1944. Andra kammaren. Nr 34

ProtokollRiksdagens protokoll 1944:34

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1944. Andra kammaren. Nr 34.

Tisdagen den 12 december.

Kl. 4 em.

§ I Justerades

protokollen för den 5, den 6 och den 9 innevarande december.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden och memorial nr
244—248, bankoutskottets utlåtanden och memorial nr 74—77 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 74.

§ 3-

Föredrogs den av herr Lundell vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till hans
excellens herr statsministern, angående behandlingen av i landet såsom politiska
flyktingar inkomna utländska medborgare.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets memorial, nr 78, angående arfvode
för utarbetande av register till riksdagens protokoll med bihang m. m.
för höstsessionen 1944.

§ 5.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 497, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 498, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inrättande av
försvarets forskningsanstalt; och

nr 500, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning om bemyndigande att
överskrida det å allmän förskottsstat I uppförda anslaget till Bidrag till internationellt
återuppbyggnadsarbete.

§ 6.

Justerades protokollsutdra.g.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.07 em.

In fidem
Sune Norrman.

Andra kammarens protokoll ldbb. Nr 3b.

1

2

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Onsdagen den 13 december.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Professor Vilhelm Lundstedt är på grund av sviter efter lunginflammation
förhindrad att deltaga i riksdagens arbete från och med den 13 till och med
20 december 1944.

Uppsala den 12 december 1944.

G. Bergmark.

På därom gjord ansökan beviljade kammaren herr Lundstedt ledighet från
riksdagsgöromålen under 8 dagar från och med denna dag.

2.

Svar på fråga
och på interpellation.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Hans excellens'' herr minstern för utrikes ärendena Gunther, som anförde:
Herr talman! Herr Janson i Frändesta har frågat mig, huruvida jag kan redogöra
för anledningarna till att ombud för sov jetlegationen beredas^ tillfälle
att hålla föredrag i baltiska flyktingläger samt för vilka, säkerhetsåtgärder,

som i samband härmed förutsättas.

Med anledning härav ber jag till en början att få erinra örn att under hela
kriget den principen upprätthållits, att medlemmar av utländska beskickningar
ej beredas tillfälle att taga kontakt med politiska flyktingar, som flytt
från det land de företräda. Vad de baltiska flyktingarna beträffar, så hava
dessa — belt på eget initiativ och utan svenska regeringens medverkan — i
stora skaror kommit till vårt land. Det rör sig örn människor i nöd, som flytt
undan krigshändelserna och sökt sin tillflykt i Sverige, där de omhändertagits.
Det är mycket möjligt att bland dessa flyktingar finnas sådana, som icke
kunna betraktas som politiska flyktingar i vanlig mening, utan som, då omständigheterna
det medgiva, önska återvända till sina hem. _ Det är en given
sak, att de svenska myndigheterna icke komma att lägga hinder i vägen för
dem som önska återresa. Sovjetryska beskickningen har begärt att få besöka
flyktingarna och därvid hänvisat till att en del av dessa önskade begiva sig
till sitt hemland. I detta läge har det medgivande lämnats av regeringen, varom
här är fråga. Detta innebär icke att kontakt direkt må tagas med enskilda
flyktingar. Däremot har det ansetts rimligt att låta en representant för sovjetryska
legationen eller konsulatet besöka lägren för att meddela flyktingarna
att de få återvända och vad de i så fall hava att iakttaga. Tanken är att en
medlem av sovjetryska beskickningen eller konsulatet skulle få, åtföljd av en
representant för de svenska myndigheterna, vid besök i lägren hålla ett anförande,
vari han orienterar örn de möjligheter som föreligga för flyktingarna
att återvända till sina hemorter. Det har från sovjetrysk sida uttryckligen
förklarats för svenska regeringen, att de flyktingar, som återvända hem, icke
komma att utsättas för repressalier av något slag. Efter anförandet skulle
de av flyktingarna, som så önska, få besöka den sovjetryske representanten för

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

3

Svar på fråga och på interpellation. (Forts.)
att inhämta närmare upplysningar. Anställande av förhör med flyktingarna
eller efterforskningar bland dessa har överhuvud taget icke ifrågasatts.

Det är naturligtvis möjligt att själva meddelandet om att en sovjetrysk representant
skulle beredas tillfälle att hålla ett anförande i lägren framkallat
en viss undran bland flyktingarna om vad avsikten med dessa besök kunde
vara. Jag hoppas i så fall, att detta uttalande skall skingra alla missförstånd.
Slutligen vill jag påpeka, att estlandssvenskarna icke alls beröras av här omnämnda
åtgärder.

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern Hansson, som yttrade: Herr talman!
Med kammarens tillstånd har herr Lundell till mig riktat en interpellation rörande
behandlingen av de politiska flyktingarna i vårt land. Enligt interpellantens
uppfattning skulle denna behandling vara synnerligen oenhetlig. En del
flyktingar, säger han, synas åtnjuta nästan obegränsad rörelsefrihet såväl lokalt
som i fråga örn väljandet av sysselsättning, under det att andra inspärras
och sysselsättas ungefär som straffångar. Interpellanten påtalar vidare vad han
kallar »något slags kontroll- och upplysningsverksamhet», vartill ett främmande
lands beskickning erhållit tillstånd.

Han framställer följande frågor:

1. Är ovan anmärkta olikformiga behandling av i landet såsom politiska
flyktingar inkomna utländska medborgare och/eller den anmärkta kontroll- och
upplysningsverksamheten från vederbörande beskicknings sida i överensstämmelse
med internationella konventioner eller annars under tidigare år gällande
vanor på detta område?

2. Örn så icke är fallet, är det att förvänta att behandlingen av ifrågavarande
flyktingar i vårt land inom närmaste tid kan göras mera enhetlig och mera
överensstämmande med vad som kan anses lämpligt gentemot politiska flyktingar? I

fråga örn det medgivande, som lämnats Sovjetunionens beskickning, hänvisar
jag till det svar, som utrikesministern nyss givit på herr Jansons i Frändesta
till honom ställda fråga. Med anledning av innehållet i övrigt i interpellantens
första fråga vill jag meddela följande:

Av flyktingarna i vårt land äro de flesta balter, norrmän, danskar, finländare
och tyskar. Dessutom finnas mindre grupper fransmän, holländare,
jugoslaver, belgare med flera. Skandinaver och balter dominera flyktingklientelet.

De flesta av de norska flyktingarna äro patrioter, som flytt för att undgå
vedergällning från ockupationsmakten, men även åtskilliga quislingar lia kommit
hit; därtill kommer ett relativt litet antal tyska desertörer från Norge. De
lojala norska flyktingarna sändas efter läkarundersökning och förhör av norska
myndigheter ut i arbete snarast möjligt. Ett betydande antal av dem undergår
polisutbildning. I fråga om norska quislingar har överenskommelse träffats med
de norska myndigheterna örn att i nuvarande läge dessa flyktingar icke skola
sändas tillbaka till Norge. De få emellertid i regel icke vistas i frihet i Sverige.
De omhändertagas i en särskild förläggning i Hälsingmo och i ett annex
till detta läger. Några få av dem ha fått gå ut i arbete men därvid har uppehållstillståndet
begränsats till en kommun eller ett landsfiskalsdistrikt, där de
bedömas icke kunna göra någon skada.

De tyska flyktingar som under senare tid anlänt till Sverige ha i regel deserterat
från krigstjänst i Norge och äro ej talrika. Tidigare togos sådana i
förvar, sattes i fängelse i Kalmar och i ett annex i Ödevata några mil därifrån.

4

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Svar på fråga och på interpellation. (Forts.)

Det var angeläget att lia deni under observation, innan de släpptes ut i arbetsmarknaden.
Sedan några månader tillbaka lia de överförts till förläggningar
i Vägershult i Småland och i Kusfors i Västerbotten. De som anses vara att
lita på skrivas så småningom ut och tas i arbete.

Örn de danska flyktingarna gäller i huvudsak vad som sagts örn norrmännen.
Danska s. k. samarbetsmän ha sålunda på de danska myndigheternas begäran
fått samma behandling som de norska quislingarna.

Bland balterna intaga de 6 500 estlandssvenskarna en särställning. De ha
kommit hit på inbjudan av svenska regeringen och torde komma att bli bofasta
i moderlandet. Många av dem äro arbetsoförmögna — åldringar och barn —
och man måste räkna med att tills vidare placera ut en del på ålderdomshem
och ordna särskilda förläggningar för sådana som äro ensamstående. Övriga
balter — 24 000 personer, huvudsakligen ester — lia på eget initiativ lämnat
hemlandet för att söka en fristad i Sverige. De äro att betrakta som flyktingar
och tas först örn hand i karantänsläger och underkastas medicinsk undersökning
med hänsyn till ev. förekommande smittosamma sjukdomar. I samband
härmed har ordnats en polisundersökning för att söka utröna örn bland dessa
flyktingar finnas personer, som ej kunna anses önskvärda i vårt land. Omkring
100 personer ha hittills omhändertagits för ytterligare polisundersökning. Därutöver
ha ett 30-tal flyktingar visat sig vara notoriska brottslingar. De 100
misstänkta komma att placeras i en särskild förläggning i Baggå, Västmanland.
De kriminella omhändertagas på annat sätt.

För närvarande ha vi 150 förläggningar för baltiska flyktingar organiserade
av civilförsvaret. En del a.v dessa har karaktären av försörjningsinrättningar,
där arbetsoförmöget klientel tagits in.

Från Finland uppgår antalet egentliga flyktingar (sålunda ej evakuerade
personer och här omhändertagna barn) för närvarande till något över 5 000.
Regeringen har anbefallt att dessa flyktingar skola hållas i karantän bl. a.
i och för polisundersökning. Vidare har utlänningskommissionen att underställa
Kungl. Maj :ts prövning sådana fall, där det kan finnas skäl antaga, att
vederbörandes vistelse i Sverige icke är önskvärd. Det är sålunda regeringen
som slutligen har att taga ställning till frågan, örn den enskilde individen får
stanna eller icke. Bland flyktingarna från Finland finnas en del s. k. I.K.L.-män och andra ytterlighetsmän som kunna bedömas såsom i och för sig icke
önskvärda. För närvarande är det svårt att avgöra, örn de löpa allvarliga risker
vid återkomsten till sitt hemland. Hittills har beträffande några av dem förpassningsbeslut
meddelats jämte — i samtliga fall utom ett — bestämmelse,
att med verkställigheten därav skall tills vidare anstå i avvaktan på Kungl.
Majrts vidare förordnande. De härav berörda ha omhändertagits i en särskild
förläggning, där behandlingen är densamma som i övriga liknande förläggningar.

Det finns ingenting i den behandling för vilken jag här redogjort som strider
mot »internationella konventioner eller annars under tidigare år gällande vanor».

Med detta konstaterande är även interpellantens andra fråga besvarad. Det
finns ingen anledning att nu ändra principerna för behandlingen av flyktingarna
i vårt land eller dessa principers tillämpning.

Härpå anförde:

Herr Janson i Frändesta: Herr talman! Jag ber att få tacka eders excellens
för svaret på mina frågor. I dessa konstateras först, att under hela kriget den
principen tillämpats att medlemmar av utländska beskickningar ej ha beretts
tillfälle att ha kontakt med politiska flyktingar från de länder de företräda.

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

5

Svar på fråga och på interpellation. (Forts.)
Jag förmodar att detta uttalande innebär, att sådana framställningar tidigare
gjorts men då avvisats.

Först vill jag vidare säga, att den slutsats man måste draga av det fortsatta
resonemanget är att svenska regeringen betraktar sovjetbeskickningen
härstädes som representant för de baltiska länderna. Jag ber då att få fråga
eders excellens, huruvida den svenska regeringens defactoerkännande av den
sovjetryska a.nnexionen av de baltiska staterna nu blivit ett erkännande de jure.
Skulle så vara förhållandet torde detta vara en högst obehaglig överraskning
för det svenska folkets flertal. Man måste fråga sig varför vi i denna sak
handlat mera brådstörtat än bl. a. Sovjetunionens egna allierade.

Det kan naturligtvis tänkas, som det sägs i svaret, att det bland flyktingarna
finns sådana, som flytt undan kriget och såsom icke politiska flyktingar önska
återvända hem. Vederhäftiga upplysningar tyda dock på, att dessa äro i en försvinnande
liten minoritet. Det är för ockupationen man flytt. Den flykten började
redan under den första ryska ockupationen och fortsatte sedan även under
den tyska. Det är de ganska sammanfallande erfarenheterna från vad det vill
säga att tjäna de främmande herrar det här gäller, som lia gjort att nian i överfyllda
farkoster av alla slag har riskerat livet hellre än att stanna kvar. Enligt
uppgift ha också över 2 000 ester omkommit vid flykten över Östersjön. Att
strömmen blev så stor i höstas berodde, enligt vad som framkommit, på att
kontrollen när kriget åter koni närmare slappades. Man tog då chansen att
slippa ifrån att längre bo i ett ockuperat land. oavsett vem ockupanten slutligen
skulle bli. Man kail ju därför utan vidare ifrågasätta, örn icke de allra flesta
av dessa flyktingar äro klart politiska flyktingar.

Det är ganska intressant att söka bilda sig en uppfattning om vilka sociala
klasser dessa flyktingar tillhöra. Jag har fått några siffror från Lovölägret,
som anses utgöra ett gott genomsnitt med avseende å flyktingarna i detta hänseende.
Där har man 46 % kroppsarbetare, som ej äro egna företagare, 24 %
småjordbrukare, 17 % fiskare — den kanske fattigaste befolkningsgruppen i
Estland — 13 % tjänstemän och intellektuella. Sett mot bakgrunden av dessa
siffror förstår man ju rätt väl den gjorda framstöten — det hela är en prestigefråga.
Man kan ju också förstå, att det för våra kommunister icke kail vara
särskilt uppmuntrande att dessa flyktingar, som till ca 80 % utgöras av arbetare,
på olika arbetsplatser utan att bedriva någon som helst propaganda
bland sina arbetskamrater icke kunna förses med munlås beträffande sina erfarenheter.
I vad män det beror på slumpen, att våra kommunisters intressen
råka sammanfalla med Sovjetunionens, vill jag icke fälla något omdöme örn.

Man ställer sig också frågande inför den apparat, som måste igångsättas för
att denna s. k. upplysning skall kunna bedrivas bland de tusentals flyktingarna.
Disponerar utrikesdepartementet folk. som behärskar både ryska och
de baltiska språken? Ty detta är ju nödvändigt för kontrollens skull, örn dessa
föredragsturnéer skola kunna avslutas inom rimlig tid behövs det ju en hel rad
kontrolltjänstemän från utrikesdepartementet. Man frågar sig också vad dessa
föredrag skola få innehålla. Får man t. ex. meddela, att det är fråga örn sista
chansen att återvända till hemlandet, sista chansen att få återse kvarlämnade
barn eller föräldrar?

Det talas i svaret om, att från sovjetrysk sida uttryckligen förklarats för
svenska regeringen, att de flyktingar, som återvända hem, icke skola utsättas
för repressalier av något slag. Detta hindrar väl dock icke att de hemvändande
behandlas som sovjetryska medborgare. Det är ju bekant att dessa medborgare
finna sig i saker och ting, som folk i andra länder betrakta som mycket
hårda; jag tänker på dc folkförflyttningar, som företagas inom Sovjetunionen,
då så exempelvis av produktionstekniska skäl befinnes önskvärt. Innebär

6

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Svar på fråga och på interpellation. (Forts.)
den utfärdade amnestiförklaringen, att sådana omflyttningar av hemvändande
ester till Ural eller Sibirien, eller vad man nu vill ta för exempel, icke skola
förekomma?

Jag har här i min hand avskrift av ett brev från estniska flyktingar här i
Stockholm. Brevet har skickats till utrikesdepartementet, och jag skall be att
få läsa upp detsamma. Det står följande:

»Härmed får estniska flyktingar i Kristinebergs folkskola i Stockholm avlägga
följande förklaring angående skrivelsen över baltiska flyktingar i Dagens
Nyheter den 6/12:

1) Vi äro politiska flyktingar som lämnade hemlandet för att undgå deponering»,
jag skall hoppa över en del som står här, »som av främmande makt
har utövats där massvis.

2) Vi äro estniska medborgare och protestera mot alla försök att sammansätta
oss på något sätt med sovjetryska medborgarskapet.

3) Som politiska flyktingar ville vi inte driva politik i Sverige, där vi fått
allsidigt skydd. Därför bedja vi få undgå all politisk hets bland oss samt
besök av Sovjetunionens representanter.

4) Vi hava personligen erfarit Sovjetunionens regim och alla upplysningar
angående återvändandet äro obehövliga.

5) Vi äro nöjda här och tacka hjärtligast den Svenska Kungliga Regeringen
för möjligheten att vistas här i fred och vi behöva ingen hjälp eller inspektion
av Sovjetunionens representanter.»

Brevet är underskrivet av åttiotre av de åttiofyra vuxna personer, som finnas
i detta läger.

Jag ber att få fråga: hur skall man förfara i ett fall som detta? Är det
verkligen nödvändigt att utsätta dessa stackars människor för upplysningar,
som de icke vilja, ha? Kan icke i ett skriftligt, kontrollerat meddelandé lämnas
de nödvändiga upplysningar för återvändande till Estland, som denne ende
bland de åttiofyra kan behöva? Enligt vad som meddelats mig är inställningen
i övriga flyktingläger i stort sett densamma som den här ifrågavarande.

Herr talman! Vi ha under detta krig fått finna oss i att göra vissa eftergifter.
Ingen av oss har varit glad däröver, men det har då gällt vårt nationella liv,
och vi ha haft det intrycket, att någon direkt skada därigenom icke har tillfogats
våra olyckliga grannfolk. Herr talman! Jag vill icke söka göra denna
sak större än den är. I detta fallet gäller det icke vårt liv som nation, det gäller
vår egen bekvämlighet. Jag kan icke underlåta att säga, att vad som här skett
ingivit mig en känsla av skam.

Jag vädjar till hans excellens utrikesministern att, örn det ännu finns möjligheter
därtill, söka stoppa dessa föredrag.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena (ximtlier: Herr talman!
Jag skall icke inlåta mig på någon utläggning i vad mån vårt erkännande av
den sovjetryska ockupationen av de baltiska staterna har karaktären av ett de
facto- eller de jureerkännande utan bara tala örn det sätt, varpå vi ha att betrakta
balternas nationalitet.

Redan innan det tysk-ryska kriget utbröt ha vi betraktat balterna som sovjetryska
medborgare. En rysk förordning, som — om jag icke missminner mig
— kom till i augusti 1940 förklarade, att medborgare i de baltiska länderna,
som vistades där, voro att betrakta som sovjetryska medborgare, och att de
som vistades i utlandet, örn de så önskade, hade att anmäla sig hos sovjetrysk
legation för att bli upptagna som sovjetryska medborgare, under det att de
i utlandet, som icke gjorde en sådan anmälan, folio utanför. Dessa senare ha
av oss betraktats som statslösa och ha fått sina legitimationspapper som så -

Onsdagen den 13 december 1944. Nr 34. 7

Svar på fråga och på interpellation. (Forts.)
dana. Detta är ju en ganska väsentlig punkt, och jag tror att det är ett missförstånd
därutinnan, som legat bakom en viss opinion i denna fråga.

En annan väsentlig punkt är naturligtvis, hur dessa flyktingar själva ställa
sig till saken. Herr Janson i Frändesta upplyste, att det kommit skrivelser
från vissa läger, där antingen så gott som alla eller ett flertal förklarat sig icke
villiga att reflektera på att resa tillhaka utan uppgivit sig såsom politiska
flyktingar. Detta är alldeles riktigt men jag kan ju meddela, att vi haft underhandsrapporter
— jag fick senast i dag en sådan rapport — från andra läger
där det talas ett helt annat språk. Det gäller i dag en rapport från ett läger,
där det huvudsakligen finnes letter, och där det stora flertalet efterhör möjligheterna
att få återvända. I ett sådant läge ha vi ansett det vara ganska rimligt
att en upplysningsverksamhet av detta slag kan få hedrivas, och när man
från sovjetryska legationens sida önskat ge verksamheten denna form, lia vi
icke funnit någon anledning att motsätta oss detta. Naturligtvis kommer full
kontroll att äga rum, och den eller de personer, som från svensk sida medfölja,
måste naturligtvis behärska ryska och något av de haitiska språken.

Herr Limdell: Herr talman! Jag hade i min i lördags framställda interpellation
bragt på tal två olika förhållanden rörande de politiska flyktingarna
i vårt land, förhållanden som tilldragit sig åtskillig uppmärksamhet bland den
politiskt intresserade allmänheten.

Det ena anmärkta förhållandet var den mycket olika behandling, som kom
olika kategorier flyktingar till del. I denna sak har jag fått svar av hans excellens
herr statsministern, och jag får enligt gällande plägsed tacka för att
svar lämnats men kan icke tacka för svarets avvisande innehåll.

Det andra anmärkta förhållandet var den inspektionsrätt som medgivits ett
visst lands beskickning i förhållande till flyktingar inom av detta land besatta
områden. I den saken har jag icke fått svar i den ordning som för interpellationer
är vanlig, så till vida att jag ej fått svaret delgivet på förhand.

Vad nu först angår den mycket olika behandlingen av flyktingar, så innebär
hans excellens herr statsministerns svar endast en uppräkning av hur olika
kategorier behandlas och denna uppräkning visar just hur olika behandlingen
är. Étt sådant svar kan man ju icke anse som ett egentligt svar. Ett egentligt
svar måste väl innehålla motiveringen för den olikformiga behandlingen.

I fråga om norska medborgare komma tydligen hit dels anhängare av norska
londonregeringen, dels sådana som ha varit anhängare av norska londonregeringen,
men inte längre äro det. De först nämnda få största möjliga frihet, de
andra inspärras i Hälsingmo. Vad skall denna olika behandling tjäna till?
Spärra in borde, man väl göra dem som icke avhålla sig från att driva politisk
propaganda här i landet eller inte vilja försörja sig med rejält arbete. Det
förefallar mig att det bör man göra vare sig vederbörande vid ankomsten hit
säga sig hela tiden ha varit anhängare av londonregeringen eller säga sig en
viss mellantid ha varit anhängare av quislingregeringen.

De danska flyktingarna behandlas lika oenhetligt. Icke samarbetsmän få
obegränsad frihet, samarbetsmän interneras. Här är naturligtvis skiljelinjen
mellan dessa kategorier ännu mera osäker, eftersom alla i Danmark mer eller
mindre kunna anses vara samarbetsmän fram till augusti 1943. Här i landet
kunde de lämpligen alla behandlas på samma sätt.

Bland balterna intaga de G 500 esti andss ven skärna en särställning. Det kan
ju vara rimligt, eftersom! meningen är att de skola stanna kvar här.

Bland övriga balter — 24 000 — skiljer man ifrån sådana som, såsom det
säges, ej kunna anses önskvärda i vårt land. Vad därmed menas säges icke

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Svar på fråga och på interpellation. (Forts.)
ut, men man har tills vidare skilt ifrån cirka ett hundra sådana och satt in dem
i en särskild förläggning- i Baggå i Västmanland. Dessutom talas det i interpellationssvaret
om att ett trettiotal baltiska flyktingar visat sig vara notoriska
brottslingar. De lia givetvis skilts ifrån och det med all rätt. Jag
vet icke varför detta örn brottslingar särskilt nämnes i fråga örn de baltiska
flyktingarna. Är det för att antyda att de skulle vara sämre i genomsnitt än
norska och danska flyktingar? Såvitt jag har mig bekant, finns det notoriska
brottslingar även bland demi som kommit in från andra håll.

Bland de 5 000 finnarna söker man också efter »icke önskvärda», och hit tyckas
i första hand räknas I. K. L-män och andra ytterlighetsmän, som bedömas
såsom i sig själva icke önskvärda. Dessa vill man helst skicka tillbaka till
Finland, men man har låtit dem stanna här tills vidare, emedan man anser det
svårt att avgöra, örn de löpa allvarliga risker vid återkomsten till sitt hemland.
Vad angår denna sak tycker man nog, att det vöre lämpligast att lita till flyktingarnas
eget omdöme. De böra väl bäst själva veta var skon klämmer. De
lämna väl icke sitt land och sin sysselsättning utan att de på allvar känna sig
hotade. — Så spärrar man in dem utan nämnvärd rörelsefrihet. Man måste
fråga sig vad detta skall tjäna till. Varför icke låta dessa finska patrioter ha
samma rörelsefrihet som dem man kallar för norska och danska patrioter? Skulle
de begagna friheten till att försvinna till något annat land så gjorde väl
det ingenting. Man måste fråga sig: var det någon förnuftig mening med att
spärra in herrar Norrmén, Tigerstedt och Lindqvist i en barack i interneringslägret
i Sörbyn utanför Umeå, och att sedan kläda dem i överdragskläder? Kunde
de icke lika väl fått bo där de bodde i Umeå och vara klädda i sina egna kläder?
Detta är ju bara tre namn. Det kanske finns andra som äro i samma läge
och tillhöra samma kategori, örn vilka samma omdöme därför också bör gälla.

Behandlingen av de politiska flyktingarna varierar alltså mellan nästan full
rörelse- och sysselsättningsfrihet och avsaknad av varje frihet i dessa avseenden.
Avgörande för behandlingens art synes vara vissa myndigheters mycket
subjektiva uppfattningar om huruvida vederbörande flyktingar äro önskvärda
eller ej.

Hans excellens säger så i slutet av sitt svar, att denna olikhet i behandling
icke strider mot internationella konventioner eller annars under tidigare år
gällande vanor.

Jag vet icke, örn hans excellens härvid tänkt på någon särskild konvention.
Haagkonventionerna av 1907 och Genévekonventionen av 1929 tala örn behandlingen
av krigsfångar och i någon mån örn internering av krigförande
länds soldater ifall de inkomma på neutralt område. Där har man icke mycket
rättesnöre att hämta i fråga örn behandling av politiska flyktingar, såvida man
icke vill gå in för att politiska flyktingar icke böra behandlas sämre än krigsfångar
och icke heller sämre än de kategorier som man ibland brukar kalla
för civilfångar, d. v. s. fientligt lands medborgare, som blivit kvar på krigförande
lands territorium.

Vissa tidigare vanor ha vi emellertid i fråga örn behandling av politiska
flyktingar. Under den ryska tsartiden hade vi allt emellanåt besök av ryska
revolutionärer, som måste betraktas som politiska flyktingar. Jag har det intrycket,
att de fingo röra sig tämligen fritt, förutsatt att de icke lade sig i
den svenska utrikespolitiken och icke heller intrigerade mot den av oss erkända
ryska regeringen så att de skaffade oss diplomatiska förvecklingar på halsen.
Vårt tillmötesgående mot dessa ryska flyktingar gick ju t. o. m. så
långt att de fingo hålla en hel partikongress i Stockholm under försynt övervakning
av dåvarande ''stadsfiskal Stendahl. Det var andra tider än nu.

Det synes vara så, förefaller det mig, att ju mer regeringsmaktens tyngd -

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

9

Svar på fråga och på interpellation. (Forts.)
punkt skjutas över i s. k. demokratisk riktning-, desto mera reduceras de demokratiska
fri- oell rättigheterna för oliktänkande.

Sedermera när regimen i Ryssland ändrades till bolsjevikisk fingo vi hit
en hel del s. k. vita ryssar. Även de åtnjöto stor frihet i väsentliga avseenden.

Jag tror, att detta är en tradition som kan vara värd att bygga vidare
på, och man bör således lämna alla de politiska flyktingarna rätt stor rörelsefrihet,
oberoende av örn de stå i samklang med eller i opposition mot
den av Sverige erkända regeringen i ursprungslandet.

Låt oss tänka att radikaliseringen i Finland fortsätter undan för undan
och att hit komme flyktande icke bara finska högermän utan så småningom
även finska liberaler och socialdemokrater. Vill hans excellens herr statsministern
då internera dem och kläda dem i överdragskläder eller kanske behandla
dem på ett sätt örn de flytt undan en invasion i Finland och på ett
annat sätt om de flytt undan landets radikala men formellt lagliga regering?

Det finns en gammal god moralregel, som säger, att man bör handla så
mot andra som man skulle önska vore allmän lag. Jag har för mig att det
är den tyske filosofen Kant, som står för den formuleringen. Ville hans excellens
pröva sig fram med hjälp av den regeln, så bleve det alltså att tänka
sig själv som politisk fehling i främmande land. Vilka behandlingsregler
skulle man då vilja mötas av? Skulle det icke vara mest tilltalande att bli
behandlad lika vare sig man flytt för en ockupation eller för en ny regering
och oberoende av vilken grad av sympati eller antipati, som rådde mellan den
nya eller gamla regimen i det land man flytt från och regimen i upptagningslandet?
Jag tror, att om man tänker sig in i en sådan frågeställning, finner
man, att svaret giver sig självt. Örn man vill handla efter denna kända moralregel,
finner man, att den behandling vi för närvarande bestå de politiska
flyktingarna i vårt land icke är sådan, som den borde vara.

Den andra delen av de förhållanden jag dragit upp i interpellationen är
icke anledning att yttra sig mycket örn, sedan herr Janson i Frändesta här
talat i saken. Jag har icke heller, som jag redan sagt, varit i tillfälle att på
förhand överväga det svar hans excellens ministern för utrikes ärendena lämnat.
Jag vill dock icke underlåta att säga, att det förefaller mig som örn
de regler som enligt vad hans excellens ministern för utrikes ärendena meddelat
tillämpats i fråga om de baltiska flyktingarnas medborgarskap, då man
räknat dem som sovjetryska medborgare redan före tysk-ryska kriget, äro
grundade på ett åskådningssätt, som förefaller mig ganska märkvärdigt.

Herr ministern för utrikes ärendena sade vidare i sitt anförande, att den
principen tidigare upprätthållits, att främmande beskickning ej har fått beröring
med politiska flyktingar från av beskickningen representerat område.
Det förefaller mig alldeles otvivelaktigt vara det lyckligaste, om man fasthölle
vid den principen och avbröte den nya kutymen, d. v. s. det ändrade
tillvägagångssätt, som man tycks vilja gå in för.

Utrikesministern sade också, att det är mycket möjligt, att vissa icke äro
verkliga politiska flyktingar och önska återvända. Det är ju möjligt, att så kan
vara fallet, men man ställer sig beträffande dem ganska undrande till frågan
varför de då kommit hit. Skulle det vara så att de önska återvända,
bör det ju kunna meddelas dem genom skrivelse från det departement som
sköter örn dessa flyktingars förläggningar, att de ha rätt att anmäla sig till
återvändande, örn de önska.

Nu skall emellertid en tjänsteman från Sovjetunionens beskickning få besöka
lägret och hålla anförande inför, förmodar jag, de församlade internerade,
och efter anförandet skulle de intresserade få anmäla sig. Det är ju
möjligt, att det där kan gå mycket bra, men det är naturligtvis i så fall finsk -

10

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Svar på fråga och på interpellation. (Forts.)
vart, att den tjänsteman, som från utrikesdepartementets sida skall beledsaga
tjänstemannen från den främmande legationen, också är hemma i de språk, som
komma att talas. Det är nog icke så lätt att finna folk som behärska både
ryska och de tre baltiska språken. Jag brukar då åtminstone räkna med tre
baltiska språk. Man kan också räkna med flera örn man vill. Emellertid finns
ju även den möjligheten att skicka nied flera tjänstemän, av vilka var och en
kan kontrollera vad som säges på något av dessa språk. Det lär utlovas, att
de som återvända icke behöva befara repressalier. Skulle det icke vara önskvärt
att det, när en sådan utfästelse göres, som ju mycket väl kan vara ärligt
avsedd, också erhålles någon slugs kontrollrätt från svensk sida, att man alltså
får rätt att genom vår beskickning i Sovjetunionen under någon tid framåt
följa de sålunda återvändas öden och äventyr.

Jag tror alldeles säkert, att det hade varit bättre, örn utrikesdepartementet
hade stannat vid sin tidigare princip att icke tillåta beröring mellan beskickning
och flyktingar.

,Jag framkastade i min interpellation den frågan, örn det vore meningen
att samma _ rätt skulle medgivas även andra beskickningar, örn alltså t. ex.
tyska beskickningen skulle lia samma rätt att tala med tyska desertörer här
i landet. På den frågan har jag icke fått något svar i något av de båda excellensernas
anföranden, men jag förmodar, att det tills vidare icke är avsikten
med hänsyn till de särskilda förhållanden som anförts i fråga örn Sovjetunionen
— alltså att en del personer skulle ha flytt hit utan att vara politiska
flyktingar.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag vet ju lika
väl som alla andra här i kammaren, att herr Lundell är mycket svår att tillfredsställa.
Jag hade emellertid väntat mig åtminstone ett erkännande från
hans sida för att han redan i dag klockan 11 fick svar på en interpellation,
som beviljades av kammaren så sent som i går klockan 16. I stället fick jag
mottaga vissa förebråelser för ofullständig-heter i svaret. Jag har emellertid
inte funnit anledning att beträffande vad jag skulle vilja kalla äldre kategorier
av _ flyktingar ange antalet för de olika grupperna. Herr Lundell har ju
för övrigt haft goda tillfällen att skaffa sig upplysningar på den punkten genom
de offentliga meddelanden från regeringen, som gång efter annan ha lämnats.
Däremot ansåg jag det vara motiverat, att beträffande den sista kategorien
av flyktingar, nämligen balterna, ge de detaljupplysningar, som här ha
lämnats. Min ^avsikt var inte på något sätt att söka kompromettera denna
grupp. Det måste tvärtom konstateras, att örn man bland 24 000 inte finner
mer än 100 som inte äro önskvärda och 30 brottslingar, så är det ett gott betyg
för klientelet i dess helhet.

Att här måste göras en bestämd skillnad i behandlingen av olika kategorier
av flyktingar, borde stå klart för alla. Beträffande skillnaden i behandlingen
av t. ex. norska patrioter och quislingar tror jag, att var och en förstår varpå
denna beror. Den bottnar inte endast i vårt eget sätt att se på dessa olika kategorier,
utan även däri, att vi ha all anledning anta, att de quislingar, som komma
hit, icke sökt sig till vårt land i lojalt syfte. De ha nog snarare kommit
hit för att här nästla sig in bland de lojala flyktingarna för att sedan vid
eventuell återkomst till sitt land på något sätt kunna skada dessa lojala flyktingar.
De åtgärder, som vi i dessa avseenden vidtagit, kunna således anses ha
haft till syfte att skydda inte närmast de flyktingar, som finnas här i landet,
utan i första hand deras anhöriga, som stannat kvar i Norge. Jag tror inte,
att någon mer än herr Lundell har svårt att finna motivering till en sådan
olikartad behandling.

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

11

Svar på fråga och på interpellation. (Forts.)

