1944. Andra kammaren. Nr 28 (Riksdagens protokoll 1944:28)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1944. Andra kammaren. Nr 28.

Måndagen den 30 oktober.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Herr talmannen yttrade: Sedan vi sist varö samlade ha tre av kammarens
ledamöter avlidit, nämligen Andersson i Falkenberg, Axel Fält och Ewald
Lindmark.

Andersson i Falkenberg bevistade i år sin tjugonde riksdag. Tidigt intresserad
för kommunala och allmänna spörsmål invaldes han redan år 1914 som arbetarpartiets
representant i landstinget. Sedan 1926 var han ordförande i Falkenbergs
stadsfullmäktige. Som riksdagsledamot tillhörde han under senare år
djurgård skornmissionen. I riksdagen utförde han sin huvudsakliga verksamhet
i bankoutskottet.

Axel Fält från Skaraborgs län ägnade också sina krafter åt allmänna värv.
I sina tidigare år kom han till huvudstaden som byggnadsarbetare, men efter
1922 återvände han till hembygden och blev jordbrukare. År 1933 invaldes
han i andra kammaren.

Ewald Lindmark från Drängsmarkby i Västerbotten blev ledamot av kammaren
år 1921. Hedan innan Lindmark kom till riksdagen, tog han verksam
del i sin hemkommuns allmänna angelägenheter. I riksdagen ägnade han sina
bästa krafter åt arbetet i konstitutionsutskottet -och första lagutskottet. Sedan
1917 tillhörde han Evangeliska fosterlandsstiftelsen.

Våra tre bortgångna kamrater voro redbara och dugande män, som gjort
goda insatser i riksdagsarbetet.

Detta anförande åhördes av kammarens ledamöter stående.

§ 2.

Föredrogs följande till kammaren inkomna dödsbevis:

Att riksdagsmannen Ewald Eugen Lindmark i Drängsmark född den 2 oktober
1885 avled den 24 oktober 1944 betygar:

Byske församling i Västerbottens län den 25 oktober 1944.

Manfred Norde.

Kyrkoherd e.

På hemställan av herr talmannen beslöt kammaren att jämlikt § 28 riksdagsordningen
till Konungen ingå med anmälan om den efter herr Lindmark inom
kammaren uppkomna ledigheten; och blev ett i sådant avseende på förhand uppsatt
skrivelseförslag, som upplästes, av kammaren godkänt.

Andra hammarens protokoll 10JiJt. Nr 28.

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

§ 3.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den 26 oktober 1944.

Till justitiedepartementet kade den 20 oktober 1944 från länsstyrelsen i Hallands
län inkommit fullmakt för landstingsmannen Ragnar Persson i Vinberg,
vilken vid ny röstsammanräkning blivit utsedd såsom ledamot av riksdagens
andra kammare i stället för avgången ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Vid detta protokoll var fogad fullmakt för landstingsmannen Ragnar Persson
i Vinberg att vara ledamot av riksdagens andra kammare för tiden till den 1
januari 1945.

Vidare upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den 21 oktober 1944.

Till justitiedepartementet hade den 4 oktober 1944 från länsstyrelsen i Skaraborgs
län inkommit fullmakt för lantarbetaren Ernst Andersson, Bjertorp, St.
Hov, vilken vid ny röstsammanräkning blivit utsedd såsom ledamot av riksdagens
andra kammare i stället för avgången ledamot av samma kammare.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Vid detta protokoll var fogad fullmakt för lantarbetaren Ernst Andersson,
Bjertorp, St. Hov, att vara ledamot av riksdagens andra kammare för tiden
till den 1 januari 1945.

Kammaren, som lade protokollen till handlingarna, förklarade herrar Persson
i Vinberg och Andersson i Bjertorp behöriga till riksdagsmannakallets
utövande.

Herr talmannen meddelade härefter, att herrar Persson i Vinberg och Andersson
i Bjertorp denna dag intagit sina platser i kammaren.

§ 4-

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Professor Vilhelm Lundstedt, som på grund av lunginflammation sedan 23
oktober vårdas på akademiska sjukhusets medicinska avdelning, är tills vidare
oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet.

Uppsala den 27 oktober 1944.

G. Bergmark,

leg. läk.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28

Riksdagens andra kammare, riksdagshuset, Stockholm.

Att riksdagsman Ola Isacsson i Kristianstad, som sedan den 27 september
vårdats å härvarande lasarett för Myocardos c. incomp. cordis, är i behov av
fortsatt vård, och att han under inga omständigheter kan deltaga i riksdagens
arbete före den 1 december 1944 intygas härmed.

Kristianstad den 23 oktober 1944.

Hans Silwer.

Med. dr. Las.läk.

Höganäs den 28 oktober 1944.

Härmed intygas, att riksdagsman Åke Olofsson, Höganäs, lider av ledgångsreumatism,
att han är ordinerad sängläge samt att han på grund av sin sjukdom
är förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet tills vidare.

Höganäs som ovan

Hakon Widding.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Lundstedt tills vidare från
och med den 30 innevarande oktober, herr Isacsson under tiden från och med
den 30 innevarande oktober till och med den 30 nästkommande november samt
herr Olofsson i Höganäs tills vidare från och med den 30 innevarande oktober.

§ 5.

Herr statsrådet Quensel avlämnade dels Kungl. Maj :ts nedannämnda propositioner,
nämligen:

nr 288, angående utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1944/45;

nr 289, angående undantag i vissa fall från bestämmelser i förordningen den
5 juni 1942 (nr 325) örn jordbrukets kreditkassor;

nr 290, angående räntan å ogulden köpeskilling för viss kronoegendom;

nr 291, angående befrielse för G. Karlsson från viss betalningsskyldighet på
grund av borgen;

nr 292, angående avskrivning av visst i flottledsfonden ingående fordringsbelopp; nr

293, angående inrättande av försvarets forskningsanstalt;

nr 294, angående överskridande av vissa anslag å allmän förskottsstat I;

_ nr 295, med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 26 juni 1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor, m. m.;

nr 296, angående provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl.; och

nr 297, med förslag till lag örn provisorisk förstärkning av tilläggspensioner
och invalidunderstöd;

_ dels ock Kungl. Maj :ts skrivelse, nr 298, angående muntligt meddelande till
riksdagen.

De avlämnade propositionerna bordlädes.

§ 6.

Efter föredragning av Kungl. Maj:ts ovan under § 5 omförmälda skrivelse, Meddelande
nr 298, angående muntligt meddelande till riksdagen anförde: av Tvina

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Under de må- ^eliens herr
nader, som förflutit sedan riksdagen senast sammanträdde, ha händelser av ministern
stor betydelse för hela världen inträffat. Kriget i Europa har fortskridit på
ett sådant sätt, att det nu får anses ha inträtt i sitt slutskede, ehuru ännu ingenting
kan sägas örn hur länge detta slutskede kommer att vara. Även i vår

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
omedelbara närhet ha stora förändringar ägt runi. Den viktigaste är givetvis
Finlands utträde ur kriget mot Sovjetunionen och det därav följande krigstillståndet
mellan Finland och Tyskland. Av betydelse för läget vid Östersjön
är också att de sovjetryska arméerna återerövrat större delen av de baltiska
länderna. Den förändrade situationen i Östersjöområdet understrykes ytterligare
av att de tyska hamnarna på ett helt annat sätt än tidigare kommit
inom räckvidd för de allierade makternas luftangrepp.

Även i det förändrade läge, som inträtt, bör det ställas utom varje tvivel
att Sverige ämnar fasthålla vid sin redan så ofta under kriget deklarerade neutrala
hållning. En sådan politik betraktas säkerligen alltjämt av svenska folket
som den naturliga och nödvändiga grundvalen för tillvaratagandet av dess
vitala intressen. Och även ur synpunkten av de allmänna internationella förpliktelser,
som nu och framdeles kunna anses åligga vårt land, framstår för
oss den fortsatta neutraliteten under kriget som den riktlinje vi böra följa.
Det är vår förhoppning att kunna ställa en av kriget oskadad svensk produktionsapparat
i återuppbyggnadens och det mellanfolkliga hjälparbetets tjänst.
Att detta skall kunna ske så snart som möjligt genom att kriget bringas till
ett slut, åtminstone i Europa, är svenska folkets livligaste önskan.

I den ringa mån som krigets förlopp överhuvud kunnat påverkas av ett
neutralt Sveriges åtgöranden, måste det uppenbarligen vara fråga örn Sveriges
handel med de krigförande. Denna handel, särskilt den export som kan anses
vara till hjälp för krigföringen, har emellertid nedgått till en ren obetydlighet.
örn något bidrag till krigets förlängning kan här icke vara tal. Även ur
denna synpunkt synes ett fullföljande av vår hittills förda politik böra kunna
räkna med full förståelse både inom och utom landet.

De högst betydande inskränkningar i vår handel med Tyskland och den europeiska
kontinenten, som ägt rum under de senaste månaderna, ha skett i direkt
sammanhang med utvecklingen av kriget i vår närhet.

Under juli och augusti månader utsattes tyska och av Tyskland behärskade
Nord- och öster sjöhamnar för häftiga flygangrepp. Även fartyg på väg till
eller från dessa hainmar bombarderades från luften. Svenska sjömän fingo
sätta livet till eller blevo skadade, svenska fartyg sänktes i tyska hamnar eller
blevo där illa åtgångna. Från sjöfolkets och redarnas sida förspordes allt
större motvilja mot dessa riskfyllda resor, och svenska statsorgan kunde i längden
icke undgå att draga konsekvenserna av det förändrade läget. Dessa konsekvenser
ledde oundvikligen till inskränkningar i vår handel söderut. Den
första åtgärden i denna riktning vidtogs den 4 augusti, då statens krigsförsäkringsnämnd
beslöt att tills vidare icke bevilja krigsförsäkring för resor till
eller från holländska hamnar — den svenska sjöfarten på Rotterdam hade dock
legat nere sedan sommaren 1943 — samt till eller från tyska Nordsjöhamnar
väster örn Weser. Nästa steg togs den 11 augusti, då krigsförsäkringsnämnden
upphörde att bevilja försäkringar för resor på övriga tyska Nordsjöhamnar
och hamnar vid Kielkanalen väster örn Holtenau. Kort därefter, den
14 augusti, vidtogs den första inskränkningen av trafiken på de tyska Östersjöhamnarna,
i det att krigsfotäkringsnämnden från och med denna dag icke
längre beviljade försäkring för resor till Königsberg och hamnar öster därom.
Sedan sannolikheten för skärpt krigföring även mot sjöfarten på de återstående
tyska hamnarna framträtt allt tydligare — bl. a. genom förnyade minvarningar
från de allierades sida och de svåra bombanfallen mot Stettins hamn,
dit den svenska sjöfarten till följd av de nyssnämnda åtgärderna alltmer koncentrerats
— beslöt nämnden den 18 augusti att, till en början provisoriskt,
icke längre bevilja försäkring på återstående tyska hamnar vid Östersjön. Detta
provisoriska beslut bekräftades sedermera den 22 augusti. Även örn det

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
skulle varit tekniskt möjligt att enstaka svenska fartyg fortsatt sjöfarten på
Tyskland utan svensk krigsförsäkring, så var inställningen hos redarna och
hos sjöfolket sådan, att den svenska sjöfarten i och med försäkringsstoppet i
realiteten avstannade. Det dröjde emellertid^ några veckor, innan de fartyg,
för vilka försäkringar redan beviljats, hade återvänt till svenska hamnar.

Det militärpolitiska läget vid Östersjön undergick en ännu mer genomgripande
förändring i och med den mellan Finland och Sovjetunionen avslutade
vapenvilan den 4 september. Efter denna hade man uppenbarligen^ skäl antaga,
att tyska trupper och tysk krigsmateriel skulle evakueras från Finland
och att dessa militärtransporter skulle ske under delvis begagnande av svenskt
territorialvatten, framför allt genom Öregrundsgrepen, som utgör inre svenskt
territorialvatten. Jag erinrar i detta sammanhang örn att den del av Ålandshav,
som utgör svenskt vatten — alltså området mellan den svenska skärgården
och Märket, på vilket skär Sverige har landgräns med Finland — är effektivt
minerat och att alltså där ingen sjöfart kan äga rum. Ur svensk synpunkt
måste det givetvis te sig föga tilltalande att transporter av angivet slag,
med därav följande möjligheter av komplikationer, skulle äga rum genom
svenskt territorialvatten, och bestämmelser utfärdades därför den 14 september
innebärande, att utländsk genomgående trafik till eller från andra hamnar
vid Bottniska viken än svenska icke längre medgavs.

Efter det finsk-ryska vapenstilleståndsfördraget den 19 september hade
man anledning att räkna nied att den ryska flottan snart skulle visa sig i
Östersjön. Detta tedde sig desto mer sannolikt som enligt det finsk-ryska vapenstilleståndsfördraget
finsk medverkan skulle lämnas vid minsvepning för
möjliggörande av fri passage för ryska flottan. Östersjöns förvandling till
stridsområde — som det på det hela taget icke varit sedan ryska undervattensbåtar
uppträdde där 1942 — och de risker som voro förbundna med att sjökriget
sålunda fördes närmare våra kuster måste givetvis beaktas från svensk
sida. För undvikande av de komplikationer, som därav skulle kunna föranledas,
beslöt regeringen den 22 september — efter utrikesnämndens hörande —
att det svenska territorialvattnet längs Bottniska viken och Östersjön till och
med Falsterbo kanal skulle spärras för utländska handelsfartyg. Kungörelse
härom utfärdades och trädde i kraft den 27 september. Särskilda övergångsbestämmelser
gällde för fartyg, som vid denna tidpunkt befunno sig inom
svenskt territorialvatten. I den mån dessa fartyg icke voro destinerade till
hamnar i Bottniska viken fingo de fullfölja sina resor. I övrigt kan sedan
nyssnämnda dag endast genom särskilt tillstånd från chefen för marinen undantag
medgivas från förbudet att befara svenskt territorialvatten.

Det är uppenbart, att genom dessa åtgärder största delen av vårt varubyte
med Tyskland och med andra länder över Tyskland upphört. Vad som återstår
är väsentligen endast den del av denna handel, som äger rum över hamnarna
på västkusten. Någon omdirigering dit av den normala handeln över Östersjöhamnarna
kan redan av transporttekniska skäl icke komma i fråga.

Emellertid har även denna återstående del av exporten på Tyskland undergått
en minskning. De allierade huvudmakterna ha, som bekant, i samband
med sin fortskridande inringning av Tyskland icke underlåtit att utnyttja tillgängliga
medel för att öva påtryckning på de neutrala, däribland också Sverige,
i syfte att förmå dem att upphöra med sin handel med Tyskland. Dessa
önskemål lia för Sveriges del i det väsentliga motsvarats av de inskränkningar,
för vilka jag redogjort, även örn dessa inskränkningar varit bestämda av hänsyn
till omedelbara svenska intressen att undgå onödiga offer av liv och egendom.
Men inskränkningarna ha drabbat icke blott sjöfarten och den av denna
beroende handeln. Även på annat sätt lia enskilda svenska företagare fått vid -

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Meddelande av hans excellens hen- statsministern. (Forts.)
kännas verkningarna av den inträdda förskjutningen i det militärpolitiska läget
med därav följande konsekvenser också på det ekonomiska området. Deras intresse
av försäljningen till Tyskland och den europeiska kontinenten under
kriget har fått träda tillbaka inför nödvändigheten att skapa förutsättningar
för ett deltagande i världshandeln efter kriget. I vissa fall synes man kunna
göra gällande, att de snabba förändringarna i det militära och politiska läget
skapat ett tillstånd av force majeure. Den senaste tidens tendens är sålunda en
allmän minskning av svenska varuförsäljningar till Tyskland. Viktigast har
här varit S. K. F:s inställande av hela sin tyska kullagerexport sedan den 12
innevarande oktober.

I detta ^sammanhang bör omnämnas en annan inskränkning på det kommersiella
området, som också berott på det förändrade läget, nämligen upphörandet
av transiteringen genom Sverige av varor för tyska krigsmaktens räkning. Dagen
tore den finska vapenvilan, således den 3 september, inställdes denna transitering
till Nordfinland på tysk begäran, och några dagar senare underrättades
tyska vederbörande örn att svenska regeringen, med hänsyn till de förändrmgar
beträffande det^ allmänna läg''et i Norden, som den senaste tiden medört,
icke sage sig i stånd att framdeles medgiva någon som helst transitering
genom Sverige av gods för tysk räkning. Denna transitering inställdes därefter
tran och med den 9 september. Den transitering av ringa omfattning, som därefter
äger rum från och till Norge över Hälsingborg, omfattar endast varor,
vilkas transport ligger i rent norskt intresse.

Det vore oriktigt att lämna detta ämne utan att till slut framhålla, att inskränkningarna
i var utrikeshandel måste medföra ogynnsamma återverkningar
saväl pa var försörjning som pa arbetsmarknaden. Nedskrivningen av vår
handel söderut motsvaras ju nämligen tills vidare icke a.v någon som helst lättnad
i förbindelserna västerut, där lejdtrafiken alltjämt Ördén enda förmedlingslänken
med yttervärlden. Vi hoppas, att denna för oss onaturliga isolering icke
skall bli långvarig.

Om stora förändringar salunda inträffat för Sveriges vidkommande, så gäller
detsamma i högre grad för våra nordiska grannländer. Störst är förändringen
för h inlands del. Omständigheterna härvid äro allmänt kända och det skulle
inte tjäna något praktiskt syfte att här redogöra för dessa. Vi äro naturligtvis
aven Ilar i Sverige medvetna om att Finland befinner sig i ett mycket svårt
läge och Ilar att motse en framtid fylld av tunga bördor och stora bekymmer
V koppars emellertid, att Finland äntligen skall nå fram till en stabil och varaktig
fred. På svenska folkets känslor av samhörighet behöver finska folket
icke tvivla, icke heller pa var önskan att bringa den hjälp i dess svårigheter
som vi kunna ge.

