man, örn man ville, kunna slopa hela
denna lagstiftning. Men om man frågade människorna ute i nykterhetsvärlden,
örn de ville flytta alkoholgränsen till det procenttal, under vilket de räkna
de alkoholsvaga dryckerna, är jag säker på att både herr Lindblom och jag
skulle komma att gå bet på att övertyga dem om det lämpliga däri. Att ställa
till en strid på den linjen, anser jag denna fråga inte vara värd.

Såsom läget nu är tror jag, att det är klokt att man följer utskottet. En utredning
har ju ställts i utsikt och ett kommittéförslag ligger på Konungens
bord. En omprövning beträffande den i detta kommittébetänkande föreslagna
rationaliseringen skall väl ske örn icke förr så i samband med den utredning,
som jag hoppas att Kungl. Maj :t snarligen sätter i gång, och då förefaller det
mig som om detta ärende örn sänkning av extrakthalten hos maltdrycker av
andra klassen inte är av så brådskande natur att så drastiska åtgärder behöva

Nr 15.

Onsdagen dell 20 april 1944.

Äng. alkoholhalten hos maltdrycker av andra klassen. (Forts.)
vidtagas som ett beslut i enlighet med motionen och herr Lindbloms yrkande
här dock skulle innebära.

Herr talman! På grund av dessa skäl yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag kan nog i detta ärende inte komma
till någon annan slutsats än att jag inte kan opponera mig emot ett beslut i
linje med bevillningsutskottets förslag. Men detta hindrar inte. att det nog
finns åtskilliga synpunkter att lägga till dem, som bevillningsutskottets ärade
ordförande här anförde.

Jag är något förbluffad, sanningen att säga, över reservationen, även örn den
på ett pär punkter är ganska starkt motiverad. Bland de punkter, på vilka reservationen
går fram med starka sakskäl, märkes först hänvisningen till att
den undersökning, som är gjord i 30 stadssamhällen, visar, att under denna tid,
då alkoholstyrkan hos pilsnern varit 2 ä 2,5, ja, i vissa fall under 2 procent,
pilsnerns roll som berusningsorsak har minskats från 10 till 4 procent. Inte
heller bevillningsutskottets ordförande kunde ju förneka att detta är ett synnerligen
starkt skäl för att försöka åstadkomma en ordning i den riktning, som
motionen har anvisat. Felet, sett från min synpunkt, är bara det, att motionen
inte har gått tillräckligt långt. Och den diskussion, som har förts rörande pilsnereländet
och som även pilsnerns varmaste anhängare ha nödgats erkänna
vara synnerligen berättigad, har visat — bland annat står medicinalstyrelsens
chef på den ståndpunkten — att alkoholismen här i landet i stor utsträckningberor
på vad man från nykterhetsliåll har kallat för pilsnereländet. När det
är på det sättet, att man, även örn man sänkte alkoholhalten hos pilsner till
2 procent, kunde riskera att 4 procent av fylleriförseelserna skulle ha sin orsak
i missbruk av denna maltdryck, så tycker jag såsom gammal nykterist,
att det är väl mycket, och att pilsnereländet inte är avskaffat — och detta
var herr Bärg också inne på — ens genom att gå ned till en alkoholhalt hos
pilsnern av 2,1 procent. Nu föreslås i reservationen en alkholhalt av 2,5 procent.
Enligt motionärernas och enligt reservanternas förslag skulle vi således
i. alla fall fortfarande ha kvar ett pilsnerelände, som inte vore alltför obetydligt,
även örn det vore mindre än det nuvarande.

Vad skall det tjäna till med en sådan halvmesyr, allra helst som motionärerna
och reservanterna mycket tydligt peka på att bryggerierna lika litet som
pdsnerförbrukarna ha dött av att alkoholhalten i pilsner har kommit ned så
lågt som ti 11°2 procent och till och med något därunder! Varför inte ta ordentligt
fasta på den saken och gå ut från den, när en förändring begäres? Då
hade man också kommit ifrån något som bevillningsutskottets ärade ordförande
med en suck tänkte på, nämligen de trakasserier, som de kallas, som ha medföljt
pilsnerdrickslagstif klingen här i landet.

Jag skulle nästan tro — och det är rätt, som bevillningsutskottets ordförande
anmärkt — att majoriteten av Sveriges befolkning inte vet vad den talar
örn, när den hackar på pilsnerdrickslagstiftningen på detta sätt, men det
är ett faktum att detta allmänna betraktelsesätt finns. Det hade då, synes det
mig, och jag tyckte att bevillningsutskottets ordförande var något inne på
den saken, varit naturligare att man försökt komma åt denna stora missnöjesanledning
i fråga örn vår rusdryckslagstiftning, samtidigt som man gått fram
åtminstone till lagfästande av den faktiska alkoholprocenten i pilsnern för
närvarande.° Med hänvisning till den starkt minskade roll, som pilsnerdrickat
nu spelar såsom berusningsmedel, kunde man, som bevillningsutskottets ordförande
antydde, lia slopat denna lagstiftning med alla dess trakasserier och

Oasdagen dea 26 april 1944.

3ST 15.

Ang. alkoholhalten hos maltdrycker av andra klassen. (Forts.)
löjligheter, för att använda den nu vanliga terminologien. Den synpunkten
har ju också kommit till synes på åtskilliga håll i den svenska pressen. Man
har sagt: När nu pilsnern är nere i en alkoholhalt av 1,9 procent — endast 0,1
procent från svagdrickats alkoholhalt — skall då pilsnerdricksförordningen
behövas, med allt det krångel som den för nied sig? Jag skulle tro, att motionärernas
ställning hade blivit betydligt starkare, örn de hade tagit hänsyn till
denna sak i stället för att gå fram på politikens allfarväg med kompromisser,
som man inte är belåten med på något håll men som man kanske kan få
igenom.

Detta kompromissförslag har bevillningsutskottet haft ganska lätt att skjuta
sönder. De skäl som ha anförts av bevillningsutskottet äro ganska starka
utom möjligen på en punkt — jag tror att reservanterna äro ense med mig örn
att den punkten är farhågan för den våldsamma storm, som skulle kunna blåsa
upp för att få starkölet fritt, om man ginge ned till den alkoholprocent i pilsnern,
som åsyftats. Trots den stora impopularitet som rusdryckslagstiftningen
har, har dock här i Sverige ansvarskänslan, när det gällt alkoholeländet och
pilsnereländet, varit tillräckligt stark för att hejda en sådan utveckling. Jag
tror därför för min del att såväl kontrollstyrelsen som bevillningsutskottet äro
alltför räddhågade på den punkten. Man kan väl ändå inte hela livet igenom
i sitt handlande gå ut från den uppfattningen, att eftersom det finns risker
med allting här i livet, bör man aldrig ta några risker. Från nykterhetssynpunkt
kan den ståndpunkten aldrig försvaras.

Bevillningsutskottet har med hänsyn till socialstyrelsens yttrande en betydligt
starkare ståndpunkt än reservanterna. Hade inte reservanterna och motionärerna
i sitt yrkande beträffande alkoholhalten gått upp till 2,5 procent,
hade däremot socialstyrelsens invändningar kunnat viftas bort ungefär lika
lätt som reservanten gjort det här i kammaren. Nu går det inte.

Jag var något förbluffad över att den ärade reservanten tycktes tro, att man
inte behövde de nuvarande restriktionerna, ifall man kom till en så låg alkoholhalt
som 2,5 procent för maltdrycker av andra klassen, På den punkten står
jag helt på bevillningsutskottets ståndpunkt, ty med en så pass hög alkoholhalt
hos dessa maltdrycker anser jag det vara oförsvarligt från nykterhetssynpunkt
att vilja stryka restriktionslagstiftningen, trots dess impopularitet
och alla de svårigheter som den för med sig.

Reservanten och bevillningsutskottets ordförande voro ett hjärta och en själ,
när de talade om hur svårt och ledsamt det var i beskattningshänseende med
en så liten skillnad i fråga örn alkoholhalten som mellan den föreslagna pilsnern
klass II och pilsnern klass I, i det att, såsom bevillningsutskottets ordförande
antydde, maltdrycker med 2,5 procents alkoholhalt skulle beskattas,
medan däremot sådana drycker med 1,8 procents alkoholhalt skulle gå fria
från beskattning. Förhållandet bleve naturligtvis ännu värre, örn uran minskade
alkoholhalten till 2 procent, 2,2 eller 2,1 procent, ty då skulle skillnaden bli
så mycket mindre. Men just därför anser jag, att det naturliga vore att helt
enkelt avskaffa klass II. Örn klass II för närvarande praktiskt taget i många
fall har samma alkoholstyrka som klass I — den där tiondelen som skiljer mellan
dem kan väl ändå inte spela någon avgörande roll — och när det har gått
för sig att komma ned till en så låg alkoholhalt hos den svenska pilsnern som
den nuvarande utan några som helst menliga verkningar men med rätt goda
verkningar i nykterhetshänseende. varför inte lagfästa denna alkoholhalt såsom
den högsta eller ta den alkoholhalt som en gång är fastställd för
de skattefria maltdryckerna, 1,8 procent? Då är ju pilsnerdricksförordningen
fullkomligt onödig. Då kominer kanske den frågan: varifrån skall
man få pengar till statskassan, örn klass II blir skattefri? Den frå -

Nr 15.

Oasdagen den 2G april 1941.

Äng. alkoholhalten hos maltdrycker av andru klassen. (Forts.)
gun intresserar mig i detta sammanhang mindre. Jag’ är övertygad om.
att den ökade folktrevnad i vår nation, som skulle uppkomma därigenom att
såväl pilsnereländet som pilsnertrakasserierna skulle försvinna, skulle mer än
väl uppväga de många förlorade miljonerna. Såväl från reservanternas sorn''
från min egen synpunkt finns ju dock, ifall det skulle bli nödvändigt att
skaffa staten inkomster på maltdrycksvägen, den möjligheten att sänka alkoholprocenten
för de skattefria maltdryckerna till 1 procent och att låta dem,
som holle mellan 1 och 1,8 procents alkoholhalt, bära skatten.

Jag tror således att man från nykterhetssynpunkt och från folktrevnadssynpunkt
borde lia begagnat tillfället just nu, när det praktiskt taget inte är
någon skillnad mellan klass II och klass I, att lagfästa den alkoholhalt, som
klass II har.

Herr talman! Då den kompromiss, som enligt reservationen här föreslås,
från många synpunkter är otillfredsställande och från vissa synpunkter också,
såsom bevillningsutskottets ordförande antydde, kan verka besvärlig om
inte rent av skadlig för nykterhetssträva.ndena, finner jag mig i detta tvångsläge
nödsakad att skänka min röst åt bevillningsutskottets förslag.

Herr Lindblom: Herr talman! Bevillningsutskottets ärade ordförande och
jag ha naturligtvis samma grundsyn på detta spörsmål, därom råder inte
någon tvekan, men det hindrar ju inte, att man kan se och bedöma en fråga
något olika.

oNär herr Bärg drog den slutsatsen av mitt anförande, att jag menade, att
något krav på starkölsförbudets upphörande inte har framträtt, och att jag
grundade den meningen på att något sådant krav inte framföres just i denna
tid, var det nog inte alldeles riktigt. Jag åsyftade nämligen tidsperioden från
år 1936 — eller man kanske kan gå ännu längre tillbaka — och fram till nu.

Det är ju så att alkoholhalten hos maltdrycker av andra klassen enligt
det kompromissvis framlagda kommittéförslaget skulle vara 3,4 procent för
att man skulle kunna undgå starkölet, men Kungl. Maj :t tog icke någon hänsyn
till detta förslag utan stannade vid en alkoholhalt av 3,2 procent. Denna
skillnad, låt vara på endast 0,2 procent, har dock inte haft någon inverkan, .
och i varje fall har kravets styrka minskats efter den tidpunkten. Därför
menade jag, att detta krav kanske inte var så farligt att man behövde ta
absolut hänsyn till det. Det framträdde åren 1926, 1930, 1932, 1933 och
1934, men .av handlingarna framgår, att det senare inte gjorts någon särskild
framställning i det avseendet.

