1944. Andra kammaren. Nr 33 (Riksdagens protokoll 1944:33)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1944. Andra kammaren. Nr 33.

Tisdagen den 5 december.

Kl. 4 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr förste vice talmannen.

§ I Justerades

protokollen för den 28 och den 29 nästlidna november samt den
2 innevarande december.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 232, 242 och
243 samt andra lagutskottets utlåtande nr 71.

§ 3.

Herr Hagberg i Luleå erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Interpellation.
Framställningar till statsmakterna från olika håll i Norrbotten ha på sistone
gjorts på grund av den stegrade arbetslösheten inom länet och tendenserna till
ytterligare stegring. Särskilt gruvdriftens starka minskning har därvid bidragit
till att förvärra situationen. Legeringen har bland annat uppvaktats
på grund härav, varvid vissa krav och önskemål framställdes. Men även i
skogarna synas arbetsmöjligheterna, så vida intet nytt förhållande inträder,
bli mindre än tidigare år. Gruvdriftens minskning leder ju också automatiskt
till en minskning av järnvägstransporter och arbetstillfällena vid utlastningshamnen,
vilket å sin sida kan dra med sig inskränkningar på många andra områden.
Faran av en krisartad försämring av försörjningsläget och arbetsmöjligheterna
i Norrbotten ha därför börjat diskuteras.

Regeringens uppmärksamhet har som isagt redan riktats på frågan. Det vore
dock enligt min mening en fördel örn regeringen inför riksdagen avgav en redogörelse
för hur den uppfattar situationen och vilka utvägar den ämnar tillgripa
för att göra slut på arbetslösheten inom Norrbotten. Inte minst är detta
önskvärt med tanke på 1945 års riksdag, då regeringens åtgärder kunna påverka
eventuella initiativ från riksdagsmännens sida. Jag anhåller därför örn
kammarens tillstånd att till statsrådet och chefen för socialdepartementet få
framställa följande spörsmål:

Vilka åtgärder ämnar regeringen vidtaga eventuellt föreslå riksdagen i anledning
av den snabbt växande arbetslösheten inom Norrbotten?

Denna anhållan bordlädes.

§ 4.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 491, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; och

Andra kammarens protokoll 1944. Nr 88.

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Svar på
interpellation.

nr 492, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

§ 6.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herrar Lundberg i Hälsingborg och Liedberg, nr 566, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition, nr 305, angående aktieteckning i Norrbottens Järnverk
Aktiebolag; samt

herrar Hagberg i Luleå och Persson i Stockholm, nr 567, likaledes i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 305.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.05 em.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 6 december.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som anförde: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har herr Thäpper till mig riktat följande
frågor *

1. Anser statsrådet det nu tillämpade förfarandet rörande gäldandet av

kostnaderna för sjukhusvård åt utländska medborgare, som vistas i vissa
flyktingsläger, vara tillfredsställande? o

2. Örn så ej är fallet, avser statsrådet att vidtaga åtgärder för en bättre
och enklare handläggning av dessa ärenden?

Av motiveringen till interpellationer! framgar, att densamma närmast löranletts
av förhållandena vid ett i Finspångs köping anordnat läger för estlandssvenskar.
Detta läger drives av civilförsvarsstyrelsen med användande
av medel, som tillhandahållas av kommittén för estlandssvenskarna. Kommittén
erhåller i sin tur statsanslag för sin verksamhet. Driftkostnaderna tor
lägret bestridas sålunda av statsmedel. o „ ...

I motiveringen till interpellationen framhålles, att örn någon av de a lägret
intagna personerna drabbas av sjukdom och till följd därav erhåller läkar
eller lasarettsvård, kostnaderna därför få bestridas av fattigvårdsstyrelsen i
Finspångs kommun. Fattigvårdsstyrelsen har därefter att enligt bestämme
serna i 60 och 61 §§ fattigvårdslagen söka kostnaderna åter av statsverket.

Onsdagen den 6 december 1944. Nr 33. 3

Svar på interpellation. (Forts.)

Interpellanten finner det vara svårt att förstå avsikten med en sådan omgång
och ifrågasätter om icke sjukhusvården kunde bekostas direkt av statsmedel.

Till svar å det i interpellationen framförda spörsmålet vill jag anföra följande.

Föreskrifterna i 60 och 61 §§ fattigvårdslagen innebära bland annat, att
fattigvårdsstyrelse, som meddelat fattigvård åt utländsk medborgare, skall
inom 14 dagar efter den dag, då fattigvården började utgå, hos länsstyrelsen
göra framställning örn den nödställdes hemsändande. Det torde få anses uppenbart,
att en tillämpning av ifrågavarande stadganden i fattigvårdslagen
icke kan anses ändamålsenlig, då fråga är örn meddelande av sjukhusvård åt
utlänningar, vilka under nuvarande förhållanden vistas å förläggningar, drivna
av statliga myndigheter. ''Sjukhusvården bör i dessa fall lämnas utan att
någon ersättningsskyldighet uppkommer för fattigvårdsorganet i den ort, där
lägret är beläget. En sådan ordning har också i stort sett tillämpats alltsedan
socialstyrelsen — numera utlänningskommissionen — genom kungörelsen
den 12 september 1941 om statlig och statsunderstödd flyktingshjälp fått sig
ålagt att handhava flyktingshjälpen i form av vistelse på läger. Vid utlänningskommissionens
flyktingsläger ankommer det sålunda på lägrets föreståndare
att då flykting å lägret blir i behov av sjukhusvård utfärda ansvarsförbindelse
för sjukhuskostnaderna. Räkning å vårdkostnaderna översändes därefter
till lägerföreståndaren, som med attest översänder densamma till utlänningskommissionen
för likvidering.

Ett motsvarande förfaringssätt tillämpas i fråga om de läger, som genom
utrymningskommissionens — numera civilförsvarsstyrelsens — försorg under
hösten detta år upprättats för finska evakuerade och baltiska flyktingar. Civilförsvarsstyrelsen
har sålunda bemyndigat inkvarteringsorganen att utfärda
erforderliga ansvarsförbindelser, varefter vårdkostnaderna betalas av styrelsen.

Beträffande de estlandssvenskar, som vistas på lägret i Finspångs köping,
har emellertid detta förfaringssätt icke kommit att tillämpas. Enligt vad civilförsvarsstyrelsen
på min förfrågan uppgivit har detta berott därpå, att frågor
rörande bl. a. ersättning för läkarvård och sjukhusvård åt dem, som vistas
på detta läger, icke handhafts av civilförsvarsstyrelsen utan av en särskild
kurator, tillsatt av kommittén för estlandssvenskama. För sin verksamhet
har kuratorn erhållit medel direkt från kommittén. Då sjukhusvård meddelats
åt estlandssvenskar från lägret har det förfaringssättet tillämpats, att räkning
å vårdkostnaderna av sjukhuset utskrivits å fattigvårdsstyrelsen i Finspång.
Civilförsvarsstyrelsen har emellertid framhållit, att styrelsen — sedan
dess uppmärksamhet genom herr Thappers interpellation riktats på detta förfaringssätt
■—- föreskrivit, att lägerchefen skall utfärda ansvarsförbindelser
och att alltså samma förfaringssätt skall tillämpas som vid civilförsvarsstyrelsens
övriga läger för utlänningar. Fattigvårdsstyrelsen i Finspång kommer
sålunda för framtiden icke att beröras av den sjukhusvård, som lämnas de å
lägret intagna.

I detta sammanhang må omnämnas, att kommittén för estlandssvenskama
därjämte i egen regi driver ett antal läger. Enligt vad jag inhämtat lia kostnaderna
för sjukhusvård åt dem, som vistas på dessa läger, hittills reglerats
med tillämpning av fattigvårdslagens bestämmelser. Dessa kostnader synas
emellertid för framtiden böra bestridas av medel, som stå till kommitténs förfogande.

Jag vill slutligen med några ord beröra ett spörsmål, som visserligen ligger
utanför den till mig riktade interpellationen men som dock äger nära sammanhang
med denna, nämligen frågan örn ersättning för sjukhusvård åt me -

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

dellösa flyktingar, vilka icke vistas å läger. Även i sådana fall synes nämligen
en tillämpning av fattigvårdslagens bestämmelser under de nu rådande
förhållandena -—- då flyktingarna icke kunna hemsändas — innebära en väl
tung apparat. Att olägenheterna härav icke under den gångna tiden gjort sig
gällande i någon högre grad har berott därpå att i fråga örn norrmän och
danskar särskilda anordningar träffats, som i huvudsak inneburit att vederbörande
legations flyktingskontor svarat för vårdkostnaderna. Sedan numera
antalet flyktingar, tillhörande andra nationaliteter, väsentligt ökats, kan man
emellertid emotse en stegring av antalet fall, då flyktingar, som icke vistas på
läger, bliva i behov av sjukhusvård. Med hänsyn därtill synes böra övervägas,
huruvida icke även för dessa fall ett enklare system kan åstadkommas
för gäldande av vårdkostnaderna än som följer av en tillämpning av fattigvårdslagens
bestämmelser.

Härefter yttrade

Herr Thäpper: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen för socialdepartemlentet
få framföra mitt tack för det synnerligen positiva svaret
på min interpellation.

Statsrådet säger i svaret, att sjukhusvården bör i de fall, då utlänningar
vistas i förläggningar, drivna av statliga myndigheter, lämnas utan att någon
ersättningsskyldighet uppkommer för fattigvårdsorganet i den ort, där lägret
är beläget. Detta är ju ett mycket klart besked och för mig fullt tillfredsställande.
Vad som emellertid i någon mån förvånat mig i statsrådets svar, är, när
det säges, att en sådan ordning i stort sett tillämpats alltsedan socialstyrelsen
— numera utlänningskomimissionen — genom kungörelsen den 12 september
1941 arn statlig och statsunderstödd flyktingshjälp fått sig ålagt att handhava
flyktingshjälpen i form av vistelse på läger. Vid utlänningskommissionens
flyktingsläger ankommer det sålunda på lägrets föreståndare, säger statsrådet,
att då flykting å lägret blir i behov av sjukhusvård utfärda ansvarsförbindelse
för sjukhuskostnadema. Att detta förfaringssätt icke kommit att tilllämpas
på lägret i Finspångs köping, säger civilförsvarsstyrelsen bero på,
att frågor rörande bl. a. ersättning för läkarvård och sjukhusvård åt dem,
som vistas på detta läger, icke handhafts av civilförsvarsstyrelsen utan av en
särskild kurator.

Detta besked har som sagt gjort mig något förvånad. Jag har nämligen i
en skrivelse av den 4 augusti i år vänt mig till statens inspektör för fattigvård
och barnavård och framhållit vilken omständlig och byråkratisk ordning som ett
bekostande av sjukhusvården från fattigvårdsstyrelsen skulle bli. Även till
länsstyrelsen i Östergötland riktade jag samma framställning, som länsstyrelsen
i sin tur även underställde inspektören för fattigvård och barnavård. I
det från denne tjänsteman erhållna svaret anfördes emellertid, att han visserligen
till fullo insåg vilket arbete befattningen med ärenden örn sjukhusvård
åt estländare från flyktingslägret i kommunen måste medföra för fattigvårdsstyrelsen,
men att fattigvårdsstyrelsen enligt gällande bestämmelser är skyldig
att svara för kostnaderna för lasarettsvård och läkarvård åt dessa estländare
och att fattigvårdsstyrelsen kan erhålla ersättning av statsmedel för
kostnaderna. I fattigvårdsinspektörens svar till länsstyrelsen underströks särskilt
vikten av att hos länsstyrelsen göra framställning örn den nödställdes
hemsändande. »Med nu rådande förhållanden är det visserligen ytterst ovanligt,
att någon hemsändning kan komma till stånd, men fattigvårdsstyrelsen
är lika fullt skyldig att underställa frågan länsstyrelsens prövning genom att
göra nämnda framställning. Försummas detta går fattigvårdsstyrelsen i regel

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Svar på interpellation. (Forts.)

förlustig rätten till gottgörelse av statsmedel», hette det vidare i svaret. Vidare
lämnades en hänvisning till publikation nr 1, råd och anvisningar i socialvårdsfrågor,
vilket nummer bland annat innehåller en artikel örn sjukvård
åt utlänningar.

Vad som för mig alltså förefaller litet egendomligt är, att en tjänsteman i
socialstyrelsen i sitt svar på min framställda fråga icke kunde meddela den
ordning, som, enligt statsrådet, tillämpats alltsedan socialstyrelsen — numera
utlänningskommissionen — genom förut omnämnda kungörelse av den 12
september 1941 örn statlig och statsunderstödd flyktingshjälp fått sig ålagt
att handhava flyktingshjälpen i form av vistelse på läger. Hade jag alltså
redan då kunnat erhålla ett positivt besked hade jag ju inte behövt besvära
statsrådet med min interpellation.

Jag vill även uttala min tillfredsställelse över det andra spörsmål och dess
behandling, som statsrådet omnämner i slutet av interpellationssvaret, nämligen
frågan örn ersättning för sjukhusvård åt medellösa flyktingar som icke vistas
å läger. Kan en mindre tung och byråkratisk ordning komma till användning
för handläggande även av dessa ärenden, så vore därmed en stor lättnad vunnen
för de kommunala hjälporgan, som ha att tillämpa dessa bestämmelser i
praktiken.

överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 2.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pelirsson-Bramstorp erhöll
på begäran ordet och yttrade: Med andra kammarens tillstånd har dess ledamot
herr Carl Johansson i Torp till mig riktat följande interpellation:

1. Har herr statsrådet för avsikt att med anledning av det uppenbarligen
förbättrade försörjningsläget i fråga örn material förelägga riksdagen förslag
om ytterligare anslag under innevarande budgetår till landsbygdens elektrifiering? 2.

Har herr statsrådet vidare för avsikt att låta undersöka möjligheterna
för en förhöjning av bidragsbeloppen i de fall då särskilda svårigheter göra
en sådan förhöjning önskvärd?

I anledning av den första frågan vill jag erinra att för befrämjande av
landsbygdens elektrifiering anvisats sammanlagt 20 000 000 kronor, därav
5 000 000 kronor för ett vart av budgetåren 1940/41 och 1941/42, 2 000 000
kronor för budgetåret 1942/43, 4 000 000 kronor för ett vart av budgetåren
1943/44 och 1944/45. För sistnämnda budgetår ha tillika uppförts å allmän
beredskapsstat II 2 000 000 kronor och på allmän beredskapsstat III 4 000 000
kronor. Under innevarande år lia för att möjliggöra genomförandet av fem
stora elektrifieringsföretag i Norrland i huvudsak inom Sorsele, Stensele, Karesuando,
Arjeplogs och Älvsby socknar från anslaget anvisats sammanlagt
1 881 900 kronor. Till följd härav har anslaget för budgetåret 1944/45 blivit
särskilt hårt belastat. För närvarande pågår emellertid inom jordbruksdepartementet
beredning rörande äskande av medel å tilläggsstat för löpande
budgetår liksom ock å riksstaten för nästa budgetår. Min avsikt är att, under
beaktande av försörjningsläget i fråga örn koppar, vilket alltjämt är ansträngt,
föreslå Kungl. Majit att av riksdagen begära ytterligare medel för ifrågavarande
ändamål för båda de sistnämnda budgetåren.

'' Vad angår interpellantens andra fråga får jag meddela, att några bestämda
regler ej äro fastställda rörande bidragsbeloppens storlek utan prövas dessa
från fall till fall.

Svar på
nterpellation.

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

Vidare anförde:

Herr Johansson i Torp: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet få framföra mitt tack för det lämnade svaret.

Det är med tillfredsställelse jag erfar, att herr statsrådet har för avsikt att
föreslå Kungl. Maj :t att begära medel såväl å tilläggsstat för innevarande som
å ordinarie stat för nästa budgetår. Med hänsyn till elektrifieringsberedningens
optimistiska inställning rörande materialtillgången, då frågan senast var föremål
för riksdagens prövning, en optimism, som tydligtvis var fullt befogad,
är det beklagligt, att det förslag örn förhöjning av anslaget, som framfördes,
ej vann riksdagens beaktande. Det betyder att flera trakter, som eljest kunnat
få elektriskt ljus och kraft redan innevarande höst, nu måste vänta över till
den ljusare årstiden innan situationen förbättras.

Jag- tillåter mig att tolka herr statsrådets uttalande, örn hänsyn till försörjningsläget
i fråga örn koppar, så att anslagsäskandet kommer att i görligaste
mån avvägas till sådan storlek att den för elektrifieringsarbetena tilldelade
materielen också slipper ligga oanvänd på grund av brist på medel.
Det är en otrevlig situation, örn man ute i de berörda bygderna försöker förklara
riksdagens beslut med den motiveringen, att materialsvårigheterna bromsa
möjligheterna till elektrifiering, och man så möter den förklaringen: materielen
är klar, det är bara statsbidraget vi vänta på.

Vad angår min andra fråga, så vet jag mycket väl att några bestämda regler
ej äro fastställda rörande bidragsbeloppens storlek, örn man därmed avser regler,
som exempelvis underställts riksdagens prövning. Men däremot är det fullt
klart att elektrifieringsberedningen i sina yttranden över ansökningarna går
efter vissa normer. I Kungl. Maj:ts proposition nr 344 år 1943 redogöres för
denna tilldelningsgrund, och örn jag läst redogörelsen rätt, så är man där ej
främmande för tanken att undandraga sådana företag hjälp, där det ekonomiska
läget är sådant att elektrifieringen skulle, för att använda ett vanligt
talesätt, kosta mer än den smakar. Rent affärsmässigt sett må detta vara förståeligt,
men saken har dock även en social sida, som ej får förbises. Jag
anser det av mig i interpellationen anförda exemplet från Stora och Lilla Kornö
vara ett typiskt fall, där de sociala hänsynen också böra ha något inflytande.
Jag har inga exakta siffror från detta fall, jag har endast befolkningens muntliga
uppgifter att hålla mig till, men jag har ingen anledning att betvivla riktigheten.
Och enligt dessa tyngas kalkylerna rörande elektrifieringen av kostnaden
för en kabel ut till öarna, något som gör företaget så dyrt att dessa öbor
rygga tillbaka för den kostnad, som skulle åvila dem även med högsta statsbidrag,
som kan komma i fråga med nu tillämpade tilldelningsgrunder. Det
är därför jag vädjar till herr statsrådet att i sådana exceptionella fall tilllämpa
större givmildhet än vad som eljest är regel.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr
talman! Det har hela tiden gått till på det sättet att i den mån koppar har kunnat
ställas till förfogande för landsbygdens elektrifiering har man försökt avväga
anslagsbehovet därefter. Det är emellertid alldeles självklart, att det ej
kan bli fråga örn koppar i vilka kvantiteter som helst, ty koppar skall ju användas
även för industriella ändamål och man måste se till att verksamheten inom
industrien och övriga företag kan pågå, och att icke brist på koppar uppstår
som medför minskad sysselsättning eller rent av arbetslöshet i vissa fall. Med
hänsyn härtill vill jag understryka att situationen på kopparmarknaden är ansträngd.

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Svar på interpellation. (Forts.)

Beträffande beredningens beräkningar är det självfallet, att beredningen bör
anlägga ekonomiska synpunkter på elektrifieringsfrågorna. Men jag vill nämna,
att när det gällde de fem stora elektrifieringsf öre tagen i Norrland, där även
sociala synpunkter lades på frågorna, beviljades bidrag utöver vad beredningen
ur ekonomiska synpunkter ansåg riktigt. Jag förmenade nämligen, att örn
man bara elektrifierar en sluten rayon, där det anses ekonomiskt riktigt att genomföra
en elektrifiering, blir resultatet att de områden, som ligga i periferien
bli utan bidrag och hjälp för sin elektrifiering. Föreningen inom den trängre
kretsen komme nämligen att få svårt att få bidrag härför. Örn man emellertid
elektrifierar hela rayonen från början får man ta områdena i tur och ordning.
Örn materielen då räcker till, få de, som ligga i ett ur ekonomisk synpunkt bättre
läge, bidraga till den merkostnad, som föranledes av den stora anslutningen
från dem, som bo i periferien. Detta har beaktats och därför få abonnenterna
själva, även de, som befinna sig i ett ur ekonomisk synpunkt bättre läge för
elektrifiering, betala högre anläggningskostnader såsom villkor för högre bidrag
av statsmedel. Vi söka att i varje särskilt fall pröva saken.

Beträffande Bohuslän, som här har nämnts, känner jag icke till, att det skulle
råda några särskilt svåra förhållanden där. Vi ha ej haft några elektrifieringsfrågor
därifrån under prövning som avslagits. Med hänsyn emellertid
till önskvärdheten att en hel krets elektrifieras ha vi tillämpat ett bidragssystem,
som egentligen varit generösare än som skulle ha behövts, örn man ger
bidrag allenast till en trängre krets.

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Jag har för min del uppfattat saken
så att det ordinarie anslaget till främjande av elektrifiering på landsbygden
i stort sett är förbrukat och att medel från anslagen till beredskapsstat ej kunna
användas annat än under vissa förutsättningar. Jag finner detta förhållande
något egendomligt med hänsyn till de uttalanden som gjorts här i kammaren
vid innevarande års riksdag vid behandlingen av de motioner, som då väcktes
med begäran örn ökade anslag till elektrifiering på landsbs^gden. Då uttalades,
att man skulle kunna taga i anspråk medel från de å beredskapsstat
upptagna anslagen i den händelse det ordinarie anslaget icke visade sig vara
tillräckligt. Detta uttalande, som skulle utgöra motivering för avslagsyrkandet
på nämnda motioner, visar sig nu vara till innebörden oriktigt. Vid. behandling
av då föreliggande ärende sade herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet,
att det behöver inte föreligga någon arbetslöshet för att
anslag som äro upptagna under beredskapsstat II skola kunna tagas i anspråk,
utan man kan också använda dem för att förebygga arbetslöshet. Beträffande
ett flertal av de planerade elektriska anläggningarna på landsbygden kan
man väl knappast säga, att de äro ägnade att förebygga arbetslöshet. Den
väsentligaste uppgiften för dessa företag är väl att bereda möjlighet till erhållande
av elektrisk kraft för belysning och andra ändamål. När så är förhållandet
kunna, såvitt jag kan förstå och enligt de underrättelser jag erhållit,
under sådana förutsättningar medel från beredskapsstat icke utgå såsom bidrag
till utförande av dylika anläggningar. Jag vill emellertid ta fasta på de uttalanden
som herr statsrådet har gjort om att det så fort sig göra låter under
nästkommande års riksdag skall upptagas tillräckliga medel för det ändamål
det här är fråga örn.

Herr Johansson i Torp: Herr talman! Jag är naturligtvis fullt medveten
örn att elektrifieringen under nuvarande situation måste gå till på det sättet
att materialtillgången och penninganskaffningen böra något så är samordnas.
Jag har aldrig ifrågasatt att riksdagen skulle anslå en mängd pengar som

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Svar på
interpellation.

Svar på interpellation. (Forts.)

inte kunna användas på grund av materialsvårigketer, men orsaken till att
denna interpellation framfördes, i vad det gäller frågan nummer ett, var att
jag blev informerad av den elektriska distributionsföreningen i min hemort,
Västra Orusts elektriska distributionsf ^rening, angående det företag som
jag har omnämnt i min interpellation. Är det materialsvårigheter som göra
att pengarna inte ställas till disposition? frågade jag. Vederbörande svarade
då: Nej, det är det inte. Vi ha licenser och allt är klart att sätta i gång, det
är bara pengar som fattas. Man kan ju knappast tala örn materialsvårigheter,
då vederbörande redan har licens, och den licensgivande myndigheten ser väl
till att tilldelningen ej länder andra näringsgrenar till förfång.

Jag noterade med tacksamhet herr statsrådets exempel på fall, där man
har beviljat pengar efter en vidare ram så att säga än den normala. Som jag
antydde i mitt förra anförande, hoppas jag, att dylika principer få göra sig
gällande även i exceptionella fall i framtiden.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Jag förstår mycket väl att det kan inträffa sådana fall som
det den siste ärade talaren berörde, då det alltså finns material men fattas
pengar. Jag vet inte hur länge ifrågavarande ansökan legat inne, men det är
klart att man kan säga, att örn vi beviljat 400 000 kronor mindre till Norrland,
som jag nyss redogjorde för — Norrland har fått över 1 800 000 kronor —
hade man haft bättre tillgångar för detta företag. Men det är inte så lätt, ty
jag betraktar det också som mycket angeläget att elektrifiering kan komma i
gång i de fem socknarna i Norrland. Örn inte beredskapsstaten tages i anspråk
kan man ta det på tilläggsstaten, pengarna bli ju tillgängliga ändå, så
det kan inte bli frågan örn något nämnvärt uppskov.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

§ 3.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för folkhushållningsdepartemetatet, herr statsrådet Gjöres, som
anförde: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har herr Nilson i
Spånstad till mig framställt följande frågor:

Har det planerats något som nu kan offentliggöras rörande nyttobiltrafikens
förseende med gummiutrustning för den händelse staten inte längre anser
sig böra hålla på sitt lager av begagnade personbilsringar?

Örn så ej är fallet, anser herr statsrådet, att en sådan planering lämpligen
bör komma till stånd?

Som svar å den första frågan kan jag meddela, att någon planering av det
slag interpellanten åsyftar icke skett.

Av ordalydelsen i interpellationen framgår, att interpellanten vid framställandet
av sin fråga utgått från att den situationen sannolikt komme att inträffa,
nämligen att å ena sidan landets tillgångar av flytande bränsle i och
för sig skulle medgiva upprätthållandet av en mera omfattande personbilstrafik
än den nu förhandenvarande, medan å andra sidan det i landet icke
skulle finnas tillgång till nytillverkade gummiringar. Interpellanten uttalar,
att det i ett sådant läge vore tänkbart, att en betydande del av statens förråd
av bilgummi komme att utföras i marknaden.

Redan nu är som bekant situationen i vad avser motorfordonstrafiken den,
att tillgången på drivmedel är betydligt bättre än tillgången på bilgummi. En
förbättring av bränsleförsörjningen kan därför icke i och för sig föranleda
till lättnader i restriktionerna för motorfordonstrafiken. Sådana torde kunna

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Svar på interpellation. (Forts.)

genomföras först sedan landets förråd på bilgummi avsevärt ökats genom
import eller nytillverkning inom landet. Så länge nuvarande situation består,
torde därför reservförrådsnämndens lager av personbilsgummi icke kunna ställas
till marknadens förfogande i större utsträckning än vad som för närvarande
sker.

