1944. Andra kammaren. Nr 9 (Riksdagens protokoll 1944:9)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1944. Andra kammaren. Nr 9.

Tisdagen den 7 mars.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 29 nästlidna februari samt den 1 och den 4
innevarande mars.

§ 2.

Herr statsrådet Andersson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 155, angående anslag till ersättningsanskaffningar och förnyelsearbeten
för kommunikation sverken m. m.;

nr 156, angående lån till Haparanda stad för bjrggande av polishus;
nr 157, angående avskrivning av kapitalinvesteringar i Svenska skifferoljeaktiebolaget; nr

158, angående anslag till främjande av handelsfartygs förseende med
skyddsanordningar mot minsprängning;

nr 159, angående fortsatt statsgaranti för exportkredit;
nr 160, angående bidrag till Svenska textilforskningsinstitutet;
nr 161, angående statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande
innehavare av ''befattningar, vilka vid upphörande av rådhusrätterna
v samma städer komma att indragas an. m.; och

nr 162, angående anslag till ersättningsanskaffningar och förnyelsearbeten
för statens reproduktionsanstalt för budgetåret 1944/45, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Till riksdagen.

Härmed anhåller jag om befrielse från uppdraget som ledamot av fullmäktige
i Sveriges riksbank.

Västerås den 6 mars 1944.

Conrad Jonsson.

Kammaren biföll för sin del herr Jonssons anhållan och beslöt, att val av
fullmäktig i riksbanken i hans ställe skulle i föreskriven ordning förrättas.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 142, angående anslag till Medicinalstyrelsen: Beredskapsorganisation för
budgetåret 1944/45;

Andra kammarens protokoll 1944. Nr 9.

Nr 9.

Tisdagen den 7 mare 1944.

nr 143, angående inrättande av beställningar för långtjänstunderbefäl vid
armén och kustartilleriet m. m.;

nr 144, angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar;

nr 145, angående anslag till landsfiskalerna m. fl. för budgetåret 1944/45;

nr 146, angående anslag för budgetåret 1944/45 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
m. m.;

nr 148, angående befrielse för Sture Axel Sören Sörensson m. fl. från ersättningsskyldighet;
och

nr 149, angående penningbidrag och premier åt värnpliktiga m. m.;

till bankoutskottet propositionen, nr 150, angående gäldande av vissa livräntor
m. m.; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 152, angående inköp för telegrafverkets räkning av riksbankens fastighet
i Vänersborg;

nr 153, angående inköp för postverkets räkning av tomt i Sala; oell

nr 154, angående gäldande av kostnad för ersättande av skadad sjökabel.

§ 5.

Föredrogs och remitterades till behandling av lagutskott den på bordet liggande
motionen nr 450 av herr Eriksson i Stockholm m. fl.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden nr 3—5,
statsutskottets utlåtanden nr 9, 21 och 38, hevi lini ngsut.skol tets betänkande nr
13, bankoutskottets utlåtanden nr 13—15, första lagutskottets utlåtanden nr
5—10, andra lagutskottets utlåtanden nr 16—18 samt andra kammarens tredje
tillfälliga utskotts utlåtanden nr 2 och 3.

§ 7.

Föredrogs den av herr Guslafsson i Lekåsa vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, angående värderingen
av naturaförmåner vid årets taxering av inkomst.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Interpellation. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Onsjö, som yttrade: Herr talman! I anledning av en vid 1939 års
riksdag väckt motion beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
utredning örn en mer rationell indelning av kommunerna för att göra dem
större och lämpligare med hänsyn till sociala och andra problem. I konstitutionsutskottets
utlåtande, som låg till grund för riksdagens beslut, framhölls
att befolkningssiffrorna icke ensamt kunde läggas till grund för att åstadkomma
en iner rationell kommunal indelning. Av betydelse var, att kommunernas
gränser uppdrogos med hänsyn till bygdens geografiska läge, bebyggelsen,
kommunikationerna och dylikt. Vidare borde tillses, att kommunerna genom
en sammanslagning icke skulle bli så stora, att den personliga kontakten mellan
kommunens invånare eller det lekmannarnas,siga inflytandet på kommunalförvaltningens
praktiska handhavande äventyrades. I utskottets motivering
påpekades till sist att, i den män det var möjligt utan att åsidosätta andra

Tisdagen dea 7 mars 1944.

X r 9.

Interpellation. (Forts.)

iner vägande intressen, borde hänsyn tågås till de faktorer, delvis av traditionsbunden
karaktär, som hittills föranlett ett betydande motstånd från kommunernas
sida mot sammanslagning med andra kommuner.

Den 30 juni 1943 tillsattes den s. k. kommunindebiingskommittén, som fick
i uppdrag att utreda frågan örn en iner rationell kommunal indelning. I direktiven
för utredningen framhöll socialministern bl. a., att det i olika sammanhang
diskuterats, huruvida den nuvarande primärkommunala indelningen kunde
anses motsvara de ökade krav, som genom samhällsutvecklingen måste ställas
på kommunerna som bärare av den folkliga självstyrelsen. Han åberopade
härvid socialvårdskommitténs förslag till inrättande av soeialvårdskommuner
och framhöll tillika, att kommunerna borde lämnas tillfälle att under utredningens
gång framföra sina synpunkter och erfarenheter.

I direktiven -sades vidare, att kommittén skulle uppdraga de principiella
riktlinjerna för en ändrad kommunindelning utan att i samband därmed utarbeta
ett detaljerat förslag till nyindelning av hela riket i primärkommuner.
Avsikten härmed var, att principerna för ordnande av denna ömtåliga fråga
först skulle komma under statsmakternas prövning, innan något förslag till
indelning uppgjordes. På så sätt skulle kommunerna sättas i tillfälle att yttra
sig redan över de principer, som skulle bli vägledande för en ny kommunindelning.
Sedan frågan varit föremål för statsmakternas principbeslut skulle kommunerna
sedermera ha möjlighet att uttala sig även örn de konkreta förslagen
till indelning.

Vissa uppgifter lia emellertid framkommit, som visa, att mycket vittgående
och detaljerade förslag till ny kommunindelning uppgjorts i några län.

Detta har av lätt förklarliga skäl väckt stor uppmärksamhet, för att inte
säga oro, ute i bygderna, beroende på att den föreslagna lösningen innebär en
fullständig omgestaltning av landsbygdens kommunala förvaltning och intressen.
Här liksom på andra områden synes avsikten vara att genomföra en centralisering
till stora enheter med ty åtföljande byråkratisering och undanträngande
av den lokala bestämmanderätten. Den allt längre gående centraliseringen
av samhället hotar på allvar att minska den folkliga självstyrelsen, som dock
utgör demokratiens kärna, och den enskilde medborgaren får allt mindre att
säga till om i kommunala angelägenheter.

Det förefaller, som örn de förslag till ny kommunindelning som framlagts i
vissa län gå åtskilligt längre än vad riksdagen i sin tidigare nämnda skrivelse
troligen förutsatte. Givetvis är det förenat med avsevärda svårigheter att uppdraga
gränserna för de nya kommunerna, men de bordo i varje fall som regel
ej gå utöver gränserna för pastoraten. Det är emellertid vad som skett. Ej heller
har tillräcklig hänsyn tagit-s till näringsgeografiska och trafikekonomiska
synpunkter; talrika exempel kunna lämnas därpå. Att historiska, kulturella
och andra mer traditionsbetonade faktorer ej skulle röna något som helst beaktande
är kanske mindre ägnat att förvåna.

Det viktigaste skälet till ny indelning av kommunerna anges vara att göra
kommunerna mer lämpade för de många nya sociala uppgifter, som kommit
att åvila primärkommunerna. Utvecklingen har gått och går i den riktningen,
att fattigvården alltmer ersättes av socialvård och denna av socialförsäkring.
I och med alt en brett lagd socialförsäkring genomföres — och därpå arbetar
ju socialvårdskommittén — bli kommunernas betydelse som ansvariga för och
övervakare av fattig- oell socialvård allt mindre. Härigenom komma ju också
anledningarna till ali; göra kommunerna större att ej längre framstå som
fullt så nödvändiga.

Det bär icke helt bortses från att en nyindelning i viss mån kan vara berättigad,
men det måste ske i .samförstånd med bygdens folk och under tillbörligt

Nr 9.

Tisdagen den 7 mars 1944.

Interpellation. (Forts.)

hänsynstagande till kommuninnevånarnas medbestämmanderätt. Nu förhåller
det sig så att folket ute i bygderna fått den uppfattningen, att kommunerna
efter de sammanträden, som nu hållits och där kommunernas representanter
beretts möjlighet att uttala sig om de uppgjorda förslagen, icke vidare skulle
få yttra sig över kommunindelningskommitténs kommande förslag. Under dessa
omständigheter synas skäl föreligga att fästa uppmärksamheten på betydelsen
av att kommunerna tillerkännas och givas dylika möjligheter, innan frågan
återkommer i Kungl. Maj:ts proposition och underställes riksdagens prövning.
Det är brukligt att icke föregripa en pågående utredning i dess arbete, men
man kan icke ställa sig likgiltig i denna fråga, som på grund av sin betydelse
medför en revolutionerande omdaning av den kommunala förvaltningen och för
landsbygdens folk överhuvud.

Med anledning av vad jag framfört anhåller jag örn andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet få ställa följande
frågor:

Har någon ändring av de direktiv, som lämnats kommunindelningskommittén,
företagits? ....

Örn så icke skulle vara fallet, är avsikten att Kungl. Majit och riksdagen
först skola fatta principbeslut om kommunal nyindelning och att därefter ett
detaljerat förslag uppgöres och underställes kommunerna för yttrande?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse av rätt
till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter å kronojord; och
nr 65, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående ersättning_åt
förra lärarinnan vid Uddevalla elementarläroverk för flickor Greta Kristina
Jonsson; samt

från jordbruksutskottet, nr 71, i anledning av Kungl. Maj,ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 453)
med vissa bestämmelser örn mätning av ved och annat vilke, m. m., såvitt angår
anslagsanvisning.

§ io.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Mårtensson m. fl., nr 451, i anledning av Kungl. Majlis proposition,
nr 120, angående anslag till reparation av bron över Svinesund;

herr Skönlund i Umeå m. fl., nr 452, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 132, angående anskaffande av ytterligare en statsisbrytare m. m.; _

herr Andersson i Göteborg, nr 453, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 107, med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, m. m.; och

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

herr Thäpper m. fl., nr 454, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 107.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.14 em.

In fidem
Stine Norrman.

Onsdagen den 8 mars.

Kl. 11 fm.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Till riksdagens andra kammare.

Med anmälan att ledamoten av riksdagens andra kammare Axel Ivar Emanuel
Österström, som den 12 juni 1942 utsetts till fullmäktig i riksgäldskontoret
för valperioden 1941—1944, avlidit den 16 december 1943, få fullmäktige
härigenom hemställa, att val av fullmäktig för återstående delen av sagda
valperiod efter herr Österström måtte jämlikt § 71 riksdagsordningen verkställas.

Stockholm den 7 mars 1944.

Å fullmäktiges vägnar:
ANDERS ÖRNE.

John Hägglund.

Kammaren biföll för sin del fullmäktiges hemställan.

§ 2.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 164, angående
fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

I enlighet med kammarens därom den 4 innevarande mars fattade beslut
företogos nu val av ej mindre tjugufyra valmän för utseende av dels fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret dels ock suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank och kontor än även sex suppleanter för
dessa valmän; och bcfunnos efter valens slut hava blivit utsedda till

valmän:

hen Andersson i Falkenberg,

» Andersson i Löbbo, !

» Barnekow,

» Bergström,

» andre vice talmannen Carlström,

» Danielsson,

» Fast,
fru Gustafson,

Nr 9.

Onsdagen den

mars 1944.

herr Hagbert] i Malmö,

» Hällgren,

» Isacsson,

» Janson i Frändesta,

» Ryling,

» Liedberg,

» Mattsson,

» Mårtensson,
fru Nordgren,
herr Olsson i Mellerud,

» Paulsen,

» Persson i Norrby,

» Persson i Tidaholm,

» Skoglund i Doverstorp,

» Svensson i Grönvik oell
» Wiberg,

var och en med 155 röster; samt

suppleanter:

herr Severin i Stockholm,

» Nilsson i Norrlångträsk,

» Nilson i Spånstad'',

» Nilsson i Landskrona,

» Sundqvist och
» Ljungberg,
var och en med 112 röster.

. Ordningen mellan suppleanterna bestämdes, sådan den finnes här ovan angiven,
genom lottning.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag angående de i §§ 3 och 4 här ovan omförmälda
valen.

§ 5.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 167, angående anslag till kostnader enligt 19 § i lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete m. m.; och

nr 170, angående anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering.
Dessa propositioner bordlädes.

§ 6.

Svar på Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som anförde: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har herr Persson i Tidaholm till mig riktat
följande frågor:

1. _ Har herr statsrådet uppmärksammat det förhållandet, att endast ett
relativt ringa antal av landskommunerna funnit lämpligt åtaga sig förmedling
av lån och bidrag för bostadsförsörjning åt mindre bemedlade, barnrika
familjer?

2. Har herr statsrådet för avsikt vidtaga åtgärder i syfte att åstadkomma
en lokalt sett jämnare fördelning av ifrågavarande lane- och bidragsgivning?

Onsdagen (leii S mars 1944.

Nr 9.

Svar på interpellation. (Forts.)

I motiveringen till interpellationer! framhåller interpellation, att lån och
bidrag för bostadsförsörjning åt barnrika familjer endast i ringa utsträckning
kommit landsbygdsbefolkningen i västra och södra Sverige till del. Verksamheten
har fått en helt annan omfattning på landsbygden i Norrland.^Olikhet
erna torde kunna förklaras bland annat därav, att landsbygdens srnåkommuner
ställt sig tveksamma inför de uppgifter, som förmedling a_v barnrikelån
föra med sig för kommunen. Denna tveksamhet vållades delvis av de
små kommunernas oro inför de ekonomiska konsekvenserna av de borgensförbindelser,
som kommunerna finge ikläda sig. Interpellanten framhåller
emellertid, att bristen på administrativ och teknisk sakkunskap hos småkommunerna
måhända i ännu högre grad verkat hindrande pa deras initiativlust.
Likaledes torde ofullständig kännedom örn tåne- och bidragsbestämmelserna
avhålla de mindre kommunerna från att förmedla bostadsanskaffningslån.

Statsstöd till de barnrika familjernas bostadsförsörjning infördes likki.
Man åsyftade till en början att bekämpa trångboddheten hos städernas och
tätorternas barnrika familjer, och stödverksamheten avsåg i enlighet härmed
allenast familjer, bosatta i hyreshus. Först år 1938 utvidgades verksamheten
därhän, att lån och familjebidrag kunde utlämnas även åt egnahemsbyggare
eller egnahemsägare. Härigenom uppstod en möjlighet även för landsbygdens
barnrika familjer att tillgodogöra sig statsstödet. Statens stöd förutsätter
emellertid i regel medverkan från den kommuns sida, där den barnrika
familjen är bosatt. Städer och köpingar äro sålunda skyldiga att kostnadsfritt
tillhandahålla byggnadsföretagaren tomt eller däremot svarande kapitalbelopp.
Vidare ha stadssamhällena att, beträffande egnahem gentemot
staten svara för hela den förlust, som kan uppkomma å beviljade lån till
följd därav, att egnahemmet genom vanvård sjunker i värde eller att låntagaren
försummar sin betalningsskyldighet. På landsbygden gäller sistnämnda
ansvar endast under den tiel familjebidrag utgår; därefter ansvarar kommunen
blott för en fjärdedel av nämnda förlust. Då byggnadslånebyrån
är berättigad uppsäga lån till omedelbar betalning, i händelse låntagaren
vanvårdar egnahemmet eller försummar sin betalningsskyldighet, kan tydligen
kommunens förlust — därest ett exekutivt förfarande mot låntagaren
skyndsamt inledes — nära nog helt elimineras. Avsikten med borgensförbindelsen
bär överhuvud icke varit att ekonomiskt belasta kommunerna utan
att skapa en kontrollmyndighet, som på ort och ställe skulle kunna svara för
att låntagaren fyllde de förpliktelser, som han åtagit sig gentemot långivarenstaten.

Det förhåller sig otvivelaktigt så att hittills landsbygdens barnrika familjer
endast i ganska begränsad utsträckning fått del av statsstödet. Vid utgången
av år 1943 hade sålunda lån beviljats för tillhopa 7 471, för barnrika
familjer avsedda lägenheter i hyreshus: praktiskt taget samtliga dessa byggnader
voro belägna inom städer och köpingar. Vid samma tidpunkt hade lån
beviljats flir sammanlagt G 827 barnrikeegnahem, varav 4 529 voro belägna
å landsbygden och återstoden, 2 298, i städer och köpingar. Av det sagda
framgår, att av det sammanlagda antal barn rika familjer, som erhållit stöd
genom ifrågavarande långivning, något mer än två tredjedelar äro bosatta i
stadssamhällena. Av vissa siffror, som jag erhållit från byggnadslånebyrån,
framgår det dock tydligt, att landskommunernas inställning till dessa frågor
under de sista åren blivit mera positiv. Antalet beviljade bostadsanskaffningslån
inom landskommunerna har sålunda trots krisförhållandena oavbrutet
stigit.

Även örn alltså en stigande londons kan konstateras, år läget långt ifrån
tillfredsställande. Det finns därför all anledning att söka bilda sig en upp -

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

fattning om varför bostadsstödet till de barnrika familjerna utnyttjas i så
ringa grad på landsbygden som för närvarande är fallet. Den första frågan,
som därvid torde böra besvaras, är huruvida benägenheten att medverka tili
de barnrika familjernas bostadsförsörjning är beroende på kommunernas storlek.
Jag har från byggnadslånebyrån infordrat uppgifter, avseende att belysa,
i vilken utsträckning kommuner av olika storleksordning åtagit sig
att förmedla bostadsanskaffningslån till barnrika familjer. Uppgifterna visa.
att endast 3 av de 117 landskommuner, som ha mindre än 250 invånare, åtagit
sig sådan förmedlingsverksamhet. Av do 407 landskommunerna med ett invånarantal
av 250 499 ha 16 lämnat förmedlingsåtagande. Inom grupperna

500—999 och 1 000—1 999 invånare har förmedlingsintresset varit relativt
sett starkare, vilket framgår därav, att inom den förra gruppen 72 av 647
och i den senare 172 av 640 landskommuner åtagit sig att förmedla lån. Av
de 248 landskommunerna med 2 000—2 999 invånare har mer än hälften eller
närmare bestämt 126 kommuner åtagit sig förmedlingsverksamhet, och ser man
tili de allra största landskommunerna finner man, att det övervägande antalet
gått in för dylik verksamhet.

Det bör emellertid observeras._ att det icke är uteslutande storleken hos
kommunerna, som framkallar olikheten i utnyttjandet av barnrikehusverksamheten.
Det förhåller sig otvivelaktigt så, att kommuner med ett relativt
starkt inslag av industriarbetare ha visat större intresse för denna fråga än
kommuner med uteslutande jordbruksbefolkning. Detta framgår av en undersökning,
som jag latit verkställa i avsikt att utröna förmedlingsverksamhetens
utbredning med hänsyn till kommunernas näringsförhållanden.

Enligt 1940 års folkräkning funnos i västra Sverige sammanlagt 403 landskommuner
med ett invanarantal av 250—999. Av dessa kommuner voro 247
s. k. A-kommuner, d. v. s. minst 75 procent av befolkningen hade sin sysselsättning
inom jordbruket eller dess binäringar, 114 voro B-kommuner, innebärande
att 50—75 procent av invånarna hade dylik sysselsättning, och 34 betecknades
såsom C-kommuner, vilket betyder, att mindre än hälften av de i
samhället boende arbetade inom jordbruket eller dess binäringar. Intill den 1
januari 1943 hade blott 2,8 procent av ifrågavarande A-kommuner åtagit sig''
att förmedla bostadsanskafimngslan och familjebidrag. För B-kommunerna utgjorde
procenttalet 10,5 och för C-kommunema, slutligen. 29,4.

Sagda förhållande avspeglas mycket tydligt i en inom byggnadslånebyrån
upprättad sammanställning rörande yrkena hos de personer, som under år 1942
erhållit bostadsanskaffningslan för uppförande eller förbättring av barnrikeegnahem
på landsbygden. För västra Sverige redovisas sålunda blott 2,3 och
6,9 procent av låntagarna såsom jordägare respektive lantarbetare, medan 63,9
procent, d. v. s. nära tva tredjedelar av klientelet, utgöres av industriarbetare.
Siffrorna för östra Sverige — motsvarande Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Ostergötlands och Västmanlands län — utvisa, att av låntagarna 2,5
procent äro jordägare, likaledes 2,5 procent lantarbetare saint 72,9 procent industriarbetare.
Till jämförelse härmed vill jag nämna, att av låntagarna år
1942 i Norrland jämte Kopparbergs län 21,9 procent utgjordes av jordägare:
skogs- och industriarbetarna representerade här 9,6 respektive 39.5 procent av
dem som erhållit lån.

Det är ytterst vanskligt att avgöra, varför exempelvis de västsvenska jordbrukskommunerna
visat ett, relativt sett. så ringa intresse för här ifrågavarande
stödgivning. En synpunkt förtjänar dock att framhållas. Inom många jordbrukskommuner,
där befolkningen sedan lång tid varit bofast och där''följaktligen
bostadsbeståndet fatt en någorlunda enhetlig karaktär, ter sig sannolikt
mera naturligt att genom förbättringar och eventuellt smärre utvidgningar

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Svar på interpellation. (Forts.)

av de barnrika familjernas bostäder åstadkomma en. sådan bostadssanering,
som för andra kommuner sker genom nyproduktion och omflyttning; det torde
förhålla sig så, att de av egnahemsnämnderna utlämnade förbättringsbidragen
i vissa fall utgöra en lämpligare stödform inom de typiska jordbrukskommunerna.
Därtill kommer att i kommuner, där större jordbruk dominera och lantarbetare
följaktligen utgöra en relativt stor del av befolkningen, bostadssaneringen
främst kommer att gälla lönebostäderna, till vilka statsstöd lämnas
på andra vägar.

Jag är i övrigt icke beiedd att mera ingående analysera skälen till landskommunernas
återhållsamhet på detta område. Att, såsom interpellanten framhållit,
kommunernas oro inför de ekonomiska riskåtagandena äger betydelse, är
emellertid ställt utom allt tvivel. Det framgår av vad jag tidigare anfört, att
kommunernas risker äro så ringa, att deras oro i huvudsak torde bero på en
bristfällig information örn statsstödets utformning.

En fördelning av den ekonomiska risken på större enheter skulle fördenskull
vara önskvärd. Frågan om den kommunala indelningen på landet och särskilt
då spörsmålet örn inrättande av s. k. storkommuner är för närvarande föremål
för utredning inom en för ändamålet tillsatt kommitté, och jag är med hänsyn
härtill icke beredd att nu närmare diskutera vilka möjligheter, som föreligga
att vidga det ekonomiska underlaget för de förpliktelser, som nu åvila småkommunerna.

Det förhåller sig sannolikt så, att många landskommuner, särskilt mindre
sådana, sakna tillräcklig kännedom örn de möjligheter att sanera de barnrika
familjernas bostadsförhållanden, som lån- och bidragsgivningen erbjuder. Även
frånvaron av teknisk sakkunskap, avsedd att hjälpa låntagaren till rätta, utgör
förvisso ett hinder för småkommunerna att engagera sig i åtgärder för bostadsförsörjning.
En intensifierad upplysningsverksamhet örn stödåtgärdernas
konstruktion och värde torde böra igångsättas, och likaledes böra åtgärder övervägas
för att giva de små kommunerna tillgång till erforderlig teknisk sakkunskap
på området. Det vore utan tvivel önskvärt örn denna upplysnings- och
rådgivningsverksamhet kunde ledas från ett organ, som samtidigt hade hand
om hela egnahemsverksamheten på landsbygden. Enligt vad jag erfarit, torde
bostadssociala utredningen inom kort komma att föreslå inrättandet av ett gemensamt
centralorgan för landsbygdens och städernas bostadsfrågor; såvitt
jag kan finna, föreligga vägande skäl för att ett dylikt förslag förverkligas.

Interpellanten har framhållit, att enligt hans uppfattning egnahemsnämnderna
borde vara väl skickade att biträda landskommunerna vid förmedlingsverksamhetens
bedrivande. Nämndernas tjänstemän - - med vilka väl böra
jämställas befattningshavarna hos de med nämnderna samarbetande ritkontoren
— borde kunna upprätta och granska ritningar, uppgöra kostnadsberäkningar
ävensom lämna låncsökandena eller förmedlingsorganen biträde vid upprättande
av lånesökningar och övriga erforderliga handlingar. Enligt interpellantens
mening borde vidare byggnadslånebyrån och nämnderna gemensamt bedriva
sådan upplysningsverksamhet, att kommunerna finge fullständig kännedom
om här ifrågavarande bestämmelser, särskilt såvitt anginge innebörden av
de kommunala förpliktelserna.

Det synes mig, som örn den av interpellanten sålunda anvisade möjligheten
att åstadkomma en lokalt jämnare fördelning av hine- och bidragsverksamheten
borde prövas. Även örn man måhända icke kan, vinna så stora resultat därav
—- det huvudsakliga ansvaret för verksamhetens igångsättande och bedrivande
måste allt jämt åvila kommunerna — är jag alltså beredd föreslå Kungl. Majit
uppdraga åt egnahemsstyrelsen och .statens byggnadslånebyrå att instruera

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

respektive informera egnahemsnämnderna örn vad nämnderna böra iakttaga för
att biträda landskommunerna vid förmedlingsverksamhetens utövande. Åtbyggnadslånebyrån
bör vidare uppdragas att på lämpligt sätt bedriva upplysningsverksamhet
direkt hos sådana kommuner, som — ehuru uppenbart behov därav
föreligger — icke åtagit sig förmedlingsverksamhet. Enligt vad jag nyligen
erfarit, har byrån för avsikt att anlita en av sina tjänstemän på sociala avdelningen
såsom resekonsulent; byrån skulle därigenom kunna uppnå direkt och
personlig kontakt med ett stort antal kommuner, där förmedlingsverksamhet
hittills icke upptagits.

Ehuru — såsom jag nyss framhållit — vägande skäl enligt min uppfattning
föreligga för att föreslå mera vittgående administrativa- åtgärder, är jag i sakens
nuvarande läge icke beredd härtill; lösningen av dessa frågor torde lämpligen
böra anstå, till dess mera konkret utformade förslag framlagts från bostadssociala
utredningen.

Härefter yttrade:

Herr Persson i Tidaholm: Herr talman! .Tåg ber att till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet få framföra mitt tack för svaret på min
interpellation. Detta tack är så mycket mera befogat, som jag i allt väsentligt
är nöjd med innehållet i svaret. Ingen — och allra minst jag — har väl ens
ett ögonblick tvivlat på statsrådet Möllers intresse för den sak jag berört i
interpellationen. När jag detta till trots besvärat såväl statsrådet som kammaren
med denna interpellation så har det skett icke minst i syfte att offentligt
fästa uppmärksamheten på här berörda missförhållanden.

Man har på olika håll och inom skilda läger i den offentliga debatten under
de senaste åren uttryckt sina beskymmer för den pågående flykten från landsbygden.
Även om man vid ett och annat tillfälle haft skäl misstänka, att denna
fråga använts i akt och mening att skärpa motsättningarna mellan stad och
landsbygd, torde ingen kunna bestrida, att frågan örn landsbygdens avfolkning
är ett problem, som förtjänar beaktande såväl av statsmakterna som av övriga
samhällsorgan. Icke minst gäller det för kommunalmännen i våra landsbygdskommuner,
som ha att handlägga spörsmål av socialpolitisk karaktär, att visa
förståelse oell intresse för denna sin uppgift och ordna det så, att trivseln och
trevnaden på landsbygden blir den bästa möjliga. Riksdagen har under det
senaste decenniet genomfört och lagfäst en mängd sociala reformer syftande
till att skapa bättre trygghet och drägligare levnadsförhållanden icke minst
för landsbygdens fattiga folkgrupper. En hel del av dessa reformer har syftat
till att hjälpa och stödja de barnrika familjerna. Skola dessa reformer nå
sitt syfte och icke bara bli en tom gest, så fordras, att de samhällsorgan, som
skola föra reformerna ut i livet, äro bemannade av folk, som är besjälat av
intresse och förståelse för den sak det gäller.

Jag har i min interpellation påpekat och av statsrådet fått dokumentariskt
bekräftat, att bostadsfrågan särskilt för landsbygdens barnrika familjer icke
är tillfredsställande ordnad. Orsakerna härtill äro givetvis flera. Men jag tror
ej, att man gör sig skyldig till någon felbedömning, örn man vågar påståendet,
att det i en hel del fall beror på bristande intresse och förståelse från en del
kommunalmäns sida. Jag skulle kunna nämna en hel del exempel från det län
jag representerar, som bestyrka vad jag här anfört.

En annan orsak, som jag också framhållit i interpellationen, är att man i
många kommuner saknar folk, som är i besittning av den tekniska och administrativa
rutin, som erfordras för att bistå de lånesökande. I detta fall har
jag ett önskemål, som jag skulle vilja vidarebefordra till statens byggnadslåne -

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Svar på interpellation. (Forts.)

byrå: försök att i möjligaste mån förenkla låneansökningshandlingarna! Kom
ihåg, att etet ofta är oskolade människor, som skola handskas med dessa ansökningar!
Man kan icke begära för mycket av en fattig arbetare eller småbonde,
som oftast får brottas med svårigheter, då det. gäller att fylla i dessa
ganska tillkrånglade låneansökningshandlingar.

Dessutom skulle jag vilja peka på en sak. För att lån skola beviljas till så
kallade barnrikehus, fordras en viss standard på dessa lius. Bostadsstandarden
på landsbygden är åtminstone i en del landsändar icke av högsta beskaffenhet.
Man resonerar -— och det är kanske mänskligt ■— inom kommunerna på det
sättet : icke kunna vi vara villiga att hjälpa till att uppföra dessa bostadshus,
som äro av högre standard än standarden i allmänhet. Den kungliga svenska
avundsjukan förnekar sig aldrig, och den finnes säkert i minst samma utsträckning
ute i landsbygdskommunerna som i andra kommuner.

Enligt vad som framgår av interpellationssvaret pågår för närvarande inom
bostadssociala utredningen en undersökning beträffande frågan om bostadsbehovet
och organisationen av bostadsförsörjningen såväl i städerna som på
landsbygden. Det har också sagts . i svaret, att man undersöker möjligheterna
att upprätta ett centralt organ för bostadsförsörjningen både i städerna och
på landsbygden. Jag vill bara uttala den förhoppningen, att denna utredning
bedrives på sådant sätt, att vi inom den närmaste tiden ha att förvänta ett resultat
av utredningen. Jag skulle tro, att därest den tanke, som statsrådet
nämnde om, kommer fram, att det skall bli ett sådant centralt organ, är det i
alla fall nödvändigt, att det också finnes länsorgan, som kunna bistå framför
allt landsbygdens kommuner, där man helt naturligt kanske icke har samma
möjligheter som i städerna att använda sig av tjänstemän. Det är, som sagt,
nödvändigt, att dessa länsorgan verkligen komma till. Såvitt jag kan bedöma,
skulle det vara rätt naturligt, att i det fallet egnahemsnämnderna, som hittills
sysslat med dessa frågor, också i fortsättningen få handlägga dem.

Herr talman! Jag ber att än en gång få tacka för svaret.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Det var med mycket stort intresse
jag hörde på, när herr Persson i Tidaholm framställde sin interpellation
i kammaren, och jag har inred samma intresse också åhört statsrådets svar i
dag.

Jag tillät mig redan i remissdebatten säga, att jag trodde, att landsbygdens
kommunalmän i många fall icke lia klart för sig den betydelse det bär för
landsbygden att de barnrika familjerna beredas möjligheter att stanna kvar
där. Interpellanten har nu i sitt. yttrande framkastat vissa funderingar över
varför landsbygdens kommunalmän icke visa tillräckligt intresse för saken.
Han förutsatte, att det kunde bero på att de icke kände till gängse förordningar.
Han var också inne på den tanken, att det kunde vara den kungliga
svenska avundsjukan, sorn spelade in och som icke tillät, att vissa familjer
få en bostadsstandard, som är bättre än do flesta andras.

För min del, herr tallman, kommer jag till det resultatet — jag tror, att
herr statsrådet också var inne därpå i sitt svar — att det på landsbygden
inånga gånger föreligger en bristande kännedom örn de villkor och möjligheter,
som finnas för kommunerna att stödja de barnrika familjerna. Men därtill
föreligger också — det vill jag säga — en bristande kännedom hos landsbygdens
kommunalmän örn de stora sammanhangen, till exempel att städerna
och industrisamhällena mångå gånger i samarbete med industrien erbjuda de
barnrika familjerna betydligt bättre förhållanden, än de kanske få i landskommunerna,
med den vällovliga tanken, att det är en god kapitalplacering för
framtiden att få ilo barnrika familjerna att slå sig ned i respektive samhällen.

Xr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Svar på interpellation. .(Forts.)

Få jordbrukarna och kommunalmännen, verkligen en klar uppfattning örn den
kamp, som här försiggår om människorna, sett framåt, tror jag, att de i mycket
stor utsträckning skulle ändra sin inställning till den här frågan.

Jag vill på det livligaste rekommendera vad även herr statsrådet tryckte på,
nämligen en bättre upplysningsverksamhet härvidlag även ute i de mindre
landskommunerna. Det måste finnas möjligheter därför över Landskommunernas
förbund och över statens bostadslånebyrå; men även många andra möjligheter
finnas, icke minst kunna kanske egnahemsnämnderna medverka till en
bättre upplysningsverksamhet. Jag ser alltså det hela som en stor fråga för
landsbygden, och jag vill livligt rekommendera, att frågan ägnas all möjlig
uppmärksamhet.

