1944. Andra kammaren. Nr 6 (Riksdagens protokoll 1944:6)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1944. Andra kammaren. Nr 6.

Tisdagen den 15 februari.

Kl. 4 em.

På grund av förfall för sekreteraren tjänstgjorde, jämlikt herr talmannens
förordnande, undertecknad vid protokollet.

§ 1.

Justerades protokollen för den 8, den 9 och den 12 innevarande februari.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Riksdagsman Oscar Malmborg är på grund av sjukdom (tumör i svalget)
oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet från och med måndagen den 14 febr.
under tillsvidare 14 dagar.

Stockholm den 11 februari 1944.

Som ovan
Elis Berven,

leg. läkare.

Härmed intygas att riksdagsman Evald Lindmark på grund av sjukdom
— hypertonia med komplikationer — är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
under tiden 16 februari t. o. m. 12 april 1944.

Skellefteå den 11 februari 1944.

L. Abramson.

Kammaren beviljade herr Malmborg ledighet från riksdagsgöromålen under
14 dagar från och med den 14 innevarande februari och herr Lindmark under
tiden från och med den 16 innevarande februari till och med den 12 nästkommande
april.

§ 3.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 68, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 31 maj
1940 (nr 473) om förbud i vissa fall mot beviljande av kvarstad eller skingringsförbud; nr

69, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 1 november
1940 (nr 925) med särskilda bestämmelser angående förmynderskap, godmanskap
och boutredning vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 70, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 8 november
1940 (nr 926) med särskilda bestämmelser angående bolag, föreningar, sparbanker,
vissa andra inrättningar och samfälligheter samt stiftelser vid krig eller
krigsfara m. m.;

nr 71, med förslag till lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 4
juni 1943 (nr 274) örn förlängd giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger,
m. m.;

Andra hammarens protokoll 1944. Nr 6.

Nr 6.

Tisdagen den 15 februari 1944.

nr 74, med förslag till lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 15
december 1939 (nr 856) om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän;
nr 82, med förslag till förordning örn värnskatt för budgetåret 1944/45;
nr 83, angående anslag till ytterligare reglering av vissa krediter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44; och
nr 84, angående vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen, nr 63, med förslag till lag örn
ändring i 7, 11 och 14 kap. vattenlagen;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 65, med förslag i fråga örn pensionsförbättring för viss personal tillhörande
arméns och marinens övergångsstater; och

nr 66, angående livränta åt Irma Marianne Jansson m. m.;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 67, angående ersättning från kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket;
och

nr 72, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 20
december 1940 (nr 1044) örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus; till

statsutskottet propositionerna:

nr 73, angående anslag till statens sakrevision för budgetåret 1944/45;

nr 75, angående försvarets fabriksfond;

nr 76, med förslag till stat för försvarsväsendets fastighetsfond för budgetåret
1944/45; och

nr 77, angående godkännande av visst avtal med Ronneby stad;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 78, angående ändrade bestämmelser
örn lokalporto m. m.; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 79, angående anslag till försvarsberedskap vid statens järnvägar m. m.;
och

nr 80, angående anslag till vissa vägbyggnadsaTbeten.

§ 5.

Föredrogs och remitterades till behandling av lagutskott den pa bordet liggande
motionen nr 433 av herr Thorell.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 3, 20, 27 och
28, bankoutskottets utlåtande nr 3, första lagutskottets utlåtanden nr 1—3,
andra lagutskottets utlåtanden nr 1 och 2 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 2.

Tisdagen den 15 februari 1944.

Nr 6.

§ 7.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Werner, som anförde: Herr talman! I Stockholmstidningen för
måndagen den 14 febr. 1944 läses följande: »Dagen före julafton 1943 fick
postföraren Axel Koppfält i Arvika ett brev från postdirektionen i Göteborg.
Det innehöll ett kort meddelande, att postverket från den 1 april 1944 uppsade det
kontrakt verket haft i 21 år med Koppfält. Med utomordentlig plikttrohet och
utan en enda anmärkning har Kopp fält i över två årtionden fört posten, på sin
linje Arvika—Glava—Stömne, och lagom till julafton kunde han för hustrun
och de fem barnen, alla i skolåldern, läsa upp postverket? julhälsning, som innebar
att han med sin familj skulle berövas sitt uppehälle, utan motivering, utan
ett ord till tack eller ens förklaring från det höga verkets högste representant
i Göteborg.»

Denna postverkets åtgärd har inom den bygd, där postföraren, Koppfelt under
mer än tjugu år utan minsta anmärkning och till allmänhetens fulla belåtenhet
fullgjort sin krävande uppgift, allmänt väckt den största uppmärksamhet,
för att inte säga indignation hos befolkningen, vilket också kommit till
uttryck i en spontan masspetition till postdirektionen.

Det skäl som postdirektionen i Göteborg synes ha åberopat, nämligen bristen
på bilgummi, ställes i en egendomlig belysning då av tidningens relation synes
framgå att befordringen av post dels kommer att överlåtas på en busslinje,
vilken givetvis icke kan betjäna bygdens postala behov på samma smidiga sätt
som den tidigare särskilt anställde postföraren, dels ock måste anlita en särskild
lastbil som på en senare tidpunkt kör samma route som Koppfält tidigare
gjort. Gummibesparingen skulle alltså komma att bestå i att Koppfälts bil
medi dess fyra ringar ersättes med en lastbil med sex till tio ringar.

Även örn postföraren Koppfält icke formellt kan anses ha varit fast anställd
i postverket, då han utfört postföringen mot särskild ersättning, så utgör dock den
omständigheten, att Koppfält i över tjugu år uteslutande använt sin arbetskraft
i postverkets tjänst och därunder haft att själv bekosta en betydande materialförslitning,
enligt uppgift måst inköpa ej mindre än fem bilar, ett skäl som
icke medgiver adira minst en statlig institution rätt att på sätt som skett behandla
en oförvitlig tjänsteman, vilket Koppfält i egenskap av ansvarig postförare
måste anses vara.

Da, av vad hittills är känt, inga bärande skäl synas Ira förelegat som grund
för den av postdirektionen företagna åtgärden, måste denna betraktas såsom i
kög grad anmärkningsvärd, så mycket mer som härigenom synes uppstå en
påtaglig försämring i ortens postbefordringsförhållanden.

Med stöd av vad ovan anförts får jag härmed hemställa om andra kammarens
medgivande att till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa följande frågor:

1) har herr statsrådet uppmärksammat ärendet i fråga? samt

2) om så är förhållandet, har herr statsrådet för avsikt att vidtaga åtgärder
för den uppsagdes återinsättande i sitt arbete eller på annat sätt medverka till
att kompensera honom för det ekonomiska avbräck han genom uppsägningen
kommer att oförvållat åsamkas?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

Interpellation

Nr 6.

Tisdagen den 15 februari 1944.

från statsutskottet:

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde;

nr 25, i anledning av Kungl. Majrts framställning örn anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44 till inköp av jordbruksinventarier m. m.
för egendomen Lockerud;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 27, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde:

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde; samt

från andra lagutskottet:

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 40 § 1 mom. lagen den 14 juni 1918 (nr 422) örn fattigvården;
och

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 maj 1941 (nr 243) örn rätt för arrendator
att bortföra stråfoder m. m.

§ 9-

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Jonsson i Skedsbygd m. fl., nr 434, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 62, med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen
den 18 juni 1937 (nr 481) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser örn stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper;

herrar Olson i Göteborg och Wiberg, nr 435, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 43, med förslag till lag örn djurskydd, m. m.; samt

herrar Persson i Stockholm och Hagberg i Luleå, nr 436, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition, nr 50, med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 1 och 4 §§ lagen den 14 juni 1929 (nr 131) örn försäkring för vissa yrkessjukdomar,
m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.12 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 16 februari 1944.

Nr 6.

Onsdagen den 16 februari.

Kl. 11 fm.

På grund av förfall för sekreteraren tjänstgjorde, jämlikt herr talmannens
förordnande, undertecknad vid protokollet.

§ I Herr

talmannen lämnade på begäran ordet till Svar 3**

interpellation.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson, som
anförde: Herr talman! Ledamoten av andra kammaren herr Onsjö har till mig
framställt frågan, örn jag anser vattenfallsstyrelsens sätt att beräkna och ersätta
de skador och det intrång, som åsamkas markägare genom framdragande
av elektriska kraftledningar, vara riktiga samt, örn så ej är fallet, vilka åtgärder
jag är beredd att vidtaga för att åstadkomma rättelse.