Det av interpellanten väckta spörsmålet skulle däremot kunna aktualiseras,
därest till landet kunde importeras bilgummi i sådana kvantiteter, att dessa
på kort tid kunde täcka alla primära behov. Under sådana förhållanden kunde
det givetvis tänkas, att reservförrådsnämndens lager bleve tillgängligt för
mindre angelägna behov. För att lagret skulle kunna disponeras fritt skulle
emellertid fordras en mycket betydande import, genomförd praktiskt taget på
en gång, ävensom att utsikterna till en fortsatt import bedömdes såsom gynnsamma.
Hittills gjorda undersökningar beträffande möjligheterna att få till
stånd en import av färdigt bilgummi ge emellertid vid handen, att den här
berörda situationen troligen icke kommer att inträffa.

Landets tillgångar å bilgummi äro vidare så ansträngda, att det förefaller
ganska osannolikt, att reservförrådsnämnden kommer att ligga ^ med något
lager av personbilsgummi av någon betydenhet vid tidpunkten, då restriktionerna
med avseende å motorfordonstrafiken kunna helt upphävas. Upplysningsvis
kan sålunda nämnas, att av reservförrådsnämndens lager av personbilsgummi
avses huvudparten, nämligen 16"-ringar, skola användas för personbilar
i nyttigbetonad trafik och för lastbilar med P-boggiemontering, för
vilka fordon ersättningsringar garanterats fram till den 1 oktober 1945. En
icke obetydlig del av gummilagret utgöres av däck, vilka huvudsakligen kunna
användas för hästdragna fordon. Den resterande delen består av däck i
sådana dimensioner, som i regel äro användbara för nyttotrafiken först efter
ombyggnad av de fordon, varpå de skola monteras. På grund av bristen på
ringar i gångbara dimensioner väntas ombyggnad komma att ske i så stor
omfattning, att även dessa ringar snart äro förbrukade.

I anslutning till vad jag här anfört vill jag såsom svar på interpellantens
sista fråga, -gämligen huruvida jag anser någon planläggning av det slag, som
interpellanten åsyftar, nu bör komma till stånd, uttala, att jag finner en dylik
planläggning icke för närvarande aktuell. Skulle emellertid mot förmodan
den situationen inträffa, att reservförrådsnämnden kommer att innehava något
lager av bilgummi av betydenhet vid tidpunkten för ett hävande av nuvarande
restriktioner med avseende å biltrafiken, kommer givetvis frågan örn
den ordning, i vilken reservförrådsnämndens gummilager skola utförsäljas,
att i god tid upptagas till prövning. Jag är emellertid icke beredd att för
närvarande taga ställning till de försäljningsspörsmål, som i dylikt sammanhang
kunna uppkomma.

Härpå yttrade

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för folkhushållningsdepartementet få framföra mitt tack för svaret
på min interpellation. Jag ber också att få framföra mitt tack för det att det
beretts tillfälle för mig att i förväg få taga del av svarets innehåll.

Jag förstår också, att det finns anledning till att detta svar så starkt understryker
svårigheterna på gummiförsörjningens område. Den optimism man
tidigare kanske hade anledning hysa har under de senaste veckorna starkt
dämpats av den utveckling världshändelserna tagit, varvid hoppet örn en snar
fred än en, gång försvagats.

Jag är dock angelägen betona, att jag inte allenast tänkt på en situation där

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Svar på fråga.

Svar på interpellation. (Forts.)

alla restriktioner på en gång kunde komma att upphävas. Även örn situationen
under en längre tid framåt kan komma att betecknas som synnerligen ansträngd,
kan kanske det läget uppstå att gradvisa lättnader bli genomförbara
innan alla primära behov täckts.

Jag uttalar därför den förhoppningen, att herr statsrådets svar på den
andra frågan, innebär, att herr statsrådet med intresse följer den kommande
utvecklingen på detta område. Jag vill understryka, att de erfarenheter ägarna
till nyttobilar utan gummiutrustning ha från den gång man fick avräkningar
för de ringar man avstått till staten äro sådana, att varje planering,
som innebär ett försök till hänsynstagande till även mindre grupper av lojala
bilägare kommer att hälsas med tillfredsställelse.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! Herr Svedman har frågat mig, örn jag är i
tillfälle att meddela kammaren resultatet av de undersökningar, som genom
marinens försorg eller annorledes gjorts rörande anledningen till och omständigheterna
vid ångaren Hansas undergång.

Med anledning härav vill jag först framhålla, att Kungl. Maj :t uppdragit åt
justitiekanslersämbetet att med biträde av särskilt förordnade utredningsmän
skyndsamt verkställa utredning rörande omständigheterna vid Hansas undergång
den 24 november 1944. I avbidan på resultatet av denna utredning anser
jag mig böra till besvarande av den till mig riktade frågan i korthet sammanfatta
resultatet av den preliminära undersökning som hittills verkställts och
som utförts genom marinens försorg.

Undersökningen tyder på att en mycket kraftig explosion ägt rum och att
Hansa gått under till följd av denna. Genom undersökningen har icke kunnat
utredas, örn explosionen vållats av en torpedträff, av sammanstötning med en
förankrad eller drivande mina eller av sprängladdning ombord på fartyget.
Kontrollminsvepning av den väg, Gotlandsbåtarna använda, har utförts, men
inga förankrade minor ha därvid påträffats. Med till visshet gränsande sannolikhet
har utrönts, att intet övervattensfartyg under natten förföljt Hansa
från farvattnet syd Landsort till olycksplatsen. Det har icke kunnat klargöras
varifrån det ljus härrörde, som de båda överlevande observerade efter Hansas
undergång.

Sedan lång tid tillbaka har farvattnet väster örn Gotland övervakats av
såväl fartyg som flygplan.

Varken dessa spaningsfartyg och flygplan eller spaningsorgan på kusten
ha under åtta månader — undersökning härom har nu icke utförts för längre
tid tillbaka — siktat främmande örlogs- eller hjälpfartyg. Några drivande
minor ha heller icke siktats. Den natt, under vilken Hansa var
på färd till Gotland, avpatrullerades Gotlandsångarnas kurslinje mellan
Landsort och Visby av en svensk jagare, som utan att iakttaga något
av vikt passerade Hansa omkring kl. 2.10. Det kan antagas att Hansa gick
till botten omkring kl. 6 på morgonen den 24 november efter att omkring 2
timmar tidigare ha siktats av ett annat svenskt marinfartyg, hjälpkryssaren 4.
Denna hjälpkryssare synes ha varit det svenska fartyg, som senast siktat
Hansa.

Under veckan den 13—18 november ha fartyg ur Visbyavdelningen bedrivit
övningar i farvattnen utanför Visby. Den 22 november bedrev 1. minsvepardivisionen
övningar på omkring 20 distansminuters avstånd från Got -

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Svar på fråga. (Forts.)

lands nordvästkust. Den 23 november verkställdes i samband med övning förflyttning
längs kusten mellan Fårösund och Kappelhamnsviken. Vid intet av
dessa tillfällen har något anmärkningsvärt observerats. Den 24 november hade
1. minsvepardivisionen avgått från Fårösund kl. 8 på morgonen för övning
norr örn Fårön och för övervakning av farvattnet. Ej heller vid detta tillfälle
iakttogs något anmärkningsvärt, innan ordern örn sökning efter Hansa kom.
Även efter olycksdagen har i samband med konvojeringar eller patrullering
spaning ägt rum, dock utan resultat.

I Hansas last ingick bl. a. ett parti för militära ändamål avsedda sprängämnen,
bestående av dels 2 490 kg nitrolit och 50 kg trotyl, fördelade på
burkladdningar, respektive detonatorer, dels 2 500 meter pentylstubin. Enligt
gällande bestämmelser kunna dylika explosiva varor med befälhavarens tillstånd
transporteras med passagerarfartyg, dock icke i så stora kvantiteter som
här voro i fråga. Militär myndighet har icke haft att skaffa med denna transport.
Transporten utgick från ett av krigsmaterielverkets centralförråd. Vid
sådana transporter överlämnas materielen till järnvägen, varefter verket eller
förrådet icke vidare tar befattning med transporten. Några särskilda anvisningar
rörande transportsättet har i detta fall, enligt vad jag inhämtat, icke
meddelats av avsändaren. De sprängämnen, som medföljde Hansa, kunde enligt
vad jag inhämtat initieras endast av särskilda initieringsmedel eller av en
kraftig explosion intill sprängämnena. Det har vidare visat sig, att nitrolit
under ogynnsamma förhållanden kan bringas att detonera genom upprepad
beskjutning även med gevärsammunition eller genom splitterverkan. Trotyl
är i detta hänseende mera okänsligt. Hittills gjorda undersökningar utvisa
att initieringsmedel, innefattande även tändhattar, icke medföljde transporten
samt att sprängämnena förvarades i aktra lastrummet, och att den explosion,
som sänkte Hansa, inträffade i förskeppet. Det bör anmärkas, att detonatorer
icke få förväxlas med tändhattar. Utan tändhatt kan en detonator icke initiera
ett annat sprängämne.

Det måste alltså konstateras, att den hittills utförda undersökningen icke
lämnat fasta hållpunkter för ett klarläggande av anledningen till Hansas undergång.
Då Hansa ligger på sådant djup, att bärgning icke synes kunna ske,
kan man sålunda endast sätta sin lit till att den särskilda undersökning, som
av Kungl. Maj :t anbefallts, skall kunna kasta ljus över vad som passerat.
Det behöver icke särskilt framhållas hur viktigt det ur olika synpunkter är att
få klarhet i vad som kan ha föranlett denna fartygskatastrof, som framkallat
sorg i så många svenska hem och så upprört hela vårt land.

Härefter anförde:

Herr Svedman: Jag ber, herr talman, att få framföra mitt tack till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet för svaret på min fråga. Den är
föranledd av en önskan att få en officiös redogörelse för orsakerna till och omständigheterna
vid ångaren Hansas undergång, så dokumenterade som omständigheterna
kunna medgiva. Detta har givetvis försvårats av den omständigheten
att ingen av dem, som befunnit sig på fartygets däck vid olyckstillfället
räddades till livet. Ingen av dessa har sålunda kunnat avgiva sitt vittnesmål.

Inför och efter händelser, som i särskilt hög grad påkallat allmänhetens intresse
och uppmärksamhet, träder den mänskliga inbillningskraften i livligare
funktion än eljest. Rykten uppstå och påståenden göras, som icke sällan befinnas
ha en ganska tvivelaktig sanningshalt. Det gäller därför att draga upp
en demarkationslinje mellan fantasi och fakta. Den undersökning, som sedan
några dagar på regeringens anbefallning bedrives i denna sak, hoppas man

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Svar på fråga. (Forts.)

skall göra denna gränsdragning. Innan resultatet av denna undersökning föreligger
och innan den sjöförklaring, som inom den närmaste tiden kommer att
avgivas, lagts på bordet, torde väl knappast några mera vägledande och belysande
bidrag till diskussionen örn denna upprörande händelse vara att förvänta.

Herr Lindberg: Herr talman! Det är ju icke vanligt att man efter besvarandet
av en så kallad enkel fråga sätter i gång en större debatt men jag tycker
att det ämne som nu avhandlas är av så stort allmänt intresse, att man i detta
fall kan lia lov att gå ifrån praxis här i kammaren.

Under det nu pågående kriget har den svenska handelsflottan och den svenska
sjömanskåren blivit utsatt för många och svåra katastrofer men Hansakatastrofen
torde vara den allra värsta med hänsyn både till människoförluster
och till en del nu kända omständigheter vid samma tillfälle som katastrofen
hände. Först och främst har det gjorts anmärkning mot att icke konvojering
hela tiden skett för G-otlandsbåtarnas vidkommande. På denna anmärkning
har ju lämnats en såvitt jag kan förstå ganska nöjaktig förklaring. Det enda
som man möjligen skulle kunna göra anmärkning mot i det fallet är, att man
varit för trygg, sedan tyskarna förklarat praktiskt taget hela Östersjön såsom
krigsområde. Yi veta ju av erfarenhet, att det för de krigförande makterna icke
egentligen finns något heligt farvatten, och enbart en deklaration från en krigslednings
sida bör därför icke ge våra myndigheter, som syssla med dessa saker,
anledning att resonera som så, att det och det området kan icke vara att betrakta
såsom krigsfarligt.

Det är emellertid klart, att när det icke har inträffat några olyckor just på
denna trade, så bli alla människor mer eller mindre säkra och tycka, att här
föreligger ingen risk och därför behöver man icke vidtaga några särskilda säkerhetsåtgärder.
Det är naturligtvis samma säkerhetskänsla och trygghetskänsla,
som har gjort att man icke har lagt örn trafiken på Gotland till dagtrafik
långt tidigare, vilket ju borde ha skett. Det har i vissa fall från de enkla
besättningsmännens sida gjorts framställningar och frågor, örn det icke skulle
vara lämpligt att låta trafiken ske i dagsljus. Man har emellertid icke ansett
sig behöva ta någon större hänsyn till sådana förfrågningar, därför att som
sagt ingenting har inträffat och det därför icke skulle föreligga någon risk.
Det har i alla fall vid flera tillfällen siktats drivminor i dessa farvatten, och
även örn drivminor i och för sig icke äro så särdeles farliga för fartyg under
gång, så innebära de i alla fall tillräcklig risk och tillräcklig anledning för att
iakttaga försiktighet.

Det är emellertid en sak, som har kommit fram både i herr statsrådets svar
och genom tidningarna, som man har anledning att alldeles särskilt slå ned
på. Det har meddelats att ångaren Hansa hade omkring 3 ton förstklassiga
sprängämnen ombord i lastrummet. Det har uppgivits, att dessa sprängämnen
funnos förvarade i akterrummet, men det har också uttalats misstankar örn att
en del av dessa sprängämnen skulle lia förvarats i förrummet eller till och med
midskepps, ovan rumsdäcket således. Hur därmed förhåller sig lär väl bli
ganska svårt att få någon riktig klarhet i. Det faktum står emellertid kvar,
att fartyget hade ungefär 6 gånger så mycket sprängämnen ombord som det
enligt säkerhetsförfattningarna hade rättighet att föra. Man måste således
kräva, att den undersökning, som skall göras på denna punkt, göres så grundlig
som möjligt — det har man väl ingen anledning misstänka att så icke skall
ske — men också att de, som bära ansvaret för att denna farliga last togs
ombord, komma att straffas.

Det finns i säkerhetsbestämmelserna även föreskrift örn att när högexplosiv
vara inlastas vid kaj skall det ske under polisbevakning. Jag har icke riktigt

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Svar på fråga. (Forts.)

klart för mig- vad polisens uppgift i det fallet skall vara men jag tror det är
riktigt, att lian endast Ilar att tillse, att lastningen icke sker under vårdslösa
former oell att fartyget, sedan sprängämneslasten har inlastats, icke får ligga
kvar vid kajen längre än som är absolut nödvändigt för att få ombord de varor,
som fartyget skall ha med sig. Man borde nog utvidga denna säkerhetsbestämmelse
till att polisen också skall ha rättighet och framför allt skyldighet
att rapportera till annan myndighet, när lastning av sprängämnen sker
och allra helst när det sker ombord i ett passagerarfartyg. I detta fall tycks
det ha varit så, att polisen i Nynäshamn, som har kontrollerat lastningen och
tillsett att därvid icke vidtogos åtgärder, som skulle kunna vara farliga för
de människor, som bodde i samhället, icke ens ansett sig ha rättighet att
tala örn i vilken del av fartyget eller under vilka förhållanden denna
sprängämneslast intogs. Det är, tycker man, ganska upprörande, att de som
verkligen ha vetskap om hur detta skett, sätta munkavle på sig själva och
icke ens våga uppge det för tidningarna under förebärande av den gamla
vanliga termen att »man vill icke föregripa en pågående utredning».

Det händer till och med någon gång i Stockholms hamnområde, att man
lastar in sprängämnen i lastfartyg visserligen utan att anmäla det till polisen
och utan att den nödvändiga, jag upprepar nödvändiga, poliskontrollen och
övervakningen ske. Senast för ett par dagar sedan skedde en sådan mistning
i ett fartyg här. I organisationen fingo vi reda på det för sent för att
kunna anmäla det. Fartyget hade redan avgått, när jag fick klart för mig vad
som skett. Denna inlastning skedde utan den föreskrivna polisbevakningen.
Det var också ett fartyg, som skulle gå till Gotland.

Jag tror man gott kan säga, att de ansvarighetsbestämmelser, som finnas
i vår sjölag och i särskilda författningar rörande säkerheten och övervakandet
av densamma, nog vid detta laget tåla vid en revision. Det räcker tydligen
icke, som man tidigare varit inställd på, med att överlämna ansvaret
för allting helt och hållet till befälhavaren. Jag vill minnas att jag för några
är sedan hade tillfälle att här i kammaren säga, att det icke var alla befälhavare
örn ens några, som hade möjligheter att helt och hållet iakttaga säkerhetsbestämelserna,
därför att de också äro pressade av sitt rederi. Det kan
nog finnas anledning att se över dessa författningar en gång till för att ge
befälhavaren det skydd, som han säkerligen, såsom Hansakatastofen tydligt
visar, måste ha för att kunna iakttaga säkerhetsföreskrifterna rörande fartyg,
gods och passagerare.

Det är klart, att man icke kan nöja sig heller bara med en översyn av säkerhetsbestämmelserna.
Man måste också effektivisera de organ, som ha att
övervaka att säkerhetsbestämmelserna följas. Det gjordes ju också begäran
härom för några år sedan här i riksdagen och en liten ändring blev också
genomförd, men icke, som det nu visar sig, på långa vägar tillräcklig för att
besättningar och människor skola ha den trygghet, som lagarna i alla fall
förutsätta, fastän de icke orka med att åstadkomma det.

Det är också en annan sak, som man i detta sammanhang måste säga ett
pär ord örn. De besättningsmän, som gingo bort med Hansa, äro ju försäkrade
enligt olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser. Den lagen är emellertid
på sätt och vis tvåfaldig. När fartyg förliser till följd av
krigsorsak, utgå ersättningarna till de efterlevande enligt många gånger
generösare grunder än efter 1916 års olycksfallsförsäkringslag. Skulle
det nu vara så, att här kommer att bevisas, att det var sprängämneslasten
som var orsak till katastrofen, kommer det alldeles säkert
att heta från försäkringsbolagens sida, att detta icke var ett krigsolycksfall
och följaktligen skola ersättningarna utgå efter de snävare grunder, som

Nr 83.

Onsdagen den 6 december 1944.

Svar på fråga. (Forts.)

äro bestämda i 1916 års olycksfallsförsäkringslag. I detta fall måste man
kräva, att det göres en mycket noggrann undersökning i den mån det nu finns
möjlighet att göra det. Örn man därvid icke ''med någon större säkerhet skulle
kunna bevisa, att det var sprängämneslasten, som vållat katastrofen, så vill
jag vädja till de myndigheter, som därtill ha makten, att betrakta detta
olycksfall, denna katastrof såsom ett krigsolycksfall. Jag vet nämligen,
att flera familjer tillhörande de bortgångna besättningsmännen redan
nu befinna sig i ett ganska prekärt läge. Det var en familj, bestående
av hustru och 6 minderåriga barn, som icke hade pengar till
sitt uppehälle, när den avlöning, som man skulle uppbära, uteblev bara
två dagar. Skulle en sådan familj nu bli satt på det understöd, som 1916 års
lag medger, kommer det att bli ganska svårt för den att dra sig fram, och då
måste människor med givmilt sinnelag träda hjälpande emellan. Jag tycker
att man i så fall kan begära, att även örn katastrofen skett på grund av något,
som icke kan hänföras till krigsolycksfall, skall man sörja för att de
efterlevande ändå icke överges eller utlämnas åt stor nöd och elände.

Jag vill sluta detta anförande med att ytterligare en gång hemställa, att
man skall göra en översyn av de säkerhetsförfattningar som finnas, såväl
den författning som gäller sprängämnen som de författningar, som befälhavaren
i övrigt har att iakttaga ombord å fartyget.

Herr Lundgren: Herr talman! Jag har icke så mycket att tillägga men vill
erinra örn att riksdagen helt nyligen har fattat beslut örn att överlämna till
1936 års arbetarskyddssakkunniga att även studera säkerhetsbestämmelserna
ombord å fartyg. Den olycka, som har inträffat med Hansa, visar mer än nog,
att de bestämmelser som nu finnas icke äro till fyllest utan måste omarbetas.
Det är icke tu tal örn att icke såväl rederiet som befälhavaren visste av att
stora mängder sprängämnen lastades ombord i fartyget, men det är endast
befälhavaren, som är ansvarig. Rederiet teg visligen med sin kännedom om
de mängder sprängämnen, som hade inlastats, och jag skulle vilja se den befälhavare,
som skulle ha ringt upp rederiet och frågat, huruvida han skulle
avgå med fartyget, när det fanns så mycket sprängämnen ombord. Den befälhavaren
hade nog icke blivit långvarig ombord i det fartyget.

Man upplyste inte ens passagerarna om att det fanns sprängämnen ombord,
ty hade man gjort detta, så kan man vara förvissad om att icke en enda passagerare
hade stannat kvar ombord i fartyget och näppeligen heller besättningen
utan man hade gått i land. Det har sagts att en person, som hade kännedom
örn saken, lämnade tillbaka sin biljett och i stället tog flyget över till Gotland.
Jag känner dock icke till örn det är riktigt,

Den katastrof, som har inträffat, visar att man ovillkorligen måste avlasta
det ansvar, som ligger på befälhavaren. Även rederiet bör vara delaktigt i detta
ansvar. Ävenså bör fartygsinspektionen omläggas på sådant sätt, att den kan
samarbeta med yrkesinspektionen. Det var icke möjligt för befälhavaren att
rådgöra med en enda myndighet i Nynäshamn. Örn han velat rådgöra med någon
myndighet, hade han måst sätta sig i förbindelse med Stockholm. I detta
fall skulle det ha varit fartygsinspektören. Icke heller denne hade emellertid
haft möjlighet att stoppa fartyget. Det är endast kommerskollegium i egenskap
av fartygsinspektionens chefsmyndighet, som har den möjligheten. Något
sådant som här skett får icke inträffa i fortsättningen.

För varje arbetsställe i land, som sysselsätter 10 arbetare, har man både rättidhet
och skyldighet att ha skyddskommittéer, men ombord å fartyg kan det
gå så långt, att en besättningsman blir straffad för att han begärt syn på ett
fartyg, som är oriktigt lastat o. s. v. När det föreligger en sådan skillnad på

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Svar på fråga. (Forts.)

förhållandena i land och på sjön, då bör nian med det snaraste se till att sådana
åtgärder bli genomförda, att sjöfolket i fortsättningen skall kunna känna
sig något så när tryggt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Föredrogos var efter annan och remitterades till statsutskottet följande på
kammarens hord liggande motioner:

nr 566 av herr Lundberg i Hälsingborg och Liedberg; samt
nr 567 av herrar Hagberg i Luleå och Tersson i Stockholm.

§ 6.

Föredrogs den av herr Hagberg i Luleå vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet, i anledning av den snabbt
växande arbetslösheten inom Norrbotten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1944/45, i vad propositionen avser försvarsdepartementets verksamhetsområde.

Punkten 1 angående Armén: Ytterligare anskaffning av ammunition m. m.

Efter föredragning av utskottets i punkten gjorda hemställan anförde:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag tänker icke ta upp någon principdebatt
i den nu föreliggande frågan. Den lär väl icke bli den stora militära fråga,
som skall behandlas i dag, ty med den praxis, som råder här i riksdagen, lär
det väl, såvitt jag förstår, i stället bli en relativt sett mindre fråga, nämligen
frågan örn försvarets forskningsanstalt, som skall bli dagens huvudfråga. Jämfört
med de 55 miljoner, som det nu gäller, örn man räknar med utgifterna på
kapitalbudgeten, rör det sig i fråga örn den sistnämnda frågan dock örn
ett relativt sett blygsamt belopp. Det är väl så, att man ofta silar mygg och
sväljer kameler. Utan att närmare ingå på de punkter, som nu skola behandlas,
vill jag säga, att de likväl ganska väl illustrera betydelsen av att åstadkomma
en forskningsanstalt. Här finns exempelvis ett anslag på ett par miljoner
kronor i anledning av att våra militära myndigheter ha anskaffat sprängämnen,
som visat sig vara odugliga eller i varje fall olämpliga att använda. Det
betraktar jag icke alls såsom något sensationellt. Tvärtom har det visat sig
vara ganska vanligt, att man gör stora utgifter, som riksdagen sedan får täcka
med nya anslag, därför att dessa utgifter ha visat sig vara illa planerade och
allt annat än välbetänkta.

Även den summa, som det nu rör sig örn eller icke fullt 55 miljoner kronor,
är naturligtvis bagatellartad, örn man jämför den med de astronomiska tal,
som det hittills har gällt i fråga om militära utgifter. Men jag kan icke underlåta
att säga, att provisoriernas tid nu borde vara förbi. Nu borde man ha vunnit
tillräcklig erfarenhet. Nu borde femårsplanen för den militära upprustningen
vara så genomarbetad, att man icke ideligen skulle vara tvungen att öka
dessa bidrag. Jag tror, att det börjar bli en ganska utbredd stämning i lan -

Ytterligare
anskaffning
av ammunition
åt armén
m. TO.

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Ytterligare anskaffning av ammunition åt armen m. ni. (Forts.)
det, att man måste börja hålla igen litet grand. Den ytterligare beredskap, som
man nu kan åstadkomma, blir ju i många fall sådan, att den icke kan komma
till nytta förrän någon gång efter detta krigs slut och då det väl, som vi
hoppas, icke längre skall bli aktuellt att använda en stor del av folkets tillgångar
för ändå ganska improduktiva utgifter. Jag vänder mig icke mot saken
i princip. Jag har varit på det klara med att vi behöva ha ett försvar under
dessa förhållanden och insett att detta försvar måste vara dyrt, liksom jag
förstått, att under de säregna betingelser, under vilka försvaret byggts upp,
en massa omprovisationer varit nödvändiga och misstag kunnat göras. Men,
herr talman, detta är en annan sida av saken. Frågan är, örn man icke skulle
kunna gör några besparingar och börja litet grand stoppa miljonrullningen.