Herr Larsson i Östersund: Herr talman! I likhet med interpellanten skall
jag be att få betyga min tacksamhet för det positiva intresse för denna fråga,
som framlyste i statsrådets svar på interpellationen. Emellertid bär det sagts,
att det i Norrland skulle vara åtskilligt bättre på detta område än i Västsverige
och i södra Sverige. Ser man på de statistiska uppgifter, som statens
byggnadslånebyrå kan lämna, finner aman, att det resonemanget bär fog för
sig. Jag har tagit några siffror ur denna statistik, för att visa hur det i
verkligheten förhåller sig i Norrland, d. v. s. hur mångå egnahem för barnrika
familjer, som finnas anordnade i länen däruppe. Om jag först och främst
tar Kopparbergs län finnas där 231 egnahem för barnrika familjer i 43 kommuner,
alltså cirka G egnahem i genomsnitt i varje kommun. Antalet kommuner
i Kopparbergs län är 57. I Gävleborgs län finnas 147 egnahem, med i
genomsnitt 5 egnahem i vardera av 31 kommuner. Hela antalet kommuner är
54. Det finnes alltså icke mindre än 23 kommuner, som icke åtagit sig någon
förmedlingsverksamhet. I Västernorrlands län finnas 187 egnahem, varav 34
kommuner förmedla lån. Det gör fem egnahem i genomsnitt. Antalet kommuner
i länet är 67. I Jämtlands län finnas 114 egnahem, vilket blir 6 i genomsnitt
i 18 kommuner av 62, som förmedla lån. I Västerbottens län finnas
204 egnahem. 19 kommuner av 32 förmedla lån, vilket gör 10 i genomsnitt. I
Norrbottens län Ilar verksamheten nått den största framgången. Där finnas
523 egnahem för ''barnrika familjer. 25 kommuner av 29 förmedla lån, vilket
gör i runt tal 21 egnahem i genomsnitt för varje förmedlande kommun.

Ser tinan å andra sidan på vilka kommuner, som ha dessa egnahem, finner
man, att det huvudsakligen är städer, utom i Gävleborgs län, där Gävle stad
lyser med en nolla i kolumnerna, samt dessutom tättbebyggda orter oell industriorter.
I rena landsbygdskommuner bar man antingen icke åtagit sig
förmedlingsverksamhet, eller också har man lämnat lån till ett fåtal egnahem.

Jag har resonerat med kommunalmän inom Jämtlands län örn denna fråga.
Många av dem lia den uppfattningen, att de icke i fortsättningen våga giva sig
in på den här verksamheten. Ser man på de sifferuppgifter, som jag erhållit
från statens byggnadslånebyrå, finner man, att särskilt landsbygdskommunerna
varit mera intresserade av verksamheten 1939—1940 än sedermera, vilket
tyder på, som en hel del kommunalmän sagt mig, att de fått sådana erfarenheter
av verksamheten, att de icke vågat giva sig på den i fortsättningen.

Det bär här pekats på en hel del skäl, som enligt både statsrådets och andra
talares mening gjort, att man på landsbygden icke gått in för denna betydelsefulla
gärning på sätt som varit önskvärt. Man bär framhållit småkommunemas
brist på teknisk kunskap och brist på kännedom om bidragsbestämmelserna
o. s. v. Jag håller före, att man i den rena landsbygden sett på hyresfrågan
och funnit det bli för dyrt att bygga egnahem. När verksamheten

Onsdagen den S mars 1044.

Nr 9.

Svar på interpellation. (Forts.)

år 1938 skulle begynna, lät jag på Jämtlands landsbygd göra en utredning
av byggnadssakkunniga om vad egnahem av den storlek, som statens byggnadslånebyrå
tänkt sig, skulle kosta och vilka årsavgifter dessa egnahem
skulle draga. Jag fann, att även örn man i genomsnitt räknade med femtio
procents hyresrabatt, skulle hyran ändå icke ligga under 400 kronor örn året,
ja, den skulle nå upp till 500 kronor. När man då vet, att genomsnittsinkomsten
för dessa familjer knappast överstiger 2 000 kronor, och vidare vet, att
landsbygdens befolkning icke kan offra så stor del av sin inkomst som 400
kronor på eget hem — i synnerhet kan så i allmänhet icke ske, där det är
fråga örn harnrikef amil jer — förstår man, att man i det långa loppet även hos
kommunalmännen drar sig för att skapa egnahem, som icke efterfrågas. Östersunds
stad har deltagit i verksamheten sedan den började, och även där måste
man gå ganska högt upp på inkomstskalan för att placera dessa bostäder.
Men så var icke förhållandet, då det gällde att giva bidrag åt dem, som bara
skulle övertaga hyresbostad för barnrika familjer.

Herr statsrådet yttrade, att det i västra Sverige visat sig, att industriarbetarna
ha det största intresset för den här verksamheten. Att så varit fallet
beror på, att dessa haft möjligheter att finansiera sina egnahem. Intresse för
denna verksamhet finnes säkerligen mycket starkt även på landsbygden. Men
man anser sig där överhuvud taget icke ha råd att kunna så att säga effektuera
riksdagens beslut. Jag bär för min del den uppfattningen, att skall man
kunna hjälpa den rena landsbygdens barnrika familjer, då måste man gå
efter helt andra och radikalare linjer, när det gäller denna hjälpverksamhet.
Jag bär den bestämda uppfattningen, att man tyvärr måste fälla det hårda
omdömet örn denna verksamhet, att den ännu icke är så utformad att den kan
nå just de allra sämst ställda i samhället, vilka vi säkerligen allra helst skulle
önska bättre bostäder.

Jag ber alltså, herr talman, att med detta få framföra den åsikten till kammaren,
att kammaren faktiskt måste tillsammans med regeringen gå in för
andra villkor för barnrikehemmen på landsbygden, örn vi skola kunna lösa frågan
tillfredsställande.

Herr Hammarlund: Herr talman! Het är icke mycket att tillägga utöver
vad herr Skoglund nyss yttrade, och jag skulle kunna ha nöjt mig med att instämma
däri, men då jag begärt ordet dessförinnan, skall jag be att få säga
ett pär ord i saken, då jag ställts inför en dylik fråga för kort tid sedan i kommunalfullmäktige
i hemorten. Jag hade inte varit hemma på ett sammanträde,
då kommunalnämnden behandlat en framställning örn bidrag till eget hem för
barnrika familjer. Kommunalnämnden hade avstyrkt framställningen på grund
av en viss orsak, som jag sedan skall närmare redogöra för.

När kommunalnämnden enhälligt avstyrkt denna framställning, brydde jag
mig ej örn att i kommunalfullmäktige dra upp en debatt örn densamma, fastän
jag innerst inne kände med mig, att det borde göras något åt frågan, som vi
behandlade. Men då jag icke hade författningen i huvudet — icke ens en riksdagsman
kan ju ha reda på alla författningar, som komma ut — avstod jag
från att säga någonting i fullmäktige. Men då frågan för en tid sedan kom
upp här i kammaren på grund av herr Perssons i Tidaholm interpellation, kände
jag med mig själv, att vi kanske icke behandlat den där framställningen
fullt riktigt hemma i kommunalfullmäktige. Orsaken till att det blev avslag
var den, att vi ansågo, att den person, som gjort framställning om hjälp av
kommunen, tagit till det hela för stort. Han hade fått en byggnadsritning, där
man räknat med alla möjliga finesser, med marmor, aga-spis, rostfritt stål och
allt dylikt. Hot är klart, att även folk på landsbygden bör lia dessa finesser,

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

det vill jag ju erkänna, men man får väl ändå nöja sig med enklare saker tills
man får råd att själv anskaffa dyrbarare saker. Givetvis böra sådana där finesser
icke anskaffas på det allmännas bekostnad. Vi tyckte alltså, att det blev
för dyrbart. Mannen skulle få för stora utgifter för sin lägenhet, och man ansåg
i kommunalnämnden, att hela hans årslön icke skulle räcka till hyran, och
det kunde ju icke vara riktigt. Det vore lämpligt,, att statens byggnadslånebyrå
borde komma med en P. M. örn dessa saker till myndigheterna på landsorten,
så att kommunalmännen få tillräckligt reda på dessa saker och ting.
Det finns ju en sådan massa författningar, och de äro både vidlyftiga och tunglästa.
Örn kommunalnämndens ordförande skulle läsa alla dessa, skulle han ej
få göra annat. Det bör, som sagt, komma ut en P. M. till kommunalmännen pä
landsbygden. Statens byggnadslånebyrå, eller vem det nu är i Stockholm, som
upprättar ritningarna, skall för övrigt inte göra dem så, att de egna hemmen
bli så dyrbara. Egna hem av det dyrbara slag jag nyss nämnde om har landsbygden
icke råd att bygga.

Jag vill sluta mitt anförande med att säga till herr Persson i Tidaholm —
han nämnde ju i sitt anförande, att man använde »flykten från landsbygden»
för att skapa motsättning mellan stad och land — att skulle så verkligen vara
förhållandet, herr Persson, tror jag att jag kan säga, att då äro vi lika goda
kålsupare allesamman, ty från alla politiska partiers sida utan undantag har
det både i remissdebatten och i senare motioner talats örn denna flykt från
landsbygden.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! .lag skall blott yttra några ord örn
det problem, som här föreligger, då jag ända sedan denna verksamhet började
haft att syssla med densamma,.

Om man tager hänsyn till de anslag, som riksdagen anvisat för detta ändamål,
skulle man naturligtvis kunna säga sig, att ali propaganda är överflödig, därför
att under de senaste budgetåren lia medlen varit förbrukade långt före budgetårets
avslutning. Man har alltid startat ett nj-tt budgetår med en balans på
300 ä 400 ansökningar, som icke kunnat tillfredsställas i den mån de inkommit.
Man får väl emellertid hoppas — riksdagen har ju i det avseendet visat god
vilja — att dessa anslag ökas och att vi komma i det läget, att man icke behöver
taga hänsyn till denna begränsning utan till de sakskäl som i detta fall
äro avgörande.

Man kan icke förneka, när man sysslar med dessa ting, att folk i städerna
bor illa, men folk på landsbygden bor i de flesta fall sämre. Man frågar sig
många gånger, örn icke de hinder, som här föreligga, kunna övervinnas med den
enkla propogandan eller med upplysningsverksamhet.

En fråga, som återkommer rätt ofta är: hur mycket har landsbygden fått av
detta, och hur mycket ha städerna fått? 1 motion, som föreligger vid årets riksdag,
heter det, att det är ej fråga örn antalet lägenheter utan örn pengar. Hur
mycket har landsbygden och hur mycket ha städerna fått av anslaget? Jag är
ej beredd att på öret lämna svar härpå, men jag skulle väl finna mig tämligen
nära sanningen, örn jag säger, att städerna till sina nära 10 000 lägenheter fått
66 miljoner kronor av de 118 miljoner kronorna, medan landsbygden för sina
4 600 lägenheter fått 52 miljoner kronor. Där äro de 118 miljonerna redovisade.
Det visar sig sålunda, att man på landsbygden fått väsentliga delar av detta,
anslag. Att man i städerna kunnat få fram flera lägenheter beror ju på, att man
där i många fall funnit lämpligt att själv finansiera byggandet av husen och
att statens medverkan endast bestått i familjebidragen.

När nian söker få en bild av hur denna verksamhet är fördelad, blir man
naturligtvis mycket förvånad och frågar sig: varför har man exempelvis på

Onsdagen lion S mars 1944.

Nr 9.

Svar pä interpellation. (Forts.)

landsbygden i Kalmar län kunnat åstadkomma väsentligt mera, än man åstadkommit
i de andra småländska länen, eller varför har man på landsbygden i det
lilla Blekinge kunnat åstadkomma väsentligt mera än på landsbygden i de båda
stora skånelänen? Hur har man exempelvis i Älvsborgs län kunnat åstadkomma
dubbelt så mycket på landsbygden som i Skaraborgs län? Detta kan icke,
när man jämför län, som ligga alldeles intill varandra, bara förklaras med att
man ingenting vetat örn dessa ting. Det har ju spritts mycken upplysning, det
har talats med landsbygdens kommunalmän, t. o. m. genom Landskommunernas
förbund, fastän jag erkänner, att mycket naturligtvis ännu lian göras.

Låt oss till exempel ta ett sådant problem som jordägarnas och lantbrukarnas
inställning. Det finnes massor av lantbrukare i detta land, som lia en barnskara
så stor och en ekonomi av den karaktären, att de obetingat skulle få sina
fastigheter ombyggda med hjälp av dessa statsmedel. Det finnes också många
jordbrukare i detta land, som fått bidrag härtill, men allt detta är mycket,
mycket ojämnt fördelat. Jag vill i detta sammanhang säga, att jordbrukarna
ju lia möjlighet, när det gäller dessa lån, att få behålla alla i fastigheten
redan liggande lån under den kredit, som staten i detta avseende lämnar
vederbörande. Men örn man går igenom de olika länen, är det egentligen bara
ströfall som man möter, med undantag av Blekinge och Kopparbergs län, där
ungefär 10 procent av dem, som på landsbygden erhållit bidrag, utgöras av
jordägare. Det är först i Västerbotten och Norrbotten som man verkligen satt
in sina krafter för att dessa möjligheter även skola användas av den jordbrukande
befolkningen. Av alla på den norrbottniska landsbygden — således städerna
frånräknade — beviljade lån ha ungefär 25 % givits till jordbrukare,
och procenten ligger mellan 30 och 35 i Västerbottens län. Det finns alltså län
där man verkligen har gjort något i detta avseende, och jag har frågat mig
många gånger vad anledningen kan vara till att man inom andra områden av
vårt land har så liten förståelse för detta.

Som damerna och herrarna nog förstå har jag varit i tämligen omfattande
förbindelse både nied landsbygdens och städernas kommunalmän i här ifrågavarande
spörsmål, och jag måste säga att det ligger åtskilligt i vad herr Persson
i Tidaholm sade rörande den svenska avundsjukan. Jag har träffat på den
svenska avundsjukan slående ut på detta område i full blom bland socialdemokrater,
bland bondeförbundare, bland högermän, i överhuvud taget vilken riktning
sorn helst. Jag har träffat på ett levande intresse för dessa ting hos socialdemokrater,
hos högermän, hos bondeförbundare och hos folkpartister. Alla
äro de i detta fall tämligen lika — de äro ju svenskar — både när det gäller att
i detta avseende prestera något gott och då det gäller att prestera avundsjuka.

Det var någon som en gång sade, att detta kanske kan lia sin grund dä rut i att
i den kommunala ledningen i vårt land för närvarande sitter på cle allra flesta
håll den generation, för vilken det var heligt att det skulle vara två barn i varje
familj — inte flera. Det kanske är mest i städerna som den generationen sitter
i ledningen, men så är nog också förhållandet på landsbygden. Och man har
träffat på detta resonemang mångfaldiga gånger: vi ha rett oss när vi växte
upp med en lika stor barnskara •— de få således reda sig de också. Det är just
detta som det gäller att skjuta sönder och samman, det gäller att försöka få
dessa människor att förstå, vad denna socialpolitik syftar till, och sätta in det
— det är riktigt vad herr Skoglund här påpekat — i det större sammanhanget.
Ty kan inte landsbygden genom en verksamhet av denna art jämte andra sociala
åtgärder knyta folket till landsbygden så att alla trivas där, då kunna vi
överhuvud taget enligt min mening inte lösa problemet örn flykten från landsbygden.

Jag har, herr talman, velat säga detta utan någon särskild adress, men i den

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

förhoppningen att de partier, som i riksdagen enhälligt samverkat för att skapa
denna verksamhet och för att ge den den omfattning den har, också i det praktiska
livet, i sin kommunalpolitik skulle försöka att visa samma förståelse för
denna del av vår befolkningsfråga, som man har visat här i riksdagen. Ty det
räcker inte med att visa förståelse här. Det som har betydelse är omsättandet i
praktiken — det är detta och endast detta som skapar resultat.

Herr Eriksson i Frägsta: Herr talman! . Jag skulle strängt taget inte ha
tagit till orda här, allra minst efter herr Larssons i Östersund resonemang på
denna punkt. Jag tycker dock, att omdömena stundom fallit onödigt hårt över
våra kommunalmän ute i bygderna, varför jag ber att få yttra några ord.

Det förefaller som örn man försökte göra gällande, att kommunalmännen inte
äro tillräckligt intresserade för saken och att därför denna verksamhet inte
gått framåt, i den omfattning man väntat. Jag tror inte det förhåller sig på det.
sättet, utan det är nog så som herr Larsson i Östersund säde, att detta snarast
är en ekonomisk fråga.

I söndags när jag var hemma hade vi inom kommunalnämnden att dryfta
frågan örn anskaffandet av tre dylika bostäder för barnrika. Kalkylerna för
dem slutade på 21 000 kr. Det gäller folk som förtjänar 2 500—2 800—3 000
kr. Ha de sex småttingar från ett och upp till sex år är det ingen svårighet,
ty då blir lånet amorterat till dess barnen blivit vuxna. Men är det färre barn
eller lia de nått högre ålder, innebär detta, att sökanden själv blir tvungen göra
dryga avbetalningar, vilket också tidigare berörts här, varför från kommunalmännens
sida frågeställningen blir: göra vi vederbörande en ekonomisk tjänst
örn vi hjälpa honom till detta? Ja, han får visserligen ett gott stöd de närmaste
åren, men när barnen växt upp får vederbörande alldeles för dryga kostnader.
Det är orimligt för honom att lägga ner 400, 500 eller 600 kr. på bostaden
varje år.

Jag skall inte här gå närmare in på anledningen till att kostnaderna äro så
stora, men man kanske kan ställa in detta i det resonemang, som nied ett visst
patos förts här örn den svenska avundsjukan. Inte är det väl underligt örn
människor, som själva skaffa sig siira bostäder och få skatta för dem etc., bli
litet betänksamma när det gäller att lägga lier så mycket pengar för att få
hög standard på bostäder som byggas med så höga subventioner från det allmänna.
Jag säger inte detta av någon missunnsamhet eller för att jag skulle
anse det oriktigt med dessa bidrag, men frågan är örn man inte, när man tar
ställning till bostadsproblemet, främst får gå in för att skaffa goda och tillräckliga
utrymmen. Man får kanske vara mera sparsam då etet gäller detaljutrustning,
som kostar mycket pengar. Jag vill därmed säga, att det trots dessa
bidrag nog är klokt att kalkylera, så att bostadsstandarden sammanfaller med
de möjligheter vederbörande bär att verkligen kunna betala för sin bostad.
Detta är, som jag tycker, sund ekonomi. Det finns många arbetarfamiljer som
med eget arbete, eget initiativ och med stöd av egnahemsverksamheten kunnat
bygga sig bostäder, men det första de få kalkylera med är: Har jag råd att
bygga så eller så? De komma då själva till den slutsatsen att så kan jag bygga,
men så och så mycket får jag inte lägga ner på bygget. Det ligger i sakens
natur att de måste bli betänksamma när de se, att bostäder vilka byggas med
allmänna medel, som de själva direkt eller indirekt få bidraga till, fä så hög
standard. Det är dessa synpunkter jag velat föra fram, och jag kan i det sammanhanget
fästa uppmärksamheten på en detalj, även den i någon mån en
ekonomisk fråga; jag tänker på detta med arbetarsmåbraken. Det har höjts
röster, enligt vilka även en annuitet på 150 kr. kan svara svår att åstadkomma.

Jag har med detta bara velat understryka, att man inte skall lasta kommunal -

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Svar på interpellation. (Forts.)

representanterna alltför mycket på denna punkt, utan man bör räkna med att
de bedöma saken med sinne för värdet och nödvändigheten av att de behövande
få bostäder som de ha möjlighet att besitta rent ekonomiskt. Men de svenska
kommunalmännen ha mycket svårt att släppa sunda ekonomiska principer, när
de skola ta ställning till frågor av olika slag — så även i denna sak.

Socialministern underströk i sin redogörelse, att bostadsförbättringen på
landsbygden visat sig gå bättre än denna verksamhet. Det tror jag man kan
underskriva, och jag skulle i detta sammanhang vilja uttala den förhoppningen,
att man vid undersökningar inom socialdepartementet och statens byggnadslånebyrå,
vad landsbygden beträffar, lägger huvudvikten vid försök till sanering
av byggnadsbeståndet på sådant sätt att man bedriver en så omfattande
verksamhet som möjligt på bostadsförbättringarnas område. Det är i regel så
att det vid en gård på landet, vare sig det är en bondgård eller en annan bostadsbyggnad,
det finns byggnader, som med relativt små kostnader — åtminstone
jämfört med dem som det här kalkyleras med — kunna sättas i stånd
och bli en utmärkt bostad, som motsvarar den standard som i övrigt finns på
orten och därmed också sammanfaller med den allmänna uppfattningen där om
saneringen. Detta sagt utan att jag vill underkänna den verksamhet det här
talas örn. Jag har med detta endast velat stryka under de kommunala representanternas
ekonomiska synpunkter på hithörande frågor. Jag är inte övertygad
örn att man kan lasta dem alltför mycket när de iaktta en viss försiktighet.
De ha en annan uppfattning och se på spörsmålen på annat, framför allt
kanske mera ekonomiskt sätt än man gör här uppe i den högsta beslutande
församlingen.

Herr talman! I övrigt anser jag, att denna verksamhet kan vara värdefull,
men man skall inte överdriva kraven på kommunerna.

Herr Persson i Tidaholm: Endast en kort replik till herr Hammarlund,
som nog missuppfattat mig då''lian påstod, att jag utnyttjat flykten från
landsbygden på sådant sätt, att jag riktat mig mot något särskilt håll i det
avseendet. Örn herr Hammarlund ser efter i protokollet, när det kommer honom
till handa, skall han finna att jag starkt understrukit, att flykten från
landsbygden är ett stort problem, som vi från olika håll och olika läger behöva
ägna all nödig uppmärksamhet, även om, som mina ord folio, en och annan
vid något enstaka tillfälle använder denna flykt ifrån landsbygden för att
skapa motsättningar mellan stad och landsbygd. För min del kan jag inte underlåta
att göra en sådan liten parentes i detta sammanhang, då jag tror mig
ha starkt fog för densamma.

_ Denna debatt gläder mig emedan man ifrån olika håll och olika meningsriktningar
här i kammaren har betygat sin vilja att göra var och en vad på
honom eller henne ankommer för att få de missförhållanden rättade, som jag
har påtalat i min interpellation. Jag hoppas, att nu var och en i sin stad,
kommunalman eller icke kommunalman, försöker medverka till att detta missförhållande
verkligen blir rättat. Ty vi må här i den lagstiftande församlingen
skapa vilka lagar som helst —• vilja inte de verkställande organen ute i kommunerna
genomföra dessa lagar och levandegöra dem, då äro lagarna, som det
också förut har sagts, en gest och ingenting annat.

Herr Olsson i Gävle: Blott ett par ord med anledning av de praktiska erinringar,
som herr Eriksson i Frägsta och delvis även herr Hammarlund gjort.
Med de bestämmelser som gälla för denna verksamhet är det intet som helst
som utesluter, att man kan följa de vägar, som dessa båda herrar ha rekom Andra,

kammarens protokoll 19Ji4. Nr 9. 2

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

menderat. Jag skulle kunna ta ett exempel från en socken i Norrbotten, där
man har ungefär tio nybyggda egnahem och femtio, sextio ombyggda äldre fastigheter.
Det finns således ingenting som hindrar denna verksamhet. Jag
skulle också i sammanhanget vilja påpeka, att det finns ingenting stadgat om
att alla dessa finesser skola finnas. Detta skall prövas i varje särskilt fall,
och jag har alltid följt den principen, att det lyckligaste både för staten, kommunen
och framför allt för den som skall bo i huset är, att man försöker
få utgifterna i ett visst förhållande till den där boende familjens inkomst. Ty
det är meningen att man skall bo kvar där och inte efter fyra, fem år flytta
ifrån det hela när familjebidraget upphör.

Jag skulle emellertid till den kraft och verkan det hava kan vilja sluta med
att säga ungefär detsamma som jag tillät mig säga i ett föredrag hos landskommunernas
förbund i höstas: kommunalnämnderna skola komma ihåg, att
det är kommunalnämnderna som är det prövande organet och inte trähusagenterna! Härmed

var överläggningen slutad.

§ 7.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och remitterades därvid till statsutskottet propositionerna:

nr 155, angående anslag till ersättningsanskaffningar och förnyelsearbeten
för kommunikationsverken m. m.;

nr 156, angående lån till Haparanda stad för byggande av polishus;
nr 157, angående avskrivning av kapitalinvesteringar i Svenska skifferoljeaktiebolaget; nr

158, angående anslag till främjande av handelsfartygs förseende med
skyddsanordningar mot minsprängning;

nr 159, angående fortsatt statsgaranti för exportkredit;
nr 160, angående bidrag till Svenska textilforskningsinstitutet; och
nr 161, angående statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande
innehavare av befattningar, vilka vid upphörande av rådhusrätterna
i samma städer komma att indragas m. m.; samt

till jordbruksutskottet propositionen,

nr 162, angående anslag till ersättningsanskaffningar och förnyelsearbeten
för statens reproduktionsanstalt för budgetåret 1944/45, m. m.

§ 8.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 451 av herr Mårtensson m. fl.; och

nr 452 av herr Skoglund i Umeå m. fl.; samt

till behandling av lagutskott motionerna:

nr 453 av herr Andersson i Göteborg; och
nr 454 av herr Thäpper m. fl.

§ 9.

Föredrogs den av herr Onsjö vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

statsrådet och chefen för socialdepartementet, angående de direktiv, vilka
lämnats den s. k. kommunindelningskommittén, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 3, i anledning av väckt motion
örn skolstyrelses övertagande i vissa fall av skolråd tillkommande uppgift.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

_ Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 4, i anledning av väckt motion
angående utredning örn åstadkommande av centraliserad medelsförvaltning
i landskommunerna.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

Herr Severin i Gävle: Herr talman! Jag har tillsammans med herr Persson
i Växjö väckt en motion örn »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit ville
anhålla örn skyndsam utredning angående åtgärder i syfte att påskynda en,
mera allmän ^övergång till centraliserad medelsförvaltning i landskommunerna».
Vi ha då närmast tänkt oss, att medelsförvaltningen skulle vara centraliserad
till kommunalnämnderna. Utskottet avstyrker motionen under motivering
att kommunindelningskommittén har frågan örn en allmän centralisering
av medels förvaltningen under omprövning. Jag ber dock att få anföra ett par
synpunkter på spörsmålet.

Frågorna örn en rationell kommunindelning och örn en centraliserad medelsförvaltning
äro, såvitt man kan se, två skilda frågor, även örn det givetvis finnes
ett visst sammanhang dem emellan. En rationell kommunindelning kommer
det förmodligen att ta. något årtionde att genomföra, men under tiden måste
frågan om en centraliserad medelsförvaltning lösas. Det är enligt min uppfattning
ett problem som både kan och bör lösas oberoende av hur det går med
frågan örn den kommunala indelningen.

Utskottet har självt i sitt utlåtande anfört, att en, centraliserad medelsförvaltning
endast har genomförts i ett fåtal kommuner, eller i 34 köpingar, 12
municipalsamhällen och 149 egentliga landskommuner. Om man då vet, att
det den 1 januari 1943 fanns 2 343 landskommuner, 56 köpingar och 238 municipalsamhällen,
framgår det val utav detta, att det stora flertalet av landets
kommuner alltjämt Ilar sitt kassaväsende decentraliserat. Det lär finnas kommuner,
där skattebetalarnas medel äro fördelade på ett tjugotal olika kassor.
Fattigvårdsstyrelsen har sin kassa, barnavårdsnämnden har sin, skolstyrelsen
har sin, etc. Det har t. o. m. inträffat i en kommun som jag känner till, att
fattigvårdsstyrelsen, tvingats att uppta kortfristiga banklån i brist på likvida
medel, medan samtidigt hälsovårdsnämnden haft pengar placerade på bank.
Ett sadant förhållande kan inte betraktas som rationellt ur penningförvaltningssynpunkt,
anser jag.

Då kan man fråga sig: varför använda sig nu inte kommunerna av de möjligheter
som de ha enligt 44 § i kommunallagarna att genomföra en centraliserad
medelsförvaltning? Orsakerna till detta äro givetvis många. I de stora kommunerna,
där man genom e.n centraliserad medelsförvaltning skulle tvingas anställa
tjänstemän, är det givetvis rädslan för att avhända sig den kommunala
självbestämmanderätten som gör sig gällande. Man menar nämligen, att man

Motion angående
utredning
om
ås''adlcommande
av
centraliserad
medelsfårvaltning
i landskommunerna.

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Motion angående utredning örn åstadkommande av centraliserad medelsförvaltning
i landskommunerna. (Forts.)

genom anställande av en kommunalkamrerare rubbat på det kommunala självstyret.
I de mindre kommunerna har man väl ansett, att frågan icke varit aktuell,
även örn man för varje dag gör ekonomiska förluster på grund av att man
har sitt kassaväsende decentraliserat på ett flertal kassor.

Jag tror därför, att man så småningom, oavsett hur det går med frågan om
kommunindelningen, måste vidtaga sådana åtgärder, att man påskyndar en
mera allmän centralisering av medelsförvaltningen i kommunerna. Det kommer
givetvis att i de större kommunerna aktualisera frågan örn anställande av
tjänstemän. Men detta behöver icke betyda, att man gör något ingrepp i den
kommunala självbestämmanderätten. I de mindre kommunerna kan för övrigt
säkerligen allt fortfarande kommunalnämndens ordförande eller kommunalnämndens
kassör sköta hela den centraliserade medelsförvaltningen.

Herr talman! I samma mån som staten på olika sätt underlättar för kommunerna
att driva sin verksamhet genom statsbidrag i olika former eller genom
skatteutjämningsbidrag, bör staten också se till, att kommunernas pengar
förvaltas på ett förnuftigt sätt.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Motion om Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 5, i anledning av väckt inoskyldighet
att tion om införande i gällande lagstiftning av skyldighet att lämna suppleant
lämna mpple- meddelande örn tid för sammanträde med kommunala nämnder och styrelser.

ant meddelan- . ... .

de om tid. för Uti en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
sammanträde motion, nr 178, av herrar Ekdahl och Andersson i Malmö hade hemställts,
neda nånmdér >>a^ riksdagen mätte besluta sådana ändringar i gällande lagstiftning, att skyloch
styrelser, dighet att lämna suppleant meddelanden örn när sammanträdena med kommunala
nämnder och styrelser äger rum införes, samt att konstitutionsutskottet
måtte utarbeta härför erforderlig lagtext».

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Källman, Karl August Johanson, Sven
Hansson, Mosesson, Hällgren, Spångberg och Ekdahl, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit ville anhålla
örn utredning och förslag till sådana ändringar eller tillägg i gällande
lagar och författningar, att suppleanterna skulle underrättas örn när sammanträden
med kommunala nämnder och styrelser ägde rum.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Hällgren: Herr talman! Kommunallagarna innehålla vissa bestämmelser
örn när suppleanter skola inträda i tjänstgöring vid sammanträde i
kommunalnämnd, kyrkoråd och skolråd samt skolstyrelse. Suppleant skall
i regel inkallas när den ledamot är frånvarande, som suppleanten skall ersätta.
Emellertid innehålla lagarna bestämmelser, som stadga att det är suppleant
obetaget att även eljest närvara vid nämndens, rådets eller styrelsens sammanträden.
Men ingenstädes finnes någon föreskrift örn att suppleanterna skola
underrättas örn när sammanträdena skola hållas. Som ett kuriosum kan jag
inom parentes nämna, att t. ex. en kyrkoherde har rätt att närvara vid en

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Motion om skyldighet att lämna suppleant meddelande örn tid för sammanträde
med, kommunala nämnder och styrelser. (Forts.)
skolstyrelses sammanträde, men att det icke finns någon bestämmelse örn
att kyrkoherden skall underrättas örn tiden för sammanträdet.

Nu har här motionerats örn att suppleanter skola underrättas om när sammanträdena
skola äga rum. Vi reservanter vid detta utskottsutlåtande ha funnit
det vara en självklar sak, att örn suppleanterna ha rätt att närvara vid sammanträdena
de också skola underrättas örn när sammanträdena skola hållas. Detta
är ingen stor fråga, men det kan ha en ganska stor betydelse för dem som
skola deltaga i sådana styrelsers och nämnders sammanträden i stället för
ordinarie ledamöter och fatta beslut, att de i förväg hinna i någon mån sätta
sig in i den kommunala förvaltningens angelägenheter.

Nu har redan första kammaren bifallit reservationen i detta ärende, och
jag skall, herr talman, be att i denna kammare få yrka bifall till densamma.
Emellertid har första kammaren med hänsyn till att det här gäller endast
de kommunala nämnders och styrelsers sammanträden, vid vilka suppleanterna
lia rätt att närvara, gjort följande formulering av klämmen: »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Majit ville anhålla örn utredning och förslag till sådana
ändringar eller tillägg i gällande lagar och författningar, att suppleanterna
skola underrättas om när sammanträden med kommunala nämnder och styrelser,
vid vilka de äga närvara, äga rum», vilken ändring innefattas i mitt yrkande.

I detta anförande instämde herrar Mosesson och Mäler.

Herr Ekdahl: Herr talman! Då jag tillsammans med herr Andersson i
Malmö genom en motion bragt denna fråga inför riksdagen, skall jag be att
få komplettera det anförande herr Hällgren nyss höll genom att säga något
örn de motiv vi motionärer haft för vår framställning.

Vi ha ansett, att den rättighet, som givits en suppleant att närvara vid ett
sammanträde — även då han icke får lov att »sitta vid bordet», som vi bruka
säga i riksdagen när det gäller utskottssammanträdena — ger en möjlighet
för vederbörande till skolning i den kommunala verksamhet, som väljarna
ansett honom lämplig för och som han förmodligen själv intresserar sig
för. Det är ju klart, att kunde man på detta sätt få en rad suppleanter så att
säga i förtid bekanta med det kommunala arbetet, skulle det ha en mycket
stor betydelse. Örn vi antaga, att det i varje kommun i Sverige sitter tio
suppleanter på olika kommunala sammanträden och på detta sätt förbereder
sig, betyder detta, att vi ha bortåt 25 000, i regel rätt unga människor, som
på ett utmärkt sätt skolas för kommunala uppgifter. Äro vi stolta över den
kommunala självstyrelse, som tiderna igenom byggt upp vår svenska demokrati,
böra vi också vara angelägna örn att detta uppbyggnadsarbete fullföljes och
söka ordna så. att en tillräckligt omfattande medborgarkår tillräckligt tidigt
är bekant med de kommunala uppgifterna.

