1944. Andra kammaren. Nr 7 (Riksdagens protokoll 1944:7)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1944. Andra kammaren. Nr 7.

Lördagen den 19 februari.

Kl. 4 em.

Förhandlingarna viel detta sammanträde leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Herr statsrådet Rubbestad avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 85, angående ändrade bestämmelser om ersättning för flyttningskostnad
åt befattningshavare i statens tjänst;

nr 86, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1—3 §§ lagen den
26 maj 1933 (nr 231) örn utrotande av berberis å viss mark;

nr 87, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 29 juni

1923 (nr 286) örn sparbanker;

nr 88, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av § 8 förordningen den
17 maj 1935 (nr 177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande
och verksamhet;

nr 91, angående anslag till inredning och utrustning vid veterinärhögskolan
;

nr 94, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 § lagen den 23 maj

1924 (nr 130) örn förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap;

nr 95, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 51 § lagen den 12
augusti 1910 (nr 88 s. 1) örn aktiebolag;

nr 96, angående förändring i avseende å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid kommunikationsverken m. m.;

nr 99, angående anslag till statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter;
och

nr 104, angående bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast egendom.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen, nr 81, med förslag till lag örn
redovisningsmedel, m. m.; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 89, angående förvärv av Sölvesborg—Olofström—Älmhults järnväg;

nr 90, angående statsbidrag till avlöning åt lärare vid fortsättningsskolor
m. m.;

nr 92, angående inköp av vissa vattenfallsandelar i Indalsälven och Faxälven
m. m.; och

nr 93, angående anslag till vissa nya kraftstationer m. m.

Andra kammarens protokoll 1944. Nr 7. X

Nr 7.

Lördagen den 19 februari 1944.

§ 3.

Föredrogos var för sig oell remitterades till behandling av lagutskott följande
på bordet liggande motioner, nämligen:
nr 437 av herr Ericsson i Sörsjön m. fl.; och
nr 438 av herr Hansson i Vännäsby rn. fl.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för luftfartsfonden för budgetåret 1944/45 m. m.;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under luftfartsfonden gjorda framställningar angående anslag för budgetåret
1944/45;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens utlånings fonder gjorda framställning örn anslag till luftfartslånef
onden;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn kapitalbudgetens omläggning m. m.;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna fastighets fond för budgetåret
1944/45 m. m.; och

nr 34, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn anslag till upplysningsarbete
rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 4, i anledning av''väckta motioner örn avskaffande av den allmänna omsättningsskatten
;

nr 5, i anledning av väckta motioner angående åstadkommande vid taxering
av jordbruksinkomst av en rättvisare uppskattning av i hushållet förbrukade
naturaprodukter; och

nr 6, i anledning av väckta motioner örn skattebefrielse för pensionstillägg
enligt lagen örn folkpensionering;

första lagutskottets utlåtande, nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1933
(nr 472) örn förbud mot politiska uniformer;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den 5 mars 1943 (nr 78) örn jämkning av arrendeavtal
i vissa fall, m. m., såvitt den hänvisats till lagutskott;

nr 6, i anledning av väckta motioner örn utredning rörande ersättning till
personer, som på grund av bestämmelser i epidemilagen underkastats inskränkning
i sitt näringsfång;

nr 7, i anledning av väckta motioner örn förlängd lagstadgad semester för
vissa gruvarbetare; och

nr 8, i anledning av väckt motion örn vissa ändringar i lagen örn semester;

Lördagen den i i) februari 1944.

Nr 7.

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj tis proposition nied förslag till lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den 5 mars 1943 (nr 78) örn jämkning av arrendeavtal
i vissa fall, m. m., såvitt angår anslagsanvisning;

nr 4, i anledning av väckt motion örn åtgärder för ett bokföringsmässigt klarläggande
av jordbrukets lönsamhet m. m.;

nr 5, i anledning av väckt motion angående främjande av företagsamhet och
familjebildning vid jordbruket;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående nedsättning av kronans
fordran å landsfiskalen A. Ryd på grund av eftersatt byggnadsskyldighet,
m. m.;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för C.
Axelson från betalningsskyldighet till kronan på grund av fastighetsförvärv;
och

nr 8, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående fastställande av personalförteckning
för domänverket m. m.; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anledning av
väckt motion angående förlängning av giltighetstiden för vissa tur- och returbiljetter
å statens järnvägar.

§ 5.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj tis i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 36, i anledning av Kungl. Maj tis i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1944/45 till förskott av kostnader för
uppgörande av byggnadsplan^ samt

från jordbruksutskottet:

nr 34, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44, såvitt propositionen avser jordbi
uksärenden.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

Herr linyberg i Malmö avlämnade en av honom undertecknad motion, nr 439,
i anledning av Kungl. Maj tis proposition, nr 78, angående ändrade bestämmelser
örn lokalporto m. m.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.07 em.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 7.

Tisdagen den 22 februari 1944.

Tisdagen den 22 februari.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 15 och den 16 innevarande februari.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att fröken Judith Olsson på grund av underbensbrott är oförmögen att
uppehålla sin tjänst fr. o. m. den 22 febr. t. o. m. den 29 febr. 1944, intygas
härmed.

Örnsköldsvik den 17 februari 1944.

Alf Limdgren,

lasarettsläkare.

Kammaren beviljade fröken Olsson ledighet från riksdagsgöromålen under
tiden från och med den 22 till och med den 29 innevarande februari.

§ 3.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Majlis propositioner:

nr 27, angående anslag till Häradsrätterna: Reseersättningar till nämndemän; nr

97, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 22 december
1939 (nr 895) angående rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser
om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m.;

nr 98, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 7 juni 1940
(nr 437) angående utövande under vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige
i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter,
m. m.;

nr 100, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 8, 21 och 22 §§
lagen den 14 juni 1917 (nr 378) örn adoption;

nr 101, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19
juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt giltighet
av lagen samma dag (nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse

av bostadsrätt m. m.; .

nr 102, med förslag till lag angående upphävande av 9 § lagen den 7 maj
1918 (nr 294) om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål
och ärenden;

nr 105, med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å
spritdrycker; och

nr 106, angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag.

Dessa propositioner bordlädes.

Tisdagen den 22 februari 1944.

Nr 7.

§ 4.

Föredrogos var för sig följande å kammarens bord vilande propositioner; och
hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 85, angående ändrade bestämmelser örn
ersättning för flyttningskostnad åt befattningshavare i statens tjänst;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 86, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1—3 §§ lagen den 26 maj 1933 (nr 231) om utrotande av
berberis å viss mark;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 87, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 29
juni 1923 (nr 286) örn sparbanker; och

nr 88, med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 8 förordningen den
17 maj 1935 (nr 177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande
och verksamhet;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 91, angående anslag till inredning
och utrustning vid veterinärhögskolan;

till konstitutionsutskottet propositionen, nr 94, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § lagen den 23 maj 1924 (nr 130) örn förvärvande och
förlust av svenskt medborgarskap;

till särskilda utskottet propositionen, nr 95, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 51 § lagen den 12 augusti 1910 (nr 88 s. 1) örn aktiebolag;

till statsutskottet propositionerna:

nr 96, angående förändring i avseende å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid kommunikationsverken m. m.; och

nr 99, angående anslag till statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter;
samt

till jordbruksutskottet propositionen, nr 104, angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom.

§5.

Föredrogs och remitterades till bevillningsutskottet den på bordet liggande
motionen nr 439 av herr Hugberg i Malmö.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden och memorial nr
2 och 29—34, bevillningsutskottets betänkanden nr 4—6, första lagutskottets
utlåtande nr 4, andra lagutskottets utlåtanden nr 5—8, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 3—8 samt andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande
nr 1.

§ 7.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Jonsson i Alsen, som anförde: Herr talman! Vid 1942 års riksdag framställde
jag till chefen för folkhushållningsdepartementet, statsrådet Gjöres,
några frågor med anledning av livsmedelskommissionens bestämmelser den 18
november 1941 angående extra livsmedelsransoner, vilka föreföllo innebära avsevärda
skärpningar i förhållande till förut meddelade bestämmelser i samma
ämne, i vad de avse personer, som lida av tuberkulos. Enligt de tidigare be -

InttrpeUaiion

Nr 7.

Tisdagen deri 22 februari 1944.

Interpellation.

1 nterpellation. (Forts.)

stämmelserna berättigade nämligen diagnosen »tuberkulos» till extra tilldelning,
medan enligt livsmedelskommissionens cirkulär av den 18 november 1941
endast personer, som lida av »aktiv tuberkulos», kunna erhålla sådan tilldelning.
Det hade också visat sig att många läkare fattat det nya cirkuläret på
samma sätt i det de icke ansågo sig kunna utfärda intyg örn behov av extra
livsmedelsransoner till andra lungsjuka än sådana, vilkas lungsjukdom befann
sig i aktivt skede.

Till svar på denna interpellation meddelade statsrådet Gjöres bl. a. att avsikten
med det nya cirkuläret icke var att skärpa villkoren för de lungsjukas
rätt att erhålla extra tilldelning och att soto »aktiv tuberkulos» i själva verket
bör betecknas varje fall av tuberkulos sjukdom, som icke med säkerhet kan
betraktas som läkt.

Det var med tillfredsställelse jag mottog detta meddelande och i förhoppning
örn att denna statsrådets deklaration skulle medföra att läkarna skulle
anse sig oförhindrade att i större utsträckning utfärda intyg örn behov av extra
livsmedelsransoner för lungsjuka, vilka visserligen icke lida av tuberkulos i
aktivt skede men som för bibehållande av återvunnen hälsa äro beroende av
extr atill delning av vissa födoämnen.

_ Det har emellertid visat sig att en stor mängd läkare — även sanatorie- och
dispensärläkare —• äro okunniga om det uttalande, statsrådet gjorde vid 1942
års riksdag, förmodligen beroende på att detsamma icke delgivits dem. Fortfarande
anse sig mångå läkare icke kunna utfärda intyg om behov av extraranson
åt lungsjuka, och det synes även råda mycket delade meningar örn på
vilka indikationer dylika intyg böra utfärdas. En del läkare utskriva sålunda
icke intyg åt andra än sådana lungsjuka som minskat i vikt, en del endast åt
lungsjuka, som ha arbete. Det skulle därför vara synnerligen önskvärt att livsmedelskommissionen
i cirkulär till landets läkare lämnade behövliga informationer
beträffande den inställning till frågan örn extratilldelning till lungsjuka,
statsrådet i riksdagen deklarerat.

Yår livsmedelsförsörjning är nu sådan att statsmakterna ansett sig i flera
fall kunna höja ransonerna. Under sådana förhållanden bör man lia råd att i
större utsträckning än tidigare bevilja extraransoner av smör, ägg och kött
til] lungsjuka. Det vore även önskvärt att då den tid kommer att man anser
sig i än högre grad kunna lätta på ransoneringen, de lungsjuka i första hand
komma i åtanke.

Med anledning av här påtalade förhållanden anhåller jag härmed örn andra
kammarens medgivande att få till statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
framställa följande frågor:

1. Är statsrådet villig att giva livsmedelskommissionen direktiv örn att
till landets läkare utfärda ett cirkulär, vari livsmedelskommissionens cirkulär
av den 18 november 1941 förtydligas i av statsrådet vid plenum i riksdagens
andra kammare den 18 februari 1942 antydd riktning?

2. Är statsrådet villig att medverka till att vid en eventuel] uppmjukning
av gällande ransoneringsbestämmelser de lungsjuka i första hand erhålla större
livsmedelsransoner?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Herr Spångberg erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Genom
vissa ändringar i militieombudsmannens instruktion erhöll nyligen MO en starkare
ställning och självständighet än tidigare för att med kraft kunna verka
till skydd för medborgerliga rättigheter och ingripa mot godtycke. Detta

Tisdagen deli 22 februari 1944.

Nr 7.

Interpellation. (Forts.)

förhållande Ilar ansetts vara av betydelse även för värnpliktiga oell underordnade
inom försvarsväsendet, vilka vid övergrepp och olämplig behandling
av olika slag ha rätt att vända sig till MO. Den årligen avlämnade ämbetsmannaberättelsen
visar i vilken utsträckning detta skett. MO:s berättelse avspeglar
naturligtvis inte hela vidden av olämpliga metoder, som militärbefäl
ibland tillåter sig använda, då endast ett fåtal verkligen anmäles. Något missbruk
av klagorätten kan därför icke sägas förekomma. Genom den faktiska
rätten att framföra klagomål bidrager dock MO-institutionen till demokratiseringen
inom försvarsväsendet och ger de värnpliktiga och underordnade en
känsla av skydd och rättssäkerhet.

På sista tiden har man emellertid från officershåll, under tal om obefogade
anmälningar, sökt begränsa underordnads rätt att vända sig till MO. I det förhållandet
att MO vid handläggande av många ärenden beslutat »till ingen
åtgärd föranleda» tror man sig finna en anledning att kringskära anmälningsrätten
och få den anmälande straffad för falsk angivelse. I en artikel, nyligen
införd i Officersförbundsbladet, har professor Agge angripit anmälningsrätten
och givit en del anvisningar på, då en anmälan kan tänkas obefogad. Samtidigt
förutsätter artikelförfattaren, att militärbefälen »verkligen hävdar sin rätt
och begagnar de korrektiv som stå till buds» enligt de givna anvisningarna.
Den tvekande stärkes av följande anförda synnpukter.: »Det är för bevarandet
av sundheten inom krigsmakten viktigt, att det icke uppfattas som en
privat hämnd att kräva angivarens laga näpst utan att detta betraktas som
en nödvändig aktion för att liävda bsfälots auktoritet. Detta har intet med
preusseri att skaffa utan är ett förnuftigt led i stärkandet av försvarsmaktens

inre front.» o

Professor Agges artikel synes medföra, att en aktion pa området nu sattes
i gång. Sålunda har en värnpliktig folkskollärare, som under beredskapstjänst
fann anledning göra anmälan till MO, kallats att inställa sig inför krigsrätt
i Karlstads fobstab lördagen den 26 februari »för att svara i mål angående
förolämpning av överordnad krigsman och obefogad klagan». Klagoskriften
gällde en enligt klagandens uppfattning straffexercis med skarpladdadé
gevär.

Straffexercis, som förr var en vanlig företeelse och faktiskt alltjämt förekommer,
är numera förbjudet. Det är emellertid lätt för en. överordnad att
företaga en dylik under sken av s. k. uppryckning eller övning. Det är bekant
att preusseriandan ofta tar sig utlopp på detta sätt. Man. mäste dock
förstå, att fullvuxna omdömesgilla människor äro mycket känsliga och förbittrade
på sådan behandling, som mer är ägnad att väcka förbittring och förstöra
en god sammanhållning än verka uppryckande. Skulle anmälan av dylikt
medföra straff för den anmälande, komme MO-institutionen att verka som en
fälla och snart komma i vanrykte. Det lär val nämligen knappast vara möjligt
för en underordnad att, mot överordnads påstående, juridiskt bindande
kunna bevisa att exempelvis en övning anbefallts i syfte att straffa, såvida
den överordnade ej i övermod uttryckligt meddelat detta, vilket dock ibland
sker. Ett förfarande med straff för s, k. obefogad anmälan skulle troligtvis
i många fall hindra att anmälan göres, emedan den förfördelade skulle räkna
med både förföljelse från befälshåll samt straff för gjord anmälan. Ett sadant
tillstånd skulle emellertid i hög grad bidraga till att ytterligare förstora
förhållandena mellan över- och underordnade inom försvarsväsendet. Dylika
antidemokratiska tendenser böra med all kraft motverkas.

Officerarnas aktion mot rätten att hänvända sig till MO är synnerligen anmärkningsvärd
just mod hänsyn till de försök, som nu göras i syfte att till det
helas bästa utjämna motsättningarna mellan över- och underordnade inom

Nr 7.

Tisdagen den 22 februari 1944.

Interpellation. (Forts.)

försvarsväsendet liksom mellan civilbefolkning och militärer. Demokratiseringsprocessen
bör påskyndas, och som ett led härvid bör rätten att hänvända
sig till MO bibehållas okränkt.

Då nu utredning angående revision av strafflagen för krigsmakten har återupptagits,
torde det möjligen vara lämpligt, att sakkunniga även finge i uppdrag
att utreda frågan örn sådant skydd för värnpliktiga och försvarsanställda,
att dessa ej med stöd av strafflagen för krigsmakten kunna bestraffas för anmälan,
som ingivits till riksdagens militieombudsman.

Med hänvisning till vad nu anförts anhåller jag att till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få framställa följande spörsmål:

Har statsrådet observerat att man från officershåll igångsatt en aktion i
syfte att få sådan anmälan eller klagomål till MO, som ej föranlett någon
militieombudsmannens åtgärd, betraktade såsom brottslig handling för att därigenom
få den klagande bestraffad med stöd av strafflagen för krigsmakten?

Kan man förvänta att statsrådet vidtager åtgärder i syfte att bevara rätten
för värnpliktiga och underordnade inom försvarsväsendet att, utan risk för
straff, ingiva anmälan och klagomål till MO?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9-

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från första lagutskottet, nr 39, i anledning av Kungl. Majda proposition
med förslag till lag örn ändring i vissa delar av utsökningslagen; samt

från andra lagutskottet:

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 934) örn tjänsteplikt,
m. m.; och

nr 38, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.16 em.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp, er- . Svar,,^fhöll
på begäran ordet och anförde: Herr talman! Med andra kammarens till-tn *t*>t ton‘
stånd har dess ledamot herr A. Andersson i Gisselås till mig riktat följande
frågor.

Anser herr statsrådet, att den fördelning av konstgödselmedel för tiden 1
februari—30 juni 1944, vilken beslutats av livsmedelskommissionen enligt cirkulär
nr 1712 den 14 januari 1944, och varigenom Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län helt undantagits från tilldelning av fosfatgödsel, kan anses
rättvis och förenlig med skälig hänsyn till de behov av sådan gödsel, vilka
föreligga i nämnda län; eller

Är det herr statsrådets mening att skyndsamt åvägabringa rättelse i berörda
avseende?

Tilldelningen av konstgödselmedel för tiden 1 juli 1943—30 juni 1944 har
uppdelats på tre tilldelningsperioder, den första avseende tiden 1 juli—31 oktober
1943, den andra avseende tiden 1 november 1943—31 januari 1944 och den
tredje avseende tiden 1 februari—30 juni 1944. Anledningen till att tilldelningen
uppdelats på tre perioder och icke direkt anknutits till höst- respektive
vårsådden har varit, att det ur transport- och lagerspridningssynpunkt framstått
såsom önskvärt, att jordbrukarna i största möjliga utsträckning taga hem
sin konstgödseltilldelning efter hand som konstgödselmedlen bli tillgängliga i
handeln samt produktion och import kunna överblickas. I den mån beviljad
tilldelning för första perioden icke varit direkt avsedd för höstsådden har
tilldelningen därför varit att, liksom tilldelningen för andra perioden, betrakta
såsom en förskottstilldelning för vårsådden.

Beträffande fosfatgödsel lämnades inom hela landet en tilldelning, under
första perioden av 20 kilogram per hektar åker och för andra perioden av likaledes
20 kilogram per hektar åker. För tredje perioden lämnas i Norrbottens,
Västerbottens och Jämtlands län icke någon tilldelning, i Västernorrlands län
10 kilogram, i Gävleborgs, Kopparbergs, Värmlands, Västmanlands och örebro
län 20 kilogram och inom riket i övrigt 30 kilogram, allt per hektar åker.
Jordbrukare inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län lia alltså för
tiden 1 juli 1943—30 juni 1944 sammanlagt erhållit en fosfattilldelning av 40
kilogram per hektar åker. I den mån denna tilldelning icke tagits ut under första
och andra perioderna, får den uttagas under tredje perioden. Den sålunda tilldelade
kvantiteten torde huvudsakligen komma till användning för vårsådden, då
höstsäd endast i relativt liten omfattning odlas inom de ifrågavarande länen.

Genom de bestämmelser, för vilka nu redogjorts, har tilldelningen av fosfatgödsel
i första hand knutits till arealen åkerjord. Genom den verkställda områdesindelningen
bär man emellertid även sökt anpassa tilldelningen efter den
tidigare förbrukningen. En jämförelse med användningen nu och under tiden
före kriget, då fosfaten kunde köpas fritt och praktiskt taget till vilka kvantiteter
som helst, ger vid handen, att Norrland snarare är gynnat än missgynnat.

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1914.

Svar på interpellation. (Forts.)

Totalförbrukningen av fosfatgödsel i liela landet kan för åren före kriget uppskattas
till omkring 300 000 ton. Inom Norrbottens, Västerbottens oell Jämtlands
län, betecknade såsom tilldelningsområde I, förbrukades då av nämnda
kvantitet omkring 11 000 ton, vilket motsvarar en förbrukning av i genomsnitt
42 kilogram per hektar åkerjord. Den ordinarie tilldelningen för innevarande
regleringsår utgör således för nämnda län något mer än 95 procent av förkrigsförbrukningen.
För Västernorrlands län, betecknat såsom andra tilldelningsområdet,
har tilldelningen varit 50 kilogram per hektar mot 54 kilogram före
kriget, för Gävleborgs, Kopparbergs, Värmlands, Västmanlands och Örebro län,
betecknade som tredje tilldelningsområdet, voro motsvarande siffror 00 kilogram
och 57 kilogram samt för övriga delar av riket, fjärde tilldelningsområdet, 70
kilogram och 90 kilogram.

Av de angivna siffrorna framgår sålunda, att, under det att ordinarie tilldelningen
motsvarar 95 procent i övre Norrland (I området), den i södra
Sverige (IV området) blott motsvarar 77 procent av förkrigsförbrukningen.

örn man tager hänsyn till att den superfosfat, som i år kan tillhandahållas,
blott håller omkring 15 procent fosforsyra, under det att den vara, som fanns
före kriget, höll 20 procent, kan innevarande gödselårs ordinarie tilldelning av
vara, likvärdig med förkrigsvaran, beräknas motsvara för de tre nordligaste
länen (I området) ungefär 71 procent av förbrukningen därstädes under åren
före kriget; för Västernorrlands län (II området) 69 procent och för södra
Norrland samt större delen av Svealand (III området) 78 procent, under det
att den för övriga delar av landet (IV området) blott är 58 procent.

De nu angivna kvantiteterna avse, som nämnts, den ordinarie tilldelningen,
vilken verkställes av kristidsnämnderna. Givetvis blir denna tilldelning schematisk
och kan därigenom också i en del fall komma att verka orättvis. En
jordbrukare kan t. ex. tidigare ha använt stora kvantiteter på grund av intensiv
jordbruksdrift, speciella jordförhållanden e. d., under det att en annan kanske
icke alls eller i obetydlig omfattning använt konstgödsel. En ransonering knuten
till arealenheten blir för den1 förstnämnde betydligt mera kännbar än för den
senare, vilken kanske t. o. m. kan få större tilldelning än han någonsin använt.
För att undvika dylika konsekvenser av de tillämpade tilldelningsprinciperna
har livsmedelskommissionen ställt vissa kvantiteter såväl fosfat som andra
gödselmedel till kristidsstyrelsernas förfogande för utdelning till jordbrukare,
som äro i särskilt behov av visst slag av konstgödsel. De kvantiteter fosfatgödsel,
som för detta ändamål ställas till förfogande, äro i förhållande till vad
som tilldelades i fjol större i norra Sverige än i de övriga delarna av landet.
Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län erhålla sålunda i extra tilldelning
omkring sex gånger så stor kvantitet i år som i fjol.

Den totala kvantitet fosfatgödsel, som utdelas under året, motsvarar fosfatfabrikernas
hela produktion. Någon ökning av den sammanlagda tilldelningen
kan därför icke komma i fråga.

I interpellationen framhålles vikten av ett rationellt användande av konstgödsel,
särskilt fosfatgödsel samt dettas betydelse för det norrländska jordbruket.
De synpunkter, som i samband därmed framföras, äro givetvis mycket
viktiga, Regleringsorganen hava också både nu och tidigare beaktat dem samt
genom broschyrer och upplysning på annat sätt verkat för att lantbrukarna
skola använda tillgängliga kvantiteter på det sätt, som är bäst för produktionen.
Att med tillgängliga kvantiteter få till stånd någon mera rationell användning
av konstgödseln genom att lämna större tilldelning inom övre Norrland
torde icke vara möjligt.

Av vad jag nu anfört torde framgå att de områden som interpellanten avsett i
sin interpellation icke blivit missgynnade i fråga örn tilldelningen av fosfat -

Onsdagen elen 23 februari 1941.

Nr 7.

Svar på interpellation. (Forts.)

gödsel. Någon ändring av tilldelningsgrunderna för ifrågavarande områden
synes med hänsyn till de nuvarande tillgångarna på fosfatgödsel icke möjlig.

Härefter yttrade:

Herr Andersson i Gisselås: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet
för svaret. Det är med tillfredsställelse jag genom detta erfar, att övre Norrland
i år kommer att få omkring sex gånger så mycket fosfat som i fjol i extra
tilldelning. Härigenom torde övre Norrlands tidigare ogynnsamma ställning i
fråga örn fosfattilldelningen i stort sett få anses upphävd. Detta är också välmotiverat,
ty fosfatbehovet är där i regel stort. Jordarna äro oftast synnerligen
fosfatfattiga, ett förhållande, som också har framhållits av hushållningssällskapet
i Jämtlands län i dess skrivelse till livsmedelskommissionen av den
4 februari i år.

Jag kan i detta sammanhang ej underlåta begagna tillfället framhålla, att
det enligt min mening varit önskvärt, att livsmedelskommissionen vid fastställande
av de ordinarie tilldelningarnas storlek tagit mera hänsyn till jordarnas
verkliga behov av olika slag av konstgödselmedel och mindre till den tidigare
faktiska förbrukningen härav inom skilda län. Den senare fördelningsgrunden
— som förefaller mig skäligen schematisk — kan lätt leda till att de minst
behövande jordarna få den mesta konstgödseln medan de mera behövande få
de minsta kvantiteterna härav. Ett ganska representativt uttryck för jordarnas
fosfat- och kalibeliov i de skilda länen torde också ganska lätt kunna erhållas
med ledning av de olika hushållningssällskapens försöksverksamhet samt de
i skilda län verkställda markkarteringarna.

Jag har velat framhålla detta sista för den händelse regleringen av rätten
till inköp av konstgödselmedel skulle komma att fortsätta även nästa är.

Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet Pelirsson-Bramstorp: Herr
talman! Med anledning av interpellantens invändningar rörande tilldelningen
vill jag säga, att tilldelningen har ju skett just precis på det sätt som interpellanten
önskar. Livsmedelskommissionen har ju beräknat tilldelningen icke
allenast per arealenhet utan med hänsyn till det större behovet i de nordliga
länen. Även i Värmland har tilldelningen av fosfat blivit större än örn man
skulle lia utgått ifrån förkrigsförbrukningen. Följaktligen har man tillgodosett
de synpunkterna, vilket jag för min del anser vara riktigt.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson, som
yttrade: Herr talman! Ledamoten av kammaren herr Berg har till mig riktat
vissa frågor för att utröna, huruvida jag har för avsikt att föreslå Kungl.
Hajd att hos årets riksdag äska anslag till ostkustbanans elektrifiering.

Interpellanten har framhållit betydelsen av att statsmakterna i sin planering
för mötande av arbetslöshet inrikta sig på nyttiga, nödvändiga och på lång
sikt räntabla beredskapsarbeten och har såsom lämpligt arbetsobjekt angivit
elektrifiering av ostkustbanan.

Interpellanten gör gällande, att ifrågavarande järnväg övertagits av staten
utan ersättning, och framhåller att rict skulle alstra bitterhet och missmod, örn
ostkustbanans elektrifiering skulle få stå efter elektrifieringen av andra banor.

Svar pi
interpellation.

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

Detta skulle särskilt bliva fallet i de län, där man gjort stora ekonomiska uppoffringar
för banans byggande.

I anledning av vad sålunda anförts vill jag till en början beriktiga en missuppfattning
från interpellantens sida beträffande de ekonomiska insatserna för
ostkustbanans tillkomst och upprätthållande. Det förhåller sig ingalunda så,
att staten ej betalt något för ostkustbanan. I själva verket har staten av hygena
dskostnaderna för banan, -valka uppgingo till i runt tal 52 milj. kronor, bidragit
med 15 milj. kronor i form av aktieteckning samt 19 milj. kronor i lån
och oguldna räntor eller med sammanlagt 34 milj. kronor. Tillskottet från
enskilda i form av lån och aktieteckning uppgick till icke fullt 20 milj, kronor.
Proportionen är ungefär densamma beträffande anslutningsbanan Härnösand—
Sollefteå, där staten vid inlösningstillfället hade en lånefordran av något över
2 milj. kronor, medan aktiekapitalet och järnvägsbolagets andra skulder belöpte
sig till något mer än 3 milj. kronor. Statens lånefordringar avskrevos vid
banornas inlösen. Denna statens mellankomst möjliggjorde på sin tid att bolagen
icke behövde träda i likvidation och nedlägga driften. Ehuru de insatser, som
från enskilt håll gjorts för ostkustbanans tillkomst och fortbestånd, voro betydande,
har sålunda statens bidrag varit avsevärt större.

Enligt min mening sakna emellertid dessa förhållanden betydelse vid bedömandet
av frågan örn och när ostkustbanan bör elektrifieras. Vid detta bedömande
måste olika elektrifieringsprojekt vägas mot varandra ur många synpunkter,
främst räntabiliteten av de ifrågasatta åtgärderna ävensom deras betydelse
i militärt hänseende. Örn man särskilt tar sikte på de synpunkter, som
varit vägledande för interpellanten — nämligen möjligheten att lindra arbetslöshet
i av banan berörda trakter -— är emellertid elektrifieringsarbetets lämplighet
för sysselsättning av grovarbetare den förnämsta faktorn i bedömandet.

Interpellanten har angivit siffran 390 000 dagsverken för sådan arbetskraft.,
en siffra sorn torde vara ungefär riktig. Dessa dagsverken utgöra emellertid
. allenast omkring en fjärdedel av den erforderliga totala arbetsinsatsen. 70 %
av dagsverkena beräknas belöpa sig på verkstäder och 6 % på statens järnvägars
egna specialarbetare. De Arerkstäder, som kunna komma i fråga, äro icke belägna
i Norrland. Kostnaderna för elektrifieringen beräknas av järnvägsstyrelsen till
omkring 58 milj. kronor. Med hänsyn till här angivna siffror är det enligt min
mening ganska uppenbart, att elektrifieringen av ostkustbanan i förhållande
till kostnaderna icke är ett särskilt lämpligt arbetsobjekt för att hindra arbetslösdiet
i Norrlands kusttrakter.

Det är uppenbart att en elektrifiering av ostkustbanan korinne att medföra
vissa fördelar för järnvägsdriften. Dessa skulle framförallt hänföra sig till
persontrafiken, då elektrifieringen tillåter insättande av snabbare och tätare
tåg. Restiden mellan Härnösand och Gävle skulle exempelvis förkortas med
omkring 45 minuter. Ehuru någon överflyttning av genomgående godstrafik
från huvudlinjen Krylbo—Ånge—Långsele icke kan ske, enär linjen Härnösand—Sollefteå—Långsele
ej tillåter tung trafik, skulle elektrifieringen medföra
en del fördelar även för godstrafiken. I likhet med andra elektrifieringar
skulle den nu föreslagna också vara ägnad att minska behovet av importerat
bränsle. Ur militär synpunkt anses elektrifieringen av ostkustbanan icke medföra
någon större vinst.

De fördelar, som äro förknippade med en elektrifiering av ostkustbanan,
göra sig emellertid i samma eller högre graci gällande beträffande vissa andra
banor. Vid bedömandet av frågan, om elektrifieringen av ostkustbanan bör
komma i första hand eller ej, måste beaktas att företaget skulle fordra betydligt
större kapitalinvestering än något annat aktuellt elektrifieringsprojekt samt
att materialtillgångarna för närvarande äro begränsade.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Svar på interpellation. (Forts.)

Järnvägsstyrelsen Ilar med hänsyn till här antydda omständigheter ansett,
att elektrifieringen av ostkustbanan bör stå efter vissa andra elektrifieringsföretag.
Jag delar för min del denna järnvägsstyrelsens uppfattning.

Utan att nu taga ställning till spörsmålet, när ostkustbanan bör elektrifieras,
får jag i anslutning till det anförda besvara interpellantens frågor så, att jag
icke har för avsikt att föreslå Kungl. Maj :t att av årets riksdag äska medel
i vanlig ordning för ostkustbanans elektrifiering. Härmed är icke sagt, att
ej spörsmålet örn detta elektrifieringsföretag kan komma till behandling i samband
med förslag om en allmän beredskapsstat för en eventuell arbetsmarknadskris
av större omfattning. Frågan örn utformningen av en dylik beredskapsstat
är för närvarande föremål för beredning inom investeringsutredningen.

Härpå anförde:

Herr Berg: Herr talman! Jag skall be att få till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet framföra mitt tack för svaret på min interpellation.

När jag framställde denna interpellation, hade jag två syften. Det ena var
att påskynda elektrifieringen på ostkustbanan, det andra att skapa arbetstillfällen
för att lindra den arbetslöshet, som i allt större utsträckning gör sig
gällande i Västernorrlands och Gävleborgs län. Statsrådet säger i den senare
delen av sitt svar, att detta arbete icke är så lämpligt för arbetslöshetens bekämpande.
Enligt de siffror, som jag här nämnt och vilka även lämnats av
järnvägsstyrelsen, kommer det att till detta arbete fordras 1,6 miljoner dagsverken
och av dessa skulle 390 000 utgöra grovarbetsdagar. Delar av de landskap,
där denna bana är framdragen, utgöras av arbetslöshetsöar, som för närvarande
äro mest tyngda av arbetslöshet. Det är Västernorrlands län och en
del av Gävleborgs län. Till de delar av landet, som för närvarande ha den
.största arbetslösheten, höra Ådalsdistriktet samt Sundsvalls- och Söderhamnsdistrikten.
När herr statsrådet örn elektrifieringen av ostkustbanan säger, att det
arbetet icke skulle vara lämpligt ur arbetslöshetssynpunkt, därför att endast
en mindre del av de arbetslösa skulle få arbete vid det arbetsobjektet, är det
ju icke alldeles riktigt. Det blir ju nämligen just de arbetslösa i de trakter,
som äro hårdast drabbade av arbetslöshet, som skulle få arbete vid detta
företag. Grovarbetet vid detta företag utgöres huvudsakligen av arbete med
förstärkning av banan, uträtning av bandelarna och schaktning. Sådant arbete
erfordras särskilt på bandelarna Långsele—Härnösand och Härnösand—Sundsvall.
Men även de förstärkningar, som behövas på bandelen Sundsvall—Gävle,
ge en hel del grovarbetsdagar för de arbetslösa utefter kusten i Gävleborgs län.