Jag understryker, att jag icke tänker närmare utveckla mitt resonemang, då
jag anser, att nästa års riksdag blir lämpligare forum i det hänseendet. Men
det är en sak, som jag fäst mig vid och som jag tycker, att riksdagen icke
borde alldeles stillatigande gå förbi. Överbefälhavaren, general Jung, höll
den 22 oktober, örn jag icke minns alldeles fel, ett föredrag i Norrköping,
däri han förklarade, att vår vapenutrustning fortfarande är så bristfällig och
otillräcklig, att den icke ens medgiver beväpning av våra värnpliktiga. Han
erinrade örn att det är många tiotusentals värnpliktiga, som på grund av olika
omständigheter icke inkallats under nuvarande förhållanden men som naturligtvis
skulle inkallas, därest vi råkade i krig. Man har icke vapen ens för
dessa värnpliktiga, långt mindre för ali den mannakraft, som skulle kunna
tagas ut i en mycket kritisk situation men som icke kan räknas till värnpliktiga.
Jag tycker, att detta överbefälhavarens uttalande är ganska uppseendeväckande.
Det är flera år sedan man utgav en broschsm med titeln »Om kriget
kommer», där man ålade varje svensk man att, därest kriget komme, sätta in
alla krafter för att bekämpa fienden. Det var en appell, som så vitt jag förstår
väckte allmänt gensvar här i landet. Men nu konstaterar överbefälhavaren,
att man icke ens har vapenutrustning för de värnpliktiga. I krigets femte
år talar han om att det skulle vara nödvändigt att sätta upp lokalförsvar,
som bl. a. skulle bemannas av dessa flera tiotusentals värnpliktiga, som man
icke har vapen för. Då frågar man sig ju: örn saken ligger till på det sättet,
hur kan det då vara med övriga vapen? Finns det automatvapen, finns det
reservförråd o. s. v.? Man måste betvivla, att det kan vara på ett tillfredsställande
sätt ordnat på dessa områden, sedan man hört sådana deklarationer
av överbefälhavaren, deklarationer som han därtill anser nödvändigt avgiva
inför offentligheten. Vad skulle de lokalförband, som överbefälhavaren talar
örn, göra? Jo, lian erinrar örn att det moderna kriget har förändrat tekniken,
att det numera finns möjlighet att luftlandsätta trupper långt innanför försvarslinjerna,
att landsättningstekniken undergått revolutionerande förändringar,
och att man genom pansargenombrott kan tränga långt in i landet innanför
försvarslinjema. Det är för att möta sådana eventualiteter, vilka det
nu pågående kriget visat äro mycket sannolika överallt, som dessa lokalförband
på flera tiotusentals värnpliktiga svenskar, som man saknar vapen till,
skola finnas till. Det vittnar onekligen arn en ganska stor optimism, om man
tror, att frågan skulle lösas så lätt. Överbefälhavarens uttalande fick också
som bekant en mycket god press här i landet. Med fetstil stod det i tidningarna,
att överbefälhavaren proklamerat partisankrig, därest vårt land skulle
råka i krig. Vi måste, säde han, bereda oss för ett totalt försvar, vi måste
gå man ur huse, örn kriget skulle komma för oss. Ja, rent formellt var det en
appell till partisankrig, en appell att mobilisera hela folkets försvarskraft.
Men reellt ligger det så till — jag drager slutsatsen av överbefälhavarens förklaring,
att man icke har vapen ens för alla värnpliktiga -— att det är en tom

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Ytterligare anskaffning av ammunition åt armén rn. m. (Forts.)
fras och att man icke har möjligheter att lösa en sådan uppgift, som den man
föreställde sig att överbefälhavaren förordade och som man kannstöpte så
mycket örn.

Herr talman! Det är faktiskt så — jag tror, att det bör sägas nu — att det
varit åtskilligt av illusionsmakeri över våra militära föranstaltanden. Man har
ingivit folk mycket falska illusioner örn omfattningen av den beredskap, som
har genomförts. När jag konstaterar detta, betyder det icke att jag ifrågasätter,
att det icke nu föreligger en helt annan och effektivare beredskap än
när kriget började, då vår statsminister förklarade, att vår beredskap var god.
Naturligtvis är det så. Man lian givetvis icke hålla på att öka statsskulden
med nära ett par miljarder kronor örn året utan att det leder till resultat i
fråga örn en förstärkt beredskap. Men det kan icke hjälpas, att man tid efter
annan bibringat vårt folk en ganska skev uppfattning om graden av denna
beredskap och skapat en falsk trygghetskänsla. I september 1942 förklarade
överbefälhavaren — örn jag nu bara håller mig till honom — att vi började
bli riktigt bra i fråga arn vår beredskap. Ett år senare, i december 1943, sade
han, att det stora målet att taga hela folkets vämkraft i anspråk nu var nära.
När han, såsom jag nyss anförde, den 22 oktober 1944 tager till orda, konstaterar
han — samtidigt som han slungar ut parollen örn det totala försvaret
och partisankriget — att vi icke ens ha gevär för samtliga dem som äro värnpliktiga
i vårt land.

(Jag har icke anfört detta för att samla glödande kol på försvarsministerns
hjässa. Jag tror emellertid, att det föreligger goda skäl att rikta uppmärksamheten
på även dessa förhållanden. Jag har, herr talman, icke ansett mig
böra göra något yrkande i anledning av den önskelista, som försvarsministern
har uppställt. Man har icke så stora möjligheter att bedöma, om vart och ett
av dessa förslag är motiverat eller omotiverat. Jag har emellertid ansett mig
böra göra dessa erinringar.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
I 1942 års försvarsordning räknade man med att en viss mängd av den svenska
befolkningen skulle tillhöra krigsmakten, och dit räknade man så många
vapenföra män, som man överhuvud taget ansåg att landet kunde använda för
sitt försvar. Under krig kan det icke vara så, att alla vapenföra män kunna
användas till att bära vapen. Det finns många andra viktiga uppgifter, som
måste anförtros åt även dem som äro vapenföra. Följaktligen beräknades vår
krigsmateriel efter det antal vapenföra män, som vi ansågo kunde tagas i
anspråk för landets försvar. För alla dessa finns det vapen. Däri inräknar jag
hemvärnet. Det finns för dessa en reserv så stor, att den skall kunna räcka för
förbrukningen intill dess en krigsindustri kan ersätta det förbrukade. Det finns
icke någon anledning att här tala om brister. Vad som är beräknat finns för
ändamålet.

Jag vill också fästa uppmärksamheten på att i broschyren »Om kriget kommer»
sättes det icke ifråga, att andra skola bära vapen till landets försvar än
de som äro placerade vid krigsmakten. Därför föreligger det ingen motsättning
mellan vår materielanskaffning enligt 1942 års försvarsordning och broschyren
»Örn kriget kommer».

Sedan är det en annan sak, örn man därutöver ställer önskemål örn att varje
man — och varför icke också varje kvinna, som kan bruka ett vapen — som har
civil sysselsättning under kriget men Ilar vapen inom räckhåll, skall använda
dessa. Den saken ha vi aldrig från regeringens eller riksdagens sida tagit ställning
till. Detta är ett problem, som faller alldeles utanför frågan om den
svenska krigsmakten sådan vi hittills betraktat den.

Andra kammarens protokoll 1944. Nr 33.

Nr 33.

Onsdagen den 0 december 1944.

Ytterligare anskaffning av ammunition åt armén m. m. (Forts.)

Beträffande den första punkt, som här föreligger till behandling, har visserligen
herr Hagberg icke gjort annat än antydningar och insinuationer örn ett
odugligt eller icke användbart sprängämne, och han tycker, att i krigets femte
år skulle man icke behöva göra improvisationer. Läget är ju det, att vi i detta
land icke lia råvaror till de sprängämnen, som användas i andra länder. Yi ha
icke möjlighet att skaffa de råämnen, som vi skulle behöva. Yi måste alltså
söka oss fram till sådana sprängämnen, som kunna tillverkas av svenska råvaror.
Vi ha till stridsvagnsminor använt nitrolit. Det är icke något fel på
detta sprängämne. Det är fruktansvärt till sin verkan, och de minor som innehålla
nitrolit, äro ytterst farliga för fienden. Det är icke något fel i det avseendet.
Men det har visat sig, att örn detta sprängämne tillföres för mycken
fuktighet, påverkar detta stridsvagnsminans konstruktion och mekanism, och
den blir därigenom farlig för oss själva. Det är alltså icke på det sättet, att
icke sprängämnet är farligt för fienden. Det är icke så att det icke fyller sin
uppgift som ett krigsmedel. Men erfarenheten har visat, att det blir för farligt
för oss själva att handskas med det. Och när vi gjort den upptäckten, lia vi
icke velat fortsätta, utan vi vilja försöka komma till en annan lösning, som
gör det tryggare för svenska soldater att handskas med dessa farliga ting.
Man kan komma med vilket klander man vill. När vi behövde göra oss heredda,
hade vi ingen annan möjlighet än att använda detta sprängämne, och ingen
kunde då räkna med att en mängd sammanstötande omständigheter skulle leda
till resultat, vilka visade, att man inte kunde anse detta sprängämne tillräckligt
säkert. Därför kan ingen lastas för att vi nu anse oss behöva använda ett
dyrare sprängämne och alltså behöva några miljoner kronor mera än vi räknade
med för att upprätthålla samma krigsberedskap fastän i för oss själva säkrare
former.

Yad slutligen beträffar herr Hagbergs tal örn att det är på tiden att strama
åt och att det är en allmän tendens att göra slut på miljonrullningen, så skall
jag icke bestrida, att det har använts onödiga pengar och att det har slösats,
men jag understryker vad jag så många gånger förut sagt, att det dock rinder
hela denna beredskapstid bedrivits ett målmedvetet arbete för att motarbeta
slöseri och onödiga utgifter och att detta arbete fortsätter. Det ger resultat
— det är icke tu tal örn den saken — men faktum är, att man icke kan göra
mer än allt vad mian orkar. Och jag skulle vilja säga, att det görs allt vad som
är möjligt från ansvarigt håll för att icke pengarna skola användas i onödan.
Sedan kan det naturligtvis bli diskussion örn vad sorn är nödvändigt eller icke
nödvändigt. Det är en fråga örn försvarets effektivitet. Men — liksom den
föregående talaren — utan att gå in på detaljer vill jag understryka, att det
icke finns underlag för talet örn att man från ansvarigt håll skulle vilja tolerera
eller underlåta att motarbeta tendenser, som kunna finnas till slöseri med
statens medel.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag tänkte först att försvarsministern
polemiserade mot överbefälhavarens konstaterande, att det icke ens finns vapen
för utrustning av våra värnpliktiga män. Sedan försvarsministern utvecklat
sitt resonemang, fann jag emellertid, att han egentligen genom vad
han underlåter att säga bekräftar vad överbefälhavaren fastslagit. Försvarsministern
säger, att det finns vapen åt dem som kallas ut. Men, förklarar han,
som bekant kan man icke kalla ut alla vapenföra män, då de också behövas
inom industrien, transportväsendet o. s. v. Men måste man icke, herr försvarsminister,
under de särskilda betingelser, som det moderna kriget skapat och
som överbefälhavaren var inne på, förutsätta såsom möjligt, att vi kunna
komma i den situationen, att vi ha en rad värnpliktiga, vapenföra män, som

Onsdagen den (i december 1944.

Nr 33.

Ytterligare anskaffning av ammunition åt armén m. m. (Forts.)
vi absolut icke vilja ha i krigsproduktionen eller till att betjäna kommunikationer,
emedan de skulle befinna sig i ett av fienden ockuperat område?
När överbefälhavaren talar om att man nu‘måste skapa ett lokalförsvar och
säger, att detta lokalförsvar skall bestå av många tiotusental värnpliktiga,
som icke lia vapen och som det icke finns vapen för, så tycker jag, att det
bekräftar helt och hållet det motiverade i den anmärkning, som jag här har
gjort. När försvarsministern säger, att det finns vapen för det antal som är
beräknat, är att märka, att man endast beräknat för en begänsad del av våra
värnpliktiga och för hemvärnet, men man har icke alls beräknat för det totala
kriget, för det som man i propagandan brukar kalla partisankriget och för
det krig som försvarsministern talade örn, när han antydde, att t. o. m. kvinnornas
kärnkraft skulle under vissa betingelser kunna och böra tagas i anspråk.
Ändå återstår att konstatera det faktum, att man bedriver en propaganda,
som ger folket helt andra föreställningar örn kraften i dess insatser
och örn vad statsmakterna vänta av det i händelse av ett totalt krig, men man
har icke vidtagit de elementära totala åtgärderna för att göra alla dessa förespeglingar
till något annat än tomma ord.

Med anledning av vad herr försvarsministern sade örn det där diskutabla
sprängämnets karaktär vill jag säga, att jag har ju icke ifrågasatt, att det
gur att spränga med det. Jag vill bara hålla mig till vad han säger i propositionen,
nämligen att det är livsfarligt att handskas med under vissa betingelser.
Nu har han emellertid förklarat, att anledningen till att man tydligen
lågt ned miljoner kronor för att skaffa en del livsfarliga sprängämnen
är, att vi icke kunna importera vissa material och råvaror, som äro nödvändiga
för desamma. Strax efteråt förklarar han emellertid, att vi ansett det vara
nödvändigt att skaffa, ett dyrbarare sprängämne för att vi skola slippa de
skadeverkningar, som inträffat vid användningen av det nuvarande. Örn man
kan skaffa ett sådant sprängämne, förutsätter jag, att det är möjligt att få
det,, kanske t. o. m. inom vårt land. I så fall är det ju icke det skäl försvarsministern
framför, att vi på grund av avspärrning icke kunna få tag i det,
som varit avgörande. Det är då i stället av andra skäl — låt mig'' säga några
slugs militära sparsamhetsskäl, vilka i verkligheten visat sig vara ett oerhört
slöseri — som man har anskaffat sprängämnen, vilka man icke kan använda,
därför att de äro livsfarliga för folket.

Slutligen säger försvarsministern, att man söker motarbeta slöseriet, och
att man faktiskt haft stora framgångar. Det fattas väl bara, säger jag, att
man icke skall göra allt för att motarbeta slöseriet, och det vore väl underligt,
örn man icke skulle kunna ha stora framgångar på detta område, där man
verkligen kan tala örn att möjligheterna äro nästan obegränsade på grund av
det slöseri försvarsministern själv konstaterat.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Det är ju klart, att man kan fortsätta att diskutera en sådan här sak hur
länge som helst, ty varje .förklaring jag lämnar ger herr Hagberg tillfälle att
göra nya antaganden och insinuationer i det oändliga. Jag skall icke uppehålla
tiden längre. Jag skall ljura säga, att vi nu ha ett annat sprängämne, som
är. dyrare och som vi icke hade, när vi lade in denna nitrolit i stridsvagnsminor,
ty då var det ännu icke utexperimenterat.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Örn herr försvarsministern hade lämnat
denna enkla förklaring på en gång, hade min replik i denna fråga varit
onödig.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Utskottets hemställan bifölls.

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Punkterna 2—13.

Vad utskottet hemställt befölls.

§ 8.

Inrättande av Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 242, i anledning av Kungl. Maj:ts

försvarets proposition angående inrättande av försvarets forskningsanstalt jämte i ämnet
forsknings- .. ti ,•

anstalt, vackta motioner.

I propositionen nr 293 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 20 oktober 1944,
föreslagit riksdagen att, bland annat, besluta, att en försvarets forskningsanstalt
skulle från och med tidpunkt, som finge av Kungl. Majit bestämmas,
inrättas och organiseras efter i huvudsak den plan, som av departementschefen
i berörda statsrådsprotokoll angivits.

Vidare hade utskottet till behandling förehaft

dels en inom första kammaren av herr G. Karlsson m. fl. väckt motion
(1:352), vari hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Majlis proposition
nr 293;

dels ock en inom andra kammaren av herr von Friesen väckt motion (lii 560).

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Majits förslag
samt med avslag å motionerna I: 352 och lii 560,

a) besluta, att en försvarets forskningsanstalt skulle från och med tidpunkt,
som finge av Kungl. Majit bestämmas, inrättas och organiseras efter i huvudsak
den plan, som av departementschefen i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 20 oktober 1944 angivits;

b) godkänna i utskottets hemställan intagen personalförteckning för försvarets
forskningsanstalt, att tillämpas under budgetåret 1944/45 från och med tidpunkt,
som finge av Kungl. Maj :t bestämmas ;

c) godkänna i utskottets hemställan intagen avlöningsstat för försvarets
forskningsanstalt, att tillämpas under budgetåret 1944/45 från och med tidpunkt,
som finge av Kungl. Majit bestämmas;

d) till Försvarets forskningsanstalt: Avlöningar å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1944/45 under fjärde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 35 000 kronor;

e) till Nybyggnad för försvarets forskningsanstalt å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1944/45 under försvarsväsendets fastighetsfond, arméförvaltningens
delfond, anvisa ett investeringsanslag av 100 000 kronor.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Pauli, utan angivet yrkande;

2) av herrar Gustaf Karlsson och ''Åkerström, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med bifall till motionen 1:352 och med
avslag å motionen 11:560, avslå förevarande proposition;

3) av herr Persson i Tidaholm och fru Alvén, utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Åkerström: Herr talman! Kammarens ledamöter ha ju observerat, att
det finns tre reservationer vid detta utskottsutlåtande, och att en av dem är
undertecknad av herr Gustaf Karlsson i första kammaren och mig. Det kan
ju förefalla, som örn vi reservanter här äro beredda att, såsom en talare sade beträffande
föregående ärende, sila mygg och svälja kameler. Emellertid är det
ju så, att i det förra utlåtandet gällde ett spörsmål, som har avseende på den

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Inrättande av försvarets forskningsanstalt. (Forts.)
tid vi beräkna ha kvar av detta världskrig. Nu föreliggande fråga vill jag
åtminstone uppfatta såsom en fråga örn hur vi skola ha det ordnat efter detta
krigs slut. Man förutsätter här, att denna föreslagna forskningsanstalt icke
skall komma att fungera förrän efter den 1 juli 1945, och många av oss gå
ju och hoppas, att detta världskrig ungefär vid den tiden kommer att vara slut.
I fråga örn de andra reservanterna vet jag, att åtminstone en av dem, nämligen
den som undertecknat den med 1) betecknade blanka reservationen, har stannat
inför frågan örn hur organisationen skall vara ordnad. Det framgår ganska
klart av motiveringen till den av herr Karlsson och mig undertecknade reservationen,
att vi anse, att man bör undersöka, huruvida man icke kunde samordna
denna forskning utan att tillskapa en särskild anstalt. De ärade kammarledamöterna
torde också vid en genomläsning av den korta motiveringen finna,
att vi helst se, att vi kunde komma ifrån att i detta land behöva tillskapa någon
sadan här institution. Forskningen på detta område bedrives ju och kommer
säkerligen alltjämt att bedrivas, även örn icke detta institut tillskapas.

Örn man utöver vad jag nu anfört skulle få göra några reflexioner, så blir
det väl i någon mån fråga örn känslobetonade argument. Vi gå ut ifrån att här
är det fråga om, som jag förut sade, att tillskapa en institution, som skall verka
från och med ungefär den tidpunkt, då detta världskrig beräknas vara slut.
Man ger då uttryck åt den uppfattningen, att framtiden kommer att vara sådan
även för vårt lilla land, att vi måste sätta in alla krafter på att söka få fram
så effektiva förstörelsemedel som överhuvud taget är möjligt, I och med att
man sålunda tillskapar detta institut har man sagt, att man tror, att framtiden
ter sig mörk på detta område. Jag vill icke vara en sådan pessimist och ge uttryck
åt en sådan uppfattning. Detta är också ett skäl varför jag anslutit mig
till reservationen.

Man kan säga, att ett skäl, om också icke det huvudsakliga, för att man borde
tillskapa detta institut är, att de som för närvarande syssla med denna forskning
ha anställningsvillkor, som icke ärj betryggande, och att man på detta
sätt skulle kunna ordna upp deras anställningsförhållanden. Dessutom säger
man, att örn man icke vidtar denna åtgärd och sålunda säkrar deras anställningsförhållanden
i fråga örn både avlöning och pension, riskera vi att förlora
dessa framstående forskare för denna uppgift. Det framgår av utskottets motivering,
att utskottet är på det klara med att man liksom konkurrerar med
forskningen på de för det fredliga framåtskridandet nödvändiga områdena. Jag
skulle härtill vilja knyta den reflexionen, att örn nu dessa personer, som för
närvarande stå till förfogande för denna forskning speciellt på det militära området,
icke i fortsättningen kunna stå till förfogande för denna uppgift, få vi
väl hoppas, att de i stället komma att göra tjänster på det civila området, alltså
i det fredliga framåtskridandets tjänst.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till den av herr Gustaf
Karlsson och mig undertecknade med nr 2) betecknade reservationen.

Fru Alvén: Herr talman! Jag har vid detta utskottsutlåtande fogat en
blank reservation, trots att jag, om jag hade haft tillfälle att vara närvarande
när den med nr 2 betecknade reservationen framlades, skulle ha undertecknat
densamma. Jag vill här anföra några synpunkter varför jag kommer att rösta
för avslagsyrkandet.

När jag genomläst denna proposition och hört debatten i utskottet, bär jag
funnit, att här försiggår trots alla ord och alla utredningar en viss dragkamp
mellan den fria forskningen och den militära. Jag kan icke finna annat än att
nian här söker inom den militära förvaltningen i större utsträckning än som
är nödvändigt framskapa en vetenskaplig institution, som kanske i många av -

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Inrättande av försvarets forskningsanstalt. (Forts.)
seenden kan komma att bli konkurrensduglig i förhållande till de forskningsanstalter
som vi redan ha, och jag undrar, om detta kan vara forskningen till
gagn. Det har förut sagts av herr Akerström, att man avser att binda de forskare,
som äro sysselsatta med detta militära forskningsarbete, vid nu ifrågavarande
anstalt. Det är kanske inte mycket att säga om den saken. Jag tror emellertid,
att man kanske därvid kan komma att göra forskarna en stor otjänst.

När man läser vad de olika institutioner ha svarat, till vilka detta utlåtande
har varit remitterat, finner man, att åtminstone tre av dem, som bedriva vetenskaplig
forskning, vilja fritaga sig från att bli anslutna till denna statens
forskningsanstalt. Ligger det icke häri ett bevis för att forskningen måste vara
fri, örn den helt skall kunna utnyttjas?

Forskningsnämnden har såsom ett bevis för att forskning i statens tjänst
skulle kunna medföra betydande besparingar av mer eller mindre indirekt natur
talat örn det fall, att exempelvis tack vare vunna forskningsresultat en dyrbar-utländsk
konstruktion icke behövde inköpas, enär en likvärdig eller effektivare
svensk konstruktion framkommit. Det må förlåtas mig, örn jag i mitt etilia
sinne gör följande reflexion: hur skall man kunna garantera effektiviteten,
örn man icke har något att jämföra med? Det är ju känt, att de största forskningsresultaten
ha framkommit under krigets press. Det är tack vare de erfarenheter
och den inblick man genom kriget fått i de olika förstörelseredskapen,
som man kunnat utforska och formfullända dem till att bli de mest gigantiska
vapen.

Forskningsnämnden anför också som ett belägg för att en sammanslagning i
ett statens forskningsinstitut skulle kunna medföra besparingar, tillverkningen
av folkgasmasker. Man säger, att efter ingående försök av fysisk, kemisk och
fysiologisk natur kunde kemiska anstalten föreslå tillverkning av en gasmasktyp,
som — utan att den nödvändiga effekten eftersattes — reducerade statens
anskaffningskostnader med omkring 10 miljoner kronor. Jag tycker icke, att
detta är ett belägg för att man belföver skaffa en statens forskningsanstalt.
Det är ju snarare ett belägg för att man genom samverkan mellan redan befintliga
institutioner har möjlighet att nå vad man åsyftar.

När man läser departementschefens uttalanden och gör en analys över de
olika punkter som där beröras, så finner man, att det pågår fyra olika utredningar
på detta område. Det kanske finns flera, men fyra sådana äro omnämnda,
vilka ännu icke äro färdiga och vilkas resultat man ännu väntar på.
Hade det icke ur många synpunkter varit önskvärt, att dessa utredningar
varit färdiga, innan man framlagt detta förslag, då ju förslagets genomförande
i många avseenden måste beröra de utredningar som här pågå? Jag syftar
då närmast på det resonemang som departementschefen för, då han talar omatt
han med en viss sympati hade tänkt sig, att man skulle kunna förena ett
statens forskningsinstitut med krigsmaterielverket, Han är icke främmande
för att det kanske skulle kunna lösa saken, men han går ifrån denna åsikt
endast med den motiveringen, att med hänsyn till de maktpåliggande uppgifter
som ankomma på krigsmaterielverket, särskilt under en förstärkt försvarsberedskap
eller krig, synes det icke välbetänkt att på verket lägga ansvaret
jämväl för den omfattande verksamhet, som kommer att åvila den
ifrågasatta forskningsanstalten. Vad vi vilja nå med detta forskningsinstitut
är ju avsett att uppnås under fredstid, och man kan väl ändå tänka sig, att
under de fredsår, som komma, kunna ju krigsmaterielverkets arbetsuppgifter
minskas och dess arbetsförmåga tagas i anspråk för en sådan sak som man
här vill framskapa. Jag tror, att den utvägen skulle i många avseenden minska
de kostnader, som säkerligen följa med ett antagande av Kungl. Maj:ts
förslag, som utskottsmajoriteten har anslutit sig till.

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Inrättande av försvarets forskningsanstalt. (Farts.)

När departementschefen behandlar frågan om förläggningen av en sådan
forskningsanstalt pekar han också på de militära högskolorna. Även härvidlag
försiggår en utredning, nämligen rörande frågan örn en sammanslagning
av''högskolorna. Kungl. Majit frångår alltså alla dessa utredningsförslag, som
ha en direkt betydelse för utformningen av detta forskningsinstitut, och tar
frågan i egen hand och säger, att anstalten bör ställas direkt under Kungl.
Maj :t. Vi ha lämnat många fullmakter under det pågående kriget, och det
kanske icke direkt skulle vara farligt att lämna en sadan fullmakt även här,
men jag tycker, att det finns andra förhållanden, som komma till synes i departementschefens
uttalanden, som göra mig oerhört betänksam. Det kan
kanske också i detta sammanhang sagås, att vi veta icke, vilken Kungl. Maj :t
som kan komma att utforma det hela.