Till herr Oscar Olsson vill jag bara säga, att jag menar nog inte, och
reservanterna väl inte heller, att vi skulle kunna slopa pilsnerdrieksförordningen,
örn alkoholhalten hos maltdryckerna bestämdes till 2,5 viktprocent, men
vi mena, att man skulle kunna pröva en, sådan pilsnertyp under någon tid för
att därefter ta ståndpunkt till den trågan. Det är ju alldeles uppenbart, att
örn man i detta läge är så djärv att man vill helt och hållet slopa klass II,
så löses ju frågan mycket enklare, och det vore ju på sätt och vis ett ännu
enklare betraktelsesätt på problemet än det jag anlade i mitt första anförande.
När nu skotten från bevillningsutskottet mot reservationen och motionen i
väsentlig grad ha riktats på att skillnaden mellan skattefria och icke skattefria
maltdryckers alkoholhalt endast skulle bli 0,7 procent, skulle väl verkan
av dessa skott ha blivit ännu kraftigare, örn vi hade föreslagit 2,2 procents
alkoholhalt, i vilket fall skillnaden ju endast hade blivit 0,4 procent.

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Äng. alkoholhalten hos maltdrycker av andra klassen. (Forts.)
ifrågavarande betänkandet hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid betänkandet avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dyrtidshjälp m. m.
åt vissa pensionärer och understödstagare;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjd familjepension
åt t. f. föredraganden i regeringsrätten, förste amanuensen i kammarkollegiet
C. G. Dahls efterlevande;

nr 35, i anledning av väckta motioner örn dels årligt understöd åt värnpliktige
G. V. Ljungs efterlevande, dels ock livränta och ersättning åt banvakten
G. Ljungkvists änka;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 27 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen med förslag
till förordning örn ändrad lydelse av § 8 förordningen den 17 maj 1935 (nr
177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet; nr

38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av § 16 förordningen den 6 juni 1929 (nr 129) angående
Svenska skeppshypotekskassan; samt

nr 39, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av framställningar angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren under
nr 135 av friherre Beck-Friis och den andra inom andra kammaren under nr
208 av fru Rydh Munck af Rosenschöld, hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att pension till löjtnanten i kungl, flottans reserv Lennart Hermansson
Westerlunds änka, fru Barbro Westerlund, och dotter Eva Margareta Lennartsdotter
skulle utgå efter samma grunder, som örn Westerlund varit officer
på aktiv stat.

Örn pension
åt löjtnanten
L. Westerlunds
änka
ock barn.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner I: 135 och II: 208 ej måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Friherre Beck-Friis: Herr talman! Bankoutskottet brukar ju undvika att
skapa prejudikat, och den regeln har utskottet följt även i detta fall.

Vi motionärer ha föreslagit, att änkan efter den vid undervattensbåten Ulvens
förolyckande omkomne löjtnanten i reserven Westerlund skulle beredas

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Om ''pension åt löjtnanten L. Westerlunds änka och barn. (Forts.)
pension, efter samma grunder som örn Westerlund varit anställd på aktiv stat.
Utskottet finner skäl tala för välvillig behandling av motionen, men jn-kar
avslag med hänsyn till de konsekvenser, som kunna uppstå vid ett bifall till
motionen. Emellertid säger utskottet mot slutet av sitt uttalande, att »utskottet
är av den uppfattningen, att därest särskilda förmåner utöver de författningsenligt
utgående anses böra beredas efterlevande till personal, som omkommit
vid undervattensbåten Ulvens förolyckande, detta bör ske efter prövning
av Kungl. Majit i ett sammanhang av samtliga ifrågakommande ersättningsfall».

Jag förutsätter att med detta uttalande frågan i sinom tid kommer att av
Kungl. Maj :t upptagas i ett vidare sammanhang, och jag har under sådana
förhållanden icke något yrkande att framställa.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt.

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

Äng. ''pension
åt byråchefen
E. Thulins
frånskilda
hustru.

Punkten 5.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr
70 av herr Björnsson m. fl. och den andra inom andra kammaren under nr 303
av herr Bergvall m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte tillerkänna fru
Carin Hildegard Thulin, Stockholm, så länge hon icke trätt i nytt gifte, årlig
pension med belopp, motsvarande vad hon skulle kunna bliva tillerkänd såsom
pensionsberättigad frånskild maka enligt gällande allmänna familjepensionsreglemente.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen, i anledning av förevarande motioner I: 70 och II: 303,
måtte medgiva, att avlidne byråchefen J. E. O. J :son Thulins frånskilda hustru
Carin Hildegard Thulin, född Hulting, finge, räknat från och med den 1 januari
1944 under sin återstående livstid, så länge hon förbleve ogift, från anslaget
till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära en årlig pension av
2 670 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Sylwan, Johansson i
Fårekulla, Svedman, Andersson i Munkaljungby, Ba/rnekow och Stindberg ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att förevarande motioner 1: 70 och II: 303 ej måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Sylwan: Herr talman! När vi reservanter i detta ärende icke kunnat
ansluta oss till bankoutskottets majoritet, beror detta därpå att det nu förevarande
pensionsfallet efter vår uppfattning knappast kan betraktas såsom
ett isolerat undantag utan närmast har karaktären av ett precedensfall med
ganska oförutsebara konsekvenser för framtiden. När nu fallet ligger sej, till,
har det synts oss så mycket angelägnare, att de former, som tidigare ha följts
vid handläggning av sådana här ärenden, också nu iakttagas. Vi ha sålunda
menat, att den nu gjorda framställningen bort föreläggas riksdagen icke genom
enskilda motionärer utan genom en kungl, proposition, sedan ärendet,
liksom tidigare alltid har skett, först prövats och godkänts av Kungl. Majit.

Det ärende, det här rör sig om, gäller principiellt sett en motionsledes gjord
framställning att medge pension åt en frånskild maka efter hennes avlidne

Onsdagen den 26 april 1844.

Nr 15.

: l

Ang. pension åt byråchefen E. Thulins frånskilda hustru. (Forts.)
frånskilde make, oavsett det förhållandet att äktenskapsskillnaden skett redan
före år 1937, då det allmänna familjepensionsreglementet trädde i kraft. På
grund härav föreligger i detta fall ingen pensionsrätt, och det är alltså fråga
örn en retroaktiv tillämpning av det nya reglementet. Sedan år 1937 hava till
Kungl. Majit inkommit åtskilliga sådana här framställningar i liknande fall,
och de flesta ha av Kungl. Majit lämnats utan åtgärd. Det är endast i tre
undantagsfall, som pension har lämnats, och i dessa fall har det ansetts
föreligga sådana särskilda omständigheter, att de icke ha ansetts kunna bli
prejudicerande.

Jag skall nu gärna medge, att det i det föreliggande Thulinska fallet finns
vissa ömmande omständigheter, som kunna motivera en mera välvillig inställning.
Men hur man nu ser på dessa särskilda omständigheter, så förefaller
det åtminstone mig vara minst sagt tveksamt, huruvida de omständigheter,
som utskottet i sitt betänkande pekat på, ha samma grad av säregenhet
som de som ha förelegat i de nämnda tidigare undantagsfallen. Jag vill i
detta hänseende blott hänvisa till att statskontoret i sitt yttrande icke har
funnit sådana omständigheter föreligga. Statskontoret säger, att det i detta
fall icke föreligger sådana särskilda omständigheter, som motivera ett avsteg
från den allmänna grundsatsen, att frånskild hustru, som icke i äktenskapsskillnadsdomen
blivit tillerkänd rätt till pension efter sin frånskilde
make, ej skall erhålla sådan pension, och statskontoret har därefter med påpekande
av de konsekvenser som kunna uppkomma avstyrkt motionerna.

Jag tror inte heller att det kan påstås, att det Thulinska fallet är så ensamstående,
att det inte finns andra likartade fall. Efter min erfarenhet
tror jag nog att man kan finna och vänta sådana. Man kan därför inte heller
bortse ifrån att, örn denna framställning nu bifalles, så öppnas därmed en
väg för åtskilliga nya. Det är således här inte så säkert att det är fråga örn
ett verkligt undantagsfall, utan det är ett fall, där man kan komma att lagfästa
en ny princip, en ny regel. När det nu ligger så till, har det synts oss
reservanter, att försiktigheten bjuder, att man iakttar de former, som tidigare
ha brukats, nämligen att man endast upptar till prövning sådana pensionsfall
efter en kungl, proposition.

Herr talman! På dessa motiv ber jag att få yrka bifall till den av mig
m. fl. avgivna reservationen.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Herr Sylwan anser, att ett beslut
i enlighet med bankoutskottets förslag skulle innebära ett avsteg från gällande
bestämmelser. Man kan ju säga att det är riktigt. Men så är det ju i allmänhet,
när pensionsfrågor behandlas i riksdagen. Om det alltid funnes regler att
gå efter, skulle ju inte sådana här ärenden behöva underställas riksdagen.
I allmänhet, när riksdagen beslutar att bevilja en person pension vid sidan
av reglementena, får riksdagen ta hänsyn till särskilda ömmande omständigheter,
som föreligga i det speciella fallet. För min del har jag ansett, att det
i detta ärende föreligger särskilda omständigheter, som kunna motivera att
riksdagen här visar sig tillmötesgående, och detta har utskottsmajoriteten också
ansett. Utöver vad herr Sylwan redan upplyst örn saken vill jag endast erinra
örn några omständigheter.

Byråchefen Thulin var gift två gånger. Första gången var han gift i 24
år, och det äktenskapet upplöstes genom skilsmässa den 25 november 1935.
Sedan gifte han örn sig 1936, och så avled han 1941. Han var alltså gift med
den första frun i 24 år och betalade under hela denna tid avgifter för familjepension.
Han var gift med den andra frun i 5 år. När han avled, fick den
senare hustrun hela familjepensionen. Den första frun, som under mannens

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Äng. pension åt byråchefen E. Thulins frånskilda hustru. (Forts.)
livstid fått understöd av honom, förlorade detta, när han avled utan att efterlämna
nämnvärd förmögenhet, och har sedan lidit verklig nöd. Det är alltså
inte fråga örn någonting annat än att den familjepension, som redan finns och har
utgått till den andra frun, skall överflyttas till den första frun, som strängt
taget skulle ha varit mera berättigad att få den vid mannens frånfälle. Den
andra hustrun har nämligen ingått nytt äktenskap och går därigenom automatiskt
miste örn familjepensionen.

Jag kan inte godkänna det betraktelsesättet, att det skulle ligga någonting
otillbörligt i att fru Thulin, när hon genom mannens död går miste örn det
underhåll, hon haft av honom, får övertaga familjepensionen efter honom, och
jag skulle inte heller tro, att det kan betraktas som något precedensfall, som
herr Sylwan uttryckte sig, av farlig art. Skulle motsvarande fall uppstå i
framtiden av samma klara och ömmande art, skulle jag för min del inte tveka
örn att acceptera detta fall som ett prejudikat.

Jag erinrade om att äktenskapet upplöstes den 25 november 1935. Det allmänna
familjepensionsreglementet utfärdades den 1 juli 1937. Örn skilsmässan
inträffat efter den tiden endast ett och ett halvt år senare, skulle den första
fru Thulin ha fått pension utan riksdagens prövning. Hon hade då fått just
den pension, som utskottet här föreslår att hon skall få, och hon hade till och
med under mellantiden till denna dag fått halva pensionen enligt nuvarande
bestämmelser. Vad utskottet föreslår är alltså ingenting annat än att en pension,
som redan utgår, tas i anspråk, visserligen för en ny person, men dock
för en person som mer än väl har gjort sig förtjänt av densamma.

