1944. Andra kammaren. Nr 5 (Riksdagens protokoll 1944:5)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1944. Andra kammaren. Nr 5.

Tisdagen den 8 februari.

Kl. 4 em.

På grund av förfall för sekreteraren tjänstgjorde, jämlikt herr talmannens
förordnande, undertecknad vid protokollet.

§ 1.

Justerades protokollen för den 1, den 2 och den 5 innevarande februari.

§ 2.

Avlämnades följande propositioner, nämligen:
av herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp propositionerna:
nr 49, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 december
1940 (nr 995) örn straff för sabotage; och

nr 61, med förslag till förordning örn ändring i förordningen den 22 juni
1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom,
m. m.; samt

av herr statsrådet Wigforss propositionerna:

nr 58, med förslag till förordning örn ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften;

nr 59, med förslag till förordning örn fortsatt uppskov med ikraftträdandet
av föreskriven skatt å motorsprit;

nr 60, med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen
den 21 juni 1940 (nr 561) om tilläggsskatt å bensin, m. m.; och

nr 62, med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den
18 juni 1937 (nr 481) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.

Samtliga dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid till behandling av lagutskott propositionerna:
nr 43, med förslag till lag om djurskydd, m. m.;

nr 50, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den
14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar, m. m.; och
nr 53, med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juli 1928 (nr
309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, m. m.; samt

till jordbruksutskottet propositionen, nr 54, angående anslag till jordbrukets
yrkesskolor.

Vid härpå skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 55, med
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 453)
med vissa bestämmelser örn mätning av ved och annat virke, m. m. hänvisaAndra
kammarens protokoll 1044. Nr 5. 1

2 Nr 5. Tisdagen den 8 februari 1944.

des propositionen, såvitt angick det vid propositionen fogade lagförslaget, till
behandling av lagutskott och i övrigt till jordbruksutskottet.

Slutligen föredrogos övriga på bordet liggande propositioner; och hänvisades
därvid

till behandling av lagutskott propositionen, nr 56, med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 13 § 3 mom. sjöarbetstidslagen den 30 september 1938 (nr
607); samt

till jordbruksutskottet propositionen, nr 57, angående ytterligare statsunderstöd
till ett företag, avseende reglering av vattenståndet i sjön, Lången för
torrläggning av vattenskadade marker inom Skee, Näsinge och Lommelands
socknar av Göteborgs och Bohus län.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 16—19 och
23—26 samt andra lagutskottets utlåtanden nr 3 och 4.

§ 5.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 under riksstatens
första huvudtitel, avseende anslagen till hov- och slottsstaterna;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44 till viss utbildningskurs för distriktsbarnmorskor;
och

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt giltighet
för förskottsstaten för försvarsväsendet ävensom allmänna förskottsstaten.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.05 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 9 februari 1944.

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari.

Kl. 11 fm.

På grund av förfall för sekreteraren tjänstgjorde, jämlikt herr talmannens
förordnande, undertecknad vid protokollet.

§ 1.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergquist, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har herr Andersson i Göteborg
till mig framställt fråga, huruvida jag avser att vid årets riksdag framlägga
sådana förslag till grundlagsändringar att den beredskapslagstiftning, som
genomfördes på tryckfrihetens område vid 1940—1941 års riksdagar, kan avvecklas
under nästkommande riksdagsperiod.

De grundlagsändringar beträffande tryckfriheten, som slutligt antogos år
1941 och voro föranledda av de under kriget rådande förhållandena, avsågo
dels införande av möjlighet att enligt särskild lag meddela föreskrift om förhandsgranskning,
införselförbud och utgivningsförbud, dels viss komplettering
av tryckfrihetsförordningens bestämmelser örn konfiskation utan rättegång
och dels ändring av bestämmelserna örn förbud mot kungörande i tryck
av vissa underrättelser.

Bestämmelserna örn förhandsgranskning samt införsel- och utgivningsförhud
innefattades i ett vid 1941 års riksdag slutligen antaget förslag till ändrad
lydelse av § 86 regeringsformen och § 38 mom. 1 riksdagsordningen samt
till införande i tryckfrihetsförordningen av en ny paragraf, betecknad såsom
§ 6.

I den nya paragrafen i tryckfrihetsförordningen utsäges, att enligt stadganden
i särskild av Kungl. Maj :t och riksdagen samfällt stiftad lag må, då
riket befinner sig i krig eller krigsfara, meddelas föreskrift om förhandsgranskning
av tryckta skrifter och förbud mot införande i riket av sådana
skrifter samt, då riket befinner sig i krig, jämväl meddelas förbud mot utgivande
av periodisk skrift. I nämnda paragraf av tryckfrihetsförordningen
upptagas vidare vissa inskränkande bestämmelser örn hur stadgandena i en
dylik av Kungl. Majit och riksdagen antagen lag må sättas i tillämpning.
Under tid, då riksdagen är samlad, fordras härför samtycke av riksdagen, och
därvid kräves för riksdagens beslut minst tre fjärdedelar av de röstande i
vardera kammaren. Då riksdagen ej är samlad, äger Kungl. Majit meddela
förordnande örn tillämpning av lagen, men riksdagen skall samtidigt inkallas,
såvida den ej ändock sammanträder inom 30 dagar. För att Kungl. Maj :ts
förordnande skall äga bestånd kräves, att det inom viss tid gillas av riksdagen
med den kvalificerade majoritet jag nyss angivit.

Någon tillämpning av det nu ifrågavarande grundlagsstadgandet har icke
förekommit.

Den i § 3 morn. 9 tryckfrihetsförordningen förekommande bestämmelsen
om konfiskation utan rättegång är av gammalt datum. Bestämmelsen innebär.
att örn en tryckt skrift visserligen ej är smädlig eller förgriplig men

Svar pd
interpellation

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

genom densamma missförstånd med främmande makt yppat sig, __ skriften må
utan rättegång konfiskeras. Den ändring på denna punkt, som år 1941 vidigs,
innebar att chefen för justitiedepartementet tillädes rätt att, i avbidan
på Kungl. Maj :ts beslut örn konfiskation, för högst åtta dagar belägga skriften
med kvarstad.

Jag vill här lämna en redogörelse för konfiskationsbeslut som med stöd av
§ 3 mom. 9 tryckfrihetsförordningen ägt rum sedan 1943 års ingång.

Under första halvåret 1943 meddelades tillhopa 31 beslut örn konfiskation
utan rättegång. Av besluten avsågo 27 periodiska skrifter och 4 böcker eller
broschyrer. Vissa tidningar blevo vid skilda tillfällen konfiskerade beträffande
olika nummer, varför antalet tidningsorgan, som blivit föremål för konfiskationsåtgärd,
uppgick till 21. Av de fyra konfiskationsbesluten mot böcker
eller broschyrer avsåg ett beslut en ny upplaga av en tidigare konfiskerad
bok.

Under senare halvåret 1943 meddelades tillhopa 4 beslut örn konfiskation
utan rättegång. Två av besluten avsågo tidningsnummer. De två övriga besluten
avsågo dels en tredje upplaga av den förut berörda, tidigare konfiskerade
boken och dels en i utlandet tryckt broschyr.

Sedan början av november 1943 har icke meddelats något beslut örn konfiskation
utan rättegång.

