1944. Första kammaren. Nr 14 (Riksdagens protokoll 1944:14)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1944. Första kammaren. Nr 14.

Tisdagen den 18 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
avlöning åt lärare vid forsättningsskolor m. m.;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 185, i anledning av Kungl. Maurts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1944/45 å kapitalbudgeten, i vad
propositionen avser socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till försvarsberedskap vid statens järnvägar m. m. jämte i ämnet
väckt motion; samt

nr 187, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till reparation
av bron över Svinesund jämte i ämnet väckta motioner.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 14 och utlåtanden
nr 15—17, statsutskottets utlåtanden nr 72—86, första lagutskottets
utlåtande nr 17, andra lagutskottets utlåtande nr 30, första kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtanden nr 6 och 7 samt kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 4.

Herr Olsson, Karl Johan, erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Interpellation
Frågorna om beredskapsåtgärder till mötande av efterkrigstidens påfrestning- °m refor mear
stå för närvarande i centrum för den politiska diskussionen. Att övergång-rtng
en från krigs- till fredstillstånd kommer att medföra stora bekymmer även i gendel.
vårt land både för de enskilda medborgarna och för samhället är uppenbart.

Lika uppenbart är det, att statsmakterna ha skyldighet att vidtaga ''alla rimliga
åtgärder för att förebygga och lindra svårigheterna för de enskilda.

Kravet på en reformering av vårt skaf,tenppbördsväsen, så att uppbörden i
största möjliga mån förlägges till inkomstkällan, kan förvisso hänföras till
de frågor, som lia sm stora betydelse i detta sammanhang. En kris kommer
att medföra bortfallna eller minskade inkomster för ett stort antal medborgare,
vilka bli helt eller delvis urståndsätta att fullgöra sina skattskyldigheter till
samhället. För dessa medborgare är det en dålig tröst att veta, att de ha utsikter
att så småningom återfå arbetet eller inkomsten. De komma att kanske
lång tid efter att detta skett få dragas med eftersläpande skatter, vilket fördystrar
och förbittrar deras tillvaro.

Första leammarens protokoll 1944. Nr l4.

Nr 14.

Tisdagen den 18 april 1944.

Interpellation
om åkerjordens
bevarande
vid byggandet
av rikshuvudvägar.

Interpellation om reformering av slcatteuppbördsväsendet. (Forts.)

Det synes mig vara en angelägen uppgift att denna fråga löses så snart,
att lösningen kan få någon betydelse vid tiden för övergången från krig till
fred. Reformens värde skulle i hög grad minskas, örn den komme så sent, att
verkningarna inte skulle hinna göra sig gällande under denna tid. Det är därför
som jag vågar inrangera skatteuppbördsreformen bland åtgärderna för lösning
av efterkrigstidens speciella problem. Självfallet finns det fullgoda skäl
för lösning av denna fråga, även om man bortser från efterkrigsforhållandena.
Det ligger för övrigt inte blott i de enskilda medborgarnas intresse, att denna
reform kommer till stånd. Även samhällets intressen äro bäst betjänta av en
reform i antydd riktning.

Med hänvisning till vad jag här anfört hemställer jag örn första kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för finansdepartementet få rikta följande
frågor:

1) Kan statsrådet upplysa örn hur långt utredningen i denna fråga fortskridit? 2)

Är statsrådet i tillfälle att säga, när en proposition i frågan kan väntas
bli förelagd riksdagen?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Ordet lämnades på begäran till herr Persson, Ivar, som yttrade: Herr
talman! Den 31 december förra året fastställde länsstyrelsen i Malmöhus
län upprättad arbetsplan för ombyggnad av vägen Malmö—Lund.
Då vägen har karaktär av rikshuvudväg, har förrättningsmannen vid uppgörandet
av arbetsplanen övervägande tagit hänsyn till den genomgående trafiken.
Den nya vägens plansträckning har helt frilagts från den gamla vägen
mellan de båda städerna, vilken avses att i sitt nuvarande skick ombesörja
den lokala trafiken. Det blir alltså en helt ny väg mellan Malmö och
Lund, som kommer att byggas, ifall det planerade arbetet kommer .till utförande.

Den projekterade vägen får karaktär av s. k. autostrada. Till grund för förslagets
upprättande bär lagts en vägbredd av sammanlagt 28 meter, därav två
enkelriktade körbanor örn vardera 7 meters bredd, skilda från varandra genom
en gräsbeklädd skyddsremsa av 3 meters bredd samt därutanför vid vardera
sidan 1,5 meter bred gräsbeklädd skyddsremsa och 2 meter bred cykelbana
samt 1,5 meter bred gångbana, avskilda från varandra och begränsade
utåt av 0,25 meter breda skyddsremsor. Tre olika alternativ med olika kostnadssummor
beroende på olika sätt för cykel- och gångtrafikens ordnande ha
upprättats, av vilka det billigaste alternativet skulle draga en kostnad av
6 668 000 kronor.

Även ett annat autostradsbygge inom Malmöhus län planeras för närvarande.
Det gäller den inom länet fallande delen av rikshuvudvägen Malmö—Göteborg.
Den avses att sammanfalla med den nya vägen Malmö—Lund på sträckan
Malmö—Kronotorp samt därefter gå över Lomma till Ekebro vid gränsen
mot Kristianstads län. Vägbredden torde här bli av ungefär liknande storlek
som i fråga örn vägen Malmö—Lund. Enligt uppgift skulle kostnaderna för
den västra rikshuvudvägen inom Malmöhus län komma att uppgå till omkring
20 miljoner kronor. Inte heller denna väg anslutes till förut befintliga vägar,
utan blir helt ny.

Båda dessa planerade riksvägbyggen komma att gå fram genom områden,

Tisdagen den 18 april 1944.

Nr 14.

Interpellation om åkerjordens bevarande vid byggandet av rikshuvudvä gar.

(Forts.)

där Skånes och för övrigt hela Sveriges hästa åkerjord är belägen. Vägen
kommer att skära sönder ägofigurerna på många gårdar. Delar av samina
egendomar komma i en mängd fall att åtskiljas från varandra av vägen, som
inte får passeras annat än på vissa ställen, Anika komma att bli få till antalet.
Sneda skiften med större eller mindre utsträckning komma att uppstå, vilket
kommer att medföra att brukningen av jorden blir försvårad och i vissa fall
troligen omöjliggjord.

Det är således klart, att dessa vägbyggen komma att medföra stora svårigheter
för jordbruket inom vissa delar av Malmöhus län. Förutom de olägenheter,
som uppstå därigenom att ägofigurerna splittras, måste man också ta
hänsyn till den omständigheten, att själva vägbanan kommer att taga betydande
arealer god åkerjord i anspråk, vilken således helt undandrages den
framtida produktionen. Med den stora bredd vägbanan får kan man räkna
med att minst 1 000 hektar åkerjord inom länet på detta sätt komma att fördärvas.
Då rikshuvudvägama sedan också skola fortsätta genom andra landskap,
blir det sammanlagt en betydande förlust det svenska jordbruket kommer
att göra. Förlusten blir ännu större därigenom, att tillfartsvägar måste
byggas på skilda håll. De jordbrukare, som få sina egendomar sönderskurna
av dessa vägar, komma att få vidkännas ekonomiska förluster av mycket betydande
storleksordning. Varje kvadratmeter jord bidrar ju till brukarens lön,
och arbetet blir inte mindre därför att dessa kvadratmeter försvinna, men lönen
blir mindre. Givetvis måste inlösen av mark och byggnader förekomma,
men ersättningen härför kan icke på längre sikt ersätta de förluster, som komma
att uppstå.

Ejostnaderna för vägbyggen av dessa dimensioner komma givetvis att uppgå
till mycket stora belopp. Till kostnaderna för själva bygget komma ersättningarna
för inlösen av mark och byggnader, vilka säkerligen bli mycket
dryga, även örn det skulle lyckas att i vissa fall göra ett utbyte av jord mellan
olika egendomar.

Då anläggandet av dessa rikshuvudvägar kommer att draga nästan svindlande
kostnader och samtidigt väsentligt försvåra brukningen av jorden i de
trakter, genom vilka de gå fram, måste man fråga sig, örn det verkligen är
nödvändigt, att vi för framtiden skola bygga vägar av dylika dimensioner. Givetvis
måste man räkna med en betydande genomgångstrafik för framtiden, och
följaktligen mäste rikshuvudvägar byggas, som kunna bära en sådan trafik.
Men man kan ifrågasätta, örn det icke vore bättre, att vid byggande av sådana
begagna sig av redan befintliga vägar på så sätt, att deras vägbanor breddades
till erforderlig storlek varjämte farliga kurvor uträtades. Detta skulle säkerligen
draga vida mindre kostnader, varjämte olägenheterna för jordbruket
och för bebyggelsen skulle bli mindre. Man kan tvivla på, att vårt lands tillgångar
på kapital och arbetskraft äro så stora, att de tillåta såväl anläggande
av autostrador för genomgångstrafiken som erforderliga förbättringar
av vägar, som skola ombesörja den lokala trafiken. Skola dylika autostrador
verkligen hyggås, är det nödvändigt, att de läggas så, att dyrbar åkerjord
icke i onödan spolieras.

Med anledning av vad jag sålunda anfört hemställer jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet få
framställa följande frågor:

1) Anser herr statsrådet det nödvändigt, att helt nya rikshuvudvägar av
sådana dimensioner, som nu planeras, i framtiden måste byggas?

2) Örn så skulle vara förhållandet, vill herr statsrådet då medverka till att

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Interpellation örn åkerjordens bevarande vid byggandet av rikshuvudvägar.
(Forts.)

de erhålla en sådan sträckning, att åkerjorden i görligaste mån bevaras för
produktionen?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades av kammaren.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.14 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 19 april.

Kammaren sammanträdde kl. 12,55 på dagen, omedelbart efter slutet av det
till kl. 11 förmiddagen utlysta sammanträdet inom lyckta dörrar.

Herr Eriksson, Anders, anmälde, att han infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 13 och den 15 innevarande månad.

Sedan justitierådet J. C. H. Lech, som den 11 mars 1943 utsetts till riksdagens
militieombudsmans ställföreträdare, avsagt sig detta förtroendeuppdrag,
företogs nu val av tjugufyra valmän för att utse ny ställföreträdare
för militieombudsmannen. Därvid avlämnades 76 godkända valsedlar,
alla med partibeteckning »Den gemensamma listan» och upptagande
namnen på följande personer i denna ordning:
herr Linder,

» Sandegård,

» Linnér,

» Granath,

» Tjällgren,

» Wagnsson,

» Schlyter,

» Björkman,

» Petersson, Knut,

» Åkerberg,

» Branting,

» Westman,

» Undén,

» Mannerskantz,

» Anderberg,

» Siljeström,

» Wistrand,

» Gustavson,

» Andersson, Elon,

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

herr Andersson, Verner,

» Boman,

» Herlitz,

» Strand,

» Elmgren.

Dessa personer hade alltså utsetts till valmän.

Anställdes val av sex suppleanter för de valmän, som av kammaren fått i
uppdrag att utse riksdagens militieombudsmans ställföreträdare. Därvid avlämnades
33 godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma
listan» och upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Elowsson, Nils,

» Kriigel,

» Johanson, Karl Emil,

» Sylwan,

» Lodenius,

» Lindblom.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets memorial nr 14, angående
överlämnande till bevillningsutskottet av motionen nr 66 i andra kammaren
av herr Thäpper örn viss ändring i lagen angående undantag i vissa fall
från stadganden örn uttagande av avgift vid indrivning av kommunalutskylder,
bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 15, i anledning av väckt
motion örn ändrad lydelse av § 90 regeringsformen. rfngsformen.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 109 i
första kammaren av herr Petersson, Knut, m. fl. och nr 352 i andra kammaren
av herr von Friesen m. fl. hade hemställts, att riksdagen såsom vilande för
vidare grundlagsenlig behandling måtte antaga förslag till sådan ändrad lydelse
av § 90 regeringsformen, att paragrafen bragtes i bättre överensstämmelse
med parlamentarisk sed och med rimliga krav på överläggningsfrihet.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet anfört:

»Den föreliggande motionen syftar till en sådan revision av § 90 regeringsformen,
som enligt motionärernas åsikt skulle bringa stadgandet i bättre överensstämmelse
med parlamentarisk sed och med rimliga krav på överläggningsfrihet.
Motionärerna ha emellertid icke påvisat något praktiskt behov för en
ändring av förevarande grundlagsbud. Med den tillämpning § 90 i praxis fått
utgör den enligt utskottets mening ej heller något hinder för en inom tillbörliga
gränser hållen överläggningsfrihet inom riksdagen. Utskottet hemställer
därför, att förevarande motioner icke måtte till något riksdagens åtgärd föranleda.
»

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Jag skulle inte ha begärt ordet i denna
fråga, örn det inte förekommit ett uttalande i utskottsutlåtandet, som tvingar
mig att något utförligare utveckla det konstitutionella spörsmål, som^ motionärerna
framfört. Utskottet säger: »Motionärerna ha emellertid icke påvisat något
praktiskt behov för en ändring av förevarande grundlagsbud.» Utskottet
är alltså ovetande om det praktiska behov, som faktiskt föreligger.

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Örn widring i § 90 regeringsformen. (Forts.)

Det är riktigt, att motiveringen i motionerna blivit en smula knapphändigmen
det har sin naturliga förklaring. Det förefaller mig, som örn de skäl, som
kunna anföras till förmån för en ändring, äro så påtagliga och självklara, att
det knappast skulle vara nödvändigt att utveckla dem utförligare än som skett.
.Vi måste väl alla vara överens om att § 90 regeringsformen är en konstitutionell
oformlighet, som blir större och större, ju längre författningsutvecklingen
fortskrider. När det förhåller sig på det sättet, kan man väl också vara berättigad
till slutsatsen, att bevisskyldigheten helt och hållet ligger på deras sida,
som yrka att paragrafen bibehålies i oförändrat skick, och inte på deras sida,
som önska en tidsenligare och mera ändamålsenlig formulering.

Det förhåller sig inte som utskottet säger, att det inte föreligger något praktiskt
behov av en ändring. Det är tvärtom så, att detta behov oupphörligen och
i växande utsträckning gör sig gällande. Man skulle kunna hänvisa till de
många fall, som ha inträffat såväl i denna kammare som i medkammaren, då
talare ha avbrutits under hänvisning till § 90 regeringsformen. Men jag skall
inte framlägga någon statistik, bara be att få hänvisa till ett ganska näraliggande
exempel, nämligen det som inträffade i denna kammare den 24 november
i fjol. Innan jag gör det, vill jag dock förutskicka, att vad jag nu säger
självfallet inte får uppfattas såsom någon kritik av talmannens åtgöranden vare
sig den gången eller vid tidigare tillfällen. Talmannen befinner sig i en svår
och, jag skulle vilja säga, omöjlig ställning, när det gäller att tillämpa en paragraf
av denna lydelse. Bokstavligen kan den inte tillämpas, och de sedvänjor,
som lia utvecklat sig i kamrarna, ge inte heller någon vägledning. Varje talman
måste skapa sin egen praxis, och redan det, att man rör sig på så osäker mark,
förefaller mig vara skäl till en ändring.

Jag kommer nu till vad som inträffade den 24 november i fjol. Det var då
den bekanta interpellationsdebatten angående förbudet mot uppförande av Axel
Kiellands skådespel ägde rum i kammaren. Interpellanten kom i sitt anförande
helt naturligt in på det grundläggande beslutet, nämligen polismyndighetens i
Stockholm förbud mot att vidare uppföra ifrågavarande skådespel. Han utvecklade
sin talan på det sättet, att han hävdade, att förbudet icke stod i överensstämmelse
med gällande lag. Härvidlag antydde han bland annat, att poliskammaren
hade fattat sitt beslut utan någon saklig eller överhuvud taget någon
självständig prövning. Det var då som talmannen ingrep och erinrade talaren
örn innehållet i § 90 regeringsformen, enligt vilken frågor örn domarmaktens
beslut, resolutioner och utslag icke må komma under kamrarnas överläggningar
och prövning. Jag har som sagt ingenting att invända mot detta talmannens
ingripande, men det hindrar mig inte att ha den uppfattningen, att
en dylik begränsning av yttrandefriheten är orimlig. Det är inte möjligt att
överhuvud taget komma till botten med en sådan sak, som då avhandlades, utan
att man kommer in på frågan örn poliskammarens beslut och de förutsättningar,
under vilka beslutet fattats.

Nu förhåller det sig ju så, att detta polismyndighetens beslut sedermera blev
föremål för en anmälan hos justitieombudsmannen. Det ärendet är nu slutbehandlat
och kommer alltså att upptagas i justitieombudsmannens ämbetsberättelse.
Man kan ju tycka, att kammaren då skulle få ett lagligt tillfälle att utan
några inskränkningar diskutera denna sak, men så förhåller det sig inte. Det
anses nämligen inte föreligga någon befogenhet för kamrarna att ingå i någon
prövning av de myndigheternas åtgärder och åtgöranden, som i de olika fallen
ha påkallat justitieombudsmannens ingripande. Inte heller då kommer det alltså
att bli möjligt för riksdagens ledamöter att fritt diskutera denna sak.

Jag måste därför betrakta det såsom fastslaget, att § 90 regeringsformen
betecknar en praktiskt kännbar inskränkning i överläggningsfriheten i kam -

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

Örn ändring i § 90 regeringsformen. (Forts.)
rama. Vilken omfattning detta intrång har, är det svårt att bilda sig en uppfattning
om. Man kan göra upp en statistik över hur många gånger talmannen
ingripit i debatterna under hänvisning till § 90 regeringsformen. Men inte heller
det säger så mycket, ty paragrafens preventiva verkningar kunna ha en
mycket större räckvidd än som skulle framgå av en sadan statistik. Manga ledamöter
dra sig för att uppträda i en angelägenhet av den anledningen, att de
frukta ett ingripande från talmannens sida. Det är naturligtvis ytterst olyckligt,
men det är ett faktum. Så snart man kommer in på någonting som snuddar
vid § 90, känna sig ledamöterna på osäker mark.

