1944. Första kammaren. Nr 10 (Riksdagens protokoll 1944:10)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1944. Första kammaren. Nr 10.

Lördagen den 11 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 5 eftermiddagen; och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 147, med förslag till kungörelse örn ändrad lydelse av 59 § byggnadsstadgan
den 20 november 1931 (nr 364);

nr 151, angående nya moratoriebestämmelser för värnpliktiga m. fl.;
nr 163, angående ytterligare utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1943/44;

nr 165, angående anslag till Krigsrätterna: Avlöningar, m. m.;
nr 166, angående omorganisation av örlogsvarven;

nr 168, med förslag till lag örn ändring i 9, 11 och 15 kap. giftermålsbalken,
m. m.;

nr 169, med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 14, 15 och 16 §§
vattenlagen, m. m.;

nr 171, angående bidrag för budgetåret 1944/45 till instituten för socialpolitisk
och kommunal utbildning och forskning;

nr 172, med förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet; nr

173, med förslag till lag angående förlängd giltighet av gällande indelning
i ortsgrupper jämlikt lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering; nr

174, angående iståndsättande av vissa kasernetablissement i Stockholm
m. m.;

nr 175, angående vissa byggnadsarbeten m. m. för försvaret;
nr 176, med förslag till lag örn ändring i förordningen den 16 maj 1884 (nr
25) angående patent;

nr 177, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 1 november
1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller
krigsfara m. in.;

nr 178, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för
rikets försvar eller folkförsörjningen m. m.;

nr 179, angående bidrag för budgetåret 1944/45 till undervisning i meteorologi
vid Stockholms högskola;

nr 180, angående grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl.;
nr 181, angående anslag till kristillägg för budgetåret 1944/45;
nr 182, angående anslag för budgetåret 1944/45 till särskild ersättning för
debitering av värnskatt;

nr 183, angående ersättning för vissa genom krigsförhållandena uppkommande
förluster för statstjänstemän m. fl.;

nr 184, angående inrättande av en statens högre skogsskola;

Första hammarens protokoll Nr 10.

Nr 10.

Lördagen deli 11 mars 1944.

nr 185, angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1944/45;

nr 186, angående förvärv av aktier i Stockholm—Västerås—Bergslagens
nya järnvägsaktiebolag;

nr 187, angående förlag för väg- och vattenbyggnadsväsendets förrådsfond
m. m.;

nr 188, angående omorganisation av veterinärinrättningen i Skara m. m.;
nr 189, angående anslag till statens meteorologisk-hydrografiska anstalt lii.
m.;

nr 190, angående dyrtidshjälp m. m. åt vissa pensionärer och understödstagare: nr

191, angående förhöjd familjepension åt t. f. föredraganden i regeringsrätten,
förste amanuensen i kammarkollegiet C. G. Dahls efterlevande;
nr 192, angående anslag till tullverket för budgetåret 1944/45;
nr 193, angående rationalisering och utbyggnad av skolhälsovården m. lii.;
nr 194, angående omorganisation av tandläkarinstitutet m. m.;
nr 195, angående reglering av sockernäringen i riket m. m.;
nr 196, angående pension eller understöd åt vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.;

nr 197, angående understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.;

nr 198, angående dels särskilda förmåner för värnpliktiga vid tjänstgöring
å ubåt, dels ock särskild gottgörelse till vissa värnpliktiga för deltagande i
minsvepningsarbete;

nr 199, angående åtgärder till stödjande av odlingen av vissa kulturväxter;
nr 200, angående rätt att i mål och ärenden som tillhöra domstols handläggning
insända handlingar med posten m. m.;

nr 201, med förslag till lag örn köpares rätt till märkt virke;
nr 202, angående anslag till granskningsnämnden för vissa patentansökningar
m. m.;

nr 203, med förslag till vissa ändringar i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena,
m. nr.;

nr 204, med förslag till lag angående behörighet för militär befälhavare att
ålägga ersättningsskyldighet, m. m.;

nr 205, med förslag till lag örn undervisning och vård av bildbara sinnesslöa,
m. m.;

nr 206, angående statsbidrag till uppförande m. m. av anstalter för bildbara
sinnesslöa;

nr 207, angående anslag för budgetåret 1944/45 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.;

nr 208, angående anordnande under år 1944 av en allmän jordbruksräkning;
nr 209, med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 30
april 1943 (nr 206) örn utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor; nr

210, med förslag till lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr
380) om införsel i avlöning, pension eller livränta;

nr 211, med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av krigsfamiljebidragsförordningen
den 30 juni 1942 (nr 521);

nr 212, angående disposition av vissa äldre reservationsanslag;
nr 213, angående ökade medel för budgetåret 1943/44 till barmarksunderhållet
på landet;

nr 214, angående försäljning av mark från vissa kronoegendomar m. lii.
nr 215, angående vissa anslag för budgetåret 1944/45 till yrkesundervisningen; -

Lördagen den 11 mars 1944.

Nr 10.

nr 216, med förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet, militära
avlöningsreglementet oell manskapsavlöningsreglementet, m. m.;
nr 217, med förslag till hembiträdeslag;

nr 218, med förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer,
m. m.;

nr 219, angående tillämpningen av dubbelbeskattningsavtalet av den 6 maj
1932 mellan Sverige och Danmark;

nr 220, angående vissa byggnadsfrågor berörande staden mellan broarna
samt Riddarholmen i Stockholm m. m.;

nr 221, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av § 16 förordningen
den 6 juli 1929 (nr 129) angående Svenska skeppshypotekskassan;

nr 222, angående årligt understöd åt vissa arbetare vid Salsåkers sågverk
m. fl.

nr 223, angående omorganisation av rättsmedicinalväsendet;
nr 224, angående ersättning i vissa fall i anledning av yrkessjukdom in. m.;
nr 225, angående vissa anslag till riksförsäkringsanstalten;
nr 226, angående anslag till statens organisationsnämnd;
nr 227, angående ändrade grunder för ersättning av statsmedel för taxeringsarbete
i Stockholms stad m. m.;

nr 228, angående redovisning av statens utgifter för de kungl, slotten m. m.;
nr 229, angående anslag till inventering av typskogar m. m.;
nr 230, angående fortsatt tullfrihet för viss sjukvårds-, beklädnads- och s.juktransportmateriel
;

nr 231. angående anslag till kostnader för allmänna fastighetstaxeringen är
1945;

nr 232, med förslag till kungörelse örn ändring i vissa delar av krigsavlöningsreglementet
den 15 juni 1939 (nr 278) m. m.;

nr 233, angående överlåtelse av vissa områden av kronoparken Kloten i Kopparbergs
län;

nr 234, med förslag till lag angående ändring i lagen den 17 oktober 1900
(nr 82 s. 1) örn straffregister;

nr 235, angående anslag till utbyggande av karolinska sjukhuset;
nr 236, angående anslag till nybyggnad för karolinska mediko-kirurgiska
institutet;

nr 237, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 14 juni
1940 (nr 484) om undantag från gällande bestämmelser rörande arbetstidens
reglering lii. m. ;

nr 238, angående bidrag ur kyrkofonden till avlöning av pastorer vid svenska
församlingar i utlandet; samt

nr 239, angående anslag för budgetåret 1944/45 till tekniska .skolan i Stockholm.

Justerades protokollen för den 4 och den 7 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med åberopande av bilagda läkarintyg får jag hemställa örn ledighet från
riksdagsarbetet under tiden den 9—23 mars 1944.

Stockholm den 10 mars 1944.

Axel Löfgren.

Nr 10.

Lördagen den 11 mars 1944

Att herr Axel Löfgren på grund av maginfluensa fr. o. m. den 9 dennes t. o.
m. den 23 mars 1944 är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet, intygas.
Stockholm den 8 mars 1944.

Georg Engstrand,

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 73, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juli 1928 (nr 309) örn de svenska lapparnas rätt till
renbete i Sverige, m. m.; och

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 13 § 3 mom. sjöarbetstidslagen den 30 september 1938 (nr 607).

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 74, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändrade bestämmelser örn lokalporto m. m.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1940 (nr 473) om förbud i vissa fall
mot beviljande av kvarstad eller skingringsförbud;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 925) med särskilda bestämmelser
angående förmynderskap, godmanskap och boutredning vid krig eller
krigsfara m. m.;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 8 november 1940 (nr 926) med särskilda bestämmelser
angående bolag, föreningar, sparbanker, vissa andra inrättningar
och samfälligheter samt stiftelser vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 4 juni 1943 (nr 274) örn förlängd giltighetstid
för ränte- och utdelningskuponger, m. m.; samt

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) örn fri rättegång, m. m.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 81, till Konungen i anledning av väckt motion om införande i gällande
lagstiftning av skyldighet att lämna suppleant meddelande om tid för sammanträde
med kommunala nämnder och styrelser.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 164, angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag m. m.;

°nr 167, angående anslag till kostnader enligt 19 § i lagen örn försäkring för
olycksfall i arbete m. m. ___

Lördagen den 11 mars 1944.

Nr 10.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 170, angående anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 282, av herr Holmström, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
anskaffande av ytterligare en statsisbrytare m. m.; och
nr 283, av herr Holmström m. fl., i samma ämne.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner
:

nr 284, av herr Holmberg, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 18
juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, m. m.; och

nr 285, av herr Anderberg m. fl., i samma ämne.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herr Engberg m. fl.
väckta motionen, nr 286, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till bidrag till lin- eller hampberedningsanläggningar m. m.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 147, 151, 163, 165, 166, 168, 169 och 171—239.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 287, av herr Ericsson, Carl Eric, och herr Velander, i anledning av Kungl.
Majlis proposition angående anskaffande av ytterligare en statsisbrytare m. m.;
samt

nr 288, av herr Mattsson m. fl., i samma ämne.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av väckta motioner med förslag till ändrad lydelse av § 16
riksdagsordningen;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen med förslag till
lag örn kastrering, m. m., i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet;
samt

nr 8, i anledning av väckt motion angående utseende av suppleanter för
stads-, kommunal-, municipal- och kyrkofullmäktige;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 39, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående visst markbyte
mellan kronan och Uppsala stad;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande av viss
haverikostnad m. m.;

''B Nr 10. Lördagen den 11 mars 1944.

nr 41, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1944/45, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av två äldre reservationsanslag; samt

nr 43, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn anslag för
budgetåret 1944/45 till bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 14, i anledning av väckta motioner angående avskaffande av dyrortsgrupperingen
av ortsavdragen vid beskattningen;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker; samt

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse i vissa
fall från skyldighet att ånyo erlägga till kommissionär i domsaga inbetalade,
av kommissionären förskingrade stämpelavgifter;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för Konungen
att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning och
bankrörelse m. m.;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 7 juni 1940 (nr 437) angående utövande under vissa
utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i
riksgäldskontoret tillkommande befogenheter, m. m.;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag örn fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350);

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags
kassareserv;

nr 20, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken överlämna
skattkammarväxlar m. m.; samt

nr 21, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken rörande
tillämpningen av bankoreglementet;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 12. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring
i 18 och 25 kap. strafflagen, m. m.; dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
kastrering, m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr 856) örn utbetalande
av krigsriskersättning till sjömän; samt

nr 20, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om
försäkring för vissa yrkessjukdomar, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; -

Tisdagen den 14 mars 1944.

Nr 10.

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till ett företag avseende reglering av vattenståndet i sjön Lången
för torrläggning av vattenskadade marker inom Skee, Näsinge och Lommelands
socknar av Göteborgs och Bohus län;

nr 14, i anledning a,v väckt motion angående utredning örn åtgärder till
främjande av täckdikningen i Norrland;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom; samt

nr 16. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1—3 §§ lagen den 26 maj 1933 (nr 231) om utrotande
av berberis å viss mark;

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 1, i anledning av
väckt motion örn författningsbestämmelser rörande förnamn; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 1, i anledning av
väckt motion om utvidgning av frikretsarna för landsbygdens telefonstationer,
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.27 eftermiddagen.

In fidem

G. H. Berggren.

Tisdagen den 14 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollet för den 8 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser:
dels nr 82, till fullmäktige i riksbanken angående verkställd granskning av
riksbankens styrelse och förvaltning;

dels nr 83, till fullmäktige i riksgäldskontoret angående verkställd granskning
av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning;

dels och nr 84, till styrelsen för riksdagsbiblioteket angående verkställd
granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa
vägby ggnadsarbeten.

Nr 10.

Tisdagen den 14 mars 1944.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner: nr

147, med förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 59 § byggnadsstadgan
den 20 november 1931 (nr 364); och

nr 151, angående nya moratoriebestämmelser för värnpliktiga m. fl.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 163, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44.

Propositionen hänvisades, såvitt angick jordbruksärenden, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majlis propositioner:
nr 165, angående anslag till Krigsrätterna: Avlöningar m. m.; och
nr 166, angående omorganisation av örlogsvarven.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner: nr

168, med förslag till lag örn ändring i 9, 11 och 15 kap. giftermålsbalken,
m. m.; och

nr 169, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 4 kap. 14, 15 och 16 §§
vattenlagen, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr 171,
angående bidrag för budgetåret 1944/45 till instituten för socialpolitisk och
kommunal utbildning och forskning.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Majlis proposition
nr 172, med förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 173, med förslag till lag angående förlängd giltighet av gällande indelning
i ortsgrupper jämlikt lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 174, angående iståndsättande av vissa kasernetablissement i Stockholm
m. m.; och

nr 175, angående vissa byggnadsarbeten m. m. för försvaret.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 176, med förslag till lag örn ändring i förordningen den 16 maj 1884 (nr
25) angående patent;

nr 177, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 1 november
1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara
m. m.; och

nr 178, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för
rikets försvar eller folkförsörjningen m. m.

Tisdagen den 14 mars 1944.

Nr 10.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 179, angående bidrag för budgetåret 1944/45 till undervisning i meteorologi
vid Stockholms högskola; och

nr 180, angående grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl.

Föredrogs Kungl. Majda proposition nr 181, angående anslag till kristillägg
för budgetåret 1944/45.

Propositionen hänvisades, såvitt angick anslag till kristillägg under nionde
huvudtiteln, till jordbruksutskottet, i vad propositionen rörde anslag till kristillägg
under tolfte huvudtiteln med undantag av kristillägg till personal å indragningsstat,
till bankoutskottet samt i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:is propositioner:
nr 182, angående anslag för budgetåret 1944/45 till särskild ersättning för
debitering av värnskatt; och

nr 183, angående ersättning för vissa genom krigsförhållandena uppkommande
förluster för statstjänstemän m. fl.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Majds proposition
nr 184, angående inrättande av en statens högre skogsskola.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 185, angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1944/45;

nr 186, angående förvärv av aktier i Stockholm—Västerås—Bergslagens nya
järnvägsaktiebolag; samt

nr 187, angående förlag för väg- och valten byggnads väsen dets förrådsfond
m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposit
ioner:

nr 188, angående omorganisation av veterinärinrättningen i Skara m. m.;
och

nr 189, angående anslag till statens meteorologisk-hydrografiska anstalt
m. m.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 190, angående dyrtidshjälp m. m. åt vissa pensionärer och understödstagare;
samt

nr 191, angående förhöjd familjepension åt t. f. föredraganden i regeringsrätten,
förste amanuensen i kammarkollegiet C. G. Dahls efterlevande.

Föredrogos oell hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 192, angående anslag till tullverket flir budgetåret 1944/45;
nr 193, angående rationalisering och utbyggnad av skolhälsovården m. m.;
samt

nr 194, angående omorganisation av tandläkarinstitutet tn. m.

Nr 10.

Tisdagen den 14 mars 1944.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 195, angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.

Propositionen hänvisades, såvitt angick anslag under nionde huvudtiteln, till
jordbruksutskottet och i övrigt till bevillningsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 196, angående pension eller understöd åt vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.; och

nr 197, angående understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
198, angående dels särskilda förmåner för värnpliktiga vid tjänstgöring å ubåt,
dels ock särskild gottgörelse till vissa värnpliktiga för deltagande i minsvepningsarbete.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 199, angående åtgärder till stödjande av odlingen av vissa kulturväxter.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 200, angående rätt att i mål och ärenden som tillhöra domstols handläggning
insända handlingar med posten m. m. ; och

nr 201, med förslag till lag örn köpares rätt till märkt virke.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
202, angående anslag till granskningsnämnden för vissa patentansökningar
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
203, med förslag till vissa ändringar i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner
:

nr 204, med förslag till lag angående behörighet för militär befälhavare att
ålägga ersättningsskyldighet, m. m.; samt

nr 205, med förslag till lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 206, angående statsbidrag till uppförande m. m. av anstalter för bildbara
sinnesslöa; och

nr 207, angående anslag för budgetåret 1944/45 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.

Tisdagen den 14 mars 1944.

Nr 10.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Ma.j:ts proposition
nr 208, angående anordnande under år 1944 av en allmän jordbruksräkning.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Ma,j:ts proposition
nr 209, med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 30
april 1943 (nr 206) örn utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Majlis propositioner: nr

210, med förslag till lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr
380) örn införsel i avlöning, pension eller livränta; och

nr 211, med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av krigsfamiljebidragsförordningen
den 30 juni 1942 (nr 521).

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 212, angående disposition av vissa äldre reservationsanslag; och
nr 213, angående ökade medel för budgetåret 1943/44 till barmarksunderhållet
på landet.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 214, angående försäljning av mark från vissa kronoegendomar m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 215, angående vissa anslag för budgetåret 1944/45 till yrkesundervisningen;
och

nr 216, med förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet, militära
avlöningsreglementet och manskapsavlöningsreglementet, m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 217, med förslag till hembiträdeslag; och

nr 218, med förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 219, angående tillämpningen av dubbelbeskattningsavtalet av den
6 maj 1932 mellan Sverige och Danmark.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
220, angående vissa byggnadsfrågor berörande staden mellan broarna samt
Eiddarholmen i Stockholm m. m.

Föredrogos och hänvisades till bakoutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 221, med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 16 förordningen
den 6 juni 1929 (nr 129) angående Svenska skeppshypotekskassan; samt

Nr 10.

Tisdagen den 14 mars 1944.

nr 222, angående årligt understöd åt vissa arbetare vid Salsåkers sågverk

m. fl.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
223, angående omorganisation av rättsmedicinalväsendet.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition nr 224, angående ersättning
i vissa fall i anledning av yrkessjukdom m. m., hänvisades punkten 6
till bankoutskottet samt propositionen i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majds propositioner:
nr 225, angående vissa anslag till riksförsäkringsanstalten; och
nr 226, angående anslag till statens organisationsnämnd.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 227, angående ändrade grunder för ersättning av statsmedel för
taxeringsarbete i Stockholms stad m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 228, angående redovisning av statens utgifter för de kungl, slotten m. m.;
och

nr 229, angående anslag till inventering av typskogar m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposi*
tion nr 230, angående fortsatt tullfrihet för viss sjukvårds-, beklädnads- och
sjuktransportmateriel.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 231, angående anslag till kostnader för allmänna fastighetstaxeringen
år 1945; och

nr 232, med förslag till kungörelse örn ändring i vissa delar av krigsavlöningsreglementet
den 15 juni 1939 (nr 278) m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj :t« proposition
nr 233, angående överlåtelse av vissa områden av kronoparken Kloten i Kopparbergs
län.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 234, med förslag till lag angående ändring i lagen den 17 oktober
1900 (nr 82 s. 1) om straffregister.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 235, angående anslag till utbyggande av karolinska sjukhuset; och
nr 236, angående anslag till nybyggnad för karolinska mediko-kirurgiska
institutet.

Tisdagen den 14 mars 1944.

Nr 10.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 237, nied förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 14
juni 1940 (nr 484) om undantag från gällande bestämmelser rörande arbetstidens
reglering m. m.; samt

nr 238, angående bidrag ur kyrkofonden till avlöning av pastorer vid
svenska församlingar i utlandet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
239, angående anslag för budgetåret 1944/45 till tekniska skolan i Stockholm.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 287, av herr Ericsson, Carl Eric, och herr Velander, i anledning av Kungl.
Majlis proposition angående anskaffande av ytterligare en statsisbrytare
m. m.; och

nr 288, av herr Mattsson m. fl., i samma ämne.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtanden nr 6—8,
statsutskottets utlåtanden nr 5 och 39—42 samt memorial nr 43, bevillningsutskottets
betänkanden nr 14—16, bankoutskottets utlåtanden nr 16—21, första
lagutskottets utlåtanden nr 12 och 13, andra lagutskottets utlåtanden nr 19—
20, jordbruksutskottets utlåtanden nr 13—16, första kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 1 ävensom kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 1.

På framställning av herr talmannen beslöts att konstitutionsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag örn kastrering, m. m., i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet,
skulle på föredragningslistan för morgondagens sammanträde
uppföras näst efter första lagutskottets utlåtande nr 13, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag om kastrering, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.21 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Ang. elektrifiering
av
järnvägen
Billeberga—
Landskrona.

Onsdagen den 15 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr talmannen yttrade: Efter samråd med talmannen i andra kammaren och
talmanskonferensen får jag med avseende å riksdagsarbetet vid påsktiden meddela
kammaren, att, såvitt nu kan bedömas, sisla arbetsplenum före påsk blir
onsdagen den 29 mars eller, örn sä erfordras, torsdagen den 30 mars. Torsdagen
den 13 april sammanträder riksdagen åter, kl. 2 eftermiddagen, därvid gemensamma
voteringar komma att företagas. Allt detta under förutsättning att
intet oförutsett inträffar, som påkallar annan anordning.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet Andersson,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara
herr Bondesons interpellation örn elektrifiering av järnvägen Billeberga—
Landskrona, erhöll ordet och anförde: Herr talman! Ledamoten av denna kammare
herr Bondeson har frågat, örn jag anser, att elektrifiering av järnvägen
Billeberga—Landskrona snarast bör komma till stånd, och örn jag i så fall
ämnar vidtaga åtgärder för genomförande av sådan elektrifiering.

_ I anledning härav har jag inhämtat järnvägsstyrelsens mening i saken, varvid
jag erfarit, att den ifrågasatta elektrifieringen knappast anses böra genomföras
såsom ett isolerat företag, men att det Iean övervägas, örn den icke bör
inom en relativt nära framtid komma till stånd i samband med ifrågasatt elektrifiering
av linjen Lund—Kävlinge. Elektrifiering av sistnämnda bana skulle
medföra en avsevärd förbättring av tågförbindelserna till och från Lund över
västkustbanan och dessutom möjliggöra ett undanskjutande av en eljest nödvändig
anläggning av dubbelspår på linjen Arlöv—Kävlinge—Teckomatorp.

Järnvägsstyrelsen säger sig vara medveten örn att förbindelserna med Landskrona
icke längre fylla de anspråk, som med hänsyn till stadens storlek och
andra förhållanden kunna ställas. En förbättring, baserad på motorvagnsdrift
på linjen Landskrona—Billeberga, har planerats men tili följd av kriget icke
kunnat genomföras.

Anledningen till att en elektrifiering enbart av linjen Landskrona—Billeberga
icke anses böra genomföras är, att ånglok i så fall ändock måste vara i
rätt stor omfattning bundna vid Landskrona. Detta förhållande skulle emellertid
ändras, örn linjen Lund—Kävlinge elektrifierades, enär sistnämnda elektrifiering
av drifttekniska skäl då borde utsträckas till Landskrona. Landskrona
skulle i så fall kunna erhålla helt elektrifierade förbindelser med såväl Eslöv
som Lund, varmed skulle följa goda anslutningsmöjligheter till såväl västkustbanan
som södra stambanan.

Kostnaderna för det avsedda elektrifieringsarbetet i dess helhet hava av
järnvägsstyrelsen vid en preliminär beräkning angivits till i runt tal 5 500 000
kronor. Den avkastning, som kan påräknas å detta kapital, är svår att beräkna,
men anses icke behöva bliva sämre än den, som erhålles vid nyligen skedda
järnvägselektrifieringar i Skåne.

Med hänsyn till de uppgifter, som här lämnats, finnes anledning antaga, att
förslag örn elektrifiering såväl av linjen Lund—Kävlinge—Landskrona som

Onsdagen den 15 mars 1944.

Nr 10.

Äng. elektrifiering av järnvägen Billeberga—Landskrona. (Forts.)
av linjen Landskrona—Billeberga inom överskådlig tid .skall kunna föreläggas
riksdagen. Tidpunkten kail emellertid icke närmare angivas, då denna fråga,
som det i första hand tillkommer järnvägsstyrelsen att bedöma, är beroende
av företagets angelägenhetsgrad ur skilda synpunkter i förhållande till andra
elektrifieringsprojekt. Ett flertal elektrifieringsföretag, däribland detta, är
för närvarande under övervägande inom investeringsutredningen, som bär i
uppdrag att verkställa ett urval av statliga investeringsobjekt, lämpliga att
utföras vid en eventuell arbetsmarknadskris.

Herr Bondeson: Herr talman! Till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ber jag här få framföra mitt tack för svaret på min
interpellation. Det skulle kanske ej vara så mycket att säga utöver vad jag
redan sagt i saken, men jag tillåter mig dock yttra några ord.

Det gläder mig att höra, att nian inom järnvägsstyrelsen är medveten om att
förbindelserna med Landskrona nu icke längre fylla de anspråk, som kunna
ställas med hänsyn till stadens storlek och andra förhållanden. När Landskrona
avhände sig sina järnvägsaktier till staten, ställdes det emellertid bestämt
i utsikt, att staden icke skulle komma i ett sådant läge i trafikavseende
som de, vari den enligt kungl, järnvägsstyrelsens eget medgivande nu befinner
sig.

På sätt och vis är det en tröst, att järnvägsstyrelsen sammankopplar landskronaelektrifieringen
med elektrifieringen av linjen Kävlinge—Lund, för vars
trafikbehov herr statsrådet — örn jag fattat honom rätt — har större intresse.

Jag uppskattar livligt järnvägsstyrelsens planer på att förbättra Landskronas
förbindelser genom insättande av motorvagnar på linjen Landskrona—
Billeberga, men jag måste beklaga, att järnvägsstyrelsens goda vilja ännu ej
kommit över planeringsstadiet. Kan detta bero på att tillgängliga motorvagnar
placerats på andra håll, vilkas önskemål haft järnvägsstyrelsens öra mera än
Landskrona nu har? Då herr statsrådet nu säger, att det finnes anledning antaga,
att förslag till den av mig berörda elektrifieringen skall kunna framläggas
för riksdagen inom överskådlig tid, kan jag ej annat än hoppas, att järnvägsstyrelsens
mening under denna tid alltmera måtte stadgas.

Jag vill till sist rikta ett tack till järnvägsstyrelsen för att. styrelsen ej glömt
Landskrona och uttalat en förhoppning, att styrelsens planer snarast måtte gå
i uppfyllelse till gagn för Landskrona och hela bygden där omkring.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 6, i anledning av väckta Äng. avshaf motioner

med förslag till ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen. lande av de

s. k. konkurs L

detta utlåtande hade utskottet på åberopade grunder hemställt, att riks- och fattigdagen
i anledning av de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade mo- värdestrtehm.
tionerna nr 35 i första kammaren av herr Elmgren m. fl. och nr 83 i andra

kammaren av herr Hall m.
behandling antaga följande

fl. ville såsom vilande för vidare grundlagsenlig

F ö r s 1 a g

till

ändrad lydelse av $ 10 riksdagsordningen.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

8 10.

Valrätt tillkommer

års ålder.

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Äng. avskaffande av de s. k. konkurs- och fattigvårdsstrecken. (Forts.)

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Valrätt må dock ej utövas av: Valrätt mä dock ej utövas av den

a) den som står under förmynder- som står under förmynderskap,
skap eller

som är i kcrnkur still stånd;

h) den som är av allmänna fattigvården
omhändertagen för varaktig
försörjning.

Till efterrättelse----valet inträffar.

Reservation hade avgivits av herrar Jones Erik Andersson, Herlitz,° Sandström,
Björck, John Gustavson, Thorell, Mosesson, Pettersson i Norregård och
Sefve, som ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen
visade, och avslutas med en hemställan, att förevarande motioner icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Andersson, Jones Erik: Den fråga, varom konstitutionsutskottets utlåtande
här rör sig, utgör en del av ett gammalt tvisteämne, omkring vilket
borgerlig och socialistisk åskådning länge brutit sig. Den spärr för rösträttens
utövande, som markerats av de hävdvunna s. k. »strecken», i detta fall fattigvårds
strecket och konkursstrecket, har varit föremål för upprepade attacker
under årens lopp från socialistiskt betonade kretsar i den svenska riksdagen.
Man torde tryggt kunna säga, att dessa frågor fått en politisk innebörd, som
otvivelaktigt inrangerat dem bland de ämnen, vilka i enlighet med grundvillkoren
för den nuvarande samlingsregeringens tillkomst och^ bestånd borde läggas
på hyllan, tills lugnare tider vore för handen och gåve rum för uppgörelser
örn mellanhavanden av denna innebörd och natur.

Statsministern yttrade också vid kammar debatterna, när frågan sist var
på tal, att när det vid samlingsregeringens tillträde hette, att inrepolitiska
tvistefrågor skulle skjutas undan, detta främst avsåg regeringens arbete, men
att man naturligtvis också utgått ifrån att riksdagspartierna skulle vara
beredda att bära upp den grundval, som regeringen angivit för sitt arbete.

Vad nu fattigvårdsstrecket beträffar, framhöll konstitutionsutskottet i sitt
utlåtande nr 8 år 1939 bl. a. följande: »Innan den förut nämnda socialvårdskommitténs
arbete avslutats, torde slutgiltig ställning icke lämpligen böra
tagas vare sig till frågan örn fattigvårdsstreckets avskaffande eller till frågan
örn revision av detta streck.»

Inom den majoritet av utskottet, som stod för detta uttalande, befunno sig
även så framstående socialdemokrater som herrar Källman i första kammaren
och Hallén, Fast och Fält i andra kammaren, vilka jämte utskottets borgerliga
ledamöter funno, att någon ändring då ej borde komma i fråga. Det
torde väl vara onödigt att påminna kammarens ledamöter därom, att socialvårdskommittén
ännu ej avslutat sitt arbete, vadan samma skäl för ett uppskov
alltfort kvarstår.

Utan att för tillfället ingå på någon utförligare saklig bedömning eller
analys av frågans reella innebörd — den har ju stötts och blötts här i kamrarna
vid så många tillfällen förut, att en upprepning i vidare grad kan vara
obehövlig — vill jag dock i största korthet ange några synpunkter, som träda
i förgrunden vid en överblick av detta ärende.

I fråga örn konkursstrecket torde det vara ostridigt —- och det nämner ju
också utskottet i sitt utlåtande — att den i konkurs försatte fått sin handlingsfrihet
synnerligen beskuren. Bundenheten vid att ej i normala former

Onsdagen den 15 mars 1944.

Nr 10.

Äng. avskaffande av de s. k. konkurs- och fattigvårdsstrecken. (Forts.)
kunna råda över sig och sitt gods försätter honom i ett läge, som, även om
det nu skulle vara mera temporärt, gör honom mindre lämplig till att handhava
samhälleliga funktioner överhuvud taget, rösträttens utövande icke
minst. Det är nog inte utan bärande grund lagstiftarna på detta område satt
en spärr här.

Vad sedan fattigvårdsstreckets vara eller icke vara beträffar, är nog icke
blott inom borgerliga utan även inom socialdemokratiskt betonade kretsar den
tanken ganska utbredd, att detta streck i sin praktiska funktion är att likna
mera vid ett skyddsstreck för vederbörande själva än en förvägran att utöva
en medborgerlig rätt. När man av omständigheternas makt kommit så långt
— och märk väl, dithän kan med nuvarande hushållning vilken som helst av
oss en vacker dag komma — att man av det allmänna »blir omhändertagen
för varaktig försörjning», då torde nog även för de flesta den heta åtrån att
få utöva sin rösträtt mera vara fiktiv än återspegla en hjärteangelägenhet av
den betydelse, man nu vill blåsa upp den till. I det ålderns lugna skede, som
efterträder ett väl förrättat livsvärv, vill nog menige man vara i fred, till
och med även för »medborgerliga rättigheter» av detta slag. Detta hindrar
emellertid icke — och här komma vi till pudelns kärna — nitiska nålmakare
att, hålla sig framme och göra geschäft i menlöst folks godtrogenhet, att med
diverse knep och finter värva nya nummer och engagera fler marionetter på
valteatern. Yi ha gudi nog sett sådant förut inom det klientel, som redan nu
har sin rösträtt, och det vore föga välbetänkt att nu nolens volens öka deras
antal med än mer markanta objekt.

Nej, den omtalade »orättvisa», som med nuvarande fattigvårds streck i fåtaliga
fall kan vara till finnandes, uppväges mångdubbelt av det skydd och
det lugn, som bibehållandet av detta streck skänker det stora flertalet av
dem det vederbör. Detta är den praktiska synen på detta problem, den syn
som, fri.från hastigt påkomna partipolitiska spekulationer, inställer sig hos
var och en, som vill se tingen oförvillat, sådana de i verkligheten äro, samttidigt
som han hyser ali aktning för och uppskattning av det livsverk, dessa
människor utfört i sin krafts dagar, och jämsides därmed är mån om det
lugn, som bör unnas dem, då de stå på sidan örn livspulsarnas normala flöde
och gång.

Ja, herr talman, det är bara några korta kommentarer till denna fråga,
framsprungna ur en bondes synvinkel och med den praktiska tillämpning i
levandet livet, som han är van att anlägga på saker och ting. Och detta har
varit och är nog allt fortfarande svensk allmoges syn på problemställningar
av denna ari Det är bara tråkigt, att dylika traditionsbundet självklara tänkesätt
skola behova överkorsas av blåluftskimrande ideal, som ha föga anknytmng
lil verkligheten. Och det är vidare tråkigt, att fejder örn dylika, ting
skola dyka.upp just nu, när det var meningen, att de skulle skrinläggas tills
kravet pa inre samling blir mindre angeläget.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till dea av mig m. fl.
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

T detta anförande instämde herrar Gustavson, Bror Nilsson, Albert Andersson
och Gustav Emil Andersson.

Haus excellens, herr statsministern Hansson: Herr talman! Det är naturligtvis
inte min avsikt att lägga mig i den sakdiskussion, .sorn här kan komma.
att förås Min ställning lill de framlagda förslagen är ju sedan gammalt
kand. Emellertid lia reservanterna inom konstitutionsutskottet såsom huvudsaklig
motivering för sin ståndpunkt åberopat ett yttrande som jag under fjolFörsta
kammarens protokoll 1944. Nr 10. 2

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Äng. avskaffande av de s. k. konkurs- och fattigvårdsstrecken. (Forts.)
årets riksdag fällde vid behandlingen av frågan om en skrivelse till regeringen
om avskaffande av utskylds-, fattigvårds- och konkurs strecken såsom
diskvalifikationsgrunder för rösträtt vid allmänna val. Men de ha icke korrekt
återgivit vad jag då sade. Dels ha de icke tagit med hela mitt yttrande,
och dels lia de använt andra formuleringar än jag begagnade, formuleringar
som i detta sammanhang spela en viss roll. .lag anser, det därför angeläget
att här fastslå, vad jag verkligen sade. Jag yttrade då bl. a.: »När samlingsregeringen
bildades, var det klart, att man inom regeringen icke skulle upptaga
några sådana förslag, som väckte till liv gamla inrikespolitiska tvistefrågor.
Det var lika klart, att man också förväntade av partierna inom riksdagen,
att de skulle stödja regeringen i dess arbete att hålla samman vårt
folk i en svår tid. Men det var också lika klart, att man därmed icke åsyftade
att förhindra varje självverksamhet från riksdagens sida. En sådan uttolkning,
som man här gör av regeringsförklaringen, måste ju, därest riksdagen
accepterar den, innebära, att riksdagen praktiskt taget avsäger sig varje rätt
att taga initiativ.»