I min interpellation har jag framfört dessa synpunkter, trots att jag var
medveten örn att i fall jag endast ifrågasatt elektrifiering av bandelen Gävle—■
Sundsvall, så skulle det kanske av tekniska skäl ha fått ett bättre mottagande
från statsrådets sida. I så fall hade emellertid det andra syftet med interpellationen,
nämligen att framskapa arbetstillfällen, icke tillgodosetts.

Jag har här en uppgift örn hur arbetslösheten för närvarande ter sig i Västernorrlands
län. I Sköns kommun ha vi för närvarande 684 arbetslösa, av vilka
endast 189 äro placerade i arbete, i Timrå lia av 567 hjälpsökande arbetslösa
107 erhållit arbete, i Njurunda äro av 315 hjälpsökande 100 i arbete och i
Alnö av 340 hjälpsökande 136 i arbete o. s. v. Jag är säker på att förhållandet
är liknande i Gävleborgs län efter kusten från Söderhamn till Hudiksvall.

Statsrådet säger som det enda positiva i sitt svar, att örn en arbetslöshetskris
av större omfång skulle inträffa, skulle man kunna på boredskapsstaten sätta
i gång med dessa arbeten. Men när statsrådet samtidigt förklarar, att detta

Xr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

arbete icke kommer att bli ett av de första som sättes i gång utan ett av de
sista — vilket man ju alltid varit van vid längre norrut — vill jag säga, att
det är givet, att elektrifieringen av ostkustbanan även skulle kunna sättas i gång
frånsett materialåtgången. Ur synpunkten av arbetslöshetens bekämpande behöva
endast grovarbetsdagar tagas i anspråk och för detta ändamål behöves
ingen materialåtgång. Av utvecklingen av storkriget för närvarande att döma
synes detta draga sig mot våra knutar, vilket, örn man särskilt tänker på förhållandena
för industrien i Norrland, kan leda till svårigheter att exportera
sjövägen, vilket i sin tur kan medföra stopp på det området. Följden
därav kan bli en sådan arbetslöshetskris, som statsrådet i slutet av sitt
svar talar örn.

Det finns emellertid även praktiska skäl för elektrifiering av ostkustbanan
och förstärkning av densamma för tyngre trafik. Industrien har ett mycket
stort behov av snabbare befordran av sina artiklar. Det har inträtt ändrade
förhållanden i fråga örn den tunga- exporten av trävaror och massa. Förr i
tiden kunde fulla laster av såväl trä som massa skeppas direkt från den och
den industrien. Nu för tiden händer det, att köpare icke taga så stora poster
utan vilja Ira mindre poster virke av olika kvalitet och dimensioner eller mindre
poster massa. Fartygen kanske ligga i Gävle eller Hudiksvall eller Söderhamn
och lasta den huvudsakliga lasten där. Då kanske det kommer en offert på
en mindre post som per järnväg skall skickas till Hudiksvall eller Gävle. Det
kan då bli nödvändigt att sända denna post med järnväg över Sundsvall på
inlandsbanan runt och ner till Gävle och Hudiksvall. Det har åtskilliga gånger
hänt, att sådana poster icke hunnit fram till fartygens avgångstider utan
lasten på järnvägen har blivit kvar och måst sändas samma omväg tillbaka
till Sundsvall. För övrigt skulle man kunna tala om många liknande exempel
på hur det för närvarande är.

Man talar örn att man icke skulle kunna elektrifiera bandelen Långsele—
Härnösand—Sundsvall på grund av att bandelen behöver förstärkas för att
kunna tåla den tunga trafiken. Det är emellertid just på den punkten jag i
min interpellation velat få en ändring till stånd, varför jag förordat sådan förstärkning.
Det är nämligen givet att i och med att man åstadkommer erforderlig
förstärkning och iordningställande av banan för tyngre trafik har man ju
även möjligheter att avlasta den tunga trafik, som för närvarande går över
inlandsbanan. När man talar med järnvägsfolk framhålla de själva, att det
är omöjligt att fortsätta som hittills med nuvarande överanhopning på nyssnämnda
bandel. Med ostkustbanans elektrifiering skulle nämnda olägenheter
kunna avhjälpas.

Statsrådet säger vidare — eller det är väl snarare järnvägsstyrelsen som
säger det — att ur militär synpunkt skulle en sådan elektrifiering icke heller
ha någon betydelse. Jag är icke så säker på det. Jag har från militärt håll hört
motsatt mening uttalas i detta hänseende. Jag bör kanske icke gå in på saken
närmare, därför att jag är lekman på området, men man kan ju förstå, att ur
militär synpunkt kan det många gånger vara behövligt att kunna frakta materiel
ned till kusten på ett bättre och smidigare sätt än som är möjligt när man
måste anlita inlandsbanan och landsvägen för att komma dit.

Allt som allt skulle jag ännu en gång vilja vädja till statsrådet att örn arbetslösheten
ger sig till känna i större utsträckning begagna under departementet
lydande organ till att på ett skyndsamt sätt vidtaga erforderliga åtgärder på
detta område så att man icke väntar och ser utan har förarbeten färdiga och
sålunda kan sätta i gång arbeten i större utsträckning om en sådan arbetslöshetskris
skulle inträffa.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Svar på interpellation. (Forts.)

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson: Herr
talman! De grovarbeten som förekomma vid järnvägselektrifiering äro förnämligast
av tre slag, nämligen dels grävning av kabelgravar för flyttning av telefonledningarna,
dels justeringar av själva bansträckningen, uträtning av kurvor
och förbättring av lutningsförhållanden, arbeten, som icke ovillkorligen
höra samman med elektrifieringen men som anses böra göras före elektrifieringen,
dels slutligen stolpresningen. Av dessa slag av arbeten kan det sista
arbetet icke ske förrän i samband med utförandet av elektrifieringen i det
slutliga skedet, ty stolparna måste ju finnas tillverkade och utförda till platsen
ungefär vid den tidpunkt, då stolpgroparna tågås upp. Däremot kunna
givetvis de båda andra slagen av arbeten göras i ett tidigare skede, och jag
vill försäkra interpellanten, att i fråga om justeringen av själva bandelarna
förefinns det inget sorn helst motstånd vare sig från järnvägsstyrelsens eller
min sida mot att sätta i gång med sådana arbeten, i den män arbetslösheten
kräver vidtagande av extra anordningar i dessa trakter. Sålunda äger redan
samråd rum mellan järnvägsstyrelsen och arbetsmarknadskommissionen för att
undersöka, om det finns .sådana arbeten, som lämpligen kunna igångsättas
redan under vintern. Emellertid är det uppenbart, att det icke är många av de
justeringsarbeten, varom här är fråga, som lämpligen kunna utföras vintertid.
Järnvägsstyrelsen räknar med att man icke därmed kan sysselsätta mer
än omkring ett hundratal man. Beträffande dikningar och terrasseringar i
flack terräng är det nästan otänkbart att göra sådant under vintertid utan orimliga
merkostnader. Endast bergsprängningar och större skärningar kunna utföras.

Interpellanten vädjade till kommunikationsverken att se till, att arbetstillfällen
kunna beredas i dessa trakter. Jag kan meddela, att vad angår vägarbetena
i Västernorrlands län finnas redan 14 olika företag igångsatta speciellt
med sikte på arbetslöshetssituationen och att i dessa företag skola kunna
sysselsättas 760 man samt att ytterligare arbeten förberedas och komma att
sättas i gång i den män det finns lämpliga arbetsobjekt. Förhållandet är här
enahanda, ty det går icke att vintertid sätta i gång andra arbeten än bergsprängning
och skärningar.

Det är självklart att elektrifieringen av ostkustbanan är ett arbete ägnat
att bidraga till arbetslöshetens lindrande. Detta har jag ingalunda bestritt.
Vad jag med mitt svar velat visa är att kostnaderna för elektrifieringsarbetet
i dess helhet äro så stora, att den effekt i arbetslöshetsmildrande syfte man
kan nå i den ort, där banan går fram, är jämförelsevis obetydlig. Ur arbetslöshetssynpunkt
är det bäst och lämpligast örn man under en kris, som man
kanhända icke vet örn den blir så lång, kan sätta i gång arbeten, som ge mycket
grovarbete för en måttlig kostnad.

Det är klart att elektrifieringen för järnvägen medför många fördelar ur
rent driftteknisk synpunkt, men de fördelar, som den bereder allmänheten och
trafikanterna, liro säkerligen icke så stora som man i allmänhet föreställer
sig. Man skall nämligen icke jämföra vad man därvidlag önskar uppnå med
de förhållanden, som nu råda. De nedskärningar i tågförbindelserna, som nu
måst företagas på många sträckor, äro helt beroende på krissvårigheterna och
de orimligt ökade transportkvantiteterna. Icke minst militära förhållanden
medverka till att det råder permanent brist på lokomotiv och vagnar. Därtill
komma svårigheterna med det importerade kolbränslet, vilka göra att man i
somliga tåg måste elda lokomotiven med ved, vilket i sin tur medför ökad
gångtid. När vi komma fram till mera normala tider, och transporterna för
militära ändamål bli färre, och icke heller vedtransporterna från Norrland behöva
pågå i den utsträckning som för närvarande sker, kommer säkerligen en

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 19-14.

Svar på interpellation. (Forts.)

järnväg som ostkustbanan att ur trafikteknisk synpunkt kunna på nytt drivas
fullt tillfredsställande även utan elektrifiering. Fördelen med elektrifieringen
ligger således icke så mycket på trafikantsidan som på järnvägsledningens
sida. Men självfallet bör man sträva efter att elektrifiera så många bandelar
som det överhuvud taget är möjligt för att man i en avspärrningstid som denna
skall vara oberoende av importerat bränsle och kunna hålla driften nöjaktigt
i gång även under särskilt hårda påfrestningar. Givetvis ingår ostkustbanan
som ett led i ett framtida utbyggande av elektrifieringen av järnvägsnätet.
Den fråga diskussionen rör sig örn är bara, i vilken tur detta arbete skall
komma.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag lyssnade med stort intresse på det
svar, som herr statsrådet avgav på herr Bergs interpellation, och jag tyckte
att i vissa delar återfanns något som påminde om en situation som ligger ungefär
20 år tillbaka i tiden då det var fråga örn det statliga stödet till ostkustbanans
tillblivelse. Ungefär samma synpunkter anfördes då som nu nämligen
att ostkustbanan borde komma i andra hand och att det här gällde en trafikled,
som man ställde sig mycket tveksam inför. De av herrarna, det är väl
icke så många, som voro med i kammaren på den tiden, minnas kanske att
intresset för ostkustbanan och de 30 miljoner kronor av statsmedel som herr
statsrådet i dag talat om icke fanns i järnvägsstyrelsen. Det fanns icke heller i
kommunikationsdepartementet utan det intresse som förde fram till ett statligt
ingripande i detta fall fanns i riksdagen. Det var nämligen riksdagen som
framtvingade detta intresse. Jag har en bestämd känsla av att det är fråga
om något liknande i den situation, vari vi nu befinna oss. Jag skall icke vara
elak. men jag får kanske säga, att det skulle ju kunna tänkas att det härvidlag
är på samma sätt som när det gällde Gävle—Ockelbo järnväg. Det är ju icke
så många år sedan riksdagen mot järnvägsstyrelsen och departementet räddade
den banan. Spåren skulle rivas upp och banan göras örn till landsväg. När
kriget bröt ut var detta en av de första banorna som elektrifierades och elektrifierades
ur försvarssynpunkt i mycket stor hast.

Det är icke min avsikt att söka tvist vare sig med järnvägsstyrelsen eller
med kommunikationsministern. Vad jag har velat säga i detta sammanhang
är att jag tror, att man såväl i Västernorrlands som i Gävleborgs län, där man
har stort intresse för att denna fråga icke skjutes åt sidan, skulle för dagen
vara nöjd örn man kunde känna sig bestämt övertygad om att de ansvariga
myndigheter det här gäller komma att vidtaga sådana förberedande åtgärder
att, om elektrifieringen av ostkustbanan skulle befinnas vara ett lämpligt projekt
att sätta in för att övervinna efterkrigstidens problem, arbetet som sådant
kan sättas i gång på ett så tidigt stadium att det kan komma till avsedd nytta,
och det icke blir på det sättet att inga förberedelser vidtagits utan man måste
konstatera att vi icke kunna genomföra detta projekt på grund av att de nödvändiga
förarbetena icke vidtagits. Jag skulle vilja hemställa till herr statsrådet
att han sträcker sig så långt att han — även örn han icke kan ge ett
annat löfte än det han givit — är villig se till att ingenting hindrar att ostkustbanans
elektrifiering kan bli ett arbetsprojekt ägnat att övervinna arbetslösheten.

I detta anförande instämde herrar Örngård, Severin i Gävle, Eriksson i Frägsta,
Lindholm och Norén samt fröken Nygren.

Herr Fröderberg: Herr talman! Det är ju en känd sak att norra stambanan
ur trafiksynpunkt är så ansträngd för att icke säga överansträngd, att det

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Svar på interpellation. (Foris.)

liela närmar sig bristningsgränsen. Detta är åtminstone banbevakningens åsikt
längs hela sträckan däruppe. Till avhjälpande av dessa missförhållanden har
järnvägsstyrelsen satt i gång förberedande arbeten för anläggandet av ett dubbelspår
Krylbo—Ånge. Det har i våra trakter väckt en hel del undran att
icke en elektrifiering av ostkustbanan får gå före denna dubbelspåriga
linje Krylbo—Ånge, ty den skulle enligt vår förmodan kunna avlasta en
del av den stora trafiken på norra stambanan och därmed åstadkomma en utjämning
av trafiken. Det kostar väl även åtskilliga miljoner kronor att anlägga
detta dubbelspår. Jag har tyvärr inga som helst siffror, men det skulle
vara intressant att göra en jämförelse härutinnan. — Jag ville endast fästa
uppmärksamheten härpå. I övrigt ber jag att få instämma i vad herr Olsson i
Gävle anförde.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson: Herr
talman! Det ankommer i ganska ringa mån på kommunikationsdepartementet
att bestämma örn de arbeten, som skola sättas i gång vid en befarad fredskris.
Det finns en särskild kommitté, som arbetar för planeringen av dessa arbeten,
nämligen den s. k. investeringsutredningen. Till denna investeringsutredning
ha olika myndigheter, således även järnvägsstyrelsen och de övriga affärsdrivande
verken, att ingiva en förteckning, upptagande de olika arbeten, som
rimligtvis kunna sättas i gång inom överskådlig tid. Det ankommer sedan på
utredningen att bland de föreslagna arbetena utvälja dem, som ur allmän synpunkt
kunna anses vara de mest önskvärda och vilka det ur arbetslöshetssynpunkt
är mest angeläget att få igångsatta under en kris. De arbeten, som sålunda
anses böra i första hand komma i fråga, skola sedan i detalj planläggas
av respektive myndigheter. Om således investeringsutredningen anser, att ostkustbanans
elektrifiering är ett arbetslöshetsarbete, som vid en kris i första
hand bör komma i fråga, kommer utredningen att hos järnvägsstyrelsen begära
utarbetande av detaljplaner härför. Järnvägsstyrelsen kommer självfallet
att ställa sig en sådan anmodan till efterrättelse. Jag vill således understryka,
att avgörandet av vilka beredskapsarbeten som skola planeras för att sedermera
igångsättas ligger icke hos de affärsdrivande verken utan hos den särskilt
tillsatta investeringsutredningen.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag är mycket tacksam för den nu av herr
statsrådet lämnade upplysningen. Jag vill emellertid låta den efterföljas av en
fråga, om ostkustbanans elektrifiering verkligen finns upptagen bland hela
_denna samling av ifrågasatta arbetsprojekt, som järnvägsstyrelsen överlämnat
till investeringsberedningen. Är så fallet, kunna vi lia all anledning att emotse
framtiden tämligen lugnt. Skulle däremot detta projekt icke vara föreslaget av
järnvägsstyrelsen, har ju hela denna fråga örn ostkustbanans elektrifiering
skjutits åt sidan av järnvägsstyrelsen. Jag skulle vara mycket tacksam, därest
herr statsrådet kunde besvara denna min fråga.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson: Herr
talman! Jag kan genast svara, att frågan örn ostkustbanans elektrifiering
finns upptagen i den önskelista, som järnvägsstyrelsen överlämnat till investeningsutredningen.
Kommittén har emellertid ännu inte tagit ståndpunkt till de
arbeten av olika slag, som lämpligen böra komma till utförande vid statens
järnvägar.

Härmed var överläggningen slutad.

Andra kammarens protokoll lQJtU. Nr 7.

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Utgifter under
riksstatens
andra
huvudtitel.

Anslag till
häradsrätterna:
Avlöningar.

§ 3-

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :.ts på kammarens bord liggande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 27, angående anslag till Häradsrätterna:
Reseersättningar till nämndemän;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 97, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 22 december
1939 (nr 895) angående rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser
örn riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m.; och

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 100, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 8, 21 och 22 §§
lagen den 14 juni 1917 (nr 378) örn adoption;

nr 101, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni
1942 (nr 429) örn hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt giltighet
av lagen samma dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m. m.; och

nr 102, med förslag till lag angående upphävande av 9 § lagen den 7 maj
1918 (nr 294) örn särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål
och ärenden;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 105, med förslag till förordning örn
fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker; samt

till statsutskottet propositionen, nr 106, angående fortsatt disposition av
vissa äldre reservationsanslag.

§ 4.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1944/45 under andra huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16, angående anslag till häradsrätterna: Avlöningar.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t under andra huvudtiteln, punkten
19, föreslagit riksdagen att dels medgiva, att antalet i gällande personalförteckning
upptagna tingssekreterare finge ökas från 44 till 46, dels godkänna
av departementschefen förordad avlöningssta.t för häradsrätterna, att tillämpas
under budgetåret 1944/45, dels ock till Häradsrätterna: Avlöningar för
budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 5 072 000 kronor.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle Hallands mellersta domsaga hänföras
till lönegrupp III och Villands samt Kinds och Redvägs domsagor till lönegrupp
I.

I samband med Kungl. Maj :ts förslag hade utskottet till behandling förehaft
tvä likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av hen

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Anslag till häradsrätterna: Avlöningar. (Forts.)

K. Schlyter (I: 113)'' och den andra inom andra kammaren av herr Andersson
i Falkenberg m. fl. (II: 196), vari hemställts, att riksdagen ville föreskriva,
att Hallands mellersta domsaga skulle hänföras till lönegrupp IV och Villands
samt Kinds och Redvägs domsagor till lönegrupp II, ävensom vidtaga härav
föranledda ändringar i Kungl. Majis förslag till avlöningsstat för häradsrätterna
samt anvisa på grund av domsagornas uppfattning i högre lönegrupper
ytterligare erforderliga medel till avlöningsförstärkningar.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Majis förslag bemyndiga Kungl. Maji att i personalförteckningen
för häradsrätterna vidtaga den ändringen att antalet tingssekreterare
ökades från 44 till 46;

2) med bifall till Kungl. Majis förslag och med avslag å motionerna I: 113
och II: 196

a) fastställa i utskottets hemställan intagen avlöningsstat för häradsrätterna,
att tillämpas under budgetåret 1944/45;

b) till Häradsrätterna: Avlöningar för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag
av 5 072 000 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson
och Pettersson i Dahl, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte

1) med bifall---till 46,

2) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna I: 113 och II: 196,

a) fastställa av reservanterna framlagd avlöningsstat för häradsrätterna,
att tillämpas under budgetåret 1944/45;

b) till Häradsrätterna: Avlöningar för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag
av 5 072 100 kronor.

Enligt reservanternas förslag skulle Hallands mellersta domsaga uppflyttas
till lönegrupp IV.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Den fråga, som behandlas under punkt
16 i statsutskottets förevarande utlåtande, var även vid föregående års riksdag
uppe till behandling i anslutning till ett utlåtande från det sammansatta första
lag- och statsutskott, som behandlade den s. k. domsagoförvaltningen. Det sammansatta
utskottet yttrade då i den nu förevarande frågan, att utskottet inte
ville uttala sig om maximiantalet domsagor i varje lönegrupp. Utskottet hade
nämligen inte velat taga närmare ställning härtill, utan utskottet förutsatte,
att Kungl. Majit skulle ägna denna fråga fortsatt uppmärksamhet. Utskottet
uttala,de vidare, att frågan om ändring av lönegrupperingen borde vara beroende
av initiativ från vederbörande hovrätters sida. Ett dylikt initiativ har också
avgivits, i det att Göta hovrätt avlåtit en framställning örn ändring i denna
organisationsplan för tre domsagor, däribland Hallands mellersta domsaga.
Det är detta initiativ, som är föremål för den i ämnet väckta motionen.

Jag vill med några ord beröra vad som legat till grund för denna gruppindelning
av domsagorna. Denna fråga har liksom många andra varit föremål
för utredning av en statlig kommitté. Denna kommitté indelade domsagorna
i fem olika grupper, varvid hänsyn togs till dels den inkomst, som vederbörande
häradshövding tidigare åtnjutit, dels den arbetskraft, som tidigare varit anställd
inom vederbörande domsaga, dels den arbetskraft, som enligt den nya
organisationsplanen skulle vara anställd vid vederbörande domsaga, och dels

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Anslag till häradsrätterna: Avlöningar. (Forts.)
etet antal mål, som varit föremål för behandling inom vederbörande domsaga.
Gruppindelningen är således grundad på ett rent statistiskt material. På grundval
härav uppgjordes en särskild lönegruppering, som baserades på dels en
grundlön om 16 000 kronor och dels ett lönetillägg för de olika domsagorna
inom grupperna II-—V med 1 250, 2 500, 3 750 respektive 5 000 kronor. Ett
lönebelopp örn 1 250 kronor särskiljer således i lönehänseende de båda domsagorna,
Hallands mellersta och Hallands södra domsaga.

Vid en jämförelse mellan dessa båda domsagor i Halland kari man av den
företagna statistiska utredningen inte utläsa annat än att de måste vara alldeles
jämställda. I lönehänseende för häradshövdingarna ha domsagorna hittills
varit lika. Det ena året har kanske den ena domsagan gett något mera inkomster,
under det att den andra domsagan till ett annat år varit mera inkomstbringande.
Även i fråga örn de anställdas antal ha domsagorna varit fullt jämställda
före den nya domsagoorganisationens genomförande. Efter densamma
föreligger emellertid den skillnaden, att det i Hallands mellersta domsaga
skulle vara anställd en halv icke rättsutbildad arbetskraft mera än i Hallands
södra domsaga. Även i fråga örn antalet avdömda mål —- antingen civilmål,
som omedelbart eller tredskovis avdömts, eller brottmål, jorddelningsmål, inskrivningsmål
eller övriga ärenden — måste de båda domsagorna anses vara
fullt .jämställda. En obetydlig skillnad föreligger dock beträffande tingssammanträdena.
Den föreliggande statistiken utvisar nämligen, att Hallands södra
domsaga i detta hänseende kommer före Hallands mellersta domsaga. På grundval
av detta statistiska material har en särskild poängbedömning av domsagorna
verkställts. Denna poängbedömning har uppgjorts inom justitiedepartementet.
Enligt uppgifter, lämnade av häradshövding Thulin vid den särskilda
föredragning, som han höll i ämnet inför utskottsavdelningen, ha vissa poängsiffror
konstruerats fram, vilka baserats på den föreliggande statistiken. Härvidlag
har enligt uppgift särskild hänsyn tagits till de olika sammanträdestimmarnas
antal. Hänsyn skulle även ha tagits till det förhållandet örn det
vid de olika domsagorna funnits mer än ett tingsställe och i så fall till hur
dessa tingsställen varit belägna i förhållande till häradshövdingens bostadsort.

De nu ifrågavarande båda domsagorna, Hallands södra och Hallands mellersta
domsaga, ha var sitt särskilda tingsställe utöver det ordinarie tingsstället.
Härutinnan föreligger ingen annan skillnad mellan de båda domsagorna,
än att häradshövdingen i Hallands mellersta domsaga har att besöka ett tingsställe,
som ligger ungefär en mil längre från bostadsorten än det särskilda
tingsstället inom Hallands södra domsaga. Beträffande sammanträdestimmarnas
antal har det upplysts mig, att häradshövdingen i Hallands mellersta domsaga
själv leder de sammanträden, som avhållas å det särskilda tingsstället^ i Varberg.
Detta har givetvis en viss inverkan på handläggningens längd, då handläggningen
inför en gammal erfaren domare blir mera sammanträngd och icke
tar så lång tid i anspråk som handläggningen inför en yngre mera oerfaren
domare.

Häradshövding Thulin förklarade vid sin föredragning mycket öppenhjärtigt,
att denna poängbedömning är en konstruktion, varigenom man sökt ernå
ett så rättvist resultat som möjligt. Man kail emellertid inte alltid vara säker
på att denna konstruktion slagit så väl ut. Örn man närmare granskar denna
poängberäkning, finner man, att den i flera fall givit mycket egendomliga
resultat. En hel del domsagor, som lia högre poängvärde än närbelägna domsagor,
lia ändock placerats i lägre lönegrupp än dessa. Jag skall emellertid inte
trötta kammaren med några exempel härpå. Härav framgår emellertid med
önskvärd tydlighet, att det varit mycket svårt för vederbörande att gruppera
domsagorna på ett i alla avseenden fullt rättvist sätt. Den föredragande härads -

Onsdagen den 23 februari 1944. Nr 7. 21

Anslag till häradsrätterna: Avlöningar. (Forts.)
hövdingen Thulin kunde inte heller bestämt påstå, att poängbedömningen i alla
hänseenden varit fullt tillförlitlig.

Enligt i ämnet utfärdade bestämmelser har Kungl. Maj :t tilldelats befogenhet
att i lönegruppshänseende såväl höja som sänka en domsaga, om detta efter
omständigheterna i de särskilda fallen skulle visa sig vara lämpligt. Göta
hovrätt har i sin framställning hänvisat till detta, och de inom riksdagen i ämnet
väckta motionerna ha även anslutit sig härtill.

Jag vill i detta ärende även framhålla, att det av domsagoutredningen tydligt
sagts ifrån, att vid en domsagas placering i lönegrupp hänsyn skall tagas
även till det förhållandet att en stad, som tidigare haft rådhusrätt, skall läggas
under en närbelägen domsagas domvärjo. Givetvis kommer en dylik utökning
av domsagan att förorsaka ett icke oväsentligt mcrarbete därstädes. Under
sådana förhållanden föreligger anledning att i lönehänseende uppflytta den
domsaga, som beröres härav. Innan den nu ifrågavarande lönegrupperingen
verkställdes, hade Falkenbergs stad sammanlagts med Hallands mellersta
domsaga. Även därest denna lönegruppering verkställts, innan överflyttningen
ägt rum, vågar jag med bestämdhet påstå, att Hallands mellersta domsaga
även då hade hänförts till lönegrupp III. En till följd av Falkenbergs införlivande
med domsagan påkallad ändring i lönegruppsplaceringen hade säkerligen
medfört, att domsagan överförts till närmast högre liggande lönegrupp IV.

Herr talman! Med denna motivering ber jag att få yrka bifall till den av
herr Johan Bernhard Johansson och mig avgivna reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Den ärade reservanten redogjorde
nj^ss för hur detta ärende tidigare behandlats i riksdagen. Jag har ingen anledning
att på något sätt rikta någon anmärkning mot den framställning, som
han här gjorde. Hans framställning kan i någon mån bidraga till att jag kan
förkorta mitt anförande.

För oss inom utskottets tredje avdelning, som nu behandlat denna fråga,
är den icke någon ny sådan, utan frågan örn lönesättningen för domhavanden
i Hallands mellersta domsaga har tidigare varit föremål för behandling i sammansatt
utskott, där tredje avdelningens medlemmar representerat statsutskottet.
Vid de båda tidigare tillfällena, såväl vid 1942 som 1943 års riksdagar,
sköto vi ärendet ifrån oss, under förmenande av att denna fråga först
skulle bedömas av respektive hovrätter och Kungl. Majit, innan riksdagen försökte
genomföra en annan ordning än den, som Kungl. Maj :t ställt i utsikt.

Göta hovrätt har nu beträffande den domsaga, som är föremål för reservanternas
yrkande, gjort en framställning örn uppflyttning av domsagan till högre
lönegrupp. Kungl. Majit har prövat denna framställning men inte ansett sig
böra bifalla den. Ärendet har därefter bragts under riksdagens omprövning
genom motioner, som väckts i båda kamrarna. I dessa motioner har emellertid
inte endast behandlats uppflyttning av Hallands mellersta domsaga. En dylik
uppflyttning har även begärts beträffande dels Villands domsaga och dels
Kinds och Redvägs domsaga, beträffande vilka yrkande framställts örn att
de skola uppflyttas från lönegrupp I till lönegrupp II. I motionerna yrkades
även, att den i reservationen särskilt angivna Hallands mellersta domsaga
skulle uppflyttas från lönegrupp TIT till lönegrupp IV.

När vi sålunda hade att behandla denna motion, införskaffade vi ifrån justitiedepartementet
det material, på vilket departementet hade grundlagt sitt förslag
rörande domsagornas uppdelning på de olika lönegrupperna. Men när vi
då fingo detta material i våra händer, ansågo vi, att vi behövde ytterligare
upplysning. För den sakens skull budo Vi den ämbetsman, som på sin lid i
departementet hade deltagit i utarbetandet av de propositioner i ämnet, som

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Anslag till häradsrätterna: Avlöningar. (Forts.)
framlades vid såväl 1942 som 1943 års riksdag, att komma till Stockholm
och göra en föredragning i ärendet inför utskottsavdelningen. Man kan sålunda
säga, att vi nu i olikhet med vad förhållandet var vid de två tidigare
tillfällen, då vi haft att ta ståndpunkt till denna fråga, försökt att noggrant
sätta oss in i det ärende, som här föreligger.

Detta inträngande i ärendet har bibragt oss den uppfattningen, att vi inte
äro färdiga att bifalla motionens yrkande ens i den begränsade del, som nu
upptagits av reservanterna. Vi vilja inte underkänna — detta framgår ju alldeles
särskilt av utskottets sätt att skriva — de skäl som lia framhållits i
motionen, nämligen att det saknas saklig grund för en åtskillnad i lönegruppshänseende
mellan de två domsagor, som här närmast jämförts, å ena sidan
Hallands södra domsaga, hänförd till lönegrupp IV, och Hallands mellersta
domsaga, hänförd till lönegrupp III. Vi tro emellertid inte, att man utan
våda kan åstadkomma rättvisa på det sättet, att man uppflyttar Hallands
mellersta domsaga ifrån lönegrupp III till lönegrupp IV, enär det finns ett
antal domsagor i landet, icke mindre än tio, som i justitiedepartementets poängskala
ha ett högre poängtal än just Hallands mellersta domsaga. Vi våga
sålunda inte tillstyrka riksdagen att besluta en uppflyttning av de {ina domsaga
framför alla dem som lia ett högre poängtal. Däremot hålla vi inte för
otroligt, att när förutsättningarna därför förefinnas, d. v. s. häradshövdingebefattningen
i Hallands södra domsaga blir vakant, Kungl. Maj :t då får ta
saken under omprövning och åstadkomma den rättvisa, som vi tro ligger i att
Hallands södra och mellersta domsagor få tillhöra samma lönegrupp, genom
att nedflytta Hallands södra domsaga till lönegrupp III. Men den frågan
föreligger inte nu till behandling, emedan enligt gällande principer för lönesättning
för häradshövdingarna nedflyttning av domsaga i lönegruppshänseende
icke kan ske annat än i samband med att befattning är vakant. Under
den tid en domhavande sitter kvar på en befattning kan alltså en domsaga
inte göras till föremål för nedflyttning. Vi sorn stå för utskottsmajoritetens
förslag tro sålunda, att man framdeles måste pröva frågan ur dessa synpunkter.
Vi erkänna som sagt, att vi inte ha kunnat finna, att Hallands mellersta
domsaga i lönegruppshänseende bort vara skild från Hallands södra domsaga,
men vi anse, att rättvisa i det avseendet bör skipas på det sättet, att
den domsaga, som nu står i den högre lönegruppen, skall nedflyttas till den
lägre gruppen just av de skäl, som jag förut anfört, nämligen att det är så
många domsagor, som lia högre poängtal än Hallands mellersta domsaga,
vilken i allt fall, örn nu riksdagen skulle bifalla reservationen, skulle komma
att kvarstå i lönegrupp III.

Sedan kan man ju på sätt, som den ärade reservanten gjort, dra i tvivelsmål,
huruvida den poängskala, som utarbetats, är i allo rättvis. Det är alltid
på det sättet, att man när man skall försöka gradera befattningar efter en
uppskattning av värdet på det arbete, som vederbörande befattningshavare
lia att utföra, kan dra i tvivelsmål, huruvida siffrorna i allo ge ett fullt rättvist
utslag. När man har att dra en gräns i en poängskala, uppkommer dessutom
alltid det förhållandet, att just på det ställe, där man drar denna gräns,
finnas vissa befattningar, sorn i poängvärde äro ganska litet skilda från befattningar
som äro hänförliga till den högre gruppen och alltså placerats
ovanför gränsen. Detta är också en omständighet, som spelar in i det här
föreliggande fallet.