En sådan ordning är orimlig. Jag har inte varit i tillfälle att göra någon
undersökning i saken, men jag misstänker starkt, att det inte finns någon motsvarighet
till denna bestämmelse i något annat land med ett. demokratiskt författningsskick.

Nu skall jag i största korthet beröra en annan sak, som har ett nära sammanhang
med vad jag redan anfört. Jag kommer tillbaka till debatten den 24
november i fjol, som förefaller mig vara i olika avseenden lärorik. I debattens
■senare skede begärde hans excellens herr statsministern ordet för att beröra en
intressant sak. Han inledde sitt anförande pa detta för övrigt mycket karakteristiska
sätt: »Denna debatt har ju tillåtits sväva ut över ganska vida fält.»
Det förefaller, som örn han såg något otillbörligt i att vi här i kammaren sa
fritt som hade skett — det var ju dock inte utan inskränkningar — hade debatterat
en sak som väckt allmän uppmärksamhet i hela landet. Sedan fortsatte
han med att utveckla, att det under rådande förhållanden inte alltid vore
möjligt för regeringen att följa den vanliga tågordningen. Regeringen befunne
sig ofta i en sådan situation, att den måste fatta beslut så att säga på stående
fot och inte alltid i former som vore alldeles oantastliga. En följande talare
framhöll i anledning av detta uttalande, att örn regeringen finner sig tvingad
fatta beslut i sådana former, blir konsekvensen att vissa beslut undandragas
konstitutionsutskottets granskning. Därefter tilläde ° han någonting som jag
tycker är mycket viktigt: örn det förhåller sig så mäste vi söka oss fram till
nya former för den konstitutionella kontrollen.

Det är en sak, som jag tror vi måste ha i tankarna. Nuvarande praxis för
styrelsearbetet är ingen tillfällighet. Det är en tillfällighet sammanhängande
med krigsförhållandena, att vi ha fått en mera omfattande administrativ verksamhet
än under vanliga förhållanden och att denna verksamhet inte alltid utövas
i konstitutionellt fullt korrekta former. Men vad som inte är en tillfällighet
är regeringsmaktens expansion i olika riktningar. Det är en stadigvarande
företeelse, som hänger samman nied mångahanda ting, bl. a. med stabiliseringen
av partiförhållandena och samhällsutvecklingen i dess helhet.

Man kan säga att styrelsearbetet, sådant det för närvarande bedrives, kännetecknas
av en stark maktkoncentration och bedrives i former, som ha föga
gemensamt med grundlagens anda och bokstav. Den konstitutionella kontrollen
återigen har stannat kvar i de former som äro föreskrivna i grundlagen. Därvidlag
stå vi fortfarande upp till öronen i 1809 års författningsdogmatik. Jag
ber att få understryka detta. Vi ha ett nytt regeringssätt, men ett gammalt
ansvarighetssystem. Vi ha en mycket stark och verksam styrande makt men en
mycket svag och otidsenlig parlamentarisk kontroll. En sådan ordning är, herr
talman, enligt min mening mycket otillfredsställande. Demokratien såsom sådan
innebär inga som helst garantier för maktmissbruk. Den är mottaglig för
all slags smitta och för alla de missförhållanden som lia kännetecknat äldre tiders
styrelsesätt. Kontrollen över regeringsmakten är där lika angelägen som
någonsin. .

När nu regeringen så framgångsrikt strävat att frigöra sig fran den konsti -

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944

Örn ändring i § 90 regeringsformen. (Forts.)
tu tionella formalismen. Ilar riksdagen ingenting annat att göra än att följa efter.
Även den parlamentariska, kontrollen bör frigöras från de formalistiska bestämmelser,
som återfinnas på olika ställen i våra grundlagar. Jag betraktar det för
min del såsom en betydelsefull förberedande åtgärd, att man antingen helt avvecklar
§ 90 regeringsformen eller också skriver örn den oell ger den en något så
när rimlig formulering. Ingen folkrepesentation i välden, sorn vill göra skäl för
namnet, kan i längden finna sig i en sådan inkompetensförklaring som den, vilken
för den svenska riksdagens vidkommande formulerats i § 90.

Herr Herlitz: Herr talman! Den ärade motionären riktade en viss kritik mot
konstitutionsutskottet för att det hade ägnat dessa motioner en något knapphändig
behandling. Jag får kanske till en början säga, att jag kan sympatisera
med kritiken. Jag skulle i själva verket lia önskat, att utskottet lagt
fram sitt resonemang litet utförligare än som skett. En sådan skrivning i, örn
jag så får säga, statsutskotts stil, som här har använts, tilltalar överhuvud
taget inte mig.

Men vad nu själva sakfrågan beträffar, så började den ärade talaren sitt
anförande med att hävda, att det var alldeles självklart, att § 90 regeringsformen
behövde ändras och att man snarast kunde säga. att bevisskyldigheten
lag hos dem. som ville hävda, att paragrafen borde stå kvar, och inte på dem,
som påkallade en ändring. Det är nu en omkastning av bevisbördan, som naturligtvis
är ovanlig i lagstiftningsarbetet, men jag vill här framför allt invända,
att vad det gäller i detta fall ju knappast är bevisning örn fakta, utan
ett omdöme örn det lyckliga i den ordning, som vi för närvarande leva under,
eller med andra ord det sätt varpå 90 § tillämpas. Detta omdöme kan givetvis
hos den, ene utfalla, på ett sätt och hos den andre på ett annat.

Herr Knut Petersson gjorde gällande —- han ville inte använda ordet kritik
— att tillämpningen, måhända en riktig tillämpning, av 90 § i vissa fall
leder till olyckliga resultat. Jag för min del har. liksom utskottets övriga ledamöter,
kommit till en motsatt uppfattning. Yi ha tvärtom funnit att de hinder,
som paragrafen i vissa fall har ansetts lägga i vägen för den parlamentariska
diskussionen, ha varit naturliga och riktiga. Det är det enkla omdöme,
som vi ha givit uttryck åt i de av motionärerna kritiserade orden: »Motionärerna
ha emellertid icke pavisat något praktiskt behov för en, ändring av
förevarande grundlagsbud.»

Det är som sagt en omdömesfråga, och jag skall därför inte inlåta mig på
en diskussion örn de särskilda fall. som lia förekommit, ty dem kan man alltid
bedöma på olika sätt. Paragrafen har korteligen tillämpats så, att talmännen
ingalunda ha ingripit mot varje yttrande, som formellt har fallit under denna
paragrafs förbud, men vid yttranden av en viss karaktär har i alla fall
klubban fallit. Det är riktigt såsom motionären anmärkte, att vi under den
ordning, som yi nu ha, då vi bygga dessa ingripanden på ett mycket föråldrat
lagstadgande, inte lia någon riktigt fast praxis att hålla oss till. Vi kunna inte
skriva upp i de och de satserna, vad man får säga och inte får säga. Det kommer
därigenom att råda en viss osäkerhet om vad som är tillåtet och icke tilllåtet.
Jag medger att så är förhållandet. Det är ju inte något tvivel örn att
det förhåller sig på det sättet, att man i det särskilda fallet kan vara osäker
härom. Men jag kan inte se, hur vi överhpvud taget skola kunna komma till
en ordning, genom vilken, denna naturliga och ofrånkomliga osäkerhet häves.

Härmed kommer jag över till frågan örn vad som är avsett att sättas i stället
för det av motionärerna kritiserade stadgandet. Denna fråga är besläktad
med den nyss berörda örn bevisskyldigheten. Bördan av att ange vad som skall
göras ha motionärerna också ansett lämpligen böra vältras över på utskottet.

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

Örn ändring i § 90 regeringsformen. (Forts.)
Själv har herr Petersson, i sin motion inte ens antytt, hur han skulle vilja lia
de nya reglerna formade, och i sitt anförande nu har han inte heller angivit
några riktlinjer därför. Han har alltså förväntat, att utskottet skulle inte bara
kunna formulera nya bestämmelser utan därvid också finna den rätta och
lämpliga avvägningen mellan det tillåtna och det otillåtna.

Det finns två linjer att gå efter. Den ena utvägen är naturligtvis den, att
man försöker finna någon ny formulering, som anger att somligt får man säga
men annat får man däremot inte säga. Man kan ju försöka sig på att göra
någonting sådant, men jag skulle vilja med bestämdhet hävda, att det blir ett
utomordentligt vanskligt företag. Jag skulle vilja ifrågasätta, huruvida man
inte, örn man då skall bygga diskussionsfriheten i kamrarna på en moderniserad
lagregel, i själva verket råkar i den situationen, att de band, som binda
oss, bli strängare än de förutvarande.

Den andra möjligheten, som jag förmodar närmast föresvävade motionären,
är att vi skola göra rent bord med hela denna paragraf och i varje fall stipulera,
att den hädanefter icke i minsta mån skall få tolkas och tillämpas såsom
en inskränkning i debattfriheten. Till en viss grad vill jag ge ett erkännande
åt motionärens omsorg örn debat tfriheten. Jag vill i allt väsentligt
skriva under vad han mot slutet av sitt anförande säde örn det önskvärda i
att riksdagens kontroll bättre anpassas efter regeringens maktutveckling än
som för närvarande är fallet, sedan de av grundlagen anvisade formerna för
riksdagens kontroll mer och mer ha förlorat sin betydelse. Men, herr Petersson,
örn vi helt och hållet stryka detta diskussions förbud, kunna vi vara ganska
övertygade om att vi lämna fältet fritt inte bara för denna ur allmänna synpunkter
bedrivna och betydelsefulla kritik mot regeringens verksamhet, utan
också för andra krafter, nämligen alla dem som äro intresserade av att här i
riksdagen i olika sammanhang dra fram allsköns enskilda angelägenheter från
förvaltning och rättsskipning. Jag tror att vi inte skola underskatta de risker
för riksdagsförhandlingarnas urartning som ligga däri.

Det skulle, herr talman, ha varit mig mycket tilltalande, om man hade kunnat
skriva en lagtext, som bättre hade motsvarat nutida behov. Men svårigheterna
lia förefallit mig övermäktiga. Under sådana förhållanden har jag resonerat
på det sättet, att då det inte går att forma sådana regler, kan man
i alla fall vara betjänt med ett sådant monument från gamla tider som 90 §
är. Den är ålderdomlig, det är sagt, och den står mera såsom ett historiskt
monument över den svenska riksdagens tidigare erfarenheter av mångsyssleri
och inblandning i förvaltningens mångahanda, men även i denna form har
stadgandet sin betydelse såsom en låt vara i enskildheter inte fullt klar och
entydig vägvisare för hur arbetet här i riksdagen bör bedrivas.

Det är ungefär sådana synpunkter, herr talman, som ha lett mig, då jag biträtt
utskottets hemställan örn avslag på motionerna. Jag får alltså, herr talman,
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Schlyter: Herr talman! Utan att yttra mig över föreliggande utskottsutlåtande
skulle jag vilja sätta ett frågetecken för ett uttalande av herr Knut
Petersson i hans nyss hållna anförande. Han omtalade ett fall, som blev hänskjutet
till justitieombudsmannen efter att ha varit föremål för omnämnande
här i kammaren, och han antog, att när justitieombudsmannens ämbetsberättelse
kommer att behandlas i kammaren, det då inte blir tillåtet för kammaren att
diskutera, huruvida vederbörande tjänsteman hade förfarit riktigt eller inte.
Jag har sett efter i Malmgrens grundlagsedition vad där står om den saken.
T en anmärkning heter det: »Av den i RO §42:2 omförmälda skyldigheten för
ett av lagutskotten, att till riksdagen inkomma med utlåtande över JO:s och

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Örn ändring i § 90 regeringsformen. (Forts.)

MO:s ämbetsberättelser, följer däremot icke någon befogenhet för riksdagen
eller utskottet att ingå i överläggning om de åtgärder av ämbets- och tjänstemän,
vilka påkallat ombudsmännens ingripande.»

Med anledning därav måste jag erkänna, att utskottet årligen bryter mot
detta uttalande. Lagutskottet diskuterar städse åtgärder av ämbetsmän och
tjänstemän, när justitieombudsmannen eller militieombudsmannen har gjort någon
anmärkning, som utskottet finner anledning att diskutera. Jag har också
många gånger varit med örn att dylika frågor diskuterats här i kammaren, och
jag har sett att så också skett i andra kammaren. Jag erinrar mig, att jag vid
något tillfälle gått fram till talmannen och frågat, örn det var tillåtet att diskutera
ett dylikt fall, och då fått ett jakande svar, sedermera dock åföljt av
opposition från någon ledamot av kammaren mot att frågan diskuterades. Nu
kan det ju tänkas föreligga något precedensfall, i vilket talmannen ingripit mot
en sådan diskussion. Därom har jag mig ingenting bekant. Jag vill, herr talman,
med det anförda endast ha bemött den av herr Petersson uttalade meningen,
då jag inte vill frånhända vare sig riksdagen eller utskottet rätt att i sak
diskutera de av justitieombudsmannen och militieombudsmannen behandlade
ärendena.

Herr Petersson, Knut: I anledning av det sista intressanta anförandet ber
jag att få säga, att jag på intet sätt finner mig motsagd av ordföranden i första
lagutskottet. Det var nämligen inte min egen mening och uppfattning, som
jag framförde. Jag återgav endast en i litteraturen gängse uppfattning. Jag
använde uttrycket »Det anses, att det icke föreligger någon befogenhet o. s. v.»
Att en sådan uppfattning förefinnes förefaller mig bestyrkt av det citat, som
den föregående ärade talaren återgav ur en mycket anlitad grundlagskommentar.

Jag skulle också vilja säga, att när den främste nu levande grundlagskännaren
har en uppfattning, som direkt strider mot den, som förfäktas av ordföranden
i första lagutskottet, och även är motsatt den praxis, som där tillämpas,
förefaller mig detta vara ett tungt vägande skäl för riksdagen att ta itu
med en revision av § 90 regeringsformen. Det kan dock inte vara rimligt, att
vi på en gång ha den bestämmelsen i grundlagarna, att de skola tolkas efter
sin ordalydelse, och samtidigt bibehålla paragrafer, som omöjligen kunna tilllämpas
efter sin ordalydelse. Någon reda bör det väl vara även på detta område.

Det försvar för utskottets ståndpunkt, som förebragts av en av dess ledamöter,
kom mig att undra, vad slags sympatier den parlamentariska yttrandefriheten
kan påräkna hos det grundlagsvårdande utskottet. Vi fingo veta, att
utskottet tycker, att paragrafen är bra. Utskottet tycker inte som ordföranden
i första lagutskottet, att man kan lämna den därhän och handla som man
anser är förnuftigt och riktigt, utan utskottet tycker, att paragrafen är bra och
att den har ett hälsosamt begränsande inflytande på yttrandefriheten i kamrarna.
Denna skall enligt utskottets mening hållas inom tillbörliga gränser, och
därvidlag fyller § 90 ett nyttigt ändamål. Egendomligt nog ville talaren dock
icke ingå i någon prövning av de fall, då talare blivit tillrättavisade för att
de ha inkräktat på stadgandet. Talaren menade, att man därom kunde ha delade
meningar, men han drog ingalunda den slutsatsen, att man jämväl kunde
ha delade meningar örn paragrafens hälsosamma inflytande på vår parlamentariska
praxis.

Herr Herlitz frågade också: Vad skall man sätta i stället? Ja, jag är inte
alls säker på att man behöver sätta någonting i stället. Men då lämnar man ju
fältet fritt, säger den ärade ledamoten i konstitutionsutskottet, för allsköns
anstötligheter i olika former. Det gör man inte alls. Vi ha dock en ledare av

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

Örn ändring i § 90 regeringsformen. (Forts.)
förhandlingarna, vilken Ilar att vaka över att ingenting otillbörligt förekommer.
Ja-g kan inte inse, att talmannens auktoritet på något sätt skulle bli lidande
om han blir hänvisad till sitt eget sunda omdöme och till allmän parlamentarisk
praxis i stället för till en paragraf, som — jag vidhåller det — är fullkomligt
absurd och i tillämpningen omöjlig.

Herr Källman: Herr talman! Det är uppenbart, att åtskilliga paragrafer i
våra grundlagar inte passa in på nutidens förhållanden. Det medger utskottet
gärna. Men efter prövning bland annat av de fäll, som under årens lopp förekommit
i riksdagens'' båda kamrar, anser utskottet, sig kunna göra följande
sammanfattning i sitt utlåtande: »Med den tillämpning § 90 i praxis fått utgör
den enligt utskottets mening ej heller något hinder för en inom tillbörliga
gränser hållen överläggningsfrihet inom riksdagen.» Att utskottet under denna
riksdag skulle lia varit i tillfälle att utarbeta ett förslag till ändring av § 90
har varit fullkomligt uteslutet, det har herr Herlitz redan påpekat. Så svår är
denna fråga.

Jag har med detta bara velat anföra, ungefär hur lekmannaelementet i utskottet
har uppfattat saken. Det finns ingen anledning att bifalla motionen.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Ulldén: Herr talman! Jag hör också till dem, som beklaga, att konstitutionsutskottet
ändå inte har försökt att diskutera igenom denna paragraf
för att eventuellt framlägga någon ny text, örn det så skulle finna lämpligt.
Onekligen äro i varje fall vissa delar av denna paragraf fullständigt omöjliga
att efterleva och kunna inte heller efterlevas i praxis. Jag skulle vilja
ifrågasätta, om inte konstitutionsutskottet åtminstone hade kunnat försöka med
en subtraktionsmetod och från den nuvarande paragrafen draga bort sådana
delar, om vilka man vet, att det är otänkbart att tillämpa dem bokstavligen,
och där det blir ett mycket otillfredsställande resultat, ifall de verkligen
skulle tillämpas. När det sålunda heter i paragrafen, att regeringens beslut
inte få diskuteras i riksdagen i andra fall än grundlagarna bokstavligen föreskriva,
måste väl var och en kunna säga sig, att är det någonting, som skall
kunna diskuteras i en parlamentarisk församling, så är det regeringens beslut.
Och när det säges, att verkställigheten av någon lag, författning eller inrättning
inte heller får diskuteras i kamrarna, så förefaller detta också uppenbarligt
orimligt i ett parlamentariskt land. Att tillämpningen av en lag, som
statsmakterna och därmed riksdagen antagit, inte skall få bli föremål ens för
diskussion i kamrarna, är ju besynnerligt.