_ Det föreligger i år en motion av fru Nordgren m. fl., där man begär utredning
just om principerna för uppdelningen av familjepensionen, när en man har
gått hädan och efterlämnat både en efterlevande och en frånskild hustru. Enligt
1937 års regler delas pensionen schematiskt i två lika delar. Motionärerna
anse, att den bör uppdelas efter försäkringstekniska grunder och att längden
av äktenskapet skall vara avgörande. »Liksom en befattningshavare intjänar
sin pension under loppet av sin anställningstid hos arbetsgivaren», säga motionärerna,
»bör också en hustru anses intjäna sin familjepension under äktenskapet
med befattningshavaren». Den principen är ju inte godtagen, men utskottet
har för sin del föreslagit en utredning i det syftet. Örn den principen
hade varit giltig, skulle den första fru Thulin med sina 24 års tjänstetid, om
man får använda det uttrycket, givetvis ha varit i långt högre grad förtjänt av
pensionen efter maken än den andra frun med sina 5 år.

Herr talman! Jag tror att jag med dessa upplysningar har anfört tillräckliga
motiv för att kammaren skall bifalla utskottets förslag, till vilket jag ber att
få yrka bifall.

Herr Franzon: Herr talman! Jag har begärt ordet i denna fråga därför att
jag finner att bankoutskottet här har intagit en rakt motsatt ståndpunkt mot
den som utskottet intog till den motion som jag väckt och som behandlades i
utskottets utlåtande nr 39 punkt 38. Jag hade motionerat örn att ett understöd
till en förutvarande Övermontör vid statens vattenfallsverk, som nu utgår
med 180 kronor för år, skulle höjas, därför att hans arbetsförmåga nu
på grund av olycksfallet är totalt borta. Men i det fallet skrev utskottet:
»Med hänsyn till att det till Lindblom nu utgående understödet tillkommit
efter framställning av Kungl. Maj:t till riksdagen, synes det utskottet mest
lämpligt, att frågan örn en jämkning av understödet i första hand upptages till
omprövning av Kungl. Maj:t för den åtgärd, vartill omständigheterna kunna
föranleda.»

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Ang. pension åt byråchefen E. Thulins frånskilda hustru. (Forts.)

Detta utskottets ståndpunktstagande i anledning av min motion är samma
ståndpunkt som reservanterna intaga i denna fråga.

Herr talman! Jag har ingenting emot den ifrågavarande pensionen till
herr Thulins änka. Jag har endast velat konstatera, att man mäter med litet
olika mått inom bankoutskottet.

Herr andre vice talmannen: Jag vill bara påpeka, att dessa båda fall inte
ha någon som helst samhörighet med varandra. Anledningen till att utskottet
i det av herr Franzon omnämnda fallet uttalat den uppfattningen, att frågan
örn jämkning av understödet i första hand borde prövas av Kungl. Maj:t är
att Kungl. Majit tidigare föranstaltat örn detta understöd och därför borde
vara närmast till att pröva fallet under de nya omständigheter, söm eventuellt
kunde åberopas.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare därpå
att kammaren skulle med avslag å utskottets hemställan godkänna den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sylwan begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 40 punkten
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan och godkännes den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen, först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Punkterna 6—14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden och memorial:
nr 41, i anledning av väckt motion angående utredning örn ändring i gällande
bestämmelser örn statliga befattningshavares familjepension för frånskild
och efterlevande make m. m.;

nr 42, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning örn inrättande
av vissa nya ordinarie tjänster i riksgäldskontoret; samt
nr 43, angående användande av riksbankens vinst för år 1943.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Första hammarens protokoll Nr 16.

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Om skydd för Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 20, i anledning av väckta
markägares motioner angående lagstiftning om skydd för markägares rätt till bärplockning
r°2*fci-6ar" å egen skogs- och hagmark samt örn åtgärder till förhindrande av för tidig

piocfcnmg i ••

m. m. skörd av skogsbär.

Första lagutskottet hade till behandling förehaft följande inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i första kammaren
nr 146 av herr Hallagård samt motionerna i andra kammaren nr 76 av
herr von Seth och nr 163 av herr Pettersson i Dahl m. fl.

I motionen II: 76 hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om skyndsamt utarbetande och framläggande av förslag till lagbestämmelser
angående skydd för markägares rätt till bärplockning å egen
skogs- och hagmark.

I motionerna I: 146 och II: 163, vilka voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära, att sådana bestämmelser
utfärdades som förhindrade, att omogna skogsbär plockades och skördades.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, II: 76 samt 1:146 och II: 163, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herrar Hagnar Bergh, Lodenius och Gustafsson
i Lekåsa, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Lodenius: Herr talman! Jag har vid detta utlåtande tillsammans med
två andra av utskottets ledamöter fogat en blank reservation, och jag ber att
i anledning därav få säga några ord.

I detta utskottsutlåtande redovisas ju dels en motion, som är väckt i andra
kammaren av herr von Seth och avser skydd för skogsägares rätt till bärplockning
i egen skogs- och hagmark, dels två likalydande motioner, som avse
åtgärder till förhindrande av för tidig skörd av skogsbär. Det framgår ju
av utskottsutlåtandet, att dessa frågor om bärplockningen ha varit föremål
för riksdagens behandling fyrfaldiga gånger under en lång följd av år, utan
att dock detta har lett till något egentligt resultat.

Vad först gäller frågan örn markägarens rätt till bären, så avser ju detta
icke att vederbörande markägare skall ha ensamrätt till bären på all hans
skogs- eller hagmark, utan det avser, örn jag fattat saken riktigt, mera begränsade
områden, och längre kan man ju inte gärna tänkas gå. Jag tror för min
del att det finns ganska mycket berättigat i en sådan framställning, men å
andra sidan är jag ju villig att erkänna, att det kanske under nuvarande försörjningsläge
inte är den lämpligaste tidpunkten att vidtaga åtgärder i detta
avseende.

Beträffande däremot frågan örn att utfärda bestämmelser för att förhindra
förtidig plockning av skogsbär, ligger den ju något annorlunda till på så
sätt att det måste ligga i allas intresse, och icke endast i markägarnas, att
förhindra att skogsbär plockas innan de bli mogna. När jag talar örn skogsbär,
tänker jag i främsta rummet på lingonen. Jag tror att det är för lingonplockningen,
som dessa åtgärder skulla ha den största betydelsen, liksom lingonen
även ur lolkförsörjningssynpunkt torde vara de viktigaste bären.

Utskottet motiverar sitt avslagsyrkande på den förstnämnda motionen med
att den fria bärplockningsrätten får anses utgöra en verklig »alle mans rätt»
och att tillräckliga skäl enligt utskottets förmenande icke förebragts för ett
upphävande eller inskränkande av denna rätt. När det sedan gäller att förhindra
plockning av omogna skogsbär, anser man ju att detta har fog för
sig, men man anser sig icke kunna göra någonting åt saken med hänsyn till

Onsdagen den 20 april 1944.

Nr 15.

Örn skydd för markägares rätt till bärplockning m. m. (Forts.)
svårigheterna att utfärda lämpliga författningsbestämmelser, och man litar
på att det på upplysningens väg skall gå att vinna resultat i det fallet.

Jag är villig att erkänna, att det naturligtvis inte är eå lätt att utfärda
lämpliga författningsbestämmelser i detta fall, men jag är å andra sidan inte
beredd att gå så långt, att jag tror att det är alldeles omöjligt. Man skulle ju
kanske kunna tänka sig några fakultativa bestämmelser som skulle kunna
träda i kraft inom vissa begränsade områden på framställning av exempelvis
någon kommunal myndighet i orten. Emot detta vill man nu gärna framhålla,
att bären mogna på så olika tider även inom ett och samma skogsområde,
och det är riktigt, men det är också sant att beträffande lingonen, som jag
närmast tänker på, betyder det inte så mycket, örn de få sitta kvar åtskilliga
tid sedan de mognat; det ta de i regel ingen skada av.

Som saken ligger till har jag, herr talman, genom reservationen inte velat
framställa något direkt yrkande eller förslag, och jag förmodar, att det är
samma förhållande med de övriga reservanterna, men jag har å andra sidan
inte helt velat biträda utskottet i dess, det måste jag säga, negativa inställning
till detta problem. Gör man jämförelser med de uttalanden, som tidigare
under årens lopp gjorts i dessa ärenden, skall man finna, att första lagutskottet
och till stor del även riksdagen, i varje fall dess första kammare, varit
mycket positivt inställda till dessa frågor. I detta utlåtande har jag däremot
inte kunnat finna annat än att man är rent negativt inställd, och det är närmast
detta som gjort, att jag icke velat underskriva detta utlåtande reservationslöst.
Det positiva i utlåtandet är väl närmast det uttryck, som jag nyss
citerade, att bärplockningen har blivit en alle mans rätt. Det kan ju hända att
detta är riktigt, men som jag tidigare sagt tycker jag nog att man med fog kan
framställa krav på att i vissa avseenden hänsyn skall tagas även till andra
intressen.

Det finns givetvis ingen utsikt att få ingenom de krav som äro ställda i
dessa motioner, och beträffande rätten till bären är det, som sagt, kanske inte
heller en lämplig tidpunkt. Jag skall därför, herr talman, icke framställa
något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 8, 21 och 22 §§ lagen den 14 juni 1917 (nr 378) örn
adoption;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn redovisningsmedel,
m. m.;

nr 29, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den 5 februari 1943 (nr 28) med särskilda
bestämmelser om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag:

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 951) angående vissa utfästelser
rörande införsel och utförsel av varor m. arn; samt

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 12 december 1941 (nr 925) örn reglering av
förbrukningen av elektrisk kraft och gas.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Örn ändring
den 8. k. bidrags/örakottslagen.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 31, i anledning av väckta
motioner angående viss ändring i lagen örn förskottering av underhållsbidrag
till barn.

Andra lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 251 i första kammaren av herr
Hage och nr 393 i andra kammaren av fru Johansson m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta sådan ändring av 8 § 1 morn. bidragsförskottslagen, att detsamma erhold
följande lydelse (de föreslagna ändringarna ha kursiverats):

Där ej vad nedan stadgas till annat föranleder, utgår bidragsförskottet för
år räknat med

252 kronor i ortsgrupp 1,

300 » » » 2 och

360 » » » 3

eller, därest modern har vårdnaden örn två eller flera till bidragsförskott berättigade
barn, till vart av dessa, som uppfostras tillsamman med något av
de övriga, med belopp enligt följande tabell:

Antalet till bidragsförskott berättigade
barn tinder moderns vårdnad,
som uppfostras tillsammans

Bidragsförskott (för barn räknat).

Ortsgrnpp 1. Ortsgrnpp 2.

Ortsgrnpp 3.

Två............................ 228 kronor 276 kronor 336 kronor

Tre............................ 204 » 252 » 300 » ;

Fyra eller flera.............. 180 » 228 » 276 >

För tiden till och med den månad, under vilken barn fyller två år, ökas bidragsförskottet
med ett årligt belopp av 60 kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen, i anledning av förevarande motioner, måtte i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Maj:t ville uppdraga åt socialvårdskommittén
att vid översynen av socialvårdens materiella bestämmelser till förnyat
övervägande upptaga frågan, örn och i vad mån gällande regel örn relativ nedsättning
av barnbidrag och bidragsförskott vid större barnantal lämpligen
kunde borttagas; samt

B. att förevarande motioner, i den mån de icke beaktats genom vad under A.
hemställts, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Wistrand och Mannerskantz samt fröken
Andersson, vilka på åberopade grunder hemställt att förevarande motioner
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Det utskottsutlåtande som nu föreligger
grundar sig på en motion, som förordar sådan ändring i lagen örn förskottering
av underhållsbidrag till barn, att det inte skall vidtagas någon sänkning
av bidraget för barn, när deras antal överstiger ett, såsom nu är fallet. Utskottet
tillstyrker i så måtto motionerna, att utskottet vill att det skall undersökas
antingen örn den s. k. reduktionsregeln helt och hållet kan slopas
eller, om detta icke är möjligt, huruvida det kan göras något avsteg från
denna regel på det viset, att bidraget till de barn, som icke vårdas i moderns
hem, skall få utgå med samma belopp som för endast ett barn.

