1944. Andra kammaren. Nr 32 (Riksdagens protokoll 1944:32)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1944. Andra kammaren. Nr 32.

Tisdalen den 28 november.

Kl. 4 eiri.

§ 1.

Justerades protokollen för den 21 och den 22 innevarande november.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att den ledig-het från riksdagsgöromålen, som
den 15 i denna månad beviljats herr Ryberg på grund av sjukdom tills vidare
från och med samma dag, nu upphört och att herr Ryberg denna dag åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 3.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 306, angående
anslag till reglering av en kredit åt Norge.

Denna proposition bordlädes.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 302, angående inköp av tackjärn; och

nr 303, angående avskrivning av nya kapitalinvesteringar å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1944/45;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 304, med förslag till förordning örn
ändrad lydelse av 12 § förordningen den 20 juni 1941 (nr 577) angående bekämpande
av tuberkulos hos nötkreatur; samt

till statsutskottet propositionen, nr 305, angående aktieteckning i Norrbottens
Järnverk Aktiebolag.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 231, 237 och
239—241, -sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 3 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 71—73.

§ 6.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens- skrivelse,
nr 482, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.

Andra hammarens protokoll Idb1*. Nr SS.

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944 lin.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.04 em.

lii fidem
Sune Norrman

Onsdagen den 29 november.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 25 innevarande november.

§ 2.

Svar på fråga. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Gunther, som anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Dickson till mig riktat en
fråga, huruvida jag vore i tillfälle meddela någonting om vilka åtgärder som
från officiellt svenskt håll vidtagits för att kunna få här i Sverige motta eller
på annat sätt bispringa till bl. a. Narviksområdet evakuerad civilbefolkning
från Nordnorge. I anledning härav får jag meddela följande.

För omkring tio dagar sedan erhöll svenska regeringen alarmerande underrättelser
örn läget i Nordnorge. Enligt dessa informationer, vilkas riktighet
icke kunde dragas i tvivelsmål, höll den civila befolkningen på att tvångsevakueras
från stora delar av Finnmarken. Flyktingarna fördes väster- och söderut,
men på grund av otillräckliga kommunikationsmedel hade evakueringen mer
eller mindre stoppat upp i Tromsö, där enligt uppgift omkring 20 000 flyktingar
vistades under synnerligen svåra förhållanden. Då man betänker, att Tromsö
normalt har ett invånarantal på 10 000 å 12 000 kan man förstå vidden av dessa
svårigheter. På landsbygden i samma område hopade sig ytterligare stora flyktingskaror,
som icke kunde omhändertagas där. För transporten söderut stodo
huvudsakligen smärre farkoster till förfogande. Det befarades att, örn icke snar
hjälp lämnades, tusentals människor komme att svälta ihjäl eller omkomma på
grund av strapatser.

I detta läge ansåg svenska regeringen det vara synnerligen angeläget att
lämna ali den hjälp, som vore möjlig, för att minska de evakuerades umbäranden.
Beskickningen i Berlin anmodades att hos tyska regeringen hemställa örn
tillstånd att sända rödakorståg till Narvik för att där avhämta evakuerade, i
främsta rummet kvinnor, barn, åldringar och sjuka. Meningen var att dessa
skulle sändas till Sverige för att kvarstanna här till krigets slut. Då emellertid
ett stort antal evakuerade måste möta stora svårigheter att från Tromsötrakten
taga sig fram till Narvik, erhöll beskickningen likaledes i uppdrag att anhålla
örn tillstånd att utsända ett rödakorsfartyg, som skulle transportera de evakuerade
från Tromsö till Narvik. Färden mellan dessa båda städer kan äga rum
inomskärs och tager blott en tid av omkring tolv timmar i anspråk. Meningen

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Nr 32.

Svar på fråga. (Forts.)

vore, att detta fartyg jämväl skulle medföra last av livsmedel samt eventuellt
läkemedel och kläder för de evakuerades omedelbara behov. För underlättande
av hjälpverksamhetens organisation hemställde beskickningen vidare enligt uppdrag
örn medgivande att upprätta en rödakorscentral i Narvik, vilken skulle ha
till uppgift att ordna flyktingarnas inkvartering m. m. och sörja för deras
vidaretransport till Sverige.

Å de framställningar, som sålunda gjorts, har i natt ingått ett tyskt svar
av följande lydelse:

Ben 20 oktober innevarande år anhöll Norska röda korset telegrafiskt hos
Svenska röda korset örn tillstånd till genomresa för evakuerade kvinnor, barn
och åldringar från Nordnorge till Trondheim genom Sverige. Sedan Svenska
röda korset den 28 oktober telegrafiskt lämnat sitt medgivande, ingick den 31
oktober, då på tysk sida förberedelserna för transporten genom Sverige redan
inletts, ett telegram från Svenska röda korset, att de svenska myndigheterna
ändrat sin uppfattning och icke tilläto en genomresa av evakuerade genom
Sverige. På en förnyad fråga från Norska röda korset meddelade Svenska
röda korset till sist den 3 november, att tillstånd numera förelåge för de evakuerade
norrmännens inresa till Sverige under förutsättning att de stannade
i Sverige. Detta anbud avvisades från norsk sida, då det innebure skilsmässa
mellan de norska männen och deras hustrur och barn för hela återstoden av
kriget.

Till följd av detta ställningstagande från svensk sida måste man ordna med
avtransport av de evakuerade sjövägen till Mellan- och Sydnorge. Till detta ändamål
hava fullt sjövärdiga fartyg särskilt de i den normala kustfarten insatta
passagerarefartygen, bl. a. den stora ångaren Stella Polaris, kommit till användning.
Dessa transporter ha gått enligt planen. Till följd av evakueringens
friktionsfria utförande finnas för närvarande i Tromsö högst några hundratal
evakuerade. Den evakuerade norska befolkningen erhåller för övrigt samma
förplägnad som tyska krigsmakten och förlägges överallt i uppvärmda bostäder.
I flera fall hava till och med de marscherande tyska trupperna gått i bivack
för att kunna överlåta sina uppvärmda logement åt de evakuerade. I samlingslägren
finnas kor, så att barnens mjölkförsörjning därigenom ordnats. På det
sanitära området göres allt som är möjligt för de evakuerade.

Av ovanstående framgår, att de i den svenska uppteckningen lämnade, uppenbarligen
från flyktingar stammande och olyckligtvis också i den svenska
pressen utnyttjade meddelandena rörande de evakuerades läge i Nordnorge och
beträffande de föregivet primitiva transportmedel, som användas vid förflyttningarna,
inte på något sätt motsvara verkligheten.

Avslutningsvis kan sägas, att evakueringsaktionen från Nordnorge vid tiden
för den svenska uppteckningens mottagande den 20 november redan i huvudsak
avslutats och att huvuddelen av de evakuerade då redan passerat Narvik på väg
till Mellan- och Sydnorge.

I den kungl, svenska beskickningens uppteckning framhålles, att. det i fråga
örn den planerade hjälpaktionen rörde sig örn en rent humanitär angelägenhet
utan några som helst andra bevekelsegrunder. Tyska regeringen känner från andra
tillfällen väl till Sveriges humanitära intresse för civilbefolkningen i genom
kriget drabbade områden. Tyska regeringen lämnar sitt medgivande till att en
delegation från Svenska röda korset avreser till de delar av området, som icke
äro att betrakta som militärt operationsområde. Delegationen kunde där taga
kontakt med vederbörande tyska och norska myndigheter och undersöka, huruvida
och i så fall vilka svenska hjälpåtgärder, som vore möjliga utöver de av
de tyska och norska myndigheterna träffade dispositionerna. Detta medgivande
lämnas under förutsättning, att Svenska röda korset samtidigt i den norska

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Svar på fråga. (Forts.)

civilbefolkningens intresse utsänder en liknande delegation till de av Sovjetryssland
besatta norska områdena.

Så långt det tyska svaret. Den tyska inställningen grundar sig, enligt vad
sorn. alltså uttryckligen framhålles, på de norska quisling-myndigheternas
ståndpunkt. Dessa myndigheter framförde tidigare en begäran, att de evakuerade
skulle genom Svenska röda korsets medverkan få föras på järnväg
från Narvik genom Sverige till Sydnorge. Härpå gavs; först ett jakande svar,
men detta ändrades sedan, på hemställan av norska regeringen, därhän att de
evakuerade väl finge inresa till Sverige för att här omhändertagas, men icke
komme att åter utföras till Sydnorge. Detta gav anledning till angrepp i
norska tidningar på svenska regeringen, som sades svika sin humanitära plikt,
och det svenska erbjudandet har nu som nyss nämnts avböjts. Såsom av det
tyska svaret framgår får det anses fastslaget att quisling-myndigheterna i
Norge, genom den ståndpunkt de intagit, bära ansvaret för de evakuerades öde.

Frånsett detta, erbjudande har svensk hjälp igångsatts åt de evakuerade där
de nu befinna sig. Sålunda har Svenska norgehjälpen inom ramen för sin
verksamhet i ifrågavarande område kunnat utöka sin utspisning, som hittills
blott omfattat mödrar med barn, åldringar och sjuka, till att även inbegripa
evakuerade. Enbart i Tromsö ha under de senaste veckorna 8 å 9 000 flyktingar
genom Norgehjälpens försorg erhållit ett mål varm mat örn dagen. I Narvik
lia omkring 2 000 portioner dagligen utdelats. Svenska norgehjälpen hoppas
kunna upprätthålla och örn erforderligt ytterligare utvidga denna verksamhet,
vilken kompletterats genom avsändande av ett större antal gåvopaket. Någon
invändning mot denna hjälpverksamhet har icke gjorts från någon av de krigförande
makterna.

Det är givet, att förberedande åtgärder redan vidtagits för omhändertagande
av de norrmän, som till följd av läget i Nordnorge komma över till Sverige.
Dessa åtgärder avse dels. omhändertagande av enstaka eller i smärre grupper
anlända flyktingar, dels emottagande av evakuerade, vilka i händelse av ett
positivt svar på den svenska framställningen i Berlin skulle komma att anlända
från Narvik. Det ligger i sakens natur, att åtgärderna i det ena och andra
fallet måste bliva av olika art. Beträffande flyktingarna gäller det i första
hand att genom spaning över de ödemarker och fjällområden, varom här är
fråga, upptäcka vederbörande och lämna en första, hjälp bl. a. genom uppläggande
av förråd i fjällstugor vid gränsen. Det vidare omhändertagandet är
icke något större problem med hänsyn till det förhållandevis; ringa antalet
flyktingar a.v denna kategori. För emottagandet av evakuerade, vilka i förutsatt
fall måhända skulle kunnat räknas i tiotusental, krävdes däremot en omfattande
organisation, vilken föreligger klar på papperet och ar färdig att när
som helst tågås i bruk. Denna organisation överensstämmer i sina huvuddrag
med förfarandet vid emottagandet av de evakuerade från Nordfinland.

Det torde ännu icke få anses uteslutet att den fortsatta utvecklingen i Norge
kan medföra, a,tt denna organisation behöver tagas i bruk.

Härefter yttrade

Herr Dickson: Herr talman! Jag ber först att till hans excellens herr utrikesministern
få frambära mitt tack för det svar på _min^ fråga som han här
lämnat. Genom omständigheternas makt har det blivit sa att hans excellens
herr statsministern samtidigt i första kammaren, örn jag är riktigt underrättad,
lämnat exakt samma svar. Det ger ju en ytterligare tyngd åt det meddelande
som här givits. Jag tror att den svenska allmänheten och den svenska ppimonen,
för att inte säga världsopinionen, varit nyfiken på hur detta spörsmål
har''legat till. Besked har sålunda lämnats i denna fråga.

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Nr 32.

Svar på fråga. (Forts.)

Jag finner det tillfredsställande, att regeringen på ett så tidigt stadium som
här skett har tagit initiativ i frågan. Dess värre ser detta initiativ ut att lämna
ett föga tillfredsställande resultat. I fråga örn behovet av hjälp står påstående
mot påstående. Från den tyske talesmannens sida göres gällande, att något
hjälpbehov i egentlig mening knappast skulle föreligga. Man har, tycker jag,
ändå svårt att frigöra sig från intrycket att denne tyske talesman i detta fall
måste tillämpa en annan måttskala än den vi här i Sverige äro vana vid och
som tillämpas av norska regeringen. Skulle det emellertid, som nu också har
utlovats från tyskt håll, under vissa, kanske besvärliga betingelser, bli möjligt
att utsända en svensk rödakorsdelegation till de områden det här är fråga örn,
då bör, anser jag, detta tillfälle utnyttjas. Man bör då också kunna få en koefficient
på hur man skall reducera, respektive revidera de omdömen, som från
vederbörligt håll i Norge utsänts i detta fall.

Det påstås ifrån quislingnorskt håll, att den svenska regeringen skulle ha
åsidosatt sin humanitära plikt genom att den s. k. hästskoevakueringen inte
kunde komma till stånd. En sådan beskyllning förefaller rent grotesk. Det bör
vara höjt över varje tvivel, tycker jag. att de evakuerade under alla förhållanden
ur humanitär synpunkt måste få det bättre här i landet än i Sydnorge,
dit meningen var att föra dem och där förhållandena enligt samstämmiga
uppgifter äro betydligt torftigare än här. Den i det senaste svaret från Berlin
avgivna förklaringen, stammande från quislingregeringens sida, att motivet
till att den svenska regeringens erbjudande att ta emot flyktingarna här i
Sverige avböjdes närmast skulle vara omtanke örn familjerna, att dessa icke
skulle splittras, att hustrur och barn icke skulle på detta sätt skiljas från
sina män- och fäder, förefaller mig vara ganska långsökt.

Det i dag på morgonen anlända tyska svaret är på sätt och vis positivt. Det
ger tillstånd till att svenska organ få på ort och ställe undersöka, hur förhållandena
gestalta sig. Det är också positivt på så sätt att man, som hans
excellens underströk, får belägg på att skulden för vad som må kunna inträffa
kommer att belasta den i Norge sittande quislingregeringen. Örn tillfälle
kommer att kunna beredas Sverige att lämna någon hjälp utöver den löpande
hjälp som Norgehjälpen kan bringa veta vi ännu inte, men jag tror att det är
svenska folkets enhälliga mening att örn ett sådant tillfälle b judes, bör det,
kosta vad det kosta vill, lämnas sådan hjälp. Jag är övertygad örn att regeringen
också har sin uppmärksamhet riktad på alla de utvägar som härvidlag
må kunna bjudas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Föredrogs och remitterades till statsutskottet Kungl. Maj:ts på kammarens
bord liggande proposition, nr 306, angående anslag till reglering av en kredit
åt Norge.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde;

nr 237, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde; och

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Provisorisk
förbättring av
löneställningen
för
vissa befattningshavare
i
statens tjänst
m. fl.

nr 239, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tomt för statens
normalskola.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 296 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 20 oktober 1944,
föreslagit riksdagen att

dels medgiva, att provisoriskt lönetillägg under budgetåret 1944/45 samt
tillfälligt barntillägg finge i huvudsaklig överensstämmelse med av chefen för
finansdepartementet föreslagna grunder utgå till vissa befattningshavare i
statens tjänst m. fl. enligt de närmare föreskrifter, som meddelades av Kungl.
Maj :t;

dels besluta, att utgifterna för provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg
skulle bestridas beträffande befattningshavare vid de affärsdrivande
verken eller vid av dessa övertagna företag eller inrättningar från de medel,
av vilka verkens utgifter i övrigt bestredes, samt beträffande andra befattningshavare
från för ändamålet anvisat anslag;

dels till Provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1944/45 under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 12 000 000 kronor;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet med vad av departementschefen
tillstyrkts förordna örn gottgörelse i vissa fall åt befattningshavare för
förlängning av väntetid för befordran.

Kungl. Maj:ts förenämnda förslag innebar för de tolv lägsta löneklasserna
(g—a samt 1—5) i det allmänna lönesystemet för civilförvaltningen ett lönetillägg
av i genomsnitt ungefär 12 % av samtliga nu utgående löneförmåner.
För löneklasserna g—e och d—a hade beloppen avrundats till respektive 300
och 360 kronor, medan de högsta beloppen på 420 kronor skulle utgå i löneklasserna
1—5. För 6—8 löneklasserna hade för ernående av en lämplig anslutning
till den därovanför liggande löneskalan föreslagits tillägg till belopp
av 300, 180 respektive 60 kronor.

_ För militära beställningshavare samt för innehavare av manskapsbeställning
i motsvarande löneställning skulle lönetilläggen utgå med särskilda, i
propositionen angivna belopp, som anpassats efter för dessa grupper gällande
lönebestämmelser.

De tillfälliga barntilläggen skulle för underhållspliktiga befattningshavare
med rätt till provisoriskt lönetillägg utgå med varierande belopp för olika
löneklasser och skulle för befattningshavare med 1 barn utgöra lägst 50 och
högst 100 kronor samt för befattningshavare med 2 eller flera barn lägst 100
och högst 200 kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft åtskilliga inom riksdagen väckta motioner.

I två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av herr
S. Linderot (1:353) och den andra inom andra kammaren av herr Persson i
Stockholm to. fl. (11:553), hade hemställts, att i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 296 riksdagen måtte

medgiva, att provisoriskt lönetillägg under budgetåret 1944/45 finge i över -

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Nr 32.

Provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

ensstämmelse med i motionerna refererade förslag från statstjänarnas organisationer
utgå till vissa befattningshavare i statens tjänst,

besluta, att utgifterna för provisoriskt lönetillägg skulle bestridas beträffande
befattningshavare vid de affärsdrivande verken eller vid av dessa övertagna
företag eller inrättningar från de medel, av vilka verkens utgifter i
övrigt bestredes, samt beträffande andra befattningshavare från för ändamålet
anvisat anslag,

till Provisoriskt lönetillägg å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1944/45 under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 16 000 000 kronor,

samt bemyndiga Kungl. Maj ;t att, i enlighet med vad i Kungl. Maj :ts proposition
nr 296 tillstyrkts, förordna om gottgörelse i vissa fall åt befattningshavare
för förlängning av väntetid för befordran.

Enligt de i dessa motioner framförda förslagen skulle lönetilläggen för de
tolv löneklasserna g—a och 1—5 ligga mellan 50 och 100 % högre än vad
Kungl. Majit föreslagit. Vidare skiljde sig dessa förslag från propositionens
däri, att lönetillägg skulle utgå i ytterligare fyra löneklasser (löneklasserna
9—12). Därjämte hade motionärerna föreslagit, att tillfälliga barntillägg icke
skulle utgå.

I en inom andra kammaren av herrar Spångberg och Gustafsson i Bogla
väckt motion (II: 561), hade hemställts, att årsbeloppen av det provisoriska
lönetillägget måtte utgå med 120 kronor i löneklass 8 och 60 kronor i löneklass
9.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

A. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å motionerna 1: 353
och 11:553, 1:359 och 11:562 samt 11:561, sistnämnda tre motioner i den
mån de ej finge anses besvarade med vad utskottet anfört,

1) medgiva, att provisoriskt lönetillägg under budgetåret 1944/45 samt tillfälligt
barntillägg finge i huvudsaklig överensstämmelse med i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 20 oktober 1944 föreslagna grunder utgå
till vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl. enligt de närmare föreskrifter,
som meddelades av Kungl. Majit,

2) besluta, att utgifterna för provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg
skulle bestridas beträffande befattningshavare vid de affärsdrivande
verken eller vid av dessa övertagna företag eller inrättningar från de medel,
av vilka verkens utgifter i övrigt bestredes, samt beträffande andra befattningshavare
från för ändamålet anvisat anslag,

3) till Provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1944/45 under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 12 000 000 kronor,

B. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag bemyndiga Kungl. Maj :,t att i enlighet
med vad utskottet anfört förordna örn gottgörelse i vissa fall åt befattningshavare
för förlängning av väntetid för befordran;

II. att motionerna 1:360 och 11:563 skulle anses besvarade med vad utskottet
anfört.

I anledning av motionen IT: 561 hade utskottet i sin motivering uttalat, att
utskottet i nuvarande läge icke funnit sig böra frångå Kungl. Maj :ts förslag,
men ansåge, att tilläggens avgränsning uppåt borde göras till föremål för
förnyad prövning i samband med frågan örn förlängning av tilläggsregleringens
giltighetstid.

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Provisorisk förbättring av lorns fällning en för vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

Reservation hade avgivits av herr Bäcklund, som ansett, att utskottet bort
hemställa,

I. att riksdagen måtte

A. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionen II: 561
samt med avslag å motionerna 1:353 och 11:553 samt 1:359 och 11:562,
sistnämnda två motioner i den mån de ej finge anses besvarade med vad reservanten
anfört,

1) medgiva, att provisoriskt lönetillägg under budgetåret 1944/45 samt tillfälligt
barntillägg finge i huvudsaklig överensstämmelse med i reservationen förordade
grunder utgå till vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl. enligt
de närmare föreskrifter, som meddelades av Kungl. Majit,

2) besluta, att ----anvisat anslag,

3) till Provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1944/45 under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 12 400 000 kronor,

B. med bifall---för befordran;

II. att motionerna---utskottet anfort.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Spångberg: Herr talman! I överenskommelsen örn pris- och lönestopp
ingår som bekant att lönerna för de sämst ställda grupperna inom samhället
skola kunna höjas under förutsättning att löneökningarna inte spränga ramen
för prisstoppet. Syftet med bestämmelsen är ju att motverka inflationsifaran.

Från arbetarhåll har man visat stor förståelse för iförsöken att hålla iniflationen
tillbaka; genom ramavtalet ha fackföreningarna gjort upp att 50 % av
kompensationen för prisstegringen skall avstås. Man kan naturligtvis diskutera,
örn 50 % är den absolut rätta avvägningen. Att det sker en fördyring av
varorna under de förhållanden som nu råda, med högre frakter, fördyrad ersättningsproduktion
och mycket annat behöver inte diskuteras, det är en självklar
sak. Företagsvinsterna visa å sin sida att företagen inte genomleva några
nödår för närvarande. Nu får man erkänna att en del lönejusteringar för lägre
betalda grupper inom samhället ha gjorts enligt den överenskommelse jag här
omnämnt. Men det är å ena sidan ingen hemlighet, att de privata företagen
göra stora vinster, och å andra sidan, att tjänstemän i god ställning gynnats på
olika sätt. Vi känna till detta, och det har skapat inte så litet förbittring att,
under det att arbetarna inte ha fått någon ökning av sina löner enligt den
överenskommelse som träffats, har exempelvis en gratifikation utbetalats till
de i företagen anställda tjänstemännen, oftast vid jultiden, bestående av omkring
en månadslön extra..

Man kan sålunda inte säga att man från företagens sida hållit den överenskommelse
som bort ligga till grund för pris- och lönestoppet. Vad de statsanställda
beträffar ha de ingen gång under denna kris erhållit någon förbättring
i sin löneställning. Det är först nu som den första kompensationen lämnas.
Mot principen att även här stanna vid de sämst ställda har det inte rests
några invändningar i riksdagen. Men man kan alltid diskutera var gränsen
för de sämst ställda skulle sättas — en sådan gräns mellan sämre och bättre
ställda inom samhället bör ju kunna listas ut genom en undersökning. Och nog
anser jag att finansministern har stannat ett stycke nedanför den gräns, som
objektivt skulle kunna anges. Jag tror att den närmaste framtiden kommer
att medföra en del löneökningar på den allmänna arbetsmarknaden inom sådana
grupper som inte tidigare ha fått någon löneökning under krisen. Jag
skulle tro att örn man gör en jämförelse härvidlag skall man finna, att den

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Nr 32.

Provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare i statens
tjänst to. fl. (Forts.)

föreslagna gränsen inte är den riktiga och att propositionen och utskottet kunnat
gå något högre än här har skeft. När vi syssla med de lägst avlönade
''statsanställda skola vi inte glömma en sak, nämligen lönesystemets utformning
för dessa statsanställda i förhållande till andra grupper inom samhället.
Jag syftar på det bekanta faktum att det går så många år, innan en statstjänare
erhåller full lön. Finansministern har också i propositionen visat att
han bär förstått detta, och han ådagalägger sin vilja att rätta till förhållandet
genom de tillägg som nu föreslagits för några lägre löneklasser.

Jag vill här, utan att gå in på beloppens storlek, passa på att giva ett erkännande
åt själva den princip, som har kommit i tillämpning, nämligen principen
att giva mest åt dem som ha minst. Denna har dock inte alltid tillämpats.
Jag skulle emellertid vilja uttala den förhoppningen, att dessa synpunkter
även i fortsättningen få ligga till grund för avvägningen av lönesystemet,
men då får man nog krypa litet högre upp än vad propositionen och utskottet
nu gjort.

Emellertid har jag begärt ordet närmast för att fästa uppmärksamheten vid
den motion, som jag tillsammans med herr Gustafsson i Bogla har väckt. Propositionen
sträcker sig icke längre än till och med 8:e löneklassen. Det betyder,
att vad vi populärt kalla de lägsta befattningshavarna, såsom stationskarlar,
banvakter, brevbärare och liknande, äro utestängda från att erhålla kompensation
genom tillägg till sin slutlön. De sluta nämligen i 9:e löneklassen.
Statstjänarekartellen har från början tänkt sig löneklass 12 som minimigräns.

Efter den överenskommelse som gjorts vet jag, att det icke tjänar någonting
till att i dag syssla med statstjänarekartellens ursprungliga förslag. I frågans
nuvarande läge skall jag ej heller göra det. Men då vi motionerat örn att 9:e
löneklassen skulle medtagas, beror det just på, som jag redan sagt, att de
obefordrade, de som tillhöra vad vi kalla den lägsta lönegraden, därigenom
skulle :få ett litet tillägg.

Ledamöterna i denna kammare kunna ju på sina hemorter på ett eller annat
sätt studera det arbete, som dessa grupper av statstjänare, stationskarlar,
banvakter, brevbärare och liknande ha att utföra, och komma då säkert att
inse, att deras arbete är både tungt och ansvarsfullt. Själv har jag i många år
haft tillfälle att mellan riksdagarna praktiskt studera dessa statstjänare® arbete.
Det finns ju givetvis bra mycket bättre och lättare platser högre upp,
och en eller annan i dessa lägre grupper kan ju också komma dit. Men antalet
av dessa platser är ju så starkt begränsat och livet är så kort. Det stora
flertalet statstjänare i 5:e lönegraden bli därför bundna vid denna låga lönegrad
utan möjlighet att erhålla någon befordran. Det hjälper då icke att en
äldre befattningshavare i låg lönegrad förtjänat befordran. Den som inte som
rätt ung fått sådan har ringa utsikt att få befordran senare. De äro praktiskt
taget bundna vid sin hårda tjänst och sin låga lön. Örn man vill sträcka sig
så långt, att man fullt och helt erkänner principen att de allra sämst ställda
skola ha tillägg, böra därför dessa grupper vara med.

Nu säger visserligen utskottet i utlåtandet, att »tilläggens avgränsning uppåt
bör göras till föremål för förnyad prövning i samband med frågan örn förlängning
av tilläggsregleringens giltighetstid». Ja, jag skall be att få taga
fasta på detta uttalande och få tolka det som ett löfte om något som skall
komma. Det visar ju en viss förståelse för det berättigade i det krav som framställts.

Sedan måste jag säga, att det för närvarande är en dålig kompensation för
den lön, som uteblivit. Det finnes nämligen ytterligare ett särskilt skäl för
de statsanställda, förutom det jag anförde, att här tala örn utebliven lön. Stats -

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1914 fm.

Provisorisk förbättring av loues fällning en för vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

tjänarna hade som bekant redan före krigsutbrottet fått avstå en del av kompensationen
för tidigare prisstegring. Härför lia de sedan aldrig kompenserats.

Finansministern har påtalat detta i propositionen, där han lämnat en redogörelse,
som återgives på s. 2 i här föreliggande statsutskottsutlåtande. Där
påvisas det, att vid 1938 års lönereglering undersöktes utvecklingen av lönerna
på den allmänna arbetsmarknaden, och den statliga lönenivån justerades
då upp med hänsyn till den stegring, som den allmänna lönenivån visade fram
till år 1935. År 1935 är sålunda det år, till vilket statstjänarna ha erhållit
kompensation för prisstegringen. Därefter stego priserna väsentligt. Redan
vid början av kriget nådde index på 1935 års basis upp till 120. Under den
tiden erhöllo statstjänarna endast 75 procent av den då skedda prisstegringen.
Statstjänarna ha således fått avstå från kompensation för 25 procent av den
prisstegring, som skedde mellan åren 1935 och 1939, en period under vilken
andra grupper inom samhället erhöllo kompensation. Meningen var då att
denna fråga sedan skulle tagas upp vid en kommande omreglering av lönerna.
Det heter i propositionen, att med »hänsyn till rådande läge måste emellertid
frågan örn en sådan omreglering skjutas på framtiden». Så kom kriget,
och denna lönreglering, som skulle innebära en kompensation för här nämnda
prisstegring, har aldrig gjorts. Statstjänarna stå därför i en särställning, i en
sämre ställning jämfört med övriga grupper inom samhället.

Vid här föreliggande utlåtande är fogad en reservation av herr Bäcklund. I
denna reservation yrkar herr Bäcklund bifall till den motion, som väckts av
mig och herr Gustafsson i Bogla. Enligt beräkning skulle kostnaderna för ett
bifall till motionen belöpa sig till omkring 900 000 kronor. De uppgå alltså
icke till en miljon kronor. Det är en ringa utgift, som sannerligen icke
kan medföra någon inflation. Det är ingen här i kammaren som tror något
dylikt. Fördelat på här ifrågavarande statstjänare skulle detta belopp ej heller
betyda någon stor inkomst för dem, men örn de skulle få detta tillägg,
skulle det visas en god vilja till förståelse för de försakelser, som dessa grupper
fått utstå och för vilka jag sökt redogöra i mitt anförande. Ett litet belopp
betyder också något för den som har en låg inkomst.

Jag ber, herr talman,^ att med dessa ord få yrka bifall till den av herr Bäcklund
vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Frågan örn statstjänamas löner
har ju föranlett en mycket livlig diskussion i pressen, på arbetsplatserna och
även här i riksdagen vid remissen av propositionen örn förbättring av lönerna.
Statstjänarna ha själva framställt förslag örn en mera effektiv löneförbättring
än^ vad finansministern föreslagit, och en opinionsrörelse av aldrig tidigare
skådad omfattning inom statstjänarkåren har argumenterat för detta krav.
Statstjänarna ha nu i stor utsträckning framfört sina krav till de olika riksdagsgrupperna.
De enskilda riksdagsmännen äro således nu inte ovetande
örn statstjänamas argumentering och ingen kan nu såsom finansministern i remissdebatten
motivera sitt motstånd mot statstjänamas krav med tal örn att
man varit ovetande örn att lönerna för vissa grupper äro så otillfredsställande
som de verkligen äro. Statstjänarna ha klargjort arten av sitt arbete, dess
karaktär av sön- och helgdagsarbete samt nattarbete och påvisat, vilken lön
som utgår för detta ansvarsfyllda arbete, och därefter lia statstjänarna sagt: vi
stå enhälliga bakom de lönekrav, som äro framförda av våra organisationer, det
är minimikrav, på vilka ingen prutmån finns, och man har tillagt: vi vilja
ha lön för arbete och ansvar, vi vilja inte ha familjelön.

Statsutskottet har emellertid inte, ens i någon detalj, tagit hänsyn till stats -

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Nr 32.

Provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

tjänarnas önskemål. Statsutskottet har i allt följt regeringens förslag. Löneförbättringar
skola alltså inskränkas så att de variera mellan 50 och 0 procent
av vad statstjänarna begärt, och anställda i en del löneklasser skola tilldelas
engångsbetalning för att de medverka till att det kommer barn till världen, i
stället för att tilldelas anständig lön för sitt arbete. För detta ställningstagande
bar statsutskottet inte anfört något annat argument än det som finansministern
anförde den 1 november, nämligen att ett bifall till kraven skulle få
icke önskvärda verkningar på den öppna arbetsmarknaden. Ja, så kan ju endast
den argumentera som inte önskar att också arbetarna i den öppna marknaden
skola få de alltför låga lönerna förbättrade på företagens och kapitalisternas
bekostnad, trots att så gott som varje ny statistisk siffra som nu offentliggöres
bevisar sanningen i kommunisternas påstående, att de rika bli
allt rikare på de fattigas bekostnad som en följd av samlingsregeringens ekonomiska
politik. Så visar exempelvis den nu offentliggjorda sammanställningen
av taxeringsresultatet för inkomståret 1943, att de beskattningsbara förmögenheterna
på över 20 000 kronor ökat med inte mindre än 783 miljoner kronor
under pris- och lönestoppets första år, alltså en större stegring av^ förmögenheterna
än under något föregående krisår, och det passar jag nu på att framföra
till statsrådet Wigforss’ begrundande i anledning av att han vid remissdebatten
den 1 november yttrade följande: »Herr Set Persson tog fram alla de
gamla klichéerna från valrörelsen, till och med att de rika ha blivit ännu rikare
mellan 1938 och 1943, trots de hundratals gånger som man får böra talas om
att den stora höjningen skedde från 1938 till 1939, alitsa innan kriget kom.»

Från den 1 januari 1940 till och med den 31 december 1943 ba de nämnda
förmögenhetema ökats med 2 730 miljoner kronor. Under aren 1940-—1943 ökade
förmögenheterna på över 20 000 kronor med i medeltal 546 miljoner per år,
men år 1943 efter införandet av pris- och lönestoppet stegrades dessa förmögenbeter
till 783 miljoner, alltså 237 miljoner mer än under de år, då pris- och lönestoppet
inte hade införts och lagfästs på sätt som senare blev fallet. Är inte
det en utveckling, som borde kunna förmå åtminstone de socialdemokratiska
lönestoppsanhängarna att inse nödvändigheten av en omvändelse till sin egen
ursprungliga förkunnelse, nämligen till läran örn att det är inte penningpolitiska
åtgärder som bestämma reallönens respektive profitens storlek, utan att
det är styrkeförhållandena mellan kapital och arbete som bestämma den saken,
för att sedan som en konsekvens av denna omvändelse ge arbetarna stöd i deras
angrepp mot löncstopparna i stället för att stödja kapitalisterna i deras
kamp för lönestoppets bibehållande.

Inflation, säger man, inflationsfaran! Ja, just nu mottog jag ett uttalande
från järnvägsmännen vid Sveriges största trafikknutpunkt, Hallsberg. Efter
att ha påtalat, hur statstjänarna ha blivit hotade med att frågan icke skulle
komma på höstriksdagens bord, såvida man inte ville godkänna regeringsförslaget,
säga de, att detta förfaringssätt står i strid mot alla demokratiska
principer, och så tillägga de: »Därför kräva vi, att våra representanter i
riksdagen sluta upp kring de minimikrav, som vår organisation förelagt
statsmakterna, så att don sämst ställda statstjänargruppen lyftes upp ur den
misär, som för den under en längre tid varit rådande, och uppnå ^en • någorlunda
dräglig levnadsstandard.» Sedan uttrycka de sin mening på följande
sätt: »Ett sådant förhållande kan icke leda till inflation, ty skulle så vara
fallet måste den förda pris- och löncstoppspolitiken vara totalt misslyckad
för de sämst ställda samhällsgrupperna.» Ett fullkomligt riktigt resonemang,
ett resonemang, vars riktighet också belyses av varje ny offentliggjord statistisk
siffra.

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Provisorisk förbättring av loues fällning en för vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

Tidigare har man sagt, att statstjänarlönerna äro nu en prövosten för hela
den ekonomiska politiken. Nu säger man, att slakteriarbetarnas lönekrav är
en prövosten för hela den hittills förda ekonomiska politiken. Ja, det kommer
nog att bli på det sättet, att det kommer att samlas många prövostenar i samlingsregeringens
allt svårframkomligare väg på den ekonomiska politikens
område.

Nu vill man inte bifalla statstjänarnas krav därför att det skulle hjälpa
slakteriarbetarna, och det är ju klart att arbetsgivarna i öppna marknaden
och aktieägarna i företagen ha intresse av att inte bifalla statstjänarnas krav,
trots att ingen kan förneka det berättigade i vad statstjänarna begära. Aktieägarna
och arbetsgivarna ha dubbelt intresse av att motsätta sig ett bifall till
statstjänarnas begäran, nämligen dels av omtanke örn den egna skattsedeln,
dels och framför allt därför att ett sådant bifall skulle försämra deras egna
lönestoppspositioner gentemot de arbetare, som de själva ha i sin tjänst. Det
är ju klart att det exempelvis är lättare att neka en fullt utbildad slakteriarbetare
. den femma i veckan, som han nu begär för att kunna öka sin veckolön,
dyrtidstillägg inberäknat, från 96 till 102 kronor, om man ger en stationskarl
i åttonde löneklassen endast 13 öre örn dagen i lönetillägg, som utskottsförslaget
innebär, och det blir ett moraliskt stöd för slakteriidkare att neka de
kvinnliga utlärda arbetarna i slakteribranschen den femma i veckan, som de
nu begära för att kunna öka sin lön, dyrtidstillägg inberälmat, från kr. 63: 60
i veckan till kr. 69:60. Men jag frågar: är det en uppgift för arbetarrepresentanterna
i riksdagen att skänka arbetsgivarna ett sådant stöd? Fullgöra
inte arbetarrepresentanterna bättre sin plikt mot såväl statstjänarna som slakteriarbetarna
och övriga arbetare i den öppna marknaden, om de bifalla vad
statstjänarna begära och därmed slå den bräsch i lönestoppspolitiken, som nu
snart alla arbetare sträva efter att åstadkomma?

I statsutskottets utlåtande upprepas påståendet, att vid överläggningar med
de berörda tjänstemannaorganisationerna dessa förklarat, att de med hänsyn
till läget och de starka önskemålen att vinna en lösning av frågan redan vid
den i höst sammanträdande riksdagen ansett sig böra godtaga det av Kungl.
Maj:t framlagda förslaget. Detta meningslösa och missvisande påstående har
underskrivits av bland andra även herr Ernst Eriksson i Stockholm, trots att
han själv haft sin organisations uppdrag att framföra medlemmarnas krav som
ett minimikrav och därför själv måste vara medveten örn att han aldrig har
fått fullmakt att förklara statstjänarna nöjda med det förslag, som finansministern
har avlämnat. Hur kail man skriva under sådana påståenden, då
man vet, att det stora och överväldigande flertalet av medlemmarna i de lägre
statstjänarnas organisation inte låtit sig skrämmas av finansministerns utmanande
hot örn att uppskjuta förslaget, så att de inte skulle få något, örn de
inte åtnöjde sig med vad han ville ge? Utskottet anför också självt, att i
tjänstemännens egna led anses Kungl. Maj :ts förslag på många håll otillfredsställande,
varefter utskottet tillägger: »Med hänsyn till den ännu kvarstående
ovissheten örn den närmaste framtiden har utskottet vid sina överväganden
av frågan dock funnit sig böra i princip stanna vid Kungl. Maj :ts förslag
i -fråga om lönetilläggens storlek.»

Med talet örn den ovissa framtiden vill utskottet tydligen ge sitt utlåtande
sken av att vara förestavat av ansvarskänsla, I verkligheten är anslutningen
till de principer, av vilka utskottet låtit sig ledas vid sitt ställningstagande,
nämligen lönestoppsprincipen, enligt min mening ett uttryck för ansvarslöshet
inför tillståndet i arbetarhemmen, ty insatsen i det penningpolitiska spel,

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Nr 32.

Provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

som bedrives av lönestoppspolitikerna, är välfärden i arbetarhemmen, och de
som ständigt ta hem potten i det spelet äro de redan tidigare rika.

Det är nu inte bara de statstjänare, vilka åtnjuta lön enligt löneplanen, som
äro i behov av löneförbättringar. Dit hör också statskollektivavtalsanställd
personal, exempelvis banarbetarna. Banarbetarna lia mot sin uttalade vilja
blivit påtvingade ett tvåårigt avtal, som är rena rama skandalen. Banarbetarnas
avlöning bestämmes bland annat av dyrortsgraderingen, och de avlönas
därigenom efter den dyrort, där de äro bosatta, inte efter den dyrort,_ där arbetsplatsen
är belägen, vilket enbart detta ofta leder till de mest orimliga konsekvenser.
Lönen till banarbetarna utgår, dyrtidstillägg inberäknat, på A-ort
med kr. 1: 24 i timmen och på dyraste ort, Stockholm, med kr. 1: 58. Det ger
en veckolön vid tider av sysselsättning under full arbetstid av kr. 59: 52 på
billigaste ort och kr. 83:52 i Stockholm för detta hårda, påfrestande och säsongbetonade
arbete. Kunna sådana arbetslöner verkligen vara staten värdiga?
För att nu inte tala örn platsvakterna vid statens järnvägar, som ju avlönas
med 44 öre i timmen!

Utskottet förutsätter nu, att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på
utgången av nu stundande avtalsuppgörelser med i statens tjänst anställda
och beaktar frågan, i vad mån förutsättningarna för på längre sikt gällande
avtal kunna anses väsentligt rubbade. Jag uttalar den förhoppningen, att
statstjänarorganisationernas förbundsstyrelse äntligen nu måtte övervinna sin
respekt för lönestoppspolitiken, denna respekt, som enligt vad finansministern
yttrade den 1 november var så stor, att statstjänarorganisationernas förbundsstyrelse
underlåtit att tala örn för finansministern, hur dåligt det är ställt för
statstjänarna. Jag hoppas att denna förbundsstyrelse övervinner denna sin
respekt och använder statsutskottets utlåtande på ett sådant sätt, att den med
kraft går in för löneförbättringar också för den personal, som inte åtnjuter lön
enligt löneplanen.

Skulle riksdagen nu godtaga statsutskottets utlåtande, är statstjänamas
lönefråga därmed inte ens tillfälligtvis ur världen, ty ett beslut i enlighet med
förslaget hjälper inte upp statstjänarna. ur den ekonomiska misär, i vilken de
befinna sig. De lägre statstjänarna äro därför tvingade att fortsätta sin kamp
mot lönestoppet, denna kamp som även en del andra, arbetargrupper redan påbörjat
och som allt fler arbetargrupper förbereda sig att påbörja. Det är gott
och väl att statstjänarna i sina. egna lod ha talesmän, som med sådan kraft och
övertygelse som herr Spångberg kunna argumentera för behovet av en mera
tillfredsställande löneförbättring än vad som här föreslås av statsutskottet. Det
är bara det felet med herr Spångberg, att när han kommer till den punkt, där
det skall yrkas, något, där man skall stå för något, ja, då blir han svag. Ty
inte är det mycket att bjuda i ett yrkande, örn man vill något mera, när man
föreslår a.tt de där 13 örena skola flyttas upp från åttonde löneklassen och
övertagas av den nionde löneklassens personal, under det att personalen i åttonde
löneklassen skulle få 26 öre! Herr Spångberg har rätt i att det är ett mycket
demonstrativt —• symboliskt, skulle man kunna säga — yrka.nde, sorn. endast
visar att man vill åstadkomma något, men när detta något har så ringa praktisk
betydelse som vad herr Spångbergs yrkande innebär, borde han och de
som ämna följa honom vid voteringen väl i stället följa statstjänarorganisationens
eget förslag och i konsekvens därmed, ansluta sig till kommunisternas
motion och yrkanden. Den kommunistiska riksdagsgruppen önskar, att de av
statstjänarna framförda kraven måtte bifallas, och därför yrkar jag, herr talman,
bifall till de likalydande motionera nr 353 i första och nr 553 i andra
kammaren.

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Provisorisk förbättring av löne ställning en för vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! När andra kammaren den 1 november
remitterade nu förevarande proposition tili statsutskottet, förekom, som
den siste ärade talaren framhöll, en lång- debatt i kammaren. Ja.g- hade inte
anledning att deltaga i denna debatt. Motivet står ju klart för en var ledamot
av riksdagen. Anföranden i samband med remiss av en kungl, proposition avse
ju att giva till känna uppfattningar, som sedermera av kammaren remitteras
till vederbörande utskott för att där tagas under övervägande i samband med
behandlingen av frågan. En ledamot av riksdagen, som själv är i tillfälle att
inom utskottet få framföra sina meningar, har givetvis då inte någon anledning
att till kammarens protokoll foga några anmärkningar. Det kan han göra direkt
till utskottet.

Jag har velat göra denna lilla erinran därför att det på sina håll har uppmärksammats
att jag den 1 november icke deltog i debatten.

Jag skall inte nu i denna frågas läge hålla ett långt anförande. Jag skall
bara i största korthet redogöra för den ställning, som varit rådande inom utskottet,
när man har haft att taga ställning till den föreliggande frågan. Vi
ha ju givetvis då haft Kungl. Maj :ts förslag med den klara betoning som där
har skett, att propositionen har framlagts under den förutsättningen, att statstjänarorganisationernas
representativa organ aceepterade dess innehåll för att
frågan överhuvud taget skulle framföras under höstriks dagen. Det andra alternativet
var således att hela denna fråga skulle skjutas till den lagtima riksdagen
1945 för att då behandlas med de erfarenheter bakom sig, som man kunde
ha av den avtalsrörelse, som nu pågår på den privata marknaden. Det är möjligt
att erfarenheterna från denna avtalsrörelse skulle kunna medföra en
så a.tt säga förmånligare utgångsställning. Det kan tänkas, säger jag, att lönerna
enligt avtalen på den allmänna arbetsmarknaden föras upp till en sådan
höjd, att detta skulle kunna tala, för att lönekompensationen till de statsanställda
skulle bli större än vad Kungl. Maj :t föreslagit. I nu förevarande läge
kan man emellertid icke bedöma den saken, och då har man haft att taga
ställning till frågan, huruvida man vill helt skjuta löneförbättringen på framtiden
— några månader framåt — eller få ett avgörande nu. Statstjänarorganisationerna
ha i detta läge svarat, att de icke vilja vara med örn att skjuta på
saken utan önska, att personalen skall komma i åtnjutande av de kontanta lönetillskott,
som nu kunna uppnås och som skola gälia under innevarande budgetår.
Sedan blir det en ny uppgift att taga ställning till hur fråga.n skall lösas för
nästkommande budgetår — då givetvis med stöd av de erfarenheter den av mig
förut antydda avtalsrörelsen kan ha att ge.

Så har saken legat till för oss i statsutskottet, när vi haft att pröva frågan.
Det finns sålunda ingen som helst anledning att här apostrofera vissa namngivna
ledamöter av statsutskottet eller representanter för en viss åsiktsriktning
inom utskottet. Man får i detta avseende betrakta utskottet som en helhet.

Jag erkänner öppet, att jag för min del anser de av statstjänarorganisationerna
framförda kraven i och för sig berättigade, och alldeles särskilt har jag
för min personliga del varit böjd för a.tt söka åstadkomma en lösning i anslutning
till den av herrar Spångberg och Gustafsson i Bogla väckta motionen.
Men. ärade kammarledamöter, vi veta allesammans, att en minoritet alltid är
en minoritet. När man sålunda icke har utsikter att få majoritet för en ståndpunkt,
har det i och för sig för sakens slutliga avgörande föga betydelse, örn
en minoritet består av en ledamot eller av hundra ledamöter. Intagande av en
minoritetsståndpunkt i ett riksdagsutskott innebär ju. att man frånsäger sig
möjligheten att utöva, inflytande på utformandet av den motivering, som blir
majoritetens. Det är därför mycket ofta opportunt för minoritetsståndpunktens

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Nr 32.

Provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattning skärare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

företrädare att, för att vinna något för framtiden, kompromissa sig till en
lösning, vavid man får tillfälle att i motiveringen få synpunkter framförda, som
kunna vara av betydelse. Det är sålunda detta läge, som uppstått för dem av oss
i statsutskottet, vilka närmast haft våra försänkningar på statstjänarhåll.

Den ärade talare, som nyss var uppe i talarstolen, citerade ju vissa av de uttalanden,
som gjorts i utskottets utlåtande, och hoppades, att de skulle ha betydelse
för framtiden. Jag instämmer i hans uttalande, men jag vill betona, att
uttalandena icke skulle ha funnits i utlåtandet, därest den menings riktning,
som jag företräder överhuvud taget, varit på reservationslinjen. Jag .tycker, att
det är nödvändigt att man gör detta klart för sig, så att rättvisa vederfares
dem som i föreliggande situation sökt göra det bästa möjliga, då de stannat
vid Kungl. Maj:ts förslag. Jag upprepar, att jag förutsätter, att det i framtiden
skall vara av betydelse för statstjänarorganisationerna, att statsutskottet
skrivit på det sätt som skett, då utskottet gjort sitt uttalande, vilket jag hoppas
örn någon timme också skall vara uttryck för riksdagens mening i föreliggande
fråga, därigenom att riksdagens båda kamrar utan ändring antaga statsutskottets
förslag.

Jag är fullt medveten örn att, såsom den föregående ärade talaren framhöll,
vissa av de kollektivavtal, som äro uppgjorda med de statsanställda, innehålla,
alltför låga lönesiffror. Emellertid är jag icke övertygad örn att sanningen i
detta avseende är sagd genom anförande av de timlönesiffror, som talaren
nämnde. Yi veta nämligen, att en viss del av arbetsuppgifterna inom det arbetsområde
nämnda avtal reglera utföres på ackord. Slår man sålunda ut den
statistiskt påvisbara löneinkomsten per år på antalet arbetstimmar, kommer
man till helt andra siffror. Jag skall emellertid icke alls gå in på denna sak.
Riksdagen behandlar ju icke innehållet i kollektivavtalen, utan dessa äro för
de statsanställda gruppernas del tillkomna på samma sätt som kollektivavtalen
inom andra områden. Man får sålunda där förhandlingsvägen åstadkomma
ett resultat. Att sedan kollektivavtalen äro otillfredsställande till sitt
innehåll och kunna giva anledning till missnöje från deras sida som äro beroende
av avtalen, är jag medveten örn. Men de ha ju som sagt tillkommit på
det sätt som är kutym, och då kan man icke göra något åt saken ens genom
en debatt inom riksdagen.

Övergår jag nu till att redogöra något för innehållet i statsutskottets förslag,
nödgas jag fästa uppmärksamheten på att löneförbättringen för de statsanställda
i enlighet med utskottets förslag åstadkommes på tre olika vägar.

Först föreslås ett månatligt tillskott till de fasta lönerna, ett tillskott som
är lägre i de lägsta löneklasserna och som stegras i de något högre löneklasserna
för att kompensation skall beredas befattningshavarna i ett löneläge, där
flertalet tjänsteinnehavare äro manliga befattningshavare med försörjningsplikt,
och som spetsas av för att anknytas till de löneklasser på löneskalan,
där icke något lönetillägg utgår. Det är klart, att det kan göras anmärkningar
mot lösningen av denna del av förslaget. Man kan givetvis diskutera
beloppens storlek. Den föregående talaren nämnde det obetydliga tillägget
av 13 öre resp. 26 öre örn dagen i vissa lönelägen. Jag vill erinra örn att det
hänger samman med den avspetsning, som alltid göres. Även statstjänarnas
ursprungliga förslag innebar ju i ett visst löneläge en dylik bagatellartad löneökning
per dag. Skillnaden mellan propositionens linje i detta avseende och
statstjänarnas var endast den, att enligt sistnämnda förslag denna låga kompensation
lagts på en högre löneklass än den Kungl. Majit och statsutskottet
nu avse. Men principen är ju densamma, och det är alltså icke meningen att
i och för sig ge en kompensation för ett lågt löneläge, utan att anpassa den

Nr 32.

Onsdagen dea 29 november 1944 fm.

Provisorisk förbättring av löne ställning en för vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

provisoriska avlöningsförstärkningen så, att deri anknytes till ett redan betin
Iligt lönesystem. Jag tycker sålunda, att argumentationen i detta avseende
icke visar någonting i den sak vi nu diskutera.

Den andra forin för provisorisk avlöningsförstärkning, som innefattas i förslagen
är ett engångsbelopp till befattningshavare, som ha försörjningsplikt
mot minderåriga barn. Denna linje avstyrktes av statstjänarkartellens representanter
inför representanter för regeringen, då statstjänarna i och för sig
icke janse, att avlöningssystemet skall vara uppbyggt med hänsyn till familjeförhållanden
och försörjningsplikt. Detta är sålunda samma ställning, som representanter
för statstjänarorganisationerna intogo före den år 1938 genomförda
löneregleringen. Kungl. Maj :t Ilar emellertid kombinerat sitt förslag
med detta särskilda tillägg just för att kunna på det sättet nå sådana, vilkas
ekonomiska bekymmer i nuvarande läge äro större än befattningshavares utan
försörjningsplikt. Vid de uppvaktningar, som gjorts hos statsutskottet, har nian
framhållit, att stoppandet av löneförbättringen vid åttonde löneklassen medför,
att befattningshavare tillhörande den s. k. obefordrade gruppen, alltså de
som befinna sig i nionde löneklassen, icke få del av den månatliga förstärkningen
av avlöningsbeloppet och ej heller av detta familjetillägg. Principen i
detta avseende — lön kombinerad med familjetillägg — är alltså icke utan
vidare avvisad, utan man har använt det som ett argument för otillräckligheten
i Kungl. Maj :ts förslag, att barntillägg icke komma dem till del, som
äro i ett högre löneläge än det som omfattas av Kungl. Maj :ts förslag. —-Detta är emellertid den andra formen av kompensation för dyrtiden.

Men så innehåller dessutom Kungl. Maj ris förslag en sak, som är fullständigt
ny inom statsförvaltningen och som representanterna för statstjänarorganisationerna,
när frågan först diskuterades, icke trodde det skulle vara möjligt
att få genomförd, nämligen kompensationen för den förlängda väntetiden
vid antagande som extra ordinarie tjänsteman och inplaceringen i de olika löneklasserna.
Sakförhållandet är ju det, att vid statens järnvägar — det förtjänar
i detta avseende omnämnas, att det är statens järnvägars personal, som väckt
denna opinionsstorm och som fört diskussionen fram till det läge, vari den befinner
sig; andra grupper av de statsanställda ha tidigare åtminstone icke tagit
några dylika initiativ, vilket emellertid icke hindrar att dessa grupper
också nu komma i åtnjutande av de fördelar, som järnvägsmännens aktion
föranlett — har man haft en fast befordringsgång, visserligen icke utformad
i ett verkligt avtal, t. ex. ett kollektivavtal, örn vilket man kunde gå till arbetsdomstolen
när tvist örn tillämpningen uppstår och få den rätta tolkningen fastslagen,
men fastställd genom en uppgörelse mellan verksstyrelsen och personalorganisationerna,
innebärande att rekryteringspersonalen efter en anställningstid
av 18 månader — antingen det nu gällt aspiranter eller tillfälliga befattningshavare
— skall erhålla extra ordinarie anställning. Aspiranterna i stationskarlslöneklassen
— och det är närmast denna grupp vi här behandla —•
äro i lönehänseende placerade i löneklass 2. När de bli extra ordinarie, placeras
de i löneklass 4. Nu genomförde järnvägsstyrelsen under kristiden en förlängning
av aspiranttiden från 18 månader till 24, resp. 30 och 36 månader.
Detta innebär, att den personal, som är berörd av denna bestämmelse, fick
kvarstå i löneklass 2 i stället för att de bort placeras i löneklass 4 och räkna
tjänstår för uppflyttning till löneklass 5 från en viss bestämd tidpunkt. Först
hösten 1943 efter mycket hårda förhandlingar mellan järnvägsmannaförbundet
och järnvägsstyrelsen lyckades man förmå järnvägsstyrelsen att återföra befordiingsgången
till den ursprungliga. Men för hela den personalgrupp, som
fått sin aspiranttid framskjuten, fördröjdes upp flyttningen till än högre löne -

Onsdagen ilen 29 november 1944 tiri.

Nr 32.

Provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattning skurare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

klass motsvarande tid. Kungl. Majit har nu ansett, att detta våldförande på
den regelmässiga befordringsgången bör av statsmakterna gott göras. Det är
enligt min uppfattning ett mene tekel för verksstyrelsen, en sak att observera
lör framtiden. Statsmakterna ha så att säga framhållit för järnvägsstyrelsen,
att detta tillbakahållande av befordringsgången var orättmätigt och att det
var att undanhålla de anställda en lön, som de gjort sig förtjänta av. Statsmakterna
ha alltså ansett det angeläget att ge vederbörande kompensation för
ilen förlängda väntetiden. Denna kompensation är av ganska stor betydelse.
Jag skall ge några exempel därpå. Jag kan givetvis icke här framlägga alltför
mycket siffror — de kunna ju icke uppfattas så att de ge en fullständig
bild av förhållandena. En befattningshavare, anställd såsom extra tjänsteman
eller aspirant från den 1 oktober 1940, skulle normalt efter 18 månaders prövotid
ha blivit extra ordinarie den 1 april 1942. I stället fick han vänta ytterligare
och fick icke extra ordinarie anställning förrän den 1 oktober 1943. Han
fick sålunda kvarstå i löneklass 2 i 18 månader längre än vad han enligt den
ursprungliga befordringsgången skulle ha gjort. Nu får denne befattningshavare
ersättning för den förlängda väntetiden. För att taga siffrorna från
Stockholm innebär skillnaden mellan löneklass 2 och löneklass 4 utan nu ifrågavarande
provisoriska avlöningsförstärkning ett belopp av 39 kronor 30 öre i
månaden. Till saken hör nu, att som extra ordinarie tjänsteman blir vederbörande
skyldig erlägga pensionsavgift och får alltså vidkännas tjänstepensionsoch
familjepensionsavdrag, som minskar hans kontanta lön med 12 kronor 25
öre per månad. Skillnaden blir alltså 27 kronor 5 öre. På en tid av 18 månader
innebär det en förbättring i hans löneställning med 486 kronor 90 öre, ett
belopp som alltså skall läggas till det som man kanske på sina håll kan beteckna
som ett synnerligen dåligt resultat av den provisoriska avlöningsförstärkningen.
Med ett ord: en befattningshavare, som kommer i åtnjutande av
denna gottgörelse för 18 månaders förlängd väntetid, som får barntillägg för
två barn och som dessutom får provisorisk avlöningsförstärkning med 35 kronor
i månaden under tiden juli—november i år, får sålunda, när riksdagens beslut
skall effektueras, hämta ett lönetillskott på 861 kronor 90 öre. Jag tror.
att om man får detta klart för sig, skall man förstå, att de som äro ansvariga
representanter för en personalorganisation icke kunnat avvisa ett sådant förslag,
då de veta, i vilket ekonomiskt nödläge personalen befinner sig. De lia
icke kunnat avvisa denna förbättring på mer än 800 kronor i december 1944.
även örn de innerst inne skulle ha velat åstadkomma ett annat och bättre resultat.

Detta är, herr talman och ärade kammarledamöter, det verkliga läget. Jag
är övertygad om att när resolutionsstormen nu lägger sig statstjänarna själva
skola erkänna, att det beslut örn fattades vid 1944 års höstriksdag var det bästa
länkbara, som i förevarande läge kunde uppnås.

Jag skall icke, herr talman, uppehålla tiden längre med denna sakfråga
utan jag tror att jag gott kan yrka bifall till statsutskottets nu förevarande
förslag.

Det är .mellertid ett par frågor till. som jag vill beröra och som enligt mitt
förmenande äro klara efter statsutskottets skrivsätt, men det kail ju i alla fall
icke skada, att man i detta sammanhang berör desamima. Det gäller närmast
de grupper av statligt anställda som icke äro placerade på löneplan och som
sålunda icke direkt komma i åtnjutande av löneförbättring enligt det nu föreliggande
förslaget. Det är arvod (''slagare av vissa slag, daglönare elller tillfälligt
anställda i de olika verken. Kungl. Majda förslag innebar, att även dessa

Andra kammarens protokoll 10JPt. Nr S2. 2

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Provisorisk förbättring av loues fällning en för vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

.skola komma i åtnjutande av avlöningsförbättring. Utskottet har också instämt
i denna uppfattning. Vid en uppvaktning inför utskottet framhöllo emellertid
representanter för dessa personalgrupper, att man på vissa håll inom
statsförvaltningen icke har medel tilt att medge en förbättring. Vissa av verken
ha ju förslagsanslag eller också egna medel, varav personalen avlönas, men
vissa andra verk ha på riks staten uppförda avlöningsanslag, som till beloppen
äro maximerade. Styrelserna för sistnämnda verk kunna ju säga, att de ha
inga pengar att ge ut för att förbättra ifrågavarande befattningshavares löneställning.
Därför önskade man, att statsutskottet på något sätt skulle ge anvisning
örn hur man skulle göra. Det är därför som statsutskottet har skrivit:
»Därvid förutsätter utskottet, att medel skola vara tillgängliga för genomförande
av de jämkningar, som i och för sig anses böra komma till stånd.» Vidare
säger utskottet: »I den mån emellertid medel för ändamålet skola tagas
från av riksdagen maximerade anslagsposter och det skulle visa sig, att dessa
icke giva tillgång därtill, förutsätter utskottet, att framställningar göras till
nästkomlmande riksdag örn medgivande att med erforderliga belopp överskrida
.sådana poster.» Saken är ju den att i december och januari månader torde det
icke vara några som helst svårigheter för respektive verk att utbetala ifrågavarande
belopp, eftersom deras avlöningsanslag, även örn de äro till beloppen
maxim ernrie i staten, då icke äro helt förbrukade, utan bristen uppstår först
när man närmar sig budgetårets slut. Sålunda finns det icke några svårigheter
att nu eller omedelbart härefter verkställa denna jämkning av avlöningsförmånerna
i anslutning till innebörden i riksdagens beslut, men man måste ju
ha garanti för att man har medel till förfogande, när man kommer fram till
budgetårets slut. Det är därför utskottet ger anvisning till vederbörande, att
man skall skaffa sig tillåtelse av 1945 års riksdag att överskrida dylika poster
i staten, så att icke personalen blir lidande i ifrågavarande hänseende av ren1
formella skäl. Jag har velat säga detta, dels såsom anvisning till vederbörande
verk, hur de i det avseendet skola handla, dels såsom ett förtydligande, i
fall det ens skall vara behövligt, till vederbörande, som har att svara för framläggandet
av tilläggsstaten vid 1945 års riksdag, att beakta just denna sak.

Sedan vill jag också säga ett pär ord beträffande kollektivavtalen. I det fall
att för de statsanställda arbetargrupperna gällande kollektivavtal äro uppsagda
eller upphöra att gälla vid årsskiftet eller viss tid därefter, torde man kunna
säga, att då få väl vederbörande förhandlare söka reglera kollektivavtalen med
hänsyn till avtalslaget i allmänhet, och sålunda behöver icke riksdagen ha något
bekymmer för den saken i detta nu, men i den mån det finns träffade kollektivavtal,
som gälla lång tid framåt, t. ex. till utgången av 1945 eller längre,
förefaller det vara välbetänkt, att nian undersöker, huruvida de förutsättningar
som gällde, när avtalen träffades, allt fortfarande gälla. Det är nämligen att
bemärka, att när vederbörande verks styrelse förhandlar med de kollektivanställda
arbetarna, är det ett argument, sorn man ofta använder, att det är klart,
att vi icke kunna fastställa högre belopp än så och så, därför att de av Kungl.
Maj:t och riksdagen fastställda beloppen för vissa andra jämförliga grupper
icke äro tillmätta med högre belopp än så. Det är klart, att örn riksdagen jämkar
avlöningsbeloppen för en del befattningshavare med löner enligt av riksdagen
bestämda löneplaner, påverkar det den argumentation, varam jag här
givit en antydan, och det är just för att verksmyndigheterna och Kungl. Maj :t
skola ha möjligheter att pröva lönerna för kollektivanställda ur rimliga och
rättvisa grunder, som statsutskottet skrivit på det sätt det gjort.

Ja, herr talman, jag skall icke uppehålla tiden längre. Jag ber med vad jag
anfört att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Onsdagen deri 29 november 1944 fm.

Nr 32.

Provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

Herr Persson i Stockholm erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Herr Eriksson i Stockholm förklarade, att han medverkat
till formuleringen av statsutskottets; utlåtande för att bereda möjlighet för de
kollektivanställda att få förbättrade löner. Sedan gick han emellertid på sitt sätt
till försvar för de avtal för banarbetarna, som jag kritiserat, och sade bland
annat, att dessa arbetare avlönas enligt ackordssystem. Det vet jag också att de
i viss utsträckning göra, irnen det är endast när det gäller större underhållsarbeten,
utgrävningar och dylikt. Timlönearbete förekommer i allra största utsträckning
för banarbetarna, och därför är timlönen för dem av mycket större
betydelse än vad exempelvis är fallet för grovarbetarna i öppna marknaden.
Men mot dessa genom ackord åstadkomna högre löner kan man ställa den förkortade
arbetstid, vilken i stor utsträckning tillämpas för dessa arbetare, den
säsongarbetslöshet, för vilken de utsättas o. s. v.

Sedan värjde sig herr Eriksson inför min kritik för sitt ställningstagande
i statsutskottet med att säga, att han avstått från att ställa säryrkanden för att
därmed få vissa punkter i utskottets motivering bättre formulerade. Jag vill
bara fästa uppmärksamheten på att herr Eriksson talar icke bara i sin egenskap
av statstjänare utan också som talesman och företrädare för det parti,
som har beslutande makten i båda kamrarna, och under sådana förhållanden
kan herr Erikssons förklaring icke vara till fyllest.

Slutligen angav han också som förklaring för sitt ställningstagande detta
ständigt omtalade finansministerns diktat: »Grodtag vad jag bjuder, eljest få
ni ingenting i höst.» Jag ställer den frågan till statsrådet Wigforss och hemställer
till honom att svara: Skulle finansministern verkligen ha satt det hotet
i verkställighet, för så vitt stats!jänarnas företrädare sin plikt likmätigt hade
hållit fast vid de krav som statstjänarna ha ställt, alltså företrätt statstjänarna.
på sätt de enligt demokratiska principer skola göra?

Vidare anförde:

Herr Gustafsson i Bogla: Herr talman! Jag kunde lia nöjt mig med att instämma
med herr Spångberg, då jag ju delar de synpunkter som han anförde
på föreliggande fråga, men jag ber att under några minuter få ytterligare
framhålla några saker i anslutning till vår motion.

Jag har ibland hört i diskussioner och samtal den meningen framföras, att
örn en statstjänare talar i en statstjänarfråga, är det att tala i egen sak, men
jag anser, att statstjänarna böra lia samma rätt att yttra sig i riksdagen i frågor
som beröra dem, som lantbrukarna ha, och därför vill jag begagna mig avin
in grun dia gsenliga rätt att yttra mig.

Jag har också hört den uppfattningen förås fram i olika sammanhang, att
den överenskommelse, som träffats mellan finansministern och stat.stjänarkartellens
ledning rörande den provisoriska förbättringen i löneställningen för
vissa befattningshavare i statens tjänst, och vars resultat tagit sig uttryck i
Kungl. Maj :ts proposition nr 29G oell av statsutskottet med endast en reservation
tillstyrkts, skall betraktas såsom ett avtal och även respekteras såsom
sådant. Jag har föreställt mig, att det väl är denna uppfattning, som varit
vägledande för majoritetens ställningstagande i statsutskottet. Jag har personligen^
den allra djupaste respekt för ingångna avtal och överenskommelser.
En sådan respekt är ju nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Jag kan emellertid
icke fatta det som uttryck för bristande solidaritet och hänsyn vare sig
mot finansministern eller statstjänarkartellens ledning, örn förslag läggas fram
i riksdagen örn någon förbättring av vad sorn föreslagits. Det är ju ändock

20 Nr 32. Onsdagen ilen 20 november 1944 fm.

Provisorisk förbättring ag, löne stallning en för vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

så, att riksdagen skall avgöra denna fråga. Den laar beslutanderätten, ock då
finner jag det logiskt att, också riksdagen Ilar rätt att förbättra ett framlagt
förslag. Jag har svårt att tro att vare sig finansministerns eller statstjänarkartellens
lednings prestige skulle lida något men, örn t. ex. den blygsamma
förbättring som herr Spångberg och jag -ha motionerat örn hade vunnit beaktande.

Jag måste som statstjänare beklaga, att icke finansministern och givetvis
även regeringen — de lia ju ett gemensamt ansvar — ansett sig kunna gå
statstjänama till mötes längre än nian gjort. Det hade i varje fall varit i hög
grad önskvärt, att befattningshavarna i nionde löneklassen hade medtagits och
fått en förhöjning. Det är ju här fråga örn de obefordrade i femte lönegraden,
och jag finner det ganska naturligt, att de statstjänare som befinna sig i denna
lönegrad, när det talas örn att det skall läggas fram förslag till provisorisk
löneförbättring för de sämst ställda, tänka sig att gränsen mellan de sämst
ställda och övriga går mellan de obafordrade och de befordrade. Nu har man
invänt, att statstjänama icke stanna i nionde löneklassen, utan gå vidare. Det
är ju dock så, att ett stort antal befattningshavare kunna aldrig erhålla någon
befordran, därför att antalet tjänster, till vilka dessa befattningshavare i de
lägre lönegraderna skulle kunna vinna befordran, äro så fåtaliga att ifrågavarande
befattningshavare helt enkelt måste kvarstå i nionde löneklassen. Jagtror,
jag kan säga, att detta är i ali synnerhet fallet inom banavdelningen, som
jag ju mest känner till på grund av min tjänst där.

Vilka befordringsmöjligheter som finnas inom banavdelningen kan ju följande
lilla exempel visa. Vid 209 :e banmästaravdelningen, som jag tillhör,
finns det tretton ordinarie befattningshavare. Av dessa tretton äro två befordrade,
överbanmästaren, som är föreståndare för avdelningen, och hans närmaste
man, banmästaren. Utom dessa är det elva banvakter. Befordringsmöjlighetema
äro sålunda två på tretton. Visserligen äro befordringsmöjligheterna
vid trafikavdelningen gynnsammare, men det beror på att där har inrättats
<*tt stort antal trafikbiträdesbefattningar. I närheten av det lilla samhälle, där
jag bor, finns en medelstor station. Där är det få stationskarlar över 50 år
som icke äro befordrade till trafikbiträden. Jag har den uppfattningen att med
hänsyn till banvakternas ansvarsfulla tjänst och tunga arbete med de stora
krav som ställas på deras arbetsduglighet och omdöme, vore det rättvist, att
banvakterna efter femton års tjänstetid flyttades upp till banbiträdesbefattningen,
alltså till sjätte lönegraden. Herr Hage och jag motionerade örn detta
häromåret, och jag vill minnas, att statsutskottet spillde några välvilliga ord
på våra synpunkter, men det har fått bero därvid inom järnvägsstyrelsen och
något resultat i ifrågavarande avseende har det icke blivit.

Nu är det ju också så, att flertalet av befattningshavarna i nionde löneklassen.
om jag undantager småskollärarinnorna, äro familjeförsörjare, och en
stor del av dessa var ju med under förra världskriget, då ju statstjänama
icke erhöllo någon kompensation för dyrtiden förrän i krisårens sista skede.
Mångå hade stora familjer med små barn som ännu icke alla hunnit få utbildning.
Även detta borde enligt min mening vara ett skäl för en kompensation.

Det finns emellertid också ett annat skäl som är starkare och som herr
Spångberg uppehöll sig vid och som är ett argument som finansministern också
erkänner i propositionen, då han säger, att stats!jänstemännen icke erhållit
någon sådan nominell lönehöjning .sorn arbetarna på allmänna marknaden på
grund av olika omständigheter lia erhållit, dag anser, att detta är ett argument
för de synpunkter och yrkanden som vi ha framställt. Jag vet mycket val, att
det finns grupper av industriarbetare, som i lönehänseendé ligga under stats -

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Nr 32.

Provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattning skärare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

tjänarna, t. ex. textil-, tändsticks- och pappersarbetare. Jag- föreställer mig
emellertid, att det hittills aldrig förekommit att de lägre betalda arbetarna
erhållit förhöjda löner, därför att man icke ansett .sig kunna ge högre betalda
löneförbättring. Dessutom förhåller det sig så, att även bland dessa lågt betalda
arbetargrupper finnas ganska stora klyftor. Jag kan taga ett exempel
från Munksjö pappersbruk i Jönköping. Där var medeltalet, år 1944 för timlön
med index 1 krona 50 öre, men det fanns arbetare med en timlön av 2 kronor
10 öre, och timlönen på E-ort iför arbetare i samma kategori uppgår i
medeltal till 1 krona 91 öre. Örn man gör en jämförelse mellan de bäst betalda.
industriarbetarna och motsvarande kategorier av statligt anställda, visar
det sig, att statstjänama i många fall ligga betydligt under. Jag kunde taga
många exempel på det, men det torde vara överflödigt. Jag bär fått den bestämda
uppfattningen, då jag har sökt studera ''frågan örn hur det ligger till
på den öppna marknaden, att man inom vissa industrier, t. ex. den mekaniska,
inom typografyrket oell bland de kommunalanställda knappast kan tala örn
att det upprätthållits något lönestopp. Det har skett förbättringar undan för
undan, och man kan i vissa fall kanske tala arn individuella höjningar. Det
kunde anföras åtskilliga bevis på den saken.

Jag har efter det studium som jag ägnat denna fråga kommit till den övertygelsen
att det finns många skäl, som tala för att den löneförstärkning som
här är föreslagen borde vara högre och gå längre i löneklasser än Kungl.
Maj :t och statsutskottet tillstyrkt. Det har vid flera tillfällen anförts som argument
mot att i varje fall nionde löneklassen bort medtagas, att då får man
med även småskollärarinnorna. Det argumentet tillmäter jag emellertid icke
någon större vikt. ty klyftan mellan småskollärarinnorna och folkskollärarinnoma
är enligt min mening alltför stor och örn lönerna till småskollärarinnorna
under den första treårsperioden fått en liten förhöjning, anser jag, att
det endast hade varit att hälsa med tillfredsställelse. Jag vill emellertid framhålla,
att jag väl förstår de resultat som statstjänarkartellens ledning kom till
vid underhandlingarna.

Det är ju uppenbart, att den provisoriska löneförstärkning som föreslås icke
är fullt så dålig som kommunisterna vilja göra den till i den allmänna diskussionen.
För vissa grupper av de sämst ställda betyder onekligen vad som här
föreslås ganska mycket. Då deras löneläge är mycket prekärt, kan man förstå
kartellens handlingssätt. Jag tror mig kunna säga, att dessa, yngre i rätt stor
utsträckning känna sig åtminstone någorlunda tillfredsställda. Men, som jag
förut betonat, det hade varit av ett icke ringa värde rent principiellt, örn de
synpunkter, som herr Spångberg och jag framfört, vunnit beaktande. Detta hade
visserligen, icke betytt så mycket siffermässigt, men de obefordrades lönefråga
hade onekligen nästa år legat något gynnsammare till med hänsyn till de beslut
och underhandlingar som då måste ske.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till den av herr Bäcklund
vid statsutskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Lilldahl: Herr talman! Det var inga hemligheter som herr Persson i
Stockholm yppade från talarstolen, när han anmälde de många protester och
det missnöje, som inom statstjänarekretsar framförts mot det nu framlagda förslaget.
Vid det här laget är det nämligen så, att ingen av riksdagens ledamöter
är okunnig om mångfalden av dessa protester. Även örn protesterna variera i
skärpa, så behöver ju ingen misstaga sig på vad resolutionerna innehålla.

Självfallet är det på det sättet — såvitt jag åtminstone kunnat utröna
att missnöjet är störst i de löneklasser, som genom statstjänarkartellens förslag

22 Nr 32. Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Provisorisk förbättring av loues fällning en för vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

trodde sig bli medräknade bland dem, som skulle få en löneförhöjning, eller
alltså i löneklasserna från den nionde till och nied den tolfte. Det torde också
utan tvekan kunna sägas, att dessa grupper ha faktiskt en löneställning, som
är i behov av att erhålla en reglering, även örn det nu är alldeles naturligt att
det största behovet förelåg hos dem, som stå ännu längre ner på löneskalan.

Besvikelsen hos dem, som nu ingenting fått, är således enligt mitt sätt att
se ganska förklarlig. Vem som helst blir ju ursinnig, örn han ser, att en påräknad
förbättring av hans ekonomiska ställning på en gång går upp i rök.
När därtill kommer, att dyrtiden varat så länge, att även dessa grupper av
befattningshavare ha fått sin ekonomi ytterst skamfilad av dyrtiden, så förstår
man, att sinnesstämningen hos den lägre personal, som nu icke kommer med i
den kungl, propositionen, kan vara bitter.

Jag skall icke här yttra mig om resolutionernas innehåll. Att man i en del
fall gått till betänkliga överdrifter kan dock knappast förnekas. A andra sidan
är det väl så, att när en resolution karakteriserar propositionen som ett skändligt
förslag, så måste det antingen hos resolutionsförfattarna föreligga en brist på
sinne för ordens valör eller också svävade i det ögonblicket herr Perssons i
Stockholm ande över vattnet.

Att det provisoriska löneförslaget av det kommunistiska partiet användes
som politiskt tillhygge mot socialdemokratien och fackföreningsrörelsen, därom
behöver ingen i detta hus sväva i tvivelsmål. Och för att i görligaste mån reducera
anseendet hos de av frågorna berörda fackförbunden har herr Persson i
Stockholm — eller vem det kan vara —- till och med mobiliserat statstjänarnas
fruar för ingripande i en fråga, varom uppgörelse faktiskt träffats mellan fackförbundens
ledning och arbetsgivaren. Skall det bli så att denna taktik skall
knäsättas vid lönerörelser i fortsättningen måste det sannerligen bli en skön
ordning inom den fackliga världen. Här förhandla ena dagen fackförbundets
delegerade och komma till en enligt deras sätt att se acceptabel överenskommelse,
men den andra dagen marschera medlemmarnas fruar fram och diskutera precis
samma ting.

Jag vill emellertid, när det nu återigen talas om förräderi och svikligt förfarande,
ägna uppmärksamheten åt ett pär omständigheter i samband med det
nu utskottsbehandlade förslaget.

Man bör aldrig glömma bort. vilka grupper statstjänare det var som först
gjorde sig påminta i fråga örn löneförbättring. Det var icke konduktörer, stationsförman
och kontorister, utan det var aspiranter, extra ordinarie stationskarlar
och banvakter samt ordinarie stationskarlar och banvakter i lägsta löneklasserna.
Det var dessa som bestämt sade ifrån, att de icke längre kunde existera
på de utgående lönerna. Det är också dessa grupper, som i enlighet med
den överenskommelse, som träffats mellan statstjänarkartellen och Kungl.
Majit, erhålla den största hjälpen.