I § 3 mom. 10 tryckfrihetsförordningen upptagas bestämmelser örn förbud
mot kungörande i tryck av vissa underrättelser. De stadgande!! i momentet,
som äro tillämpliga redan i fredstid, omarbetades 1941 till närmare överensstämmelse
med den nya lydelsen av 8 kap. strafflagen. Utom dessa stadganden
innehöll momentet i sin äldre lydelse en bestämmelse om rätt för
Kungl. Majit att under krigstid eller vid krigsfara meddela förbud mot kungörande
i tryck av vissa underrättelser om försvaret. Genom ändringen år
1941 utvidgades denna rätt till att avse förbud mot kungörande i tryck av
underrättelser, vilkas spridande är ägnat att skada rikets säkerhet.

Med stöd av detta moment har Kungl. Maj :t utfärdat kungörelse den 12 april
1940 (197) ang. förbud mot offentliggörande i tryck av vissa underrättelser
om krigsmakten m. m. Denna kungörelse, som ännu gäller oförändrad, grundas
på momentets äldre lydelse. Den år 1941 genomförda utvidgningen av Kungl.
Maj :ts befogenhet att meddela förbud till att avse icke blott underrättelser som
angå försvaret utan överhuvud taget förhållanden som angå rikets säkerhet i
allmänhet har icke av Kungl. Maj :t begagnats.

I fråga om inskränkningar beträffande tidningspressen vill jag också nämna
förordningen om transportförbud, ehuru denna ej berör tryckfrihetsförordningen.

Efter samfällt beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen utfärdades den 1 marö
1940 en tidsbegränsad förordning rörande förbud mot befordran av vissa periodiska
skrifter med statliga trafikmedel m. m. Kungl. Maj :t erhöll därigenom
befogenhet att under vissa förutsättningar meddela dylikt förbud för högst
sex månader varje gång. Yttrande skulle inhämtas från en särskild nämnd,
tryckfrihetsnämnden: Förordningen har varje år med riksdagens samtycke förlängts
och gäller nu t. o. m. den 31 mars 1944.

Vid 1943 års ingång gällde förbud enligt förordningen för tre tidningar
(Ny Dag, Arbetartidningen och Norrskensflamman). Då förordnandet härom
utlöpte den 27 mars 1943, förlängdes det endast beträffande en av tidningarna
(Arbetartidningen). Detta förbud gällde t. o. m. den 27 september 1943, då det
utlöpte utan att förlängas. Numera gäller sålunda intet förbud enligt förordningen.

De nu nämnda bestämmelserna ha avsett att utgöra en beredskapslagstift -

Onsdagen den 9 februari 1944.

Nr 5.

Svar på interpellation. (Forts.)

ning’ att användas då så erfordras i ett allvarligt läge för vårt land.

Med hänsyn till tryckfrihetens betydelse är det givet, att frågan örn fortbeståndet
av de inskränkningar, som skett i denna rätt, bör ägnas oavlåtlig
uppmärksamhet.

Regeringen har icke för avsikt att föreslå riksdagen någon förlängning av
transportförbudsförordningens giltighetstid. Denna kommer sålunda att upphöra
att gälla den 31 mars innevarande år. Tryckfrihetsnämnden, som icke
har annan funktion än den som angives i nämnda förordning, kommer till följd
härav att avskaffas. En i anslutning till förordningen utfärdad kungörelse om
förbud mot att å allmän plats uppsätta löpsedlar m. m. rörande vissa periodiska
skrifter kommer att upphävas, då förordningen utlöper.

Vad härefter angår den år 1941 i tryckfrihetsförordningen inskrivna beredskapslagstiftningen
har inom regeringen övervägts ett förslag att förelägga
innevarande års riksdag proposition angående upphävande av denna lagstiftning.
Enighet om detta förslag har dock ej kunnat vinnas. Med hänsyn till de
allvarliga brister, som obestridligen vidlåda våra tryckfrihetsregler, kommer
emellertid att igångsättas en allsidig utredning angående revision av tryckfrihetsförordningen.
Därvid kommer särskild uppmärksamhet att ägnas såväl åt
reglerna om publiceringsförbud och behovet av censur och utgivningsförbud
under utomordentliga förhållanden som också åt föreskrifterna om tryckfrihetsprocessen
och örn konfiskation utan rättegång.

Vidare yttrade:

Herr Andersson i Göteborg: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet få framföra mitt tack för detta svar, som
jag på väsentliga punkter dock icke finner tillfredsställande. Herr statsrådets
besked örn att någon förlängning av transportförbudsförordningens giltighetstid
icke kommer att föreläggas riksdagen noteras med tacksamhet, likaså
meddelandet örn att regeringen under de senaste månaderna inte funnit anledning
att meddela något beslut örn konfiskation utan rättegång. Det är att
hoppas, att den i § 3 mom. 9 tryckfrihetsförordningen förekommande bestämmelsen
örn konfiskation utan rättegång icke heller i fortsättningen skall komma
att tillämpas.

Med hänsyn till de utfästelser som gjorts från regeringshåll angående återställandet
av normala förhållanden på tryckfrihetens område, hade man dock
väntat ett initiativ från regeringen vid årets riksdag. Ett beslut om vilande
grundlagsändring i år hade möjliggjort en återgång till förkrigstidens tryckfrihetsrätt
under nästkommande riksdagsperiod. Regering och riksdag hade
under denna tid haft i sin hand att avgöra när ett återställande slutgiltigt
skulle ske. De som anse att ingenting inträffat, som motiverar en sådan ändring,
borde väl ändå känna sig lugna inför det faktum, att beredskapslagstiftningen
kunde hållas i kraft under hela nästa riksdagsperiod. Skulle kriget
fortsätta och ett sådant läge uppkomma, som förutsattes vid lagstiftningens
tillkomst, hade ingenting inträffat. Örn däremot — som det finns större anledning
att förmoda — de yttre förhållandena utvecklas i en mera gynnsam
riktning, kunde det fredsmässiga tillståndet på detta område snabbt återställas.
Då denna beredskapslagstiftning inte behövt tagas i bruk under de gångna
krigsåren, är det för övrigt svårt att föreställa sig en situation, då den nu skulle
komma till användning. Allt talar egentligen för att redan vid årets riksdag
ta det första steget till avveckling.

Herr statsrådet meddelar, att man även inom regeringen hyst sådana meningar.
Ett förslag om upphävande av denna krislagstiftning har övervägts.

Nr 5.

Onsdagen den. 9 februari 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

men enighet har icke vunnits. Man måste beklaga denna villrådighet inom
regeringen. Detta så mycket mera som ett förslag i denna riktning helt säkert
icke skulle ha rönt något motstånd inom riksdagen, där man ingalunda älskar
tanken att eventuellt få behålla denna lagstiftning efter krigets slut. Från intet
håll har det under debatten kring dessa frågor framkommit några bärande
skäl för att bibehålla 1941 års lagstiftning, varför man hade kunnat vänta en
fullständigt enig uppslutning kring ett regeringsinitiativ.

Däremot kommer herr statsrådets utfästelse örn att igångsätta en allsidig
utredning angående revision av tryckfrihetsförordningen säkert att hälsas med
allmän tillfredsställelse ute i landet. Men tillfredsställelsen skulle ha varit
större, örn herr statsrådet samtidigt hade kunnat meddela, att regeringen redan
till årets riksdag förberedde ett förslag till återställande av normala förhållanden
inom tryckfrihetsrätten.

Jag beklagar sålunda, att regeringen försuttit detta tillfälle att åstadkomma
samling och enighet på ett område, där meningarna gått starkt isär under de
gångna krigsåren. Men därmed är inte sista ordet sagt. Det är sörjt för att
riksdagen ändå får frågan under behandling. Jag vågar, herr talman, hysa
den tron, att riksdagen vid den kommande behandlingen av motionerna i frågan
skall visa sig vara mera framsynt och mera handlingsvillig än regeringen.