Vi reservanter ha inte velat gå med på att så snart återigen göra en ändring
i denna lag. Det förhåller sig nämligen så, att riksdagen förra året hade just
denna sak under behandling. Då hade företagits en allmän översyn av denna
förordning, och statsrådet Möller, som framlade propositionen, förklarade att

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Örn ändring i den s. k. bidragsförskottslagen. (Forts.)
lian ansåg att reduktionsregeln då fortfarande skulle accepteras. Att dela
upp det så att endast de barn, som bo utanför moderns hem, skulle få det
högre bidraget, om de äro flera än ett, skulle erbjuda stora praktiska svårigheter,
och även utskottet för sin del fann att det inte skulle vara någon tilltalande
väg. Socialvårdskommittén, som hade utrett denna fråga, kunde inte
förorda reduktionsregelns slopande eller någon uppdelning av barnen.

I ett remissyttrande har socialvårdskommittén även i år sagt, att den vidhåller
sin uppfattning härvidlag. Skälet härtill är Ami .främst att man anser
att det skulle bli en större kostnad om nian ger lika barnbidrag till alla barn,
örn de icke uppfostras i moderns hem. Vidare kan det klientel* sorn skulle
komma i fråga för bidrag, mestadels ogifta mödrar, örn de ha tre eller fyra
barn utom äktenskapet, lätt komma i frestelse att ackordera ut barn endast
för möjligheten att få inemot en hundrakrona mer i bidrag. Och det är knappast
något så tilltalande tillvägagångssätt, att man direkt behöver- uppmuntra
till det.

För reservanterna ha varit avgörande dels de sakskäl, som av socialvårdskommittén
framhållits, men dels även den omständigheten, att riksdagen bör
vara åtminstone en liten smula konsekvent och inte som en nyckfull kvinna,
som ändrar sig från dag till dag, när det i själva verket inte inträffat någonting
som motiverar denna ändring. Bara för att det kommer en motion, som
tar upp saken, är man genast beredd att gå till en ändring, trots att frågan
senast i fjol blivit noggrant utredd och avgjord. Vi vilja hålla på att riksdagen
skall ha någon grad av fasthet i sina ställningstaganden.

Denna synpunkt tillsammans med de sakliga skäl, som av socialvårdskommittén
framförts, gör att jag ber att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Häri instämde herr Wistrand.

Herr Norman: Herr talman! Örn jag nu skall taga upp herr Mannerskantz’
sista synpunkt först, så blev hans framställning i denna del kanske något
missvisande, på samma sätt som reservanternas yttrande är missvisande i vad
det gäller läget i fjol. Det står i reservationen att andra lagutskottet Arid
föregående års riksdag avstyrkte en lagändring i den riktning som här föreslås.
Jag skulle vilja tolka läget i fjol och utskottets uttalande då på ett
annat sätt, nämligen så att andra lagutskottet i fjol avböjde att taga initiativ
till en lagändring. Den fråga det nu gäller förelåg då inte till riksdagens
prövning på sådant sätt, att riksdagen hade någon anledning att taga ståndpunkt
till den. Den A*ar visserligen redoAUsad bland de önskemål, som kommit
fram i olika yttranden, och departementschefen hade också uttalat sig
om dessa yttranden, men det förelåg i alla fall i fjol ingen motion, så att riksdagen
då inbjöds att taga ståndpunkt i saken. Inom utskottet tog en enskild
ledamot upp önskemålet som sitt yrkande, och det framfördes också i en reservation,
men jag skulle tro att den reservationen icke ställdes under proposition
därför att det då icke förelåg någon motion i ärendet. Utskottet hade
visserligen haft möjligheten att självt taga initiativ och på det sättet bringa
frågan under riksdagens prövning. Men som herr Mannerskantz här sagt togo
vi nog hänsyn till de praktiska svårigheterna att tillämpa en förordning i
överensstämmelse med detta önskemål, och fastän det inom utskottet fanns
stora sympatier för saken, ansågo vi oss inte böra taga något initiativ. I år
ligger frågan annorlunda till. Den är ställd under riksdagens prövning på
grund av en motion, och utskottet har då haft anledning att på (dt helt annat
sätt än i fjol överväga spörsmålet.

Nr 15.

Oasdagen den 28 april 1944.

Orri ändring i den s. k. bidragsförskottslagen. (Forts.)

Vi ha haft ärendet ute på remiss, som herr Mannerskantz erinrade om, och
fått ett yttrande från socialvårdskommittén. Vi ha också fått ett yttrande
från Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet, och det är kanske främst
till de synpunkter, som däri framföras, som utskottet har anslutit sig till i
sin motivering. Detta förbund har framhållit att det enklaste i detta fall klätt
slopa reduktionsregeln helt och hållet. Då kommer man ju bort både från
de praktiska svårigheter beträffande tillämpningen, som herr Mannerskantz
anförde, och från den återverkan i fråga örn hur mödrarna ordna med vården
av sina barn, som man kan riskera skulle följa av ändrade bestämmelser beträffande
reduktionsregeln.

Det är klart att även kostnadsfrågan kommer att spela in. Den har dock
vid de föregående avgörandena inte betytt så mycket. Tvärtom uttalade socialvårdskommittén
i fjol, att ur kostnadssynpunkt tycks frågan ligga så till,
att man inte behöver räkna med att ett ståndpunktstagande i saken ovillkorligen
skall bedömas huvudsakligen från kostnadssynpunkt. Det skulle bli en
relativt liten kostnadsökning, enligt vad socialvårdskommittén anförde. Från
den utgångspunkten var nog utskottet närmast berett att i år utan vidare
tillstyrka bifall till en lagändring, men vi ha ansett att frågan örn bidragsförskotten
dock så nära sammanhänger med frågan örn barnbidragen och
stadgandena därom, att den bör tågås upp i samband med en prövning av
huru bestämmelserna i fortsättningen skola utformas beträffande barnbidragen.
Utskottet har därför kommit till den slutsatsen, att när socialvårdskommittén
nu ytterligare skall överväga de materiella bestämmelserna beträffande
de olika förordningar, som det här är fråga om, kan det vara lämpligt
att ännu en gång överväga, örn man inte kan åstadkomma den i sig själv
rättvisa och önskvärda lösningen av detta spörsmål genom att överhuvud
inte ha någon reduktionsregel.

Utskottet uttalar ingen mening örn huruvida den vägen är möjlig att gå,
men utskottet har ansett att frågan är så betydelsefull att den bör prövas
när spörsmålet i dess helhet i alla fall skall omprövas. Detta är alltså vad
utskottet önskar: en förutsättningslös prövning av problemet, när de olika
stadgandena slutligen skola omprövas av socialvårdskommittén.

Herr talman! Jag hemställer örn bifall till utskottets utlåtande.

Herr Mannerskantz: Herr talman! När utskottets ärade ordförande omnämnde
att Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet i sitt nu avgivna yttrande
tillstyrkt reduktionsregelns slopande, vill jag omnämna vad förbundet
sagt i samband därmed, vilket visar att kanske även detta förbund tycker
att man är något för hastig i vändningarna. Förbundet säger, såsom synes
på s. 5 i utskottets utlåtande: »Örn överhuvud taget fråga om ändring
av normalbeloppens storlek redan nu så snart efter bidragsförskottslagens antagande
skulle upptagas till prövning, borde därför enligt förbundets mening
övervägas, huruvida icke reduktionsregeln i sin helhet skulle kunna
upphävas.»

Förbundet tycker alltså också, att det är för tidigt att komma igen redan
efter ett år!

Denna fråga örn bidragsförskotten är, det erkänner jag, en relativt liten
fråga. Det kan inte bli tal örn kostnader av några väldiga mått. Men just
genom att man måste misstänka, att en ändring här kommer att lia till följd
även ändringar i barnbidragslagen, har man anledning att förmoda att det beslut,
som kammaren här går att fatta, kommer att få ganska betydande ekonomiska
konsekvenser.

Det är slutligen ytterligare en sak, som jag inte nämnde i mitt första an -

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Örn ändring i den s. k. bidragsförskottslagen. (Forts.)
förande, men som jag anser vara av stor vikt i allmänhet i dessa tider, och
det är att man inte går åstad och ändrar lagar och förordningar alltför ^ofta..
De människor, som skola tillämpa lagarna ute i landets olika delar, få för
mycket huvudbry när de skola hålla reda på örn en lag är ändrad eller inte.
Det skulle innebära en stor trygghet, örn man kunde räkna med att en lag
finge bestå åtminstone mer än ett år i taget innan den ändrades. Det är en
betydande olägenhet att ändra på en lag för en så relativt liten orsaks skull
som i detta fall.

Herr Hage: Herr talman! Herr Mannerskantz’ yrkande örn avslag motiverades
bland annat därmed, att man inte får ställa till med lagändringar alltför
ofta. Nu ligger emellertid utredningen av denna fråga under socialvårdskommitténs
domvärjo, och den kommittén är inte känd för att arbeta med
någon särskild iltågsfart. Vidare är därutöver att märka att utskottet inte
— som jag helst skulle lia önskat — uttalat sig för en definitiv ändring
på denna punkt, utan utskottet har slutat med att endast begära en utredning
i saken. Man kan ju därför inte vara alldeles säker på att det blir en
sådan ändring, som jag för min del helst hade önskat.

För övrigt vill jag också betona, vilket framhållits redan förut, att detta
är en ganska liten fråga ur ekonomisk synpunkt. Det är naturligtvis endast
en viss mindre procent som berörs av en ändring, örn det nu kommer att genomföras
någon ändring, särskilt när det gäller förskottslagen. För den stora
massan av fall kommer alltjämt att gälla den gamla bestämmelsen örn ersättning
för ett barn. Ytterligare är att märka, att åtminstone förskottslagen
är konstruerad på sådant sätt, att den betalningsskyldige skall betala i
första hand, och endast när man inte kan få ut några pengar av den betalningsskyldige,
faller kostnaden på det allmänna.

Allt detta tillsammans måste innebära, att det här inte gäller någon stor
ekonomisk fråga. Och då i alla fall hela denna sociallagstiftning skall bli
föremål för en utredning, varför skulle inte denna fråga, som dock har varit
föremål för olika meningar och som diskuterats under en lång tid, kunna
bli föremål för en utredning på samma gång? Detta är den allmänna utgångspunkten
för utskottets resonemang, och med stöd av detta ber jag att
få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr Norman: Herr talman! Utskottet bär visserligen ansett, att frågorna
örn bidragsförskotten och orin barnbidragen böra prövas i ett sammanhang,
men utskottet har inte uttalat någon mening om att det nödvändigtvis behöver
vara lika bestämmelser. Det är det för närvarande inte. Departementschefen
var inne på saken i fjol med anledning av vissa yttranden, när det då gällde
en höjning av bidragsförskottsbeloppen. Han sade då, att det kan erinras
att bidragsförskotten med hänsyn till denna hjälpforms konstruktion principiellt
icke utan vidare kan jämställas med barnbidragen.

Det är således inte alldeles nödvändigt, att som en konsekvens av ett visst
ståndpunktstagande i det ena spörsmålet skall följa en motsvarande ändring
även beträffande det andra spörsmålet. Men det bör prövas i ett sammanhang.

Vad sedan beträffar frågan örn lagändringar titt och ofta och de besvärligheter,
sorn. följa därmed, ligger spörsmålet så till att vad vi fingo i fjol var så
att säga ett förskott på den slutliga revision, som i varje fall kommer. Och
det är i samband med denna slutliga revision, som utskottet anser att den här
föreliggande frågan ytterligare bör omprövas.

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Om ändring i den s. k. bidragsförskottslagen. (Forts.)

