1944. Andra kammaren. Nr 2 (Riksdagens protokoll 1944:2)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1944. Andra kammaren. Nr 2.

Fredagen den 14 januari.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag, nr 20,
innefattande inbjudan till andra kammaren att förena sig med första kammaren
i dess denna dag fattade beslut, att ett särskilt utskott, bestående av tjugufyra
ledamöter, tolv från vardera kammaren, skulle tillsättas för behandling
av ej mindre Kungl. Maj:ts proposition, nr 5, med förslag till lag örn aktiebolag,
m. m., än även de ytterligare framställningar, som kunde komma att av
Kungl. Maj :t eller i enskilda motioner göras i detta ämne eller andra i omedelbart
samband därmed stående frågor; och beslöt kammaren antaga berörda inbjudan.

Herr talmannen lämnade härefter på begäran ordet till herr förste vice
talmannen, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig föreslå, att kammaren
måtte besluta att till detta särskilda utskott välja lika många suppleanter
som antalet suppleanter i statsutskottet eller således aderton.

Denna hemställan bifölls.

På förslag av herr talmannen, som förklarade sig hava örn tiden för valen
samrått med första kammarens talman, beslöt kammaren att vid plenum onsdagen
den 19 innevarande januari förrätta val av ledamöter och suppleanter
i det särskilda utskott, som på grund av kamrarnas samstämmiga beslut skulle
tillsättas.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den 12 januari 1944.

Till justitiedepartementet hade den 12 januari 1944 från länsstyrelserna i
Södermanlands län och Östergötlands län inkommit fullmakter för respektive
typografen Victor Larsson i Nyköping och hemmansägaren Anders Stjärne i
Ramfall, vilka vid nya röstsammanräkningar blivit utsedda såsom ledamöter
av riksdagens andra kammare i stället för avgångna ledamöter av samma
kammare.

Vid granskning av fullmakterna, som företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakterna icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte de granskade fullmakterna
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Andra hammarens protokoll 1944. Nr

Nr 2.

Fredagen den 14 januari 1944.

Vid detta protokoll voro fogade de däri omförmälda fullmakterna för typografen
Victor Larsson, Nyköping, och hemmansägaren Anders Stjärne, S. Linnekulla,
Ramfall, att vara ledamöter av riksdagens andra kammare för tiden
till den 1 januari 1945.

Kammaren, som lade protokollet till handlingarna, förklarade herrar Larsson
i Nyköping och Stjärne behöriga till riksdagsmannakallets utövande.

Herr talmannen meddelade, att herrar Larsson i Nyköping och Stjärne intagit
sina platser i kammaren.

§ 3.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Till riksdagens andra kammare.

Som jag blivit utsedd till ledamot av första kammaren efter Allan Holstenson
i Alversjö, Jönköpings län, och mottagit detta uppdrag, får jag härmed
vördsamt avsäga mig ledamotskapet i andra kammaren.

Stockholm den 14 januari 1944.

Gust. E. Andersson.

Kammaren beslöt, med godkännande av den gjorda avsägelsen, att örn den
härigenom inom kammaren uppkomna ledigheten jämlikt § 28 riksdagsordningen
hos Konungen göra anmälan; och blev ett i sådant avseende på förhand
uppsatt skrivelseförslag, som nu upplästes, av kammaren godkänt.

§ 4.

I enlighet med kammarens därom den 11 innevarande månad fattade beslut
företogos val av ledamöter i de ständiga utskotten; och anställdes först val av
ledamöter i utrikesutskottet.

Därvid avlämnades 152 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i
följande ordning:

herr Ward,

» Skoglund i Doverstorp,

» Vougt,

» Svensson i Grönvik,

» Lindqvist,

» Eriksson i Stockholm,

» andre vice talmannen Carlström och
» Liedberg.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i utrikesutskottet.

Riksdagens kanslideputerade skulle genom utdrag av protokollet underrättas
om detta val samt anmodas låta uppsätta och till kamrarna ingiva förslag
till skrivelse till Konungen med anmälan örn samma val.

§ 5.

Anställdes val av ledamöter i konstitutionsutskottet.

Därvid avlämnades 121 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i
följande ordning:

herr Hallén,

» Thorell,

Fredagen den 14 januari 1944.

Nr 2.

herr Andersson i Igelboda,

» Gardell,

» F ast,

» Nordström,

» Mosesson,

» Nilsson i Göteborg,

» Nolin och
» Hällgren.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i konstitutionsutskottet.

§ 6.

Företogs val av ledamöter i statsutskottet.

Därvid avlämnades 119 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:

herr Törnkvist,

» Skoglund i Doverstorp,

» Eriksson i Stockholm,

» Svensson i Grönvik,

» Bergström,

» Andersson i Prästbol,

» Danielsson,

» Ward,

» Tersson i Falla,

» Persson i Tidaholm,

» Isacsson och
» Pettersson i Dahl.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i statsutskottet.

§ 7.

Anställdes val av ledamöter i bevillningsutskottet.

Därvid avlämnades 114 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:

herr Lövgren,

» Hagberg i Malmö,

» Björklund,

» Hammarlund,

» Olsson i Gävle,

» Orgård,

» Sandberg,

» Falk,

» Limdell och
» Kilbom.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i bevillningsutskottet.

§ 8.

Vid nu anställt val av ledamöter i bankoutskottet avlämnades 95 godkända
valsedlar, samtliga med partibeteckningen »Gemensam lista» och upptagande
namnen på nedan nämnda personer i följande ordning:

Nr 2.

Fredagen den 14 januari 1944.

herr Paulsen,

» Svedman,

» Andersson i Falkenberg,

» Mattsson,

» Andersson i Munkaljungby,

» Eriksson i Sandby,

» Barnekow och
» Sundberg.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i bankoutskottet.

§ 9.

Företogs val av ledamöter i första lagutskottet.

Därvid avlämnades 99 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:
herr Lindqvist,

» Gezelius,

» Hedlund i Östersund,

» Werner,

» Olsson i Mellerud,

» Berg,

» Björling och
» Lindberg.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i första lagutskottet.

§ 10.

Anställdes val av ledamöter i andra lagutskottet.

Därvid avlämnades 98 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:

herr Olovson i Västerås,

fröken Andersson,

herr Pettersson i Hällbacken,

» Ryberg,

''fru Nordgren,
herr Hermansson,
fröken Hesselgren och
herr Cruse.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i andra lagutskottet.

§ 11.

Företogs val av ledamöter i jordbruksutskottet.

Därvid avlämnades 101 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning: (

herr Andersson i Löbbo,

» Liedberg,

» Andersson i Tungelsta,

» Gustafson i Vimmerby,

» Ericsson i Sörsjön,

Fredagen den 14 januari 1944.

Nr 2.

herr Mäler,

» andre vice talmannen Carlström och
» Lundbom.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i jordbruksutskottet.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag angående de i §§ 4—11 här ovan omförmälda
valen.

§ 13.

Herr statsrådet Rubbestad avlämnade Kungl. Majrts propositioner:
nr 4, med förslag till lag örn dyrtidstillägg under budgetåret 1944/45 å
folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag, m. m.;

nr 9, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 40 § 1 mom. lagen den
14 juni 1918 (nr 422) örn fattigvården;

nr 15, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 december
1939 (nr 934) örn tjänsteplikt, m. m.;

nr 16, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1933 (nr 472) om förbud mot politiska uniformer;

nr 17, med förslag till lag örn vad i allmänhet skall med polismyndighet
avses, m. m.; och

nr 18, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 16 maj
1941 (nr 243) örn rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 14.

Föredrogs och Indes till handlingarna Kungl. Maj:ts på rikssalen överlämnade
berättelse till 1944 års lagtima riksdag örn vad i rikets styrelse sig tilldragit.

§ 15.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisade därvid

till särskilda utskottet propositionen, nr 5, med förslag till lag om aktiebolag,
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 6, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av utsökningslagen;

nr 7, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 9 april
1937 (nr 119) örn verkställighet av bötesstraff; och

nr 8, med förslag till lag örn eftergift av åtal mot vissa underåriga, m. m.;

till konstitutionsutskottet propositionen, nr 10, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val till riksdagen; samt

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 12, med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr
367) om fri rättegång, m. m.; och

nr 13, med förslag till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, m. m.

Vid härpå skedd föredragning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 14, med förslag
till lag om kastrering, m. m., hänvisades propositionen, i vad angick det
under punkt 2) upptagna lagförslaget, till konstitutionsutskottet och i övrigt
till behandling av lagutskott.

Nr 2.

Fredagen den 14 januari 1944.

§ 16.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till konstitutionsutskottet motionen nr 1 av herrar Wallentheim och Lundberg
i Uppsala;

till statsutskottet motionerna:
nr 2 av herr Holmgren,
nr 3 av herr Åkerström m. fl.; och
nr 4 av herr Åkerström;

till bevillningsutskottet motionen nr 5 av herr Holmgren;
till bankoutskottet motionen nr 6 av herr Hallén;
till behandling av lagutskott motionerna:
nr 7 av herr Åkerström; och
nr 8 av fru Nordgren;

till jordbruksutskottet motionen nr 9 av fru Rydh Munck af Rosenschöld
m. fl.; samt

till tillfälligt utskott motionen nr 10 av fru Nordgren.

§ 17.

Föredrogs och hänvisades till istatsutskottet riksdagens revisorers berättelse
örn den år 1943 av deon verkställda granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—30
juni 1943.

§ 18.

Föredrogos var för sig och hänvisades till bankoutskottet riksdagens år 1943
församlade revisorers berättelser
l:o) angående riksbanken;

2:o) örn granskning av riksgäldskontorets tillstånd och förvaltning för tiden
1 juli 1942—30 juni 1943 m. m.

§ 19.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott justitieombudsmannens
till innevarande riksdag avgivna ämbetsberättelse.

Tryckfrihetskommitténs berättelse lades till handlingarna.

§ 20.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott militieombudsmannens
till innevarande riksdag avgivna ämbetsberättelse.

§ 21.

Herr Eriksson i Stockholm erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag hemställer, att kammaren ville besluta, att Kungl. Maj:ts propositioner,
nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1944/45,
nr 2, angående utgifter i tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44
och, nr 3, angående fortsatt giltighet för förskottsstaten för försvarsväsendet
ävensom allmänna förskottsstaten måtte i nu nämnd ordning uppföras sist på
föredragningslistan för morgondagens sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

Fredagen den 14 januari 1944.

Nr 2.

§ 22.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll.

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens andra kammare och de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och vakthettäning,
den 12 januari 1944.

Sedan kammarens plenum denna dag avslutats, sammanträdde med herr talmannen
de ledamöter av kammaren, som blivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning.

Därvid beslöts till en början, att kanslitjänstemännen vid innevarande lagtima
riksdag skulle utgöras av en notarie, fyra förste stenografer, fjorton stenografer,
en förste kanslist och fem kanslister.

Herrar deputerade antogo till

notarie:

sekreteraren L. Gunnar Britth;

förste stenografer:
tullkontrollören Agnar Michal,
f. d. krigsrådet J. Lennart Norrman,
jur. kand. Magnus D. Hjertstrand och
sekreteraren Erland N. Dahlén;

stenografer:

kanslisten Ernst H. Wallin,
aktuarien, fil. kand. E. P. Einar Bergendal,
byråchefen, fil. kand. Hans A. Heimburger,
assessorn, jur. kand. Gunnar Lidbom,
jur. kand. E. Albert Romare,
sekreteraren, jur. kand. Anders Norrman,
jur. kand. Göte Fahlin,
kanslisten Vera Karlgren,
amanuensen, jur. kand. John W. Löf,
redaktören C. O. Bertil Arborén,

A. Fritiof Klason,

amanuensen, jur. kand. Gustaf A. H. Titz,
fru Signhild Elfner och

sekreteraren, jur. kand. Bengt G. Elson Lindahl;

förste kanslist:

e. o. hovrättsnotarien, jur. kand. Nils G. H. Liliequist; samt

kanslister:

förste telegrafkontrollören A. Helmer Gärdin,

fru Ebba Ihrman,

jur. kand. Bengt C. A. Ericsson,

e. o. notarien, fil. kand. J. B. Gösta Welander och

notarien, jur. kand. Kjell B. Å. W. Sjöstedt.

Åt kanslisten Gärdin uppdrogs att föra kammarens diarier.

Det skulle åligga de hos kammaren anställda kanslisterna att vid behov
tjänstgöra jämväl vid diskussionsprotokollet.

Här skulle antecknas, att på särskild anmodan följande tjänstemän redan
nämnda dagar inträtt i tjänstgöring hos kammaren, nämligen den 10 inneva -

Nr 2.

Fredagen den 14 januari 1944.

rande januari Britth såsom notarie samt Wallin och Bergendal såsom stenografer
ävensom den 7 januari Liliequist såsom förste kanslist samt Gärdin och
fru Ihrman såsom kanslister.

Beträffande därefter vaktbetjäningen beslöto herrar deputerade att 13 vaktmästare
skulle anställas hos kammaren; och antogos därefter till vaktmästare
C. Gunnar E. Carlberg, Sven W. Hellborg, H. E. Emil Eklund, Gustaf A. Zeffer,
Th. Gustaf Bergman, Lorentz M. Jönsson, Emil F. Blomberg, J. A. Herman
Sundell, Elis W. Älvenstrand, Gösta A. D. Jolsäter, L. Gunnar H. Westman,
Jonas Olsson och Knut V. E. Sundell.

Till förste vaktmästare förordnades Carlberg, och åt Hellborg uppdrogs att
ombestyra utdelning av ankommande postförsändelser. Vaktmästaren Olsson
beviljades på därom gjord framställning tjänstledighet för tjänstgöring såsom
portvakt inom riksdagshuset tills vidare från och med denna dag; och förordnades
till hans vikarie Carl-Olof Sandberg.

Här skulle anmärkas, att Carlberg, Hellborg och Eklund redan den 3 samt
de övriga vaktmästarna, utom Olsson, redan den 9 i denna månad börjat tjänstgöra
hos kammaren.

Det skulle åligga de antagna tjänstemännen och vaktmästarna att vid behov
och i den mån så ske kunde utföra jämväl annan tjänstgöring hos riksdagen.

År och dag som ovan

In fidem
Sune Norrman.

§ 23.

Justerades protokollsutdrag.

§ 24.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herrar Severin i Gävle och Persson i Växjö, nr 11, angående utredning om
åstadkommande av centraliserad medelsförvaltning i landskommunerna;

herrar Sundström i Skövde och Edberg, nr 12, örn befrielse för vissa militära
befattningshavare från skyldigheten att återbetala av dem obehörigen uppburna
barntillägg;

herr Sundström i Skövde m. fl.:

nr 13, angående rektorns vid högre allmänna läroverket i Skövde avlöningsförmåner;
och

nr 14, örn viss ändring i grunderna för beviljande av hyresrabatter för mindre
bemedlade, barnrika familjer;

herrar Sundström i Skövde och Nilsson i Kristinehamn, nr 15, örn nedsättning
av räntan å tertiärlån till viss bostadsbyggnads verksamhet;

herr Ericsson i Sörsjön m. fl., nr 16, om viss höjning av maximibeloppet för
bostadsförbättringsbidrag;

herr Jonsson i Fjäle m. fl., nr 17, om förbättring av_ skogsarbetarnas bostadsförhållanden
;

herr Nilsson i Stockholm m. fl., nr 18, angående utredning av vissa frågor
rörande undervisningsväsendet;

herr Jonsson i Skutskär, nr 19, angående viss ändring av gällande grunder
för statsbidrag till inrättande av pensionärshem;

herr Lövgren m. fl., nr 20, örn anslag till utbyggnad av Harsprånget och till
utvidgning av Porjus kraftverk;

herr Hallberg, nr 21, örn viss ändring i förordningen angående försäljning
av pilsnerdricka;

Fredagen den 14 januari 1944.

Nr 2.

herr Olsson i Mellerud m. fl.:

nr 22, örn årligt understöd åt förre järnarbetaren K. 0. Qvart;
nr 23, om årligt understöd åt snickaren A. A. Vestman;
nr 24, om årligt understöd åt bergarbetaren K. A. Gustafsson;
nr 25, örn årligt understöd åt diversearbetaren G. V. Johansson; och
nr 26, om årligt understöd åt förre dykaren K. E. S. Lindström;
herr Paulsen, nr 27, angående lagstiftning örn rätt för sparbanker att utlämna
krediter utan annan säkerhet än den, som kan ligga i den kreditsökandes
personliga kvalifikationer;

herr Sefve m. fl., nr 28, angående viss ändring av gällande villkor för erhållande
av understöd från erkänd arbetslöshetskassa;

herr Edberg m. fl., nr 29, angående revision av gällande bestämmelser för försäljning
av kyrklig jord, m. m.;

herr Jonsson i Skutskär, nr 30, örn viss ändring i lagen om folkpensionering
och i förordningen örn invalidunderstöd;

herrar Mosesson och Nilson i Eskilstuna, nr 31, angående utredning örn inrättande
av en kyrklig högtidsdag i vårt land under höstens lopp;

herr Hansson i Skediga m. fl., nr 32, örn höjning av anslaget till befrämjande
av landsbygdens elektrifiering, m. m.; samt

herrar Hansson i Skediga och Carlsson i Bakeröd, nr 33, örn anslag till jordbrukets
maskinlånefond, m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.15 em.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 2.

Lördagen den 15 januari 1944.

Lördagen den 15 januari.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollen för den 10 och den 11 innevarande januari.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den 14 januari 1944.

Till justitiedepartementet hade den 14 januari 1944 från länsstyrelsen i
Älvsborgs län inkommit fullmakt för lantbrukaren Ragnar Sveningsson i
Hässelås, vilken vid ny röstsammanräkning blivit utsedd såsom ledamot av
riksdagens andra kammare i stället för avgången ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Vid detta protokoll var fogad den däri omförmälda fullmakten för lantbrukaren
Ragnar Sveningsson, Hässelås, Östra Tranemo, att vara ledamot av
riksdagens andra kammare för tiden till den 1 januari 1945.

Kammaren, som lade protokollet till handlingarna, förklarade herr Sveningsson
behörig till riksdagsmannakallets utövande.

Herr talmannen meddelade, att herr Sveningsson intagit sin plats i kammaren.
: å

§ 3-

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 19, angående bemyndigande för Kungl. Maj:t att medgiva visst undantag
från gällande villkor för åtnjutande av rätt till varvsindustrirestitution ;
och

nr 20, med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1912 (nr
206) örn arbetarskydd.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

I enlighet med kammarens därom den 11 innevarande månad fattade beslut
företogos nu val av suppleanter i de ständiga utskotten; och anställdes först
val av suppleanter i utrikesutskottet.

Lördagen den 15 januari 1944.

Nr 2.

Därvid avgåvos 120 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» oell upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:
herr Fast,

» Lundberg i Hälsingborg,

» Olsson i Gävle,

» Ryberg,

» Hallén,

» Wallentheim,

» Bergvall och
» Hagberg i Malmö.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utrikesutskottet.

Riksdagens kanslideputerade skulle genom utdrag av protokollet underrättas
örn detta val samt anmodas låta uppsätta och till kamrarna ingiva förslag
till skrivelse till Konungen med anmälan örn samma val.

§ 5.

Anställdes val av suppleanter i konstitutionsutskottet.

Därvid avlämnades 103 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:
herr Fält,

» Hyling,

» Norén,

» Pettersson i Norregård,

» Spångberg,

» Jonsson i Haverö,

» Nilsson i Norrlångträsk,

» Ekdahl,

» Sefve,

» Larsson i Julita,
fru Biörck,

herr Nilsson i Göingegården,

» Gistafsson i Bogla,

» Hansson i Skediga,

» Edberg och
» von Friesen.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i konstitutionsutskottet.

§ 6.

Företogs val av suppleanter i statsutskottet.

Därvid avlämnades 91 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:

herr Andersson i Malmö,

» Holmdahl,

» Mårtensson,

» Olsson i Kullenbergstorp,

» Hall,

» Wallentheim,

» Nilsson i Steneberg,

Nr 2.

Lördagen den 15 januari 1944.

herr Viklund,

» Staxäng,

» Lindholm,
fru Alvén,

herr Lundberg i Hälsingborg,

» Akerström,

» Norup,

» Hoppe,

» Malmborg,

» Ulriksson i Frägsta och
» Onsjö.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i statsutskottet.

§ 7.

Vid nu anställt val av suppleanter i bevillningsutskottet avlämnades 90
godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen »Gemensam lista» och
upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande ordning:
herr Karlsson i Grängesberg,

» Henriksson,

» Rosander,

» Jonsson i Skedsbygd,

» Sundström i Skövde,

» Nilsson i Kristinehamn,

» Boman,

» Olofsson i Höganäs,

» Olson i Göteborg,

» Ohlsson i Kastlösa,

» Bladh,

» Karlsson i Granebo,

» Brandt,

» Andersson i Vigelsbo,

» Forsberg och
» Fröderberg.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i bevillningsutskottet,

§ 8.

Anställdes val av suppleanter i bankoutskottet.

Därvid avgåvos 93 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:

herr Ericsson i Kinna,

» Westerdahl,

» Nilsson i Landskrona,

» Rersson i Norrby,

» Svensson i Alingsås,
fru Humla,
herr Skagerlund,

» Hallberg,

» Wiberg,

» Molander,

» Sköldin,

» Dickson,

Lördagen den 15 januari 1944.

Nr 2.

herr Persson i Växjö och
» Nilson i Spånstad.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i bankoutskottet.

§ 9.

Företogs val av suppleanter i första lagutskottet.

Därvid avgåvos 76 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen »Gemensam
lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:

fru Gustafson,
herr Birke,

» Landgren,

» Gustafsson i Lekåsa,

» Lindahl,

» Sundström i Vikmanshyttan,

» Nilson i Eskilstuna,

» Andersson i Mölndal,

» Stattin,
fröken Öberg,
herr Skoglund i Umeå,

» Sundqvist,

» Lundberg i Uppsala och
» Johansson i Mysinge.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i första lagutskottet.

§ 10.

Vid nu anställt val av suppleanter i andra lagutskottet avlämnades 76 godkända
valsedlar, samtliga med partibeteckningen »Gemensam lista» och upptagande
namnen på nedan nämnda personer i följande ordning:
herr Holm,

» von Seth,
fru Johansson,
herr Wallén,

» Larsson i Östersund,

» W tizell,

» Johnsson i Kastanjegården,

» Lundgren,

» Hagård,

» Jansson i Hällefors,
fru Västberg,
herr Håstad,

» Andersson i Eskilstuna och
» Hedlund i Rådom.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i andra lagutskottet.

§ 11.

Anställdes val av suppleanter i jordbruksutskottet.

Därvid avlämnades 84 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:

Nr 2.

Lördagen den 15 januari 1944.

herr Andersson i Surahammar,

» Janson i Frändesta,

» Gustafson i Dädesjö,

» Pettersson i Rosta,

» Jacobson,

» Johansson i Öckerö,

» Svensson i Ljungskile,

» Andersson i Hyssna,

» Hansson i Vännäsby,

» Jonsson i Fjäle,

» Levin,

» Larsson i Karlstad,

» Larsson i Mörlanda och
» Andersson i Hedensbyn.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i jordbruksutskottet.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag angående de i §§ 4—11 här ovan omförmälda
valen.

§ 13.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott följande Kungl.
Maj :ts å kammarens bord vilande propositioner:

nr 4, med förslag till lag örn dyrtidstillägg under budgetåret 1944/45 å
folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag, m. m.;

nr 9, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 40 § 1 mom. lagen
den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården;

nr 15, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 december
1939 (nr 934) örn tjänsteplikt, m. m.,

nr 16, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1933 (nr 472) om förbud mot politiska uniformer;

nr 17, med förslag till lag örn vad i allmänhet skall med polismyndighet
avses m. m.; och

nr 18, med förslag till lag angående försatt giltighet av lagen den 16 maj
1941 (nr 243) örn rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m.

§ 14.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till konstitutionsutskottet motionen nr 11 av herrar Severin i Gävle och
Persson i Växjö;

till statsutskottet motionerna:

nr 12 av herrar Sundström i Skövde och Edberg;

nr 13 och 14 av herr Sundström i Skövde^ m. fl.;

nr 15 av herrar Sundström i Skövde och Nilsson i Kristinehamn;

nr 16 av herr Ericsson i Sörsjön m. fl.;

nr 17 av herr Jonsson i Fjäle m. fl.;

nr 18 av herr Nilsson i Stockholm m. fl.;

nr 19 av herr Jonsson i Skutskär; och

nr 20 av herr Lövgren m. fl.;

till bevillningsutskottet motionen nr 21 av herr Hallberg;

Lördagen den 15 januari 1944.

Nr 2.

till bankoutskottet motionerna:

nr 22—26 av herr Olsson i Mellerud m. fl.; och

nr 27 av herr Paulsen;

till behandling av lagutskott motionerna:

nr 28 av herr Sefve m. fl.;

nr 29 av herr Edberg m. fl.;

nr 30 av herr Jonsson i Skutskär; samt

nr 31 av herrar Mosesson och Nilson i Eskilstuna; samt

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 32 av herr Hansson i Skediga m. fl.; och

nr 33 av herrar Hansson i Skediga och Carlsson i Bakeröd.

§ 15.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Berg, som anförde: Herr talman! Vikten av att planera för freden är Interpellation.
val för en var tydlig. Det gäller särskilt att vi här i landet ha sådana utredningar
och planer färdiga, att vi kunna möta den arbetslöshet, som redan är
verklighet inom vissa delar av vårt land. Man bör då i första hand inrikta sig
på beredskapsarbeten, nyttiga och nödvändiga och i det långa loppet räntabla.

Ett ur alla synpunkter nödvändigt arbete är elektrifieringen av ostkustbanan
från Gävle till Härnösand med anslutning till stambanan vid Långsele.

Såväl ostkustbanan som dess fortsättning Härnösand—Sollefteå järnväg
hava byggts såsom enskilda järnvägar.

Båda dessa järnvägar hava utan någon som helst ersättning för däri nedlagda
kostnader övertagits av staten. Då det gällt tillkomsten av den för
landet synnerligen viktiga förbindelseled, som dessa järnvägar utgöra, kan
man sannerligen icke klaga över brist på initiativ och företagsamhet hos innevånarna
i de båda norrländska län, som beröras av dessa järnvägar.

Örn elektrifieringen av ostkustbanan med bilinjer nu skulle få stå efter för
elektrifieringen av andra järnvägar i södra eller mellersta Sverige, kommer
detta att alstra bitterhet och missmod i Norrland och alldeles särskilt i de
båda län, vilkas befolkning fått vidkännas så stora ekonomiska uppoffringar
för byggandet av ostkustbanan och Härnösand—Sollefteå järnväg.

Det verkar otvivelaktigt som ödets ironi, att Norrland, som förser mellersta
och södra Sverige med så mycken elektrisk energi, icke skall hava en så viktig
förbindelseled som ostkustbanan med därtill hörande bibanor elektrifierad,
utan att man för dessa järnvägars drivande skall vara i hög grad beroende
av importen av stenkol, samtidigt som man, då så låter sig göra, för lokaltrafik
måste använda vedeldning.

Med hänsyn till ovanstående och rådande arbetslöshetsläge inom Västernorrlands
län vore detta arbetsobjekt av största värde för denna del av Norrland.
De förberedande arbeten, som befinnas vara erforderliga, innan arbetet
med själva elektrifieringen kan verkställas, äro säkerligen av den storleksordning
och art, att de dels bereda mycket arbete, dels ock äro såsom beredskapsarbete
mycket lämpliga.

Arbetet kan givetvis uppdelas och ske i etapper beroende av läget på arbetsmarknaden
och andra omständigheter.

_ Av utredningar framgår att detta arbetsobjekt skulle för grovarbetare ge
cirka 390 000 dagsverken, bestående av kurvrätningar och bankroppens förstärkning
m. m.

Med anledning av det anförda får jag härmed vördsamt anhålla örn andra
kammarens tillstånd att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
framföra följande frågor:

16 Nr 2. Lördagen den 15 januari 1944.

Interpellation. (Forts.)

1) Anser herr statsrådet att detta arbetsföretag ur såväl kommunikationssom
arbetslöshetssynpunkt är att förorda?

2) Om så är fallet har herr statsrådet för avsikt att redan nu till riksdagen''
framlägga proposition i ärendet för att därigenom ernå lättnad i den arbetslöshet,
som är rådande?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ io.

Justerades protokollsutdrag.

§ 17.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:
herr Wiberg:

nr 34, angående viss ändring i gällande bestämmelser om besvär enligt kommunallagarna;
och

nr 35, angående förtydligande av gällande bestämmelser om besvärs anhängiggörande''i
kommunala mål;

herr Lundgren m. fl., nr 36, örn överflyttning till yrkesinspektionen av frågor
rörande arbetarskyddet ombord å fartyg;

herr Andersson i Hyssna m. fl., nr 37, angående utredning örn åtgärder till
främjande av folkhögskolans fortsatta utveckling;

herr Sundström i Vikmanshyttan m. fl., nr 38, örn anslag till räntefria studielån
ur allmänna studielånefonden;

herr Hansson i Skediga m. fl., nr 39, örn viss ändring i gällande grunder för
bidrag från anslaget till fria sommarresor för barn;

herrar Pettersson i Hällbacken och Hallberg, nr 40, örn pension åt förre arrendatorn
K. G-. Gustafsson;

herr Jonsson i Haverö m. fl., nr 41, örn pensionering av vissa arbetare och
befattningshavare, som genom vägväsendets förstatligande förlorat sin utkomst;

herr Törnkvist m. fl., nr 42, örn pension åt kriminalöverkonstapeln D. N.
Skog;

herr Pettersson i Norregård m. fl., nr 43, örn tillfälligt förbud mot avstyckning,
varigenom åker och äng skiljas från jordbruksfastighets, skogsmark;

herr Spångberg m. fl., nr 44, örn undantagande från preskription av rätt till
ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen;

herrar Andersson i Eskilstuna och Sundström i Vikmanshyttan, nr 45, angående
utredning rörande ersättning till personer, som på grund av bestämmelser
i epidemilagen underkastats inskränkning i sitt näringsfång;

herr Nilsson i Landskrona m. fl., nr 46, angående revision av lagen örn kommunala
pensionstillskott m. m.;

herr Andersson i Malmö m. fl., nr 47, angående utredning örn vissa förbättringar
i folkpensioneringen; _ .

herrar Lundberg i Uppsala och Hansson i Skediga, nr 48, i anledning av
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen framställda förslag om anslag för bidrag
till Sveriges utsädesförening; samt

herr Hansson i Skediga m. fl., nr 49, angående införande av daglig postgång
på landsbygden.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.05 em.

In fidem
Sune Norrman.

Måndagen deni 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Måndagen den 17 januari.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

Protokoll, hullet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den 15 januari 1944.

Till justitiedepartementet hade den 15 januari 1944 från länsstyrelsen i Västerbottens
län inkommit fullmakt för hemmansägaren Magnus Nilsson i Varuträsk,
vilken vid ny röstsammanräkning blivit utsedd såsom ledamot av riksdagens
andra kammare i stället för avgången ledamot av samma

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Vid detta protokoll var fogad den däri omförmälda fullmakten för hemmansägaren
Magnus Nilsson i Varuträsk att vara ledamot av riksdagens andra
kammare för tiden till den 1 januari 1945.

Kammaren, som lade protokollet till handlingarna, förklarade herr Nilsson
i Varuträsk behörig till riksdagsmannakallets utövande.

Herr talmannen meddelade, att herr Nilsson i Varuträsk intagit sin plats i
kammaren.

2 §•

Föredrogos för remiss till utskott i ett sammanhang Kungl. Maj:ts propositioner,
nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret
1944/45, nr 2, angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1943/44, och nr 3, angående fortsatt giltighet för förskottsstaten för försvarsväsendet
ävensom allmänna förskottsstaten.

Därvid anförde:

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag tar till orda
för att ge svar på en fråga, ett svar, som jag anser bör lämnas under denna
första allmänna debatt i riksdagen örn regeringens förslag och intentioner. Det
är herr Hallén, som har frågat mig, om jag är i tillfälle att med det snaraste
lämna kammaren en redogörelse för de propositioner, som äro att vänta under
riksdagen.

Av interpellationens avfattning framgår, att man önskar redan nu inleda
en ordning, för vilken konstitutionsutskottet i fjol uttalade sig i sitt yttrande

Andra hammarens protokoll 1944. Nr 2. 2

Vid remiss
av statsverkspropositionen

m. m.

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen rn. m. (Forts.)
rörande riksdagens arbetsformer. För min del vill jag gärna medverka härtill.
Sättet för den framtida rapporteringen kommer val att närmare övervägas
linder den pågående utredningen örn arbetsformerna. Jag Ilar nöjt mig med att
söka finna den bästa utvägen för denna gång. Måhända kan den dock bli ett
uppslag även för fortsättningen.

Jag har valt en kombination av muntlig oell skriftlig rapport. När interpellanten
önskat en redogörelse för väntade propositioner^ barchan ^säkerligen
icke tänkt sig att få ett referat av propositionernas innehåll. Ett sådant referat
kan icke åstadkommas, då flertalet av propositionerna ännu icke liro färdigställda
och då det i åtskilliga fall ännu är ovisst, örn förslag^ överhuvud
taget kommer att framläggas. Även örn ett referat hade kunnat givas, skulle
man säkerligen nödgas avstå därifrån med hänsyn till den tidsutdräkt detta
skulle medföra. Den enda upplysning, som i detta sammanhang kail lämnas örn
propositionernas innehåll, är den, som framgår av rubrikerna i inom departementen
uppgjorda förteckningar. Det skulle emellertid knappast vara ändamålsenligt
och icke heller njutbart att inför kammaren läsa upp hundratals
olika rubriker. Jag har därför funnit det vara en bättre utväg, att förteckningarna
överlämnas till kamrarnas talmän, som på lämpligt sätt kunna göra
dem tillgängliga för riksdagens utskott och de enskilda ledamöter, som önska
taga del av desamma. Jag vill emellertid ytterligare understryka, att^ flera
av de i förteckningarna upptagna propositionerna inte ha. varit föremål för
någon slutlig prövning inom regeringen och att alltså i vissa fall upptagna
förslag icke komma att framläggas. Jag påpekar detta, därför att det ju skulle
kunna hända, att en enskild riksdagsman, som i dessa förteckningar sage, att regeringen
diskuterade framläggandet av viss proposition, med anledning därav
kunde avstå från att motionera och efteråt kunde känna sig lurad, örn icke
förslag från regeringens sida framlades i ärendet. Jag hoppas emellertid, att
den anordning, som här antytts, skall ge den översikt, som konstitutionsutskottet
ansåg önskvärd och ägnad att underlätta riksdagsarbetets organisation.

Det kan vara riktigt att giva kammaren en sammanfattning, som ger en
ungefärlig bild av omfånget och tidpunkterna för regeringens förslag. De
upprättade förteckningarna, som jag här har i min hand, upptaga förslag till
274 propositioner. Av dessa ha ett fyrtiotal betecknats som blott eventuella.
Redan i förteckningarna angives sålunda, att det är ovisst örn förslag kommer
att framläggas. Ett femtiotal avse förlängd giltighetstid för sådana lagar
och förordningar, som ha stiftats med hänsyn till av kriget föranledda förhållanden.
Av propositionerna anses 248 kunna avlämnas före den ordinarie
propositionstidens utgång, därav 45 under januari — en del av dessa ha
redan kommit riksdagen till handa — 36 till 15 februari, 26 under senare delen
av februari. 57 omkring 1 mars och återstående 84 senast 10 mars. 26 propositioner
beräknas kunna avlämnas först efter ordinarie propositionstidens utgång.
8 av dessa anses kunna avlämnas under första hälften av april, 5. omkring 1
maj och 9 omkring 15 maj. De propositioner, som anses kulina avlämnas först
efter 15 april, avse följande ärenden: prisrabattering å vissa livsmedel, förmalningsersättning,
prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, fortsatt befrielse
för riksbankan från guldinlösen, allmän beredskapsstat, beredskapsstat
för försvarsväsendet, slutlig reglering av riksstaten för budgetåret 1943/44,
inkomstberäkning för budgetåret 1944/45, kristillägg, avskrivning a nya kapitalinvesteringar,
ersättning för debitering av värnskatt, tullfrihet för korn
och malt värnskatten för budgetåret 1944/45 och skattespärr. De fyra propositioner,
för vilka tidpunkt för avlämnande icke nu kan angivas, avse riksdagens
arbetsformer, hemorts försvaret, ny brandlag och anslag för uppförande
av en anläggning för tillverkning av rör för vatten- och gasledningar.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

. Het ilia, vara klart, att de angivna tidpunkterna för propositionernas avgivande
icke kunnat beräknas fullt exakt. Reservation måste göras för vissa
förskjutningar. I stort sett kommer emellertid den angivna ordningen att kunna
följas. Regeringens framställningar torde sålunda icke komma att föranleda
någon försening av arbetet vid årets riksdag. Detta är dock beroende på tvenne
förutsättningar. Den ena år, att icke oförutsedda händelser påkalla mera omfattande
framställningar till riksdagen. Den andra är, att utredningen örn riksdagens
arbetsformer och överarbetningen av förslaget rörande hemortsförsvaret
kunna slutföras i god tid. Skulle detta inte ske och man ändå anser, att förslag
bör framläggas vid riksdagens vårsession — örn höstsession veta vi ännu ingenting^—
kan en förskjutning av de tider, som man räknar som normala, komma
att inträffa. Emellertid finnes också den möjligheten att när man har fått
förslagen från de arbetande beredningarna överväga, huruvida dessa förslag
nödvändigtvis böra framläggas eller kunna anstå till ett kommande tillfälle.

Herr Hallén: Herr talman! Jag ber att till hans excellens herr statsministern
få uttrycka min tacksamhet för hans villighet att redan nu ge svar på den
framställda frågan. Därav framgår, att regeringen är villig att på ett tidigt
stadium ge riksdagen översikt över de arbetsuppgifter den har att motse. Detta
är uppenbarligen, som herr statsministern själv erkänner, av stor betydelse,
främst för utskotten, som därigenom kunna mera rationellt planlägga sitt arbete
och vidtaga nödiga dispositioner, men också för de enskilda riksdagsmännen
i övrigt och icke minst för den grupp av medborgare, som kan beröras av
de väntade regeringsförslagen.

Herr statsministern uttalar sin förmodan, att jag icke räknat med att få höra
en uppräkning av ^de cirka 270 propositionerna. Det är alldeles riktigt, när
han säger, att en sådan nog är föga njutbar för kammaren. En förteckning bör
x stället lämnas till talmännen eller kanske till talmanskonferensen för vidare
befordran. Det är också uppenbart, att en bestämmelse örn en dylik anordning
sedermera bör införas i riksdagsordningen.

Av statsministerns svar i övrigt framgår också regeringens villighet att
"^Hre än hittills iakttaga grundlagens bud örn propositionstidens begränsning.
Idealet är ,ju, att regeringen såsom riksdagens främste arbetsgivare så att säga
matar riksdagen med propositioner med en jämn, örn möjligt månatlig fördelnmg.
oa har ingalunda hittills varit fallet. Stundom har det inträffat, att t.
o. m över hälften av propositionerna kommit efter den föreskrivna tiden. Även
med kännedom örn de svårigheter, som föreligga att få fram propositionerna
i tid, mäste man säga sig, att ett stort antal propositioner framkommit, vilka
varit antingen oskäligt försenade eller i många fall kunnat anstå till en annan
riksdag I ar få vi, sorn kammaren hörde, en bättre ordning. Under denna
manad komma 45 propositioner, under februari 62, omkring den 1 mars 57
under de tio första dagarna i mars 84, och endast 20 å 25 efter propositionstidens
utgång Det ligger i sakens natur, att det måste finnas sådana propositioner
som icke kunna avlämnas före den 10 mars utan betydligt senare. Statsministern
har också angivit en grupp iirenden av sådan art, att de måste komma
ganska sent pa riksdagens bord. Nu veta vi, att det finns en grundlagsbestämmelse,
som stadgar att efter propositionstidens utgång få endast sådana propus,
boner framläggas, vilkas uteblivande kan lända riket till men. Men denna
besiammoisa lar icke tolkas så generosi som varit fallet under de gångna åren.
dag förmoda,r, att utredningen örn riksdagens arbetsformer kommer att i sinom
tid erbjuda kamrarna starkare garantier i det hänseendet än dem vi nu lia.

. statsministern uttalade också sorn sin uppfattning, alt örn den av honom angivna
tidtabellen lofles, kommer, i vad på regeringen beror, ingen försening av

20 Xr 2. Måndagen den li januari 1944 ira.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
riksdagsarbetet att uppstå. Däri tror jag, att man måste ge honom rätt. Jag kanske
också kan tillåta mig, herr talman, innan jag slutar, att uttala den önskan,
att också vi i riksdagen måtte medverka till denna mera rationella ordning för
att begränsa riksdagstiden. Jag vill då särskilt fästa uppmärksamheten på ett
förhållande, som ingalunda varit önskvärt. Det är den på sista tiden mycket
omtalade lördagsledigheten. Vi känna alla till, av vilken anledning den kom
till stånd för några år sedan. Då beslöt man avstå från lördagsplena därför
att diskussionsplena voro så korta på grund av samregerandet, att lördagsplena
icke behövdes. Däremot var icke avsikten att riksdagen skulle upphöra
att arbeta på lördagarna. I verkligheten gick det därhän, att även utskotten
till stor del inställde arbetet, och vi fingo bevittna den icke ovanliga synen,
att en stor del av riksdagen, kanske bortåt hälften av riksdagsmännen, reste
hem redan på fredag middag och icke återkommo förrän påföljande tisdag. Det
är klart, att mycken arbetstid på så sätt gått förlorad. Om därför åtminstone
de ständiga utskottens presidier ville överenskomma örn att vid denna riksdag söka
se till, att det bleve arbete i utskotten lördagar och måndagar, i varje fall
varannan vecka -—• varje lördag och måndag är kanske omöjligt med hänsyn till
riksdagsmännens hemresa var fjortonde dag — skulle säkerligen utskotts arbetet
effektiviseras och riksdagen skulle redan nu, innan vi ännu fått en reform
beträffande arbetsformerna, kunna medverka avsevärt till en begränsning
av arbetstiden.

Herr Skoglund i Doverstorp: Det är, herr talman, få veckor sedan riksdagen
avslutade sin senaste arbetsperiod. Sedan dess ha inga händelser av mera
uppseendeväckande art inträffat på det inrikespolitiska området. Icke heller
på det utrikespolitiska området har inträffat något som rubbat förtroendet
mellan regering och riksdag. Innan riksdagen åtskildes i december, gavs det
för övrigt tillfälle till förtroliga överläggningar i den saken.

Beträffande den framlagda statsverkspropositionen bjuder icke heller denna
på några mera uppseendeväckande överraskningar utom möjligen att finansministern
låter ett år gå utan att förorda ytterligare skattehöjningar. linder
sådana förhållanden kan man ju ifrågasätta nödvändigheten av en remissdebatt.
Jag tror dock att dagens debatt kan ha två uppgifter att fylla; den ena
är att bereda möjlighet till överläggningar även beträffande sådana samhällsspörsmål
som mera i förbigående eller endast delvis beröras i särskilda propositioner;
den andra att bereda tillfälle för en eventuellt befintlig opposition
mot regeringens utrikespolitik, att komma till tals med regeringen inför öppet
forum.

Konungens varning på rikssalen att läget i världen alltjämt inrymmer så
mycket av ovisshet och fara, att någon eftergift icke kan få förekomma i avseende
på vår vaksamhet och beredskap, var säkerligen välbefogad. Detta
betyder, att vi även under det år som kommer måste kräva betydande insatser
av våra vapenföra män. Jag tror det är befogat, att vi en dag som denna, då
regering och riksdag mötas till gemensam överläggning, ge vår uppriktiga
tacksamhet till känna till alla dessa som oftast under stor uppoffring måste
gå ifrån sin dagliga sysselsättning för att vakta och värna rikets gränser.
Den frivilliga försvarsverksamhet som landstorm srörelsen och skytteföreningarna
m. fl. dylika organisationer under många år och ofta med stora ansträngningar
och — jag skulle vilja tillägga — med föga erkännande så segt sökt
hålla vid liv har numera i hemvärn och sjövärn, lottarörelse och det alltjämt
livaktiga frivilliga skyttet vuxit ut till en betydande militär faktor. Det var
nog icke utan beundran man den 2 januari vid hemvärnets stora övningsdag
såg hur såväl unga pojkar som gamla män, trots dålig väderlek i många delar

Måndagen den 17 januari 1944 fm. Nr 2. 21

Vid remiss av statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)
av landet och högst olämpligt väglag, även under de mest besvärliga förhållanden
dock skyndsamt fullgjorde kungjord order.

Denna sega försvarsvilja hos vårt folk som, trots att den under långa och
trista beredskapsmånader varit utsatt för hård nötning och mistat mycket av
sin yttre glans, dock alltjämt lever kvar, oböjlig och härdad av vad som hänt
i våra grannländer, betraktar jag som vår verkligt stora tillgång.

Kristiden har ju ingalunda avskaffat den där herrn, som går omkring och
ständigt är kritisk och missnöjd. Vi träffa honom på järnvägsresor, vi kunna
möta honom i hemorten och kanske ibland i omedelbar närhet av riksdagshuset.
I vissa fall kanske han har anledning till missnöje. Det är säkerligen åtskilligt,
som vi skulle önska oss annorlunda i vårt land, både i det ena oell
andra avseendet, men mot bakgrunden av det fruktansvärda, som nu övergår
de flesta av Europas folk, bli vi nog mest stämda till en ödmjuk tacksamhet
för att vi äro så förskonade som vi äro och att vi ha det så bra som vi ha det.
Trots att vi nu äro inne i det femte krigsåret är bristen på råvaror icke katastrofal
och livsmedelsförsörjningen tillfredsställande. Misstag lia säkert
gjorts av våra krismyndigheter både på det ena och andra området, men sett
i stort så måste man nog, trots dåligt humör över all pappersexercis, erkänna
att regleringarna gått förvånansvärt bra. Det har även gällt ett så känsligt
område som livsmedelsregleringen. Livsmedelskommissionens högste chef har
faktiskt börjat på att bli en smått populär person bland våra husmödrar, och
vem hade 1939 med förra världskrigets hätska stämning i åtanke kunnat tänka
sig något sådant! Det torde dock vara för tidigt att ropa hej. Vi äro ännu
icke över bäcken, och vi veta ju inte vad framtiden bär i sitt sköte.

Det som oroar jordbrukarna, och som fort nog återverkar även på livsmedelsproduktionen
är den minskade tillgången på gödningsämnen. Knapphet rå/der
.ju även, som alla veta, på viss byggnadsmaterial, och byggnadsberedningen
Ilar icke alltid så lätt att skifta ut byggnadstillstånd så att alla bli belåtna.
Jag har hört industrimän, som klagat hårt över att de icke fått tillstånd att
bygga ut sina anläggningar och på så sätt rusta sig och stå beredda för att
taga upp konkurrensen efter kriget. Jag förmodar byggnadsberedningen och
arbetsmarknadskommissionen gå efter vissa väl övertänkta grunder. För den
oinvigde förefaller det som örn arbeten av det slaget vore synnerligen angelägna.
Det ligger onekligen nära till hands att räkna sådana som tillhörande en
effektiv fredsberedskap.

Priskontrollnämndens verksamhet förefaller, sedd på avstånd, mera oberäknelig,
men det bör erkännas att den har en ingalunda lätt uppgift. Den har
säkert under nuvarande förhållanden varit av stor betydelse. Jag tror mig dock
kunna säga som ett helhetsomdöme om alla de olika tvångsåtgärder vi under
kriget nödgats tillgripa, att vi böra se ''.ill att de icke få breda ut sig och växa
in i samhället i större utsträckning än som är alldeles tvunget och att, pär
världen börjar friskna till, de avskaffas så fort som möjligt.

Vad det statsfinansiella läget beträffar så kännetecknas det ju av ökade
statsinkomster, som dock icke förslå till de framför allt av den militära beredskapen
förorsakade väldiga utgifterna. Vi få alltjämt räkna med miljardunderskott
i budgeten och växande statsskuld.

Det förefaller som örn underskottet skulle börja bli standardiserat. För tredje
året å rad talar man örn ett underskott på 1 300 miljoner.

Utgifterna flir försvarsberedskapen bero i hög grad på hur det utrikespolitiska
läget utvecklar sig, och en betydande del av övriga utgifter äro förliandsbestämda
genom indexregleringen och avtal med dc stora löntagargrupperna.
Minskar man, utgifterna för subventionerna .stiger index, ökar man skatterna
går det likadant. Utvägen sorn står kvar är att låna. Som jag ser det, få

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vi leva på hoppet att det låter sig göra att komma till ett bättre förhållande,
när kriget slutar. Det lyckas nog icke då heller utan en kraftig viljeyttring
från finansministerns och riksdagens sida. Det karr också bli så att utgifterna
för vissa ändamål gå ned avsevärt, men man ökar samtidigt andra med följd
att uttaget av skattedragarna blir lika hårt som för närvarande. På den punkten
vägrade finansministern i fjol att göra något uttalande. Han förmenade
att frågan örn skattetrycket var en politisk fråga, i vilken meningarna gå isär,
och därför ville han icke yttra sig örn statens utgifter i framtiden. Jag tror dock
det skulle vara av betydelse att få veta något örn i vilken riktning det stora
majoritetspartiet strävar. Betraktar det socialdemokratiska partiet det nuvarande
skatteläget såsom ett av krisen nödtvunget ingrepp eller såsom något
även under en mera normal tid ur egendomsutjämnande synpunkt önskligt tillstånd? Den

utredning om skattetrycket, som bifogats inkomstberäkningen och som
mötts med mycken saklig och sakkunnig kritik, ger anledning till misstankar,
som det bör vara finansministern angeläget att undanröja. Det ligger väl någon
avsikt bakom att skriften bifogats det officiella trycket, som ju inte plägar
betraktas enbart som en studiehandledning.

Jag och flera med mig ha kommit till den uppfattningen, att riksdagsmajoriteten
framför allt under det senaste året radikaliserats åtskilligt, kanske mer
i vissa andra frågor än direkta anslagsfrågor. Finns det två förslag att välja
på i ett utskottsutlåtande, så är det icke ovanligt att andra kammaren tar det''
mest långtgående, även örn det går emot regeringen.

Vad som föranlett denna radikalisering, som försiggått jämsides med att
vårt statsfinansiella läge blivit mera ansträngt, är kanske icke så lätt att
säga. Det kan vara ett tilltagande tryck längst ut på yttersta vänsterkanten, det
kan vara en förhandskänning av vindar utifrån världen och det kan också,
när det blir fråga örn utgifter, bero på att .riksdagens direkta omsorg örn var
penningarna skola tagas i någon män förringats genom \ etskapen att budgeten
i alla händelser icke kan balanseras utan att vi måste låna.

Finansministern är relativt optimistisk beträffande möjligheten att behärska
den framtida prisutvecklingen men erkänner att de skyddsdammar, som
bestå av olika slags regleringar och priskontroll jämte avtal på arbetsmarknaden
och uppsugning av för riklig tillgång på köpkraft, lätt kunna genombrytas,
örn en förändring uppstår exempelvis i vårt försörjningsläge. Han
framhåller därför vikten av återhållsamhet i fråga örn det allmännas utgiftspolitik
och en neutralisering av köpkraftsöverskottet genom ett på längre
sikt bundet sparande. Tyvärr äro nog farhågorna icke ogrundade. Det var med
stort intresse jag lyssnade till finansministerns förledande framställningskonst,
när han härom kvällen talade i radio örn den framlagda budgeten och samtidigt
delgav det svenska folket, mot vilket penningvärde han siktade. Det är
möjligt, att hänsyn till produktionens uppehållande i viss mån talar för att vi
icke skola söka återvända till 1938—1939 års penningvärde utan nöja oss
med en begränsad, på grund iav nedgången i priserna på råvaror och frakter
åstadkommen prissänkning. Men vi kunna å andra sidan icke bortse ifrån, att
följden blir, att de många pensionärer, livförsäkringstagare och småsparare i
övrigt, som icke ha möjlighet att få sin penninginkomst höjd. få bära en oskäligt
stor del av krisens börda och i icke ringa utsträckning måste nalkas folkpensionärernas
och den av de sociala organen hjälptas stora skara. Staten medverkar
här med berått mod till något som ingalunda träffar bara de stora »kapitalägarna».
— Jag vill inom parentes säga, att jag vill minnas, att finansministern
använde ordet kapitalägare, och som exempel tog han en person, som
ägde 100 000 kronor i statsobligationer. — Vi kunna icke helt förbise detta vid

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

(le avvägningar beträffande en framtida prisnivå, sorn måste ske. Tyvärr kan
det bli utifrån kommande krafter, som till väsentlig del bli de verkligt avgörande,
så att vi endast kunna mildra verkningarna.

Finansministern byggde sin framtidstro på att vi alltjämt lia en oskadad
produktionsapparat och en yrkeskunnig oell arbetsduglig befolkning. Det är
onekligen en värdefull tillgång. Jag skulle vilja tillägga: vi ha också en stor
tillgång i ett starkt och ekonomiskt stabiliserat näringsliv. Både jordbruket, köpenskapen
och industrien göra stora förberedelser för att kunna övervinna efterkrigstidens
befarade svårigheter. Jag ser i den svenska delegation, som mitt
under brinnande krig och under årets svåraste tid färdas över Atlanten
för att i Amerika söka bevaka svenskt näringsliv, ett bevis för vår vilja
att hävda oss.

Lejdbåtstrafikens upptagande och handelsavtalet nied Tyskland borde höra
till glädjeämnena. Tyvärr kommer det mycken malört i den glädjebägaren. Det
fortsatta överförandet av norska studenter till Tyskland, genomfört omedelbart
efter det avtalet slutits, är bittert.

På grund av den uteblivna exporten hotas stora grupper av skogsindustriens
folk av arbetslöshet. Den minskade importen från Tyskland kan också komma
att medföra inskränkningar på vissa håll. Deputationer lia redan riktat socialministerns
och arbetsmarknadskommissionens särskilda uppmärksamhet på förhållandena.
Samtidigt råder på andra områden, icke minst jordbrukets, en skriande
brist på arbetskraft. Jag tillåter niig spörja statsrådet Domö, om han
icke har möjlighet att utöka vedavverkningarna — jag tänker framför allt på
dem ■— i de områden av landet, där arbetslöshet hotar, och lätta på avverkningsplikten
i andra landskap, där det är ytterst svårt att avstå folk till skogen. _

Innan jag helt lämnar de frågor, som lia samband med statsverkspropositionen,
vill jag vidröra ett par frågor från försvarsministerns område.

Det är både med intresse och tillfredsställelse man i fjärde huvudtiteln läser
redogörelsen för försvarsbeslutets genomförande i stort och därvid bl. a. konstaterar,
att arméns femårsplan anses kunna slutföras på fyra år och med måttliga
överskridanden av beräknade kostnader. Bakom detta enkla konstaterande ligger
en mäktig arbetsprestation från många instanser — både de som haft med
organisation och utbildning att göra och de som sysslat nied materielförsörjningen
av skiftande slag. På åtskilliga områden av det militära återstår ännu
mycket att göra, innan man uppnått både en klanderfri hushållning med pengar
och ett förnuftigt utnyttjande av de värnpliktiga, vilket framgår av meddelanden
från krisrevisionen och M. O. Detta bör dock ej få bortskymma det oegennyttiga,
plikttrogna och mödosamma arbete, som utförts av försvarsorganisationens
alla verksamma tystgående motorer. Den standard vårt försvar nu nått under
några forcerade upprustningsår bär ett talande vittnesbörd örn det nedlagda
arbetet, som i många avseenden måst utföras under svåra och prövande förhållanden.
Utgångspunkterna voro också mindre goda efter den nedrustning,
som under mellankrigstiden ägde rum och som särskilt i fråga om befälstillgången
medförde ytterst menliga verkningar långt framåt i tiden.

Den upprustning, som nu ägt rum, har också måst växa fram så småningom
och är ju ännu icke fullbordad. Man bör ha detta i minne för framtiden. Det är
därvid särskilt en angelägenhet, som jag anser bör beaktas. Den försvarsorganisation,
som nu bygges upp, är i stor utsträckning beroende av värnpliktigt befäl,
värnpliktiga officerare och underofficerare. Statsmakterna lia ju gjort åtskilligt
för att befrämja denna rekrytering. Då ligger det emellertid stor
vikt vid att icke samma statsmakter på andra, vägar försvåra densamma. De
unga män, som underkasta sig en längre militär utbildning för att kunna användas
såsom värnpliktigt befäl, få icke, då det gäller civila tjänster, ställas

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 ira.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
efter jämnåriga, som icke erhålla denna längre militära utbildning. Utbildningen
till värnpliktigt befäl får med andra ord icke utgöra någon belastning för de
unga männen i det civila förvärvsarbetet. Den bör tvärtom utgöra en merit.
Med tillfredsställelse har jag observerat, att man på arbetsgivarhåll pläderat
för att denna uppfattning skall göra sig gällande i privat företagsamhet samt
att man är beredd att vidtaga åtgärder i den riktningen. Allting beror naturligtvis
på efterlevnaden av sådana direktiv, men efterlevnaden skulle tvivelsutan
underlättas, om stat och kommun ville gå i spetsen, när det gäller att för
det värnpliktiga befälet jämna vägen och framkomstmöjlighetema i den civila
gärningen. Vår försvarsmakts framtid är beroende av att rekryteringen av
värnpliktigt befäl går jämnt och friktionsfritt, och detta kan endast ske, örn det
skipas rättvisa, mellan å ena sidan de kategorier av unga män, som ha längre
militär utbildning, och å andra sidan dem som ha kortare sådan.

Försvarsministerns uttalande angående uppsättandet av den sjunde flygflottiljen
tolkar jag. såsom för saken välvilligt och förutsätter, att han lyckas
åstadkomma nödiga besparingar inom femårsplanens ram. Med de erfarenheter
angående jaktflygets betydelse, som numera finnas, är jag övertygad örn
att det inom riksdagen finns en stark önskan att nå ett beslut i positiv riktning
vid årets riks dag.. Förslaget örn .driftvärn är ju ett bevis på att krigets erfarenheter
omsättas i svensk form. Aven örn frågan örn hemortsförsvaret kan vara
besvärlig att lika raskt få fason på, råder det intet tvivel örn att det är högst
angeläget, att årets riksdag får taga ståndpunkt till den saken. I fjärde huvudtiteln
har jag icke kunnat finna någon upplysning örn frågans läge, men det
beror kanske på att statsrådet Rubbestad sitter inne med nyckeln.

Jag tillät mig vid förra årets riksdag och i förra årets remissdebatt vidröra
landsbygdens^ särskilda förhållanden och förorda, att vi i planerna för efterkrigstiden
måste ge landsbygden en viss förtursrätt. Finansministerns svar
lät icke direkt avvisande, men jag vågar säga icke heller överdrivet intresserat.
Jag kan icke underlåta att i år komma igen och tala örn den förskjutning i befolkningshänseende,
vilken pågår och som med den hastighet den nu har i hög
grad måste påkalla såväl statsledningens som andra befolkningsgruppers uppmärksamhet.

Enligt utredningar, som nyligen blivit kända — jag tänker närmast på doktor
Syrenius’ i Lund — kommer landsbygdens befolkning att mellan 1940 och
1980 ha förlorat omkring 450 000 personer, örn 1930-talets avflyttnings- och
fruktsamhetsförhållanden fortsätta. Detta är emellertid icke hela bilden. Den
ter sig så mycket mera dyster, då man vet, att denna befolkningsminskning
går ut över de mest produktiva åldersgrupperna. Örn man ser på gruppen i
åldern. 15—30 år, finner man, att minskningen i mälarlänen kommer att motsvara
icke mindre än 51 % samt i övrigt i Svealand och Götaland omkring 40 %.
Mot detta står en ökning av antalet män i de högre åldersgrupperna, medan
därstädes antalet kvinnor håller sig mera konstant.

En mycket långt gående förtunning av befolkningen på landsbygden kommer
att medföra — förutom de ur försvars- och folkförsörjningssynpunkt betänkliga
följderna —^en ännu större vantrivsel på landsbygden. Det måste
ställa sig väsentligt både svårare och kostsammare att förse en glest befolkad
bygd med vad som hör till ett kultursamhälle, d. v. s. skolor, sociala anordningar,
kommunikationer, elektriskt ljus, telefon, post o. s. v.

Orsakerna till denna uppbrottsstämning äro säkert flera. I första hand gäller
nog, att inkomstmöjligheterna äro sämre och arbetsförhållandena hårdare
än de, som stå. till buds i städer och samhällen. Detta- täcker dock icke hela
och fulla sanningen. Örn vi se exempelvis på denna stora skara av tusentals
unga kvinnor, som årligen utvandrar från bygderna till Stockholm, så erhålla

Måndagen dea 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
nog dessa i många fall icke bättre levnadsförhållanden än de lia i silia respektive
hembygder. Den som läst stockholmspressens skildringar angående ungdomens
bostadsförhållanden i Stockholm — vilka nog tyvärr äro riktiga —
kan draga sina slutsatser. Och vad beträffar avlöningen så är denna nog
icke rikligare än att det är välkommet, när landsbygden sänder förstärkning.
Vari består då dragningskraften? Jo, ungdomen vill lia sällskap, nöjen och liv
och rörelse omkring sig. Landsbygden kan aldrig komma att erbjuda samma
omväxlande liv som storstaden, men den bör, örn verkliga ansträngningar göras,
kunna bli trivsammare och bjuda på ett ur flera synpunkter rikare och mindre
arbetskrävande liv. Framför allt, skulle jag vilja tillägga, gäller det att bereda
lättnader för landsbygdens hårt arbetande kvinnor. Ja, säga många, det går
an att tala örn allt detta, men var äro de praktiska uppslagen? I första rummet
är jordbrukets lönsamhet en huvudfråga, därnäst att de samhälleliga åtgärderna
på skilda områden vidtagas efter riktlinjer, som icke försvåra utan
direkt gynna landsbygden, och vidare att vi på olika sätt söka arbeta och
propagera för att även andra företag än jordbruk skola stanna kvar eller utflytta
till landsbygden. Jag tror för min del att icke minst landsbygdens
kommunalmän skulle ha anledning att begrunda denna sak och behöva bli föremål
för, örn jag så får säga, en uppryckning. Mången gång anlägga de nog
allt för trånga synpunkter och vidtaga icke alla de åtgärder, som kunde vidtagas
för att hålla såväl den enskilda företagsamheten som de stora familjerna
kvar i bygden. Vi kunna exempelvis se hur industrien har förfarit i detta avseende.
Åtskilliga av industriens mest framsynta män ha tydligen fått klart
för sig, av vilket värde en barnrik familj är, och de ha gjort allt möjligt för
att i ordets bokstavliga mening »bygga» fast en sådan familj vid sin ort och
sitt företag. Med hänsyn härtill måste vi säga oss, att även landsbygdens kommuner
och deras ledande män måste göra åtskilligt för att icke de stora familjerna
i oträngt mål skola flytta ut. Det är möjligt att gällande kommunallag
också behöver en ny översyn för att motsvara dagens behov. Bebyggelsen går
obönhörligt från utmarkerna till de stora trafiklederna; jag menar då de vägar
och andra kommunikationsleder, som gå genom bygderna. Det bör finnas tillgång
till välbelägna områden för bebyggelse, även innan man når det stora
industrisamhällets eller stadens förorter. Jag är icke säker på, att nuvarande
kommunallagstiftning främjar kommunala initiativ i den riktningen.

Jag är övertygad örn att detta —■ ett av nutidens verkligt stora spörsmål
— i andra sammanhang kommer under debatt vid årets riksdag, och jag skall
icke fördjupa mig ytterligare i detta spörsmål just nu. Vad jag här velat
säga ut, klart och tydligt, det är att inom den riksdagsgrupp jag tillhör äro
vi fullt överens örn, oavsett örn vi komma från land eller stad, att jordbrukets
och landsbygdens framtida utveckling måste tryggas; vi betrakta det som
en av nationens största livsfrågor.

Det som i dagens läge, herr talman, först oell sist måste vara i våra tankar
är den våldsamma slutuppgörelse, som stundar mellan världens krigförande
stormakter. Med oro lia vi erfarit hurusom kriget vid mer än ett tillfälle
varit oss alldeles inpå livet, oell även om utsikterna att vi skola kunna
undgå kriget förbättrats, så kunna vi icke på något sätt känna oss säkra.
Med spänning motse vi deri utformning, som Europa skall få efter kriget,
och det livsrum, som de mindre staterna skola få behålla. Det förefaller långt
ifrån tryggt för de små folken att endast förlita sig till gjorda uttalanden
och deklarationer från stormakternas sida. Man kan befara att don hårda
och krassa realpolitik, som man redan sett skymta i Östeuropa, har föga
över för den idealitet sorn talar i Atla.ntehartan. Från ett sådant utgångsläge
borde det vara, naturligt ali. Nordens folk söka sig närmare varandra

26 Nr 2. Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
och gemensamt sträva för ett Norden, vars folk kunna, leva i frihet, fred och
vänskap med sina stora grannar.

Jag vet, att den svenska regeringens handlingssätt, när det gällt våra grannländer,
från en del håll blivit hårt bedömt, och att man därvidlag har använt
starka ord. Så långt jag varit i tillfälle att följa regeringens ståndpunktstaganden
i olika situationer, har jag aldrig funnit, att man icke sökt ta mesta
möjliga hänsyn till våra grannfolks intressen. Jag tror också, att Sverige
icke bara i ord utan också i handling visat och visar detta, vilket, skulle jagvilja
tillägga, är fullt naturligt och för vilket vi icke skola lia något särskilt
tack. Det är och förblir ett •svenskt intresse att våra grannar kunna
leva sitt liv i frihet, under lagbunden ordning och i ekonomisk trygghet.
Vart det leder när lagsamhället upphör att finnas till, det se vi i Danmark.
Det brutala mordet på Kaj Munk är ett fruktansvärt bevis därför och har
upprört oss på ett alldeles särskilt sätt.

Med detta har jag icke sagt, att allt vad regeringen företagit sig i utrikespolitiskt
hänseende i allo är höjt över kritik, men jag reagerar starkt mot
uttalanden, som misstänkliggöra viljan att göra något för våra hårt prövade
och hänsynslöst behandlade grannfolk. Vi få icke glömma bort att det
också finns bestämda hinder för regering och folk att i vissa avseenden
skänka det stöd åt grannfolken, som vi både vilja och skulle kunna ge.

Det har till och med i rätt så högljudda tonfall talats om en tilltagande
klyfta mellan regering och folk till följd av regeringens utrikespolitik. Jagtror
att sådant tal är föga verklighetsbetonat. Det svenska folket reagerade
hårt och allvarligt, när man började taga gisslan och skjuta oskyldiga människor
i Norge. Samma var förhållandet, när budskapet kom, att de norska
studenterna häktats och skulle föras till Tyskland. Ingen kunde ifrågasätta
annat än att detta också sades ut. Att den svenska regeringens möjligheter
att åstadkomma en ändring äro begränsade, det veta vi. Det är icke för att
förorda en eftergivenhetens politik, herr talman, jag konstaterar detta. Tvärtom.
Jag vill rekommendera regeringen att på varje sätt den anser framkomligt
ge våra tre nordiska grannländer ett reellt och ärligt handtag.

Min slutsats, herr talman, är, att det nog på det inrikespolitiska området
kan efter en del tecken att döma komma fram rätt så markerade skiljaktigheter
i vissa frågor, och jag tror icke, att vi ha anledning att dämpa ner
detta. Beträffande utrikespolitiken däremot har regeringen det överväldigande
flertalet av det svenska folket bakom sig, så länge det är övertygat örn,
att regeringen icke ändrat sin målsättning: att med bevarandet av Sveriges
frihet och självständighet hålla Sverige utanför kriget.

Herr talman! Jag ber att få yrka remiss av statsverkspropositionen till vederbörande
utskott.

Herr Vougt: Herr talman! Regeringen har givit en god upptakt till denna
riksdag genom att förbereda propositionerna så att vi, enligt vad statsministern
nyss upplyste, kunna få en överblick av desamma. Statsrådet och chefen
för socialdepartementet har därjämte föregått med gott exempel genom att
redan nu i riksdagen ge tillkänna vissa äskanden, som annars om åren brukat
komma betydligt senare. Inför dessa ansträngningar från regeringens sida vill
jag understryka den tillfredsställelse herr Hallén för en stund sedan uttalade,
och jag är övertygad örn, att riksdagen å sin sida är beredd att göra allt vad
på den ankommer för att fullborda denna session i så god tid, att vi icke
skola behöva sitta här på Helgeandsholmen mitt i sommarvärmen. Emellertid
tror jag icke, att man av den omständigheten att årets riksdagsarbete kunnat
på detta sätt planeras i god tid skall dra alltför långtgående slutsatser. Den

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
femte ordinarie krigsbudgeten visar, att vi i mycket stor utsträckning lyckats
anpassa vår folkhushållning efter krigsläget. Vi lia funnit de former enligt
vilka vi måste arbeta så länge kriget pågår, men när kriget tar slut, oell vi
komma in i freden, tvinga sig problemen fram under helt nya omständigheter.
Jag menar därmed, att den av regeringen på riksdagens förslag tillsatta kommittén,
sorn skall ta en översyn av riksdagens arbetsformer, nog bör akta sig
för att dra alltför vittgående slutsatser av den omständigheten, att det kanske
går bra att få riksdagen tidigt färdig i år, trots att det är ett valår.

Den nu framlagda statsbudgeten Ilar ju blivit kallad eli konsoliderad krigsbudget,
en statsbudget, för att använda det nya uttrycket, som visar hur vi
kunnat anpassa oss efter förhållandena under den stora ofreden. I första hand
tycker jag att det kan vara på sin plats att komplimentera finansministern
för den stora överskådlighet, som nu präglar uppställningen av statens affärer.
Den är faktiskt numera som en budget i en demokratisk stat ägnar och
anstår, tillgänglig för menige man. Därtill bidrager också den nu föreslagna
omläggningen av kapitalbudgeten. Överblicken underlättas också av den promemoria
angående den statsfinansiella utvecklingen under krigsåren, som anknutits
till finansplanen och där man kan se vad vi använt våra pengar till
oell hur de anskaffats. Det framgår så tydligt som det gärna kan göra, att
ingen annan utväg stått till buds än att täcka underskotten genom upplåning.
Jag vill säga, att de av finansministerns kritiker, som icke vilja erkänna detta,
ställa sig vid sidan av den sakliga diskussionen.

Finansministern kan ju på sätt och vis också triumfera gentemot dem som
opponerat sig mot de fortsatta skatteökningarna under krigsåren. Det är ganska
naturligt, att vi alla göra detta mer eller mindre, men jag syftar främst på
dem som förmenat, att finansministern överansträngt folkets skattekraft över
hövan. Förutsättningen för en så god skatteutveckling har ju varit stegringen
av skatteunderlaget. En ganska god bild av detta förhållande får man, örn
man studerar en av tabellerna i den nyssnämnda promemorian. Det framgår
där att det taxerade beloppet i den lägsta inkomstklassen 1938 var 1,8 miljarder
kronor, men att det 1942 minskat till 1,5 miljarder, medan samtidigt
i inkomstklassen 3—5 000 kronor det taxerade beloppet ökats från 1,8 till i
runt tal 2 miljarder. Men det är klart att skatterna krävt offer också av de
lägsta inkomsttagarna. Detta framgår ävenledes av denna tabell. Den visar,
att den behållna inkomsten minskats med 2 procent för de lägsta inkomsttagarna
och sedan med ett stegrat procenttal upp till inkomsterna över 50 000
kronor, som drabbas av en beskattning vilken lämnar 20 procent mindre inkomst
kvar än före kriget.

Finansministern är emellertid angelägen att understryka att hänsyn också
måste tagas till den starka ökningen av konsumtionsbeskattningen. Det har
ju utspunnit sig en diskussion om tillförlitligheten i de beräkningar, som utförts
inom finansdepartementet rörande skattetrycket i dess helhet under år
1943. För min del måste jag finna att professor Lindahl och hans medhjälpare
tillskrivits betydligt mer tvärsäkra slutsatser än de egentligen gjort sig
skyldiga till. De lia i själva verket behandlat sitt material med mycket stor
försiktighet. Men deras promemoria kan dock icke desto mindre sägas bekräfta,
att de välkända verkningarna av en stegrad konsulntionsbeskattning
inte heller denna gång uteblivit. De äro mest betungande för de mindre bemedlade.
Jag kan inte heller finna, att de invändningar, som gjorts efter en
granskning av en finsk vetenskapsman, kunna kullkasta det resultat som framkommit.