Det är en annan sak, som gör mig ännu mer bekymrad, nämligen de uttalanden
som gjorts rörande den person, som skall ha ledningen örn hand, den
överdirektör, som skall utöva makten i denna institution. Det säges bland
annat, att överdirektören skall äga rätt att följa och samordna det vetenskapliga
arbetet och utöva en rent administrativ kontroll över arbetets bedrivande.
Det heter också, att det bör stå överdirektören öppet att avbryta ett arbete,
som enligt hans mening icke kommer att leda till resultat. Överdirektören
skall också ha möjlighet eller frihet att, örn han så finner lämpligt, avskilja
personal, som skall fullborda ett påbörjat forskningsarbete. Den person, som
skall inneha denna syssla, skall alltså besitta alla möjliga egenskaper, men
han behöver icke vara någon speciell forskarbegåvning. Jag tycker, att en sådan
maktbefogenhet, som man här vill ge åt en enskild man genom att han
får avbryta eller förhindra fortsättandet av ett redan pabörjat arbete, strider
mot forskningens hela väsen. Framstegen i all vår forskning ha varit och
komma i all framtid att bli beroende av friheten. Ett ingrepp sådant som det
i departementschefens uttalande formulerade kommer att bli till största
otjänst för forskningen som sådan och för vetenskapsmännen i synnerhet.
Det är denna princip örn forskningens frihet som gör, att jag måste reservera
mig och yrka avslag på förslaget som sådant. Jag tror nämligen icke, att man
bör fastslå en princip som den här förordade, ty örn den funnits fastslagen
för forskningsinstitutionerna på det fredliga arbetets område eller för den så
att säga mera enskilda forskningen hade vi måhända ännu icke i vår tid haft
att tillgå exempelvis radium. Jag tror sålunda, att det är farligt att slå in
på den föreslagna vägen.

Det sades under utskottsbehandlingen, att man genom ett sådant här forskningsinstitut
skulle kunna få möjlighet att skapa hemliga effektiva vapen åt
krigsmakten. Enligt min åsikt ger det pågående kriget belägg för den uppfattningen,
att effektiviteten hos ett vapen må vara hur stor som helst, men
att man med ett sådant vapen dock icke når det resultat, som man vill ernå
med kriget. Det nu pågående kriget visar ju i stället, att det är mängden av
de vapen, som man förfogar över, som fäller utslaget. Vad detta betyder för
vårt land med dess ekonomiska resurser förstå vi var och en. Man har sagt,
att ett hemligt vapen skulle trygga vårt lands säkerhet. Jag protesterar mot
ett sådant åskådningssätt. Det hemliga vapnet är någonting, soln man på
militärt håll önskar framskapa. Det är en dimbildning ägnad att inge lätttrogna
människor en känsla av trygghet, samtidigt som den tar död på människornas
förmåga till förnuftig reaktion.

Det som ytterligare dikterat mitt ställningstagande i denna fråga är den
omständigheten, att de sakkunniga icke kunna enas örn var denna institution
bör förläggas. Man har kommit fram med icke mindre än fem olika alternativ.
Somliga önska verksamheten koncentrerad till en enda plats, medan andra

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Inrättande av försvarets forskningsanstalt. (Forts.)
önska den uppdelad på flera olika ställen. Jag tycker, att det pågående kriget
borde lia lärt åtminstone menige man, att örn man räknar med ett angreppskrig
måste det mest sunda vara, att man placerar ut forskningsinstitutionerna
på olika håll, ty i annat fall skulle ett krigsangrepp beröva landet
de väsentligaste möjligheterna att kunna bedriva forskningsarbete på detta
område. Jag tror alltså, att man genom att fördela forskningsuppgifterna på
olika institutioner kan nå ett minst lika gott resultat som genom den föreslagna
anordningen.

Det smärtar mig att när man planerar denna forskning som ett fredstidsarbete,
så räknar man med kriget såsom något för all framtid bestående. Skulle
då icke detta oerhörda världskrig ha ingivit människorna en annan önskan
än att, när kriget väl är över, man under den kommande freden måste framskapa
vapen, som i ett kommande krig skola släppa löst över människorna ett än
värre inferno än det nuvarande? Det är ju icke möjligt annat än att efter detta
krig skall komma en uppbyggnadsperiod under, låt mig säga, 20, 30 eller 40
år. Att under ''sådana förhållanden binda framstående forskare vid sysslandet
med uppfinningar, som endast kunna gagna militära mål, finner jag vara något
oerhört olyckligt för forskningen och icke minst för forskarna själva. Under
denna fredsperiod måste ju ett militärt forskningsarbete ändå bli ett mer eller
mindre improduktivt företag, då i stället alla krafter böra spännas för att få
fram det bästa möjliga på den civila forskningens alla områden. Därmed har
jag icke velat säga, att icke militär forskning skulle vara nödvändig, men jag
tror icke, att den tid, som nu nalkas, är den rätta för ett sådant forskningsarbete.
Jag tror, att för forskningens egen del det ligger en oerhört stor sanning
i det uttalande, sorn gjorts av styrelsen för Chalmers tekniska högskola,
nämligen att själva organisationsfrågan borde ställas på framtiden för att
ånyo upptagas, sedan lugnare förhållanden inträtt.

Med dessa ord, vilka jag hoppas i någon mån belyst anledningen till att jag
icke kunnat dela utskottsmajoritetens uppfattning, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den med nr 2) betecknade reservationen.

Herr von Friesen: Herr talman! Som av den förste talaren i denna debatt
redan påpekats har ju denna verksamhet bedrivits sedan ganska lång tid tillbaka,
låt vara att man har ansett, att den varit alldeles för splittrad och uppdelad
på alldeles för många avdelningar, som sorterat var och en under sin
huvudman. Man har därför velat samordna dessa olika forskningsavdelningar
till en gemensam institution, men man har med största sannolikhet velat eftersträva
inte bara detta, utan man har även velat få fram större effektivitet i
själva forskningsarbetet.

Det arbete som bedrives vid dessa olika forskningsinstitutioner har ju redan
förut berörts, och det redovisas delvis också i propositionen och i utskottsbetänkandet.
Det rör sig emellertid icke bara örn uppfinnandet av detta, som populärt
och kanske en smula felaktigt kallas det hemliga vapnet. Det är med
största säkerhet icke det som står i förgrunden för det svenska forskningsarbetet
på detta område. Det väsentliga gäller att med till buds stående medel, som
vetenskapen kan erbjuda, försöka avvärja anfall från olika krigstekniska nykonstruktioner,
som kunna komma att uppträda, alltså avvärjandet av olika
slag av faror från exempelvis minor, magnetminor och andra, som till äventyrs
kunna konstrueras, avvisandet av reaktionsstyrda flygmaskiner, robotplan
och en hel del dylika saker. Beträffande radiopejlingen framhålles det särskilt
i propositionen, att man hunnit ganska långt, och att man beträffande
dessa saker har kommit till resultat, som med största säkerhet komma att ut -

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Inrättande av försvarets forskningsanstalt. (Forts.)
nyttjas, icke bara under krigiska förhållanden,, utan vilka resultat också kunna
komma den fredliga samfärdseln till godo.

För min del är jag övertygad om, att en verksamhet som denna är absolut
nödvändig. Örn vi gå till de olika krigförande länderna, finna vi också, hurusom
samtliga med stor kraft ha inrättat forskningsinstitutioner på de fysiska,
kemiska och teletekniska områdena. Jag tänker exempelvis på ett land
som Ryssland, som för närvarande har en jättelik organisation på detta område.
När Ryssland överfölls av Tyskland 1941 fick hela den existerande civila
fysiska vetenskapen träda i försvarets tjänst, och den torde också enligt vad
som uppgives ha uträttat många ting av betydelse för landets krigföring. Detsamma
kan också sägas om de andra krigförande länderna där man betraktar
denna verksamhet som ett utomordentligt viktigt led i krigföringen. Jag kan
följaktligen icke dela reservanternas uppfattning, att man ingenting skall göra
på detta område nu, utan att man eventuellt skall vänta tills fredliga förhållanden
åter råda. Jag vill gärna medge, att det hade synts mig önskvärt,
att en proposition som den, vilken vi ha att behandla i dag, hade kommit på
riksdagens bord långt tidigare. Det hade synts mig vittna om en bättre beredskap
än vad som här varit förhållandet.

De skäl som reservanterna anfört äro ju, som herr Åkerström sade, åtminstone
delvis känsloskäl. Jag förstår mycket väl en hel del av dessa känsloskäl,
och jag förstår mycket väl, att man litet varstans i vårt land, där man hoppas
på att den pågående miljonrullningen till försvaret nu äntligen skall kunna
bringas att upphöra, känner sig olustig inför varje förslag till nyanskaffning
av materiel, nyuppförande av byggnader o. s. v. Det är en synpunkt, som jag
mycket väl kan förstå, och den har skymtat fram i en tidigare debatt här i
dag, i den oro som besjälar många medborgare på detta område, en oro som jag
för övrigt själv delar. Jag måste emellertid säga, att när det gäller en verksamhet
som denna anser jag icke, att den bör bli föremål för dessa särskilda besparingssträvanden.
Jag tror, att man i det avseendet utan svårighet skulle kunnat
finna många andra lämpliga områden. Man skulle exempelvis kunnat peka på
att det för närvarande uppföres befästningsanordningar, som riksdagen beviljat
medel till för lång tid sedan, men örn vilkas effektivitet man kan säga,
att den i nuvarande läge är ganska diskutabel. Jag tror alltså, att man icke
skall låta den vetenskapliga forskning det här är fråga örn umgälla den allmänna
oro, som gör sig gällande beträffande försvarsanslagen.

Man har också på sina håll — jag vill icke säga, att det är reservanterna som
gjort att den kritiken kommit frami, utan fastmera har det berott på pressen —
sagt som så: ja, här läggs det fram förslag örn hjälp till forskning på det militära
området, och så veta vi, hur det är ställt med den övriga forskningen i
vårt land, den civila forskningen, som delvis lever på svältkost och som de anslagsbeviljande
myndigheterna icke intressera sig för i någon nämnvärd grad.
Jag kan helt instämma i den synpunkten, att det säkerligen är alldeles för
svårt att vinna gehör för den meningen, att den forskning, som bedrives vid
våra högskolor, laboratorier o. s. v., är ganska dåligt tillgodosedd med medel,
och att det för en kommande god försvarsberedskap säkerligen skulle vara
nödvändigt att bevilja mycket mera. Men jag kan omöjligt se, att detta är ett
skäl att vara njugg också mot den verksamhet, som det här är fråga örn. Man
måste i så fall ha utgått från den sats, som präglades för 10 ä 15 år sedan och
som sade, att fattigdomen fördrages lättare om den delas av alla. Att man är
njugg mot den civila forskningen behöver icke med nödvändighet förutsätta,
att man är lika njugg mot den militära.

Om jag alltså i princip godkänner de synpunkter, som ligga till grund för
propositionen i ärendet och som också vunnit utskottsmajoritetens bifall, har

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Inrättande av försvarets forskningsanstalt. (Forts.)
jag icke kunnat underlåta att på vissa, t. o. m. ganska väsentliga punkter anföra
en avvikande mening. Dessa avvikande meningar äro redovisade i en av
mig avlämnad motion nr 560 i denna kammare. Det är i huvudsak i tre avseenden,
som jag skulle vilja ha en ändring i propositionen och i utskottets
föreliggande förslag. Det första berör ledningen av anstalten, det andra berör
personalorganisationen, alltså antalet forskare och deras lönegradsplacering,
och det tredje berör förläggningsfrågan. Jag skall be att få ta dem i tur och
ordning som jag nämnt dem här.

Beträffande forskningsanstaltens ledning — jag tänker då närmast på den
person, som skall stå i spetsen för denna nya anstalt eller detta ämbetsverk,
hur man nu vill kalla det — ha två synpunkter gjort sig gällande. Den ena
är den, som omfattas av Kungl. Maj :t och utskottet och som säger, att vi
måste som chef ha en naturvetenskapligt väl orienterad forskare, som självfallet
då kommer att vara specialist på ett av de områden, det fysiska eller
det kemiska området, på vilka denna militära forskning skall bedrivas. Mot
den synpunkten skulle jag vilja hänvisa till vad reservanterna inom försvarets
forskningsnämnd säga. De äro oroliga för att en sådan person — örn han nu
överhuvud taget existerar med alla de förträffliga egenskaper, som försvarsministern
utrustar honom med — genom den befogenhet han har att ingripa
även på områden, där man icke kan säga, att han är direkt sakkunnig, skulle
verka förryckande på arbetet. Jag tror i likhet med den föregående talarinnan,
att det på detta område är mycket viktigt att man håller på forskningens
frihet inom de olika avdelningarna, låt vara att det ligger i sakens egen
natur, att en forskning av denna beskaffenhet icke kan vara fri i den mening,
som man lägger i begreppet forskning, då det gäller våra högskolor och andra
civila anstalter. Det är alldeles självfallet, att en viss målsättning måste äga
rum. Jag tror emellertid, att det vore nyttigt och nödvändigt för forskarnas
trivsel och för att bereda dem möjligheter att få fram ett tillfredsställande
resultat av sitt arbete, att de inom sina respektive avdelningar lämnas ganska
ostörda för ingripanden utifrån.

Jag kommer så till den andra linjen beträffande ledningen av forskningsarbetet,
en linje, som jag för min elei ansluter mig till och som jag har föreslagit
i min motion. Den innebär, att man till chef för forskningsanstalten
utser en person med uteslutande administrativa befogenheter, en person, som
kan vara den sammanhållande kraften i arbetet där, som inte direkt skall lägga
sig i forskningsarbetet som sådant, och till vilken myndigheter och framför
allt de militära myndigheterna lia möjlighet att vända sig med förfrågningar
o. s. v. Det förefaller ganska naturligt, att man till en sådan befattning skulle
kunna få en tekniskt-vetenskapligt orienterad officer av överstes till generalmajors
grad. Inom olika försvarsgrenar ha vi säkert många, som skulle vara
lämpliga för en sådan uppgift. Överhuvud taget tror jag det skulle vara lättare
att på militärt håll finna den rätta personen, utrustad med egenskaper av
nämnda beskaffenhet, än att finna den högt kvalificerade naturvetenskapsman,
som herr statsrådet talar om i sin proposition.

Herr statsrådet framhåller i propositionen, att synpunkten att tillsätta en
militär anstaltschef har rönt ringa förståelse bland de hörda remissinstanserna.
Jag vill dock påpeka, att kanslern för rikets universitet och matematisknaturvetenskapliga
sektionerna vid universiteten i Uppsala och Lund samt
Svenska nationalkommittén för fysik, som är huvudföreträdaren för den hittillsvarande
forskningen på det fysiska området här i landet, alla ha avstyrkt
förslaget att utse en civil forskningschef. Jag medger, att detta inte är många
av de tillfrågade instanserna, de andra äro betydligt flera; men jag vågar

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Inrättande av försvarets forskningsanstalt. (Forts.)
påstå, att uttalandena från dessa sakkunniga instanser böra väga alldeles
särskilt tungt.

Jag kommer sedan till den andra punkt, där jag Ilar en annan mening än
Kungl. Maj :t och utskottet. Det rör personalorganisationen, alltså antalet anställda
och framför allt antalet forskare och den ställning, som dessa skola få.
Kungl. Maj :t har ju ganska väsentligt skurit ned det antal forskare och övriga
medhjälpare, som forskningsnämnden, har föreslagit. Med hänsyn till att forskningsnämnden
på denna punkt är enhällig — jag tror det är nära nog den
enda punkt där detta verkligen, är fallet —• har jag funnit det vara svårt att
vara med örn en så betydande nedskärning, som föreslagits. Det är emellertid
tillfredsställande, att herr statsrådet ställt i utsikt, att det finns möjlighet att
begära anslag för inrättande av nya befattningar, när man vupnit erfarenheter
av organisationen. Anledningen till att jag har föreslagit flera forskare med
fastare anställningsförhållanden, pensionsförmåner o. s. v. än Kungl. Maj :t är
den, att jag ansett det vara mycket viktigt, att man till denna verksamhet i
konkurrens med den civila forskningen knyter ett tillräckligt antal goda forskare.
Örn forskarnas villkor bli alltför dåliga är det att befara, att övriga
forskningsinstitutioner, industrien o. s. v., i stället ta band örn dem, så att man
inte på detta område, som enligt den uppfattning jag tidigare framfört är så
viktigt, får de tillräckligt kvalificerade krafterna.

Till sist, herr talman, skall jag även beröra frågan örn nybyggnaderna. Professor
Siegbahn, som är reservant inom forskningsnämnden, framhåller, att en
felaktig lösning av byggnadsfrågan kommer att få de mest ödesdigra konsekvenser,
åtminstone för den forskningsgren, som han, själv representerar, den
fysiska forskningen, vilken man väl får beteckna som den viktigaste av de
olika forskningsgrenarna. Det har tidigare påpekats och framgår också av utskottets
betänkande, att man när det gäller byggnadsfrågan inte haft mindre
än fem alternativ att överväga. För min del vill jag bestämt hävda, att det alternativ,
som innebär en placering i det nya militärfysiska institutet i anslutning
till de militära förvaltningsbyggnaderna på Ladugårdsgärde, är den riktiga
lösningen, och att det icke kan vara riktigt att lägga forskningsanstalten
i anslutning till den förut existerande kemiska anstalten vid Lilla Ursvik. Nu
har Kungl. Maj :t emellertid inte bestämt engagerat sig beträffande byggnadsfrågan.
Jag skulle därför till herr statsrådet, då han är här närvarande, vilja
rikta en vädjan, att han inte på detta område företar sig någonting, som åtminstone
står i bestämd strid med synpunkterna hos den framstående fackkunskap
på det fysiska området, sorn jag nyss citerade.

Det är olika skäl som tala för en förläggning av förvaltningsbyggnaderna
ute på Gärdet. Ett av dem är, att de som syssla med en verksamhet som denna
åtminstone i vissa stadier av forskningsarbetet äro i mycket starkt behov
av konsultationer och samråd med de militära myndigheterna, och sådana kunna
ju lättare och utan alltför stor tidsspillan ske, örn respektive byggnader äro
förlagda i närheten av varandra. Det är emellertid inte endast denna synpunkt
som jag i detta sammanhang skulle vilja framhålla. Det finns även andra i huvudstaden
förlagda institutioner, som det kunde vara nyttigt för forskarna att
komma i kontakt med. Här finnas omfattande bibliotek, som det kan vara
lämpligt för dem att rådfråga. Här finnas också andra, civila forskningsanstalter,
såsom materialprovningsanstalten och tekniska högskolan för att nämna
ett par exempel, med vilka forskarna även skulle kunna tänkas ha samråd.
Det finns alltså åtskilliga skäl, som tala för detta alternativ, låt vara att det
— vilket jag beklagar — iir något dyrare än det, som innebär förläggning vid
Lilla Ursvik i anslutning till den kemiska anstalten diir.

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Inrättande av försvarets forskningsanstalt. (Forts.)

Herr talman! När jag övervägt mitt ställningstagande vid avgörandet av
denna fråga här i kammaren i dag, finner jag nå grund av utskottets enhälliga
inställning i princip —- utskottet har ju delat sig på två linjer, dels godkännande
av Kungl. Maj :ts förslag, dels avslagslinjen, men inte funnit nödvändigt
beakta de synpunkter, som jag anfört i min motion — inte lämpligt att här
komma med något yrkande örn bifall till motionen. Jag vill till slut tillägga,
att jag i alla fall anser det innebära en så stor vinst, att vi ha hunnit så pass
långt med det arbete det här gäller, att jag i valet mellan ett godkännande av
Kungl. Maj:ts förslag och avslagslinjen kommer att rösta för Kungl. Maj:ts
förslag.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
De argument, som framlagts i motionen i första kammaren av herr Karlsson
i Munkedal m. fl. och som också framförts av vissa talare under debatten i denna
kammare och som gällt avslagsyrkandet, bottna ju i mycket hög grad i en
uppfattning, vilken, om man vill dra ut dess konsekvenser, måste innebära avrustning.
Det är alldeles självklart, att örn det icke skall finnas något militärväsen
eller någon försvarsmakt, behövs det inte heller någon militär forskningsanstalt.
Jag tänker emellertid inte för min del gå in på denna vidlyftiga
principfråga. Jag tror det är ytterst få människor, som på allvar skulle vilja
ta ansvaret för en avrustning, ett nedläggande av det militära försvaret. Vi få
därför gå ut ifrån att vi under överskådlig framtid komma att ha ett militärt
försvar, och skola vi ha det, så kan jag utan vidare med stöd av mina erfarenheter
säga, att detta försvar kommer alltid att vara i viss mån omodernt,
örn vi inte ha en militärteknisk forskning i detta land. Hittills har det — det
kan jag gott säga — i stor utsträckning varit så, att de stora nyheterna på
militärteknikens område ha vi icke kunnat börja tillägna oss förrän de stora
länderna redan tagit dem i bruk. Låt mig anföra ett enda exempel. Ni veta
alla, att det finns någonting som vi här i Sverige kallat för radioeko och som
engelsmännen benämna radio location. Det är en metod, som bygger på att ultrakorta
radiostrålar återkastas till utgångspunkten av ett metallföremål. Genom
denna metod blir det möjligt att upptäcka ett flygplan i luften på 25 svenska
mils avstånd. Jag kan nämna, att vi t. ex. under en övning från fastlandskusten
följt en svensk flygflottilj ända från det ögonblick den gick i luften på Gotland.
Yi kunde t. o. m. i våra apparater konstatera, att flottiljens chef flög framför
den övriga flottiljen. Var och en förstår, att denna metod har c-n oerhörd betydelse
för bekämpandet av fientliga flygangrepp över havet emot ett land, och
Sverige är som vi veta ganska havsomflutet. Denna metod kan också användas
av krigsfartyg vid eldgivning nattetid. De korta radiovågorna tala örn på vilket
avstånd och i vilken riktning ett fientligt fartyg befinner sig. Man kan
med ledning härav inrikta och avfyra kanonerna i mörker med stor säkerhet.
Man kan även använda metoden för att beskjuta flygplan med luftvärnskanoner
både dag och natt med mycket bättre resultat än med andra metoder. Denna
metod är ett av de ting, som ha revolutionerat krigföringen under detta
världskrig och som kommer att få oanade konsekvenser för den fortsatta utvecklingen.
Detta gäller icke blott den militära utvecklingen; metoden kommer
att revolutionera navigationen även för den civila sjöfarten.

På vad sätt blev nu denna metod känd? Det är mycket lärorikt att konstatera.
Det var en forskare, anställd hos Förenta staternas marin, som i slutet
av förra världskriget gjorde denna upptäckt på ett av amerikanska marinens

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Inrättande av försvarets forskningsanstalt. (Forts.)
forskningsinstitut. På grundval av upptäckten började amerikanerna att utveckla
denna metod, som de drevo till sådan fulländning och som har spelat
så stor roll under detta krig. Inget annat land kände till upptäckten i fråga
— den var amerikanernas hemlighet, som de bevarade ytterligt noga. Vid
mitten av 1920-talet publicerades emellertid rönen av vissa allmänvetenskapliga
undersökningar. Dessa undersökningar ha givit vid handen, att det finns
ett luftskikt, som omsluter jorden på 10 svenska mils avstånd från jordytan,
ett luftskikt, som är positivt elektriskt laddat och som på grund därav har
förmågan att återkasta korta radiovågor, som skickas ut i luften. Man kallar
detta skikt för jonisfären. När dessa undersökningar genom publicerandet
hade blivit allmän egendom, var det engelska vetenskapsmän som på grundval
därav kommo fram till metoden att använda ultrakorta radiovågor för
militärt ändamål. Tyska vetenskapsmän gjorde på samma sätt, men ingen
svensk vetenskapsman gjorde det, trots att vi här i Sverige känt lika bra
till jonisfärfenomenet som tyskar och engelsmän. Och varför skedde inte detta?
Jo, därför att i England och i Tyskland finns det forskare, som ha till uppgift
att undersöka, örn vetenskapliga rön kunna användas för militära ändamål.
Men här i Sverige ha vi hittills icke haft forskare, som haft en dylik
uppgift. Därför är det nödvändigt, att vi här i landet få forskare, som ha till
uppgift att tillämpa vetenskapens rön på de militära metoderna. Utan detta
kunna vi aldrig följa med i utvecklingen. Därför måste man också säga, att
skola vi ha ett militärväsen, då böra vi också ha en forskningsanstalt av det
slag, som här är föreslagen.

Man kan då fråga sig: varför skola vi ha denna forskningsanstalt just nu?
Herr von Friesen frågade rent av: varför har den inte kommit förr? Jag vill
svara honom: därför att det varit viktigt för oss att komma till ett resultat
och därför ha vi tvungits att improvisera. Yi ha haft en verksamhet av detta
slag i gång, fastän i lösliga former. Men nu visar det sig vara omöjligt att
hålla samman denna verksamhet. Jag kan t. ex. nämna, att vi med stor möda
ha byggt upp en avdelning för teleteknisk forskning — örn jag får kalla det
så — som just sysslar med dessa ultrakorta radiovågor. Denna höst har verksamheten
sjunkit ner till en obetydlighet jämfört med vad den var i fjol.
Varför? Jo, därför att jag icke kan hålla kvar människorna kring uppgiften.
Man kan inte begära av forskare, att de skola utan hänsyn till egna intressen
hålla på hur länge som helst med en sådan uppgift. De måste tänka
på sin framtid och sina möjligheter, och inom denna verksamhet fanns ingen
framtid. Vi kunde inte bjuda dem en lön med pension. Vi kunde överhuvud
taget inte bjuda dem någon fastare anställning. Det är därför nödvändigt —
örn vi vilja, att denna verksamhet skall fortsätta -— att skapa en form för
att hålla dessa människor kvar kring dessa arbetsuppgifter. Det skulle vara
en ofantlig förlust, örn all den erfarenhet och den kunskap, som nu med stor
möda har samlats, bleve splittrad ut på andra områden, där den icke alls fyller
samma funktion. Det är detta som gör, att ett beslut nu är viktigt för
att vi skola kunna bevara de rent personliga värden, som vi ha skapat under
dessa år.