Herr Wistrand: Herr talman! Utskottets högt ärade ordförande använde en
ganska stor del av sitt första anförande till att framhålla, att här var det
uteslutande fråga örn en förutsättningslös utredning. Och det är ju alldeles
riktigt att utskottets utlåtande mynnar ut i ett sådant förslag. Men jag beklagar
att detta inte på samma klara och tydliga sätt betonats i utskottets utlåtande
som i den tolkning, som utskottets ärade ordförande nu givit detsarn1
ma. Ty hade det förelegat ett utlåtande, som inte gav bestämda vinkar örn
hur socialvårdskommittén vid sin förnjude prövning skulle se på dessa saker,
så tror jag mig kunna säga att det inte skulle lia blivit någon reservation i
detta ärende.

_ Jag är emellertid mycket glad örn herr ordföranden kan stå för denna tolkning
och om man verkligen kan anse, att han har bekräftat, att utskottet utan
önskemål i någon viss riktning åsyftat att få saken undersökt.

Herr Norman: Nej, det vill jag visst inte bekräfta! Utskottet har en bestämd
uppfattning örn önskvärdheten av en ändring. Het hade utskottet i fjol
också. Utskottet framhöll då, att starka skäl tala för en sådan lagändring,
men på grund av de praktiska svårigheterna i tillämpningen ville utskottet
inte då taga något initiativ, liksom också hänsyn togs till de mindre önskvärda
konsekvenser, som en ändring skulle kunna ha beträffande mödrarnas ordnande
med vården av sina barn. Men kail man komma ifrån dessa besvärligheter,
så finns önskemålet alldeles bestämt kvar, att lagen i denna del hör
rättas till.

Jag vill sålunda inte, när jag nu bär talat örn en förutsättningslös utredning,
tolka det så som herr Wistrand har velat göra. Förutsättningslösheten
innebär naturligen att det gäller att undersöka inte bara huruvida man skall
gå den ena eller den andra vägen, utan även örn man överhuvud taget skall gå
någon väg alls — det är sant. Men önskemålet vill jag inte ge avkall på. Det
finns hos utskottets majoritet.

Herr Wistrand: Herr talman! Jag vill endast konstatera att herr Mannerskantz
bör finna sin anmärkning att utskottet har ändrat ståndpunkt, vilket
utskottets ordförande i viss mån försökte bortförklara, till fullo bekräftad. Ty
de svårigheter, som utskottet ansåg föreligga förra gången och som voro av så
vägande art, att de borde föranleda att man inte gjorde något ståndpunktstagande
i saken, har utskottet inte längre funnit vara av den beskaffenheten,
att de böra förhindra ett initiativ i saken.

Herr Näsström: Herr talman! Jag vill helt instämma i vad utskottets ärade
ordförande, herr Norman, bär yttrat, men jag iber dessutom att få säga några
ord.

När de socialvårdande myndigheterna ute i kommunerna i praktiken skola
tillämpa Jagens nuvarande bestämmelser, har detta visat sig vara förenat med
stora svårigheter. Örn en mor har två eller flera barn och något av barnen är
utackorderat, har nämligen det lägre beloppet utgått även för det utackorderade
barnet. Detta har medfört, att fosterföräldrarna begärt ett högre belopp
för barnet, varefter kommunen genom barnavårdsnämnden fått betala mellanskillnaden.
Reduktionsregeln har således förorsakat merarbete och merkostnader
för kommunerna, vilket varit den stora olägenheten med lagens nuvarande
bestämmelser på denna punkt. Dessutom kan det ju också tänkas, att reduktionsregeln
har medfört andra olägenheter, som jag emellertid inte i detta
sammanhang närmare skall ingå på. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
som ju varit mycket bestämt i sitt yttrande på denna punkt, går t. o. m.

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Örn ändring i den s. k. bidragsförskottslagen. (Forts.)
ett steg längre än motionärerna, i det att förbundet anser, att reduktionsregeln
bör helt slopas, vilket också torde vara det enda riktiga. Om man tänker på
att de belopp, som angivas på s. 1 i utskottets utlåtande, i regel endast äro
hälften av vad befolkningsutredningen kommit till i fråga örn kostnaden för
att uppfostra ett barn, förstår man, att de underhållsbidrag, som utgå enligt
den nuvarande lagen, redan utan tillämpning av reduktionsregeln äro alltför
blygsamma. Det går helt enkelt icke att fostra ett barn på dessa belopp.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Norman: Men det är ju så, herr Wistrand, att om man nu kommer till
det resultatet, att reduktionsregeln helt kan slopas, bortfalla de svårigheter,
som andra lagutskottet erinrade om i fjol.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare därpå att
kammaren skulle med avslag å utskottets hemställan bifalla den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Vid ånyo skedd föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 32, i anledning
av väckta motioner örn dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt
förordningen den 11 juni 1918 angående en särskild för fiskare avsedd försäkring
mot skada till följd av olycksfall, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 27, i anledning av väckta om standardi motioner

angående en standardisering av jordbruksmaskiner. seving av jord .

bruksmaski I

två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande ner.
motioner, nämligen 1:104 av herr Bondeson och 11:169 av herr Larsson i
Karlstad m. fl., hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla örn utredning och förslag rörande ett utvidgat arbete i syfte att
åstadkomma en lämplig begränsning av antalet typer och storlekar av jordbruksmaskiner.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna 1:104 och 11:169 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr Sundberg: Herr talman! Det väckte en viss förvåning inom jordbruksmuskinkretsar
i landet, när man erfor, att herrar Bondeson, Larsson i Karlstad
m. fl. framfört en motion i riksdagen, gående ut på att åstadkomma en
lämplig begränsning av antalet typer oell storlekar av jordbruksmaskiner. Förvåningen
anslöt sig icke till den tankegång, som ligger bakom motionen, ty den
är fullt riktig, utan till den omständigheten att motionärerna påyrkade en utredning,
som redan är i full gång, något som man utgick ifrån att de på förhand
hade gjort sig underkunniga om. Men det var också något annat som
inte bara förvånade utan också gladde jordbruksmaskinfabrikanterna, nämligen
det oförbehållsamma erkännandet som gjordes från motionärernas sida av
betydelsen av den begränsning av maskintyper och storlekar, det här är fråga
om. Motionärerna mätte naturligtvis denna betydelse ur jordbrukarnas egen
synvinkel, men glädjande nog förhåller det sig så, att även örn man ser denna

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Örn standardisering av jordbruksmaskiner. (Forts.)

»ak ur återförsäljarnas och alldeles särskilt ur fabrikanternas synvinkel, kommer
man till samma resultat och är beredd att erkänna, att denna reform har
stor betydelse därigenom att den möjliggör en begränsning och därmed förbilligande
av lagerhållningen, vilket kommer att resultera i minskade priser på
maskiner och reservdelar. Här föreligger således ett problem, vars lösning är
av allmänt nationalekonomiskt intresse. Det var dock inte för att framhålla
detta, sorn jag närmast begärde ordet, utan även för att framföra ett pär andra
synpunkter, som jag anser värda beaktande i detta sammanhang.

Jag vill då börja med att omnämna, att för en del år sedan genomfördes
faktiskt en sådan rationalisering, varom nu är fråga, fastän den inte blev
långvarig. De större fabrikanterna inom jordbearbetningsområdet sammanslöto
sig nämligen då och träffade överenskommelse örn att mönstra ut ett
antal typer och storlekar, som voro av otvivelaktig okynnesnatur, och att gå
in för en gemensam standardlinje i avseende på tillverkningen. Självfallet
kunde därefter inte alla jordbrukare, när de skulle köpa nya redskap, få just
den storlek och den typ, de förut varit vana vid. De läto sig emellertid inte
nöja med att anskaffa en närliggande storlek eller typ utan gjorde sina missnöjesyttringar
kraftigt gällande gentemot återförsäljarna, som i sin tur inte
underläto att vidarebefordra klagomålen till fabrikanterna. Dessa stodo emot
ett par år, resonerande som så, att stormen bedarrar väl. Men när utvecklingen
sedan blev den, att det uppstod nya fabrikanter, som gingo in för att
tillverka just de utmönstrade typerna, och härom gjorde kraftig och som det
visade sig verksam reklam, var slaget förlorat, och de gamla fabrikanterna
blevo tvungna att gå tillbaka till den äldre ordningen, eller låt oss kalla den
oordningen. Den sista villan blev t. o. m. värre än den första därigenom att
de nya outsiderfabrikanterna, om jag får kalla dem så, icke blott gingo in
för att tillverka de tidigare utmönstrade redskapen utan också hittade på en
hel del nya okynnestyper, varav vi ännu ha en hel del kvar i marknaden. Del
är därför verkligen av behovet påkallat att en sanering kommer till stånd på
detta område.

Att vi fabrikanter trots den ogynnsamma erfarenhet, som vi således tidigare
haft på detta område, äro intresserade av och villiga att ånyo gå in för denna
slak beror på att vi nu ha något som inte fanns förra gången, nämligen jordbrukarnas
starka organisationer, av vilka vi vänta förståelse och hjälp i denna
fråga. Vi hoppas, att de genom propaganda och upplysning skola delge sina,
medlemmar, vad som i detta fall är till deras eget bästa. Vi räkna likaså på
hjälp av alla vidsynta och kloka jordbrukare sådana som de män, som genom
frambärandet av sin motion visat, att de förstå, vad denna sak betyder för
jordbruket.

Det är emellertid inte bara de svenska lantbruksmaskinfabrikanternas fel.
att vi ha en sådan uppsjö av typer på den svenska marknaden med ty åtföljande
svårigheter och kostnader med avseende på reservdelsanskaffningen.
Särskilt under de första årtiondena på detta århundrade stod allt vad utländskt
hette i fråga örn maskiner högt i kurs hos de svenska jordbrukarna.
Detta hade till följd att importfirmorna togo sig för att i mycket stor utsträckning
importera maskiner och redskap från utlandet, inte blott sådana
som voro goda och användbara för våra ändamål utan även sådana, som voro
mer eller mindre olämpliga. På grund av denna sistnämnda omständighet
avtynade så småningom importen av denna kategori, men jordbrukarna hade i
alla fall hunnit förse sig med åtskilliga hundratal eller kanske tusental av
dessa mindre goda redskap och ville helt naturligt inte slänga dem på skrothögen
utan att först ha slitit ut dem. Så blev det ett tryck från dessa jordbrukares
sida på återförsäljarna och från dem på fabrikanterna för att få

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Örn standardisering av jordbruksmaskiner. (Forts.)
till stånd en tillverkning- av reservdelar till dessa redskap, vilken import upphörde
samtidigt med att redskapen inte längre efterfrågades. De svenska
fabrikanterna sago sig tvungna att taga upp tillverkningen i fråga, som emellertid
i de flesta fall är rent förlustbringande för dem.

Frågan örn standardisering av jordbrukets maskinpark har i vissa andra
länder ägnats stor uppmärksamhet. Det är inte bara det stora Ryssland, som
gått ytterligt konsekvent till väga i detta fall, utan även mindre länder, t. ex.
Estland, Lettland och Litauen, för att nu ta ett par exempel, ha haft ögonen öppna
för vad standardisering av för landet ägnade maskiner betyder för dess
jordbrukare. Man har i dessa länder varit ytterst noggrann att först undersöka,
att ett redskap eller en maskin som man vill ha importerad är lämplig
för landet i fråga. Därutöver har man på förhand försäkrat sig örn att reservdelar
för framtiden komme att tillhandahållas. Denna sida av saken har
här i landet alldeles förbisetts. När efter det pågående kriget alla importslussar
öppnas igen, torde denna sak vara värd beaktande från de svenska
myndigheternas sida.