Det är huvudsakligen dessa motiv vi byggt på i vår motion. Vi ha emellertid
också räknat med att de betydande krav, som redan i våra dagar ställas på
dem som skola sköta det kommunala arbetet, komma att efter hand ytterligare
skärpas. Det talas ofta örn att vår kommunala självstyrelse tränges undan. Vi
tro just icke på någon sådan utveckling, utan vi äro snarare höjda för att tro,
att de vittomfattande samhällsuppgifter, som statsmakterna komma att lagfästa,
i högre grad än nu läggas i de kommunala myndigheternas händer. Det
är sålunda icke bara med tanke på nuet utan även med tanke på framtiden man
bör se till, att för de kommunala uppgifterna utbildas en medborgarkår, som
både vill och kan sköta dem.

Med hänsyn till vad jag nu anfört ber jag, herr talman, att få instämma i

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Motion om skyldighet att lämna suppleant meddelande om tid för sammanträde
med kommunala nämnder och styrelser. (Forts.)
herr Hällgrens yrkande om bifall till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen med deli av herr Hällgren föreslagna ändringen.

Herr Thorell: Herr talman! Vid behandlingen av denna fråga inom utskottet
frågade jag och flera andra, örn det var någon av utskottets ledamöter,
som kunde påvisa exempel på att något verkligt behov förelåg av att vidtaga
den åtgärd, som här är föreslagen. Det kom icke fram ett enda exempel på den
saken. Och jag undrar icke på det. Jag är nämligen i motsats till de två föregående
talarna av den uppfattningen att intet som helst behov föreligger. Jag
stöder mig därvidlag på egen erfarenhet. Jag har under trettio år varit kommunalnämndens
ordförande och tidvis även ordförande i andra styrelser, och jag
har aldrig någonsin hört framställas en önskan från suppleanternas sida att
erhålla kallelse till sammanträdena. Det är för övrigt helt naturligt. Vi ha
gått en genväg, då vi funnit det praktiskt att ledamöterna, när de icke haft
tillfälle att vara med, icke behövt gå omvägen att anmäla detta för ordföranden,
utan endast fått meddela det var och en till sin suppleant, som då i stället
har fått komma på sammanträdet ifråga. Jag har heller icke hört att till
någon av mina kamrater bland kommunalmän framställts någon sådan önskan.

När jag fick se motionen, verkade den ganska underlig. Den åtgärd, som föreslås
genomförd av motionärerna, skulle öka vårt arbete väsentligt ute i kommunerna.
Vi skulle vid vissa tillfällen få utfärda dubbla kallelser till samma
suppleanter. Det står nämligen i reservationen, att suppleanten skulle få reda
på, huruvida han kallades såsom suppleant utan att inträda i ordinarie ledamots
ställe eller örn det senare skulle bli fallet. Först skulle då kallas alla
ordinarie ledamöter och samtidigt alla suppleanter. Så komme det kanske återbud
från en av de ordinarie ledamöterna. Då skulle vederbörande suppleant ha
ett nytt brev, däri det stöde, att han icke bara skulle sitta med vid sammanträdet
utan även deltaga i förhandlingarna och i besluten. Vi få dock komma
ihåg, ärade kammarledamöter, att ett mycket stort antal av landets kommunalmän
icke äro avlönade kommunalkamrerare, av vilka man kan fordra både det
ena och det andra i fråga örn arbete av expeditionell natur, utan förtroendemän
med litet eller intet ekonomiskt vederlag. De äro också män som ha mycket
annat att göra. I denna kammare och i medkammaren sitta säkert många,
som få sköta kommunala uppdrag vid sidan av ett så fordrande kall som riksdagsmannaskapet
jämte andra uppgifter av allmän och enskild art.

Man har talat örn den kommunala självbestämmanderätten och att det undan
för undan göres intrång på denna. Ja, det är nog riktigt, och det kanske är
nödvändigt på grund av att staten numera betalar mycket stora belopp för
kommunala ändamål, såsom t. ex. för skolväsendet. Men det är onödigt att
göra ingrepp på områden, där aldrig så litet händighet, förtroende och samarbete
mellan människor är tillräckligt för att lösa frågan. Så har det varit i
tider som gått, och det har fungerat på ett enligt min mening utmärkt sätt.
Jag anser, att vi icke skola alltför mycket uppamma det paragrafrytteri, som
herr Hammarlund mycket riktigt talade örn för en stund sedan. Det lia vi nog
alla, vi som sysslat med dessa frågor, en stark känsla av. Jag tycker, att riksdagen
skulle kunna visa våra kommunalmän ute i landet, som göra ett så oerhört
samhällsnyttigt arbete, det förtroendet, att de få klara en så enkel fråga
som denna själva. Säkerligen behöver ingen suppleant, som önskar bli inkallad
till sammanträde och anmäler detta för vederbörande ordförande, riskera att
icke få kallelse till varje sammanträde, om han verkligen är intresserad. Beklagligtvis
är icke intresset så stort, som herr Ekdahl synes förutsätta när han

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Motion om skyldighet att lämna suppleant meddelande örn tid för sammanträde
med kommunala nämnder och styrelser. (Forts.)
säger, att man kan tänka sig att tio suppleanter skulle sitta och höra på vid ett
sammanträde. Men vi kunna icke fordra av kommunalmännen, att de skola
vara så mycket bättre än vad vi själva äro i riksdagsutskotten. Det händer ju
att det sitter några stycken runt väggarna, men det händer också att stolarna
där äro tomma. Vi få tänka på hur vi göra själva och icke fordra mera av
andra.

Med stöd av den erfarenhet jag har i denna fråga — och min uppfattning
delas av majoriteten inom utskottet, en majoritet som ju består av ett stort antal
kommunalmän — ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Janson i Frändesta och Nolin.

Herr Wallentheim: Herr talman! Då jag kommer att rösta för det yrkande
som herr Hällgren här ställt, vill jag kommentera min röstning med ett par
ord och ange huvudskälen för mitt ståndpunktstagande.

Det skäl, som för mig varit avgörande — utom dem som utvecklats i reservationen
— är att jag anser frågan örn rekrytering av folk till de kommunala
uppdragen så viktig, att man bör göra vad som överhuvud taget är möjligt
för att framkalla ökat intresse och ökad villighet att följa med och. sätta sig
in i de frågor som möta. Vi tala så ofta örn att man icke får fram tillräckligt
med unga krafter i det samhälleliga arbetet, framför allt inom det kommunala
arbetet. Jag tror, att detta i mycket hög grad sammanhänger med att man icke
förstått att knyta ungdomens intresse till det aktiva kommunala arbetet. Om
man verkligen går fram på den vägen, att man ordentligt underrättar suppleanterna
örn sammanträdena — i regel äro ju suppleanterna att finna bland de
yngre — ger man dem därmed en vink örn och en inbjudan till att mera följa
det löpande arbetet. Jag tror, att man på detta sätt så småningom skall kunna
få fram ett ökat intresse. Suppleantskapet skall icke betraktas såsom något
tämligen värdelöst, utan som en förberedelse för kommande aktiva insatser...

Det andra skäl jag har för min ståndpunkt sammanfaller, så vitt jag förstår,
närmast med herr Ekdahls synpunkter. Det är önskvärdheten av att slå vakt
om den kommunala självstyrelsen. Jag har för min del den bestämda uppfattningen,
att skola vi kunna göra detta, är det nödvändigt att vi söka få tillräckligt
med folk, som kan bära upp de kommunala förtroendeuppdragen, och
taga hand om de många uppgifterna. Det bör ligga i en kommunal lednings
händer att söka utnyttja även suppleanterna för aktivt kommunalt arbete.
Skall detta kunna ske, kan det icke göras på annat sätt än genom att man knyter
suppleanterna kontinuerligt till det arbete det här är frågan örn. Jag kan
taga ett exempel från min egen hemkommun. Jag är ordförande i folkskolestyrelsen
där. Vi äro elva ordinarie ledamöter och lika mångå suppleanter. Jag
vet icke hur vi skulle kunna utföra ett ordentligt arbete inom folkskolestyrelsen,
örn vi icke hade möjlighet att också utnyttja suppleanterna, låta dem närvara
vid sammanträdena och ge dem specialutredningsuppdrag.

Nu kan man ju säga: denna sak kunna kommunerna ordna som de själva
tycka — det behövs inga föreskrifter på denna punkt. Jag vet, att frågan örn
att kalla suppleanterna till sammanträdena varit uppe på olika håll, men jag
vet också, att man inom många kommunalförvaltningar sagt, att det icke är
nödvändigt att underrätta suppleanter och att man icke vill i det fallet åtaga
sig några förpliktelser. Jag tror att det voro angeläget, att man genom ett bifall
till det yrkande herr Hällgren här ställt ströke under från riksdagens
sida, hur man ser på detta problem. Därför ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till herr Hällgrens yrkande.

Herr Hoppe instämde häruti.

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Motion om, skyldighet att lämna suppleant meddelande om tid för sammanträde
med kommunala nämnder och styrelser. (Forts.)

Herr Thorell erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Med anledning av herr Wallentheims yttrande vill jag säga, att då de
ordinarie ledamöter inom kommunalförvaltningen, som han talade om, icke
ansett det vara nödvändigt att kalla suppleanterna, är det tydligt att det finns
en allmän mening att det är onödigt. Man vet, att det går att lösa frågan på
ett annat sätt. Herr Wallentheim visade klart och tydligt, att han är ganska
ensam om sin mening.

Härefter yttrade

Herr Fast: Herr talman! Jag anser att man icke bör göra denna fråga
större än den är. Något med den kommunala självstyrelsen att göra kan jag
icke se att den har. Här är icke frågan örn ett ställningstagande till spörsmålet,
huruvida suppleanter skola få rätt att närvara vid sammanträdena och om
suppleanterna skola kallas eller ej, utan här är det fråga örn, huruvida man
anser det nödvändigt att ändra de lagar vi ha för att suppleanterna skola kunna
få tillträde. Jag tycker, att man skall skilja på dessa två ting. Gör man
det, finner man, att frågan sannerligen icke är stor.

Det yrkande, som ställdes i denna kammare till följd av ändrings yrkandet
i första kammaren är ett tydligt bevis på att motionärerna icke kunna fullfölja
sin egen tankegång. Ty först måste man skaffa suppleanterna rätt att
vara närvarande, innan man kan utfärda kallelse. På den punkten avstår
man från att ställa något yrkande därför att motionen är skriven som den är
och med hänsyn till att konstitutionsutskottet icke har befogenhet att gå in
på frågor, som ligga utanför dess område, frågor i vilka vi lia en speciell lagstiftning.
Da är det ju klart, att det endast kan bli tal örn ändring i de kommunallagar,
som stadga rätt för suppleanterna att närvara vid sammanträdena.
Men skall man verkligen fortsätta med att lagstifta på detta sätt, att
man hittar på en liten sak här, en liten sak där, som behöver ändras, att man
gör en ändring i den lagen, en ändring i den lagen o. s. v., trots att starka
skäl icke föreligga? Hade det varit så, att vi stått inför en revision av dessa
lagar och önskat göra andra ändringar, skulle jag mycket väl ha kunnat tänka
mig, att det kunde vara skäl i att göra den ifrågavarande ändringen, som jag
icke har något principiellt att invända mot. Men att skriva till Kungl. Majit
för den lilla sak det här är frågan örn tycker jag verkligen är att gå litet för
långt. Ty vad är det för nämnder, där suppleanterna ha rätt att närvara? Jo,
i kommunalnämnd, kyrkoråd, skolråd och folkskolestyrelse. Men tänk på alla
andra kommunala styrelser, där man inte ens har skapat rätten för suppleanterna^
att närvara! Vöre det inte då skäl i att man rullade upp hela saken på
en gång, så att man först finge en utvidgning av rätten att närvara, som är
det viktigaste, och därefter _ ordnade med kallelser eller tillkännagivande att
sammanträde skall ske. Såvitt jag känner förfar man på det sättet, att örn det
finns en önskan om att suppleanterna skola erhålla meddelande om sammanträde,
så få de sådana, och jag kan inte tänka mig att kommunalmän skola
vara så inskränkta att de ha något att däremot erinra. Men vi lagstifta inte
på alla områden utan vi laga efter lägligheten, och här är väl ett område, där
vi åtminstone tills vidare i avvaktan på andra ändringar kunna även i fortsättningen
laga efter lägligheten.

Jag vill erinra örn att de lagar, som motionärerna egentligen här syfta på,
äro ganska många, jag tror inte mindre än 18—20 stycken, där det således
skulle företagas ändring och där man beträffande de flesta först skulle skaffa
den vidgade rätten för suppleanterna att närvara. Men vill man verkligen snö -

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Motion om skyldighet att lämna suppleant meddelande om tid för sammanträde
med kommunala nämnder och styrelser. (Forts.)
ra in i lagtvång allt detta, och räcker det nied att nian får ett meddelande om
sammanträde? Enligt min mening är det lika viktigt att man får vetskap om,
vilka ärenden som skola förekomma på sammanträdet, ty först när en suppleant
får vetskap örn vilka ärenden som skola förekomma, först då kan han
avgöra, örn han har något särskilt intresse av att infinna sig vid sammanträdet.
Då sade man i utskottet: Det kan han fråga någon annan om, han kan
hos någon annan inhämta, örn föredragningslistan upptar något som kan intressera
honom. Ja, det är i verkligheten på det sättet, att. de stå i god kontakt
med kamrater, som äro ordinarie ledamöter, och det är ingen svårighet för
dem, även örn de inte få någon kallelse, att veta när sammanträdena skola hållas.
I de flesta fall har man också sammanträdena regelbundet på bestämda
tider, och även när inte så är fallet äro inte avstånden större än att man kan
upprätthålla kontakten.

Yad jag har anfört och vad utskottet här sagt innebär inte något bestämt
avståndstagande från de synpunkter, som motionärerna här företräda, utan
bara det att man tycker att detta är något alldeles för litet för att separat
först och främst besvära Kungl. Majit med och sedan få ändringar av detta
Obetydliga slag i lagen utan att man därmed löser frågan, ty det stora flertalet
av nämnder kommer alltjämt att stå utanför och vara oreglerade med
hänsyn både till rätten för suppleant att närvara och till dennes kallande till
sammanträde. Jag tror således det finns fullgoda skäl att följa utskottet. Jag
skall för mitt vidkommande lova, att, därest det i sammanhang med andra ändringar
i dessa lagar kan visa sig vara lämpligt att taga upp denna fråga, jag
icke skall ha något att erinra däremot. Det är sålunda inte fråga örn, huruvida
suppleanterna skola få ha denna rätt eller inte, utan det är en lämplighetsfråga,
örn man hur länge som helst skall fortsätta med att rubba på en
och annan bokstav i lagarna, ehuru det inte är alldeles nödvändigt. Småningom
blir det så, att antingen får man lov att ständigt köpa nya författningar
och lagar eller också ha en rad komplement för att vara säker på vad som står
i lagen. Inte minst för kommunalmännen är detta synnerligen olyckligt, och
det klagas högljutt i bygderna över dessa ständiga ändringar, som inte äro
några mera betydande sakändringar.

Herr talman! Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Pettersson i Norregård.

Herr Ekdahl erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Gentemot herr Thorell vill jag framhålla, att jag varken i motionen
eller i mitt föregående anförande förutsatt, att det skulle finnas tio suppleanter
närvarande på samma sammanträde, utan jag antog att det kunde finnas tio
suppleanter i samma kommun på olika sammanträden som skulle bli skolade
för de uppgifter det är fråga örn. Vårt yrkande vill nu herr Thorell försöka
tolka såsom någon allmän misstro mot våra erfarna och respektabla kommunalmän
i kommunerna. Jag hyser det största förtroende för kommunalmännen i
kommunerna på olika håll i landet, t. o. m. för kommunalmännen i Frösunda,
men jag menar att det finns dock något som heter slentrian, och det finns också
på vissa håll en viss självgodhet, som inte är benägen att släppa fram de unga
vid sidan av de gamla kommunalmännen. Det är detta man inte skall lämna
rum för och inte heller för fullständigt godtycke, i vad gäller örn suppleanterna
skola kallas eller inte.

Herr Fast säger, att det blir ändå bara fyra stycken kommunala nämnder
och styrelser, där suppleanterna ha rätt att närvara — det finns en femte, herr

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Motion om skyldighet att lämna suppleant meddelande örn tid för sammanträde
med kommunala nämnder och styrelser. (Forts.)

Fast, nämligen polisnämnden — och skola vi stanna viel detta och inte sträcka
oss till så viktiga institutioner som fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd,
då ha vi gjort halvgjort arbete, menar herr Fast. Nu hör det till saken, att herr
Fast i konstitutionsutskottet gjort invändning just mot att man skall utsträcka
denna rätt till fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd, beträffande vilka i
motiveringen till reservanternas förslag säges: »Vi förutsätta, att vid en blivande
utredning bestämmelser införas om rätt för suppleanter i alla nämnder
och styrelser att närvara vid sammanträdena på samma sätt som för närvarande
gäller beträffande suppleanter i kommunalnämnd, kyrkoråd o. s. v.» I motiveringen
anhålles alltså örn detta. Yrkandet är ställt, även örn det inte förekommer
i klämmen.

Herr Fast tycker också, att när man inte begärt att suppleanterna skola få
fullständig förteckning över vad som skall förekomma på sammanträdena, så
ha vi ställt dem på bär backe. Jag förutsätter, att örn en suppleant är intresserad
av att vara närvarande vid sammanträdena, bör han också få veta, vilka
ärenden som där förekomma.

Herr Hällgren, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, _ yttrade:
Herr talman! Jag känner herr Fast som en mycket duktig och insiktsfull
kommunalman, men han har fått en viss fasa för allt vad suppleanter
heter. Det är kanske en erfarenhet från riksdagens utskott, där han kämpar för
att ledamöterna så långt möjligt skola sköta sina åligganden, och det är ju alldeles
riktigt.

Herr Fast gör många invändningar, och jag skall inte bemöta dem alla. Det
är ju så, att nämnders och styrelsers arbete varierar med hänsyn till kommunerna,
vilka i vårt land äro av skiftande slag. Där man inte har någon föredragningslista
kan givetvis en underrättelse ske per post eller per telefon eller
på annat sätt, men där man har föredragningslista bör givetvis även avskrift av
denna skickas till suppleanterna.

Med hänsyn till vad herr Fast sade örn att man inte bör skriva till Kungl.
Maj :t i en sådan här liten fråga vill jag bara lämna den upplysningen, att
jag har mig bekant att samma utskott enhälligt uttalat sig för skrivelse till
Kungl. Majit för att få andra bestämmelser i våra kommunallagar ändrade.
Det är således inte enbart denna sak som skulle bli föremål för en riksdagsskrivelse.

Vidare anförde

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Konstitutionsutskottet har på sista
tiden överraskat med sina förslag. Ibland lämnar konstitutionsutskottet mycket
radikala förslag i betydelsefulla frågor, men allt som oftast faller det tillbaka
på gammalt och vant, visar konservatism. Jag vet inte örn det är beroende på
suppleanterna inom utskottet att man kan bevittna detta skiftande i ståndpunktstagandet.

Här gäller det bara en liten fråga. Det gäller, huruvida suppleanter i vissa
kommunala nämnder och styrelser skola kallas till sammanträde eller ej, och
om det i lagen skall inskrivas, att de skola kallas. Mot förslaget att suppleanterna
skola kallas, har utskottet anfört, att det icke anser behov därav föreligga.
När jag läste detta funderade jag mycket noga på vad man egentligen
menade med detta »behov». Av herr Thorells anförande att döma skulle man
därmed mena, att det är inte ofta suppleanterna begära att få vara med på
sammanträdena. Ja, det kan ju hända, men jag undrar örn man inte ser litet

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Motion om skyldighet att lämna suppleant meddelande om tid för sammanträde
med kommunala nämnder och styrelser. (Forts.)
ensidigt på denna fråga. Här är det ju inte endast ett suppleanternas intresse,
utan, det är också i liög grad ett kommunernas intresse att suppleanterna bli
ordentligt insatta i kommunala angelägenheter, så att man får kommunalmän,
som kunna sina saker. Herr Fast är för sin del principiellt inte emot förslaget,
utan anser, att när det nu finns en rätt för suppleanterna att vara med, böra
suppleanterna också ha reda på när sammanträdena skola hållas, men ändå
anser herr Fast att vårt förslag, att det skall skrivas i lagen att suppleanterna
skola kallas, är onödigt. Jag trodde att herr Fast utgick ifrån, att suppleanterna
i fråga kallades till dessa kommunala sammanträden. Jag tror att det är
så i många fall, särskilt i städer och industrisamhällen, att suppleanterna
kallas, och även i många fall på landsbygden, men jag vet många fall, där
suppleanterna icke kallas. Och örn vi nu skulle anföra ett exempel på att
suppleanterna inte kallas till sammanträde, så har ju herr Thorell varit vänlig
nog att lämna ett sådant exempel. Suppleanterna kallas tydligen inte i den
kommun, där han är kommunal representant. Det är möjligt, att suppleanterna
inte framställt något önskemål örn det, men jag undrar, om det inte i denna sak
såväl som i andra fall skulle vara nyttigt för sakens egen skull att suppleanterna
vore med på sammanträdena och lärde sig behärska de kommunala frågorna.

Jag skall inte uppehålla tiden med detta, herr talman, ty det har redan
sagts tillräckligt mycket. Jag tycker emellertid att andra kammaren kan göra
liksom första kammaren, nämligen godkänna reservationen med den ändring,
som herr Hällgren här föreslagit, och jag iber för min del att få yrka bifall
till detta förslag.

Herr Fast erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Herr Andersson i Malmö sade, att konstitutionsutskottet överraskat
honom. Ibland är det mycket radikalt i sina förslag, men så återfaller det i
sin vanliga konservatism, eller något i den stilen.

Det är så, herr Andersson i Malmö, att när det gäller frågor som betyda
något, då är konstitutionsutskottets majoritet radikal, men om det skall kallas
för konservatism att man inte vill lagstifta i vilka småfrågor som helst, vill
jag gärna ta emot en erinran örn att vara konservativ därvidlag och radikal
i de stora sakfrågor, som ha betydelse.

Jag vill fästa uppmärksamheten på, att i många fall annonsera de nämnder,
som det här är fråga om, sina sammanträden, och då få ju suppleanterna reda
på sammanträdena liksom de ordinarie ledamöterna.

Vidare vill jag fästa uppmärksamheten på en sak som kanske förbisetts,
nämligen att om detta införes i lagen och en ordförande skulle försumma att
kalla en suppleant, så äro såvitt jag förstår alla de beslut, som fattats vid
ett sådant sammanträde, olagliga, ty de ha ju inte skett i den form som lagen
föreskriver. Det kan hända att man bör taga sig en funderare även på den
sidan av saken. I varje fall kan man fastslå, att det yrkande som här framställts
löser inte problemet. Det löser det endast i den begränsade form, där det i de
flesta fall inte föreligger något behov för suppleanterna att kallas till sammanträdena,
utan där dessa lia vetskap örn sammanträdes hållande och tiden därför.

Herr Andersson i Malmö, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, anförde: Herr talman! Herr Fasts yttrande gladde mig. Jag tar detta
yttrande såsom i viss mån en borgen för att konstitutionsutskottet framdeles
i betydelsefulla frågor kommer att intaga en radikal inställning.

Herr Fast anför bland sina motiv för att inte detta förslag skall gå igenom,

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Motion om skyldighet att lämna suppleant meddelande örn tid för sammanträde
med, kommunala nämnder och styrelser. (Forts.)
att detta är en så liten fråga att ändra lagen för. Så är icke fallet. Det har
nog vid olika tillfällen varit mindre anledning att ändra en lag än nu. Då nu
kommunallagarna ändå skola ändras — det föreligger ju förslag från konstitutionsutskottet
örn det — borde även denna fråga kunna tagas med.

Härpå yttrade:

Herr Petterson i Degerfors: Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning
av ett par saker i detta utlåtande som äro mycket oklara. Enligt utskottets
mening synes frågan som hittills lämpligen böra lösas icke genom
regler i kommunallagarna eller andra lagar utan genom lokala föreskrifter.
Örn man tar detta på allvar skulle man ju kunna tro, att frågan skulle kunna
lösas ganska smidigt lokalt genom att en fullmäktigeinstitution beslutar örn
att införa denna rätt för suppleanter att närvara. Men ett stycke längre ned
i utlåtandet säger utskottet, att när man kommer in på den fråga, som motionärerna
lia avsett, ställs man också inför frågan, huruvida suppleanterna ha
rätt att närvara vid sammanträdena eller inte.

Kärnan i denna fråga är ju huruvida suppleanterna ha rätt att närvara vid
sammanträdena eller inte. Det är föreskrivet i lagen, att i vissa styrelser och
nämnder få de vara närvarande, nämligen i kommunalnämnd, kyrko- och
skolråd o. s. v. Men det sägs ingenting örn fattigvårds- och barnavårdsnämnd,
taxeringsnämnd, hälsovårdsnämnd, pensionsnämnd etc., för att nu nämna några
av de viktigaste, där det enligt min mening är mycket svårt att få suppleanter.
Framför allt socialvården har ju blivit en hel vetenskap. Motionärerna sikta
till att även suppleanterna i dessa styrelser och nämnder skola få rätt att
närvara.

Det är en sak, som jag skulle vilja efterlysa i detta sammanhang. I Stockholm
få, enligt vad jag försport, suppleanterna både i fattigvårdsnämnd och
pensionsnämnd kallelse och även alla handlingar samt ha rätt att vara med
vid nämndernas sammanträde. Då menar jag att det är på sin plats att på landsbygden
suppleanterna i dylika styrelser och nämnder få rätt att deltaga.

Det är dessa saker som jag anser oklara, och de böra utredas, även örn därför
skulle erfordras en särskild skrivelse till Kungl. Maj :t.

Jag inskränker mig, herr talman, till att på grund av vad jag anfört yrka
bifall till herr Hällgrens förslag i detta ärende.

Herr Hallén: Herr talman! Jag har inte deltagit i detta ärendes behandling,
men jag känner mig ändå frestad att säga några ord.

Det är nog inte så, som den siste talaren säger, att utskottet anser att örn
detta skall regleras genom kommunala föreskrifter, det blir kommunalfullmäktige
eller stadsfullmäktige som skola besluta att suppleanterna skola närvara
eller bli kallade till sammanträdena, utan den frågan får väl då avgöras
av den nämnd eller styrelse det gäller. Vad beträffar t. ex. en barnavårdsnämnd
vore det, sade den föregående talaren, inte klart och tydligt angivet,
att suppleanterna ha rätt att närvara. Nej, det är visserligen sant att i kommunallagarna
anges vissa nämnder och styrelser, örn vilka det är tydligt utsagt
att suppleanterna ha rätt att närvara, men därav får man inte dra den slutsatsen,
att i övriga styrelser och nämnder, där sådana föreskrifter inte finnas,
det skulle vara förbjudet för suppleanterna att närvara. Jag har själv i ett
tjugotal år varit ordförande i barnavårdsnämnd, och vi ha alltid kallat suppleanterna,
oaktat det i lagen icke finns någon uttrycklig bestämmelse örn att
suppleanterna ha rätt att närvara.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Motion om skyldighet att lämna suppleant meddelande örn tid för sammanträde
med kommunala nämnder och styrelser. (Forts.)

Jag skulle korteligen vilja säga, att utskottet nog Ilar rätt i sin synpunkt att
detta är en sak som kan bli ordnad utan lagstiftning. Om i en kommun suppleanterna
i någon styrelse eller nämnd gärna vilja närvara och ordföranden
inte kallar dem, men de göra framställning örn att få tillträde till styrelsens
eller nämndens förhandlingar, så vore det en mycket dålig kommunal anda i
den kommunen, örn en sådan begäran inte skulle villfaras. Jag har aldrig hört
talas örn sådana kommuner, och finns det sådana äro de sorgliga undantag
ifrån en god regel.

Jag tror att den synpunkt, som herr Wallentheim framhöll, nämligen önskvärdheten
av att söka sprida intresset för de kommunala angelägenheterna i allt
vidare ringar, något som han har rätt i, kommer att tillgodoses redan inom
ramen av vad som nu är praxis och vad som är medgivet enligt lag, och därför
tycker jag att denna lagändring icke är av behovet påkallad.

Herr Hällgren: Herr talman! Motståndarna till detta förslag, även majoriteten
i konstitutionsutskottet, anföra som motivering för sin inställning, att
förslaget löser inte problemet för andra styrelser och nämnder än dem där
suppleanterna för närvarande ha rätt att deltaga i sammanträdena, och det är
ju riktigt. Men hade problemet varit utvidgat till att även omfatta fattigvårds-
och barnavårdsnämnd och andra kommunala styrelser och nämnder, hade
det i konstitutionsutskottets utlåtande hetat, att detta är specialförfattningar,
som konstitutionsutskottet inte har rätt att handlägga, och följaktligen
hade man avvisat motionen med den motiveringen. Reservanternas förslag går
ut på en utredning örn klarläggande av bestämmelserna i de lagar och författningar,
som konstitutionsutskottet har rätt att handlägga, och ingenting annat.

Herr Ekdahl: Herr talman! Jag har under min tid i konstitutionsutskottet
lärt mig att hysa mycket stor högaktning för herr Hallén och herr Fast såsom
medlemmar av den hjärntrust, vi ha i konstitutionsutskottet, men jag måste
säga att i dag har jag svårt att följa dem. Herr Hallén exempelvis sade
alldeles nyss, att han i Arvika hade som praxis att låta suppleanterna vara
närvarande vid varje barnavårdsnämndssammanträde. Jag förmodar, att de
också på förhand underrättas om när sammanträdet skall äga rum, och vilka
ärenden som skola behandlas. Detta skulle alltså kunna tjäna som motivering
för avslag på vår reservation! Jag kan icke förstå en sådan motivering. Snarare
borde det väl vara så, att det, som ''befunnits vara bra i Arvika, bör kunna
sträckas ut att gälla för även andra kommuner i vårt land.

Jag hann icke under de två minuter jag hade på mig för min replik säga
till herr Fast allt vad jag hade att andraga. Bland de stenar herr Fast vill
vältra i vägen för reservationen är också den, att suppleanterna, eftersom de
icke veta vad som kommer att behandlas på ett sammanträde bli litet vilsna
och icke veta örn de skola eller icke skola bevista sammanträdet i fråga. För
egen del måste jag säga, att om jag sitter som suppleant i en viktig institution
med rätt att närvara vid dess sammanträden, så infinner jag mig väl också,
om jag icke har alldeles särskilda förhinder, även örn jag inte precis har reda
på vad där skall behandlas. Jag skulle emellertid tro, att örn vi kunde förmå
andra kammaren att biträda det beslut, som första kammaren nyss fattat
och sålunda likadana bestämmelser komma att gälla för hela landet, det blir
angeläget för varje ordförande att meddelandena till såväl ledamöterna som
suppleanterna få samma innehåll och att det alltså kommer att lämnas uppgifter
örn vad som skall behandlas på sammanträdet.

Det har sagts här i debatten, att detta är en liten fråga. Nej, det är det icke.

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Motion orri skyldighet att lämna suppleant meddelande om tid för sammanträde
med kommunala nämnder och styrelser. (Forts.)

Det gäller ett led i och en komplettering av vår demokratiska självstyrelse,
och därför, herr talman, vidhåller jag mitt nyss ställda yrkande.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen, dock med den
ändring i reservanternas hemställan, att efter ordet »styrelser» skulle tillläggas
orden »vid vilka de äga närvara», varom yrkande först framställts av
herr Hällgren; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hällgren begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 5, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit det av herr Hällgren under överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för nej-propositionen, vadan
kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen, dock med den
ändring i reservanternas hemställan, att efter ordet »styrelser» tillädes orden
»vid vilka de äga närvara».

§ 13.

Utgifter Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statens statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifhumdtitel.
^er för budgetåret 1944/45 under sjätte huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Kades till handlingarna.

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5.

Kades till handlingarna.

Punkten 6.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Punkten 7, angående barmarksunderhållet.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t under sjätte huvudtiteln, punkten
10, föreslagit riksdagen att till Barmarksunderhållet för budgetåret 1944/45
anvisa ett reservationsanslag av 48 200 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
L. Svedberg to. fl. (I: 198) och den andra inom andra kammaren av herr
Hällgren m. fl. (11:266), hade hemställts bland annat, att riksdagen vid behandling
av statsverkspropositionens sjätte huvudtitel, B. Väg- och vattenbyggnadsväsendet,
vägunderhåll och vägbyggnader, måtte besluta att till
Barmarksunderhållet för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag av
51 700 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 198 och II: 266 i vad de avsåge barmarksunderhållet,
måtte till Barmarksunderhållet för budgetåret 1944/45 anvisa
ett reservationsanslag av 48 200 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Hällgren: Herr talman! Jag har tillsammans med flera av kammarens
ledamöter väckt en motion angående anslag till barmarksunderhållet, i
vilken hemställes om en höjning av det av statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
begärda anslaget från 48 200 000 till 51 700 000 kronor,
alitsa med 3,5 miljoner. Jag gjorde för mitt vidkommande vid genomläsandet
av motiveringen till denna punkt i statsverkspropositionen den reflexionen,
att en höjning, av anslagsposten vore av behovet påkallad, detta icke
minst med hänsyn till vikten av att vägunderhållet skall kunna bedrivas rationellt
under det budgetår, som detta anslag avser. Grunden för beräkningen
av kostnaderna för barmarksunderhållet under budgetåret 1944/45 är de stater,
som vägdistrikten gjort upp för år 1943, och det sammanlagda beloppet
av dessa har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen höjt med 1 650 000 kronor. Det
belopp, vartill barmarksunderhållet beräknats för första halvåret 1944 skulle
uppgå till i runt tal 20,5 miljoner kronor. Såsom grund för detta belopp lågo
vägdistriktens stater för år 1942. Det har emellertid visat sig att dessa stater
för ar 1942 överskridits med icke mindre än 3,2 miljoner kronor eller med
6 procent. Nu tyda rapporterna från vägförvaltningarna ute i landet på att
även staterna för år 1943 blivit för lågt beräknade. Man måste också räkna
med att det anslag, som upptagits för första halvåret 1944, blivit tilltaget i
underkant, och fara föreligger för att man icke skall kunna inhämta eventuell
eftersättning av det vägunderhåll, som uppstått under de senaste 2 ä 3 åren
som en följd av krisen och myndigheternas direktiv på detta område.