När jag hörde det demokratiskt upplagda anförande, som herr Lundell höll
nyss, undrade jag emellertid, varför han först nu funnit anledning ingripa i
denna fråga. Det Ilar nämligen under många år pågått en flyktingström hit,
•och hela tiden har det förekommit att en del har tagits i förläggning, några till
och med i fängsligt förvar, under det att andra fått komma ut på arbetsmarknaden.
Herr Lundell har dock inte funnit anledning att förrän nu påtala detta
förhållande. Jag frågar mig då, örn det är den omständigheten att några personer,
vilka i åskådning komma herr Lundell nära, ha drabbats av intagandet
i förläggning, som plötsligt väckt hans intresse för denna fråga. Jag har funnit
att det inom den svenska opinionen finns en liten grupp personer, vilkas
åsikter man bäst karakteriserar, när man säger, att de anse det vara upprörande
örn »fint folk» tas örn hand och får överdragskläder, under det att de
anse att det gör detsamma örn annat folk behandlas på detta sätt.

Jag vill i detta sammanhang endast konstatera, att jag för min del inte
kommer att vara med örn någon olika behandling av »fint folk» eller andra.

Herr Lundell erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Hans excellens herr statsministern ansåg, att jag inte varit tillräckligt
tacksam för svaret. Jag vill då till den formella tacksamhet, som jag redan
uttryckt i mitt svar, tacka för att det lämnats så snabbt, som nu blivit
fallet. — Statsministern sade, att den omständigheten, att det bland de baltiska
flyktingarna fanns ett så ringa antal som 30 brottslingar, utgjorde ett mycket
gott betyg åt denna grupp. När man läser interpellationssvaret får man
snarare motsatt uppfattning, ty i fråga örn de andra grupperna har inte alls
nämnts någonting örn brottslingar bland de klientel, som kommit till landet.
— Statsministern frågade till sist, varför jag först nu interpellerat i dessa
flyktingärenden. Mitt svar är: jo, därför att de fall, örn vilka jag interpellerat,
först nu ha inträffat.

Vidare anförde:

Herr Håstad: Herr talman! Jag skall endast be att få säga ett par ord i
anledning av den fråga, som herr Janson i Frändesta har framställt. Jag finner
det vara självfallet, att vi här i landet nu liksom tidigare måste vara mycket
angelägna örn ett gott grannskapsförhållande till Ryssland. Jag utgår ifrån sorn
alldeles givet, att när den svenska regeringen gjort en eftergift mot sovjetregeringen
beträffande de baltiska flyktinglägren, regeringen därvid till enda
utgångspunkt haft att åstadkomma detta goda grannskapsförhållande. Men
jag måste ändock i likhet med herr Janson i Frändesta undra, om vi verkligen
hade behövt vidtaga denna åtgärd. Sverige har ju aldrig gjort någonting för
att få hit dessa flyktingar. Jag bortser givetvis från estlandssvenskarna, som
vi verkligen ville ha »hem», precis som vi tidigare togo emot gammalsvenskbyborna.
Det kan ju icke på något sätt anses vara en åtgärd riktad mot Ryssland,
när vi önska ha tillbaka våra egna stamfränder. Jag finner det även helt
naturligt, att man inte skall utöva något tvång på de baltiska flyktingarna
för att de skola flytta tillbaka. Lika litet bör man hindra dem därifrån, därest
de verkligen vilja återvända. Sverige behöver härvidlag icke anlägga några
prestigesynpunkter. Ett meddelande från eller via utrikesdepartementet till de
olika flyktinglägren örn Sovjetrysslands inställning till dem, som skulle vilja,
återresa, hade jag ansett vara mycket naturligt. Vad som nu åtgjorts är emellertid
någonting helt annorlunda.

Jag vill till regeringen ställa den frågan, örn vi överhuvud taget ha något
prejudikat på asylrättens område, som skulle medge främmande legationer

12

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Svar på fråga och på interpellation. (Forts.)
rätt att besöka politiska flyktingläger. Jag för min del känner i varje fall inte
till. något dylikt prejudikat. Detta kan emellertid bero på okunnighet, då jag
inte är någon specialist i folkrätt. Jag känner likväl till ett par fall, som inträffat
i våra östra grannländer i samband med detta krig.

Det ena fallet är, då under de senaste veckorna en rysk kontrollkommission
fått rätt att besöka de ingermanländska flyktinglägren i Finland. Efter stilleståndet
mellan Ryssland och Finland råda emellertid speciella förhållanden,
och fallet kan därför inte vara tillämpligt på vårt fria land.

_ Det andra fallet inträffade, då Litauen 1939 fick Vilnaområdet. Det visade
sig då, att det inom detta område fanns en del polska flyktingar från de delar
av Polen, som Ryssland lade beslag på enligt den mellan herrar Ribbentrop och
Molotov träffade överenskommelsen. Från Sovjetryssland gjordes då framställning
till Litauen — som, märk väl, under denna tid så till vida stod under
ryskt beroende att det där fanns ryska militära baser — örn att få besöka eller
på annat sätt komma i direkt kontakt med de polska flyktingarna i deras läger.
Litauens regering sade nej, trots landets utsatta läge. Litauen stöddes därvid
i sin uppfattning dels av Internationella röda korset och dels av de engelska
och amerikanska regeringarna. Däremot lät den litauiska regeringen — precis
på samma sätt som den svenska hade bort göra i detta fall — tillställa flyktingarna
ett meddelande örn att de enligt uppgift från sovjetryskt håll voro
välkomna till Ryssland. Ungefär 300 av 11 000 flyktingar läto också anmäla
sig och fingo besöka de sovjetryska representanterna i Vilna. Den sovjetryska
pressen på Litauens regering i denna fråga fortsatte emellertid under hösten
1939. Slutligen enades man örn att tillsätta en blandad kommission med två
representanter från båda parter. Litauens regering vägrade emellertid alljämt
att tillåta de sovjetryska representanterna besöka flyktinglägren.

Jag har anfört dessa fall såsom de enda prejudikat, som jag känner till i
denna, fråga, och de stödja såvitt jag förstår inte alls regeringens ståndpunktstagande
i detta ärende.

Jag vill i detta sammanhang även tillägga, att av de cirka 300 människor,
som i Vilna anmälde sig inför de sovjetiska myndigheterna, accepterade sovjetregeringen
endast dem, som voro arbetsföra personer. Däremot fingo icke
åldringar och barn återvända. Det är möjligt, att samma förhållande kan inträffa
beträffande de baltiska flyktingarna i Sverige.

Jag begärde ordet främst för att uttala mig i fråga örn svenska regeringens
erkännande av införlivandet av de baltiska staterna med Sovjetunionen. Jag
kan förstå, att regeringen varit utsatt för mycket stora svårigheter och kanske
tillämpat prejudikat från så sorgliga händelser som Österrikes och Tjeckoslovakiens
ockuperande av Tyskland. Jag måste emellertid konstatera den förunderliga
tystlåtenheten från svenska regeringens sida i denna fråga. Jag tror,
att massor av människor i detta land — även personer i denna kammare —
svävat i okunnighet örn att Sverige på ett eller annat sätt redan i augusti 1940,
om jag inte är fel underrättad, erkände dessa staters införlivande med Sovjet.
Utrikesministern sade i sitt anförande, att han inte ville gå in på några diskussioner
huruvida den svenska regeringens erkännande innebar ett de faetoeller
de jure-erkännande. örn jag skall få dra någon slutsats av detta uttalande,
skulle det vara, att den skillnad mellan dessa former av erkännande, som till
äventyrs föreligger, är mycket liten, örn vårt erkännande i realiteten skulle
innebära ett de jure-erkännande, skulle vårt land, såvitt jag vet, vara en de få
fria stater utom den tyska naziststaten, som fr. o. m. 1940 erkände de baltiska
staternas införlivande med Sovjet. England och Förenta staterna ha ännu icke,
lika litet som många andra stater, givit ett sådant erkännande. Det vore av
stort intresse, örn utrikesministern ville begagna detta eller annat tillfälle för

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

13

Svar på fråga och på interpellation. (Forts.)
att klarlägga vårt förhållande till de tre olyckliga baltiska staterna. Det är
kanske en alltför utopisk och naiv uppfattning, som jag gör mig till tolk för
om jag säger, att det skulle ha varit riktigare, örn den svenska regeringen under
detta krig ställt sig på Atlantchartans grundval och hävdat, att så länge kriget
påginge erkännas icke sådana förändringar i ländernas status, som under kriget
företagits; vi borde med andra ord i stället ha avvaktat krigshändelsernas gång
och resultatet av den kommande fredskonferensen.

Det säges nu, att de balter, som flytt hit men som nu eventuellt återvända,
inte ha några repressalier att vänta. Jag vill själv tro det bästa, och man bör
inte misstänkliggöra Sovjetrysslands avsikter. Det skulle dock vara av ett
visst intresse att äga kännedom örn hur Sovjetryssland nu har behandlat de
baltiska staterna sedan de för andra gången tagits i besittning av Ryssland. Jag
har på den punkten sökt få upplysningar hos vissa initierade personer, till
vilkas omdöme jag har det största förtroende. Jag vill inte här meddela allt
vad de sagt, men så mycket är i alla fall uppenbart, att häktningar och deportationer
fortfarande förekomma och att folkdomstolarna — dessa från Norge
mycket bekanta inrättningar — äro i livlig verksamhet.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Gunther: Herr talman!
Angående vårt förhållande till Sovjetunionen och de förutvarande baltiska staterna
kan jag ytterligare nämna följande. Vi ha baserat vårt förhållande till
dessa stater på det faktum, att när deras införlivande med Sovjetryssland ägde
rum, överlämnade de härvarande baltiska staternas ministrar sina legationer
till sovjetryska beskickningen och anmälde för mig, att de i anledning av vad
som hänt hade upphört att vidare vara representanter för någon regering inom
respektive länder. Detta är alltså ett faktum, vartill vårt land inte tog något
initiativ, men som vi å andra sidan inte kunde underlåta att acceptera.

Detsamma skedde visserligen icke i England och Förenta staterna, men det
finns andra länder, som för sitt ställningstagande i frågan tagit samma utgångspunkt
som vi, d. v. s. inställningen hos de olika ministrarna för Estland,
Lettland och Litauen. Alltsedan införlivandet med Sovjetryssland har vårt
land endast haft att göra med Sovjetryssland, när det gällt baltiska frågor.
Dylika frågor ha förekommit i viss utsträckning. Från Sovjetregeringens sida
har t. ex. gjorts anspråk på egendom, som förut varit estnisk. I sådana fall
har nian från svensk sida medgivit det juridiskt berättigade i dylika anspråk.

Vi lia å vår sida gjort ekonomiska och juridiska anspråk gällande beträffande
Estland gentemot sovjetryska regeringen, och som jag nyss nämnde lia
vi i avseende på baltiska personers nationalitet handlat på samma sätt och
betraktat dem såsom antingen sovjetryska medborgare, nämligen de som bo
kvar och de som ha anmält sig vilja vara detta, eller också som statslösa. Det
finns inte för Sveriges del längre något estniskt, lettiskt eller litauiskt medborgarskap.
Däremot har intet formligt erkännande lämnats — det har inte
heller satts i fråga.

Det är riktigt att den slutliga ockupationen av de baltiska länderna skedde
sedan världskriget hade börjat, men det var dock en handling, som inte stod
i något direkt samband med världskriget. Det var icke någon av en i världskriget
deltagande makt företagen militär ockupation. Därför tror jag inte det
är riktigt att säga som herr Håstad, att man här skall tillämpa principen att
icke erkänna vad som hänt under kriget förrän kriget är slut. Den principen
förefaller mig vara fullt riktig i avseende på allt som hänt såsom en ingående
del i kriget. Men den förändring det här gäller inträffade som sagt vid sidan
om kriget och kan betraktas som definitivt fullbordad.

14

Xr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Svar på fråga.

Svar på fråga och på interpellation. (Forts.)

Herr Håstad erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! När det gäller den sista av utrikesministern berörda frågan, huruvida
det var riktigt att erkänna införlivningen, vill jag bara här nämna, att det
bland staterna rått och alltjämt råder delade meningar på den punkten, eftersom
andra stater, exempelvis _ även Schweiz, intagit en annan ståndpunkt än den
svenska regeringen intagit.

Jag begärde ordet, herr talman, endast för att säga ett par ord örn de händelser,
som utspelades i augusti 1940, då Sveriges de factoerkännande gavs.
Jag vill naturligtvis inte på något sätt betvivla riktigheten av hans excellens
utrikesministerns uppgifter, men enligt de upplysningar, som jag har fått, inlade
de baltiska ministrarna protest mot detta de factoerkännande, och legationerna
med arkiv och allt, som sovjetregeringen krävde, överlämnades först
sedan man ifrån utrikesdepartementet hade meddelat, att Överståthållarämbetet
skulle ingripa, örn överlämnande inte skedde frivilligt.

Härefter anförde:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Gunther: Herr talman!
Det senare är fullständigt oriktigt. Överlämnandet skedde alldeles frivilligt
ifrån legationernas sida.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
av herr Lundells yttrande. Jag har nämligen en från herr Lundell fullständigt
avvikande mening beträffande flyktingar ifrån Norge och Danmark.
Jag anser det fullständigt otänkbart, att sådana personer, som när deras hemland
ockuperades utan vidare ställde sig till förfogande för ockupationsmakten
— som kanske till och med innan ockupationen verkligen skedde voro i förbindelse
med främmande makt — när de sedan finna lämpligt »hoppa av» och
komma över hit till Sverige skola få röra sig fritt och kanske förmedla upplysningar
till sitt hemland, vilka skulle medföra repressalier mot familjemedlemmar
till flyktingar, som vistas här. Jag är på den punkten förekommen
av herr statsministern, men jag ville likväl, herr talman, ha detta utsagt.

Herr Janson i Frändesta: Herr talman! Jag vill endast konstatera, att den
definition, som hans excellens utrikesministern gav på statslösa medborgare,
passar in på dessa baltiska flyktingar, och då förstår jag ännu mindre varför
man har gått ifrån den praxis, som vi enligt vad hans excellens utrikesministern
själv sade lia tillämpat i detta land, nämligen att medlemmar av legationer,
som ha anknytning till dessa statslösa, icke fått tillträde till flyktingslägren.

Jag måste också säga, att den skillnad, som Ers Excellens gjorde mellan
den ockupation i baltstaterna, som Ryssland företog, och de ockupationer, som
företagits i samband med världskriget, val ändå med hänsyn till dokumenterade
fakta i samband med den förstnämnda ockupationen är minst sagt hårfin.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 3.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres, erhöll på
begäran ordet och anförde: Herr Erik Olson i Göteborg har till mig riktat
följande fråga:

Anser herr statsrådet, att alla de åtgärder, som inom nuvarande regleringsoch
ransoneringssystem äro möjliga, vidtagits av kristidsmyndigheterna för
att infria de från köpmannaorganisationen framförda önskemålen örn lättnader
i arbetsbördan för detaljhandeln?

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

15

Svar på fråga. (Forts.)

Med anledning härav får jag anföra följande.

Vid utformandet av nu gällande föreskrifter för reglering av handeln med
ett flertal varor samt för ransonering av varor, på vilka brist råder, har man
givetvis eftersträvat ett system, som så långt det ansetts rimligt tillgodosett
kravet på effektiv kontroll. Det har därvid tyvärr icke kunnat undvikas, att
handeln pålagts en mycket betydande arbetsbörda allteftersom regleringarna
och ransoneringarna fått en alltmera ökad omfattning. Vid utformandet av
regleringarna har man dock städse eftersträvat att icke i onödan betunga
handeln. Huruvida man på varje punkt lyckats i dessa strävanden, därom kunna
givetvis olika meningar råda. Från olika håll inom handeln har i skilda sammanhang
framhållits, att det nuvarande systemet på det hela taget är tämligen
lyckligt utformat. Då från handelns sida anmärkningar stundom riktas mot
olika krisbestämmelser, syfta dessa vanligen till vissa förenklingar av detaljer
i systemet. Det är också enligt min mening mycket viktigt, att de önskningar,
som härvidlag framföras, uppmärksammas och allvarligt prövas. Möjligheterna
till förenklingar äro också ständigt föremål för krismyndigheternas
uppmärksamhet. Såvitt jag kunnat finna ha myndigheterna även varit beredda
att vidtaga de åtgärder, som kunna genomföras utan att kontrollen otillbörligt
minskas.

Med anledning av herr Olsons fråga har jag från livsmedelskommissionen och
priskon trollnämnden, vilkas verksamhet i särskilt hög grad berör detaljhandeln,
låtit införskaffa två promemorior som belysa de åtgärder, som från dessa
myndigheters sida vidtagits i syfte att i möjligaste mån lätta på handelns arbetsbörda.
Då jag saknar anledning att i detta sammanhang närmare ingå på
detaljerna i de två promemoriorna, ämnar jag tillställa herr Olson avskrifter
av desamma.

Härpå yttrade:

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för folkhushållnings departementet få framföra mitt vördsamma tack
för det välvilligt hållna svar, som jag har fått mottaga på min fråga och även
för den beredning, som ärendet blivit underkastat i samband härmed.

Jag har nied min fråga givetvis inte avsett att klanka på själva ransoneringssystemet.
Det är riktigt som herr statsrådet framhöll att detta är nödvändigt
för vår försörjning i kristid och att det fungerar i stort sett bra. Handelns män
rikta heller inte någon kritik eller några anmärkningar mot systemet som
sådant. Man bör uppmärksamma, att det här rör sig om en kår, som har varit
med örn själva uppbyggandet av detta system och deltagit i dess överförande
i praktiken. Vi kunna örn detaljhandlarna säga, att de med största
beredvillighet och i bästa samhällssolidaritet ställt sin erfarenhet till förfogande
för ransoneringssystemets praktiska utformande. Utan hänsyn till egen
bekvämlighet ha de lämna.t all tänkbar medverkan för att få det hela att gå i
lås. Det råder ingen tvekan örn, att de varit den grupp av medborgare, som
kommit att få bära den huvudsakliga tungan av det merarbete, som har uppkommit
genom alla ransoneringssystemet åtföljande kupongredovisningar, deklarationer,
inventeringar och rapporter av olika slag. När vi nu kunna se
tillbaka på snart fem ransoneringsår kan man väl säga., att förtjänsten av att
det hela fungerat så bra som det har gjort i allra första hand tillkommer
detaljhandlarkåren, som på ett smidigt och omdömesgillt sätt förmedlat kontakten
mellan krisorganen och allmänheten. När nu dessa detaljhandlare ha
hänvänt sig till vederbörande kommissioner med framställning örn lättnader
i arbetsbördan, är ett sådant steg givetvis värt beaktande. Ett par sådana hän -

16

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Svar på fråga. (Forts.)

vändelser lia gjorts, den ena till livsmedelskommissionen oell den andra till
industrikommissionen. Dessa framställningar ha varit publicerade i Skånes
Köpmannablad, där jag har fått ögonen på dem. Det, är dessa framställningar
och deras innehåll, som ha kommit mig att rikta denna fråga till folkhushållningsministern.

Det är i själva verket en alldeles enorm arbetsbörda, som handeln, kanske
främst specerihandeln och lanthandeln, haft sig pålagd''. Vari består nu denna
arbetsbörda? Jag har inte haft tillfälle att läsa den av herr statsrådet omnämnda
promemorian ifrån livsmedelskommissionen. Däremot har jag tagit del
av en promemoria från statens priskontrollnämnd, vari en sammanfattning
lämnas av det merarbete, som har kommit att belasta handeln. Där påpekas,
hur bestämmelserna örn prisstopp föranleda handlarna att noggrant ge akt
på alla utfärdade prisbestämmelser, vilket är ett merarbete som är ofrånkomligt.
Vidare fästes i denna promemoria uppmärksamheten på de kontrollbesök, som
verkställas av kontrollanter, varvid det dock ordnats på det sättet, att sådana
besök inte förekomma vid tillfällen då handelsverksamheten är särskilt livlig.
Det framhålles också som ett särskilt merarbete att ta emot alla de meddelanden,
som utsändas angående priser, men att detta arbete underlättats genom postförsändelser
och på annat sätt. Slutligen påpekas, att handlandenas skyldigheter
att sätta upp prisanslag, som ange vad handlandena ha att iakttaga i
prishänseende, utgör en del av det ökade arbete, som åvilar handlandena.

Nu uttalar sig priskontrollnämnden lika välvilligt i sin promemoria som
herr statsrådet i sitt svar och säger, att de ytterligare åtgärder, som kunna
vidtagas för att lindra arbetet, givetvis komma att vidtas, och att nämnden,
om några förslag i förenklande syfte framföras, är villig att medverka till
dessa förslags genomförande.

När handelsmännen nu med bön om lättnader i arbetsbördan vända sig till
kommissionerna, är det knappast med anledning av de omständigheter, som
omnämnas i priskontrollnämndens promemoria och som jag nyss anfört, även
örn dessa också äro ägnade att öka arbetsbördan, utan det rör sig örn hela
denna vidlyftiga kristidsapparat, som består i omsättningsrapporter, deklarationer
och inventeringar av olika slag, som ständigt skola avlämnas. Det
är detta på själva kupongredovisningen baserade rapportsystem lagt ovanpå
det direkta kupongarbetet, omfattande sortering och uppklistring, som utgör
den tunga arbetsbörda, som handelns män åsyfta.

Vid Affärsekonomiska forskningsinstitutet vid handelshögskolan i Stockholm
verkställdes 1941 en utredning angående handelns arbetsförhållanden i
samband med kriserna.. I utredningens utlåtande hette det, att det inte var
någon ovanlig företeelse, att arbetstiden för en specerihandlare till följd av
prisregleringarna regelbundet uppginge till 70 å 75 timmar i veckan. Jag vet
inte örn de ärade kammarledamöterna ha föreställt sig, vilken omfattning kupongredovisningarna
i verkligheten ha. Jag har sett en uppgift örn att det
under den tid ransoneringen har varit i kraft har inlevererats nära. 12 miljarder
kuponger. Denna, siffra kanske inte imponerar, när man är van att röra sig
med stora tal. Jag har emellertid roat mig med att räkna ut hur denna siffra
skulle te sig jämfört med andra mått. Jag fann då, att om man antar att en
kupong är en centimeter, så skulle dessa kuponger fogade till varandra bli
ett band, som sträckte sig tre till fyra gånger runt jorden. Hela denna väldiga
mängd av kuponger ha handlare och detaljhandlare ägnat ett knåparbete, sorterat
och klistrat. Var och en måste ju inse att det verkligen är fråga örn ett
merarbete av oerhörda mått.

I den tidning jag nyss omnämnde, Skånes Köpmannablad, har varit införd

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

17

Svar på fråga. (Forts.)

en rundfråga till handlandena beträffande deras intryck av arbetsförhållandena.
Svaret på denna rundfråga visade genomgående, att bördan har blivit
och på alla håll uppfattats såsom mycket tung. »Jag undrar verkligen», säger
en av de tillfrågade, »örn man i allmänhet har fullt klart för sig vilket tidsödande
arbete kupongklistringen är i en affär med någorlunda omfattning».
En annan säger: »Man måste arbeta 14 å 15 timmar örn dagen för att ej tala
örn söndagarna». En tredje uttalar sig på följande sätt: »Man får aldrig koppla
av från krisarbetet. Har man legat inkallad någon tid och sedan kommer tillbaka
till arbetet i affären, då blir det att plugga förordningar halva nätterna, tills
man hunnit fatt ''utvecklingen’». På ett annat håll heter det, att »ingen dag
förgår utan deklarationer, omsättningsrapporter eller uppgifter till kristidsmyndigheter».
Den genomgående andan i alla dessa svar är densamma — att de
ständigt återkommande inventeringarna och deklarationerna äro det mest betungande
momentet och att man aldrig har möjlighet att få koppla av. Fastän
det är en tröst för ett tigerhjärta, blir man frestad att instämma i uttalandet,
att även örn handlandena ha fått sig svåra problem pålagda, ha de åtminstone
befriats från ett problem, som andra människor ju måste ägna. en hel del uppmärksamhet,
nämligen fritidsproblemet.

Mot bakgrund av den framställning av dessa frågor, som jag här lämnat,
står det klart, att det i grunden inte är någon önskan att klaga, som tar sig
uttryck i de skrivelser, som ha avgivits från handelns män. Saken ligger snarare
så till, att den i och för sig mycket tunga börda, som handlandena lojalt tagit
på sig, med hänsyn till den långa tid ransoneringarna ha mast utsträckas,
blir allt tyngre, och den kan slutligen bli outhärdlig. Det är detta som är
själva grundtanken i det uttalade önskemålet, att allt vad som göras kan måtte
göras för lindrande och lättande av dessa bördor. Det är av behovet påkallat att
så sker, men det skall givetvis inte göras så, att ransoneringssystemet skulle
sättas i fara, utan på så sätt, att lindringar företas där sådana kunna göras.
Man kan inte komma förbi det faktum, att ute bland de omkring 25 000 handlande,
som vi ha här i Sverige, inger allt detta skrivande ett intryck av onödig
pappersexercis. Man räknar därför med möjligheten av lindringar och förbättringar
i redovisningssystemet, örn de centrala myndigheterna nu när ransoneringssystemet
varit i kraft så lång tid skulle vilja underkasta systemet som
sådant en översyn.

En del konkreta förslag i detta syfte ha såsom herr statsrådet upplyste
framkommit, varför jag här inte närmare behöver beröra desamma. Det gäller
bl. a. de rapporter på textilvaror, som ha måst avges varje månad, örn lagret
har uppgått till en viss storlek i februari i år, och de stora ransoneringsinventeringarna
varje kvartal, vilka man från handelns sida räknar med att det skall
vara möjligt att nedbringa i antal. Detta önskemål har också efter vad jag
hört tillmötesgåtts så till vida, att kvartalsinventeringarna i december månad
lia inställts. Även inlösningsbestämmelserna för rabattkuponger för matfett
och mjölk äro sådana föreskrifter, som inte bara innebära merarbete utan som
med hänsyn till svårigheterna att alltid noga hålla reda på de varierande tider,
då deras giltighet upphör, kunna medföra rätt stora ekonomiska förluster för
handlandena. Likaså höra bestämmelserna angående svinn till det slag av bestämmelser,
som man tror skulle kunna, mjukas upp, vilket skulle bidraga till
att lindra bördan.

Med vad jag nu har anfört har jag givit uttryck åt de tankar, som varit bakgrunden
till min fråga. Jag vill samtidigt som jag ännu en gång framför mitt
tack för det tillmötesgående svar, som har lämnats, uttala den förvissningen,
att man får räkna med att när så ske kan de lindringar i ransoneringssystemets

Andra hammarens protoholl 1944. Nr Sh. 2

18

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Svar på fråga.

Svar på fråga. (Forts.)

redovisningsförfara.nde komma att vidtagas, som kunna vara ägnade att lätta
den arbetsbörda, som nu så tungt vilar på handelns män.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres: Herr talman!
Ja.g skulle endast vilja foga ett par ord till vad herr Olson här har
anfört. Jag är helt och hållet enig med honom örn att detta krisarbete för handelns
folk naturligtvis är mycket bekymmersamt. Jag vill därjämte betyga,
utöver vad jag redan sagt i mitt svar, att såväl från män som övriga kristidsmyndigheters
sida är det ett intresse att i detta fall vidtaga alla de lättnader,
som äro möjliga. Jag gav därför redan i somras ett underhandsuppdrag till
livsmedelskommissionen, vilken är den myndighet, som här närmast kommer i
fråga, att företaga en översyn av systemet och undersöka vilka förenklingar,
som kunde vidtagas. Sedan ha som herr Olson redogjorde för åtskilliga överläggningar
förts, vid vilka man har dryftat de olika problem, som ifrån handelns
sida ha aktualiserats.

Det är emellertid försörjningsläget, som i allt väsentligt är avgörande för
hur systemet i övrigt skall komma att se ut. I den mån som försörjningsläget
lättas, lättas ju också arbetsbördan för handelns folk. Vi ha på grund av de
förbättringar i livsmedelsläget, som inträffat, kunnat avskaffa en hel del ransoneringar.
Det skola vi försöka göra även i fortsättningen i den mån förutsättningar
för detta finnas. Vi ha sålunda en bestämd vilja att fullfölja arbetet
i den riktning, som herr Olson här har rekommenderat.

Jag skulle emellertid vilja tillägga en sak, som jag tror är i högsta grad
motiverad, nämligen att vi inte skola invagga oss i den föreställningen, att vi
nu på alla punkter ha kommit fram till ett sådant läge, att vi kunna börja på
att mera systematiskt och i större stil avveckla eller »nedveckla» krisapparaten.
Ty det har skett en åtstramning i vårt försörjningsläge, inte i fråga örn
livsmedel men beträffande åtskilliga industrivaror, som kan komma att påkalla
reglerande ingripanden på nya områden, vilka måhända i ganska ringa grad
beröra specerihandel men som i varje fall måste komma att beröra ganska
stora grupper inom näringslivet. Dylika åtgärder synas bli ofrånkomliga och
sådana olägenheter få vi finna oss i. Till sist -— det är nog inte bara handelns
män, som fått sitt fritidsproblem löst genom krisförhållandena. Tvärtom torde
det vara ganska många av oss, som ha sett detta problem blekna bort i fjärran
och mista all aktualitet.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr statsrådet Rubbestad erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Herr Persson i Stockholm har frågat mig, örn jag anser, att bränsleförsörjningen
för vintern 1944/45 är tryggad och, örn så inte är fallet, vilka åtgärder
regeringen vidtagit eller planerar att vidtaga.

På denna fråga kan jag svara, att örn man, utan hänsyn till försörjningen
på längre sikt, under innevarande bränsleår toge i anspråk samtliga de lager
av importerade och inhemska fasta bränslen som finnas inom landet, så skulle
försörjningsproblemet för i år icke innebära några svårigheter. På grund av
ovissheten örn när importen av fossila bränslen åter kan komma i gång, är det
emellertid nödvändigt att spara på de fossila bränslena så mycket som möjligt.
Dessa måste därför örn möjligt ersättas med inhemska bränslen, huvudsakligast
ved. Så har skett i stor utsträckning redan tidigare under krisen; i den
försörjningsplan som nu tillämpas ha kraven på övergång till inhemska bränslen
skärpts, och en ytterligare skärpning är avsedd att äga rum från och med

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

19

Svar på fråga. (Forts.)

nyår. Även nied den ökning av behovet av inhemska bränslen som blir följden
härav, äro de nuvarande lagren av brännved och massaved tillräckliga för att
tillgodose behoven för detta bränsleår. I den försörjningsplan som fastställts
för tiden till den 1 juli 1945 har man sålunda ej räknat med någon nedskärning
av den sammanlagda behovstäckningen.

Svårigheter kunna emellertid uppstå, då det gäller att få fram veden till de
olika konsumtionsorterna. Vittgående åtgärder ha vidtagits för att säkerställa
behovet av järnvägsvagnar för dessa transporter. För biltransporternas del utgör
bristen på bilringar ett svårt problem. Avverkningarna ha emellertid planlagts
så, att längre biltransporter skola kunna undvikas. Dessutom ha åtgärder
vidtagits i syfte att ersätta lastbilar med hästfordon och traktordragna vagnar.
Åtgärder i syfte att stimulera till ytterligare användning av hästfordon
äro för närvarande under övervägande. En svårighet, som tillstött på sista tiden,
är, att framkörningarna av ved till järnvägsstationerna, särskilt i Norrland,
i stor utsträckning hindrats av det dåliga väglag, som blivit följden av
det ovanligt regniga vädret.

Sammanfattningsvis kan alltså sägas, att några farhågor icke behöva hysas
för bränsleförsörjningen innevarande vinter, vilket ej helt utesluter, att lokala
eller tillfälliga svårigheter kunna uppstå att i rätt tid tillföra konsumtionsorterna
deras behov av ved. Försörjningsläget för fasta bränslen kommer dock
att bli allt mer bekymmersamt, ju längre det dröjer innan importen av fossila
bränslen åter kommer i gång. För säkerställandet av bränsleförsörjningen under
nästa bränsleår ha därför vissa åtgärder vidtagits för att stimulera skogsägarna
att avverka så mycket ved som möjligt.

Vidare anförde:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! .Jag tackar herr statsrådet Rubbestad
för svaret. Frågan var närmast föranledd av att statsrådet Domö, som
tidigare var den främst ansvarige för ordnandet av bränsleförsörjningen, så
sent som i oktober månad lämnade en redogörelse över regeringens bränslepolitik,
som föreföll märklig mot bakgrunden av de uppgifter som lämnats till
pressen örn hur pass bekymmersamt bränsleläget var. Statsrådet Domö anförde
då bl. a., att »myndigheterna anse sig ha en så god ingående balans för
den nya avspärrningstiden, att de kunde» — såsom han uttryckte sig —
»taga vissa risker»; och vidare anförde han, att regeringen därför ville avvakta
utvecklingen, och att det inte var nödvändigt att omedelbart sätta i gång med
extra vedavverkning. Och han slutade sin redogörelse med att uttala: »Jag
vill tro, att den stora allmänheten förstår den avvaktande politik, som just nu
föres.» Man hade som sagt svårt att förstå, att avvaktandets politik skulle vara
den bästa, efter det att importstoppet av fossila bränslen skapat ett ökat behov
av inte mindre än 25 miljoner kubikmeter ved per år. Det vore ju inte försvarligt,
örn de svenska hemmen skulle komma att sakna värme, eller örn den
så nödvändiga bostadsproduktionen ytterligare skulle komma att inskränkas
på grund av bränslebrist i det skogrika Sverige. Det är vidare angeläget, att
regeringen icke fullföljer sin avvaktande politik så länge, att situationen blir
så försämrad, att man kanske på nytt, när kraftåtgärder kanske bli oundgängliga,
i första hand sneglar åt tjänstepliktslagen som det lockande medlet för att
snabbt kunna få nödvändiga kvantiteter ved avverkade.

Nu har emellertid statsrådet Rubbestad gett ett svar av sådant innehåll, att
man måste ha rätt att tyda det, som örn alla dylika farhågor voro oberättigade.
Samtidigt som statsrådet Domö under oktober månad lämnade sin redogörelse
anförde han även följande synpunkter: »Så utomordentligt stora som de svå -

20

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Svar pd fråga.