Så vitt jag kan se finns det emellertid för närvarande inte mycket att göra
för att råda bot på, det Ilar berörda missförhållandet. Men det kan föranleda

2" Nr 2. Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
en slutsats, nämligen att det är konsumtionsskatterna som först böra få stryka
på foten, när det åter kan bli tal örn att lätta på skattebördan. Tyvärr
måste jag skynda mig att tillfoga, att den tidpunkten säkerligen är avlägsen.
Min uppfattning därvidlag skiljer sig tydligen från den föregående ärade talarens.
Säkert vore det nyttigt om svenska folket redan nu lärde sig inse,
att den fred, som vi alla längta efter, med allra största sannolikhet icke kommer
att medföra att vi kunna reda oss med minskade skatteinkomster. Den
fortsatta underbalanseringen måste upphöra med kriget. Fastän för nästa
budgetår de egentliga statsinkomsterna överstiga utgifterna, äro vi långt ifrån
balansen, örn man räknar både med försvarets beredskapsstat och den allmänna
beredskapsstaten. När finansministern även i år kunnat underlåta att föreslå
nya skattehöjningar är det emedan kraven på balans i trängre mening
kunna betraktas som mindre avgörande så länge vi bedöma de stora utgifterna
såsom varande av övergående natur. Men vi närma oss i alla fall en statsskuld
på 10 miljarder kronor, vilket medför en dryg räntebörda efter kriget
och den förskjutning av egendomsfördelningen, som ägt rum genom att det
svenska folkhushållet i dess helhet blivit gäldenär till en del av befolkningen,
är också ett faktum som icke kan undgå att få sina verkningar.

Herr Skoglund i Doverstorp sporde, om jag fattade honom rätt, huruvida
man finge räkna med att majoritetspartiet här i riksdagen betraktar de ökade
skatterna som föranledda av tillfälliga krisutgifter eller om vi vilja betrakta
dem som ett medel för en förmögenhetsutjämning. För min del kan jag icke
svara annat än att dessa skatter ha måst tillgripas, därför att det var nödvändigt
för utgifter som vi ha haft gemensamt. Jag tycker emellertid, att
herr Skoglunds i Doverstorp bild bör bli ännu mer pessimistisk, när det gäller
utsikterna att kunna minska skatterna, sedan han tecknat den mycket ogynnsamma
kurvan i vår befolkningsutveckling, som han drog upp litet senare i
sitt anförande. Jag tror att det är ett farligt misstag att tro att vi kunna
minska våra skatter bara freden en dag kommer. Det är säkert klokare, örn
vi försöka se den bästa sidan också i denna sak och dit räknar jag bland annat
det förhållandet att också skatterna undergått en jämförelsevis måttlig
stegring —■ d. v. s. från 15 procent till ungefär 20 — örn man räknar dem i
förhållande till nationalinkomsten, som sedan 1938 anses ha ökat med nära
en tredjedel, från 10,7 miljarder till 14 miljarder kronor.

Örn skatteintäkterna under det gångna året fullt ut motsvarat förväntningarna
är utvecklingen inte lika gynnsam när det gäller statens upplåning. Vad
som inger oro är att lånefinansieringen i stigande utsträckning övergått till
affärsbankerna och att staten inte kunnat i den omfattning som man önskat
neutralisera köpkrafts överskottet genom att suga upp verkliga isparmedel.
Då pris- och lönestoppet tillgreps på hösten 1942 och sedan kunnat vidmakthållas
med en framgång, som är lika glädjande som förvånande, ansågs ju
indragningen av överflödig köpkraft till staten vara en riktig förutsättning.
Köpkraften överstiger emellertid alltjämt varutillgången, men prisstoppet bär
likväl hittills haft effekt, och vad som nu försiggår är väl sannolikt att folk
inom vissa måttliga gränser förbättra sin levnadsstandard utan att detta
utövar ett tryck i prisuppdrivande riktning.

Det finns skäl till oro för de riskmoment, som äro förknippade med den
otillräckliga bindningen av sparmedel på lång sikt. Finansministern anser ju
för sin del att farorna inte äro överhängande så länge man väntar att priserna
skola förbli stabila eller att en fallande tendens skall inställa sig. Läget kan
emellertid bli ett helt annat när freden kommer — skulle det ske plötsligt och
oförmedlat, vilket icke i och för sig finnes anledning att tro. kan man utan

Måndagen den 17 januari 1944 fm. Nr 2. 29

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tvivel tänka sig att överflödet på penningmedel och den goda tillgången till
krediter kan ge upphov till en verkligt farlig spekulationsvåg.

Jag kommer därmed, herr talman, över till efterkrigsproblemen eller, rättare
sagt, till frågan om övergången från krig till fred. Hela detta komplex av
spörsmål behandlade vi här i riksdagen för första gången för ett år sedan. Jag
erinrar mig mycket väl de invändningar jag framkallade, då jag då förde på
tal den huvudsynpunkt, som allmänt omfattas inom det parti jag tillhör, nämligen
att målet för vår politik måste vara den fulla ssrsselsättningen. Senare
under fjolårets riksdag stod här i kammaren en ganska het debatt örn innebörden
av denna målsättning. Vi förmådde då klara ut, att vi med uttrycket
den fulla sysselsättningen icke kunde syfta till en så vattentät organisation
av sysselsättningen i samhället, att det icke fick finnas någon konjunktur- och
säsongsarbetslöshet inom rimliga gränser. Debatten rörde sig emellertid omkring
en reservation som hade avgivits ifrån högerpartiet. Det märktes redan
då att meningsskiljaktligheterna i någon mån utjämnats. Nu kan det konstateras
att de blivit ännu mindre. Ja, i själva verket tycks det råda en ganska stor
enighet om att Sverige måste avpassa sin kommande prispolitik lika väl som
sin penningpolitik i allmänhet så att produktionen kan hållas så hög som möjligt.
I grund och botten kan detta nog också anses vara den enda möjliga konsekvensen
och fortsättningen av vår politik under kriget.

Sitt intressantaste uttryck har anslutningen till kravet på full sysselsättning
faktiskt fått från riksbankens s. k. valutasakkunniga. Det betänkande
de avgåvo strax före jul är otvivelaktigt ganska orakelmässigt och har på sina
håll kallats motsägelsefyllt, men örn det är en huvudsynpunkt man kan utläsa
ur det, så är det vad de sakkunniga på ett ställe pregnant uttala med följande
sats: målet skall vara att »snabbast möjligt- återställa en tillfredsställande
försörjningsstandard och bibehålla full sysselsättning vid en produktionsinriktning,
som ger gynnsammast möjliga förutsättningar för det svenska näringslivets
framtida utveckling». Det är också från denna utgångspunkt som de
sakkunniga komma fram till att en nedpressning av prisnivån av alltför radikalt
slag måste undvikas, eftersom den skulle komma att utlösa en depression. En
sådan verkan skulle däremot inte behöva inställa sig örn prisnivån sättes vid
30 procent över förkrigsnivån men har alla utsikter att bli ett faktum vid t. ex.
10 procent över den.

Så vitt jag kunnat finna har valutakommitténs betänkande i den allmänna
diskussionen övervägande mötts med instämmande så vitt det gäller den huvudsynpunkt,
som jag här understrukit. De sakkunniga ha emellertid angripits
särskilt av en grupp kritiker, nämligen av dem som främst vilja tillvarataga
de intressen förkrigstidens sparare representera. Dessa sparare skulle ju
drabbas ganska hårt genom en permanent nedsättning av penningvärdet. Rättmätigheten
i denna synpunkt kan icke bestridas. Jag förstår mycket väl den oro
och olust, som herr Skoglund i Doverstorp härvidlag lät komma till synes. Jag
är också för min del fullt på det klara med att bland de sparare, som genom
penningsvärdets fall måste utsättas för en viss förmögenhetskonfiskation, befinna
sig många, som icke alls kunna anses tillhöra en förmögen kapitalistklass
utan i stället kunna betecknas som i verklig mening små sparare. A andra sidan
fruktar jag också att det vore en omöjlig politik, sorn helt enkelt inte kan
genomföras, att företaga en kraftig deflation utan hänsyn till riskerna av den
förlamning av näringslivet den kan framkalla. För att uttrycka det drastiskt
äro icke heller spararnas medel mycket värda om de kunna återställas ograverade
medan samtidigt hela produktionslivet kastas ut i en förödande depression.
Som så ofta annars får man viii här i valet mellan två onda ting välja det minst
onda.

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Om jag fattar valutasakkunnigas uttalande rätt tänka de sig att priserna
i vårt land skulle få påverkas nedåt genom den förbättrade varuförsörjning,
som vi kunna räkna med då importspärrarna fallit bort, men att något försök
därutöver att återställa kronans förkrigsvärde inom landet icke skall göras.
I lönepolitiskt avseende skulle detta innebära att man icke tillgriper ramavtalets
återgångsbestämmelser utan i stället bygger in indextilläggen och på
den vägen eftersträvar ett återställande av förkrigstidens reallönenivå. Det är
en annan fråga vid vilken tidpunkt detta- skall ske, men som helhet får man
nog säga att denna linje har utsikter att leda till en mjukare övergång mellan
krig och fred än någon annan.

För min del, herr talman, bär jag mycket svårt att diskutera framtidsproblemen
så länge vi veta så litet som vi göra om de förutsättningar, under vilka
vi få handla. För närvarande befinner sig i förgrunden ett akut arbetslöshetsproblem,
som särskilt är till finnandes i vissa delar av Norrland. Regeringen
har för dagen där en svår uppgift, som är ganska trängande. Jag tror emellertid,
att den frågan kommer att tagas upp till behandling bär i debatten från
talesmän för den berörda bygden, och jag förbigår därför detta problem.

Det är också ett annat övergångsproblem som jag skall beröra med några
få ord. Jag syftar på avvecklingen av den krislagstiftning vi fått att dragas
med under krigsåren, dock icke främst på den som knutits till vår försörjning
och som självfallet också skall avvecklas så snart ske kan, utan på den som
i andra avseenden tillgripits med i vissa fall rätt långt gående inskränkningar
i de medborgerliga rättigheterna och friheterna. I vissa fall har det här gällt
fullmaktslagar, som undan för undan förnyats, i andra fall lagändringar, ja
till och med, nämligen när det gäller tryckfriheten, en ändring av grundlagen.
Vad den första kategorien beträffar är det självfallet att fullmakterna skola
upphöra när anledningen att ha dem kvar icke längre finns, i de andra fallen
får man gå till väga på annat sätt. Jag vågar nog säga att otåligheten över
dessa krislagar på sina håll förknippas med en överraskande glömska av den
iver, med vilka de efterlystes i krigets början och hur nödvändiga de då ansågos.
Men detta är en sak för sig, säkert är att svenska folket på detta område
önskar en återgång så snart som möjligt till de rättsliga förhållanden,
som i vårt demokratiska land växt fram som naturliga för samlevnaden under
normal fredstid. Det vore önskvärt örn regeringen härvidlag i god tid ville föranstalta
örn en översyn av hela fältet, och örn det tillåts mig att lägga in en
interpellation till regeringsbänken i detta anförande, skulle jag vilja fråga
örn regeringen är beredd att tillmötesgå denna önskan. Det skulle säkert mottagas
med tillfredsställelse örn statsministern redan i dag vore i tillfälle att
besvara denna fråga.

Jag har här, herr talman, jämförelsevis utförligt uppehållit mig vid budgetens
allmänna linjer och därefter vid övergångs- och efterkrigsproblemen.
För att icke upptaga tiden alltför länge nödgas jag därför avstå från att gå
in på några detaljer. I stället skall jag avsluta mitt anförande med några
reflexioner som jag kan anknyta till ett faktum vi i alla våra spekulationer
över framtiden icke kunna tappa bort. nämligen att kriget icke är slut än.
Det pågår tvärtom nied beständigt ökad styrka., med en tilltagande förstörelse
och en oavlåtlig stegring av det mänskliga lidandet. Också bakom de egentliga
fronterna hårdnar kampen. Så är fallet i de ockuperade länderna, däribland
i våra närmaste grannländer. Redan då höstriksdagen tog sin början hade vi
här tillfälle att ge uttryck åt det svenska folkets beundran för den tapperhet,
varmed försvaret för nordiska frihets- och rättssynpunkter föres i Danmark,
där striden i höstas ingick i ett nytt skede, och vi uttalade likaså den indignation
alla svenskar känna inför den ökade brutalitet varmed ockupations -

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ira. (Forts.)
makten gått fram både i Danmark och Norge. Före jul skedde någonting i
Norge, som med alldeles särskild styrka grep den svenska opinionen. Jag syftar
på deportationen av studenterna, som den föregående ärade talaren också
nämnde. För en månad sedan diskuterade riksdagens kamrar denna sak i samband
med en utrikespolitisk redogörelse, som även omfattade den protest övergreppet
framkallade från svensk sida, men då kamrarnas sammanträden försiggingo
inom lyckta dörrar är detta det första tillfället att beröra saken
offentligt från andra kammarens talarstol.

Då jag går tillbaka till denna händelse måste jag tyvärr samtidigt konstatera
att elen fått en upprepning: enligt uppgifter, som förefalla tillförlitliga,
har den första deportationen av studenter följts av en ny. Detta har inte
kunnat undgå att här i Sverige framkalla åtskilliga bittra reflexioner. Det
måste innebära att den första deportationen icke, som man då kunde lia anledning
att Jno, skedde i överilning. Likaså får den tolkas så att Sveriges
erinran om åtgärdens inverkan på inställningen till Tyskland i vårt land icke
tillmätts någon avgörande betydelse. Det kanske räcker med att kort och
gott fastslå detta. Jag hoppas kammaren förstår, örn jag avstår från att uttala
mig örn ifall vi hoppats något annat.

Strax efter att riksdagen bröt upp i höstas besvarade regeringen den framställning
från tyska rikets utrikesminister, vari ministern i ganska uppseendeväckande
ordalag bestred Sveriges rätt att ha någon mening örn den tyska
politiken i de ockuperade länderna. Denna uppfattning tillbakavisades med
bestämdhet från svensk sida. I den ståndpunk regeringen där gav till känna
har den hela svenska folket bakom sig. Sverige kan så mycket mindre avhända
sig rätten att ha en mening och att uttala den i fråga örn de nordiska
folkens välfärd och framtid som vi aldrig kunna uppge tanken att vi tack
vare vår egen fred skola bli i stånd att göra en insats för dem av betydelse.

Det år detta jag särskilt skulle vilja framhålla med anledning av den diskussion,
som den rättmätiga förbittringen över övergreppet mot de norska
studenterna utlöst i vårt land. Det finns ingenting annat än gott att säga örn
denna opinionsvåg, som framkallats av indignationen över den händelsen, men
samtidigt har det obestridligen förekommit åtskilliga uttalanden, både i pressen
och på möten, som tyda på att man velat utnyttja den för att framkalla
en ändring i Sveriges politik, alldeles oavsett örn vi därmed kunna vara de
norska studenterna till hjälp eller på annat sätt förmå lindra det öde som
övergår folken i våra ockuperade grannländer. Det finns ingenting som tyder
på att Sverige skulle kunnat åstadkomma någonting i den riktningen genom
någon av de föreslagna åtgärderna. Både som asylland och med tanke på framtidens
politiska möjligheter gagnar vårt land bäst sina nordiska bröder genom
att fullfölja den politik som går ut på att bevara freden och att stärka
våra resurser på alla vägar som stå till buds, alltså även genom att hålla
våra handelsförbindelser öppna åt olika håll i den mån detta är möjligt. I
detta sammanhang är det nyss avslutade svensk-tyska handelsavtalet att
anteckna som en framgång, inte minst därför att det också för till ett återställande
av våra förbindelser västerut.

Vi kunna emellertid inte blunda, för, herr talman, att det i vårt land nu
finns ganska stora kretsar, som öppet arbeta för en ändrad utrikeskurs. Ännu
för något år sedan vågade man inte offentligt ta till orda för att Sverige
skulle gå med i kriget. — Jag bortser från det omdömeslösa fåtal, som 1941
krävde modig uppslutning i det tyska kriget mot Sovjetunionen och som
mycket snart kom av sig. — Nu tycks det emellertid gå för sig att öppet
fordra att Sverige skulle träda in i kriget på västmaktssidan. Och ännu värre
är att en del av pressen arbetar i samma riktning utan att våga sjunga ut med

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. rrv. (Forts.)
det. I edet här sammanhanget är det emellertid åtminstone en sak vi med största
bestämdhet böra undanbe oss — att slippa höra någon moralisk motivering
för ett sådant steg. Det finns säkerligen ingenting som så grundligt skulle
förstöra vårt lands anseende ute i världen som örn vi nu skulle rusa till för att
i sista minuten förena oss med det läger som kan antas bli segrare i kriget.
Det skulle draga skam och nesa över Sveriges namn.

Örn vi här skola tala om moral är det enligt min mening i omvänd mening:
vår strävan att bevara freden är en rättsståndpunkt, som vi inte kunna uppge,
därför att den är impopulär bland de folk, som själva trots alla sina ansträngningar
i motsatt riktning tvingats in i kriget. I själva verket förstås
och respekteras också denna svenska strävan bland alla ansvariga i de krigförande
länderna. Men propagandan från vissa kretsar i Sverige är mycket
genomskinlig och vi måste ha klart för oss att den i något läge i krigets slutskede
kan komma att bilda underlaget för en framstöt, som syftar till att göra
Sverige till part i kriget. Det är ju mycket möjligt att åtminstone en sekundär
krigsskådeplats en dag öppnas på den skandinaviska halvön, och det är i
ett sådant läge som vi kunna tänka oss att denna propaganda kan komma att
betseda mer än den gör i dag. Denna propaganda kräver därför vaksamhet.
Och det skadar nog inte att ånyo tala örn var svenska folket står. Dess överväldigande
majoritet avvisar med kraft alla äventyrliga lockelser. Det skall
inte heller gå att komma förbi riksdagen, som står fast på den klippgrund som
denna folkmajoritet utgör. Mycken möda kan undvikas örn man vill göra detta
klart för sig.

Hans excellens, herr statsministern Hansson: Herr laiman! Det kanske vore
ägnat att begränsa debattämnena, örn jag omedelbart besvarade den direkta
fråga, som herr Vougt ställde till mig. Jag vill då utan någon som helst
tvekan förklara, att det inom regeringen finnes ett starkt intresse för att sådana
anordningar, som blivit nödvändiga på grund av krigsförhållandena, skola elimineras
så snart som möjligt, då normalare förhållanden åter inträda. Särskilt
när det gäller det ömtåliga område, som tryckfriheten utgör, och de övriga
åtgärder, som beröra de allmänna medborgerliga rättigheterna, är jag
övertygad ^om att regeringen icke skall försumma något tillfälle att återställa
normala förhållanden så snart som möjligt.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Sveriges riksdag samlas ännu en
gång under det alltjämt pågående världskriget, som nu ingått i sitt femte år.
Alltjämt har det förunnats oss att behålla både vår fred och vår frihet. Den
stora världsbranden har mången gång rasat nära inpå våra knutar, och faran
för att vi skulle ha dragits in i densamma har ibland varit hotande. Den har
dock för varje gång gått oss förbi. Detta synes oss nästan vara en försynens
skickelse. Vi vilja icke tillskriva vår egen kraft och framsynthet förtjänsten
härav. Men örn vi också inte vilja göra detta, är det inte heller förmätet att
påstå, att den enighet, med vilken, vårt folk slutit upp kring regeringens strävanden
att bevara vår fred, utgjort en mycket starkt bidragande faktor till
att vårt land ännu ligger som en fredens oas i det sargade och sönderslitna
Europa. Det är troligt, att världskriget nu gått in i sitt slutskede, men detta
får inte förleda oss att tro, att faran är över för vår del. Det är farligt att hänge
sig åt optimistiskt önsketänkande. Slutskedet kan för vårt land komma att medföra
större påfrestningar än vad vi tidigare varit utsatta för. Vi kunna icke
bedöma hur krigshändelserna i fortsättningen komma att utveckla sig. Detta
krig har i hög grad varit ett överraskningarnas krig, och de mest oväntade
förskjutningar i det världspolitiska läget ha tid efter annian inträtt. Man kan

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
visserligen kanske säga, att det inte längre finns så stort utrymme för överraskande
vändningar i krigslyckan, men vi kunna icke vara säkra på att
krigslågan icke åter en gång kommer att flamma upp mycket nära våra gränser.
Vi kunna för den, skull icke göra avkall på vår vaksamhet och vår beredskap
för att möta det totala krigets påfrestningar.

Även örn så lyckligt vöre, att ett vapenstillestånd skulle inträda under detta
år, är det tänkbart, för att inte säga troligt, att inre omvälvningar kunna komma
att äga rum i många europeiska stater. Dylika händelser kunna få återverkningar
även på vårt eget land. Den kommande freden och försöken att
åter bygga upp en stabil politisk organisation i världen kunna också komma att
ställa oss inför svåra politiska avgöranden av ödesdiger betydelse för vårt eget
lands och våra grannländers framtid. Dessa våra broderländer ha utan egen
förskyllan fått lida hårt av krigets verkningar. Vi hysa varm medkänsla med
dem, och vi hoppas, att den dag inte måtte vara för långt avlägsen, då de kunna
med bibehållen frihet återupptaga det fredliga arbete, som så bryskt avbröts
under de för Norden ödesdigra åren 1939 och 1940. Vi vilja göra vad
i vår förmåga står för att lindra deras nöd och hjälpa dem i deras återuppbyggnadsarbete,
därest vi, vilket vi alla hoppas, alltjämt måtte få åtnjuta fredens
välsignelser.

Det svenska folkets vilja att upprätthålla neutraliteten och därigenom söka
bevara freden kan utläsas av de offer det gjort för vår beredskap mot de yttre
farorna. Vi ha offrat många miljarder kronor i direkta utgifter för försvaret,
och de enskilda beredskapsmänpen ha i stor utsträckning avstått från egen
inkomst under de långa perioder de utfört vakttjänst vid rikets gränser. Stora
offer ha också gjorts av de inkallades familjer, då dessa i många fall fått
övertaga den inkallade familjefaderns arbete. Den insats, som exempelvis de
mångå jordbrukarhustrurna i vårt land gjort under dessa krigsår, då männen
legat inkallade, kan knappast förstås av den, som icke själv sett vilken arbetsbörda
de burit.

_ Viljan att. offra för försvaret har således funnits. Den måste helt enkelt
finnas, örn vi skola göra allvar av talet att med alla de resurser, som stå oss
till buds, försvara oss, därest vi skulle bil angripna av någon främmande
makt. Men detta är en sak. En annan är, att de väldiga summor som anslås till
försvaret också måste användas på ett sådant sätt, att de väl fylla sitt ändamål
och ge största möjliga effektivitet åt försvaret i dess helhet. Kravet på
sträng kontroll över dessa medel är ''synnerligen befogat. Då jag ställer detta
krav, gör jag det inte därför, att jag hyser misstro till försvarets män eller vill
klandra dem för^ deras dispositioner, utan därför att försvaret drager så stora
kostnader i förhållande till vår nationalinkomst, att vi icke ha råd att låta de
anslagna medlen förbrukas på ett mindre ändamålsenligt sätt. Kontrollen stärker
effektiviteten i våra försvarsanordningar och ökar förtroendet för försvaret.
Statens krisrevision, som utövat kontroll i detta hänseende, har varit ett
organ, som gjort landet värdefulla tjänster. Då krisrevisionen nu ersatts av ett
permanent kontrollorgan, vill jag uttala den förhoppningen, att detta organs
verksamhet måtte bli lika värdefull som sin föregångares. Jag hoppas, att det
blir ett vakande öga, som ser och upptäcker fel och brister, var de än visa sig.

Jag vill här i förbigående säga, att de kostnadsberäkningar, som utförts av
militära myndigheter, icke alltid visat sig hållbara. Då kostnadsförslagen för
byggandet, av de två kryssare, som beslutats av riksdagen, ladås fram för
1942 års riksdag, uttalade jag den meningen, att varje kryssare skulle komma
att kosta minst 75 miljoner kronor. Tyvärr har jag blivit alltför sannspådd,
ty kostnaderna anses nu komma att överskrida detta belopp. Även i åtskilliga

Andra kammarens protokoll Nr 2. o

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
andra fall lia de först framlagda kostnadsberäkningarna icke överensstämt med
de verkliga kostnaderna. Härigenom har det visat sig. att det icke går att helt
hålla försvarsutgifterna inom den kostnadsram, som fastställdes, då försvarsplanen
vid 1942 års riksdag antogs. Då vi offra så stor del av vår nationalinkomst
på försvaret, är det av vikt att se till att olika försvarsåtgärder planläggas
på bästa sätt, och att en sträng hushållning nied de anslagna medlen
sker.

Utgifterna för försvaret och den militära beredskapen jämte andra av krisen
betingade åtgärder ha ju i oerhörd omfattning ökat statens utgifter. År efter år
har budgeten måst förbli obalanserad, och vad som fattats i ordinarie inkomster
har måst fyllas genom lån. Den i år av finansministern framlagda budgeten utvisar
i detta hänseende ingen olikhet mot de föregående krisårens budgeter. Jag
tillät mig att i fjolårets remissdebatt framhålla, att då statens totala utgifter
stigit till ett belopp, som är obetydligt mindre än hela det beskattningsbara
beloppet i landet, fanns det anledning att stanna ett ögonblick och begrunda
innebörden av den statsfinansiella utvecklingen. Jag tror, att denna reflexion
kan vara berättigad att göra även i år. Skattetrycket har nu nått en sådan höjd,
att finansministern inte ansett sig kunna föreslå vare sig någon ny skatt eller
höjning av de nu utgående skattesatserna. Statsskulden har nu stigit till en
mycket stor höjd. Den torde för närvarande belöpa sig till omkring 10 miljarder
kronor, och den kommer att stiga ytterligare under detta budgetår. Även örn det
blir fred i världen kunna vi endast successivt avveckla vår beredskap. Dessutom
torde vid övergången från krigs- till fredshushållning betydande utgifter
bli nödvändiga för att bereda arbete såväl åt dem, vilka lämna beredskapstjänsten,
som åt dem, vilka förlora sina anställningar vid övergången från krigstill
fredsproduktion. Det är då nödvändigt att se till, att dessa utgifter endast
användas för produktiva ändamål. Under kriget ha vi tvingats att i stor utsträckning
anslå medel för ändamål, som ur ekonomisk synpunkt varit improduktiva.
Den nedgång av den reella nationalförmögenheten, som därigenom
ägt rum, måste så fort ske kan återhämtas. Därför kunna vi icke ha råd att
fortsätta med utgifter, som icke bidraga till att skapa nyttiga värden i ekonomisk
mening. Anslagen för att skapa sysselsättning efter kriget böra komma
det produktiva näringslivet till godo. Detta är en förutsättning för att det sociala
reformarbetet i framtiden skall kunna fortsätta.

När det gäller att fördela dessa anslag får man icke glömma jordbruket. Här
kan mycket uträttas. Den s. k. 27-mannakommittén har redan till Kungl. Majit
lämnat en förteckning över lämpliga arbeten. Jag skall därför icke närmare
ga in på denna sak här utan endast nämna några sådana arbetsuppgifter, såsom
införandet av vatten- och avloppsledningar i hemmen på landsbygden, ladugårdsförbättringar,
täckdikningar, torrläggning av sänka marker, skogsdikning
och byggande av skogsvägar.

Då vi under åtskillig tid framåt måste räkna med statsutgifter utöver vad
som behövs under normala tider, är det givetvis otänkbart, att en balansering
av budgeten kan ske mom en snar framtid. Denna sak är dock av så utomordentlig
betydelse, att det borde vara en angelägen uppgift för det arbete med planläggning
av efterkngsproblemens lösning som nu pågår att även söka en lösning
av detta problem. Finansministern synes emellertid — åtminstone att döma av
frlg ram^ag(*a *inailsPlanen — icke hysa något större intresse för denna viktiga

Statens stora utgifter jämte den varuknapphet, som råder på grund av krisen,
na i hög grad ökat tillgången på kontanta betalningsmedel. Då denna utveckling
pa penningmarknaden framkallat farhågor för inflation, ha statsmakterna
lort en restriktiv pnspohtik. Sedan hösten 1942 har som bekant en särskild

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
pris- och lönestoppspolitik tillämpats. Denna torde i stort sett lia slagit tämligen
väl ut, trots att den i vissa fall uppvisat tämligen tydliga brister. Finansministern
anser emellertid, att faran för inflation dock icke övervunnits. Han
torde säkerligen ha rätt i denna uppfattning. De största påfrestningarna på
penningvärdet torde nämligen komma, då vi skola övergå till fredshushållning.
Finansministern drar av dessa förhållanden den fullt riktiga slutsatsen, att
största återhållsamhet måste iakttagas i fråga örn det allmännas utgifter, och
att det överskott av köpkraft som finnes måste neutraliseras genom ett sparande
på längre sikt. Men i budgeten märker man inga spår av denna uppfattning.
Tvärtom ha statens utgifter för civila ändamål för nästa budgetår
ökat med omkring 120 miljoner kronor jämfört med innevarande års. Det synes
även i budgetarbetet vara svårt att förena teori och praktik.

. Vid sidan av försvaret har folkförsörjningen under krisen utgjort vårt viktigaste
samhällsproblem. Den offervilja som besjälat hela vårt folk, när det
gällt värnet av landets fred, har icke minst framträtt inom jordbrukarleden. Jordbrukarna
lia icke endast burit tunga bördor för landets yttre värn, de ha också
i sin dagliga gärning utfört ett arbete för att säkerställa den grundval, på vilken
försvaret vilar, nämligen livsmedelsförsörjningen. Lojalt ha Sveriges jordbrukare
sökt fullgöra sin plikt att skaffa fram livsmedel åt hela vårt folkhushåll.
De ha arbetat under mången gång svåra förhållanden med brist på arbetskraft
och de produktionsmedel, som i normala tider stå jordbruket till buds. Därjämte
ha under ett pär år synnerligen svåra väderleksförhållanden inverkat
ogynnsamt. Trots svårigheterna har jordbruksproduktionen dock kunnat hållas
uppe pa en sadan niva, att vi undgått alltför stora inskränkningar i vår livsföring.
Sveriges jordbrukare äro värda ett ärligt erkännande för den plikttrohet
mot fosterlandet samt kunnighet och energi de lagt i dagen under dessa
krisår.

Betydelsen av att vi äga ett produktionskraftigt jordbruk torde därför numera,
stå, klart för de flesta människor i vårt land. Men därmed är det icke sagt,
att jordbruket uppskattas pa det sått det förtjänar. Det har mångå gånger
— icke minst i de tidningar, som företräda konsumenternas intressen — sagts,
att jordbrukarna under krisen haft det bättre än andra samhällsgrupper. Ingen
annan folkgrupp än jordbrukarna skulle lia erhållit full kompensation för stegringen
av levnadskostnaderna. Detta är ett påstående, som man ofta mött både
i pressen och på diskussionsmöten. Detta påstående överensstämmer dock icke
med de verkliga förhållandena. Jag tvekar icke att ge uttryck åt den meningen,
att dylika yttranden äro skadliga. De väcka olust och beklämning bland jordbrukarna.
De lia inte fatt högre kompensation för levnadskostnads stegringen än
andra folkgrupper. Kompensationen har för dem utmätts efter samma grunder
som gällt för de organiserade lantarbetarna. De sistnämnda ha liksom andra
arbetare avtaisenhgt berättigats erhålla ersättning för ungefär hälften av stegringen
av levnadskostnaderna. Man förblandar i diskussionen om denna sak
kompensationen för levnadskostnadsstegringen med kompensationen för stegringen
av produktionskostnaderna för jordbruket under krisen, vilket ju är en
helt annan sak. Enligt de direktiv för prissättningen på jordbrukets produkt,
er som statsmakterna fastställt, skall jordbruket, taget som helhet, erhålla
lull ersättning tor ökningen av produktionskostnaderna, Så har säkerligen också
snett, men da mäste man observera, att det gäller jordbruket i dess helliot. För
de enskilda jordbrukarna kan det ställa sig annorlunda. De som flera år å rad
drabbats av torkans härjningar med felslagen skörd som följd lia haft litet

n l°r||lntr natt ''Sa,;''a 0C1 följaktligen inom prisbildningens ram icke kunnat
ernalla tull ersättning för de ökade produktionskostnaderna.

Utöver kompensationen för produktionskostnadsstegringen har prispolitiken

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
i fråga om jordbruket icke åsyftat att förbättra jordbrukets ekonomiska ställning.
Jordbruket måste alltjämt nöja sig med 1939 års ekonomiska läge, men
då hade jordbruket trots en rad goda skördeår icke kunnat återhämta sig från
den svåra jordbrukskrisen under 1930-talets början. Det hade icke ens uppnått
den ekonomiska standard det ägde under 1920-talets sista hälft.

Jordbrukets ekonomiska utgångsläge vid krisens början var således ogynnsamt,
och det har icke förbättrats sedan dess. Det är möjligt att det tvärtom
något försämrats, i varje fall inom vissa områden, ehuru det är svårt att yttra
sig därom på grund av att kännedomen örn landsbygdens verkliga levnadskostnader
är ytterst bristfällig. Enligt beräkningar verkställda inom 27-mannakommittén,
skulle sänkningen av reallönen under krisåren för industriarbetarna
ha belöpt sig till i genomsnitt 7 procent oell för lantarbetarna till 1 procent.
Levnadskostnaderna för jordbrukarna skulle i stort sett ha utvecklat sig
på samma sätt som för lantarbetarna. Men denna relativa förbättring för lantarbetarna
i förhållande till industriarbetarna beror på en ökning av antalet
arbetstimmar för de förra, påpekar kommittén. Räknar man endast med det
reella värdet av timlönen blir reallönesänkningen ungefär densamma för lantarbetarna
som för industriarbetarna. Timlönen för industriarbetarna har under
krisåren dessutom stigit mera än för lantarbetarna. För ole förra utgör ökningen
33 öre fram till 1942 och för de senare 29 öre. För 1943 finnas inga
genomsnittstal ännu uträknade för industriarbetarnas lön, men vid avtalsförhandlingarna
på hösten 1942 höjdes deras löner med i genomsnitt 2 procent,
vartill kommer en icke avtalsreglerad höjning, som uppskattats till omkring
1,5 procent. Ökningen i lantarbetarnas timlön från 1942 till 1943 har beräknats
till 6 öre. Då enligt socialstyrelsens statistik levnadskostnaderna under de senaste
åren ökat mera på landsbygden än i städerna, kan man ifrågasätta, huruvida
jordbrukarnas realinkomst verkligen undergått någon förbättring gentemot
industriarbetarnas under krisen.

Ett faktum, som ingen kan bortförklara, är emellertid, att den tredjedel av
hela vår befolkning, som jordbruksbefolkningen utgör, lever på en helt annan
och lägre standard än de övriga två tredjedelarna. Det är emellertid inte endast
jordbrukets folk som får nöja sig med denna lägre standard. Man kan gott säga,
att så är förhållandet med hela landsbygdsbefolkningen. Inkomsterna för landsbygdsbefolkningen
äro i regel lägre än för befolkningen i övrigt, och de mångå
förmåner i olika avseenden, som stå befolkningen i städer och samhällen till
buds, saknas i större eller mindre utsträckning på landsbygden. Bostadsbeståndet
är genomgående av lägre kvalitet på landsbygden. I städerna anses vattenoch
avloppsledningar, gas och elektriskt ljus som någonting absolut oundgängligt
för en bostadslägenhet. Hur många bostäder på landet ha vatten och avlopp?
Deli koncentrerade bebyggelsen i städer och samhällen sparar därtill
många utgifter, som en landsbo icke kan komma ifrån. Resor till läkare, sjukhus,
barnavårdscentraler, apotek m. m. draga dryga kostnader på landsbygden.
Att besöka en handelsbod på landet kanske inte drar med sig några kontanta
utgifter för själva resan, men det kan kosta mycket i förlorad tid, och måste
landsbor resa in till stan för att göra uppköp kostar det både tid och pengar
att göra en sådan resa. Vilja ungdomar från landsbygden skaffa sig utbildning
utöver vad folkskolan kan ge, drar detta mycket dryga kostnader för inackordering
på skolorten jämte resor mellan denna och föräldrahemmet. Dessa
kostnader bli så höga, att landsbygdens ungdom praktiskt taget är utestängd
från möjligheten att tillgodogöra sig högre utbildning. Det blir på så sätt
föräldrarnas ekonomi och bostadsort men icke begåvningsurvalet som bli avgörande
för huruvida studiebegåvade ungdomar få studera eller ej. De långa
avstånden på landsbygden minska överhuvud taget landsbygdsbefolkningens

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
möjligheter att komma i åtnjutande av samma förströelser och kulturella
förmåner som stadsbefolkningen. Ser man på den kommunala verksamheten
torde de förmåner landsbygdsbefolkningen erhåller av denna i stort sett vara
vida mindre än vad stadsbefolkningen erhåller. Likväl är kommunalskatten
i allmänhet åtskilligt högre på landsbygden än i städerna.

Man talar gärna örn att levnadskostnaderna äro lägre på landet än i städerna
och att det därför är motiverat med en högre inkomstnivå för stadsbefolkningen.
Jag undrar emellertid, örn denna skenbart riktiga uppfattning också
kan stå sig inför en mera noggrann granskning. Om det också skulle vara så,
att kostnaderna för den rena livets nödtorft, som föda och bostad utgöra,
skulle vara lägre på landsbygden, så uppväges denna fördel av de merutgifter,
som bli nödvändiga på grund av de långa avstånden, och den omständigheten
att sjukhus, skolor, ämbetsverk, speceriaffärer m. m. äro belägna i städerna.
Dessutom får man också komma ihåg, att de låga bostadskostnaderna på landsbygden,
som upptagits i den officiella statistiken över levnadskostnaderna,
bero på den genomsnittligt lägre kvaliteten på dessa bostäder.

En inkomstutjämning mellan landets olika folkgrupper, så att landsbygdsbefolkningen
kan erhålla en med andra grupper likvärdig inkomstnivå, är ett
framtidsmål, som måste förverkligas. Landsbygden bör både ekonomiskt, socialt
och kulturellt erhålla en bättre standard än vad den nu äger. Många mena,
att detta är en målsättning, som inte kan börja förverkligas förrän den nu
tillämpade pris- och lönestoppspolitiken belt kan avskrivas. Häremot vill
jag invända, att förhållandena på landsbygden på många håll äro sådana, att
det är en tvingande nödvändighet att påbörja detta arbete så fort som möjligt.
Befolkningsstatistiken visar, att folkströmmen till städerna oavbrutet fortsätter.
Även om denna tidigare i viss utsträckning varit försvarbar, börjar den
nu så hårt tära på landsbygdens nödvändiga behov av arbetskraft, att vi
icke kunna stå till svars med att låta den fortsätta i samma omfattning som
den nu äger. Det är icke bara ett intresse för jordbruket att folkströmmen
till städerna hejdas, det är också ett hela landets intresse, ty utan att så sker
torde det knappast vara möjligt att på längre sikt hejda den folkminskning,
som den sjunkande nativiteten kommer att ge upphov till.

Hur skall det då gå till att åstadkomma den inkomstförbättring för jordbrukets
folk, som måste komma till stånd? Ja, här möter man i diskussionen
ett recept, som i olika varianter ständigt upprepas, och dess innebörd kan
uttryckas med slagordet rationalisering. Jag säger med full avsikt slagordet
rationalisering, ty de, som rekommendera rationalisering i syfte att pressa
ned produktionskostnaderna för jordbruket för att på denna väg öka inkomsterna
för detsamma, synas ha ganska ytliga föreställningar örn vilka förutsättningar
som finnas för en dylik rationalisering. Man synes avse icke
bara en rationalisering av drifts- och arbetsformer, utan man tänker i första
rummet på en genomgripande förändring av jordbrukets struktur, som sedan
skulle underlätta rationaliseringen av drifts- och arbetsformerna. Man rekommenderar
en schematisk sammanläggning av s. k. ofullständiga jordbruk
med varandra för att därigenom erhålla större och bärkraftigare brukningsdelar.
Men man tänker inte på att vårt lands terrängförbållanden äro
sådana, att en dylik rationalisering icke är möjlig annorstädes än på slättbygderna.
I förhållande till landets hela areal äro dessa bygder av ringa utsträckning.
I skogsbygderna eller på blandade slätt- och skogsbygder är det
helt enkelt icke möjligt att åstadkomma brukningsdelar med sfi poss stora
åkerarealer, som måste anses behövliga för att jordbruket skall bli bärigt.

Och örn man i hastig takt skulle söka genomföra en dylik rationalisering,
var skulle man då göra av de människor, som måste lämna sina jordbruk?

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen rrv. m. (Forts.)

Visserligen kommer kanske jordbruksbefolkningen att ytterligare minska, men
en sådan rationalisering skulle beröra mer än hälften av hela vår jordbruksbefolkning.
Det skulle inte finnas några som helst möjligheter att placera
alla dessa människor i andra yrken.

Många av de s. k. ofullständiga jordbruken äro icke heller i verklig mening
ofullständiga. De mindre jordbrukare, som äga tillräckliga skogsarealer,
erhålla genom skogsbruket ett tillskott till sina inkomster från jordbruket,
som ger dem en relativt god grund för sin ekonomi. Andra erhålla arbetsinkomster
vid sidan av inkomsten från sitt eget jordbruk; de kunna arbeta på
större jordbruk, i skogsbruket, i småindustrien, i byggnadsarbete eller på
annat sätt. Det kan ju inte vara rimligt att utrationalisera sådana mindre
jordbruk. Enligt min ringa mening borde det skänka samhället styrka och
stabilitet, örn så många människor som möjligt äro knutna till jorden genom
innehav av en egen torva. Därför bör ingen jordbrukare tvingas att avstå från
det jordbruk han äger eller arrenderar och med vilket han har vuxit samman.
Vill han hämta sin bärgning av detta även för framtiden, så måste
han få lov att göra detta.

Örn sedan innehavare av ofullständiga jordbruk på frivillighetens väg vilja
och kunna komplettera sina jordbruk, så är detta önskvärt. Det skulle säkerligen
vara till gagn för jordbruket i många delar av vårt land, örn så kunde
ske. Genom den 1930 beslutade egnahemsreformen ha ju också statsmakterna
skapat möjligheter för en dylik komplettering av de ofullständiga jordbruken
med statens stöd. I den mån dessa bidrag från statens sida icke äro
tillräckliga böra de utökas.

Sveriges jordbruk har sedan mer än ett halvsekel tillbaka genomgått en
rationaliseringsprocess, som samtidigt med att jordbruksbefolkningen minskat
i antal starkt ökat dess produktion. Den vegetabiliska produktionen torde
under det senaste halvseklet lia ökat med minst 50 procent, och den animaliska
produktionen torde lia mer än fördubblats. Men trots denna rationalisering
har dock icke likvärdighet i ekonomiskt hänseende uppnåtts mellan jordbruket
och stadsnäringarna. Är man inte av detta förhållande berättigad att
dra den slutsatsen, att den rationalisering, varom man nu talar, icke heller
kan åstadkomma detta? Inkomstutjämningen kan inte komma till stånd på
annat sätt än att priserna på jordbrukets produkter sättas i sådant förhållande
till samtliga produktionskostnader, att jordbrukarna kunna erhålla
ett skäligt ekonomiskt utbyte av sin verksamhet.

Men även landsbygdens kulturella standard måste förbättras. Levnadsförhållandena
måste göras sådana, att människorna trivas där. Med bättre inkomster
får man större möjligheter att göra det trivsamt både i hem och i
arbete. Men även från det allmännas sida måste initiativ tagas för att förbättra
levnadsförhållandena. Årlig semester för landsbygdens arbetstyngda
kvinnor är en reform, som snarast bör genomföras, kanske bäst i samarbete
mellan det enskilda och det allmänna. Landsbygdens skolväsende bör förbättras
och möjligheter skapas för högre utbildning för sådana landsbygdsungdomar,
som vilja begagna sig av desamma. Men det är också av vikt att
se till, att ungdomen inte genom studierna i onödan lockas bort från jordbruket
och landsbygden. Kunde man på något sätt föra den högre undervisningen
ut i bygderna skulle mycket vara vunnet.

Ja, det är många och stora arbetsuppgifter, som vänta, när elef gäller att
förbättra landsbygdens ställning i olika avseenden. Dessa uppgifter bli kanske
inte heller alltid så lätta att lösa. I fråga om inkomstutjämningen framträda
ju starka intressemotsatser mellan landsbygd och stad.

Under de senaste åren ha motsättningarna mellan olika partier och åsikts -

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
riktningar alltmera utjämnats. Sveriges- olika medborgargrupper och politiska
partier ha enats örn att söka förnuftiga lösningar av de svåra problem,
som kriget och krisen ställt vårt land inför. Jag tror jag vågar säga, att det
svenska folket lagt i dagen en god medborgaranda, som vi lia all anledning
att vara både tacksamma för och stolta över. Jag vill sluta mitt anförande
här i dag med att uttrycka den förhoppningen, att samma goda anda måtte
besjäla oss, även när freden kommer, och att vi i denna anda måtte gå till
verket för att lösa de samhällsproblem efterkrigstiden kommer att uppställa.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Under en sådan samförståndsregim,
som under de senaste fyra åren varit rådande inom vårt politiska
liv, kan ju en remissdebatt inte gärna röra sig örn några mera brännbara
politiska ämnen. Den kritiska granskning av statsverkspropositionen och regeringens
göranden och låtanden, som under normala förhållanden brukar förekomma,
måste nu givetvis ske under känslan av att samtliga samverkande
partier äro medansvariga i regeringens handlingar. Liksom vid föregående remissdebatter
under dessa krigsår ha ävenledes i dag de som å partiernas vägnar
haft ordet här i kammaren betygat regeringen fortsatt förtroende och understrukit
svenska folkets tacksamhet för att vårt land allt fortfarande kunnat
hållas utanför kriget och förskonats från de fasor, som de krigförande och härtagna
folken fått utstå under dessa fruktansvärda ofredsår. Jag behöver väl
knappast för folkpartiets del påpeka att, i vad det gäller regeringens strävan
att hålla vårt land utanför kriget, det inte råder någon som helst annan uppfattning
från detta partis sida än att denna strävan varit berömvärd och i full
överensstämmelse med vårt folks djupa fredskärlek och avsky för att utan
tvingande nödvändighet deltaga i krigsleken. Det bör också här erkännas, att
denna strävan inte alltid varit lätt att fullfölja, och att regeringen haft att i
vissa situationer bemästra uppgifter, som måhända inte alla uppfatta svårighetsgraden
av.

Örn det å andra sidan inom folkpartiet förekommit olika meningar örn regeringens
handlande i fråga örn vissa medgivanden, som lämnats, eller åtgärder,
som bort vidtagas — särskilt med hänsyn till vad som på senare tiden
vederfarits våra härtagna grannländer — måste detta betraktas som ett spontant
uttryck för en reaktion mot de våldsåtgärder, våra broderfolk fått utstå.
I denna reaktion deltaga för övrigt många utanför folkpartiets krets — det
ha vi också hört av föregående talare här i dag —• även örn man på dessa håll
fört kritiken mera dämpat. I ett land där yttrande- och tankefriheten anses
höra till demokratiens mest omistliga tillgångar måste givetvis, under förhållanden
sådana som den pågående världsbranden skapat, lätt uppkomma lägen,
då medborgarnas rent subjektiva uppfattning till synes står i strid med den
ansvariga regeringens inställning i vissa frågor. Men även örn en sådan framsprungen
opinion ibland kan kännas besvärande för statsmakterna, så kan den
dock ha en uppgift, så länge den inte antager sådana former, att den syftar till
att bryta sönder samförståndsviljan hos vårt folk eller till att rubba det underlag,
varpå regeringen bygger. Ty även regering och riksdag kunna i ett
tidsläge, som kräver allmän borgfred och avstående från ohämmad kritik, ha
nytta av att lyssna till den fria opinion, som framkommer från deras sida, som
mera känslobetonat ge sina meningar till känna. Vissa mått och steg, som av
regeringen vidtagits under det senast förflutna året. torde nogsamt vittna
härom.

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Men då jag konstaterat detta är jag emellertid strax färdig att understryka,
att det i en demokratisk stat, där det narlamentariska styrelsesättet utan invändningar
accepterats, ej får finnas några anspråk från någon enskild eller
någon grupp att bredvid eller utöver regering och riksdag söka bestämma över
den kurs, statsmakterna anse sig böra följa. Något parlament bredvid det genom
valen utsedda kan inte få förekomma.

Härmed tror jag mig ha sagt vad som från vårt håll behöver sägas med hänsyn,
till den ängslan, som från visst håll gjort sig märkbar, och som även
framskymtade i herr Vougts anförande angående vad folkpartiet vill eller icke
vin ifråga örn regeringens utrikespolitiska kurs. Folkpartiet vill icke att denna
i huvudsak skall ändras. Det har icke tidigare velat och vill ej heller nu
undandraga sig deltagandet i den samförståndspolitik, som världsläget ålägger
oss att föra. Och det har vid de meningsbrytningar, som under de senaste månaderna
^förekommit i fråga örn vissa detaljer i vår utrikespolitik, aldrig från
något hall, där man haft rätt att föra folkpartiets talan, framförts krav på
regimförändring, en ändrad utrikespolitisk kurs eller avsteg från den neutralitetens
väg, som regeringen velat vandra till fredens bevarande. Om från något
enstaka håll förekommit tongångar, som kunna tydas annorlunda, torde detta
näppeligen oroa vare sig regering eller riksdag.

Den fråga som egentligen främst borde diskuteras under en remissdebatt är
ju statsverkspropositionens innehåll, enkannerligen den budgetära sidan av densamma.
Sedan man emellertid hört herr finansministerns redogörelse för vårt
finansiella läge förra tisdagseftermiddagen i radio, är man knappast vidare
hågad att ge sig in pa ämnet. Ty vad den som åhörde detta föredrag inte vet
örn våra finanser är ju knappast värt att veta. Av denna redogörelse framgick
ju, att det finansiella läget icke är oroande, och att det i varje fall icke är
sämre än förra året. Utgifterna öka visserligen, men inkomsterna beräknas
också öka, och någon ytterligare höjning av skatterna behöver ej tillgripas.
För detta sistnämnda goda budskap ber säkerligen svenska folket att få framföra
sitt varma tack. Ty svenska folket har redan, så utnyttjat »sin urgamla
rätt att sig självt beskatta», att de känner en smula övermättnad i detta avseende.
Och det finnes nog en hel del skattedragare, som gärna skulle ha sett
ett lättande av skattebördan redan nu. Så länge kriget pågår är det väl emellertid
inte att vänta någon sänkning av skatterna, men den fråga, som kanske
mest oroar i detta nu, är väl den: hur kommer det att te sig med skatterna
efter krigets slut? Ty litet var har nog den uppfattningen, att örn det nuvarande
skattetrycket skall fortsätta länge framöver, kommer detta att medföra
menliga verkningar för såväl produktion som det enskilda sparandet.

Det är uppenbart, att det är dagens bekymmer eller rättare sagt den nu
föreliggande budgeten, som mest intresserar herr finansministern. Men han
har dock i propositionen såväl som i nyss nämnda föredrag i radio icke undandragit
sig att diskutera även framtiden. Här blir givetvis resonemanget mera
osäkert, även örn han kan stödja sig på vissa utredningar. Jag tänker då närmast
pa den vid »Inkomsterna» fogade bilaga B till fullmäktige i riksbanken,
i vilken bland annat programmet för den ekonomiska efterkrigspolitiken diskuteras
av vissa sakkunniga. Lekmannen på det ekonomiska området får egentligen
inte ut sa värst mycket av dylika diskussioner. För oss vanliga dödliga
ligger det närmast till hands att helt enkelt göra frågeställningen så: kunna
vi medlen storleksordning den ordinarie driftbudgeten nu fått och troligen
far behålla flera år efter krigets slut möta en befarad fredskris med fallande
konjunkturer, arbetslöshet och sjunkande skatteunderlag utan att antingen
ytterligare höja skatterna eller också i fortsättningen tillgripa lånevägen?
Herr Vougt var inne på den saken i sitt anförande nyss, och av detsamma

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tyckte jag mig kunna utläsa, att lian icke var alldeles säker på att vi skulle
kunna komma ifrån att framöver tillgripa nya skatter. Då statsskulden vid
»fredsinbrottet» troligen kommer att uppgå till betydligt över tio milliarder,
måste väl den sistnämnda vägen anses ganska riskabel för vår valuta, vilka
penningpolitiska åtgärder som än tillgripas.

Örn vi skola kunna möta efterkrigstiden med något så när tillförsikt, så
äro vi väl alla överens om att förutsättningarna härför nästan helt äro beroende
på den ställning vårt näringsliv kommer att befinna sig uti under dessa
år. I detta avseende pågå ju redan vissa förberedelser såväl inom enskilda
företag som för statens elei. Det är emellertid att befara, att det kan komma
att uppstå en för produktionen hämmande strid örn de vägar, på vilka näringslivet
bäst skall kunna främjas under efterkrigsåren. På visst håll räknar man
måhända med att de statliga regleringarna av produktionen, som under de
senaste åren måst tillgripas, även i fortsättningen måste uppehållas i stor
utsträckning. Folkpartiet hyser ingalunda den meningen, att alla regleringsåtgärder
efter krigets slut omedelbart kunna slopas. På vissa områden — jag
tänker då närmast på jordbruket -— ha ju redan före kriget åtgärder måst vidtagas
för prisernas reglering, och självfallet komma en del statliga regleringar
att bli nödvändiga under övergången till fredsförhållandena. Men, å
andra sidan, måste vi finna det nödvändigt att, så fort ske kan, efter fredsslutet
avskaffa alla sådana statliga ingripanden inom näringslivet, som ej
särskilt betingas för folkförsörjningens uppehållande och vilka kunna verka
hämmande på den enskildes lust att göra sitt allra bästa för produktionens
höjande.

På vår förmåga att utan större störningar komma överens om näringslivets
förnuftiga ordnande under övergångsåren efter kriget bero i hög grad den
levnadsstandard och den skatteförmåga, som vårt folk under denna period
kommer att kunna uppehålla. Jag har vid något tidigare tillfälle uttalat, att
det torde bli svårare för oss att hålla samman örn de krävande uppgifterna efter
kriget än det varit att enas om övervinnandet av krigsårens vedermödor. Ty
en del människor ha nog den uppfattningen, att sedan det åter blivit fred i
världen så är tiden inne för litet var att »ta igen» vad man anser sig ha fått
avstå under ofredsåren. Då gäller det åter, tror man, att låta intresscspelet
på skilda håll bryta fram och att på var sin kant förse sig utan hänsyn till
örn förhållandena äro sådana, att detta kan lyckas.

Till frågan örn näringslivets läge knyter sig ovedersägligen ävenledes frågan
örn reformarbetet här i landet. Skall detta, som vi nu alla önska, kunna fortsätta,
äro förutsättningarna härför, att produktionen ökar och medel finnas
disponibla för de reformer som ifrågasättas. Folkpartiet har alltid varit angeläget
att stödja alla reformer, som kunnat tjäna till bättre förståelse mellan
skilda folkgrupper, och siktat till stödjande av de svagare i samhället utan
att uppluckra den känsla av ansvar och lust till egen ansträngning, som bör
vara envar arbetsförmögen medborgares oavvisliga plikt. Med den utveckling
och omdaning av samhällsstrukturen som alltjämt pågår framkomma här ständigt
nya uppgifter. Vi måste alltså ha klart för oss, att även örn vissa utgifter
i budgeten framöver kunna nedbringas — jag tänker då på de lättnader
i försvarskostnaderna, som finansministern siar örn efter 1946/47 —
så komma ändock att anmäla sig nya utgifter av skilda slag, då normalare
förhållanden inträda.

Det är måhända någon som väntar, att jag i denna debatt skall komma
dragande med min gamla »käpphäst», sparsamhetskravet. Jag skall inte
göra det, eftersom allt tal örn sparsamhet har så liten effekt i en tid, då budgeten
antagit så gigantiska siffror, att ett sparande av ett eller annat tiotal

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
miljoner knappast skulle märkas. Jag skall endast göra några reflexioner.
Försvarskostnaderna lia under dessa krigsår så förskjutit de allmänna begreppen
örn vad vi lia råd till, att ingen längre bekymrar sig örn några miljoners
utgifter till eller från på andra områden. Måste vi för nästa budgetår,
när allmänna beredskapsstaten kommer till, ge ut sammanlagt omkring 4 000
miljoner kronor, så ha vi väl ingen anledning, menar man, att knussla med
småsummor. Vi lia ju god skatteförmåga, och resten ställa vi som lån på framtiden.
Alltid blir det väl någon råd. Och för övrigt erinrar man sig, att herr
Wigforss i tisdags kväll tröstade med att i fråga örn lånen så lia vi litet var
blivit nästan förmögnare, nationalekonomiskt sett, sedan vi började den våldsamma
låneruschen, och då är ju utvecklingen enbart glädjande.

Så sent som 1936 eller endast tre år före krigsutbrottet måste det emellertid
ha legat annorlunda till. Ty under debatten örn försvaret det året uppträdde
det en rad talare i denna kammare, som voro på det klara med att
därest det offrades mer än 120 ä 130 miljoner kronor årligen på försvaret så
vore vi urståndsätta att upprätthålla reformarbetet på önskvärd nivå. Det går
måhända lättare nu, då försvaret drager bortåt 800 miljoner årligen enligt
femårsplanen. Jag har i denna kammare vid remissen av femårsplanen uttalat
min mening örn denna, och då underströk jag, att man i varje fall borde ta
den med öppna ögon. Från folkpartiets sida föreligger ingen som helst tanke
på att rasera denna plan, men partiet är enigt örn att försvaret icke får bli en
angelägenhet som, ekonomiskt sett, handlägges efter andra principer än dem
som gälla för det civila livet. Jag såg nyligen en uppgift i någon tidning, att
krisrevisionen på senare tiden lyckats spara åtskilliga miljoner åt staten genom
sitt ingripande. Den kommissionen är tydligen på rätt spår, och jag hoppas,
att dess arvtagare också skall fullfölja detta arbete. Skall försvaret i
fortsättningen kunna räkna på det allmänna intresse, som är nödvändigt för
att hålla försvarsviljan levande, måste säkerligen ännu åtskilligt göras för
nedbringande av sådana utgifter som icke äro oundgängligen nödvändiga. Eljest
är det att befara, att femårsplanen snart kommer i misskredit hos vårt
folk.

Att direkt från försvarsfrågan ta språnget över till en annan fråga, som
kan sägas vara den förstnämndas motsats, nämligen fredsfrågan, kan måhända
anses en smula riskabelt. Ty det är uppenbart, att örn man samtidigt med att
man är i färd med att av alla krafter rusta upp vågar föra fram tanken på
fredsarbetet, löper man lätt risken att bli missförstådd. Det är emellertid icke
min avsikt att här rekommendera något isolerat fredsarbete, då en sådan inställning
måste anses alltför verklighetsfrämmande. Men vad jag syftar till
är, att liksom vi nu på skilda områden söka göra oss beredda att deltaga i det
återuppbyggnadsarbete, som måste efterfölja kriget, så måste vi också vara
beredda att deltaga i det fredsarbete, som vi ändå hoppas skall bli mänsklighetens
största uppgift efter andra världskrigets slut. För vår del måste vi
bestämt göra gällande, att örn icke i återuppbyggnadsarbetet ingår att söka
åstadkomma ett annat sakernas tillstånd i avseende på lösandet av de mellanfolkliga
tvisterna så är framtiden ganska hopplös och återuppbyggnadsarbetet
tämligen meningslöst.

Att vi då det gäller återuppbyggandet ha särskild anledning att bistå våra
nordiska grannfolk är självfallet, även örn vi därigenom skola avstå något av
våra egna förhoppningar att så smärtfritt som möjligt komma över fredskrisen.
Och härtill äro vi ju redan i viss mån beredda genom anslag, som under
höstriksdagen beslutats för ändamålet. Vår gemensamma andliga och kulturella
släktskap med våra nordiska brödrafolk förpliktar oss härtill.

Slutligen vill jag, herr talman, med några ord beröra landsbygdens och jord -

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
brukets problem. Jag skall icke bli så utförlig som den siste talaren utan endast
med några få ord beröra den saken. I vad det gäller jordbrukets stöd- och
prispolitik få vi ju tala om detta frampå vårsidan, då jordbruksregleringspropositionen
föreligger. Jag skall därför icke närmare gå in på detta ämne nu.
Men jag kan i detta sammanhang icke underlåta att uttala den förhoppningen,
att den känsla av förståelse för jordbrukets betydelse, som under dessa krigsår
vuxit fram här i landet, icke blott måtte bli bestående allenast så länge ofreden
varar utan allt framgent komma att finnas hos vårt svenska folk. Och
detta är för övrigt endast en naturlig konsekvens av vår inställning till försvarsfrågan.
Ty vi ha i sistnämnda fråga inte bara varit inriktade på att
hålla försvaret vid makt så länge kriget pågår, utan vi planera också fortfarande
utbyggnader på detta område, vilka av allt att döma icke kunna bli
färdiga på åratal efter krigets slut. Varför göra vi detta? Jo, därför att hur
mycket vi än hoppas på fred i världen efter detta krig, så måste vi vara beredda,
örn ofredens vindar åter skulle blåsa upp kring våra lanclamären. Och
det måste uppenbarligen vara lika angeläget, att vi äro beredda på folkförsörjningens
område. Klickar beredskapen där, kunna alla våra militära försvarsåtgärder
bli värdelösa.

Vad sedan gäller landsbygdens problem i denna tid är det särskilt flykten
från landsbygden, vilket den förste talaren särskilt berörde i sitt anförande,
som verkar oroande. Denna sak har visserligen länge diskuterats, och man
börjar kanske på sina håll tröttna på att höra detta »gnäll» från bygdernas
folk. Men i själva verket är detta problem så pass allvarligt, att det inte kan
förbigås, då man söker bilda sig ett begrepp örn hur folkfamiljen under de
närmaste årtiondena skall finna trivsel och utkomst. Jag hör ingalunda till
dem som anse, att vi till varje pris skola söka behålla folket kvar vid jordbruket
för jordbrukets egen skull. Vi skola naturligtvis inte lia mera folk vid
jordbruket än som behövs för landets och folkets bästa och som behövs för
nyss berörda beredskap. Men då man i denna tid högljutt klagar över att folket
tränges i städer och samhällen och knappast kan få tak över huvudet där,
så är det väl ändå litet avigvänt, att strömmen fortfarande går dit. Nu säger
man visserligen, att där den bästa bärgning kan erhållas dit går man — sedan
må det resoneras hur mycket som helst örn trångboddhet och andra olägenheter.
För resten, menar man, bor folket inte bättre på landsbygden med sina
mindre moderna och mindre bekväma bostadsförhållanden. Men även örn detta
är sant, så kan man inte frigöra sig från den tanken, att i och med utglesningen
av befolkningen i landsbygdskommunerna kommer att där uppstå en
olust hos den kvarvarande befolkningen, som leder till en fortsatt avfolkning,
vilken till slut kan bli ödesdiger för kommunernas ekonomiska och kulturella
liv. Hur detta problem verksamt skall kunna angripas är inte lätt att säga.
Men frånsett den kanske viktigaste saken — frågan örn bärgningsmöjligheterna
— måste tydligen mer än hittills göras även i andra avseenden för att söka
åstadkomma rättvisare förhållanden mellan land och stad i fråga örn den
statliga omvårdnaden. Detta gäller skolväsende, kommunikationer, tillfälle
till semester, förströelse för ungdomen lii. m., i vilka avseenden städernas folk
ha betydande fördelar. Vidare väntar — och då gäller det särskilt landsbygden
i vidsträcktare mening — folket där ute, att den nu pågående utredningen
örn skatte- och dyrortsgrupperingen skall komma fram med förslag, som bygger
på rättvisare grunder än de hittills tillämpade.

Jag vill till sist, herr talman, endast uttala den förhoppningen, att vad
som än möter under detta år vårt folk skall, visa sig mäktigt att oaktat
menigsskiljaktigheter i vissa stycken dock hålla samman örn det väsentliga.
Dessa ofredsår ha kanske mer än någonting annat lärt oss allesamman för -

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ståelsens och den ömsesidiga toleransens svåra konst. Det är kanske inte vår
förtjänst, att vi hittills fått behålla freden, och att vi även i fortsättningen
kanske lyckas undgå krigets gissel, men det är kanhända dock så, att svenska
folkets i grunden oanfrätta samhörighetskänsla varit främsta orsaken härtill.
Folkpartiet vill efter måttet av sina krafter alltfort medverka till att denna
känsla kan hållas levande, även örn den politiska diskussionen mellan partierna
under fredliga förhållanden kan bli nog så skarp. Huvudsaken är, att vi
hålla klart för oss målet: Hela vårt folks bästa.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det växte upp en våldsam folkstorm
mot Tyskland i slutet av förra året. Man begick från samma håll grova övergrepp
mot Sverige, och regeringen besvarade allt detta med mycket allvarliga
protester i Berlin. Det är därför så mycket intressantare att kunna läsa
i trontalet, att Sveriges förhållande till främmande makter är, i motsats
till vad fallet varit tidigare år, gott. Det är naturligtvis ingenting att säga
därom, fastän de flesta tänka väl på att samtidigt med de nu frigivna kaffetransporterna
återigen främmande slavskepp börja trängas inom svenskt farvatten.
Det är däremot icke bra, och det är ännu värre, att detta inträffat samtidigt
med att det nya handelsavtalet med Tyskland blev klart.

Man kan av vad som inträffat läsa ut en viss teknik i fråga örn behandlingen
av vårt land. Såvitt jag förstår låter regeringen icke längre skrämma
sig av att det bildligt talat slås en pansrad knytnäve i bordet. De nedskjutna
flygplanen och de sänkta fiskarfartygen i fjol höst voro, såsom jag ser saken,
ett misslyckat försök att ännu en gång inför regeringen och svenska folket
bluffa med våldet. Det synes emellertid, som örn tekniken att avstänga lejdbåtstrafiken
är en metod, som icke utan framgång prövas mot vårt land.

En lärdom kunna vi i alla fall draga av detta, nämligen att i den mån som
Sverige hävdar sin rätt vinner det respekt, och regeringen kan i trontalet
konstatera, att vårt förhållande till främmande makter är gott. Det tycks
innebära, herr talman, att anpassningen och undfallenheten icke var en så förnäm
statskonst som man tidigare gjort gällande: och ändå har faktiskt anpassningen
en mycket lång tid varit den politiska ledstjärnan här i landet.

Även en annan lärdom är påtaglig enligt min uppfattning, och det är den,
att så länge regeringen följde de »lojala» och så länge nedhyssjandet och mörkläggningen
demoraliserade landet förlorade vi den ena biten efter den andra av
vår neutralitet och i verkligheten därmed också naturligtvis en del av vår
självständighet. I samma mån som oppositionen vann terräng samtidigt som
den värsta mörkläggningsattiraljen vräktes undan, i samma mån som regeringen
mer lyssnade på oppositionen, så förbättrades vårt utrikespolitiska läge.
Jag tycker mig av handelsavtalet med Tyskland kunna utläsa, att regeringen
även kunnat utnyttja den mot all tidigare lojalitet stridande folkstormen under
förra hösten. Men det är riktigt, såsom det nyss konstaterats, och de nya
slavtransporterna visa, att varje avslappning i den oppositionella verksamheten
och varje antydan örn obeslutsamhet från regeringens sida utlöser nya ogärningar
mot våra skandinaviska brödrafolk. Herr Vougt beklagade nyss, att
Tyskland icke tagit den hänsyn som han trott, att det skulle taga, till regeringens
mycket allvarliga framställningar i höstas. Men, herr Vougt, örn man
i den svenska press som står regeringen nära förklarat, att regeringens protest
och dess uttalande örn att ett fullföljande av aktionen mot de norska studenterna
kan skada Sveriges framtida förbindelser med Tyskland icke får
tagas på allvar, så är det ganska naturligt, att detta också kan få vissa konsekvenser.

Det är emellertid tydligt., att vårt förhållande till främmande makter rent

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
statsmässigt förbättrats, sedan svenska regeringen åter börjat föra neutralitetspolitik.
Därför är också missnöjet mot regeringens politik på denna punkt
betydlige mindre än det varit tidigare, även om belåtenheten med densamma
icke är så allmän som herr Skoglunds i Doverstorp uttalande tycks ge vid
handen. Regeringen bör emellertid icke slå sig till ro med vad den vunnit, ty
så länge man med fog kan säga, att Sverige ger Tyskland oneutrala favörer,
så länge är det icke bra. Faktum är dock, att fortfarande pågå flygtransporter
i vårt luftrum mellan två krigsskådeplatser, i Norge och Finland •— en flygtransport
vars militära betydelse säkerligen ingen kan bestrida -— och fortfarande
gå transporter för tyska krigsmaktens räkning -—• låt vara icke i samma utsträckning
som tidigare — genom Sverige från Norge till Tyskland eller i
hästskotrafik, och fortfarande användas våra järnvägar för transport av tysk
militär — låt vara att den måste uppträda i civila kläder — genom vårt land
till någon av krigsskådeplatserna.

Det har redan framskymtat i remissdebatten, att en del svenskar på sista
tiden börjat reflektera över huruvida vårt land överhuvud taget kan upprätthålla
några förbindelser med en makt som så i grunden kränkt alla folkrättsliga
regler, som uppställt såsom sitt mål att slå under sig hela världen, som utrotat
alla folk eller i varje fall ställt detta såsom sin uppgift, som avrättar
oskyldiga människor som gisslan, som skövlar och föröder både levande varelser
och materiella värden och förslavar alla folk som nås av dess makt. Vi ha
väl nästan alla någon gång läst »Onkel Toms stuga» och känt det hetta i kinderna
inför skildringarna av, hur man kunde splittra familjerna och sälja de
enskilda medlemmarna som boskap på en marknad. Vi ha emellertid tröstat oss
med att detta tillhörde kapitalismens brottsliga barndom och aldrig skulle kunna
upprepas i vår civiliserade tid. Men det är just ett sådant upprepande, som
sker i dagens Europa. Europa har blivit en slavmarknad. Europa har blivit
ett inferno för alla folk, som beröras av den s. k. nyordningen, ett inferno i
jämförelse med vilket Dantes skildringar te sig såsom ganska harmlösa fantasier.
Det är därför förståeligt, örn indignationen över detta nu breder ut sig hos
vårt folk och örn det börjar uppstå desperata stämningar.

Jag utgår emellertid ifrån det faktum, att vi äro omgivna av den tyska krigsmakten
. . .

Herr förste vice talmannen avbröt här talaren med klubbslag och yttrade:
Jag får tillhålla talaren att i fråga om främmande makt mer modifiera sina
uttalanden.

Herr Hagberg i Luleå fortsatte: Ja, herr talman, men jag får väl i alla
fall lov att säga, att vi äro omgivna av den tyska krigsmakten och att denna
ännu är stark, även örn den blöder ur tusen sår.

Jag har redan tidigare sagt, att ett Sverige, som vågar hävda rättens sak
och som nedbringar förbindelserna med detta land till ett minimum, dock
är bättre än ett Sverige, som är Tysklands bundsförvant eller, låt mig säga,
skulle tvingas bli det genom en lätt ockupation. Jag anser därför, att Sverige
skall upprätthålla neutraliteten, men jag vill samtidigt understryka, att alla
favörer åt nazismen, som ännu finnas kvar, böra bringas ur världen. Men
även örn jag sålunda anser, att den svenska staten bör stå neutral i den
kamp, som för närvarande pågår, menar jag därmed inte — såsom jag tidigare
framhållit — att vårt folk i sitt tänkande ett enda ögonblick skall dölja
var dess sympatier finnas eller förneka det faktum, att vårt intresse är att
nazismens motståndare segra i kriget.

Detta är också i stort sett oppositionens och, jag antar egentligen nästan
hela svenska folkets mening.

Inom oppositionen kan man urskilja, två huvudriktningar, örn jag så får

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
säga. Det finns först och främst en allmänt demokratisk opposition, som närmast
riktar sig mot vissa oneutrala eftergifter från regeringens sida. Denna
opposition har redan i ganska stor utsträckning fått sina krav tillfredsställda.
Men det finns också en klasspolitisk opposition, vars betydelse växer med
varje dag som går. Herr Skoglund har givetvis alldeles rätt att här tala
örn, hur nöjd och belåten han är och hur bra vi ha det, även örn det i detta
land finns en massa människor, som inte äro så belåtna, detta även i riksdagens
närhet — han tänkte naturligtvis på oss kommunister, ehuru han
icke såsom tidigare förordade några särskilda undantagsåtgärder mot oss.
Jag tror emellertid, att den opposition mot den ekonomiska politiken, som
håller på att växa fram, kommer att på längre sikt bli den för regeringen
allra farligaste.

Denna opposition vänder sig emot att arbetarklassens löner skola fastlåsas
på sätt som skett, medan andra samhällskategorier oavbrutet öka sina inkomster.
Jag skulle härvidlag vilja bringa i erinran några fakta, som man
kan utläsa ur den statsverksproposition, som regeringen nu förelagt riksdagen.

Vid 1942 års slut hade nationalinkomsten i vårt land i jämförelse med
år 1938 ökat med 31 %. Under samma tid — eller rättare sagt till den 1 oktober
1942 — ökade arbetslönerna med 17 % och de beskattningsbara förmögenheterna
med 16 %. Samtidigt visade de taxerade inkomsterna en ökning
för inkomsttagare med högst 5 000 kronor av 17 %, medan för inkomsttagare
med en inkomst över 5 000 kronor ökningen var inte mindre än 53 %. Så ter
sig i statsverkspropositionen ljus talet örn den lika fördelningen av de ekonomiska
bördorna.