En forskningsanstalt bör ordnas så, att verksamheten där följer den fria
forskningens principer. Man skall icke lägga tvång på den fria forskningen.
Det är en princip, som jag av allt hjärta godtar. När man har velat göra
gällande, att denna anstalt rent av kränker den fria forskningen, beror detta
nog i mycket på att man inte riktigt satt sig in i hur verksamheten där är
tänkt. Den är tänkt så, att allmänt principiella spörsmål, forskningsuppgifter
av mera allmängiltig natur, skall icke denna forskningsanstalt syssla med.
Det skall överlämnas åt universitetens och högskolornas professorer och in -

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Inrättande av försvarets forskningsanstalt. (Forts.)
stitutioner att sysselsätta sig- med sådana ting. Det är framför allt beträffande
dessa allmängiltiga problem som den fria forskningens princip är så
betydelsefull. Men det är icke meningen, att denna anstalt skall bindas fast
vid sådana uppgifter — det skulle vara ett slöseri. Vi kunna inte lia råd till
detta. Inte heller skall denna anstalt syssla med sådana uppfinningar och
arbeten, som närmast kunna hänföras till konstruktionernas område. Sedan
de allmänna principerna för en uppfinning äro klarlagda, bör det fortsatta
arbetet överlämnas åt industrien eller andra försvarsväsendets tekniska anstalter.
På så sätt blir uppgiften för denna anstalt så att säga mera målbunden.

Jag skall anföra ett exempel härpå. Vi ha nu haft att utarbeta en metod
för riktad sprängverkan. Det är också någonting, som egentligen borde skett
långt tidigare. Det gäller nämligen här ingen nyhet. Det var redan i början
av detta århundrade, som själva upptäckten gjordes, att man kunde rikta
kraften av en sprängladdning åt ett visst håll. Men upptäckten har inte närmare
utformats förrän under detta krig, när det gällde att slå hål på pansarvagnar.
Även vi fingo gripa oss an med problemet att finna en metod för
den riktade sprängverkan. Då fingo våra forskare till uppgift att utarbeta
en sådan metod. Det gick bra den gången. Men en annan gång kan det ju
hända, att man misslyckas. Det kan därvid inträffa, att en forskare, som sysslar
med denna uppgift, samtidigt har kommit in på något mycket intressant
fysikaliskt problem av mera allmängiltig natur. Då kan det inte vara rimligt,
att den militära forskningsanstalten skall låta denne forskare fortsätta på
anstalten med att lösa en allmängiltig vetenskaplig fråga med långt gående
perspektiv. Den frågan överlåtes då till andra instanser. Det är mycket möjligt,
att det kan ordnas så, att forskaren kan fortsätta med sin uppgift, men
det får då bli under andra former och på annat sätt. Själva arbetet med
att lösa °den förelagda metoduppgiften måste ju läggas ner, och någon människa
mäste ju bestämma, att det skall läggas ner. Det finns alltså människor,
som mena, att inom denna militära forskningsanstalt skola forskarna ha full
frihet att bedriva sitt arbete, det får bära vart det vill. Jag vet inte, örn herr
von Friesen möjligen menar, att den av honom föreslagna överstelöjtnanten
en vacker dag skall avbryta detta forskningsarbete. Jag tror inte, att herr von
Friesen .menade detta, men resultatet måste bli så. Det förhåller sig nämligen
på det sättet, att vid en forskning som denna kan inte forskaren ensam lösa
uppgiften, utan han måste ha hjälp. Forskaren måste kunna få hjälp av expertis
från nikadé vetenskapliga gränsområden, som han själv inte behärskar.
Den hjälpen måste ställas till förfogande, men den kostar pengar. Forskaren
måste ha laboratorieutrymmen och andra resurser av olika slag, vilket också
kostar pengar, som måste ställas till förfogande. Av vem skola de emellertid
ställas till förfogande? Skall det ske av styrelsen för anstalten, av överstelöjtnanten-styresmannen
eller av den överdirektör, som föreslagits i propositionen?
Vi kunna inte se bort ifrån, att det kan uppkomma situationer
då den instans, som har det ekonomiska ansvaret på detta område, måste säga
ifrån, att mer pengar inte kunna offras på en viss uppgift. Forskaren får
alitsa besked, att han icke kan få mera pengar till sitt förfogande för just
det speciella arbete han sysslar med, vilket forskningsarbete således måste
avslutas. Under sådana förhållanden anser jag, att det är bättre att man
har klara linjer, så att man inte så att säga i skymundan stryper till en
forskare genom att undandra honom pengar. Man bör därför helt enkelt säga
ifrån, att anstalten icke längre kan låta den ifrågavarande forskningen pågå,
utan att den mäste avbrytas. Den konsekvensen kommer man aldrig ifrån, att
någon måste ge detta besked. Jag bär för min del ansett, att det är bättre,

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Inrättande av försvarets forskningsanstalt. (Forts.)
att man som ledare för forskningsinstitutet försöker få en förståndig person
med naturvetenskaplig allmänbildning och som har förmåga att se på själva
saken. Det är enligt min mening bättre att överlämna avgörandet till en sådan
person än att överlämna det åt en styrelse, som aldrig kan ha tid att gå till
botten med de olika frågorna och som aldrig kan få någon direkt personlig
kontakt med de olika forskarna. Det är vidare enligt min mening icke lämpligt
att överlämna denna beslutanderätt till en militär, som icke kan vara insatt
i själva sakfrågan. Jag tror därför, att den vetenskapliga forskningens
frihet gagnas bäst genom att man skapar förutsättningar för ett förtroendefullt
samarbete mellan forskarna och den ekonomiska ledningen för forskningsanstalten.
Dessa förutsättningar kunna endast skapas därigenom att den
ekonomiska ledningen omhänderhas av en person, som har förståelse för forskningens
frihet, som känner forskningens metoder, och som kan åtminstone ytligt
bedöma de olika sakfrågorna. Jag tror därför, att det förslag, som Kungl.
Maj:t avgivit i denna fråga och som utskottet nu tillstyrkt, är den bästa
kompromiss mellan de olika intressena, som det överhuvud taget går att komma
fram till. Man skall nämligen inte tro, att man kan finna någon ideallösning
på detta område. Det måste ständigt bli en kompromiss mellan den fria
forskningen, statens önskemål och de ekonomiska resurserna. En sådan kompromiss1
kommer man aldrig ifrån.

Herr talman! Med vad jag nu anfört har jag velat motivera, att det finns
goda skäl för att denna forskningsanstalt skall komma till stånd, att den
skall komma till stånd nu och att den får den huvudsakliga utformning, som
framgår av propositionen och utskottets utlåtande i ärendet. Jag tillåter mig
rekommendera utskottsutlåtandet till kammarens bifall.

Herr von Friesen erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag vill endast på en enda punkt bemöta vad herr statsrådet
anförde till försvar för sin specielle överdirektör. Statsrådet utgick ifrån, att
en eller flera forskare på någon av specialavdelningarna inom anstalten kommit
in på ett ämnesområde, som inte stämmer med den målsättning, sorn; bör
vara gällande för den militärtekniska anstalten. Statsrådet menade då, att det
måste finnas någon överordnad person, som säger ifrån, att verksamheten i
fråga måste avbrytas. Jag vill för min del framhålla, att örn det är en av de
underordnade forskarna på någon av specialavdelningarna inom anstalten, som
råkat in på dylika »avvägar», åligger det ju närmast hans chef på den sektion,
där han arbetar, att hålla honom till rätta. Örn herr statsrådet däremot
även tänkte sig det fallet, att själve avdelningsföreståndaren skulle i sin forskning
komma på dylika »villovägar», vill jag hänvisa till att örn man tillsätter
en person med en så högt kvalificerad ställning som en avdelningsföreståndare
inom anstalten, måste man väl ändå ha ett visst förtroende för personen
i fråga. Jag tror därför inte, att det är nödvändigt att avdelningsföreståndaren
skall ha någon kustos över sig, vilken skall tala örn för honom, när han
skall sluta med ett arbete och börja med något annat. Jag anser nämligen, att
man måste bygga denna forskningsverksamhet på ett ganska obegränsat förtroende
för kompetensen och omdömet hos dylika forskare inom deras specialiteter.

Härefter anförde:

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Herr von Friesens tal låter visserligen mycket vackert, men man måste lia klart
för sig, att en forskare mycket ofta kommer till en inre konflikt, då hans ve -

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Inrättande av försvarets forskningsanstalt. (Forts.)
tenskapliga ambition driver honom åt ett håll och hans ansvar inför forskningsanstalten
åt ett annat. Jag skulle för min del inte ha intagit den ståndpunkt
till frågan, som jag gjort i propositionen, örn jag inte under min hittillsvarande
verksamhet i praktiken sett varthän det kan bära även för mycket förtjänta
forskare, när deras vetenskapliga ambition driver dem i fåror, i vilka
forskaren inte lämpligen bör gå. Jag har själv tidigare varit med om att omorganisera
en sådan målbunden forskning, och jag vet därför hur viktigt det är
att ha en förnuftig kontroll över även de mest framstående forskare.

Herr Sandberg: Herr talman! Jag delar de betänkligheter, som framförts
av de reservanter till detta utskottsutlåtande, vilka yrkat avslag på den föreliggande
propositionen. Jag skall inte här närmare ingå på denna fråga utan
endast något beröra frågan om kostnaderna.

Som tidigare framhållits här i dag är det visserligen sant, att kostnaderna
för denna forskningsanstalt inte äro av någon alltför betydande storleksordning,
när man jämför med många andra anslag för försvaret, som beviljats av riksdagen
även på senare tid. Det bör emellertid i detta sammanhang uppmärksammas,
att det i det långa loppet nog inte rör sig örn så obetydliga belopp även
för denna forskningsanstalt. Man vet sålunda exempelvis inte, till vilka belopp
byggnadskostnaderna verkligen komma att uppgå. De bli sannolikt åtskilligt
högre än beräknade 3 miljoner kronor. Den årliga nettoökningen av
driftkostnaderna, framkommen genom en jämförelse med den nuvarande forskningsverksamheten,
skulle dessutom belöna sig till omkring 400 000 kronor.
Även detta belopp torde komma att överskridas. Mest betydelsefull blir emellertid
säkerligen den ökning av försvarskostnaderna, som man kan förutse uppstår
som en följd av den utvidgade forskningsverksamheten, d. v. s. då det
blir fråga örn att i praktiken omsätta de gjorda rönen. Detta kommer med
största sannolikhet att medföra betydande kostnadsökningar.

Det mest bärande av de skäl, sorn anförts mot att nu i princip besluta örn
det ifrågavarande forskningsinstitutet, synes mig dock vara, att tidpunkten för
att utvidga och permanenta den forskningsverksamhet på området, som redan
pågår, icke är lämplig. Såsom här tidigare påpekats, är det uppenbart, att
någon förstärkning av försvaret genom den anordning, som nu planeras, icke
kan erhållas inom den tid, som rimligen kan beräknas återstå av det nu pågående
världskriget. Även örn man inte vet någonting örn hur förhållandena
komma att gestalta sig efter vapenstilleståndet och fredsslutet, anser jag, att
det bör vara naturligt, att man beträffande en anordning, som skall verka
på lång sikt, dröjer med avgörandet, till dess man får större möjligheter än nu
att överblicka de framtida förhållandena. Den omständigheten att viss forskningsverksamhet
för militära ändamål hittills har pågått och att det således
inte är fråga örn ett nytt ändamål bör inte utan vidare leda till den slutsatsen,
att man i nuvarande tidsläge skall utvidga ifrågavarande forskningsverksamhet.
Av statsrådets anförande nyss framgick det för övrigt, att det redan
under nuvarande förhållanden inte varit alldeles omöjligt att tillgodogöra sig
de forskningsresultat och vetenskapliga rön, som på olika håll ha framkommit.

Jag kan i detta sammanhang inte underlåta att beröra en sak, även örn den
icke främst sammanhänger med ifrågavarande förslag. Jag nämnde i början
av mitt anförande, att de för denna forskningsanstalt avsedda anslagen voro
av en jämförelsevis liten storleksordning. De totala försvarskostnaderna äro
emellertid kolossala. Jag vill därför understryka, att man i vårt land numera
märker en stark reaktion inför den alltfort pågående väldiga miljonrullningen
på det militära området. Jag tror, att denna reaktion är sund och
riktig. Jag anser därför, att den bör uppmärksammas.

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Inrättande av försvarets forskningsanstalt. (Forts.)

Herr talman! Jag vill till sist framhålla, att jag beträffande den nu föreliggande
frågan måste anse, att ett accepterande av propositionens förslag i
viss mån innebär, att någonting sker, som är symboliskt för den uppfattningen,
att vi för all framtid måste inrätta oss för det totala kriget. Jag måste
säga, att det är en mörk framtidssyn, som ligger bakom en sådan uppfattning.
Jag kan för min personliga del inte dela den. Jag vill icke släppa hoppet
örn att mänskligheten ändock har en framtid, värd att leva och sträva för.

I detta anförande instämde herr Nilsson i Norrlångträsk.

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag skall be att med några ord få redovisa
utskottets behandling av den kungl, propositionen och de föreliggande motionerna.

Det förhåller sig icke alls på det sättet, att utskottet i och med att propositionen
framlagts var på det klara med att den borde bifallas. Tvärtom var
den kritiska inställningen inom utskottet mycket stark, och man ställde sig
där den frågan, örn det verkligen var nödvändigt att framlägga detta förslag
just nu. Den granskning inom utskottet, som företogs med hjälp av expertis
från olika håll, och vilkens uppfattning i ärendet vi måste bedöma från våra
lekmannasynpunkter, ledde emellertid till det resultatet, att utskottet kom fram
till propositionens ståndpunkt.

Vi ha i utskottet inte betraktat denna proposition såsom ett uttryck för en
framtida rustningsvilja. Utskottet har vidare icke heller ett ögonblick tänkt på
att det totala kriget kräver ett forskningsinstitut sådant som det nu föreslagna.
Lika litet ha vi utgått ifrån, att ett forskningsinstitut för försvaret skulle peka
på det totala kriget. Ett krig kan nämligen vara mycket begränsat, men likväl
kräva förstklassiga stridsredskap. Även det totala kriget har dock självfallet
nytta av de bästa stridsredskap. Dessa olika frågor äro således vitt skilda från
varandra och böra överhuvud taget icke bedömas i samband med frågan örn ett
forskningsinstitut för försvaret. Tystnaden från statsutskottet i samband med
de många miljonanslagens tillstyrkande till försvaret har hittills visserligen
varit ganska envis. Den måste emellertid betraktas såsom sammanhängande
med den omständigheten, att vi ännu icke kunnat säga, att Norden kommit ur
farozonen. När så sker, tror jag att utskottet kommer att diskutera de stora
militärutgifterna. Jag tror mig kunna profetera, att något enhälligt tillstyrkande
av utskottet för en ohejdad miljonrullning till försvaret icke kommer
att kunna uppvisas. Så länge det nuvarande läget råder nödgas vi emellertid
hålla fast vid den för omkring fyra år sedan ursprungligen intagna ståndpunkten.

Vid en granskning av föreliggande proposition tog utskottet till utgångspunkt,
att den militära forskning, som nu bedrives, inte får avbrytas. Vi frågade
oss då i utskottet efter villkoret för att forskningen inte skulle avbrytas.
Vi funno då, att villkoret härför var, att den arbetande vetenskapliga forskningens
personal skulle behållas kvar i tjänst. Detta var också grundvalen för
Kungl. Maj:ts proposition i ämnet. På den enkla vägen kom utskottet således
fram till samma resultat som propositionen. Utskottet fann, att det i nuvarande
läge dessutom var en förtjänst, om departementschefen rigoröst kunde infria
vad han i propositionen lovat, nämligen att hålla forskningsanstalten till sin
organisation mycket begränsad. När jag nyss hörde försvarsministerns anförande,
tyckte jag mig finna ytterligare stöd för den förhoppningen i hans
uttalande örn att uppgifterna inom forskningsinstitutet på ett visst stadium
av de inledande försöken skulle spridas ut på andra forskningsinrättningar,
sådana som finnas i anslutning till universitet och enskilda industrier o. s. v.

Andra hammarens protokoll 10Ji4. Nr 38. 3

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Inrättande av försvarets forskningsanstalt. (Forts.)

Departementschefen har också i sitt förslag sökt att begränsa den tänkta framtida
organisationen. För att fortfarande få behålla de nuvarande forskarna
måste emellertid en viss organisatorisk anordning finnas, som säkerställer deras
framtid inom den militära forskningen. På den punkten har departementschefen
givit tillräckligt klart besked, och jag kan därför lämna den delen av
denna fråga.

Sedan jag sålunda kommit till det resultatet, att det — såsom också utskottet
uttalat — icke skulle vara klokt att nu avbryta den forskningsverksamhet
som pågått, kommer jag in på herr von Friesens motionsvis framlagda
förslag örn forskningsanstaltens organisation. Även här har utskottet tillåtit
sig att höra sig för vad på detta område olika sakkunniga — både militärer
och forskare — haft att säga. Vi ha fått det beskedet, att forskarna icke äro
rädda för att få en vetenskapsman såsom överdirektör, och att militärerna icke
önska ha en militär såsom överdirektör. Även utan dessa frågor och svar föreföll
det emellertid utskottet ganska naturligt, att om man ville skydda forskningens
frihet inom anstalten, borde väl den första förutsättningen därför ligga
i att man har såsom chef en vetenskapsman och icke en militär. Det har redan
av herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet utvecklats och påpekats,
att forskarmentaliteten borde kunna intimt förenas med forskningsarbetet,
även om man sätter en forskare såsom ledare. Vilken uppgift ett militärt chefskap
skulle få är mycket svårt att förstå, då det skulle kunna bli ett alldeles
onödigt mellanled mellan forskarna och de militära staber som man tänker
sig skola ge anvisningar örn vad militärerna behöva ha undersökt i ett eller
annat avseende.

I fråga örn antalet forskare, som departementschefen begränsat till ett fåtal,
har jag knappast efter statsrådets anförande någon anledning att upptaga
någon diskussion.

Beträffande frågan örn forskningsanstaltens förläggning har därom icke
sagts något bestämt. Propositionen lämnar den frågan öppen, och vi ha att
avvakta förslag från Kungl. Maj:t i fråga örn såväl byggnaderna som anstaltens
förläggning. Utskottet har inskränkt sig till att ganska bestämt sätta i
fråga, om det är något intresse av att bygga någon del av anstalten tillsammans
med militära förvaltningsbyggnader. Det är här, skulle jag vilja säga, blott
en fråga örn avståndet, men vad spelar avståndet för roll i förhållandet mellan
militära förvaltningsbyggnader och forskningsanstalten, då de båda praktiskt
taget komma att ligga inom en mycket begränsad rayon? Vi måste se frågan
uteslutande ur ekonomiska synpunkter. Det är dyrt att bygga på Gärdet. Det
vore bättre att bygga på billigare mark och på det sättet spara någon miljon
eller något hundratusental kronor — vilket det nu kan bli. Det är uteslutande
ekonomiska synpunkter som utskottet har skyldighet att här bevaka å riksdagens
vägnar. Såsom vi ha erinrat, ha vi icke kunnat anse det vara av så stort
intresse, örn man hade militärer och forskare boende vägg örn vägg med varandra.
Vi få granska och överse det hela, när förslag, som är utlovat till nästa
riksdag, kommer in. Nu gäller det uteslutande att samordna den redan pågående
forskningen, sätta till styrelse och ledamöter däri samt några speciella
vetenskapsmän på de olika avdelningarna.

Herr talman! Vi ha funnit detta förslag rimligt och väl uppbyggt, och jag
ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Gustafsson i Bogla: Herr talman! Jag har icke kunnat frigöra mig
från stora betänkligheter, när det gäller den fråga som här föreligger till behandling.
Man ställer sig betänksam inför tillskapandet av ett nytt ämbetsverk,
och det föreligger väl trots allt som talats av försvarsministern en del risker

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Inrättande av försvarets forskningsanstalt. (Forts.)
för en byråkratisering av forskningen. Det som emellertid för mig är det avgörande
skälet för att yrka bifall till reservationen 2) är, att jag icke anser det
rimligt, att riksdagen nu i år fattar ett principbeslut om forskningsanstalten
utan att ha en klar överblick över de verkliga kostnaderna. Det borde enligt
min mening ha förelegat en fullständig plan även över byggnaderna och kostnaderna
för desamma. Här redovisas olika alternativ i denna fråga, som alltså
ställes på framtiden, och det förefaller mig, som tiden nu borde vara inne för
att riksdagen, även när det gäller militära anslag, kan överblicka konsekvenserna
av ett beslut.

Jag ber, herr talman, att nied dessa ord få yrka bifall till reservationen 2),
då jag anser det vara ett rimligt krav, att riksdagen har klart för sig de ekonomiska
konsekvenserna av vad som beslutas av riksdagen.

Herr Hall: Herr talman! Det är från min sida ingenting att invända mot
försvarsministerns redogörelse för sin uppfattning örn den vetenskapliga forskningens
betydelse för vårt militära försvar. Tvärtom kan det nog icke tillräckligt
ofta understrykas, hur viktigt det är för ett litet land, som icke har stora
materiella resurser och obegränsade tillgångar, att i stället vara så mycket bättre
rustat i kvalitativt avseende. Men från ett erkännande av en allmän uppfattning
om forskningens betydelse för försvaret och ett bifall till det här föreliggande
förslaget är ändå steget ganska långt.

Den militära forskningen har, såsom statsrådet nyss skildrat, måst ordnas
provisoriskt under kriget. Den egentliga anledningen till att man anser det
vara brådskande med en omorganisation är heller icke den, att den nuvarande
organisationen är mycket oändamålsenlig och icke fungerar på ett tillfredsställande
sätt, utan anledningen är helt enkelt den, att om man icke ger forskarna
en fastare anställning med garanterade pensionsförmåner, komma de helt
naturligt att söka sig till andra anställningar, där dessa förmåner kunna beredas
dem. Det är rimligt att handla på det sättet, ty det skulle vilken medborgare
som helst göra i deras ställe. Då förefaller det emellertid ändå, som om det
vore riktigt, att man, i det läge vari frågan nu befinner sig, och med den blott
ofullständiga utredning, som man hittills kunnat åstadkomma, begränsat förslaget
till att ge dessa människor — tre eller fyra eller fem stycken eller hur
många det kan vara —■ en fastare anställning och av riksdagen begära ett anslag
för detta ändamål. Jag är övertygad örn att, ifall statsrådet kommit med en
annan proposition med den utomordentliga motivering, som han nyss muntligen
presterat,_ riksdagen icke skulle haft några betänkligheter — i varje fall
skulle aldrig jag rest några invändningar -— mot förslaget. Jag anser en sådan
väg vara praktisk och mycket lättare framkomlig än den som nu föreslagits.

En av de huvudinvändningar som man nu kan resa mot föreliggande förslag
är den, att riksdagen ånyo inbjudes att fatta ett principbeslut örn vars ekonomiska
konsekvenser vi endast kunna göra oss ganska vaga föreställningar.
Det är rimligt, att man förfarit på det sättet, när det gällt försvarsanslag under
kriget. Jag tror, att man kan sträcka sig så långt, att man kan säga, att
det vore rimligt, örn försvarsministern en och annan gång hädanefter också,
när det gäller anskaffande av beväpning eller andra mera aktuella anslagskrav,
skulle förfara på samma sätt, nämligen begära ett principuttalande av
riksdagen och sedan förbehålla regeringen avgörandet, örn det får kosta en eller
annan miljon mera. Riksdagen har på denna punkt i många stycken avhänt sig
den rätt som den tidigare höll så strängt på, nämligen att icke fatta ett beslut
örn vars ekonomiska följder den icke har någorlunda säkra föreställningar. Är
det emellertid anledning, att riksdagen skall fortsätta med detta, när det gäller
anslag som huvudsakligen röra en organisation inom försvarsmakten under en

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Inrättande av försvarets forskningsanstalt. (Forts.)
mer eller mindre lång fredsperiod efter kriget? På den punkten lia betänkligheter
anmält sig. Skall man acceptera en behandlingsmetod, som reellt ställer
riksdagen utanför avgörandet beträffande även sådana anläggningar som icke
kunna ha någon betydelse för nu pågående krig och som icke i något avseende
nu kunna lätta våra bekymmer?

Det är vidare en annan angelägenhet som också här anmäler sig. Jag förmodar,
att riksdagen örn ett par månader på grundval av det principbeslut som
den kanske i dag fattar får taga emot en proposition med begäran örn byggnadsanslag,
och dessa byggnadsanslag skola då, eftersom det gäller en militär
anläggning, utanordnas med förmånsrätt. Det är icke blott pengar utan även
järn och tegel som behövas för anläggningen och som skola ställas till förfogande
utan att man företager något slags prövning i den ordning som gäller för
den civila byggnadsverksamheten. Ett annat statsråd har nyligen offentligen
meddelat tidningspressen, hur ytterst bekymmersamt vårt läge är, då det gäller
att disponera tillgängligt byggnadsmaterial, och huru osäkra förhållandena på
byggnadsmarknaden överhuvud taget äro under nästa år. Vi veta överhuvud
taget ganska litet örn förutsättningarna för att kunna bygga någonting
för civilt bruk under nästa år — bland annat beroende på
bränslesituationen. Under sådana förhållanden kan man nog mer än en gång
fundera över örn icke uppförandet av militära byggnader, som icke kunna ha
betydelse ur beredskapssynpunkt, kunde anstå och i stället utgöra en lämplig
del av det investeringsprogram som vi väl ändå en gång måste sätta i gång
för att bekämpa en väntad arbetslöshet. Den forcering av den militära byggnadsverksamheten,
i vilken detta nya förslag är ett led, anser jag, i det läge
vari vi nu befinna oss, vara i hög grad olyckligt. Det kan i längden icke vara
ändamålsenligt att försvaret i oträngt mål för fram behov framför andra som i
nuvarande läge ändå måste anses vara mera aktuella och av högre angelägenhetsgrad.

Då jag nu ger min anslutning till avslagsyrkandet, gör jag det således icke
därför att jag vågar hoppas på att det i världen skall bli fred efter kriget eller
i några förhoppningar örn att vi skola kunna snabbt avveckla stora delar av
vårt militära försvar, utan jag gör det, därför att jag tror, att övervägande
praktiska synpunkter tala för att riksdagen får se på denna fråga i ett sammanhang
och att byggnaderna få komma till uppförande vid en lämpligare
tidpunkt än under krig. Jag ber alltså, herr talman, att få yrka avslag på utskottets
hemställan.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! När
jag satt och lyssnade till herr Halls anförande som var mycket skickligt, fick jag
ändå det intrycket, att det var skickligare i uppläggningen än till den sakliga
bakgrunden. Herr Hall ville göra gällande — det antyddes även från annat
häll — att denna proposition skulle innefatta ett förslag som var ofullständigt
utrett. Beträffande denna forskningsanstalts organisation äro utredningen och
propositionen lika fullständiga som de utredningar och förslag riksdagen brukar
få i sådana stycken och brukat få även före kriget. Här finnas i propositionen
forskningsanstaltens uppgifter redovisade. Här finns redovisad organisationen.
Här finns redovisat befattningshavarnas antal. Här finnas beräkningar
över lönekostnaderna och beräkningar över andra kostnader. Detta
förslag företer i dessa avseenden icke någon skillnad mot vad som
brukar förekomma. Det skulle alitsa vara därför att dessa ting icke
äro utredda och därför att förslagen kunna få konsekvenser sorn herr
Hall icke vill vara med. Men i nästa andedrag är han villig att gå med
på att riksdagen beviljar pengar till fasta pensionsreglerade tjänstemän.