Jag menar alltså, att utskottet väl hade kunnat försöka gå in för en saklig
prövning av vilka delar av denna paragraf, som enligt utskottets mening inte
lämpligen böra tillämpas för närvarande. På det sättet hade man kunnat komma
fram åtminstone till ett provisoriskt förslag, ett utkast till en lämpligare
bestämmelse i ämnet.

Häri instämde herr förste vice talmannen.

Herr Petersson, Knut: I anledning av det anförande, som nyss hölls av en
annan ledamot av konstitutionsutskottet, skulle jag vilja fråga honom: vet
utskottet, hur paragrafen tillämpats? Jag har försökt bilda mig en uppfattning
om den saken, men jag har inte kunnat komma till något som helst positivt
resultat. Jag har funnit, att paragrafen har tillämpats än si, än så, och
man kan tillägga: än annorlunda. Och det föreligger ingen skillnad mellan
parlamentarisk praxis och den statsrättsliga litteraturen. Där äro meningarna
precis lika delade. Det finns ingen fast praxis.

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Örn ändring i § 90 regeringsformen. (Forts.)

Herr Herlitz: Herr talman! Med anledning av vad som här yttrats vill jag
framhålla, att vad konstitutionsutskottet har förklarat sig vara till freds med
naturligtvis inte är paragrafen sådan den skulle uppfattas efter den striktaste
grundlagstolkning, utan den praxis, som nu faktiskt har utvecklat sig
på grund av paragrafen. Det är sant, herr Petersson, att utskottet inte har
gjort någon undersökning av alla fall, lika litet som motionärerna ha försett
oss med några som helst uppslag i den riktningen. Det var verkligen under
övervägande att göra en sådan undersökning. Jag kunde ha varit rätt road
av att få en del dylika fall sammanställda, som kunde ha belj^st saken. Vi
bestämde oss emellertid för att inte göra det, och detta bland annat av det
skälet, att vi därigenom ändå inte finge någon allsidig belysning av paragrafens
verkningssätt, då vi naturligtvis aldrig kunna komma, åt, hur den verkat
förebyggande, så att talare av hänsyn till paragrafen inte gett sig in på att
säga det eller det.

Att paragrafen tillämpas än si, än så och än annorlunda, som herr Petersson
uttryckte sig, har jag redan framhållit. Jag förmenar, att detta är ofrånkomligt.
överhuvud taget måste avgörandet, när man har bestämmelser av
mera skönsmässig karaktär, komma att utfalla på ett sätt, som ofta kan te
sig som inkonsekvent.

Jag begärde egentligen ordet, herr talman, med anledning av den av herr
Undén framställda önskan, att utskottet åtminstone skulle ha tänkt litet på
en modernisering av paragrafen. Då jag för min del inte har velat vara med
örn något sådant, så är det därför att jag har varit rädd för konsekvenserna
av att peta i en sådan där gammal paragraf. Och jag skall be att få illustrera,
vad jag menar. Örn vi så att säga ge oss till att operera bort det ena och det
andra, som nu är förbjudet enligt § 90, så följer därmed att vi liksom ge en
större tyngd åt det, som vi lämna kvar. Det innebär, att vi ge ett eftertryck
åt de förbud mot sådana ämnens behandling, som regeringsformen får ha kvar,
och liksom skänka dem nytt liv. Det är sådana konsekvenser jag har varit
rädd för, och hur mycket jag än sätter värde på klara och tydliga regler, har
jag under dylika förhållanden ansett, att man i detta fall hjälper sig bäst genom
att låta det vara som det är.

Herr Andersson, Jones Erik: Det kunde vara överflödigt att säga mera här.
men jag vill för min egen del framhålla, att motivet för mig, då jag biträtt, utskottets
utlåtande, har varit, att även örn denna paragraf nu är åtskilligt föråldrad,
så har dock dess grundmening sitt stora värde. När vi inte av motionärerna,
vare sig i motionen eller här i debatten, lia fått anvisning örn några nya
formuleringar eller någon ersättning av den nuvarande texten, förstår man, att
det inte varit så lätt att ge sig in på att reformera paragrafen.

Jag vill gentemot herr Knut Petersson framhålla, att det nog kan råda litet
delade meningar även bland dem, som hävda att frihetens principer, när det
gäller yttranderätten, böra hållas högt. Herr Petersson sade, att när utskottet
yttrar, att det inte finns något praktiskt behov av en ändring, så ville han göra
gällande, att så var verkligen fallet. Jag vill mot detta ställa, vad Dagens
Nyheter skrev härom dagen, att det är alldeles sant som utskottet säger, att det
inte finns något praktiskt ^behov av en ändring. Detta var Dagens Nyheters
mening. Därav märker man alltså, hur åsikterna divergera även på den kanten.

Det ligger nära till hands och är frestande att med herr Undén säga, att det
kunde vara skäligt att försöka subtrahera, radera och ta bort en hel del saker,
som man anser vara tämligen föråldrade. Ja för all del, det kan man ju säga,
men örn motionen i grund och botten syftar, dit herr Knut Petersson tydligen
syftar, att ta bort alltsamman, d. v. s. att kasta ut barnet med badvattnet, då

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

Örn ändring i § 90 regeringsformen. (Forts.)
tror jag det kan vara säkrare och bättre att behålla, vad vi allaredan ha. Även
med sina fel och brister är denna paragraf dock i den praktiska tillämpning
den nu får betydligt bättre än ingen alls.

Det är därför jag, herr talman, gått med på utskottets hemställan i den form
som här föreligger, och jag ber att få yrka bifall därtill.

Herr Holmbäck: Herr talman! Av debatten har framgått, att alla talare —
tror jag —- ha ansett denna paragraf vara klart föråldrad. För min del har
jag många gånger haft en obehaglig känsla, då jag tänkt yttra mig här i debatterna,
ty jag har inte vetat, örn jag skulle komma i strid med § 90 regeringsformen.
Därför, herr talman, tillåter jag mig uttrycka den förhoppningen, att
det skall vara utskottet möjligt att ett följande år — tyvärr först efter valen —
framlägga ett förslag, som avpassar denna paragraf efter nutida förhållanden.
Där finns så mycket, som kan strykas. »Regeringsmaktens beslut» och »verkställigheten
av någon lag, författning eller inrättning» böra vi ha rätt att diskutera
fullt fritt här i kamrarna, utan att någon paragraf i regeringsformen skall
förhindra det.

Herr Källman: Bara en liten replik till herr Holmbäck! Han är suppleant
i konstitutionsutskottet, och det är att beklaga, att han inte infunnit sig där vid
behandlingen av denna fråga.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 16, i anledning av 0m rätt t01"
väckta motioner örn beredande av möjlighet för kommuner att anslå medel till anslå^medel
hjälp och stöd åt nödlidande människor ävensom till stipendier m. m. till stipendier

Konstitutionsutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft de ™’ ™‘
inom första kammaren väckta, till utskottet hänvisade motionerna nr 38 av
herr Hage samt nr 228 av herr Holmström.

I motionen 1: 38 hade hemställts, att riksdagen mätte vidtaga en sådan justering
av resp. kommunallagar, att borgerlig kommun bereddes möjlighet att
—■ då synnerliga skäl härför kunde anföras -—- giva anslag för stödjande och
hjälpande av nödlidande människor, främst barnen, även i de fall, då enligt
nu gällande kommunallagar sådan befogenhet ej funnes.

I motionen I: 228 hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhålla om utredning och förslag till sådana ändringar i gällande kommunallagar,
att kommun bereddes möjlighet att anslå medel för stipendier
eller lån åt yrkesbegåvad ungdom, som önskade undergå utbildning i hantverk.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet yttrat:

»Kommunernas verksamhetsområde angives i kommunallagarna icke genom
en uppräkning av de olika kommunala angelägenheterna utan genom en
allmän, i viss utsträckning elastisk regel. Detta är enligt utskottets mening
också välbetänkt. Utskottet vidhåller alltså sin i utlåtandet nr 19 till 1939
års lagtima riksdag uttalade uppfattning, att det icke skulle stå i god överensstämmelse
med grunderna för kommunallagstiftningen, att, då ett nytt verksamhetsområde
anses böra underläggas kommunerna, genom bestämmelser i
kommunallagarna angiva ifrågavarande verksamhet såsom hänförlig till kommunernas
gemensamma angelägenheter. I stället böra de av utvecklingen betingade
nya arbetsuppgifterna för kommunerna regleras i speciallagstiftning.

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Örn rätt för kommun att anslå medel till stipendier m. m. (Forts.)

Dylik lagstiftning ankommer emellertid icke på konstitutionsutskottets handläggning.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att motionen 1:38 samt

2) att motionen 1:228

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.»

Reservation hade anmälts av herrar Karl August Johanson och Hällgren,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Johanson, Karl August: Herr talman! Då tiden var för kort för min
medreservant och mig att avfatta en skriftlig reservation till det nu föreliggande
betänkandet, skall jag bara deklarera varför jag inte har kunnat biträda utskottets
förslag. Utskottet anför i sin motivering följande: »Kommunernas verksamhetsområde
angives i kommunallagarna icke genom en uppräkning av de
olika kommunala angelägenheterna utan genom en allmän, i viss utsträckning
elastisk regel.» Hur denna elastiska regel fungerar ha vi både gamla och tämligen
färska exempel på. Här i kungl, huvudstaden har helt nyligen ett beslut av
stadsfullmäktige att anslå ett visst belopp till stipendier åt elever vid folkhögskolor
och andra utbildningsanstalter upphävts. Och i ett betänkande, som
ligger på andra kammarens bord och från dess första tillfälliga utskott, finns
ett yttrande återgivet från landskommunernas förbund. Där står: »Styrelsen
för Svenska landskommunernas förbund påpekar att understöd från kommunernas
sida åt elever vid olika skolor i stor utsträckning lämnas trots att kommunerna
sakna laglig befogenhet härtill.» Det är så denna elastiska regel verkar,
som konstitutionsutskottet har velat peka på och som jag för min del inte har
kunnat vara med örn. Här ha statsmakterna på ett mycket förtjänstfullt sätt
ordnat med yrkesutbildning under olika former: lanthushållsskolor, lantbruksskolor,
verkstadsskolor o. s. v., för att ge ungdomen möjlighet att få en ordentlig
yrkesutbildning. En stor del av denna ungdom, som fått den grundläggande utbildningen,
kanske vill fortsätta sina studier och utbilda sig ytterligare men
saknar nödiga medel därtill. Någon hjälp från kommunerna kunna dessa ungdomar
emellertid inte erhålla, varför många bli tvungna att på grund av ekonomiska
svårigheter lägga den fortsatta utbildningen åt sidan. Detta kunna
vi inte finna vara riktigt, utan vi anse, att kommunerna böra få lämna hjälp
i den form herr Holmströms motion angiver.

Vi ha i det föregående ärendet diskuterat en paragraf, som enligt flera talares
uppfattning är fullkomligt omöjlig att efterleva. Ja, det är likadant med § 3 i
kommunallagarna. Kommunalnämnderna avgiva förslag till kommunalfullmäktige,
som äro tydligt och klart olagliga, och kommunalfullmäktige sanktionera
dem. Örn ingen anför besvär vinna de laga kraft. Vi ha emellertid sett av det
fall, som förekommit här i Stockholm, att det alltid är någon som passar på att
överklaga sådana beslut, varvid de falla.

Då jag således, herr förste vice talman, är av den uppfattningen, att en revision
av § 3 i kommunallagarna är nödvändig, har jag icke kunnat godtaga
konstitutionsutskottets resonemang i det föreliggande fallet. Jag anser det
emellertid hopplöst att för närvarande ställa något yrkande örn bifall till herr
Holmströms motion, varför jag skall nöja mig med att yrka bifall till utskottets
hemställan men med uteslutande av dess motivering.

Herr Hage: Herr talman! Den motion jag väckt på denna punkt har kommit
till under intrycket av den beklämning jag känt, då en viss kommuns beslut —
det gällde Råneå kommun i mina hemtrakter — örn hjälp till nödlidande människor,
särskilt barn, i Finland upphävdes efter överklagande — för övrigt från

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

Örn rätt för kommun att anslå medel till stipendier m. m. (Forts.)
kommunistiskt håll. Detta beslut gällde ett anslag på 1 200 kronor, som ställts
till Råneå fadderortskommittés förfogande för hjälp till nödlidande barn i det
finska Tervola. Jag vill nämna, att det särskilt i övre Norrland uppstått en stor
folkrörelse, som går ut på, att en viss svensk kommun utser en finsk kommun
till fadderortskommun och särskilt hjälper nödlidande människor, främst barn
inom denna. Jag tror att kammarens ledamöter dela den uppfattningen, att detta
är en understödsverks arghet, vilken, såsom jag skrivit i motionen, »måste anses
i hög grad tilltalande, då den är buren av humanitet och människokärlek och står
i god överensstämmelse med det nordiska samarbete, som redan blivit och än
mera måste bli en ledande tanke i förhållandet mellan de nordiska folken».

Nämnda kommuns beslut blev emellertid överklagat och upphävt. I anledning
därav har jag velat söka åstadkomma en lagstiftning, som skrrlle kunna möjliggöra,
att en så människovänlig och human anslagsverksamhet från en kommuns
sida som denna finge äga rum, utan att man behöver riskera, att beslut av denna
art kunna upphävas, örn exempelvis en enda av kommunens medlemmar motsätter
sig beslutet.

Utskottet har nu avstyrkt motionen, och jag skall inte ställa något yrkande.
Jag måste mellertid säga, att själva behandlingen av motionen är synnerligen
anmärkningsvärd. Jag har mycket svårt att förstå motiveringen för avslaget.
Under mina 38 riksdagar har jag aldrig mött ett utskottsutlåtande, som varit
så svårbegripligt som detta. Det innebär inte, att utskottet avstyrker motionen
på grund av sakliga skäl, utan därför att moUonen remitterats till fel utskott.
Detta måste vara innebörden i motiveringen, örn jag inte missuppfattat utskottets
utlåtande. Det sägs nämligen, att den fråga, som beröres i motionen,
inte hör till kommunallagstiftningens område, utan att det här gäller en spe-''
ciallagstiftningsfråga och att speciallagstiftningsfrågor av denna art inte falla
under konstitutionsutskottets domvärjo. Ligger det så till, hade det väl, såvitt
jag förstår, legat närmast till hands för konstitutionsutskottet att säga,
att denna motion bör behandlas av ett annat utskott, varför utskottet återförvisar
motionen till riksdagen för att remitteras till rätt utskott. Så har
man ju gjort tidigare i liknande fall.

Jag skall som sagt inte göra något yrkande, men jag skulle gärna vilja ha
en förklaring Ull den ganska egendomliga motivering för avslag på motionen,
som utskottet anfört. Jag föreställer mig, att utskottet helt enkelt kunnat skriva,
att det överhuvud taget inte vill medverka till att i kommunallagarna föra
in bestämmelser, som medgiva en sadan användning av de kommunala medlen,
som av motionären ifrågasatts. Då hade det hela varit klart. Då hade motionen
avslagits på grund av sakliga skäl och inte därför att den råkat komma
till fel utskott. MoUonären har ju ingen skuld till det, ty riksdagen bestämmer
ju till vilket utskott en motion skall gå.

Jag har, som sagt, herr talman, aldrig tidigare under mina 38 riksdagar
upplevat.en så egendomlig behandling av en motion. Som frågan nu ligger
till, har jag emellertid intet yrkande att framställa.

Herr Holmström: Herr talman! Konstitutionsutskottet hemställer, att min
motion nr 228 icke matte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Jag behöver
inte besvära kammaren med många ord. Jag kan nöja mig med att hänvisa
Ull att en motion med liknande syfte sorn min väckts i andra kammaren
och enhälligt tillstyrkts av dess första tillfälliga utskott i ett utlåtande, som
i dag ligger på våra pulpeter. Det är således ali räkna med att detta ärende
även kommer hit till första kammaren. Jag betraktar därför inte min motion
såsom avlivad, utan kommer att vid det tillfället närmare redogöra för syftet
med densamma.

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Örn rätt för kommun att anslå medel till stipendier m. m. (Forts.)

Jag vill nu inskränka mig till att säga, att motionen har två syften. Det
ena är att söka få ett medel att stävja den nu så omfattande flykten från landsbygden
genom att vid hemkommunen binda den ungdom, som inte får plats
i jordbruket eller andra näringar, och likaså den ungdom, som bar håg och
fallenhet för mekaniska yrken, hantverk och småindustri. Därigenom erbjudes
ungdomen också rikare tillfällen till yrkesval inom kommunen. Ett differentierat
näringsliv är en viktig faktor, när det gäller att stimulera det ekonomiska
livet i en kommun.

Det andra syftet med motionen är att genom utbildning i hantverk och
småindustri skapa en ökad yrkeskunnighet för att därigenom höja hantverket
och småindustrien i dess helhet i vårt land.

Jag skall, herr talman, inskränka mig till dessa ord.

Herr Källman: Herr talman! Vi behandla i kammaren just nu dels frågor
om samhällshjälp och dels frågor örn stipendier. Det är ganska underligt, att
konstitutionsutskottet skall behöva syssla med sådana frågor, men det är då
också naturligt, att utskottet yrkat avslag på dessa frågor i den mån de beröra
ändringar i kommunallagarna.

I konstitutionsutskottet ha vi gång efter annan diskuterat, huruvida man
till § 3 i lagen om kommunalstyrelse på landet och i lagen örn kommunalstyrelse
i stad skulle kunna foga en katalog över vad som är att betrakta såsom
gemensamma hushållningsangelägenheter, men utskottet har alltid kommit
till det resultatet, att detta är omöjligt. Örn man följaktligen vill ha socialvården
omlagd, motionerar man, herr Hage, inte örn ändring i kommunallagarna
utan örn ändring i fattigvårdslagen eller andra sociala lagar.