För övrigt avslöjar även skattebudgeten, som nu prisats från olika håll, ett
ganska intressant fenomen. Vi hade ju lönestopp under föregående år, vilket
betyder att arbetarnas inkomster inte kunde ökas — herr Wigforss beräknar,
att de blott haft en inkomstökning av l1/, %. Men trots lönestoppet och trots
att det inte föreslås några nya skatter, räknar herr Wigforss med en ökning
av de direkta skatterna med inte mindre än 272 milj. kronor jämfört med
budgeten föregående år. Vad vittnar detta örn? Jo, örn en väldig inkomstökning,
men inte för arbetarklassen och med arbetarklassen jämställda utan
för de högre inkomsttagarna. Man får en ganska betecknande bild av läget,
örn man mot den ökning av inkomsterna av de direkta skatterna, som den
nu nämnda siffran varslar om, ställer herr Wigforss’ beräkningar beträffande
inkomsterna av omsättningsskatten, där han ju inte heller förordar någon
höjning. I detta senare fall väntar han nämligen, att skatteinkomsterna bara
skola öka med 10 milj. kronor eller väl 3 %.

Jag tror inte, att en sådan ekonomisk politik i längden kan tryggas vare
sig genom transportförbud eller genom cirkulär 3 eller genom andra liknande
åtgärder.

Trots de kritiska anmärkningar, som alltså kunna riktas mot regeringens
politik, vill jag emellertid gärna medge, att det är för tidigt att ännu tala
örn ett regeringsskifte. Det läge, vari vårt land för närvarande befinner sig,
gör det motiverat att fortfarande ha en sluten front utåt. Men jag tycker
ändå, att man kunde göra vissa förändringar inom regeringen —- därmed
inte sagt att Rubbestadslösningar skulle vara de idealiska förändringar, som
man nu borde överväga.

Jag utgår alltså ifrån att regeringen kommer att sitta kvar tills vidare och
att i så måtto herr Skoglund rätt tolkat den allmänna stämningen. Utan att
för övrigt göra några jämförelser skulle jag t. o. m. kunna spetsa till detta
antagande och säga, att regeringen kommer att sitta så länge det europeiska

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
kriget ännu är oavgjort och Tyskland står — ja, det kan ju tänkas, att den
ändras innan de slutliga kapitulationsvillkoren undertecknas av den förlorande
makten. Men om det europeiska kriget avgöres i sommar, tror jag att vi ha en
ny regering före nästa val.

I verkligheten är regeringens nuvarande sammansättning ett hinder för en
konstruktiv politik. Jag ser härvid saken inte bara ur utrikespolitisk synpunkt
utan .även ur inrikespolitisk. Utrikespolitiskt sett har ju regeringen sin belastning.
Den hävdade anpassningen till den starkare såsom en nödvändighet
för en realistisk regeringspolitik, när det gäller ett land sådant som Sverige,
och det var regeringens otur, att konsekvenserna därav blevo en anpassning
till den svagare i det nuvarande storkriget. Det Ilar vidare funnits mycket av
det traditionella rysshatet i den politik, som förts, särskilt under världskrigets
första^ skede. Och det är uppenbart, att en regering, som har proklamerat, att
det måste vara Sverige såsom stat likgiltigt vilkendera sidan som segrar i den
pågående kampen, inte har gynnsamma förutsättningar, när det gäller att ta
itu med efterkrigsfrågorna på det internationella området.

Men man kanske ändå inte behöver tillmäta denna belastning av misstag
och eftergifter alltför stor och avgörande betydelse. Enligt min mening är det
mera anmärkningsvärt, att regeringen faktiskt inte framlägger något program
för Sveriges framtida utrikespolitik. Man frågar sig exempelvis, vilken ställning
regeringen intar till Atlantdeklarationen och till överenskommelserna i
Teheran. Enligt min uppfattning kommer inte Sverige att kunna underlåta att
taga ställning till dessa. Frågeställningen härvidlag är också egentligen så
klar, att det vore anledning för regeringen att redan nu avge en deklaration.

Vidare frågar man sig, vilken nordisk politik som regeringen förordar. Det
har tidigare med viss rätt sagts, att regeringen har lika många uppfattningar
i den nordiska, frågan som det finns antal regeringsmedlemmar. Herr Skoglund
har ^nu här framhållit, att han väntar att regeringen skall ge ett rejält
handtag åt våra tre nordiska grannländer. Jag anser för min del, att sådant
som läget nu är måste ståndpunktstagandet för Sveriges del bli, antingen med
Finland mot Danmark—Norge eller med Danmark—Norge mot Finland. Vi
kunna väl ändå inte komma ifrån det enkla faktum, att Finland är allierat
med. den makt, mot vilken de danska och norska folken föra krig. Vi kunna
väl inte trolla bort detta förhållande eller inbilla oss, att vi kunna bedriva en
nordisk politik genom att hjälpa båda parterna i en kamp, där de stå i rakt
motsatta läger. Hittills har det ju tyvärr varit så, att regeringens politik gått
ut på att hjälpa Finland och därmed i realiteten varit riktad mot Norge och
Danmark.

Jag tror inte heller — för att komma in på frågan om vår ekonomiska utrikespolitik
för framtiden — att regeringens nuvarande sammansättning möjliggör
en realistisk utrikespolitik österut. Jag har redan många gånger påvisat
det för Sverige skadliga i den traditionella ryssfientliga politik, som
präglat svenskt ståndpunktstagande under tidigare år. Jag tror att när kriget
är slut, om inte förr -— det vore ju önskvärt örn det skedde tidigare — måste
Sverige pa allvar se till att bryta med sin tidigare av Karl XU-ideologien präglade
östpolitik. I den föreliggande budgeten återfinna vi förslag örn ökat anslag
för att förstärka Sveriges representation i Sydamerika. Jag vänder mig
inte mot detta i och för sig, utan anser tvärtom att anslaget kan vara motiverat.
Men det hela gör dock på mig det intrycket att man går över ån efter
vatten. Man ger sig över en hel ocean i stället för att försöka forcera Östersjön.
Jag betvivlar inte, att Sverige kan göra viktiga affärstransaktioner
med Sydamerika, när kriget, är slut, men jag är samtidigt alldeles övertygad
örn att österut har Sverige i Sovjetunionen en stor och naturlig avsättnings -

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. to. (Forts.)
marknad och en leveranskraftig producent av för Sverige viktiga produkter.
Men det finns inte — åtminstone inte av vad som framkommit utåt ■— något
som tyder på att regeringen verkligen har prövat åtgärder för att åstadkomma
en förändring och förbättring av Sveriges relationer österut.

Även inrikespolitiskt utgör regeringens nuvarande sammansättning ett påtagligt
hinder för en konstruktiv politik. Jag tror inte att någon motsäger
mig, örn jag påstår att en förutsättning för regeringens nuvarande sammansättning
är, att majoriteten i riksdagen avstår från åtskilligt, som den anser
vara väsentligt, till förmån för den besegrade minoritetens önskemål. Jag har
för min del försökt förklara åtskilliga enligt min uppfattning otillåtliga kompromisser,
försyndelser och reaktionära eftergifter just med detta tvång för
regeringen att taga hänsyn till den bland folket besegrade borgerliga minoriteten.

Till detta räknar jag också den antidemokratiska lagstiftning, som under
senare år ägt rum i vårt land. Den gamle socialdemokraten, f. d. borgmästaren
i Malmö och ledamoten av första kammaren Linder förklarade i fjol vår,
att det har i vårt land under kriget genomförts så många reaktionära fullmaktslagar,
att en segrande ockupationsmakt bara med hjälp av dessa skulle
kunna införa en fascistisk regim och alltså inte själv behöva stifta några särskilda
lagar. Det är en hård dom över den lagstiftningspolitik, som förts under
kriget för att, såsom man sagt, skydda demokratien.

Jag har här redan belyst lönestoppspolitikens verkningar och konstaterat,
för det första att den inneburit en mycket allvarlig försämring av arbetarklassens
och jämställda gruppers existensvillkor, för det andra att genom att man
fått fram denna försämring ha andra samhällsgrupper — visserligen inte alla
men viktiga sådana — kunnat väsentligt öka sina inkomster på just de förstnämnda
kategoriernas bekostnad. Jag undrade, när jag studerade Wigforss’
resonemang i skattefrågan, örn han inte nu skulle komma fram med något förslag
om förmögenhetsbeskattning, vilket ju utlovats ända sedan kriget började.
Men någon sådan avsikt finns icke med ett ord antydd, och detta har i en
borgerlig stockholmstidnings kommentar till statsverkspropositionen till och
med tolkats så, att det skulle innebära att Wigforss lagt tanken på en särskild
förmögenhetsskatt på hyllan. Det vore tacknämligt, örn statsrådet Wigforss
eller någon annan av regeringens ledamöter ville tala om, vilka avsikter
regeringen har härvidlag och huruvida den borgerliga tidningens tolkning är
riktig eller ej. Jag vet mycket väl, att högerledaren redan i fjol förkunnade,
att det aldrig kunde komma i fråga att genomföra en särskild förmögenhetsskatt,
men jag utgår, dock för min del från den förutsättningen, att det löfte
därom, som givits från socialdemokratiskt håll, är förpliktande och att själva
fakta örn den ekonomiska politikens utveckling utgöra en moralisk förpliktelse
att införa en verklig förmögenhetsskatt.

Låt mig ytterligare, herr talman, säga några ord om en sak, som bär redan
berörts av tidigare talare, nämligen örn våra efterkrigsproblem. I den debatt
örn efterkrigsproblemen, som fördes vid föregående riksdag, rådde från regeringspartiernas
sida överensstämmelse såtillvida, att de lösningar, som man
rekommenderade, inte skulle minska den privatkapitalistiska sektorn av näringslivet.
Man utgick ifrån att några förändringar inte skulle ske i de kapitalistiska
egendomsförhållandena, utan att man därvidlag skulle eftersträva
status quo. Och i samband med den programdiskussion, som förts inom socialdemokratien
i anledning av dess utkast till nytt program, har man tydligen
— enligt vad som framgatt bl. a. av Social-Demokraten, numera Morgontidningen
— kommit underfund med att »ägandet är en betydligt mindre viktig
funktion än kontrollen» av produktionen.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Det är ganska intressant att mot denna inställning, som jag tycker mig lia
kunnat utläsa både ur riksdagens behandling av frågan och i den socialdemokratiska
pressen, ställa de internationella reaktionerna. I fjol vår uttalade den
konservative engelske premiärministern Churchill att örn man skulle kunna
genomföra ett program, som syftade till att minska fattigdomen och öka
tryggheten för människorna, vore man tvungen att öka statens andel av näringslivet
på de privata företagens bekostnad. Jag erinrade redan i höstas örn,
hurusom den schweiziska socialdemokratien såsom en aktuell efterkrigsuppgift
uppställt socialisering av bankerna, försäkringsväsendet, den monopolistiska
storindustrien, transportmedlen, naturrikedomarna o. s. v. Det har nyligen
publicerats efterkrigsprogram för den italienska och den franska socialdemokratien,
och i båda dessa program är socialiseringen den första och främsta
efterkrigsuppgiften. Det är också ganska intressant att konstatera, att i
båda dessa program hävdas, inte att det först skall väljas en riksdag och att
sedan socialiseringsfrågan skall lösas, utan att denna fråga skall lösas innan
någon riksdag blivit vald, eftersom det är förutsättningen för att åstadkomma
en verklig demokrati.

Det vore naturligtvis intressant att fördjupa sig i jämförelser på detta område,
men det sagda får räcka. Det är tillräckligt för att belysa, att medan
den internationella socialdemokratien, såvitt man hittills kunnat se, ställer
socialiseringen såsom den mest aktuella efterkrigsuppgiften, så går den svenska
socaldemokratien en rakt motsatt väg. Vid exempelvis den av LO inkallade
efterkrigskonferensen, har man, såsom jag redan framhållit, icke uppställt någon
annan riktpunkt för efterkrigspolitiken än »tillbaka till 30-talet». Men
detta innebär bara att vrida historiens klocka baklänges. »Tillbaka till 30-talet» innebär en helt negativ slutsats av de prövningar som det andra världskriget
medfört för folken. Jag anser att det även här i Sverige vore ur såväl
ekonomisk som politisk synpunkt verkligt nödvändigt att socialiseringsfrågan
gjordes till en central efterkrigsuppgift. Sverige är enligt min mening moget
för socialiseringen, ty örn man verkligen vill skapa ett sådant tillstånd att
medborgarnas sysselsättningsmöjligheter tryggas och förutsättningar skapas
för en dräglig tillvaro i ekonomiskt avseende, måste man gå socialiseringsvägen.
Glöm inte, mina damer och herrar, som sikta tillbaka till 30-talets
förhållanden, att under den mest utpräglade högkonjunktur, som vi hade i slutet
av 30-talet, fanns det ändå aldrig mindre än åtminstone 75 000 arbetslösa
bland de fackligt organiserade här i landet. Glöm inte heller att 30-talet var
en period, när klassklyftorna blevo djupare i reell mening, i det att medan arbetarklassen
kanske med sammanlagt 7 % ökade sin reallön, ökades nationalinkomsten
med bortåt 60 %. Detta mäste ju innebära, att under det nu så
prisade 30-talet blevo klyftorna mellan de rika och de fattiga, mellan de besittande
och de egendomslösa djupare och bredare än någonsin tidigare. Att sikta
tillbaka till dessa förhållanden måste vara att försöka vrida historiens klocka
tillbaka.

När det gäller lönefrågan, har av landsorganisationens ordförande uppställts
såsom den aktuella efterkrigsuppgiften, att man skall söka uppnå 30-talets
realliiner. För vår del acceptera vi också detta såsom en första uppgift för
den ekonomiska politiken, ty det innebär i verkligheten att man får höja reallönerna
med 20 %, och med kännedom örn den vanliga takten och tempot här i
landet måste detta i alla fall sägas vara en hel del.

Regeringen har nu återupptagit utredningen örn kvinnornas likaberättigande
till statstjänster. Vad den svenska industrien beträffar gör nu kvinnan sitt
intåg där på allvar. Men även om hon står jämsides med mannen och utför

Andra kammarens protokoll Nr 2. 4

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
precis samma arbete som han, har hon i regel en lön, som är Va lägre än mannens.
Denna fråga är enligt min mening också, ett efterkrigsproblem som det
verkligen är anledning att taga upp nå dagordningen. Inom landsorganisationen
har man börjat »utreda» frågan, och det är väl i och för sig ett framsteg. Men
kvinnans likaberättigande med mannen är inte bara något som regleras vid kollektivavtalsförhandlingar,
utan det är också en statlig angelägenhet, och det
borde finnas anledning att även här i Sverige, såsom skett i Förenta staterna,
där man för närvarande för en hel kampanj för den sakens skull, ställa den
frågan, huruvida icke kvinnans likaberättigande bör bli grundlagsfäst.

I de utredningar örn efterkrigsproblem, som regeringen anmält, och i de debatter,
som förts inom arbetarrörelsen, har man framför allt inriktat sig på att
möta den kommande arbetslösheten medelst bostadsbyggande, elektrifiering av
järnvägar, utbyggande av järnvägar till dubbelspåriga, byggande av cykelvägar
o. s. v., alltså principiellt sett uppgifter av samma slag som cbe, som
redan före det andra världskrigets utbrott stodo på dagordningen. Det är givetvis
tacknämligt att ett sådant program uppgjorts, och jag vill uttala min
tillfredsställelse därmed, i den mån regeringen snabbt kommer fram med positiva
förslag på de olika punkterna, men jag kan inte uraktlåta att erinra om
att arbetslösheten redan anmält sig. Regeringen uppvaktades häromdagen av
representanter för arbetarna i Medelpad på grund av den väldiga ökning av
arbetslösheten som där skett. Inom parentes vill jag säga, att jag tyckte att
herr Skoglund skulle ha hajat till ett ögonblick, när han talade om den svenska
industriens energiska förberedelser för att lösa efterkrigsproblemen, då de
insatser från den svenska industriens sida, som fallit i ögonen under den senaste
veckan, bestått i att redan innan kriget är slut ställa en massa svenska
arbetare utan arbete. Även inom byggnadsproduktionen i Stockholm finns det
redan en ganska anmärkningsvärd arbetslöshet. Jag anser därför att det är på
tiden, att de åtgärder, som regeringen signalerat för lösandet av efterkrigsproblemen
och då framför allt sysselsättningsproblemet, sättas i verkställighet
på vissa orter.

Jag tror också att regeringen bör, när vi få den stora arbetslöshetskrisen —
ty en sådan räknar jag med att vi komma att få, hurudan än lösningen av
efterkrigsproblemen blir — taga upp frågan örn arbetstidens förkortning. Örn
vi få några hundra tusen arbetslösa här i landet, vore det inte för tidigt att
pröva den vägen, huruvida man inte genom förkortning av arbetsveckan till
40 timmar kan fördela arbetstillfällena. 40-timmarsveckan hade före kriget
genomförts i Sovjetunionen, Frankrike och Förenta staterna, och först i dessa
dagar övergår man i Förenta staterna från 40 till 48 timmars arbetsvecka på
grund av knappheten på arbetskraft. Här i landet har nian emellertid inte
på allvar befattat sig med detta problem.

Jag vill i detta sammanhang understryka, att jag i införandet av 40-timmarsveckan
ser inte bara något, som bör tillgripas i en brännande arbetslöshetssituation,
utan naturligtvis även ett medel att på längre sikt rent allmänt
förbättra arbetarklassens läge i samhället. Därvidlag skulle jag också vilja
säga några ord om en fråga, som ligger mig särskilt varmt örn hjärtat i egenskap
av tidigare gruvarbetare.

Gruvarbetarkongressen i somras uttalade sig för en förlängning av semestertiden
för gruvarbetarna till tre veckor. Jag vet inte örn man uppvaktat
regeringen och framfört detta önskemål, men regeringen är naturligtvis fullt
underkunnig därom. Motiveringen för kravet är ju lätt gripbar: gruvarbetet är
ett hårt arbete, som i hög grad frestar på människorna och tidigt undergräver
hälsan. Det heter ju örn Kiruna, att det är världens bäst ordnade samhälle,
men vi brukade där säga, att det också har världens bästa reumatism. Lapp -

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
landsgruvorna, Kiruna oell Malmberget, där staten är hälftendelägare, redovisade
för senaste år en bruttovinst av 73 milj. kronor. Det gör per gruvarbetare
•— jag vet inte det exakta antalet men det ungefärliga antalet känner
jag -—• en vinst av cirka 30 000 kronor per år. Nog tror jag att regeringen
skulle stå sig mycket gott, örn den använde de möjligheter den har att förklara
för lapplandsgruvornas övriga ägare, att arbetarnas semestertid borde förlängas
till tre veckor om året. Men även gruvarbetarna i mellesta Sverige ha
ju samma olägenheter att kämpa med i sitt arbete, och även i fråga örn dem
borde ske ett understrykande av att en förlängning av semestertiden till tre
veckor vore väl motiverad.

Det har av den s. k. socialvårdskommittén signalerats, att man förbereder
vissa förslag till reformering av socialförsäkringen. Jag vill emellertid uttala
den förhoppningen, att dessa förslag inte dröja så länge, att man hinner
glömma de förhållanden, under vilka vi nu leva, innan förslagen på allvar
komma upp till prövning. Våra åldringars läge är ännu, trots ändringar av
folkpensionerna, mycket prekärt, och man kan inte tala örn att våra åldringar
för närvarande erhålla sådana existensvillkor som landets ekonomiska resurser
möjliggöra.

Särskilt skulle jag vilja rikta regeringens uppmärksamhet på frågan örn
arbetarskyddet. Varje dag'' tidigare år omkom på grund av olycksfall i arbete
två svenska arbetare, varje dag få vi tio nya invalider och varje dag skadas
mer eller mindre svårt 640 svenska arbetare. Statistiken visar också, att
antalet olycksfall oavbrutet ökas. Det är ett skövlande av människomaterialet,
som jag för min del åtminstone anser förklaras delvis av de försummelser,
som föreligga i fråga om arbetarskyddet. Jag tror att frågan därom nu måste
tagas upp på allvar.

Bara för ett par dagar sedan påtalades det förhållandet att gengasförgiftningen
blivit en av våra allvarligaste yrkessjukdomar, och de försummelser
som skett på detta område äro ju rent sensationella. Det är märkligt att
man från statsmakternas sida ännu inte på allvar tagit itu med frågan örn att
åstadkomma större skydd för arbetskraften mot gengasfaran.

Även frågan om vår politiska demokrati är ett efterkrigsproblem, som man
redan nu borde börja befatta sig med. Statsministern har nyss på en fråga
av herr Vougt förklarat, att han anser det naturligt att avveckla den fullmaktslagstiftning,
som genomförts under kriget, så snart de yttre förhållandena
det tillåta. Kegeringen har ju emellertid i realiteten redan tvingats avveckla
den mest anskrämliga eller åtminstone en av de mest anskrämliga delarna
av denna fullmaktslagstiftning — jag syftar på transportförbudet. Men jag
undrar, om inte regeringen, trots att de yttre förhållandena ännu inte kunna
anses vara normala, bör företaga en översyn över den särskilda krigs lagstiftningen,
t. ex. vår spionerilagstiftning. När man kan döma en människa till
fem månaders fängelse, därför att vederbörande har följt en norsk patriot
till en plats i Sverige, varifrån denne på sin regerings uppdrag skulle försöka
ta sig över till sitt land, är det tydligt att det finns åtskilligt övrigt
att önska i fråga om klarhet och förnuftigt bedömande av hur en spionerilagstiftning
skall verka.

Eller tag våra politiska fångars behandling. Det fördes nyligen en kampanj
i svensk press örn behandlingen av de politiska fångarna i ett av våra grannländer,
nämligen Finland, därvid huvudanmärkningen från svensk sida var, att
man för behandlingen av de politiska fångarna i Finland hade infört samma
bestämmelser som gällde för de kriminella fångarna. Det var ju ganska anmärkningsvärt,
att den finländske inrikesministern då kunde avvisa den finländska
socialdemokratiens attack på denna punkt med att framhålla, att

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
svenskarna väl ingenting hade att säga, då de själva överhuvud taget jämställa
politiska och kriminella fångar med varandra.

I sin berättelse meddelar justitieombudsmannen, att han företagit ett ingripande
till förmån för alkoholisterna. Han förordar nämligen att man skall
avskaffa prygelstadgan på våra alkoholistanstalter. Han anser också att
när en alkoholist dömts till, låt oss säga 30 dagars vistelse ensam i cell, skall
han åtminstone efter tio dagars cellvistelse äga rätt att komma ut och ta
en promenad i friska luften.

Denna intervention från justitieombudsmannens sida blottar enligt min
mening ett kräftsår också i den svenska lagstiftningen. Ty är det inte höjden
av skandal, att alkoholister skola behandlas som kriminella förbrytare och till
och med sämre än straffarbetsfångar? Såvitt jag kan förstå, har åtminstone
vetenskapen kommit till det resultatet, att alkoholister måste behandlas såsom
sjuklingar och vårdas för att göras friska, men inte såsom kriminella förbrytare
och inte underkastas ännu mer förolämpande och långtgående bestraffning
än sådana.

Det vore mycket övrigt att säga örn de olika frågor, som jag här berört,
men jag skall nöja mig med att konstatera, att Sverige, när det gäller dess
position såsom demokratiskt land, har all anledning att göra en grundlig
vindsröjning beträffande åtskilliga föråldrade föreställningar och bestämmelser,
som ännu leva kvar i lagstiftningen och sätta sin prägel på domslut och rättstillämpning.

Här har i riksdagen i en motion frågan örn skolans demokratisering bragts
på tal. Jag vill för min del uttala min tillfredsställelse över att en sådan motion
framlagts för riksdagen, ty de direktiv som gälla för den nu arbetande
skolutredningen och de synpunkter som skolans för närvarande främste målsman
framfört göra det motiverat, att riksdagen redan på ett tidigt stadium
ingriper i förberedelserna för den nya skola som vi skola få efter kriget. En
amerikansk journalist, som tillhörde den journalistdelegation som var här i
Stockholm i våras, hävdade, att medan i Sverige 90 procent av alla skolelever
sluta sin skolgång med folkskolan, så fortsätta i Förenta staterna 70 procent
av samtliga skolelever sin skolutbildning, sedan de genomgått en bottenskola
som är bättre än den svenska. Dessa uppgifter äro nära korrekta, ty det är över
80 procent av de svenska skoleleverna som sluta sin skolutbildning med folkskolan.
Även när det gäller den högre undervisningen visar en jämförelse med
Förenta staterna, att Sverige har förlorat sin tidigare position sorn. ett vägledande
kulturland. Tre procent av eleverna ta studentexamen i Sverige, medan
amerikanerna skryta med att 25 procent av deras elever ta studentexamen. I de
skolplaner, som uppställts för efterkrigspolitiken i både England och Förenta
staterna och som utarbetats på officiellt uppdrag, går man mycket långt. För
att bara taga ett exempel från Förenta staterna, så har man där planerat en
tioårig bottenskola. Icke mindre än 80 procent av samtliga elever skola sedan
ta studentexamen och icke mindre än 40 procent av samtliga elever skola enligt
denna plan genomgå de högsta läroanstalterna.

Jag kan icke låta bli att bringa dessa siffror i erinran på grund av utvecklingen
i vårt eget land. Man har ju här genomfört en femårsplan för folkskolans
vidkommande. Jag kritiserade den redan 1941 från denna talarstol.
Man avsåg då att spara fem miljoner kronor på fem år, d. v. s. man skulle
spara en miljon kronor örn året. Denna summa representerar ungefär en sjundedel
av våra dagliga utgifter för militära ändamål. Men för att åstadkomma
denna besparing och genomföra denna femårsplan skulle man nedlägga 2 000
A-skolor och överflytta mer än 600 skolor från A- till B-skolor samt avskeda
1 600 folkskollärare. Man skulle, vilket var det mest anmärkningsvärda, maxi -

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
mera barnantalet i A-skolans klasser från 25 till 35 och i B-skolans från 22
till 35. Det är icke en upprustning utan en avrustning av skolan, ett reaktionärt
steg tillbaka som regeringen kunde få riksdagen med på bara på grund
av en alldeles särskild psykos som då rådde.

Jag vill icke bestrida, att i det resonemang som från ecklesiastikministerns
sida har förts i föredrag, som han hållit ute i landet örn skolutredningen, också
kommit fram positiva drag. Men det är tydligt, att denna skolutredning, så
långt man kan döma av ecklesiastikministerns uttalanden, inte har någon längre
gående syftning, och när man hör, hur ecklesiastikministern jämrar sig över
faran av att få ett intellektuellt proletariat, att få för många kunniga människor
i landet, är det inte utan man känner det litet kusligt vid ett försök
att föreställa sig vad den mannen kan ha för avsikter i fråga om vår framtida
skola.

Herr talman! Jag skall här sätta punkt med ett understrykande av att det
verkligen behövs en ny målsättning för den svenska efterkrigspolitiken. Vi
skola icke glömma, att det nya Sverige som vi skola bygga upp få vi b5Tgga
upp i ett Europa som kommer att vara i väsentliga avseenden annorlunda beskaffat
än det Europa som fanns före kriget. Det betyder också att vi icke
skola se tillbaka, utan att vi måste sikta framåt, när vi skola försöka
att formulera den svenska efterkrigspolitiken. Det största regeringspartiet,
socialdemokraterna, får ett ganska svårt val. Redan nu har det
ett val att göra. Jag har redan försökt illustrera innebörden av detta val. Partiet
kommer att ställas inför valet att fortsätta med samgåendet med de borgerliga
eller att gå åt vänster, att välja ett progressivt, fram stegs vänligt och
omdanande program för den svenska efterkrigspolitiken. Och gör det icke det
sistnämnda, kommer det säkerligen att gå sin upplösning till mötes. För vår
del önska vi driva den svenska socialdemokratien åt vänster. Yi önska, att de
krafter som den svenska arbetarklassen har och som bl. a. tagit sig uttryck
däri, att den har majoritet i riksdagens båda kamrar, skola brukas för att skapa
en positiv efterkrigspolitik för ett Sverige som verkligen löser sysselsättnings-
och trygghetsproblemen för sina medborgare.

Herr Skoglund i Doverstorp erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Endast en mycket ovänlig och fördomsfri tolkning av
mitt yttrande, att man bör ge de tre nordiska länderna ett rejält handtag, kan
leda fram till att vi skulle hjälpa Finland mot Norge och Danmark. Ett svenskt
intresse måste vara, att samtliga de nordiska länderna få kvarleva såsom fria
folk, vilka inte stå i något motsatsförhållande till varandra utan ha förtroende
för varandra.

Sedan sade herr Hagberg, att anpassningspolitiken varit den största statskonsten
under långa tider här i landet. Tillåt mig säga, herr Hagberg, att längre
i utövandet av denna statskonst, än vad herr Hagberg gjort under åren 1939—
1940, när han var medsägare till Hitler, kan jag icke tänka mig att man kan
komma.

Herr Hagberg i Luleå, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Jag har .säkert inte missuppfattat, vad herr Skoglund
menade med sina rekommendationer för ett nordiskt samförstånd. Jag
konstaterar, att han ville, att regeringen skulle ge ett rejält handtag åt våra
tre nordiska grannländer. Men eftersom nu ett av dessa nordiska grannländer
för krig tillsammans med Tyskland, skulle konsekvensen, såsom jag nyss uttalade,
bli den, att en kjäl]) till Finland måste rikta sig mot de länder som i realiteten
ligga i krig mot Finlands bundsförvant. En annan sak är, när herr Skog -

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
lund säger, att han önskar, att vi ef ter kriget skola kunna ordna goda och vänskapliga
förbindelser med alla de nordiska länderna. Därom är jag fullständigt
ense med honom.

Yad sedan beträffar talet om anpassningspolitiken vill jag säga, att vi ha
ända sedan krigets början företrätt den ståndpunkten, att Sverige skall föra en
neutral politik. Yi företrädde densamma även under den tiden, när den svenska
politiken gick ut på att Sverige skulle vara icke krigförande, och vi företräda,
såsom framgår av mitt föregående anförande, fortfarande den ståndpunkten,
att Sverige skall föra en neutral politik. Däri ligger icke någon anpassning
utan bara ett konstaterande av att Sverige har ett intresse av att föra just en
sådan politik.

Vidare yttrade

Herr Kilbom: Herr talman! När jag hörde herr Skoglund för någon timme
sedan hålla sitt anförande, fäste jag mig särskilt vid ett uttryck i detsamma.
Han förkunnade, att för honom och för många med honom föreföll det som om
riksdagens största parti under senare år ständigt radikaliserats. Riksdagens
största parti — ungefär så folio hans ord — väljer, då det skall avgöra mellan
tvenne olika ståndpunkter, den radikalaste. Socialdemokratien har med andra
ord enligt herr Skoglunds uppfattning gått åt vänster. När jag nyss hörde herr
Hagbergs anförande, kunde jag emellertid knappast underlåta att ur det utläsa
en rakt motsatt uppfattning. Socialdemokratien har inte bara gått åt höger,
den har lämnat tidigare ståndpunkter, och för nu en för folkflertalet orimlig
politik i fråga örn efterkrigsproblemen — den har icke ens ett konstruktivt program.
Jag skall, herr talman, icke dra andra slutsatser av dessa uttalanden än
att jag finner, att de båda herrarna uppenbarligen lia rakt motsatta uppfattningar
om socialdemokratiens politik och utveckling under de senaste åren.

Det är emellertid inte bara herr Hagberg som tycker att socialdemokratien
har drivit en förkastlig politik. Nyligen läste jag i en tidning, hurusom Sveriges
»fega hållning» under kriget har medfört de största vådor för oss. Vårt anseende
ute i världen kunde endast återvinnas, om också vi offrade liv och blod.
Man har på något håll sökt bagatellisera detta såsom ett uttalande av en obalanserad
människa. Jag tror, att dylikt är farligt. Jag är övertygad örn att
det — såsom herr Vougt för övrigt redan givit uttryck åt — finns mångå som
mena, att Sverige borde iakttaga ett helt annat uppträdande gentemot de krigförande,
med andra ord gå in i kriget. Jag tror, att man fördenskull inte kan
behandla professor Holmgren på det övermodiga sätt som på en del håll skett.
Jag vill för mitt vidkommande säga, att det är något ärligt med en man som
på detta sätt säger ut sin mening, även örn jag icke delar den, samtidigt som
man på andra håll skulle önska detsamma, ehuru man av opportunitetsskäl
icke vågar säga ut det. Svensk neutralitetspolitik godkännes nästan undantagslöst
av hela Sveriges arbetarklass. I själva verket är regeringens och riksdagens
politik härvidlag den allt överskuggande tillgången ute bland allmänheten.
Vi ha ju också alla här varit ense örn den och äro även ense om att den
skall fortsätta.

Herr Hagberg har i detta avseende nyss deklarerat samma uppfattning. Men
då bör man också vara nog hederlig mot sig själv att ta ansvaret för denna politik,
även om det är vissa detaljer däri som man inte finner trevliga. Man
måste, förefaller det mig, ställa sig inför allmänheten som politiskt hederlig.
Men vad är det nu som sker? Jo, en hel del av dem som under åren 1939—1940,
1941 och 1942 inte hade någonting att säga om den svenska neutralitetspolitiken,
de finna nu ideligen fel i densamma. Bakgrunden för min inställning är

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
bland annat den: Sverige har ingen del i det som förde till det nu pågående
kriget. Den svenska arbetarrörelsen sökte mer än någon annan inför internationellt
forum få fram insikt örn att den politik som fördes måste leda till ett nytt
krig. Dess representanter konstaterade redan före Versaillesfreden, att skadeståndsvillkoren,
krigsskadebestämmelserna, fredsslutet o. s. v. ovillkorligen måste
föra till ett nytt förödande krig. Jag tror, att man på håll där man då var tyst
och där man under de gångna åren också tidvis har varit tyst sannerligen borde
tänka sig för en gång till, innan man beskyller den svenska arbetarrörelsen
för att vara medansvarig för den politik som förts. Många av dem det här gäller
veta ju dock, att det inte bara är socialdemokratien som i detta nu har någonting
att säga till om. Herr Hagberg har här nyss vittnat örn att i regeringen
sitter en majoritet av borgerliga representanter. Därtill kommer det inflytande
som utövats av kungamakten, av det högre militärbefälet och av ämbetsmannakåren.
Emellertid säger man nu lill Hagberg, att man vill vara med örn en
fortsättning av samlingsregeringen, då skall man också, tycker jag, taga konsekvenserna
därav och icke anklaga ett parti såsom alldeles särskilt ansvarigt
för vad som alla måste taga på sig ansvaret för.

Arbetarvärlden i vårt land önskar utan någon tvekan seger för de demokratiska
makterna i det pågående kriget, men det är kanske anledning att också
härvidlag vara något litet försiktig. För mitt vidkommande vill jag göra ett
tillägg. Jag önskar ingen seger för de stora industritruster som redan ha horder
av agenter i hälarna på arméerna för att slå under sig nya marknader. Jag
önskar ingen seger för Wall Street och inte för City, även om den vinnes genom
att deras respektive länders arméer äro i förbund med den röda armén. Ty den
segern kommer alldeles säkert att innebära begynnelsen till ett tredje världskrig.
Det är nog så betecknande för det inflytande dessa krafter vinna och som
för övrigt herr Hagberg icke talar så högljutt örn, som han gjort tidigare, att
den amerikanske vice presidenten Wallace enligt gårdagens tidningar -— en
del ha för övrigt uppgiften i dag — uttryckligen varnade för dem och deras
inflytande i den period som vi nu stå inför. Jag är övertygad om att, när vi
komma in på de inrikespolitiska frågorna, det kommer att visa sig, vilka som
äro de verkliga demokraterna. Jag är icke säker på att alla de som intagit sin
demokratiska attityd under kriget men mot socialdemokratien, då komma att
visa sig vara de verkliga demokraterna.

Jag har för övrigt fäst mig vid även en annan punkt i herr Skoglunds
anförande. I trots av att vi, vilket jag återkommer till, lia en stor kris i annalkande,
glider herr Skoglund med några få fattiga ord förbi det nödtillstånd som
börjar anmäla sig för de arbetslösa. Var det en händelse, eller var det måhända
inte ett uttryck för ett reellt ståndpunktstagande?

Man klagar över att Sverige genom den politik som förts fått ett så dåligt
anseende. Jag finner det fullt naturligt, att alla de som stå mitt upp i de blodiga
händelserna med tillfredsställelse se varje understöd även från ett litet
land som Sverige. Men det finns också andra yttringar av hur man betraktar
Sverige i utlandet. Dessa ha kommit till synes i uttalanden av en rad utlänningar
som förstå Sveriges läge och som till på köpet anse den förda politiken
vara en tillgång för vårt land och Europa efter kriget. Redan nu börjar folk
för övrigt tänka annorlunda, och de nuvarande styresmännen komma väl att ersättas
av andra. Kriget skapar ju sin mentalitet, men freden skapar också sin.
Det iir nog inte sä farligt med vårt anseende i utlandet. Jag erhöll härom dagen
ett brev ifrån Amerika, som i ett par avsnitt har ett visst intresse i detta avseende.
Jag har ingen anledning att icke citera dessa. Brevet är från en man som
har levat i Amerika under största delen av kriget, som har intima förbindelser
med amerikanska politiker, med industrimän och finansmän, en man som emel -

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
lertid också levde i Europa under den tidigare delen av kriget och genom förhållanden
som jag här icke skall gå in på blivit i tillfälle att personligen erfara,
vad kriget är, en man som följaktligen har sett förhållandena i två världsdelar
på nära håll och som till på köpet har förbindelser med folk som äro mycket
omdömesgilla och som väl också komma att spela en roll efter kriget. Yad skriver
lian? Han skriver: »Sverige har skött sig glänsande och har icke minst i
Amerika skaffat sig en stark och stor prestige, vilket för mig enbart är glädjande.
» »Så stark är den», tillägger han, »att Sveriges roll i världsutvecklingen
kan bli av stor betydelse — örn vi bara förstå att utnyttja situationen och gå
in för en politik av utjämning mellan folken och hjälp åt dem i deras nöd.»

Örn man som jag har respekt för en högt uttalad mening som t. ex. professor
Holmgrens -— mera respekt än för deras som ha samma uppfattning men
ej uttalat den — har man emellertid anledning att mot denna ställa också
dylika yttranden. Jag tror sålunda, att vi ej behöva överdriva i fråga örn vårt
anseende i världen.

Som jag förut nämnde: vår politik, då det gällt neutraliteten och bevarandet
av vårt nationella oberoende och att hålla oss utanför kriget, är regeringens och
riksdagens största tillgång inför vårt folk. Vare detta sagt utan att jag ett
ögonblick skriver under på alla detaljer i den politik som härvidlag förts.

Örn det är något som utgör en fara för regering och riksdag, ligger det på ett
annat plan. Men här anmäler sig också faran på ett alldeles ofrånkomligt sätt.
Det är det inre läget. Enligt mitt sätt att se ha vi diskuterat efterkrigsproblemen
— mycket nyttigt och bra -— samtidigt som krisen har ramlat över huvudet
på oss. Från Västernorrland anmälas över 5 000 arbetslösa. Och hur anmälas
de? Hur ha de plötsligt kommit i arbetslöshet? 4 000 avskedade eller permitterade
så fort staten övertager vägväsendet! Några tusen byggnadsarbetare
äro arbetslösa. Avskedanden och permitteringar skedde vid järnbruken redan
före jul. Från Norrköping rapporteras i dag hur man har arbetslösa anmälda
till över tusentalet.

Jag kan ej värja mig för det intrycket, att här måste det vara något fel, då vi
så mycket diskuterat e/terfcnpsåtgärderna och så litet varit beredda för att vidtaga
någon åtgärd för att förhindra arbetslöshet, innan kriget är slut.

Var ligger ansvaret? Nyligen förklarades av en av våra kommissioners ledare,
att han ej trodde på någon nämnvärd arbetslöshet. Efter åtta dagar komma
de av mig nyss återgivna meddelandena! Vore det inte klokare att vara litet
försiktig med sina uttalanden, även örn man har det lovvärda syftet att söka
förhindra eller försena utbrottet av den köp- och förtroendekris, som enligt mitt
förmenande sannolikt kommer innan kriget tar slut?

Är det så orimligt verkligen, örn arbetarna kräva en annan tingens ordning,
som en representant för arbetarna i Västernorrland nyligen uttryckte saken?
Han säger: »Staten har visat sig kunna ingripa kraftigt inom krigsindustriens
område, och då måste den kunna göra det även i fråga örn träindustrien. När
det gäller arbetslöshetsfrågan, stå vi och stampa på samma punkt som för tjugu
år sedan. Det är meningslöst att söka bota arbetslösheten med tillfälliga patentmetoder
i form av arbetslöshetsåtgärder. Den springande punkten är industriens
bristfälliga organisation.»

Där fick herr Skoglund från en sakkunnig man för sitt tal om industriens
stora beredskapåtgärder.

_ »Det är något galet», tillägger denne arbetare — jag citerar Morgontidningen
— »i hela systemet, då sågverken överanstränga sina arbetare till det
yttersta under sommarmånaderna och köra med övertid och dubbla skift för
att när vintern kommer utan vidare permittera hela eller så gott som hela arbetarstammen.
»

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Det kan måhända erinras, att vederbörande tydligen förbiser skillnaden.
Gäller det krigsbeställningar, tjänar industriens män grova pengar; det blir
en slant kvar även efter det skatten betalats. Men gäller det att hålla i gång
för att de arbetslönade skola slippa gå utan försörjning, då är situationen en
annan. Detta kanske i någon mån motiverar en del industriledares olikartade
inställning.

Jag kan icke av det läge som nu råder draga mer än en slutsats. Det som
ramlat över oss från Västernorrland och vägväsendet och andra områden visar
icke, som man på borgerligt håll ibland gör gällande, att planhushållning
skulle för oss vara en fara. Det visar, att anarkien i det nuvarande näringslivet
måste få ett slut och att vi måste åstadkomma en ordentlig planhushållning.
Borde icke hos industriens direktörer och hos generaldirektörerna för
vissa av våra produktiva och andra verk kunna mobiliseras litet större medkänsla
både med samhället och med arbetarna? Det är nog så betecknande för
övrigt, att då herrar industri- och finansdirektörer träffas för att tala örn näringspolitiska
problem, tala de örn sig och sina företag som en sak men örn
staten som en annan. De lia uppenbarligen icke någon skyldighet att taga hänsyn
till statens politik. Jag tror, att man får se till, att det blir en annan inställning
i detta avseende. Ty blir ej så fallet, är jag rädd för att vi komma
till situationer, som icke gå att bemästra.

Jag skall anföra ett litet typiskt exempel — alltjämt under samregeringen
och demokratiseringen och allt möjligt — på vad som yttrats om ledningen för
väg- och vattenbyggnadsarbetena, vilket, även om det är något överdrivet, dock
bär en del att lära oss. »Inom så gott som alla delar av landet», säges det,
»har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen företagit så omfattande per mitte ringar,
att något liknande icke förekommit de senaste tio åren. Den numera på arbetsmarknaden
vanliga ordningen, att arbetaren får lia kvar sitt arbete med
hänsyn till hans anställningstid, har heller icke följts. Arbetare med 10—20
års anställning inom vägväsendet ha sålunda avskedats, medan andra, som fått
arbete långt senare, ha fått ‘stanna kvar i trots av att samma kvalifikationer
förelegat. Man har till och med på någon plats gått så långt, att arbetarna
kunnat få anställning endast örn de velat arbeta för visst erbjudet ackordspris,
ett system, som man trott tillhöra det förgångna. Under sådana förhållanden
är det ej märkligt, om vägarbetarna fråga sig, vad som är meningen med det
hela.»

Ja, det är icke så märkligt tycker jag, örn vi även här i riksdagen fråga oss,
vad som är meningen, och tillägga: vad har kommunikationsministern gjort
för att klargöra för vederbörande, att så kan man icke handla? Det förefaller
mig, att man bär förpliktelser på dessa håll på ett helt annat sätt än vad
som kommit till synes i dessa historier.

Men också på ett annat område synes det, som örn anarkien sutte i högsätet.
Statsrådet Rosander lämnade i ett interpellationssvar före jul. som publicerades
för de intresserade i »Från departement och nämnder» nr 24, meddelanden
örn läget på byggnadsmarknaden. Det var en mycket intressant och fyllig redogörelse,
som himmelsvitt skilde sig från det »grepp» man då hade på hithörande
problem. Han talade örn, att vi voro i mycket stor utsträckning hänvisade
till import i fråga om vissa byggnadsmaterialier. Större eller mindre
brist var för handen i fråga örn fönsterglas. När jag läste det, erinrade jag
mig, att fönsterglastrusten för icke så förfärligt länge sedan lade ner ett fönsterglasbruk
i Glava i Värmland under motiveringen, att det var icke behov av
mera fönsterglas i landet än att detsamma, i den mån det ej kunde tillverkas
vid de kvarvarande fabrikerna, kunde importeras från Belgien, vilket bleve
mycket billigare. Jag kan tillägga: billigare flir importörerna. Det är många

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
som tvivlade på att det blev billigare för dem, som skulle sätta in glaset i
fönsterbågarna. Det var mellanhänderna där, som skulle leva!

Det var vidare brist på armerings järn, avloppsrör och normalrör, smidda
rör samt raka tjocka gjutjärnsrör, så kallade tryckrör. I fråga örn de senare
kunde produktionen endast komma i gång genom en ny anläggning. Slutligen
var det brist på värmeledningsrör.

Jag tycker icke att det är något så vidare högt betyg för järnbäralandet
Sverige med nog av malm och arbetare, även om man tar hänsyn till den anspänning
av arbetskraften, som förekommit under kriget, att man måste konstatera
detta i tider som de nuvarande. Nog borde det väl ändå kunna åstadkommas
järnprodukter?

Men vad är anledningen? Jo. herr Skoglund, vi höllö på i fyra år, innan
vi fingo till stånd Norrbottens järnverk, samtidigt som vi importerade 600 000
—700 000 ton järn från Tyskland och andra länder. Vilka var det, herr Skoglund,
som saboterade — förlåt uttrycket, herr talman ■— tillkomsten av detta
välbehövliga järnverk? Jo, jag tror nog, att åtminstone de svenska handels,järnverken
ha liten smula kännedom örn den saken. De 20 miljoner kronor välplacerade
medel, som staten insatte i Norrbottens järnverk — hela summan är val
ännu ej tagen i bruk — kunde ha varit betalade sannolikt till sista öret, om ej
högern och en del folkpartister samt vissa representanter för det privata
näringslivet saboterat tillkomsten av detta järnverk under flera år. Därtill: vi
hade under dessa år haft åtminstone i fråga om tillgången på järn en helt annan
situation än vad vi för närvarande ha.

Emellertid har man sagt oss, att det är svårt att åstadkomma gjutjärnsrör.
Det har sagts mig från folk, som sysslat med denna produktion, och jag tror, att
det delvis är sant. Men man måste förstå, att t. ex. de 70—80 gjutare, som
för någon vecka sedan blevo brutalt avskedade i Södertälje, ha litet svårt att
inse, att det skall behöva vara brist på vissa gjutjärnsrör, då det samtidigt är
arbetslöshet för dem. Man förklarar, att de voro icke kvalificerade arbetare.
Arbetarna, säger man, hade tagits ur högen. Det fanns några som emellertid
ej voro till behag för företaget. De, som avskedades, vörö yrkesarbetare. Det
fanns bland dem både kärnmakare och maskinformare. En av de arbetare som
sades upp fick meddelande örn att han skulle arbeta under mellandagarna, men
erhöll permission för att flytta till staden, där han efter många örn och men
lyckats skaffa bostad. Det hade man ingen aning om, utan man sade utan vidare
upp honom.

Jag tror icke, att dylikt kan få fortsätta. Jag skulle hemställa, att man ville
ådagalägga samma förståelse och samma aktivitet, då det gäller hithörande
problem, på alla poster i regeringen, som man visat från socialdepartementets
och socialministerns sida.

Vad kan nu göras för att åstadkomma ändring i dessa förhållanden? Då
det gällde påskyndande av produktionen för krigsbruk genomfördes — det
var alldeles naturligt — betydande maktbefogenheter för regeringen. Men nu
gäller det att rädda oss från en annalkande kris, innan freden kommer. Är man
beredd att taga fabriker och industrier och driva dem i statens regi, därest det
visar sig, att man från enskilt håll icke vill tillgripa nödigt kraftfulla och
nödigt snabba åtgärder? Från Förenta staterna erfara vi genom pressen, hurusom
det ena företaget efter det andra, det ena området av näringslivet efter det
andra utan vidare tages i beslag och lägges under regeringens kontroll. Jag
undrar, om det inte är nödvändigt, att vi härvidlag tillgripa samma metoder.

Jag hörde till min och jag tror många andras glädje det meddelande, som
statsministern gav på förmiddagen, att man planerar — jag fattade det åt -

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
minstone så — en proposition för att sätta i gång ett företag för produktion
av de gjutjärnsrör, som vi icke ha inom landet. Jag är övertygad att åtminstone
byggnadsarbetarna och de arbetslösa skola förstå en sådan politik, även örn
tilläventyrs några, som hittills levat på att importera dylika rör, ej förstå densamma.

Det talades nyss örn efterkrigspolitiken och efterkrigsproblemen. Men är det
så klokt att bara syssla med dem — jag ställer den frågan en gång till — när
vi stå i en period, då vi sannolikt ha att räkna med minskad produktion för
försvaret? Vi ha fulla massa- och pappersmagasin, fulla brädgårdar, i vissa
fall fulla malmlager och i en del fall har också undansprängning i gråberget
skett med tanke på kommande brytning av malm. Är det ej fara för att ju
närmare man kommer fredsslutet allmänheten minskar sina inköp i förväntan
att det kanske blir billigare? Resultatet blir, att omsättningen minskas. Då
blir följden ytterligare ökad anspänning på arbetsmarknaden. Då är det väl
så mycket viktigare att vi snarast sätta i gång med produktiva åtgärder som
kunna bereda arbete.

Det är för övrigt en annan omständighet som jag har ett visst intresse för.
Hur blir det för den händelse utvecklingen i samband med freden i fråga om
penningpolitiken icke blir den, som vi beräknat? Från Sovjetunionen har sedan
någon tid riktats ett bestämt yrkande på återinförande av guldmyntfoten.
Från Amerika meddelas, att det är mycket starka krafter också där, som sträva
efter en återgång till guldmyntfoten. Örn så blir fallet och örn vi skola betala
pundet med 18 kronor och dollarn med bortåt 4 kronor, hur kommer en dylik
situation att påverka vår export? Är det ej fara för att vi få en deflationsperiod,
som vi med all makt — och riktigt nog — söka undvika? I det läget
blir det, såvitt jag kan bedöma, så mycket allvarligare med den stora statsskulden
på cirka 10 miljarder kronor och de 300 miljoner kronor, som den drar
i räntor från skattebetalarna och som för övrigt i stor utsträckning gå från dé
ekonomiskt sett svaga och medelstarka grupperna till de ekonomiskt bäst ställda.
I denna punkt är jag för övrigt förekommen av herr Vougt. Jag tror, att
det är ett kapitel som det är all anledning att ägna litet intresse.

Det är rätt intressant att taga del av hurusom såväl herr Skoglund som bondeförbundets
representant icke såg något annat problem än flykten från landsbygden.
Då herr Skoglund talade örn att ungdomen också på landsbygden vill
ha sällskap och nöjen o. s. v., satt jag och tänkte på den ståndpunkt, som en
del av hans partivänner både i första kammaren och i andra kammaren intog,
då det gällde anslaget till hjälp för åstadkommande av samlingslokaler. Här
i kammaren steg den gången herr Svedman i Visby upp och höll ett ljungande
strafftal mot oss, som bara parasiterade på staten, då vi krävde hjälp till samlingslokaler.
I första kammaren höll herr Wistrand ett örn fransk espri vittnande
tal mot oss, som bara hade krav att ställa nå staten. Men, mina vänner,
dessa samlingslokaler avse just att bereda ungdomen på landsbygden möjligheter
att träffas, hålla sällskap och få nöjen under hyfsade former. Får man tolka
herr Skoglunds anförande på denna punkt som ett desavuerandc, definitivt och
slutgiltigt, av hans partivänners mening, är det bara att hälsa med tillfredsställelse.

Herr Svensson i Grönvik var för resten rätt motsägelsefull i sina klagomål
över flykten från landsbygden. Det är naturligtvis ett allvarligt kapitel. Men
herr Svensson klagade lika bittert över kravet — jag förmodar att det var
kooperativa förbundet han riktade sig emot — på rationalisering inom jordbruket.
Ty, sade han, det medför .stor arbetslöshet. Det är dock uppenbart, att
man ej kan taga på problemet så lätt. Framför allt ilr det olyckligt, orri man

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Böker att hetsa upp land mot .stad. Den politiken hade vi i en del länder erfarenhet
av under och efter förra kriget, framför allt efter. Jag tror icke, att
om ni studera resultatet av denna politik, ni skola finna dessa rekommendera
till efterföljd.

Herr talman! Några ord till innan jag slutar. Det förklarades i den av mig
citerade artikeln av herr Holmgren, att demokratien icke kunde återställas
i vårt land under socialdemokratiens nuvarande principlösa och naziflirtande
ledning. Det är ju ändå ett erkännande av att socialdemokratien måste spela
en roll, då det gäller att återställa demokratien i landet. Vad beträffar den
socialdemokratiska ledningen, så bör det kanske i sanningens intresse erinras
örn de åtgärder, som denna vidtagit, i stort sett stödjas av dess parti och av
dess riksdagsgrupper. Det är ju därför inte precis så hederligt att försöka nu
sätta några enskilda i skottgluggen. Men kanske är anledningen härtill, att
vi ha val under detta år. Man glömmer bort, och det gjorde också herr Hagberg,
som jag redan anfört, att vi lia en samlingsregering. Man avböjer i varje fall
att taga konsekvenserna därav. Medger man — som herr Hagberg gjorde •—
att det, så länge kriget pågår, är nödvändigt att ha en samlingsregering, då
får man väl också taga konsekvenserna. Annars blir väl ingen annan slutsats
möjlig än att vi få sluta med samregerandet för att bereda socialdemokratien
ökat svängrum och ökade möjligheter att föra en politik enligt sitt program,
en politik ägnad att tillgodose uteslutande arbetarklassens inrikespolitiska
intressen. Men den slutsatsen ville icke herr Hagberg draga. Han yttrade, att
det sannolikt måste anses opportunt, att vi till krigets slut hade en samlingsregering.
Men socialdemokratien måste ändå vara strykpojken. En samlingsregering
måste väl i all rimlighets namn taga hänsyn till de samregerande
partierna och det utrikespolitiska läge, vilket motiverat samregeringens bildande.
Jag måste anse hans senaste yttrande vara — jag kan icke finna på
något annat uttryck — politiskt ohederligt.

1 detta sammanhang vill jag understryka vad herr Vougt sade, nämligen
att man snarast borde skrida till verket för att avveckla den fullmakslagstiftning,
som alltjämt gör ohägn. Jag undrar, om det behövs någon »översyn».
Jag tror, att det räcker med att regeringen underlåter att föreslå vissa fullmaktslagars
prolongering för att de utan vidare skola försvinna. Statsministern
lämnade glädjande nog det meddelandet, att det var hans mening, att
man snarast möjligt skulle gå till verket i detta avseende.

Jag tror, att vi gå till mötes mycket svåra tider. Det kan tänkas, att läget
på det ekonomiska området blir helt annorlunda beskaffat än vad vi hoppas.
Jag är övertygad örn att man icke skall söka minska den socialdemokratiska
rörelsens och fackföreningsrörelsens inflytande i detta land, örn man vill lia
några utsikter att klara situationen. Det torde herr Hagberg också innerst inne
erkänna. Då nu herr Hagberg försöker ställa sig på en plattform, från vilken
det är möjligt att åtminstone inom arbetarvärlden diskutera olika problem,
så skulle jag på fullt allvar vilja till honom ställa en fråga, som jag ställt till
honom redan för några år sedan: skulle ni icke öka edra möjligheter att gagna
den svenska arbetarklassen, att framföra edra idéer och en berättigad kritik, om
ni upplöste edert parti och anslöte eder som enskilda medlemmar till det socialdemokratiska
partiet? Skulle icke detta vara en logisk och stark politik? Jag
har för några år sedan diskussionsvis försökt att för herr Hagberg klargöra,
att utvecklingen visar, att socialdemokratien behövs som samlare av arbetarna
och att den inför historien kan stå till svars för sin utrikespolitik under dessa
år. Jag är övertygad om att den socialdemokratiska politiken även under den
efterkrigstid, som förestår, skall visa sig ägnad att på bästa sätt tillvarataga
de breda lagrens intressen. Många gamla fördomar måste därvid likvideras,

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
och avskaffande av mycket, som är orimligt i den nuvarande produktionsordningen,
måste ske.

I detta anförande, varunder herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna,
instämde herr Jonsson i Skutskär.

Herr Skoglund i Doverstorp, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Jag vill säga herr Kilbom, att såvitt jag erinrar mig, jag
och många av mina meningsfränder röstade för anslaget till samlingslokaler.
Jag har också alltjämt den uppfattningen, att ungdomen på landsbygden behöver
hjälp för anskaffande av samlingslokaler för föreningslivet och för förströelse.
Jag vill dock tillägga, att örn vi ha brist på byggnadsmateriel och stå
i valet exempelvis mellan att bygga familjebostäder och samlingslokaler, så
anser jag nog riktigast, att byggandet av familjebostäder får komma i första
rummet.

Herr Hagberg i Luleå erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Herr Kilbom ansåg, att jag visat prov på politisk ohederlighet,
då jag å ena sidan förklarat, att det kanske vore nyttigt att ha
samlingsregering så länge kriget varade, men å andra sidan vänt mig mot
den kompromisspolitik, som förts på arbetarklassens bekostnad. Jag vände mig
icke mot kompromisser i allmänhet utan mot de dåliga kompromisser,
som skett i ekonomiska frågor och som — motsatsen har man påtagligen
icke kunnat hävda — icke nödvändiggjorts av de nuvarande parlamentariska
förhållandena. Herr Kilbom erbjöd mig medlemskap i det
socialdemokratiska partiet. Det måtte vara högt i taket i socialdemokratiens
hus, då man ena ögonblicket kan beskylla en person för politisk ohederlighet
och i nästa ögonblick invitera honom att bli medlem av det socialdemokratiska
partiet. Emellertid tror jag, att herr Kilbom missförstått situationen.
Vi vilja nog, att det skall råda enighet inom arbetarklassen, och vi vilja nog
också likvidera den söndring, som finns i partipolitiskt avseende, men vi inbilla
oss icke, att detta skall ske genom att man överger de socialistiska grundsatserna
och genomför en programrevision som innebär en flykt från socialismen.
Örn utvecklingen i världen visat någonting, så har det i varje fall icke
varit att socialdemokratien skulle sitta inne med de riktiga lösningarna! Örn vi
bortse från Sverige, vad återstår av socialdemokratien? Därför är icke problemet
örn den enighet, som herr Kilbom och även jag bekänna oss till, så enkel,
att det bara är fråga om att begära medlemskap i socialdemokratien och ansluta
sig till ett program, som ännu icke är antaget men troligen kommer att
antagas och som enligt min mening innebär något fullkomligt verklighetsfrämmande,
en, flykt från verkligheten.

Herr Kilbom, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Till herr Skoglund vill iag säga, att jag delar hans uppfattning
örn att det är nödvändigare att uppföra bostäder före samlingslokaler, men
det var icke den saken vi diskuterade, utan det var en helt annan fråga.
Till herr Hagberg vill jag säga följande. Örn vi ha en samlingsregering, i vilken
socialdemokratiens representanter icke äro i majoritet, och örn vi icke vilja
spränga denna regering, så få vi väl ändå taga viss hänsyn till de andria grupperna.
Om det är så, att det socialdemokratiska partiet nu har fullständigt
övergivit socialismen och står i begrepp att antaga ett program — örn detta program
veta vi ju ännu ingenting — som icke bygger på några socialistiska
principer, vad tjänar det då till att som herr Hagberg deklarera, att han vill

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
uppnå enighet med detta parti, vars politik han i nästa ögonblick utmålar
som förkastlig.

Härefter yttrade

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Det var någon av mina regeringskolleger, som då vi gingo in till remissdebatten,
säde: detta blir väl en alldeles ovanligt lugn remissdebatt. Jag var från
början inte så säker på det, och efter de anföranden vi hört både i denna kammare
och i första kammaren, är det alldeles uppenbart, att denna remissdebatt
är en inledning till valrörelsen. Angreppen emot den finanspolitik som förts
ha kommit från olika håll. Med anledning av herr Hagbergs anförande — jag
hade tyvärr bara tillfälle att höra något litet av detsamma — i vad det berörde
den ekonomiska politiken vill jag säga, att jag tror, att herr Hagberg
och de med honom liktänkande missförstå läget i vårt land, om han anser, att
den viktigaste uppgift, som man kan ha såsom representant för vissa arbetargrupper,
är att angripa vad den socialdemokratiska regeringen gjort eller icke
gjort. Det är ett missbedömande av läget i vårt land och i större delen av
världen för övrigt, där de gamla strids- och skiljelinjerna mellan dem, som
vilja ha en verklig omdaning av samhället, och dem, som försvara det bestående,
komma att utgöra den stora huvudfronten. Men det må vara hur som
helst med den saken. I hela denna ekonomiska diskussion är det synnerligen
svårt att verkligen komma fram till en klar bild av hur de olika befolkningsgruppernas
ekonomiska läge har utvecklat sig. Herr Hagberg skulle, örn det
referat jag erhållit av hans anförande är riktigt, ha sagt, att det vore de lägre
inkomsttagarna och den stora massan av lönearbetare, som fått vidkännas den
största inkomstminskningen eller rättare sagt, att den inkomstökning i penningar,
som bär kommit den stora massan till del, skulle vara relativt liten, under
det att kapitalägarna och särskilt de stora kapitalägarna skulle ha skurit pipor
i vassen. Jag tror, att ett närmare studium av siffrorna kommer att visa, att
detta är oriktigt. ^Eftersom jag icke har tillgång till de siffror, som herr Hagberg
stöder sig på, är jag tyvärr icke i stånd att gå närmare in på den saken.
Det är möjligt, att det är delvis samma siffror, som framlades i första kammaren
av en partikamrat till honom, och örn herr Hagbergs siffror äro av samma
säkerhetsgrad, så tror jag, att han har allt skäl att granska de siffrorna, innan
diskussionen föres vidare.

Såsom jag uppfattat läget utgör denna debatt inledningen till valrörelsen.
Från högerhåll och — åtminstone i första kammaren — från folkpartihåll har
det gjorts gällande, att den politik, som socialdemokratien fört, kommer att
lända till skada för större delen av de svenska medborgarna. Herr Skoglund i
Doverstorp gick närmare in på frågan örn hur det skulle gå i fortsättningen.
Det finns, ingenting i statsverkspropositionen som direkt utsäger någonting örn
den penningpolitik och den inkomstpolitik, som kommer att föras när kriget
är slut. Detta är så mycket mera självklart som väl inom den regering som
nu sitter finnas delade meningar örn vilken politik som är den riktiga. Örn jag
uppfattade herr Skoglund rätt, riktade han sin kritik mot ett anförande, som
jag för en tid sedan höll i radio och där jag närmast antydde att min personliga
mening vore den, att det vore det bästa för det svenska näringslivet, örn
vi icke i likhet med vad som skedde efter det förra världskriget företoge vad
som brukar kallas för en deflation av folkets inkomster. Förra gången
inträffade icke blott att priserna sjönko på grund av förbättrade försörjningsförhållanden,
utan man ville återvända till den s. k. guldmyntfoten
och helst även till den prisnivå, som man haft före kriget. Den

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
då förda penningpolitiken ledde till en våldsam sänkning av priserna
med ty åtföljande våldsam sänkning av folks inkomster. Yar och en
vet, att det väsentliga icke är vilka inkomster man har, utan vad man
får köpa för pengarna. Därför kan man säga, att den prisnivå vi hade
år 1943 icke är bättre än den vi hade år 1939. Vi skulle kunna gå ned till
1939 års prisnivå och anpassa inkomsterna därefter, men var och en vet, att
sådana övergångar äro av en utomordentligt smärtsam karaktär. Herr Skoglund
antydde i sitt anförande, att han har sinne för att det kunde medföra
rubbningar i det ekonomiska livet, om man på detta sätt skulle söka återföra
penningvärdet och inkomsterna i stort sett till vad de voro år 1939. Han frågade
emellertid: hur kommer det att gå med folk som ha försäkringar och
med folk som ha pensioner? Han förde fram folkpensionärerna också, och han
nämnde, att jag i mitt radioanförande hade tagit såsom exempel en person med
100 000 kronors förmögenhet och 4 % ränta på pengarna, d. v. s. 4 000 kronors
inkomst. En sådan person hade naturligtvis allt intresse av att priserna bleve
så låga som möjligt. Detta är naturligtvis alldeles riktigt, men låt oss i stället
tala örn folk med lägre inkomst. Låt oss tala om folk med 10 000 kronors
eller 5 000 kronors förmögenhet. En person tillhörande denna kategori kan
helt enkelt^icke leva på inkomsten av sitt kapital. Vid sidan av kapitalinkomsten
måste han ha arbetsinkomst. För honom ställer sig alltså frågan sålunda:
är det bättre att jag får ett något högre värde på låt mig säga de 400
kronor eller de 200 kronor, som jag har på mina placerade pengar, är det bättre
att ^jag för dessa 200 eller 400 kronor kan köpa något mera än att jag får
behålla min nuvarande arbetsinkomst, som är det jag väsentligen skall leva
på? Vid en jämförelse på detta sätt mellan de olika grupperna förefaller det
mig, som örn man åstadkomme den minsta orättvisan och framför allt de minsta
rubbningarna, om man läte de nuvarande inkomsterna i pengar bestå och toge
deri förbättring av människornas verkliga inkomster, som följer av förbättrat
försörjningsläge, men icke tillgrepc åtgärder för att pressa ned deras inkomster
i pengar. Jag tror att om saken överväges, den stora massan av svenska folket
kommer att finna, att den vägen för dem är den allra gynnsammaste och
mest framkomliga. Ja,g vill upprepa att jag talar bara för mig själv. Regeringen
har självfallet icke tagit någon position. Det är möjligt, att det kommer
att visa sig, att inom regeringen meningarna äro allt för delade för att
man skall kunna enas örn en lösning. En högertalare i första kammaren framhöll,
att man far komma ihåg, att folk som tecknat lån och sparat pengar under
kriget skulle, eftersom de vid början av kriget tecknat dessa lån i ett
bättre penningvärde än det vi nu lia, förlora på sin sparsamhet. Örn högern
i valrörelsen kommer att välja denna linje är jag övertygad om, att det kommer
att talas utomordentligt mycket om hur mycket spararna förlora, örn vi
inte kunna vända tillbaka till vår gamla prisnivå. Man kommer att tala om,
hur man skadar sparsamheten genom att icke, som det heter, garantera ett
säkert penningvärde. Nu.måste vi komma ihåg, att sedan våren 1942 har prisnivån
praktiskt taget varit oförändrad. De teckningar, som gjorts å alla statslån
sedan den tiden, lia skett i nuvarande penningvärde. Om man förutsätter,
att vi skulle kunna företaga en sänkning av prisnivån, innebär det, att alla
spararna få återbetalning i bättre pengar än de tecknade.

Eat oss gå tillbaka till varén Hill, då vi hade en levnadskostnadsindcx på
140 mot nu 154. Om man förutsätter ett prisfall, som ungefär svarar mot
den förbättring i våra försörjningsförhållanden, som vi hoppas på, är det
mycket sannolikt att dessa sparare, åtminstone de från år 1941, få tillbaka
sina pengar i lika gott penningvärde, som råddö, då de gjorde teckningen på
statslånen. Endast de, som tecknade på det första försvarslånet av år 1940

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
komma i så fall att kunna beklaga sig. Det finns alltså ingen anledning att
viel de statslån, som nu komma att utgivas, tala om att sparsamheten även
i fortsättningen kommer att lida skada. Vid de statslån, som detta år eller
följande år komma att utgivas, kan man säga till de sparare, som teckna å
dessa lån: örn icke tecknen slå fel kommer återbetalningen av edra sparade medel
att ske i ett bättre penningvärde än som gällde, då ni tecknade å lånet. Om
man på det sättet försöker väga det ena mot det andra kommer man, skulle
jag tro, till att man, i likhet med vad valutakommitténs enhälliga utlåtande
innebär, närmast finna det klokast att söka undvika sådana rubbningar, som
skulle bli följden av en medvetet bedriven deflation av inkomsterna. Men när
den dagen kommer, då vi besluta oss för det ena eller det andra, får väl den
striden tagas upp.

Skulle man från något av de nuvarande stora riksdagspartierna redan nu
bestämma sig för en annan politik än den, som antyddes i det valutabetänkande,
som jag anslutit mig till, skulle det vara önskvärt att höra något
därom. Men det får icke bara bli en erinran om de svårigheter, vilka äro
förenade med den i valutabetänkandet föreslagna politiken, eller rättare, en
erinran om de orättvisor, som därigenom komma att drabba vissa medborgare,
och alltså innebära ett underlåtande att tala örn de orättvisor, som
drabba andra, örn man följer den av dem föreslagna linjen. Örn en sådan
linje, som herr Skoglund i Doverstorp anser vara bättre, kan man, innan
den blivit fixerad, icke gärna säga mer, än jag nu har sagt.

Örn den föreslagna politiken fullföljes och sålunda tillåter— låt mig kalla
det så — en sådan försämring av penningvärdet, som hittills ägt rum och
endast medger viss förbättring genom att sänka priserna, innebär det naturligtvis
att vissa medborgargrupper, som ha särskilt svårt, måste på ett eller
annat sätt hållas skadeslösa. Men det är precis vad riksdagen gjort i fråga
örn till exempel folkpensionerna. I fråga om dem ha vi gjort tillägg, sorn, så
vitt jag förstår, fullt ut täcker den höjning i levnadskostnaderna som inträtt
för dessa grupper. Alltså, örn denna grupp, som herr Skoglund i Doverstorp
nämnde om, finnes ingen anledning säga att den kommer att lida någon skada,
örn vi nämligen icke gå längre än till en sådan sänkning av priserna, som
svarar mot förbättringen i försörjningsläget. Örn vi skulle besluta oss för
att låta nuvarande tillskottet till pensionerna stå kvar —- vilket jag anser är
riktigt — det är ju visserligen att uttala sig om en oviss framtid —- innebär
en sådan sänkning av levnadskostnaderna en ytterligare förbättring av
folkpensionärernas läge.

Emellertid gick herr Skoglund i främsta rummet in på frågan örn skatterna.
Han frågade nämligen, örn han skulle kunna från mili sida få svar
på frågan — han fick icke något svar förra året —^ örn hur jag tänkte mig
att skatteutvecklingen skulle bli efter kriget, örn vi på socialdemokratiskt håll
betraktade den nuvarande beskattningen som normal eller örn vi betraktade
den såsom en följd av nuvarande krisförhållanden och därför ansåge,
att den, när vi komma till andra förhållanden, bör ändras,, d. v. s.
sänkas eller försvinna. Jag skulle vilja först och främst svara, att jag tror
att föreställningen örn ett normalt skattetryck är en föreställning, som icke
är grundad i verkligheten. Samma diskussion som föres i dag fördes, om jag
inte missminner mig, redan för 20 år, ja, för 30 ar sedan. Men människorna
ha i alla tider ansett, att det skattetryck, som de vant sig vid, då de växte
upp och fingo sina bestämmande intryck, varit det normala. Skattetrycket
har ändrats under tiderna, och man har funnit, att man kan klara både.sin
personliga ekonomi och samhällets ekonomi vid olika höjd av beskattning.
Men detta är icke det väsentliga. Det väsentliga i svaret till herr Skoglund i

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
Doverstorp är, att det finnes ingen möjlighet att i nuvarande ögonblick uttala
sig om hur hög beskattningen kommer att bli eller hur den måste bli
efter kriget, eftersom vi icke veta, vilka utgifter som svenska folket genom
sina representanter i riksdagen vid den tiden anser vara nödvändiga. Någon
resonerar kanske så enkelt som så här: Vi lia ökat våra utgifter väsentligt
genom försvarsberedskapen. När kriget är över skola dessa utgifter försvinna,
och då måste alltså de pengar, som tas ut för försvarsberedskapen, försvinna.
Men, lägg märke därtill, den väsentliga delen av de medel, som gå till den
omedelbara försvarsberedskapen, tagas ut på lånevägen. Vi lia antagit en
försvarsordning, som för närvarande kostar 800 miljoner kronor örn året. Den
försvarsordning, som herr Skoglund i Doverstorp och hans parti år 1936
ansågo vara tillräcklig, drog en kostnad av ungefär 175 miljoner kronor årligen.
Örn vi skola kunna bevara denna försvarsberedskap för 800 miljoner
kronor, finns det en utgift på praktiskt taget ytterligare 600 miljoner kronor,
för vilken vi tydligen måste skaffa inkomster. Jag menar sålunda, att det i
detta läge vore lättsinnigt att uttala sig offentligt och säga till svenska folket,
att när kriget är över komma skatterna att sänkas med så och så mycket.
Därom veta vi ingenting. Jag är övertygad örn att det utöver utgifterna till
försvarsändamål kommer att behöva göras utgifter för andra ändamål, som
även herr Skoglund anser önskvärda och vilkas strykande han icke kommer
att kräva för att kunna sänka skatten med visst belopp.