Det var det principiella innehållet i min förra året avgivna förklaring. Vidare
ansåg jag mig böra i andra kammaren säga ifrån, att örn man inte kunde
uppnå enighet örn ett initiativ i denna sak från samlingsregeringens sida, hade
riksdagen icke att förvänta något resultat av sin skrivelse.

Det är vad som har förekommit i denna sak. Nu gäller frågan, örn riksdagen
skall fatta ett positivt beslut. Jag vill då endast säga, att regeringens
ställningstagande ju måste påverkas av örn det gäller ett positivt beslut av
riksdagen eller blott en begäran örn ett initiativ från regeringens sida. Men
den saken behöva vi ju i regeringen icke ta ställning till i dag eller i år. Den
återkommer, när riksdagen en gång konfirmerar det beslut, som i dag eventuellt
fattas.

Herr Elmgren: Herr talman! Den ärade representanten för utskottsminoriteten
framhöll i början av sitt anförande, att det här gällde en fråga, örn
vilken borgerlig och socialistisk åskådning länge brutit sig och som därför
vore en stridsfråga av alldeles särskild art. Jag vill till detta yttrande bara
foga den reflexionen att detta påstående nog icke innehåller hela sanningen.
Man har nämligen kunnat förmärka, att under det att en del borgerliga tidningar
ha velat blåsa upp denna sak till ganska stora proportioner, ha andra
haft lugnande ord att säga, ja, till och med betecknat all förargelse kring denna
fråga som en storm i ett vattenglas. Till yttermera visso lia några borgerliga
tidningar _ slutit upp kring den ståndpunkt som utskottsmajoriteten förfäktar.
Jag vill bara erinra örn att en sådan tidning som den folkpartistiska
Västerbottenskuriren har betecknat det som ett ganska rimligt önskemål, att
man nu kunde ta ställning till denna grundlagsfråga, som annars skulle skjutas
så långt fram i tiden, att nya bestämmelser inte skulle kunna tillämpas
förrän vid valen 1952. Det är således inte enbart socialdemokrater, som hålla
på utskottsmajoritetens linje, utan också borgerligt sinnade gå på den.

Vidare förmenar herr Andersson i Ovanmyra, att frågan skulle vara av sådan
politisk innebörd, att den borde läggas på hyllan nu. Gentemot detta vill
jiag säga, att när de borgerliga partierna ha ansett sig ha rätt att här i riksdagen
framföra frågor, som ha varit i någon mån partiskiljande, så är det väl
för mycket begärt, att det socialdemokratiska partiet, därför att det har majoritet,
skulle vara mera återhållsamt än de borgerliga partierna.

Vad sedan själva sakfrågan beträffar, skall jag inte ingå så mycket på den,
eftersom herr Andersson i Ovanmyra var ganska kortfattad i sina yttranden
därom. Men när lian talar örn hur de människor, som drabbas av konkurs -

Onsdagen den 15 mars 1944.

Nr 10.

Ang. avskaffande av de s. k. konkurs- och fattigvårdsstrecken. (Forts.)
strecket, fått siri handlingsfrihet beskuren, vill jag påpeka, att konkursstrecket
i alla fall verkar ganska godtyckligt. Det förefaller mig, somt om den, som
har mycket dåliga affärer och står i begrepp att gå i konkurs, är mycket mera
beroende än den, som redan har försatts i konkurs, ty då har väl hans beroende
av de privata borgenärerna fått en annan valör än tidigare.

Vad fattigvårdsstrecket angår, har herr Andersson i Ovanmyra betecknat
detta som ett skyddsstreck och menat, att det från hans praktiska synpunkter
— ur en bondes synvinkel — är så naturligt att betrakta saken på detta sätt
och karakterisera den som ett skyddsstreck. Jag undrar då, örn det inte även
från praktiska synpunkter och ur en bondes synvinkel skulle vara angeläget
att skydda inte bara dem, som leva på ålderdomshemmen, utan också dem, som
äro i precis samma predikament som dessa, men inte befinna sig på ålderdomshem,
utan bo i familj eller vårdas på privata sjukhem eller konvalescenthem.
Det förvånar mig, att när man vill skydda vissa personer på ett så groteskt
sätt, att man vill skydda dem från att utöva sina medborgerliga rättigheter,
man då inte vill utsträcka skyddet till alla dem, som äro i samma belägenhet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottsmajoritetens
förslag.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Icke på länge har ett utskottsutlåtande
framkallat så livlig diskussion som konstitutionsutskottets nu
förevarande utlåtande nr 6. Debatten går efter två parallella linjer, och den
ena är lika intresseväckande som den andra.

I första hand måste givetvis diskussionen behandla själva den föreliggande
sakfrågan, nämligen örn det kan anses lämpligt, önskvärt och riktigt, att personer,
vilka äro i konkurstillstånd eller vilka omhändertagits av fattigvården
för varaktig försörjning, medgivas rösträtt.

Denna fråga har diskuterats i snart 25 år utan att enighet kunnat uppnås.
Det s. k. demokratiska genombrottet rev upp diskussionen, och attackerna mot
de s. k. ordentlighetsstrecken ha stegrats i effektivitet, i samma mån som det
socialdemokratiska partiet växt i styrka. Jag utgår icke från annat än att företrädarna
för vårt största politiska parti anse en sådan förändring vara ett
steg mot de demokratiska rättigheternas utsträckande till allt större grupper
av befolkningen. Den skulle alltså rent matematiskt sett medföra, att flera
medborgare än nu bleve röstberättigade, och formellt sett skulle enligt deras
uppfattning demokratien därigenom bliva bättre och fullständigare.

Men det är här, som man har rättighet att ställa sig tvekande utan att man
därmed gör sig skyldig till något angrepp på de demokratiska grundprinciperna.
Ar det säkert, at.t rösträtt åt största möjliga antal människor ger det bästa
underlaget för en demokratisk samhällsordning?

Demokrati kan icke, det ha vi sett under dessa år, endast bäras upp av en
massa — den måste även söka sitt rotfäste i god medborgaranda, i samhälleligt
ansvarskännande och framför allt i dc röstberättigades förmåga att se icke till
de begränsade fördelar, som kunna utlovas till den enskilde, utan till det som
är för hela, folket bäst.

Jag skulle vilja fråga representanterna för konstitutionsutskottets majoritet:
anse ni, att den nu föreslagna utökningen av rösträtten kommer att tillföra väljarskarorna
medborgare, som på det hela taget äro lika självständiga och lika
ansvarskännande som de, vilka nu ha rösträtt? Kan det icke vara så, att ni här
missförstått demokratiens idé? Kan det icke vara så, att ni trott, att röstpolitisk
kvantitetsökning är detsamma som demokratisk kvalitetsförbättring?

Rätten att genom sin röst säga sitt ord örn samhällets styressätt måste vi
skatta högt. Men utsättes icke denna grundläggande demokratiska rätt. för en

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Äng. avskaffande av de s. k. konkurs- och fattigvårdsstrecken. (Forts.)
inflation, en värdeminskning, om elen skall spridas till alla, utan åtskillnad?
Det ligger icke något onaturligt eller odemokratiskt i att man anser vissa medborgare,
tillfälligt eller ej, vara i en sådan ställning, att deras röster lätt kunna
bliva ett korruptivt inslag i samhällslivet. Gränsen mellan de röstberättigade och
de uteslutna måste då dragas någonstans. Hittills ha vi dragit den på så sätt,
att de, som äro i konkurstillstånd eller äro varaktigt omhändertagna för försörjning
av fattigvården, icke ansetts böra få utöva rösträtt. Skälen för att nu
låta dem få rösträtt äro svaga, och som grund för detta yrkande torde endast
ligga den föreställningen, att flera väljare, hurdana de än äro, betyda mera demokrati.
Örn det också betyder bättre demokrati, det bryr man sig icke örn. Jag
är fullt medveten örn att den nu föreslagna utökningen av de röstberättigades
kategori icke kommer att medföra någon utslagsgivande förändring av valmanskårens
inriktning. Men det kan knappast bestridas, att den kommer att
medföra en kvalitativ utspädning, som måste betecknas såsom ett betänkligt
symptom.

Behandlingen av denna fråga har, herr talman, kommit att sammankopplas
med den överenskommelse, som år 1939 fann sitt uttryck i samlingsregeringens
programförklaring. Ordalydelsen i denna refereras i reservationen, och där står
bl. a. att en förutsättning för samlingsregeringens arbete är, att inre politiska
meningsskiljaktigheter undanskjutas.

Nu har det uppstått debatt i den socialdemokratiska pressen beträffande räckvidden
av denna deklaration. På vissa håll har man menat, att den vore bindande
för endast regeringens medlemmar, under det att riksdagsgrupperna och partierna
vore obundna därav. Jag måste säga, att denna advokatyr mer än förvånar
mig. Bildandet av samlingsregeringen var ju icke några få personers ensak och
genomfördes ingalunda som örn detta varit fallet. Det kan icke råda någon tvekan
örn att detta uttalande örn undanskjutande av inre politiska meningsskiljaktigheter
var en grundförutsättning för att partierna skulle ställa sig bakom
sina medlemmar i regeringen. Det kan sägas, att partiernas godkännande av
denna deklaration mera fick formen av en oskriven överenskommelse, ett gentleman^
agreement. Örn det finnes några som anse, att de nu utan vidare kunna
springa ifrån detta, ja, då får man väl endast konstatera, att det tydligen icke
var ett gentlemen’s agreement, utan endast ett agreement. Vi beklaga, att vi
blivit en illusion fattigare.

Men, herr talman, detta faktum, att den största partigruppen i riksdagen icke
längre anser sig bunden av den överenskommelse, som träffades hösten 1939,
är politiskt en mycket allvarlig sak. Enligt min uppfattning kunna gruppens
medlemmar under inga omständigheter svära sig fria från den förpliktelse, som
även partierna åtogo sig vid samlingsregeringens bildande. De kunna vidare icke
bestrida, att det av dem nu understödda förslaget till grundlagsändring är partiskil
jande, då enighet örn propositions framläggande icke kunnat nås i regeringen
och då nio av konstitutionsutskottets ledamöter reserverat sig mot beslutet.
De kunna icke heller bestrida, att denna meningsskiljaktighet endast och
uteslutande är av inre politisk art.

Varför vill då majoritetspartiet i riksdagen nu fatta ett beslut, som till alla
delar strider mot grunden för deli politiska samlingen och borgfreden? Anser
man, att förhållandena nu blivit sådana, att vi ej längre äro i behov av denna
samverkan? Har detta ställningstagande skett i samförstånd med majoritetspartiets
representanter i regeringen? Denna fråga är icke minst viktig. A7i måste
skapa klarhet i den underliga och allt annat än uppbyggliga situation, som nu
inträtt.

Känna sig det socialdemokratiska partiets representanter i denna kammare
icke längre bundna av samlingsregeringens grundval, då böra de klart säga

Onsdagen den 15 mars 1944.

Nr 10.

Äng. avskaffande av de s. k. konkurs- och fattigvårdsstrecken. (Forts.)
ut detta. I denna del kommer den följande debatten att få räckvidd långt utöver
den fråga, som just avhandlas.

Herr talman, jag vill på intet sätt dölja, att den partigrupp, vilken jag har
äran representera, betraktar denna fråga såsom synnerligen allvarlig. Ett fortsatt
samarbete mellan partierna under de grumliga förutsättningar, som enligt
socialdemokratisk mening föreligga, kan icke anses vara gagneligt. Antingen
skall samarbetet bygga på klart definierade förutsättningar, som alla erkänna
utan undanflykter, eller också skall man angiva de förutsättningar, av vilka
man icke längre önskar vara bunden. Detta senare skulle då giva anledning till
en diskussion om samarbetets fortsättande eller upphörande.

Med dessa ord har jag endast velat definiera den brännande aktuella frågeställningen
i denna politiskt vittsyftande fråga.

I övrigt ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr Källman: Herr talman! Herr Johan Bernhard Johanssons yttrande
ger mig alldeles särskild anledning att försöka reducera denna fråga till vad
den verkligen är. Den diskussion som herr Johansson upptagit örn partiernas
lojalitet mot varandra anser jag böra anstå till år 1945. Då först kan det nämligen
bii fråga örn att fatta avgörande beslut i saken. Även nu är det visserligen
fråga örn att fatta beslut, men örn kamrarna i dag bifalla utskottets hemställan,
blir denna grundlagsfråga vilande till 1945 års riksdag, eventuellt ännu
längre.

Jag begärde ordet närmast i anledning av att jag, såsom konstitutionsutskottets
vice ordförande meddelade, tidigare varit med örn att avstyrka motioner
av denna typ. Jag kan gärna bekänna, att jag inte varit särskilt angelägen
örn att denna fråga skulle föras fram i riksdagen i år. Men eftersom den nu
har väckts och det gäller att taga ställning till den, skall jag nämna några
synpunkter, som blivit avgörande för mig.

År 1940 voro 44 903 vuxna personer intagna på ålderdomshemmen i landet.
För år 1942 ha vi uppgifter örn antalet personer som stupade på olika rösträttsstreck.
Det var 37 122 personer, som saknade rösträtt, emedan de voro
omhändertagna av fattigvården för varaktig försörjning. Vad som nu närmast
bestämt mig för att rösta för bifall till motionen i år har varit det förhållandet,
att lagtillämpningen i de olika fattigvårdssamhällena är så ofantligt
olika. I den ena kommunen uppger man såsom omhändertagna för varaktig
försörjning personer på ålderdomshem med folkpension och kommunalt pensionstillskott.
I den andra kommunen tagas inte sådana personer med i uppgifterna
till röstlängdsupprättaren. Den mest markanta skillnaden finna vi
mellan de stora städerna. Stockholm och Göteborg. I Göteborg stupade ofantligt
många flera på fattigvårdsstrecket än i Stockholm.

Jag kan nämna ett ganska roande exempel. För ett tiotal år sedan träffade
jag i Väddö socken en gammal bekant, som sedan många år varit vice ordförande
i fattigvårdsstyrelsen. Han var det fortfarande, men han var intagen
på ålderdomshemmet på grund av kroppssjukdom. Trots detta satt han alltså
kvar i fattigvårdsstyrelsen, och han satt även kvar som styrelsens vice ordförande.
Det var en ovanligt mild och fin lagtillämpning, som gjorde, att han
inte fått falla för fattigvårdsstrecket. Han var kroppsligen sjuk, men det var
inte något fel på hans intellekt. Han var lika kunnig som förut, kanske rent
av ännu kunnigare, och så värst ålderstigen var han inte. Han kunde väl
bruka sin rösträtt, och han var, herr Johansson, lika kvalificerad som flertalet
av de övriga röstberättigade i socknen.

Den ojämna lagtillämpningen är alltså det ena skälet till att jag kunnat

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Äng. avskaffande av de s. k. konkurs- och faitigvårdsstrecken. (Forts.)
biträda motionen. Men jag har ett annat mycket starkt skäl. Som jag nyss
nämnde, var det år 1942 över 37 000 personer som stupade på fattigvårdsstrecket
vid kommunalvalen. Men hur mångå personer hade vi i Sverige gamla,
semla, oförmögna att bedöma varje slags företeelse, som ändå hade rösträtt,
därför att de inte voro fattiga? Deras antal var säkerligen väsentligt större.
Dessa vill inte herr Johansson avhända rösträtten, ehuru de äro lika litet kvalificerade
som ett stort antal av dem som äro intagna på ålderdomshemmen och
omhändertagna för varaktig försörjning.

Det finns ett annat mycket starkt skäl till att biträda motionen. Vi ha ju
inte något skattestreck vid politiska val, men det finns kvar vid kommunalvalen.
År 1942 stupade 73 000 personer på detta rösträttsstreck vid kommunalvalen,
men ingen enda vid de politiska valen.

Vid denna jämförelse tjänar det väl ingenting till att göra den nu förevarande
frågan till en storpolitisk fråga. Jag vill inte vara med örn att giva
frågan de dimensioner som herr J. B. Johansson ville giva den. Det gäller
här endast på ålderdomshem intagna personer, som lia sina själsförmögenheter
kvar. Varför kunna inte dessa få rösta? De lia i regel gjort ett hårt och
tungt dagsverke.. Kanske ha de aldrig gjort något annat felaktigt än att de
skaffat sig för liten inkomst.

Vad konkursstrecket beträffar, vill jag fästa uppmärksamheten på, att enligt
grundlagen den som är i konkurstillstånd saknar rösträtt. Vad innebär
då detta? Jo, att man skall vara i konkurstillstånd den 25 juli. Den röstlängd,
som då justeras, gäller därpå ett helt år. Har en person kommit i konkurstillstånd
efter den 25 juli och är i konkurs vid valet, är han röstberättigad. Därtill
kommer att. antalet av dem, som stupa på detta streck, lär vara ganska
ringa. I statistiken har man slagit ihop de omyndiga och dem som falla på
konkurs strecket. Det är ungefär 18 000 personer sammanlagt, och därav äro
de flesta naturligtvis sådana som äro omyndiga.

Det anförda ger vid handen, att det finns starka skäl att bifalla den väckta
motionen i enlighet med vad konstitutionsutskottets majoritet har förordat.
Och.att det inte. är någon stor fråga det lia kammarens ledamöter förstått av
de siffror, som jag angivit.

Herr Johansson frågade, örn den utökning av de röstberättigades antal, som
det här är tal örn, skulle tillföra valmanskåren personer, som äro likvärdiga
med övriga röstberättigade. Den frågan besvarar jag för min del jakande,
i .den man det är fråga örn de intelligenta, de som på intet sätt förlorat sina
själskrafter, utan alltjämt kunna bedöma företeelserna i samhället. De ha
måhända en bestämd uppfattning örn hur de skola rösta, och då är det inte
något fel att de få vara med. Men jag vill till herrar valmakare rikta den
uppmaningen att låta dem som bo på ålderdomshemmen vara i fred för agitation.
Kom inte dit med bilar för att bjuda dem på skjuts i syfte att de skola
rösta med er! Låt dem vara i fred! De som äro tillräckligt säkra att själva
vilja gå och rösta efter sin övertygelse, böra få göra det. Men pensionärerna
på ålderdomshemmen böra få vara i fred för agitation. Den uppmaningen vill
jag rikta till dem, som möjligen spekulera i att få flera röster för sin meningsriktning.

Jag har med dessa ord försökt reducera frågan till de proportioner soto den
verkligen, har, och jag ber med stöd av vad utskottet anfört och de skäl jag
nu angivit att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Björck: Herr talman! Anledningen till att de borgerliga representanterna
i konstitutionsutskottet enats om en och samma reservation är den, att

Onsdagen den 15 mars 1944.

Nr 10.

Ang. avskaffande av de s. k. konkurs- och fattigvårdsstrecken. (Forts.)
vi äro överens om att riksdagen bör respektera den ståndpunkt regeringen intagit,
då den ansett sig icke böra effektuera förra arets riksdagsbeslut.

Jag skall inte yttra mig i själva sakfrågan. I fråga om dessa rösträttsstreck
äro meningarna delade även inom de partier, som reservanterna representera.
Jag vill inte bestrida, att det även inom det parti som jag representerar, folkpartiet,
finnes sympatier för att dessa streck tagas bort. Men detta är en sak
för sig. Då regeringen nu anser att frågan bör vila, tills det blir lugnare tider,
anser jag att vi böra vara eniga med regeringen härom. Såvitt jag kan se, finnas
inga skäl för riksdagen att nu fatta beslut örn en grundlagsändring. Jag
måste beklaga att en stridsfråga som denna kommit upp. Anse motionärerna,
att tiderna nu äro sådana, att vi kunna undvara den styrka som samlingsregeringen
utan tvivel varit för vårt land oell vart folk? Att det är val i bost borde
inte ha föranlett att en dylik fråga tagits upp. Men man har svårt att värja sig
för misstanken, att det är något dylikt som ligger bakom.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till reservationen,
sk

Herr Holmbäck: Herr talman! I själva sakfrågan vill jag bara säga, att
jag delar herr Källmans uppfattning, att man i den förda debatten överdrivit
frågans betydelse. Det kan finnas skäl både för den ena och den andra ståndpunkten.
För min del anser jag de övervägande skälen tala för att man låter
de båda strecken falla, och jag står alltså i sak på samma ståndpunkt som utskottsmajoriteten.

Frågan blir då, hur man politiskt skall bedöma saken just nu. Vad utskottet
föreslår är att riksdagen såsom vilande antager ett förslag till ändring av IG §
riksdagsordningen. Det har alltså inte föreslagits, att man skall fatta ett beslut
med omedelbar verkan. Det har inte föreslagits, att man skall fatta ett beslut,
som tvingar regeringen, däruti alla partiernas representanter sitta, att taga ställning
till frågan. Vad man skall göra är i själva verket blott att fatta ett beslut,
som möjliggör ett definitivt avgörande under nästa fyraårsperiod, i stället för
att detta definitiva beslut skulle skjutas över till fyraårsperioden 1949—1953.

Den omständigheten, att vi fortfarande ha en samlingsregering, utgör enligt
min uppfattning inte något hinder för att riksdagen fattar ett sadant beslut örn
vilandeföiklaring av ett grundlagsändringsförslag. Det skulle vara något helt
annat, örn man nu hade att fatta ett beslut, som omedelbart skulle effektueras.
I sådant fall skulle jag med hänsyn till den hållning som högern och bondeförbundet,
intagit. rösta för avslag. Det är ju en politisk fråga, och det vore att
bryta samlingen, örn man i sådant läge röstade ja. Örn frågan kommer upp till
definitivt avgörande vid en tidpunkt, då samlingsregeringen fortfarande sitter,
kommer jag av samma skäl att rösta nej. Men jag kan inte finna, att det i nuvarande
läge, då det blott är fråga örn en vilandeförklaring, på grund av samlingsregeringens
existens är nödvändigt att rösta nej. Jag kommer därför att vid
voteringen ansluta mig till konstitutionsutskottets förslag

I herr Holmbäcks yttrande instämde herr Sandegård.

Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! Jag tror, att mari bör tänka sig noga
för, innan man ger sig på att avskaffa konkurs- och fattigvardsstrecken. Vad
till cn början beträffar konkurs strecket, har ju detta relativt liten betydelse,
eftersom det drabbar en mycket liten grupp medborgare. Och som herr Källman
mycket riktigt framhöll, är det så, att de som komma i konkurs efter den
25 juli inte falla flir konkursstrecket under ett år framåt. Men se vi på fattigvårdsstrecket,
mäste man väl ändå säga, att detta utgör en liten hållhake, örn
jag får använda det uttrycket. Örn detta rösträttsstreck borttages, komma alla

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Äng. avskaffande av de s. k. konkurs- och fattigvårdsstrecken. (Forts.)
medborgare, oavsett om de fullgöra sina medborgerliga skyldigheter eller inte,
att få samma rättigheter.

Jag kan inte riktigt dela herr Elmgren^ synpunkter på frågan. Han framhöll,
att vissa borgerliga tidningar uttalat sig för ett avskaffande av fattigvårdsstrecket.
För min del är jag av en helt annan åsikt. Jag undrar, hur det
skulle se ut vid valet, örn bilar och bussar skulle köra fram till ålderdomshemmen
för att få i väg åldringarna till vallokalen. Det gladde mig mycket att
höra herr Källman uppmana sina partikamrater att inte använda detta system.
Det skulle verkligen vara beklämmande att få se sådant förekomma på en valdag.
.Det skadar nog inte, att det gamla fattigvårdsstrecket står kvar. Och jag
tror inte, att de personer som äro intagna på ålderdomshemmen lia något större
behov av att få avgiva sina röster. Det har sagts, att det finns andra åldringar,
som kunna vara lika oförmögna att rösta som de som äro intagna på ålderdomshemmen,
men som få ha sin rösträtt kvar. Men dessa personer ha ju dock
inte fallit det allmänna till last.

Jag tror, att det finns många socialdemokrater, som med vemod lägga sin
röst för konstitutionsutskottets förslag, enär de inte vilja bryta med sina mera
radikala kamrater.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Lindén: Herr talman! Mig förefaller det, som örn en fortsatt diskussion
i denna fråga skulle vara överflödig och som örn voteringsmaskinen borde få
avgöra ärendet, enär positionerna äro klara. Emellertid har det under debatten
fällts några yttranden, som givit mig anledning att begära ordet.

När man deklarerar, att frågan örn konkurs- och fattigvårdsstreckens avskaffande
är en politiskt allvarlig sak och när denna deklaration får den allvarliga
klang, som herr J. B. Johansson gav åt den, förefaller det mig, som om
man hade avsevärt överskattat frågans betydelse. De borgerliga lia, såvitt jag
kunnat finna under de riksdagar jag bevistat under samlingsregeringens tid,
inte alltid ålagt sig den moderation gentemot samlingsregeringen, när det gäller
förslag och. uppträdande, som socialdemokratiska partiet självklart har
funnit sig böra iakttaga. Jag har som ledamot av socialdemokratiska partiets
riksdagsgrupp många gånger fått den uppfattningen, att det socialdemokratiska
partiet måste uppträda som Kungl. Maj :ts parti för att skydda samlingsregeringen
mot riksdagen. Men det är ganska enkelt att uppträda demonstrativt,
för partier i minoritetsställning. Frågan blir politiskt allvarlig, först när
majoritetspartiet självt tager ett initiativ i den svenska riksdagen. Statsministerns
deklaration förra året innebar väl inte heller på något sålt, att riksdagen
och dess majoritetsparti skulle vara så hårt bundna, att inte därifrån
skulle kunna tagas initiativ i denna fråga. Den innebär ju ytterst inte mer
än vad herr Holmbäck nu för en liten stund sedan klart och tydligt gav till
känna.

Jag kan inte heller låta bli att göra en kanske litet försmädlig reflexion.
En gång i tiden hördes talet örn det socialdemokratiska partiet och den socialdemokratiska
riksdagsgruppen som Kungl. Maj:ts transportkompani. Då ansågs
det inte bra, att partiet följde regeringen. När nu partiet i en fråga går
en helt annan väg än regeringen, så är inte heller det bra. — Det är inte alltid
så lätt för de socialdemokratiska riksdagsmännen att uppträda riktigt i
denna församling.

^Man har vidare, herr talman, talat örn att man borde bereda pensionärerna
på ålderdomshemmen det lugn och den ro, som läge i att de slappe utöva sin
rösträtt. Jag vill gärna ge till känna, att jag i mitt ställningstagande i konstitutionsutskottet
inte har varit fylld av särskilt starka känslor för att pensio -

Onsdagen den 15 mars 1944.

Nr 10.

Ang. avskaffande av de s. k. konkurs- och fättigvårdsstrecken. (Forts.)
närerna på ålderdomshemmen skulle få rösträtt. Jag är tämligen övertygad
örn att det i sak är en ganska meningslös gest. Men kan man på annat sätt än
genom att ge ålderdomshemmens pensionärer rösträtt skapa ett rättvisare system?
Det finns otvivelaktigt i Sverige många röstberättigade, som ur intellektuell
eller moralisk synpunkt kanske ännu mindre än ålderdomshemmets pensionärer
äro värda att ha rösträtt. Dessa kunna vi inte komma åt. Jag är
inte ens säker på att de borgerliga partierna, örn en sådan möjlighet skulle
kunna beredas, skulle vara villiga att undersöka, huruvida man skulle kunna
begränsa rösträtten med hänsyn exempelvis till intelligens, moral och dylikt,
d. v. s. att man skulle gå en så underlig väg som att försöka få läkarundersökning
eller intelligensmätning på folk. Alla veta och alla förstå, att detta
är blankt omöjligt. Kan man då inte gallra på den ena sidan, förefaller det
vara riktigare att ge den mindre gruppen samma rätt som den större gruppen
redan har.

Men det, som för mig har varit mest avgörande — och detta kanske därför
att jag sedan länge har ett mycket starkt socialvårdsintresse — är den deklassering
av ålderdomshemmen, som detta rösträttsstreck egentligen skapar.
Sär gäller det dock en grupp av väljare, bestående av fattigt folk, som ur
intellektuella eller andra synpunkter inte är mindre kvalifikationsduglig än
andra väljargrupper, men som ändock förlorar sin rösträtt, därför att vederbörande
äro intagna på ålderdomshem. Detta måste med nödvändighet föra
med sig, att en människa, intagen på ett ålderdomshem, en människa som således
underkastats vissa restriktioner, känner sig deklasserad, och även ålderdomshemmet
blir deklasserat i förhållande till alla de privata ålderdomshem,
som eljest finnas här i landet. Den frågan är för mig av ganska stor betydelse.

Till slut skulle jag också vilja säga gentemot herr J. B. Johansson i Fredrikslund,
att jag tror inte, att det finns någon inom det socialdemokratiska
partiet, som önskar försämra kvaliteten av ett valresultat genom att till väljarkåren
föra människor, som inte skulle vara fullt kvalificerade för rösträttens
utövande. Men jag är å andra sidan alldeles övertygad om, att vad det än
kräves för att skapa kvalifikationer för ett riktigt utövande av rösträtten, så
inte är det inkomst och förmögenhet. Kvalifikationsgrunderna måste ovillkorligen
sökas på något annat håll.

Herr J. B. Johansson frågade, örn vi trodde, att en röstpolitisk kvantitetsökning
också vore detsamma som en kvalitetsförbättring, och han sade några
försmädliga ord örn att en demokrati icke kan bårås upp av en massa, utan att
man måste räkna med — jag föreställer mig att han menade det — en utgallring
bland väljarkåren för att få den kvalitativt högtstående väljarkår,
som är nödvändigt för ett demokratiskt land.

Herr talman! Jag vet icke, örn jag tar miste, om jag säger — det kanske
är litet av partipolitisk högfärd — att om man skulle kunna ur väljarkåren
gallra ut väljarna med hänsyn till intellektuella och moraliska kvalifikationer
och alldeles stryka hort inkomst- och förmögenhetskvalifikationer, så är jag
inte på något sätt övertygad örn att det är de borgerliga, som skulle vinna
på en sådan anordning.

Herr Herlitz: Herr talman! Det var icke min avsikt att deltaga i denna
debatt, men jag blev uppkallad av hans excellens herr statsministerns ganska
uppseendeväckande förklaring, att reservanterna icke på riktigt sätt återgivit
do yttranden, han hade vid frågans behandling i fjol.

Om hans excellens därmed menade, att reservanterna icke fullständigt hade
återgivit vad han säde, har han naturligtvis rätt, men kammaren torde finna

Nr 10.

Oasdagen den 15 mars 1944.

Äng. avskaffande av de s. k. konkurs- och fattigvårdsstrecken. (Forts.)
det naturligt, att icke reservanterna funnit sig föranlåtna att i dess helhet återge
hans excellens’ yttrande.

Det tycks emellertid vara statsministerns mening, att vi också hade citerat
honom oriktigt. Jag finner mig därav föranlåten att för kammaren dokumentera,
att vi lia citerat fullkomligt rätt. Jag åberopar därvid första kammarens protokoll,
under anmärkning i förbigående, att jag nästan misstänker, att hans
excellens herr statsministern endast hade i minnet vad han yttrade i andra
kammaren, och därför onekligen fann vissa divergenser.

Det är på två ställen som vi, såsom kammaren torde finna, lia citerat statsministerns
yttrande. Det är först och främst andra stycket från slutet, och
kammaren behagade finna, att där finns ingen annan skiljaktighet än den,
som framkallas av att yttrandet överförts från direkt till indirekt form. Det
heter i statsministerns eget anförande: »Det kan icke komma i fråga att regeringen
som svar på en sådan riksdagens begäran skulle framlägga förslag
i dessa ting, såvida man icke inom regeringen kan bli enig örn att göra det. Det
är på det sättet jag anser att man måste upprätthålla överenskommelsen örn
undanskjutande av de inrepolitiska meningskiljaktigheterna, att man icke inom
regeringen under motstånd av en minoritet kan driva fram ett regeringsförslag
av denna art. Det är därför mycket troligt att en skrivelse från riksdagen i detta
avseende helt enkelt inte kan effektueras av samlingsregeringen.»

Vidare citeras hans excellens i det sista stycket. Citatet börjar på femte raden
från slutet å sid. 5. Det låter på det här viset i protokollet: »När det vid samlingsregeringens
tillträde hette att inrepolitiska tvistefrågor skulle undanskjutas,
hade detta givetvis i första hand avseende på regeringens arbete, men man
utgick naturligtvis också ifrån att partierna i riksdagen skulle vara beredda
att bära upp den grundval, som regeringen hade angivit för sitt arbete.»

Jag har velat läsa upp dessa ord med särskilt eftertryck för att det måtte
bättre än i hans excellens herr statsministerns minne inskärpas vad som i detta
ärende sades i fjol.

Herr Engberg: Herr talman! Det finns ju knappast någon fråga, som är så
liten att det inte kan gå politik i den. När nu emellertid herr J. B. Johansson
i sitt anförande förklarade, att denna sak skulle få vittgående verkningar,
att det vore en mycket stor fråga — han varierade adjektiven på olika sätt men
allt gick i den riktningen att frågan skulle lia en utomordentlig politisk portée
•—• så nödgas jag spörja: vad är det i själva verket som inträffat, när man
från den ärade talarens parti nu genom honom gör denna fråga till en så stor
politisk fråga?

Jag kan icke erinra mig att ute i valstriderna denna fråga har figurerat på
dagordningen; den har inte tagits fram i högerns proklamationer till valmanskåren,
den har icke heller figurerat i vallitteraturen i övrigt. Man har inom
olika läger dragit sig för detta, därför att det ju måste finnas en viss storleksordning
på frågorna, innan man gör dem till politiska. Den gamle tyske
filosofen Hegel brukade säga, att det finns en gräns, där kvantiteten slår över
i kvalitet, eller, annorlunda uttryckt och tillämpat på detta fall: det bör finnas
en viss storleksordning på en fråga, innan den kan föras fram, som den ärade
talaren gjorde, under skräckinjagande varningar för de fruktansvärda politiska
konsekvenser, som skulle uppstå, ifall man gjorde den lilla städning i rösträttsbestämmelserna,
som här har ifrågasatts.

Jag erinrar den ärade talaren örn att gång på gång passera riksdagens bord
frågor från andra områden — jag tänker på socialpolitiska frågor, jag tänker
på beskattningsfrågor och dylikt — där, såvitt jag vet, man aldrig anser
det så självklart, att man skall avstå från att hävda sin sakliga mening. Jag vet

Onsdagen den 15 mars 1944.

Nr 10.

Ang. avskaffande av de s. k. konkurs- och fattigvårdsstrecken. (Forts.)
nu inte, varför nian inte från högerhåll också i dessa frågor avlossar skrämskott
och utmålar katastrofala konsekvenser vid anmälda avvikelser.