I sistnämnda avseende erinrar jag örn att finska regeringen före uppgörelsen
med Sovjetunionen framställde en förfrågan hos svenska regeringen, huruvida
Finland i ett förändrat politiskt läge kunde påräkna leveranser från Sverige av
vissa livsmedel samt industriella förnödenheter och produkter. Å svensk sida
ansag man sig kunna utlova — under förutsättning att en finsk-rysk uppgörelse
komme till stånd — vissa leveranser av brödspannmål, matfett, socker,
fisk, tekniskt fett och gödningsämnen. Sedan vapenstillestånd slutits mellan
Finland och Sovjetunionen, upptogos i slutet av september i Stockholm överläggningar
mellan svenska och finska regeringsombud, varvid de finska önskemålen,
vilka begränsats till att avse sexmånadersperioden 1 oktober 1944—31 mars
1945, närmare preciserades. Vid mitten av oktober hade man å svensk sida
hunnit pröva och besvara flertalet av de framställda önskemålen, och den finska
delegationen återvände vid denna tidpunkt till Helsingfors. Det har glädjande
nog visat sig möjligt att i avsevärd utsträckning tillgodose de finska liehoven,

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
även om på några punkter, såsom i fråga örn vissa. industriråvaror beträffande
vilka vi själva äro beroende av import, beskedet mast bli negativt. De utlovade
svenska hjälpleveranserna komma att omfatta förutom livsmedel även en råd
industriråvaror. För finansiering av inköpen ställes en svensk statskredit örn
150 milj. kr. till finska regeringens förfogande.

I Norge och kanske ännu mer i Danmark bär förhållandet till ockupationsmakten
utvecklat sig i en riktning, som inger ännu större oro för framtiden än
tidigare. Deportationer av norrmän i stor skala ha förekommit även örn de sedan
en kort tid tillbaka synas ha upphört. Livsmedelsläget i Norge inger de allvarligaste
bekymmer redan för de närmaste manaderna, och örn ingen väsentlig
förändring inträffar anses hungersnöd hota till våren. I Danmark ha ma-ssarresteringar
och deportationer till Tyskland ägt rum och pågå alltjämt, särskilt
upplösningen av den danska polisen och bortförandet av en stor del av
dess personal måste betecknas som en för hela det danska samhället ytterst hotande
åtgärd. Övergrepp och brott av olika slag göra tillståndet ytterligt svårt
att uthärda för hela befolkningen.

Vårt folk är djupt skakat och uppbragt över vad som företages mot våra
grannfolk i väster. Regeringen har icke underlåtit att framhålla detta. Å tysk
sida förklarar man emellertid, att Tysklands förhållande till Danmark och
Norge är en sak, som icke angår Sverige. Man vill härmed tydligen betona, att
man alltjämt vägrar att lyssna till våra framställningar. Om detta är en tysk
ståndpunkt, vari vi icke kunna åstadkomma någon förändring, så kan å andra
sidan ingenting rubba det faktum, att Tysklands hällning gentemot Danmark
och Norge direkt påverkar den svenska inställningen till Tyskland och därigenom
de svensk-tyska relationerna i deras olika förgreningar. Från svensk sida
kan man icke godtaga uppfattningen, att vad som sker i våra grannländer icke
skulle angå oss. De starka samband, som förena oss med de övriga.,nordiska
folken göra oss särskilt lyhörda för deras vanda och nöd. Detta har vid manga
tillfällen klargjorts. Regeringen kommer icke heller i fortsättningen att lata
den avvisande tyska hållningen hindra den från att yttermera understryka detta.
Men den förbehåller sig att framgå så som bäst motsvarar syftet att söka erna
lättnad åt de beträngda.

I Norge har den svenska hjälpverksamheten kunnat uppehållas och delvis
utvidgas? Denna hjälpverksamhet bedrives huvudsakligen genom Svenska Norgelijalpen
i samarbete med särskilda representanter i Oslo, den s. k. Donatorkommittén.
Den mest betydande, delen av hjälpverksamheten representeras av
barnbespisningarna samt utspisning av åldringar, sjuka etc., sammanlagt cirka
17G 000 personer. De härför erforderliga livsmedlen sändas från Sverige. Det
är givet, att ansträngningar gjorts från såväl norsk som svensk sida i syfte att
giva dessa sändningar, även de, som ske i form av gavopaket, största möjliga
omfattning. Överhuvud möter den svenska hjälpverksamheten i Norge stora hinder,
särskilt till följd av den strängt upprätthållna, allierade blockaden av ockuperade
länder. Våra gemensamma bemödanden ha nyligen lett till, att den månatliga
kvoten för livsmedelsexporten för angivet ändamål fördubblats.. Med hänsyn
till den svåra bristen på kläder och skodon i Norge har det varit särskilt
tillfredsställande, att utförseltillstånd flir kort tid sedan kunnat lämnas för 150
ton barnkläder och 75 000 par barnskor. Vidare kan nämnas, att i år liksom
under föregående år socker för konserveringsändamål kunnat sändas till Norge.
Sålunda lia under de senås!e månaderna sammanlagt G 000 ton socker ställts
till förfogande från svensk sida. Nu berörda hjälpsändningar äro emellertid
endast ägnade att täcka en liten del av behovet, och vi hysa givetvis en livlig
förhoppning örn, att det skall visa sig möjligt att utverka ytterligare lättnader
i blockaden till Norges förmån. Förberedelser lia också gjorts för att kunna

Nr 28.

.Måndagen den 30 oktober 1944.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
bispringa Norge med avsevärda mängder livsmedel och andra nödvändiga varor,
så fort ockupationen av Norge upphör.

o Norska utrikes- och justitieministrarna befinna sig för närvarande på ett
några dagars besök i Stockholm. Vi lia sålunda tillfälle att direkt med norska
regeringen överlägga i dessa och alla andra frågor, som beröra förhållandet
mellan Sverige och Norge. Det har varit en stor glädje för svenska regeringen
att få hälsa de norska statsråden välkomna hit.

Vår humanitära hjälpverksamhet i sin helhet samordnas och ledes av den av
regeringen tillsatta svenska kommittén för internationell hjälpverksamhet, hos
vilken ett stort antal organisationer, som äro verksamma på det humanitära området,
äro registrerade. Kommittén har i samarbete med nämnda organisationer
dels medverkat till genomförandet av en del omedelbara hjälpåtgärder, dels
uppgjort planer och vidtagit förberedelser med tanke på vår insats efter fientliglieternas
upphörande. I förstnämnda hänseende har sålunda under de senaste
veckorna en nationalinsamling av kläder och skodon ägt rum, vilken givit ett
synnerligen glädjande resultat. De insamlade persedlarna äro som bekant avsedda
för våra nordiska grannländer samt det växande antal flyktingar, som
söka sin tillflykt till Sverige. Medel ha vidare av kommittén efter bemyndigande
fran regeringen ställts till svenska röda korsets förfogande för översändande
av livsmedel och läkemedel till interneringsläger i Polen. För hjälpverksamhet
bland judarna i Ungern ha medel också anslagits.

. Vid underhandlingar mellan kommittén och den provisoriska franska regeringens
representant i Stockholm har preliminärt besked lämnats rörande den
hjälp till återuppbyggnadsarbetet i Frankrike, som kan påräknas från vissa
hjälporganisationers sida. Samtidigt har även erbjudande framförts om statliga
hjälpåtgärder. Vidare har kommittén erbjudit sig att sända livsmedelspaket
till franska krigsfångar i Tyskland. Frågan om läkemedelsleveranser
är under övervägande. Liknande åtgärder till förmån för Belgien och Holland
Ira även gjorts till föremål för överläggningar mellan kommittén och nämnda
länders ministrar i Stockholm. Från holländsk sida har nyligen till svenska
regeringen riktats en hemställan örn omedelbar hjälp åt befolkningen i vissa
holländska storstäder, vilka hotas av hungersnöd. Vi äro givetvis beredda att
så långt möjligt är tillmötesgå denna framställning, men detta förutsätter att
erforderliga medgivanden lämnas av de krigförande. Framställningar i sådant
syfte ha gjorts.

Erbjudande örn omedelbara statliga åtgärder av samma karaktär som de
ovan berörda har även framförts till härvarande sovjetryska minister. Därvid
har man i främsta rummet tagit sikte på hjälp åt Leningrads befolkning,
vilken redan tidigare i viss utsträckning erhållit bistånd på enskild väg.

Jag nämnde nyss, att hjälpkommittén även företagit vissa förberedande åtgärder
för kommande insatser i återuppbyggnadsarbetet. Då man med säkerhet
kan utgå ifrån, att behovet av medikamenter kommer att vara oerhört
stort i de krigshärjade länderna, har hjälpkommittén, närmast med tanke pä
vara nordiska grannländer, framlagt ett förslag örn ökad tillverkning inom
landet av läkemedel.. Förslaget har godkänts av regeringen och beräknas draga
en kostnad av 6,5 milj. kr. Kommittén bär även gjort upp planer för en avsevärd
utökning av tillverkningen av sera och vaccin samt för anskaffande av
sjukhusutrustningar, ^förbandsmateriel etc. Anslag Ilar vidare beviljats för den
i kommitténs regi pågående utbildningen av personal vid eventuella svenska
hjälpexpeditioner i samband nied den kommande hjälpverksamheten på kontinenten.

Förberedandet av svensk statlig medverkan — inom de gränser, som betingas
av vår förmåga — i den ekonomiska återuppbyggnaden av länder, som drab -

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
bats av krigets hemsökelser, pågår genom statens återuppbyggnadisnämnd.
Statens medverkan i återuppbyggnadsarbetet avser närmast att möjliggöra leveranser
av varor från Sverige, men även andra prestationer, såsom
utförande av transporter för andra länders räkning, kunna komma i fråga.
Helt naturligt bär vår verksamhet på återuppbyggnadsområdet i första
hand kommit att inriktas på våra nordiska grannländer. Mellan svenska
och norska regeringarna träffades sålunda i april i år ett avtal, varigenom
norska regeringen för inköp av varor i Sverige av väsentlig betydelse för återuppbyggnadsarbetet
i Norge beviljades en kredit i svenska kronor till ett belopp
motsvarande sammanlagda värdet av de beställningar, som med svenskt
medgivande kunde komma att placeras i Sverige. Någon övre gräns för krediten
är icke fixerad i avtalet, men värdet av ifrågavarande leveranser, vilka
komma att verkställas efter Norges befrielse, har preliminärt uppskattats till
omkring 200 milj. kr. Överenskommelser föreligga redan beträffande utförsel
till Norge av betydande mängder livsmedelsprodukter, järn och stål, lantbruksmaskiner
och traktorer m. m. Utom ramen för de egentliga kreditleveranserna
har man från svensk sida lämnat sitt medgivande till att stora norska fartygsbeställningar
placeras vid svenska varv under de närmaste åren.

Även i fråga om Danmark föreligger samma beredvillighet att. bistå med
leveranser för återuppbyggnaden. Det är emellertid ännu icke möjligt att här
bilda sig en uppfattning om de behov, som komma att föreligga.

Bland länder utanför den nordiska kretsen, som komma att från Sverige erhålla
bistånd för sin ekonomiska rekonstruktion, må nämnas Belgien och Nederländerna.
I början av oktober slöto svenska och nederländska regeringarna
ett avtal, enligt vilket den senare erhåller en kredit i svenska kronor för underlättande
av inköp i Sverige av varor, som erfordras för återuppbyggnadsarbetet
i Nederländerna. Vidare torde vara känt, att en större nederländsk beställning
på lokomotiv redan 1943 placerades i Sverige. Beställningen är i motsats till
de ovannämnda leveranserna avsedd att betalas ur Nederländernas egna tillgodohavanden.

Sammanlagt äro för närvarande återuppbs^ggnadsleveranser till ett värde av
närmare en halv miljard kronor avtalade eller planerade. De av riksdagen för
ändamålet beviljade anslagen på 400 milj. kr. behöva alltså förstärkas.

Våra insatser i återuppbyggnadsarbetet äro givetvis beroende av våra möjligheter
att upprätthålla och utveckla vår produktion. Därvid är vårt handelsutbyte
av stor vikt. Jag har nyss redogjort för den fortgående minskning
av den tysk-svenska handeln, som den senaste krigsutvecklingen medfört. Att
den s. k. göteborgstrafiken, varigenom Sverige tillförts för sin försörjning viktiga
varor, kunnat under året ostört fortgå är ägnat att väcka tillfredsställelse.
Några förutsägelser hur länge krigshändelsernas utveckling kan tänkas
medgiva en fortsatt lejdtrafik kan givetvis icke göras, ehuru vi utgå från att
nian från de krigförandes sida icke skall lägga hinder i vägen för denna trafik
annat än som följd av sådana krigshändelser som direkt skulle påverka
trafiken. En mer eller mindre total avspärrning under krigets sista skede är
emellertid en möjlighet, som icke kan förbises. Så mycket viktigare måste det
därför vara att vi, sedan krigshändelserna i Europa upphört, snarast görligt
beredas möjlighet att i tillräcklig omfattning upptaga våra handelsförbindelser
i och för avsättning av våra exportartiklar och för tillförsel av de råvaror
och produkter, som äro nödvändiga för sysselsättande av den svenska
arbetskraften och för att vi skola kunna bidraga till Europas återuppb5rggande.

Flir alt kunna åstadkomma eli dylikt resultat erfordras omfattande förhandlingar
med främmande makter. Vi hoppas att på bred bas kunna återupptaga

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
de på grund av kriget avbrutna handelsförbindelserna med Sovjetunionen. Under
en avsevärd övergångsperiod kommer säkerligen knapphet på vissa råvaror
att vara rådande i världen oell den för närvarande av de allierade västmakterna
utövade kontrollen över en stor del av de transoceana råvarutillgångarna
att fortsätta. Den nödvändiga tillförseln till Sverige av fossilt
bränsle är ett av de problem, som kräva uppmärksamhet. För närvarande kan
icke överblickas hur detta problem skall lösas, då man icke känner i vad mån
och på vad sätt traditionella tillförselvägar för Sveriges kol- och koksförsörjning
åter kunna öppnas. Härtill kommer att hela sjötransportproblemet för
Sveriges vidkommande under den avsedda tidsperioden ännu icke är klarlagt.
De västallierade huvudmakterna samt de förnämsta sjöfartsnationerna bland
de förenade mindre nationerna, ha redan träffat en principöverenskommelse
om en sammanslagning av sina handelsflottor under en gemensam ledning
för en ganska avsevärd tid efter fientligheternas upphörande i Europa, dels
för fullföljande av kriget mot Japan, dels för att genomföra en rationell fördelning
av tillförseln till Europas stater. Sverige har erhållit inbjudan att
på ett eller annat sätt ansluta sig till denna sjöfartspool, varsi medlemsstater
till yttermera visso förbundit sig att gentemot icke deltagande stater, som besitta
tonnage överskridande deras eget ovillkorliga behov, vidtaga åtgärder
till förhindrande av deras sjöfart. Här öppnar sig ett vidsträckt förhandlingskomplex,
där å ena sidan Sverige givetvis är villigt att efter måttet av
sina krafter även på detta område bidraga till lindrande av nöd och till återuppbyggande,
men å andra sidan måste tillse, att dess legitima intressen beaktas
och hänsyn tages till Sveriges ställning som neutral makt.

Slutligen och icke minst vänta frågor rörande betalningsmöjlighetema för
vår export under den närmaste efterkrigstiden på sin lösning. Att Sverige under
en övergångsperiod måste räkna med att i åtskilliga fall nödgas öppna
kortare eller längre krediter för att möjliggöra en för den inhemska sysselsättningen
nödvändig export torde vara säkert. De möjligheter, som härutinnan
föreligga och som äro begränsade bl. a. av nödvändigheten att undgå inflationsfaran,
måste rationellt utnyttjas.

Vid sidan av frågorna örn Sveriges insatser för humanitär hjälp och återuppbyggnad
i de krigshärjade länderna har flyktingproblemet för oss latt ökad
aktualitet. Under krigsåren har Sverige fått mottaga ett ständigt växande antal
flyktingar särskilt från Norge och Danmark. Under senaste tiden har flyktingskaran
fått ett avsevärt tillskott från i synnerhet de baltiska länderna. Jag
syftar här icke på estlands svenskarna, vilka icke äro a.tt betrakta som flyktingar.
Större delen av dem har hitförts till följd av en av de svenska myndigheterna
organiserad överflyttning till Sverige av våra stamförvanter. De skulle
ha anlänt till Sverige långt tidigare örn nödvändigt medgivande från ockupationsmakten
kunnat utverkas. Med flyktingar från de baltiska länderna avser
jag dem, som till följd av händelseutvecklingen på andra sidan Östersjön begivit
sig hit på eget initiativ. De ha kommit i större eller mindre farkoster utan
pass eller visering. Deras Utkomst har ägt rum utan de svenska myndigheternas
tillskyndan, de omhändertagas här på vanligt sätt och deras förhållanden
undersökas i varje särskilt fall noggrant. Därest dessa undersökningar giva vid
handen, att vederbörandes antecedentia icke äro tillfredsställande, komma de åtgärder,
som därav må föranledas, att vidtagas. I överensstämmelse med allmänt
gällande regler komma dessa flyktingar icke att tillåtas bedriva någon politisk
propaganda under den tid de vistas här i landet.