Örn jag skulle våga uttala mig rent allmänt örn den socialdemokratiska inställningen
till beskattningsfrågan, skulle jag vilja säga, att en socialdemokrat
är också en människa, och eftersom varje människa tycker att så låga
skatter som möjligt äro önskvärda och skatten ingenting annat är än den
delen av min inkomst, som jag ej får lov att använda för egen del utan för
det gemensamma, önskar var och en åtminstone instinktivt, att skatten skall
vara så låg som möjligt. Men när skattedragaren väl övervägt vilket värde
han tillskriver sina egna privata utgifter i jämförelse med de utgifter, som
även för honom göras gemensamt av stat och kommun, modifierar han sin
uppfattning och säger: det är klart, att jag avstår en del av mina inkomster
för att täcka de utgifter, som äro gemensamma och som jag anser nyttigare
än de, som jag skulle göra själv. Hur en sådan avvägning i varje särskild
tid kommer att gestalta sig, är omöjligt att i förväg yttra sig örn.

Så en sak till, som kanske är den allra mest väsentliga. Vi veta icke, hur
vårt näringsliv kommer att arbeta efter kriget, örn våra förhoppningar visa sig
riktiga, att vi skola kunna åstadkomma vad man brukar kalla full sysselsättning,
vilket icke innebär, att det icke skulle kunna förekomma arbetslösa under
vissa övergångstider, då man övergår från ett arbete till ett annat o. s. v. Örn
vi kunna genomföra en sådan fullständig sysselsättning och kunna inrikta detta
arbete på vad man kan kalla fredens värv i stället för på krigets värv, då är
det icke omöjligt, men jag vågar icke säga något mera, att vår samlade inkomst
i samhället och den prisnivå, som inställer sig, blir av sådan natur, att, det är
möjligt att beskattningen på vissa punkter kan jämkas nedåt. Jag vill emellertid
upprepa, vad jag sagt åtminstonne för två år sedan, att det icke är rimligt
att i detta ögonblick börja en diskussion örn denna sak, eftersom vi då ögonblickligen
skulle komma in på en diskussion örn på vilka punkter en sänkning
av skatterna skulle äga rum. Jag är övertygad örn, att vi icke inom riksdagen
ha samma meningar på det området. Jag är också övertygad örn, att det finnes
en majoritet uti denna kammare och kanske också i landet, som anser, att en
sådan skattesänkning, örn vilken herr Skoglund i Doverstorp talade, skall läggas
på befolkningsgrupper, sorn lian kanske icke i första rummet har i tankarna,
då han önskar att en skattesänkning skall äga rum.

Andra hammarens protokoll Nr ä. 5

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Vid remiss ar statsverkspropositionen m. to. (Forts.)

I detta sammanhang kan jag icke underlåta att fråga herr Skoglund i Doverstorp
örn en sak, därför att jag är en liten smula upprörd över vad han
yttrat därom. Hur noga har herr Skoglund studerat den utredning av professor
Lindahl rörande skattetrycket i vårt land mot vilken herr Skoglund vänt sig,
och hur noggrant har han studerat den s. k. vederläggning därav, som gjorts
av en finsk professor, som han gav sitt erkännande åt? Det lönar sig icke i detta
sammanhang att upptaga till diskussion dessa saker. Hela denna finska utredning,
som jag läst, är praktiskt taget ingenting annat än en politisk pamflett,
ett inlägg i debatten av det slag, som vi äro vana vid i vår politiska diskussion.
Man har där tagit vissa siffror till utgångspunkt. Vi ha hört ganska
mycket därav i dag, men den utredningen är av helt annan karaktär än den av
professor Lindahl och hans medarbetare gjorda utredningen, som är en rent
objektiv utredning örn hurudana förhållandena äro. På vissa punkter är materialet
oklart och osäkert. Detta äro utredarna de första att erkänna. Frågan är:
skall man då icke göra sådana utredningar? Om jag skulle giva de närvarande
en föreställning om karaktären av den s. k. vederläggningen, räcker det egentligen
med att bara peka på en punkt för att visa, att denna icke är en utredning
av det slag, där man söker helt komma fram till frågan, hur mycket betalar
den eller den i skatt, utan den utredningen är ett försök till en politisk värdering,
något som är professor Lindahl fullständigt främmande. Var och en som
känner honom och hans anseende inom svenska nationalekonomiska kretsar vet,
att han kanske är den av våra nationalekonomer, som står mest främmande för
allt vad politik och partipolitik heter. Han är så fullständigt utanför den diskussionen,
att det är fantastiskt att höra hur en finländsk professor, som är
fullständigt obekant med honom, går ut ifrån att denna utredning av en svensk
vetenskapsman på något sätt är en beställd utredning med viss tendens, som
skall svara mot önskemålet hos den finansminister, som lägger fram den. Örn
det är något i denna utredning, som jag skulle vara mindre tillfredsställd med,
så skulle väl det vara just det resultat som utredningen kommit till. Jag hade
nämligen haft den föreställningen, att den förskjutning av beskattningen ifrån
lägre till högre inkomstkategorier, som varit riktpunkten för min verksamhet
vid framläggande av skatteförslag — jag har nämligen ansett att våra föregående
skattesystem varit av den naturen, att en förskjutning från lägre till
högre skattekategorier är motiverad •— jag hade föreställt mig att denna förskjutning
varit något större, än som framgår av professor Lindahls utredning.
Örn jag hade möjlighet att ansluta mig till professor Koveros utredning, skulle
jag säga att den svarar mera mot mina avsikter, eftersom den innebär att förskjutningen
verkligen varit ganska betydande.

Vi hade under förra riksdagen en debatt örn en beskattningsfråga, som satte
många sinnen i rörelse, nämligen frågan örn ytterligare höjning av spritskatten.
Nu vill denne finske professor, som icke är nationalekonom utan finansrättslärare,
i viss mån undergräva förtroendet för utredningen genom att säga, att
egentligen är det icke riktigt att jämställa skatt på konsumtion av tobak och
sprit med annan beskattning. Detta är en tankegång, som tidigare icke varit
främmande för talare i svenska riksdagen, men som man, efter vad det förefallit
mig, mer och mer kommit bort ifrån. Jag läser upp litet ur denna finska
utredning bara för att giva en föreställning örn den skillnad, som råder mellan
objektiv vetenskaplig utredning örn skattetryck och ett inlägg i den politiska
debatten. Denne författare skriver: »De omnämnda skatterna å tobak och
drycker återigen äro av den natur, att det av dem försorsakade trycket (med
få undantag) icke — ur helt objektiv synpunkt ■— är fullt jämförligt med det
övriga skattetrycket. Medan individerna icke alls eller åtminstone icke i betydligare
grad kunna frigöra sig från skattebelastningar i fråga örn nödvändiga

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen tu. m. (Forts.)
varor, äro i förenämnda fall möjligheterna att undgå en förhöjd beskattning
medelst inskränkning av (eller avstående från) ifrågavarande konsumtion onekligen
mycket större.» Ja, det är så rätt, och så drager han slutsatsen: »Härtill
kommer att i förevarande fall de varor som konsumeras äro direkt fördärvliga,
varför —■ ur social synpunkt — ingen skatt kan anses vara bättre motiverad än
dessa skatter (och väl intet skattetryck mera rättvist).» Därom kan man diskutera,
men det har icke sin plats i en objektiv utredning. När man kommer till
de invändningar mot de höga spritskatterna, som från många håll anföras, nämligen
att de icke leda till minskning av konsumtionen av spritdryckerna utan i
stället därtill, att familjen får lägga örn sin övriga konsumtion, säger denne författare:
»Med anledning av ovanstående anföranden bör först anmärkas att desamma
tydligen innehålla betydande överdrifter. Uppoffrandet av nödvändig
konsumtion för rusdryckskonsumtion o. d. förekommer egentligen endast i patologiska
fall.» Ja, den föreställning örn människors vanor och konsumtion, som
här kommer fram, ger inte något starkare intryck av att den ståndpunkt författaren
här intagit är något att taga hänsyn till.

Jag är övertygad örn att dessa saker i det följande komma att bli föremål
för diskussion, som kommer att uppvisa, att det är något förhastat att komma
med en kritik, inte bara mot en svensk vetenskapsman utan också mot att denna
utredning inryckts i statsverkspropositionen. Örn vi icke skulle få anlita sakkunnigt
folk och använda deras objektiva utredningar som material för den
fortsatta diskussionen, vet jag icke, hur man skall ställa sig i frågan örn
utredningar i allmänhet. Jag förmodar, att herr Skoglund i Doverstorp kommer
att göra samma erinringar och kanske vill diskvalificera både författaren,
nämligen professor Lindahl, och amanuens Lemne, när det gäller den av dem
gemensamt gjorda utredningen rörande levnadskostnadernas utveckling särskilt
på landsbygden, en utredning, som ju anses vara av intresse för att
kunna på ett objektivt sätt bedöma hur landsbygdsbefolkningens reala inkomster
ändrat sig.

Jag menar sålunda, att det som här har sagts i denna diskussion i denna
kammare icke föranleder något ytterligare inlägg från min sida. Jag vill endast
tillägga, att, när det gäller såväl frågan om hela den ekonomiska politik,
som förts och kommer att föras som frågan om vad som skall ske vid
avvecklingen av den krishushållning, som vi för närvarande leva under, är jag
icke i stånd att svara på annat sätt, än när det gäller frågor örn skattetrycket.
Vi veta icke hur förhållandena komma att utveckla sig under den övergångsperiod,
som vi lia att vänta. Vi veta icke hur hastigt avvecklingen kommer
att äga rum. Vi kunna vara övertygade örn att på vissa punkter äro vi
alla överens att en avveckling skall ske så fort som möjligt, som det heter,
men vi få å andra sidan komma ihåg att dessa krisanordningar äro införda i
näringslivets intresse, d. v. s. i hela det arbetande svenska folkets intresse,
och om det är riktigt, att de icke skola stå kvar en dag längre, än det är nödvändigt,
är det lika säkert, att de icke skola avskaffas en dag tidigare än
som är förenligt med allas bästa.

Herr Skoglund i Doverstorp erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag begärde ordet för replik därför att jag anser att
finansministern i mycket väsentlig grad missförstått mitt yttrande.

Först och främst nämnde jag aldrig något örn folkpensionärerna. Jag använde
inte ordet folkpensionärer utan endast pensionärer. Jag tänkte därvid
på dem som innehaft enskild tjänst och genom försäkringar ordnat sina pensioner.
När herr Wigforss i mitt yttrande vidare vill inlägga en rekommendation
för långtgående åtgärder, syftande lill deflation, vill .jag bestämt

Nr 2.

Måndagen den 1" januari 1944 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
bestrida att jag yttrat något sådant. Jag sade nämligen att det är möjligt
att hänsyn till produktionens upprätthållande i viss mån talar för att vi icke
skola söka återställa 1938—39 års penningvärde utan nöja oss med en begränsad
prissänkning.

Jag är för övrigt inte beredd att förorda vare sig professor Åkermans, professor
Ohlins eller valutakommitténs eller ens finansministerns egen linje.

När jag i mitt första anförande tillät mig dra upp denna fråga var det
i stor utsträckning därför att när jag hörde finansministerns anförande i radio
ansåg jag att han hade ett icke särskilt lyckligt valt exempel, eller rättare sagt
ett ofullständigt exempel, nämligen kapitalägaren med 100 000 kronor i obligationer.
Detta är nog en fråga som inte bara rör de stora kapitalägarna
utan också de många i samhället som ha pensioner och livförsäkringar.

Finansministern var mycket upprörd över mitt yttrande beträffande den
bilaga, som åtföljde statsverkspropositionen. Vad jag tillät mig yttra var, att
den utredning örn skattetrycket, som vidfogats inkomstberäkningen och som
mötts med mycket saklig och sakkunnig kritik, ger anledning till misstankar,
som det bör vara finansministern angeläget att undanröja. Om jag har uppfattat
det rätt, är finansministern nu i full färd med att söka göra detta.

Herr Hagberg i Luleå, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Finansministern sade i sin replik till mig att han inte
kände till de siffror jag använt mig av, men han utgick ifrån att de inte
voro så värst hållbara. Jag måste därför upplysa finansministern örn vilka
siffror jag använt, särskilt som dessa siffror i huvudsak återfinnas i hans
egen proposition.

Jag påpekade att enligt denna proposition ökade nationalinkomsten under
åren 1938—1942 med 31 %, medan arbetslönerna ■— som känt — ökade omkring
17 %. Jag framhöll vidare att under samma tid ökade inkomsttagare
med högst 5 000 kronors inkomst sin samlade inkomstsumma med 17 %, medan
inkomsttagare med över 5 000 kronor ökade sin sammanlagda inkomst med
inte mindre än 53 %. Jag påpekade ytterligare att trots lönestoppet och
skattehöjningarna räknade finansministern med en inkomstökning på de tidigare
skatterna med 272 miljoner kronor. Detta, säger jag, måste vara ett
uttryck för att det finns stora kategorier medborgare, som ökat sina inkomster,
medan arbetarna äro fastlåsta av lönestoppet.

Finansministern yttrade även att huvudlinjen i efterkrigspolitiken huvudsakligen
kommer att gå mellan dem som vilja slå vakt örn det bestående
och dem som vilja genomföra en verklig förändring av det bestående. Jag
gratulerar finansministern, örn detta är hans åsikt, ty då komma vi att få
många möjligheter att finna ett gemensamt språk.

Härpå anförde

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Blott ett par ord —• örn det senaste yttrandet skall jag ingenting säga. Jag
undrar emellertid örn inte herr Hagberg i Luleå har uppmärksammat att örn
jag får en statistik över de mer ökade inkomsterna över en viss gräns, jämfört
med ökningen av de samlade inkomsterna, så är detta förhållande beroende inte
bara på enskilda personers inkomster utan också på en ökning av den mängd
av folk som kommer med i statistiken. Huruvida detta kan lia spelat någon
roll när man kommer till inkomster över 5 000 kr. vågar jag inte yttra mig
om, men jag skall senare gärna närmare undersöka saken. Jag är i alla händelser
övertygad örn att föreställningen att det är folk med större inkomster,

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Vid remiss an statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
medelstora och stora inkomster, som skulle ha fått en väsentligt mycket större
inkomstökning än den stora mängden av lönearbetare, är oriktig. Vi måste
även räkna med att dessa större inkomsttagare fått en höjning av sina skatter
som gör, att den som nu sitter med 100 000 kronors inkomst, inte Ilar mer än
50 000 kr. kvar, när skatterna äro betalade. Den som sitter med en inkomst på
100 000 kr. av en miljonförmögenhet — låt mig säga att han har 21/2 miljoner
kr. i förmögenhet som avkastar 4 % — så är, när skatt till stat och kommun är
betald, de 100 000 kronorna reducerade till 25 000 kr. Allt detta får man ta
hänsyn till, om man skall fälla ett objektivt omdöme.

Herr Hagberg i Luleå, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Det ligger något i vad finansministern säger, och för
att han inte skall tappa intresset för denna sak vill jag ytterligare erkänna,
att den väldiga ökningen av inkomsterna för inkomsttagare med över 5 000 kr.
också förklaras därav att antalet av dessa inkomsttagare har ökat. Men jag
fäster större vikt vid det förhållandet att personer med under 5 000 kronors inkomst
uppträda i ungefär samma antal. De ha bara minskats med 1/2 % enligt
denna statistik, och det är det väsentliga att denna grupp har en inkomstökning
med endast 17 % mot i de högre inkomstgrupperna 53 %.

Vidare anförde:

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag skall inte ge mig in på någon dedetaljgranskning
av de nationalekonomiska och skattepolitiska spörsmålen, som
finansministern så ingående behandlat. Jag skall inte göra något försök att
därvidlag skifta sol och vind. En ganska lång erfarenhet har nämligen sagt
mig, att när professorer i nationalekonomi råka i luven på varandra, skall den
enskilde medborgaren lägga i dagen en sund misstänksamhet emot de framförda
meningarna, vare sig de komma från det ena hållet eller från det andra, och
i stället vid sitt bedömande använda sig av det eventuella sunda förnuft, han
kan ha fått till sitt förfogande.

Jag erinrar mig en gammal historia från universitetet i Cambridge, där nian
på sin tid hade — man kanske har det ännu — tre professorer i nationalekonomi.
Dessa tre professorer brukade sammanträffa en gång i veckan för att diskutera
sina problem. När dessa sammanträden voro avslutade, konstaterade de
tre herrarna i regel, att de företrädde fem olika, var för sig bestämt avgränsade
meningar i det föreliggande ämnet och av vilka en av professorerna oftast
företrädde minst två. En sådan erfarenhet ger ju anledning till en viss misstänksamhet,
när det gäller professorer i nationalekonomi.

Innan jag går in på den nu så diskuterade Lindahlska promemorian, skall
jag emellertid be att något litet få uppehålla mig vid några andra spörsmål.
När jag suttit här och lyssnat till denna remissdebatt, som med de senaste
inläggen fått en viss dramatisk karaktär, som de annars rätt torra och sega
överläggningarna här i kammaren inte ha, kom jag att tänka nå en bok som
jag läste i julas och som kanske även andra ledamöter av kammaren läst. Ha
de inte gjort det, skulle jag vilja rekommendera den. Det gäller nämligen do
memoarer som äro författade av framlidne landshövding Rosén, på sin tid
mycket framstående ledamot av den svenska riksdagen. Dessa memoarer lia utgivits
postumt. Landshövding Rosén talar där på ett ställe örn hur lång tid
han satt i riksdagen och berättar i det sammanhanget, om jag inte minns fel, att
han som enskild riksdagsman aldrig unpträdde i en remissdebatt, dels därför
att han ansåg det ganska meningslöst, enär en remissdebatt i den svenska riksdagen
alltid rinner ut i sanden — vi ha ju intet dagordningsinstitut, den slutar
aldrig med ställandet av ett förtroendevotum eller någonting dylikt —■ och

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
dels därför att man, vid remissdebatterna i regel icke i större utsträckning sysslade
med det ämne, som dock borde vara grunden för desamma, nämligen den
kungl, propositionen nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov. Jag
tror, att detta omdöme i memoarerna är ganska riktigt eller i varje fall har
varit ganska riktigt rörande en lång rad av remissdebatter i den svenska riksdagen.

Jag är däremot inte lika overtygad örn att det äger sin fulla tillämpning
på den remissdebatt, som förts här i dag. De ekonomiska och finansiella spörsmålen
ha legat betydligt längre fram i diskussionsplanet än fallet varit under
de tidigare åren,- Som jag ser på dessa ting. kan jag inte annat än uttala min
tillfredsställelse med en sådan ordning, och jag tror. att oni våra remissdebatter
i fortsättningen läggas på det planet, med stark inriktning på de spörsmål, som
vi egentligen böra syssla med, nämligen statsverkets tillstånd och behov, så är
detta bara till fromma för våra överläggningar här i kamrarna. Jag tror det är
så mycket mera angeläget att lägga remissdebatterna på det sättet som den allmänna
diskussionen ute i landet nu till dags i väsentlig mån sysslar med cle
ekonomiska frågorna. Var helst två eller tre äro församlade, är det alltid eller
i varje fall mycket ofta dessa ting, som äro föremål för diskussion — de väldiga
statsutsgifterna och de tryckande skatterna.

Jag skall be att något litet här få uppehålla mig vid dessa ting. Särskilt
skulle jag i anslutning till vad jag tidigare sagt vilja något syssla med skattetrycket
och med de intressanta fenomen i fråga örn inkomstfördelningen och i
fråga örn förmögenhetsfördelningen, som man har kunnat konstatera de senaste
åren och vilka mycket fullständigt skildrats i statsverkspropositionen inkomstplan.

Jag vet inte om kammarens alla ledamöter haft tillfälle ägna all den tid
som är erforderlig åt dessa frågor, men jag skulle önska att så vore fallet,
ty det är en ganska intressant och givande läsning. Vad inkomsterna beträffar
finner man att antalet taxerade i Sverige och deras sammanlagda inkomster
visat den största ökningen i inkomstklassen mellan 5 000 och 8 000 kr. och
därnäst i gruppen med mellan 3 000 och 5 000 kr. i inkomst. Men det finns
också en minskning av vissa inkomstgrupper här i landet. Denna minskning
är för handen i den lägsta inkomstklassen, som ligger mellan 600 och 2 000
kr., och den är för handen i den högsta inkomstklassen, som ligger ovanför
50 000 kr. Minskningen i den lägsta inkomstklassen är i allt väsentligt beroende
därpå att det skett en mycket stark överflyttning av inkomsttagare från
den lägsta inkomstklassen till dem. som ligga där ovanför, en utveckling som
naturligtvis är uteslutande tilltalande och örn vilken man inte har annat än
lovord.

Beträffande minskningen av antalet taxerade med större inkomster däremot
har den, såvitt man kan förstå av det resonemang som här fores, sin huvudsakliga
anledning i den starkt ökade beskattningen. Det är faktiskt så, ett
tal vilket man numer inte så sällan hör, att det finnes människor som resonera
på följande sätt: Det lönar sig helt enkelt inte att arbeta in en inkomst högre
än låt mig säga 30—40 000 kr. Man säger: Vad tjänar det till att jag knogar
och sliter och står i för att tjäna så mycket som möjligt, örn jag själv, när
min inkomst når en viss nivå, inte alls eller blott i mycket ringa utsträckning
får något av dessa pengar? Då är det bättre att arbeta i något lugnare tempo
och leva livet litet behagligare, ehuru med mindre formella inkomster.

För egen del finner jag ett sådant resonemang mycket osympatiskt. Jag
menar nämligen att det är varje människas plikt här i livet att arbeta- så mycket
som möjligt, för sig och sin familj och för samhället, och att nyttiggöra
de gåvor som en nådig försyn eventuellt givit en. Men å andra sidan kan man

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
nog förstå de människor som resonera på det sättet, då nu skattepolitiken här
i Sverige är sådan som den är. Jag kan likaledes förstå åtskilligt av den understödstagaranda
som finns här i landet på olika håll; huruvida den har större
eller mindre utbredning vågar jag inte här konstatera. Jag kan förstå såväl
den dilr stora inkomsttagaren, som resonerar på det sätt jag nyss angav, som
jag kan förstå understödstagaren. Dessa båda sätt att se på tingen äro otvivelaktigt
yttringar av samma mentalitet, en mentalitet som på mig verkar ytterligt
olustigt. Resonemanget vittnar nämligen i båda fallen alldeles otvivelaktigt
örn en ganska asocial inställning. Men att sådana tendenser som jag här
skildrat äro för handen säger oss dock ganska mycket örn hur det på vissa områden
ligger till.

Den förskjutning, som jag talade örn i fråga örn inkomsterna, kan också avläsas,
och kanske ännu mera markant beträffande den beskattningsbara förmögenheten.
Jag hänvisar återigen till finansplanen. Av den framgår följande.
Mellan 1938 och 1942 hade den beskattningsbara förmögenheten stigit
från 11 493 miljoner till 13 319 miljoner kr. Den del därav som körn på förmögenheter
upp till 100 000 kr., alltså den lägre gruppen örn jag så må säga,
hade stigit från 41,5 till 49,2 %, under det att den del som kom på förmögenheter
i den högre gruppen, alltså mellan 100 000 och 500 000 kr., hade minskat
från 32,2 till 30,6 %. Gå vi ännu högre upp, till det allra högsta skiktet
ovanför 500 000 kronorsgränsen, finna vi att dessa förmögenheters andel hade
minskat ännu kraftigare, eller från 26,4 till 20,2 %.

Detta är dock nominella siffror; örn vi tänka på penningvärdets fall under
tiden, blir naturligtvis minskningen mycket större. Jag tror att man i varje
fall kan våga tala om en verkligt betydande reduktion av förmögenheternas
realvärde.

Denna förskjutning såväl i fråga om inkomster som i fråga örn förmögenheter
kommer nog, det är jag ganska säker på. att på många håll anses såsom
högeligen önskvärd och mycket tilltalande. För egen del kan jag förstå en
sådan tankegång. En sådan »koncentration mot mitten» — jag bortser alldeles
ifrån under vilka former den för närvarande försiggår — som här ägt rum, har
givetvis sina fördelar. Den betyder en stabilisering i viss utsträckning både
av våra ekonomiska och våra sociala förhållanden. Men, herr talman, saken
har också sin avigsida. Om man driver denna utveckling, denna utjämning,
denna koncentration mot mitten, som jag vågade kalla den, för långt, så kunna
allvarliga vådor för vårt produktionsliv mycket lätt uppkomma. Man får nämligen
inte glömma att det i alla fall är det större kapitalet, som i huvudsak gör
de riskbärande insatser, som hittills varit och framdeles, såvitt man kan förstå,
sannolikt komma att bli avgörande för vårt ekonomiska framåtskridande.
Att denna beskärning av detta kapital, som jag här har antytt, redan nu är
mycket långt gången, kan man sluta sig till av det omfattande siffermaterial,
som förekommer i statsverkspropositionen.

Därav kan man hl. a. räkna ut att den högsta inkomstgruppen numera får
behålla i genomsnitt 39 % av inkomsten i stället för 63 % före kriget. För denna
grupp har minskningen varit i runt tal 20 %. Även (Ion lägsta inkomstgruppen
har fått vidkännas en minskning av den behållna inkomsten, då ju det ökade
skattetrycket träffar även långt ner. »Den behållna inkomsten» har för donna
grupp minskat med 2 %. Min kollega här till höger, herr Vougt, angav också
dessa senare siffror alldeles riktigt, men han försummade att framhålla, att
de inte ge det adekvata uttrycket för vad som ägt rum. Man får naturligtvis
hålla i minnet vad som blir kvar, vad som verkligen är »den behållna förmögenheten»,
och för det skikt jag bär talar örn återstår i procent av inkomsten nu
blott 39 mot 63 före kriget.

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Ett annat ganska intressant vittnesbörd om den utveckling, som jag här sökt
antyda,^utgöra de senaste siffrorna beträffande affärsbankernas belåning. Dessa
siffror ådagalägga en alldeles oförtydbar omsvängning i belåningen, från aktier
till obligationer. Denna omsvängning sammanfaller med att placering i riskbärande
kapital minskats i förhållande till placeringarna i statspapper.

När jag lyssnade till finansministern här för ett ögonblick sedan, fäste jag
mig vid — när han kom in på skattefrågorna — att han förklarade: Vad
menas med ett normalt skattetryck? Han ansåg, att vad man i dag kallar för
ett normalt skattetryck inte är detsamma som för 10, 20, 30 år sedan. Han
hade den uppfattningen, att man kan helt enkelt inte tala om ett normalt
skattetryck, man kan inte fixera detta begrepp. Jag anser, att det nog ligger
något i detta resonemang. Å andra sidan måste man säga, att det vid varje
tidpunkt existerar något vad man kan kalla ett rimligt skattetryck, som inte
lägger hinder i vägen för ett produktionskraftigt näringsliv, och det är väl
omfattningen av det skattetrycket vi för närvarande ha att diskutera. Jag för
min del tror det skulle vara till fördel för den fortsatta diskussionen i dessa
ting, om den något diffusa termen »normalt skattetryck» kunde utmönstras
från de argument, som vi här använda oss av.

_ Jag skulle kanske våga säga ytterligare ett par ord örn vådan av den kapitalkonfiskation,
som vår rådande beskattning otvivelaktigt i sina verkningar
innebär. Jag är fullständigt på det klara med att det är inte alls populärt
här i andra kammaren att argumentera efter dessa linjer, men det avhåller
mig inte ett ögonblick från att göra det. En sådan kapitalkonfiskation som
den som nu förekommer är betänklig inte bara ur nationalekonomisk synpunkt
utan den är betänklig även rent statsfinansiellt sett, därför att, örn den fortsätter
alltför länge, måste det naturligtvis leda till att våra skattekällor så
småningom sina. En beskärning av kapitalet föranleder vidare, såvitt jag efter
mitt enkla sätt att se begriper, att räntan måste stiga, varigenom arbetstillfällena
måste minskas, vilket i sin tur innebär tendens till sjunkande löner.
Jag tror att, örn man i allmänhet ville insätta dessa ting i deras riktiga sammanhang
och resonera sig in i dem, skulle man kanske ta på dessa spörsmål
med något mindre tvärsäkerhet än man på många håll nu gör.

Jag kanske också, när jag är inne på detta ämne, kan påpeka en egenhet
med den progressiva förmögenhetsbeskattningen här i Sverige. Den belastar
ju förmögenheten och blir progressiv i den mån räntabiliteten för förmögenheten
avtar. Den blir mest betungande då kapitalets avkastning är lägst. Det
är en ganska underlig princip vid konstruerandet av en sådan beskattning.

Så kommer jag till denna Lindahlska promemoria, som här blivit föremål
för diskussion, och vilken av finansministern med en, jag vågar nästan säga,
lidelse, som vi inte äro vana att påträffa hos honom, har blivit försvarad. Jag
vågar inte alls här säga, huruvida det finns fullt fog för det mycket kraftiga
försvar, som finansministern presterade. Jag vågar inte heller säga, huruvida
det finns fullt fog för det mycket kraftiga angrepp, som den finske vetenskapsmannen
professor Kovero har riktat i detta sammanhang. Men en vanlig riksdagsman,
som tar del av detta, kan ju dock inte, oavsett angreppet och oavsett
försvaret, undgå att göra vissa reflexioner kring denna promemoria.

Jag vill då säga, att den är i många hänseenden ytterst vagt formulerad, och
i följd därav är man ju betagen möjligheten att göra mera bestämda konklusioner,
ty promemorians författare stå ju, på grund av den formulering de
ha valt, naturligtvis inte helt och hållet för de framkomna påståendena. Såsom
ett exempel på vad jag menar skulle jag vilja rikta uppmärksamheten på en
sats, som står nederst på sidan 1 i promemorian. Där görs en jämförelse mellan
det aktuella skattetrycket i Sverige och skattetrycket ute i Europa. Där säger

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
man: »Då kriget medfört en stegring av skattenivån i alla länder kan man
emellertid antaga, att Sverige fortfarande lior till de relativt gynnade nationerna.
» Jag tror det är välbetänkt av promemorians författare att här använda
ordet antaga, ty senare gjorda undersökningar synas ge vid handen, att beskattningen
i vissa hänseenden och i vissa skikt ute i de krigförande länderna
är väsentligt lägre än vad den är här i Sverige i vissa skikt och i vissa hänseenden.

Ett intressant avsnitt av promemorian, som även finansministern berört, är
ju de konstateranden, som professor Lindahl och hans medhjälpare gjort i
fråga örn fördelningen av direkta och indirekta skatter här i Sverige. De ha
räknat ut att ökningen i det direkta skattetrycket under krigsåren kan sättas
till 150 %, under det att ökningen i det indirekta skattetrycket, alltså i fråga örn
konsulntionsskatterna, kan sättas till 75 %. Man fortsätter emellertid sedan sitt
resonemang. Nu vill jag säga, att jag tror inte för min del att professor Lindahl
här har avsett att lägga till rätta något material för en agitation i viss riktning.
Jag har haft den förmånen att samarbeta med professor Lindahl i en
ganska stor och viktig skattekommitté, och jag tror inte han går till verket
på det sättet. Han strävar säkert efter att rent objektivt fastställa vissa ting.
Men jag kan inte dela det påstående han sedermera här gör. Han menar att
siffran 75 % är inte rättvisande för stegringen av konsumtionsbeskattningen.
Han påpekar nämligen, att under krigsåren i det närmaste bortfalla två mycket
stora konsumtionsskatter, så stora, att de före kriget ensamma svarade för
halva vår konsumtionsbeskattning. Den ena är beskattningen av motortrafiken
och den andra är tullmedlen. Båda dessa konsumtionsskatter ha av kända anledningar
mycket starkt nedgått. Då räknar han bort dem och beräknar vad
stegringen är på de kvarvarande konsumtionsskatterna, och då kommer han
till det resultatet, att stegringen på de kvarvarande konsumtionsskatterna är
180 %, och då bör man jämföra de 180 procenten med de 150 %, som stegringen
var på den direkta beskattningen! Jag menar, att det är i varje fall diskutabelt,
huruvida man kan resonera på det sättet.

Professor Lindahl säger, att minskningen av tull- och bilskattemedlen knappast
kan anses innebära någon lättnad för skattebetalarna, eftersom konsumtionen
på ifrågavarande område fördyras genom den av avspärrningen framkallade
övergången till ersättningsprodukter. Jag kan inte alldeles följa detta
resonemang. För den genom avspärrningen framkallade prisstegringen ha ju,
det komma vi Väl alla ihåg, konsumenterna delvis erhållit kompensation genom
dyrtidstillägg och på andra sätt. Vidare är det klart att staten ser sig
tvingad att ersätta de minskade skatteinkomsterna på ett håll genom ökade
skatteinkomster på ett annat håll, varför tydligen minskningar måste medräknas
lika väl som ökningar. Och vad nu de två stora konsumtionsskatterna som äro
kvar beträffar, nämligen sprit och tobak, så kan man ju dock aldrig komma
ifrån att det är två konsumtionsskatter, som medborgarna kunna, därest de
så önska, undandraga sig, vilket de endast med svårighet kunna i fråga om
andra konsumtionsskatter. Vi äro viii nämligen ense därom, att i varje fall
spriten måste såsom skatteobjekt anses representera en umbärlig vara. I varje
fall är jag övertygad därom att den mycket stora sammanslutningen inom den
svenska riksdagen, som kallas riksdagens nykterhetsgrupp, har den uppfattningen,
att spriten är en umbärlig vara, och har man den uppfattningen, när
man bedriver sin mycket vällovliga propaganda för ett bättre nykterhetstillstånd
här i landet, måste man självfallet hysa den uppfattningen också, när man
diskuterar denna vara i de stora skattepolitiska sammanhangen.

Jag menar sålunda, att de reflexioner, som utredningsmännen gjort när de
tala örn konsumtionsbeskattningen, knappast iiro hållbara. Jag tror att de

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

6iffror, som de först kommit fram till, äro de riktiga, nämligen att den direkta
beskattningen under krigsåren ökat med 150 % och konsumtionsbeskattningen
med 75 Z. Det är ju naturligtvis vackert så.

Det förekommer längre fram i denna promemoria ett annat uttalande, som
har låtit något tala örn sig. Man resonerar här om skattebördans förskjutning
från lägre till högre inkomsttagare, och så säger man: »Om den» — alltså
denna förskjutning av skattebördan — »betraktas som en inkomstutjämnande
åtgärd framstår den emellertid även nu såsom ganska måttlig.» Jag är inte
alldeles säker på att skattebetalarna här i landet äro redo att dela den uppfattningen,
och jag kan inte neka. till att jag blev litet överraskad, då min
bänkkamrat herr Vougt ansåg sig även för sin del kunna understryka utredningsmännens
uttalande i detta hänseende.

Det är emellertid ett annat avsnitt som har väckt det relativt största uppseendet
i denna promemoria, och det är rätt karakteristiskt att när finansministern
nu så, örn jag får säga, lidelsefullt försvarade den Lindahlska promemorian,
så berörde han icke, så vitt jag kunde höra, detta avsnitt, som jag nu
kommer att ägna några enkla reflexioner. Det står att läsa på sidan 12. Där
skriva utredningsmännen: »Här må endast påpekas att skattemedlens användning
synes medföra speciella förmåner både för de lägre och för de högre inkomsttagarna,
, och att en inkomstöverflyttning alltså äger rum i båda riktningarna.
Såsom exempel på utgifter, som särskilt gagna de smärre inkomsttagarna,
brukar man nämna de subventioner, som i form av livsmedelsrabatter
under senare år kommit mindre bemedlade familjer till godo. Till den andra
kategorien av utgifter, som företrädesvis sker till förmån för de bättre situerade,
torde man åter kunna hänföra åtminstone en del av den ökning av ränteutgifterna
som blivit en följd av att kostnaderna för försvarsberedskapen i stor
omfattning finansieras lånevägen i stället för genom nya skatter.»

Jag har sett något uttalande om detta avsnitt av promemorian, där man har
ansett sig kunna karakterisera den tankegång, som ligger under denna deklaration,
såsom »tydligen något förvirrad». För egen del kan jag icke finna
detta omdöme alldeles oberättigat. Ty det är dock ganska anmärkningsvärt,
att man här vill göra gällande, att den ränta, som långivarna till staten erhålla,
antingen de lånat staten 500 kronor eller 1 miljon kronor, är att betrakta
som en förmån jämförlig med de subventioner och rabatter, som komma andra
medborgargrupper till del. Jag undrar vad långivarna ute i landet skulle säga,
örn en sådan tankegång accepterades på högsta ort. Jag föreställer mig, att det
skulle bli utomordentligt svårt för riksgäldskontoret i dess kommande verksamhet
att förmå folk att låna svenska staten pengar, örn det skulle heta,
att den ränta staten betalar långivarna egentligen är en förmån, en subvention,
och ingenting annat. Jag har sett i tidningarna nyligen, att riksgäldskontoret
planerar en mycket stor propagandakampanj för ökat sparande. Man har tryckt
en broschyr, som enligt uppgift skall vara synnerligen välformulerad. Allt
det som står där anses vara mycket riktigt, men riktigheten av vad som står
i broschyren örn nödvändigheten att spara är, så vitt jag förstår, ändå beroende
av örn viljan att ge sparandet dess lön finns hos deni, som makten ha här
i landet. Jag har icke anledning att närmare uppehålla mig vid detta avsnitt
av promemorian. Då finansministern icke behandlade det, har jag därav dragit
den slutsatsen, att man på det hållet måhända anser uttalandena i denna del
sådana, att man i varje fall icke anser sig böra kunna försvara dem.

Finansministern gjorde i början av sitt anförande en karakteristik av professor
Koveros skrift och kallade den — något som överraskade mig, finansministern
brukar i allmänhet icke använda starka ord — för »en politisk pamflett».

Måndagen den 17 januari 1944 lin.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
Jag ifrågasätter, om denna karakteristik av den finske vetenskapsmannens utredning
är berättigad.

När man sitter och läser statsverkspropositionen, kan man icke undgå att
se, att det på många ställen finns uttryck för sparsamhetssynpunkterna.
Man talar om dessa sparsamhetssynpunkter, och man talar örn hurusom de
i skilda sammanhang ha kommit till användning. Säkert är det ganska många
bland de stilla i landet, som fäst sig vid detta i tidningsreferaten men som
samtidigt gjort den reflexionen: hur har egentligen sparsamheten kommit till
uttryck? De kunna icke underlåta att konstatera, att enbart de civila utgifterna
stigit med 120 miljoner kronor. Låt vara att denna stegring till väsentlig
mån är beroende av de rent automatiska utgiftsökningarna, men i
varje fall är det fråga örn en betydande ökning. Nu invänder någon i kammaren
-— och jag är beredd på en sådan invändning: vad tjänar det till med
allmänna talesätt om sparsamhet och dylikt? Det är bara fromma önskningar.
Kom med konkreta exempel! Tala örn för oss, var denna sparsamhet skall
sättas in! Tala om för oss, att på den punkten eller på den punkten kan man
spara så eller så mycket. Jag vill medgiva, att det ligger rätt mycket i en
sådan invändning. Men å andra sidan begriper varje människa, att det är
ganska svårt för en enskild riksdagsman att några få dagar efter det att
statsverkspropositionen presenterats komma med konkreta förslag härvidlag.
Däremot finns det en institution i riksdagen, som har alla möjligheter i det
fallet, örn den bara vill använda dem, och det är riksdagens statsutskott, som
nu under de närmaste månaderna skall företaga sin stora granskning av budgeten.

Jag kan icke hjälpa att det är med ett visst vemod jag ser på det sätt, på
vilket statsutskottet i allmänhet går tillväga. Statsutskottet har dock mycket
förnäma traditioner att förvalta inom den svenska riksdagen, traditioner från
Carl Perssons i Stallerhult, F. V. Thorssons och andra rikshushållares dagar.
Hur handlade man i utskottet förr i tiden? Då var det ytterst ovanligt, att
en kungl, proposition lämnade utskottet utan att utskottet i åtskilliga hänseenden
naggat den i kanten. Statsråden fingo finna sig i en ganska omild och
närgången behandling av propositionerna, en behandling som ofta underströks
av kamrarna. Nu för tiden är det motsatta det vanliga. Det är mycket
ovanligt, att en proposition, som remitterats till statsutskottet, där blir föremål
för åtgärder i nedprutande riktning. Fastmera få vi gång på gång se,
hurusom i ärenden, som komma tillbaka från statsutskottet, utgiftssummorna
äro högst väsentligt påbyggda, framför allt på grund av enskilda motioner.
Jag tror, att statsutskottet skulle göra de svenska skattebetalarna en
mycket stor tjänst, örn det knöte an till sina gamla traditioner när det gäller
sparsamhet och närgången granskning av kungl, propositioner.

Till slut bara ytterligare ett ord örn skattetrycket. Svenska folket bär under
det senast tilländalupna budgetåret betalat över 1 miljard mera i skatter
än under sista förkrigsåret, noga räknat 1 060 miljoner. Örn vi se på det nu
framlagda förslaget, finna vi, att avsikten är att skattevägen taga ut närmare
D/2 miljard mera än under budgetåret 1938/1939 — den exakta siffran
är 1432 miljoner. Trontalets ord örn att den finansiella ställningen är ansträngd
förstår man efter en flyktig blick i statsverkspropositionen. Men man
bör också förstå, tycker jag. människorna ute i landet, som måste göra sina
reflexioner inför det aktuella läget. Hur resonera de i dessa ting? De måste
säga sig, att då läget redan nu iir ansträngt •— med nuvarande skattetryck
oell nuvarande starkt flödande statsinkomster, nuvarande mycket höga sysselsättningsgrad
i näringsliv!1! — måste det bli ännu mycket värre ilen dag,

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
då en arbetslöshetskris på allvar sätter in och skatteunderlaget sjunker. Jag
tror, att perspektiven äro allvarliga härvidlag, och jag kan icke dela den tillförsikt,
som på så många håll kommit till uttryck, när man ställts inför den
föreliggande krisbudgeten och dess skattestopp.

På ett ställe i trontalet heter det: »Den fred vi åtnjuta förpliktar oss att
efter yttersta förmåga bringa hjälp och lindring samt verka för försoning
och humanitet.» Det är så riktigt som det blivit sagt. Denna sats står i god
samklang med vad hela vårt folk tänker och med det bästa inom nationens
liv. Men, herr talman, hur skola vi kunna bringa hjälp, örn våra egna resurser
äro utnyttjade till bristningsgränsen? Hur skola vi kunna hjälpa våra
hemsökta grannländer, örn vi själva hamna i mycket allvarliga finansiella
svårigheter? Detta är en aspekt på det stats finansiella problemet, som jag för
min del icke tycker är alldeles ovidkommande. Icke minst hänsynen till våra
brödrafolk och våra skyldigheter gentemot dem den dag, då de, som vi alla
hoppas, få sin frihet åter, synes mig motivera en grundlig och genomgående
ventilering av alla de spörsmål,, som den femte krigsbudgeten här rullar upp.

Här har tidigare under debatten talats en hel del örn skattetrycket och utsikterna
för framtiden. Herr Skoglund ställde vissa frågor till finansministern,
som han fick svar på. Huruvida han är tillfredsställd med svaren vågar jag
icke säga. Jag skall icke närmare gå in på den saken. Jag lyssnade till finansministern
och fann, att hans uppfattning rörande penningpolitiken efter kriget
sammanföll tämligen väl med den uppfattning i dessa ting, som framlagts
i den promemoria, som är utarbetad av de av riksgäldsfullmäktige särskilt
tillkallade sakkunniga. Jag förstår mycket väl, att detta är ett ytterst
svårt problem att taga ställning till, i varje fall under nuvarande förhållanden.
Jag förstår, att de erfarenheter vi gjorde under den deflationskris, vi hade
efter förra världskriget, äro sådana, att vi icke gärna vilja ha ett sådant
tillstånd återupprepat här i landet. Här gäller det ett awägningsförfarande.
Det gäller att det ena göra och det andra icke låta. Herr Vougt som talesman
för majoritetsgruppen antydde, att i värsta fall fingo landets sparare
i den situationen bereda sig på vissa, kanske ganska kännbara uppoffringar.
Jag vill icke här diskutera, hur långt dessa uppoffringar kunna gå, men jag
vill till dem,, som makten hava och till dem som komma att bestämma över
dessa ting, rikta en allvarlig maning: faren varliga fram nied de svenska småsparama!
Vi ha från ett stort land ute i Europa sett, hur det en gång
gick, när man lät medelklassen, framför allt den lägre medelklassen, stå rycken
och betala kostnaden. Det slutade i ett fruktansvärt tillstånd, ett tillstånd som
jag icke här behöver skildra men av vilket alla, icke minst vårt land, nu lida
utomordentligt svårt.

Herr Berg: Herr talman! Anledningen till att jag begärt ordet i denna remissdebatt
är den hastigt växande arbetslöshet, som förekommer i Västernorrlands
län.

När massafabrikerna och sågverken strax före jul stoppade driften på flera
platser i länet, skedde detta vid en tidpunkt, som för arbetarna var den mest
olämpliga. Redan då fanns i länet en arbetslöshetsstyrka på över 3 000. Vid
nyåret hade av dessa 3 000 arbetslösa endast ungefär 1 300 erhållit arbete eller
kontantunderstöd, och av dessa 1 300 hade ungefär 700 erhållit kontantunderstöd.
De övriga 1 700 arbetslösa stöde utan hjälp av något slag. Enligt meddelande
i ortspressen kan man befara, att arbetslöshetsstyrkan vid slutet av
denna vecka skall öka till närmare 10 000. De båda senaste årens tätt återkommande
driftsstopp och de upprepade militärinkallelserna samt den minskning

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
av reallönen, som dessa arbetare pålagt sig, lia gjort, att deras ekonomiska bärkraft
icke är stark.

På senare tid ha de kommunala organen blivit ålagda att inventera oell
planlägga arbeten för kommande arbetslöshetskris, och uppgifter härom ha
insänts till de olika myndigheter, som lia att yttra sig över dessa arbeten. Man
frågar sig då vad anledningen kan vara till att man icke är mäktig att bemästra
denna lokala arbetslöshetskris, som uppstått. Det måste ha hakat upp
sig på något sätt. Det är förståeligt om kommunerna vid sina inventeringar i
första hand lagt an på lämpliga arbeten för vintern, exempelvis anordnande
av vatten- och avloppsledningar. Sådana arbeten hade man räknat med att
kunna sätta i gång, men den materialbrist, som gjort sig gällande särskilt i
fråga om rör, bär omöjliggjort detta. De vägarbeten, som planerats i länet, ha
icke kommit till utförande på grund av den nya organisationens övertagande
av vägväsendet. På grund av detta övertagande ha vägdistrikten eller kanske
rättare sagt vägdirektörerna icke tillräckliga medel eller tillräcklig arbetskraft
för att snabbt kunna sätta i gång förberedande arbeten såsom stakningar och
dylikt.

När det gäller dessa två saker, jag tänker då på materialbristen och på ett
snabbt utförande av förarbeten för vägarna, så skulle jag vilja vädja först
och främst till socialministern, att han gör en omprövning av fördelningen av
rörmaterialet, så att man vid en lokal arbetslöshet skall kunna få erforderligt
material för att sätta i gång planerade arbeten. Beträffande den andra frågan
skulle jag vilja vädja till kommunikationsministern att ställa såväl arbetskraft
som medel till vägdistriktens förfogande så att de snabbt kunna sätta i gång
sina vägarbeten.

Jag nämnde, att något över 700 arbetslösa erhållit kontantunderstöd, en
hjälpform, som de arbetslösa icke gärna vilja taga emot, då de hellre givetvis
vilja komma in i produktivt arbete. Man förstår, hur det ställer sig för en arbetslös
i en sådan situation. En arbetslös ungkarl får, om jag icke minns fel,
14 kronor 50 öre i veckan, en gift arbetslös man 21 kronor 20 öre i veckan. Det
gör ungefär 2 kronor om dagen i första fallet och 3 kronor örn dagen i det andra
fallet. Det är nästan otänkbart, att vederbörande skall kunna klara sig på denna
lilla ersättning. Därför skulle jag vilja vädja till de myndigheter, som ha
hand örn dessa saker, att de vidtaga åtgärder för att de arbetslösa i första hand
sättas in i produktivt arbete.

De grupper jag nyss nämnde var sågverksarbetarna och trämasseindustriarbetarna.
Det finns emellertid även en annan grupp, som har ungefär
samma ekonomiska ställning och som har känning av denna arbetslöshet.
Det är stuveriarbetarna. Problemet är kanske på ett annat sätt upplagt
för dem än för de andra två grupperna, men det är en grupp, som jag
skulle vilja vädja till socialministern att tänka på. Jag vet, att i sundsvallsdistriktet
lia deras inkomster varit omkring 2 200 kronor eller 2 400 kronor örn
året. Denna låga inkomst har förorsakats av ojämnheten i arbetet. Man har fått
gå och passa fartygen, som nu i sågverksdistrikten kommit ganska ojämnt, och
man har under väntetiden icke kunnat antaga något annat arbete.

Innan jag slutar skulle jag vilja påpeka en sak, som det kan vara angeläget
att framhålla i detta sammanhang. Jag har vädjat till statsmakterna och till
de organ, som skola hjälpa de arbetslösa. Men jag vill också rikta mig till ett
annat håll. Det finns industrier och företag, som icke vidtagit några som helst
åtgärder för att hjälpa sina egna arbetare. Det första krav man skulle kunna
.ställa på dessa industrier och företag vore, att de i tid gåve arbetarna varsel
om att arbetet skall läggas ned. Det funnes då större möjligheter för arbetarna
att skaffa sig arbete på annat håll. Det vore också bättre för de kommu -

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
nata organen, som ha hand om understödsverksamheten. De skulle då på ett
bättre sätt kunna planera och vidtaga åtgärder för de arbetslösa.

Företagen och arbetsgivarna skulle även på ett annat sätt kunna underlätta
ställningen för de arbetslösa. Jag skall icke ge mig in på hurudana deras ekonomiska
förhållanden under de senaste åren varit, men med tanke på den subvention
och de garantier, som staten lämnat särskilt trämassefabrikerna, sprittillverkningen
och cellulosafodertillverkningen, kunde det kanske vara ekonomiskt
för bolagen i fråga att under tider, då magasin och brädgårdar äro fulla,
göra de nödvändiga reparationerna. Det finns sådana företag i sundsvallsdistriktet,
som lia slagit sig på även byggnadsverksamhet och byggt färdiga
trähus. Bolagen skulle kunna sanera bostadsförhållandena för sina egna arbetare.
Det finns platser i sundsvallsdistriktet, där arbetarnas bostäder äro i ett
sådant skick, att en sanering borde göras.

Herr talman! Jag har velat framhålla dessa synpunkter i fråga örn arbetslösheten
i Västernorrlands län. Jag vädjar ännu en gång till statsmakterna att
de vidtaga alla åtgärder, som äro möjliga, till hjälp åt de arbetslösa.

Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på hemställan av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande förevarande propositioner till
kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 3.

Herr statsrådet Eriksson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 23, med förslag till förordning om fortsatt giltighet av förordningen den
6 mars 1942 (nr 63) angående rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift;

nr 24, angående upplåtelse av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara
mineralfyndigheter å kronojord; och

nr 25, angående fortsatt disposition av två äldre reservationsanslag.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:
herr Jacobson:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag till fortsatt
utveckling av statens telefon- och telegrafväsende; och

nr 51, örn höjning av anslaget till nyanläggning av ödebygdsvägar;
herr Brandt m. fl., nr 52, angående utredning örn införande av direkta barnbidrag
till åstadkommande av jämnare fördelning av barnförsörjningsbördan;

herrar Lindahl och Cruse, nr 53, angående anställande i statens tjänst av
biträdespersonalen å häradsskrivarkontoren;

herr Jonsson i Skedsbygd m. fl., nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till avsättning till lotterimedelsfonden;

herrar Lundgren och Lindberg, nr 55, angående utredning örn tågfärjebefälets
lönerelationer;

herr Hoppe m. fl., nr 56, om viss ändring i gällande villkor för statsbidrag
till avlöning åt lärare i slöjd vid folkskolor, mindre folkskolor eller särskilda
slöjdskolor;

herr Nilsson i Steneberg m. fl., nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
örn ändrade grunder för bidrag till driften av centralanstalten för
radioterapi i Lund;

Måndagen den 17 januari 1944 fm.

Nr 2.

herr Bladh m. fl., nr 58, angående utredning om statens medverkan för anskaffande
av erforderliga byggnadsmaterialier till främjande av bostadsproduktionen
;

herr Nilsson i Steneberg, nr 59, om befrielse för fanjunkaren J". A. Lilienberg
från viss återbetalningsskyldighet;

herr Johnsson i Kastanjegården m. fl., nr 60, örn anslag till Riksförbundet
för sockersjuka för utvidgning av dess sommarkoloniverksamhet för sockersjuka
barn, m. m.;

herr Hällgren m. fl., nr 61, angående understöd utan föregående behovsprövning
åt växelstationsföreståndare, som entledigas på grund av växelstations
automatisering;

herr Eriksson i Sandby m. fl., nr 62, angående utredning om statsbidrag åt
landskommuner till inköp av dyrbarare undervisnings- och åskådningsmateriel,
m. m.;

herr Norup, nr 63, angående införande av kanalavgift vid Falsterbokanalen; herr

von Friesen, nr 64, örn viss ändring i stadgan örn ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, m. m.;

herrar Lundberg i Uppsala och Wallentheim, nr 65, angående utredning örn
ändring av kommunallagarnas bestämmelser örn kvalificerad majoritet;
herr Thäpper:

nr 66, örn viss ändring i lagen angående undantag i vissa fall från stadganden
örn uttagande av avgift vid indrivning av kommunalutskylder; och

nr 67, angående viss ändring i förordningen med särskilda bestämmelser angående
indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga;

herr Wallén, nr 68, om frihet från omsättningsskatt vid försäljning, som i
viss begränsad omfattning bedrives av biodlare med honung av egen skörd;

fru Nordgren m. fl., nr 69, angående utredning om ändring i gällande bestämmelselser
om statliga befattningshavares familjepension för frånskild
och efterlevande make, m. m.;

herr Wallentheim m. fl., nr 70, om vissa arbetares vid riksbankens sedeltryckeri
och pappersbruk placering i pensionsgrupp;

herr Mäler, nr 71, örn understöd åt förre musikfuriren J. M. Lind;
herr nore Friesen m. fl., nr 72, örn viss ändring i lagen angående fredande
av naturminnesmärken, m. m.;

herr Andersson i Tungelsta m. fl., nr 73, örn beredande av ökade möjligheter
för kommun att inlösa mark för bostadsbebyggelse eller industriändamål;

herr Senander m. fl., nr 74, om ändring av 6 § 2 mom. lagen örn folkpensionering
m. möllerr
Karlsson i Grängesberg, nr 75, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 4, med förslag till lag örn dyrtidstillägg under budgetåret 1944/45 å
folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag, m. m.;

herr von Seth, nr 76, angående lagstiftning om skydd för markägares rätt
till bärplockning å egen skogs- och hagmark..

herrar Gavelin och Karlsson i Grängesberg, nr 77, angående ökad semester
för vissa gruvarbetare;

herr Gustafson i Dädesjö m. fl., nr 78, om ökat anslag till Samfundet för
hembygdsvård;

herrar Gustafson i Dädesjö och Tersson i Växjö, nr 79, om viss ändring i
gällande grunder för ersättning för deltagande i släckning av skogseld;

herr Johansson i Torp m. fl., nr 80, om anslag till Göteborgs och Bohus läns
hushållningssällskap för verkställande av en utredning rörande bättre försörjningsmöjligheter
vid jordbruket i Bohuslän; och

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

herr Andersson i Gisselås m. fl., nr 81, angående verkställande av en undersökning
rörande avdikningens inverkan på frostländigheten.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.57 em.

In fidem
Sune Norrman

Måndagen den 17 januari.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr förste vice talmannen, varjämte undertecknad
på grund av förfall för sekreteraren, jämlikt herr förste vice talmannens
förordnande, tjänstgjorde vid protokollet.

§ I Vid

remiss Herr förste vice talmannen anmälde, att debatten rörande Kungl. Maj :ts
av statsverks- propositioner, nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov under budgetpropositionen
å,ret 1944/45, nr 2, angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budm''
m'' getåret 1943/44 och nr 3, angående fortsatt giltighet för förskottsstaten för förport»-)
svarsväsendet ävensom allmänna förskottsstaten nu komme att fortsättas; och
lämnades därvid ordet enligt förut skedd anteckning till

Herr von Seth, som yttrade: Herr talman! Efter 4*/2 års krig, som vi hittills
haft lyckan att slippa bli indragna i, leva vi alltjämt i världskrigets
skugga. Det finns emellertid för vårt vidkommande även vissa ljusa dagrar
och även en del glädjeämnen. Ett av dessa är den sammanhållning, som finns
inom vårt folk och som gjort att vårt land icke sviktat utan alltjämt står samlat
och enigt berett att, örn så skulle erfordras, försvara vår frihet och vår
fred. En sak är emellertid klar och det är, att de människor, befäl och manskap,
som skola fullgöra sin plikt i sådant avseende utmed Sveriges kuster
och längs våra gränser, äro utsatta för många påfrestningar. Jag skall här
beröra en detalj i vår försvarsberedskap, visserligen i och för sig ringa men
efter vad jag vet viktig, då den skapar en ganska stor irritation på militärt
håll. Jag drar ingalunda upp saken här för att komma med några klagomål
utan fastmera för att framföra den till regeringens representant för vårt försvarsväsende.

De truppkontingenter, som ligga i fältförband, ha tyvärr en hel del interna
angelägenheter att syssla med, som många gånger göra att de fältmässiga övningarna
och det fältmässiga uppträdandet bli lidande. Vårt försvar var ingalunda
på toppunkten vid krigsutbrottet, och trots beaktansvärda ansträngningar
ha vi ännu icke lyckats skapa full ordning och reda inom vår militärorganisation.
Jag skall berätta en liten historia örn en stycken s. k. handskyddsskruv
till kulsprutegevär värd tolv öre och vad den kunnat ställa till för besvär
på ett fältförband. Under en övning hade en sådan skruv kommit bort.
Vederbörande anmälde saken för plutonchefen, som gick vidare till kompani -

Måndagen (leii 17 januari 1944 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forte.)
chefen. Denne skickade innehavaren av kg:et till vapenhantverkaren för att
han skulle få en ny handskyddsskruv. Enligt gällande instruktion fick emellertid
vapenhantverkaren icke så där utan vidare sätta dit skruven, utan han
hänvisade mannen till tygofficeren. Denne hänvisade honom till kompanichefen,
som hade att utfärda vederbörlig order. Men kompanichefen kunde icke
utfärda någon order, förrän förhör hållits i saken. Nästa scen: kompaniexpeditionen.
Personer: kompanichefen, kompaniadjutanten, kg-skytten, två vittnen.
Förhör, protokoll. När förhöret tack vare en förståndig kompanichef var slut
efter 20 minuter, återstod det att skriva ut protokollet. Mannen i fråga fick
vänta till dess protokollet var klart, och han kallades så in för att godkänna
och skriva under detsamma. Protokollet skickades så till bataljonschefen och
av denne vidare till regementschefen och registrerades på regementsexpeditionen.
Därifrån skickades det till kompaniexpeditionen och sedan vidare till
tygofficeren, som utfärdade en rekvisition på en stycken handskyddsskruv värd
12 öre, vilken kg-skytten så småningom fick insatt i sitt vapen. Det hela tog,
som vi förstå, oerhört lång tid, och sådant skapar givetvis irritation både bland
manskap och befäl. Jag har fått påstötningar både från befäl och manskap
med klagomål över dylika förhållanden, som emellertid äro fullt i sin ordning
och i enlighet med den nådiga tågordningen efter gällande reglementen, förordningar
och paragrafer. Det är alldeles självklart att stor ordning och reda
måste råda med avseende å vården av vår dyrbara militära utrustning, men
det är icke tu tal om annat än att vi ännu befinna oss i ett s. k. kristillstånd,
som icke är effektivt. Sådana här historier hindra befälet i fullgörandet av
dess funktioner, framför allt då, som var och en kan förstå, befälet vid fältförbanden,
vilket som sin viktigaste sysselsättning har att hålla förbanden i
stridsdugligt skick genom anordnandet av övningar och dylikt. Men här stjäls
oerhört mycken tid.

Vad den psykologiska sidan av saken beträffar så äro de påtalade förhållandena
ingalunda ägnade att stärka försvarsviljan, och jag har frågat mig
själv mycket, örn sådana här detaljer ha det demoraliserande inflytande på truppen,
som påståtts. Enligt många samstämmiga vittnesbörd ha de ett sådant
inflytande. Det anses också, att den försvarsvilja som finns är svår att upprätthålla,
när de inkallade och deras befäl icke veta, hur det politiska tillståndet
är. Därför vädjar jag till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
att han, som med så kraftig hand undanröjt så många av de misshälligheter
som varit tillfinnandes, ville göra vad han kan för att komma till
rätta med missförhållandena på detta område, och jag hoppas att det icke skall
behöva dröja alltför länge förrän man kunnat även på denna punkt skapa
möjligheter att utan tidsspillan och på ett rationellt sätt ordna dessa saker.
Det kan icke hjälpas att i ett land som vårt neutraliteten som sådan är något
påfrestande. Den menige kan icke bedöma vilka och hur stora farorna äro.
Han tänker på sin verksamhet i hemorten och vad han där skulle kunna uträtta.
Dylika jämförelser utfalla många gånger icke till den militära organisationens
fördel. Jag vill, herr talman, ännu en gång betona, att vad jag här
framfört icke varit avsett sorn ett klander av de militära, åtgärderna och icke
heller av önskan att döma någon, utan jag har gjort det i känslan av att just
sådana här små detaljer i det långa loppet under en serie av påfrestningar
kunna vara ägnade att örn den stund kommer, som vi alla hoppas icke skall
komma, då vårt försvar skall sättas på det verkliga generalprovet, kunna bidraga
till att inge den känslan att allt som behöver göras icke är tipp topp
eller, som det heter på idrottsspråket, fulltrimmat. Den försvarsvilja, som
finnes inom vårt land. bör vidmakthållas icke bara bland dem som äro iklädda
kronans kläder utan bland hela vårt folk.

Andra kammarens protokoll Nr 2.

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 era.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Yi ha nog alla åtminstone här i riksdagen en känsla av att regeringens
neutralitetspolitik på vissa håll icke bedömes efter den måttstock, som borde
gälla för densamma. Ju längre världskriget pågår, ju hänsynslösare komma
de små staterna att bli behandlade, och ju hårdare kommer den främmande propagandan
att sättas in. De summor, som i propagandasyfte flutit in i vårt
land från öster, söder och väster, äro icke små. Det är ingen hemlighet att just
nu i krigets slutskede propagandan västerifrån tagit nästa oanade proportioner.
Tyvärr ha vi ju ända sedan krigets början haft en grupp här i vårt land,
som sökt sabotera regeringens neutralitetspolitik. Jag syftar nu icke på de
s. k. ytterlighetspartierna, nazisterna och kommunisterna, utan på dem, sorn
kritiklöst sällat sig till vissa krigshetsare, till vissa aktivister och till den lära.
som kanske längst öppet predikats av den obalanserade professorn och redaktören
i staden vid Göta älv. Dessa skaror ökade icke minst under hösten 1943.
Många tro, att deras motiv voro de bästa, och att deras anslutning till kritiken
av regeringens neutralitetspolitik skett på grund av någon slags känsla
för den nordiska samhörigheten eller, som folk uttrycker sig, av skamkänsla
över vår neutralitetspolitik. Det är givetvis mycket svårt att komma till rätta
med detta, och i första hand bör man naturligtvis använda evangelium, innan
man tar till lagen. Det är givetvis en mycket, mycket svår uppgift för statsmakterna
att komma till rätta med detta virrvarr av enskilda människors
åsikter, som utifrån underblåsas av en ytterligt skickligt ledd propaganda,
vilken i sina händer har praktiskt taget obegränsade penningmedel. Här fordras
sannerligen en upplysningsverksamhet av riksdagens ledamöter och av ansvarskännande
människor. För att icke stämningen i landet vid givet tillfälle
skall nå kokpunkten böra alla goda krafter stödja regeringen i dess strävanden
för vår frihet och fred.

Icke minst finansministern har i dagens debatt låtit påskina, att densamma
skulle vara upptakten till höstens valrörelse. Det är ju alldeles självklart att
i ett folkstyrt land, där, som vi hoppas och av allt att döma ett riksdagsval
kommer att äga rum hösten 1944, valförberedelserna börja redan nu och att
varje parti söker stimulera sina väljare. För min del skulle jag emellertid vilja
säga, att detta förhållande icke är det primära med avseende å denna remissdebatt
av år 1944. Av kvällstidningarnas löpsedlar kunna vi finna vad som
hänt i Danmark, sedan vi skildes i middags. Vi få hoppas att svenska folket
skall lia klart för sig, att 1944 är inkörsporten till världsdramats fruktansvärda
slutakt. Det fordras att vi sätta svenskheten i högsätet, det fordras att
de partier, som bildat samlingsregeringen, hålla samman och att de hålla en
klar linje. Herr Kilbom var i sitt anförande inne på förhållandet till kommunismen,
och han rekommenderade dess anhängare att mötas i det stora socialdemokratiska
partiet. Jag kunde då jag hörde detta, herr talman, icke undgå att
göra den reflexionen att herr Kilbom varit än på den ena och än på den andra
sidan örn skiljelinjen och att det för honom icke bör vara så svårt att bortse
från denna skiljelinje. Klart är att de osvenska partierna i vårt land utgöra
ett faromoment, och att alla goda krafter böra sättas in för att hålla dessa
partier tillbaka. Därför måste jag säga att det var med en viss beklämning jag
läste ledaren i den tili Morgontidningen omklädda Social-Demokraten för den
15 januari år. I denna diskuterade man förhållandet till kommunismen och kom
därvidlag till det resultatet, att alla de kraftåtgärder, som förordades 1939, i
dag icke ha samma förutsättningar som då. Man säger att läget därvidlag har
ändrats, att kommunismen och nazismen icke längre samarbeta i Europa och att
följaktligen — man säger det visserligen i försiktiga ordalag meli dock ganska
klart —• de då vidtagna åtgärderna icke böra, såsom man uttrycker sig, permanentas.
Yi få hoppas, att i det farofyllda läge, vari vårt land alltjämt be -

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
finner sig, skiljelinjen mellan de svenska oell de osvenska elementen blir starkt
och tydligt markerad. Vi böra också göra klart för oss, att detta är en av förutsättningarna
icke bara för samlingsregeringens fortvara och dess möjligheter
att göra sina intentioner gällande utan även för möjligheterna att behålla vårt
fria svenska folkstyre. Hur många länder finns det, som i dag kunna säga att
de ha ett fritt folkstyre? Det är icke många. Detta folkstyre måste vi som
svenska medborgare värna, det är en av de värdefullaste förmåner vi lia att
slå vakt örn.

Herr talman! Jag har med dessa ord endast velat klargöra betydelsen av
sammanhållning och samverkan efter svenska linjer för vårt lands frihet och
oberoende.

Vidare anförde:

Herr Blombäck: Herr talman! Då det kail antagas, att riksdagen i år liksom
tidigare kommer att få till avgörande upptaga en del speciella norrbottensfrågor,
tillåter jag mig taga kammarens tid i anspråk för att framhålla några
allmänna synpunkter, som borde kunna beaktas vid norrbottensproblemens behandling.

På sina håll väckte det stor förvåning, att jag vid förra årets remissdebatt
uttalade såsom min åsikt, att såväl den norrbottniska trävaruindustrien som
järnhanteringen ägde stora utvecklingsmöjligheter.

Gentemot den norrbottniska skogsförädlingens framtida expansionsbetingelser
anfördes att dessa voro starkt beskurna, alldenstund man nu nått den
gräns, där de årliga virkesuttagen motsvarades av tillväxten. Däremot var
man ense örn att en fortsatt utveckling av den kemiska förädlingen är säker,
då man ur träet kan erhålla ytterligare produkter, exempelvis ättika och
metanol. För min del är jag övertygad örn att även den kvantitativa träindustrien
kan ökas inom Norrbotten. Den tyvärr alltför ofta framförda åsikten att
träförädlingen ställer sig oekonomisk därstädes är delvis en kvarleva från
den under 1920-talet genomdrivna centraliseringspolitiken, som gick ut på att
nedlägga de nordligaste sågverken och massafabrikerna. Av den anledningen
började man transportera råvaran söderut till förädling. Vid sina råvaruinköp
i Norrbotten erbjuda kapitalstarka sydbolag en osund konkurrens, vilken
på ett eller annat sätt bör försvinna. Sedan dessa uppköpare erhållit sitt virke
lia de inget intresse för den norrbottniska befolkningens rättigheter att få
arbete vid råvarans förädling, men när arbetstillgången icke räcker till för
den disponibla arbetskraften måste stat och kommun lämna hjälp. Den orättvisa
dispositionen över råvaran medför att de norrbottniska sågverken endast
kunna drivas med halv kapacitet. När vi norrbottningar se detta och veta att
stora kvantiteter råvaror bogseras förbi våra industrier till förädlingsplatserna
neråt landet, så undgå vi icke att känna en viss misstämning. Detta förhållande
är av alltför stor betydelse för vår levnadsstandard, vår livsföring och vår
ekonomi för att vi icke skola reagera kraftigt icke minst därför, att vi näppeligen
kunna påräkna kompensation för den inkomstminskning, som drabbat
vårt län, när råvarans förädling undandrages våra sågverk och fabriker. Man
får icke förbise de menliga sociala återverkningar, som den omnämnda fördelningen
av råvaran åstadkommer icke blott för bygden intill industriplatserna
utan även för det inland, som direkt eller indirekt har känning av företaget.
De sociala synpunkterna i samband med den norrbottniska industriens
ensidiga utveckling styrker oss i våra förhoppningar att få förädla råvaran
inom det landskap där den frambragts. Ju effektivare vi kunna driva våra
redan befintliga anläggningar, desto lägre ställa sig produktionskostnaderna,

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
och desto kraftigare minskar säsongarbetarnas antal med ökade medelinkomster
för de anställda som följd.

Vi önska icke under vilka omständigheter som helst tilltvinga oss förädlingen
av allt virke, ty vi förstå även sydligare läns bekymmer i samma riktning,
men vi betrakta det som en synnerligen stor orättvisa, att den norrbottniska
befolkningen måste utföra det sämst betalda arbetet, nämligen skogsdrivningen
och nedflottningen, under det att andra landsdelars befolkning i
alltför stor utsträckning får förädla råvaran. Därvid kunna arbetsförtjänsterna
i normala fall bli många gånger högre per enhet än vad som betalts i rotvärde
och framforsling till älvmynningarna. Det är intet orättmätigt krav att fordra
att de som lia den sämsta andelen i arbetsförtjänsterna även skola ha del i den
bättre. Mig synes det lika naturligt, att det norrbottniska virket förädlas inom
Norrbotten som att den skånska vitbetan förädlas i Skåne.

Envar som känner till förhållandena i övre Norrland vet, att sågtimmer,
sulfat- och sulfitved i avsevärda kvantiteter bogseras från de norrbottniska
älvarna, Pite, Lule, Råne, Töre, Kalix, Sangis och Torne älvar samt kustdistrikten
till sydligare län. Det torde icke finnas någon sammanfattande statistik
över hur stora partier råvaror, som på detta sätt berövats norrbottningarna,
men örn nian studerar flottningsföreningarnas rapporter över virkestillsläppningen,
kan man snabbt konstatera, vilka bolag som köpt virket
och varthän detsamma är avsett att transporteras för förädling. Jag har tilllåtit
mig att ur virkestillsläppningsuppgifterna för samtliga tidigare nämnda
norrbottensälvar göra ett sammandrag över de olika virkessortiment, som nedflottats.
Däri äro således icke de virkespartier medtagna, som avverkats utan
att bli föremål för flottning och ej heller det virke, som avverkats i Finland
och nedflottats å Torne älv. För att få en i möjligaste mån exakt siffra över
den genomsnittliga virkestillsläppningen har jag gjort uträkningen för en
5-årsperiod, nämligen för tiden 1935—1939.

Enligt flottningsföreningarnas berättelser ha under nämnda tid i Norrbotten
avverkats följande kvantiteter flottningsvirke, nämligen 23 246 000 st.
sågtimmer och slipers motsvarande 174 064 000 flottningskubikfot, 27 291 000
st. sulfatved motsvarande 78 359 000 flottningskubikfot, 27 899 000 st. sulfitved
motsvarande 78 037 000 flottningskubikfot och 1 410 000 st. övriga
sortiment motsvarande 4 300 000 flottningskubikfot.