Till utgångspunkt för sina frågor har interpellanten tagit de ersättningar,
som i vissa angivna fall erbjudits markägarna, sedan vattenfallsverkets stamlinje
Trollhättan—Falköping framdragits, och han har anmält missnöje såväl
med de normer, enligt vilka ersättningarna beräknats, som med den procedur,
vilken tillämpats vid förhandlingarna.

Ifrågavarande ersättningsnormer fastställdes år 1921 och torde numera ge
anledning till vissa erinringar. Sedan uppmärksamheten fästs vid detta förhållande,
har jag på tillstyrkan av vattenfallsstyrelsen den 14 januari 1944 utverkat
Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för att
inom kommunikationsdepartementet biträda med utredning rörande revision
av gällande normer för uppskattning av skador och intrång, som orsakats genom
framdragande av elektriska kraftledningar såväl genom skogsmark som
över åker eller därmed jämförlig mark. Dylika sakkunniga ha av mig tillkallats
den 27 januari 1944.

Anledning torde icke föreligga att här upptaga de under omprövning varande
värderingsnormerna till närmare granskning.

Beträffande storleken av de ersättningar, som erbjudits i det av interpellanten
påtalade fallet, och det tillvägagångssätt, som vattenfallsstyrelsen vid
sina förhandlingar med markägarna tillämpat, torde jag, då frågan lärer vara
av övervägande lokalt intresse, få hänvisa till innehållet i ett av vattenfallsstyrelsen
avgivet yttrande, varav jag tillställt interpellanten en avskrift.

Av detta yttrande framgår även, att styrelsens värderingsman icke alltid
muntligen förhandlar med varje markägare, men att dessa ha tillfälle att framföra
sina synpunkter såväl i samband med uppgörelse örn tillstånd till ledningsbyggnaden
som efter det ledningen färdigbyggts och värdering skett.

Över värderingen upprättas protokoll med noggranna specifikationer. Markägaren
erhåller avskrift av dessa handlingar samt erbjudande om ersättning.

I detta erbjudande ingår, att ersättningen vid frivillig uppgörelse bestämmes
10 procent högre än enligt värderingen. Godtages icke erbjudandet, upptagas
förhandlingar med markägaren, varvid rättelse sker, örn något förhållande av
beskaffenhet att inverka på ersättningarnas storlek framkommer som icke be -

Nr 6.

Onsdagen den 10 februari 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

aktats vid värderingen. Först om det visar sig omöjligt att ernå godvillig uppgörelse,
häpskjutes ersättningsfrågan till expropriationsnämnd.

Att icke orätt vederfares markägarna är uppenbarligen ett intresse även
för vattenfallsstyrelsen. Styrelsens chef har också förklarat, att rättelse kan
påräknas även, sedan slutlig uppgörelse formellt träffats, örn det kan påvisas,
att någon väsentlig omständighet blivit bortglömd vid värderingen.

Även örn ersättningsnormerna nu behöva omarbetas, kan jag icke finna annat
än att det av vattenfallsstyrelsen, tillämpade förfaringssättet bör tillfredsställa
vederbörande markägares intressen. Örn så icke vore fallet, skulle det näppeligen
hava lyckats att, på sätt som skett, träffa frivillig, uppgörelse med 99 procent
av de markägare, som berörts av styrelsens linjebyggnader under de senaste
20 åren.

Härefter yttrade:

Herr Onsjö: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få framföra mitt tack för svaret å min interpellation,
vilket jag i stort sett är mycket nöjd med. Statsrådet har ju redan tillkallat
särskilda sakkunniga för att biträda vid revision av de normer, vilka
skola följas vid värderingar av skador och intrång, som förorsakas markägare
genom framdragande av elektriska ledningar. Därmed anser jag mig lia. vunnit
huvudsyftet med min interpellation. Det är säkerligen ingalunda för tidigt,
att dessa normer, som fastställdes 1921, bli reviderade. Nu har man ju anledning
hoppas, att det så småningom kan bli rättelse på den punkten, så att
markägarna kunna få en ersättning som är skälig med hänsyn till nutidens
förhållanden.

Vad jag emellertid härutöver skulle önska och vilja fästa uppmärksamheten
på är att normerna bli tillämpade på ett sådant sätt, att de ge rättvisa åt markägarna
och detta inte minst, när det gäller markägarna inbördes. Det bör inte
få ske så, att de ekonomiskt svagaste eller de, som så att säga äro beskedliga
och tro på vattenfallsverkets värderingar, få ut sämre ersättning än de som
Ira vilja och förmåga att stå på sig. Så har det skett åtminstone i viss utsträckning
med det hitintills tillämpade systemet. Vattenfallsstyrelsen har erbjudit
markägarna ersättning enligt en värdering som verkställts, utan att
man tillräckligt gjort sig underrättad arn eller beaktat de lokala förhållanden
som måste tas hänsyn till, örn värderingen skall komma fram till ett någorlunda
rättvisande resultat. I det yttrande, som vattenfallsstyrelsen avgivit
med anledning av min interpellation och som jag har fått taga del av, har
gjorts gällande, att markägarna före värderingen heretts tillfälle att framföra
sina synpunkter. Detta påstående är, i den mån jag kunnat undersöka förhållandet
vid den linjebyggnad jag åberopat — jag förmodar, att det tillgår
ungefär lika överallt — oriktigt. Att så är förhållandet bevisas ju också därutav,
att värderingarna ha måst göras om och väsentligt höjas bland ett stort
antal av de markägare som icke godkänt vattenfallsstyrelsens erbjudanden. Det
har ju enligt vattenfallsstyrelsens egen uppgift hänt åtminstone i ett fall, att
värderingen har måst höjas med 168 procent. Skall det verkställas en värdering,
så bör den ske med största möjliga noggrannhet. Lämpligt vore kanske,
att någon person från orten, t. ex. en nämndeman eller stiftesgodeman, deltoge
i värderingen, så att lokala synpunkter redan från början kunde få möjlighet
att göra sig gällande.

Det som särskilt har upprört mig i detta fall har varit, att vattenfallsstyrelsen
genom en skenbar gratifikation vid frivillig uppgörelse har sökt locka

Onsdagen den 16 februari 1944.

Nr 6.

Svar pä interpellation. (Forts.)

markägarna till att utan vidare godkänna de alltför lättvindigt åstadkomna
värderingarna. Jag förstår, att man kan resonera så, att örn någon låter lura
sig så må lian stå sitt eget kast, men därigenom blir det nog i många fall tyvärr
så, att de i olika avseenden svagaste markägarna få ut en ersättning som
är sämre än den de rätteligen borde haft även med hänsyn till nu gällande ersättningsgrunder.
Jag kan inte komma ifrån att jag finner det vara oanständigt
— för att använda ett milt uttryck — att en markägare genom en gratifikation
lockas att godkänna en ersättning som man senare anser motiverat att
höja med 168 procent. Det finns nämligen en markägare å den av mig åberopade
linjebyggnaden som ursprungligen var erbjuden kr. 736: 63 men som sedan
fick ytterligare 1 220 kronor eller tillhopa 1 956 kronor 63 öre. Detta
kan inte anses vara sunda affärsmetoder. Jag vet inte, om det hara är vid den
linjebyggnad som jag har åberopat och känner till som det tillgått på det sätt
som jag här anfört, men jag förmodar, att denna fråga icke enbart är av lokalt
intresse. Beträffande de markägare som redan godkänt värderingarna har ju
statsrådet ställt i utsikt, att även de kunna få sin sak omprövad, örn det visar
sig, att någon väsentlig skada blivit uteglömd vid värderingen. För detta vill
jag särskilt tacka. Därmed har jag ansett, att statsrådet har gjort vad som
är möjligt för att åstadkomma rättelse även på den punkten.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson: Herr
talman! I det av interpellanten påtalade fallet, då ersättningen skulle ha höjts
med den siffra som han angav, var det icke fråga örn ersättning för markskada
i vanlig mening utan ersättningsbeloppet gällde där flyttning av en ladugårdsbyggnad
till en annan plats. Flyttningen var förut planerad men kunde
på grund av att kraftledningen kom till stånd icke ske såsom beräknat var,
utan byggnaden måste förläggas på ett annat ställe. Det är naturligtvis ett
alldeles speciellt fall som säkerligen icke förekommit många gånger, och eftersom
markägaren även i detta fall blivit gotthjord för det intrång han lidit, har
ingen skada skett. Han fick den ersättning hail skäligen borde lia.