Jag tror för min del att då dessa befattningshavare någon gång före jul
gå att kvittera ut i vissa fäll omkring 700—800 kronor samt därefter en med
35 kronor förhöjd månadslön, så komma dessa befattningshavare, åtminstone
de lägre, icke att gå omkring och tala örn ett skändligt förslag, såvida det icke
är någon av herr Perssons i Stockholm meningsfränder som sköter örn agitationen.

Man har från många håll anfört, att det förslag, som godkändes av järnvägsmannaförbundets
lönekonferens, var ett minimikrav, varpå icke ens den
minsta siffra fick rabbås. Jag fick vid denna lönekonferens den uppfattningen,
att det var många deltagare, framför allt ifrån de grupper, som nu erhålla förhöjning,
vilka ansågo, att det förslag man kom till var ett förslag, som utgjorde

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Nr 32.

Provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare i sta tens

tjänst m. fl. (Forts.)

en förhandlingsbasis oell sorn förmodligen kunde bli utsatt för vissa jämkningar.
Men så passade en av herr Perssons i Stockholm partivänner på att föreslå, att
förslaget skulle betraktas som ett krav, varpå ingen ändring finge göras. Jag
misstänker för min del, att det där förslaget, som väcktes pa lönekonferensen av
detta ombud, hade varit i säck innan det koni i påse och att sålunda, även kommunisterna
hela tiden voro på del klara med, att prisstoppet icke tillät, att en
provisorisk löneförhöjning bomme att röra sig sa där högt upp som till 12
löneklassen. Men här gällde det att skapa en politisk plattform för angrepp pa
förhatliga motståndare. Jag drar mig icke för att säga, att i detta nu använder
det kommunistiska partiet statstjänarna som brickor i det politiska spelet.

Det kanske också är antagligt — det finnes i varje fall många som tro det
att även örn propositionen och statstjänarkartellens förslag varit jämbördiga,
så skulle man från det håll, där oppositionen nu reser sin kam, i enlighet
med sina gamla traditioner bjudit över och sålunda kommit fram med ett
förslag, som legat ännu högre. Det är nödvändigt att förfara på det sättet,
när man åtagit sig rollen att vara vänlig pådrivare.

Jag vill för min del tillägga, att även örn jag personligen anser, att statstjänarkartellens
förslag var synnerligen rimligt under normala förhållanden
och att detsamma, så fort sådana förhållanden inträda, bör bliva något av en
grund för kommande löneregleringar, så måste ju dock den uppgörelse, som
här träffades mellan respektive förbund och finansministern, respekteras.

Jag tror för min del icke att -— vilken iver herr Persson i Stockholm och
andra än visa för att söka övertyga folk örn att i det här dramat är finansministern
den största boven medan respektive fackförbunds ledning är en samling
skumma figurer —• man skall lyckas i sitt uppsåt. Jag är ganska övertygad
örn att denna agitation kan gå till en liten tid. Men när statstjänarna
komma till lugnare förhållanden på denna front, komma de också småningom
att reagera mot en sådan agitation. Småningom skola även de statstjänare,
som beröras av denna sak, komma underfund med, att det resultat man kommit
till var vad man under nuvarande förhållanden kunde åstadkomma. Det
var det möjliga., som organisationerna kunde komma till, och det var det
längsta som finansministern kunde sträcka sig till. Det var alltså vad som
var möjligt. Och till det omöjliga finnes det ju inga förpliktelser.

Jag tror också, att statstjänarna vid lugnare tillfälle skola erkänna, att riksdagens
acceptering av den ståndpunkt, som fackförbunden efter överläggningar
med statsmakterna kommit till, är för värdefull för att utan vidare
torpederas. Ty det är antagligt, att örn riksdagen får vanån att genom små
beslut riva upp vad som man på förhandlingens väg kommit till, så skall det
i det långa loppet visa sig vara till nackdel för statstjänarna. Ty det kam ju
mycket väl inträffa, att riksdagen i stället för att förbättra en överenskommelse,
som fackförbunden och statsmakterna träffat, tvärtom tar sig för. att
försämra densamma. En behandling av statstjänarnas livsfrågor där politiska
konjunkturer och känslostämningar påverka besluten vore sannerligen ingenting
att önska eller söka frammana. Jag menar, att alla inom statst,jänariägret
och inom arbetarklassen i övrigt, som äro anhängare av en facklig politik,
som för till resultat, måste ändå erkänna, att när dessa hundraprocentigt
organiserade statstjänare genom överläggningar kommit till en viss punkt, får
man väl lov att i lojalitetens namn och ur det fackliga intressets synpunkt
acceptera en dylik uppgörelse. Jag tror därför, att i det langa loppet skall
det visa sig vara en riktig väg som både statstjänarkartellen och hoppas
jag — riksdagens majoritet liksom statsutskottet är inne pa, att. man söker
respektera de överenskommelser som träffats. Det kommer ali bli en styrka

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Provisorisk förbättring av loues fällning en för vissa befattningshavare i sta tens

tjänst m. fl. (Forts.)

för de organisationer det gäller oell det kommer att bli större möjligheter till
ett samarbete, som utan tvekan kräves mellan statsmakterna och statstjänarnas
organisationer, ett samarbete i fortsättningen som är av mycket stor betydelse
för statstjänamas möjligheter i de dagar som komma.

Med hänsyn till vad jag här sagt är det givet att jag icke kan komma till
någon annan slutsats än att det förslag, som statsutskottet här framlagt, bör
accepteras av riksdagen.

Jag ber för min del att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hyling: Herr talman! Det lönetillägg, som riksdagen i dag kommer
att besluta för de lägsta statstjänstemännen, måste anses vara i det allra blygsammaste
laget. Då jag emellertid kommer att lägga min röst för utskottets
förslag är detta ställningstagande betingat av de många varningar, som höjts
för en inflation. Fm långt gående inflation skulle utan tvekan komma att verka
allra hårdast för de lägre inkomsttagarna. Vad som nu kan göras i förebyggande
syfte mot en sådan utveckling kommer därför helt säkert att bli till
båtnad för framtiden.

dag har emellertid, herr talman, icke begärt ordet med anledning av detta
utan jag har gjort det med anledning av den motion jag väckt i denna kammare
i anslutning till den kungl, propositionen. Det finnes nämligen i propositionen
vissa kategorier av inkomsttagare, som delvis blivit glömda. Jag tänker då på
de kategorier, som jag i motionen har katalogiserat såsom akademiskt utbildade
befattningshavare, och andra, alltså de befattningshavare med akademisk eller
annan examen, som icke ha sin inkomst graderad efter det statliga lönesystemet
utan fa sin inkomst i form av arvoden. Jag tänker på sådana grupper som
■ingsn o tärlén s p i ni n te r. tmgsnotarier samt vissa inom det högre domstolsväsendet
sysselsatta jurister, exempelvis sådana som efter fullgjord tingstjänstgöring
i egenskap av fiskalsaspiranter äro sysselsatta inom våra hovrätter.
Vidare är det arvodestagare vid universitet, högskolor och andra vetenskapliga
institutioner. Till dessa kommer också en del timlärare i det statliga undervisningsväsendet.
Det är kanske icke många -sorn ha vetskap örn att vi bland dessa
kategorier ha. inkomster, som ligga lika lågt som de kategorier vi här i riksdagen
i dag debattera. Att dessa befattningshavare ej skola bli delaktiga av den
nu föreslagna, löneförbättringen måste jag anse vara synnerligen oriktigt. De
äro i väl så stort behov därav med tanke på deras sena inträde i förvärvslivet,
deras avsevärda studiekostnader nied höga räntesatser och höga amorteringar.
Det är också känt, att dessa studiekostnader lia kraftigt stegrats under de
senaste decennierna. Dessa personer ha också kanske många gånger drabbats
hårdare av militärinkallelser än många andra.

Nu har emellertid Kungl. Maj :t i propositionen talat om dessa befattningshavare^
pa det sättet, a.tt statsrådet säger: »Särskild reglering kräva också de
fall, då befattningshavare har mer än en statlig eller med statsbidrag avlönad
anställning. Det torde böra afkomma på Kungl. Maj :t att i dessa och andra
avseenden fastställa erforderliga detaljföreskrifter, när riksdagen fattat beslut.
örn grunderna för lönetillägget.»

Sedermera har statsutskottet också tagit upp denna motion och säger: »Utskottet
förutsätter emellertid, att Kungl. Maj :t. beaktar vad motionärerna
anfört vid bedömandet av frågan örn jämkning i arvodesbeloppen.»

Ja.g uttalar därför den förhoppningen, att när Kungl. Maj :t skall i praktiken
utforma det beslut, isom riksdagen i dag går att fatta, Kungl. Majit också skall
finna det nödvändigt att den provisoriska löneförbättringen kommer alla de

Onsdagen den 29 november 1944 lin. Nr 32. 25

Provisorisk förbättring nv löncställningen för vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

personalgrupper till godo, vilkas reallön nu befinner sig på en nivå, som i
propositionen betecknas såsom alltför lag.

Jag har även, herr talman, tillsammans med herr Håstad i denna kammare
väckt en motion, som går ut på a.tt riksdagen skall besluta, att den lönereglering
eller vad vi må kalla det, som nu kommer de lägre befattningshavarna
till godo, endast skall betraktas som en av krisen betingad hjälp till de lägsta
befattningshavarna och icke syfta till att rubba hittillsvarande differentiering
i det statliga lönesystemet. Man får därför utgå ifrån att den hjälp som nu ges
de lägsta befattningshavarna på motsvarande sätt så fort sig göra låter skall
komma även övriga statliga befattningshavare till godo.

Jag har. herr talman, med vad jag här yttrat inte tänkt att ställa något
yrkande, då jag utgår ifrån att såväl Kungl. Majit i propositionen som statsutskottet
i sitt utlåtande har velat beakta de synpunkter, som jag som motionär
har framfört. Herr talman, jag har intet yrkande!

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Trots gällande pris- och lönestopp
här i landet har nu medgivits att lönerna för de sämst ställda statstjänarna
skola justeras uppåt. Jag kommer icke att lägga min röst emot en dylik justering.
utan jag kommer att rösta för det förslag, som utskottet avgivit. Jagvill
emellertid erinra örn, att de sämst ställda äro att finna även på andra håll
än inom de grupper, -som omnämnas i utskotts-utlåtandet. Örn man närmare
studerar inkomsterna på landsbygden, finner man att medelinkomsten
där per år är 2 903 kronor, under det att motsvarande summa för
städerna är 4 565 kronor. Trots att landsbygdsbefolkningen utgör en tredjedel
av landets totala befolkning kommer endast en sjättedel av nationalinkomsten
på landsbygdens del. Då nationalinkomsten är 10 miljarder 796 miljoner kronor.
blir inkomsten på landsbygden 1 miljard 882 miljoner kronor.

De nu rådande oroligheter på arbetsmarknaden, som uppstått på senare tid
och solin på sistone berört även slaktmarknaden och mjölkhanteringen, ha enligt
min mening en av sina yttersta orsaker i de höga hyror, som betalas. Det
har sagts mig, att ungefär en tredjedel av arbetstagarnas inkomster går åt till
hyror. Oan man närmare granskar de onaturliga förhållanden, som på detta
område existera i städerna, skall man finna, att roten till det onda är att söka
i de höga tomtvärdena. Ingen har velat ingripa emot detta, trots att det finns
exempel på att tomtvärdet för en enda fastighet uppgått till en miljon kronor
och däröver. Örn vi jämföra dessa onaturliga förhållanden i städerna med förhållandena
på landsbygden finna vi väsentliga skiljaktigheter dem emellan. Jag
behöver endast gå till mili egen gård, vars byggnader äro brandförsäkrade för
100 000 kronor. I samband nied den nu pågående fastighetstaxeringen kommer
gården troligtvis att taxeras till detta belopp, som ungefärligen motsvarar den
summa, jag skulle behöva för att bygga upp gården nu. Här är det således väsentligen
byggnadernas värde, som bestämmer gårdens taxeringsvärde. Jag har
visserligen rätt många hektar jord, men jorden tillmätes egentligen knappast
något värde, det är byggnaderna som ha värde; i värjo fall inte örn man jämför
med de orimligt höga markvärden, som äro rådande i städerna. Jag har många
gånger förvånat mig över att den under krisen inrättade priskontrollnämnden
icke ingriper mot de orimligt höga tomtvärdena i städerna. Det är ju alldeles
självfallet, att det av mig nyss påtalade förhållandet att inte mindre än en
tredjedel av arbetarnas inkomster åtgår för erläggande av hyra för bostad,
iiiåste inverka synnerligen oroande på arbetsmarknaden. Det är egentligen
ingenting att förvåna sig över att stämningen i landet under sådana förhållanden
mer och iner dras över på vänsterkanten. Jag anser att statsmakterna i

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Provisorisk förbättring av loues fällning en för vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

nuvarande läge böra inrikta sig på att motverka allt slag av det tomtjobberi,
som för närvarande pågår i snart sagt vilken stad som helst i landet. Det höga
grundvärde, som utgöres av stadstomten^, måste givetvis läggas på hyrorna,
vilka på grund av sin höjd verka förlamande på hela samhället.

Jag håller inte för uteslutet, att de oroväckande tendenser på arbetsmarknaden
inom exempelvis mjölk- och slakterihanteringens område, som nu göra
sig gällande, komma att i sista hand gå ut över jordbrukarna genom omkostnadernas
stegring. Det blir i så fall jordbrukarna som komma att drabbas av
de dyra tomtpriserna i städerna, vilka ytterst äro orsaken till att arbetstagarna
anse sig få för litet pengar över av sina inkomster, sedan hyrorna äro betalda.
För närvarande vill man i stor utsträckning förklara de höga hyrorna med de
nuvarande höga byggnadskostnaderna. Må så vara men i det senare fallet är
fråga örn en arbetsprestation, under det att en tomtjobbare inte utför någon
motsvarande arbetsprestation utan endast inhöstar konjunkturvinster. Jag anser
mig i detta sammanhang icke behöva närmare beröra de nu rådande priserna
på byggnadsmarknaden, men jag vill hårt klandra de höga tomtpriserna,
vilka genom ökade krav på förräntning av insatt kapital måste medföra en
onormal höjd på hyrorna.

Jag berörde nyss priserna på jordbrukets produkter i samband med de höga
omkostnaderna. Beträffande kött- och fläskproduktionen skulle det nog inte
skada örn flera försökte sig på att bedriva en sådan produktion. De skulle då
inte taga så lätt på saken. Beträffande mjölkproduktionen kan jag hänvisa till
att ett hushållningssällskap i Norrland räknat ut att mjölken faktiskt betingar
en produktionskostnad av över 40 öre per liter.

För att återgå till den höga hyresnivåns inverkan på arbetsmarknadens område
kan jag nämna, att jag mångå gånger här i Stockholm, när jag besökt
olika affärer, frågat sådana affärsinnehavare, vad de ge i hyra. Jag har då
de flesta gånger fått den uppgiften, att hyran i allmänhet rört sig mellan 4 000
—5 000 kronor och däröver per år. Som en jämförelse kan jag nämna, att man
kan få arrendera en stor egendom, som omfattar drygt 150 hektar åkerjord, för
samma pris, och däri ingå då bostäder och alla erforderliga uthus. Inkomsten
av ett dylikt arrende täcker knappast en skälig ränta på det i egendomen insatta
kapitalet. På en fastighet i staden däremot får man på ett område, som
endast utgör en bråkdel av en jordbruksfastighet, oerhörda inkomster. Man
förstår vilken inverkan de höga hyrorna för affärsinnehavama ha på de löner,
som sedan skola betalas till biträden och andra anställda. Det är under sådana
förhållanden inte så underligt, att det blir dyra varor och att det uppstår konflikter
som oroa arbetsmarknaden.

En sänkning av hyresnivån med 10—20 % skulle säkerligen kunna förbättra
läget på arbetsmarknaden. Stockholm har exempelvis betydligt lägre kommunala
skatter än vad vi ha på landsbygden. Dessutom har man i Stockholm ingen
landstingsskatt. Se vi sedan på slutresultatet av den kommunala budgeten, kunna
vi konstatera, att Stockholm trots den låga utdebiteringen får åtskilliga
miljoner kronor över. Då Stockholm därjämte är högsta dyrort, få större skatteavdrag
göras1 där än på landsbygden. Trots dessa lättnader är emellertid läget
på arbetsmarknaden oroligast här i Stockholm. Som jag flera gånger sagt.
de onormalt höga tomtvärdena här i staden bidraga kraftigt till, att hyrorna
drivas i höjden. Det är kanske hårda ord att säga, att sådana förhållanden i
Stockholm äro en ekonomisk kräftpest på samhället, och förhållandena där inverka
synnerligen menligt på landet i övrigt.

Jag anser, att det är nödvändigt att snarast möjligt komma till rätta med
detta problem. Som jag inledningsvis antydde borje man, när man är inne på

Onsdagen den 29 november 1944 fm. Nr 32. 27

Provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

löneförhållandena för de sämst ställda statstjänarna i samhället^ även reglera
förhållandena för de sämst ställda på landsbygden. Jag tänker då också på de
dåliga bostadsförhållandena på landsbygden. I detta avseende ha de bortskämda
storstadsborna en helt annan standard än landsbygdens befolkning.

För att än en gång belysa de onormalt höga tomtpriserna i Stockholm kan
jag nämna, att ett föreliggande utskottsutlåtande rörande förvärv av tomt för
statens normalskola upptar en köpesumma för tomten i fråga örn närmare två
miljoner kronor. Det är ju fullkomligt onaturliga priser för själva marken.
Jag vill därför vädja till riksdagen att söka komma till rätta med tomt.jobberiet,
som har så menliga verkningar för hela samhällslivet och ytterst för den
enskilde individen. Det är en plikt för riksdagen, att i denna fråga inte gå
skonsamt fram. Örn vissa ledamöter på stockholmsbänken kanske med välbehag
se dessa höga tomtvärden i sin egen stad, vill jag upplysa dem örn att vi ute
i landet icke ha santina uppfattning utan anse, att storstaden i detta avseende
tär på hela samhällskroppen. Det är vi på landsbygden, som ha den största
gruppen av de lägsta inkomsttagarna i landet, och vi få i sista hand vara med
att bära just de svårigheter, som uppkomma till följd av de onaturliga förhållandena
på tomtmarknaden i Stockholm.

Jag vill till sist uttala en förhoppning, att denna justering av de orättvisa
förhållandena på landsbygden snarast måtte komma till stånd, och att även de
sämst ställda på landsbygden i likhet med de sämst ställda statstjänarna få
en förbättring av sin levnadsstandard.

Herr förste vice talmannen hade under detta anförande övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Senander: Herr talman! Jag skulle vilja börja med att säga några ord
med anledning av herr Erikssons i Stockholm anförande. Han sökte ursäkta
förhandlarnas ställningstagande i denna fråga med att de vörö försatta i ett
tvångsläge därigenom, att finansministern förklarat att örn inte det förslag
som han framlagt godtoges, så skulle frågan inte komma upp vid höstriksdagen.
Inför detta ultimatum ansåg herr Eriksson i Stockholm att det var nödvändigt
att böja sig. Jag måste för min del säga, att jag har min egen lilla
teori om värdet av det ultimatum, som finansministern framförde till statstjänarnas
förhandlare. Jag är av den uppfattningen, att finansministern här till
förhandlarna räckte en liten räddningsplanka, gav dem ett värdefullt argument,
med vilket de inför statstjänarna lättare skulle kunna försvara den
uppgörelse, som de träffade. Den fråga, som min partikamrat herr Persson i
Stockholm ställde till finansministern, tror jag bör besvaras på det sätt som
jag här anfört. Det var inget allvar bakom detta ultimatum, och det borde
också statstjänarnas förhandlare lia kunnat inse.

För övrigt måste jag säga, att finansministern säkerligen har haft ett mycket
lätt spel med statstjänarnas underhandlare, då ju dessa bestodo av personer,
som helt accepterat den ekonomiska politik, som finansministern framför
alla andra har företrätt. Självfallet är, att matchen så att säga var avgjord
på förhand, eller för att uttrycka saken ännu mera drastiskt, statstjänarnas
underhandlare voro på förhand diskvalificerade för sitt uppdrag, emedan de
accepterat de principer för den ekonomiska politik, som regeringen, enkannerligen
statsrådet Wigforss, har lagt upp. Däri ser jag förklaringen till det dåliga
resultat, som man slutligen kom till.

Till herr Lindahl skulle jag endast vilja säga några ord. Han använde
ungefär tolv. tretton minuter av en kvarts timmes anförande till grovskäl 1 i

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Provisorisk förbättring av löne ställning en för vissa befattningshavare i sta tens

tjänst m. fl. (Forts.)

gammal stil på oss kommunister, och han gjorde sig ali möda i världen att
söka misstänkliggöra våra avsikter. Jag anser att en dylik taktik inte förtjänar
att bemötas, den förtjänar endast att brännmärkas. De övriga minuterna
av sitt anförande ägnade han emellertid at någonting, som man möjligen
skulle kunna kalla för sakbehandling. Han förklarade exempelvis, att örn
riksdagen skulle få för vana att ändra på de uppgörelser, som träffats mellan
statstjänarnas förhandlare och vederbörande representanter för regeringen, så
skulle detta kunna föra till ett i längden försämrat tillstånd för statstjänarna.
Det är i ock för sig ganska egendomligt att höra en representant för statstjänarna
och en som själv är statstjänare resonera på det sättet. Men ännu
underligare är, att herr Lindahl fullständigt tycks ha glömt — om det nu
beror på det intima samregerandet under krigsåren eller vad det kan bero på
— att arbetarnas representanter ha majoritet i riksdagens båda kamrar, och
att därför, örn dessa representanter handlade som de böra göra — ett annat
beslut icke skulle kunna leda till ett försämrat läge för statstjänarna. För
övrigt vill jag säga till herr Lindahl, att när han talar örn att det föreligger
en uppgörelse, så bör han också göra klart för sig vad för slags uppgörelse
lief handlar örn. Ett faktum är — det kan ingen komma ifrån — att det hav
gäller en uppgörelse, som underkänts av en synnerligen samfälld och enhetlig
statstjänaropinion. Att herr Lindahl då kan tala örn att denna uppgörelse,
som dessutom har tillkommit, örn jag så får uttrycka mig, under ett visst hot
eller i varje fall under stark press, på något sätt skulle vara bindande, så att
inte statstjänarnas representanter här i kammaren finge lov alf företräda en
annan mening, kan jag verkligen inte förstå.

Statsutskottets utlåtande i denna, sak är ett dokument, som passar väl i
stycke, med hela behandlingen av statstjänarnas lönespörsmål. Det utgör kronan
pa ett verk, sorn är en trogen kopia av den förhandlingsteknik, som hav
vunnit burskap på arbetsmarknaden under senare år och särskilt sedan den
Wigforsska ekonomiska politiken sattes i scen. Utlåtandet är i all sin torftighet
ett mycket talande vittnesbörd Örn bristande respekt för demokratien och
för statstjänarnas rätt att erhålla en anständig bärgning av sitt arbete. Det
bygger på en uppgörelse, sorn, såsom jag nyss säde, enhälligt förkastats axsta
tstjänarna, och det vilar på den vacklande grundvalen axr regeringens ekonomiska
politik. Statsutskottet har vid detta tillfälle inte ens kostat på sig
sa kallade välvilliga fraserna, Dess ledamöter äro tydligen så överväldigade
av visdomen i regeringens ekonomiska politik, att de inte ens våga
antyda möjligheten av att man skulle kunna sträcka sig något längre än vad
regeringen har gjort, och ännu mindre att signalera något bättre för framtiden,
exempelvis framhålla behovet av en definitiv lönereglering för statstjänarna,
För utskottet tycks regeringens förslag markera något slags magisk
gräns, som inte kan överskridas utan risk för alla de fruktansvärda olyckor,
som man inlägger i begreppet inflation. Det är med statsutskottet som med
hönan och kritstrecket: utskottet är hypnotiserat av herr Wigforss’ cirklar
på det ekonomiska fältet och kan inte förmå sig att göra den minsta lilla avvikelse.
Så vitt jag kan se är detta den enda acceptabla förklaringen till att
utskottet exempelvis accepterat den orimligheten, att 9:e löneklassen, som
utgör slutlöneklassen för den stora massan av lägre statstjänare, inte erhåller
ett Öres löneförbättring, och att exempelvis, som här tidigare framhållits.
8:e löneklassen avfärdas med en spottstyver av 5 kronor i månaden eller 1
krona 15 öre i veckan.

sj''älvklart> det under sådana förhållanden är ganska lönlösi
att diskutera med utskottet om deli ekonomiska politiken. Det skadar emel -

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Nr 32.

Provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare i sta tens

tjänst m. fl. (Forts.)

lertid inte att erinra om att statsrådet Wigforss, då vi senast behandlade denna
fråga, erkände, att han tagit miste beträffande en mycket grundläggande förutsättning
för hans beprisade ekonomiska politik. Han förklarade nämligen
vid detta tillfälle enligt riksdagsprotokollet: »Jag skall gärna erkänna, att
den erfarenhet vi haft sedan 1942 tyder på att vi kanske tillskrevo köpkraftsidan
en större betydelse för prisstegringen än som visat sig vara riktig. Jag
säger det i fullt medvetande örn en viss förskjutning i min egen uppfattning.»
Och vidare säger herr Wigforss: »Vi lia fått lära av erfarenheten, och vi ha
även här fått lära av erfarenheten, att det varit möjligt att trots det stora överskottet
på köpkraft hålla priserna praktiskt taget oförändrade.» Märk väl, att
bär förklarar alltså herr Wigforss, att han vid fastställande av riktlinjerna för
sin ekonomiska politik räknade fel i en synnerligen avgörande och betydelsefull
punkt. Vid denna tidpunkt, då alltså riktlinjerna för den nuvarande ekonomiska
politiken lades upp, var herr Wigforss t. o. m. inne på linjen att
tillgripa tvångssparande för att suga upp som det hette den »överflödiga»
köpkraften, vilken, som han då mycket tvärsäkert påstod, skulle leda till inflation,
därest man inte från statens sida på ett eller annat sätt toge hand örn
densamma. Nu förklarar hail emellertid, att han övervärderat »köpkraftsidan»
som en prisfördyrande faktor.

Herr Wigforss står emellertid inte rådlös inför denna lilla bagatell. När inte
»köpkraftsidan» längre kan utnyttjas i skrämselpropagandan kring inflationen,
så ligger ett annat argument mycket nära till hands, och det anförde han också,
då vi senast diskuterade den ekonomiska politiken. Han sade då — vilket
har sagts många gånger förut — att höjda löner betyda höjda produktionskostnader
—• och följaktligen höjda priser på produkterna. Nåja, har herr Wigforss
tagit fel i ett så grundläggande avseende som beträffande »köpkraftsidan»,
sä är det ju ingenting som hindrar, ali han också tar fel i detta senare
hänseende, och jag vill påstå, att det är just vad han gör. Om herr Wigforss
hade rätt i sitt resonemang, nämligen att höjda löner måste leda till höjda
priser på produkterna, skulle ju praktiskt taget hela lönekampen vara fullkomligt
meningslös. Då skulle ju en lönestegring för arbetarna och med dem jämställda
förlora sin verkan, emedan priserna då skulle stegras i motsvarande
grad. Även under så kallade normala förhållanden måste ju detta inträffa enligt
herr Wigforss’ resonemang. Det är enligt min mening ganska uppenbart,
att detta senare argument inte har större värde i praktiken än argumentet om
»köpkraftsidans» inverkan på priserna. Avgörande är givetvis, vilken effekt
man ger priskontrollen och prisstoppet. Bolagsvinsterna, och kanske inte minst
de stora förmögenheternas ökning, sorn ju har åstadkommits genom de stora
vinsterna exempelvis föregående år, visa klart och tydligt, att det finns mycket
stora marginaler för en ganska betydande lönestegring åt arbetarna. Det
gäller ju endast att hindra, och effektivt hindra, företagarna att utnyttja den
nuvarande situationen till att sko sig på arbetarnas och nied dem jämställdas
bekostnad.

Det finns alltså ett mycket svagt underlag för påståendet, att den ekonomiska
politik, som vi här i kammaren så många gånger diskuterat, skulle vara
lill fördel för do stora massorna av folket. Jag har tidigare sagt, och jag understryker
det nu, att denna ekonomiska politik är en politik, som stärker den
svenska kapitalismens ekonomi och i motsvarande grad försvagar de stora folkmassornas
ekonomiska läge. Det är icke inflationsrisken, som i första hand bär
bestämt; statsmakternas åtgöranden på den ekonomiska politikens område. Jag
påvisade detta då vi senast diskuterade saken — jag ställde då en fråga till
finansministern men fick inget svar. Tnflationsfaran har bara fått tjäna som

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Provisorisk förbättring av loues fällning en för vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

camouflage för syftet att tillmötesgå kraven från en pockande storfinans. Hänsynen
till isamförståndet och samarbetet med herr Bagge och hans höger halfåm
gå före de stora folkmassornas intressen. Jag tror att denna sanning blir
alltmera uppenbar för svenska folket. När därför statsutskottet med en enkel
hänvisning till riktlinjerna för den förda ekonomiska politiken avfärdar
statstjänamas rimliga och berättigade krav, så anse vi oss ha full rätt att reagera.
Vi mena, att man här enbart måste utgå ifrån, att det föreligger ett behov
av en löneförbättring av minst den omfattning, som kräves av statstjänamas
organisationer. De belopp, som nu föreslås, bli tillsammans med lönerna i varje
fall otillräckliga för stora delar av de lägre statstjänargrupperna att existera pé.

Herr Wigforss sökte vid den tidigare diskussionen i denna fråga göra gällande,
att det var sådana fördelar förenade med statstjänsten, att dessa i viss
mån uppvägde den låga betalningen. Jag tror inte att herr Wigforss riktigi
känner till — och det är ganska förklarligt, ty han kan inte känna till varje
detalj i fråga örn statstjänsten — att det inte bara är en låg begynnelselön, som
är en nackdel för statstjänama. Jag tar mig därför friheten att tala örn, vari de
nackdelar bestå, som följa med anställningen i statstjänst. De fördelar som herr
Wigforss åsyftade voro ju främst den s. k. säkra anställningen och de med anställningen
förenade pensionsförmånerna. Vad den fasta anställningen beträffar
är det att märka, att denna inte inträder förrän en befattningshavare fått
ordinarie anställning. Detta tar oftast en tid av fem till åtta år och ibland ännu
längre tid — själv fick jag gå i fjorton år, innan jag vann ordinarie anställning.
Under denna tid löper en befattningshavare precis samma risker som
andra löntagare att bli arbetslös. I tullverket ha exempelvis alla extra befattningshavare
varit permitterade ända sedan avspärrningen år 1940. Inte heller
de extra ordinarie befattningshavarna kunna räkna med någon absolut säker
anställning. De kunna uppsägas med ett varsel av 3 månader. Pensionerna äro
självfallet en obestridlig förmån, men det är att märka, att befattningshavarna
själva få betala både sin egen och familjens pensionering, en pensionering som
naturligtvis är bättre än folkpensioneringen men som långt ifrån kan betecknas
som lysande. Det är också att märka, att statstjänama äro skyldiga att på
egen bekostnad hålla sig med reglementsenlig uniform, och detta drar inte små
kostnader.

Härtill kommer emellertid en hel rad direkta nackdelar. Statstjänama ha en
sämre arbetstidsreglering än den som gäller för den allmänna arbetsmarknaden.
Det finns någonting i fråga örn statstjänst, som heter tidsevalvering och som
innebär, att arbetstiden för visst slag av tjänstgöring förlänges utöver 8 timmar
per dag. Vissa statstjänare — jag vill nämna en kategori: gräns- och kustbevakningspersonalen
vid tullverket — ha ingen som helst reglerad arbetstid
utan måste stå till förfogande för tjänstgöring under alla dygnets 24 timmar.
Märk väl, stå till förfogande för tjänstgöring. Den enda fullt lediga tid som
denna personal har är ett mindre antal fridagar per månad — örn jag inte missminner
mig är det 4 fridagar. Hela den övriga tiden under månaden äro de
skyldiga att stå till tjänstens förfogande. En avsevärd del av tjänstgöringsti -den för statstjänama är förlagd till nätter och till sön- och helgdagar. Övertidsersättning
förekommer inte annat än i rena undantagsfall. För erhållande
av betalning för övertid måste en mängd villkor uppfyllas. Så gott som all övertidstjänstgöring
kompenseras med ledighet på ordinarie tjänstgöringstid, vilken
ledighet tilldelas befattningshavaren, när det passar verket. Det är sällan
en befattningshavare kan få sådan ledighet när det passar honom.

Om en befattningshavare begår en tjänsteförseelse, tilldelas han inte bara
bestraffning genom varning, böter eller suspension. Han får också påföljds -

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Nr 32.

Provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare i sta tens

tjänst m. fl. (Forts.)

straff, en sak som jag tidigare har påtalat här i kammaren. Det blir oftast uppskov
med löneklassuppflyttning, varigenom han blir ytterligare straffad i ekonomiskt
avseende. Dessutom hindras han på grund av det faktum, att anteckningar
göras på hans personalkort örn dylika förseelser, ifrån befordran ända
upp till 3, 4 eller 5 år. Begår han t.iänsteförbrytelse och ställes inför domstol,
så dömes han i egenskap av statstjänare till mycket hårdare straff än andra
medborgare för liknande förseelser.

Han kan också enbart under åberopande av »lämplighetsskäl», någonting
som innesluter det värsta godtycke inom statstjänsten, bli tvångsförflyttad till
andra orter och åsamkas därigenom ekonomiska skador jämte andra obehag.
Jag vill i det fallet endast hänvisa till de skandalösa tvångsförflyttningar av
skötsamma och oförvitliga statstjänare, som företogos inom statstjänsten under
finska vinterkrigets dagar. ,

Sist men inte minst bör det framhållas, att statsmakterna ha varit sa förtänksamma,
att de i vederbörliga tjänstereglementen föreskriva, att den statstjänare,
som uppmanar till arbetsnedläggelse, kan avskedas ur statstjänst. Därmed
har man avsett att förhindra varje möjlighet för statst.jänarna att på
samma sätt som andra arbetare vägra sälja sin arbetskraft för underbetalning.

Ja, där lia vi en del av de nackdelar, som herr Wigforss glömde att nämna,
då han höll sitt anförande vid det föregående sammanträdet. Örn jag till detta
lägger, att det inom statstjänsten alltjämt florerar ett synnerligen orättvist
befordringssystem, så är bilden av de lägre statstjänarnas idylliska, anställningsförhållanden
något så när klar. Den säkra statstjänsten är ingenting
annat än en legend. Detsamma kan man också säga örn uttrycket »staten som
mönsterarbetsgivare». Det utskottsutlåtande, som vi här nu behandla, visar
att staten icke är någon mönsterarbetsgivare i detta begrepps bättre bemärkelse
Däremot finns det starka skäl för denna benämning, örn man tar den
i dess sämre bemärkelse. Staten har vid skilda tillfällen bedrivit en lönepolitik
mot sina anställda, som sedan har utnyttjats av de privata arbetsgivarna
som mönster för dåliga uppgörelser med deras arbetare. Sa sker exempelvis
nu, då statsmakterna helt cyniskt förklara, att löneförbättringen för
statstjänama begränsats på det sätt som skett därför att den skall bil normgivande
för uppgörelser på den allmänna arbetsmarknaden. Det är ju självfallet,
att en sådan politik från statens sida gentemot sina anställda är synnerligen
kärkommen för de privata arbetsgivarna.

Ja herr talman, statstjänama offras sålunda på lönestoppets altare tor att
det skall bli så mycket lättare för industriägarna att pressa tillbaka arbetarnas
lönekrav. Detta är den nakna sanningen. Det återstår nu att se, örn riksdagen
iir lika villig sorn statsutskottet att medverka i.statsmakternas planer på att
ännu en gång skjuta statstjänama framför sig i kampen mot arbetarnas försök
att återerövra vad som fråntagits dem under krigsåren. Härmed skulle jag
vilja sluta, herr talman, och instämma i det yrkande, som framförts av herr
Persson i Stockholm.

Herr Sundberg: Herr talman! Den ärade föregående^talaren herr Senander*
framställning av statst jänarnas arbets- och tjänsteförhållanden var saklig och
ganska riktig, och det är med nöje jag ger herr Senander detta erkännande
från denna talarstol.

Men när det däremot gäller resonemanget om den ekonomiska politik, som
nu är så aktuell i samband med denna fråga, sa gäller beträffande kommunisterna
fortfarande det betyg, sorn herr Hagberg i Malmö utfärdade under

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Provisorisk förbättring av loues fällning en för vissa befattningshavare i sta tens

tjänst m. fl. (Forts.)

remissdebatten i denna fråga, när lian i fråga om demagogisk framställningskonst
gav herr Persson i Stockholm hetyget stort A. Med tanke på mina erfarenheter
från alla de möten, som jag varit med örn och där statstjänarIragan
har diskuterats —• i de flesta fall har den inte diskuterats, utan det har
bara varit en enda meningsriktning som fått komma till tals — skulle jag
vilja ge kommunisterna ytterligare ett stort A, nämligen i fråga örn regikonst
och för den psykologiska skicklighet, som de ådagalägga, när det gäller att
ta till vara varje liten^ gnista av missnöje, som kan uppstå på olika områden
i samhället och att blåsa upp denna till de eldar, som nu flamma runt omkring
i landet. Örn man förutsätter, att det förslag, som statstjänarkartellens
ledning har förelagt regeringen, till 100 % hade blivit godkänt, är det väl ingen
i denna kammare som tror, att även kommunisterna då skulle ha nöjt sig med
detta förslag och förklarat att det är bra, att regeringen handlat riktigt och
att de kunde vara med om att godkänna propositionen, då den tillmötesgått
de framställda kraven. Ingalunda hade vi i dag kunnat konstatera detta —
det är jag fullt övertygad örn — utan som herr Lindahl mycket riktigt anförde,
hade helt naturligt här i dag förelegat till behandling en annan motion,
som otvivelaktigt hade varit ett överbud på den proposition, som helt hade
tillmötesgått statstjänarna i deras krav.

^ Nu föreligger till behandling en motion, som väckts av herrar Spångberg och
Gustafsson i Bogla. Örn denna motion yttrade jag tidigare vid ett isamtal, att
jag skulle tro, att man åtminstone från visst håll skulle komma att förlöjliga
densamma, därför att de belopp, som det rörde sig om, voro så blygsamma,
dag konstaterar nu, att jag i det avseendet fått rätt, i det att man från kommunistiskt
håll har påpekat vilken obetydlig historia denna motion är. Man
har i dag kallat den för en »symbolisk» motion, d. v. s. man anser att den bara
är en gest, avsedd att lägga sordin på missnöjesstämningen där ute.

I fråga örn statstjänamas löner torde man kunna konstatera, att det knappast
råder någon oenighet örn det berättigade i en förbättring för de sämst ställda
löntagargrupperna, Jag är också angelägen örn att påpeka, att kravet från
statstjänamas sida icke har kommit till i år. Det har framförts sedan flera år
tillbaka efter, som bär tidigare har påpekats, initiativ från järnvägsmannaförbundets
medlemmar. Det är sålunda icke riktigt när man särskilt under remissdebatten
från vissa håll anförde, att det var finansministerns göteborgs tal,

som var orsaken till att frågan har kommit upp. Icke heller är det riktigt,
att frågan kom upp särskilt med tanke på den valrörelse, som nyligen har ägt

rum. Frågan har som sagt tagits upp mycket tidigare på .järnvägsmannaförbundets
initiativ.