Svar fpå fråga. (Forts.)

righeter äro, vilka förknippas med en jätteavverkning och som i hög grad skulle
oroa arbetsmarknaden och pressa skogsägarna, måste allmänheten ha lätt att
förstå vår avbidande politik.» Oavsett örn läget tillåter en avvaktande politik
eller inte, så äro de anförda argumenten för densamma icke hållbara, såvitt
jag förstår, därför att arbetsmarknaden kan icke oroas av en ökad avverkning i
en tid, då arbetslöshetssiffrorna på ett oroväckande sätt stiga. Den enda oro
som skulle kunna framskapas skulle möjligen vara hos arbetsgivarna på grund
av att ur deras synpunkter ökade arbetstillfällen äro av ondo och detta särskilt
i tider, när stora arbetargrupper befinna sig i lönerörelse. Örn behovet
av att pressa skogsbolagen och de stora skogsägarna vittnade statsrådet Domö
själv, i det han anförde: »Av hittills ingångna uppgifter att döma ha skogsägarna
företagit utstämplingar i en omfattning, som är mindre än den beräknade.
Den nu aktuella avverkningsplanen, d. v. s. den som man hade i oktober,
vilken som sagt icke upptar någon av kolstoppet betingad extra avverkning,
måste dock genomföras, och därför vädjas enträget till skogsägarna att påskynda
stämplingarna så att tvångsåtgärder kunna undvikas.» Jag misstänker,
att det kanske icke räcker med vädjanden till skogsägarna, alldenstund det
kanske är fördelaktigare för de stora skogsägarna att sälja virke i stället för
ved, och det kan komma att ske i så stor utsträckning, att det icke motsvarar
en nödvändig och riktig avvägning med hänsyn till de föreliggande behoven.

Nu medger herr statsrådet Rubbestad, att »för säkerställandet av bränsleförsörjningen
under nästa bränsleår ha vissa åtgärder vidtagits för att stimulera
skogsägarna att avverka så mycket ved som möjligt». Jag tackar än en gång
herr statsrådet för svaret men ber samtidigt att få framställa ännu en fråga,
som jag hoppas omedelbart få svar på, och den lyder: vari bestå de åtgärder
som vidtagits för att stimulera skogsägarna till ökad avverkning?

Herr statsrådet Hubbestad: Herr talman! De åtgärder som vidtagits för att
stimulera till en ökad avverkning bestå däri, att bränslekommissionen under
den sista tiden haft ombud ute bland skogsägarna för att träffa avtal örn avverkning
och därvid framhålla för dem hur angeläget det är, att dessa avverkningar
ske. Dessutom har till skogsägare utskickats en uppgift örn hur
mycket han bör avverka under innevarande bränsleår med uppmaning att göra
detta så snart som möjligt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr statsrådet Erlander, som anförde: Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, herr von Friesen, har frågat mig, örn jag har för avsikt att på
grund av polisutredningen rörande Dagsposten även föranstalta örn utredning
beträffande andra tryckalster, beträffande vilka man har anledning misstänka
liknande beroende av främmande makt, i främsta rummet Folkets Dagblad.

Som svar å herr von Friesens fråga vill jag framhålla, att polisen i enlighet
med sina instruktioner givetvis har sin uppmärksamhet riktad på de organ,
vilka kunna misstänkas stå i beroendeställning till främmande makt eller som
i sin verksamhet befordra utländska intressen. På det i frågan omnämnda
fallet anser jag mig för närvarande icke böra ingå.

Härefter yttrade:

Herr voll Friesen: Herr talman! Jag ber att till statsrådet få framföra
mitt tack för hans svar. Jag kan icke neka till att jag finner det knapp -

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

21

Svar på fråga. (Forts.)

bändigt, ehuru jag är den förste att förstå, att man på sakens nuvarande ståndpunkt
kanske icke kan säga så mycket mer — allra minst om det aktuella
fallet. Jag ber emellertid att få taga fasta på statsrådets påpekande, att polisen
följer denna och liknande publikationer med uppmärksamhet, och jag
vågar kanske t. o. m. fatta hans avböjande av en diskussion i det av mig
åberopade konkreta fallet möjligen såsom ett tecken på att utredning i själva
verket pågår örn det som jag påpekat i min fråga.

Orsaken varför jag tillåtit mig att nu framställa en fråga av denna innebörd
är helt allmänt den, att jag anser, att tiden är inne för att få skapad så
fullständig klarhet som möjligt över den infiltrering, som i detta fall ägt rum
från tysk sida i vårt land — framför allt via tidningspressen — och även
få klarlagt vilka de personer äro, som funnit det med sin heder och värdighet
förenligt att göra en dylik drängtjänst åt främmande intressen. Jag fäster
mig i detta sammanhang mycket mindre vid de statsrättsliga konsekvenserna
av detta beroende. Det är självfallet viktigt, att lagen skall följas, och att den
som handlar mot lagen skall få sitt straff. Det väsentliga resultatet av ett
dylikt allmänt klarläggande anser jag emellertid ligga däri, att den stora
allmänheten får klart för sig de praktiska följderna och därav kan draga de
erforderliga slutsatserna.

Att jag tillåtit mig i min fråga nämna ett bestämt exempel — tidningen
Folkets Dagblad — är grundat därpå, att det sedan länge förefallit mig,
som örn den tidningen måste stå i något särskilt beroende till Tyskland. Om
jag jämför t. ex. tonen i tidningen Dagsposten, som nu är åtalad, och i tidningen
Folkets Dagblad, vilar det en viss avmätthet och förnämitet över tonfallen
i Dagsposten jämfört med den jargong, som utmärker Folkets Dagblad
och som i ännu högre grad påminner örn den vokabulär som sedan några tiotal
år blivit utmärkande för nationalsocialistiska förkunnelser. Det är också
signifikativt, att denna tidnings uttalanden ideligen åberopas i den tyska propagandan,
vare sig den är avsedd för hemkonsumtion eller för utlandet. Det
har också påpekats, att tidningen Folkets Dagblad är den enda politiska svenska
dagstidning, som får säljas i Norge. Den egentliga orsaken till att jag
kommit att nämna just det namnet var emellertid den, att i samband med utredningen
örn Dagspostens affärer figurerade också Folkets Dagblad i ett
alldeles särskilt sammanhang. Det gällde frågan örn inköp av en tryckpress
från Tyskland — en tryckpress som enligt tidningsuppgifter skulle vara avsedd
att användas antingen gemensamt av Dagsposten och Folkets Dagblad
eller också av endera utav dessa publikationer. Det anmärkningsvärda är, att
någon likvid för tryckpressen icke erlagts, och enligt påpekanden i pressen
härstammade denna tryckpress i själva verket icke från Tyskland utan från
Frankrike, där den av tyskarna lagts under beslag under ockupationen på
ett sätt, som strider mot gällande folkrättsliga bestämmelser, och på det
sättet har den så småningom utan vederlag kommit ett efter namnet svenskt
företag till godo. Jag finner ett sådant förhållande i hög grad anmärkningsvärt
och väl förtjänt av ytterligare uppmärksamhet och utredning från polisens
sida. Jag hoppas också, att polisen, när det gäller dessa saker, med
stöd av regeringen visar en lika anmärkningsvärd snabbhet i handläggningen
som den visat under de gångna åren, då anmärkning framställts på —• förefallet
det mig — betydligt lösare grunder än denna.

Herr Lundell: Herr talman! Om tidningsorgans förhållande till den på
senare tid tillkomna 22 § i 8 kap. strafflagen skall tillses, synes det mig vara
skäl, att undersökningen göres mindre ensidig och utsträckes även till andra
organ, t. ex. till Ny Dag. Det står i tidnings taxan, att denna tidning är organ

22

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944

Svar på fråga. (Forts.)

för Sveriges kommunistiska parti, men det står också, att detta är en sektion
av komintern. Det kan hända, att det numera är en förlegad uppgift, men
den omständigeten, att det står där, tyder ju på ett visst beroende av främmande
makt.

Vidare bör undersökningen utsträckas till propagandaorganen Sovjet-Nytt,
Nyheter från Storbritannien, den i Sverige tryckta upplagan av tidskriften
Time samt TR-Tidsrevyn och vidare till allt det pressmaterial, som stadigvarande
distribueras från de olika beskickningarna här i landet. Det juridiska
problemet blir att undersöka, huruvida någon av dem som baft att göra med dessa
organs material eller teckning och spridning mottagit pengar — observera
att i 22 § står talat örn den som mottager av främmande makt pengar eller
annat för att här i riket genom utgivande eller spridning av skrifter etc. —
alltså det drabbar även subvention för spridande av skrift. Pengarna komma
ju alldeles uppenbart i dessa fall från främmande beskickningar — kanske i
mindre omfattning i fråga örn tidskriften Time — och den andra frågan är
huruvida de ha mottagits i syften, som lagparagrafen talar örn.

Motsvarande problem gäller dem, som tagit befattning med import och
spridning av utländska tidningar och tidskrifter här i landet. Har någon uppburit
några subsidier från främmande makt och för angivet syfte?

Kanske bör man också, örn man skulle gå ännu ett steg, våga undersöka
förhållandena vid t. ex. en tidning, som står herr von Friesens hjärta nära,
nämligen Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning för att se, örn allt utländskt
material som där inflyter är betalt på sätt som till fullo täcker framställningskostnaderna
eller örn däri kan ligga något slags subvention från främmande
makt. Samma fråga kan man kanske ställa i fråga örn Svenska Dagbladet
och kanske även i fråga örn ytterligare en eller annan tidning med stor utländsk
korrespondens.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

§ 6.

Svar på inter- Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss erhöll på begäran
pdlation. ordet och yttrade: Herr talman! 1 en med andra kammarens tillstånd framställd
interpellation har herr Håstad till mig riktat följande frågor:

Har herr statsrådet observerat de synnerligen ogynnsamma och orättvisa
konsekvenserna av studieskuldernas m. m. nuvarande ställning i beskattningssystemet? Ämnar

herr statsrådet hänskjuta frågan till en snar och snabb utredning?

Till en början vill jag gärna försäkra interpellanten, att jag till fullo uppskattar
interpellationens syfte. Det är även enligt min mening otvivelaktigt,
att studieskulderna vålla de i interpellationen åsyftade grupperna allvarliga
besvärligheter. Inka säkert torde det emellertid vara, att det är förenat med
stora svårigheter att finna en lösning, som ur olika synpunkter kan anses tillfredsställande.
Svårigheterna bli så mycket större som man enligt min mening
inte kan betrakta frågan såsom en angelägenhet enbart berörande akademikerna.
Motsvarande problem uppkommer jämväl med avseende å andra grupper,
som måste vidkännas kostnader för sin utbildning.

Frågan behandlas i interpellationen endast ur skattesynpunkter.

Jag skall därför först erinra örn gällande lagbestämmelser i ämnet. De äro
dels 20 § kommunalskattelagen, som stadgar bl. a. att avdrag icke får ske
för kapitalavbetalning å skuld, och dels 33 § samma lag, som stadgar bl. a. att
örn den skattskyldige för sin utbildning eller eljest i och för tjänsten ådragit
sig gäld, ränta å sådan gäld må avdragas vid beräkning av inkomst av tjänst.

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

23

Svar på interpellation. (Forts.)

Motsvarande bestämmelse gäller enligt 29 § vid beräkning av inkomst av rörelse.
Det är i dessa bestämmelser interpellanten vill tänka sig olika slag av
ändringar för att lätta skattebördan på de av studieskulder belastade eller
överhuvud taget på dem som avlagt akademisk examen, oavsett örn detta medfört
studieskulder eller inte. En av de utvägar interpellanten tänkt sig, innebär
nämligen att en legal bestämning borde göras av kostnaderna för avläggande
av viss examen och vederbörande medgivas rätt att under t. ex. en tioårsperiod
årligen åtnjuta avdrag vid beskattningen med 1/10 av sagda kostnader,
och att denna avdragsrätt borde —• i analogi med den avskrivningsrätt
som tillerkänts rörelseidkare med avseende å tillgångar i rörelsen — tillkomma
den skattskyldige även örn studierna icke lett till skuldsättning utan bekostats
av ärvd eller på annat sätt förvärvad förmögenhet. Jag skall inte uppehålla
mig vid de invändningar, som av olika skäl skulle möta ett sådant förslag.
Studiekostnadema äro väsentligen rena levnadskostnader, som ju inte i andra
fall äro avdragsgilla, och att utan hänsyn till behovet tillåta avdrag för dem
i detta fall synes inte möjligt att motivera. Enda utvägen är att dra en parallell
med kapitalinvestering i materiella tillgångar, en fråga vartill jag återkommer.

Interpellanten har vidare ifrågasatt om inte den studerande kunde medgivas
rätt att få beloppet av ett erhållet studielån beskattat såsom inkomst i gengäld
mot att han sedermera finge vid beskattningen åtnjuta avdrag för amorteringar
å lånet. Den fördel som genom ett sådant förfarande skulle beredas den
studerande förefaller relativt tvivelaktig. Det är osäkert örn han kommer i det
läget, att avdragsrätten får den avsedda betydelsen. De specialbestämmelser i
fråga örn beskattningen, som skulle erfordras, tyckas onödigt stora i förhållande
till den åsyftade fördelen.

Det kan vara skäl att här något belysa vad frågan siffermässigt gäller,
då det är möjligt att skattebeloppens storlek tillmätes en överdriven betydelse.
Låt oss, antaga att en person i och för studier åsamkat sig en skuld på 10 000
kronor, vilket belopp uppges motsvara den genomsnittliga skuldbördan för den
som avlägger kandidat- eller magisterexamen. Antag vidare att personen i
fråga under den tid, då amorteringarna göras, har en beskattningsbar— d. v. s.
efter avdrag för gäldräntor m. m., grundavdrag och familjeavdrag framkommen
—- inkomst av i genomsnitt 6 000 kronor; för enkelhetens skull bortses här från
att avdragen äro olika vid stats- respektive kommunalbeskattningen. Låt oss
vidare antaga att vederbörande amorterar sin studieskuld nied 1 000 kronor örn
året. Med en antagen kommunal utbebitering av 10 kronor för skattekrona
uppgår skatten i fråga örn det översta skiktet av inkomsten till i avrundat tal
25 /». Den årliga mer belastningen på den skattskyldige under amorteringstiden
uppgår sålunda till 250 kronor. Skulle värnskatten bortfalla, sjunker den årliga
merbelastningen till 180 kronor. Den lättnad som den föreslagna avdragsrätten
skulle medföra, synes redan i detta fall inte vara av en sådan betydelse som
interpellantens framställning ger anledning att förmoda. Men den synes förlora
ytterligare i vikt, örn man på allvar tar upp den parallell med investeringar
i materiella tillgångar, varpå interpellanten stöder sig. Liksom en rörelseidkare
får göra årliga avskrivningar för förslitning etc. av maskiner, inventarier
och byggnader, skulle den som avlagt examen få vid beskattningen tillgodoräkna
sig ett årligt avdrag på de nedlagda studiekostnaderna.

Jag skall inte erinra örn de svårigheter sorn möta försöken att i skattehänseende
konstruera den mänskliga arbetsförmågan sorn en form av kapital, vars
nettoavkastning sedan anses vara den inkomst, som skall beskattas. ''Tidigare
försök i den riktningen ha inte lett till resultat. Men örn man trots svårigheterna
skulle i detta särskilda fall söka en anknytning till do affärsmässiga av -

24

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

skrivningarna, finge väl konstruktionen i olika avseenden så nära som möjligt
ansluta sig till de för affärsrörelse gällande reglerna. Att göra åtskillnad mellan
studiekostnader som täckts av skuld och sådana som täckts av egen förmögenhet,
bleve då knappast möjligt. Men framför allt måste frågan örn avskrivningstiden
uppmärksammas. Grundtanken beträffande rörelseidkares avskrivningsrätt
är ju, att de årliga avdragen skola vara avpassade så att anskaffningsvärdet
i dess helhet avskrives under den tidrymd tillgången beräknas
vara ekonomiskt användbar. Tillämpat på den immateriella förmögenhetstillgången
skulle detta innebära att avskrivning skulle få ske med så stort årligt
belopp att anskaffningskostnaden, d. v. s. studiekostnaden, vore i sin helhet
avskriven vid inträdet i pensionsåldern. Men med en antagen avskrivningstid
av t. ex. 30 år är det uppenbart, att skattelättnaden skulle krympa samman
till belopp, som för här åsyftade inkomsttagare i regel måste anses vara av alldeles
underordnad betydelse. I det tidigare anförda exemplet med en skuld på
10 000 kronor bleve den årliga lättnaden inte 100 kronor, och även vid en studieskuld
på det dubbla beloppet — och en förmodligen högre inkomstsumma
— synes värdet för den akademiskt utbildade av detta bistånd från samhällets
sida inte vara av den art eller omfattning som interpellanten åsyftar.

Enligt min mening är det icke heller på denna väg, som frågan kan föras
närmare en lösning. De grundläggande svårigheterna för de akademiskt utbildade
äro säkerligen inte beroende av skattelagstiftningens utformning utan
sammanhänga i stället med finansieringsformen för studielånen. Jag syftar
härvid i främsta rummet på svårigheterna för mindre bemedlade studerande att
få tillräckligt långfristiga och billiga lån och den därmed sammanhängande
frågan örn anskaffandet av säkerhet för lånen. Enligt min mening skulle de av
interpellanten åsyftade intressena gagnas på ett helt annat sätt genom skapandet
av lämpliga kreditformer än genom ändringar i skattelagstiftningen. Dessa
kreditformer borde syfta till att bereda mindre bemedlade, för studier lämpade
ungdomar möjlighet att erhålla långfristiga och billiga lån, för vilka säkerhetskravet
eftergåves.

Enligt min mening stå praktiska resultat att vinna på denna väg, örn den
endast på allvar beträdes. Jag kan hänvisa till att 1941 års befolkningsutredning
upptagit frågan örn de yngre akademikernas amorteringsproblem till behandling.
Och efter vad jag inhämtat föreligger redan en inom befolkningsutredningen
utarbetad, den 11 oktober 1944 dagtecknad promemoria i ämnet.

Såsom av det sagda framgår, har jag inte blivit övertjrgad örn att det vore
ändamålsenligt att hänskjuta frågan örn studieskuldernas ställning i beskattningshänseende
till en särskild utredning. Däremot är jag villig att, i vad på
mig ankommer, verka för fortsatt och snabb utredning i syfte att bringa frågan
örn studielån till en tillfredsställande lösning.

Härpå anförde:

Herr Håstad: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt tack till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet för hans svar.

Jag vill omedelbart skynda mig att förklara, att jag i min interpellation
icke alls begränsade mig till akademikerna. Frågans slutformulering tyder ju
också på detta, även om problemet givetvis är kännbarast för dem, som driva
så långa studier som akademikerna måste göra.

Jag vill för min del ta fasta på det löfte örn stöd när det gäller att ordna
kreditgivningen för studenterna, som gavs i senare delen av finansministerns
svar. Jag tror att därvidlag mycket kan vinnas. Man kan härigenom i många
hänseenden underlätta för de studerande att efteråt klara upp sina skuldför -

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

25

Svar på interpellation. (Forts.)

hållanden. Det skulle otvivelaktigt lindra inångas bekymmer, och jag ber än
en gång få tacka för finansministerns utfästelse i denna del.

I övrigt har jag emellertid svårt att finna det svar, som lämnades från statsrådsbänken,
vara fullt tillfredsställande. Även örn man nu skulle kunna ordna
sådan kreditgivning, som det här är fråga örn — genom att till ett lån sammanföra
alla lån, som tidigare tagits kanske i olika kreditinrättningar, genom
att avstå från kravet på säkerhet och möjligen också genom att nedsätta räntan
— så kvarstår nämligen i alla fall det faktum, att vederbörande icke får
någon skattefrihet för de avbetalningar på lånen, som måste göras. Det kvarstår
följaktligen fortfarande en merbelastning just på dessa låntagare.

Även örn finansministern velat något reducera räckvidden av den framställning,
som jag gav åt problemet i min interpellation, har han inte kunnat helt
övertyga mig örn att merskatteproblemet icke har den betydelse för vederbörande
låntagare, som jag angav. Jag kan icke finna finansministerns argumentering
fullständigt bindande.

Jag vill endast i korthet erinra örn att jag anvisade två utvägar såsom tänkbara
för att lösa detta problem. Den ena var, att man betraktade dessa lån ungefär
på samma sätt som investeringar i en rörelse med en viss periodisk avskrivningsrätt,
som skulle regleras efter vissa bestämda regler, främst avseende
de avdragsgilla studieskuldernas maximala storlek allt efter olika examina.
Den andra utvägen — enligt min mening det sämre alternativet — var att
man skulle likställa dessa lån med sådan försäkring, beträffande vilken det
gäller att premierna äro avdragsgilla vid beskattningen. Jag upprepar ännu
en gång, att jag finner det andra alternativet vara det svagaste, och att det
första alternativet måste vara det i princip riktigaste.

Nu har finansministern anfört olika invändningar emot de tankegångar, som
jag utvecklat och som — det vill jag betona — många gånger förut utvecklats
från håll, där man varit speciellt intresserad av denna sak. Finansministern
har exempelvis anfört, att studieskulder avse levnadskostnader, på vilka man
icke skulle kunna tillämpa vanliga skatteprinciper. Det är naturligtvis riktigt,
att det här gäller något, som är olikt allt annat, men det behöver icke i och
för sig innebära, att det inte skulle finnas andra skäl som tala för att i tilllämpliga
delar överföra gällande skatteprinciper på studieskuldernas beskattningsproblem.
Finansministern yttrade på ett ställe i sitt svar, att den hjälp,
som skulle kunna lämnas genom att göra avbetalningarna avdragsgilla, skulle
vara tvivelaktig. Jag undrar emellertid, örn detta, med den innebörd man brukar
inlägga i ordet tvivelaktig, kan vara rimligt att påstå.

I övrigt kan jag icke förstå annat än att finansministern i stort sett har inskränkt
sig till två argument mot den ifrågasatta anordningen med skatteplikt
för amorteringar. Det ena är mycket relativistiskt. Det går ut på, att det icke
skulle ha så stor betydelse, örn man skulle tillerkänna vederbörande gäldenär
avdragsrätt. Finansministern anförde i detta sammanhang ett exempel: det
gällde en person som avlagt filosofie kandidat- eller filosofie magisterexamen.
Det avser sålunda en förhållandevis låg och billig akademisk examen. Finansministern
beräknade, att vederbörande så länge värnskatten utgår skulle få en
merbeskattning under avbetalningsåren av 250 kronor; örn värnskatten bortfaller,
skulle detta belopp minskas till 180 kronor. Jag måste verkligen fråga: är
250 kronor ett så ringa belopp för en inkomsttagare i 6 000—8 000-kronorsklassen?
Med mina begrepp örn pengar har jag svårt att föreställa mig det.
Jag undrar, örn det verkligen är finansministerns allmänna uppfattning, att
ett sådant belopp i detta inkomstfall icke har så stor betydelse. Vi bevilja ju
här i riksdagen rabatter, som ofta ha mycket mindre storlek, åt personer, som
i varje fall befinna sig ganska nära detta inkomstläge, och vi anse dessa ra -

26

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

bätter av sociala och andra skäl nödvändiga. Jag kan följaktligen alls icke tillerkänna
detta förringande av hjälpens betydelse den vikt, som finansministern
gav detta argument.

Finansministerns andra argument var, att om man skulle tillämpa — vilket
finansministern tydligen icke fann alldeles otänkbart — avskrivningsprinoiper
i analogi med vad som gäller för rörelse, så skulle man nödgas göra detta så
att säga in infinitum. Man skulle tvingas utgå ifrån, att eftersom studenter
och andra, som fått en utbildning, ha nytta av denna till dess de bli pensionerade,
så skulle avskrivningstiden bli mycket lång och sträcka sig ända till
inträdet i pensionsåldern; följaktligen skulle avdragsbeloppen bli ganska små
och icke kunna spela den stora roll, som jag i min interpellation tillmätt dem.
Örn vi anta, att en person har åsamkat sig en studieskuld av 20 000 kronor,
vilket icke alls är ovanligt, och örn han skulle få avskriva detta belopp på 30
år, blir avskrivningsbeloppet per år 666 kronor. Det skulle innebära, att vederbörande
får betala ungefär 200 kronor i skatt för den inkomst, som han måste
skaffa sig för att kunna betala detta belopp. Det gör på 30 år ca 6 000 kronor.
Örn staten av ändamålsenlighetsskäl — alltså för att möjliggöra för den, som
är tyngd av studieskulder, att avbetala dessa så fort som möjligt — i stället
sätter amorteringstiden till 15 år, skulle avskrivningsbeloppet per år bli 1 133
kronor. Den merinkomst, som vederbörande måste skaffa sig för att kunna avbetala
så stort belopp, skulle betinga en skatt av ungefär 400 kronor. Fullt lika
blir skattebeloppet icke i någondera fallet, men även nu blir det ungefär 6 000
kronor i merskatt under vederibörandes livstid. Jag måste fortfarande säga, att
jag tycker detta är ett ganska avsevärt belopp, ja, jag skulle vilja säga för akademiker
i allmänhet ett utomordentligt stort belopp. Icke minst visar sig detta,
om man kapitaliserar extraskatten.

Nu är det möjligt, att finansministern när det gäller beskattningen anser,
att.även akademikerna böra kunna vänja sig vid en skatt. Skattefrågan är ju
enligt finansministern i mycket fråga örn en tillvänjning, för att nu använda
ett uttryck från olycksfallsförsäkringslagstiftningen. Jag tror likväl, att akademikernas
läge i allmänhet är sådant, att dessa merskattebelopp spela en mycket
stor roll. Skulle det nu vara så, att någon, t. ex. en läkare får en mycket hög
inkomst, så får ju vederbörande i vanlig ordning skatta för sin inkomst. Liksom
andra löntagare bli nog även dessa kategorier av människor pressade att
skatta till det yttersta av sina inkomster.

Jag vill göra gällande, att det icke kan vara annat än rättvist, att
dessa grupper i stort sett jämställas^ med övriga företagare, som för sin verksamhet
äro beroende av lån och amorteringar. Jag vill också understryka, att
mitt önskemål är demokratiskt, med hänsyn till att alla strävanden för
närvarande gå ut på att hjälpa även de minst bemedlade begåvningarna att
komma fram. loke minst för dessa kategorier, för vilka ju skuldsättningen måste
bli särskilt stor, skulle denna hjälp kunna bli ytterst betydelsefull.

Man kan icke heller säga, att det härvidlag rör sig örn ringa belopp, totalt
sett. Av företagna undersökningar vet man nämligen, att den samlade skuldbördan
för akademikerna — jag håller mig nu blott till dem, fastän det, som
finansministern framhöll kan finnas även andra kategorier, som äro i lika stort
behov av hjälp — uppgår till ungefär 16 miljoner kronor. Enligt de undersökningar
av studieskulderna, som nu pågå, torde de siffror, som jag anförde i min
interpellation och som hade avseende på den senaste slutförda undersökningen,
komma att betydligt överskridas.

Jag har härmed, herr talman, i korthet sökt ange, varför jag har svårt att
böja mig för de synpunkter, som finansministern framfört, även om jag kan ge

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

27

Svar på interpellation. (Forts.)

honom rätt uti, att problemet, i visst avseende åtminstone, kan något reduceras.

Jag vill till sist endast erinra örn den betydelse, som en rättfärdig lösning
av detta problem har såväl med hänsyn till studenternas militärinkallelser,
vilka ha lagt en ytterligare börda till deras studiekostnader, som med hänsyn
till familjebildningen, där akademikerna och i varje fall de skuldbelastade befinna
sig i en särskilt ogynnsam ställning. Slutligen vill jag också blott inskärpa,
att problemets lösning på lång sikt är en kulturfråga.

Finansministern har visserligen här förklarat, att han icke är beredd att
hänskjuta denna fråga till en särskild utredning. Det sitter emellertid för närvarande
en skattekommitté, och jag skulle för min del ändå vilja uttala den
förhoppningen, att det skall tillåtas denna att taga upp även ifrågavarande
problem till prövning. Ty jag kan näppeligen tro, att frågan i och med det svar,
som finansministern här givit, ibragts ur världen.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Jag skall icke ta upp en lång debatt, ty som interpellanten angav är detta både
en gammal fråga och en fråga, på vilken man kan anlägga många olika synpunkter,
och jag skall icke heller förneka, att den kan vara förtjänt att ytterligare
diskuteras. Jag begärde emellertid ordet för att undanröja ett par missförstånd.

Interpellantens väg. som jag sade kunna vara något tvivelaktig, innebar,
att örn man lånat låt mig säga 2 500 kronor om året för sina studier, så skulle
man beskattas för denna inkomst på 2 500 kronor under den tid man lånade
och skulle sedan befrias från skatt på amorteringarna. Det kallade jag för en
tvivelaktig väg, därför att det är ju icke alldeles säkert, att man kommer i det
läget, att man verkligen kail tillgodogöra sig skattefriheten på dessa amorteringar.
Ytterlighetsfallet är ju, att man helt enkelt avlider innan man hunnit
få någon inkomst, och då har man betalt skatten utan att ha fått någon fördel
av det. Man kan också få så liten inkomst, att avdragsrätten icke kommer att
spela någon roll. Jag menar alltså, att belastningen under studieåren är påtaglig,
men vinsten är icke säker. Under sådana förhållanden kan det ju ändå
förefalla rimligt, att man icke vidtar några större förändringar i skattelagstiftningen
för denna saks skull. När man då kom till frågan, örn man skulle betrakta
dessa investeringar i studier på samma sätt som investeringar i rörelse,
ville jag på två sätt försöka visa, att detta inte kunde lia så stor betydelse.
Och jag gjorde det bl. a. därigenom att jag tog det exempel, som gärna användes,
nämligen en skuld som skall betalas på tio år, och visade, att även i det
fallet blir inte skattelättnaden med nuvarande skatter mer än 250 kronor. Jag
tror att herr Håstad har förbisett, att 6 000 kronor icke var det belopp, vartill
själva inkomsten uppgick, utan det var det beskattningsbara beloppet, och ett
beskattningsbart belopp på 6 ,000 kronor måste, örn man räknar med de avdrag,
som gjorts för kommunalskatt, skuldräntor och försäkringsavgifter, samt personliga
avdrag och familjeavdrag — ty vi få väl förutsätta, att akademikern i
fråga inte har bara sig själv att försörja; är han ensam spela väl inte 250 kronor
mer eller mindre i skatt någon roll — motsvara en inkomst på minst 10 000
kronor, och då äro vi ändå uppe i en inkomstklass, där en utomordentligt liten
del av det svenska folket befinner sig.

Vad beträffar det förhållandet, att jag har använt skuldsiffran 10 000 kronor
och inte 20 000 kronor, så har jag gjort det därför att man får väl ändå
förutsätta, att för den, som går den akademiska vägen, måste en studieskuld

28

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

på 20 000 kronor leda till inkomster i samhället, som ligga på helt annan höjd
än som talas om i detta sammanhang. Örn jag t. ex. tar en läkare, som lagt
nt 20 000 kronor på sin utbildning, skulle jag förmoda, att även 500 kronor
ytterligare örn året i skatt inte väsentligt inverka på hans levnadsstandard.

Det är emellertid inte detta, som är det avgörande, utan det är enligt min
mening, att nian inte kan, örn man skall gå den väg, som interpellanten ifrågasatt,
undgå att jämföra den grupp av skattebetalare, som det här är fråga örn,
med andra grupper. Man kan inte helt godtyckligt bestämma, att den, som
placerar 10 000 eller 20 000 kronor i den immateriella tillgång, som studierna
representera, skall kunna avskriva denna på tio år, fastän den kanske varar i
trettio år eller mer, under det att den, som lägger ned samma belopp i materiella
tillgångar, skall ha den långa avskrivningstiden. Örn en person lägger
ned 10 000 kronor i ett eget hem och en annan lägger ned samma belopp i studier,
finns det inte någon anledning att behandla den ene mer gynnsamt än den
andre.

_ Visserligen är det önskvärt, att folk lägger ned pengar på mer långvarig utbildning,
men att såsom i detta fall premiera varje utlägg och kostnad för långvariga
studier, även örn så att säga jordmånen, där detta utsäde sker, kanske
inte är den lämpliga, utan det bara kommer till stånd därför att vederbörande
önskar eller genom innehav av förmögenhet har möjlighet att studera under
en lång följd av år, tycker jag knappast kan vara förenligt med principen örn
att alla samhällsmedlemmar skola behandlas lika. Skulle man försöka gå den
vägen, finge man, såsom interpellanten också erkänner, inte bara göra det i
fråga om akademikerna, utan vid varje annan form av långvarig utbildning,
och då är det svårt att se, örn inte parallellen med investering i rörelse blir den
enda, som återstår. Men då kommer man inte heller undan den långa avskrivningstiden,
vilket gör att skillnaderna i skattesummor bli så pass oväsentliga,
att man får tillgripa den utvägen att addera ihop vad som betalas mer i skatt
under trettio år för att komma fram till summor, som kunna göra något intryck
på folk. Jag tror inte, att vare sig den enskilde resonerar på det viset
eller att det är rimligt att göra det.

Jag har sett av utredningar, som gjorts av en av dem, som åberopas av herr
Håstad i hans interpellation, att man kan visa upp vilken mycket större inkomst
den, som har studerat med skuld, måste ha för att han skall kunna
komma upp i samma levnadsstandard som den, som har studerat utan skuld,
och därav drar man den slutsatsen, att det är allt skäl att hjälpa den som
studerar på skuld. Detta innebär ju i själva verket, att man gör en jämförelse
mellan den, som äger ett kapital, och den, som inte äger något sådant, och säger
att den senare måste ha större inkomster för att komma upp till samma
levnadsstandard som den förre, men med en sådan bevisföring kan man knappast
motivera, att samhället skall ingripa med skattelättnader.

Jag tror att örn man på allvar vill söka sig fram på den väg, som jag anvisat,
skulle de svårigheter, som verkligen finnas, praktiskt taget bli undanröjda,
och jag vill sluta med att säga, att jag tror att det är den enda väg, som är
möjlig att gå. Jagnar själv genom många personliga bekanta lång erfarenhet
av, hurudana förhållandena äro för akademikerna, och jag tror att ingen kan
förneka, att det verkligt önskvärda syfte, som man här kan ställa upp, är att
folk skall få lov att ägna sig åt studier, oberoende av föräldrarnas ekonomiska
ställning, eller den ekonomiska ställningen i den närmare krets, inom vilken
den enskilde rör sig. Ett faktum är i alla fall, att för närvarande kan man
icke bedriva studier, vare sig akademiska eller andra studier, som kräva lång
tid, försåvitt man icke har ett ekonomiskt stöd hos sin egen familj, som möjliggör
studier utan skuld eller med borgen, eller man lever i en sådan miljö,

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

29

Svar på interpellation. (Forts.)

att bekanta eller bekantas bekanta äro villiga att lämna borgen. Den stora
massan av det svenska folket, som inte äger någonting, har inte heller en sådan
miljö, och för dem spelar säkerligen frågan örn den beskattning, som de
få underkasta sig när de efter avslutade studier väl komma upp till den högre
inkomsten, en mycket underordnad roll. Däremot utgör det hinder, som ligger
i att icke kunna skaffa sig nödvändiga lån, en verkligt tillbakahållande kraft
för att de lämpliga människorna alltid skola kunna skaffa sig den långa utbildningen.