Interpellanten anmärkte på förfaringssättet så till vida, att han ansåg det
lämpligt att lia med vid synen någon skiftesgodeman eller nämndeman på hemorten.
Ja, naturligtvis skulle man kunna överväga ett förfaringssätt som en
vanlig legal förrättning med tillkallande av förrättningsman och nämndemän,
men det skulle bli en omständlig och dyrbar procedur som omöjliggöres av
det faktum, att det är fråga om tusentals delägare, när det gäller framdragande
av en större kraftledning. Kostnaderna för en sådan apparat skulle kanske
bli vida högre än de utdömda ersättningsbeloppen. Även örn det givetvis
med iakttagande av vanliga rättsgrundsatser skulle kunna göras gällande, att
den nuvarande proceduren är för lättvindig, får man väl göra en rimlig avvägning
mellan kostnaderna för ett annat förfaringssätt och de eventuella olägenheterna
av att dra sig fram med det förfaringssätt som nu tillämpas.

Att ett tillägg av 10 procent på den erbjudna värderingssumman lämnas, kan
icke vara något som markägarna ha anledning att vända sig emot.. Detta tilllämpas
egentligen blott såsom en uppmuntran för att undgå expropriation. Sistnämnda
förfarande drager nämligen betydande kostnader, och dessa kostnader
få ju betalas av den som bygger kraftledningen. För övrigt får man taga i
betraktande, att det här är icke allenast en fråga mellan den som bygger
kraftledningen och markägaren utan även en fråga örn hur den elektriska
kraften skall kunna tillgodogöras på billigaste och mest ändamålsenliga sätt.

överläggningen var härmed slutad.

Nr 6.

Onsdagen den 16 februari 1944.

§ 2.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Majlis propositioner:
nr 81, med förslag- till lag om redovisningsmedel, m. m.;
nr 89, angående förvärv av Sölvesborg—Olofström—Älmhults järnväg;
nr 92, angående inköp av vissa vattenfallsandelar i Indalsälven och Faxälven
m. m.; och

nr 93, angående anslag till vissa nya kraftstationer m. arn.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 68, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 31 maj
1940'' (nr 473) örn förbud i vissa fall mot beviljande av kvarstad eller skingringsförbud; nr

69, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 1 november
1940 (nr 925) med särskilda bestämmelser angående förmynderskap, godmanskap
och boutredning vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 71, med förslag till lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 4
juni 1943 (nr 274) om förlängd giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger,
m. m.; och

nr 74, med förslag till lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 15
december 1939 (nr 856) om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän.

till bevillningsutskottet propositionen, nr 82, med förslag till förordning örn
värnskatt för budgetåret 1944/45; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 83, angående anslag till ytterligare reglering av vissa krediter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44; och

nr 84, angående vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till bevillningsutskottet motionen nr 434 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.;
samt

till behandling av lagutskott motionerna:

nr 435 av herrar Olson i Göteborg och Wiberg; och

nr 436 av herrar Persson i Stockholm och Hagberg i Luleå.

§ 5.

Utgifter under Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
ired^ekuvud statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter
titel. U '' för budgetåret 1944/45 under riksstatens tredje huvudtitel, avseende anslagen
inom utrikesdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

Onadagen den 16 februari 1944. Nr 6. 9

Punkterna 1—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 19 och 20.

Lades till handlingarna.

Punkten 21, upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska
frågor.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under tredje huvudtiteln (punkten
23) föreslagit riksdagen att till Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt
samarbete och utrikespolitiska frågor för budgetåret 1944/45 anvisa ett anslag
av 12 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft

dels en inom första kammaren av herr Joli. Nilsson i Malmö väckt motion
(I: 114), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att till Upplysningsarbete
rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor för budgetåret
1944/45 anvisa ett reservationsanslag av 30 000 kronor;

dels en inom andra kammaren av fröken Hesselgren m. fl. väckt motion
(II: 188), vari framställts samma yrkande som i motionen 1:114;

dels ock två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren
av herr E. A. Lindblom m. fl. (1:163) och den andra inom andra kammaren,
av herr Sandberg (11:367), vari likaledes framställts samma yrkande som
i motionen 1:114.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:114, II: 188 ävensom I: 163 och II: 367,
till Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt ''samarbete och utrikespolitiska
frågor för budgetåret 1944/45 anvisa ett anslag av 12 000 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Joh. Nilsson i Malmö,
Oscar Olsson, Bäckström, Bäcklund och Eriksson i Stockholm, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och med bifall till motionerna I: 114, II: 188 ävensom I: 163 och II:
367, till Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska
frågor för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag av 30 000
kronor.

Efter föredragning av punkten anförde:

Fröken Hesselgren: Herr talman! Statsutskottet har på denna punkt avslagit
tre motioners hemställan örn en höjning av anslaget till upplysningsarbete
rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor från 12 000
till 30 000 kronor. Det föreligger emellertid en reservation från båda kamrarna,
anknuten till detta beslut, och jag har därför alltjämt den förhoppningen,
att jämväl kammaren skulle vilja besluta sig för att höja detta anslag. Det
är ingen orimlig begäran som här framställes. Den innebär blott att man går
1 inbaka till den storlek som anslaget förut hade ända till år 1940, då det utdelades
till olika organisationer som arbetade för mellanfolkligt samarbete. Jag
kan mycket väl förstå, att man under de första krigsåren hade en känsla av
att detta anslag icke skulle kunna göra don nytta som därmed avsågs, men
trots att man hade den inställningen har i alla fall ett anslag, ehuru reducerat,
utdelats under dessa år, och sålunda har på det sättet riksdagen erkänt, att
det arbete som här utförts är till nytta och av en viss betydelse. Om det varit
så under den svåra tid som vi genomlevat, då freden syntes så avlägsen, att

Anslag till
upplysningsarbete
rörande
mellanjolkligt
samarbete och
''utrikespolitiska
frågor.

Nr 6.

Onsdagen den 16 februari 1944.

Anslag till upplysning sarbete rörande mellan folklig t samarbete och utrikespolitiska
frågor. (Forts.)

man knappast vågade hoppas på en sådan, så är det annorlunda nu, när statsmakterna
själva erkänna, att man måste ''börja arbeta för den tid som kommer
efter kriget. Kungl. Maj :t har ju tillsatt olika kommissioner som arbeta på
efterkrigsproblemen, och på alla håll och kanter dryftar man dessa frågor.

Ett av de allra största problemen rörande den tid som kommer torde emellertid
vara frågan, hur man skall kunna bekämpa folkhatet och hur man skall
kunna bygga upp samförstånd och samarbete mellan folken. Det är den formen
av upplysning som dessa organisationer arbeta för. Vi böra bearbeta den
allmänna opinionen, för att man skall kunna förstå behovet av samarbete och
för att man skall kunna sätta sig in i olika former av det som planeras härför.
Vi böra ställa in folkets tankar på freden — icke på en opraktisk och blåögd
drömmares tankar örn freden — utan med verkligheten för ögonen söka finna
framkomliga vägar för samarbete och samförstånd.

Vi ge ut svindlande summor för att stärka och ordna vårt försvar, och vi
göra det i tron på att det är nödvändigt. Men jag undrar, örn det icke vore
praktiskt att också ge en liten summa, en större summa än den nu föreslagna,
åt de organisationer som vilja bereda jordmån för kommande tiders samliv
mellan folken. Det betyder så oerhört mycket i allmänhetens ögon och för dess
uppskattning av detta arbete, örn staten visar sig hysa tillräckligt intresse för
saken.

Herr talman! Jag vädjar till kammaren att ge detta högre anslag. Vi behöva
icke vara oroliga för att detta anslag skall användas på ett olämpligt sätt.
Utrikesdepartementet har ju hand örn anslaget, och jag hoppas och tror, att
utrikesdepartementet icke har något emot att få litet mer att dela ut på detta
område. Jag vädjar ännu en gång till kammaren att ge oss det högre anslaget.

I detta anförande instämde fru Gustafson, fru Västberg, herrar Mosesson,
Nilson i Eskilstuna, Johnsson i Kastanjegården och von Friesen, fru Nordgren,
herrar Björling och Fröderberg, fröken Nygren, herrar Sandberg, Nilsson
i Norrlångträsk och Skoglund i Umeå, fru Rönnebäck, fru Rydh Munck
af Rosenschöld samt herr andre vice talmannan Carlström.