Herr Edberg: Herr talman! I likhet med interpellanten vill jag uttala besvikelse
över att regeringen inte sett sig i stånd att för årets riksdag presentera
ett förslag örn restauration av tryckfrihetsförordningen och de därmed sammanhängande
paragraferna i regeringsformen och i riksdagsordningen. Det
har fallit sig naturligt, att man uppfattat statsministerns uttalande i årets
remissdebatt, där han sade sig vara övertygad örn att regeringen icke skulle
försumma något tillfälle att återställa normala förhållanden så snart som
möjligt, bland annat beträffande tryckfriheten, som en utfästelse. Man kunde
ej heller underlåta att sammanställa detta uttalande med vissa deklarationer
vid 1940 års riksdag, då censurlagen antogs som vilande. Statsministern betonade
den gången i ett anförande lagändringens tillfällighetskaraktär genom
att förutsätta, att man borde »känna det såsom en garanti för att dessa lagar
icke skola missbrukas, att det sitter en regering med den sammansättning som
den nuvarande regeringen har», och den dåvarande justitieministern sökte lugna
ängsliga kritiker med en försäkran, att det allenast var fråga örn »en undantagslagstiftning,
avsedd endast för den tid, då riket befinner sig i stor fara».

Justitieministern meddelar nu, att frågan örn ett återställande av grundlagarna,
om ett upphävande av censurparagrafen, har dryftats inom regeringen,
men att enighet icke har kunnat nås. Upplysningen är intressant. Den kommer
statsministerns uttalande i remissdebatten att framstå som ett klarläggande
av hans egen ställning i frågan och låter kanske samtidigt en utomstående
ana, vilka interna problem en samlingsregering ibland kan ha att
brottas med. I avsaknad av närmare upplj^sningar tvingas man draga den nära
till hands liggande slutsatsen, att motståndarna främst varit att finna inom de
kretsar, som vägrat att låta den med censurlagen befryndade upplösningslagen
begravas i tysthet.

Vad som varit mest besvärande med den nuvarande lagstiftningen har varit
dels den kautschukartade karaktären hos vissa lagbestämmelser -— jag sjJtar
på uttryck sådana som »krigsfara», »underrättelser vilkas spridande är ägnat
att skada rikets säkerhet» etc. — dels att den gräns, som regeringsformen
satt mellan å ena sidan de lagstiftande och administrativa myndigheterna
och å andra sidan den dömande myndigheten, betänkligt kommit att utsuddas.
Mest iögonenfallande har ju annars varit, hur den länge mumifierade §3:9.

Onsdagen den 9 februari 1944.

Nr 5.

Svar på interpellation. (Forts.)

som talar om diplomatisk konfiskation, har återuppväckts från de döda och
lockat vissa diplomater till ett flitigt nötande av trapporna i Arvfurstens
palats.

Vad censurparagrafen beträffar är det med tillfredsställelse man konstaterar,
att den aldrig har behövt träda i funktion, inte ens under skeden, då vårt
land uppenbarligen befunnit sig i krigsfara. Man vet numera att röster, om
än utomparlamentariska, inte saknats, som velat förorda ett ikraftträdande
av denna lagstiftning. Det vittnar gott örn regeringens nitälskan örn pressfriheten,
att den inte tagit ned lagen från den hylla, där den vilat. Kanske
utgör det också ett bevis för ansvaret och självdisciplinen hos den övervägande
delen av den svenska pressen. Andra länder ha ju också levererat en tämligen
avskräckande åskådningsundervisning beträffande vart en censurlagstiftning
kan leda. Man behöver inte gå över stora vatten för att finna, hur censuren
tar sig ut i praktiken. Då alltså censurlagen inte har varit i funktion
och då man väl inte behöver befara, att detta tveeggade tillhygge skall komina
till användning, kan man ju säga, att det inte spelar någon roll, om lagstiftningen
får stå kvar, i varje fall ända till 1949.

En sådan invändning tar emellertid inte hänsyn till ett faktum, som kanske
rätt ofta förbises, nämligen att den statliga presslagstiftningen^— såvitt jag
förstår — har kommit att få vissa reflexverkningar inom byråkratien. Där
har den röda stämpeln under dessa år kommit till flitig användning. Ovilligheten
att lämna uppgifter har mången gång försvårat allmänhetens insyn och
kontroll. Offentlighetsprincipen, som ju är ett bärande element i hela vår författning,
har inte på alla håll alltid betraktats som självklar.

Jag vill i detta sammanhang gärna erinra örn vad Herman Ludvig Hydin
vid mitten av förra århundradet uttalade i en skrift örn yttrandefrihet och
tryckfrihet. Han slår där fast, att det väl ej finns någonting, »som så bidragit
till det politiska livets utbildning, den allmänna andans stärkande och vårt
samhälles förkovran som denna åt pressen lämnade kontrollerande makt över
allt vad offentlig myndighet heter». Man kan inte komma ifrån det intrycket,
att byråkratien kommit att få ett återfall, som i någon mån — jag betonar i
någon mån — kan leda tankarna tillbaka till frihetstiden och det gustavianska
skedet. Byråkratien har kring sig byggt upp en mur, och statsministerns oförbehållsamma
fördömande av allt onödigt hemligstämplande, bland annat i ett
interpellationssvar vid fjolårets riksdag, har tyvärr inte blivit den murbräcka,
som man hoppats på.

Sekretessens snärjväxter frodas alltjämt yppigt. Man skulle kunna nämna
åtskilliga exempel härpå, en hel del ganska groteska sådana, men jag skall
inte uppta tiden med någon katalog. Jag kan emellertid inte underlåta att
lämna ett enda litet exempel, därför att det är så kuriöst. Jag har exempelvis
kännedom örn hur man inom en större telefonstation här i landet till en
början ställde sig tveksam örn huruvida man skulle kunna lämna ut uppgifter
angående antalet nytillkomna abonnenter under föregående år och till en början
absolut höll på att man inte kunde lämna några uppgifter örn hur många
rikssamtal som hade utväxlats. Ett sådant exempel kan förefalla uteslutande
löjligt, och skulle också vara det, om det inte vore så, att det faktiskt vittnar
örn en viss tendens. Det är min bestämda uppfattning, att man här har att
göra med en »procés de tendance», en ren reflexverkan, ibland karikatyrartad,
av de åtgärder på tryckfrihetens område, som statsmakterna sett sig
nödsakade att genomföra.

Inte minst därför finner jag det betydelsefullt, att ett återställande av
tryckfrihetsförordningen i dess gamla skick inte uppskjutes ända tills i bästa
fall 1949. Några bärande skäl att förlänga undantagslagstiftningen från 1941

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

torde väl knappast föreligga. Allmänt utgår man väl ändå ifrån, att de förhållanden,
som motiverade denna lagstiftnings tillkomst, säkerligen komma att
ganska radikalt förändras under den kommande fyraårsperioden. Då alltså
inte enighet kunnat nås inom regeringen i denna fråga, vilket är att beklaga,
då det ur alla synpunkter skulle ha varit det bästa, örn initiativet kommit från
regeringens sida, återstår uppenbarligen endast för riksdagen att ta initiativ.
Jag tillåter mig därför, herr talman, att uttrycka den förhoppningen, att riksdagen
skall utnyttja dessa möjligheter

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag har utgått
ifrån att detta tillfälle inte är lämpligt för någon sakdebatt, då de stora frågor,
som det här gäller, ha bringats under riksdagens prövning genom motioner.
Jag tänker alltså inte följa herr Edberg på hans stråt att här diskutera
lämpligheten av den ena eller den andra åtgärden. Jag tänker inte heller
tillfredsställa hans nyfikenhet rörande ställningen inom regeringen. Jag vill
endast här ha påpekat, att det ju i och för sig inte är någon uppseendeväckande
sak, att det inom en regering av den karaktär som den nu sittande regeringens
finnas delade meningar i de ting, varom här är fråga. Detta betyder
inte någon villrådighet inom regeringen, utan det betyder helt enkelt ett
konstaterande av det faktum, att regeringens sammansättning är av den karaktär,
att det kan uppstå så delade meningar örn lämpligheten av en åtgärd,
att regeringen inte kan tillråda ett förslag till riksdagen i saken. Det behöver
inte betyda, att regeringen är oenig, när det gäller de stora principer som här
komma på tal.