Sverige har fört en synnerligen vidhjärtad flyktingspolitik, som velat fhälla
asylrätten i helgd. Det har icke kunnat undvikas, att vi därigenom också fått
mottaga en del icke önskvärda element. Det har emellertid sörjts för en nog -

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
grann övervakning av dessa, och deras rörelsefrihet har starkt begränsats. På
sistone härtill och nied vidtagits åtgärder för att hindra dem att avresa från
Sverige, då man befarat att de kunna vid återkomsten hem skada de lojala flyktingarnas
intressen. Regeringen ägnar emellertid frågan örn att utestänga icke
önskvärda element särskild uppmärksamhet. Det kan antagas att personer, som
gjort sig skyldiga till handlingar, vilka utmana rättskänslan och icke kunna
rättfärdigas av krigets krav, vilja söka undgå att ställas till ansvar för dessa
handlingar genom att fly till vårt land. Såsom socialministern i ett offentligt
uttalande förklarat må man emellertid icke av den hittills av oss tillämpade
öppna gränsens politik gentemot flyktingarna draga den slutsatsen, att Sverige
även står öppet för eller kommer att bereda en fristad åt personer, som i sin gärning
utmanat den civiliserade världens samvete eller uppträtt som förrädare mot
sitt land. Sådana personer komma att avvisas eller, örn de lyckas taga sig hit,
återsändas till sitt eget land.

Förutom flyktingsproblemet ha vi numera också ett evakueringsproblem. En
följd av de strider, som i norra Finland uppstått mellan finnar och tyskar, har
blivit, att finska regeringen hemställt, att befolkningen i de trakter, vilka närmast
berörts av krigshandlingarna, måtte tillfälligtvis få överföras till Sverige
för att stanna här i avvaktan på att förhållandena skola möjliggöra deras återflyttning
till respektive hemorter. Under de senaste veckorna ha sålunda omkring
28 000 personer kommit över till Sverige inom ramen för denna evakueringsaktion.
Många av de evakuerade ha medfört sin boskap och andra ägodelar.
Frånsett denna evakuering lia åtskilliga tusental finnar, som bo i de närmast
den svenska gränsen liggande trakterna, kommit över till Sverige för att
vistas här under den period av några dagar eller veckor, då deras hemorter legat
i den omedelbara stridslinjen. Man torde få räkna med, att en del av dessa,
som fått sina hem förstörda, kommer att kvarstanna här under längre tid än de
ursprungligen tänkt, sig. Det är glädjande, att de stora organisatoriska uppgifter,
som de svenska myndig-heterna i detta sammanhang ställts inför, kunnat
lösas på ett tillfredsställande sätt och att samarbetet mellan de civila och
militära evakueringsmyndigheterna varit synnerligen gott.

I och med att kriget närmar sig sitt slut träder frågan om den framtida ordningen
i världen alltmera i förgrunden. Stor uppmärksamhet har ägnats åt det
första utkast till en allmän säkerhetsorganisation, som framlagts av konferensen
i Dumbarton Oaks av representanter för de ledande stormakterna. Ingenting
kan ännu sägas örn vilken slutgiltig form denna beramade säkerhetsorganisation
kommer att få eller när eller hur Sverige kommer att få pröva frågan om sin
eventuella anslutning till densamma. Så mycket torde man väl redan nu kunna
förutse, att en sådan organisations verkningsförmåga kommer att bli beroende av
att en fortsatt samverkan kan påräknas mellan de ledande stormakterna, men
också att denna samverkan mellan stormakterna mäste förenas med den respekt
och aktning för mindre mäktiga staters intressen och legitima rättigheter, utan
vilken en internationell ordning aldrig kan bli fast grundad. Sveriges städse
ådagalagda villighet till internationell samverkan består och man må hoppas,
att det även inom den planerade nya världsorganisationen skall lämnas möjligheter
för de mindre nationerna att som fria medlemmar av världssamfundet
lämna sin medverkan till uppbyggandet av en fredlig ordning.

Vi äro medvetna om att vägen till denna ordning blir fylld av moda. Den
närmaste tiden efter krigshändelsernas upphörande kommer förvisso att bjuda
på stora och för närvarande oöverskådliga svårigheter. Efter den oerhörda förstörelsen
av icke blot t materiella utan även moraliska värden har man att motse
en lång och säkerligen pinsam läkningsperiod. Politiska motsättningar och
konflikter såväl mellan som inom staterna komma att fördröja tillfrisknandet.

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)

Man får därför räkna med att det kommer att taga <m avsevärd tid innan ordnade
förhållanden oell normala mellanfolkliga förbindelser kanna återställas.
Men man må hoppas att de uppbyggande krafterna skola kunna framgångsrikt
utveckla sina möjligheter.

Det är emellertid alltjämt krigshändelserna som sätta sin prägel på förhållandena
och dominera intresset. 1 början framhöll jag, att ännu ingenting
bestämt kan sagås örn krigets varaktighet. Den optimism i fråga örn ett snart
avgörande, som för en tid sedan starkt kom till synes, har trätt tillbaka för ett
återhållsammare bedömande. Man är inställd pa hard och utdragen fortsatt
strid. Man har därvid att räkna med ''att krigshändelserna komma att mera beröra
även Norden. Striderna pågå ju ånyo på norsk mark. Denna utveckling kail
medföra problem även för oss. överhuvud måste vi för Sveriges del alltjämt
räkna med att krigsutvecklingen kan vålla svårigheter och påfrestningar. Slutsatserna
härav i fråga om vår beredskap i olika avseenden giva sig själva. Våra
möjligheter att bemästra svårigheterna äro förvisso goda.

Härefter yttrade:

Herr Vougt: Herr talman: Jag är övertygad örn att kammarens ledamöter
nied stort intresse lyssnat till den redogörelse, som statsministern här lämnat,
och att man överlag känner tillfredsställelse med att ett tillfälle att debattera
vår utrikespolitik beretts redan på höstriksdagens första dag.

Den redogörelse, som denna gång lämnats, har ju delvis fått en ny karaktär,
så till vida som den, format sig till en översikt över de åtgärder, som
Sverige vidtagit för att i krigets slutskede kunna räcka en hjälpande hand
åt andra länder och för att kunna deltaga i förberedelserna till återuppbyggnadsarbetet
ute i Europa. Och när vi alltså kommit så långt, att det inför
hela landet kunnat lämnas en redogörelse för dessa åtgärder, förefaller det
mig, som örn en del av de vedersakare till vår neutralitet, som val finnas
både här och annorstädes, skulle kunna säga sig, att Sveriges positiva insats
i efterkrigstidens värld kan vara ett rättfärdigande i handling av denna
neutralitet.

Den tonvikt, som statsministern i sin redogörelse lade på dessa förberedelser,
kunde kanske vara ägnad att stärka den fredsoptimism, som funnits i vårt
land och som utan tvivel varit mycket stark. Jag tror därför att det var nyttigt,
att det mot slutet kom en påminnelse örn att trots de stora förändringar,
som under det gångna halvåret ha skett, särskilt på den europeiska krigsskådeplatsen,
så går kriget dock nu in i sitt sjätte år och att den tid, som återstår,
kan komma att även för vårt land medföra mycket stora svårigheter. Det är
nog inte för mycket sagt, att vi också här i ''riksdagen vid den ordinarie sessionens
slut väntade, att ett vapenstillestånd skulle ha kommit före denna vinters
inbrott, och det var väl inte minst en utpräglad optimism i den punkten, som
tog sig uttryck vid valet i september månad.

Statsministern bär här redogjort för de förändringar, som för vårt lands
vidkommande skett i anslutning till krigshändelserna. Det är då särskilt att
fästa uppmärksamheten vid den tilltagande avspärrning, som har inträtt och
som har markerats genom avbrottet av vår handel med Tyskland. Om jag skulle
säga någonting i denna punkt, vore det närmast för att belysa en, fråga, som
har diskuterats en smula i pressen, nämligen huruvida Sverige borde ha gått
ännu längre och överhuvud taget avbrutit alla förbindelser med Tyskland samt
förbjudit all handel med utlandet även över västkusten. Jag vill inte ett
ögonblick förneka, att det från tysk sida gjorts snart sagt allting, soni är möjligt,
för att ge vapen i händerna på dem, som förmena att det vöre riktigast,
örn vårt land toge ställning i det pågående kriget, och som kanske skulle ha

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
ansett ett fullständigt avbrytande av vår sjöfart vara ett riktigt steg i den
riktningen. Jag tänker då särskilt på den framfart i Norge och Danmark, som
statsministern också omnämnde och som inneburit oavbrutna kränkningar av
rättskänslan hos människor. Jag förstår också, att det kanske finns de, som
ur rent politisk synpunkt hålla före att Sverige den här gången borde välja sida
för att vara säker på att kunna fara in i efterkrigsvärldens lyckoland med ett
annat förstaklasståg än det, som man erbjöd oss bestiga 1940. Och ändå vet
jag mycket val, att det överväldigande flertalet av vårt folk alltjämt står fast
vid föresatsen att Sverige skall bevara sin neutralitet. De avgörande grunderna
för den ståndpunkten ha inte ändrats. När vi nu ständigt utifrån världen få
höra, att neutralitet är någonting, som icke låter förlika sig med den kommande
världens krav på länderna, så måste vi väl ändå erinra örn att under de
gångna åren har det varit så, att alla länder lia hoppats bevara freden ända
tills de ha tvingats in i kriget, i de flesta fall genom ett överfall mot dem, och
det skulle vara ganska underligt, örn det inte också i framtidens värld skulle
bli nödvändigt att hålla på rättigheten att avstå från ett krig, örn inte mot
förmodan en internationell organisation uppstår, som löser alla det internationella
samarbetets problem.

När regeringen efter att ha hört utrikesnämnden beslöt att inte ge de vidtagna
åtgärderna beträffande sjöfarten kring Sverige större räckvidd än de
fingo, anser jag, att den handlade riktigt. Regeringen har följt bevekelsegrunder,
som varit strikt sakligt svenska: omtanken örn de svenska fartyg och de
svenska sjömän, som hotades av de allierade bombanfallen i tyska hamnar, och
angelägenheten av att inte låta ett läge utveckla sig i Östersjön, som gjorde
det nödvändigt för Sverige att sätta in sina stridsmedel, i främsta rummet
flotta och flyg, för att avvärja ständiga neutralitetskränkningar. Några motsvarande
skäl ha ju inte uppstått för västkustens del, men det är klart att
förhållanden kunna inträda, närmast i samband med en utvidgning av krigföringen,
som kunna framtvinga beslut, analoga med det redan fattade.

Utanför vårt eget land, när det gäller Norden, är det ju framför allt Finlands
utträde ur kriget, Finlands vapenstillestånd med Sovjetunionen, som är
den största händelsen. Jag tror att det är på sin plats att vi säga ut, att även
örn Finland enligt vår åsikt här i Sverige begått många misstag och kanske
kunde lia fått fred tidigare och även på bättre villkor, så är det ändå en stor
sak, att omständigheterna vid tillkomsten av vapenstilleståndet för Finlands
del ha präglats av en nationell värdighet och enighet, som måste imponera och
som säkerligen också bli en tillgång för Finland i den svåra tid, som landet
nu går till mötes. För övrigt tillkommer det ju inte oss, herr talman, att fälla
några omdömen örn det vapenstillestånd, som ingått® mellan Finland och Sovjetunionen.
Men vi böra tydligt säga ifrån, att vi fullt och fast tro på Finlands
kraft att även under de nya omständigheterna gestalta sitt öde som ett fritt
folk. Därpå ha vi inte rätt att tvivla ett enda ögonblick. Vi vilja ju också tro,
att den segrande parten verkligen skall visa sig ha vilja och förmåga att i
förhållande till Finland förverkliga de principer, som ha nedlagts i de högtidliga
förklaringarna från de allierade i fråga örn deras planer för världens
framtid.

Statsministern berörde i sin redogörelse de leveranser till Finland av varor,
dels livsmedel och dels andra varor, nödvändiga för Finland för att dess industriella
produktion skall kunna komma i gång, vilka Sverige har kunnat
ikläda sig. Det är självfallet en stor anledning till tillfredsställelse, att vi
verkligen kunnat tillhandahålla Finland denna hjälp. Den är, kan man säga,
en ringa tribut till ett broderfolk, vars öde har format sig så mycket hårdare
än vårt eget.

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)

Statsministern berörde också Sveriges förhållande till Norge och Danmark.
Jag tror att vi äro tacksamma för hans besked, att lika litet som tidigare
avsäger sig vårt land rätten att hysa och framföra en mening örn den brutala
framfart, som den tyska ockupationsmakten, ägnar sig åt i Norge och Danmark.
I den hållningen har regeringen hela vårt folk bakom sig.

Jag vill _ också gärna instämma i hälsningen till Norges utrikesminister och
justitieminister, vilkas besök här är ett varsel örn det norska folkets snara
befrielse.

_ Till sist skulle jag vilja säga några ord örn den fråga, som statsministern
sist var inne på, nämligen de överläggningar rörande planerna för en ny världsorganisation,
som ha ägt rum mellan de allierade. Det är alldeles givet att vi,
såsom statsministern gjorde, måste säga, att vi äro villiga att lämna vår medverkan
till varje världsorganisation, som är i stånd att lösa de uppgifter, som
därvidlag kunna uppställas och skapa en tryggad fred. Det kan emellertid inte
hjälpas, att tanken därvid gärna går tillbaka tjugofem år i tiden. Också efter
det förra världskriget tog man itu med att skapa en sådan världsorganisation.
Men det förefaller mig, som örn den allmänna atmosfären kring förberedelserna
till en mellanfolklig organisation i viss mån är en helt annan än för tjugofem
år sedan. Jag vet inte, örn jag misstar mig, men det har synts mig, som
örn det skulle vara ett element, som nu fullständigt saknas i resonemangen örn
den kommande världsorganisationen men som förra gången sattes i förgrunden,
nämligen strävandena att minska rustningam,a i världen. Den tanken utformades
ju då på det sättet, att efter de besegrade staternas avväpning skulle segermakterna
och den övriga världen inleda den nedrustning, som så småningom
skulle bringa ned rustningsläget i världen på en nivå, där större trygghet
niot nya krig kunde finnas. Mert, denna nedrustning blev man inte färdig att
påbörja förrän 1932, och den utveckling, som sedermera följde, bröt sönder
alla förhoppningar örn att fullborda dessa föresatser. Det märkliga är nu, att
det överhuvud taget icke talas örn nedrustning eller örn att försöka trygga freden,
genom att minska rustningarna.

Det är kanske angeläget, att jag säger att jag härmed icke velat ge på
hand att de mindre staterna såsom Sverige i första hand borde beträda nedrustningens
väg. För att inte föranleda någon onödig diskussion bör jag kanske
tillägga, att det här i Sverige säkerligen icke behöver uppstå några ineningsskiljaktigheter
örn nödvändigheten av att bevara ett försvar, tillräckligt
att värna var nationella frihet. Vad jag velat framhålla är, att i de allmänna
resonemangen kring dessa ting saknas det element av idealism, som fanns för
tjugofem år sedan, och detta är någonting, som måste inge en viss oro när det
gäller framtiden.

Statsministern nämnde i sin redogörelse vissa rätt långt gående krav från
det allierade blockets sida, när det gäller att omedelbart efter kriget disponera
egna och neutrala länders resurser för de nödvändiga uppgifterna. Det är
mycket svårt att redan på detta stadium bedöma, vartill detta kommer att
ledamålen jag är övertygad örn att man från regeringens sida ser till, att Sverige
icke binder sig för åtaganden, som under de kommande åren kunna komma
att belasta vår frihet.

Detta är, herr talman, vad jag velat säga med anledning av statsministerns
redogörelse, och det framgår därav att jag anser mig kunna i allt väsentligt
understryka, att den linje, som regeringen har följt, alltjämt har stöd inom den
riktning, som jag här företräder.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag har redan en gång i ett annat
sammanhang framhållit, att de utrikespolitiska frågorna nu ha kommit mera

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
i bakgrunden. Jag menar inte, att de äro mindre viktiga. Det är klart, att de
äro de viktigaste frågorna ännu, så länge kriget räcker. Men de äro nu mindre
omstridda, och orsaken härtill är ju den förändring i regeringens utrikespolitik
som så småningom ägt rum, det förhållandet att vårt land numera har sökt
sig tillbaka till en striktare neutralitet. Det finns icke för mig någon anledning
att här polemisera mot statsministern, när han i början av sin rapport
markerade, att vi måste eftersträva en fortsatt neutralitet under kriget. Bland
annat har nu av statsministern berörts frågan örn en framtida efterkrigsorganisation,
och det är närmast i anslutning härtill, som jag här vill säga några
ord. Det gäller nämligen frågan örn vår ställning i dag och inom en närmare
framtid till dem som tydligen komma att ha det avgörande ordet, när det gäller
den kommande fredsorganisationen.

Det var en episod för någon månad sedan, då man begrov några engelska
flyktingar i Skåne, som blivit nedskjutna av det svenska luftvärnet. Det var
en av våra mera kända författare, som då föreslog såsom lämpligt gravtal vid
denna begravning några strofer som jag här kanske kan läsa upp. De lydde:

»Ni frälste oss från Hitlers stövelklack.

Vi sitta tryggt bland grannar som försmäkta.

Och här begrava vi er nu, till tack
för vår neutralitet, den strikt korrekta.

Snart är nu ondskans hydra lyckligt fälld.

Den alltmer säkrade neutraliteten
har därför övergått till verkningseld,
och den har hjälpt er in i evigheten.»