Herr Hages motion är framsprungen ur ett slags känslostämning, som beror
på tillfälligheter i hans hembygd. En del finnar, däribland finska barn, ha
kommit i nödläge, och herr Hage vill då avhjälpa detta nödläge genom att ändra
§ 3 i kommunallagarna. Jag erinrar örn att enligt svensk fattigvårdslagstiftning
ingen som vistas här i riket skall behöva lida nöd. Yi ha tydliga och
klara regler därom. Yi ha obligatorisk fattigvård, och vi ha frivillig fattigvård,
och utlänningar inbegripas i båda dessa hjälpformer. Det föreligger skyldighet
för fattigvårdsstyrelserna att tillse, att den som är i behov av hjälp erhåller
sådan. Herr Hage förbiser i detta sammanhang en praktisk omständighet.
Örn utländsk medborgare erhåller understöd från svensk kommun, kan denna
kommun återkräva beloppet från den svenska staten. Örn svenska staten sedan
kan få betalning av det land, dit vederbörande hör, är en kommunen ovidkommande
sak. Kommunen får alltid sitt, när det är fråga örn1 utlänningar.

Herr Hage vill nu bland annat, att § 3 i kommunallagarna skall ändras därhän,
att när synnerliga skäl därför äro beslut må kunna fattas för att tillgodose
sådana syften, som han anfört i sin motion. Men vem skall avgöra när
synnerliga skäl föreligga? Jo, säger herr Hage, vi skola fordra kvalificerad
majoritet. Kvalificerad majoritet betraktar jag emellertid inte som någon tillförlitlig
domare i tvistiga fall.

En ledamot av konstitutionsutskottet — herr Karl August Johanson — har
hemställt, att utskottets motivering skall uteslutas. Det tycker jag herr Johanson
inte bort göra, ty denna fråga omfattar betydligt mer än herr Hages och herr
Holmströms motioner. Det måste vi komma ihåg. Utskottet har således den
uppfattningen, att det här är fråga örn socialvård och undervisning och inte
örn kommunallagstiftning. Herr Johanson vill emellertid utesluta följande yttrande
av konstitutionsutskottet: »I stället böra de av utvecklingen betingade
nya arbetsuppgifterna för kommunerna regleras i speciallagstiftning.» Denna
utskottets ståndpunkt är väl den naturliga och riktiga. Vi kunna se vad som

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

Om rätt för kommun att anslå medel till stipendier m. m. (Forts.)
inträffade år 1936, då det gällde hjälp åt behövande skolbarn. I § 49 i folkskolestadgan
infördes då en; bestämmelse, enligt vilken kommunerna ålades att
anvisa medel för hjälp åt behövande skolbarn. Medlen skulle ställas till skolmyndigheternas
förfogande och hjälpen fick icke ha fattigvårdskaraktär. Detta
är en detalj. Det är således på detta sätt man skall humanisera hjälpverksamheten
i våra kommuner. Det kan inte ske genom någon paragraf i lagen
örn kommunal styrelse på landet eller lagen om kommunalstyrelse i stad.

Vad sedan beträffar herr Holmströms motion med yrkande, att man skulle
ändra kommunallagarna, så att de inrymde möjlighet för kommun att i laga
ordning bevilja anslag för stipendier, ha vi i utskottet ansett detta lika omöjligt.
Det är en undervisningsfråga, och således borde ärendet inte behandlas
av konstitutionsutskottet utan av statsutskottet. Likaväl som vi fingo en bestämmelse
i hithörande fråga ändrad i folkskolestadgan, kunna vi naturligtvis
få in bestämmelser i yrkeslagstiftningen, som möjliggöra för kommunerna att
lämna bidrag, som hittills inte kunnat utgivas. Jag kan försäkra herr Holmström
och herr Hage och andra, att jag är lika intresserad som någon annan
av att kommunerna skola äga rätt att lämna stipendier både i Vilhelmina och
i Stockholm, men det är omöjligt att få dessa frågor lösta genom ändringar i
kommunallagstiftningen, utan det måste ske i speciallagstiftning.

Jag erinrar örn att den motion, som herr Holmström nyss berörde, vilken är
släkt med en i fjol väckt motion i anledning av beslutet rörande Vilhelmina,
för närvarande ligger hos 1940 års skolutredning. Konstitutionsutskottet behandlade
denna motion och tillstyrkte livligt en ändrad lagstiftning därhän,
att kommunerna skola äga rätt att lämna anslag till stipendier. En sådan bestämmelse
kan emellertid inte givas i kommunallagarna, utan måste givas i
andra lagar, och naturligt nog gick riksdagens skrivelse i ämnet till 1940 års
skol ui redning.

Herr Holmström är nu glad över att andra kammarens första tillfälliga utskott
tillstyrkt en liknande motion som hans örn kommuns rätt att bevilja
stipendier. Denna motion hänvisades ursprungligen till konstitutionsutskottet,
men då den enligt utskottets mening inte berörde en kommunallagstiftningsfråga
återförvisades den till andra kammaren, varefter den remitterades till dess
första tillfälliga utskott. Vi trodde givetvis, att detta utskott skulle leverera
ett utlåtande, som hänförde detta spörsmål till området för undervisningsfrågor,
vilket det ju här är fråga örn. Nu föreslår emellertid detta utskott en ändring
i kommunallagarna. Förr i världen avslog man i andra kammaren dylika förslag
från de tillfälliga utskotten, och jag hoppas, att det skall ske även i detta
fall. Skulle det emellertid mot förmodan inträffa, att andra kammaren bifaller
utskottets hemställan och frågan kommer till första kammaren, må väl i ali
rimlighets namn denna kammares tillfälliga utskott avstyrka motionen eller
föreslå, en utredning, som hänför sig till undervisningens och inte till kommunallagstiftningens
område.

Jag skall, herr talman, inte uppta tiden längre. Jag tror mig tillräckligt ha
bemött vad som sagts i denna fråga och ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Det kan kanske vara onödigt
att säga något ytterligare efter herr Källmans svaromål. Jag vill emellertid
understryka vad utskottets utlåtande innebär. Det innebär, att det inte kan
vara lämpligt att i kommunallagarnas paragrafer införa specifikationer i oändlighet
över sådana specialområden, som det här är fråga om. Herrarna kunna
vara övertygade*örn att en sådan paragraf aldrig blir färdig. Man lägger till
ett område då och ett då, och det blir ett evinnerligt plottrande och justerande

Första kammarens protokoll 7.944. Nr li.

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Om rätt för kommun att anslå medel till stipendier ni. m. (Forts.)
av denna paragraf, som aldrig tar slut. Då är det väl mycket bättre att som
utskottet föreslagit skapa särskilda speciallagar, så att man på lämpligare
sätt vinner det syfte man vill nå.

När herr Hage klandrar utskottet för att det inte återlämnat motionen till
kammaren för remiss till annat utskott, vill jag fråga, hur konstitutionsutskottet
skulle kunnat göra det, när motionären kräver ändring i kommunallagarna.
Det hör ju under konstitutionsutskottets gebit att taga ställning till dylika
frågor. Konstitutionsutskottet hade således intet annat val än att utan
vidare avstyrka motionen. Herr Hage får sedan i sin tur nästa år komma med
en motion, som riktar sig direkt till det utskott, som kan uppta frågan såsom
en speciallagstiftningsfråga. Det är oriktigt att här betrakta konstitutionsutskottets
åtgärd såsom ett felgrepp, ty det fanns för konstitutionsutskottet i
detta stycke intet annat att göra.

Jag vill till sist, herr talman, endast tillägga, att det ju är mycket behjärtansvärda
saker motionärerna framfört. Sådana frågor böra emellertid lösas
på ett mera praktiskt och lämpligt sätt än motionärerna tänkt sig.

Herr Hage: Herr talman! Jag vill endast säga till herr Källman, att örn
utskottet nöjt sig med att förklara, att denna fråga bör avgöras icke genom
ändringar i kommunallagarna utan genom speciallagstiftning, och inte tillagt,
att dylik lagstiftning icke ankommer på konstitutionsutskottets handläggning,
då hade såvitt jag förstår, utskottets motivering varit oklanderlig. Men just
genom detta tillägg missuppfattar man emellertid det hela.

Jag förstår för övrigt inte, vad slags speciallagstiftning som skulle kunna
tillgripas för att ge möjlighet för kommun att bevilja anslag till finska barn,
«om äro bosatta i Finland, och till lidande människor där. En sådan verksamhet
kan, såvitt jag förstår, aldrig falla under fattigvårdslagstiftningen. Å
andra sidan måste jag emellertid säga, att det såsom förhållandena nu utvecklat
sig, finns en sådan stark opinion inom dessa bygder i Norrland för att
ge anslag av denna art, att det är motiverat att någonting göres. Finnas bestämmelser
i våra lagar, som förhindra en dylik hjälpverksamhet, böra de på
ett eller annat sätt avlägsnas ur lagstiftningen.

Herr Källman anmärkte på den lagtext, jag föreslagit, enligt vilken man
skulle ha rätt att ge anslag, då synnerliga skäl därför finnas. Herr Källman
frågade, hur detta skulle utrönas. Det skall naturligtvis konstateras genom
överklagning. Örn en kommun fattar beslut örn beviljande av ett anslag och
därvid anser, att synnerliga skäl tala för anslaget, kan detta beslut givetvis
överklagas. Då bör emellertid den beslutande myndigheten, hos vilken överklagningen
sker, ha rätt att bedöma, örn i det ena eller det andra speciella
fallet särskilda skäl föreligga för beslutet.

Jag skall, herr talman, inskränka mig till detta, då det inte tjänar någonting
till att göra något yrkande.

Herr Johanson, Karl August: Herr talman! Jag skulle endast vilja säga
till herr Källman, att jag för min del icke tror att det är någon risk, om
kammaren följer det förslag jag ställt örn att styrka utskottets motivering.
Den risk, som herr Källman här målade upp, förefinnes enligt mitt förmenande
icke i detta fall. Samma yrkande kommer också att framställas i andra
kammaren, då frågan kommer upp där. Jag tror således inte alls att det är
någon risk; vi komma icke in i de farozoner som herr Källman här vill göra
gällande.

Jag har icke heller velat få till stånd något slags katalog i kommunallagarna
om de fall, där kommunerna skulle äga rätt att ge anslag. Men jag an -

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

Örn rätt för kommun att anslå medel till stipendier m. rn. (Forts.)
ser i varje fall, herr Källman, att § 3 i kommunallagarna måste omarbetas
och förbättras. Som det nu är tvingas kommunalmännen, och till de gamla
och förståndiga bland dem räknar jag herr Källman, att för sina fullmäktigeinstitutioner
framlägga uppenbart olagliga förslag, örn vilka fullmäktige
sedan också fatta fullständigt, olagliga beslut. Detta ger en obehaglig känsla,
herr Källman, och jag tror nog att vi litet var ha erfarit ett sådant obehag,
när vi som kommunalnämndsordförande haft att framlägga dylika förslag
inför fullmäktige och sedan suttit och lyssnat till hur fullmäktige accepterat
dem. Sådana situationer äro följden av den elastiska regel, som nu tillämpas.

Jag får kanske lov att ägna ett par ord även åt den motion i andra kammaren,
som debatten här har snuddat vid. Jag måste för min del säga, att
jag är synnerligen tacksam för att man inte har låtit denna motion hamna i
den bottenlösa säck, som herr Fredrik Ström för några dagar sedan talade
örn i en ganska målande och talande bild, när han ville belysa hur det plägar
gå med förslag som hänvisas till vissa mammututredningar.

Jag finner, herr talman, ingen anledning att återtaga yrkandet örn att motiveringen
skall uteslutas.

Herr Källman: Herr talman! Jag vill fästa uppmärksamheten på att örn
kammaren godtager herr Karl August Johansons yrkande och utesluter motiveringen,
underkännes därmed konstitutionsutskottets erinran att kommunernas
verksamhetsområde i kommunallagarna icke angives genom en uppräkning
av de olika kommunala angelägenheterna, utan genom en allmän regel. Jag
ka.n inte tänka mig att kammarens ledamöter, som lia stor erfarenhet i kommunala
ting, kunna vara med örn något sådant.

Inte heller böra kammarens ledamöter lia anledning att utesluta följande
mening i motiveringen: »I stället böra de av utvecklingen betingade nya arbetsuppgifterna
för kommunerna regleras i speciallagstiftning.»

Yad som sålunda förekommer i utskottets utlåtande synes mig väl grundat,
och jag kan icke tänka mig att det skulle behöva uteslutas.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag skall be att med några ord få understryka
den vädjan, herr Källman här har riktat till kammaren. Jag vill göra det ur
något andra synpunkter, fastän jag också ansluter mig till vad han hade att
anföra.

Gång på gång under de senaste riksdagarna ha frågor förekommit, som blivit
tvistiga med hänsyn till tveksamheten huruvida ett ämne skall regleras i
kommunallagarna eller ej. Så vitt jag förstår måste kammarens ledamöter erkänna.
. att det betraktelsesätt, som konstitutionsutskottet här har anlagt, är riktigt.
Ingen av oss vill ju ha dessa olika specialregler inskrivna i kommunallagarna,
utan sådana fall böra regelmässigt kunna ordnas genom särskilda
lagar vid sidan av dem. Om första kammaren nu stryker utskottets motivering,
kan det icke betyda något annat än att man säger: »Så som konstitutionsutskottet
här har resonerat, är det i varje fall inte.» Därmed förblir saken
lika dunkel som förut, och vi få år efter år samma trassel, när det gäller
frågan hur man skall remittera och behandla motioner av detta slag.

Ur ren ordningssynpunkt — örn jag så får säga — får jag alltså ansluta
mig till vädjandet örn bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med uteslutande av motiveringen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Äng. tillämpningen
av
förordningen
örn nöjesskatt.

Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 17, i
anledning av väckt motion om införande i kommunallagarna av interpellationsrätt,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 72, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—30 juni 1943.

Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1943 församlade
revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande
ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Maj:t avgivna utlåtanden och förklaringar
blivit hänvisad, hade, efter tagen kännedom av dessa handlingar och
inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar, i
det föreliggande utlåtandet underställt riksdagens prövning de av revisorerna
gjorda framställningar, som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2—4.

Lades till handlingarna.

Punkten 5.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 6 och 7''

Lades till handlingarna.

Punkterna 8 och 9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Pumkten 10.

Lades till handlingarna.

Punkterna 11 och 12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13.

Under finansdepartementet, § 31, hade revisorerna framställt vissa erinringar
med avseende å bestämmelserna i gällande nöjesskatteförordning.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Maj :t ville låta verkställa översyn av gällande förordning örn nöjesskatt.

Herr Holmberg: Herr talman! Det är verkligen rätt anmärkningsvärt, såsom
riksdagens revisorer här ha påpekat, att vissa företag inom nöjesindustrien
kunnat göra så stora inkomster, som här omförmälas, enbart å förköpspriserna
på teater- och biografbiljetter. Med hänsyn till att förköpskostnadema i varje

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

Äng. tillämpningen av förordningen om nöjesskatt. (Forts.)
fall när det gäller biograferna drabba de minst bärkraftiga, eftersom de tagas
ut av den stora breda massan, måste man säga att förhållandet icke bara är
anmärkningsvärt, utan också föga tilltalande.

Det bör kanske påpekas att de här anförda siffrorna, som härröra från
år 1942, med all säkerhet stego betydligt under det föregående året, alltså år
1943, ty då praktiserades förköpen i ökad utsträckning vid såväl teatrar
som biografer. Den ökade efterfrågan på förströelse gjorde det möjligt för
båda slagen av företag inom nöjesindustrien att komma ifrån prisstoppet genom
att i stegrad omfattning praktisera förköp, på teatrarna för övrigt ofta
dubbelt förköp.

Det tråkiga faktum, att man trots prisstoppet har kunnat på detta sätt
skruva upp biljettpriserna för en mycket stor del av publiken, kan jag dock
icke godtaga såsom något skäl för staten att ytterligare öka pålagorna för den
stora allmänheten genom att belägga också förköpet med nöjesskatt. Att betala
förköp på teater- och biografbiljetter kan inte precis betecknas såsom
något nöje. Vill man komma åt det förhållandet, att teater- respektive biografbolagen
genom förköpen göra sig stora extra inkomster, sker det sannerligen
inte genom att införa nöjesskatt också på förköp. Denna skatt drabbar ju
inte på något sätt företagen, ty de komma att skjuta den ifrån sig på den
biljettköpande publiken precis på samma sätt som hittills. Enda effekten av
att införa nöjesskatt också på förköpsavgifterna blir alltså att man ytterligare
fördyrar nöjena för den stora massan av folket.

I och för sig kan naturligtvis ingen invändning riktas mot det här framställda
förslaget örn en översyn av gällande förordning angående nöjesskatten,
men då såsom i detta fall översynen avses taga sikte på att stegra skatterna,
kan jag för min del icke ansluta mig till förslaget. Enligt min mening borde
en översyn av gällande nöjesskatteförordning syfta till att dels avskaffa nöjesskatten
i den mån den drabbar de folkliga organisationerna i deras försök att
finansiera sin strävan genom anordnande av oskyldiga nöjestillställningar, och
dels befria allmänheten från skatt åtminstone på den vanligaste, enklaste och
kanske billigaste formen av nöje och förströelse, nämligen biografbesöket.

Jag skall därför, herr talman, tillåta mig att yrka avslag på statsutskottets
hemställan under punkten 13.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till samt
vidare på avslag å vadi utskottet i den nu föredragna punkten hemställt; och
förklarades den förra propositionen, vilken förnyades., vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten fl.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 15—17''

Lades till handlingarna.

Punkten 18.

Uskottets hemställan bifölls.

Örn inrättande
av ett centralt
organ för kollektivavtalsfrågor.

22 Nr 14. Onsdagen den 19 april 1944.

Punkten 19.