Det starkaste motivet för en höjning av anslaget synes mig emellertid ligga
dari, att man vid anslagets fixering icke tagit hänsyn exempelvis till förhöjda
löner till olika inom vägväsendet arbetande grupper. Man har i det sammanhanget.
talat örn behovet av en rationalisering av vägväsendet, och det är ju
någonting, som man icke bör motsätta sig, förutsatt bara att de anställda icke
bli lidande på rationaliseringen. Jag vill passa på tillfället att här nämna,
att enligt socialstyrelsens uppgifter funnos 1939 21 000 arbetare anställda inom
vägväsendet men 1943 endast 11 000. Rationaliseringen kan icke drivas
mycket längre i fråga örn det manuella arbetet. Man kan heller icke förutse
resultatet av de förda löneförhandlingarna, vilka tråkigt nog för närvarande
äro avbrutna. Men säkert bär man därvidlag att räkna med ökade kostnader

Anslag till
barmarksunderMllel.

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Anslag till barmarlcsunderhållet. (Forts.)
för vägunderhållet. Framför allt har man emellertid icke tagit hänsyn till en
omständighet, som jag nu skall beröra, nämligen att det numera är ett ämbetsverk,
som med anslag från riksdagen har att ta hand om vägarna i stället
för förut vägdistrikten. Ett vägdistrikt upptog exempelvis i sin stat ett anslag
till barmarksunderhållet och ett till vintervägunderhållet. Hur mycket barmarksunderhållet
och vintervägunderhållet kunde komma att kosta bestämde
ju varken vägstyrelserna eller vägdistrikten eller människorna allena, utan det
var ju en sak, som berodde på väder och vind, årstidernas längd o. s. v. Var
det en lång och sträng vinter blev vintervägunderhållet mera omfattande och
därför dyrare, medan barmarksunderhållet blev kortare och billigare. Under
en mild vinter blev förhållandet tvärt örn. Då kunde också de, som hade hand
örn vägunderhållet, använda anslaget till vintervägunderhållet för att täcka
vad som brast i barmarksunderhållet och tvärtom, och örn de båda anslagen
tillsammans icke förslogo hade man ju alltid möjlighet att låna upp peng-ar.
När nu emellertid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall sköta vägunderhållet
finnas icke dessa möjligheter, ty nu får i händelse av en mild vinter anslaget
till barmarksunderhållet icke användas till vintervägunderhållet och vice
versa. Icke heller finns det nu några möjligheter att låna upp pengar, utan
enda vägen är att gå till Kungl. Maj :t och begära ytterligare pengar, örn icke
redan anvisade medel räcka till. Kostnaderna för barmarksunderhållet äro
sålunda till summan fixerade, och med hänsyn till vad jag här anfört synes
det mig sålunda föreligga full motivering för ett bifall till vår motion, i vilken
hemställts örn en höjning med 3,5 miljoner kronor av det anslag på 1,5
miljoner kronor, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen begärt för oförutsedda
utgifter. Härigenom skulle anslaget till barmarksunderhållet komma att uppgå
till 51 700 000 kronor. Motionärernas mening är att dessa medel, d. v. s.
5 miljoner kronor, skola reserveras för Kungl. Maj:ts räkning att vid behov
tillhandahållas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Jag skall, herr talman, icke ytterligare motivera motionärernas ståndpunkt,
utan jag hemställer att kammaren, i vad det rörer anslaget till barmarksunderhållet,
ville bifalla motionerna I: 198 och II: 266.

Under detta, anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Andersson i Prästbol: Herr talman! Som kammarens ledamöter torde
finna äro utskottets ledamöter eniga på denna punkt. Det har meddelats från
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att detta anslag är beräknat så pass högt
att det kan anses fullt tillräckligt. Jag vill i detta sammanhang också påpeka,
att till de kostnader, man enligt vägdistriktens stater haft att räkna med, lagts
dels ett belopp av 700 000 kronor för återhämtande av eftersatt förnyelse
av maskiner, byggnader och grustag och dels ett belopp av 1,5 miljoner
kronor till oförutsedda ofrånkomliga utgifter. Chefen för väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har inför avdelningen förklarat, att på denna punkt
behövs icke något ytterligare anslag, och därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Jag vill bara med få ord framhålla,
att så vitt jag vet har nog det förhållande, som inträdde vid årsskiftet, åtminstone
delvis utgjort motivet för att denna motion örn en höjning av anslaget
för nästa budgetår lagts fram. Jag får i detta sammanhang också säga, att
det icke var någon odelat angenäm bekantskap vägarbetarna fingo göra med
staten som arbetsgivare, när staten övertog vägväsendet. En hel del permitte -

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Anslag till barmarksunderhållet. (Forts.)
ringar ha sålunda skett liksom också en del avskedanden överallt ute i landet.
Under en annan punkt på dagens föredragningslista har emellertid regeringen
föreslagit ett avsevärt belopp till avhjälpande av hithörande missförhållanden,
och så vitt jag hört rätt skall kommunikationsministern i första kammaren lia
meddelat, att han beträffande underhållsbidraget har för avsikt att framlägga
en proposition örn ytterligare anslag under innevarande budgetår.

Aven på en annan punkt, som herr Hällgren också berörde, har arbetarnas
bekantskap med staten som arbetsgivare icke varit av angenämaste slag.
Jag syftar på svårigheterna att kunna träffa avtal på detta område. Jag
hoppas emellertid1 att avtal skall komma till stånd inom den närmastse tiden;
det ha både arbetarna och staten intresse av.

I fråga örn dessa väganslag skulle jag vilja framhålla såsom ett allmänt
önskemål att vägarna icke måtte bli sämre skötta än tidigare därför att staten
övertagit deras underhåll. Detta anslag avser nästa budgetår, och utskottet har
icke haft möjlighet att på en enskild motionärs förslag gå längre än vad
Kungl. Maj :t ansett sig kunna göra. Klart är emellertid att örn det under nästa
budgetår liksom under det innevarande skulle visa sig, att pengarna icke
räcka till, den möjligheten ju alltid finnes för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och departementschefen att hos riksdagen begära ett tilläggsanslag. Men det
är ju någonting som icke behöver skrivas ut i utskottets motivering, en sak,
som vi för övrigt diskuterat i utskottet. I första kammaren yrkade också vederbörande
motionär först bifall till motionen liksom herr Hällgren gjort här,
men med hänsyn till de upplysningar kommunikationsministern lämnade tog
förslagsställaren tillbaka sitt yrkande. Han ansåg säkerligen, att med det
löfte, som där givits, det syfte, som avsågs med motionen, skulle kunna nås.

Herr talman! Jag ber att under åberopande av vad jag här anfört få yrka
bifall till utskottets förslag.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt dels ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna i förevarande del;
och biföll kammaren utskottets i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 8—11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12, angående byggande av huvudvägar.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under sjätte huvudtiteln, punkten
15, föreslagit riksdagen att till Byggande av huvudvägar för budgetåret
1944/45 anvisa ett reservationsanslag av 4 500 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
L. Franzon m. fl. (I: 120) och den andra inom andra kammaren av herr
Thorell m. fl. (II: 192), hade hemställts, att riksdagen måtte bevilja ett anslag
å 250 000 kronor till anskaffande av en båtfärja att insättas på routen
Eknö—Furusund—Yxlan—Blidö.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte till Byggande av huvudvägar för budgetåret 1944/45
anvisa ett reservationsanslag av 3 900 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen
;

b) att motionerna 1:120 och II: 192 ej måtte av riksdagen bifallas.

Andra kammarens protokoll 1944. Nr 9. 3

Anslag till
byggande av
huvudvägar.

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Anslag till byggande av huvudvägar. (Forts.)

Vid denna punkt hade reservationer avgivits av

dels herrar Karl Andersson, Guslaf Karlsson, Boman, Berling, Persson i
Tidaholm, Lindholm och Åkerström, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

a) att riksdagen---4 100 000 kronor, att avräknas mot automobil skattemedlen; b)

att motionerna---— riksdagen bifallas;

dels ock herr Wallentheim utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Persson i Tidaholm: Herr talman! Vid denna punkt är fogad en
reservation av herr Karl Andersson m. fl. När denna fråga behandlades inom
avdelningen blev man där efter åtskilliga överläggningar — örn än från vissa
håll med viss tvekan — tämligen överens örn att skära ned detta anslag med
400 000 kronor. Detta belopp skulle i stället användas till höjning av
de av Kungl. Maj:t äskade anslagen till byggande av ödebygdsvägar
samt förbättring av bygdevägar och ödebygdsvägar. Dessutom skulle 200 000
kronor gå till ett annat ändamål inom samma huvudtitel. Man var således inom
avdelningen fullkomligt överens om att skära ned detta anslag till 4 100 000
kronor, och man var detta så mycket hellre som man nog ansåg, att de rubbningar,
som därigenom vidtogos, komme sådana anslagsposter som väl behövde
en förstärkning tillgodo. När vi sedan kommo fram till punkten Bidrag till
byggande av enskilda vägar delade avdelningen upp sig på två alternativ.
Enligt det ena alternativet, som förordades av fyra ledamöter, skulle anslaget
på denna punkt höjas med ytterligare 200 000 kronor. Det andra alternativet
innebar tillstyrkande av Kungl. Maj:ts förslag, i vad det gällde byggande av
enskilda vägar. Vi, som stodo för detta sista alternativ, föreslogo således en
höjning av huvudtitelns slutsumma med 200 000 kronor. När man kom till utskottet,
avföllo emellertid en del av avdelningens medlemmar från den ståndpunkt
de tidigare intagit, och resultatet blev, att man skar ned anslaget under
punkten Byggande av huvudvägar med ytterligare 200 000 kronor, och den
upptages nu till ett belopp av 3 900 000 kronor.

Jag är för min del ganska betänksam emot att på så sätt ytterligare skära
ned anslaget till byggande av huvudvägar. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
säger, att detta anslag är i väsentlig utsträckning avsett att disponeras till
förbättring av sådana vägar. Alla veta vi, att vi under de fyra sista åren
skurit ned så gott som samtliga anslag på sjätte huvudtiteln. Sjätte huvudtiteln
har varit den huvudtitel som kanske har blivit mest snålt behandlad. Det
kan icke vara riktigt att vara alltför njugg emot anslagen på denna huvudtitel.
Jag har därför den bestämda uppfattningen, att man med lugn kan följa reservanternas
förslag i detta fall. Jag är också bemyndigad att tala om att en
kamrat inom avdelningen, herr Danielsson, vilken var förhindrad att deltaga
i utskottsplenum, örn han varit närvarande, hade stått under den reservation
som vi ha avgivit.

Jag ber att med dessa ord, herr talman, få yrka bifall till den reservation
som är bifogad denna punkt och undertecknad av herr Karl Andersson m. fl.

Herr Thorell: Herr talman! För ett par år sedan hade vägst.yrelsen i
Stockholms läns östra vägdistrikt glädjen att på distriktets vägnar få mottaga
över en halv miljon kronor i bidrag från Smittska donationsfonden för byggande
av en väg över Länn askärgårdens öar från Solö över Storö—Humlö—
Svartnö till brygga på Eknö östra strand för åvägabringande av förbättrade
förbindelsemöjligheter mellan fastlandet och öarna inom Blidö kommun. Denna

Onsdagen den S mars 1944.

Nr 9.

Anslag till byggande av huvudvägar. (Forts.)
väg skulle varit färdigbyggd, om icke krigsförhållandena kommit emellan,
men på grund av brist på arbetskraft kan den beräknas bli färdig först instundande
höst. Emellertid är det endast till hälften som den vägen kan komma
till nytta, och den glädje, som stora grupper av Stockholms läns skärgårdsbefolkning
hyste, när (Jetta bidrag kom, har nu grumlats betydligt, då den inte
kan komma vidare från fastlandet ut till öarna, i detta fall främst Blidö och
Yxlan med tillhörande massor av småöar. Vägdistriktets styrelse och dess vägstämma
tillstyrkte ett anslag av 250 000 kronor till en planerad färja, -som
skulle gå från ändstationen för vägen ut till nämnda öar. Då kom emellertid
vägväsendets förstatligande emellan. Länsstyrelsen hann icke avgöra ärendet,
och följaktligen blev det så att företaget så att säga kom att hänga i luften.

Vi sågo ela ingen annan utväg än att vi gjorde försök nied framställning
motionsvis i riksdagen, väl medvetna örn att där skulle möta vissa formella
svårigheter. Sådana ha också gjort, att utskottet nu enhälligt avstyrkt motionerna.
Jag beklagar detta livligt, då utskottet i andra fall har visat sig behjärta
avsides liggande bygders svårigheter i fråga örn kommunikationer, i det
att det ökat anslagen till underhåll av ödebygdsvägar med 200 000 kronor. Det
är nog sä att de trakter, som jag talat örn, äro nästan lika isolerade, särskilt
vissa tider av året, som de trakter, som skulle få nytta av anslaget till ödebygdsvägar.
Jag beklagar livligt, att den avfolkning av skärgården, som har
försiggått under senaste årtiondena, inte kunnat hämmas genom en förbättring
av kommunikationerna, som här skulle komma att beröra ett jämförelsevis
stort område.

Även ur rent militär synpunkt skulle en sådan färja haft och lia stor betydelse,
ty den är så konstruerad att den inte behöver särskilda färjlägen. Den
behöver icke gå över en särskild route, utan kan lägga till vid vilken brygga
som helst, som är tillräckligt stark. Höjdläget skulle icke spela någon roll. Bilarna,
som skulle kunna tagas till ett antal av sex stycken — kanske minnet
sviker mig — skulle kunna forslas i land var som helst ute på öarna. Detsamma
skulle kunna bli fallet med stridsvagnar och dylikt.

Emellertid finns det, som sagt, ingen förhappning örn att det här skulle
kunna lyckas att vinna majoritet för ett yrkande om bifall till motionen. Jag
ser att kommunikationsministern är här. Jag vill därför begagna tillfället att
uttala den förhoppningen att han, när vägmyndigheterna nu skola taga detta
under närmare omprövning, vilket jag hoppas de göra så fort som möjligt, för
sin del med intresse kommer att beakta ''denna fråga, som han för övrigt icke
är främmande för. Det har tidigare gjorts vissa framstötar om kommunikationerna
i Stockholms skärgård överhuvud taget, och därvid har, vill .jag minnas,
även denna fråga nämnts. Jag har således, herr talman, intet yrkande, utan
har endast velat omtala motiven till motionen.

Herr Andersson i Prästbol: Herr talman! När man inom avdelningen
behandlat denna huvudtitel, Ilar man måst göra på samma sätt, som man gjort
på andra avdelningar av statsutskottet. Man har där försökt hålla sig inom
den kostnadsram, som har angivits i den kungl, propositionen. T detta fall
har man, ansett, att man på denna punkt skulle kunna pruta med visst belopp
för att därmed kunna höja anslagen till vägföretag under andra punkter i denna
huvudtitel. Man har också tänkt sig, att örn anslagsbehovet på här ifrågavarande
område skulle bli så stort, att det icke skulle kunna fyllas av detta anslag,
så finns det möjligheter för regeringen att kunna tillgodose behovet genom
andra anslag, som begäras av regeringen för arbetslöshetens bekämpande.
Därför har utskottet kommit till det resultat, som här framgår av utskottsutlåtandet.

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Anslag till byggande av huvudvägar. (Forts.)

Beträffande färjan, som herr Thorell talade om, finns det ju andra möjligheter
att taga upp det spörsmålet, och utskottet har icke ansett, att motionsvägen,
som man, här försökt sig på, skulle vara lämplig eller ens möjlig i detta
fall.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag på denna punkt.

överläggningen var härmed slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels
ock på bifall till den av herr Karl Andersson m. fl. avgivna, vid punkten
fogade reservationen; och blev utskottets berörda hemställan av kammaren
bifallen.

Punkterna 13—15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16, angående bidrag till byggande av vägar och gator.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Under de senaste riksdagarna har
jag motionsledes fört en skriftväxling med statsutskottet som rört vissa trafikfrågor.
Därvidlag måste jag visserligen säga, att statsutskottet varit mycket
artigt och vänligt i svaren. Däremot kan man icke utan vidare påstå, att resultatet
har varit särdeles lysande. I år har jag jämte ett par kamrater här
i kammaren ånyo tagit upp ett par trafikfrågor. I den punkt det här gäller
rör det en motion örn anläggande av särskilda cykelvägar.

Efterkrigstidens trafikproblem äro minst lika viktiga och betydelsefulla
som de övriga efterkrigsproblem som vi här diskutera, varför statsmakterna
enligt vår mening redan nu böra observera dessa trafikproblem. Motionen har
tillkommit i avsikt att framhålla, att åtgärder för anläggning av cykelvägar
äro motiverade såväl ur trafiksäkerhetssynpunkt som ur sysselsättningssynpunkt.
Jag kanske skall säga, att jag icke ämnar gå alltför vidlyftigt in på
denna sak. Utskottet har ju avstyrkt motionen. Men jag vill använda tillfället
att påvisa, hurusom det nuvarande trafikläget kännetecknas av en minskad
motortrafik på vägarna men en ständigt ökad cykel trafik. När motor trafiken,
som vi hoppas, snart kommer i gång igen, ha vi denna kraftiga cykeltrafik,
som tillsammans med all övrig trafik söker sig fram på våra gator och vägar.
En sak, som jag anser, att kammaren bör fästa vikt vid, är, att cykeln har
blivit, kanske icke minst för landsbygden men också för stora grupper av
folk i städer och samhällen, ett mycket nyttigt och framför allt populärt kommunikationsmedel.
Yi böra därför se till att de människor, som icke kunna
skaffa sig bil, icke skola bli nödsakade att lämna cykeln och släppa fram
motortrafiken till att ensam ha utrymmet på vägarna. Jag vill fästa riksdagens
uppmärksamhet på att man icke helt får förbise detta problem som kanske litet
längre fram kommer att anmäla sig mera allvarligt än nu.

För någon tid sedan hölls här i Stockholm ett sammanträde, anordnat av
motorsammanslutningar här i landet. I den diskussion, som där fördes, gjorde
man gällande, att bilen bör ha utrymme framför andra fordon i den framtida
trafiken. Jag ser, att statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
är närvarande här. Han var också närvarande på det sammanträdet. Jag skulle
väl tro att han fick samma intryck som jag, nämligen att bilisterna endast
tänkte på sina angelägenheter, medan vi andra -— fotgängare, cyklister och
andra trafikanter -— av denna diskussion att döma skulle ha mycket litet att
säga till örn när trafiken en gång i framtiden åter kommer att flyta i normala

Bidrag till
byggande av
vägar och
gator.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Bidrag till byggande av vägar och gator. (Forts.)
banor. Jag anser, att vi böra redan nu se till att åstadkomma sådana möjligheter
för en differentiering av trafiken på gator och vägar, att icke det ena trafikmedlet
utrotar det andra. Man måste se till att det icke blir krig på vägarna
mellan olika trafikmedel, utan gives rum för bådadera. Motorsammanslutningarna
ha givit ut en paroll som lyder: »Gör riksdagen motorvänlig!» Det är
en sak som man kanske icke har anledning att motsätta sig, men jag skulle
vilja säga, att det vore kanske mera angeläget att omforma den parollen till
att lyda så här: »Gör riksdagen trafikvänlig!» Därmed menar jag att riksdagen
bör tillse att alla trafikmedel få möjligheter till utrymme på vägarna.

Jag har inget yrkande, herr talman. Jag anser, det inte vore till någon nytta.
Med vad jag här har sagt har jag endast velat fästa uppmärksamheten på
detta problem, som har alltför litet beaktats i den nu pågående diskussionen
örn efterkrigsproblemen.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17, angående bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj:t under sjätte huvudtiteln, punkten
20, föreslagit riksdagen att till Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m.
för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag av 1 900 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft åtskilliga inom
riksdagen i ämnet väckta motioner.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
J. M. Bäckström m. fl. (I: 85) och den andra inom andra kammaren av herr
Sandberg m. fl. (II: 108), hade hemställts, att riksdagen måtte besluta,

att statsbidrag till enskild väghållning må utgå med sjuttio procent av
den kostnad, vartill underhållet av vägen skäligen må uppskattas, dock i
undantagsfall med åttio procent av nämnda kostnad, samt för iståndsättning
av bro eller färja eller för ombyggnad av trumma å väg med högst sjuttio
procent av den beräknade kostnaden för sådant arbete, och

att till bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. för budgetåret 19.44/
45 anvisa ett reservationsanslag av 2 650 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Vidare hade i två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herrar G. Sundelin och P. J. Näslund (I:1 119) och den andra inom
andra kammaren av herr Stjärne m. fl. (II: 200), hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära skyndsam utredning avseende vidgad
rätt till statsbidrag för förbättring och underhåll av enskild väg.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 85 och II: 103 i vad de avsåge anslagsberäkningen, till
Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. för budgetåret 1944/45 anvisa
ett reservationsanslag av 1 900 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen; b)

att riksdagen måtte, i anledning av motionerna I: 85 och II: 103, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet i sin motivering anfört
beträffande bidragsprocenten;

c) att motionerna I: 119 och II: 200 ej måtte av riksdagen bifallas;

d) att riksdagen måtte i anledning av motionen II: 4, i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla örn utredning rörande bibehållande av rätten till statsbidrag
även inom områden, som läggas under stadsplan;

Bidrag till
underhåll av
enskilda
vägar m. m.

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. (Forts.)

e) att motionen II: 147 ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

f) att motionen II: 90 ej måtte av riksdagen bifallas.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Bäckström, Svensson
i Grönvik, Nilsson i Steneberg och Äkerström, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

a) att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:85 och II: 103,--- 2 180 000 kronor, att avräknas mot automo bilskattemedlen; b)

att riksdagen måtte, i anledning av motionerna I: 85 och II: 103, besluta
höja allmänna bidragsprocenten för underhåll av enskilda vägar till

60 % och särskilda bidragsprocenten vid betungande väghållning till 70 %;

c) att riksdagen måtte, med bifall till motionerna I: 119 och II: 200. i

skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning avseende vidgad
rätt till statsbidrag för förbättring och underhåll av enskild väg;

d) att riksdagen---under stadsplan;

e) att motionen---åtgärd föranleda;

f) att motionen —- — -—- riksdagen bifallas.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Danielsson: Herr talman! Vid denna punkt är ju, som alla se, fogad
en reservation av herr Bäckström m. fl. Jag hade icke tillfälle att vara med
vid behandlingen i utskottet, men jag var med i avdelningen, då dessa frågor
föredrogos där. Enär jag då framställde samma yrkande, som nu framkommit
i reservationen, tillåter jag mig säga ett par ord.

Angående förhistorien beträffande underhållsbidraget till enskilda vägar
känna vi ju till att bidrag till byggande av enskilda vägar infördes 1918. Då
förbehölls det de fyra nordligaste länen. Det utsträcktes sedan till övriga delar
av riket. År 1939 infördes anslag också till underhåll av enskilda utfartsvägar
med upp till 50 % och i särskilt svåra fall till 60 % av den uppskattade
kostnaden. Sedan ha dessa förhållanden varit rådande under de gångna
åren.

Vid årets riksdag har emellertid väckts en motion av herr Bäckström m. fl.
i första kammaren och en av herr Sandberg m. fl. i andra kammaren om höjning
av bidragsprocenten till såväl byggande som underhåll av vägarna från
nuvarande 50 till 70 procent samt vid särskilt svåra förhållanden från nuvarande
60 till 80 procent. Detta krav har icke reservationen gått med på, utan
det är där prutat med ungefär två tredjedelar allra minst. Reservationen har
nämligen gått in för en höjning av underhållsbidraget från nuvarande 50 till
60 procent och — i likhet med utskottsmajoriteten — att man i de svåra fallen
skulle höja från 60 till 70 procent. Vad reservationen föreslagit betyder givetvis
en ökning av anslaget till enskilda utfartsvägar, nämligen med ett beräknat
belopp av 280 000 kronor.

I detta ämne har även väckts en motion av herrar Stjärne m. fl., vari yrkas
förnyad utredning avseende vidgad rätt till statsbidrag för förbättring och
underhåll av enskild väg. 1935 års särskilda vägsakkunniga hade som villkor
för statsbidrag föreslagit antingen att vägen skulle vara av väsentlig betydelse
för bygdens befolkning eller att det nödiga underhållet på grund av denna omständighet
vore synnerligen betungande. Den dåvarande kommunikationsministern
föreslog emellertid i proposition, som sedan antogs av riksdagen, att
dessa två alternativa villkor alltid skulle uppfyllas, för att statsbidrag skulle
utgå. På den grund utbyttes ordet »eller» mot ett »och», varför enligt nu gällande
bestämmelser såsom villkor för statsbidrag gälla både att vägen skall

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. (Forts.)
vara av väsentlig betydelse oell att underhållet skall vara synnerligen betungande.
Den på Kungl. Maj :ts initiativ genomförda ändringen utgjorde således
en betydande skärpning av de sakkunnigas förslag.

Båda motionerna ha i stort sett samma syfte, nämligen ett underlättande för
de mest avlägset boende att komma fram till allmän väg. Det torde inte vara
nödvändigt att använda många ord för att framföra en motivering härför.
Alla känna till denna motivering. Tidigare i dag uppstod för övrigt här i kammaren
en debatt örn flykten från landsbygden samt de eventuella botemedel,
som böra tillgripas för att hålla folk kvar där. Det finns givetvis inget patentmedel
härför. Det skulle dessutom behövas många sådana. Ett av dessa medel
för att hålla befolkningen kvar på landsbygden är dock att bereda de mest avlägset
boende möjlighet att komma fram till allmän landsväg. I den av herrar
Stjärne m. fl. väckta motionen har icke begärts någon ändring av gällande
bestämmelser, utan motionärerna ha inskränkt sig till att endast hemställa örn
en utredning i ämnet. I motionen har anförts olika utvägar för en förbättring
av förhållandena på detta område. Därvid har bl. a. påpekats, att de enskilda
vägunderhållarna i många fall skulle bli bättre hjälpta, om de finge möjlighet
att begagna de vägförbättringsmedel, som vore avsedda för de allmänna vägarna,
än örn de erhölle kontant subvention. Motionärerna lia således ställt sig
mycket moderata i sin framställning, och den av dem ifrågasätta utredningen
torde vara synnerligen lätt att genomföra.

Detta var i korthet mina synpunkter på denna fråga. Jag anser att de yrkanden,
som framförts i den under denna punkt i utlåtandet avgivna reservationen,
äro synnerligen behjärtansvärda. Utskottet har visserligen i sitt utlåtande mycket
välvilligt återgivit de i den av herrar Sandberg m. fl. väckta motionen
framförda synpunkterna örn att bördan för de enskilda vägarna skulle kännas
tyngre nu sedan staten övertagit det allmänna vägväsendet. Utskottet har
också medgivit att dessa synpunkter äro behjärtansvärda. I avvaktan på ytterligare
erfarenheter har utskottet emellertid icke ansett sig kunna nu tillstyrka
en höjning av bidragsbeloppen. Fem år ha emellertid snart förflutit, sedan de
nu gällande bestämmelserna på området infördes. Enligt utskottets, uppfattning
skulle det således vara erforderligt att vänta exempelvis ytterligare fem
år. Under denna tid komma svårigheterna särskilt i skogsbygderna att bli
ännu större för de vägunderhållande, och bl. a. på grund därav kommer avfolkningen
av landsbygden att fortgå i oförminskad takt.

Gentemot de synpunkter, som framförts i den av herrar Stjärne m. fl. väckta
motionen, har utskottet anfört, att utskottet icke kunnat finna tillrådligt att
nu föreslå någon utvidgning av anslagets användningsområde. Utskottet erinrar
i detta sammanhang örn att den nuvarande ordalydelsen fastställts i syfte
att skapa en klarare gräns för bidragsgivningen. Jag vet emellertid icke, om
den nuvarande ordalydelsen medfört någon sådan klarare gränsdragning. De
motiv, som kunna frambäras för lämnande av bidrag, äro nämligen fyrfaldiga.
Möjligheten att erhålla bidrag har emellertid blivit väsentligt beskuren
genom den av Kungl. Maj :t föreslagna skärpningen av de av de vägsakkunniga
uppställda villkoren.

Herr talman! Under hänvisning till vad jag nu anfört får jag yrka bifall till
den av herrar Bäckström m. fl. under denna punkt avgivna reservationen.

Herr Sandberg: Herr talman! Såsom herr Danielsson nyss erinrade örn bär
jag tillsammans med vissa andra ledamöter av denna kammare väckt en motion,
vari hemställes örn ett förhöjt procentuellt statsbidrag såväl till underhålls-
och förbättringsarbeten å sorn lill byggande av enskilda vägar. Jag lim -

Kr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. (Forts.)
nar icke uppta tiden med att närmare redogöra för motionens innehåll och de
däri framställda yrkandena. En sådan redogörelse lämnades ju av herr Danielsson.

Frågan örn byggande och underhåll av enskilda vägar är en fråga av ganska
stor betydelse. 1939, då den nuvarande ordningen i avseende på statsbidrag
för dessa ändamål bestämdes, beräknades de vägar, som skulle kunna bli berättigade
till underhållsbidrag, ha en sammanlagd längd av omkring 2 000 anil.
Denna siffra torde, icke vara för högt beräknad. Frågan är sålunda av betydande
storleksordning.

Det är som utskottet i det nu föreliggande utlåtandet framhåller riktigt, att
beslutet 1939, då riksdagen höjde underhållsbidraget för de enskilda vägarna
till 50 procent av den uppskattade kostnaden, innebar ett betydande framsteg
jämfört med de förhållanden, som tidigare rådde. Man kunde nämligen då
icke få något statsbidrag alls till underhåll av enskild väg. Åtskilligt har
emellertid hänt sedan 1939. Jag tänker därvid främst på statens övertagande
av det allmänna vägväsendet, vilket beslut fått återverkan även på nu ifrågavarande
område.

Utskottet bär i det nu föreliggande utlåtandet återgivit vissa synpunkter,
som framförts i den av mig väckta motionen. Utskottet säger sålunda, att det
i motionen framhållits, »att statens ansvar för vägväsendet, genom att staten
övertagit vägunderhållet, kommit att framträda tydligare samt att mot bakgrunden
härav vägbördan för de enskilda väghållarna kändes desto tyngre, i
all synnerhet som de oftast vore fattiga människor, bosatta i glest befolkade
trakter». Som eget omdöme uttalar utskottet i detta sammanhang, att »envar
måste finna dessa synpunkter behjärtansvärda». Jag konstaterar med tillfredsställelse
vad. utskottet härutinnan anfört. Som ett huvudsakligt skäl mot
en ytterligare höjning av bidragsprocenten anför utskottet emellertid följande:
»I avvaktan på ytterligare erfarenheter kan utskottet icke finna tillrådligt
att redan nu vidtaga någon höjning av det allmänna statsbidraget.» Jag
finner det tveksamt, vad utskottet kan mena med att man bör avvakta ytterligare
erfarenheter. Det kan väl näppeligen vara fråga örn att man skall behöva
längre tid än den som förflutit, sedan 1939 års beslut trätt i kraft, för
att se hur bidragsbestämmelserna verkat i praktiken. Jag tror därför att den
bakomliggande motiveringen för utskottets ställningstagande i denna punkt
varit en annan, nämligen det beslut, som i fjol fattades i vägfrågan, vilket på
denna punkt innebar, att avgörandet i frågor rörande de enskilda vägarna
överflyttades från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till länsstyrelserna. Tidigare
bade också länsstyrelserna omhänderhaft dessa frågor, men 1939 överflyttades
de till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Den i fjol vidtagna ändringen
med avseende på den myndighet, som nu har att handlägga ifrågavarande
ärenden, kan emellertid icke anses innebära sådana ändrade förhållanden,
att det skulle motivera ett uppskov med den i motionen föreslagna höjningen
av bidragsprocenten. Det torde nämligen i de flesta fall vara så, att
samme förrättningsman, som tidigare hade att i första hand bedöma, huruvida
en enskild väg skulle erhålla statsbidrag eller icke, och som skulle uppskatta
storleken av den kostnad det gällde, kommer att även med den nu införda ordningen
få utföra dessa förrättningar. För närvarande är så fallet åtminstone
i Västerbottens län. Då kallades förrättningsmannen länsschaktmästare. Nu
kallas denna förrättningsman för övervägmästare för de enskilda vägarna, men
har att handlägga samma frågor som förut, och hans uppskattning av kostnaderna
torde som hittills i allt väsentligt bliva ledande för bidragstilldelningen.
Jag Ilar mycket svårt att föreställa mig, att den vidtagna ändringen i fråga
örn handläggningen av dessa ärenden är av den art, att man skulle behöva

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. (Forts.)
avvakta ytterligare erfarenheter på området för att företaga en annars i och
för sig befogad ändring av gällande bestämmelser.

Uppskattningen av kostnaderna för såväl byggande som underhåll och
iståndsättande av enskilda vägar sker som jag nyss nämnde genom särskilda
förrättningsmän. Jag tror emellertid att det finns anledning antaga, att dessa
kostnader uppskattas på ett sådant sätt, att statsbidraget kommer att ligga i
underkant. Enligt bestämmelserna skall vederbörande erhålla ett statsbidrag
örn 50 procent av den uppskattade kostnaden. Emellertid kommer bidraget att
i verkligheten knappast utgöra 50 procent av den verkliga kostnaden. Detta
har vid flera tillfällen påpekats för mig både av förrättningsmän och sakägare.
Det kan i och för sig icke resas invändningar mot att uppskattningen av
kostnaderna verkställes försiktigt, men den bör dock så nära som möjligt ansluta
sig till den verkliga kostnaden. Jag anser också att själva statsbidraget
bör utmätas efter en högre procentsats, än vad nu är fallet.

Som jag nyss berörde, bär utskottet i det nu föreliggande utlåtandet understrukit
vad som i motionen framhållits örn att vägbördan för den enskilde väghållaren
måste kännas tyngre mot bakgrunden av vad som skett genom statens
övertagande av vägunderhållet i fråga om de allmänna vägarna. För en skattedragare
på landsbygden med en jämförelsevis stor inkomst kommer avlyftningen
av den alllmänna vägskatten givetvis att kännas som en betydande
skattelättnad. De enskilda vägunderhållarna komma emellertid icke alltid att
känna det så. I de flesta fall torde nämligen den kvarvarande vägbördan i
form av underhållsskyldighet för den enskilda vägen vara större än den vägbörda,
som avlyfts från vederbörande genom statens övertagande av det allmänna
vägväsendet. Det torde därför icke vara ägnat att förvåna, att de enskilda
väghållarna mot bakgrunden av vad som skett känna sig orättvist behandlade.
Statens ansvar för vägarna i landet har efter det allmänna vägväsendets
förstatligande framträtt tydligare än förr. Det är också utan tvivel en
statens angelägenhet att handha vägväsendet. Med en sådan motivering önska
de enskilda vägunderhållarna en lättnad i sin nuvarande mycket stora börda.
Enligt min mening måste också en dylik lättnad förr eller senare komma till
stånd, allra helst som ifrågavarande vägunderhållare — åtminstone är så fallet
i Norrland —• ha att kämpa med stora svårigheter av olika slag främst beroende
på det avskilda läge, där de bo, och de begränsade möjligheter i övrigt,
som de ha för sin näringsutövning.