De s. k. övriga sortimenten bestå av props, kolved, sparrar, masonitved och
liknande, men då de äro av underordnad betydelse i detta sammanhang, hava
de uteslutits i det följande.

Med hänsyn till det utbyte av färdiga produkter, som erhålles av norrbottensvirke,
borde omnämnda kvantiteter råvaror vid förädlingen ha lämnat
sammanlagt 570 000 std. sågade trävaror, 470 000 ton sulfatmassa, torr vikt,
och 465 000 ton sulfit- och mekanisk massa, torr vikt.

De berörda råvarupartierna ha mestadels förädlats under en 5-årsperiod
med början år 1936. Av kommerskollegii berättelse för hithörande tid framgår
att tillverkningen av träprodukter inom Norrbotten utgör sammanlagt
450 000 std. sågade trävaror och slipers, 329 000 ton sulfatmassa, torr vikt,
och 114 000 ton mekanisk massa, torr vikt.

Av det anförda framgår att råvara måste ha transporterats bort från Norrbottens
län under ifrågavarande 5-årsperiod till en kvantitet som motsvarar
ett utbyte av färdiga produkter med 120 000 std. sågade trävaror, 141 000
ton sulfatmassa och 351 000 ton sulfit- och mekanisk massa.

I beräkningen av tillverkningarna har icke medtagits den kvantitet massa,
som kan uppskattas bliva framställd av sågverksavfall.

Det bör också nämnas att biprodukter till mycket höga värden utvinnas

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vid massafabrikationen, och ju större denna är ju mer ökas utfallet av biprodukter.

De norrbottniska näringarna lida svårt avbräck till följd av tidig isbildning
i farvattnen. Isbrytarnas antal är otillräckligt för att effektiv isbrytning
skall kunna äga rum. Jag hoppas, att statsmakterna må finna det förenligt
med statens intressen att snart anskaffa ytterligare isbrytare för verksamhet
längst upp i norr. Skälen därtill äro så mycket större som staten numera
kontrollerar en stor del av den övre norrländska industrien. Med lämplig isbrytarhjälp
kan seglationsperioden garanteras förlängd med 4—6 veckor
per år. Den betydelse detta skulle få i fråga örn lägre lagringskostnader och
ökade avsättningsmöjligheter ligger i öppen dag. En utsträckt seglationsperiod
bidrager bl. a. till en mera kontinuerlig industriell drift och jämnare
arbetsfördelning, vilket har stor social och ekonomisk betydelse för den befolkning,
som är beroende av industrien. I detta sammanhang måste man
också taga hänsyn till att vissa fabrikat, exempelvis tallolja, efter någon tids
lagring undergå kvalitetsförsämring.

Jag vill icke bestrida det ur organisationssynpunkt berättigade i att vissa
landsortsföretags huvudkontor förläggas till låt mig säga Stockholm. .Resultatet
blir i alla händelser, att landsbygdskommuner frånhända,*, rätt betydande
skatteintäkter, dels emedan ett bolag i viss utsträckning beskattas
på den plats, där dess huvudkontor är beläget, dels emedan den anställda
personalens inkomster helt tillföras samma kommun. Av dessa orsaker synas
mig de skattetyngda norrbottenskommunernas förhoppningar örn en effektivare
skatteutjämning än starkare berättigade.

Det är en ganska märklig företeelse, att en mycket hög procent av förtroendeposterna
inom de norrbottniska företagen m. m. äro anförtrodda åt
inflyttade. Ur många synpunkter vore det lämpligt, att länets egna män i
högre grad finge bekläda dylika poster, men därtill äro de handikapade, bl. a.
emedan deras möjligheter till skolutbildning under ungdomsåren varit för
små. De långa avstånden till skolorna, de fåtaliga undervisningsanstalterna
och befolkningens ringa ekonomiska resurser medföra att en examen oftast
ställer sig dyrare och mera avskräckande för den norrbottniska ungdomen än
för andra landsdelars ungdomar. Jag hyser därför en förhoppning, att statsmakterna
skola inse det rättvist och nödvändigt att Norrbotten får ett eget
handelsgymnasium för utbildning av kontorsfolk, som främst skall rekryteras
för anställning i den egna hembygden.

Vad den norrbottniske jordbrukaren beträffar, så arbetar denne under hårdare
och mindre lönsamma förhållanden än den sydländske kollegan. Han
anser kanske, att full fraktfrihet för jordbrukskalk är en småsak, men i
Norrbotten äro avstånden till järnvägen långa, och frakten från järnvägen
till brukarens hemort blir ytterst kännbar för jordbrukaren. När jag därför
hoppas, att fullt fraktbidrag för jordbrukskalk skall kunna åstadkommas,
så ser jag däri ett medel att stimulera jordbrukaren till mera ändamålsenliga
brukningsmetoder och ett sätt att förhjälpa honom till både kvantitativt och
kvalitativt bättre skördar.

Man talar mycket om landsbygdens avfolkning. Vi norrbottningar rädas
inför vårt speciella problem, den driftigaste ungdomens avflyttning från
Norrbotten. Strömmen av norrbottnisk ungdom mot söder är stark och måste
på något sätt minskas. Ur försvars- och befolkningssynpunkt är det olyckligt
örn ett gränsområde mister den dugligaste befolkningsgruppen. Invandring
till dessa trakter av icke önskvärd omfattning kan i så fall knappast
motstås.

För att Norrbotten skall förbli en värdefull del i det .svenska samhället,

86 Nr 2. Måndagen den 17 januari 194-1 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
måste dess råvara förädlas inom länet i ännu större utsträckning, dess uppväxande
och till utbildning lämpliga ungdom beredas ökade utbildningsmöjligheter,
dess jordbrukare givas sådana villkor, att de få en levnadsstandard
som gör dem jämställda med likvärdiga yrkesgruppers. I motsatt fall är
faran stor för att den duktigaste ungdomen skall lämna Norrbotten.

Med det sagda har jag icke avsett att rikta någon kritik emot den inställning
som kammarens ledamöter visat inför norrbottniska problem. Under
min riksdagstid har jag tvärtom fått flerfaldiga bevis på att kammarens ledamöter
uppriktigt arbeta för rättvisa åt Norrbotten. Jag har enbart velat
lämna några upplysningar, som måhända torde bevisa, att om Norrbotten
och dess andliga och materiella resurser utnyttjas, kommer det att bli av värdefull
betydelse för landets ekonomiska liv.

Det är i längden ohållbart att förvägra en landsdel dess industriella utveckling,
att icke giva dess begåvade ungdomar den rätta utbildningen eller att
icke slå vakt om modernäringens utövare.

Så ser jag såsom norrbottning på Norrbottens problem av i dag och äv
skäl som redan givits anser jag det icke vara sund demokrati att medborgarrätten
skall vara dyrare i Norrbotten än annorstädes i landet.

Herr Hallén: Herr talman! Det har vid en del tillfällen framhållits, att i
vår riksdag få de utrikespolitiska spörsmålen en alldeles för knapphändig
behandling ifrån kammarledamöternas sida. Nu är det emellertid så, att i
dag från många håll, såväl av hans excellens utrikesministern som av våra
partiledare och även av andra fällts nog så markanta och tydliga uttalanden
angående vår utrikespolitik, så att alla tillbörliga önskemål om klara deklarationer
därvidlag kunna anses tillfyllest tillgodosedda. Att jag likväl dristat
mig att att taga till orda för att säga något i dessa stycken beror på att jag
vill anknyta till något i Kungl. Maj:ts trontal som rör dessa ting.

Jag vill då först börja med att göra en liten kommentar till ett yttrande av
herr von Seth, då han ville varna kammarens ledamöter för den intensifierade
och ekonomiskt rikt rustade propagandan ifrån västmakterna. Jag kan så till
vida ge honom rätt att det kanske är att slå in öppna dörrar. Det är kanske
i stället så att handlingarna tala alldeles tillräckligt, varför det kan vara
ganska onödigt med en sådan propaganda.

Emellertid ville jag beröra Kungl. Maj :ts trontal. Det får ju anknytas till
statsverkspropositionen, vilket är värt att här observera. I trontalet är det
dels ett uttryck som saknas, vilket ständigt brukar återkomma, och dels är
det ett uttryck som icke har stått där på länge men som nu kommit tillbaka.
Det som saknas är den sedvanliga deklarationen örn Sveriges strikta neutralitetspolitik.
Vi veta mycket väl, att frånvaron av detta uttalande ingalunda får
tolkas på det sättet, att regeringen bär varit benägen att göra det ringaste avsteg
från sin neutralitetspolitik. Hela nationen med undantag av ett litet
fåtal människor är väl ense om, att vi skola till allt pris i världen bevara den
neutralitetspolitik vi hittills fört inför den militära tvekampen mellan makttrupperna.
Vi skola också söka visa det icke minst i våra handelsförbindelser.
Man måste erkänna, att de handelspolitiska relationer, som just nu råda mellan
oss och västmakterna samt mellan oss och Tyskland, vittna både örn en
utomordentlig prestation ifrån regeringens sida och även örn en verkligt korrekt
objektiv neutralitet i folkrättslig mening.

Jag menar alltså, att detta förhållande, att vår neutralitet icke är direkt
betonad i år som andra år, misstolka vi icke alls. Vi veta-, att vi alla äro lika
ense om att ur folkrättslig synpunkt äro vi fortfarande och vilja, så långt det
är möjligt, till krigets slut vara verkligt neutrala.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Man kanske dock får inläsa i denna frånvaro av själva uttrycket neutralitet
någonting annat. När ordet nu saknas i trontalet kanske det skulle kunna
bero på att med ordet neutral menar man också någonting annat än ordet sett
ur rent folkrättslig synpunkt. Man kan nämligen, herr talman, för att. tala
rent ut fråga så här: »Kan ett kulturfolk sorn vårt stå neutralt och likgiltigt
i eu strid, där den västerländska odlingens fundamentala principer befinna sig
i dödlig fara?» Det är ingen som begär det. Man begär inte av vanliga människor
att de skola vara neutrala i fråga om sina känslor och sin allmänna inställning.
Jag avser med detta, herr talman, ingalunda att hemfalla åt någon
frestelse till en sådan demagogisk förenkling som Sven Hedin, som på sin tid
sade, att det var fråga örn en strid mellan Gud och Satan. Så långt äro vi
väl ändå informerade i tingen, att vi veta, att det finns åtskilliga ganska
skumma både territoriella och ekonomiska segerspekulationer nied vilka vi
icke alls skulle vilja ta någon befattning. Men även örn vi skulle göra sådana
reservationer för att sedan kunna döma desto mera opartiskt, tror jag likväl,
att vi öppet kunna konstatera det faktum, som har rått i vårt land, icke först
sedan krigslyckan har börjat vända sig utan faktiskt ända sedan krigets början,
nämligen att vi i våra hjärtan alls icke äro neutrala. Vi svenskar kunna,
herr talman, omöjligt önska seger åt de krafter, som förneka den andliga frihetens
principer och sätta råa våldet i den lagfästa ordningens ställe.

Med tanke härpå kanske man kan säga, att det uttalande, som däremot har
återvänt i trontalet örn att vårt förhållande till främmande makter är gott,
nog täcker elen fulla verkligheten. Det är ett uttryck, som passar in på regeringens
korrekta och folkrättsligt noggranna neutrala hållning. Men det är
icke ett uttryck, som täcker inställningen hos svenska folket och den allmänna
opinionen. När jag vågar påstå det, kan jag göra det så mycket mer som jagkan
falla tillbaka på trontalet och Konungens egna ord, där det heter, att
djupt smärtar oss våra nordiska grannfolks öde och vi dela av hjärtat deras
förhoppningar att åter vinna fred och frihet. Just dessa uttalade önskemål
att dessa nordiska grannfolk skola återvinna fred och frihet måste ju innebära
att de, som hindra dem från detta, och som beröva dem deras fred och
frihet, måste på något sätt stäckas i sina fortsatta förehavanden. Man kan
därför säga, att redan i trontalet kan man utläsa något som innebär, att åtminstone
hjärtana här i Norden äro allt annat än neutrala. I dessa ord om
att våra nordiska bröders öde pinar oss kunna säkerligen alla kammarledamöter
instämma.

Vi som bo i gränstrakterna träffa ofta på beklämmande vittnesbörd örn den
tragik som utspelas på andra sidan gränsen. För en tio dagar sedan talade
jag med några flyktingar, som passerade gränsbygden. Det var en läkare,
hans hustru och ett av deras barn. De hade i en skara på 35 människor vandrat
genom skogarna med blindlyktor och kompasser på stiglösa marker. Så
blevo de mitt i natten överraskade av bevaknings folk och måste fly åt alla
håll. Det sista de hörde var deras 12-åriga flickas hjärtskärande rop, när hon
blev gripen och släpad tillbaka till norska sidan. Det är bara en episod bland
tusenden och åter tusenden, som utspelas i våra gränstrakter. Så är det med
våra norska bröder och systrar. Och allesammans ha vi väl i våra hjärtan blivit
djupt upprörda av don danska diktarprästens öde. Det är en fråga, som
man har rätt att ställa sig Ilar bland vårt kulturfolk, nämligen vem det är
som har inspirerat dessa mördare och sätter revolvrarna i deras händer. Vi
veta alla att det finns en linje, som för rakt från Braunes Haus i Munchen
fram till talldungen bortom Vedersö prästgård. Där kan man säga att denna
blodbesudlade ideologi vann en a,v sina sista segrar.

Mern, herr talman, vi äro också säkert alla eniga örn, att det är ytterst får -

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ligt att skapa sådana martyrer. Jag vill, innan jag slutar, erinra om några
ord i Apostlagärningarnas 6 kap.: »Och de förde honom ut ur staden och stenade
honom. Och han föll ned på sina knän och ropade med hög röst: ''Herre,
tillräkna dem icke denna synd.’ Och när han sagt detta avsomnade han.» Vi
veta, herr talman, av historien, att inga knektar i världen och ingen våldsmakt,
stöde än alla världens högtalare i dess tjänst, förmå med en gravsten
stänga ute .elen evige anden av frihet och ljus. Det är gott att veta, herr talman,
att så tänker och känner i realiteten praktiskt taget hela vårt folk.

Herr statsrådet Domö: Herr talman'' I anledning av herr Skoglunds fråga,
örn icke vedavverkningen kunde ökas i de norrländska arbetslöshetsområdena
och i stället .minskning ske i produktionsplikten i andra landsdelar, där det
är ytterst svårt att få folk till skogen, vill jag meddela följande.

Tillgången på arbetsfolk för skogsarbete synes för närvarande vara ganska
god i hela landet. Den senaste rapporten från arbetsmarknadskommissionen
upptog ett ganska litet antal anmälningar örn behövliga skogsarbetare — jagvill
minnas, att det var under 700 arbetare för samtliga arbetsförmedlingar.

.Emellertid har bränslekommissionen och arbetsmarknadskommissionen uppgjort
en plan för ökad bränslevedavverkning i Norrland, men även i vissa delar
i Svealand, där arbetslöshet uppstått eller hotar att uppstå. Enligt denna
plan, som godkänts av regeringen, skulle ökad vedavverkning, utöver redan
beräknad sådan under innevarande bränsleår, erhållas genom träffande av
köpeavtal mellan bränslekommissionen eller dess organ och skogsägarna. Någon
ökning av skogsägarnas produktionsplikt — i de områden där sådan är
gällande — skulle således ej ske.

Transportmöjligheterna och belägenheten ar? vedskogarna i arbetslöshetsområdena
medge icke någon större förskjutning av vedavverkningen till andra
områden än vad som räknats med i den tidigare fastställda avverkningsplanen.
Men den ökade bränslevedavverkningen i de av arbetslöshet drabbade eller
hotade områdena, som enligt vad jag nämnt beräknas kunna åstadkommas genom
kommissionens försorg, torde dock kunna i rätt avsevärd grad och ganska
snabbt bidraga till viss lättnad i det rådande arbetslöshetsläget.

. Örn och i vad man lättnad i produktionsplikten kan ske för de områden, som
ej beröras av de igångsatta åtgärderna för ökad bränslevedavverkning inom arbetslöshetsområdena,
är jag ej för närvarande i tillfälle att uttala mig örn.

Herr Hyling: Herr talman! I dagens debatt lia eif par talare vidrört en
fråga av ganska stor betydelse. Det kan visserligen anses, att det har talats
alltför mycket örn denna fråga, men jag skall dock beröra den med några ord.

När man vid årsskiftet studerade de olika folkmängdsuppgifterna från våra
landskommuner, fick man en skrämmande bild av vilken utveckling vi gå emot
i befolkningshänseende. Man får en verklig tankeställare, när man ser, hur
befolkningsströmmen från landsbygden fortsätter att stegras år ifrån år och
att det tycks vara omöjligt att hejda densamma. Samtidigt som den ena landskommunen
efter den andra praktiskt taget befinner sig i utdöende — ja, det
kanske är litet för starka ord — ökas städernas folkmängd. År 1943 har Stockholm
exempelvis sugit at sig inte mindre än över 20 000 människor — ungefär
lika många personer som rymmas i en medelstor stad av t. ex. Kalmars
storlek. Nu hör det till saken, att stockholmarna själva inte heller kunna vara
intresserade av en utveckling i denna riktning. Landsbygden kan sägas lia
varit — och vi hoppas att den också skall få fortsätta att vara det — en

Måndagen deli 17 januari 1944 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
värdefull förnyelsekälla för folket. Men fortsätter utvecklingen i samma riktning
som hittilldags, kommer måhända denna källa att sina.

Vid statistiska undersökningar har det visat sig, att äktenskapsfrekvensen
på landsbygden har sjunkit i stor utsträckning. Detsamma är förhållandet
nied fruktsamheten. Detta är ett par synnerligen dystra faktorer att räkna
med i framtiden. Jag skall inte trötta kammaren med något utförligare siffermaterial,
men jag kan dock inte underlåta att peka på några ganska talande
siffror, hämtade från den senaste statistiken på området. Under förutsättning
att samma faktorer, som hittills varit dominerande, fortsätta att verka fram
till år 1960, lia vi att räkna med en folkminskning på landsbygden av över
454 000 människor. Denna minskning blir störst i de lägre åldersgrupperna.
Jag skall för att belysa detta endast anföra ett par siffror. I åldersgruppen
0—10 år är denna åldersminskning över 32 procent. I åldern 10—20 år är
minskningen för män 22 procent och för kvinnor 36 procent. Samma tendens
gör sig gällande i den åldersgrupp, som omfattar 30—40-åringar; där är
minskningen för män 30 procent och för kvinnor 34 procent. Det är givet
att ju längre denna utveckling kommer att fortsätta, ju fler åldringar kommer
landsbygden att få på sin lott att försörja.

Den sjunkande äktenskapsfrekvensen hör samman inte enbart med ett markant
underskott på kvinnor ute på landsbygden utan den sammanhänger också
med landsbygdens sociala förhållanden. För dem som något litet haft tillfälle
att följa arbetet i exempelvis ett småbrukarhem, framstår det tydligt och
klart, hur en husmor i ett sådant hem får utföra ett arbete, som måste anses
vara onormalt hårt. Nu kanske någon säger, att det väl inte finns enbart
småbrukare ute på landsbygden. Men det finns dock 322 000 brukningsdelar
i detta land, som ha en åkerareal icke överstigande 10 hektar. Kanske jämförelsen
blir verkningsfullare om man säger, att det här i landet endast finns
7 000 brukningsdelar, som ha en areal överstigande 50 hektar. Dessa siffror
tala nog ett ganska tydligt språk om att de mindre lantbruken och småbruken
utgöra det övervägande antalet. Det är ett hårt arbete, landsbygdens
folk har att utföra, och det finns nog därför en hel del, som dra sig
för att fostra ett nytt släkte. Visserligen kan man säga, att arbetet i hemmen
numera har undergått en förbättring så till vida, att en rationalisering börjar
att genomföras. Men denna rationalisering är ännu inte på långa vägar genomförd.
För brukaren av de mindre gårdarna ter sig saken på det enkla sättet,
att han i första hand får försöka rationalisera det arbete, som ger det direkta
brödet för dagen och först i andra hand kan tänka på rationaliseringen av
hemmet, även örn man i detta sammanhang har anledning att tala om en viss
konservatism, som är rådande och som gör, att dessa rationaliseringsarbeten.
ehuru de kanske inte liro så kostsamma, dock inte bli genomförda. Det finns
tusentals hem ute på landsbygden, som ännu sakna vattenledning och avlopp.
Det är under sådana förhållanden inte så underligt, att just de unga flickorna
söka sig från landsbygden. De önska sig ett mindre jäktigt arbete än nior
har, och detta gör, att de i stället dras till städer och samhällen, där de veta
med sig att deras arbete kammer att bli något lindrigare och arbetstiden bättre
ordnad. Många av de unga lantbrukarna lia på grund av detta förhållande
knappast möjlighet att skaffa sig en följeslagarinna genom livet.

Man frågar sig onekligen, vad som är att göra och hur länge man kan undgå
att vidtaga åtgärder för att förbättra de nu rådande förhållandena på landsbygden.
Givetvis skulle en bättre prissättning på jordbruksprodukterna och
därmed ökade inkomster spela en mycket stor roll. Men liven örn inkomsterna
stegras, komma svårigheterna att i viss mån alltjämt finnas kvar. Tänker
man exempelvis på hemhjälpsfrågan, finnes det för närvarande knappast nå -

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
goli möjlighet för en husmor på landet att erhålla hemhjälp. Detta är numera
svårt även i städerna, men på landet är det fullkomligt ogörligt.

Jag tror också att det är nödvändigt att statsmakterna försöka sörja för att
bättre lånemöjligheter skapas för rationaliseringar i de svenska lanthemmen.
Men även örn dylika skulle kunna genomföras, så kommer helt säkert ändå en
del arbete att vara betungande. Det torde även bli nödvändigt att försöka skapa
vissa gemensamma anordningar i arbetsbesparande syfte —■ jag tänker
exempelvis på inrättandet av gemensamma tvättstugor och andra dylika åtgärder
i syfte att göra arbetet lindrigare för husmödrarna.

Det bar redan tidigare talats örn nödvändigheten av att de landsbygdshem,
som ännu sakna elektriskt ljus, skola beredas möjligheter att erhålla sådant.
Jag var under julen inne i ett sådant hem, där det inte fanns något elektriskt
ljus. Det var beklämmande att se hur familjen var samlad omkring ett flämtande
stearinljus, och när det tog slut måste den fräsande karbidlampan fram.

Jag skall emellertid inte, herr talman, stanna längre vid denna sak. Jag
skall dröja vid en del andra frågor, som också höra samman med landsbygdens
problem. Jag tänker på utbildningsfrågorna. Skolväsendet har ju där undergått
en ganska stor förändring. Detta har delvis berott på att en rationalisering
har måst ske på grund av den stora barnminskningen. Jag skall, herr talman,
be att få anföra några siffror, som visa, hur illa ställt det är på detta område.
Siffrorna äro hämtade ifrån Dalarna. Folkskolinspektören i Dalarnas södra
inspektionsområde, Örngård, har i detta stycke lämnat en ganska märklig redogörelse.
Han säger att man måste beteckna nedgången i antalet skolpliktiga
barn de senaste åren som katastrofal. Han omtalar, att det år 1922 fanns omkring
9 200 barn i hans skolområde. 1940 hade antalet nedgått till omkring
5 700 för att 1943 sjunka till under 5 000. Det finns kommuner, exempelvis
Gagnefs kommun, som sedan 1922 och fram till 1943 haft en barnminskning
med 64 procent, andra notera minskningar på upp till 56 procent och ganska
vanliga äro minskningar på upp till 50 procent. Vid en namngiven skola-, som
1921 kunde uppvisa 42 barn, funnos 1943 endast 5 barn. Som bekant har nyligen
i Kopparbergs län genomförts en ganska vidlyftig inventering av byggnader,
som skulle vara lämpliga som samlingslokaler, oell därvid kom det fram,
att inom 35 kommuner, två tredjedelar av länets samtliga kommuner, stå icke
mindre än 74 skolhus fullkomligt tomma. Allt som allt har man beräknat att
inom länet skulle ett hundratal tomma skolhus finnas. På grund av utvecklingen
under de två senaste årtiondena skulle inom Dalarna icke mindre än
150-—200 skolor under denna tid ha nedlagts. Folkskolinspektören säger också
i slutet av sin redogörelse, att det finns byar inom inspektionsområdet, där det
inte fötts ett enda barn på 10 år. Dessa siffror tala sitt tydliga språk. Härtill
kommer det förhållandet, att landsbygdens skolor äro sämre rustade att ge den
utbildning, som barnen och föräldrarna numera, lia rätt att kräva. Skolformerna
äro sämre och — vad värre är — man har också under de senaste åren
tvingats gå fram för en försämring av skolformer, som tidigare varit någorlunda
hyggliga. Nu har man försökt anordna skolskjutsar för att därigenom
underlätta möjligheterna att skapa så goda skolformer som möjligt. Men dessa
skolskjutsar äro inte enbart av godo. Jag skulle kunna lämna exempel, som visa,
att man ännu fraktar barn till skolorna genom skolskjutsar på ett sådant
sätt, att knappast någon vuxen människa skulle känna sig belåten därmed. Tidigt
på morgonen lämna dessa skolbarn sina hem och bege sig till stora landsvägen
för att möta den buss eller bil, som skall föra dem vidare. Det är kanske
regnigt och ruskigt, och barnen bli genomväta. Så kommer bilen, som ofta är så
dåligt uppvärmd, att det kan medföra vådor för barnens hälsotillstånd att låta
dem färdas i densamma.

Måndag-en den 17 januari 1914 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Jag- skall även nämna någonting om skolmöjligheterna för övrigt och vad
man kan önska för landsbygdens vidkommande. Vi lia en hel del begåvningar
ute på landsbygden, vilka på grund av det nuvarande systemet icke lia möjligheter
att erhålla den utbildning, som vore önskvärd. I detta avseende väntar sig
landsbygdens folk mycket av den skolutredning, som för närvarande är i arbete.
Jag vet mycket väl att somliga säga, att örn begåvningarna, ute på landsbygden
få del av den högre undervisningen, kommer landsbygden att avfolkas
i ännu snabbare takt och förlora även deni, som rätteligen borde stanna
därute. Jag kan emellertid inte hålla med dem som resonera på det sättet. Jag
tror inte att det är vare sig rättvist eller möjligt att hålla barnen kvar på landsbygden
genom att endast ge dem tillgång till den sämre undervisningen, dag
tror tvärtom att det är nödvändigt att lämna dessa barn samina möjligheter i
utbildningsavseende som städernas barn för att därigenom kanske intressera
dem för att skaffa sig kunskaper, som sedan kunna tillgodogöras för landsbygdens
del. Jag tror också att det är nödvändigt att sörja för att dessa barn, som
skola få tillgång till denna högre undervisning, kunna erhålla stipendier i sådan
utsträckning, att de kunna uppnå examen till ungefär samma kostnader
som städernas och samhällenas barn. Men det är enligt min mening även lika
nödvändigt att inte låta denna undervisning enbart bli av teoretisk natur. Man
måste bättre sörja för yrkesundervisningen även för landsbygdens ungdomar.
Det måste inrättas flera lantmannaskolor och folkhögskolor, och stipendier
måste i större utsträckning ställas till förfogande även på detta område.

En fråga, som också hör samman med landsbygden, är behovet av lämpliga
och väl inredda samlingslokaler. Genom statens försorg stå för närvarande några
miljoner kronor till förfogande att utdelas som bidrag och lån till hjälp för
de kommuner, som vilja bygga sådana samlingslokaler. Örn dylika lokaler komme
till stånd, skulle detta kulina ge ungdomen rätt mycket av värde. De studieintresserade
skulle där kunna samlas till sina studiecirklar, och bibliotek och
annat skulle kunna ordnas på ett bättre sätt.

Innan jag slutar, herr talman, skulle jag vilja stanna även inför en annan
fråga, som jag i detta sammanhang endast vill i korthet beröra. Det är frågan örn
dyrortsgrupperingen. Det är kanske inte nödvändigt att ta upp detta spörsmål
i detta sammanhang. Vi veta ju att denna fråga nu ligger under utredning. Efter
flera framstötar från olika håll beslöt ju riksdagen förra året enhälligt att
begära en allsidig och förutsättningslös utredning av denna fråga. Mot de av
finansministern givna direktiven finnes ingenting att anmärka. Direktiven äro
fullständiga, och arbetar den nu sittande utredningen efter dessa direktiv och
i enlighet med de uttalanden, som riksdagen gjorde förra året, torde det finnas
möjligheter att komma fram till en rättvis lösning-. Landsorten förväntar att
utredningen inom föreskriven tid skall framkomma, med sådana förslag, som
skapa rättvisa. En fortsatt orättvisa på detta område kommer att medföra svåra
konsekvenser. Landsbygden måste till sist beredas sådana levnadsvillkor, att
dess befolkning icke med skäl kan känna sig deklasserad och eftersatt i förhållande
till de större samhällenas inbyggare.

Jag har, herr talman, med mitt anförande syftat till att nämna något om
de problem, sorn landsbygden har att brottas med i dag och tala om den stämning,
som råder där ute. Jag läste för någon tid sedan en bok av en fransk författare,
vilken ansåg, att det franska sammanbrottet hängde samman med den
onaturliga strömmen av folk från landsbygden till städerna. Hade denna ström
icke pågått på det sätt lian skildrat, ansåg han, ali det franska sammanbrottet
hade uteblivit. Naturligtvis får man säga, att detta är en överdrift, men jag Gorvi
böra av dessa reflexioner dra den lärdomen, att vi böra på alla. sätt sörja
för att positiva åtgärder för landsbygdens del komma lill stånd. Lösandet av

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)
denna fråga borde ligga alla varmt om hjärtat. Jag uttalar, herr talman, den
förhoppningen, att denna riksdag skall ta itu med dessa frågor på ett sådant
sätt, att verkningsfulla åtgärder snarast komma till stånd.

Herr Svedman: Herr talman! Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har
världsläget varit mera förvirrat och framtidsutsikterna så ovissa som nu. Det
är därför ganska fåvitskt att tro, att man skulle kunna draga upp klara riktlinjer
för ett handlande i en framtid, örn vilken vi veta så litet, som i själva
verket är fallet. Det är farligt att draga slutledning, innan premisserna till sitt
innehåll ligga någorlunda klara. Slutledningen blir då lätt felaktig. Vi möta nu
idel irrationella faktorer- då det gäller att draga slutledningar beträffande framtiden
och vad den kan bära i sitt sköte. Den omständigheten att vi sakna förutsättningar
för att framlägga ett fixerat och preciserat arbetsprogram befriar
oss dock icke från skyldigheten att söka förbereda oss för framtiden, i den mån
den kommer att ställa oss inför redan nu insedda ofrånkomliga aspekter.

Vår världsdel är i stor utsträckning utarmad och i spillror. Detta är ett faktum,
som vi alla måste se i ögonen. Det värsta är emellertid inte, att städerna
äro bombade, kommunikationerna sönderslagna, fabrikerna jämnade med marken
samt åkrarna blodbestänkta. Det värsta är, att under dessa förskräckliga
år människornas moral blivit i grunden fördärvad. Vad århundraden för att
icke säga årtusenden av civilisation och kultur bj''ggt upp, har kriget raserat
och spolierat. Följderna därav lia framträtt sedan länge, men de komma säkerligen
att göra det i allt mera avskräckande former. Det moraliska förfallet torde
nämligen visa sig i sin mest fruktansvärda gestalt först efter kriget och i
dess förtvivlade slutskede. Man får inte ta för givet, att soldaterna, framförallt
de i de besegrade arméerna, den dag då vapenstilleståndet proklameras,
skola släppa ifrån sig sina pistoler. Man har anledning hysa oro för hur man
skall kunna få den ungdom, som under åratal vant sig vid att med vapen i
hand skapa sin rätt över andras liv, att åter underkasta sig lagliga civila former.
Soldaterna i de besegrade länderna låta sig säkerligen icke avväpnas i en
handvändning, då de måste förstå, att hemma väntar dem endast armod och
slaveri. I de ockuperade länderna kommer förvisso i större eller mindre utsträckning
kaos att inträda, när det tillfälliga militära trycket lättar, och folkhatet
kommer då att ohämmat blossa ut i full styrka.

Dessa omständigheter måste vi hålla inför våra ögon, då vi skola bedöma
framtiden och vår inställning till den. Svårigheterna att upprätthålla ordning
och disciplin i länder, som —- vilket ju varit fallet med de flesta av Europas
länder — genomgått så mycket lidande och där någon laglig styrelse och förvaltning
knappast varit rådande, borde framstå i klar och ofrånkomlig dager.
Härvidlag framträder en omständighet, som, enligt vad det förefaller mig, alltför
litet beaktats i dagens allmänna diskussion, nämligen flyktingsproblemet
ställt i framtidsbelysning av de förhållanden, som komma att inträda, när vapenstillestånd
proklameras.

Yi måste vara beredda på att detta spörsmål för oss kommer att taga helt
andra former och bli av en helt annan storleksordning, än vad det är i dag.
.Vi ha också redan vissa tråkiga erfarenheter av vad flyktingsfrågor vill säga.

Efter senare tiders krig Ilar emigration i större eller mindre utsträckning
förekommit från de krigförande länderna. Så var fallet exempelvis efter Napoleonkrigen.
Efter fransk-tyska kriget 1870—1871 utvandrade från Tyskland
till vårt land talrika skaror tyskar, förnämligast bestående av jordbrukare,
affärsmän, hantverkare och konstnärer, särskilt musiker. Detta var dock efter
ett kort krig och en utvandring från ett segrande land. Nu te sig förhållandena
runt vårt land på ett helt annat och allvarligare sätt. Vi måste vara beredda

Måndagen den 17 januari 1044 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
på att taga emot flyktingar både från öster, söder och väster. Det var närmast
för att påpeka denna nödvändighet som jag, herr talman, begärde ordet i denna
debatt.

o De flyktingläger, som vi måst etablera, ha i ett eller annat sammanhang
låtit. tala. örn sig och varit utsatta för kritik. Säkerligen finns det också anledning
till en sådan kritik. — Häromdagen meddelade en smålandstidning en
liten detalj, som jag inte kan underlåta att i detta sammanhang framhålla. En
besökare i ett norskt flyktingläger hade funnit, att flyktingarna på sin lediga
tid mellan kl. 6 och 10 på kvällen till läsning och förströelse endast hade publikationerna
Ny Dag och Trots Allt. Det är ingalunda min mening att vilja förbjuda
någon viss publikation, men örn man i ett flyktingläger inskränker biblioteket
till dessa båda publikationer, torde dessa flyktingar få en ganska ensidig
och felaktig bild av de strömningar och stämningar av politisk, ekonomisk
och kulturell art, som råda här i landet. Vi ha nu 50 000 flyktingar inom
landets gränser. Örn ett eller annat år äro de kanske uppe i 150 000. Det är en
eventualitet, som vi måste vara beredda på med hänsyn till de omständigheter,
som utan tvivel komma att inträda efter krigets slut, närmast på grund av den
moraliska upplösningen i världen.

Med all rätt och med lovvärd omsorg vaccineras svenska folket mot epidemier
och kroppsliga sjukdomar, men vi torde också få känning av andliga farsoter,
som utan tvivel kräva beredskap och uppmärksamhet. Krig föder ofta
revolution, och revolutioner äro som bekant smittosamma. Tyvärr kan man befara,
att en revolutionär anda, mer eller mindre markant, kommer att uppträda
i de flesta av Europas länder efter kriget. Liksom epidemier lätt komma över
de geografiska gränserna, kunna förvisso även de smittofrön, som revolutioner
medföra, spridas vidare till andra länder.

Jagnar velat i korthet påpeka dessa förhållanden. Jag vill sluta med att
framhålla, att det är en stor villfarelse att tro, att dagens avgörande spörsmål
äro av enbart ekonomisk art och inrätta sig därefter. Detta självbedrägeri har
stor del i att tillståndet i vår värld är sådant som det är. Tillvaron består icke
endast av teknik, taktik och statistik. Den är också etik.

Detta påpekande kan. herr talman, kanske försvara sin plats även i ett riksdagsprotokoll.

__ Herr Wiberg: Herr talman! Även örn man måste konstatera, att det under
rådande förhållanden knappast finnes något alternativ till den fortsatta ökningen
av statsskulden, befriar detta icke de finansvårdande instanserna från
skyldigheten att sätta sig in i underskottsbudgeteringens konsekvenser och
Irån ansvaret att söka ordna upplåningen och finanspolitiken överhuvud taget
på ett sådant sätt, att de skadliga återverkningarna på det ekonomiska livet
så mycket som möjligt begränsas.

Till finansplanen har såsom en särskild bilaga fogats ett synnerligen intressant,
i vissa delar redan omdebatterat material till bedömande av den
statsfinansiella utvecklingen. Den framlagda utredningen visar bl. a., att statsskulden
vid utgången av näst föregående budgetår uppgick till 8,7 miljarder
kronor, och att denna skuldbörda kunde väntas stiga under året nied ytterligare
1.3 miljarder kronor. För min del finner jag inte statsskuldens storlek i
och för sig ge anledning till de största farhågorna. 10 miljarder kronor är visserligen
en högst betydande skuldbörda för ett så litet folk som vårt, men denna
summa utgör dock inte iner än omkring 70 % av den totala nationalinkomsten.
Mera betänksam måste man enligt min mening ställa sig till statsskuldens kortfristiga
karaktär. I detta hänseende har en utomordentligt kraftig förskjutning
inträtt i jämförelse med förkrigs förhållandena, då den svenska statsskulden

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
generellt sett var bunden för en mycket betydande tidrymd. Den kortfristigaupplåningen
nu under kriget innebär en spekulation i ett framtida lågt ränteläge.
Spekulationen bygger i sin tur på antagandet om en fortsatt lätt penningocli
kapitalmarknad. Denna förutsättning kommer sannolikt att bestå, så länge
kriget varar. Hur förhållandena i detta hänseende bli efter kriget, därom
veta vi för närvarande ingenting. Örn vi då lia att vänta en stark efterfrågan
från näringslivet för att förnya uttömda varuförråd och förslitna maskiner
samt för att utföra eftersatta byggnadsarbeten, kommer emellertid konverteringstiden
att sammanfalla med en reinvesteringskonjunktur. I stället för att
— såsom nu under kriget •— kapital frigöres från näringslivet komma i stället
staten och näringslivet att samtidigt efterfråga kapital, och detta kanske i en
sådan utsträckning, att räntefoten höjes och statens konverterings strävanden
därigenom försvåras. Riktigt illa blir det, om budgeten inte kali stabiliseras, i
vilket fall statens och näringslivets konkurrens örn kapitalet blir hårdare.
Under detta antagande framträda riskerna av den nuvarande kortfristiga upplåningen
ännu tydligare.

Tyvärr kan man örn vår statsfinansiella ställning nog icke använda det gamla
lundauttrycket »en väl ordnad dålig ekonomi», utan vi få nog i stället konstatera,
att vi ha en ganska illa ordnad dålig ekonomi. Enligt min mening
hade det varit väl befogat att lägga statsupplåningen på längre sikt. Man hade
då fått köpkraften bunden på lång sikt. Även örn kostnaden för denna upplåning,
vilken till betydande del utjämnas genom beskattningen, hade blivit
något högre än den nu är, hade man vunnit ett betydligt effektivare inflationsskydd
för framtiden och undvikit alla de andra olägenheter, som äro förenade
med en omfattande kortfristig skuldsättning.

Frågan örn statsskuldens utveckling och formerna för statsupplåningen är av
central betydelse för den svenska kronans inre värde. För valutapolitiken, som
är intimt förbunden därmed, komma produktionskostnaderna att få en ganska
avgörande betydelse. I strävandena att sänka dessa får man dock givetvis
inte bortse ifrån skattepolitiken. Örn vi skola få till stånd nya företag —
sådana grundas emellertid enligt min mening i alltför ringa utsträckning -—
blir det också alldeles ofrånkomligt att bereda framför allt det riskvilliga kapitalet
lättnad i beskattningen.

Det är särskilt ett önskemål, som på senare tid framförts, vilket jag i detta
sammanhang gärna skulle vilja understryka. Det gäller skattelindring eller
skattefrihet för sådana medel, som avsättas för uppförande av arbetarbostäder.
Den svenska industrien har allt djupare engagerat sig i ett socialt reformverk,
som spänner över vida områden. En av de största uppgifter, som industrien
här ställts inför, gäller just att förbättra de anställdas bostadsförhållanden.
Detta har tidigare i denna debatt understrukits av herr Berg. Dessa, strävanden
böra inte få hämmas av skattepolitiken. Det vore i så fall oklokt inte bara ur
social utan även ur ekonomisk synpunkt. Jag är nämligen personligen fast
övertygad örn att trivsel på arbetsplatsen och i hemmet samt goda villkor i
övrigt betyda ofantligt mycket för den enskilde arbetarens och därmed för
företagets produktionsresultat. Men det är icke bara därför utan också med
insikt örn att ett gott förhållande mellan företagare och arbetare är en ideell
tillgång av omistligt värde som svensk industri nu medvetet ingått i sitt sociala
skede.

Genom att vi tvingats att mer än förut lita till oss själva och därför kommit
att djupare och vidare än förut se på problemen i vårt eget land, har avspärrningen
haft icke bara negativa utan även positiva resultat. Såsom en av dess
allra största nationella landvinningar räknar jag för egen del den höga uppskattningen
av det svenska jordbruket och den svenske bonden som vunnit

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
allt starkare insteg hos våra industrimän. Vi industriföretagare veta i denna
dag, att Sverige behöver ett bärkraftigt lantbruk. När efterkrigstidens problem,
skola övervägas, är därför även från industriens sida en självklar utgångspunkt,
att vi icke få beskära jordbruket eller minska dess bärkraft. I enlighet
härmed vågar jag hävda, att industrien är villig att vad på densamma ankommer
medverka till att det svenska jordbruket får en modern och rationell
utrustning, på det att med ändamålsenliga hjälpmedel en lättnad kan vinnas
i lantbrukarens och icke minst hans hustrus dryga arbetsbörda, den tyngsta
som någon folkgrupp har här i landet.

Jag antydde nyss, att avspärrningen icke varit enbart till skada. Det är
icke bara på ett område, som vi ha att bygga vidare på under dessa år vunna
erfarenheter. I själva verket kunna vi knappast förbigå dem på något område
i det ekonomiska och kulturella livet. Starkast komma de väl att göra sig gäldande
i fråga om svensk teknik och det forskningsarbete som ligger till grund
för denna. Få områden •— örn ens något •—• av den civila budgeten ha under
de gångna krigsåren kunnat glädja sig åt ett så oförbehållsamt stöd från statsmakternas
sida som den tekniska forskningen och undervisningen. De anslagsökningar
som följt därmed på åttonde och tionde huvudtitlarna äro förvisso
sällsynt väl motiverade. Men vi få inte glömma, att de tekniska framstegen
stå i största tacksamhetsskuld till och beroende av den grundläggande naturvetenskapliga
forskningen. Det kan emellertid icke bestridas, att de allmänna
naturvetenskaperna, t. ex. kemien och fysiken, vid våra universitet och högskolor
icke ha de resurser i fråga örn personal och material som de skulle behöva.
Det kan sägas, att dessa svårigheter vörö beklagliga men icke hade avgörande
betydelse före kriget, då den internationella forskarvärlden stod i största inbördes
kontakt, och att resultat som vunnits inom den grundläggande forskningen
i ett land snabbt kunde utnyttjas av teknikerna i ett annat land. Denna
förutsättning har nu i hög grad bortfallit, och vi veta icke, örn eller när den
kommer åter efter kriget. Det är därför säkrast, att vi lita mera till oss själva
för framtiden även på detta område. Därför skulle jag för min del gärna se, att
den välvilja som nu visas den tekniska forskningen skulle utsträckas även
till andra grenar av det vetenskapliga arbetet. Jag hälsar därför också med
tilfredsställelse de uttalanden som ecklesiastikministern gjort i samband med
tillsättandet av utredningen örn ett medicinskt forskningsråd och vari han starkt
betonade önskvärdheten av att ett dylikt råd även skulle få till uppgift att
främja den för medicinen grundläggande allmänna forskningen.

Den ekonomiska politiken här i landet måste föras så, att på olika områden
skapas goda allmänna förutsättningar för ett fritt produktionsliv. På det sättet
— och endast på det sättet — kunna vi så småningom få till stånd en
sådan ökning av nationalinkomsten och därmed också av skatteunderlaget, att
det säkerligen skall bli möjligt att bemästra även den svåra statsfinansiella
situationen efter krigsåren. Ju mera staten däremot binder produktionen desto
långsammare blir återhämtningen. Den expansion av den statliga verksamheten
som skett under kriget har enligt min och mångas uppfattning gått
alldeles för långt. Den skulle icke varit nödvändig, örn vissa åtgärder exempelvis
inom finanspolitiken från början hade lagts annorlunda. Denna utvidgning
av statens inflytande har skett trots den positiva erfarenhet som
kristiden lärt oss, nämligen att en oerhört stark vilja att tjäna samhället
finnes hos de riks- och branschorganisationer som innesluta huvudparten av
svenskt näringsliv. Jag är för min del fullständigt övertygad örn att den
träning i administrativa göromål som kristiden givit dessa sammanslutningar
jämte den samhällsanda som där visat sig vara för handen mer än väl motivera,
att de successivt få övertaga en del av de reglerande uppgifter som

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
eljest skulle ombänderhavas av olika krismyndigheter eller andra statliga
organ.

Jag är också förvissad om att en god del av de speciella planeringsuppgifter
som ansetts påkallade inför ett fredsslut skola kunna anförtros åt dessa
organisationer. Så Ilar också för övrigt redan skett på det ekonomiska området.
Vad jag emellertid i detta sammanhang skulle vilja efterlysa är en
liknande planering för det internationella återuppbyggnadsarbetet, till vilket
höstriksdagen anvisat ett anslag på 100 miljoner kronor. Örn vi icke i god tid
rusta oss för denna uppgift, som är en nationell hedersplikt, är det fara värt,
att många -— och icke minst ekonomiskt svårartade — missgrepp bli begångna.
Vi måste exempelvis noggrant överväga vilka av våra materiella resurser
som lämpligast böra ställas till de krigshärjade ländernas förfogande.
Denna bedömning kan endast ske, örn kompetent folk från näringslivets organisationer
anlitas.

Vad vi alla hoppas på, herr talman, är, att vårt land som under detta krig
i den nationella enighetens tecken blivit en militär maktfaktor som alla de
krigförande måste räkna med, också skall bli vad det har goda förutsättningar
att utveckla sig till, nämligen ett ekonomiskt och socialt föregångsland.

Under detta anförande hade herr talmannen övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr Lindahl: Herr talman! Jag har begärt ordet i denna remissdebatt för
att fästa upmärksamheten på ett par frågor, som åtminstone indirekt sammanhänga
med remissen av här föreliggande propositioner.

.Riksdagen kan i år fira femårsjubileet av beslutet örn förstatligandet av
de enskilda järnvägarna. Men icke nog med det utan 1939 års riksdag uttalade
också önskvärdheten av att detta förstatligande borde äga rum under
en period av fem år, och år 1944 — alltså det år som vi nu äro inne på —
skulle de sista banorna befinna sig i statlig ägo. Allesammans veta vi, att
denna riksdagens önskan örn järnvägarnas förstatligande inom en femårsperiod
icke har effektuerats — icke ens till hälften. Om man medräknar de
tre banor, Kristianstad—Hässleholms, östra Skånes och Sölvesborg—Åhnhults,
som väl årets riksdag kommer att besluta inköpa, så lia i alla fall
endast 3 028 km järnvägar under denna femårsperiod kommit i statens ägo.
och sålunda återstå icke mindre än 4 895 km banor att övertaga. Här kan
man således säga, att den av riksdagen uppgjorda tidtabellen helt kommit urkraft.
Det är därför icke underligt, örn den allmänhet, som otåligt väntar
på en mera rationell ordning inom landets järnvägsväsende, med förvåning
frågar efter anledningen till denna oerhörda eftersläpning. Och man frågar
med viss rätt, om icke staten har kraft eller intresse nog för att ordna så, att
denna för vår folkhushållning och många enskilda medborgare så ofantligt
viktiga fråga får sin riktiga lösning.

Naturligtvis måste man säga, att krisen Ilar stor del i den avsevärda förseningen.
Banor, som tidigare hade en dålig ekonomi och vilkas ägare kanske
intet högre önskade än att de skulle komma i statlig regi, ha fått ökade transporter
under krigsåren, och därigenom lia deras dåliga finanser blivit reparerade.
Man anser givetvis nu från dessa banors sida, att de äro åtskilligt
mer värda än de varit tidigare. Med andra ord: många av dessa företag känna
icke längre något behov av den statliga ambulans, som rycker ut och bringar
bankruttmässiga företag under statligt skydd.

I dag kunna vitrots allt vara ytterst tillfredsställda med järnvägsstyrelsens
aktivitet under åren 1940—41. Då inlöstes icke mindre än ett tjugufemtal

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
banor, och den gynnsamma ekonomiska utveckling som präglat järnvägsväsendet
har också återfunnits hos de banor som förstatligats. Dessa banor ha
under krisåren tillfört staten betydande kapital och torde utan tvekan i detta
nu betecknas som goda affärsföretag, som staten hittills åtminstone enbart
haft glädje av. Örn man i detta sammanhang önskar något är det, att vi
skulle få en utredning, som klart säger ifrån vad dessa banor tillfört staten,
och hur dessa banor under krisen överhuvud taget burit sig. Jag tror, att
en allmän kunskap örn det många gånger strålande resultat, som de redan förstatligade
banorna ha givit, skulle pigga upp vederbörande till snabb fortsättning
på den inslagna vägen. För att vinna klarhet på denna punkt måste det,
såvitt j''ag kan förstå, anordnas en speciell undersökning för att slå fast, hur
förhållandet är med dessa förstatligade banor; och man tycker, att det inte
borde vara omöjligt att få en dylik utredning slutförd.

Ibland kan nian inte komma ifrån den föreställningen, att statsmakternas
politik under de senare åren, när det gällt inlösen av enskilda järnvägar, alltjämt
är en politik som är ambulansbetonad, d. v. s. att man inskränker sig i
viss utsträckning till köp av mindre eller medelstora banor med ofta mer eller
mindre skamfilad ekonomi, medan de verkligt stora banorna gå relativt fria
från allvarliga statliga attacker. Örn det bortses från ostkustbanan och Uppsala—Gävle
järnväg, som tillfördes staten redan före 1939 års riksdagsbeslut,
ha sedan dess inga storbanor blivit införlivade med staten. Med Bergslagernas
järnväg, som ju är landets största enskilda bana och som 1942 hade en omslutning
av 50 miljoner kronor, ha, åtminstone såvitt jag vet, icke ens överläggningar
i saken ägt rum. Jag har _ emellertid en allvarlig känsla av att
det skulle varit en klokare taktik, om icke statsmakterna vid förvärv av enskilda
banor följt det minsta motståndets lag. Hade storbanorna kommit med
i det första svepet, hade det övriga ordnat sig av sig självt. S. W. B. t. ex.
intar inom det mellansvenska järnvägsnätet en nyckelställning av stora mått.
När staten får den banan i sin hand, så är slaget vunnet örn banorna i Mellansverige,
och därför är det enligt mitt sätt att se en angelägenhet av första
ordningen, att just S. W. B. blir statens egendom. Det är bekant, att staten
gjort vissa ansträngningar att komma Västeråsbanan in på livet, men hittills
tyckas alla försök ha misslyckats. En preliminär överenskommelse träffades
ju vid årsskiftet 1941—42, men i sista hand tyckte staten, att priset på banan
var alldeles för högt. Såvitt jag har mig bekant och såvitt jag förstår hade
det i alla händelser icke varit någon dålig affär, örn staten den gången slagit
till. S. W. B:s inkomster under de senaste fyra åren ha belöpt sig på cirka
70 miljoner kronor, vilket borde ha betytt ett netto, som givit staten åtminstone
ett par miljoner i vinst, örn köpet av S. W. B. ägt rum vid årsskiftet
1911—42. År 1943 upptogos nya förhandlingar. En värderings- eller förlikningsnämnd
— eller vad man vill kalla det — med generaldirektör Leo
som ordförande tillsattes. Vilket resultat denna nämnd kommit till är emellertid
för allmänheten okänt, och kanske man icke heller kan få reda på det.
Här finns naturligtvis anledning att säga, att Västerås stad knappast visat
den rätta förståelsen för ett statligt övertagande. Tydligen har banans betydelse
som kommunal mjölkko överskattats av västcråsborna till förfång
både för ägare och^ trafikanter. Ty förmodligen kommer den guldström, som
nu rinner till, att så småningom sina, och då står företaget där med både lotti
eli personvagnspark, som kräver en snabb förnyelse. Å andra sidan förstår
ju varje kommunalman, att västerasarna vilja lia — det måste man naturligtvis
alltid räkna med — en ganska bra slant för en bana, som utan tvekan
har ett obestridligt affärsvärde. Vad jag med detta velat säga är, att det

Andra kammarens protokoll 1944. Nr 7

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vore synnerligen önskvärt, att man finge en klar bild av vad som är anledningen
till att S. W. B. ännu inte är statens egendom.

Frågan örn fullföljandet av de enskilda järnvägarnas förstatligande är en
synnerligen aktuell sak. För varje år som går måste dessa banors underhåll
liksom den rullande materielen bli allt sämre. Ty det är väl ingen som inbillar
sig att banor över vilka hotet örn ett förstatligande ändå ligger ha något större
intresse av att underhålla vare sig banan eller den rullande materielen. Såvitt
jag kan förstå, ligger det så till, att ju snabbare detta förstatligande skett
desto större fördel bade det varit för staten — en sak som statsutskottet och
1939 års riksdag voro på det klara med, när man säde, att inom en period på
fem år borde det gå att förstatliga det enskilda järnvägsväsendet i dess helhet.
Vad man sålunda gärna skulle vilja veta är, örn det överhuvud taget finns
någon plan för att genomföra förstatligandet av de enskilda järnvägarna. Jag
tycker ändå, att när nian kommit till denna 5-årsperiods slut, så borde man
från det håll, som är närmast ansvarigt, vara på det klara med att nu är denna
tidrymd förverkad. Vi borde göra upp en ny plan för att så snabbt som
möjligt tillföra oss de enskilda järnvägarna. Det vore, sade jag, synnerligen
önskvärt att få reda på, hur den bär saken ligger till. Det vore vidare önskvärt
att veta, vilka möjligheter som föreligga för inlösen av S. W. B., men inte
bara beträffande den järnvägen utan örn regeringen har tänkt att överhuvud
fullfölja förstatligandet. Då bör man ju.också ha en plan därför, som man
eventuellt kan visa upp för riksdagen. Är det så, att de återstående banor,
som skola förstatligas enligt beslutet och enligt den första planen, vid förhandlingarna
visa sig vara alltför hårdflirtade, så finns det ju ändå medel
att göra vederbörande litet mera tillmötesgående. Jag är övertygad örn att örn
regeringen kräver av riksdagen en lag örn tvångsinköp, så skall man från riksdagens
sida inte darra på manschetterna för den sakens skull utan vara beredd
att ge den lag, som regeringen krävde, för att på detta sätt fullgöra ett beslut,
som riksdagen för fem år sedan fattat, ett beslut, som har den allra största
betydelse för det svenska folkhushållet och för alla invånarna i landet.

Medan jag har ordet vill jag också fästa uppmärksamheten på en annan sak
inom den statliga verksamheten. Under fjolåret fattade riksdagen definitivt
bslut örn förstatligande av landets vägväsende. Beslutet trädde ju också i
kraft den 1 januari innevarande år. Självfallet är det för tidigt att yttra sig
örn hur förstatligandet utfallit och hur staten som ensam väghållare kommer
att klara dessa uppgifter. Det värsta föret är ju som bekant i portgången, och
förmodligen kan inte övertagandet av så stora uppgifter ske utan gnissel och
vissa friktioner. En sak som har väckt allmän tillfredsställelse, åtminstone i
den allra största utsträckning, är att vägdistriktens på kontrakt anställda personal,
vägmästare och vägkamrerare, lia övertagits av staten, jag tror så gott
som mangrant. Det är tyvärr så, att vid detta övertagande lia en del lönereduceringar
inträffat för viss personal, men den förhoppningen finns ju alltid, att
Kungl. Maj :t på den punkten skall åstadkomma en utjämning. Det finns emellertid
en grupp av befattningshavare, som sannerligen inte lia skäl att rosa
marknaden eller att känna någon större begeistring över staten som arbetsgivare,
och det är en grupp befattningshavare, som för vägväsendet är precis
lika viktig som vägdirektörer, vägingenjörer och vägmästare. Det är vägarbetargruppen.
När vi i riksdagen 1942 och 1943 diskuterade frågan örn statens
övertagande av landets vägar, betraktade vi som ett axiom, att de som arbetade
i vägdistrikten också skulle få fortsatt anställning i den statliga vägorganisationen.
Ja, det fanns någon tvivlare här i kammaren, men av en av utskottets
ledamöter fick han en försäkran örn att staten inte kommer att övertaga
vägväsendet för att skapa arbetslöshet och nöd hos vägarbetarkåren. Detta

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Nr 2.

''.19

Vid remiss av statsverkspropositionen m. to. (Forts.)
besked från ifrågavarande utskottsledamots sida var nog något som vi allesammans
trodde på. Yi trodde nämligen, att statens traditionella anseende som
mönsterarbetsgivare helt enkelt förbjöd staten att kasta ut folk, som tidigare
varit anställda inom vägdi strikten, i arbetslöshet. I stor utsträckning har det
väl också varit så, att vägdistriktens gamla folk har fått anställning, men å
andra sidan står det i dag klart, att en rätt stor del av denna arbetargrupp
har erhållit avsked eller permitterats på obestämd tid, om nu det uttrycket är
vackrare. I det vägdistrikt, som jag själv tillhörde och där jag var ordförande,
har man skickat i väg omkring 25 man. Inom ett vägdistrikt, som ligger alldeles
intill, alltså i Örebro län, har man vid årsskiftet skickat i väg 20 man.
Ja, det förekommer ju uppgifter i Morgontidningen, som gå ut på att av de
10 000 man, som voro anställda i vägdistrikten, lia 4 000 avskedats i samma
ögonblick som staten tog hand örn vägarna. Är nu detta riktigt, ja, då måste
man sannerligen säga, att staten själv på ett ödesdigert sätt har tillspetsat den
arbetslöshet, som nu överallt i hela vårt land börjar göra sig gällande. Så långt
jag känner de arbetare, som ha avskedats, så är det folk i 40—50-årsåldern.
Inom mitt vägdistrikt är det folk som varit sysselsatta vid underhållet, och
det är folk som har arbetat inom vägdistriktet och tidigare hos entreprenörer
i 10 ä 12 år.

Här är det inte från min sida fråga örn att opponera mig emot en rationalisering
av arbetsmetoderna vid vägunderhållet, men att börja denna rationalisering
med att rycka brödbiten ur munnen på en grupp arbetare, det tycker
jag för min del inte är staten värdigt, och det misskrediterar faktiskt staten
som företagare. Man tycker förstås, och man har anledning att tycka, att den
sociala ambition, som fanns hos en del vägdistrikt, i minst lika hög grad borde
återfinnas hos .staten i dess umgänge med arbetarna. Skulle det inte kunna
ordnas så — jag riktar mig härvid direkt till statsrådet — att folk som är
överflödigt inom ett vägdistrikt överfördes till någon annan arbetsplats, där
det är brist på folk, och att man inte förfar såsom det berättats mig, att under
det att det i några vägdistrikt fanns folk som blev avskedade, så tog man
in nytt folk på andra håll. För min del ligger nämligen saken så till, att det
inte kan vara möjligt annat än att staten har behov av det antal arbetare, som
fanns inom vägdistrikten den 31 december föregående år. Ty det har ju ändå
varit på det sättet, att många vägdistrikt ha trasslat sig fram med sitt underhåll
med s. k. vägvakter, och den institutionen skall väl ändå inte finnas kvar.
Jag har därför den känslan, att det inte finns för många vägarbetare, utan
att det för var och en av dem skulle finnas en chans till placering under förutsättning
att man ifrån vägförvaltningarnas sida visade tillbörligt intresse för
att bereda fortsatt arbete för alla dem som tidigare, åtminstone under någon
längre tid, varit sysselsatta inom vägarbete.

I övrigt vill jag säga, att det är en klok politik att se lill att samtliga vägarbetare,
som äro sysselsatta vid underhållet, erhålla arbete året runt. Visserligen
är jag den förste att erkänna, att behovet av arbetare vid underhållet
varierar ifrån den ena årstiden till den andra, men denna variation kan kompletteras
genom att man igångsätter vissa sådana förbättringsarbeten, som
kunna utföras vintertid, då ju underhållsarbetet är av mindre omfattning än
på sommaren. Härmed vinnes ju, att vägorganisationen får behålla de vana
arbetarna, vilket naturligtvis har en ganska stor betydelse, men dessutom erhålla
dessa arbetare en årsinkomst, som ger dem en dräglig försörjning.

Jag får för min del, herr talman, uttrycka den förhoppningen, att de under
sjätte huvudtiteln upptagna anslagen till vägväsendet skola vara så tilltagna,
att de ge väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vägförvaltningarna möjlighet
att i fortsättningen bedriva arbetet åtminstone i samma omfattning som väg -

100

Nr 2.

Måndagen (leii 17 januari 1944 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
distrikten gjort. Jag tror för min del, att det ute i vägförvaltningarna finns
intresse för att skapa arbetstillfällen och att skydda även den lägsta gruppen
av arbetstagare från arbetslöshet och nöd, men det kanske är så, att man saknar
medel för att igångsätta arbeten. Är det på det motsatta sättet, att man
varken inom vägförvaltningarna eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen visar
intresse för att vägdistriktens gamla underhållsarbetare skola erhålla en något
så när jämn sysselsättning, då hoppas jag för min del, att statsrådet ingriper
på den punkten och söker rätta till den här saken. Ty ett faktum är
ju, att alla dessa människor, som nu bli utan sysselsättning, äro synnerligen
missräknade över utgången med förstatligandet. De trodde ju för sin del att
när staten övertog någonting så betydde det trygghet för dem som voro sysselsatta
inom området, men i det här fallet, tills vidare åtminstone, är missräkningen
på den punkten synnerligen stor.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson: Herr
talman! De uppgifter, som varit synliga i tidningarna angående antalet permitterade
vägarbetare, äro betydligt överdrivna, och det hade varit skäl att
den föregående ärade talaren gjort sig underrättad örn verkliga förhållandet,
innan han sörjde för att dessa siffror komma i kammarens protokoll.

Enligt de rapporter, som till dato ha kommit väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
till handa genom erinringar, framförda från väg- och vattenbyggnadsarbetarförbundet,
så har man inte kommit till högre siffra än summa 332. Visserligen
är inte den här dossiern komplett — det kan komma ytterligare efteranmälningar
— men så ser den siffra ut, som man inom vederbörande fackorganisation
är beredd att för dagen presentera. Orsaken till att denna siffra
kommit fram, något som på visst håll har ansetts anmärkningsvärt, är ju i
främsta rummet den, att de gamla vägdistrikten under föregående år och särskilt
på hösten ha haft mycket betydande arbeten i gång. Det har varit en
allmän strävan inom vägdistrikten att kunna förbruka så mycket som möjligt
av de tillgångar distrikten lia haft för att slippa lämna ifrån sig pengarna till
staten. Därom är ju inte så mycket att säga, då kostnaderna ha lagts ned pa
att förbättra vägarna, och det är det som har skett. Därför har vägarbetarstyrkan
under hösten varit större än som skulle ha varit betingat av de anslag,
som normalt stå vägdistrikten till buds.. . . ...

Vidare är det ju så, att under högvintern måste alltid permitteringar företagas.
Så har det varit i alla tider, och så får det lov att bli även i fortsättningen,
fastän staten tagit hand om vägväsendet. Ty det är ju ett dåligt satt
att rationalisera, något som den föregående talaren säger, att han inte vill
motsätta sig, örn man skall hålla arbetare anställda utan att ha någon sysselsättning
åt dem. Så fort marken är snötäckt — och det är den nu i stora delar
av landet — kunna inte sådana arbeten som röjning, dikesrensning, omläggning
av trummor och sådant försiggå som förut, ännu mindre gräsning. Vad som
nu återstår förutom snöröjning, vilken ju är beroende pa de klimatiska iorhallandena,
är arbete i grustag och vid krossarna. Såvitt jag vet bruka vid
denna årstid ske permitteringar inom vägväsendet. Dessa permitteringar behöva
inte betraktas såsom uppsägningar. Jag vill erinra örn att tor närvarande
pågå förhandlingar örn nytt avtal. Det är ett avtalslöst tillstånd, personalen
har fått löfte örn att få gå kvar på de gamla villkoren men för närvarande
lia förhandlingarna kört fast, och man överväger att komma vidare

_________ — °_„ JkvlilrmrwYclrmmnicCinn

V.ÅA.A» -P rv-rl i lrninnrclrnm mission.

Om det är sä, att bland dem som nu lia blivit uppsagda eller permitterade
det har skett orättvisor genom att arbetare, som varit i distriktets tjänst lang
tid, ha fått gå och unga fått stanna kvar, så är det naturligtvis en sak som
måste rättas till, och det kommer också att rättas till. Jag vill namna, att en

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Nr 2.

101

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
del, kanske det största antalet, av dessa permitteringar lia skett redan under
den gamla regimens tid, möjligen efter samråd med vägdirektörerna. Det är
ingalunda i alla fall, som uppsägningarna skett sedan staten övertog vägväsendet.
Örn därvid emellertid begåtts några orättvisor i fråga örn turen mellan
äldre och yngre arbetare, så skola naturligtvis så småningom dessa misstag
klaras upp

För att belysa vad som förekommit vid förhandlingarna och för att ge kammaren
klarhet örn väg- och vattenbyggnadsstyrelsens inställning till problemet
om anställning av de gamla arbetarna, skall jag tillåta mig att läsa upp
den paragraf i det sista förhandlingsprotokollet, som handlar örn permitteringarna.
Med uteslutande av ingressen lyder paragrafen som följer: »Vägförvaltningarna
skulle dock kunna verkställa permitteringar på sätt flertalet vägdistrikt
hittills gjort, när så erfordrades på grund av väderleksförhållanden
m. m. Permitteringar och uppsägningar skulle kunna verkställas, där större
arbetsstyrka än normalt anställts av vägdistrikt för särskilda arbetens bedrivande,
där företags fortsatta bedrivande vore beroende av byggnadstillstånd,
där arbete måste brytas över vintern, där företag eller arbete avslutas, eller
dylikt. Arbetare över 60 år, som voro anställda och sysselsatta vid vägdistrikt,
syntes i regel kunna erhålla fortsatt sysselsättning tills vidare, örn de vore
fullt arbetsdugliga.» Detta är alltså en protokollsanteckning, som gjorts av
representanter för de i förhandlingarna deltagande parterna.

För dagen kan jag inte närmare gå in på några detaljer beträffande den
sak, som herr Lindahl här dragit upp. Jag vill bara försäkra, att i vad som
ankommer på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och på mig såsom chef för
kommunikationsdepartementet skall tillses, att inte några orättvisor begås mot
vägarbetarna. Men de permitteringar, som äro betingade av naturförhållandena
och av att vissa arbeten äro färdiga, kan man väl ändå inte komma ifrån.

Slutligen berörde herr Lindahl frågan örn medelstillgången. Det är självklart,
att med de knappa anslag, som under löpande budgetår stå till vägförvaltningens
förfogande — och anslaget kommer inte att bli större under nästa
budgetår — kan det inte äga rum någon som. helst expansion. Vad underhållet
beträffar får man försöka dra sig fram med det minsta möjliga, och vad
nyanläggningsarbetena angår räcka pengarna knappast till annat än att fullborda
redan påbörjade arbeten. Därför är det tämligen sannolikt, att man
inte kan återanställa alla de arbetare, som voro sysselsatta under föregående
år, i varje fall inte i de distrikt, där man särskilt forcerat arbetena.

Anslagens storlek är, såsom alla veta, beroende på den finansiella situationen,
och det är beklagligt, om en arbetslöshetsperiod skulle inträffa just nu,
när anslagen äro så knappa. Men då har man dock i reserv den utvägen att
sätta i gång vägarbeten via arbetsmarknadskommissionen med tillhjälp av medel
ur arbetslöshetsanslaget, och så kommer också att ske i den omfattning
som arbetsmarknadskommissionen det önskar. Det finns vägföretag för många
miljoner kronor, som äro färdiga att sättas i gång, och man är inom socialdepartementet
också beredd att anvisa medel ur arbetslöshetsanslaget till arbeten
av detta slag.

Vad angår den fråga, som herr Lindahl först berörde, nämligen frågan om
den takt, vari järnvägsförstatligandet bör ske, är det ju inte första gången
som vi här tala därom. Under de fyra år, som jag varit chef för kommunikationsdepartementet,
har det vid varje riksdag framlagts en eller flera propositioner
örn inlösen av enskilda banor, och vid varje tillfälle, som så skett,
har man i motiveringen till propositionen diskuterat även själva takten och
utförligt motiverat, varför man inte ville driva statens inlösen av enskilda
järnvägar i hastigare takt än fallet varit. Teko vid något tillfälle ha de utta -

102

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
landen, som sålunda gjorts av statsrådet i propositionen, blivit underkända
av riksdagen, utan i samtliga fall bär, såvitt jag kan erinra mig, motiveringen
godtagits av riksdagen.

Den motivering, som anförts, Ilar huvudsakligen varit den, att det ur statens
synpunkt är oförmånligt att forcera inlösen av enskilda järnvägar under en
tid, då anspråken från säljarnas sida stigit till den grad, som nu är fallet. Det
kan inte vara klokt att göra affärer i det mest ogynnsamma läge som kan tänkas.
När den nu rådande högkonjunkturen en gång är slut, kan man vara tämligen
förvissad örn att det kommer att bli en ny, örn inte lågkonjunktur så
dock en period av annat ekonomiskt utseende än den nuvarande, och man behöver
inte vara så särskilt inne i ekonomiska förhållanden för att kunna förutse,
att en sådan kris i främsta rummet kommer att gå ut över järnvägarna.
Även örn dessa icke, vilket väl ingen hoppas, komma i sådant trångmål, som
fallet var under den föregående lågkonjunkturen, är det rätt sannolikt, att det
vid ingången till en lågkonjunktur skall vara lättare att komma överens med
de säljare, som nu enligt min mening begära alltför orimliga lösensbelopp. Ur
allmän synpunkt kan det inte vara något önskemål att överinvestera kapital
vid inlösen av enskilda järnvägar, ty detta kapital skall ju förräntas och förräntningen
bäras av trafikanterna och i sista hand av samhället.

Jag kan alltså inte se, att det är något samhällsintresse att i nuvarande läge
forcera statsinlösen av järnvägar. De klagomål från allmänheten, som den föregående
ärade talaren åberopade, har jag inte hört framställas från annat håll
än från järnvägsmannaförbundet.

När det gäller de förhandlingar, som för närvarande pågå örn inlösen av
Stockhom—Västerås—Bergslagens järnväg, kan jag icke villfara herr Lindahls
önskan att få några närmare upplysningar örn förhandlingsläget. Det är, såvitt
jag kan se, synnerligen olämpligt att offentligt diskutera förhandlingar
av den ekonomiska innebörd, som det här är fråga örn. Förhandlingar pågå;
mer kan jag inte säga, och ingen önskar livligare än jag, att dessa förhandlingar
skulle leda till positivt resultat. Jag tror inte, att man gagnar saken genom
att offentligt, vare sig i riksdagen eller på annat håll, ingripa i dessa förhandlingar
i det skede, vari de nu befinna sig.

Herr Lindahl erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Jag
vill, herr talman, bara konstatera, att statsrådet bär vad gäller min andra fråga
varit i viss mån negativ, och samma omdöme kanske också gäller frågan om
förstatligandet av de enskilda järnvägarna. Jag får för min del säga, att jag
har den bestämda uppfattningen, att det icke är bättre att köpa dessa banor,
när krisen kommer, och de alltså se framför sig en tid av fattigdom. Då skall
staten vara beredd att köpa dem för att taga de förluster, som dessa banor då
skulle medföra för statens vidkommande under krisen och kanske flera år
framåt. Frågan är därför, örn det icke varit lika klokt, att man sett till, att
man fått så många av dessa banor som möjligt i sin hand redan vid krisens
början, även örn betalningen blivit en smula i överkant.

Vad sedan gäller antalet avskedanden har jag för min del icke varit beredd
att svära på att uppgifterna i tidningarna varit riktiga, men å andra sidan
torde herr statsrådets uppgifter icke heller vara alldeles till fyllest. Jag är
för min del övertygad örn att alla uppgifter örn hur många som ha avskedats
ännu inte lia kommit in, och jag tror, att den siffra som man till sist kommer
fram till kanske skall ligga någonstans mitt emellan den av tidningarna nämnda
siffran och den som statsrådet för sin del anförde.