I denna punkt hade utskottet anfört:

»Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och erinrat har utskottet funnit
hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse eller vara av vederbörandes
utlåtande nöjaktigt förklarat eller ej vara av den vikt, att, oaktat förklaringen
ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens åtgärd bort av förhållandena
föranledas, eller slutligen icke hava varit av beskaffenhet att från utskottets
sida påkalla något yttrande, vilket utskottet skolat för riksdagen anmäla.»

Reservation hade anmälts av herrar Johan Bernhard Johansson, Ekströmer
och Persson i Falla, vilka dock ej antytt sin mening.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! I den nu föredragna punkten
19 samlas ju alla de av statsrevisorerna berörda spörsmål, som icke blivit
föremål för behandling i de tidigare punkterna och alltså icke heller ansetts
böra giva anledning till någon särskild åtgärd från riksdagens sida. Vid denna
punkt har jag tillsammans med ett par andra ledamöter av utskottet anmält
reservation. Jag har ansett att det i § 16 av statsrevisorernas berättelse
under femte huvudtiteln, socialdepartementet, å sidorna 54—62 upptagna och
omhandlade ärendet angående inrättande av ett centralt statligt organ för behandling
av kollektivavtalsfrågor hade bort av statsutskottet framföras på ett
annat och mera positivt sätt, som kunde bidraga till en lösning av spörsmålet
i fråga.

Jag skall tillåta mig att med några ord erinra örn huru detta ärende ligger
till. Det upptogs till behandling i en inom besparingsberedningen den 9 januari
1942 upprättad promemoria. Däri lämnas först en redogörelse för hur vissa
kommunala organ och andra på arbetsgivarsidap efter hand inrättat förhandlingsorganisationer
för att centralt handhava det kollektiva avtalsväsendet.
Besparingsberedningen framhåller därefter, att någon liknande institution
icke finnes inrättad för statsverket, trots att mycket betydande belopp utbetalas
till kollektivanställd personal. Hela lönesumman beräknades vid årsskiftet
1940/41 uppgå till omkring 100 miljoner kronor, men i fortsättningen måste
man säkerligen räkna med en avsevärd ökning.

Med hänsyn till dessa stora utgifter framhåller besparingsberedningen att
det vore ett betydande statligt intresse att kunna enhetligt kontrollera och
granska- de avtal, som ligga till grund för medelsutbetalningen, samt att utveckla
och förbättra redan befintliga granskningsmöjligheter. I syfte att utröna,
vilka åtgärder som kunna anses lämpliga, har beredningen gjort vissa
undersökningar örn huru i detta avseende förfares inom vissa centrala statliga
organ. Vid försvarsverken anlitas sålunda utomstående expertis för slutande
av kollektivavtal, medan de affärsdrivande verken inom sig utsett och skolat
personal för ändamålet. Beredningen framhåller emellertid, att den inom affärsverken
träffade anordningen icke tillämpas på andra håll, framför allt
ej i de mindre företagen, därför att de icke ha tillgång till sådan förhandlingskunnig
personal som kan erfordras.

Besparingsberedningen kommer därför fram till slutsatsen att staten såsom
kollektivavtalspart i åtskilliga fall är mindre väl rustad i fråga örn förhandlingsvana
personer. Detta förhållande accentueras än mera, säger beredningen,
om man betänker att övriga arbetsgivare samt arbetarpartema under
utvecklingens gång uppbyggt centrala förhandlingsorganisationer, som äro
synnerligen väl försedda beträffande personal med förhandlingsrutin och tolknings
skicklighet. Enligt beredningens mening är det dessutom viktigt att följa
kollektivavtalens tillämpning och söka åstadkomma en fast och enhetlig
praxis.

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

-!3

Örn inrättande av ett centralt organ för kollektivavtalsfrågor. (Forts.)

För att avhjälpa de sålunda konstaterade bristerna föreslår besparingsberedningen
i sin promemoria inrättande av en statlig förhandlingsbyrå med i
stort sett följande uppgifter: att förbereda och medverka vid kollektivavtals
upprättande; att i fråga om kollektivavtalens tolkning och tillämpning biträda
nied råd och anvisningar; att lämna den förhagdlingshjälp, som är erforderlig
för slitande av tvister på grund av avtalen; och slutligen att uppsamla
och sammanställa för löneförhandlingar erforderlig lönestatistik.

Denna tilltänkta avtalsbyrå skulle vara ett centralt organ, och kostpaderna
beräknas till i runt tal 40 000 kronor årligen. Då de olika verken hitintills vart
för sig ha skött dessa förhandlingar, uppstå enligt beredningens mening åtskilliga
besparingar genom att förhandlingsverksamheten på detta sätt centraliseras,
samtidigt som man får en bättre överblick och enhetligare bestämmelser
i fråga örn dessa avtal.

över denna promemoria lia yttranden inhämtats från femton myndigheter
ävensom svenska arbetsgivarföreningen och landsorganisationen i Sverige, och
därvid har besparingsberedningens förslag tillstyrkts av de flesta myndigheterna
och arbetsgivarföreningen.

I socialstyrelsens remissyttrande, som avgavs den 10 mars 1942, beräknas
antalet kollektivavtal för statliga verk och myndigheter till 195 och antalet
berörda arbetare till 50 773. Jag vill emellertid tillägga, att styrelsen själv
framhåller, att antalet arbetare enligt denna beräkning måste anses, för lågt.
Genom vägväsendets förstatligande har exempelvis en betydande ökning skett.

Hur har denna promemoria sedermera behandlats inom finansdepartementet?
Jo, genom remiss den 9 maj 1942 överlämnades handlingarna i ärendet
till 1941 års revisionsutredning »att tagas i övervägande vid fullgörandet av
utredningen meddelat uppdrag». Inom utredningen har man emellertid varit
ljum. Man övervägde särskilt, heter det, frågan huruvida en statlig förhandlingsbyrå
lämpligen kunde anknytas till det blivande sakrevisionsorganet,
men kom till den uppfattningen, att ett dylikt inordnande icke vore lämpligt.
För den ståndpunkten anförde utredningen en motivering.

Statsrevisorerna ha nu i höstas upptagit detta spörsmål till granskning. I
deras uttalande säges: »I den mån nya områden av företagsamhet läggas .under
statens förvaltning kommer kollektivavtalsväsendet inom statsförvaltningen
att ytterligare utbredas.» Här nämner man särskilt statens övertagande. av
vägväsendet och fortsätter därefter: »Med kollektivavtalets ökade tillämpning
ökas även svårigheterna att överblicka materialet. Risk föreligger därvid för
betydande ojämnheter i såväl avtalsformer som lönesättning, vilket kan medföra
betydande utgifter för statsverket, som skulle kunna undvikas genom en
central överblick och, i de fall där sådant visar sig lämpligt, förhandlingshjälp
till de statsorgan, som därav äro i behov. För åstadkommande av enhetlighet
och reda skulle ett centralt statligt organ, med uppgift att informera
sig örn gällande avtalsbestämmelser och lönesättning såväl inom olika statliga
verk och myndigheter som inom motsvarande företag på den privata arbetsmarknaden
samt att i övrigt följa utvecklingen på hithörande område, vara till synnerlig
nytta, helst som ett av dess väsentliga uppgifter skulle bliva att tillhandahålla
för förhandlingsverksamheten erforderlig statistik, främst lönestatistik,
och bistå den statliga
ningar och koll ekti vavtals juridisk expertis.» Efter ^ ytterligare utveckling av
ärendet sluta statsrevisorerna med uttalandet »att åtgärder snarast böra vidtagas
för inrättande av ett dylikt organ».

Statsutskottet har nu som synes låtit denna av statsrevisorerna framförda
mycket viktiga fråga gå »i sumpen» tillsammans med de övriga som hänföras
till punkten, 19. Jag har funnit detta vara ur statens synpunkt både beklagligt

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Örn inrättande av ett centralt organ för kollektivavtals frågor. (Forts.)
och oriktigt, Statsrevisorerna ha enligt mitt förmenande här fört fram ett
spörsmål, som snarast bör vinna sin lösning. Därest icke de statliga myndigheterna
handlägga denna fråga med tillräckligt intresse och kraft, tillåter jag
mig uttala den önskan och förhoppningen, att i första hand statens sakrevision
och statens organisationsnämnd upptaga den till allvarlig prövning och
utforma de positiva förslag, som kunna behövas för organisationens genomförande
i praktiken. Jag skulle också vilja rekommendera statsrevisorerna att i
fortsättningen följa detta spörsmål och, därest vederbörande statliga organ
visa sig ljumma och ej taga itu med dess lösning, ånyo underställa ärendet
riksdagens prövning.

o Såsom frågan nu ligger till ha reservanterna icke haft möjlighet att ställa
något jakande, och jag har därför, herr talman, endast velat göra detta uttalande
till den kraft och verkan det hava kan.

Jag har som sagt intet yrkande.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Den föregående ärade talaren
harie ju intet yrkande, och därför har jag ej anledning att gå närmare in på
frågan. Jag vill emellertid med ett pär ord giva till känna, huru man inom
statsutskottets majoritet såg på denna fråga.

Först vill jag säga att statsutskottets första avdelning, som hade att förbereda
ärendet, från finansdepartementet inhämtade att man där tagit detsamma
under övervägande och att man hade frågan under utredning och undersökte
huruvida och på vilket sätt den lämpligen borde lösas. Och efter
denna upplysning fann utskottet icke påkallat att hemställa, att riksdagen
skulle^ skriva till Kungl. Majit örn utredning i frågan. Jag anser visst inte
att fragan är betydelselös, men jag finner elef å andra sidan mycket svårt
att nu på rak arm säga, huru den bör lösas och om man skall följa besparingsberedningens
förslag. De främsta orsakerna till att utskottet icke nu
velat föreslå riksdagen ett positivt uttalande i frågan äro alltså dels att
Kungl. Majit redan har frågan under utredning och dels att statsutskottet
icke varit berett att ange på vilket sätt densamma borde lösas.

Det är riktigt, såsom statsutskottets ärade ordförande upplyste örn, att flertalet
av de myndigheter, som yttrat sig över bes p ari n gs be r e cl ni n gens förslag,
ha hemställt örn bifall till detsamma, Framför allt försvarsväsendets olika grenar
men även en del övriga institutioner ha uttalat sig för förslaget. Däremot
ha järnvägsstyrelsen, domänstyrelsen och telegrafstyrelsen med flera ansett
att för deras del föreligger inget behov av ett sådant organ. Jämväl landsorganisationen,
sorn fått tillfälle att yttra sig i saken, Ilar för sin del avstyrkt.
Frågan ligger följaktligen icke så klart till. När den därtill är föremål
för allvarligt övervägande inom regeringen, har statsutskottets majoritet
icke ansett det behövligt att vid detta tillfälle föreslå riksdagen att i skrivelse
till Kungl. Majit hemställa örn vidtagande av åtgärder.

Detta är i. korthet, herr talman, skälen till latt statsutskottet icke ansett
frågan vara i det läge, att några omedelbara åtgärder från riksdagens sida
nu behövde vidtagas.

Herr Wistrand: Herr talman! Först skulle jag vilja göra en anmärkning
mot den rent tekniska utformningen av statsutskottets förevarande utlåtande.
Tillvägagångssättet är ju i enlighet med gammal tradition, och därför är kanske
inte någon ändring att vänta, men det skulle dock vara synnerligen önskvärt
att riksdagen — även i de fall, där statsutskottet icke föreslår några åtgärder
i anledning av statsrevisorernas berättelse —• finge åtminstone någon upplys -

Onsdagen ilen 19 april 194-1.

Xr 14.

-J5

Örn inrättande av ett centralt organ för kollektivav tals fr ägor. (Forts.)
ning om varför utskottet har stannat i en negativ ståndpunkt. Nu sammanföras
ju alla sådana frågor i en: gemensam punkt, och man kan icke i de olika fallen
se vad det är som föranlett utskottet att icke upptaga statsrevisorernas yrkande.
Jag väntar mig, som sagt, knappast någon ändring i riksdagens arbetsformer
på denna punkt lika litet som i andra fall, men jag har icke velat underlåta
att framhålla som värdefullt, om statsutskottet till ett annat år ville taga
under övervägande att behandla varje punkt av revisorernas berättelse för sig.

Jag övergår nu till det ärende, som här har varit föremål för diskussion.
Numera måste det nog sägas vara ett mycket säreget förhållande att en arbetsgivarpart,
som har att sluta kollektivavtal för ett så stort antal arbetare som
statsverkets olika institutioner göra, icke är bättre rustad än som för närvarande
är fallet. Av alla arbetsgivare i vårt land, som ha att sluta kollektivavtal med
mer än 20 eller 30 arbetare, är staten i nuvarande stund ovedersägligen den
sämst rustade. Städerna ha för länge sedan skaffat sig en organisation för
förhandlingsarbetet, och landstingen ha nu också gjort det. Det dröjer väl inte
länge innan också landskommunerna måste göra det, för så vitt de icke redan
träffat vissa förberedelser. Men statsverket, som för närvarande sysselsätter
minst 60 000 kollektivavtalsanställda arbetare, vilkas avlöningssumma torde
motsvara åtminstone 200, kanske närmare 300 miljoner kronor, har intet organ,
som förbereder dessa frågor ur kollektivavtalsrättslig synpunkt, som för en
jämförande lönestatistik och överhuvud taget ikläder staten såsom part i kollektivavtalen
den rustning, som varje enskild arbetsgivare anser sig vara skyldig
att genom sina organisationer på arbetsmarknaden hålla sig med.

Visserligen torde de stora statliga verken, såsom telegrafverket, statens järnvägar
och domänverket, inom sig ha mycket goda förhandlingsorgan med stor
erfarenhet och även tillgång till de uppgifter, som verken behöva för lörhandlingsverksamheten
inom sitt eget begränsade område, men de sakna möjlighet
till lättillgänglig jämförelse med övriga statliga verk och institutioner. För
övrigt skadar det inte, örn de kunna hålla sig underkunniga även örn förhållandena
på den enskilda arbetsmarknaden. Vidare sakna de i regel den kollektivavtalsrättsliga
expertis, som finns på andra håll. Denna brist har — som
jag under de tio år jag satt i arbetsdomstolen haft tillfälle att konstatera —
någon gång föranlett onödigt dunkla kollektivavtalsbestämmelser, som kunde
tolkas på olika sätt och därför gåvo anledning till tvister.

Nu händer det gång på gång, att det hos ett statsorgan göres framställning
örn kollektivavtal, och vederbörande ämbetsman, som framställningen drabbar
skall utan föregående träning och erfarenhet vara beredd att förhandla därom.
Städerskorna till exempel ha på senare tid börjat begära kollektivavtal. Hur
många läroverksrektorer, som inte haft någon säkrare uppfattning örn vad ett
kollektivavtal överhuvud är, lia inte fått ta emot framställningar om uppgörande
av sådana avtal! De lia inte haft någon hjälp, ingen att rådfråga. Småningom
har centralt genom byggnadsstyrelsen utfärdats vissa normerande bestämmelser,
som kunna tjäna som ledning. Men det är ett palliativ, inte heller inom byggnadsstyrelsen
torde nian känna till arbetsmarknadens förhållanden tillräckligt
för att tjäna som vägledning för en vittgrenad kollektiv avtalsreglering. Nog
måste det anses egendomligt, att statsutskottet och .statens lönenämnd sitta
och granska och pruta, när det skall bestämmas cn lön på 2 500 eller 3 000
eller 4 000 kronor till någon Ulen tjänsteman, medan däremot statens organ
fullkomligt sakna kontroll och handla utan tillgång till expertis, nili'' det gäller
de mycket omfattande kollektiva uppgörelserna med arbetarna med deras mycket
vittgående ekonomiska konsekvenser! Detta tillstånd kan ju inte vara hållbart
i längden. Vill man, att kollektivavtalet skall tillämpas på det statliga
området, vilket numera inte kan undgås, då måste man också se till, att statens

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Örn inrättande av ett centralt organ för kollektivavtals frågor. (Forts.)
intressen kunna bevakas på sådant sätt, att kollektivavtalsuppgörelserna bli
av liknande art och liknande hållbarhet som på den enskilda arbetsmarknaden.

Det har åberopats av herr förste vice talmannen, som uppträdde som statsutskottets
representant, att man inte riktigt visste, hur detaljerna skulle ordnas.
Ja, det är inte fråga örn att statsutskottet här skulle fullkomligt ha kartlagt,
hur detta organ skulle se ut. Det lia åtminstone statsrevisorerna aldrig tänkt sig,
och de lia inte heller kunnat ge mer än mycket allmänna anvisningar örn hur
detta organ skulle vara beskaffat. Den saken måste utredas. Men att man skulle
kunna ta detta som skäl för att avvisa denna vid statsrevisionens framställning,
förefaller mig vara mycket egendomligt och på intet sätt berättigat.

Inte heller är det berättigat att betrakta avstyrkanden från några av de verk,
som sysselsätta många arbetare och lia skött sina avtalsuppgörelser med dem
självständigt och ganska bra, såsom avgörande för frågan. Dessa verk anse sig
lia klarat sin uppgift, och de lia med de svenska ämbetsverkens vanliga tröghet
varit rädda för att få sin självständighet rubbad. Men här är det ju inte meningen
att inkräkta på självständigheten, utan det är meningen att skapa ett sammanhållande
organ. Jag för min del är övertygad om att detta inte kommer
att medföra försämrade förhållanden för de ämbetsverk, som lia skött sina kollektivavtal
och varit hjälpligt rustade härför, utan det kommer att bringa
dem ytterligare hjälp. Jag känner igen denna partikularism, som alltid gjort
sig gällande inom Sveriges statsförvaltning, icke minst inför nya aspekter,
och jag värderar den inte mycket högt.