Jag tror, att Frans G. Bengtsson ganska bra tolkat känslorna hos det svenska
folket inför detta meddelande, att det svenska luftvärnet skjutit ned flygare
som förirrat sig in på svenskt område och som tillhöra makter vilkas seger vi
måste önska, därför att det är en förutsättning för vår egen framtida självständighet.
Jag vill nu icke härmed säga, att Sverige skall övergiva neutralitetens
väg, men jag undrar, örn svenskarna behöva intaga en mera strikt hållning
när det gäller det allierade flygets inflygningar på vårt område än vad
man tidigare gjort i fråga örn tyska inflygningar. Dessa tillhöra ju numera
historien, men vi lia i minnet, hur denna generositet från Sveriges sida gentemot
de tyska inflygningarna utlöste mycket missnöje här i landet och även
ledde till vissa ganska hetsiga diskussioner här i riksdagen. Under trycket av
den opinion som då uppstod blev det slut med sådana historier som de tyska
nödlandningarna, då tyskarna sedan genom svenska hjälpåtgärder kunde fara
vidare. Men örn Sverige då kunde tillämpa sådana mycket generösa regler,
örn regeringen också, såsom förekom någon gång här i riksdagen, kunde åberopa
humanitära skäl för att man icke sköt ned de tyska flygarna, så undrar
jag, vad det finns för anledning, att Sverige gentemot Tysklands motståndare
skall tillämpa andra regler och bland annat sådana regler som lett till nedskjutning
av engelska flygare. Jag tror, att humanitära skäl även kunna åberopas
härvidlag, och jag tror, att om regeringen ansåg det med neutralitetens
förpliktelser förenligt att behandla det tyska flyget på sätt som skett, så borde
regeringen kunna göra det, även när det gäller det allierade flyget. Man behöver
icke, tror jag, så där utan vidare tillgripa verkningseld. Man kan, som
man gjorde tidigare, med varningseld söka avvisa dem som förirrat sig in över
svenskt område. Jag tror, att detta har ett visst samband med frågan örn vårt
lands ställning till de sannolika segrarna i detta krig och vår framtida efterkrigspolitik.

Nr 28.

Måndagen dea 30 oktober 1944.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)

Det är ännu ett spörsmål, som statsministern Ilar berört, nämligen den import
av flyktingar som ägt rum. Jag vill helt understryka, vad han säger, att
dessa inte skola ges möjlighet att här bedriva politisk propaganda och verksamhet.
Men jag måste konstatera, att det här i Sverige bedrives politisk propaganda.
De baltiska kommittéer, som skapats här för att organisera flyktingimporten,
begränsa inte sin verksamhet härtill utan de komma då och då med
kommunikéer som ha ett mycket klart och genomskinligt politiskt syfte. Nu har
ju statsministern här understrukit de tidigare deklarationerna från socialministerns
sida, att man i detta land icke skall tillåta import av krigsförbrytare
och quislingar. Jag skulle tro, att vid den import som ägt rum — och det rör
sig örn 30 000 balter — är det många som ha kommit hit, därför att de betrakta
sig själva såsom varande i en ohållbar situation i avsende på de nya maktförhållanden
som inträtt i Baltikum. Det finns redan nu enligt min mening anledning
att se upp, så att Sverige icke blir något slags irridenta i en internationell
politik, att vi icke bli det nya gränslandet och övertaga andra staters roll såsom
en »cordon sanitaire». Det är nämligen denna import av vissa slags flyktingar
som jag tror utgör en mycket stor fara.

Det är ännu en sak jag vill beröra i detta sammanhang. Det är ju så, att allt
flera av tyskarna börja hoppa av den nazistiska expressen, förmodligen i känsla
av att kriget är förlorat och man vill söka sig en säkrare hamn. Men vi veta ju
inte, huruvida det inte bland dessa som hoppa av finns människor som göra
detta på direkt order. De åtgärder som vidtagits i Tyskland för att organisera
ett partisankrig, som man kallar det, och fortsätta kampen efter Tysklands
besegrande, göra det ganska naturligt, a.tt vederbörande förbereder en sådan
kampanj även genom att skaffa sig stationer i sådana länder som Sverige. Dessa
människor erhålla nu utan vidare främlingspass av den svenska regeringen, och
såvitt jag kunnat se, kunna de till och med uppehålla sig här i Stockholm. Under
tiden finns det antifascistiska flyktingar som hållits inspärrade i fängsligt
förvar år efter år utan dom och rannsakning. Då kunde man icke tillämpa dessa
generösa regler, som man nu anser sig kunna tillämpa gentemot dessa nazister,
som i sista ögonblicket hoppat av det nazistiska tåget. Jag säger ^icke detta
ur någon annan synpunkt., än att jag vill rikta uppmärksamheten på att det i
krigets slutskede är viktigare än någonsin tidigare, att vi klargöra för oss,
vilken politisk ställning vi vilja intaga till de segrande makterna och vad som
är med våra intressen förenligt.

Därmed återvänder jag till frågan örn en fredsorganisation. Man har redan
diskuterat frågan örn det skulle kunna skapas ett västmaktsblock och ett östmaktsblock.
Detta har dock icke diskuterats öppet här i landet, men det har
dock varit de som velat acceptera en sådan ny blockbildning och betraktat det
som ett nödvändigt ont. Då har man också börjat resonera som så: kanske vi
kunna göra ett tredje block, ett nordiskt block? Jag skulle vilja understryka,
att jag hoppas, att den svenska politiken när det gäller den nya fredisorganisationen
skall vara inriktad på att motverka alla sådana strävanden som syfta
till en ny blockbildning. Jag tror också, att man skall göra klart för sig, att om
en sådan ny blockbildning uppstår, så kommer den lätt att leda till nya. krig
och kanske till ett tredje världskrig, och enligt min mening kan man tryggt
säga, att under ett tredje världskrig komma möjligheterna för neutrala länder
att vara ännu mindre, än de blivit under det andra världskriget, Vårt intresse
är därför, att det skapas en ny fredsorganisation som icke delar upp nationerna
i olika maktgrupper, så att inte den nya politiken blir en upprepning
av den gamla med inflytelsesfärer.

Herr talman! Vårt land är för närvarande kanske det enda sorn. upprätthåller
normala vänskapliga förbindelser med det nazistiska tredje riket. Jag

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
har redan sagt, att jag för min del är ense med statsministern, då han förklarar,
att vi icke skola frångå neutraliteten, men jag tror, att man kan inskränka
dessa vänskapliga förbindelser till ett minimum. Det har redan talats örn västkusthamnarna
och ifrågasatts, örn man behöver hålla dessa öppna för den tyska
trafiken. Jag tänker inte bara på detta, utan jag tänker på att här finns en tysk
legation av verkligt stormaktsformat, att här i Sverige arbetas med tyska organisationer,
som bedriva, sin verksamhet för det nazistiska Tysklands intressen.
Jag undrar, om icke Sverige skulle kunna, utan att därför frångå neutraliteten,
inskränka en sådan verksamhet och hemställa till den tyska regeringen,
att den begränsar sin legation till vad som är nödvändigt för att upprätthålla
de rent diplomatiska funktionerna.

Herr Vougt berörde frågan örn vad man kan göra för Norge och Danmark.
Han erinrade om att det förekom en propaganda här i landet för att vi skulle
göra mera, än vad som för närvarande göres. Men såsom jag uppfattade herr
Vougts uttalande, delar han väl närmast den uppfattning som uttryckts i den
press som står honom nära, nämligen att sådana människor och tidningar som
kräva en mera aktiv politik gentemot Norge och Danmark äro aktivister. Man
kallar dem till och med för hjältetidningar, därför att vederbörande icke äro
nöjda med den hittills förda politiken. Det är inte så länge sedan, bara för några
år sedan, som man inte alls var så återhållsam. Då ansågs det att man kunde
intervenera, och då präglade vi begreppet »icke krigförande». Då sade man:
Finlands sak är vår. Det betydde, att Finlands fiender äro också Sveriges fiender.
Då sändes av oss för hundratals miljoner kronor krigsmateriel för att understödja
Finlands krig. Det skedde i så hög grad, att när sedan kriget flyttades
över till de skandinaviska länderna, voro vi, såsom det förklarades i Ny
Militär Tidskrift, praktiskt taget utan tung krigsmateriel. Då vore vi så duktiga
och icke alls rädda., och här i landet skrattade man sig nästan fördärvad åt
den makt som då bekämpade Finland. Men från denna ståndpunkt, denna klart
aktivistiska och äventyrliga ståndpunkt bör man ju inte så där åka över till
den rakt motsatta ytterligheten. Ja.g tycker nog, att i dessa varningar mot att
man skulle göra någonting mera för att understödja Norge och Danmark ligger
en sådan ytterlighet, som ser ändå bedrövligare ut, när man tänker på hur det
handlats och tala.ts i detta land bara för några fattiga år sedan.

Jag hade tänkt föreslå statsministern, att man skulle diplomatiskt intervenera
till förmån för Norge och Danmark, men jag hörde av hans redogörelse,
att regeringen redan gjort detta, och det tycker jag ju är bra, men jag undrar,
örn man icke kan göra något mer utan att därför frångå neutraliteten.
För Finland kunde ställas upp en hel liten armé, åtminstone 10 000 man. Man
kunde öppna värvningskontor här i landet, och man kunde göra åtskilligt för
att skaffa frivilliga till Finlands krig. Regeringen ansåg icke, att man därmed
bröt mot neutralitetens regler. Kan man icke göra något motsvarande för
Norge och Danmark? Jag är för min del övertygad örn att, örn man här i landet
verkligen inriktade sig på den saken, skulle man kunna ställa upp en ganska
stor frivillig formation, som kunde hjälpa Norges och Danmarks folk i deras
frigörelsekamp.

Ännu en sak vill jag beröra i detta sammanhang. Jag har erinrat örn den
vapenexport sorn ägt rum till Finland. Är det uteslutet, att Sverige skulle
kunna, sörja för att den norska och danska frihetskampen förseddes! med vapen
från Sverige? Jag tror inte, det.

Dessa synpunkter har jag velat framhålla här, därför att jag tror, att hur
tillfredsställd man än är med den redogörelse sorn regeringen bär lämnat —
den innehöll visserligen inga nyheter, det mesta var känt tidigare — råder dock
en allmän känsla, av att nian kan göra en hel del för att understödja de norska

Andra kammarens protokoll 19JtU. Nr SS. 2

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
och danska folken. Jag tror, att jag till slut bara kan säga, att regeringen nu
har rott ganska duktigt och försöker att ro över till en säkrare strand. Jag anser
att den skall fortsätta att ro, men den bör icke ta sådana frågor som .jag här
berört med ro, utan den bör observera, att dessa frågor och den riktiga, lösningen
av dem kan ha en stor betydelse för Sverige i det nya Europa som ändå kommer
att uppstå. Jag är för min del icke pessimistisk i fråga om möjligheterna att
skapa en varaktig fred. Jag tror på dessa möjligheter, jag vill också att vårt
land skall utnyttja de små möjligheter som det ändå har, för att verka för en
sådan organisation av freden, som verkligen tjänar den varaktiga fredens sak.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Man har ju i en elei
av pressen under dagarna före denna debatt siat örn en stor utrikespolitisk
diskussion. Jag vet ej, örn man kan vänta sig en sådan här i dag. Av vad^som
hittills har förekommit kan det ju knappast sägas, att den har fått några
större former. Man kan därför förmoda, att svenska folket kanhända icke. blir
så belåtet eftersom man från dess sida nog tänkt sig att man av dessa utrikespolitiska
debatter inför offentligheten, borde få veta mera.

Vad som från min sida kan knytas till statsministerns anförande här i dag
är egentligen främst frågorna örn flyktinghjälpen och omhändertagandet av
dessa flyktingar av det ena eller andra slaget. . „ .

Vi ha ju kommit förbi de gamla spörsmål, som kanske för ett ar sedan irriterade
oss en smula, örn tryckfriheten samt transito- och permittenttrafikenm. fl.
I fråga örn handelsutbytet, varom vi nu fått en redogörelse av statsministern,
har det ju, i vad det gäller förbindelsen sydöstöver, blivit så begränsat, att man
nu icke längre kan tala örn något större varuutbyte i det avseendet. I den mån
kriget drager ut på tiden och vår avstängning utåt alltmer medför brist på
vissa råvaror och bränslen, nied därav följande arbetslöshet, blir det måhända
allt mindre skäl att beklaga sig över -— såsom från något håll Ilar skett —
att våra handelsförbindelser uppehållits alltför länge på den kanten.

Då det gäller flyktingproblemet och omhändertagandet av de stora skaror
från grannländerna., särskilt Österbrån., som tagit sin tillflykt till vårt land^så
är det väl på det sättet, att rent materiellt sett torde våra möjligheter att gå i
land med denna uppgift vara ganska goda. Då en del av de av kriget härjade
grannfolken, trots sina oerhörda bekymmer och lidanden för övrigt, ha att söka
ordna ett flyktings- och inkvarteringsproblem av mångdubbelt större omfattning,
borde det väl kunna för oss, som hittills setet Hugn och ro, vara en överkomlig
sak att taga emot för kortare eller längre tid några tiotusental flyktingar
rån. Döt är väl ändå bara ett litet avplanande av den tacksamhetsskuld., som
vi borde känna inför lyckan av a.tt vi ha kunnat undvika krigets härjningar
i vårt land. Och den dvärgalåt som möjligen från något håll skulle göra sig
hörbar över att vi själva, på grund av hjälpen åt våra grannfolk, skulle komma
i en besvärlig situation beträffande vårt allmänna försörjningsläge, vill .lag
beteckna som i hög grad ovärdig och känslolös. Vi måste nu visa. oss som den
barmhärtige samariten mot de i rövarhänder fallna folken och hjälpa så gott
vi förmå. Därom borde vi alla vara ense. För folkpartiets del tror jag, att man
på den punkten är regeringen tacksam för allt som i detta avseende fran dess

sida har planerats och åtgjorts. . . ... ,, ..,

En annan och besvärligare historia är givetvis regeringens uppgift, att söka.
tillse att bland dessa som nu söka skydd och hägn i vårt land, icke döljer sig en
del element som med hänsyn till sin politiska inställning kunna anses icke
önskvärda här i landet, såväl på grund av sitt förflutna uppträdande i hemlandet
som på grund av den propagandistiska verksamhet de kunna tänkas agna
sig åt framdeles. Det kan ju emellertid icke bli fråga om att kasta, ut dessa utan

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
vidare, därest de i sitt hemland ha att vänta politisk förföljelse; men under den
tid de vistas här måste sådana misstänkta, på ett betryggande sätt isoleras till
dess man får klart för sig deras verkliga inställning i skilda avsenden,

Vad sedan gäller så kallade krigsförbrytare och quislingar är det ett problem,
som givetvis är ganska ömtåligt. Jag skall icke likt herr Hagberg gå in
på att giva regeringen några rekommendationer i det avseendet, hur de skola
behandlas. Ja.g tror, att regeringen själv förmår att finna bästa utvägen att
här komma till rätta.

Att med anledning av den redogörelse, sorn. avgivits här i dag, gå in på någon
vidare kritik å folkpartiets vägnar på det utrikespolitiska området kan det icke
gärna bli fråga örn. Det nyligen förrättade valet till andra kammaren har ju
för övrigt utmärkt sig för anmärkningsvärt hovsam diskussion örn de utrikespolitiska
tingen. Från samtliga partier, som man räknar något med, har den
utrikespolitiska kurs, som regeringen hållit, vunnit erkännande i stort sett.
Vårt svenska folk är fortfarande tacksamt för att vi kunnat undgå att indragas
i kriget, även örn detta ej kunnat ske utan vissa erinringar från de krigförande
parternas sida för vårt ställningstagande eller bristande ställningstagande i vissa
avseenden. Och de underlåtenhetssynder, som från en del håll förts på tal,
gentemot våra hårt prövade nordiska syskonfolk, skola säkerligen till slut
befinnas vara mindre väsentliga, vägda mot den hjälp, som vi hittills och i
fortsättningen av fullaste hjärta sökt och vilja söka bibringa dem.

Det torde icke finnas någon anledning för vårt folk att blygas över sin fredskärlek,
örn också hela världen nu synes anse kriget vara en ofrånkomlig »hederssak».
När det en gång tar slut, kommer det måhända att visa sig, att den
hjälp vi kunna giva åt återuppbyggnadsarbetet i våra nordiska grannars härjade
länder är den bästa och hedersammaste gärning som ett litet folk som
vårt kan utföra i en ond och fruktansvärd tid. Och även örn vi icke kunna få
vara med vid det bord, där efter krigets slut Europas karta kommer att fixeras,
så hoppas jag innerligt, att vi dock skola få vara med och understödja
den fredspolitik, som redan nu planeras från den ena krigförande partens sida,
och då även ikläda oss det ansvar, som nedslåendet av nya kringsansträngningar
från eventuella fredsbrytare® sida innebär. Jag finner denna sistnämnda
sak, nämligen ett sådant förbunds åstadkommande, vara av sådan angelägenhetsgrad,
att Sveriges regering redan nu borde låta veta, att vårt folk finner
en sådan förbundsordnings planerande som den enda ljusningen i det nattsvarta
mörker, som nu går över världen.

Herr Vougt var i sitt anförande nyss inne på denna sak och menade, att
i de förslag, som skisserats, saknade man de resonemang örn nedrustning, som
det vid förra tillfället, då Nationernas förbund bildades, talades örn. Jag måste
för min del ha den uppfattningen, att en sådan förbundsordning måste i och
för sig själv innebära, att de skilda staterna icke skulle behöva hålla var för
sig en så stor rustningsbörda som eljest, om man kunde komma överens att
på" detta sätt ordna en gemensam »polismakt», som skulle kunna ingripa, när
orostiftare stucko upp huvudet.