Jag styrktes i uppfattningen, att herr J. B. Johansson har överdrivit,
när jag hörde en deklaration här från folkpartiets sidia, framförd av herr Holmbäck.
Utan reservation förklarade denne, att han i sak stöde på konstitutionsutskottets
sida beträffande såväl konkurs strecket som fattigvårdsstrecket. Och
örn jag till hans deklaration lägger, att man -—• vilket här också har bragts
i erinran —- inom folkpartiets press har varit uppdelad i skilda läger, så drar
jag därav den slutsatsen att det här inte, som det ibland kan vara fallet, går
någon gräns emellan en borgerlig och en icke borgerlig åskådning i dessa ting,
utan att det vill synas, som örn min ärade vän herr Jones Andersson och representanterna
för högerpartiet tillsammans lia blåst upp denna fråga till en
storpolitisk angelägenhet.

När herr Herlitz citerade hans excellens statsministern, så hade han ju ingen
anledning att citera det, som redan statsministern hade läst upp, men jag lyssnade
också uppmärksamt till vad statsministern läste upp av det han tidigare
hade sagt, och där förekom en passus, som enligt min mening ändå är den
väsentliga, nämligen att när det påkallas, att man bär upp den gemensamma
grundvalen för ett politiskt samarbete, så få vi icke däri inlägga en sådan
fordran som att man avstår från, som hans ord folio, självverksamhet från
riksdagens sida.

Här sitta vi i riksdagen med vår sakliga uppfattning, vår sakliga övertygelse
i denna och i andra frågor, och då är spörsmålet, örn utskottsledamöterna
när nu en motion lägges fram, som man Ilar att ta ställning till, skola säga:
»Ja, den här frågan kan det komma att gå politik i; följaktligen skola vi
avstå från vår övertygelse och lägga frågan åt sidan.»

Hade det exempelvis varit så, herr talman, att det kring den fråga det nu
gäller skulle under lång tid ha stått en stor politisk debatt ute i landet, hade
det varit så, att den figurerat i valrörelse efter valrörelse och hade det varit så,
att man överhuvud taget ansett den vara värd att ödsla energi på. så är det ju
mycket tänkbart, att situationen hade varit en annan. Kanske hade man då
givit herr J. B. Johansson och hans meningsfränder rätt därutinnan, att spörsmålets
aktualiserande just i den nuvarande situationen hade en politisk betoning.
Men hela denna bakgrund har ju icke förelegat, herr talman! Frågan har
tagits upp motionsvis här. Konstitutionsutskottet har behandlat den och funnit,
att motionärernas sakskäl äro så starka, att det inte har velat förbigå dem.
Och eftersom själva sakfrågan väl här närmast skall diskuteras, skulle jag, herr
talman, be att få säga ett par ord också i denna. Jag gjorde det beträffande fattigvårdsstrecket
och även konkursstrecket redan vid fjolårets riksdag, men jag
skall den här gången fästa mig vid några andra synpunkter än dem jag den
gången berörde. Jag börjar med konkurs strecket.

Det lät på en ärad talare, på skånebänken tror jag det var, som örn det från
det socialdemokratiska partiets sida skulle föreligga någon lusta att exploatera
den valmanskår, som beröres av konkursstrecket. Jag tänkte för mig själv:
»När har denna valmanskår egentligen röstat med arbetarpartiet?» Jag hade,
herr talman, levat i den kanske oskuldsfulla föreställningen, att den företeelse,
som kallas konkurs och konkurstillstånd, väsentligen berörde det kommersiella
samhället; icke så tolkat, herr talman, som örn t. ex. det socialdemokratiska
partiet skulle sakna inslag av kommersiell begåvning •— sådan finns ju, gunås,
inom alla partier —- utan så att förstå, att den grupp av medborgare, som praktiskt
drabbas av konkursstrecket, ju hör hemma i det läger, där herr J. B. Johansson
i valrörelserna är ute på jakt efter lämpligt villebråd.

Emellertid är det inte detta som närmast förvånar mig. Vi ha också någon -

Nr 10,

Onsdagen den 15 mars 1944.

Äng. avskaffande av de s. k. konkurs- och fattig vårdsstrecken. (Forts.)
ting som heter ackord. Här ha vi Andersson; han begäres i konkurs och går i
konkurs. Här ha vi Pettersson; han är också så där »på gärsgårn», som det heter,
att begäras i konkurs, men han klarar upp detta fiffigt och får under hand
ett ackord. Nå vad händer? — nu frågar jag herr J. B. Johansson. Örn Andersson
berövas sin rösträtt, men Pettersson, som fått ackord, får ha sin kvar,
så säger väl redan det exemplet, att det är någonting galet med ett sådant där
streck. Streck måste nämligen, örn det skall ha någon mening, vara ett indicium
på någonting, ett indicium på att den som stupar på det har en medborgerlig
karaktärsegenskap, som gör vederbörande olämplig för rösträttens utövning.

Vad skulle då konkurs strecket vara ett indicium på? Ja, det skulle då vara
på sådan ekonomisk ansvarslöshet att man lämpligen inte bör få råda över sig
själv och sitt. Men det finns många skötsamma och ansvarskännande medborgare,
som råka i konkurs, därför att de ha i god tro tecknat borgen åt andra.
Tag då, herr talman, fortfarande med Andersson och Pettersson som exempel,
följande situation. Andersson har tecknat borgen för Pettersson. Andersson
går i konkurs, och Pettersson skulle också gå i konkurs. Men han krånglar sig
på sin kant till ett ackord. Andersson mister rösträtten, Pettersson, som förvållat
både sin egen och Anderssons ofärd, får behålla den.

Jag måste säga, att detta verkar ändå så pass orimligt, att har man något
sinne för ett förnuftigt sammanhang i det som sker, man gärna icke kan vägra
sin medverkan till att putsa bort dylikt, även örn jag gärna medger, att den
grupp det gäller inte är stor, och även örn jag medger, att den kommer att exploateras
av helt andra än den meningsriktning, som står bakom konstitutionsutskottets
majoritet.

Jag går emellertid till den andra frågan, och jag kan göra det så mycket
hellre, herr talman, som i det län, vilket jag representerar, det finns procentuellt
mer än i andra län människor, omhändertagna av fattigvården för varaktig
försörjning. Jag får ju säga, att örn det resonemang, som herr J. B. Johansson
för, vore riktigt, så skulle jag känna mig frestad föreslå honom att allvarligt
undersöka införandet av ett senilitetsstreck. Ett sådant vore kanske något för
uppslagsrika hjärnor att tänka på, eftersom resonemanget framför allt, understruket
av min ärade vän här på dalabänken, gick ut därpå att det här gäller
så gammalt folk, att vi skola låta dem vara i fred, att vi skola skapa ett
»skyddsstreck». Jag vill minnas, att jag vid något val såg högerpressen publicera
bilden av någon gammal dam, som ännu vid hundra års ålder fördes fram
till valurnan och röstade, och hurusom de stora högertidningarna här i huvudstaden
presenterade vederbörande som ett lysande föredöme av medborgerlig livaktighet
■—• nomina sunt odiosa, och därför nämner jag inga namn. Jag erinrar
blott örn fakta, som hela kammaren känner till och säkerligen observerat lika
bra som jag. Jag måste nu alltså förvånas över den uppfattningen, att de, som
sitta på ett ålderdomshem för, som termen kanske något oegentligt lyder, varaktig
försörjning, böra berövas sin rösträtt, med den motiveringen att de äro
för gamla. Observera, herr talman, att ingen enda av talarna har vågat ta i sin
mun orden, att de äro mindervärdiga medborgare. Det har ingen sagt, och det
kan ingen av herrarna säga. Örn jag skulle vädja till herr J. B. Johansson och
be honom svara ja eller nej på frågan: äro dessa människor på ålderdomshemmen
mindervärdiga medborgare därför att de äro intagna på ålderdomshem?,
så är jag övertygad örn, att han inte vågade säga ja och alltså förklara, att de
äro mindervärdiga. Det är ju dock ett faktum, att till denna grupp kan räknas
hela raden av dem, som ha nått 67 års ålder och som alltså ha folkpension, men
som lämnat denna sin folkpension till kommunen för att i stället få inackordering
på ålderdomshem. Nu vet jag, att detta med hänsyn till rösträtten tolkas
olika på olika håll: att man låter dem ha rösträtten på somliga håll och att man

Onsdagen den 15 mars 1944.

Nr 10.

Ang. avskaffande av de s. k. konkurs- och fattigvårdsstrecken. (Forts.)
på andra håll är strängare. Men att man överhuvud taget behandlar vederbörande
olika i detta fall, tyder ju på att det är, lindrigast sagt, ganska märkvärdiga
bestämmelser som här gälla.

Men vidare! Det finns på ålderdomshemmen —- jag har själv i mitt län besökt
ålderdomshemmen och språkat med dem, som där äro — en och annan, och
inte så få, som har varit i elen situationen att han t. ex. blivit änkling och inte
har någon som sköter om sig hemma och därför tyckt det vara bättre att flytta
till ålderdomshemmet för att där få daglig skötsel och god tillsyn. Det är ju
inte så lätt för en gamling, som suttit i en stuga, att helt plötsligt, då han står
där som änkeman, få tag på ett kvinnfolk, som kan sköta örn och pyssla om
honom på ålderns dagar, och därför är det naturligt och mänskligt att han väljer
denna utväg. Då frågar jag mig: innebär detta, att man är på ålderdomshem
eller att man är i den situationen att man varaktigt får fattigvårdsunderstöd,
ett indicium på att man är en sämre medborgare?

Er, herrar av högern, skulle jag vilja fråga en sak. Ni voro med om att
vidga rösträtten ned till de 21 åren och ni gjorde det utan motstånd. Ni
funno det naturligt, att vi togo detta steg. Ha ni tänkt på vilken brokig samling
av medborgare, som egentligen kom med i håven den gången? Ha ni
tänkt på, hur många av dessa, som gå att utöva sin rösträtt för första gången,
försörja sig själva? De äro ofta försörjda av en förmögen pappa och mamma,
men så länge de äro det, är det inte något fel på deras omdöme och inte något
fel på deras medborgarskap. Jag får ju säga, att den ståndpunkten förefaller
mig vara ganska orimlig, att, medan å ena sidan — och det finner
man vara fullkomligt i sin ordning — en rad medborgare, som visserligen inte
äro av samhället försörjda men försörjda av far och mor och ännu inte ha kunnat
skaffa sig någon egen försörjning, skola ha rösträtt, så skall å andra
sidan den grupp av medborgare, som representeras av dem, som bakom sig lia
ett långt liv i fattigdom, slit och umbäranden och som inte ha fått någon
annan lott, än att hamna på ålderdomshemmet, berövas sin rösträtt. Jag kan
sannerligen inte, herr talman, förstå, hur man kan hävda något dylikt.

Det gläder mig därför också särskilt i dag, herr talman, att höra, att
den åskådning, som historiskt bättre än någon annan borgerlig åskådning
har slagit vakt örn personlighetsprincipen och skjutit människovärdet i förgrunden,
nämligen den gamla klassiska liberalismen, icke är död i folkpartiet,
utan att den har sina målsmän och sina talangfulla förespråkare.
Därför förefaller det mig som cm man ändå hade vissa förhoppningar att
det även på högerhåll inom borgerligheten skall klarna i denna fråga.

..Detta är visst min. trettioförsta riksdag. Jag bär varit med om alla rösträttsdebatter
under tiden närmast före rösträttsreformen, jag har varit med
när högern har förklarat, att detta samhälle går överstyr, om vi inte få lia
tvär den 40-gradiga skalan, att det ^rar överstyr, örn vi ge kvinnorna rösträtt
— det har överhuvud taget sagts, att detta samhälle skulle ramla
över anda var gång det varit fråga örn att vidga rösträtten till nya grupv
r ° ar ^ m’na herrar? Det förefaller mig, som örn detta sam hälle

bestar, och det förefaller mig, som örn det består med glans. Ville jag
komma med en paradox, herr talman, skulle jag vilja säga, att ju bredare
uet^i samhalles demokratiska basis har blivit, desto konservativare i ordets
basta mening har samhället blivit, Det är ju ett ämne för en filosofisk betraktelse,
. nion den skall jag inte inbita mig på i detta sammanhang. Det
ar dock inte någon historisk nyhet, och går man saken närmare in på livet
blir det också begripligt.

i .4i4 S°™ ayt'',keyr.talman: de gentlcmen’s agreements, som man sagt ha
träl lats rörande hållningen till frågor, sorn skulle vara av partiskiljande in -

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Äng. avskaffande av de s. k. konkurs- och fattigvårdsstrecken. (Forts.)
nebörd, har jag inte funnit vara tillämpliga i detta fall, utan här vill jag
hålla på den riksdagens självverksamhet, som statsministern i sin deklaration
i fjol förklarade vara naturlig och nödvändig. Vidare måste jag beträffande
såväl fattigvårdsstrecket som konkursstrecket säga, att bortputsandet av dessa
skönhetsfläckar i våra rösträttsbestämmelser innebär en gärd av rättvisa åt dem
det gäller, men också en gärd av uppskattning av de principer och de idéer,
som ha legat till grund för den långa rösträttskampen i detta land. Därför
herr talman, kommer jag för min del att ge min röst åt konstitutionsutskottets
hemställan.

Ordet lämnades nu för kort genmäle till herr Herlitz, som yttrade: Herr
talman! Herr Engberg gjorde sig liksom flera föregående talare den mödan
att undersöka vad det egentligen skulle finnas för rättslig grund och rättslig
motivering för dessa streck, och han ville få klargjort, huruvida på högerhåll
rådde den uppfattningen, att dessa människor vore på något vis mindervärdiga,
eftersom man ville beröva dem rösträtten.

Jag känner mig därav föranlåten att erinra örn ett faktum, som jag tror
icke blivit nämnt här i debatten men som väl förblivit norrinä.mnt. därför att det
varit så självklart, nämligen att grunden för rösträttsstrecken inte är något
som helst omdöme örn dessa människors värde ur den ena eller den andra
synpunkten, utan att grunden därför är allenast det förhållandet, att dessa
människor, som befinna sig i konkurs eller äro intagna på fattigvårdsanstalt
eller som — dessa kunna för resten också omnämnas i detta sammanhang
—- stå under förmynderskap, befinna sig på ett alldeles särskilt sätt i en
beroende ställning, eftersom de icke ha den självständighet, som utmärker
vanliga medborgare.

Detta är naturligtvis grunden; i varje fall får jag säga, att det för mig
är självklart att betrakta strecken ur denna synpunkt.

Herr Karlsson, Gottfrid: Herr talman! När herr Herlitz för en stund sedan
sökte utreda, på vad sätt reservanterna hade citerat hans excellens herr statsministerns
yttrande under förra årets debatt i denna fråga, så läste herr Herlitz
.ur protokollet följande: »När det vid samlingsregeringens tillträde hette
att inrepolitiska tvistefrågor skulle undanskjutas, hade detta givetvis i första
hand avseende på regeringens arbete, men man utgick naturligtvis också ifrån
att partierna i riksdagen skulle vara beredda att bära upp den grundval, som
regeringen hade angivit för sitt arbete.» Där slutade herr Herlitz. Men fortsättningen
på hans excellens’ yttrande lyder: »Detta har emellertid inte betytt
att regeringen av riksdagen krävt, att riksdagen i alla frågor skulle säga
ja och amen till vad regeringen föreslagit.» Och därpå fortsätter hans excellens:
»Det förhåller sig väl också på det sättet, att meningsskiljaktigheterna
1 riksdagen under samlingsregeringens tillvaro ibland varit ganska stora.»
Man får enligt mitt förmenande en annan bild av hans excellens’ yttrande, örn
man läser det något fullständigare än herr Herlitz ansåg sig böra göra. Jag
har endast velat gentemot herr Herlitz anföra det nu sagda.

. Herr J. B. Johansson har i sitt anförande sökt göra gällande, att den fråga,
vi här diskutera, är av oerhört stor betydelse för det politiska samarbete, som
under den rådande kristiden har förekommit mellan de olika partierna, med
andra ord att den skulle vara väsentlig för samlingsregeringens vara eller icke
kui mycket svart att första, hur herr J. B. Johansson kan göra gällande,
att denna fråga skulle kunna vara, av så stor betydelse. Jag tycker att
saken reducerades till sina rätta proportioner i det anförande, som nyss hölls
av herr Källman. Frågan har icke alls så stor betydelse som herr j. B. Jo -

Onsdagen den 15 mars 1944.

Nr 10.

Ang. avskaffande av de s. k. konkurs- och fattigvårdsstrecken. (Forts.)
hansson ville göra gällande, tvärtom är det ju, som den ärade talaren på västernorrlandsbänken
mycket vältaligt uppvisat, endast fråga örn att taga ställning
till en praktisk angelägenhet. När frågan förelåg förra året, gällde den
ju en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om utredning och framläggande
av förslag, och vi fingo då tämligen klart besked från hans excellens herr statsministern,
att om det icke kunde vinnas enighet inom regeringen, så var det
inte sannolikt, att riksdagens skrivelse i ärendet skulle leda till att regeringen
framlade något förslag för riksdagen. I år ha några motionärer liksom i fjol
föreslagit direkt antagande av en vilande grundlagstext för att icke saken
skall behöva skjutas fram så långt i tiden som skulle bli fallet, örn man skulle
vänta, tills den nuvarande samlingsregeringen efter de rådande krisförhållandena
har avlösts av en annan regering.

I förbigående vill jag säga till herr Elofsson — jag vet inte, örn han är inne
i kammaren — att när han uttalade sin stora glädje över att herr Källman
uppmanade sina partivänner att låta ålderdomshemmen vara i fred, så är det
väl ändå en något fri tolkning av vad herr Källman yttrade. Herr Källman
uppmanade herrar och damer valmakare att låta personerna på ålderdomshemmen
vara i fred. Det är väl något annat än att uppmana sina partivänner, ty
valmakare finns det väl inom alla partier.

Sedan kan jag inte underlåta att säga några ord i anledning av herr Björcks
anförande. Herr Björck anförde till försvar för sitt ståndpunktstagande ungefär
följande. Att vi inom det borgerliga lägret — säger han — ha kunnat ena
oss örn reservationen, beror därpå, att detta ärende är av sådan art, att det inte
funnits möjlighet att vinna enighet örn frågan i regeringen. Nu har ju en partivän
till herr Björck i ett senare anförande deklarerat en annan uppfattning,
men jag skulle vilja ställa den frågan till herr Björck: när vi väl inom den
närmaste tiden få till behandling i riksdagen folkpartiets nartimotion om ändring
av tryckfrihetsförordningen, gäller det ju också en fråga av den naturen,
att det icke varit möjligt att vinna enighet inom regeringen. Då kommer väl
herr Björck vid det tillfället att i konsekvens med den uppfattning, han nu
deklarerat, gå emot sitt partis motion om ändring av tryckfrihetsförordningen?
Det måste väl vara konsekvensen av det försvar, som herr Björck i dag anfört
för sitt ståndpunktstagande i denna fråga.

Jag kan, herr talman, som jag nyss sagt, icke finna, att denna fråga har så
stor betydelse som man här velat göra gällande. Jag tycker vi kunna hålla oss
till att det endast är fråga örn en praktisk angelägenhet. Motionärerna ha väckt
och utskottsmajoriteten har lagt fram ett förslag, som, örn riksdagen bifaller
detsamma, kommer att vara vilande för fortsatt grundlagsenlig behandling,
till dess valen till andra kammaren ha skett. När vi nästa gång få upp frågan
till behandling, blir det ju beroende av tidsläget då, om nian fortfarande skall
åberopa samlingsregeringens allmänna deklaration eller icke.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till konstitutionsutskottets förslag i
förevarande ärende.

Herr Björck erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Min vän herr Gottfrid Karlsson ansåg sig kunna sätta likhetstecken mellan
tryckfrihetsmotionen i år och denna motion. Vad denna motion beträffar, lia
vi statsministerns ord på att något förslag icke framlagts från regeringen på
grund av att det icke rådde enighet i frågan. Statsministern yttrade ju i fjol,
att om regeringen icke bleve enig, komme den icke att framlägga något förslag
i ämnet, trots alf riksdagen i skrivelse begärt detta. När vi ännu icke fått
någon proposition från regeringen, så är detta ett bevis för att ett sådant förslag
icke har kunnat samla enighet inom regeringen. Det är inte så med niotio -

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Äng. avskaffande av de s. k. konkurs- och fatligvårdsstrecken. (Forts.)
nen rörande tryckfrihetsförordningen. I det fallet har riksdagen icke i fjol
behandlat något skrivelseförslag, och man kan därför icke sätta likhetstecken
mellan dessa frågor.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Karlsson, Gottfrid, som
yttrade: Herr Björck talar om för mig, att regeringen enligt statsministerns
förklaring icke kommer att lägga fram en proposition i anledning av riksdagens
skrivelse förra året i denna fråga. Detta var mig icke obekant, men det var inte
det jag frågade örn, utan jag talade örn den motivering herr Björck anförde.

Herr Björck säger, att detta förhållande är anledningen till att reservanterna
enats örn att yrka avslag på de föreliggande motionerna, och han menar,
att denna fråga icke kan jämföras med frågan örn tryckfrihetsförordningen.
Jo, det kan den visst, ty på grundval av en interpellation, som i vinter framställts
i andra kammaren, ha vi fått klart besked örn att det inom regeringen
icke kunnat vinnas enighet om framläggande av förslag till förändring i
tryckfrihetsförordningen. Då det nu föreligger en motion från folkpartiets
sida, undrade jag, örn herr Björck skulle gå emot den motionen med samma
motivering som han går emot den nu behandlade.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Jag föranleddes att begära
ordet efter herr Källmans utläggning av sin ståndpunkt i denna fråga; det
framgick ju av hans anförande, att hans intresse för denna reform inte var
av det allra hetaste slaget. Herr Källman tycker ju att det är galet redan
nu, att rösträtt tillerkänts en hel del gamla semla människor, men det föreliggande
förslaget, till vilket herr Källman ansluter sig, innebär ju en utvidgning
åt samma håll. d. v. s. det kommer att göra saken ännu galnare.
Herr Källman önskar liksom jag, att de människor, det här är fråga örn,
måtte få så mycket som möjligt lämnas i fred, men därför att det finns en
hel del högvärdiga medborgare bland detta klientel, vilka tilläventyrs skulle
vilja begagna sin rösträtt, mäste man enligt hans mening riva upp hela
fältet och ge rösträtt åt allihop.

Herr Engberg talade så vackert och grant, som han alltid brukar, örn de
»skönhetsfläckar», som vidlåda lagstiftningen och som det nu är meningen att
man skall sopa bort. Ja för all del, men jag vill påminna herrarna här örn
att det återstår en skönhetsfläck till — det gäller de omyndigförklarade.
Man frågar sig: varför skall man då lia den skönhetsfläcken kvar? Vet då
inte vederbörande, att även på den kanten finns det säkerligen en hel del
rätt kloka människor,. som ha råkat in i den kategorien kanske därför att
de varit litet för klyftiga? De ha t. ex. inte ansetts kunna sköta pengar, men
i övrigt är det ju inte större fel på dem än när det gäller de konkursmässiga.
Skulle man inte kunna anföra samma, argument i det fallet? Varför skola
VH?'' avspärrade? Jag är övertygad örn att örn det kommer en motion
ett ^oljande ar örn borttagande även av denna »skönhetsfläck» — vilket inte
alls skulle förvåna mig — kommer herr Engberg att med elen kraft och ponaan
är mäktig, hålla ett glödande tal för undanskaffande även av den
skönhetsfläcken ett tal späckat, såsom vi känna till, nied filosofiska citat
iian antiken, Dammande storslaget, och kammaren lyssnar och säger ja och
amen. — Ja det är bara ett horoskop, herr talman, ett tips för framtiden,
meri nar det siar m, kommer det inte att förvåna mig* ett dugg-,

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Denna debatt hai ju huvudsahligen
rort sig örn några få punkter. En del av talesmännen för utskotts=
i°rlte,tenr. * JU gJ,ort pallande att denna fråga ur politisk synpunkt icke är
agon stor fråga, utan en obetydlig, och man Ilar försökt att göra dunkelt ett

Onsdagen den 15 mara 1944.

Nr 10.

Ang. avskaffande av de s. k. konkurs- och fattigvårdsstrecken. (Forts.)
uttalande av statsministern förra året i samma ämne. Man bär däremot glömt
att tala om vad som hände 1939, innan samlingsregeringen bildades. Man har
sagt, att beslutet icke är så betydelsefullt, därför att det icke kan verkställas
omedelbart, och jag har iakttagit, att åtskilliga av förslagets anhängare ha avgivit
personliga reservationer om betänksamhet inför frågan.

Vad beträffar att detta icke skulle vara någon stor politisk fråga, så yttrade
jag i mitt första, anförande, att detta är en fråga, varom det har stått
strid i tjugufem år, och jag yttrade vidare, att den är partiskiljande. Detta
visas bäst av det förhållandet, att riksdagens skrivelse förra året till regeringen
icke bar effektuerats av regeringen på grund av att detta skulle göra
ingrepp i det avtal som träffades vid samlingsregeringens bildande. Och man
kan väl inte bestrida, att denna fråga och den meningsskiljaktighet, som råder
örn den, är av inre politisk art.

Man har försökt tätt finna stöd för förslaget i statsministerns uttalande i
andra kammaren förra året. Herr Herlitz bar ju lagt den saken till rätta, men
jag vill inlägga en liten gensaga emot att det är bara det ena partiets ledare,
låt vara majoritetspartiets, som offentligen skall tolka de direktiv och det avtal,
som träffades 1939. Jag tog inom den grupp jag tillhör mycket intresserat
del av de meddelanden som lämnades från förhandlingarna före samlingsregeringens
bildande, och de överenskommelser, som då träffades, voro förutsättningar,
under vilka de olika partiernas statsråd trädde till. 1939 års
avtal innehöll i huvudsak, att samlingsregeringen skulle som sina huvudmål
lia utrikespolitiken, försvaret och folkförsörjningen, under det övriga mera betydelsefulla
politiska frågor skulle skjutas åt sidan, såsom det också står i den
föreliggande reservationen. Men när de fyra partierna sålunda ha enats om
detta, då går det väl inte gärna för sig, att ett parti ensidigt avger förklaringar,
att detta icke är någon stor politisk fråga. Tolkningen och bedömandet
av vilka frågor som äro politiska kan ju inte enbart göras av ett parti, och
att detta är en partiskiljande fråga framgår väl bäst därav, att det har stått
strid om saken i tjugufem år och att till utlåtandet är fogad en reservation av
nio ledamöter.

Herr Holmbäck har här hållit ett anförande, som var det mest underliga
jag bär hört. Han framhöll, att beslutet inte kunde få någon omedelbar verkan,
därför att det icke omedelbart kan sättas i verkställighet. Jag skulle
vilja fråga herr Holmbäck: är det inte alldeles självklart, att ett vilande grundlagsändringsförslag
icke kan omedelbart vid dess första behandling bringas
i verkställighet? Flera av de andra talarna ha också varit inne på detta, att
det bara är fråga örn ett vilande grundlagsändringsförslag och att det slutliga
avgörandet sker först nästa år. Är det någon som har deltagit i riksdagsarbetet
någon längre tid, som inte bär funnit, att det i dessa fall är del första
beslutet som är avgörande? Jag kan för min del inte erinra mig något fall,
där ett så betydande grundlagsändringsförslag har blivit avslaget vid den senare
behandlingen. Nej, det är i dag som avgörandet sker, och det är därför
jag ansett mig böra framhålla de synpunkter jag här anfört.

Men det mest egendomliga i herr Holmbäcks ''anförande var, att han sade,
att eftersom beslutet icke kan omedelbart sätta-s i verkställighet, komme han
att rösta för utskottets förslag, men hade det varit fråga örn att omedelbart
bringa det i verkställighet, skulle han ha röstat nej. Det var en mycket egendomlig
deklaration.

Jag vill erinra örn att flera av majoritetspartiets talare här ha avgivit vissa
reservationer, som tyda på betänksamhet. Det gjorde herr Källman, det gjorde
herr Lindén och även någon annan.

Herr Engberg försökte göra ett stort nummer av att några av folkpartiets

Första kammarens protokoll 1944. Nr 10. 3

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Äng. avskaffande av de s. k. konkurs- och fattigvårdsstrecken. (Forts.)
tidningar och ledamöter i denna fråga anslutit sig till majoritetens förslag.
På det kan svaras, att då det är fråga om överenskommelser, som röra samlingsregeringens
arbete, så får inte ett partis ensidiga handläggning vara det
avgörande, och vad den partigrupp beträffar som jag företräder, så bedömer
den spörsmålet själv och fattar ståndpunkt därefter. Den tar icke sin ståndpunkt
med hänsyn till de splittringar, som eventuellt kunna förefinnas inom
folkpartiet.

Herr talman! Jag har ingen anledning att frånträda mitt yrkande, utan
hemställer fortfarande om bifall till reservationen.

Herr Holmbäck erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Jag tror, herrtalman,
att jag vågar uttala, att det inte saknas exempel på att ett grundlagsförslag
avslås, då det andra gången behandlas av riksdagen. I varje fall är
det fullständigt klart, att då ett grundlagsförslag andra gången förekommer
för riksdagen, har riksdagen sin fulla frihet att göra hur den vill d. v. s. att
antaga eller förkasta förslaget. I den grundlagsfråga, som väl har varit mest
känd och haft den största betydelsen under den tid som 1809 års regeringsform
har funnits, var det andra gången frågan var uppe, som det stora avgörandet
verkligen skedde -— jag syftar på det tillfälle, då den nuvarande riksdagsordningen
antogs år 1865.

För övrigt tror jag att jag endast behöver hänvisa till mitt anförande: jag
tror att det var fullständigt logiskt och klart.

Herr Gärde: Herr talman! Jag skall inte inlåta mig på frågan, huruvida
framförandet från riksdagens sida av denna konstitutionella fråga står i överensstämmelse
med eller strider mot förutsättningarna för samlingsregeringens
tillkomst och arbete. För min egen del anser jag dock, att frågan knappast har
den politiska räckvidden, att den kan inrangeras under dessa förutsättningar.
Enligt min mening ha dessa nu omdebatterade s. k. streck, konkursstrecket och
fattigvårdsstrecket, säkerligen icke tillkommit såsom några politiska streck;
i sådant avseende äro de uppenbarligen ganska värdelösa. Enligt min mening
lia de tillkommit ur rent rättsliga synpunkter och såsom en utbyggnad av det
streck, varom nu icke någon strid råder, nämligen det, som säger att den som
står under förmynderskap icke är röstberättigad.

Jag vill till en början anmärka, att jag är fullt ense med dem som tydligt
och klart här uttalat, att man givetvis icke kan åstadkomma en fullvärdig valmanskår
genom några som helst politiska rösträttsstreck. I det hänseendet äro
ju de politiska rösträttsstrecken sedan länge dömda, och det är ju knappast
någon, som ur den synpunkten här vill försvara dem. En sund politisk utveckling
hos ett folk är betingad av helt andra och djupare liggande faktorer än
formella rösträttsstreck, framför allt av den allmänanda som behärskar folkets
breda lager. Men örn man dock icke kan undvara formella rösträttsstreck i en
viss mening, så gäller det att taga ståndpunkt till ur vilken synpunkt ett sådant
formellt rösträttsstreck i vår grundlag nu uppställes och i vilken omfattning
det bör bibehållas.

Först har man givetvis åldersstrecket, som enligt ett förslag, som ju är förklarat
vilande, skall sänkas till 21 års ålder d. v. s. myndighetsåldern. Sedan
har man ostridigt kvar förmynderskapsstrecket, vilket från rösträtt utestänger
den som är omyndigförklarad. I grundlagen uppställes alltså som villkor för
rösträtt, att man skall råda över sig och sin egendom.

Givetvis kan man, när det gäller ett formellt rösträttsstreck, alltid uppleta
fall, såsom man också här gjort beträffande konkurs- och fattigvårdsstrecken,
då resultatet ur reell synpunkt blir otillfredsställande och t. o. m. groteskt.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Nr 10.

Ang. avskaffande av de s. k. konkurs- och fatligvårdsstrecken. (Forts.)
Det gäller redan åldersstrecket. Antalet levnadsår är ju endast en ytterst
otillfredsställande mätare på den mognad, ungdomen nått. Den ene kan vid
fyllda 21 år ännu befinna sig på trettonår ingens utvecklingsgrad, en annan står
kanske på ett stadium som motsvarar den mogne mannens.

På samma sätt är det med avseende å förmynderskapsstrecket. Även bär
kunna förhållandena vara i hög grad olika. Den ene kan förklaras omyndig på
grund av en obotlig sinnessjukdom, som helt förtar honom va.rje omdömesförmåga,
den andre på grund av en sjukdom av annat slag, som icke inverkar på
hans omdömesförmåga, men väl på hans förmåga att taga vård örn sig själv
och sin egendom. Omyndighet kan inträda som följd av oförmåga att ekonomiskt
taga hand örn sina angelägenheter, och i sådant fall står den ju konkurstillståndet
mycket nära.

Hur man än väljer ett formellt rösträttsstreck, tror jag således att man kail
draga fram flera fall, som tala för dess bibehållande, och andra fall, som tala
för att strecket icke är berättigat.

Min betänksamhet mot att avveckla konkursstrecket grundar sig alltså icke
på några som helst politiska motiv, utan på rent juridiska. När man studerar
våra författningar, så finner man att så gott som undantagslöst omyndighetstillstånd
och konkurstillstånd jämställas med varandra såsom diskvalifikationsgrunder,
och detta sammanhänger ju med att liksom den omyndige råder ej
heller den i konkurstillstånd försatte över sin egendom. En viss skillnad finns
ju därutinnan, att han personligen råder över sig själv, men hans rättsliga
handlingsförmåga är dock begränsad. Detta är enligt min mening anledningen
till att i den nu gällande riksdagsordningen under samma moment a) talas
örn den som står under förmynderskap, eller ock den, som är i konkurstillstånd.
Man har ur rättslig synpunkt jämställt dessa företeelser. Därmed har man
inte på något sätt sagt, att alla som stå under förmynderskap eller som äro
i konkurstillstånd skulle vara ovärdiga att rösta, men varje formellt rösträttsstreck
måste ju skära tvärs över.

På denna grund är jag ur rent rättsliga synpunkter synnerligen betänksam
mot att i detta fall frångå den nuvarande lagens ståndpunkt, som särskilt efter
en sänkning av rösträttsåldern till 21 år klart och tydligt är den, att för rösträtt
uppställdes det villkoret, att man skall råda över sig och sin egendom.
Detta är en synnerligen klar linje. Låt vara att även den givetvis kan verka
ganska ojämnt, men det är dock en linje, som icke anknyter sig till ekonomiska
förhållanden eller någonting sådant.

Mera tveksam är jag, huruvida man bör bibehålla mom. b), som rör »den
som är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning».
Mig synas både praktiska och principiella skäl tala för att detta rösträttsstreck
upphäves. Jag kan icke jämställa den, som är omhändertagen för full
försörjning, med den i konkurstillstånd försatte i fråga örn begränsningen av
hans rättsliga handlingsförmåga. Dock vill jag gärna medge, att det även på
denna punkt måhända kräves ytterligare överväganden. Men här går otvivelaktigt
en skiljelinje.