Utan att sålunda här på något sätt vilja bestrida de principiella synpunkter,
som framhållits av reservanten och även i motionerna, har utskottsmajoriteten
alltså ansett sig inte kunna bifalla denna framställning. Vi tro sålunda, att
man framdeles på nytt kan få lov att pröva denna fråga och då komma till

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Anslag till häradsrätterna: Avlöningar. (Forts.)
något annat resultat än det som reservanterna närmast syfta till. Det kan ju
inte hjälpas att under denna övergångstid förhållandet blir det, att man har
en löneskillnad mellan de båda befattningshavare, som närmast jämföras med
varandra inom Hallands södra och mellersta domsaga. Skillnaden är emellertid
inte så avsevärd, emedan — såsom av statsliggaren framgår -—- Kungl.
Maj:t har fastställt en s. k. övergångsersättning, alltså en ersättning för
mistade sportler, vilka tidigare ingått i löneförmånerna, och satt denna övergångsersättning
till lägre belopp för Hallands södra än för Hallands mellersta
domsaga. Skulle nu beslut fattas, att Hallands mellersta domsaga skulle uppflyttas
i lönegruppshänseende, skulle denna övergångsersättning antingen helt
bortfalla eller minskas, och då skulle det praktiska resultatet av ett sådant
beslut ekonomiskt sett inte bli av den storleksordning, som man möjligen kan
avse.

Sedan var det en annan synpunkt, som den ärade reservanten här även framhöll,
nämligen att Falkenbergs stad under senare tid lagts under landsrätt och
tillförts just Hallands mellersta domsaga. Han sade, att skulle Falkenbergs
stads läggande under landsrätt ha tillkommit efter löneregleringen, är det ju
ganska självfallet, att detta hade kommit att inverka på den lönegruppsättning
för domhavande, som därav skulle bli en följd. Jag vill gentemot detta
säga, att oaktat Falkenbergs stads läggande under landsrätt nu ägt rum, är
ju i alla fall poängtalet för den ökade domsagan lägre än poängtalet för Hallands
södra domsaga. Det är sålunda inte alldeles säkert, att Hallands mellersta
domsaga, om Falkenbergs stad inte lagts under landsrätt, hade kommit
att hänföras till lönegrupp lil. Det kan mycket väl tänkas, att den då hade
hänförts till lönegrupp II. Därom vet man ingenting, eftersom de faktiska förhållandena
inte föreligga. Men örn detta mitt antagande visat sig vara riktigt,
hade Falkenbergs stads läggande under landsrätt allenast behövt medföra en
uppflyttning från II:a till liim lönegruppen. Då hade frågan i allt fall befunnit
sig i det läge, i vilket den nu står. Det är emellertid icke anledning att
tvista om detta, emedan den poängskala, som har lagts till grund för bedömandet,
inte är uppgjord med hänsyn till förhållandena vid en tidigare tidpunkt
utan avser förhållandena efter den tid, då Falkenberg Indes under landsrätt.

Herr talman! Det är de synpunkter jag nu anfört som göra, att statsutskottets
majoritet i detta ärende inte ansett sig böra bifalla vare sig de i ämnet
väckta motionerna eller yrkandet i den förminskade omfattning, som det nu
har i den reservation, som på denna punkt har fogats till utskottets utlåtande,
utan tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag på denna punkt oförändrat. Herr talman,
jag ber på grundval av vad jag nu anfört att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Jag ber att få bringa i erinran
vad sammansatta stats- och första lagutskottet skrev i sitt utlåtande i denna
fråga vid förra årets riksdag. Det hette då bl. a.: »Beträffande domsagornas
fördelning på olika avlöningsgrupper och maximiantalet domsagor i varje
grupp har utskottet icke varit i tillfälle att ingå i någon närmare granskning
av förslaget i denna del. Utskottet, sorn förutsätter att Kungl. Majit ägnar
denna fråga fortsatt uppmärksamhet, är icke nu berett att i anledning av motionen
11:365 förorda någon ändring i Kungl. Majlis förslag.» När utskottet
skrev detta, räknade man inom utskottet med att tillfälle ett följande år skulle
yppas att — närmast efter initiativ från vederbörande hovrätter — vidtaga
erforderliga jämkningar i lönegruppsplaceringen.

I sin skrivelse med anslagsäskanden för budgetåret 1944/45 har Göta hovrätt
tagit initiativ och förordat, att mellersta Hallands domsaga måtte upp -

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Anslag till häradsrätterna: Avlöningar. (Forts.)
flyttas från lönegrupp III till lönegrupp IV. Vederbörande utskott och särskilt
utskottets talesmän här ha emellertid inte tagit någon hänsyn till denna
framställning. Det förefaller mig egendomligt, att då utskottet skriver örn att
initiativ skall tagas ifrån vederbörande hovrätt och ett sådant initiativ kommer
året därpå, det då avvisas av utskottet. Vad finns det då för grund för utskottets
framställning i berörda ärende nu, när det skrev på det sättet föregående
år?

Utskottet säger nu, att det icke kan bestrida, att det finns fog för den framställning
som gjorts i motionen. Det heter nämligen i dess utlåtande: »Dessa
närbelägna två domsagor, av vilka den mellersta hänförts till lönegrupp III
och den södra till grupp IV, synas nämligen i de hänseenden, varom här är
fråga, vara praktiskt taget jämbördiga, och det är alltså enligt utskottets mening
icke fullt tillfredsställande, att de hänförts till skilda lönegrupper.» Här
säger utskottet alltså, att detta är oriktigt. Sedan kommer utskottet till en slutledning,
som är litet egendomlig. Det säger, att man kan ifrågasätta, huruvida
inte den södra domsagan uppförts i för hög lönegrupp och vid en kommande
lönegruppsreglering bör nedflyttas. Jag skulle vilja framställa den
frågan: hur skall man kunna tänka sig att flytta ned en domsaga i lägre lönegrupp,
örn ingen förändring inträtt i dess arbetsuppgifter under tider som
gått? Jag tror inte heller att något sådant kommer att inträffa.

Nu har ju för tillfället denna lönegruppsplacering inte så stor betydelse,
men den har givetvis betydelse för kommande tider, då häradshövdingebefattningen
skall besättas med ny innehavare. Det är inte mer än tre fyra år till
dess denna situation inträffar. Det är självklart — det vet var och en — att
sökande till platser, kanske inte minst till domartjänster, ta hänsyn till inom
vilken lönegrupp de komma att placeras. Hallands mellersta domsaga har således
all anledning att vara intresserad av, att domsagan kan hållas uppe i
lönegruppshänseende och därigenom kunna skaffa sig den bästa möjliga innehavare
av denna tjänst. Det är framför allt av denna anledning, som vi motionärer
ha fört fram dessa synpunkter. Vi anse det vidare vara en ren rättfärdighetsgärning,
att dessa båda domsagor jämställas med varandra. Var och
en som varit i tillfälle att följa arbetet vid denna domsaga — jag hänvisar i
detta sammanhang till den uppfattning som uttalats t. ex. av förutvarande domaren
i Hallands mellersta domsaga, borgmästare Linder, vilken tjänstgjort
där i många år — måste komma till den bestämda uppfattningen, att det inte
är rättvist att det råder någon skillnad mellan dessa båda domsagor. Ledmotivet
för dem som motionerat i denna fråga har varit att skapa rättvisa på
detta område och att i en framtid kunna ge domsagan de bästa möjligheter att
utse sin nya ledning.

Herr talman! Jag ber att under hänvisning till vad jag anfört i motionen
och nu här yttrat få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels
ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och blev utskottets
berörda hemställan av kammaren bifallen.

Punkten 17.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 18.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Punkterna 19—22.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 7.

Punkten 23.

Lades till handlingarna.

Punkterna 24—27.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 28.

Lades till handlingarna.

Punkterna 29—33.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 34, angående anslag till interneringsnämnden. Anslag till

intemertngs

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t under andra huvudtiteln, punkten 39, nämnden.
föreslagit riksdagen att dels fastställa av departementschefen förordad stat
för interneringsnämnden, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1944/45, dels ock till Interneringsnämnden för nämnda budgetår anvisa ett
förslagsanslag av 14 500 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Mosesson väckt motion (11:180), vari hemställts att riks*
dagen måtte höja vartdera av arvodena till sekreteraren hos interneringsnämnden
och till sekreterarens biträde med 600 kronor till 3 000 kronor respektive
1 200 kronor.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte med avslag å motionen
11:180 bifalla Kungl. Maj:ts förenämnda förslag.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson,
Joh. Nilsson i Malmö, Oscar Olsson, Pauli, Lindström, Bäckström, Bäcklund,
Eriksson i Stockholm, Danielsson, Ward och Lindholm, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
motionen II: 180

a) fastställa av reservanterna framlagd stat för interneringsnämnden, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1944/45;

b) till Interneringsnämnden för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag
av 15 700 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Som kammarens ledamöter finna
ha elva ledamöter av statsutskottet reserverat sig på denna punkt. Då jag tillhör
dessa reservanter, anhåller jag att med några ord få utveckla deras synpunkter.

Det gäller här arvode till interneringsnämndens sekreterare och dennes biträde.
En arvodesförhöjning på 600 kronor har motionsledes påyrkats till envar
av dessa befattningshavare. Interneringsnämndens sekreterare — det är ju
frågan örn en bisyssla — åtnjuter för sitt arbete ett arvode av 2 400 kronor
och sekreterarens biträde ett arvode av 600 kronor. Vidare föreligger ett be -

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Anslag till internering snämnden. (Forts.)
räknat anslag av 300 kronor till vikarie för sekreteraren. I en motion Ilar nu
som sagt påyrkats att arvodet skall förhöjas med 600 kronor till sekreteraren,
alltså till 3 000 kronor, och för dennes biträde ävenledes med 600 kronor, alltså
till 1 200 kronor.

Jag har för min del ansett, att dot motionsledes framförda yrkandet är befogat.
Jag har nämligen som suppleant i nämnden varit i tillfälle att taga
del av vilken stor arbetsbörda som man här kräver skall avverkas för det extra
arvode, varom här är fråga. Interneringsnämnden består som kammarens ledamöter
väl känna till av ledamöter med olika kompetens. Ordföranden skall
vara lagfaren jurist, alltså kompetent att utöva domarbefattning, och en av
ledamöterna skall inneha samma kompetens. Det skall dessutom finnas en psykiatriker
med. Fångvårdsstyrelsens chef är ju dessutom ledamot, och slutligen
skall det även finnas en lekman, som då skulle representera de allmänna synpunkter,
som inte äro bundna av vare sig juridiska eller psykologiska hänsyn.
Denna nämnd utövar sålunda sin funktion som domare, och det är alltså en
domstol som sammanträder. Till grund för nämndens arbete skall sekreteraren
utarbeta promemorior, som innehålla de verkliga förhållanden, som gälla för
den person, som vid tillfället är föremål för nämndens behandling. Det är ju
numera allt vanligare, att domstolarna hänvisa ärenden till interneringsnämnden
för att nämnden skall avge utlåtande, huruvida i stället för utdömande
av straff internering, förvaring, skall förekomma. Sådan förekommer ju i stor
utsträckning — det gäller då mest återfallsförbrytare, som varit lagförda tio
gånger eller mer. Det är sålunda självfallet, att nämndens sekreterare har att
genomgå domstolshandlingar av mycket stort omfång, ofta kanske hundratals
sidor. Ur hela detta detaljrika material skall han sedan plocka ut det väsentligaste
för att det därefter skall kunna läggas till grund för nämndledamöternas
ståndpunktstagande i ärendet. Det är sålunda ett arbete av synnerligen
stor omfattning, vilket även kräver stor kunnighet hos den som skall utföra
detsamma.

Jag kan inte finna det vara rimligt, att staten skall avlöna detta arbete med
den låga ersättning, som för närvarande utgår. Jag lämnar i detta sammanhang
fullständigt därhän, huruvida det ens är rimligt, att arvode till nämndens
ledamöter utgår på det sätt som hittills skett, när de ha att utöva domarbefattning.
Det råder emellertid här den skillnaden, att det kan sägas, att vill
vederbörande inte utföra arbetet för den ersättning, som erbjudes, så kunna de
avgå. Men det ställer sig enligt min mening litet annorlunda, när det är fråga
örn en verklig arbetskraft, som måste stå till statens förfogande på det sätt,
som nämndens sekreterare och dennes ersättare få göra. Jag vill alldeles särskilt
betona, att det här inte är fråga örn att på grund av nu rådande dyrtid uppräkna
ett arvode som ett av ämbetsverken har uttalat, när det yttrade sig i den
föreliggande frågan. För mig har det hela tiden varit fråga örn att arbetskvantiteten
har ökat i väsentlig män — kvaliteten är densamma som tidigare. Men
det är klart, att när kvantiteten ökas, blir det en progressivt ökad belastning
på den som skall utföra arbetet.

För att kammarens ledamöter skola få en uppfattning örn hur detta arbete
har ökats, skall jag ta mig friheten att anföra några siffror. 1930 var antalet
ärenden, som inkom till interneringsnämnden 81, 1933 var det 154, 1936 276,
1939 406, 1941 477, 1942 581 och 1943 692. Bara man hör dessa siffror föredragas
kan man ju få en mycket livlig föreställning örn i vilken omfattning
arbetet har ökats. Antalet personer, angående vilkas ifrågasatta förvaring eller
internering domstol begärt interneringsnämndens yttrande, utgjorde under år
1930 31, under 1933 34, under 1936 32, under 1939 52, under 1941 58, under
1942 105 och under 1943 likaledes 105. Vi se sålunda, att medan antalet per -

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Anslår/ till interneringsnämnden. (Forts.)
söner, som förekomma i denna statistik under de första åren på 30-talet, var
ganska konstant, så har det under de senaste åren högst avsevärt ökats. Med
hänvisning till dessa siffror finner jag det sålunda skäligt, att riksdagen bifaller
det motionsledes framförda yrkandet örn höjning av dessa arvoden, som upptagits
i den reservation, som jag tillsammans med tio ledamöter av statsutskottet
har fogat till utskottets betänkande.

Med hänvisning till vad jag anfört tillåter jag mig, herr talman, att hemställa
om avslag på utskottets hemställan och bifall till den vid punkten fogade
reservationen.

Herr Isacsson: Herr talman! Det är ingen som bestrider, att arbetsbördan
för de befattningshavare det här gäller har ökats, och det är väl heller ingen
som klandrar motionären för att han följt sitt goda hjärtas röst och velat i
någon mån kompensera dem för denna ökade arbetsbörda genom en höjning av
arvodet. Nu^är det emellertid på det sättet, att det inte är endast på detta
speciella område, som arbetsbördan har ökat, utan detta gäller för befattningshavare
av de mest skilda slag. Vilket område av den statliga eller kommunala
verksamheten man än må undersöka finner man där precis samma företeelse.
Krisförhållandena ha ökat arbetsbördan för praktiskt taget alla parter både
vad gäller ordinarie tjänster och bisysslor, men det kan val ändå icke vara
rimligt att vi därför skola börja överväga att kompensera denna som vi hoppas
tillfälliga ökning av arbetsuppgifterna genom att räkna upp arvodena.
För ordinarie tjänster erhålles ju kompensation på annat sätt.

Det är alltså ur dessa synpunkter som statsutskottets majoritet icke har velat
vara med örn att gå den väg motionären anvisar. Vi veta faktiskt icke var
vi hamna, örn vi skulle ge oss till att på detta sätt på grund av tillfälliga förhållanden
börja räkna upp arvodena för bisysslor. Det sägs visserligen försiktigtvis
i reservationen, att när normala tider åter inträda och arbetsbelastningen
minskar, så skall arvodesförhöjningen åter försvinna, men jag tillåter
mig att på den punkten sätta ett frågetecken. Jag tror knappast, att det kommer
att bli några motionärer, som skulle föreslå riksdagen att sänka arvodena.

Det är dessutom en annan sak, som man måste fråga sig, nämligen örn det
är rätta sättet att lätta en arbetsbörda, som är för tung för befattningshavaren
i fråga, att öka det arvode, som utgår. Enligt mitt sätt att se är detta fullständigt
felaktigt. Här har man till och med med statistik bevisat, hur mycket
denna människa bär att göra. Det finns emellertid en gräns för arbetsförmågan
även för den bäste, och när den gränsen är nådd kan man icke pressa
fram mera arbete genom att höja lönen. Den enda förnuftiga lösningen måste
väl ändå vara, att man ger befattningshavaren den hjälp som han behöver.

Vi skola också komma ihåg en annan sak, nämligen att det i detta fall är
fråga om en bisyssla för en ordinarie tjänsteinnehavare. Örn bisysslans arbetsbörda
sväller för mycket, kan det icke bli på annat sätt än att den ordinarie
tjänsten eftersattes. På det kommunala området lia vi rätt många sådana erfarenheter,
och tanken att försöka stimulera kommunala befattningshavare till
ständigt ökade arbetsprestationer överges mer och mer. Man förstår, att enda
lösningen är att ge vederbörande den arbetshjälp, som behövs. Här föreligger
enligt min uppfattning ett fall av samma slag. Arbetsbördan är för tung för
den, som bestrider tjänsten, och därför bär hail få den arbetshjälp, som han
behöver. Detta har ju också Kungl. Majit föreslagit genom att föreslå anställandet
av ett arbetsbiträde åt interneringsnämndens sekreterare med fast
lön. Huruvida det är tillräckligt vågar jag icke yttra mig örn, men däremot
vågar jag bestämt påstå, att det är den enda väg som kan rekommenderas. Vi
lia, som jag tidigare nämnde, en hel del ganska belysande exempel från den

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Anslag till internering snämnden. (Forts.)
kommunala förvaltningen på detta område. Jag skall icke trötta med att dra
några sådana exempel men jag försäkrar kammarens ledamöter, att den väg,
som, vi skulle komma in på genom att följa motionären, är mer än vansklig.

Jag vill till sist, herr talman, tillägga att jag icke tillhör dem, som av snålhet
skulle vilja vägra en befattningshavare den lön, som han är berättigad att
få. Tvärtom! Yi måste emellertid taga hänsyn till under vilka förhållanden
vi leva och vilka frågor det gäller, och man bör ordna så, att de förändringar,
som göras, bli av bestående värde. Jag har den uppfattningen, att alla parter
tjäna mest på att i de fall, då arbetsbördan är för tung för den ordinarie befattningshavaren,
ge honom den hjälp han behöver i stället för löneökning.

Detta är den tankegång, herr talman, som ligger bakom statsutskottets utlåtande.
Jag tror, att den är riktig, och jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Mosesson: Det är i år tolv år sedan jag blev utsedd att vara suppleant
i interneringsnämnden för herr Anderson i Råstock. Eftersom han på grund
av sitt myckna arbete under riksdagstiden icke kunde fullgöra sitt uppdrag
där, kom jag även under hans levnad att under första halvåret sköta hans
tjänst. Vid hans bortgång blev jag sedermera ordinarie ledamot. Jag har således
varit med i arbetet i snart tolv års tid, och jag vågar således säga, att
jag är sakkunnig i denna fråga.

När jag först kom med i interneringsnämnden var det icke nödvändigt att
ha sammanträde varje vecka. På grund av att antalet ärenden icke var så
stort kunde vi ibland hoppa över någon vecka, och vi hade varje gång ett aller
två ärenden. Nu kunna vi icke någon vecka vara utan sammanträde. Vi försöka
endast vid jul eller andra liknande tillfällen att vara det. Varje gång ha
vi två eller tre ärenden. För att de, som sitta häktade och som undergå sinnesundersökning,
icke skola behöva sitta oskäligt länge, innan de få sin dom,
kunna vi ju icke vila på ärendena. Jag kan tala örn för kammarens ledamöter,
att vår sekreterare icke har en dag, icke en kväll ledig. Jag är förvånad
över att herr Isacsson kunde säga, att Kungl. Maj :ts förslag om ett halvt nytt
skrivbiträde skulle vara den väg, sorn, man borde gå för att råda bot på nuvarande
missförhållande. För att råda bot på den tunga arbetsbörda, som sekreteraren
och hans biträde ha, tror jag icke det finns någon annan utväg än
att tillsätta en högt kvalificerad tjänsteman med uteslutande uppdrag att
sköta detta. Jag skulle vilja vädja till vilken initierad som helst, icke minst
till herr statsrådet, som har varit vår ordförande i interneringsnämnden, örn
icke en person, som skulle få i uppdrag att sköta interneringsnämndens sekretariat
och ungdomsfängelsenämndens sekretariat, härigenom skulle få full arbetsbörda.
Jag är emellertid övertygad örn att staten i så fall skulle få betala
åtminstone dubbelt så mycket för det arbetet som nu. Jag menar, att detta,
borde statsutskottets representant, som ju har att bevaka icke minst statens
ekonomiska intressen, ta hänsyn till.

Jag skall icke här upprepa vad herr Eriksson i Stockholm sade, men det
är ju så, att handlingarna i ett enda mål kunna omfatta, icke som han råkade
säga hundratals sidor utan betydligt mera. Jag känner ett fall, där målet omfattade
3 000 sidor, och vi hade häromdagen ett inål på 1 600 sidor. Denna
väldiga dossier skall sekreteraren gå igenom och göra ett sammandrag av. På
grundval av detta sammandrag skall nämnden icke blott fatta sitt beslut, utan
sammandraget skall också användas, när nämnden efter minsta tidens utgång
— minst två år och kanske tre eller fyra år efteråt •— skall fatta beslut om
huruvida personen i fråga skall kunna försöksutskrivas. Det är ju härvidlag
icke blott fråga om personer, som stjäla cyklar eller förskingra radioappara -

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Anslag till interneringsnämnden. (Forts.)
ter, utan det är jämväl fråga örn sådana, som anstiftat mordbrand, begått våldtäkt
eller dråp eller mord. När dessa brottslingars minsta tid är utgången, begära
de att få komma ut. Då skola dessa promemorior ligga till grund för
nämndens beslut jämte vad de personer, som ha haft vederbörande i sin vård
under strafftiden, ha att säga örn dem.

Jag säger, herr talman, att jag aldrig har väckt en motion, som efter min
uppfattning har varit mer berättigad än denna är. Vi hade i interneringsnämnden
begärt en ökning av arvodet med 600 kronor. Jag vågar påstå, att
arbetsbördan under de 13,5 år, som byrådirektör Lindberg bär tjänstgjort, har
ungefärligen tredubblats. Vidare ville vi, att hans biträde — han behöver ju
ha ett sådant — också skulle få 600 kronors förhöjning. Arbetet måste ju fördelas
på två personer.

Jag ber, herr talman, att få hemställa till kammaren örn bifall till reservationen,
icke på grund av något gott hjärta, som Mosesson har, såsom herr Isacsson
alluderade på, utan därför att jag vill vara en rättfärdig människa.

Herr Isacsson: Herr talman! Jag vill tacka herr Mosesson för det anförande,
som han nu har hållit. Det utgör nämligen det allra bästa beviset för
att utskottet bär resonerat rätt och riktigt. Han har ytterligare understrukit
vad herr Eriksson i Stockholm påpekade och övertygat oss örn att det här är
fråga örn en arbetsbörda, som är alldeles för stor. Jag kan bara icke förstå,
hur herr Mosesson kan tro, att det skulle vara möjligt att lätta sekreterarens
arbetsbörda genom att höja hans arvode. Det kan var och en förstå, att med
den omfattning och ansvällning, som dessa arbetsuppgifter fått, måste han få
hjälp i större utsträckning än vad hittills har skett.

När vidare herr Mosesson beklagade, att jag förordade Kungl. Maj:ts förslag
såsom det riktiga, så vill jag erinra om att jag också sade, att jag icke
visste örn det räckte, men att jag ansåg detta vara enda rätta vägen för att
lätta denne mans arbetsbörda. Räcker det icke skall jag gärna vara med örn
att ge ytterligare arbetshjälp. Jag har lika gott hjärta som herr Mosesson,
jag vill icke någon utsvettning av någon, men när vi skola ställa saken till
rätta, skola vi göra det på ett effektivt sätt.

Jag betonar ännu en gång, herr talman, att herr Mosesson har till alla delar
bestyrkt riktigheten i statsutskottets uppfattning, att man icke skall försöka
lindra arbetsbördan genom att höja arvodet, utan genom att skaffa erforderlig
hjälp åt vederbörande befattningshavare.

Herr Mosesson: Herr talman! Jag har givetvis icke sagt, att man skulle
kunna lätta arbetsbördan för en person genom att höja hans arvode med 600
kronor. Vad jag har sagt och menat är, att örn en persons arbetsbörda har
ökats på det sätt, som jag har angivit och som herr Isacsson har vitsordat,
så är det icke förenligt med rätt och billighet att vägra ett sådant erkännande
från arbetsgivarens, d. v. s. från statens sida, som ligger i en liten erkänsla av
50 kronor i månaden.

Herr Isacsson förbisåg vidare, att den person, herr Lehman, som hjälper
sekreteraren, ju får ta en del av detta merarbete, och jag har därför också
motionerat örn att denne skulle få 600 kronor. Jag kan icke förstå annat än
att motionen är väl motiverad och att reservanternas hemställan följaktligen
också är väl motiverad.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergguist: Herr talman!
Jag vet icke örn herr Mosesson räknar mig till dc orättfärdiga. Han betecknade
dem, som följa reservationen i statsutskottet, såsom rättfärdiga, och till

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Anslag till internering snämnden. (Forts.)
dem hör icke jag. Jag vill emellertid i anledning av vad som förekommit här
i debatten bara med några ord ange min ståndpunkt.

Som herr Mosesson nämnde har jag själv ganska rik personlig erfarenhet
av arbetet i interneringsnämnden. Jag har i flera år suttit som ledamot och
åtskilliga år varit nämndens ordförande. Trots vad jag vet om arbetet Ilar
jag emellertid ansett mig icke kunna i statsverkspropositionen förorda bifall
till det förslag, som kommit från interneringsnämnden och fångvårdsstyrelsen.
Det är självfallet, att mitt ställningstagande i denna fråga icke på något
sätt innebär något underskattande av det mycket omfattande arbete, som interneringsnämndens
sekreterare under alla dessa år har utfört och utför. Jag vill
tvärtom gärna begagna detta tillfälle att säga, att han har skött den syssla,
som han i många år har haft, på ett utomordentligt förtjänstfullt sätt och att
han genom sitt arbete har möjliggjort för interneringsnämnden att arbeta så
effektivt som den har gjort.

Det framgår ju också av de uppgifter, som lämnats i framställningen örn
ökning av arvodet, att arbetsbördan för interneringsnämndens sekreterare har
ökats högst väsentligt under de senaste åren. Man har nog anledning frukta,
att den ökning, som har kännetecknat de sista åren, visst icke enbart är beroende
av kristidens förhållanden, utan att nämndens arbetsbörda kommer att
ligga på en allt högre nivå. Jag vill i detta sammanhang erinra örn att riksdagen
har antagit en ny lag angående förvaring av förminskat tillräkneliga
och internering av återfallsförbrytare. När den lagen träder i kraft, kommer
den att medföra en högst väsentlig utvidgning av interneringsnämndens arbete.
Då måste man nog enligt min mening taga under allvarligt övervägande, örn
icke en omorganisation av kansliavdelningen måste ske, så att man får en fast
anställd befattningshavare, som uteslutande sköter detta arbete.

Trots att jag har fullt klart för mig både den stora vikten av det arbete
som interneringsnämndens sekreterare har att utföra och den ökning av hans
arbetsbörda som inträtt, har jag dock inte ansett mig kunna förorda bifall till
den framställning som gjorts örn höjning av arvodet. Jag måste beklaga, att
jag icke kunnat göra det, ty jag skulle mycket gärna velat tillmötesgå denna
framställning. Det är naturligt, att min egen kännedom örn sekreterarens arbete
stämmer mig mycket välvilligt gentemot framställningen, men ur rent allmänna
synpunkter har jag trots detta icke kunnat förorda bifall till densamma.
Kungl. Maj :t har ideligen haft anledning att taga ställning till framställningar
som kommit från olika håll om höjning av arvoden och även örn höjning av
arvodet för sådana sysslor som äro att karakterisera såsom bisysslor. Både
Kungl. Majit och riksdagen ha under hela kristiden iakttagit den allra största
återhållsamhet, då det gällt att taga ställning till dessa frågor och speciellt
då det gällt en bisyssla, där vederbörande alltså icke för sin utkomst är beroende
av arvodets storlek, utan där arvodet mera kommer såsom ett plus till
en lön, på vilken vederbörande eljest bör kunna leva. Man har avvisat den ena
framställningen efter den andra, och i finansberedningen har från de olika
departementen denna fråga tagits upp, men resultatet har alltid blivit negativt.
Inför det faktum, att man på detta sätt behandlat framställningar av sådan
art, har jag ansett mig icke kunna, driva en annan mening beträffande bisj^sslor
som falla under andra huvudtiteln, utan jag har ansett det nödvändigt att intaga
samma ställning som på andra områden intagits. Det är alltså dessa allmänna
skäl som gjort, att jag ställt mig avvisande till denna framställning.

Nu vill jag blott tillägga, att skulle det visa sig, att arbetsbördan fortsätter
att växa så som skett under de senaste åren, tror jag icke, att det går° längre
med det nuvarande systemet, men då blir följden, att Kungl. Majit får taga
under övervägande att medge den förstärkning av arbetskrafterna sorn kan

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Anslag lill interneringsnämnden. (Forts.)
visa sig nödvändig, för att arbetet skall kunna bemästras. Jag vill nämligen
starkt understryka vad herr Mosesson sade örn att det är av allra största vikt,
att arbetet i nämnden löper effektivt och snabbt. Alla som äro föremål för
nämndens arbete sitta ju häktade, och det är därför synnerligen angeläget,
att häktningstiden icke blir utdragen utöver vad sorn nu är fallet. Skulle det
visa sig, att arbetet växer och icke går att bemästra på nuvarande sätt, måste
man alltså taga under övervägande en förstärkning av arbetskrafterna hos
interneringsnämnden.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels
ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och förklarade herr
talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den senare
propositionen. Herr Isacsson begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller den vid punkt 34 :o) av statsutskottets
förevarande utlåtande nr 2 fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar,

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan i punkten.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för nej-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkten 35, angående anslag till ungdomsfängelsenämnden.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t under andra huvudtiteln, punkten 40,
föreslagit riksdagen att till Ungdomsfängelsenämnden för budgetåret 1944/45
anvisa ett förslagsanslag av 11 700 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft en inom andra kammaren av herr Hermansson väckt motion
(11:361), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta dels om höjning av arvodet
till ungdomsfängelsenämndens sekreterare med 600 kronor, dels örn höjning
av nämndens anslag till icke-ordinarie personal med 700 kronor.

Motionärens förslag avsåg, förutom förbättring av sekreterararvodet, jämväl
uppflyttning av tjänsten såsom skrivbiträde hos nämnden i lönegraden Eo 2
till en tjänst såsom kontorsbiträde i lönegraden Eo 4.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och med avslag å motionen 11:361, till Ungdomsfängelsenämnden för
budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 11 700 kronor.

Reservation hade vid denna punkt avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson,
Joli. Nilsson i Malmö, Oscar Olsson, Pauli, Lindström, Bäckström,
Bäcklund, Eriksson i Stockholm, Danielsson, Ward och Lindholm, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen II:
361 till Ungdomsfängelscniimnden för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag
av 12300 kronor.

Reservanternas förslag innefattade bifall till det i berörda motion framförda
förslaget örn höjning av arvodet till ungdomsfängelsenämndens sekreterare men

Anslag till
ungdomsfängelsenämnden.

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Anslag till ungdomsfängelsenämnden. (Forts.)
avslag å den i motionen föreslagna ändringen av löneställningen för nämndens
skrivbiträde.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Samma skäl som föranlett mig
att anmäla reservation på den nyss debatterade punkten föreligga också bär,
då jag även på denna punkt reserverat mig. Jag anser nämligen jämväl på
denna punkt, att det med hänsyn till arbetets tillväxt råder fullständigt orimliga
förhållanden beträffande arvodena och att det därför vore skäligt att bifalla
det motionsledes framställda yrkandet. Jag skall emellertid med hänsyn
till utgången av den nyss företagna voteringen, vilken utgång jag på det livligaste
beklagar, nöja mig med det nu sagda och yrka bifall till reservationen
även på denna punkt.

Herr Hermansson: Herr talman! Trots den utgång den nyss förrättade
voteringen fick vågar jag dock taga kammarens tid i anspråk för att anföra
några synpunkter på det nu föreliggande ärendet. Statsutskottet tycks ha utgått
ifrån att även ungdomsfängelsenämndens sekreterare skulle ha åtnjutit
full lön såsom tjänsteman och därutöver erhållit arvode för sekreteraruppdraget
i nämnden. Denna uppfattning är emellertid i allra högsta grad oriktig.
Herr Isacssons motivering för statsutskottets ståndpunktstagande i den nyss
avverkade punkten gäller således i själva verket icke såsom motiv för utskottets
mening i fråga om det ärende som nu behandlas. Jag är också villig beklaga,
att jag, när jag skrev min motion, icke kände till alla detaljer i fråga om
sekreterarens i ungdomsfängelsenämnden avlöningsförhållanden. Jag skall
emellertid nu taga tillfället i akt och lämna några sakliga uppgifter angående
dessa förhållanden.

Den föregående sekreteraren hos nämnden tjänstgjorde från år 1940 till mars
månad år 1943. Under hela denna tid hade han aldrig full lön såsom innehavare
av en annan tjänst. Under första delen av sin tjänstgöringstid såsom sekreterare
hos nämnden hade han icke något annat fast arvode eller lön än 200
kronor från ungdomsfängelsenämnden. Utom detta arvode uppbar han såsom
deltidstjänsteman i fångvårdsstyrelsen ett belopp som växlade mellan 26 och
201 kronor i månaden. Dessutom fick han emellertid vid särskilda tillfällen ersättning
för tillfälliga uppdrag från fångvårdsstyrelsens s. k. övervakningsanslag.
Under senare delen av tjänstetiden innehade han befattning såsom
e. o. amanuens hos fångvårdsstyrelsen i 16 lönegraden, men märk väl med
halvtidstjänstgöring och halv lön från fångvårdsstyrelsen. Då han på grund av
denna anställningsform skulle kommit att lida en löneförlust, fick han kompensation
för förlorade löneförmåner genom att erhålla ett särskilt arvode för
tillfälliga uppdrag från nyssnämnda övervaknings anslag.