Herr Håstad: Herr talman! Jag ber att ännu en gång få understryka, att
det ligger mycket positivt i det svar, som finansministern här avgivit, och att
det är anledning för de studerande av alla kategorier att tacksamt taga vara
på finansministerns löfte, när det gäller just ett ordnande av kreditfrågan.
Men jag bestrider fortfarande, att allan rättfärdighet därmed skulle vara uppfylld.

Finansministern säger nu, att skattebeloppen inte spela så stor roll vid ett
beskattningsbart belopp av 6 000 kronor. Men jag har inte den uppfattningen,
att 250 eller 500 kronor mer i skatt är någon betydelselös utgift för människor,
som t. ex. hålla på att sätta bo — de akademiskt utbildade bruka vanligen
kunna bilda familj först i de åren, när man också har amorteringar på
studielånen att göra. På den punkten tror jag, att skillnaden mellan finansministerns
uppfattning och den uppfattning, som jag företräder, är mycket
stor. Och örn man från studenthåll inte hittills i någon nämnvärd grad opponerat
sig, har det berott på att man helt enkelt inte, lättsinnig som man ofta
är i studieåren, tänkt sig in i alla framtida konsekvenser, som äro förenade
med studielånen.

Finansministern tycks nu vilja göra gällande — och det var därför jag begärde
ordet — att det egentligen bara finns en utväg, nämligen att försöka
jämställa studieskulderna med investering i företag, något som skulle innebära
att man också måste acceptera den långa avskrivningstiden; hjälpen skulle
alltså inte bli så stor, därför att den måste slås ut på så många år. Mot
detta vill jag säga, att örn inte staten förlorar någonting på att förkorta avskrivningstiden,
så bör det väl inte finnas något hinder att så sker, därest det ur
andra synpunkter, i detta fall med hänsyn till de skuldsattas egna intressen,
vore en fördel. Det allmänna skulle i de exempel, som jag angav i förra anförandet,
förlora i skatt ungefär lika mycket, vare sig avskrivningen blev 30
eller 15 år. Yi skola väl i alla fall försöka ordna dessa frågor på det mest
praktiska sättet. Jag vet att det föreligger ett förslag — i varje fall ett nära
nog utarbetat sådant — örn att de, som ha studieskulder, skulle i åldern mellan
30 och 45 år medgivas avskrivning efter vissa särskilda regler.

Men kvar står i alla fall att studieskulder kunna medföra en merbeskattning
för amorteringar på belopp av ibland 6 000 kronor, i vissa fall ända upp
till 10 000 kronor eller mera — och kapitaliserar man denna merbeskattning,
stiga beloppen ytterligare. Och då frågar man sig på akademiskt och andra
håll, där det finns intresse för dessa spörsmål: är detta verkligen rättvist?
Är det inte lika berättigat att tillgodose studenternas och andras intressen
härvidlag som att tillgodose affärsmännens? Innan den frågan blivit besvarad,
böra rättvisesynpunkterna tillmätas så stor betydelse, att det vore skäl i att
man ytterligare undersökte detta viktiga, ehuru till sina detaljer naturligtvis
mycket komplicerade problem.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Jag skall bara tillägga ett enda ord. Örn man vill föra en argumentering, där

30

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Svar på interpellation.

Svar på interpellation. (Forts.)

man icke kräver, att denna grupp av medborgare skall sättas i en särställnings
därför att man säger, att akademiska studier äro viktigare än alla andra studier,
och att studier äro viktigare än all annan kapitalplacering, då tvingas man
till de långa amorteringstider som jag nämnt, och det förefaller mig uppenbart,
att dessa kunna lia en avgörande betydelse, och de möjliggöras ju, om man går
den väg jag anvisat.

Jag vill dessutom tillägga, att om denna sak kommer före i riksdagen och i
bevillningsutskottet, så har man en lång erfarenhet av att ett förslag som innebär,
att man skall hjälpa vissa grupper av medborgare genom skattelättnader,
stöter på många besvärligheter. Det sägs och det med rätta, att hjälper nian folk
skattevägen, leder det till nya orättvisor. Var och en vet, att vi under de sista
åren kommit på det klara med. hurusom även det s. k. familjeavdraget faktiskt
innebär ett gynnande av familjer, som ha tillräckligt stora inkomster för att
kunna tillgodogöra sig detsamma, under det att familjer, som icke ha så stora
inkomster, icke få denna lättnad av staten. Vi ha här ett motsvarande fall.
Örn det gäller mycket stora inkomsttagare är det uppenbart, att örn man utgår
ifrån — jag kan ju förutsätta, att herr Håstad är enig med mig därom — att
det är riktigt med en progressiv beskattning, så att i de högre inkomstklasserna
den procent som tages ut av inkomsten blir större, då bli de lättnader som ges,
olika för den större och den mindre inkomsttagaren, därför att skatten på det
högsta skiktet är högre för den större inkomsttagaren än för den sorn'' ha.r lägre
inkomst. Jag menar, att man icke skall underskatta de svårigheter som föreligga,
när man vill åstadkomma lättnader skattevägen, utan att man skall lia klart för
sig, att man då kan skapa orättvisor, som kunna förefalla andra medborgare
lika svåra som dem man vill undanröja.

överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 7.

Herr förste vice talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, som anförde:
Herr talman! Med denna kammares tillstånd har herr Skoglund framställt frågan,
huruvida regeringen vore i tillfälle att inför den nu samlade höstriksdagen
framlägga en redogörelse för det svenska internationella hjälparbetet, främst
då vad som hittills under kriget i olika former presterats och vad som torde
bli de närmaste viktiga uppgifterna.

Med anledning av denna interpellation har jag föranstaltat om utarbetandet
av en fullständig redogörelse för de av herr Skoglund berörda frågorna. En
sådan redogörelse har otvivelaktigt en allmän uppgift att fylla. Emellertid har
det icke varit möjligt att få den färdig i sådan tid, att svar på de av interpellanten
ställda frågorna kan lämnas vid dagens sammanträde. Jag hoppas få
tillfälle att återkomma till ämnet vid ett senare tillfälle.

Härpå yttrade :

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag ber att få tacka för herr
finansministerns svar och för hans löfte om att låta utarbeta en fullständig redogörelse
i detta fall. Jag betvivlar ingalunda, att det är riktigt, att finansdepartementet
haft vissa svårigheter att få fram delina redogörelse i sådant skick, att
den kunnat framlämnas i dag. Jag hoppas att få återkomma med denna fråga,
när den nya riksdagen sammanträder, och efter det svar som finansministern
lämnat i dag förstår jag, att jag då kan motse den redogörelse som jag önskar.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

31

§ 8.

Ordet lämnades på begäran till Svar på i uter Chefen

för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som yttrade: Herr Pellaliontalman!
Med kammarens tillstånd har fru Ebon Andersson till mig riktat
följande frågor:

1. Har statsrådet observerat tendensen hos vissa kommuner att sabotera
statsmakternas- åtgärder i syfte att sanera och förbättra bostäderna för de
mindre bemedlade och barnrika familjerna?

2. Örn så är fallet, ämnar statsrådet vidtaga några särskilda åtgärder för
att söka stimulera kommunernas intresse för att mera aktivt och villigt medverka
i statsmakternas strävanden i syfte att skapa bättre bostäder?

Den 8 mars i år besvarade jag en interpellation av liknande innehåll, som
herr Persson i Tidaholm riktat till mig. Mitt svar utmynnade i att jag fann
det sannolikt, att bristfällig kännedom örn det sätt, på vilket bestämmelserna
angående bostadsanskaffningslån och familjebidrag för barnrikeegnahem utformats,
liksom ock bristande tillgång på administrativ och teknisk sakkunskap,
var ett av de starkast återhållande momenten för att landskommunerna
skulle åtaga sig förmedling av lån och bidrag.

I anslutning till det sagda framhöll jag, att det. vore önskvärt, om man
kunde fördela den ekonomiska risken på större enheter, s. k. storkommuner,
samt att den intensifierade upplysningsverksamhet, som uppenbarligen behövdes,
borde ledas från ett organ, som samtidigt hade hand örn hela egnahemsverksamheten
på landsbygden. I avbidan på de förslag rörande ändrad
kommunal indelning samt örn inrättande av ett centralt statligt bostadsorgan,
vilka kunde förväntas inom en snar tid bli framlagda av vissa sakkunnigutredningar,
meddelade jag emellertid, att jag då icke var beredd föreslå några
mera vittgående administrativa åtgärder. Tills vidare ämnade jag begränsa
mig till att föreslå Kungl. Maj :t dels att egnahemsorganisationen skulle få i
uppdrag att biträda landskommunerna i frågor, som gällde förmedling av bostadsanskaffningslån
och familjebidrag, och dels att statens byggnadslånebyrå
skulle bemyndigas att inleda en ökad upplysnings- och propagandaverksamhet
på området.

På mitt förslag fattade också Kungl. Majit i maj 1944 ett beslut av denna
innebörd, och enligt upplysningar som jag inhämtat ha både egnahemsstyrelsen
och byggnadslånebyrån vidtagit åtgärder i anledning av beslutet. Egnahemsstyrelsen
har sålunda i en rundskrivelse i höst uppdragit åt egnahemsnämnderna
att enligt vissa anvisningar, som utarbetats av styrelsen i samråd med
byggnadslånebyrån, biträda landskommunerna med förmedlingsverksamhet av
ifrågavarande art. Från byggnadslånebyråns sida har man meddelat mig, att
en av byråns tjänstemän från och med nyåret kommer att företaga rundresor
på landsbygden i syfte att giva råd och anvisningar i ämnet åt de kommunala
förmedlingsorganen samt åt sådana kommuner, som ännu icke upptagit
förmedlingsverksamhet. Vidare har inom byrån utarbetats en upplysningsskrift,
som skall distribueras till samtliga landskommuner i riket. Denna skrift
föreligger nu i manuskript, och den torde komma att tryckas och utsändas inom
den allra närmaste tiden.

Även om man icke bör vänta alltför vittgående resultat av de sålunda vidtagna
åtgärderna, anser jag dem dock motiverade som ett provisorium, till dess
längre gående förslag kunna realiseras.

^Fru Ebon Andersson har framställt sina frågor till mig närmast med utgångspunkt
från ett konkret fall. Jag är i tillfälle att lämna vissa uppgifter
till ytterligare belysning av detta fall.

Enligt vad jag erfarit hade sålunda den person som åsyftas i interpella -

32

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

tionen inköpt sitt hus och även uppfört detsamma, innan han vände sig till
kommunalnämnden med sin hemställan, att kommunen skulle förmedla hans
ansökan örn bostadsanskaffningslån till ett barnrikeegnahem. Medel till husets
uppförande hade enligt uppgift tillhandahållits honom av den firma, som
försålt huset, och till säkerhet för sin fordran hade firman tagit inteckning
i fastigheten. Eftersom kommunalnämnden ansåg, att lån icke kunde beviljas
för finansierande av ett färdigställt företag, fann nämnden ansökningen icke
böra föranleda någon nämndens åtgärd.

Denna kommunalnämndens bedömning av lånemöjligheterna är formellt riktig.
Byggnadslånebyrån har visserligen understundom tillåtit långivning, även
då uppförandet av en byggnad redan påbörjats före lånefrågans upptagande.
Kommunalnämnden har emellertid icke ägt kännedom därom. Jag kan dock
nu upplysa örn att, enligt vad jag inhämtat, frågan örn statslån till den i interpellationen
åsyftade personen torde komma att upptagas till ny prövning inom
kommunalnämnden.

Det här relaterade fallet torde ingalunda vara enastående. Enligt vad jag
erfarit har sålunda byggnadslånebyrån upprepade gånger vid sin långivning
mött fall, där lånesökanden till sitt försvar för att han uppfört byggnaden, innan
lån ens blivit sökt, uppgivit, att husförsäljarens ombud förespegla! honom,
att statslån kunde erhållas. Enahanda erfarenheter torde ha gjorts av egnahemsnämnderna.

Jag vill icke överdriva betydelsen av det här skedda, men det är tydligt, att
ett alltför stort försäljningsintresse från trähusfabrikanterna och deras ombud
ibland kan bidraga till att skapa besvärliga situationer för den enskilde.
Byggnadslånebyrån har, såsom jag nyss nämnde, bland annat på grund härav
sett sig nödsakad att i vissa fall tänja sin befogenhet genom att bevilja lån
i sådana fall, där lånesökanden eljest skulle utsättas för risken att gå ifrån
sitt nyuppförda egnahem. Det är mig också bekant, att byggnadslånebs^rån
fäst trähusfirmomas uppmärksamhet på det olämpliga i sådan reklam, som
inger husspekulanterna oriktiga föreställningar rörande de statliga lånemöjligheterna.

I anledning av de i motiveringen till interpellationen framförda synpunkterna
av mera allmän karaktär får jag anföra följande.

Jag är givetvis ense med interpellanten örn att kraftåtgärder äro erforderliga
för att sanera landsbygdens bostadsförhållanden. Åtskilligt har emellertid
uträttats, och jag ber i detta sammanhang få omtala, att byggnadslånebyrån
enbart under tiden 1 januari—30 november i år beviljat bostadsanskaffningslån
för uppförande eller förbättring av sammanlagt 1 573 barnrikeegnahem
på landsbygden. Detta innebär, att långivningen i år varit större än någonsin
tillförne. För att närmare belysa detta vill jag framhålla, att de nyssnämnda
under innevarande år beviljade bostadsanskaffningslånen motsvara
34,7 % av hela det antal egnahem på landsbygden, som tillkommit eller ombyggts
med stöd av bostadsanskaffningslån intill årsskiftet 1943—44. Det
lånebelopp, som beviljats för egnahem på landsbygden under de första 11 månaderna
i år, torde i runt tal utgöra 23 miljoner kronor.

Det torde icke vara oberättigat antaga, att efterfrågan på lånemedel skall
ytterligare stiga, så snart den upplysnings- och hjälpverksamhet, som startats
av byggnadslånebyrån respektive egnahemsorganisationen, hunnit verka. Men
även örn det sålunda kan antagas, att verksamheten till förmån för de barnrika
familjernas bostadsförsörjning skall nå en allt större utbredning på
landsbygden, är det tydligt, att staten i en del fall måste vara beredd att
lämna hjälp i annan och större omfattning än som nu är möjlig. Huruvida
en dylik ökad -stödgivning bör ske genom en påbyggnad av de nuvarande stöd -

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

33

Svar på interpellation. (Forts.)

formerna eller genom tillskapande av nya former för statshjälpen åt de ekonomiskt
sämst lottade, är jag icke beredd att nu närmare diskutera. Enligt vad
jag erfarit lia emellertid både bostadssoeiala utredningen och befolkningsutredningen
övervägt detta spörsmål, och förslag till problemets lösande torde
kunna förväntas bli framlagda inom en nära framtid. Förslagen torde, enligt
vad jag inhämtat, syfta till att bl. a. undanröja de ojämnheter, som äro
förknippade med kommunernas synnerligen ojämnt framträdande initiativlust
på här ifrågavarande område.

Härefter anförde:

Fru Andersson: Jag ber att till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framföra mitt tack för det snabba och utförliga svar som jag erhållit.

Samtidigt som jag är tacksam över att det av mig relaterade fallet kommer
att tagas upp till omprövning och att lånet då antagligen blir av kommunalnämnden
beviljat, är det dock ledsamt att behöva konstatera, att ett stort antal
av de lokala myndigheterna visar ett så ringa intresse för något så betydelsefullt
som de barnrika familjernas bostadsproblem. Saken ter sig inte
mindre ledsam, örn man samtidigt konstaterar, att jämte bristande vilja och intresse
det också råder bristande kännedom örn vilka hjälpåtgärder som stå kommunerna
till buds, trots alla råd och upplysningar som genom byggnadslånebyråns
försorg meddelas de kommunala organen.

Jag hoppas, att de förslag som bostadssoeiala utredningen och befolkningsutredningen
ämna framlägga inte låta vänta på sig alltför länge, och att
dessa förslag skola vara av sådan art, att de effektivt lösa de barnrika familjernas
bostadsproblem.

Herr Ekdahl: Herr talman! Under resor i nordöstra Skåne har jag kommit
i kontakt med en medborgargrupp, vars bostadsfråga ligger mycket illa till.
Jag syftar på vissa småbrukare på kronans domäner, d. v. s. vad vi i dagligt
tal kalla kronotorpare. Eftersom jag nyss hörde, att statsrådet och chefen
för socialdepartementet räknar med utvidgade former för den statliga bostadshjälpen
åt de ekonomiskt sämst ställda, tillåter jag mig att med några ord
erinra örn innebörden av det bostadsproblem, som jag här fört på tal.

I de fall, då staten äger både jord och byggnader, måste givetvis domänverket
svara för vederbörande kronotorpares bostadsfråga. I en del fall, där
domänverket ansett sig ha intresse av att binda kronotorparna vid arbete i
skogarna för hela året eller åtminstone för större delen av året, åtager sig
också domänverket ansvaret för kostnaderna. Men de andra kronotorparna,
alltså sådana, som själva äga sina bostadshus och ekonomibyggnader, medan
märken tillhör staten, och som domänverket icke anser sig ha intresse av
att ha i arbete hela året runt, de få klara sin bostadsfråga själva så gott de
kunna. Det är i allmänhet människor som ha det mycket knappt ekonomiskt,
och de ha därför också i flera år nödgats åsidosätta ordentligt underhåll av
sina byggnader. Deras bostäder äro nu ofta i ett mycket underhaltigt skick.
Naturligtvis kunna dessa småbrukare få ett statligt bostadsförbättringsbidrag.
Men det räcker inte långt, därför att det, är så ofantligt mycket att göra, örn
man skall börja på en reparation. Själva lia de inte möjlighet att kunna fylla
ut vad som ytterligare behövs. Något lån utöver det statliga bidraget kunna
de inte få. Det går ju inte att få inteckning i en fastighet, när man inte äger
marken, och deras ekonomiska ställning är sådan, att det i allmänhet icke
är mycket lönt för dem att försöka komma till vänner och bekanta och be

Andra hammarens protokoll 1944. Nr $k. ■>

34

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

om borgen. De äro alltså utestängda från möjligheten att ordentligt utnyttja
det statliga bostadsstödet.

Det är ofta fråga örn människor, vilkas förfäder i flera generationer ha bott
på ett sådant där litet småbruk. Samma släkt kan ha suttit på samma lilla
torp i 2—300 år. Örn ingenting kan göras för deras bostadsfråga, blir följden,
att nutida kronotorpare jagas bort från en odling, som förfäderna för kanske
ett par sekler sedan togo upp och som samma släkt i generation efter generation
vidmakthållit. Jag har träffat på unga människor nied utmärkta insikter
i jordbruksfrågor, energi och framåtanda, som ingenting högre önska än att
få sitta kvar i sitt lilla hem, driva sitt småbruk och vidmakthålla en liten oas
av kultur och odling ute i storskogen, men som nu stå inför tvånget att flytta,
om icke deras bostadsfråga löses.

Jag vet mycket väl, att det föreligger vissa svårigheter bottnande i de
befintliga bestämmelserna för bostadshjälpen. Men jag vet, att en undersökning
skulle visa, att dessa människor äro värda att hjälpas. Det lär nog
också av en sådan undersökning framgå, att man mycket väl kan anse en
bostadshjälp motiverad med hänsyn till arbetstillfällena på orten, och att
således ett av de motiv föreligger, som vi lia för att hjälpa människor med
att få bostadsfrågan löst. Jag är övertygad, att örn socialministern företar
en undersökning — eventuellt i samråd med jordbruksministern, därför att
det gäller domänverkets mark — skulle den kunna leda till sådana uppmjukade
former för den statliga bostadshjälpen, att även kronotorpare med egna
byggnader på kronans mark kunna få sin bostadsfråga löst.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag begärde ordet för att få tillfälle
att ännu en gång stryka under en sak som, särskilt i fråga örn det fall som
berörts i interpellationen, är av den karaktär, att det påfordrar uppmärksamhet,

Såsom herr statsrådet här anfört är det ju på det sättet, att innan vare sig
de kommunala eller statliga myndigheterna bli i tillfälle att taga ståndpunkt
till ärendet så ha trähusagenten och den bostadsbehövande klarat upp den
saken, och på sina håll bibringas nog allmänheten och även kommunalmännen
allt mer och mer den uppfattningen, att lånet är en sak som mycket lätt kan
ordnas i efterhand från statsorganets och kommunens sida, örn de bara ha
god vilja. Huvudsaken är, att det ordnas från trähusförsäljarens sida i första
hand, och att kontraktet därvidlag är klart.

Det har sagts många hårda ord örn våra kommunala myndigheter när det
gällt bostadshjälpen, och i de allra flesta fall har det varit berättigat. Nu
träffar man emellertid här på ett fall, där det kommunala organet icke gjort
annat än följt författningen. Men vad skall man säga, när vi i våra tidningar
läsa en annons av den karaktär — och det är icke fråga örn vem som helst
utan ett av de allra största företag som finnas i branschen — att det sägs,
att man Tean få statslån, om man vänder sid till detta enskilda företag. Det
gäller de stora företagen, och örn man går ända ned till de okända företagen,
så utlova de i annonser att anskaffa statslån till byggande av bostäder mot
insändande av tre kronor i kontanter. Då förstår man, att det är verkligt
angeläget, att de kommunala myndigheterna ägna uppmärksamhet åt detta
problem.

Jag har, herr talman, velat ännu en gång framhålla vad jag tillät mig säga,
när vi sist diskuterade denna fråga: Det är kommunen som gentemot staten
skall svara i ekonomiskt avseende, och det är den beslutande kommunala
instansen och icke trähusagenten, som skall ha avgörandet i dessa frågor.
Innan man på alla håll fått detta klart för sig komma vi ständigt att få upp -

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

35

Svar på interpellation. (Forts.)

leva sådana irriterande förhållanden som interpellanten lagt fram för kammaren,
och det finns tyvärr många, många sådana fall som i interpellationen
berörts runt örn i landet, där konsekvenser främst gå ut över den byggande
familjen.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

§ 9.

Herr statsrådet Hubbestad erhöll på begäran ordet och anförde: Herr tal- Svar på Merman''.
Med andra kammarens tillstånd har dess ledamot herr Vigelsbo i en till V^tation.
mig riktad interpellation anfört i huvudsak följande.

En sak som aktualiserats under de senaste åren är spörsmålet angående torrläggningsarbetenas
planläggning och utförande. En hel del sådana arbeten lia
blivit eftersatta, och stora ekonomiska svårigheter lia härmed uppstått för härav
berörda torrläggningsföretag och markinnehavare. För att nämna exempel
kan anföras att Tämnarregleringen i Uppland legat under utredning i 20 år
och Sagåregleringen i Västmanland 8 år. Under tiden ha en del andra mindre
torrläggningsföretag, vilka lämna sitt vatten till förut berörda vattensystem,
kommit till utförande. Detta har medfört att vattensituationen blivit än mera
svårartad.

Vid de framställningar som gjorts beträffande dessa förhållanden, riktade
till såväl lantbruksstyrelsen som andra myndigheter, har framhållits bristen
på tillgänglig personal.

Det är svårt att förstå talet örn bristen på personal. Det har nämligen visat
sig, att då det gäller mindre företag, vars utförande än ytterligare bidrager
till att försumpa och neddränka de större företagens markområden, någon större
brist på personal ej förelegat. Man kan här ifrågasätta, huruvida den begränsade
personaltillgång som finnes utnyttjas på ett fullt tillfredsställande
sätt.

Dessutom kan ifrågasättas, huruvida inte lantbruksingenjörerna i allt för
stor utsträckning belastas med uppdrag som knappast kunna anses tillhöra
tjänsten. Det har nämligen visat sig, att lantbruksingenjörerna i viss utsträckning
åtaga sig kassörsbefattningar inom torrläggningsföreningarna. Förbud
torde övervägas för lantbruksingenjörerna att åtaga sig sådana kassörsbefattningar.

Under åberopande av det anförda har herr Vigelsbo till mig riktat följande
två frågor:

Har statsrådet sin uppmärksamhet riktad på här berörda förhållanden

samt, i så fall, vilka åtgärder ämnar statsrådet vidtaga, för att rättelse härutinnan
med det snaraste kan vara att påräkna?

I anledning härav får jag anföra följande.

Interpellanten har berört ett sedan lång tid tillbaka aktuellt spörsmål, som
bär samband, med intressenternas i torrläggningsföretag berättigade intresse
att till undvikande av vattenskada å deras marker kunna utan lång tidsutdräkt
bringa till stånd nödvändiga torrläggningsarbeten.

Arbetsplanerna rörande företag av ifrågavarande slag upprättas vid syneförrättning
enligt bestämmelser i vattenlagen. Förrättningsman är i regel lantbruksingenjören
i det län varest företaget är beläget. För fältarbeten samt
kontorsgöromål finnas hos lantbruksingenjörerna anställda assistenter och andra
ingenjörsbiträden samt rit- och skrivbiträden. Från början voro samtliga tjänstebiträden
hos lantbruksingenjörerna helt privat anställda och avlönade. Härutinnan
inträdde år 1919 den förändringen, att till avlöning av assistenterna

36

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

kunde till lantbruksingenjörerna utgå bidrag av statsmedel, beräknat för visst
sammanlagt antal månader för år.

Från oell med budgetåret 1939/40 infördes statlig anställningsform för lantbruksingenjörernas
tjänstebiträden såsom extra ordinarie befattningshavare. I
samband härmed beslöts, bland annat, skyldighet för vederbörande lantbruksingenjör
att med visst belopp för månad bidraga till avlönande av hos honom
statsanställt tjänstebiträde. Beträffande ritbiträdena må emellertid här nämnas,
att från och med budgetåret 1941/42 företogs en reducering av deras antal
från 24 till 21 stycken. Anledningen härtill var, förutom ett visst besparingssyfte,
närmast den, att någon efterfrågan på denna arbetskraft icke då förefanns.
Iiitbiträden ansågos nämligen tidigare vara alltför dyrbara, och lantbruksingenjörerna
kunde med hänsyn till dåvarande arbetslöner anställa rithjälp
helt privat för lägre kostnad. Härutinnan har emellertid sedermera på
grund av stegrade levnadskostnader och arbetspriser inträtt en ändring.

Hedan innan tillkomsten av den förenämnda, till en början provisoriska assistentinstitutionen
samt i fortsättningen jämsides med densamma har staten
medverkat till underlättande av möjligheterna för lantbruksingenjörerna att
anställa fältbiträden genom tillerkännande i viss omfattning av rätt för dylika
biträden, vilka erhöllo benämningen tekniska biträden, till resekostnadsoch
traktamentsersättning under resa och förrättning i tjänsten. Detta medgivande
har avsett viss sammanlagd högsta anställningstid, vilken tidigare för
samtliga lantbruksingenjörer uppgick till 80 ä 100 månader för år och sedan
budgetåret 1939/40 utgör 150 månader för år.

Jag vill vidare erinra, att den 18 september 1942 tillkallades särskilda sakkunniga
att verkställa utredning angående den statsunderstödda torrläggningsverksamheten.
Den 28 november 1944 lia de sakkunniga avlämnat betänkande
med förslag i ämnet. Betänkandet innefattar även förslag till organisation
för lantbruksingenjörerna och deras biträden. För närvarande är betänkandet
utsänt på remiss till ett flertal myndigheter m. fl. Sedan remissvaren inkommit,
har jag för avsikt att upptaga hela denna fråga till övervägande, _ och jag
hyser förhoppning att till nästa års riksdag kunna framlägga förslag i ämnet.
I samband med organisationsfrågan för lantbruksingenjörerna kommer även
den av interpellanten berörda frågan rörande förbud för lantbruksingenjörerna
att vara kassörer hos torrläggningsföreningar att upptagas till övervägande.
Emellertid anser jag, att antalet biträden hos lantbruksingenjörerna bör snarast
utökas, och jag har för avsikt att föreslå Kungl. Maj:!, att åtgärder i
sådant syfte vidtagas redan under löpande budgetår.

Härpå yttrade:

Herr Vigelsbo: Herr talman! Jag skall be att till herr statsrådet få framföra
mitt tack för det svar som han lämnat och samtidigt uttala min tillfredsställelse
över svarets innehåll. Jag tar nämligen svaret som ett bevis för att statsrådet
ämnar vidtaga åtgärder för att en ändring i de förhållanden det här är
fråga örn skall komma att vidtagas inom en snar framtid. Det har ju i interpellationssvaret
här uttalats, att proposition är att förvänta till nästa ars riksdag
örn att behövliga befattningar skola tillsättas och att de arbeten som hittills
icke kunnat utföras skola bli utförda.

Det är en del saker som man skulle kunna påtala i detta sammanhang. Bland
annat synes det förefinnas en tämligen svag kontakt mellan t. ex. skogsvårdsstyrelserna
och lantbruksingenjörerna då det gäller den statsunderstödda torrläggningen
av skogsmark. Där har förekommit en del förrättningar på vattendränkt
skogsmark, och man har släppt in vatten i ett förut överfullt kanal -

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

37

Svar på interpellation. (Forts.)

system, vilket medverkat till att det på därav berörda områden blivit ännu
mer svårartade översvämningar. Jag förutsätter, att statsrådet tar hänsyn till
dessa förhållanden, när det gäller att i proposition till nästa års riksdag söka
få fram några former för verksamheten i dess helhet.

Det är en annan sak som statsrådet lovat att undersöka, nämligen frågan örn
införande av förbud för lantbruksingenjörerna att uppehålla kassörsbefattningen
i torrläggningsföreningar. Det är vissa förhållanden som gjort, att man haft
anledning att påtala detta. Det är en torrläggningsförening som jag känner till,
där betydande medel anvisats i och för utredningsarbete. För detta ändamål
har en interimsstyrelse varit konstituerad i åtta år. Ehuru det som sagt rört
sig örn betydande medel, har ändå ingen revisor valts eller någon kontroll över
medelsförvaltningen ägt rum under denna tid. Det kan ju sägas, att det därvidlag
är fel från intressenternas sida, som icke tillsett detta, och det måste i
rättvisans namn medgivas, att så är förhållandet. Men det kan å andra sidan
erinras om att, när interimsstyrelsen tillsattes och utredningsarbetet^ beslöts,
lantbruksingenjören själv satt som ordförande vid sammanträdet i fråga, och
det var just vid detta tillfälle som det förbiseendet skedde, att ingen revisor
tillsattes.

Till slut vill jag också uttala den förhoppningen, att lekmannainflytande! i
de torrläggningsnämnder, som enligt det nya förslaget skulle tillsättas, säkras
av statsrådet på bästa möjliga sätt, så att man inte behöver befara något fortsättande
av den byråkratiska tågordning som hittills förekommit.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Det torrläggningsföretag som
berörts i denna diskussion och i den interpellation, som herr statsrådet Rubbestad
besvarat, gäller mycket stora områden, och man är verkligen förvånad
över att planeringen av arbetena kunnat få taga en tid av 20 år, utan att någon
åtgärd vidtagits. Detta är också förvånande därför att det här finns stora
gårdar, som i år icke ens kunnat beså sin jord. Detta beror icke på höstens regn
utan på det regn som kom i våras, samtidigt med att vid sidan av detta företag
skedde utdikningar, som skapade högre vattenstånd på ifrågavarande område,
så att flera enskilda gårdar och stora arealer icke kunde vara till den nytta
som avsetts. Vid sidan av detta företag har nämligen igångsatts ett annat företag,
som kallas för Fyrisåns reglering. Det är flera hundra småbrukare, som
skulle få sin jord ytterligare förbättrad och utökad. Utredningen har pågått i
tolv år. Det är nästan oförsvarligt, skulle jag vilja säga, att en utredning avsa
stor betydelse dragés så långt ut på tiden utan att leda till något resultat.
Det är med verklig glädje jag erfar, att statsrådet Rubbestad till kommande
år kommer att lägga fram proposition i ärendet. Det är icke underligt, att
jordbrukarna i denna trakt börjat på att misströsta örn att staten vill göra
någonting åt saken. Det är icke fråga örn någon dålig jord utan örn prima jord.
Jag deltog i en resa som kommittén i våras gjorde till norra Uppland för att se
på torrläggningsföretaget i Florenc. Örn jag nämner, att det är fråga örn prima
jord, som är över en mil i fyrkant, så förstår man, vad det rör sig om. Det ligger
där i trakten en del dammar och naturskönt belägna bruk, som icke få rubbas.
Jag syftar närmast på Forsmarks bruk. Jordbruksbefolkningens ekonomi är så
pass undergrävd, att det icke är underligt att trakten avfolkas. Jag vill ännu en
gång vädja till statsrådet att låta vidtaga nödiga åtgärder. Det är två år sedan
vi uppvaktade statsrådet Domö i ärendet. Två år ha passerat utan att någonting
gjorts! Jag hoppas, att statsrådet Rubbestad icke kommer att ligga på
ärendet pä samma sätt, så att vi om två år nödgas konstatera, att ingenting
gjorts. Jag hoppas, att statsrådet nied verkligt allvar tager itu med denna fråga.
Om lördag komma landshövdingarna i Västmanlands och Uppsala län att

38

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Svar på interpellation.

Svar på interpellation. (Forts.)

besöka dessa trakter. Det är flera kilometer landsväg, som icke kan befaras
på grund av att vägarna stå en halv till en meter under vatten. Emedan nödiga
åtgärder underlåtits, är läget i norra Uppland så pass allvarligt, att vattnet
hotar ^att tränga undan jordbrukarna. Jag är tacksam för det positiva svar,
statsrådet lämnade herr Andersson i Vigelsbo. Jag upprepar min vädjan till
statsrådet att se till ärendet. Ty om icke något härutinnan blir uträttat få jordbrukarna
flytta.

Jag kan också meddela, att det har kommit in många ansökningar till länsstyrelserna
i Uppsala och Västmanlands län örn skadeersättning. Det har redan
beviljats lån åt personer, som icke ha besått något alls av sin jord, men det
kommer flera ansökningar, det kan jag meddela, ty man har ingen möjlighet
att betala räntor och arrenden, utan jordbrukarna måste ha hjälp i en eller annan
form.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10.

Herr förste vice talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr statsrådet Erlander, som anförde: Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Hagberg i Luleå, till statsrådet och chefen för socialdepartementet
riktat följande fråga:

Vilka åtgärder ämnar regeringen vidtaga, eventuellt föreslå riksdagen, i anledning
av den snabbt växande arbetslösheten inom Norrbotten?

Då det numera ankommer på mig att i departementschefens ställe handlägga
ärenden rörande arbetslöshetspolitiken, får jag till svar å den framställda
frågan anföra följande:

Såsom framhålles i motiveringen till interpellationen har arbetslösheten i
Norrbottens län under hösten detta år undergått en icke obetydlig stegring.
Antalet hjälpsökande arbetslösa i länet har sålunda ökats från ungefär 780 i
juli månad till i runt tal 1 350 i november.