Vidare får jag säga, att när vägdistrikten blevo ålagda att uppsäga folket,
så gällde det icke permittering, utan det gällde uppsägning av vederbörande.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Nr 2.

103

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Härefter anförde:

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson: Herr
talman! Den föregående talarens uppfattning, att man först borde lia gripit
sig an med en inlösen av de större järnvägarna, kan jag i viss mån dela. Programmet
för de första inlösningarna lades emellertid upp, innan jag kom till
kommunikationsdepartementet. Det är riktigt, att det då säkerligen varit lättare
att förvärva stora och bärkraftiga banor, men från början var man tydligen
inställd på att taga hand om sådana järnvägar, som inte kunde klara sig själva.
Det var kanske av nödtvång, som så skedde, därom kan jag inte med säkerhet
yttra mig, då jag inte var med på den tiden.

Däremot kan jag inte dela herr Lindahls uppfattning, att det trots de höga
inlösensbeloppen vore förmånligt att nu förvärva enskilda banor för att inhösta
de vinster, som han tror skulle vara att taga på hyllan under en högkonjunktur.
Så fort S. J. förvärvar en enskild bana, måste kapital investeras i utvidgningar
och förbättringar för att bringa banan upp till statsbanestandard, och ju mer
betydelsefull banan är, ju mer omfattande och kostsamma äro dessa arbeten.
Därför är det inte alldeles säkert, att driften i S. J.:s hand under krisen skulle
''lämna så stort överskott som driften i de enskilda bolagens händer.

Herr Kilbom, som nu på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Jag riktade på förmiddagen till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet en fråga örn vilken inställning han hade till vägförhållandena.
Han meddelade nu — och det har herr Lindahl svarat på -—
att de uppgifter som lämnats i pressen icke stämde med dem som lian fått.
Det må ju vara, det kan i fråga örn uppgifternas inbördes förhållande finnas
en marginal. Men herr statsrådet har lämnat en annan uppgift, som jag tror är
vida intressantare, nämligen att det finns vägarbeten för många miljoner
kronor färdigprojekterade och att socialdepartementet är berett att betala ut
pengar för dessa vägarbetens igångsättande. Det beror bara på arbetsmarknadskommissionen,
i vilken takt de skola sättas i gång. Jag ber, herr talman,
att till protokollet få understryka denna upplysning.

Härefter anförde:

Herr Dickson: Herr talman! Kommunikationsministerns närvaro föranleder
mig att ta upp en fråga, som ursprungligen icke stod på mitt program. Under
den senaste tiden ha högljudda och inflytelserika röster från södra Norrlands
östkust pläderat för en snabb elektrifiering av ostkustbanan. Jag är säker på
att kommunikationsministern i sinom tid kommer att behjärta detta önskemål,
men jag är lika säker på att han med det goda minne han har då och då drar
sig till minnes det yttrande han fällde förra våren, att det var hans avsikt att
i första hand elektrifiera bansträckan Herrljunga—Vänersborg—Uddevalla och
möjligen också banan från Herrljunga till Borås. Jag har velat begagna detta
tillfälle att fastlå denna sak.

Vad som egentligen föranlett mig att begära ordet är en annan fråga. Det
förhåller sig nämligen så, att den projekterade sammanslagningen av små
kommuner, framför allt i västra Sverige men möjligen också i Skåne, har
åstadkommit rätt mycket rabalder hemma i min trakt. Man har ganska onda
aningar. Ett faktum är, att folk efter möten som hållits i denna fråga har fått
det intrycket, att i och med dessa möten skulle liela kontakten med allmänheten
i denna fråga vara slut och frågan sedan avgöras vid skrivbordet i
Stockholm. Jag vill poängtera, hur riskabelt ett sådant tillvägagångssätt
.skulle vara. Jag tror naturligtvis själv icke på att det ligger så illa till, men

104

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
den psykologiska sidan av denna sak är mycket betydelsefull. I synnerhet
nere i Västergötland — västgötarna äro i många fall ett släkte för sig — är
det praktiskt taget otänkbart, att vissa socknar skulle kunna samarbeta. Mentaliteten
hos befolkningen är till den grad olika även i grannsocknar, att det
skulle bli ständiga slitningar, örn de skulle tvingas tillsammans i ett tvångsäktenskap.
Att vissa sammanslagningar kunna vara lämpliga och praktiska
vill jag inte förneka, men jag vill framhålla, att det är betydelsefullt för iden
framtida trevnaden på landsbygden i dessa trakter, att man går mycket försiktigt
fram och att befolkningen framför allt får klart för sig, att dess självbestämmanderätt
på denna punkt icke undandragits den, utan att den verkligen
har fått yttra sig även i sista ronden av avgörandet i denna fråga. Västgötarna
äro ett hyggligt släkte i vanliga fall, men skulle man gå fram så, att de finge
ett intryck, av att deras egen vilja nonchalerades, då bleve det, skulle jag tro,
inte så roligt.

Herr Senander: Herr talman! Liksom under tidigare remissdebatter sedan
krigsutbrottet har utrikespolitiken även i årets remissdebatt stått i förgrunden.
Denna gång har emellertid regeringen kunnat visa på att de värsta försyndelserna
mot neutraliteten opererats bort, och den har ju också kunnat inhösta en
del erkännanden från dem som alltid välvilligt tolkat regeringens politik. Det
är ju också ett faktum, att den svenska utrikespolitiken håller på att närma
sig neutralitetslinj.en, men detta tror jag bör noteras utan några särskilda lovsånger
över regeringens politik. Ett annat faktum är nämligen, att förändringen
mera återspeglar den förändrade maktbalansen i kriget än en förändring
i regeringens uppfattning om neutralitetens förpliktelser.

Örn man emellertid kan konstatera, att den svenska utrikespolitiken markerar
en tendens till orientering i demokratisk riktning, så kan man inte fälla
samma omdöme om den svenska inrikespolitiken. Den rör sig alltjämt i antidemokratiens
och lagrötans träskmarker. Detta förhållande återverkar på alla
områden av samhällslivet. Det sätter sin prägel på rättskipningens, socialpolitikens
samt den civila och militära förvaltningens områden. Ja, det återverkar
till och med på sådana områden, som inte direkt stå under statsmakternas
inflytande, exempelvis fackföreningsrörelsen och dess möjligheter att hävda sig
i den sociala kampen.

Vi kommunister vilja visst inte förneka, att det kan vara nödvändigt att
göra ganska långtgående ingripanden i folkets liv under de enastående förhållanden,
som ett sådant krig som det vi nu genomleva måste medföra. Men det
är vår bestämda mening, att dessa ingripanden måste ha till syfte att skydda
folkets frihet och säkra dess existensvillkor. Det borde vara en klar skyldighet
för en stat, där arbetarklassen har den parlamentariska bestämmanderätten,
att förhindra alla försök från reaktionärer och andra folkfiender att utnyttja
landets och folkets svårigheter till sin favör. Tyvärr måste vi konstatera, att
raka motsatsen har inträffat. Reaktionen har ganska obehindrat kunnat utnyttja
situationen i sitt intresse. Det finns inte många av högerns gamla reaktionära
önskemål som inte uppfyllts sedan krigsutbrottet. Vi lia fått ett helt komplex
av lagar, som eliminera vitala demokratiska rättigheter. Domstolarna ha tillerkänts
rätten till s. k. fri bevisprövning, varigenom anklagade utan bevisning
och enbart på grundval av blotta påståenden kunna dömas till långvariga frihetsstraff.

Jag vill också erinra örn — jag anser det vara lämpligt i detta sammanhang
— att polismyndigheterna lia tillerkänts befogenheter som ge dem rätt att
beröva vilken oförvitlig medborgare som helst sin frihet, att utan skäl till
misstanke anordna husrannsakan, avls^ssna telefonsamtal och bryta brev. Po -

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Nr 2.

105

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
lisen är så gott som allsmäktig och oantastlig genom de fullmakter den fick
vid en tidpunkt, då skräck och panik behärskade regering och riksdag. Nu skall
den också utrustas nied maskinpistoler, vilket ju bara är att betrakta som kronan
på verket att förvandla polismakten till en stat i staten.

Spåren efter den förra justitieministern äro avskräckande ur demokratisk
synvinkel. Dess bättre synes hans efterträdare i ämbetet inse, att vår lagstiftning
under kriget är allt annat än meriterande för ett land som vill gälla för
att vara en demokrati. Statsrådet Bergquist uttalade sålunda i pressen i slutet
av förra året bland annat följande, som jag finner vara ganska betecknande för
situationen på detta område: »Åtskilliga av de rättigheter, som vi räkna såsom
självklara i ett demokratiskt samhälle, ha upphävts eller begränsats i betydande
omfattning. Den enskildes frihet har ej samma utrymme, som vi äro
vana vid. På blotta misstankar örn brottslig gärning kunna medborgare utan
domstols prövning under avsevärd tid berövas friheten. Post- och telefonhemlighetens
okränkbarhet är ej omgärdad med de trygga garantier, som vi eljest
kräva. Tryckfriheten har ställts under en uppsikt, som sedan generationer
varit oss främmande. De lagar, som tillkommit för att bemästra kristidens
särskilda problem, ha ej sällan fått en utformning, som berättigar talet om
kautschuklagar.»

Detta är enligt mitt förmenande en mycket hård men rättvis dom över den
svenska demokratien. Den får så mycket större tyngd, som det är landets
justitieminister som fäller detta omdöme örn det nuvarande tillståndet. Yi
kommunister lia för vår del alltid, oberoende av svängningarna i krigsläget,
framfört en liknande karakteristik av den svenska demokratien under kriget.
Och vi ha tillagt vad statsrådet Bergquist kanske tänkte men inte uttalade,
nämligen att alla dessa reaktionära lagar och åtgärder så långt ifrån äro ett
skydd för demokratien, att de tvärtom äro till den största skada för densamma.
De äro tillkomna för att tjäna syftemål som stå i motsättning till
demokratien. Att de överhuvud taget kunnat genomföras i ett parlament,
där majoriteten består av arbetarrepresentanter, kan endast förklaras med
att man byggt sin politik på en felaktig förutsättning beträffande utgången
av den väldiga tvekamp, som pågår utanför landets gränser.

Det förefaller emellertid, som örn man på regeringshåll nu börjar inse, att
man felvärderat krafterna i den stora uppgörelsen. Det synes oss att en konsekvens
härav borde bli, att hela det antidemokratiska lagkomplex som nu
existerar och som — jag upprepar det trots de bestridanden som gjorts -—
nedsatt Sveriges anseende som demokratisk stat raseras. Vi äro djärva nog
att tro, att statsrådet Bergquists av mig tidigare refererade uttalande är en
signal om en inrikespolitisk kursförändring. Yi vilja tillägga, att denna är
lika nödvändig som en utrikespolitisk nyorientering. Det är emellertid med
beklagande vi konstatera, att man inte vid denna riksdags öppnande kunnat
upptäcka någon viljeyttring från regeringens sida som tyder på att den anser
tiden mogen för en inrikespolitisk kursförändring i syfte att avlägsna lagrötan
ur samhällskroppen.

Regeringens föredöme på lagstiftningens område har utan betänkligheter
accepterats av statens verk och myndigheter. Det skall visserligen erkännas,
att åtskilliga av dem förstått, att do inte längre kunna räkna med psykosen från
finska vinterkrigets dagar till stöd för sin uppdelning av de underlydande i
politiskt pålitliga och opålitliga. Men andra verk och myndigheter lia återigen
svårt att frigöra sig från intrycken av reaktionens klang- och jubeldagar
under åren 1939—1940. Dit höra exempelvis försvarsverken, som ännu utestänga
kommunister och andra radikala arbetare från arbete vid verken. Dit
kan man räkna det verk jag tillhör, där alljämt posteringar ske med hänsyn till

108

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
en genomförd uppdelning av personalen i politiskt pålitliga oell opålitliga.
Detta sker ofta i samarbete med polisen, som villigt tillliandagår med listor
över kommunister och andra radikala arbetare och tjänstemän.

På samma sätt är det inom många av landets privata företag. Arbetsgivarna
ha genom den statliga legaliseringen av den politiska förföljelsen ansett
sig hava vunnit erkännande åt sitt gamla system med svarta listor. Lagrötan
har trängt djupt in i samhällskroppen. Vad som bara för ett tiotal år
sedan ansågs vara svåra kränkningar av den enskilde medborgarens åsiktsfrihet
och rätt att utöva sitt yrke eller sin näring, är numera vardagliga händelser,
som opåtalt kunna få passera.

Man kan inte gärna behandla den svenska demokratien utan att också
säga några ord om det inom fackföreningsrörelsen bekanta »cirkulär 3». Kanske
någon frågar sig, vad denna sak har att göra med en remissdebatt. Det
är emellertid ganska uppenbart, att denna sak hör samman med de svenskastatsmakternas
antidemokratiska politik under krigsåren. Det bör ju inte råda
något tvivel om att det parti, som har huvudansvaret för denna politik, genom
sitt inflytande över fackföreningsrörelsen också har ansvaret för det beryktade
cirkulär 3. Lika obestridligt är, att tillkomsten av detta åsiktsförföljelsens
typiska dokument endast varit möjlig i den atmosfär, som skapats av
den statliga antidemokratiska lagstiftningen. Detta cirkulär sammanhänger
också med regeringens ekonomiska politik.

Cirkulär 3 har inom fackföreningsrörelsen vunnit lika herostratisk ryktbarhet
som arbetsgivarnas paragraf 23. De äro egentligen samma andas barn.
Paragraf 23 ger arbetsgivarna monopolställning på arbetsplatsen, cirkulär 3
ger fackföreningsbyråkratien monopol inom fackföreningsrörelsen. Genom cirkulär
3 blir det möjligt för en fackförenings- och förbundsledning att hålla
sig kvar vid makten oberoende av medlemmarnas vilja. Det berövar majoriteten
dess bestämmanderätt och upphöjer minoritetens vilja till lag. Cirkulär
3 står sålunda i direkt motsättning till fackföreningsrörelsens grundsatser
och principer.

Som så många andra antidemokratiska åtgärder har cirkulärets genomförande
skett under hycklande fraser om att det gällde att skydda demokratien.
I verkligheten har emellertid hela syftet varit att säkra genomförandet av
den ekonomiska politik, som regeringen proklamerat såsom sin under kristiden.
Lönestoppet, som endast varit ett medel att berika den svenska kapitalismen,
hade knappast kunnat genomföras utan cirkulär 3. Nu har man med
stöd av detta ominösa cirkulär kunnat avkoppla i stadgeenlig ordning valda
fackföreningsledningar och underhandlare och därmed trygga genomförandet
av avtal, som betytt ett ständigt försämrat läge för arbetarna och i motsvarande
mån ökade vinster för kapitalismen.

, Man hade vid denna riksdag kunnat förvänta, att regeringen med samma
frejdiga mod, som den grep sig an genomförandet av de antidemokratiska lagarna,
skulle, sedan den nu sett de avskräckande följderna, ha tagit initiativet
till ett återställande av demokratien och rättsskyddet. Uteblivandet av ett sådant
initiativ får väl inte tolkas så, att man tänker permanenta denna lagstiftning.
Vi hoppas att till och med socialdemokratien skall finna detta vara ett
alltför högt pris för samarbetet med herr Bagge.

Även på socialpolitikens område kan man spåra verkningarna av regeringens
allmänna politik. Med åberopande av krisförhållandena har reformarbetet avstannat.
Gamla orättvisor kvarstå och förstoras under krisförhållandenas inverkan.
Semesterlagen exempelvis utesluter alltjämt stora arbetargrupper från
möjligheten att erhålla betald semester. Byggnadsarbetarna, som jag närmast
syftar på, äro praktiskt taget utestängda från rätten till betald semester. Det

Måndagen deli 17 januari 1944 em.

Nr 2.

10?

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
är upprörande att arbetarna i en nyckelindustri som byggnadsindustrien sättas
i undantagsställning gentemot andra arbetare i fråga om semesterrätt.

Ett alldeles särskilt kapitel på detta område utgör frågan om folkpensionärernas
ställning. Måste det inte vara bittert för socialministern att beböva konstatera,
att de flesta folkpensionärer, trots alla vackra tal oell utfästelser, fortfarande
befinna sig i ett verkligt nödläge? Folkpensionärerna ha icke erhållit
någon förbättring, som nämnvärt kunnat påverka deras försörjningsmöjligheter.
De ha till och med förmenats full kompensation för dyrtiden. Statsrådet Möller,
och med honom finansminister Wigforss tidigare här i kammaren, söker
göra gällande att folkpensionärerna nu ha erhållit full dyrtidskompensation;
men, märk väl, då räkna både socialminister Möller och finansminister Wigforss
endast med stegringen av levnadskostnaderna från krigsutbrottet, trots
att denna stegring börjat långt före kriget och därmed försämrat de folkpensioner,
som fastställdes år 1937. Dyrtidsstegringen från tidpunkten för den
senaste höjningen av folkpensionerna uppgår till över 50 7», men pensionärerna
ha endast fått en kompensation av 412/3 %. I stället för att förbättra folkpensionärernas
svåra läge har man sålunda tvingat dem att bringa offer på kristidens
altare, offer som i sin mån bidragit till att minska det s. k. skattetrycket
för de stackars rika här i landet,

Jag vill i detta sammanhang upprepa vad socialminister Möller sade, då han
vid ett tillfälle talade till folkpensionärer i Göteborg: »Det är ovärdigt ett demokratiskt
samhälle att inte sörja för sina gamla.» Och jag tillägger för egen
del: är det inte snart på tiden att man går från ord till handling och bringar
en verklig hjälp åt folkpensionärerna, en hjälp som gör dem oberoende av vad
sorn är alla gamlas fasa — och det är ett dåligt betyg åt institutionen i fråga
—• nämligen fattigvården? Statsrådet Möller är tyvär inte här, men jag vill
ändå hemställa till honom att bringa de pågående utredningarna i denna fråga
till ett snabbt slut. Jag vågar påstå, att därest han tillkallade den sakkunskap,
som folkpensionärerna själva utgöra, för att biträda med utredningarna, så
skulle frågan snart vara löst och detta på ett för folkpensionärerna tillfredsställande
sätt. Det skulle inte skada, örn utredningsmännen på annat sätt än
genom torra siffror konfronterades med nöden bland folkpensionärerna.

Även ett annat slags pensionärer ha fallit offer för den krisbetonade socialpolitiken.
Pensionärerna i fråga höra visserligen inte hemma under socialdepartementet,
men deras problem äro dock av socialpolitisk karaktär. Jag syftar
på de äldre statspensionärerna. Dessa ha faktiskt utsatts för en behandling, som
är allt annat än honnett. Vid flera tillfällen lia de matats nied utfästelser örn
att få sina pensionsförhållanden reglerade. Men det var en händelse som såg ut
.sorn en tanke att regeringen, trots alla utfästelser, inte gjort något åt frågan
innan lönestoppet proklamerades. Först i lönestoppspolitikens atmosfär ansåg
man frågan vara mogen för en lösning, och det bley en lösning därefter. Det
fanns inte någon saklig anledning att ställa de äldre statspensionärerna i ett
sämre läge än dem, som blivit pensionerade efter den 1 juli 1939, men för att
spara någon eller några miljoner till statskassan utestängdes massor av pensionärer
från förbättringen, och de, som voro berättigade därtill, erhöllo i de flesta,
fall en spottstyver.

Den svenska socialpolitiken har faktiskt deklinerat i betänklig grad under
kriget. Den har mera präglats — det låter hårt, men det är riktigt — av hänsyn
till de rika än till de fattiga, Krissvårigheterna ha använts såsom motivering
för en socialpolitik, sorn lämnat stora grupper av befolkningen ohjälpta.
Koikpeiisionärcrna äro ett drastiskt exempel på den saken, och flera skulle
kunna anföras.

Att handla på ett sådant sätt är enligt vår mening att: ställa socialpolitiken

lös

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
på huvudet. Under kristider måste socialpolitiken självfallet utvidgas i stället
för att begränsas. De ekonomiskt svagare ha naturligtvis det största hjälpbehovet
i tryckta tider. Det är dessa grupper, som framför allt behöva skydd mot
krisens verkningar. En socialpolitik, som inte tar sikte på dessa fundamentalariktlinjer,
blir en socialpolitik i de rikas intresse.

Det finns emellertid ett område inom statsförvaltningen, som i ekonomiskt
avseende inte haft någon känning av kristidens svårigheter, nämligen den
militära förvaltningen. Aldrig tidigare ha pengarna flödat så rikligt till försvarsväsendet
som under nuvarande förhållanden. Det är sant, att vi kommunister
inte rest motstånd mot de väldiga militäranslagen i och för sig. Vi ha
ansett försvaret av landets frihet och oavhängighet vara en så vital sak, att alla
offer måste bringas för detta ändamål. Däremot ha vi alltid — och det är oerhört
viktigt.i.detta sammanhang — krävt ett svar på frågan: vad får svenska
folket för miljonerna?

Svaret på, den frågan har, i den mån något sådant överhuvud taget lämnats,
aldrig blivit tillfredsställande. Den allmänna uppluckring av demokratien, som
blivit en följd av statsmakternas antidemokratiska åtgärder under kriget, har
inverkat också på de militära myndigheternas handlande. De ha ofta handlat
självrådigt och egenmäktigt och visat en ganska anmärkningsvärd nonchalans
gentemot givna direktiv. Ett upprörande slöseri har som bekant förekommit
och förekommer alltjämt. Stora och mycket tvivelaktiga företag igångsättas pä
det militära området, ofta utan att man inhämtar föreskrivet tillstånd från
regeringen. Skandalen med ombyggnaden av Patricia lever ännu i färskt minne,
och under slutet av den sista höstriksdagen erforo vi vissa detaljer kring
ombyggnaden av den 52 år gamla kanonbåten Svensksund varav framgick, att
ombyggnaden dragit en kostnad av över en halv miljon, en summa som väl i
det närmaste räckt för att anskaffa ett nytt fartyg för det ändamål, som det
gällde. Vederbörande myndighet hade icke större respekt för regeringen, enkannerligen
den starke mannen statsrådet Sköld, än att den startade ombyggandet
utan att inhämta vederbörligt tillstånd, och man överskred det begärda
anslaget med över 152 000 kronor. Liknande är förhållandet med ombyggandet
av pansarkryssaren Fylgia. Här ha kostnaderna överskridit det ursprungligen
beräknade beloppet med 3 600 000 kronor. Sammanlagt skall man lägga
ned 9 000 000 kronor, örn nu ens det räcker, på detta gamla fartyg, som man
ansett vara så värdelöst, så föga brukbar!, att det varit ur tjänst i sju år. Det
är att marka, att regeringen enligt statsrådet Skölds egen förklaring »endast
delvis orienterats» angående vad som under ombyggnadstiden framkom rörande
fartygets ändrade användning. Det verkar, som om de militära myndigheterna
ansåge regering och riksdag som ovidkommande parter i allt utom att
anslå pengar till de militära lönerna.

I anslutning till frågan örn vad vi få för pengarna på detta område står
också frågan örn den militära utbildningen. Mot denna ha icke utan fog riktats
grava anmärkningar. Det skall erkännas, att de militära myndigheterna
självfallet ha stora svårigheter att bemästra, när en militär organisation vuxit
fram så hastigt som den svenska, men samtidigt är det dock så, att det numera
finns alla tänkbara möjligheter för att nå en hög militär utbildning. Det
finns god tillgång på pengar, det finns en utomordentligt stark förståelse bland
de meniga för nödvändigheten att inhämta så grundliga militära kunskaper
som möjligt, och man har haft en massa erfarenheter från det pågående kriget
att bygga på. Under sådana förhållanden och särskilt med tanke på att Sverige
ju är ett folkfattigt land är anledningen självfallet så mycket större att
ställa kravet på den militära utbildningen högt. Här finns det skäl till kritik.
Möjligheterna ha icke tillvaratagits på bästa sätt. Det sysslas inom det militära

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Nr 2.

109

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
för mycket med onödiga petitesser. Det finns exempel på förband och förläggningar,
där man övat en mångfald ting, som åtminstone för lekmannen tett sig
såsom onödiga, men på ett uppseendeväckande sätt försummat t. ex. skarpskjutning.
Vid en fältartilleriförläggning förekom exempelvis ingen skarpskjutning
första sommaren beredskapen började, och året därpå förekom skarpskjutning
endast en gång. Skjutning med handvapen förekom endast en halv
dag varje månad. Handgranatövningar, kulspruteövningar och camouflageövningar
förekommo icke alls. Pistolskytte förekom en gång i månaden och
orienteringstävlingar någon enstaka gång. Det är ju ganska påtagligt, att
detta är synnerligen otillfredsställande. Det är ju icke alltid så säkert att
fältartilleristen befinner sig i säkerhet bakom de egna linjerna. Det kan ju
uppstå situationer då också fältartilleristen måste försvara sig i närstrid. Enligt
min mening är den militära utbildningen i stort behov av en rationalisering.
Tyngdpunkten måste läggas på de praktiska övningarna, och allt meningslöst
eller mindre nödvändigt i utbildningen måste bort. Först sedan så skett,
kan man tala örn att man får valuta för de väldiga summor, som utbildningen
inom försvarsväsendet självfallet slukar.

Härvidlag är det av avgörande betydelse, att man anstränger sig för att
förverkliga den goda regeln rätt man på rätt plats. Det finns mycket drastiska
exempel på hur denna regel omsatts i praktiken. Historien med de två mästerskyttarnas
placering är belysande för tillståndet på flera områden. Dessa beredskapsmän,
som borde lia satts som instruktörer för att utbilda blivande
mästerskyttar, placerades, den ene som postbud och den andre som ammunitionsbärare.
Ett par andra exempel på tillämpningen av regeln om rätt man
på rätt plats: en siirskilt utbildad bilmontör, som blev kompaniets skomakare,
och en sockerbagare, som aldrig hade tagit i en bilratt. som blev motorofficer.
Sockerbagaren blev därigenom också pikant nog chef för en motoringenjör.
För fullständighetens skull bör kanske också erinras örn något som vi kunnat
läsa i tidningarna, nämligen att våra spanienfrivilliga, som för sin duglighet
och tapperhet i krig vunnit löjtnants grad i den spanska folkarmén, kommenderats
att kratta grusgångar och hugga ved i särskilt avdelade arbetskompanier,
i stället för att deras insikter i praktisk krigföring bort utnyttjas inom
armén i instruktivt syfte, icke minst för undervisning av unga fänrikar och
löjtnanter, som aldrig luktat krutrök. Man erinrar sig i detta sammanhang det
omdöme, Fabian Månsson på sin tid här i riksdagen fällde i anledning av vissa
huvudlösa diplomatutnämningar. Det var nämligen så, att det var en på detta
område mycket högt utbildad man, som ratats därför att han icke hade den
rätta härkomsten, och han måste slutligen för att försörja sig taga ett hotellvaktmästarjobb.
Fabian Månsson yttrade: »Den Herren haver utsett till diplomat,
haven T utsett till hotellvaktmätsare, och den Herren haver utsett till hotellvaktmästare,
haven I utsett till diplomat.» Jag tror, att det försiggår mycket
på det militära området, beträffande vilket man skulle kunna tillämpa
Fabian Månssons ord. Som ett ytterligare bidrag till karakteristiken av den
militära byråkratien och framför allt av reglementsslaveriet bör till sist anföras
en händelse, som iir så löjlig, att den verkar otrolig. Arméchefen lät på sin tid
stämma en löjtnant, en fänrik och en sergeant för att de icke tillräckligt hade
vårdat sig örn en tjänstehund. Hunden hade fått valpar, och det stred mot
reglementet. De tre borde lia förhindrat denna genanta händelse. De anklagade
betecknade emellertid det hela som ett rent olycksfall. Hyndan hade krängt
av sig halsbandet och begivit sig ut i det fria, där olyckan skett. För avgivande
av svaromål hade de anklagade två gånger måst inställa sig inför krigsrätt
vid norska gränsen, dit för övrigt en av dem måst resa från sin förläggning
i Skåne. Vad jag här anfört utgör bara eli par stickprov, som visa på nödvän -

Ilo

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
digheten för framför allt riksdagen att ägna förhållandena inom militärväsendet
en mera ingående granskning. Särskilt nödvändigt är det att åstadkomma
en begränsning för de militära myndigheternas och militärbefälets i åtskilliga
fall ådagalagda självrådighet, ty det är ju en avgörande förutsättning för att
åstadkomma sunda förhållanden på detta område och framför allt för att vinna
högsta möjliga effektivitet för minsta möjliga kostnad, att man genomför en
verklig demokratisering av försvar,sväsendet. Vi ha tidigare här i riksdagen
framfört detta krav. I viss mån har det vunnit gehör, men man har ännu icke
vågat sig på en demokratisering, som kunnat göra slut på missförhållandena
inom försvarsväsendet. Jag vill sluta med att säga, att örn man vill ha folkets
odelade förtroende för försvaret, så måste folket ha en känsla av att de offer
som bringas ge full valuta i form av ett demokratiskt, pålitligt och effektivt
försvar.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Mattsson: Herr vice talman! I åttonde huvudtiteln, ecklesiastikärenden,
för år 1944 sid. 447 punkt 180, Folkskolor m. m.: Underhålls- och materielbidrag,
har departementschefen uttalat: »Den av 1942 års riksdag (skrivelse
nr 8, punkten 147) berörda frågan örn införande av fri undervisningsmateriel
i folk- och fortsättningsskolan torde icke nu böra upptagas till behandling.
» Jag kan, herr talman, icke låta detta ecklesiastikministerns uttalande,
som vittnar örn en negativ inställning till 1942 års riksdags så enhälligt
uttalade önskan i denna fråga om införande av fri undervisningsmateriel
i folk- och fortsättningsskolan, få gå opåtalt förbi.

Efter motion av mig m. fl. här i andra kammaren och av herr Axel Löfvander
m. fl. i första kammaren till 1942 års riksdag tillstyrker statsutskottet
förslaget och anför i sin motivering, »att de skäl, som tidigare föranlett
riksdagen att hemställa om en förutsättningslös utredning angående fri skolmateriel
i folk- och fortsättningsskolan, hava en ännu mycket större tyngd
i nuvarande läge, då de rådande krisförhållandena medfört alltjämt ökade
ekonomiska svårigheter för de föräldrar och målsmän, som hava barn i skolåldern.
Utskottet förbiser ingalunda, att svårigheter av statsfinansiell art nu
föreligga för ett dylikt förslags realiserande, men anser i trots härav det icke
minst ur befolkningspolitiska synpunkter angeläget, att åtgärder såvitt möjligt
bliva vidtagna för genomförande av den enligt utskottets mening riktiga
principen om fri skolmateriel till alla de barn, som besöka folk- och fortsättningsskolan.
Med anledning härav tillstyrker utskottet, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhåller, att Kungl. Maj :t måtte taga under övervägande
att med det snaraste för riksdagen framlägga förslag i ämnet.»

Då statsutskottet och riksdagen med så bärande och starka motiveringar
hemställt örn förslag i ärendet, så tycker jag att vi redan till fjolårets riksdag
borde fått emotse förslag härutinnan. Skall nu även år 1944 gå utan att något
göres åt frågan, så är det mer än beklagligt. Ja, herr talman, jag tycker verkligen,
att ecklesiastikministern i denna fråga handlar på ett emot både riksdagen
och folkskolan anmärkningsvärt sätt.

Då jag varit ledamot av 1937 års skolmaterielsakkunniga, har jag haft tillfälle
att se, hur nuvarande bestämmelser verka och att de ur alla synpunkter
icke äro tillfredsställande. Jag tror att örn regeringen ville ägna tillräcklig
tid och uppmärksamhet åt vårt kommittébetänkande och förslag till frågans
lösning, så skulle det framgå, att det ur undervisningssynpunkt vore ett stort
framsteg att frågan löstes samt att förslaget innebär en verklig rationalisering,
praktiskt anordnad distribution och förbilligande av den erforderliga un -

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Nr 2.

lil

Vid remiss av statsverkspropositionen m. rrv. (Forts.)
dervisningsmaterielen i folk- och fortsättningsskolan, samtidigt som en ekonomisk
hjälp bringas de barnrika familjerna.

Då finansministern genom sitt inlägg vid frågans behandling här i kammaren
1942 syntes vara betänksam emot att frågan löstes i nuvarande statsfinansiellt
sett svåra tid, så vill jag framhålla följande. De nu för den erforderliga
skolmaterielen utgående beloppen, som jag bestämt tror avsevärt
kunna nedbringas, örn inköp och distribution ordnas så, som vi föreslagit i
kommittébetänkandet, få ju nu betalas av de barnrika familjeförsörjarna, som
ofta leva i små omständigheter. Att provisoriskt lösa frågan genom att kommunerna
åtaga sig kostnaderna för materielen är i många fall otänkbart.

Av en till vårt betänkande fogad bilaga 3 framgår, att vad landsbygdsdistrikten
beträffar variera kostnaderna, i distrikt som infört fri skolmateriel
mellan lägst 7,5 öre och högst 92,8 öre per skattekrona år 1931, lägst 7,4
öre, högst 1 krona 24 öre år 1934 samt lägst 7 öre, högst 1 krona 48,5 öre
år 1936. I städerna variera kostnaderna mellan lägst 1,7 öre, högst 10 ä
12 öre per skattekrona och gå sålunda här ej upp till belopp av, relativt sett,
större betydelse.

Statens kostnader för fri undervisningsmateriel beräknades enligt betänkandet
år 1939 visserligen till ett så relativt stort belopp som 5 200 000 kronor
och skulle nu givetvis gå till något mera, men då frågans lösning är av så
utomordentligt stor betydelse och härtill kommer, att det skulle skapas rättvisa
i fråga örn dessa kostnader emellan stad och landsbygd och att de barnrika
familjerna skulle erhålla ett ekonomiskt stöd, så hoppas jag, att regeringen
täger frågan örn fri undervisningsmateriel i folk- och fortsättningsskolan
till förnyad behandling och framlägger förslag i ämnet till årets riksdag.

Vill man icke direkt höja statens utgifter för denna frågas lösning, så anser
jag, att man mycket väl kan inbespara motsvarande belopp på femte huvudtiteln,
socialärenden, som nu går på över 508 miljoner kronor, en väg som jag
för min del vill rekommendera.

Herr Johansson i Öckerö: Herr andre vice talman! Då meddelandet kom örn
att lejdtrafiken skulle komma i gång på basis av det svensk-tyska handelsavtalet,
utlöste det ju allmän tillfredsställelse i vårt land, men man trodde ju
bland fiskarena, att inom handelsavtalets ram lejd skulle erhållas även för
fiskebåtarna, så att fiskarena skulle kunna få bedriva sitt fiske på de gamla
fiskeplatserna, som tyskarna nu så att säga annekterat. Så är enligt vad man
har hört ännu icke förhållandet, och vi äro fortfarande utestängda från de
fiskevatten, som av svenska fiskare brukats i många år. Det är klart, att vi med
bekymmer se mot framtiden, då vi avstängts ifrån de platser, där vi funnit
vår bärgning, och drivits in mot den svenska kusten, där möjligheterna till utkomst
äro bra mycket mindre än på de gamla fiskeplatserna. Det är icke nog
med att plats icke finnes för hela vår fiskeflotta, utan det förhåller sig dessutom
så, att den fisk, som fångas på de platser som nu stå till buds, är av en
helt annan kvalitet än den fisk, som kan fångas på de gamla fiskeplatserna,
och vi kunna således icke förse de svenska hushållen med fisk av lika högkvalitet
som förut. Även för framtiden kommer detta att försämra möjligheterna
för försäljning av vår fisk. Fiskarena lia skaffat sig en dyrbar fiskeflotta. En
fiskebåt av i dag kostar 125 000 kronor. Före kriget kostade en sådan båt
55 000 ä 60 000 kronor. Där kan man ju enligt min mening säga, att priskontrollnämnden
icke gripit in såsom den bort göra. Båtarna skola ju betalas med
vad som erhålles för den fisk, som drages upp ur havet, och det är ju klart lolalia,
att när möjligheterna för fiske så beskäras, går det icke att betala dessa

112

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
dyra fiskebåtar. Jag har förut sagt, att vi se med bekymmer mot framtiden.
Nu när sillfisket tager slut, och fiskesäsongen västeröver börjar, då äro vi
utestängda från de möjligheter, som förut givits, vilket gör, att svårigheterna
för att få sin utkomst för fiskarena bliva bra mycket större, örn icke lejd kan
utverkas för fiske. Härtill kommer, att drivmedelspriset stigit. Jag vill minnas,
att för cirka tre år sedan, när fiskarena började använda tjära som drivmedel,
voro tjärfabrikanterna nöjda och belåtna med ett pris, som uppgick till
omkring 20 öre per kilogram. Sedan dess ha priserna blivit mycket höga, och
det har väl, skulle jag tro, motiverats med, att de anläggningar, som lia gjorts,
äro krigstidsbetonade och fortast möjligt böra avskrivas. Nu är så lång tid
gången, att avskrivning förmodligen skett i sådan utsträckning, att priset på
drivmedel kan sänkas. Det är klart, att priset på drivmedel bör stå i relation
till fiskpriserna, men i och med att möjligheterna för fisket kringskäras, så
bortfaller enligt min mening ett skäl för drivmedelsprisernas höjning. Inom
parentes kan jag nämna, att hela vår fiskeflotta icke får plats på de nuvarande
fiskeplatserna, utan man måste försöka skifta. Skola vi få vår bärgning ur
havet på de fiskeplatser, som nu stå oss till buds, böra vi åtminstone kunna
fordra, att drivmedelspriset sänkes, så att omkostnaderna för fiskets drivande
minskas. Det är en annan sak, som är mycket angelägen för fiskarena på
Västkusten, nämligen byggandet av fiskehamnar. Det Ilar ju i år på sjätte
huvudtiteln tagits upp ett något större anslag än förra året, även örn höjningen
icke är av den storleksordning, att den bet5Her något nämnvärt för
möjligheten att utvidga hamnarna, men å andra sidan är ju en utredning tillsatt,
som skall utreda angelägenhetsgraden beträffande anläggandet av fiskehamnar,
och jag får hoppas, att icke denna utredning på något sätt fördröjer bj^ggandet
av fiskehamnar utan fastmer främjar detta byggande, så att arbetet därpå kan
sättas i gång så fort som arbetskraft och material stå till förfogande.

Det är ytterligare en sak, som jag icke kan underlåta att säga här i kammaren,
nämligen att ifrån fiskarehåll protesteras det mycket kraftigt mot det
från tyskt håll framkomna påståendet, att besättningarna på de beskjutna båtarna
Hermod och Västkusten icke kunnat bärgas på grund av minfara. Detta
är icke med sanningen överensstämmande. Faktum är, att om fiskarena hade
fått tillfälle att själva rädda sig, så hade räddning varit möjlig. Havet låg
fullständigt stilla. Fiskebåtarna hade livbåtar ombord. Hade fiskarena fått
tillfälle att sätta livbåtarna i sjön, hade de kunnat rädda sina liv. Jag anser,
att det bör sägas ifrån här, att det icke är med sanningen överensstämmande,
att minfaran eller någon annan omständighet omöjliggjorde bärgning.

Herr Edberg: Herr talman! Det kanske icke kan anses alldeles opåkallat i
den allmänna debatten att med några ord beröra en fråga kring vilken väl många
tal hållits och mycket skrivits men i vilken gärningarna icke alltid stått i relation
till de många och vackra orden. Jag syftar på frågan om ett intensifierat
nordiskt samarbete. I ett nyligen avgivet sakkunnigbetänkande heter det, att
sedan samtliga Nordens länder med undantag av Sverige på olika sätt indragits
i den världsomspännande kampen, lia de aktuella möjligheterna till nordisk
samverkan starkt förminskats, men det betonas också, att avgörande för framtiden
är frågan, huru den nordiska samhörighetsviljan utvecklats under krigets
tryck. Det råder ingen tvekan örn, att samhörighetskänslan under ofärdsåren
stärkts och fördjupats; därom bär den livliga debatten i dag otvetydigt
vittne. Den har förts med känsla, och icke minst i Sverige har den förts med en
intensitet, som uppenbarligen ökats ju närmare man kommit freden. Olika mer
eller mindre vittgående projekt lia dryftats, och vad som bara för några år sedan
avfärdades som utopier har för många framstått som en realpolitisk nöd -

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Nr 2.

113

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vändighet. Flera ledamöter av den svenska regeringen ha tagit del i diskussionen.
Statsministern Ilar sålunda i en artikel erinrat örn hur diskussionslinjerna
i den nordiska frågan kommit att förlängas ända till statsförbundet, och funnit
att det icke finnes någon anledning att rygga tillbaka för en prövning även
av radikala förslag till lösningar. Försvarsministern har i flera föredrag direkt
uttalat sig för en förbundsstat. Ecklesiastikministern har rekommenderat ett
politiskt samgående, som kunde börja isolerat mellan att par länder för att sedermera
utvidgas. Utrikesministern har i något delfiska ordalag dock sträckt
sig så långt, att hän medgivit det vanskliga i att i en debatt just nu örn Nordens
enhet kunna reda ut begreppen, men menat, att om man bara hade detta klart
för sig, så kunde frågan gott dryftas och olika synpunkter framföras. Den förutvarande
utrikesministern har förordat avgivandet av en nordisk Monroedoktrin
i ett lämpligt ögonblick, genom vilken de nordiska staterna samfällt
skulle avvisa varje annan stats inblandning i hur de ville ordna för sig inom
regionen Norden.

Det är bara rimligt att mot bakgrunden av denna debatt, som genom olika
regeringsledamöters deltagande åtminstone delvis fått en officiell anstrykning,
ställa frågan, vilka praktiska resultat den ofta deklarerade samhörighetskänslan
hittills avsatt. Jag tänker icke taga upp frågan om stödet åt Finland under
vinterkriget; det tillhör ett tidigare skede i händelseutvecklingen. Däremot kan
det vara på sin plats att erinra örn, hur den senaste höstriksdagen på finansministerns
initiativ anslog 100 miljoner kronor till återuppbyggnadsarbete företrädesvis
i de nordiska länderna. Denna åtgärd har, ehuru summan givetvis icke
räcker långt, omedelbart hälsats med stor tillfredsställelse hos grannfolken.
I årets statsverksproposition har ecklesiastikministern ägnat 10 sidor åt främjandet
av det nordiska kulturella samarbetet och för ändamålet äskat 60 000
kronor. Det är icke överväldigande, men det är i alla fall 9 1I-, sidor och 55 000
kronor mer än i fjol. Det rör sig i rätt riktning. Till dessa åtgärder, som direkt
kunna utläsas ur riksdagstrycket, komma humanitära aktioner av relativt betydande
omfattning, diplomatiska manifestationer i ett par uppmärksammade
frågor o. s. v.

Samtidigt finnas emellertid vissa drag i den svenska politiken, som verkat
i motsatt riktning. Tidningarnas telegrambyrås från Oslo utvisade korrespondent
Benkt Jerneck berör i sin bok »Folket utan fruktan» den bitterhet och
misstro mot Sverige, som råder på åtskilliga håll i Norge, framför allt i gränstrakterna
där man sett permittenttågen passera. Från norskt håll har man visserligen
medgivit, att färgerna äro något starkt påbredda. Men att stämningen
är tämligen ogynnsam går det nog inte att fördölja.

Det är icke min mening att diskutera, huruvida den eller den eftergiften kunnat
undvikas eller ej. Det sista permittenttåget har för länge sedan rullat mot
Berlin, och de diplomatiska relationerna mellan Sverige och Norge ha återställts
till det normala. De officiella förbindelserna mellan vårt land och det
fria Norge ha uppenbarligen utvecklat sig i allt hjärtligare riktning. Redan i
september 1942 yttrade för övrigt den norske utrikesministern Trygve Lie, att
det visserligen fanns olösta problem mellan det officiella Sverige och det officiella
Norge, mern att man borde vara enig örn att icke göra dem större än att de
kunde lösas bröder emellan. I ett tal i går ansåg han sig också med tillfredsställelse
kunna fastslå, ali de största svårigheterna redan undanröjts.

Det finnes ingen anledning alf rota i det förgångna. Men man bör göra klart
för sig, att på den norska hemmafronten existerar en tydligen utbredd opinion,
som är allt annat än gynnsamt inställd mot vårt land. I den mån detta beror
på missförstånd bör det vara .Sverige angeläget att snarast söka skingra den.
I den mån den härrör ur andra orsaker är det säkerligen endast gärningar,

Andra kammarens protokoll J944. Nr St. 8

114

Nr 2.

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
praktiska utslag av samhörighetskänsla, som kunna återställa förtroendet. Vi
ha för närvarande över 20 000 norska och över 10 000 danska flyktingar i landet.
De intryck dessa få under sin nödtvungna Sverigevistelse kunna bli avgörande
för stämningen mot oss. Efter hemkomsten komma de att förmedla intrycken
var och en inom sin krets. Dessa intryck komma att sprida sig som ringar på
vattnet. De finska barnen, som fingo en fristad i vårt land under den värsta påfrestningen,
ha efter återkomsten varit mycket goda ambassadörer för Sverige.
De många tusen norska och danska flyktingarna skulle i ännu högre grad kunna
bli detsamma.

I stort sett ha också dessa gäster blivit väl mottagna i vårt land, något som
också betonades i Trygve Lies gårdagstal. En del har beretts möjligheter att
sätta sig in i våra problem på ett sådant sätt, att man säkert kan räkna med,
att de komma att bidraga till att skingra en del kvardröjande missförstånd.
Men alltför många ha blivit mindre väl omhändertagna, trots allt som gjorts
från myndigheternas och enskilda korporationers sida. Vi ha dock i stor utsträckning
icke tillvaratagit de möjligheter, som erbjudit sig att smida banden
ännu starkare. Jag skulle kunna nämna många exempel, men jag inskränker mig
till att nämna ett enda. Det berättas ett exempel från skogsförläggningarna om
hur några skogshuggares enda andliga spis utgöres av Ny Dag och Trots Allt.
Det är en något ensidig kost. Det är ej att förundra sig över, örn de, som näras
med sådan spis, komma att återvända till sitt land med något karikerad bild av
det land, i vilket de under månader och år uppehållit sig. Det är föga fruktbart
att söka fördela ansvaret för detta mellan myndigheter och enskilda. Det
spelar ingen roll. Man får se det så, att det är ett faktum som föreligger. Faktum
är, att vi försummat en stor och betydelsefull chans i många stycken. Nu
är det säkerligen för sent att bättra vad som brast. Den manliga norska ungdomen
lämnar snabbt sina arbetsanställningar för att utbilda sig för kommande
uppgifter. Men i den mån förutsättningar föreligga för att taga skadan igen
böra de tillvaratagas. I den män det ej kan ske, få vi alla nyktert räkna med
att underlåtelserna fördryga vårt efterkrigsarbete.

När man talar om omhändertagandet av de många ofrivilliga gästerna i
vårt land, kan man ej undgå att tänka på hur situationen varit och vilka möjligheter
vi haft i vårt land, örn det länge omdiskuterade nordiska institutet
stått färdigt, när kriget bröt ut. Ifrån svensk sida har man icke gjort sig någon
överdriven brådska, när det gällt att lösa denna fråga. Det är omkring etthundra
år sedan Grundtvig publicerade sitt förslag örn en gemensam nordisk
kulturhärd, som han tänkte sig förlagd någonstädes i västra Sverige. Man har
haft god tid på sig. Men medan vi vilat på hanen har det skett en del i andra
länder. Sålunda har Hindsgavls slott på Fyen 1924 blivit centralpunkten för
nordiskt samarbete i Danmark. Vid Grundtvigs Höjskole i Frederiksborg inrättades
1934, alltså för tio år sedan, en särskild nordisk linje. 1938 tillsatte
den danske undervisningsministern Jörgensen en kommitté, som strax före
ockupationen var färdig med ett förslag om en nordisk högskola. Från dansk
sida var man, villig att förlägga skolan till Sverige.

I vårt land har takten varit makligare. 1938 framlade föreningen Norden
sitt s. k. Vadstenaprojekt. 1941 anhöll riksdagen örn utredning rörande ett
nordiskt institut, som man hade tänkt sig anknutet till folkhögskoleidén och
som skulle bli en nordisk mötesplats. Flera utredningar ha företagits. Dagen
före julafton förra året dagtecknade den senaste — man vågar icke hoppas
den sista — utredningskommittén sitt betänkande. Man har här ställt frågan
om ett samnordiskt institut, som skulle bli centralpunkten för kulturlivet i
hela Norden, på framtiden. De nödvändiga överenskommelser med de andra
nordiska länderna, som måste föregå skapandet av en sådan institution, kunna

Måndagen den 17 januari 1944 em.

Nr 2.

115

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
av kända skäl nu icke träffas. Säkerligen måste viss tid förflyta även efter
krigets slut, innan man kan sätta i gång. De sakkunniga lia därför föreslagit
ett svenskt nordiskt institut, närmast ett provisorium, som dock skulle kunna
bilda embryot till en större skapelse. Det är klart, att den betydelse, som ett
sådant institut skulle kunna få, med naturnödvändighet måste bli ganska begränsad.
Det är dock uppenbart, att i den mån man lär känna varandra och
varandras problem och förhållanden, bereder man väg för djupare nordisk förståelse
och gemenskap. De nordiska folken befinna sig dock i den gynnsamma
ställningen, att de äro tillräckligt olika för att ha någonting att lära av varandra
men tillräckligt lika för att kunna lära av varandra.

Statsrådet Bagge har icke i statsverkspropositionen framlagt något förslag
i frågan, detta därför att han avvaktar remissvaren. I statsministerns deklaration
vid inledningen till detta sammanträde finnes det icke heller upptaget
på listan över propositioner, som man tänkt framlägga till årets riksdag. Trots
detta tillåter jag mig rikta en enträgen vädjan till ecklesiastikministern att
icke låta akterna örn det nordiska institutet hamna i någon av de djupa skrivbordslådorna
utan i stället presentera ett förslag redan för årets riksdag. Allt
som kan göras på det kulturella området för att bringa de nordiska folken
närmare varandra är betydelsefullt. Man måste bara ha klart för sig, att det
gäller verkningar på längre sikt.

Ännu betydelsefullare i en situation, som inom kort kommer att bli aktuell,
äro utan tvekan de ekonomiska åtgärder, som från Sveriges sida kunna företagas
för att bringa broderländernas krigsskadade näringsliv på fötter igen.
När jag förut talat örn gärningar, som skulle kunna reparera vad som till äventyrs
brustit, var det också närmast ekonomiska åtgärder jag tänkte på. En
del kail göras redan nu. Sålunda borde exempelvis de stränga bestämmelserna,
när det gäller att sända gåvopaket till något av broderländerna, kunna lättas,
så att man i denna situation, när det finnes så många fria näringsmedel, kunde
få avstå en del av sina egna ransoner. Hur betydelsefullt detta skulle vara
kan man sluta av det mottagande, som den svenska sockergåvan på sin tid fick.

Men ännu väsentligare är vad vi göra efter kriget. Lekmannen ser gärna
saken så, att även örn vi själva få svårigheter att brottas med vid övergången
från beredskap till fredsförhållanden och även örn vår egen matsäck icke blir
så välpackad, ha vi skyldighet att betala för vår förmånsställning och undantagsställning
under kriget genom att hjälpa de krigshärjade grannarna att
bygga upp sina länder på nytt, med livsmedel för att lindra den materiella
nöden, med rullande materiel för att sätta kommunikationerna i stånd, med
maskinell utrustning för att få fabrikerna att fungera o. s. v.

Förra höstens hundramiljonersanslag representerar den första ansatsen. Säkerligen
kräves mycket mera. Om den svenska insatsen skall ske på basis av en svensk
lane- och uthyrningslag eller under andra former är givetvis regeringens sak
att pröva. Men man föregriper icke prövningen, örn man samtidigt som man
uttalar en förmodan, att förberedande förhandlingar redan inletts, också uttalar
önskemålet, att prövningen får omfatta även en gemensam nordisk arbetsmarknad.

Uppenbarligen finnes hos vårt folk ett mycket starkt intresse för dessa ting,
och det är därför berättigat att giva uttryck för förhoppningen, att regeringen
så snart som möjligt framlägger resultatet av dessa överväganden. Efter
alla ordfyrverkerier i den nordiska gemensamhetsfrågan är det med en viss
otålighet man avvaktar, att gärningarna skola tala. Allt vad som talats och
allt vad som skrivits bör i varje fall ha fyllt den funktionen, att det givit statsmakterna
förvissning örn att de i sitt nordiska handlande komma att ha en
stark opinion bakom sig.

116

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1944.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag av herr andre vice talmannen
att uppskjuta den fortsatta överläggningen rörande förevarande propositioner
till morgondagens plenum kl. 11 fm.

§ 2.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 13, till Konungen angående utseende av ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.15 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 18 januari.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 12 innevarande januari.

§ 2.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp avlämnade Kungl. Maj:ts proposition,
nr 22, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 11 § förordningen
den 5 juni 1942 (nr 325) örn jordbrukets kreditkassor.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Herr talmannen meddelade, att herr Malmborg, som vid kammarens sammanträde
den 12 innevarande januari med läkarintyg styrkt sig från och med samma
dag tills vidare vara förhindrad att deltaga i riksdagsgöromålen, denna dag
åter intagit sin plats i kammaren.

§4.

Vid remiss av Fortsattes den från gårdagens sammanträde uppskjutna överläggningen röstatsverks-
rarK]e Kungl. Maj :ts propositioner, nr 1. angående statsverkets tillstånd och
''™nen behov under budgetåret 1944/45, nr 2, angående utgifter å tilläggsstat II till
(Forts.) riksstaten för budgetåret 1943/44 och nr 3, angående fortsatt giltighet för förskottsstaten
för försvarsväsendet ävensom allmänna förskottsstaten; och lämnades
därvid ordet enligt förut skedd anteckning till

Herr Spångberg, som yttrade: Herr talman! Under gårdagens debatt uppehöllo
sig många talare med ett problem, som vi under flera år icke haft någon
större anledning att behandla här i riksdagen, nämligen arbetslöshetsfrågan.
De lokala arbetslöshetsproblem, som numera uppstått här och var, visa hur

Tisdagen den 18 januari 1944.

Nr 2.

117

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
välbetänkt det var, när statsmakterna i tid planerade hur man skulle möta
arbetslöshetskrisen. Man måste ju dock här säga sig att det måste vara något
fel, då det är så svårt att komma i gång med lösningen av problemet. Det
vore emellertid bra om detta berodde på att arbetslösheten kom oväntat, men
i varje fall vittnar förhållandet örn nödvändigheten av att statsmakterna försöka
få ett fastare grepp på detta ömtåliga problem än som skett i de nu
aktuella fallen. Just nu framhävas ju bristerna så mycket tydligare som
många få lämna sina arbeten för att inställa sig i militärtjänst inom olika
förband. De anspråk på uppskov med beredskapstjänst, som kunna anses
nödvändiga och skäliga, böra medges utan alltför stora svårigheter, naturligtvis
dock så att bördan fördelas någorlunda lika mellan de inkallade. Jag
tror att litet mera smidighet, än som nu kommer till synes i många fall, betydligt
skulle lätta de inkallades bördor.

Vi ha sålunda inom skilda trakter redan fått en försmak av arbetslösheten
och vad den kan komma att innebära. Det fria näringslivets män
bruka ju alltid säga, att man bör, när det gäller arbetsmarknadsspörsmål och
därmed sammanhängande frågor, lita till det fria näringslivets förmåga att
lösa dessa problem. Det kan därför med hänsyn till den arbetslöshet, som
vi redan kunna konstatera inom vissa ganska stora industrier, vara skäl för
riksdagen att nu ställa det fria näringslivet under debatt. Många företag ha
ordnat tillfällig sysselsättning och sökt bereda sina anställda arbete på olika
sätt. _ Men det är inte alla som ordnat på detta sätt. Företag, som under
kristiden haft stora vinster, ha nu anledning att tänka på sina skyldigheter
i detta fall, och statsmakterna borde för sin del kanske mera ingående överväga
lämpliga åtgärder för att i kristider framtvinga ett större ansvar för
arbetarna från företagens sida. Näringslivets uppgift är väl ändå att åstadkomma
en försörjning för hela vårt folk och inte minst för de anställda. Staten
borde ju härvidlag givetvis föregå med gott exempel. Fullkomligt förkastligt
är det därför, såsom här av flera talare i går påtalades, nämligen att vägdistrikten
på en hel del håll i stor utsträckning permitterat sina anställda.
I krisprogrammet ha ju vägarbetena i mycket stor omfattning upptagits såsom
reservarbeten. Det måste därför te sig något underligt att vi, samtidigt
som vi kunna skönja en begynnande arbetslöshet, skola få se permitteringar
av anställda vägarbetare. _ En annan sak skulle jag också vilja beröra i det
här sanimanhanget, och jag stryker då under nödvändigheten av att man
visar litet mera av social anda än vad fallet varit både bland verkstyrelser
och bland sådana som i övrigt ha med arbetsmarknadsproblemet att göra.

Från kommunala myndigheter höras ofta klagomål över hur svårt det är
att planera arbeten av olika slag på grund av den långt drivna byråkrati som
möter både här och var. Statsmakterna böra dock taga hänsyn till kommunalmännens
insatser på detta område. Deras möjligheter äro mycket starkt
begränsade. Vi veta, att de i regel utföra sitt arbete på fritid och för det
mesta för ringa eller ingen betalning. Det är ett uppoffrande arbete i samhällets
tjänst. Ständigt måste sparsamhetssynpunkterna beaktas vid planläggningen
av olika arbeten, överordnade myndigheter synas icke alltid vilja
underlätta detta arbete. Jag skall be att få ge eli exempel. Det rör icke en
kristidsföreteelse utan planläggningen av ett arbete nödvändigt även under
normala förhållanden. Exemplet är emellertid därför icke mindre belysande
för de svårigheter som vederbörande lia att brottas med. På en plats hade
de kommunala myndigheterna och då närmast skolstyrelsen förberett ett skolhusbygge.
Man hade kommit så långt att man var på det klara med att
bygget var nödvändigt. Det gill bie en sjuårig folkskola, vars skolhus visat
sig vara för litet. Man vände sig till en skicklig arkitekt, länsarkitekten, och

118

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1944.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
fick honom att göra lipp ritningar. Av sakkunniga gjorda kostnadsberäkningar
visade att skolhusbygget skulle dra en kostnad av omkring 200 000
kronor. Enligt gällande förordning om statsbidrag till skolhusbyggen skickades
handlingarna till skolöverstyrelsen, som efter någon tid återremitterade
desamma. Det befanns då, att man i skolöverstyrelsen hade ritat och streckat
på den plan, som arkitekten gjort upp, så att det hela var en enda tilltrasslad
härva, som egentligen ingen längre kunde begripa sig på. Skolstyrelsens ordförande
fick då resa till Stockholm för att försöka att genom överläggningar
med de ansvariga inom skolöverstyrelsen få bukt på det hela. På avdelningen
för byggnadsfrågor inom skolöverstyrelsen förklarades, att man där icke utförde
sådana här arbeten, men man lovade att skaffa en privat arkitekt. Skolstyrelsen
fick en bestämd känsla av att det överhuvud taget icke lönade sig
att anlita någon annan än den privata arkitekt, som skolöverstyrelsen anvisade,
och länsarkitekten var därmed helt enkelt ställd åt sidan. Nu tycker
man ju annars, att ett skolhusbygge på landsbygden icke skulle behöva göras
mera invecklat än att skolstyrelsen med hjälp av länsarkitekten och andra
skulle kunna ordna det hela utan alltför stora kostnader. Emellertid stod
det i detta fall mycket snart klart för ordföranden, att den vägen icke alls
var framkomlig. De gamla ritningarna och beräkningarna måste sålunda
läggas åt sidan. Efter någon tid kom från en privat arkitekt ett anbud, att
han mot ett arvode av 500 kronor skulle resa till platsen för vidtagande av
vissa förberedande arbeten. De sammanlagda kostnaderna för detta arbete med
ritningar och kostnadsberäkningar kommo att uppgå till 6 000 kronor, vilket
belopp sålunda måste begäras av fullmäktige för att man överhuvud taget
skulle kunna framlägga en plan, som kommunalfullmäktige kunde ta ställning
till. Man måste nu överväga, om man icke borde uppskjuta hela bygget, då
ju 6 000 kronor kunna anses vara ett alltför stort belopp för ritningarna, särskilt
som man ju redan tidigare haft en hel del utgifter för samma ändamål.
Vi få tänka på, att denna summa, 6 000 kronor, i en landsortskommun
motsvarar vad en del arbetare tjänar på ungefär tre år, och vi förstå då, att
vederbörande lia anledning att ta sig en grundlig funderare på saken.

En fråga, som även berördes under gårdagens debatt och som ständigt återkommer,
är frågan om vårt försvar och utgifterna för detsamma. En sak som
jag i det sammanhanget skulle vilja beröra och, som jag knappast tror har
påtalats under den tidigare debatten, är det förhållande som råder mellan
befäl och manskap, mellan överordnade och underordnade i vår försvarsorganisation.
I radion och tidningspressen fingo vi före jul del av överbefälhavarens
den 15 december daterade dagorder med anledning av den förestående krigsvintern.
Om man lägger försvarspropositionen, militieombudsmannens ämbetsberättelse
och överbefälhavarens dagorder sida vid sida, får man ett ganska
klart begrepp om vad som menas med uttrycket »folk och försvar». Försvarspropositionen
ger besked om vad vårt folk får offra i pengar, och granskar
man dagordningen och militieombudsmannens berättelse finner man att allt
i denna dyra försvarsorganisation visst icke är som det borde vara och att
förhållandet mellan befäl och manskap, mellan överordnade och underordnade
icke är så gott. Hos mig, som bor på en plats där mycket folk från olika vapenslag
finnas förlagda, väckte överbefälhavarens dagorder blandade känslor.
För att icke bli missförstådd vill jag från början framhålla, att .jag är den
förste att erkänna, att vi ha många synnerligen hyggliga och utmärkta befäl
av alla grader. Där sådant befäl kan sätta sin prägel på förläggningarna har
jag också tyckt mig finna, att det rått den allra bästa anda inom förbandet.
Tyvärr ges det emellertid undantag, och det behövs bara något enstaka fall
för att den goda andan skall förstöras inom en hel förläggning. Så bör det

Tisdagen den 18 januari 1944.

Nr 2.

119

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
icke få vara, utan sådana förhållanden böra uppmärksammas såväl här i riksdagen
som på annat håll. Man borde ju också kunna begära, att den demokratisering
av vår militärorganisation, som vi trodde skulle bli en verklighet, även
skulle komma till uttryck i förhållandet mellan befäl och manskap. I stället
finner man i överbefälhavarens dagorder, där man väl minst skulle önska
finna det, en strävan i motsatt riktning. Jag måste säga, att denna dagorder
alltför mycket genomandas av vad vi i dagligt tal bruka kalla preussen. Jag
skall bara ta ett pär små stickprov. Det sägs bl. a. på tal örn manskapet, att
bristande disciplin visat sig bl. a. i olydnad mot befälet eller genom brott mot
givna föreskrifter och bristande soldatanda i ovederhäftiga klagomål över
befälet eller militärtjänstens obekvämlighet och begränsningar i den personliga
friheten. Ja, det är ju ganska underligt, att i en dagorder poängteras just
sådana saker som att klagomål anförts mot befälet. Men vad som döljer sig
bakom detta allmänna talesätt, koncentrerat i några få ord, får den som bor
på en plats, där en militärförläggning finns, eller den som läser militieombudsmannens
ämbetsberättelse en god inblick i. För att man skall kunna komma
till rätta med det hela säger överbefälhavaren, att det fordras sträng disciplin
och god soldatanda, vilket är grundvillkoren för förbandens användbarhet i krig
och därför också ett oundgängligt led i vår krigsberedskap. Vidare talas det
örn, att man ständigt och på allt sätt måste se till att befälets auktoritet
upprätthålles. Det är klart att när dylikt tal kommer från överbefälhavaren,
få många befäl den uppfattningen, att det är fråga om att de överordnade
skola sätta sig i respekt genom att trycka ned underordnade. Det är givet
att bland de många tusen befäl det här är fråga örn finnas personer, som för
att hävda sin auktoritet tillgripa metoder som av manskapet måste uppfattas
som rena förföljelser. Jag tror att vårt folk känner ansvar och är villigt att
försvara sitt land, men jag tror också, att 30-, 35- och 40-årskarlar, som i sina
hemorter deltaga i olika folkrörelser, som sitta i olika kommunala institutioner
och bära ansvaret för vårt samhälle — det äro de mogna för — också veta,
hur de skola uppträda i det militära. Befälen gör bara skada genom att på
det otillständiga sätt, som sker ibland, behandla mogna män. Det är därför
ett stort misstag, när man tror att man genom en brutal behandling och ett
okamratligt uppträdande skall kunna sätta sig i respekt hos manskapet. I
dessa misstag återfinnes många gånger orsaken till den dåliga soldatanda, som
överbefälhavaren tror sig finna. Jag tror icke heller, att det är riktigt klokt,
när, såsom har hänt, de värnpliktiga första gången de inställa sig av regementschefen
mottagas med en hälsning, som tager sig ett sådant uttryck, att
vederbörande få den uppfattningen, att de bli rättslösa nummer och ingenting
annat och att de, så länge de befinna sig i värnpliktstjänst, icke ha någon som
helst rätt. Det är ett psykologiskt fel, då man tager emot människor på ett
sådant sätt. Det skadar både förtroendet och utbildningen.

Jag skall taga ett annat exempel som gäller mera mogna män. En officer
från en förläggning någonstans vid norska gränsen tog emot ett kompani med
att berätta, att han varit framme vid gränsen och där sett en tysk soldat, som
gjort en alltigenom ståtlig honnör. När han såg honnören, berättade lian. hade
han »genast fått en stor respekt för den krigsmakt, som kari fostra sådana
käcka soldater». Dylika uttalanden kunna endast skada. Den värnpliktige är
nämligen ingen maskin, ingen robot. Vi kände alla stämningen i kammaren i går,
när det så helhjärtat talades om förföljelserna mot den norska och den danska
befolkningen, vilka bl. a. belystes med ett sådant exempel som mordet på
Kaj Munk, så känner svensken förföljelserna mot norska folket. Det går icke
under sådana förhållanden att entusiasmera en gränsbo eller en annan svensk
man, som ligger inkallad vid norska gränsen, med att berömma den tyske

120

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1944.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
soldaten som man ser på andra sidan gränsen. Man ger manskapet en chock,
och man kan avläsa det intryck det gör i ett brev, som jag fick från en av
dem som hörde till det manskap, som hälsats på detta sätt. Han skriver: »Hur
kompaniet tog upp detta yttrande kan lätt förstås. Vi som vistats i gränstrakterna
få på nära håll dagligen se och genom tidningspressen läsa örn den
tyska militärens framfart i Norge mot vapenlösa medborgare, som endast ha
det felet, att de äro norska.» Sedan berättar han, hur »efter denna hälsning
majoren företog en stunds exercis med kompaniet och gav betyget: odugliga».

Förklaringen till den dåliga soldatandan är nog att söka i förfaranden sådana
som dem jag här lämnat ett par exempel på. Jag vill icke alls generalisera.
Jag är som sagt villig att ge det största erkännande åt de många, som vinna
aktning hos både manskap och civila, men det behövs så få för att en god
stämning skall förstöras, och det fattas därför åtskilligt i att allt är som det
skall vara. Det kanske vore önskvärt, att det i försvarspropositionen bereddes
något utrymme åt skolning av befäl, som ännu icke lärt sig den pedagogik, som
man bör lägga sig till med när man har med tänkande människor att göra,
och aktning för den enskilda människan.

Herr talman! Då jag har min bostadsort synnerligen nära Norge, känner
jag även ett behov av att framföra ett tack till regeringen för den rakryggade
hållning den har visat i samband med de senaste deporteringarna från Norge.
Vår ställning till den norska regeringen har ju under det år som gått förbättrats
sedan permittent- och transitotrafiken för den tyska försvarsmakten så
gott som upphört, och vår ställning till den norska regeringen liksom den norska
regeringens ställning till oss har blivit den allra bästa. Det var med mycket
stor tillfredställelse man i går tog del av norske utrikesministern Trygve
Lies radiotal i söndags från London. Det ger ett starkt intryck av att norska
regeringen har förstått våra svårigheter, och jag skulle tro, att den känner och
vet, att vårt folk med hela sitt hjärta känner med Norges folk och önskar ge
det den hjälp, som överhuvud taget är möjligt, till nytta både för dagen och
för de fortsatta förbindelserna mellan Sverige och Norge i framtiden. Jag
skulle i detta sammanhang, herr talman, vilja framkomma med ett litet önskemål.
Vi känna alla glädjen av den humanitära hjälp, som, visserligen i begränsad
omfattning, dock kunnat beredas norrmännen. Det finns särskilt i
gränstrakterna mot Norge -— kanske beroende på de många släkt- och vänskapsförbindelserna
med det norska folket som existera just i dessa trakter —-en livlig önskan att de enskilda skulle få större möjligheter att lämna gåvor av
livsmedel eller beklädnadsartiklar till behövande och nödlidande bekanta i
Norge, gåvor givetvis tagna av den egna ransonen. Norgehjälpen utövar ju sin
välgörande verksamhet, och dessutom få paket sändas till släktingar i Norge,
men det vore önskvärt och många gånger rent av nödvändigt att få medgivandena
i dessa hänseenden något utsträckta. Man får ju numera här i landet disponera
fritt över sin egen ranson av livsmedel och kläder. Man har rätt att ge
bort av sin tilldelning eller byta till sig andra varor av vissa slag. Örn då en
gränsbo skulle önska lämna en god vän i Norge, som lider brist på allt, en bit
kött, litet bröd, mjöl eller andra livsmedel eller några beklädnadsartiklar, borde
detta kunna tillåtas utan alltför stora formella svårigheter. Det finns ännu vid
gränsen förbindelser, om än mycket sparsamma, och just där finns ett starkt
behov av dylika medgivanden. Det vore som sagt önskligt, att man ville tillgripa
litet mindre restriktiva åtgärder när det gäller den humanitära hjälpverksamheten
för Norge.

Herr talman! Det är bara ytterligare en sak, som jag vill något beröra. Jaglyssnade
i går till herr Hagberg i Luleå. Han skildrade den fientlighet, som
regeringen och socialdemokratien visa gentemot Sovjetunionen. Jag vet icke

Tisdagen den 18 januari 1944.

Nr 2.

121

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vad herr Hagberg närmast syftade på, men nog frågade jag mig vad det egentligen
skall tjäna till med dessa oupphörliga upprepningar om hur fientligt
vi äro inställda till Ryssland. Jag förmodar, att denna fientlighet icke kan
hänföras till Sveriges ställning under det första vinterkriget, vilket väl var ett
naturligt uttryck för de små staternas vilja att hävda sig och bevara sin självständighet.
Det var ju ändå så, att det icke var Finland som började krig med
Sovjetunionen utan tvärtom. Örn Moskva skulle lyssna på herr Hagberg — och
det är väl troligt att Moskva lyssnar på de kommunistiska representanterna
och därigenom vill utläsa den stämning, som råder i landet — kunna hans uttalanden
endast skada. Ett dylikt anförande som det han hade i går kan icke
gagna Sovjetunionen eller relationerna mellan Sovjetunionen och Sverige. Man
skulle lika gärna kunna bevisa, att Sverige har en synnerligen välvillig inställning
gentemot Sovjetunionen. Även örn Sverige vill ha en annan samhällsform,
visar det icke en fientlig ställning till Sovjetunionen som sådan. Det kan
här antecknas, hur man, icke minst på socialdemokratiskt håll, gått in mycket
tidigt för ett erkännande av Sovjetunionen. Man genomförde under de stora
hungeråren i Ryssland i samband med missväxten där en omfattande hjälpaktion
från Sveriges sida. Man har vidare genomfört exportkredit till Sovjetunionen,
en exportkredit som avbrutits på grund av kriget — ett avbrott
som Sverige sålunda icke är skuld till — men som väl fortfarande kan anses
vara i kraft och bör vara en grund att bygga vidare på. Det saknas alltså icke
vilja till förståelse för de problem det här gäller, och vill man knyta nya förbindelser
med Sovjetunionen — jag tror, att den viljan finns i Sverige, och
den måste kanhända komma till kraftigare uttryck än som varit möjligt —- är
herr Hagbergs metod fullständigt förkastlig.

Härefter anförde

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Det har under debatten förekommit en del yttranden rörande försvarsväsendet
som ge mig anledning till några uttalanden här.