Den nu tjänstgörande sekreteraren har till den 1 januari i år haft tjänst såsom
e. o. amanuens hos fångvårdsstyrelsen med halvtidstjänstgöring och med
halv lön. Samtidigt med detta har han uppburit arvode såsom sekreterare hos
nämnden med 200 kronor i månaden. Då han härigenom skulle lia kommit att
förlora omkring 100 kronor i månaden, har också han erhållit viss lönekompensation
genom tillfälliga uppdrag inom fångvårdsstyrelsens eftervårdande
verksamhet. Man kan således icke säga, att vederbörande sekreterare före den
1 januari i år varit fullt avlönad tjänsteman och innehaft sekreterarsysslan
såsom bisyssla. Efter den 1 januari har sekreteraren emellertid förordnats såsom
skyddskonsulent och åtnjuter i denna sin befattning fast lön. Det är emellertid
alldeles tydligt, att det i längden icke går att behålla en sådan anordning.
Jag betonar, att jag här talar endast för mig själv och således icke för

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Anslag till ungdomsfängelsenämnden. (Forts.)
nämndens övriga ledamöter, som jag icke konfererat med i denna sak. Enligt
min uppfattning är sekreteraruppdraget hos nämnden så krävande, att det icke
någon längre tid kan skötas såsom bisyssla av en person som innehar heltidstjänst
på annat håll. Detta innebär också, att ungdomsfängelsenämnden
enligt mitt förmenande så snart som det blir möjligt måste återgå till den
gamla ordningen, nämligen att söka få en sekreterare som har möjlighet att
ägna mera tid åt tjänsten än en person med en annan heltidstjänst. Därför
måste också givetvis den nu föreslagna höjningen av arvodet betraktas såsom
synnerligen välmotiverad. Jag kan för min del hålla med herr Isacsson i mycket
av vad han sade i sitt anförande vid den föregående punkten angående heltidstjänster
och bisysslor, och den anordning, som jag rekommenderar, står
också i full överensstämmelse med herr Isacssons synpunkter.

Örn en ökning av sekreterararvodet kan anses väl motiverad, måste det emellertid
betraktas såsom ännu mera belijärtansvärt att höja arvodet för nämndens
kvinnliga skrivbiträde. Det är nämligen att märka, att skrivbiträdet har heltidstjänst
hos nämnden. Denna syssla skötes således icke såsom någon bisyssla.
En dryg del av det samhällsviktiga och ömtåliga arbete som nämndens personal
har att utföra måste nu läggas på skrivbiträdet, som också visat sig särskilt
lämplig på denna post. Det ingår t. ex. i hennes arbete att icke blott skriftligen
utan även per telefon korrespondera med domstolar, med arbetsgivare, med
övervakare och med elevernas anhöriga ute i hela landet, och hon måste under
sekreterarens ledning taga befattning med en mängd ärenden av mest skiftande
slag. För detta arbete åtnjuter hon nu en kontant lön på i runt tal 269 kronor
i månaden. Härtill kommer emellertid, att hon varje vecka tvingas att utföra
flera timmars övertidsarbete utan ett enda öre i ersättning, därför att
det icke finns några pengar för sådant ändamål.

Till detta kommer också en annan sak —- och det är kanske det allra tråkigaste
i detta sammanhang — att nämndens skrivbiträde hindras från att erhålla
förordnande på bättre avlönad tjänst inom fångvårdsstyrelsen, därför
att man ansett, att hon helt enkelt icke kan undvaras på den tjänst hon förnärvarande
innehar. Örn en privat arbetsgivare skulle handla mot sina anställda
på det sätt som staten i detta fall gör, skulle ett sådant tillvägagångssätt
rubriceras som utpressning helt enkelt. När emellertid staten handlar på detta
omänskliga sätt-, då anser man tydligen, att det är fullt i sin ordning. Jag
har också för min del svårt att tro, att justitieministern för sin del vill rekommendera,
att ett sådant förhållande som det jag i korthet relaterat skall få fortsätta.
Jag tror, att antingen har justitieministern vid handläggningen av detta
ärende icke känt till verkliga förhållandet — vilket icke heller jag haft kännedom
örn i dess helhet förrän i går — eller också har han varit tvungen att
rätta sig efter de myndigheter som ha med statens finanser att skaffa. Och
jag har funnit, att de människor och institutioner som huvudsakligen ha att
syssla med ekonomiska spörsmål så småningom utvecklas till att bli lika främmande
för humanitära hänsyn som — låt mig säga — en stenkross eller något
annat föremål av samma känslolösa sort.

Jag vill med det anförda, herr talman, yrka bifall till den vid punkten avgivna
reservationen.

Herr Isacsson: Herr talman! Med hänsyn till den diskussion som förts på
den förra punkten kan jag inskränka mig till att med några korta ord motivera
utskottets ståndpunkt.

Jag vill till en början gentemot herr Hermansson — med anledning av vad
han omnämnde rörande detaljer angående den avlöning som sekreteraren hos

Andra hammarens protoTcoll 10JiJo Nr 7. 3

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Anslag till ungdomsfängelsenämnden. (Forts.)
ungdomsfängelsenämnden åtnjutit under gångna år — erinra om att det knappast
kan vara ett motiv i dag för en arvodeshöjning till en person som numera,
såvitt jag kunde fatta herr Hermansson rätt, bär en ordinarie tjänst. I övrigt
har han här påtalat en del svåra missförhållanden som utskottet icke närmare
känner till. Jag vill instämma i hans beklagande av att en dylik framställning
icke åtföljts av en så pass detaljerad redogörelse, att man kunnat få en
annan uppfattning. För övrigt tror jag, att Kungl. Majit även känner till
detta fall och förhållandena på detta område, och eftersom Kungl. Maj :t icke
ansett sig kunna förorda någon höjning, torde väl de skäl som här föreligga
vara tillräckligt starka.

Utan att gå in på ett närmare resonemang örn saken och med hänvisning
till vad som förekommit ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hermansson: Herr talman! Jag vill endast upprepa vad jag nyss sade,
att jag för min del anser — och det tror jag också är nämndens åsikt — att nuvarande
förhållanden äro ohållbara, och att man därför säkerligen måste återgå
till en annan ordning, så att nämndens sekreterare får ägna mera tid åt sin
tjänst än en på annat håll heltidsanställd tjänsteman kan göra. Den nuvarande
ordningen som räckt sedan den 1 januari i år måste således betraktas såsom
ett provisorium och ingenting annat.

I fråga örn den brist på tillförlitliga uppgifter, som herr Isacsson beklagade,
har jag samma uppfattning som han. Men statsutskottet bör väl ändå ha en
del kanaler för att inhämta upplysningar i ett sådant ärende, örn utskottet
verkligen velat skaffa sig dessa.

Till det allra sista i herr Isacssons anförande vill jag säga, att fastän Kungl.
Maj :t yppat sin mening, så är det väl därför inte alldeles nödvändigt, att statsutskottet
avsvär sig bruket av sitt förnuft för att i alla väder endast följa
Kungl. Maj:ts anvisningar.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Hermansson begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkt 35 :o)
av utskottets förevarande utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar,

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkterna 36—50.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51.

Kades till handlingarna.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för luftfartsfonden för budgetåret 1944/45 m. m.;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under luftfartsfonden gjorda framställningar angående anslag för budgetåret
1944/45;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens utlåningsfonder gjorda framställning örn anslag till luftfartslånefonden; nr

32, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn kapitalbudgetens omläggning m. m.; och

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1944/45 m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 34, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga örn anslag till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt
samarbete och utrikespolitiska frågor.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 7.

_ Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 4, i anledning av väckta motioner
örn avskaffande av den allmänna omsättningsskatten.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats följande motioner, avseende förordningen
örn allmän omsättningsskatt, nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 65 i första kammaren av herr Gustavson
samt nr 114 i andra kammaren av herrar Hammarlund och Pettersson i Dahl,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville göra framställning,
avseende

dels att den allmänna omsättningsskatten snarast måtte avvecklas;

dels att i° samband därmed dyrortsgraderingen av de bevillningsfria skatteavdragen
måtte avskaffas och skatteavdragen lika för alla utgå med för ortsgrupp
I nu gällande belopp;

dels ock att förutom genom de tillgångar, som genom det sålunda ökade
skatteunderlaget tillfördes, erforderliga medel för omsättningsskattens avveckling
bereddes genom i motionerna berörda besparingsåtgärder; samt

2) motionen nr 382 i andra kammaren av herrar Hagberg i Luleå och
Persson i Stockholm, vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta att avskaffa
den allmänna omsättningsskatten».

Vad angår den i de likalydande motionerna I: 65 och II: 114 berörda frågan
örn avskaffande av dyrortsgraderingen av skatteavdragen komme densamma
att av utskottet behandlas i annat sammanhang.

Utskottet hemställde,

1) att de likalydande motionerna 1:65 av herr Gustavson och 11:114 av
herrar Hammarlund och Pettersson i Dahl, i vad de avsåge yrkande örn skri -

Mo''zoner om
avskaffande
av den allmänna
omsättning
sskatien.

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
velse till Kungl. Maj :t angående avveckling av den allmänna omsättningsskatten,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

2) att motionen 11:382 av herrar Hagberg i Luleå och Persson i Stockholm
örn avskaffande av allmänna omsättningsskatten icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) av herr Hammarlund, som ansett, att utskottet bort hemställa,

I) att riksdagen ville i anledning av de likalydande motionerna 1:65 av
herr Gustavson och II: 114 av herrar Hammarlund och Pettersson i Dahl i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning, avseende omsättningsskattens
snara avveckling utan att därför statsverkets behov av erforderliga medel
äventyrades; samt

. 2) att motionen II: 382 av herrar Hagberg i Luleå och Persson i Stockholm
örn avskaffande av allmänna omsättningsskatten icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

II) av friherre De Geer, utan angivet yrkande.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Hammarlund: Herr förste vice talman! Avsikten med den föreliggande
motionen är att få en smula reda och klarhet i fråga om beskattningen av i
synnerhet familjer med många barn. Här drar omsättningsskatten åt ett håll
och de bevillningsfria skatteavdragen åt ett annat, och i båda fallen brister
det i många avseenden i fråga örn rim och reson. Nu när det pratas så mycket
örn befolkningsfrågan, är det verkligen på tiden, att något göres åt denna sak.

Skatteavdragen syfta ju till att bereda åt familjerna ett skattefritt existensminimum.
Men detta existensminimum utmätes upprörande olika åt landsbygdens
folk och åt dem som bo i de så kallade högre orterna. Vi från landet förstå
helt enkelt inte, varför exempelvis en stockholmsfamilj med nära 7 000 kronors
inkomst endast skall behöva skatta för 1 000 kronor, när den består av
man. hustru och fyra barn och bankningsregeln kommer till användning. Och
örn familjen har 30 000 kronor i inkomst, varför skall femtedelen vara skattefri?
Med nuvarande progressivskatt blir det pengar. Av 1942 års taxerade inkomst
— 7 815 miljoner kronor för enskilda personer — ta de bevillningsfria
skatteavdragen 4 169 miljoner kronor, och till beskattning återstå 3 646 miljoner
kronor. Att detta är felaktigt framgår redan av att våra så kallade befolkningsexperter
slutat upp att yrka på förhöjning av avdragen. Ett annat
bevis är, att finansministern, när omsättningsskatten infördes hösten 1940,
framhöll, att de mindre inkomsttagarna — de som således skyddades av avdragen
— borde betala mera till staten. Örn han då tänkte på alla dem i de så
kallade högre orterna, som tack vare avdragen slippa skatta för alldeles för
stor del av ganska goda inkomster, ger jag honom naturligtvis rätt. Men det är
nog inte de, som värst känna omsättningsskattens verkningar, utan de som litet
lia.

Första gången jag ställdes inför detta slags problem var i min gröna ungdom,
då jag för första gången åhörde ett politiskt föredrag av en person, som
jag sedan blev god vän med och lärde mig att högakta. Han representerade- vad
jag skulle vilja kalla den nya skolan i den tidens politiska liv. Hans namn
hade god klang i denna kammare — han hette Verner Rydén -— och den röda
tråden i hans anförande var en besk kritik mot det dåvarande systemet. Alldeles
särskilt raljerade han hårt med vad han kallade de styrandes sätt att
lägga skatt på fattigdomen, stämpelavgiften på den skuldsattes växlar och

Onsdagen den 23 februari 194*1.

Nr 7.

Motioner örn avskaffande av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
mycket annat. Hans ord folio i god jordmån, och jag gav honom en applåd,
vilket renderade mig en reprimand från en gammal högerbonde, som satt bredvid
mig. Det återkallade mig till ordningen igen.

Ett annat livligt minne har jag från slutet av 1920-talet, då stridens vågor
här i kammaren gingo höga och det gällde tull eller subvention på socker.
För att inte missa något, röstade jag först för det ena, sedan för det andra.
Kanske erinrar sig ännu någon mer än jag — många tyckas ha glömt det —
huru subventionsmännen målade Ilin på väggen och använde stora mängder
prat och trycksvärta för att påvisa den stora nackdelen av en liten tullförhöjning
och vilken farlighet som kunde uppstå, örn t. ex. en statarfamilj fick sitt
socker fördyrat med några öre per kilogram. Man framhöll i synnerhet med
skärpa det orätta uti, att den stora familjen fick betala mer än den lilla, vilket
med andra ord sades innebära, att bördan blev fördubblad för den som i stället
borde hjälpas. Ja, som sagt, jag minns det där så väl, men andra tyckas ha
glömt det.

Så såg det i vart fall ut, när vi i första särskilda utskottet hösten 1940 hade
att ta ställning till proposilionen. Då var det inte fråga örn stämpelavgift på
växlar och inte heller örn några öres sockerfördyring för att hålla den näring
i gång, som i dessa dagar sörjer för att vi inte lida brist på den varan. Det
gällde omsättningsskatten på smått och stort, också på nyttiga och nödvändiga
varor, och på mycket som ingår i fattigmans nödtorft. Då var det 200 miljoner
kronor som skulle skrapas ihop — nu har aptiten vuxit till 300 miljoner
kronor — med ett eller tvåhundratusen handlande, hantverkare och småföretagare
som tvångsenrollerade skatteuppbördsmän samt ändlöst trassel och kontrollsvårigheter.
Det var skatt på utgifter, inte på inkomster, skatt på den som behöver
låna för att leva, skatt på folkpensionärer, fattiga barnrika familjer

o. s. v. Tiden var ond. Vi fingo veta, att det var bråttom, och man hade bara
att svälja vad som serverades. Men ibland går man och funderar, örn allt det
man hörde och lärde i sin ungdom, det man själv var med örn och kanske någon
gång vågat förfäkta, nu är gammal och förlegad skåpmat av noll och intet
värde, eftersom så många nu ha så brått att springa från sina ungdomsidéer
och förefalla så ovilliga att komma tillbaka till dem igen.

Örn, såsom vi föreslagit, avdragen minskades litet i de s. k. högre orterna,
alltid räckte de avdrag, folk på landet får nöja sig med, att skydda fattigt folk
med många barn, folkpensionärer o. s. v. De förlora inte på att avdragen minskas,
och de sluppe den orättvisa omsättningsskatten. Och de andra — de som
lia bättre råd — få ju kompensation för de sänkta avdragen genom att omsättningsskatten
kommer bort.

Folk som läst, vad somliga tidningar skriva om att vi motionärer från vårt
liåll vilja beröva finansministern 300 miljoner kronor, men som inte läst motionen,
talar bedrövat om den statsfinansiella situationen. Och visst är det illa
ställt, men inte blir det sämre genom ett bifall till det här föreliggande förslaget.
I min reservation har jag helt beskedligt yrkat på en utredning, men
en utredning som tar sikte på skattens snara avveckling. Vi ha i motionen pekat
på andra utvägar för statsverket. I reservationen säger jag också klart ifrån,
att den för resten förut ganska skrala balansen i budgeten inte genom den
förordade reformen i fråga om familjebeskattningen får ytterligare äventyras.
De uppslag vi lämnat kunna ju också genom utredningen prövas, förbättras
och ytterligare utvidgas. Under sådana förhållanden blir givetvis utskottets
tal örn de statsfinansiella betänkligheterna meningslöst. Vore det inte lämpligt
att vänta med omdömet, till dess utredningen föreligger; annars verkar det
bristande god vilja att försöka nå litet rättvisare och klarare förhållanden.

Det voro beklagligt, örn man nu kommit så långt ifrån de ursprungliga idé -

JSTr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
erna om en sund och rättvis beskattning, att man inte ens ville försöka med en
utredning. Skattefrågorna äro de viktigaste som riksdagen har att handlägga,
ty däri bottnar hela dess maktställning. Ett initiativ i fråga om familjebeskattningen
som går i rättvisans och rättfärdighetens tecken skulle säkerligen hälsas
med glädje av de många som nu äro orättvist behandlade och därigenom stärka
deras förtroende för vårt fria folkliga styrelsesätt. En reform av beskattningen,
som tar sikte på familjerna, på omsättningsskattens avveckling och en bättre
avvägning av familjeavdragen, kommer man i längden inte ifrån, det är min
fasta övertygelse, ty som det nu är har man kommit in på fel väg.

Jag ber därför, herr förste vice talman, att få yrka bifall till den av mig
till bevillningsutskottets föreliggande betänkande fogade reservationen.

Herr Senander: Herr talman! Hen kommunistiska gruppen har alltid bekämpat
den allmänna omsättningsskatten liksom de flesta andra indirekta
skatter. Varje år sedan omsättningsskattens tillkomst lia vi motionerat om dess
upphävande, och även i år ha vi upprepat vår motion, varvid vi också anvisat
vägar för anskaffande av de medel, som genom ett slopande av skatten möjligen
skulle behöva skaffas på annat sätt.

Huvudmotiveringen för vårt krav på omsättningsskattens slopande är av
socialpolitisk art. Omsättningsskatten drabbar ju hårdast de små inkomsttagarna,
i främsta rummet de barnrika familjerna. Den medför en överflyttning
av de bördor, som rätteligen borde bäras av de förmögna skikten, på de mindre
bärkraftiga. Den innebär en beskattning av de allra flesta nödvändighetsvaror,
och det ligger ingen överdrift i den beteckning, som man åsatt skatten, nämligen
att den är en fattigmansskatt. Det finns inte heller numera många, som
inte erkänna skattens sociala skadeverkningar. Redan vid skattens införande
yppades också starka betänkligheter både i riksdagen och från regeringshåll.
Till och med finansministern ansåg vid den tidpunkten, att vägande anmärkningar
av såväl ekonomisk som socialpolitisk art kunde riktas mot omsättningsskatten.

Det är därför enligt min mening så mycket mer anmärkningsvärt, att man
alltjämt söker bibehålla denna beskattningsform. Motiveringen härför är den
gamla vanliga: statsfinansiella skäl; och det är också bevillningsutskottets
enda motiv för sitt avslagsyrkande, när det gäller de motioner som föreligga
örn skattens avskaffande. Jag skulle emellertid vilja fråga bevillningsutskottet:
finns det inte några andra möjligheter att tillgodose de statsfinansiella kraven
än genom bibehållandet av en skatt, som är till uppenbar skada för de sämst
ställda här i landet? Är den direkta beskattningens väg så belastad, att man
inte på den kan taga ut de 300 miljoner kronor, som det här gäller, i stället
för att tillgripa en indirekt beskattning, som försämrar ekonomien för hundratusentals
familjer? Jag tror inte, att bevillningsutskottet på något sätt kan
göra gällande, att den svenska statsskutan skulle gå över styr, örn man slopade
omsättningsskatten. Det finns enligt min mening många möjligheter att ändock
hålla den på rätt köl. Hur skulle det vara, om man exempelvis äntligen gjorde
allvar av talet örn att taga ut en engångsskatt på förmögenhet? De beskattningsbara
förmögenheterna tåla mer än väl en sådan åderlåtning, ty de lia under
krigsåren ökat med inte mindre än 3 miljarder. Denna ökning har möjliggjorts
genom att man pressat arbetarnas levnadsstandard och drivit en skattepolitik,
som, hur mycket man än söker bestrida det, har gynnat de rika, något som
inte minst framgår av den ökning av förmögenheterna, som skett under krigsåren.

De indirekta skatterna, som ju måste hårdast drabba de breda folklagren,
äro nu uppe i omkring 1 250 miljoner kronor eller ungefär lika mycket som man

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Motioner örn avskaffande av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
tar ut genom direkt beskattning. Jag vet inte, om man på detta sätt velat demonstrera
förverkligandet av den berömda satsen örn bördornas lika fördelning.
Däremot är jag säker på att de indirekta skatterna äro hundrafalt tyngre att
bära för de små inkomsttagarna än för bolag och större inkomsttagare.

Bevillningsutskottet hade inte behövt krypa bakom det banala uttrycket
»de statsfinansiella skälen», då det avstyrkte motionerna örn omsättningsskattens
slopande. Det kan ändå inte fördöljas, att den allmänna omsättningsskatten
ingår såsom ett led i den ekonomiska politik, som statsmakterna gått
in för och som syftar till en sänkning av massornas köpkraft. Inför den ekonomiska
visdom, som grundlagt denna ekonomiska politik, har man kastat alla
socialpolitiska betänkligheter över bord. Det är sanningen örn omsättningsskatten.

Vi trodde, då vi i år ingåvo vår motion, -att det ändå skulle finnas vissa utsikter
att vinna gehör för kravet på omsättningsskattens slopande. Såväl från
regeringens som riksdagens sida synes man nu vara beredd att likvidera de
värsta alstren i lagrötans träskmarker. Eller med andra ord: man tänker så
småningom återställa demokratien, som ju blivit illa skamfilad under kriget.
Mig synes det, som örn konsekvensen borde bjuda att man också beslutade sig
för att avveckla den reaktionära ekonomiska politik, som man fört under kriget.
Det hör intimt samman med demokratiens återställande, att man bryter
med en ekonomisk politik, som gör de rika rikare och de fattiga fattigare.
Till demokratien hör, att man stödjer de ekonomiskt sämst ställda genom att
klämma efter förmögenhetsägama och beskära de stora bolagsvinsterna.

Finansministern har signalerat en kommande ekonomisk politik, som innebär
att priserna böra sänkas men lönerna stå kvar. På den vägen skulle alltså
reallönerna för arbetare och andra löntagare efter hand återställas till det
läge som de hade före krigsutbrottet. Det hade varit synUerligen lämpligt och
ett tecken på allvaret i finansministerns utfästelse, örn han vid denna riksdag
hade tagit ett initiativ till omsättningsskattens slopande. Det skulle omedelbart
förbättrat reallönerna för arbetare och med dem jämställda med några
procent, och det skulle framför allt lia visat de små inkomsttagarna, att statsmakterna
äro beredda att avveckla en ekonomisk politik, som statsmakterna
själva betecknat såsom uteslutande betingad av de speciella förhållandena under
kriget.

Av vad jag här sagt borde logiskt följa, att jag yrkade bifall till den av
oss kommunister avgivna motionen i denna fråga, där vi ju kräva omsättningsskattens
omedelbara slopande. Det finns emellertid, såsom var och en känner
till, en reservation vid utskottets betänkande, vilken syftar till en utredning i
ärendet. Denna reservation grundar sig på motioner, vilka sammankoppla frågan
örn omsättningsskattens avskaffande med borttagandet av dyrortsgraderingen
av de bevillningsfria skatteavdragen. Vi finna kravet på ett avskaffande
av denna dyrortsgradering principiellt riktigt. Det finns nämligen inga
hållbara skäl för att landsortens invånare skola vara missgynnade i fråga örn
skattebetalningen. Vi vilja emellertid i detta sammanhang bestämt betona,
att vi motsätta oss varje åtgärd, som kan komma att betyda, att de små inkomsttagarna
bland stadsbefolkningen påläggas en tyngre skattebörda.

Med detta uttryckliga förbehåll anse vi oss kunna gå med på en utredning
även beträffande de bevillningsfria skatteavdragen i syfte att skaffa rättvisa
åt landsbygdens folk.

I reservationens motivering finnas emellertid vissa formuleringar, som vi
inte heller kunna godkänna, oell jag får därför, herr talman, yrka bifall till
klämmen i den av herr Hammarlund avgivna reservationen, men icke till dess
motivering.

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! De motioner örn omsättningsskattens
avskaffande som här äro framkomna, dels från bondeförbundshåll och dels
från kommunisthåll — en i och för sig rätt sällsam kombination — äro ju
ingalunda nya för kammaren, utan vi ha vid varje riksdag under de sista åren
haft tillfälle att taga ställning till dem. Vid intet av dessa tillfällen har riksdagen
ansett sig böra göra annat än godtaga den argumentering till förmån
för skattens bibehållande tills vidare, som finansministern har anfört, och jag
föreställer mig att riksdagen i dag kommer, i konsekvens med sin tidigare intagna
ståndpunkt, att fatta samma beslut.

Under sådana omständigheter kan det kanske vara onödigt att ge sig in på
något längre bemötande av de båda anföranden, som här hållits, men icke
desto mindre tror jag det vara påkallat att säga några ord, framför allt med
hänsyn till innehållet i den motion, som är undertecknad av några representanter
för bondeförbundet.

Jag vill, inom parentes, fästa uppmärksamheten på att den ärade reservanten
inom bevillningsutskottet icke har ansett sig kunna yrka bifall till denna
motion, utan ställt ett helt annat yrkande. Motionens yrkande går ju ut på
en hemställan till Kungl. Maj :t örn allmänna omsättningsskattens snara avveckling,
medan reservanten yrkar att frågan måtte utredas.

Jag vill också påpeka det enligt min mening rätt anmärkningsvärda förhållandet,
att inte ens bondeförbundets representanter i bevillningsutskottet ha
kunnat enas örn en gemensam ståndpunkt. Den ene ledamoten bär reserverat
sig till förmån för en utredning, den andre ledamoten har avgivit en blank
reservation, medan motionärerna, som sagt, kräva skattens fullständiga avskaffande.
Man kan således inte säga, att det är någon vidare bestämd hållning,
som nämnda kammarledamöter intagit till frågan.

Jag skall emellertid nu be att få något kommentera den'' ifrågavarande motionen.

I motionen kräver man, såsom nämnt, omsättningsskattens avskaffande. Man
kan då naturligtvis inte vara blind för att man kan få sig kastad i ansiktet
den nära till hands liggande frågan: Var tänka herrarna skaffa de 300 miljoner
kronor, som behövas, örn riksdagen mot förmodan skulle följa motionärerna?
Om man studerar motionen för att se, hur motionärerna tänkt sig den
saken ordnad, blir man besviken. Där lämnas nämligen inte några som helst
mer bestämda anvisningar örn, varifrån dessa 300 miljoner kronor skola tagas.
Motionärerna inskränka sig till helt allmänna uttalanden. Man förmenar, att
en del skulle kunna anskaffas på besparingsvägen. Man faller tillbaka på en
tidigare anförd argumentering, där det talas örn att de, »som bära ansvaret»,
skola »med hårda händer» gripa sig an med »en verklig nedskärning av statsutgifterna».
Det låter sig naturligtvis säga, men man lämnar inte någon
som helst anvisning örn, var denna »med hårda händer» företagna besparingsaktion
skall sättas in, vilket ju är anmärkningsvärt med tanke på de väldiga
summor som det här är fråga örn.

Även i ett annat hänseende tror jag, att man kan finna anledning till erinran
mot motionen. Det talas i motionen örn att en del medel skulle kunna
anskaffas genom att ortsgrupperingen av de bevillningsfria skatteavdragen
borttages. Det är mycket möjligt att så skulle kunna ske, men jag tycker
att man kan göra anspråk på att få någon liten anvisning örn, hur mycket
pengar som eventuellt skulle kunna skaffas på det sättet. Men inte heller
därvidlag nämnes en enda siffra — vi få inte veta, örn det är fråga örn 10,
15, 20 eller 50 miljoner kronor. Motionärerna inskränka sig till ett allmänt
uttalande örn att statsverket skulle genom ortsgraderingens upphävande »i
direkt skatt komma att tillföras mycket avsevärda belopp, varigenom de

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
från omsättningsskatten härrörande statsinkomsterna i stor utsträckning skulle
kunna ersättas». Jag tycker att det är ganska svävande begrepp, som man här
rör sig med, och det må ju vara bevillningsutskottet tillgivet, örn utskottet
inte på så lösa boliner kunnat vara med örn ett tillstyrkande av motionerna.

Men man kanske även ur en annan synpunkt kan finna anledning att uttala
en viss överraskning — jag tänker då på vad som här i dag anförts av den
ärade reservanten. Herr Hammarlund var ju ense med motionärerna örn att en
väg vore att genom ortsgrupperingens upphörande anskaffa en del pengar, och
i sådant syfte påkallade han en utredning. Det är mig obegripligt, hur det kunnat
gå förbi herr Hammarlund, att riksdagen redan beslutat en utredning
av dyrortsgrupperingsfrågan i dess helhet, en utredning som ju redan pågår
under ordförandeskap av landshövding Linnér. Det är mig också obegripligt,
att herr Hammarlund inte observerat, att i den värnskatteproposition, som vi
fingo häromdagen, detta spörsmål är mycket detaljerat anmält av finansministern.
Finansministern säger därvid: »De sakkunniga, som fått sig anförtrodd
uppgiften att verkställa den erforderliga nya utredningen av dyrortsgrupperingsfrågan,
ha nu anmält, att de icke kunna avgiva förslag i ämnet
inom sådan tid, att ärendet kan underställas 1945 års riksdag. De sakkunniga
ha samtidigt uttalat, att de hittills icke kunnat anordna någon närmare
undersökning rörande skattegrupperingen och icke kunde förorda, att man
allenast på grundval av socialstyrelsens utredning skulle införa ett skatteprovisorium.
Efter övervägande av frågan finner jag mig i likhet med de sakkunniga
böra avstyrka, att förslag avlåtes till riksdagen angående provisorisk
skattegruppering, baserad på nu föreliggande utredningsmaterial.»

Så komplicerad ter sig frågan såväl för de sakkunniga som för finansministern,
men för motionärerna inom bondeförbundet är saken så oerhört enkel,
att de kräva att hela systemet med ortsgradering av de bevillningsfria skatteavdragen
skall omedelbart och i ett sammanhang avskaffas. De uttrycka det
på följande sätt i motionen: »När det gäller avdragen, är det ingalunda nödvändigt
att avvakta någon omfattande och tidsödande utredning.» Jag tror,
att motionärerna äro ganska ensamma örn detta lättvindiga sätt att ta på
en så stor och omfattande fråga som den som här är för handen. För övrigt
bruka vi ju här i riksdagen inte begära en utredning i ett ämne, om vi veta,
att detta på riksdagens egen begäran redan är föremål för utredning av en
kommitté.

Jag har även fäst mig vid att herr Hammarlund i sitt anförande påpekat,
att denna skatt nu ger mera än vad man beräknade år 1940, när den först
infördes. Då räknade man med att den skulle ge cirka 200 miljoner kronor.
Nu ger den 300 miljoner kronor under innevarande budgetår, och man räknar
med att den eventuellt kommer att ge ett motsvarande belopp för nästa budgetår.
Ja, det är ju ingenting att förvåna sig över. Det är en direkt följd av
den mycket goda sysselsättningen och den rikliga penningtillgången här i
landet. Folk har arbete, folk har pengar och kan därför köpa de varor som finnas.
Varu tillgången är också, rikligare än vad man vågat räkna med. Orsakssammanhanget
är härvid klart och jag tycker, att man inte har anledning
att framställa några erinringar häremot.

Denna motion innefattar, såvitt jag förstår, om man ser kallt på saken, ett
krav på avskaffande av en skatt som för närvarande ger statsverket 300 miljoner
kronor örn året, och jag vidhåller, att motionärerna icke lia lämnat
någon som helst bestämd anvisning på varifrån i så fall dessa pengar skulle
tagas. I detta sammanhang skulle jag vilja bringa i erinran en annan motion
från samma håll av en något liknande beskaffenhet. Det gäller den bekanta
motionen om införande av barnbidrag, en anordning som, såvitt man kan

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
förstå, skulle kosta omkring 200 miljoner kronor netto. 300 miljoner kronor
plus 200 miljoner kronor gör 500 miljoner kronor. I dessa två motioner framläggas
alltså krav, som innebära en ökning av budgetunderskottet med ungefär
en halv miljard kronor på ett enda bräde utan att man lämnat någon
anvisning på varifrån dessa pengar i stället skola tagas. Jag har svårt, herr
talman, att föreställa mig, att det kan ligga uteslutande sakliga överväganden
bakom dessa båda motioner. Det kan ju tänkas, att även andra spekulationer
äro förbundna härmed. I varje fall får man säga, att dessa motioner illa
stämma med de sparsamhetstraditioner sorn man från ifrågavarande motionärers
sida gärna vill låta påskina, att man tagit i arv från de gamla lantmannarepresentanterna
här i riksdagen.

Till herr Senander, som talat för den av kommunisterna väckta motionen,
skulle jag kanske också säga ett ord. Han håller ju före, att man möjligen
skulle kunna skaffa täckning för de miljoner man skulle gå miste örn genom
att taga 10 procent av förmögenheterna. Det är denna engångsbeskattning som
här spökar. Jag skall inte närmare gå in på detta resonemang och inte närmare
beröra de utomordentligt stora tekniska och andra svårigheter som därmed äro
förbundna, svårigheter som äro så stora, att finansministern tills vidare måst
lägga hela detta projekt åt sidan. Men, herr Senander, även örn vi skulle kunna
tänka oss en sådan engångsbeskattning och att den skulle kunna ge 300
miljoner kronor, så skulle vi därmed inte kunna klara mer än ett år. Ingen
tror väl, att det statsfinansiella läget skall väsentligt lätta under de närmaste
åren. Vi ha i den nu löpande budgeten ett underskott på 1 300 miljoner kronor.
Vi måste också räkna med ett underskott för det budgetår som börjar den 1
juli i år på 1 300 miljoner kronor. Situationen blir sålunda ganska pressande
även under de närmaste åren. Menar då herr Senander, att man även året därpå
skall kunna taga ut en skatt på 10 procent av den del av förmögenheten som
då finns kvar och det tredje året också 10 procent på den del som då blir kvar
o. s. v.? Till sist blir det då inte mycket kvar av förmögenheten.

Herr Senander anförde några siffror på hur förmögenheterna ökats här i
landet under krigsåren. Ja, det sätt, på vilket det siffermaterial som finns i
statsverkspropositionen från kommunisternas sida utnyttjats, har häromdagen
på ett möte i konserthuset mycket kraftigt brännmärkts av finansministern,
och jag har här ingen anledning att gå närmare in på detta jonglerande med
siffror, men det överraskar mig, att herr Senander i alla fall reservationslöst
anför dessa siffror för att därmed konstatera, att förmögenheterna ökats. Herr
Senander borde ju vara medveten örn att denna ökning är en ren inflationsökning,
en ren siffermässig ökning, ty i realiteten har vårt folk sannolikt blivit
fattigare nu, än det var vid krigets början.