Slutligen skulle jag i detta sammanhang vilja understryka en synpunkt,
som gäller handeln med jordbruksmaskiner. För fabrikanterna finns härvidlag
endast ett mål: att med minsta möjliga kostnad och på effektivaste sätt
få fram sina produkter från fabriken till jordbrukaren. Detta bör också vara
ett jordbrukarnas intresse. Att denna önskan icke i allo hittills kunnat effektueras
beror på det alltför stora antal mellanhänder, som funnits på detta
område. När ett för stort antal sådana finnas som skola dela marginalen mellan
bruttoprisema och tillverkarnas nettopris, säger det sig självt, att de förra
lätt glida i höjden för att mellanledet skall kunna leva och ha någon förtjänst
av sitt arbete. Visserligen kunna fabrikspriserna sänkas något genom den
press som uppstår, men här har man fabrikationskostnaden som absolut verkande
spärr. Vad som därför vore en sund rationaliseringsåtgärd på jordbruksmaskinhandelns
område vore att nedbringa mellanhändernas antal. Men
vad sker? Jo, precis raka motsatsen. På det yttersta i dessa dagar — eller
kanske rättare år — ha nämligen nya mellanhänder anmält sig, som tidigare
icke sysslat med handeln av jordbruksmaskiner. Och det är heller inga små
och obetydliga sådana, som det är fråga örn, utan stora starka organisationer
vilja nu också lägga sig i leken och vara nied örn att distribuera jordbruksmaskiner
och redskap på den svenska marknaden. Givetvis blir denna inte
större genom att det uppstår så många nya försäljare, utan den oundvikliga
konsekvensen blir, som jag redan framhållit, att marginalen till mellanhänderna
måste ökas d. v. s. jordbruksmaskinpriserna ökas. Rationaliseringen, som
man åsyftar med den typbegränsning, som beröres i motionen, kommer enligt
mitt förmenande att vad prisbildningen beträffar motverkas i hög grad och
sannolikt helt elimineras om handeln kommer att desorganisera^ genom att
mellanhändernas antal ökas. Ett ordnande av denna genom en lämplig begränsning
av mellanhändernas antal står därför för mig som ett av de viktigaste
och mest aktuella behoven på detta område, örn en minskning i stället
för höjning av priserna på lantbruksmaskiner skall komma till stånd.

Herr talman! Då den föreliggande motionen intimt berör just de förhållanden,
som jag här belyst, har jag velat begagna tillfället att framföra dessa
mina synpunkter på frågan. Jag har intet annat yrkande än bifall till utskottets
förslag.

Herr Bondeson: Herr talman! Dä herr Sundberg började med att säga, att
det väckt förvåning, att vi kommit med vår motion, vill jag genmäla, att ju
inte heller motionärer kunna vara allvetande. När vi framlade vår motion,

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Om förbättring
av internerings-
och
socialvården.

Örn standardisering av jordbruksmaskiner. (Forts.)
hade vi ingea aning om att denna utredning redan var planlagd och igångsatt.
Vi önska den nu bara lycka till och hoppas, att kommittén skall kunna
bringa ordning och reda i fråga örn jordbrukets maskinpark. En nytta har
väl motionen i alla fall haft med sig, nämligen att herr Sundberg såsom fabrikant
av jordbruksmaskiner fått tillfälle att inför kammaren anföra sina betänkligheter
mot förhållandena på detta område och upplysa om hur det står till
härvidlag både hemma och utomlands.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande under
år 1944 av en allmän jordbruksräkning;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
mark från vissa kronoegendomar m. m.;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse av
vissa områden av kronoparken Kloten i Kopparbergs län jämte i ämnet väckt
motion;

nr 31, i anledning av väckt motion örn försäljning av kronan tillhöriga
1/4 mantal Enbogen nr 1 i Åre socken;

nr 32, i anledning av väckt motion örn viss ändring i gällande grunder
för ersättning för deltagande i släckning av skogseld;

nr 33, i anledning av väckta motioner örn anordnande av utbildning för
skötsel av jordbruksmaskiner; samt

nr 34, i anledning av väckta motioner angående verkställande av en undersökning
rörande avdikningens inverkan på frostländigheten.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 8, i anledning av väckta motioner angående utredning örn möjligheterna
att förbättra det svenska folkets simkunnighet och att införa bestämmelser
örn obligatorisk simundervisning för landets skolungdom; samt

nr 9, i anledning av väckt motion angående möjliggörande för elev, som
lämnat folkskolan utan att hava erhållit avgångsbetyg, att senare erhålla
sådant betyg.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 5,
i anledning av väckt motion örn åtgärder till förbättring av internerings- och
socialvården.

I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 108, hade herr Ström hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära förutsättningslös utredning i fråga örn åtgärder till
förbättring av internerings- och socialvården i enlighet med i motionen anförda
synpunkter och förslag.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motion ej måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Om förbättring av internerings- och socialvården. (Forts.)

Herr Ström: Herr talman! Jag har väckt en motion, som rör fångvårdsförhållandena,
särskilt eftervården, och en rad därmed sammanhängande frågor.
Utskottet har emellertid inte funnit anledning föreligga att tillstyrka mitt
förslag örn en utredning.

Jag har en ganska långvarig erfarenhet även på detta område, grundad på
att en mängd olyckliga människor vända sig till mig med brev, skrivelser och
genom personliga besök rörande sina angelägenheter. Av allt vad jag därvid
erfarit har jag fått den stadgade meningen, att det trots ofrånkomliga framsteg,
som villigt skola erkännas, dock råder oerhörda brister i fråga örn straffverkställigheten,
fångarnas, lösdrivarnas och alla andra, därmed jämställdak
vård, utbildning, uppfostran, individuella behandling, omhänderhavande o. s. v.
Jag måste verkligen säga, att jag haft den uppfattningen under alla de år,
som jag tillhört riksdagen, att fångvårdsstyrelsen är det av våra ämbetsverk,
som är mest konservativt, byråkratiskt och främmande för moderna strömningar.
Det har blivit en väsentlig förbättring sedan den nuvarande fångvårdschefen
har tillträtt sin post, men det går oerhört sakta fram. Jag har ibland
en känsla av att även han liksom arbetar i lera och inte kan komma någon
vart på grund av de gamla traditioner och åsikter, som äro förhärskande inom
hela ämbetsverket. Det är möjligt, att jag har fel, och att det är andra faktorer
som äro avgörande härvidlag. Ett faktum är dock, att vår fångvård, trots
mångå förbättringar, ännu står kvar på en i vissa avseenden medeltida nivå.

Tänk bara på dessa gamla fängelser som vi ännu ha i bruk, något som ju
inte bara är fångvårdsstyrelsens utan också riksdagens och regeringarnas
skuld. Att vi ha kvar sådana fängelser som Långholmen och en rad andra, är
inte bara missprydande för den svenska staten utan även en anklagelse mot
oss själva. Att en sådan anstalt som Svartsjö, för att nu bara ta ett exempel,
ännu finns till, och att klientelet där handhas efter de principer, som man i
vissa fall tillämpar, synes mig också vara en anklagelse i första hand emot
oss själva. Riksdagen har liksom icke känt sig delaktig i ansvaret för dessa
människors väl och ve, och inte heller regeringen. Örn man har kunnat spara
på någon punkt, har det alltid gått ut över fångvården och därmed jämförliga
anordningar. Detta har lett till en rad av uppror i pressen och litteraturen ifrån
människor, som kommit nära dessa förhållanden och som ha fått titta in genom
gluggarna och se hur det verkligen är ställt. Men vi äro fortfarande så
i avsaknad av sinne för att även dessa människor ha människovärde, att det
nästan är ogörligt att kunna rubba på dessa förhållanden. Borde det inte för
länge sedan lia varit en plikt, för oss att jämna Långholmen med marken och
uppföra moderna anstalter för de människor, som nu vårdas där? Och gäller
inte detsamma för Svartsjö? Jo, förvisso! Men vi lia ingenting gjort här i riksdagen,
och inte heller regeringarna ha gjort något. Jag har under min riksdagsmannabana
flera gånger, tror jag, interpellerat örn när vi kunna vänta
att det förskräckliga centralfängelset på Långholmen skall flyttas bort från
den gröna och sköna ön. Fastän alla ha erkänt, att det är ett missförhållande
att fängelset ligger kvar där, har ingenting kunnat åtgöras. Vi vilja icke
ge ett enda öre för dessa stackars människors väl och ve och erkänna deras
människovärde. Vi ge hellre till allt möjligt annat och sist till detta ändamål
Det är en anklagelse, som vi måste rikta mot oss själva. Jag riktar den mot
mig själv i högsta grad, ty jag borde lia motionerat varje år i stället för vart
femte eller tionde.

Jag tror, att vi här måste söka ta några jättesteg framåt. Det går icke att
krypa fram så eländigt sakta som fångvårdsstyrelsen gör, genomföra en liten
reform vart femte eller vart tionde år och i övrigt låta det vara. För bara ett
pär dagar sedan kistö jag en intervju med den avgående chefen för central -

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Örn förbättring av internerings- och socialvården. (Forts.)
fängelset på Långholmen, direktör Axi, där han sade, att 80 procent av dem,
som sitta på Långholmen, äro hyggliga, aktningsvärda och präktiga människor.
Det är hans erfarenhet från den långa tid, som han varit där. Och ändå
göra vi ingenting för att åstadkomma andra förhållanden, trots att vi lia en
så auktoritativ förklaring som denna. Jag skulle tro, att direktör Axi har
gjort ofantligt mycket för att åstadkomma förbättringar, men hur skall man
kunna åstadkomma några verkliga förbättringar i ett system som i sig självt
är oförbätterligt. Och hur skall man kunna åstadkomma människovärde över
en anstalt som ä priori är omänsklig!

I min motion tar jag särskilt sikte på eftervården, d. v. s. förhållandena
sedan vederbörande avtjänat sitt straff, och jag undrar, örn man inte åtminstone
där skulle kunna göra något för att återupprätta människovärdet
och självaktningen hos dessa samhällets olycksbarn. Den stora stridsfrågan
är då, örn man skall låta fångvårdsstyrelsen, som svarar för straffverkställigheten,
också lia hand örn dessa människors återupprättande efter strafftiden,
eller örn denna verksamhet skall flyttas över till någon annan myndighet som
åtnjuter större förtroende hos både allmänheten och de straffade, därigenom
att man helt skiljer bort det nya från det gångna. Jag har liksom min medmotionär
i andra kammaren, herr Gardell, ansett, att det skulle vara klokt
att flytta över eftervården till socialstyrelsen, eftersom socialstyrelsen just
sysslar med sådana problem. Fångvårdsstyrelsen anmärker häremot, att man
mer och mer kommit till den uppfattningen, att straffverkställigheten och den
tid, varunder denna sker, så intimt sammanhänger med eftervården på grund
av klientelets beskaffenhet m. m., att det är nödvändigt att en och samma
centrala myndighet handhar det hela. Jag vill visst inte förneka, att det naturligtvis
ligger något i denna uppfattning. Men när man ser, hur föga fångvårdsstyrelsen
kunnat kontrollera skyddsorganisationerna och deras handhavande
av de ganska stora tillgångar, som de ha att förvalta för fångarna,
och hurusom den nuvarande ordningen, såsom herr Gardell kunnat belysa, lett
till att den alldeles överväldigande större delen av dessa medel åtgår för andra
icke vidkommande ändamål, synes det mig, att man icke kan lia så överdriven
tilltro till att fångvårdsstyrelsen med effektivitet och humanitet kan sköta
eftervården.

Fångvårdsstyrelsen anför sedan i sitt yttrande, att styrelsen i själva verket
är överens med oss örn önskvärdheten av en differentiering av klientelet, en
mer individuell omprövning och ett mer individuellt vårdarbete, såsom vi här
ha begärt. Fångvårdsstyrelsen går till och med ett steg längre än vi. Vi ha
bara begärt att denna differentiering till att börja med skulle ske efter yrkesoch
utbildningsgrunder. Det är ännu mera ingående principer för differentieringen
fångvårdsstyrelsen vill ha: efter ålder, sinnelag och mycket annat. Ja,
det bästa vöre naturligtvis, om en så detaljerad differentiering och en så omfattande
individuell vård kunde genomföras. Men låt oss börja där det är
möjligt att åstadkomma något, nämligen med denna på yrket och därmed
sammanhängande förhållanden grundade differentiering. Sedan kan man i nästa
etapp gå vidare. Nu blir sannolikt ingenting alls åtgjort, bortsett från några
sköna satser i utlåtandet.