När dessa initiativ voro tagna och efter de förberedelser, som måste ske när
en så stor fråga skall upp, kommo slutligen förhandlingar till stånd mellan
regeringen, statstjänarkartellens ledning och av olika personalkonferenser
utsedda delegater. Personalens krav i fråga örn lönejusteringar framlades
som bekant och diskuterades också synnerligen ingående efter vad jag
har försport. På grundval av dessa, förhandlingar framlade regeringen slutligen
sitt förslag, vilket sedermera ledde till den nu behandlade propositionen.

Det är ju ganska naturligt, att det. är angeläget att få denna fråga avgjord
så fort som möjligt, Man kan därför känna mycket stor tillfredsställelse med
att det vid denna höstsession gavs tillfälle att få ta ställning till frågan. Är
man tillfredsställd med detta, så är man däremot, som är alla bekant, ingalunda
Ullf redsställd med propositionen sådan den har utformats. Det är ju alltid så,
att när man skall företa en begränsad lönejustering, måste en gräns sättas
någonstädes. Utskottet framhåller också. a.tt. en viss ojämnhet alltid måste

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Nr 82.

Provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

uppkomma där gränsen dras. Det är också i fråga örn löneklassavgränsningen,
som finansministern icke har kunnat helt tillmötesgå statstjänarkartellens
önskemål. Att så är fallet är naturligtvis mycket beklagligt.

Jag har för min del på den punkten samma uppfattning som de, som tidigare
ha talat för att man borde lia fått med alla dem, som äro i obefordrad tjänsteställning.
Som vanligt efter förda förhandlingar får man konstatera, att här
icke har skett något så särskilt märkvärdigt. Det är ju icke vid avtalsförhandlingar
alldeles säkert, att man lyckas tillfredsställa alla de krav som framförts.
De förhandlingar, vid vilka man fått igenom samtliga framställda krav,
äro väl ganska lätt räknade. I varje fall veta nog alla det, som ha varit med örn
förhandlingar i olika avseenden.

Den ekonomiska debatten har ju tagits upp i samband med denna proposition.
Herr Senander sade i sitt anförande att han förstod varför underhandlarna
hade kommit till detta resultat. Det var därför, säde han, att de tidigare själva
biträtt den ekonomiska politik, som förts* här i landet under de senare åren.
Jag skulle emellertid i min tur vilja påminna herr Senander örn att det väl
icke blott är underhandlarna, som ha godkänt den förda ekonomiska politiken.
Vi ha ju här i riksdagen ganska, enigt biträtt pris- och lönestoppspolitiken i den
utformning, som den fick år 1942. Jag undantar då naturligtvis herr Senanders
egen inställning till frågan. De tankegångar, som vi följde år 1942, när vi
enades örn att denna politik var riktig och enades örn att godkänna bankoutskottets
uttalande vid det tillfället, kunna väl icke bevisligen anses vara oriktiga
år 1944.

Såväl finansministern som många andra ha emellertid också under denna allmänna
diskussion sagt, att de äro underkunniga örn att gällande pris- och lönestoppsprinciper
icke få tillämpas så strängt, att man icke kan företa löneförbättringar
i sådana fall, då dessa bevisligen kunna anses* vara berättigade. I
enlighet med denna ganska allmänna uppfattning ha ju också vissa löneförbättringar
kommit till stånd för vissa grupper. Den nu föreliggande propositionen
innebär otvivelaktigt medgivanden, som innebära en välbehövlig löneförbättring
för de sämst ställda grupperna. Det har redan tidigare anförts
många motiveringar och skäl härför och jag skall icke förlänga diskussionen
med att nu rekapitulera vad som redan förut har blivit sagt. För järnvägsmännens
vidkommande innebär förslaget örn kompensation för de löneförluster,
som drabbat dem, som fått vidkännas förlängd befordringsväntetid, en mycket
betydande framgång för underhandlarna.

Jag nämnde att det var angeläget *att få denna fråga avgjord vid innevarande
höstsession. Jag skall inte yttra mig närmare och kan för övrigt icke
göra det örn vad som kan ha legat i vad man har kallat för finansministerns hot
att icke ta upp frågan nu. Örn man emellertid betänker, att vid underhandlingarna
verkligen diskuterades att ett avvisande av finansministerns förslag skulle
få till följd, att frågan icke skulle komma att läggas fram vid höstsesisionen,
så måste man ju hålla förhandlingsdelegerade räkning för deras ansvarskänsla,
ty utsikterna att vid en kommande riksdag få igenom alldeles särskilt ett
förslag med retroaktiv verkan*, måste ju betecknas såsom ganska små. Däremot
tror jag ganska bestämt, att det vid en kommande riksdag blir lättare a.tt få
upp frågan örn avgränsningen av tilläggen. För min del anser jag också, att
frågan örn tilläggens avgränsning uppåt bör göras till föremål för förnyad
prövning i samband med frågan örn förlängning av tilläggsregleringens giltighet.

Jag hoppas sålunda mycket av vad utskottet har sagt i sin motivering och

Andra kammarens protokoll 1944. Nr 32. 3

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1941 fm.

Provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

instämmer till fullo med dem, som anse att det knappast hade varit möjligt att
få en enig uppslutning örn denna avfa.ttning av motiveringen, örn man hade ställt
sig avvisande i utskottet och fått utlåtandet splittrat på kanske ett flertal reservationer.
Det blir nog också möjligt, tror jag, att med organisationernas hjälp
vid nya detaljunderhandlingar få rättelse till stånd på vissa punkter, där det
nu föreliggande förslaget kan komma att verka orättvist eller på något annat
sätt olämpligt. Det är också naturligt, att när man nu från statstjänarkartellens
sida har ansett sig kunna godtaga detta förslag, så innebär detta godtagande
ingalunda, att man icke skulle ha förbehållit sig rätt att återkomma med lönekrav
och med justeringskrav.

Det är enligt min mening också ganska angeläget, att lönefrågan för de
statsanställda i sin helhet inom den närmaste tiden kommer upp till grundlig
översyn och ny utredning. Särskilt bör därvid problemet örn löneklassernas
inbördes förhållande tagas upp till noggrann prövning. Man bör utforma lönesystemet
så, att vederbörande statstjänare icke skall behöva gå så många år i
de lägre löneklasserna, innan han kommer upp till slutlöneklassen.

Det finns onekligen skäl till misisnöje med gränsdragningen — det är jag
den förste att erkänna — och jag hoppas också i likhet med utskottet, att den
detaljen så snart som möjligt skall tagas upp till omprövning.

Eftersom herr Senander var så aggressiv i fråga örn statstjänamas löner
vill jag ifrågasätta, örn herr Senander tillhör den svenska arbetarrörelsen. Jag
skulle tro, att jag icke misstar mig örn jag säger, att ha.n tillhör ett fackförbund,
som icke är organiserat i svenska landsorganisationen. I fråga örn lönerna är
det ju närmast en organisation, som bär initialierna TCO, som haft att föra
talan för hans grupp. Jag skulle därför vilja nämna något, som icke blivit
omtalat under den diskussion som hittills har förts, nämligen att vid de förhandlingar,
som fördes mellan statsmakterna och organisationerna, förelåg det
icke endast ett förslag, icke. endast ett alternativ, utan det förelåg även ett
andra förslag, som gick ut på att löneklasserna g—a skulle erhålla en lönefyllnad
av 180 kronor per år, löneklasserna 1—5 ett lönetillägg av 240 kronor
per år, löneklass 6 ett tillägg av 180 kronor per år, löneklass 7 ett tillägg av
120 kronor per år och löneklass 8 ett tilägg av 60 kronor per år. Till detta
tydligen sämre förslag anslöt sig den organisation, som kallas för TCO.
Jag har velat nämna detta., eftersom det icke har påpekats förut under debatten.

Vad som i dag blir avgörande för mitt ställningstagande, herr talman, är
emellertid först och främst den omständigheten, att den kungl, propositionen är
en produkt av förda förhandlingar mellan staten å ena sidan och personalorganisationerna
å den andra. Jag har vid många tillfällen varit med örn att
underhandla och naturligtvis som mångå underhandlare också fått uppbära
klander för resultatet, men i de fall, då jag varit med örn att träffa en överenskommelse,
har jag också varit angelägen örn att den skall hållas. När en överenskommelse
har träffats, skall man hålla den. Det är också skälet till att jag i
dag kan godtaga det förslag, som statsutskottet bär framlagt.

Herr talman! Jag ber således att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Persson i Stockholm, erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! I en debatt bruka beträngda talare ofta tillgripa den utvägen
att de börja utmåla, hur deras motståndare antagligen skulle ha ställt sig
i en annan situation än den föreliggande. Två talare ha också gjort det i denna
debatt, nämligen herr Lindahl och herr Sundberg, när de om kommunisterna
säga, att ifall regeringen skulle ha accepterat statstjänamas förslag, ja, då är

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Nr 32.

Provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattning skonare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

det väl ingeri som tror annat än att kommunisterna skulle lia bjudit över. Man
vill alltså framställa kommunisternas politik som så enkelspårig, att det för
dem bara skulle gälla att bjuda litet över för varje gång, så är all rättfärdighet
uppfylld. Jag kan nu händelsevis leda i bevis, att vi icke ha haft möjlighet
att handla på det sättet, även örn vi skulle ha velat det. Det förhåller sig
nämligen så, att innan regeringens ställningstagande till statstjänarnas krav
var känt, var jag inbjuden till ett möte, i vilket 800 statstjänare i Stockholm
deltogo. Det framkom därvid, att det rådde fullständig enighet bland statstjänarna
örn det krav, som man hade framfört. Detta gällde också herr Ernst
Eriksson i Stockholm, som tillsammans med mig deklarerade sin anslutning
till deras krav. Jag lovade vid detta möte, att örn ingen framlade motion i riksdagen
örn bifall till statstjänarnas krav oförändrat, så komme jag att göra det,
och jag avgav detta löfte som en bindande förklaring för mitt partis räkning.
Därmed hade jag också bundit mig för att icke komma med några andra förslag
än statstjänarna själva hade framlagt.

Jag fullföljer alltså endast ett inför statstjänarna avgivet löfte, när jag
slåss för deras sak i dag. Herr Eriksson i Stockholm har fallit ifrån men jag
vill rättvisligen nämna, att han tilläde, att för den händelse statstjänarka.rtellen
fortfarande stöde bakom förslaget skulle han också framkomma med det.

Herr Senander, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Herr Sundberg fann det vara mycket angeläget att upplysa
kammaren örn att jag icke skulle tillhöra den svenska arbetarrörelsen,
därför att jag är organiserad i ett förbund, som icke är anslutet till landsorganisationen.
Nu tillhör jag emellertid kommunistiska partiet och i den egenskapen
tillhör jag ju svenska arbetarrörelsen. Härtill kommer, och det kanske är
en minst lika viktig upplysning som den herr Sundberg lämnade, att det är
herr Sundbergs partivänner, som mot min åsikt pressat förbundet att gå in i
organisationen TCO. Örn det finns någon anmärkning att göra mot detta, bör
herr Sundberg sålunda vända sig till sina egna partivänner i styrelsen för det
förbund, som jag tillhör.

Härefter yttrade:

Herr Molander: Herr talman! Jag skall tillåta mig att helt kort beröra några
synpunkter i anslutning till det nu behandlade spörsmålet. När man under
senare tid diskuterat örn löneförbättringar åt statstjänarna och andra, har man
mycket starkt understrukit den inflationsfara som skulle hota, därest de löneanställda
skulle få mera köpkraft. Jag måste bekänna, att jag icke känner
mig helt övertygad örn bärigheten i det argumentet. Jag har tvärtom den känslan,
att man en smula överdriver betydelsen av en skälig löneförbättring, då
man menar, att ökad löneinkomst skulle vara särskilt inflationsbefrämjande.
Den sociala oro, som förnimmes långt in i löntagarskikten, måste efter min
mening bedömas mot bakgrunden av löne- och inkomstutvecklingen under de
senare nu förflutna fem åren. I ljuset av detta är det icke svårt att konstatera,
att krisbördorna kommit att drabba särskilt de lägst betalda löneanställda.
Man får en ganska klar bild därav, då man med hjälp av socialstyrelsens statistik
kan konstatera, att t. ex. 700 000 i statistiken ingående arbetare ha en
sammanlagd löneinkomst på icke fullt 2,8 miljarder kronor. Örn vi antaga, att
det finns ytterligare 700 000 med samma inkomst, .skulle 1 400 000 arbetare,
vilka med familj och anhöriga torde få anses representera mer än hälften av
svenska folket, ha en gemensam andel i nationalinkomsten på cirka 5J/2 miljarder
kronor. Örn vi då beräkna vår nationalinkomst till något mellan 12 ä 14

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Provisorisk förbättring av loues fällning en för vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

miljarder kronor, visar också denna avrundade siffra ganska tydligt, kur otillfredsställande
inkomstfördelningen i verkligheten är. Med detta för ögonen
måste man också ställa sig den frågan: örn man ökar köpkraften hos denna del
av svenska folket med några tiotal miljoner kronor, kommer då detta med nödvändighet
att verka mera inflationsbefrämjande än örn pengarna stanna kvar
hos företagaren? Det blir icke en skillnad blott utan det blir olika varor som
komma att efterfrågas. Med dessa utgångspunkter för ögonen bar jag svårt
att förstå, att skillnaden mellan propositionens 21 miljoner kronor och den av
statstjänarna föreslagna summan skulle komma att bli just den tuva som
skulle stjälpa prisstoppet. Och därvid har man förvisso icke förbisett de biverkningar
som skulle komma att följa av att man går med på en löneförhöjning
både här och inom de privata företagen. När det gäller att höja lönerna
för statstjänstemännen och arbetarna är det knappast någon risk för att man
springer upp till nordpolen, därför att man råkar gå ut ur riksdagshuset.

Jag vill också erinra därom att stora delar av våra lönearbetare och lägst
betalda statstjänare ha inkomster så låga, att de helt enkelt icke kunna köpa
ut vad de få på sina ransoneringskort, även om man räknar med de rabattmöjligheter
som nu föreligga. Dessa grupper kunna därför med sin köpkralt
omöjligt verka inflationsbildande. Slutligen förmenar jag, att vår allmänna
politik — det må gälla ransoneringar, det må gälla prisstopp eller det må
gälla hela arbetsanskaffningspolitiken i allmänhet — bör utmynna i en alltmera
medvetet samordnad och styrd penning- och investeringspolitik, varigenom
de verkligt utslagsgivande faktorerna hållas under kontroll. Jag underskattar
icke lönernas eller konsumtionssidans betydelse, men jag har en stark
känsla av att man i den pågående diskussionen för starkt understrukit lönernas
betydelse i inflationsbefrämjande mening.

Med vad jag anfört torde det klart ha framgått, att jag helst skulle se, att
man kunnat gå på statstjänarnas eget förslag.

Herr Svedman: Herr talman! Den inställning till och anstormning mot gällande
löne- och därmed också prisstopp, som inträtt på senare tid och vunnit
stor utbredning, torde kanske kunna sättas i ett större sammanhang och under
belysning av andra synpunkter än dem som hittills i huvudsak behärskat debatten.
Avsikten med att öka lönerna är givetvis att förbättra ekonomien och höja
levnadsstandarden. Men levnadsstandarden är ytterst-beroende på varuproduktionen.
Levnadsstandarden förbättras endast genom ökad produktion av varor,
avsedda för hemmamarknaden och för export.

Under de senaste hundra åren har Sverige nödgats exportera antingen människor
eller varor. Under senare delen av 1800-talet exporterades människor.
Mellan 800 000 och 900 000 svenskar utvandrade huvudsakligen till Nordamerikas
förenta stater. Vid ingången av det nya seklet blevo emellertid de ekonomiska
förhållandena i vårt land gynnsammare. Vi kunde bättre sörja för vårt
folk, och emigrationen blev överflödig. Vid kunde vinna ut mera av jorden, skogen,
''gruvorna och vattenfallen, och vår industri började att blomstra, så att den
före det nu pågående kriget kunde uppvisa en årlig export till ett värde av 2
miljarder kronor. Tack vare dessa omständigheter har svenska folkets levnadsstandard
kunnat höjas. Vilka utsikter ha vi nu att kunna bevara detta förhållande?
Hur ter sig framtiden ur den synpunkt jag här berört? Ja, möjligheterna
till export f. n. känna vi till. Vi leva under en nästan total avspärrning, och
när en förbättring i dessa förhållanden skall inträda, vet ingen. Utsikterna för
vår industri äro i hög grad beroende på vår bränslefråga. I den redogörelse som

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Nr 32.

Provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattning skärare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

herr statsministern lämnade kammaren den 30 oktober för vårt och världens
läge förekom följande passus:

»Den nödvändiga tillförseln till Sverige av fossilt bränsle är ett av de problem,
som kräva uppmärksamhet. För närvarande kan icke överblickas hur detta
problem skall lösas, då man icke känner i vad mån och på vad sätt traditionella
tillförselvägar för Sveriges kol- och koksförsörjning åter kunna öppnas. Härtill
kommer att hela sjötransportproblemet för Sveriges vidkommande under
den avsedda tidsperioden ännu icke är klarlagt.»

De här antydda farhågorna äro i sanning motiverade. Ty vad få vi för möjligheter
att producera varor, örn vi icke kunna få i gång vår import av fossilt
bränsle? Och vilka utsikter kunna vi räkna med för att förverkliga denna möjlighet?
Yi konstatera ju, att allt efter som kriget släpper uppstå inrepolitiska
oroligheter, i Frankrike, ännu mera i Grekland och Belgien o. s. v. När en gång

— vilket vi hoppas icke skall dröja länge, men tidpunkten veta vi ingenting örn

— kriget släpper sitt tag örn Mellaneuropa och de ännu ockuperade länderna
bli befriade, är det någon som tror, att de fredliga näringarna då med ens äro
färdiga att tagas upp, och att arbetet i kolgruvorna omedelbart kommer att
taga sin början? Säkerligen icke! Och även sedan kommunikationerna äro iordningställda,
de sprängda järnvägarna och järnvägsbroarna återuppbyggda, skall
givetvis det egna landets behov först tillfredsställas och först därefter kommer
exporten i gång i den ordning som vederbörande exportörer kunna finna ur sina
synpunkter lämpligt och lägligt. Därför måste vi med fastställande av produktionens
nödvändighet för levnadsstandardens bevarande och i ännu högre
grad för dess höjning ägna denna fråga allvarlig uppmärksamhet.

Man har talat örn inflation och inflationsbildande faktorer och att man från
den synpunkten vore betänksam mot en höjning av lönerna. Såsom inflationsdrivande
krafter lia vi att räkna med förutom underskott i stadsbudgeten och
en snabbt växande statsskuld även våra exportkrediter, som säkerligen komma
att en vacker dag nå avsevärda belopp. Det är ur dessa synpunkter d. v. s. hotet
mot penningvärdet nödvändigt att visa behärskning i lönekraven, och denna
behärskning är närmast påkallad, örn man vill genomföra det program som samtliga
nationalekonomiska auktoriteter äro ense örn, nämligen att åstadkomma en
höjning av reallönerna genom prissänkning på varorna. Det resonemang som
man för när nian tar för givet, att en under alla förhållanden ökad inkomst
medför bättre ekonomiska levnadsförhållanden, gäller endast så länge som icke
prisstoppet sprängs. Det är en villfarelse att tro, att en under alla förhållanden
ökad penninginkomst medför bättre ekonomi.

Åtskilliga av kammarens ledamöter lia väl tagit del av innehållet i en bok,
som i fjol kom ut på Kooperativa förbundets förlag nied titeln »Hur kunde det
ske?» och var författad av Curt Stechert. Däri får man en framställning örn hur
inflationens klor grepo in i Tysklands ekonomiska liv. Penningvärdet sjönk
allt våldsammare, och förf. anför bl. a. såsom exempel, att dollarn som före
förra världskriget d. v. s. sommaren 1914 noterades i 4,20 mark tio år senare
eller i september 1923 stod i den fantastiska kursen av 132 265 000 mark. Siffran
har naturligtvis blott ett teorotiskt.-historiskt intresse men bör vara en varningssignal.
Fråga efter vad ett frimärke kostar i drachmer i dag i Grekland!
T svaret får man bevis på hur långt inflationsfaran kunnat gå och vilka härjningar
den medfört där. År 1913 hade det tyska folket ett samlat sparkapital
av 15 miljarder mark, insatt i kreditinrättningar och banker. Tio år senare
var detta kapital — nu använder jag ett uttryck från professor We.stin-Silverstolpe
— icke värt en tändsticka. En svensk resenär som under något år efter
förra världskriget besökte Österrike observerade i utkanten av en stad en man

Nr 82.

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

sorn tömde en säck. Den resande tog reda på vad säcken innehöll och fann att
den innehöll österrikiska sedlar, som fingo flyga för vinden, ty de voro värdelösa
men säcken hade sitt värde.

Såsom Stechert påpekar i sin bok är det så, att under svår inflation få människor
alltmera pengar i händerna men bli samtidigt allt fattigare, ty penningvärdet
sjunker hastigare än inkomsten stiger.

De anförda exemplen visa hur det kan gå, när det är som värst.

Vi veta, som sagt, så litet örn vår framtid. Vi lia ett prisstopp och lönestopp,
och de lia hittills fungerat ganska bra. Man kan givetvis höja lönerna så mycket,
att man icke spränger prisstoppet som håller inflationsfaran på avstånd,
men det är i det ögonblick, då lönerna spränga prisstoppet, som inflationsfaran
på allvar inträder. Vi veta inte, huru vi komma att inlemmas i framtidens världshushåll.
Vi veta inte, huru våra handelsförbindelser komma att te sig; om
vi komma att mötas av importkvoter och valutarestriktioner. Vi veta icke, örn de
i kriget besegrade folken komma att drivas i slaveri och bli tvungna att producera
varor till priser som bli till en outhärdlig konkurrens för oss och andra
folk. Därför bör man på varje punkt av hithörande ekonomiska förhållanden i
tid iakttaga nödig försiktighet.

Det är min avsikt att med dessa ord ge skäl för min personliga uppfattning,
att man för närvarande i den föreliggande frågan icke bör gå längre än vad
Kungl. Majit och utskottet föreslå. Och jag skulle tro, att vad jag här anfört
knappast kan ens av herrar Senander och Persson i Stockholm uppfattas såsom
camouflage för sämre bevekelsegrunder.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Det är blott ett par synpunkter som
jag skulle vilja ''framhålla vid behandlingen av denna fråga. Jag tror icke,
att man under de diskussioner som förts på möten eller i tidningspressen eller
här i riksdagen tillräckligt beaktat, att det här icke gäller någon lönereglering
i vanlig mening utan endast en provisorisk förbättring av de sämst anställdas
löner. Jag vill i detta sammanhang säga ett par ord om den kommande
löneregleringen och därjämte erinra örn det beslut som riksdagen förut
fattat, när den nuvarande löneregleringen genomfördes år 1938. Då uttalade
riksdagen på förslag av 1936 års lönekommitté och finansministern, att statstjänstemannen
givetvis torde genom löneregleringen inhämtat vad som kunde
anses hopsparat i ökad nationalinkomst under den gångna tiden. Meningen var
ju, att perioden mellan varje lönereglering icke skulle bli så lång. Vi veta, att
kriget och därav skapade förhållanden i vårt land omöjliggjort tätare löneregleringar,
omöjliggjort en ny lönereglering som skall bli aktuell. Jag tror emellertid,
att jag vågar säga, att det finns synnerligen starka skäl för en lönereglering
för statstjänstemännen så snart som det överhuvud taget kan vara
möjligt, och detta icke minst med hänsyn till att såsom det erinrats örn vid
olika tillfällen statstjänstemännen under den gångna tiden blivit underkompenserade
mer än vad arbetarna i den öppna arbetsmarknaden i allmänhet blivit.
Emellertid kan nog denna fråga örn en kommande lönereglering bli sammankopplad
med frågan örn ny dyrortsgruppering, varom utredning nu pågår,
och det är, såvitt jag kan finna, nödvändigt att företaga en ny lönereglering
just i samband med en dyrortsgruppering. Jag vill till detta endast anknyta
den förhoppningen, att det icke kommer att dröja alltför länge, innan

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Nr 32.

Provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

så kommer att ske, d. v. s. en. ny lönereglering i samband med en dyrortsgmppering.

Här gäller det, såsom jag nämnde, icke en lönereglering i vanlig mening
utan en provisorisk förbättring av de sämst ställda statstjänstemännens löner
och även här får man jämföra med löneläget på den öppna arbetsmarknaden.
Om man vill göra det, skall man enligt min mening finna, att det förslag till
löneförbättring, som nu föreligger, i sig inrymmer lönesatser som äro fullt
jämbördiga med och i många fall gå utöver lönesatserna för stora grupper
löneanställda på den öppna arbetsmarknaden.

Det är klart, att man kan diskutera lönebeloppens storlek, och att man kan
diskutera var gränsen skall gå, om den skall gå vid 8:e löneklassen eller vid
9:e löneklassen. Jag tror att i stort sett ha förslagsställarna, med hänsyn till
det läge vari frågan för närvarande befinner sig, funnit det som är lagom.

Det var den ena synpunkten, som jag ville framhålla. Den andra är, att när
det här föreligger en överenskommelse mellan representanter för statstjänarorganisationerna
och representanter för statsmakterna, så skulle det vara av
stort värde för statstjänstemannen själva, om riksdagen toge hänsyn till en
på dylikt sätt träffad överenskommelse. Vid behandlingen av den sista löneregleringen,
1938, förelåg ju också en överenskommelse mellan statstjänstemännens
representanter och 1936 års lönekommitté, och jag minns att det då
även anlades den synpunkten, att riksdagen ingalunda hade någon skyldighet
att till alla delar följa en överenskommelse, som träffats med statstjänstemännen,
utan att riksdagen hade rätt att gå sin egen väg. Det är naturligtvis
alldeles riktigt, att riksdagen kan besluta vad den vill i ett sådant fall, men
jag är övertygad örn att just den omständigheten att det förelåg en dylik
överenskommelse med statstjänstemannen vägde mycket tungt, när riksdagen
1938 gick att fatta sitt beslut om lönereglementet, ett beslut som i varje fall
i många avseenden innebar betydande framgångar för statstjänstemännen.

Jag har sålunda för min del inte någon anledning att motsätta mig det förslag,
som här föreligger från statsutskottets sida, och jag skulle till slut bara
vilja understryka att det förslag till barntillägg, som detsamma innehåller,
inte kan få anses ha prejudicerande betydelse för kommande löneregleringar.

Med detta ber jag att få hemställa örn bifall till statsutskottets förslag.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag har endast begärt ordet för att
lämna en deklaration.

När den här föreliggande propositionen behandlades vid remissdebatten den
1 november, framhöll herr Svensson i Grönvik, att från vårt partis sida visade
vi inte några sura miner när det gällde förbättring av de sämst ställda tjänstemännens
löneförhållanden, och jag kail understryka detta hans uttalande. Vi
ha i vårt riksdagsarbete alltid försökt medverka till förbättringar för de sämst
ställda på olika områden i samhället.

Nu är det klart att när det gäller eif sådant förslag som det föreliggande,
måste det uppkomma en del gränsfall. Det måste alltid finnas en del tjänstemän,
som anse att de inte blivit tillgodosedda på cit riktigt sätt; de. som befinna
sig i den löneklass, där förbättringen upphör att gälla, anse givetvis att
även deras löneklass skulle ha tagits med, o. s. v. Det är också egentligen
örn sådana saker striden nu står. Men jag tror att det är alldeles otänkbart,
att det skulle ba kunnat framläggas ett förslag, som alla blivit nöjda med. Såsom
vi veta, ha regeringen och statsmakterna försökt balansera sig fram för
att kunna undvika inflation. Jag skall inte alls ingå på några djupsinniga
nationalekonomiska resonemang, såsom herr Svedman gjorde, utan jag vill

Nr 82.

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Provisorisk förbättring av loues fällning en för vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

bara säga, att vi må vara regeringen tacksamma för att den, i den mån det
nu är möjligt, försökt förhindra en inflation. Det är väl ingen, som tror att
vi skulle tjäna på att priser och löner släpptes lösa och det bleve inflation på
alla områden. Jag tror att det då inte endast bleve tjänstemännen, som finge
sitta emellan, utan det skulle nog bli fallet med oss litet var, oberoende av
vilket yrke vi ha.

Det har sagts, att de lägre tjänstemännens löner i alla fall skulle släpa efter
och att det är oriktigt att låta dem göra detta bara för att man vill förhindra
en inflation. Mot detta resonemang kan invändas, att det dock skett överläggningar
med delegerade från ifrågavarande personalorganisationer och att man
då kommit fram till det förslag, som nu är föremål för riksdagens behandling.
Riksdagen har ju också tidigare brukat respektera dylika överenskommelser.
När vi från vårt håll någon gång företrätt den meningen, att de överenskomna
lönerna legat väl högt — det har särskilt gällt de högre tjänstemännen
— har det argumentet använts emot oss att när det förelåg en överenskommelse
mellan de olika parterna, så borde den respekteras. Men skola vi
respektera en dylik överenskommelse i det ena fallet, böra vi göra det också i
det andra fallet.

Såsom framhållits här i debatten, har utskottet gjort ett ärligt försök att
sammanjämka de olika uppfattningarna, och jag tror att utskottet därvid har
kommit till ett förhållandevis lyckligt resultat.

Finansministern framhöll i remissdebattenn örn denna fråga, att det vore helt
naturligt att löneförhöjningarna för de lägre statstjänstemännen indirekt komme
att föra med sig lönejusteringar uppåt också på andra områden, och däri
har finansministern alldeles säkert rätt. Vi veta ju också, att det för närvarande
pågår en ganska obehaglig konflikt här i Stockholm med arbetsnedläggelse
på ett viktigt område av livsmedelstillförseln, och det signaleras även
arbetsnedläggelse på ett annat sådant område. I båda fallen är det om löneförhöjningar,
som striden står. Man kan kanske inte säga, att detta är en
följd av propositionen örn lönehöjningar åt statstjänare, men det är kanske
i alla fall inte oriktigt att säga, att dessa justeringar haft en viss betydelse
därvidlag.

Jag har härmed endast velat deklarera, att vi för bondeförbundets del vid
utskottsbehandlingen biträtt den kungl, propositionen och att vi anse, att den
skrivning, som utskottet kommit till, är den bästa möjliga.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets förslag.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Det kan inte vara motiverat att här upprepa hela den argumentering för regeringspropositionen,
som jag hade tillfälle att framlägga vid remissdebatten.
Men jag vill, med hänsyn till den debatt, sorni har ägt rum efter den dagen,
ändå sammanfatta några av huvudpunkterna.

Först skulle jag emellertid vilja deklarera, att jag instämmer med statsutskottets
talesman herr Ernst Eriksson, när det gäller de klarlägganden som
han här gjort i fråga om vissa enskilda punkter, som inte ha förefallit fullt
klara, såsom frågan örn hurudana konsekvenserna av den föreliggande propositionen
skulle bli för sådana statsanställda, som inte äro upptagna på lönereglemente.
Likaså har jag inte anledning att annat än instämma med utskottet i
dess uttalande örn de konsekvenser, som kunna följa i fråga örn dem, som ha
kollektivavtal. Det är klart att man får tänka sig en viss jämkning, när avtalen
äro så pass långfristiga att detta förefaller skäligt.

Vad själva huvudfrågan beträffar, behöver jag ju bara erinra örn att vi se -

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Nr 32.

Provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

dan 1942 lia det s. k. pris- och lönestoppet. Ingen är väl okunnig om att det
är från finansdepartementets sida, som hela denna politik har påbörjats och
fullföljts. Det är sålunda här inte fråga örn något slags kompromiss politik,
som har framtvingats av en samlingsregering, utan det är på grundval av min
egen övertygelse örn vad som har varit för lönearbetarklassen och hela det
svenska samhället det bästa, som jag har tagit de steg, som ha fört till denna
politik. Jag säger detta därför att jag inte vill att någon skall vara okunnig
örn att det här är fråga örn en på allvarlig övertygelse grundad ståndpunkt.
Och jag har inte — även örn jag erkänner att jag i fråga örn vissa arbetargrupper,
framför allt vissa statstjänare i de lägre löneklassema, inte haft klart för
mig, att det inte bara gäller mycket ungt folk, utan även i stor utsträckning
sådana, som kommit ganska långt upp i åren och bildat familj och vilkas behov
alltså äro andra än deras, som befinna sig i de första åren av 20-talet —
jag har inte, säger jag, varit okunnig örn löneläget inom det svenska samhället
och vilka svårigheter, för att använda ett milt ord, som måste möta framför
allt arbetare med familj att under nuvarande kristid draga sig fram på de
sänkta reallönerna. Det har varit i fullt medvetande örn de bördor, som sålunda
måst läggas på breda lager av lönearbetama, som jag ända från krisens början
har sökt få igenom den linje, som kan betecknas med orden »ofullständig
kompensation». Detta är alltså inte något nytt, och hade man velat kasta fram
beskyllningarna örn önskan att pressa det ekonomiska läget för den svenska
lönearbetarklassen, så hade man kunnat göra det minst lika bra 1940, 1941 och
1942 som 1944.

Men när man således kommit till en uppfattning örn vad som ur hela landets
synpunkt har varit det riktiga — jag skall villigt erkänna att man kan
misstaga sig, men min uppfattning är nu en gång den jag här angivit •— och
det gäller att välja mellan två mycket skilda linjer, så kan man inte kompromissa,
utan då måste man välja den ena eller den andra. Och den linje, som är
vald vid den hittills förda ekonomiska politiken, är den linje som går ut på
att såvitt möjligt hålla nere penninginkomsterna och produktionskostnaderna i
pengar för att undvika onödiga prisstegringar.

Jag vill i detta sammanhang säga ett ord till herr Molander, som berörde
frågan örn köpkraftökningens inflytande — kanske även någon tidigare talare
varit inne på den saken.

Det är möjligt att man från början väl starkt underströk följderna på prisutvecklingen
av en köpkraftsökning. I alla händelser har det inte under det
sista året varit något sådant hänsynstagande, som legat bakom kravet på återhållsamhet
i fråga örn ökning av penninginkomsterna. Jag tror att jag nämnde
redan i remissdebatten, att både från främmande länder och från vårt eget
land ha vi nu erfarenheter, som göra att följderna på prisutvecklingen av en
rikligare penningtillgång kanske inte böra överskattas. Det finns motverkande
faktorer därvidlag; dels psykologiska sådana och dels priskontrollpolitiken,
som trots allt har lyckats bättre än man väntade.

Jag har därför icke lagt någon huvudvikt vid talet örn att ökade löner för
statstjänarna tillsammans med motsvarande löneökningar på den öppna arbetsmarknaden
skulle verka i inflationistisk riktning, utan jag har i min argumentering
hela tiden utgått från den andra sidan av saken, d. v. s. produktionskostnaderna
och deras ökning. Med hela den produktionsordning, som vi för
närvarande lia och som vi inte i en handvändning kunna göra oss av med,
nämligen ett enskilt näringsliv med enskilda företagare, som arbeta efter
principen att företagen mäste ge överskott, och där alltså värjo ökning av produktionskostnaderna
kan föranleda krav på höjda priser, måste vi räkna med

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

att om man går över en viss gräns när det gäller höjning av kostnaderna, vare
sig i fråga örn råvaror, förbrukningsartiklar eller löner, så kommer man till en
punkt, där det icke är möjligt för statsmakterna med den nu förda ekonomiska
politiken och den form för priskontroll, som vi för närvarande ha, att vägra
att höja priserna på varorna. Allra senast har sålunda vid ett avtal, som genomförts
för en av de lägst ställda lönearbetargrupperna, inom stenindustrien,
en löneökning omedelbart lett till ökning av priserna på gatsten. Denna prisökning
har emellertid så att säga absorberats av samhället självt, då samhället
praktiskt taget är den enda köparen, och den har alltså inte haft någon effekt
på levnadskostnadsindex. Men var och en förstår, att när man kommer över
en vists punkt i fråga örn lönekostnaderna, kommer detta under nuvarande förhållanden
att leda till en höjning av priserna.

Jag tror inte heller att det därvidlag råder några delade meningar i denna
kammare. Såväl av "diskussionen under remissdebatten som i dag tyckes framgå,
att det man tvistar örn är inte, huruvida lönerna kunna stiga hur mycket
som helst utan att påverka priserna, utan örn hur mycket man kan tänka sig
lönerna justerade utan att den konsekvens inträder, som heter att priserna
måste stiga.

Jag kan mycket väl i detta sammanhang tillfoga, att jag är inte anhängare
av den uppfattningen, att varje höjning av priserna nödvändigtvis måste vara
inledningen till en oreglerad inflation. Yi hade under de första krigsåren en
stegring av alla kostnader och av inkomsterna i pengar, man jag åtminstone
är inte villig erkänna, att vi under åren 1939 och 1940 hade en oreglerad inflation.
Vi hade en reglerad höjning av priser och inkomster, och det är klart
att det inte är uteslutet, att man även i fortsättningen kunde följa den linjen.
Men riskerna därmed ha i nuvarande läge förefallit mig vara så stora, att jag
sagt mig, att det ur alla synpunkter vore bäst, örn man kunde hålla den nuvarande
prisnivån.

När det gäller frågan örn vilka lönehöjningar, som äro förenliga med den
nuvarande prisnivån, har jag inte vid tidigare tillfällen vågat uttala någon
bestämd mening därom, och jag vågar inte heller göra det i dag. Det står
visserligen i propositionen — och jag har också tidigare sagt det — att det
förslag till höjning av statstjänarnas löner, som framlagts, innebär utan tvivel
ett handtag till lönearbetargrupper med låga löner att säga: »Ha statstjänare
kunnat få en sådan höjning, böra vi rimligen också kunna få en höjning,
utan att därför de stora linjerna för den ekonomiska politiken, alltså
prisstoppet, behöva rubbas.» Jag har faktiskt gått ut ifrån att detta skulle
vara möjligt, även örn jag erkänner att det är förbundet med vissa risker. Men
sådant läget är, förefaller det mig, som örn dessa risker, i den mån de skulle
föreligga genom en höjning av de lägre statstjänarnas löner, kunna tagas.

Det är alltså min uppfattning att man kan gå till en viss gräns, men att man
inte bara inte kan gå hur långt som helst, utan även att man inte kan genomföra
en väsentlig ökning av alla löneinkomster i samhället utan att råka ut för
prisstegring, och det är uppenbart att jag måst gå på den linjen även vid
förhandlingarna med statstjänarna. Jag kan därför, när herr Persson i Stockholm
frågar, örn det verkligen var mitt allvar att hela lönefrågan skulle, ifall
statstjänarna icke velat träffa en överenskommelse på den linje, som jag framlagt,
uppskjutas till 1945 års riksdag, bara svara ja. Att jag, innan förhandlingarna
på den öppna arbetsmarknaden hade börjat och innan man kunde se
vilka möjligheter till uppgörelse, som funnes, skulle ta ett steg, som innebure
en fullkomlig desavuering av hela den ekonomiska politik, som jag fört ända
sedan 1939, hade inte varit möjligt. Jag vill inte säga att det varit omöjligt

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Nr 32.

Provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

för statsmakterna att ändra politik, men det hade varit omöjligt med mig såsom
ledare av denna politik. Jag anser för min del att innan man går in på
nya linjer i den ekonomiska politiken, måste fakta föreligga och förhållanden
vara klarlagda, som icke kunde vara klarlagda före denna riksdags sammanträdande.

Hur förhållandena komma att utveckla sig under våren, vet ju ingen. Det
är möjligt att det kommer att visa sig, att vissa jämkningar, som kanske kunna
tillfredsställa arbetarna, kunna göras även utöver den gräns, som är satt
i den föreliggande propositionen. Men jag är — och därmed kommer jag fram
till den andra sak som jag ville säga — lika övertygad som någon annan om
att i vårt samhälle lika väl som i andra samhällen måste den stora linjen för
framåtskridandet ligga i en höjning av de breda lagrens levnadsstandard, och
denna kan inte ske annat än på två vägar: dels genom en höjning av lönerna,
eftersom dessa måste vara den väsentliga inkomstkällan för den stora massan
av folket, och dels genom socialpolitiska åtgärder. Frågan är bara, i vilken
takt detta kan ske. Om vi stryka bort låt mig säga alla politiskt färgade inlägg
med den demagogiska form som de ofta få, när det gäller dessa motsättningar,
då är det endast fråga örn att avgöra, hur många ören i timmen eller
hur många kronor i månaden som det är möjligt att ge åt vissa arbetargrupper
utan att komma in på en prisstegring som ingen vill ha. När man har
att bedöma den saken för en särskild grupp och det icke gäller en enskild
arbetsgivare, som bara har att förhandla med sina egna arbetare och kan säga,
att vad jag här gör och vad vi här överenskomma arn, har icke något prejudiicerande
inflytande — utan det gäller statsmakternas, regeringens och till
sist riksdagens, ståndpunktstagande till frågan örn vad man anser vara en skälig
lönestandard, då kan jag icke se, att man kan undvika att fråga sig, hur
står denna grupp av arbetare med sina löner i jämförelse med andra grupper.

Vilja vi ett framåtskridande och en höjning av lönerna över lag i hela samhället,
då kommer den andra frågan att vara den: i vilken takt skall detta
framåtskridande ske iför de olika grupperna? Jag har ingen annan uppfattning
om vad som för närvarande är skäligt — det skulle jag vilja säga till
dem som anse sig vara representanter och tala för den stora lönearbetarklassen
— jag bär ingen annan uppfattning i denna sak, säger jag, än den som
framgår ur en gemensam överläggning mellan olika löntagargrupper alltifrån
dem som ha det sämst och till dem som ha det bäst. En sammanjämkning aV
deras uppfattningar örn vilka löner som kunna anses rimliga i det ena och
i det andra fallet, skulle jag böja mig för. Jag för min del är övertygad om
att vid en sådan överläggning inom hela den svenska lönarbetarklassen skulle
man i detta ögonblick icke komma till det resultatet, att just den nu behandlade
löntagargruppen bör ha ett högre tillägg än som föreslagits, innan man
ser, vilka tillägg som kunna bli möjliga för andra grupper. Det är ju ett faktum,
som jag belyste redan förra gången vi behandlade denna fråga, att de
grupper som särskilt herr Set Persson anser orimligt illa behandlade, därför
att nionde, tionde, elfte och tolfte löneklassema icke få något tillägg alls —
det är ett faktum säger jag, att dessa grupper ha, såvitt jag förstår, en högre
lön än vissa grupper av de relativt bättre ställda arbetarna. Jag anförde förra
gången ett exempel från I-ortsgruppen, Stockholm, och jag har här exempel
från D-ort, också inom metallindustrien, där det visar sig, att de löner som
för närvarande utgå till även de arbetare, som ha ackord, liven med de fem
procents tillägg på ackorden, som skulle utgå enligt det förslag som framlagts
av metallindustriarbetareförbundet, icke komma upp till lönerna i nionde
löneklassen. Herr Sot Persson berörde även charkuteriarbetarekoniflikten i

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

Stockholm. Örn jag fattade herr Persson rätt — det stämmer för övrigt med
de uppgifter jag förut fått — skulle kravet på löneförbättring för dessa arbetare
uppgå till ungefär 5 kronor i veckan, d. v. s. man skulle komma upp till
en lön på 5 200 kronor. En tjänsteman i nionde löneklassen i Stockholm har

en lön på 5 268 kronor. Jag vågar påstå, att en statstjänare som i Stockholm

har 5 200 kronor beifinner sig i ett bättre löneläge än den som på den öppna
marknaden har en lön på 5 200 kronor i Stockholm.

Vid avgörandet av hur långt man kan gå har jag haft att avväga två ting.
Först är det frågan örn hur stora lönetilläggen överhuvud taget skulle kunna
bli, och där satte jag från början ett tak för mig själv, därför att jag trodde,

att det var det tak som generellt inom hela arbetarrörelsen satts för kraven,

att man skulle bryta lönestoppet. Man har nämligen sagt: vi vill inte vänta på
att lönerna efter kriget skall återföras till 1939 års nivå, vi vill inte vänta,
tills priserna börja sjunka, utan vi vill ha 1939 års löner nu. Jag har sagt, att
för dessa lägst ställda grupper kan jag gå med på att lönerna omedelbart
återföras till 1939 års nivå, vilket också sker upp till fjärde och eventuellt
femte löneklasserna med det förslag som nu föreligger.

Den andra frågan som man har att ställa sig är: hur långt upp kan man
gå? När jag då satt gränsen — inte vid åttonde löneklassen, ty det är väl
ingen som tror, att dessa 60 kronor i åttonde löneklassen varit avsedda som en
kompensation för dyrtiden — utan praktiskt taget vid femte löneklassen, med
en utjämning i sjätte, sjunde och åttonde klasserna, — var det med hänsyn
till att jag, i överensstämmelse med den uppfattning som jag redan givit uttryck
åt, icke ansåg det möjligt att för motsvarande arbetaregrupper föreslå en
större förbättring, innan man överhuvud taget visste något örn vilken förbättring
som kunde äga rum för andra grupper. Det är en billig demagogi, herr Persson,
att tala örn 13 öre örn dagen och 26 öre örn dagen. Jag tror för övrigt inte, att
divisionen är riktigt utförd, när man kommer till 13 och 26 öre. Ty 60 kronor
om året, fördelade på 365 dagar, ger. som jag räknat ut det, 16 öre om dagen, och
det dubbla blir 32 öre. Men jag har dessutom räknat ut, att efter herr Perssons
eget förslag skulle den sista klassen få 43 öre om dagen. Jag skulle icke ha
anfört detta, örn icke herr Persson själv slagit in på denna linje.

När vi komma in på den evinnerliga frågan om förmögenheternas ökning,
skall jag icke taga upp den på annat sätt, än att jag säger: vad tjänar det till
att tala örn att förmögenheterna ökats med så och så många miljarder eller
miljoner kronor? Vad skulle herr Persson säga, örn här steg upp någon representant
för arbetsgivarna ■—• det ha de verkligen icke gjort och det är glädjande
att konstatera —- som talade örn, att en miljon svenska industriarbetare
hade 1939 sammanlagt 3 miljarder kronor i lön men att de nu ha 4 miljarder
kronor. Tänk, en hel miljard i ökning i inkomster! Herr Persson vet mycket
väl, vad detta betyder, och även örn jag icke vill påstå, att en ökning av förmögenheterna
i och för sig är fullt jämställd med en ökning av inkomsterna,
så ha ändå pengarna förlorat en väsentlig del av sitt värde. När vi fått den
nya fastighetstaxeringen, komma vi säkerligen att finna att förmögenhetsökningen
blivit ganska betydande, eftersom fastigheternas taxeringsvärde stigit.
Men det är väl ingen som vill påstå, att det är någon som därför blivit
förmögnare, på så sätt att realvärdet stigit.

Med vad jag nu sagt har jag bara velat komma fram till att, så länge man
inte vet, vilken linje som i framtiden kommer att väljas, så länge är jag fortfarande
övertygad örn att den linje vi hittills följt är den bästa, även örn jag
kan tänka mig smärre modifikationer i den. Under sådana förhållanden har
jag ansett, att jag gagnar både statstjänarna., den svenska arbetarklassen och

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Nr 32.

Provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattning skärare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

det svenska näringslivet bäst genom att följa elen linje som, såvitt jag förstår,
står i bästa överensstämmelse med den linje som arbetarnas samlade fackorganisationer
slagit in på, när de säga, att de i detta läge begära förbättringar av
de sämre ställda arbetarnas löner. Den linje som man följer är fortfarande
icke den, att man begär en löneförhöjning över lag, som utsätter oss för risken
av en ny prisstegring, utan i stället den som faktiskt är ett utslag för, vad
jag vill kalla den solidariska lönepolitiken.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Örn jag tar till orda nu, är det
endast för att med några ord motivera, varför mitt namn står under utskottsutlåtandet
och varför jag alltså Ilar biträtt detsamma.

Jag instämmer i att det finns skäl för en justering av löneställningen för befattningshavare
i statens tjänst i lägre lönegrader. Jag behöver icke upprepa
den motivering som från olika håll framkommit örn försenade befordringsmöjligheter
och liknande. Onekligen förefinnes det emellertid genom det beslut som
här förmodligen kommer att fattas en viss risk för att lönefronten, för att använda
ett uttryck från krigsfronten, kommer i rullning, och det framgick med
all tydlighet av finansministerns yttrande här i dag, att han ingalunda hade
förbisett detta utan ansåg, att viss fara förelåge.

Utskottet yttrar: »Ehuru en allmän omreglering i rådande läge måste skjutas
på framtiden, är det enligt utskottets mening angeläget att genom provisoriska
åtgärder bereda de lägst avlönade sådana inkomstförbättringar, som te
sig möjliga med hänsyn till förutsättningarna för den sedan hösten 1942 genomförda
pris- och lönestoppspolitiken.» Jag ber att få säga, herr talman, att
när jag biträder detta förslag, är det ifrån den utgångspunkten, att man också
lägger allvar i att det icke får ske alltför stora förskjutningar eller ändringar
i detta program. Jag utgår också ifrån att, när utskottet sedan i fortsättningen
talar örn att genomförandet av ett sådant provisorium, varom här är fråga, icke
i och för sig beror på något principiellt ställningstagande till frågan örn avlöningssystemets
hittillsvarande differentiering, avses därmed, att man icke
vill rubba avlöningssystemets hittillsvarande differentiering eller med andra
ord, att det icke skulle vara riktigt och icke heller för framtiden klokt med
hänsyn till den rekrytering som måste ske till de högre statsämbetena att ifrågasätta
något sådant, som att det skulle ske en löneförbättring för de lägre befattningshavarna
på de högre befattningshavarnas bekostnad. Jag har heller icke
uppfattat utskottets utlåtande så, att man skulle avse något sådant.

Jag vill med avseende på de föreslagna lönetilläggen framhålla, att det i
dagens läge, med de begränsade importmöjligheter som föreligga och då i vissa
fall fullständig avspärrning utifrån är för handen, är angeläget, att vi inte ger
oss ut på andra områden så långt, att vi beträda inflationens slippriga väg.

Må det vara mig tillåtet säga, att jag sätter större värde på finansministerns
tal i dag än på det han höll, när denna proposition remitterades. Han följde i dag
en klarare linje och svävade icke ut på samma sätt, som han gjorde vid det
förra tillfället. Jag uppfattade det så, som örn man, vågar jag säga det, kommit
varandra litet närmare inom regeringen och att man mera återfunnit ett handlingsprogram.

Finansministern yttrade den 1 november, när vi diskuterade denna sak i riksdagen,
att det fanns två vägar som man eventuellt hade att välja på. På den
ena blir det fråga örn en diktatur som bestämmer'' att någon prisstegring icke
tillåtes. Han utgick, förmodar jag, som vi alla andra från att den vägen inte
alls tilltalade oss. Den andra vägen, som han betraktade som den demokratiska
vägen, förklarade han på följande sätt: alla grupper i samhället skola behålla

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Provisorisk förbättring av loues fällning en för vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

huvudet kallt och försöka se, vad som från deras egen synpunkt är det enda
kloka. Jag vill tillägga, att det väl icke kan råda någon tvekan om att det
är önskvärt, att vi välja den sistnämnda vägen. Men jag vill säga, att örn vi
välja den vägen och skola lyckas i vårt uppsåt, beror detta i mycket stor utsträckning
på om finansministern klargör detta spörsmål för det svenska folket
på ett sådant sätt, att det förstår lägets allvar. Utan tvekan fordras också att
finansministern lägger ned mera kraft i försvaret för den ekonomiska politik,
som regeringen tidigare fört, så att folk förstår, att det verkligen är en livsfråga,
att man icke utsätter sig för en ännu starkare penningvärdeförsämring.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! På grund av att man här i diskussionen
— senast gjorde finansministern det — har sökt ställa in statstjänarnas
lönefråga i ett större penningpolitiskt sammanhang skulle jag vilja anföra
några synpunkter.

Jag skulle först vilja betona, att när vi ha riktat oss mot den plattform som
uttryckes i programmet lönestopp och prisstopp, är det icke för att vi skulle
vara. motståndare till att man hejdade prisstegringen. Ty herrarna i denna kammare
erinra sig säkert, att vi upprepade gånger före detta löne- och prisstopp
uppträtt i kammaren mot prisstegringen och till och med anmärkt på att den
politik som regeringen fört i ekonomiska frågor måste stimulera en viss prisstegring.
Men när pris- och lönestoppet genomfördes på hösten 1942, då hade
det inträffat, att prisstegringen hade upphört mer än ett halvt år tidigare. Det
påpekades — jag tror, att det var professor Lundberg som strax efteråt gjorde
det — att när denna prisstegring upphörde, så berodde det därpå, att de prisstegrande
faktorerna hade tagit ut sina möjligheter. Det är alltså det första
stora fundamentala misstag man gör, när man ute i den allmänna propagandan
gör gällande, att det beslut som riksdagen fattade på hösten 1942 hejdade prisstegringen
i vårt land, ty denna hade, som jag framhöll, hejdats ett halvt år
tidigare. Därmed faller det mig naturligtvis icke in att bestrida, att de särskilda,
åtgärder som statsmakterna genom finansministern vidtagit för att kontrollera
priserna haft en viss betydelse och fortfarande ha sin betydelse när det gäller
att hålla tillbaka en prisökning. Den saken är ganska självklar. Men jag anser
för min del, att oberoende av örn inflationen, som ju är ett faktum, utvecklar
sig långt mer, än som för närvarande är fallet, kunna statsmakterna förhindra,
att inflationen får sig uttryck i en allmän prisstegring. Instrumentet härför
är ransonering och en ständig priskontroll. Sverige utgör inte något skolexempel
på eller är inte det enda exemplet på att denna möjlighet föreligger.

Vad som alltså för mig framstår som det väsentliga i detta pris- och lönestopp
och som gjort, a.tt jag vänt mig mot detsamma, det är just lönestoppet.
Man kunde i det dåvarande läget icke driva priserna något avsevärt uppåt, eller
man kunde icke alls driva dem uppåt, men man fann anledning att kräva, att
de svenska arbetarna, som fått en ganska hård reallönesänkning, icke skulle
utnyttja denna stabilisering av prisnivån för att söka ta tillbaks något av den
reallöneförsämring som genomförts. Såvitt jag förstår låg det väsentliga i det
beslut som fattades på hösten 1942 däri, att man avsåg och tyvärr också till
en viss del lyckades förhindra, att arbetarna togo igen den försämring av
reallönen sorn genomförts under de tidigare åren.

När vi ha uppträtt mot ett fortsättande av denna lönestoppspolitik, har det
bl. a. varit därför, a.tt enligt vad man kan förstå, de sakliga skälen tala för att
det icke blir prissänkningar utan att man får räkna med vissa prisstegringar.
Naturligtvis tror jag inte, att dessa prisstegringar behöva gå så långt. Jag
håller på vad jag nyss sade, a.tt statsmakterna ha medel att stävja prisstegrings -

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Nr 32.

Provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

tendenserna. Men såvitt jag förstår, har den fackliga ledningen och regeringens
socialdemokratiska ledamöters ståndpunktstagande till lönefrågan i år bl. a.
byggt på att man menade, a.tt den bästa vägen att återställa lönerna till förkrigsnivån
är, att lönerna låsas fast men att man söker pressa tillbaka prisnivån.
Jag tror som sagt icke på denna möjlighet för närvarande. Jag kan erinra
örn erfarenheterna från förra kriget. Den verkligt allvarliga prisstegringen
och inflationen kom då faktiskt under det sista krigsåret och de två
därpå följande åren. Orsaken härtill var i det väsentliga, att Sverige exporterade
massor av varor til krigshärjade länder men kunde ej erhålla någon motsvarande
import. Det skärpte spänningen mellan å ena sidan penningtillgången
samt å andra sidan varumängderna. På grund av denna spänning fingo vi
faktiskt den mest markerade prisstegringen just under krigets sista år och
åren därefter. Det var först i slutet av 1920 som en vändning i prisutvecklingen
på allvar inträdde.

Nu kan man naturligtvis med ledning av dessa erfarenheter vidtaga motåtgärder.
Men det jag sett av statsmakternas åtgärder — jag säger icke detta
för att uttrycka något ogillande — skulle innebära, att man ämnade fullfölja
i det väsentliga samma ekonomiska politik under åren efter detta krig. Jag
anser att man bör göra det därför a.tt jag menar i det avseendet, att Sverige,
som har sin produktionsapparat intakt, skall sätta in denna produktionsapparat
på att förse krigshärjade länder med material. Men ingen räknar med att det
skall bli möjligt att under de närmaste åren efter detta krigs slut få en motsvarande
import. Det gör, att man måste utgå från att den spänning, som för
närvarande finnes mellan varumängder och penningtillgångar, icke bara kommer
att vara betydande utan även kommer att skärpas. På grund av detta tror
jag uppriktigt sagt icke. att man kan räkna med någon väsentlig prissänkning
under de närmaste åren. Dessutom skulle jag inom parentes vilja säga, att jag
förstår icke herr Wigforss, när han inställer prissänkningen som ett led i den
allmänna efterkrigspolitiken och efterkrigsprogrammets genomförande. Ty en
konsekvens av en mera omfattande prissänkning blir, att den nuvarande statsskuldbördans
hårda tryck på det svenska folket, som framtvingar årliga räntebetalningar,
efter kriget kommer att okas ju mera man pressar tillbaka prisnivån
efter kriget. Men detta är i detta sammanhang en synpunkt »vid sidan örn».

Den tredje frågan, herr talman, har visserligen herr Wigforss redan berört.
Yi ha, när vi vänt oss mot denna lönestoppspolitik, hänvisat till att det
ju egentligen handlar örn en fördelning av nationalinkomsten, och att denna
fördelning av nationalinkomsten i och för sig icke behöver lia några sådana
penningförsämrande verkningar som man i allmänhet talat örn. Yi ha en nationalinkomst
på 14—15 miljarder kronor. Vi ha uppskattat inkomsten för arbetarklassen
— jag räknar denna inom en ganska vidgad ram, icke bara industriarbetare
och arbetare inom kommunikationsväsendet — till kanske ungefär
4 miljarder kronor. För övrigt har i det officiella material, som framlades
föregående år. visats, att av vår nationalförmögenhet innehar 1 procent av
befolkningen 50 procent av förmögenheten, medan 25 procent av befolkningen
dela de återstående 50 procenten. Det vill säga, att 74 procent av det svenska
folket ha ingen andel i nationalförmögenheten. Och motsvarande — visserligen
icke fullt liknande men principiellt jämförlig — är fördelningen av nationalinkomsten.
Dessa siffror visa, att en femtedel av det svenska folket har 50
procent av nationalinkomsten, och att följaktligen de återstående fyra femtedelarna
av det svenska folket dela den andra hälften. Vad det här handlar örn är
ingenting annat än att man gör gällande, att örn man exempelvis skulle taga
en liten del från denna tjugondei av folket, som har hälften av nationlin -

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Provisorisk förbättring av loues fällning en för vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

kornsten, och lägga det på den andra delen, skulle det få sådana inflatoriska
verkningar. Jag bestrider detta. Om vi utgå från det konkreta, aktuella exemplet,
skola vi se vad det betyder örn man slår ut detta på arbetarklassen. Det
gäller här statstjänama. De ha begärt en löneförbättring för ungefär 100 000
statstjänare, vilken skulle röra sig om cirka 37 miljoner kronor. Man bar icke
kunnat säga, att örn de få detta så ökar man inflationsfaran. Det bestred herr
Wigforss vid föregående sammanträde. Man har icke heller kunnat säga, att
örn man ger statstjänama dessa 37 miljoner kronor får man en prisstegring.
Det är absurt att göra ett sådant påstående. Det vidgick herr Wigforss.

Men tar man till utgångspunkt dessa 37 miljoner kronor på 100 000 lönearbetare
och ger samma löneökning åt en miljon arbetare, få de 370 miljoner
kronor. Örn man tar dessa 370 miljoner kronor från denna minoritet som har
hälften och lägger dem på det stora flertalet, kan man då påstå, att vi få
prisstegring eller inflation? Nej, ett sådant resonemang är ohållbart.

Det enda man kunnat anföra till detta är, att om man pumpar ut denna köpkraft
på de lager, som tidigare haft sämre standard, är deras behov av förnödenheter
så stort, att de skulle använda denna inkomstökning för att öka konkurrensen
örn de knappa varutillgångarna, medan, örn dessa pengar stanna hos
de besuttna, det icke blir samma konsekvens. Jag vill framhålla vad jag sagt
tidigare: Denna fara skall man möta med ransonering. Den nuvarande ransoneringen
är så effektiv, att man icke kan tänka sig, att en sådan inkomstöverflyttning
skulle leda till någon nämnvärt skärpt konkurrens örn de knappa
varorna. Men därtill kommer en annan sak. Det finns varor, som icke äro ransonerade,
och varor, som för de breda folklagren äro ganska åtråvärda. Det
kan icke ur vare sig priskontrollsynpunkt eller inflationssynpunkt betraktas
som något orimligt att dessa breda folklager skulle få en möjlighet att även
konkurrera örn dessa icke ransonerade och icke knappa varor. Det skulle bli
den omedelbara konsekvensen av en sådan allmän lönestegring, såvitt jag kan
förstå. Men det finnes naturligtvis betydande arbetargrupper, som gärna skulle
vilja spara en slant till den kris, som man ju på arbetarhåll anser vara ganska
sannolik, när detta krig är slut.

Jag tror alltså icke, att en sådan löneförhöjning, en sådan omflyttning av
nationalinkomsten, skulle få inflatoriska verkningar. Sedan är det en annan
sak, som jag vill beröra i anledning av vad herr Wigforss förklarade örn produktionskostnadernas
ökning genom en sådan lönestegring. Man överdriver
ganska mycket betydelsen av lönekontot visavi omkostnadskontot. Jag tror, att
örn man ser till det svenska näringslivet i dess helhet skulle man kunna komma
till att omkostnadskontot inrymmer ett lönekonto på ungefär 40 procent.
Det finns industrier där lönekontot är försvinnande litet. Om jag tar den kemiska
industrien utgör där lönekontot 15 procent av samtliga tillverkningskostnader.
Ingen kan påstå, att en förhöjning av dessa löner med tio procent eller
något sådant skulle behöva påverka priset. För övrigt är det en gammal erfarenhet,
att det icke alls är säkert, att produktionskostnaderna direkt avspeglas
i priset. Det har tvärtom varit en ganska vanlig iakttagelse, att ibland
kan priset sjunka trots att produktionskostnaderna stiga, och ibland kan det bli
motsatt verkan. Produktionskostnaderna stå aldrig i det omedelbara och direkta
samband med priset som man söker göra gällande.

Det hindrar icke, att man kan säga, att på lång sikt måste ju en ökning av
lönekontot också påverka priserna. Det vill jag icke bestrida. Men örn man utgår
ifrån att lönekontot utgör 40 procent av produktionskostnaderna, så betyder
ju en ökning av detta lönekonto med tio procent icke att produktionskostnaderna
och det slutliga priset också stiga med tio procent, utan det blir en

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Nr 82.

Provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

väsentligt mindre summa. Om man alltså skulle tänka sig att här höja lönerna
med genomsnittligt tio procent, vore det fullkomligt orimligt att säga, att då
måste priserna stiga med tio procent. De skulle kanske stiga med tre—fyra
procent, om man skall ha ett omedelbart samband och anse företagarnas läge
vara så kritiskt och dåligt att de måste omedelbart kompenseras. Men det blir
icke motsvarande stegring. Man har även därvidlag överdrivit den verkan som
en förhöjning av lönerna skulle få.

Jag vill taga den aktuella konflikten i Stockholm som exempel. Det krav,
som slakteriarbetarna ställt, kan icke innebära, att produktionskostnaderna
komme att ökas med mer än en upp till en och en halv procent. Men är det
nu så säkert, att en sådan kostnadsökning ovillkorligen skulle behöva avspegla
sig i priset? Jag anser, att priskontrollnämndens ordförande, som så energiskt
sökte betona sambandet mellan å ena sidan löneposten och å andra sidan priset,
borde titta på denna punkt litet grand till. I varje fall är det säkert, att
det icke finns en sådan omedelbar relation, att örn man höjer lönerna med tio
procent måste priset stiga med tio procent. Det skulle möjliggöra oskäliga
vinster för företagarna.

Herr Wigforss ville icke taga på allvar siffrorna örn förmögenhetsökningen.
Han sade, att örn förmögenheterna ökats med 3 000 miljoner kronor under kriget,
kunde detta hänföras till elef förhållandet, att penningvärdet undergått
en sådan väsentlig förändring som skett. Det {alet hade nog icke herr Wigforss
tänkt igenom. Jag tror för min del icke, att den faktiska förmögenhetsökningen
avspeglar sig i siffran 3 000 miljoner kronor eller i den sista siffran,
för 1943, 700—800 miljoner kronor. Jag håller för sannolikt, att den är högre.

Men det är också en annan skillnad på förmögenhetsökningen och hur man
avläser och bedömer den mot när det gäller den rena inkomstökningen. När
den svenska förmögenheten uppskattas, får man ej glömma, att en hel del ligger
i obligationer, aktier och dylikt. Utdelningen på dessa bestämmer ju
egentligen det värde, som man anser att desamma representera. Men det är
icke säkert, att utdelningen står i motsvarighet till företagens faktiska förmögenhetsökning
och inkomstökning. Man skulle tvärtom kunna säga, att relationen
därvidlag förändrats under detta krig. Jag tror, att man gott kan påstå,
att de förmögenhetsökningar, som framträda i den officiella statistiken,
icke alls motsvara de faktiska förmögenhetsökningar, som ägt rum. Å andra
sidan tror jag icke, herr Wigforss, att man bör vifta bort det faktum, att under
lönestoppets första år ökades förmögenheterna här i landet med ungefär
300 miljoner kronor mera än de ökades i genomsnitt under de tidigare krigsåren.
Jag tror, att det utgör också ett skäl varför man bör söka pressa ut och
få ut litet större del av produktionsresultatet för den svenska arbetarklassen.

Såvitt jag kan förstå, herr talman, är motiveringen för att ej tillmötesgå
statstjänarna uteslutande av politisk karaktär. Herr Wigforss förklarade redan,
föregående gång frågan behandlades, som jag redan erinrat om, att ur inflations-,
eller prissynpunkt har det ingen betydelse, om man ger statstjänarna
.37 miljoner, kronor, som de begärt, eller 24 miljoner, som de skulle erhålla
enligt herr Wigforss’ förslag. Det är endast en lönepolitisk fråga. Örn man
vägrar ge dem det blygsamma beloppet på 14 miljoner kronor —• eller vad det
svenska försvaret slukar på två dagar — så är detta ingen väsentlig fråga i
och för sig. Men den har lönepolitiskt en betydelse, som ligger däri att man
med detta beslut vill hålla tillbaka de krafter, som nu på den allmänna arbetsmarknaden
söka förbättra lönevillkoren. Det var en borgerlig representant,
som när vi behandlade frågan sist erinrade örn. att de sämst ställda statstjänarna
på lägsta dyrort komme upp till en årslön på 1 900 kronor, medan lant Andra

hammarens protokoll 1944. Nr 32. 4

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

arbetarlönen pressats upp till 2 600—2 700 kronor om året. Lantarbetarna
ha alltid ansetts vara sämst betalda bland svenska arbetare. Jag tycker, att
det är en skandal, att staten, som ju vill betraktas som mönsterarbetsgivare,
skall ha distanserat de svenska godsägarna och storjordbrukarna i fråga om
restriktiv lönepolitik.

Nu menar herr Wigforss, att beträffande de sämst betalda arbetarna bär
han nu gått med på att höja lönerna. Han tillskrev sitt beslut närmast det
förhållandet, att han tidigare icke varit riktigt informerad av fackförbundens
ledning om hur illa det egentligen stod till med de svenska statstjänarna.

Herr Wigforss, jag vill icke vara vanvördig. Men jag skulle tro också, att
det resultatet, att man vid en förberedande Gallup-undersökning i somras konstaterade,
att kommunisterna skulle ta 300 000 röster, kunde ha en viss inverkan
på det löfte, som gavs i valrörelsen örn en höstriksdag för att behandla
frågan örn en omedelbar höjning av statstjänarnas löner. Det har ett politiskt
samband detta men ett politiskt samband, som jag icke anser att frågan bör
erhålla. Örn vi säga, att detta lönestopp behöver brytas, så ha vi därmed icke
någon annan mening än att vi anse, att läget verkligen är prekärt för arbetarna,
och att man då icke kan fortsätta att pressa dem ytterligare, utan att man
måste åstadkomma en förändring.

Arbetarna ha under kriget hållit sig ganska stilla. De ha resonerat så, att
klara vi oss för kriget är detta det väsentliga, och man får taga de andra
svårigheterna på köpet. Det har kunnat gå för en tid, därför att i arbetarfamiljerna
har man haft litet realkapital. Det är icke så att man haft pengar
på sparbanken; ty de fyra miljoner sparbanksböcker, som herr Hagberg i
Malmö talade om och som skulle bevisa, att kapitalet var demokratiserat,
kunna nog ej räknas hit. Det är icke så att de skulle ha pengar på sparbanken.
Men därigenom att de svenska arbetarna haft en sådan standard, att de haft
ordentligt med kläder även för familjen och kanske haft husgerådssaker och
linne m. m., alltså ett realkapital som de kunde nöta på utan att förnya det
under kriget, har man kunnat använda denna nästan oavbrutet försämrade
penninglön till att klara det nödvändigaste, nämligen mat, skatter och hyra.
Och därmed har det hela fått vara. Det har betytt, att man fått avstå från
att genomföra en förnyelse av realkapitalet. Det har gått några år, men det
går ej längre. Det är just detta förhållande, att man-pressat arbetarna så hårt.
att det icke längre går att pressa dem med vanliga demokratiska och relativt
anständiga medel, som gör, att man får taga till grövre saker. Det missnöje,
som nu framträder och exploderar särskilt hos statstjänarna. är icke en följd
av vår agitation; jag bestrider det, därför att våra möjligheter att nå ut till
statstjänarna äro synnerligen begränsade jämfört med socialdemokratiens möjligheter,
och våra möjligheter att agitera borde följaktligen vara åtskilligt
mindre än socialdemokratiens möjligheter härvidlag. Det är icke på grund
av agitation, icke på grund av känslorus, icke på grund av att, såsom L. 0:s
andre ordförande framhöll, en del arbetare blivit nervösa genom att kriget drar
ut på tiden; utan det är på grund av ett faktiskt nödläge, som man icke kan
bära. Man kan icke pressa arbetarna ytterligare, såvitt man icke skall tillgripa
alldeles nya metoder. Man måste därför bedöma hela frågan om statstjänarnas
löner utifrån det faktiska läge, som uppstått: att man icke kan
pressa människorna mera. Det gäller för en stor del av den svenska arbetarklassen.

Jag har nyss gjort bara en flyktig uträkning av vad en allmän förhöjning
på ungefär den nivå som statstjänarna begärt skulle innebära. Jag måste
konstatera, att för ett land med en nationalinkomst på 14—15 miljarder kro -

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Nr 32.

Provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattning skärare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

nor och där en femtedel av befolkningen har hälften, spelar det ingen större
roll vare sig ur pris- eller penningpolitik synpunkt, om man gör en sådan
penningpolitik operation som det skulle innebära att här överflytta dessa
pengar.

Jag tror också, att man kan notera, att inflationen faktiskt har skjutits i
bakgrunden numera, när det gäller att motivera regeringens ekonomiska politik.
Visserligen var herr Wigforss litet grand inne på det, men han sade,
att man har måhända felbedömt och överdrivit de prispolitiska verkningarna
av lönepolitiken tidigare. Redan häri ligger en stor vinst. Det borde möjliggöra
att på ett lugnare och sakligare sätt bedöma dessa frågor.

Jag menar, herr talman, att när man vägrar slakteriarbetarna i Stockholm
denna löneförbättring -— som till och med herr Wigforss ansåg vara ganska
rimlig — med 5 kronor i veckan för en grupp samt 2—3 kronor i veckan för
övriga grupper vilket möjligen skulle öka slakteriernas och charkuteriernas
samlade utgifter med en procent, beror det på att man lagt en
politisk synpunkt på det hela. Det är icke längre sakliga ekonomiska överväganden
som spela in. Det bör därtill erinras örn att dessa arbetare ha icke
begärt mera än vad som redan betalas av Konsum och andra firmor. Jag tror,
att man gör denna fråga till en politisk fråga på ett sätt som ej är lämpligt.
Jag vill hemställa till herr Wigforss och socialdemokraterna i denna kammare
att, när man fattar beslut både i den fråga som det gäller i dag och örn
den ekonomiska politik, som skall föras för framtiden, hålla i minnet, att man
icke med sin argumentation hjälper krafter, som nu vilja göra frågan örn
arbetarna skola få en obetydlig förbättring till en politisk stridsfråga, som
man ej kan taga ställning till på rent sakliga grunder.

Herr talman! Med detta vill jag bara till slut erinra örn vad som tidigare
sagts, att det ligger faktiskt till så, att det är de, som äro valda av den
svenska arbetarklassen som komma att taga ansvaret för det beslut som fattas
i dag. De borgerliga ha ju instämt i den linje, som rekommenderats av herr
V igforss, men de behöva faktiskt ej taga ansvaret. Och ute bland statstjänare
och övriga arbetare, som i viss mån betrakta dagens beslut såsom prejudicerande
för den framtida ekonomiska politiken, blir det ändå de som valts
av arbetarna som få stå som de ansvariga för det beslut som fattas.

Herr Cruse: Herr talman! Jag vill deklarera, att jag för min personliga del
skulle vilja tillmötesgå statstjänarnas önskemål i större utsträckning än enligt
föreliggande förslag. Man har som huvudskäl för att icke kunna tillmötesgå
statstjänarnas önskemål i stone utsträckning anfört, att det kan ej vara
lämpligt att föregripa utvecklingen på den allmänna arbetsmarknaden. Jag
skulle ha förstått dessa skäl, örn regeringen och riksdagen tidigare icke hade
vidtagit några åtgärder, som återverkat på löneläget i den allmänna marknaden.
Men jag vill påminna örn, att det första ramavtalet, som slöts mellan
landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen, byggde på principen
om 75 procents lönekompensation för levnadskostnadernas stegring. Det
träffades vid årsskiftet 1939—1940. Men på sommaren 1940 slöt finansministern
en överenskommelse med statstjänarkartellen, att statstjänarna endast
skulle erhålla 50 procents lönekompensation, och den överenskommelsen godkändes
sedan av riksdagen. Detta fick den återverkan, att det andra ramavtalet
kom att bygga på principen örn 50 procents lönekompensation. Det är
alltså riksdagen som genom sitt beslut för de statsanställda drev ned lönekompensationen
från 75 till 50 procent. Jag anser, att denna utveckling var
olycklig. Ty om man fått behålla det första ramavtalets linje med 75 procents

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare i statens
tjänst to. fl. (Forts.)

kompensation, skulle det utbredda missnöje, som nu råder på arbetsmarknaden,
ej ha uppstått. Arbetarna voro fullt medvetna om att kriget måste medföra
en sänkning av deras levnadsstandard, men man pressade denna linje för
hårt, då man gick ned till 50 procent.

Jag är nu av den uppfattningen, att man icke kan hålla denna linje. Det
kommer att visa sig vid de förestående stora avtalsrörelserna vid årsskiftet,
att missnöjet är så starkt utbrett, att det ej går att hålla denna lönestoppslinje
i fortsättningen. Jag anser det sålunda nödvändigt att här rucka litet
på denna princip. Det är nödvändigt att lämna en liten begränsad allmän
löneförhöjning, örn man vill undvika omfattande och svåra konflikter. För min
personliga del anser jag det vara ett samhällsintresse att produktionen kan
hållas i gång i full utsträckning även under denna sista krigstid. Det vore
olyckligt, örn näringslivet skulle skakas av omfattande konflikter. Men jag
anser, att det blir följden, örn man icke här ruckar något på sina tidigare tillkännagivna
principer.

Jag vill alltså med dessa ord, herr talman, ha markerat, att jag för min del
skulle ha önskat, att regering och riksdag här kunnat gå litet längre i tillmötesgående,
även örn det skulle ha blivit en fingervisning till parterna på
arbetsmarknaden att en liten generell löneförhöjning nu är lämplig och möjlig.

Herr Malmborg: Herr talman! Den motivering, som är anförd för den tillfälliga
löneförbättringen i propositionen och utskottsutlåtandet, finner jag
verkligt bärande. Det är ett oavvisligt krav, synes det mig, att söka tillgodose
de lägst avlönade statstjänamas lönekrav. Å andra sidan gäller det att föra
en sådan lönepolitik, att man ej äventyrar den lönestoppspolitik, som riksdagen
har slagit vakt örn. Men såvitt jag kan uppfatta och förstå innebär icke denna
löneförbättring någon risk, åtminstone ingen större risk, ''för inflation.

Jag skulle för min del gärna velat gå ett steg längre än Kungl. Maj:ts förslag
beträffande löneökningen. Jag skulle velat ha med nionde löneklassen,
därför att där rymmes en stor mängd befattningshavare, som ha små eller inga
utsikter till befordran. Det belopp som ifrågasatts kan ur budgetär synpunkt
icke spela någon större roll. Ur den enskilda individens synpunkt skulle det
betyda mera. Mea det största värdet skulle ligga i att de fått en viss upp;
muntran. I frågans nuvarande läge har jag dock ej ansett mig böra ställa mig
på reservantens ståndpunkt.

Jag har lyssnat till åtminstone större delen av debatten och tycker, att man
därvid icke fullt tillräckligt understrukit utskottets positiva skrivsätt. I alla
de omstridda punkterna, där gränsdragningen och avvägningen mellan olika
kategorier befattningshavare beröras, har utskottet starkt positivt understrukit
de framförda kraven. Jag skulle ju kunna citera för att aktualisera utskottets
skrivsätt, men jag skall ej göra det för att icke taga för mycken tid
i anspråk. Men man kan alltså förutsätta, att vad utskottet skrivit uppmärksammas
av Kungl. Majit och kommer till uttryck vid ''frågans fortsatta behandling.
Man bär skilda meningar örn vilka faktorer det är, som påverka inflationen.
Jag tycker nog, att man något underskattat lönernas inverkan på
inflationsfaran. Jag skall icke taga, upp en diskussion nu, men jag tillåter mig
kraftigt understryka det som antaris örn faran för en inflation överhuvud taget.
Vi som upplevde förra världskriget kunde med egna ögon se, hur inflationen
förhärjande gick fram över närings- och samhällsliv såväl i vårt land
som i många andra länder. Det synes mig också uppenbart, att den grupp,
som i första hand får bära de farliga, för att icke säga ödesdigra, konsekvenserna
av en inflation, det är löntagarna. Det gäller därför att här föra

Onsdagen deli 29 november 1944 fm.

