1944. Andra kammaren. Nr 8 (Riksdagens protokoll 1944:8)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1944. Andra kammaren. Nr 8.

Tisdagen den 29 februari.

Kl. 4 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr förste vice talmannen.

§ I Justerades

protokollen för den 22, den 23 och den 26 innevarande februari.

§ 2.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 103, angående anslag till bidrag till lin- eller hampberedningsanläggningar
m. m.;

nr 113, med förslag till lag om fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293);

nr 114, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 30 december
1939 (nr 951) angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor
m. m.;

nr 115, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942
(nr 493) örn avverknings skyldighet;

nr 116, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 12 december
1941 (nr 925) örn reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas;

nr 121, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 24
mars 1942 (nr 128) örn förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret;

nr 122, angående anslag till naturastipendier åt studerande vid universiteten
och vissa högskolor m. m.;

nr 123, angående försäljning av stadsägan nr 728 i Hälsingborg;
nr 125, angående fortsatt disposition av visst äldre reservationsanslag;
nr 126, angående statsbidrag till avlönande av lärare vid frälsningsarméns
skolhem Sundsgården i Hilleshögs socken;

nr 127, angående bidrag till restaurering av Skara domkyrka;
nr 128, angående försäljning av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter
;

nr 129, angående överlåtelse till stiftelsen Kungl, gyttjebad och brunnsanstalten
Loka av äganderätten till kronolägenheten Loka nr l1 i Grythytte
socken;

nr 130, angående befrielse i vissa fall från skyldighet att ånyo erlägga till
kommissionär i domsaga inbetalade, av kommissionären förskingrade stämpelavgifter; nr

131, angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;
nr 132, angående anskaffande av ytterligare en statsisbrytare m. m.;
nr 133, med förslag till lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den
30 juni 1942 (nr 459);

nr 134, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943
(nr 420) angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension;

Andra kammarens protokoll 19Ji4. Nr 8.

Nr 8.

Tisdagen den 29 februari 1944.

nr 135, med förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 5
februari 1943 (nr 28) med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning
från aktiebolag;

nr 136, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350);

nr 137, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 15 december
1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv;

nr 138, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 14 maj 1943
(nr 245) med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt
allmänna förfogandelagen m. fl. lagar; och

nr 140, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 458) örn inskränkning med hänsyn till försvaret i rätten att avverka
skog.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3-

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen, nr 107, med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 18 juni 1927 (nr 234)
örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 108, angående tillbyggnad till landsstatshuset i Västerås; och
nr 109, angående anslag till konjunkturinstitutet för budgetåret 1944/45;
till behandling av lagutskott propositionen, nr 110, med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 (nr 3) örn vissa
tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen, nr lil, angående anslag till skogsvårdens
befrämjande m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 112, angående uppförande av centrala tvätt- och reparationsanstalter för
försvaret; . „

nr 117, angående anslag till fortsatt anläggning av dubbelspår;
nr 118, angående anslag till luftskyddsanordningar i transformatorstationer
*

nr 119, angående överskridande av viss anslagspost i avlöningsstaten för
statens brandskola; och

nr 120, angående anslag till reparation av bron över Svinesund; samt

till jordbruksutskottet propositionen, nr 124, angående byte av viss mark
mellan kronan, å ena, samt Wikers aktiebolag och Stribergs grufveaktiebolag,
å andra sidan.

§ 4.

Föredrogos var för sig följande pa bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionen nr 440 av herr Andersson i Mölndal m. fl.; samt
till bevillningsutskottet motionen nr 441 av herr Senander m. fl.

Tisdagen den 29 februari 1944.

Nr 8.

§ 5.

Föredrogos,^ men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande nr 2, statsutskottets
utlåtanden nr 22 och 35—37, bevillningsutskottets betänkande nr
!. ’ bankoutskottets utlåtanden nr 4—12, andra lagutskottets utlåtanden nr

u—15 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 9—12.

§ 6.

Herr förste vice talmannen lämnade på begäran ordet till Interpellation.

Hei? 18lU/''tIst™n;L \ Vikmanshyttan, som anförde: Herr talman! Den 6
augusti 1942 inträffade ett ras i ett gruvmagasin i den s. k. Zinkgruvan tillhörande
Aktiebolaget Garpenbergs odalfält, Kopparbergs län, varvid 4 arbetare
dödades.

Redan i februari månad 1935 inträffade därstädes ett ras på omkring 45
meters avstand fran Garpenbergs järnvägsstation. Vid en av dåvarande bergmästaren
företagen inspektion antecknades, att någon omedelbar fara för stationshuset
icke förelag, men att arbetsledningen anmodades hava sin uppmärksamhet
fastad vid saken, ifall avspjälkningar och sprickor skulle uppkomma.

Den 13 maj 1942 inträffade ett nytt ras omkring 30 meter nordväst om stationshuset,
varvid ett gruvhål uppstod av omkring 30 meters bredd och 45
meters djup. I anledning av detta ras påkallade järnvägsbolaget, att ny undersökning
skulle företagas på platsen, vilket också skedde den 2 juni 1942.

Aven da ansags det, att ingen fara förelåg, men att gruvhålet i det s. k. norra
magasinet borde igenfyllas med varp. Arbetet med denna igenfyllning påbörjades
i mitten av juli 1942. Arbetet tillgick så, att mellan stationshuset och
den s. k. pelaren uppställdes ett släpskrapspel vägande omkring 1 800 kg
med vilket varp drogs ned i gruvhålet.

Den 30 juli iakttogs en spricka i marken parallellt med stationshuset och
norra magasinetsi hängvägg endast 6 meter väster om stationshuset. Bergmästaren
_ företog da i sällskap med platsingenjören jämte bolagets tekniska
ingenjör en besiktning av sprickan, men det ansågs även då, att ingen omedelbär
lara tor ras förelåg.

. anledning av den uppkomna sprickan påkallade järnvägsstyrelsen ånyo
inspektion pa platsen. Denna ägde ram den 3 augusti genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
geotekniska avdelning. Vid denna inspektion vörö även
närvarande platsingenjören och bolagets direktör. Då hade sprickan ökat väsentligt
och aven en ny spricka uppstått. Ombudet för väg- och vattenbyo-gnadsstyrelsen
uttalade sina farhågor för ett nära förestående ras. Av ännu
icke klarlagd anledning fick bergmästaren icke kännedom härom förrän samma
dag Ölyckan hände. Med anledning av vad som inträffat ansågs det nödvändigt
att Hytta skrapspelet till en säkrare plats.

Den 6 augusti på morgonen började arbetet med flyttning av nämnda skräppe1-
Redan dagen innan hade dock ras inträffat invid pelaren. På morgonen
olycksdagen hade sprickan ytterligare vidgats, varjämte rasbuller, knäppningar
och knakningar hördes från hängväggen.

Klockan 8 på morgonen började arbetet med flyttning av spelet. Klockan
iO 45 kom platsingenjören till platsen. Arbetarna hade då hela tiden iakttagit
att faran ökades, och uttalade även för ingenjören, att de ansågo det riskabelt
att uppehålla sig på arbetsplatsen. Ingenjören gick då över till motsatta
sidan för att bättre kunna iakttaga vad som försiggick och för att varna
arbetarna, itali något skulle inträffa. Han hann dock icke mer än dit, förrän
räset inträffade och fyra av de åtta arbetarna följde med i djupet och begravdes.

Denna olycka, som ansågs bero på vårdslöshet från arbetsledningens sida

Nr 8.

Tisdagen den 29 februari 1944.

Interpellation. (Forts.)

i fråga om skyddsåtgärder och bristande omtanke örn arbetarnas liv, föranledde,
att åtal företogs från allmänna åklagarens sida mot arbetsledningen. Resultatet
därav känna vi alla genom radion och pressen. . .

En sak som under den långa rättegången framkommit och som i viss man
försvårat Handläggningen av detta ärende Ilar varit bristen pa nödiga skyddsföreskrifter
i fråga örn gruvarbete. I flera andra länder finnas noggranna detaljföreskrifter
i dessa avseenden, men sådana saknas i vart land. Vidare
tycks det även brista i fråga örn snabb inspektion, då eventuell fara yppas.

Jag har på detta sätt velat relatera händelseförloppet, till den hemska olyckan
för att ge anvisning, i vilka avseenden det brister i skyddsföreskrifterna
på detta farliga arbetsområde. . . , , ,

Med anledning av vad jag här anfört anhaller jag att ti 11^ herr statsrådet oell
chefen för handelsdepartementet få framställa följande frågor:

1. Har statsrådet uppmärksammat denna olycka och tagit någon närmare
del av vad som därvid förekommit? ,, ,,

2 I så fall eller i övrigt, är statsrådet villig medverka till att snabba åtgärder
komma till stånd i berörda avseenden, så att större trygghet kan beredas
gruvarbetarna i fråga örn deras liv och hälsa?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
2 till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter, för budgetåret 1944/45, under
andra huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

§ 9.

Avlämnades följande motioner, nämligen av

herr Sundström i Vikmanshyttan m. fl, nr 442, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition, nr 27, angående anslag till Häradsrätterna: Resersättningar ti 1

naherrAmander, nr 443, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 85, angående
ändrade bestämmelser örn ersättning för flyttningskostnad at befattningshavare
i statens tjänst; . na

herr Lundgren, nr 444, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 9b, afgående
förändring i avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie
befattningar vid kommunikationsverken m m.; och

herr Senander m. fl., nr 445, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr
101, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen deri 19 juni 1942
(nr 429) örn hyresreglering m. m. samt lag angående iortsatt giltighet av lagen
samma dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.13 em.

Tn fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 1 mars 1944.

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars.

Kl. 11 fm.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1.

Herr förste vice talmannen lämnade på begäran ordet till ivar på

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson, somln,erPel,atu>n
anförde: Herr talman! Ledamoten av denna kammare herr Werner bär till
mig ställt frågorna, örn jag uppmärksammat uppsägningen av postföraren i
Arvika A. Koppfält och örn jag hade för avsikt att vidtaga åtgärder för den
uppsagdes återinsättande i sitt arbete eller att på annat sätt medverka till
att kompensera honom för det ekonomiska avbräck, som genom uppsägningen
komme att oförvållat åsamkas honom.

Med stöd av uppgifter från generalpoststyrelsen får jag rörande saken anföra
följande.

När fråga uppstår att omreglera postgången å en linje, är det vanligt att
vederbörande postdirektör, redan innan fullständig utredning i ärendet hunnit
verkställas, bemyndigas att uppsäga gällande postbefordringsavtal. Detta
sker, för att omregleringen skall kunna genomföras utan det dröjsmål, som
uppkomme, därest avtalsuppsägningen finge anstå, till dess beslut fattats i
ärendet. Postföringsavtalen gälla nämligen i regel med en uppsägningstid av
tre månader.

I det fall, som åsyftas i interpellationen, äro omständigheterna följande.

Å linjen Arvika—Stömne—Säffle uppehälles för närvarande postföring varje
söckendag med bil. Entreprenör för sträckan Arvika—Stömne är den i interpellationen
omnämnde Axel Koppfält. Denne har varit kontraktsanställd
som postförare sedan den 1 januari 1923.

I december 1943 anmälde postdirektören i västra distriktet till generalpoststyrelsen,
att undersökning påginge rörande möjligheten att överflytta postföringen
å linjen till trafikförvaltningen Göteborg—Dalarne—Gävle, som med
omnibus trafikerar sträckan i fråga. En sådan överflyttning beräknades komma
att medföra vissa fördelar för korrespondenterna inom postområdet. Samtidigt
meddelades, att trafikförvaltningen förklarat sig villig att, därest överflyttningen
komme till stånd, i sin tjänst anställa Koppfält. För att möjliggöra,
att den ifrågasatta ändringen eventuellt skulle kunna genomföras från
och med den 1 april 1944, hemställde postdirektören om bemyndigande att
omedelbart uppsäga avtalen om postföringen å linjen. Sådant bemyndigande
lämnades av generalpoststyrelsen den 18 december 1943. Därmed bär styrelsen
icke på något sätt tagit ståndpunkt i själva omregleringsfrågan.

Enligt vad generalpoststyrelsen meddelat, har postdirektören numera upprättat
förslag till överflyttning av postföringen å linjen Arvika-—Stömne—

Säffle till trafikförvaltningen Göteborg—Dalarne—Gävle. Förslaget innebär,
att flertalet poststationer utmed linjen skulle erhålla den ankommande posten

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

tidigare på dagen och kunna avfärda den avgående posten senare än för närvarande.
Förslagets genomförande skulle minska postverkets kostnader med
omkring 4 600 kronor för år eller närmare 25 % av de nuvarande postföringskostnaderna
å linjen. Förslaget har av postdirektören för någon tid sedan för
yttrande översänts till kommunalfullmäktige i samtliga socknar utefter linjen.
Så snart dessa yttranden ingått, kommer ärendet av postdirektören att underställas
generalpoststyrelsen för avgörande.

_ Såsom nyss nämnts, Ilar Koppfält erbjudits anställning hos trafikförvaltningen
Göteborg—Dalarne—Gävle, därest postföringen å linjen skulle övertagas
av förvaltningen. Det är således icke riktigt att, såsom i interpellationen
uppgives, Koppfält genom den ifrågasatta ändringen skulle berövas sitt
uppehälle. Erbjudandet, som avser anställning såsom chaufför, har tillkommit
på postverkets föranstaltande och utgör en av förutsättningarna för avtal med
trafikförvaltningen om postföringens övertagande. Erbjudandet har framförts
till Koppfält redan i maj 1943, varför Koppfält långt före kontraktsuppsägningen
ägt kännedom örn den av postdirektören planerade ändringen.

Då ärendet ännu är under utredning, kan det icke för närvarande angivas
i vilken riktning generalpoststyrelsens beslut kommer att gå. Jag saknar anledning
att för egen del uttala någon uppfattning örn hur avgörandet i frågan
bör träffas. Mot postledningens hittillsvarande åtgöranden synas mig skäl till
anmärkningar icke föreligga.

Härefter yttrade:

Herr Werner: Herr talman! Samtidigt som jag tackar herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet för det avgivna svaret ber jag att få
framhålla några synpunkter, vilka bestämt skilja sig från de uppgifter, som
lämnats av kungl, generalpoststyrelsen i herr statsrådets svar.

Av svaret framgår, att uppsägningen av postföraren i fråga verkställts för
att möjliggöra en överflyttning av postföringen till trafikförvaltningen Göteborg—Dalarne—Gävle,
alltså ett stort monopoliserat trafikbolag. Under dessa
förhållanden måste uppsägningen från början vara avsedd såsom definitiv,
vilket vinner tilltro så mycket mer som generalpoststyrelsen samtidigt underhandlat
med sagda trafikförvaltning örn Koppfälts anställande såsom vanlig
chaufför i bolagets tjänst. Alltså var avsikten att mannen efter att i 21 år
under tjänsteansvar lia tjänat postverket utan minsta anmärkning skulle skiljas
från sitt hittillsvarande arbete för att såsom gammal man möjligen vinna en
för framtiden oviss anställning såsom trafikchaufför i ett enskilt bolags tjänst.

Denna anordning måste betraktas såsom mycket otillfredsställande och innebärande
en given försämring i postförarens försörjningsmöjligheter. Enligt
Koppfälts bestämda uppgifter har han icke fått något som helst meddelande
före uppsägningen dagen före julafton och bär hans egen uppfattning i frågan
betraktats såsom fullständigt ovidkommande. Här står sålunda uppgift mot
uppgift.

Genom brev har jag fått mig meddelat, att ytterligare en postförare i västra
Värmland, Jon Sundberg, Nolby, med precis samma anställningstid, 21 år,
och samma krävande tjänstgöringsförhållanden uppsagts samtidigt som Koppfält.
Uppsägningen hade bifogats brevet, och jag kan betyga herr statsrådet,
att något fel på dess klarhet icke föreligger.

Då ett statligt verk söker rationalisera driften, är det framför allt nödvändigt
att tillse, att de föreslagna åtgärderna icke onödigt drabba personer, vilka ha
familjer och vilka förbrukat sina bästa krafter i verkets tjänst. Att uppsägningarna
tillställdes bägge postförarna dagen före julafton verkar kallt affärsmässigt.

Onsdagen den 1 mars 1944.

Nr 8.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag kan icke anse att vad som hittills förekommit i ärendets planläggning
är socialt tillfredsställande och uttrycker den förhoppningen, att generalpoststyrelsen
vid slutbehandlingen skall finna en mera godtagbar lösning.

Generalpoststyrelsen har vidare anfört, att genom den nya anordningen skulle
vinnas vissa postala fördelar inom området, bl. a. att poststationema efter
linjen skulle erhålla den ankommande posten tidigare. Detta förutsätter, att
posten utgår med buss från Arvika klockan 8 för att vara i exempelvis Glava
något efter klockan 9. Under alla de år Koppfält tjänstgjort har han emellertid
själv förgäves sökt få ut posten från poststationen i Arvika så tidigt som
klockan 8 på morgonen. Endast i sällsynta fall har han dock kunnat få posten
så tidigt som 8,30 och vanligen icke förrän klockan 9.

Skall nu posten lämnas till den klockan 8 avgående bussen, synes följden bli
den att åtskillig post icke hinner bli färdigsorterad utan måste kvarlämnas
ettdera till följande dag eller till en senare posttur med lastbil. Lika väl som
posten kan utlämnas till en busslinje klockan 8 bör den kunna lämnas till den
nuvarande postföraren. Att en buss, som måste stanna oupphörligt efter vägen,
skulle befordra posten snabbare än en direkt bil förefaller icke troligt.

Den post, som icke hinner sorteras till första morgonturen, är avsedd att utgå
senare med särskild lastbil. Detta leder bland annat till att man tvingas
laborera med dubbla postväskor och postsäckar, vilka senares innehåll måste
finsorteras på olika mottagare, vilket kommer att försena posten ytterligare
för dem, som icke hämta posten direkt vid poststationerna. Dessa mottagare
torde dessutom bli nödsakade att efterhöra post två gånger dagligen, eftersom
en del post måste komma med den efterföljande lastbilen.

En undersökning har givit vid handen, att den större delen av postmängden
distribueras i lösväskor, enskilda eller kollektiva. Eftersom väskdistributionen
är avsedd att ombesörjas av den tilltänkta lastbilen, som anländer någon gång
senare på dagen, så måste denna del av posten anlända till mottagaren senare
än nu. Hur man vänder problemet finnes skäl till starka invändningar emot
postdirektionens föreliggande förslag. Att en besparing av den storlek generalpoststyrelsen
angivit skulle uppstå förefaller icke troligt.

Att något är på tok i orten, som kräver herr statsrådets och generalpostst5rrelsens
särskilda uppmärksamhet, framgår av den masspetition med icke
mindre än 1 100 namn, undertecknad av ortens kommunalmän, lärare, handlande,
tjänstemän, jordbrukare och arbetare, vilken ingivits till områdets postdirektion
till förmån för den nuvarande postföraren.

Tillåt mig, herr statsråd, att uttrycka den förhoppningen, att detta starka
bevis på ortsbefolkningens önskemål icke skall lämnas obeaktat vid ärendets
slutbehandling.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson: Herr
talman! Jag kan icke finna någon anledning att ingå i diskussion med interpellanten
örn huruvida postförhållandena i orten kunna väntas bliva bättre eller
sämre efter omregleringen. Förslaget är ju utremitterat till de kommunala
myndigheterna i orten, och man får väl räkna med att dessa anse det vara sin
skyldighet att tillvarataga de lokala intressena. Jag tror icke, att vi behöva här
i riksdagen diskutera den sidan av saken.

Interpellanten har sökt bestrida riktigheten av den uppgift, som generalpoststyrelsen
lämnat, att postföraren Koppfält i förväg var underrättad örn,
vad som skulle ske. Jag vet icke, örn interpellanten sitter inne med förstahandsuppgifter,
örn han har träffat Koppfält och örn denne inför honom personligen
har givit den framställning, som interpellanten här återgivit. Jag har icke
haft tillgång till förstahandsuppgifter, utan jag har fått mina uppgifter från

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

generalpoststyrelsen chef, som lämnat dem under ämbetsmannaansvar. Av hans
förklaring framgår, att Koppfält den 21 maj 1943 i vittnens närvaro erbjöds
anställning hos trafikförvaltningen Göteborg—Dalarne—Gävle, för den händelse
hans tjänst som postförare skulle upphöra.