Herr Ward: Herr talman! Den fråga som nu föreligger till avgörande har
varit föremål för debatter i kammaren vid skilda tillfällen. Såsom här redan
erinrats örn förhåller det sig så, att riksdagen i likhet med Kungl. Maj:t ansett,
att man i nuvarande tidsläge knappast har anledning att anslå lika stort
belopp till dessa organisationer som tidigare av det enkla skälet, att organisationerna
icke kunna komma i tillfälle att arbeta normalt. Jag tror, att denna
synpunkt bör beaktas även när kammaren nu går att taga ståndpunkt i denna
fråga. Vissa av de organisationer som tidigare erhållit bidrag från detta anslag
arbetade så att säga utåt världen och sökte förbindelse på skilda håll.
Bland annat fanns det en organisation som arbetade för Nationernas förbund.
Dessa organisationer åtnjöto bidrag, irnen för närvarande ha de icke kunnat
göra sig gällande. Detta är enligt utskottets uppfattning motivering nog för
att bibehålla anslaget vid det belopp, 12 000 kronor, som Kungl. Majit föreslagit.

Vilka organisationer är det då, som för närvarande åtnjuta bidrag av detta
anslag? Jo, det är utrikespolitiska institutet, som har ett bidrag av 5 000 kronor,
nordiska föreningen för mellanfolkligt samarbete, som bär 5 000 kronor,
Sveriges akademiska förbund för utrikespolitik, som har 1 000 kronor, och slutligen
svenska sektionen av internationella kvinnoförbundet för fred och frihet,
som likaledes får 1 000 kronor. Jag äger icke kännedom om huruvida någon

Onsdagen den 16 februari 1944.

Nr 6.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfotidigt samarbete och utrikespolitiska
frågor. (Forts.)

av dessa organisationer har gått in till Kungl. Maj:t med begäran om ökat
bidrag till sin verksamhet. Jag har icke fått någon upplysning örn den saken,
men jag förutsätter, att örn de verkligen ha fått sådana framställningar avvisade,
så har Kungl. Majit haft goda skäl för sin ståndpunkt.

I en av de väckta motionerna förordas visserligen icke att riksdagen skall
uttala sig om hur medlen skola fördelas, men man antyder dock, att man borde
tänka på en organisation, som kallas för nordiska fredsförbundet. Så kan man
naturligtvis resonera, men nog bör man kunna begära, att innan riksdagen anvisar
medel till skilda organisationer skall den åtminstone ha någon Iram örn
hur dessa organisationer arbeta, hur de äro sammansatta och överhuvud taget
hur de äro verksamma. Jag tror icke att det finns någon anslagsbeviljande organisation
i detta land — kommuner eller andra — som ger anslag till enskilda
sammanslutningar med mindre att de skaffat sig noggrann kännedom
om deras karaktär och sätt att arbeta. Nog vöre det, tycker jag, ett ganska
dåligt föredöme för de mindre, samhälleliga institutionerna i vårt land, örn
riksdagen, utan att ha reda på hur vissa organisationer arbeta, skulle höja det
anslag, som har stått oförändrat i budgeten under de senaste åren.

Jag vill tillägga, att jag för min del ingalunda principiellt ställer mig avvisande
till tanken att höja bidragen till de organisationer, som arbeta för det
ändamål, varom här är fråga. Visst icke! Jag vill också säga, att när vi komma
över till andra förhållanden, när dessa organisationer verkligen kunna arbeta
fritt och göra nytta, så bör man också ta under allvarligt övervägande att
höja anslaget. Men att höja anslaget just nu, när man vet att organisationernas
verksamhetsområden äro så starkt begränsade, anser jag icke kan vara
lämpligt. I varje fall skulle det icke stå i överensstämmelse med de synpunkter,
som statsutskottet har att bevaka, när det går att granska de skilda budgetfrågorna.
Statsutskottet vill konsekvent söka följa den linje, som det- har
slagit in på under denna tid, nämligen att icke onödigtvis räkna upp några som
helst anslag. Utskottet har sålunda i detta fall varit konsekvent, när det har
yrkat bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

Jag ber, herr talman, att få hemställa örn bifall till utskottets förslag.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Kammarens ledamöter måhända
finna mig vara något verklighetsfrämmande, när jag ensam av andra kammarens
delegation i statsutskottet har reserverat mig för bifall till de motionsvis
framställda yrkandena örn högre anslag under denna punkt. Man anser kanske
också, att det är verklighetsfrämmande att i denna tid av mellanfolkligt
hat och splittring tala för ett högre anslag för ett sådant ändamål som upplysningsarbete
rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor. Del
är emellertid för att fullfölja en gammal åskådning, som jag har intagit denna
ståndpunkt. Jag har nämligen alltid ansett, att man bör sträva efter att ha
ett mellanfolkligt samarbete icke blott genom de diplomatiska förbindelser, som
vi ha med andra länder, och genom det arbete, som utföres av våra diplomatiska
och konsulära tjänstemän. Vi diskutera ju här utrikesförvaltningen, och
jag tycker, att det är ganska naturligt, att man i detta sammanhang också
pläderar för att de förbindelser, som vi ha med andra folk och andra länder,
kompletteras med ett folkligt samarbete, ett samarbete sålunda med de folkliga
institutionerna i olika länder och icke blott med staterna såsom sådana
eller med affärsvärlden och industrien utan även med folken själva och deras
organisationer.

Örn man har denna åskådning, är det ganska självfallet, att man icke kan
böja sig för de skäl, som statsutskottets ärade talesman nyss här framförde.

Nr 6.

Onsdagen (leii lö februari 1944.

Anslag till upplysning sarbete rörande mellan! otidigt samarbete och utrikespolitiska
frågor. (Forts.)

nämligen att under nuvarande förhållanden kunna icke de organisationer bland
folket, som arbeta på detta område, göra sig gällande, därför att förbindelserna
mellan folken äro avbrutna. Det är ju dock nödvändigt att dessa organisationer
kunna uppehålla sin verksamhet så att man, när de avbrutna förbindelserna
mellan folken ånyo öppnas, står rustad att taga upp detta mella.nfolkliga
samarbete i utrikespolitiska frågor. För min del tycker jag, att statsmakterna
borde ägna denna sak så mycken uppmärksamhet, att man icke överlåter åt
det personliga intresset ensamt att bära upp hela denna verksamhet. Det är,
som statsutskottets ärade talesman väl vet, huvudsakligen på arbetarklassens
egna organisationer, som det för närvarande åvilar att bära upp organisationsarbetet
just på detta område. Jag- tycker, att detta arbete är så värdefullt ur
de synpunkter, som vi väl -alla omfatta, att statsmakterna borde vara angelägna
örn att ge detta arbete sitt stöd genom ett högre anslag.

Det är visserligen sant, att man i detta sammanhang icke är beredd att skissera
upp hur anslaget skall fördelas mellan de olika intresseorganisationer, som
arbeta på detta område. För min del är jag icke heller beredd att nu göra det,
men att behovet av detta statliga stöd är stort, det är omvittnat.

Hittills bär detta anslag, som tidigare hade en helt annan och mera begränsad
beteckning, örn jag så får säga, förbehållits de organisationer, som huvudsakligen
syssla med det så kallade fredsarbetet. Det finns emellertid en hel
rad andra organisationer, som också lia deltagit i detta arbete för mellanfolkligt
samarbete. Jag vill peka på de stora nykterhetsorganisationerna, t. ex.
världsgoodtemplarorden. Det finns väl knappast någon organisation, som halsa
stora möjligheter att arbeta för mellanfolkligt samarbete som just denna.
Jag vill vidare peka på Vita bandet, som också kan sägas representera just
samma synpunkter, och varför icke också världsspråksorganisationerna. Det
torde väl ändå vara så, att dessa organisationer ha helt andra möjligheter att
träda i förbindelse med folk i andra länder, när man vill söka samarbete nied
folkens breda lager, än vad vissa av de organisationer lia, som hittills ha kommit
i åtnjutande av anslaget under denna punkt.