Jag skall nu tala örn några konkreta förslag, som vi ha framfört. Vi vilja
att fångarna skola få arbetspremier, framför allt i form av ackordsarbete,
för att därigenom stimulera deras intresse att arbeta, att skapa ett sparkapital,
att hjälpa sin hemmavarande familj o. s. v. Men det, säger man, tillämpas
redan, och så anför man följande bevis: medelinkomsten per dag vid ackord
till fångar med längre strafftider utgjorde inom de olika yrkena under en
t.reveckorsperiod i år lägst 0:61 och högst 1:10 kr; maximiinkomsten per

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Om förbättring av internerings- och socialvården. (Forts.)
dag har under samma tid varit 2: G3 kr. Men man måste ju fråga, hur det
skall vara möjligt att stimulera arbetsintresset bland dessa fångar med en så
eländigt usel betalning och så låga ackord. Det går inte att förfara på detta
sätt. Det är en utsvettning av fångarbetet och ingenting annat. Arbetsresultatet
säljes visserligen inte ute på allmänna marknaden, utan till vissa statsinstitutioner
på förmånliga villkor, men inte är det värdigt vår tid och inte
kan det vara värdigt en riksdag, som har arbetarmajoritet, att tolerera någonting
sådant. En sådan utsvettning ha mig veterligt ännu inga arbetare i
vårt land under någon tid varit utsatta för.

I stället för att fängelserna arbeta åt statsorgan ha vi också föreslagit
att man skulle lägga det hela litet mer modernt och skapa en grossiströrelse,
en försäljningscentral som skulle distribuera dessa socialprodukter. Det vänder
man sig emot och säger, att detta stöter på patrull hos både arbetsgivare
och arbetare, som därigenom skulle finna sig utsatta för en hänsynslös
konkurrens. Ja, det är möjligt att arbetare och arbetsgivare på vissa punkter
skulle reagera mot denna form av arbete, fångarnas arbete, men väl endast
under förutsättning att det utbjuda till underpris. Men få dessa arbetare
samma betalning, så att deras produkter betinga samma pris, kan jag inte
tänka mig att arbetarna, och näppeligen heller arbetsgivarna, kunna lia någonting
att invända. Konkurrensen kan ju inte bli särskilt stor.

Sedan ha vi föreslagit upprättande a.v särskilda verkstäder åt frigivna
fångar. Detta har, säger man nu, visat sig icke vara en lämplig åtgärd. Detta
klientel är så beskaffat, att vederbörande icke kunna sköta sådana verkstäder,
utan efter hand lämna det hela. Det ligger naturligtvis något i detta. Men
är det så som direktör Axi säger, att 80 procent av dessa fångar ådömts
straff på grund av förseelser, som egentligen ej ha med förstörelse av moral
och andra andliga värden att göra, synes det mig dock vara möjligt att
åstadkomma en sådan hjälp till självhjälp som vi här föreslå. Fångvårdsstyrelsen
säger å andra sidan, att många äro »mentalt defekta, sakna uthållighet,
äro oförmögna till verklig hushållning, ofta benägna för dryckenskap,
många därtill med oro och vandringslust i blodet». I dylika fall är det väl
nödvändigt att samhället på andra vägar kommer dem till hjälp. Eljest får
ju staten dessa fångar snart tillbaka, och de äro ju mycket dyra. Jag vet
inte vad en fånge kostar staten i fråga örn underhåll av anstalter, administrationskostnader,
försörjning och mycket annat, men nog tror jag att det är bra
många kronor örn dagen. Skickar man nu ut dessa människor och låter dem
i stort sett gå sina egna vägar, äro de ju strax tillbaka, om de äro så olyckligt
beskaffade som här säges, och då får staten på nytt börja betala stora
summor för dem. Följden blir att de oupphörligt vandra in och ut i fängelserna,
och det kan inte vara någon rationell skötsel av ett vårdklientel. Jag
kan alltså icke finna, att man här har anfört några avgörande eller verkligt
vägande skäl mot vår framställning.

Emellertid finns ett positivt uppslag, som jag är tacksam för, odh jag vill
erkänna att fångvårdsstyrelsen där bär slagit in på en god väg, om verksamheten
kan fulföljas. »Vad som bär är av särskild betydelse», säger styrelsen
»är att få till stånd industrihem av den typ, som för ett par år sedan på stadsmissionens
initiativ startades i Stockholm.» Ja, är det inte märkligt att det
skall vara en enskild institution som tar detta initiativ, medan en månghundraårig
institution som fångvårdsledningen icke självmant kan komma till
något sådant! Man undrar hur det skall bli, när hela samhället är socialiserat
och förvandlat till ämbetsverk — örn det, skall vara likadant överallt när
det gäller nya uppslag. Vi, som ha trott på att man genom ämbetsverk och
statens ingripande verkligen skulle kunna råda bot på allvarliga brister i sam -

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Om förbättring av internerings- och socialvården. (Forts.)
hällsförhållandena, bli ju alltmer betänksamma när vi se, hur ofullkomliga
statens ämbetsverk äro och hur de ofta äro oförmögna till initiativ och sakna
den verkliga vilja att bryta väg, som enskilda institutioner ha. Detta måste
vara en varning till oss, som ändå tro att man ännu på åtskilliga punkter
kan vinna avsevärda förbättringar genom samhällets ingripande. Yi måste
se till att vi icke hopa nya ämbetsverk, det ena på det andra, som icke
fungera eller som fungera dåligt. Det kunna vi ej stå till svars med, ty det
är mycket dyrbart. Och dessutom gäller det, åtminstone i detta fall, människor,
örn det också är olyckliga människor.

Socialstyrelsen har en delvis annan mening än fångvårdsstyrelsen. Om
den senares huvuduppgift förskjutas till även den öppna kriminalvården
kräves enligt socialstyrelsens mening en viss omdaning av ämbetsverket i fråga,
så att det blir anpassat att fullgöra direkt socialvårdande uppgifter på
detta område. Starka skäl kunna emellertid också anföras för att den öppna
kriminalvården får ingå såsom ett led i en annan socialvård och sålunda stå
under ledning och inseende av den nuvarande centrala sociala myndigheten. Ettnegativt
skäl, säger socialstyrelsen, är att denna redan har så omfattande uppgifter,
att det är vanskligt att ytterligare utvidga dem. Men i varje fall är
frågan om den framtida organisationen av den öppna kriminalvården »så
betydelsefull, att det är önskvärt att den snart nog blir föremål för utredning.
Socialstyrelsen tillstyrker därför bifall till den remitterade motionen så
till vida att det enligt styrelsens mening bör verkställas utredning rörande
den förebyggande och eftervårdande kriminalvårdens organisationsfråga.»
Där har alltså en stor och betydande statsinstitution på det sociala området,
örn ock med en viss tvekan på grund av arbetsbördan, ställt sig positiv till
motionen och dess syfte.

Statens arbetsmarknadskommission, som — jag erkänner det — jag ej
hade hoppats så mycket av i denna fråga, vilken ligger rätt fjärran från
dess verksamhetsområde, framhåller att den fått en utomordentligt god erfarenhet
av att till arbetsförmedlingarna i de större städerna knutits speciella
socialkuratorer. Man syftar till att utvidga denna kuratorsverksamhet
till ytterligare en hel del arbetsförmedlingar. Den försöksverksamhet, som
utförts, har visat sig fylla en stor uppgift, säger kommissionen. Här har man
alltså funnit, att en kuratorsverksamhet i betydligt mer utvidgad omfattning
än som beslöts av riksdagen för något år sedan är av betydelse på detta
område. Arbetsmarknadskommissionen anser emellertid, att kommittén för
partiellt arbetsföra bör få ge sin mening till känna. Arbetsmarknadskommissionen
säger: »Enär denna kommitté torde komma att särskilt beakta frågan
örn arbetsberedning och arbetsförmedling för den partiella arbetskraften och
då resultaten av kommitténs arbete ännu icke föreligga, synes ett ställningstagande
i detalj till de i motionen framförda önskemålen för närvarande icke
kunna ske.» Det är endast i fråga örn ställningstagandet till detaljerna, som
kommissionen ställer sig tveksam, icke till själva grundtanken.

Svenska skydds förbundet avstyrker motionen, och det kan man mycket väl
förstå, örn man har läst tidningarna de sista fjorton dagarna. Även Svenska
fattigvårds- och barnavårdsförbundet avstyrker motionen, vilket är svårare
att fatta, ty detta förbund är dock av en annan karaktär och borde ha verkligt
sinne för vad det här är fråga örn.

Den enda organisation, som •— det skulle jag vilja säga — har grundlig
kännedom örn hela denna fråga, nämligen stadsmissionen, vilken ju är en
enskild institution men utför ett enastående arbete och skulle kunna vara ett
mönster för många statliga ämbetsverk och kommittéer, anser sig böra avstyrka
förslaget att överföra skyddskonsulentorganisationen till socialstyrel -

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Örn förbättring av internerings- och socialvården. (Forts.)
sens arbetsområde. Däremot anser stadsmissionen, att det skulle vara värde1
Hilt, om en central skyddsvårds- eller eftervårdsbyrå kunde komma till
stånd. »Stadsmissionen anser motionärens synpunkter så beaktansvärda, att
det, allrahelst med tanke på de ökade arbetsuppgifter för eftervårdsarbetet,
som lagen örn villkorlig dom och den nya lagen om obligatorisk villkorlig frigivning
medföra, vore synnerligen önskvärt att en förutsättningslös utredning
komme till stånd.»

Socialstyrelsen har alltså tillstyrkt motionen, arbetsmarknadskommissionen
har i varje fall icke avstyrkt den, och stadsmissionen har tillstyrkt den. I
själva verket är det endast fångvårdsstyrelsen och dess bihang skyddsförbundet,
som ha avstyrkt den.

Nu komma vi till utskottets yttrande. Jag har ju den allra största högaktning
för riksdagens utskott, men jag har alltid haft en viss misstro till
de tillfälliga utskotten. För många år sedan väckte en ärad kammarledamot,
herr Roos -— på den tiden landshövding över Gotland — en mycket ingående
motion örn avskaffande av de tillfälliga utskotten. Jag har sällan funnit en
motion, som varit så grundligt motiverad som den. Men jag hyser den allra
största högaktning för utskottets ärade ordförande, herr Ekströmer, liksom
för dess övriga ledamöter, som jag vet alla äro besjälade av den allra bästa
avsikt att något skall uträttas här. Alla dessa människor ha stor och rik
erfarenhet. Utom ordföranden, herr Ekströmer, tänker jag på herr Heuman,
herr Anders Andersson, fru Bengtsson, herr Wahlund och kanske även de
övriga, vilkas arbetsområden jag inte känner så nära. Jag vet, att de alla
ha en mycket stor erfarenhet här. Därför förvånar det mig, att de lia kunnat
gå emot en utredning. Men jag finner, att i själva verket har utskottet
inte gått emot motionen, utan det har i sin motivering indirekt tillstyrkt den,
ehuru utskottet anser, att utredningen kan företas på ett annat sätt. Utskottet
är visserligen tveksamt på vissa punkter, där det följer fångvårdsstyrelsen
i en del detaljer, men det må nu vara hänt. Utskottsledamöterna torde inte
ha hunnit bilda sig en egen uppfattning i alla detaljer, utan de lita på, som
vi i regel alla göra, att vad far säger alltid är det bästa, och så lia de följt
f äng vårds s ty reisen.