Herr Werner: Herr talman! Mina uppgifter har jag hämtat från Stockholmstidningens
korrespondent, som i brev av den 16 februari till undertecknad meddelat
mig innehållet i ett samtal, som han haft med Koppfält. Han försäkrade,
att Koppfält uppgivit för honom, att han icke tidigare erhållit kännedom örn
den tilltänkta uppsägningen. Att så varit förhållandet bestyrkes även därav,
att den andre postföraren, som skulle drabbas av avskedande, i brev till mig
uppgivit, att icke heller han ägt kännedom örn den tilltänkta uppsägningen.
Även han erhöll sin uppsägning dagen före julafton. Jag har icke på något
sätt bestritt, att postverket tänkt bereda Koppfält en reträttplats som chaufför
vid trafikförvaltningen Göteborg—Dalarne—Gävle, men jag anser det anmärkningsvärt,
att han efter att i tjugoett år ha innehaft anställning såsom
entreprenör i postverkets tjänst skulle skiljas från denna anställning och i
stället, vid relativt hög ålder, anställas såsom vanlig trafikchaufför i ett enskilt
bolags tjänst. Bara den omständigheten anser jag vara så pass anmärkningsvärd,
att jag hoppas, att herr statsrådet icke kommer att dela postdirektionens
inom distriktet uppfattning i frågan.

överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Herr statsrådet Rubbestad avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 139,
angående inrättande av en försöksgård i Norrbottens län, m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

. till jordbruksutskottet propositionen, nr 103, angående anslag till bidrag till
lin- eller hampberedningsanläggningar m. m.;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 113, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293) ;

nr 114, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 december
1939 (nr 951) angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor
m. m.;

nr 115, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942
(nr 493) örn avverkningsskyldighet;

nr 116, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 12 december

1941 (nr 925) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas; och
nr 121, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 24 mars

1942 (nr 128) om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret;

till statsutskottet propositionen, nr 122, angående anslag till naturastipendier
åt studerande vid universiteten och vissa högskolor m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 123, angående försäljning av stadsägan
nr 728 i Hälsingborg;

Onsdagen den 1 mars 1944.

Nr 8.

till statsutskottet propositionerna:

nr 125, angående fortsatt disposition av visst äldre reservationsanslag;
nr 126, angående statsbidrag till avlönande av lärare vid frälsningsarméns
skolhem Sandsgården i Hilleshögs socken; och

nr 127, angående bidrag till restaurering av Skara domkyrka;

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 128, angående försäljning av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;
och

nr 129, angående överlåtelse till stiftelsen Kungl, gyttjebad- och brunnsanstalten
Loka av äganderätten till kronolägenheten Loka nr l1 i Grythytte
socken;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 130, angående befrielse i vissa fall
från skyldighet att ånyo erlägga till kommissionär i domsaga inbetalade, av
kommissionären förskingrade stämpelavgifter;

till statsutskottet propositionerna:

nr 131, angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till
arv; och

nr 132, angående anskaffande av ytterligare en statsisbrytare m. m.;
till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 133, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av prisregleringslagen den
30 juni 1942 (nr 459);

nr 134, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943
(nr 420) angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension; och
nr 135, med förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 5
februari 1943 (nr 28) med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning
från aktiebolag;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 136, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350); och

nr 137, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 december
1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser örn bankaktiebolags kassareserv;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 138, med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 14 maj 1943 (nr 245) med särskilda bestämmelser
angående gäldande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen m. fl.
lagar; samt

till jordbruksutskottet propositionen, nr 140, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 458) om inskränkning med
hänsyn till försvaret i rätten att avverka skog.

§ 4.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 442 av herr Sundström i Vikmanshyttan m. fl.;
nr 443 av herr Senander; och
nr 444 av herr Lundgren; samt

till behandling av lagutskott motionen nr 445 av herr Senander m. fl.

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1944.

Ändring i
lagen om val
till riksdagen
m. m.

§ 5.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 2, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 26 november
1920 (nr 796) örn val till riksdagen jämte väckt motion angående utredning
örn underlättande av deltagande i val till riksdagens andra kammare
och kommunala val.

Till konstitutionsutskottets handläggning hade båda kamrarna den 14 januari
1944 hänvisat en av Kungl. Majit till riksdagen avlåten proposition, nr
10, med förslag till lag angående ändring i lagen den 26 november 1920 (nr
796) örn val till riksdagen.

Konstitutionsutskottet hade till behandling i samband därmed förehaft den
inom andra kammaren väckta, till utskottet hänvisade motionen, nr 100, av
herr Hall m. fl., vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit
måtte anhålla örn utredning genom sakkunniga och förslag till 1945 års riksdag
om underlättande av deltagande i val till riksdagens andra kammare och
kommunala val».

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Majits förevarande proposition
nr 10 icke kunnat i oförändrat skick bifallas, för sin del ville antaga av
utskottet framlagt förslag till lag angående ändring i lagen den 26 november
1920 (nr 796) örn val till riksdagen;

2) att riksdagen, i anledning av motionen lii 100, i skrivelse till Kungl.
Majit ville anhålla örn utredning och förslag i frågan angående underlättande
för de röstberättigade att deltaga i allmänna val.

Reservation hade avgivits av herrar Sandström, Thorell och Nolin, som ansett,
att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen — ---(= utskottet)--— till riksdagen;

2) att motionen lii 100 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Thorell: Herr talman! Som synes ha tre ledamöter av utskottet vid
detta utlåtande fogat en reservation. Det innebär icke, att vi på något sätt
skulle vara oense med övriga ledamöter beträffande den kungl, propositionen.
I den delen har utskottet varit fullkomligt enhälligt. Oenigheten gäller blott
den av herr Hall med flera väckta motionen om att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Majit måtte anhålla om utredning genom sakkunniga och förslag till
1945 års riksdag örn underlättande av deltagande i val till riksdagens andra
kammare och kommunala val. Den frågan anse reservanterna vara för tidigt
väckt. Vid förra riksdagsmannavalet var det tillåtet för vissa grupper av väljare
att avlämna sina valsedlar på annan ort än den, där de normalt skulle ha
röstat. Denna anordning fungerade mindre väl. Vid 1942 års kommunala val
användes en annan metod, som innebar, att det var tillåtet att avlämna sin röst
vid postanstalt. Denna metod slog mycket bra ut i tillämpningen.

I den kungl, propositionen föreslås nu, att samma röstningsmetod skall användas
vid andrakammarvalen. Utskottet har föreslagit en liten avvikelse från
den kungl, propositionen: tiden för röstningen å postanstalt skall utsträckas.
Vi lia ännu icke någon erfarenhet av hur denna metod verkar, och Kungl.
Majit har därför haft mycket svårt att bilda sig en uppfattning örn metodens
lämplighet vid andrakammarval. Under sådana förhållanden ha reservanterna
ansett det vara för tidigt att begära en sådan utredning som i motionen
föreslagits. Vi ha pekat på att Kungl. Majit säkerligen kommer att med in -

Onsdagen den 1 mars 1944.

Nr 8.

''Ändring i lagen om val till riksdagen m. m. (Forts.)
tresse följa denna fragas utveckling, och att Kungl. Maj :t, sedan erfarenhet
vunnits, om sa anses nödvändigt, kan komma med nya ändringsförslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr Hall: Herr talman! Med anledning av vad en av reservanterna nyss
yttrat har jag några invändningar att framföra, som jag tror ha rätt mycket
med denna sak att göra. Reservanterna säga, att de icke haft erfarenhet av
hur röstningsmetoden verkar vid ett andrakammarval. Detta påstående är felaktigt.
Vid 1940 års andrakammarval prövades en röstningsmetod, som var
något annorlunda utformad än den nu föreslagna. Då misslyckades en tredjedel
av väljarna, da de försökte använda metoden i fråga. Örn reservanterna
hade gjort sig besvär att titta på den sakkunnigutredning, som framlades år
1941, då bestämmelserna skulle bearbetas för att göras lämpliga vid kommunåla
val, hade de fått ett siffermässigt belägg för detta. Av 56 210 utfärdade
röstlängdsutdrag kunde 41318 användas, och av dessa senare kasserades
2 949. Alltså ha ungefär 33 % av de väljare, som försökt begagna metoden,
misslyckats. Man har. icke gjort någon motsvarande beräkning beträffande
1942 års val, men de siffror man fått fram tyda på att misslyckandet då var
örn möjligt ännu större. Det är mot bakgrunden av dessa siffror man får se
utskottets skrivelseförslag liksom den motion som jag och några andra kammarledamöter
väckt.

Det utlåtande, som här föreligger, går i huvudsak ut på tillstyrkande av
Kungl. Maj :s^proposition, med den ändringen att utskottet vill att postanstalterna
skola hålla öppet något längre tid än Kungl. Majit föreslagit. Det är
självfallet en förbättring, och jag hoppas, att kammaren kommer att biträda
utskottets förslag på denna punkt. Ar 1942 gjordes det ett försök att få till
stånd en ny anordning, men man fick det beskedet, att det material, som skulle
användas vid ett val, måste förberedas redan i februari månad. Det finns således
ingen möjlighet att vid innevarande års riksdag beträffande röstningsmetoden
införa bestämmelser, som kunna tillämpas redan vid andrakammarvalen
i höst. Det är därför vi i vår motion icke framställt något annat yrkande än
örn bifall till Kungl. Maj :ts proposition och skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran
örn en utredning. Det gäller icke någon större fråga. Före år 1940 hade
man ett annat system: vissa yrkesgrupper hade möjlighet att rösta före valdagen.
Denna möjlighet begagnades i mycket liten utsträckning. Det var först
efter de omfattande militärinkallelser, som föranleddes av det pågående kriget,
som man på allvar började fundera på dessa saker. Det infördes en ny metod,
som för sin tillämpning förutsatte utfärdande av s. k. röstlängdsutdrag. Dessa
röstlängdsutdrag ha som bekant ställt till en massa trassel. Den röstberättigade
måste flera dagar i förväg vidtaga vissa åtgärder för att bli i tillfälle
att rösta. Det säger sig självt, att varje system, som av väljaren kräver veckolånga
förberedelser för att han skall bliva i stånd att rösta, är föga ägnat att
i nämnvärd mån underlätta valdeltagandet. Örn man har detta i sikte, när man
går att reformera på denna punkt, har man, tror jag, en god riktpunkt.

De praktiska uppslag, som man i övrigt efterlyst vid utskottsbehandlingen,
behandlas i de handlingar, som sedan flera år tillbaka finnas i detta ärende.
I de yttranden, som avgivits av de politiska partierna och i motioner här i riksdagen,
lia givits mycket utförliga anvisningar om hur man kunde gå tillväga
för att få till stånd ett enklare förfarande. Riksdagen har ju också en
gång accepterat ett enklare förfarande. Jag syftar på det system som användes
före år 1940. Då gällde emellertid den besynnerliga bestämmelsen, att man i

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1944.

Ändring i lagen om val till riksdagen m. m. (Forts.)
stället för att man kunde anlita postverket skulle lia ett särskilt kvalificerat
vittne. Som väljarna ofta hade mycket svårt att anskaffa ett sådant befanns
emellertid detta system opraktiskt. När jag första gången föreslog, att man
skulle sätta in postverket som röstmottagare, hälsades jag så att säga med ett
gott skratt. Ett par år efteråt accepterade emellertid riksdagen postverket
såsom röstmottagare. Jag förstår icke varför man icke kan acceptera postverket
såsom ett kvalificerat vittne. Det har man redan nu praktiskt taget gjort,
fastän man ju infört krav på avlämnande av röstlängdsutdrag. Bestämmelserna
örn avlämnande av röstlängdsutdrag kunna betecknas som en alldeles ny
byråkratisk utsmyckning på vårt röstningssystem, en utsmyckning som man
under hela 1930-talet ansåg överflödig. Detta är ett av de uppslag, som kommit
fram i de handlingar, vilka i detta ärende ingivits under årens lopp. Jag
skall gärna stå till tjänst med flera exempel, men jag tror det räcker med vad
jag sagt beträffande en av de riktlinjer, efter vilka en utredning bör arbeta.

Det finns i vår vallag åtskilligt annat som är så pass egendomligt, att jag
tror det förtjänar påpekas i detta sammanhang. Den röstning på främmande
ort, som möjliggjorts genom gällande invecklade system, saknar praktisk
betydelse för mandatens fördelning. De som begagna sig av den ifrågavarande
röstningsmetoden, äro alltför få för att deras röster skulle kunna i nämnvärd
utsträckning påverka valutgången. För oss, som å de politiska partiernas vägnar
skola fungera som valmakare, vore det också en välgärning, örn bestämmelserna
örn rätt för väljare att rösta på främmande ort kunde avskaffas, ty
det finns faktiskt ingenting som vållat oss så mycket besvär för så klent resultat
som denna form av röstning. Vårt arbete skulle bliva ofantligt mycket
enklare, örn detta slags röstning avskaffades.

Emellertid har ju numera den uppfattningen slagit igenom, att det skulle vara
orätt, om en av samhällsangelägenheter verkligt intresserad medborgare
skulle betagas möjligheten att utöva sin rösträtt, ifall han av tjänsteangelägenheter
eller någon annan anledning hindrades från att på övligt sätt deltaga i valet.
Kungl. Maj :t och riksdagen ha böjt sig för denna uppfattning. Redan på
1930-talet började man experimentera med anordningar, som skulle möjliggöra
för valmän att rösta på främmande ort. Det kan ju icke bli fråga örn
att avskaffa gällande bestämmelser utan att sätta några andra i stället. Det
gäller nu att få litet reda och konsekvens i systemet. Gällande bestämmelser
äro så inkonsekventa, att de icke gärna i längden skulle kunna bestå. Vad
sägs till exempel örn följande exempel? Om posten eller järnvägen skickar
bort en tjänsteman på valdagen och denne således icke kan rösta på sin
vallokal, får han rösta dagen före eller rentav 18 dagar före, men örn telegrafverket
på valdagen skickar ut en man utefter sina obygdslinjer, varigenom
han icke kan rösta hemma, är han förhindrad att rösta. Om någon begår
rånmord och får livstids straffarbete, så kan han så länge han avtjänar straffet
ändå rösta, under förutsättning att han är gift, men örn en man, som råkar
ut för olyckan att bryta benet av sig och hamnar på lasarettet, är ogift,
finns det ingen möjlighet i världen för honom att avgiva sin röst. Det vimlar
av sådana orimligheter. Nog borde man väl kunna förstå, att det under sådana
förhållanden är motiverat att man skriver till Kungl. Maj:t i syfte att
få till stånd en lämpligare anordning. Jag är säker på att örn praktiskt folk
finge titta på denna sak, det skulle vara möjligt att skapa ett system, som
vore bra mycket rimligare och bättre än det vi för närvarande ha.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergquist: Herr talman!
Konstitutionsutskottet har i allt väsentligt godtagit det förslag, som innefat -

Onsdagen den 1 mars 1944.

Nr 8.

''Ändring i lagen om val till riksdagen m. m. (Forts.)
tas i den kungl, propositionen. Endast på en punkt har utskottet gjort
ändring. Om jag rätt fattat utskottet, innebär mellertid denna ändring
ingen reell ändring, utan ger uttryck för samma uppfattning, som
legat till grund för propositionen. Konstitutionsutskottet har föreslagit,
att direkt i lagen skall införas bestämmelse, att i regel skall postanstalt
hållas öppen två timmar på valdagen, och också angivit, vilka tider öppethållandet
bör avse. Men utskottet har också sagt, att Kungl. Maj :t har möjlighet
att dispensera från detta. Jag hade, då denna proposition utarbetades, under
allvarligt övervägande att föra in i lagen en bestämmelse motsvarande den
som konstitutionsutskottet föreslagit, men med hänsyn till de mycket växlande
förhållanden, som råda i landet, ansåg jag det icke direkt nödvändigt att
lagfästa detta, utan jag tänkte mig, att det finge Kungl. Maj :t i administrativ
ordning fastställa. Därvid borde det avgörande för Kungl. Maj :t vara, att
på alla postanstalter, där man normalt kunde räkna med någon omfattning
av röstningen, borde det vara öppet två timmar, en på förmiddagen och cn på
eftermiddagen. Nu har utskottet ansett, att detta bör lagfästas. Såvitt jag
förstår är det icke från utskottets sida meningen att markera någon skiljaktighet
från Kungl. Maj:t. Jag utgår nämligen från att konstitutionsutskottet
liksom Kungl. Maj :t anser, att en del smärre postanstalter i ödedistrikten,, där
man ej behöver räkna med någon som helst röstning, icke skola behöva hållas
öppna två timmar. Det är detta som generalpoststyrelsen haft bekymmer att
ordna på en del smärre postanstalter. Jag vill fastställa, att jag tolkat konstitutionsutskottets
uppfattning så, att i sak äro Kungl. Majit och utskoltet
ense.

Sedan har konstitutionsutskottet gjort en hemställan, att man skulle, försöka
ordna det så, att i god tid före valet skulle på alla postanstalter finnas
lätt tillgänglig en förteckning med uppgift å de tider, under vilka postanstalterna
äro öppna på valdagen. Det är naturligtvis mycket önskvärt, att så
skall kunna ske, men jag har vid förfrågan under hand hos generalpoststyrelsen
fått den uppgiften, att det är synnerligen svårt. Vi ha ett stort antal
postanstalter, där röstning kan ske, jag vill minnas mellan 4 000 och 5 000.
Men det är självfallet, att jag efter den hemställan utskottet gjort kominer
att taga upp kontakt med generalpoststyrelsen och se efter, örn det är tekniskt
möjligt och icke drar för stora kostnader att genomföra det förslag som här
framlagts.

Utöver detta har konstitutionsutskottet gjort ett förslag att. igångsätta en
mera allsidig utredning, som skulle undersöka vad man ytterligare kan göra
för att underlätta deltagandet i valet för dem, som äro förhindrade att i vanlig
ordning rösta på valdagen. Konstitutionsutskottet har ansett sig kunna angiva
tiden, då utredningen bör komma i gång, nämligen redan före höstens
val, och utskottet har också ansett sig kunna angiva, hur denna utredning bör
vara sammansatt. Jag antar, att det avser någonting i likhet med motionen,
att där icke bör vara enbart juridisk sakkunskap tillfinnandes utan även det
praktiska livets män. Men jag skulle hava satt värde på, om utskottet velat
närmare angiva vad som bör utredas. Herr Hall har lämnat cn katalog på
olika önskemål som han har. Jag vet icke, örn konstitutionsutskottet bär samma
uppfattning som han framfört. För mig är frågan: syftar konstitutionsutskottet
till att taga upp en allsidig utredning angående hela systemet för
underlättande av valdeltagandet, eller skall man göra en utredning, som endast
innebär, att man med ledning av erfarenheterna från poströstningen söker
bättra på det systemet och göra det så smidigt som möjligt? Det är två
skilda saker. Skall man sätta i gång en stor utredning, som skall syfta till att
undersöka ett kanske fullständigt nytt system för röstning på annan ort, är

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1944.

Ändring i lagen om val till riksdagen m. m. (Forts.)
det en ganska vitt farn nando uppgift. Det skulle vara intressant att från konstitutionsutskottets
sida få litet närmare klarhet. Det har ju onekligen stor
betydelse för de direktiv, som böra givas denna utredning, eller, om direktiv
ej skola givas, för utredningens arbete.

Jag skall till slut bara nämna några ord i anledning av vad herr Hall sade.
Herr Hall har skrivit under en motion, som jag får beteckna som ovanligt frän.
Herr Hall har uttömt sin vredes skalar över Kungl. Maj :t och en omöjlig byråkrati,
som star hindrande i vägen för alla förnuftiga och praktiska reformer
på området. Jag fick emellertid den uppfattningen efter herr Halls anförande,
att fränheten mildrats något under tiden från motionens skrivande och till
talet i kammaren. Det gav mig endast anledning till glädje.

Morr Hall uttalade i sin motion och även här, att man ställt upp så mycket
hinder och svårigheter för ett utnyttjande av de möjligheter, som nu finnas
i än vallokalen, och att det ej finnes några reella

skäl för detta, utan att det är den omöjliga byråkratien, som bara vill trassla
till och krångla med lagstiftningen så mycket som möjligt. Herr Hall framhöll
också, att med anledning av allt trassel, som kommit in i lagarna, hade
det ^system, som vi nu använda, blivit misslyckat. Jag vill erinra, att 1940
avgåvos 41 318 röster av personer, som voro förhindrade att deltaga i röstningen
på vallokalen. Av dessa röster kasserades visserligen en stor procent,
8,1 procent, vilket är ett oerhört högt kassationstal i fråga örn röstning. Men
det var dock ett ganska betydande antal, som utnyttjade detta system. Vid
1942 års val avgåvos inför särskilda röstmottagare på posten, örn man räknar
med de olika valen, sammanlagt 65 000 röster. Det är ett ganska betydande
antal. Jag tycker icke, att man kan säga, att detta är ett katastrofalt misslyckande.
Det blev en kassation vid landstingsvalen av 2,6 procent och vid
stadsfullmäktigvalen av 1,6 procent, även det ganska höga siffror men dock
intet anmärkningsvärt. Jag tror man kan säga, att detta innebär en förbättring
i förhållande till tidigare system och att systemet slagit relativt väl ut,
även om det finns anledning att undersöka, örn man inte kan göra det ännu
smidigare.