Jag skall, herr talman, icke anknyta några ytterligare reflexioner till de
här föreliggande motionerna. Herr Hammarlund har ställt ett yrkande på utredning.
Som jag har antytt, pågår här en utredning i fråga örn den väsentliga
del av problemet som gäller skattegrupperingen. För den sakens skull torde
således någon ny utredning inte vara erforderlig.

I övrigt tror jag, att bevillningsutskottet lika väl som finansministern har
fullt fog för sin argumentering, när bevillningsutskottet hänvisar till det alltjämt
mycket pressande statsfinansiella läget, som helt enkelt icke tillåter ett
avlyftande av en sådan skatt som denna. En annan sak är, att vi allesammans
kunna rikta mycket besvärande anmärkningar mot den. För egen del framförde
jag en rad sådana erinringar, när vi hade att taga ståndpunkt till denna skatt
hösten 1940. Det är en sak, en annan sak är det kategoriska imperativ, vi stå
inför, nämligen att pengarna måste skaffas och att ingen annan utväg för
ögonblicket erbjuder sig. Jag tänker mig, att denna skatt liksom en annan av

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Motioner örn avskaffande av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
kristiden betingad skatt, värnskatten, kominer att i främsta rummet avskaffas
eller nedskäras, så fort möjlighet därtill gives. Det blir emellertid en fråga,
som vi få taga ställning till, när den dagen kommer. Tyvärr lär det dröja
ganska länge, innan det kan bil tal örn att avskaffa dessa skatter. För närvarande
lia vi, som sagt, ett budgetunderskott på 1 300 miljoner kronor, och
för att klara en penibel situation måste vi nog, även om det sker med smärta,
bibehålla den allmänna omsättningsskatten även i år.

Herr talman! Jag hemställer örn bifall till bevillningsutskottets förslag.

Herr Senander erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Herr Hagberg i Malmö har mot vår motion icke kunnat rikta den anmärkningen,
att vi icke anvisat utvägar att anskaffa de medel, som eventuellt
kunna erfordras, därest man slopar den allmänna omsättningsskatten. Vi ha
i vår motion hänvisat till en annan av oss väckt motion, däri vi krävt införande
av engångsbeskattning av förmögenheterna här i landet med 10 %. Jag vill
i det sammanhanget meddela, att en sådan skatt icke kommer att giva sa litet
som 300 miljoner kronor, vilket herr Hagberg, vad det nu kunde bero på, tydligen
trodde, utan ■— enligt officiell utredning — omkring 2 miljarder kronor.
Vad sedan siffrorna rörande förmögenhetsökningen beträffar, vill jag bara
meddela, att de äro hämtade ur herr Wigforss’ egen lunta, och de äro följaktligen
officiellt bestyrkta.

Vidare yttrade:

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Efter herr Senanders sista yrkande
örn bifall till den reservation, som har avgivits av herr Hammarlund, så skulle
nu endast återstå ett önskemål, nämligen att åtgärder skola vidtagas för omsättningsskattens
avveckling. Det är icke fråga örn dess omedelbara, slopande,
som påyrkades i den av herr Senander väckta motionen. Rent principiellt och
rent skattepolitiskt sett kan ju från mina utgångspunkter icke gärna resas
någon invändning emot önskemålet att så snart som möjligt avveckla denna
skatteform. Det har från vårt håll vid upprepade tillfällen tillkännagivits,
att den skatteform, som först bör komma i åtanke, när det gäller att avveckla
kristidens skatter, det är just omsättningsskatten. I det avseendet vill jag passa
på att göra en liten invändning emot det resonemang, som herr Hagberg i
Malmö nyss förde, när han tänkte sig, att värnskatten skulle komma i samma
prioritetsläge. Jag tror, att det är angeläget, att man gör klart för sig, att
omsättningsskatten får ställas först på listan, när det gäller avveckling av de
skatter, som ha tillkommit under kristiden.

Då kan man ju fråga sig, varför vi icke kunna biträda det krav, som framställts
örn en undersökning för att förbereda den avveckling, som det nu talas
om. Ja, anledningen är ju först och främst, som utskottet antyder, att det statsfinansiella
läget icke i år och kanske icke heller nästa år kan tänkas bli sådant,
att det överhuvud taget blir praktiskt möjligt att avskaffa den allmänna omsättningsskatten.
Därför måste utredningskravet anses vara för tidigt väckt.
Att nu sätta igång en utredning, som kan tänkas leda till resultat först örn
åtskilliga år, kan, då det gäller en beskattningsfråga sådan som den nu ifrågavarande,
knappast anses praktiskt.

Utöver detta vill jag säga, att orsaken till mitt ståndpunktstagande varit,
att de skäl, som framförallt i herr Hammarlunds motion anförts till stöd för
det framförda kravet, äro sådana, att jag icke kan acceptera dem. Det har, som
herr Hagberg redan påpekat, anförts tre argument. Det första gäller statsutgifternas
nedskärning. Jag skulle nog tro, att vid närmare eftertanke var

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Motioner orri avskaffande av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
oell en kommer till den slutsatsen, att det här helt enkelt är fråga örn ett slagord
och ingenting annat. Ingen föreställer sig, att det är möjligt, att under deli
allra närmaste framtiden nämnvärt reducera statsutgifterna. De enda utgifter,
beträffande vilka man till äventyrs skulle kunna tänka sig en reduktion, skulle
väl vara försvarsutgifterna, men även härvidlag är ju framtiden så pass oviss,
att det skulle vara mycket vanskligt att hysa någon som helst förhoppning
örn en reducering av utgifterna. I detta sammanhang kan man verkligen tala
örn en illusionspolitik, som icke har något stöd i verkligheten. När man för att
åstadkomma en utjämning i fråga om försörjningsbördorna väcker motion om
att öka statsutgifterna med det väldiga belopp, som det här är fråga örn, så
ger man ju därmed en antydan örn vilka oerhörda krav, som på det socialpolitiska
området komma att anmäla sig i framtiden. Till stöd för kravet på en
utjämning i fråga örn försörjningsbördorna kunna mycket starka skäl åberopas.
Jag^går till och med så långt, att jag erkänner, att örn jag i en framtid
skulle bliva ställd inför det vanskliga valet mellan att antingen avskaffa omsättningsskatten
eller bibehålla omsättningsskatten och säga ja till en motion
orri vidtagande av åtgärder för åvägabringande av en utjämning av försörjningsbördorna,
så skulle jag, trots att jag är principiell motståndare till varje
form av konsumtionskatter, komma i mycket svår själanöd, när det gällde att
avgöra, vilket som vore lämpligast. Nu hoppas jag emellertid, att det skall
bli möjligt såväl att avskaffa omsättningsskatten som att tillmötesgå kravet
på barnbidrag. Vi skola emellertid akta oss för att tro, att kravet på statsutgifter
kommer att minskas i framtiden.

Det har vidare framförts det argumentet, att man borde reducera ortsavdragen
för att därigenom få ett större skatteunderlag och större intäkter av den
direkta inkomst- och förmögenhetsskatten. Jag kan icke dela vare sig herr
Hammarlunds eller herr Senanders uppfattning, att en sådan åtgärd är berättigad.
Jag är övertygad örn att en sänkning av ortsavdragen skulle leda till
just vad herr Hammarlund nied mycket stark emfas talade om i sitt första
anförande eller att skatt skulle komma att läggas på påtvingade utgifter. En
person, som är bosatt å en ort, tillhörande en högre dyrortsgrupp med relativt
höga levnadskostnader, skulle få högre skatt än en person, som vore bosatt på
en billigare ort. Allt detta tal örn nedskärning av det skattefria ortsavdraget
till det belopp, vartill avdraget för närvarande utgår på A-ort, bottnar i en
kritisk inställning till själva dyrortsgrupperingen. Man ifrågasätter dyrortsgrupperingens
berättigande och vill göra gällande, att det icke längre skulle
finnas. några skäl för en differentiering. Frågan örn dyrortsgrupperingen är
ännu icke knäckt. Så länge vi bibehålla den nuvarande dyrortsgrupperingen,
och så länge vi erkänna, att det är dyrare att bo i Stockholm än på den rena
landsbygden, så måste vi räkna med att ortsavdraget bör vara högre i Stockholm
än på landsbygden. För att ortsavdraget för stockholmaren skall ha lika
högt reellt värde som för landsortsbon, måste en differentiering i fråga örn
ortsavdragen bibehållas. Jag anser sålunda, att frågan örn differentiering av
ortsavdragen är en fråga, som är alldeles ovidkommande i detta sammanhang.
Den bör lösas efter andra grunder och i ett annat sammanhang. Så länge vi ha
en dyrortsgruppering kräver rättvisan, att en differentiering bibehålies. Örn
så icke sker, får avdraget icke samma realvärde på alla orter, och den progressiva
skala, på vilken beskattningen bygger, sönderbrytes.

Slutligen har i motionen framhållits, att man kan spara pengar genom en
beskärning av de statsutgifter, som avse att eliminera omsättningsskattens
skadeverkningar. Med denna fras har man väl närmast velat antyda, att man
genom att avskaffa de livsmedelsrabatter, som för närvarande utgå, skulle
kunna vinna en så stor minskning av statsutgifterna, att vi skulle kunna av -

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
skaffa omsättningsskatten. I varje fall Ilar man väl tänkt sig, att ett avskaffande
av rabatterna skulle i någon mån bereda kompensation för de minskade
statsinkomster, som bleve följden av omsättningsskattens avskaffande. Herr
Hammarlund talade även i det sammanhanget örn de fattiga, barnrika familjerna,
som drabbades så utomordentligt hårt utav omsättningsskatten, och jag
kände själv en sträng vibrera i mitt hjärta, när han vidrörde detta ämne, men
vid närmare eftersinnande fann jag, att de fattiga barnrika familjerna sannerligen
icke skulle få någon glädje av att befrias från omsättningsskatten, örn de
samtidigt skulle mista livsmcdelsrabatterna. En familj behöver icke vara så
värst stor och den behöver icke ha en alltför stor inkomst för att den skulle
förlora på eller åtminstone icke vinna på, att omsättningsskatten avskaffades
men i stället livsmedelsrabatterna borttoges. Herr Hammarlund måste sålunda,
örn han vill skydda de barnrika familjerna, gå med på att samtidigt som
omsättningsskatten avskaffas livsmedelsrabatterna bibehållas. Därmed bortfaller
ett av de skäl, som anförts till stöd för kravet på en utredning.

Det skulle kanske vara möjligt att orda mycket mera örn den här föreliggande
frågan. Den har naturligtvis en stor ekonomisk räckvidd. Jag skall emellertid
icke fortsätta längre utan inskränka mig till att sammanfattningsvis uttala,
att man av statsfinansiella skäl måste bibehålla omsättningsskatten, även
örn man ur principiella, rent beskattningspolitiska synpunkter ogillar densamma,
samt att de skäl, som anförts till stöd för kravet på en utredning, icke
kunna anses bärande.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall till bevillningsutskottets hemställan.

Herr Hammarlund: Herr förste vice talman! Herr Hagberg riktade kritik
mot bondeförbundets representanter i bevillningsutskottet, därför att vi icke
hade gått på samma linje som tidigare. I dessa dagar har man talat örn att
det uppstått sprickor i de olika politiska partierna. Vi ha ju läst örn sprickan
i det socialdemokratiska partiet och örn sprickan i högerpartiet, och nu kan
herr Hagberg vittna om, att det även finns en spricka i bondeförbundet. Men
jag vill meddela herr Hagberg, att den spricka, som eventuellt funnits i bondeförbundet,
just bär blivit tätad. Det- har nämligen berättats mig från första
kammaren, att herr De Geer röstat för bifall till undertecknads motion..

Sedan frågar herr Hagberg: var skola herrarna taga de 300 miljonerna
ifrån? Han anmärkte på att man icke lämnat några anvisningar på de besparingar,
som kunde göras. Det är väl icke vanligt, att motionärer, som väcka
förslag örn skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om utredning, peka på alla
detaljer. Utredningen får väl visa, vilka besparingar som kunna göras. Han
har som sagt anmärkt på att man icke lämnat några anvisningar, varifrån
pengarna skulle tagas. Jag försökte dock, så gott jag kunde, att i mitt anförande
lämna sådana anvisningar. För övrigt så står det ju att läsa därom i
min motion.

Det är ju beklagligt, att denna motion i bevillningsutskottet liksom blivit
delad i två avdelningar, så att den ena delen av motionenbehandlas i dag och
den andra först senare. Herr Hagberg förmenade att motionen tillkommit som
ett resultat av vissa valpolitiska spekulationer från min sida. I mitt anförande
försökte jag, så gott jag kunde, klargöra, att sådana spekulationer varit
mig främmande, och att jag redan år 1940 givit uttryck åt samma uppfattning,
som nu framkommit i motionen. Jag kör i de gamla hjulspår, som jag begagnat
i alla tider.

Herr Hagberg nämnde någonting örn slöseri och citerade en hel del, som
stått att läsa i en cirkulärledare i högerns tidningar. Jag tror, att denna cirkulärledare
även stått i Skånska Aftonbladet. I (Ion talade man icke om hela

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Motioner örn avskaffande av den allmänna omsättning sskatten. (Forts.)
sanningen. Man talade om att bondeförbundet motionerat om ett avskaffande
av den allmänna omsättningsskatten, men nämnde ingenting örn att bondeförbundet
icke ville taga bort denna skatt utan att sätta någonting annat i stället
för de 300 miljoner kronor, som omsättningsskatten beräknas inbringa. Jag
framhöll i mitt anförande, att jag trodde, att man genom en ändring av bestämmelserna
örn ortsavdrag fuller väl skulle kunna taga igen de 300 miljonerna,
och att saken borde utredas. Beträffande rabatterna så tycker jag för
min personliga del, att det är inkonsekvent att först fördyra en vara genom
att lägga på omsättningsskatt och sedan man väl fördyrat varan förbilliga den
genom att bevilja rabatter. Jag tycker det är en ganska märkvärdig politik.

Herr Falk: Herr talman! När jag åhörde herr Hammarlunds båda anföranden,
kom jag att tänka på det gamla ordstävet: Gud bevare oss för våra vänner,
våra ovänner klara vi alltid. Herr Hammarlund gör gällande, att motionen
tillkommit för att hjälpa de fattiga och barnrika familjerna i samhället. Dessa
tryckas för hårt av omsättningsskatten, och därför bör denna skatt bort. På
tal örn varifrån man skall taga den väldiga summa, som skulle behöva uppbringas,
därest omsättningsskatten avskaffades, säger han utan att rodna på
s. 11 i sin motion, att vi kunna göra besparingar genom att slopa de utgifter,
som utgå för att motverka omsättningsskattens sociala skadeverkningar. Det
vill med andra ord säga, att vi skola upphöra med att giva livsmedelsrabatter
åt fattiga barnrika familjer. Han säger vidare, att det skulle inflyta väldiga
belopp, örn vi ändrade bestämmelserna angående dyortsgrupperingen, så att
ortsavdragen bleve lika stora på alla orter, och örn bankningen avskaffades.
De människor, som herr Hammarlund påstår sig i främsta rummet vilja bereda
lättnad genom omsättningsskattens avskaffande, skulle således ingenting tjäna
på reformens genomförande. En lantarbetare med två barn och 2 400
kronor i inkomst skulle förlora sina livsmedelsrabatter, som nu uppgå till
något över 160 kronor. Han skulle vidare få en beskattningsbar inkomst på
omkring 400 kronor mer än han för närvarande har. Jag tror, att de fattiga
i landet skulle betacka sig för att omsättningsskatten avskaffades på sådana
villkor, som herr Hammarlund rekommenderat. Jag har icke kunnat underlåta
att påpeka denna dubbelsidiga inställning till frågan och ber att få yrka
bifall till bevillningsutskottets förslag.

Herr Hagberg i Malmö erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag undrar, örn ej herr Hammarlund lagt in mera i mitt
anförande än vad jag sade. Jag har icke talat örn någon spricka i bondeförbundet.
Jag har endast konstaterat, att det från bondeförbundets sida var olika
uppfattningar i fråga örn denna motion. Det var tre olika ståndpunkter: en
i motionen, en i herr Hammarlunds reservation och en, representerad av herr
De Geer, som reserverat sig blankt. Herr Hammarlund meddelade, att herr
De Geer i första kammaren röstat för herr Hammarlunds reservation. Då är
det bara två uppfattningar kvar. Örn herrarna kunna träffas och resonera om
saken, så kanske ni kunna enas; det har jag ingenting emot.

Vidare meddelade herr Hammarlund, att man får icke begära detaljanvisningar
från den, som begär en utredning. Ja, herr Hammarlund, men detta är
ingen utredning vilken som helst: det gäller 300 miljoner kronor. Då får man
i alla fall lämna riksdagen och finansministern någon liten antydan örn, hur
man menar, att man skall gå till väga för att få dessa pengar.

Så hade herr Hammarlund något tal örn att man i någon cirkulärledare i
högerpressen fört en viss sparsamhetstalan, som han återfann i mitt anförande.
Detta är alldeles oriktigt. Mitt anförande i den delen bestod i citat ur de

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
bondeförbundsmotioner, som väckts 1940 och som refererats i motionen på
s. 11. I dessa motioner framfördes önskemål örn att de som bure ansvaret
»med hårda händer» grepe sig an med en verklig nedskärning av statsutgifterna.
Jag har icke hittat på detta; det får stå för bondeförbundsmotionärernas
egen räkning.

I övrigt vill jag säga, att efter herr Falks anförande har jag kanske icke
mycket mera att tillägga. Jag måste, tyvärr, herr Hammarlund, vidhålla min
uppfattning, att jag icke kan komma ifrån den meningen, att det icke uteslutande
var sakliga överväganden, som lågo bakom denna framställning från
vissa bondeförbundsledamöters sida.

Härefter yttrade:

Herr Nilsson i Kristinehamn: Herr talman! Det är valår i år, och det är i
sin ordning, att omsättningsskatten ägnas så stor uppmärksamhet som här
visas. Man får det intrycket, att den argumentering, som riktas mot omsättningsskatten,
är särskilt lämpad att framföra i valpropagandan. Örn man
nämligen vill söka göra litet rättvisa åt de anordningar, som vidtagits i samband
med omsättningsskatten, kan man icke komma ifrån det förhållandet, att
här svartmålas verkningarna av denna skatt på ett sätt, som icke är särskilt
tilltalande, i varje fall icke när det sker i riksdagen. Vid upprepade tillfällen
har exempelvis herr Senander framträtt här i kammaren och målat verkningarna
av denna skatt och även vid några tillfällen använt sig av siffror för
att belysa sin uppfattning, siffror som emellertid senare visat sig Amra fullständigt
felaktiga och icke användbara i detta sammanhang. Jag tror, att
det var förra året eller året förut som herr Senander gjorde gällande, att en
familj med sju barn skulle betala 230 kronor örn. året i omsättningsskatt. Det
påvisades av en talare då, att detta skulle vara fallet endast under förutsättning,
att familjen hade bortåt 8 000 kronor i inkomst. Nu har emellertid genom
den utredning om skattetrycket, som publicerats i årets statsAmrksproposition,
man fått ett siffermaterial örn verkningarna av omsättningsskatten. Har
man detta siffermaterial för ögonen, kan man icke frigöra sig från den bestämda
känslan, att den stormande agitation, som föres örn de sociala verkningarna
av omsättningsskatten, är visserligen icke helt och hållet obefogad
men dock i mycket hög grad överdriven. I professor Lindahls utredning visas
det, att omsättningsskatten trycker allra tyngst i inkomstskikten vid ungefär
4 000 kronor: där uppgår omsättningsskatten till 2,6 procent av inkomsten.
Professor Lindahl beräknar, att en inkomsttagare med 4 000 kronor i runt tal
betalar 105 kronor i omsättningsskatt.

I varje fall är det, örn man tittar på professor Lindahls siffror, icke omsättningsskatten,
som i särskilt hög grad bidrager till att procentsiffran för
de indirekta skatterna har stigit så pass högt som fallet varit under kriget.
Kommunisterna anföra sålunda någonstädes i motionen, att under det att de
direkta skatterna stegrats med ungefär 150 procent ha de indirekta stegrats
nied 180 procent. Det är emellertid icke omsättningsskatten som det- beror på:
den spelar en ganska liten roll. Vad som spelar den största rollen är skatterna
på sprit och tobak och även nöjesskatten. Professor Lindahl visar upp, att
dessa sistnämnda skatter, sprit- och tobaksskatterna samt nöjesskatten, för en
inkomsttagare med 4 000 kronor representera 7,5 procent mot omsättningsskattens
2,0 procent.

Örn man sedan tar hänsyn till vad tidigare anförts, nämligen att livsmedelsrabatteringarna,
när dessa tillkommo, direkt motiverades med bland annat, att
syftet var att motverka de sociala skadeverkningarna av omsättningsskatten,

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättning sskatten. (Forts.)
dä måste man få en helt annan bild av dessa skadeverkningars verkliga betydelse.
Jag tror alltså ej, att det är riktigt, att dessa verkningar äro sådana,
att det finnes anledning att just nu, när situationen icke är ett uns annorlunda
än 1940, kräva avskaffande av omsättningsskatten. I själva verket skulle
det, örn man nu ginge in för ett sådant avskaffande, betyda, ratt riksdagen
medgåve, att denna skatt hela tiden kunnat undvaras, eftersom det finansiella
läget, såvitt en lekman kan förstå, icke på något sätt ändrat sig, i varje fall
icke i den utsträckning, latt det motiverade ett upphävande av skatten.

Nu säga herr Senander och kommunisterna i sin motion, att man kan taga
en engångsskatt på förmögenhet och därmed skaffa de medel, som man avhänder.
sig genom att slopa omsättningsskatten. Herr Senander har angivit,
att enligt hans förmenande skulle en engångsskatt inbringa 2 miljarder. Det
skulle onekligen räcka några år till omsättningsskattens ersättande. Men vi
erinra oss allesammans, att i varje sammanhang, när frågan örn en sådan förmögenhetsskatt
varit på tal, har man alltid tänkt sig dessa medels användande
till minskning av den skuldbörda, som vi ådragit oss under kriget, och till nedbringande
av räntekostnaderna för denna skuldbörda. Att beskatta förmögenheterna
med en engångsskatt och konsumera dessa inflytande medel genom
att taga bort andra skatter, som äro avsedda att direkt fylla dagens skattebehov,
förefaller ganska orimligt. Därtill kan jag icke underlåta att påpeka,
att herr Senander, såvitt jag känner till, är den ende, som hittills yrkat, att
man med en sådan engångsskatt skall gå så långt ner som till förmögenheter
på 20 000 kronor. Visserligen utgår utredningsmannen från någon liknande
summa i sin promemoria, men här i riksdagen har icke från något håll föreslagits,
att man skall lägga förmögenhetsskatt även på så låga belopp som
20 000 kronor. Det innebär, att ett gammalt par, som under ett mödosamt liv
släpat ihop 20 000 kronor och dragit sig tillbaka och söker försörja sig på
ränteavkastningen, 500—600 kronor, skall få denna förmögenhet reducerad.
Jag undrar, om det icke socialt sett är ett skattearrangemang, som är minst
lika osympatiskt som denna historia med omsättningsskatten. Jag uttalar
mig naturligtvis icke örn förmögenhetsskatten i allmänhet på detta sätt utan
endast i fråga örn tanken att gå så långt ner vid en sådan beskattning som
till de minsta förmögenheterna.

Det återstår, därest vi skola slopa den allmänna omsättningsskatten, ingenting
annat än att taga ut den, därest det går, i direkta skatter. Örn jag tar
fyratusenkronorsmannen igen, visar professor Lindahl, att han har att betala
105 kronor i allmän omsättningsskatt, 60 kronor i statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt och 53 kronor i värnskatt, alltså 113 kronor i direkta skatter.
Jag är övertygad, att mannen skulle känna sig ganska ledsen, örn man
från den allmänna omsättningsskatten1 till de direkta skatterna överförde en
del av vad hail på ett smidigt och bekvämt sätt betalat i form av omsättningsskatt.
För övrigt skola vi komma ihåg, att även i de minsta inkomstskikten
tynga numera statsskatterna tungt och äro verkligen svåra att betala. Man
kan icke komma ifrån, att även i fråga örn de direkta skatterna, all progressivitet
till trots, är det de små inkomsttagarna, som få betala de största pengarna.
Professor Lindahl visar, att inkomsttagare mellan 600 och 5 000 kronor
utgjorde 1942 icke mindre än 89 procent av antalet taxerade i landet, och
dessa 89 procent representerade icke mindre än 65 procent av skatteunderlaget.

Icke minst genom utvecklingen under krisen har antalet sådana, som tidigare
av olika skäl kommit undan direkta skatter, krympt samman oerhört. Bland
dessa nytillkomna skattedragare befinner sig folk, som har oerhörda svårigheter
att betala de direkta skatterna.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)

Jag kan för min del gott instämma i herr Sundströms i Skövde resonemang
beträffande omsättningsskatten. Det finnes så mycket som måste göras på det
sociala området och kostar pengar. Skall man välja mellan att göra detta och
taga ut även en osympatisk skatt, väljer även jag den osympatiska skatteformen.
För mig och oss socialdemokrater i allmänhet är det nämligen icke
någon särskild hjärteangelägenhet att minska skatterna, ty vi äro överens örn
allesammans, att den enda förutsättningen för att staten skall kunna utöva
någon social verksamhet är att staten skaffar sig inkomster. Det väsentliga
är ej örn skatterna äro hårda utan det väsentliga är, örn medborgarna verkligen
få valuta för sina skattemedel. Därför tror jag, att vi lika gärna först som
sist kunna göra klart för oss, att allt tal örn att avskaffa den allmänna omsättningsskatten
under de närmaste åren säkert får skrinläggas.

Det är ganska obegripligt, att kommunisterna, som alltid befinna sig i
främsta ledet, när det gäller att peka på nya möjligheter, som staten bör använda
för att komma medborgarna till hjälp, äro så ivriga att avhända staten
dess inkomstmöjligheter i detta fall.

Vi gå mot en efterkrigsperiod, som vi icke veta något om. Redan har arbetslösheten
börjat dyka upp. Jag är övertygad örn att den kommer att ställa oss
inför ganska starka påfrestningar, där vi behöva tillgripa varje medel för att
fullgöra samhällets reglerande och hjälpande verksamhet. Kommunisterna ha
ju nu anmält, att de i åtskilliga avseenden ha för avsikt att driva en annan politik
än som tidigare varit fallet gentemot socialdemokraterna. Där skola vederbörande
uppträda välvilligt pådrivande, tror jag det hette. Det är mycket tacknämligt,
att man intagit denna sakliga attityd. Men det finnes ali anledning
för oss att i denna situation fråga: Vart är det egentligen herrarna tänka driva
oss? Vi låta naturligtvis icke driva oss vart som helst. Det är tydligt, att det
skulle vara ganska äventyrligt, örn vi skulle låta kommunisterna som pådrivare
utöva särskilt starkt tryck, då det gäller ståndpunktstagandet till frågan örn
biand annat skatterna.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! När jag hörde herr Hammarlunds skildring
från de gamla klang- och jubeldagarna var det som att se en film rullas
upp, hur vi hade det för tjugu år sedan här i kammaren. Det var i och för sig
intressant.

Men herr Hammarlund glömde att komplettera bilden med att säga, att han
ingalunda tillhörde den sida, som kämpade mot de indirekta skatterna såsom
han gör i dag. Jag misstänker allvarligt, att när herr Hammarlund får avskaffa
den femprocentiga allmänna omsättningsskatten har han ingenting emot
att på en eller annan särskild vara lägga en skatt på 50—60 procent, exempelvis,
som vi talat örn många gånger, på sockret. Jag misstänker sålunda, att
del icke på något sätt är någon principiell inställning för de direkta skatterna
under alla förhållanden och mot de indirekta, som har bestämt herr Hammarlunds
ståndpunkt i detta avseende.

För min personliga del tillät jag mig, när jag första gången talade örn omsättningsskatten,
då vi införde den, uttala den förhoppningen, att den skulle
den gången, då vi kunde gå till en avveckling av skatter, vara den första skatt,
som skulle försvinna. Jag har trots alla de olika synpunkter, som i dagens
debatt lagts på detta spörsmål, icke ansett, att det förebragts en argumentation,
som kan komma mig att lämna denna uppfattning. Det är möjligt -— nian
skall aldrig säga aldrig, ty det är alltid farligt — att vi kunna komma i en
sådan situation. Men såvit.t jag kan se och såvitt jag kunnat förstå den argumentation,
som här drivits, är den ej av den karaktären, att den skulle, därest

Andra kammarens protokoll Nr 7. 4.

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
det vore möjligt i detta nu eller bleve möjligt under den närmaste framtiden,
hindra mig att medverka till den allmänna omsättningsskattens borttagande.
Jag skulle göra det så mycket hellre som jag redan när denna skatt infördes
uttalade, att vi skulle kunna komma i ett läge, där det gällde att överväga,
vilket som i detta fall är fördelaktigast: statens intresse att få dessa 300 miljoner
kronor eller det svenska näringslivets intresse att få låta produktionsapparaten
svälla ut så att man kunde köpa varor för 300 miljoner kronor mera.
Det blir ett bedömande i det läget, vilket som är det riktiga. Det är mycket
möjligt, att vi den gången kunna komma på en tämligen enhetlig linje. Men i
dagens situation förefaller det mig, som örn det ej funnes någon som helst anledning
att skriva till Kungl. Maj :t örn dessa ting. Vi skrevo i fjol och begärde
en undersökning örn den allmänna dyrortsgrupperingen. Vi skrevo och begärde
en undersökning örn skattegrupperingen. I den debatten uttalade jag, att även
örn jag icke helt kunde ansluta mig till den mening, som då förfäktades av
bondeförbundet, att man kunde gå till en enda dyrorts- och skattegrupp, var
jag icke blind för att man säkerligen skulle kunna avsevärt skära ner antalet
dyrortsgrupper och säkerligen också antalet skattegrupper.

Jag har den bestämda känslan att man i fråga örn skattegrupperna säkert
skulle kunna nöja sig med tre i stället för de nuvarande. Men jag skulle i det
fallet vilja helt instämma med herr Hammarlund när han säger: Vore det inte
skäl att vi, innan vi ge något omdöme i dessa saker, avvakta det resultat, vartill
utredningen kan komma? Herr Hammarlund menade sin utredning här,
jag menar den utredning som riksdagen begärde i fjol och vilken nu pågår
och örn vars resultat vi så småningom skola få meddelande från Kungl. Majit.

Jag fruktar att den enkla metoden att resonera så, att vi kunna söka ersättningen
där motionärerna velat söka den, kan medföra en besvikelse större
än någon av oss anar, och jag skulle vilja uttala en liten varning till herr Senander
för att utan vidare anamma den ståndpunkten, med påföljd att han
en vacker dag nödgas säga att han inte kan vidbliva densamma. Den nuvarande
beskattningen gjordes ju på sin tid med en viss elasticitet. Varför fingo
vi en särskild skatt som heter värnskatt? Jo, därför att örn vi i stället tagit ut
skatten på den vanliga inkomstskatten skulle, på grund av att elasticiteten inte
höll, en stor del av dessa bördor ha kommit att bäras av det lägre inkomstskiktet
i samhället.

Förutsättningen för att vi överhuvud taget skulle kunna genomföra en
sådan anordning det här är fråga örn förefaller mig således vara en allmän
omprövning rörande det system för den direkta beskattningen vi för närvarande
ha. Skulle vi gå herr Senander väg när det gäller att ta ut skatten utan
att resultatet skulle bli, att vi måste gå så långt ned i inkomstgrupperna att
detta drabbar inkomstklasser, som vi inte vilja skola drabbas, då är det nödvändigt
att bygga örn alla de principer, på vilka det direkta beskattningssystemet
vilar.

Jag kan utan betänkande, utan ett ögonblicks tvekan ansluta mig till herr
Senanders uppfattning, att förmögenhetsägarna i landet icke ha såsom inkomsttagarna
burit sin del av bördan. Riksdagen har sagt sin mening i den
saken, och att ännu ingenting har gjorts på denna punkt beror väl närmast på
att det har förefunnits vissa svårigheter att finna formerna för en sådan åtgärd.
Jag kan emellertid för herr Senander bestämt förklara, att jag för min
del alltjämt vidbliver riksdagsuttalandet örn att förmögenhetsägarna skola bidra
på annat sätt än de för närvarande göra med att bära de bördor som andra
ha fått bära under krigstiden. Jag hoppas att den frågan så småningom skall
komma upp till riksdagens behandling och att det då skall vara möjligt att
finna vägar, som åtminstone kunna ena så många som möjligt av oss och åstad -

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
komma ett resultat. Men jag tror inte etet är möjligt att finna lösningen på det
sätt man nu vill föreslå när det gäller den allmänna omsättningsskatten, alltså
genom att gå någondera av de vägar, som här rekommenderats av herr Hammarlund
och av herr Senander. Jag uttalar ett bestämt varningens ord till herr
Senander för att i det fallet komma i alltför nära släktskap med den mening
som herr Hammarlund representerar. Jag tror att de personer herr Senander
företräder skulle vara de som i så fall fortast finge känna trycket av det resultat
som åstadkommes.

Herr Pettersson i Norregård: Herr talman! Ett avskaffande av omsättningsskatten
genom bl. a. ändring av skattegrupperingen skulle drabba en lantarbetare
med två barn mycket hårt, sade herr Falk; jag tror han nämnde att det
skulle gälla omkring 250 kr. Jag kail inte förstå den invändningen, ty det
förslag till skatteutjämning som från vårt håll utarbetats innebär att det skulle
bli likartad skattegruppering över hela landet. Och åtminstone har inte jag
mig bekant att lantarbetarna bo på de s. k. högre dyrorterna, utan de äro i allmänhet
bosatta på de lägre dyrorterna, varför en sådan skatteutjämning inte
skulle kunna drabba dem så hårt som herr Falk gör gällande, utan tvärtom
till deras fördel.