Utskottet har i föreliggande utlåtande under denna punkt i någon mån tillmötesgått
motionärerna, då utskottet föreslagit, att bidragsprocenten, i de fall
där väghållningen i särskilt hög grad vore betungande, må höjas till 70 procent.
Detta är visserligen tacknämligt, men denna höjning är alldeles för liten.
Detta medgivande från utskottets sida torde dessutom vara endast en välvillig
gest, så mycket mer som utskottet underlåtit att samtidigt föreslå en höjning
av anslagsbeloppet för detta ändamål.

Den till utlåtandet i nu förevarande punkt fogade reservationen går åtskilligt
längre än vad utskottet föreslagit. Reservationen är ett försök till kompromiss
i denna fråga, då reservationen föreslagit en höjning av bidragsprocenten
för underhåll men bibehållit bidragets storlek till byggande av viig. Underhållskostnaderna
liro ju de mest betydelsefulla, eftersom de äro årligen återkommande.
Även om alltså reservanternas yrkande sett ur mina synpunkter
icke är tillräckligt långt gående, vill jag dock yrka bifall till reservationen,
under förhoppning att densamma må samla så många röster som möjligt. Vilket
ställningstagande till denna fråga, riksdagen nu än må intaga, är emellertid
denna fråga av det slag, att (Ion troligen kommer igen.

Jag vill med några ord även beröra den av herrar Stjärne m. fl. i doripa

Xr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. (Forts.)
fråga väckta motionen, vari hemställes örn utredning avseende vidgad rätt till
statsbidrag för byggande och underhåll av enskild väg. De i denna motion
framförda synpunkterna äro mycket behjärtans värda. Vid ett samtal, som jag
hade häromdagen med en av förrättningsmännen på detta område i Västerbottens
län, framhöll denne, att det i hans praktik förekommit många fall, där det
framstått såsom synnerligen hårt att på grund av nu gällande bestämmelser
avslå begäran om statsbidrag till underhåll av enskilda vägar. Denna fråga,
som var föremål för åtskilliga motioner vid 1939 års riksdag, då de nya bestämmelserna
antogos, är av den art, att den bör ytterligare uppmärksammas
och utredas. Jag vill därför även instämma i vad som framhålles i herr Stjärnes
m. fl. motion.

Herr talman! Jag hemställer alltså om bifall till den till utlåtandet under
denna punkt fogade reservationen i dess helhet.

I detta anförande instämde herrar Hansson i Vännäsby och Nilsson i Norrlångträsk.

Herr Stjärne: Herr talman! De föreliggande av utskottet i ett sammanhang
behandlade motionerna ge ett otvetydigt uttryck för behovet av utökat
statligt stöd till den enskilda väghållningen. Tyvärr är det nog så, att det
stora flertalet enskilda utfartsvägar utestängas från statsbidrag till förbättring
och underhåll på grund av bestämmelserna i kungl, kungörelsen nr 359/
1939. Ifrågavarande bestämmelser i vad de beröra underhållsbidrag till de enskilda
vägarna förefalla något svävande, varför deras tydning och tillämpning
i skilda delar av landet kan vara olika. I stort sett torde emellertid det övervägande
flertalet enskilda vägar vara ställt utanför möjligheten att erhålla
statsbidrag.

Vid de enskilda vägarna består den oftast glesa bebyggelsen nästan uteslutande
av mindre jordbruk och småbruk. Transporter av skogsprodukter, kraftfoder
och gödningsämnen samt mjölk m. m. till och från dessa gårdar måste
numera ske huvudsakligast med lastbil. För sådan trafik äro ifrågavarande
vägar ej avsedda, vilket givetvis innebär, att de bli uppkörda och förstörda.
Ske därtill transporterna, särskilt av ved och virke, såsom ofta händer under
våren i tjällossningen, kan vägen bli nästan ofra.mkomlig. Det är inte vidare
angenämt att från den i bästa skick hållna allmänna vägen vika av på sådana
vägar, vilket chaufförerna nogsamt kunna intyga. Hur skola förhållandena då
te sig för dem som bo vid dessa vägar? De äro säkerligen livligt intresserade av
att förbättra och hålla sin väg i gott skick. Men hur skall detta vara möjligt,
när arbetskraften ofta inte räcker till ens för de nödvändigaste jordbruksgöromålen?
Därtill kanske lämpliga vägförbättringsmedel saknas eller finnas tillgängliga
endast på mycket långa avstånd. Som följd härav blir givetvis vägarbetet
undanskjutet.

Även i andra avseenden arbeta ofta innehavarna av jordbruk vid småvägarna
under svårare förhållanden än andra. Frånsett vägens beskaffenhet utgör
det ofta långa avståndet till allmän väg en belastning, såsom vid barnens skolgång,
besök vid handelsbod och post, sjukdomsfall m. m. Ett faktum är, att
t. ex. en 3 kilometer dålig väg verkar lika lång som det dubbla eller kanske
det tredubbla avståndet, då vägen är av god beskaffenhet. Berörda förhållanden
äro också ägnade att förstärka den känsla av isolering och ensamhet, som
numera särskilt ungdomen ej gärna finner sig i och som bidrager till att den
ger sig i väg till mera inbjudande, centrala platser.

I flera stora motioner har i år begärts utredning om åtgärder mot landsbygdens
avfolkning. Med tanke härpå borde det ha varit lätt för utskottet att

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. (Forts.)
finna anledning tillstyrka elen begärda utredningen, om vidgad rätt till statsbidrag
för förbättring och underhåll av enskilda vägar. Det föreligger här ett
område till förbättring av landsbygdens förhållanden av stort värde. Det synes
också nu, när staten övertagit den, allmänna väghållningen, vara synnerligen
lämpligt med en utredning i avsedd riktning. Jag är själv bosatt i en
trakt, där ifrågavarande vägproblem är synnerligen aktuellt, och jag är övertygad
örn att en handräckning från det allmännas sida i en eller annan form
skulle högt värdesättas och i sin mån verksamt bidraga till att öka trivseln
och motverka avfolkningen.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Bäckström
m. fl. avgivna reservationen.

Herr Lindahl: Herr talman! Jag har inte begärt ordet i denna fråga för att
yttra mig om bidragsprocentens höjande, i vilket avseende jag i stort sett ansluter
mig till vad utskottet i sitt utlåtande har anfört. Det finns emellertid en
annan fråga, som har ett intimt sammanhang med det ärende vi nu gå att avgöra
oell som ger mig anledning att be att få säga några ord.

Så vitt jag kan förstå har beslutet örn statsbidrag till enskilda vägar varit
i största utsträckning välsignelsebringande för många bygder. Det är ett faktum,
att genom denna anordning flyttas obygden närmare bebyggda trakter,
och man kan också spåra att näringslivet i den bygd, där en dylik väg går fram,
får en stöt framåt till det bättre. Det finns emellertid några punkter i gällande
bestämmelser för erhållande av statsbidrag, som göra att möjligheten att få
sådant bidrag för dem som tänka att söka sådant blir en smula illusorisk. Det
förhåller sig nämligen så, att när en enskild väg, för vilken statsbidrag sökes,
är förbunden med ett antal vägvisare, varningsmärken eller skyddsräcken
vid broar, kan man inte för en sådan väg erhålla statsbidrag till dessa mycket
viktiga detaljer. Följden blir att man inte vågar söka statsbidrag av den anledningen,
att kostnaderna för dessa vägmärken av olika slag jämte skyddsmärkena
skulle äta upp det statsbidrag, som vederbörande vägintressenter
skulle komma att få under de närmaste åren. Som belägg härför skall jag be
att få hänvisa till vissa meddelanden jag fått mottaga rörande dessa förhållanden.
övervägmästaren för Västmanlands och Örebro län, alltså den person,
som har hand örn de enskilda vägarna i denna del av landet, säger t. ex., att
»det finns fall då föreskrivet uppsättande, å en och samma väg, av tvenne vägvisare
och tvenne varningsmärken dragit en kostnad av i det närmaste två års
underhållsbidrag till barmarksunderhållet och vinterväghållningen å hela vägen.
Vägen som här åsyftas är belägen mellan allmänna vägen Västerås—Avesta vid
Snaret och allmänna vägen Karbenning—Avesta vid Brobacke. Nämnas må,
att utmed vägen är en såg och kvarn belägen och att tre omnibuslinjer framgå
å densamma. Antalet väghållare är 10 och våglängden uppgår till 1 457 m.
Vägen användes tvivelsutan i stor utsträckning även av icke väghållare. För
försättande av förenämnda väg i farbart skick voro väghållarna sålunda skyldiga
dels att uppsätta berörda vägvisare och varningsmärken, dels att utföra
vissa förbättringsarbeten å vägen, såsom påförande av bindjord och upptagning
av diken å vissa sträckor, röjning etc.» När man i dylika fäll har att betala en
så dryg avgift för att få dessa märken uppförda och iståndssättningsbidrag
inte kan erhållas, tvekar man givetvis att begära statsbidrag för iståndsättande
och underhåll av en sådan enskild väg.

Det är även ett annat förhållande som jag anser i detta sammanhang bör
påtalas, örn en sådan enskild väg, för vilken intressenterna enats örn att söka
statsbidrag, skär en järnväg, är utredningsmannen också skyldig att till den
förrättning, varvid utredning skall verkställas örn vägen är av den beskaffen -

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Bidrar/ till underhåll av enskilda vägar m. m. (Forts.)
het, att statsbidrag bör utgå, kalla järnvägsförvaltningen. Det brukar då ofelbart
inträffa, att ombudet för järnvägsförvaltningen säger, att örn det är på
det sättet, att denna väg så småningom blir allmänneligen befaren, kommer
järnvägen att resa krav på de kostnader, som erfordras för uppsättandet av
ljussignaler eller vad slags skydd järnvägen må anordna för de vägfarande.
Vad betyder då uppsättandet av t. ex. ljussignaler vid en dylikt korsning?
Jo, det betyder en''kostnad på omkring 7 000 kronor och dessutom drar det
årliga underhållet för anordningarna i fråga en kostnad av 500 kronor. Det
är visserligen på det sättet, att staten betalar 90 procent av anläggningskostnaderna
för dylika signalanordningar, men det är likväl givet, att denna eventuella
årliga utgift på 500 kronor i driftskostnader i alla fall avskräcker vederbörande
från att våga sig på försöket att här skapa en enskild väg med statsbidrag.
Ty det är ju i allmänhet så, att de enskilda vägarna erhålla från 100
och upp till 1 000 kronor i statsbidrag. Denna utgift skulle alltså innebära att
statsbidraget bleve uppätet av det driftsbidrag, som järnvägen kräver av de enskilda
väghållarnas förening för ifrågavarande väg. Det är ju inte möjligt för
mig att ställa något yrkande, men jag anser att denna fråga är så pass viktig,
att jag för min del vill vädja till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
att ta under övervägande, huruvida inte en översyn av
gällande bestämmelser ändå bör äga rum. Jag tycker för min del, att lika väl
som det gick an att i vissa fall få vägvisare bekostade av vägdistrikten liksom
det nu går att erhålla vägvisare genom vägförvaltningarnas försorg, så borde
det även kunna ordnas så, att för alla vägar utginge statsbidrag till såväl vägvisare
som vägmärken liksom för skyddsräcken vid broar.

Till vad jag nu anfört vill jag lägga att det bör åligga staten att till hundra
procent sörja för kostnaderna för skyddsanordningar vid de platser, där väg
och järnväg skära varandra. Både anläggnings- och driftskostnader. Det är inte
riktigt att de enskilda väghållarna på detta sätt inte skola våga sig på att
söka bidrag till enskild väg endast på grund av den skräck, som de helt naturligt
måste känna inför eventualiteten att behöva betala driftsbidrag till järnvägens
säkerhetsanordningar.

Herr talman! Jag har intet yrkande, men jag har ansett det som min plikt
att i sammanhang med debatten örn anslag till enskilda vägar också framföra
dessa synpunkter.

Herr Andersson i Prästbol: Herr talman! Den punkt vi nu behandla anser
jag för min del bör handläggas med all möjlig hänsyn, då det däri upptagna
anslaget avser att hjälpa den befolkning till vägmöjligheter, som tvingats
att bosätta sig utanför de stora farvägama. Beklagligt nog är det emellertid
på det sättet, att vi kommit in i ett tidsläge, som kräver så oerhörda summor
för statens del, att det är omöjligt att kunna tillgodose alla önskemål som
framkomma, hur berättigade de än må vara. Ur den synpunkten är det som
utskottet inte har kunnat följa motionärerna i deras beaktansvärdä strävanden
att nå resultat på detta område, utan utskottet har måst, för närvarande åtminstone,
avstyrka bifall till motionerna.

Jag skall, herr talman, inskränka mig till att helt kort och gott yrka bifall
till utskottets hemställan på denna punkt av de skäl, som jag framfört i mitt
korta anförande.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Eftersom jag befinner mig bland
reservanterna under denna punkt skall jag be att få säga några ord.

Jag är i likhet med den förste ärade talaren herr Danielsson glad åt den
förståelse för byggandet och underhållet av dessa enskilda vägar, som genom -

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. (Forts.)
andas såväl departementschefens som utskottets förslag. Det är uppenbart
att detta för oss är en källa till stor tillfredsställelse.

Jag kan emellertid icke riktigt förstå utskottets motivering. Utskottet har
gått med på att förorda en höjning av bidragsprocenten, då väghållningen är
i särskild grad betungande, utan att föreslå någon höjning av själva anslagsbeloppet.
Eftersom detta anslag är av reservationsanslags natur är ju denna
av utskottet föreslagna höjning närmast att betrakta såsom en gest. Jag
tror att man bör göra detta klart för sig, därest nu, som jag antager blir fallet,
riksdagen kommer att bifalla utskottets förslag. Konsekvensen borde ju fordra,
att utskottet även böjde anslagsbeloppet — i annat fall kan så vitt jag förstår
den föreslagna böjningen från 60 till 70 procent icke föranleda något
resultat.

Beträffande de enskilda vägarnas underhåll skulle jag vilja understryka
en omständighet, som motiverar en höjning av bidragsprocenten, nämligen den
väsentligt större trafik, som numera går fram på dessa vägar på grund av
de för bränsleförsörjningen nödvändiga transporterna. I samband med behandlingen
av barmarksunderhållet har bär i kammaren påpekats vilken inverkan
skiftande väderleksförhållanden kunna ha. Detta gäller givetvis även beträffande
våra enskilda vägar. Under blida vintrar, när transporterna verkställas
med lastbilar, befinnes det, att dessa vägar inte äro byggda så, att
de tåla en dylik belastning. De bli då sönderköra så pass kraftigt, att det
kommer att medföra väsentligt högre underhållskostnader än under vanliga
förhållanden. Att statsbidrag lämnas för underhåll av enskild väg, innebär
ju, att det står var och en fritt att trafikera en sådan väg med bil — man
får helt enkelt inte stänga av en dylik väg för biltrafik. Det ligger alltså i
det allmännas intresse, att dessa vägar kunna hållas på en sådan standard,
att de kunna bära den trafik, som försiggår där. För att möjliggöra detta
anser jag det rimligt och riktigt, att staten med en högre bidragsprocent medverkar
till underhållet av dessa enskilda vägar.

Jag ber, herr talman, att få yttra ännu ett par ord. Örn vi verkligen vilja i
denna kammare i någon mån göra allvar av talet att hjälpa dem som bo ute
i periferien -— jag bär själv erfarenhet av vad detta innebär, då jag bott vid
en enskild väg över en halv mil från allmän väg, och jag vet vad det betyder
i kostnader och svårigheter, innan man kommer fram till den allmänna vägen
—■ då böra vi verkligen uppmärksamma de svårigheter, som dessa avlägset boende
människor måste underkasta sig, och vidtaga de åtgärder, som äro ägnade
att råda bot på desamma.

Herr talman! Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till den vid punkten
fogade reservationen.

Häruti instämde herrar Andersson i Vigelsbo, Äkerström och Gustafsson i
Lekåsa.

överläggningen var härmed slutad. Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels
ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för
den förra propositionen.

Herr Svensson i Grönvik begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkt
17 :o) av utskottets förevarande utlåtande nr G, röstar

Ja;

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Underhåll och
drift av
statens fiskehamnar
och
farleder.

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Punkterna 18—27.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 28, .angående underhåll och drift av statens fiskehamnar och farleder.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under sjätte huvudtiteln, punkten
31, föreslagit riksdagen att till Underhåll och drift av statens fiskehamnar och
farleder för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 100 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
G. Elofsson (1: 34) och den andra inom andra kammaren av herr Norup
(II: 63), hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla örn införande av kanalavgift för Falsterbokanalen i likhet med
den avgift som utgår för Södertälje kanal.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte till Underhåll och drift av statens fiskehamnar och
farleder för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 100 000 kronor;

b) att motionerna 1: 34 och II: 63 ej måtte av riksdagen bifallas.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Senander: Herr talman! Till denna punkt har avgivits en motion av
herr Norup i denna kammare, vari han hemställer, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om införande av kanalavgift
för Falsterbokanalen i likhet med den avgift som utgår för Södertälje kanal.

För min del tycker jag att denna motion är synnerligen förnuftig. Utskottet
har emellertid yrkat avslag på densamma med en synnerligen krystad motivering.
Man förklarar från utskottet, att man anser det i och för sig rimligt,
att kanalavgift uttages vid genomfarten. Därefter skriver utskottet emellertid:
»I och med en kommande fred torde emellertid situationen bliva totalt förändrad»,
och säger sig därför inte kunna gå med på förslaget. Jag föreställer
mig, att därest situationen skulle bli en annan när fred inträder, så är det ju
ganska enkelt att slopa avgifterna, för den händelse det inte skulle vara
lämpligt att då bibehålla desamma.

Efter vad man har meddelat mig skulle utskottet ha intagit denna ställning
till motionen på grund av »särskilda upplysningar» som lämnats utskottet.
Man blir alltid misstänksam, så fort man hör talas örn motiveringar, som
sägas grunda sig på »särskilda upplysningar», vilka lämnats ett utskott men
inte delgivits riksdagen.

Jag menar därför, att riksdagen icke gärna kan taga ställning till denna
fråga utan att få upplysning om vari dessa särskilda meddelanden till utskottet
bestå. Och jag skulle vilja hemställa till någon av de närvarande ledamöterna
av statsutskottet att här meddela innehållet i desamma. Tills vidare
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Norup väckta motionen.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Underhåll och drift av statens fiskehamnar och farleder. (Forts.)

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson: Herr
talman! Då den föregående talaren tror, att det under detta ärende ligger något
förborgat som icke tål dagens ljus, skall jag taga honom ur denna villfarelse.
Jag vet visserligen icke vilka särskilda upplysningar, som kommit statsutskottet
tillhanda, men eftersom jag själv haft att taga ståndpunkt till frågan
om införande av kanalavgift för Falsterbokanalen, tror jag mig veta något så
när hur saken ligger till. Jag kan därför försäkra honom, att det är ingenting
annat som avhållit mig från att belägga trafiken i Falsterbokanalen med särskild
kanalavgift än hänsyn till den inverkan detta skulle få på frakterna
och därmed också på den allmänna prisbildningen. Man har ansett, att
frakterna äro tillräckligt höga förut, utan att man skall behöva ytterligare
belasta sjöfarten med en pålaga som skulle ta sig uttryck i en stegring av frakterna
och därmed även av priserna. Det är visserligen riktigt, att utländska
fartyg fara genom Falsterbokanalen och att kanalavgiften för dessa laster icke
inverkar på den svenska prisbildningen, men det förhåller sig så, att vi av en
internationell konvention äro förpliktade att behandla alla fartyg lika, oavsett
vilken nation de tillhöra. Därför kan man icke införa andra avgifter för utländska
fartyg än dem som gälla för svenska fartyg. Härtill kommer, att en
del utländska fartyg som komma genom Falsterbokanalen frakta varor för
Sveriges räkning.

Jag tror, att herr Senander kan vara lugn. Här ligger ingen hund begraven,
utan det är endast hänsyn till det allmänna ekonomiska läget som gjort,
att man dragit sig för införande av kanalavgift. Trafiken är redan belastad
med lotsavgift som särskilt för mindre fartyg är betungande.

Herr Andersson i Prästbol: Herr talman! Då herr Senander yrkat bifall
till herr Norups motion kan jag icke annat än hemställa om bifall till utskottets
förslag. Jag vill emellertid understryka vad kommunikationsministern här
meddelade, nämligen att, enligt den uppgift som vi fått på statsutskottets fjärde
avdelning, det skulle möta hinder enligt internationell överenskommelse att
lägga en särskild avgift på utländska fartyg som passera kanalen, har föranlett
statsutskottets ställningstagande. Lotsavgift få som bekant alla fartyg
betala.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Senander: Herr talman! Enligt vad som meddelats mig har vid behandlingen
av detta ärende i första kammaren statsutskottets ordförande lämnat
det meddelande som jag här nyss omnämnde, och på en direkt förfrågan
vilka dessa upplysningar voro hade statsutskottets ordförande ingenting att
svara.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. På av herr förste vice talmannen
därå given proposition biföll kammaren till en början utskottets hemställan
i mom. a). Herr förste vice talmannen gav härefter beträffande mom.
b) propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i detta moment dels
ock på avslag därå samt bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna; och
fann herr förste vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Senander begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkt 28 :o)
mom. b) av utskottets förevarande utlåtande nr G, röstar

Ja;

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Framställningar
å leapitalbndgeten

om anslag tili
de afjärsdrivande
verken,

Underhåll och drift av statens fiskehamnar och farleder. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, Ilar kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan i morn. b) av förevarande punkt.

Punkterna 29—54.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 55.

Lades till handlingarna.

Punkterna 56 och 57.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 58.

Lades till handlingarna.

Punkterna 59—67.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 68.

Lades till handlingarna.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 14.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 9, i anledning av Kungl. Majrts i
statsverkspropositionen å kapitalbudgeten under statens affärsverksfonder
gjorda framställningar örn anslag för budgetåret 1944/45 i avseende å postverket,
telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk, jämte i ämnet
väckt motion.

Punkterna 1—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9.

Lades till handlingarna.

Punkterna 10—15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 8 mars 1944

Nr 9.

Punkten 16, angående fortsatt utveckling av statens telefon- och telegrafväsende.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Jacobson: Herr talman! Jag är icke förvånad över det beslut vartill
utskottet kommit, men det finns ett uttalande i motiveringen, som jag anser
vara fullkomligt obefogat. Utskottet säger nämligen bl. a.: »Utskottet underskattar
ingalunda den alldeles särskilt stora betydelse goda avlyssningsmöjligheter
ha för Norrland och särskilt för därvarande i ofta ganska kännbar
isolering levande landsbygds- eller ödemarksbefolkning». Detta står icke i samklang
med det slut vartill utskottet kommit, och jag yrkar därför, herr talman,
att denna passus måtte strykas.

Anslag till
Iörtsaft utveckling
av
statens telefon-
och telegrafväsende.

Herr Åkerström: Herr talman! Eftersom jag dels varit med i statsutskottets
fjärde avdelning, när man diskuterade denna fråga, dels ock suttit
med i plenisammanträdet samt dessutom är från samma län som motionären
anser jag mig kunna lia rätt att säga ett par ord.

Själv uppfattar jag vad utskottet sagt såsom varande av ett visst värde för
Norrland. Motionären har här velat få uppskov med nybyggnad av Göteborgsstationen
och tänker sig, att det skulle eventuellt möjliggöra att först nybygga
Sundsvallsstationen. Telegrafstyrelsen har meddelat, att man befarar väsentligt
försämrade lyssningsmöjligheter för dem som höra under Göteborgsstationen,
medan man däremot beträffande Sundsvallsstationen icke har anledning
att befara något sådant. Dessutom har man en internationell överenskommelse
enligt vilken man i första hand har rätt att nybygga och sålunda förstärka
Göteborgsstationen och sedan Sundsvallsstationen. Främst av det skälet, att
Göteborgsstationen kör på samma våglängd som Algerstationen, vilken man
är i färd med att förstärka, måste Göteborgsstationen''komma före Sundsvallsstationen.
Denna station kör på samma våglängd som Atenstationen, men
man har ännu icke där nere haft under övervägande en förstärkning av denna
station. Det upplystes, vilket också framgår av utlåtandet, att det finns planer
färdiga på utbyggnad av Sundsvallsstationen och att man möjligen kan
räkna med att redan nästa år — det är icke utsagt i utlåtandet, men jag räknar
själv därmed — kunna komma fram med förslag örn en utbyggnad av
Sundsvallsstationen, motsvarande den som enligt det nu föreliggande förslaget
skall komma att företagas beträffande Göteborgsstationen.

Beträffande frågan, huruvida man skall kunna få ytterligare några sändarestationer
i Norrland, i synnerhet i övre Norrland, på annan våglängd än kortvåg,
anses det av sakkunniga uteslutet. Den enda lösningen vore, att man
skulle köra på samma våglängd som Motalastationen. Konsekvensen härav
skulle emellertid enligt telegrafstyrelsens mening bli, att man får försämrade
lyssnarmöjligheter för cirka 400 000 människor och något förbättrade möjligheter
för 30 000 människor. Örn vi skulle tänka oss, att Vilhelminastationen
skulle störa Motalastationen, därest båda stationerna köra på samma våglängd,
och å andra sidan Motalastationen skulle störa Vilhelminastationen, skall man
icke kunna komma ifrån, att detta skulle bli en tvivelaktig förbättring för
30 000 människor och en avgjord försämring för 400 000 människor. Det är
klart, att detta uppslag av tekniska skäl icke på allvar kan diskuteras. Det
hela beror sålunda på att det inte finns tillräckligt med elektriskt utrymme,
örn jag så får uttrycka det, i luften.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Jacobson: Herr talman! Jag skall icke ingå i någon polemik med min
bänkkamrat. Jag beklagar endast, att han nappade så lätt på kroken, när

Andra hammarens protokoll 19h4. Nr 9. 4

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Anslag till fortsatt utveckling av statens telefon- oell telegrafväsende.
(Forts.)

statsutskottet uppdrog åt honom att föra utskottets talan. Det hade passat
mycket bättre, att en person från södra eller mellersta Sverige fått försvara
statsutskottet än att en person från Västerbotten fått göra det.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på (bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock
pa bifall till utskottets berörda hemställan med den ändring i avseende å motiveringen,
varam yrkande under överläggningen framställts iav herr Jacobson,
'' och blev utskottets i punkten gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Punkten 17.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 18.

Lades till handlingarna.

Punkten 19.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 20.

Lades till handlingarna.

Punkterna 21—27.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 28.

Lades till handlingarna.

Punkterna 29 och 30.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31.

Lades till handlingarna.

Punkterna 32—38.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 39.

Lades till handlingarna.

Punkterna 40—43.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 44.

Lades till handlingarna.

Punkten 45.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 46.

Lades till handlingarna.

On8dagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

§ 15.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde; och

nr 38, i anledning av Kungl. Ma.j:ts proposition angående anslag till vissa
vägbyggnadsarbeten.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 16.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 13, i anledning av Kungl. Ändrade be Maj

:ts proposition angående ändrade bestämmelser örn lokalporto m. m. jämte stämmeher

en i ämnet väckt motion. om toka!porto

m. m.

I en den 11 februari 1944 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 78, hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att

dels för tillämpning av de särskilda avgifter, som vore eller kunde bliva
stadgade för lokalbefordran av vissa slags postförsändelser, godkänna i propositionen
angivna grunder, att lända till efterrättelse från och med den 1
juli 1944;

dels ock besluta, att befordringsavgiften för inrikes brev, som vore lokalförsändelse,
skulle från och med den 1 juli 1944 utgöra:

örn brevets vikt icke överstege 20 gram..............15 öre

» vikten överstege 20 men icke 125 gram............30 »

» » » 125 » » 500 » ............45 »

Till utskottets behandling hade överlämnats den i anledning av propositionen
väckta motionen nr 439 i andra kammaren av herr Hagberg i Malmö, vari
hemställts, »att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition nr 78
måtte avslå förslaget örn höjning av befordringsavgiften för inrikes brev, som
vore lokalförsändelse, men bifalla det i propositionen framlagda förslaget rörande
viss utvidgning av lokalportoförmånen».

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 78, i vad densamma avsåge utsträckning av lokalportorättens giltighetsområde,
för tillämpning av de särskilda avgifter, som vore eller kunde bliva
stadgade för lokalbefordran av vissa slags postförsändelser, godkänna de
av Kungl. Majit föreslagna grunderna, att lända till efterrättelse från och
med den 1 juli 1944; samt

2) att riksdagen måtte, med bifall till motionen II: 439 av herr Hagberg i
Malmö, avslå Kungl. Majlis förevarande proposition nr 78, i vad densamma
avsåge befordringsavgiften för inrikes brev, som vore lokalförsändelse.

Reservation hade avgivits av herrar Johan Bärg, Wahlmark, Hammarlund,
Orgård, Falk, Karlsson i Grängesberg, Boman och Ohlsson i Kastlösa, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen---den 1 juli 1944; samt

Nr 9.

Onsdagen den S mars 1944.

Ändrade bestämmelser örn lokalporto m. m. (Forts.)

2) att riksdagen, med bifall till Kungl. Majlis förevarande proposition nr
78, i vad densamma avsåge befordringsavgiften för inrikes brev, som vore
lokalförsändelse, och med avslag å motionen II: 439 av herr Hagberg i Malmö,
måtte besluta, att befordringsavgiften för inrikes brev, som vore lokalförsändelse,
skulle från och med den 1 juli 1944 utgöra:

örn brevets vikt icke överstege 20 gram.............15 öre

» vikten överstiger 20 men icke 125 gram...........30 s

» » » 125 * » 500 » ...........45 > .»

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson: Herr
talman! I förevarande utlåtande har bevillningsutskottet tillstyrkt förslaget
om utsträckning av lokalportorättens giltighetsområde, och därmed har ett
önskemål, som länge gjort sig märkbart, särskilt på landsbygden, blivit tillgodosett.
Reformen har den innébörden, att medan tidigare den post som befordras
genom lantbrevbäring icke under några förhållanden kunde behandlas
såsom lokalpost få nu de försändelser som befordras inom samma adressområde
förmånen att behandlas som lokalpost. Reformen kan ju anses vara
ganska liten, men jag för min del ser dock i densamma ett steg, även örn
det är litet, till förbättrade förbindelser för dem som bo på landsbygden.

Däremot har bevillningsutskottet avstyrkt Kungl. Maj:ts proposition i vad
den avser förslag till höjning av lokalportot. Denna portosats är ju för närvarande,
när vi förnämligast hålla oss till den lägsta viktldassen — det är
den som har allmänt intresse —- 10 öre, under det att den lägsta portosatsen
i samma viktklass för vanliga brev är 20 öre. När riksportot höjdes 1942,
skedde det i stats finansiellt syfte. Man ansåg sig böra anlita alla vägar för
att öka statens inkomster, och då borde icke heller poströrelsen lämnas utanför.
Då lämnades emellertid de lokala portosatserna oförändrade, men det
skedde givetvis icke utan åtskilligt övervägande och kanske också efter någon
tvekan. Framför allt skulle en höjning av lokalportot inbringa ett jämförelsevis
litet belopp i förhållande till vad en höjning av riksportot skulle
inbringa. Därför ansåg man också frågan i det sammanhang den då var
före vara av mindre storleksordning. Vad som emellertid gjorde, att man
kände någon tvekan inför att lämna kvar lokalportosatsen 10 öre var, att
proportionen mellan dessa två portosatser skulle bli så stor som mellan 10
och 20 öre, d. v. s. 100 procent, under det att den förut varit blott 5 öre.
Skulle man bibehållit samma proportion, borde man valt en lokalportosats
å 12 eller 13 öre. Var och en förstår emellertid, att en sådan portosats skulle
bli alltför obekväm att röra sig med, så att en sådan tanke var aldrig på
allvar diskuterad.

Att frågan örn en höjning av lokalportot nu tagits upp, beror som var och
en vet på att de förbättrade lokalpostförhållanden som utskottet nu tillstyrkt
medföra en inkomstminskning för posten. Hur stor denna inkomstminskning
blir, kan man icke med säkerhet fastställa. Det är många omständigheter
man får taga i betraktande — framför allt huruvida denna förbättring kommer
att medföra ökad frekvens på de postlinjer varom det här är fråga.
Lika litet kan man bedöma huru stor inkomstökning man har att räkna med,
därest man bifaller Kungl. Maj:ts proposition i vad den avser höjning av
lokalportosatsen. Även härvidlag har man att räkna med så pass ovissa faktorer
som frågan örn bl. a. i vilken utsträckning korrespondenterna i stället
för att anlita posten för sina lokala försändelser övergå till att skicka bud
eller på annat sätt distribuera sina meddelanden. Alltså, med all reservation

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Ändrade bestämmelser örn lokalporto m. m. (Forts.)
för ett felslut Ilar jag dock ansett mig kunna räkna med att det inkomstbortfall
som föranledes av de förbättrade lokalportoförhållandena i varje
fall skulle motsvaras av inkomstökningen i form av höjda portosatser._

Bevillningsutskottet anser för sin del, att någon sådan kompensation icke
behövs. Postverkets rörelse är så inkomstbringande, anser man, att det icke
spelar någon roll, örn man tar en förlust på en halv miljon kronor vid genomförandet
av bättre lokalportovillkor. Detta är emellertid ett resonemang, som
jag för min del i nuvarande läge icke kan finna vara hållbart. Vi pröva mycket
noga varje förslag örn höjning av anslag på riksstaten, och i budgethänseende
får ju ett inkomstbortfall samma verkan som höjning av en anslagspost.
Jag föreställer mig, att riksdagen med mycket stor tvekan skulle skrida
till en höjning av ett utav Kungl. Maj :t begärt anslag nied icke mindre än en
halv miljon kronor. Vid den nyss företagna behandlingen av sjätte huvudtiteln
har ju statsutskottet varit så försiktigt, att då det ansett sig böra rekommendera
en anslagshöjning på en punkt, har det föreslagit motsvarande sänkning
på en annan. Bevillningsutskottet däremot anser sig icke behöva bry sig om
något sådant. Det flyter iri så mycket pengar via poströrelsen, att en halv miljon
iner eller mindre icke anses betyda något.