Med vad jag redan sagt har jag låtit förstå, att folkpartiet är fullt berett
att i fortsättningen stödja den hjälppolitik, som igångsatts till våra nödställda
grannfolks bispringande såväl då det gäller att bereda rum för flyktingar
som i fråga om direkt hjälp med livsmedel och kreditgivning för varuinköp.
Vårt folks visade beredvillighet att även genom frivilliga insamlingar av klädespersedlar
och penningar vilja hjälpa så många som möjligt av krigets
oskyldiga offer i skilda länder vittnar ju också örn den inställning, som i detta
hänseende är rådande inom alla samhällslager i landet. Och det bör vara oss
en kär och bjudande plikt att på detta sätt manifestera vår tacksamhet för den

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
fred vi fått njuta under dessa ofärdsår för så många andra folk. Det kan ju
ändå endast sagås vara en del av vårt överflöd, jämfört med andra folks förhållanden,
som vi nu avstå åt dessa nödlidande grannar.

Statsministern kom på slutet av sitt anförande in på frågan om krigets varaktighet.
Han konstaterade, att ingen kan i dag med någon säkerhet bedöma,
hur länge det ännu kommer att fortsätta. Han sade vidare, att efter dess slut
ha vi att räkna med en lång och pinsam läkedomsperiod. Ja, på den punkten
är jag överens med statsministern om, att man säkerligen har att vänta sig en
ganska lång tid, innan världen efter detta krig kommer till rätta. Från många
håll gör sig den uppfattningen gällande, att bara kriget är slut skola vi ganska
snart komma in i normala förhållanden igen; då gäller det, menar man, för
litet var att söka taga igen vad han eventuellt förlorat under dess krigsår.
Jag tror, att man på denna punkt räknar betydligt fel och att vägen fram även
under övergångsåren blir ganska trång. Och då man från vissa håll nu har
deklarerat eller låtit märka en viss otålighet över att vi här i landet alltjämt
måste ha en samlingsregering, som samtliga partier äro engagerade i måste
jag för min del säga, att jag tror, att det ej är så särskilt angeläget att deklarera
uppbrott och »höger och vänster örn marsch» alldeles med detsamma efter
krigets slut. Den saken kan man ju säga, och har man också sagt, vara
för tidigt väckt. Jag har i varje fall för min personliga del den uppfattningen,
att brådskan på detta område kanske är litet för tidigt tillkommen.

Jag kanske dessutom, herr talman, får säga ett par ord i detta sammanhang
beträffande försvaret. Det står ju i visst samband, kan man säga, med de utrikespolitiska
problemen. Vi äro ju allesammans överens örn, att så länge kriget
varar måste vi hålla en hög beredskap. Jag tror, att vi pa denna punkt äro
ganska eniga. Men då gäller det också för miltären och dem, som ha befälet, att
söka tillse, att man ej genom en och annan åtgärd och ordergivning undergräver
den popularitet, som vårt försvar i alla fall för närvarande har. Sådana
saker — jag skall icke gå in på några detaljerade skildringar — komma
enligt min mening att svårt straffa sig, då freden en gång är sluten och vi
komma in i normala förhållanden här i landet. Jag skulle också kanske få tilllägga,
att man inom de bredare lagren av folket är en smula fundersam över
vissa ansatser till utvidgningar utöver femårsplanen, vilkas förverkligande av
allt att döma icke skulle kunna effektiviseras förrän efter krigets slut. Man
är en smula betänksam örn det är rätta tiden att i det avseendet göra nya framstötar,
då det gäller den redan nu överskridna kostnadsplanen.

Herr Hallén: Herr talman! Denna utrikespolitiska debatt kanske icke får
den omfattning och präglas av den iver, som man på en del håll kunnat förmoda,
då det gått så lång tid sedan riksdagen var samlad. Men jag. förmodar, att
den liksom dämpade tonen över det hela har sin egentliga grund i att riksdagen
med största tillfredsställelse mottagit den rapport, som här i kammaren statsministern
lämnat. Man kan säga, att det är i sa fall icke mycket att diskutera,
därför att alla de åtgärder som nämnts och framför allt den tendens, som präglar
dessa åtgärder, äro sådana som motsvaras av önskemålen hos hela vårt

folk. _ . .

Det som gjorde, herr talman, att jag i alla fall tillät mig att taga till orda,
var att jag ville begagna tillfället att göra några reflexioner i anslutning till
vad statsministern anförde i anslutning till det norska ministerbesöket. Jag
tror mig kunna säga, att i hela landet hälsar man med glädje detta besök och
hoppas, att dessa överläggningar, som pågå och torde fortsätta några dagar
framåt, skola befrämja ett gott resultat både för det svensk-norska samarbetet
och — det vill jag säga öppet — också för Norges snara befrielse fran ocku -

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
palonen. Den stora allmänheten har alldeles säkert stora intressen här och följer
vad som eventuellt kan komma till offentligheten med mycket stor förväntan.
Den torde nog förmoda, att vid dessa överläggningar komma humanitära
spörsmål att spela en mycket betydande roll, t. ex. frågor i vad mån en ytterligare
ökning av livsmedelsexporten från Sverige till Norge kanske genom nya
förhandlingar med de allierade kan äga rum. Vidare förmodar man, att det kan
bli fråga örn hjälp till de av tyskarna nedbrända delarna i Nordnorge. Men
allmänheten räknar nog också med att även andra hjälpfrågor komma att bli
dryftade, t. ex. frågan i vad mån de, som nu befolka de stora polislägren i vårt
land, skola kunna i sinom tid. kanske snart nog i Nordnorge, komma till praktisk
användning och fylla sin uppgift att tjänstgöra där uppe i de delar av
Nordnorge, som successivt bli befriade, samt överhuvud taget att man kommer
att dryfta frågan, hur långt vårt land kan gå för att påskynda Norges befrielse
utan att draga över oss krigets elände.

Jag menar nämligen, herr talman — och det ha några andra talare också
snuddat vid i dag — att man kanske i någon mån måste taga under övervägande
vad vi egentligen lägga in i vår neutralitet. Statsministern fällde i sitt tal
det yttrandet, att neutraliteten är den naturliga grundvalen för tillvaratagandet
av våra vitala intressen. Det är klart, att däri instämma vi allesammans. Men
frågan är i alla fall, örn vi icke ändå i visst avseende äro på glid fram mot
något annat än bara den gamla klassiska neutraliteten. Yi äro med all rätt
neutrala, om jag så får säga till och med likgiltiga, inför de olika maktkombinationer,
som tid efter annan avlösa varandra i Europa och som i regel ha sin
grund i de ekonomiska intressemotsättningarna och staternas strider om handelsvägar,
råvarumarknader, avsättningsområden och allt detta. De olika maktgrupper
i Europa, vilka, som sagt, tid efter annan uppstå, vill Sverige med ali
rätt icke ha den ringaste befattning med. Att ur den synpunkten hålla på vår
urgamla neutralitet är alldeles riktigt. Men man kan å andra sidan fråga sig:
Örn det framträder i världen en sådan så kallad ideologi, som hotar att beröva
folken de konstitutiva grundvalarna för all rimlig och anständig samlevnad,
kan den strid, som en sådan ideologi uppkallar i världen, låta en demokratisk
stat med den kulturnivå, som vårt land äger, stå fullständigt neutral i bemärkelsen
att den är indifferent inför en sådan kamp? Jag anser, att det är fullständigt
uteslutet. Vi veta allesammans, att det är icke så. Ända sedan denna
ideologis genombrott 1933 har svenska folkets överväldigande flertal i denna sak
icke känt några neutrala känslor utan på ett helt annat sätt. Jag menar, att
den frågan i alla fall kan diskuteras.

Men vad som är ganska uppenbart det är nog. att under alla förhållanden
kunna vi näppeligen stå neutrala, när det gäller våra broderfolks snara befrielse,
och vi kunna nog icke heller begränsa oss uteslutande till matsändningar.
Det finns former av aktiv hjälp, som vi icke varit främmande för tidigare. Vi
känna allesammans till, att man inom diplomatien talar örn »icke krigförandes»
ställning. Den ställningen ha vi intagit en gång förr, och jag ifrågasätter, herr
talman, örn icke vårt land snart kommer fram till den ståndpunkten. Under
det första finska vinterkriget intogo vi ställningen av icke krigförande. Det
kan ju tänkas, att det strategiska läget i Nordskandinavien undergår sådana
förskjutningar, att det möjliggör för oss att lämna Norge och sedermera väl
även Danmark ett stöd av den natur och kanske även av den omfattning, som
det vi tidigare lämnade Finland. Den stora svenska allmänhetens önskningar
gå säkerligen i denna riktning, och jag dristar mig, herr talman, att uttala den
förmodan, att bland de många ämnen, som i dessa dagar bliva föremål för överläggningar
mellan den svenska och den norska utrikesledningen, också spörsmål
av denna art komma under övervägande.

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)

Herr voll Friesen: Herr talman! Det är med mycket stor tillfredsställelse
jag ber att få konstatera, att våra styrande äntligen i detta skede av kriget lia
medgivit en öppen utrikespolitisk debatt. Det är väl också att antaga, att tonen
i denna debatt skall bliva åtskilligt friskare och friare än vad den Ilar varit
tidigare, då de utrikespolitiska överläggningarna så gott som uteslutande presterades
av partiledarna, vilka i rangordning uppträdde och betygade sin tacksamhet
för vad regeringen hade gjort, för vad den för närvarande gjorde och
för allt vad den kunde tänkas komma att göra.

Det är naturligt, att i en debatt som denna våra tankar liksom under tidigare
liknande debatter i främsta rummet gå till våra nordiska grannländer. Jag
skall uteslutande i detta sammanhang uppehålla mig vid vårt förhållande till
Norge. Som av flera talare här påpekats, hedras vårt land just nu av besök
utav ledande statsmän från det fria Norge. Det är naturligt, att man vid de
överläggningar, som under dessa dagar äga rum, i främsta rummet kanske sysslar
med de hjälpaktioner, som bliva möjliga och nödvändiga efter det kriget är
avslutat, men det är väl lika nödvändig-!, att en diskussion äger rum örn vad
som skall göras redan nu. Det är ju på det sättet, att Norge nu står inför sin
femte krigs- och ockupationsvinter, och att läget i försörjningsavseende är sämre
än någonsin. Sedan ockupationsmakten har försett sig efter bästa förmåga,
bär icke tillräckligt blivit kvar för civilbefolkningen. Det är ju visserligen sant,
som statsministern också påpekade, att åtskilliga humanitära hjälpaktioner
igångsatts för att minska svårigheterna. Dels ha vi hjälpåtgärder inom landet,
kollektiva utspisningar och liknande, dels ha vi också dessa individuella hjälpsändningar,
som efter ett visst ganska snävt tilltaget schema äro medgivna.

Det tjänar ingenting till att fördölja vad vi alla veta eller att orsaken till
att hjälpaktionerna ännu icke ha fått den erforderliga omfattningen i själva
verket är de allierade makternas blockadpolitik, som lagt hinder i vägen för oss
att på det sätt, som vi själva skulle vilja, hjälpa Norge. Men nog borde väl så
starka argument kunna framföras till de allierade -—• här gäller det väl i främsta
rummet Förenta staterna — att man bleve villig att lätta blockaden. Att
man icke så obönhörligt som tidigare håller fast vid den fingo vi ju ett litet
vittnesbörd örn i statsministerns deklaration, där han meddelade, att licenserna
ha kunnat ökas med icke mindre än 100 %. Men han tilläde också något, som för
övrigt torde vara uppenbart, nämligen att detta långt ifrån är tillräckligt. Det
fordras mycket mera för att befolkningen skall kunna räddas ifrån hungersnöd.
Man bör göra klart för blockadmyndigheterna, att erfarenheten har visat, att
kontrollen är så pass effektiv, att de livsmedel, som skickas, också komma de
verkliga adressaterna till godo. Nog borde det väl även vid en betydande ökning
av livsmedels sändningarna finnas möjligheter för en opartisk kontrollorganisation
att övervaka, att livsmedlen endast utnyttjas på ett sådant sätt, som
icke strider emot blockaåmakternas intressen.

Det förefaller, som om, åtminstone tidigare, regeringen hade resignerat en
smula inför det bleklagda nej, som har lämnats av de allierade. Jag hoppas,
att den fortfarande skall ägna sitt intresse åt denna fråga, och att den är
medveten örn att den bakom sig har stödet av en mycket stark folkmening.
Det lönar sig alldeles säkert att utöva ändå större påtryckning. Det är så
mycket större anledning hoppas på detta, som Förenta staterna äro bundna
till oss med åtskilliga band. Vi lia sedan länge uppskattat Förenta staternas
demokratiska institutioner och höga kultur. Vi ha också lärt oss att uppskatta
den förening av praktiskt verklighetssinne och varm medkänsla, som
åtminstone tidigare har utmärkt det amerikanska folket, och som efter förra
världskriget tog sig uttryck i mycket omfattande hjälpsändningar till Tyskland
från Förenta staterna.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forte.)

Det är ju också möjligt, att man skulle kunna överväga andra åtgärder
från svensk sida. Jag tänker på den verksamhet, som har varit mycket framgångsrik,
när det gällt Finland. Yi ha i svenska hem tagit emot ett mycket
stort antal finska barn. Skulle man icke kunna undersöka, om det är möjligt
att i Sverige taga vård örn även ett antal norska barn. Jag vet icke, om
någon dylik undersökning tidigare gjorts. ...

Det är emellertid även i andra avseenden, som förhallandena i .Norge iortjäna
vår alldeles särskilda uppmärksamhet. En fruktansvärd terror har utövats
i Norge liksom i andra ockuperade länder. Gräsligheter ha begåtts, som
här varken kunna eller böra närmare relateras. Av allt att döma har man
icke ännu för avsikt att sluta med detta, och dagens tidningar lia för resten
burit oss bud örn att nya ogärningar planeras. En stor del av den svenska
allmänheten frågar sig: finns det då ingenting, som vårt land kan göra tor
att stoppa detta, för att förhindra de terrorhandlingar, som planeras mot den
norska civilbefolkningen? Vi ha av statsministern hört, att man på Qiplomatisk
väg gjort åtskilliga föreställningar och vädjanden, och det är självfallet
en god sak. Jag tror emellertid mycket litet på att det hjälper att tala örn
kultur och vädja örn humanitet, när det gäller människor, som ha förklarat,
att de osäkra sina vapen, när dessa begrepp komma på tal. Vi mäste darfur
fråga oss: har icke vårt land några andra påtryckningsmedel mot tyskland,
som vi skulle kunna använda i klart syfte att förhindra ogärningar? Vi veta
ju att handelsförbindelserna äro reducerade till ett minimum. Jag hyser tor
övrigt den uppfattningen, att handelspolitiska repressalier aro mindre val
lämpade att användas vid ett tillfälle som detta. Det kommer man nog icke
ifrån. Men otvivelaktigt finns det andra åtgärder, och dessa lia också diskuterats
i den svenska pressen och kommit till uttryck i opinionsyttringar fran
politiskt intresserat håll. Sverige har åtagit sig att vara skyddsvakt för Tyskland
i ett flertal länder. Det är självfallet en åtgärd, som spelår en ganska
stor roll för landet. Kan man icke ifrågasätta, om läget i nu berörda avseende
är sådant, att det förtjänar att tagas under omprövning, huruvida denna hjälpverksamhet
bör fortsätta. . , .

Det kan väl också som en allra yttersta åtgärd ifragasattas — och jag
tror icke, att man i en dylik situation bör hesitera inför en åtgärd i denna
riktning — örn "det verkligen är lämpligt och riktigt, att vi upprätthålla
normala diplomatiska förbindelser med ett land, som så klart åsidosätter gällande
folkrättsliga regler. Ingen i denna kammare och efter vad jag tror mycket
få människor ute i landet har någon som helst önskan, att vart land ens
i slutskedet av kriget, då det kanske skulle betraktas som mera ofarligt, skalf
indragas i kriget på de allierades sida. Jag delar helt och hållet denna uppfattning
men jag tror, att även om vi självfallet väja för att ga med i kriget,
därest vi icke bliva direkt angripna, så finns det påtryckningsmedel, som den
svenska regeringen säkerligen icke utan framgång skulle kunna använda sig
av. Vilka åtgärder som böra vidtagas kommer självfallet att betingas av händelserna
i Norge, och åtgärder komma lika självfallet att tillgripas endast örn
de befarade ogärningarna komma att begås av tyskarna i Norge.

Fröken Hesselgren instämde häruti.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! De grundprinciper, statsministern
gav uttryck för i sitt anförande, kan jag i allt väsentligt gilla, ,°“1 Ja2
ber därför, herr talman, att redan från början få säga, att mitt inlägg i debatten
endast blir en mycket begränsad kommentar till lians anförande, vilket torde
kunna betecknas som en regeringsförklaring.

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)

1 ör de nordiska länderna har utvecklingen under de senaste månaderna varit
betydelsefull i mångå avseenden. Jag tänker då först och främst på Finlands
utträde ur kriget, som statsministern erinrade örn, och de vapenstilleståndsvillkor,
som landet därvid accepterade. Det är en oerhört tung börda
Finlands folk fått att bära, örn alla de åtagna förpliktelserna skola fullgöras,
och det har ju också enstämmigt från finsk sida sagts ut, att man vill försöka,
göra detta. Vapenstilleståndsvillkoren förefalla, efter vad vi kunde se i
tidningspressen, när de publicerades, vara vagt utformade och kunna bliva föremål
för olika tolkningar. Mycket beror då givetvis på, hur dessa villkor i
fortsättningen komma att tolkas, eller rättare sagt hur segermakten kommer
att anse, att de böra tillämpas. Det är självfallet, att vi här i Sverige uppriktigt
önska, att Finland skall bestå som en i nordisk mening självständig stat, och
jag understryker starkt vad statsministern yttrade i sitt anförande, att Finlands
folk icke på något sätt kan taga fel på de känslor, som hysas här i Sven.
Se. Vi böra ärligt säga ut, att vår uppfattning örn den stora grannen i öster
givetvis i hög grad kommer att påverkas av det sätt, varpå Finland behandlas.