Så kommer jag till det andra av herr förste vice talmannen åberopade skälet,
nämligen att landsorganisationen har avstyrkt förslaget. Ja, jag måste beteckna
det som förvånande, att landsorganisationen ansett sig böra yttra sig
i denna fråga. Det må vara hänt, att man har vänt sig till landsorganisationen
med remiss, men det är egendomligt, att den avgivit yttrande. Landsorganisationen
representerar i detta sammanhang elen part, som Ilar intresse av
att avtalsuppgörelserna till förmån för dess medlemmar bli så ofördelaktiga för
statsverket som möjligt, och den har därför ett uppenbart intresse av att dess motpart
är illa rustad. Man kan därför inte tillmäta landsorganisationens yttrande
alltför stor betydelse. Jag måste ändock uttrycka en viss förvåning över landsorganisationens
avstyrkande. Landsorganisationen har nämligen i allmänhet
nedlagt ett mycket berömvärt arbete på att få kollektivavtalen avfattade i
en sådan form, att de inte tede av formella brister och att de även i övrigt
vore upprättade på ett sådant sätt, att de inte skulle ge anledning till onödiga
tvister, utan vara så hållbara som möjligt och ge en effektiv reglering. Ur
denna synpunkt är ju en statlig förhandlingsorganisation mycket önskvärd,
och jag tror, att, sedan den kommit till stånd, dess värde skulle erkännas även
för landsorganisationen.

Det är enligt min mening uppenbart, att frågan inte kan dö, utan kommer
att arbeta sig fram till sin lösning, därför att den måste lösas. Tyvärr är jag
av konstitutionella bestämmelser hindrad att här göra något yrkande gentemot
statsutskottets ställning till statsrevisorernas förslag — ett sådant yrkande
kan inte upptagas av herr talmannen — och jag får därför nöja mig med att
i dag till protokollet lia anfört statsrevisorernas synpunkter på frågan och
uttrycka en bestämd förhoppning örn att den inom kort kommer att lösas.

I detta anförande instämde herrar Carl Edmund Eriksson. Nordenson, Herlitz,
Ekströmer, Carl Eric Ericsson, Karl Emil Johanson, Björkman och Ragnar
Bergh.

Herr Forslund: Herr talman! Jag ber att få anmäla, att jag inte kan anlägga
samma synpunkter som den föregående talaren. Jag har i stället mer

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

Om inrättande av ett centralt organ för kollektivavtalsfrågor. (Forts.)
och iner kommit till dea uppfattningen, att man får gå fram med en utomordentligt
stor försiktighet, när man vid sidan av de ansvariga myndigheterna
skall bygga upp en organisation, som kommer att minska det ansvar, vilket för
närvarande åvilar de statliga förvaltningarna. När vi för inte länge sedan
beslöto att för statens verk införa en organisationsnämnd, hade jag den känslan,
att vi därmed också tillsatte ämbetsmän, vilka såsom sidoordnade med
våra förvaltningschefer och deras medhjälpare i viss mån skulle blanda sig i
förvaltningsangelägenheterna.

■lag vill för min del bestämt uttala den uppfattningen, att man överhuvud
icke skall tumma på det krav, som man har att ställa på en förvaltningschef,
vilket av statens verk som än månde sortera under honom, nämligen att lian
skall bära hela ansvaret. Men så snart man är inne på ett sådant experiment,
som man här rekommenderar, prutar nian av på detta krav. När det talas
örn hjälp med att anskaffa statistik med mera, är det väl ingen som på allvar
uppfattar detta så, att det i detta avseende skulle brista i våra stora förvaltningar.
Den känner föga till de stora affärsdrivande verken, som tror, att
dessa leva i okunnighet örn arbetsmarknadens problem, vare sig det gäller lönesatser
eller annat. Långt därifrån! Det vore att beklaga, örn det skulle brista
i förvaltningarnas förmåga att föra kollektivavtalsförhandlingar. Men inte reparerar
man en sådan brist med att konstruera fram ett delansvarigt organ vid
sidan av verkscheferna. Jag skulle i stället vilja låta hälsa de blivande statsrevisorerna,
att de måtte överväga denna sak noggrannare än som nu synes ha
skett att döma av den revisionsberättelse, som i dag föreligger. I denna tyckes
den tankegång, som jag här har fört till torgs, icke alls ha övervägts så som
borde ha skett, innan ett förslag framlagts.

Jag vill framhålla, att man av statsrevisorernas referat av vad som har
uttalats i besparingsberedningen.s promemoria och förekommit vid den följande
behandlingen av förslaget icke får riktigt klart för sig vad som åsyftas. Folden
händelse det är meningen att skaffa uppgift örn alla kollektivavtal i landet
och deras innehåll, vill jag erinra örn att det för detta ändamål finnes en
byrå i socialstyrelsen, som sedan många år tillbaka dag för dag följer med
allt som sker på arbetsmarknaden, framför allt när det gäller kollektivavtalens
utformning. På denna byrå kan nian när som helst under året få erforderlig
aktuell statistik. Därifrån skola således respektive verkschefer kunna skaffa
de uppgifter, som de anse sig vara i behov av. Inte behöver man skapa någon
ny byrå för den saken! Det är också att gå alltför långt, örn man säger att
man behöver ge råd till vederbörande verkstyrelser. Ingen kan väl ändå göra
gällande, att statsverkets olika förvaltningsgrenar och deras chefer lia handlagt
kollektivavtals frågorna utan det allvar, som statens intressen kräva. Ingen
kan väl påstå, att de vid statens affärsdrivande verk anställda, för vilka kollektivavta]
gälla, lia kommit att bli mest gynnad nation på arbetsmarknaden.

Herr Wistrand nämnde ett exempel. Han talade örn rektorerna, som skulle
uppvaktas av städerskorna med begäran örn att få lönerna reglerade genom
kollektivavtal. Statsrevisorerna referera själv på sidan 61 i sin berättelse till
en överenskommelse, som träffats den 15 januari 1943 mellan å ena sidan av
chefen för kommunikationsdepartementet utsedda delegerade för statliga myndigheter
och institutioner och å andra sidan delegerade för statstjänarkartellen.
Vidare erinra statsrevisorerna örn att Kungl. Majit genom cirkulär den 22 januari
1943 anbefallt statliga myndigheter och institutioner att, då kollektivavtal
träffades om städningsarbete i huvudsak följa det förslag till kollektivavtal,
som parterna överenskommit örn att förorda. Vidare heter det i cirkuläret,
att örn avsevärd avvikelse från avtalsförslaget ifrågasattes, skulle
man rådfråga en viss statlig myndighet, nämligen byggnadsstyrelsen. Man

£8 Nr 14. Onsdagen den 19 april 1944.

Örn inrättande av ett centralt organ för kollektivavtals frågor. (Forts.)
har således, det vill jag säga till herr Wistrand, sörjt för att rektorerna icke
behöva stå villrådiga, när det blir fråga om kollektivavtal.

Jag skulle framför allt vilja betona, att man här bör gå fram med all möjlig
försiktighet. Det är ju nämligen faktiskt fråga örn en påbyggnad på förvaltningsorganen.
Visar det sig, att dessa själva vilja organisera något samarbete,
må det kunna ske, men man bör inte gå så långt som att vid sidan av
förvaltningsorganen inrätta något slags byrå med särskild styrelse — hur denna
skall vara sammansatt, vet inte jag. Det är ett virrigt upplagt projekt, och
det förvånar mig, att våra statsrevisorer tagit fasta på detta. Så känner jag
det. Jag bär varit med och förhandlat åtskilliga gånger och vet, att motparten
nog alltid klarar sig.

Herr Wistrand förde också en annan sak på tal, nämligen att det ibland
brister i fråga örn det avtalsrättsliga innehållet. Men det är ju så, herr Wistrand,
att dessa avtal icke träffas, med mindre statens förlikningsman varit
med och formulerat dem. Detta ger väl trygghet för att det rättsliga innehållet
i avtalen blir sådant som det bör vara.

Jag tycker för min del, att statsutskottets uppfattning, att man icke kan
taga ställning till denna fråga nu, är riktig, och jag skulle vilja säga, att man
i framtiden bör gå fram med den allra största försiktighet här och inte skapa
något nytt organ. Finnes någon brist i detta avseende, kan denna fyllas genom
samarbete mellan de olika verken, utan att staten själv behöver träda fram
och ordna för dem allihopa.

I herr Forslunds yttrande instämde herrar Bäcklund, Roberl Berg. Herman
Ericsson och Gottfrid Karlsson.

Herr Carlström: Herr talman! Då jag deltagit i behandlingen av denna
fråga i statsutskottet, vill jag i all korthet deklarera min ståndpunkt.

Jag var också med, när frågan var före i lia avdelningen. Där fick den
en mycket knapphändig behandling. Det upplystes, såsom herr förste vice
talmannen redan meddelat, att frågan Ami’ under utredning i finansdepartementet
och att förslag därifrån var att vänta inom den närmaste tiden. Jag
böjde mig då för uppfattningen, att man under sådana förhållanden borde
avvakta, ehuru jag egentligen l^ste en annan mening i frågan. När frågan
skulle avgöras av statsutskottet in pleno, blev det ånyo diskussion. Eftersom
jag inte hade anmält någon avvikande mening vid frågans behandling i avdelningen,
kunde jag inte göra det heller vid omröstningen i statsutskottet,
ehuru jag hade precis samma ståndpunkt i frågan som reservanterna här ha
anfört.

Jag har den uppfattningen, att det är alldeles nödvändigt, att här göres
någonting, att det skapas ett organ, som de olika statsförvaltningarna kunna
anlita, när de träffa kollektivavtal. Det har också visat sig på andra håll, att
en sådan anordning är nödvändig. Landstingsförbundet t. ex. har sin egen
förhandlingsdelegation, som är till stor hjälp för landstingen Aud underhandlingar
i lönefrågor. Motsvarande skulle givetvis gälla för staten. Det har
också upplysts örn att statliga organ i vissa fall fått låna förhandlingsdelegater
från det enskilda näringslivet. Jag tycker, att det är inte bara en oerhörd
brist utan också en ytterst stor svaghet för staten att lia det ordnat på
detta sätt.

Nu har herr Forslund uttalat, att ett sådant organ, som här skisserats av
besparingsberedningen och statsrevisorerna, skulle vara obefogat och obehövligt.
Jag tycker för min del, att det är förunderligt, att något dylikt kan
komma från detta håll, som representerar arbetarparten. Det är säkerligen

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

Örn inrättande av ett centralt organ för kollektivavtals!vågor. (Forts.)
både i de anställdas och i statens intresse, att det blir ordning- och reda på
detta område.

Med dessa ord har jag velat klargöra min inställning till denna fråga.

Herr Wistrand: Herr talman! Herr Forslund säger, att man skall vara
mycket försiktig med att inkräkta på förvaltningsorganens bestämmanderätt
och i stället utan inblandning utifrån låta dem handla självständigt i dessa
frågor. Det är ju rätt egendomligt att få höra detta resonemang med sådan
styrka framföras av en person, som just representerar ett främmande element
vid förhandlingarna. Landsorganisationen och dess funktionärer äro icke anställda
under vederbörande ämbetsverk. I avtalsförhållandet gentemot staten
motsvara de i varje avseende den personal, som skulle finnas på den här ifrågasatta
byrån. När man anser det så angeläget att tillförsäkra arbetarparten
denna hjälp — och jag finner det helt naturligt att man så gör — förstår
jag inte, varför inte samma hjälp skall kunna tillförsäkras även statens representanter.

Herr Forslund säger vidare, att man inte behöver någon statistik och inte
någon kollektivavtalsexpertis, därför att allt detta finnes att tillgå på socialstyrelsens
förlikningsmannaexpedition. Ja, på förlikningsmannaexpedi tronen
kan man naturligtvis få ta del av kollektivavtalen; de större avtalen tryckas
för övrigt i allmänhet. Men herr Forslund är dock inte så naiv, som han ger
sig ut för, ela han vill tillmäta denna informationscentral något större värde
för vinnande av upplysningar örn det verkliga löneläget. Det är de verkliga
inkomsterna man behöver veta i en lönestatistik, och herr Forslund vet lika
bra som jag, att den saken får man ingen upplysning örn på förlikningsmannaexpeditionen.
För att få reda på något därom, måste man föra den statistik,
som arbetsgivarna och naturligtvis även arbetarna föra. Det är ju inte
alldeles säkert, att arbetarna äro så särskilt benägna att låta arbetsgivaren
taga del av denna statistik, åtminstone inte helt och fullt och i andra fall än då
det passar dem själva. Det är väl dock inte herr Forslunds mening att göra
gällandg, att den ena parten bör ha möjlighet att hålla sig med jämförande
statistik men däremot inte den andra parten. Det blir i varje fall ett mycket
otillfredsställande förhållande för statsverket.

Så framhöll herr Forslund vidare, att alla kollektivavtal komma till stånd
under medverkan av en statens förlikningsman, varigenom den avtalsrättsliga
expertisen, enligt hans mening, vöre tryggad. Det är dock en mycket stor del
av kollektivavtalsuppgörelserna, kanske t. o. m. huvudparten, som kommer till
stånd utan medverkan av förlikningsman. Och även örn motsatsen skulle vara
fallet, äro ju långt ifrån alla förlikningsman jurister. Det förhåller sig f. ö.
så — det har säkert herr Forslund lika väl som jag erfarenhet av — att den
omständigheten, att ett avtal kommit till stånd under medverkan av en förlikningsman,
sannerligen inte innebär någon garanti för klara och tydliga formuleringar.
En förlikningsman har ofta, när en fråga är oöverkomlig eller
svår att lösa, intresse av att använda en sådan formulering, som nödtorftigt
täcker svårigheterna för stunden men lämnar fältet fritt för framtida tvister
om tolkningen.

Vad rektorerna beträffar, framhöll jag just i mitt anförande, att det numera
finnes centrala direktiv på detta område. Men detta hindrar ju inte, att
vederbörande oförberett bli attackerade med avtalsförslag och måste avgöra
i vad mån större eller mindre avvikelser böra medgivas. Och där kan man göra
svåra misstag. Som jag också framhöll, är det numera åtskilligt bättre än
vad det varit tidigare. Men för blott ett par år sedan hade man mycket besvärligheter
på detta område.

::o

Xr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Örn inrättande av ett centralt organ för kollektivavtals frågor. (Forts.)

Dit herr Forslund i sista hand syftar är nog, att man i fråga om statsverket
skall ha tillfälle till samma metoder som man använt gent emot landsting
och städer, nämligen sättet att »saxa» sig fram. Man vill först göra upp med
ett verk och få ett prejudikat där. Sedan tar man nästa verk och gör upp
med det, kanske med någon förhöjning. Och så är saxningen i gång på det
allmännas bekostnad. Det är nog egentligen detta som denna långa diskussion
rör sig örn. Denna kammare, som ju i stor utsträckning är sammansatt av
kommunalmän, borde ha en känsla av, att vad man ansett nödvändigt att få
till stånd på det kommunala området, vad man funnit vara en tvingande nödvändighet
på det militära området — förra året fick man ju där improvisera,
därför att det höll på att bli fullständigt kaos — måste man så småningom
genomföra för statsverket i dess helhet. Så som frågan nu ligger till, kan
denna uppfattning ej manifesteras i voteringssiffror. Jag upprepar — denna
fråga tvingar fram sin lösning.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Utöver vad herr Wistrand
yttrat i sin replik vill jag säga några ord i anledning av herr Forslunds betänkligheter
mot att vid sidan av de statliga myndigheterna inrätta ett förhandlingsorgan.
Herr Forslund betraktade detta som ett ingrepp i myndigheternas
rätt att självständigt förvalta sina angelägenheter. Jag vill emellertid
erinra örn, att de statliga myndigheterna själva gjort framställning i dessa
spörsmål. I gemensam skrivelse den 18 november 1941 hemställde arméförvaltningens
tyg- och intendenturdepartement samt fortifikationsstyrelsen,
marinförvaltningen, flygförvaltningen och försvansväsendets verkstadsnämnd
hos Kungl. Majit på i skrivelsen anförda skäl, att dessa myndigheter måtte
få till sitt förfogande en sakkunnig för behandling av avlönings- och anställningsfrågor
för arbetarna vid försvarsväsendet. I samma skrivelse förklarades
även, att det för befordrande av enhetlig bedömning av uppkommande tolkningsfrågor
vore önskvärt, att vid sidan av dylik avtalsexpert även fungerade
en särskild rådgivande nämnd. Vederbörande myndigheter ha sålunda själva
icke betraktat detta såsom något ingrepp i sin självständighet, utan snarare
ansett det vara en hjälp vid utövandet av sin funktion som statsorgan.

När det framhålles, att de affärsdrivande verken avstyrkt den i besparingsberedningens
promemoria gjorda framställningen, vill jag erinra örn, att de
fyra affärsdrivande verk det är fråga örn äro så stora, att de inom sig själva
kunnat ordna med ett självständigt avtalsorgan. Emellertid har av dessa verk
generalpoststyrelsen förklarat, att i princip ingen erinran finnes att göra motförslaget,
dock under förutsättning, att den föreslagna byråns befogenhetericke
komma att beröra annan postverkets personal än den som anställts enligt
kollektivavtal. Detta är sålunda i princip ett tillstyrkande av förslaget. Men
så ha vi denna stora mångfald av mindre statsorgan, läroverk och andra skolor,
sjukhus, sinnessjukhus o. s. v. För dessa, som ju inte själva kunna ordna
organ för förhandlingar, är det en tvingande nödvändighet att förhandlingsorgan
tillskapas genom statens försorg. Det kan inte vara rimligt, att det i
fortsättningen skall tillgå så, att det på olika håll göres upp kollektivavtal,
som stå i strid med varandra-, som till innehåll och form äro så olika, att det,
som jag sade, blir en brokig karta med kollektivavtal. Som herr Wistrand i
sitt anförande påpekade, kan det inte heller vara riktigt, att riksdagen, som
sitter och bestämmer, örn exempelvis ett biträde eller en sekreterare i ett verk
skall ha ett tillägg av 400 eller 500 kronor, inte har något inflytande på behandlingen
av dessa stora lönefrågor, som beröra massor av folk och gälla väldiga
belopp.