Jag menar sålunda, herr talman, att det är så mycket, som talar för ett bifall
till dessa motioner, att man icke bör avvisa dem. I varje fall kan det i
nuvarande läge vara mycket viktigt att man såsom en opinionsyttring höjer anslaget
just för att ge uttryck åt den synpunkt, som statsutskottets talesman
nyss anförde, nämligen att man bör stå rustad, när samarbetet mellan länderna
ånyo öppnas. Det kan, säger jag, vara nyttigt att fördenskull redan nu såsom
en opinionsyttring bifalla den reservation, som är fogad till statsutskottets utlåtande.

Jag ber alltså för min del att få instämma i den varma vädjan, som den ärade
motionären nyss riktade till kammaren att bifalla den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Häruti instämde fru Alvén samt herrar Norén, Mäler och Lindberg.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Det är bara en upplysning, som jag skulle
vilja lämna, så att icke kammarens ledamöter missförstå saken. Det är icke
av brist på behov, som inga organisationer lia vädjat till Kungl. Maj :t örn högre
anslag. Det ordnades nämligen för några år sedan så, att riksdagen skulle anvisa
en klumpsumma till utrikesdepartementet och att vederbörande organisationer
sedan skulle ställa sina ansökningar örn bidrag dit. Jag är övertygad örn
att åtskilliga sådana ansökningar ha inkommit till utrikesdepartementet.

Det var endast denna upplysning jag ville lämna.

Onsdagen den 16 februari 1944.

Nr 6.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellan}otidigt samarbete och utrikespolitiska
frågor. (Forts.)

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag har för min del aldrig haft någon
vidare förståelse för de stora diskussionerna kring denna fråga, icke därför att
jag varit likgiltig för fredens sak eller därför att det icke kan ha sin betydelse
även med propaganda, utan därför att den propaganda, som har bedrivits med
stöd av detta anslag, enligt min mening Ilar haft en minimal betydelse för
fredssaken.

Den motivering, som nu har givits för att man, skulle höja anslaget, är att
vi skola göra vad vi kunna för att motverka »folkhatet» och för att verka för
avspänning ute i världen. Jag vill till detta säga, att örn detta är motiveringen
för en höjning av anslaget, uppfattar jag det närmast som en motivering för
att icke nu ge något anslag alls. Jag är icke anhängare av folkhat, men jag
måste konstatera, att om Sveriges riksdag i dag höjer ett sådant anslag som
detta med en sådan motivering, då kunna de folk, som nu kämpa för sin frihet,
låt mig säga de norska och de danska folken, uppfatta det som en demonstration
riktad mot deras kamp.

Därmed vill jag säga, att under nuvarande skede spelar detta så kallade
folkhat en progressiv roll, i det att det eldar de folk, som nu kämpa för friheten,
att göra de allra största ansträngningar för att befria mänskligheten
från den pest, som hotar densamma. Från denna synpunkt kan jag icke förstå,
varför Sverige, som icke gör något i denna frihetskamp, i dag skulle göra en
demonstration, som i realiteten riktar sig mot de krafter, som nu kämpa för
frihetens sak. Det blir tids nog att taga upp frågan örn åtgärder för att åstadkomma
anspänning och utjämning den dag, när detta krig är slut. För närvarande
rasar kampen på liv och död, och jag kan därför icke anse att det sätt,
på vilket problemet här har ställts, är realitetsbetonat. Därför, herr talman,
vill jag för min del i varje fall yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Fröken Hesselgren begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
21 :o ) av utskottets förevarande utlåtande nr 3, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn omröstningens
resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.

Därvid avgåvos 97 ja och 89 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alitsa bifallit utskottets hemställan i denna punkt.

Nr 6.

Onsdagen den 16 februari 1944.

Punkterna 22—24.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25.

Lades till handlingarna.

§ 6.

Herr statsrådet Bagge avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 90, angående
statsbidrag till avlöning åt lärare vid fortsättningsskolor m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1943/44, i vad propositionen avser socialdepartementets verksamhetsområde.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Anställande Punkten 4, angående anskaffande av vissa automatvapen för polisen.

matvapen för I propositionen nr 2 hade Kungl. Majit (bilaga 5, punkten 4) föreslagit
polisen, riksdagen att till Anskaffande av vissa automatvapen för polisen å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44 anvisa ett reservationsanslag av
300 000 kronor.

Utskottets hemställan innefattade bifall till Kungl. Maj :ts förenämnda förslag.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det har här föreslagits ett anslag på
300 000 kronor för anskaffande av vissa automatvapen åt polisen. Någon närmare
motivering för detta anslag har icke lämnats. En del av motiveringen har
tvärtom hemlighållits för kammarens ledamöter, fastän utskottet meddelar, att
det åtminstone har fått taga del av den särskilda motivering, som har följt
detta anslagsäskande från regeringen. Såvitt jag förstår innebär detta anslag,
att man beträder principiellt nya vägar och anlägger ett principiellt nytt betraktelsesätt
på polisens uppgifter. Jag är för min del icke beredd att med
den motivering, eller snarare med den brist på motivering, som här föreligger,
godkänna ett sådant anslag.

Jag vill därför utan att närmare ingå på saken, herr talman, be att få yrka
avslag på utskottets hemställan.

Herr Erlander: Herr talman! Att departementschefen icke presterat någon
mera ingående motivering till detta anslag, har icke berott på någon vilja hos

Onsdagen den 16 februari 1944.

Nr 6.

Anskaffande av vissa automatvapen för polisen. (Forte.)
honom att försöka hemlighålla motiven till vad som här föreslås, utan han har
ansett detta anslag vara en naturlig konsekvens av det förslag örn polisens förhållanden
i krig, som riksdagen tidigare har antagit. Anledningen till att en
handling i detta ärende har hemligstämplats är bara den, att handlingen innehåller
en förteckning över de ställen där dessa pistoler skola bli placerade, och
det har ju inte ansetts vara så särdeles lämpligt, att en sådan sak utlämnas till
offentligheten.

Jag vill alltså, herr talman, energiskt bestrida, att det föreligger något försök
från departementschefens sida att dölja någonting som kunde ha inflytande
på detta ärendes behandling.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels ock
på avslag därå; och blev utskottets i punkten gjorda hemställan av kammaren
bifallen.

Punkterna 5—15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1944/45 till förskott av kostnader
för uppgörande av byggnadsplaner; samt

bankoutskottets utlåtande, nr 3, i anledning av väckt motion örn dyrtidstilllägg
till den hos riksdagens kamrar, utskott och kansli tillfälligt anställda personalen.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 9.

Föredrogs och lades till handlingarna första lagutskottets utlåtande, nr 1, i
anledning av verkställd granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning.

§ 10.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 2, i anledning av verkställd
granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning.

Efter föredragning av utskottets däri gjorde anmälan yttrade

Herr Senander: Herr talman! dag kan inte underlåta att även i år säga
några ord i anledning av militieombudsmannens berättelse. Berättelsen för in -

Granskning
av militieombudsmannens

ämbets förvaltning.

Nr 6.

Onsdagen den 16 februari 1944.

Granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
nevarande år ger knappast intryck av att förhållandena mellan befäl och manskap
inom försvarsväsendet undergått någon större förbättring. Detta konstaterande
innebär intet klander mot militieombudsmannens verksamhet. Han har
i de flesta fall ingripit och också fått vederbörande bestraffade. Men det förefaller,
som örn man trots dessa ingripanden inte kan spåra någon förbättring.
De fall som beröras i denna berättelse synas mig vara uttryck för en anda inom
vissa kretsar av försvarsmaktens befälskader, som är lindrigast sagt upprörande.
Förefunnes inte en sådan anda, så skulle det knappast vara möjligt
att ens enstaka fall av det slag som skildras i berättelsen kunde förekomma.

Jag skall inte citera alla de okvädinsord som återgivas i militieombudsmannens
berättelse, okvädinsord som använts av befälspersoner gentemot underordnade.
Dessa äro nämligen ofta av ett sådant slag, att de icke böra mer än
nödvändigt återgivas i tryck. Men en del uttryck skulle jag ändå vilja nämna
i förbigående, sådana som ligister, tattare, ryska horder, gamla gubbdjävlar,
pöbel, slöfockar, djävla påhäng o. s. v. Ofta åtföljas dessa tillmålen av hotelser,
att vederbörande borde hängas, skjutas, slås på käften och liknande. Härtill
kommer, att vederbörande befälspersoner ofta låta sina reaktionära och
inte alltför sällan nazistiska åsikter ganska tydligt framträda. De förhärliga
de tyska vapnen och yttra sig nedsättande örn andra makters insatser i kriget,
överhuvud taget förefaller det, som örn de militära råskinnen äro att söka
bland dem som hylla reaktionära eller nazistiska åsikter.''