Innan jag går in på orsakerna till den sålunda inträffade stegringen samt
de åtgärder, som vidtagits eller planeras för att framskaffa lämpliga arbetstillfällen,
vill jag med några ord beröra de växlingar, som arbetsmarknaden i
Norrbottens län undergått under de senare åren.

Under åren närmast före världskriget förefanns i Norrbottens län ett konstant
arbetskraftsöverskott, som under vintern var betydligt större än under sommaren.
Antalet hjälpsökande arbetslösa steg sålunda under vintern till mellan
1 500 och 2 000 för att under sommarhalvåret minska till ungefär hälften.
Ökningen under vintern hänförde sig huvudsakligen till småbrukare, som för
sin utkomst under vinterhalvåret måste söka lönearbete, samt till anläggningsarbetare,
som i Norrbottens län vanligen ha en ganska kort arbetssäsong. Én
viss restarbetslöshet förelåg även t. ex. i Nederkalix och Seskarö kommuner.

_ Efter krigsutbrottet 1939 ökades efterfrågan på arbetskraft av olika anledningar
ganska avsevärt, vilket ledde till att arbetskraftstillgången inom länet
blev otillräcklig. För att kunna tillgodose den ökade efterfrågan måste arbetskraft
— framför allt grovarbetare — i viss omfattning överflyttas till Norrbotten
från södra och mellersta Sverige.

Under år 1942 gjorde sig emellertid en viss nedgång gällande beträffande
efterfrågan på arbetskraft, och från och med 1943 har återigen förelegat ett
arbetskraftsöverskott, vars omfattning växlat från tid till annan. Såsom en
följd av bland annat de minskade exportmöjlighetema har detta överskott
under senaste år visat en tendens till ökning. Det nuvarande överskottet på

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

39

Svar på interpellation. (Forts.)

arbetskraft är emellertid säkerligen, i viss män beroende av jämväl det förhållandet,
att en del av den från andra län överflyttade arbetskraften kommit att
kvarstanna i Norrbottens län.

Vid innevarande årstid skulle normalt den ökade sysselsättningen i skogarna
ha medfört en minskning av arbetslösheten, åtminstone på landsbygden. Så har
emellertid på grund av den för skogsarbete synnerligen otjänliga väderleken
icke blivit förhållandet. Avverkningarna ha sålunda för närvarande nästan
helt avstannat och sysselsättningsmöjligheterna för de egentliga skogsarbetarna
äro just nu mycket obetydliga. Detta belyses av vissa uppgifter, som jag
inhämtat från länsarbetsnämnden i länet. Enligt dessa uppgifter utgjorde den
7 december hela antalet vid arbetsförmedlingarna anmälda arbetssökande sammanlagt
cirka 2 600, varav cirka 1 200 eller omkring 45 % voro skogsarbetare.

I städerna och malmfältskommunerna utgjordes de arbetssökande i stor utsträckning
av anläggningsarbetare. Vad angår Luleå hade dessutom den avbrutna
malmskeppningen medfört, att stuveriarbetare blivit permitterade. I
övriga kustområden utgjordes de arbetssökande huvudsakligen av permitterade
industriarbetare, anläggningsarbetare samt ett större eller mindre antal skogsarbetare,
under det att de arbetssökande i inlandskommunerna till övervägande
del utgjordes av skogsarbetare.

Av vad jag nu anfört framgår, att den för närvarande konstaterade arbetslösheten
i Norrbottens län i icke oväsentlig grad är beroende av de just nu
synnerligen begränsade arbetsmöjligheterna i skogarna. När väderleksförhållandena
ändras och skogsavverkningarna komma i gång i normal omfattning,
torde alltså en betydande lättnad på arbetsmarknaden i länet vara att emotse.

I detta sammanhang vill jag omnämna, att enligt från bränslekommissionen
inhämtad uppgift vedavverkningen inom Norrbottens län under avverkningsåret
1944/45 enligt tidigare upprättade planer uppskattats till 2,68 miljoner
kubikmeter. För att undersöka möjligheterna till ökade vedavverkningar
inom länet har emellertid kommissionen på senare tid vidtagit eller kommer
under den närmaste framtiden att vidtaga vissa åtgärder. Kommissionen
räknar nämligen med en ökad avsättning av ved inom länet, beroende därpå
att såväl statens järnvägar som de militära myndigheterna till följd av den
uteblivna kolimporten måste i ökad utsträckning övergå till eldning med ved.
Kommissionen är beredd att med hänsyn till dessa extra behov verkställa uppköp
av ved till en myckenhet av ungefär 240 000 kubikmeter. Därjämte har
kommissionen gått i författning om att inköpa massaved i länet till en beräknad
kvantitet av eirka 150 000 kubikmeter för havsflottning till Stockholm.
Kommissionen har vidare hos domänstyrelsen hemställt örn att vinterns avverkningar
av flottningsbrännved på Norrlandsälvarna i domänstyrelsens regi
måtte utökas med en för Norrbottens län beräknad kvantitet av cirka 50 000
kubikmeter. Kommissionen har slutligen undersökt möjligheterna att få till
stånd ökade avverkningar i kustlandet för att därifrån transportera veden
med pråmar. För sådan transport är kommissionen beredd att beträffande
Norrbottens län teckna kontrakt om inköp av 50—100 000 kubikmeter ved.

De av bränslekommissionen sålunda planerade ökade vedavverkningarna
kunna sammanlagt beräknas uppgå till 515 000 kubikmeter, vilken kvantitet,
enligt vad kommissionen framhållit, motsvarar ungefär 200 000 huggaredagsverken.

Beträffande sysselsättningsmöjligheterna vid malmgruvorna vill jag framhålla,
att malmbolagen — oaktat de försämrade exportmöjligheterna — avser
att i största möjliga utsträckning sysselsätta den vid gruvorna anställda arbetskraften.
Avsikten är sålunda att under vintern fortsätta malmbrytningen i
begränsad omfattning samt att därjämte bedriva betydande gråbergsbrytning -

40

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

ar. Det är emellertid klarlagt, att dessa arbeten icke kunna giva de anställda
sysselsättning i full utsträckning. Bolagen komma emellertid att i det längsta
undvika permitteringar eller avskedanden. Däremot måste säkerligen förtidspensionering
tillgripas av vissa äldre arbetare, varjämte fem dagars arbetsvecka
kommer att tillämpas från den 1 januari. Även örn därigenom en mera
omfattande arbetslöshet vid malmfälten kan undvikas, komma uppenbarligen
de anställda genom arbetsveckans förkortning att utsättas för ett icke obetydligt
inkomstbortfall. Med anledning av en framställning från svenska gruvindustriarbetareförbundet
på initiativ av förbundets härav berörda avdelningar
överväger regeringen för närvarande, huruvida möjligheter förefinnas att
ge kompensation för detta inkomstbortfall från den fond för vissa stödåtgärder
inom^ malmkommunerna på 3 miljoner kronor, som bildades genom beslut
av 1938 års riksdag. Vilket resultat som kommer att framgå av detta övervägande
anser jag mig för närvarande icke kunna uttala mig örn.

Såsom jag förut omnämnt har under höstens lopp antalet hjälpsökande arbetslösa
inom Norrbottens län undergått en icke obetydlig ökning, nämligen
från 783 i juli till 1 350 i november. Denna ökning har — såsom framgår av
vad jag.förut anfört.— säkerligen till viss del framkallats av den för skogsavverkningar.
synnerligen otjänliga väderleken. Denna min uppfattning vinner
stöd av de siffror, som erhållas vid ett närmare studium av hjälpklientelets
sammansättning. Av de hjälpsökande tillhörde nämligen 996 de tre yrkesgrupperna
jord- och skogsbruk, vägarbete och arbete ej hänfört till annan
grupp, d. v. s. grupper som vintertid i stor utsträckning normalt sysselsättas
med skogsarbete.. Enligt vad länsarbetsnämnden framhållit äro också så gott
som samtliga hjälpsökande, tillhörande dessa grupper, lämpliga att utföra
skogsarbete.

Av de under november hjälpsökande arbetslösa voro 386 sysselsatta i beredskapsarbete,
varjämte 70 voro anställda vid kommunala arbeten utan statsbidrag,
21 erhöllo kommunalt understöd och 4 utbildningshjälp. Antalet
ohjälpta utgjorde alltså i runt tal 870. Med hänsyn till att kommunerna ägt
kännedom örn att större arbetsobjekt planerats inom länet har framställning
örn kontantunderstöd allenast inkommit från en kommun, vilken framställning
av arbetsmarknadskommissionen bifallits.

Enligt vad jag inhämtat har arbetsmarknadskommissionen, då det under
höstens lopp visade sig att skogsarbetena icke kommo i gång i beräknad omfattning,
vidtagit åtgärder för att ställa ytterligare arbetsobjekt till förfogande
för länets arbetsmarknad. Arbetsmarknadskommissionen har sålunda beslutat
nya arbeten för en sammanlagd kostnad av omkring 2,6 miljoner. Till dessa
arbeten ha hittills 390 man hänvisats, varav till ett flottledsarbete i Piteälven
100 man, till Nederkalix vatten- och avloppsledningsanläggning 130 man, till
ett liknande. anläggningsarbete i Bergenäset 40 man samt till vissa smärre
vägarbeten tillhopa 120 man. Inom de närmaste dagarna torde ytterligare 3 ä
400 man kunna hänvisas till dessa arbeten. Arbetsstyrkan kan ytterligare ökas
och arbetsmarknadskommissionen beräknar att i början av år 1945 vid behov
kunna bereda sysselsättning vid dessa arbeten åt sammanlagt 1 025 man. Därjämte
planerar kommissionen vissa ytterligare arbeten för en beräknad arbetsstyrka
av 230 man. Dessa arbeten utgöras dels av fortsatt utbyggnad av en
vatten- och avloppsledningsanläggning i Öjebyn i Piteå landskommun och
dels av vissa flottledsarbeten i Lule, Kalix och Sangis älvar.

Omnämnas må därjämte att byggnadstillstånd beviljats för uppförande av
ett massamagasin i Karlsborg i Nederkalix kommun, vilket företag avses att
påbörjas omedelbart och vid vilket omkring 40 man beräknas erhålla sysselsättning.

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

41

Svar på interpellation. (Forts.)

Genom samtliga dessa åtgärder beräknas Norrbottens län vid nästa års
början att lia tillförts ytterligare arbetstillfällen för tillhopa omkring 1 300
man. Enligt vad jag inhämtat hyser länsarbetsnämnden i länet den uppfattningen,
att dessa arbetstillfällen tillsammans med de skogs avverkningar, som
i varje fall beräknas komma i gång efter nyår, skola bliva tillräckliga för att
bereda sysselsättning åt den lediga arbetskraften inom länet.

Jag vill slutligen omnämna att för den händelse ovan nämnda arbetsobjekt
■skulle visa sig vara otillräckliga för sysselsättning av den friställda arbetskraften,
finnas projekterade militära anläggningsarbeten inom länet, vilka
snabbt kunna igångsättas.

Vidare yttrade:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet Erlander
såväl för svaret som för dess positiva och orienterande innehåll. Det visar
ju, att det i december fanns 2 G00 personer som sökte arbete. Detta antal
motsvarar ju icke mindre än en tredjedel av Norrbottens industriarbetare, därmed
icke sagt, att samtliga arbetssökande voro industriarbetare. Jag vill bara
göra några anmärkningar, vilka icke rikta sig mot svarets innehåll, men direkt
föranletts av detsamma.

Statsrådet säger, att gruvbolaget har lovat, att man där skall undvika avskedanden.
Jag vill bara med anledning härav framhålla, att enligt tidningsuppgifter
vissa avskedanden redan förekommit från Frejabolagets sida. Jag
vill också uttala min förhoppning, att regeringen positivt tager ställning till
den framställning, som gjorts från gruvarbetarna till kommunerna där uppe i
malmfälten örn en viss kompensation för de inskränkningar i arbetstiden som
vidtagits. Jag tror, att det framgår av den redogörelse, som statsrådet Erlander
här har lämnat, att åtgärder ofta komma sent i gång. Det förefaller som
örn detta ofta berodde på kommunerna själva. I en av de största kommunerna,
där man nu har en relativt stor arbetslöshet, konstaterades för någon vecka
sedan, att det särskilt tillsatta arbetslöshetsorganet icke hade hållit sammanträde
under året trots alla alarmerande uppgifter, som kommit in örn arbetslösheten.
Jag tycker också, att uppgiften örn att endast en kommun har begärt
arbetslöshetsunderstöd talar för den uppfattningen, att det brister i fråga örn
kommunernas initiativ, när det gäller att bevaka arbetslösheten och i tid vidtaga
åtgärder mot densamma.

Det säges i svaret, att man är beredd att, örn de uppräknade arbetstillfällena
icke räcka till för att möta arbetslösheten, sätta i gång vissa försvarsanläggningar.
Jag vill naturligtvis icke vända mig mot att sådana anläggningar
komma till utförande i sådant syfte, men som bekant har man lagt ned mycket
pengar på anläggningar av detta slag. Det rör sig om många hundra miljoner
kronor, som under dessa år nedlagts på försvarsanläggningar, vilkas betydelse
i fredstid naturligtvis blir minimal. Om dessa arbetstillfällen icke räcka,
bör regeringen ändå undersöka, örn det icke vore på tiden, att man började
realisera ett sådant projekt, som förslaget örn en bro över lulle älv vid Luleå.
Man har börjat med en reguljär flygtrafik — för tillfället är det ju uppehåll
— mellan Stockholm och Luleå, som väsentligt förkortar restiden, men genom
att anlägga en bro över älven skulle man förkorta restiden med ytterligare omkring
en timme. Det förefaller, som om detta skulle vara cn rationell åtgärd.
Senare i dag komma vi att behandla frågan örn Norrbottens järnverk. Genom
utvidgningen av järnverket kommer ju att skapas en del arbetstillfällen, men
det kan ju icke bli under denna vinter. Jag fruktar, att arbetslösheten kommer
att bliva permanent och ganska svår till sommaren. Det finns ju otaliga
projekterade landsvägsarbeten, som skulle kunna sättas i gång med statsbi -

42

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Aktieteckning
i Norrbottens
Järnverk
Aktiebolag.

Svar på interpellation. (Forts.)

drag. I Boden och i Luleå råder för närvarande en nästan katastrofal brist på
bostäder. Jag anser, att man bör fortsätta att utvidga verksamheten på bostadsbyggandets
område, innan man för att lindra arbetslösheten, tager itu med
ytterligare anläggningar för försvarets räkning. Utan att vilja uttala någon
bestämd åsikt, kan jag icke underlåta att ifrågasätta, örn icke de försvarsanläggningar,
som redan utförts, ha en sådan omfattning, att det på sin höjd kan
bliva fråga örn vissa kompletteringar.

Med dessa anmärkningar tackar jag ännu en gång för svaret.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Jag ville bara säga, att det kanske
har sin riktighet vad herr Hagberg här sagt, att Frejabolaget har avskedat ett
antal arbetare. Att jag icke nämnde det i mitt interpellationssvar har den förklaringen,
att de 30 man, som Frejabolaget har permitterat, efter vad bolaget
uppgivit skola få sysselsättning i ett vägföretag, som bolaget förklarat sig villigt
att understödja.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 11.

Föredrags bankoutskottets memorial, nr 78, angående arvode för utarbetande
av register till riksdagens protokoll med bihang m. m. för höstsessionen
1944.

På förslag av herr förste vice talmannen beslöt kammaren att redan vid detta
sammanträde till avgörande företaga ifrågavarande, endast en gång bordlagda
ärende.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna,

§ 12.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 244, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av tackjärn
;

nr 245, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till reglering
av en kredit åt Norge; och

nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning av
nya kapitalinvesteringar å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 247, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag jämte
i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 305 hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 24 november 1944, föreslagit
riksdagen att till Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45 under fonden för statens
aktier anvisa ett investeringsanslag av 8 000 000 kronor.

Av detta anslag skulle 4,5 miljoner kronor användas för utbyggande av ett
thomasverk vid järnverket och 3,5 miljoner kronor till anläggande av en tredje
elektrisk tackjärnsugn.

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

43

Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
K. Wistrand m. fl. (I: 362) och den andra inom andra kammaren av herrar
Lundberg i Hälsingborg och Liedberg (II: 566), hade hemställts, att riksdagen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 305 måtte besluta, att till aktieteckning
i Norrbottens Järnverk Aktiebolag på tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1944/45 under fonden för statens aktier skulle anvisas ett investeringsanslag
av 4 000 000 kronor, att detta anslag skulle användas till uppförandet
av en tredje masugn vid järnverket, att utredning omedelbart skulle
verkställas, huruvida denna masugn borde utföras i form av en elektrotackjärnsugn
eller en blästermasugn för koks och träkol samt att frågan örn anläggandet
av ett anrikningsverk likaledes skulle göras till föremål för en omedelbar
utredning, så att frågan örn dess finansiering kunde utan dröjsmål tagas
till behandling redan av nästa års riksdag.

Vidare hade i en av herr N. Holmström inom första kammaren väckt motion
(I: 363) hemställts, att riksdagen måtte besluta att med avslag å Kungl. Maj:ts
proposition nr 305 hos Kungl. Maj :t anhålla örn en ingående, förutsättningslös
utredning beträffande det slutliga målet för järnverket, dess tillverkningsprogram
och avsättningsmöjligheter.

Slutligen hade i en inom andra kammaren av herrar Hagberg i Luleå och
Persson i Stockholm väckt motion (II: 567) hemställts, att riksdagen med
bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 305 måtte uttala som sin mening, att
Kungl. Majit måtte genom styrelsen för Norrbottens Järnverk Aktiebolag eller
på annat sätt låta verkställa en skyndsam utredning örn ytterligare utbyggnad
av järnverket med valsverk för utvalsning av de egna göten närmast till byggnads-
och annat grövre handelsjärn samt i samband därmed örn frågan örn järnverkets
utbyggnad även på bredden genom tillfogandet av ytterligare hyttugnar.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen, med bifall till förevarande proposition samt med avslag
å motionerna I: 362 och II: 566 samt I: 363, måtte till Aktieteckning i Norrbottens
Järnverk Aktiebolag å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
I344/45 under fonden för statens aktier anvisa ett investeringsanslag av
8 000 000 kronor;

b) att motionen II: 567 skulle anses besvarad med vad utskottet i sin motivering
anfört och hemställt.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Sundberg, Skoglund i Doverstorp
och Lundberg i Hälsingborg, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande proposition samt motionerna I: 362
och II: 566, I: 363 och II: 567, måtte

a) till Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1944/45 under fonden för statens aktier anvisa ett
investeringsanslag av 4 000 000 kronor;

b) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn skyndsam utredning i syfte att
åstadkomma en plan för järnverkets drift och fortsatta utbyggnad;

2) av herr Holmström.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Lundberg i Hälsingborg: Herr talman! Tillkomsten av Norrbottens
järnverk har motiverats av flera önskemål. Främst är det finskan att utnyttja
Norrbottens naturrikedomar för att bereda ökad sysselsättning åt Norrbottens

44

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
befolkning-. Denna önskan respektera vi alla. Härom torde icke något sorn
helst tvivel råda. Därefter kommer önskan från statsmakternas sida att genom
ökad tillverkning av tackjärn inom landet stärka vår järnförsörjning — särskilt
under nuvarande avspärrningsförhållanden måste vi finna en sådan önskan
mycket naturlig. Önskningarna sträcka sig emellertid längre. Man drömmer
örn att i nordligaste delen av vårt land kunna skapa ett järnverk, som i
konkurrens med de kontinentala järnverken kan göra oss helt eller delvis oberoende
av import av handelsjärn. Visst vore det lyckligt, örn så skulle kunna
ske. Men nog har man rätt att ställa sig tvivlande till detta, innan man fått
något närmare besked örn, hur man tänker sig anläggningens utformning, och
fått se de grundläggande kalkylerna härför. Ty det är i alla fall klart —
därom är såväl regering som riksdag ense — att Norrbottens järnverk måste
byggas på en sund ekonomisk grundval, även örn anspråken på räntabilitet äro
små. Gör man inte det, så blir verket till obotlig skada för den befolkning,
till vars gagn det är avsett att bliva!

örn företagets ekonomiska utveckling hittills känner man föga. Det råder
enligt min mening en påtaglig mörkläggning. Nog är det märkligt, att ett
statligt bolag som Aktiebolaget Norrbottens Järnverk ej publicerar sitt bokslut.
Inom det privata näringslivet söker man just genom publicering av styrelsens
förvaltningsberättelser vinna inte bara aktieägarnas utan också allmänhetens
förtroende. Vi kunna vidare erinra oss de många uttalanden, som
gjordes här i kammaren, när vi diskuterade den nya aktiebolagslagen, vilka
uttalanden gingo ut på önskvärdheten av ökad offentlighet beträffande bolagens
verksamhet, örn jag ej misstar mig, har finansministern uttalat, att de
statliga bolagen borde vara föredömen i detta avseende. Mig veterligen har
förvaltningsberättelse för järnverkets senaste verksamhetsår, som slutade den
30 juni i år, ännu ej offentliggjorts. Man kan visserligen hänvisa intresserade
till kungl, patent- och registreringsverket, dit varje bolag är skyldigt att inom
en viss tid efter ordinarie bolagsstämma insända sin förvaltningsberättelse.
Jag har konstaterat hos patentverket, att så sent som i lördags fanns icke bolagets
senaste förvaltningsberättelse tillgänglig där. Vadan detta dröjsmål, frågar
jag. För egen del tror jag, att bolagets ledning handlade klokt, om den
med mera öppenhet avhandlade bolagets spörsmål. Genom ett sådant handlingssätt
kunde säkerligen större förståelse vinnas för de strävanden, bolagets
ledning vill göra till sina.

Den kungl, propositionen saknar också de uppgifter och de kalkyler, som ur
ekonomisk synpunkt hade varit av intresse. Departements chefen inskränker
sig till att göra några mera allmänna uttalanden. Han säger sålunda: »Det
kan naturligtvis icke förnekas, att en investering av sdterligare ett antal miljoner
kronor i Norrbottens Järnverk innebär vissa risker. Ingen kan med säkerhet
garantera, att produktionen blir räntabel. Men å andra sidan tala övervägande
skäl för att produktionen blir ekonomiskt starkare, örn anläggningarna
kompletteras och örn den nu föreslagna utbyggnaden kommer till utförande
snarast möjligt.»

Departementschefen förordar sedan, att till aktieteckning i bolaget anslås
ytterligare 8 000 000 kronor. Av dessa pengar skulle i första hand 3 500 000
kronor användas till uppförande av en tredje tackjärnsugn. Inom statsutskottet
äro alla eniga örn att denna tredje tackjärnsugn bör komma till utförande
snarast möjligt. Man kan dock ha olika meningar huruvida det nu är
så klokt att bygga denna tredje ugn såsom elektrougn. Det kan bli svårt att
få den erforderliga kvantiteten koks; tillgången på elektroder är också knapp,
och framskaffande av en ny transformator kan vålla bekymmer i fråga örn
leveranstiden. Dessa påtagliga svårigheter såväl med avseende å bränsle som

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

45

Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
i fråga om dessa leveranser lia gjort, att man ganska naturligt frågat sig,
om det icke vore bättre att bygga den tredje ugnen såsom blästermasugn, i
vilken man kan framställa tackjärn med tillhjälp av träkol så länge koksbrist
råder. Förhållandet är nämligen att efter allt att döma kommer en koksblästermasugn
att kunna producera tackjärn billigare under normala förhållanden
än vad som kan ske i en elektrotackjärnsugn.

Majoriteten i statsutskottet vill ej höra talas örn en blästermasugn och säger
bland annat, att denna för att bli billig i drift skulle få tagas till så stor, att
den ej lämpade sig för träkol. Detta uttalande jävas direkt av det förhållandet,
att vi redan här i landet ha ett par relativt små kokshyttor, som ej tillverka
mer än cirka 20 000 ä 30 000 ton per år, och att dessa arbeta utomordentligt
ekonomiskt. Otvivelaktigt är, att dessa ugnar vid normala kokspriser
kunna producera tackjärn till billigare pris än elektrotackjärnsugnar
även vid ett kraftpris under 0,5 öre per kilowattimme. Från ett mycket sakkunnigt
håll har meddelats mig, att en kokshytta för en beräknad produktion
av 50 000 ton per år även kan drivas med träkol. Produktionen blir visserligen
något lägre. Det framhålles också, att det är betydligt lättare att i
en kokshytta av nämnda storleksordning gå över till 100 procent träkol än
det är i en elektrisk tackjärnsugn av den konstruktion, som användes i Norrbottens
Järnverk. Enligt erfarenheterna från ett mellansvenskt bruk måste
man vid övergång till 100 procent träkol i en elektrisk tackjärnsugn avsevärt
minska produktionen.

Det är just detta som gör att jag för min del anser, att Kungl. Majit och
bolagsledningen borde taga sig en allvarlig funderare, innan man fattar definitivt
beslut örn uppförande av den tredje ugnen som elektrotackjärnsugn.
Något nämnvärt förhalande av frågan behöver det icke bli, och det är bättre
att följande regeln »Tänka först och handla sedan» än att handla fort och dumt.

Jag kommer så till frågan örn thomasverket. I och med att man tänker
bygga en tredje tackjärnsugn uppstår frågan örn i vilken utsträckning fosforfattig
järnmalm kan stå till bolagets förfogande. Det nuvarande malmavtalet
ger tydligen icke bolaget tillräcklig kvantitet sådan malm för tre ugnar.
Det ligger då nära till hands att man frågar sig, örn det ej vore riktigare att
övergå till att basera sig på fosforhaltig malm och övergå till att producera
thomasjärn. Departementschefen gör ett kategoriskt uttalande sålunda: »Den
malm som står till järnverkets förfogande är relativt fosforrik. Redan denna
omständighet talar bestämt för att thomasprocessen bör komma till användning.
» Det tycker jag för min del icke alls är så säkert. Varför kan man icke
hellre vidga malmbasen av fosforfattig malm? Det kan ske antingen genom
att ändra malmavtalet eller genom att från annat håll köpa fosforfattig malm
utöver den kvantitet, som nu står till bolagets förfogande, eller slutligen genom
att bygga ett anrikningsverk för att av den fosforhaltiga malmen få fram
en fosforfattig järnmalmsslig.

Statsutskottets majoritet vill icke heller höra talas örn ett anrikningsverk,
utan anser att en utredning härom endast skulle uppskjuta tillkomsten av det
mycket omdebatterade thomasverket. När frågan örn detta verk var uppe år
1941, ställde jag mig avvisande emot byggandet av ett thomasverk. Jag framhöll,
att ur försörjningssynpunkt vunne vi ingenting genom att bygga detta
verk. Vi få ej mera järn i landet därigenom.. Jag hänvisade då till bristen på
material, som erfordras för ett sådant bygge. Jag tror icke, att vi äro bättre
ställda i detta avseende år 1944 än vi voro år 1941. Man motiverar uppförandet
av thomasverket mest med att man skall nå större lönsamhet genom att
framställa en mera förädlad produkt, thomasgöt. Denna ökade lönsamhet beror
dock helt på örn man kan finna avsättning för dessa thomasgöt. Bolagets

46

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
ledning synes vara fa,st övertygad om att man lätt skall kunna finna avsättning
för sin produktion. Den undersökning, som statens industrikommission
gjort i fråga örn avsättningsmöjligheterna, tyder icke alls på, att bolagsledningen
skall få rätt i sina beräkningar i fråga örn avsättningen. Jag frågar
mig vad som händer, örn thomasverket kommer till stånd och bolagets ledning
sedan finner, att det ej går att sälja de producerade thomasgöten. Man kan
befara, att man då vill göra gällande, att de mellansvenska bruken sabotera
Norrbottens Järnverk genom att icke köpa dess göt till det pris man önskar
utfå. Det bör redan nu sägas ifrån, att sådana tillvitelser icke få förekomma.

Vad skall man då göra med thomasverket? Det finnes endast en väg att
gå, nämligen att bygga ut verket ytterligare med förädlingsverk i den ena
eller den andra riktningen. Under alla förhållanden betyder detta ytterligare
högst betydande kapitalutlägg. Nog hade det varit naturligt, att man hade
klarlagt verkets vidare utformning innan man definitivt nu beslutar sig för
byggandet av detta thomasverk.

Jag har i annat sammanhang vågat använda den bilden, att bygger man
detta thomasverk så är det som att bygga en bro till hälften: den slutar i
fria luften. För att den skall bli till nytta får man bygga den vidare, tills
den når andra stranden. Det är detta vidarebyggande som jag anser borde
ha klarlagts i samband med byggets igångsättande.

Det har framhållits, att tillkomsten av ett thomasverk skulle vara så särskilt
värdefull för det norrländska jordbruket genom att vid ett sådant verk
erhålles ett gödningsämne såsom biprodukt: thomasfosfat. Man anser till och
med, att det kan bli fråga örn en kvantitet av 18 000 ton thomasfosfat per år.
Hur man kommer till en så hög kvantitet har jag svårt att förstå. Jag vet, att
vid ett mellansvenskt järnverk, där man framställer 190 000 ton thomasjäm
örn året, har man ej kommit högre än till 17 000—18 000 ton thomasfosfat per
år. Använder man sig av särskilt rika fosformalmer vid Norrbottens Järnverk,
kan produktionen bli större per ton järn räknat än vad som nu erhålles vid
det mellansvenska bruket. Emellertid te sig de omtalade 18 000 tonnen thomasfosfat
från Norrbottens Järnverk såsom en något osäker siffra. Men låt oss
antaga att den är riktig. Har man då gjort några undersökningar örn hur mycket
av detta thomasfosfat som kan finna avsättning i övre Norrland? Det förefaller
mig som örn en sådan undersökning ej vore verkställd. Jag känner väl
till handeln med gödselmedel i vårt land och kan säga, med ledning av de
siffror som stå mig till buds, att i hela Norrland användes åren före kriget en
kvantitet thomasfosfat, som ej översteg 1 000 ton per år. Detta är givetvis en
låg förbrukning, och den borde genom upplysning och propaganda kunna väsentligt
ökas. Men det är ett stort steg från en förbrukning av 1 000 ton per
år till en förbrukning av 18 000 ton under samma tid. Tydligt är, att örn man
verkligen kan få fram denna kvantitet thomasfosfat per år, man får tänka
sig att transportera den huvudsakligen till mellersta och södra Sverige för
att kunna finna avsättning för densamma. Detta blir i konkurrens med den
thomasfosfat, som produceras i mellersta Sverige. Den förmodan, som bolagets
ledning ger uttryck för, att thomasfosfatframställningen skall avsevärt bidraga
till ett förbilligande av thomasjärnet, har man rätt att starkt betvivla.

Jag kan icke låta bli att göra den reflexionen, att just det förhållandet, att
jag finner bolagsledningens beräkningar på ett område, som jag tillfälligtvis
äger en särskild god kännedom om, vila på en mycket osäker grund, gör att
jag undrar om samma bolagsledning bygger sina beräkningar örn avsättningsmöjligheterna
för företagets övriga produkter på samma sätt.

Herr talman! Jag vet att riksdagen kommer att följa statsutskottets majoritet
och godkänna Kungl. Maj:ts proposition. Jag har emellertid med mitt

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

47

Aktiete c Jerlin g i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
anförande i dag velat säga, att jag ej kan finna uppförandet av ett thomasverk
nu vara förnuftigt, och jag har velat deklarera min bestämda avvikande
mening, vilken också har tagit sig uttryck i den reservation, som fogats vid
utskottets utlåtande under 1) av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. Jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till denna reservation.

Herr Persson i Tidaholm: Herr talman! Detta är icke någon ny fråga. Den
har förelegat åtskilliga gånger på riksdagens bord. 1932 begärde riksdagen
i en skrivelse till Kungl. Maj:t att en utredning skulle verkställas örn det
spörsmål som här föreligger. 1939 beslöt riksdagen att styrelse skulle väljas
för detta bolag. Det uppdrogs åt denna styrelse att verkställa en utredning
och uppgöra en plan för hur man skulle ordna det påtänkta järnverket. 1941
års riksdag beslutade, sedan utredningen verkställts, att detta järnverk skulle
startas efter de grunder, som vi i dag gå att sanktionera. Järnverket startades,
men på grund av krigsförhållandena och på grund av prisfördyringen
kunde icke järnverket utläggas enligt den plan som riksdagen hade fattat beslut
örn, utan thomasverket och den tredje ugnen kvarstodo.

Denna fråga har således varit föremål för ingående behandlingar, undersökningar
och utredningar. När reservanternas talesman här säger, att det
gäller att tänka först och handla sedan, vill jag säga, att det gamla ordspråket
naturligtvis i och för sig har åtskillig sanning i sig. Men det förefaller mig,
som om man under de år som gått skulle ha hunnit tänka igenom problemet så
pass, att vi nu skulle kunna vara färdiga att handla.

Det förekommer ofta i denna kammare och i riksdagen i övrigt frågor berörande
Nordland. Vi veta alla, att man i Norrland har vissa svårigheter att
kämpa emot, när det gäller arbetslöshet. Man har dessutom där en ensidigt inriktad
industri. Det är också känt att två tredjedelar av råvarutillgångarna
i Norrbotten ägas av staten. Skogen, vattenfallen och malmen bilda tillsammans
Norrlands rikedom. Yi måste säga oss att staten har vissa skyldigheter,
då den nu äger dessa naturtillgångar, att ordna så, att folket får sysselsättning.
Det förefaller ofta och i olika sammanhang, som om man på den punkten
vore tämligen överens. Detta järnverk är ett led i strävandena att få en mera
differentierad industri uppe i Norrbotten.

Jag kan icke göra anspråk på fackkunskap på här ifrågavarande område,
men det är ju ofta, såväl i riksdagen som i andra representantförsamlingar,
så, att man, sedan man hört fackmän på olika områden, har att taga ställning
till stora och i och för sig besvärliga frågor. Den här frågan angående järnverket
har, som jag nj^ss sade, varit föremål för riksdagsbehandling åtskilliga
gånger, och jag tror att ett stort antal riksdagsledamöter varit på ort och
ställe och sett, hur det ser ut där. I våras, i maj månad, var en avdelning av
statsutskottet, som hade denna fråga till förberedande behandling, på ett besök
däruppe. Man offrade en del av pingsthelgen på denna resa. Jag vill från det
besöket vittna örn, att de intryck, vi fingo av det där järnverket, härutinnan
nog voro tämligen samstämmiga, att såväl den tredje ugnen som thomasverket
borde komma till. Hade det icke blivit mellankommande hinder, då vi kommo
hem, hade, enligt uttalanden, som gjordes under och omedelbart efter resan,
med säkerhet en ganska enhällig avdelning gått in för att fatta ett beslut i positiv
riktning. Huvudreservanten eller första reservanten var också redan år
1941 övertygad om att thomasverket behövdes som ett komplement till detta
järnverk för att göra industrien räntabel och bärkraftig. Jag var nyss inne i
första kammaren och avlyssnade citat ur de anföranden, som hoflös av denne
reservant vid det tillfället och vari han på det allra varmaste rekommenderade
den plan, som då var uppgjord och som vi i dag gå att fatta beslut örn.