Det kan betyda, att det mera gäller en lämplighetsfråga. Man har på en
del. håll ansett, att situationen för närvarande inte är sådan, att man vill
skrida till det försvagande av vidtagna åtgärder, som skulle kunna uppkomma
genom att man nu framlägger proposition om en återgång till de gamla grundlagsbestämmelserna.
En sådan synpunkt kan man förstå, även örn man själv
kan vara av den meningen, att det finns starka skäl som tala för att gå fram
på en annan linje.

J a g vill emellertid gentemot talet örn villrådighet inom regeringen och mot
försök att draga fram några av regeringens ledamöter till beskådande bestämt
säga ifrån, att vad som här föreligger är en naturlig svårighet att komma till
övensstämmelse i vad som ändå till sist kanske mera är en lämplighetsfråga
än en principfråga.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
Jag har inte heller tänkt mig att behöva gå in på själva sakfrågan, då den
kommer att behandlas i annan ordning här i riksdagen. Men eftersom jag och
mitt parti blivit direkt apostroferade av en talare här i debatten, kan jag inte
underlåta att göra några tillägg till justitieministerns yttrande för att det
inte skall uppkomma några alldeles onödiga och olämpliga missförstånd.

I själva verket har jag haft den uppfattningen, som jag tror är riktig, att
inom regeringen, såsom statsministern nyss antytt, inte har förelegat någon
som helst principiell oenighet i dessa ting. Alla ha vi varit ense om tryckfrihetens
och offentlighetens betydelse i ett verkligt folkstyre av svenskt snitt.
Jag vill till den ärade talaren bara säga, att han bör kunna förstå, om han
inte gjort det redan på grund av mina offentliga uttalanden, så på grund av
den enkla omständigheten, att jag tillhör ett minoritetsparti, för vilket full
tryckfrihet och offentlighet måste vara ett verkligt livsvillkor, att inte minst
jag har denna uppfattning. Det är absurt att tänka sig, att någon av oss
högermän skulle vilja gå på någon annan linje.

Onsdagen den 9 februari 1944.

Nr 5.

Svar på interpellation. (Forts.)

Det har också, rått enighet inom regeringen därom att de inskränkningar i
tryckfriheten, som äro nödvändiga under krigstiden, icke få förekomma under
normala tider. Vi ha också varit eniga om att tryckfrihetsförordningen bör
underkastas en allmän översyn på grund av dess nuvarande brister, inte
minst beträffande tryckfrihetsprocessen, som jag tror varit det som åstadkommit
åtskilliga av de nödvändiga åtgärder, som tillgripits under den här
tiden. Vid den översynen böra naturligtvis också de ändringar i tryckfrihetsförordningen
som företagits under kriget komma under utredning.

Det tycks också ha varit på det sättet, att man varit ense örn att huvudstadgandet
i fråga om indragningsrätten i § 3 mom. 9 inte nu borde upptagas
till prövning, under det att en del regeringsmedlemmar redan nu velat framlägga
förslag örn en del andra ändringar av nuvarande bestämmelser, huvudsakligen
då av § 6, rörande förhandsprövning och utgivningsförbud i händelse
av krig eller krigsfara, men även på andra punkter.

För min del har jag sett saken ur praktisk och lämplighetssynpunkt och
ansett det olämpligt att under nuvarande förhållanden ta upp till prövning
möjligheten för regeringen och för riksdagen, med tre fjärdedels majoritet i
vardera kammaren, att vid krig eller krigsfara införa förhandsprövning och
utgivningsförbud. Det är dessutom bestämmelser, vilka som bekant överhuvud
taget inte ha tillämpats och således inte heller på något sätt ha kunnat missbrukas
och rimligen inte heller kunna komma att missbrukas, även om aldrig
så onda avsikter skulle föreligga, under det att användningen av indragningsrätten
ju varit kritiserad, enligt min mening visserligen med orätt. Att nu ta
upp den förra men icke den senare frågan är inte en logisk ståndpunkt, har det
förefallit mig, men framför allt tycker jag att det skulle vara olämpligt att
under nuvarande ytterligt oroliga förhållanden och innan utredning föreligger
örn de bestämmelser, som eventuellt kunna ersätta de gällande bestämmelserna,
förfara på det sättet.

Jag får säga herr Edberg att jag inte i motsats till honom har svårt att
föreställa mig att en så kritisk situation alltjämt kan uppkomma för oss, att
det kan bli nödvändigt att vi i Sverige, liksom fallet är i alla andra länder, i
krig ha någon möjlighet till skydd i dessa avseenden, i all synnerhet som
dessa bestämmelser äro omgärdade med så betryggande garantier emot missbruk.
Det kräves ju, som damerna och herrarna veta, tre fjärdedels majoritet
i vardera kammaren för att de vid krig eller krigsfara skola kunna sättas i
kraft. Är det någon som tror att svenska riksdagen skulle med tre fjärdedels
majoritet i vardera kammaren i oträngt mål sätta dessa bestämmelser i kraft?
Jag tror det inte, och jag tror inte heller att någon annan gör det.

Det föreligger alltså inte någon som helst praktisk olägenhet av att dessa
bestämmelser stå kvar, men däremot är det olämpligt att inte lia något som
helst skydd i detta avseende, förrän nya bestämmelser beslutats, för den
händelse vi skulle komma i sådana omständigheter att vi måste tillämpa dem
— i vilket fall vi sålunda inte skulle kunna göra det utan att bryta mot grundlagen.
Dessutom skulle framläggandet av en proposition nu enligt min mening
ge intryck av att någon beredskap överhuvud taget inte längre är behövlig för
vårt land. Det tror jag vore olyckligt, jag tror inte alls att tiderna äro sådana.
Det skulle kunna ge näring åt den mycket allmänna villfarelsen bland vårt
folk, att nu äro vi över det värsta, och nu behövs det inte längre några beredskapsbestämmelser
eller beredskapsåtgärder. Det skulle vidare kunna ge det
intrycket att regeringen funnit sin hittillsvarande tryckfrihetspolitik olämplig.
Ingendera delen kan stå i överensstämmelse med verkliga förhållandet, och
en proposition skulle sålunda kunna ge upphov till oriktiga uppfattningar med

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

enligt min mening olyckliga konsekvenser. Dessutom är det sorn sagt ur praktisk
synpunkt fullkomligt obehövligt att lägga fram en sådan proposition.