Nr 32.

Provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

en klok och försiktig politik, att samtidigt som man tillgodoser berättigade
lönekrav bevarar och fullföljer en politik, som såvitt möjligt förhindrar en
allvarlig inflation.

Såvitt jag förstår innebär såväl propositionen som utskottets utlåtande en
sådan försiktig och klok politik, och därför ber jag, herr talman, att i anslutning
till vad jag anfört få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sellander: Herr talman! Jag begärde ordet närmast med anledning av
en sak, som framkom under, statsrådet Wigforss anförande. Han gjorde ju
gällande — och det har han gjort icke bara nu utan också tidigare — att ramavtals-
och lönestoppspolitiken vore en speciell kristidshistoria, alltså någonting,
som skulle avvecklas så fort normala förhållanden inträdde. Jag skulle vilja
fråga statsrådet Wigforss: örn nu detta påstående är riktigt, varför genomförde
man då redan vid 1938 års riksdag ramavtal och lönestopp för statstjänarnas
vidkommande? Då hade vi ännu icke krig. Då hade vi ännu icke någon inflationsrisk.
Det föreskrevs då i statstjänarnas avlöningsreglemente, att det s. k.
rörliga tillägget endast skulle ge 3/4 kompensation för dyrtiden. Där hade vi
förebilden till det kommande ramavtalet. Vidare föreskrevs, att detta rörliga
tillägg icke finge överskrida 15 %. Där hade vi lönestoppet, infört redan vid
1938. års riksdag i statstjänarnas lönereglemente. Detta är sålunda icke någon
uppfinning tillkommen på grund av kristidens svårigheter. Det genomfördes
redan vid 1938 års riksdag.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
På herr Senander, fråga vill jag svara, att de åtgärder, som vidtögos år 1938,
såvitt jag förstår, icke hade något som helst samband med löne- och prisstoppspolitiken.
Det var ingen, som år 1938 kunde föreställa sig, att man skulle
komma att införa ramavtal och lönestopp av den typ, som vi nu ha fått. Det var
ju då bara fråga örn en fortsättning av det system med indexlöner för statstjänare,
som vi haft ända sedan förra kristiden. Det nya var den maximering,
som genomfördes, då det bestämdes, att. när man kommit upp till 20 enheters
prisstegring och 15 % lönestegring, skulle frågan örn statstjänarnas löner tagas
under förnyat övervägande. Men detta var så långt ifrån tänkt såsom ett lönestopp
att meningen med maximeringen i stället var, att när man kommit så
långt på prisstegringens väg, att lönerna stigit till maximum, skulle det vara
på tiden att företaga en ny lönereglering. Örn man skall göra en jämförelse
härvidlag, bör man snarare säga, att maximeringen innebär, att ett lönestopp
icke kan äga bestånd mera än till en viss gräns utan att man på nytt tager
upp hela frågan örn lönerna. Såvitt jag förstår har detta ingenting att göra med
den diskussion vi fört här.

Herr Sellander: Herr talman! Vad statsrådet Wigforss senast anförde förklarar
ju icke, varför man redan år 1938 ingick på en reducering av dyrtidskompensationen.
Det var speciellt detta jag ville ha klarlagt. Ty det visar, att
man redan före kriget, innan man ännu kunde skrämma med inflationsspöket,
var inne på linjen att icke giva full kompensation för dyrtiden. Frågan är
väl, örn man icke får betrakta denna åtgärd gentemot statstjänarna på ett
så tidigt stadium som ett slags beredskapsåtgärd, vidtagen för att man sedan
skulle kunna med statstjänarna som exempel pressa den privata arbetsmarknadens
arbetare till eftergifter. Det var ju också vad som inträffade vid krigsutbrottet.

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Bemyndigande.
för Kungl.

Maj:t att
överskrida anslaget
lill Bidrag
till flyktingars
uppehälle,
yrkesutbildning

m. m.

Provisorisk förbättring av loues fällning en för vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (Forts.)

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; samt 3:o) bifall till motionerna I: 353 och II: 553;
och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Spångberg begärde emellertid votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka herr talmannen nu fann den under 2:o)
angivna hava flertalets mening för sig.

Beträffande kontrapropositionen äskade likväl-herr Persson i Stockholm votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
statsutskottets förevarande utlåtande nr 240 antager bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
bifall till motionerna I: 353 och II: 553.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen antagit bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen.

I enlighet härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 240, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava
röstat för ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Persson
i Stockholm, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 179 ja och 13 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet hemställt.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning örn bemyndigande att överskrida det å allmän förskottsstat I
uppförda anslaget till Bidrag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Holmdahl: Herr talman! Blott ett par ord. I det nu föredragna utlåtandet
har statsutskottet enhälligt tillstyrkt propositionen örn att Kungl. Maj :t

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Nr 32.

Bemyndigande för Kungl. Maj:t att överskrida anslaget till Bidrag till flyktingars
uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
skulle få överskrida anslaget under femte huvudtiteln till flyktinghjälpen. Det
är väl all anledning antaga, att även denna kammare kommer att bifalla detta
utskottsutlåtande. Det råder ju bland oss icke mer än en mening därom, att
vårt land bör i så hög grad, som det är möjligt, lätta de förhållanden, under
vilka flyktingarna leva.

När jag begärde ordet, var det egentligen endast för att beröra en detalj
i detta flyktingproblem, enligt min mening dock en ganska viktig detalj. Med
strömmen av flyktingar har också en stor skara barn och ungdom i skolåldern
kommit till vårt land. Enbart bland estniska flsdrtingar lär det enligt vad som
för mig uppgivits finnas omkring 2 500 skolpliktiga barn. Sedan förläggningsfrågan
ordnats — det arbetet pågår nu som bäst -—■ bör givetvis undervisning
i någon form ordnas för denna skolpliktiga ungdom. Från flyktingarnas egen
sida har också begäran framkommit om att så måtte ske. Jag har, herr talman,
vid behandlingen av detta utskottsutlåtande allenast velat uttala den förhoppningen,
att, örn det visar sig behövligt, medel av här ifrågavarande anslag skola
få användas för undervisningsfrågans ordnande för flyktingarnas barn. Det
synes mig böra ingå såsom ett led i den socialt betonade verksamhet bland flyktingarna,
som just detta anslag avser att möjliggöra.

Herr talman! Jag ber med dessa ord att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det kan icke för mig vara fråga örn
att resa motstånd mot att regeringen skall få denna fullmakt, därför att syftet
med flyktingpolitiken i allmänhet är så behjärtansvärt och så oomstritt, att
det ur den -synpunkten icke finnes någon anledning a.tt dämpa regeringens
iver att hjälpa dem, som äro verkligt nödställda och som komma hit som
flyktingar. Men när regeringen avgav sin utrikespolitiska deklaration den 30
oktober förekom ett avsnitt, där det för det första förklarades, att de politiska
flyktingarna kommit hit på eget initiativ utan svenska myndigheternas tillskyndan.
Vidare hette det, för det andra, att örn någonting i flyktingarnas- föregående
visade sig vara tvivelaktigt, om de — jag tolkar det så — tjänstgjort
till exempel såsom quislingar, skulle de omhändertagas särskilt och icke betraktas
som politiska flyktingar i vanlig mening, och för det tredje, att man
icke skulle tillåta dessa flyktingar att bedriva någon politisk propaganda här
i riket. På grund härav skulle jag vilja göra några påminnelser.

Det faller mig naturligtvis icke in att påstå, att statsministern icke skulle
ha uttryckt sin övertygelse, när han avgav denna förklaring för riksdagen. Men
det hindrar ju inte, att man måste säga, att det faktiskt med svenska myndigheternas
bistånd organiserats i vårt land en invasion av baltiska flyktingar.
Även örn regeringen icke har haft kontakt med denna, fråga, är det svårt att
tänka sig, att det skulle kunna vara möjligt få exempelvis svenska örlogsfartyg
att unpehålla sig vid de haitiska kusterna för att fiska upp flyktingar, eller att
svenska fartyg skulle gå fram och tillbaka mellan Sverige och Baltikum och
erhålla bränsle utan att de svenska myndigheterna skulle haft något med detta
att skaffa.

Vidare har det bär i landet redan förekommit, att dessa flyktingar utgivit
politiska skrifter, pamfletter, och erhållit regeringens tillstånd till a.tt utgiva
tidningar i landet för propaganda bland flyktingarna. Det stämmer icke, m-enar
jag. med de förklaringar regeringen avgav den 30 oktober i år, att man icke
skulle tillåta, någon politisk flyktingpropaganda här i landet.

När jag påtalar detta är det icke alls — det har jag redan framhållit — i
avsikt att dämpa regeringens iver, när det gäller att bispringa flyktingarna.

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Bemyndigande för Kungl. Maj:t att överskrida anslaget Lill Bidrag till flyktingars
uppehälle, yrkesuthilding m. m. (Forts.)

Tidigare var det ju si och så därmed. Jag anser emellertid, att varje initiativ
regeringen tar för att bispringa nödställda flyktingar och sådana, som Sverige
ur anständighetssynpunkt kan giva asyl åt, är prisvärd. Men jag har ej kunnat
underlåta göra regeringen uppmärksam på just de förhållanden jag här påpekat
och därmed också rikta, den maningen till regeringen att tillse, att i samband
med den flyktingimport, som äger rum i vårt land, icke får bildas en grundval
för den mot Sveriges intresisen och mot Sveriges relationer med främmande
länder — jag tänker på de sannolikt segrande makterna i detta krig — skadliga
propaganda, som håller på att uppstå på svensk botten.

Det var endast dessa anmärkningar jag velat komma fram med. De rikta sig,
som synes, ej mot att riksdagen skall lämna denna fullmakt åt regeringen,
ty den anser jag att regeringen bör ha.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Det
vore naturligtvis önskvärt att i ett ärende av detta slag sådana anklagelser,
som herr Hagberg tror sig kunna rikta mot de svenska myndigheterna, bleve
mera preciserade, ty veterligen ha inga svenska myndigheter medverkat till
någon transport av flyktingar från Baltikum och hit. Det är ju en helt annan
sak örn man ute på havet har funnit flyktingar, ofta i små båtar, och då räddat
dem ur sjönöd. Jag förstår inte hur man skall kunna rikta någon anmärkning
mot detta, även örn det gäller flyktingar som inte skulle vara välkomna här i
landet. Vi ha ännu inte tillägnat oss den meningen, att vi när det gäller människor
i direkt nöd, om vilka vi inte veta att de gjort sig skyldiga till några
förbrytelser, bara kunna lämna dem åt sitt öde.

Det är en helt annan sak, att det kunnat finnas privata organisationer, som
ha anordnat sådan hjälp åt balter, att dessa därigenom kunnat ta sig över till
Sverige. Men så länge det inte finns någon myndighet, örn vilken man direkt
förklarat att den medverkat därtill, och då vi från regeringens sida icke
kunnat konstatera att något sådant förekommit, finns det ingen anledning att
upprepa dessa anklagelser mot svenska myndigheter. Jag har i de kommunistiska
tidningarna läst stora reportage rörande detta, men såvitt vi veta ha vi
rättighet att absolut bestrida, att svenska myndigheter äro inblandade i denna
sak.

o Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det är mycket bra., att socialministern
så uttryckligt bestrider, att svenska myndigheter ha något med denna sak att
göra. Det återstår dock att konstatera, att man här i landet tydligen kan erhålla
bränsle, låt vara genom privata organisationers systematiska verksamhet, för
att överföra så många flyktingar som möjligt från Baltikum. Jag trodde för
min del det skulle vara omöjligt att göra detta utan att svenska myndigheter
pa ett eller annat sätt understödde en sådan verksamhet.

Herr statsrådet underlät att beröra den andra sidan av saken, som jag tycker
är mycket allvarlig, nämligen att man här i landet börjar driva politisk
propaganda för att tjäna vissa syften. Härvidlag framstår i alla fall som
obestridligt, att man har fått regeringens tillstånd att utge tidningar, skrifter
o. s. v., vilket ändå bekräftar, att det finns anledning för regeringen att hålla
ögonen på dessa frågor.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Det
är klart som dagen, att det finns ali anledning att hålla ögonen på vad som sker
härvidlag, och jag tror även, att man gör det. Nu komma nog inte herr Hagberg
och jag att ha samma omdöme örn vad som kan anses vara tillåtligt eller inte.
Jag vill påpeka, att även på den tiden, då man kunde säga att kommunisterna

Onsdagen den 29 november 1944 fm.

Nr 32.

Bemyndigande för Kungl. Majit att överskrida anslaget till Bidrag till flyktingars
uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
voro förföljda här i landet, kom det dock regelbundet ut en internationell kommunistisk
tidskrift med mycket agitatoriskt präglade artiklar, som utgåvos i
Sverige och trycktes på främmande språk. Det går inte för sig att vara så förfärligt
ömskint i ett fall men anse andra fall av liknande natur vara fullkomligt
i sin ordning.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta handläggningen av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

§ 7.

Herr Skoglund i Doverstorp erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr tal- imer f Mai
man! Under de gångna krisåren har det svenska folket på olika sätt visat prov
på sin vilja att bispringa folken i de av kriget drabbade länderna, helt naturligt
främst de nordiska. Det är säkerligen betydande värden i penningar, varor
och tjänster som på enskild och allmän väg sammanbragts och ställts till förfogande
för detta ändamål. De statliga åtgärderna på området torde, att döma
av föreliggande anslagsäskanden, komma att kräva medel, som väsentligt
överstiga det belopp å 400 miljoner kronor, vartill det totala medelsbehovet
förutsatts komma att uppgå under budgetåren 1943/44 och 1944/45 (se prop.
nr 294 till 1944 års riksdag).

Av olika skäl skulle det vara av värde att få en uppgift om åtminstone den
ungefärliga omfattningen av den hjälp, som från svensk sida — på enskild väg
lika väl som genom statens försorg — under kriget ställts till förfogande och
använts för humanitära hjälpaktioner i främmande länder. En sådan uppgift
skulle bland annat vara en god utgångspunkt för bedömande av vårt lands
möjligheter och skyldigheter i samband med eventuellt förestående internationella
aktioner när återuppbyggnadsarbetet på allvar kan komma i gång ute
i världen.

För riksdagen är det emellertid framför allt angeläget att få kännedom örn
huru de medel, som redan nu ställts till regeringens förfogande, blivit använda.

De ha givetvis huvudsakligen disponerats i och för den verksamhet, som utövas
av statens återuppbyggnadisnämnd och svenska kommittén för internationell
hjälpverksamhet, varför i detta sammanhang en redogörelse för denna verksamhet
skulle vara av särskilt intresse. Inte mindre betydelsefullt är det emellertid
att få veta, vad regeringen räknar med såsom de viktigaste uppgifterna
för den närmaste tiden, så långt denna kan i förväg överskådas.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa örn kammaren® medgivande
att till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet framställa
följande fråga:

Är regeringen i tillfälle att inför den nu samlade höstriksdagen framlägga
en redogörelse för det svenska internationella hjälparbetet, främst då vad som
hittills under kriget i olika former presterats och vad som torde bli de närmaste
viktiga uppgifterna?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.35 em.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944 em.

Onsdagen den 29 november.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr förste vice talmannen.

§ I Förslag

till Föredrogs sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande, nr 3, i anlag
orri prom- ledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat I
stärkning*av till riksstaten för budgetåret 1944/45, femte huvudtiteln, punkten 1, dels Kungl.
tilläggapen- Maj :ts proposition med förslag till lag örn provisorisk förstärkning av tilläggslöner
och in- pensioner och invalidunderstöd, dels ock i förevarande ämnen väckta motioner.
validunder stöd

m. m. 1 propositionen nr 288, vilken hänvisats till statsutskottet, hade Kungl. Maj:t
under femte huvudtiteln (punkt 1 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden för den 20 oktober 1944) föreslagit riksdagen att till Bidrag till
provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag av
33 000 000 kronor.

I anledning av nämnda proposition i förevarande del hade inom riksdagen
väckts två likalydande, till statsutskottet hänvisade motioner, nämligen nr
351 i första kammaren av herr Hage m. fl. och nr 552 i andra kammaren av
herr Andersson i Malmö m. fl.

Vidare hade Kungl. Maj :t genom en den 20 oktober 1944 dagtecknad proposition,
nr 297, vilken hänvisats till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag
till lag om provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd.

1 § i det av Kungl. Maj :t framlagda lagförslaget hade följande lydelse:

1 §•

Till den, vilken åtnjuter folkpension, vari ingår tilläggspension, eller invalidunderstöd,
skall såsom provisorisk förstärkning av tilläggspensionen eller
understödet utgå följande belopp, räknat för budgetår, nämligen
till ogift person ävensom till den, vars make fyllt 60 år och ej för egen del åt -

njuter tilläggspension eller invalidunderstöd............ 100 kronor samt

till annan pensions- eller understödstagare .............. 50 » .

Provisorisk förstärkning utgår icke å tilläggspension, där summan av denna
och grundpensionen understiger 12 kronor örn året, eller å invalidunderstöd som
för år icke uppgår till nämnda belopp.

I anledning av propositionen nr 297 hade inom riksdagen väckts tretton motioner,
vilka i likhet med propositionen hänvisats till behandling av lagutskott
och tilldelats andra lagutskottet.

I de likalydande motionerna I: 358 av herr Linderot och II: 559 av herr
Persson i Stockholm m. fl. hade hemställts, att riksdagen, under förklaring att
den inte kunnat antaga Kungl. Maj :ts proposition nr 297 oförändrad, måtte besluta -

Onsdagen den 29 november 1944 em.

Nr 32.

Förslag till lag om provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd
m. m. (Forts.)

dels antaga av motionärerna framlagt förslag till lag örn provisorisk förstärkning
av tilläggspensioner och invalidunderstöd;

dels »att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att den av finansministern
förebådade utredningen rörande sådana bestämmelser varigenom pensionsförbättringar
skulle utgå i sådan utsträckning, att pensionärer med egen
inkomst icke skulle komma i sämre ekonomisk ställning än pensionärer, vilkas
egna inkomster uppginge till lägre belopp, måtte utföras så skyndsamt, att
förslag i frågan kan föreläggas riksdagen omedelbart vid dess början nästa år».

1 § i det av dessa motionärer framlagda lagförslaget hade följande lydelse:

1 §''

Till den, vilken åtnjuter folkpension, vari ingår tilläggspension, eller invalidunderstöd,
skall såsom provisorisk förstärkning av tilläggspensionen eller
understödet utgå, räknat för budgetår, tre månadstillägg vartdera motsvarande
folkpensionens eller invalidunderstödets månadsbelopp jämte fyra manadstillägg
om vartdera 35 kronor.

Den, vars make fyllt 60 år och ej för egen del åtnjuter tilläggspension eller
invalidunderstöd, erhåller samma förmån för makens räkning.

Provisorisk förstärkning---(lika med Kungl. Maj :ts förslag)---

nämnda belopp.

Enligt överenskommelse mellan statsutskottet och andra lagutskottet hade
propositionen nr 288, såvitt rörde punkten 1 under femte huvudtiteln, propositionen
nr 297 ävensom samtliga ovan angivna motioner hänskjuta till behandling
av sammansatt stats- och andra lagutskott.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte bifalla propositionen nr 297;

B. att riksdagen måtte till Bidrag till provisorisk förstärkning av tilläggspensioner
och invalidunderstöd å tilläggsstat I till riksstaden för budgetåret
1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 33 000 000 kronor; samt

C. att motionerna I: 350, I: 351, I: 355—358, II: 550, II: 551, II: 552 samt
II: 554—559 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Pettersson i Dahl och Hallagård, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

A. att riksdagen med förklarande, att det genom propositionen nr 297 framlagda
lagförslaget icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, matte
för sin del antaga i reservationen intaget förslag till lag i ämnet;

B. att riksdagen måtte till Bidrag till provisorisk förstärkning av tilläggspensioner
och invalidunderstöd å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 48 000 000 kronor; samt

C. att motionerna I: 350, I: 351, I: 356, 1:358, II: 551, 11:552, 11:554,
II: 556 och II: 559, i den mån de icke besvarats genom vad utskottet under A.
och B. anfört, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd; samt

D. att motionerna I: 355, I: 357, II: 550, II: 555, II: 557 och II: 558 icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

1 och 5 §§ i det i reservationen intagna lagförslaget hade följande lydelse:

1 §•

Till den, vilken åtnjuter folkpension, vari ingår tilläggspension, eller invalidunderstöd,
skall såsom provisorisk förstärkning av tilläggspensionen eller

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944 em.

Förslag till lag om provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd
m. m. (Forts.)

understödet utgå följande belopp, räknat för budgetår, nämligen
till ogift person ävensom till den. vars make fyllt 60 år och
ej för egen del åtnjuter tilläggspension eller invalid understöd

........................................ 135 kronor samt

till annan pensions- eller understödstagare .............. 85 »

Provisorisk förstärkning---(lika med Kungl. Majlis förslag)---

nämnda belopp.

5 §•

Till kostnaderna för den provisoriska förstärkningen bidraga för varje budgetår
kommuner med belopp motsvarande för ort tillhörande ortsgrupp 1 43,2
procent, för ort tillhörande ortsgrupp 2 33,4 procent och för ort tillhörande
ortsgrupp 3 27,2 procent av deras jämlikt 13 § lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering
beräknade andelar i kostnaderna för tilläggspensioner och invalidunderstöd,
vilka utanordnats under det kalenderår, under vilket budgetåret
börjar löpa.

Återstående kostnad bestrides av staten.

2) av herrar Norman, Eriksson i Stockholm, Bäcklund, Mårtensson, Hage
och fru Nordgren, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen med förklarande, att det genom propositionen nr 297 framlagda,
lagförslaget icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte
för sin del antaga i denna reservation intaget förslag till lag örn provisoriska
förstärkningar av tilläggspensioner och invalidunderstöd;

B. att riksdagen måtte till Bidrag till provisoriska förstärkningar av tillläggspensioner
och invalidunderstöd å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 44 000 000 kronor;

C. att motionerna 1:350, 1:351, 11:551 och 11:552 måtte anses besvarade
genom vad utskottet under A. och B. anfört;

D. att motionerna I: 358 och II: 559, i den mån de icke besvarats genom vad
utskottet under A. anfört, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;
samt''

E. att motionerna 1:355—357, 11:550 och 11:554—558 icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

1 och 5 §§ i det i denna reservation intagna lagförslaget hade följande lydelse
:

1 §•

Till den, vilken åtnjuter folkpension, vari ingår tilläggspension, eller invalidunderstöd,
skola såsom provisoriska förstärkningar av tilläggspensionen
eller understödet för varje budgetår utgå

a) ett belopp, utgörande för ogift person ävensom för den vars make fyllt
60 år och ej för egen del åtnjuter tilläggspension eller invalidunderstöd 100
kronor samt för annan pensions- eller understödstagare 50 kronor;

b) ett ^ belopp motsvarande folkpensionens eller invalidunderstödets belopp
för en månad.

Provisorisk förstärkning---(lika med Kungl. Maj :ts förslag)---

nämnda belopp.

5 §.

Till kostnaderna för provisoriska förstärkningar bidraga för varje budgetår kommuner

med belopp motsvarande för ort tillhörande ortsgrupp 1 38,9 procent,
för ort tillhörande ortsgrupp 2 32,1 procent och för ort tillhörande orts -

Onsdagen den 29 november 1944 em.

Nr 32.

Förslag till lag om provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd
m. m. (Forts.)

grupp 3 28 procent av deras andelar i kostnaderna för tilläggspensioner och
invalidunderstöd, vilka utanordnats under det kalenderår, under vilket budgetåret
börjar löpa, samt

landsting med belopp motsvarande 34,3 procent av deras andelar i kostnaderna
för tilläggspensioner och invalidunderstöd, vilka utanordnats under
nyssnämnda kalenderår.

Återstående kostnad bestrides av staten.

Dessutom bade särskilt yttrande avgivits av herrar Bäcklund och Hage.

Sedan herr förste vice talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet av

Herr Eriksson i Stockholm, som yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen
av sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 3 får
jag hemställa, att detsamma må företagas till avgörande punktvis och punkten
A. på det sätt, att det däri tillstyrkta lagförslaget föredrages, i den mån
så erfordras, paragrafvis med slutbestämmelse, ingress och rubrik sist, varefter
och sedan lagförslaget blivit genomgånget utskottets hemställan i punkten
A. föredrages, att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår
överläggning, denna må omfatta utlåtandet i dess helhet, samt att lagtext
ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens ledamot
begäres.

Detta förslag bifölls.

Punkten A.

Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag till lag om provisorisk förstärkning
av tilläggspensioner och invalidunderstöd.

Efter föredragning av 1 § anförde:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Säkerligen uttalar jag en enhällig
uppfattning i kammaren, då jag uttrycker tillfredsställelse över att riksdagen
i höst har blivit i tillfälle att behandla en fråga av denna innebörd. Det är
väl allas vår gemensamma önskan, att man skall kunna bättre tillgodose folkpensionärerna
än hittills skett. Örn än uppfattningarna kunna gå isär rörande
graden av och formerna för detta tillgodoseende, äro nog alla överens örn att
behovet härvidlag är klart ådagalagt.

När man ser på det föredragna utskottsutlåtandet, finner man, att meningarna
dela sig såtillvida, att det föreligger tre olika lösningar av frågan. Jag
tror emellertid, att man kan konstatera, att skiljaktighetema i själva verket
äro mindre framträdande än vad som kan framgå av denna förmenta splittring.

Sedan första kammaren efter en rätt kort debatt godkänt den reservation,
som till utskottsutlåtandet fogats av herr Norman m. fl., föreställer jag mig,
att mitt anförande icke behöver bli alltför långt, då jag nu går att något motivera
denna reservation.

Det framgår av utlåtandet, att majoritetsståndpunkten avgjordes av lotten.
Det är sex ledamöter av utskottet som stå för den reservation, till vilken jag
anslutit mig, och de övriga ledamöterna ha splittrats på två linjer. Egentligen
är det sålunda så, att de som här stå för majoritetsförslaget endast äro fyra
ledamöter av de tolv, som deltagit i ärendets behandling. Att så blivit förhållandet
sammanhänger med den vanliga propositionsordningen, då man röstar

Nr 82.

Onsdagen den 29 november 1944 em.

Förslag till lag om provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd
m. m. (Forts.)

om kontraproposition och ela den som röstar på det förslag, som blir utslaget
vid kontrapropositionsvoteringen, kan förena sig med en annan meningsriktnings
företrädare för att man på det sättet skall få deltaga i en majoritet.

Vad som varit gemensamt för de grupper, som reserverat sig, är, att man
anser, att den förbättring av folkpensionärernas ställning, som här av Kungl.
Maj:t föreslagits, är otillräcklig. Man har diskuterat olika utvägar för att
åstadkomma en ytterligare förbättring i detta avseende, och de utvägar, som
stätt till buds, ha varit antingen att höja det belopp Kungl. Majit i sitt förslag
upptagit som förstärkning av tilläggspensionerna och invalidunderstöden
eller att bevilja ett ytterligare tillägg i anknytning till det dyrtidstillägg till
folkpensionerna, som utgått under de senaste åren. Den meningsriktning jag
företräder har valt den sistnämnda utvägen. Vi ha sålunda godtagit Kungl.
Majits förslag beträffande beloppen, d. v. s. dels ett belopp av 100 kronor för
den som är ogift eller den, vars maire fyllt 60 år och ej för egen del åtnjuter
tilläggspension, och 50 kronor för övriga pensions- eller understödstagare,
men byggt på Kungl. Majits förslag med ett månadstillägg i anknytning till
det dyrtidstillägg, varom jag nyss talade, så att det skulle bli ett procentuellt
tillägg eller med andra ord ett tillägg av samma belopp, som nu utgår i
procentuellt dyrtidstillägg. Det betyder sålunda, att denna förstärkning utgår
med samma belopp för en månad, som pensions- eller understödstagaren
äger åtnjuta i månadsbelopp.

Att vi anslutit oss till denna lösning beror på att vi anse att varje system
med fixt belopp innebär, att sådana folkpensionärer, som ha egen inkomst
■— antingen av kapital eller arbete — och vars folkpension på denna grund
reducerats så att den uppgår till allenast ett obetydligt belopp, skulle få ett
oproportionerligt högt tillägg i förhållande till folkpensionens eller understödets
storlek. Det är nämligen så, att omedelbart under den gräns, vid vilken
en tilläggspension av 12 kronor örn året börjar utgå, finns det personer i
ungefär samma inkomstläge, som icke få något tillägg alls. De komma icke
ens i åtnjutande av det dyrtidstillägg riksdagen har beslutat, och då uppstår
det förhållandet, att de som ha en tilläggspension av 12 kronor eller däromkring,
ifå en avsevärt bättre ställning än pensionärer, som äro i ungefär samma
inkomstläge men som icke ha sådan tilläggspension och ej komma i åtnjutande
av dyrtidstillägg. Vid denna provisoriska förstärkning blir ojämnheten
i tillämpningen särskilt framträdande. När vi i alla fall’ velat hjälpa
folkpensionärema, framför allt dem som ha tilläggspension med det högsta
beloppet — ty det är sådana som icke ha annan inkomst än folkpensionen,
som befinna sig i det mest brydsamma läget — ha vi ansett det naturligt att
bygga på folkpensionen med ett månadsbelopp av samma struktur som det
procentuella dyrtidstillägget. Detta är sålunda motivet till att vi reservanter
samlat oss på denna linje.

I utskottet ha dessutom diskuterats två andra frågor, som framförts i motioner,
och. jag skall yttra ett pär ord till förklaring av att den meningsriktning
jag tillhör i det hänseendet ställt sig på den linje reservationen utvisar.

Den ena gäller det av Kungl. Majit föreslagna systemet med en åldersgräns
av 60 år för den andra maken för att det högre beloppet av förstärkningen
skall utgå. Det har förelegat yrkanden örn att man skulle sänka åldersgränsen
till 55 ar .och att man icke skulle fastställa någon åldersgräns alls. Jag
erkänner, att jag för min del närmast var böjd för att ansluta mig till dem
sorn ansågo, att det icke skulle vara någon åldersgräns alls. Jag sade mig
nämligen, att vilken åldersgräns man än sätter, komma olägenheter att uppstå.
Men när man grundligt genomdiskuterat ifrågan i utskottet, kom jag tili

Onsdagen den 29 november 1944 em.

Nr 32.

Förslag till lag om provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd
m. m. (Forts.)

dem uppfattningen, att det skulle vara ännu orimligare att icke sätta någon
åldersgräns, ock fördenskull stannade jag vid att förorda den av Kungl. Majit
föreslagna åldersgränsen, något som också föreslås i den av mig biträdda reservationen.

Den andra fråga, som diskuterades, var hur man skulle fördela kostnaderna
för denina provisoriska pensionsförstärkning. I det avseendet innehåller Kungl.
Majits förslag den regeln, att kostnaderna skola fördelas mellan kommunerna,
landstingen och staten efter samma proportion som för närvarande tillämpas
beträffande såväl tilläggpensionerna som dyrtidstilläggen. Det har från
flera håll yrkats på att landstingen borde befrias från att deltaga i kostnaderna
i detta fall. Frågan örn befrielse för landstingen har ju för övrigt varit
före när det gällde dyrtidstilläggen. För min del har jag ansett, att då det
här är fråga om ett provisorium, som endast kan komma att bli gällande för
en kort tid, saknas det skäl att göra en principiell ändring i avseende å fördelningen
av kostnaderna. Hela frågan om vår folkpensionering är ju under utredning,
och denna detalj liksom en mångfald andra kommer ju att prövas. Då
förefaller det mig, som örn man intill dess att frågan blivit utredd mycket väl
kan nöja sig med den lösning, som Kungl. Majit i detta avseende föreslagit.
Samma lösning är sålunda upptagen i den av herr Norman m. fl. avgivna reservationen.

Jag ber sålunda, herr talman, att med vad jag nu sagt få yrka bifall till
herr Normans m. fl. reservation.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Muller: Herr talman! Jag
tager till orda redan nu för att försöka klarlägga, hur jag sett på det problem,
som här föreligger.

Jag tror, att jag har rätt att fälla det omdömet, att när man skall gå till
en provisorisk förbättring inom ramen för en så komplicerad lagstiftning, som
vår folkpensionslagstiftning de facto är, så ställes man inför ett av de svåraste
problem, som överhuvud taget finnas inom socialpolitikens och socialförsäkringens
område.

Jag kan icke säga, att jag blev så särskilt tilltalad av socialvårdskommitténs
förslag, när jag först fick det. Jag tyckte, att det gav för litet åt de pensionärer,
som ha de sämsta inkomsterna, d. v. s. de pensionärer som — det framgår
av tabellerna, som var och en kan titta på —■ sakna egen inkomst och äro
ensamstående. Dessa ha ingenting annat att leva på än sin folkpension. Det
blir ofantligt mycket bättre, så snart det i samma familj finns två pensionstagare.
Då blir det dubbla summan. Det är klart, att levnadskostnaderna äro
högre för två än för en, men det finns vissa gemensamma utgifter, som faktiskt
icke bli högre för två än för en, såsom t. ex. utgifterna för bränsle, hyra
o. s. v. Men därtill kommer, att när man går till detta slags förbättring inkomsterna
för två pensionsberättigade makar med egen inkomst komma upp i en
helt annan nivå än inkomsterna för dem göra som äro enbart hänvisade till
folkpensionerna. Jag skall i detta senare avseende tillåta mig att anföra ett av
de mera extrema fallen. När man skall göra en provisorisk förbättring kan
man ju icke undgå att fråga sig, hur denna kommer att stå sig i förhållande
till en mera definitiv reformering av folkpensioneringen, vilken som alla veta
är förestående. Jag väntar förslag redan nästa år från socialvårdskommittén.
Man kan icke rimligen göra så, att man inför förbättringar för att sedan när
man skall genomföra den definitiva reformen, återtaga en del av vad som är
givet. Det är den ena sidan av saken. Den andra är, att varje provisorisk för -

6i Nr 32. Onsdagen den 29 november 1944 em.

Förslag till lag om provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd
m. m. (Forts.)

bättring måste gå efter mycket enkla linjer för att man överhuvud taget skall
våga sig på den.

Jag skall alltså taga upp de extrema fallen. I ortsgrupp 1 kunna två äkta
makar, vilka ha en egen inkomst på 1 200 kronor tillsammans, ändå båda bli
berättigade till pension. Denna är visserligen låg. Den utgör 50 kronor jämte
grundpensionen. Man beräknar att vardera får omkring 125 kronor. I ortsgrupp
2 bli de berättigade till en folkpension av samma storlek vid en inkomst
av 1 600 kronor, och i ortsgrupp 3 bli de berättigade till lika stor folkpension
som den i de båda övriga grupperna vid en gemensam inkomst av 2 000 kronor.
När vederbörande komma upp till sådana inkomster som på landsbygden 1 200
kronor, i de medelstora städerna — för att nu förenkla dyrortsgrupperingen —

1 600 kronor och i de stora städerna och vissa norrlandskommuner 2 000 kronor,
är det väl ganska rimligt, att de pensioner, som beviljas, icke bli av någon
högre storleksordning. Det förslag, som här föreligger från regeringens sida,
innebär, att personer i den situationen, alltså med 1 200 kronors resp. 1 600 och

2 000 kronors inkomst, erhålla tilläggspension, grundpension, dyrtidstillägg och
provisoriskt tillägg till ett sammanlagt belopp av 552 kronor. Det betyder, att
vederbörande komma upp i en inkomst för äkta makar av sammanlagt 1 752 kronor
i lägsta dyrortsgruppen, 2 152 kronor i andra dyrortsgruppen och 2 552
kronor i högsta dyrortsgruppen. Det är klart, att man icke i dag kan säga, örn
vi, när vi gå till en definitiv reform, vilja lämna pensioner som äro större
än de som här föreslås. Det är naturligtvis icke uteslutet, men det är i varje
fall ingalunda säkert att vi vilja till en familj med 2 000 kronors inkomst lämna
en högre pension än omkring 500 kronor. Går man utöver dessa belopp, står man
otvivelaktigt inför risken att icke kunna vidhålla de beviljade pensionerna,
när den definitiva reformen kommer.

Vad den kommunistiska motionen beträffar — ja.g drager mig icke för att
ge det betyget, att den är den hittills bäst genomtänkta av alla de kommunistiska
motioner, som äro väckta i folkpensionsfrågan — kommer man upp till
siffror, som i varje fall äro sådana, att det förefaller tvivelaktigt att man
skall kunna behålla dem. I ortsgrupp 1 kommer ett äkta par, som har pension,
under de av mig nyss nämnda förutsättningarna upp i en inkomst av 1 994
kronor. Nu är det visserligen sant, att taxeringarna på landsbygden kanske
inte berätta hela sanningen örn de inkomster, som en stor del av landsbygdsbefolkningen
har. Med rätt eller orätt så är det dock ett faktum, att det är
ett ganska ringa antal av den svenska bondeklassen, som kommer upp till en
inkomst av praktiskt taget 2 000 kronor. Nu har det ju varit en given regel

1 all socialpolitik, att man inte rimligen i form av försäkring kan öka inkomsten
utöver den som vederbörande har vid full arbetsförmåga. Det är uppenbart,
att här tangerar man gränsen. Man tangerar gränsen mera för ortsgrupp 1 än
man gör för ortsgrupp 2 eller 3. I ortsgrupp 2 kommer en familj av nyss angivna
stolek upp till en sammanlagd inkomst av 2 394 kronor eller i runt tal

2 400 kronor och i ortsgrupp 3 till cirka 2 800 kronor. Det är efter min mening
konsekvenser av ett provisoriskt tillägg som man här inte kan taga.

Jag vill tillåta mig att fästa uppmärksamheten på ett par andra ting i detta
sammanhang. En pensionär med 600 kronors egen inkomst får enligt den kommunistiska
motionen en pensionsförbättring på sammanlagt 220 procent, örn
man medräknar dyrtidstillägg och det provisoriska tillägg som föreslås, under
det att en pensionär, som icke har någon egen inkomst alls. får ökningen begränsad
till 114 procent. Det är en disproportion som utmärker även regeringens
förslag — det är inte fråga om det — men i varje fall stannar regeringsförslagets
tillägg för en person med 600 kronor egen inkomst vid 168 procent. Det

Onsdagen den 29 november 1944 em.

Nr 32.

Förslag till lag om provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd
m. m. (Forts.)

blir således inte några 220 procent. Men jag måste i sanningens intresse erkänna,
att det också stannar väsentligt lägre i procentuellt avseende för en pensionstagare,
som inte har någon egen inkomst alls. En sådan får i lägsta dyrortsgrupp
endast en 77-procentig ökning genom dyrtidstillägg och det provisoriska
tillägget. Dessa exempel visa, hur vanskligt det är att överhuvud taget ge sig
in på provisoriska förbättringar. På grund av den konstruktion, som hela vår
pensionsförsäkring har, kan man inte undgå följder av detta slag.