I egenskap av ledamot av ett landsting känner jag ganska väl till dessa frå -

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

Örn inrättande av ett centralt organ för kollektivavlalsfrågor. (Forts.)
gor. Landstingen ha haft mycket tråkiga erfarenheter av det förhållandet, att
varje landsting för sig förde förhandlingar med sin kollektivavtalsanställda
personal. Det blev till slut en så brokig karta av kollektivavtal, att man blev
tvingad att skapa en gemensam förhandlingsorganisation för samtliga rikets
landsting, en landstingens lönenämnd. Jag är ledamot av denna lönenämnd
och är även ledamot av den av denna lönenämnd utsedda förhandlingsdelegationen.
Genom den erfarenhet som jag sålunda under åtskilliga år vunnit
på detta område har jag fått klart för mig, hur oerhört viktigt det är, att
allt bedömande före förhandlingarna och under förhandlingarna sker enhetligt
och att tolkningen av ingångna avtal sker enhetligt. Det är alltså en ur
statens synpunkt utomordentligt viktig fråga, som besparingsberedningen och
statsrevisorerna här tagit upp, och det är även med hänsyn till statens intresse,
som jag nu velat bringa detta spörsmål under debatt. Jag förstår väl, att de
som stå på arbetarsidan kunna ha intresse av att dessa avtalsförhandlingar Lii
splittrade på många händer — ju flera händer det är, desto större möjligheter
bär man att pressa i de olika avtalsförhandlingarna. Men det är just så som
det inte skall gå till, och i längden är detta inte nyttigt vare sig för arbetsgivarparten
eller för de anställda.

Herr Forslund nämnde, att det inom socialstyrelsen finnes en byrå för förhandlingsfrågor.
Denna byrå brukar efter avslutade förhandlingar infordra
avskrift av ingångna kollektivavtal och uppgifter örn löner o. dyl., och på
grundval härav uppgöres statistik. Någon inverkan på avtals frågornas behandling
kunna ju dessa i efterhand inkomna uppgifter inte ha. Vad det här
gäller är ju att inrätta ett organ, som i första hand får taga itu med ärendena
och söka bringa dem till en lycklig lösning.

Jag har sålunda ingen anledning att ändra den uppfattning jag tidigare
tillåtit mig giva uttryck åt.

Herr Siljeström: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av herr
Forslunds yttrande, att det numera finnes kollektivavtal för städerskepersonalen
vid statens verk, vilket enligt herr Forslund skulle visa, hur väl det är
ordnat på detta område. Enär jag hade äran att fungera såsom av Kungl.
Maj :t utsedd opartisk ordförande vid de förhandlingar, som föregingo detta
kollektivavtal, är jag i tillfälle att lämna en del upplysningar därifrån.

Av vad som förekom vid dessa förhandlingar har jag fått den bestämda
uppfattningen, att allt inte är som det borde vara. Det visade sig nämligen,
att de i och för sig utmärkta personer, som utsetts att för de olika ämbetsverken
förhandla med städerskepersonalens organisationer, voro ganska främmande
för allt som rörde förhandlingar och förhandlingsteknik. Jag måste säga,
att gentemot de mycket tränade representanterna på arbetarsidan kommo de
helt till korta. Det var faktiskt så, att jag många gånger fick glömma min
ställning såsom opartisk ordförande och i stället försöka hjälpa arbetsgivarsidans
representanter, så att de inte alltför mycket trampade i klaveret. Därmed
är intet ont sagt örn dessa representanter, ty felet var blott, att de inte
voro hemma på området.

Nu säger herr Forslund, alf man skulle inkräkta på ämbetsverkens självständighet,
örn man tillsatte en sådan här förhandlingsbyrå eller arbetsgivarbyrå,
om jag så får kalla den. Jag kan inte riktigt följa herr Forslund på den
punkten. Det har viii ingen inverkan på de olika ämbetsverkens självständighet,
att de löner som skola utgå till arbetarpersonalen bestämmas kollektivt eller
genom andra organ. Lönerna till tjänstemännen bestämmas ju kollektivt över
hela linjen genom placering i olika lönegrader, som äro fastställda av Kungl.
Majit och riksdagen, och detta anses väl inte inkräkta på ämbetsverkens själv -

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Örn inrättande av ett centralt organ för kollektivav tals frågor. (Forts.)
ständighet. Att ämbetsverken anlita sakkunnigt och förhandlingsvant folk kail
ju inte minska deras självständighet. Jag är övertygad örn att de industrichefer,
som anförtro sina förhandlingar åt arbetsgivarföreningens representanter och
själva sitta med vid förhandlingsbordet, inte på något sätt anse att dessa representanter
inkräkta på deras självständighet i fråga örn skötseln av industriföretagen.

Herr Forslund och herr Wistrand berörde de svårigheter rektorerna haft i
fråga om städerskepersonalen. Såsom förut nämnts har för denna personal
träffats kollektivavtal, som gäller för alla verk, även för skolorna. Men det är
att märka, att för varje skola skall det göras upp särskilda avtal, och därvid
måste man förhandla om tillämpningen av olika detaljer i kollektivavtalet. Det
har visat sig — det gäller inte bara skolorna, utan även andra verk — att
vederbörande personalchef eller den tjänsteman som skött förhandlingarna
varit ganska främmande för dessa frågor. Jag vill minnas, att i detta kollektivavtal
rörande städningen — eller kanske det var i den anmodan som Kungl.
Maj :t sedermera riktade till ämbetsverken— infördes en passus örn att vederbörande
ämbetsverk hade att i tekniska frågor vända sig till byggnadsstyrelsen
för at.t få sakkunnig hjälp. Det visade sig alltså, att det inte var möjligt för
de olika verkscheferna i landet att utan hjälp klara upp dessa frågor. Jag vet
emellertid inte om denna tekniska rådgivning koni tillstånd, ty det meddelades
mig, att den tjänsteman som blivit utsedd härtill inte var vidare pigg på
saken.

Det kan nu synas som örn hela denna debatt vore skäligen onödig, ty av herr
förste vice talmannens yttrande fick jag den uppfattningen, att frågan är under
behandling i finansdepartementet och att det är detta som varit anledningen
till att ett antal av statsutskottets ledamöter inte ansett sig i nuvarande läge
böra biträda statsrevisorernas hemställan. Är så förhållandet, anser jag, att
man kan nöja sig med beskedet att frågan ligger hos Kungl. Majit för prövning.
Vad som möjligen i denna debatt kan giva anledning till oro är, att det
i herr Forslunds anförande kan ligga en rekommendation till finansministern
att inte bry sig örn statsrevisorernas hemställan och kanske överhuvud taget
lämna denna sak åt sitt öde. Örn så är fallet, har debatten uteslutande varit till
skada.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Såsom debatten här utspunnit sig,
har den närmast kommit att röra sig örn frågan, huruvida det är av behovet påkallat
att inrätta ett statligt förhandlingsorgan, vilket, som det sades under
överläggningen inom statsutskottet, kan växa ut till en betydande storlek.
Inom utskottet togo vi icke ställning i sakfrågan. Statsutskottets avdelninggjorde
sig underrättad örn hur saken låg till i finansdepartementet. Därifrån
erhölls den upplysningen, att man hade frågan under utredning. Jag har i dag
haft ett samtal med finansministern, som bekräftade riktigheten av denna
uppgift. Det är detta som varit anledningen till såsom jag tidigare betonat att
utskottet inte föreslagit skrivelse i frågan.

Jag medger, att det kan ligga åtskilligt i herr Wistrands erinringar i fråga
örn den formella uppställningen av utskottets utlåtande. Han ansåg, att de
särskilda punkterna i statsrevisorernas berättelse borde redovisas på annat
sätt än utskottet gjort. Statsutskottet har emellertid följt vedertagen praxis,
då utskottet underlåtit att redovisa statsrevisorernas yttrande i de fall, då det
inte göres någon särskild hemställan, omförmälan eller anmälan från utskottets
sida. Det är dock uppenbart, att det är svårt för de riksdagsledamöter, som inte
deltagit i utskottsbehandlingen, att veta vad utskottet haft för uppfattning i

Onsdagen elen 19 april 1944.

Nr 14.

Om inrättande av ett centralt organ för kollcklivavtalsfrågor. (Forts.)
fråga om en viss punkt, när utskottet inte redogjort för punkten. Det borde
övefvägas, om inte i klarhetens intresse en ändring i detta avseende borde ske.

Nu vet jag emellertid inte, om den ståndpunkt, som sålunda intogs av utskottets
majoritet, gillas av en del av de talare, som uppträtt i debatten. Såvitt
jag kunnat förstå, är det en del ledamöter som önska, att riksdagen i dag
skulle ha fattat ett positivt beslut i frågan. Detta har jag emellertid, herr talman,
inte varit beredd att biträda. Frågan hade kanske legat annorlunda till,
örn ett sådant yrkande framkommit inom utskottet. Såsom kerr Forslund framhållit,
är ju denna fråga av grannlaga natur ur både verkschefernas och de anställdas
synpunkt. Frågan är så pass ömtålig, att den bör noga ventileras och
utredas, dag tror emellertid, för min del, att det kan bli nödvändigt att tillskapa
ett förhandlingsorgan, inte minst för att få till stånd enhetlighet i fråga örn
löneställning och anställningsvillkor inom de olika områdena av statens verksamhet.
''Utskottet har dock som sagt inte velat föregripa den utredning, som för
närvarande pågår inom finansdepartementet. Det har ju varit praxis, att statsutskottet,
när en fråga, i vilken statsrevisorerna gjort en framställning eller
ett uttalande, redan är föremål för utredning, inte gjort någon särskild hemställan.

Herr Forslund: Herr talman! Jag är tacksam för att jag fått tillfälle att
taga upp en debatt örn denna fråga, ty den är en för vår statsförvaltning utomordentligt
ömtålig fråga.

Herr Wistrand förklarar, att jag lämnat en falsk bild av läget, när jag säger,
att förlikningsmännen svara för det rättsliga innehållet i kollektivavtalen.
Jag har ett långt livs erfarenhet av att intet kollektivavtal har slutits vid statens
järnvägar utan att förlikningsmannen suttit såsom ordförande vid förhandlingarna.
Så har varit fallet alltifrån rådman Cederborgs tid och fram
till den nu fungerande förlikningsmannen, landshövding Ekblom. Hur starka
chefer järnvägsstyrelsen än haft, har förlikningsmannen alltid tillkallats. Och
vid förhandlingarna har det aldrig gått schematiskt till. Även örn verkschefen
inte varit närvarande, har hans ande alltid varit med genom det ombud som
han skickat till förhandlingarna. Detta är enligt mitt sätt att se den rätta
ordningen när det gäller statliga verk, vilka vi organiserat med hela ansvarstyngden
på verkschefen. Han, skall inte behöva några rådgivare, utan skall
själv svara för sitt ämbetsverk i hela dess omfattning.

Det är en annan sak som vi inte få glömma. Det har visserligen överlåtits
åt styrelsen för vederbörande verk att kollektivt träffa avtal om löner till arbetarna.
Men dessa uppgörelser skola ske i nära anslutning till vad riksdagen,
beslutat på närgränsande områden. Lönerna till ordinarie personal bestämmas
ju av riksdagen. Lönerna till den extra-ordinarie personalen bestämdes förr i
tiden av förvaltningschefen, men även dessa gå ju numera — sedan ett årtionde
tillbaka — in under lönereglementet, som fastställes av riksdagen. Här har
man alltså god ledning, när man skall bestämma lönerna för rekryteringspersonal
och hjälppersonal, det må nu vara verkstadspersonal eller vad slags personal
som helst. Lönerna skola fastställas i nära anslutning till de av riksdagen
fastställda lönerna, och man är alltså inte alls ute på någon vildmark,
utan har ett mycket gott jämförelsematerial.

När jag hör herrarnas resonemang här, blir jag ganska rädd för konsekvenserna.
Skall man följa detta resonemang, blir väl den följdriktiga konsekvensen,
att man skall ha ett enhetligt avtal för all statens personal. Och hur skulle
viii det egentligen se ut? Det är kanske inte någon här som gått så långt
i sitt resonemang, men skall man draga ut konsekvenserna, pekar det dithän.

Första kammarens protokoll 19bb. Nr lb. ?>

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Örn inrättande av ett centralt organ för kolleklivavtalsfrågor. (Forts.)

I själva verket kan men redan se tendenser i den riktningen. Jag tror, att det
i det långa loppet blir hopplöst att följa den linjen. Man får nog försöka att
i viss utsträckning följa de gamla spåren.

Herr Wistrand sökte i mitt resonemang intolka en önskan örn att det skulle
finnas möjlighet för de anställda att »saxa» sig fram för att man skulle kunna
hugga för sig så mycket som möjligt. För den tankegången är jag emellertid
fullständigt främmande. Man bör vidtaga de åtgärder, som kunna vara
erforderliga för att avhjälpa förefintliga brister. Men man bör inte schematisera
och skära hela statsverket över en kam. Att försvarsverken begärt hjälp
finner jag förståeligt. Men de ha ju nu fått sin hjälp. Och för övrigt tycker
jag att man av uttalanden i tidningspressen kan utläsa, att de anordningar
som här genomförts inte äro någonting att taga efter vid statens verk i övrigt.
Det har visat sig, att det nu nästan är svårare än förut att komma till
uppgörelse med de verk som sortera under försvaret. Det går nu mycket trögare
än det gick tidigare. Jag skall emellertid inte gå närmare in på den
saken.

Naturligtvis kan det för vissa mindre verk finnas behov av att lia rådgivare
på detta område. Men det skall väl vara möjligt att bereda dem sådan hjälp
utan att man därför behöver schematisera så, att ett för alla statliga verk
gemensamt förhandlingsorgan tillskapas. Jag tror, att det snart är tid även
för mig att i likhet med herr Fredrik Ström börja varna för en alltför stark
byråkratisering.

Herr Berg, Robert: Herr talman! Av den förste ärade talarens anförande
framgick, att det närmast är besparingsutredningen som tagit upp detta spörsmål.
Vidare fick jag av hans anförande den upplysningen, att de årliga kostnaderna
för den föreslagna organisationen skulle belöpa sig allenast till 40 000
kronor. Man kan fråga sig, hurudan denna organisation då skall vara. Det sades,
att den skulle ha en viss likhet med arbetsgivarföreningen. Men dessa
40 000 kronor räcka ju inte till för avlöning ens till verkställande direktören
i ett sådant organ. Vilka skola då kostnaderna bli för alla övriga funktionärer?
Det är ju här ovillkorligen nödvändigt att taga ställning till hur det föreslagna
organet skall vara sammansatt. Man räknar väl ändå inte med, att det skall ha
sådan sammansättning, att där skall utbildas förhandlingsmän, som äro tränade
var och en för sin gren av statens verksamhet. I så fall skulle det bli ett
organ av sådan storleksordning, att man knappast skulle kunna leta reda på
maken i detta land. Det är uppenbart, att det inte duger att skicka en militär
att förhandla med järnvägsmännen eller en järnvägsman att förhandla med
militärerna. Var och en måste vara sakkunnig på sitt område. Ett förhandlingsorgan
av denna storlek kan uppenbarligen inte administreras för 40 000
kronor om året. När besparingsberedningen tagit upp denna fråga ur besparingssynpunkt,
har beredningen alltså totalt misslyckats.

Det framhålles vidare, att förhandlingarna med den kollektivt anställda personalen
draga stora årliga kostnader och att det är ovisst — detta synes i varje
fall vara kontentan av resonemanget •—- örn inte staten dessa stora förhandlingskostnader
till trots blir dragen vid näsan vid uppgörandet av kollektivavtalen.
Den kännedom jag har örn förhållandena inom statens olika verk talar
icke för att staten betalar sina arbetare för höga löner. Staten betalar till en
serveringsflicka på ett militärt marketenteri här i Stockholm 125 kronor i
månaden, och hon får själv betala hyra för sin bostad. Inte kan man säga att
staten har blivit lurad, då sådana löner utgå.

När det gäller försvarsverkens civila verksamhet bör det erinras om att
försvarsverkens civila personals förbund under innevarande år nödgats varsla

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

Örn inrättande av ett centralt organ för kollektiv avtalsf råg or. (Forts.)
om konflikt, då representanterna för dessa statsorgan icke lia kunnat vara tillräckligt
tillmötesgående i fråga örn lönehöjningar för de lägst avlönade. Detta
vittnar väl inte örn att statsmakterna få betala löner som ligga högre än inom
motsvarande arbetsområden på andra håll. Att de militära organisationerna,
som herr J. B. Johansson för en stund sedan meddelade, ha begärt hjälp vid
förhandlingar, är ju mycket förklarligt, då detta är ett område, som de aldrig
tillförne ha sysslat med. Utökningen av den civila personalen vid försvarsmaktens
olika förläggningar och förband har ju framskapat kravet på kollektivavtal,
och att de militära organen icke ha någon nämnvärd träning på detta
område, kan man förstå. Örn nu de militära myndigheterna skulle få ett organ
av det slag, varom här är fråga, så vore det inte så synnerligen mycket att säga
örn det, men jag tror inte man kan gå ut ifrån att det vore lönande för detta
organ att lägga sig i dessa angelägenheter på statsverkets övriga verksamhetsområden.
Jag tror nämligen, att de övriga statsorganen ha tillräcklig sakkännedom,
när det gäller att förhandla örn kollektivavtal. Själv känner jag speciellt
till förhandlingarna örn kollektivavtal för försvarsverkens civila personals
förbund och framför allt då det gäller personalen vid flottans varv i Stockholm
och Karlskrona, och där har staten haft sådana möjligheter, att det sannerligen
inte behövs något annat organ, som tillvaratar statens intressen. Det
framgår bland annat av att de löner som äro fastställda för denna personals
vidkommande ingalunda ligga på toppen, utan snarare tvärtom. Förhållandena
äro nog enahanda både inom domänverket, järnvägarna, väg- och vattenbyggnadskåren
och alla andra områden.

Jag tror inte att den svenska staten har förlorat några nämnvärda kapitalbelopp
genom avsaknaden av det förhandlingsorgan, som det här är fråga örn,
och jag är övertygad örn att örn man åstadkommer ett organ av den storleksordning,
som exempelvis svenska arbetsgivareföreningen har, då får man vara
beredd på att satsa åtskilliga tusenlappar utöver de 40 000 kronor, som man
räknar med att detta organ skall kosta.

Ja, herr talman, jag vill inte taga upp tiden längre med detta spörsmål. Jag
tycker det är mycket nog sagt redan och ber för min del att få ansluta mig till
utskottets ståndpunkt.