48

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)

Man kan inte gärna värja sig för den misstanken, att vissa konkurrentsynpunkter
göra, att man nu känner sig irriterad och med sådan iver går in för
att försöka stjälpa den kungl, propositionen. Jag vill bringa i erinran att Sverige
sedan gammalt har en tradition att upprätthålla på järnmarknaden. År
1750 utgjorde, enligt vad som sagts mig, Sveriges andel i världsmarknaden beträffande
järn cirka 40 procent. I dag är Sveriges andel allenast 1 procent.
Detta säger oss väl något. Detta förhållande borde, enligt min enkla syn på
tingen, förplikta oss att göra vad på oss ankommer för att intaga en bättre
ställning på världsmarknaden än vi nu ha.

Det säges på en del håll, att malmens förädling till järn måste ske inom det
område, där det finns tillgång till bränsle. Det är klart, att det ligger något
i detta resonemang, och jag vill ingalunda bestrida det. Men å andra sidan
torde det väl också vara en fördel, örn man kan förädla råvaran inom de områden,
där det finnes malm. Vi komma med säkerhet efter kriget att få exportera
en del av våra malmtillgångar, och vad vore då naturligare än örn de
malmbåtar, som gå till kontinenten, kunde i returfrakt ta kol till bränsle.

Det säges på visst håll att thomasverket skulle få svårigheter med avsättningen
av sina produkter. Vi ha inom fjärde avdelningen haft uppe vid behandlingen
av denna proposition tre olika föredragande. En av dessa, som var
från industrikommissionen, gick helt naturligt på avslagslinjen. Denne föredragande
var dock litet försiktig i sina omdömen. En föredragande var från
planhushållningskommissionen eller, som den i dagligt tal kallas, Myrdalskommissionen,
medan den tredje föredraganden var från verkets styrelse. Vi
ställde frågor rörande olika områden till dessa föredragande. Efter denna föredragning
stod det utan vidare klart för mig att propositionen hade så många
starka sakliga skäl för sig, att jag för min del utan tvekan anslöt mig till
utskottets förslag.

Det kan icke vara riktigt att icke tänka på att försörjningsmöjligheterna
kanske kunna bli knappa inom de närmaste åren. En hel värld ligger i kaos
och spillror. Vi veta, att järnet betyder så ofantligt mycket i folkhushållningen,
och det ligger vikt vid att vi ordna det så, att vi, om icke i full utsträckning
så i alla fall i största möjliga utsträckning, kunna försörja oss själva på
detta område. Det säges beträffande thomasverket — det sades av reservanten
nyss — att även på den punkten kunna vi få besvärligheter, nämligen med avsättningen
av den produkt, som kallas thomasfosfat. Jag är icke sakkunnig på
det området, men det säges å andra sidan, att Norrlands jordbruk är fattigt
även i fråga om gödselmedel och att Norrland är i behov av detta tillskott. Vi
veta, att frakterna till Norrland äro ganska dryga, och kunde man därför producera
detta gödningsmedel i rikligare mängd däruppe, förefaller det mig, som
örn man bättre än hittills skulle kunna tillfredsställa detta behov däruppe.

Jag tror att kammarens ledamöter äro tacksamma, om jag icke håller något
längre tal i denna fråga. Jag vet, att åtskilliga vilja resa i eftermiddag och
i kväll. Denna fråga har ju diskuterats så pass mycket i kammaren och i riksdagen
i övrigt att var och en har rätt lätt att taga ställning till densamma.

Med de ord, som jag nu i största korthet anfört, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Blombäck: Herr talman! Den proposition, som regeringen avlämnat
angående aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag, har hälsats med
utomordentligt stor tacksamhet från alla norrbottningars sida. De äro också
mycket tillfredsställda med den positiva behandling, som statsutskottets majoritet
ägnat frågan.

Då emellertid i reservationer, vilka fogats till utskottets utlåtande, synpunk -

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

49

Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
ter framhållits, som jag ej kan dela, tillåter jag mig bemöta reservanterna.
Eftersom staten äger större delen av de norrbottniska naturtillgångarna, malmfälten,
skogarna och vattenfallen, kan det icke anses oskäligt, att den påtager
sig ansvaret och företagarriskerna för råvarornas förädling. Enär staten redan
investerat stora kapitalbelopp på malmens bearbetning, vore det oförsvarligt
att stanna på halva vägen, såvida icke mycket allvarliga ekonomiska betänkligheter
kunna påvisas. Liksom den enskilde måste staten såsom företagare
sträva efter att förbättra sina anläggningars konkurrenskraft och räntabilitet
genom rationalisering samt utbyggnad för framställning av ytterligare produkter.
Därigenom åstadkommas jämnare sysselsättning för de anställda och
för företaget delvis lägre löneutgifter per enhet färdiga produkter.

I samband med järnverkets anläggning påpekades, att arbetarnas timlöner äro
högre i Norrbotten än söderut. I vissa fall är det så. Jämför man däremot den
norrbottniske industriarbetarens genomsnittliga årsinkomst med sydsvenskens,
så skall man finna en väsentlig skillnad till norrbottningens nackdel. Detta
har sin grund däri, att i stor utsträckning endast säsongarbete kan beredas
så många av Nord-Sveriges skogsarbetare, sågverksarbetare, stuveriarbetare
m. fl. Ju mer industrierna utbyggas och differentieras där uppe, desto högre
bli givetvis de fast anställda arbetarnas antal och desto färre säsongarbetarnas
som en följd av de stigande utsikterna till ett kraftigare utbyte av arbetskraft
mellan olika yrkesgrupper. En stegrad träkolstillverkning kan exempelvis ge
vissa flottningsarbetare vinterförsörjning, under det att större sommarskeppuingar
kunna betyda extra arbete för vissa kategorier skogsarbetare och småbrukare.
Inom dessa yrkesgrupper finnas många arbetare, vilkas inkomst ligger
vid existensminimum och för vilka en extra årsförtjänst örn några hundra
kronor betyder mycket.

Tidsläget är sådant, att vi för närvarande delvis måste betrakta N. J. A.
såsom ett led i vår försvarsberedskap och efterkrigsplanering. Vi veta inte, när
kriget i Europa med nuvarande motståndare tar slut, och inte heller kunna vi
förutsäga, huruvida en ny maktkonstellation kan komma att fördröja fredsslutet.
Vi lia därför ingen säker bedömningsgrund för våra utsikter att under
längre tids avspärrning erhålla utländskt tackjärn m. m. eller beträffande
storleken av utlandets framtida efterfrågan på göt och andra järnvaror. Jag
är tillräckligt optimistisk för att tro. att de krigshärjade länderna komma att
återuppbyggas och att vi göra klokt i att förbereda oss på ett betydelsefullt
deltagande däri, icke minst vad beträffar järn och stålvaror. I vad som avser
vår egen försörjning med göt och stål vore det enligt mitt förmenande oansvarigt
att icke säkerställa oss, såvida vi ha möjlighet därtill. Med hänsyn till
det ovissa världsläget böra vi utnyttja våra egna resurser i största utsträckning
och göra oss i minsta möjliga mån beroende av utlandet. Sålunda ser jag såsom
enda tänkbara utväg beträffande N. J. Ars kraftproblem att järnverket
bygges så, att det kan drivas med kraft från våra egna vattenfall. Med tillvaratagandet
av våra egna resurser avser jag också utnyttjandet av den svenska
arbetskraften. Om ett i Sverige drivet företag lämnar exempelvis en årlig förlust
örn 10 procent på den färdiga varans värde, så anser jag att företaget har
ett starkt berättigande, såvida vi därigenom undgå att betala 90 procent till
utlandet för dess råvara och arbetskraft. Vi måste göra som de flesta andra
länder, nämligen inrikta oss på att bevara arbetet med råvarornas förädling
åt våra egna arbetare.

Driftutökningen vid N. J. A. är avsedd att göra företaget mera räntabelt
och bör därför ske med det snaraste. Reservanternas begäran örn en ny utredning
skulle endast fördröja inträffandet av bättre driftresultat. Reservanterna
peka på den driftförlust, som bolaget lidit under sin hittillsvarande verksam Andra

kammarens protokoll 1944. Nr 84. 4

£0

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
het. Ett driftår är emellertid icke till fyllest, när man exakt skall bedöma ett
företags framtida räntabilitet. Det är kammarens ledamöter säkerligen bekant,
att en nyanläggning medför kostnader som efter hand försvinna men dessförinnan
ogynnsamt belasta de första årens rörelse. Man måste också taga i beräkning
att tillverkningsprocessen förlöper gynnsammare allt eftersom arbetarstammens
yrkesskicklighet utvecklas.

Kritikerna ha anfört, att järnverket endast sysselsätter ca tvåhundra man och
att anläggningskostnaden utgör ca 20 miljoner kronor. Detta skulle betyda, säger
man, att mot varje arbetare stå ca 100 000 kronor i anläggningskapital. Gentemot
detta vill jag framhålla, att det synes vara en mycket långt driven rationalisering,
där en arbetare svarar mot ett så högt realkapital. Man måste rimligtvis
i den sysselsatta arbetarstammen även inbegripa dem som arbeta med
malmens brytning i gruvorna, transport ned till järnverket, tillfälliga arbetare
därstädes, stuveriarbetare, tjänstemän, förmän, affärsmän, hantverkare m. fl.

När man hänvisar till de höga anläggningskostnaderna per arbetare, bör man
för fullständighetens skull också ställa arbetarnas antal i förhållande till den
färdigställda varans värde. För att få likformighet i bevisföringen kan jag
godtaga kritikernas beräkningsgrund efter 200 fast anställda arbetare. Örn
järnverket för närvarande tillverkar 60 000 ton tackjärn efter ett pris, lågt
räknat, av 100 kronor per ton, blir årliga tillverkningsvärdet 6 miljoner kronor,
d. v. s. 30 000 kronor per arbetare och år. Ju större tillverkningskapacitet
järnverket får desto mer kommer detta värde att stiga i jämförelse med det nedlagda
kapitalvärdet. Ännu större proportion får skillnaden, om man tar i betraktande
att realvärdet är avsett att räcka många år, under det att produktvärdet
utgör årssiffra.

Såsom lekman på järnhanteringens område kan jag inte bedöma värdet av de
olika tillverkningsmetoderna ur exakt ekonomisk synvinkel. Det förefaller mig
som örn t. o. m. de fackkunniga strida om vilken process som är den mest
ändamålsenliga. En del fackmän synas lia ändrat åsikt från ett år till ett annat.

Min gode vän och partikamrat herr Lundberg i Hälsingborg skrev på följande
sätt i sin motion nr 38, avgiven under höstriksdagen 1939: »Träkolstackjärn
tillverkas i tillräckligt stora kvantiteter i redan befintliga hyttor. Tanken
att producera träkolstackjärn vid det tilltänkta järnverket i Luleå bör sålunda
uppgivas. Nedan kommer ytterligare att visas att en sådan tillverkning av träkolstackjärn
under normala förhållanden skulle vara fullkomligt ruinerande.»

Beträffande kokstackjäm skriver herr ljundberg följande: »Förslaget att
tillverka kokstackjärn har, förutom osäkerheten i de ekonomiska kalkylerna,
följande nackdelar. Samtliga malmer i Norrbotten ha en mycket låg manganhalt,
och för såväl framställningen av kokstackjärn som träkolstackjärn ha utredningsmännen
därför räknat med en tillsats av importerad rik manganmalm.
Att som vid de mellansvenska masugnarna använda en tillsats av svenska manganhaltiga
järnmalmer vore i Norrbotten en ytterst oekonomisk utväg, då dessa
äro belägna långt inne i landet, företrädesvis i Ludvikatrakten, varför fraktsatserna
till ett järnverk i Luleå skulle bli utomordentligt höga.»

I reservationen, som bl. a. avgivits av herr Lundberg, står på s. 9 längst ned:
»Emellertid är utskottet icke övertygat om att jämväl denna ugn bör utföras
såsom elektrougn. Såsom i motionerna 1:362 och 11:566 framhålles ha redan
år 1938 verkställda utredningar givit vid handen, att man under normala förhållanden
skulle få en väsentligt billigare produkt om tackjärn tillverkas i
blästerugn med koks som bränsle. Det bör enligt utskottets mening övervägas
huruvida icke den tredje masugnen borde utgöras av en blästerhytta så konstruerad,
att den kan användas för såväl koks som träkol.»

Det förefaller mig egendomligt att herr Lundberg år 1939 betecknade till -

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

51

Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
verkningen av både koks- och träkolstackjärn i Norrbotten såsom fullkomligt
ruinerande, då han i år föreslår en utredning om verkets utbyggande för såväl
koks- som träkolsdrift. Antingen äga inte 1939 års utsagor giltighet i dag,
eller också föreslå reservanterna nu en utredning, som de tro skall bevisa det
komplett hopplösa i en utvidgning av N. J. Ars verksamhet. En utredning, med
det syfte som reservanterna avse, skulle medföra ett framskjutande av den tidpunkt,
då ett gynnsammare resultat av järnverkets drift kunde uppnås. Utredningen
skulle upptaga till behandling framställningen av en produkt, som
vissa fackmän år 1939 ansågo fullkomligt ruinerande. Denna metod skulle
dessutom kräva 1j2 miljon kronor mer i anläggningskostnader än elektrougnen.

Thomasugnens byggande har ju redan i princip tillstyrkts av riksdagen. Det
är min förhoppning att kammaren icke skall finna anledning frånträda ett tidigare
fattat beslut. När jag förut vidrörde frågan om företagets ekonomi beträffande
en så allsidigt som möjligt fortlöpande förädling inbegrep jag däri
uppförandet av en thomasugn.

Reservanterna tala också örn de av staten beviljade subventionerna. Enligt
min uppfattning är dessa endast fiktiva. För staten, som sänkt vissa fraktsatser,
energiavgifter och råvarupriser, betyda dessa nedsättningar blott ett avstående
av inkomster från ett verk till ett annat, Vattenfallsverket, statens järnvägar
och malmbolaget ha tillsammans fått vidkännas en minskning av rörelsevinsten,
motsvarande det belopp varmed järnverkets driftförlust minskat.

Jag vill tillägga att alla ekonomiska kalkyler, både optimistiska och pessimistiska,
erbjuda en hög grad av osäkerhet ty man kan icke bestämt förutsäga
penningvärdet i framtiden. Då detta mest sannolikt kommer att sjunka
under de närmaste åren, har man av den anledningen större skäl att hoppas på
ett bättre driftresultat för N. J. A. än motsatsen.

Anläggandet av ett valsverk förutsätter en ytterst grundlig utredning, som
för närvarande icke är aktuell. Om och när den så blir har den arbetande norrlandsutredningen
enligt sina direktiv möjlighet att upptaga detta problem till
behandling.

Med hänsyn till det anförda ber jag, herr talman, att. få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Liedberg: Herr talman! Det är både som reservant i den s. k. planeringskommissionen
och som motionär här, som jag ansett mig böra redovisa
min uppfattning och min ståndpunkt.

Det föreföll mig särskilt när herr Blombäck var inne på resonemanget, huruvida
man här kan tala örn subvention eller ej, att hans motivering var mera
konungslig än konungen själv. Herr Ohlin har ju såsom föredragande statsråd
helt och fullt gått in för saken, men har därför icke förnekat att vissa subventioner
föreligga. Det kan den ärade talaren förvissa sig om genom att läsa
departementschefens anförande till protokollet.

Jag har ingen belastning i denna sak så till vida att jag tidigare skulle ha
yttrat mig i den här frågan. Jag har i likhet med flertalet av riksdagens ledamöter
biträtt 1939 och senare års riksdagsbeslut. Jag kan icke på något sätt
åberopa någon expertis, utan får, liksom de flesta andra här, betrakta mig såsom
lekman, när det gäller denna fråga, Vi få försöka att av tillgängliga
uppgifter och föredragningar bilda oss en uppfattning, och det är, herr talman,
vad jag har sökt göra. Jag är nog icke den ende, som har ifrågasatt, huruvida
denna fråga verkligen bort i detalj — utöver själva försörjningsspörsmålet
behandlas i planeringskommissionen, alldenstund där icke torde finnas någon
större sakkunskap än här. A andra sidan har jag, sedan jag haft tillfälle
åhöra en del föredragningar och diskussioner i ämnet, för min del, herr tal -

52

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
man, trots de betänkligheter som industrikommissionen anfört, fått den uppfattningen,
att det finnes skäl för att uppföra den tredje ugnen. Det finnes
utan tvivel anledning antaga, att tackjärnsförsörjningen kan utgöra en »boule
neck», en flaskhals, och den omständigheten, att det ej kan bestridas, att så
icke kan bli fallet, manar till att biträda förslaget om denna utbyggnad. Huruvida
den nya ugnen skall byggas i form av elektrougn eller, som i motionen
ifrågasatts, blästerugn lämnar jag därhän. Det är givetvis en expertfråga.

När det i utskottets utlåtande säges, att en utredning örn eventuell utbyggnad
av en blästerugn i stället för uppförande av en elektrougn skulle vålla
tidsspillan, men utskottet å andra sidan viftar bort invändningen beträffande
svårigheten att anskaffa elektroder till elektrougnen med ett sådant uttalande
som att statens industrikommission i den mån situationen så påkallar skall
undersöka möjligheten till lösning av detta problem, förefaller det ju knappast,
som örn man vägt svårigheterna objektivt emot varandra. Med andra ord: projektet
örn en blästerugn torde ej inverka mera hämmande på vad man vill komma
till än att man i så fall också bör göra klart, för sig i hur hög grad svårigheten
att anskaffa elektroder till en elektrisk apparatur kan fördröja eller
lägga hinder i vägen för projektets genomförande.

En annan sak är det med utbyggandet av thomasverket. Det kan åberopas
att riksdagen en gång fattat beslut härom, och varför skall man då rygga detta?
Härvidlag kommer jag naturligtvis lätt in på synpunkter som redan är o
anförda i debatten, men det kan nu inte hjälpas. Först och främst är försörjningsläget
inte riktigt detsamma nu som då- Den gången hade man att med
tämligen stor visshet förutse en oberäknelig tid framåt, varunder krig och avspärrning
skulle råda. och man kunde med en viss optimism räkna mediat!
vad som då beslöts skulle kunna komma till nytta under den pågående krisen
eller efterkrigskrisen. Det ligger till på ett annat sätt nu. Vi ha väl litet till
mans den uppfattningen, att det tillstånd i världen som nu råder inte kan fortfara
hur länge som helst. Man är a andra sidan fullt pa det klara med att utbyggandet
av thomasverket tar så pass lång tid, att verket inte kan få omedelbart
inflytande på vårt försörjningsläge.

Det tillkommer emellertid flera saker som gjort mig tveksam och att jag har
måst gå emot ett beslut om utbyggnad av thomasverket just nu, och det är utfallet
av de beräkningar, de kalkyler och de förespeglingar som förekommit i
samband med detta järnverks tillkomst och utbyggnad. Jag vill erinra om de
10 miljoner kronor som en gång anslogos, jag vill erinra örn de tilläggsbelopp
på 13 miljoner kronor i form av kapital eller lån. som ställts till förfogande -summa 23 miljoner kronor. Och vad ha vi i dag? Vi lia de två ugnarna, vi lia
sinterverket, vi lia ett elektrostålverk någorlunda färdigt också, _ men vi lia
ingenting gjort åt thomasverket. Då säger man: Ja, det har varit kristider,
det har blivit sådana konjunkturer! Men, ärade kammarledamöter, det är ingen
vanlig fördyring härvidlag, det är inte fråga örn några 20, 30, 40 eller 50 procent
utan det är det förhållandet mellan beräkningar och verklighet som motsvaras
av det faktum, att man för de första 10 miljonerna skulle ha haft ungefär
vad som nu har kostat 23 miljoner! När man nu står inför en fortsättning,
kan det inte undgå att påverka ens uppfattning, att beräkningarna ha visat sig
i så ovanligt hög grad litet hållbara.

Men det är ytterligare omständigheter som sammanhänga med tillkomsten
av thomasverket. På sina håll har man ifrågasatt avsättningsmöjligheterna
för thomasverkets omedelbara produkt, alltså thomasgöten. Detta viftades
bort av herr Persson i Tidaholm med anmärkningen, att det var konkurrenssynpunkter
och dylikt som gjort sig gällande. Jag har dock mycket svårt att
tro att herr Persson i Tidaholm verkligen menade, att sådana synpunkter

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

53

Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
skulle ha fått talesmän i industrikommissionen. Det står väl ändå utan vidare
klart, att avsättningen av thomasgöt i närvarande stund är mycket oberäknelig,
i alla händelser torde den inte kunna uppskattas till -— under lyckliga förhållanden
— iner än 20 000 ä 30 000 ton, medan tillverkningskapaciteten skulle
bli flerdubbel.

Även andra synpunkter kunna anläggas på detta spörsmål. Om man nu forcerar
fram en tillverkning av thomasgöt, varvid staten verkligen åtar sig att
hålla verksamheten i gång, att pressa ut dessa produkter i marknaden och att
ta ansvaret för eljest uppstående arbetslöshet, är man då också klar på verkan
härav, om andra anläggningar i så fall måste stå stilla eller läggas ned? Vår
apparatur på området är nämligen icke otillräcklig i närvarande stund. Örn
vi icke äro säkra på att vi kunna öka avsättningen i motsvarande grad, innebär
igångsättandet av en sådan anläggning på ett håll en minskad sysselsättning
på annat håll.

'' Men det är kanske först och främst konsekvenserna i det stora hela som ha
åstadkommit min betänksamhet. Utan att fortfarande kunna, åberopa annat
än vanligt och kanske svagt lekmannaomdöme har jag kommit till den uppfattningen,
att utbyggnaden av thomasverket obönhörligen kommer att föra
med sig vidare utbyggnad till ett s. k. fullständigt järnverk. Beräkningar om
vad en sådan anläggning kommer att gå till växla — alltjämt refererar jag
till den expertis man haft tillfälle att konferera med — mellan omkring 60
miljoner och 150 miljoner kronor. Det har visserligen i de yttersta av dessa
dagar framkommit ett förslag om ett valsverk, som skulle framställa s. k.
billets, och detta skulle vara av betydligt mindre storleksordning; det skulle
röra sig örn 15—16 miljoner kronor i anläggningsvärde, tror jag, och man
skulle ha säker och god avsättning för dessa billets. Men man bär inte redovisat
för någonting därav i detta sammanhang, utan vad man föreslår riksdagen
är bara att ge anslag på 8 miljoner kronor — 3V2 till ugnen och 41/»
till thomasverket — och därmed basta.

Nå, om det nu verkligen är på det sättet att en utbyggnad av thomasverket
— örn man skulle finna avsättning för denna starkt ökade produktion och
därtill få en någorlunda förnuftig och säker avsättning — leder till att man
också skall bygga ut ett fullständigt järnverk, vore det då inte, ärade kammarledamöter,
skäl i att man gjorde klart för sig precis vart man vill komma
och vad man avser med en sådan åtgärd? Det förefaller mig som om det skulle
vara mycket starka skäl för att staten, som ju bör gå före när det gäller planmässighet.
inte heller härvidlag handlade så lättsinnigt som man är beredd
att göra. I blåögd tro på att detta nog skall reda sig och i lokalpatriotisk förvissning
om att detta skall vara det rätta och bästa för orten och trakten och
bygden går man bara på, utan att ge sig tid att göra klart för sig: vart skall
detta leda? Har man kommit till den övertygelsen som jag fått, att det inte
stoppar med detta — och där tror jag absolut att jag har flertalet på min
sida —- varför då inte lägga korten på bordet och säga: så och så skola vi
tänka oss att det måste bli, om det skall bli planmässigt och innebära en förnuftig
ekonomisk åtgärd.

Risken är inte bara att det kan gå sämre än man räknar med. Risken är
också att man gör mycket stora investeringar, som kunna vara felinvesteringar
och som därmed kunna medföra bakslag för allt som vi så gärna
vilja göra för Norrland. Jag vill gärna lia sagt, att jag ingalunda i
princip är motståndare till ett utbyggt järnverk i Norrland. .Jag vill
bara lia reda på vart vi ämna komma, oell jag vill lia klart för mig,
att det föreligger en vederhäftig utredning i frågan. Jag kan mycket
väl tänka mig, att, man med åberopande av outnyttjade naturtillgångar

54

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
i statens liand kan säga sig, att här kunna vi sätta i gång en verksamhet av
betydande omfattning. Vi kunna till och med offra för detta, d. v. s. vi
kunna tänka oss att detta företag till dels inte kommer att vara omedelbart
eller direkt räntabelt. Och jag kan lika väl tänka mig att vi, örn en vederhäftig
utredning skulle stödja planerna, kunna säga oss att detta skola vi
göra. Ty en industriell verksamhet kan i sig själv vara livgivande och befruktande
för orten och bygden i många hänseenden, det behöver jag inte
närmare utveckla.

Varför är jag trots detta fortfarande så skeptisk mot detta projekt i nuvarande
läge? Jo, helt enkelt därför att jag under denna frågas behandling
har kommit till den bestämda uppfattningen, att beräkningar och kalkyler
härvidlag i ovanligt liten grad motsvaras av verkligheten. Vem har man då,
herr talman, att hålla sig till?. Man brukar lia en ledning och en styrelse
att hålla sig till. Var finns denna styrelse? Denna styrelse finns, men den
har varit föremål för en omsättning av osedvanlig art. Jag tror knappast att
någon av den första uppsättningens ordinarie ledamöter är kvar, men ingen
vill väl påstå, att någon av dessa styrelseledamöter avsagt sig ansvaret av
en önskan att sabotera verksamheten. Vederbörande ha avsagt sig ledamotskapet
av styrelsen, försåvitt jag är rätt underrättad, därför att de inte fått
fram de beräkningar och de kalkyler, som de ha ansett vara nödvändiga för
att man skall kunna fatta beslut i så allvarliga ting, och där man fått fram
dem ha de tyvärr i osedvanlig omfattning visat sig icke hållbara och icke
vederhäftiga.

Jag har alltså ingen styrelse att hålla mig till, när jag skall placera mitt
förtroende någonstans. Det finns en verkledning, jag vill inte yttra mig om
dess kapacitet. Men örn jag jämför möjligheterna att bilda sig ett omdöme genom
ett besök under pingsten, i hänryckningens tid, på ort och ställe, där man
får imponerande intryck av anläggningarna vid en okulärbesiktning, med de
kanske mera bristfälliga möjligheter som vi haft, vi andra, att av tillgängliga
siffror, kalkyler, beräkningar och deras utfall bilda oss en uppfattning, föredrar
jag i alla händelser att hålla mig på beräkningarnas och det siffermässigas
grund. Jag tror att det är den säkraste basen, och den basen tror jag
aldrig man bör släppa, även om ett besök på orten särskilt för experten kan
vara av stort och givande intresse.

Det är en utbyggnad av statsdriften vi här tala om. Jag skall inte gå till
angrepp emot den saken. Det är alldeles givet, att staten kan ha uppgifter
att fylla lika väl som det enskilda näringslivet. Jag skall inte taga upp en
debatt om den frågan. Men en sak vill jag understryka, och herr Lundberg
har redan gjort det. Örn staten skall igångsätta eller utvidga en drift eller
överhuvud taget stå för en drift, så har man väl ännu mera anspråk än någonsin
på att denna statsdrift skall ske i fullt dagsljus, att man inte skall ens
kunna misstänka några försök till mörkläggning. Det är redan anfört, hur
svårt det har varit att få fram de resultat och de uppgifter, som för varje
annat enskilt bolag skolat avlämnas och vara tillgängliga. Det har sagts mig
— jag lämnar därhän, örn uppgiften är riktig, men den har inte bestritts och
■jag är tacksam örn jag har fel, örn den tillrättalägges — att det första årets
driftsresultat skall, när uppgifter därom slutligen frampressades i statsutskottet,
ha visat en driftsförlust på cirka en halv miljon kronor utan några
som helst avskrivningar! Jag dömer inte det heller. Det är flera företag än
detta som lia fått börja med förlust och kunnat bli vinstgivande företag senare,
men nog borde man, om det är på det sättet, utan anmaning upplysa örn
hur det förhåller sig.

Herr talman! Det är klart, att avgörandet i sådana här ting beror i allra
högsta grad på den uppfattning man får örn de rent sakliga faktorerna, och

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

55

Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
här liksom över allt beror det naturligtvis först och främst på de rent personliga
förutsättningar, som man anser finnas. Jag har redan berört den beklagliga
bristen på en kontinuerlig styrelse. Jag har redan berört ledningens oförmåga
att kalkylera, efter åtminstone mitt och mångas omdöme — jag tror
inte det kan jävas av någon — dess beklagliga svårigheter att få beräkningar
och verkliga fakta att stämma. Ur alla dessa synpunkter har jag, herr talman,
inte kunnat komma till annat resultat än att man med allt intresse för näringslivets
utveckling i Norrland och med allt intresse för detta speciella
järnverks framtid hade gjort klokast och riktigast i att se till att få klarlagt,
vart man vill komma, vad det skall kosta och vad man verkligen kan få ut
för trovärdiga resultat av detta. Det är därför, herr talman, som jag måste
ansluta mig till reservanterna i statsutskottet, och jag yrkar alltså bifall till
reservationen.

Herr Hagberg'' i Luleå: Herr talman! Det har under ett årtionde gjorts ett
pär olika utredningar örn det norrländska näringslivet och dess förutsättningar.
De ha varit gjorda med stor omsorg, men oavsett denna omsorg har resultatet
i stort sett blivit negativt. Man har konstaterat, att det är så och så.
Industrien flyttar söder ut, man använder övre Norrland som något slags leverantör
av råvaror, och man har inte ansett sig kunna göra något åt det. Vad
dessa utredningar utmynnat i har varit allmänna rekommendationer med några
små praktiska förslag om att uppmuntra småindustri och mindre verksamhet
och att stimulera jordbruket i Norrland. Kring dessa uppgifter ha utredningarna
och det praktiska arbete, som utförts, egentligen rört sig. När jag försökt
bilda mig en uppfattning örn betingelserna för övre Norrland och särskilt Norrbotten,
det län jag representerar, har jag ansett det som naturligt att detta
län borde vara ett industrilän, att där borde vara en industriell tyngdpunkt för
det svenska näringslivet i stället för att det skall vara raka motsatsen.

Nu har staten efter många sorger och bedrövelser äntligen tagit ett steg för
att åstadkomma en industrialisering av Norrbotten. Ingen kunde vara gladare
än jag, när besluten därom fattades. Vad jag varit bekymrad över är närmast
att det gått så sakta, när man en gång kommit i gång, att fullfölja de ursprungliga
planerna. Om inte dessa planer fullföljas och utvidgas, såsom jag har föreslagit
i en motion, fruktar jag för att den räntabilitet, som man eftersträvar,
inte gärna kan uppnås. De som äro reservanter i denna fråga lia fullständigt
rätt i, att skulle man inte kunna skapa en räntabel anläggning där uppe, bleve
det ett sådant bakslag för tanken på en industrialisering av Norrbotten, att
detta bakslag skulle under mycket lång tid framåt hämma varje reformsträvande
på detta område. Men å andra sidan kan jag inte för min del godkänna,
att det anförts några sådana argument, att man kan säga att de planer, som
framlagts, inte äro hållbara och inte skulle leda till en förbättrad räntabilitet.
För alf nu bara taga frågan örn den tredje tack järnsugnen! Vi lia redan investerat
18,5 miljoner kronor. Vi skola ytterligare för att åstadkomma den tredje
ugnen investera 3,5 miljoner kronor. För 18,5 miljoner kronor kunna vi få en
tackjärnsproduktion, som med nuvarande priser representerar en försäljning
på 16,5 miljoner kronor. För en ytterligare investering av dessa 3,5 miljoner
kunna vi öka kapaciteten med nuvarande priser till 24 ä 25 miljoner kronor
per år. Det säger ju sunda förnuftet, att med den ringa kapitalinvestering det
här handlar om och med den stora kapacitetsutvidgning, som den skulle möjliggöra,
närmare 50 procent, så måste alla skäl tala för att riksdagen skall taga
detta steg. För min del funderade jag mycket, när regeringen i våras var så
tveksam och inte redan då framlade förslag om att bygga den tredje tackjärnsngnen
och att skapa det redan förut i princip beslutade thomasverket. Jag mo -

56

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
tionerade som bekant då, och nu först har ju regeringen kommit med det förslag,
som jag tycker man skulle kommit med allra senast i våras. Samma invändning
kan man resa mot den tvekan, som framträtt när det gällt att taga
ett ytterligare steg och såsom kommissionen för efterkrigsplanering föreslagit
och som jag har framfört i min motion låta verkställa en skyndsam utredning
örn en ytterligare utbyggnad av järnverket med valsverk. I detta fall har
jag begränsat mig liksom kommissionen till ett valsverk för framställning av
grövre byggnads- och handelsjärn. Jag vill ju för min del säga i anledning av
vad herr Liedberg sade, att det därvidlag inte är kostnadssynpunkter, som för
mig varit avgörande, utan det är att opinionen här måste drivas på reträtt. Den
opinion, som skapats emot ett utvidgande av Norrbottens industriella möjligheter,
måste drivas på reträtt steg efter steg, och därför får man nöja sig med
att taga en stöt i sänder. Ser man däremot frågan i sitt stora sammanhang så
menar jag, att även en sådan utvidgning, som herr Liedberg här antytt, inte
borde på lång sikt verka avskräckande. Här ha vi enbart under dessa år investerat
bortåt en halv miljard kronor på att anlägga försvarsanläggningar i
Norrbotten. Örn man under sådana förhållanden skulle investera 150 miljoner
ytterligare för att skapa en ekonomisk försvarsanläggning för att ge försörjning
och bärgning åt människorna och därmed tillfredsställa hela landets intresse,
så bör inte detta verka alltför avskräckande.

Såvitt jag har förstått av debatten här gå de huvudsakliga invändningarna
ut på att man inte bör anlägga ett thomasverk. Reservanterna tyckas ju ansluta
sig till tanken på en tredje ugn, eftersom de diskutera, huruvida det skall bli
en elektrougn eller en kolugn. Däremot vänder man sig mera deciderat mot
tanken på ett thomasverk. Det är ju ekonomiskt sakkunniga människor, som
framföra dessa invändningar, men jag frågar: örn man kan med framgång i
Tyskland förädla denna fosforrika norrbottensmalm genom thomasverk, vad
finns det för sakliga skäl för att man inte skulle kunna göra det i Sverige?
Jag kan för min del inte godkänna, att det föreligger några sådana sakliga
skäl. Jag menar vidare, att örn man, vilket nästan bör vara regel, inte nöjer
sig med en tackjärnsframställning utan försöker få en flytande framställning
ända till det färdiga stålet och man anser det ekonomiskt, rationellt och fördelaktigt
i allmänhet, varför skall det inte vara ekonomiskt, rationellt och
fördelaktigt att göra det vid statens järnverk i Norrbotten? Det är just denna
tankegång, som jag har framfört i min motion, och utskottet tycks ju i huvudsak
ha anslutit sig till densamma, och härvidlag kan man endast uttala sin
tillfredsställelse över utskottets ståndpunkt.