Jag har velat säga detta, då det inte kan vara nyttigt att på det sätt man
gjort här i dag försöka konstruera upp djupgående meningsskiljaktigheter inom
en samlingsregering, som vi i alla fall någon tid framåt måste dragas med.
Jag tror inte att det är lämpligt att ge oriktiga proportioner och felaktig
innebörd åt de meningsskiljaktigheter i ena eller andra avseendet som — vilket
statsministern så riktigt framhållit — ju ofta i olika frågor göra sig gällande
särskilt inom en regering av detta slag. En dylik gärning är icke nyttig ur
allmän synpunkt, och därför har jag känt mig tvungen att säga dessa ord.

Herr Edberg erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Till komplettering av mitt föregående anförande kanske jag får lov att
säga, att jag självfallet utgått ifrån att inga stora principiella, meningsskiljaktigheter
skulle råda inom regeringen i denna fråga. Men man har inte kunnat
undgå att uppmärksamma, att det rått delade meningar om den takt, i vilken
återställandet av bestämmelserna borde ske. Det har rått delade meningar
beträffande upplösningslagen, och det har rått delade meningar beträffande
censurlagen, delade meningar i fråga örn tidpunkten för en återgång till mera
normala förhållanden. Det är bara detta jag velat fastslå.

Jag beklagar att icke enighet inom regeringen kan nås vid årets riksdag,
emedan jag tror att det skulle ha känts som en lättnad inom stora delar av
vårt folk, örn en restauration kunnat ske redan nu. Jag vill betona, att detta
är en fråga, som inte bara angår något hundratal redaktörer, utan som säkerligen
angår allmänheten i allra högsta grad. Ett bevis för detta kanske man
också kan finna däruti att initiativet till denna interpellation tagits av en
ledamot av denna kammare som inte är tidningsman.

Härefter yttrade:

Herr Bergvall: Hen- talman! Liksom många andra har jag med en viss ledsnad
mottagit beskedet från regeringens sida i detta ärende. Det är beklagligt,
att man inte kunnat vinna enighet inom regeringen, och jag har svårt att förstå
att det är som herr ecklesiastikministern sade, att det i detta fall bara
gäller en lämplighetsfråga. Jag tycker för min del — och jag tror många med
mig dela den uppfattningen — att denna fråga går åtskilligt mera på djupet.

Vi kunna icke vara tillfredsställda, skulle jag vilja säga, med denna allmänna
utredning rörande tryckfrihetsförordningen, hur betydelsefull och önskvärd
den än kan vara, då den ju med hänsyn till det sätt, på vilket grundlagsfrågor
handläggas, innebär ett avsevärt uppskjutande av den tidpunkt, då
man kan träffa något beslut i detta avseende.

Det finns intet skäl att i dag ta upp någon stor debatt i själva sakfrågan;
det få vi tillfälle göra på ett senare stadium. Det hade kanske nu varit bättre
med ett initiativ från regeringens sida, men det ligger ju så till, att riksdagen
har möjlighet att vid en senare tidpunkt ta ställning för egen del. Jag vill i
likhet med ett par föregående talare uttala den förhoppningen, att riksdagen,
med starkt sinne för vad dessa spörsmål ändå betyda, skall intaga en mera
positiv ståndpunkt än den, till vilken regeringen kunnat komma fram.

I detta anförande instämde herr Nilson i Eskilstuna.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Det var en talare som
nyss yttrade att detta är en fråga, som icke blott angår något hundratal redaktörer,
utan därjämte också den stora allmänheten. Det förefaller mig emel -

Onsdagen den 9 februari 1944.

Nr 5.

Svar på interpellation. (Forts.)

lertid sorn örn denne talare, lika väl som interpellanten oell många andra,
företräder en opinion som till sin omfattning är starkt lokalt begränsad och
icke delas av det svenska folkets stora flertal.

Denna större del av det svenska folket värdesätter däremot utomordentligt
liögt, att vi kunnat hålla, oss utanför kriget, och har alltid ogillat vissa tidningsorgans
skriverier, emedan dessa obestridligen varit ägnade att försvåra
utrikesledningens arbete och att riskera vår neutralitet. Vi äro ännu långt ifrån
på den säkra sidan i världskampen, och ännu finns det tillräcklig anledning
till återhållsamhet i uttalanden och i omdömen och förhoppningar.

Herr Mosesson: Herr talman! Jag har begärt ordet, herr talman, blott för
att be att få säga att jag vill instämma i varje ord som herr Andersson i
Göteborg uttalade. Jag vill på förekommen anledning tillägga att jag menar,
att denna fråga inte gäller tillåtelse för något hundratal tidningsmän att få
skriva det eller det, som kan vara mer eller mindre lämpligt. Vad det här
gäller är något som ligger djupt i den svenska folksjälen: det är här fråga
örn frihet. Vi kunna väl inte betrakta de förhållanden som rätt under de senaste
åren såsom normala. Och det, som justitieministern tillkännagivit att
regeringen nu är ense om, är väl ett bevis för att dessa förhållanden även av
regeringen betraktas som otillfredsställande, såsom abnorma och att således
en återgång till status quo ante i detta avseende är önskvärd.

Efter den deklaration som herr statsministern vid remissdebatten lämnade,
att han hoppades att regeringen skulle i detta avseende kunna avskaffa dessa
restriktioner, hade vi verkligen _ hoppats att vi redan under innevarande års
riksdag skulle komma därhän. Är det nu som herr ecklesiastikministern sade,
att vi skola bida med allt detta tills vi fått en allmän översyn av tryckfrihetslagen,
komma vi att få vänta mycket länge på detta. Vi hade, menar jag,
herr talman, varit mycket glada, örn vi i alla avseenden kunnat gå tillbaka
till vad som gällde före 1941.

Hans1 excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag kan beträffande
min deklaration under remissdebatten endast hänvisa till den ordalydelse,
som finns i protokollet. Man kommer där att finna uttryck för min övertygelse
att man bör, när normala tider komma tillbaka, återställa det som har
blivit ändrat under kristiden. Men det finns också ett bestämt förbehåll beträffande
prövningen av den lämpliga tidpunkten härför. Jag tänker emellertid
inte försöka att på detta nu bygga upp någon diskussion om den lämpliga
tidpunkten.

Jag tillhör personligen dem som äro angelägna örn att man så snart som
möjligt skall komma bort ifrån sådant, som har irriterat och oroat oss under
de gångna åren. Här gäller det ju rätt mycket en tvist om hur snart man kan
komma ifrån detta. När herr Mosesson resonerar som örn ett beslut i år rörande
grundlagsbestämmelserna skulle betyda, att man på en gång avskaffade
sådant som man inte fann behagligt, så är ju i stället ställningen den, att vad
man här vill är att förbereda en möjlighet att under nästkommande riksdagsperiod
besluta att eventuellt under något av de följande åren upphäva dessa
grundlagsbestämmelser. Den meningsskiljaktigheten föreligger ju inte här, att
några anse att man genom ett beslut nu skall inrikta sig på att under alla förhållanden
redan nästa år upphäva dessa bestämmelser, utan alla äro ense om
att vi, även örn vi nir fatta elt beslut örn ändring av grundlagen, förbehålla oss
rättighet att under den riksdagsperiod som kommer pröva, vilket år som kan
vara lämpligt för upphävande av dessa bestämmelser. Vi lia ju varit ense örn
den s. k. återgången lill normala förhållanden, varför sålunda ett beslut härom
i år mera. är att betrakta som en förberedelseakt som inte onödiggör den

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

prövning, vilken senare kan bli nödvändig, örn förhållandena skulle utveckla
sig så, att alla de sköna förhoppningar, som vi nu hysa, inte skulle gå i uppfyllelse.