Men herr Hall har utöver detta allmänna missnöje också framhållit, att
Kungl. Maj :t icke skött saken pa ett lämpligt sätt. Herr Hall har anmärkt, att
propositionen framlagts för riksdagen på sådan tid, att det praktiskt taget
varit omöjligt att göra ändring. Man borde enligt hans mening ha framlagt den
åtminstone inför höstriksdagen. Herr Hall har också anmärkt på att jag i den
sakkunnigutredning, som jag igångsatt, ej utnyttjat det praktiska livets män,
utan tagit den sakkunskap, som finnes mellan justitieministerns bord och närmaste
vägg. Det är riktigt att jag gjort det. Men när herr Hall riktar kritik
mot mina åtgöranden, tycker jag, att den är obefogad och onödig. Herr Hall
bär kanske icke riktigt uppfattat vad för syfte den utredning, som jag satt i
gång, skulle tjäna. Jag har ej avsett att undersöka hela problemet, om man
kan underlätta deltagandet i val på andra sätt än här är fråga örn, utan bakgrunden
till den utredning jag satt i gång är endast, att då man 1942 genomförde
poströstningen vid kommunala val uttalade både Kungl. Majit och riksdagen,
att sedan man fått erfarenhet från detta val, det borde undersökas, om
ej samma metod borde kunna användas för riksdagsmannavalen. I anledning
av detta lät jag i början av förra året skrivelser utgå till olika partiorganisationer
och myndigheter för att få klarhet örn deras erfarenhet av poströstningen.
Den allmänna uppfattningen var att poströstningen var bättre än det
system, som tillämpades vid 1940 års riksdagsmannaval. Med anledning av
detta lät jag igångsätta en teknisk revision av riksdagsmannavallagen och
ingenting annat. Min avsikt var icke att taga upp en undersökning örn vidga -

Onsdagen den 1 mars 1944.

Nr 8.

''Ändring i lagen om val till riksdagen m. m. (Forts.)
de möjligheter att rösta annorstädes än på vallokalen, utan hela syftet med
utredningen var att flytta över bestämmelserna från den kommunala vallagen
till riksdagsmannavallagen. Då tycker jag, att det är naturligt, att jag icke
använt annan än teknisk sakkunskap för dylika rent lagtekniska uppgifter.
Aven om man anser, att det praktiska livets människor borde ha kommit med,
vill jag tillbakavisa det kanske väl starka förakt, som herr Hall hyser för den
sakkunskap jag använt. Det är en man, som sedan 1934 varit expert på vårt
valsystem och stått till socialdepartementets tjänst; han har deltagit som valförrättare
vid många val och hör i övrigt till dem, som kanske bäst behärska
vårt valsystem.

Jag har velat giva denna förklaring för att den uppfattningen icke skall
stå kvar, att Kungl. Majit nonchalerat denna fråga och tagit den på ett lättvindigt
sätt. Jag har icke haft anledning att göra annat än placera in bestämmelserna
örn poströstning i riksdagsmannavaliagen. Det är vad som skett och
vad som varit syftet med utredningen och propositionen här. Vid sådant förhållande
har jag icke haft anledning att framlägga denna proposition tidigare.

Jag anser nog också •— det vill jag säga — att det är ganska klokt att innan
man ger sig in på några större utvidgningar av poströstningsförfarandet man
avvaktar erfarenheten från ännu ett val. Hittills har man erfarenhet från 1942
års kommunala val. Vi få i höst erfarenhet från riksdagsmannavalet. Det är
självfallet, att då posten första gången övertog dessa uppgifter det gnisslade
litet här och där. Alla voro icke rustade på bästa sätt att sköta detta. Man har
all anledning att tro, att när det andra gången skall tillämpas man skall gå
bättre rustad till verket och att man alltså kan få dessa regler i praktiken genomförda
på ett mera smidigt sätt än tidigare.

Sedan är det givet, att det kan finnas anledning att med ledning av erfarenheter,
som man gjort vid dessa två röstningar, undersöka örn systemet kan uppmjukas
och förbättras på en del punkter. Jag tror emellertid att man vid en
sådan undersökning inte får alltför mycket förbise betydelsen av det som
kallas valsäkerhet. Det är nog något som man har all anledning tänka på. Enligt
min mening bör man undersöka om man utan eftersättande av valsäkerheten
kan genom modifieringar av det nu tillämpade systemet komma till
ett bättre resultat, som gör det lättare för medborgarna att fullgöra sin röstning.

Herr Fast: Herr talman! Jag tror inte det råder så stora skiljaktigheter i
åsikterna som här tycks ha framgått av den förda debatten. För egen del är jag
fullständigt överens med justitieministern i hans tolkning av vad utskottet anfört
i den första delen. Och i fråga om den andra delen vill jag endast framhålla
betydelsen av att underlättandet av medborgarnas rösträtt icke får sammankopplas
med frågan, huruvida postens öppethållande på valdagen för detta
ändamål kostar några tusen kronor mer eller mindre.

Jag tror att jag i det sammanhanget kan tala på utskottets vägnar, och jag
anser att detta är en angelägenhet av den storleksordning att det absolut inte
kan få anläggas ekonomiska synpunkter på spörsmålet, huruvida ett postkontor
skall lia öppet någon timme mer oller mindre. Men utskottet har, som justitieministern
också erinrade om, därvidlag av sakliga skäl varit ganska försiktigt och
menat att man vid dessa mindre postanstalter, dit kanske ingen eller blott
någon enstaka röstande kommer, inte skall behöva den utsträckta tid för öppethållande
som i övrigt har ifrågasatts. Självklart är också, att vid det förestående
valet, liksom tidigare, dessa två timmar inte räcka till vid vissa postanstalter,
utan jag är övertygad örn — därvidlag är jag också ense mod justitieministern

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1944.

Ändring i lagen om val till riksdagen m. m. (Forts.)
och även med generalpoststyrelsen — att sådana postanstalter behöva vara
öppna hela dagen.

Beträffande den andra delen, nämligen frågan örn en utredning, har en av
reservanterna liksom sedermera justitieministern förmenat, att det egentligen
är ett ganska magert uttalande utskottet gjort, ty det ger inte några direktiv.
Jag är den förste att erkänna att det är en svaghet i utlåtandet, att man inte
där ger fullödiga och uttömmande direktiv, men jag tror det är ganska omöjligt
att göra detta. Det har också förekommit åtskilligt i denna fråga som kan
vara direktiv nog. Det är dock ett faktum, vilket justitieministern också medgav,
att vi med hänsyn till tidsförhållandena, befolkningens rörlighet bl. a.,
måste säga att det nuvarande systemet — som jag gärna erkänner är en förbättring
av ett tidigare system — blott tillämpats i ringa utsträckning. Detta
är tillräckligt för att säga oss i utskottet att i en fråga av den medborgerliga
storleksordning det här gäller man inte utan vidare kan slå sig till ro. Jag
skulle beklaga om direktiven bli alltför snäva så att utredningen ovillkorligen
behöver hålla sig inom ramen för det nuvarande systemet, ty då kommer man
inte att tystna på de håll där man är synnerligen missnöjd, utan utredningen
bör bli förutsättningslös. Man bör dels undersöka möjligheterna till ett bättre
och smidigare förfarande inom ramen för nuvarande system men dels även
undersöka andra möjligheter utom ramen för detta system.

När utskottets majoritet har sagt, att den anser att sakkunnigberedningen
bör tillsättas före detta års riksdagsmannaval, har detta inte skett därför att
man inte vill att utredningen skall beakta de erfarenheter man får vid årets
val, utan för att man skall kunna beakta dem på det riktiga sättet. Om utredningen
är tillsatt dessförinnan blir det möjlighet att vidta vissa åtgärder och
göra observationer och dylikt i avsikt att bedöma resultatet av detta års val,
vilket det kanske inte annars kommer att bli. Det är orsaken till att man har
skrivit på angivet sätt.

Jag har icke någon anledning att för utskottets del gå in på någon polemik
gent emot justitieministern angående det nuvarande systemet och den tekniska
utredning som ägt rum. Det är alldeles riktigt att utskottet här har begärt, _att
det system, som tillämpats vid de kommunala valen 1942, jämväl måtte tilllämpas
vid riksdagsmannavalen i år, och därför har det inte funnits något annat
för departementet att göra, det är jag den förste att erkänna. Men jag tror det
blir nödvändigt, när det nu är fråga om en utredning av någon annan art, sorni
inte bara gäller ett tekniskt förfarande, att även sådana som syssla med val
ifrån partiernas sida tagas i anspråk, och jag behöver väl knappast ge justitieministern
någon anvisning om att den ofta återkommande motionären själv
bör vara med örn att pröva sina krafter tillsammans med de juridiskt sakkunniga
personer som också äro erforderliga. Jag uttalar redan nu den förhoppningen
att de även skola trivas bra tillsammans vid sidan av andra i valpolitiskt
avseende förfarna personer: det brukar i regel bli så vid utredningar.

Till sist bara ett par ord till reservanten i denna kammare, som säger att
man bör inte nu besluta en utredning därför att man kan inte ge direktiv. På
den punkten har jag redan svarat honom, men när jag läser igenom reservationen
finner jag ett litet spår av tveksamhet jämväl hos reservanterna, ty de
tillägga i slutet av motiveringen, att Kungl. Majit givetvis bör med uppmärksamhet
följa utvecklingen på området och verkställa de utredningar som kunna
vara erforderliga. Där har man uttalat sitt förtroende för Kungl. Majit. Jag
har ingen anledning uttala något misstroende, men jag menar att skall man
sätta i gång en utredning, är det lika bra att det sker med riksdagens medverkan.

Onsdagen den 1 mars 1944.

Nr 8.

Ändring i lagen om val till riksdagen m. to. (Forts.)

Ja, herr talman, detta är i korthet vad jag har att anföra, och jag yrkar med
hänsyn till det nuvarande läget bifall till utskottets förslag i dess helhet.

Herr Thorell: Herr talman! Om jag skulle börja med att besvara vad den
föregående ärade talaren senast yttrade vill jag bara framhålla, att jag redan
i mitt första anförande påpekade just det som herr Fast nu upprepade. Vi
ha inte något emot ett underlättande av valdeltagandet, det framhöll jag redan
då. Vad som skiljer oss reservanter ifrån utskottet är endast det att vi
anse, att utskottet inte nu bör begära denna utredning, emedan frågan är för
tidigt väckt.

Sedan jag begärde ordet har herr statsrådet yttrat sig och gått igenom frågan
så grundligt, att jag inte har någon anledning att uppehålla mig så mycket
vid den. Jag vill endast betona min uppfattning, att herr statsrådets yttrande
stödde reservanternas åsikt, att det först och främst är ganska svårt
att överhuvudtaget kunna göra en sådan utredning, att det vidare saknas
direktiv för hur denna utredning skall läggas upp och att det för övrigt ännu
saknas tillräcklig erfarenhet på området.

Då det således förhåller sig på det sättet, herr talman, att den förda diskussionen
inte kunnat övertyga mig om att reservanterna ha fel, vill jag vidhålla
mitt yrkande örn avslag på herr Halls motion.

Herr Hallén: Herr talman! Jag kan inte neka till att den här diskussionen,
trots att den gäller ett inte alltför spännande och fängslande ämne, ingalunda
saknar sina poänger. Man lägger t. ex. märke till att herr statsrådet själv
ställer sig litet kritisk gent emot utskottet, som han säger tilltror sig både
att kunna ange när en viss utredning skall påbörjas och även när den skall
kunna avslutas. Vidare få vi bevittna en liten uppgörelse, och den är väl inte
slut ännu, mellan herr statsrådet och motionären, vilken jag liksom herr Fast
inte finner att vi från utskottets sida ha någon direkt anledning att engagera
oss i. Och sedan få vi höra en ledamot av kammaren så att säga redan inkassera
den blivande utredningen och tippa en av dem som skola sitta med i densamma.

Jag säger detta inte alls för att jag har något att invända däremot. Jag
tror detta är mycket bra, men det är i alla fall ganska märkligt att se de nya
metoderna liksom kanske även detta att statsrådet tar upp till sådan ingående
granskning vad en enskild motionär har sagt, så mycket mer som ju i detta
fall hans argument och synpunkter — vare sig de äro höviska eller mindre
höviska — inte kommit till synes i utskottsutlåtandet.

Emellertid skulle jag vilja säga att herr statsrådet alldeles riktigt tolkar
utskottets lilla ändringsförslag. Vi mena att det bör finnas ett sådant smidigt
förfaringssätt. Skillnaden är bara den att vi inte vilja, att det skall vara generalpoststyrelsen
som i sista hand bestämmer detta, utan vi vilja lägga avgörandet
i Kungl. Maj :ts hand. Men att systemet i praktiken skall kunna tillämpas
såsom herr statsrådet anser äro vi fullt ense om.

Sedan bara några ord angående den sista delen, som gäller den ifrågasatta
utredningen. Herr statsrådet kan ju med allt skäl efterlysa närmare direktiv
och exempel på vari det nuvarande systemet brister. Jag kan begränsa mig
till att säga, att den katalog av olägenheter som herr Hall presenterar också
lia refererats i utskottet, ehuru vi inte funnit det nödvändigt att upprepa dem
här i samband med den ifrågasatta skrivelsen, men vi kunna nog sagås i stort
sett ställa oss bakom motionären i detta avseende. Herr statsrådets mening var
ju även att det finns anledning undersöka, örn inte röstningsförfarandet kan

Andra kammarens protokoll 10AJt. Nr 8 2

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1944.

1Ändring i lagen om val till riksdagen m. rrv. (Forts.)
ytterligare förenklas för den enskilde, som lian sade. Jag tror också att detta
kan vara behövligt. Jag vill såtillvida instämma med statsrådet, att man inte
kan lasta regeringen för att den denna gång begränsar sig till en teknisk utredning.
Vi ba inte begärt annat från riksdagens sida, och mer kan man inte
heller begära i detta sammanhang. Men det är faktiskt så att det bland dem
som skola syssla med valet, de olika partiernas ombudsmän, finns en ganska
kritisk inställning på vissa punkter. Jag tror därför det är befogat att i en
utredning utrymme beredes även den sakkunskapen.

Herr statsrådet frågade, örn vi endast åsyftade att samla erfarenheter från
det förestående andrakammarvalet. Jag vill då påpeka att vi skriva, att vi
vilja undersöka frågan både om systemets förenkling och örn dess komplettering.
Detta innebär alltså att vi vilja se frågan i ett större sammanhang och
ta upp även de spörsmål, som inte direkt beröras av röstning på postanstalt.
Jag uttalar en förhoppning örn att en sådan utredning måtte komma till stånd
och ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hall: Herr talman! Den motion jag väckt har här blivit föremål för
utförligt bemötande av statsrådet. Det är inte så mycket att säga örn detta
bemötande i den mån det rör motionens form. Jag vill bara säga, att jag tror
inte det är alldeles nödvändigt att en motion i riksdagen skrives som ett protokollsutdrag
från Föreningen för befrämjande av tråkigheten på landsbygden.
Örn jag har tillåtit mig skriva motioner på senare år i något friare former,
beror detta inte minst därpå att jag tycker att det skall stå något i en riksdagsmotion
som är värt att läsa och inte bara tomma upprepningar av juridiska
formler, som sannerligen inte göra någon människa glad. Jag menar ingenting
illa med detta skrivsätt, och då nu herr statsrådet anser sig kunna konstatera
att jag har mildrat tonen ifrån motionen till mitt anförande i kammaren,
kan jag nog å min sida konstatera, att statsrådet har tagit ett språng ifrån
den nonchalans, varmed han vinkar av alla mina synpunkter på två rader i
propositionen, till det utförliga och vänliga och tillmötesgående anförande, som
han här hållit i kammaren.

I sak är det bara ett par invändningar jag bär att göra. Herr statsrådet
yttrade, att man kan väl ändå icke säga att systemet varit direkt misslyckat
och påvisade vidare hur stor kassationsprocenten varit. Därvidlag beror det
emellertid på hur man räknar. Jag måste vidhålla, att alla de som rekvirerat
röstlängdsutdrag varit intresserade av att rösta. Med utgångspunkt från den
siffra man då kommer till måste man också räkna misslyckandena, och då
måste jag konstatera, att under såväl år 1940 som år 1942 har en tredjedel av
dem, som försökt rösta på detta sätt, misslyckats. Nu kan man naturligtvis
ha olika anspråk på ett misslyckande. Nog skulle det möta mycket uppseende
örn andra väljare skulle misslyckas i samma utsträckning i sina strävanden
att avgiva sina röster. Jag tror därför att det är sakligt starkt grundat att
säga, att detta system icke är bra som det är, utan att förändringar krävas.

Som ett skäl för sin ståndpunkt har statsrådet vidare åberopat, att postverket
inkopplats först 1942 och att det är förklarligt, örn det gnisslade någonstans
första gången postverket försökte sig på detta. Jag medgiver att det är mycket
förklarligt, att det gnisslar på ett eller annat postkontor och att det i enstaka fall
förekom något sådant som att när en person kom in på ett postkontor för att rösta
posttjänstemannen satte upp ett förvånat anlete och sade: Ja, rösta får ni
göra någon annanstans, men inte här. Posttjänstemannen hade alls icke observerat
meddelandet från generalpoststyrelsen. Sådant har emellertid hört till
undantagsfallen och spelar ingen roll. Genom telefonmeddelande från någon av
ortens partiombudsmän, som meddelade var posttjänstemannen skulle hitta be -

Onsdagen den 1 mars 1944.

Nr 8.

Ändring i lagen om val till riksdagen m. m. (Forts.)
stammelserna, rättades sådant till. Det har icke varit hos postverket som det
gnisslat, ty postverket har som i alla sina uppgifter skött sig briljant. Vi ha
ett utomordentligt postverk i landet. Nej, det är röstlängdsutdragen som gnissla,
ba länge vi ha denna orimlighet kvar i lagstiftningen, kommer hela den apparaten
att gnissla. Det går icke att uppställa sådana krav för folket när det
r°s^a’ man mäste vidtaga åtgärder därför flera veckor i förväg
Vidhaller man överhuvudtaget ett så orimligt krav, tror jag det är bättre att
t erbjuda hela den här tillställningen. Det är en drift med väljarna, som uteslutande
bil missnöjda. Det hela åstadkommer så mycket missnöje hos både
väljare och valorganisationer, att man kan säga, att det är mera elände och
albete med den här proceduren än med hela valrörelsen i övrigt. Örn man
kunde tänka sig att gå tillbaka till kravet på legitimation och den säkerhet,
soln ,man pmkämde före år 1940, skulle man däremot få en riktpunkt för sitt
arbete, ^och da borde det inte vara större svårigheter att jämka ihop meningarna
pa den bär punkten.

ar ''-i!* Xar mening, att vad som döpts till valsäkerhet skall äventyras.
Men jag vill erinra örn att hela detta begrepp har fått en annan innebörd på
senare arén än det hade under den tid, då rösträtten var starkt begränsad, då
‘ ’ . e ^er Ib människor avgjorde valet i en kommun. Då var det någon

mening med eller rättare mera betydelsefullt att en person röstade, tv han
kunde faktiskt avgöra valet. Nu är det alltid fråga örn stora röstetal ‘ Följaktligen
ha människorna slutat upp med sina små valfinurligheter och att
tuska vid valen. Det lönar sig icke; och att ta på sig straffrisker för fusk.
som anda ej kan. leda till något resultat, det gör icke friska människor. Man
behover darfor ej med nödvändighet vidhålla de gamla och mycket arbetskrävande
kontrollbestämmelserna, Vi kunna nå full valsäkerhet med mycket enklare
anordningar. Aro vi överens örn att undersöka möjligheterna, hitta vi nog
också den ratta vägen. *

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergguist: Först vill iag
med glädje konstatera, att både herr Hall och jag tycks lia blivit bättre männi WÄ

r,UlV1 0(dl Jfog tycks.h.a släPPt den nonchalans, som en er

herr Hall kännetecknade mig da propositionen skrevs, och blivit mera förstående
tor hans synpunkter. Jag skall icke ingå i någon kritik av hans sätt
att skriva motioner. Jag anser det vara ett tacknämligt företag att skriva
motionerna mera njutbara och låsbara än de i allmänhet äro nu för tiden. Men
man behover ej driva sin lust att göra motionerna trevliga så långt, att man
siar över till att bil onödig! elak eller komma med sarkasmer, som icke ha
riktigt underlag i verkligheten.

Beträffande den fråga, som vi nu behandla, vill jag säga, att jag är tacksam
för att konstitutionsutskottet angivit litet närmare vart utskottet syftar
med sm begäran om skrivelse. Jag har, som jag nämnde i mitt förra anförande
anledning att se till vad som kan behöva förbättras på detta område och
att just med ledning av de erfarenheter, som valen kunna giva, undersöka vad
vi behova gora för att gora systemet lättare och smidigare. Jag tror nämligen

Det^r VUÄTlätta valdelntagandet fr,r de svenska medbön-’

garna Idet ar ett demokratiskt krav av ganska stor räckvidd. Svårigheten är

darvidlag som ju också understrukits så många gånger här, att förena lätthet
med deltagande i valen med den s. k. valsäkerheten

Herr Hall har den uppfattningen att man utan vidare ''kan släppa röstlängdsutdragen.
Härtill vill jag bara erinra örn, att frågan var uppe till allvarlig
.hskussion vid 1942 ars riksdag då poströstning infördes vid kommunala val
K nstitutionsutskottet anförde da, sa vitt jag kan minnas enhälligt, att det

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1944.