Först och främst har det, såsom vanligt är, riktats uppmaningar till de
militära myndigheterna och befattningshavarna att visa sparsamhet. Man har
ropat »i gevär» gentemot det militära slöseriet. Jag är van vid detta. Det får
jag höra i remissdebatterna varje år, och jag har aldrig på något sätt sökt
bestrida grunden till denna kritik. Det är klart, att det brister i sparsamhet
på många håll inom försvarsväscndet liksom på andra områden och att det
förekommer slöseri. Men tyvärr måste man väl konstatera, att sådana fall
av olämpligt handhavande av medel och materiel alltid komma att finnas. Så
idealisk blir aldrig världen, att man kan komma dithän, att man icke skall
kunna på det militära området liksom på andra områden peka på exempel,
där det ekonomiska handlaget icke har varit det allra bästa. Jag vill också
erinra om hurusom jag här mången gång har erkänt, att särskilt under de
första beredskapsåren, under brådskan att snabbt skapa en stark krigsmakt
många ting skedde, som ur ekonomisk synpunkt voro oförsvarliga men dock
förklarliga. Men jag undrar ändå, om icke riksdagens ledamöter märkt, att
det utförts och utföres ett oerhört arbete inom försvarsväsendet för att skapa
ökad respekt för penningars och materiels användning, att det pågår en uppfostran
till sparsamhet, att många långt gående åtgärder redan vidtagits och
att många andra äro planerade.

Om jag frågar, vilka konkreta fall av slöseri, som här lia framlagts under
debatten, måste jag säga mig, att de enda exempel jag bär äro de som framfördes
av herr Senander. Vad gällde då hans anmärkningar? Jo, tre ombygg -

122

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1944.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
nadsarbeten hos marinförvaltningen, kända, omdiskuterade, stötta och blötta
många gånger: Patricia, Svensksund och Fylgia. Det är icke tal om annat
än att beträffande dessa tre fartygsbyggen det vant en brist i planläggningen,
d. v. s. man har börjat en ombyggnad, under arbetets gång bär man ändrat
sig, ibland av nödtvång — man vet icke vad man hittar, när man river i ett
gammalt fartyg -— ibland utan nödtvång, och sådana planlösa ändringar måste
leda till ökade kostnader. Jag vill icke bestrida, att i dessa fall har det kommit
att användas mera pengar än som varit nödvändigt. Därtill har kommit,
att bokföringen icke givit översikt över kostnaderna. För att taga upp
fallet Fylgia, som nu föreligger till riksdagens prövning, har detta fartyg
varit i sjön i ombyggt skick sedan hösten 1941. Efter den tiden ha vi fått
den ena efterräkningen efter den andra att betala. Man får ju säga, att det
är uppseendeväckande, att marinförvaltningen icke ens när arbetet är avslutat
kan klargöra kostnaderna. Visst kan man alltså anmärka på detta. Men
samtidigt har väl ändå icke någon riksdagsman undgått att se, att sedan dess
har inträffat både att marinförvaltningen har fått en helt ny organisation
och att ledningen är fullständigt ombytt. Det blir under sådana
omständigheter icke mycket mening i att draga fram dessa fall. Man
får ju erkänna, att det vidtagits så radikala åtgärder i detta fall
som överhuvud taget äro möjliga. När nu herr Senander ifrågasatte, huruvida
det var ekonomi att offra bortåt 10 miljoner kronor på ett gammalt
fartyg som Fylgia, talar han örn något som han icke försökt tänka sig in i.
Det är klart, att man under en fredsperiod, när man icke har anledning att
vänta någon utrikespolitisk fara, drager sig för en sådan ombyggnad. Men
nu var det det enklaste sätt, på vilket vi snabbt kunde få en god förstärkning
av vår flotta. Genom denna ombyggnad hade vi från och med hösten
1941 ett mycket brukbart örlogsfartyg som inom sina pansrade sidor rymde
ett starkt medelsvårt artilleri. Det fanns ingen möjlighet i världen att i denna
krissituation ge oss det försvarstillskottet inom flottans område på något annat
sätt. Det är ju dock så, att kostnaderna lia icke blivit mer än vad en
liten 1 000-tons jagare kostar. Den omedelbara valutan är mycket, mycket
större. Under sådana förhållanden kan ingen för vårt försvar ansvarskännande
människa säga, att dessa pengar äro bortkastade. Vi skapade genom
detta en del av det skyddsvärn, bakom vilket vi leva i fred. Jag vill därför
för min del säga, att även örn genom oskicklighet dessa 10 miljoner kronor
blivit måhända en miljon för mycket, så kan man i stort sätt säga, att det
i föreliggande situation var ytterligt väl använda pengar. Och när herr Senander
visar sin sakkunskap genom att säga, att för den ombyggna dskostnad
på 1/2 miljon kronor, som han kritiserat beträffande Patricia, hade vi kanske
kunnat få ett alldeles nytt u-båtsmoderfartyg, så finns det icke någon anledning
till polemik. Man tycker ju, att en person, som har en del av sin verksamhet
förlagd till Göteborg, skulle ha litet större begrepp örn vad fartyg kosta i
denna tid.

Herr von Seth hade i går talat om en skruv. Jag vet icke, om skruven hade
kommit bort, eller hur det var. Jag hade nämligen icke tillfälle att höra
anförandet. Jag har emellertid uppfattat saken så, som om herr von Seth
hade velat kritisera det förfarande, som hittills sedan uråldriga tider har
tillämpats i det svenska försvarsväsendet, nämligen att försvinnandet av en
persedel blir föremål för en mycket noggrann undersökning, och om vederbörande,
som har slarvat bort skruven, skall betala eller ej, är en sak som
avgöres av krigsrätt. Det är klart att man kan säga, att det är en långt driven
byråkrati. Emellertid är det en ordning, som skapades av våra förfäder
för att de skulle ha trygghet för att kronans materiel sköttes omsorgs -

Tisdagen den 18 januari 1944.

Nr 2.

123

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
fullt. Dessa bestämmelser funnos även på den tiden, när herr von Seths parti
hade majoritet i landet; det är alltså en mycket gammal historia.

Emellertid ligger saken så till, att denna byråkratiska ordning har icke förblivit
ouppmärksammad. Det har också, arbetats på att finna former för att
komma fram till en bättre ordning, och det föreligger för närvarande ett
förslag, som går ut på att rätt skall tillerkännas varje förbandschef att utan
att hänskjuta frågan till högre myndighet avskriva mindre belopp, när det
gäller bortkommen materiel. Att icke den saken redan är genomförd sammanhänger
med en annan viktig ordning, som jag antar att riksdagen räknar
till en av sina demokratiska fri- och rättigheter, nämligen att frågan skall
behandlas enligt för allmän lag gällande grunder; frågan berör krigslagarna.
Som alla veta, tager det en viss tid, när en lag skall behandlas enligt 87 §
regeringsformen. Nu föreligger emellertid ett lagförslag i saken i justitiedepartementet,
och det är min förhoppning, att justitieministern skall kunna
till denna riksdag framlägga förslag örn en sådan lagändring som möjliggör,
att man icke längre skall behöva ha samma tunga redovisningsförfarande
beträffande småsaker som vi hittills ha haft. Jag skulle därför vilja säga,
att även på detta område har det visst vidtagits åtgärder för att komma fram
till en bättre ordning och möjliggöra ökad sparsamhet med kronans pengar
och materiel.

Herr Senander hade sedan en utläggning örn frågan rätt man på rätt plats,
och han anförde ju de där exemplen med de tre mästerskyttarna, som blivit
felplacerade, och han hade också något exempel om en sockerbagare, som
blivit löjtnant och motorofficer och •— tänk vilken förskräcklig händelse —
överordnad i förhållande till en motoringenjör. Ja, mina vänner, visst kan
man peka på sådana exempel. Tror ni icke, att jag skulle kunna berätta om
sådana missgrepp i det militära. Det kan jag visst.

Jag kan ju taga ett exempel. Vid ett infanteriregemente fick den civile
verkmästaren order örn att inom viss tid ställa ett visst antal bilar till förfogande
i färdigt skick, och det gjorde lian. Men någon timme efteråt kom
kompanichefen rytande och förklarade att dessa lastbilar voro alls icke i körbart
skick. Verkmästaren, som visste att de voro det, sade då, att det icke
kunde bero på bilarna, utan måste bero på chaufförerna. Och så tittade han
på chaufförerna och sedan på soldaterna i ledet och frågade: Varför skall
den mannen köra bil? Han har ju icke kört bil. Varför icke han, som i det
civila är chaufför hos en vägstyrelse? ■— Och så kom det fram, att när det
gällt att taga ut dessa chaufförer, hade vederbörande befälhavare ställt upp
sitt kompani och frågat vilka som hade körkort. Då räckte en hel massa upp
händerna. Och så plockade befälhavaren ut det antal han behövde, kanske
efter hur pass förtroendeingivande de sågo ut men utan att fråga efter vad
slags körkort de hade. Resultatet hade blivit, att han i denna flock hade fått
med flera, som visserligen hade körkort, men endast för lättviktsmotorcykel,
samt en och annan gentlemannachaufför. Däremot hade han uraktlåtit
att taga ut vissa, som hade körtillstånd för lastbil.

Visst kan sådant hända. Men kan man icke förstå, att även örn detta
är beklagligt och en företeelse, som vi skola motarbeta och bekämpa, så är
det dock så, att det här gäller att finna rätt placering under en kort tidsperiod.
Det är icke som i en fabrik, där människorna finnas år efter år, utan
det gäller ju att finna rätt placering för en kort tjänstgöringsperiod för över
en miljon svenska män. Kom ihåg att det gäller krigsplaceringen för över
en miljon svenska män. Förstår icke var och en, att i denna ofantliga uppgift
kommer det alltid att begås misstag. För resten vill jag fråga: var inom
det civila livet förekommer det icke sådana misstag? Är det icke mycket

124

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1944.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vanligt, att vi människor icke komma på rätt plats i livet? När jag här i går
t. ex. satt och lyssnade på herr Senander, upptäckte jag ju vilken förfärlig
felplacering som där hade hänt. Han var ju så sakkunnig på trupputbildning,
att det icke var likt någonting. Jag måste ju säga: vilken utomordentlig trupputbildare
har icke gått förlorad för det svenska försvarsväsendet i herr Senander?
Men när jag gjorde den reflexionen frågade jag mig ändå, örn icke
herr Senander som trupputbildare skulle blivit mera lik Himmelstoss än Tom
Wintringham. Nu frågar kanske någon: Himmelstoss känner jag till, men
vem är Tom Wintringham? — Det var en engelsk officer, som deltog i spanska
inbördeskriget på regeringssidan och, sedan han kommit hem till England,
försökte få sina officerskolleger att gå med på att man icke skulle fysiskt
träna soldaterna genom exercis och långa fältmarscher utan genom att låta
dem spela fotboll och baseboll och dylikt. Nu kommer jag genom detta lilla
konstgrepp fram till spanska inbördeskriget.

Det ger mig anledning att taga upp en sak, som herr Senander var inne på.
Han ansåg ju, när det gällde frågan örn rätt man på rätt plats, att det finns en
del personer, som deltagit i det spanska inbördeskriget på regeringssidan och
som ha stor krigserfarenhet, vilka vi icke här i Sverige utnyttjade på rätt sätt
i det militära. Det är alldeles riktigt, men det beror icke på att vi taga avstånd
från folk, som deltagit i spanska inbördeskriget på regeringssidan, utan vi taga
avstånd från kommunister. I sådana fall, där detta sammanfaller, har nog sådant
inträffat som herr Senander talade örn. Det föranleder mig att yttra några
ord, som icke höra hit, utan egentligen höra till första kammaren, men jag blev
icke i tillfälle att beröra det där i går. Där hade nämligen den kommunistiske
talaren fällt det uttrycket, att han skulle vara mycket glad örn regeringen och
framför allt försvarsministern ville behandla de kommunistiska och nazistiska
elementen lika. Med anledning därav vill jag bara säga, att örn jag kan ge kommunisterna
den tillfredsställelsen, så vill jag på det allvarligaste förklara, att i
allt vad på mig ankommer, så behandlas nazister och kommunister absolut lika.
Den ene får icke någon fördel framför den andre. Det är klart, att det sedan kan
begås misstag i båda riktningarna i den stora apparat som försvarsväsendet är.
Men i princip och såvitt jag överhuvud taget kan påverka detta, så gör jag icke
någon skillnad på dessa kategorier, utan är i det avseendet strängt opartisk.

Så kommer jag över till herr Spångbergs anförande. Han hade mycket att
säga örn andan i försvarsväsendet och han beklagade sig livligt över att icke
den av oss önskade demokratiseringen av försvarsväsendet hade blivit verklighet.
Jag vet, att herr Spångberg icke är någon revolutionär ivtan en sann reformist.
Jag tycker, att under sådana omständigheter borde herr Spångberg också
förstå, att det tager en viss tid att genomföra stora omvälvningar. I vårt ofullkomliga
samhälle är det icke möjligt att gå över från en ordning till en annan
i en handvändning, utan det tager sin tid. Människorna måste uppfostras och
vänjas vid en ny ordning, vilket som sagt sannerligen tager tid. Jag tror dock,
att den som vill vara ärlig får medge, att det har skett mycket stora framsteg
i förhållandet mellan befäl och manskap. Men det är klart, att det brister mycket
i det avseendet, och när herr Spångberg var så kritiskt inställd mot överbefälhavarens
dagorder nu före jul, så undrar jag, örn icke herr Spångberg
ändå såg litet ensidigt på saken.

Det kan nog icke bestridas, att det finns värnpliktiga, som brista i soldatanda,
som icke uppträda på ett värdigt sätt, som maska och som brista i den
lydnad, som de äro skyldiga att visa överordnade. Det är icke tal örn annat än
att det finns sådana brister, och det är väl ganska naturligt, att örn man har
ansvaret för en apparat och där ser sådana brister, så har man också rätt att
påtala dessa. Nu kan man med fullt fog säga, att det också finns brister på den

Tisdagen den 18 januari 1944.

Nr 2.

125

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
andra sidan, att det även bland befälet finns människor som brista i sitt uppträdande.
Jag vill gärna medge, att även jag nog tyckte, att överbefälhavaren
kunde något starkare än han gjorde ha understrukit de brister, som förekomma
på befälssidan. Han nämnde dem dock, fastän, som sagt, jag tyckte, att han
skulle kunnat understryka dem bättre. Örn vi vilja komma fram till en god
anda inom försvarsväsendet. få vi icke ställa oss på den ståndpunkten, att vi
betrakta de meniga som oskuldsfulla vita lamm, som göra allt vad de böra göra.
Även bland dem finns det svarta får. Det veta vi allesammans. Vi skola icke
heller göra allt befäl till svarta får. Att det finns sådana där också är säkert.
Men de äro icke en majoritet, utan i stället undantag. Jag tror, att vi gagna
soldatandan i detta land bäst, icke genom att tiga stilla med brister, utan genom
att vara opartiska och tala om bristerna på båda sidor. Enligt min mening skapar
man sannerligen icke fram någon god soldatanda, örn alla meniga få den
uppfattningen, att deras hugskott och invändningar och deras inställning är det
enda som gäller, och att det som går emot vad de anse vara rätt och riktigt är
fel. Så kan man icke göra. Det är alldeles meningslöst att förfara på det sättet.

Herr Spångberg hade den uppfattningen, att man skall icke befordra brutalitet
och okamratlighet på ett sådant sätt. som överbefälhavaren hade gjort i sin
dagorder. Emellertid kan ingen människa, som något känner till saken påstå,
att så är fallet. Det är icke så att disciplin och soldatanda är detsamma 6om
brutalitet och okamratlighet. Tvärtom inskärpa alla vår reglementen, att disciplin
är ett gott förhållande mellan befäl och manskap, som de på båda eidor
skola beflita sig om. Disciplin innesluter också kamratlighet och kamratskap.
Det är också starkt understruket i våra reglementen. Jag tror även, att de flesta
veta, att det arbetas mycket metodiskt på att tillföra den svenska befälskåren
de bästa egenskaper och göra den skickad att handhava den svenska manliga
ungdomen. Den uppfattningen är allmän i ledande militära kretsar, och det
skulle ju vara märkvärdigt annars.

Det är väl självklart att alla, som ha förstånd i huvudet, inse att man icke
kan behandla den fullvuxna manliga ungdomen i ett demokratiskt Sverige
hur som helst, och att man icke får behandla den så att dess värdighet
kränks eller dess fri- och rättigheter sättas åt sidan. Det är självfallet att
det arbetas mycket energiskt på att göra denna uppfattning till allmän egendom
hos den svenska befälskåren. Men tro icke att vi här heller kunna komma
fram till ett idealtillstånd. Det gäller ju dock flera tiotusental befälspersoner,
och att det skulle vara möjligt för oss att undgå att bland dessa skulle finnas
en eller annan som uppträder olämpligt är lika omöjligt som att vi skulle
kunna garantera, att i militärtjänst skickas värnpliktiga, som icke ha några
olater och som icke å sin sida motarbeta ett gott resultat. Men den omständigheten
att det finns mörka fläckar kan icke på något sätt få oss att slappas i
vår strävan att komma fram till en bättre anda än den som råder. Jag måste
för min del säga, att den anda som råder iir god, och vill man utnyttja militieombudsmannens
ämbetsberättelse som man gör på sina håll, så visar den väl
om något, att det är i rena undantagsfall som friktioner uppstå. Jag vill
understryka just detta, att det icke blir något gott resultat, örn man envisas
med att lägga all skuld^på befälet och all oskuld på manskapet. Då kommer
man ingen väg, ty då håller man sig icke på verklighetens grund. Man måste
i stället hjälpa den stora mängden värnpliktiga att komma till rätta med sina
sämre kamrater, och pa samma siitt måste nian hjälpa den stora mängden
av gott och lojalt och .skickligt befäl att komma till rätta med de undantag
bland dem, som nu störa det goda förhållandet mellan befäl och manskap; det
är den enda väg vi kunna gå fram på.

Låt mig så till sist som en viss motvikt mot denna kritik säga, att här i

126

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1944.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vårt land har dock under de sista åren något stort skett. Här har skapats ett
mycket starkt försvar, det har var och en som något känner till saken klart
för sig. Vi ha skapat ett försvar, som duger att använda och som verkligen
kan vara ett skydd för vår fred och frihet. Men detta har icke kunnat ske
utan stora uppoffringar och har icke kunnat genomföras utan mycket arbete
från militärledningens sida och av många militärpersoner i olika grader, ett
arbete, som många gånger varit i högsta grad uppoffrande. Detta får man
väl ändå lägga i den andra vågskålen, när man bedömer denna sak.

När jag i går hörde herr Hagberg i Luleå tala, märkte jag, hur han
ställde det mesta på huvudet, och jag fäste mig särskilt vid denna saltomortal,
att Sveriges utrikespolitiska läge är gott, men att detta enligt herr Hagbergs
åsikt berodde på vissa svenska åtgärder såsom avskaffandet av permittenttrafiken
och krigsmaterieltransiteringen o. s. v. Ja, mina vänner, detta var ju
att ställa saken på huvudet, det var ju att göra verkan till orsak och orsak till
verkan. Vad är det som gjort det möjligt för oss att slopa permittenttrafiken
och transiteringen och att strama upp vår neutralitetspolitik, vad är det som
orsakat detta annat än vårt utrikespolitiska läge? Det är ju så man får se
saken. Och förbättringen i det utrikespolitiska läget beror naturligtvis väsentligen
på händelser utanför vårt lands gränser och krigsutvecklingen där, det ser
ju var och en. Men jag tror icke att vi skola vara så blygsamma att vi icke skola
göra klart för oss, att en av de faktorer, som gjort det möjligt för oss att föra
en stramare politik, är den omständigheten att det Ilar skapats en svensk
krigsmakt, som verkligen kan utgöra ett värn för vår fred och frihet. Det är
det stora arbete som här utförts, och jag måste säga, att kritiken, som kan
vara befogad och som man skall ta hänsyn till, dock väger lätt gent emot det
stora som har skett. När jag vidare hörde exempelvis herr Carlström och kanske
någon annan också uttrycka den meningen, att här gäller det att få bort oarterna
från militärväsendet, örn det svenska försvaret skall få det svenska
folkets förtroende, fick jag nästan en känsla av att man på sina håll betraktar
försvaret såsom någonting som bara till hälften angår det svenska folket och
det svenska samhället. Icke säger man från riksdagens sida, att örn icke den
svenska skolan skötes bättre, så ta vi vårt förtroende från skolan, örn icke
statens järnvägar skötas bättre, ta vi vårt förtroende. från statens järnvägar.
Skolan är en livsnödvändighet; huru den är, är det vi som bära ansvaret för.
Försvaret är också en livsnödvändighet. Hur försvaret är, är det vi som bära
ansvaret för. Detta komma vi aldrig ifrån. Vi kunna icke komma undan bara
med anklagelser och negativ kritik. Örn icke allt är bra som det är — och
det är det icke — är det vår skyldighet icke bara att kritisera utan att också
anvisa positivt hållbara vägar till ett bättre läge. Det är en synpunkt, som jag
icke kan underlåta att här nu understryka.

Herr Senander erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! När jag anförde mina exempel på det anmärkningsvärda i fråga örn
ombyggnadsarbetena vid flottan, gjorde jag det framför allt för att påvisa de
militära myndigheternas självrådighet och nonchalans, ty i dessa fall gäller
det framför allt att de militära myndigheterna satt i gång stora arbeten och
mycket tvivelaktiga sådana utan att lia inhämtat Kungl. Maj :ts tillstånd. Jag
tycker att statsrådet Sköld, som ju vill gälla för den starke mannen inom
försvarsväsendet, icke borde stillatigande finna sig i att de militära myndigheterna
på detta sätt nonchalera honom.

Det exempel jag tog för att visa, att man på det militära området gör
förfärliga misstag med avseende å regeln att sätta rätt man på rätt plats,
anförde jag icke för att generalisera utan, såsom jag också sade ifrån, för

Tisdagen den 18 januari 1944.

Nr 2.

127

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
att visa att de militära myndigheterna självfallet ha stora svårigheter att dragas
med i en militärorganisation, som vuxit ut så som den svenska. De exempel jag
anförde vittna emellertid om en sådan valhänthet och en sådan brist på omdöme,
att de äro värda att påtala.

Herr andre vice talmannen Carlström, som jämväl på begäran erhöll ordet
för kort genmäle, anförde: Herr talman! Jag måste nog säga, att den parallell
herr statsrådet drog mellan försvaret och andra institutioner, bl. a. statens
järnvägar, kan egentligen icke vara hållbar, ty medan de affärsdrivande verken
ha att göra med en personal, som blivit vederbörligen antagen, berör försvaret
på ett helt annorlunda sätt alla människor i vårt land, som måste inrolieras i
detsamma. Jag håller därför alltjämt fast vid vad jag i det avseendet sagt,
nämligen att örn det skall lyckas att även för framtiden hålla intresset för försvaret
levande, så är det ganska nödvändigt, att försvaret omfattas med förståelse
av hela folket. Det är uppenbarligen för mycket begärt att vi, som i
någon mån våga föra kritik, skola komma med förslag till vad som bör göras.
Detta måste i första hand vara försvarsministerns och regeringens uppgift.

Herr Senander erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och yttrade
: Herr talman! Jag har begärt ordet för ännu en replik med anledning av
att statsrådet Sköld i sitt anförande drog en historia om att min partikamrat
Linderot i första kammaren skulle ha förklarat att han krävde, att nazister
och kommunister skulle behandlas lika. Jag tror att det måste föreligga en
grov missuppfattning från herr Skölds sida av vad kamrat Linderot yttrade.
.Vi ha nämligen alltid hävdat, att vi böra få en annan ställning än nazisterna
pa det militära området. Men herr Sköld har aldrig behandlat oss kommunister
och nazister lika, utan satt nazisterna i en förmånsställning. Det kan visas
många exempel på den saken.

Vad beträffar spanienkämparna måste jag säga, att den behandling de fingo
röna från herr Skölds sida var en förolämpning mot personer, som redan på
Spaniens mark med insatsen av livet ville stoppa nazismens framfart i Europa.
Då man, såsom herr Sköld själv säger, behandlar dessa spanienkämpar på samma
sätt som man behandlar nazisterna, vittnar det örn att man icke kan vara
den varme anhängare av demokratien som man ger sig ut för att vara.

Vidare anförde:

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! I årets trontal gavs åt vårt folk
bland annat det trösteordet, att inga nya eller ökade skattepålägg vore att
frukta under kommande budgetår. Detta löfte noterades förvisso med tacksamhet
av skattebetalarna, ty alla utredningar till trots är sannerligen skattetrycket
så kännbart, åtminstone för löntagare av olika kategorier, att det
bereder den lojale skattebetalaren betydande svårigheter att fullgöra denna
sin . medborgarplikt. Man motser därför med väl motiverad förväntan att regeringen,
så snart möjligheter därtill förefinnas, söker nedbringa statens utgifter
och därigenom skapar förutsättningar för sänkta skatter.

_ En vital fråga i samband med skattepliktens fullgörande är utan tvivel den
tid, som förflyter mellan inkomstförvärvet och skattebetalningen. För närvarande
är denna period abnormt lång och ger skatteskolkare stora möjligheter
att komma undan.. De ansatser som gjorts att genom skattekassor, intressekontor
och ekonomitjänst, eller vad namn dessa anordningar nu ha, underlätta
skattepliktens fullgörande, lia helt naturligt föga påverkat dc osolidariska
medborgarnas skattebetalning, varom rostlängderna överallt nogsamt bära
vittne. Även den mest lojale kan på grund av genom pensionering, sjukdom,

128

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1944.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
arbetslöshet med flera orsaker minskade inkomster understundom få ytterst
svårt att fullgöra sin skyldighet som skattebetalande medborgare.

Att kunna sammanföra tidpunkten för inkomstförvärvet och skattebetalningen
har därför varit ett önskemål sedan länge, vars förverkligande uppenbarligen
skulle bereda den enskilde åtskillig lättnad och samhället vissa förmåner.
Hittills ha dock alla framförda förslag till skatt vid källan förkastats
av olika skäl utan att riksdagen varit i tillfälle att taga ställning till dessa.
I de sista av dessa dagar har ett nytt förslag sett dagens ljus, och man trodde
sig ha anledning att hoppas på en snabb lösning av detta gamla spörsmål. Men
enligt förljudande lär regeringen anse sig varken kunna eller böra till årets
riksdag framlägga något förslag i ärendet. Detta är i högsta grad beklagligt,
och det finns anledning hoppas, att finansministern tar upp saken till omprövning,
innan den lägges åt sidan till en oviss framtid. De rådande krisförhållandena
med sin extra arbetsbelastning både för regering och riksdag borde
icke få förhindra en snabb och god lösning. När England mitt under brinnande
krig haft tid och kraft att ordna upp detta spörsmål och föranstaltat örn skatt
vid källan, borde väl vi kunna övervinna svårigheterna och bringa frågan i
hamn. Det hade varit önskvärt och i högsta grad tacksamt, om ett klarläggande
härvidlag kunnat givas från regeringsbänken.

I åttonde huvudtiteln föreslås ökad intagning vid folk- och småskoleseminarierna
i år och följande år. De vidfogade tabellerna, som äro avsedda att påvisa
nödvändigheten härav, äro intressanta och säkerligen så korrekta som
möjligt. Man kan dock icke undgå att förvåna sig över, att departementschefen
i detta sammanhang inte haft ett ord att säga om den stora skara obefordrade
lärare och lärarinnor vi ha. Särskilt i våra städer har proportionen mellan
ordinarie och extra ordinarie anställda numera blivit synnerligen onormal.
Det är fråga om personer med genomgående goda betyg och i åtskilliga fall
med mer än 10 års oförvitlig tjänstgöring, som år efter år få gå obefordrade.
Vederbörande skolstyrelser våga knappast söka ändra en del av dessa
extra ordinarie tjänster till ordinarie, emedan man då oftast tvingas besätta
dem med äldre krafter från skolor, som skola indragas. Och erfarenheten härav
är inte enbart uppmuntrande. Det hade därför varit önskvärt att ecklesiastikministern
velat ägna denna fråga en större uppmärksamhet än vad fallet är
i årets statsverksproposition. Ty det nuvarande abnorma förhållandet kan väl
knappast få fortsätta, vilket det ovillkorligen kommer att göra, när man nu
planerar att från seminarierna släppa ut nya kullar i den vilda konkurrens
som råder örn eventuellt lediga platser. Jag tillåter mig därför uttala en förhoppning,
att vederbörande departementschef söker inom en snar framtid få
rätsida på detta spörsmål.

En annan fråga av inte ringa betydelse äro de avsnitt i både femte och åttonde
huvudtiteln, som behandla anslag till länsnykterhetsnämnderna, nykterhetsnämnderna
och upplysningsverksamheten för nykterhetens främjande. Alla
för frågan intresserade ha ansett att nykterhetsnämndernas arbete är av den
vikt och storleksordning, att de senare årens anslagsbelopp för deras arbete
varit alltför blygsamma. För något år sedan nedskärs med en vidunderlig
motivering anslaget till länsnykterhetsnämndernas verksamhet, vilket, såsom
då förutsades, kom att verka betydligt hämmande på deras möjlighet att fullgöra
sin uppgift. Från västra delen av vårt land har berättats, att, sedan
anslaget minskade, har aldrig suppleant kallats till sammanträdena — ja,
inte ens underrättats örn sammanträdena — och dock var en av dessa suppleanter
tidigare en av nämndens mest verksamma och kunniga krafter. Likaså
har försports huru en vice ordförande i en länsnykterhetsnämnd sedan anslaget
minskades ej kallats till något sammanträde. Och dock är även han en syn -

Tisdagen den 18 januari 1944.

Nr 2.

129

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
nerlien kunnig och intresserad man, som vore i stånd att i högsta grad
främja nämndens arbete. Detta ett pär talande exempel på huru missriktad
sparsamheten ibland kan vara.

I dagens läge på alkoholfronten torde väl alla vara eniga örn, att nykterhetsvården
måste intensifieras. Samhällets mest lämpliga organ för denna uppgift
borde väl nykterhetsnämnderna vara. Att då undanhålla dem nödiga
medel för sitt arbete är inte en klok eller framsynt samhällspolitik. Visserligen
har departementschefen hänvisat till den pågående nykterhetsutredningen
och att man först när den slutförts bör taga upp frågan örn ökade
anslag. Men i detta fall gäller det dagens ambulansverksamhet, ett samhällets
ingripande, som är solklart utan långvarig utredning. Medan gräset växer
dör kon, heter det. Här gäller det att handla och handla snabbt, ty den av
socialministern åsyftade »snabbutredningen» har mer av snigel- än snälltågsfart
över sitt arbete.

Visserligen är det statsfinansiella läget ansträngt och skattebetalarna
sucka över tunga bördor. Men den som studerar fakta en smula kommer tvivelsutan
till det resultatet, att dessa nämnders insats är en beredskapsåtgärd,
som inte får ställas åt sidan eller undervärderas. Vi spänna alla våra
krafter för vår yttre beredskap, och då böra vi inte försumma vår inre beredskap.

När det gäller upplysnings- och undervisningsverksamheten, är ju dess
uppgift av profylaktisk natur och siktar långt. Örn inte den andliga och moraliska
förslappningen på detta område skall gripa ytterligare omkring sig
och ta märgen ur vår ungdom, måste samhället vakna upp. Åttonde huvudtiteln
är ganska frikostig mot bildningsanstalter och vetenskapliga institutioner
i allmänhet och det med all rätt. Men när det blir fråga örn samhällets
stöd åt sådan upplysnings- och undervisningsverksamhet, som avser att klargöra
för folket, i första hand vår ungdom, alkoholbrukets konsekvenser, då
tar man till orimliga reduktionstabeller och söker stanna vid så mikroskopiska
summor som möjligt. Och dock gäller det att stödja ett arbete, som, ehuru det
avser samhällets bästa, kostar de intresserade betydande belopp utom offer
av tid och krafter.

Som en parallell till detta må blott erinras örn att spritbolagens förtroendemän,
ordförande och ledamöter i deras styrelser sannerligen inte behöva klaga
över knussel i fråga om sina arvoden. Det är visserligen inte staten som direkt
utanordnar dessa arvoden, men det rör sig ju örn medel, som —- örn de
inte förbrukades — skulle ingå i statens inkomster. I regel har en spritbolagsordförande
ett eller annat tusental kronor för ett uppdrag, som kräver
ett minimum av tid.Man kan i detta sammanhang utan tvekan tala örn arbetsfri
inkomst. _I spritbolaget i en av våra större städer har ordföranden 4 000
kronor i årligt arvode. Sedan en tid tillbaka hållas — enligt vad som meddelats
mig från initierat håll — endast två sammanträden om året. Det blir
således den blygsamma ersättningen av 2 000 kronor för varje sammanträde,
t.y mellan sammanträdena .sköter bolagsdirektören det hela. Denna jämförelse
talar för sig själv och ett tydligt språk, om hur olika man uppskattar
.skilda insatser. Anslagen till exempelvis undervisningsverksamheten uppgå
till 264 400 kronor och till läns- och de lokala nykterhetsnämnderna till
278 000 kronor. Arvodena till de olika spritbolagsstyrelserna uppgå emellertid
lill 230 000 kronor.

Slutligen ber jag att få säga några ord om ett nytt och glädjande regeringsinitiativ,
nämligen utseendet av en kommitté för att utreda frågan örn den
andliga vården vid våra sjukhus. Det var inte en dag för tidigt att denna
fråga aktualiserades, ty den andliga vården på våra sjukhus har varit och

Andra kammarens protokoll Nr S. <)

ISO

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1944

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
är under all kritik. För ett par år sedan tillät jag mig i remissdebatten att
på grund av personliga erfarenheter påtala denna sak. Under en nära sex
veckors vistelse på ett av våra större sjukhus, för att inte säga det största,
förekom på den avdelning, där jag vårdades, inte den minsta ansats till
själavård, annat än att avdelningens sköterskor varje söndagsmorgon på eget
initiativ sjöngo eu psalm eller sång i korridoren. Meningarna äro för visso
delade i denna fråga, då åtskilliga anse, att den inte hör samman med sjukhusvård.
Men även läkare erkänna numera i. stor utsträckning betydelsen
av andlig vård vid sidan av den sjukhusmässiga behandlingen.

När man läser departementschefens direktiv för utredningsarbetet,. blir man
emellertid ganska beklämd. Hela frågan synes nämligen gälla en intensifierad
förstatligad själavård. Att det i vårt land finnes en stark frikyrklig verksamhet,
som omsluter mer än var tionde svensk, och att det inom den finnes
ett större antal förkunnare och andliga vårdare, än vad statskyrkans
prästerskap uppgår till, och vilka i fråga om begåvning och lämplighet säkerligen
tåla en jämförelse, synes departementschefen emellertid vara okunnig
örn. Det vore i högsta graci önskvärt och skulle säkerligen gagna den goda
saken, örn den andliga vården vid våra sjukhus inte bleve på detta sätt monopoliserad.
Jag är inte blind för de svårigheter, som möta, örn man skall, lösa
frågan efter andra linjer än de i direktiven uppdragna, men ett försök i den
av mig påtalade riktningen vore utan tvivel välbetänkt. Min personliga förhoppning
är att kommitténs konciliante och insiktsfulle ordförande under, arbetets
gång skall finna vägar, som leda en smula utöver de snäva direktiven
och till en lycklig lösning av denna fråga.

I detta anförande instämde herrar Norén och Andersson i Alfredshem.

Herr Mäler: Herr talman! Vid förra årets riksdag tillät jag mig att i visst
sammanhang efterlysa resultat av den år 1940 tillsatta utredningen rörande
näringspolitiska och andra förhållanden i Norrland. Sedan dess har den utredningsman,
som skulle göra det förberedande arbetet, framlagt sitt betänkande.
Detta betänkande innehåller, såsom planen var, emellertid endast en
kartläggning av problemen och inga som helst anvisningar om hur problemen
böra lösas. Jordbruksministern har i föreliggande statsverksproposition upptagit
anslag för fortsättande av denna utrednings verksamhet. Jag vill vid
detta tillfälle framhålla nödvändigheten att vad som göres på detta område
forceras, så att man i god tiel kail få framlagd en plan över vad sorn från
statsmakternas sida bör göras beträffande det norrländska näringslivet. När
kriser av det ena eller andra slaget inträffa, skulle man i så fall kunna tillgripa
åtgärder, som stå i samklang med en sålunda upprättad generalplan. Det
hade varit önskvärt, att det i denna stund hade förelegat ett konkret resultat
av utredningens strävanden. Den situation, som just nu räder i Västernorrlands
län, visar nämligen i alldeles särskild grad, hur otillfredsställande det
är att icke ha ett utarbetat program för åtgärder på längre sikt. Såsom under
debatten i går anfördes, är läget just nu vid sågverks- och massaindustrien, i
Västernorrland synnerligen bekymmersamt. Antalet arbetslösa uppgår.till
många tusental. Myndigheternas försök att komma de arbetslösa till hjälp
bli många gånger mera ett sökande i fåvitsko efter medel och metoder än ett
efter en fastställd plan upplagt hjälparbete.

I anledning härav skulle jag vilja rikta en vädjan till chefen för. jordbruksdepartementet
att sörja för att planläggningen på detta undersökningsområde
forceras i största möjliga utsträckning.

När jag i går förmiddag begärde ordet, var min avsikt att här närmare ut -

Tisdagen den 18 januari 1944.

Nr 2.

131

Vid remiss av statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)
veckla de bekymmer, som jag nu endast antytt, nämligen bekymren för försörjningen
av de tusentals människor uppe i mina hemtrakter, som för närvarande
äro utan arbete och försörjning. Under det dygn, som gått sedan jag
begärde ordet, har det emellertid meddelats, att vissa åtgärder redan vidtagits
och att andra hålla på att förberedas. Det gäller därför för oss på västernorrlandsbänken
att under de närmaste dagarna vänta och se, hur dessa åtgärder
komma att utfalla i praktiken.

Jag skulle emellertid i detta sammanhang vilja anknyta några reflexioner
till det läge, vari mitt län för närvarande befinner sig. En av inledarna i debatten
i går nämnde, att missnöje anmält sig på olika håll i landet och kommit
till uttryck till och med alldeles utanför riksdagshuset. Jag vill härtill
lägga, att missnöjet kanske även har trätt innanför riksdagshusets väggar. Den
svenska arbetarklassen i allmänhet och — jag vågar säga — de västernorrländska
arbetarna i synnerhet lia under dessa krisår varit lojala in i »bleka
döden» för den ekonomiska, försvars- och utrikespolitik, som samlingsregeringen
fört-. Arbetarna inom Västernorrlands län, som icke haft samma möjligheter
som kanske arbetarna i åtskilliga andra delar av landet att göra landvinningar
på grund av konjunkturerna, lia utan knot funnit sig i en avsevärd
sänkning av sin reallön. De ha icke knota!, eftersom de ansett det vara lojalt
mot samarbetet och lojalt mot landet att vara nöjda och vänta på bättre tider.
Utan knot ha de burit sin andel av den militära beredskapsbördan. Den ekonomiska
gottgörelse, som försvarsmakten lämnar arbetarna, är genomsnittligt
lägre än den ersättning, som utbetalas till andra grupper av inkallade medborgare.
Dessa arbetare ha också iakttagit lojalitet, när det gällt omvårdnaden
örn vår säkerhet på det sättet, att regeringens utrikespolitiska åtgärder ha
fått äga vitsord i diskussionen. De svenska arbetarna ha säkerligen i sina
hjärtan varit lika upprörda som andra medborgargrupper över exempelvis studentdeportationerna
i Norge. Upprördheten hos de svenska arbetarna började
redan vid den tidpunkt, då norska fackföreningsledare arresterades och fusiljerades.
Arbetarna lia varit minst lika upprörda över den senaste tidens händelser
som de grupper, som högljutt ha gjort sig gällande i diskussionen örn
dessa frågor. Inom arbetarvärlden har man emellertid — i medvetande örn
att det överensstämde med regeringens önskemål och landets säkerhet — som
regel iakttagit måttfullhet i sina uttalanden.

Jag skulle kunna fortsätta denna uppräkning, men det nu anförda torde
vara tillräckligt för att visa, vad alla för övrigt säkerligen redan veta, nämligen
att den svenska arbetarvärlden under de gångna åren iakttagit en nära
nog 100-procentig lojalitet mot den politik, som landets ledning i olika avseenden
funnit vara användbar och möjlig. Det är under sådana förhållanden
ganska rimligt,, om det skulle växa fram missnöje och bitterhet, när belöningen
för denna lojalitet blir, att i det ögonblick, då kris sätter in, massor av människor
ställas, utan möjligheter att få försörjning. Man måste således enligt
min uppfattning betrakta den bitterhet, som råder inom den landsända, som
jag företräder, mot bakgrunden av den lojalitet, som där iakttagits under de
gångna åren.

Detta var i huvudsak de reflexioner, som jag ville göra i detta sammanhang
som kommentar till de övriga uttalanden, som i denna debatt gjorts om
arbetslösheten i Västernorrland. Jag skall i denna situation icke närmare yttra.
mig om vad statsmakterna böra göra, eftersom de åtgärder, som för ögonblicket
synas vara möjliga, redan hålla på att vidtagas. Jag skulle emellertid
i detta sammanhang vilja tillägga, att även örn arbetarna anropa samhället
örn bistånd, och hjälp i en. svår situation som denna, har man rätt att fordra,
att det från arbetsgivarsidan skall göras mera än, vad som för närvarande

132

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1944.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
göres. En arbetare Ilar svårt att tolerera, att lian en morgon endast får ett
meddelande om att driften vid fabriken i fråga är nedlagd oell att han, när
lian nästa gång behöver pengar, uteslutande skall vända sig till de lokala organen.
Det är ganska rimligt, att det i industriens planläggning bör ingå,
att företagsledningen — åtminstone under någon kortare tid efter ett driftsavbrott
— skall sörja för de anställdas utkomst. En dylik planläggning har
emellertid hittills icke skett.

När det gäller att komma till rätta med detta problem, vill jag här understryka
ett par synpunkter, som i går framfördes under debatten. Det nämndes då
något örn nödvändigheten av att företagsledarna få skyldighet att i god tid
underrätta de samhälleliga organen örn att en driftsnedläggelse förestår. Vidare
anfördes, att företagen under sådana tider, då driften icke kan vara i
gång, böra utföra sådana ombyggnader, reparationer och nybyggnader, som i
företagets eget intresse äro nödvändiga. I nuvarande läge kunna statsmakterna
i detta avseende komma både arbetare och arbetsgivare till hjälp genom
att i distrikt med exempelvis Västernorrlands struktur lämna ökad tilldelning
av material just för sådana reparations- och nybyggnadsarbeten.

Som slutomdöme i anslutning till vad jag nu anfört skulle jag vilja uttala,
att Sveriges arbetare utan tvivel skulle komma att hysa en enstämmig känsla
av missnöje, örn det, när arbetslöshetskrisen kommer, icke skulle finnas möjligheter
att omedelbart komma till rätta med problemen, så att försörjningen
av ''arbetarna tryggas. Arbetarna förvänta, att regeringens samtliga element
kunna enas örn att vidtaga sådana förebyggande åtgärder, att den lojalitet
från arbetarklassens sida, som jag tidigare talat- örn, icke får som belöning
svält och bekymmer.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag skall icke vid detta tillfälle
gå in på några speciella sakfrågor. Jag tänkte emellertid få säga några ord
mera allmänt örn folkvandringen från landsbygden, som ju tycks vara en av
huvudlinjerna i denna remissdebatt.

Under 1943 lia lil städer ökat med sammanlagt ungefär 66 500 invånare.
En del av denna ökning beror på städernas eget nativitetsöverskott. I Stockholm
får en fjärdedel av ökningen tillskrivas denna företeelse. Men det är tydligt
att större delen av folkmängdsökningen beror på invandring från landsbygden.
Det är alltså en mycket stor siffra som noteras för föregående år. 1
övrigt är det ingenting märkvärdigt med denna företeelse — åtminstone hillet
ingenting nytt. Det är tvärtom en utveckling som vi ha haft att göra
med mycket länge.

Vill man göra klart för sig vad som på detta område har förekommit, finner
man, att sedan slutet av 1860-talet, alltså redan under en tidrymd av 70
till 80 år, har det flutit en ständig folkström ifrån den svenska landsbygden.
Eram till det första världskriget gick en kraftig gren av denna ström över
landets gränser till Amerika, medan en ännu kraftigare gren stannade inom
den svenska stadsbebyggelsen. Vad denna folkvandring betyder förstår man
lättast, örn man helt enkelt slår fast, att hela vår stadsbebyggelse praktiskt
taget har kommit till efter år 1870. Vad som farnäs dessförinnan i den vägen
var ju mycket litet i jämförelse med vad vi nu ha. Det är en folkomflyttning,
som på många sätt hör samman med Sveriges övergång från en tämligen renodlad
jordbrukar- och landsbygdsstat till en blandad industri- och jordbrukarstat.

Professor Heckscher har gjort en undersökning, hur folkvandringen har tett
sig i olika länder under mellankrigstiden från 1920 till ett stycke fram på
30-talet. Det har därvid visat sig, att företeelsen finns överallt, där den mo -

Tisdagen den 18 januari 1944.

Nr 2.

183

Vid remiss av statsverkspropositionen m, m. (Forts.)
derna tekniska utvecklingen gått fram, ifrån Amerika i väster till Japan i
öster. Det är därvid likgiltigt vilken breddgrad det gällt, vilket statssystem
och vilken politisk ideologi, som varit förhärskande i respektive länder — denna
företeelse förekommer under alla regimer. Den är naturligtvis i mångt och
mycket ofrånkomlig. Ifall vi inte vilja bibehålla den levnadstyp, som innebär,
att man huvudsakligen levde på naturahushållningens stadium i direkt anknytning
till jordbruket, måste folket fördela sig på olika yrken. Med teknikens
hjälp kan då en allt mindre del av befolkningen sörja för livsmedelsproduktionen.

Man börjar väl numera också tämligen allmänt inse, att denna företeelse i
och för sig är tämligen ofrånkomlig, men, man kan kanske i detta sammanhang
beträffande de sista årens utveckling påminna örn att vi just nu genomleva
en situation i det svenska näringslivet, där spänningsförhållandena måste
bli särskilt starka av många olika anledningar, som ligga i öppen dag. Det
är ju troligt, att företeelsen mattas igen, men den upphör säkerligen inte. Det
är därför enligt min mening inte så mycket den akuta situationen, som behöver
inge bekymmer —• i varje fall finns det väl ingen, som kan, göra någonting åt
denna. Om man vill intressera sig för frågan, får man ta sikte på den såsom
ett problem på lång sikt, som hör samman med det svenska näringslivets
konstruktiva utformnjng överhuvud taget. Även örn folkvandringen hittills i
stort sett varit nyttig och ofrånkomlig — fastän den naturligtvis har medfört
mångahanda svårigheter, som följa med näringslivets växt och omgruppering
— och även örn man nog får räkna med att den kommer att fortsätta, måste
man ändå fråga sig: hur länge och i vilken omfattning skall den fortsätta och
vilka former skall den till sist taga? Det är uppenbart att den svenska landsbygdens
uttunnande kan gå alldeles för långt, och det är självklart, att örn
ålders- och könsproportionerna inom landsbygdens och även städernas befolkning
därtill fullständigt förryckas, måste detta leda till svårigheter och missförhållanden
av mångahanda slag. Det torde därför bli nödvändigt att de
svenska statsmakterna tänka igenom detta problem på lång sikt och försöka att
göra klart för sig — åtminstone i stora drag — hur det skall behandlas och
var man skall försöka att sätta den stoppgräns, där man bjuder ett allvarligt
och örn möjligt effektivt motstånd mot landsbygdens avfolkning.

Här ha av föregående talare nämnts mångahanda saker, som vi behöva ute
på landsbygden. Jag skall inte förlänga denna uppräkning. Men jag skulle
vilja erinra örn en sak, nämligen huru befolkningen inom det svenska jordbruket
är placerad. Enligt 1940 års folkräkning fminos inom det egentliga jordbruket
1 599 000 människor. Av dessa turnros på gårdar med över 100 tunnland,
alltså på de stora gårdarna och de medelstora kan man säga — terminologien
växlar ju från den ena landsändan till den andra — 1G5 000 personer,
motsvarande knappt 21/2 procent av rikets folkmängd. Detta är hela folkmängden
på denna jordbrukstyp, alltså jordägarna jämte familjemedlemmar och
lantarbetare. På gårdar, som omfatta mellan 10 och 50 hektar, alltså ett brett
bälte, som skär ned i småbruken eller småbondeställena med sin nedre gräns,
funnos 493 000 människor, alltså i runt tal en halv miljon. På do gårdar, som
omfatta upp till 10 hektar — alltså arbetarsmåbruk, ofullständiga jordbruk
och småbondegårdar eller vad man vill kalla det — funnos 859 000 personer.
Då är att märka, att gränsen är satt så lågt ned som 20 tunnland eller 10
hektar —- vill man lia med alla småbrukare och småbönder får man flytta gränsen
litet grand högre upp. Det är därför inte någon överdrift att säga, att
av jordbrukets 1,6 miljoner människor lia vi minst 1 miljon på arbetarsmåbruk
och gårdar på lipp till något över 20 tunnland, alltså i det närmaste 2/a av
hela den inom jordbruket sysselsatta befolkningen. Tänka vi sedan litet på

134

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1944.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
förhållandena inom. de olika kategorierna, veta vi ju att inom den, större jordbrukargruppen
har det alltid förhållit sig så, att de barn, som själva kunna bli
jordbrukare, överta en större gård eller komma i befälsställning vid en sådan.
De stanna vid jordbruket. Att de andra harpen flytta därifrån har väl alltid
betraktats som självklart. För en godsägare eller en större jordbrukare halde!
väl alltid ansetts som en familjeolycka, ifall något av barnen skulle stanna
såsom arbetare i lantbruket, och det kommer det säkerligen att göra även i
fortsättningen. När det gäller lantarbetarna vid dessa större gårdar tror jaginte
man behöver ha så stora bekymmer. Yi ha haft ett lantarbetarelände, men
det tyckas vi vara på väg att komma ifrån. Ty med den moderna teknikens
hjälp klara dessa stora gårdar sig ekonomiskt ganska bra. Lönerna stiga och
det förefaller därför som örn man skulle kunna hålla kvar det fåtal gifta,
fasta arbetare, som behövs vid dessa större gårdar. Jag tror därför inte afl
man på lång sikt behöver vara så orolig för denna grupp.

Men om man skall få tillgång till människor på Sveriges landsbygd, som
kunna gå in i den allmänna cirkulationen vid utbyte av arbetskraft, som kunna
träda till, där hjälp behövs, och om man överhuvud taget skall få till stånd
rimliga förhållanden inom denna breda grupp av småbrukar- och småbondegärdar,
kommer detta såvitt jag förstår att för framtiden i huvudsak bli beroende
på örn vi kunna ställa det så, att det går att leva på småbruket och på småbondegårdarna
jämte de olika inkomstkombinationer, som nu finnas och som
möjligen kunna komma att finnas på Sveriges landsbygd. Det är där vi ha det
stora problemet. Yi kunna prata örn vattenledningar och elektriskt ljus så mycket
vi orka — men örn vi inte kunna lägga förhållandena till rätta för denna
huvudmassa av jordbrukets folk, så att unga människor kunna stanna på
landsbygden och bilda familj, då klaga vi förgäves över flykten från landsbygden.
Därmed har jag inte sagt, att inte alla dessa andra förbättringar, som
omnämnts här i debatten, även kunna behövas.

Det har glatt mig mycket, att man i denna remissdebatt liksom i fjolårets
har utvecklat en betydande småbrukarvänlighet. Det skulle fröjda mig ännu
mera, örn det visade sig, att denna är så långvarig, att den räcker ända till midsommar.
Man har till exempel på detta område att brottas med ett problem,
som jag endast skall nämna i förbigående, nämligen på vad sätt man kan tillföra
de mindre jordbrukarna en rimlig del av jordbrukets inkomster. Bygger
man enbart på generella priser, blir det mindre jordbruket missgynnat. Det
kan inte hjälpas — verkligheten är sådan. Man får emellertid höra den ene
efter den andre förklara, att anordningen med differentierade priser är en
nödfallsutväg, som man hara kan acceptera på mycket kort sikt, helst endast
nu under kristiden. Ja, kan man hitta på någonting bättre, så är det ju bara
bra, men ifall man ställes i valet mellan att under en följd av år följa denna
linje eller inte göra någonting åt detta problem, som alla vilja angripa, tror
jag att det finns anledning att överväga, örn inte principerna få justeras en
smula med hänsyn till den faktiska verkligheten.

Jag tror vidare att vi litet var ofta begå det felet, att vi så gärna vilja mäta
landsbygdens förhållanden med städernas måttstock. Vi se på vissa detaljer i
den materiella utrustningen och även den andliga — eller oandliga — som
kunna finnas i städerna, och så göra vi jämförelser med landsbygden, och
finna då, att det är så mycket som saknas. Och så förkunna vi bittida och sent,
hur efterbliven landsbygden är, hur mycket som fattas där, som städerna ha.
Nu är det självklart, att likhet mellan land och stad kommer aldrig att kunna
skapas. Man behöver bara en, enda gång se en stad och en typisk ströbebyggelse
på svensk landsbygd för att konstatera, att de två samhällstyperna aldrig
kunna bli lika. De böra inte heller bli lika, ty då vore ju landsbygdskulturen

Tisdagen den 18 januari 1944.

Nr 2.

135

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
utplånad. Då skulle det ju på landsbygden bara finnas en utflyttad och efterapad
stadskultur, och det är ju inte det, som vi vilja rädda och slå vakt örn.
Det är inte likhet utan likvärdighet mellan land och stad, som vi skola eftersträva.
En sådan kan inte åstadkommas på annat sätt än genom att man försöker
på den svenska landsbygden skapa tillgångar, som staden icke har, vilka
kunna läggas i vågskålen för att uppväga de fördelar som staden har men som
landsbygden aldrig kan få.

Det är emellertid klart, att örn man ständigt inriktar landsbygdsungdomens
blickar på vad staden har och landsbygden saknar i stället för att försöka visa
den även vad landsbygden har, skapar man en psykologisk bakgrund, som i
rätt hög grad främjar folkvandringen ifrån landsbygden. Jag tror att vi litet
var på Sveriges landsbygd behöva räta en smula på ryggen och försöka att
skapa egna målsättningar för Sveriges landsbygd och inte för varje dag förkunna
för landsbygdsungdomen, hur förnämt städerna i alla avseenden ha
det. Vi lia en del förnämt på landsbygden också.

För övrigt är ju denna folkvandring inte ett avgränsat problem för sig, utan
den är praktiskt taget en sammanstrålning av alla landsbygdens och en god
del av städernas problem. Därför finns det kanske inte några generalgrepp, med
vilka man kan lösa frågan. Men vad som behövdes vore en analys av problemet
så långt det går, en, klarläggning av vad som sker, en klar målsättning, och
sedan ett fasthållande vid denna i alla de många detaljproblem, som ständigt
ligga oss före.

Herr Lundell: Herr talman! Det har ju sagts förut i kammaren under
denna debatt, att finansministerns finansplan i statsverkspropositionens inkomstdel
inte i år innehåller några sensationella nyheter, försåvitt inte redan
den omständigheten får anses som en sensation, att inga nya eller skärpta
skatter föreslås. Såvitt jag uppfattade framhöll finansministern själv detta
som en märkvärdighet, när han häromdagen talade i radio örn sitt budgetförslag.
Jag är övertygad om att folkets djupa led skulle vara finansministern
tacksamma, örn han försökte komma tillbaka med samma sensation även nästa
år och kanske ytterligare något år framåt och inte omedelbart sjönke tillbaka
i sin gamla vana, eller kanske man får säga ovana, att varje år komma
med förslag örn nj^a eller skärpta skatter. Jag tror, att belåtenheten skulle
vara ändå större, örn finansministern till ett annat år komme med den sensationen
att föreslå en skattesänkning på någon punkt. Man får ju då ta upp till
diskussion på vilket område och i fråga örn vilken skatt man först bör företaga
sänkningar.

Såsom varit vanligt de senaste åren är finansplanen uppfylld av nationalekonomiska
resonemang, somliga övertygande och somliga mindre övertygande.
Till de senare hör åtminstone för mitt vidkommande åtskilligt av det som
säges om betalningsmedelsförsörjning och örn allmänhetens köpkraft. Jag har
redan förut någon gång framhållit här i kammaren, att man på detta område
rör sig med begrepp, som äro alltför oklart definierade och avgränsade.

I årets finansplan talas inte så mycket som förra året örn behovet av sparsamhet
och örn nödvändigheten av att medborgarna överlämna så mycket som
möjligt av sin köpkraft till staten i utbyte mot statsobligationer. Jag tog i fjolårets
remissdebatt upp detta tal örn sparsamhet till skärskådande och visade
då, att för de något högre inkomsttagare, som tidigare brukat spara, fanns det
ingen motivering längre att göra det. Den som inte konsumerade hela sin inkomst
utan lade av t. ex. 1 000 kronor och köpte sig en 3J/2 procents statsobligation
och därmed till följande år ökade sin inkomst med 35 kronor, fick så
mycket ökade skatter på denna merinkomst av 35 kronor, att ganska litet eller

136

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1944.

Vid remiss av statsverkspropositionen rn. m. (Forts.)
ingenting blev kvar. Låg lians inkomst och förmögenhet på skatteskalornas
översta trappsteg, räckte den erhållna merinkomsten, d. v. s. de 35 kronorna,
inte till för att betala den skatteökning, som framkallades av denna merinkomst.
— Finansministern bär genom den ständigt ökade progressiviteten i
skatteskalorna tagit död på sparsamheten, och sedan han gjort detta, talade
han i sin finansplan vitt och brett om hur nödvändigt det var att sparsamheten
ökades.

Nu är det i alla fall faktiskt så, att på våra statslån tecknas ganska stora
belopp — det kanske man vill invända gent emot mig. Ja, det gör det visserligen,
men det är inte av enskilda sparare som dessa belopp tecknas. Huvuddelen
därav tecknas av försäkringsanstalter och pensionskassor och andra juridiska
personer, för vilka gälla andra beskattningsregler än för fysiska personer. Vid
det senaste, i november förra året utsläppta 3V2 procentslånet, där cirka 350
miljoner tecknades, var det, enligt en uppgift som varit sjmlig i pressen, inte mer
än 11,7 miljoner, d. v. s. ungefär 3,3 procent, som tecknades av enskilda fysiska
personer. — Och åtskilliga av dessa enskilda personer hade säkerligen låtit
obligationerna vara, örn de vid täckningen blivit upplysta örn, hur liten del av
ränteavkastningen de på grund av skattetrycket i själva verket skulle tillåtas
ha kvar.

På sid. 25 i finansplanen uttalar finansministern farhågor för att en fortsatt
finansiering av budgeten med stora lån kan stärka tendenserna till ojämnhet
i förmögenhetsfördelningen, och därför bör det budgetunderskott som finansieras
genom lån nedbringas så långt som möjligt. ■— Detta är nog onödiga
farhågor så länge som beskattningen är sådan, att det icke finnes någon stimulans
för större förmögenhetsägare att teckna obligationer. Den utredning
angående fördelningen av den beskattningsbara förmögenheten vid 1938 och
1942 års taxeringar, som riksräkenskapsverket gör i en bilaga till årets finansplan
•— vid behandlingen av särskild skatt å förmögenhet — visar ju också,
att antalet förmögenheter över 1j2 miljon kronor minskat, under det att antalet
förmögenheter under denna gräns betydligt ökat. Det är, såvitt jag kan
fatta, en utveckling som går tvärt emot den som finansministern befarade
skulle bli en följd av den rätt så omfattande finansieringen av budgeten
med lån.

Finansministern kommer icke med några nya skatter i år men tar icke heller
bort några. Även den, örn jag så får säga, monstruösa och landsskadliga
krigskonjunkturskatten vill han ha kvar, fastän det är tydligt, att den icke
ger någon avkastning netto. Det är gott och väl, såsom finansministern gör,
att föra upp den förslagsvis med 50 miljoner kronor brutto. Men hur mycket
av detta bruttobelopp faller icke bort redan genom den blivande återbetalningen
av s. k. provisoriskt påförd skatt? Och huru mycket skäres icke sedan
bort av vad som återstår på grund av besvär i skattedomstolarna? Blir det
kanske sedan ett skenbart netto på 10 ä 15 miljoner kvar, är detta — och
det vill jag understryka — så ofantligt mycket mindre än vad de andra statsskatterna
skulle ge i ökad avkastning, därest icke förhandenvaron av krigskonjunkturskatten
föranledde många skattedragare att hålla igen sina inkomster
och att affärsmässigt öka sina utgifter.

På sid. 9 i riksräkenskapsverkets inkomstberäkning finns en tabell över utvecklingen
av sammanlagda taxerade beloppen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
för hela landet vid de fem sista taxeringarna. Den visar en stegring
från ungefär 7 300 miljoner kronor år 1939 till omkring 10,000 miljoner
kronor år 1943. Jag skulle tro, att örn vi icke haft krigskonjunkturskatten hade
siffran för år 1943 i stället varit 12 000 miljoner kronor eller kanske 13 000
miljoner kronor d. v. s. 12 eller 13 miljarder kronor i stället för de 10 miljar -

Tisdagen den 18 januari 1944.

Nr 2.

137

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
(ler kronor som nu skylta i riksräkenskapsverkets tabell, och detta utan att
någon större prisstegring, än den som ändock ägt rum, förekommit. Först sedan
man har gjort ett sådant övervägande av nationalinkomstens möjliga utveckling
och de taxerade beloppens utveckling, kan man avgöra vad krigskonjunkturskatten
givit i verkligt definitivt netto åt statskassan. Man kommer
på det sättet fram till att nettot i själva verket är mindre än noll d. v. s.
negativt, kanske ett par hundra miljoner kronor i minskning. — Och sedan
kommer, dessutom en minskning med ungefär liknande belopp av kommunalskatten
i landets kommuner sammanlagda. Jag har mer än en gång här i kammaren
framhållit hur viktigt det är, att vår skattepolitik inriktas på ett sådant
sätt, att den icke förhindrar skatteunderlagets d. v. s. nationalinkomstens
tillväxt. Därmed vinner man mycket mera även för statskassan än genom dessa
orimliga progressiva skatteformer.

På samma sida — sid. 9 i riksräkenskapsverkets inkomstberäkning ■— talar
ämbetsverket örn att ökning av de taxerade beloppen inträtt för fysiska personer
och att denna ökning varit väsentligt starkare på landsbygden än i städerna.
Av ett yttrande något längre fram på sid. 22 där det gäller prognosen
för 1944 års taxering framgår, att riksräkenskapsverket anser, att den starkare
stegringen på. landsbygden av de taxerade beloppen betingas av de vid
prissättningen av jordbruksprodukterna tillämpade principerna. Dessa principer
innebära ju, att jordbrukarens intäkter skola stiga i samma proportion
som hans omkostnader. Om dessa principer följas i allo, borde, ifall omkostnaderna
stege med t. ex. 30 procent och intäkterna också stege med 30 procent,
även skillnaden mellan intäkter och omkostnader d. v. s. nettoinkomsten stiga
med 30 procent. Det är emellertid icke så säkert, att det är detta som är orsakssammanhanget
bakom ökningen av de taxerade beloppen på landsbygden.
Intäkter och omkostnader stiga icke i genomsnitt så precis i samma proportion,
även. om vi ha sådana prisregleringsbestämmelser som vi för närvarande lia
för jordbrukets produkter. En bakomliggande orsak till stegringen i de taxerade
beloppen på landsbygden är säkerligen den, att lantbrukarna under dyrtiden
eftersätta både reparationer av sitt byggnadsbestånd och förnyelsen av
sina döda inventarier. I fråga örn traktorer och lastbilar t. ex. är det självklart,
att beståndet omöjligt kan förnyas på det sätt som skulle vara rimligt
vid en affärsmässig drift. Och eftersom jordbrukarna icke i sina deklarationer
äga rätt att göra avskrivningar annat än i den mån de köpa nytt i stället
för det förslitna, komma dessa underlåtna köp att yttra sig som minskade utgifter
på jordbruksbilagan, och därigenom blir det redovisade nettot större.
Läget är alltså det, att byggnader och maskiner slitas givetvis såsom förut
men deklarationerna komma att visa. ett ökat netto. Denna ökning av nettot
är givetvis affärsmässigt sett en ren fiktion, men det är väl frågan, örn det
icke är den fiktiva ökningen som riksräkenskapsverket fått tag i och på två
ställen fäster uppmärksamheten på.

Utom av riksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1944/45
åtföljes finansplanen av fyra andra utredningar, alla på sitt sätt av intresse.
Örn en av dessa, utredningar har redan här i debatten och tidigare på annat
håll fällts en del mer eller mindre vackra omdömen. Det gäller den PM angående
skattetrycket för olika inkomstklasser år 1943 som är undertecknad av
professor Lindahl och amanuensen Lemne. Finansministern kallade i går i debatten
en av de utifrån framställda anmärkningarna mot denna PM för en
politisk pamflett. Jag vet icke, om den benämningen får anses vara något
mera elakartat skällsord. Jag förmodar, att därmed menas sådana skrifter,
som äro tillräckligt grundliga för att ej kunna genomskådas eller vederläggas
av en genomsnittlig valman. Finansministern har nog skrivit åtskilligt i sina

138

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1944.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
dagar som är mera förtjänt av en sådan rubricering. Finansministern försvarade
sig i går i detta sammanhang, såvitt jag förstår, energiskt mot beskyllningen
att PM:n skulle till sitt innehåll vara av honom beställd. Jag
skulle icke vilja framställa en sådan beskyllning som att PM :n skulle till sitt
innehåll vara direkt beställd, men den kan ju eventuellt vara beställd av just
professor Lindahl, därför att finansministern då kunde ungefär förutse vad
den skulle komma att gå ut på. Nationalekonomerna ha ju så olika uppfattningar
i alla möjliga frågor och då kan man ju vända sig med begäran om utredning
just till dem som man i varje särskild fråga anser hysa de rätta
åsikterna. Professor Lindahls uppfattning var väl någorlunda bekant sedan
den förra stora skattetrycksutredningen för ^åtskilliga kr sedan.

Jag skall icke mera utförligt taga upp någon särskild punkt av denna utredning.
Herr Hagberg i Malmö gjorde det under gårdagens debatt och belyste
därvid åtskilliga av utredningens mera anmärkningsvärda punkter. Emellertid
är det i ett avseende som jag skulle vilja komplettera litet vad han sade.^Här
finns på sid. 12 i skattetrycksutredningen ett avsnitt där det heter: »Såsom
exempel på utgifter» — om man direkt läser vad som står i texten -— »sorn särskilt
gagna de smärre inkomsttagarna brukar man nämna de subventioner,
som i form av livsmedelsrabatter under senare år kommit mindre bemedlade
familjer till godo. Till den andra kategorien av utgifter, som företrädesvis
ske till förmån för bättre situerade, torde man åter kunna hänföra» — säger
PM-författaren — »åtminstone en del av den ökning av ränteutgifterna, som
blivit en följd av att kostnaderna för försvarsberedskapen i stor omfattning
finansiei''ats lånevägen i stället för genom nya skatter». Alltså man jämställer
här förmånen att få ränta av obligationer som en person köpt av staten
med den förmån som vissa mindre inkomsttagare lia i form av rabatter på
livsmedel. Jag undrar, örn en vetenskapsman egentligen kan taga på sitt samvete
att göra cn sådan jämförelse. Päntorna få väl anses vara en motprestation
för det särskilda faktum, att långivaren uppskjuter sin konsumtion
och lämnar vad han kunde ha konsumerat i lån till staten. Det är en sak att
denna jämförelse är alldeles orimlig, men sedan tillkommer ytterligare en
annan sak, och det är vad jag framhöll i början av mitt anförande, nämligen
att dessa långivare som köpa obligationer — det är här fråga örn enskilda
fysiska personer — knappast få behålla något av räntan, ty de progressiva
skatterna äro så konstruerade, att det nästan ingenting blir kvar. För en
del blir det alls ingenting kvar, därför att skatten på dessa merinkomster går
till mer än själva merinkomsterna. Denna utredningsmännens jämförelse mellan
två förmåner är alltså först och främst i högsta grad äventyrlig, och dessutom
faller den ena jämförda förmånen bort. om man ser på vad som verkligen
sker i fråga örn sådana lån från enskilda personer till staten.

På nästa isida — sid. 13 i samma skattetrycksutredning —- skall jag tilllåta
mig att läsa upp en annan passus. Där rör det sig örn vem som har.nytta
av dessa medel som staten tager in och sedan ger ut för olika kategorier av
medborgare. Här sägs det: »Det har nämligen synts vara. av vikt att hålla
isär de offer, som de enskilda förorsakas genom beskattningen, och de förmåner.
som tillkomma dem genom skattemedlens användning. Som^ redan
framhållits, äro de senare av mera svårbestämbart slag än de förra. I fråga örn
de subventioner, som vidtagits för att hålla nere levnadskostnaderna, särskilt
för de sämst ställda samhällsgrupperna, kan sålunda göras^ gällande, att
de varit en förutsättning för att lönenivåns uppgång kunnat hållas inom de
faktiskt givna gränserna. Därigenom ha de baft viktiga återverkningar också
för andra samhällsklasser. Det blir alltså en ganska invecklad uppgift att
fördela nyttan av rabattsystemet på olika kategorier av skattedragare. I alla

Tisdagen den 18 januari 1944.

Nr 2.

119

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
händelser kail den icke lösas efter lika enkla principer som Ilar tillämpats vid
uppskattningen av skattetryckets storlek.» Det är ju tydligt, att det är svårt
att analysera fram vem som Ilar den slutliga nyttan av olika statsutgifter, men
i det stora liela är det naturligtvis så, när nationalinkomsten genom att staten
tar in skatter och gör utbetalningar blir omfördelad mellan medborgarna,
att de lägre inkomstgrupperna erhålla tillbaka vida mer än de lämnat in till
staten, under det att de högre inkomstgrupperna få lämna ifrån sig just de
överskjutande medel som gå till dessa lägre inkomstgrupper. Alltså få de tillbaka
vida mindre än de lämnat in. Skall man därför försöka få fram något
slags nettobelastning av samtliga skatter på olika inkomstgrupper, måste man
naturligtvis komma fram till att de lägsta inkomstskikten ha ingen nettobelastning
av skatterna alls, utan sådan föreligger endast för de högre inkomstskikten
och där desto mera ju högre man kommer upp på inkomstskalan.
Sedan finns det ett visst jämviktsskikt som vi icke skola försöka att reda ut
var det ligger, där man kan räkna, att vederbörande få tillbaka i förmåner
av staten lika mycket som de lämnat in i skatter. Sådan är den verkliga fördelningen
av skattetrycket d. v. s. nettofördelningen.

Ett annat bihang som är betecknat bil. B till finansplanen handlar örn
»utgångspunkter för penningpolitiken efter kriget». Jag har icke hunnit med
att studera den bilagan så noga, men den tycks rekommendera den politik
i fråga örn penningväsendet som finansministern rekommenderade som den
lämpligaste i sitt radioföredrag i förra veckan och som han även här i debatten
i går något försvarade. Jag hörde i går en nationalekonom i första kammaren
som framhöll: icke, att detta utlåtande skulle vara direkt beställt,
men att finansministern hade lyckats välja ut ett antal nationalekonomiska
experter, fem stycken, till sakkunniga och därvid så väl träffat sitt val, att
när dessa fem avgivit sitt utlåtande, så befanns icke blott, att de alla fem
voro inbördes fullt eniga —• vilket är mycket ovanligt mellan nationalekonomer
— utan också att finansministern fann sig kunna dela deras uppfattning.
Man måste säga, att örn valet av dessa fem sakkunniga skett utan att på förhand
hava förhört sig örn deras åsikter, så har här skett ett sammanträffande
av omständigheter för vilket sannolikheten a priori måste anses vara mycket
liten. — Nå, ett sådant utseende av sakkunniga för opartiska och förutsättningslösa
utredningar hör ju till det parlamentariska systemets små finesser,
som vi alla ganska väl känna till och kanske icke behöva taga alltför tragiskt.

Sedan jag sagt detta, är jag glad att kunna framhålla, att jag i allt väsentligt
delar finansministerns och de sakkunnigas uppfattning örn penningpolitiken
efter kriget, nämligen att deflationen icke bör föras ned djupare än ungefär
till ett indextal för levnadskostnader av ungefär 130 från nuvarande 140,
därest kostnadsnivån före kriget betecknas med 100. Jag har förut varit i
tillfälle att här i kammaren klandra det huvudlösa sätt på vilket deflationen
genomfördes eller släpptes lös i vårt land efter förra kriget. Det var i den
debatt som vi hade här för några månader sedan angående den socialdemokratiska
motionen om planering till förebyggande av arbetslöshet efter krigets
slut. Jag förstår mycket väl, att nationalekonomer och andra ekonomiskt intresserade
personer kunna vara villrådiga om huruvida deflationen bör stanna
redan ungefär vid 130, som finansministern och de sakkunniga synas lia tänkt
sig, eller om den bör förås ned till 120, till 110 eller kanske ända ned till 100
d-^v. s. utgångsläget före kriget. Det är klart, att detta är en mycket viktig
fråga för ett antal äldre innehavare av sparmedel i form av penningfordringar
och att det kan innebära mycket stora nackdelar, eller begränsade fördelar.
örn deflationen icke föres ned så djupt som till läget före krigets början. I vad
nian dessa spara rc kunna anses lia någon rätt milli g fordran på att deflationen

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1944.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
skall föras lied till utgångsläget cl. v. s. till 100 kail man diskutera. Emellertid
torde samhället i sin helhet må bäst av att deflationen icke föres ned längre
än till 130 — åtminstone icke mycket längre ned. En del kommer då givetvis
att lida skada eller att få mindre fördel av att deflationen icke föres ned djupare,
men då få väl de särskilt ömmande fallen på något sätt tillgodoses genom
att staten träder emellan med lindrande åtgärder. Det gäller då närmast
mindre försäkringstagare och innehavare av mindre banktillgodohavanden.