Av det nu av mig i korthet antydda följer, att jag knappast från min principiella
utgångspunkt kan vara med örn att taga bort konkursstrecket. Däremot
har jag. såvitt jag nu kan överblicka saken, icke samma betänkligheter
mot att taga bort fattigvårdsstrecket. Då denna linje emellertid icke motsvaras
av någon, som har framkommit vare sig i debatten eller i utskottets yttrande,
kommer jag vid den följande omröstningen att avstå från att rösta.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Denna fråga har givits alltför
stora proportioner. Tidningarna började redan för några dagar sedan, då ut -

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Äng. avskaffande av de s. k. konkurs- och fattigvårdsstrecken. (Forts.)
skottets ståndpunktstagande blev klart, att starkt, understryka den omständigheten,
att det var de borgerliga partierna som voro emot den föreslagna lösningen,
medan socialdemokraterna ville driva den igenom. Och de utgjorde ,ju majoriteten.

Jag får bekänna, att jag inte kan tillmäta frågan någon större betydelse. Jag
förstår inte heller att den skall vara en skiljelinje på det sätt som man velat
göra gällande. Frågan är inte stor. Den har nog ganska små verkningar. Man
överdriver sålunda frågans innebörd, men den har inte desto mindre blivit en
politisk stridsfråga genom det sätt på vilket den framförts i en tid, då vi borde
vara angelägna örn att inte föra fram sådana frågor. Man bör i stället undvika
att frågor, som inte ha någon större betydelse, blåsas upp till stridsfrågor och
därigenom skada det samarbete, som dock under de senare åren på ett i stort
sett tillfredsställande sätt kunnat fullföljas.

Av den anledningen synes det mig olämpligt att den nu förts fram och gjorts
till en stridsfråga, liksom man även här under debatten spetsat till den på ett
sätt, som icke har gagnat saken.

Personligen är jag av den uppfattningen, att varje omdömesgill myndig
människa bör ha möjlighet att nied avgivande av sin röst utse ombud att föra
sin talan inom den lagstiftande församlingen — det är ju ingenting annat det
gäller. Och från den utgångspunkten har jag också svårt att följa den siste ärade
talaren, när han lade den lärde juristens synpunkt på frågan. Här gäller det ju
endast örn en person har omdöme nog att utse ett ombud åt sig, och då är det
väl inte så angeläget om han inte har den frihet, som herr Gärde menar att han
i olika avseenden skall lia i sitt handlande.

Går jag sedan till själva sakfrågan och till det som särskilt har väckt strid,
måste jag ifrågasätta om man gagnar den sak man förfäktar genom att ge
rösträtt åt de på ålderdomshem intagna. De bli då utsatta för agitation från
skilda partiers sida att avge sin röst för ett visst parti. De äro inte självständiga
redan på grund av sin ställning. Och komma nu representanter för högerpartiet,
bondeförbundet, folkpartiet, socialdemokraterna och kommunisterna m. fl. att
besöka dessa på en ålderdomsanstalt intagna med hemställan örn att de vid ett
eventuellt val skola rösta på deras parti så skapas lätt bland dessa människor
både oro och strid. De äro icke i den ställning och sakna ofta ett sådant omdöme
att de kunna träffa ett självständigt avgörande. Är det då inte med detta
att onödigtvis oroa dem, då de i stället i det läge de äro borde få lia frid?

Skall man sedan gå till frågan örn kvalifikationen är det väl uppenbart, att
det särskilt bland denna kategori av människor finns många, som lida av själsliga
och kroppsliga sjukdomar, som göra att de inte ha lätt att träffa ett självständigt
avgörande. Hedan av den orsaken borde man icke ha tagit upp denna
fråga, och därtill borde man icke ha kommit fram med den nu. Av de skäl som
jag nu anfört går jag emot det av utskottet framlagda förslaget.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag tycker att det är mindre underligt
att man kan ha delade meningar om klokskapen och nödvändigheten av att även
i år frambära den motion, som ligger till grund för utskottets betänkande. Men
jag har också svårt att förstå dem, som tycka att man under alla förhållanden
borde ha undvikit det. Den saken tycker jag inte att man behöver göra till något
stort nummer. Jag vill också tillägga att inte heller själva den fråga, som det
gäller, förefaller mig vara av den beskaffenhet att man kan göra ett stort
nummer av den, vare sig utskottsförslaget nu bifalles eller avslås.

Överhuvud taget har jag rysligt svårt att fatta motiven till den strid som
står för att behålla dessa »reliker» kvar. Den förefaller mig nästan som örn
det vore ett uttryck för en önskan att ha en minnesvård kvar på den kyrkogård,

Onsdagen den 15 mars 1944.

Nr 10.

Ang. avskaffande av de s. k. konkurs- och fattigvårdsstrecken. (Forts.)
där man har begravt en sådan mängd rösträttsstreck, en minnesvård som man
själv kunde glädja sig åt och som skulle stå för eftervärlden som ett tecken över
vad som varit haver, men som för länge sedan försvunnit. Det kan val inte vara
stort annat än kärleken till det förgångna, som gör att det skulle vara så värdefullt
att få lia dessa bestämmelser kvar.

Det var emellertid inte för att säga detta som jag närmast begärde ordet,
utan för att få uttala att jag har svårt att få grepp på den teknik, som här utvecklats
av herr J. B. Johansson. Jag hörde inte herr J. B. Johanssons hela
anförande, men av slutklämmen fick jag ett starkt intryck att vad som nu sker
var en direkt uppsägning av det samarbete i regeringen, som vi väl allesammans
lia skattat så högt. Såväl tonen som ordalydelsen, örn jag inte hörde alltför illa,
var av den beskaffenheten, att går det nu så att riksdagen bifaller utskottets
betänkande, så har man givit samlingsregeringen ett grundskott. Jag kände
en rysning i kroppen och tänkte: är det nu slut med behovet av den enighet,
som vi alla ha ansett vara ett mycket starkt stöd i dessa orons och bekymrens
tider? Och jag frågade mig vidare: är det på det sättet en skilsmässa skall ske,
att en gruppledare i kammaren står upp och proklamerar: »Nu är det slut!»
Utan att man får någon antydan från regeringens sida örn hur den ser på saken?

Ja, äro banden som hålla de olika partierna i regeringen samman verkligen
så sköra, att de kunna petas sönder på detta sätt, då är nog det hela, inte så
värst mycket värt, får jag lov att säga. Men nog hade jag föreställt mig, i den
allvarstid i vilken vi leva och som vi säkert ännu lia framför oss, att en så betänklig
sak som att spränga regeringen väl knappast kunde gå för sig utan mera
ingående överläggningar, såväl inom regeringen som mellan grupperna — vida
mer ingående överväganden alltså än vad som kan innefattas i att en gruppledare
stiger upp och deklarerar: »Nu är det slut!»

Det kan inte vara så ynkligt ställt, herr talman, att det samförstånd, som
binder oss samman, hänger på en så skör tråd. I så fall skulle det förresten
kännas en smula ruskigt för oss med hänsyn till det arbete, som vi här ha att
utföra. Vi ha säkerligen i utskotten, även i det utskott jag tillhör, frågor som
det råder delade meningar örn. Det skulle under sådana förhållanden betyda
att vi skulle få gå omkring och höra oss för hos respektive gruppledare huruvida
en linje, kring vilken vi tänkte sluta upp, kunde väcka anstöt eller inte,
innan vi vågade taga ställning till frågan. Annars riskerar man ju att få en
deklaration från ett eller annat håll i kammaren: »Är det så, att kammaren
bifaller ett sådant förslag, är det slut med samförståndet även inom regeringen.
»

Det är den där tekniken som jag inte förstår. Jag tillstår, herr talman, att
jag känt mig en smula tveksam, om jag skulle rösta med utskottet eller reservanterna
i denna fråga, som jag inte tyckte var så angelägen. Men sedan herr
J. B. Johansson har höjt sitt hot är jag inte tveksam längre, utan nu röstar jag
för utskottets förslag.

Herr Holmbäck: Herr talman! I min replik till herr J. B. Johansson för en
stund sedan yttrade jag, att det inte torde vara exempellöst att riksdagen avslagit
ett förslag örn grundlagsändring andra gången det var före, alltså då det
redan var antaget såsom vilande. Jag vill i anslutning till detta anförande
ytterligare säga, att enligt vad jag nu kunnat kontrollera avslog denna kammare
den 22 februari 1933 ett såsom vilande antaget förslag till ändring av § 60
regeringsformen.

Herr Andrén: Herr talman! Jag kan ju först och främst dela herr Johan
Bärgs förvåning över att dessa gamla surnade rester från en gammal radika -

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Äng. avskaffande av de s. k. konkurs- och fattigvårdsstrecken. (Forts.)
lisms gamla smörgåsbord skola plockas fram just nu. Men förklaringen är naturligtvis
den att det är valår och att man vill servera rätter, som man tror
skola vara aptitliga i en valkampanj.

Däremot kan jag inte dela den uppfattning som herr Bärg gav uttryck åt,
när han förmenade att det denna gång inte var fråga örn annat än gravstenar
på vår politiska kyrkogård, och att reservanterna nu av pietet slogo vakt örn
dessa gravstenar. Herr Gärde har nied juristens tydlighet och klarhet ådagalagt,
att det här är en fråga om rättsprinciper. Och jag tror att jag kan påstå,
att dessa rättsprinciper ha ett mycket starkt rotfäste i ett ännu levande svenskt
rättsmedvetande.

Mindre förvånad var jag måhända över herr Bärgs något paradoxala reaktion
när det gällde yrkandet, en reaktion som påminde örn den som kammaren
fick höra för någon tid sedan, då herr Bärg förklarade att han röstade för ett
högre anslag därför att det var oförnuftigt. Nu talade herr Bärg örn att han
från början varit ganska tveksam i denna sak, men när han hörde herr J. B.
Johanssons yttrande försvann hans tveksamhet och han beslöt att rösta för utskottets
förslag. Ja, vad som är intressant i denna deklaration är i alla fall det
faktum, att herr Johan Bärg har varit tveksam! Det är någonting som jag med
tacksamhet annoterar.

Jag begärde emellertid närmast ordet med anledning av herr Engbergs anförande.
Herr Engberg är ju en mäkta lärd man, som brukar pryda och smycka
sina charmanta tal med citat från länge sedan döda diktare och tänkare. Denna
gång var det varken Augustinus eller Luther eller Goethe, som plockades fram,
utan i dag fingo vi höra ett yttrande från marxismens och nazismens gemensamme
filosof, den ofta dunkle och dubbeltydige tyske tänkaren Hegel. Vi
fingo höra att det finns en gräns, där kvantiteten slår över i kvalitet. Herr
Engberg, sorn är en mycket skicklig man och som kan många citat, skulle säkerligen
mycket väl ha kunnat hitta ett annat yttrande, som passat för reservationens
ståndpunkt. Men det besynnerliga, i dagens situation är, att han hittat
ett citat och åberopat detta för majoritetens ståndpunkt, ehuru citatet minst
lika väl, och kanske bättre, passar för reservanternas ståndpunkt. Det är nämligen
på det sättet, att det denna gång inte gäller en stor fråga i den meningen,
att det är fråga örn många väljare. Men det är en fråga örn vissa principer.
Det är på detta sätt, som kvantiteten denna gång slår över i kvalitet, och det
är därigenom som frågan denna gång får en viss betydelse.

Jag kan ge min fulla anslutning till den uppfattning som herr Gärde givit
uttryck åt, då han framhöll att det är gamla klara svenska rättsprinciper, som
ligga till grund för tanken att konkurs strecket skall vara en gräns, där rösträtten
upphör. När herr Engberg försökte skämta med de förmenta orimligheter,
som de nuvarande reglerna föra med sig, gjorde han en jämförelse mellan
dem som få ackord och dem som komma i konkurstillstånd. Men han gick förbi
den grundläggande saken, den nämligen, att den som får ackord aldrig kommer
in i det rättstillstånd som utmärker den som är försatt i konkurs.

Men jag skall be att få belysa hans jämförelser även från ett par andra utgångspunkter.
Herr Engberg framhöll sålunda att den fiffige mannen inte kom
i konkurs utan fick sitt ackord. Ja, men är det inte någonting ganska rimligt
att en fiffig man får lov att behålla sin rätt? I varje fall trodde jag inte att
herr Engberg skulle kunna ha något emot fiffiga människor och deras privilegier
och deras rätt. Och man kan tillägga, att en person som får ett ackord
också på sitt sätt får en förtroendeförklaring från fordringsägarnas sida. Och
det säger ju också någonting.

Nu har herr Gärde sökt göra gällande, att de rättsprinciper som gälla i fråga
örn konkursstrecket inte kunna gälla i samma grad i fråga om fattigvårds -

Onsdagen den 15 mars 1944

Nr 10.

Ang. avskaffande av de s. k. konkurs- och faltigvardsslrecken. (Forts.)
strecket. Strängt juridiskt sett Ilar herr Gärde naturligtvis rätt i detta. Men
bakom rättsprincipen ligger en annan tanke, en konstitutiv, och jag kan tilllägga
en konstitutiv politisk tanke. Det är den, att det skall krävas ett visst
mått av självständighet för att man skall få utöva sina medborgerliga rättigheter.
Och det är detta mått av politisk självständighet, som man inte kan tillerkänna
den som är omhändertagen av den allmänna fattigvården för varaktig
försörjning. Även på denna punkt ville herr Engberg belysa det nuvarande
rättstillståndets orimlighet med en liten jämförelse. Och^ vad var det han då
plockade fram? Jo, han tog fram dem som vid 21 ars alder fa sin rösträtt,
ehuru de kanhända mottaga försörjning av sina föräldrar. Det är här alitsa
väsentligen fråga örn dem som bedriva studier vid vara högskolor och universitet,
högre tekniska skolor o. s. v. Man torde nog kunna säga, örn dessa kategorier,
att de i högre grad än andra äro underkastade generationsväxlingens lag
och’ofta äro benägna att ideologiskt reagera mot dem, som försörja sig. Men
jag skall inte dröja vid detta. Jag vill i stället fråga herr Engberg: kan man
verkligen med den begränsning som fattigvardsstrecket fatt i var gällande rätt,
när det endast avser dem som äro omhändertagna för varaktig försörjning av
den allmänna fattigvården, jämföra denna kategori med de 21-åringar, som
fortfarande få underhåll i sina föräldrahem eller mottaga ekonomiskt stöd därifrån?
Jag tror inte att jag behöver besvara frågan — jag tror att det räcker
med att jag framställer den.

Även herr Engbergs lärda rustning har ju sina brister, ehuru det inte är
ofta man lyckas upptäcka dem. Men i dag gjorde jag en liten upptäckt. Herr
Engberg apostroferade herr Holmbäck såsom den fullödige representanten för
den klassiska liberalismen. Ingenting kan vara mer felaktigt än detta. Om herr
Engberg hade studerat den klassiska liberalismens skrifter — och det antar jag
att han har gjort, fastän han råkat glömma dem — skulle herr Engberg lia
funnit att det tvärtom är denna klassiska liberalism, som givit de nu till stor
del raserade rösträttsstrecken hela deras ideologiska motivering. Dessa streck
lia en gång skrivits in i vår riksdagsordning av Louis De Geer, som mer än
någon annan får anses vara en representativ målsman för den klassiska svenska
liberalismen. Och när han utformade dessa streck hade lian tagit starkt intryck
av den engelska klassiska liberalismens främste man, John Stuart Mill. Jag
skulle kunna uppbygga kammaren med vackra citat både av Louis De Geer
och John Stuart Mill. men jag kan tyvärr inte dessa yttranden utantill — jag
är inte utrustad med herr Engbergs utomordentliga minne. Jag får därför nöja
mig med att hänvisa de intresserade till skrifterna själva.

Man har velat giva denna fråga en politisk innebörd inte bara med hänsyn
till frågans egen betydelse utan även med anledning av det yttrande, som herr
,T. B. Johansson haft här i dag. Det var närmast herr Bärg som kommenterade
detta. Jag måste bekänna, att jag för min del icke har kunnat uppfatta herr
J. B. Johanssons yttrande på det sätt som herr Bärg gjorde. Jag har icke kunnat
betrakta herr J. B. Johanssons yttrande som en uppsägning av samlingsregeringen.
Hade det varit fråga örn en sådan uppsägning, hade väl region varit
en helt annan och kommentarerna helt andra. Herr Bärg, som är en gammal
erfaren politikus, förstår helt visst mycket väl, att sa hade varit förhållandet,
och därför behöver jag kanske inte utförligare dröja vid denna sida av
saken. En uppsägning av samlingsregeringen hade självklart — örn den skulle
lia skett — gjorts genom högerns representanter i statsrådet och hade naturligtvis
också understrukits på ett helt annat sätt än vad som förekommit i dag.
Herr J. B. Johansson har ju egentligen icke sagt något annat än att formerna
för denna frågas behandling innebära en belastning lör det fortsatta samarbetet.

Jag ber. herr talman, alf få yrka bifall till reservationen.

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Äng. avskaffande av de s. k. konkurs- och fattigvårdsstrecken. (Forts.)

Ordet lämnades nu för kort genmäle till herr Engberg, som yttrade: Herr
talman! Den siste ärade talaren upprepade vad som förut har figurerat på annat
håll, nämligen att de personer, som äro omhändertagna varaktigt av fattigvården,
exempelvis de som äro intagna på våra ålderdomshem, skulle brista i
självständighet. De skulle inte vara sig själva. Den siste ärade talaren ville
därvidlag t. o. m. gå ett steg längre än herr Gärde. Jag ber då att få fråga
den ärade talaren rakt på sak: av vem är den för försörjning omhändertagne så
beroende, att han icke vågar vara självständig? Han är omhändertagen av samhället
oall ekonomiskt beroende av samhället. Är det således samhället som utövar
påtryckning på honom, så att han är osjälvständig gentemot samhället?
Är det detta den ärade talaren menar?

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag begärde ordet närmast
för att ge en replik till herr Holmbäck.

I mitt anförande för en stund sedan refererade jag delvis vad herr Holmbäck
yttrat och konstaterade, att herr Holmbäck i sitt första anförande sagt,
att om frågan skulle avgöras definitivt omedelbart, skulle han icke ha röstat
för utskottets förslag. Jag erinrade gentemot detta om att beslutet ju egentligen
fattas i dag, ty, såvitt jag kunde minnas, hade några grundlagsändringsförslag
av större betydelse icke blivit upphävda genom att de avslagits en
kommande period. Nu har herr Holmbäck lyckats leta reda på ett grundlagsändringsf
orsing som faktiskt blev avslaget efter allmänna val ■— det var visserligen
inte av samma politiskt skiljande storleksordning. Jag vill endast av
herr Holmbäcks första anförande och hans replik nu konstatera, att herr Holmbäck
röstar för utskottets förslag i dag under förhoppning att det nästa år
skall falla.

Herr Bärg yttrade, att frågan borde ha varit föremål för förhandlingar. Jag
föreställer mig, att utskottets ledamöter ha förhandlat i detta spörsmål och
kommit till det negativa resultat, som reservationen till utskottets utlåtande
anger. När herr Bärg skjuter ansvaret ifrån sig och sitt parti genom att hänvisa
till ett uttalande av mig, måste jag säga, att det väl är ifrån majoritetspartiets
sida som initiativet har kommit och att det är detta parti som genomdriver
beslutet i dag och som således också ensamt får bära ansvaret. Man skall följaktligen
icke försöka skjuta ifrån sig ansvaret på någon annan.

Mitt första anförande höll jag rätt mycket i frågande form. Jag yttrade:
känna sig det socialdemokratiska partiets representanter i denna kammare
icke längre bundina av samlingsregeringens grundval, böra de klart säga ut
detta. Jag'' framhöll vidare, att ett fortsatt samarbete under grumliga förutsättningar
icke kan anses vara gagneligt o. s. v. Det är i frågeställning framförda
önskemål örn en klarare definition av vad som är förutsättning för samlingsregeringen
och partiernas samarbete i denna tid.

Herr Andrén: Herr talman! Med anledning av herr Engbergs fråga vill
jag rätt och slätt säga, att det icke krävs någon längre filosofisk utläggning
för att vi skola förstå, att de som äro omhändertagna till varaktig försörjning
på ett ålderdomshem icke ha den känsla av självständighet som utmärker
den frie mannen, som äter sitt eget bröd och som går sin väg fram var
som helst och när som helst. Den som icke förstår detta lär icke heller kunna bli
övertygad^ av några filosofiska utläggningar. Men jag kan ju utan att vilja
Peka pa något bestämt fall säga, att det ligger inom min personliga erfarenhet,
att fattigvårdens understödstagare ha känt sig stå i beroendeförhållande till
ordföranden i fattigvårdsstyrelsen på ett sådant sätt, att de icke ha röstat så
som de kanske annars skulle ha gjort.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Nr 10.

Äng. avskaffande av de s. k. konkurs- och fattigvårdsstrecken. (Forts.)

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag önskar naturligtvis icke på något sätt
att detta förslag skall falla, då det upptages nästa gång i riksdagen. Men jag
anser såsom självklart, att man dröjer med att lägga fram det för att antagas
såsom definitivt till en så sen tidpunkt, att samlingsregeringen då inte existerar.
Örn samlingsregeringen skulle sitta liela år 1948 medan riksdagen är samlad,
kan man ju inte dröja längre med förslaget, utan då måste det fram, och då,
i denna situation, misstänker jag, att jag skulle komma att rösta nej.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag föreställer mig att herr J. B. Johansson
missuppfattade mitt inlägg. Jag har alls icke klandrat konstitutionsutskottet
för att det inte förekommit överläggningar där. Vad jag riktade mig mot var
den tendens, som jag trodde mig märka i herr J. B. Johanssons anförande,
nämligen att man ämnade praktisera en sådan ordning, att man förklarade
sig avstå från samlingsregeringstanken genom ett inlägg i kamrarna och
att detta skulle lia några konsekvenser med sig utan att man hade överlagt
med regeringen örn saken. Jag kände oro över en sådan ordning. Sedan herr
Andrén här, som jag föreställer mig på ett auktoritativt sätt, tolkat herr J.
B. Johanssons anförande, är jag tämligen lugn.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
godkännande av den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Jones Erik, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 6,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Johansson, Johan Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna bava utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 49.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit, att han avstode från att rösta.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Nr 10.

Onsdagen, den 15 mars 1944.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av väckt motion angående utseende av suppleanter för stads-, kommunal-,
municipal- och kyrkofullmäktige, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 under
femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Punkterna 4—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8.

Lades till handlingarna.

Punkterna 9 och 10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11.

Lades till handlingarna.

Punkterna 12—14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15.

Lades till handlingarna.

Punkterna 16—21.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22.

Lades till handlingarna.

Punkterna 23—26.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27.

Lades till handlingarna.

Punkten 28.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Nr 10.

Punkten 29.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 30—35.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36.

Lades till handlingarna.

Punkterna 37—40.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 41.

Lades till handlingarna.

Punkterna 42—48.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 49.

Lades till handlingarna.

Punkterna 50—52.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53.

Lades till handlingarna.

Punkterna 54—65.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 66.

Lades till handlingarna.

Punkterna 67 och 68.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 69.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att till Prov- och kompletteringskurser
för hemvårdarinnor för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag
av 72 500 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förslag hade utskottet till behandling förehaft
två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr J. Gustavson m. fl. (1:176) och den andra inom andra kammaren av
herr 1. Johansson i Mysinge m. fl. (II: 250), vari hemställts, att riksdagen
till prov- och kompletteringskurser för hemvårdarinnor under budgetåret
1944/45 måtte anvisa ett reservationsanslag av 145 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 176 och II: 250 till Prov- och kompletteringskurser för hemvårdarinnor
för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag av 72 500 kronor.

Anslag till
vissa kurser
för hemvårdarinnor.

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Anslag till vissa kurser för hemvårdarinnor. (Forts.)

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar von Heland, Ivar
Persson, Pettersson i Dahl och Olsson i Kullenbergstorp ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna I: 176 och II: 250 till Prov- och kompletteringskurser
för hemvårdarinnor för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag
av 145 000 kronor.

Herr Persson, Ivar: Herr talman! På landsbygden vänta vi oss mycket av
de bidrag till hemvårdarinneverksamheten som beslötos av föregående års
riksdag. Intresset förefaller vara mycket stort på de flesta håll. Såväl kommuner
som enskilda föreningar ha gjort stora ansträngningar för att med hjälp
av dessa bidrag söka bättre ordna hemvårdarinnefrågan på landsbygden. Nu
skola ju även landstingen vara med örn detta, och troligen komma de väl att i
höst fatta positiva beslut i denna sak.

Det är ovedersägligt, att tillgången på utbildade hemvårdarinnor inte är
lika stor som efterfrågan. Därför har man gått in för en annan utbildningsväg
än den längre och omständligare, nämligen dessa kortare tvåmånaderskurser,
till vilka det i denna punkt begäres anslag. Det är säkerligen mycket värdefullt,
att en del praktiskt förfarna unga kvinnor med denna kortare utbildningstid
kunna bli kompetenta att uppehålla dylika befattningar. Det förefaller
emellertid, som örn man ifrån Kungl. Maj :ts och utskottsmajoritetens sida
menade, att det ej skulle finnas tillräckligt intresse hos våra unga kvinnor
för att vilja genomgå dylika utbildningskurser och åtaga sig de befattningar,
som sedan komma i fråga. Man bär nämligen inte velat gå in för en utvidgning
av denna utbildningsverksamhet utan föreslår, att den för nästa budgetår
skall lia samma omfattning som under innevarande budgetår, d. v. s. avse
utbildning av cirka 250 elever. Med vad jag här nyss anfört om att intresset
är stort och säkerligen blir ännu större sedan landstingen ha hunnit fatta sina
beslut i höst är jag emellertid för min del övertygad örn att det kommer att
behövas snabbutbildning av hemvårdarinnor i större utsträckning än vad det
kungl, förslaget medger. Man kan naturligtvis ha delade meningar örn huruvida
det kommer att anmäla sig tillräckligt med intresserade elever till dessa
kurser. Jag tror för min del, att så kommer att bli fallet. Vi reservanter ha
i varje fall med vårt yrkande örn att medel skola ställas till förfogande för
en fördubbling av kurserna velat göra det möjligt för Kungl. Maj :t att ordna
med dylika kurser i den större utsträckning varav det otvivelaktigt finns
behov.

Det kanske kan genmälas, att örn det visar sig behövligt kan man med
hjälp av tilläggsanslag örn ett år få till stånd flera kurser. Detta skulle dock
enligt min mening bli litet sent. Örn vi nu ställa de nödiga medlen till förfogande,
kan utbildningen ske i den utsträckning som det behövs, som efterfrågan
visar sig fordra och som elevtillströmningen kan motivera. Jag anser
därför, herr talman, att det vore rättvist att nu bifalla reservationen och således
ställa medel till förfogande för utbildning av 500 elever i stället för 250.

Herr talman! Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till den reservation
som är fogad till denna punkt av utskottets utlåtande.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Det råder inte mer än en mening
om att de hemvårdarinnekurser, som detta förslag avser, äro av stor betydelse
och att det är angeläget att behovet av hemvårdarinnor blir tillgodosett i den
mån som landstingen komma att besluta örn anställande av sådana funktionärer
i länen, Landstingen sammanträda ju emellertid inte förrän i september

Onsdagen den 15 mars 1944.

Nr 10.

Anslay till vissa kurser för hemvårdarinnor. (Forts.)
månad. De beslut, som då komma att fattas, kunna inte effektueras förrän
tidigast i början av år 1945. När Kungl. Majit nu begär anslag till utbildande
av ett så pass stort antal bemvårdarinnor, som här föreslås, är det min
övertygelse, latt detta antal kommer att räcka för det behov som kan framträda
innan riksdagen på nytt hinner taga ståndpunkt till denna fråga. Jag
vill dessutom framhålla, att det givetvis är av utomordentlig vikt, att de hemvårdarinnor,
som skola anställas, få den bästa möjliga utbildning. De kurser,
som här avses, äro emellertid ett provisorium för latt fylla det behov, som
omedelbart föreligger, och man har ju sedermera tänkt sig en grundligare utbildning
än vad som kan bibringas eleverna vid dessa korta kurser.

Med anledning av dessa synpunkter, herr talman, ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarades dea förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 70.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att godkänna av departementschelen
förordad avlöningsstat för medicinalstyrelsen, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1944/45, och att till Medicinalstyrelsen: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag av 755 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren av herr Johan Nilsson i Malmö väckt motion (I: 170), däri hemställts,
att nuvarande innehavaren av chefsbefattningen för tandvårdsavdelningen
inom medicinalstyrelsen måtte tilldelas en löneförhöjning av 495 kronor
per år.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Majits förslag och med avslag å
motionen I: 170

a) godkänna under punkten införd avlöningsstat för medicinalstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1944/45;

b) till Medicinalstyrelsen: Avlöningar för budgetåret 1944/45 anvisa ett
förslagsanslag av 755 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr Johan Nilsson i Malmö, som dock ej antytt
sin mening.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Vid denna punkt har jag tilllåtit
mig att avgiva en blank reservation. Anledningen härtill är att jag i en
motion hemställt om ett särskilt lönetillägg för en befattningshavare i medicinalstyrelsen.
Medicinalstyrelsen har också gjort framställning örn ett sådant
lönetillägg och hemställt att chefen för tandvårdsavdelningen skulle givas
ställning av extra ordinarie medicinalråd. Departementschefen har avstyrkt
detta på grund av att hela frågan örn medicinalstyrelsens organisation
fortfarande ligger under utredning.

Den av medicinalstyrelsen föreslagna ändringen skulle inte draga en större
merkostnad än 495 kronor per år, irnen löneförmånerna för ifrågavarande befattningshavare
skulle därigenom komma att närma sig de förmåner, vilka
åtnjutas av tjänstemän i förtroendeställning inom folktandvården. Medicinal -

Arislag till
medicinalstyrelsen.

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Anslag till medicinalstyrelsen. (Forts.)
styrelsen anför vidare, att detta vore så mycket mera önskvärt, som svårigheter
yppat sig att med nn utgående lön behålla den nuvarande innehavaren
av befattningen. Han är både tandläkare och läkare och har således goda kvalifikationer
för den administrativa uppgift, som han sysslar med inom medicinalstyrelsen.
Han är en dugande kraft och har ända från folktandvårdens
början varit med örn att organisera upp denna verksamhet och har följt dess
utveckling. Det är uppenbart, att örn denne man nu skulle lämna sin befattning,
skulle detta inte bli till fördel utan snarare till stor nackdel för folktandvården.
Då uppgiften att han komme att frånträda sin befattning, därest
han inte finge denna bättre ställning inom medicinalstyrelsen, tog fastare form.
beslöt jag mig därför att motionsvis yrka på ett personligt lönetillägg åt honom
av 495 kronor. Vederbörandes ställning inom medicinalstyrelsen ville
jag inte ingå på, ty jag resonerade som så, att örn han nu får denna högre lön.
kan man kanske så småningom ordna det dithän, att han även erhåller den
ställning som medicinalstyrelsen har föreslagit.

Nu har emellertid statsutskottet avstyrkt detta förslag med samma motivering
som departementschefen, nämligen att saken ligger under utredning och
att man således till ett kommande år bör kunna taga definitiv ställning till
frågan och då i ett större sammanhang. Det är en gammal utväg som man
brukar använda då det gäller en motion sorn avser någon åtgärd före en utredning,
och den har statsutskottet också begagnat sig av här. Huruvida det
är klokt med tanke på framtiden, vet jag inte. Det skulle emellertid vara till
skada för folktandvården, örn medicinalstyrelsen miste denna kraft. Han har
nämligen satt sig före att övergå till praktisk verksamhet som tandläkare, och
det är klart att han har mycket stora förutsättningar för att göra detta och
därigenom skaffa sig kanske avsevärt större inkomster än vad han nu har för
ett jäktande arbete.

Nu är det ju ingenting att göra åt detta, och jag har heller inte drivit saken
vidare. Jag vet ju som gammal riksdagsman, att när en fråga är under
utredning kan den svårligen rubbas förrän den kommer i ett större sammanhang.
Jag har i alla fall velat framhålla dessa synpunkter, och även örn jag
inte har något yrkande här i kammaren, vill jag dock sluta med att uttala
den förhoppningen, att mannen i fråga skall bli kvar på sin plats, och att
man i fortsättningen skall försöka göra allt för att få behålla honom.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Då den ärade reservanten avslutade
sitt anförande utan att göra något yrkande, kunde det kanske vara onödigt
att yttra något från majoritetens sida. Jag vill emellertid framhålla, att majoritetens
ståndpunkt icke på något sätt innebär ett ställningstagande till ifrågavarande
befattningshavares blivande löneställning, utan detta är något
som skall prövas i ett större sammanhang, såsom också utskottet understryker.
Det är ingen som ifrågasätter annat än att denne person är en utomordentlig
kapacitet på sitt område, och det vore skada, örn han skulle lämna
sin befattning. Men jag tror inte, att han lämnar befattningen på grund av
att han nu icke får den uppflyttning i fråga örn lönen som motionären
föreslagit.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Jag skulle lia kunnat inskränka mig
till att endast instämma i det anförande, som herr Nilsson i Malmö nyss höll,
men jag anser, att det behöver sägas ett par ord också från annat håll än
från motionären i denna sak.

Tandvårdsavdelningen inom medicinalstyrelsen har säkerligen inte varit

Onsdagen den 15 mars 1944.

Nr 10.

Anslay till medicinalstyrelsen. (Forts.)
någon sinekur att sköta, ehuru avdelningen kanske i och för sig inte är så
stor och omfattande som övriga avdelningar inom styrelsen. Svårigheterna
bero ju på en hel rad kända förhållanden, som jag nu inte här skall ingå på.
Denne man, som har skött avdelningen och som har byrådirektörs tjänsteställning,
har gjort ett berömvärt arbete och varit till verkligt gagn för folktandvården
också sett ur landstingens synpunkter. Det hade därför varit
önskvärt, om man från utskottets sida åtminstone med en råd hade understrukit
angelägenheten av att den utredning, som här har åberopats, verkligen
snart bleve färdig. Utskottet förutsätter detta, men jag tror, att det hade
varit nyttigt, örn utskottet hade understrukit inte bara nödvändigheten av att
utredningen blir färdig, så att 1945 års riksdag kan behandla det resultat,
som utredningen kan komma till, utan också att utredningen bör så vitt möjligt
syfta till att den man, som nu förestår tandvårdsavdelningen, får en tjänsteställning,
som motsvarar nuvarande medicinalråds, och att han även för framtiden
bör knytas till denna verksamhet. Jag tror mig veta, att denna uppfattning
delas av landstingsman i vida kretsar och alldeles särskilt av dem
som fått till uppgift att ute i orterna förverkliga det betydelsefulla beslut
som riksdagen på sin tid fattade i fråga örn folktandvården.