''Ändring i lagen om val till riksdagen m. nt. (Forts.)
icke ansåg sig kunna föreslå slopande av röstlängdsutdragen. Men denna
ståndpunkt bör naturligtvis icke hindra, att man nu, efter årets val, undersöker
alla vägar, som kunna tänkas böra beträdas för att göra hela systemet
lättillgängligare. Jag skulle med glädje se, örn kommittén, i vilken herr Fast
ville sätta in herr Hall, kan, utan äventyrande av säkerheten, göra systemet
bättre och smidigare.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock pa bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 6.

Herr statsrådet Andersson avlämnade Kungl. Maj :ts proposition, nr 141, angående
gäldande av vissa skador på grund av ombordläggning.

Denna proposition bordlädes.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat:
statsutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av vissa framställningar av Kungl. Maj :t angående utgifter
å’ tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning at förra
lärarinnan vid Uddevalla elementarläroverk för flickor Greta Kristina Jons -

S° nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av
visst avtal med Ronneby stad; och o

nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtelse av ratt
till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter å kronojord; samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpel avgifte

^ anie(jning. av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorspnt;

°°nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 21 juni 1940 (nr 561) örn
tilläggsskatt å bensin, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och betänkanden hemställt.

Motioner
angående
beskattning
av tidskrifter.

§ s.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 10, i anledning av vackta
motioner angående beskattning av tidskrifter.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 248 i
första kammaren av herr Nordenson och nr 384 i andra kammaren av herr
Wiberg m. fl., hade hemställts, att riksdagen matte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att förslag om beskattning av tidskrifter skyndsammast måtte

Onsdagen den 1 mars 1944.

Nr 8.

Motioner angående beskattning av tidskrifter. (Forts.)
föreläggas riksdagen samt att därvid i motionerna angivna synpunkter måtte
vinna beaktande.

Utskottet hemställde, att de likalydande motionerna I: 248 av herr Nordenson
och II: 384 av herr Wiberg m. fl. angående beskattning av tidskrifter
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr Lundell.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Lundell: Herr talman! Det är inte första gången frågan örn beskattning
av tidningar och tidskrifter eller endera av dessa ligger på riksdagens bord.
När Kungl. Majit vid 1940 års urtima riksdag lade fram proposition om
omsättningsskatten, voro tidningar och tidskrifter ingalunda undantagna. En
del krafter inom riksdagen lyckades emellertid pressa igenom, örn jag så får
säga, undantag för dessa alsters räkning. I det särskilda utskottets utlåtande
örn omsättningsskatten skrevs då följande, som är återgivet i nu föreliggande
betänkande å andra sidan: »Däremot kan utskottet icke finna tillräckliga skäl
föreligga att här medgiva frihet från varje beskattning, och utskottet förutsätter
därför, att för tidningarnas och tidskrifternas vidkommande i stället
för omsättningsskatten genomföres en beskattning av motsvarande storleksordning
men i en för detta område mera lämpad form.»

Det är alltså mycket kategoriska önskemål som här uttalas från särskilda
utskottets sida. Detta uttalande godkändes också av riksdagen. Man har anledning
fråga sig, örn det uttalandet var ärligt menat. Jag skulle nog tro
att så var fallet från de flestas sida. Örn det däremot var ärligt menat också
från deras sida, som hade genomfört att undantag från omsättningsskattebestämmelserna
beviljades för tidningar och tidskrifter, är emellertid mera
tvivelaktigt. Sedan den tiden lia nämligen ungefär varje år motionsvis framlagts
förslag örn att riksdagen i en eller annan form skulle genomföra en sådan
särskild beskattning för tidningar och tidskrifter som första särskilda utskottet
efterlyste.

Ibland ha förslagen gått ut på en skattläggning över hela området, alltea
för både tidningar och tidskrifter. Då har man häremot kommit med invändningar
av ungefär det innehållet, att tidningarna äro så värdefulla för folkupplysningen
och folkberedskapen, att man icke bör fördyra deni genom skattläggning.
Det har emellertid icke hindrat att åtskilliga tidningar, både i landsorten
och i huvudstaden, sedan 1940 års urtima riksdag ökat lösnummerpriset
från 10 öre till 15 öre. Och de tidningar, som från den tiden icke ökat sina
prenumerationsavgifter, äro ganska fåtaliga, om ens något undantag finnes.
Denna ökning i priset tycks emellertid icke ha äventyrat folkberedskapen.
Men örn man hänger på en 5-öring per krona och den 5-öringen går till statskassan,
då tycks det vara farligt med folkberedskapen. Jag vill emellertid
säga, att förslaget att passa på att i sammanhang med dessa prishöjningar
ta ut en skatt, motsvarande omsättningsskatten, icke är ett förslag grundat
på efterklokhet hos mig. Jag framförde det förslaget i bevillningsutskottet
innan prisförhöjningen vidtogs, att man i samband med de väntade prisförhöjningarna
skulle passa på och taga ut en skatt av 5 öre på varje krona eller
en ettöring per 20 öre. Detta skulle då motsvara oinsättnings skatten.

Man måste säga, att den här argumentationen att folkberedskapen skulle
äventyras, om omsättningsskatt infördes på tidningar och tidskrifter, icke är
annat än humbug. Det är ju ett utländskt ord men är väl begripligt för alla
i kammaren.

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1944.

Motioner angående beskattning av tidskrifter. (Forts.)

Ibland, som till exempel i år, har beskattningsförslagen i sin omfattning
varit mera begränsade oell varit inriktade på beskattning av enbart tidskrifter
eller vissa av tidskrifterna nied förslag till gränsdragning antingen efter
deras innehåll eller efter deras upplaga eller på annat sätt. Vad svarar utskottet
då? Jo, att det är svårt att dra gränsen mellan tidningar och tidskrifter
och att nian därför icke kan beskatta endast tidskrifter. Kammarens
ledamöter kunna själva se i betänkandet på s. 7, hur det där resonemanget
tar sig ut i år. Man säger där: »Det torde sålunda kunna ifrågasättas, huruvida
möjlighet förefinnes att införa en beskattning av allenast tidskrifter, medan
tidningar däremot lämnas obeskattade. Gränslinjen mellan tidning och
tidskrift måste, såvitt utskottet kunnat finna, bliva svår att draga och tveksamma
fall torde icke kunna undvikas. Anses en beskattning av ifrågavarande
slag böra genomföras, måste enligt utskottets mening den enda framkomliga
vägen vara att låta beskattningen träffa såväl tidningar som tidskrifter. Mot
en beskattning av tidningar kunna dock resas så vägande invändningar, att
utskottet, i värjo fall i nuvarande läge, ej finner skäl förorda en sådan beskattning.
» Alltså,. det är precis den argumentation jag redan påvisat. Tidskrifterna
kunna ej beskattas utan att man även beskattar tidningarna, och
dessa senare vill man ej beskatta. Man bör kanske uppmärksamma att bevillningsutskottet
med detta sitt betänkande står i klar motsättning till det uttalande
i första särskilda utskottets betänkande år 1940, som jag först läste
upp. Där står nämligen talat örn både tidningar och tidskrifter och att det
borde genomföras en beskattning av motsvarande storleksordning som omsättningsskatten
men i en för detta område mera lämpad form.

. Finnes det nu icke någon form lämpad för det ifrågavarande området? Bevillningsutskottet
tycks icke anse det. I årets betänkande säger det i näst sista
stycket: »Da någon framkomlig väg för en tillfredsställande lösning av den
föreliggande frågan hittills icke visats, anser sig utskottet icke kunna förorda
bifall till motionerna.» Jag bär den uppfattningen, att det finnes en mycket
väl framkomlig väg, örn man tar både tidningar och tidskrifter på en gång.
Jag påminner om den utvägen i den reservation jag knutit till betänkandet,
där det heter: »Det enklaste sättet för beskattningens ordnande vöre säkerligen,
såsom kontrollstyrelsen i ett yttrande 1941 framhållit, ett uttagande hos respektive
tidningsföretag av en skatt å försäljningsvärdet av de levererade tidningarna
och tidskrifterna. Härvid finge givetvis deklarerade försäljningsvärden genom
ett taxeringsförfarande prövas för åstadkommande av likformighet och
rättvisa vid beskattningen.» Jag kan inte finna att en sådan beskattningsform
skulle möta några som helst avsevärda svårigheter. Deklarationsförfarandet
är ju genomifört för hela landets befolkning i fråga örn vanlig inkomstangivning.
Att tidningarna skulle kunna avgiva deklarationer till t. ex. länsstyrelserna
om det totala ^försäljningsvärdet för ett visst kalenderår eller bokföringsår
kan icke möta några som helst större svårigheter eller betänkligheter.

Läget i den här frågan är alltså — det bör man göra klart för sig — att
böcker, fullkomligt oberoende av innehållet, äro föremål för omsättningsskatt,
även böcker av religiös natur. Läroböcker, vetenskapliga verk o. s. v. äro beskattade.
Tidningar och tidskrifter beskattas redan, men endast så vitt de äro
tryckta i utlandet. Däremot beskattas icke inhemska tidningar och tidskrifter.
När det här egendomliga förhållandet övervägdes i utskottet och man
sökte efter orsaken till det läge som förelåg, då framkastade en elak person —
det var icke jag, ty jag hör knappast till den kategorien — att man har anledning
förmoda, att det starka inslaget av journalister i kamrarna var orsaken
till att tidningar och tidskrifter icke beskattats och att man lyckats
för deras del behålla en preferensställning i förhållande till en massa andra

Onsdagen den 1 mars 1944.

Nr 8.

Motioner angående beskattning av tidskrifter. (Forts.)
varor, det stora flertalet varor, sorni drabbas av omsättningsskatt. Jag vill icke
säga, att det där påståendet är alldeles riktigt, ty hur många tidningsman det
än finnes i riksdagen, är det väl ändå icke så, att de ensamma ha majoritet.
Men något ligger kanske ändå i det där påståendet. Jag har sett efter i valstatistiken
för det senaste riksdagsmannavalet, alltså 1940, och där redogöres
för kamrarnas yrkessammansättning. Det gäller alltså kamrarnas sammansättning
vid riksdagen år 1941. Statistiken visar, att det i första kammaren
fanns 14 ledamöter, som betecknades som tidningsmän och skriftställare, och
i andra kammaren 24 ledamöter av samma kategori. Det blir tillsammans
38 ledamöter. Vi ha 380 riksdagsmän, och antalet tidningsmän och skriftställare
utgjorde alltså precis tio procent av hela antalet. Går man förhållandena
närmare in på livet och ser på bevillningsutskottets sammansättning,
finner man, att där finnes nu av 20 ledamöter icke mindre än ö journalister,
som öppet angåvos som sådana. Sedan finns det kanske lika manga, som voro
kryptojournalister, örn jag så får säga. Tjugofem procent av bevillningsutskottets
ledamöter äro således öppet angivna som journalister. Dessa ensamma
skulle likväl icke kunna diktera utskottets betänkande)!, men det kan ju hända,
att den höga procentsatsen i alla fall haft en del att skaffa med de avgöranden,
som ha träffats både i fråga örn omsättningsskatten och i fråga örn motionerna
på hithörande område under senare år och således även i fråga örn
den motion, som närmast här är föremål för bevillningsutskottets föreliggande
betänkande.

Jag har, herr talman, redogjort för frågans läge, och jag hoppas att det
någon gång ändå skall bli en bättring på detta område, och att man inte skall
allt framgent på detta sätt lämna de inhemska tidningarna och tidskrifterna
en preferens framför en stor mängd andra nyttigheter, vilkas värde för folkhushållet
och folkberedskapen säkerligen är åtskilligt mycket större. Jag har
som kammarens ledamöter sett avgivit en reservation till betänkandet. Tyvärr
kan jag på grund av gällande föreskrifter knappast yrka bifall till denna, emedan
den går något över ramen för den motion, som det i år gäller. Däri yrkas
nämligen endast, att vissa tidskrifter skola beskattas. Jag får alltså låta det
vara nog med det jag nu här framfört och är förhindrad att yrka bifall till
reservationen.

Herr Wiberg: Herr talman! Sorn herr Lundell mycket riktigt har framhållit
har denna fråga behandlats av riksdagen vid flera tillfällen under de sista
åren. Efter den historik, som herr Lundell här lämnat, har jag naturligtvis
ingen anledning att ingå på den saken i vidare mån än med ett konstaterande,
att 1940 och 1942 års riksdagar i princip ha uttalat sig till förmån för en
beskattning av tidskrifter. Herr Lundell är tydligen inte fullt övertygad örn
att bevillningsutskottet givit'' uttryck åt sin absolut ärliga mening, när utskottet
gjort sina uttalanden. Jag måste med anledning därav säga, att ehuruväl
jag är av en helt annan uppfattning än den som uttryckes i slutklämmen
i utskottets utlåtande i år och även i vissa fall tidigare år, är jag inte
desto mindre helt och hållet förvissad örn att bevillningsutskottets samtliga
ledamöter intet hellre skulle se än att verkligen möjlighet att få till stånd en
beskattning på detta område erhöllcs.

Örn det tillåtes mig att i detta sammanhang beröra herr Lundells reservation,
skulle jag vilja framhålla, att herr ljundell ger uttryck åt en uppfattning,
som helt strider emot den som ligger till grund för motionerna och som
omfattas av motionärerna och — skulle jag tro — den övervägande delen av
denna kammare. Herr Lundell vill nämligen jämställa tidningar och tidskrifter
och betraktar dessa ur beskattningssynpunkt som jämförbara objekt. Herr

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1944.

Motioner angående beskattning av tidskrifter. (Forts.)

Lundell gör genom sin reservation motionärerna inte alls någon tjänst utan,
ehuru reservationen förordar en beskattning även av tidskrifter, snarare en
björntjänst.

Innevarande års bevillningsutskott har gjort ett mycket klart konstaterande
av att tidskrifter böra underkastas beskattning, vilket som vi alla veta för närvarande
inte alls är fallet. Utskottet uttalar sig också ganska välvilligt örn
föreliggande motioner, i det att utskottet framhåller, att vad beträffar vissa
angivna avseenden de i motionerna skisserade riktlinjerna för en tidskriftsskatt
enligt utskottets förmenande ha företräde framför de tidigare väckta förslagen.
Icke desto mindre kommer utskottet fram till att helt avstyrka motionerna
och hemställer, att de icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motionerna hemställes att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
dels anhålla, att förslag om beskattning av tidskrifter skyndsammast måtte
föreläggas riksdagen, och dels att vissa i motionerna framförda synpunkter
måtte vinna beaktande. Båda dessa yrkanden avvisas emellertid av utskottet.
Det är naturligtvis under sådana förhållanden av särskilt intresse att undersöka
på vilken motivering utskottet grundar sitt ställningstagande.

Vad det senare yrkandet beträffar — alltså att hänsyn skall tagas till de
synpunkter på frågans tekniska lösning, som framhållits i motionerna — är
utskottets motivering den, att utskottet »finner det tvivelaktigt, om den av
motionärerna anvisade lösningen kan läggas till grund för lagstiftning i ämnet».
Utskottet utformar också närmare anledningen till att utskottet kommit
till denna uppfattning. Betänkligheter framföras i två hänseenden.

För det första anser utskottet, att en gräns mellan tidning och tidskrift
måste bli svår att draga och att tveksamma fall icke torde kunna undvikas.
Det är naturligtvis fullkomligt riktigt, att så,_ är fallet, men på hur många
områden råder icke en liknande tveksamhet? Är det icke så, att i fråga om
praktiskt taget varje lagstiftning gränsfall måste uppstå? Vissheten härom
medför ingalunda, att man låter tanken på en lagstiftning på ifrågavarande
område falla, och detta är ju också naturligt. Staten har tillgång till organ,
vilkas uppgift det icke minst är att träffa avgöranden i sådana gränsfallsfrågor.
De vanliga domstolarna ha dagligen att pröva, örn vissa faktiska förhållanden
kunna anses falla under lagen eller icke. På samma sätt förhåller det
sig med ett flertal kommunala myndigheter. Skattelagstiftningen hänskjuter
i utomordentligt stor omfattning åt de skilda organen, vare sig det är taxeringsnämnd,
prövningsnämnd, kammarrätt eller regeringsrätt, att avgöra
gränsfrågor. I fråga örn omsättningsskattespörsmål har ett särskilt organ iurättats,
nämligen centrala omsättningsskattenämnden. Exemplen kunna mångfaldigas.
Med full insikt om att gränsfrågor måste uppstå — ehuru antalet
i detta fall skulle bli försvinnande litet — lia motionärerna förordat inrättandet
av ett nytt organ, tidskriftsskattenämnden, varigenom så betryggande garantier,
som gärna kunna tänkas, borde kunna skapas för att riktiga och väl
övervägda beslut skulle komma till stånd. Utskottets tvekan i fråga örn gränslinjedragningen
borde enligt min åsikt ej heller behöva stjälpa hela tanken på
en beskattning, en tanke, till vilken —- jag upprepar det —- utskottet och riksdagen
ju vid ett par föregående tillfällen enhälligt anslutit sig.

För det andra finner utskottet sig icke kunna godtaga den av motionärerna
föreslagna differentieringen med hänsyn till upplagornas storlek. Motionärerna
ha föreslagit, att en gräns skulle sättas vid upplagor understigande
20 000 exemplar. Det är också fullkomligt riktigt att genom en sådan gränsdragning
av vissa tidskrifter, som ur objektiv synpunkt rätteligen borde falla
under beskattning, skulle gå fria, men å andra sidan äro vi väl ganska överens
örn att de tekniska fördelarna av en sådan differentiering äro fullkomligt på -

Onsdagen den 1 mars 1944.

Nr 8.

Motioner angående beskattning av tidskrifter. (Forts.)
tagliga. Utskottet däremot lanserar den uppfattningen, att det på grund av
det förhållandet, att vissa tidskrifter, som borde beskattas, såsom följd av differentieringen
skulle gå fria, vore att föredraga att låta alla gå fria. Om
denna mening kan anses vara så alldeles riktig torde ju olika uppfattningar
kunna göra sig gällande. På hur många andra områden måste man icke draga
en gräns med full insikt örn att tyvärr sorn; följd därav vissa företeelser falla
utanför lagens tillämpningsområden.

Örn nu utskottet emellertid hade funnit, att de försök till frågans tekniska
lösning, som motionärerna hade gjort, icke vore tillfyllest, bör därmed väl icke
vara sagt, att utskottet, som ju samtidigt framhåller, att utskottet fortfarande
anser skäl tala för att tidskrifter icke skola vara befriade från beskattning,
skulle hemställa örn avslag även å motionärernas första yrkande, nämligen om
skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om ett förslag av sådant innehåll, att
det i verkligheten innebär en tekniskt genomförbar ordning. Anmärkningsvärt
nog förhåller det sig emellertid på det sättet, att utskottet förordar, att
motionen även i detta hänseende skall lämnas obeaktad. Motiveringen är enligt
min ringa åsikt ganska märklig. Utskottet motiverar sin avvisande hållning
med att någon framkomlig väg för en tillfredsställande lösning av den föreliggande
frågan hittills icke anvisats. Ja, hade utskottet menat att de i motionerna
framlagda förslagen innebure en framkomlig väg och en betryggande
teknisk lösning av problemen, hade det varit en enkel sak för utskottet att
framlägga förslag till författningstext, och i sådant fall skulle jag ha förstått,
att utskottet ansett en skrivelse till Kungl. Maj:t obehövlig. Men att
vägra förorda en skrivelse örn utredning med den av utskottet gjorda motiveringen
är i varje fall efter min syn på saken knappast riktigt. Men det är
ju möjligt, att jag tolkar utskottets uttalande felaktigt. Det är tänkbart, att
utskottet menat något helt annat, och jag vill också hoppas, att så är fallet.
Det kanske är på det sättet, att utskottet, som gjort ett principuttalande om
önskvärdheten av en tidskriftsbeskattning, anser, att en skrivelse till Kungl.
Majit icke är behövlig, eftersom riksdagen tidigare har uttalat sig för en beskattning
och bevillningsutskottet även i år har understrukit önskvärdheten
av en dylik beskattning — med andra ord att utskottet menar, att Kungl.
Majit även utan en påstötning från riksdagen kommer att ägna frågan uppmärksamhet
i fortsättningen och att Kungl. Maj :t icke nöjer sig enbart med
den s. k. Welindcrska promemorian, vilken man hittills icke ansett innebära
en tillfredsställande lösning. Örn det är på det sättet får man konstatera, att
man har anledning att känna en viss tillfredsställelse. Jag tror emellertid att
det skulle vara ganska värdefullt, örn utskottets talesmän inför riksdagen
ville klargöra, vad utskottets utlåtande i denna punkt innebär.

Jag förmenar emellertid, att det ingalunda skulle skada utom tvärtom vara
ganska nyttigt, om riksdagen genom, en skrivelse till Kungl. Maj :t begärde att
skyndsammast få till stånd en överarbetning av det föreliggande materialet
eller en helt ny utredning. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till motionen.