Det är nu ett par huvudsynpunkter, som jag skulle vilja framföra. När jagunder
många år har menat, att man i Norrbotten borde kunna skapa en omfattande
järnförädling, så har ju ett av skälen varit det som många gånger
har framförts här i riksdagen, nämligen att Sverige har en passiv balans när
det gäller utbyte av järn på den internationella marknaden. Här har utskottets
talesman nyss erinrat om att Sverige på sin tid svarade för 40 procent av det
järn, som avyttrades på den internationella marknaden. Nu är siffran 1 procent,
men denna siffra bör lämpligen kompletteras med att Sverige i verkligheten
har en stor import, som i fråga om ton väsentligt överstiger exporten. När
vi före kriget importerade 600 000 ton järn, så verkar ju det nästan fantastiskt
med tanke på de naturliga resurser, som ändå föreligga i Sverige för en rakt
motsatt politik, nämligen att Sverige i stället för att vara importör av förädlat
och halvförädlat järn skulle var en stor exportör av detsamma. Jag menar alltså,
att den första uppgiften, som ställdes, kunde fyllas ut med Norrbottens
järnverk, nämligen att göra Sverige självförsörjande i fråga örn järn. Men det
finns inte, tycker jag, några hållbara ekonomiska skäl som säga, att inte

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
Sverige återigen skulle kunna bli en stor exportör av järnvaror och på detta
område få bli aktivt. Vi lia ju råvaror, som sagts, i omätliga mängder. Vi lia
energi i överflöd och skulle kunna billigt utbygga densamma. Vi ha bra kommunikationer,
vi ha kapital, vi lia arbetskraft. Det borde alltså enligt min
mening finnas alla möjligheter för att inte bara framställa tillräckligt med järn,
förädlat eller halvförädlat järn, för det svenska behovet, utan också för att slå
sig till en stor exportmarknad.

Mot denna tanke har det förts ett mycket starkt motstånd. Det har varit ett
ganska traditionsbetonat motstånd enligt min uppfattning, och det har väl också
i viss mån grundats på rädsla för att de investeringar, som gjorts framför
allt i Mellansveriges järnförädling, skulle gå förlorade, därest staten skulle
igångsätta en stor järnförädling i Norrbotten på grundval av dess rika järnmalmstillgångar.
Det är ju ganska betecknande, att man ännu för bara tre år
sedan kunde anföra sådana argument som när en framstående representant för
den svenska järnbruksnäringen var uppe i riksdagen och undervisade riksdagen
örn ekonomiska elementa. Han anförde det argumentet, att järnet söker
sig till kolet och inte tvärt örn. Statsutskottets talesman tycktes ha anslutit sig
i viss mån till denna tankegång, och han motiverade det med att det behövdes
tre ä fyra ton kol för att förädla ett ton järn. Jag sade redan då, att denna
ekonomiska lag är för länge sedan upphävd, och det framgår ju av detta material,
att för 850 kg koks skall kunna framställas ett ton tackjärn. Det säger
alldeles tillräckligt örn de ekonomiska elementa, som man ansåg sig böra slå
i riksdagen för ett par år sedan för att skrämma densamma för att genomföra
en malmförädling där uppe. Därtill kommer, att hela den svenska järnförädlingen
faktiskt är baserad på import av kol plus träkol. Den ekonomiska lag.
som man har åberopat sig på, är alltså ingenting annat än en fiktion, och jag
menar, att även under den tid, när järnförädlingsmetodema inte vörö så utvecklade
som nu utan man behövde en större kvantitet kol per enhet järn, borde
det varit möjligt att genomföra en järnförädling i Norrbotten på grund av
att malmbåtarna ändå gå tomma upp och man skulle kunna få detta kol
ganska billigt och därigenom förädla en del av järnmalmstillgångarna där.
Vi ha i Norrbotten 90 procent av landets järnmalstillgångar. Vi ha i Norrbotten
Vs av landets vattenkraftstillgångar. De äro visserligen ännu inte utbyggda,
men det är möjligt att under relativt gynnsamma ekonomiska förhållanden
utbygga dem. Staten är ägare av 2/s av .skogen. Vi mena, att dessa materiella
betingelser borde vara alldeles tillräckliga för att skapa en ekonomiskt
rån tabel och effektiv järnförädling uppe i Norrbotten.

Jag nämnde här, att Norrbotten egentligen inte är ett industrilän utan ett
jordbrukaren, hur konstigt det än kan låta. Jag skulle vilja göra, några erinringar
även till denna fråga. I Norrbotten ha vi endast 39 industriarbetare per
1 000 invånare, medan genomsnittet i landet i sin helhet är inte mindre än 87.
Det finns bara tre län, nämligen Västerbottens, Jämtlands och Gotlands län.
där antalet industriarbetare per lusen invånare är lägre än i Norrbotten. 1
Västerbotten är siffran ungefär lika hög. men framför allt i Jämtlands län
är den synnerligen lag. Det har nyss varit uppe en talesman från Malmöhus
län. Det brukar ju anföras såsom Sveriges kornbod och är det naturligtvis. Det
är vår mest typiska och mest värdefulla leverantör av jordbruksprodukter till
det svenska folkhushållet, men det är ganska betecknande att i detta så typiska
jordbruksområde, där betingelserna för jordbruket äro så lysande, är antalet
industriarbetare inte mindre än 103 per tusen invånare. Enligt min mening
borde egentligen siffrorna vara nästan motsatta. Jag vill därmed inte säga, att
jordbruksproduktion är hopplös i Norrbotten, ty det är den naturligtvis inte.
Det går att skapa en ganska effektiv jordbruksproduktion där i och för sig.

53

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
men i jämförelse med Skåne äro naturligtvis betingelserna för en jordbruksverksamhet
i stor skala ganska små. Det behövs nämligen annat än stora områden
för att åstadkomma ett effektivt jordbruk. Det finns faktiskt alltså i
Norrbotten inte några med de sydliga delarna av landet jämförliga möjligheter
att föda befolkningen på jordbruk. Det har hankat sig fram. Majoriteten har
fått söka sin bärgning av jordbruket oell naturligtvis också av skogen, som är en
del av Norrbottens åker, men detta har endast varit möjligt genom en mycket
låg levnadsstandard, en sak, som också tagit sig uttryck i efterblivenhet på.
ok ka områden. Norrbotten har mera sjukdom, större dödlighet o. s. v. än andra
gynnsammare ställda områden. Jag tror icke, att det är möjligt att rationellt
lösa frågan örn Norrbottensbefolkningens försörjning och att bereda plats för
den ökade befolkningen — Norrbottens län är det enda, vars befolkningssiffror
ännu visa födelseöverskott — på annat sätt än genom utbyggande av industrien.
Man har från motståndarnas sida velat göra gällande, att industriell verksamhet
icke skulle vara framgångsrik i Norrbotten. Detta argument har jag
aldrig kunnat första. Den industriella verksamhet, som huvudsakligen bedrivits
där sedan man slagit igen träindustrien, nämligen gruvindustrien, har visat
sig gå lysande. Alan satte ursprungligen in 20 miljoner kronor i Lapplandsgruvorna,
.— i Kiruna och Malmberget — och man har under dessa år fått en
vinst på jag skulle tro omkring 1 miljard kronor, alltså en utdelning på dessa
20 miljoner av i genomsnitt 120 %. Detta tycker jag tyder på, att det gått bra
att bedriva industriell verksamhet uppe i Norrbotten. Staten har däremot icke
haft så mycket glädje av sin industriella verksamhet såsom hälftendelägare i
gruvorna, men detta beror på statsmakterna själva och förmodligen även på att
de låtit sig övertyga av dåliga rådgivare, vilka nog också varit att finna bland
alla dem, som argumentera mot att man skall bygga ut en järnförädling i
Noribotten.

Herr talman! Jag anser därför, att det bör finnas lysande möjligheter i Norrbotten
för att genomföra en järnförädlingsverksamhet icke bara inom den ram.
som riksdagen nu går att besluta, utan inom en mycket vidare ram. Staten
får icke göra halt vid den halvförädling av järnet, som vi här stanna inför tills
vidare, utan staten måste gå vidare och genomföra en fullständig förädling av
järnet. Den motion jag väckt vill vara ett led i denna strävan. Utskottet uttalar,
som jag redan anfört, att utskottet anser min motion besvarad med vad
utskottet framhållit i motiveringen. Denna motivering har jag utläst som en
uppfordran till regeringen och järnverksstyreisen att påskynda en utredning
om att taga konsekvenserna av de åtgärder, som riksdagen hittills har beslutat
i ändamål att utvidga den norrbottniska järnförädlingen. Jag tror, att om detta
sker, så att riksdagen snart får taga ställning till ett förslag med en fullständig
plan till ett ordentligt utbyggande av järnverket med hänsjmstagande till
alla rationella krav, då kommer också den investering staten gör i Norrbottens
järnförädlingsföretag att vara icke bara till välsignelse för Norrbottens befolkning
och dess försörjningsmöjligheter utan även till förmån för landets industriella
och ekonomiska utveckling överhuvud taget. Alan behöver icke vara
norrbottenspatriot för att i frågans nuvarande läge vara övertygad örn att det
är möjligt att uppe i Norrbotten skapa en järnförädling, som kommer att verksamt
bidraga till den svenska folkhushållningen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Malmborg: Herr talman! Då jag haft tillfälle att deltaga i utskottets
behandling av detta ärende, skall jag söka i korthet motivera mitt eget ståndpunktsta
gande.

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

59

Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)

Propositionen innebär förslag om att bygga en tredje taekjärnsugn och ett
thomasverk.

Vid anläggningen i Luleå finnes det redan två tack järnsugnar och ett sin■terverk.
Ett elstålverk är i det närmaste färdigt.

Beträffande tackjärnsugnen råda egentligen icke några delade meningar.
•lag undantager då föreliggande avslagsmotion. Däremot har man skilda uppfattningar,
huruvida denna ugn skall vara en blästerugn eller en elugn. Jag
vill erinra om att riksdagen, när den på sin tid fattade beslut om ifrågavarande
anläggning, gick in för en elugn. För en sådan talar ju särskilt den
rikliga förekomsten av elektrisk kraft. Vidare säger den tekniska sakkunskapen,
att elugnsmetoden innebär större tekniska möjligheter, vilket medför
gynnsamma konsekvenser. Med hänsyn därtill finner jag, herr talman, att man
nu bör vara på det klara med att det bör byggas en eltackjärnsugn och att
ytterligare utredning på den punkten kan anses skäligen överflödig.

Meningarna gå starkt isär i fråga örn det föreslagna thomasverket. Vi hade
i utskottet tillfälle att lyssna till en föredragande i frågan, och det var av intresse
att konstatera, att man så starkt betonade, att vid anläggningen för närvarande
fattas ett väsentligt moment. Man har det första och det tredje momentet,
men mellaninslaget fattas. Det bör då vara rätt naturligt, att man tillser, att
anläggningen får denna komplettering. När jag vägt skälen för och emot, har
jag, herr talman, fått klart för mig, att de skäl. som anföras till förmån för ett
thomasverk, äro starkare än de skäl, som tala emot ett sådant. Jag skall i
korthet peka på ett par faktorer, vilka tala för en dylik komplettering.

För det första är det möjligt att använda den fosforrika malmen. För närvarande
är ju inom järnhanteringen bränsle och skrot den trängsta sektorn, men
den kan i viss mån utvidgas. Därtill kommer också, att man får icke föraktliga
biprodukter. Herr Lundberg i Hälsingborg bestrider värdet av dessa. Åtminstone
förmenar han, att de icke kunna produceras i den omfattning man
har planerat. Men örn jag bär läst rätt, ha både industrikommissionen och
Norriandskommittén betonat, vilket värde biprodukten thomasfosfat skulle få
för det norrländska jordbruket. Och man får väl icke alldeles negligera den
sakkunskap, som förefinnes inom såväl Norriandskommittén som industrikommissionen.

Vad avsättningsfrågan beträffar, råda också delade meningar. Jag har
emellertid, herr talman, vågat hysa större tilltro till verksledningens uppgifter
än vad opponenterna gjort. Man har sagt från reservanternas håll, att
thomasverket måste få en fortsättning och kompletteras med ett valsverk. På
den punkten har departementschefen anfört, att man bör avvakta och se verkets
utformning och resultat, innan man går vidare, och att man bör överlämna
till verksstyrelsen att taga initiativ till en utredning örn ett eventuellt valsverk.
Jag tycker, att detta är en förståndig linje. För min del har jag icke så
klart för mig som reservanterna, att ett valsverk med naturnödvändighet måste
följa. Jag föredrager att avvakta en eventuell utredning, vilken jag förutsätter
i sinom tid kommer.

Man har vidare anmärkt på räntabiliteten. Det är tydligt, att departementschefen
i det hänseendet uttryckt sig försiktigt. Men — såsom jag sade i utskottet
— jag finner, att försiktighet på detta område liksom på många andra
är en dygd snarare än en last. Det kan starkt betonas, att genom den komplettering,
som nu är föreslagen, anläggningen göres ekonomiskt starkare och att
räntabiliteten förbättras på lång sikt. Herr Lundberg efterlyste styrelse- och
förvaltningsberättelse m. m. och ville ha mera ljus över företaget. Jag skall
icke ingå på den saken nu, men jag förutsätter, att man i debattens fortsättning
får lugnande besked i det avseendet.

60

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)

Tili dessa speciella synpunkter skulle jag vilja foga några allmänna, som
för min del haft en mycket stor betydelse då det gällt att taga ståndpunkt till
frågan. Det har förut här anförts — det är inga nyheter, men jag tillåter mig
ändå att något vidröra saken —• att staten är ägare av väsentliga råvarutilh
gångar uppe i Norrland, råvaror för järn- och träförädling. Därav följer —
det kan icke bestridas — att staten har ett alldeles särskilt ansvar för näringslivet
och näringspolitiken när det gäller denna stora del av vårt land. Det har
väl heller icke bestritts, att det ur skilda synpunkter är önskvärt, att Norrlands
näringsliv blir mer differentierat än hittills varit fallet. Visserligen kan
man underskatta —• det gör man uppenbarligen på flera håll — den omedelbara
betydelsen näringspolitiskt sett av järnverkets utbyggande, men man bör
också erkänna, att nied primärindustrien komma sekundärföretag — det är
på samma sätt som med koncentriska cirklar i vattnet — och allt flera mö,p
ligheter öppnas till arbete och bröd för befolkningen. Jag har under min tid
i riksdagen ibland med en viss skepsis lyssnat till diskussionerna örn s. k.
norrlandsintressen, och jag har, det måste jag erkänna, kanske underskattat
de, synpunkter, som anförts från norrlandsbänken. Vad beträffar föreliggande
fråga har jag, herr talman, kommit till den unnfattningen, att de synpunkter
—- om man nu vill kalla dem norrlandssynpunkter — som här framförts äro
mycket tungt vägande och att det finns alla skäl för riksdagen i dag att besluta
komplettera järnverket uppe i Norrbotten och att sålunda gå på den linje,
som propositionen följt och som utskottet tillstyrkt.

Jag ber sålunda, herr talman, att under hänvisning till dessa synpunkter fa
yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Ohlin: Herr talman! Utskottet
har i sitt utlåtande behandlat de viktigaste synpunkterna på frågan.
Sedan ha dessa i debatten senast berörts av herr Malmborg, och det torde knappast
vara nödvändigt för mig att ge en mera översiktlig och omfattande framställning.
Jag skall därför endast inledningsvis anföra några allmänna synpunkter
och bemöta ett par argument, som kommit fram dels i debatten, dels i
motioner och utskottsreservationer.

Vad den elektriska tackjärnsugnen beträffar, så har det icke på något håll
kunnat bestridas, att den medför en ökning av kapaciteten med ungefär 50 %
utan att förorsaka motsvarande kostnadsstegring och att den alltså måste ganska
väsentligt reducera kostnaden per enhet tackjärn. Ett annat skäl för byggandet
av denna ugn — och att göra det just nu — är, att det skulle gynnsamt
påverka vårt försörjningsläge. Dess användning innebär nämligen en bränslebesparande
metod för framställning av tackjärn. Vi kunna icke med säkerhet
räkna med att under år 1946 lia riklig tillgång på köks eller annat importerat
bränsle, och kunna vi beräkna att 1946 lia denna inhemska produktion,
kunna vi år 1945 med större trygghet använda en del av våra lager av tackjärn.
Gynnsamma verkningar komma alltså att visa sig redan nästa år. Förutsättningen
är naturligtvis, att vi icke bli helt utan koks år 1946. Man får
väl räkna med att det blir en viss knapphet på koks men att vi icke bli helt
utan. Industrikommissionen räknar, egendomligt nog skulle jag vilja säga.
med två extrema alternativ i sitt uttalande för avslag. Den räknar först med
en nästan total brist på koks. I så fall är det icke mycket glädje med
en ny elugn. Men så räknar kommissionen också med mycket goda importmöjligheter.
Ja, kunna vi importera koks, blir det nog möjligt att
importera tackjärn, valsjärn och allt möjligt, säger man. Jag tror, att det är
mera realistiskt att ställa in sig på begränsade importmöjligheter år 1946 men
— på grund av den förstöring, som industrien på kontinenten undergått —

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

61

Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
icke de rikliga importmöjligheter, som förefunnos under tiden före kriget. Under
den förutsättningen är det uppenbarligen — såsom från nästan alla sidor
betonats —- en fördel att få till stånd denna elektrotackjärnsugn även med
hänsyn till vårt försörjningsläge. Jag behöver kanske icke längre uppehålla
mig vid den saken.

Vad thomasverket beträffar, äro också experterna, så länge de hålla sig på
det allmänna planet, så vitt jag kunnat finna överens om att det är rationellt
när man har fosforrik malm och billig kraft att använda thomasprocessen. Jagskall
be att få nämna, att en oberoende expert — det finns ju icke alltför många
sådana i denna fråga, såsom kanske kammaren har märkt — för mig gett uttryck
åt den uppfattningen, att den för Norrbottens järnverk planerade duplexmetoden
thomas-elektro är en av världens mest konkurrenskraftiga färskningsprocesser
vid låga malm- och kraftpriser. Domnarvets järnverk, som först lancerade
och framgångsrikt genomförde denna process, är en bekräftelse härpå.
Metodens finess ligger i att thomasblåsningen avbrytes några sekunder före
full färskning. Härigenom reduceras järnförlusterna högst betydligt, då dessa
äga rum just under blåsningens slutskede. Resterande färskning och nedbringandet
av fosforhalten genomföres sedan utan järnförluster i elektrougnen.
Förutom dessa besparingsmöjligheter medför thomas-elektroprocessen obetingade
kvalitativa fördelar, vilka kommit fram i Domnarvets rälskvalitet i jämförelse
med exempelvis den tyska rälsen. Fördelarna för järnverket med ett
thomasverk äro sålunda uppenbara. Genom de reducerade kostnaderna för
malm, kalksten, elektrisk energi och kolelektroder skulle det kunna bli en besparing
på omkring */2 miljon kronor per år. Därtill kommer möjligheten att
sälja thomasfosfat och eventuellt vanadin. Enligt vad som berättats för mig
har en ledamot av kammaren, herr Lundberg, framhållit, att det icke vore säkert,
att man skulle kunna sälja dessa 18 000 ton thomasfosfat. Det är naturligtvis
möjligt, att han har rätt i detta, men å andra sidan torde det vara en
allmänt accepterad uppfattning, att det är önskvärt, att en väsentlig ökning
av användningen av thomasfosfat äger rum i det norrländska jordbruket. Hur
stor den vinst kan bli, som järnverket får genom försäljning av thomasfosfat
efter kriget, undandrager sig allt bedömande nu. De vinster, som skulle uppkomma
under kriget, äro mycket stora, men de lämna därvidlag föga ledning.

Fördelarna av att ha en thomasanläggning inskränka sig emellertid icke till
vad jag nu nämnt. Det finns en omständighet, som förefaller mig vara utomordentligt
tungt vägande, kanske den tyngst vägande av de olika faktorerna.
•Tåg vill konstatera det måhända en aning egendomliga i att alla reservanter
och alla som uttalat sig mot thomasverket omsorgsfullt förbigått den faktor
jag nu skall omnämna. Det är den, att örn järnverket skaffar en thomasanläggning,
kan man komma ifrån att använda fosforfattig malm och övergå till
att bruka endast fosforrik malm. Vi ha ju mycket riklig tillgång på fosforrik
malm i Sverige. Det är miljarder ton det är fråga om. Och det. kan knappast
anses som en subvention till järnverket, att Luossavaara-Kiirunavaarabolaget
enligt avtal levererar fosforrik malm till självkostnadspris. Annorlunda
förhåller det sig när det gäller den fosforfattiga malmen som järnverket
också får till självkostnadspris. Den kan Luossavaara-Kiirunavaarabolaget
sälja till i det närmaste dubbla priset. För malmbolaget Luossavaara-Kiirunavaara
Aktiebolag blir det en utebliven vinst av mycket stor omfattning, närmare
en miljon kronor örn året, örn det skall leverera denna fosforfat tiga .malm
till självkostnadspris. För närvarande kan man, som Norrlandskommittén anför,
säga, att dessa leveranser äro en sorts indirekt subvention. Men örn järnverket
övergår till thomasproduktion bortfaller denna subvention. En miljon

62

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
kronor är ganska mycket. Stat och kommun däruppe i Norrland skulle få omkring
fyrahundratusen kronor i ökad vinst från Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag,
och av återstående sexhundratusen kronor kommer staten efter 1917.
så vitt man kan se, sannolikt att erhålla två tredjedelar, alltså ytterligare fyrahundratusen
kronor. För det allmänna är detta en vinst av åttahundratusen kronor
örn året och för malmbolaget netto tvåhundratusen kronor om året. När
det gäller en anläggning som kostar 4,5 miljoner kronor tycker jag, att en inbesparing
av åttahundratusen kronor varje år för staten, frånsett malmbolagets
vinst, är en så betydande post, att det är omöjligt att förbigå densamma. Det
är därför, erkänner jag, herr talman, med en viss överraskning jag finner, att
denna viktiga faktor utelämnas, när man kritiserar föreliggande förslag.

Jag har icke kunnat komma till någon annan slutsats än att det uppenbarligen
finns mycket starka skäl för den ståndpunkt industrikommissionen
intog 1941, när industrikommissionen ägnade denna fråga en behandling icke
bara på kort utan även på lång sikt. Jag betonar, att i industrikommissionens
utlåtande i år har man sett frågan närmast ur aktuell försörjningspolitisk synpunkt
med tanke på kristiden, men hur viktigt det än är, få vi se frågan även
på längre sikt. Härom yttrar industrikommissionen 1941 i ett uttalande, som
jag skall be att få läsa upp och som kommissionen mig veterligt icke senare
tagit tillbaka: »Det torde---— vara ostridigt, att den mellansvenska järn hanteringen

hade behov av sådant direkt ur malm utvunnet material, som Norrbottens
järnverk nu avsåge att framställa i de föreslagna thomas- och elstålverken,
och då bolagets verkställande direktör uppgivit, att ifrågavarande material
även under fredsförhållanden torde kunna levereras till kommersiella priser, ansåge
kommissionen utbyggnaden av sagda verk kulina komma att utgöra ett ur
försörjningssynpunkt värdefullt komplement till den nuvarande inhemska järnindustrien.
»

Observera här, att man pör det beroende av att thomaselektrogöten kan
tillhandahållas till kommersiella priser, men man säger icke, som nu så plötsligt
påstås från mångå håll, att denna icke kan avsättas annat än till ruinerande
låga priser och att den mellansvenska järnindustrien först måste låta
sina egna anläggningar slå stilla. Uppenbarligen har man anledning att
fästa en rätt stor vikt vid att industrikommissionen sålunda då ansett, att
örn thomasgötet kan tillhandahållas till kommersiella priser, kommer det även
att vinna avsättning.

Därmed bortfaller en stor del av de betänkligheter som man visat i dag
i denna kammare, när man liksom utgår ifrån att det icke kommer att gå att
försälja något av thomasgötet. Bolagets ledning är därvidlag nu något mera
optimist än industrikommissionen i sin senare utredning, men även industrikommissionen
har ju kommit till det resultatet att man skulle kunna sälja
femtiotvåtusen ton av en produktion på ungefär åttiotusen ton. Det är därför
icke för mig så lätt att förstå hur t. ex. reservanterna i kommissionen för ekonomisk
efterkrigsplanering utan vidare kunna antaga, att undersökningen
visar, att man icke kan sälja något alls. Uppenbarligen ligger denna sak icke
fullt så dystert till som man från vissa håll vill göra gällande.

Talet att den logiska följden av ett thomasverk måste bli, att man omedelbart
måste bygga ett valsverk, förefaller mig därför icke alldeles berättigat.
Jag erinrar örn att det ju icke är meningen att sälja alla dessa åttiotusen ton
som thomasgöt, utan en del skall säljas som elektrostål och en del som gjuteritack.
järn. Man får beakta, att det finns ett växande behov av järnprodukter av
handelsbetonad kvalitet. Vi få icke vara så pessimistiska, att vi tro, att den
starkt stigande kurva för järnförbrukningen, som vi hittills haft, plötsligt
kommer att avbrytas och att behovet icke skall växa. Mig förefaller jet mera

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

63

Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
realistiskt att antaga, att kurvan, frånsett en del konjunktursvängningar, kommer
att fortsätta uppåt, så att avsättningsmöjligheterna också ökas. Härtill
kommer ju, att även örn det skulle visa sig, att det omedelbart, låt mig säga
ett år, efter kriget, blir litet trångt med avsättningen av gölet, kan det vara
en fördel att producera detta göt i detta thomasverk, därför att detta, som
jag nämnde, är en bränslebesparande metod, som kräver vida mindre importerat
bränsle än om man använder blästerugnar och martinverk.

Naturligtvis finns det en risk, örn man vill kalla det en risk, att ett thomasverk
så småningom drager med sig grovvalsverk. Det vore oriktigt att blunda
för den saken, men är nu denna risk så allvarlig och avskräckande? Utskottet
påpekar, att ett grovvalsverk skulle kosta ett tiotal miljoner kronor. Det är icke.
som herr Liedberg säger, något plötsligt tillkommet uppslag, utan det är ett
alternativ, som när jag började studera denna fråga först av alla alternativ
påpekades för mig. Billets är, som alla erkänna, en internationell gångbar vara,
så att tanken att göra ett valsverk till måttlig kostnad kan ingalunda avfärdas
så lätt, som herr Liedberg gör. Utskottets reservanter säga, att det skall vara
ett finvalsverk och kosta 50 ä 100 miljoner kronor, och jag hörde hur herr
Liedberg tog till ändå kraftigare och sade 60 ä 150 miljoner kronor. Nu undrar
jag, örn icke denna förkärlek för så väldiga siffror och underlåtenhet att alls
beakta det mera blygsamma beloppet av 10 miljoner kronor för ett grovvalsverk
kanske är ett uttryck för en viss omedveten önskan att måla det här en
liten smula svart. Jag erkänner, herr talman, att jag icke kunnat helt befria
mig från det intrycket. Om man håller sig till de mera blygsamma siffrorna,
tror jag, att hela detta problem icke ter sig så avskräckande, men jag vill understryka,
att frågan om detta grovvalsverk icke är aktuell i dag utan bör
upptagas till närmare utredning i sinom tid.

Utskottsreservanterna Ira framhållit att propositionen framkommit vid en
sen tidpunkt, och jag är den förste att beklaga detta. Jag vill emellertid nämna,
att industrikommissionen behövde fem månader för sin utredning och lämnade
sitt betänkande den 26 oktober. Av de över detta betänkande infordrade utlåtandena
inkom Norrlandskommitténs på tisdagen i samma vecka, under vilken
propositionen avlämnades på lördagen. Kammaren torde därav förstå, att jagbedrivit
behandlingen av denna fråga parallellt med remissinstanserna för att
icke någon tid i onödan skulle gå förlorad. Jag vågar därför hoppas, att kammaren
icke skall finna, att jag har någon större del i ansvaret för den sena
tidpunkten för propositionens avlämnande. Om man invänder, att propositionen
kunnat vänta till nästa riksdag, vill jag svara, att då skulle en försening på
minst tre månader uppkommit, och det skulle ju berövat oss en icke ringa del
av de avsedda försörjningspolitiska fördelarna. På tal örn behandlingstiden
är det väl icke alldeles ogrundat att fästa någon vikt vid att det här i huvudsak
gäller att bekräfta ett beslut, som riksdagen fattat redan 1941, och det är
väl då icke nödvändigt med en fullt så utförlig remissbehandling som under
andra omständigheter.

Jag kanske får upptaga kammarens tid med att bemöta en invändning som
framställts av utskottsreservanten herr Holmström. Han säger i sin motion,
att om man gör denna förreduktionsanläggning, kan man med tre tackjärnsugnar
framställa icke 90 000 utan 135 000 Ion oell därav eirka 120 000 ton g.iuteritackjärn,
och det är så mycket, att nian icke kan avsätta det i Sverige. När
jag läste detta, blev jag en smula överraskad, därför att i allmänhet ha invändningarna
från herr Holmström oell andra färgats av en viss pessimism. 1
fråga örn produktionens storlek visar han emellertid den mest förbluffande
optimism, medan han beträffande behovet är mycket pessimistisk. Han säger,
att förrcduktionsanläggningen skulle öka produktionen med 50 %, men de ex -

Nr 154.

Onsdagen deli 13 december 1944.

64

Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
perter som jag haft tillfälle att rådfråga ha icke vågat sträcka sig längre än
till 20 å 25 % produktionsökning. Denna plötsliga svängning att i regel vara
pessimistisk men optimistisk, om man därmed kommer fram till en siffra, som
lyder på att det i propositionen framlagda förslaget är olämpligt, förefaller
mig vara svårförklarlig. Jag vill emellertid göra det påpekandet, att örn det
skulle vara riktigt, som herr Holmström säger, att det blir vissa svårigheter
att avsätta så mycket tackjärn som man får fram med tre ugnar med denna
förreduktionsanläggning, är det ett starkt skäl mot hans partikolleger, reservanterna
i utskottet, vilka gå på den linjen, att man bara skall göra en tackjärnsugn
och icke något thomasverk. Herr Holmströms påpekande är närmast
ett skäl för att man skall göra ett thomasverk, så att man slipper sälja så mycket
tackjärn och i stället kan sälja en del som thomasgöt.

I förbigående ett par observationer. Försörjningen med elektroder är icke
alldeles säkert tryggad. De tillverkas i Sverige, men deras kvalitet är icke bra.
Det finns emellertid förhoppningar att så småningom därvidlag uppnå bättre
läge. Framför allt vill jag betona att det väl är lättare att importera t. ex.
från Amerika en begränsad mängd av en föga skrymmande vara än att importera
stora mängder av en så skrymmande vara som koks. Nog tycker jag,
att chanserna att framställa järn med elektriska ugnar är bättre än att vara
beroende av införsel av mycket stora kvantiteter importerad koks. Vad transformatorerna
beträffar, behöver man icke omedelbart anskaffa stora transformatorer,
utan man kan överbelasta de existerande genom vissa kylanordningar.
Ugnar kunna levereras på tolv månader under den ogsmnsamma förutsättningen,
att kriget varar så länge.

Motionärerna, herrar Wistrand och Lundberg, och reservanterna i utskottet,
ha framhållit, att man bör undersöka, örn icke en blästermasugn är bättre än
en elektrotackjärnsugn. Jag måste säga några ord örn den saken, ehuru den vidrörts
av en föregående talare. Det är väl uppenbart, att koks i Sverige förblir
dyrare än på kontinenten. Å andra sidan är elektrisk kraft billigare i Sverige
än på de flesta håll på kontinenten. Därav kan man väl draga den slutsatsen,
att det är större utsikter, att vi skola kunna konkurrera med utlandet, örn vi
framställa sådana järnkvantiteter som kräva mycket elektrisk kraft men litet
koks. Skall det vara naturligt att vi i Sverige använda cn metod som kräver
mycket koks och litet kraft? Vidare är kokspriset efter kriget en oviss faktor.
Det skulle vara en optimism av det mest ljusblå slag att utgå ifrån att kokspriset
efter kriget kommer att bli endast något tiotal procent högre än före
kriget. Det måste bli en högre prisökning. Kostnaderna för den elektriska
kraften känna vi till. I fråga örn den veta vi, vad vi ha att räkna med. Därför
förefaller det som örn tanken att, innan utvecklingen efter kriget på bränslemarknaden
klarnat, bygga en större masugn, som förutsätter stora mängder
koks, icke är förenligt med klok försiktighet. Dessutom är att märka, att en
blästermasugn bör vara relativt stor. De blästermasugnar som byggas i utlandet
äro — liksom den som vi ha i Oxelösund — anläggningar på minst 100 000
tons kapacitet. Det finns sådana med 200 000 tons kapacitet och ända upp till
en kapacitet av 500 000 ton. Nu föreslå reservanterna en blästermasugn på
•)0 000 tons kapacitet. Emellertid visar 1938 års utredning, att produktionskostnaderna
i fråga om en ugn på 50 000 tons kapacitet är mycket högre än i
en ugn med 90 000 tons kapacitet, och förmodligen äro de ännu lägre vid ännu
högre kapacitet. Detta gällde med dåvarande priser, och då var det rätt låga
kokspriser och löner. Under nuvarande förhållanden skulle, örn denna kalkyl
är riktig, tackjärnet bli ännu dyrare. Örn man emellertid bygger en större ugn
passar den icke för träkol, och då bortfaller det argument, som reservanterna

Onsdagen den 13 december 1044.

Nr 34.

6ö

Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
anfort till stöd för sin ståndpunkt, nämligen att man skulle kunna använda
träkol för att förbättra försörjningen under avspärrningstiden.