Den svenska regeringen har utlovat hjälp i materiellt hänseende till Finland,
och delvis är väl denna hjälp redan på väg att lämnas. Regeringen har
säkert både här i riksdagen och ute bland folket det stora flertalet bakom sig,
när detta sker. Jag är övertygad örn att Sveriges folk vill lämna denna hjälp,
aven om det medför vissa uppoffringar för vår egen del. Norges och Danmarks
läge har förvärrats ju mera världskriget har gått in i ett desperat skede.
Tvångsöverförandet av norska medborgare till Tyskland under former,
som påminna örn de mest vedervärdiga slavtransporter, måste ju framkalla
förbittring här i Sverige och töranleda allvarliga protester irån regeringens
sida. På liknande sätt kände vi nog när, som statsministern erinrade om, den
danska poliskåren upplöstes och de danska polismännen överfördes till Tyskland.
Jag tror, att jag tolkar statsministerns anförande riktigt — det skulle
glädja mig, örn jag gjorde det — när jag fattar det så, att man från den svenska
regeringens sida undersökt alla möjligheter, som kunna stå till buds att med
framgång påverka den tyska regeringen att visa större hänsyn i fråga om
både norska och danska medborgare, och att jag också i detta får inlägga, att
den svenska regeringen även i fortsättningen är beredd att i olika avseenden
överväga vad som är möjligt att göra.

Den siste talaren, herr von Friesen, antydde, att Sverige kan tänkas tillgripa
mycket långt gående åtgärder. Det får väl i så fall bliva en bedömnmgsfråga
med utgångspunkt även ifrån vad som är till verklig fördel för
Norges och Danmarks folk. Det förefaller, som örn det lyckats att förmå de
allierade att i någon mån lindra den blockad, som uppehållits mot Norge, och
att det därigenom varit möjligt att öka omfattningen av den svenska hjälpen
till Norge.

Min vädjan här i dag går ut på, att regeringen skall fortsätta att, eventuellt
tillsammans med den norska londonregeringen, som ju har förnämliga representanter
här i Sverige för närvarande, söka finna utvägar för en utvidgad
livsmedelshjälp till, Norge. Är läget, som statsministern förklarade, sådant,
att man rent av star inför en katastrof i Norge, där man kommer att sakna
det mest nödvändiga i livsmedelsväg, få vi icke underlåta att göra vad som är
möjligt.

När vi med sorg och harm konstatera våldets härjningar i världen, är
det ju gott att veta, att den omständigheten att vårt land fått bevara sin
frihet och fred gjort det möjligt för oss att sörja för stora flyktingskaror,
som i ökat antal sökt sig en fristad hos oss. Utom de norska och danska flyktingar,
som vi tidigare mottagit, lia vi på senare tid fått taga hand örn en be -

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
tydande grupp evakuerade finska medborgare där uppe i norr. Det är glädjande,
att Sverige kunnat fullgöra den ingalunda lätta uppgiften att taga liand
om, i första rummet människorna men i den mån det varit möjligt även deras
husdjur och organisera detta på ett tillfredsställande sätt. Utom dessa skaror
från de nordiska grannländerna, som jag redan nämnt, har det ju också kommit
flyktingar ifrån Balticum. Det gladde mig, när statsministern i sitt anförande
alldeles särskilt omnämnde den svenska folkspillra, som sökt sig hit
från Estland, och förklarade, att den stod i en särställning, och att vi länge
haft för avsikt att söka få den över hit. Alla dessa människor måste vi ju så
långt det är möjligt ordna för så bra som det låter sig göra.

En särskild sida av flyktingproblemt gäller ju de s. k. krigsförbrytarna.
Socialministern gjorde ett uttalande den 5 september, som väl närmast torde
få uppfattas såsom en regeringsdeklaration. Han yttrade, att vårt land icke
stod öppet för eller komme att bereda en fristad åt personer, som i sin gärning
utmanat den civiliserade världens samvete eller som uppträtt såsom förrädare
mot sitt land. Därmed är även utsagt, att vi vilja pröva vilka personer
och vilka flyktingar, som vi vilja ta emot och åt vilka vi vilja bereda en asylrätt
här.

Vi ha ingen anledning skydda rena quislingtyper, som bevisligen begått
grymheter mot sina medmänniskor eller förrått sitt land. Äro de emellertid
en gång här och fråga uppkommer, sedan de vistats här under en längre tid,
örn deras hem-sändande eller utlämnande under förhållanden, som utgöra fara
för deras liv, utgår jag dock från att vi då, liksom i andra fall, självklart
måste såsom villkor för utlämnande fordra påtagliga bevis för att de gjort
sig skyldiga till någonting olämpligt, och att de efter hemsändandet till respektive
länder bli föremål för ett domstolsförfarande. Vi, som levat i ett neutralt
land, böra kunna se mera lidelsefritt på dessa frågor än det f. n. är
möjligt för många andra folk, som direkt deltaga i kriget, och det bör därför
alldeles särskilt tillkomma oss att så långt som möjligt slå vakt örn rättens
grundprinciper. Vi skola icke utan vidare böja oss enbart därför att en
eller annan segrande stormakt kanske förklarar, att vissa personer äro krigsförbrytare.
Jag tror, att vi göra mänskligheten den största tjänsten, örn vi i
sådant fall göra noggranna överväganden. Det är möjligt, som en riksdagskamrat
för en kort stund sedan säde mig, att historien i det fallet kommer att
ställa större fordringar på oss än de i kriget engagerade folken.

Herr Hagberg i Luleå vidrörde det förhållandet, att vi fått 30 000 flyktingar
från Balticum. I det sammanhanget talade han om, att det också kommit
hit vissa quislingstyper, som vi måste alldeles särskilt hålla uppmärksamheten
på. Min erfarenhet är för all del icke så stor, men jag har dock sett
ganska stora grupper av dessa stackars människor, som på olika sätt tagit
sig över Östersjön. Det har varit enkla människor, bönder, arbetare, fiskare
o. s. v., som av omständigheternas makt tvingats bryta upp från sina resp.
hemorter. Det är väl ganska naturligt, att vi icke skola betrakta var och en
av dem som något slags förbrytare.

Skulle jag för övrigt göra en liten anknytning till någon föregående talares
yttrande här, vöre det till herr Vougts yttrande, när han talade om framtiden
och försvarsfrågan i Sverige. Han utgick ifrån, att det på den punkten icke
skulle uppstå några meningsmotsättningar. Jag ber få understryka, att jag
i dagens situation betraktar detta som ett Hacket värdefullt uttalande.

Hans excellens statsministern vidrörde vid slutet av sitt anförande den diskussion,
som pågått örn den framtida ordningen i världen, d. v. s. vilken form
man kan tänka sig för samarbete de olika makterna emellan, örn Sverige skall
ansluta sig till mellanfolkligt samarbete o. e. v. Han gav därvid uttryck åt den

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
mening, att man måste fordra, att även icke-stormakters synpunkter få göra
sig gällande, örn en sådan mellanfolklig organisation skall fylla sina uppgifter.
Jag slutar, herr talman, med att understryka detta. Jag tror, att även
örn vi betyga Sveriges villighet att i framtiden undersöka de möjligheter, som
stå till buds för att vi skola kunna göra vår insats i ett mellanfolkligt samarbete,
måste vi själva avgöra och pröva, om detta får en sådan form, att
även de små folken kunna göra sin stämma hörd och känna sig trygga.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Vad som förekommit
efter mitt förra anförande ger mig knappast anledning att på nytt
taga till orda. Det kan emellertid vara av betydelse att konstatera, att det visat
sig råda samma enighet som under de gångna krigsåren örn det väsentliga i
den svenska neutralitetspolitiken. Varje talare har understrukit vad jag yttrade
i mitt anförande, att vi böra även i det förändrade läge, som uppkommit,
vidhålla vår neutrala linje. Hur denna sedan skall praktiseras kommer väl
dock alltid att bli föremål för olika meningar, när det gäller detaljerna.

Jag kan icke underlåta säga, att jag tycker det är lika nöjsamt nu som tidigare
att höra herr Hagberg i Luleå som undervisare i neutralitetspolitik. Men
han kan säkerligen icke förvänta, efter de exempel som han och hans parti
själva givit på svårigheterna att finna en ståndpunkt, att jag skall fästa större
avseende vid hans mening i dessa stycken. Det är alldeles givet, att jag, när
det gäller förhållandena i våra nordiska grannländer, särskilt måste understryka
de känslor, som genomgå det svenska folket. Jag skulle dock vilja påpeka,
att det finnes en annan sida av saken. Det väsentliga kan icke vara att finna
så starka uttryck som möjligt för dessa känslor, utan det väsentliga måste
alltid för oss vara vad vi kunna göra för att verkligen hjälpa dem, som äro beträngda.
Jag framhöll detta redan i mitt första anförande. Jag understryker
det, därför att det alltid kommer att vara en ledstjärna för regeringens åtgöranden,
när det gäller att bedöma, hur den ena eller andra åtgärden verkar.
Det kan vara en tillfredsställelse ur svensk synpunkt att giva en protest den
skarpaste form, men tillfredsställelsen blir mycket mindre, örn den framgångsmetoden
skulle leda till att de, som vi vilja hjälpa, därigenom få det än värre.

När det gäller behandlingen av de politiska flyktingarna, har här starkt understrukits,
att man noga bör övervaka de icke önskvärda elementen. Men en
sak, som man inte får glömma för sina känslor, är också, att vi icke bara ha
skyldighet tillse, att sådana icke önskvärda element här i landet icke driva en
farlig trafik, utan också skyldighet tillse, att vi upprätthålla naturliga principer
för en neutral stat, som lämnar asylrätt åt flyktingar.

Det har under den senaste tiden, hl. a. i vissa tidningar, visat sig en tendens
hos enskilda att göra sig till domare över t. o. m. namngivna flyktingar.
Det har på mig ibland verkat som en lust till angiveri, som icke kan rimma med
de svenska synpunkter, som vi böra anlägga. Vad som sagts av den senaste
talaren, att vi måste förbehålla oss ett eget bedömande, när det gäller behandlingen
av sådana personer, och att vi icke bara skola låta kommendera oss av
dem, som ha anledning utpeka dessa personer, tror jag är en mening, som man
icke får utsortera, när det gäller att bestämma vår politik gent emot flyktingar.

För övrigt har jag ingenting att tillägga. Jag konstaterar än en gång den
enighet i det väsentliga, som genom denna debatt har blivit understruken.

Herr Kilbom: Jag skulle kanske, herr talman, ha kunnat låta bli att begära
ordet efter statsministerns sista anförande. Jag vill emellertid passa på, tillfället
understryka min tillfredsställelse med hans förklaring, att regeringen

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
och de myndigheter, som ha med denna sak att göra, i varje särskilt fall noggrant
komma att undersöka de flyktingar, som komma hit, örn alltså vederbörandes
antecedentia äro sådana, att de kunna få stanna kvar här. Jag har
ingenting att tillägga därvidlag men kan ej underlåta ställa en fråga, örn den
nu kan besvaras, huruvida så skett, när en viss herre från tyska legationen så
att säga hoppade av i vårt land. Det var dock icke mer än två, tre år sedan,
som personen i fråga var föremål för uppmärksamhet såväl i pressen som bland
de myndigheter, som sysslade med eller närmast voro ansvariga för det område,
där vederbörande arbetade. Mannen har — det har anförts bevis härför — varit
organisatör i vårt land för en viss del av den nazistiska verksamheten och
utnyttjat sin ställning som diplomat eller inskriven på legationen. Nu har han
emellertid »hoppat av» och får då ett främlingspass. Det är möjligt, att statsministern
icke anser lämpligt eller finner skäl föreligga att besvara min fråga:
IVarför? Jag vill i så fall icke propsa på ett svar på den punkten. Men jag
tror icke, att behandlingen av den person jag åsyftar stärkt tilltron till vissa
kretsars vilja att iakttaga stark vaksamhet mot nazistiska element i vårt land.

Jag skulle ha satt punkt här, örn icke herr Skoglund i Doverstorp givit så
vitt jag förstår sin anslutning till en artikel, som stått i Svenska Dagbladet,
enligt vilken man tycks anse, att vi i första hand ha skyldighet att skydda
personer, för vilka det icke så att säga föreligger full juridisk bevisning örn
deras olämpliga gärning mot annat folk eller mot sitt eget folk. Skulle det
icke vara lämpligt -— örn vi ställdes i en sådan situation — att vi valde mellan
»mänskliga förpliktelser» jämte hänsyn till våra »rättsprinciper» och de
risker vårt land och folk kunna bli utsatta för örn vi i denna punkt sväva på
målet. Mig förefaller så böra vara förhållandet.

Det finns ett sätt att åstadkomma svårigheter för vårt land genom flyktingspolitiken,
och det är att se genom fingrarna med halv- och helnazister. Det
gladde mig att statsministern förklarade, att Sverige icke får bli något centrum
för flyktingarnas politiska propaganda. Det är nämligen redan känt, att det
ryktessmideri och den propaganda, som vissa baltiska flyktingar göra sig
skyldiga till, är av en karaktär, som jag fruktar kan medföra obehag för oss.
Vi äro mellertid ense om, att man bör fortsätta att göra allt för att hjälpa de
verkligt beträngda. Därvid bör dock icke förbises att vi väl snart nog få vissa
svårigheter av inrepolitisk karaktär ■— jag skall icke säga direkt försörjningssvårigheter,
men kanske svårigheter i fråga om arbetstillfällen.

Vilja vi skapa svårigheter, vilja vi skapa en bred opinion, som kan växa
mycket hastigt bland arbetarna och andra mot flyktingspolitiken överhuvud
taget, skall man använda en liberalitet av det slag, som jag tycker mig ana i
det uttalande i Svenska Dagbladet, som jag nyss nämnde om. Jag är emellertid
som sagt tillfredsställd med den förklaring, sorn statsministern lämnade i
sin redogörelse. Det är bara att hoppas, att den i alla punkter också kommer
att följas av de underordnade myndigheterna.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Den debatt som föres angående det
ämne vi diskutera har ju, som statsministern senast antytt, präglats av en enighet,
som är glädjande att kunna konstatera. I allt väsentligt är jag ense med
regeringen örn de åtgärder, som vidtagits, och de planerade möjligheter till
hjälpverksamhet, som också antytts i redogörelsen.

Herr Hallén nämnde något örn olika arter av neutralitet. Han talade t. o. m.
örn likgiltighet i det hänseendet. Jag för min personliga del har funderat ibland
över hur litet det svenska folket i de breda lagren i närvarande tid sysselsätter
sina tankar med utrikespolitik. Man frågar sig: vad är anledningen därtill? Är

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
den direkta anledningen den, att man litar så fullständigt på den nu sittande
regeringen, att man är nöjd och känner sig trygg över den ledning, som vi ha?
Örn så är förhållandet, är det uteslutande en fördel och en tillgång för vårt
folk. Men det har kommit fram andra antydningar, som gå i den riktningen,
att anledningen skulle vara att vi ha så liten kännedom om vad som verkligen
sker i utrikespolitiskt avseende. Jag vet icke, huruvida en ökad möjlighet för
svenska folket att få del av vad som göres skulle öka intresset för den stora allmänheten.
Örn så är fallet synes det mig, sorn örn den debatt, som i dag forts,
i någon mån skulle bidraga därtill.

Jag har med tillfredsställelse åhört den redogörelse, som statsministern lämnat.
Det var ju inte några nya, uppseendeväckande saker —- de vörö i stort sett
förut kända. Men det var en sak, som jag fäste mig vid. Det meddelades något
om den hjälpverksamhet, som planerats från svenska statsmakterna genom de
olika organisationerna. Jag måste för min del säga, att det är med glädje och
tillfredsställelse vi kunna konstatera det intresse, som finnes för att hjälpa, jag
höll på att säga hela den lidande mänskligheten, men i varje fall alla dem, som
på ett eller annat sätt blivit drabbade av det alltjämt pågående kriget. Men
man kan inte underlåta att i det sammanhanget göra den reflexionen: har vårt
land så stora möjligheter att hjälpa på alla möjliga områden och i så stor utsträckning
i olika avseenden? Det förefaller mig, som örn det åligger oss närmast
att hjälpa våra nordiska grannfolk, Finland, Norge och Danmark. Örn vi
ha möjligheter att, utöver vad vi kunna göra för dessa, även hjälpa andra folk,
kan det väl inte råda någon tvekan örn, att det skulle vara ett utomordentligt
önskemål. För min personliga del har jag gjort den reflexionen, att när man
överväger de olika hjälpåtgärderna och analyserar våra tillgångar och möjligheter
att hjälpa, bör man icke skapa förhoppningar, som sedan till äventyrs
icke kunna tillfredsställas. Jag tror nämligen, att det är bättre att icke giva
löften, sorn icke kunna hållas, än att giva dem. ty då skapar man en misstämning,
som blir svår att. bära. Denna kritiska reflexion i detta sammanhang innebär
självfallet intet som helst klander beträffande den planering, som i redogörelsen
omnämndes örn den ifrågasatta hälpverksamheten och de metoder för
denna, som statsministern lämnade.