För övrigt tror jag det är skäl att påpeka, att denna föreställning örn att
postverkets rörelse är så lukrativ och att poströrelsen tillför staten så stora
inkomster är behäftad med en del hakar. Den som studerar akterna skall nämligen
finna, att en stor del av postverkets vinst, som har beräknats till 43 miljoner
kronor, går åt för att bekosta statens egen korrespondens. Icke mindre
än omkring 30 miljoner kronor av de 43 erfordras för att täcka kostnaderna
för tjänstebrevsrätten, för militärbrev och för portofria försändelser i ransoneringsärenden.
Det blir alltså icke mer än cirka 13 miljoner kronor, som
direkt tillföras budgeten för täckning av andra slag av statsutgifter.

Bevillningsutskottet för vidare ett resonemang, vilket särskilt återkommit i
pressen, att man skulle begå en orättvisa mot inbyggarna i städer och samhällen,
om man höjer lokalportot. Jag kan för min del icke förstå hur ett sådant
resonemang kan föras mot bakgrunden av vad som verkligen har skett.
Man bör i stället föra diskussionen tillbaka till år 1942 och säga, att då fingo
korrespondenterna i städer och samhällen en förmån genom att ej behöva vidkännas
den höjning i portoavgifter, som drabbade andra korrespondenter. Denna
förmån uppstod genom den då uteblivna höjningen av lokalportosatserna.

För övrigt finner jag det vara alldeles opåkallat att i denna diskussion föra
in förhållandet mellan städer och landsbygd och försöka konstruera fram något
motsatsförhållande därvidlag. Riksdagen är ju för närvarande att döma
av åtskilliga tecken besjälad av särdeles välvilja mot landsbygden. Här har
man nu ett tillfälle att bereda landsbygden en viss förmån, men man måste ju
ha klart för sig att alla förmåner kosta något. Ingenting kommer av intet, och
den förmån, som man nu vill bereda landsbygden, måste betalas på något sätt.
Frågan gäller bara, om den skall betalas direkt av statskassan eller genom en
liten höjning av lokalporlot i allmänhet, en höjning som drabbar icke blott
städernas korrespondenter utan även landsbygdens i den mån dessa begagna
sig av lokalportomöjligheten. Jag för min del kan icke finna annat än att det
härvidlag är fråga örn en skälig utjämning av förmånerna, varvid den anordning,
som har föreslagits i propositionen, icke ger rum för påståendet att man
på ett orättvist sätt belastar inbyggarna i stikler och samhällen.

Vidare anför utskottet, att man på grund av prisstoppet icke bör nu företa
en taxehöjning. Ej heller det argumentet förefaller mig vara särdeles starkt,
alldenstund man här icke gör någon taxehöjning, som totaliter medför ökad belastning
på medborgarna utan som endast innebär en utjämning på det sättet,

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Ändrade bestämmelser om lokalnorto m. m. (Forts.)
att det blir billigare postbefordringsavgifter för somliga och att vad man på
det sättet förlorar tas igen av andra. Jag tror icke, att man med någon styrka
kan hävda, att detta är en åtgärd, som man icke bör företaga på grund av
prisstoppet. Den utgiftsökning, som drabbar de korrespondenter, som utnyttja
lokalportot, blir i varje enskilt fall så liten, att den icke kan påverka den allmänna
prisbildningen.

För mig har det varit angeläget att nu efter många års resultatlösa diskussioner
örn ° möjligheten att förbättra lokalportoförhållandena på landsbygden
äntligen få en reform igenom. Eftersom denna reform medför ett inkomstbortfall
för postverket, har jag också ansett det vara angeläget att samtidigt
framlägga ett förslag, som skyddar postverket och statsverket mot ett sådant
inkomstbortfall. Det är därför, som denna kombination har gjorts. Jag anser
mig därför ha goda skäl att rekommendera riksdagen att bifalla propositionen,
icke endast i vad den avser förbättring av lokalportoförhållandena på landsbygden
utan jämväl i vad den avser höjning av lokalportosatserna.

Herr Hammarlund: Herr talman! Som reservant i utskottet skall jag be att
få säga några ord för att motivera mitt ställningstagande i denna fråga. Det
råder full enighet på alla punkter utom cn, nämligen i fråga örn huruvida
man skall höja^ lokalportot i städerna från 10 till 15 öre eller om man skall
sänka portot på landsbygden till städernas 10 öre. Från min synpunkt sett
är frågan kanske icke så stor och är icke mycket att bråka örn,, ty allt som är
värt att vinnas från landsbygdens synpunkt har vunnits i och med att full
jämställdhet har uppnåtts. Det är ju förutvarande olikhet i ställningen, som
förut har irriterat oss på landsbygden.

o Nu säger man, att det må vara hänt. Folket ute på landsbygden har icke
så stor känning av detta, ty det är bara en liten procent av det stora hela,
som betalas av landsbygden. Skulle man enligt regeringens förslag höja lokalportot
till 15 öre, skulle det däremot bli en alltför tung börda för vissa firmor.
De flesta firmor kunna dock gardera sig häremot. Se till exempel på en bankan
eller en bankpåminnelse! Inte nog med att man av kunden tar ut en tioöring
i porto,° utan man tar också ut 15 öre för kuvert och papper. Till sist
blir det de många, som få sammanskjuta femöringarna, och firmorna hålla sig
i allmänhet skadeslösa.

I tidningspressen har man försökt agitera upp denna sak. Man har kommit
med en pekpinne till oss landsbygdsrepresentanter för hur vi skola ställa oss
i denna fråga. Jag vill säga, att vi förbehålla oss rätten att själva rösta så
som vi anse vara lämpligt.

Som sagt, när vi nu få jämställdhet, spelar femöringen icke någon större
betydelse för oss. Jag kommer emellertid att rösta för reservationen och är villig
att bära min andel av bördan. Alla dessa femöringar kunna- dock bli en
stor summa för postverket och kunna kanske till och med medverka till att
föra oss fram till det mål, som vi på landet arbeta, för, nämligen daglig postgång
överallt i vårt avlånga land. Bekvämligheterna skolla icke blott vara
till finnandes i städerna. Det behövs mera därav än förut ute på landsbygden.
örn de unga skola trivas och stanna kvar. För övrigt vill jag icke på något
sätt rubba regeringens ekonomiska kalkyler.

Det resonemang, som bär förts örn att vissa firmor skulle komma att skaffa
sig egna privata postkontor tror jag icke mycket på. Det är så mycket som
därvidlag spelar in, arbetstakt, arbetets dyrhet o. s. v. Jag har mycket väl
reda på att de många budskickningsbyråer, som ha växt upp runt örn i samhällena,
visst icke äro billiga. De följa tvärtom med i den allmänna pris -

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Ändrade bestämmelser örn lokalporto m. m. (Forts.)
utvecklingen, vilket för övrigt är helt naturligt och vilket jag är den siste att
vilja kritisera.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka ibifall till herr Bärgs m. fl.
reservation, som innebär bifall till regeringens proposition. Detta yrkande har
också nyss vunnit majoritet i första kammaren.

Herr Boman: Herr talman! Eftersom även jag tillhör reservanterna skall
jag be att med några ord få deklarera mitt ståndpunktstagande. Eftersom
första kammaren redan tagit reservationen kan jag fatta mig mycket kort.

Jag kan icke underlåta att uttala min^ tillfredsställelse över att denna proposition
örn utökning av lokalportoområdena blivit framlagd. Denna min
tillfredsställelse är så mycket större som full enighet råder inom utskottet, då
det gäller denna punkt. Jag kan försäkra, att man ute i landsorten är mycket
lyhörd för alla de förslag, som framläggas för att få fram samma förmåner
på landet som i städerna.

Då regeringen nu föreslår en höjning av lokalportot har jag en stark känsla
av att departementschefen känt sig förpliktad att anvisa täckning för de minskade
inkomster, som en utvidgning av lokalportoområdena medför. Inkomstminskningen
har ju beräknats till 460 000 kronor. Siffran kan ju diskuteras.
Den är ju bara beräknad. Jag kan för min del emellertid icke dela utskottets
uppfattning, att ett bifall till propositionen skulle innebära, att man förringade
värdet av de utvidgade lokalportoområdena på landsbygden. Det förhåller
sig ju i alla fall så, att i och med att lokalportoområdena bli utvidgade,
sänkes dock inom dessa områden portoavgiften från tidigare 20 öre till 15 öre.

Jag kan icke heller dela den uppfattning, som utskottet gör gällande, då
det med hänvisning till postverkets överskott finner detta verks ekonomiska
ställning vara så god, att dessa 460 000 kronor icke spela någon roll. Jag har
en stark känsla av att i nuvarande ekonomiska läge har man all anledning
att tillvarata alla möjligheter att få täckning för de utgifter, sam vi besluta.
Generalpoststyrelsen säger i sitt yttrande, att under normala förhållanden är
inkomstminskningen icke av den storleksordning, att den skulle utgöra hinder
för frågans lösning, men i nuvarande ekonomiska läge finner styrelsen den
vara betänklig. Jag tror därför, att man bör iakttaga viss försiktighet på
denna punkt. Minskar man postverkets inkomster, minskar man också dess möjligheter
att tillgodose landsbygdens behov. Vi på landsbygden äro fullt på
det klara med att örn vi skola få en förbättring, måste vi också räkna med
vad denna förbättring kostar. För min del är jag övertygad örn att ingen i
landsorten kommer att klaga över denna portohöjning. Jag tror, att klagomålen
äro mest att finna i städerna, och man ^får i all rimlighets namn dock
erkänna, att städerna ha betydligt större förmåner i postalt hänseende än vad
landsbygden har. Jag erinrar örn att invånarna i städerna få sin post hemburen
och nedlagd i brevlådorna flera gånger örn dagen, under det att nian
i landsorten på mångå håll har lantbrevbäring två ä tre gånger i veckan och
kanske ändå får gå ganska långt för att hämta sin post.

Jag skall, herr talman, icke uppehålla mig längre med att diskutera denna
sak, men jag ber att få understryka, vad departementschefen sagt i slutet av
propositionen, nämligen att en höjning av lokalportot skulle komma att skapa
ett gynnsamt utgångsläge för en framtida övergång till ett enhetligt riksporto.
Det är en reform som vi ute i landsorten länge lä.ngtat efter och som jag är
övertygad om att alla där skulle hälsa med den största tillfredsställelse. Jag
ber, herr talman, att till sist få uttala den förhoppningen, att den dagen inte
skall vara alltför långt avlägsen, då det blir möjligt alf genomföra denna
reform.

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Ändrade bestämmelser om loJcalvorto rn. m. (Forts.)

Med vad jag här anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall tili reservationen,
vilket innebär ett bifall till Kungl. Maj :ts proposition i dess helhet.

Häruti instämde herr Sandberg.

Herr Björklund: Herr talman! När riksdagen 1942 i skrivelse till Kungl.
Majit begärde, att man, i den mån det var möjligt, skulle se till, att lokalportoområdena
på landsbygden bleve större, sades det i samband med denna
skrivelse ingenting om att den förmån som landsbygden på detta sätt skulle
fa. genom att lokalportoomradena bleve större skulle kompenseras genom en
höjning av lokalportot. Nu kan man ju ha mycket skiftande uppfattningar i
denna fråga. Jag gör inte anspråk på att företräda någon storstad eller landsbygden,
_ utan jag ser saken tämligen lidelsefritt, när det gäller att taga ståndpunkt
till dessa ökade portokostnader.

Det är nog sant, och jag vill ge kommunikationsministern rätt däri, att
man i regel bör söka anvisa utvägar att få inkomster till att täcka ökade utgifter
med. Det kan emellertid finnas undantag, och ett fullviktigt sådant
undantag anser jag här föreligga. Postverket är en hela det svenska folkets
angelägenhet i högre grad, än något annat statligt verk kan anses vara. Det
betjänar människorna i deras korrespondens med varandra och tar en mycket
skälig avgift för de brev och bud som skickas från den ena individen eller
firman till den andra. Här är det fråga örn en kostnadsökning på 460 000
kronor. Postverket har vid prövning av detta ärende icke funnit det på något
sätt nödvändigt att täcka denna ökade kostnad, och jag förstår postverket i
detta fall. Ty när man under ett pär år ökat sina inkomster med bortåt ett
tjugutal miljoner kronor, _ så är det ju ganska rimligt, örn man anser, att
människorna skola få möjlighet att på bästa möjliga sätt korrespondera med
varandra och att detta skall ske med så små kostnader som möjligt för individer
och företag. Kungl. Majit har emellertid ansett, att det är rimligt, att man i
detta fall täcker de ökade kostnaderna genom att höja lokalportot. Jag måste
en liten stund ägna intresse åt den saken.

År 1920 hade man ju ett enhetsporto, örn vilket det har så varmt talats i
närvarande stund. Jag vill inom parentes stryka under, att ingen kan vara
en varmare anhängare av detta enhetsporto än jag. Men jag tror inte, att det
går att komma fram till ett enhetsporto, med mindre man kan få ned det till
låt mig säga 10 öre. Vi torde emellertid ha tämligen svårt att bringa ned portot
ända därhän, att postverket kan betjäna människorna för samma kostnader för
vilka privata firmor kunna utföra det uppdrag det här gäller. Ända till dess
vi kommit därhän, torde det vara nödvändigt att bibehålla ett lokalporto och
ett riksporto.

När vi 1920 hade ett enhetsporto, vad var det då som hände i Stockholm,
Göteborg, Malmö, Norrköping och flera andra städer i landet? Jag anser
för min del, att man skall vara rädd örn postverket, och jag tycker, att postverket
skall ensamt sköta denna befordran av brev och värdeförsändelser som
man från början avsett skulle vara dess uppgift. På grund av det högre
porto på 15 öre som införts kom man i den situationen, att det överallt i dessa
större städer uppstod privata firmor som togo hand om och delade ut lokalbrev.
oMan kan ju bagatellisera denna sak; man kan säga, att man inte tror
på något sådant, Den gången var det i varje fall på det sättet, att man var
nödsakad att återinföra lokalportot. Detta visar enligt mitt förmenande, att
tiden den gången^inte var mogen för ett enhetsporto, och lika litet som den var
mogen för det då, lika litet är den det i dag •—• det vill jag säga till herr

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Ändrade bestämmelser om lokalporto m. m. (Forts.)
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet. Vår gemensamma
önskan att komma fram till ett enhetsporto få vi aldrig se förverkligad, så
länge portosatsen är så hög som 15 öre, såvida vi fortfarande vilja åt postverket
helt bevara den uppgift som det för närvarande har att befordra försändelser
åt svenska folket.

Nu sade herr statsrådet mycket försiktigt, att det var svårt att bedöma,
vad resultatet skulle bli, örn man nu antingen tog denna femöring i ökat lokalporto
eller man avstod från att taga ut den. Jag vill gärna ge honom rätt i att
det är ytterst svårt att bedöma den saken. Postverket har emellertid beräknat,
att under förutsättning av att man inte höjde iokalportot den ökade kostnad
som folie på postverket — och naturligtvis i sista hand på de enskilda individerna
— skulle belöpa sig till 460 000 kronor. Men postverket har — jag
upprepar det ännu en gång ■— icke på något sätt i sin utredning och sitt yttrande
till Kungl. Maj :t pekat på att det skulle vara nödvändigt, att man tog ut
detta belopp genom ett ökat lokalporto, utan man anser väl från postverkets
sida, att det är rimligt, att postverket får bära den ökade kostnad som de
större lokalportoområdena på landsbygden medföra. Jag kan naturligtvis inte
göra anspråk på att kunna nämna siffror på vad det skulle betyda i minskade
inkomster för postverket, örn man — som otvivelaktigt blir fallet, örn man
höjer lokalportot — skulle få dessa enskilda firmor, som skulle ta som sin
uppgift att förmedla lokalförsändelser mellan olika individer och olika firmor.
Postverket har emellertid gjort en beräkning även på denna punkt och sagt,
att det därigenom skulle förlora minst en miljon kronor. Skillnaden mellan
en miljon och 460 000 kronor är dock så pass avsevärd, att jag tycker, att man
även bör taga hänsyn till denna beräkning från postverkets sida, att man
skulle kunna tänkas förlora minst en miljon kronor, därest man sloge in på
den vägen, att man höjde lokalportot.

Härtill kommer en annan viktig fråga. Postverket har, mina damer och
herrar, statsanställt folk för att sköta dess åligganden. Detta folk kan man
icke skicka ut i skogarna för att hugga ved eller någon annanstans, utan detta
folk skall postverket fortfarande behålla. Det sköter nu om den distribution av
försändelser som för närvarande äger rum, men jag kan inte förstå annat, än
att denna distribution skulle komma att minskas. Har man emellertid i en
rörelse — det må vara ett statens verk eller ett privat företag — en viss arbetskraft
anställd för att utföra ett visst arbete, är det väl meningen, att denna
arbetskraft skall utnyttjas, så långt det är möjligt. Här avlyfter man väsentliga
delar av rörelsen från postverket, men staten skall fortfarande betala
löner till de i postverkets tjänst anställda. När det samtidigt startas en hel del
firmor här i landet som åtaga sig uppgiften att befordra försändelser till ett
billigare pris än vad postverket gör, då skall staten avlöna postverkets personal,
och de privata företagen ta förtjänsten av det hela. Jag tror inte, att man
här är inne på rätt väg.

Det är klart, att man kan anlägga olika synpunkter på allt detta. Jag för
min del är emellertid mycket mån örn att man åt postverket bibehåller alla
de arbetsuppgifter som egentligen äro ämnade åt detsamma, och jag anser, att
den väg som utskottet i detta fall rekommenderar är den härvidlag bästa.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Det kan kanske vara anledning att,
även om utskottets talesman gjort det förut, här ett ögonblick dröja vid utgångspunkten
för denna frågas behandling.

Utgångsläget är att finna i det beslut som riksdagens båda kamrar fattade
1942. Vid detta tillfälle förelågo motioner örn höjning av lokalportot. Efter hem -

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Ändrade bestämmelser om lokalvorto m. m. (Forts.)
ställan av bevillningsutskottet avslogo båda kamrarna dessa motioner, säkerligen
på grund av en bestämd varning mot att vidtaga en sådan åtgärd som
generalpoststyrelsen hade meddelat riksdagen. Generalpoststyrelsen förklarade,
som kammarens ledamöter helt visst erinra sig, att därest man företoge
en sådan höjning, skulle det sedermera bli ytterst svårt att få tillbaka det klientel
som då sannolikt skulle falla bort. Generalpoststyrelsen hade nämligen sina
erfarenheter från början av 1920-talet, då en sådan höjning vidtogs och postverket
förlorade ungefär en tredjedel av den del av dess klientel som använde
sig av lokalporto. Med en sådan smärtsam erfarenhet i minnet varnade generalpoststyrelsen
för en höjning av lokalportot, och riksdagens båda kamrar togo
liksom bevillningsutskottet denna varning ad notam och avslogo motionerna.
Däremot skrev riksdagen till Kungl. Majit och anhöll, att Konungen skulle
föranstalta örn en utvidgning av lokalportots tillämplighetsområde på landsbygden
för att på detta sätt få till stånd en utjämning i förhållandena på detta
område mellan land och stad. Det var ju inte någon särskild meningsskiljaktighet
i kamrarna på denna punkt. Däremot uttalade sig riksdagen inte på något
sätt för att en sådan förmån skulle förorsaka ökade kostnader vare sig för
landsbygdens befolkning eller för städernas befolkning.

Nu har Kungl. Maj :t effektuerat, vad riksdagen begärde. Man har anmodat
generalpoststyrelsen att verkställa den nödvändiga utredningen. Denna har
kommit Kungl. Maj :t tillhanda, och den går ut på ett visst nytt system. Örn
detta föreligger ingen meningsskiljaktighet. Men sedan har regeringen gjort
något som riksdagen icke har begärt och, vilket är att observera, icke heller
generalpoststyrelsen begärt. Kungl. Majit har till denna utvidgning av lokalportots
tillämplighetsområde knutit en höjning av lokalportot. Jag vill ännu
en gång erinra örn att riksdagen icke har begärt detta och att generalpoststyrelsen
icke heller har ifrågasatt det, utan det är en åtgärd alldeles vid sidan
av vad riksdagen har önskat.

Nu kan jag för min del, såsom jag ser denna sak, icke underlåta att ge
uttryck åt en ganska stor överraskning över detta tillvägagångssätt. Ty vad
innebär det i realiteten? Jo, det innebär faktiskt, att man med ena handen ger
landsbygdens folk en viss förmån men i samma ögonblick med den andra handen
tar tillbaka en större elei av denna förmån genom att man höjer priset. Man reducerar
i varje fall förmånen med 50 procent, och därför.är jag ganska överraskad
över att representanter för landsbygden här ansett sig kunna tala för reservationen.

En av de omständigheter, som för mig varit utslagsgivande, när jag tagit
ståndpunkt till denna sak och när jag väckt min motion, har varit det tillstånd
vari postverkets allmänna rörelse befinner sig. Jag har inte kunnat undgå att
fästa mig vid att postverket numera har en ganska god ekonomi. Under debatten
här har det ju redan påpekats, hurusom postverket räknar med en
vinst under nästa budgetår på ungefär 43 miljoner kronor. Kostnaderna för den
utvidgning av lokalportots tillämplighetsområde som man ifrågasatt och som
man i allo är överens örn äro upptagna till 463 000 kronor. Jag anser, att denna
kostnad icke är större, än att den mycket väl kan bäras av ett verk som räknar
med en vinst på 43 miljoner kronor. Jag skall be att få erinra örn hurusom
postverkets vinst ökats, delvis beroende naturligtvis på den goda skötseln av
detta verk men delvis beroende på den allmänna blomstringen inom näringslivet,
som ju står för den väsentliga delen av postverkets inkomster. Postverkets
vinst, som i riksstaten för budgetåret 1941/1942 var beräknad till 10 miljoner
kronor, hade för budgetåret 1942/1943 upptagits till 30 miljoner kronor och för
budgetåret 1943/1944 till 35 miljoner kronor. I budgetförslaget för 1944/1945
är den, som jag för ett ögonblick sedan nämnde, beräknad till 43 miljoner kronor.
Detta är endast delvis beroende på den portoförhöjning som vidtogs 1942.

Onsdagen den S mars 1944

Nr 9.

Ändrade bestämmelser örn lokalporto m. m. (Forts.)

När man närmare tränger in i detta siffermaterial, så fastnar man för en
ganska intressant iakttagelse, nämligen att det är frankoteckensuppbörden, den
dominerande inkomstposten för postverket, som visar en utomordentligt stor ökning
alldeles oavsett portohöjningen. Frankoteckensuppbörden har haft en ökning
under tiden 1 januari—30 september 1943 på ej mindre än 6,7 procent i
jämförelse nied motsvarande tid 1942. Under hela året 1942 uppgick ökningen i
förhållande till näst föregående år till 6,1 procent. Jag tror således, att man
inte med skäl kan påstå, att det här är fråga örn ett verk som har en ansträngd
ekonomi.

Det har i den kungl, propositionen som motiv för att koppla ihop en portohöjning
med den förmån som man vill ge landsbygden anförts, vilket jag tycker
är ganska sökt, att en sådan åtgärd skulle kunna innebära en god förberedelse
för en övergång till ett enhetligt riksporto. Man antyder då, att ett sådant enhetligt
porto inte skulle vara 20 öre, som det nu är i lägsta viktklassen, utan 15
öre. Detta låter naturligtvis bestickande, och jag föreställer mig, att kammarens
ledamöter ha observerat detta. Men å andra sidan kan man inte undgå att
konstatera, att det i propositionen icke föreligger någon som helst utredning
som stöder möjligheten av en sådan sänkning. Huruvida en sådan utredning har
företagits, huruvida departementschefen Ilar haft en sådan till sitt förfogande,
därom vet jag ingenting. Men i varje fall finns ingen sådan utredning redovisad
i de handlingar som tillställts riksdagen eller bevillningsutskottet. Det förhåller
sig ju så, att vi här i riksdagen i allmänhet inte äro benägna att fatta
ståndpunkt till en sak, utan att vi äro medvetna örn vad vi göra och utan att vi
ha något material att stödja oss på. Så är emellertid inte fallet, när det gäller
detta resonemang rörande en framtida övergång till ett enhetligt riksporto. Örn
jag, herr talman, får säga min egen anspråkslösa mening i detta fall, så är
det nog den, att komma vi att få ett enhetligt riksporto någon gång, är det
ytterst tvivelaktigt, om det blir 15 öre. Tvärtom är det mycket sannolikt, att
det blir 20 öre. Jag tror alltså inte, att detta avsnitt av den kungl, propositionen
är förtjänt av alltför stor uppmärksamhet.

Emellertid fäste jag mig vid en passus i departementschefens anförande här
för en stund sedan, som mystifierade mig ganska betydligt. Jag kanske inte
har tillbörligt satt mig in i dessa ting, och i så fall ber jag örn ursäkt härför,
men jag tror. att i så fall en sådan okunnighet är för handen även hos andra
ledamöter av kammaren som lyssnade till statsrådets framställning för ett par
minuter sedan. Statsrådet förmenade, att postverket ingalunda vore en så
lukrativ affär, som man här velat göra gällande. Statsrådet medgav visserligen,
att vinsten här är upptagen till 43 miljoner kronor, men, sade statsrådet
— och jag tror icke, att jag gör mig skyldig till någon missuppfattning härvidlag
— av dessa 43 miljoner kronor gå 30 miljoner kronor åt att betala kostnaderna
för tjänstebrev och andra statliga försändelser. Jag tror, att orden
folio ungefär på detta sätt, och jag ser nu på statsrådet, att jag uppfattat
detta riktigt. Men denna upplysning kan icke vara i överensstämmelse med det
verkliga förhållandet. Ty det skulle ju innebära — så fattar i varje fall jag
saken — att postverkets vinst på bestyret med de statliga försändelserna skulle
vara 30 miljoner kronor, eftersom den samlade vinsten är 43 miljoner kronor
och statsrådet gjort gällande, att av dessa 43 miljoner kronor 30 miljoner skulle
kunna hänföras till bestyret med statliga försändelser. Alltså skulle postverkets
vinst på bestyret med statliga försändelser vara 30 miljoner kronor. Men detta
kan, såvitt jag förstår, icke vara fallet. Jag har gått tillbaka till huvudtiteln,
och jag har närmare studerat riksräkenskapsverkets beräkningar i detta fall.
Där finner jag då, att frankoteckensuppbörden är den största inkomstpost
som postverket har, och den beräknas för år 1944 ge en inkomst på 98,8 miljoner

Nr 9.

Onsdagen den S mars 1944.

Ändrade bestämmelser om lokal porto m. m. (Forts.)
kronor. Det är den dominerande posten. Sedan komma en del inkomstposter
som kunna hänföras under den grupp av postverkets inkomster — icke dess
vinst utan dess inkomster — som avser bestyret med statliga försändelser.
Där lia vi då den betydande posten »inkomster för befordran av tjänsteförsändelser»
19,5 miljoner kronor — det var väl väsentligen delina post som statsrådet
syftade på — och en inkomst av militärbrev på 5 miljoner kronor, inkomst
på enskildas försändelser i ransoneringshänseende — vilka numera bekostas
av statsverket — uppgående till 4 250 000 kronor. Vidare ha vi en inkomstpost
avseende ersättning för bestyret med statsskatteuppbörden på 2 miljoner kronor
och så en inkomst på utbetalning av folkpensioner på 1,5 miljon kronor o. s. v.
Lägger man ihop postverkets inkomster av dessa ting, kommer man ungefär
till siffran 30'' milj. kronor — postverkets hela inkomst är beräknad till
169 200 000 kronor. Siffran 30 miljoner är alltså nog riktig i och för sig. men
det är en m&omsfsiffra och icke en misisiffra, och det förändrar kanske bedömningen
av problemet.

Har jag misstagit mig på den punkten, beklagar jag det. Jag förutsätter
emellertid, att statsrådet är redo att lämna någon liten upplysning, sorn kan
skänka nödig klarhet härvidlag.

Jag skall, herr talman, för ögonblicket inskränka mig till detta och hemställer
om bifall till bevillningsutskottets betänkande.

I detta anförande instämde herr Henriksson.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Örn jag ber att få säga några ord i denna fråga, är det, såsom kammarens ledamöter
torde förstå, därför att jag naturligtvis har givit mitt stöd åt kommunikationsministern,
när hail velat att vi inte skola förlora den halva miljon
på postverkets inkomster, som skulle gå förlorad, örn man endast genomförde
utvidgningen av lokalportoområdena och icke samtidigt höjde lokalportot.

Jag säger liksom den förste talesmannen för utskottet här, att örn dessa
saker kan man givetvis lia delade meningar. Det är inte möjligt att med någon
säkerhet avgöra, vem som har rätt på de olika punkterna. Detta gäller särskilt
frågan om portots storlek i framtiden. Men pär den siste talaren direkt betvivlade,
att det kan bli tal örn en sänkning av det allmänna postportot, byggde
han tydligen på den föreställningen, att det överhuvud taget inte skall bli
någon sänkning av vår kostnads- och prisnivå. Det är möjligt att hail får rätt,
men hittills har man ju vid övervägandena på olika områden utgått ifrån att
kostnadsnivån skall sänkan, när kriget är slut, och att det alltså skall finnas
förutsättningar för en återgång till tidigare gällande priser. Det vore då ganska
naturligt, örn det även beträffande postportot, där ju höjningen kommit till
på grund av de stegrade priserna under kriget, kunde ske en återgång.

Under sådana förhållanden skulle det nog också föreligga möjligheter till
genomförande av det enhetliga porto, som utskottets förste talesman förklarade,
att han sedan gammalt var livlig anhängare av. Jag kan inte ge några
särskilda motiv, varför jag själv också sedan gammalt har den uppfattningen,
att ett enhetligt porto vore önskvärt. Men det är ju inte rationellt att inom
vårt land försöka differentiera kostnaderna för brevbefordringen efter vad
man skulle kunna kalla postverkets egna kostnader. Det är ju också bara på
en enda punkt, som det skett en differentiering, och den har säkerligen inte
framkallats av någon önskan att ge de större städernas befolkning någon
extra förmån, utan den har skett därför att man i viss mån varit rädd för privat
konkurrens där. Huruvida den farhågan även i fortsättningen kommer att
vara så stark, att postverket inte vågar sig på att förorda ett enhetligt porto.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Ändrade bestämmelser om lokalporto m. m. (Forts.)
när förutsättningar därför föreligga, är bättre att inte nu uttala sig om, även
om man skulle önska att denna farhåga inte finge sådan styrka. Men den kan
dock inte utgöra tillräcklig anledning för att tala örn att den höjning, som nu
föreslås, skulle kunna medföra risker. Kunde vi före kriget klara oss med ett
allmänt porto på 15 öre och ett lokalporto på 10 öre, böra vi väl nu kunna godtaga
ett lokalporto på 15 öre, när det allmänna portot är 20 öre. Procentuellt
sett är visserligen skillnaden något mindre mellan 15 och 20 öre än mellan 10
och 15 öre, men ingen vill väl påstå, att detta skulle medföra en verklig ändring
av tidigare rådande förhållanden.

Jag anser alltså, att tills vidare bör denna differentiering få bestå, och vad
som sedan kommer att hända, få vi väl se, när vi kommit så långt.

Jag begärde emellertid egentligen ordet för att beröra två andra saker.

Det kan ju förefalla, som om en halv miljon kronor är en rätt liten summa.
Vi ha ju, inte minst under de senaste åren, vant oss vid att räkna med summor
av helt andra storleksordningar både när det gäller inkomster och utgifter, och
det tycks, som om de flesta nu skulle resonera som så, att staten relativt lätt
skulle kunna avstå från denna halva miljon. Det är klart, att staten kan göra
det, både här och på en andra punkt och på en tredje punkt. Men det går inte
att generellt säga, att det är fråga om en så liten inkomst, att man inte bebehöver
bekymra sig så mycket örn den — det vet inte minst den, som blivit
tvungen både att lägga fram förslag om stora utgifter och att själv förorda såväl
stora utgifter som anskaffandet av mycket höga inkomster. Jag tror att örn man
skulle ge efter för lockelsen att på varje särskild punkt resonera som så, att en
halv eller en miljon kronor o. s. v. inte betyder så mycket, skulle man taga ett
steg för långt från den väg, som vi måste gå. Och detta så mycket mer i detta
fall, som den andra punkt, som jag ville understryka, är att postverkets ställning
inte är så lysande, som man får ett intryck av, när man hör talas om de
43 miljonerna.

Vad kommunikationsministern åsyftade med sitt uttalande var, inte att statens
egna försändelser skulle kosta postverket 30 miljoner kronor, utan att örn
man ser efter i statsverkspropositionen, skall man finna att mot de på inkomstsidan
upptagna 43 miljonerna för postverket, stå under sjätte huvudtiteln
inte mindre än 31,5 milj. kronor, som staten själv betalar. Lägger jag
därtill de 1,5 milj. kronor, som återfinnas under femte huvudtiteln, betalar
staten faktiskt 33 milj. kronor av de 43 miljonerna. Det är klart att det är för
nyttiga tjänster, som postverket utfört, som staten betalar dessa pengar, men
bilden blir dock en helt annan, örn vi komma överens örn att det är den våldsamma
ansvällningen under krisen av militärbrev etc., som medfört att posten
har så stora inkomster. Drar man av vad staten själv betalar till sitt eget
postverk, återstå inte mer än 10 milj. kronor. — Det är läget, som man har
att räkna med.

Jag förstår mycket väl, att de, som leva i de städer, där man kan dra nytta
av 10-öresportot, inte gärna vilja avstå från den favör, som 10-öresportot utgör.
Men örn jag ser på hela landets postväsende, inte minst landsbygdens, där
postgången är så mycket sämre än i städerna och där förbättringar på olika
sätt kunna vara nödvändiga, måste det vara ett intresse att hålla uppe postverkets
inkomster för att göra det lättare för postverket att genomföra sådana
förbättringar.