Det sista hillänget, betecknat bihang E »angående förslag till omläggning
av kapitalbudgeten», innehåller, såvitt jag kan finna, ingenting annat än rekommendabla
åtgärder. Yad man här föreslår örn en annan läggning av förnyelsefonderna
vid affärsverken är en sak som jag under tidigare år en och
annan gång efterlyst här i kammaren.

Herr talman! Sedan den förda finanspolitiken nu i några avseenden berörts
av mig här i dag, något som väl remissdebatten i icke ringa mån är avsedd
för att avhandla, skulle jag såsom slutkonklusion vilja säga, att finansministern
tydligen icke bara strävar efter att få ut de skattemedel som staten behöver.
Detta är kanske huvudgrunden till hans finanspolitik eller kanske,
rättare sagt, den ena av de två huvudgrunderna. Den andra huvudgrunden är
den, att han försöker att med skatterna såsom ett instrument utjämna fördelningen
av inkomst och förmögenhet i samhället. Frågan är ela, örn icke den
andra huvudgrunden intresserar honom så att han icke så mycket bryr sig
örn, ifall hela nationalinkomsten därigenom blir mindre än den eljest skulle
kunnat vara. Jag har ett bestämt intryck härav, och det har jag redan framfört,
när jag talade örn krigskonjunkturskattens inverkan på summan av de taxerade
beloppen. Men är nu detta användande av skatteinstrumentet till nytta för
de små inkomsttagarna i samhället? Jag tror, att han därigenom icke tillgodoser
allas varaktiga väl. Ty trots den inkomstöverflyttning eller förmögenhetsöverflyttning,
som finansministern söker genomföra, få kanske ändå dessa
inkomsttagare, som finansministern särskilt vill tillgodose, mindre realinkomst
än de skulle ha fått, örn han låtit nationalinkomsten växa obehindrat av oförnuftiga
skatteformer eller rent av direkt inriktat sig på en stegring av nationalinkomsten.

Herr talman! Jag skall utöver vad jag sagt örn finanspolitiken, därför att
att jag är lantbrukare, tillåta mig säga några ord örn landsbygdens förhållanden.
Jag kan därvid fatta mig mycket kort, därför att det redan talats så
mycket örn den ström av folk som oavbrutet flyter från landsbygden till städerna.
Jag tror, att ett av de viktigaste medlen att få denna ström att bromsa
upp i sitt lopp ■— örn också icke direkt få den att vända — skulle vara en
radikal förbättring av bostadsbeståndet på landsbygden.

En förbättring av bostadsbeståndet på landsbygden lär väl icke kunna
åstadkommas annat än genom att öka rätt avsevärt den marginal, som ligger
mellan jordbrukarnas intäkter och omkostnader. Man får väl göra ett engångstillägg
till de intäkter, som jordbrukarna lia rätt att för närvarande ständigt
se växa, i samma mån som omkostnaderna växa. Man får göra ett engångstillägg
utöver denna nu medgivna tillväxt — alltså en viss prisökning, som
dock icke behöver vara så förfärande stor. på mjölk, kött, fläsk och spannmål.
Denna ökning i pris som producenterna få skulle icke behöva betunga konsumenterna
så mycket, örn man blott kunde få det så ordnat, att icke dessa pristillägg
sedan växa undan för undan under distributionen till konsumenterna.
Det finns en utredning från föregående år som visar, att örn man gör ett tillägg
till de priser, som producenterna få för sina jordbruksprodukter, på 10 procent
eller något högre, skulle utgifterna för konsumenternas levnadskostnader icke
stiga med mer än 2 procent. Ett sådant offer kunde det kanske vara skäl för

Tisdagen deu 18 januari 1944.

Nr 2.

141

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
konsumenterna att göra för att därigenom få förhållandet mellan landsbygden
och städerna sanerat. Men då skall det naturligtvis också ordnas på ett sådant
sätt, att den merinkomst som tillföres lantbrukarna också kommer att användas
till förbättring av byggnadsbeståndet -—• i främsta rummet just bostadsbeståndet,
både mangårdsbyggnader och arbetarbostäder. I viss mån böra naturligtvis
också ekonomibyggnader, kreatursstallar och logar m. m. förbättras
och lantbruket därigenom få genomgå en rationalisering.

Skall man göra några försök för att rycka upp landsbygdens byggnadsbestånd,
vore det kanske också på sin plats att vidtaga en liten modifikation
på skatteområdet. Lantbrukarnas utgifter för ombyggnad, tillbyggnad och nybyggnad
av deras byggnadsbestånd få enligt gällande skatteförfattningar
icke dragas av såsom utgifter på jordbruksbilagan, och följden härav blir, med
det nuvarande beskattningsläget, att en lantbrukare för att kunna lägga ned
1 000 kronor på en byggnadsförbättring som innebär ny-, till- eller ombyggnad
får kanske lov att ha en ökning av inkomsten, sådan den ter sig innan den
blir beskattad, på 1 400 kanske 1 500 kronor — de överskjutande 400—500
kronorna tagas bort av de olika skatter som drabba denna inkomst — innan
lian har det netto kvar som han kan använda på en förbättring av byggnadsbeståndet.
Det skulle vara till nytta, örn man kunde vidtaga en sådan radikal
åtgärd för landsbygdens del som att — låt oss säga under loppet av fem år -—
man medger rätt till avdrag för alla medel som användas till ny-, till- eller
ombyggnad av enbart bostadsbyggnader på landsbygden. Jag tror, att detta
är ett förslag som det kunde vara skäl i att kammarkamraterna tänkte igenom
och övervägde, huruvida det icke är sådant att det skulle kunna bifallas.

Herr talman! På grund av den tid som jag tagit i anspråk och då ytterligare
talare återstå, skall jag icke taga upp något mera av landsbygdens problem
till debatt.

Under detta anförande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Hällgren: Herr andre vice talman! Jag brukar inte taga till orda i
remissdebatten, men det var ett intermezzo i går rörande vägarbetarna och
deras permitteringar, som gjorde att jag nu har begärt ordet.

När riksdagen under senare år behandlat frågan om vägväsendets förstatligande,
bar i propositionerna och i utskottsutlåtandena sagts mycket litet om
vad man tänkt göra med de inom vägväsendet anställda arbetarna. Jag tror
att det var år 1941 som jag i en debatt frågade, vad man egentligen tänkte
göra med vägarbetarna, och då fick till svar av en ledamot av det utskott,
som behandlat propositionen, att jag kunde vara förvissad örn att arbetarna
även i fortsättningen skulle få anställning. Det är kanske litet farligt att
lämna sådana löften, därest man inte är i stånd att se till att löftena bli infriade.

Nu är det ju riktigt, såsom kommunikationsministern nämnde här i går,
att vid ett förhandlingssammanträde mellan representanter för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och för väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet förklarades
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sida, att man komme att
medverka till att vägförvaltningarna i princip övertoge och tills vidare sysselsatte
hos vägdistrikten vid årsskiftet 1943/44 anställda och sysselsatta
arbetare. Emellertid skulle vissa permitteringar förekomma till följd av väderleksförhållandena,
till följd av att en del vägdistrikt hade större arbetsstyrka
ari normalt o. s. v., saker som statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
i går redogjorde för i korthet.

112

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1944.

Vid remiss av statsverkspropositionen ni. m. (Forts.)

Detta protokoll skrevs deli 23 december 1943, och i dag lia vi den 18 januari
1944. Under debatten i går återgavs bär av herr Lindahl en tidningsartikel,
där det talas om att 4 000 vägarbetare blivit permitterade. Statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet meddelade i sin tur, att enligt
uppgifter, som han fått, var det endast 332 permitteringar. Emellertid lär
det förhålla sig på det sättet, att bägge dessa uppgifter äro ungefär riktiga.
Det är riktigt, att av de 11 000 vägarbetare, som ha varit anställda i vägdistriktens
tjänst för underhållsarbete och vägförbättringar och för vägarbete
i distriktens regi, torde för närvarande ungefär 4 000 vara arbetslösa. Den
siffra, som statsrådet här lämnade, eller 332 arbetslösa, är en delsiffra och
ingenting annat. Av de ungefär 4 000 vägarbetare, som för närvarande äro
arbetslösa, torde emellertid cirka 3 000 även under normala förhållanden lia
blivit permitterade, därest snöförhållanden och annat inverkat på arbetet med
vägarna.

Man kan sålunda, anslå det antal vägarbetare, som blivit permitterade till
följd av statens övertagande av vägunderhållet, till omkring 1 000. Och jag
kanske i detta sammanhang får erinra örn att vi nu bara befinna oss i början
av den statliga driften av vägarna. Jag skulle vilja ta några konkreta
fall för att visa tendensen. Jag tar några stickprov ur uppgifter från fackföreningarna
i de olika länen angående permitteringar inom vägväsendet vid
årsskiftet 1943—1944 samt därefter.

Från Östergötlands län, vägmästarområde Gusum, meddelas följande. Länets
vägförvaltning har i skrivelse till vägmästarna uppmanat dessa att permittera
en del av arbetarstyrkorna på så sätt, att alla arbetare skulle permitteras
successivt 7 till 17 dagar i taget. Under vägstyrelsens regim kunde
det nuvarande arbetarantalet hållas i arbete året runt. Från vägmästarområde
Tranås i Jönköpings län rapporteras det, att vägarbetare med 15 års
anställning ej fått börja efter nyår, under det att arbetare med inte fullt tre
års anställning blivit intagna. Från Malmöhus län finns det en rapport avseende
vägmästarområde Sövestad, där det heter: 6 man ha permitterats. Under
tidigare år ha dessa arbetare aldrig varit permitterade vid denna årstid.
Tillgången på arbete nu är riklig. De permitterade lia anställningstid sedan
1927—1930.

Jag rör mig här med uppgifter från sådana län i södra Sverige, där underhållsarbetet
kunnat pågå året runt. 1 fråga örn ett vägmästarområde i Göteborgs
och Bohus län meddelas: I förutvarande vägdistriktet voro intill julen
1943 55 man anställda. Under tidigare år har arbetet återtagits efter uppehåll
mellan jul- och trettondagshelgerna. I år ha blott 42 man återanställts.
Bland de 13 icke återanställda äro sex med anställningstid på 13—16 år.
Det heter i en rapport från vägmästarområde i Älvsborgs län: Under tiden
1/1 till 10/1 1944 ha så gott som alla arbetare utom 4 vid krossen permitterats.
Detta förekom aldrig under vägstyrelsens tid. I ett meddelande från vägmästarområde
Färgelanda, likaledes i Älvsborgs län, sägs det: Halva arbetsstyrkan,
13 man, har permitterats på order från vägdirektionen. Ingen arbetsbrist
föreligger. Under vägstyrelsens regi permitterades aldrig i denna
omfattning. Arbetare med upp till 10 års anställning ha permitterats. Så har
jag här en rapport från Skaraborgs län, avseende vägmästarområde Hova:
Vid underhållet voro före jul anställda 34 st., av vilka blott 13 fingo arbete
efter årsskiftet. Vid nybyggnaderna arbetade före jul 22 st., efter årsskiftet
inga, trots att nybyggnadsarbete med arbetstillstånd och lämpligt som vinterarbete
(bergsprängning) finnes. Förut örn åren lia nybyggnadsarbetarna
brukat få anställning vid gruskrossen i största möjliga utsträckning; i år
får krossen stå över vintern. I detta vägdistrikt var alltså totala arbetsstyrkan

Ti&dagen den 18 januari 1944.

Nr 2.

113

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
före julen 1943 56 st., av vilka blott 13 arbeta efter nyår. Minskningen är
iner än 75 %.

Från vägmästarområde Askersund i Örebro län rapporteras, att vid årsskiftet
lia ej mindre än 22 man avskedats, därav många med 12—15 års anställningstid
inom vägväsendet. Ett meddelande från Gävleborgs län, vägmästarområde
Nybo och Storvik, lyder: Samtliga timavlönade arbetare avskedades
den :!1/i2 1943. Lämpliga nybyggnadsarbeten äro klara för igångsättande,
men detta sker ej förrän tidigast i mars månad. Från vägmästarområde
Bollnäs i samma län meddelas: Vid julen 1943 permitterades 7 arbetare
med en anställningstid av 15—19 år. Med enstaka undantag ha de under tidigare
år varit anställda hela året vid underhållet.

Så ha vi en rapport från Västernorrlands län, avseende vägmästarområde
Stavreviken, där det heter: Den V 1944 anställdes blott 5 av grovarbetarna,
och dessa 5 permitterades redan efter en vecka. Inga grovarbetare äro nu i arbete.
I ett meddelande avseende vägmästarområde Strömsund i Jämtlands län
sägs det: Under tidigare år ha arbetare med längre anställningstid haft arbete
året örn. Då underhållet måst inställas för året, ha de sålunda arbetat med
krossning om vintern. Innevarande säsong har all krossning upphört. Dock har
vågmästaren fått rätt att låta krossningen fortsätta, därest ackordspriset ej
blir högre än om sommaren. Anställningsfrågan har alltså gjorts till lönefråga.

Jag skall bara ta ett par exempel till. I Kopparbergs län bär avdelningen
i Leksand inom Rättviks vägmästarområde den 13/i 1944 meddelat: Arbetsstyrkan
för vägunderhållet har förut bestått av 19 man. Nu äro blott 9 anställda,
samtliga maskinpersonal. Anställningen hos vägförvaltningen har ej skett efter
anställningstiden konsekvent, utan en del med längre anställningstid ha förbigåtts.
Från Kronobergs län föreligger ett meddelande, avseende Markaryds och
Kånna vägmästarområde, där avdelningen i Ljungby rapporterar, att den
Vio 1943 voro anställda 96 underhållsarbetare och 32 nybyggnadsarbetare. Av
dem voro den 15/1 1944 inom vägmästarområdet anställda 22 st, och bland de
permitterade voro arbetare med över 20 års anställning. Detta är uppgifter från
fackföreningarna på de olika platserna.

örn man söker få en förklaring till dessa förhållanden, så ligger den ganska
nära till. Förut har inom ett vägdistrikt som utgjort ett arbetsområde vägdistriktets
arbetsledning haft hand örn både grustag och maskiner, underhållsarbeten
och mindre vägförbättringsarbeten. Följaktligen har man, när arbetarna
inte haft full sysselsättning vid t. ex. barmarksunderhåll eller vintervägsunderhåll,
kunnat utdryga arbetet med en eller annan mindre vägförbättring.
Beträffande vägförbättringar lär det vara på det sättet, att gränsen mellan en
liten vägförbättring och vad som kallas vägunderhåll är ganska svävande. Bä
det sättet har man kunnat hålla arbetsstyrkan någorlunda i arbete året runt.
Det är givetvis litet svårare under den nya regimen.

Inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har man en förrådsavdelning, som
har hand örn grustag, vägmaskiner och vad därtill hör, en underhållsavdelning,
sorn har till uppgift att se till underhållet av vägarna, och en byggnadsavdelning,
som skall handha vägförbättringar. De som skola sköta underhållet hyra
maskiner av förrådsavdelningen. Skall en liten vägförbättring göras, så skall
det först bestämmas bär uppe i Stockholm av väg- och vattenb.yggnadsstyrelsen.
örn en enskild väg är i dåligt skick och man vill köpa ett lass vägmaterial
av vägförvaltningen eller ledningen för vägmästarområdet, så har det förr gått
ganska lätt för sig. Vägdistriktet har då låtit köra ut gruset till vägen, lastat
av och tagit betalt. Numera skall det avgöras i Sockholm av väg- och vatt enbyggnadsstyrelsen,
huruvida man skall få köpa ett lass grus och vad detta lass

144

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1944.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
skall kosta. Vi förstå, att det är en sak att sitta här i riksdagen och fatta beslut,
att låta sakkunniga och myndigheter rita upp linjerna för en organisation,
men att det är en annan sak att föra ut denna organisation i det praktiska,
levande livet och få fram resultat därav.

Jag skulle vilja vädja till Kungl. Majit, att Kungl. Majit ville se till, att
de lokala förvaltningarna få litet större möjligheter a+t »laga efter läglighet».
örn jag så får säga, att ta hänsyn till de rent praktiska förhållandena, att
inte vara tvungna i detaljer för mycket gå efter anvisningar, som ha gjorts upp
här i Stockholm vid skrivbordet o. s. v. Det förekommer ju så mycket vägarbete,
att en del distrikt ha haft sådana nästan året runt. Jag tänker nu särskilt
på grovarbetarna. De andra arbetarna lia kunnat lia litet mera fast anställning
över hela landet. I 42 distrikt har man emellertid sysselsatt grovarbetarna
året runt. De ha under 1943 haft 277 arbetsdagar och förtjänat 2 739
kronor, allt i genomsnitt. I de vägdistrikt — det är 104 stycken — där man
inte har haft arbete åt grovarbetarna under hela året, ha de enligt socialstyrelsens
uppgifter kommit upp till i genomsnitt 216 arbetsdagar och en inkomst
på 2 238 kronor örn året. Skillnaden i förtjänst mellan dem som ha haft arbete
året runt och deni som varit s. k. tidsanställda är inte så stor. I och för sig
äro dock dessa inkomster av den storleksordningen, att man örn möjligt bör
försöka bereda denna arbetarkår sysselsättning året runt. Det tror jag, man
skulle kunna göra genom att komplettera underhållsarbetena nied mindre vägförbättringar.
Men det förutsätter en god vilja, inte bara från Kungl. Majlis
och väg- och vattenbj^ggnadsstyrelsens sida utan också hos de lokala vägförvaltningarna
ute i länet, och det förutsätter även en god vilja hos den andra
statsmakten, nämligen riksdagen.

Det var väl ingen människa- i detta land som trodde, att man skulle kunna
klara vägunderhållet för framtiden med de kostnader, som åtminstone en av
de sakkunnigkommittéer som utrett denna fråga räknat med. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har i sina petita till Kungl. Majit för nästa budgetår som
grund för beräkningen av kostnaderna lagt de siffror, som finnas i inkomstoch
utgiftsstaterna för vägdistrikten 1943. Härom är naturligtvis ingenting
att säga. Men jag är litet skeptisk, huruvida anslagen äro av den storleksordningen,
att man skulle kunna bereda full sysselsättning åt vägarbetarkåren.
Man kan ju tänka sig, att därest de svåra förhållandena i fråga örn material
till trafikfordon och annat, som varit rådande den sista tiden, skulle
förändras dithän, att tillgången på sådant material bleve riklig, trafiken komme
att öka. Då skulle kraven från allmänhetens sida på att ha bra vägar givetvis
inte bli mindre, därför att staten övertagit vägunderhållet. Jag är inte
säker på att man i fråga örn kostnadsberäkningarna tagit till en tillräckligt
stor marginal för att kunna möta sådana påfrestningar.

Kungl. Majit har på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag •—■ Kungl.
Majit Ilar givetvis icke haft någon motivering för att göra några ändringar
däri — begärt l1/2 miljon kronor till oförutsedda utgifter. Örn man beräknar
kostnaderna för de olika projekten snävt, så måste ändå denna summa på
IV2 miljon kronor vara för liten för att man därmed skall kunna tillgodose de
eventuellt ökade kraven, och IV2 miljon kronor till vägförbättringar må väl
dock sägas vara en ganska snävt tilltagen summa, därest man vill hålla den
gamla arbetarstammen i arbete.

Jag skall icke hålla på längre, utan vill sluta med att, som man gjorde här
i går, vädja till Kungl. Majit att se till, att det inte blir för mycket skada
utav att staten har övertagit vägunderhållet, utan att man försöker att i den
situation vari vi äro göra det bästa möjliga; och däri måste också ligga att se

Tiadagen den 18 januari 1944.

Nr 2.

145

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
till, att den gamla vägarbetarstammen kommer att få arbete i statens tjänst,
liksom när den förut varit anställd i vägdistriktets tjänst.

Det är en annan sak jag vill framhålla. Höstriksdagen fattade beslut
örn pensioner åt vägarbetare, och det gjordes också i fjol något uttalande i
fråga örn sådana arbetare, som icke kunde erhålla pension, att de, örn de varit
i vägdistriktens tjänst, skulle kunna erhålla understöd på förslag av Kungl.
Majit och efter beslut av riksdagen. Jag undrar, hur det ställer sig för alla
dessa arbetare, som den 1 januari i år inte fingo börja i statens tjänst, huruvida
dessa, av vilka många förut i 15 års tid arbetat i vägväsendet, skulle
ha någon möjlighet att erhålla understöd på gamla dagar, därest de icke bleve
anställda i statens tjänst som vägarbetare.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson: Herr
talman! Utöver vad jag anförde i denna sak i går har jag icke mycket att tilllägga.
Jag lovade då att undersöka de fall av permitteringar som ha förekommit
och att, därest det visade sig, att någon mannamån begåtts och att äldre
permitterats före yngre, det givetvis komme att rättas till.

Emellertid tror jag, att det är oriktigt att, som den föregående talaren gjorde,
röra sig med begreppen avskedade, icke återanställda o. s. v. Självfallet
blir det väl så, att när det blir vår och grusning, röjning, dikning och allt sådant
arbete kan sättas i gång, komma de flesta av dessa arbetare att på nytt
få arbete. Jag tror därför, att det är oriktigt att tala örn avskedande. Herr
Hällgren medgav ju själv, att normalt måste ett stort antal vägarbetare vara
sysslolösa under vintern.

Jag har alltid räknat med att de som voro motståndare till vägreformen
skulle nogsamt aktgiva på varje tillfälle att komma efteråt och klanka på vad
som skett. Det har jag varit beredd på. Dock får jag säga, att jag är något
överrraskad över att det kommer fram så mycket klander redan innan den
nya vägorganisationen har hunnit fungera mer än två veckor. Skulle man inte
kunna vänta till litet längre fram på året och se, hur det går, innan man från
en offentlig tribun som riksdagens andra kammares talarstol fäller omdömen,
som kanske till slut visa sig vara förhastade och ogrundade.

Herr Hällgren erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag vill endast replikera, att jag har sett saken ur vägarbetarnas synpunkt,
och jag tror, att vägarbetarna lia fått ganska litet reda på hur förhållandena
skola bli för dem under den kommande tiden. De lia dock tvingats att
gå ifrån en anställning, som de haft under många år. Då de skola leva på en
liten inkomst, som de ha av sina händers arbete, äro de ganska bekymrade för
hur framtiden kommer att te sig för dem.

Vidare anförde:

Herr Hallberg: Herr talman! Försvarsministern konstaterade för en liten
stund sedan här i kammaren, att herr Hagberg i Luleå under sitt gårdagsanförande
ställde de flesta ting på huvudet, när han yttrade sig örn utrikespolitiken.
Jag skulle vilja säga, att herr Hagberg i Luleå ställde också många
andra ting på huvudet i sitt rekordlånga anförande under gårdagens remissdebatt.
Jag har begärt ordet för att något tillrättalägga, vad herr Hagberg
yttrade örn alkoholisterna, beträffande vilka han gjorde etet förbluffande påståendet,
att de skulle kunna straffas med prygel.

Han stödde detta påstående på justitieombudsmannens berättelse till riksdagen
1944. Jag har läst denna berättelse, och jag sälte mig i går eftermid Andra

kammarens protokoll 1044. Nr 2. 10

146

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1944.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
dag i förbindelse med socialstyrelsen för att höra, hur det förhöll sig härmed.
Jag gjorde detta, därför att jag är mångårig ledamot av den kommunala nykterhetsnämnden
och ordförande i länets nykterhetsnämnd, samt därför att jag
icke förut hört talas örn att man straffar alkoholister på någon anstalt med
prygelstraff. Jag fick bekräftat av socialstyrelsen, att något sådant aldrig
förekommer och aldrig bär förekommit vid någon anstalt. Men det finns en
liten fjäder, som herr Hagberg fick, jag vill icke säga en höna, men en stor
fet anka av här inför kammaren i går, och det är ett fall som justitieombudsmannen
relaterat från Svartsjö, där det numera finns en alkoholistanstalt,
kombinerad med tvångsarbetsanstalten. Det förhåller sig så — det var herr
Hagbergs exempel på hur man straffar alkoholister för förseelser med prygelstraff
— att en man som varit intagen på Svartsjö blivit ådömd 30 dagars
cellstraff för en förseelse. När han utstått denna bestraffning, klagade han
hos justitieombudsmannen, inte över att han fått prygelstraff, ty det hade
han inte fått, utan över att han icke någon gång på dessa 30 dygn i cell förts
ut i det fria och fått lapa litet frisk luft. Detta bar justitieombudsmannen
funnit vara så pass anmärkningsvärt, att han hemställt hos Kungl. Maj :t, att
det måtte bli en ändring i stadgan för Svartsjö i denna sak. Samtidigt har
justitieombudsmannen tagit upp en gammal bestämmelse i stadgan för svartsjöanstalten,
en bestämmelse som dock inte har tillämpats i något fall sedan
januari 1929. Justitieombudsmannen hemställer, att det också måtte bli en
ändring i fråga örn bestämmelsen om aga eller prygel för viss förseelse. Denna
bestämmelse är en gammal kvarleva i stadgan för Svartsjö anstalt, men
såsom jag nämnde har den icke tillämpats sedan i januari 1929. Detta är
det hela.

Jag har tyckt det vara skäl i att herr Hagbergs i Luleå alldeles felaktiga
påstående inte skall få stå oemotsagt, utan att det åtminstone finnes antecknat
till riksdagens protokoll, att han på denna punkt vilselett kammaren ganska
ordentligt. Alkoholisterna vid våra alkoholistanstalter behandlas icke som
brottslingar utan som sjuklingar, som alkoholsjuka människor, och prygel
kan då icke komma i fråga.

När jag ändå har ordet, herr talman, ber jag att få säga något örn en annan
sak. I berättelsen till 1944 års riksdag över vad sig i riket tilldragit heter det
under rubriken socialdepartementet, att länsnykterhetsnämnderna under det
gångna året arbetat på samma sätt som tillförne, och så tillägges det, att på
grund av det alltmer tilltagande alkoholmissbruket länsnykterhetsnämndernas
arbete ökats. Jag vill stryka under detta och i anslutning härtill uttala en
förhoppning om att socialministern, när han i sinom tid kommer med den i
hans huvudtitel signalerade propositionen örn anslag till nykterhetsnämndernas
verksamhet, skall finna det möjligt att rätt väsentligt öka anslagen till bland
annat länsnykterhetsnämnderna, som särskilt under det gångna året — tendensen
går i den riktningen — lia fått allt flera arbetsuppgifter, av vilka de
lia måst avsäga, sig en del, särskilt i slutet av budgetåret, på grund av brist
på medel. Det bör icke vara på det sättet i tider, då Kungl. Maj :t själv konstaterar,
att nykterhetstillståndet blir alltmer försämrat.

Herr Johnsson i Kastanjegården: Herr talman! Jag vill begagna tillfället
att säga några ord i en enda fråga, och då jag vågar taga kammarens tid i
anspråk under remissdebatten, vill jag förutskicka, att jag endast behöver
några få minuter för att säga vad jag avsett.

Vårt försörjningsläge har ju här under debatten betecknats såsom tillfredsställande,
och jag tror inte, att detta är någon överdrift. Att vårt försörjningsläge
är gott beror väl inte bara på en enda omständighet utan på många sam -

Tisdagen den 18 januari 1944.

Nr 2.

147

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
verkande faktorer, som jag i detta sammanhang inte behöver närmare ingå på.
Eli sak, som emellertid måste erkännas, är att statens livsmedelskommission
har, vad på den ankommit, på ett alldeles utomordentligt sätt lyckats i sina
strävanden att få allt att räcka, att planlägga produktionen på ett riktigt sätt
och att rättvist fördela vad som producerats.

Hur omtänksamt man emellertid inom livsmedelskommissionen än ordnar
det hela, kan det ju inte undgås, att den enskilde i en eller annan detalj kan
se vissa brister och ha vissa önskemål örn ändringar. En fråga, som jag på
sista tiden tänkt rätt mycket på, är, huruvida det inte nu skulle vara möjligt
att lätta på ransoneringen av vissa varor eller kanske i några fall rent av alldeles
upphäva densamma. Man kan inte komma ifrån att detta i en hel del
fall skulle kunna förbättra konsumenternas läge utan att det skulle behöva
betyda några risker med hänsyn till folkförsörjningen eller de reserver, som
måste finnas. Jag tänker t. ex. på havregrynen, som ju nu köpas på kort.
Det är endast en obetydlig procent av havreskörden, som åtgår för framställning
av denna vara, och örn det skulle, därest havregrynen vore fria, gå åt
något mera, skulle det ju bara innebära, att människorna kunnat tillgodogöra
sig den i den form, då man utvinner det allra mesta därav. Skulle djuren,
t. ex. gödsvinen, därigenom få något mindre havre, har det, omsatt i fläsk,
inte någon betydelse.

Det är ännu en sak, som jag vill beröra. Den 1 oktober 1943 hade vi i vårt
land ett potatismjölslager, som var större än någon gång tidigare. Yi voro
nämligen uppe i en lagerhållning av cirka 170 000 deciton, under det att den
normala lagerhållningen brukar vara omkring 40 000 deciton. Kommissionens
uppmaning till jordbrukarna att odla potatis hade hörsammats, och arealerna
hade utökats. Då dessutom inskränkningar i brännvinstillverkningen vidtagits,
hade tillverkningen av stärkelse förekommit i mycket större omfattning än
normalt. Enbart av potatisöverskottet under våren och sommaren 1943 tillverkades
omkring 90 000 deciton.

Nog kan det då tyckas, som örn ransoneringen av potatismjöl skulle vara
överflödig. Ransonerna äro visserligen rikligt tilltagna, och jag har ingen anledning
tro, att inte industrien får praktiskt taget vad den behöver. Men jag
är inte heller främmande för att man i de fall, då ersättningsmedel kunna användas,
köper av dessa, då man för det mesta inte kan få licenserna klara och
få fram potatismjölet lika fort som ersättningsmedlen, som ju äro fria.

Nu finns det -— tyvärr, skulle jag vilja säga — också en annan produkt,
som framställes av potatis, nämligen potatisflingor. I nuvarande fjjrsörjningsläge
äro ju dessa synnerligen svårsåkla, och att livsmedelskommissionen därför
vill ha ut dem i första hand, är inte annat än naturligt. Flingorna äro
emellertid en ren krisprodukt och kunna säkerligen inte finna avsättning för
det ändamål, vartill de äro tillverkade, örn inte försörjningsläget åter blir
ungefär likadant som det vi hade för ett eller ett par år sedan. De väldiga
kvantiteter potatisflingor, sora nu finnas, ta stora lagringsutrymmen i anspråk,
då denna vara. till sin struktur närmast kan jämföras med fodercellulosan.
Jag tror för min del, att dessa flingor till sist komma att användas till svinfoder,
och ju förr de kunde säljas till detta ändamål ju bättre skulle det vara.
Att i dessa tider, då det ju behövs ökad produktion av fläsk, förvandla flingorna
till fläsk, tror jag vore välbetänkt; att göra det, när det åter finns spannmål
och potatis i överflöd kanske blir värre.

Det skulle sålunda vara önskvärt, att potatisflingorna i fortsättningen icke
tryckte potatismjölsmarknaden och att potatismjölet finge fritt säljas för det
ändamål, vartill det är tillverkat.

Att överskottet av potatismjöl bekymrar mig beror i första hand på att detta

148

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1944.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
överskott kommer att hämma tillverkningen under kommande år. Och i de
jordbruksdistrikt, som beröras härav, består jorden till övervägande delen av
sandjord, och där kan inte någon annan växt ersätta potatisen.

Herr Hagberg i Malmö sade i går, att varest två eller tre äro församlade,
talar man om statens finanser. Jag skulle beträffande dem, som odla potatis
i de södra landskapen, vilja säga, att där två eller tre jordbrukare äro församlade
talar man örn överskottet på potatis och potatismjöl. Lagringen tillgår
nu för det mesta så, att man, då alla lagerhus äro fyllda, börjar hyra jordbrukarnas
sädeslador för att lägga in årets produktion där.

Jag är för min del, herr talman, inte heller främmande för att vi i en framtid
kunna få ett prisfall, och skulle detta komma då stärkelsefabrikernas försäljningsorganisation
ligger inne med onormalt stora lager, blir det säkerligen
svårt att bemästra läget. Jag skulle vilja vädja till herr folkhushållningsministern
att beakta detta.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! En fråga, som även under denna
remissdebatt i hög grad sysselsatt talarna, har varit frågan om landsbygdens
avfolkning.

Det har talats så mycket om landsbygdens avfolkning, att detta kanske blivit
såsom ett slagord, men är inte verkligheten skrämmande? Den stora avfolkning,
som skett på landsbygden, har skapat stora luckor i bondehemmen,
särskilt när det gäller den kvinnliga arbetskraften. Husmödrarna ha ju sedan
årtionden tillbaka haft en alldeles för tung arbetsbörda, men, denna har nu
blivit ännu tyngre. På samma gång som husmödrarna blivit överansträngda av
det tunga arbetet, lia de emellertid nu mist allt hopp örn att det skall kunna
bli någon bättring. Det har ju också tidigare rått brist på arbetskraft på landsbygden,
men då har man alltid räknat med att detta skulle vara något övergående
och att det i sinom tid skulle bli en ändring till det bättre. Men avfolkningen
har nu tagit en sådan omfattning, att alla förhoppningar örn att
det skulle bli lättare för jordbruket att skaffa arbetskraft måst skrinläggas.

Yar och en, som är jordbrukare, måste säga sig, att det är något fel i det
hela, när det å ena sidan går tiotusentals människor arbetslösa och å andra
sidan inte finns arbetskraft att skaffa till jordbruket. Orsaken till detta förhållande
få vi nog delvis söka i den politik, som i alla tider förts beträffande
jordbruksnäringen. Ty vi skola lia klart för oss, att örn jordbruksnäringen
kunnat betala arbetskraften på samma sätt som andra näringar, skulle vi inte
ha behövt befara så stor avfolkning av landsbygden. Men när det gäller den
sociala och ekonomiska lagstiftningen, föreligger en lucka till jordbrukarnas
nackdel. Jordbrukarna ha blivit eftersatta i olika avseenden. Prisstoppet t. ex.
har kanske verkat hårdast för jordbrukets vidkommande. Jag har inte
något emot att det är prisstopp, men, märk väl, då skall detta verka lika för
alla företagare. Men hur är det med den saken?

Jag har här ett brev från en jordbrukare, som skickat sin traktor på reparation.
När traktorn reparerades, satte man dit begagnade delar — såväl vevaxeln
som blocket var sönder — och jordbrukaren räknade med att det
hela inte skulle bli så dyrt. Han fick emellertid en räkning på 1 483 kronor.
Som han säger i brevet, anser han inte traktorn, som han haft i många år, vara
värd stort mer än detta, och han har därför sökt få nedsättning av priset för
reparationen, men det har inte gått. Han tänker nu skicka upp räkningen till
priskontrollnämnden för att söka få rättelse, men det är sannolikt föga utsikt
att han kan få det.

Landsbygdens avfolkning för också med sig, att jordbrukarna själva börja
resignera inför svårigheterna att nöjaktigt kunna sköta sina jordbruk, och

Tisdagen den 18 januari 1944.

Nr 2.

149

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
man hör mycket ofta sägas, att vederbörande tänker hålla auktion och sluta.
Då är frågan, örn vårt land har råd att lägga ned en näring som jordbruksnäringen,
ty det blir i alla fall följden -— sedan få vi resonera hur vi vilja i
denna sak. Kan inte jordbruket betala sin arbetskraft likadant som andra näringar
och kan det inte skapas samma sociala förhållanden för jordbrukets folk
som för andra grupper, blir avfolkningen ett faktum. Problemet kan således
inte bemästras annat än genom verkliga kraftansträngningar från statsmakternas
sida.

När det gäller de sociala olikheterna mellan landsbygd och stad kunna vi
bara såsom exempel ta en sådan sak som det elektriska ljuset. Dagarna före
jul gick jag bär i Stockholm på den ena stora gatan efter den andra och såg,
hurusom där fanns en belysning som var mer än lyx. Men ute i avlägset liggande
bostads- och bondehem får man reda sig med karbidlampor, fastän man
även där fått vara med örn att ge sin tribut till samhället, när det gällt att
bygga ut vattenfall och uppföra kraftverk. Ty örn det begäres, att vi skola
försöka förse även dessa hem med elektriskt ljus, så skyller man på kostnaderna,
och att det inte finns material, och försöker på allt sätt göra det hela
omöjligt. Det borde emellertid utan vidare vara samhällets plikt att se till, att
det blir elektriskt ljus i varje hem.

På samma sätt förhåller det sig med telefon. Det är inte ovanligt, att man
på ett kontor har två, tre telefoner, bara för att det skall finnas en apparat
till hands, när man vrider kroppen åt det ena eller andra hållet. Sådant anses
nödvändigt. Men ute i bygderna, där man har långt till läkare, där skulle telefon
vara mest nödvändig.

Likadant är det med posten. Vi lia försökt få ordnad postgång på landsbygden,
men det är omöjligt. Då skall en familj skicka och mottaga ett visst antal
brev, för att man skall få ordnad postgång. I Stockholm, där det snart
finns en miljon människor, skall man ha s. k. lokalporto, som bara är hälften
så stort som portot på landsbygden, och där skall posten lämnas ut vid dörrarna
2 gånger örn dagen. Men hur är det på landsbygden, där vi ha dubbelt så
stort porto? Hos oss ha vi fyra kilometers väg efter posten, och det är likadant
på många andra håll. Men till sådant tar man inte någon hänsyn, utan
man räknar bara med de ekonomiska konsekvenser, som en brevbäring för
med sig.

Det är emellertid alldeles givet att såväl de unga som de äldre på landsbygden
reflektera över dessa orättvisor.

En annan sådan punkt, där socialministern inte heller, såsom framgår av
statsverkspropositionen, velat bryta med denna praxis, är bidraget till sommarvistelse
på landet för städernas barn. Örn den saken kommer det emellertid
åter en motion, och vi kanske framdeles få möjlighet att diskutera den.
Tendensen här som annars är, att en likvärdig förmån inte ges landsbygdens
folk. Men landsbygdens folk reflekterar nu mer än tidigare över saker och
ting, och det gör, att man är medveten örn att man tydligt blir satt i efterhand.
Följden är, att man tar sin Mats ur skolan och söker sig andra arbetsmöjligheter.

Det var egentligen emedan statsrådet Domö tidigare satt här, som jag tänkte
taga upp en annan, fråga, men trots att han nu avlägsnat sig vill jag i alla fall
göra det. Man talar om landsbygdens avfolkning, men man bryr sig inte örn
att råda bot på de svårighet or, som miila drivandet av jordbruksnäringen. Det
är nu tre. år sedan det beslöts en skrivelse angående den dämningsrätt, som
finns stadgad för gamla kvarnar. I höstas efter de hårda regnen var det många
fält .på Uppsalaslätten, som stodo under vatten och faktiskt bildade små insjöar
— jag såg på ett ställe, att av en plog, som stod på fältet, stack bara

150

Nr 2.

Tisdagen den IS januari 1944.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
handtaget upp. Orsaken härtill är den gamla dämningsrätten. För något hundratal
år sedan, då det inte fanns elektrisk kraft, var det nödvändigt att genom
dämning utnyttja vattenkraften. Nu äro förhållandena annorlunda, och
man tycker, att det skulle var överflödigt med dämningsrätten. Därmed har
jag inte sagt, att jag vill att de människor, som lia sådan rätt, skola mista den
utan vederlag. Men med de vederlagsbestämmelser, som finnas, ställa sig kostnaderna
för att få bort dammarna alltför stora i jämförelse med jordvärdesstegringen.
Det behövs därför en lagändring, och jag hoppas, att statsrådet Domö
inte lagt skrivelsen så djupt ned i någon av sina stora lådor, att vi kanske
aldrig få se något resultat därav.

En fråga, som i mycket hög grad berör oss på landsbygden, är omorganisationen
av skolväsendet. Ofta får man ute i socknarna och på annat sätt höra,
att barnens skolgång därigenom blivit en verkligt bekymmersam fråga. Jag
har ett brev med mig från en får, som skriver, att han nu inte kan skicka sitt
barn till skolan, ty barnet skulle då först och främst ha att gå den fyra kilometer
långa vägen till den gamla skolan — vilket räknas som en normal skolväg
— och därifrån få skjuts till den nya skolan. Man förstår vilken tid det
under sådana förhållanden tar för barnen att komma från och till skolan.
Under den mörka tiden få de gå före ljusets inbrott och komma hem sedan
det blivit mörkt. Vi förstå, hur det skall fresta på barnens hälsa, och föräldrarna
säga också själva, att de måste flytta för barnens skull.

Avfolkningen av landsbygden har fört med sig oerhört betydelsefulla konsekvenser.
Endast ett fåtal människor stanna kvar på landet, och de få brottas
med så stora svårigheter, att det icke vore underligt, om avfolkningen bleve
total. Till avfolkningen bidrager också den väldiga bostadsbrist med ty åtföljande
nybyggnadsverksamhet, som förekommer i städer och tätorter. Jag är
alldeles säker örn att örn vi skulle försöka skapa litet mera social rättvisa mellan
stad och land, så att betalningsmöjligheterna bleve lika och man kunde
betala arbetare, som äro anställda i jordbruket, lika höga löner som en arbetare
i städer och näringarna kan påräkna, så skulle avfolkningen icke bli så
stor som den för närvarande är. Den konkurrens, som inom andra yrken råder
örn arbetstillfällena, kommer till sist att framkalla arbetslöshet. Jag skulle
gärna vilja framhålla önskvärdheten av att de politiska ledare, som voro med
för ett tiotal år sedan, när vi hade stora svårigheter att brottas med, möttes
på nytt för att diskutera dessa problem. Behovet av åtgärder är kanske i dag
ändå icke så skriande, som det kommer att bli, när arbetslösheten ökats och
landsbygdens folk i stor utsträckning avflyttat och det blivit tyst i byarna.
Jag har vid tidigare tillfällen nämnt, att en del gårdar i min hemtrakt faktiskt
äro övergivna. Detsamma gäller örn skolorna. Herr Hyling yttrade i går,
att skolorna på landsbygden undan för undan avfolkas. När man är ute och
åker i avlägsna trakter på landsbygden och får syn på en skola, där det arbetas,
så tycker man, att man skådat en ljushärd, någonting upplyftande, men
får man syn på en ödeskola, som redan börjat förfalla, blir intrycket det
motsatta.

Jag vill ännu en gång framhålla, att vi i Sverige inte Ira råd att föra en
sådan politik emot landsbygdens folk, som vi hittills fört, och därför få vi
verkligen på allvar taga upp och diskutera hithörande frågor. De lia kanske
icke så stor betydelse i dagens'' läge, men de ha så mycket större betydelse
för hela svenska folkets framtid, för detta är risken större. Vi ha icke råd att
underlåta att bruka den svenska jorden till det ändamål, för vilket den är avsedd.
Nej, mina kamrater här i riksdagen, vi måste avvisa den tanke, som
många gånger kommit till uttryck, att de svenska jordbrukarna äro överkompenserade.
Det kan man icke säga, att bönder och småbrukare äro. Vi mäste

Tisdagen den 18 januari 1944.

Nr 2.

151

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
försöka sätta oss in i varandras levnadsförhållanden. Besinna, hur jordbrukarna
ha det i karga trakter i Norrland och i Mellansverige. Ingen är i våra
dagar så oklok, att han överger en näring, som ger honom en god inkomst, men
det ligger i den mänskliga naturen, att folk försöker förbättra sin ställning.
Både pojkar och flickor på landsbygden tröttna på det tunga arbetet vid jorden
och söka sig till städerna, och inga andra komma i stället. Problemet är
så pass allvarligt för det svenska samhället, att vi böra utan att träda varandras
intressen för nära diskutera det. Det är en stor fosterländsk fråga.

Herr Thäpper: Herr andre vice talman! Jag skall först lova att icke taga
kammarens tid i anspråk länge. Även det som jag nu kommer att säga har
sagts tidigare under debatten, men jag har ändå känt behov av att framföra
mina synpunkter.

Örn det är någonting, som väckt oro ute i landet särskilt bland arbetarna,
så är det den på vissa orter uppdykande arbetslösheten. Man kan ju icke på
något sätt påstå, att de sifferuppgifter, som hittills framkommit rörande arbetslösheten,
äro alarmerande. Men vad som dock framkallat en viss oro det är,
att myndigheterna knappast synas ha reagerat snabbt. Det är därför oerhört
viktigt för förtroendet till statliga åtgärder överhuvud taget, att vederbörande
i god tid planera snabba och framförallt effektiva åtgärder mot den arbetslöshet,
som kan väntas, då den s. k. fredskrisen kommer. Att döma av de uppgifter,
som hittills framkommit rörande arbetslösheten på vissa platser i landet,
förefaller det, som om myndigheternas handlande skulle präglats, av en
viss byråkratisk långsamhet. Åtminjsone har jag icke kunnat frigöra mig från
det intrycket. Det är ju gott och väl, att ett stort antal arbetsprojekt planerats,
men vad som är det allra viktigaste är ju, att de också kunna sättas i gång
omedelbart, när arbetslöshet inträder.

I en intervju, varom jag läste i dagens nummer av Morgon-Tidningen, förklarade
landshövding Elof Lindberg, att den ömma punkten just vore den
allt starkare centraliseringen till huvudstaden av krisförberedelserna. Varken
länsstyrelser eller länsarbetsnämnder lia någon större möjlighet att ingripa
positivt. Jag befarar således, att nian väntar så länge med att utforma planerna
för de åtgärder, som till förekommande av arbetslöshet böra vidtagas,
då fredskrisen kommer, att arbetslösheten kommer som en överraskning och innan
man fått till stånd en effektiv planering. Det gäller särskilt tillskapandet
av organ, som lia möjligheter ingripa snabbt och effektivt, så snart arbetslöshet
börjar att uppstå. När jag säger detta, är jag ingalunda ovetande örn de
skyldigheter, som åvila de kommunala organen i vårt land i detta hänseende,
men vi äro ju medvetna örn att även deras resurser äro strängt begränsade.
De behöva klara direktiv från den statliga centralmyndigheten, när det gäller
att vidtaga åtgärder snabbt och riktigt. Jag har i detta, hänseende förtroende
för regeringens politik, och särskilt fäster jag förhoppningar vid socialministerns
goda vilja, när det gäller att komma till rätta med en begynnande .arbetslöshet,
men jag har velat framhålla nyss angivna synpunkter för att giva
uttryck för den oro, som vi arbetare känna, när vi se, hur arbetslöshet börjar
uppkomma här och där i landet.

Jag skulle vilja som min uppfattning uttala, att samlingsregeringen hittills
fört en politik, som hos det överväldigande, flertalet medborgare har stärkt
tilltron till vår förmåga av självstyrelse och till vår demokrati. Trots att ,iag
ser, att kommunisterna för ögonblicket icke liro närvarande i kammaren, kan
jag icke underlåta att i detta stycke anmäla avvikande mening gentemot den,
som herr Senander i går gav uttryck för. Herr Senander kritiserade vår demokrati
och påstod, att den vore angripen av vad lian kallade lagröta. Jag gjorde

152

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1944.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
deri reflexionen, att när man från kommunistiskt håll söker framställa sig som
demokratiens speciella förkämpe, så kan det icke annat än väcka löje, inte bara
bland oss här på Helgeandsholmen utan även ute i landet. Detsamma gäller
beträffande herr Senander försök att framställa kommunisterna som förföljda
oskulder, när det gäller det bekanta cirkulär nr 3. Herr Senander kan
vara övertygad örn att det svenska fackföreningsfolket har betydligt bättre
minne beträffande den roll kommunisterna spelat än han tycks förutsätta.

Jag har velat framhålla detta för att herr Senanders påstående icke skulle
stå oemotsagt. Vad jag framför allt velat understryka med detta inlägg, herr
andre vice talman, det är, att ingenting skulle så skada vårt samhälle och
demokratien, som örn man icke tillräckligt snabbt och effektivt kunde komma
till rätta med en begynnande arbetslöshet. När det gäller snabba och effektiva
åtgärder i detta avseende, är det naturligt, att arbetarnas förhoppningar
i första hand riktas mot regeringen.

Herr Mosesson: Herr talman! Fastän vad jag i dag skall låta föra till
kammarens protokoll har bränt i mitt sinne i ett par tre års tid, har jag
icke vid remissdebatten velat taga upp saken förr. Anledningen därtill är
att jag som varm försvarsvän har varit rädd för att vad jag sade skulle
komma att skada vårt försvar, som jag — det tror jag, jag vågar påstå —
är lika intresserad för som försvarsministern.

_ Jag syftar på den omständigheten, att gudstjänstlokaler i så stor utsträckning
som skett blivit rekvirerade såsom förläggningsplatser för de inkallade.
Att så måste ske åren 1939 och 1940, när inkallelserna kommo över oss på
en enda gång, det säger sig självt, och det säger sig också självt, att Sveriges
kristna folk måste behjärta angelägenheten av att deras söner och
bröder, som plötsligt kallats in till landets försvar, hade någonstans att taga
vägen. ° Men att ännu efter tre—fyra år sådana lokaler användas för detta
ändamål, det är enligt min mening ett missförhållande, och jag kan icke förstå
annat än att detta missförhållande i många fall beror på att man har
anlagt rent materialistiska synpunkter. Det har funnits lokaler, som kanske
en gång i veckan använts till biograflokaler, och när en missionsförsamling
eller en baptistförsamling har frågat, om icke dessa lokaler också kunde
rekvireras för förläggning av militär, så har man svarat: det kostar för
mycket pengar för staten, ty vederbörande ägare har kontrakt örn uthyrning
med filmuthyrningsbolaget, och örn staten rekvirerar lokalerna, får staten
håUa respektive ägare skadeslösa för vad de förlora genom att de bliva ur
stånd att uppfylla kontraktsbestämmelserna. Man rekvirerar gudstjänstlokaler
utan att besinna, att en kristlig verksamhet omöjligt kan bedrivas på ett
tillfredsställande sätt, om den kristna församlingen saknar gudstjänstlokal.
På sådana platser, där militär permanent ligger förlagd, borde väl provisoriska
baracker kunna uppföras, så att man sluppe att taga i anspråk gudstjänstlokaler,
som på sina håll ständigt och jämt skett. Jag vill icke draga in
kyrkopolitik i debatten, men jag kan icke underlåta att framhålla, att jag
tror mig känna till dessa förhållanden ganska väl, och att jag har reda på
ett par fall, då församlingshem blivit tagna i anspråk, men i övriga fall har
man i stället rekvirerat för gudstjänstbruk invigda lokaler, vilka blivit uppförda
för medel, som tillskjutits genom frivilliga sammanskott.

Det skulle vara mig en glädje, örn jag kunde sluta med att sanningsenligt
säga, att de gossar, som blivit förlagda i dylika lokaler, ha skött sig på ett
sådant sätt, att lokalernas ägare kunnat konstatera, att man visat pietet och
lämnat lokalerna ifrån sig i så gott skick, som det varit möjligt efter en användning
av ifrågavarande art. Jag måste dock i den delen, herr talman,

Tisdagen den 18 januari 1944.

Nr 2.

153

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
trots att det bjuder mig emot, säga, att det förekommit scener — låt vara
sporadiskt; jag är naturligtvis glad åt att det varit sporadiskt — som varit
sådana, att örn jag bär i andra kammaren skulle sanningsenligt beskriva dem,
skulle jag utsätta mig för risken att talmannen kallade mig till ordningen
och ifrågasatte, huruvida det vore tillbörligt att berätta sådana saker. Jag
bär varit i Finland och sett, hur ryssarna, när de dragit in i Karelen, betett
sig med kyrkor och andra gudstjänstlokaler, vilka, sedan Karelen återerövrats
av finnarna, visats för besökare såsom exempel på, hur ryssarna skändat
finnarnas helgedomar. Skulle man kunna tro, att någonting motsvarande
verkligen skulle kunna ske i ett land, där riksdagen börjar varje år med
Guds ords läsning och predikan, ett land, som kallar sig ett kristet land?
Och dock har även i vårt land inträffat utomordentligt sorgliga fall av vanhelgande
utav gudstjänstlokaler. Om det även i fortsättningen är nödvändigt,
att gudstjänstlokaler användas såsom logement, så bör det vara ett
oeftergivligt krav, att dessa lokaler användas på ett sådant sätt, att icke
den religiösa känslan och anständighetskänslan därigenom kränkas.

Herr Hammarlund: Herr andre vice talman! Det yttrades i går av en av
kammarens ledamöter, att vi borde mera syssla med statsverkets tillstånd
och behov än syssla, med dessa detaljfrågor. Detta kan vara riktigt. Men det
kan var en detaljfråga från ens egen hembygd, som man anser mycket viktig,
men som en annan ledamot av kammaren anser mindre viktig. Med herr
andre vice talmannens tillstånd skall jag be att få komma med några små
detaljfrågor.

Jag skulle för det lörsta vilja tacka folkhushållningsministern för att han
satt i gång en inventering av potatisen den 7 januari. Det var ett steg i
rätt riktning. När resultatet av denna inventering kommer fram, veta vi ju
lättare, hur vi skola handla i denna sak.

Sedan skulle jag vilja säga till folkhushållningsministern: Vöre det icke
lämpligt att genast sätta i gång med torkning av de grönsaker, som riksdagen
redan beslutit fastställa pris på? Det är ju så, att på vitkål och morötter
ha vi garanterade pris.

Det yttrades någon gång strax före jul i ett interpellationssvar här av
folkhushållningsministern, att han icke hade någon förutfattad mening, utan
om det var någonting, som var oriktigt, var han villig att rätta till detsamma.
Jag blev mycket glad över detta hans resonemang, och han steg ytterligare
i min aktning. Med° anledning därav skulle jag vilja säga, att då borde man
kanske nu_sätta i gång. Ty det var ju så i fjol, att man satte i gång för sent
med torkningen av dessa livsmedel. Jag tror, att vi lia ett ännu större överskott
av dessa livsmedel i år än i fjol.

Därtill kommer, att dessa grönsaker icke äro så hållbara i år som i fjol på
grund av att vi hade vissa frostnätter i höstas strax före skörden. Behöva vi
dem icke själva, skulle vi kunna exportera dem till Finland och Norge. Det
framgår av tidningarna, att man har mycket ont örn livsmedel i dessa länder.
Det har ju skrivits i tidningarna, att vi svenskar ha en mycket stor goodwill
på grund av att vi ha skänkt så många miljoner både till finländare och
norrmän. Men jag är säker på, att denna good-will kommer att minskas hos dessa
världens mäktige, som väl säkert komma att vinna kriget, örn de veta, att vi
haft ett stort överskott av livsmedel, som vi låtit ruttna ner. Jag tror icke, att
man den sista våren gjorde detta med vett och vilja, men man satte i gång
torkningen för sent. Det tog så lång tid, innan man blev färdig, att det
skedde först långt fram på sommaren. På så sätt förstördes tusentals ton av
dessa livsmedel.

154

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1944.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Det har av flera talare resonerats om vad man skulle göra med småbrukarna.
Jag tror, att det vore att uppmuntra småbrukarna, örn man följde det råd
jag givit, därför att det är icke någon odling, som är så lämplig för småbruket
här i landet som just grönsaksodlingen.

Sedan bar det under denna debatt resonerats ganska mycket örn flykten från
landsbygden. Jag har suttit här i två dagar och med mycket stort intresse
lyssnat på allt som kommit fram, men jag har -sannerligen icke blivit mycket
klokare än jag var förut, därför att det har kommit fram så många projekt
från aila håll. Det sista projektet, som jag hörde, var från herr Svensson i
Ljungskile. Han kom med sitt gamla önskemål örn differentiering av prisen
på jordbruksprodukter. Jag vet icke, örn det blir så väldigt -bra med detta.
Han anförde själv ett exempel och påvisade, att det var en miljon jordbruksfolk,
som bodde på egendomar upp till, som han trodde, något över 20 tunnland.
Men vi kunde kanske gå något högre och säga, att vi komma upp till 28
tunnland. Det är ett jordbruk av den -storleksordning, . som jag själv bär, ett
riktigt bondejordbruk, där familjen icke behöver ha lejd arbetskraft utan kan
sköta jordbruket och reda sig därpå. Hur blir det med de differentierade
priserna på dessa bondejordbruk? Det kan jag tala om, därför att den nyordning,
som vi beslutat i kammaren örn mjölkbidragen, har kommit till min
gräns: jag får intet mjölkbidnag. Det -spelar ingen roll för mig och mitt jordbruk,
men det är klart, att jordbrukare i min hembygd, som ha vanliga bondejordbruk,
måste hjälpa till att betala mjökpriserna för dem, som ha mycket
mindre jordbruk. Många gånger är -det så för den lille jordbrukaren, att hail
lever ej på jordbruket. Han har det många gånger som hobby, han är tjänsteman
i staten, yrkesman eller något annat. Det kan bero på att han en gång gifte sig
med en bondflicka oell tyckte det vara lämpligt att köpa ett litet jordbruk, därför
att det icke var dyrare än att köpa ett bostadshus. Han bär bosatt sig på
detta lilla jordbruk, men han har kanske stora inkomster på annat håll.

Det är ett tveeggat svärd detta, när man talar örn differentierade priser. Jagmenar,
att regeringen får vara mycket försiktig, när nian kommer fram med
förslag örn differentierade priser, därför att det är ett oriktigt system. Det är
icke så i världen, att do fattiga skola hjälpa de fattiga, utan i stället skall man
taga litet från dem, som lia litet mera, och giva de fattiga..

När man hör detta resonemang om de differentierade priserna, kommer man
ovillkorligen att tänka på den gamla historien örn vaktmästaren, som gick till
sin byråchef och ville ha honom att skriva på borgen. Då sade byråchefen:
»Jag är så fattig.» — »Det gör ingenting», sade vaktmästaren, »det är de
fattiga, som skola hjälpa varandra.»

Som sagt, det är många orsaker, som inverka på flykten från landsbygden.
Jag läste med stort intresse häromdagen i en tidning, att ordföranden
i husmödrarnas organisation, d. v. s. Husmodersföreningarnas förbund, skrev,
att hon ansåg för sin del, att det var ingen, som behövde det elektriska ljuset
och elektrisk kraft så väl som husmödrarna på landsbygden. När .jag läste
detta, tyckte jag, att det var ett riktigt hån, därför att jag suttit i kammaren
många gånger och hört, hur man talade örn, att vi ville skänka sa och
så många miljoner kronor till elektriska ledningar. Jag har tänkt: När dessa
elektriska ledningar en gång bli färdiga att leverera ström på landsbygden,
ha husmödrarna icke råd att använda strömmen på grund av att.det elektriska
ljuset och kraften i landet kommit i rövarhänder. Det kan man ju kalla denna
kedjehandel med elektrisk energi. Ett samhälle köper ljuset för några ören av
kraftverket och säljer det igen för pris, som äro 4—5 gånger högre än vad
det givit. Sedan kommer distributionsföreningen och köper, och så.fordrar den
igen ett 3—4 gånger så högt pris som den själv betalat. Det finnes tusen -

Tisdagen den 18 januari 1944. Nr 2. 155

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tals husmödrar på landsbygden, arbetarkvinnor och bondhustrur, som ha
elektriskt ljus men icke ha råd att koka kaffe med användning av den elektriska
kraften. De ha icke råd att begagna sig av en sådan sak som ett kylskåp,
som man använder i städerna, eller att tända ljus i hönshuset, därför att de anse
det för dyrt.

Jag skall lämna ett litet exempel från min egen by. Där betalar folket 25
öre för att få använda elektrisk kraft från belysningsnätet till kokning. Själv
betalar jag icke mera än 15 öre, därför att jag kopplar kokapparaten på kraften
direkt, så att jag får denna för 15 öre. Ilen det är många i byn, som ej ha
elektrisk kraft. Då få de betala med 25 öre. Det ligger en stad tre kilometer
därifrån, där vissa industriidkare endast betala 4 öre för kokning, och folket
i gemen betalar endast 8 öre, under det att på den rena landsbygden man får
betala 25 öre.

När vi i kammaren i fjol diskuterat denna fråga, blev jag uppvaktad av
flera elektricitetsmän, som sade till mig: »Icke kan väl du gå med på en
sådan sak som socialisering av elektriciteten i landet?» Jag svarade, att det
är ingenting, som jag skulle hälsa med så stor glädje som just en socialisering
av elektriciteten. Jag menar, att det är oriktigt som det är, att vissa samhällen
och städer skola tjäna stora summor på försäljning av ljus och kraft till småfolket.

Detta är. kanske en orsak till flykten från landsbygden. Jag skulle kunna
peka på en annan punkt: postgången ute på landsbygden. Det var någon gång
i fjol, som min bänkkamrat och gode vän herr Andersson i Munkaljungby och
jag gingo till generalpoststyrelsen och begärde att två små postbrevbäringsturer
på landsbygden skulle sammanknytas; på så vis skulle en större arrendegård
och dess arbetare samt även en del småbrukare och lösarbetare få postgången
ordnad. Men man svarade i generalpoststyrelsen, att man icke kunde
gå med på en sådan sak, därför att det vore krigstid; herrarna finge komma
igen efter kriget.

Hemma på min egen gård brukade vi förr få posten klockan en kvart före
ett om dagarna. Det var mycket lämpligt, därför att vi hålla fritt mellan
klockan tolv och ett för att äta lunch eller, som vi kalla det, middag. Då hann
man skumma tidningen litet grand före klockan ett. Men någon gång i höstas
började posten komma senare, och till sist kom den icke före kl. 2 på dagen.
Då ringde jag till postmästaren och frågade, varför vi fingo posten så sent.
Vad sade han? Jo, att lantbrevbärarna skulle ha semester, och för övrigt skulle
vi icke ha posten före två, därför att man hade upprättat postbrevbäringsrouten
efter detta. För övrigt borde vi vara glada över att vi icke fingo posten dagen
efter, som man finge mångenstädes här i landet.

Jag nöjde mig nied svaret. Men samtidigt låg det en stockholmstidning på
skrivbordet. Jag tittade på den litet närmare. Det framgick, att en del affärsmän
i Stockholm intervjuats av tidningsfolk, och affärsmännen hade uttalat
sin stora tillfredsställelse över att de fingo posten klockan nio i stället för
klockan tio sorn förut. Jag blev litet förargad och tyckte, att man här behandlat
landsbygdens folk oriktigt. När vi komma upp i generalpoststyrelsen, svarar
man oss, att så länge kriget varar kunna vi icke få bättre postgång, men
så tar man utan vidare och framflyttar tiden med cn timme i Stockholm.

Vi hade i fjol en debatt i kammaren just om en sådan fråga. Det var nämligen
meningen att draga in vissa postbrevbäringsturer på landsbygden. En
ledamot av kammaren var mycket bekymrad oell interpellerade kommunikationsministern.
Då svarade kommunikationsministern, att det vore icke så
farligt med detta; dessa lantbrevbäringsturer komme icke att bli indragna.
Jag vill fråga kommunikationsministern, är det med kommunikationsminis -

156

Nr 2.

Tisdagen den-18 januari 1944.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
torns goda minne som man framflyttat tiden i Stockholm med en hel timme?

Ja, som sagt, det är många saker som äro orsak till flykten från landsbygden.
Ytterligare en orsak är, att tjänstemännen på landsbygden börja att bli
litet oroliga över det nuvarande systemet med dyrortsgruppering. Vi ha resonerat
om denna isak så många gånger bär i kammaren, men det har blivit värre
för folket på landsbygden nu än förut på grund av gummibristen. Dagligen
får man höra, att bussarna indraga sina turer. Det inverkar så, att tjänstemännen
eller andra, som ha barn i städerna för skolgång eller fortsatt utbildning,
icke kunna ha barnen hemma utan måste skicka in dem till städerna
och betala för dem där. Det är också andra saker, som redan påpekats i kammaren,
såsom kostnaderna för läkarhjälp och dylikt. Jag hörde i julås från en
grannkommun därhemma, att en läkare hade varit och tittat en patient i munnen;
det kostade 25 kronor. Det blir sådana orättvisor på landsbygden, som
göra, att folk försöker komma därifrån så fort som möjligt.

Jag menar, att statsmakterna få nog vidtaga alla möjliga kraftåtgärder. Det
duger ej med att som strutsen sticka huvudet under vingen och tro, att allt
är bra som det är. Det är det visst icke. En sak, som vi jordbrukare sätta
mycket stort värde på, är naturligtvis, att vi få hyggligt betalt för våra produkter.
Men det är ej nog med detta, utan det finnes även dessa andra saker,
som jag skisserat upp. dag tror, att det numera icke räcker med att folk får
det lika bra på landsbygden som i städerna, utan jag tror, att statsmakterna
få lov att gå in för att skapa ännu bättre möjligheter för folket på landsbygden,
så att folket där får bättre än i städerna. Då tror jag helt säkert, att
många komma att stanna kvar.

Herr Svensson i Ljungskile nämnde en sak, som kanske inte var så oriktig.
Det var, att örn man kunde skapa bättre förhållanden för folket på landsbygden,
behövde man icke så stora anslag för slask- och vattenledningar och
sådant. Jag är av samma mening, att kan man skapa bättre förhållanden för
folket på landsbygden, komma dessa detaljfrågor att ordna sig av sig själva.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få instämma i yrkandet örn remiss.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Ifrågavarande propositioner
hänvisades till statsutskottet, varjämte propositionerna nr 1 och 2 i nedan angivna
delar remitterades till följande utskott, nämligen

propositionen nr 1: . .

i vad propositionen angick de procenttal, varmed bottenskatt enligt 18 § förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall för år 1944 utgå, till
bevillningsutskottet;

såvitt propositionen rörde pensionsväsendet (tolfte huvudtiteln, dock med undantag
av anslagen under avdelningen C. Allmänna indragningsstaten) samt
riksdags- och revisionskostnader ävensom kostnader för riksdagens hus och
riksdagens verk, till bankoutskottet; och

i vad propositionen avsåg jordbruksärenden, till jordbruksutskottet; samt

propositionen nr 2, i vad den angick jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren angivna yttrandena.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

Tisdagen den 18 januari 1944.

Nr 2.

157

till bevillningsutskottet propositionen, nr 19, angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att medgiva visst undantag från gällande villkor för åtnjutande
av rätt till varvsindustrirestitution; samt

till behandling av lagutskott propositionen, nr 20, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd.

§ 6.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till konstitutionsutskottet motionerna nr 34 och 35 av herr Wiberg;

till statsutskottet motionerna:

nr 36 av herr Lundgren m. fl.;

nr 37 av herr Andersson i Hyssna m. fl.;

nr 38 av herr Sundström i Vikmanshyttan m. fl.; och

nr 39 av herr Hansson i Skediga m. fl.;

till bankoutskottet motionerna:

nr 40 av herrar Pettersson i Hällbacken och Hallberg;
nr 41 av herr Jonsson i Haverö m. fl.;
nr 42 av herr Törnkvist m. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna:
nr 43 av herr Pettersson i Norregård m. fl.;
nr 44 av herr Spångberg m. fl.;

nr 45 av herrar Andersson i Eskilstuna och Sundström i Vikmanshyttan;
nr 46 av herr Nilsson i Landskrona m. fl.; och
nr 47 av herr Andersson i Malmö m. fl.;

till jordbruksutskottet motionen nr 48 av herrar Lundberg i Uppsala och
Hansson i Skediga; samt

till tillfälligt utskott motionen nr 49 av herr Hansson i Skediga m. fl.

§ 7.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen, nr 23, med förslag till förordning örn
fortsatt giltighet av förordningen den 6 mars 1942 (nr 63) angående rätt för
Konungen att åsätta särskild tullavgift; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 24, angående upplåtelse av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara
mineralfyndigheter å kronojord; och

nr 25, angående fortsatt disposition av två äldre reservationsanslag.

§ 8.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 50 och 51 av herr Jacobson;
till bevillningsutskottet motionen nr 52 av herr Brandt m. fl.;

till statsutskottet motionerna:

nr 53 av herrar Lindahl och Cruse;

nr 54 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.;

158

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1944.

nr 55 av herrar Lundgren och Lindberg;

nr 56 av herr Hoppe m. fl.;

nr 57 av herr Nilsson i Steneberg m. fl.;

nr 58 av herr Bladh m. fl.;

nr 59 av herr Nilsson i Steneberg; och

nr 60 av herr Johnsson i Kastanjegården m. fl.;

till bankoutskottet motionen nr 61 av herr Hällgren m. fl.;

till1 statsutskottet motionerna:

nr 62 av herr Eriksson i Sandby m. fl.; och

nr 63 av herr Norup;

till konstitutionsutskottet motionerna:
nr 64 av herr von Friesen;

nr 65 av herrar Lundberg i Uppsala och Wallentheim; samt
nr 66 av herr Thäpper;

till bevillningsutskottet motionerna:
nr 67 av herr Thäpper; och
nr 68 av herr Wallén;

till bankoutskottet motionerna:
nr 69 av fru Nordgren m. fl.;
nr 70 av herr Wallentheim m. fl., och
nr 71 av herr Mäler;

till behandling av lagutskott motionerna:

nr 72 av herr von Friesen m. fl.;

nr 73 av herr Andersson i Tungelsta m. fl.;

nr 74 av herr Senander m. fl.;

nr 75 av herr Karlsson i Grängesberg;

nr 76 av herr von Seth; och

nr 77 av herrar Gavelin och Karlsson i Grängesberg; samt

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 78 av herr Gustafson i Dädesjö m. fl.;

nr 79 av herrar Gustafson i Dädesjö och Persson i Växjö;

nr 80 av herr Johansson i Torp m. fl.; och

nr 81 av herr Andersson i Gisselås m. fl.

§ 9.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta att för behandling
av sådana ärenden, som tillhöra tillfälligt utskott, tillsätta tre tillfälliga
utskott, vart och ett bestående av tio ledamöter och tio suppleanter, samt att
val till dessa utskott måtte företagas onsdagen den 26 innevarande januari.

Denna hemställan bifölls.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

fru Rydh Munck af Rosenschöld m. fl., nr 82, angående utredning örn ändring
i gällande lagstiftning i vad angår kvinnas förvärvande och förlust av
svenskt medborgarskap;

Tisdagen den 18 januari 1944.

Nr 2.

159

herr Hall m. fl., nr 83, nied förslag till ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen; herr

Nilsson i Göteborg m. fl., nr 84, angående utredning om utläggande av
cykelbanor vid infartsvägarna till städerna m. m.;

herr Isacsson m. fl., nr 85, angående utredning av frågan om utbildningen
av tandläkare, tandtekniker och tandsköterskor;

herr Fröderberg m. fl., nr 86, om statsbidrag till bestridande av kostnader
för centralisering av undervisningen i folkskolans sjunde klass;

fröken Nygren och herr Hedlund i Östersund, nr 87, angående utredning örn
statsbidrag till bestridande av kostnader för sterilisering enligt lagen örn
sterilisering;

herr Nilson i Spånstad m. fl., nr 88, örn anslag till stipendier för korrespondensstudier
för obemedlade eller mindre bemedlade studiebegåvade ungdomar,
m. möllerr
Jansson i Hällefors m. fl.:

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag till åtgärder
till förebyggande och hävande av invaliditet; och

nr 90, angående utredning örn statsbidrag till byggande och underhåll av
utfartsvägar till ensligt belägna småbruk och skogsarbetarboställen;

herrar Ekdahl och von Friesen, nr 91, örn lönetillägg åt de vikarierande
underordnade läkarna vid statens kroppss jukhus;
herr Lundberg i Hälsingborg m. fl.:

nr 92, angående utredning rörande omarbetning och utvidgning av gällande
lagstiftning om rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond;
och

nr 93, örn rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond
för bostadsbyggnader;

herr Lundberg i Hälsingborg, nr 94, om ändring av 2 § 2 mom. förordningen
den 12 juni 1942 örn rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond
;

herr Svenssom i Alingsås, nr 95, örn årligt understöd åt värnpliktige G. V.
Ljungs dödsbodelägare;

herr Hallén m. fl., nr 96, om höjda pensioner åt de lärare vid folk- och småskolor,
vilka åtnjuta pension av statens pensionsanstalt enligt före den 1 juli
1939 gällande grunder;

herrar Wiberg och Gezelius, nr 97, angående utredning örn sådan ändring i
gällande lagstiftning, att förverkande av egendom m. m. måtte kunna ådömas
brottsling, som förklaras strafflös på grund av sådana omständigheter, som
omförmälas i 5 kap. strafflagen;

herr Nilsson i Stockholm, nr 98, örn ändring av 11 .§ förordningen örn erkända
arbetslöshetskassor; och

herr Blombäck, nr 99, om höjning av anslaget till fraktlindring för kalk m.m.
Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.29 em.

Tn fidem
Sune Norrman.