Jag skall sedan gå över till att säga några ord örn det som förut här i debatten
tagit så mycket utholme, nämligen flyktingsproblemet. Då vill. jag
först med tillfredsställelse konstatera, att — såvitt det framgick av statsministerns
redogörelse -—• den organisation, som handhaft denna flyktingsrörelse
framför allt i norra Sverige, när det gällt finska flyktingar och den, som vi
hoppas, tillfälliga evakueringen av finska områden, fungerar väl. Inga nämnvärda
störningar ha förekommit, utan i allmänhet har det hela fungerat utmärkt,
inte minst när det gällt att taga hand om alla de djur, som följt med flyktingströmmen.
När man från början diskuterade denna invasion av människor och
djur var man, enligt vad jag vet, från medicinalstyrelsens sida mycket tveksam
örn, huruvida det var möjligt att utan större risker för oss själva och våra
djurbesättningar taga emot de massor, som. skulle komma däruppifrån. Jag vill
hoppas, att de farhågor, som medicinalstyrelsen gjorde sig till tolk för, icke
komma att besannas.

När det sedan gäller flyktingarna i allmänhet, som vi, såsom barmhärtiga
samariter, höll jag på att säga, ha skyldighet att taga hand om, kan det naturligtvis
icke undgås, att man i någon mån skaffar sig erfarenheter och på den
grund kanske frågar sig, huruvida det är möjligt att i varje särskilt fall pröva
och kontrollera, att icke sådana individer komma med, som kanske icke äro
önskvärda. Jag hoppas, att myndigheterna skola lyckas med den kontrollen, ty

Måndagen elen 30 oktober 1944.

Nr 28.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
det vore en olycka, om den allmänna välvilja att hjälpa dessa flyktingar, som
nu finnes, skulle resultera i ett eller annat obehag. Jag konstaterar med tillfredsställelse
den försäkran, som statsministern lämnade i detta avseende.

Beträffande den grupp, som också herr Skoglund berörde, de s. k. krigsförbrytarna,
kan jag endast känna mig tillfredsställd med den förklaring statsministern
i sitt senaste anförande lämnade, att vi inte skola viljelöst följa order
från en eller annan främmande makt utan själva pröva, huruvida vederbörande
ur våra synpunkter kunna anses vara brottsliga. Jag vill i anknytning till
vad herr Skoglund siade i detta sammanhang endast framhålla, att det ju är
lättare för oss, som inte äro inblandade, att med lugnare känslor bedöma denna
fråga, som under vissa förhållanden kan bli besvärlig. Den senaste talaren påpekade
ju, att det skulle kunna bli farligt för vårt land, det skulle kunna medföra
allvarliga risker, örn vi inte -— såvida jag fattade honom rätt — lydde order
från vederbörande makter. Jag hoppas, att det inte skall behöva inträffa att det
uppstår allvarliga risker för vår regering och vårt folk därför att vi följa rättens
principer, såvitt vi kunna uttolka dem.

Statsministern slutade sin redogörelse med att beröra den framtida världsorganisationen.
Det är ett önskemål, som givetvis alla önska skall kunna bli
realiserat i sådan utsträckning, att ett återupprepande örn möjligt skall kunna
förhindras av den katastrof, som nu övergår världen. Jag är även på den punkten
glad att kunna instämma i vad statsministern som ett villkor för vår anslutning
ställde upp, nämligen att ifrågavarande stormakter ta hänsyn till
mindre makter och alltså, om jag får uttolka det på det sättet, ta hänsyn till
allmänmänskliga och demokratiska rättsprinciper, vilket måste vara ett villkor
för vår medverkan i detta hänseende.

Herr talman! Detta är några strödda reflexioner som jag har tillåtit mig att
framföra i anledning av den redogörelse, som lämnats1 här av hans excellens
herr statsministern, och den debatt, som följt på denna redogörelse.

Fröken Andersson: Herr talman! I anslutning till vad den senaste ärade
talaren här nämnde beträffande vår materiella hjälp, närmast till våra nordiska
grannländer, skulle jag för min del också vilja understryka, att det är
klart, att det måste företas en prövning av de möjligheter vi ha att hjälpa, så
att vi inte bara lova runt och sedan kanske tvingas hålla tunt. Men å andra
sidan tror jag inte det är ur vägen att understryka vikten av att vi verkligen
ställa oss inför realiteterna sådana de se ut i världen och främst hos våra närmaste
grannar. Där skola vi hjälpa, elen saken är klar, men vi böra inte heller
gå fram alltför snävt när det gäller att hjälpa också andra länder. Vi ha dock
utav nåd, eller hur jag skall uttrycka det, fått en sådan undantagsställning,
att vi som land och som enskilda individer ha skyldighet att, även om vi skulle
tvingas att offra ganska väsentligt, ta oss när för att hjälpa en lidande värld
i den mån vi så kunna.

Jag knyter vidare an till ett uttalande av herr Vougt, som tillfredsställde
mig mycket. Han sade, att det tillkommer inte oss att fälla omdömen om Finlands
politik. Jag tycker nog man bör ta .sådana uttalanden litet mera ad notam
i vårt land än man understundom tycks göra. Hans excellens herr statsministern
yttrade i detta sammanhang, att flyktingarna inte skulle ha rätt att bedriva politisk
propaganda, och den saken äro väl alla ense örn. Men det har inte saknats
exempel på att medborgare från andra länder här ha bedrivit en sådan propaganda,
att det kan finnas en viss risk för en reaktion, som kanske inte är
önskvärd, från de breda lagren i vårt land. Det har från visst håll exempelvis
uttalats, att de som under senare år stått i ledningen för den finska politiken
böra åtalas. Jag tycker, att det är ett uttalande av sådan, karaktär, att jag ifrå -

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
gåsätter lämpligheten av att ett sådant göres av utländska medborgare här i
vårt land. Jag skall emellertid inte närmare gå in på den frågan.

Här har även talats om behandlingen av flyktingar och krigsförbrytare. Jag
tycker man har på känn, att de båda begreppen inte tillräckligt definierats,
därför att det av självklara skäl inte finns någon klar gräns mellan dem; det
är ju detta man håller på att utreda på sina håll. Men jag tror inte jag överdriver
örn jag säger, att här hotar det att breda ut sig en psykos, skulle jag
kanske kunna säga, som går ut på att var och en som haft en nazistisk uppfattning
— eller fascistisk eller quislingaktig eller vad man nu må kalla den
— utan vidare skall betraktas såsom icke önskvärd. För undvikande av missförstånd
understryker jag med glädje vad statsministern nyss uttalade, nämligen
att det skall företas en förutsättningslös och ingående prövning härvidlag.
Om man gör så i ett rättssamhälle som vårt, tror jag knappast, att risken är så
överhängande som örn man dömer känslomässigt och för en politik, som kanske
ligger ett gott stycke ifrån vad humaniteten kräver. Jag behöver inte understryka,
att jag är den siste att vilja försvara krigsförbrytare, men å andra sidan
— det har redan sagts här från flera håll — få vi dock inte glömma bort,
att vårt land kommit undan på sådant sätt, att vi ha skyldighet att mera kallt
bedöma de här företeelserna än man av naturliga och mänskliga skäl kan göra
i de länder, som lia lidit i en grad, som går utanför ali mänsklig föreställning.

Det är förklarligt, att man i andra länder har svårt att komma ifrån den vedergällningens
inställning, som finns på en del håll. Jag understryker än en
gång: detta är mycket förklarligt; vi skulle säkerligen känna på samma sätt.
Men jag påminner om att i vår rättsuppfattning har vedergällningsprincipen
blivit i hög grad föråldrad, och jag undrar, örn man inte skapar fram ett ännu
värre läge i världen, örn man faller tillbaka på denna gamla barbariska princip.
Jag tror inte att detta i längden låter sig göra, jag tror inte ens det är försvarligt,
hur förklarligt det än kan vara. Jag tror, att örn man går fram på den vägen
kommer det hemska skådespel, som nu utspelas runtom i världen, ständigt

på nytt att upprepas--det blir bara olika personer som stå i spetsen för denna

politik. Jag fick ett så starkt intryck av detta för en tid sedan när jag träffade
en dansk kvinna, som, jag vågar påstå det, hade lidit oell offrat mera än de
flesta. Hon talade örn sitt land och jag frågade: men längta ni inte efter den
dag, när ni kunna sätta fast dessa uslingar — jag uttryckte det på det sättet —
och få vedergällning? Hon såg på mig och svarade: »Men då vore ju vi inte
bättre än de.»

Jag tycker det är en tanke, som är värd att tänka till slut, och jag tror det
finns många människor som, när de kunna frigöra sig ifrån de naturliga känslor
av avsky som griper dem inför vad som sker, ändå se, att det är detta som i
längden kommer att hålla. Ty örn hämnd- och vedergällningstanken skall bli
högsta princip i det här sammanhanget är det sedan utomordentligt svårt att
låta mänskligheten förstå, att man skall fara varligt fram i andra sammanhang.
Jag tror därför — för att sluta nästan med en paradox — att hur mänskligt
det än är, att man vill komma åt dessa som bära skulden, bör man nog ändå
som jag uttryckte det nyss, fara varligt fram.

Herr talman! Jag har bara velat anlägga dessa synpunkter, som redan skymtat
i debatten. Jag har fullt klart för mig, att de som stå i ledningen och skola
ta itu med dessa problem komma att få nästan övermänskliga krav ställda på
sig, och jag tror, att deras känsla för rätt och rättfärdighet kommer att ställas
på hårda prov. Jag tycker mig emellertid ha förmärkt sådana tongångar
bl. a. i hans excellens herr statsministerns framställning här, att det är med
hoppfullhet vi i detta hänseende kunna se framtiden an.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det var ett uttalande av statsministern
som uppkallade mig till ett genmäle. Han sade, att lian nu lika litet som tidigare
ansåg sig böra ta hänsyn till de önskemål jag har framfört. Jag vet inte,
om han hade något längre gående syfte med denna deklaration, eller örn den
bara gällde de spörsmål jag framfört just nu i fråga om vår utrikespolitik.
Antagligen var det väl något längre gående syfte som låg bakom, och därför
vill jag säga ett par ord.

Statsministern brukar vara mycket angelägen om att då och då tala örn majoritetsställningens
förpliktelse att ta hänsyn till minoritetens uppfattning.
Och han har ju i sin praktiska gärning såsom regeringschef sammansatt regeringen
på det sättet, att den politiska minoriteten har en betydligt större numerär
inom regeringen än statsministerns parti har. Åt det hållet är han mycket
hänsynsfull och mycket demokratisk, och enligt min mening går han också
en smula för långt i välviljan och toleransen och förståelsen för minoriteten.
Men när det gäller kommunisterna anser han sig inte alls lia någon skyldighet
att ta sådan demokratisk hänsyn till minoriteten. Det lät ju nästan
som en principdeklaration när statsministern sade, att han nu lika litet som
tidigare anser sig böra ta hänsyn till mina önskemål. Jag uttrycker dock
ingen privat åskådning när jag uttalar mina synpunkter. Jag tror t. o. m. jag
skulle kunna säga, att jag talar i namn av 318 000 svenska väljare, d. v. s.
en tiondel av det svenska folk, som uttalat sig i val. Örn statsministern skall
tillämpa det han kallar demokratiska regler och ta hänsyn till minoriteten i
ena fallet, tycker jag han borde kunna kosta på sig att göra det också i det
andra fallet.

När Branting på sin tid kom in i riksdagen som ende representanten för de
då så föraktade, »röda» socialdemokraterna — de hade kanske en annan färgnyans
då •— placerades han redan första året av denna stora borgerliga majoritet
i ett tillfälligt utskott, och året därpå placerades han inte bara i tillfälligt
utskott utan också i bevillningsutskottet. Men man måste ju i sanningens
namn erkänna, att den tidens dominerande borgerliga partiledare talade
mindre örn demokrati, men man försökte i alla fall ta litet hänsyn till minoritetens
synpunkter. Jag anför detta på grund av ett fall, som statsministern
mycket väl känner till. Det har ju nu gjorts vissa kompletteringar i de kommittéer,
som tillsatts för planering av efterkrigsfrågor, för den kommande
jordbrukspolitiken, etc. Men fortfarande utestänger man kommunistiska partiet
från representation där.

Jag fattar alltså herr statsministerns lilla förklaring så, att det handlar nu
inte bara örn de önskemål jag framfört i fråga om utrikespolitiken, utan det
handlar örn att man skall fortsätta med den tidigare antikommunistiska politiken.
Jag tycker för min del, att en minoritet, även om den är kommunistisk,
har rätt att när den framför önskemål rörande Sveriges politik bli tagen på
allvar, och att inte statsministern utan vidare bör deklarera, att de där bry vi
oss inte örn. Han anförde ett slags motivering, såvitt jag förstod, för detta.
Han menade, att jag hade haft så svårt att finna linjer i de utrikespolitiska
frågorna tidigare. Men örn jag hade haft svårt att finna linjer vet jag inte
varför statsministern behövt nonchalera mina önskemål, ty det som inte finns
behöver man väl inte nonchalera. För övrigt befinner jag mig faktiskt i det
läget, att jag inte behövt ändra den huvudlinje som jag såsom talesman för
mitt parti intog när kriget började. I motsats till mig har herr statsministern
tvingats göra en mycket remarkabel ändring av sin hållning. Det var när man
övergick från neutralitetspolitiken till politiken icke-krigförande. Jag fullföljde
samma neutralitetslinje under den tiden som jag gjort senare och som
jag ansett att man borde genomföra i vårt land under kriget.

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)

Nu Ilar regeringen under statsministerns ledning ändå förstått, om man
också inte erkänt det — och kanske beror det inte heller enbart på att det är
vi som råkat framföra önskemålen — att ta hänsyn till dessa önskemål, som
vunnit allt större resonans hots folket. Den politik regeringen i dag för skiljer
sig enligt min mening Hacket starkt från den politik regeringen förde för bara
två år sedan, transiteringspolitiken. Jag har alltså tillhört dem som varit
vänskapligt pådrivande på regeringen i de utrikespolitiska frågorna, och jag
har i dag med en viss tillfredsställelse noterat, att regeringen faktiskt håller
på att arbeta sig över till en allt förståndigare linje. Det är inte den gamla,
som var så omstridd, utan regeringen eftersträvar att komma över på en neutral
linje. När man tidigare har givit neutralitetsbegreppet en sådan vid och
generös tolkning, som möjliggör nästan vad som helst, bör nog regeringen
överväga, örn man inte ytterligare kan ta vissa steg inom denna oerhört vida
neutralitetsram. Det är egentligen det jag är litet bekymrad över i statsministerns
förklaring, att han inte vill överväga några sådana steg, exempelvis för
att underlätta det norska folkets frihetskamp och det danska folkets frihetskamp.
Jag har ju erinrat örn vissa åtgärder, som man kan genomföra, eftersom
man tidigare gjort det för att hjälpa det norska folkets motståndare. Därför
menar jag, att man också skulle kunna överväga dessa åtgärder nu. Man
måste tolka regeringschefens förklaring på det sättet, att sådana åtgärder
vill han inte överväga, och det kan väl inte vara beroende bara på att det
framförts av mig.

Detsamma gäller, när det är fråga om ställningstagandet till de makter, som
tydligen komma att segra i kriget. Jag tycker att regeringen skall, trots att
det är jag som framfört det, verkligen överväga, örn man skall skjuta ned
allierade flygplan, som råka förirra sig in på svenskt område. Jag tror inte
det är så helt lämpligt.

Jag tror också att regeringen i fråga örn den framtida fredsorganisationen
bör överväga, huruvida den inte har något intresse av att företräda just de
synpunkter, som jag här gjort mig till tolk för, nämligen att det kan inte vara
ett fredsintresse att man i den kommande fredsorganisationen börjar dela upp
Europa i olika maktblock.

Det var egentligen de huvudlinjer, som jag framförde i mina kommentarer
till statsministerns anförande, och man får ju frukta för att hans förklaring
inte bara innebar att han ville tala örn för mig som representant för det kommunistiska
partiet, att man inte heller i fortsättningen kommer att taga hänsyn
till våra önskemål, utan att det också innebar att regeringen inte vill reflektera
på sådana justeringar av utrikespolitiken, som verkligen kunna vara
motiverade av de stora förändringarna i det politiska läget.

Till frågan örn flyktingarna vill jag tillägga, att den fbdttingimport, som
jag har vänt mig emot, är import av sådana människor, som troligtvis äro
krigsförbrytare men som redan ha visat en benägenhet att här på vårt territorium
börja politisera, och sådana ha själva namngivit sig. Det förefaller,
som örn man redan umgås med planer på att skapa något slags Stockholms nyhetsförmedling
ä la Riga och Helsingfors från tiden före det andra världskrigets
början. Jag vill varna mot alla sådana tendenser, där de framträda. Nu bär
visserligen statsministern sagt, att det kommer man inte att tillåta, och det
är jag mycket belåten med, men jag vill rikta uppmärksamheten på att problemet
är redan aktuellt och att det kan bli en mycket allvarlig sak.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Herr Hagberg
skulle säkerligen ha kunnat förkorta sin replik väsentligt, örn han lagt märke

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
till vad jag sade. Jag förklarade nämligen att jag fann det nöjsamt, när herr
Hagberg uppträdde som undervisare i neutralitetspolitik, för vilket jag menade
att han inte hade några förutsättningar på grund av sina egna svårigheter att
komma till rätta med den saken. Dessa svårigheter lia inte framträtt på det
sättet, att han inte haft en linje — han har haft många linjer, som ha lämpat sig
till olika lägen och som gjort, att han varit en fladdrande politiker i detta avseende,
som man egentligen inte känner något behov av att taga hänsyn till, när
han kommer och undervisar örn hur en sådan politik skall föras.

Jag har inte yttrat mig örn, hur vi i framtiden skola behandla kommunisterna.
Herr Hagberg har litet för bråttom. Den stora gruppen rycker ju inte
in förrän den 10 januari, och det kanske hade varit lämpligare att förlägga
diskussionen till det tillfället. I dag skall jag nöja mig med att förklara, att
örn herr Hagberg eller någon annan kommunist någon gång kommer nied något
förnuftigt, skall jag gärna reflektera på det också.