I detta anförande instämde herr Staxäng.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Såsom framhållits av de föregående
talarna är den fråga, som behandlas i föreliggande betänkande från bevillningsutskottet,
en gammal bekant. Det är emellertid en gammal bekant, som
haft förmågan att byta utseende nästan varje gång den har förekommit i utskottets
och riksdagens debatter. Som bekant framträder frågan i år inte i
samma skepnad som förra året.

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1944.

Motioner angående beskattning av tidskrifter. (Forts.)

Det vill emellertid synas som om man i detta sammanhang glömmer bort
en viktig omständighet. Denna fråga diskuterades ju långt innan vi började
diskutera den allmänna omsättningsskatten. Då var utgångspunkten den, att
man genom skatteåtgärder ifrån samhällets sida ville söka begränsa spridningen
av sådan press och sådana tidskrifter, som kunde vara skadliga för den
andliga hälsan särskilt hos ungdomen. Hela detta led av frågan, som således
var utgångspunkten, då saken tidigare diskuterades, bär ju nu försvunnit, och
i den motion, som föreligger i år, har man liksom i den utredning, som ägt rum
genom departementet, byggt på att tidskrifternas upplagor skulle vara utslagsgivande
för huruvida skatt skulle utgå eller inte. Om således en tidskrift hade
en upplaga, som överstege exempelvis 20 000 eller kanske 10 000 exemplar,
skulle skatt erläggas för densamma. Hade den en upplaga, som understege någon
av dessa siffror, skulle den vara skattefri, även örn den vore aldrig så
skadlig ur de synpunkter, som från första början framhöllos såsom skäl för
samhällets ingripande. Damerna och herrarna kunna nog ändock förstå, att
man när det gäller ett skattespörsmål av detta slag inte gärna kan förfara
på det sätt som motionärerna tänkt sig.

Sedan skulle jag till herr Wiberg vilja säga, att det bör ju inte ha gått honom
förbi, att det icke är så lätt att finna en tillfredsställande lösning på detta
spörsmål. Jag framhöll detta vid denna fråga® behandling ^i fjol och bad då
herr Wiberg att anvisa det universalmedel, varigenom frågan kunde lösas.
Det gäller nog alltjämt på detta område, att det är lätt att säga tulipanaros
men svårt att göra den.

Jag vill tillägga, att jag mycket väl kan förstå, att herr Wiberg är en smula
förargad på herr Lundell, men att herr Lundell behöver visa någon förargelse
gentemot bevillningsutskottet kan jag inte begripa. Ty utskottet säger ju, att
skulle vi överhuvud taget bringas i ett läge, där vi måste skrida till en beskattning.
så måste denna ske efter den linje, som herr Lundell här har utvecklat.
Jag tycker att herr Lundell borde stå upp och tacka och bocka och
vara nöjd och glad, men i stället är han i hög grad missnöjd och försöker
att bär konstruera fram en bakgrund för utskottets ställningstagande, som
inte är riktig. Herr Lundell talade örn den elake herm, som fäst uppmärksamheten
på det inflytande, som pressen hade i bevillningsutskottet. Det var en annan
elak herre som sade: herr Lundell har också en och annan förbindelse
med pressen — lian skriver nämligen då och då i Barometern. Jag tror således
att vi kunna lägga åt sidan detta sätt att argumentera.

Det som för utskottet varit avgörande är den mängd svårigheter, som uppstå
vid en omprövning, då man skall försöka skilja fåren från getterna. Motionärerna
lia själva i år erkänt svårigheten i att anlägga kvalitetssynpunkten,
vilket förklarades vara så enkelt i de föregående årens motioner. Nu bär man
i år kommit till en annan differentiering. Man skall utgå ifrån upplagornas
storlek. Men vilken skatt skulle då exempelvis läggas på Metallarbetaren?
Vilken skatt skulle läggas på Signalen eller på den kooperativa tidskriften
Vi? De gå ut i jätteupplagor. Tidningen Tobaksarbetaren och andra tidskrifter
för mindre fackorganisationer skulle däremot vara fullkomligt undantagna
från beskattning. Man kan icke lägga upplagornas storlek som grundval fölen
beskattning, örn det hela skall bli någorlunda rättvist.

Vad bevillningsutskottet bär säger är sålunda detta: vi ha svårt att skilja
mellan tidningar och tidskrifter. Vi vilja icke lägga skatt på tidningar i nuvarande
läge, och därför få vi avstå från att lägga skatt även på tidskrifter.
Men man skall läsa det som står i utskottsbetänkandet. Det talas örn det nuvarande
läget. Utskottet bär sålunda öppen blick för alla de situationer, som
kunna tänkas uppstå, liksom Kungl. Maj :t har utrett frågan ända sedan 1940,

Onsdagen den 1 mars 1944.

Nr 8.

Motioner angående beskattning av tidskrifter. (Forts.)
när förslaget om omsättningsskatt lades fram. Jag tror, att man har rätt att ur
bevillningsutskottets skrivsätt läsa ut, att örn det skulle bli nödvändigt att
lägga en allmän omsättningsskatt på tidningar och tidskrifter, utskottet är
berett att gå in för en sådan skatt. Men då är den enklaste vägen den att, på
det sätt man hade tänkt 1940, låta den allmänna omsättningsskatten drabba
även tidningar och tidskrifter.

Jag tror emellertid, herr talman, att det är riktigt vad utskottet framhåller
örn att tidpunkten ännu icke kommit, då trängande skäl bjuda att lägga denna
skatt på tidningarna ute i landet. Just med hänsyn härtill har utskottet ansett
sig böra hemställa örn avslag på de föreliggande motionerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till bevillningsutskottets hemställan.

Herr Wiberg: Herr talman! Det är alldeles klart, att det föreligger tekniska
svårigheter att genomföra en beskattning av tidskrifter. På den punkten
äro vi alla överens. Å andra sidan, skall man icke göra svårigheterna
alltför stora. Man får väl ändå försöka hålla proportionerna någorlunda. Att
utskottet icke vill lia skatt på tidningar ha vi fått klart besked örn, och på
den punkten ha motionärerna naturligtvis icke något att erinra. Hen fortfarande
ha vi icke, så vitt jag uppfattat saken rätt, fått besked örn huruvida utskottets
utlåtande innebär, att utskottet förväntar, att Kungl. Maj :t i anledning
av riksdagens tidigare beslut, baserade på då föreliggande utskottsutlåtanden,
fortsätter med undersökning beträffande de tekniska möjligheterna att genomföra
en tidskriftbeskattning, även örn utskottet icke tror att det går eller i vart
fall anser det svårt att lösa problemet enbart för tidskrifternas vidkommande.
Eller menar måhända utskottet, att genom att motionerna nu avslås Kungl.
Maj :t befrias från att agna saken vidare uppmärksamhet och att Kungl. Maj :t
får anses lia fullgjort det uppdrag riksdagen lämnat genom den Welinderska
promemorian? Jag tror, att det vore tacknämligt, örn herr Olsson i Gävle skulle
vilja ge klart besked på den punkten.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag tror, att besked har lämnats genom
vad utskottet här uttalat. En återgång bör sålunda ske till den utgångspunkt,
som förelåg 1940 i samband med förslaget till allmän omsättningsskatt. På
den punkten har ju riksdagen skrivit till Kungl. Maj:t, och Kungl. Majit har
under alla dessa år på ett eller annat sätt sysslat med dessa ting. Det föreligger
sålunda, förmenar utskottet, intet hinder för Kungl. Majit att när så befinnes
lämpligt komma med ett förslag, som utskottet då skall pröva ur de synpunkter,
som utskottet här anfört,

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på
avslag därå samt bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna; och blev
utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 9.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 11, i anledning av väckt motion
om viss ändring i förordningen angående försäljning av vissa alkoholfria
oell därmed jämförliga drycker.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Larsson i Julita: Herr talman! Den motion, beträffande vilken bevillningsutskottet
i sitt förevarande betänkande hemställt, att den icke måtte för -

Motion om
viss ändring
i förordningen
angående försäljning
av
vissa alkoholfria
och diirmed
jämförliga
drycker.

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1044.

Motion om viss ändring i förordningen angående försäljning av vissa alkoholfria
och därmed jämförliga drycker. (Forts.)
anleda någon riksdagens åtgärd, är tillkommen på grund av iakttagelser, som
gjorts i samband med de inspektioner av festplatser, som länsnykterhetsnämnden
i Södermanlands län företagit. Vid dessa besök lia vi flerstädes kunnat
konstatera, att under de första kvällstimmarna tillståndet vid dessa offentliga
tillställningar är precis sådant, som det rimligen bör vara, då frisk och sund
ungdom kommer tillsammans för att roa sig. Icke sällan bänder det emellertid,
att en alltför stor del av publiken under kvällens lopp undergår en beklaglig
förvandling, allt eftersom eldvattnet i de medförda s. k. fickpluntorna
hinner att göra verkan. Ett besök vid samma festplats under de senare kvällstimmarna
lämnar ett helt annat och mera nedslående intryck.

Förmodligen kan var och en, som vill undersöka dessa förhållanden, göra
samma iakttagelser nästan var som helst på andra platser i vårt land. Det är
således ingen anledning att antaga, att det i här berörda avseenden är sämre
ställt i Södermanland än på andra håll. De rådande förhållandena visa emellertid,
att det erbjuder stora svårigheter att på ett tillfredsställande sätt upprätthålla
gällande förbud mot förtäring av spritdrycker vid dessa offentliga
tillställningar. Vi motionärer ha för den skull föreställt oss, att dessa möjligheter
skulle bli större, därest även själva medförandet av rusdrycker medförde
ansvar. Nu har inte bevillningsutskottet upptagit den frågan till bedömande,
vilka förutsättningar som föreligga för en tillämpning av sådana bestämmelser,
som vi motionärer syfta till. Jag skall fördenskull icke heller gå in på
den frågan i annan mån än att jag vill uttala en förmodan, att ökade möjligheter
att förbättra den allmänna trevnaden helt säkert skulle uppstå och att
blotta tillvaron av ansvarsbestämmelser rörande medförande av rusdrycker
vid offentliga tillställningar skulle komma att utöva en återhållande inverkan
på många.

Bevillningsutskottet har emellertid ägnat vår motion en välvillig motivering,
som vi lia ali anledning att vara tacksamma för. Utskottets uttalande,
att vad som anförts i vår motion är förtjänt av övervägande, bör särskilt framhållas.
Men när utskottet förutsätter, att detta övervägande bör ankomma på
den utredning, som riksdagen begärde i fjol, kanske det kan vara tillåtet att
ge uttryck åt den uppfattningen, att prövningen av vårt uppslag därigenom
kommer att fördröjas mera än vad som ur vår synpunkt synes önskvärt. Vi ha
i vår motion pekat på möjligheten att låta åtgärder i motionens syfte ingå bland
de åtgärder, som kunna förväntas i anledning av pågående överväganden om
åtgärder till förbättring av nykterhetstillståndet, och vi lia därmed avsett utredningen
angående nykterhetstillståndet under krigsåren. Därest Kungl.
Maj :t kommer att vidtaga några åtgärder i anledning av det betänkande, som
dessa sakkunniga avlämna, hoppas jag att Kungl. Maj :t i samband därmed
även vill pröva vad som enligt utskottets mening är förtjänt av övervägande i
vår motion. Med hänsyn härtill har jag, herr talman, intet yrkande.

Herr Hällgren: Herr talman! Då jag skrivit på föreliggande motion har det
icke skett i lättsinne eller för att få tillfälle motionera utan därför att jag anser
att detta problem är värt allt beaktande. Jag har en liten erfarenhet, som
jag skulle vilja delge kammaren. För några år sedan skulle jag hålla föredrag
på en plats i en skogsbygd. Det fanns ingen annan lokal än en paviljong med
en liten öppen plats omkring. På orten fanns ingen nykterhetsorganisation,
ingen fackföreningsrörelse och mig veterligen heller ingen politisk organisation.
Jag kom dit nästan en timme innan jag skulle börja mitt föredrag. Genom
en affisch blev jag uppmärksamgjord på att kvällen förut hade en fest
gått av stapeln. På marken låg en rad tomma brännvinsbuteljer. Då jag hade

Oasdagen den 1 mars 1944.

Nr 8.

Motion om viss ändring i förordningen angående försäljning avi vissa alkoholfria
och därmed jämförliga drycker. (Forts.)
god tid, kom jag överens med chauffören, som skjutsat mig, att vi skulle räkna
buteljerna. Vi räknade då till icke mindre än 63 tomma brännvinsbuteljer.
Chauffören beräknade, att publiken på festplatsen näppeligen överstigit 300
personer. Det är ett drastiskt exempel på hur det kan gå till ute på folkfester
och vid dansbanor. Festerna kunna vara anordnade i något ideellt syfte och
för ett eller annat gott ändamål, men anordnarna kunna icke förhindra, att
till det inhägnade området införes en hel del spritvaror, som konsumeras i smyg
av personer bland publiken, och ofta slutar det hela med bråk, som sedermera
omtalas i våra rättegångsreferat.

Man har genom den föreliggande motionen satt fingret på en mycket örn
punkt, som berör vår nykterhetslagstiftning. Man kan ju — det gör man både
i riksdagen och utanför den — beskärma sig över ungdomen. Men de unga
vilja lia sina nöjen. De vilja träffas och lia litet roligt, och ingen människa
kan förmena dem det. Men man bör se till, att de icke lida skada genom att
deltaga i dylika tillställningar.

Nu har bevillningsutskottet icke ansett sig kunna gå med på en riksdagsskrivelse
med begäran örn utredning av frågan. Jag förstår kanske, att det finns
vissa lagtekniska svårigheter i detta sammanhang, men jag anser, att problemet
är av så stor betydelse för den breda massan av det svenska folkets att en
kraftig framstöt bör göras för att de som syssla med både våra ordningsbestämmelser
och vår nykterhetslagstiftning skola få uppmärksamheten riktad
just på önskvärdheten av ett förbud mot icke bara förtärandet av spritdrycker
på sådana offentliga tillställningar utan även att dit medföra spritdrycker.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Utskottet har antytt sin ståndpunkt genom
att framhålla, att detta problem är förtjänt av övervägande. Men motionärerna
förstå nog — det framgick också av den siste ärade talarens anförande
— de skäl, som omöjliggöra en snabb takt i denna sak. Det är icke så enkelt
att lösa problemet som det kan se ut vid hastigt påseende. Jag erinrar om att
vi hade saken uppe i samband med 1937 års förslag till rusdrycksförsäljuingsförordning.
Kontrollstyrelsen hade föreslagit en del åtgärder i liknande syfte,
men Kungl. Majit föreläde icke riksdagen dessa förslag med hänsyn till att
det lagtekniskt sett är oerhört svårt att finna en form, varigenom man vinner
vad man vill åstadkomma utan att trakassera folk i onödan. Jag tror, att herrar
motionärer ha rätt i det väsentliga av det som här anförts, och jag delar
deras mening, att det skulle vara önskvärt örn man nådde fram till ett resultat
härvidlag. Men man får nog icke tänka sig, att det är en fråga, som man
löser snabbt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 10.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 12, i anledning av väckta
motioner angående anpassning av fastighetsbeskattningen efter det antal barn,
som stadigvarande bor i fårhjord lägenhet i respektive fastighet.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 245 i
första kammaren av herrar Ivar Persson och Wahland samt nr 204 i andra
kammaren av herr Wallén, hade hemställts, »att riksdagen måtte hos Kungl.
Majit anhålla om skyndsam utredning angående lämpliga former för en anpassning
av fastighetsbeskattningen efter det antal barn, som stadigvarande
bor i förhyrd lägenhet i resp. fastighet».

V äckla
motioner angående
viss
anpassning
av fastighetsbeskattningen

efter barnantal.

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1944.

Väckta motioner angående viss anpassning av fastighetsbeskattningen efter
barnantal. (Forts.)

Utskottet hemställde, att de likalydande motionerna I: 245 av herrar Ivar
Persson och Wahlund samt II: 204 av herr Wallén angående anpassning av
fastighetsbeskattningen efter det antal barn, som stadigvarande bor i förhyrd
lägenhet i respektive fastighet, icke måtte föranleda någon riksdagens '' åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

o Herr Wallén: Herr talman! I den motion, som behandlas i detta utskottsutlåtande,
har jag velat rikta uppmärksamheten på en mycket aktuell fråga,
nämligen frågan örn hur familjer med barn skola kunna jämställas med andra
medborgare i fråga örn möjligheten att erhålla bostad. Det är ju så, som herr
talmannen och kammarens ledamöter veta, att många husägare i Stockholm
vägra att hyra ut till familjer med barn, oavsett familjernas ekonomi. Det
finns t. o. m. s. k. bättre hus, där man icke till något pris tager emot en familj,
som icke är barnlös. Ett dylikt förhållande måste man förvånas över.
Saken har också påtalats i tidningsinsändare, och för någon vecka sedan poängterades
den bl. a. i radiodiskussionen örn ungdomens sexualmoral.

Jag vet ju, att de barnrika familjerna söker man understödja genom att
göra barnrikehus. Det är en väg, som jag till alla delar gillar. Men, ärade
kammarledamöter, jag vill påpeka, att det finns även andra familjer med barn,
som ha lika svårt, för att icke säga omöjligt, att få lägenhet i framför allt
storstäderna.. Man ställer sig frågande inför ett sådant tillstånd. Fastighetsägarna^
äro ju genom, hyreslagen ganska pressade, och man förstår kanske i
viss man deras motstånd. Enligt statistik från mycket förnämliga inrättningar
i Stockholm, som idka byggnadsverksamhet i stor skala, bli reparationskostnaderna
i en fastighet, som hyser familjer med barn, åtskilligt större än
i andra fastigheter. Detta kommer man icke ifrån, det vet varje fastighetsägare,
och ingen som känner till saken i någon mån kan bestrida detta. Jag
ber emellertid att få påpeka, att motionen icke alls avser ett gynnande av fastighetsägarnas
intressen, såsom utskottet låter påskina. Fastighetsägarna ha
icke intresse av en skatteutjämning. Yi ha däremot gått in på den linjen, att
det bör ske en opartisk .utredning, huruvida det icke vore möjligt att genom
en skattelättnad för fastighetsägare, som tillåta familjer med barn att bosätta
sig i. fastigheterna, åstadkomma en viss utjämkning ■— gärna, herr talman,
med ökad skatt för sådana fastighetsägare, som icke hyra ut till dylika familjer;
den saken uttala vi oss icke örn utan det blir utredningsmännens sak
att fastställa lämpliga former.

Det är därför med ledsnad, jag konstaterat, att utskottets utlåtande är enhälligt
och att man tagit sa liten hänsyn till de synpunkter, som anförts i motronen.
Utskottet framhåller, att en sådan skattelättnad närmast skulle komma
fastighetsägaren och ej vederbörande familjer till godo. Men, herr talman,
är det icke så, att de familjer, som ha barn, på detta sätt bleve jämställda
med familjer utan barn? Man måste väl också säga, att det vore ett rättfärdigt
sätt att fa dessa bada kategorier jämspelta? Det är dit vi motionärer velat
komma. Huru man sedan skulle gå till väga vid utformningen av bestämmelserna
örn man skulle höja skatten för de fastighetsägare, som icke vilja
taga emot barn, eller icke — är en annan sak. Huvudsaken är att skapa rättvisa
i detta fall och icke deklassera de familjer, som ha barn, låt vara icke så
många.

Utskottet tvivlar också, pa att en dylik reform skulle medföra större möjligheter
för barnrika familjer att erhålla bostäder. Jag får säga, att jag hyser
en annan mening. De personer jag har talat med om saken, personer sorn

Onsdagen den 1 mars 1944.

Nr 8.

Väckta motioner angående viss anpassning av fastighetsbeskattningen efter

barnantal. (Forts.)

känna till fastighetsmarknaden och själva äga mycket stora byggnadskomplex
i Stockholm, hålla alldeles med motionärerna. De säga, att detta är enda vägen,
ty man kan icke begära, att en fastighetsägare, om han icke blir ekonomiskt
jämspelt med andra, fastighetsägare i dessa tider, skall kunna åstadkomma
något. En skattedifferentiering skulle icke bara faktiskt kunna utjämna
eller åtminstone minska skillnaden i fråga örn reparations- och underhållskostnader
.mellan fastigheter med många barn och fastigheter med få
barn och. därigenom undanröja åtskilliga hyresvärdars betänkligheter mot
barnfamiljer, den skulle också få en rent psykologisk effekt. Hyresvärdarna
skulle icke längre kunna krypa bakom argumentet örn de ökade reparationskostnaderna;
i det allmänna medvetandet skulle deras vägran att mottaga
barnfamiljer framstå såsom, ännu mera förkastlig än nu, och de skulle bli
utsatta för den allmänna opinionens tryck i helt annan grad än nu. Allt detta
mäste enligt min mening samverka till att stärka barnfamiljernas ställning.
lill stod för mm tro kan jag alltså anföra åtskilliga argument; till stöd för
sitt tvivel har utskottet icke anfört någonting.