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Inrättande av försvarets forskningsanstalt. (Forts.)
Jag undrar på vilken krok de skola hängas, i vilket verk de skola vara
anställda. Kosta icke löner oell pensioner till dem lika mycket, som om de
tillhörde forskningsanstalten? Behöva icke de arbetspengar? Är det icke omkostnader
för dem? Jag måste säga, att örn någonting vore lättsinnigt skulle
det väl vara att bevilja pengar till pensionsreglerade tjänstemän utan att veta
någonting om hur den organisation, i vilken de skola fogas in, skall se ut. Jag
måste säga, att propositionens förslag är hundrafalt fastare till sina konturer
och sin utbredning än de utkast som herr Hall gjort. Den punkt, där
man kan säga, att förslaget icke är så mycket utrett som eljest brukar vara
fället, gäller byggnadsfrågorna, men frånhänder man å andra sidan riksdagen
något inflytande på dessa ting i föreliggande förslag? Här ligger ett förslag,
av vilket var och en kan se, hur organisationen är avsedd att bli. Det föreligger
en utredning örn byggnadskostnadema, där man inom en mycket smal
marginal redan nu kan bedöma vad dessa byggnader skola komma att kosta.
Riksdagen vet i huvudsak konsekvenserna. Sedan skall det icke byggas några
hus, förrän riksdagen på nytt fattat ståndpunkt i byggnadsfrågan. Det föreligger
då full möjlighet för riksdagen att granska detta byggnadsprojekt och
göra de inskränkningar eller utvidgningar som riksdagen till äventyrs skulle
vilja göra. Jag kan för min del icke finna, att någon kan anse, att riksdagens
rätt att bestämma över utgifterna trades för nära med detta förslag. Jag måste
säga, att ett sådant påstående är en karikatyr.

Sedan kommer frågan, när dessa hus skola byggas. Var och en förstår, att
med den uppläggning som ärendet fått kunna dessa byggen icke sättas i gång
under år 1945. Det skall alltså först förekomma en utredning om var dessa
byggnader skola ligga, och sedan skall det göras upp ett projekt som kan föreläggas
riksdagen. Därefter skola byggnaderna ritas och konstrueras, och det
kan icke gärna bli tal om att dessa byggnadsarbeten kunna sättas i gång under
år 1945. Man får tills vidare klara sig med provisoriska lokaler. För övrigt
kommer denna byggnadsfråga liksom andra att bli underkastad byggnadsberedningens
prövning rörande tidpunkten för arbetets igångsättande. Det är
ett fullkomligt misstag, örn herr Hall tror, att byggnadsföretag för försvaret
utan hänsyn tränga sig före andra byggnadsföretag. Jag försäkrar, att det
kommer att prövas ytterst omsorgsfullt vilka byggnadsföretag för försvarets
räkning som skola få sättas i gång. Låt mig taga ett exempel. Redan före
kriget beviljade riksdagen pengar för utflyttning av både Svea artilleriregemente
och Svea livgarde till Järvafältet. När det blev ont örn byggnadsmaterial
sades det ifrån, att dessa hus icke fingo byggas, och frågan fick vila. Nu
har den kommit fram igen, och nu sättas dessa byggen i gång, men de sättas
inte i gång därför att det är militärt oavvisligt att bygga på Järvafältet för
dessa regementen. De sättas i gång för att det skall kunna beredas bostadsmark
åt Stockholms stad, för att man skall kunna bygga bostadshus i Stockholm.
Det är ett civilt ändamål. Det kanske i verkligheten är så, att när
man kommer in i frågorna och försöker tränga till botten med dem, motiveringen
för att en sak sker, ofta är en helt annan än den man kan gå och inbilla
sig i sin fantasi.

Och så till slut: herr Hall sade, att det finns ju nu en organisation och den
fungerar. — Det finns en organisation, men den fungerar icke. Vi ha försvarsväsendets
kemiska anstalt, vi ha en teleteknisk avdelning på annat håll,
och vi ha en fysisk avdelning på ett tredje, under olika principaler så att säga.
Vi ha olika andra forskningsgrenar i gång, som ligga spridda överallt. Jag
har försökt att nödtorftigt sammanknyta dem inom försvarsväsendets forskningsnämnd,
men ingen kan säga, att detta är tillfredsställande. Det är tvärtom;,
och den omständigheten att jag inte använde även detta argument i mitt

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Inrättande av försvarets forskningsanstalt. (Forts.)
förra anförande, betyder icke att det icke fanns. Det finns många, många flera
argument att anföra till detta förslag, men man kan inte nämna allt som
finns.

Herr talmannen hade under detta anförande återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Hall erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Jag skall heller inte bjuda till att säga allt som kan sägas. Jag vill
bara gentemot försvarsministern framhålla, att jag tror inte det är någon
övermänsklig svårighet att hitta ett ställe, där dessa forskare kunna anställas,
så att man slipper skapa en speciell anstalt. Försvaret har ju så många avlöningsstater,
atc örn man anser sig vilja ha kvar en kunnig man, man nog kan
hitta en krok att hänga honom på, som det heter, där han kan få både fast
anställning och pensionsrätt.

Härpå anförde

Herr von Friesen: Herr talman! Jag vill bara säga några ord i anledning
av vad herr Törnkvist från utskottets sida anförde.

Det ena rörde, om anstaltens ledare skall vara forskare eller militär. Herr
Törnkvist anför som ett argument för den föreslagne civile forskningschefen,
att forskarna vilja inte ha en militär, och militärerna vilja inte heller ha en
militär. Jag tror emellertid att detta är att något förenkla problemställningen.
Jag har här framför mig ett dokument, som för övrigt också är redovisat i
utskottsbetänkandet och som visar, att åtminstone två mycket framstående
forskare på detta område just ha föreslagit en militär chef, och jag vidhåller
nog fortfarande den uppfattningen, att det säkerligen hade varit det lyckligaste,
örn man enat sig örn den'' lösningen, inte minst av det skälet att det är
mycket svårare att få tag på en civil forskare med de kvalifikationer, som erfordras,
än att få tag på en militär administrativ chef.

Jag skall också säga några ord i förläggningsfrågan. Herr Törnkvist anförde
som ett väsentligt skäl mot att förlägga den nya fysiska anstalten vid militärförvaltningens
byggnad å Ladugårdsgärde, att de ekonomiska synpunkterna
i första hand hade gjort sig gällande i statsutskottet, och det rör sig, som jag
redan påpekat, här örn en differens mellan 3 019 000 och 2 775 000 kronor till
förmån för Lilla Ursviksalternativet. Nu är jag mycket känslig för min del
just för dessa ekonomiska argument, men jag vill ifrågasätta, örn det inte i
själva verket ur effektivitetssynpunkt och följaktligen ur ekonomisk synpunkt
ligger något i militärfysiska anläggningens förläggande till Ladugårdsgärde,
därför att detta är ur tidssynpunkt ekonomiskt. Det sparar betydande tid för
såväl forskarna som militären. Det är ju på det sättet, att många gånger
måste det bli ett dagligt samråd mellan forskarna och militären, och det skulle
bli en onödig tidsförlust, örn de hade så långa vägar att resa. Visserligen kan
invändas, att de ha ju andra möjligheter att kommunicera — man kan telefonera,
skriva brev etc. -—- men här föreligger ett förhållande, som bör beaktas,
nämligen att det ur sekretessynpunkt är mindre lämpligt med en dylik kommunikation.
Vi veta ju, att telefonsamtal kunna avlyssnas ganska ogenerat i alla
möjliga syften, och det skulle säkerligen kunna äga rum även här. Dokument
kunna också komma på avvägar. Av det skälet, som jag tycker är väsentligt,
nämligen att man utan onödig tidsförlust skall kunna få en personlig kontakt
mellan olika vederbörande, är det som jag har tillåtit mig att förorda alternativ
II.

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Inrättande av försvarets forskningsanstalt. (Forts.)

Herr Törnkvist, som nu på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Jag har tydligen blivit missförstådd av herr von Friesen. Det
var i alla fall min avsikt att säga, att forskarna äro inte rädda för en vetenskapsman
som ledare och militärerna äro inte pigga på att få en militär, och
så tror jag också att jag sade.

I övrigt, herr talman, vill jag inte medverka till att förlänga debatten angående
förläggningen. Jag förutsätter att departementschefen tar hänsyn till
de rent budgetära och ekonomiska frågorna vid planläggningen.

Härefter anförde:

Herr Lundell: Herr talman! Jag skall i detta ärende inte yttra mig mer
än om en särskild punkt.

Jag har intet annat än gott att säga örn huvudinitiativet, att man nu sent
omsider åstadkommer en försvarets forskningsanstalt. De exempel, som här
anförts av statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, böra kunna visa
var .och en, vilka konsekvenser det kan ha, örn det inte finns vetenskapliga
forskare som äro inställda på att, så snart nya vetenskapliga framsteg bli bekanta,
uppmärksamma, huruvida de kunna tillämpas på försvarets problemställningar.
Jag har alltså intet intresse för den avslagsmotion, som har väckts
och som här har debatterats.

Däremot har jag ett inte så litet intresse för den motion, som är väckt av
herr von Friesen. Det är ju inte alltid som han och jag ha samma uppfattning
i en hel del frågor, men här får jag lov att konstatera, att jag har ungefär
samma uppfattning som han, åtminstone i fråga örn ledningen av denna
forskningsanstalt. Minoriteten inom de sakkunniga, alltså professorerna Sievert
och Siegbahn, har ju föreslagit att chefen för anstalten skulle vara en
tekniskt intresserad militär i överstes tjänstegrad, som eventuellt kunde befordras
till generalmajor. Nu säger försvarsministern om denna minoritetens
propos, att det vore lämpligare att ha en förståndig människa med en naturvetenskaplig
allmänbildning. Jag kan inte finna, varför man inte skulle kunna
få en förståndig människa med naturvetenskaplig allmänbildning, som dessutom
vore officer. Det finns inte så få officerare — åtminstone har jag träffat
inte så få — med teknisk och vetenskaplig bakgrund, tillräcklig för lämplighet
till en sådan chefsbefattning. Örn här, som det befaras, cheferna för de
olika sektionerna komma in på vetenskapliga forskningsbanor,. som leda bort
ifrån försvarets problemställningar, så tro anhängarna av majoritetsförslaget
att en sådan chef, alltså en officer, inte skulle kunna återföra dem till de
problem, som de huvudsakligen böra syssla med, nämligen sådana som ligga
inom ramen för deras uppdrag. Jag kan inte finna, varför så skulle vara fallet.
Jag tror att en officer mycket bättre kan göra detta än en civil chef, som
kanske lättare misstänkes ha andra motiv för sina uppmaningar till dessa chefer
att återgå till de egentliga ärendena.

Jag skulle dessutom vilja säga, att när dessa sakkunniga, professorerna
Sievert och Siegbahn, ha föreslagit en militär chef, eller att det icke skulle
vara en civil forskare, som i någon utsträckning behärskar alla de tre områden,
som det närmast är fråga om, så står det visserligen i propositionen, att
endast få av dem som ha yttrat sig i ärendet ha understött reservanterna, men
jag vill påpeka, att bland dem som ha delat reservanternas ståndpunkt stå dels
kanslern för rikets universitet, dels de matematisk-naturvetenskapliga sektionerna
vid universiteten i både Uppsala och Lund. Jag tycker alltså att den
ståndpunkten, att det icke bör vara en civil chef, har ett så kvalificerat stöd
bakom sig som gärna är möjligt. Dessa fakulteter böra ju tämligen väl kunna
bedöma den fråga det bär gäller.

40 Nr 33. Onsdagen den 6 december 1944

Inrättande av försvarets forskningsanstalt. (Forts.)

Fördelen med en militär chef för anstalten skulle väl dessutom vara. att
han i alla lägen oupphörligt bör kunna hålla sektionscheferna orienterade om
den ram, inom vilken de stridsmedel, det kan vara fråga örn, kunna tänkas
komma att användas, och det är ju en sak som en civil chef har ganska svårt
att överblicka. Han kanske har gjort sin värnplikt och kanske varit med vid
många förevisningar, men han kan ändå inte ha tillräcklig erfarenhet från
alla försvarsgrenarna, och alla vapenslag, för att ständigt kunna ge råd i fråga
örn hur dessa stridsmedel böra vara utformade för att lämpligen kunna användas.

Herr talman! Jag har inte velat yttra mig i någon annan sak än örn denna
ledarfråga. Jag har icke något yrkande. Jag kan inte finna, att herr von
Friesen har ställt något yrkande örn bifall till sin motion. Jag vill endast
hoppas, att då statsrådet och chefen för försvarsdepartementet i propositionen
i viss mån har ställt frågan örn ledningen av denna forskningsanstalt öppen,
han närmare tar under övervägande också besättandet av själva chefsposten.

Herr Lilndberg i Hälsingborg: Herr talman! Jag begärde ordet i ett tidigare
skede av denna debatt men avstod från att då taga till orda, sedan jag hört
statsrådet Skölds första anförande, som jag fann i alla avseenden mycket klarläggande.
Sedan dess ha emellertid en hel del uttalanden gjorts som föranlett
mig att nu begära ordet.

Innan jag går in på dem skulle jag vilja uttala ett allmänt omdöme örn denna
proposition. Jag anser mig ha en viss befogenhet att göra detta alldenstund
jag i min verksamhet har att syssla med en hel del teknisk forskning. Det är
nämligen så, att inom den kemiska industrien måste man för närvarande bedriva
intensiv forskning på såväl det kemiska som det fysikaliska området.
Yi ha funnit — och jag tror vi inte äro ensamma örn det, utan exemplen kunna,
verifieras på många områden — att det är av allra största vikt att den administrativa
ledning, som har att utöva inflytande på forskningens ram, besitter
sådan teknisk vetenskaplig allmänbildning, att den rätt kan förstå
forskarnas eget språk och kan bedöma deras anspråk på assistenthjälp och
hjälpmedel.

Jag kommer därefter in på frågan örn detta ledarskap. Jag är av den uppfattningen,
att ledaren för denna försöksanstalt bör vara en vetenskapsman
eller en man med så stor allmän teknisk vetenskaplig utbildning som möjligt.
Det är visst ingalunda säkert att man inte kan finna en militär, men i de allra
flesta fall torde man få söka denna administrativa kraft på annat håll. Det
är så, som herr Törnkvist redan framhållit, att den sagesman från militärens
sida, som hade företräde inför avdelningen, uttryckligen meddelade, att det
var inte något som helst önskemål från militärens sida att denne ledare skulle
tagas från militärt håll. Det är nämligen så, herr Lundell, att en hel del av
de tekniska uppgifterna i fråga örn anfalls- eller försvarsvapnen blir måhända
begränsade uppgifter inom denna forsknings område. Vi ha hört statsrådet
Sköld tala örn de oerhört stora forskningsuppgifter, som äro att söka just på
t. ex. teleteknikens område. Där är det ju mera rent allmänt vetenskapliga synpunkter
som få läggas till grund.

Frågan om byggnadernas förläggning har försvarsministern inte tagit ställning
till, utan den står alldeles öppen. Jag måste säga att jag finner större
skäl tala för att förlägga samtliga institutioner till Lilla Ursvik, ty man måste
ju räkna med att dessa olika avdelningar, den kemiska, fysikaliska och teletekniska,
böra ha ett intimt samarbete. Detta samarbete sker bäst, örn dessa
anläggningar bli belägna så nära varandra som möjligt. Kontakten med de militära
myndigheterna kan ju upprätthållas betydligt mycket enklare än ge -

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Inrättande av försvarets forskningsanstalt. (Forts.)
nom att lägga en stor anstaltsbyggnad i anslutning till de militära förvaltningsbyggnaderna
på Gärdet, där det ingalunda är några billiga tomter och vilken
plats kanske inte heller ur luftskyddssynpunkt är den lämpligaste för en sådan
anläggning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till statsutskottets förslag.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den av herrar Gustaf Karlsson och Åkerström avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Åkerström begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 242, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herrar Gustaf Karlsson och Åkerström avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos lil ja och 66 nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 243, i anledning av Kungl. Maj :ts Bemyndiga^
framställning örn bemyndigande att överskrida det å allmän förskottsstat Ide
uppförda anslaget till Bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete. överskrida

anslaget till

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid: Bidrag till

internationellt

Herr Lundell: Herr talman! Jag har tillåtit mig begära ordet i detta ärende, återuppbyggDet
är icke min avsikt att beröra den politiska sidan av de krediter det här är nattarbete.
fråga om, ehuruväl åtskilligt skulle vara att säga även därom, utan det är den
statsfinansiella aspekten av saken som jag ville säga några ord örn.

Här är det ju fråga om exportkrediter till mycket stora belopp. Det gäller
lån och icke några gåvor. Nu lämnar varken propositionen eller utskottsutlåtandet
någon upplysning om de villkor på vilka exportkrediterna ha lämnats
till Norge, Nederländerna och Finland. Man borde nog kunna begära, när det
gäller så stora belopp ■—- först beviljades 200 miljoner kronor, så ytterligare
200 miljoner och nu föreslås 150 miljoner kronor, alltså tillsammans 550 miljoner
kronor — att riksdagen finge upplysning om villkoren för dessa exportkrediter.
Såvitt jag förstår, är det meningen, att krediterna skola fixeras i
pengar. Det är alltså icke fråga om något låne- och uthyrningsavtal efter amerikansk
modell, där det alltså finns rätt att återbekomma realvärdena i samma
mängd som de hade, när de lämnades.

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Bemyndigande för Kungl. Maj:t att överskrida anslaget till Bidrag till
internationellt återuppbyggnadsarbete. (Forts.)

Att det är fråga orri penningkredit, sluter jag mig till närmast av den beskrivning,
som lämnats i en senare proposition. I propositionen nr 306 är det
nämligen fråga örn en ytterligare kredit till Norge på 100 miljoner kronor.
Där står talat örn att riksgäldskontoret skall taga emot skuldförbindelser av
vederbörande stat, i detta fall av den norska londonregeringen. Sedan skola
norska statens skuldförbindelser läggas i riksbanken som säkerhet för en låt
oss säga checkräkning, där den norska statsmyndigheten skall kunna draga
belopp undan för undan upp till den överenskomna summan. Därav drar jag
den slutsatsen, att det är fråga örn penningkredit. Men det står icke här talat
någonting örn för hur lång tid dessa krediter äro avtalade och icke heller vilket
myntslag det gäller. Jag förmodar emellertid, att det är fråga örn svenska kronor.
Det står heller icke någonting, örn ränta är utfäst i fråga örn dessa krediter,
ännu mindre vilken räntefot det är fråga om. Icke heller framgår här, örn man
garderat sig mot sådana förluster som kunna uppkomma på grund av penningvärdets
framtida fall. Vi ha ju kanske framför oss åtskilliga år av en avvecklingsperiod
— kriget skall ju avvecklas någon gång — och vi lia här i landet
en riksdagsmajoritet som är ganska frikostig i fråga örn penninganslag —
man kanske skulle kunna säga vårdslös i fråga örn penninganslag — och som
kan komma att förstöra penningvärdet under mellantiden från dessa krediters
beviljande och till den tid, då de komma att återbetalas.

Det kan vara av intresse att höra, om statsutskottet har övervägt dessa frågor,
örn statsutskottet överhuvud taget har reda på örn dessa krediter skola
löpa med ränta — alltså inte om dessa statsskuldförbindelser skola löpa med
ränta, utan om det i fråga örn detta konto eller dessa konton, som tyckas skola
uppläggas i riksbanken, är någon ränta fixerad — ifall nu de tidigare exportkrediterna
äro ordnade på samma sätt som denna nya norska kredit, som föreslås
i propositionen 306. Det kan ju inte vara någon fördel för landet, om det
blir så, att här exporteras så och så många ton maskiner och så och så många
ton spannmål under den tid, man lyfter pengar på dessa checkräkningar, och
sedan örn åtta eller tio år vederbörande utländska makter sätta in pengar igen
på dessa checkräkningar, och det då kanske visar sig, att för de pengar som
sättas in icke kan köpas mera än hälften så många ton maskiner av samma
slag eller hälften så många ton spannmål som på sin tid exporterades. En sådan
historia skulle nationalekonomiskt bli ytterligt förlustbringande. Exportörerna
lida givetvis ingen förlust, eftersom de få betalning med detsamma genom de
medel som de kunna lyfta på riksbanken, men det blir en förlust för hela nationen,
när lånet blir återbetalt i betydligt sämre pengar än dem som lånades ut.

Det är klart, att en sådan sak som penningvärdets fall kan upphjälpas genom
att det debiteras ränta på kontona, men det är också klart, att örn det är fråga
om en stor försämring av penningvärdet, ett räntepåförande icke ens med ganska
hög räntefot kan ge ersättning för penningvärdets fall. Låt oss tänka oss, att
det lades på fem procents ränta under tio år och att man icke räknade med ränta
på ränta utan endast med enkel ränta samt att vi lånade ut 100 miljoner kronor
och finge tillbaks 100 miljoner jämte 50 miljoner kronor i ränta efter tio år.
Detta gör 150 miljoner kronor. Under tiden har penningvärdet fallit låt oss
säga till hälften. Då kan för dessa 150 miljoner kronor icke köpas mer, än
vad man kunde göra för 75 miljoner kronor på den tid, då varorna fördes ur
landet.

Jag skulle vilja veta, örn sådana överväganden gjorts i statsutskottet och örn
man lyckats åvägabringa några garantier. Det är denna sida av saken som
jag velat fästa uppmärksamheten på, alltså — i den händelse det nu är fråga
örn penningkredit — på frågorna, huruvida ränta är utfäst och huruvida man

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 83.

Bemyndigande för Kungl. Majit att överskrida anslaget till Bidrag till

internationellt återuppbyggnadsarbete. (Forts.)
har några slags anordningar för att skydda landet mot de nationalekonomiska
förluster som kunna uppkomma genom penningvärdets fall.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Den föregående ärade talaren
beklagade, att varken propositionen eller statsutskottets utlåtande innehöll
några närmare förklaringar över användningen av det anslag varom det här är
fråga.

Det är självklart, att när Kungl. Maj :t icke ansett det lämpligt att i tryck
återge de motiv som ligga bakom detta ärende, så har icke heller statsutskottet
ansett sig böra framföra några motiv. Men jag vill försäkra kammaren, att
statsutskottet har behandlat denna fråga med samma omsorg som varje annan
anslagsfråga, och framför allt anser jag denna omsorg betingad av att det
här rör sig om så avsevärda belopp. Vi ha sålunda på den avdelning inom
statsutskottet som berett detta ärende haft föredragning av sakkunniga personer
från olika håll, varvid vi fått i detalj redogjort för innehållet i denna
proposition och vartill det belopp, som här ifrågasättes, skulle användas samt
också örn de närmare villkoren för denna kredit,

Som jag nyss sade, är det icke möjligt för mig att här inför kammaren redogöra
för dessa synpunkter. Jag vill bara som svar på herr Lundells fråga förklara,
att statsutskottets tredje avdelning har fått alla de detaljupplysningar
som utskottet ansett vara av nöden för att fatta ståndpunkt i frågan. Däremot
har statsutskottets tredje avdelning icke ansett sig i detta sammanhang
kunna gå in på de stora finansiella problem som herr Lundell berörde i slutet
av sitt anförande, hurudant penningvärdet kan vara örn ett tiotal år och vilka
eventuella förluster som det svenska samhället på grund härav kan få vidkännas,
därest man visserligen får beloppet åter men återbetalt i ett annat
penningvärde än det nuvarande. Denna fråga har statsutskottet alltså icke ansett
sig böra ta upp till behandling i förevarande sammanhang.

Med hänsyn till sakens natur har jag icke någon möjlighet att säga mer än
vad jag nu sagt, och jag ber med vad jag anfört att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag vill icke yrka avslag på själva
saken, men jag måste säga, att jag i alla fall anser det ganska anmärkningsvärt,
att riksdagen icke kan erhålla uppgifter örn sådana frågor som hur man
tänkt reglera återbetalningen, vilken ränta som skall utgå och dylikt, när det
gäller dessa stora lån. Jag har icke kunnat låta bli att uttala min förvåning
däröver. Även örn statsutskottets ledamöter blivit informerade örn dessa förhållanden,
är det ändå ytterst riksdagen som skall taga ställning till frågan.
Det är ganska märkligt, att det icke nu skall gå an att ge sådana informationer
i en sådan fråga som denna, så att man kan få veta, vilka förpliktelser
riksdagen egentligen åtager sig.

Herr Lundell: Herr talman! Det är icke så ofta jag delar herr Hagbergs
åsikt i någon fråga, men jag tänkte just i en replik säga detsamma som han
sade, att nog är det egendomligt, att det icke kan meddelas, om dessa krediter
löpa med ränta. Jag har för mig, att när vi för åtskilliga år sedan debatterade
frågan om en exportkredit till Sovjetunionen, fingo vi en ganska noggrann beskrivning
av dessa förhållanden. Det meddelades då i propositionen, vilken
ränta som skulle komma att löpa, och även återbetalningsförhållandena voro
ganska noga fixerade.

Därutöver vill jag också säga, att nog är det minst lika egendomligt, att

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Bemyndigande för Kungl. Maj:t att överskrida anslaget till Bidrag till
internationellt återuppbyggnadsarbete. (Forts.)
statsutskottet icke Ilar fäst avseende vid en sådan fråga som de stora nationalekonomiska
förluster som kunna uppkomma på grund av ett framtida fall i
penningvärdet. Därmed Ilar man ju nästan bortsett från själva huvudfrågan
beträffande dessa krediter.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 9.