Det framgår vidare av berättelsen, att åtskilliga officerare äro synnerligen
avogt inställda till militieombudsmannainstitutionen. Detta är enligt mitt förmenande
särskilt anmärkningsvärt och understryker vad jag här sagt örn deras
reaktionära politiska inställning. De straff som utmätas för mycket grova
förseelser äro löjligt låga och allt annat än ägnade att korrigera vederbörande.
I många fall är det dock fråga örn ett uppträdande som tyder på direkt olämplighet
som befäl inom försvarsmakten. Dylika individer borde avskedas såsom
varande opassande för sina befälsuppgifter.

Det måste vara till skada för disciplinen inom försvarsmakten och för lojaliteten
mot densamma, att man tolererar personer, som ofta och till och med
inför trupp demonstrera sina sympatier för nazismens blodsvälde. Det är
minst sagt anmärkningsvärt, att man alltjämt ser genom fingrarna med dessa
element, som kunna bli till den allvarligaste fara för landet i händelse av krig.
Frågan örn demokratiseringen av försvarsväsendet, en fråga som numera tycks
ha fallit i glömska hos statsmakterna, borde aktualiseras på nytt. Militieombudsmannens
berättelse visar ånjm, hur nödvändigt det är, att man tar ett
krafttag på detta område. Att låta det fortgå som hittills vittnar knappast om
att de ansvariga lia det intresse för ett starkt och pålitligt iförsvar som de själva
så ofta och så ivrigt deklarera.

Herr talman! dag bär velat göra dessa påtalanden, därför att. jag anser, att
innehållet i militieombudsmannens berättelse är sådant, att vad som där relateras
icke bör få passera opåtalt.

Efter härmed slutad överläggning lades utlåtandet till handlingarna.

§ 11-

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag örn ändring i vissa delar av utsökningslagen.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 16 februari 1944.

Nr 6.

§ 12.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts Fortsatt gilproposition
med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 de- hybel av lagen
cember 1939 (nr 934) om tjänsteplikt, m. m. plikt,

Genom en den 31 december 1943 dagtecknad proposition, nr 15, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 934)
om tjänsteplikt;

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 935) örn
utvidgad tillämpning i vissa fall av lagen den 28 maj 1920 (nr 245) örn medling
i arbetstvister; och

3) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) örn
tillståndstvång för byggnadsarbete.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Tillståndstvång för byggnadsarbete
är säkerligen att föredraga framför det tidigare arbetsförmedlingstvånget
som medel för att reglera byggnadsverksamheten. Men även ett i och för sig
acceptabelt medel kan brukas på ett icke acceptabelt sätt, och lagen örn tillståndstvång
för byggnadsarbete tillämpas på ett sådant sätt, att jag anser, att
riksdagen bör ägna tillämpningen särskild uppmärksamhet, när nu förslag om
denna lags förlängning föreligger. Bestämmelserna örn tillståndstvång tillämpas
nämligen på ett så byråkratiskt och tidsödande sätt, att det ytterligare
förvärrar det redan tidigare svåra läget på bostadsproduktionens område. För
att undgå dagsböter eller fängelse måste för närvarande en byggnadsföretagare
-— även allmännyttiga bostadsföretag eller kommuner — låta frågan
örn uppförandet av en byggnad genomgå följande skärseld.

Först skall ansökan om, byggnadstillstånd ingivas till arbetsnämnd. Ansökan
remitteras från arbetsnämnden till arbetsmarknadskommissionen. Arbet.smarknadskommissionen
remitterar ansökan till byggnadslånebyrån. I vissa
fall skall ärendet dessutom remitteras till industrikommissionen och till trafikkommissionen.
Överstiga byggnadskostnaderna 500 000 kronor och i vissa
fall även om byggnadskostnaderna understiga detta belopp, skall ärendet sedan
gå till byggnadsberedningen. Där skall ärendet behandlas kollektivt av
ledamöter från en hel del av de kommissioner som tidigare haft ärendet på remiss.
Byggnadsberedningen består ju nämligen förutom av ett statsråd som
ordförande av ordföranden i arbetsmarknadskommissionen, vice ordföranden
i industrikommissionen, ordföranden i byggnadslånebyrån, vice ordföranden i
(rafikkommissionen, statssekreterarna i social-, finans- och folkhushållningsdepartementen
samt byggnadsberedningens kanslichef. Först sedan ärendet
genomgått denna oerhört komplicerade behandling — och det gäller byggnadsföretag
från Haparanda till Ystad — har det mognat för avgörande. Ärendet
återgår till arbetsmarknadskommissionen, som meddelar sökanden beslutet.
Under tiden bär ansökan örn statligt byggnadslån parallellbehandlats av byggnadslånebyrån
i förbindelse med arbetsmarknadskommissionen, vilken procedur,
ehuru enklare, ändock även den tar en tid av omkring 2 månader.

Sedan allt detta genomlidits av den som önskar uppföra bostäder, under ivrig
väntan även från de bostadsbehövandes sida, återstår ändock i många fall
den kommunala byråkratiens behandling av frågan. Under hela denna vänte A

nära hammarens protokoll 19Ji4. Nr 6. 2

Nr 6.

Onsdagen den 16 februari 1944.

Fortsatt giltighet av lagen om tjänsteplikt, m. m. (Forts.)
tid få därtill inte några förberedelsearbeten, såsom schaktning oell grundgrävning,
igångsättas, trots att detta ju inte kräver någon byggnadsmateriel. Varför
det är så, det vet väl endast de outgrundligt visa i kriskommissionerna.

Jag tar ur verkligheten ett exempel på den tidtabell sorni tillämpas. En
byggnadsföretagare i Stockholm insände begäran om byggnadstillstånd den 12
oktober 1943. Den 25 oktober 1943 registrerades ansökan hos arbetsmarknadskommissionen.
Den 27 oktober remitterades ansökan till byggnadsberedningen.
Den 26 november meddelade Kungl. Majit sitt beslut, vilket i detta fall
var ovanligt snabbt. Proceduren hade hittills inte tagit mer än jämnt 6 veckor.
Beslutet löd: »Bygget får omedelbart påbörjas.» Redan den 28 oktober
hade byggnadsföretagaren hos fastighetsnämnden i Stockholm begärt byggnadskreditiv.
Begäran beviljades den 15 december. Först därefter och sedan
byggnadstillstånd beviljats, kunde utstakningen av tomt bli aktuell. Den begärdes
den 20 december och verkställdes den 10 januari 1944, 3 månader efter
det att begäran örn byggnadstillstånd blivit ingiven. Detta skedde som sagt
i bostadsbristens Stockholm.

Jag vill anföra ett annat exempel. En annan byggnadsföretagare insände ansökan
örn byggnadstillstånd den 17 augusti 1943. Den remitterades till byggnadsberedningen
den 2 september samma år. Kungl. Majit fattade beslut i
ärendet 2 månader senare, den 5 november 1943. Beslutet innebar, att sökanden
skulle få påbörja bygget den 1 december, efter att ärendet vilat enbart hos de
statliga myndigheterna under 3V2 månad. Sedan återstod även i detta fall den
kommunala byråkratiens behandling av ärendet.

Under det att myndigheterna söka lösa byggnadsfrågprna i nämnda tempo,
ökar bostadseländet, samtidigt sorn 7 000 byggnadsarbetare gå arbetslösa enbart
i Stockholm och i hela landet omkring 30 000. Under tiden 1 november
1943—31 januari 1944 beviljades byggnadslov i Stockholm för byggen, vid
vilka endast 6 846 byggnadsarbetare kunna sysselsättas. 7 000 äro som sagt registrerade
som arbetslösa. Då ställer man sig den frågan: varför anser man
sig under sådana förhållanden behöva förlänga tjänstepliktslagen, som till sitt
innehåll är sådan,, att den vid full tillämpning berövar arbetarna all personlig
frihet vid val av yrke och arbetsplats samt ger statliga myndigheter rätt att
diktera lönerna för arbetarna? Denna lag tillkom ju på sin tid med det angivna
syftet, att man med dess hjälp skulle vid behov på det mest rationella sättet
kunna utnyttja arbetskraften, på vilken, det då rådde knapphet. Tjänstepliktslagen
kan införas under den rubrik, dit en hel del av fullmaktslagama rätteligen
höra, nämligen under rubriken »lagröta».