Herr förste vice talmannen Magnusson erhöll på begäran ordet för kort genmäle
och anförde: Herr Mosesson yttrade nyss, att det här gällde en fråga örn
svenska folkets frihet och att man inte kan betrakta de förhållanden som råda
på det diskuterade området såsom normala. Men, herr Mosesson, förhållandena
i övrigt lia väl ändå inte varit och äro väl ännu inte normala?

Det svenska folkets frihetskänsla är enligt min övertygelse så stark, att om
det skulle finnas en regering som, när vi en gång komma in i normala förhållanden,
alltjämt ämnade tillämpa dessa inskränkande bestämmelser, så skulle
den regeringen nog ganska snabbt få packa in. Men å andra sidan, när vi ha
onormala förhållanden som kräva åtskillig återhållsamhet, som inte alla velat
iaktta, måste då inte statsmakterna vidtaga några åtgärder för att komma till
rätta med sådant? Detta är enligt min mening vad som har skett, och detta
system är ännu inte tiden mogen att avskaffa, även om vi alla sträva efter
att komma dithän.

Herr Bergvall erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Det nämndes från statsministerns sida, att ett grundlagsbeslut
i år allenast innebar, att man hade möjlighet att ta definitiv ståndpunkt under
nästa riksdagsperiod. Enligt min uppfattning innebär detta en stark motivering
för att detta grundlagsbeslut bör fattas i år, ty eljest ha vi ingen möjlighet
att ta definitiv ställning till frågan under nästa fyraårsperiod.

Härpå anförde:

Hans excellens herr statsministern Hansson: Jag trodde det var avsikten med
behandlingen i konstitutionsutskottet, att den saken skulle prövas, och att vi
inte behövde avgöra frågan här i dag.

Herr Andersson i Göteborg: Herr talman! Liksom herr statsrådet Bagge
skulle jag kunna anlägga lämplighetssynpunkter på denna fråga, men jag
måste då komma till ett annat resultat än herr statsrådet gör. Det är ju här
fråga om att få fram ett beslut vid årets riksdag, som gör det möjligt att
under nästkommande riksdagsperiod återgå till normala förhållanden, örn detta
då anses lämpligt och örn situationen tillåter det. För min del har jag inte
givit uttryck åt någon annan uppfattning, och jag kan därför betrakta det som
en sådan lämplighetsfråga.

Jag vill dessutom framhålla, att denna fråga inte, som herr förste vice
talmannen säger, bara har lokal karaktär och att intresset för den endast finns
hos tidningsmännen. Vi kunna inte komma ifrån att den opinion mot regeringens
tryckfrihetspolitik, som har kommit till uttryck i tidningarna ute i
landet och som representerar alla politiska åsiktsriktningar, har färgat av sig
och påverkat det svenska folket. Om man tidigare vid behandlingen i kamrarna,
för 3—4 år sedan, kunde tala på detta sätt, så är jag övertygad örn
att man i dag icke kan göra det. Det har den svenska tidningspressen sett
till att man icke kan. Jag har den uppfattningen, att i första hand har denna
lagstiftning, ehuru den icke varit i kraft, ändå haft återverkningar inom
byråkratien av det slag, att man bör ännu mera än vad som sker uppmärksamma
det. Jag är övertygad örn att när vi på detta område kan återgå till
normala förhållanden, detta skall kraftigt återverka på den andliga folkhälsan
i landet.

Onsdageu lien 9 februari 1944.

Nr 5.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag kail inte neka mig nöjet att säga, att jag tycker det är ganska inkonsekvent,
när representanter för högerpartiet, som så kraftigt hävdar att
vi så snart som möjligt skola upphäva vår krislagstiftning, när det gällertryckfriheten
inte vilja vara med örn att så snart som möjligt återgå till normala
förhållanden. Det är en ganska inkonsekvent inställning.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergquist: Herr talman!
Jag skall inte gå in på någon polemik mot de olika talarna här, allra minst
mot min ärade kollega statsrådet Bagge i fråga örn den deklaration som han
avgav. Men jag skulle vilja, för att inte något missförstånd skall råda, mera
konkret ange innebörden i det förslag, som jag såsom departementschef har
ansett mig böra lägga fram för regeringen. Innebörden i detta förslag är helt
enkelt den, att jag har ifrågasatt att man skulle framlägga proposition till
riksdagen i år örn att återställa tryckfrihetsförordningen i det skick, som den
hade före 1940 och 1941 års riksdagar i vad det gäller den s. k. beredskapslagstiftningen.
Jag har ansett, att man skulle kunna vid årets riksdag såsom vilande
antaga ett förslag, som innebär att 6 § i tryckfrihetsförordningen och de bestämmelser
i regeringsformen och riksdagsordningen, som anknyta till denna,
skulle utgå, att den ändring, som skett i 3: 9, alltså rätten för justitieministern
att provisoriskt lägga kvarstad på skrifter, skulle upphöra och att ändringen
i 3: 10, som innebär en vidgning av regeringens möjlighet att stadga publiceringsförbud,
också skulle försvinna. Innebörden av detta förslag är alltså,
att man vid årets riksdag skulle, som ju grundlagsenlig! måste ske, såsom
vilande antaga dessa förslag om ett återförande av tryckfrihetens regler till
vad som gällde tidigare. Statsministern har redan här angivit, att frågan,
huruvida de definitivt skola försvinna ur tryckfrihetsförordningen eller icke,
får bli en fråga som får prövas med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt,
då man har att taga definitiv ställning till detta, och det skulle ingalunda
vara nödvändigt att göra det vid 1945 års riksdag, örn förhållandena
då skulle vara oroliga. Där har riksdagen möjlighet att skjuta på ett vilande
grundlagsförslag, ty det måste ju bara avgöras under riksdagsperioden. Jag
har ansett, att det icke skulle vara någon större risk, om riksdagen i år toge
en sådan ställning till dessa förslag. Bestämmelserna äro därmed icke ur
världen. Skulle vi komma i ett mycket svårt läge, hade man möjligheter att
utnyttja dem. Örn å andra sidan läget lättade, skulle man få bort allt detta,
som dock tillkommit under en orosstämning, och därigenom få friare händer än
man tidigare haft.

I debatten har man också berört frågan örn 3: 9, alltså bestämmelsen örn
Kungl. Maj :ts rätt att utan rättegång lägga kvarstad på tryckta skrifter. Som
jag erinrade örn i mitt interpellationssvar, är bestämmelsen ingalunda något
nytt som införts i tryckfrihetsförordningen under denna kristid, utan detta
är en mycket gammal bestämmelse. Min ståndpunkt till frågan är den, att
jag av lagtekniska och andra skäl icke ansett det möjligt att till årets riksdag
lägga fram ett förslag, som skulle innebära ett helt borttagande av bestämmelsen
— den har samband med andra bestämmelser i tryckfrihetsförordningen
— men jag menar, att den utredning, som under alla omständigheter bör
komma till stånd, bör få en sådan inriktning, att man allvarligt undersöker,
örn icke bestämmelserna örn konfiskation utan rättegång skulle kunna utmönstras
ur vår tryckfrihetsförordning och ersättas med bestämmelser örn
konfiskation i samband med åtal. Jag anser, att det blir en viktig uppgift
för den kommitté, som kommer att få hand örn revisionen av tryckfrihetsförordningen,
att gå in på detta problem och överväga det icke minst mot
bakgrunden av de erfarenheter, som man gjort under dessa allvarliga år.