Motionärerna påtala, att det planerade thomasverket med en kapacitet på
bortåt 100 000 ton är för litet, men föreslå en blästermasugn på 50 000 ton.
Såvitt jag som lekman — jag upprepar, att jag känt detta lekmannaförhållaude
rätt allvarligt under frågans behandling — kunnat bedöma vid diskussionen
med experter är det mycket viktigt, att en blästermasugn icke är så liten som
med 50 000 tons kapacitet, utan den bör lia en kapacitet av minst 100 000 ton,
medan ett thoma,sverk på 50 000 tons kapacitet väl fyller de anspråk man
härvidlag kan ställa. Jag tror därför, att delina reservanternas anmärkning är
ogrundad, och att det i stället kan riktas anmärkning mot dem, när de föreslå
den lilla blästermasugnen. Dessutom ber jag att få erinra kammaren örn afl
1938 voro ju båda dessa alternativ, blästermasugnen oell den elektriska tackjärnsugnen,
utredda. Då hade nian låga kokspriser men kraftpriser som icke
voro mycket lägre än de nuvarande, och då stannade man för den elektriska
metoden. Nu har koksen blivit dyrare, och man vet icke, hur dyrbar den blir.
Är det då klokt att kasta örn och gå över till en metod, som kräver större kvantitet
koks? För en lekman förefaller det mycket osannolikt, att det skulle
vara klokt. Jag har kommit till den slutsatsen, att örn man skall göra någonting
nu, bör det vara en elektrisk tackjärnsugn. 1 annat fall måste det bli uppskov
på mera obestämd tid med hela problemet, tills klarhet kan vinnas beträffande
kokspriserna. Ett sådant uppskov på obestämd tid har, av andra skäl,
som jag nämnt, icke förefallit berättigat.

Utskottsreservanterna peka på att järnverket under det bokslutsår, som
gått lill ända den 30 juni 1944, har gått med förlust, trots de betydande subventioner
verket erhållit genom rabatter och nedsatta malmpriser. Jag ber alt
få nämna, ali förlusten under räkenskapsåret 1943/44 uppgår till 372 000
kronor. Det har varit det år, under vilket man forst hållit på att färdigställa
anläggningen, sedan, börjat köra i g-ång och så småningom trimmat in. Det
torde vara uppenbart, att en driftsförlust under detta år icke säger någonting
alls örn de ekonomiska förutsättningarna för detta järnverk på längre sikt.
Ett stöd för denna förmodan kan man finna däri, att under tredje kvartalet,
månaderna juli—september, alltså första kvartalet av det nya bokslutsåret,
har man uppnått en driftsvinst på ungefär 400 000 kronor, alltså större än
förlusten föregående år. Man har anledning hoppas, att denna driftsvinst på
längre sikt skall bli ännu större i den mån icke statligt tvång nödvändiggör
användning av dyrare råmaterial av prispolitiska skäl, men det är en annan
fråga.

Vad subventionen beträffar, sorn reservanterna tala örn, bär jag förut nämnt,
att leverans av den billiga fosforfattiga malmen är att betrakta som en subvention.
Men denna subvention skulle ju bortfalla, örn man övergingc till thomasprocessen.
Vad kraftpriset åter beträffar torde det vara tveksamt, örn man
därvidlag kail tala om någon subvention. Vattenfallsstyrelsen säljer ju kraften
till självkostnadspris, och örn rict finns tillräckligt med kraft ifrågasätter jag,
om man måste kalla detta subvention. 1 fall det vore knappt örn krafttillgångarna
skulle jag kunna kalla det subvention, såsom tallet är med den fosforfattiga
malmen, som finns i begränsad mängd och soia man på alla håll i
utlandet vill köpa. Så förhåller sig icke med kraften. Där har vattenfallsstyrelsen
ingen förlust alf bära. Frakterna som detta bolag måste betala för
järnet äro icke heller lägre tili motsvarande frakter, som en del andra bolag
lå betala, och de äro i varje tall högre än l.uossavaara-Kiirunavaarabolagets
frakter. Under sådana förhållanden tycker jag icke att det lii- riktigt att härda
eira kammarens protokoll 10-44. Nr 34. 5

66

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
vidlag- tala om någon subvention. Om jag icke missminner mig — jag vill
gärna säga detta till de utskottsreservanter, som äro medlemmar i högerpartiet
— framkastades i högerpartiets stora norrlandsmotion för några år
sedan den tanken, att en väg, som förtjänade undersökas när det gällde att
gynna Norrlands näringsliv, var just denna att man skulle sänka frakterna.
Det förefaller mig som örn den politik, sorn bär föreslås, skulle vara av samma
art som den av högerpartiet då rekommenderade och att det därför knappast
borde finnas anledning att nu angripa densamma — såvida nu icke högerpartiet
helt ändrat sin inställning till norrlandspolitiken, vilket det i så
fall skulle vara intressant att få veta.

Herrar Lundberg i Hälsingborg och Liedberg Ira nu, såvitt jag kunnat
uppfatta, gjort en hel del affär av den omständigheten att bolagets bokslut
och styrelseberättelse för verksamhetsåret 19415—1944 icke publicerats. Man
iycks antyda ett hemlighetsmakeri. Det var visst herr Liedberg som påtalade,
att uppgifterna frampressats. Jag vill för min del tillbakavisa talet om, att
några uppgifter behövt frampressas. Handelsdepartementet har ju handlagt
detta ärende. Bolagsstämman hölls för några veckor sedan, och så snart frågan
kom upp erhöll avdelningen i utskottet detta material. Någon som helst
avsikt att hemlighålla några uppgifter har absolut icke förefunnits. Men
däremot vill jag hålla med herr Lundberg örn. att det är angeläget att dessa
siffror bli tillgängliga för allmänheten. Ofta sker det så att de skickas in
till patent- och registreringsverket, när bolagsstämmans beslut blir justerat,
vilket kan ske rätt snart. Jag skall uppmana styrelsen att icke dröja med att
skicka in uppgifterna till patent- och registreringsverket. Naturligtvis är det
ingenting som hindrar att uppgifterna publiceras i förväg, och jag delar herr
Lundbergs uppfattning, att det kan vara mycket lämpligt att man för framtiden
publicerar dem i förväg. Men jag vill understryka att den driftsförlust
372 000 kronor, som redovisas för det sistförflutna året, icke tillåter några
slutsatser rörande den fråga vi här diskutera. Någon som helst avsikt att hemlighålla
att det varit en sådan drifts förlust, som här förekommer, kan jag
försäkra icke förefunnits. Men jag skall som sagt medverka till att en upplysning
i frågan, som är ur allmän synpunkt önskvärd, icke skall bli onödigt
försenad.

Jag kan kanske få nämna, herr talman, en annan liten faktor, som betonats
av någon här. Man har sagt. att thomaskonvertrarna måste tågås från Tyskland.
Ursprungliga planen var också att de skulle importeras från Tyskland,
men det finns numera ritningar och möjlighet att göra dem i Sverige, så att
därvidlag komma enligt uppgifter från bolagets ledning inga särskilda svårigheter
att möta.

Jag kommer nu till den av herr Lundberg m. fl. föreslagna anordningen
med ett anrikningsverk, som skulle vara en ny och rationell metod. En lekman
har icke kunnat underlåta att göra sig följande fråga. Varför har man icke
av fosforrik malm, som finns i obegränsade kvantiteter i stället för av fosforfattig
malm, som är mycket värdefull och dyr, med en så enkel och billig metod
sökt framställa en rik. fosforfattig stig? Och varför har icke exempelvis
malmbolaget kommit på denna ljusa idé och byggt ett anrikningsverk i stor
skala? Det är ingen nyhet att L. K. A. B. redan nu har en dylik anläggning
avsedd för speciella ändamål. Man har åtminstone icke för närvarande där
planerat byggandet av ett anrikningsverk för att av den fosforrika, billiga
malmen framställa ett högvärdigt fosformaterial. Redan av denna omständighet
torde man kunna dra den slutsatsen, att frågan är mera komplicerad än
som framgår av motionärernas framställning. Ur järnverkets S5rnpunkt är saken
den, att man, om man skall övergå till framställning av fosforfattig slig.

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

67

Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
måste på exportmarknaden konkurrera med en hemmatillverkning, där det
redan råder en betydande trängsel. Tyvärr har utlandet självt kunnat framställa
allt bättre och bättre kvaliteter och därmed till en del kunnat göra sig
oberoende av den svenska tillverkningen. Jag tror icke att man med avseende
å avsättningsmöjligheterna skall hänge sig åt någon alltför stor optimism.
Att Luleåverket skulle avstå från att göra handelskvaliteter, av vilka vi här
i Sverige ha stort behov, tror jag knappast skulle vara klokt, och jag skulle
tro att de enskilda järnverken lia precis samma mening. Örn man i stället Övergånge
till framställning av kvalitetsstålgöt, bleve det också ökad konkurrens
på den redan tidigare trånga exportmarknaden. Finns det då verkligen
marknad för dylika produkter från tre stålugnar, frågar man sig. — Under
sådana förhållanden förefaller det naturligt att fullfölja verkets plan, som går
ut på att man skall bygga ytterligare en eltackjärnsugn, vars produktion kan
avsättas till mycket stor del i Sverige men även avses för export. Härtill kommer
emellertid även en annan omständighet, nämligen att thomastillverkningen
ger en slagg, som efter nedmalning är lämplig som gödningsmedel. Om man
använder metoden med ett anrikningsverk kommer fosforsyran att hamna bland
avfallet, ur vilket man sedan med en besvärlig metod kan utvinna superfosfat.
Jag skulle gissa att det är bl. a. omständigheter som dessa, som förklara att
malmbolaget trots att det redan har ett anrikningsverk icke gått in för att
utbygga detta för några väsentliga malmkvantiteter. Under sådana omständigheter
kan jag icke finna tillräcklig anledning att nu skjuta på frågan om
byggandet av ett thomasverk. Jag vill understryka att industrikommissionen
redan 1941 tillstyrkte uppförandet av ett thomasverk och att industrikommissionens
ordförande, direktör Schwartz, i sin egenskap av ledamot av verkets
styrelse i början av året också tillstyrkte samma förslag. Det är givet att
lian, när industrikommissionen i höstas avgav sitt utlåtande, icke deltog i behandlingen
av frågan, på vilken industrikommissionen då huvudsakligen anlade
kortsiktiga synpunkter. Enligt vad som sagts i första kammaren skulle en
ledamot av utskottet ha meddelat, att från industrikommissionens sida på lång
sikt betraktat icke förelåg någon radikal omvärdering av kommissionens ståndpunkt.

Till sist. herr talman, några allmänna synpunkter på frågan, först då nied
anledning av herr Liedbergs uttalande rörande företagets ledning och att fyra
ledamöter av styrelsen lämnat denna. I första kammaren inträffade att statsutskottets
ärade ordförande herr J. B. Johansson underströk önskvärdheten av
att man nu skapade förtroende för Norrbottens järnverk. Jag ifrågasätter örn
det är bästa sättet att skapa ett dylikt förtroende — och att ett sådant förtroende
är önskvärt för ett företag erkänna väl alla — örn man framställer en
så mörk bild, som nian här gör. då nian tar fram alla negativa sidor och bortser
från alla positiva, exempelvis minskat behov av fosforfattig malm, och
vidare gör gällande, att alla fackmän lämna styrelsen, vilket skulle bero på
deras stora misstro till företaget som sådant. Saken är nu i själva verket den
att en av dessa fackmän lämnade styrelsen för alf lili chef för ett mycket
stort företag, som till en del kan bli konkurrent till Luleåföretaget, enär det
framställer stora mängder av järn och stål oell valsverksprodukter. Att hail
lämnade styrelsen finner jag sålunda ingalunda anmärkningsvärt. När häri
satt med i styrelsen godkände han emellertid planen på ett thomasverk. Vidare
är direktör Schwartz, sorn också lämnat styrelsen, chef för ett stort företag
bär i Stockholm, och chef för industrikomniissionen nied dess stora arbetsbörda.
Att han under sådana omständigheter icke längre ville resa flera
gånger örn året mellan Stockholm och Luleå, utan tyckte att, han gjort sitt är
en sak, som jag åtminstone icke har svårt att förstå. Ännu då han satt i sty -

68. Nr 34. Onsdagen den 13 december 1944.

Aktieteckning i Norrbotten* Järnverk Aktiebolag. (Foris.)
reisen 1944 godkände lian emellertid planen på byggandet av ett thoma sverk.
Jag vet icke örn dessa licrrars utträde ur styrelsen kan. såsom herr Liedberg
gjorde, användas som ett medel för att skapa misstroende kring detta företag,
vilket jag utan tvekan vågar påstå att det bidrog till att göra. Men när herr
Liedberg går så långt att lian talar örn ledningens oförmåga etc. måste jagfråga
mig örn det verkligen är lämpligt att man här i riksdagen, där det icke
finns tillräckligt material, fäller sådana generella och nedsättande omdömen.
Jag ifrågasätter etet lämpliga häri, och jag vill göra det tillägget att det
naturligtvis är utomordentligt betungande att leda ett företag som detta under
en utvecklingsperiod som den ifrågavarande. Att det blir någon försening
med en del utredningar och sådant är ju begripligt. Bolagsstyrelsen härefter
vad jag försport övervägt örn icke verkställande direktören till medhjälpare
borde få en försäljningsdirektör, som skulle kunna avlasta en del av den
stora arbetsbörda, som den verkställande direktören haft under senare år. För
min del tycker jag- att det är klokt av styrelsen att göra ett sådant övervägande,
men detta är en sak, som den själv har att ta ställning till. Jag tror
emellertid knappast — med hänsyn till förhållandena under denna komplicerade
utbyggnadsepok — att det är rättvist att dra några allmänna slutsatser
av den art som herr Liedberg här gjorde.

Herr talman! Det är klart att här föreligga många tekniska spörsmål, som
det är svårt för den oinvigde att begripa sig på, och ingen kan heller förutse
den framtida utvecklingen. Alla sådana här företag äro förenade med risker,
men det torde icke vara skäl att uppskjuta förverkligandet av det program,
som riksdagen redan 1941 godkände. Frågan gäller nämligen icke om vi skola
bygga ett nytt järnverk utan örn vi skola utbygga järnverket på ett sätt sorn
sänker kostnaderna och som bolagsledningen anser riktigt och vilket riksdagen
en gång beslutat. Det förefaller mig klokast att här icke stanna på halva
vägen. Det gäller i stället att ge verket en chans efter en sådan avrundande
utbyggnad. Det är klart att motiveringen för en dylik åtgärd till huvudsaklig
del ligger i den omständigheten att man vill stödja den ekonomiska verksamheten
i Norrland och förbättra försörjningsmöjligheterna där. Det har från
en del håll gjorts gällande, att det är en mycket obetydlig sysselsättning, som
på detta sätt skulle kunna beredas i Norrbotten. Man har sagt att de anställda
måste tagas från Mellansverige där man kail göra järn. Jag vill i det avseendet
upplysa örn, att av de ungefär 225 anställda 210 stycken äro norrbottningar,
varav följer att i runt tal endast 15 stycken äro från sydligare landsdelar.
Efter ombyggnaden kommer det att sysselsättas ungefär 800 man och under
själva utbyggnadstiden ytterligare 200 ä 250 stycken. Lägger man sedan till
alla dem som få indirekt sysselsättning, sedan primära sysselsättningen väl
finns, blir det fråga örn så många hundratals arbetare att jag, herr talman,
skulle tveka att säga att det hela är av ringa betydelse ur sysselsättningssynpunkt.
Man kan överdriva denna betydelse, men man kari sannolikt också underskatta
den. Man har sagt att förslaget icke bygger på ekonomiska kalkyler.
Jag vill medge att örn man betraktar saken rent ekonomiskt så kan man
fråga sig örn det icke finns andra platser i andra delar av landet, där det är
billigare att göra järn, och örn det icke vore lämpligare att flytta hela Norrlands
befolkning till södra Sverige. Jag ifrågasätter emellertid örn det är rimligt
att lägga upp de ekonomiska kalkylerna på detta sätt. För min del har jag
utgått från att det ar ett allmänt intresse att försörjningsmöjligheterna i Norrbotten
ökas så att man uppnår cn minskning av den arbetslöshet, som där är
vanlig, och en höjning av levnadsstandarden, som där har varit och fortfarande
är lägre än på de flesta andra håll i landet. Betänkligheterna mot att man
här levererar malm till självkostnadspris kunna vara naturliga, men om jag

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

6!)

Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
ser det hela mot bakgrunden av att .staten med sin tullpolitik gynnat utvecklingen
av näringslivet i andra landsdelar, vilket medfört en viss fördyring av
somliga varor, som till en del få bäras av Norrlands befolkning, måste jag säga
att betänkligheterna mot att leverera malm och kraft till självkostnadspris icke
te sig .större än att de kunna övervinnas, hiet är mot denna bakgrund som jag.
herr talman, kommit till den slutsatsen att det är klokt att göra den planerade
utbyggnaden. Jag hade. när jag började studera frågan för en månad sedan,
ingen som helst förutfattad mening i saken. Det förefaller mig som örn efter
det beslut, som riksdagen fattade för tre år sedan, det skulle krävas mycket
starka skäl för att man nu skulle riva lipp detta beslut eller att man skulle
vidtaga åtgärder, som innebära en unpskovspolitik av mera obestämt slag.
Några skäl som skulle motivera en dylik hållning har jag icke kunnat finna,
och därför, herr talman, vågar jag uttala den förhoppningen, att kammaren
skall följa utskottsinajoriteten.

Herr Lövgren: Herr talman! Efter det anförande herr statsrådet nu hållit
finns det ingen anledning för mig att hålla något långt anförande. Jag skall
inskränka mig till några anmärkningar i anledning av yttranden, som ha fällts
under debatten.

Het har bland annat sagts, att Norrbottens järnverk har en subvention i
form av ett billigt kraftpris. Hur billigt är kraftpriset då? Het är 0,8 öre per
kilowattimme, vilket omräknat ger ett årspris på 70 kronor per kilowatt. Het
är inget subventionspris. och jag kan som exempel nämna, att när vattenfallsstyrelsen
gjorde kontrakt med Aktiebolaget Elektrosalpeter år 1918. var utgångsnriset
för kraften 32 kronor per kilowatt. Hot är icke nedlagt mer än
45 miljoner kronor på. Porjus kraftverk och regleringarna vid Suorva. Porjus
kraftverk ger 115 000 kilowatt. Norrbottens Järnverk köper 20 000 kilowatt
och betalar 1 400 000 kronor för dom. Jag är övertygad örn att örn vi börja
räkna ordentligt nå kraftpriset, så har vattenfallsstyrelsen i nuvarande stund
50 % för högt kraftpris. örn vi lägga själ vkostnad spri set till grund. Och självkostnadspriset
böra vi lägga till grund, därför att i detta fall är staten företagare.
Staten äger kraftverket helt och hållet, staten äger järnverket och staten
äger också, i själva verket den överväldigande delen av malmtillgångarna. Jag
finner därför icke något onaturligt i att man betraktar malmtillgångar, vattenkraft
och järnverk som ett företag och låter vinsten komma from på det hela.
när förädlingsprocesserna skett. Beträffande kraftpriset fingo vi några, siffror
från vattenfallsstyrelsen förliden vinter i anledning av en motion av mig. Het
visade sig. att örn man byggde ut Harsprånget. så skulle kraften överförd på
Indalsälven kosta 0.77 öre per kilowattimme. Vatten fallsstvrelsen får 0.8 öre
av järnverket i Luleå. Het är säkert en god affiir. oell det finns icke det ringaste
skäl alf. tala örn subvention. Häremot finns det skäl att tala örn en med
hänsyn lill omständigheterna för dyr kraft.

Sedan vill jag säga några ord med anledning av herr Lindbergs tal örn att
vissa herrar hade gått ur styrelsen för Norrbottens järnverk på grund av att
de aldrig kunde få fram utredningar och kalkyler, som de behövde för sina
ställningstaganden. Jag har. herr Liedberg, suttit som suppleant i styrelsen
från del järnverket började. Jag har varit med örn värlanda styrelsesammanträde
nied undantag av det sista, då jag av vissa skäl icke hade tillfälle alfvara
närvarande. Teko vid något av alla dessa sammanträden har jag märkt,
att det varit brist. nå. klara, siffror och kalkyler från verkställande direktörens
sida. i allt som gällde verkets uppförande och utbyggnad i enlighet med del
program som är upprättat. Häremot har jag, herr Liedberg, under den tiden
märkt en otrolig benägenhet från vissa herrars sida att begära den ena utred -

70

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
ningen efter den andra. Dessa herrar förefalla vara släkt med utskottsreservanterna
på något sätt.

lill mig. herr talman, säga ett pär ord örn det förslag att göra en blästertackjärnsugn,
som reservanterna nu framlagt. Vad sade reservanterna Andrén.
Nordenson, Nisser. Anderson i Norrköping och Lundberg i Hälsingborg vid
1939 års urtima riksdag i sin reservation? De sade då följande: »Inom utskottet
lia emellertid tungt vägande skäl framburits emot en anläggning för blästertackjärn.
De viktigaste av dessa må bär anföras.

För tillverkning av tackjärn i blästermasugn skulle — med hänsyn till
malmbolagets exportförhållanden — i främsta rummet såsom råvara ifrågakomma
järnmalmslig från anrikningsverket i Gällivare. På grund av sin höga
järnhalt och utomordentliga renhet lämpar sig denna råvara enbart — rent
metallurgiskt sett — illa för förädling i en blästermasugn. Ur malmteknisk
.synpunkt torde denna järnmalmslig i ifrågavarande fall hellre böra förädlas i
elektrisk ugn.

De ekonomiska kalkyler, som framläggas i propositionen, för tillverkning
av tackjärn i blästermasugn — vare sig träkols- eller kokstackjärn — äro sådana.
att de ej kunna motivera den anläggning, som föreslås i propositionen.»
Så skrev reservanten Lundberg i Hälsingborg på hösten 1939 och nu kommer
han och rekommenderar oss att bygga en blästertackjärnsugn. Herr talman,
jag måste med travestering av ett yttrande, som biskop Bergqvist en gång
fällde säga. att för mycken sakkunskap har gjort reservanterna vilsna.

.Tåg skall inte uppehålla tiden så mycket längre — jag förstår att kammarens
ledamöter äro angelägna örn att få fatta beslut och resa hem. Men jag
kan i alla fall få säga. att från verkets ledning har man hela tiden varit angelägen
örn att komma bort från det provisorium, med vilket man nu arbetar.
Det är nämligen så. att innan den dag vi få thomasverket färdigt, måste vi
köra med fosforfattiga styckemalmer till ugnarna. Dessa malmer äro 125 till
150 procent dyrare än de fosforrika malmer, som äro avsedda att användas
och som riksdagen 1941 genom det beslut som då fattades har avsett att man
skulle använda. Vi måste väl komma bort ifrån detta provisorium och över
till ett rationellt utnyttjande av den malmbas som finns. Nu har järnverket
kontraktsenlig rätt att, få 00 000 ton s. k. fosforfattiga malmer och 140 000
ton fosforrika malmer från malmbolaget. Det säger sig självt, att dessa fosforrika
malmer ur Norrbottens järnverks synpunkt äro värdefullare än de fosforfattiga
malmer som verket nu använder, trots att de äro billigare än de fosforfattiga
malmerna. Här är det alltså, herr talman, inte fråga örn någonting
annat än att fullborda det sista ledet i det produktionsprogram. som beslöts
1941 efter oändliga detaljerade utredningar, varvid verkets direktör faktiskt
undan för undan hade knäckt varje invändning som gjordes ifrån andra sakkunnigas
sida. Han stod med segerpalmen i händerna och fick dem som från
början hade intagit en mycket tveksam hållning, att skriva under på programmets
riktighet och att i Teknisk tidskrift varmt försvara och rekommendera
detta produktionsprogram.

Det är ovidkommande ting, som spela in vid behandlingen av denna fråga.
När reservanterna här komma och tala örn att det är av omtanke örn järnverkets
framtid som de bära fram sina synpunkter, kan jag inte, herr talman,
rubricera detta som någonting annat än skenhelighet. Det föreligger ingen avsikt
ifrån reservanternas sida att här verkligen tillgodose det allmännas intresse,
utan det är andra intressen, som ligga bakom deras ståndpunktstagandc.
Det skola vi säga klart och öppet och inte hymla örn den saken.

Det finns här i landet ett enda järnverk, som arbetar efter thomasmetoden.
Detta järnverk äges av Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag. Herrarna

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

71

Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
kunna gå ut och titta etter i Aktieägarens uppslagsbok, vilken nettovinst Stora
Kopparbergs Bergslags Aktiebolag- bär haft under senare tid. Domnarvets
järnverk är rj^ggraden i detta bolag. Det är inte av en slump, som årsvinsten
har legat vid 24 ä 25 miljoner kronor under alla år efter 1939. Redan detta åtgick
den upp till 15 miljoner kronor. Det är inte för ingenting som man vill
mota tillkomsten av ett thomasverk i Norrbotten. Här föreligger ett rent och
klart konkurrensförhållande, det skola vi inte dölja för oss, herr talman, utan
vi skola säga som det verkligen är. Domnarvets järnverk har goda affärer,
trots att det medverkat till att stödjande hålla andra svaga svenska järnverk
under armarna genom den s. k. koksclearing, som man på frivillighetens
väg har genomfört för att uppehålla en viss prisnivå här i landet på järnprodukter.
Vid behandlingen av det första statsutskottsutlåtandet i dag beslöto
vi att medgiva att 40 miljoner kronor användas för inköp av tackjärn under
nästa år för lagring för det år som kommer därefter. Detta tackjärn skall man
betala med 242 kronor per ton plus några tillägg, vilket gör att man sannolikt
kommer upp till 275 kronor per ton. Det tackjärn, som man tillverkar vid Norrbottens
järnverk kostar för den ena kvalitén 200 kronor per ton och för den
andra 180 per ton. Jag är övertygad om att svenska staten har förlorat värden,
som motsvara 3 eller 4 järnverk av samma storleksordning som Norrbottens,
därför att vi aldrig kunde övervinna motståndet ifrån Mellan-Sverige mot att
uppföra ett järnverk i norr under fredsåren närmast före kriget. Det var först
när kriget började som vi Hilgo börja bygga. Hade vi haft ett järnverk med
100 000 tons årlig produktionskapacitet i Norrbotten vid krigsutbrottet, skulle
det varit betalt flera gånger örn och därjämte ha tillfört den svenska marknaden
ett järnpris, som hade varit så mycket lägre än det som nu varit gällande,
att folkhushållet hade tjänat hundratals miljoner kronor därpå.

Vi lia, herr talman, förlorat tillräckligt mycket pengar på de monopolier, sorn
äro uppbyggda här i landet på järnmarknaden. Det kan vara på tiden att vi
börja rationalisera på detta område, att vi i stället för att utifrån köpa 500 000
ton järn om året, här i landet tillverka låt mig säga hälften av denna kvantitet
och därmed bereda, arbete åt vårt eget folk. För närvarande, när ett pär
lusen man äro inkallade till militärtjänst och ett par tusen andra äro sysselsatta
med byggnadsarbeten för försvaret, ha vi ingen arbetslöshet i Norrbotten.
Men normalt hade vi tidigare alltid en arbetslöshet, som svängde mellan
minst 1 000 och uppemot 6- ä 7 000 man vid olika tider på året. Jag tycker
inte att vi skola komma tillbaka till sådana tider. Ty menar man någonting
med slagordet »full sysselsättning», som alla ha omfattat, då skall man fullfölja
byggandet av Norrbottens järnverk och man skall gå vidare på den vägen
och framställa ytterligare 2- eller 300 000 Ion järn däruppe, även om därav följer
som konsekvens, att man får bygga valsverk och andra förädlingsverk.
Norrbottens folk måste helt enkelt få lov att leva på grundval av de naturtillgångar,
som finnas däruppe. Att av ovidkommande skäl icke draga nytta
av ett sådant försörjningsunderlag iir orimligt i det långa loppet. Jag hoppas,
herr talman, att detta är sista gången som man verkligen här skall behöva använda
hårda ord gentemot folk som ha en bättre insikt men som stadigt under
årtiondenas lopp ha bromsat en utveckling, som iir rimlig och riktig med hänsyn
till de naturtillgångar vi lia däruppe.

Herr Lundberg i Hälsingborg: Herr talman! Jag lyssnade med stort intresse
till handelsministerns anförande nyss. Till en början vill jag med glädje notera,
att lian instämde i mitt uttalande örn önskvärdheten av ökad publicitet
rörande Norrbottens järnverks verksamhet, dag skulle endast vilja tillägga,
att jag tror, att det för bolaget självt är synnerligen önskvärt örn en dylik

7 2

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
publicitet äger rum. Jag tänker därvid främst på ett bokslut, sådant som det
nu framlagda. Det hade varit önskvärt, om detta bokslut kompletterats med
upplysningar örn orsaken till den förlust, som uppstått under det första verksamhetsåret.
Jag vill inte på något sätt kritisera, att det första verksamhetsåret
gått med förlust, ty man kan mycket väl förstå de svårigheter, som kunna
uppstå i början av en verksamhet. En förklaring hade emellertid kunnat förhindra
att missförstånd skulle uppstå på den punkten.

Av herr statsrådets anförande i övrigt kan jag emellertid inte bli övertygad.
Herr statsrådet anförde mycket uttömmande de skäl, som kunde anses tala för
övergång till järnhantering baserad på fosforhaltiga malmer. Jag inser, att
allt vad lian sade var riktigt under den förutsättningen, att man verkligen kail
vinna avsättning för de produkter, som här skola framställas, nämligen thomasgöt.
Är denna förutsättning riktig beträffande avsättningen, ger jag mig
ögonblickligen. Jag tror emellertid inte att så är fallet. ,Jag vill i detta sammanhang
ytterligare understryka vad handelsministern mycket noga framhöll,
nämligen att den tillstyrkan, som industrikommissionen gjorde 1941 i fråga
om thoma sv erkels utbyggande, vilade på ett uttalande av Norrbottens järnverks
verkställande direktör och den utredning som denne gjort i fråga örn avsättningsmöjligheterna.
Industrikommissionen hade således inga egna siffror
att bygga på utan tillstyrkte thomasverkets utbyggande under förutsättning
att verkställande direktörens uppgifter voro riktiga. Förklaringen till att industrikommissionen
nu 1941 kommit till en annan uppfattning är mycket enkel,
ty under tiden har industrikommissionen själv gjort en undersökning rörande
möjligheterna att avsätta thomasgöten. Kommissionen har därvid kommit
till en annan uppfattning än verkställande direktören.

Den springande punkten i hela denna fråga måste självfallet vara hur man
bedömer avsättningsmöjligheterna för thomasverkets produkter. Örn min uppfattning
att det kommer att uppstå dylika svårigheter är riktig, är det oberättigat
att uppföra ett thomasverk. Örn min uppfattning däremot inte är riktig,
kan nian ifrågasätta att finna andra vägar, nämligen bl. a. uppförandet av
ett anrikningsverk. Jag skall även med några ord beröra frågan örn en bliistermasugn
i stället för en elektrotackjärnsugn. Denna fråga hör visserligen
inte direkt hemma i detta sammanhang, men jag vill erinra de herrar, som citerat
mina yttranden från 1999 och 1941, örn att hela frågan örn en utvidgning
av Norrbottens järnverk måste ses ur två synpunkter, dels på kort sikt, d. v. s.
att under krisen med tillgängliga råvaror framställa så mycket tackjärn som
möjligt, och dels på längre sikt ur lönsamhetssynpunkt. Jag vill även erinra
om att när denna fråga 1939 första gången kom inför riksdagen gällde det
uteslutande utbyggnaden av ett thomasverk, som dåvarande handelsministern
lade fram i olika alternativ. Jag tillät mig då förorda, att bolaget skulle
komma till stånd samt att styrelsen själv skulle få avgöra, vilken väg vederbörande
önskade gå. Till herr Malmborgs upplysning vill jag således understryka,
att det inte var riksdagen som då bestämde någonting i fråga örn utformningen.
Frågan örn uppförandet av ett thomasverk behandlades av riksdagen
första gången 1941. Anledningen till att jag då ställde mig avvisande
till thomasverket var densamma sam bestämmer mitt ståndpunkt-stagande i
dag, nämligen att det enligt min uppfattning inte finns sannolik avsättningför
thomasgöt. Det viktigaste skäl, som jag tog hänsyn till 1941, var dock att
i rådande krisläge skapa ökad tillgång till tackjärn i landet.

Frågan örn den tredje tackjärnsugnen skall byggas som en elektrotackjärnsugn
eller som en koksblästermasugn får bedömas ur synpunkten örn möjligheter
finnas att erhålla fossilt bränsle. Örn man bedömer dessa utsiktei mycket
dystert och utgår ifrån att vi inte lia någon koks här i landet 1946, skulle vi
givetvis inte heller bygga en elektrotackjärnsugn, som sannolikt inte kan dn -

Onsdagen den 13 december 1944.

Nr 34.

73

Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag. (Forts.)
vas utan kokstillsats. Man Ilar hela tiden hoppats att kunna sköta driften vid
blästermasugnen med träkol. Genom att bygga en koksblästermasugn av den
storlek, som jag här talat örn, d. v. s. med en kapacitet av 20 000—30 000 ton,
finns det möjlighet att driva den nied träkol under den tid, då knapphet på
koks råder. Jag vill i detta sammanhang upplysa handelsministern örn att sedan
1939 har man vid två mellansvenska bruk, nämligen Fagersta och Herräng,
fått klart bevisat, att det varit en stor ekonomisk fördel att med koks driva
dessa masugnar om 20 000—30 000 ton. Anledningen till att man då övergick
till koks torde i hög grad ha varit beroende av att man då ansåg att det var
relativt lätt att utifrån få sådant bränsle.

Ja, herr talman, det går inte att driva argumenten längre. Var och en har
sin uppfattning i denna fråga, och jag har endast velat deklarera vad jag anser
vara rätt. Framtiden får visa hur det kommer att gå. Jag hoppas, att jag
skall få uppleva den dagen, då Norrbottens järnverk visar ett fullgott ekonomiskt
resultat. Jag vidhåller mitt yrkande örn bifall till reservationen.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den av
herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Lundberg i Hälsingborg begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 247, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets memorial, nr 248, angående tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1944/45;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående undantag i vissa
fall från bestämmelser i förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) örn jordbrukets
kreditkassor;

nr 75, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning angående
provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare vid
nämnda verk:

nr 76, i anledning- av delegerades för riksdagens verk framställning angående
ändrade bestämmelser om ersättning för flyttningskostnad åt befattningshavare
vid nämnda verk; och

nr 77, angående ersättning till en hos 1944 års riksdag anställd vaktmästare
vid inkallelse till militärtjänstgöring; samt

Första kammarens protokoll 1944. Nr 34.

6

74

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1944.

jordbruksutskottets utlåtande, nr 74, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om ändrad lydelse av 12 § förordningen den
20 juni 1941 (nr 577) angående bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda memorial och utlåtanden hemställt.

§ 15.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:

nr 501, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av tackjärn; nr

502, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till reglering
av en kredit åt Norge;

nr 503, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående aktieteckning i
Norrbottens Järnverk Aktiebolag jämte i ämnet väckt motion;

nr 504, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avskrivning av
nya kapitalinvesteringar å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45;
och

nr 505, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45:
från bankoutskottet:

nr 506, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående undantag i vissa
fall från bestämmelser i förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) örn jordbrukets
kreditkassor; samt

från jordbruksutskottet:

nr 499, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 12 § förordningen den 20 juni 1941 (nr 577) angående
bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.27 em.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

445290