Jag är inte alls förvånad över att t. ex. herr Hagberg i Malmö har den inställning
han har och försvarar omsättningsskattens bibehållande. Men när
man nu hör uppfattningen på socialdemokratiskt håll, där man tidigare haft
en annan uppfattning angående de indirekta skatterna, blir man däremot något
förvånad. Deras inställning har t. o. m. hårdnat till så att det nästan låter som
örn de menade, att omsättningsskatten skulle bibehållas mycket länge, trots
att de deklarerade när den genomfördes att den inte skulle bli långvarig utan
avvecklas så fort som möjligt. Beträffande det uttalande som gjordes av herr
Hagberg i Malmö, att det skulle vara politiska synpunkter som gjort att man
lagt fram denna motion från bondeförbundshåll, får jag genmäla, att vår
ståndpunkt lia vi haft ända sedan omsättningsskatten genomfördes. Vi gingo
då enhälligt emot denna beskattningsform, vi ansågo att de indirekta skatterna
verkade på ett oriktigt sätt och inte togo hänsyn till skatteförmågan.

När herr Nilsson i Kristinehamn redogör för socialdemokraternas ståndpunkt
säger han bestämt ifrån att han föredrar denna väg framför den direkta
beskattningen. Det är klart att psykologiskt sett är det bättre med en sådan
här bakväg, där inte skattebetalarna själva kunna avgöra, hur mycket de äro
beskattade. Men den direkta skatten har den fördelen att skattebetalaren kan
på debetsedeln se, att så och så mycket erlägger han i skatt. Det är en rejäl
ståndpunkt, anser jag, att statsverket lägger på skatten och skattebetalaren
vet vad han betalar. Herr Nilsson i Kristinehamn säger vidare att det inte
alls är angeläget för socialdemokraterna att sänka skatten, utan de ha en
annan åsikt i det fallet. Detta är ju beklagligt örn man tänker sig framåt i
tiden, ty då blir det väl ett fortsättande uppåt i stället för att man möjligen
skulle kunna tänka sig ett försök att sänka skatterna.

Jag begärde ordet för att säga att den ståndpunkt som intagits härvidlag
ifrån bondeförbundets sida inte är någon ny ståndpunkt. Vi lia haft den hela
tiden och jag tror att den i längden är riktig och har den stora massan bakom
sig. Ty en skatt bör vara så upplagd att skattebetalaren verkligen vet vad han
betalar — det är en mycket viktig princip. Omsättningsskatten förblir dock
en skatt, som tas ut bakvägen så att säga och den belastar även dem som inte
ha tillräcklig skal tebetalningsförmåga, en förmåga som man inte beräknat i
förväg.

Herr talman! Jag yrkar bifall till herr Hammarlunds reservation.

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)

Herr Pettersson i Dahl: Jag har, herr talman, inte mycket att tillägga i
denna debatt, men kan knappast underlåta att göra ett par reflexioner. Man
blir nog litet förvånad över den stora iver, varmed denna omsättningsskatt försvaras
ifrån olika håll, inte minst då ifrån socialdemokraterna. Jag begärde
emellertid inte ordet för att säga detta utan det var med anledning av de frågor
som ställts mot varandra här: Vilket vill man helst slopa, livsmedelsrabatterna
eller omsättningsskatten?

Herr Nilsson i Kristinehamn har mycket riktigt citerat finansministern då
han säger att livsmedelsrabatterna äro tillkomna för att ta bort omsättningsskattens
sociala skadeverkningar, vilket naturligtvis är rätt. Men så frågar
herr Falk: Vilket vill man helst slopa, livsmedelsrabatterna, som ge den
fattige arbetaren en direkt behållning på 160 kronor ■—■ alltså beräknat för ett
normalhushåll örn man, hustru och två barn — eller omsättningsskatten? Då
föreställer man sig att denna normalfamilj tar ut allt av tilldelning i fråga
örn livsmedel, i annat fall bli siffrorna inte riktiga. Hur mycket varor köper
då ett normalhushåll och hur mycket betalar samma hushåll i omsättningsskatt? Den

senaste utredningen på detta område är väl den som utgivits av Lindahl
och Lemne, som ställt upp budgeten för en industriarbetare i stad sålunda:
livsmedel 1 890 kr. (en del här skattefria), bränsle och tyse 178 kr., bostad
515 kr., beklädnad 780 kr., övriga utgifter 1190 kr. och skatter 311 kr. Av dessa
poster äro givetvis bostad och skatter inte alls belagda med omsättningsskatt.
Drar man från denna budget de utgiftsposter, på vilka omsättningsskatt inte
kan uttagas, får man ca 4 000 kr. Och 5 % på 4 000 är 200 kr. Alltså kan man
inte komma till annat resultat än att detta normalhushåll på det viset skulle
förlora på bytet. Jag vill lia sagt detta för att inte kammaren skall ha den
absoluta förvissningen, att den fattige skulle tjäna så förfärligt mycket på
detta byte, utan det kan i stället råka hända att han förlorar på det. Naturligtvis
finns det en del detaljer som man inte kan ange i en budget och som inte
äro säkra. Jag erkänner gärna att en budget kan slå fel, det är inte tu tal örn
annat, men det slår givetvis också fel då man söker beräkna de minskade utgifter
som livsmedelsrabatterna kunna föranleda.

I fråga örn vad bondeförbundets inställning till dessa livsmedelsrabatter innebär
och inneburit vid olika tillfällen vill jag endast säga, att vi ha inte
reagerat emot livsmedelsrabatterna i och för sig för de mindre inkomsttagarna,
men vi bruka vanligtvis ha reservation som förordar sänkning av det inkomstbelopp,
som skall medge rätt till dessa rabatter, och däri ligger en väsentlig
skillnad. Vi skola komma ihåg att på grund av dyrortsgrupperingen kan en
familj ha en ganska god inkomst och i alla fall få livsmedelsrabatt.

Herr Hallsson i Skediga: Herr talman! När jag för något år sedan hade
ett meningsutbyte med herr Hagberg i Malmö just örn denna omsättningsskatt
hade jag motionerat i syfte att denna skatt skulle få andra verkningar än den
nu har. Liksom då vill jag även nu framhålla att örn jag t. ex. byter ut min
traktor mot en annan, får jag betala omsättningsskatt på hela det värde den
traktor har som jag byter till mig. Och den som köper min utbytta traktor
då den ånyo säljes av firman, den köparen får också betala omsättningsskatt.

Vid den debatt i frågan vi då hade var också herr Hagberg i Malmö mycket
ivrig anhängare av det nu gällande systemet. Örn vi emellertid tänka på
industrien, behöver den inte betala omsättningsskatt, när den -vid något tillfälle
behöver köpa en traktor. Men örn en familj behöver köpa en symaskin skall
omsättningsskatt betalas. Örn en stor industri, köper hundratals symaskiner, är
den som sagt befriad från omsättningsskatt. År det då, herr Hagberg i Malmö,

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
något att förundra sig över, att vi på landsbygden anse att en utredning om
denna skatt, om dess vara eller icke vara, är av behovet påkallad? Man säger
att det kommer in 300 miljoner kronor i omsättningsskatt. Jag är säker på att
det skulle bli åtskilliga hundratal miljoner mera, örn också industrien fick betala
omsättningsskatt på de maskiner den köper.

Jag kan inte fatta varför de som planerade denna skatt skulle gynna industrien
på ett särskilt sätt. Man vet ju att industrien köper maskiner som
kosta hundratusentals kronor och att industrien just nu, då den har gott örn
pengar, skaffar sig nya maskiner, och det är ju ett gott sätt att försöka dra
sig undan skatten. På landsbygden ha vi alltid reagerat emot denna orättvisa
då det gäller omsättningsskatten, särskilt mot den dubbelbeskattning som
uppstår då vi byta bort maskiner.

Jag skulle vilja säga en sak till herr Falk, som gjorde en mycket skarp anmärkning
mot herr Hammarlund. Från vår sida ha vi lika skarpt riktat oss
emot systemet med s. k. högsta dyrorter, som inte äro några egentliga dyrorter.
Där får man först och främst högre löner och dessutom större skatteavdrag.
Var säker örn att det är åtskilliga miljoner kronor, som dras ifrån statskassan
på det sättet. Denna orättvisa har alltid upprört landsbygdens folk.
Såväl med omsättningsskatten som med skatteavdragen gynnar man industrien
i vissa fall och dyrorterna i andra, och ni skola inte förvåna er över att vi ha
reagerat emot detta.

Nu har det varslats örn att denna skatt skulle komma att uttagas länge
ännu. De sociala förhållandena kräva att statsmakterna vidta en hel del åtgärder,
och då måste skatten bibehållas, säger man. Jag skulle vilja rikta en
vädjan till dem som tala örn denna skatts behållande att den blir i så fall
lika åt alla håll. Jag skall inte rösta emot åtgärder som vidtagas av sociala
skäl till förmån för de människor, som ha det sämst i vårt land, det är långt
ifrån min inställning. Men skola vi bibehålla skatten, skola vi ta ut den -vid
all omsättning, vid alla inköp av maskiner, såväl vid sådana som göras av en
industri som i fråga örn dem som göras av alla andra, och skatten skall beräknas
lika. Det går inte att få landsbygdens folk att godkänna ett system, som
behandlar en grupp i samhället på ena sättet och en annan grupp på det andra.

Herr Falk: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av herr Petterssons
i Norregård yttrande. Herr Pettersson sade att lantarbetarna skulle enbart
tjäna på ett avskaffande av dyrortsgrupperingen. Men vi diskuterade inte dyrortsgrupperingen
i detta sammanhang, herr Pettersson, utan vi diskuterade
den motion som föreligger, nr 65 i första kammaren. Och där säges att man
skall skaffa pengar på bl. a. det sättet, att man slopar de bevillningsfria
skatteavdragen och gör alla skatteavdrag lika som i ortsgrupp I. Till ortsgrupp
I höra de allra flesta lantarbetare — det finns inte 2 % lantarbetare på
en högre dyrort. Örn man slopar de bevillningsfria avdragen och framför allt
slopar den s. k. bankningen, som för de mindre inkomsttagarna betyder så
oerhört mycket i skattehänseende, få alltså alla dessa lantarbetare en väsentligt
ökad beskattningsbar inkomst. Dotia går inte att komma ifrån.

Till herr Pettersson i Dahl vill jag säga att jag talade inte örn »normalfamiljer»
utan örn lantarbetarfamiljer med två barn och en inkomst på 2 400 kr. och
den kan inte jämföras med cn normalfamilj med 4 000 kronors inkomst. Det var
lantarbetarfamiljerna jag talade om och de ha med nuvarande system en direkt
livsmedelsrabatt på över 160 kr. Örn vi skulle slopa livsmedelsrabatterna få
de givetvis en minskad inkomst. Den utgift de ha i form av omsättningsskatt
blir inte uppvägd, ty det iir inte så som herr Pettersson i Dahl tror, att alla
varor äro belagda med omsättningsskatt. Yi hörde nyss av herr Nilsson i

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
Kristinehamn att omsättningsskatten för ett normalhushåll går till 2,5 %, och
då går omsättningsskatten för 4 000-kronorsfamiljen inte till mer än 105 kr.
Så förhåller det sig med den saken. Omsättningsskatten drabbar inte de fattiga
på långt när så hårt som i motionen och som i anföranden här har gjorts
gällande, ty dels äro en del varor undantagna och dels motverka rabatterna de
sociala skadeverkningarna.

Det framgick av det senaste anförandet här att det inte så mycket är missförhållanden
av något slag som föranlett motionen. Den senaste talaren sade
nämligen rent ut att härvidlag har industrien en betydligt bättre ställning än
jordbruket. Men det är ju en helt annan fråga vi då diskutera. Är det så att
jordbruket genom omsättningsskatten blir för hårt tyngt, yrka då på slopande
av omsättningsskatten för vissa slag av produkter. Men det går väl i rimlighetens
namn inte att yrka avskaffande av denna stora inkomstpost och som
en utväg för täckande av de minskade inkomsterna rekommendera pålagor för
de fattiga. Det kan jag aldrig vara med örn.

Herr Pettersson i Norregård erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Herr Falk bemötte mig med att säga, att vi nu icke
diskutera dyrortsgrupperingen. Jag talade om skattegrupperingen, men sedan
kom herr Falk själv in på frågan örn dyrortsgrupperingen. Det har aldrig
ifrågasatts att i detta sammanhang taga bort familje- och barnbidragen. I
annat sammanhang har man talat örn att särskilda barnbidrag skola utgå i
stället för nuvarande familjeavdragen. Men det är en annan fråga. På detta
kunna inte lantarbetarna förlora. Herr Falk påstod, att jag sagt, att lantarbetarna
skulle tjäna därpå. Det har jag sagt, och jag tror ej heller att lantarbetarna
skulle förlora på att ändra skattegrupperingen, som jag säde.

Härpå yttrade

Herr Sellander: Herr talman! Som vanligt när det gäller att göra någon
misshaglig för. det stora flertalet i riksdagen, har man också i denna debatt
sökt misstänkliggöra motionärernas avsikter. Herr Hagberg i Malmö vände
sig mot herr Hammarlund och menade, att det icke var sakliga överväganden,
som lågo till grund för motionen, utan vissa andra spekulationer. Herr Nilsson
i Kristinehamn uttalade sig mer öppet och oförtäckt och förklarade, att det
var valpropagandä och ingenting annat.

Hur vågar egentligen herr Nilsson i Kristinehamn kasta sten, när han själv
sitter i glashus? När socialdemokraterna inge sina motioner, vad är det då
fråga örn annat än örn valpropaganda åtminstone i den meningen att den skulle
verka så, att man kan bibehålla och till och med öka sitt inflytande bland
valmännen.

Beträffande kommunisternas förhållande till omsättningsskatten framhöll
jag redan i mitt första anförande, att vi hela tiden varit motståndare till denna
skatt och varje år, alltså inte bara, när det är fråga örn valår, motionerat örn
dess upphörande. Vi gå alltså fria från beskyllningen, att det från vår sida skulle
vara fråga örn speciell valpropaganda.

Jag blev åtskilligt förvånad, när herr Nilsson i Kristinehamn sökte göra
gällande att en skatt på förmögenheter över 20 000 kronor skulle medföra
sociala skadeverkningar av samma slag, som uppkommer av omsättningsskatten.
När han sedan anser att indirekta skatter äro förmånligare för de bredare folklagren
än direkta skatter, då kan faktiskt all diskussion i saken upphöra. Ty
det bör vara uppenbart för envar, att de indirekta skatterna drabba de små
inkomsttagarna hårdast, ty de erlägga denna skatt efter samma grunder som

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
de större inkomsttagarna. Någon som helst progression härvidlag för de större
inkomsttagarnas del förekommer ju inte. Den saken är så självklar, att man
inte ens behöver diskutera den.

Sedan vill jag säga några ord örn vårt ställningstagande till den reservation,
som är avgiven till utskottets utlåtande. Jag förklarade i mitt anförande,
att vi inte kunnat acceptera motiveringen och att vi endast instämt i klämmen
till reservationen. Det lia vi gjort därför att motiveringen innehåller sådana
ting, som vi icke kunna acceptera och som här ha påtalats av bland annat herr
Falk. Vi kunna icke acceptera en anordning, som, i vad det gäller bevillningsfria
avdrag, medför att Stockholms arbetare dras ner i dyrortsgrupp I. Vi
ha tänkt oss en annan väg, nämligen att man i stället skulle flytta upp landsbygdens
folk till en högre dyrortsgrupp. I varje fall ha vi ansett frågan böra
göras till föremål för utredning och därför ha vi accepterat reservationens kläm.
Vi ha vidare observerat, vad som också påtalats av herr Falk, nämligen att
man i motiveringen pekat på livsmedelsrabatterna på ett sätt, som vi icke kunnat
acceptera.

Till sist ett svar på den direkta fråga, som herr Nilsson i Kristinehamn
riktade till mig. Han utgick från ett uttryck, som fällts under ett diskussionsmöte,
nämligen att kommunisterna vilja uppträda som vänligt pådrivande
krafter gent emot socialdemokratien. Herr Nilsson frågar: Vart tänka ni kommunister
driva oss? Frågan är på sätt och vis litet lustig. Skall jag giva ett
svar på frågan, så skulle det väl vara det, att vi avse att söka driva socialdemokraterna
till att föra en självständig arbetarpolitik, vilket hittills icke
skett, en självständig arbetarpolitik, där ni äro oberoende av och icke ta hänsyn
till högern och storfinansen.

Herr Falk erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Till herr Pettersson i Norregård vill jag säga: Läs den förevarande motionen
nederst på s. 12 och överst på s. 13, så kan han komma underfund med
vad motionärerna egentligen syfta till. Jag vill också rekommendera klämmen
till läsning. Där yrkas, dels att den allmänna omsättningsskatten snarast måtte
avvecklas; dels att i samband härmed dyrortsgraderingen av de bevillningsfria
skatteavdragen skall avskaffas och skatteavdragen lika för alla utgå
med för ortsgrupp I nu gällande belopp. Flera besked behöva vi icke lämna
på den punkten.

Herr Petterssons i Dahl yttrande, att de fattiga ingalunda skulle förlora
något, faller på det enkla förhållandet, att man i statsverkspropositionen räknar
med en inkomst på omsättningsskatten av 300 miljoner kronor och med
utgifter på 368 miljoner kronor för livsmedel srabatter. Det vill med andra
ord säga, att omsättningsskattens hela belopp och litet till behöves till livsmedelsrabatter.
Slopar man omsättningsskatten innebär det sålunda en uppenbar
förlust på den kanten. Därtill kommer så den förlust, som skulle bli en
följd av bankningens avskaffande.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Olsson i Gävle, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Jag kanske gör herr Senander ledsen, när jag säger,
att jag gärna skulle vilja tro, att han inte yttrat sig så, som jag tolkade det.
Örn han nu läser klämmen riktigt, vad står det i den ? Jo, man vill ha en
utredning i anslutning till de båda bondcförbundsmotioncrna och yrkar avslag
å kommunistmotionen, som man ej vill skall föranleda någon riksda -

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
gens åtgärd. Detta betyder således, att den utredning, som skall sättas i
gång, skall ske på grundval av den motivering i motionerna, som herr Senander
ogillar.

Herr Nilsson i Kristinehamn erhöll likaledes på begäran ordet för kort
genmäle och anförde: Herr talman! Jag noterar med tacksamhet herr Senander
meddelande om vad som menades med att vi skulle föra en självständig
arbetarpolitik. Det vilja vi nog gärna vara med om, det kan jag försäkra
honom, men vi vilja icke låta oss drivas till att samtidigt beröva staten de
inkomstkällor, som staten kan ha, och som väl ändå utgör den nödvändiga
förutsättningen för att överhuvud taget någon politik, i vart fall någon självständig
sådan, skall kunna föras.

Jag har inte sagt, herr Senander, att en förmögenhetsskatt skulle medföra
sociala skadeverkningar av samma art, som omsättningsskatten medför,
utan jag har sagt, att örn man går så långt ned vid en förmögenhetsbeskattning,
som kommunisterna vilja, alltså till en beskattning av förmögenheter över
20 000 kronor, då måste det leda till sociala skadeverkningar för de människor,
som endast lia så litet kapital att vegetera sig fram på under sin ålderdom.
Kommunisterna, som ha förmånen att föra en självständig arbetarpolitik,
skulle betänka den saken, innan de ställa sådana yrkanden, som de här
ha gjort. Saken kommer ju från annat håll att tagas upp till behandling.

o Slutligen vill jag säga beträffande valpropagandan att vi icke äro fria från
sådan, men det är icke av propagandaskäl, som vi i dag försvara omsättningsskatten.
Det kan väl herr Senander hålla med om. I dag är det herr
Senander, som är ute som propagandist.

Vidare yttrade

Herr Liedberg: Herr talman! Det var närmast ett mycket kategoriskt påstående
från herr Olsson i Gävle, som föranledde mig att begära ordet. Han
solidariserade sig, örn jag fattade honom rätt, mycket kategoriskt med herr
Senander i den uppfattningen att förmögenhetsinnehavarna icke burit så stor
del av skattebördorna som de bort göra, jämfört med andra medborgargrupper.

Jag måste då först fråga: Var går gränsen? Herr Nilsson i Kristinehamn
var tydligen något tveksam örn vid vilken gräns det kunde vara legitimt att
inneha någon förmögenhet och när det var illegitimt. Ett belopp på 20 000
kronor ^var tydligen mycket väl unnat den, som lyckats spara ihop så mycket
under åren. Men vid vilket belopp förmögenheten övergår från att vara samtidigt
samhällsgagnelig och behaglig för individen i fråga och till att vara
samhällsskadlig och bli drabbad av herr Olssons i Gävle hårda domslut bär
icke framgått av diskussionen här. Örn man utgår ifrån att rättvis fördelning
av. bördorna icke skipats förrän förmögenheterna utplånats, då har herr
Olsson i Gävle rätt. Men det förefaller mig rimligt utgå från hur bördorna
procentuellt fördelats sedan utgångsläget, och då finns det väl ingen i denna
kammare, som icke har klart för sig, att den procentuella fördelningen av
bördorna vid skattefördelningen visar ganska stor progression efterhand som
inkomsterna och förmögenhetsinnehavet öka. Jag tycker domslutet var orättvist
med hänsyn till den lojalitet, som skattebetalarna, vilka burit bördorna i
landet, visat, och det vittnar om en föreställning, som knappast bör stå oemotsagd.
Den föreställningen nämligen, att det här skulle finnas ytterligare mycket
mera att pressa ut av dessa sköna citroner, som kallas för förmögenhetsinnehavare.
Man kan naturligtvis, som sagt, göra det, örn man skrider till en
absolut konfiskation.

Onsdagen den 23 februari 1944. Nr 7. 57

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)

När jag nu Ilar ordet, herr talman, vill jag knyta den reflexionen till den
motion, som herr Hammarlund avlämnat, att det var med stort intresse jag
hörde arn den väckelse, som för 40 år sedan grep herr Hammarlund. När han
nu motionerar och pläderar för den motionen, går han fortfarande, enligt hans
eget uttryck, i de gamla hjulspåren. Han är således emot indirekt beskattning,
i vilken form den än förekommer. Man frågar sig icke minst i egenskap
av jordbrukare, hur han skulle ställa sig örn det exempelvis skulle gälla —
det är visserligen icke en aktuell fråga — upprätthållandet av sockerbetsodlingen
genom indirekt skatt i en eller annan forin, genom tull, accis eller dylikt.
Skulle han då komma att erinra sig den Rydénska väckelsen och gå emot
allting? Exemplen skulle kunna mångfaldigas.

Resultatet av en dylik rak linje måste absolut bli, att man rationellt och
radikalt övergår från det nuvarande systemet med direkta och indirekta skatter
till ett system med bara direkta skatter. Örn jag minnes rätt är förhållandet
mellan direkta och indirekta skatterna, sådana dessa nu äro, ungefär fiftyfifty.
Ett övergivande av indirekta skatter skulle således leda till en fördubbling
av den direkta beskattningen, vilket i sin tur skulle innebära, att
man anser, att det finnes mycket stor outnyttjad skattekraft, som står till
buds. Jag vet inte, men jag anar kanske, hur andra folkgrupper skulle känna
detta, men örn jag skulle vittna för jordbrukarna, vilka jag känner bäst,
så tror jag, att jag kan säga, att herr Hammarlund icke skulle få någon medsägare,
om han vill föra den tesen till torgs, att det hos jordbrukarna finnes
stor outnyttjad skattekraft.

Jag kan för min del icke acceptera sammankopplingen mellan familjebeskattningen
och den fråga, som det bär gäller. Jag har icke alls den uppfattningen,
att den nuvarande dyrortsgrupperingen till exempel också bort dragas
in i debatten. Vi ha en gång beslutat överlämna den frågan till utredning.
Regeringen har effektuerat beslutet och frågan ligger under utredning,
och då får man väl i all rimlighets namn avvakta- resultatet. Hur skall man
ordna med familjeavdragen? Många av dem, som borde komma i åtnjutande
av familjeavdragens fördelar kunna ej utnyttja dem på grund av sitt inkomstläge
i förhållande till barnantalet. Men även i den frågan får man väl följa
de vanliga reglerna, d. v. s. frågan får avgöras, när vederhäftig utredning föreligger.
Nu vet man fasligt litet om, vilka konsekvenser de av motionärerna
framställda förslagen skulle kunna föra med sig.

Man kan formulera det hela så här, att i dagens läge skulle bifall till motionen
innebära följande. Ett avskaffande av omsättningsskatten skulle medföra
en inkomstminskning av BOO miljoner kronor. En omlagd familjebeskattning
skulle medföra summa ökade utgifter på ca 200 miljoner kronor. Således
500 miljoner kronor minus i budgeten, som redan rör sig med ett beräknat
underskott av 1 300 miljoner kronor. Jag har mycket svårt att förstå, hur
man kan stå till svars med att komma med förslag, som leda till sådana resultat.
utan att vederhäftigt motivera dem.

Det har frågats här, huruvida förslaget närmast bygger på valtaktiska
eller sakliga bevekelsegrunder. Man borde kanske inte gå in på ett bedömande
av den frågan. Men jag tycker det minst förolämpande vore att förutsätta att
förslaget bygger på andra än rent sakliga bevekelsegrunder.

Bedömandet av förslaget giver faktiskt resultatet, att man får detta stora
hål i budgeten med motsvarande ökad direktbeskattning, och därför kan jag
inte på något sätt biträda detta förslag.

Jag har velat nämna dessa reflexioner och har intet annat yrkande än bifall
till utskottets hemställan.

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)

Herr Olsson i Gävle erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag vill lugna herr Liedberg med att förklara, att jag icke avser
att konfiskera vare sig hans eller andras förmögenheter. Jag pekade i
mitt anförande på det av riksdagen gjorda uttalandet av år 1940 och förklarade,
att jag ansåg, att det alltjämt gäller. Det uttalandet kom från värnskattesakkunniga.
Samma uttalande gjordes av bevillningsutskottet enhälligt
och av riksdagens kammare likaledes enhälligt. Bakom detsamma står
sålunda såväl herr Liedberg som undertecknad.

Herr Hammarlund, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Jag skulle kunna på herr Liedbergs fråga svara, att
detta ändå är en politisk debatt och icke ett förhör, som han synes tro. Men
jag kan i alla fall säga herr Liedberg, att om vår sockerindustri skulle komma
i en sådan situation som den var år 1928, som jag nämnde i mitt första
anförande, komme jag nog, i motsats till herr Liedbergs partikamrater år
1928, att gå in för att skänka sockerbetsodlingen den hjälp, som kan givas.

Jag nämnde i mitt första anförande, att jag år 1929 håde röstade för subvention
och för tull för att icke missa någonting. Ett ställningstagande till
sådana eventuella framtida frågor, som herr Liedberg kom med, tycker jag
dock för mitt vidkommande är lämpligare att vänta med tills sådana frågor
uppkomma. Det är ju ganska svårt att på förhand resonera om, hur man
tänker ställa sig någon gång i framtiden. Man har ju inga garantier ens för
att man kommer hit flera gånger. Som herr Liedberg vet ha vi väl i höst,
och vi kunna ju vänta med att resonera om detta ställningstagande tills efter
valen.

Angående herr Liedbergs grammofonskiva efter herr Hagbergs anförande
örn dessa sakliga synpunkter, som han anser fattas i vår motion, så vill jag
säga, att jag har ju svarat herr Hagberg på denna punkt, och då går det ju
an att läsa protokollet, när det blir färdigt om några dagar.

Herr Liedberg erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag vill till herr Olsson i Gävle bara säga, att sedan 1940
har ju åtskilligt skattetryck tillkommit, och för övrigt tillhör jag ju inte dem
här i kammaren som kan säga, att jag står bakom alla riksdagens beslut. Jag
tillhör nämligen, som herr Olsson har sig bekant, ofta minoriteten här i kammaren.

Till herr Hammarlund vill jag endast säga, att det gläder mig mycket att
han har, utan att vilja ge något principiellt löfte i övrigt, dock velat utfästa sig
för fortsatt stöd åt sockerbetsodlingen. Redan det är ju något att hålla sig till.
Örn det sedan kommer att bero på väckelsen eller på fasthållandet vid gamla
principer beträffande jordbruket, det lämnar jag därhän.

Herr Olsson i Gävle, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Visst lia vi fått olika skatter sedan 1940 men inte någon
ny förmögenhetsskatt. Den har varit orubbad sedan före kriget.

Något bestämt vet jag ju inte, men såvitt jag erinrar mig har inte herr
Liedberg under de diskussioner, som stått här i kammaren rörande detta uttalande,
på något sätt frigjort sig ifrån den enhällighet, som behärskade både
andra och första kammaren vid det tillfället.

Herr Liedberg, som jämväl på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Herr Olsson säger, att det inte har blivit några nya förmögenhetsskatter,
men indirekt medger han att det har blivit andra.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)

Nu är det ju så, att för en skattebetalare är det inte på det sättet, att han
tar förmögenhetsskatten ur en låda och en annan skatt ur en annan, utan det
är faktiskt kommunicerande kärl. Det sammanlagda skattetrycket är det avgörande,
och det är det jag har hållit mig till.

Härefter yttrade

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Herr Hansson i Skediga har riktat en
direkt fråga till mig, och jag skall be att få besvara den.

Den ärade talaren på upplandsbänken var ledsen över att han vid inköp
av en traktor förliden höst fått betala omsättningsskatt för den och menade,
att när industrien inköper sina förnödenheter, slipper industrien betala omsättningsskatt.
Nej, herr Hansson, det är oriktigt. Herr Hansson i Skediga har
förbisett det som är det konstitutiva för hela omsättningsskattelagstiftningen,
nämligen begreppet butikshandelsvara. Är en vara enligt lagens mening
att anse såsom butikshandelsvara, skola alla betala skatt, när de köpa den,
antingen det är jordbrukare eller en storindustri. Där göres ingen och kan självfallet
icke göras någon som helst åtskillnad.

Det har varit tveksamt, huruvida jordbrukstraktorer skulle vara att betrakta
såsom butikshandelsvara, men centrala omsättningsskattenämnden har
knäckt den saken, jag tror 1941, och sedan den dagen är det butikshandelsvara,
så i det fallet blir det nog lika behandling både i det ena hänseendet och
i det andra.

Nu tycks herr Hansson i Skediga mena — örn jag inte missförstod honom —
att industrien bör betala omsättningsskatt för alla av industrien använda förnödenheter,
oavsett huruvida dessa äro att anse som butikshandelsvara eller ej.
Men betänker herr Hansson i Skediga riktigt vad konsekvensen skulle bli av
ett sådant förfarande? Jo, konsekvensen måste ju bli den, att det blir en dubbelbeskattning
av konsumenterna. Först skall industrien betala skatt för sina
inköp av råvaror, och sedan skola konsumenterna betala skatt för inköp av de
konsumtionsvaror, som äro framställda av dessa råvaror. Det blir ju en dubbelbeskattning.
Jag tror inte herr Hansson i Skediga riktigt satt sig in i hur
detta kommer att verka.

Här ha mångå frågor ventilerats under denna ganska trevliga debatt. Bland
annat har en viss uppmärksamhet skänkts åt den engångsbeskattning, örn vilken
det var tal örn för några år sedan. Herr Nilsson i Kristinehamn var också
inne på det ämnet. Han deklarerade där, såvitt jag förstår, en principiell välvilja
mot uttagandet av en sådan engångsskatt för visst ändamål, nämligen
för att avbetala på vår statsskuld. Men han gjorde en bestämd reservation.
Han förmenade att förmögenhetsägare under 20 000 kronor icke borde träffas
av en sådan engångsbeskattning. Det nödvändiga beloppet skulle tagas ut ur
skiktet ovan 20 000 kronor.

När jag hörde detta, kom jag att tänka på en anekdot från det gamla Tyskland,
alltså det Tyskland som fanns före 1914. Det var en framstående sociologisk
författare, som skulle skriva en bok, i vilken han sökte fixera kapitalbegreppet.
Efter långa och lärda utredningar kom han fram till att bestämma
kapitalbegreppet såsom utgörande förmögenhet ovanför 5 000 mark. Det var
kapital. Denna bok väckte uppseende och såldes i stora upplagor. Författaren
tjänade ganska mycket pengar på den. Efter en tid kom den ut i en ny upplaga.
Där fann man att vederbörande gjort en liten förändring i avseende å
kapitalets fixering. Han hade ändrat det till 10 000 mark. Boken gick emellertid
mycket bra. Det företogs nytryckning och det kom ut en tredje upplaga.
Där hade kapitalbegreppet bestämts till 15 000 mark. Jag har inte haft tid

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
att närmare forska efter denna publikations vidare öden, men omöjligt är det
inte att även den så småningom kom upp till siffran 20 000.

Herr Lundell: Herr talman! I det föreliggande betänkandet har jag observerat
det uttalande av herr Olsson i Gävle, som herr Liedberg nyss gjorde ett
par reflexioner över, och jag frågade mig själv, vad det var som herr Olsson i
Gävle egentligen syftade på med sitt uttalande. Det har jag ju sedan fått reda
på, och jag skall komma fram till det.

Herr Olsson i Gävle sade, att förmögenhetsägarna hade icke såsom inkomsttagarna
burit de ekonomiska bördorna av kriget. Så ungefär folio orden. Då
drog jag fram för mig ett sifferexempel och tänkte på den familj, som vi här
talat om med 20 000 kronors förmögenhet, och sade mig, att örn vi nu ha en
sådan familj med ett sparkapital på 20 000 kronor före kriget i banktillgodohavande
eller obligationer eller utlånade mot revers till låt mig säga 4 % ränta.,
så hade den då 800 kronor i inkomst. Har nian nu samma kapital fixerat i
pengar och lyckas få samma ränta, så har man fortfarande 800 kronor. Den
familjen har således inte fått någon kompensation alls för dyrtiden, såvitt jag
förstår, varken hel eller halv. Lönearbetarna i landet, de löneanställda, ha väl
i allmänhet fått halv kompensation, men dessa kapitalägare stå väl i särklass
som inte fått någon kompensation alls! Jag förstod inte, då åtminstone, vad
herr Olssson i Gävle menade för något. Härtill kommer att ränteläget på grund
av statsmakternas intresse att få lägre ränta för sin skuldsättning har pressats
ned, så att man inte kan räkna med mer än 312 %, alltså 700 kronor. Var
ligger den stora oberättigade fördel, som dessa förmögenhetsägare åtnjuta i
jämförelse med inkomsttagarna? Jag kan inte förstå det.