Jag begärde således, herr talman, ordet, inte för att framställa ett yrkande
utan för att framföra detta som en opinionsyttring och rikta en vädjan till
herr socialministern att se till, att denna sak blir ordnad till nästa års riksdag.
Kan man förutsätta detta, kan man kanske också hoppas, att den nuvarande
byrådirektören stannar kvar på sin post, till gagn för folktandvården
och därmed för hela hälsovården.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Häri instämde herr Anderberg.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Det är otvivelaktigt så, att innehavaren
av denna byrådirektörsbefattning är en för det arbete, som han har
sig ålagt, mycket lämpad person, och hade inte medicinalstyrelseutredningen
existerat, hade frågan kanske gjorts till föremål för en mera allvarlig prövning
även i den departementsberedning, som har föregått framläggandet av
huvudtiteln. Det föreligger emellertid frågor av liknande beskaffenhet på
så många ställen i statsförvaltningen, att man inte i nuvarande tider har
velat engagera sig för den tanke som medicinalstyrelsen har framfört i denna
sak. I grund och botten måste man se denna sak i ett större sammanhang.
Vi lia numera inom statsförvaltningen en hel rad poster, däribland samtliga
medicinalrådsbefattningar, där innehavaren erhåller en inkomst, som icke på
långt när är av den storleksordning som han skulle kunna erhålla i privat
verksamhet inom det område som han behärskar. Skillnaden i inkomst är
mycket stor för en skicklig läkare och ett medicinalråd, liksom för en skicklig
tandläkare och denne byrådirektör. För en mycket skicklig ingenjör och
en yrkesinspektör kan inkomstskillnaden vara högst betydande, och detsamma
gäller som sagt i fråga örn en hel rad poster. Man har ju inte velat böja
sig för det argumentet, att innehavaren av en dylik befattning inom statsförvaltningen
bör komma upp till en inkomst, som kan konkurrera med den
sorn vederbörande skulle kunna skaffa sig på annat håll. Huruvida den
politiken är riktig eller oriktig, vill jag för min del inte här yttra mig om.
Jag endast konstaterar att det förhåller sig på det sättet.

Det är alltid en ganska allvarlig sak, örn en befattningshavare meddelar,
att han inte anser sig kunna kvarstanna i tjänst, örn han inte får cn bättre
ställning, vare sig han vill få till stånd en löneförhöjning eller han önskar en

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Anslag till
provinsialläkare
m. fl.

Anslag till medicinalstyrelsen. (Forts.)
annan ställning än lian har haft förut. Det finns fall, där man eventuellt
måste bifalla en sådan begäran, men jag vågar inte bestämt säga, om det
bär föreligger ett sådant fall, att man inte kan skaffa någon annan för befattningen
lämpad person. Det är naturligtvis alltid en vansklig utväg, och
därför vill man åtminstone, att det sakkunnigorgan, som nu håller på att utreda
hela medicinalstyrelsens organisationsfråga, skall ta bestämd ståndpunkt
till det här fallet. Det är mycket sannolikt, att det inte bara blir fråga om
ett personligt lönetillägg, utan att befattningen som chef för tandvårdsavdelningen
upphöjes till medicinalrådstjänst. Men det kommer den säkert inte
att göra, förrän utredningen föreligger.

o Jag har ingenting mer att säga. Utskottet och Kungl. Maj:t äro ju ense
på denna punkt.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Punkten 71.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 72.

Kades till handlingarna.

Punkterna 73—79. ,

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 80.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att dels medgiva, att antalet i gällande
personalförteckning upptagna provinsialläkartjänster finge utökas från
356 till 371, dels godkänna av departementschefen förordnad avlöningsstat för
förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl., att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1944/45, dels ock till Förste provinsialläkare och provinsialläkare
m. fl.: Avlöningar för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 4 175 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr E. Arrhén (I: 171) och den andra inom andra kammaren av herrar H.
Lundh och F. Ryling (II: 261), vari hemställts, att antalet i personalförteckningen
upptagna provinsialläkartjänster måtte höjas från 356 till 376 och att
till ifrågavarande ändamål måtte anvisas ett anslag av 4 200 000 kronor,

dels ock en inom första kammaren av herrar E. Hage och Sven Hansson
väckt motion (I: 172), vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa örn ett övervägande, huruvida ej — som en provisorisk
åtgärd intill dess ett fullt tillräckligt antal provinsialläkare åstadkommits
— den redan existerande anordningen att vid behov ställa extra läkare
till respektive provinsialläkares förfogande kunde för effektiviserande av sjukvården
och den förebyggande hälsovården — särskilt i de geografiskt vidsträckta
provinsialläkardistrikten — utbyggas och förbättras, exempelvis
därigenom, att placerandet av sådana extra läkare inom vissa distrikt finge
en mera permanent karaktär med tilldelande av en bättre lön och bättre förmåner
till nämnda läkare än de nu utgående och med förordnandets utsträc -

Onsdagen dea 15 mars 1944.

Nr 10.

Anslag till provinsialläkare m. fl. (Forts.)
Ilande till exempelvis högst tre år i överensstämmelse med vad som gällde för
förordnande av underläkare vid lasarett.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Majlis förslag och med avslag
å motionerna I: 171 och II: 261

a) medgiva, att antalet i gällande personalförteckning upptagna provinsialläkartjänster
finge utökas från 356 till 371;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat för förste provinsialläkare
och provinsialläkare m. fl., att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1944/45;

c) till Förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.: Avlöningar för
budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 4 175 000 kronor;

II. att motionerna I: 172 ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Hage: Herr talman! Jag har på denna punkt framfört en motion, i
vilken jag påyrkar en utredning örn möjligheten att utbygga den anordning
med extra läkare åt provinsialläkare, som redan existerar. Jag har gjort det
på grund därav, att jag är bosatt i en bj-gd, där bristen på tjänsteläkare gör
sig på ett alldeles särskilt sätt påmind. Ständigt och jämt göras framställningar
och påstötningar, där man påvisar, att med hänsyn till att tjänsteläkarna
skola bemästra både sjukvård och hälsovård antalet sådana läkare
är otillfredsställande, särskilt i de geografiskt vidsträckta provinsialläkardistrikten.
De framstötar som gjorts ha slutligen resulterat i att Kungl. Maj:t
har föreslagit, att antalet provinsialläkardistrikt skall utökas med 15 nya
distrikt. Det är mycket tacknämligt, att så har skett. För egen del skulle jag
naturligtvis varit ännu mera glad, örn det hade föreslagits 20 nya provinsialläkardistrikt,
såsom hade ifrågasatts av medicinalstyrelsen. Men trots att man
på den vägen antagligen kommer att kunna åstadkomma en uppdelning av
en del provinsialläkardistrikt och utöka antalet tjänsteläkare, är jag likväl
rädd för utvecklingen under den närmaste tiden. Jag har den känslan, att även
om man, såsom det antydes, för varje följande år ökar antalet provinsialläkare,
så kommer det likväl att dröja ganska många år till dess slutligen bristen på
tjänsteläkare blir fullt hävd. Vad skall man göra under tiden? Jag har tänkt
mig — och det ha vi också diskuterat inom vårt landstings förvaltningsutskott
—■ att man skulle kunna utbygga institutionen med extra läkare, som under
vissa förhållanden ställas till provinsialläkares förfogande för deras bistånd.
Nu är det emellertid så ordnat, att dessa extra läkare sändas till provinsialläkare,
endast när provinsialläkaren själv begär det. Det blir då i allmänhet
endast fråga om ganska korta förordnanden. När förordnandet upphört, är
man tillbaka i den gamla bristen på tjänsteläkare inom distriktet. Särskilt gör
detta sig märkbart i de stora provinsialläkardistrikten. Jag vill nämna att
i mitt län existerar en förening av Tomedalskommunerna. Den har vid upprepade
tillfällen gjort framställningar och framhållit, att förhållandena på
detta område äro synnerligen beklagliga.

Nu är frågan den, hur man .— örn man följer utskottets linje och varje år
inrättar ett antal nya provinsialläkartjänster genom att dela upp provinsialläkardistrikt
och kanske når målet att åstadkomma ett tillfredställande antal
distrikt efter låt mig säga åtta eller tio år — under tiden intill dess skall bemästra
bristen på tjänsteläkare. Jag tycker att man skulle kunna tänka sig
(len utvägen, att man g.jordc denna institution med extra läkare såsom biträden
till provinsialläkare i de större distrikten till en mera konstant företeelse och gav

Första kammarens protokoll 1044. Nr 10. 4

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Anslag till provinsialläkare m. fl. (Forts.)
dessa- extra läkare bättre betalning och åstadkom att de finge längre förordnanden.
Utskottet Ilar häremot invänt, att det är bättre att åstadkomma en
definitiv uppdelning av provinsialläkardistriken. Det är naturligtvis alldeles
riktigt. Men om man inte kan nå det genast, tycker jag att det är skäl att ta
det något bättre i stället för detta sämre, som består däri att vi under hela
denna övergångstid inte skulle få ett tillräckligt antal tjänsteläkare ute i bygderna.
Vidare har utskottet antytt, att det inte är lämpligt med två läkare som
arbeta inom samma distrikt. Men jag bär svårt att förstå detta resonemang, ty
förhållandet inom våra lasarett är ju likartat. En lasarettsläkare har vid sidan
av sig en eller flera underläkare, och när det går där, förefaller det mig som örn
motsvarande förhållande mycket väl skulle kunna existera även inom förevarande
område.

Jag har därför velat föra fram den tanken, att man såsom en provisorisk
åtgärd under tiden, intill dess vi få ett tillräckligt antal provinsialläkare, skulle
förordna extra läkare såsom biträden åt provinsialläkare. När vi komma fram
till den tidpunkt, då vi få provinsialläkardistrikten uppdelade på ett lämpligt
sätt och man kan säga att problemet är löst, behöva vi inte denna hjälpåtgärd,
men jag skulle tro, att det under mellantiden skulle vara synnerligen fördelaktigt
med en sådan anordning.

Nu Ilar utskottet avstyrkt detta, och jag förstår så väl, att när så skett,
är det svårt att få något positivt beslut i saken. Men jag är inte övertygad av
utskottets motskäl. Jag skulle vara övertygad endast örn jag visste, att denna
övergångstid, då vi alltjämt komma att ha brist på tjänsteläkare, bleve mycket
kort och endast varade låt mig säga ett par, tre år. Men det kommer nog att
dröja ganska länge, innan man bemästrat denna brist på tjänsteläkare ute i bygderna
särskilt i de stora distrikten.

På grund av det anförda skall jag, herr talman, såsom ett försök att väcka
intresse för denna sak be att få yrka bifall till motionen.

Herr Wiklund: Herr talman! Vid fjolårets riksdag motionerade jag om inrättande
av fem nya extra provinsialläkartjänster. Riksdagen avslog denna
motion, men jag erinrar mig livligt, att jag fick medhåll i min tankegång av
bland andra herr Hage. Nu ser jag till min glädje, att socialministern här har
föreslagit 15 nya läkartjänster, och jag måste säga, att mina önskemål i det
avseendet blivit mer än tillfredsställda. Det hindrar dock inte, att jag i mycket
kan instämma i den tankegång, som herr Hage här har fört till torgs. I egenskap
av norrlänning behjärtar jag herr Hages inlägg och jag hoppas, att socialministern
skall kunna fortsätta på den inslagna vägen och föreslå inrättandet
av ytterligare provinsialläkartjänster.

För dagen har jag icke något annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! När jag lyssnade till herr Hages
motivering för sin motion, fäste jag mig vid att han framhöll, att det förekommer
stor brist på läkar kraf ter för ifrågavarande ändamål. Jag är inte så inne
i saken, att jag kan bedöma, örn herr Hage har rätt i det hänseendet. Men jag
kan inte förstå på vad sätt det skulle kunna öka antalet läkare, att man anställer
biträdande provinsialläkare. Läkarna finnas väl i alla fall, vare sig man
använder dem för den ena eller den andra saken. Den frågan har inte kommit
under utskottets bedömande, utan utskottet har behandlat Kungl. Majlis förslag,
att ett antal njm provinsialläkartjänster skola inrättas, och detta har
utskottet tillstyrkt. Det brukar med vissa intervaller förekomma, att Kungl.
Maj :t begär anslag för att tillsätta ett antal provinsialläkarbefattningar, och

Onsdagen den 15 mars 1944.

Nr 10.

Anslag lill provinsialläkare m. fl. (Forts.)
när det åter visar sig-, att behov av ytterligare tjänster föreligger, begär man
ytterligare anslag. På det sättet bar det alltid tillgått, och så förhåller det sig
även vid detta tillfälle.

Vad emellertid frågan örn en uppdelning av distrikten beträffar, är det uppenbart,
att när det gäller de vidsträckta norrländska distrikten kan det inte
vara lämpligt, att det finns två läkare som resa över hela distriktet, utan det
är då bra mycket bättre, örn distrikten uppdelas och det eventuellt blir extra
provinsialläkare i vissa distrikt och ordinarie provinsialläkare i andra och att
sålunda varje läkare får ett mindre område, där han ensam skall tjänstgöra.
Den jämförelse, som herr Hage gjorde med våra sjukhus, där flera läkare arbeta
vid sidan av varandra, är ju inte belysande för denna sak, ty sjukhusläkarna
arbeta ju inom sitt begränsade område.

Med denna korta motivering ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Hage: Herr talman! Jag vill endast säga till den siste ärade talaren,
att han något missuppfattade mitt yttrande. Det förhåller sig inte på det sättet,
att dessa extra läkare, som jag i sammanhanget berörde, ständigt och jämt
finnas inom provinsialläkardistrikten. Som det nu är, skickas de till provinsialläkare
såsom hjälp på grund av någon särskild anledning, en epidemi eller
då man eljest konstaterat, att det blir en särskilt stor arbetsbörda för provinsialläkaren.
Men det sker endast, örn provinsialläkaren särskilt begär det.

Jag har nu gått in för att man skulle kunna inrätta mera permanenta extraläkarbefattningar
i de största distrikten såsom hjälp åt provinsialläkarna. Det
är naturligtvis alldeles riktigt, såsom den föregående talaren säger, att det vore
bättre att uppdela distrikten och få flera provinsialläkare. Kunna vi inom en
mycket kort tid komma fram till det stora målet, då skola vi inte fundera på
att inrätta några extraläkartjänster. Men det förhåller sig synbarligen på det
sättet, att det kommer att dröja en ganska lång tid, innan vi uppnå det. Därför
menar jag att vi skola ta det näst bästa, som består i att under tiden till dess vi
nå målet ha extra läkare såsom hjälp åt provinsialläkare. Det är också att märka,
att extra läkare kosta staten mindre än vad ordinarie provinsialläkare göra.

Jag tror att jag med detta har gjort klart för den föregående talaren, vad jag
avser med mitt yrkande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
att med anledning av de föreliggande yrkandena propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vartdera av de båda momenten av utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet i mom. I hemställt.

Sedermera gjordes i enlighet med de beträffande mom. II förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på
bifall till motionen I: 172; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 81—85.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 86.

Kades till handlingarna.

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Anslag till
driften av
centralanstalten
tor radioterapi.

Punkterna 87—112.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 113.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att dels godkänna av departementschefen
förordade ändrade grunder för bidrag till driften av centralanstalten
för raMioterapi i Lund, att tillämpas från och med den 1 januari 1943, dels ock
till Bidrag till driften av centralanstalter för radioterapi för budgetåret 1944/
45 anvisa ett förslagsanslag av 350 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr R. Anderberg m. fl. (I: 26) och den andra inom andra kammaren
av herr A. Nilsson i Steneberg m. fl. (II: 57), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att föreslagna statsbidrag till driften av anstalten för
radioterapi i Lund skulle få utgå retroaktivt från och med den 1 juli 1941.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Majlis förslag och med avslag å motionerna I: 26
och II: 57 godkänna i statsrådsprotokollet över socialärenden för den 4 januari
1944 angivna ändrade grunder för bidrag till driften av centralanstalten
för radioterapi i Lund, att tillämpas från och med den 1 januari 1943;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag till Bidrag till driften av centralanstalter
för radioterapi för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag
av 350 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Johan Nilsson i Malmö, Berling, Ivar
Persson, Bergström, Andersson i Malmö och Olsson i Kullenbergstorp, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionerna I: 26
och II: 57 godkänna i statsrådsprotokollet över socialärenden för den 4 januari
1944 angivna ändrade grunder för bidrag till driften av centralanstalten
för radioterapi i Lund, att tillämpas från och med den 1 juli 1941:

b) med--- 350 000 kronor.

Herr Anderberg: Herr talman! I denna punkt har jag jämte fyra andra
av kammarens ledamöter väckt en motion. I stort sett är det inte så mycket
som skiljer vår uppfattning från propositionen, vars förslag på denna punkt
tillstyrkts av utskottet. Skillnaden avser endast tidpunkten för ikraftträdandet
av de nya bestämmelserna.

Enligt den fastställda planen ha vi i vårt land tre olika anstalter för radioterapi.
En är belägen i Stockholm vid karolinska sjukhuset. Den drives helt
av staten. Intressenter i denna anstalt äro landsting och städer i större delen
av vårt land, som skicka sina patienter dit. De ha inga kostnader för vården.
Denna anstalt har drivits i sex år. Den 1 juli 1941 öppnades även en radiologisk
anstalt i Lund, vars verksamhetsområde sträcker sig över sydligare
delar av landet — Malmöhus län med städerna Malmö och Hälsingborg, Kristianstads
län, Blekinge län, Kronobergs län och Kalmar län. Vid denna anstalt
utgå avgifterna efter andra grunder än dem som gälla här i Stockholm. De
delas upp mellan patienter, landsting och staten. När den nya anstalten i Göteborg
öppnades den 1 januari 1943, så fastställdes för denna anstalt i stort
sett samma principer beträffande statens bidragsgivning som gällde för lundaanstalten.
Grunderna för bidrag och fördelningen av avgifter går jag inte in

Onsdagen den 15 mars 1944.

Nr 10.

Anslag till driften av centralanstalten för radioterapi. (Forts.)
på, eftersom jag inte har någonting att erinra däremot, utan jag erkänner, att
vi i det avseendet vid denna riksdag få samma villkor som man har tillerkänt
göteborgsanstalten vid föregående års riksdag.

Vad vi emellertid i år riktat oss emot är, att medan göteborgsanstalten bär
kommit i åtnjutande av högre statsbidrag från den dag, då anstalten öppnades,
eller den 1 januari 1943, bar man inte kunnat medgiva lundaanstalten det
högre bidraget för tiden från och med den 1 juli 1941 till och med den 31
december 1942. För denna tid ha huvudmännen för anstalten fått betala den
mellanskillnad som man för tiden därefter kan erhålla av statsmedel. Utskottet
bar angående yrkandet i vår motion endast anfört: »Vidkommande det motionsvis
gjorda yrkandet är utskottet icke berett att tillstyrka ytterligare förlängning
av den tid, för vilken de nya bestämmelserna böra medgivas retroaktiv
tillämpning.» Vi motionärer anse att det är rättvist och billigt, att när
principerna nu lia blivit godkända, den tid, från vilken de skola tillämpas,
skall vara från anstalternas igångsättande, och det har icke skett beträffande
lundaanstalten. Det är därför som reservanterna yrkat, att de. ändrade bidragsgrunderna
måtte tillämpas retroaktivt från och med den 1 juli 1941.

Redan den 12 januari 1940 framhöll Malmöhus läns landsting i en skrivelse
till Kungl. Maj :t behovet av högre statsbidrag. Den 10 januari 1941 bemyndigade
Konungen medicinalstyrelsen att utse en delegerad för underhandlingar.
Man ansåg inom landstinget, att kallelse till underhandlingar skulle
komma från medicinalstyrelsen, men därifrån avhördes ingenting. Det meddelades
till sist, att förhandlingar skulle upptagas, och dessa ägde rum i april
1942. Vid dessa förhandlingar framkom förslag om nya överenskommelser
mellan intressenterna, men clärom kunde icke landstingets förhandlingsmän
besluta, utan man fick vänta därmed till efter landstinget. Eftersom landstinget
sammanträder endast en gång om året, var det först i september samma
år som man kunde ta ställning till förslaget. Ny uppvaktning för Kungl.
Majit gjordes på hösten 1942, och den föranledde den skrivelse av den 12 januari
1943, sorn nu har föranlett Kungl. Maj:ts beslut och utskottets förslag.

Det är alltså endast beträffande tidpunkten härvidlag som olika meningar
råda. Vi anse, att rättvisesynpunkter kräva, att man tillämpar samma bestämmelser
för olika landsändar och att det därför finns fog för vår uppfattning,
att det högre statsbidraget skall utgå för tiden från anstaltens öppnande
eller den 1 juli 1941.

Under åberopande av vad jag här yttrat, yrkar jag, herr talman, bifall till
den reservation av herr Johan Nilsson i Malmö m. fl., som finnes fogad vid
punkten 113.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman: Den föregående ärade talarens relation
angående statsbidraget till de olika anstalterna är riktig. Som han framhöll,
började lundaanstalten sin verksamhet i början a.v 1941 och fick då bidrag
enligt gällande författningar. Innan göteborgsanstalten öppnades, fördes
underhandlingar mellan medicinalstyrelsen och personer, som företrädde
lundaanstalten. Det var i april månad 1942, och vid dessa underhandlingar
kom man överens om att från lundaanstalten skulle skickas in ett förslag örn
det statsbidrag, som skulle utgå. Detta förslag skulle avlåtas inom en månad.
Det inkom emellertid inte så tidigt, att man kunde ta hänsyn till det vid
budgetberedningen för den statsverksproposition, som skulle föreläggas 1943
års riksdag. Skrivelsen inkom nämligen först den 12 januari 1943. Detta,
var anledningen till att inte statsverkspropositionen det året föreslog
högre bidrag för lundaaanstalten, och derför hemställde motionärer vid 1943
års riksdag - det var herr Ahlkvist m. fl. i första kammaren och herr

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Anslag till driften av centralanstalten för radioterapi. (Forts.)

Levin m. fl. i andra kammaren — att riksdagen skulle besluta-, att de av
Kungl. Maj:t föreslagna ändrade grunderna för statens bidrag till driften av
centralanstalten för radioterapi i Göteborg skulle från och med den 1 januari
1943 tillämpas jämväl beträffande anstalten för radioterapi i Lund. Med anledning
av denna motion gjorde statsutskottet ett uttalande, där man i realiteten
tillstyrkte, att Kungl. Majit skulle framlägga förslag om ett retroaktivt
bidrag enligt de ändrade grunderna. Detta har Kungl. Maj :t effektuerat
i år i den nu föredragna punkten, där man föreslår, att bidrag skall utgå
från och med 1943 efter samma grunder som tillämpades beträffande göteborgsanstalten.

Nu har det emellertid visat sig, att den gamla regeln, att aptiten växer
medan man äter, kan tillämpas beträffande motionärerna. I fjol motionerade
man örn att få bidrag från den 1 januari 1943; nu motionerar man örn att få
bidrag från den 1 juli 1941. Det är uppenbart, att statsutskottet inte kan gå
med på det förslaget, detta så mycket mer som anslag ju utgått under hela
tiden enligt särskilda grunder. Man brukar inte inom riksdagen retroaktivt
bevilja bidrag, som strida mot förut gällande bestämmelser.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottsmajoritetens förslag.

Herr Anderberg: Med anledning av herr Bernhard Nilssons yttrande, att
aptiten växer medan man åter, får jag säga, att skillnaden mellan motionerna
i fjol och i år är den, att i fjol räknade vi inte med att göteborgsanstalten
skulla få bidrag annat än från den 1 juli, men den fick bidrag ända från
öppnandet, och därför ha vi i år räknat med den principen i stället. Följaktligen
ha vi begärt bidrag också till lundaanstalten från öppningsdagen, alltså
från den 1 juli 1941. Jag har förklarat, varför man inte tidigare har kommit
med detta yrkande. Redan i december 1940 hade huvudmannen för lundaanstalten
framhållit behovet av det högre statsbidraget, och underhandlingarna
och utredningarna ha slukat den långa tiden sedan dess.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna lii—139.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 140.

Kades till handlingarna.

Punkterna 141—154.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 155.

Kades till handlingarna.

Punkterna 156—172.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 15 mars 1944 Nr 10. 55

Punkten 173.

Lades till handlingarna.

Punkterna 17 A—187.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 188.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 39, i anledning av Kungl. Majits proposition angående visst markbyte
mellan kronan och Uppsala stad; samt

nr 40, i anledning av Kungl. Majits proposition angående gäldande av viss
haverikostnad m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av Kungl. Majit?, i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1944/45, i
vad propositionen avser försvarsdepartementets verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att ^ .

dels till Vissa byggnadsarbeten m. m. för budgetåret 1944/45 anvisa ett
investeringsanslag av 24 000 000 kronor;

dels ock medgiva, att i nämnda statsrådsprotokoll angivna byggnadsföretag
finge komma till utförande med anlitande av berörda anslag, i den mån
kostnaderna icke kunde bestridas från av riksdagen tidigare anvisade anslag
till inom försvarsbeslutets kostnadsram ingående byggnadsarbeten m. m.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr A. Mannerskantz m. fl. (I: 81) och den andra inom andra kammaren av
herr J. Dickson m. fl. (II: 145), vari hemställts, att riksdagen ville, i enlighet
med arméförvaltningens förslag av den 22 april 1943 och enligt de kostnadsberäkningar,
som däri gjorts för varje särskilt truppförband, för budgetaret
1944/45 bevilja ett anslag om 148 000 kronor till uppförande av truppförbandshundgårdar
vid Värmlands regemente, Livregementets grenadjärer, Livgrenadjärregementet,
Norra skånska infanteriregementet, Upplands regemente,
Kronobergs regemente, Jönköpings-Kalmar regemente, Alvsborgs regemente,
Hallands regemente, Gotlands infanteriregemente, Livregementet till
häst och Livregementets husarer;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr I. Ekströmer (I: 169) och den andra inom andra kammaren av herr E.
Håstad (lii 268), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla om utredning och förslag i syfte att bland de beredskapsarbeten,
som för försvarsväsendets del i första hand borde beaktas,
upptaga utförandet av gymnastikbyggnader, bastuanläggningar och idrottsplatser
för de flygflottiljer, som i motionerna angivits;

Om analog
till hundgårdar
vid
vissa truppförband.

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Om anslag till hundgårdar vid vissa truppförband. (Forts.)

dels ock en inom andra kammaren av herrar C.-D. Skagerlund och I. Pettersson
i Rosta väckt motion (II: 286).

Utskottet hade i den nu förevarande punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) till Vissa byggnadsarbeten m. m. för budgetåret 1944/45 anvisa ett investeringsanslag
av 24 000 000 kronor;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 81 och II: 145 medgiva, att i statsrådsprotokollet över försvarsärenden för
den 4 januari 1944 angivna byggnadsföretag finge komma till utförande med
anlitande av berörda anslag, i den mån kostnaderna icke kunde bestridas från
av riksdagen tidigare anvisade anslag till inom försvarsbeslutets kostnadsram
ingående byggnadsarbeten m. m.;

II. att motionerna I: 169 och II: 268 samt II: 286 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herr Holmström ansett, afl
utskottet bort med tillstyrkande av bifall till motionerna I: 81 och II: 145
hemställa,

I. att riksdagen måtte

a) till Vissa —-- 24 000 000 kronor;

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 81 och II: 145 medgiva, att i statsrådsprotokollet över försvarsärenden för
den 4 januari 1944 samt i nämnda båda motioner angivna byggnadsföretag
finge komma till utförande med anlitande av berörda anslag, i den mån kostnaderna
icke kunde bestridas från av riksdagen tidigare anvisade anslag till
inom försvarsbeslutets kostnadsram ingående byggnadsarbeten m. m.;

II. att motionerna---åtgärd föranleda.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Under denna punkt har utskottet upptagit
till behandling en motion, som väckts av mig jämte några andra ledamöter
av kammaren och som gäller anslag till uppförande av hundgårdar för arméns
hundväsen.

Jag skall först för de ledamöter av kammaren, som haft vänligheten att vara
närvarande, säga några ord om hur denna sak har kommit till. Arméförvaltningen
gjorde för ett pär år sedan framställning örn att det hundväsen, som nu
haller på att arbeta sig upp, skulle få erforderliga lokaler för hundarnas hållande.
Detta har också beviljats för de nordligare belägna truppförbanden. Det
begärdes ett anslag, som var något mer än dubbelt så stort som det, som nu
äskats i motionen, och det beviljades. Det sades då, att anslaget skulle fördelas
på tvenne budgetår, och man hade därför tänkt sig, att den andra delen skulle
komma i detta års statsverksproposition. När så emellertid inte har skett, ha
vi motionärer ansett, att vi borde begära detta anslag, men vi ha i någon män
reducerat ^kravet. Det skulle egentligen lia varit 181 000 kr.; vi ha reducerat
det med de kostnader, som skulle lia belöpt på hundgårdar vid trängkårerna,
då det från försvarsmaktens sida har sagts, att dessa av vissa skäl kunde anstå
tills vidare. Vi ha då inskränkt oss till att yrka på anslag för att uppföra
hundgårdar vid de regementen i södra och mellersta Sverige, som skola lia
hundcentraler. Vi ha ansett det vara oriktigt att tro, att klimatförhållandena i
mellersta och södra Sverige skulle vara så Hacket mildare än i Norrland, att
man i de förstnämnda delarna av landet kan ha hundarna stående ute eller boende
i små provisoriska hundkojor året runt. Vi äska nu alltså anslag på
148 000 kr. att utgå ur anslaget på 24 milj. kr. Man tycker, att det inte skulle

Onsdagen den 15 mais 1914.

Nr 10.

Om ansiag till hundgårdar vid vissa truppförband. (Forts.)
vara så omöjligt att ordna ett sådant litet anslag inom det stora anslaget på
24 milj.

Sedan denna motion avgavs men innan statsutskottet haft frågan uppe till
behandling har det framkommit nya omständigheter, som äro ägnade att tilldra
sig mycket betydande uppmärksamhet. Det största felet hittills torde vara,
att man har uppfattat frågan örn arméns hundväsen såsom så liten, att den kan
nonchaleras. Jag har för min del den allra största respekt för vårt statsutskott
och anser, att det behandlar sina ärenden synnerligen noggrant. Men även den
bäste kan ju fela, och jag nödgas här säga, att statsutskottet sannolikt skulle
ha fått en annan syn på denna fråga, örn det har velat undersöka den närmare,
genom särskild föredragning eller på annat sätt.

Jag har vid flera tillfällen här i riksdagen anmärkt skarpt — och jag^ goldet
fortfarande — på det slöseri av delvis ofantliga dimensioner, som pågår
inom försvarsväsendet. Det har ännu inte bättrats tillräckligt. Här har man
en möjlighet att åstadkomma inte bara småbesparingar utan besparingar på
miljontals kronor örn året och dessutom att befria en massa människor från olägenheten
av att vara inkallade under stora delar av året, då de kunde på ett
bättre sätt tjäna samhället och sig själva, örn de finge gå hemma i sin dagliga
gärning. Jag syftar närmast på den betydande utvecklingen av hundarnas
användande för vakthållning och skyddstjänst. Det har kommit fram nya
förslag till anordningar både vid beredskapsförband och vid fredsförlagda förband,
där man kan spara in så stora belopp, att herrarna säkert inte tro, att
det är riktigt. Jag kan nämna som ett exempel, att enligt de planer, som nu
läggas fram och som delvis börjat förverkligas, kan man vid ett enda linjetruppförband
i armén — visserligen ett mycket tekniskt betonat sådant
genom att ersätta personell bevakning med bevakning med hundar spara in
400 000 kr. per år. Vid ett annat förband, som tillhör kustförsvaret, räknar
man med att genom att sätta in hundar vid ett tjugutal skyddsföremål kunna
spara in ungefär 200 000 kr. per år, och vid ett tredje truppförband — jagskall
inte nämna, vilket det är — är man fullt på det klara nied att man kan
spara in 70 000 kr.

Jag skulle vilja fråga, örn någon av statsutskottets här närvarande ledamöter
är beredd att stiga upp och jäva mina påståenden på denna punkt. Har statsutskottet
tagit reda på dessa siffror? Jag nämnde tre olika truppförband. Hela
södra och mellersta Sveriges lokalförsvar och fredstruppförband skulle kunna
utrustas på samma sätt. lian skulle kunna spara miljonbelopp per år. Jag vill
fråga, om man har varit på det klara med detta inom statsutskottet eller örn
man inte har varit det — ettdera har väl varit fallet!

Nu kan det sägas, att hundgårdarna inte äro cn ovillkorlig förutsättning för
att man skall kunna göra dessa besparingar. I det allra närmaste är dock så
fallet. För att kunna utbilda hundarna, fördela dem till olika bevakningsföremål,
ta hand om sjuka hundar och sådana, som behöva omhändertas av andra
skäl, måste man nämligen ha centraler, där detta sker. Det är också alldeles
nödvändigt, att allmänheten, som lånar ut sina hundar på längre eller kortare
tid, inte avskräckes från detta genom att dess hundar måste fara illa under den
kalla årstiden och även annars, örn det år dåligt väder. Det är nog- ganska säkert,
att man inte kommer att lyckas genomföra detta stora program att ersätta
personell bevakning med hundbevakning, örn man inte kan få sådana anordningar,
att man tekniskt kan sköta det, och dessutom vinner allmänhetens förtroende,
så att nian kan få några hundar. Därför måste jag säga, att örn man
inte omedelbart vidtar denna åtgärd, kan det innebära att man påtår sig ansvaret
för att underlåta besparingar på miljoner kronor örn året. Antingen måste
jag bli vederlagd på denna punkt, eller också nonchalerar man en sådan bespa -

-58

Nr 10.

Onsdageu den 15 mars 1944.

Örn anslag till hundgårdar vid vissa truppförhand. (Forts.)
ringsmöjlighet — jag kan inte se, att det finns något tredje sätt att bedöma
denna sak.

Jag kan också nämna, att samtliga de 17 nya flygflottiljerna enligt departementschefens
eget förslag få fasta, vinterbonade hundgårdar, men inte de
återstående 12 truppförbanden vid armén, som vi nu begära anslag till. Man
kan fråga sig, varför inte samma reform skall genomföras för deras förråd,
deras byggnader och andra bevakningsföremål som man anser böra genomföras
vid flyget. Jag känner inte till många tillfällen, då man kan spara in åtskilliga
tusen procent per år på en nedlagd kostnad. Men här lia vi ett. Jag tror inte,
att karaktären av detta anslag har tillräckligt observerats. Jag måste erkänna,
att jag delvis själv är skuld till detta, eftersom jag inte mera tydligt har framhållit
dessa saker i motionen. Bevakningsprogrammet var då jag skrev motionen
inte så känt för mig som det har blivit senare, därför att det delvis har varit
av hemlig natur. Här borde nu tillämpas ett sådant program, som för sitt genomförande
faktiskt kräver dessa anordningar.