Ändrad lydd- Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 71, i anledning av dels Kungl.
se av 20 § ]y;aj :-|s proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 20 §
förordningen ^—3 morn. förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetsom
erkända kassor, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

kassor Genom en den 10 november 1944 dagtecknad proposition, nr 301, vilken hän visats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) förordning angående ändrad lydelse av 20 § 1—3 mom. förordningen den
15 juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor,

2) förordning angående beloppet av barntillägg och hustrutillägg enligt förordningen
om erkända arbetslöshetskassor, samt

3) förordning örn kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft tre i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen likalydande motionerna nr
361 i första kammaren av herr Arrhén och nr 565 i andra kammaren av herr
Hagård samt motionen nr 564 i andra kammaren av herr Lindberg.

I de båda förstnämnda motionerna hade hemställts, att riksdagen med avslag
å propositionen måtte

antingen besluta nya grunder för statsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna
i syfte att bereda dessa möjlighet att inom försäkringens ram lämna
de försäkrade bättre och i stort sett med propositioifens förslag överensstämmande
förmåner, därvid vederbörande utskott torde utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag i överensstämmelse med de riktlinjer, som angivits i motionerna,

eller — därest det icke läte sig göra att på föreliggande utredning utarbeta
och för denna riksdag framlägga förslag i nyssberörda hänseende — i skrivelse
till Kungl. Majit hemställa örn skyndsam utredning med förslag till ändrade
grunder för statsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna så att dessas medlemmar
på försäkringsteknisk väg kunde beredas det ökade ekonomiska skydd
som propositionen avsåge, samt att därvid de i motionerna angivna synpunkterna
måtte vinna beaktande.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen med förklarande, att de genom propositionen framlagda förslagen
icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för sin del
antaga av utskottet framlagda förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse av 20 § 1—3 mom. förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor;

2) förordning angående beloppet av barntillägg och hustrutillägg enligt förordningen
örn erkända arbetslöshetskassor;

3) förordning örn kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor;

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 83.

Ändrad lydelse av 20 § 1—3 mom. förordningen örn erkända arbetslöshetskassor,
m. m. (Forts.)

B. att motionerna 1: 361 och II: 565 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd; samt

C. att motionen II: 564 måtte anses besvarad genom vad utskottet under A.
anfört.

Reservation hade avgivits av herrar Wistrand, Hagman och Hagård, vilka
inom utskottet yrkat bifall till motionerna I: 361 och II: 565.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Hagård: Herr talman! Det är andra gången inom en relativt kort tid
som förslag föreligger örn en mera avsevärd förstärkning av de förmåner som
kunna erhållas genom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Det senaste tillfället,
då denna fråga behandlades, var vid 1941 års riksdag, och de förmåner
som då beviljades voro ganska betydande.

Anledningen, eller i varje fall den närmaste anledningen, till att denna fråga
kommit fram är densamma nu som 1941, nämligen att i vissa fall förmånerna
genom den allmänna arbetslöslietshjalpen kommit att överstiga de förmåner
som erhållas genom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Genom särskilda
åtgärders vidtagande har frågan denna gång blivit aktuell, och jag vill i korthet
skildra förloppet.

Någon gång i vintras genomförde fattigvårdsnämnden i Stockholm en höjning
av fattigvårdsunderstödet. Detta gav arbetslöshetskommittén i Stockholm
anledning att fästa statens arbetsmarknadskommissions uppmärksamhet på
detta förhållande, som den med rätta ansåg vara olämpligt. Med anledning
härav utarbetade kommissionen ett förslag som innebar en avsevärd förbättring
av de förmåner som erhöllos genom den allmänna arbetslöshetshjälpen.
När bland andra socialstyrelsen yttrade sig över detta förslag, påpekade styrelsen,
att örn detta förslag genomfördes, innebar det, att förmånerna genom
arbetslöshetsförsäkringen komme att vida understiga förmånerna genom den
allmänna arbetslöshetshjälpen. Emellertid fattade Kungl. Maj :t beslut i enlighet
med det förslag som förelåg från arbetsmarknadskommissionen, och därefter
har sedermera socialstyrelsen måst fullfölja sin bebådade avsikt att framlägga
ett förslag som innebär en förstärkning av den arbetslöshetshjälp, som
erhålles genom den frivilliga försäkringen.

Det förlopp som jag nu skildrat ger anledning till ett par reflexioner. Den
ena är, att man kan fråga sig, örn åtgärder från fattigvårdsnämndens i Stockholm
sida bort medföra en sådan riksomfattande åtgärd som här föreligger.
Det kan hända, att saken kunnat ordnas på ett annat sätt exempelvis genom ett
lokalt ingripande. Den saken är dock redan passerad, och därom är ingenting
mer att säga nu. Emellertid är det en annan punkt, där man med skäl kan
lägga fram en begäran om en annan sakernas ordning, och det är, att när statsmakterna
syssla med denna fråga och med en eller annan gren av arbetslöshetshjälpen,
så böra de beakta förmånerna från olika delar av arbetslöshetshjälpen,
så att det inte blir, vad som nu förekommer, en ständig saxning från
den ena grenen av denna verksamhet till den andra, och så står man där ett tu
tre i ett svårighetsläge. Lämpligt vore enligt mitt förmenande att beakta
samtliga synpunkter på en gång.

Det är emellertid uppenbart, att en arbetslöshetshjälp, som utgår på grund av
insatser från den enskilda medborgarens sida, i form av en frivillig arbetslöshetsförsäkring
helt enkelt måste ge bättre förmåner än dem, som utgå från hjälpformer
där det ingår en hundraprocentig samhällshjälp. Med andra ord: försäkringsvägen
bör vara förmånligare.

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Ändrad lydelse av 20 § 1—3 moni. förordningen om erkända arbetslöshetskassor,
m. m. (Forts.)

När man emellertid i detta sammanhang säger, att om man icke här omedelbart
gör en ändring, så föreligger det en stor fara för själva försäkringens
bestånd, då anser jag mig böra för min del säga, att genom ett sådant uttalande
gör man sig skyldig till en bestämd överdrift. Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen,
sådan den är organiserad hos oss, innebär en sådan förmån för de
försäkrade, för arbetslöshetskassornas medlemmar, att den inte kan äventyras
i första taget. Man kan med andra ord också säga, att försäkringstanken på
detta område har slagit väl igenom. Den innebär en styrka icke bara för de
organisationer som det här närmast gäller utan som sagt även för den enskilde
kassamedlemmen.

Det förslag som nu här föreligger har utarbetats av socialstyrelsen, och
Kungl. Majit har i huvudsakliga delar följt socialstyrelsen, men gjort en betydande
ändring, nämligen i fråga om ett tillägg som har betecknats som kristillägg.
Beträffande de uttalanden från olika håll, som här föreligga, vill jag
erinra om att även socialvårdskommittén haft tillfälle att yttra sig. Socialvårdskommittén
har givetvis måst se detta spörsmål i belysningen av vad som
försiggår i kommittén, när det gäller att få fram en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring,
och därför har socialvårdskommittén varit mycket starkt kritisk
mot det resonemang som har förts. Det är helt naturligt att kommittén måste
vara det. Den måste omedelbart tänka sig, vilka konsekvenser detta kommer
att föra med sig på ifrågavarande område.

Man kan med tanke på det kristillägg som är föreslaget fråga sig, örn det
verkligen är så, att vi för närvarande befinna oss vid en skiljeväg. Är det
meningen, att vi skola bortse från försäkringsprincipen, när det gäller vår
socialförsäkring, och skall man lösa de spörsmål, som härmed sammanhänga,
på annan väg? Skall man kanske finansiera det hela skattevägen? Det vore av
betydelse, att man på denna punkt klarlade, vad meningen är, så att de omfattande
och även kostsamma utredningar som för närvarande pågå icke behöva
i onödan utföras. Det förefaller mig, efter vad som hänt under den sista tiden,
att vi stå vid ett ganska betydelsefullt ställningstagande.

När det gäller de olika förbättringar som här föreslås, har jag för min del
ingenting att erinra mot att barntillägget höjes från 60 öre till 1 krona. Inte
heller har jag skäl att göra några starkare invändningar mot att det hustrutillägg,
vilket liksom barntillägget infördes 1941, höjes från 1 krona till 1: 25,
även örn försiktigheten kanske bort bjuda, att man inte tagit detta steg, som
inte står i full samklang med anordningarna inom andra grenar av socialförsäkringen,
som det nu föreligger förslag örn.

Beträffande höjningen av daghjälpens maximigräns från nuvarande belopp
till 7 kronor finns inte heller någon mer vägande erinran att göra. Man vill dock
gärna uttala en önskan om att denna höjning av taket på försäkringen, så att
säga, verkligen kommer att utnyttjas av de försäkrade och att arbetslöshetskassornas
ledning begagnar sig av den möjlighet, som här föreligger, att på
ett enkelt sätt få till stånd en höjning av förmånerna. Faktum är ju, att för
närvarande över halva antalet kassamedlemmar hålla sig med ett dagh.jälpsbelopp
av ungefär 3 kronor, trots att man kan komma upp till 6 kronor, och
att det genomsnittliga daghjälpsbeloppet för kassamedlemmarna utgör kronor
4:20. Det kan därför vara berättigat att uttala en förhoppning om att försäkringsmöjligheterna
utnyttjas på ett mer tillfredsställande sätt.

Inte heller när det gäller ändringen av överförsäkringsregeln, d. v. s. höjningen
av maximibeloppet för den, som har hustru och mer än två barn, från
nuvarande 80 till 90 procent av arbetsförtjänsten, har jag någon invändning
att göra. Det är dock här en omständighet, som alltid måste beaktas, nämligen

Onsdagen den G december 1944.

Nr 33.

Ändrad lydelse av 20 § 1—3 marn. förordningen om erhända arbetslöshetskassor,
m. m. (Forts.)

att man inte går så långt i fråga om understödens storlek, att nian minskar
intresset för de försäkrade att söka sig ut på arbetsmarknaden.

På två andra punkter ha emellertid herr Arrhén i första kammaren och jag
i de likalydande motioner, som vi väckt, anfört synpunkter, som stå i motsättning
till vad Kungl. Maj:ts förslag innebär, och det är i fråga örn det
nyssnämnda kristillägget samt hyreshjälpen.

Beträffande kristillägget påpeka vi — och jag anser att vi göra det med
rätta — att detta tillägg innebär ett avsevärt avsteg från försäkringsprincipen
och kan medföra stora olägenheter när det gäller att i framtiden organisera
en obligatorisk försäkring. I socialstyrelsens yttrande framhålles, att för i
varje fall vissa kassor föreligga inga som helst svårigheter att med nuvarande
avgifter höja daghjälpsbeloppen. Inte mindre än tre kassor kunna enligt socialstyrelsens
mening ställas vid sidan av det hela. Däremot säges det beträffande
ett antal av sex kassor, att man kan tänka sig få fram en höjning av daghjälpsbeloppen
i kristilläggsform med 25 öre, beträffande 13 andra kassor
med 50 öre och för ytterligare tio kassor med 75 öre. Det kan i detta sammanhang
också antecknas, att de, som det här närmast gäller, genom sina representanter
i den särskilda nämnd, som är tillsatt för arbetslöshetsförsäkringen,
vid ett sammanträde så sent som den 19 oktober uttala, att man i huvudsak gillade
socialstyrelsens förslag. Emellertid har Kungl. Majit på denna punkt
ändrat förslaget så att det skulle bli ett enhetligt kristillägg av enbart statsmedel
med 75 öre per dag och arbetslös, och mot detta avsteg från försäkringsprincipen
ha vi motionärer velat inlägga vår gensaga.

Utskottet säger, när det behandlar motionen, att utskottet är fullt enigt
med motionärerna därom att det finns starka skäl för att se till att själva
försäkringsprincipen icke skadas. Emellertid säger utskottet i samma andedrag,
att det just nu kan föreligga skäl att göra vissa avsteg från denna princip,
och detta motiveras med att det annars kunde bli fråga örn en höjning av
avgifterna, som de försäkrade skulle ha svårt att komma ut med på grund av
reallönens sänkning. Gentemot detta vill jag påpeka att enligt vad som framgår
av handlingarna i övrigt utgör reallönens sänkning för industriarbetarna
— och det är i allmänhet sådana det här är fråga om — 4 å 5 procent. I motionen
har emellertid inte sagt annat, och detta vill jag understryka, än att
statsbidragsgrunderna böra göras sådana, att förmånerna för kassamedlemmarna
bli fullt likvärdiga med dem som Kungl. Maj :t tänkt sig i sitt förslag.

Vidare säger utskottet, att det ligger ingen fara i att ta det förslag, som
Kungl. Maj :t på denna punkt framlagt, ty det är endast fråga örn en provisorisk
åtgärd. Man räknar alltså med att detta kristillägg skall kunna avskaffas.
Men det är väl ingen i denna kammare som har varit med om, att ett provisoriskt
tillägg, som inneburit en bestämd förmån för en viss grupp, sedermera
har kunnat borttagas. Även i detta fall får man nog räkna med att har
man sagt. A. får man också säga B. d. v. s. tillägget kommer att bli beståndande
i en eller annan form.

När 1941 års riksdag fick förslag örn förbättrade förmåner för kassamedlemmarna,
hade Kungl. Majit den gången byggt förslaget på en förstärkning
av förmånerna på två vägar. Å ena sidan ville man genom daghjälpens höjning
få till stånd en viss förbättring, och å andra sidan ville man öppna en dörr
inom varje kommun, där det skulle kunna släppas in kommunala medel i
arbetslöshetsförsäkringen. Man tänkte sig dessutom att till dessa kommunala
medel lägga åtminstone något statsbidrag. Mot denna uppdelning på två vägar
reagerades det emellertid, inte minst inom andra lagutskottet, som då förberedde
ärendet, och riksdagen godtog också utskottets syn på saken, nämligen

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Ändrad lydelse av 20 § 1—3 moni. förordningen om erkända arbetslöshetskassor,
m. m. (Forts.)

att det icke var önskvärt att kassamedlemmarna skulle på två skilda vägar få
sitt understöd. Det kan inte vara riktigt, att den som Ilar gjort sin insats i
form av avgifter till en försäkring skall dessutom nödgas underkasta sig behovsprövning.
Det är mot detta, som jag för min del fortfarande reagerar på
det bestämdaste. När man här säger, att det nu inte är fråga om annat än att
helt obetydligt lätta på förlåten till den kommunala porten — det skulle vara
blott en ringa uppmjukning på detta område — så kvarstår dock den allmänna
anmärkningen mot att kassamedlemmarna skola behöva gå till kommunala
organ, som skola pröva deras behov. Hjälpen från arbetslöshetsförsäkringen
är nämligen klart byggd på att den skall, när vissa förutsättningar föreligga,
utan vidare utgå.

Jag är, herr talman, medveten örn att det är ganska vanskligt och riskfyllt
att ha en mening, som avviker alltför mycket från den allmänna, när det gäller
frågan örn hur socialpolitiken skall utformas och vilka vägar man därvid
skall gå. Jag har ett ganska bestämt intryck av detta från överläggningarna
föregående onsdag och deras eftermäle ute i landet, Man framställer ganska
lätt den, som har en annan mening, inte örn målet men örn medlen, så, att hon
eller han Ilar en antisocial inställning, och man är omedelbart färdig att bryta
staven över en sådan person. Jag har emellertid, herr talman, det oaktat vågat
föra fram de synpunkter, som jag här gjort, då jag anser att ett beaktande
av dem skulle vara till förmån för den försäkring, _ som uppbyggts på detta
område, och skulle befria kassamedlemmarna från vissa olägenheter, som vidlåda
det förslag, som här föreligger, bl. a. genom uppmjukningen av grunderna
för hyreshjälpen.

När jag nu, herr talman, i enlighet härmed skall göra mitt yrkande, måste
jag hemställa om bifall till utskottets förslag i punkterna 1) och 2) men beträffande
punkt 3), där det talas örn kristilläggen, hemställer jag örn bifall
till alternativ 2) i min motions kläm. Vidare nödgas jag -—■ för att på något
sätt också markera min inställning till frågan arn hyreshjälpen — hemställa
att vad som i utskottsutlåtandet på sid. 14-, andra stycket, säges i motiveringen
till denna punkt, måtte så ändras att det kommer att heta: »Med anledning
av vad i nyssnämnda båda motioner anförts rörande den förordade uppmjukningen
av villkoren för hyreshjälp till kassamedlemmar, som föreslagits
i den kungl, propositionen, anser sig utskottet böra göra det uttalandet, att
någon ändring av villkoren för hyreshjälps utgående icke bör komma till
stånd.»

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Jag ber först att få uttala min
tillfredsställelse över det sätt, på vilket utskottet har behandlat den proposition,
varom nu är fråga, och jag är också glad över att det inom utskottet har
rått eå stor enighet om de principer, som ha kommit till uttryck i propositionen,
att dessa ha kunnat av utskottet förordas.

Med anledning av vad herr Hagård här sagt vill jag emellertid göra ett par
påpekanden.

Herr Hagård började sitt anförande med att framhålla den fara för en ständig
uppskruvning av understödsbeloppen, som blir följden av den nuvarande splittringen
när det gäller arbetslöshetshjälpen. Jag delar herr Hagårds mening, att
det vore önskvärt, att man kunde undvika den nuvarande splittringen på arbetslöshetsförsäkring
och på arbetslöshetshjälp via arbetsmarknadskommissionen
och kommunernas fattigvård. Men det är kanske inte isa lätt att undgå detta,
framför allt inte den splittring som ju måste uppstå mellan den statliga och
den kommunala understödsverksamheten, och jag fäste mig särskilt vid att herr

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Ändrad lydelse av 20 § 1—3 moni. förordningen om erkända arbetslöshetskassor,
m. m. (Forts.)

Hagård, såsom den erfarne socialvårdsman han är, var mycket försiktigare i
sina omdömen på den punkten än hans partivän i första kammaren hen- Wistrand.
Jag vill emellertid säga, att om jag bleve övertygad om nödvändigheten
därav, så skulle jag knappast hesitera inför genomförandet av en reglering, som
omöjliggjorde för kommunerna att tillämpa andra regler för sin understödsveiksamhet
härvidlag än dem som gälla för den statliga arbetslöshetshjälpen,
även örn det inte är någon enkel sak att göra en sådan reglering. Den skulle
nämligen innebära ett mycket betydande ingrepp i den kommunala självstyrelsen,
i det att vi givetvis finge införa såväl maximi- som minimitaxor för den
kommunala understödsverksamheten och på det viset göra marginalen för kommunernas
rörelsefrihet mycket mindre än för närvarande. Det är klart att om
man blir tvingad att vidtaga en sådan åtgärd, kan man göra det, men det gladde
mig att herr Hagård, att döma av hans försiktighet på denna punkt, insåg
att vi här äro inne på en mark, som kan vara ganska farlig.

Däremot är jag inte så tveksam, när det gäller att förorda ett starkare samband
mellan kon tantunderstöds verksamheten genom arbetsmarknadskommissionen
och arbetslöshetsförsäkringen. Det föreligger ju för närvarande ett förslag
från efterkrigskommissionen, där frågan örn ett förenhetligande av de olika
understödsformerna på detta område tages upp. Tyvärr är detta förslag inte
någonting annat än en rätt löslig principskiss över hur det hela skall ordnas
—- alla de invecklade detaljfrågorna kvarstå olösta — men trots att det sålunda
bara är fråga om ett principförslag, ha vi ansett förslaget vara av den
vikt, att vi sänt ut det på en omfattande remiss, som väl kommer att vara avslutad
i mitten av januari. Jag skall med största intresse taga del av de synpunkter,
som där framkomma, och jag vill redan nu beträffande en av de organisatoriska
åtgärder, som efterkrigskommissionen gått in för, nämligen att man
skulle på en hand förena arbetsmarknadskommissionens kontantunderstödsverksamhet
och arbetslöshetsförsäkringen, deklarera att det alltid förefallit mig
rimligt att man hade en sådan organisatorisk enhet. Örn det inte vid remissbehandlingen
skulle komma fram skäl, som övertyga mig örn att kommissionen
för ekonomisk efterkrigsplanering och jag ha fel, är jag alltså för min del —
fastän kanske med någon annan motivering än som anförts från kommissionens
sida —• böjd att gå in för ett förenhetligande. Jag anser nämligen att det är
omöjligt att i längden upprätthålla ett tillstånd, där arbetsförmedlingen, som
är det arbetsvillighetskontrollerande organet, är skilt från det penningutgivande
organet, nämligen arbetslöshetsförsäkringen. Detta skäl för ett förenhetligande
anser jag, uppriktigt sagt, vara väsentligare än det skäl, som ligger i
den nuvarande splittringen inom understödsverksamheten och de konsekvenser
beträffande understöden, som den till äventyrs kan medföra, ty det är ju ändå
viktigare att man ser till att folk kommer i arbete än att de få 25 eller 50 öre
högre understöd. Som en biprodukt till detta enhetliggörande skulle vi emellertid
få — något som jag också anser vara en vinst — en enhetlig ledning av
kontantunderstöds- och försäkringsverksamheten.

Jag vill vidare rätta ett misstag, som förekommit såväl i debatten här och i
första kammaren sorn i tidningspressen, nämligen det att vi från statens sida
skulle sitta och se på när understödsbeloppen från fattigvården ute i kommunerna
höjas för att sedan omedelbart företaga en höjning av våra understödsbelopp.
Det förhöll sig inte alls så, att socialminister Möllers förslag i våras
örn en höjning av understödsbeloppen hade sin starkaste motivering i den omständigheten,
att fattigvården i Stockholm hade höjt understödsbeloppen, utan
förhållandet var det — något sorn lian upprepade gånger framhållit — att .socialministern
fann de belopp, som föreslogos av do ansvariga myndigheterna, skä Andra

hammarens protokoll Nr 88. 4

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Ändrad lydelse av 20 § 1—3 mom. förordningen om erkända arbetslöshetskassor,
m. m. (Forts.)

liga och kunde konstatera, att det icke från något håll gjordes gällande att beloppen
icke skulle vara skäliga. Det var också ganska naturligt, att han sade
sig, att om nu arbetslöshetsförsäkringen genom vår försummelse råkat så på
efterkälken i fråga örn understödsbeloppen, att man t. o. m. kunde få understöd
från fattigvården, som voro större, så måste vi från statens sida se till att
det skedde en höjning av dessa belopp. Hela denna cirkelhistoria får sålunda
helt andra proportioner än man gjort gällande i den offentliga debatten. Vad
som skett är inte något annat än att vi fått en påtaglig påminnelse om att statens
understödsbelopp voro för låga, ty hade, herr talman, den höjning, som
vidtagits i Stockholm, varit sådan, att den måst betraktas som oskälig, hade
detta icke föranlett någon åtgärd från statens sida. Det är ju uppenbart att
staten här måste ha i sin hand att göra en skälighetsprövning.

Herr Hagård yttrade, att vi helt nyligen behandlat ett förslag örn arbetslöshetsförsäkringen.
Det var icke så alldeles nyss. Det var år 1941, och vi
äro väl nu utomordentligt tacksamma, för att vi antogo det förslaget. Jag
deklarerar min tacksamhet för den medverkan, herr Hagård lämnade vid detta
tillfälle. Jag är övertygad om att vi, när vi om några år återigen komma att
diskutera arbetslöshetsförsäkringen, skola finna, att det förslag, som vi i dag
stå i begrepp att bifalla, var ett lyckat förslag. Ifrån att ha varit av mycket
ringa omfattning har den statliga arbetslöshetsförsäkringen efter 1941 års beslut
blivit den stora arbetslöshetshjälpen i form av understöd i detta land.
Beträffande det bidrag, som lämnats av de försäkrade arbetarna själva, kanske
jag får lov att nämna ett pär siffror, som kunna ha sitt intresse. Hittills
har den statliga arbetslöshetsförsäkringen under åren fram till 1943 kostat
staten 22,6 miljoner kronor, men kassamedlemmarnas egna insatser ha gått
till 68,8 miljoner kronor. I fjol, år 1943, var statsbidraget 4,9 miljoner kronor,
under det att kassa medlemmarnas oell fackföreningarnas bidrag var 21
miljoner kronor. Ett i arbetslöshetshänseende så gynnsamt år som 1943 kanske
vi icke ännu en gång få uppleva, men det är ju ganska fantastiskt, att
statsbidraget inskränker sig till ett belopp, motsvarande allenast det dubbla
organisationsbidraget, Jag förutsätter, att kammarens ledamöter ha sig väl
bekant, att organisationsbidraget uppgår till omkring 3 kronor per medlem.
Oavsett arbetslöshetssituationen blir det ett bidrag på ett pär miljoner kronor.
Den statliga hjälpen till arbetslöshetskassorna var således 1943 av underordnad
betydelse och av ringa storleksordning. Då är det väl också klart,
att örn kassorna i så stor utsträckning ha bidragit och komma att bidraga till
arbetslöshetsförsäkringen, ha de också rätt att pretendera på att arbetslöshetsförsäkringen
blir effektiv, så att den verkligen blir en hjälp, som betyder
någonting och i varje fall icke blir sämre än den hjälp, som lämnats i andra
understödsformer.

Nu säger herr Hagård, att han vill ha besked av regeringen på en punkt.
Han vill ha besked, om vi ämna lämna försäkringslinjen och i stället gå på
kontantunderstödslinjen och låta arbetslöshetsförsäkringen bliva ett organ för
utdelning av kontantunderstöd. Anledningen till herr Hagårds oro är att vi
nu för första gången stå i begrepp att införa en speciell hjälpform, nämligen
kristillägg, som till 100 % betalas av statsmedel. Ja, herr talman,^ redan
de siffror, som jag har anfört, låt vara beträffande ett högkonjunkturar som
år 1943, visa hur pass kraftiga de enskilda försäkringsavgifterna äro, och det
finns icke någon risk för att vi med denna mycket modesta reform skola
förrycka proportionerna. Det finns således icke något underlag för talet örn
att vi nu stå vid en skiljeväg. Det var, såvitt jag förstod, det enda överordet
i herr Hagårds anförande. Jag kan icke deklarera någon annan mening än

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Ändrad lydelse av 20 § 1—3 morn. förordningen om erkända arbetslöshetskassor,
m. m. (Forts.)

min, då jag säger, att jag tror, att försäkringslinjen, när det gäller arbetslöshetshjälpen,
har så stora fördelar, att det icke finnes någon anledning att
gå på en annan linje. Yi böra fortsätta på det sätt, som vi ha börjat. Jag vill
i det sammanhanget säga, att hela detta trassel med fattigvård och annan
kommunal hjälpverksamhet komma vi aldrig ifrån, förrän vi inom olika områden
av socialvården lia skapat sociala försäkringsgrenar, som möjliggöra
varaktig trygghet vid inkomstbortfall. Beträffande arbetslöshetsförsäkringen
är varje förbättring, som ligger inom rimliga gränser, icke ett avsteg från
strävandena att bereda hjälp genom försäkring utan raka motsatsen. Vi avlägsna
oss från beroendet av den kontantunderstödsverksamhet, som vi ha
i den kommunala fattigvården. Jag tror, att dagens beslut i den praktiska
tillämpningen kommer att visa sig minst lika lyckobringande på denna punkt
som 1941 års beslut.