Nu råder det inte brist på arbetskraft vare sig i skogarna eller annorstädes,
där det bjuds drägliga arbetsvillkor. Men det råder däremot brist på bostäder
och byggnadsmaterial. Vore det inte under sådana förhållanden nödvändigare,
att regeringen och riksdagen ägnade sig åt frågan örn framskapandet av nödvändigt
byggnadsmaterial, i stället för att de företrädesvis syssla med tvångslagar
mot den arbetskraft som intet högre önskar än att få sysselsättning i
bostadsproduktionen? Det råder främst brist på armeringsjärn och rör.

För att bemästra svårigheterna bygger man upp en krisbyråkrati utan like,
som på nämnt sätt sysslar med frågorna om hur det knappa materialet skall
fördelas men tydligen inte så mycket med frågan örn hur byggnadsmaterial
skall framskapas. Ändå leva vi i ett land rikt på trä, rikt på järn, rikt på råmaterial
till tegel och cement. Mitt i denna rikedom sitta krisbyråkrater och
mässa entonigt och hjälplöst för de otåligt väntande bostadsbehövande och arbetslösa:
det råder brist, brist, brist. Borde man inte i Sverige, där man ju
kan framskapa de finaste kanonrör för världsbruk, också kunna framskapa tillräckligt
med vanliga rör, även örn tillverkningen av de sistnämnda ger litet

Onsdagen den 16 februari 1944.

Nr 6.

Fortsatt giltighet av lagen om tjänsteplikt, m. nu. (Forts.)
mindre profit? Har man redan glömt slagordet: vi lia inte råd med arbetslöshet?
Bör man inte redan nu börja förverkliga den i en larmande kampanj affischerade
föresatsen örn »krigets produktionskrafter i fredens tjänst», åtminstone
i så stor utsträckning att redan nu arbetslösa få arbete? Varför begär
regeringen anslag endast till vägarbeten för att bekämpa arbetslösheten,
när våra skogar och vårt järn vänta på de möjligheter till förädling som äro
nödvändiga för att det svenska bostadseländet skall kunna övervinnas med
svenskt material? Varför begär regeringen fullmaktslagar och förbud i stället
för fullmakter för genomförandet av positiva och skapande åtgärder?

Jag vill örn de föreliggande förslagen sammanfattande säga följande. Det är
nödvändigt att rationalisera inom krisorganen för att ernå en snabbare behandling
av frågor rörande byggnadstillstånd. Lägg inga hinder i vägen för igångsättandet
av sådana förberedelser till byggen som inte kräva några byggnadsmaterial
på vilka det råder brist! Övervinn materialbristen och samtidigt arbetslösheten
genom åtgärder för att av svenska råvaror framskapa, vad som är
erforderligt!

Med hänvisning till de synpunkter som jag här framfört ber jag, herr talman,
att få yrka avslag på det föreliggande förslaget i elen del det avser fortsatt
giltighet av lagen om tjänsteplikt.

Herr Erlander: Herr talman! Den föregående talaren riktade en del frågor
till vad han kallade för krisbyråkratien och därmed också, föreställer jag mig,
till statsmakterna, frågor som kanske skulle motivera ett kort belysande av de
förhållanden, som det gäller.

Herr Persson frågar: »Varför syssla regeringen och statsmakterna huvudsakligast
med tvångslagar mot den arbetskraft, som ingenting bättre begär än att
få sysselsättning, i stället för att gripa sig an med framskapandet av ersättningsindustrier,
vilka skulle kunna förse oss med sådant byggnadsmaterial, varpå
brist för närvarande råder?» Jag vill säga herr Persson, att den föreställningen
att statsmakterna huvudsakligast skulle syssla med tvångslagar, riktade
mot arbetarklassen, och försumma att sörja för, i den mån det går, tillförseln
av råmaterial för vår byggnadsindustri, vittnar om mycket grov okunnighet örn
vad som för närvarande tilldrar sig i vårt land. Tvångsingripanden ha icke använts
i någon större utsträckning under nu rådande kris, utan industrien och näringslivet
i övrigt ha hela tiden med statsmakternas stöd frivilligt riktat in sig
på att söka göra produktionen sådan att vårt land skall kunna klara sig genom
krisens svårigheter. Man skulle kunna taga område efter område och visa, hurusom
det där lyckats att uppnå resultat, som 1939 skulle ha betraktats såsom
ganska ouppnåeliga.

I dessa strävanden har emellertid också ingått såsom ett led att försöka hushålla
med de knappa resurser vi haft i fråga örn arbetskraft, och det har därvid
skett en viss förflyttning av arbetskraft —- i huvudsak frivilligt — vilken
uppmuntrats genom speciella bidrag från statsmakternas sida. Yi få nämligen
inte glömma bort, att det ända till helt nyligen förelegat en bristsituation på arbetsmarknadens
område. Det har rått brist på arbetskraft, och det är denna
brist, som har nödvändiggjort ingripanden som statsmakterna kanske annars
skulle lia dragit sig för. Det är också, herr Persson, denna brist på arbetskraft,
som gjort att man inte kunnat i tillräcklig omfattning gå in för byggandet av
ersättningsindustrier t. ex. på byggnadsmaterialfronten. Örn vi, låt mig säga
under 1941 och 1942, skulle ha byggt ut stora anläggningar inom järnindustrien,
hade resultatet blivit, att vi i en mycket svår situation på arbetsmarknaden
tvingats att för järnindustriens räkning taga i anspråk ytterligare arbetskraft,

Nr 6.

Onsdagen den 16 februari 1944.

Fortsatt giltighet av lagen om tjänsteplikt, m. m. (Forts.)
en arbetskraft sorn kanske herr Persson vid det tillfället betecknat såsom nödvändig
för bostadsproduktionens igångsättande.

Det har hela tiden varit en avvägningsfråga, för vilka ändamål man skulle
disponera den tillgängliga arbetskraften, och jag kan försäkra, att man till
byggandet av ersättningsindustrier har mobiliserat så mycken arbetskraft som
man i varje särskild situation har ansett möjligt att mobilisera för detta ändamål.

Och jag vill, när herr Persson talar örn tvångsingripandena, påpeka att sådana
huvudsakligast kommit till användning för att skaffa arbetskraft till^skogsarbetet.
Hur skulle det ha sett ut för bostadsproduktionen liksom för vårt näringsliv
överhuvud taget, örn det icke genom samverkan mellan statsmakterna,
det privata näringslivet och fackföreningsrörelsen varit möjligt att tillhandahålla
tillräckligt med arbetskraft för vår bränsleförsörjning? Det är lätt att nu
efteråt säga, att det borde ha anlagts järnverk och skapats tillräckliga fabrikationsmöjligheter
när det gäller armerat järn, stålrör och allt sådant, som det
råder brist på, men man behöver bara tänka på den situation beträffande arbetskraften,
som förelåg 1942, för att inse att det nog är enklare att bemöta
sådana påståenden än vad herr Persson tror.

Med dessa mycket knapphändiga antydningar, som skulle kunna exemplifieras
när det gäller praktiskt taget varje område av vårt näringsliv, lämnar jag
den ena delen av herr Perssons anförande.

Vidare säde herr Persson, att man borde inrikta sig på att skapa en smidigare
krisbyråkrati när det gäller handläggningen av ett speciellt slag
av ärenden, nämligen de ärenden som falla under lagen om byggnadstillstånd.