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Herr Andersson i
Göteborg yttrade, att tidningspressen påverkat allmänheten i den föreliggande
frågan. Ja, herr Andersson, det är så sant som det är sagt.

Sedan sade herr Andersson, att han fann högerns ställning inkonseqvent,
då den samtidigt yrkar på att krislagstiftningen icke skall vara kvar en dag
längre än som är nödvändigt. Det ha vi yrkat, och det komma vi att yrka.
Men vi äro praktiska och förnuftiga människor, som veta att krisen icke är
över ännu, och därför ha vi icke yrkat att krislagstiftningen skall omedelbart
upphöra, utan först när vi övervunnit krisen. Vore det icke skäl i att herr
Andersson och en del andra toge sig en liten tankeställare och frågade sig,
om man icke på det hållet borde vara konsekvent och tänka efter, örn krisen
är så övervunnen, att vi nu kunna vara färdiga att gå fram för att avskaffa
den beredskapslagstiftning, varom här i dag är fråga?

Herr Andersson i Göteborg: Herr talman! Jag vill till herr förste vice talmannen
säga, att jag är icke säker på att pressen påverkat allmänheten, men
jag är övertygad örn att den väckt allmänheten i denna fråga.

Beträffande krislagstiftningens avveckling måste jag hävda, att anförandena
från högerhåll i kammaren visa, att högern, när det gäller tryckfriheten,
icke är lika villig att återställa normala förhållanden som när det gäller krislagstiftningen
i övrigt. Det är ju ändå här frågan örn att genom ett beslut
vid detta års riksdag göra det möjligt att under perioden fram till 1948 få
denna form av krislagstiftning avvecklad. Vill man avveckla krislagstiftningen
på tryckfrihetens område, bör man vid årets riksdag fatta ett sådant
beslut. Det är endast detta vi velat opinera för.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 2.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Majrts proposition, nr 64, angående
gäldande av viss haverikostnad m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Hvar på
interpellation.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har dess
ledamot herr Hansson i Skediga den 2 innevarande månad frågat mig, huruvida
jag har för avsikt att snarast vidtaga sådana åtgärder, att ecklesiastika
arrenden och arrenden under universitet, akademier, högskolor och vetenskapliga
samfund komma att regleras i anslutning till de nya bestämmelserna i
nyttjanderättslagen, som antogos av 1943 års riksdag och som trädde i kraft
den 1 januari i år.

I motiveringen för den framställda frågan har interpellanten erinrat om att
en kommitté nyligen tillsatts med uppgift att utreda spörsmålet örn arrenden
på kommunal jord. Direktiven för denna kommitté ofentliggjordes den 22 sistlidne
januari. Däri meddelades bland annat, att även frågan örn arrendebestämmelserna
för jord under universitet, akademier och andra därmed jämförliga
institutioner skulle komma att bli föremål för utredning. Sedan en förberedande
undersökning i sistnämnda ärende verkställts inom ecklesiastikdepartementet,
har Kungl. Majit den 4 innevarande månad bemyndigat mig att för
ändamålet tillkalla särskilda sakkunniga jämte experter. Utredningsarbetet,

Onsdagen den 9 februari 1944.

Nr 5.

lii

Svar på interpellation. (Forts.)

som enligt direktiven skall bedrivas skyndsamt, kommer att påbörjas en av de
närmaste dagarna.

Vad åter beträffar de ecklesiastika arrendena har jag redan den 4 juli 1941,
med stöd av tidigare givet bemyndigande, tillkallat särskilda sakkunniga för
översyn av ett inom departementet då föreliggande förslag till enhetliga bestämmelser
för stiftsnämnds förvaltning av ecklesiastika fastigheter. Dessa
sakkunniga ha avgivit ett förslag till ecklesiastik arrendestadga och ha därmed
fullgjort sitt uppdrag. Vad som återstår är — förutom en författningsteknisk
överarbetning — att på särskilda punkter bringa förslaget till närmare
överensstämmelse med de av 1943 års riksdag antagna nya arrendebestämmelserna
i nyttjanderättslagen. Jag hoppas alltså inom kort — sedan detta arbete
slutförts — bli i tillfälle att förelägga Kungl. Majit förslag i detta ämne.
Härutöver har jag för avsikt att föreslå Kungl. Maj :t åtgärder för nödig
översyn även av gällande bestämmelser örn utarrendering av ecklesiastika löneboställen.

Härefter yttrade:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet få framföra mitt tack för svaret. Det
framgår härav, att man nu kan hysa den förhoppningen, att alla arrendegårdar
inom en ej alltför avlägsen framtid komma att regleras och upplåtas efter
likartade bestämmelser. De nya arrén d eb es tamm cl s cr i nyttjanderättslagen,
som antogos av förra årets riksdag, innebära, att arrendatorns besittning tryggas
på ett helt annat sätt än tidigare. Det är icke mer än rätt och billigt, att
också arrendatorer av jord i allmän ägo tillerkännas denna större trygghet.

Det är med stor tillfredsställelse man konstaterar, att statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet just i går för riksdagen framlagt en proposition,
vari han föreslår att bestämmelserna rörande kronoarrendena bringas
i överensstämmelse med den nya arrendelagen. Det är också med tillfredsställelse
man finner, att sakkunniga tillsatts för att utreda de frågor, som sammanhänga
med arrenden av kommunal jord och arrenden under universitet,
akademier, högskolor och vetenskapliga samfund. Det är att hoppas, att resultatet
av dessa utredningar, när de väl äro avslutade, så snart som möjligt
bringas i verkställighet.

Vad beträffar ecklesiastika arrenden framhåller statsrådet, att han redan
1941 tillkallat särskilda sakkunniga, som sedermera avslutat sin utredning.
Det är med en viss förvåning man tager del av detta yttrande, som onekligen
tyder på ett väl långt dröjsmål. När nu ärendet avancerat så långt, torde
man kunna förvänta att inom en snar framtid bestämmelser utfärdas beträffande
ecklesiastika arrenden, som överensstämma med den nya arrendelagen.

Trots att de nya arrendebestämmelserna i nyttjanderättslagen endast synas
bli genomförda steg för steg, vill jag till sist uttala den förmodan, att det
kommer att bli enhetliga och likartade bestämmelser beträffande all utarrenderad
jord.

De förbättringar, som den nya lagen innebär i fråga örn arrén datorernas
trygghet, bidraga utan tvivel till att hindra landsbygdens avfolkning, vilken
kommer att bli till skada för hela landet, örn den får fortsätta ostört.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
När interpellanten uttrycker sin förvåning över det dröjsmål, som uppstått
i samband med frågan örn översyn av det föreliggande förslaget till enhetliga
bestämmelser för stiftsnämnds förvaltning av ecklesiastika fastigheter, vill

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

jag säga, att han icke behöver vara förvånad alls. Hade han tänkt efter en
smula, skulle han lia förstått, att det varit omöjligt att lägga fram hithörande
förslag, innan den nya arrendelagen kommit och innan man visste, vilka
förändringar som på den grund skulle behöva göras.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen, nr 49, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995) örn straff för
sabotage;

till bevillningsutskottet propositionerna:

nr 58, med förslag till förordning om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften;

nr 59, med förslag till förordning om fortsatt uppskov med ikraftträdandet
av föreskriven skatt å motorsprit; och

nr 60, med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen
den 21 juni 1940 (nr 561) örn tilläggsskatt å bensin, m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 61, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen
av viss kronoegendom, m. m.; samt

till bevillningsutskottet propositionen, nr 62, med förslag till förordning örn
fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper.