Men nu komma vi till pudelns kärna: »Enligt vad utskottet erfarit, kommer
strafflagberedningen inom den närmaste tiden att avgiva betänkande med
förslag i fråga örn straffverkställigheten m. m. Med hänsyn härtill synes
icke finnas anledning för riksdagen att göra någon framställning till Kungl.
Majit örn utredning rörande de i motionen väckta, här ovan behandlade frågorna.
» Alltså se vi, att utskottet i själva verket hoppas, att strafflagberedningen
skall ta upp dessa frågor till behandling och framlägga — jag hoppas,
att det är utskottets mening — förslag, grundat på objektiva förutsättningar
och grundliga studier. Ja, utskottet har till och med varit så vänligt,
för vilket jag mycket livligt tackar utskottet, att utskottet har satt sig i förbindelse
med strafflagberedningen och bland annat kunnat å dess vägnar skriva
följande: »Enär strafflagberedningen i förenämnda betänkande jämväl kommer
att framlägga förslag rörande de i motionen upptagna frågorna örn arbetsdriften
inom fängelserna och örn ersättningen för fångarbetet, saknar utskottet
anledning att närmare ingå på dessa spörsmål.» Genom att förvissa sig
örn strafflagberedningens principiella ställning har utskottet i själva verket
intagit en ståndpunkt, som precis stämmer med motionens syftemål. Det är
alldeles självklart, herr talman, att en motionär inte kan vara en så enveten
och trilsk människa, att han begär en dubbelutredning, när här föreligger
ett klart besked örn att denna utredning kommer lill stånd, utan jag är för

Första leam mar ens protokoll 10ji’i. Nr 15. 4

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Örn förbättring av internerings- och socialvården. (Forts.)
min del fullt nöjd med att vi ha genom -utskottet fått detta besked från strafflagberedningen.

Jag måste därför säga, att har jag fällt några kritiska ord om de tillfälliga
utskotten, så ber jag det ärade utskottet att betrakta dessa mina ord
som ett principiellt ställningstagande och ingalunda riktade emot detta hedervärda
utskott.

Herr talman! Jag kan inte finna, att de synpunkter, som äro framförda av
fångvårdsstyrelsen, äro värda beaktande i någon högre grad, medan övriga
yttranden är värda mera beaktande. Med tanke härpå och särskilt med hänsyn
till strafflagberedningens löfte har jag. herr talman, intet yrkande att
göra.

Herr Ekströmer: Det var ju rätt mycket som herr Ström fick fram i sitt
anförande, och i motionen är också ett helt program för en förbättring av
anstalts-, internerings- och socialvården framlagt. Jag försäkrar herr Ström,
att vi i utskottet med största noggrannhet försökt bilda oss en föreställning
örn värdet av de projekt, som han framkastat. Vi lia kunnat dela de framställda
önskemålen i två kategorier, dels förnuftiga och kloka förslag, dels mera verklighetsfrämmande
hugskott. De förra ha ju, som herr Ström också erkänt,
redan börjat genomföras — visserligen många gånger mera på försök än
definitivt — eller också äro de under utredning.

Jag tror, att det är klokt, att man när det gäller dessa ömtåliga och ganska
svårbedömliga frågor går fram med en viss försiktighet. Herr Ström säger i
sitt sociala patos, att det råder medeltida förhållanden, på fångvårdens område
och att här ingenting göres. Jag kan inte yttra mig örn i vad mån det
tidigare har rått medeltida förhållanden, men nog rör det på sig nu, det är
uppenbart. Det kan herr Ström också lätt finna av utskottsutlåtandet, där det
som sagt i den ena punkten efter den andra framhålles, hurusom försök eller
utredningar redan äro i gång. Samorganisationen t. ex. har ju redan i viss
mån kommit till stånd, och fångvårdsstyrelsen begär tydligen inte bättre än
att den skall fullföljas. Likadant är det beträffande de individuella behandlingsmetoderna
och differentieringen på olika anstalter. Därtill kommer, att
strafflagberedningen, som ju herr Ström välvilligt erkänt, också är sysselsatt
med dessa frågor.

Jag måste också säga, att den av herr Ström rekommenderade statskontrollerade
grossiströrelsen tror jag inte alls på. I den frågan håller jag fullkomligt
med fångvårdsstyrelsen, liksom beträffande förslaget att upprätta verkstäder,
som skulle ges åt frigivna fångar. Vid de försök, som gjorts, har det
visat sig, att de, som ha fått sådana verkstäder, i de flesta fall aldrig satt i
gång någon verksamhet, utan de ha sålt eller pantsatt sina maskiner och redskap.

Motionären herr Ström talade vidare örn ett eventuellt överflyttande till
socialstyrelsen av Svenska skyddsförbundets verksamhet. Jag har fått den
bestämda uppfattningen, att detta vore olämpligt. Jag tror tvärtom, att man
bör samordna själva fängelsevistelsen med vad som kommer efteråt, så att en
viss vård med tanke på tiden efter frigivningen sätter in redan från början. Jag
tror inte, att det vore önskvärt att dela upp detta på olika institutioner.

Jag behöver inte förlänga debatten ytterligare, eftersom herr Ström inte har
framställt något yrkande. Han blev ju också mot slutet a,v sitt anförande litet
snällare mot det tillfälliga utskottet. Själv tycker jag ju inte, att de tillfälliga
utskotten äro så förfärligt märkvärdiga, helst som de inte äro gemensamma för
båda kamrarna — det har jag tidigare framhållit — men inte behöva de kasseras
blott för att en motion av herr Ström icke tillstyrkes, och hur det är.

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Om förbättring av internerings- och socialvården. (Forts.)
tycker jag mig ha märkt, att de utlåtanden, som komma från de tillfälliga
utskotten, dock i de flesta fall bli godkända av kamrarna.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade proposition
nr 249.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.33 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 15.

Lördagen den 29 april 1944.

Lördagen deli 29 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 250, med
förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den
30 juni 1943 (nr 493) om begränsning i vissa fall av skatt till staten.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll: År

1944 den 27 april sammanträdde kamrarnas valmän för att utse en ställföreträdare
för riksdagens militieomjbudsman; och befunnos efter valförrättningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

herr hovrättsrådet Nils Ivan Regner ................ 30 röster,

i följd varav herr hovrättsrådet Nils Ivan Regner blivit utsedd till militieombudsmannens
ställföreträdare.

Gösta Siljeström. Axel Lindqvist.

Verner Andersson. Oscar Carlström.

På framställning av herr talmannen beslöts att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet underrättas örn detta val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva förslag dels till förordnande för den
valde, dels ock till skrivelse till Konungen med anmälan örn det förrättade valet.

Föredrogos följande från andra kammaren ankomna protokollsutdrag:
nr 356, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 9, i anledning av väckt motion angående utredning
örn åtgärder i syfte att förbilliga begravningskostnaderna; och

nr 357, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 8, i anledning av motion angående utredning örn
förstatligande av apoteksväsendet, däri inbegripet droghandeln och läkemedelsindustrien.

Första kammaren beslöt hänvisa dessa ärenden till sitt andra tillfälliga
utskott.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidshjälp
m. m. åt vissa pensionärer och understödstagare;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjd familjepension
åt t. f. föredraganden i regeringsrätten, förste amanuensen i kammarkollegiet
C. G. Dahls efterlevande;

Lördagen den 29 april 1944.

Nr 15.

nr 206, i anledning av Kungl. Marits proposition nied förslag till lag angående
ändrad lydelse av 27 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker;

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till förordning om ändrad lydelse av § 8 förordningen den 17 maj 1935 (nr
177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet; nr

208, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av § 16 förordningen den 6 juni 1929 (nr 129)
angående Svenska skeppshypotekskassan;

nr 209, i anledning av framställning angående pensioner eller understöd
åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 210, i anledning av framställningar angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 211, i anledning av väckt motion angående utredning örn ändring i gällande
bestämmelser örn. statliga befattningshavares familjepension för frånskild
och efterlevande make m. m.; samt

nr 212, angående användande av riksbankens vinst för år 1943.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 219, till Konungen i anledning av väckt motion angående förenkling
av i lagen örn kommunal fondbildning meddelade bestämmelser om allmän
fond m. m.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 220, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 8, 21 och 22 §§ iagen den 14 juni 1917 (nr 378) örn
adoption;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 951) angående vissa utfästelser
rörande införsel och utförsel av varor m. m.;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 12 december 1941 (nr 925) om reglering av
förbrukningen av elektrisk kraft och gas;

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
redovisningsmedel, m. m.; samt

nr 226, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den 5 februari 1943 (nr 28) med särskilda
bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning från aktiebolag.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 223, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i lagen örn förskottering
av underhållsbidrag till barn; och

nr 224, i anledning av väckta motioner om dyrtidstillägg åt vissa ersättnihgstagare
enligt förordningen den 11 juni 1918 angående en särskild -för
fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

Nr 15.

Lördagen den 29 april 1944.

nr 286, i anledning av väckta motioner om revision av familjebeskattningen,
in. m.; och

nr 237, i anledning av väckt motion örn viss ändring i förordningen angående
försäljning av pilsnerdricka.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl, ilai :ts proposition nr
249, angående ytterligare utgifter för försvarsändamål å tilläggsstat till riksst.
aten för budgetåret 1943/44.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade proposition
nr 250.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 11, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde; nr

106, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn väckt motion
angående underhålls- och materielbidrag till folkskolor;

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till Häradsrätterna: Reseersättningar till nämndemän jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 108, i anledning av väckt motion angående resekostnads- och traktamentsersättning
till icke lagfaren ledamot av övervakningsnämnd;

nr 109, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till Krigsrätterna: Avlöningar, m. m.;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till kostnader enligt 19 § i lagen om försäkring för olycksfall
i arbete m. m.;

nr lil, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av yrkessjukdom m. m. ;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till landsfiskalerna m. fl. jämte i ämnet väckt motion;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, angående anslag för budgetåret
1944/45 till inventering av typskogar m. m.;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kostnader
för allmänna fastighetstaxeringen år 1945;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till statens organisationsnämnd m. m.;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar vid
kommunikation sverken m. m. jämte i ämnet väckta motioner; samt

nr 117, i anledning av väckta motioner örn vissa ojämnheter vid löneklassplacering; bevillningsutskottets

betänkanden:

nr 30, i anledning av väckt motion angående viss ändring i förordningen om
skatt å vissa pälsvaror; samt

nr 31, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) angående

Lördagen den 29 april 1944.

Nr 15.

rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn stämpelavgift
vid köp oell byte av fondpapper ävensom i anledning därav väckta motioner,
dels ock väckta motioner angående utredning om grunderna för lagfartsstämpelns
utgående;

bankoutskottets memorial och utlåtanden:

nr 45, angående avlöningsförmånerna åt kanslisten hos riksdagens andra
kammare fru Ebba Ihrman och kammarens förste vaktmästare 6. Carlberg
under tjänstledighet på grund av sjukdom;

nr 46, i anledning av styrelsens för riksdagsbiblioteket framställning i fråga
örn utarbetande av förteckning över kommittébetänkanden; samt

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kristillägg
för budgetåret 1944/45, såvitt angår anslag till kristillägg under tolfte
huvudtiteln med undantag av kristillägg till personal å indragningsstat;

första lagutskottets utlåtande nr 28, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag arn djurskydd, m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner; ävensom

andra lagutskottets utlåtande nr 33, i anledning av Kungl. Maj ris proposition
med förslag till lag örn ändrad lydelse av 4 kap. 14, 15 och 16 §§ vattenlagen,
m. m., jämte i ämnet väckt motion.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.10 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 15.

Tisdagen den 2 maj 1944.

Tisdagen den 2 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollet för den 25 nästlidne april.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 250, med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen
den 30 juni 1943 (nr 493) örn begränsning i vissa fall av skatt till
staten.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden och memorial nili
och 106—117, bevillningsutskottets betänkanden nr 30 och 31, bankoutskottets
memorial nr 45 samt utlåtanden nr 46 och 47, första lagutskottets utlåtande
nr 28 ävensom andra lagutskottets utlåtande nr 33.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

442124