Örn jag alltså ställer frågan på följande sätt: är det bättre att man avstår
från en inkomst på en halv miljon kronor av portot för lokalbrev eller bör
staten få den halva miljonen och använda den till förbättringar av de tjänster,
som postverket gör hela landet, då tycker jag inte att man kan tveka om svaret.
Det är bättre att staten får den halva miljonen och vi få tjänsterna.

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Ändrade bestämmelser örn lokalporto m. m. (Forts.)

Därför förefaller elef mig, som om det, trots de delade meningar man, kail
ha på olika punkter, vore riktigast att följa Kungl. Majit, d. v. s. reservanterna.

Herr Hagberg i Malmö erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Finansministerns yttrande ger mig, såvitt jag kan förstå,
rätt i min tolkning av vad kommunikationsministern här anfört. Det 30-tal milj. kronor, som det talats örn, äro inte postverkets vinst, utan postverkets
inkomst på bestyret med statens försändelser. Det bestyrktes av vad finansministern
nu sagt, och jag är tacksam för att ha fått klarhet på denna punkt.

Nu kan man naturligtvis säga, att dessa 33 miljoner i alla fall tagas av statens
egna medel, men å andra sidan får man inte glömma, att skulle man inte
för dessa försändelser anlita postverket, måste man anlita någon annan, och
utgiften är således ofrånkomlig ur statsverkets synpunkt.

Nu har emellertid inte postverket — örn jag inte är alldeles oriktigt underrättad
— någon som helst vinst på bestyret med statens försändelser, alltså
tjänstebrev, pensionsärenden och allt vad det nu gäller, utan de 43 milj. kronor,
som utgöra postverkets vinst, torde i allt väsentligt hänföra sig till postverkets
distribution av försändelser från privata trafikanter, alltså enskilda
medborgare, näringslivet o. s. v.

Jag är, som sagt, glad över att denna dock mycket viktiga detalj nu har
blivit klarlagd.

Herr Björklund, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Om herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
kunnat övertyga mig örn att vi örn vi följa den linje som han rekommenderar verkligen
skulle få de 460 000 kronorna och inte i stället förlora 1 miljon kronor,
så skulle jag inte lia upptagit någon diskussion, vare sig med honom eller med
någon annan i denna kammare på den punkten. Men jag är fortfarande övertygad
om att en höjning av lokalportot skulle medföra en ren förlust för statsverket,
inte minst beroende på vad jan framhöll i slutet av mitt förra anförande,
nämligen att här har man folk i statens tjänst för att fullgöra denna uppgift,
och dem måste man behålla och betala löner till, även om de inkomster, som
skulle tillfalla postverket, i stället komma att gå till privata företagare. Det
är min livliga uppfattning, att så kommer att bli förhållandet, och innan jag
blivit omvänd på den punkten, kan jag inte biträda det förslag, som föreligger
i reservationen.

Det är klart, att jag inte underskattar en halv miljon. Det bör man ju framför
allt inte göra, örn man sitter såsom Svea rikes finansminister, inte ens om
man sitter i riksdagens bevillningsutskott gör man det. Det finns en del herrar
här, som helt lättvindigt velat pö om pö eller helst på en gång plocka bort
inkomster för staten på 300 milj. kronor, men de befinna sig i dag på en linje,
där jag inte befinner mig.

När finansministern kommit med sina förslag örn att i form av skatt taga ut
åtskilligt av de inkomster, som medborgarna ha, har jag nog många gånger
tyckt att det varit ganska magstarkt, men jag har biträtt förslagen därför
att jag vetat det varit lika magstarkt för finansministern själv att lägga fram
dem.

Vi äro alla i denna församling på det klara med att skatterna, ay vilken art
de vara må, för närvarande äro så pass höga, att örn herr finansministern för
en gång skulle kunna släppa efter en liten gnutta, skulle det inte skada, utan
det skulle kanske i stället lätta upp humöret.

Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets betänkande.

Onsdagen den 8 mars 1944. Nr 9. G3

Ändrade bestämmelser om lokalporto m. m. (Forts.)

Härefter yttrade:

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Det är kanske litet vågat av en
representant för Stockholm att här taga till orda, ty Stockholm är ju ibland
litet illa omtyckt, på grund av de förmåner, både inbillade och verkliga sådana,
som medborgarna i den staden skulle ha, och det gäller just nu en sådan
förmån.

Jag begärde ordet närmast för att något beröra den reservation, som här är
fogad till utskottets betänkande och som ju segrade i voteringen i första kammaren,
men innan jag gör det, skall jag be att få säga några ord i anledning
av vad finansministern här yttrat.

Finansministern framhöll, att när man bedömer postverkets inkomster, måste
man därur bryta ut de olika departementens kostnader för olika postförsändelser,
och gjorde man det, så fann man att postverket i själva verket inte
gjorde några våldsamt stora förtjänster. Men det är väl ändå en rätt underlig
matematik. Om nu postverket, utöver de inkomster, som inlevereras till
staten, tillhandugår staten med vissa tjänster, som staten kan låta postverket
göra, bär väl postverket i själva verket mycket stora både inkomster och förtjänster,
som, enligt vad som står i utskottets betänkande, belöpa sig till 9
milj. kronor mer än något år tidigare. Man har sålunda tjänat 9 milj. kronor
på den portohöjning, som tidigare beslutats av riksdagen.

I reservationen gör man ett uttalande, som jag skall be att få citera. Det
heter där: »Vad angår den ökade belastning, som skulle kunna anses uppkomma
för befolkningen i städer och stadsliknande samhällen genom den föreslagna
höjningen av lokalportot, får utskottet framhålla, att den därav föranledda
kostnadsökningen för denna befolkning enligt utskottets mening väsentligen
torde komma att drabba de till såda.na samhällen lokaliserade näringsföretagen.
» Och i fortsättningen säger man att näringsföretagen nog ha
förstånd tillräckligt för att taga ut denna ökade kostnad av sin kundkrets.
Vilka är det då, som i själva verket få betala denna portohöjning? Jo, det
skulle — enligt vad reservanterna vilja att utskottet skall säga — bli den
befolkning, som inte själv använder sig av lokalportot. Det skulle i många
fall bli den fattigaste befolkningen i de stora samhällena, som i själva verket
får betala höjningen.

I en stad som Stockholm och i andra större städer och samhällen finns det
också en hel råd små organisationer, som inte ha någon starkare ekonomisk
ställning, utan som lia svårt att få debet och kredit att gå ihop. Dessa organisationer
lia i mycket stor utsträckning använt sig av lokalportoförsändelser.
och de skulle alltså nu få vidkännas en ökad utgift av 5 öre för varje sådan
försändelse. Jag vet att här i Stockholm finnas många föreningar med 150 ä
200 medlemmar, sani inte lia möjlighet att annonsera i tidningarna örn sina
möten och sådant, utan de skicka i stället sina kallelser och meddelanden som
lokalbrev, ibland kanske också såsom korsbandsförsändelser, därför att detta
blir billigare — många gånger kanske man får göra så, att man cyklar omkring
till medlemmarna och lagger ned ett meddelande i brevlådan örn att det är
möte den och den dagen. För dessa små organisationer liksom för många enskilda
blir det givetvis en ganska dryg merkostnad, som kommer att läggas
på dem genom höjningen av lokalportot.

Och observerar därtill näringslivet tillräckligt tydligt vad reservanterna
här sagt, blir det inte bara de fattiga, sorn bo på orter, där det finns lokalporto,
som komma att få betala litet mer, utan också de fattiga, som bo på
orter, där man redan har ett porto på 20 öre för ett brev örn 20 gram — fastän

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Ändrade bestämmelser örn lokalporto m. m. (Forts.)
denna merkostnad kommer givetvis att tagas ut på andra vägar än genom
posten.

Det kunde vara mycket iner att säga örn denna fråga, men eftersom den
redan är avgjord i första kammaren och det väl är att förmoda att beslutet
går i samma riktning här, skall jag inte uppehålla kammarens tid längre.
Lag vädjar emellertid till kammaren att bifalla utskottets ‘förslag och avslå
den vid betänkandet fogade reservationen.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Med anledning av vad den siste talaren anförde vill jag säga, att man vågar
väl ändå förutsätta, att de ökade kostnader, sorn affärslivet kan få genom en
höjning av lokalportot, skola vara av så begränsad omfattning, att de icke
behöva föranleda några prishöjningar. När den stora överenskommelsen örn
prisstopp genomfördes, innebar det ju att alla mindre kostnadsökningar — allra
helst sådana av så liten storleksordning som dem det här kan bli fråga örn
— icke skulle få läggas till grund för några prishöjningar.

Och när man för fram deras intressen, som bo t. ex. i Stockholm eller de
andra stora städerna, skall man inte glömma, att den senaste höjningen av portot,
alltså av riksportot från 15 till 20 öre, endast drabbade dem, som icke ha
möjlighet att skicka lokalbrev. Denna höjning av det allmänna portot med 33
procent motsvarades icke av någon som helst höjning av lokalportot. Därvidlag
finns alltså en favör kvar, örn man nu skall tala om sådan, något som jag
tycker spelar en fullständigt underordnad roll i denna fråga, där det finns så
många andra hänsyn att taga.

Slutligen kan jag inte underlåta att än en gång komma tillbaka till vad herr
Björklund här sagt.

Det verkade, som örn herr Björklund redan såge framför sig en sådan situation,
att postverket, på grund av att man minskade skillnaden mellan det allmänna
portot och lokalportot till 5 öre, inte hade arbete nog åt sina anställda,
som emellertid inte kunde avskedas eller skickas ut på arbete i skogen eller
på andra håll. Men jag vill erinra örn att denna portoskillnad redan tidigare
varit 5 öre. Före kriget och innan den senaste portohöjningen företogs, var
lokalportot 10 öre och det allmänna portot 15 öre. Denna skillnad på fem
öre är visserligen, såsom jag förut nämnde, procentuellt sett större än skillnaden
mellan 15 och 20 öre, då den förra kan räknas till 50 procent, medan den
senare endast blir 33 procent. Men nog får väl herr Björklund erkänna, att
han inte själv tror att denna lilla olikhet kommer att föranleda någon arbetslöshet
inom postverket.

Herr Hammarlund: Herr talman! Herr Björklund talade om vissa lättvindiga
personer, som i denna fråga ställt sig på samma linje som finansministern,
men som förut velat plocka bort 300 miljoner kronor från statsverket. Gentemot
detta vill jag framhålla, att vi ha velat sätta någonting annat i stället, som
skulle givit statsverket ersättning för dessa 300 miljoner kronor. Leva vi till i
morgon, komma vi att i bevillningsutskottet få justera ett betänkande, av vilket
det framgår, att av vissa lättvindiga herrar här i kammaren väckts motioner,
som om de bifölles, helt säkert skulle fullt ut giva statsverket täckning
för de 300 miljonerna.

Herr Björklund: Herr talman! Även örn de motioner, som herr Hammarlund
åsyftade, skulle komma att av riksdagen bifallas, vilket troligen ej kommer
att ske, räcker det icke på långt när till de där 300 miljonerna, ty det rör
sig, såvitt mitt minne icke sviker mig, icke om mer än sammanlagt 191 mil -

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Ändrade bestämmelser om lokalporto m. m. (Forts.)
joner kronor. Därmed må emellertid vara hur som helst. Jag begärde ordet
närmast för att till herr statrådet och chefen för finansdepartementet säga,
att jag tror på vad jag sagt, även örn det inte skulle bliva någon större arbetslöshet
inom postverket på grund av de åtgärder, som man nu vidtager. Jag
erinrar om vad som hände åren 1920—1922. Man höjde då postportot till 20
öre och avskaffade lokalportot, men staten förlorade så mycket pengar på detta,
så att man blev tvungen att återinföra lokalportot.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den senare
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Hagberg i Malmö begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller den vid bevillningsutskottets förevarande
betänkande nr 13 fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 17.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 13, i anledning av väckta motioner
örn ändrade grunder för tilldelande av understöd åt vissa växelstationsföreståndare
vid telegrafverket.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Hällgren: Herr talman! Det finns tre kategorier växelstationsföreståndare.
Växelstationsföreståndare vid stationer med över 35 abonnenter kunna
efter femton tjänsteår och femtio levnadsår erhålla ålderdomsunderstöd utan
behovsprövning. Föreståndare vid växelstationer med mellan 20—35 abonnenter
erhålla engångsersättning efter femton tjänsteår och femtio levnadsår utan
behovsprövning. Slutligen ha vi en liten grupp av stationsföreståndare vid
stationer med över 35 abonnenter, som avgå till följd av växelstationens automatisering.
Aven om de lia femton tjänsteår och femtio levnadsår, skall särskild
behovsprövning äga rum, innan de kunna erhålla understöd. Vi ha väckt
motion örn att denna grupp skall jämställas med övriga grupper av växelstationsföreståndare.
Bankoutskottet har i sitt utlåtande ställt sig ganska
sympatiskt till de i båda kamrarna väckta motionerna i ämnet. Utskottet säger,
att vid en förnyad behandling av ärendet har utskottet ansett, att skälen för
behovsprövningens slopande icke kunna frånkännas berättigande och att det
särskilt synes vara mindre tillfredsställande, att personer, som vid entledigande
nått en relativt framskriden levnadsålder, endast efter behovsprövning skulle
kunna tillerkännas årligt understöd. Vidare säger utskottet, att det synes utskottet
rimligen böra ankomma på Kungl. Maj :t att låta verkställa den utredning
i ämnet, som må befinnas påkallad före närmare ställningstagande härutinnan,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill förhållandena kunna

Andra kammarens protokoll I9hh. Nr 9. 5

Motioner örn
ändrade grunder
för tilldelande
av understöd
åt
vissa växelstationsföreståndare
vid telegrafverket.

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Motioner om ändrade grunder för tilldelande av understöd åt vissa växelstationsföreståndare
vid telegrafverket. (Forts.)
giva anledning. Emellertid slutar utskottet med att yrka avslag på de föreliggande
motionerna. Jag fattar utskottets ställningstagande så, att utskottet
önskar, att Kungl. Majit skall utreda frågan och lägga fram det förslag,
vartill utredningen kan giva anledning. Egentligen borde ju utskottet hemställt,
att riksdagen måtte besluta en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran örn
utredning och förslag i ärendet. Emellertid har väl utskottet fallit för frestelsen
att följa den praxis, som på senare tid alltmera börjat tillämpas i en del utskott,
att sticka in i motiveringen vad man borde skrivit i klämmen. Jag fattar utskottets
utlåtande på nyss angivet sätt och kommer därför givetvis icke att
framställa något yrkande örn bifall till motionerna, men jag skulle vilja vädja
till Kungl. Majit att Kungl. Majit tager utskottets motivering ad notam, så
att Kungl. Majit låter verkställa utredning och därefter för riksdagen framlägger
det förslag, vartill utredningen kan giva anledning.

Herr Svedman: Herr talman! Den här föreliggande frågan berördes i
förbigående i en till fjolårets riksdag framlagd proposition, vari herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet förklarade, att han icke kunde förorda
ett eftergivande av kravet på behovsprövning i här avsedda fall. Samma ställning
intogs av statskontoret. Utskottet har •— särskilt i betraktande av att det
här gäller befattningshavare, som entledigas vid en ålder, vilken ligger långt
under den, vid vilken jämförliga personalgrupper i telegrafverket pensioneras
— icke velat lossa på gällande regler i den omfattning och på det sätt, som
motionärerna föreslagit. Enligt vad som berättats mig, har telegrafstyrelsen
hittills varit mycket frikostig, då det gällt pensionering av sådana befattningshavare,
som blivit utan tjänst på grund av automatisering av växelstationerna.
Utskottet har emellertid, som herr Hällgren påpekade, ansett, att Kungl. Majit
bör närmare utreda denna fråga. Det förefaller, som örn det borde vara ganska
lätt för herr Hällgren att resignera, eftersom hans medmotionär i första kammaren,
vilken deltagit i utskottsbehandlingen av ärendet, förklarat sig nöjd
med den formulering, utskottets utlåtande erhållit.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 18.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 14, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

Punkterna 1 och 2.

Lades till handlingarna.

Punk terna 3 och 4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 19.

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets utlåtande, nr 15, angående verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning; samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1940 (nr 473) örn förbud i vissa fall
mot beviljande av kvarstad eller skingringsförbud:

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

nr 6, i anledning av Kungl. Marits proposition nied förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 925) meri särskilda bestämmelser
angående förmynderskap, gorlmanskap och boutredning vid krig eller
krigsfara m. m.;

nr 7, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 8 november 1940 (nr 926) med särskilda bestämmelser
angående bolag, föreningar, sparbanker, vissa andra inrättningar och
samfälligheter samt stiftelser vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av Ingen den 4 juni 1943 (nr 274) örn förlängd giltighetstid
för ränte- och utdelningskuponger, m. m.;

nr 9, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) örn fri rättegång, m. m.; och

nr 10, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan örn ersättning
av allmänna medel åt av allmän åklagare åtalad person, som frikännes,
för hans kostnader för inställelsen vid domstol.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 20.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 16, i anledning av väckt motion Motion om
örn viss ändring i krigsfamiljebidragsförordningen. ”V

. I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 404, lidragsförJdvilken
behandlats av andra lagutskottet, hade herrar Hagberg i Luleå och Pers- ningen,
son i Stockholm hemställt örn viss ändring av 6 § 1 mom. krigsfamiljebidragsförordningen
den 30 juni 1942 (nr 521).

Utskottet hemställde, att förevarande motion ej måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! När en son, vilken enligt sin i
lag fastställda plikt försörjt sin moder, inkallas till beredskapstjänst, hänvisas
modern till att leva på en familjepenning, som å högsta dyrort uppgår till
13 kronor 30 öre per vecka och å lägsta dyrort till 9 kronor 80 öre per vecka.

Detta gäller även för det fall, att modern förestår sonens hushåll, örn i hemmet
icke vistas barn under 16 års ålder. Vi lia med vårt i motionen framställda
yrkande avsett en sådan ändring i krigsfamiljebidragsförordningen, att moder,
som förestår hushållet åt sin son, skall tillerkännas familjepenning med
samma belopp, som kan tillerkännas hustru och husföreståndarinna i hem, där
det finns barn under 16 år. Därigenom skulle en mor, som är beroende av sin
son för sin försörjning, kunna tillerkännas en familjepenning, som å högsta
dyrort uppginge till 22 kronor 75 öre per vecka och å lägsta dyrort till 19
kronor 25 öre per vecka. Utskottet uttalar för sin del. att vissa skäl otvivelaktigt
tala för en förhöjning av familjepenningen för husföreståndarinna, och
utskottet tillägger, att örn det kan fastställas, att exempelvis en moder, som
bor tillsammans med en ogift sou, åtnjuter sin huvudsakliga försörjning av
sonen, bör hon enligt utskottets åsikt nied avseende å familjepenning jämställas
med hustru. Utskottet delar alltså motionärernas åsikter, men avstyrker
bifall till motionen med den motiveringen, att det vore svårt att konstatera,
under vilka förhållanden och villkor en moder och son hade gemensamt hem.

Men varför i all rimlighets namn skulle det nu vara svårare för en familjebidragsnämnd
att utreda den detaljen än alla andra detaljer, som familjebidragsnämnderna
lia att utreda, när det gäller beviljande av familjepenning? Utskottet
hänvisar till att syftet med mononen i stället skulle kunna nås genom

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1914.

Motion om viss ändring i krigsfamiljebidragsförordningen. (Forts.)
att nian använde sig av den i fria former bedrivna hjälpverksamhet, som handhaves
av Överståthållarämbetet och länsstyrelserna med anlitande av medel,
som riksdagen ställt till förfogande. Man skulle med andra ord lösa frågan
med hjälp av den filantropiska verksamhet, som staten själv har funnit lämpligt
att börja bedriva bland offren för sin otillfredsställande lönepolitik gentemot
de till militärtjänst inkallade. Det är utskottets förslag till lösning av
frågan. Men hur kan då den av utskottet anvisade hjälpen ernås i teorien? 1
praktiken är dylik hjälp obefintlig i det avseende, motionen rör. Enligt utskottet
skulle en moder kunna erhålla förstärkning i den familjepenning hon
kan erhålla genom att sända en ansökan till Överståthållarämbetet eller länsstyrelsen
med anhållan örn särskild hjälp. Men hur behandlas då en sådan ansökan?
Har utskottet tagit reda på det? En sådan ansökan remitteras från
Överståthållarämbetet eller länsstyrelsen till familjebidragsnämnden, som får
i uppdrag att undersöka fallet och konstatera de lämnade uppgifternas riktighet.
Familjebidragsnämnden får alltså undersöka bland annat under vilka förhållanden
och på vilka villkor en mor och hennes son lia gemensamt hem.
Skulle det gå lättare att utföra en sådan undersökning, när det gäller pengar,
som ställts till länsstyrelsernas förfogande för bedrivande av välgörenhet, än
när det gäller pengar, som örn författningen ändrades på sätt i motionen föreslagits.
skulle kunna utbetalas till den värnpliktiges moder? Det återstår för
utskottet att förklara. Har utskottet för övrigt tagit reda på, efter vilka grunder
den frivilliga hjälpverksamheten åt inkallades familjer bedrives? Det har
utskottet tydligen icke gjort, ty hade så skett, skulle utskottet icke kunnat
anvisa denna utväg. Hjälp lämnas men endast i särskilt belijärtansvärda fall
och aldrig i form av fortlöpande understöd åt inkallades mödrar. Varför anvisar
utskottet en sådan utväg? Hjälpen i fråga består av bidrag, som lämnas
vid tillfälligt trångmål. Sådan är familjebidragsnämndernas uppfattning örn
hur denna hjälpverksamhet bör bedrivas. Att denna uppfattning överensstämmer
med författningens anda framgår av Kungl. Maj :ts proposition nr 227/
1941. De anvisningar, som där gåvos, gälla ännu, trots att en viss omorganisation
av hjälpverksamheten företagits. I propositionen lämnas exempel på
fall, i vilka hjälp bör lämnas. Ifrågavarande medel skola användas till hemhjälp,
inköp av utsäde, smågrisar m. m., betalning av förfallna försäkringar,
kostförbättring åt sjuka anhöriga, sista inbetalningen å betydelsefulla föremål
(symaskiner, cyklar, lantbruksmaskiner), reparation av bostäder, bidrag
till utlösande av vissa föremål, som pantsatts under militärtjänstgöring, cyklar,
kostymer, vigselringar, ur m. m., betalning av gas- och elektricitetsräkningar,
begravningshjälp. Finner icke utskottet det ändå litet genant, att man
i sin strävan att komma undan det förslag, som utformats i vår motion, hänvisar
till den statliga frivilliga hjälpverksamhet, som bedrives på detta sätt?
Man hänvisar tusentals mödrar i detta land, som för sitt uppehälle äro beroende
av sina söner, till en hjälpverksamhet, som man tidigare har dragit upp
riktlinjerna för i sådana ordalag, som jag nyss antydde.

Utskottet gör anmärkning på att vårt yrkande givits en sådan avfattning,
att formuleringen skulle kunna medföra, att familjepenning ansåges böra utgå
för husföreståndarinna även i det fall. då den värnpliktige sammanlever med
hustru, sorn. är arbetsför. Utskottet tillägger emellertid, att en sådan ändring
ej torde vara avsedd. Nej, det är riktigt, och ett bifall till motionen skulle ju
heller icke kunna medföra några sådana konsekvenser, enär beviljande av familjebidrag
alltid föregås av behovsprövning. Vad menar egentligen utskottet
med vad utskottet har skrivit? Man behöver ju icke befara, att ett bifall till
motionen skulle medföra fördelar för familjer, där arbetsför hustru anställer
husföreståndarinna exempelvis för att själv få tid att ägna sig åt tebjudningar,
motionsritt m. m. sådant, som man sysslar med i överklasskretsar. Det

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Motion otti viss ändring i krigsfamiljebidragsförordningen. (Forts.)
är icke fråga om att gynna dylika familjer. Jag är emellertid beredd att
ändra yrkandet i motionen, så att nämnda formfel icke skall kunna
åberopas som motivering för att på formell grund avslå denna sakligt
välmotiverade motion. I fattigvårdshänseende är en son alltid försörjningspliktig
gentemot sin moder, men när sonen inkallas till beredskapstjänst,
vägrar samhället att övertaga försörjningsplikten för modern
också i sådana fall, då sonen tidigare fullgjort sin plikt mot modern och
därmed mot samhället! Så går det till för närvarande, och utskottet vill
icke vara med på någon ändring. Här örn någonsin borde riksdagen fatta ett
annat beslut än vad utskottet föreslagit. Med hänvisning till vad jag anfört
ber jag, herr talman, att få yrka, ''att texten i 6 § av kungl, förordningen nr
521/1942 ändras till: »För hustru och frånskild hustru ävensom — därest
värnpliktig icke sammanlever med hustru eller hustrun, med vilken han sammanlever,
är arbetsoförmögen — för annan familjemedlem, som förestår hemmet
åt den värnpliktige, samt för moder, vilken förestår ogift sons hushåll.»

Det hela kanske låter litet svårbegripligt, -men det är icke konstigare än
vad som för närvarande står att läsa i lagtexten. Det innebär bara den förändringen,
att mödrar under alla förhållanden skola kunna erhålla familjepenning.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Utskottet har givetvis förstått vad motionärerna
velat och även haft sympatier för detta. Men redan när denna lag
kom till, resonerade man oan denna svårighet. Utskottet anser, att det här
gäller gränsfall, som äro mycket svåra att avgöra. Vi ha icke fattat vårt.
beslut i utskottet utan att lia tänkt igenom saken. Vi ha haft representanter
uppe från arbetsmarknadskommissionens värnpliktshjälpbyrå, som talat örn
sina erfarenheter. De ha sagt, att det är icke tu tal örn att man på sina
håll haft mycket svårt att klara upp, örn det är modern, sorn försörjt sonen,
eller sonen, som försörjt modern. Det är icke alltid så lätt att komma fram
till sådana resultat, att man definitivt kan säga, att så och så är det. Därför
har man redan från början ansett sig behöva lia en smidig möjlighet att hjälpa
där det behövde hjälpas. Det är detta som gett upphov till de s. k. landshövdingmedlen.
När vi diskuterade saken i utskottet, voro vi mycket undrande,
örn man skulle få lov att räkna detta som fattigvårdsbidrag, som det skulle
kunna vara otrevligt att taga emot, men det framhölls nied stor bestämdhet
från arbetsmarknadskommissionens vämpliktshjälpbyrås sida, att detta anslag
tillkommit helt och hållet för att man skulle kunna smidigt handskas med
gränsfallen, d. v. s. sådana fall, där det icke är så lätt att avgöra, örn det
kommer under den ena eller den andra paragrafen, men där man konstaterar,
att det verkligen behövdes hjälp. När det då behövdes hjälp, bär det också
funnits medel att hjälpa. Sådan hjälp kan erhållas icke endast genom en
ansökan från modern, som den ärade talaren sade, utan det står öppet lika
väl för modern som sonen eller familjebidragsnämnden i orten att vända sig
till landshövdingen eller örn det icke är han personligen, som delar ut detta
bidrag, till länsstyrelsen för att få detsamma.

Byråchefen Curtman i arbetsmarknadskommissionens värnpliktshjälpbyrå
bär senast i dag sagt, att detta bidrag ofta betalas ut samtidigt med det ordinarie
bidraget.

Jag är den första att erkänna, att det varit trevligare att välja den form
som motionärerna föreslagit. Men inför de upplysningar, som lämnats här såväl
rörande svårigheterna att klara upp detta sorn beträffande sättet att utdela
landshövdingfondens medel, bär utskottet kommit till det resultatet, att
det i allmänhet är bättre att fortsätta på den väg, sorn man slagit in på. Nu
veta vi naturligtvis icke, hur länge denna fond kommer att delas ut från

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Motion arn viss ändring i krigsfamilfebidrag sförordning en. (Forts.)

staten. Men för att ytterligare markera, att det icke är fråga örn fattigvårdsbidrag,
delas dessa medel nt direkt genom försvarsväsendet. Denna hjälpform
är sålunda direkt ansluten till försvarsväsendet liksom krigsfamiljebidraget.
På det sättet tycker jag, att man ej behöver taga det så, att man därmed
tvingar människor, som ej vilja lia fattigvård, att taga emot fattigvård. Det
är en annan form av hjälpverksamhet. Det är icke detsamma som själva krigsfamiljebidraget,
men det står denna form så nära som möjligt, det är smidigare
och icke bundet vid några fixa bestämmelser.

Jag tror, herr talman, att örn vi följa utskottet skada vi icke den sak vi
vilja gagna, nämligen att dessa mödrar eller husföreståndarinnor verkligen
skola få hjälp. Därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Man säger här, att det är så svårt
med de gränsfall, som man befarar skulle uppstå. Men jag ställde frågan tidigare:
kan det vara svårare att klara dessa gränsfall, örn det gäller medel, som
vederbörande ha rätt att under vissa betingelser få del av, än örn det gäller
en statlig välgörenhet, därest man säger, att det är svårt att avgöra, örn en moder
försörjer sonen eller sonen modern? Denna fråga måste ju utredas, även innan
vederbörande kan få del av de medel, som nu ställas till länsstyrelsernas
förfogande. Svårigheterna kommer man alltså icke undan genom att bibehålla
de hittillsvarande anordningarna.

Jag vill också säga, att det kan ju vara trevligt för mödrarna ute i landet
att få höra, att andra lagutskottet hyser sympati för dem. Men de leva icke
på sympatiförklaringar. Denna fråga är icke så konstig, att icke andra lagutskottet
borde kunnat klara av den utan att skylla på formella svårigheter.

Jag yrkar fortfarande bifall till mitt förslag.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

Herr talmannen gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på avslag därå samt bifall i stället till det av herr Persson i Stockholm
under överläggningen framställda yrkandet; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 21.

Föredrogos vart efter annat andra lagutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 13 § 3 mom. sjöarbetstidslagen den 30 september 1938 (nr
607); och

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juli 1928 (nr 309) örn de svenska lapparnas rätt
till renbete i Sverige, m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 22.

Motion om Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i aninförande
av ledning av väckt motion angående införande av daglig postgång på landsdaglig
post- bygcien.
gang pa Ja

landsbygden. \ en inom riksdagens andra kammare väckt, till dess tredje tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 49, hade herr Hansson i Skediga m. fl. hemställt, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära, »att daglig postgång

Onsdagen den S mars 1944.

Nr 9.

Motion om införande av daglig postgång på landsbygden. (Forts.)
införes också på landsbygden under beaktande av de skäl, som i motionen angivits».

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda någon andra kammarens
åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag har väckt en motion i denna
fråga. Det har i många år varit ett starkt intresse på landsbygden att få postgången
ordnad på ett bättre sätt. Jag har i motionen hemställt, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära, att daglig postgång införes också
på landsbygden. Denna fråga har också tidigare handlagts av riksdagen. Sedan
i riksdagen väckts fråga örn bättre ordnande av landsbygdens postförhållanden,
framhöll generalpoststyrelsen i skrivelse den 20 mars 1936 till respektive
kammares riksdagsutskott, att styrelsen ansåge synnerligen önskvärt,
att statsmakterna ville, med eftergivande av de dittills alltmer stegrade kraven
på överskott av poströrelsen statskassan till godo, medgiva, att en del av
* dessa överskott finge användas för åstadkommande av en genomgripande förbättring
av i främsta rummet lantbrevbäringen men därjämte även andra postanordningar
på landsbygden. En utökning av lantbrevbäringen till minst en
gång varje söckendag å det övervägande antalet linjer syntes styrelsen med
fog kunna ifrågasättas. Genomförandet av dessa förbättringar beräknades
kosta i runt tal 1 500 000 kronor. Styrelsen fann sig med hänsyn till den betydande
utgiften böra föreslå, att planen finge genomföras successivt under en
tidrymd av fem år.

Vid krigsutbrottet 1939 ställdes staten och statskassan på hårda prov. För
att erhålla medel för försvarsändamål och annat funno sig statsmakterna böra
anbefalla statliga verk och myndigheter att iakttaga största möjliga sparsamhet
och att i all möjlig mån söka hålla utgifterna nere. Med hänsyn härtill har
generalpoststyrelsen för tiden efter år 1939 ansett sig ej kunna äska ytterligare
anslagshöjningar. Denna femårsplan fick alltså strykas. Det var då två
år kvar av den planerade tiden för genomförandet av bättre postala förbindelser
på landsbygden.

Generalpoststyrelsen har nu icke glömt denna fråga utan säger i det utlåtande,
som den avgivit till tredje tillfälliga utskottet, följande: »Generalpoststyrelsen
har, såsom i det föregående nämnts, redan tidigare förklarat sig villig
medverka till ytterligare förbättring av de postala anordningarna på landsbygden,
därest härför erforderlig del av postverkets överskott av statsmakterna
ställes till styrelsens förfogande.» »Även fullföljandet av den i det föregående
omnämnda femårsplanen, åsyftande söckendagliga turer å sådana linjer, som
nu lia 3—5 veckoturer, och någon ökning av turantalet å linjer med 1—2 turer
i veckan skulle innebära en påtaglig förbättring och torde kunna genomföras
för en kostnad av cirka 700 000 kronor för år.»

När man tar del av utskottets utlåtande i denna fråga, så finner man, att utskottet
delar motionärernas synpunkter. Utskottet har starkt understrukit angelägenheten
av att landsbygden herodes bättre postförbindelser. »Att dylika
finnas», säger utskottet, »spelar en ej oviktig roll för den allmänna trivseln på
landet och bidrager utan tvivel i sin mån till att motverka den flykt från
landsbygden, mot vilken botemedel sökas från åtskilliga utgångspunkter.»
Men sedan ramlar utskottet ned på de stats finansiella skälen. Det är en synpunkt,
som man icke gärna vill släppa och som alltid är så lätt att skriva. Så
ramlar också tredje tillfälliga utskottet ned på samma sorgliga förhållande och
tänker icke på, vad det tidigare sagt, att denna förbättring är alldeles nödvändig.

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Motion om införande av daglig postgång på landsbygden. (Forts.)

Man kan verkligen ställa sig elen frågan, om icke de 700 000 kronor, som
det i detta fall gäller att anvisa för förbättrade postala förbindelser på landsbygden,
i själva verket avse ett socialt ändamål och om de stats finansiella skälen
må anses utgöra en giltig orsak för att avslå den framställning som i motionen
framförts. Jag tvivlar mycket starkt på, att det kan vara tillräckligt
bärande skäl. Men utskottet har i alla fall tagit upp detta som en motivering
trots den välvilliga inställning som det tidigare intagit vid ärendets behandling.