Jag skall icke gå in på några tekniska detaljer. Jag vill bara säga en enda
sak beträffande beloppet 75 öre i kristillägg. Det har sagts, att man icke borde
behöva betala hela kristillägget med statsmedel, då det finns kassor, som
lia så låga veckoavgifter, att de borde ha råd att höja veckoavgifterna och på
det viset höja sina understödsbelopp. De kunna ju höja dem ända upp till 6
kronor, och då borde det väl icke vara omöjligt att begära, att en mängd kassor,
, som ha, låga understödsbelopp och låga veckoavgifter, själva skola gå in
för en höjning. Det låter mycket bestickande, men jag måste säga mig, att den
villighet att höja avgifterna, man till äventyrs kan mobilisera hos kassorna,
den måste vi först och främst använda till att verkligen få upp kassornas dagunderstödsbelopp.
Även med kristillägget kominer det att visa sig, att det är
en rad kassor, som ligga med så små dagunderstödsbelopp, så att det blir
svårt för dem att få till stånd en ordentlig försörjning. Jag tror, att det finns
utrymme för en påverkan från oss alla. Örn vi kunna nå detta resultat, kommer
det att visa sig, att statens utgifter för detta kristillägg å 75 öre äro
väl använda pengar. Man bekostar kristillägget med statsmedel och försöker
sedan få kassorna att gå upp från 2—3—4 kronor till högre belopp. Det är
lätt för oss att tala om att det icke betyder någonting med en höjning av avgifterna
för arbetslöshetsförsäkringen. Statsbidrag utgår för närvarande, som
herr Hagård mycket väl vet, efter arbetslöshetsrisken. Kassornas avgifter äro
fastställda efter arbetslöshetsrisken och efter det understödsbelopp, som man
vill lia. Arbetstagare med låga inkomster måste taga så låga understödsklasser.
därför att avgifterna, som för oss te sig ganska bagatellartade, te sig avskräckande
för dem. Tag till exempel lantarbetarna. De ha en låg arbetslöshetsrisk.
1 oell för sig blir det därför relativt lågt statsbidrag till dem, men de ha icke
ansett sig ha råd att gå högre upp i dagunderstöd än till 2 kronor per
arbetslöshetsdag. Det är detta, som förklarar, att lantarbetarnas arbetslöshetskassor
ligga med veckoavgifter på mellan 10 och 11 öre. Det kan väl ändå
inte vara rimligt, att man går till lantarbetarna och säger: nu skola ni få ett
statsbidrag, som på grund av att er arbetslöshetsrisk är liten, blir relativt litet,
men vi begära, att ni skola höja adra understöd, så att ni få en något så när
hygglig försörjning. Trots den låga arbetslöshetsrisken skulle det för lantarbetarna
på grund av det låga statsbidraget betyda en höjning, som — det
kan jag försäkra herr Hagård — skulle bliva mycket kännbar för dem. Det
skulle väl förefalla besynnerligt för delm, örn de samtidigt såge, att staten
införde hyggligare möjligheter för exempelvis målarnas kassor att få bidrag.
Enligt socialstyrelsens förslag skulle målarna få 50 öre örn dagen i kristilllägg,
medan lantarbetarna, som redan nu tvingas att lia en så låg understödsklass,
skulle få ett väsentligt lägre understödsbelopp — endast 25 öre. Jag

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Ändrad lydelse av 20 § 1—3 mom. förordningen om erkända arbetslöshetskassor,
m. m. (Forts.)

tror. att jag med dessa exempel, lantarbetarna och målarna, har klargjort, varför
regeringen icke ansett sig kunna acceptera socialstyrelsens förslag med en
olikartad gradering av kristillägget. Samma argumentation gäller för högerreservanternas
ståndpunkt, att man med en höjning av understödsklassen skulle
kunna åvägabringa detsamma som med regeringens förslag, ty reservanterna
måste väl ändå mena, att statsbidragsgrunderna skola vara ungefärligen
de nu gällande, och då bliva verkningarna sådana, som jag här antytt. Vi
funno därför, när vi granskade förslaget, att det vore rimligt och att det icke
innebure någon risk att införa detta kristillägg, helt betalt av statsmedel.
Jag vill gärna deklarera, att vid den översyn, som jag i början av mitt anförande
utlovade, skola vi naturligtvis taga hänsyn till alla beaktansvärda synpunkter,
som kunna komma fram, och det är självfallet, att skulle det visa sig,
att vi ha gått för långt, så ha vi nu konstruerat hela bidraget som ett rent provisorium.
Men jag vill deklarera den förutfattade meningen, att vid denna
översyn kommer det att visa sig, att de sämst ställda grupperna komma att
behöva statsbidrag för sin arbetslöshetsförsäkring, vilka faktiskt äro större än
vad vi nu ha föreslagit, och därför kan jag icke finna annat än att regeringen
valt en mycket försiktig linje. Det är inga äventyrligheter, som kammaren ger
sig in på, örn kammaren väljer Kungl. Maj :ts och utskottets förslag.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Egentligen behöver jag icke yttra mig
i denna fråga. Efter statsrådets anförande har nämligen klarhet vunnits beträffande
alla osäkra punkter och rörande alla de delar av förslaget, som
blivit angripna. Kanske är jag dock skyldig att säga, att man inom utskottet
hyste rätt stor betänksamhet mot denna nya form av statsbidrag med ett
direkt kristillägg. Man beslöt sig emellertid för att förorda förslaget, därför
att man befann sig i en sådan situation, att det icke var tänkbart att inom rimlig
tid få utrett, örn det skulle finnas andra vägar än denna med direkta
tillägg. Majoriteten i utskottet enade sig därför örn att förorda Kungl. Maj :ts
förslag men med den motiveringen, att utskottet förutsätter att vid den utlovade
utredningen en avveckling skall kunna ske genom att i någon form
inarbeta kristillägget i det system, som för närvarande finnes. Utav vad som
här har sagts av statsrådet finner jag, att vi kunna vara lugna på denna
punkt och att vi icke behöva riskera någon brytning med den princip, som
ligger till grund för hela försäkringssystemet. Vi voro också livligt medvetna
örn att det behöves snar hjälp. Jag kan vidare peka på det förhållandet, att arbetslöshetsförsäkringen
sedan år 1941 har blivit en hela landet omfattande
försäkring. Kassornas antal har ökat från 4 till 30. Man har fått med de stora
fackföreningsgrupperna. Man kan befara, att det blir en utvandring från
kassorna, örn situationen blir alltför ohållbar. Detta var också en av anledningarna,
varför vi ansågo oss vara berättigade att godtaga denna nya form av
hjälp till kassorna. Jag tror, herr talman, att jag ej behöver gå in på några
detaljer. Jag skall nöja mig med att yrka bifall till utskottets förslag i dess
helhet.

Herr Hagård: Herr talman! Statsrådet Erlander talade örn sammanhanget
mellan arbetslöshetsförsäkringen och den kommunala socialvården. Statsrådet
pekade på att man icke ansett sig böra ingripa, när det gällde fattigvårdsunderstöden
i kommunerna, ty därigenom skulle man kränka den kommunala
självbestämningsrätten. Något i den vägen yttrade han. Jag har precis samma
uppfattning, och jag drog in frågan örn fat.tigvårdsunderstöden i det sammanhanget
allenast därför att jag ville framhålla, att man icke behövt taga höj,-

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Ändrad lydelse av 20 § 1—3 moni. förordningen om erkända arbetslöshetskassor,
m. m. (Forts.)

ningen av understöden i Stockholm till intäkt för en riksomfattande åtgärd.
Jag hade litet svårt att följa med statsrådet, men, örn jag fattade honom rätt,
yttrade han, att man skulle kunna samordna kontantunderstödsverksamheten
med försäkringen via exempelvis arbetsförmedlingen. Jag fattade saken på
det sättet, att arbetsförmedlingen skulle vara med som organ för utbetalningen
av understöd. Då äro vi inne på en linje, som enligt mitt förmenande är fullständigt
oriktig. Kanske jag missuppfattade statsrådet på denna punkt. I så
fall vore jag tacksam för ett beriktigande.

Jag är tacksam för en mycket viktig upplysning, som herr statsrådet lämnade.
Jag använde uttrycket skiljeväg. Måhända tog jag det ordet i min mun
därför att det använts på annat håll. Statsrådet förklarade emellertid, att man,
inom socialförsäkringen, i varje fall icke på nu föreliggande . område inom
regeringen hade för avsikt att torpedera försäkringslinjen. Man vill fortfarande
bygga hjälpverksamheten för de arbetslösa på försäkringslinjen. Det antecknade
jag med tacksamhet. Man kan således med tillförsikt fortsätta arbetet
med utredningen på detta område.

Statsrådet framhöll, att jag medverkat vid genomförandet av 1941 års reform
på detta område. Det har jag, herr statsråd, ingen anledning. att. ångra, ty
1941 års beslut har medfört en påtaglig uppryckning av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
och fört med sig en omfattande anslutning.. Det hundraprocentiga
kristillägget innebär emellertid trots allt en principiell, avvikelse.
Statsrådet sade sig hoppas, att det nu föreliggande förslaget i praktiken skulle
visa sig lika lyckobringande som 1941 års reform. Statsrådet syntes således
förutsätta, att detta kristillägg skulle bibehållas, ty man kan väl icke på annat
sätt tolka hans uttalande i detta sammanhang.

Statsrådet anmärkte, att motionärerna förutsatte en höjning av avgifterna.
Motionärerna förutsätta icke detta ty en omläggning av statsbidragsgrunderna
behöver icke betyda en ökning av avgifterna.

Herr Lindberg: Herr talman! Jag har väckt en motion i anledning av den
proposition, som behandlats av utskottet. Jag har icke begärt ordet för att
yttra mig i anledning av motionen. Utskottet har visat sig tillmötesgående,
och jag har därför ingen anledning att tala örn motionen. Jag begärde ordet,
när jag hörde herr Hagårds första anförande. Som ett av skälen för reservationen
anförde han, att man inom kassorna icke till fyllest utnyttjat de möjligheter,
som försäkringen nu ger. Statsrådet Erlander har ju här tidigare
uttalat sig i frågan och gjort det på ett sådant sätt, att jag knappast behöver
säga någonting, men jag skall i alla fall lämna ett litet meddelande fran den
arbetslöshetskassa, som jag representerar, ett meddelande, som . kanske kan
övertyga herr Hagård örn, att det på vissa håll icke finns möjlighet att utnyttja
hela försäkringen sådan den nu är. Inom sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa
ha vi gått in för en understödsklass på 3 kronor örn dagen, lika
för alla. Vi ha tidigare gjort ett pär andra mycket viktiga begränsningar.
Enligt lagen har man ju rätt att ha 120 understödsdagar per år. Vi ha varit
tvungna att begränsa antalet till 90. Vi ha vidare varit tvungna att införa en
»säsongbestämmelse». Endast 30 dagars understöd får utgå under månaderna
januari—april, således under den tid, då den största risken för arbetslöshet
föreligger för sjöfolket. Varför har man varit tvungen att vidtaga dessa åtgärder?
Jo, helt enkelt därför att sjömännen icke ha råd att betala de avgifter,
som skulle erfordras, därest man skulle ha 120 dagars understöd per
år utan någon säsonginskränkning. Avgiften är för närvarande 55 öre per
vecka för detta understöd av 3 kronor per dag. Det är ett avgiftstryck på nå -

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Ändrad lydelse av 20 § 1—3 morn. förordningen om erkända arbetslöshetskassor,
m. m. (Forts.)

got över 18 öre per understödskrona, således ett mycket kraftigt avgiftstryck.
Det finns ju andra kassor, som lia ännu högre avgiftstryck. Det beror
på ungefär liknande förhållanden. Det har icke funnits någon möjlighet för
arbetarna att betala hela den kostnad, som skulle behövas, örn de skulle kunna
helt utnyttja försäkringsförmånen. Nu har det ju också visat sig, att de
kontantunderstöd, som utgå ifrån arbetslöshetsnämnderna, ganska avsevärt
överstiga de kontantunderstöd, som kunna erhållas ifrån arbetslöshetskassor
med lågt understöd. Man får därvid räkna med att i många fall kontantunderstöd
utlämnas till personer, som icke ha erlagt eller erlägga någon
som helst avgift för försäkring. De få således ett högre understöd utan
att göra några egna prestationer, medan de andra icke kunna få kontantunderstöd
så länge de uppbära understöd från arbetslöshetskassa eller i varje
fall ha mycket svårt att få något sådant. Detta gör ju att en hel del medlemmar
av arbetslöshetskassorna resonera som så att det är skäligen meningslöst att
vara försäkrad i en arbetslöshetskassa, när man. örn man låter bli att betala,
örn man således är slarvig och icke själv vill sörja för sig, får högre understöd
av det allmänna. Nu kan det invändas, och det vet jag också har invänts, att de.
som få kontantunderstöd, ju i alla fall få vara med örn att betala skatt och
således på den vägen hjälpa till att bidraga till sitt eget understöd. Ja, det är
ju riktigt, men kassornas medlemmar äro icke undantagna från skyldighet
att erlägga skatt, och följaktligen få de betala en dubbel tribut för att få
sitt understöd. Jag kommer mycket väl ihåg, att när frågan om arbetslöshetskasseförordningen
år 1934 behandlades i andra lagutskottet •— jag var
ju där då och gästspelade under behandlingen av den proposition, som då
förelåg — gjorde man alla möjliga försök för att skapa svårigheter för de
arbetslöshetsförsäkrade. Man var så rädd för att denna försäkringsform på
något sätt skulle kunna missbrukas, att man säkerligen den gången genomförde
en rad bestämmelser, som vörö ägnade att hindra och motverka en
gynnsam utveckling på arbetslöshetsförsäkringens område. Det var ju därför
mycket tillfredsställande, när de senaste ändringarna kommo år 1941.
Den reform, som då genomfördes, har ju, som redan framhållits, visat sig
vara lyckad. Det försäkringsbara antalet medlemmar i fackföreningarna har
•sjunkit ganska avsevärt sedan dess. Nu är en mycket stor del av fackföreningarnas
medlemmar försäkrade, och jag är övertygad örn att med den åtgärd,
som man nu vidtager, kommer försäkringsformen att anlitas ännu mer än
den hittills gjort, och det kan ju icke vara till någon nackdel för samhället.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Jag ville bara rätta ett missförstånd,
som kom till uttryck i herr Hagårds anförande. Den tanke, som jag förklarade
mjg sympatiskt inställd emot, så vida icke remissbehandlingen gåve mig anledning
till annat, var icke den tanken, att arbetsförmedllingen skulle bliva ett
utbetalande organ, utan den tanken att ställa arbetsförmedlingen och kassorna
under enhetlig central ledning. Centralorganet skulle därigenom få den nödiga
överblicken. Jag ville bara rätta detta misstag.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen framställde
först beträffande utskottets hemställan propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till berörda hemställan med den ändring däri,
som under överläggningen yrkats av herr Hagård; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Hagård be -

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Ändrad lydelse av 20 § 1—3 morn. förordningen om erkända arbetslöshetskassor,
m. m. (Forts.)

gärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 71, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan nied den
ändring däri, som under överläggningen yrkats av herr Hagård.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning genom uppresning.

Herr talmannan tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för ja-propositionen.
Rösträkning begärdes likväl av herr Hagård, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 139 ja och 25 nej, varjämte 10
av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet hemställt.

Härefter gav herr talmannen beträffande motiveringen propositioner dels på
godkännande av utskottets motivering dels ock på godkännande av utskottets
motivering med den ändring däri, som under överläggningen yrkats av herr Hagård;
och blev utskottets motivering av kammaren godkänd.

§ 10.

Fru Andersson erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Behovet Interpellation,
av mera hygieniska och ändamålsenliga bostäder ej minst för mindre bemedlade
och barnrika familjer är känt. Statsmakterna ha också beslutat omfattande åtgärder
för att sanera bostadseländet och stimulera bostadsproduktionen. För
efterkrigstiden äro också vittgående åtgärder planerade på bostadsområdet i
syfte att bereda sysselsättning och förbättra bostadsstandarden. Men de av
statsmakterna vidtagna eller planerade bostadsåtgärderna förutsättta medverkan
i någon form av primärkommunerna för att kunna föras ut i livet. Där
primärkommunerna sakna intresse för bostadspolitiken, komma de av statsmakterna
skapade möjligheterna att ligga outnyttjade. Tyvärr måste konstateras en
mycket stark tendens i många kommuner att försumma taga den av statsmakterna
erbjudna hjälpen i anspråk. Detta går ofta i främsta rummet ut över
mindre bemedlade och barnrika familjer, som måste nöja sig med trånga och
undermåliga bostäder. Till belysning av det verkliga tillståndet på många håll
i landet vill jag anföra ett typiskt fall, som inträffat i Malmöhus län.

En lantarbetare anhöll i skrivelse den 2 november hos egnahemsnämnden i
länet om uppgift, vart han skulle vända sig för att erhålla någon sorts förbättringslån.
Egnahemsdirektören verkställde den 10 november besiktning av lantarbetarens
fastighet och erhöll därvid följande uppgifter.

Vederbörande hade år 1941 vänt sig till kommunalnämnden i sin socken med
anhållan örn ett barnrikelån. Samtidigt hade han träffat avtal örn inköp av ett
s. k. Borohus. Kommunalnämnden vägrade emellertid att förmedla det sökta
lånet, varför man fullföljde byggnadsarbetena, vilka finansierades dels med ett
amorteringslån å 4 000 kr. och dels med ett lån i en sparbank å 5 000 kr. Årliga
omkostnaden för ränta och amortering uppgår till ca 700 kr.

Boningshusets läge var mindre fördelaktigt. Dess inredning och de utförda
arbetena kunde däremot betecknas som medelgoda. Huset var avsett för central -

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Interpellation. (Forts.)

värme, men de upplånade medlen hade icke räckt till för anskaffning av sådan,
varför samtliga tre bostadsrum saknade uppvärmningsanordning. Då man därtill
icke kunnat anskaffa medel för invändig målning, hade tätningslister i
fönstren ännu icke blivit insatta.

Familjen hade 4 barn i åldern 13—6—4—2 år, och det femte barnet väntades
inom den allra närmaste tiden. Hur socknens hälsovårdsnämnd kunnat tillåta,
att denna barnrika familj under 3 år bott i ett hus, som icke blott saknade
uppvärmningsanordning utan därtill måste betecknas som synnerligen dragigt,
är en öppen fråga. Trots dessa vidriga bostadsförhållanden verkade hemmet
förhållandevis välskött, och husmodern syntes göra vad hon kunde för att vårda
icke blott barnen utan även hemmet i övrigt.

Jag fick ett starkt intryck av, att här förelåg ett mycket stort hjälpbehov,
och att det måste anses vara synnerligen behjärtansvärt att anskaffa den behövliga
hjälpen. Tyvärr kan man genast här konstatera, att egnahemsnämnden saknade
möjligheter att ingripa. Visserligen skulle det kunna tänkas, att nämnden
beviljade ett bostadsegnahemslån, men enligt gällande författning få sådana
lån icke beviljas till högre belopp än 75 /(av fastighetens värde. Detta
innebär, att nämnden icke ens kan bevilja så stort lån, som skulle behövas för
inlösen av befintliga skulder. Medel för husets färdigställande kan följaktligen
icke anskaffas på denna väg. En annan utväg var örn förbättringsbidrag kunde
beviljas för husets färdigställande, men enligt gällande författning torde en
sådan lösning icke vara möjlig. Egnahemsnämnden ansåg att här icke kunde
göras annat än att uppmana vederbörande att inlämna en förnyad anhållan örn
s. k. barnrikelån till kommunalnämnden.

Detta exempel från mitt eget län är säkert endast ett av många liknande runt
örn i landet. Det är sannolikt, att kommunalnämnden i nämnda socken i likhet
med många andra landsortsrepresentanter bittert klagar över flykten från landsbygden,
men detta hindrar icke, att man samtidigt saboterar statens åtgärder
för att skaffa drägliga bostäder åt socknens innevånare. Denna inställning är
tyvärr mycket vanlig och gäller icke endast de s. k. barnrikelånen. Många kommuner
önska nämligen använda de medel, som anvisats för bostadsförbättringsverksamheten,
dels för att nedbringa utgifterna för fattigvården och dels för
att hålla bostadskostnaderna nere på en nivå, som allvarligt hindrar erforderlig
nyproduktion av bostäder.

Ett sätt att stimulera tillkomsten av bättre bostäder på landsbygden torde
vara att bringa kommunernas egna små egoistiska intressen i samklang med deras
önskan att förbättra bostadsstandarden. Detta skulle åstadkommas, örn kommunerna
måste tillskjuta en viss del av de bidrag, som beviljas för tillfällig
förbättring av mindervärdiga bostäder. Kommunerna skulle i så fall få påtagliga
bevis för att ett mindervärdigt bostadsbestånd vore en mycket dyrbar
historia, och de skulle sannolikt mycket snart på allt sätt främja de statliga
åtgärderna för anskaffning av människovärdiga bostäder. Åtgärden torde i
vissa fall behöva kombineras med skärpt bostadsinspektion och en sådan vore
kanske inte helt obefogad även under nuvarande förhållanden. Även en del
andra åtgärder från statsmakternas sida äro tänkbara för att stimulera kommunernas
intresse för en verklig sanering av bostadseländet inom sitt område
och för att höja bostadsstandarden för sina innevånare. Under alla förhållanden
är det önskvärt och nödvändigt att statsmakterna snabbt och grundligt
undersöka medel och vägar att på bästa sätt eliminera nuvarande missförhållanden.

Med stöd av vad som anförts får jag vördsamt begära kammarens tillstånd,
att till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet få rikta följande två
frågor:

Onsdagen den 6 december 1041.

Nr 33.

Interpellation. (Forts.)

Har herr statsrådet observerat den i ovan anförda fall konstaterade tendensen
hos vissa kommuner att sabotera statsmakternas åtgärder i syfte att sanera
och förbättra bostäderna för de mindre bemedlade och barnrika familjerna?

Örn så är fallet, ämnar statsrådet vidtaga några särskilda åtgärder för att
söka stimulera kommunernas intresse för att mera aktivt och villigt medverka
i statsmakternas strävanden i syfte att skapa bättre bostäder?

Denna anhållan bordlädes.

§ IL

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 489, till Konungen i anledning av Kungl. Maj ris proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 20 § 1—3 mom. förordningen den 15
juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor, m. m.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.11 em.

In fidem
Sune Norrman.

Andra kammarens protokoll With.

Nr 33.

Lördagen den 9 december 1944.

Interpellation.

Lördagen den 9 december.

Kl. 4 em.

§ I Föredrogs

den av fru Andersson vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att fa framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet, angående kommunernas
intresse för bostadsförbättring för mindre bemedlade och barnrika familjer.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Lundell, som anförde: Herr talman! I vårt land uppehålla sig för närvarande
ett stort antal politiska flyktingar, hitkomna från olika länder och
av olika anledningar.

Enligt meddelanden, som dagligdags förekomma i olika pressorgan, synes
behandlingen från myndigheternas sida av dessa politiska flyktingar vara
synnerligen oenhetlig. En del flyktingar synes åtnjuta nästan obehindrad rörelsefrihet
såväl lokalt som i fråga örn väljandet av sysselsättning, tinder
det att andra inspärras och sysselsättas ungefär såsom straffångar.

I pressen ha även förekommit meddelanden örn att ett främmande lands
beskickning skulle erhållit tillstånd att utöva något slags kontroll- ocl^ upplysningsverksamhet
bland sådana politiska flyktingar, som kommit från av
detta land behärskade områden. Utövandet av sådan kontroll- och upplysningsverksamhet
bland politiska flyktingar förefaller skäligen främmande för
det politiska flyktingskapets idé, och meddelanden ha ej förekommit, huruvida
avsikten är, att sådan upplysningsrätt skall upplåtas även till övriga beskickningar
i fråga örn flyktingar härrörande från av respektive länder behärskade
områden.

På grund av vad sålunda förekommit får jag anhålla örn andra kammarens
tillstånd att till hans excellens statsministern framställa följande frågor:

1) Är ovan anmärkta olikformiga behandling av i landet såsom politiska

flyktingar inkomna utländska medborgare och/eller den anmärkta kontrolloch
upplysningsverksamheten från vederbörande beskicknings sida i överensstämmelse
med internationella konventioner eller annars under tidigare år
gällande vanor på detta område? o

2) Örn så icke är fallet är det att förvänta att behandlingen av ifrågavarande
flyktingar inom vårt land inom närmaste tid kan göras mera enhetlig
och mera överensstämmande med vad som kan anses lämpligt gentemot politiska
flyktingar?

Henna anhållan bordlädes.

Lördagen den 9 december 1944.

Nr 33.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 244, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av tackjärn; nr

245, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till reglering
av en kredit åt Norge;

nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning av
nya kapitalinvesteringar å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45;

nr 247, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående aktieteckning i
Norrbottens Järnverk Aktiebolag jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 248, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45;

bankoutskottets utlåtanden oell memorial:

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående undantag i vissa
fall från bestämmelser i förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) örn jordbrukets
kreditkassor;

nr 75. i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning angående
provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare
vid nämnda verk;

nr 76, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning angående
ändrade bestämmelser örn ersättning för flyttningskostnad åt befattningshavare
vid nämnda verk; och

nr 77, angående ersättning till en hos 1944 års riksdag anställd vaktmästare
vid inkallelse till militärtjänstgöring ; samt

jordbruksutskottets utlåtande, nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 12 § förordningen den
20 juni 1941 (nr 577) angående bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur.

§ 4.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 494. i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående räntan å ogulden
köpeskilling för viss kronoegendom;

nr 495, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
G. Karlsson från viss betalningsskyldighet på grund av borgen; och

nr 496, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning av
visst i flottledsfonden ingående fordringsbelopp.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.06 em.

In fidem
Sune Norrman.