Det är detsamma, då jag kommer till de s. k. fasta tilläggen, vare sig det
är dyrtidstillägg eller provisoriska tillägg. De verka också, fast på ett helt
annat sätt mera ojämnt och otillfredsställande än procentuella tillägg göra.
Jag skall inte här uppehålla mig vid denna sak utan jag bara konstaterar, att
det förhåller sig på detta sätt, och ingen människa, som har någon kännedom
om dessa ting, kan överhuvud taget bestrida att så är förhållandet.

När jag fick socialvårdskommitténs förslag spekulerade jag verkligen på att
göra förändringar, och förändringen skulle närmast bestå däri att man skulle
stryka alla tillägg för dubbelpensionärer men däremot öka tilläggen för de
ensamstående pensionärerna, men jag vågade mig inte på det. Det skulle ha
kostat betydligt över 50 miljoner kronor enbart för staten på grund av den
kolossala mängden av ensamstående pensionärer i förhållande till äkta par, och
jag vågade det heller inte därför att jag ansåg mig inte kunna bedöma konsekvenserna
av en sådan förändring av socialvårdskommitténs förslag. Jag
måste anse, att när det gäller de framtida konsekvenserna man inom socialvårdskommittén
haft på helt annat sätt möjlighet att penetrera dessa, då man
ju där sysslar med hela frågan om pensionsförsäkringens reformering, än som
varit möjligt för mig under en relativt kort tid, därest jag ville lägga fram en
proposition till denna extra höstriksdag, och det ansåg jag vara nästan min
skyldighet, därför att det på det sättet var möjligt att skjuta fram betalningen
av det provisoriska tillägget till en tidigare tidpunkt än örn förslaget
hade kommit först i januari månad.

Alltså, jag vågade inte för konsekvensernas skull, som jag inte ansåg mig
kunna bedöma riktigt då det gällde framtiden, göra någon ändring, och jag
visste ju att allting måste ha ungefär den enkla karaktär som socialvårdskommittén
hade givit förslaget. Ett skäl till att jag inte ansåg mig böra avvika
ifrån socialvårdskommitténs förslag — det skälet är kanske ett misstag
av mig, men jag har verkligen resonerat på det sättet — var att jag t. ex.
inte ville slå ut tillägget på de olika månaderna, utan försöka ha ett samlat
belopp, att ge pensionärerna en liten större samlad summa i hand på en gång.
De kunde klara bränslekostnader, de kunna möjligen också förbättra sin garderob
och dylikt, örn de på det sättet finge en större slant i handen än de äro
vana vid. Därför ansåg jag även ur den synpunkten att förslaget om ett belopp,
som skulle utbetalas på en enda gång, var ett riktigt grepp och att det
var förmånligare än om man skulle slå ut det på olika små utbetalningar.

Med vad jag nu har sagt torde jag lia anfört huvudargumenten såväl emot
kommunisternas motion såsom provisorium som emot det förslag, som innebär
ett fast tillägg. Detta är emellertid icke utan vidare tillämpligt på den reservation,
för vilken herr Norman står i spetsen. Det påstås att det i första
kammaren sagts — jag hörde det icke •— att jag har inlåtit mig på en kompromiss
i regeringen. Det är inte riktigt. Jag bär i regeringen inte framlagt
något annat förslag än det som föreligger i propositionen, och i regeringen
har ingen opponerat sig emot att propositionen skulle få denna läggning och
att den skulle framläggas redan vid höst riksdagen. Jag vill lia gjort alldeles
klart, att jag har inte inom regeringen gjort yrkanden, som gingo över social Andra

kammarens protokoll 19JtJh. Nr 88. 5

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944 em.

Förslag till lag örn provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd
m. m. (Forts.)

vårdskommitténs förslag. Det är emellertid en sak för sig, det kan ju inte utgöra
något absolut hinder för mig, att örn det i riksdagen kommer ett förslag,
som jag tycker är sympatiskt eller i varje fall mot vilket jag inte kan göra
de invändningar, som jag har gjort emot kommunistmotionen och emot den
andra reservationen, jag då inte kan ha rättighet att här säga, att min argumentation
träffar inte, på långt när i varje fall, det förslag, som innebär att
man skulle kunna vara med om ett extra procentuellt tillägg. Det procentuella
tillägget har nämligen den mycket stora förtjänsten, att det verkligen ger en
slant åt de pensionärer som ha det allra sämst ställt. Jag medger, att det
inte är någon stor slant. Det är sammanlagt 27 kronor i den lägsta dyrortsgruppen,
35 kronor i den andra och 44 kronor (88 kronor åt äkta makar) i den
högsta dyrortsgruppen. Men i de extrema fall, som jag har nämnt, få i varje
fall inte familjerna mer än 20 kronor. Det blir omkring 10 kronor per pensionär
vid inkomst på 600, 800 eller 1 000 kronor i respektive dyrortsgrupper,
och det måste jag ju erkänna, att en sådan ringa slant för ett helt
år kan inte gärna drabbas av de omdömen, som jag har fällt om de andra
tingen, att det skulle så att säga alldeles förstöra eller i varje fall alltför allvarligt,
försvåra en framtida pensionsreform.

Jag har velat lämna dessa förklaringar. Jag kan inte för min del finna
någon bärande, allvarligt bärande invändning emot det förslag, som innebär
ett procentuellt tillägg utöver vad Kungl. Majit har föreslagit, även örn jag
själv inte har gjort ett förslag i samma riktning vare sig inom regeringen eller
i riksdagen.

Fröken Hesselgren: Herr talman! I likhet med den förste ärade talaren vill
jag uttrycka min stora tillfredsställelse över att denna proposition har kommit
fram. Den är ett alldeles direkt svar på den skrivelse, som riksdagen beslöt
i våras och i vilken det begärdes att tilläggspensionerna skulle ökas.

I socialvårdskommitténs förklaring sägs det, att de procentuella bidrag och
de fixa månadsbidrag, som pensionärerna få, äro tillräcklig kompensation för
själva dyrtiden. Alltså det som här har kommit fram har ingenting med kompensation
att göra utan är ett direkt tillägg till tilläggspensionerna, och detta
var ju vad riksdagen begärde i våras. Över denna sak kan jag, som sagt, inte
annat än uttala min stora tillfredsställelse. Men jag måste erkänna, att jag
står i en mycket kuriös situation. Jag är en av de fyra, som stå för Kungl.
Maj:ts förslag, och alla socialdemokraterna stå emot oss, och nu hör jag, att
det är inte bara socialdemokraterna i utskottet som gått den vägen utan även
departementschefen själv.

Det sorn gjorde att jag kände mig på den säkra sidan, när jag i utskottet
röstade för Kungl. Maj :ts förslag, var, att jag sade mig att när socialministern
med sin kända känsla för pensionärerna inte har vågat gå längre, då har han väl
haft en uppgörelse med finansministern örn hur långt man kunde gå, och som
jag inte ville gå emot finansministern i en så allvarlig sak som denna, ansåg
jag att det var omöjligt att här följa herr Hage och andra, som ville öka på.
Det är inte bara fråga örn de 27 resp. 44 kronor, som skulle tillkomma med
reservanternas förslag, utan örn man ser med finansministerns ögon, så är det
elva miljoner kronor som detta lilla tillägg gäller.

Nu är det ju klart, att jag har tagit för givet att detta förslag bär lagts
fram efter en mycket noggrann överläggning örn vad man i detta fall skulle
kunna våga eller inte, och socialministern säger själv i propositionen, att man
måste hålla sig till det allra nödvändigaste, man får inte föregripa o. s. v.

Det är inte värt att här gå in på någon detaljgranskning. Vi veta ju'' nu, att

Onsdagen den 29 november 1944 em.

Nr 32.

Förslag till lag örn provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd
m. nt. (Forts.)

reservationen går igenom. Vi veta, att första kammaren har tagit den, vi veta
att socialministern har adopterat den, och då följer därav, att alla socialdemokrater
— det är jag alldeles på det klara med —• och jag tror även ganska
många folkpartister komma att biträda reservationen. Situationen har härigenom
blivit en helt annan. Det ansvar, som lades på oss, när vi ansågo att vi
måste följa Kungl. Majit, när det gällde så stora summor, det ansvaret har
tagits ifrån oss. Naturligtvis kommer jag att hålla på Kungl. Majit, det har
jag en gång beslutat mig för och jag vänder inte örn i den saken. Jag kommer
att rösta på Kungl. Majit.

Emellertid vill jag i detta sammanhang, innan jag framställer mitt yrkande,
framhålla ett pär punkter i utskottets utlåtande. Socialministern har redan
vidrört en svårighet, som vi fäst oss vid litet var, och det gäller den tabell,
som står på sidan 16 i propositionen. Den visar ju mycket kuriösa förhållanden.
En person, som har en egen inkomst av 600 kronor, får sammanlagt
926 kronor, under det att en som har 700 kronor får 775. Socialministern har
själv påpekat detta och i anledning därav sagt, att skulle tekniska svårigheter
omöjliggöra en mera genomgripande provisorisk reform redan under 1945, så
skulle socialvårdskommittén taga sikte på och utreda detta förhållande så att
inte dessa gränsfall bleve för markerade. Jag har bara velat stryka under
detta, därför att utskottet tagit upp departementschefens uttalande, och jag
vill för min del ytterligare understryka, att det är utomordentligt viktigt, att
man får en bättre lösning på denna fråga. Det är den ena saken.

Den andra sak, som jag skulle vilja vidröra, är frågan örn de 60 åren. I
förslaget har departementschefen tagit upp en sak, som vi skrevo örn i våras,
nämligen att man borde undersöka frågan örn familjepension, och jag förmodar
att detta försök med de 60 åren är ett sätt att närma sig den frågan. Det
har i samband med de 60 åren kommit fram förslag om att man skulle sätta
åldersgränsen vid 55 år och även att man inte skulle lia någon åldersgräns alls.
Det har därvid hela tiden talats endast örn kvinnor ehuru det ju kan gälla
endera av makarna. Jag är en smula orolig för att om man tar upp denna sak
utan vidare, den skulle fastna så att säga på kvinnorna. Då skulle vi vara
snubblande nära tidigare gällande ordning med lägre pension för kvinnorna,
med lägre pensionsålder brukar följa lägre pension. Därför är jag mycket glad
att utskottet i sitt uttalande har strukit under och vill betona angelägenheten
av att ett införande av denna bestämmelse icke får betraktas som ett ställningstagande
från statsmakternas sida till frågan örn folkpensioneringens framtida
anordnande. Jag hoppas att det endast skall beteckna vägen fram till
en lösning för något som är mycket viktigt, nämligen familjepensioneringen.

Slutligen iir det en tredje sak, som jag måste säga några ord örn. Det har
väckts motioner om att man skulle befria landstingen från avgift till folkpensioneringen.
Det Ilar man motiverat med det faktum att landstingen lia varit
lovade att slippa dessa pensionsavgifter. Deras avgifter till folkpensioneringen
lia stått på avskrivning och minskat år från år. De äro nu nere i feni miljoner
kronor och de bil mindre och mindre för värjo år, och då skulle det vara orimligt,
att när man börjat att avskriva dessa avgifter, nian återigen skulle taga
nya tag och göra landstingen ansvariga för denna nya sak. Jag och min partikamrat
i utskottet voro därför mycket benägna att gå på den linjen, att man
skulle föreslå att landstingen skulle uteslutas. Efter närmare diskussion inom
utskottet i saken, slutade det med att vi resonerade på samma sätt som majoriteten,
att eftersom det här är fråga örn en tillfällig anordning kan det i alla
fall icke taga så lång tid, innan landstingen befrias från ifrågavarande avgifter.
Därför lia vi avstatl från alt reservera oss på den punkten.

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944 em.

Förslag till lag om provisorisk förstärkning av Uttåg gs pensioner och invalidunderstöd
m. m. (Forts.)

Ja, herr talman, det lönar sig icke att tala för Kungl. Majlis förslag, utan
jag nöjer mig med att yrka bifall till detsamma.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag skall i likhet med herr Eriksson
i Stockholm och fröken Hesselgren uttala tillfredsställelse över att denna
proposition kommit fram. Det överensstämmer ju med vad som uttalades här
i riksdagen under sistlidne mars månad, då från samtliga partiers sida framfördes
önskemål örn att förslag örn pensions förstärkning så fort som möjligt
skulle framläggas. Jag ber också att få uttala min tillfredsställelse över att
i denna proposition föreslagits enhetliga belopp, att alltså samma tillägg ha
kommit de olika ortsgruppernas pensionärer till del. Det överensstämmer helt
och hållet med den linje vi inom bondeförbundet gått in för tidigare. Sedan
är det ju klart, att det förslag, som nu kan framläggas, måste gå efter, som
det heter i propositionen, synnerligen enkla linjer, och att det icke får tagas
till så högt, att det kan bli svårigheter, när sedan det slutliga pensionsförslaget
skall framläggas. Vi ha. i varje fall på vårt håll i utskottet ansett, att de
av Kungl. Majit föreslagna beloppen äro väl knappt tilltagna, och att det sålunda
borde ske en liten förhöjning av de belopp som Kungl. Maj :t här föreslår.

I debatten här i riksdagen har det ju kommit att stå en strid mellan de
olika principerna i de reservationer som fogats till utskottets utlåtande av det
socialdemokratiska partiet och av oss bondeförbundare. Det är en skillnad
principiellt mellan de båda reservationerna så till vida, att ökningen utöver
av Kungl. Maj :t föreslagna belopp enligt den socialdemokratiska reservationen
skulle utgöras av folkpensionens belopp för en månad, alltså ett procentuellt
tillägg, varemot enligt vår reservation ifrågavarande ökning skulle utgöras av
vissa fasta belopp. Sedan ha ju de socialdemokratiska reservanterna i enlighet
med den motion som väckts av herr Hage m. fl. gått in för att bestämmelse
örn det procentuella tillägget skall inarbetas i själva lagtexten. Det skall tillläggas
själva grundpensionsbeloppet. Vidare säga dessa reservanter, att ifrågavarande
procentuella tillägg bör sålunda utgå, icke såsom motionärerna föreslagit
som ett engångsbelopp för innevarande budgetår, utan i likhet med de
föreslagna fasta beloppen så länge den provisoriska lagen kommer att gälla.
Man kan alltså icke säga annat än att det här är fråga örn isamma princip i
bägge reservationerna. Skillnaden är, att vi föreslå,'' att det skall vara fasta
belopp, varemot det i den andra reservationen föreslås, att det skall vara procentuella.

Här har framhållits både av herr Eriksson i Stockholm och av statsrådet
Möller, att det skulle bli större orättvisa, ifall man ginge in för fasta belopp
än örn man ginge in för procentuella belopp. I förslaget om de fasta, beloppen
har man ju utgått ifrån månadsbeloppet i andra ortsgruppen, alltså i runt tel
35 kronor. Om man tar högsta tilläggspensionen och lägger till grundpensionen,
kommer man till ett belopp av i första ortsgruppen 325 kronor, i andra
ortsgruppen 425 kronor och i tredje ortsgruppen 525 kronor. Dividerar mern
detta med månadernas antal, alltså med tolv, kommer man fram till månadsbelopp
av i första ortsgruppen 27 kronor 8 öre, i andra ortsgruppen 35 kronor
41 öre och i tredje ortsgruppen 43 kronor 75 öre. Alltså kan man säga, att
det är en skillnad på omkring 8 kronor de olika ortsgrupperna emellan. Nu
säges det, att det i gränsfallen skulle bli orättvisare, örn man ginge in för
faste tillägg. Det skulle bli större orättvisa mot dem som på grund av obetydligt
större egen inkomst icke ha tilläggspension och därmed icke heller komma
i åtnjutande av detta, ökade tillägg. Statsrådet Möller har sagt, att det är

Onsdagen den 29 november 1944 em.

Nr 32.

Försla/j till lag om provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd
m. m. (Forts.)

fullständigt uppenbart, och att det är förhållanden, som ingen människa, som
känner till dessa ting, kan bestrida. Jag förstår icke det; jag kanske bör räkna
mig till de människor, som icke känna till dessa ting. Jag tycker, att orättvisan
blir precis lika stor i de olika skarvarna, vare sig det gäller pensionärer
som ha sådan inkomst att de ligga alldeles nedanför gränsen och därför
icke kunna få pension, eller dem som ha egen inkomst. Det är alldeles självklart,
som statsrådet Möller säger, att de pensionärer, som tidigare lia en pension
på 12 kronor och få detta tillskott till kristillägget, såväl fast som procentuellt,
som föreslås i propositionen och utskottets förslag, få ett större procentuellt
tillägg. Men örn man skulle fundera, över varför detta tillägg skall
lämnas, måste man väl säga, att det skall ju vara för att kompensera dyrtiden.
Då måste man väl säga, att örn det skall bli någon rättvisa, måste denna
kompensation, örn den skall kompensera stegringen av levnadskostnaderna för
dessa bli ungefär lika. Annars blir det säkert en stor och uppenbar orättvisa.
Nu säger man att det icke skall vara något kristillägg utan ett tillägg till
själva pensionsbeloppen. Men det är väl ingen som tror, att ifall icke denna
tid hade fört med sig ökade levnadskostnader, detta tillägg hade kommit just
nu, innan socialvårdskommittén hunnit komma fram med sitt förslag. Alltså
måste man väl kunna säga, att i princip är detta ett tillägg för ökade levnadskostnader
under kristiden.

Vad sedan denna skillnad mellan fasta och procentuella tillägg beträffar
så ha vi diskuterat den vid olika tillfällen. Det ha vi gjort, när vi haft att taga
ställning till de s. k. kristilläggen till pensionstagarna. Vi ha då från vårt håll
bestämt hävdat den meningen, att den utveckling som ägt rum beträffande levnadskostnaderna
har inneburit, att dessa så att säga sammansmält på så vis,
att det blivit lika dyrt eller åtminstone nästan lika dyrt att draga sig fram
inom de olika ortsgrupperna. Man behöver väl här icke erinra socialministern örn
att han själv sagt detta i en proposition till riksdagen för icke så lång tid sedan.
I denna proposition säger han, att vissa tecken tyda på att de prisstegringar
som drabbat de förnödenheter, som dessa pensionärer utnyttja, se ut att vara
för de olika ortsgrupperna ganska lika.

När vi debatterade detta i våras, gick nuvarande statsrådet Erlander upp i
debatten och anförde, att han ansåg, att min kritik på den punkten var riktig,
och han framhöll, att socialministern har tagit mycket allvarligt på detta problem
som vi här debattera angående de procentuella och fasta dyrtidstilläggen.
Han förklarade sig vidare villig medge, att första gången när dyrtidstilläggen
på folkpensionerna bestämdes hade man i alltför stor utsträckning låtit den tekniska
sakkunskapen bli avgörande. Vi kunna icke säga något annat än att det
var ett fullt erkännande, att nu ha levnadskostnaderna sammanpressats, och det
är därför berättigat, att en lika stor pensionsförstärkning kommer pensionstagare
inom de olika ortsgrupperna till godo.

Nu säger statsrådet här att de av oss föreslagna fasta tilläggen skulle leda
till en stor orättvisa mot dem, som lia egen inkomst, och han anförde dessa tal
för två pensionärer av 1 200 kronors inkomst i ortsgrupp 1, 1 000 i ortsgrupp 2
och 2 000 i ortsgrupp 3. Jag antager, alf det blir belyst litet mera i debatten.
Det är väldigt svårt att förstå, att det verkligen kan ligga något i detta påstående,
att orättvisorna bli större. Det är alldeles självklart, att i skarven mellan
de olika gränserna måste det bli ojämnheter, det kan varken denna pensionslag
eller andra förordningar undgå. Vi lia ju haft en ganska stor debatt i dag örn
statst.jänarnas löner, och där framhölls också, att när det gäller att kompensera
tjänstemännen de olika grupperna emellan, blir det ojämnheter och orättvisor.
Sak samma blir det alldeles säkert här. Nu har emellertid den socialdemokra -

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944 em.

Förslag till lag om provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd
m. m. (Forts.)

tiska reservationen grått in för att detta skall inarbetas i 1 §, alltså skall det
läggas till de fasta tilläggen som Kungl. Maj :t bär föreslagit och som vi i vår
reservation ha gått in för. Jag förstår icke annat än att det blir en ganska underlig
paragraf enligt denna reservation, ty det får väl stå i paragrafen, att i ortsgrupp
1 skall för ensam pensionär utgå ett tillägg av 107 kronor 8 öre, i ortsgrupp
2 135 kronor 41 öre och i ortsgrupp 3 143 kronor 75 öre och för två pensionärer
respektive 77 kronor 8 öre, 85 kronor 41 öre och 93 kronor 75 öre.
Alltså måste det i denna paragraf stå sex olika siffror för de olika pensionstagarna
till skillnad mot vad skulle bli fallet enligt den reservation som framlagts
av undertecknad och herr Hallagård, där det klart och tydligt står, att
det är 135 kronor för ensam pensionär och 85 kronor för två.

Med anledning av vår reservation skall jag även be att få yttra mig örn
landstingsbidragen. Vi ha ansett, att man bör följa samma princip som tidigare,
att landstingen böra slippa betala denna pensionsförstärkning. Det är nämligen
så, att landstingen icke ha någon möjlighet att inverka på beloppen. Däremot ha
ju kommunerna en liten möjlighet att inverka på beviljande av pensionerna till
de olika pensionstagarna. Landstingen, som icke lia denna möjlighet, böra enligt
vår mening befrias, och denna kostnad bör påvila staten.

Sedan är det en detalj som jag skall be att få säga några ord om, nämligen
kommunernas bidrag till dessa pensioner. Här har väckts en motion, nr 554 i
andra kammaren, däri påyrkas, att kommunernas bidrag de olika ortsgrupperna
emellan skall utgå med belopp motsvarande 20 % av deras andelar i kostnaderna
för tilläggspensionen och invalidunderstöd. I stället för detta har i vår reservation
föreslagits olika procentsatser för kommunerna inom de olika ortsgrupperna.
Det beror på att i pensionsstyrelsen tillämpas följande schematiska regel.
Man går ut ifrån de olika ortsgrupperna och gör en procentuell beräkning av
genomsnittsbeloppen för de olika grupperna, och på så sätt får man ett enkelt
system, som i realiteten innebär, att kommunerna få betala respektive en åttondel,
en fjärdedel och en femtedel av de pensionsbelopp, som respektive kommuner
skulle erlägga. Vi lia på vårt håll godtagit denna schematiska regel och
anslutit oss till den princip Kungl. Maj :t här föreslår. Detta innebär ingenting
annat än att det blir olika procenttal i förhållande till pensionens storlek, vilket
också framgår av de olika reservationerna.

Jag skall, herr talman, sluta med att yrka bifall till den reservation som
här är avlämnad av undertecknad och herr Hallagård.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Ja.g
har begärt ordet endast för att rätta ett missförstånd. Jag bär icke, som
herr Pettersson i Dahl trodde, i dag yttrat mig om huruvida rättvisan dyrortsgrupperna
emellan på något sätt är tådenad av de fasta tilläggen. Jag
har sagt det, att de fasta tilläggen innebära, att den som icke har någon egen
inkomst och alltså har den högsta pensionen, får ett belopp, som är lika med
det, vilken den får, som bär en mycket låg pension, på grund av att han har
egen inkomst. Det är den konsekvensen som icke är lämplig att taga, när,
som jag påvisat, man rodian, med de regler som regeringspropositionen innehåller,
för äldre personer med relativt hygglig egen inkomst med deras olika
slags tillägg kommer upp till en nivå, som man är rädd, att man för framtiden
icke kan acceptera. Det är alltså icke en gradering mellan dyrortsgrupperna
som jag i det sammanhanget berört.

Herr Pettersson i Dahl erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag vill endast säga till herr statsrådet, att denna ojämn -

Onsdagen elen 29 november 1944 eili.

Nr 32.

Förslag till lag örn provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd
m. ni. (Forts.)

het framträder väl ändå tydligare, om man tager ett sådant extremt fall som
att en pensionstagare i ortsgrupp 3, som har egen inkomst på 2 000 kronor,
med denna förstärkning kommer ripp till 2 552 kronor. Han kan ha en pension
på tolv kronor. Han får ju då enligt den socialdemokratiska reservationen
143 kronor 75 öre. dag menar, att ojämnheten framträder väl ändå tydligare
där än enligt vår reservation, där han icke får mer än 135 kronor.

Vidare anförde:

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Den
som har egen pension på tolv kronor, kan icke få mer än en krona i procentuellt
tillägg, d. v. s. han får 101 kronor i stället för 135 kronor enligt bondeförbundamas
förslag.

Herr Hagård: Herr talman! dag har i detta ärende anslutit mig till Kungl.
Maj :ts förslag, och jag måste i likhet med fröken Hesselgren konstatera, att
det föreligger en ganska kuriös situation. Det har här blivit en majoritet
som är den minsta möjliga, och mot denna står en minoritet av åtta av de
tolv vid ärendets1 behandling närvarande. Det är dock icke så tokigt som då
ein gång på 1920-talet efter ett kommittébetänkandes framläggande en ledamot
av en kommitté på sex personer kunde säga, att örn icke han följt ordföranden,
hade ordföranden ensam utgjort majoriteten. Det är i varje fall något
bättre här.

dag vill uttala min tillfredsställelse över vad socialministern här framhållit.
Han höll ett synnerligen klargörande anförande, där han berörde huvudmomenten
i denna fråga. Han har också uttryckligen förklarat vad man dragit i tvivelsmål
på annat håll, nämligen att regeringen varit enig i denna fråga. Det
är til 1 f reds ställan de att ha fått detta konstaterat från regeringsbänken. Vidare
har han anfört siffror, som belyst saken på ett klart och tydligt sätt. Dessutom
berörde statsrådet de finansiella förhållandena och påpekade, att man
icke kan utanordna hur stora belopp som helst, dag vill .fästa uppmärksamheten
på vilka konsekvenser en ökning av folkpensionerna kunna ha. Skulle
man ge varje folkpensionstagare med tilläggspension 100 kronor ytterligare,
går det åt 50 miljoner kronor. Vi lia, mina damer och herrar, mycket annat,
som vi gärna vilja ha fram i detta land i fråga örn sociala förbättringar,
sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring o. s. v. Alla sådana frågor måste också
lösas, dag håller socialministern räkning för att han antytt, att det finns
anledning att även se problemen på det sociala området ur finansiell synpunkt.

Alla äro vi väl eniga örn att det betyder ofantligt mycket att kunna skapa
en tryggad ålderdom åt våra medborgare. Ingenting kan vara viktigare. Det
har jag sagt tidigare från denna plats, och det upprepar jag nu. Vad som
emellertid varit avgörande för mig har varit synpunkten att det gäller att
gå fram med en sådan varsamhet, att icke vad som nu göres kan ge anledning
till återtåg den gång vi stå inför en fullständig reform.

dag måste också gentemot dem, som klaga över att det dröjer för socialvår
dskom mi ttén att bli färdig med sitt arbete, säga, att det icke är lätt för
kommittén att slutföra arbetet, när den gång på gång ställes inför deluppgifter,
som det tager tid att lösa, och som i likhet mod ''denna fråga förrycka
kommitténs arbete kanske under fyra ä fem månader. Nu bär det kommit till
nya deluppgifter. Här talas om vissa gränsskillnader o. d. Dessa saker skola
utredas till nästa riksdag. Det hade enligt min mening varit bättre, örn kommittén
fått arbeta i lugn och ro för att så snabbt som möjligt kunna framlägga
förslag till en definitiv reform.

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944 em.

Förslag till lag om provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd
m. m. (Forts.)

Så ytterligare en sak. Det Ilar talats om att landstingen skulle avkopplas
från delaktighet i dessa utgifter. Det är givet, att alla som ha dylika intressen
ingenting högre skulle önska. Men skulle man koppla av någon av dem som
deltaga i kostnaderna för folkpensionerna, tycker jag, att man hade anledning
att främst tänka på de kommuner, som faktiskt få en ökad tunga för
varje år vi besluta ett tillägg till folkpensionerna. Jag tänker på de små,
minst bärkraftiga kommunerna. Landstingen kunna dock lättare bära sin
andel av dessa kostnader, detta så mycket mer som landstingen från den 1
januari 1937 avkopplats från ytterligare bidrag till de egentliga tilläggspensionerna.
För varje år som går minskas deras bidrag med ca 8 procent. År
1943 räknade man med att landstingen skulle debiteras ca 7 miljoner kronor,
vilket betydde en sänkning från föregående år nied 8 procent eller omkring
560 000 kronor. På det sättet sjunka bidragen ganska kraftigt för landstingens
del. Och håller man fast vid landstingens medverkan såsom en utjämnande
faktor just nu, bör man icke taga bort deras delaktighet när det
gäller denna provisoriska förstärkning av folkpensionerna. Jag tror, att vad
utskottet föreslagit i diet avseendet är lämpligt, och även de sex socialdemokratiska
reservanterna ha ansett, att landstingen fortfarande skola lämna bidrag.

Herr talman! Jag förstår, att här den ene efter den andre hoppar av socialvårdskommitténs
och Kungl. Maj :ts vagn. Till och med en av mina kamrater
i socialvårdskommittén har hoppat av. Det skulle ju vara bekvämast även
för mig att så kunna göra, men jag anser mig icke kunna så uppträda. Jag
tror, att Kungl. Maj :ts förslag är både förståndigt och korrekt, och jag håller
alltså också på utskottets mening. Jag yrkar därför bifall till utskottets
förslag.

I detta anförande instämde herr Wallén.

Herr Senander: Herr talman! Då riksdagen i våras behandlade frågan om
folkpensionerna, beslöt den som bekant att i skrivelse till regeringen begära
förslag till förbättring av tilläggspensionerna; det betonades därvid, att detta
skulle ske snarast möjligt. Detta beslut innebar ett klart desavuerande av
andra lagutskottet, som i sitt utlåtande blankt avvisat det förslag till förbättringar,
som hade framförts i en rad motioner. Beslutet innebar samtidigt en
erinran till regeringen, att den icke längre borde tillåta socialvårdskommittén
att förhala frågans lösning.

I dag ha vi resultatet av riksdagens opinionsyttring för slutlig behandling,
och jag måste säga, att det är allt annat än tillfredsställande. Visserligen har
regeringen förmått socialvårdskommittén att prestera ett provisoriskt förslag
— detta gick ganska raskt, när det verkligen kom till kritan — och sedan har
regeringen i sin tur lagt fram detta förslag för riksdagens prövning. Så långt
har alitsa regeringen gått riksdagens önskan till mötes. Jag är emellertid övertygad
om att förslaget icke på långt när motsvarar vad flertalet av riksdagens
ledamöter tänkte sig, då de deltogo i beslutet att av Kungl. Maj :t kräva
ett förslag till förbättring av folkpensionerna. Detta kommer ju för övrigt
till synes i.det stora antal motioner om ytterligare förbättringar, som avgivits
i saken. Vissa tecken — och mycket säkra sådana •—- tyda också på att riksdagen
kommer att sträcka sig längre än regeringen. Sålunda har första kammaren
redan beslutat bifalla den reservation, som avgivits av herr Norman
m. fl. och som innebär en påbyggnad av regeringens förslag. Jag måste i
detta sammanhang uttala ett erkännande till de reservanter, som gått in för en

Onsdagen den 29 november 1944 em.

>>r 32.

Förslag till lag om provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd
m. m. (Forts.)

förbättring — både socialdemokrater och bondeförbundare — och som därmed
givit till känna sin vilja att så långt som med hänsyn till deras egen uppfattning
är möjligt hjälpa de hårt betryckta folkpensionärerna.

Majoriteten i utskottet — örn man nu skall kalla den så — har emellertid
ingenting lärt av den läxa riksdagen gav i våras. Den trampar på i de gamla
fotspåren. Den har avvisat alla förslag, som sträcka sig aldrig så litet utöver
regeringsförslagets ram. Motiveringen är sannerligen trist och banal. Man har
hört den så många gånger förut. Det heter i utlåtandet — och det är hela
motiveringen för utskottets ställningstagande: »En ökning av förmånerna får
ej ske på sådant sätt, att härigenom olägenhet av något slag kan uppkomma
vid den slutliga utformningen av folkpensioneringslagstiftningen. Hänsyn får
även tagas till det nuvarande statsfinansiella läget.» Och utskottet tillägger,
att en utbetalning av ytterligare belopp skulle medföra avsevärda olägenheter
för postverket utöver de svårigheter som redan utbetalningen av de av Kungl.
Maj :t föreslagna förmånerna kommer att innebära. Det må ursäktas mig, örn
jag säger, att detta alltigenom verkar de obotfärdigas förhinder. Trots att vad
som nu föreslagits i propositionen icke på långt när kommer att ge. foikpensionärerna
ens det löjligt låga existensminimum, som fattigvårdsmyndigheterna
i landet räkna med, fruktar utskottet, att en ökning, som fortfarande kommer
att hålla folkpensionärerna nere under detta minimum, skall, som det heter,
föregripa den slutliga lösningen. Jag har frågat tidigare — och jag upprepar
frågan, men denna gång med direkt adress till majoriteten i utskottet: vad avse
ni egentligen med talet örn full försörjning åt de gamla? Mena ni, att sådan
full försörjning kan beredas genom folkpensioner, som ligga under beloppet
för det existensminimum, som fattigvården brukar utnyttja som norm för sina
understöd? I Göteborg är detta existensminimum för två makar fastställt till
105 kronor jämte hyresbidrag. Menar kanske utskottsmajonteten, att den slutliga
utformningen av folkpensionslagen skall ge mindre än detta oerhört låga
belopp? Man skulle verkligen kunna tro, att detta är utskottets mening. Men
då måste jag ju säga, att man så snart som möjligt bör sluta med talet örn att
man syftar till att ge de gamla full försörjning och göra dem oberoende av
fattigvården. Skulle jag emellertid ha tolkat utskottets uppfattning felaktigt,
kan jag icke förstå utskottets ängslan för att en måttlig höjning av
de av regeringen föreslagna beloppen skulle föregripa den slutliga lösningen.
Det finns nämligen en mycket bred marginal för höjningar, innan
man kolliderar med fattigvårdsmyndigheternas beräknade existensminimum.
Icke ens vad vi föreslagit, vilket varit utsatt för jag måste säga en
mycket saklig kritik av statsrådet Möller, d. v. s. det som i de olika ortsgrupperna
skulle ge 700, resp. 850 och 1 050 kronor per år åt varje pensionär,
överstiger beloppet för detta existensminimum. Tvärtom ligger förslaget en
aning under. Och ingen kan därför med skäl påstå, att detta förslag föregriper
den pågående utredningen. Vill man göra allvar av deklarationen att
befria de gamla från fattigvård, måste man räkna med en lösning, som ligger
över fattigvårdsmyndigheternas existensminimum. Först då kan man nämligen
tala örn att de gamla rent materiellt sett vunnit en förbättring i sitt läge.

Utskottet har emellertid också haft djärvheten att åberopa det statsfinansiella
läget som skäl för sin ståndpunkt. Vi ha i vår motion anfört — och vi
ha styrkt det med citat — att statsrådet Möller tidigare i polemik mot de
borgerliga på ett mycket nedgörande sätt bemött påståendet, att statsfinansiella
skäl kunna tala mot en anständig försörjning av åldringarna. Jag vill
tillägga, att han vid samma tidpunkt talade örn att de borgerliga »förhärdat
sina hjärtan» inför de gamlas nöd. Detta uttalande är också, menar jag, fullt
på sin plats, när man, .sorn utskot Ismajonte!en, här anlägger krassa statsfi -

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944 em.

Förslag till lag om ''provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd
m. ni. (Forts.)

nanselia synpunkter på en social fråga med så brännande aktualitet som folkpensionsfrågan.

Utskottets tredje skäl för sin ståndpunkt hänför sig till kategorien tekniska
svårigheter. Detta tal har man hört till leda upprepas varje gång det gällt att
åstadkomma en förbättring av folkpensionärernas läge. Nu går utskottet så
långt, att det förklarar, att det skulle medföra avsevärda olägenheter för
postverket, om detta skulle få utbetala högre belopp än vad regeringen föreslagit.
Jag måste till de ledamöter, som tillhöra majoriteten, säga: varför
skulle det göra det? Är det svårare för postverket att betala ut exempelvis 300
kronor till en folkpensionär än 100 kronor? Är regeringens förslag om 100
resp. 50 kronor så väl funnet, att det precis representerar gränsen för postverkets
prestationsförmåga i detta avseende? Jag tycker verkligen, att i hela
detta resonemang om oöverstigliga tekniska svårigheter ligger ett mycket flagrant
underkännande av den svenska statsförvaltningens och de svenska statstjänstemannens
organisatoriska begåvning. Jag tror emellertid, att man kan
tillämpa det gamla ordstävet: I nödens stund äter hin flugor. I brist på andra
argument kunna »tekniska svårigheter» ha en uppgift att fylla.

De argument, som anförts för utskottsmajoritetens ståndpunkt, äro icke hållbara.
Det finns inga verkliga sakskäl för att längre förhala en tillfredsställande
lösning av frågan. Tryggandet av de gamlas försörjning är icke bara en
angelägenhet som berör åldringarna själva. Det berör också i högsta grad de
gamlas anhöriga, som på grund av att frågan ännu icke lösts måste avstå av
sina många gånger knappa tillgångar för att bidraga till försörjningen av de
gamla. Då den definitiva lösningen nu faktiskt ännu vilar i en oviss framtid,
borde enligt vår mening en provisorisk lösning ha gett betydligt mera. Jag anser
mig därför icke ha anledning att frångå vår motion.

Statsrådet Möller har, som jag tidigare nämnde, anfört vissa kritiska synpunkter
på vår motion. Han framhöll bl. a., att ett bifall till densamma skulle
på ett alldeles exceptionellt sätt gynna dem som hade mera betydande egna inkomster.
Jag har ingen anledning — och jag är för övrigt icke i stånd att göra
det direkt — att bestrida de sifferuppgifter statsrådet Möller lämnade för att
bevisa vad han förmodligen ansåg orimligt i vår motion. Jag måste emellertid
säga, att dessa siffror icke på något sätt verkade avskräckande på mig. Det
var faktiskt icke några belopp som man kan anse vara för stora, om man verkligen
syftar till att ge de gamla en tryggad ålderdomsförsörjning. Men vad
som framför allt är betecknande i detta statsrådet Möllers resonemang är att
det är rena gränsfall hail avser. Det är emellertid klart, att skulle det visa
sig, att det verkligen skulle uppstå orimligheter, är detta sådant som mycket
väl kan ordnas, när man går till den definitiva pensionsregleringen. Jag vill
emellertid framhålla, att vad vi syfta till i vår motion — och vad som är det
avgörande för att vi lagt vår motion på det sätt vi gjort — är att det nu skall
tagas ett ordentligt steg fram mot förverkligandet av den ofta deklarerade
principen, att det skall skapas en folkpensionering, som frigör de gamla från
beroendet av fattigvården. Med utgångspunkt från att nå det syftet ha vi lagt
upp vår motion, och vi kunna icke finna — även örn genomförandet av vårt
förslag, som statsrådet Möller säger, skulle kunna medföra litet märkvärdiga
resultat i vissa undantagsfall — att motionen på något sätt behöver föregripa
den kommande definitiva regleringen av folkpensionerna.