Jag har nu anfört det väsentliga i saken. Det gäller här ett så obetydligt anslag
som 148 000 kr., och jag kan inte se annat än att ett bifall till den
reservation, som herr Holmström här har avgivit, inte rubbar några finansiella
cirklar. Den innebär, att riksdagen måtte till vissa byggnadsarbeten m. m. anvisa
24 000 000 kronor och »b) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 81 och II: 145 medgiva, att i statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för den 4 januari 1944 samt i nämnda båda motioner angivna
byggnadsföretag må komma till utförande med anlitande av berörda anslag, i
den mån kostnaderna icke kunna bestridas från av riksdagen tidigare anvisade
anslag till inom försvarsbeslutets kostnadsram ingående byggnadsarbeten m. m.»
Detta sammanfaller helt och hållet med den motion, som vi väckt. Jag ber
därför, herr talman, att nu får yrka bifall till den vid punkten l:o av herr
Holmström avgivna reservationen.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Statsutskottet bestrider inte, att
det föreligger ett behov av hundgårdar, men statsutskottet har inte funnit
sig kunna förorda bifall till motionen örn uppförande av sådana vid ytterligare
tolv truppförband under nästa budgetår. Kungl. Maj:t har ju också prövat
frågan men inte i år äskat några, pengar av riksdagen. Anledningen är, att så
många behov tränga sig på, att inte alla kunna tillgodoses på en gång — detta
såvitt vi riktigt uppfattat herr statsrådets motiv för ståndpunktstagandet.
För övrigt råder det väl i de norra delarna av Jandet större behov av tillfredsställande
gårdar för hundarna vid truppförbanden än i de södra delarna av
landet. Det förhåller sig nog inte så, som herr Mannerskantz vill göra gällande,
att man inte har några hundar där eller att de få vistas ute eller i enkla
hundkojor. Hundarna förvaras även i mera provisoriska lokaler, örn dessa också
inte äro så ändamålsenliga som de nya bli och som man skulle önska. Men
herr statsrådet har därför inte sagt, att intet skall göras, utan herr statsrådet
anser, att man kan dröja ännu något år för att pröva saken. Detta har även
statsutskottet för sin del ansett. Saken får prövas jämsides med övriga behov,
som tränga sig fram.

Herr Mannerskantz framförde här en för mig ny synpunkt, nämligen att vi
skulle kunna låta hundarna i stor utsträckning överta beredskapsvakten, och
han menade, att vi därmed skulle kunna spara många miljoner. Men det inkallade
manskapet är väl inte till blott för att hålla vakt av den beskaffenheten,
utan för att upprätthålla vårt neutralitetsförsvar. Där behövs det naturligtvis
även hjälp av hundarna. Jag förstår mycket väl, ehuru jag inte tagit
närmare reda på denna sak, att man vid flygfälten har större behov av vakt -

Onsdagen den 15 mars 1944.

Nr 10.

Om anslag till hundgårdar vid vissa truppförband. (Forts.)
hundar än vid andra förband för att hindra obehöriga personer att göra intrång
där. Behovet kan inte vara precis likadant vid andra truppförband.

Jag vill ytterligare tillägga, att om det är en ny upptäckt, som herr Mannerskantz
gjort i fråga om besparingar, då har statsrådet Sköld dåligt tillvaratagit
våra ekonomiska intressen, när han inte sökt ernå en miljonbesparing
på ett så enkelt sätt som genom att låta vakthundar överta en del av
vakthållningen vid våra militära anstalter och förläggningar. Det väckte nog
en viss förvåning, när herr Mannerskantz sade, att man genom användande av
vakthundar kunde göra så stora besparingar. Örn nu herr Mannerskantz ser saken
på det sättet men försvarsministern inte har blivit övertygad därom, då måste
det beror på olika erfarenhet och informationer. Emellertid har inte statsutskottet
kunnat bli övertygat örn den saken, och tills herr Mannerskantz kan övertyga
oss därom måste jag, herr talman, vidhålla min ståndpunkt och yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Ekströmer: Herr talman! Under denna punkt har utskottet också behandlat
en motion, som väckts av mig i denna kammare och av herr Håstad i
andra kammaren och som avser påskyndande av anläggandet av _gymnastikbyggnader,
bastuanläggningar och idrottsplatser för de flygflottiljer, som angivits
i motionerna. Utskottet har behandlat vårt förslag ganska välvilligt, det
måste jag erkänna, varför det kanske inte vore så särskilt mycket att tillägga.
Med hänsyn till den vikt, som vi måste fästa vid vårt flyg, vill jag emellertid
ändå framhålla, att ett ytterligare uppskov med dessa anläggningar måste
anses ganska betänkligt. Vi äro ju alla ense om att ge vårt flyg det bästa
material, som kan åstadkommas, men det synes mig, att en icke mindre viktig
åtgärd är att tillse, att personalen får den träning och fysiska utbildning, som
är oundgängligen erforderlig för den hårda tjänsten. Ty endast den flygare,
som har den allra bästa fysiska kondition, kan stå på höjden av sitt yrke. Personalen
vid flygvapnet har ju ett ganska stillasittande arbete i själva tjänsten,
och det är då, synes det mig, av yttersta vikt, att den dessemellan herodes tillfälle
till gymnastik och utövande av olika sportgrenar. Örn jag inte tar fel,
finnas pengar anslagna till detta ändamål. Anledningen till att uppförandet
av dessa anläggningar har uppskjutits lär väl främst vara det^pressade läget
på arbetsmarknaden. Detta förbättras väl så småningom,^och då vore det skäl
att man inte dröjde utan bestämde sig för att sätta i gång dessa arbeten sa
fort som möjligt.

Jag tillåter mig därför hemställa till herr statsrådet att ta denna sak under
skyndsamt och allvarligt övervägande. Jag har intet annnat yrkande i denna
punkt än örn bifall till utskottets förslag.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Herr förste vice talmannen anser, att
man även i fortsättningen skall kunna nöja sig med provisoriska hundgårdar i
södra Sverige. Det tror jag inte vöre lyckligt, ty det bär redan förekommit
en hel del klagomål från den hundutlånande allmänhetens sida över att hunddarna
fara illa, vilket ju ur ren djurskyddssynpunkt bär förhindras, samtidigt
sorn det menligt inverkar på försvarsväsendets möjligheter att tillgodose sitt
behov av lämpliga hundar. Tillgången på sådana hundar är redan knapp, varför
man måste se till att de olägenheter, som faktiskt utgöra ett hinder för tillgodoseende
av detta behov, elimineras.

Jag ber att få tacka herr förste vice talmannen för att han säger, att det
är en nyhet för statsutskottet, att hundar kunna användas i vakttjänst. Det är
ju annars en sedan länge känd sak, och redan ett par år har man här i landet
vo,rit på det klara med att hundar med fördel kunna användas ilven inom för -

60 Nr 10. Onsdagen den 15 mars 1944.

Om anslag till hundgårdar vid vissa truppförhand. (Forts.)
svarsväsendet. Det tiar emellertid tagit tid att organisera liundväsendet. Det
är denna tidsutdrägt jag här främst vänder mig emot. När man här har en
möjlighet till mycket stora besparingar, bör man inte försitta ett helt år, vilket
nu lätt kan bli fallet.

Eftersom statsrådet och chefen för försvarsdepartementet kommit in i kammaren,
anser jag det vara juste av mig att upprepa vad jag sade tidigare, nämligen
att det enligt min mening fortfarande slösas bort både många arbetstimmar
och mycket pengar inom försvarsväsendet och att det är felaktigt att
inte använda varje möjlighet att göra besparingar i båda dessa avseenden. Jag
har här med några exempel från en utredning vid en del truppförband visat hur
mycket man kan spara in i rena bevakningskostnader. Det sammanlagda beloppet
kommer att röra sig om miljoner kronor örn året. Jag har frågat, örn
någon kan bestrida, att stora besparingsmöjligheter här yppa sig, och jag vill
även fråga herr statsrådet, örn inte detta äger sin riktighet. Är det inte då
oklokt att uppskjuta varje ågärd, som kan vara ägnad att åstadkomma dessa
besparingar, en enda dag längre än vad som är nödvändigt?

Herr förste vice talmannen säde, att beredskapsfolket var inkallat för att
försvara vårt land. Ja visst, men vi veta ju, att en mycket stor procent av de
inkallade till deras egen förargelse och ledsnad många gånger användas till
ren vakttjänst vid förråd och byggnader, vilken varken innebär någon militär
övning eller utbildning eller har till syfte att skydda våra gränser, utan
uteslutande har till ändamål att förhindra att dessa bevakningsföremål bli utsatta
för sabotage, skadegörelse, stöld eller dylikt. Kan man då på detta sätt
ersätta ett mycket stort antal män, är det enligt mitt förmenande oklokt att
på grund av kamerala och formella skäl avstå därifrån. Riksdagen måste väl även
ha något ansvar. Regeringen har sitt, men även riksdagen har sitt, och örn
ingen bestrider vad jag sagt här i dag, tycker jag att riksdagen bär ett visst
ansvar för att ett initiativ här tages. Jag tror inte finansministerns bekymmer
komma att ökas eller att han på minsta sätt kommer att märka, örn dessa
148 000 kronor slinka med bland de 24 miljoner kronor det här rör sig örn.

Eftersom det från statsutskottets sida sagts, att man inte räknat med de
möjligheter till besparingar, som jag framdragit, anser jag att frågan kommit
i ett så pass nytt läge, att kammaren på denna punkt, även örn det är mycket
sällsynt att så sker, skulle kunna gå emot statsutskottet.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag skall endast framlägga några
synpunkter på frågan örn hundgårdarna. Jag vill emellertid först säga, att
denna fråga icke har något samband med den av herr Mannerskantz upptagna
frågan örn hundar för beva.kningsändamål. Jag vill i det avseendet påpeka,
att sedan mer än ett år tillbaka ständiga och systematiska undersökningar
pågått i syfte att nedbringa kostnaderna för den rent militära bevakningen av
viktiga föremål, och i de fall det visat sig möjligt att vinna en besparing genom
att använda vakthundar till vaktposternas hjälp, har man även gjort detta.
Jag vill naturligtvis inte påstå, att man ännu lyckats finna alla de fall, där en
ändring kan vara erforderlig. Detta är ju ett stort område, och det kan självfallet
fortfarande finnas fall, där besparingar skulle kunna göras. Jag vill
emellertid försäkra, att man gör allt vad man kan för att åstadkomma lägre
kostnader.

Jag nämnde att denna fråga icke hade något samband med frågan örn hundgårdarna.
I nu gällande krisorganisation finns nämligen upptaget det antal
hundar som erfordras för olika ändamål, för sjukvårdstjänst, vakttjänst, spaningsändamål
o. s. v. Åtgärder äro även vidtagna för att förse armén liksom
flygvapnet med alla de hundar, som i händelse av mobilisering kunna erfordras.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Nr 10.

lil

Örn anslau till hundgårdar vid vissa truppförband. (Forts.)
Den utbildning av hundar, som behövs för att fylla krigsorganisationens behov,
pågår kontinuerligt, och allting går där sin gilla gång. Dessa hundar finnas
alltså redan vid truppförbanden och utbildas vid blindskolan, men de ha hittills
måst förläggas till provisoriska lokaler, vilka naturligtvis inte fylla alla krav
på moderna bekvämligheter.

För norra delen av landet med dess stränga klimat har jag funnit det vara
nödvändigt att redan nu se till att förhållandena bli bättre. J ag har emellertid
den bestämda uppfattningen, att det inte sker någon olycka, örn vi vänta ännu
några år med att göra motsvarande anordningar vid de södra truppförbanden.
N är herr Mannerskantz säger, att det redan kommit klagomål från djurskyddshåll,
vill jag inte bestrida detta, men jag vill fästa kammarledamöternas uppmärksamhet
på alla de anmärkningar, som gång efter annan kommit från de
militära sjukvårdsmyndigheterna, från militieombudsmannen och från statsrevisorerna,
att den och den manskapsförläggning eller det och det köket inte fylla
alla hygieniska fordringar. Vi ha ändå måst vänta år efter år, innan vi kunnat
pressa in de nödiga förbättringarna inom ramen. Vad herr Mannerskantz här
sagt om hundarna har minst lika stor bärkraft, när det gäller människornas
förläggningar. Örn man vill göra sig en föreställning om det ofantliga byggnadsbehov
som för närvarande föreligger, finner man att massor av byggnadsföretag
äro ur försvarssynpunkt oändligt mycket viktigare, vilka emellertid
måste anstå, inte endast på grund av brist på arbetskraft utan även på vissa
slag av byggnadsmaterial. Denna fråga örn hundgårdar intar därför inte någon
särställning, utan den utgör en del av hela det stora område, där vi tvingas
att göra det viktigaste först och skjuta på det mindre viktiga något fram i
tiden.

Som alla känna till finns det inom försvaret, liksom på andra områden,
specialister. Dessa specialister inom försvaret lia tagit en viss del av detta på
sin lott. Det finns således människor som ägna sig med allt sitt intresse åt
hundväsendet. Sådana specialister intressera riksdagsmän för sina specialiteter.
De propagera med all iver för sina synpunkter och överdriva därvidlag naturligtvis
i viss mån i sin propaganda. Nu har herr Mannerskantz, liksom så många
före honom, råkat ut för olyckan att ta alltför stor hänsyn till dessa propagandistiska
överdrifter.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Herr Mannerskantz synes fortfarande
vilja göra gällande, att vi i statsutskottet inte beaktat behovet av
hundgårdar. Det ha vi emellertid gjort. Vi gnuggade även den motion, som
herr Mannerskantz m. fl. avgivit, men vi funno, att ett yrkande örn ytterligare
medel på denna punkt icke borde bifallas i år. Det är så många olika önskemål
och behov som tränga sig på, och skulle man bifalla alla dessa, skulle budgeten
fullkomligt brytas sönder, vilket statsutskottet inte vill ta på sitt ansvar.

När herr statsrådet sade, att truppförbanden i södra Sverige kanske skulle
få vänta ännu några år på hundgårdar, blev jag emellertid litet betänksam. 1
statsutskottet förutsatte vi nog, att statsrådet till en av de närmast kommande
riksdagarna skulle framlägga förslag med äskande om uppförande av de hundgårdar,
som ytterligare behövas. Har man bestämt sig för att i försvarsorganisationen
föra in även detta slag av vakttjänst, och då man nu fått tillräcklig
erfarenhet, tror jag inte nian bör vänta flera år, utan tillgodose behovet så
snart sig göra låter. Det är inte större än att det skulle kunna ske ett av de
närmast kommande budget åren, om det nu inte blir det närmast förestående.

Vad jag nu sagt gäller även det av herr Ekströmer framförda spörsmålet.
Vi lia ju i utskottet även haft att taga ställning till frågan om uppförande av
gymnastiklokaler m. m. för vissa flygflottiljer. Inte heller i detta fall lia vi

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944

Örn anslag till hundgårdar vid vissa truppförhand. (Forts.)
kunnat tillgodose de önskemål, som framförts motionsvägen. Skulle vi tillgodose
alla önskemål, skulle det föra för långt. Därmed lia vi inte på något
sätt underkänt herr Ekströmers synpunkter. Eftersom herr Ekströmer inte
gjort något yrkande, kan jag i stort instämma i hans uttalande. Utskottet har
emellertid för närvarande inte ansett sig kunna tillmötesgå de framställda
kraven.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Herr statsrådets uttalande, att alla manskapsförläggningar
inte äro förstklassiga och att man för den skull inte kan
forcera uppförandet av hundgårdar, kan man naturligtvis inte opponera så
mycket emot, även örn i det avseendet beloppen äro av en helt annan storleksordning
än i det andra.

Däremot finner jag det tråkigt att höra av herr statsrådet, att organisationen
av vakttjänsten med hundar är så gott som färdig. Jag skulle vilja påstå, att
man ännu knappast har fått snudd på vilka möjligheter till besparingar som
här finnas. Jag vill desslikes fråga, örn herr statsrådet har sig bekant, att det
pågår en utredning om just upporganiserandet av bevakningstjänsten för beredskapsförhållanden.
Jag har egentligen inte alls tidigare talat örn de hundar,
som skola användas vid krig— spanings-, sjukvårds- eller rapporthundar — utan
jag har koncentrerat mig på den möjlighet som finns att nu genast ersätta personell
bevakning med bevakning av hundar. Man får lov att tänka sig in i hur
systemet fungerar i verkligheten. Örn man har en central inom ett försvarsområde,
från vilken hundar dirigeras ut för olika försvarsändamål, måste man
där ha åtminstone några lokalresurser. Att det skulle vara en olycka att tänka
litet rationellt endast därför att en person, som specialiserat sig på hundar,
framfört vissa synpunkter, kan jag inte förstå. Jag tycker det skulle vara en
olycka, örn inte även ett statsråds samvete kunde väckas av en riksdagsman.
Jag finner det rätt naturligt, att man för fram alla uppslag som man tycker
passa ihop med ens känsla för rationalisering och tekniska framsteg. Ändra
människor taga upp andra saker, som kanske ligga bättre till för dem. Detta
finner jag inte vara en olycka, herr statsråd! Tvärtom tror jag att det är behövligt,
inte minst på detta område.

Vi borde använda denna form av vakttjänst i minst lika stor omfattning
som andra länders krigsmakter, vilka ju i allmänhet använt den långt tidigare
än vi. Det vore inte bra, örn den syn på tingen, som det förefaller mig att herr
statsrådet i dag företrätt, skulle bli rådande och beståndande. Det vore mycket
bättre, örn det kunde göras ett ingripande för att få till stånd en förbättring
på detta område och att det kunde göras hastigt. Jag vill påstå, att möjligheterna
härvidlag inte äro tillräckligt utnyttjade och att dessa i mycket hög
grad äro beroende av att det ordnas ordentliga centraler även i södra Sverige.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Endast en saklig upplysning. Det
föreföll som örn herr Mannerskantz hade den uppfattningen, att det behövs
flera vakthundar under beredskap än i krig. Så är ju inte förhållandet, utan det
stora antalet vakthundar behövs i krig. De vakthundar, som skola finnas enligt
krigsorganisationen, räcka mer än väl till för den vakttjänst, som kan behöva
utföras under beredskap.

För övrigt är det ju inte meningen att upprätta några centraler i försvarsområdena,
utan förslaget gäller hundgårdar vid truppförbanden.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Örn förslaget, såsom herr statsrådet
säger, inte avser några centraler i försvarsområdena, vore det väl emellertid
praktiskt, örn dessa truppförbandshundgårdar utnyttjades såsom centraler.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Nr 10.

Örn anslag till hundgårdar vid vissa truppförhand. (Forts.)

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomma yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den under behandling varande punkten hemställt saint vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 41 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Punkterna 2—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.

kades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 42, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition av två äldre reservationsanslag,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets memorial nr 43, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om anslag för budgetåret 1944/45
till bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m., godkändes den i detta memorial
föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 14, i anledning av väckta
motioner angående avskaffande av dyrortsgrupperingen av ortsavdragen vid
beskattningen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 65 i första kammaren av herr Gustavson,
samt nr 114 i andra kammaren av herrar Hammarlund och Pettersson i Dahl,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit ville göra framställning,
avseende — förutom annat varom nu icke var fråga — att dyrorts -

Om avekallfande
av
dyrortsgraderingen
av
skatteavdragen.

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Om avskaffande av dyrortsgraderingen av skatteavdragen. (Forts.)
graderingen av de bevillningsfria skatteavdragen avskaffades och skatteavdragen
lika för alla utginge med för ortsgrupp I nu gällande belopp; samt

2) de likalydande motionerna nr 129 i första kammaren av herr Ivar Persson
m. fl. och nr 203 i andra kammaren av herr Pettersson i Norregård m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen hos Kungl. Majit måtte anhålla om framläggande
av förslag för riksdagen, innebärande att ortsavdragen vid beskattningen
fastställdes efter enhetliga och för hela riket gemensamma grunder.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på åberopade grunder
hemställt,

1) att de likalydande motionerna I: 65 av herr Gustavson och II: 114 av
herrar Hammarlund och Pettersson i Dahl, i vad desamma avsåge avskaffande
av dyrortsgraderingen av skatteavdragen, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

2) att de likalydande motionerna I: 129 av herr Ivar Persson m. fl. och
II: 203 av herr Pettersson i Norregård m. fl. om avskaffande av dyrortsgrupperingen
av ortsavdragen vid beskattningen icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av friherre De Geer och herr Hammarlund, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,

1) att de likalydande motionerna I: 65 av herr Gustavson och II: 114 av
herrar Hammarlund och Pettersson i Dahl, i vad desamma avsåge avskaffande
av dyrortsgraderingen av skatteavdragen, måtte anses besvarade genom vad
utskottet i det av reservanterna föreslagna yttrandet anfört; samt

2) att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna I: 129
av herr Ivar Persson m. fl. och II: 203 av herr Pettersson i Norregård m. fl.
om avskaffande av dyrortsgrupperingen av ortsavdragen vid beskattningen, i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla om framläggande av förslag för riksdagen,
innebärande att ortsavdragen vid beskattningen fastställdes efter enhetliga och
för hela riket gemensamma grunder.

Friherre l)e Geer: Herr talman! Jag skall be att i allra största korthet få
redogöra för skillnaden mellan reservationen och utskottets utlåtande.

I detta fall, liksom i så många andra, har utskottetsmajoriteten uttalat sig
mycket välvilligt örn motionerna och framhållit, att den gärna skulle se att
denna fråga kunde lösas med skyndsamhet. Reservanterna ha även velat framhålla
önskvärdheten av att frågan örn dyrortsgrupperingen påskyndas och utredes
inom den närmaste tiden. Vi ha även med tillfredsställelse konstaterat, att
den utredning igångsatts, som förutsattes i det beslut, som riksdagen tidigare
fattat. För var del ha vi emellertid inte känt oss övertygade av finansministerns
skäl för bibehållande av den nuvarande avdragsgrupperingen, utan ha i stället
ansett, att man borde vidtaga provisoriska åtgärder för genomförande av ändrade
grunder i fråga örn ortsavdragen redan i år. Yi beklaga att Kungl. Majit inte
ansett detta lämpligt och möjligt. Vi hoppas emellertid, att den utredning, som
igångsatts, måtte bedrivas med största möjliga skyndsamhet.

Utan tvekan hade det varit mycket önskvärt att inte dra ut på tiden, utan
att redan i år vidtaga provisoriska åtgärder på detta område, där man, det
synes mig och mina meningsfränder ganska uppenbart, skulle kunna åstadkomma
större rättvisa än som för närvarande räder, utan skada för statsfinanserna.
Tvärt örn skulle detta medföra en ökning av skatteunderlaget.

Såsom framgår av den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen önska vi
reservanter litet mera positiva åtgöranden i denna fråga. Jag skall nöja mig

Onsdagen den 15 mars 1944.

Nr 10.

Örn avskaffande av dyrortsgraderingen av skatteavdragen. (Forts.)
med att med dessa ord yrka bifall till den av mig och herr Hammarlund vid
utlåtandet fogade reservationen.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Såsom framgår dels av det uttalande,
som statsrådet och chefen för finansdepartementet gjort i propositionen med
förslag till förordning örn värnskatt, och dels av bevillningsutskottets betänkande
försiggår för närvarande en utredning angående dyrortsgrupperingen
i dess helhet. Det finns anledning antaga, att denna utredning skall vara färdig
i så pass god tid, att förslag i ämnet skall kunna presenteras 1946 års
riksdag.

Dyrortskommittén har på denna grund, liksom med beaktande av andra
skäl, icke funnit anledning att nu påyrka införande av provisoriska bestämmelser
beträffande skattegrupperingen. I betydande mån beror nog denna
inställning hos dyrortskommittén på uppfattningen, att skattegrupperingen är
så intimt sammanknuten med själva frågan örn dyrortsgrupperingen, att man
endast i nödfall bör företa en boskillnad i det avseendet. De nuvarande skattefria
avdragen ha ju kommit till, emedan man förmenat, att ett visst belopp
av medborgarnas inkomst, som man kallat för existensminimum, bör vara
befriat från beskattning. Om levnadskostnaderna i landets olika orter äro så
skiljaktiga, att det uppenbarligen är avsevärt mycket dyrare att leva på en
ort än på en annan, följer därav, att existensminimum även måste sättas olika
för olika orter. Örn det är dyrare att leva i Stockholm än i Tomelilla, måste
det existensminimum, som man åtminstone teoretiskt angivit såsom skattefritt,
vara större i Stockholm än i Tomelilla. Det finns således ett ovillkorligt
samband mellan frågan örn dyrortsgrupperingen i dess helhet och frågan örn
dyrortsgrupperingen, när det gäller skatterna. Detta samband är åtminstone
enligt min mening så intimt och starkt, att man, när hela frågan ligger under
en utredning, som kan väntas vara färdig så relativt snart som år 1946, bör
försöka undvika att bryta sönder det.

I de motioner, som ligga till grund för den reservation, till vilken friherre
De Geer yrkat bifall, gör man sig till tolk för den meningen, att frågan örn
skattegrupperingen utan olägenhet och utan att utredningsresultatet behöver
avvaktas kan tagas under förnyat övervägande av riksdagen. I en annan motion,
avgiven av herr Gustavson i Guntorp, framhålles likaledes, att när det
gäller skatteavdragen, är det ingalunda nödvändigt att avvakta någon omfattande
och tidsödande utredning. Motionärerna förmena således, att frågan om
skattegrupperingen i och för sig är så klar, att ingenting finns att utreda.
Man är på det klara med att några olägenheter av den föreslagna åtgärden
icke kunna uppstå, utan att endast fördelar för det allmänna stå att vinna,
varför man således inte behöver avvakta någon utredning. Jag är inte alldeles
säker på att det förhåller sig på det sättet.

Som kammarens ledamöter torde finna, stanna reservanterna i sitt yrkande
för de motioner, som avgivits av bland andra herr Ivar Persson i denna kammare
och herr Pettersson i Norregård i andra kammaren. I dessa motioner yrkas,
att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla om framläggande av förslag,
innebärande att ortsavdragen vid beskattningen fastställas efter enhetliga
och för hela riket gemensamma grunder. I den av herr Gustavson i Guntorp
avgivna motionen hemställes, att skatteavdragen skola utgå lika för alla med
för ortsgrupp I nu gällande belopp. Reservanterna lia icke anslutit sig till det
yrkande, som gjorts av herr Gustavson i Guntorp, utan till det som framföres i
den andra motionen. Jag sluter därav att man ej är beredd att utan vidare
medverka till en sådan omändring av de skattefria ortsavdragen, att de över

Första kammarens protokoll 1944. Nr ]0. 5

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Örn avskaffande av dyrortsgraderingen av skatteavdragen. (Forts.)
liela riket skola beräknas till det belopp som nu gäller för den lägsta ortsgruppen,
utan att man i stället förutsätter möjligheten av att detta enhetliga
avdrag skall kunna fastställas med utgångspunkt från någon sorts mittpunkt,
t. ex. ortsgrupp III, som ju är mediantalet i den nuvarande ortsgrupperingen,
viken består av fem grupper.

Men vad skulle det innebära? Jo för det första, att skatteavdragen i ortsgrupperna
I och II bomme att höjas, och det skulle i sin tur medföra att det
beskattningsbara underlaget inom ortsgrupperna I och II bleve mindre än vad
det för närvarande är. På den punkten kan det måhända intressera kammaren
med ett par siffror. År 1942 utgjorde det taxerade beloppet till inkomstoch
förmögenhetsskatt i hela riket ungefär 7 815 miljoner kronor, medan det
beskattningsbara beloppet uppgick till 3 645 miljoner kronor. Det är således
riktigt som motionärerna påpeka, att en betydande del av det taxerade beloppet
försvinner till följd av de skattefria ortsavdragen. Men det märkliga är
att det taxerade beloppet på landsbygden utgjorde 3 484 miljoner kronor, medan
det beskattningsbara beloppet endast var 1 305 miljoner kronor. De skattefria
ortsavdragen ha alltså där tagit bort en summa av 2 179 miljoner kronor
från det taxerade beloppet. I städerna utgjorde det taxerade beloppet 4 317
miljoner kronor och det beskattningsbara beloppet 2 327 miljoner kronor. Där
försvinner således genom ortsavdragen ett belopp av 1 990 miljoner kronor.
Skatteunderlaget på landsbygden är således ömtåligare än skatteunderlaget i
städerna. Landsbygden tillhör i regel ortsgrupperna I och II. Örn man nu genom
att flytta upp dessa åstadkommer högre skatteavdrag där, kommer givetvis
det beskattningsbara beloppet i dessa ortsgrupper, d. v. s. på landsbygden,
att ytterligare gå ned.

För staten betyder det kanske inte så särdeles mycket, eftersom inkomsterna
där äro så låga att det inte finns mycket att ta. Men det reducerar dock i
någon mån den vinst, som man förmenar sig bereda det allmänna genom att
ta bort dyrortsgrupperingen av de skattefria ortsavdragen. För städernas vidkommande
skulle givetvis det beskattningsbara beloppet komma att höjas,
men man kan aldrig tänka sig att höja det så mycket att man får bort hela
skillnaden mellan det taxerade och det beskattningsbara beloppet, eftersom i
varje fall den del av det taxerade beloppet, som blir ortsavdrag enligt de enhetliga
grunder man kan komma överens örn, skulle försvinna från det taxerade
beloppet även när det gäller städerna.

Men reservanternas förslag har en annan följd som är mycket mera riskabel,
och det är dess verkningar när det gäller det kommunala skatteunderlaget.
Örn man väljer ortsgrupp III som enhetlig grund för beräkningen av de skattefria
avdragen, blir följden ökade avdrag inom alia kommuner som befinna sig
i ortsgrupperna I och II. Det beskattningsbara underlaget för kommunalskatt
kommer på så sätt att minskas högst betydligt i alla dessa kommuner, och
den som vet, hur känsligt det kommunala skatteunderlaget är för varje förändring,
har nog inte så svårt att förstå, att verkan av en sådan operation måhända
skulle bli så allvarlig, att det i varje fall har sina risker att göra den
utan vidare utredning och jJterligare övervägande.

Jag har med detta bara velat göra gällande att motionärerna och reservanterna,
när de anse att man utan någon vidare utredning kan företaga denna
omändring av skattegrupperingen, möjligen säga litet för mycket och att de
icke ha tänkt sig in i de verkningar en dylik operation skulle få på det kommunala
skatteunderlaget. Även om man menai’ att det statliga skatteunderlaget
är tillräckligt stabilt för att utan vidare kunna bära verkningarna av en
omläggning, skall man inte glömma bort att det kommunala skatteunderlaget
i detta fall är mycket känsligt och att man, i samma mån som man tänker sig

Onsda.gen den 15 mars 1944

Nr 10.

Om avskaffande av dyrorts c/raderingen av skatteavdragen. (Forts.)
elen enhetliga linjen åstadkommen genom en höjning av de lägre ortsavdragen
och en sänkning av de högre, riskerar att allvarligt försämra skatteunderlaget
i alla de landskommuner, som befinna sig i de lägsta ortsgrupperna; och jag
ber att få påpeka, att för närvarande inte mindre än drygt 2 300 av landets
samtliga kommuner tillhöra ortsgrupperna I och II. Det är således inte alldeles
rätt, att man omedelbart och utan närmare övervägande kan företaga
den omändring av skattegrupperingen, som motionärerna påyrka. Också när
det gäller skattegrupperingen torde det från dessa synpunkter vara skäl att
invänta den utredning, som för närvarande försiggår rörande dyrortsgrupperingen
i sin helhet, alltså även grunderna för skattegrupperingen.

Vad som har vikt och värde i dagens situation är ju att man har fått till
stånd den dyrortsutredning, som från så många håll ansetts synnerligen önskvärd.
Utredningen arbetar så fort den hinner och så snabbt som materialet
kan göras tillgängligt. Efter den utredningens fullbordande får man ett faktiskt
underlag för att utforma det nya system för dyrortsgrupperingen, skattegrupperingen
inbegripen, som jag för min del lika väl som motionärerna anser
alldeles nödvändigt med hänsyn till de förändringar i prisutvecklingen, som
under senaste tiden ha ägt rum. Men jag tror det är klokt att ■— såsom utskottet
för sin del bär velat tillstyrka — avvakta resultatet av den utredningen
innan man företar ingrepp, om vilkas verkningar man för närvarande
icke har möjlighet att bilda sig någon uppfattning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Persson, Ivar: Herr talman! Jag förnekar givetvis inte värdet av att
vi äntligen ha fått till stånd en utredning på dyrortsgrupperingens område.
Naturligtvis menar jag inte heller, att allting är gott och väl bara denna utredning
kommer fram med sitt förslag så fort som möjligt. Utredningen
måste helt naturligt penetrera sina saker ordentligt, och den har säkerligen
mycket att gå igenom.

Men när man vill taga denna utredning till intäkt för att inte någon som
helst förändring i dessa angelägenheter skall kunna äga rum före 1946 års
riksdag, ha jag och min medmotionärer icke kunnat godkänna ett sådant ståndpunktstagande.
Det är ju i alla fall ovedersägligt, att levnadskostnaderna under
de senare åren ha förskjutits på ett sådant sätt att de lägre ortsgrupperna
fått betydligt mera ökade levnadskostnader än de högre. Samtliga de här närvarande
ha säkert också vetskap örn att socialstyrelsen fastslagit detta med
stor tydlighet. Jag tillåter mig att som ytterligare belägg härför åberopa de
siffror, som vi ha anfört i motionen. Skillnaden mellan dyraste och billigaste
ort utgjorde år 1934 48 procent av indextalet för den dyraste orten, men år
1941 var motsvarande siffra endast 27 procent. Detta är dock en rätt avsevärd
sammankrympning av marginalen, och jag anser att den skulle motivera,
att vissa åtgärder vidtoges omedelbart.

Jag vill tillägga att, såsom också torde vara kammarens ledamöter i stort
sett bekant, en ytterligare levnadskost.nadsutredning i höstas gjordes med
avseende på landsbygdens folk i förhållande till städernas; denna utredning
är som bekant utförd av professor Lindahl på initiativ av den s. k. 27-mannakommittén.
Örn jag inte missminner mig utvisade den en sammankrympning
av marginalen mellan å ena sidan jordbruksfolk och å andra sidan städernas
folk till i medeltal icke mer än 13 ä 14 procent — jag kan dock inte säga
örn detta procenttal har beräknats på den högre eller den lägre siffran. Nu
är detta visserligen ett medeltal, under det att de siffror jag först anförde
gälla skill naden mellan dyraste och billigaste ort, men det var nog ändå en viss
överraskning för åtskilliga, att man ej kom fram till större marginal här än

Xr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Om avskaffande av dyrortsgraderingen av skatteavdrag em. (Forts.)
dessa 13 å 14 procent. Jag menar mig därför lia anledning påstå, att skillnaden
i levnadskostnader mellan ''billigaste oell dyrare ort — jag säger inte
bär dyraste ort •— är mindre än vad man tidigare bade tänkt sig.

Om jag inte missminner mig är det till och med i denna professor Lindahls
undersökning utsagt, att marginalen mellan levnadskostnaderna för folk på
landsbygden, som icke äro sysselsatta i jordbruket och alltså ej ha viss fördel
av naturaprodukter direkt från detta, och levnadskostnaderna för samhällenas
befolkning icke är större än 9 procent. Och likväl kan man i det primärmaterial,
som finns tillgängligt, peka på en och annan sak som icke är upptagen
i samma standard på de olika orterna, något som vi givetvis anse borde åstadkommas.
Jag vill erinra örn att det finns en motion också örn den saken, som
emellertid kommer att behandlas senare.

Under sådana förhållanden menar jag att det vore befogat att omedelbart
gå till en justering av skattegrupperingen. Jämsides med att de högre ortsgruppernas
löntagare ha en större lön — förhållandevis ännu större efter denna
sammankrympning av skillnaden i levnadskostnader — än de lägre ortsgruppernas,
är också det skattefria avdraget större på de dyrare orterna. Det är
sålunda dubbel kompensation, för att använda en kanske grov angivning av
storleksordningen därvidlag. Det är i alla fall större kompensation för de högre
ortsgruppernas folk än det borde vara, och därför anser jag att det är fullt
riktigt att, såsom vi i den av mig med flera avgivna motionen ha gjort, anhålla
örn omedelbara åtgärder för att skapa likformighet i skattegrupperingen.