A ena sidan får man se på vad denna kostnad å 700 000 kronor innebär.
Emellertid är generalpoststyrelsen villig att genomföra denna förbättring. Jag
tror också, att med den fackkunskap, som föreligger inom ledningen för generalpoststyrelsen,
kan det hända, att kostnaden icke uppgår fullt till denna summa.
Å andra sidan måste man beakta, vad denna sak skulle betyda för landsbygden;
det är något som icke kan nog framhållas. Jag skall icke draga så
mångå exempel, men jag vet i alla fall, att det finnes de, som ha över en mil
till närmaste poststation. Det förslag, som utskottet talar örn, i fråga om cykelbud
och postväskor, skulle därvidlag vara till någon liten hjälp. Men å
andra sidan tycker jag icke, att man skall behöva gå alltför enkla vägar. Om
det bara gäller att få den vanliga posten, kan det vara bra. men om det är
penningmedel, som skickas, kan man icke utnyttja dessa postförbindelser. Man
tycker då, att man skulle kunna gå in för vad postverket tänkt sig eller en
genomgripande förbättring för landsbygden.

När postförhållandena äro sådana och vi tidigare i dag i såväl första som
andra kammaren gått med på en portohöjning, som skall bidraga till att förbättra
den ekonomiska ställningen för postverket, och när det gäller en så stor
grupp av landsbygdens folk, tycker man, att man skulle kunna göra denna
förbättring.

Jag har i motionen varit stygg nog att göra jämförelser med städerna. Jag
skall icke draga upp någon debatt härom. Men jag vädjar till kammarens ledamöter
att förstå landsbygdens förhållanden. Där har man icke andra möjligheter
än att gå till posten och hämta själv och därtill betala extra. Lokalportot
är värdelöst för oss, fastän vi få hämta posten själva. Sådana förhållanden ha
vi på landsbygden. Det behjärtar ju utskottet, men av statsfinansiella skäl avslår
utskottet motionen. Jag tror, det är bättre att av statsfinansiella skäl använda
dessa 700 000 kronor för detta ändamål än för något annat. Örn generalpoststyrelsen
finge ställa medel till förfogande inom den ram, som riksdagen
1936 beslutat för denna femårsplans genomförande, skulle detta leda till verkliga
förbättringar på detta område. Jag tycker icke det var vackert av utskottet
att avstyrka motionen. Medel finnas ju till förfogande, och statsfinanserna
kunna icke anföras som orsak för ett avstyrkande. När nu postverket är
villigt genomföra detta, borde utskottet lia tillstyrkt motionens förslag örn
skrivelse till Kungl. Majit.

Jag ber, herr talman, att med det lilla jag anfört få hemställa, att andra
kammaren för sin del bifaller motionens begäran örn skrivelse till Kungl. Maj :t,
så att femårsplanen blir genomförd med resultat att landsbygdens postförhållanden
bli förbättrade.

I detta anförande instämde herrar Johansson i Mysinge, Hammarlund och
Carlsson i Bakeröd.

Herr Ljungberg: Herr talman! Vid sin behandling av föreliggande motion
har utskottet varit mycket välvilligt inställt till det syfte, som man får antaga
varit vägledande för motionärerna, nämligen att åstadkomma bättre postförhållanden
på landsbygden. Utskottet uttalar härom, att det starkt vill under -

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Motion om införande av daglig postgång på landsbygden. (Forts.)
stryka angelägenheten av att landsbygden beredes goda postförbindelser och
framhåller, som herr Hansson i Skediga redan sagt, att det spelar en ej oviktig
roll för den allmänna trivseln i landet, att sådana finnas. Därmed inordnar
man dessa förhållanden som ett led i strävandena att motverka den flykt från
landsbygden, mot vilken man söker botemedel på olika vägar. Utskottet pekar
också på vad som redan gjorts i den riktningen och erinrar örn den år 1936
antagna femårsplanen härför. Tyvärr måste fullföljandet av denna plan avbrytas
på grund av världskriget, när endast få år återstodo. Den närmaste
orsaken var ju det uppkomna statsfinansiella läget. Men man får icke bortse
ifrån, att i fortsättningen det materiella underlaget för förbättringar även i
andra avseenden svek. Jag tänker här närmast på bristen på gummi och flytande
bränsle till motorfordon, som i hög grad användas för postbefordran på
landsbygden, och på svårigheten att skaffa erforderlig arbetskraft. I det sammanhanget
kan framhållas, att postverket, trots dessa av krisen förorsakade
svårigheter i stort sett lyckats upprätthålla antalet postföringslinjer och t. o. m.
i någon mån öka de genomsnittliga turerna på dessa linjer.

Örn alltså utskottet varit mycket välvilligt inställt till syftet, har utskottet
ändå icke kunnat bortse från, att de skäl, som så sent som 1942 blevo bestämmande
för riksdagsbeslutet i en liknande angelägenhet, alltjämt ha samma
giltighet. Man kan ej gärna påstå, att det statsfinansiella läget förbättrats. Den
omständigheten, att postverkets överskott ökats de sista åren, kan tyvärr icke
tagas till intäkt för ett sådant påstående. Nödvändigheten att iakttaga sparsamhet
i fråga örn statens utgifter kvarstår alltjämt oförminskad. 700 000
kronor är ett ganska väsentligt belopp och i en tidigare debatt i dag bär finansministern
framhållit, att ett lägre belopp än som här är i fråga — i runt tal
en halv miljon kronor — har betydelse i detta sammanhang. Örn jag icke misstager
mig, delade herr Hansson i Skediga finansministerns uppfattning i detta
avseende.

Med utgångspunkt härifrån har utskottet icke ansett sig kunna förorda mera
kostnadskrävande utgifter för här ifrågavarande ändamål. Utskottet har ej
heller kunnat undgå finna, att man i motionen i flera avseenden går till överdrift.
När däri exempelvis begäres, att man nu skall fatta ett principbeslut om
införande av daglig postgång på alla postföringslinjer, skjuter man uppenbarligen
över målet. Det vore ej rimligt att till vad pris som helst låta en linje
i mycket glest bebyggda trakter gå dagliga turer. Det skulle då kunna inträffa,
att postbudet vid flertalet turer icke hade en enda försändelse att befordra.
Hans dagliga färd i ur och skur bleve under sådana förhållanden ett
rent självändamål. Likaså skjuta motionärerna över målet, när de som en utväg
att kompensera den ofrånkomliga kostnadsökning, som skulle uppstå vid
bifall till motionen, hänvisa till möjligheten att indraga den ena av de två
utbäringsturer, som förekomma åtminstone i de större städerna. Nu förhåller
det sig så, att den post, som kommer till en stad och således där måste utbäras,
åtminstone i stort sett är oberoende av antalet utbäringsturer. Örn man inskränker
utbäringen till endast en tur, blir denna i motsvarande mån hårdare
belastad. Den första utbäringsturen är emellertid redan nu oftast så ansträngd
som gärna är möjligt. På många håll kanske den understundom är överbelastad.
Det går an att fråga brevbärarna, om den saken. Vill man lia post utburen i
en enda tur, måste man därför (ika antalet brevbärare, men därigenom ökas
kostnaderna i stället för att minskas, som motionärerna tro.

Emellertid har utskottet av en föredragning i detta ärende av en tjänsteman
i generalpoststyrelsen fått den uppfattningen, att en hel del förbättringar
i landsbygdens postförhållanden skulle kunna uppnås med relativt små medel
för de vanliga postslagen, d. v. s. lösbrev och tidningar. En ökad användning

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Motion om införande av daglig postgång på landsbygden. (Forts.)
av väskpost, och kanske på sina håll främst av cykelbud, kan leda till avsevärd
förbättring utan att kostnaderna bliva mera betydande. Utskottet har
pekat på dessa möjligheter samtidigt som utskottet på förut anförda skäl måste
avstyrka bifall till motionen sådan den föreligger.

På grund av det anförda anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Utskottet åberopar i sitt utlåtande
de vid 1930 års riksdag väckta motionerna angående förbättrad postgång
på landsbygden. Då jag kanske till stor del var initiativtagare till de motioner,
som då väcktes, och även själv var motionär, må det tillåtas mig att säga några
ord i den här frågan.

Med anledning av de motioner, som framlämnades 1936 och som också föranledde
riksdagsskrivelse, förklarade generalpoststyrelsen, att den uppgjort en
slags femårsplan för förbättring av landsbygdens postala förhållanden. Denna
plan fullföljdes också till stor del, men arbetet därmed blev på grund av
kriget avbrutet. Det erkännes dock från alla håll, att under de tre år planen
följdes, vidtogos åtskilliga åtgärder till förbättring av postförhållandena på
landsbygden. Som läget är i dag råder det svårigheter med kommunikationerna.
Vi måste dra in på busslinjer. Vi ha mindre tillgång till bilar, och överhuvud
taget äro svårigheterna i kommunikationshänseende allt större. Tili detta
kommer ju också, att det statsfinansiella läget är ganska bekymmersamt. Jag
kan av den anledningen förstå, om jag kanske också inte i allt delar vad utskottet
här anför såsom motiv för att man kommit till det resultat man har
gjort. Jag skulle dock vilja säga till den ärade motionären, att jag nog betraktar
det som en fördel, att han fört frågan på tal, så att den inte på något
sätt får ligga efter utan är föremål för uppmärksamhet.

När jag läser utskottets, som jag tycker, mycket välvilliga uttalande — utskottet
utgår ju från att från postverkets sida inom ramen för till buds stående
resurser allt skall göras till förbättring av de postala förhållandena på
landsbygden — då måste jag säga mig, att utskottet dock i mycket väsentliga
delar instämmer i motionärens syftemål, och om utskottets utlåtande godtages
av riksdagen, innebär det också en erinran till generalpoststyrelsen. Jag kan
under sådana förhållanden icke följa motionärens hemställan örn bifall till
motionen, utan biträder utskottets förslag. Jag skulle emellertid vilja tillägga,
att när jag biträder utskottets förslag, sker det under den uttryckliga förutsättningen
och med den motiveringen, att så snart det statsfinansiella läget förbättrats
och tillåter, att mera pengar få disponeras av postverket, och så snart
kommunikationerna bli normala, bör landsbygden ha förtursrätt till postala
förbättringar.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! När jag hörde ordföranden i utskottet
säga, att jag skjutit över målet i min motion, vill jag säga honom, att
det är icke underligt örn de, som litet känna till förhållandena på många håll
på landsbygden, önska postgång en gång örn dagen. Det ställer sig för övrigt,
som sagt, icke så väldigt dyrbart. För hela landet skulle genomförandet av
denna förbättring kosta 700 000 kronor. Vinsten för postverket är ju stor, och
jag är säker på, att den inte skulle minskas så förfärligt mycket därigenom.
Jag tror att folket på landsbygden efter en sådan reforms genomförande skulle
söka nå varandra i ökad utsträckning förmedelst brevskrivning.

Med de förhållanden som nu råda är det mycket svårt både att få i väg
breven liksom också att få hem sin post. Jag tycker inte att utskottsordföranden
skall beteckna det som att skjuta över målet, örn jag begär litet rättvisa i det

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Motion om införande av daglig postgång på landsbygden. (Forts.)
avseendet. Men det var kanske det förhållandet att jag i motionen talat örn
möjligheten av indragning av andra brevbäringsturen i städerna som var orsaken
till yttrandet att jag skjutit över målet. När utskottet här förordar väskpost
och alla möjliga förenklade metoder på landsbygden, skulle man väl ha
kunnat vänta sig att utskottet varit på min linje i det fallet och tänkt: Vad
kunna vi göra för att minska de kostnader, som äro mycket stora, i syfte att
fördela de sociala åtgärderna litet rättvisare? Jag vet inte beträffande vilken
punkt herr ordföranden menade att jag skjutit över målet; kanske var det den
där jag begärt att landsbygden skulle få det ordnat på samma sätt som städerna.
Jag har emellertid inte tänkt ta upp den frågan i debatten i dag. Kanske
har jag skrivit motionen litet ivrigt, men när man jämför stad och land tycker
man att orättvisorna framträda skarpt, när den ene får post två gånger om
dagen och den andre kanske en gång i veckan och kanske inte alls, såvida han
inte själv vill gå och hämta posten. Sådana äro förhållandena.

Jag ber, herr talman, att än en gång få yrka bifall till min motion.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag måste uttala min förvåning över
herr Hammarlunds framträdande här, ty det måste ju anses, att herr Hammarlund
genom sitt instämmande i herr Hanssons i Skediga uttalande och
yrkande i alla avseenden delar de synpunkter på frågan, som herr Hansson
i Skediga framfört. Jag kan inte underlåta att finna ett sådant tillvägagångssätt
från herr Hammarlunds sida i någon mån anmärkningsvärt, sett mot bakgrunden
av herr Hammarlunds ståndpunktstagande i en fråga vi hade före
tidigare i dag; jag syftar på frågan örn lokalportot. Då kunde herr Hammarlund
inte vara med örn sådana åtgärder, som i nu rådande statsfinansiella
läge skulle innebära en inkomstminskning för statsverket. Han ställde sig givetvis
i sitt yttrande på samma ståndpunkt som han intagit i den av honom
undertecknade reservationen i bevillningsutskottets utlåtande: han kunde inte
vara med om en inkomstminskning för statsverket på 463 000 kronor. I denna
fråga däremot kan herr Hammarlund utan betänkligheter vara med om en inkomstminskning
för statsverket på 700 000 kronor. En sådan rotationsverksamhet
verkar ganska förbryllande på mig. Jag förstår inte, hur man kan
motivera två sådana diametralt motsatta ståndpunkter.

Vad nu denna fråga beträffar anser jag mig oförhindrad att rösta för herr
Hanssons i Skediga motion och mot utskottet. Jag anser nämligen, i denna
fråga liksom i den tidigare, att postverkets status är så gynnsam, att man
mycket väl och utan våda kan göra detta enkla tillmötesgående gentemot
landsbygdens krav. Vi lia tidigare i dag fått klart för oss att postverkets
vinst är 43 miljoner kronor. Det försök som för ett par timmar sedan från
statsrådsbänken gjordes att på sätt och vis trolla bort den siffran, med hänvisning
till att av de 43 miljonerna de 30 miljonerna skulle vara en vinst härstammande
från postverkets befattning med de statliga försändelserna, har ju
klarats upp. Det förhöll sig inte på det sättet; de 30 miljonerna var ingen
postverkets vinst utan en postverkets inkomst på dess befattning med de statliga
försändelserna; på den rörelsen uppkommer sannolikt ingen vinst. Hela
vinsten, de 43 miljonerna således, har i stället uppkommit på postverkets befattning
nied de enskilda försändelserna, varför alltså postverkets status som
sagt är synnerligen gynnsam. Dess vinst är här beräknad till 43 miljoner kronor
— riksräkenskapsverket har räknat mod 45 miljoner. Under sådana förhållanden
kan jag inte finna annat än att postverket mycket väl skulle kunna
tåla även den utgift som innefattas i ett bifall till herr Hanssons i Skediga
motion.

Jag vill fästa uppmärksamheten på, örn någon av kammarens ledamöter

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1944.

Motion om införande av daglig postgång på landsbygden. (Forts.)
möjligen inte skulle ha observerat det. att postverket självt icke ifrågasatt
annat än att det skulle kunna betala dessa 700 000 kronor, därest man får
riksdagens tillstånd till detta. Generalpoststyrelsen har i denna fråga intagit
samma ståndpunkt som beträffande lokalportot, där den ju inte heller ifrågasatt
annat än att denna utgift skulle kunna bestridas av postverkets stora
överskott.

Herr talman! Jag hemställer om bifall till herr Hanssons i Skediga motion.

Herr Ljungberg: Herr talman! Herr Hansson i Skediga anmärkte mot
mitt yttrande att motionärerna enligt min mening i vissa avseenden skjutit
över målet, och han anknöt anmärkningen till uppgiften i generalpoststyrelsens
utlåtande, att mera måttliga åtgärder än dem som motionärerna tänkt
sig till förbättring av landsbygdens postförhållanden skulle belöpa sig till
omkring 700 000 kronor om året. När jag talade om att motionärerna skjuta
över målet syftade jag emellertid icke på ett på det sättet begränsat program
utan på vad motionärerna verkligen begära, nämligen att man nu skall fatta
ett principbeslut örn daglig postgång på alla postföringslin.jer på landsbygden.
Det anser jag vara att skjuta över målet, och jag exemplifierade också varför
jag så gör. Likaså anser jag, som jag i mitt förra yttrande sagt, att det förslag
till kompensation, som motionärerna ha framfört, icke har hållbar motivering
och därför skjuter över målet.

I sak äro vi, såvitt jag kan förstå, ense. Både utskottet och motionärerna
vilja, att det skall åstadkommas bättre postförbindelser på landet så snart
omständigheterna det medge, alltså när det statsfinansiella läget lättar och
när det blir möjligt att utveckla kommunikationerna för bättre postbefordran
på landsbygden.

Herr Hammarlund: Herr Hagberg- i Malmö yttrade, att han inte kunde
förstå mitt ståndpunktstagande. Ja, jag vet ju att herr Hagberg inte brukar
förstå mitt ståndpunktstagande. Men jag har sannerligen inte stuckit under
stol med något, och jag bär inte heller fört någon ha,kom ljuset, ty jag har
yttrat — enligt mitt skrivna, första anförande — att »jag anser, att alla dessa
femöringar kunna bli en stor summa för postverket och kanske t. o. m. medverka
till uppnåendet av det mål, som vi på landet arbeta för, nämligen daglig
postgång överallt i vårt avlånga land».

Jag tycker detta är alldeles tillräckligt för att påvisa, att mitt ståndpunktstagande
i frågan örn lokalportot står i full analogi med mitt instämmande
nyss i herr Hanssons i Skediga anförande. Kanske detta lilla exempel är tillräckligt
att för kammaren påvisa herr Hagbergs metoder, då han försöker att;
komma åt en misshaglig kamrat.

Herr Hagberg i Malmö: Jag kan försäkra herr Hammarlund, att han inte
på något sätt är misshaglig för mig. Tvärtom, hade inte han varit, skulle jag
möjligen inte haft tillfälle att så ofta uppträda här — och det kanske jag
skall sätta värde på.

Man måste dock säga sig, att här föreligger ett motsatsförhållande mellan
herr Hammarlunds båda ståndpunkter, vi kunna inte komma ifrån den saken.
Herr Hammarlund har undertecknat reservationen i bevillningsutskottets betänkande
nr 13, där det säges: »Utskottet delar departementschefens uppfattning,
att i nu rådande statsfinansiella läge en sådan inkomstminskning i möjligaste
mårn bör undvikas.» Eftersom herr Hammarlund har undertecknat
aktstycket, måste detta vara hans mening. I denna fråga gäller det en inkomstminskning
för postverket på 700 000 kr., men den kan herr Hammar -

Onsdagen den 8 mars 1944.

Nr 9.

Motion om införande av daglig postgång på landsbygden. (Forts.)
lund vara med om utan betänkande, dag vet inte örn jag är alldeles ensattn
örn denna min uppfattning, men jag tror att man i allmänhet i kammaren
måste finna, att här föreligger ett ganska otvetydigt motsatsförhållande.

Herr Hammarlund: På herr Hagbergs senaste inlägg kan jag svara, att
jag vill ha den inkomstökning, vilken jag syftar till att nå i den förra frågan,
för att använda för detta speciella ändamål, som jag anser att pengarna böra
användas till. Jag tycker i varje fall inte, att däri ligger något som helst motsatsförhållande
— annat än möjligen i herr Hagbergs egen hjärna.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till det av herr Hansson i Skediga under överläggningen framställda
yrkandet; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 23.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, i anledning
av väckt motion angående anställande av partiellt arbetsföra i statens
tjänst.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 24.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 72, till Konungen i anledning av vissa framställningar av Kungl. Majit angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 12, angående regleringen för budgetåret 1944/45 av utgifterna under
riksstatens tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet, utom
i vad angår anslagen till allmänna indragningsstaten;

nr 66, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 11 § förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) örn
jordbrukets kreditkassor;

nr 67, i anledning av Kungl. Majits proposition angående rätt till dels pension
åt f. d. generaldirektören och chefen för telegrafverket G-. H. Ericson,
dels ock livränta åt f. d. överdirektören vid statens vattenfallsverk K.-G.
Ljungdahl;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående pensionsrätt för
innehavare av professurerna i idé- och lärdomshistoria samt i biokemi vid universitetet
i Uppsala;

nr 69, i anledning av Kungl. Majits proposition angående dels biträdande
kamreraren, hos Kristianstads läns hushållningssällskap K. G. Roos’ pensionsrätt,
dels förbättrad pension åt avlidne läraren vid textilinstitutet i Borås G.
V. Berntsons efterlevande, dels ock tjänstårsberäkning i pensionshänsende för
vissa barnmorskor m. fl.j och

nr 70, i anledning av Kungl. Majits proposition angående årligt understöd
åt vissa genom misstag under tjänstutövning av distriktsbarnmorska skadade
personer.

§ 25.

Justerades protokollsutdrag.

Nr 9.

Lördagen den 11 mars 1944.

§ 26.

Avlämnades följande motioner, nemligen av:

herr Ekdahl m. fl., nr 455, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 107,
med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, m. m.;

herr Håstad m. fl., nr 456, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 107;

herr Lövgren m. fl., nr 457, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
132, angående anskaffande av ytterligare en statsisbrytare m. m.;

herr Severin i Gävle m. fl., nr 458, likaledes i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 132;

herr Sandberg m. fl., nr 459, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
103, angående anslag till bidrag till lin- eller hampberedningsanläggningar
m. m.; och

herr Ericsson i Sörsjön m. fl., nr 460, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 124, angående byte av viss mark mellan kronan, å ena, samt Wikers
aktiebolag och Stribergs grufveaktiebolag, å andra sidan.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.28 em.

In fidem
Sune Norrman.

Lördagen den 11 mars.

Kl. 5 em.

§ 1.

Herr statsrådet Quensel avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 147, med förslag till kungörelse örn ändrad lydelse av 59 § byggnadsstadgan
den 20 november 1931 (nr 364);

nr.151, angående nya moratoriebestämmelser för värnpliktiga m. fl.;
nr 163, angående ytterligare utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1943/44;

nr 165, angående anslag till Krigsrätterna: Avlöningar m. m.;
nr 166, angående omorganisation av örlogsvarven;

nr 168, med förslag till lag örn ändring i 9, 11 och 15 kap. giftermålsbalken,
m. m.;

nr 169, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 4 kap. 14, 15 och 16 §§
vattenlagen, m. m.;

nr 171, angående bidrag för budgetåret 1944/45 till instituten för socialpolitisk
och kommunal utbildning och forskning;
nr 172, med förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet;
nr 173, med förslag till lag angående förlängd giltighet av gällande indelning
i ortsgrupper jämlikt lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering;

Lördagen den 11 mars 1944.

Nr 9.

nr 174, angående iståndsättande av vissa kasernetablissement i Stockholm
ni. m.;

nr 175, angående vissa byggnadsarbeten m. m. för försvaret;
nr 176, med förslag till lag om ändring i förordningen den 16 maj 1884
(nr 25) angående patent;

nr 177, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen, den 1 november
1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller
krigsfara m. m.;

nr 178, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för
rikets försvar eller folkförsörjningen m. m.;

nr 179, angående bidrag för budgetåret 1944/45 till undervisning i meteorologi
vid Stockholms högskola;

nr 180, angående grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl.;
nr 181, angående anslag till kristillägg för budgetåret 1944/45;
nr 182, angående anslag för budgetåret 1944/45 till särskild ersättning för
debitering av värnskatt;

nr 183. angående ersättning för vissa genom krigsförhållandena uppkommande
förluster för statstjänstemän m. fl.;

nr 184, angående inrättande av en statens högre skogsskola;
nr 185, angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1944/45;

nr 186, angående förvärv av aktier i Stockholm—Västerås—Bergslagens nya
järnvägsaktiebolag;

nr 187, angående förlag för väg- och vattenbyggnadsväsendets förrådsfond
m. m.;

nr 188, angående omorganisation av veterinärinrättningen i Skara m. m.;
nr 189, angående anslag till statens meteorologisk-hydrografiska anstalt
m. m.

nr 190, angående dyrtidshjälp m. m. åt vissa pensionärer och understödstagare
;

nr 191, angående förhöjd familjepension åt t. f. föredraganden i regeringsrätten,
förste amanuensen i kammarkollegiet C. G. Dahls efterlevande;
nr 192, angående anslag till tullverket för budgetåret 1944/45;
nr 193, angående rationalisering och utbyggnad av skolhälsovården m. m.;
nr 194, angående omorganisation av tandläkarinstitutet m. m.;
nr 195, angående reglering av sockernäringen i riket m. m.;
nr 196, angående pension eller understöd åt vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.;

nr 197, angående understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.;

nr 198, angående dels särskilda förmåner för värnpliktiga vid tjänstgöring
å ubåt, dels ock särskild gottgörelse till vissa värnpliktiga för deltagande i
minsvepningsarbete;

nr 199, angående åtgärder till stödjande av odlingen av vissa kulturväxter;
nr 200, angående rätt att i mål och ärenden som tillhöra domstols handläggning
insända handlingar med posten m. m.;

nr 201, med förslag till lag örn köpares rätt till märkt virke;
nr 202, angående anslag till granskningsnämnden för vissa patentansökningar
m. m.;

nr 203, med vissa ändringar i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena
m. m.;

nr 204, med förslag till lag angående behörighet för militär befälhavare
att ålägga ersättningsskyldighet, m. m.;

Nr 9.

Lördagen den 11 mars 1944.

nr 205. nied förslag till lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa
m. m.;

nr 206, angående statsbidrag till uppförande m. m. av anstalter för bildbara
sinnesslöa;

nr 207, angående anslag för budgetåret 1944/45 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.;

nr 208, angående anordnande under år 1944 av en allmän jordbruksräkning;
nr 209, med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 30
april 1943 (nr 206) örn utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor; nr

210, med förslag till lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917
(nr 380) örn införsel i avlöning, pension eller livränta;

nr 211, med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av krigsfamiljebidragsförordningen
den 30 juni 1942 (nr 521);

nr 212, angående disposition av vissa äldre reservationsanslag;
nr 213, angående ökade medel för budgetåret 1943/44 till barmarksunderhållet
på landet;

nr 214, angående försäljning av mark från vissa kronoegendomar m. m.;
nr 215, angående vissa anslag för budgetåret 1944/45 till yrkesundervisningen
;

nr 216, med förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet, militära
avlöningsreglementet och manskapsavlöningsreglementet, m. m.;
nr 217, med förslag till hembiträdeslag;

nr 218, med förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer,
m. m.;

nr 219, angående tillämpningen av dubbelbeskattningsavtalet av den 6 maj
1932 mellan Sverige och Danmark;

nr 220, angående vissa byggnadsfrågor berörande staden mellan broarna
samt Riddarholmen i Stockholm m. m.;

nr 221, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av § 16 förordningen
den 6 juni 1929 (nr 129) angående Svenska skeppshypotekskassan.

nr 222, angående årligt understöd åt vissa arbetare vid Salsåkers sågverk
m. fl.;

nr 223, angående omorganisation av rättsmedicinal väsendet;
nr 224, angående ersättning i vissa fall i anledning av yrkessjukdom m. m.;
nr 225, angående vissa anslag till riksförsäkringsanstalten;
nr 226, angående anslag till statens organisationsnämnd;
nr 227, angående ändrade grunder för ersättning av statsmedel för taxeringsarbete
i Stockholms stad m. m.;

nr 228, angående redovisning av statens utgifter för de kungl, slotten m. m.;
nr 229, angående anslag till inventering av typskogar m. m.;
nr 230, angående fortsatt tullfrihet för viss sjukvårds-, beklädnads- och
s juktransportmateriel ;

nr 231, angående anslag till kostnader för allmänna fastighetstaxeringen
år 1945;

nr 232, med förslag till kungörelse örn ändring i vissa delar av krigsavlöningsreglementet
den 15 juni 1939 (nr 278) m. m.;

nr 233, angående överlåtelse av vissa områden av kronoparken Kloten i Kopparbergs
län;

nr 234, med förslag till lag angående ändring i lagen den 17 oktober 1900
(nr 82 s. 1) örn straffregister;

nr 235, angående anslag till utbyggande av karolinska sjukhuset;

. nr 236, angående anslag till nybyggnad för karolinska mediko-kirurgiska
institutet;

Lördagen den 11 mars 1944.

Nr 9.

nr 237, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 14 juni
1940 (nr 484) om undantag från gällande bestämmelser rörande arbetstidens
reglering m. m.;

nr 238, angående bidrag ur kyrkofonden till avlöning av pastorer vid svenska
församlingar i utlandet; och

nr 239, angående anslag för budgetåret 1944/45 till tekniska skolan i Stockholm.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 164, angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag m. m.;
och

nr 167, angående anslag till kostnader enligt 19 § i lagen örn försäkring för
olycksfall i arbete m. m; samt

till jordbruksutskottet propositionen, nr 170, angående anslag till befrämjande
av landsbygdens elektrifiering.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till behandling av lag-utskott motionerna:
nr 455 av herr Ekdahl m. fl.; och
nr 456 av herr Håstad m. fl.;

till statsutskottet motionerna:

nr 457 av herr Lövgren m. fl.;

nr 458 av herr Severin i Gävle m. fl.; samt

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 459 av herr Sandberg m. fl.; och
nr 460 av herr Ericsson i Sörsjön m. fl.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av väckta imotioner med förslag till ändrad lydelse av § 16
riksdagsordningen;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om kastrering,
m. m., i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet; och
nr 8, i anledning av väckt motion angående utseende av suppleanter för
stads-, kommunal-, municipal- och kyrkofullmäktige;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

Andra kammarens protokoll 1944. Nr 9.

Nr 9.

Lördagen den 11 mars 1944.

nr 89, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående visst markbylc
mellan kronan och Uppsala stad;

nr 40, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående gäldande av viss
liaverikostnad m. m.;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1944/45, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 42, i anledning av Kungl. Majit® proposition angående fortsatt disposition
av två äldre reservationsanslag; och

nr 43, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn anslag för
budgetåret 1944/45 till bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 14, i anledning av väckta motioner angående avskaffande av dyrortsgrupperingen
av ortsavdragen vid beskattningen;

nr 15, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till förordning
arn fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker; och

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse i vissa
fall från skyldighet att ånyo erlägga till kommissionär i domsaga inbetalade,
av kommissionären förskingrade stämpelavgifter;

bankoutskott® utlåtanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag omfortsatt
giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för
Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning
och bankrörelse m. m.;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 7 juni 1940 (nr 437) angående utövande under
vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter, m. m.;

nr 18, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av valutålagen den 22 juni 1939 (nr 350);

nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för Konungen
a,tt i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags
kassareserv;

nr 20, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken överlämna
skattkammarväxlar m. m.; och

nr 21, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken rörande
tillämpningen av bankoreglementet;
första lagutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med förslag till lagom
ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
och

nr 13, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag om kastrering,
m. an., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 19, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr 856) örn utbetalande
av krigsriskersättning till sjömän; och

Lördagen den 11 mars 1944.

Nr 9.

onr 20, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring
för vissa yrkessjukdomar, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av Klungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till ett företag, avseende reglering av vattenståndet i sjön Lången
för torrläggning av vattenskadade marker inom Skee, Näsinge och Lommelands
socknar av Göteborgs och Bohus län;

nr 14, i anledning av väckt motion angående utredning örn åtgärder till främjande
av täckdikningen i Norrland;

nr 15, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom; och

nr 16, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1—3 §§ lagen den 26 maj 1933 (nr 231) örn utrotande
av berberis å viss mark;

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 1, i anledning av väckta motioner angående utredning arn möjligheterna
att förbättra det svenska folkets simkunnighet och att införa bestämmelser
örn obligatorisk simundervisning för landets skolungdom; och

nr 2, i anledning av väckt motion angående möjliggörande för elev, som lämnat
folkskolan utan att hava erhållit avgångsbetyg, att senare erhålla sådant
betyg;

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anledning av
motion angående utredning örn det erforderliga antalet läkare vid av landsting
eller kommun drivna sjukhus; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 4, i anledning av väckt motion angående vissa taxefrågor inom telefonväsendet;
och

nr 5, i anledning av väckt motion angående utredning örn inrättande av arbetskuratorsbefattningar.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 74, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ändrade bestämmelser
örn lokalporto m. m.;

från andra lagutskottet.:

nr 73, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas
rätt till renbete i Sverige, m. m.; och

nr 75, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 13 § 3 miam. sij »arbetstids la gen den 30 september 1938
(nr 607);

från konstitutionsutskottet :

nr 81, i anledning av väckt motion örn införande i gällande lagstiftning av
skyldighet att lämna suppleant meddelande örn tid för sammanträde med kommunala
nämnder och styrelser; samt

Nr 9.

Lördagen den 11 mars 1944.

från första lagutskottet:

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1940 (nr 473) örn förbud i vissa
fall mot beviljande av kvarstad eller skingringsförbud;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 925) med särskilda bestämmelser
angående förmynderskap, godmanskap och boutredning vid krig eller
krigsfara m. m.;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 8 november 1940 (nr 926) med särskilda bestämmelser
angående bolag, föreningar, sparbanker, vissa andra inrättningar och
samfälligheter samt stiftelser vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 4 juni 1943 (nr 274) örn förlängd
giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger, m. m.; och

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) örn fri rättegång, m. m.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

Avgå vos följande motioner, nämligen av:

herr Hagberg i Luleå, nr 461, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 122, angående anslag till naturastipendier åt studerande vid universiteten
och vissa högskolor m. m.;

herr Hedlund i Rådom, nr 462, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 132, angående anskaffande av ytterligare en statsisbrytare m. möllerr
Andersson i Mölndal m. fl., nr 463, likaledes i ''anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 132 ;

herrar Nilsson i Göteborg och Hagberg i Malmö, nr 464, likaledes i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 132; samt

herrar Hagberg i Luleå och Senander, nr 465, i anledning av Kungl. Majbs
proposition, nr 103, angående anslag till bidrag till lin- eller hampberedningsanläggningar
m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.18 em.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

441311