Utskottet har förebrått motionärerna att de i motionen icke närmare redogjort
för, hur de,, tänkt sig att anpassningen av fastighetsbeskattningen eftei
barnantalet i ^fastigheterna skulle ske. Fa rt yrkande — jag understryker detta
ännu en gång — utmynnar i begäran örn en utredning, och vår avsikt har
vant att man i denna ^skulle pröva olika vägar. Något anmärkningsvärt ligger
icke i en sådan ståndpunkt. Mera anmärkningsvärt kanske det är att utskottet
uttalar som sin mening, att det allmännas stöd åt familjer med barn
bör länmasi annan form än genom lättnad i fastighetsbeskattningen, utan att
utskottet därvid pa minsta sätt antyder hur denna andra form skall se ut. Jag
kan icke tänka. mig. att utskottet menar stödverksamheten för mindre bemedlade
barnrika familjer. Min motion avser att stödja icke bara mindre bemedlade
och icke bara familjer med tre barn och däröver. Den omfattar alla familjer
med barn, eftersom svårigheterna i större eller mindre grad finnas för

Utskottet har icke betygat sitt intresse för de spörsmål, till vilkas lösning
motionen avsett att vara ett bidrag. Under alla förhållanden måste jag beklaga,
att icke utskottet vågat sig på att tillstyrka det ganska blygsamma yrkandet
örn en utredning av denna fråga, och jag tillåter mig därför, herr talman,
yrka bifall till motionen.

öv^Ä'' 1 lGliVk: -?err HlmaiJ.! Herr Mattén säde, att han var förvånad
över utskottets ställningstagande och att utskottet därvid varit enhälligt. Jag

skulle.kunna kvittera detta hans uttalande med att säga, att jag tror att det
enhalliga utskottet ar lika förvanat över att herr Wallén tror, att han på detta
satt skulle kunna hjalpa ifrågavarande familjer. Många nya uppfinningar komma
till i vara dagar, och en tid trodde man sig tack vare ändringar i barnavdragen
i de olika ortsgrupperna kunna skattevägen reglera vår befolkningstruga.
. Jag undrar örn vi icke nu lia kommit in i det läget beträffande vår befolkningspolitik,
, att uppfinningarna börja bli väl många. Det är utskottets bestämda.
uppfattning, att örn man vill hjälpa de barnrika familjerna — jag tänker
da icke bara på de mindre bemedlade barnrika familjerna — finns det bara
en möjlighet, nämligen att ge alla samma chans i konkurrensen örn lägenheterna.
(Jin jag nu icke minns fel har bondeförbundet i år väckt en motion i frågan,
som lar ga ut på en kostnadssumma av något mellan 250 och 300 miljoner
kronor Det borde ju icke vara herr Wallén obekant vilka linjer man i det
länet tänkt sig.

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1944.

Väckta motioner angående viss anpassning av fastighetsbeskattningen efter

barnantal. (Forts.) i -t

Till slut skulle jag vilja säga, att för lösningen av denna fråga är det viktigare
än både barnbidrag och skattelättnader att man, när materieltillgången
det medger, skaffar fram den nödvändiga bostadsreserven; den ensam kan
klara av det här problemet.

Herr Wallén: Herr talman! Jag skall bara be att få säga några ord till herr
Olsson i Gävle angående vår befolkningspolitik. Detta är ett stort problem,
den saken komma vi icke ifrån. . o

I den föreliggande motionen har jag bara gått in på Hagan, hur barnfamiljerna
och familjerna utan barn skulle kunna bli ställda i samma niva
eller så att säga få samma chans i bostadsfrågan.. En herre, som är gift och
har ett eller flera barn, skall enligt min mening icke därför behöva förvisas
till utkanten av Stockholm eller icke få bo i något av de s. k. bättre husen här
i staden. Detta senare är mycket, mycket vanligt och förekommer praktiskt tage
i alla s. k. förstklassiga hus. Jag skulle kunna anföra flera exempel härpå
från men egen erfarenhet, men jag skall icke göra det^i detta sammanhang.
Det är helt enkelt upprörande att familjerna icke. skola, få samma chans i detta
avseende, men en lagstiftning i sadant syfte avvisade ju riksdagen, örn jag nu
icke missminner mig, så sent som förra året. Den vägen vill nian således icke
gå, och därför tycker jag, att man skall ge dem samma chans genom att ta bort
de'' intressemotsättningar, som odisputabelt finnas mellan fastighetsägarna a
ena sidan och de hyresgäster, som lia barn, å den andra sidan. Hur detta skall
kunna ske borde väl en utredning kunna vara kapabel att ge besked örn, vare
sig nu den skall bestraffas, som icke vill ta emot som hyresgäst en ba.mtamilj,
eller man medger lättnad i skatten för den fastighetsägare, som visar sig human
nog att som hyresgäst ta emot en barnfamilj.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Denna motion är så pass intressant,
att jag tror att den förtjänar att betraktas litet närmare i dagens debatt. Jag
förstår att det är en synnerligen behjärtansvärd tanke., sorn. motionärerna hysa,
då de vilja åstadkomma lättnader för barnrika familjer i deras stravan . att
skaffa sig bostäder. Men hur behjärtansvärd den tanken än ar, kan jag icke
förstå att den till någon del kan realiseras genom det. förslag, som motionärerna
här framlagt. Jag förmodar, att motionärerna gjort denna framstöt utan
att ha riktigt reda på strukturen i vår nuvarande fastighetsbeskattning. 1 annat
fall skulle väl näppeligen motionen kunnat se dagens ljus. Det ar allom
bekant, att i storstäderna är tendensen från byggherrarnas och tastighetsagarnas
sida ofta den att man vill få ett så högt taxeringsvärde som möjligt, detta
beroende på att vederbörande då får större belånmgsmöjligheter. Um nu inkomsten
av en fastighet uppgår till 5 procent av taxeringsvärdet, spelar i detta
fall fastighetsbeskattningen ingen som helst roll, ty da avraknas fastighetsskatten
upp till 5 # från vederbörande ägares inkomst. Örn man skulle ga
den väg, som motionärerna här föreslå, skulle följden bil den att sådana hus,
där barnrika familjer bo, självfallet skulle beskattas agre an Midia. Det ar
icke säkert att herr Wallén med sitt förslag alltid skulle hjelpa ägaren av ett
hus som tar emot barnrika familjer, ty såsom en följd, av det sankta fastig
hetsvärdet skulle de kreditgivande penninginstituten självfallet bil mera restriktiva
i fråga om krediten till sådana fastighetsägare. Det skut e med andra
ord kunna hitta på att hända att vederbörande skulle kunna stjalpas melan
hjälpas Jag har ingenting emot att herr Wallen och andra gora de insatser,
som kunna göras för att bereda möjlighet för barnnka familjer att skaffa sig
bostäder, men jag bestrider bestämt att den vag, som herr Wallen Draga

Onsdagen den 1 mars 1944.

Nr 8.

Väckla motioner angående viss anpassning av fastighetsbeskattningen efter

barnantal. (Forts.)

varande fall antytt, är på något sätt framkomlig. Jag anser att risk föreligger
för att, örn riksdagen nu skulle bifalla motionen, detta skulle komma att medföra
konsekvenser, som herr Wallén och hans meningsfränder vid ett hastigt
påseende icke tänkt sig.

Herr Wallén: Herr talman!. Jag vill bara säga, att min motion icke kommit
till såsom något hugskott utan att förslaget förordats både av ledamöter i hyresnämnder
och fastighetsägare liksom ock av hyresgäster m. fl. Förslaget som
sådant är nog därför genomtänkt, även örn vi icke yttrat oss örn själva linjerna
för hur skatteavdragen skola läggas. Vi ha nämligen trott, att det skulle finnas
personer kompetenta nog att framlägga de lämpliga linjerna i sådant avseende.
Det finns —- för att nu icke uppehålla oss vid upplåningsmöjligheterna — den
utvägen, att nian återbetalar visst belopp av skatten, varigenom ju taxeringen
som sådan icke skulle behöva beröras. Det är icke nödvändigt att skatten utmätes
med det eller det beloppet, men jag medger ju att garantiskattesystemet
i detta avseende erbjuder vissa svårigheter. Det är ett skattesystem, som jag
för min personliga del icke gillar, men det är ju en sak, som icke hör hit. Men
skattesystemet som sådant är väl ingenting så heligt att icke en sakkunnigkommitté
skall kunna röra även vid det, i fråga om familjers möjlighet att
stå jämspelta vid försök att få tak över huvudet.

Jag är glad över att jag funnit åtminstone en förnuftig man i kammaren,
som tycker att idén som sådan är riktig. Jag bara beklagar att utskottet varit
så hårdhänt att det icke ens velat betyga sitt intresse för saken utan avfärdat
det hela helt krasst utan någon förståelse för barnen. Jag hoppas emellertid att
debatten i dag skall lia den nyttan med sig, att frågan kan tagas upp igen och
att det icke skall behöva fortsätta som hittills, nämligen att en familj med ett
eller flera barn skall behöva springa gatlopp för att få tåg i en lägenhet. Så
kari det icke få fortsätta i längden.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag tyckte, att jag angav utskottets ställning
till detta förslag, då jag sade, att utskottet enhälligt utan åtskillnad till
partiinställning hade ansett sig icke kunna medverka till förslagets realiserande.
Därifrån och till att utskottet skulle anse det vara rimligt, att folk skulle
springa gatlopp med sina barn, utestängda från bostäder, är steget mycket
långt. Jag tycker i varje fall att mot dem som i praktisk gärning visat sig
vilja medverka för bostadsfrågans lösning är den beskyllningen orimlig. Emellertid
vill jag upprepa vad jag säde i mitt första anförande, nämligen att man
icke löser denna fråga vare sig genom att sänka skatten för fastighetsägarna
på det sätt, som herr Wallén här har föreslagit, eller med barnbidrag, hur högt
det än tages till. Den kan endast lösas på ett enda sätt, nämligen genom att
man i samma ögonblick man får tillräckligt med material skapar fram den
bostadsreserv som man för närvarande saknar. Då först är det möjligt att börja
lala örn att folk skall slippa springa gatlopp, som de för närvarande göra, för
att få en hygglig bostad.

Herr Wallén: Herr talman! Jag vill bara säga, att jag med uttrycket gatlopp
icke avsåg att angripa bevillningsutskottet utan endast ville säga, att de nuvarande
förhållandena äro sådana, att man måste springa gatlopp för att finna
en lägenhet. Har herr Olsson i Gävle uppfattat det som riktat mot utskottet,
ber jag örn ursäkt. Det var icke min avsikt.

Emellertid måste jag, herr talman, säga, att en bostadsreserv visserligen

Andra kammarens protokoll 194U. Nr 8. 3

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1944.

Väckta motioner angående viss anpassning av fastighetsbeskattningen efter
barnantal. (Forts.)

är bra att ha, meri därmed löser man icke frågan om jämställdhet på hyresmarknaden
mellan familjer med och utan barn. Man må göra bostadsreserven hur
stor som helst, så kommer det alltid att finnas fastighetsägare, som komma att
säga: »Vi ta inte emot familjer nied barn, örn vi lia möjlighet att få andra familjer».
Så länge lagen örn hyresregleringen gäller, äro ju hyrorna desamma
för familjer med och utan barn, och så länge komma fastighetsägarna icke
annat än undantagsvis att taga emot familjer med barn, då de ju icke kunna
sätta högre hyror för sådana familjer. Under sådana omständigheter bli familjer
med barn — jag säger icke familjer med många barn utan endast »med
barn» — sekunda människor i storstaden Stockholm. Och det tror jag att varken
herr Olsson i Gävle eller jag vill vara med om i längden, och det förtjänar icke
heller den värdefullaste medborgargruppen i vårt land!

överläggningen var härmed slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av väckt motion örn pension åt förre stenografen hos riksdagens
första kammare C. G. Melander;

nr 5, i anledning av väckt motion örn gratifikation och pension åt vaktmästaren
hos riksdagens första kammare G. R. Tillman;

nr 6, i anledning av väckt motion örn gratifikation åt vaktmästaren hos riksdagens
första kammare C. G. Kjellbergs änka; och

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 11 § förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) om
jordbrukets kreditkassor.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 12.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rätt till dels pension åt f. d. generaldirektören och chefen
för telegrafverket G. H. Ericson, dels ock livränta åt f. d. överdirektören
vid statens vattenfallsverk K.-G. Ljungdahl.

JP. d. generaldirektören
a.
H. Ericjons
pensioner ält.

Punkten l:o) angående f. d. generaldirektören G. H. Ericsons pensionsrätt.

Under punkten 1 av Kungl. Maj :ts proposition nr 33, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen
medgiva, att f. d. generaldirektören och chefen för telegrafverket Gustaf
Helge Ericson måtte från och med den 1 juli 1944 erhålla rätt till tjänsteoch
familjepension enligt de grunder, som i propositionen angivits.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Senander: Herr talman! Detta ärende bör icke få passera utan anmärkning.
Jag syftar framför allt på utskottets förslag beträffande pension åt
förre generaldirektören för telegrafverket. Utskottet har ju i enlighet mea

Onsdagen deli 1 mars 1944.

Nr 8.

.‘55

F. d. generaldirektören G. II. Ericsons pensionsrätt. (Forts.)
propositionen föreslagit att lian skall erhålla feni sjättedelar av den pension
som gäller för verkstadsdirektör jämte familjepension enligt allmänna familjepensionsreglementet.
Härtill komma ju också rörligt tillägg och kristillägg.

Jag mäste säga att behandlingen såväl från regeringens som bankoutskottets
sida av denna pensionsfråga verkligen präglas av stor välvillighet. Direktör
Ericson har icke rätt till den pension som föreslås. Det finns nämligen
inga föreskrifter, som ge honom en sådan rätt, och därför har man underställt
frågan riksdagens prövning. Man tänker nu tillämpa bestämmelser som tillkommit
efter direktör Ericsons avgång retroaktivt. Redan ur formell synpunkt
är salunda direktör Ericson helt oberättigad till den pension som föreslås.
Härtill kommer, att även ur ren förnuftssynpunkt är beviljande av pension
i detta fall fullständigt obefogat. Direktör Ericson lämnade sitt generaldirektörsförordnande,
innan tiden för detta förordnande utgått. Detta har alltid
ansetts vara olämpligt:. Ännu mer blir detta fallet, då, såsom här skett, direktör
Ericson lämnat sin befattning som generaldirektör för en mera lukrativ
privat befattning. Han bär nämligen övergått till L. M. Ericsson. Där skulle
lian, enligt vad som uppgivits för mig, första gången han erbjudits befattningen,
få en lön av 70 000 kronor örn året. Hur mycket han sedan fick, känner
jag icke till, men enligt taxeringskalendern skattar han för 60 000 kronor.
Jag skulle föreställa mig, att hans lön hos L. M. Ericsson närmar sig
100 000 kronor, om man räknar samman allt. Det förefaller mig som örn detta
rika bolag, som köpt generaldirektör Ericson från staten, också borde kunna
säkra hans pensionsrätt utan att staten skall behöva träda emellan och premiera
honom med en extra pension för att han lämnat statsverket till och med
innan hans förordnande utgick. Jag anser mig ha så mycket större skäl för en
sadan uppfattning, som det för statstjänare på den allmänna lönestaten icke
existerar någon som helst rätt till pension, örn de på egen begäran lämna sin
statstjänst. Ja, de ha icke ens rätt att återfå de avgifter som de erlagt till
sin egen tjenste- eller familjepension. Men för en generaldirektör går det bra
att få pension av staten till och med örn man icke enligt gällande föreskrifter
är nödsakad att ge honom sådan. Dessutom är det ju fråga örn en mycket kraftigt
tilltagen pension. Det är klart att man har rätt att beteckna detta som
mer än välvilligt mot en person, som icke alls är i behov av den extra, pensionsförstärkning
som här föreslås.

Jag anser att regeringen och utskottet i detta sammanhang borde lia tänkt
litet på hur sparsam man alltid eljest är då, det gäller pensions- och understödstagare
som stå lägre på den sociala rangskalan. Vi ha nyss avgjort ett ärende
som rörde pension åt vaktmästaren hos riksdagens första kammare G. R. Tillman.
Honom ansåg man sig icke kunna bevilja mer än 1 200 kronor om året.
Men denne generaldirektör anser man sig böra ge en mycket rundlig pension
utan att man Ilar någon som helst skyldighet därtill. Vi lia vidare att efter
detta ärende i dag behandla en del ärenden, sorn också handlagts av bankoutskottet
och som visa med vilka olika mått man mäter människor i samhället.
Jag tänker då främst på de olyckliga människor, som på grund av ett misstag
av en barnmorska på sin tid fingo sin syn förstörd för livet. Efter många och
långa överväganden och utredningar har man nu kommit därhän, att man
anser, att de böra tillerkännas respektive 1 500, 900 oell 660 kronor örn året i
understöd.

Det är säl unda stor skillnad i behandlingen av generaldirektörer och människor,
som genom ett olyckligt misstag berövats sin synförmåga. Direktören
som är frisk och har en efter vanliga mått svindlande inkomst får en pension
som många människor skulle betrakta som en utomordentlig inkomst för sitt
arbete, men fattiga människor, som genom olyckshändelse redan vid födseln

36 Nr 8. Onsdagen den 1 mars 1944.

F. d. generaldirektören G. IL Ericsons pensionsrätt. (Forts.
helt eller delvis berövats sin syn, tilldelas ett understöd, som måste betecknas
som en mycket billig nådegåva.

Då jag, herr talman, icke anser, att det förefinnes något som helst skäl för
utskottets hemställan och man dessutom icke är bunden av några som helst
bestämmelser beträffande pension åt förre generaldirektör Ericson, anser jag
mig med fullt fog kunna yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Paulsen: Herr talman! Jag måste säga, att ingen kan komma ifrån att
det är osmakligt att i ett sådant här fall bevilja pension. Det är fråga örn en
man, som uppburit generaldirektörslön, vilken erbjudes en tjänst med mycket
större lön. Han nappar på det — hur stor lön han fått, kan jag icke säga, men
han är för 1943 taxerad till G1 460 kronor — och så begär lian pension av staten.
Bankoutskottet, som behandlade propositionen i_ ärendet, ansåg sig icke
kunna komma ifrån att tillstyrka, emedan han hade fått förhandslöfte, när han
blev generaldirektör, att lian icke skulle få sämre pension än den han skulle
få som verkstadsdirektör. För övrigt får han samma pension som alla andra
generaldirektörer få, när de avgå under liknande betingelser efter den första
juli 1943. Visserligen avgick han den 1 oktober 1942, men det oaktat ansåg
sig utskottet, när proposition i ärendet framlagts, och han, därest han stått kvar
i statens tjänst, under alla omständigheter skulle lia erhållit verkstadsdirektörspension,
icke kunna säga nej. Därför har utskottet gått in för att tillstyrka
denna pension, och jag har således ingenting annat att göra än att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Senander: Herr talman! Herr Paulsen talar här örn att f. d. generaldirektör
Ericson skulle, när han tillträdde generaldirektörsämbetet, ha fått ett
förhandslöfte av innebörd, att han icke skulle behöva vidkännas försämring
i sina pensionsförhållanden. Detta uttryckes av föredragande departementschefen
på följande sätt: »... då Ericson, enligt vad jag erfarit, vid tillträdandet
av generaldirektörsämbetet fått anledning utgå ifrån att han icke härigenom
skulle behöva vidkännas» etc. Det är alltså mycket vagt formulerat
från departementschefens sida. Jag anser, att även örn man skulle lia avgivit
ett dylikt löfte, som ju icke kan ha varit annat än muntligt, finns det ingen
anledning, då inga sociala skäl tala för det, att bevilja denne f. d. generaldirektör
en pension. Då han har en mycket hög lön på sin nya befattning och
dessutom säkerligen också har att räkna med en kraftig pension från L. M,
Ericsson, finns det enligt min mening inga som helst skäl för att riksdagen
beviljar honom denna rundligt tilltagna pension.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr andre vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt
dels ock på avslag å såväl utskottets berörda hemställan som Kungl. Maj:ts
förslag i ämnet; oell blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkten 2:o).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående pensionsrätt för
innehavare av professurerna i idé- och lärdomshistoria samt i biokemi vid universitetet
i Uppsala;

Onsdagen den 1 mars 1944.

Nr 8.

nr 10, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående dels biträdande
kamreraren hos Kristianstads läns hushållningssällskap K. G. Roos’ pensionsrätt,
dels förbättrad pension åt avlidne läraren vid textilinstitute.t i Borås G.
y. Berntsons efterlevande, dels ock tjänstårsberäkning i pensionshänseende för
vissa barnmorskor m. fl.; och

nr 11, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående årligt understöd
åt vissa genom misstag under tjänstutövning av distriktsbarnmorska skadade
personer.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 14.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 12, angående regleringen för budgetåret
1944/45 av utgifterna under riksstatens tolfte huvudtitel, innefattande anslagen
till pensionsväsendet, utom i vad angår anslagen till allmänna indragningsstaten.