Jag vill emellertid erinra den ärade föregående talaren om att när vi ha
skrivit vår motion utan att ange vilken ortsgrupp vi sikta på, Ilar det skett
för att bereda regeringen, och enkannerligen finansministern, tillfälle att överväga
vilken ortsgrupp, eller eventuellt kombination av ortsgrupper, man kunde
finna rimlig. Vi ha alltså inte, som herr Elon Andersson förmenade, velat
säga att ortsgrupp III skulle vara den normgivande, utan det spörsmålet ha
vi med fullt förtroende lagt i regeringens hand att avgöra. Vi anse emellertid,
att regeringen under denna riksdag borde kunna komma fram med ett rimligt
förslag härvidlag.

Herr Elon Andersson gjorde sig mycken möda att bevisa, att det på landsbygden
har gått bort mera av det taxerade beloppet än i städerna till följd
av de skattefria avdragen. Men detta är mycket naturligt, därför att det glädjande
nog alltjämt finns åtminstone relativt sett ganska gott om barn på den
svenska landsbygden. Det är anledningen till att avdragen blivit större där.
Vi kunna därför inte anse, att det bleve en orimlig belastning på städerna,
örn vi skulle gå in för att minska deras ortsavdrag.

Vad herr Elon Andersson anför om kommunernas skatteundelag bär naturligtvis
ett visst fog för sig, men saken är ju i alla lall den att vi ha att vänta
förslag om ändrade grunder även för den kommunala skatten. Ett beslut örn
de skattefria avdragen skulle givetvis aktualisera kravet på en snabbare lösning
av den frågan. Jag ser för min del intet fel i om så bleve fallet.

Med vad jag sålunda anfört, herr talman, anser jag mig böra ansluta mig
till det av friherre De Geer gjorda yrkandet.

I detta anförande instämde herr von Heland.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag behöver inte tillfoga många
ord efter det anförande som har hållits av herr Elon Andersson.

Jag vill till både friherre De Geer och herr Ivar Persson säga, att vi efter
de utredningar, som blivit gjorda, äro alldeles ense örn att en omläggning av

Onsdagen den 15 mars 1944.

Nr 10.

Om avskaffande av dyrortsgraderingen av skatteavdragen. (Forts.)
dyrortsgrupperingen är befogad. Det råder alltså inte några delade meningar
om att den nuvarande ordningen är otillfredsställande. _

Men meningarna skilja sig då man kommer fram till frågan om vad som
bör göras, oell jag får i det fallet ge utskottsmajoriteten rätt, när den är mycket
tveksam om huruvida man utan ytterligare utredning kan skrida till några
ändringar, även om det bara skulle gälla skattegrupperingen. Så vitt jag förstår
märktes det på herr Ivar Perssons yttrande, att han själv inte var främmande
för uppfattningen att det fortfarande finns ganska stora olikheter i fråga om
levnadskostnaderna mellan skilda orter, även örn de äro mycket mindre än man
tidigare tänkt sig.

Om man erkänner, att sådana olikheter finnas, är det väl ändå litet förhastat
att påyrka, att skatteavdragen skola vara lika. På den punkten fick jag
intrycket att herr Ivar Persson själv var tveksam. När han skulle tolka uttrycket
att avdragen borde fastställas efter likformiga grunder ■—• eller som
det heter i motionen: »enhetliga och för hela riket gemensamma grunder» ■—•
ville han tydligen inte utan vidare säga, att det.skall vara samma avdrag över
hela landet. Örn man kräver en sådan likformighet, blir slutsatsen antingen
att avdragen måste sättas så lågt, att det inte kan anses vara rimligt för de
orter där levnadskostnaderna äro högst, eller också att normerna måste flyttas
upp så högt, att man råkar ut för den avigsida som herr Elon Andersson nämnde:
att en ganska betydande del av skatteunderlaget för kommunalskatt på
landsbygden faller bort. Där vågar jag kanske i förbifarten säga, att fördelarna
inte närmast skulle komma den jordbrukande befolkningen till godo, utan
snarare löntagarna.

Men håller man å andra sidan vägen öppen för en differentiering, blir frågan
hur den skall ske. Sedan jag fick riksdagsskrivelsen förra året har jag haft
anledning att mycket fundera över detta, men inte vetat på vad sätt man skulle
kunna göra en sådan provisorisk skattegruppering medan den stora dyrortskommitténs
arbete pågår. Det var därför med ganska stor lättnad — det vill
jag öppet erkänna -—• som jag från kommittén mottog ett uttalande, som
stärkte mina egna farhågor för att det var svårt att utan ny utredning göra
någonting. Dyrortskommittén säger nämligen, att den inte anser att man på
hittillsvarande grunder •— d. v. s. det av socialstyrelsen framlagda materialet -—
kan våga sig på att göra en ny gruppering ens när det gäller skatterna.

Jag vill framhålla, att landsbygdens och de billigaste orternas intressen
inom denna kommitté äro utomordentligt starkt företrädda av representanter,
som inte ett ögonblick, det försäkrar jag både friherre De Geer och herr Ivar
Persson, komma att svika de billigare orternas intressen. När de, som sitta
i denna dyrortskommitté, lia kunnat ena sig om det gemensamma uttalandet
att man inte med nuvarande utredningsmaterial vågar förorda en ny skattegruppering,
tror jag man har rätt att säga, att de ha gjort det under fullt beaktande
av de billigare orternas intressen. Jag tror sålunda att man med ganska
stort lugn kan invänta resultatet av denna kommittés arbete.

Herr Ericsson, Herman: Herr talman! Jag skulle lia kunnat nöja mig med
att instämma i vad herr Elon Andersson nyss sagt, men jag begärde ordet
för att upplysa herr Ivar Persson om att den förvåning han hyste, när jordbrukskommitténs
betänkande låg klart ändå inte är så galen. Där hade man
kommit fram till en skillnad i levnadskostnaderna av 14 ä 15 procent, under
det att socialstyrelsen vid sin beräkning år 1941 kommit fram till en skillnad
av 27 procent. Nu förhåller det sig så att dessa olika siffror till stor del boro
på ändrade grunder för beräkning av bostadsposten. Som bekant hade 1936 års
lönekommitté behandlat frågan örn beräknande av bostadsposten, och man hade

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Om avskaffande av dyrortsgraderingen av skatteavdragen. (Forts.)
från landsbygdens sida framfört mycket starka krav på en ändring. Lönekommittén
hade då lagt fram ett förslag, på vilket man skulle försöka grunda
beräkningen av bostadsposten. När sedan socialstyrelsen efter hyres räkningen
år 1940 framlade sitt förslag, byggde det på dessa ändrade grunder. Hade
nian där beräknat bostadsposten efter de gamla grunderna, skulle delina enda
post ha gjort skillnaden 11 procent större. Av sammankrympningen beror alltså
11 procent helt enkelt på det ändrade beräkningssättet.

Herr Ivar Persson sade i sitt yttrande, att det inte skulle bli någon belastning
för städerna, om man finge ett enhetligt skatteavdrag. Ja, det beror ju
på vilket avdrag man tar. Väljer man det högsta, vilket jag förmodar att herr
Persson inte vill vara med örn, blir det en minskning i skatteunderlaget för
de mindre städerna. Tar man det lägsta avdraget, blir det en ökning i skatteunderlaget
för de flesta städer, eftersom städerna i allmänhet äro i högre avdragsklass
än ortsgrupp I. Men det blir i så fall en ökad belastning på de lägre
inkomsttagarna. Man kommer att överflytta en viss skattebörda på dem genom
att deras avdrag bli mindre.

Vi ha räknat på vad en sådan sänkning skulle göra i en viss löneklass i
Stockholm. Det visade sig att en befattningshavare i 11 :e löneklassen i Stockholm
med familj och två barn skulle få omkring hundra kronor högre skatt, örn
ortsavdraget för Stockholm bleve det lägsta. Stockholm skulle samtidigt tillföras
ett mycket stort antal skattekronor, men vi lia inte beräknat vad det
skulle kunna betyda i minskad uttaxering. Örn man kunde sänka utdebiteringen
med exempelvis en krona per skattekrona, skulle denne befattningshavare
naturligtvis få tillbaka något av de hundra kronorna. Men resultatet
skulle i varje fall bli en viss överföring av skattebördan på de lägre inkomsttagarna.
Det är nog nödvändigt att man utreder denna sak, innan man bestämmer
sig för vilket avdrag man i det här fallet skall ta.

Sedan kan jag trösta herr Persson med att det inte bara är på landsbygden
det födes barn, utan även i städerna. Exempelvis i den stad jag kommer ifrån
har födslarnas antal nästan fördubblats under de senaste åren. Det är således
inte bara på landsbygden utan även i städerna som nativiteten har ökats.

Herr Persson, Ivar: Herr talman! Först skall jag be att få säga ett par
ord med anledning av herr finansministerns inlägg.

Han förmenade, att jag i viss mån själv skulle vara tveksam angående riktigheten
av min motion. Så är ingalunda fallet. Av de statistiska uppgifter, som
finnas tillgängliga, framgår ju att en viss marginal kvarstår i levnadskostnaderna
mellan land och stad, men jag vill erinra örn — och det har också berörts
i den av jordbrukskommittén offentliggjorda undersökningen — att det finns
åtskilliga ganska svårvägbara faktorer som utgöra belastning för landsbygden
och öka levnadskostnaderna där. Sådana saker äro t. ex. de resor som landsbygdens
folk i mycket stor utsträckning måste göra för inköp av förnödenheter och
dy likt._ Utgifter för resor och andra omkostnader i samband med sjukdom äro
ju alltid betydligt större för landsbygdens folk än städernas. Hit kan man också
räkna kostnaderna för barnens uppfostran, åtminstone i den mån det gäller
att ge dem någon utbildning utöver folkskolans ram. Då uppkomma ju också,
såsom sagts många gånger — det kommer säkerligen fram även i andra sammanhang
under innevarande års riksdag — starkt ökade kostnader för familjerna
på landsbygden. Lägger man ihop allt sådant, tror jag för min del det
skall visa sig, att det inte är billigare att leva på landsbygden än i städerna.

Även med anledning av herr Herman Ericssons anförande vill jag säga ett
par ord. Jag tycker inte alls, att det vore orimligt, örn enviss befattningshavare
fick 100 kronor högre skatt i Stockholm. Vi skola erinra oss, att vederböran -

Onsdagen den 15 mars 1944.

Nr 10.

Om avskaffande av dy rotts gradering en av skatteavdragen. (Forts.)
de Ilar betydligt större lön i Stockholm. Därtill kommer, att den dyrtidskompensation,
som vederbörande bar fått under de senaste åren, utgått med
procent på lönen. På grund därav bär marginalen mellan lönerna i Stockholm
å ena sidan och lönerna på billigare orter å andra sidan ytterligare förstorats.
Jag kan därför inte finna, att en familj i Stockholm skulle, såsom herr Herman
Ericsson anför, bli orättmätigt belastad, örn man toge bort skattegrupperingen.

När herr Ericsson vidare påpekar, att det föds barn också i städerna, vill
även jag uttrycka min stora glädje över detta faktum. Jag är glad, örn den
svenska folkstammen kan uppehållas, var barnen än födas, men jag vill också
erinra herr Ericsson om att i den mån det blir flera barn i städerna, ökas skatteavdragen
där, och det bidrar i sin tur till en utjämning.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande!

Herr Linnér: Herr talman! Såsom ordförande i dyrortskommittén skulle
jag vilja lämna några upplysningar angående kommitténs arbete. Dessa upplysningar
kunna bli ganska kortfattade efter de meddelanden, som finansministern
och herr Elon Andersson lämnat.

När kommittén började sitt arbete, hade den tillgång till ett material, som
var underkänt av riksdagen såsom underlag för en dyrortsgruppering, nämligen
det material, som socialstyrelsen hade fått fram efter ganska vidlyftiga
undersökningar och som sedan det sammansatta stats- och bevillningsutskottet
vid 1943 års riksdag hade granskat. Det var då självfallet, att kommittén
hade att gå igenom detta material för att konstatera, vilka kompletterande undersökningar
som skulle anses vara erforderliga. Kommittén har gjort detta,
och jag hoppas därför, att ett för kommitténs ståndpunktstagande användbart
material skall föreligga örn några månader. Emellertid synes det mig ganska
oförklarligt, hur man ifrån herr Perssons och friherre De Geers sida kan säga,
att nian på detta underkända material — märk väl, att det är det enda material
som existerar i denna stund — skall bygga en ny ortsgruppering, låt vara att
den avser endast skattegrupperingen. Det synes mig som nämnts ganska oförklarligt,
och denna min ståndpunkt delades av samtliga ledamöter av dyrortskommittén,
när de i skrivelse till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
förklarade, att de icke kunde tillstyrka en provisorisk skattegruppering.

I de nu pågående utredningsarbetena ingå också undersökningar av vad herr
Persson har kallat de svårvägbara faktorerna. Man får alltså en helt ny utredning,
som är ganska svår att göra. Jag hoppas, att vi skola komma fram till
ett resultat, som skall visa åtminstone, örn och i vilken mån man bör ta hänsyn
till dessa faktorer. Att man bör ta hänsyn till dem tror jag man ganska enkelt
kan komma fram till genom ett resonemang, byggt på vanlig kännedom örn
landsbygdens och städernas förhallanden. Men hur stor hänsyn man skall ta,
kan ingen med anspråk på vederhäftighet uttala sig örn, innan man gjort någon
undersökning. När man mäter levnadskostnaderna, mäste man också beakta
vissa merkostnader för familjerna i städer och övriga tätorter.

Jag skulle vilja påpeka ytterligare ett par omständigheter för herr Ivar
Persson.

Vissa landskommuner i Norrland tillhöra ortsgrupp II, andra grupp lil
en kommun hänföres till och med till grupp IV och pa grund därav mecigives
i dessa kommuner högre ortsavdrag vid beskattningen. Särskilt de barnrika
familjerna där skulle anse det vara ganska orättvist, örn de genom ett riksdagsbeslut,
som icke byggde på någon som helst utredning, skulle, få sina bevillningsfria
avdrag minskade. Ett sadant tillvägagångssätt kan jag för mm
del under inga omständigheter förorda.

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Örn avskaffande av dyrortsgraderingen av skatteavdragen. (Forts.)

Den verkan, som dyrortsgrupperingens avskaffande skulle få på skatteunderlaget,
har herr Elon Andersson utförligt belyst. Det är endast en omständighet,
som jag skulle vilja påpeka här. På grund av den kommunala beskattningens
konstruktion skulle med nuvarande kommunalskattelag resultatet av
skattegrupperingens upphävande i manga fall bli, att en del av beskattningen
komme att överflyttas på fastigheterna. Skulle det vara önskvärt?

Läget är således det, att ingen, vare sig motionärerna eller någon annan, i
detta ögonblick med stöd av någon utredning vågat säga, att den och den skattegrupperingen
är den riktiga. Reservanterna ha själva frånträtt sin ståndpunkt,
när de inte velat ansluta sig till de av herrar Gustavson samt Hammarlund
och Pettersson i Dahl väckta motionerna. Är det då möjligt för riksdagen
att fatta ett beslut i denna fråga, innan någon ytterligare utredning åstadkommits?
Vilket stöd skulle finnas för en sådan ståndpunkt? Jag tror inte. att reservanterna
kunna påvisa något stöd härför, utan tyvärr förhåller det sig så,
att man inte har något annat att göra än att avvakta resultatet av den pågående
utredningen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Det är ganska lönlöst att ta upp en
diskussion mellan å ena sidan herr Ivar Persson och å andra sidan mig och
övriga företrädare för utskottsmajoriteten om att så snart som möjligt åstadkomma
den ändring av den nuvarande dyrortsgrupperingen, som sammanpressningen
av olikheterna i levnadskostnaderna kan ge anledning till. Örn den saken
äro vi fullständigt ense. Örn det är någonting som skiljer oss i det här fallet,
är det väl bara det, att vi inom utskottsmajoriteten inte vilja tillmäta det nu
föreliggande statistiska materialet så stor beviskraft, att vi äro beredda att på
grundval av detta företaga någon omgruppering. Herr Ivar Persson har fäst
ganska stort avseende vid den utredning angående levnadskostnaderna på landsbygden,
som gjorts av jordbrukskommittén. Jag vill bara i all anspråkslöshet
erinra örn att denna utredning, örn jag inte missminner mig, är försedd med
en reservation, vari man ger uttryck åt den uppfattningen, att man inte utan
vidare vill vitsorda alla de uppgifter, som utredningen kommit fram till. Även
i detta fall är man således så oviss örn värdet av det ganska hastigt hopkomna
statistiska material, som presenteras, att man inte är beredd att oreserverat
ställa sig bakom detsamma.

Överhuvud taget är dyrortsgrupperingen en svårare fråga, än man kanske
tycker vid första ögonkastet. Jag skulle måhända våga säga, att om man är
beredd att ta de konsekvenser beträffande lönesättningen, som en ändring av
dyrortsgrupperingen ovillkorligen leder fram till, är det ganska lätt att åstadkomma
den revision, som vi alla önska, den ene kanske något hetare än den
andre. Men jag tror, att man redan nu kari säga, att det är ganska svårt att
föreställa sig, hur man skall kunna åstadkomma någon revision av dyrortsgrupperingen,
utan att den skall få någon som helst inverkan på de löner, som staten
betalar till sina tjänstemän, och de löner, som det enskilda näringslivet, vilket
också i viss mån bygger på den nuvarande dyrortsgrupperingen, betalar till sina.
Det är fråga om ekonomiska konsekvenser av större eller mindre omfattning,
och detta problem, herr Persson, är säkerligen inte det minsta som dyrortskommittén
kommer att få brottas med. Det är emellertid onödigt att i detta ögonblick
taga upp en diskussion örn behovet av en ny dyrortsgruppering, eftersom
alla äro ense örn att en revision bör ske. Vad vi på ömse sidor äro mer eller
mindre tveksamma örn är det föreliggande materialets värde, när det gäller att
fatta ståndpunkt i denna fråga.

Beträffande ändringen av skattegrupperingen har jag inte så mycket att

Onsdagen den 15 mars 1944.

Nr 10.

Om avskaffande av dyrortsgraderingen av skatteavdragen. (Forts.)
tillägga. Jag har svårt att föreställa mig, att herr Persson skulle kunna vederlägga
det som jag framfört. Herr Linnér gav i likhet med mig uttryck åt den
meningen, att avfattningen av reservationen tyder på att man från reservanternas
sida inte vill ställa sig solidarisk med det motionsvis framförda kravet,
att ortsgrupp I skall gälla för hela landet, utan att man, när man har lämnat
denna ståndpunkt, dock förutsätter, att man genom en höjning av skatteavdragen
i de lägre ortsgrupperna och en sänkning av avdragen i de högre skall
komma fram till den likformighet man eftersträvar. Men en sådan operation
kommer att få de verkningar, som jag tidigare har skildrat och som senast herr
Linnér har bestyrkt vara riktiga. Det är naturligtvis mycket tacknämligt för
finansministern att höra det bevis på förtroende, som ligger i herr Perssons
förklaring, att man tänkt överlåta åt regeringen att klara upp, på vilken grund
skattegrupperingen skall bygga. Den skulle få leta sig fram till vad den finner
vara skäligt och lämpligt. Jag kan svårligen beskyllas för att sakna förtroende
för Kungl. Majlis regering, men jag säger alldeles bestämt, att jag
för min del inte vill vara med örn att besluta en ändring av de skattefria avdragen,
förrän jag fått klarhet i hur ändringen kommer att verka, inte minst
på det kommunala skatteunderlaget, som i detta avseende är så utomordentligt
känsligt.

Friherre De Geer: Herr talman! Då riksdagen tidigare tydligen tänkt sig,
att regeringen redan vid detta års riksdag skulle lägga fram ett förslag örn
ny skattegruppering, har förutsatts, att den brist på grundval för en sådan,
som herr Elon Andersson talar örn, i alla fall skulle ha kunnat ordnas upp provisoriskt.
Men det är nog så, som herr Andersson också säger, att mer eller mindre
heta önskningar hysas örn att få till stånd en revision, och det är väl därpå
det beror. Jag tillåter mig tro, att örn herr finansministern hade varit besjälad
av lika heta önskningar som motionärerna på detta område, så skulle han —
med den stora förmåga och den tillgång på expertis, som han besitter -—- ha
kunnat till denna riksdag få fram någonting, som utan våda kunnat läggas till
grund för en framtida, mera fullständig reglering. Då emellertid så inte blivit
fallet, är ingenting annat att göra än att uttrycka en förhoppning örn att en
verklig reform skall genomföras inom en snar framtid.

Jag ber i övrigt att än en gång få yrka bifall till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på bifall till Arnd
utskottet i det nu ifrågavarande betänkandet hemställt samt vidare på godkännande
av den vid betänkandet fogade reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Friherre De Geer begärde \rotering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition :

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 14,
röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet fogade reservationen.

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Ang. ändring
i 18 och 25
kap. strafflagen.

Om avskaffande av dyrortsgraderingen av skatteavdragen. (Forts.)
propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker; samt

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för
Konungen att meddela särskilda bestämmelser örn riksbankens sedelutgivning
och bankrörelse m. m.;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 7 juni 1940 (nr 437) angående utövande under
vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter, m. m.;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen med förslag
till lag örn fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) ;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags
kassareserv;

nr 20, i anledning av framställning, från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken överlämna
skattkammarväxlar m. m.; samt

nr 21, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken rörande
tillämpningen av bankoreglementet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 12, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring i 18 och 25 kap.
strafflagen, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 januari 1944 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 13, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag örn ändring i 18 och 25 kap. strafflagen;

2) lag örn ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 22 § barnavårdslagen den 6
juni 1924 (nr 361); samt

3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915
(nr 362) om behörighet att utöva läkarkonsten.

Det genom förevarande proposition framlagda förslaget till lag örn ändring
i 18 och 25 kap. strafflagen, vilket medförde att straff för tidelag bortfölle,
byggde i fråga om homosexuella handlingar på den principen, att sådana hand -

Onsdagen den 15 mars 1944.

Nr 10.

Ang. ändring i 18 och 25 kap. strafflagen. (Forts.)
lingar skulle vara kriminaliserade endast när särskilda omständigheter därtill
föranledde.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nr 204 i första kammaren
av herr Sandén och fru Sjöström-Bengtsson och nr 312 i andra kammaren
av herr Hedlund i Östersund m. fl. I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att 22 § d) barnavårdslagen skulle
erhålla den lydelsen, att barnavårdsnämnd hade att vidtaga åtgärder beträffande
person i åldern mellan aderton och tjuguett år, som befunnes föra ett oordentligt,
lättjefullt eller sedeslöst liv eller eljest visade svår oart, ävensom i 2 §
1 mom. barnavårdslagen vidtaga den ändring, som härav betingades.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i förslagen till lag örn ändring i 18 och 25 kap. strafflagen och
lag örn ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 22 § barnavårdslagen den 6 juni 1924
(nr 361) •— måtte för sin del antaga under punkten införda förslag till

1) lag örn ändring i 18 och 25 kap. strafflagen;

2) lag örn ändrad lydelse av 2 § 1 inom. och .22 § harnavårdslagen den 6
juni 1924 (nr 361);

3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915
(nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten;

B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj :t ville till förnyad omedelbar prövning upptaga frågorna om sådan ändring
av lösdrivarlagen, att möjligheterna till ingripande, enligt denna lag mot homosexuell
prostitution ökades, och örn omarbetning i skärpande riktning av 18
kap. 13 § strafflagen ävensom för riksdagen framlägga de förslag, som härav
kunde föranledas; samt

C) att de i ämnet väckta, motionerna, I: 204 och II: 312, måtte anses besvarade
genom utskottets hemställan under A).

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten Al).

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Föreliggande fråga är mycket
svår och mycket allvarlig. Den är inte ny för kammaren. Den har behandlats,
ehuru inte särskilt ingående, vid ett par tillfällen under de senaste åren. Men
jag tror, att få av kammarens ledamöter lia riktigt gjort klart för sig hela
räckvidden av det förslag, som här föreligger, och de konsekvenser, som dess
antagande kan innebära. Man har höjt sig för de mycket starka och i många
fall välgrundade sakliga argument, stödda på medicinsk och juridisk sakkunskap,
som lia framlagts. Därvid har man kanske förbisett en del andra
synpunkter på denna lagstiftning. Nu är det sannolikt för sent att med någon
utsikt till framgång hävda dessa, men jag skulle dock inför avgörandet vilja
komma med ett par randanmärkningar.

Det gäller ju här en lagstiftning, vars innebörd är, att homosexuella handlingar
i princip skola göras sträf fria. Endast sådana handlingar skola vara
kriminaliserade, som begås mot minderåriga eller genom missbruk av vederb
Öran des tjänsteställning. Kriminalisering skulle således gälla endast i undantagsfall.

De skäl, som ha åberopats för den föreslagna lagändringen, varigenom den
gamla bestämmelsen i strafflagen örn straff fVr »otukt som emot naturen är»

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Äng. ändring i 18 och 25 kap. strafflagen. (Forts.)
kommer att utgå, äro huvudsakligen medicinska. Det framhålles, att homosexualiteten
är beroende av konstitutionella, fysiska och psykiska orsaker, som
inte kunna påverkas av straffhot. Det är riktigt, att människor, sorn ha en
sådan konstitutionell benägenhet för homosexualitet, inte böra straffa-s, och i
många fall sker det inte heller nu, utan de omhändertagas för vård. Det rimligaste
vore väl, att nian vidgade möjligheterna för strafallet i sådana fall,
där klart påvisbara konstitutionella orsaker till homosexualitet föreligga, och
omhändertoge dessa människor på ett sådant sätt, att de bleve ofarliga för samhället.

Men man kan inte förbise, att homosexualiteten inte alltid, ja, numera kanske
inte ens i flertalet fall, är av denna art. Homosexualiteten kan lia inte bara biologiska
utan också sociala orsaker, och det förefaller ganska uppenbart, att
döma av de yttranden som avgivits under ärendets förberedande behandling,
att dessa senare orsaker lia en tendens att öka. Det finns en fara, som inte får
förbises, för en epidemisk smitta. Det gäller framför allt storstäderna och i
särskilt hög grad krigsmakten. Det är en ganska känd sak, att homosexualitet
i stor utsträckning förekommer inom flottan, men jag tror, att risken föreligger
även på andra håll, där ungdom är samlad under liknande förhållanden, och
jag fruktar, att denna risk kommer att väsentligt ökas, örn det föreliggande
förslaget går igenom.

Till stöd för dessa mina allmänna reflexioner kan jag åberopa en sådan auktoritet
som Svea hovrätt, som i ett yttrande anför bl. a.:

»Även örn för närvarande allenast en ringa bråkdel av alla homosexuella
handlingar leda till åtal och fällande dom, får betydelsen därav att sådana
handlingar äro belagda med straff ej underskattas. Vetskapen örn dessa handlingars
straffbarhet bidrager utan tvivel till att vidmakthålla den allmänt
härskande motviljan mot homosexualitetens yttringar och därigenom att motverka
dessas spridning utanför de konstitutionellt homosexuellas krets. Om,
såsom förslaget innebär, de homosexuella handlingarna såsom sådana fritagas
från straff, kan detta medverka till att en förändrad inställning till denna
form av perversitet efter hand gör sig gällande, och har detta en gång skett,
torde föga eller intet stå att vinna genom straffhotets återupplivande. Strafffrihet
bör därför ej medgivas i större utsträckning än detta är av verkligt
vägande skäl betingat. Av dem som begå homosexuella handlingar torde jämförelsevis
få vara konstitutionellt homosexuella; långt flera äro bisexuella, och
dylika handlingar begås även i stor utsträckning av personer, som äro fullt
normala i sexuellt hänseende. Visserligen torde man ej behöva frukta, att det
skulle verka förslappande på den allmänna moralen, örn personer, behäftade
med utpräglade abnorma böjelser, fritagas från straff för homosexuella handlingar,
som ej äro på ett eller annat sätt kvalificerade; för den allmänna uppfattningen
torde en så begränsad straffrihet framstå såsom ett ganska naturligt
utslag av regeln att psykiska defekter överhuvud kunna medföra straffrihet eller
strafflindring. Men örn samma regler erhålla allmän giltighet, kan den meningen
vinna insteg, att de homosexuella handlingarna i och för sig ej längre
äro att räkna såsom något ur samhällets synpunkt förkastligt.»

På liknande sätt yttrade sig den förutvarande justitieministern, K. G. Westman,
i en proposition till 1937 års riksdag med förslag till lag örn ändring i
vissa delar av strafflagen. Han ansåg sig då icke kunna framlägga förslag
om straffrihet för homosexuella handlingar, och han motiverade detta med i
huvudsak de skäl, som Svea hovrätt sedermera anfört. Han pekade också i sin
proposition till 1937 års riksdag på de invändningar, som redan då hade gjorts
från olika myndigheter, bl. a. Överståthållarämbetet, och jag finner det ganska

Onsdagen den 15 mars 1944.

Nr 10.

Ang. ändring i 18 och 25 kap. strafflagen. (Forts.)
påfallande, att bland de några år senare avgivna yttrandena över strafflagberedningens
förslag de kraftigast avstyrkande i regel komma från polismyndigheter
i storstäderna, som ju måste förutsättas sitta inne med särskilda erfarenheter
örn den samhällsvådliga trafik, som homosexuliteten innebär.

Detta har emellertid inte hindrat den nuvarande justitieministern att framlägga
den föreliggande propositionen. Jag vill erkänna, att justitieministern
har tagit hänsyn till åtskilliga invändningar och att propositionen i vissa
avseenden innebär ett framsteg. Men man släpper här alldeles ur sikte den
synpunkt, som jag tror dock är den väsentliga, nämligen att samhället måste
kunna skydda sig någorlunda effektivt mot den homosexuella smittan. Denna
kommer annars, tror jag, att medföra mycket allvarliga skadeverkningar. Det
händer så lätt, att svaga naturer dras in i homosexualitetens värld. Ofta är det
fråga örn personer, som inte alls ha den konstitutionella benägenhet, som propositionen
utgår från såsom den nästan enda anledningen till homosexualitet; det
kan helt enkelt vara svaga naturer, som ha vant sig vid ett sexuellt utsvävande
liv, men som också av andra orsaker äro mottagliga för frestelser. Vi känna
detta klientel alltför väl ifrån våra storstäder, och jag befarar, att die myndigheter,
som påpekat, att detta klientel är i växande, inte sakna goda skäl för
denna uppfattning.

Jag tänker alldeles särskilt på de förut av mig berörda risker, som föreligga
för våra värnpliktiga och överhuvud taget överallt, där många ungdomar äro
förlagda tillsammans under någon längre tid. Man kan inte bestrida, att straffhotet
hittills varit ett återhållande moment på så sätt, att det hjälpt en del
karaktärssvaga individer att stå emot frestelser och naturligtvis också inneburit
en maning till varsamhet för de personer, som velat missbruka andras
lättleddhet och svaghet. Nu kommer detta återhållande moment helt och hållet
att bortfalla. Undantag gäller endast, som jag förut framhållit, för homosexuella
handlingar, som begås mot minderåriga eller av personer, som missbruka
sin tjänsteställning gentemot underlydande. Det är denna fara, som
jag inte kan underlåta att här fästa uppmärksamheten på, då det förefaller
mig, som örn man hade tagit alltför lätt på denna fråga både inom regeringen
och vid riksdagsbehandlingen.

Strafflagberedningens förslag innebar ju, att särskilda straffbestämmelser
skulle finnas rörande homosexuell otukt med barn och ungdom. Sådana bestämmelser
ha också upptagits i propositionen. I syfte att motverka de olägenheter,
som i olika avseenden kunde inträda genom upphävandet av det generella
straffbudet, hade beredningen vidare föreslagit dels särskilda straffbestämmelser
till skydd för yttre anständighet och allmän ordning, dels åtgärder
för bekämpandet av den manliga prostitutionen, dels ock föreskrifter innebärande
ökad möjlighet att avsätta eller från tjänstgöring avstänga lärare eller
andra uppfostrare, som begå homosexuella handlingar. Det, sista önskemålet
har justitieministern tillmötesgått, och jag ber särskilt att få tacka härför.
Däremot har justitieministern inte ansett sig kunna taga upp de två övriga
förslagen från strafflagberedningen.

Jag förstår, att flera sakliga skäl kunna anföras för en lagändring på detta
område. Örn nuvarande straffbestämmelser i många fall kunna sägas innebära
en orätt mot olyckliga människor — ty de människor, som av konstitutionella
orsaker äro hemfallna till homosexualitet, äro djupt olyckliga — så kan det
emellertid medföra en större social skada och olycka för oskyldiga människor,
om man lämnar homosexuella handlingar helt straffria i stället för att, vilket
jag skulle anse vara rimligt och naturligt, vidga möjligheterna att frikänna
i sådana fall, då medicinska indikationer föreligga härför. Jag befarar, att vi

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Äng. ändring i 18 och 25 kap. strafflagen. (Forts.)
här ha ett utslag av den missriktade humanitet, som tyvärr rätt ofta har kommit
att sätta sin prägel på den moderna lagstiftningen och som kan medföra
svåra skadeverkningar för den enskilde och för samhället.

Vid utskottets utlåtande är fogad en blank reservation. Jag föreställer mig,
att den som avgivit denna reservation därmed har velat anmäla sin avvikande
mening mot den föreslagna lagstiftningens idé och princip. Då jag har samma
uppfattning som reservanten och då jag tror, att hans avsikt är att yrka avslag
på det föreliggande lagförslaget, ber jag, herr talman, att få framställa
ett yrkande örn avslag på utskottets hemställan och därmed också på propositionen.

Herr statsrådet Bergquist: Herr talman! Jag förstår ganska väl den oro
inför denna lagstiftning, som kom till uttryck i herr Ivar Andersons anförande.
Jag hör själv till dem, som varit tveksamma örn lämpligheten av att
ingripa med en reform på detta ömtåliga område. Efter ett noggrant studium
av frågan har jag emellertid kommit till den uppfattningen, att så som vår
lagstiftning i detta hänseende nu är utformad, är den till mera skada än gagn.
Jag har därför ansett det vara ett befogat önskemål, att en revision verkställes
av lagstiftningen angående den homosexuella otukten.

Det är flera skäl, som för mig varit avgörande, då jag intagit denna ståndpunkt.
Skälen äro dels medicinska och dels sociala. De som haft anledning att
tränga in i frågan torde ha fått klart för sig, att en stor grupp av dem som
ägna sig åt homosexuell otukt äro konstitutionellt abnorma. Det får väl anses,
att läkarvetenskapen nu fastslagit, att så är fallet. En del människor äro från
begynnelsen felaktigt inriktade och lia alltså en abnorm könsdrift. Örn nu
detta är fastställt, måste man säga, att det är meningslöst att ingripa med
straff mot människor, som helt följa sin natur. Det är inte tänkbart, att man
genom straffåtgärder kan förändra deras konstitution. Och ett ingripande
med straff är enligt min mening inte bara meningslöst utan även grymt, när
det gäller sådana människor. De sålunda föreliggande medicinska skälen föranleda
emellertid inte till att låta hela gruppen av homosexuella falla utanför det
straffbara området. De motivera endast att man underlåter att straffa dem,
som verkligen äro konstitutionellt abnorma. Såsom herr Ivan Anderson antydde,
finns det bland de homosexuella många, som säkert inte från början äro
konstitutionellt abnormt inriktade, men som genom ett ödeläggande liv kommit
över på det homosexuella området. Och det finns en stor grupp av människor,
som äro bisexuella och som av en eller annan anledning kommit över
på den homosexuella sidan.