§ 5.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets utlåtande, nr 16, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1943/44, i vad propositionen avser hov- och slottsstaterna.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1943/44, i vad propositionen avser justitiedepartementets verksamhetsområde.

Punkten 1.

Kades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets utlåtande, nr 18, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1943/44, i vad propositionen avser utrikesdepartementets verksamhetsområde.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 9 februari 1944.

Nr 5.

§8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/
44, i v,ad propositionen avser försvarsdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1 och 2.

Kades till handlingarna.

övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde ;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde;

nr 25, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde; och

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44 till inköp av jordbruksinventarier
m. m. för egendomen Lockerud; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 40 § 1 mom. lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården;
och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 maj 1941 (nr 243) om rätt för arrendator
att bortföra stråfoder m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 10.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Hammarlund som anförde: Herr talman! Myndigheterna ha tidigare
ådagalagt ett påtagligt intresse för att en omfattande svensk odling av lök
skulle komma till stånd. Att man verkligen avsåg att få fram största möjliga
odling framgår exempelvis av uppmaningen tidigt våren 1943 att hushålla
med de kvantiteter frö, som funnos tillgängliga, så att de kunde räcka till så
stora arealer som möjligt.

Mångå odlare följde dessa maningar och producerade en hel del lök i förlitan
på statens välvilliga intresse. Det kan dock icke här vara tal örn någon
överproduktion.

Emellertid visade det sig att redan i höstas och allt sedan dess stora kvantiteter
lök importerats. Enligt en uppgift skulle ej mindre än 6 000 ton lök ha
införts, och mera är kanske att vänta. På grund av denna import ligger nu —

Andra kammarens protokoll 1944. Nr B. 2

Interpellation.

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1944.

Interpellation, (Forts.)

så sent som i mitten av februari månad — största delen av den svenska lokskörden
osåld. Den utländska löken översvämmar nu marknaden, och för den
svenska bjudas rent ruinerande priser. Stora partihandlare förklara, att de
icke föra vissa i Sverige producerade sorter. Det uppges att folk sa vant sig
vid den importerade varan, att man inte vill köpa den svenska.

Läget kompliceras även av vissa kvalitetsskillnader. Vissa av de frösorter,
som genom statens försorg tillhandahöllos odlarna, ex. Macou, äro mindre hallbara
och kun,na därför icke lagras i avvaktan pa att importvaran konsumeras.
Däremot äro de svenska löksorterna »starkare», d. v. s. ge större effekt
som krydda, och äro sålunda drygare i konsumtionen. Den importerade löken
åter är torrare och därför lämpligare för lagring. Den är även till smaken
mildare och sålunda för konsumtionen odrygare.

I nuvarande läge fråga sig odlarna, varför de pa detta sätt först lockas
att intressera sig för den kostsamma lökodlingen och sedan genom den företagna
importen bringas i svårigheter i fråga örn avsättningen för varan. Örn
icke åtgärder omedelbart vidtagas, synes faran överhängande att den svenska
lökskörden genom förruttnelse förstöres. Därför synes det nödvändigt, att
genom omedelbara åtgärder den svenska lökens avsättning i första hand såkerställes.
Den importerade varan kan som nämnts lagras utan att löpa samma
risk.

Det skulle förvisso medföra svår skada, örn genom statsmakternas handlingssätt
i denna sak odlarnas förtroende för myndigheterna undergrävdes.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört utbeder jag mig kammarens
tillåtelse att till statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet få
framställa följande frågor:

Är det statsrådets avsikt att genast stoppa försäljningen av den importerade
löken till dess att den svenska skörden vunnit avsättning?

Om så icke är fallet, på vilket sätt avser statsrådet att odlarna skola hållas
skadeslösa för de förluster, som de på grund av statsmakternas åtgärd åsamkats? Kammaren

biföll denna anhållan.

§ 11.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens .skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet, nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44; i vad propositionen
avser hov- och slottsstaterna; samt

från bevillningsutskottet:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag till förordning örn fortsatt giltighet
av förordningen den 6 mars 1942 (nr 63) angående rätt för Konungen
att åsätta särskild tullavgift; och _

nr 23, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående bemyndigande
för Kungl. Majit att medgiva visst undantag från gällande villkor för åtnjutande
av rätt till varvsindustri restitution.

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

Lördagen den 12 februari 1944.

Nr 5.

§ 13.

Herr Håstad avlämnade en av honom undertecknad motion, nr 432, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr 40, angående bestridande av kostnaderna
för vissa oriktigt utbetalade familjebidrag m. m.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.18 em.

In fidem

Gunnar Britth.

Lördagen den 12 februari.

Kl. 4 em.

På grund av förfall för sekreteraren tjänstgjorde, jämlikt herr talmannens
förordnande, undertecknad vid protokollet.

§ 1.

Herr statsrådet Rubbestad avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 63, med förslag till lag örn ändring i 7, 11 och 14 kap. vattenlagen;
nr 65, med förslag i fråga örn pensionsförbättring för viss personal tillhörande
arméns och marinens övergångsstater;

nr 66, angående livränta åt Irma Marianne Jansson m. m.;
nr 67, angående ersättning från kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket; nr

72, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 20
december 1940 (nr 1044) örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus; nr

73, angående anslag till statens sakrevision för budgetåret 1944/45;
nr 75, angående försvarets fabriksfond;

nr 76, med förslag till stat för försvarsväsendets fastighetsfond för budgetåret
1944/45;

nr 77, angående godkännande av visst avtal med Ronneby stad;
nr 78, angående ändrade bestämmelser örn lokalporto m. in.;
nr 79, angående anslag till försvarsberedskap vid statens järnvägar m. m.;
och

nr 80, angående anslag till vissa vägbyggnadsarbeten.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att riksdagsman Waldemar Svensson på grund av ämnesomsättningsrubbning
(Hypometabolism + neurit) är i behov av ledighet från riksdagsarbetet
under tiden 10—24 februari 1944, intygas.

Stockholm den 9 februari 1944.

B. Enocksson.

Nr 5.

Lördagen deli 12 februari 1944.

Kammaren beviljade på därom gjord framställning herr Svensson i Ljungskile
ledighet från riksdagsgöromålen under 11 dagar från och med den 14 innevarande
februari.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majlis a kammarens
bord vilande proposition, nr 64, angående gäldande av viss haverikostnad
m. m.

§ 4.

Föredrogs och remitterades till statsutskottet den på bordet liggande motionen
nr 432 av herr Håstad.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga, statsutgifter för budgetaret 1944/45 under riksstatens
tredje huvudtitel, avseende anslagen inom utrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; ^ o

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 27 i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1944/45 till förskott, av kostnader
för uppgörande av byggnadsplan^

bankoutskottets utlåtande, nr 3, i anledning av väckt motion örn dyrtidstillägg
till den hos riksdagens kamrar, utskott och kansli tillfälligt anställda
personalen;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av verkställd granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning; nr

2, i .anledning av verkställd granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning;
och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring
i vissa delar av utsökningslagen;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 934) örn tjänsteplikt,
m. m.; och

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd; samt

jordbruksutskottets utlåtande, nr 2, i anledning av Kungl. Majis proposition
angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44,
såvitt propositionen avser jordbruksärenden.

Lördagen den 12 februari 1944.

Nr 5.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

Herr Thorell avlämnade en av honom undertecknad motion, nr 433, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 43, med förslag till lag örn djurskydd,
m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Liedberg under 9 dagar
från och med den 13 innevarande februari.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.07 e. m.

In fidem
Gunnar Britth.