Punkterna 1—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8.

Kades till handlingarna.

§ 15.

Föredrogos vart efter annat andra lagutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i förordningen
örn moderskapspenning,

nr 10, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 453) med vissa bestämmelser
örn mätning av ved och annat virke, m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott;

nr 11, i anledning a,v Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 17 § lagen den 20 december 1940 (nr 1044) örn vissa
av landsting eller kommun drivna sjukhus;

nr 12, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Konungen angående
framläggande av förslag till lag örn arbetsblock inom jordbruket;

nr 13, i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen örn barnbidrag; nr

14, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i butikstängningslagen;
och

nr 15, i anledning av Kungl. Majts proposition med förslag till lag om ändring
i 7, 11 och 14 kap. vattenlagen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 16.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 9, i anledning av väckta niotio- Motioner örn
ner örn vissa åtgärder till fiskerinäringens befrämjande. ^gorder

till /löken -

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande näringens
motioner, nämligen I: 156 av herr Heiding m. fl. och IT: 236 av herr Hansson befrämjande.
i Skediga m. fl., hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära,

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1944.

Motioner om vissa åtgärder till fiskerinäringens befrämjande. (Forts.)

dels att stöd- oell prisreglerande åtgärder i syfte att trygga avsättningen
av fiskarenas produkter förbereddes för att kunna verkställas, så snart fred
inträtt;

dels att en grundlig utredning företoges för att klarlägga orsakerna till den
pågående avfolkningen av våra skärgårdar, ävensom i vad mån och på vad
sätt åtgärder från det allmännas sida kunde vidtagas, som bidroge till att
skärgårds- och fiskarbefolkningen kunde kvarbliva vid sin näring i största
möjliga omfattning;

dels ock att Kungl. Maj :t för riksdagen måtte framlägga förslag till åtgärder,
sorn genom nämnda utredning kunde befinnas ändamålsenliga och påkallade.

Utskottet hemställde, att de likalydande motionerna I: 156 och II: 236 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! En ledamot av första kammaren och
jag lia väckt likalydande motioner i delina fråga. I motionerna lia vi hemställt,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte begära dels att stödoch
prisreglerande åtgärder i syfte att trygga avsättningen av fiskarenas produkter
förberedas för verkställande, så snart fred inträtt, dels att en grundlig
utredning företages för att klarlägga orsakerna till fiskarbefolkningens avflyttning.
Enligt mitt sätt att se har utskottet tagit litet för lätt på denna
fråga. Vad beträffar motionärernas önskan att frågan om vilka åtgärder
som borde vidtagas till tryggande av priserna på och avsättningen av fisk i
händelse av fred och därav föranledd kris på fiskmarknaden redan nu måtte
upptagas till behandling, hänvisar utskottet till att under punkt 167 å nionde
huvudtiteln är upptaget ett anslag å 100 kronor. Man skulle kunna tycka, att
fiskarbefolkningens efterkrigsproblem säkerligen tarvar en mycket grundlig
utredning. Jag betvivlar icke, att Kungl. Majit kommer att vidtaga åtgärder,
ifall priserna tillfälligt skulle gå ner oskäligt f. n., men för att skapa trygghet
för framtiden för denna grupp är det säkerligen av behovet påkallat at<
vidtaga vissa åtgärder i denna fråga.

Vad beträffar den andra punkten om en grundlig utredning örn orsakerna
till avfolkningen från öarna av fiskarbefolkningen, så är ju den frågan så pass
allvarlig, att man tycker, att utskottet borde ha gjort ett mera positivt uttalande
på den punkten. Om den saken säger utskottet i sitt utlåtande, att i vad
de påtalade svårigheterna för fiskarbefolkningen att kunna kvarbliva vid sin
näring bero av bristfälligheter i gällande lagstiftning på fiskerättens område
torde problemet komma att upptagas till övervägande inom den nyligen tillsatta
fiskerättskommittén. Det är väldigt skönt att kunna avvisa frågan med
en hänvisning till fiskerättskommittén. Men örn man litet närmare studerar
denna fråga och läser en tidning, som tagit upp frågan, skall man finna, att
det icke går att uppskjuta frågans lösning hur länge som helst. Det står i
denna tidning, att befolkningen under 70 års tid minskat med mer än hälften
och på 20 år med iner än tredjedelen, att 40 procent av folkmängden är över
50 år och att en femtedel av densamma uppbär folkpension. Det är alltså tydligt,
att vi här äro inne på en fråga av största betydelse och att allvarliga
risker finnas för att skärgårdsbefolkningen helt kominer att lämna sitt gamla
yrke.

En orsak härtill är, att befolkningen i städerna, som på grund av affärslivet
där har mera gott örn pengar än fiskarbefolkningen, köper sig sommarnöje
i skärgården — de äro som flyttfåglar, som vilja ut till vattnet på som -

Onsdagen den 1 mars 1944.

Nr 8.

Motioner örn vissa åtgärder till fiskerinäringens befrämjande. (Fort?.)
maren. De passa då på att köpa och betala nästan vad som helst, bara de få
ett litet sommarnöje. Samtidigt som de köpa marken ha de också möjligheter
att komma åt fiskevattnet, och på detta sätt motas fiskarbefolkningen bort
ifrån skärgårdsöarna. I samma tidning som jag nyss citerade anföres ett
exempel ur verkligheten just på detta förhållande: några skärgårdsbor sålde
en ögrupp för 12 000 kronor, sommargästen-ägaren sålde den sedan för
50 000 kronor, och nu värderas den till 100 000 kronor. Denna sorgliga utveckling
sker steg för steg och har till följd, att den gamla fiskarbefolkningen
helt och hållet kommer att försvinna. Detta kan ju gå för sig i tider, då det
är gott örn mat, men å andra sidan kunna vi under kristider se, vilken stor
betydelse fiskarbefolkningen har och haft. Man kan verkligen ställa frågan,
örn det är försvarligt att skjuta på sådana här angelägenheter hur länge som
helst, medan den ena ögruppen efter den andra och det ena fiskarbostället efter
det andra gå över till andra ägare, så att fiskarbefolkningen till sist inte har
någon möjlighet att vända tillbaka till sina gamla boplatser.

Jag tycker att en fråga av så pass stor betydelse, som att öar och ögrupper
avfolkas av den gamla fiskarbefolkningen, som århundraden igenom haft
fisket som bisyssla till sina små jordbruk och tidvis jordbruket som bisyssla
till fisket, skulle vara värd ett annat beaktande från utskottets sida. Jag
måste dra den slutsatsen att utskottet har tagit litet lätt på den här frågan.
Man tycker att utskottet vad det gäller denna befolkning kunnat framlägga
några positiva förslag i sitt utlåtande och till exempel hemställt örn en skyndsam
utredning i syfte att verkligen komma tillrätta med dessa problem, som
jag för min del tycker äro rätt allvarliga. Detta framstår så mycket klarare,
när man får kännedom örn de belopp, för vilka den mera välbärgade eller rika
befolkningen i städerna kan köpa åt sig en gammal rättighet, som fiskarena
lia men som de på grund av brist på kapital bli motade ifrån. På den punkten
tycker jag att vi skulle ha rätt att vänta att samhället slår litet mera vakt
om denna gamla näring och elen urgamla hävd, som fiskerinäringen har. Detta
anser jag att vi äro skyldiga att göra.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till min motion, vari påyrkas att en
utredning fortast möjligt vidtages i syfte att klarlägga orsakerna till den pågående
avfolkningen av våra skärgårdar, så att vi komma till klarhet örn denna
fråga.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen återtagit ledningen
av förhandlingarna.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Då elen ärade motionären gör gällande,
att utskottet tagit lätt på denna fråga, tar han alldeles miste, ty så är visst
inte fallet. Utskottet bär grundligt behandlat herr Hanssons i Skediga motion, men
Ilar därvid enhälligt kommit till det resultatet, att någon anledning att skriva
till Kungl. Majit i motionens syfte icke förefinnes. Jag kan ju i detta sammanhang
understryka en sak, som herr Hansson säkerligen själv bär konstaterat,
nämligen att under detta enhälliga utskottsutlåtande stå även herr Hanssons
partivänner inom utskottet.

Beträffande motionens första yrkande, nämligen örn vidtagande av åtgärder
för att säkerställa avsättning av fiskarenas produkter, vill jag påpeka, att sådana
åtgärder redan lia vidtagits och att ett förslagsanslag står till Kungl.
Maj :ts disposition för detta ändamål. Då den ärade talaren själv så vitt jag kunde
höra yttrade sig på det sättet, att han var förvissad att regeringen bomme
att vidtaga åtgärder i detta syfte, om sådana behövde vidtagas, förstår jag
inte, varför linn Ilar någon anledning afl göra ytterligare yrkanden, örn rego -

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1044.

Motioner örn vissa åtgärder till fiskerinäringens befrämjande. (Forts.)
ringen, vilket herr Hansson är övertygad om, verkligen vidtager de åtgärder,
som regeringen har befogenhet att vidtaga och för vilka medel finnas anvisade,
är denna angelägenhet efter vad jag kan begripa redan ordnad.

Vad beträffar den andra frågan, som beröres i motionen, nämligen problemet
örn skärgårdens avfolkning, så bestrida vi visst inte inom utskottet, att
detta kan vara ett i och för sig viktigt problem. Men det förtjänar därvid att
påpekas, att fiskarbefolkningen som sådan inte har minskat under det pågående
kriget utan har tvärt om ökat, och det torde måhända, herr Hansson, bli ett
särskilt problem, hur man skall kunna vidmakthålla utkomstmöjligheterna för
de nya fiskare, som tillkommit under den innevarande krisen.

Att utskottet inte har velat tillstyrka herr Hanssons utredningskrav är
främst beroende av att problemet örn landsbygdens avfolkning kommer att upptas
i ett annat och större sammanhang här i riksdagen. Jag vet att det inte
är herr Hansson obekant, att det föreligger en rad motioner örn vidtagande av
åtgärder mot landsbygdens avfolkning. Jag föreställer mig då, att det skulle
vara i högsta grad irrationellt, örn man satte i gång en särskild utredning rörande
skärgårdens avfolkning, en annan rörande skogsbygdens avfolkning och
en tredje rörande slättbygdens avfolkning o. s. v. Jag vet för övrigt inte, örn
en sådan utredning som den av herr Hansson ifrågasatta överhuvud taget är
nödvändig. Till detta spörsmål har utskottet icke ansett sig kunna fatta ståndpunkt
utan överlämnar frågan till den behandling i annat sammanhang, vilket
sker inom annat utskott, till vars utlåtande riksdagen vid ett senare tillfälle
får taga ståndpunkt. Det står emellertid för mig fullkomligt klart, att även örn
man medger behovet av en dylik utredning angående avfolkningen av vissa delar
av landet, är det i högsta grad önskvärt, att vid en sådan utredning problemet
behandlas ur rikssynpunkt och inte med hänsyn endast till befolkningsfördelningen
på olika geografiska områden i landet.

Herr talman! Med det nu anförda ber jag att få yrka bifall till jordbruksutskottets
hemställan.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Herr vice ordföranden i jordbruksutskottet
påstod, att jag skulle ha varit nöjd med de åtgärder, som vidtagits.
Ja, jag väntar mig att Kungl. Majit verkligen vidtager lämpliga åtgärder i
händelse av att svårigheter skulle uppstå på detta område under nuvarande
förhållanden.

Jag ville i mitt anförande särskilt trycka på att man inom så gott som alla.
områden av näringslivet — inom olika organisationer på såväl industri- som
jordbruksnäringens område -—- förbereder åtgärder för bemästrande av de
s. k. efterkrigsp robi emen. Man söker därvid skissera upp olika linjer, efter vilka
nian bör möta just de svårigheter, som otvivelaktigt komma att uppstå
för olika befolkningsgrupper. Jag har avsett, att dylika åtgärder för mötande
av kommande svårigheter böra vidtagas även inom fiskerinäringen, så att jämväl
fiskarbefolkningen får kännedom örn de åtgärder, som böra vidtagas. Representanter
för fiskerinäringen borde därför få komma med och göra sina
synpunkter gällande i den utredning av efterkrigsproblemen, som nu är i full
gång. Fiskerinäringens problem äro nämligen synnerligen svårlösta, och ett sådant
tillmötesgående mot fiskarbefolkningen skulle skapa en viss trygghetskänsla
hos dem, då de därigenom finge belägg för att deras problem foges upp
till behandling. Just för att hejda avfolkningen av våra skärgårdar är det av
vikt att åtgärder på detta område vidtagas snarast möjligt, så att icke vissa
mera förmögna personer under tiden hinna köpa upp ännu flera Öar och skär
med därtill hörande fiskerättigheter. Det kan icke ställa sig ekonomiskt lönande
och är i högsta grad osunt att stora delar av fiskarbefolkningen skulle

Onsdagen den 1 mars 1944.

Nr 8.

Motioner om vissa åtgärder till fiskerinäringens befrämjande. (Forts.)
grunda sin existens på och vara helt beroende av arrenderade fiskerättigheter.
Det är icke lätt för fiskarbefolkningen att stå sig i konkurrensen med dessa
rika personer, som —- enligt den av mig i mitt föregående anförande relaterade
tidningsnotisen i Morgontidningen •—- kunna ge både 50 000 och 100 000 kronor
även för ganska små fastigheter.

Herr talman! Jag vill särskilt poängtera, att jag med min motion i detta
ii,mine åsyftat, att åtgärder skulle vidtagas för att förebygga befarade ^svårigheter
på detta område. De av mig föreslagna åtgärderna härstamma från fullt
sakkunniga personer inom fiskerinäringen, med vilka jag rådgjort i frågan och
vilka förklarat sig kunna ge motionen sin fulla anslutning.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels och på avslag därå samt
bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 17.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 10, i anledning a_v väckta motioner
angående utredning av frågan om hummerfisket inom
och Kville härader.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid

Herr Johansson i Öckerö: Herr förste vice talman! Jag vill med några ord
motivera den blanka reservation, som jag fogat till detta utlåtande.

I den av utskottet nu avslagna motionen lia vi motionärer icke begärt, att
hummerfisket skulle bli fritt i Bohuslän, utan vi lia endast begärt, att 1943
års fiskerättskommitté måtte få i uppdrag att även utreda denna fråga om
hummerfisket i Bohuslän. Fiskarbefolkningen på västkusten bär aldrig kunnat
acceptera en jordägaren förbehållen fiskerätt, utan fiskarbefolkningen
har ansetts äga oinskränkt fiskerätt. Denna rätt är månghundraårig och härleder
sig från den tid, då Bohuslän och Halland lydde under dansk rätt. Vi
bohuslänningar hålla ännu i dag på denna fiskarbefolkningens fiskerätt.

1928 gjordes viss ändring i lagen om rätt till fiske, varigenom bl. a. bestämmelsen
örn fiskerätten inomskärs i Bohuslän mera preciserades än tidigare.
Genom bestämmelserna blev fisket med rörligt redskap fritt inom Bohuslän.
Undantag stadgades dock för hummerfisket inom Vette, Tanums och Kville
härader i norra delen av länet, varjämte hummerfisket även i de inre delarna
av Åby-, Bro- och Gullmarsfjordarna förbehölls strandägarna. 1935 års fiskeriutredning
begärde i sitt betänkande, att hummerfisket skulle bli fritt i hela
Bohuslän. Någon åtgärd i sådan riktning har emellertid ännu icke vidtagits.
En av mig vid 1939 års riksdag i ämnet väckt motion blev av riksdagen avslagen,
trots att kammarkollegium i sitt yttrande påpekat en hel del förhållanden,
som borde närmare utredas. Med de säregna förhållanden som råda i Bohuslän
hade utskottet i det nu föreliggande utlåtandet bort närmare understryka,
att de i motionen påtalade förhållandena borde bli föremål för närmare
utredning. Utskottet har dock förklarat att det anser, att dessa, frågor böra underkastas
en ingående utredning. Utskottet har emellertid utgått ifrån att dessa
frågor — även utan något påpekande från riksdagens sida — komma att utredas
av den tillsatta fiskerättskommittén.

Under århundraden har — som jag nyss nämnde — fiskarbefolkningen i
Bohuslän ansett att fiskerätten därstädes vore fri. En bohuslänsk riksdags -

Motion angående
utredning
av
frågan om
hummerfisket
inom Vette,
Tanums och
Kville
Mrader.

man, som själv var ägare av till havet gränsande fastigheter, yttrade vid 189G
års riksdag i samband med behandlingen av fiskeristadgan, att så länge saga

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1944.

Motion angående utredning av frågan örn hummerfisket inom Vette, Tanums
och Kville härader. (Forts.) .

oell historia ginge tillbaka i tiden hade det aldrig varit brukligt att förhindra
fiskare att utöva sin närng på de ställen där fisken ginge till. Jag vill hoppas,
att alla de olika förhålladen, som kammarkollegium tidigare påpekat, verkligen
komma att utredas av den tillsatta fiskerättskommittén.

Den för fiskarbefolkningen tidigare gällande danska lagen tillförsäkrade
befolkningen även en viss rätt att på annans mark uppföra sjöbodar, sätta upp
torkställ för redskap och bygga ut bryggor från stranden. Denna rätt grundar
sig troligen på den gamla danska strandrätten. Sedan 1928 ha emellertid
en hel del ändringar vidtagits på detta område. Detta gäller icke endast de
i motionen påpekade ändringarna i hummerfisket till följd av att flera holmar
och skär, sorn förut tillhört kronan, numera övergått i enskilda jordägares
händer, som förbjudit fiskarbefolkningen att fiska på till öarna hörande vatten.
En del ändringar lia även genomförts så till vida, att jordägarna begärt
att utfå hyra och arrende för exempelvis sjöbodar, som stått på samma plats
sedan lång tid tillbaka utan att någon tidigare begärt dylika avgifter. I dessa
avseenden är den norra delen av landskapet betydligt sämre ställd än den södra
delen. Jag kan i detta sammanhang påpeka att å min hemö, Öckerö, motsätter
sig icke en jordägare att fiskarbefolkningen på annans mark uppsätter sjöbodar,
torkställ för redskap eller bygger bryggor eller på annat sätt utnyttjar
marken närmast sjön. I de norra delarna av landskapet däremot söka jordägarna
på många platser att göra sin rätt gällande på ett helt annat sätt.
Jordägarna lia denna rätt möjligen efter svensk lag. men efter den gamla danska
lagen, som vi i Bohuslän hålla så styvt på och vilken uttryckligen garanterades
oss i freden i Roskilde 1658, hade jordägarna icke denna oinskränkta
äganderätt.

Vi fiskare ha även haft anledning att hysa bekymmer till följd av en till
vår nackdel avdömd rättegång beträffande vattenrätt m. m. å Grötö i min
hemkommun. Denna ö äges till största delen av göteborgare, som köpt olika
strandtomter på ön. Två sommargäster blevo oense örn rätten till vattenområde.
Den ene förtöjde sina båtar på den andres vatten, och då förlikning ej kunde
komma till stånd, anhängigg,jördes rättegång. Häradsrätten dömde efter
den gamla sedvanerätten, men överrätterna dömde'' till förfång för den som
ankrat på den andres vattenområde. Vi fiskare äro nu ängsliga för att detta
prejudikat skall få återverkningar även på andra platser, så att fiskarbefolkningen
i ännu högre grad än hittills kommer att beskäras rätten att utöva sin
näring. Jag anser att den tillsatta fiskerättskommittén bör söka utreda fiskarbefolkningens
hävdvunna rätt att så långt det är nödvändigt för fiskets rätta
bedrivande bruka annans vatten och strand för skötsel av redskap m. m.

Jag kan i detta sammanhang icke undgå att påpeka en sak i anslutning
till det nyss av kammaren godkända utlåtandet nr 9 från jordbruksutskottet.
Herr Hansson i Skediga berörde detta i sina anföranden nyss. Jag förutsätter,
att fiskerättskommittén skall upptaga frågan örn flykten från våra skärgårdar
till noggrann prövning. Kommittén kommer därvid säkerligen att märka, att
flykten från skärgården är störst inom de områden, där jordägarna strängast
ha hållit på sin fiskerätt. Avfolkningen av skärgårdarna bär också skett i
snabbare takt inom andra delar av landet än i Bohuslän, där just fiskerätten
och därmed sammanhängande rätt till sjöbod m. m. ansetts allmänt tillkomma
fiskarbefolkningen. Det skulle vara av stor betydelse, örn dessa förhållanden
kunde närmare utredas, så att det bleve klarlagt i vad mån jordägarna tillkommande
fiskerätt lägger hinder i vägen för fiskarbefolkningen att utöva
sitt yrke och stanna kvar inom detsamma. Det finns nämligen ingen möjlighet
att några större fiskelägen kunna uppstå och bibehållas på sådana platser,

Onsdagen den 1 mars 1944.

Nr 8.