Statsrådet Rosander har ju inför riksdagen lämnat en utförlig redogörelse
för hur man går till väga vid beviljandet av byggnadstillstånd och
för de omständigheter, som gjort att statsmakterna ansett sig tvingade till
ett ingripande i fråga om byggnadsverksamheten, ett ingripande som —
det kan jag försäkra —- ingen av dem som syssla därmed vill ha kvar en
dag längre än vad tvånget bjuder oss. Jag hänvisar till denna redogörelse
och vill nu bara, när herr Persson här drar fram ett visst ärende under framhållande
av att ärendet kom in den och den dagen men att det dröjde så och
så länge innan beslut blev fattat och att när detta beslut äntligen förelåg,
kunde inte bygget, såsom beslutet förutsatte, få sättas igång omedelbart,
säga att detta exempel måste lia valts särskilt med tanke på att ge kammaren
den föreställningen att under väntetiden låg ärendet i lugn och ro
på byggnadsberedningens, arbetsmarknadskommissionens eller industrikommissionens
bord. Det förhåller sig ingalunda på det sättet — det dröjsmål
med registreringen, som herr Persson framhöll, måste bero på rent slarv,
och om jag får uppgift örn vilket ärende det gäller, skall jag genast undersöka
saken — utan ärendena upptagas omedelbart till behandling och bli
föremål för mycket ingående granskning. Motivet för regleringen av byggnadsverksamheten
har ju varit att man skulle söka på bästa sätt hushålla
med tillgängliga resurser av byggnadsmaterial. Följaktligen måste
man vid prövningen av ett ärende ha tillgång till alla de fakta när det gäller
tillgången på byggnadsmaterial, som kunna påverka ärendets behandling.
Det går inte alls till så, att man bara låter ett ärende ligga någon tid, sedan
det kommit in, och därefter avgör det liksom på känn, utan under hela
den tid, som föregår beslutets fattande, är ärendet föremål för en mycket
ingående granskning. Jag kan t. ex. berätta för herr Persson, att den granskning,
som göres av byggnadslånebyråns tekniska avdelning i syfte att få
fram materialbesparande konstruktioner, hade intill slutet av föregående

Onsdagen den 16 februari 1944.

Nr 6.

Fortsatt giltighet av lagen om tjänsteplikt, m. m. (Forts.)
or medfört en besparing för det allmänna, som ju är den som betalar tillläggslånen,
på icke mindre än 5 miljoner kronor. En sådan teknisk granskning
förutsätter emellertid, att experter kopplas in på punkt efter punkt,
och det sker inte i en handvändning.

Men det kan också mycket väl hända att ett ärende blir liggande någon
tid, sedan det är slutgranskat. Det kan helt enkelt bero på, att situationen
på materialfronten är sådan, att örn ärendet genast, låt oss säga i november
skulle tagas upp till avgörande, skulle resultatet därav bli ett avslag och
att därför byggnadsberedningen, som vet att situationen håller på att lätta,
säger sig, att det är bättre att vänta med avgörandet till i januari t. ex. då
det kanske finns möjlighet att fatta ett positivt beslut. Det kan väl inte
vara ett rimligt handlingssätt att taga upp ärenden till avgörande, även örn
man vet att det måste bli ett avslag, bara för att statistiken över den hastighet,
varmed ärendena passera byggnadsberedningen, skall bli så fin som
möjligt, när man, örn nian väntade ett tag, skulle kunna göra vad vi alla
vilja nämligen i största möjliga utsräckning bevilja begärda tillstånd.

Det är möjligt att det finns ärenden, där avgörandet på grund av någon
försummelse dragit ut på tiden, men i så fall vore det tacknämligt, örn vi
kunde få en uppgift på dem, så att vi kunna undersöka, på vilka punkter
det brustit. Men i stort sett vågar jag garantera, att ärendena behandlas så
som jag här skildrat, nämligen så fort som den ingående granskningen gör
det möjligt. Jag kan emellertid föreställa mig, att det uppskovsförfarande,
som jag här talat örn och som sammanhänger med vår önskan att örn möjligt
fatta positiva beslut, kail se litet egendomligt ut för den, som inte känner till
förhållandena.

Slutligen vill jag bara understryka, att vår strävan är att försöka göra
regleringen så litet märkbar som överhuvud taget är möjligt. På varje punkt.
där det finns möjlighet att släppa efter på densamma, gör man det. Så fort
det t. ex. blev bättre tillgång på material för målningsarbeten, blevo dessa
arbeten praktiskt taget fria, och jag tror inte att herr Persson för närvarande
kan uppvisa några icke materialkrävande arbeten, där tillstånd icke beviljats.
Även därvidlag är man nu mycket frikostig med tillstånd. Så fort
bristen på arbetskraft upphörde, bortföll ju anledningen för ibyggnadsberedningen
att vara restriktiv på denna punkt, och man inrättade sig också mycket
snabbt efter de nya förhållandena.

.tåg har, herr talman, velat lämna detta svar på de frågor, som herr Persson
framställt, och jag vill sluta med att säga, att skulle vi komma i det
läget, att man skulle kunna släppa loss exempelvis bostadsbyggandet, behöver
herr Persson inte alls — i hur vänliga former det än skulle ske —
utöva någon pådrivning på socialdepartementet. Vi driva själva på saken
så hårt vi kunna. Men jag vill å andra sidan säga herr Persson, att utan
den reglering av byggnadsverksamheten och den ransonering, som herr Persson
nu så kraftigt angriper, hade bostadsbyggandet fått komma långt mer
i efterhand än vad som har varit fallet, och situationen på bostadsfronten
hade då säkerligen varit betydligt sämre än vad den nu är.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Herr Erlander talade i första
delen av sitt anförande huvudsakligen örn tider och svårigheter som varit. Jag
Ilar i mitt anförande talat örn situationen, sådan den nu är, och vad jag anser,
att man borde göra. Det förhåller sig ändå så, att det sedan ett halvi år tillbaka,
inte råder någon brist på arbetskraft utan tvärtom brist på arbete. Jag skall
förnya min fråga och begära ett konkret svar på densamma: när det började bli
brist på arbete och överskott på arbetskraft, vad gjorde man då ifrån de statliga

Nr 6.

Onsdagen den 16 februari 1944.

Fortsatt giltighet av lagen om tjänsteplikt, m. m. (Forts.)
myndigheternas sida i syfte att söka övervinna Fristen på arbetsmaterial i hastigare
tempo än tidigare? Mig veterligt har man icke företagit någon särskild
åtgärd härutinnan. Det var det förhållandet, att regeringen begärt 15 miljoner
kronor för bekämpande av arbetslösheten genom vägarbeten men att mig veterligt
ingenting gjorts för att stimulera produktionen av byggnadsmaterial, som
föranledde mig att leverera den kritik jag här framfört.

Herr Erlander frågade vidare, vilka ärenden det här kan gälla. Det förhåller
sig så, att jag för Stockholms vidkommande låtit uppgöra och tagit del av en
liggare över samtliga dylika ärendens behandling under två eller tre månaders
tid. De exempel jag nämnde voro icke några särskilt avskräckande sådana. Det
var bara två exempel, tagna ur högen, och de avsågo blott den vanliga tid det
tar att få ett sådant ärende avgjort. Den tidtabell jag anförde gäller för praktiskt
taget samtliga fall där man ingivit ansökan örn byggnadstillstånd. Skall
herr Erlander medverka till att beivra förseningen av dessa ärenden, får han
börja med att angripa hela systemet. Det är det vanliga förfaringssättet jag
skildrade.

Vad sedan gäller påståendet, att jag nu inte skulle kunna påvisa, att något
ärende vore vilande där det gällde byggnadsprojekt och där det icke var fråga
örn sådant arbete _för vilket åtginge byggnadsmaterial, så vill jag säga, att jag
i denna punkt av mitt anförande avsåg att kritisera det förhållandet, att man
icke tillåtit hyggnadsföretagare att påbörja schaktningsarbeten och dylikt,
förrän byggnadstillståndet i sin helhet var klart. Det var på den punkten jag
i detta sammanhang satte in kritiken.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag skall icke upptaga någon ytterligare
debatt i detta ärende. Jag vill bara nämna, att vi i utskottet Engö just de
upplysningar som lämnats här i dag, och det var just dessa upplysningar som
gjorde, att utskottet, ehuru vi stodo undrande inför frågan örn denna lag borde
bestå i fortsättningen, dock kände sig absolut övertygat om att man borde
följa Kungl. Maj.-t i detta fall. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag på denna punkt.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav först beträffande
det under 1) upptagna lagförslaget propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan i denna del dels ock på avslag därå; och biföll kammaren
utskottets hemställan i berörda del.

På av herr talmannen därå given proposition blev utskottets hemställan i övrigt
av kammaren bifallen.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat:

andra lagutskottets utlåtande, nr 2, i anledning av Kungl. Marits proposition
med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd;
och

jordbruksutskottets utlåtande, nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 14.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
33, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter

Onsdagen den 16 februari 1944.

Nr 6.

a tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.

§ 16.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Ericsson i Sörsjön m. fl., nr 437, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 43, med förslag till lag örn djurskydd, m. m.; och

herr Hansson i Vännäsby rn. fl., nr 438, likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 43.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.37 em.

In fidem
Gunnar Britth.