Ligger förmögenheten i annan fastighet, alltså vad vi i skatteavseende kalla
för annan fastighet, så har väl hyreslagstiftningen gjort att man inte lär
kunna få ut högre hyror än vad man fick förut. En sådan förmögenhetsägare
kan inte få någon kompensation för dyrtiden, för de ökade levnadskostnaderna.
Skulle åter förmögenheten helt eller delvis ligga i aktier, så införde vi i fjol
en lag örn utdelningsbegränsning som gjorde, att kompensation för de ökade levnadskostnaderna
inte heller kan erhållas av förmögenhetsägaren. Jag
minns att jag i detta sammanhang motionerade örn att så pass stor utdelningshöjning
skulle medges inom aktiebolagen, att aktieägarna skulle få samma mått
av kompensation som löntagarna få, alltså ungefär halv kompensation, men
den motionen avslogs såväl av bevillningsutskottet som av kamrarna.

Herr Olsson i Gävle, hur går det med denna penningförmögenhet vi talade
örn när kriget tagit slut? Vi ha nu kommit till en levnadskostnadsindex, brukar
man ju räkna med, av 140, om den var 100 före kriget. Nu planera ju finansministern
och statsmakterna i övrigt, och jag har av andra grunder ansett att
vad man planerar nog är förnuftigt, att inte återgå längre ned än till en levnadskostnadsindex
av 130. Betyder inte det en mycket stor förlust för dessa
förmögenhetsägare? Det betyder ju en förlust av bortåt Vs av förmögenhetens
köpkraft, och sedan säger herr Olsson i Gävle, att de varit mycket gynnade i
förhållande till de vanliga inkomsttagarna!

Nu fick jag ju höra genom herr Olssons replik här för en stund sedan vad
det var herr Olsson i Gävle egentligen syftade på. Det var, såvitt jag uppfattade,
värnskattebetänkandet 1940 eller 1939, jag kommer inte ihåg vilket år.

Herr Olsson i Gävle säger, att enigheten i bevillningsutskottet och i kamrarna
var allmän. Jag undrar, var det inte så, att herr Lundell stod som reservant
till detta? Jag skulle tro det, alltså att jag stod som reservant. Det kan
herr Olsson i Gävle titta efter litet närmare. Jag skulle anse att det är så gott
som givet. Det var ju nämligen så att jag opponerade mig, när värnskatten

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
fördes fram, mot avvägningen av skiktskalan och skrev en reservation därom.
Sedan jag har skrivit en reservation, deltar jag inte i utarbetandet av majoritetens
utlåtande. Det göra ju inte reservanterna, de ha inget ansvar för det, så
vad herr Olsson i Gävle och personer av annan åskådning där lyckats plocka
in kan jag inte på något sätt ha ansetts ha understött. Så ligger nog saken till.
Alltså, enigheten var nog ganska begränsad.

Till sist, örn nu herr Olsson i Gävle skulle vilja göra gällande, att dessa förmögenhetsägare
ha haft någon preferens i skatteavseende, så är det väl uppenbart
att ett sådant påstående är ganska orimligt örn man ser, hur pass mycket
förmögenhetsägarnas direkta skatter ha blivit förhöjda under kriget, och jämför
med den förhöjningen de direkta skatter som drabbat rena inkomsttagare.
Då finner man, att ett sådant påstående är orimligt och inte kan vidhållas.

Herr talman! Det var endast detta jag ville framhålla.

Herr Hallsson i Skediga: Herr talman! När herr Hagberg i Malmö var inne
på frågan örn butikshandelsvara, erinrar jag mig när vi för två år sedan diskuterade
denna fråga.

Örn en traktor är butikshandelsvara, när en jordbrukare köper den, borde den
vara butikshandelsvara även om industrien köper den, likaväl som en mjölkningsmaskin
eller en symaskin, men så fort industrien behöver den är den fri.

Så säger herr Hagberg, att industriens maskiner skola användas i produktionen,
och örn de belädes med omsättningsskatt skulle det bli en dubbelbeskattning.
Jag förlåter herr Hagberg att han inte förstår, att örn en jordbrukare köper en
traktor, så är det för att använda den i produktionen.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner på 1 :o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) avslag å utskottets
hemställan och bifall i stället till den av herr Hammarlund avgivna, vid betänkandet
fogade reservationen; samt 3:o) avslag å utskottets hemställan och
bifall i stället till den av herr Hammarlund avgivna, vid betänkandet fogade
reservationen med uteslutande av dess motivering; och biföll kammaren vad
utskottet i detta betänkande hemställt.

§ 8.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 5, i anledning av väckta motioner
angående åstadkommande vid taxering av jordbruksinkomst av en rättvisare
uppskattning av i hushållet förbrukade naturaprodukter.

Utskottets hemställan bifölls.

§9.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 6, i anledning av väckta Motioner om

motioner örn skattebefrielse för pensionstillägg enligt lagen örn folkpensionering. skattebefrieU
# . . för pensions I

två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 131 i tillägg enligt
första kammaren av herr Mattsson m. fl. samt nr 201 i andra kammaren av tögen om folkherrar
Mårtensson och Johansson i Öckerö, hade hemställts, »att riksdagen i PenÄ,<mcrm?-skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla örn utredning och förslag till riksdagen
örn skattebefrielse för pensionstillägg enligt lagen om folkpensionsförsäkring».

Utskottet hemställde, att de likalydande motionerna I: 131 av herr Mattsson
m. fl. samt II: 201 av herrar Mårtensson och Johansson i Öckerö örn

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Motioner örn skuttebefrielse för pensionstillägg enligt lagen örn folkpensionering.
(Forts.)

skattebefrielse för pensionstillägg enligt lagen om folkpensionering icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Andersson i Mölndal: Herr talman! För att skapa bättre försörjningsmöjligheter
för våra åldringar har folkpensionen höjts genom införandet av
tilläggspensioner. Under de senaste åren ha särskilda- tillägg utgått såsom
kompensation för de höjda levnadskostnaderna. Genom dessa förändringar i
pensionsbeloppen har det förhållandet uppstått, att skatt får erläggas för
folkpension. Man kan fråga, om detta är rimligt. Det har säkerligen inte varit
riksdagens mening, att denna förbättring av folkpensionärernas. annars ej så
gynnsamma levnadsförhållanden skulle minskas genom beskattning. Man kan
förstå bevillningsutskottets betänksamhet, då det gäller att göra ett särskilt
undantag för en viss kategori medborgare, men det finns säkerligen utvägar
att skapa sådan möjlighet så att folkpensionärerna komma i åtnjutande av
folkpensionen utan att densamma behöver beskäras genom beskattning.

Det kan sålunda tänkas, att de folkpensionärer, som endast uppbära folkpension
och inte ha någon annan inkomst vid sidan därav, skulle bli befriade
från beskattning, men det är givetvis mycket svårt att anvisa någon lämplig
väg. Frågan bör emellertid bli föremål för en särskild utredning. Att åtgärder
för ett tillrättaläggande på detta område äro av behovet påkallade, det visar
den olikartade behandling i beskattningshänseende, som för närvarande förekommer
beträffande tilläggspensionerna. I några fall ha prövningsnämnderna
beslutat, att tilläggspension skall utgöra skattepliktig intäkt, men i ett
fall har det beslutats örn motsatsen. Bevillningsutskottet understryker utskottets
uttalande av år 1939, och detta kan kanske komma att bli vägledande,
när det gäller att åstadkomma en enhetlig behandling av denna fråga liksom
också en enhetlig tillämpning av bestämmelsen örn avdrag vid ömmande omständigheter.
Då emellertid vår strävan bör vara att trygga våra folkpensionärers
levnadsmöjligheter, måste vi också se till, att dessa inte beskäras genom
beskattning, och då bevillningsutskottets uttalande inte täcker de önskemal,
som jag och flera med mig ha i detta hänseende, anse vi, att en utredning bör
komma till stånd.

I anledning av det anförda hemställer jag, herr talman, örn att fa yrka bifall
till de motioner, som väckts i detta ärende.

I detta anförande instämde herrar Johansson i Öckerö. Johansson i Torp,
Persson i Tidaholm, Nilsson i Landskrona och Andersson i Munkaljungby.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Det är klart, att det ligger mycket i de
synpunkter, som herr Andersson i Mölndal här anfört. Utskottet är visst inte
främmande för dem, men principiellt är det ju fullkomligt omöjligt att bygga
vår skattelagstiftning på en princip, enligt vilken man skall skära bort inkomster
för vissa kategorier. Det är vad utskottet i detta avseende säger. Det
skall vara skatteförmågan, som skall vara avgörande, och örn den undersökning,
som utskottet gjort, är riktig — och det finns ingen anledning att tvivla
pg, ^n — skulle det såväl i ortsgrupp 1 som ännu mer i ortsgrupp 3 vara
möjligt för folkpensionärer att komma upp i inkomstlägen — visst inte tor
höga — som för andra inkomsttagare i samma inkomstläge föranleda beskattning.
Detta är den principiella synpunkt, som utskottet hävdat.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Motioner om skattebefrielse för pensionstillägg enligt lagen om folkpensionering.
(Forts.)

Vidare stryker utskottet starkt under, att det i praktiskt taget alla fall, när
det gäller dessa folkpensionärer, blir fråga om att tillämpa bestämmelserna
örn avdrag för ömmande omständigheter. Vi veta, att bestämmelserna tillämpas
olika. I de flesta län är det så, att man inte beskattat folkpensionen. I
andra län, däribland Göteborgs och Bohus län, har man tillämpat en annan
metod. Nu är det vår förhoppning, att de olika taxeringsorganen skola skapa
likformighet i detta avseende och att det således skall bli möjligt att åt dessa
bestämmelser örn de ömmande omständigheterna, vilka ju i det övervägande
antalet av här ifrågavarande fall böra tillämpas, giva en praktisk tillämpning,
så att motionärerna på denna väg vinna vad de velat vinna med sin motion.
Vi hoppas att i detta avseende också kunna räkna på att man exempelvis
på ett landskamrerarmöte skall ta upp denna sak och diskutera den för att åtminstone
på det sättet medverka till likformighet i de olika länen. Detta är
de synpunkter, som varit vägledande för utskottet. Vi lia inte kunnat godta
den principen, att man skall sätta en inkomst, härflytande från något visst förhållande,
i en särklass. Det är anledningen till avstyrkandet.

Jag ber, herr talman, att med anförande av dessa synpunkter få hemställa
örn bifall till vad utskottet föreslagit.

Herr Thorell: Jag bär samma inställning till denna fråga som den förste
ärade talaren, och jag kunde nog ha nöjt mig med att instämma med honom.
Jag vill emellertid säga ett par ord.

Jag har länge varit taxeringsman i min hemort, dels vanlig ledamot av
taxeringsnämnden och dels under lång tid kronoombud. Vi ha gjort på det sättet,
att vi inte låtsats örn att pensionstilläggen skola beskattas. Jag anser emellertid,
att detta förfaringssätt är oriktigt. Det vore bättre, om lagen klart och
tydligt sade ifrån, att pensionstillägg icke skola beskattas.

Herr Olsson i Gävle talade örn olika praxis i olika län. Jag har den uppfattningen,
att det inte bara är olika praxis i olika län utan till och med olika praxis
inom ett och samma län. Under det att vi konsekvent, där jag haft något att
säga till örn, icke tagit upp pensionstilläggen som inkomst, finnes det andra
taxeringsdistrikt —- mycket nära mitt eget för övrigt •— där det finns energiskt
folk, i detta fall alltför energiskt i mitt tycke, som sorgfälligt letat reda på
örn det funnits någon eller några kronor i folkpension att beskatta.

När folk får pensionstillägg, sker det framför allt på grund av omständigheter
av ömmande natur. Man har pekat på att denna fråga kan ordnas på det
sättet — något som också är alldeles riktigt -— att man låter pensionstagarna
få avdrag på grund av ömmande omständigheter. Skulle mot förmodan vår
länsstyrelse komma att hålla hårdare på att vi skola beskatta pensionstilläggen,
kommer jag att söka genomdriva, att så många som möjligt befrias på
grund av ömmande omständigheter. Detta är emellertid en alldeles onödig omväg.
Det är bra mycket enklare att ta bort beskattningen av pensionstilläggen,
vilken kommer att sko i mycket få fall och säkerligen kommer att ge synnerligen
litet i skatt till stat och kommun.

Jag kommer, herr talman, att förena mig med motionärerna och rösta för
bifall till motionen.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Motioner om
förlängd lagstadgad
semester
för
vissa gruvarbetare.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat:

första lagutskottets utlåtande, nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1933 (nr 472) om förbud mot politiska uniformer; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag _ angående
fortsatt tillämpning av lagen den 5 mars 1943 (nr 78) om jämkning av
arrendeavtal i vissa fall, m. m., såvitt den hänvisats till lagutskott; och

nr 6, i anledning av väckta motioner örn utredning rörande ersättning till
personer, som på grund av bestämmelser i epidemilagen underkastats inskränkning
i sitt näringsfång.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 11.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 7, i anledning av väckta motioner
örn förlängd lagstadgad semester för vissa gruvarbetare.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen i första kammaren
nr 75 av herr Linderot och i andra kammaren nr 77 av herrar Gavelin
och Karlsson i Grängesberg samt nr 120 av herrar Hagberg i Luleå och Senander,
samtliga angående förlängd lagstadgad semester för vissa gruvarbetare.

I motionerna I: 75 och II: 120, vilka vörö likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn skyndsam utredning
och förslag örn tre veckors semester för samtliga gruvarbetare i »Norr- och
Västerbotten» samt för gruvarbetare under jord i övriga delar av landet.

I motionen II: 77 hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att 1942 års semesterkommitté måtte givas i uppdrag att verkställa
utredning och framlägga förslag till lagstadgad semester örn minst tre
veckor för samtliga gruvarbetare i »Lappland» samt för gruvarbetare under
jord i övriga delar av landet.

Utskottet hemställde, o o

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Miaj:t anhålla, att 1942 års
semesterkommitté gåves i uppdrag att verkställa omprövning av frågan örn
differentiering av den lagstadgade semesterns längd för olika grupper av arbetstagare
med hänsyn till deras semesterbehov;

B. att förevarande motioner, I: 75, II: 77 och II: 120, måtte anses besvarade
genom vad utskottet under A. hemställt.

Reservation hade avgivits av herrar Wistrand och Mannerskantz samt fröken
Andersson, vilka hemställt, att riksdagen måtte avslå de i ärendet väckta
motionerna.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Fröken Andersson; Herr talman! Jag skall be att i korthet fa motivera
den reservation, som är fogad vid utskottets utlåtande. Liksom i den korta
motivering, som återfinnes i reservationen, kommer jag här att undvika att gå
in på själva sakfrågan, nämligen huruvida gruvarbetarna och eventuellt andra
arbetargrupper skola ha längre semester än vad semesterlagen stadgar. Jag

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Motioner om förlängd lagstadgad semester för vissa gruvarbetare. (Forts.)
kommer endast att gå in på vissa principiella synpunkter örn lämpligheten av
en differentiering mellan olika arbetargrupper.

Det var ju från början meningen, att semesterlagen skulle vara en minimilag.
Detta betonades mycket starkt av 1936 års semesterlagstiftningssakkunmga,
som kraftigt underströko, att, då det gällde en social skyddslagstiftning
av ifrågavarande karaktär, det enda lämpliga vöre, att den "finge den form.
som semesterlagen nu bar. Man pekade därvid på en hel del risker, som skulle
lili följden, örn man lämnade denna principiella synpunkt. Man hävdade, att
lagön, skulle utformus s&, att icke utvecklingen komme att gå, i den riktningen
att staten allt mer och mer komme att ingripa och bestämma anställningsvillkoren.
Man ansåg det vara av stor vikt, att den principiella avtalsfriheten kunde
bibehållas för framtiden, en synpunkt som parterna på arbetsmarknaden, såvitt
jag fattat rätt, ständigt hävdat. Departementschefen intog samma ståndpunkt
och underströk i propositionen, att den enda framkomliga vägen var just den
nu berörda. Departementschefen underströk därvid, att frågan huruvida ett
ökat semesterbehov förelåge för vissa arbetarkategorier finge avgöras vid förhandlingsbordet.
Såvitt jag förstår, är detta också den ena riktiga vägen, ty
går man den vägen, kan man ju avväga och bestämma örn lön, semester och
andra anställningsvillkor och därvid anpassa dem efter varandra, efter de
olika yrkenas och områdenas ekonomiska bärkraft liksom efter arbetsförhållandenas
skiftningar i övrigt.

Arbetarna äro alltså redan nu tillförsäkrade en viss semester. Sedan få de
välja, huruvida de vilja lägga huvudvikten vid att få längre semester och lägre
lön eller kortare semester och högre lön.

»Tåg har ganska noga gått igenom handlingarna rörande semesterlagen och
därvid funnit att da semesterlagstiftningssakkunmgas betänkande var ute på
remiss, uttalade man från flera håll, att man konstaterat att arbetarna mycket
ofta vid uppgörelser föredraga högre lön framför längre semester. Sådana uttalanden
lia gjorts av, bland andra, Svenska arbetsgivareföreningen och socialstyrelsen,
sålunda av två institutioner, som ha ganska stor erfarenhet på bär
ifrågavarande område.

Jag har också undersökt, hur det förhöll sig med de motioner, som väcktes i
samband med semesterlagens antagande. Därvidlag är att marka, att det inte
förelåg enanda motion, i vilken nian yrkade differentiering av semestern,
inte ens såvitt angick gruvarbetarna under jord, vilka det nu närmast är
fråga örn. Icke heller förrän i höstas har gruvarbetarnas fackförbund tagit
upp frågan örn längre semester. Under de förhandlingar, som då pågingo fördes
emellertid frågan fram. Av skäl, som jag inte bär vill beröra — jag
nämnde, att jag inte skulle gå in på sakfrågan, och jag skall hålla fast vid
det — lick fackförbundet avslag på sin framställning. Det är emellertid
rätt betecknande, att da man icke lyckats komma överens vid förhandlingsbordet,
kommer man till riksdagen och vill lia en ändring i den riktning,
som den ena parten önskar. Detta visar enligt min mening en tendens, som det
nog är ganska viktigt att man ser upp med. nota bene örn man vill,’ att parterna
själva skola avgöra arbetsvillkoren, i den mån dessa ligga utanför
området för den minimilagstiUrling av skyddskaraktär, som det allmänna gått
lii för oell accepterat.

Frånsett dessa principiella synpunkter vill jag också i största korthet ta,
upp en annan fråga, som också diskuterades mycket vid lagens tillkomst
Hur skall man kunna konstatera behovet av semester för dc olika kategorierna.
arbetstagare? De sakkunniga sade för sin del klart ifrån, att det var
omöjligt att genom aldrig så vetenskapliga under-ökningar få fram en objek Andra

kammarens protokoll 1944. Nr 7. k

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Motioner om förlängd lagstadgad semester för vissa gruvarbetare. (Forts.)
tiv norin för en differentiering, en norm som kunde bli rättvis i grund oell
botten. Därför avstyrkte också de sakkunniga varje uppdelning av arbetstagarna
i skilda grupper, och detta gjorde de, väl att märka, oavsett ur vilken
synpunkt en uppdelning komme att ske. Under hänvisning inte så mycket
till principiella synpunkter utan fastmera till rent praktiska sådana understödde
departementschefen de sakkunnigas uttalande. Han konstaterade också
för sin del, att det var omöjligt att på ett rättvist sätt göra en differentiering,
och av det skälet motsatte han sig varje undersökning i syfte att åstadkomma
en sådan. Jag skulle kunna ytterligare något motivera vad jag nu anfört,
men jag lämnar det därhän.

Jag finner det emellertid ganska anmärkningsvärt, att utskottsmajoriteten
i år trots den bakgrund till semesterlagens tillkomst, som jag nu skisserat
och som utskottsmajoriteten väl bör känna till, ändock ansett sig kunna gå
med på en utredning örn differentiering. Följer man denna linje är, såvitt jag
förstår, gärdet uppgivet. Jag tycker, att det vore lämpligt att tänka sig
för två gånger, innan man går in på den av utskottet förordade vägen. Jag
vet också, att det finns fackföreningsmän och socialdemokrater, som äro
ganska betänksamma inför utskottets förslag, så att min ståndpunkt i frågan
är icke något slags påhitt från s. k. borgerligt håll. Man är här på väg
att införa en sorts kategoriklyvning på omvägar. Lustigt nog — höll jappa
att säga —■ lia motionärerna fått mer än vad de bett om och kunnat vänta
sig, i det att utskottet inte begränsat sig till den kategori arbetstagare, som
nämnts i de olika motionerna, nämligen gruvarbetarna under jord, utan har.
delvis i strid mot sin egen motivering, i klämmen sagt, att det vill ha en
utredning rörande frågan örn diffentiering av den lagstadgade semesterns
längd för olika grupper av arbetstagare med hänsyn till deras semesterbehov.
Känner man emellertid till verkligheten aldrig så litet, vet man nog, att det
inte är så värst många yrken, där man inte kan konstruera fram några speciella
omständigheter, några speciella faror, som sammanhänga just med det
yrket. Jag skulle kunna räkna upp en hel rad exempel därpå, men jag skall
avstå också från det.

På grund av att jag anser, att de skäl, som anfördes vid semesterlagens
tillkomst, ha lika stor bärkraft den dag som i dag är, ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag kan i viss mån förstå den föregående
ärade talarens tveksamhet inför utskottets utlåtande. Utskottet har också varit
tveksamt, men vi lia i alla fall kommit fram till den åsikten, att här är
fråga örn ett område, som man bör undersöka. Det är nog så med alla de mycket
ömtåliga lagstiftningar, som gälla arbetstiden i en eller annan form, att
man behöver treva sig fram.

När man första gången kom med en arbetstidslagstiftning, vågade man sig
inte på någon differentiering, men det visade sig sedermera, att man måste
komma fram med speciella lagar för speciella arbetsområden. Det visade sig
också, att man inom ramen för denna arbetstidslagstiftning måste ta hänsyn
till sådana yrken, som på ett eller annat sätt äro särskilt farliga. Nu är här
.just fråga örn ett sådant yrke, där man anser, att arbetsförhållandena äro särskilt
svåra. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att man även i den internationella
lagstiftningen tagit sådana hänsyn, som jag nyss berörde. Man har
sålunda i den internationella lagstiftningen föreslagit längre semester för
minderåriga. Varför? Jo, därför att man anser, att arbetet är mera pressande
för dem än för andra. Man har också i den internationella lagstiftningen gått
in för särskild kortare arbetstid för den grupp, som här närmast är tal om.

Onsdagen dea 23 februari 1944.

Nr 7.

Motioner örn förlängd lag siad g ad semester för vissa gruvarbetare. (Forts.)
nämligen gruvarbetarna. Man finner sålunda, att man på olika områden måste
ta särskild hänsyn till vissa grupper.

Nu sade den föregående ärade talaren, att när semesterlagen koni till, frågan
örn differentiering var uppe, och att man avslog förslag härom, därför att man
ansåg, att en differentiering var svår att bedöma till sina konsekvenser. Jag
tror, att man i allmänhet när en ny lag lägges fram är rädd för att gå för
långt, därför att man inte kan överblicka konsekvenserna. När man sedermera
fått erfarenhet på det område, lagen avser, börjar man försöka att utbygga
lagen.

Det kan visserligen sägas — det bär också sagts av den föregående talaren
— att den här föreliggande frågan är en sak, som kollektivavtalen böra reglera
och som inte bör överlämnas åt staten. Ja, det kan låta riktigt, men vi ha
i alla fall fått lov att ändra vår uppfattning på den punkten när det gällt själva
lagen. När ett förslag till lag örn semester första gången utarbetats, lades det
aldrig fram för riksdagen, därför att man sade. att detta var en sak, som helt
och hållet borde regleras av kollektivavtalen. Det vore inte något, som staten
.skulle lägga sig i. På samma sätt torde det vara med denna fråga. Sedan man
nu vunnit erfarenhet på det område, semesterlagen berör, har det visat sig, att
man behöver statens hjälp på vissa punkter, som man inte utan vidare kan
överlämna till avgörande genom kollektivavtal.

Det. har påpekats, att den grupp av arbetare, som härvidlag särskilt behöver
statens hjälp, är gruvarbetarna, och utskottet har också framhållit gruvarbetarna
under jord såsom en sådan speciell kategori, beträffande vilken man
behöver se till, att den blir särskilt gynnad, när det gäller en för hälsan så
viktig sak som semester.

I insikt örn att det här är fråga örn en sak, som det inte är så vidare lätt att
komma fram till, begär man naturligtvis icke en omedelbar förlängning av
semestern vare sig från motionärernas eller utskottets sida. Frågan gäller en
utredning, och utskottet har varit ganska försiktigt i sitt uttalande och begär
endast, att det skall verkställas en omprövning av frågan. Att det i yrkandet
begäres en undersökning av möjligheterna till en differentiering av den lagstadgade
semestern för olika grupper, är kanske att göra det något vidare än
man i själva motiveringen framhållit, där man uteslutande talat örn gruvarbetarna.
När det gäller att göra en utredning är det emellertid bättre att man
icke begränsar direktiven utan ger utredningsmännen så fria händer som möjligt.
I detta fall tror jag det vore klokt med en sådan något vidare utredning.

Ingen kan förneka att- gruvarbetarna ha ett speciellt svårt arbete. Örn nian
utgår från att semesterlagen är någonting ur hälsovårdens synpunkt betydelsefullt,
tror jag att man med fog kan begära en undersökning på detta område.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Gavelin: Herr talman''. Då utskottet i huvudsak tillstyrkt vår motion
i föreliggande fråga, kan det kanske anses omotiverat att ta upp tiden med
någon längre utläggning från motionärernas sida. Det finns dock en passus
i utskottets motivering, som jag har fäst mig vid oell som ger mig anledning
säga några ord.

Vi lia i vår motion hemställt, att utredningen skulle omfatta — utom gruvarbetare
under jord — jämväl samtliga gruvarbetare i de öppna gruvorna i
Lappland. Jag vill i detta sammanhang erinra om. att gruvarbetarna i Norrbotten
ha haft 14 dagars semester alltsedan 1918. Gruvbolaget hade alltså
för 25 år sedan erkänt det berättigade i att denna kår bereddes en så pass lång
vila som 14 dagars semester. Alla som då arbetat hos bolaget minst 4 år voro

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Motioner örn förlängd lagstadgad semester för vissa gruvarbetare. (Forts.)
berättigade till semester, oavsett örn de arbetade i gruvan eller voro yrkesarbetare
och sysselsatta ovan jord. Jag har velat understryka, att vad det
gäller arbetarna vid de lappländska gruvorna bör man icke försöka skilja på
under- och ovanjordsarbetare.

Utskottets understrykande av, att bland dc grupper, som kunna tänkas böra
komma i fråga för längre semester än den lagstadgade, äro gruvarbetarna under
jord. Detta uttalande har gjort mig betänksam, och jag befarar att man icke
kommer att beakta de synpunkter, som framförts i fråga om gruvarbetarna i
Norrbotten. Jag skall därför, herr talman, i så få ord som möjligt försöka
ge en liten bild av hur arbetet är organiserat i gruvorna där uppe.

För det första finns det visserligen en del gruvarbetare, som flera år i följd
enbart arbeta under jord. Men det finns också många, som tidvis arbeta endast
under jord längre eller kortare tiel av året. Ett stort antal av dessa äro yrkesarbetare,
träarbetare, järnarbetare och elektriker. Många av dem kunna för
övrigt lia delad arbetsdag under och ovan jord. Hur man skall kunna bestämma,
semestern för dessa arbetare blir ju en gåta, örn man går in för en uppdelning
av gruvarbetarna vid malmfälten i ovan- och underjordsarbetare. Arbetarna vid
gruvorna i Malmberget förflyttas i regel från gruvan till anriknings- och sovringsverken
när de bli äldre, men det händer rätt ofta att yngre arbetare på
grund av sjukdom för någon tid placeras i dessa verk. Arbetet här är i viss
mån något lättare men ingalunda hälsosammare än i gruvan. Sovringsverken
äro förutom dammrika kalla och dragiga. Det är nära nog omöjligt att vintertid
kunna kläda sig så att man slipper frysa, då man ju har ett stillastående
arbete i dessa verk. Det skulle vara en verklig orättvisa örn de arbetare, som
på ålderns dagar enbart arbeta i verken, icke skulle få komma i åtnjutande
av den längre semestern, som alla innerligt hoppas på.

När Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag försöksvis gav arbetarna i Kiruna
och Malmberget semester första gången åren 1913 och 1914, anfördes
från bolagets ledning, att avsikten var att bereda arbetarna vila och vederkvickelse.
Det framhölls även, att det var önskvärt att arbetarna under semestern
kunde vistas på annan ort. Det har visat sig att på två veckor får
man icke många dagars vila, örn man skall resa något längre bort. dag förmodar
för övrigt, att denna synpunkt bidragit till att gruvbolagets tjänstemän fått
minst tre veckors semester. Vi anse det icke oriktigt att förmännen och de
kontorsanställda erhållit denna semester. Tvärt örn anser jag för min del, att
det bör vara ett minimum för alla som bo i dessa trakter. Men det är svårt
att förstå bolagets ovilja mot att ge även arbetarna samma förmån. Vi ha.
som i motionen påpekats, försökt få. denna fråga ordnad avtalsvägen men
misslyckats. Det är icke långt ifrån att man får den känslan, att arbetsgivarna
betrakta semesterlagen som ett hinder mot ett beviljande av längre semester
än den som är lagstadgad. Detta vill jag även ha sagt som replik till reservanterna,
som synas tro på, möjligheterna av fria överenskommelser örn
utökad semester, där sådan kan anses befogad. Jag kan icke ange vilka år vi
framfört kravet på en längre semester, men i vart fall är det oriktigt att påstå,
att så har skett endast en gång. I själva verket ha vi otaliga gånger tidigare
tagit upp semesterfrågan till behandling men mötts av ett bleklagt nej från
arbetsgivarnas sida. Kanhända lia vi under de senaste krisåren dragit oss för
att ta upp frågan till behandling och på grund av det motstånd, som alltid
rests från arbetsgivarnas sida, lagt saken på hyllan. Faktum är emellertid att
förra året togs frågan upp igen, men det blev avslag. Jag har aldrig hört
någon säga, att han icke ansett gruvarbetarna berättigade till en mycket längre
semester än elen som nu är, men trots detta har bolaget som sagt icke velat
vara med örn en utsträckning av tiden utöver 14 dagar.

Onsdagen den 23 februa.ri 1944.

Nr 7.

Motioner örn förlängd lag stadgad semester för vissa gruvarbetare. (Forts.)

Jag har ingenting- emot att utskottet förordar en sådan omprövning av
semesterlagen att även andra grupper än gruvarbetarna kunna komma med.
Det är bara att hoppas att det skall kunna finnas en lösning av det svåra
problemet. För min del vill jag erkänna att det verkligen finns svårigheter,
men de äro icke oöverkomliga. För de norrbottniska gruvarbetarnas vidkommande
hoppas jag, att det icke skall bli någon kategoriklyvning. De böra utan
undantag få samina semester som andra gruvarbetare. Jag upprepar, herr talman,
att detta ansågs riktigt för 25 ä 30 år sedan, och det råder samma förhållanden
nu.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Karlsson i Grängesberg: Herr talman! dag vill uttala min tillfredsställelse
över den positiva ställning, som andra lagutskottet intagit till vår
motion, särskilt då i fråga om utskottets klart formulerade uttalande rörande
gruvarbetarna under jord.

Det kan ju synas överflödigt att två motionärer uppträda i den här frågan
omedelbart efter varandra. För min del har jag emellertid främst begärt ordet
med anledning av den reservation, som är fogad till utskottets föreliggande utlåtande.
och jag skall be att få säga ett par ord angående den.

Man talar i denna reservation så vackert om parternas på arbetsmarknaden
benägenhet att söka uppnå »smidiga överenskommelser» om utökad semester,
i de fall där en sådan kan anses befogad. Reservanterna uttala farhågor för
att denna benägenhet skall komma att hämmas örn semesterlagstiftningen utvidgas
med bestämmelser i denna riktning. Jag vill med anledning av denna
passus i reservationen säga, att arbetsgivarparten sannerligen icke visat någon
villighet eller särskild benägenhet att på förhandlingsvägen tillerkänna arbetarna
en rimlig och nöjaktig semesterledighet. När semesterfrågan för industriarbetarna
och med dem jämförliga grupper kommit på tapeten, lia arbetsgivarna
tvärt örn alltid visat sig synnerligen halsstarriga och alltid rest ett
fränt motstånd mot arbetarnas rimliga och befogade krav i sådant hänseende.
Denna benägenhet till smidiga överenskommelser, som reservanterna tala örn,
har det aldrig funnits ett spår av på arbetsgivarsidan, detta bör sägas ut här i
dag, och en sådan benägenhet finns i verkligheten icke heller den dag som är.
Den föregående talaren påpekade också att när under senare år vid avtalsförhandlingar
av arbetarnas organisationer och fackliga ledning gjorts framställningar
i sådant syfte ha. arbetsgivarna alltid gjort motstånd och knappast velat
ta upp spörsmålet till allvarlig överläggning. Under senare år ha gruvarbetarnas
fackliga organisation, liksom även andra, vid sina avtalsrörelser iakttagit en
viss återhållsamhet på detta område. Men när frågan nu på nytt togs upp vid
avtalsförhandlingarna i höstas blev det precis samina avvisande svar som det
alltid varit från arbetsgivarsidan. Det är enligt mitt förmenande att vrida
saken på sned, när man här från reservanternas sida söker göra gällande, att
det skulle vara så lätt att få till stånd »smidiga överenskommelser» i en fråga
som denna med arbetsgivarna, vilka vid avtalsförhandlingarna alltid resa ett
konsekvent motstånd mot arbetarnas berättigade semesterkrav. Även mot lagstiftning
på detta område resa arbetsgivarna motstånd, och nu höra vi här i
dag vad jag skulle vilja kalla husbondens röst i reservanternas avslagsyrkande.