Efter härmed slutad överläggning lades den nu ifrågavarande punkten till
handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1944/45 till förlagskapital för inköp
av förnödenheter nv m.;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsbidrag till
avlönande av lärare vid frälsningsarméns skolhem i Sundsgården i Hilleshöga
socken;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till restaurering
av Skara domkyrka;

nr 76, i anledning av Kungl. Majda proposition angående ökade medel för
budgetåret 1943/44 till barmarksunderhållet på landet;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för S. A.
S. Sörensson m. fl. från ersättningsskyldighet;

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Ang. kristillägg
åt statliga
befattningshavare

m. fl.

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för E. V.
Kingsäter m. fl. från ersättningsskyldighet;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldande av vissa
skador på grund av ombordläggning;

nr 81, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående gäldande av kostnad
för ersättande av skadad sjökabel;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag; samt

nr 83, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till Medicinalstyrelsen: Beredskapsorganisation.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 84, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare
m. fl. jämte i ämnet väckt motion.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 180, hade Kungl. Majit, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för den
3 mars 1944, föreslagit riksdagen att dels besluta, att kristillägg skulle utgå
under tiden från och med andra kvartalet 1944 till och med första kvartalet
1945 enligt av departementschefen angivna grunder, dels ock bemyndiga Kungl.
Maj :t att utfärda erforderliga bestämmelser i ämnet.

I samband med Kungl'' Maj:ts ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft en inom andra kammaren av herr K. E. Hansson i Skediga
väckt motion (II: 467), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att rörligt
tillägg och kristillägg icke skulle utgå på högre lönebelopp än 6 000 kronor
per år räknat. Motionen hade av utskottet i detta sammanhang behandlats endast
i vad densamma avsåg grunderna för kristillägg.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet anfört:

»Kungl. Maj :ts förslag innebär, att de statliga kristilläggen jämväl för nästa
regleringsperiod -— som föreslås skola omfatta tiden till och med första kvartalet
1945 — anknytas till de bestämmelser, som avtalats på den allmänna arbetsmarknaden.
Vid oförändrade eller stegrade levnadskostnader förutsättas de
hittills gällande bestämmelserna skola tillämpas oförändrade. För den händelse
levnadskostnaderna skulle nedgå, komma däremot kristilläggens automatiska
rörlighet nedåt enligt Kungl. Maj :ts förslag att begränsas i huvudsaklig överensstämmelse
med vad härutinnan överenskommits i det nya ramavtalet.

Enligt bestämmelser, som äro meddelade i skilda avlöningsreglementen, beräknas
rörligt tillägg ej å belopp, varmed avlöningen för månad överstiger 900
kronor. Sedan denna regel örn maximering av tilläggsunderlaget tillämpats
jämväl för kristillägget, yttrade 1942 års riksdag i skrivelse nr 148, att en
sänkning av kristilläggsunderlagets maximibelopp borde övervägas. En dylik
åtgärd finge dock enligt riksdagens mening icke givas den innebörden, att
minskning inträdde i utgående löneförmåner. 1943 års riksdag beslöt därefter
på förslag :av Kungl. Maj :t, att det ytterligare kristillägg å fem procent, som
skulle utgå vid indexläget 160, icke skulle beräknas å högre lönebelopp än 500
kronor för månad.

Medan Kungl. Maj:ts förslag icke innebär ändring i nu ifrågavarande^ hänseende
har i motionen II: 467 föreslagits, att kristillägg ej skola beräknas å högre
lönebelopp för år än 6 000 kronor.

Med hänsyn till såväl 1942 års riksdags yttrande i ämnet som 1943 års
riksdags beslut anser sig utskottet icke kunna förorda en sänkning av maximi -

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

Ang. kristillägg ut statliga befattningshavare m. fl. (Forts.)
underlaget för redan utgående kristillägg. Utskottet förordar således Kungl.
Maj:ts förslag.

Då Kungl. Maj :ts förslag jämväl i övrigt synes utskottet lämpligt avvägt, får
utskottet hemställa, att riksdagen må

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionen 11:467
i vad densamma avser kristillägg besluta, att kristillägg må utgå under tiden
från och med andra kvartalet 1944 till och med första kvartalet 1945 enligt i
statsrådsprotokollet över finansärenden för den 3 mars 1944 angivna grunder,

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga bestämmelser i ämnet.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Ivar Persson,
Svenssm i Grönvik och Pettersson i Dahl ansett, att utskottets yttrande och
hemställan bort hava följande lydelse:

»Kungl. Maj :ts----- 6 000 kronor.

Utskottet har för sin del funnit övervägande skäl tala för att nyssnämnda,
för en eventuell stegring i kristillägget avsedda bestämmelse utsträckes att
gälla kristillägget i dess helhet. Motionen bör alltså enligt utskottets mening
på det sätt bifallas, att kristillägg under nu ifrågavarande regleringsperiod
icke skall beräknas å högre lönebelopp än 500 kronor för månad.

Under åberopande härav och då Kungl. Maj:ts förslag i övrigt, synes utskottet
lämpligt avvägt, får utskottet hemställa, att riksdagen må

a) i anledning av Kungl. Majrts förslag och motionen II: 467 i vad densamma
avser kristillägg besluta, att kristillägg må utgå under tiden från och
med andra kvartalet 1944 till och nied första kvartalet 1945 enligt av utskottet
angivna grunder,

b) bemyndiga Kungl. —----i ämnet.»

Herr Persson, Ivar: Herr talman! Statens befattningshavare få, liksom för
övrigt de allra flesta anställda här i landet, kompensation för de stegrade levnadskostnaderna
genom ett procentuellt tillägg på grundlönen. På så sätt få
ju de befattningshavare, som lia en högre lön, också avsevärt högre kompensation.

Det kan naturligtvis diskuteras, huruvida detta är riktigt — det har väl
ansetts vara en enkel metod att beräkna kompensationen, och så länge det
inte är fråga om några mera betydande tillägg har detta beräkningssätt kanske
inte heller så stor betydelse. Men när man, som nu är fallet, kommer upp
i rätt betydande tillägg — vi ha ju för närvarande 31 procent, d. v. _s. 15 procent
i s. k. rörligt tillägg och 16 procent i kristillägg; det är ju kristillägget
som det är fråga örn här — visar det sig, att systemet, åtminstone såsom jag
ser saken, fungerar synnerligen otillfredsställande.

Visserligen utgå inte dessa tillägg på större del av lönen än 900 kronor per
månad, men i den motion, som reservationen är byggd på, har det ju yrkats
att man inte skulle räkna kristillägget å högre lönebelopp än 500 kronor för
månad. Under senare tid ha dock faktiskt marginalerna mellan högre och
lägre betalade statstjänare på detta sätt förskjutits ganska avsevärt till förmån
för de högre tjänstemännen. En befattningshavare, vars lön ligger just
vid gränsen, som således har 900 kronor i månaden, får ju med 31 procents
tillägg icke mindre än 3 348 kronor i kompensation för levnadskostnadernas
ökning, under det att en befattningshavare med en lön av 400 kronor i månaden
får 1 488 kronor och en med 300 kronor i månaden inte mer än 1 116
kronor, per år räknat. De härav uppkommande stora skiljaktigheterna betyda
ju också, att do högre avlönade tjänstemännen ha kommit förhållandevis
ännu högre jämfört med de lägre tjänstemännen. Det nuvarande systemet

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Äng. kristillägg ål statliga befattningshavare m. fl. (Forts.)
leder ju även till att marginalerna inom samma lönegrad i vissa fall ha vidgats
beroende på dyrortsgrupperingen; i stället för att skillnaden i grundlön
mellan högsta och lägsta orten för tjänstemän i en viss lönegrad förr var t. ex.
1 000 kronor per år, är faktiskt den nuvarande skillnaden 1 310 kronor. Den
har sålunda ökats, och ökats rätt väsentligt. Jag har för övrigt inte här anfört
den största skillnad, som kan tänkas uppstå mellan lönerna i olika dyrortsgrupper
inom samma lönegrad där kompensationen utgår på hela lönen,
utan skillnaden kan bli och har också blivit avsevärt större.

Det finns många fler än reservanterna, som anse, att ett dylikt system är
felaktigt, vilket ju också fjolårets beslut bär vittne örn. Vi bestämde nämligen
då, att därest procentsatsen för kristillägget skulle behöva ökas utöver
nuvarande 16, så skall detta tillägg icke utgå på högre lön än 500 kronor i
månaden, d. v. s. just vad som påyrkas i motionen.

Skillnaden mellan reservanternas förslag och utskottsmajoritetens är emellertid
den, att majoriteten anser, att man inte kan ta ifrån tjänstemännen vad
de en gång lia fått. Även örn det system, som man använder, är felaktigt, även
örn det inte är fullt riktigt, att en del av dessa högre tjänstemän ha så stort
kristillägg, som de nu få, vill man alltså i alla fall inte göra någon ändring
i det nu tillämpade systemet.

Vi reservanter ha emellertid en helt motsatt uppfattning. Vi anse: har systemet
visat sig felaktigt, har systemet visat sig vara i behov av justering —
och det är ovedersägligt att så är fallet — bör det rättas till över hela linjen,
och det så snart som möjligt.

Detta är alltså innebörden av den reservation, som avgivits av mig jämte
två ledamöter av medkammaren, och jag ber att med det nu anförda få yrka
bifall till reservationen.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Den diskussion, som herr
Ivar Persson har inlett, är egentligen en fortsättning på de överläggningar
som vi hade, då vi förra året behandlade samma sak. Vi stannade då vid det
kompromissförslag, som herr Persson nu talade örn, och det förslag, som då
förelåg, har nu av Kungl. Majit ånyo bragts inför riksdagen för godkännande.

Ursprungligen tillkom ju detta förslag efter förhandlingar med den andra
parten, och jag kan inte finna, att reservanterna ha presterat några så starka
och sakligt bärande skäl att dessa böra föranleda att vi avvika från vad vi
förra året kommo överens örn, d. v. s. vad Kungl. Majit nu i proposition
har föreslagit och som statsutskottet med, såsom det synes, stor majoritet har
tillstyrkt.

Jag yrkar bifall till statsutskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 85, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde; samt

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlag för vägoch
vattenbyggnadsväsendets förrådsfond m. m.

Viad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning iav första lagutskottets utlåtande nr 17, i anledning
av väckta motioner örn införande av lagstadgad rätt för barn inom
äktenskap att i vissa fall erhålla styvfaders släktnamn, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 30, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående förlängd
giltighet av gällande indelning i ortsgrupper jämlikt lagen den 28 juni 1935
(nr 434) örn folkpensionering, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 6, i anledning av väckt motion örn modernisering av almanackans
namnlängd, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt;

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av
protokollet delgivas andra kammaren.

Vid ånyo skedd föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 7, i anledning av väckt motion angående utredning om det
erforderliga antalet läkare vid vissa sjukvårdsinrättningar m. m., bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 4, i anledning av väckt motion örn inrättande av ett för allmänt
och enskilt företagsliv gemensamt rationaliseringsorgan, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 188, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för kristillägg
åt statliga befattningshavare m. fl.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 84 bifölles även av andra kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.27 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 14.

Lördagen den 22 april 1944.

Lördagen den 22 april.

Kammaren- sammanträdde kl. 4- eftermiddagen.

Herr statsrådet Ewerlöf avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 246, med förslag till ändrad lydelse av § 17 mom. 1, §§ 18 och 20, § 22
mom. 1 samt §§ 24, 26 och 31 regeringsformen m. m.; och

nr 247, angående anslag till anordnande av en mät- och avmagnetiseringsstation
i Karlshamn.

Anmäldes och godkändes andira lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 189, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående förlängd giltighet av gällande indelning i ortsgrupper
jämlikt lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
vad i allmänhet skall med polismyndighet avses, m. m.; och

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995) örn straff
för sabotage.

Föredrogs ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag, nr 327,
med delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 6, i anledning av motion örn utredning av alkoholistvårdsproblemen.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Jag hemställer, att första kammaren,
som den 29 nästlidne mars bifallit sitt andra tillfälliga utskotts i dess utlåtande
nr 3 gjorda hemställan, vilken överensstämmer med andra kammarens
enligt det nyss upplästa protokollsutdraget fattade beslut, måtte finna delgivningen
av andra kammarens beslut ej föranleda vidare yttrande.

Denna hemställan bifölls.

Efter föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 334, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 6, i anledning av väckt motion angående utredning
örn rätt för kommun att bevilja stipendier eller andra bidrag till studieändamål,
beslöt första kammaren hänvisa detta ärende till sitt första tillfälliga
utskott.

Lördagen den 22 april 1944.

Nr 14.

Efter föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag
nr 336, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 8, i anledning av väckt motion angående skapande
av en gemensam nordisk arbetsmarknad, beslöt första kammaren hänvisa detta
ärende till sitt andra tillfälliga utskott.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 246 och 247.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 18, i anledning av väckt motion angående
förenkling av i lagen örn kommunal fondbildning meddelade bestämmelser
om allmän fond m. m.;

statsutskottets memorial och utlåtanden:

nr 87, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn anslag till
åtgärder för civil folkberedskap;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående redovisning av
statens utgifter för de kungl, slotten m. m.;

nr 89, .i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde:

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44 i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till tekniska skolan i Stockholm;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående bidrag för
budgetåret 1944/45 till instituten för socialpolitisk och kommunal utbildning
och forskning;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till naturastipenldier
åt studerande vid universiteten och vissa högskolor m. m. jämte i
ämnet väckt motion;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag för budgetåret
1944/45 till undervisning i meteorologi vid Stockholms högskola;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till Haparanda
stad för byggande av polishus;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde:

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder mot utbredning
av könssjukdomar;

nr 98, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag till verkställande
av sterilisering enligt lagen den 23 maj 1941;

nr 99, i anledning av väckta motioner angående åtgärder till förmån för
lungsjuka;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av vissa
vattenfalisandelar i Indalsälven och Faxälven m. m.;

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för telegrafverkets
räkning av riksbankens fastighet i Vänersborg;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för postverkets
räkning av tomt i Sala;

Första kammarens protokoll 1944. Nr l4.

Nr 14.

Lördagen den 22 april 1944.

nr 103, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till väg- oell vattenbyggnadsstyrelsen nu. m.;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition av
vissa äldre reservationsanslag; samt

nr 105, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till kristillägg
för budgetåret 1944/45;

bevillningsutskottets memorial och betänkanden:

nr 27, med föranledande av första kammarens återremiss av utskottets betänkande
nr 18 i anledning av väckta motioner örn revision av familjebeskattningen,
m. m.;

nr 28, i anledning av väckt motion örn viss ändring i förordningen, angående
försäljning av pilsnerdricka; och

nr 29, i anledning av väckta motioner örn sänkning av extrakthalten hos
maltdrycker av andra klassen;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidshjälp
m. m. åt vissa pensionärer och understödstagare;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjd familjepension
åt t. f. föredraganden i regeringsrätten, förste amanuensen i kammarkollegiet
C. G. Dahls efterlevande;

nr 35, i anledning av väckta motioner örn dels årligt understöd åt värnpliktige
G. Y. Ljungs efterlevande, dels ock livränta och ersättning åt banvakten
G. Ljungkvists änka;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 27 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till förordning örn ändrad lydelse av § 8 förordningen den 17 maj 193.5 (nr
177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet; nr

38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av § 16 förordningen den 6 juni 1929 (pr 129) angående
Svenska skeppshypotekskassan;

nr 39, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 40, i anledning av framställningar angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 41, i anledning av väckt motion angående utredning örn ändring i gällande
bestämmelser örn statliga befattningshavares familjepension för frånskild
och efterlevande make m. m.;

nr 42, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning om
inrättande av vissa nya ordinarie tjänster i riksgäldskontoret; samt
nr 43, angående användande av riksbankens vinst för år 1943;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning örn skydd för
markägares rätt till bärplockning å egen skogs- och hagmark samt om åtgärder
till förhindrande av för tidig skörd av skogsbär;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 8, 21 och 22 §§ lagen den 14 juni 1917 (nr 378) örn
adoption;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
redovisningsmedel, m. m.;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angå -

Lördagen den 22 april 1944.

Nr 14.

ende fortsatt tillämpning av lagen den 5 februari 1943 (nr 28) med särskilda
bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning från aktiebolag;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 951) angående vissa utfästelser
rörande införsel och utförsel av varor m. m.; samt

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 12 december 1941 (nr 925) örn reglering av
förbrukningen av elektrisk kraft och gas;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 31, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i lagen om förskottering
av underhållsbidrag till barn samt

nr 32, i anledning av väckta motioner örn dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare
enligt förordningen den 11 juli 1918 angående en särskild för fiskare
avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av väckta motioner angående en standardisering av jordbruksmaskiner; nr

28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande under
år 1944 av en allmän jordbruks räkning;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
mark från vissa kronoegendomar m. m.;

nr 30, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående överlåtelse av
vissa områden av kronoparken Kloten i Kopparbergs län jämte i ämnet väckt
motion; _ ..

nr 31, i anledning av väckt motion örn försäljning av kronan tillhöriga /4
mantal Enbogen nr 1 i Åre socken;

nr 32, i anledning av väckt motion om viss ändring i gällande grunder för
ersättning för deltagande i släckning av skogseld;

nr 33, i anledning av väckta motioner örn anordnande av utbildning för
skötsel av jordbruksmaskiner; samt

nr 34, i anledning av väckta motioner angående verkställande av en undersökning
rörande avdikningens inverkan på frostländigheten;

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 8, i anledning av väcka motioner angående utredning örn möjligheterna
att förbättra det svenska folkets simkunnighet och att införa bestämmelser örn
obligatorisk simundervisning för landets skolungdom; samt

nr 9, i anledning av väckt motion angående möjliggörande för elev, som
lämnat folkskolan utan att hava erhållit avgångsbetyg, att senare erhålla sådant
betyg; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 5, i anledning av
väckt motion om åtgärder till förbättring av internerings- och socialvården.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.16 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.