Motion angående utredning av frågan om hummerfisket inom Vette, Tanums

och Kville härader. (Forts.)

där jordägarna hävda, att rätten att för fiskeriändamal bruka stranden intill
sjön allenast tillkommer dem. För att fiskelägen skola kunna uppstå och fiskarbefolkningen
skall bli bofast där fordras att fiskarbefolkningen fritt får utöva

sitt yrke. _ .

Herr talman! Under hänvisning till vad jag nu anfört vill jag till sist endast
framföra det önskemålet, att fiskerättskommittén matte utökas med en
person från Bohuslän, som väl känner till förhållandena där. I övrigt har jag
intet yrkande i detta ärende.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 18.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 453) med vissa bestämmelser
om mätning av ved och annat virke, m. m., såvitt angår anslags anvisning;

och , .

nr 12, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till förordning
örn ändring i förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för
förvaltningen av viss kronoegendom, m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 19.

Herr Wiberg erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman ^Försörjnings- Interpellation.
läget i våra nordiska grannländer är av allt att döma mycket svårt, och i synnerhet
livsmedelsbristen i Norge och Finland har i vårt land framkallat ej endast
den djupaste medkänsla utan också en stark vilja att hjälpa. Utan tvivel föreligger
det även fara för att situationen efter hand kan tillspetsas.

Vårt folk anser det som sin givna plikt att medverka till hjälpaktioner med
humanitära syften, och det är uppenbart, att Sveriges folk med största tillfredsställelse
skulle se, att exempelvis för Norges vidkommande en sådan aktion
som den s. k. Greklandshjälpen kunde åstadkommas. Planer på en sådan
verksamhet, inriktad på bistånd med nödvändiga livsmedel, särskilt åt sjuklingar
och barn i de under kriget ockuperade länderna, torde ha förelegat, men
hinder synas ha uppstått för genomförande av sådana humanitära åtgärder.

Ehuru vårt lands eget försörjningsläge är relativt ansträngt, äro vidare
många svenskar beredda att avstå från viss del av sina livsmedels- och klädransoner
för att därigenom bereda hjälp, framför allt åt de nödlidande i Finland
och Norge, där det mest trängande behovet nu synes föreligga. Emellertid
tillåta de svenska myndigheterna inte ens enskilda försändelser annat än i
synnerligen begränsad omfattning och på mycket snäva villkor.

Detta motstånd mot ett uppfyllande av de mest naturliga humanitära kraven
har väckt undran och besvikelse bland breda lager av vart folk, och den ovan
relaterade inställningen från de svenska myndigheternas sida ter sig för
gemene man som ganska oförklarlig. Dessa förhållanden ge anledningar till funderingar
och gissningar, vilka onekligen skapa en viss förvirring i den allmänna
opinionen. Endast en hänvisning till vårt nuvarande försörjningsläge,
sorn ju i och för sig lämnar en hel del övrigt att önska, men vilket mot bakgrunden
av förhållandena i de nordiska grannländerna måste te sig som synnerligen
förmånligt, är för allmänheten icke en tillfyllestgörande förklaring till
den restriktiva liccnsgivningen med avseende på hjälpsändningar till de nor -

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1944.

Interpellation. (Forts.)

diska grannfolken. Det föreligger i vida kretsar en önskan att få klart besked
om vad de svenska statsmakterna åtgjort, vilka regler som nu gälla oell motiven
för dessa, samt örn man kan förvänta utvidgad svensk hjälpverksamhet, antingen
genom åtgärder av samma innebörd som den s. k. Greklandshjälpen
eller genom vidgad rätt till försändelser från Sverige.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet framställa
följande frågor:

1. Vad är anledningen till att nödvändiga humanitära hjälpaktioner till. de
nordiska grannländerna icke kunnat komma till stånd, ehuru från vårt lands
sida villighet att medverka därtill genom bidrag av livsmedel och på annat
sätt uppenbarligen föreligger?

2. Efter vilka principer är det som svenska myndigheter bevilja eller avslå
ansökan örn licens för utförsel till Norge och Finland av livsförnödenheter?

3. Är herr statsrådet beredd att medverka till sådana lättnader beträffande
möjligheterna att bistå de nordiska grannländerna med mat och kläder, att
hjälp snarast kan lämnas dem efter måttet av det svenska folkets förmåga och
villighet att lämna sådan hjälp?

Denna anhållan bordlädes.

§ 20.

Interpellation. Ordet lämnades på. begäran till

Herr von Seth, som yttrade: Herr talman! I en stor motion (1:106, II: 173)
till årets riksdag har företetts en statistik, som ger en beklämmande bild av
den pågående avfolkningen av den svenska landsbygden. Det visar sig, att inom
vissa delar av vårt land de unga och produktiva åldrarna komma att fram
emot 1960-talet minskas med över hälften, örn inte åtgärder vidtagas för att
hejda inflyttningen till städerna. Man har diskuterat en hel rad av ekonomiska
och sociala åtgärder för att hindra »flykten från landsbygden» och framlagt
olika förslag i ämnet.

En betydande orsak till att människor dra sig för att söka plats och slå
sig ned på den svenska landsbygden är uppenbarligen att söka i de ofta svåra
skolförhållandena därstädes. För en familj med barn är det ju av vikt att åtminstone
folk- och småskola finnes tillgänglig inte alltför långt ifrån hemmet.
Örn denna förutsättning inte föreligger, måste man välja sig bostad på annat
håll. För bevarandet av ungdomen och den produktiva befolkningen på den
svenska landsbygden är därför en förbättring av skolväsendet på landet av den
allra största betydelse.

De senare årens utveckling inom skolväsendet har emellertid gått i en rakt
motsatt riktning. I betydande omfattning nedläggas skolorna på den svenska
landsbygden, och en kraftig centralisering av undervisningen äger rum. Detta,
som kanske ofta kan motiveras av det sjunkande elevantalet men inte sällan
också beror på en mindre framsynt skolpolitik från de kommunala myndigheternas
sida, påverkar sannolikt i hög grad den ur olika synpunkter beklagliga
flykten från landsbygden. I många trakter ha barnen efter sådan centralisering
mycket lång skolväg med allt vad detta innebär av fara för deras hälsa
och otrevnad för familjerna. Ofta måste barnen tillryggalägga långa vägar tili
fots, vänta långa stunder på skolskjutsen samt färdas å buss, på lastautomobil
eller i öppen vagn långa sträckor för att nå fram till skolan. De måste bege sig
hemifrån mycket tidigt på morgonen och återvända inte förrän sent på aftonen
då de få sitt huvudmål mat för dagen och skola läsa sina läxor.

Onsdagen den 1 mars 1944.

Nr 8.

Interpellation. (Forts.)

Huru skolväsendet på landsbygden skall ordnas är en svår fråga, som för
närvarande är föremål för utredning. Emellertid torde kunna ifrågasättas, örn
inte större återhållsamhet borde iakttagas med avseende å indragning av skolor
på landsbygden.

På grund av vad sålunda anförts får jag anhålla örn kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet framställa följande
frågor:

1. Har herr statsrådet uppmärksammat de olägenheter som äro förenade
med den pågående centraliseringen av skolväsendet på landsbygden; och.

2. Vill herr statsrådet medverka till att största möjliga återhållsamhet iakttages
i fråga örn nedläggande av skolor på landsbygden och centralisering av
skolväsendet därstädes?

Denna anhållan bordlädes.

§ 21.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
visst avtal med Ronneby stad; och

från jordbruksutskottet:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för
förvaltningen av viss kronoegendom, m. m.

§ 22.

Justerades protokollsutdrag.

§ 23.

Avlämnades följande motioner, nämligen av

herr Edberg m. fl., nr 446, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
101, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942
(nr 429) om hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt ^giltighet av
lagen samma dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m. m.;

herr Hagberg i Malmö m. fl., nr 447, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 101:

herr Hedlund i Östersund m. fl., nr 448, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 112, angående uppförande av centrala tvätt- och reparationsanstalter
för försvaret; och

herr Ryling m. fl., nr 449, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 85,
angående ändrade bestämmelser örn ersättning för flyttningskostnad åt befattningshavare
i statens tjänst.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.34 em.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 8.

Lördagen den 4 mars 1944.

Lördagen den 4 mars.

KL 4 em.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att riksdagsman K. J. Andersson i Alfredshem på grund av sjukdom (Atheroma
infecta dorsi) är förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet under tiden
1—13 mars 1944, intygas härmed.

Örnsköldsvik den 1 mars 1944,

Alf Lundgren,

lasarettsläkare.

Kammaren beviljade herr Andersson i Alfredshem ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden 1—13 innevarande mars.

§ 2.

Herr statsrådet Domö avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 142, angående anslag till Medicinalstyrelsen: Beredskapsorganisation för
budgetåret 1944/45;

nr 143, angående inrättande av beställningar för långtjänstunderbefäl vid
armén och kustartilleriet m. m.;

nr 144, angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar;
nr 145, angående anslag till landsfiskalerna m. fl. för budgetåret 1944/45;
nr 146, angående anslag för budgetåret 1944/45 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
m. m.;

nr 148, angående befrielse för Sture Axel Sören Sörensson m. fl. från ersättningsskyldighet
;

nr 149, angående penningbidrag och premier åt värnpliktiga m. m.;
iir 150, angående gäldande av vissa livräntor m. m.;

nr 152, angående inköp för telegrafverkets räkning av riksbankens fastighet
i Vänersborg;

nr 153, angående inköp för postverkets räkning av tomt i Sala; och
nr 154, angående gäldande av kostnad för ersättande av skadad sjökabel.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

På förslag av herr talmannen, som förklarade sig hava örn tiden för valen
samrått med första kammarens talman, beslöt kammaren att vid plenum onsdagen
den 8 innevarande mars förrätta val av valmän och suppleanter för utseende
av ej mindre fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret än även
suppleanter för riksdagens fullmäktige i nämnda bank och kontor.

Lördagen den 4 mars 1944.

Nr 8.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Majis å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionen, nr 139, angående inrättande av en försöksgård
i Norrbottens län, m. m.; samt

till statsutskottet propositionen, nr 141, angående gäldande av vissa skador
på grund av ombordläggning.

§ 5.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till behandling av lagutskott motionerna:

nr 446 av herr Edberg ra. fl.; och

nr 447 av herr Hagberg i Malmö ra. fl.; samt

till statsutskottet motionerna:

nr 448 av herr Hedlund i Östersund m. fl.; och

nr 449 av herr Hyling m. fl.

§ 6.

Föredrogs den av herr Wiberg vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet, angående den svenska
humanitära hjälpverksamheten till våra nordiska grannländer.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr von Seth vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, i anledning av den pågående
centraliseringen av skolväsendet på landsbygden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Glustaf sson i Lekåsa, som anförde: Herr talman! Varje år uppgöra Interpellation.
landskamreränka eller taxeringsavdelningarna i de olika länen efter konferens
med representanter för taxeringsnämnderna vissas, k. normalvärden för naturaförmånerna
att användas till ledning vid taxeringarna. Normalvärdena gälla
de i det egna hushållet förbrukade produkterna från egen gård och hyresvärdet
av den bostad jordbrukaren själv eller annan person med egen bostad bebor.
Under de båda sista åren torde ingen förändring av dessa normalvärden
ha ägt rum, men i år har det i vissa län inträffat, att dessa normalvärden
höjts, t. o. m. ganska väsentligt. I Skaraborgs län exempelvis har värdet av
de i hushållet använda produkterna för fullvuxen person höjts från 300 till
320 kr. Detta gäller för ortsgrupp 1. Värdet av hyresfri bostad av normal
beskaffenhet på den egentliga landsbygden har höjts med icke mindre än 80
kr. — från 120 till 200 kr. —- för bostad örn 1 rum och kök. För varje ytterligare
rum skall värdet höjas med 60 kr. till 100 kr. Förmånen av fritt bränsle

Nr 8.

Lördagen den 4 mars 1944.

Interpellation. (Forts.)

skall värderas till 150 kr. för ett rum oell kök, vilket innebär en höjning med
30 kr. För varje rum därutöver skall förmånen värderas till 40 kr.

Denna höjning av värdet av naturaförmånerna förefaller anmärkningsvärd.
Redan på ett mycket tidigt skede av kriget ''beslöto statsmakterna att, så vitt
möjligt, undvika prisstegringar. Som ett led i denna politik beslöts, att normalpriser
skulle införas på ett flertal varor, däribland jordbrukets viktigaste
produkter. Dessa bestämmelser lia senare kompletterats och utvidgats att omfatta
ett allt större antal varor av olika slag. På hösten 1942 beslöto statsmakterna
vidare att genomföra ett allmänt pris- och lönestopp. Priserna på
de flesta förbrukningsvaror ha också under det gångna året icke undergått någon
förskjutning uppåt ; de lia på det hela taget stått stilla. Utarbetade indexserier
visa också från kvartal till kvartal en fast prisnivå. Likaså lia levnadskostnaderna
ej undergått någon betydelsefull förändring under sista
året.

Likaväl som priserna regleras är också konsumtionen av livsmedel och det
stora flertalet viktigare förbrukningsvaror underkastad reglering genom ransoneringar.
Konsumtionen är i stort sett begränsad till lika stora kvantiteter
för alla befolkningsgrupper, och genom prisregleringarna har värdet i penningar
av konsumtionen fastställts. Detta värde har sedan hösten 1942 praktiskt
taget varit oförändrat. Livsmedelspriserna äro oförändrade, och indexserierna
visa fast prisnivå och oförändrade levnadskostnader. Myndigheterna
Ira också gång efter annan mycket bestämt motsatt sig prisförhöjningar som
i och för sig skulle lia varit mycket berättigade. Ransonerna av livsmedel
och andra förbrukningsvaror äro vidare så knappa, att de enligt gjorda beräkningar
för ett normalhushåll knappast gå upp till de tidigare vid taxeringen
tillämpade normalvärdena.

Den väsentliga höjning av hyresvärdet som företagits förefaller med hänsyn
till prisstoppet ännu märkligare. I fråga om hyror i allmänhet upprätthålles
ett så strängt prisstopp, att ansökningar örn hyresökning avslås även i
sådana fall, där mycket vägande skäl för höjningar kunnat företes. Ilyresstoppsbestämmelsema
lia skapat en mycket fast prisnivå på hyresmarknaden,
och denna prisnivå faathålles vid sin nuvarande höjd med alla till buds stående
medel. Genom höjning av värdet av hyresfri bostad sätter man sig över detta
av statsmakterna så strängt upprätthållna prisstopp. Alla jordbrukare och
alla andra personer, som äga egen bostad, skulle således komma att debiteras
en högre inkomst av bostaden, oavsett örn denna på något sätt ökat i värde
eller ej. I procent räknat blir denna förhöjning mycket stor. Det må också
framhållas, att bostäderna på landsbygden äro av så skiftande beskaffenhet,
att det knappast kan anses rimligt att åsätta dem ett generellt värde.

Under dessa förhållanden måste man verkligen fråga sig, vilka motiv som
föranlett den nämnda förhöjningen av naturaförmånernas värde vid taxeringen.
En sådan åtgärd står ju i direkt motsats till statsmakternas strävan att
genom prisregleringar och ransoneringar upprätthålla en fast prisnivå. I de
län, där man höjt värdet av naturaförmånerna, påföres jordbruksbefolkning
en ökad skattskyldighet för förmåner som under det gångna året inte ökat
ett enda öre i värde. Andra medborgargrupper i samma län, vilka hämta sina
inkomster från andra inkomstkällor, gå under samma ekonomiska villkor fria
från denna ökade skattskyldighet. I sådana län, där man följt statsmakternas
maning till prisstopp och således icke företagit någon uppvärdering av naturaförmånerna,
drabbas ju ingen av denna fiktiva inkomst- men verkliga skattehöjning.
Den olika praxis, som synes komma att följas, är ytterligt oformlig.

Visser ligen äro taxeringsnämnder icke bundna av de direktiv som utfärdats,
men man torde ha anledning befara, att de i regel komma att följas. Höj -

Lördagen den 4 mars 1944.

Nr 8.

o Interpellation. (Forts.)

ningen av naturaformanernas värde kommer att hårt drabba icke blott jordbrukarna
själva utan även arbetarna inom jordbruket. Likaså drabbas^alla
de som förfoga över egen bostad. Särskilt hårt drabbas de statarfamiljer som
tätt sina bostadsförmåner förbättrade. Dessa få genom den föreslagna hö.iningen
av hyresvärdet sin beräknade inkomst av in naturaförmåner orättvist
torhojd. Da höjningarna också strida mot statsmakternas allmänna ekonoimska
politik, borde det vara ett samhällsintresse, att de förhindras och att
ingen alägges ökad skattskyldighet för förmåner som icke stigit i värde.

, i o ^ledning av vad jag anfört ber jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för finansdepartementet få framställa följande frågor:
... -Idar herr statsrådet uppmärksammat, att taxeringsmyndigheterna i vissa
län vid förberedande sammanträden med representanter för taxeringsnämndern,
a direktiv för en höjning av naturaförmånernas värde? och anser herr
statsradet_ att dessa förhöjningar äro berättigade?

po sf är fallet, är herr statsrådet beredd att vidtaga åtgärder för at+
ta rättelse till stand i berörda hänseende?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9-

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr. i anledning av väckt motion örn skolstyrelses övertagande i vissa fall
av skolråd tillkommande uppgift;

nr 4, i anledning av väckt motion angående utredning örn åstadkommande
av centraliserad medels förvaltning i landskommunerna; och
i ttr 5, i anledning av väckt motion örn införande i gällande lagstiftning av
skyldighet att lämna suppleant meddelande örn tid för sammanträde med kommunala
nämnder och styrelser;

statsutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens . affärsverksfonder gjorda framställningar om anslag för
budgetaret 1944/45 i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk, jämte i ämnet väckt motion;

nr 21 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
11 till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till vissa
vägbyggnadsarbeten ;

bevillningsutskottets betänkande, nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ändrade bestämmelser om lokalporto m. m. jämte en i ämnet
väckt motion;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av väckta motioner örn ändrade grunder för tilldelande av
understöd at vissa växelstationsföreståndare vid telegrafverket;

Andra hammarens protokoll 1944. Nr 8. a

Nr 8.

Lördagen den 4 mars 1944.

nr 14, angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskonto rets

styrelse och förvaltning; och , , . ,

nr 15, angående verkställd granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och

förvaltning;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nied förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1940 (nr 473) örn förbud i vissa fall
mot beviljande av kvarstad eller skingringsförbud;

nr 6 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 925) med särskilda bestämmeker
angående förmynderskap, godmanskap och boutredning vid krig eliel

krigsfara m. m.; .... , f ,

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn lortsatt
giltighet av lagen den 8 november 1940 (nr 926) med särskilda bestämmelser
angående bolag, föreningar, sparbanker, vissa andra inrättningar och
samfälligheter samt stiftelser vid krig eller krigsfara m m.; „

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 4 juni 1943 (nr 274) örn förlängd giltighetstid
för ränte- och utdelningskuponger, m. m.; „

nr 9 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång, m m.; och
nr 10, i anledning av väckt motion angående utredning av fragan om ersättning
av allmänna medel åt av allmän åklagare åtalad person, som fnkännes,
för hans kostnader för inställelsen vid domstol;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckt motion örn viss ändring i krigsfamiljebidrags forordning^en^iedning

^ KungL Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 13 § 3 mom. sjöarbetstidslagen den 30 september 1938 (nr

6°nr’ 1? i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juli 1928 (nr 309) örn de svenska lapparnas
rätt till renbete i Sverige, m. m.; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden.

nr 2, i anledning av väckt motion angående införande av daglig postgång

^ nr 3, i anledning av väckt motion angående anställande av partiellt arbetsföra
i statens tjänst.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag angående ändring i lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val ti
riksdagen jämte väckt motion angående utredning örn underlättande av deltagande
i val till riksdagens andra kammare och kommunala val;

från bevillningsutskottet: _ .

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften
;

Lördagen den 4 mars 1944.

Nr 8.

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit;
oell

nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 21 juni 1940 (nr 561) örn
tilläggsskatt å bensin m. m.; samt

från andra lagutskottet:

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den 5 mars 1943 (nr 78) örn jämkning av
arrendeavtal i vissa fall, m. m., såvitt angår genom propositionen framlagt
lagförslag; _ .

nr 41, i anledning av väckta motioner om utredning rörande ersättning till
personer, som på grund av bestämmelser i epidemilagen underkastats inskränkning
i sitt näringsfång;

nr 48, i anledning av väckta motioner örn förlängd lagstadgad semester för
vissa gruvarbetare;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 17 § lagen den 20 december 1940 (nr 1044) örn vissa
av landsting eller kommun drivna sjukhus;

nr 57, i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen om barnbidrag; nr

58, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i förordningen
om moderskapspenning;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 433) örn vissa bestämmelser
örn mätning av ved och annat virke, m. m., såvitt angår genom propositionen
framlagt lagförslag; och

nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring
i 7, 11 och 14 kap. vattenlagen.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

Herr Eriksson i Stockholm avlämnade en av honom m. fl. undertecknad
motion, nr 450, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 101, med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) örn
hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt giltighet av lagen samma
dag (nr 430) örn; kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.16 em.

In fidem
Sune Norrman.