Med den kännedom vi ha örn arbetsgivarnas inställning till semesterfrågan
kunna vi säkert räkna med. att om icke semesterlagstiftningen blivit genomförd
hade säkerligen den stora massan av Sveriges arbetare den dag som i
dag är icke haft mer än fem eller sex dagars semester. Det har gjorts flera
officiella undersökningar rörande semestertidens längd och omfattning. Yi lia
sålunda en undersökning från årsskiftet 1924—1925. en annan från årsskiftet

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Motioner om förlängd lägstadgad semester för vissa gruvarbetare. (Forts.)
1928—1929 och en tredje från årsskiftet 193G—1937. Av resultaten av dessa
undersökningar kan man klart utläsa, att utvecklingen i fråga om semestertidens
längd i stort sett stod stilla från slutet av är 1924 och fram till år 1938.
när semesterlagen genomfördes. Vid slutet av 1924 hade sålunda 62,2 procent
av de semesterberättigade en semester, som understeg sex dagar, och vid början
av 1937 hade fortfarande 60,3 procent av de semesterberättigade arbetarna en
semesterledighet, som understeg sex dagar. Den övervägande största delen av
dem hade la en semesterledighet av endast fyra dagar. Detta är ju om något ett
klart bevis för arbetsgivarnas konsekventa obenägenhet att förbättra semestervillkoren
på förhandlingsvägen eller avtalsvägen.

Utskottet har i sitt utlåtande erinrat örn, att den genomförda semesterlagstiftningen
är en minimilagstiftning. Den ärade reservanten, fröken Ebon
Andersson, som talade bär för en stund sedan, framhöll också detta. Utskottet
har nu i sitt utlåtande framhållit, att man vid lagens genomförande förutsatte
att de arbetargrupper, som hade särskilt hårt och pressande arbete, förhandlingsvägen
skulle kunna uppnå en erforderlig och behövlig utökning av semestertiden.
Arbetsgivarnas konsekventa motstånd har emellertid omöjliggjort
uppnåendet av några nämnvärda resultat i detta avseende. Det är därför enligt
mitt förmenande nödvändigt att lagstiftningen nu kompletteras och att en
differentiering av semestertidens längd blir genomförd, åtminstone i den begränsade
omfattning, som andra lagutskottet förutsätter i sitt föreliggande utlåtande.
De av pressande arbetsförhållanden hårdast drabbade arbetargrupperna
böra genom utbyggande av semesterlagstiftningen tillförsäkras längre
semesterledighet för att därigenom kunna få tillfälle till nödvändig rekreation
och möjlighet att stärka sina krafter för det hårda arbetet. Därvid bör enligt
vår mening gruvarbetarkåren komma i främsta rummet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken Andersson: Herr talman! Den föregående ärade talaren framhöll,
att vi reservanter sagt att lagens existens skulle hämma parternas benägenhet,
till fria överenskommelser. Herr Karlsson i Grängesberg talade då bara örn,
att arbetsgivarna vörö de ovilliga. Vi lia icke sagt, att arbetsgivarna äro villiga
att gå med på smidiga överenskommelser, utan vi ha sagt parterna. När man
säger parterna inkluderar man däri även arbetarna. Det är uppenbart att örn
arbetarna få gå till riksdagen, när det icke lyckas dem att få en löneuppgörelse
som passar dem, de heller icke vilja gå med på en minskning av lönen i utbyte
mot förlängd semester.

Sedan bestred herr Karlsson i Grängesberg, att lagen skulle verka hindrande
på uppgörelser örn avtal i semesterfrågan. Jag tycker att de båda motionärerna
icke spelat över ordentligt på förhand, ty den förste talaren sade
ordagrant, att arbetsgivaren betraktar lagen som ett hinder vid uppgörelser i
semesterfrågan. Ergo står där påstående mot påstående. Det finns två parter
här, och när man från arbetarhåll klagar över att man icke lyckas vid förhandlingsbordet,
så är det väl så att i förhandlingens väsen ligger att de olika
parterna få ta och ge å ömse håll. Man får väl icke klaga, örn den ena parten
icke får allt det den begär. Jag vill i detta sammanhang bara helt hastigt påpeka,
att det dock är arbetarna, som till sist få vara med örn att betala semestern.

Herr Karlsson i Grängesberg talade också nied tydlig adress örn husbondens
röst. Jag vill sluta med att uttala en undran vilken som bär den mest
stränge husbonden, herr Karlsson i Grängesberg eller jag? Icke tror jag att
den jämförelsen utfaller till min disfavör.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Motioner om förlängd lagstadgad semester för vissa gruvarbetare. (Forts.)

Herr Gavelin: Herr talman! Jag har icke direkt sagt, att arbetsgivarna
tagit lagen till intäkt för sitt motstånd mot en förlängd semester, utan jag har
endast sagt, att jag har fått en känsla av att de velat använda den så. Det är
icke uteslutet, att man skulle kunna få höra dem säga, att när det nu finns
en lag, som tillförsäkrar arbetarna fjorton dagars semester, är det oriktigt
att hålla på att köra med krav på ytterligare semester. Jag vill alltså ha sagt,
att det är icke ett direkt påstående från min sida, att någon skulle ha fällt ett
sådant yttrande, utan det är endast ett antagande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen: och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat:

andra lagutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av vackt motion örn vissa
ändringar i lagen örn semester; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den 5 mars 1943 (nr 78) örn jämkning av
arrendeavtal i vissa fall, m. m., såvitt angår anslagsanvisning; och

nr 4, i anledning av väckt motion örn åtgärder för ett bokföringsmässigt
klarläggande av jordbrukets lönsamhet m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 13.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 5, i anledning av väckt motion
angående främjande av företagsamhet och familjebildning vid jordbruket.

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 237, av herr Johansson i Mysinge m. fl., hade hemställts, »att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag rörande
behovet av statens stöd samt lämpliga former därför för att till aktade och
dugande jordbruksarbetare och jordbrukarsöner, som äro i behov därav, genom
lämplig låneform eller kreditsäkerhet medverka till skapande av möjligheter
för dessa att anskaffa arrenden samt driftsförnödenheter och inventarier
för att därmed ytterligare befrämja företagsamhet och familjebildning vid
jordbruket».

Utskottet hemställde, att motionen II: 237 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Pettersson i Rosta.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Pettersson i Rosta: Herr talman! Då jag till detta utskottsutlåtande
fogat en reservation, skall jag be att med några ord få belysa varför jag gjort
det.

Det finns en grupp arbetare, som har mindre betalt än alla andra och följaktligen
har mindre att leva på än alla andra. Det är jordbruksarbetarna. För
dem har det alltid varit stora svårigheter att skaffa sig eget jordbruk eller

Motion,
angående
främjande av
företagsamhet
och familjebildning
vid
jordbruket

Nr 7.

Onsdagen den 2.3 februari 1944.

Motion angående främjande av företagsamhet och familjebildning vid jordbruket.
(Forts.)

arrende oell följden har ofta blivit, att de flyttat till städerna. På så sätt ha
de ökat flykten från landsbygden till städerna.

Nu ha motionärerna begärt utredning om anskaffande av medel för att
hjaipa lantarbetarna att på ett billigt och lämpligt sätt kunna sätta upp ett
arrende. I anledning härav har utskottet i sitt utlåtande hänvisat till sitt utlåtande
nr 42 vid 1943 års riksdag i anledning av en då väckt motion med
liknande sylte, i vilke! utlåtande framförts vissa betänkligheter. Utskottet
sager danita bland annat att örn arrendatorerna skulle ha en sådan förmån bor e

liknande förman beredas jämväl andra personer, som begynte jordbruk genom
att med äganderätt förvärva sådana. Mot det vill jag bara säga, att vi
ha ju haft egnahemslåneverksamheten i många tiotal år, och just den har ju
givit de personer, som skaffat sig jordbruk med äganderätt, en förmån framfor
arrendatorerna. Avenså bär jordbruksutskottet år 1943 framhållit, att med
radande puser pa jordbruksinventarier syntes dessutom en viss försiktighet
böra iakttagas vid övertagande av jordbruk. Det är naturligtvis fullt riktigt,
meli ] notion är eril a lia ju tänkt sig en utredning, och en utredning tager alltid
sm tid, och da skulle man ju loinna tänka sig, att utredningen blir färdig först
Vid en tidpunkt, som ur denna synpunkt är lämpligare än den nuvarande, i
det att priserna då ha gått ned.

Vidare Ilar utskottet år 1943 gjort vissa uttalanden till förmån för den då
ioreliggande motionen. Det säger bland annat, att »motionärens önskan ur sociala
synpunkter erbjuder åtskilligt av intresse». Nu säger utskottet, att ehuru
utskottet linner motionens syfte att främja företagsamhet och familjebildning
vid jordbruket värt allt erkännande, vill det ändå icke gå med på motionens
yrkande. Piter sådana uttalanden i ett par viktiga punkter tycker jag, att utskottet
borde ha kommit till den slutsatsen, att det borde tillstyrka en utredmn?-
™ mm del tycker jag, att införande av en sådan här låneform skulle
ge jordbrukarna möjlighet att skaffa sig egna arrenden, och på så sätt skulle
man motarbeta den stora flykten från landsbygden till städerna. Jag ber därlor
att fa yrka bifall till motionen.

Herr Johansson i Mysinge: Herr talman! När jordbruksutskottet nu föreslar
riksdagen att avslå mili motion, sker det med all välvilja och förståelse
lor sy Itet. Motiveringen är »att därest statligt stöd för inventarieanskaffning
famnades at arrendator torde enligt utskottets uppfattning skäl tala för att
liknande förman bereddes jämväl sådana personer, som begynte jordbruk genom
att med äganderätt förvärva sådana». Oell jordbruksutskottet fortsätter:
j n dylik laneverksamhet kunde förväntas bliva av en sådan omfattning att
den med hänsyn till bland annat det s tatsfi nans lell a läget icke kunde av utskottet
tillstyrkas.»

För min del karsag svårt att förstå denna motivering, icke att fatta så.
att jag skulle ha något emot en anordning som ger jordbrukare, som önskade
orja jordbruk med äganderätt, samma möjligdiet att få lån till inventarier.
Men jag ansel icke detta absolut nödvändigt, därför att de för jordbruk intresserade
mycket väl kunna välja. Anser man sig alldeles urståndsätta att skaffa
eget jordbruk, med egnahemsrörelsens bistånd eller på annat sätt, vore det säkerligen
värdefullt att veta sig kunna få hjälp att sätta upp ett arrende av
t. ex. familjejordbruks storlek och i framtiden kanske själv, med arrendet som
grund, skaffa sig ett jordbruk med äganderätt. Det är den väg, som en mycket
stor del av södra och mellersta Sveriges jordbrukare ha gått från obemedlade
till självägande och besuttna. Det är således en mycket praktisk och
beprövad väg.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Motion angående främjande av företagsamhet och familjebildning vid jordbruket.
(Forts.)

Alla känna vi till den nya egnahemsref orine ns stora betydelse och möjligheter.
Men det torde också vara så, att har den unge jordbruksintresserade
inget nämnvärt kapital och, som helt naturligt är, från början saknar inventarier,
äro icke utsikterna stora att kunna utnyttja de möjligheter, som egnahemslånen
ge. Enskild borgen måste då till för att klara denna sak. De
flesta egnahemsombud kunna säkerligen verifiera detta. De kanske få gå i
borgen själva i vissa fall eller skaffa borgen på annat sätt, örn sökanden är
en sådan person, som anses ha förutsättningar att klara sig och bli en bra
jordbrukare. Det är också förklarligt att åtskilliga till jordbrukare lämpliga
personer under sådana förhållanden icke våga reflektera på eller ens göra ett
försök att etablera sig som sådana. Detta är beklagligt ur många synpunkter.
Jag är nämligen så optimistisk att jag tror att det finns rätt gott om ungdomar
— och därvid vill jag icke undantaga flickorna —• som gärna stanna vid jordbruket,
örn det bara funnes tillräckliga förutsättningar för dem att få eget hem
och eget jordbruk att arbeta på. Men man förstår ungdomen, örn tillfälle ges
den till anställning vid industrien etc. Det är då väsentligt lättare att med hjälp
av t. ex. ett bosättningslån tidigare bilda hem och familj. Tyvärr är det ofta så,
att dessa för all framtid gå förlorade för jordbruket. Lån för anskaffande av
inventarier till arrenden vore därför enligt mitt förmenande ett naturligt och
värdefullt komplement till de nuvarande egnahemslånen.

Att en sådan bär skisserad låneverksamhet skulle i någon större grad påverka
det stats finan sielia läget är för mig svårt att förstå. Och särskilt i betsning
av statens allmänna arbetsanskaffnings- och bostadsförsörjningsprogram
ter det sig icke så överväldigande. Även till dessa borde en sådan här
låneverksamhet vara ett värdefullt komplement. Ty att bevara och utveckla
jordbruksbefolkningens möjligheter att i största utsträckning bli kvar vid
jordbruket och därigenom befrämja tillkomsten av enskild företagsamhet på
lietta område, har säkerligen goda återverkningar på andra samliälliga områden.
Detta gäller icke minst vid kriser. Vi ha alla redan sett svårigheterna
för vissa industrier, och vi ha ju vid åtskilliga tillfällen bär debatterat svårigheterna
att få lämplig sysselsättning för ali arbetskraft. Jag menar därför
att just en sådan här sak kan också vara ett komplement till andra åtgärder
i denna riktning genom att hindra att en alltför stor tillströmning från
landsbygden sker till industrien. Meningen med en sådan här låneform har
jag aldrig heller avsett vara att ge de låneintresserade några förmåner framför
andra jordbrukare i form av subventioner, lägre räntor etc. utan endast att
ge de mest intresserade landsbygdsungdomarna chansen att bli egna företagare.

Det är också rätt rimligt att arbetarfamiljer och andra, som arbeta vid jordbruket,
när barnen växa upp och sluta skolan, gärna önska sig ett jordbruk
för att få ett gemensamt arbete för hela familjen. Nu är det väl lyckligtvis
så, att en hel del av dessa värdefulla familjer hjälpas fram ändå med enskildas
hjälp. Man kan ju icke begära, att en sådan familj skall ha några större tillgångar
att sätta in från början. Dessutom blir chansen för de mindre bemedlade
att få egna jordbruk mindre år för år, allteftersom utvecklingen går framåt
och kraven på jordbrukens tekniska utrustning och kapitalbehov stiga. Det
går icke numera som förr att börja jordbruk enbart med starka armar, några
enkla redskap och djur och en god vilja. Det fordras även kapital för att
klara den Kåken i helt annan utsträckning än bara för en tio ä tjugo år tillbaka
i tiden.

Jag kan givetvis lika litet som utskottet bedöma de ekonomiska konsekvenserna
av ett realiserande av här berörda önskemål. Men jag har litet svårt att

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Motion angående främjande av företagsamhet och familjebildning vid jordbruket.
(Forts.)

förstå varför icke utskottet nu rekommenderar en utredning, då vi tyckas vara
överens örn att saken är lovvärd och beaktansvärd. Kail det verkligen icke
tänkas, örn det skulle möta svårigheter ur olika synpunkter att lägga upp en
statlig lånefond för detta ändamål att förvaltas av statens eget organ, egnahemsstyrelsen,
att man kunde undersöka möjligheterna att ställa någon viss
mindre riskfond eller dylikt till jordbrukskasserörelsens eller jordbruksbetonad
sparbanks förfogande, som av dessa kunde användas till att möta de eventuella
risker som skulle uppstå vid utlåning för detta ändamål under friare
former. Med den ingående personkännedom, som dessa penninginstituts förtroendemän
äga ute i bygderna, äro säkerligen förlustriskerna icke stora. Denna
princip bär ju för övrigt statsmakterna i stort sett godkänt i och nied införandet
av bosättningslånen, som riksbanken beviljar efter rekommendation
från kommunala förtroendemän ute i de olika orterna. Förlusterna på denna
verksamhet ha av tidningsmeddelanden att döma varit väsentligt mindre än
man från början beräknat. Nu måste man givetvis erkänna att inventarielån
för uppsättande av arrende äro mera omfattande och invecklade än bosättningslånen
och kanske behöva göras avsevärt mera restriktiva. Det är i varje fall
omöjligt att bedöma detta utan en ingående utredning av problemet i hela dess
vidd och med särskild uppmärksamhet fäst på inventarieinteckningarnas verkliga
värde. Jag har en känsla av att dc nu något undervärderas. Rätt skött borde
en sådan här låneform bli till välsignelse för många framåtsträvande människor,
och jag vill beklaga, att utskottet icke ens ansett det mädan vårt att:,
utreda saken. Jag ber trots allt att få yrka bifall till motionen.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Detta ärende är en gammal bekant
för riksdagen. En motion i samma ämne förelåg senast vid 1943 års riksdag,
alltså i fjol. Den största skillnaden mellan motionen då och nu är, att det i år
är en annan huvudmotionär än 1943. Då såväl motionären som reservanten här
i dag velat göra gällande, att utskottet på grundval av sin relativt välvilliga
motivering hade bort komma fram till ett bifallsyrkande beträffande motionen,
måste jag en liten stund taga kammarens uppmärksamhet i anspråk.

När utskottet för sin del bär sagt att, utskottet finner motionens syfte att
främja företagsamhet och familjebildning vid jordbruket värt allt erkännande,
så har utskottet, därmed icke sagt, att utskottet tror på möjligheten att åstadkomma
detta genom de åtgärder, som föreslås i motionen. Det kanske tillätes
mig att först påpeka det egendomliga förhållandet, att i motionens kläm bardet
klientel, som skulle komma i åtnjutande av denna statliga låneform, begränsats
till »aktade och dugande jordbrukare och jordbrukarsöner». Jag frågar:
Varför borde icke samma förmån rimligtvis kunna tillkomma även andra
intresserade medborgare, som kunna vara hågade att starta eget jordbruk?
Yrkandet har vidare begränsats till långivning, avsedd för arrendatorer. Jagber
att få understryka, att utskottet sagt, att så snart en dylik låneform överhuvud
taget skall diskuteras, bör den omfatta icke bara arrendatorer utan även
självägande bönder. Örn den som skall starta jordbruksrörelse behöver låna
kapital för inköp av fastighet, bör det väl finnas lika stora motiv för att det
allmänna lämnar bidrag till inventarieanskaffning åt honom som åt den som
enbart arrenderar jordbruk utan att behöva anskaffa pengar för jordförvärvet
som sådant.

Jag tror vidare, att motionärerna lia väsentligen överskattat betydelsen _ av
sitt förslag. Jag har en känsla av att när det gäller uppsättande av inventarier,
anskaffande av utsäde och dylika kostnader går det i regel för en duktig och
dugande man, som vill starta jordbruk, att .skaffa kredit. Det finns någonting.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Motion angående främjande av företagsamdiet och familjebildning vid jordbruket.
(Forts.)

sorn. heter personligt förtroende, och det har icke minst på den rena landsbygden
ett stort värde. Den ärade reservanten, herr Pettersson i Rosta, nämnde
själv, att han personligen genom borgensförbindelse ordnat saken för en hel
rad intresserade människor, som ville övertaga arrenden. Det är i högsta grad
aktningsvärt, att sådant sker, och jag skulle tro, att det även i andra delar av
landet än herr Petterssons hemtrakt icke hör till undantagen, att det finns
möjligheter för intresserade jordbrukaraspiranter att genom borgensförbindelser
kunna klara sina lån för inventarieanskaffning. Jag tror vidare att det
genom den glädjande utvecklingen av jordbrukskasserörelsen, som har ägt rum
under de senare åren, yppats nya möjligheter för vederbörande att anskaffa
erforderliga lån.

Slutligen ber jag att få tillägga en sak, herr talman, nämligen att det synes
mig böra iakttagas en viss försiktighet, då det gäller att starta nya jordbruk.
Det är farligt att hängiva sig åt någon sorts jordromantik. Det är farligt inte
minst för den intresserade jordsökanden att hängiva sig åt den uppfattningen,
att allt övrigt klarar sig, bara det behövliga startkapitalet kan anskaffas.
Därest förutsättningar i övrigt icke föreligga, få vederbörande ofta stora svårigheter
att reda sig. Det finns tyvärr många belägg på misslyckanden i dylikt
hänseende. Jag tror därför att det samtidigt bör utsägas, att det inte alltid
är så klokt att stimulera medellösa människor att starta nya jordbruk. Härvidlag
bör det ske en noggrann prövning från vederbörandes sida, innan de ge sig
in på denna levnadsbana.

Herr talman! Med vad jag nu anfört ber jag alt få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning avkronans
fordran å landsfiskalen A. Ryd på grund av eftersatt byggnadsskyldighet,
m. m.;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för C.
Axelson från betalningsskyldighet till kronan på grund av fastighetsförvärv:
och

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fastställande avpersonalförteckning
för domänverket m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ lö.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anledning
av väckt motion angående förlängning av giltighetstiden för vissa turnell
returbiljetter å statens järnvägar.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Det är inte min avsikt att i någon
större utsträckning förlänga detta sammanträde. Utskottets ledamöter lia en -

Motion
angående
jörlängning
av giltighetstiden
för vissa
tur- och retur -biljetter å
statens järnvägar.

Nr 7.

Onsdagen den 2,''! februari 1944.

Motion angående förlängning av giltighetstiden för vissa tur- och returbiljetter
å statens järnvägar. (Forts.)

hälligt beslutat avslå den i ämnet väckta motionen. På grund därav ämnar jag
inte framställa något särskilt yrkande.

Utskottet har i sitt utlåtande gjort vissa erinringar mot motionärernas förslag
så till vida att utskottet anser, att de åtgärder, som motionärerna föreslagit,
icke skulle vara tillräckliga. Jag vet inte, örn man kan utgå ifrån att,
därest motionärerna föreslagit åtgärder av mera omfattande beskaffenhet, behandlingen
av motionen blivit gynnsammare än vad nu blivit fallet. Det är
emellertid gahska överraskande, att ett dylikt uttalande göres av utskottet. De
flesta motioner, som väckas här i riksdagen, bli ju i regel avslagna på grund av
att vad som föreslås anses vara tilltaget i överkant, såväl när det gäller förslag
av ekonomisk räckvidd eller annan beskaffenhet. Det är också ganska vanligt,
att många av de åtgärder, som genomföras här i riksdagen, åtminstone i början
av sin tillämpning icke kunna anses vara i alla avseenden fullkomliga. Det
visar sig ofta, att genomförda bestämmelser efter en tids praktisk prövningmåste
ändras i en eller annan riktning. Så sker också i åtskilliga fall. På liknande
sätt anser jag att man hade kunnat handla beträffande den nu föreliggande
frågan. För egen del har jag emellertid ingenting att erinra mot att en eventuell
förlängning av giltighetstiden för tur- och returbiljetter vid statens järnvägar
och även andra trafikmedel får en vidare omfattning, än vad som hade
blivit fallet vid ett direkt bifall till motionärernas förslag Jag har heller ingenting
emot att en sådan förlängning av giltighetstiden — på sätt järnvägsstyrelsen
antytt — även skall komma samtliga trafikanter till godo. Jag kan emellertid
inte förstå, hur det skulle vara möjligt att finna en lämpligare tidpunkt
än den nuvarande för genomförande av ett dylikt mera vittgående förslag.
Av järnvägsstyrelsens utlåtande över motionen framgår, att styrelsen anser,
att tiden för genomförande av dylika åtgärder för närvarande icke kan anses
så lämplig. För egen del hyser jag en rakt motsatt uppfattning mot järnvägsstyrelsen
härvidlag. Jag anser att det tvärtom är synnerligen gynnsamt att
söka genomföra dylika åtgärder just nu, då järnvägarna ha särskilt goda inkomster.
Jag föreställer mig att efter ett eller annat år oförutsedda omständigheter
kunna inträffa, som göra att tidpunkten inte heller då kan bli så lämplig.
Jag hoppas emellertid att den nu väckta motionen skall lia haft betydelse i sådant
avseende, att den givit denna fråga en stöt framåt.

Herr talman! Jag har inget yrkande att framställa.

Herr Ljungberg: Herr talman! Denna motion avser ju att åt elever vid
folkhögskolor, lantmannaskolor, lanthushållsskolor och andra liknande skolor
och undervisningsanstalter utverka förmånen att vid hemresa under julferierna
få begagna sig av tur- och returbiljetter på statens järnvägar, även örn tiden
mellan hemresan och återresan skulle uppgå till 20 dagar och således överstiga
giltighetstiden för vanliga tur- och returbiljetter, vilken ju är 10 dagar.

Utskottet har funnit syftet med motionen behjärtansvärt, men när utskottet
haft att ta ställning till motionen, har utskottet inte kunnat undgå att finna,
att motionen mycket snävt begränsar den kategori skolor, vars elever skulle
komma i åtnjutande av den föreslagna förmånen. Det är möjligt att en jämförelsevis
stor del av eleverna vid de i motionen angivna skolorna äro i den
ekonomiska ställning, att de lia behov av billigare resor vid julferierna. Det
råder emellertid enligt utskottets mening intet tvivel om att samma förhållande
även gäller för en hel del elever vid skolor av annat slag än de som äro
upptagna i motionen eller för målsmännen till sådana elever. Utskottet hänvisar
i det avseendet till vad skolöverstyrelsen i sitt yttrande över motionen har
anfört. Skolöverstyrelsen säger där, att det finns en mängd ungdom, också den

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Motion angående förlängning av giltighetstiden för vissa tiar- och returbiljetter
ä statens järnvägar. (Forts.)

huvudsakligen från landsbygden, som under sin studietid vid allmänna läroverk,
seminarier och vid uthildningsanstalter av olika slag måste vara inackorderad
långt borta ifrån hemmet, och att denna ungdom kan med lika stor rätt
som den i motionen avsedda begära minskade resekostnader. — Utskottet har
inte möjlighet att i sin hemställan vidga motionens ram. Då emellertid ett bifall
till motionen av orsaker som jag här framhållit skulle leda till förhållanden,
som på många håll och på goda skäl skulle uppfattas som orättvisa, har
utskottet redan på denna grund måst avstyrka bifall till motionen. T detta
sammanhang må erinras örn att den giltighetstid av 20 dagar, som bär är
föreslagen, i alla fall inte skulle tillgodose ens de kategorier som i motionen
åsyftas. Detta framgår även av skolöverstyrelsens yttrande.

Härtill kommer att, enligt vad järnvägsstyrelsen i sitt till motionen avgivna
yttrande säger, frågan örn generell utsträckning av tur- och returbiljetternas
giltighetsområde såväl till tid som till avstånd ligger i stöpsleven. Åtminstone
beträffande giltighetstiden har järnvägsstyrelsen redan i princip tagit
.ställning och förordar en månads giltighetstid, alltså längre tid än vad motionärerna
nu ha föreslagit för den kategori ungdom, som de ha nämnt i motionen.
Anledningen till att saken ännu inte har blivit genomförd är enligt vad
järnvägsstyrelsen upplyser örn uteslutande den rådande kristiden med dess
särskilda trafiksvårigheter, som gjort det nödvändigt att avvisa alla åtgärder,
som skulle leda till ökning av trafiken. Utskottet utgår emellertid från att
planerna på en generell ökning av giltighetstiden för tur- och returbiljetter
komma att förverkligas så snart förhållandena det medge. Motionens syfte
bleve då till och med tillgodosett på ett bättre sätt och i större omfattning än
som har föresvävat motionärerna själva.

Det kan i detta sammanhang vara anledning att erinra örn att utskottet i
sitt avslagsyrkande har varit fullständigt enigt, trots att utskottet bland sina
i ärendets behandling deltagande ledamöter räknat två av motionärerna.

Herr talman! På grund av vad jag här tillåtit mig att anföra hemställer jagom
bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 16.

Fru Ekendahl erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Vid Kungl. Interpellation.
teatern i Stockholm finnes en blandad kör, benämnd operakören. Löne- och
naturaförmåner i denna kör äro ytterst skiftande; sålunda utbetalas till kvinnliga
körmedlemmar 95 kronor mindre per månad än till manliga, dessutom få
kvinnorna själva bekosta peruker, vita strumpor, då sådana förekomma, smycken
och blommor, då däremot de manliga körmedlemmarna av Kungl, teatern
bekostas dylika attribut.

Vid framställning från fackorganisationen att lönen för kvinnorna skulle
höjas i nivå med männens, har detta av operaledningen avslagits med motivering,
dels att medel för detta saknades, dels att kvinnornas löner alltid varit
läge än männens.

Med anledning av vad jag här anfört hemställer jag örn kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Anser statsrådet att dessa löneförhållanden vid en kår, där båda parter
äro lika oumbärliga i utövandet av sitt kall, överensstämma med den allmänna
uppfattningen örn lön efter prestation?

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Interpellation. (Forts.)

2. Om så icke är fallet, är statsrådet beredd att medverka till bättre och
rättvisare löneförhållanden på detta område?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 17-

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 3, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45
under riksstatens tredje huvudtitel, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde.

§ 18.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.17 em.

In fidem
Sune Norrman.

Lördagen den 26 februari 1941.

Nr 7.

Lördagen den 2(J februari.

Kl. 4 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr andre vice talmannen.

§ I Justerades

protokollet för den 19 innevarande februari.

§ 2.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 107, med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, m. m.;

nr 108, angående tillbyggnad till landsstatshuset i Västerås;
nr 109, angående anslag till konjunkturinstitutet för budgetåret 1944/45;
nr 110, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari
1940 (nr 3) örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.;
nr lil, angående anslag till skogsvårdens befrämjande m. m.;
nr 112, angående uppförande av centrala tvätt- och reparationsanstalter för
försvaret;

nr 117, .angående anslag till fortsatt anläggning av dubbelspår;
nr 118, angående anslag till luftskyddsanordningar i transformatorstationer;
nr 119, angående överskridande av viss anslagspost i avlöningsstaten för statens
brandskola;

nr 120, angående anslag till reparation av bron över Svinesund; och
nr 124, angående byte av viss mark mellan kronan, å ena, samt Wikers aktiebolag
och Stribergs grufveaktiebolag, å andra sidan.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i lagen den 26 november 1920 (nr
796) om val till riksdagen jämte väckt motion angående utredning om underlättande
av deltagande i val till riksdagens andra kammare och kommunala
val;

statsutskottets utlåtanden :

nr 22, i anledning av vissa framställningar av Kungl. Maj:! angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition .angående ersättning åt förra
lärarinnan vid Uddevalla elementarläroverk för flickor Greta Kristina
Jonsson;

Nr 7.

Lördagen den 26 februari 1944.

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av
visst avtal med Ronneby stad; och

nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtelse av rätt
till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter å kronojord;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till förordning
örn ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften
;

nr 8, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till förordning
om fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit;

nr 9, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 21 juni 1940 (nr 561) örn
tilläggsskatt å bensin, m. m.;

nr 10, i anledning av väckta, motioner angående beskattning av tidskrifter;
nr 11, i anledning av väckt motion örn viss ändring i förordningen angående
försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker; och
nr 12, i anledning av väckta motioner angående anpassning av fastighetsbeskattningen
efter det antal barn, som stadigvarande bor i förhyrd lägenhet i
respektive fastighet;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av väckt motion örn pension åt förre stenografen hos riksdagens
första kammare C. Gr. Melander;

nr 5, i anledning av väckt motion örn gratifikation och pension åt vaktmästaren
hos riksdagens första kammare G. R. Tillman;

nr 6, i anledning av väckt motion om gratifikation åt vaktmästaren hos
riksdagens första kammare C. G. Kjellbergs änka;

nr 7, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 11 § förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) örn
jordbrukets kreditkassor;

nr 8, i anledning av Kungl. Majits proposition angående rätt till dels pension
åt f. d. generaldirektören och chefen för telegrafverket G. H. Ericson,
dels ock livränta åt f. d. överdirektören vid statens vattenfallsverk K.-G.
Ljungdahl;

nr 9, i anledning av Kungl. Majits proposition angående pensionsrätt för
innehavare av professurerna i idé- och iärdomshistoria samt i biokemi vid universitetet
i Uppsala;

nr 10, i anledning av Kungl. Majis proposition angående dels biträdande
kamreraren hos Kristianstads läns hushållningssällskap K. G. Roos’ pensionsrätt,
dels förbättrad pension åt avlidne läraren vid textilinstitutet i Borås G.
V. Berntsons efterlevande, dels ock tjänstårsberäkning i pensionshänseende för
vissa barnmorskor m. fl.;

nr 11, i anledning av Kungl. Majis proposition angående årligt understöd
åt vissa genom misstag under tjänstutövning av distriktsbarnmorska skadade
personer; och

nr 12, angående reglering för budgetåret 1944/45 av utgifterna under riksstatens
tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet, utom i
vad angår anslagen till allmänna indragningsstaten;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i förordningen
örn moderskapspenning;

nr 10, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 453) med vissa bestäm -

Lördagen den 20 februari 1944.

Nr 7.

melser om mätning av ved och annat virke, m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 17 § lagen den 20 december 1940 (nr 1044) örn vissa
av landsting eller kommun drivna sjukhus;

nr 12, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Konungen angående
framläggande av förslag till lag om arbetsblock inom jordbruket;

nr 13, i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen om barnbidrag
;

nr 14, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i butikstängningslagen;
och

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i 7, 11 och 14 kap. vattenlagen; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckta motioner örn vissa åtgärder till fiskerinäringens
befrämjande;

nr 10, i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan örn hummerfisket
inom Vette, Tanums och Kville härader;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 453) med vissa bestämmelser
örn mätning av ved och annat virke, m. m., såvitt angår anslagsanvisning;
och

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för
förvaltningen av viss kronoegendom, m. m.

§ 4.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för luftfartsfonden för budgetåret 1944/45 m. m.;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj-ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under luftfartsfonden gjorda framställningar angående anslag för budgetåret
1944/45;

nr 44, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens utlåningsfonder gjorda framställning om anslag till luftfartslånefonden; nr

45, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn kapitalbudgetens omläggning m. m.; och

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1944/45 m. m.; samt

från jordbruksutskottet:

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den 5 mars 1943 (nr 78) om jämkning av
arrendeavtal i vissa fall m. m„ såvitt angår anslagsanvisning;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning av
kronans fordran å landsfiskalen A. Ryd på grund av eftersatt byggnadsskyldighet
m. m.;

Andra kammarens protokoll 1944. Nr 7. 0

Nr 7.

Lördagen den 20 februari 1944.

nr 51, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående befrielse för C.
Axelson från betalningsskyldighet till kronan på grund av fastighetsförvärv;
och

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fastställande av
personalförteckning för domänverket m. m.

Vidare anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 47, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1933 (nr 472)
om förbud mot politiska uniformer.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

§ 6.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Andersson i Mölndal m. fl., nr 440, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 84, angående vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m.; och

herr Senander m. fl., nr 441, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
82, med förslag till förordning örn värnskatt för budgetåret 1944/45.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.08 em.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

441079