Det ligger nu nära till hands att tänka sig denna lösning av frågan: låt bli
att straffa de konstitutionellt abnorma, men bibehåll straffet för dem, som
av andra skäl givit sig in på det homosexuella området. Detta hade varit en
ståndpunkt, som enligt min uppfattning hade haft starka skäl för sig, örn man
i praktiken kunnat genomföra densamma. Men det kan man inte. Det är omöjligt
för läkarvetenskapen att beträffande varje enskild individ avgöra, huruvida
han är konstitutionellt abnorm eller inte. Gränsen är inte så skarp, utan
de olika kategorierna flyta över i varandra. Såsom det framhålles i propositionen,
skulle det för övrigt bli ett ganska egendomligt förhållande, örn man
underlät att lagföra och straffa de konstitutionellt abnorma, under det att den
andra gruppen, som säkerligen är mindre, skulle dragas inför domstol.

Som jag nämnde, har det emellertid inte varit bara de medicinska skälen,
som gjort att jag nu anser en reform böra genomföras. Vi ha också de sociala
skälen. Som bekant förhåller det sig så, att det inte på något område är så
dystra följdverkningar som just på det homosexuella. Där florerar ett ut -

Onsdagen den 15 mars 1944.

Nr 10.

Äng. ändring i 18 och 25 kaj), strafflagen. (Forts.)
pressningssystem, som i och för sig är något ganska skrämmande. Det har
väl inte gått något år utan att många sådana människor tagit sitt liv inför ett
utpressningshot. Man har alltså begagnat isig av dessa människors abnorma
inställning till att göra livet fullkomligt outhärdligt för dem. Enligt min
mening utgör även förefintligheten av detta utpressningssystem ett starkt
skäl för att det bör tagas under övervägande, huruvida skälen för upprätthållande
av straffbarheten i detta hänseende äro så starka, att de böra anses
väga över skälen för dess slopande.

Det torde även vara allmänt bekant, att homosexuell otukt åtalas i försvinnande
liten utsträckning. Det blir slumpvis, som åtal då och då kommer till
stånd. Av en eller annan anledning blir en person anmäld och ådömes frihetsstraff.
Men det stora flertalet fall bli aldrig beivrade. Den omständigheten,
att lagen tillämpas i mycket begränsad omfattning, är emellertid enligt min
mening inte i och för sig skäl att upphäva den. Ty det är nog så, som herr
Ivar Anderson säger, att redan den omständigheten att lagbudet finns har
en viss återhållande verkan. Men vi ha ju alltid ansett, att lagbestämmelser,
som inte kunna upprätthållas och för vilkas slopande det i övrigt finnes goda
skäl, nog helst böra försvinna.

Nu hyser man på mångå håll oro för att inskränkningar i straffbarheten på
detta område skulle komma att leda till ett lössläppande av lidelserna, att det
skulle bli liksom en smittepidemi av den homosexuella otukten. Det är ingen
tvekan örn att detta skulle vara till allvarlig skada för vårt land. Det vore
ytterst beklagligt, om man hade anledning att räkna med att en uppmjukning
av lagstiftningen skulle få ett sådant resultat. Jag är emellertid för min
del inte övertygad örn att resultatet skulle bli detta. Snarare är jag övertygad
örn att man med en lagstiftning sådan som den föreslagna kanske bättre
än hittills kan motverka en spridning av de homosexuella tendenserna. Den
ifrågasatta lagstiftningen ger ju bättre skydd åt ungdomen än den tidigare
lagstiftningen. Man har anledning att räkna med att lagstiftningen kommer
att bli mera effektiv, örn den begränsas till att huvudsakligen gälla till skydd
för de unga. Det finns alltså enligt min mening fullgod anledning att räkna
med att man med den föreslagna lagstiftningen skall kunna skydda vår ungdom
och vårt folk mot spridning av de homosexuella tendenserna. Detta är
ett skäl, som för mig varit mycket betydelsefullt, då jag lagt fram detta lagförslag.

Med den inställning jag haft och har till denna fråga är det självklart, att
jag i det framlagda förslaget velat gå försiktigt fram. Jag har ansett, att
man bör pröva sig fram och inte gå alltför snabbt tillväga. Det förslag, som
innefattas i den kungl, propositionen, innebär ju att man först och främst ger
ett skydd åt ungdomen. Det är ett absolut skydd. Det är en mycket sträng
straffbestämmelse för den som övar homosexuell otukt med ungdom under
femton år. Vidare är det en straffbestämmelse för den som övar homosexuell
otukt med ungdom mellan femton och aderton år. Här inträder straff utan
några andra rekvisit. Så har det i propositionen tagits upp en bestämmelse,
som även den avser att skydda ungdomen men som går något längre. Det har
nämligen föreslagits, att homosexuell otukt i övrigt skall straffas, örn den
innebär ett utnyttjande av vederbörandes oerfarenhet eller ett grovt missbruk
av hans beroende ställning. På denna punkt innebär Kungl. Majrts förslag
en avvikelse från strafflagberedningens förslag. Strafflagberedningen hade
stannat vid att man endast skulle straffa homosexuell otukt som begås mot
personer under tjugoett år. Enligt propositionen kan sålunda homosexuell
otukt straffas, även då den begås mot personer över tjugoett år, under förutsättning
att den innebär ett utnyttjande av objektets oerfarenhet eller ett grovt

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Äng. ändring i 18 och 25 kap. strafflagen. (Forts.)
missbruk av hans beroende ställning. Anledningen till att jag inte velat stanna
vid tjugoettårsgränsen har dels varit det allmänna skälet, att man borde
gå försiktigt fram, och dels att jag haft den uppfattningen, att det kunde
finnas behov av skydd även för personer, som äro över tjugoett år. Det finns
ju personer, som inte äro så väl utvecklade, de äro inte sinnesslöa eller sinnessjuka,
men deras allmänna, utveckling har stannat på ett tidigt stadium. Dessa
personer kunna vara ganska värnlösa och kunna lätt bli objekt för en homosexuell
persons strävanden. Jag har ansett, att dessa personer borde skyddas.

Första lagutskottet har nu vidtagit vissa ändringar i propositionens förslag.
Utskottet har föreslagit en ändring, som utskottet betecknar som en skärpning,
och på en annan punkt har föreslagits en uppmjukning. Enligt utskottets förslag
skall först och främst, liksom enligt propositionen, all homosexuell otukt
mot barn under femton år straffas, likaså, efter en lägre straffskala, homosexuell
otukt mot barn mellan femton och aderton år. Vidare har föreslagits,
att örn otukten riktar sig mot ungdom melian aderton och tjugoett år, skall
straffbarhet inträda, örn handlingen innebär ett utnyttjande av vederbörandes
oerfarenhet eller missbruk av beroende ställning. Den skärpning, som första
lagutskottet ansett ligga i denna bestämmelse, består däri, att utskottet tagitbort
rekvisitet »grovt» missbruk. Straff skall inträda, så fort det är missbruk
av den beroende ställningen. Jag antar, att första lagutskottet inte anser
denna så kallade skärpning vara av någon större betydelse. I fråga örn
denna ungdom mellan aderton och tjugoett år är det väl så, att otukten i de
ojämförligt flesta fallen innebär ett utnyttjande av oerfarenheten och inte så
mycket ett missbruk av beroende ställning. Jag tror därför inte, att den utvidgning,
som första lagutskottet anser sig ha gjort, innebär ett starkare
skydd för denna ungdom. Det väsentliga i utskottets ändringsförslag är emellertid,
att utskottet inte velat ha straff för homosexuell otukt, som begås mot
personer över tjugoett år. Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle, som jag nämnde,
straffbarhet inträda även i dessa fall, örn otukten innebar ett utnyttjande
av vederbörandes oerfarenhet eller ett grovt missbruk av hans beroende ställning.
Häri ligger den väsentliga skillnaden mellan Kungl. Maj:ts förslag och
första lagutskottets. Utskottet har motiverat sitt ställningstagande i detta
hänseende med att utformningen av Kungl. Maj:ts förslag inte gav rätt uttryck
åt den tanke, som ligger bakom hela denna reform. Tanken bakom reformen
var och är nämligen den, att man inte skall straffa homosexuell otukt i
andra fall än då särskilda omständigheter föranleda därtill. Utskottet har
även framhållit, att så som Kungl. Maj :ts förslag är utformat, skulle risken
för utpressning bli nästan lika stor som förut. Som jag förut nämnde, har
jag ansett försiktigheten kräva skydd även åt personer över tjugoett år, i den
mån de äro oerfarna eller stå i beroende ställning. Skälet härtill har varit,
att jag anser dessa fixa åldersgränser inte giva uttryck åt vad man åsyftar.
Utvecklingen hos olika människor växlar ju oerhört. Det finns människor över
tjugoett år, som kunna vara mycket mindre utvecklade än t. ex. en nittonåring.
Därför anser jag, att man inte skall bygga på en fix åldersgräns utan skydda
alla som behöva skydd. Som jag förut framhållit har jag särskilt haft i
åtanke personer, som närma sig sinnesslöhet eller sinnessjukdom men som inte
direkt falla under dessa begrepp. Jag har ansett önskvärt, att de som stå på
gränsen till denna kategori få ett speciellt skydd, eftersom de lätt kunna bli
offer för de homosexuella drifterna.

Jag hade för min del självfallet önskat, att man, då man nu skrider till
lagstiftning på detta område, gått fram med den försiktighet, som Kungl.
Maj:ts förslag innebär. Jag kan inte resa några allvarligare betänkligheter
mot det förslag, som nu framlagts av första lagutskottet. Men jag vill fram -

Onsdagen den 15 mars 1944.

Nr 10.

Ang. ändring i 18 och 25 kap. strafflagen. (Forts.)
hålla, att detta innebär ytterligare inskränkningar i straffbarheten av den
homosexuella otukten, och man kan ha anledning att fråga sig, örn det är
klokt att här gå in för en uppmjukning av Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Ivar Anderson påpekade, att jag underlåtit att taga upp ett par följdbestämmelser,
som föreslagits av strafflagberedningen och vilkas genomförande
skulle vara ägnat att skapa bättre förhållanden på området. Det gällde ändringar
i lösdrivarlagen och i strafflagens bestämmelser angående tukt och sedlighet
sårande handling på allmän plats. Vad beträffar lösdrivarlagen har jag
inte ansett den frågan lämpligen höra tagas upp till prövning nu, eftersom
frågan örn en revision av lösdrivarlagen för närvarande är under övervägande.
De av strafflagberedningen föreslagna ändringarna i lagen äro av sådan karaktär,
att de skulle innefatta en principiell omändring av lösdrivarlagens
rekvisit. Jag har ansett den frågan böra tagas upp i samband med hela lösdrivarlagstifklingen.
Första lagutskottet har nu hemställt, att denna skall
tagas upp till omedelbar omprövning.

I fråga om åtgärder för att motverka inviter till homosexuell otukt på allmän
plats hade strafflagberedningen föreslagit vissa skärpningar i strafflagen.
Jag har inte ansett det nödvändigt att taga upp denna fråga. Med nu
tillämpad praxis torde de förefintliga straffbestämmelserna vara tillräckliga
för att komma åt de missförhållanden, som kunna råda i detta hänseende. Första
lagutskottet har ansett att riksdagen bör skriva till Kungl. Majit och påkalla
ett framläggande av förslag till ändring i bestämmelserna. Men jag
tror inte, att det finns något behov härav, utan ett utnyttjande av de nuvarande
reglerna bör kunna leda till ett gott resultat.

Sammanfattningsvis vill jag anföra, att jag väl förstår den tvekan, som på
många håll i landet finnes inför hela detta lagstiftningsprojekt. Jag förstår,
att man känner oro för vad en lagstiftning som denna kan leda till. Man
känner olust inför ett uppmjukande av lagstiftningen på detta område. Men
jag tror, att skälen för vidtagande av en reform äro så starka, särskilt örn man
tar hänsyn till de olyckliga människor, som äro drabbade av denna konstitutionella
abnormitet, att man bör låta betänkligheterna vika. Jag är av den
bestämda uppfattningen, att denna lagstiftning, rätt tillämpad, inte behöver
leda till en försämring av det sedliga tillståndet, utan tvärtom kanske kan
skapa bättre förhållanden.

Herr Linnér: Herr talman! Yar och en, som av någon anledning har blivit
tvungen att syssla med detta ganska ruskiga område av sexuella avarter, har
säkerligen stannat med stor tvekan inför den lagstiftningsprodukt, som här
förelagts riksdagen till antagande. I varje fall har det varit förhållandet med
mig. Jag har känt samma oro som herr Ivar Anderson har givit uttryck åt
inför frågan: Är det principiella upphävandet av straffet för homosexualitet
verkligen tillrådligt, är det tillåtligt särskilt under en tid, då man kan frukta
en hel del moraliskt upplösande inslag i samhället?

Det som för mig bär varit bestämmande, när jag har anslutit mig till det
förslag, som första lagutskottet här framlägger, har icke varit — det vill
jag uttryckligt förklara — de medicinska hänsynen. Det är mycket sant som
det står i propositionen och i utskottets utlåtande och som senast här har
förklarats av herr statsrådet, att det finns en hel del mycket olyckliga människor,
som kunna falla under den nuvarande strafflagens bestämmelser. Detta
bär dock inte för mig varit avgörande. Jag har funnit, att ett konsekvent
utdragande av den medicinska linjen — och det kanske var vad herr Ivar
Anderson tänkte sig — icke leder till någon tillfredsställande lagstiftning.

Första kammarens protokoll 10>ih. Nr 10. 6

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Äng. ändring i 18 och 25 kap. strafflagen. (Forts.)

Medicinalstyrelsen tiar gjort ett försök med en sådan lagstiftning. Detta försök
var, tror jag man kan säga, enligt allas uppfattning ett misslyckat försök.
Men därav kan man ju inte dra den slutsatsen, att hänsynen till dessa
olyckliga, på detta speciella område konstitutionellt abnorma människor måste
väga över hänsynen till en stor grupp av andra, normala människor, som kunna
bli hotade av homosexuell smitta.

Nej, det har inte varit denna hänsyn som för mig har varit avgörande, utan
det avgörande har för mig i själva verket varit någonting annat och något
som också herr statsrådet berörde, nämligen ineffektiviteten av den nuvarande
lagstiftningen. Herr statsrådet har i sitt yttrande till statsrådsprotokollet uttryckt
saken så, att åtal sker »endast i ett fåtal, tämligen godtyckligt utvalda
fall».

Det är naturligtvis omöjligt att erhålla en statistik eller i varje fall en tillförlitlig
statistik över de fall, där något åtal icke kommer till stånd, där det
endast förekommer anmälningar eller där förhållandet konstateras utan någon
formlig anmälan hos myndighet. Jag tror dock, att herr statsrådet har rätt
i detta uttalande, och örn så är, så visar detta, att den nuvarande lagstiftningen
icke fyller sin uppgift. Framför allt fyller den icke sin uppgift, när
det gäller att skydda den ungdom, som just står inför risken att föras över till
abnorm sexualitet.

Valet har då för mig stått mellan den nuvarande lagstiftningen, som icke
tillämpas med tillräcklig effektivitet, och ett förslag, som, så vitt jag kan
förstå, har rätt stora förutsättnigar att bli mera effektivt. Det riktiga är då
enligt min mening att välja det senare, och det är därför jag har följt första
lagutskottet i dess förslag.

Jag har då hyst den förhoppningen, att man med detta lagförslag skall
bättre kunna skydda ungdomen, att det skall bli lättare för polisen att inrikta
sig på just sådan förförelse av ungdomen, som ju faktiskt förekommer. För
att ytterligare styrka lagstiftningen i denna riktning har första lagutskottet
i den kungl, propositionens förslag gjort några ändringar, som jag för min
del lägger mycket stor vikt vid. Ett pär av dessa ändringar gå ut på motarbetandet
av den manliga prostitutionen.

Det är ju känt att denna ruskiga företeelse förefinnes i storstäderna, och
det är också känt, att den har en viss tendens att breda ut sig särskilt bland
ett socialt labilt klientel. Därför har nu första lagutskottet tänkt så här. Vi
skola försöka att bland dem, som äro under 21 år, motarbeta denna prostitution
genom att ändra och skärpa barnavårdslagen, och vi skola bland dem, som äro
över 21 år, motarbeta denna manliga prostitution genom en skärpning av lösdrivarlagen
— detta senare har inte fått formen av ett beslut, utan av en skrivelse.
Jag tror att man med dessa medel får ett ganska verksamt vapen mot
den manliga prostitutionen.

Herr statsrådet uttalade sig sedan örn utskottets förslag till skrivelse örn
en ändring av 18 kap. 13 § strafflagen. Vi lia i utskottet icke kommit till samma
uppfattning som herr statsrådet, nämligen att detta skulle vara betydelselöst.
Den praxis, som för närvarande finnes, har visserligen sträckt ut tillämpningen
av lagrummet, när det gäller själva det lokala området, men fråga är,
örn man inte behöver en utvidgning av tillämpningsområdet även beträffande
själva handlingarna och örn inte detta är påkallat just på grund av lagstiftningens
inskränkning av det personliga tillämpningsområdet. Vi ha i varje fall
hyst den uppfattningen, och jag tror, att man därmed kan ge lagstiftningen
ytterligare ökad effektivitet.

Beträffande de andra av utskottet föreslagna ändringar, som herr statsrådet
var inne på. är det ju så, att utskottets förslag innebär, att beträffande perso -

Onsdagen den 15 mars 1944.

Nr 10.

Ang. ändring i 18 och 25 kap. strafflagen. (Forts.)
ner över 21 år, som äro offer för ifrågavarande handlingar, blir staff barheten
inskänkt till sådana fall, där vederbörande antingen är sinnessjuk eller sinnesslö
eller är intagen på anstalt eller föremål för ett sådant angrepp, som lagen avser,
under angriparens grova missbrukande av den angripnes beroende ställning.
Det senare fallet hade vi nog tänkt just skulle kunna vara tillämpligt
på sådana fall, som herr statsrådet berörde, nämligen sådana som stå på gränsen
till sinnesslöhet; dessa stå ofta i en beroende ställning, och där kan givetvis
just rekvisitet det grova missbruket komma under tillämpning.

Vad sedan den allmänna inskränkningen till 21-årsåldern i 10 § beträffar,
skall jag öppet erkänna, att jag för min personliga del hade önskat, att denna
inskränkning icke hade skett. Men det är med detta som med så mycket annat:
för att få igenom vad man önskar mera, får man släppa det man önskar mindre,
och jag delar herr statsrådets förhoppning örn att denna ändring inte skall
visa sig ha några större skadeverkningar.

_ Örn jag summerar mina intryck av det föreliggande lagförslaget, skulle jag
vilja säga, att det icke är utan risker. Det skulle vara beklagligt, örn dessa
risker ökades genom att lagförslaget framställdes inför offentligheten på det
sättet att homosexualiteten härigenom legaliseras, som det står i vissa publikationer
eller i vissa tidningsartiklar. Jag tror att ett sådant framställande av
saken skulle vara bland de sämsta som kunde ske just ur moralens synpunkt,
och jag hoppas därför, att, om lagstiftningen genomföres, sådana uttalanden
icke vidare skola förekomma. Meningen med lagstiftningen är den motsatta.
Detta är en allvarlig lagstiftning, och innebörden av den är, att man skall
försöka komma åt denna trafik på de farligaste punkterna, d. v. s. då den riktar
sig mot de svagaste objekten.

I förhoppning att lagstiftningen skall visa sig ha denna verkan, ber jag.
herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

I herr Linnérs yttrande instämde herr Westman.

Herr Siljeström: Herr talman! Jag har icke haft tillfälle att deltaga i
första lagutskottets behandling av den föreliggande propositionen, men jag har
velat bidraga till debatten med min erfarenhet i dessa frågor såsom domare.

Jag förstår mycket väl den tveksamhet som röjes inför en lagstiftning av så
genomgripande art som den föreliggande, men jag har under min domarverksamhet
fått samma uppfattning, som kommit till uttryck i herr Linnérs uttalande,
nämligen att den nuvarande lagstiftningen i stor utsträckning är ineffektiv.

Det är inte bara så, att ett mycket stort antal fall undandras domstolarnas
behandling — de bli aldrig åtalade — utan det är också så, att ett stort antal
av de fall, som komma under domstolarnas behandling, sluta i en straffriförklaring.
Man sätter i gång en mycket stor apparat med åtal och med en i
många avseenden synnerligen pinsam rättegång, pinsam icke minst för den
stackare, som sitter på dc anklagades bänk. Sedan remitteras detta ärende till
läkare och medicinalstyrelsen, och man får det svaret, att den åtalade icke är
tillräknelig för sina handlingar. Man får då lov att straffriförklara honom.
Detta har skett i så stor utsträckning att man tycker, att dessa rättegångar,
pinsamma som de äro, äro alldeles onödiga, ja, rent av skadliga. När vi inom
häradshövdingeföreningens styrelse hade att uttala oss i frågan med anledning
av remiss, voro vi allesamman ense om att vi borde tillstyrka denna lagstiftning
med utgångspunkt från våra erfarenheter rörande dessa rättegångar
och deras karaktär. Så vitt jag vet. har, utanför häradshövdingeföreningens
styrelse, endast en av landets häradshövdingar gjort gällande en avvikande
mening.

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Ang. utbetalningen
av
hrigsriskersättning
till
sjömän.

Äng. ändring i 18 och 25 kaj), strafflagen. (Forts.)

När herr Ivar Anderson åberopar Svea hovrätts allvarsmättade uttalande
till stöd för den ståndpunkt, han intar, skulle jag gent emot detta vilja åberopa
vad lagrådet säger, och jag vill hävda, att lagrådet ser fullt ut lika allvarligt
på denna sak som Svea hovrätt. Lagrådet säger härom: »Den ingående
behandling som genom ett flertal sakkunnigutredningar ägnats frågan örn
homosexualitetens straffrättsliga bedömande visar enligt lagrådets mening,
att övervägande skäl tala för en reform i förslagets syfte. Väl möta, såsom
framhållits i åtskilliga yttranden över strafflagberedningens förslag, vissa
betänkligheter mot ett upphävande i princip av straffet för homosexuella
handlingar. Dessa betänkligheter kunna dock icke vara avgörande. Med den
numera vidgade kunskapen om homosexualitetens natur och orsaker låter det
sig svårligen förena att upprätthålla den principiella straffbarheten i vad rör
de konstitutionellt homosexuella. Beträffande homosexuella förgripelse!'' av
andra personer — med en gemensam beteckning kallade pseudohomosexuella
— föreligger icke motsvarande anledning till straffrihet. Då det emellertid
ej torde låta sig göra att i tillämpningen uppdraga en bestämd gräns mellan
de konstitutionellt homosexuella och de pseudohomosexuella, framstå möjligheterna
att nå positivt resultat starkt beskurna, och någon annan väg än den
i remissförslaget valda synes knappast framkomlig.»

Jag tror att man med utgångspunkt från vad lagrådet här har sagt icke behöver
känna sig alltför tveksam att slå in på den väg, som här har föreslagits,
och jag delar herr Linnérs uppfattning, att den lagstiftning, som nu föreligger
till antagande, i själva verket är en starkare skyddslagstiftning än
den, som vi för närvarande ha. Ur rent samhällsbevarande sjmpunkt vill jag
tillråda detta lagförslags antagande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu
förevarande punkten hemställt samt vidare därpå att kammaren skulle avslå
såväl utskottets hemställan som Kungl. Majit i ämnet gjorda framställning;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna A 2), A 3), B och C.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 13, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn kastrering, m. m.^såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 7, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn
kastrering, m. m., i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 19, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag angående utsträckt tillämpning av lagen
den 15 december 1939 (nr 856) örn utbetalande av krigsriskersättning till
sjömän.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Nr 10.

Ang. utbetalningen av krigsriskersättning till sjömän. (1’ orts.)

Genom en den 11 februari 1944 dagtecknad proposition, nr 74, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr 856)
örn utbetalande av krigsriskersättning till sjömän.

Härigenom förordnas, att lagen den 15 december 1939 örn utbetalande av
krigsriskersättning till sjömän skall gälla krigsriskersättning som belöper å
tiden till och med den 30 juni 1945.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Med förmälan, att utskottet ej funnit anledning till erinran mot^det genom
propositionen framlagda lagförslaget, hade utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt, att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Herr Linderot: Herr talman! Som bekant bär den partigrupp jag företräder
i riksdagen under tidigare krigsår genom motioner yrkat avslag på den lagstiftning
som man nu här föreslår förlängd. Jag behöver inte upptaga kammarens
tid med att återupprepa de motiveringar som jag vid flera tidigare
tillfällen har anfört såsom skäl för min ståndpunkt. Då jag emellertid^ år inte
väckt någon motion örn avslag och det överhuvud taget inte från något håll
föreligger yrkande örn avslag på förslaget örn utsträckt tillämpning av lagstiftningen,
så har detta föranlett vissa uttalanden i tidningspressen, att riksdagen
numera kommit till insikt örn att denna lagstiftning för sjöfolket är
alldeles utmärkt, så att alla numera skulle betrakta den förmyndarställning,
statsmakterna ha tagit sig gentemot sjöfolket, som riktig. På grund av dessa
uttalanden anser jag det nödvändigt att här taga till orda för att meddela, att
jag och den partigrupp jag företräder icke i något hänseende ha ändrat uppfattning
i fråga örn det oriktiga och orättfärdiga i denna förmyndarlagstiftning
gentemot svenska sjömän.

Jag har alltså utan att upprepa våra skäl, som är o tillräckligt kända
förut, begärt ordet för att yrka avslag på utskottets hemställan. Jag gör detta
för att intet missförstånd skall ske. Jag anser däremot inte att det är nödvändigt
att alltid väcka motion när man ogillar en proposition, i synnerhet som
jag vid de tillfällen då jag väcker motioner — de äro naturligtvis alltid klokt
avvägda och riktiga i och för sig — nästan aldrig brukar få något stöd inom
respektive utskott. Jag tycker därför att man av rena sparsamhetsskäl i vissa
fall kan avstå från att motionera men ändå tillkännage sin principiella ståndpunkt.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Norman: Herr talman! Några nya synpunkter torde väl knappast
kunna framkomma under debatten och sedan nu herr Linderot gjort sin deklaration,
tror jag kammaren skall hålla mig räkning för örn jag inskränker mig
till att yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder ^förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till samt vidare på avslag å vad
utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Örn utvidgning
av jribretsarna
för
landsbygdens
telefonstationer
m. m.

Viel förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 20, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa
yrkessjukdomar, m. m„ dels ock i ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till ett företag, avseende reglering av vattenståndet i sjön Lången
för torrläggning av vattenskadade marker inom Skee, Näsinge och Lommelands
socknar av Göteborgs och Bohus län;

nr 14, i anledning av väckt motion angående utredning örn åtgärder till
främjande av täckdikningen i Norrland;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom; samt

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1—3 §§ lagen den 26 maj 1933 (nr 231) örn utrotande
av berberis å viss mark.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 1, i anledning av väckt motion om författningsbestämmelser rörande
förnamn, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 1,
i anledning av väckt motion örn utvidgning av frikretsama för landsbygdens
telefonstationer, m. m.

I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 262, hade herr Mannerskantz m. fl. föreslagit, att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa dels örn åtgärder för
utvidgning av frikretsarna runt varje telefonstation till ett område med fyra
kilometers radie och dels örn en utvidgning av taxeområdena för fria samtal
till att omfatta områden av ungefär länens storlek.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
ifrågavarande motion ej måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Herr Mannerskantz: Herr talman! I den motion som jag här har väckt
ha påtalats två saker: dels att man borde fortsätta att utvidga frikretsarna
runt varje telefonstation på landsbygden och dels att man borde utöka taxeområdena
för fria samtal. Det andrakammarutskott, som har haft samma motion
till behandling, har remitterat frågan till telegrafstyrelsen, som meddelat,
att utvidgningen av frikretsarna till tvåkilometersgränsen är så gott som färdig
och att man har för avsikt att gå vidare fram på detta område, så snart
tillgången på materiel och arbetskraft tillåter. Detta har utskottet funnit vara
bra och tillräckligt, och utskottet finner därför att någon särskild skrivelse till
Kungl. Majit i denna sak icke är påkallad. Jag för min del är också tillfredsställd
med detta. Huvudsaken är att det sker.

Beträffande den andra delen av motionen ha däremot både telegrafstyrelsen
och utskottet skrivit mycket snävare. Man har sagt, att man icke anser sig
kunna, som motionärerna föreslagit, utvidga taxeområdena för fria samtal till

Onsdagen den 15 mars 1944.

Nr 10.

Örn utvidgning av frikretsarna för landsbygdens telefonstationer m. m. (Forts.)
områden av samma storlek som länen eller i varje fall till de områden, inom
vilka människorna i sin dagliga gärning lia anledning att ringa till centralorten.
Men utskottet anser att små justeringar kunna göras för att bättra där
det är som allra sämst.

Här anser jag knappast, att utskottets ställning är tillfredsställande. Jag
kan icke inse, hur man skall komma ifrån de väldiga olägenheterna i alla gränsområden
mellan taxedistrikten med mindre man försöker minska antalet gränser
så mycket som möjligt. Här finns ju exempel på trakter, där man inte
utan särskild interurbanavgift kan komma i telefonförbindelse med någon
stad alls. Det finns också områden, där man visserligen har fria samtal till en
stad, men inte till den stad, där man har sina vanliga handelsförbindelser och
dit man kanske behöver ringa tiotals gånger örn dagen. I mitt hemlän finns
ett sådant område; där ligger en socken med fem tusen människor tre och en
halv mil norr örn Kalmar, som har Kalmar till sin vanliga handels- och sjöfartsstad.
Den ligger icke inom stadens taxeområde, utan man får betala 20
eller 30 öre varje gång man skall ringa till länsstyrelsen eller till sin handlande
eller till någon firma eller dylikt. Jag tror inte det går att justera bort de
olägenheterna utan att göra en ganska stor reform.

Man har då sagt från telegrafverkets sida, att detta skulle innebära för stor
inkomstminskning. J ag är inte alls säker på att detta är rätt bedömt, ty örn
telefonförhållandena bli gynnsamma, kommer också telefonerandet att ökas,
och då kommer det att bli mycket flera abonnenter, som komma upp i en högre
samtalsklass. Därigenom kommer en hel del av de bortfallna interurbaninkomsterna
igen. Som affärsdrivande verk med monopolrätt har man knappast rättighet
att anlägga de synpunkter som telegrafstyrelsen har gjort i sitt uttalande
angående denna senare del av motionen. Om här funnes konkurrens, om
det t. ex. funnes två telefonbolag, är jag säker på att allmänheten skulle få en
betydligt bättre service. Jag vill därför inte säga, att man bör återgå till ett
sådant system, ty det är fråga örn en public utility, som jag tycker lämpar sig
för det allmänna att sköta örn, men då har också det allmänna förpliktelser av
annat slag än jag tycker kommer fram här i telegrafstyrelsens uttalande angående
taxeområdena.

Medan jag har ordet i detta ämne vill jag påtala, att den service som förekommer
på vissa telefonstationer är långt ifrån tillfredsställande. Särskilt i
vissa städer är den slarvig och dålig. Det skulle inte kunna hålla på en vecka
på det sättet, örn det funnes konkurrens, och jag tycker att man kunde kräva
en rätt avsevärd bättring: uppmärksammare påpassning på telefonstationerna,
minskad väntetid, när man beställer ett vanligt enkelt samtal, och en hel
del andra saker.

Jag har ju redan förut i dag besvärat kammaren med en votering, och jag
skall därför inte ställa något yrkande nu. Jag vill bara säga, att jag inte kan
godtaga, vad utskottet och telegrafstyrelsen här lia sagt. Utskottets skrivsätt
synes dock kunna leda till att telegrafstyrelsen och kommunikationsdepartementet
komma på litet bättre tankar och göra de justeringar, som man kan
säga ha utlovats här, så pass stora och grundliga, att man får en avsevärd förbättring
i de missförhållanden, som här faktiskt äro rådande.

Herr talman! Jag avstår från yrkande.

Herr Ekströmer: Herr talman! Jag vill bara som utskottets ordförande
säga, att vi vid behandlingen av den senare delen av motionen lia ansett oss
böra lägga stor vikt vid vad telegrafstyrelsen har sagt i sitt remissvar. När
styrelsen säger, att en sådan indelning i taxeområden, som är föreslagen i motionen,
utan tvivel skulle medföra betydande kostnader för nyinvestering och

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944.

Örn utvidgning av frikretsarna för landsbygdens telefonstationer m. m. (Forts.)
nödvändiggöra en höjning av abonnemangsavgifterna för motverkande av inkomstminskningen,
får man väl ändå tro på detta. Vidare säger telegrafstyrelsen,
att efter en mera allmänt genomförd automatisering hoppas man att tillfälle
skall yppa sig att tillämpa en väsentligt förmånligare avgiftsberäkning
än den nuvarande. Jag tycker detta innebär så pass goda utsikter, att man kan
vara belåten. Och vad utskottet skriver i sista punkten, där utskottet understryker
önskvärdheten av att jämkningar snarast möjligt vidtagas i den nuvarande
indelningen i taxeområden i sådana fall, där denna mera uppenbart
missgynnar viss landsdel, måste väl ändå innebära en utfästelse, som telegrafstyrelsen
får stå för. Jag föreställer mig därför, att t. ex. den socken norr om
Kalmar, som herr Mannerskantz talade örn, så småningom kommer in i Kalmar
taxeområde efter ett sådant påpekande, och likaså skulle jag tro, att detsamma
kan bli fallet med Öland, vilken landsända särskilt omnämnes i motionen.

Jag tror att herr Mannerskantz kan vara ganska tillfredsställd med utlåtandet,
vilket han ju också har uttalat. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Herr Wistrand erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Det har
icke kunnat undgå att väcka en viss uppmärksamhet, att åtskilliga av de
kungl, propositioner, som kommo i lördags, icke förelågo i tryck förrän .på
måndagen och en hel del icke förrän på tisdagen. Detta är ju ett mycket otillfredsställande
förhållande, som jag velat påtala till den verkan detta kan
hava för framtiden.

Med hänsyn till omfattningen av de ärenden, som avses med Kungl..Majris
propositioner nr 172, med förslag till hushållningssällskapens organisation och
verksamhet, nr 184, angående inrättande av en statens högre skogsskola,, nr
217, med förslag till hembiträdeslag, samt nr 218, med förslag till arbetstidslag
för hotell, restauranger och kaféer m. m., tillåter jag mig anhålla, att kammaren
måtte medgiva utsträckning av tiden för avgivande av motioner i anledning
av sagda propositioner till det sammanträde, som infaller näst efter sjutton
dagar från propositionernas avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna dag.

Då alla ärenden på föredragningslistan redan blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen, att de anslag, sorn'' utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 5.38 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

441409