Jag skulle till sist vilja taga upp en sak och därmed rikta mig särskilt till
statsrådet Möller. Det gäller frågan, hur fattigvårdsmyndigheterna komma att
ställa sig till den pensionsförstärkning, som nu kommes att meddelas de gamla.
Jag blev verkligen litet orolig, när jag läste vad fattigvårds- och harna -

Onsdagen den 29 november 1944 em.

Nr 32.

Förslag till lag om provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd
m. rrv. (Forts.)

vårdsförbundet uttalat. Förbundet förklarar, att det anser det självklart, att
motsvarande avdrag skall göras på från fattigvården utgående understöd till
de gamla. Mot detta har statsrådet Möller polemiserat och förklarat att det
här gäller en åtgärd, som avser att materiellt förbättra de gamlas läge. Jag
tycker i alla fall inte att statsrådet Möller formulerat denna bestämmelse fullt
så bestämt, att den kan förebygga någonting som vi tidigare sett exempel på
vid flera tillfällen då det gällt förbättring åt de gamla, nämligen att vissa
fattigvårdsmyndigheter försökt ta tillbaka vad staten givit de gamla. Det skulle
vara synnerligen tillfredsställande, örn statsrådet Möller ville ytterligare
understryka innebörden av sitt uttalande och något mera klarlägga det utlåtande
han gjort i detta avseende. För mig råder det ingen tvekan om att statsrådets
avsikt verkligen varit att förhindra en dylik för de gamla menlig utveckling.
Jag tror emellertid inte att formuleringen i propositionen är tillräckligt
klar för fattigvårdsmyndigheternas räkning, och därför skulle det vara synnerligen
gagneligt, örn statsrådet Möller, vad som än kommer att beslutas här
i riksdagen, ville göra ett dylikt uttalande.

Herr talman! Med vad jag nu anfört hemställer jag i denna punkt örn bifall
till den kommunistiska motionen i ärendet. Jag vill emellertid redan nu meddela,
att vi kommunister, örn vår motion inte skulle bifallas, komma att rösta
för den reservation, som till utskottsutlåtandet avgivits av herr Norman m. fl.

Under detta anförande hade herr talmannen övertagit ledningen av förhandlingarna.

Herr andra vice talmannen Carlström: Herr talman! Jag skall försöka undvika
att vidare förlänga denna debatt. Jag är överens med alla talare, som yttrat
sig här i dag, att det, då det gäller folkpensionerna, är alldeles i sin ordning,
att det nu, när riksdagen i allt fall är samlad, beslutas någon förbättring även
för folkpensionärernas del. Det förhållandet föreligger ju inte heller, att man
under hänvisning till de ökade anslagen till folkpensionärerna skulle kunna
göra gällande, att vissa arbetargrupper här i landet skulle kunna ta detta
till intäkt för att pressa arbetslönerna i höjden och därmed ytterligare
rasera gällande pris- och lönestopp, som det är viktigt att upprätthålla. Då vi
tidigare i dag behandlade frågan om tillskott till de lägre statstjänarnas löner,
hörde vi f. ö., att vi icke skulle behöva frukta någon inflation, just därför att
riksdagen biföll Kungl. Maj:ts proposition i denna fråga. Och det var ju
ganska hugnesamt att höra.

Örn jag bedömer de olika summor örn 33, 44 och 48 miljoner kronor, som
här från respektive håll äro föreslagna, måste jag erkänna, att det statsfinansiellt
inte spelar så stor roll, vilken av dessa summor man stannar för; detta
särskilt om man jämför med andra väsentligt högre utgifter i skilda hänseenden,
som vi måste påtaga oss. Men då nu regeringen för sin del antagit och framlagt
socialvårdskommitténs förslag i denna fråga, mäste man utgå ifrån, att^regeringen
fattat ståndpunkt till vad man i detta hänseende ansett sig böra gå med
på som ett provisorium. Nu ha vi emellertid lått höra, att socialminister Möller
visserligen inom regeringen hade samma uppfattning som regeringen i övrigt,
men att han här i kammaren i dag intagit den ståndpunkten, att han anser att
det förslag, som framlagts i den av de socialdemokratiska ledamöterna inom utskottet
avgivna reservationen, är så pass »sympatiskt», att han för sin del inte
kail avstå från att vara med örn alt godkänna detta förslag. Det ina nu visserligen
stå herr socialministern fritt att bedöma saken pa detta sätt. Örn jag för
min del skulle bedöma de olika förslagen ur synpunkten vilket av dem, som är
mest »sympatiskt», kan jag emellertid inte komma ifrån att den reservation,

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944 em.

Förslag till lag örn provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd
m. m. (Forts.)

som avgivits av herrar Pettersson i Dahl och Hallagård, förefaller åtminstone
i visst avseende vara mest sympatisk. Det är nämligen i nuvarande läge knappast
lämpligt att ta detta steg — som den socialdemokratiska reservationen
innebär •— och ytterligare vidga klyftan mellan de olika dyrortsgrupperna.

Då jag måste förutsätta, att regeringen kommit fram med ett förslag, som är
väl genomtänkt, har jag inte ansett mig kunna utan vidare gå ifrån regeringsförslaget.
Jag är övertygad örn att om vissa statsråd i fortsättningen, under
det vi lia kvar samlingsregeringen, skulle i vissa situationer frångå regeringens
förslag och antaga i deras tycke mera sympatiska sådana, kommer detta framöver
att medföra besvärliga konsekvenser.

Under hänvisning till vad jag nu anfört vill jag alltså för min personliga del
säga, att örn jag skulle välja något annat än regeringens förslag i denna fråga,
skulle jag, både då det gäller beloppen i de olika dyrortsgrupperna och landstingens
icke deltagande i denna extra förstärkning, helst vilja ansluta mig till
den av herrar Pettersson i Dahl och Hallagård avgivna reservationen. Som
läget nu är vill jag emellertid liksom utskottets ärade talarinna ansluta mig till
regeringens förslag i frågan.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! I anledning
av herr Senanders uttalande rörande fattigvårdsmyndigheternas inställning
till . det ^provisoriska pensionstillägget vill jag framhålla, att jag inte
kan uttala mig på annat sätt, än som jag redan gjort i propositionen. Yi komma
nämligen inte ifrån, att när det gäller fattigvårdskostnaderna ha kommunerna
självstyrelse. Det beror alltså ytterst på de kommunala förtroendemännen, hur
dessa frågor komma att lösas i varje särskild kommun. Jag kan emellertid
understryka, att när riksdagen skrev till Kungl. Majit i denna fråga och när
Kungl. Maj :t sedermera föranstaltade örn en utredning örn möjligheterna att
göra en provisorisk förbättring av pensionerna, fanns det mig veterlig! icke
något sådant motiv som att man skulle göra detta med hänsyn till fattigvårdskostnaderna
i vissa kommuner. Viktigare i detta avseende är, att de folkpensionärer,
som, såvitt jag förstår, oftast måste vända sig till fattigvården, i regel
sakna egna inkomster, och att de inte ha annat än folkpensionerna att leva på.
Jag har utgått ifrån att alla voro ense örn att även med dea provisoriska förstärkningen
voro folkpensionerna för dessa pensionärer så låga, att det för dem
skulle behövas en faktisk standardförbättring. Detta har varit själva utgångspunkten
för att detta ärende tagits upp. Följaktligen är det inte i och för sig
försvarligt, örn det skulle ske någon slags allmän revision av fattigvårds understöden
på grund av denna provisoriska förstärkning.

Jag måste dock medge, att just med hänsyn till den provisoriska förstärkningens
förenklade form kan det komma att finnas gränsfall. Jag kan tänka
mig, att t. ex. en pensionär, som har en relativt hygglig egen inkomst, 400—500
kronor. — vilken nu kommer upp i en sammanlagd inkomst på 851 kronor,
resp. 889 kronor — tidigare kan behövt anlita fattigvården för endast vissa
utgifter. I ett sådant fall kan det hända att den provisoriska förstärkningen är
tillräcklig för att han inte längre skall behöva anlita fattigvården. Jag kan
inte bestrida, att sådana fall kunna förekomma, och därför vågar jag inte uttala
som en absolut generell regel, att dessa provisoriska förstärkningar överhuvud
taget få föranleda några justeringar i fattigvårdskostnaderna. Men dessa
frågor böra enligt min mening handhas med mycket stor försiktighet.

Örn inte fattigvårds- och barnavårdsförbundet gjort sitt mycket stränga uttalande
på denna punkt, hade jag antagligen inte kommit att ta upp någon
polemik omkring detta. Jag blev emellertid förskräckt över att fattigvårds -

Onsdagen den 29 november 1944 em.

Nr 32.

Förslag till lag om provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd
m. m. (Forts.)

och barnavårdsförbundet utgick ifrån att dessa provisoriska förstärkningar
överhuvud taget borde föranleda avdrag med motsvarande belopp från fattigvårdsstyrelsen.
Detta gjorde att jag ansåg mig böra uttala en varning samt
tillägga, att örn man skulle välja en sådan regel, skulle det faktiskt medföra
samma påföljder som när man förut höjde det inkomstfria avdraget från 100
till 200 kronor, varigenom man inte gav de fattigaste pensionärerna ett öre
men väl lyfte upp dem, som hade egna inkomster. På samma sätt skulle alltså
ett isådant förfarande betyda, att de som lia egna inkomster och aldrig behövt
anlita fattigvården, skulle få en standardhöjning, under det att de fattigaste
pensionärerna skulle bli utan någon sådan höjning. Jag måste säga, att
dylika konsekvenser av det beslut, som riksdagen nu går att fatta, äro^ fullständigt
orimliga. Örn någon fattigvårdsstyrelse skulle handla på ett sådant
sätt, bör detta påtalas även örn vi lagligen inte kunna förhindra kommunerna
att själva bestämma i denna fråga.

Jag förstår mycket väl fröken Hesselgren och herr Carlström, då de finna
att mitt ståndpunktstagande i denna fråga varit besynnerligt och att de blivit
försatta i en situation, som kanske inte är så angenäm. Jag är emellertid
tvungen att uttala mig örn samtliga reservationer och i viss mån örn väckta
motioner, alltså även örn herr Normans m. fl. reservation. Jag kan inte mot
bättre vetande säga-, att det är ett dåligt och osympatiskt förslag. Jag kan inte
heller säga, att det är ogenomförbart. Lika litet kan jag mot bättre vetande
på den av herr Norman m. fl. avgivna reservationen använda den argumentation,
som jag använt mot den kommunistiska motionen och den av herr
Pettersson i Dahl m. fl. avgivna reservationen. Jag kan inte gärna bara därför
att regeringen nu en gång framlagt detta förslag förklara, att min uppfattning
i frågan är en annan än den verkligen är. Det finns enligt min mening
bara ett enda skäl för att man inte skulle acceptera den av herr Norman m. fl.
avgivna reservationen, och det är det stats finansiella läget. Självfallet mäste
detta skäl noggrant övervägas. Å andra sidan är det emellertid uppenbart att
då vi komma fram till en definitiv folkpensionsreform, komma även statsutgifterna
för en slutgiltig folkpensionering här i landet att bli av en helt annan
storleksordning än dem som föranledas av det förslag, som herr Norman m. fl.
här avgivit. Under sådana förhållanden anser jag inte att man med någon
större tyngd kan anföra det statsfinansielia läget i detta fall. Jag kan visserligen
förebrå mig att jag själv, när jag talade med regeringen, inte tänkte
på den lösning, som herr Norman m. fl. föreslagit. Det må emellertid tillatas
mig säga, att örn jag inom regeringen föreslagit någon mera allvarlig förändring
i socialvårdskommitténs förslag, hade förslaget inte gått så smärtfritt
igenom i regeringen, som det nu gjorde. Som synes talar .lag öppet örn hur hela

saken ligger till. . . .. ...

Herr talman! Jag begärde emellertid inte ordet lör att endast saga detta.
Jag måste också rätta till ett misstag, som jag begick i min replik till herr
Pettersson i Dahl. Jag sade, att den som har 12 kronor i pension får endast
en krona i tillägg örn det procentuella tillägget accepteras. Detta är inte helt
korrekt, därför att när jag talar örn de nytillkomna pensionärerna, i vane fall
dem efter 1937, då reformen trädde i kraft, har var och en, som blir berättigad
till tilläggspension, dessutom en grundpension som är beräknad till 75 kronor.
Vederbörande kommer alltså upp i en sammanlagd pension på^ mellan 80 90

kronor, och han får provisoriskt tillägg liksom dyrtidstillägg på hela beloppet.
Det är''endast örn han inte har tilläggspension worn annan ordning tillämpa®, ba
snart han är berättigad till tilläggspension, får han tillägg, beräknat pa hela
beloppet. Detta gör att lian kail komma lipp i ett provisoriskt tillägg örn 7—8

Nr 32.

Onsdagen deli 29 november 1944 em.

Förslag till lag om provisorisk förstärkning av tillägg spensioner och invalidunderstöd
m. m. (Forts.)

kronor. Mer än 8 kronor torde emellertid ingen kunna erhålla., om riksdagen
beslutar detta procentuella tillägg. Det blir i alla fall en markant skillnad mellan
27 och 8 kronor och ännu mera mellan 44 och 8 kronor, när man jämför
dem som ha den sämsta ekonomien med dem som ha elen bästa.

Herr andre vice talmannen Carlström erhöll på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Då statsrådet Möller säger att han inte kunde
mot bättre vetande säga, att herr Normans m. fl. förslag var ett dåligt förslag,
vill jag säga, att det väl finns andra möjligheter att motivera sin ställning
än att säga, att eftersom det inte var ett dåligt förslag mäste man frångå
sin tidigare ståndpunkt. Jag vill gärna gå med på, att det är en »smärtfriare
väg» som herr Möller valt för att på detta sätt ta ställning till saken.

Fröken Hesselgren, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Jag vill1 säga, a.tt jag i likhet med herr statsrådet Möller
anser att det är ett mycket sympatiskt förslag, som framlagts av herr
Norman m. fl. Även jag skulle utomordentligt gärna ha velat ställa mig bland
reservanterna, men jag hade en sådan respekt för den utredning, som socialministern
gjort, att jag inte vågade mig på detta.

Härefter yttrade:

Herr Mosesson: Herr talman! Såsom denna fråga ligger till kommer jag att
rösta för herr Normans m. fl. reservation.

Jag begärde emellertid, herr talman, inte ordet ''för att säga detta utan för
att begagna tillfället att i avbidan på det definitiva .förslaget till pensionslag
få till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet och till socialvårdskommitténs
härvarande ledamöter ge uttryck för vad jag som mångårig ordförande
i min stads pensionsnämnd har känt inför de gamlas svårigheter.
Det händer ibland att gamla människor, ofta ett par gamla makar, som hela
livet igenom strävat, arbetat och sparat för att skaffa sig ett litet eget hem,
komma till mig och säga: nu äro vi gamla och kunna inte förtjäna någonting
längre, kunna vi inte få litet tilläggspension, så att vi kunna reda oss. Jag
måste då fråga dem vad deras fastighet är taxerad till och hur stora skulder
de ha. Skillnaden mellan deras tillgångar och skulder blir då ett ganska litet
belopp. Jag får sedan räkna ut vad räntan på detta belopp uppgår till och
måste då säga dem — och det är ganska bittert att behöva lämna ett sådant
svar — att de inte kunna få någonting, då de på grund av att de ha denna
lilla tillgång komma upp i en inkomst som gör det omöjligt för dem att få
tilläggspension. De svara då, att de arbetat, försakat och sparat för att ha
detta lilla ställe på ålderdomens dagar. Jag får då lov att tala örn för dem,
att den enda möjligheten de ha att kunna få tilläggspension är att låna mera
på sitt lilla ställe, tills de kommit därhän, att de ätit upp vad som finns
kvar.

Jag skulle just med tanke på de många dugliga människor, som också visat
sin duglighet därigenom, att det varit möjligt för dem att avsätta någonting,
vilja säga, att det vore i högsta måtto önskvärt, att vi komme därhän, att
denna duglighet och denna sparsamhet icke lönades så illa, att sådana personer,
som icke äga någonting annat än ett sådant litet ställe, bleve utan möjlighet
att få tilläggspension.

Det var detta, herr talman, som jag ville tillåta mig att säga, ehuru jag är
fullt medveten örn att jag kanske inte hade bort öka den redan förut långa
talarlistan.

Onsdagen den 29 november 1944 om.

Nr 32.

Förslag till lag om provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd
m. m. (Forts.)

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Det är ingen som velat bestrida,
att pensionstagamas inkomst är begränsad. Det gäller väl på detta område,
såsom många talare tidigare lia framhållit i dag, en avvägningsfråga, vad vi
ha möjlighet att göra här i samhället. Detta spörsmål var socialministern inne
på redan i början av denna debatt. Det berördes också av herr Hagård och
jag tror att ytterligare några talare ha vidrört detsamma. Örn jag läser rätt
framgår det av en uppställning, som jag har här framför mig, att samhällets
utgifter för de sociala ändamålen år 1940 uppgick till 533 miljoner kronor,
alltså över en halv miljard. Det måste väl därför bil fråga om hur långt vi
kunna gå, och därefter blir väl frågeställningen, hur det belopp, som skall
anslås till sociala ändamål, skall fördelas.

På den punkten kunna olika meningar göra sig gällande. När det är fråga
örn sjukvård och hälsovård, äro väl alla kammarens ledamöter överens örn att
vi skola gå ganska långt. Se vi på de kostnader, som landstingen, staten och
kommunerna ha för dylika ändamål, finna vi, att dessa kostnader också ha
stigit kraftigt. Därefter lia vi att tänka på de icke arbetsföras försörjning,
och till denna grupp höra pensionstagarna. Den tredje stora grupp, som konkurrerar
örn de pengar, som anslås till sociala ändamål, skulle jag först och
främst vilja rubricera som det uppväxande släktet och de barnrika familjerna.
Vi ha inom socialvårdskommittén, vågar jag påstå, redan sett skymta den
dragkamp, som nog kommer till stånd emellan vad jag skulle vilja kalla ålderdomsiförsörjningen
och de anspråk som resas från dem som ha att sörja för
de barnrika familjerna och bekosta barnens uppfostran. Vi kunna säga, att vi
betala en hedersskuld till de gamla genom att ordna deras ålderdomsförsörjning,
men vi måste också säga ossi, att barnen och ungdomen äro framtiden
och att det blir tack vare dem som vi få möjligheter att ge de gamla en anständig
försörjning.

Jag tror jag vågar försäkra, att socialvårdskommittén hade alla dessa olika
alternativ i tankarna och försökte bilda sig en uppfattning om dem, när vi
behandlade denna fråga. Vi kornato efter en ganska ingående prövning fram
till det förslag, som sedan har blivit Kungl, Maj:ts förslag. Jag behöver väl
inte nämna — det förmodar jag att kammarens ledamöter kunna räkna ut
själva — att socialvårdskommittén, när den överläde örn denna sak, icke var
alldeles utan kontakt med vare sig riksdagen eller de herrar, som återfinnas
i regeringen. Det förslag till ökning av folkpensionerna, som vi framlagt,
drager en kostnad på 4.1,25 miljoner kronor. När vi samtidigt konstaterade,
att utgifterna för folkpensioneringen, som 1940 uppgingo till 158,7 miljoner
kronor, 1943 hade ökat till 253,6 miljoner kronor, alltså med 95 miljoner, och vi
till detta lade de 41 miljoner kronor, som förbättringen skulle kosta, tyckte
vi, att vi i det fallet gått ganska långt, och vi trodde knappast, att någon för
tillfället skulle anse sig kunna gå längre. Jag är fortfarande, herr talman,
av den uppfattningen, att det inte minst med den motivering, som socialministern
lämnade i sitt första anförande, vore klokt att i dag stanna vid Kungl.
Maj :ts förslag och inte sätta i gång med något slags kapplöpning i fråga örn
nya bud.

Det finns ju omständigheter som tala för att även folkpensionärerna under
en kristid kunna lia vissa möjligheter till lättnader i kristidens tryck. Kristiden
medför väl i regel ökade utgifter, men den hårda konkurrens örn arbetskraften,
som råder på arbetsmarknaden, och bristen på arbetskraft göra, att i
någon mån arbetsdugliga personer nog på ett helt annat sätt lyckats skaffa
sig biförtjänster än under tidigare år. Jag återkommer i detta sammanhang
till den jämförelse, som socialministern gjorde med många andra folkgrupper,

Nr 82.

Onsdagen den 20 november 1944 em.

Förslag till lag om provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd
m. m. (Forts.)

som ha relativt låg inkomst. Han sade att vi väl icke kunna ordna det bättre
för folkpensionärerna än vad dessa människor ha.

Eftersom det har talats örn dyrortsgrupperingen, skulle jag ytterligare
vilja tillägga, att det förslag, som framförts av socialvårdskommittén och som
Kungl. Majit sedan har fört vidare som sitt förslag, syftar till en som jag
tror ofrånkomlig utjämning mellan dyrortsgrupperna, något som jag även betraktar
som en stor fördel.

Jag vet inte riktigt vad som har inträffat på eftersommaren. Det är väl
några nya vindar, som ha blåst och som ha gjort att inte alla blivit så ståndaktiga.
Liksom min ärade kamrat i socialvårdskommittén herr Hagård måste
jag uttala min förundran över att en av socialvårdskommitténs dugligaste och
mest energiska och som jag förut hade trott också mest självständiga ledamöter
utan vidare har övergivit socialvårdskommitténs förslag, när det kom
till riksdagen. Det är väl något likartat, som har medfört, att även socialministern
springer ifrån sitt eget förslag.

Örn vi se bort från själva det ärende som vi behandla, undrar jag om det
egentligen kan vara någon framtid örn Kungl. Majit, d. v. s. regeringen, fungerar
på det sätt, som sker här i dag. Socialministern nämnde, att det är
enklare att föra fram ett förslag av mindre omfång i regeringen; det accepteras
då lättare där. Han sade vidare, att örn sedan ett annat förslag framföres
i riksdagen och han tycker det är bra, så hade han ingenting emot att
godtaga detta förslag. Man kan då fråga sig: har landet och har riksdagen
under sådana förhållanden den ledning från Kungl. Maj :ts sida, som man
väl egentligen förutsätter att regeringen skall utöva? Jag betvivlar detta,
herr talman, och därför måste jag säga, att herr socialministerns uppträdande
i dag inte är vad jag för min del hade väntat.

Jag tar det mycket lugnt, herr talman, örn pensionärerna skulle få ett något
större belopp än enligt Kungl. Majits förslag. Jag tror emellertid, att det hade
varit klokt, örn vi här i dag hade stannat vid regeringens förslag, för vilket jag
kommer att rösta. Jag upprepar, att när man skall komma fram med ett definitivt
förslag till utformning av folkpensionerna, bör man inte vara bunden
av sådana höjningar, som omöjliggöra den avvägning emellan olika pensionstagares
pensioner, som man kanske då finner riktigt att företaga.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Man måste säga, att läget ur
parlamentarisk synpunkt är en smula egendomligt, när socialministern uppträder
som opponent mot det förslag han själv framlagt i propositionen. Jag
satt och lyssnade rätt noga till herr statsrådets argumentation i hans första
anförande. Vad som särskilt slog mig i denna argumentation var att herr statsrådet
hela tiden talade örn herr Normans reservation eller det procentuella
tillägget som örn det hade varit någon ny upptäckt. Det var enligt herr
statsrådets uppfattning någonting så sympatiskt, att man inte kunde rikta
några; invändningar mot detsamma trots den ståndpunkt herr statsrådet tidigare
intagit.

Men denna anordning med det procentuella tillägget och det fasta tillägget
ha vi diskuterat flera gånger år efter år i denna kammare. Vi ha övervägt
möjligheterna att gå fram på dessa olika linjer. Jag har för min del
mycket svårt att tänka mig, att inte ‘socialministern, innan han tog ståndpunkt
i regeringen, även hade prövat en fortsatt utbyggnad av sådana procentuella
tillägg. Att ett statsråd kan grunda sin ståndpunkt så pass löst,
att ett så snubblande nära liggande alternativ, som gång på gång har diskuterats
här i kammaren, icke tagits med i prövningen, tycker jag är rätt upp -

Onsdagen den 29 november 1944 em.

Nr 32.

Förslag till lag om provisorisk förstärkning av tillag g spensioner och invalidunderstöd
m. m. (Forts.)

seendeväckande. Som läget nu ä.r är det ju alldeles riktigt som fröken Hesselgren
sade, att man kan känna sig ganska fri gent emot regeringsförslaget
när det gäller att bedöma de olika alternativ, som bär föreligga.

Ur principiell synpunkt är ju intet alternativ tillfredsställande. Båda reservationslinjerna
äro principiellt otillfredsställande. Man kan säga, att man har
att välja mellan att å ena sidan öka orättvisorna mellan land och stad och å
andra sidan att skärpa orättvisorna mellan vissa enskilda pensionärer inom
respektive dyrortsgrupper. Vilken ståndpunkt man för egen del i en sådan
situation skall intaga beror ju på vilket värde man tillmäter vissa synpunkter.
I nuvarande läge, när utvecklingen obestridligen har gått i den riktningen,
att spänningen i levnadskostnader emellan olika dyrortsgrupper har
minskats, tycker jag för min del att det är i hög grad otillfredsställande att
göra sådana tillägg, att man ökar klyftorna mellan dyrortsgrupperna.

Det är klart att man kan rikta flera anmärkningar emot den reservation,
som herrar Pettersson i Dahl och Hallagård avgivit, bland annat de anmärkningar,
som framförts av socialministern. Vad som till exempel skiljer Kungl.
Maj:ts förslag ifrån herrar Petterssons i Dahl och Hallagårds reservation är
att å ena sidan föreslås ett fast belopp på 100 kronor och å andra sidan ett
fast belopp på 135 kronor. Här föreligger alltså en gradskillnad; någon principiell
rågång finns inte på något sätt, och att i detta avseende kunna visa
var den faktiska gräns går, som man inte får överskrida för att icke på
något sätt vara bunden vid framläggandet av ett senare definitivt förslag
till folkpensionering, torde inte vara möjligt. Utan att alltså på något sätt
vara entusiastisk för något av de föreliggande förslagen ur principiell synpunkt
sett, vill jag i alla fall, herr talman, för min del yrka bifall till den
reservation, som avgivits av herrar Pettersson i Dahl och Hallagård.

Jag skall inte, herr talman, förlänga debatten. Vad som här från alla håll
sagts örn nödvändigheten att förbättra folkpensioneringen visar att alla i
princip äro eniga i denna fråga. Jag har i det fallet ingen avvikande mening.
Det är emellertid tråkigt, att när vi allesamman vilja nå detta mål, vi
likväl skola stå i en sådan situation, att alla vägar äro principiellt otillfredsställande.
Det är väl emellertid i nuvarande läge ingenting ytterligare att
göra åt den saken. Var och en får ju välja sin ståndpunkt i alla fall.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! De gamlas försör.jningsfråga arbetar
sig fram mot sin lösning under mycket svår vånda. Det är en vånda,
som också har tagit sig uttryck i den konstruktion av folkpensionerna som
för närvarande gäller. Nu säger utskottet, att den provisoriska reform, som
nu skall genomföras, med nödvändighet måste ske efter synnerligen enkla linjer.
Det håller jag sannerligen med örn. Vad som nu och hädanefter skall göras
när det gäller att bygga på de bestämmelser, som redan finnas, måste ske
efter synnerligen enkla linjer, så att situationen inte skall bli ännu förskräckligare
än vad den för närvarande är.

Hur se då dessa pensionsförmåner ut i fråga om sin sammansättning? Jag
vill, herr talman, teckna en bild därav i slöra drag. Först är det grundpensionen,
som är av två slag, dels det fasta beloppet och dels en viss procentuell
del av avgiften. Sedan kommer tilläggspensionen, som dels är av tre olika
storlekar enligt dyrortsgrupperingen och dels till sin storlek bestämd av
pensionstagarnas egen inkomst, vilken i sin tur är uppdelad i tre kategorier,
dels vanlig penninginkomst, dels privilegierad inkomst och dels inkomst in
natura. Till detta kommer sedan dyrtidstillägg. som är av två olika slag, dels

Andra kammarens protokoll 1944. Nr SS. 0

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944 em.

Förslag till lag otti provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd
m. m. (Forts.)

fasta tillägg, dels procentuella. Och så kommer nu provisorisk förstärkning av
tilläggspensionerna, också denna av två storlekar, 50 kronor och 100 kronor,
och därtill kommer enligt reservanternas förslag, som jag hoppas går igenom,
en ytterligare förstärkning av tilläggspensionerna, utgående med ett månadsbelopp
av folkpensionen. Det är åtta olika beståndsdelar. Men sedan är det väl
slut? Ånej, inte alls. Sedan ha vi det kommunala pensionstillskottet, som också
har pensions karaktär, och därtill kommer den pensionärerna tillerkända förmånen
att få bo i pensionärshem. Pensionstagarnas förmåner äro alltså sammansatta
av tio olika beståndsdelar.

Ungefär detsamma är förhållandet, när det blir fråga örn gäldandet av
kostnaderna för pensionerna. Pensionstagarna gälda själva en del av denna
kostnad genom sina pensionsavgifter. Sedan blir det statliga anslag, betalning
ur landstingskas sor och ur kommunernas fattigvård skassor. Därtill sitta tiotusentals
tjänstemän och förtroendemän runt örn i landet och behovspröva pensionerna
och räkna ut vad samhället skall betala ut ur de olika kassorna.

Under hela den tid, en sådan apparat, som ju utgör ett monstrum såväl vad
gäller pensionernas sammansättning som i övrigt, har växt ut till vad jag här
sökt antyda, har socialvårdskommittén verkat — det är nu i sju år — för att
förenkla socialvården. Vart skall det egentligen bära hän? Denna förfärliga
apparat, som man har byggt upp, har ändå inte räckt till, har inte blivit tillräckligt
stark för att lyfta pensionstagarna ur deras beroendeförhållande till
fattigvården, utan de kontanta fattigvårdsbidragen och tillträdet till försörjningshemmen
bli elfte och tolfte beståndsdelarna i de förmåner, som stå pensionärerna
till buds. Jag måste säga, mina damer och herrar, att riksdagen
har byggt upp en socialpolitisk apparat, vars tinnar nu börja på att nå upp
i himlen, men ändå lämnat kvar dem som skulle hjälpas i det helvete, som livet
måste bli så länge inte vederbörande ha laglig rätt till existensminimum. Men
man har ändå lämnat kvar dem, som skulle hjälpas, kvar i det helvete, som
livet måste bli så länge vederbörande icke har laglig rätt till existensminimum.
Dit når man icke med den reform, som skall genomföras i dag, inte ens örn
reservanternas förslag antages.

Jag har velat anföra detta som ett ytterligare argument till de tidigare
anförda för att vi ha motionerat på det sätt som vi ha gjort. Vi ha gjort
det därför att vi önska, att man skall nå detta mål: laglig rätt till existensminimum
för åldringarna. Vi skola söka nå det målet med större kliv än
alla de reformer ha gjort, som tillsammantagna ha kommit att verka på sådant
sätt, att själva konstruktionen av pensioneringen har blivit sådan som jag här
har tecknat den.

Herr Vougt: Herr talman! Det är synnerligen tillfredsställande att den reservation,
som har undenskrivits av herr Norman m. fl., har haft sådan framgång
i debatten i kväll, att till densamma har anslutit sig till och med en ledamot
av utskottet, som synbarligen förut icke ville avvika från Kungl. Maj :ts
proposition, emedan vederbörande ansåg lojaliteten kräva att man höll på
denna proposition. Dessutom har åtminstone en ledamot av ett annat parti
än det, som står bakom herr Normans reservation, anslutit sig till densamma.

Anledningen till att jag nu ha.r begärt ordet var egentligen det anförande,
som nyss hölls av herr Skoglund i Doverstorp. Han lade sitt anförande så,
att han riktade kritik mot regeringsbänken, därför att regeringen enligt hans
uppfattning icke tillräckligt hade behållit ledningen i denna fråga, eftersom
socialministern här har givit till känna, a.tt han för sin del mycket gärna accepterar
den förbättring för folkpensionärerna, som det här är fråga örn. Från

Onsdagen den 29 november 1944 em.

Nr 32.

Förslag till lag om provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och hiva- •

lidunderstöd m. m. (Forts.)

det parti, som herr Skoglund representerar, brukar man ofta anklaga den
grupp, som jag här talar för, för att den i alltför hög grad följer Kungl.
Majit utan att våga sig på att ändra på vad Kungl. Majit har föreslagit. Nu
riktade herr Skoglund faktiskt denna gång icke någon kritik åt vårt håll, men
det kan kanske ändå få lov att sagås, att jag tycker att herr Skoglund skulle
kunna glädjas med de medlemmar av sitt parti, som ofta bruka kritisera oss,
när vi vid ett tillfälle som detta ha funnit det vara bättre att föreslå en ändring
av Kungl. Maj :ts förslag. Det är i varje fall något, tycker jag, som i ett
sådant sammanhang låter sig väl försvara®. Vad socialministern beträffar tror
jag mig våga säga, att det kan betraktas som fullständigt uteslutet, att han
skulle, så mycket som han ömmar för folkpensionärerna, vilja gå emot en förbättring
för dessa, för vilken det finns en stark stämning.

Herr Persson i Stockholm klagade nyss över den ganska komplicerade uppbyggnad,
som folkpensioneringssystemet för närvarande ha.r. Jag tror att man
i princip kan ge honom rätt i detta. Vi önska allesammans, att det så småningom
skall bli möjligt att komma fram till klarare linjer. Det förslag, som
nu har förelagts oss a.v Kungl. Majit, pekar ju också fram mot en mera genomgripande
förbättring av folkpensioneringen här i landet.

Jag ser icke på något sätt något stötande vare sig ur parlamentariska eller
andra synpunkter i att vi på detta sätt hjälpas åt att föra frågan örn folkpensioneringen
framåt." Jag tror att det är på det sättet, som vi få försöka att
komma fram till en verklig ansats att lyfta unp folkpensionerna så a.tt de bli
i stånd att skänka de gamla i vårt land vad vi alla önska. Det är mycket
tillfredsställande, att denna inställning är så. allmän i kammaren i kväll. När
detta är fallet tycker jag emellertid man kan avstå ifrån att klaga över de
speciella örn st än di ghete r. under vilka det förbättrade förslaget har framkommit.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den reservation,
som har avgivits av herr Norman m. fl.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på Ilo) godkännande av utskottets förslag till lydelse av 1 §; 2:o)
godkännande av den lydelse av 1 §, som föreslagits i den av herr Norman m. fl.
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; Bio) godkännande av 1 § i den
lydelse, som föreslagits i den av herrar Pettersson i Dahl och Hallagård avgivna,
likaledes vid utlåtandet fogade reservationen; samt 4:o) godkännande
av den lydelse av 1 §, som föreslagits i motionerna T; 358 och 11:559; och
fann herr talmannen den under 2 :o) angivna propositionen vara med övervä -gande ja besvarad. Herr Pettersson i Dahl hegärde emellertid votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition antagits den under Bio) angivna
propositionen efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes i

Den, som vill, att kammaren godkänner den lydelse av 1 § i sammansatta
stats- och andra lagutskottets förevarande förslag till lag om provisorisk förstärkning
av tilläggspensioner och invalidunderstöd, som innefattas i den av
herr Norman m. fl. avgivna, vid, utskottets utlåtande fogade reservationen,
röstar

Ja:

Den, det, ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den lydelse av 1 §. sorn föreslagits i den

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944 em.

Förslag till lag om provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd
m. m. (Forts.)

av herrar Pettersson i Dahl och Hallagård avgivna, likaledes vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Rösträkning begärdes likväl av herr Pettersson i Dahl, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 109 ja
och 33 nej, varjämte 22 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 1 § i den lydelse, som föreslagits i den av
herr Norman m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan 2—4 §§ föredragits, yttrade

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Med den utgång, som frågan örn
avfattningen av 1 § nu fått, yrkar jag beträffande de nu föredragna paragraferna
bifall till det förslag till lydelse a.v de nämnda paragraferna, som framlagts
i den av herr Norman m. fl. avgivna reservationen.

Detta yrkande bifölls.

5 § föredrogs; och anförde därvid:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få. yrka bifall till 5 §
i den lydelse den har i herr Normans m. fl. reservation.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den
reservation, som har avgivits av undertecknad och herr Hallagård.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av 5 § i den lydelse, som föreslagits i den av herr
Norman m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen, dels ock på godkännande
av den lydelse av 5 §, som föreslagits i den av herrar Pettersson i
Dahl och Hallagård avgivna, likaledes vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner den lydelse av 5 § i sammansatta
stats- och andra lagutskottets förevarande förslag till lag örn provisorisk förstärkning
av tilläggspensioner och invalidunderstöd, som innefattas i den av
herr Norman m. fl. avgivna, vid utskottets utlåtande fogade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den lydelse av 5 §, som föreslagits i
den av herrar Pettersson i Dahl och Hallagård avgivna, likaledes vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren godkäut 5 § i den lydelse, som föreslagits i den av herr Norman
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Onsdagen den 29 november 1944 em.

Nr 32.

Förslag till lag om provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd
m. m. (Forts.)

Efter föredragning av 6 § yttrade

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
6 § i den lydelse den har i herr Normans m. fl. reservation.

Detta yrkande bifölls.

Sedan övriga delar av lagförslaget föredragits, anförde

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber a.tt få yrka bifall till
dessa punkter med den lydelse de ha i herr Normans m. fl. reservation.

Detta yrkande bifölls.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades vara besvarad genom kammarens föregående beslut.

Punkten B. föredrogs. Därvid yttrade

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
punkten B. i den av herr Norman m. fl. avgivna reservationen.

Detta yrkande bifölls.

Efter föredragning av punkten C. anförde

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka, att punkterna
C., D. och E. i den av herr Norman m. fl. avgivna reservationen måtte bifallas.

Detta yrkande bifölls.

§ 2.

Föredrogas vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående räntan å ogulden
köpeskilling för viss kronoegendom;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för G.
Karlsson från viss betalningsskyldighet på grund av borgen; och

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning av
visst i flottledsfonden ingående fordringsbelopp.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 3.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 481, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
1 till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 483, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde;

nr 484, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944 em.

nr 485, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tillläggsstat^
I till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser
folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde; och

nr.487, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk förbättring
av löneställningen för vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.,
jämte i ämnet väckta motioner; samt

från sammansatta stats- och andra lagutskottet:

nr 488, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45, femte huvudtiteln, punkten
1, dels ock Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn provisorisk
förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 10.08 em.

In fidem
Sune Norrman.

Lördagen den 2 december 1944.

Nr 32.

Lördagen den 2 december.

Kl. 2 em.

På grund av förfall för sekreteraren tjänstgjorde, jämlikt herr talmannens
förordnande, undertecknad vid protokollet,

§ I Föredrogs

den av herr Skoglund i Doverstorp vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, angående framläggande
inför den nu samlade riksdagen av en redogörelse för det svenska
internationella hjälparbetet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 242, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av
försvarets forskningsanstalt jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om bemyndigande att
överskrida det å allmän förskottsstat I uppförda anslaget till Bidrag till internationellt
återuppbyggnadsarbete; samt

andra lagutskottets utlåtande, nr 71, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 20 § 1—3 mom.
förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 3.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 490, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tomt för statens
normalskola; och

nr 493, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn bemyndigande att
överskrida det å allmän förskottsstat I uppförda anslaget till Bidrag till flyktingars
uppehälle, yrkesutbildning m. m.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.03 em.

In fidem
Gunnar Britth.