Herr Thorell: Herr talman! Det torde vara så, att den allra största delen
av de flyktingar, som komma från olika håll, är bra och hyggligt folk, men beklagligtvis
finns det bland dessa — helt naturligt, kanske man kan säga -— en
del element, som inte tycks vara av den sort att de äro önskvärda här. Jag tänker
nu inte särskilt på dem som här talats örn, nazistiska krigsförbrytare och andra
sådana, och inte heller på de rent kriminella elementen, utan jag tänker på de
arbetsovilliga som finnas bland dessa flyktingar, beklagligtvis från alla håll.
Jag ha.r haft tillfälle att på min egen gård se exempel på det. Det gäller män
i sin bästa ålder i det flyktingläger som upprättats på gården. Där har det
hänt, att unga, arbetsföra män uppträtt trotsigt emot dem som skulle leda arbetet
och hålla ordning i lägret. De ha till och med vägrat att utföra det enkla
och lilla arbete som kommer på var och en för att den dagliga driften i fråga
örn anskaffande av mat, bränsle och dyliktskall kunna upprätthållas, och det
kan ju inte vara mycket, när det är ända till 25 eller 30 stycken unga, friska
män. Det gick så långt att polismyndigheten måste ta några därifrån. Denver
några barn och kvinnor med, varför man måste placera de arbetsovilliga på en
annan plats, där det var bara män och där man kunde hålla efter dem litet
'' bättre.

Jag har hört talas om att dylika fall finnas även på andra håll ute i landet.
Jag vill därför vädja till socialministern, att han ville se till att de myndigheter,
som ha hand örn dessa flyktingar, hålla i med fast hand, när det gäller dessa
arbetsovilliga element. Det kan inte vara riktigt att unga, friska personer vägra
att utföra något vidare arbete för att hjälpa till att försörja sig själva i vårt
land. Det väcker ovilja bland befolkningen runt omkring, som själv arbetar
hårt hela dagarna för sin och andras försörjning. Vår välvilja får inte sträckas
så långt att folk, som har möjlighet att försörja sig själva, tillåtas vegetera
på oss.

Sedan vill jag här ställa en fråga till herr Kilbom, då han utpekade flyktingar
från ett visst land som skulle alldeles särskilt agitera och sprida rykten.
Jag skulle vilja ställa den frågan, huruvida herr Kilbom har kunnat kontrollera
vad som är sant eller inte sant i de uppgifter de lämna om orsakerna till att de
övergivit i många fall allt vad de ägt och under livsfara givit sig över till vårt
land för att här söka skydd. Jag är inte alldeles säker på att herr Kilbom kan
urskilja, vad som är rätt eller inte rätt i de uppgifter som ha lämnats, och då
tycker jag att han inte här i riksdagen skall fälla ett allmänt omdöme och en
allmän dom över dessa flyktingar.

Andra hammarens protokoll 1944. Nr S8.

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)

Herr Sevelin i Stockholm: Herr talman! Av ett par talare här i debatten,
fröken Andersson, herr Svensson i Grönvik och herr Skoglund, har berörts frågan
om behandlingen av våra flyktingar och eventuella krigsförbrytare. Alla tre
talarna gingo som katten kring het gröt. Ingen av dem framförde några gripbara
meningar och förslag rörande den behandling, som dessa människor här
skulle underkastas. Man framhöll i allmänhet, att vi, som haft förmånen att
vara neutrala under kriget och därför också kunna se en smula mera lidelsefritt
på händelserna under kriget än de som varit indragna däri, skulle hävda
rättens principer.

Därom råder det kanske inte några delade meningar. Vi skola naturligtvis
i möjligaste mån hävda rättens principer. Jag skulle emellertid vilja tro, att
Sveriges rörelsefrihet i fråga örn behandlingen av krigsförbrytare blir skäligen
begränsad, ty vi ha ju inte här i landet, såvitt jag förstår, några möjligheter att
utreda, vilka handlingar som krigsförbrytarna lia gjort sig skyldiga till. Ofta
nog är det ju så, att utredningen förutsätter den anklagandes närvaro. Antåg
sålunda att ett av de krigförande länderna begär utlämning a.v någon sig här
uppehållande flykting under förebärande av att han sannolikt gjort sig skyldig
till sådana handlingar,, som enligt socialministerns uttryckssätt ha upprört
rättsmedvetandet inom den civiliserade världen — det var väl ungefär så socialministerns
ord folio. Örn nian alltså begär utlämning av en person under förebärande
att han gjort sig skyldig till sådana handlingar så undrar jag vad
Sverige skall säga gentemot detta. Jag skulle vara mycket intresserad av örn
någon från regeringen kunde upplysa örn det, Kan Sverige skäligen säga: vi
vilja lia full bevisning för att denne man gjort sig skyldig till denna förbrytelse,
och örn bevisning inte kan länmas, kommer han heller inte att utlämnas. Jag
Ilar mycket svårt att tro att vi kunna göra detta. Man skulle ju helt enkelt kunna
replikera: vi ha inte kunnat verkställa en tillfredsställande utredning enär den
anklagade inte varit tillgänglig för utredningen och inte kunnat underkastas
något förhör. — Vi kunna å andra sidan inte åtaga oss att underkasta dessa
förbrytare förhör. Såvitt jag kan se kunna vi inte gärna undgå att utlämna
en dylik person, under förutsättning att han anklagas för en förbrytelse. En
annan sak är örn han icke anklagas för någon förbrytelse, utan endast för att
ha hyst vissa politiska åsikter. Det är naturligtvis så, att vissa nazister och
sådana inte äro önskvärda här, men det är ingen förbrytelse att vara nazist,
det är en annan sa.k. Men gäller anklagelsen att han begått en sådan handling,
som strider mot den civiliserade mänsklighetens rättsmedvetande, så har åtminstone
jag svårt att föreställa mig att Sverige kan vägra att utlämna honom.

Herr Håstad: Herr talman! Jag skulle vilja yttra några ord, närmast med
anledning av det anförande, som hölls av herr Kilbom, vars synpunkter i någon
mån följdes av herr Severin i dennes anförande, och med anledning av den
mycket relativistiska synpunkt de framförde i krigsförbrytanfrågång

Herr Severin formulerade meningen ungefär så: vi måste a priori utgå ifrån
att vi skola få en ytterst liten rörelsefrihet. Alltså måste vi göra avkall på vår
prövning eller våra suveränitetsrättigheter. Herr Kilbom ansåg visserligen
att hänsyn till rättsprinciper borde beaktas men hävdade samtidigt att vi
än mer måste räkna med den stora risk, som skulle uppstå för vårt land, om
vi fullföljde den liberala flyktingspolitik, som vi hittills fört.

Jag måste säga att denna utgångspunkt för debatten örn krigsförbrytare
och flyktingar överhuvud taget är oroväckande. Det dilemma som vi neutrala
stater befinna oss i är: å ena sidan, vilken plikt ha vi gentemot mänskligheten
att deltaga i krigets humanisering och medverka till bestraffande av insatser
i kriget av fullkomligt ocivilisatorisk natur? Å andra sidan, vilka skyldig -

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
heter ha vi att stå fast vid rättens principer såsom en utanför stående stat?
Jag tycker, att vår socialminister på ett utomordentligt sätt har formulerat
denna mening helt allmänt i det anförande, som han höll i valrörelsen, när
han fällde det uttrycket att vi måste reagera mot dem som genom sina handlingar
upprört den civiliserade världens samvete eller som uppträtt som förrädare
mot eget land. Detta är en helt annan utgångspunkt än den relativism,
som vi nyss hörde.

För man nu över detta resonemang — och herr Severin frågade efter konkreta
linjer — på utlämningskrav när det gäller krigsförbrytare, som deltagit
på axelns sida i t. ex. Polen eller Norge eller i Finland, så kan man i alla fall
komma till vissa linjer. Jag kan inte tänka mig, att det här i landet råder
någon som helst tvekan örn att när det gäller de tyska förbrytarna, nazister
och fascister överhuvud taget, så äro vi alla upprörda över de handlingar, som
av dem begåtts och som — såsom historieforskare sagt — man får gå tillhaka
till medeltidens Djingis-khan för att finna en motsvarighet till. Även örn det
också här kan uppstå vissa svårigheter vid prövningen, så måste vi i alla fall i
princip vidgå, att Sverige som neutral stat har skyldighet att medverka genom
utlämning. Men det blir inte lika lätt att lösa problemet, när man kommer till
Finland. Vi måste helt visst här göra vissa distinktioner. Det kan vara ganska
intressant att se, att man under medeltiden i dess folkrättsspekulation och likaledes
i den folkrätt, som fanns på 1900-talet under mellankrigstiden, skilde
på rättfärdiga och orättfärdiga krig, anfallskrig och försvarskrig. Vi veta
å ena sidan att Tyskland varit angriparstat och förtryckt en massa folk
och drivit en brutal raspolitik, medan vi å andra sidan måste säga oss, att
Finland inte har angripit något folk utan tvärtom blivit angripet och fört en
strid för sin frihet. Vi kunna visserligen ha olika, nyanserade uppfattningar
örn klokheten och lämpligheten i den finska politiken från 1941, t. ex. örn
det lämpliga i att gå över med armén till Fjärrkarelen o. s. v., men faktum
kvarstår dock att Finland aldrig haft några aggressiva avsikter mot en främmande
stat. Dessutom få vi inte glömma bort, att jämte den ockupation, som
de allierade haft på Island, ingen ockupation i världen under detta krig torde
ha varit så human som Finlands i Fjärrkarelen. Vi få gå vart vi vilja över olika
länder, och vi ha aldrig någonsin sett sådana anklagelser mot finnarna i Fjärrkarelen
som vi ha kunnat läsa örn, när det gäller den tyska, italienska och
ryska ockupationen i vissa länder. Vi kunna här också erinra örn det uttalande,
som Ehrenpreis fällde för en tid sedan, när han särskilt prisade Finland för
dess politik i judefrågan.

Jag menar alltså, att vi genom denna distinktion ställas inför faktorer att
taga hänsyn till, som göra det för vår regering inte bara berättigat utan enligt
min mening också nödvändigt att iakttaga en viss differentiering vid
prövningen och inte utlämna — i mån av krav därpå — alla de finnar, mot
vilka någon viss anklagelse riktas. Vi kunna inte heller alldeles glömma bort
att kriget i öster — jag tänker inte bara på Finland och Fjärrkarelen utan
på krigsområdena ända ner till Svarta havet — från Rysslands sida förts på
ett sätt, som bland annat tagit sig uttryck i att tre små nationer och en stor
del av Polen förlorat sin frihet under former, som jag inte alls här vill närmare
diskutera, men som väl i alla fall i ganska hög grad måste uppröra oss
i den mån vi stå på Atlantkartans grund och inte vilja förbehålla blott oss
själva utan också tillerkänna andra folk rätt till nationell frihet och självbestämmanderätt.
Därför vill jag från dessa utgångspunkter uttala den förhoppningen,
att regeringen skall vara mycket restriktiv i den män det kommer
krav på utlämnande av finska officerare eller andra, som ha blivit föremål för
anklagelser för krigsförbrytelser, i krigen mellan Ryssland och Finland.

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)

I övrigt skall jag, eftersom jag ändå har ordet, herr talman, med några
ord be att också få beröra den fråga, som just nu aktualiserats, nämligen utvisningen
av Norrmén och Lindqvist.

Jag kan helt och fullt förstå utlänningskommissionens allmänna synpunkt;
det kan inte vara något önskemål för Sverige att få in personer, som så
utrerat tagit ståndpunkt på en viss sida i kriget, och så länge någon fara
inte tycks hota dessa människor ifrån ryskt håll, sakna vi anledning att
anlägga humanitära synpunkter. Så långt kunna vi alltså vara ganska ense
örn själva det slut, som i detta fall ligger närmast till hands. Örn den motivering,
som utlänningskommissionen anfört, kan man däremot hysa ganska stor
tvekan.

Här har kommissionen nu anfört — örn tidningsreferaten äro riktiga — att
det skulle vara fråga örn fascister, som icke äro önskvärda i landet. Redan det
förhållandet att man för in ett partipolitiskt uttryck i fråga örn asylrätten måste
strida mot asylrättens hela princip. Men'' frågan är, om dessa människor enligt
vanliga språkliga begrepp kunna betecknas såsom fascister. Lindqvist
känner jag icke alls. Norrmén har jag träffat vid ett enda tillfälle, men som
hans tidning Svensk Botten sänts till min redaktion, har jag någon gång
kommit att ögna i detta blad. Den protyskhet, som gått igenom denna tidning,
har varit fullkomligt evident. Men att i detta fall tala om fascism i
vedertagen mening anser jag uteslutet. Ty vad är fascism? Det är en lära
örn ledarkult, titanism, antidemokrati. korporativism o. s. v. Allt detta har
man endast i begränsad omfattning funnit i bladet. Men Norrmén har varit
stadsfullmäktig i Helsingfors i åtskilliga år, och var och en kan ju därifrån
taga reda på huruvida han varit en fascistisk partigängare. Det måste vara
av ganska stort värde, att en statlig myndighet, som lämnar in en framställning
till regeringen, rör sig med riktiga termer och håller sig till verkligheten
i så stor utsträckning som möjligt. Må vara, att mannen varit ytterst protysk.
Skall detta dock vara ett brott i det land, där majoriteten ända till för ett
par månader sedan varit starkt protysk och där, som vi veta, icke bara personer
tillhörande I. K. L. och anhängare av åsikter framförda i Svensk
Botten utan även många socialdemokrater i mycket framskjuten ställning varit
protyska? Jag tycker, att motiveringen är ohållbar i detta fall, även om
det slut utlänningskommissionen kommit till i och för sig mycket väl är försvarligt.

Det gäller för Sverige att behålla huvudet kallt i en tid, då vi äro så benägna
att i alla våra meningar inlägga ett starkt hat. Hävdandet av asylrätten
kommer naturligtvis alltid att kunna leda till vissa konflikter med de
mäktiga staterna. Hur har det varit när Schweiz uppehållit sin asylrätt? Det
har varit ständiga framställningar och ett oändligt bråk med Tyskland, Frankrike,
Italien och andra makter. Även när Holland hävdade asylrätten den
gång det gjordes framställning från västmakternas sida att kejsar Wilhelm
skulle utlämnas såsom krigsförbrytare, uppstod det vissa konflikter. Vi måste
alltid räkna med att få en del obehag.

Jag understryker än en gång, såsom jag inledningsvis nämnde, att vi i
mycket stor utsträckning böra medverka till att humanisera kriget genom att,
i de fall där vi finna saken evident, utlämna krigsförbrytare — på quislingarna
behöver jag icke här gå in, ty att dessa inte äro önskliga i Sverige är
ju alldeles uppenbart. Men det gäller för oss att icke blint ledas av vedergällningens
lagar, vilka vi, såsom fröken Andersson1 nyss framhöll, själva förkastat
när det gäller den inhemska straffrätten.

Jag är mycket glad över det uttalande, som hans excellens herr statsministern
gjorde om den klappjakt på flyktingar, som nu bedrives. Här namngiver

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
man än den ene, än den andre, i vissa fall med rätt, i andra fall kanske med
grövsta orätt. Det är väl något unikt i vårt land, att flyktingar på detta sätt
jagas i pressen utan att man egentligen har någon tillförlitlig bevisning. Jag
vill påpeka, att vi dock under kriget haft många kommunister här, som säkerligen
icke betraktats som önskvärda av några andra än kommunisternaså vitt
jag vet har dock icke något parti deltagit i klappjakt på eller namngivit dessa
personer, detta helt enkelt därför att humanitära hänsyn bjudit att tiga med
vad man vetat för att icke en orimlig och brutal vedergällning skulle kunna
drabba dem. Skulle det nu komma någon från andra hållet, som möjligen
skulle kunna utpekas som krigsförbrytare, böra vi i asylrättens namn icke i
oträngt mål låta honom i förväg schavottera i tidningarna. Vem vet, om vi
icke här uttala ett slags »skyldig» mot en människa, som kan vara fullkomligt
oskyldig.

Vidare måste det vara av allmänt intresse att icke i onödan i detta ögonblick,
då sorgerna hopa sig över Finland, bidraga till att ytterligare vanära
och kränka detta land. Det sker dock delvis genom vad som härsch
där förekommer i pressen. Vi böra väl i stället just nu försöka att sa. långt
som möjligt stödja Finland och därmed naturligtvis också medverka till ett
uppnående av ett gott förhållande mellan Finland och Sovjetryssland. Och
jag kan icke underlåta att framhålla, herr talman, att det måste verka litet
egendomligt, när vi å ena sidan utpeka officeren den och den som krigsförbrytare
men å andra sidan med öppen famn taga emot sexlingarna och andra,
av vilka några under åren 1940—1941 lovprisade pakten mellan Molotov
och Ribbentrop och alltså drevo en politik, som vi väl alla i denna kammare
vilja vara med örn att fördöma.

Slutligen vill jag också inlägga en gensaga mot allt talet om att de baltiska
flyktingarna skulle vara quislingar. Vilka äro quislingar i BaltiounH Jo,
sådana som varit förrädare mot sitt land enligt vedertagna begrepp, alltså de
som i Balticum uppträtt på samma sätt som quislingarna i Norge. Och vilka
äro de? Naturligtvis kommunisten Kirchensteins och andra, som åren 1939—•
41 gingo Sovjetunionens ärenden, när Sovjetregeringen på känt sätt införlivade
de baltiska länderna med Sovjet. Sedan finns det naturligtvis människor bland
de baltiska flyktingarna, som varit kollaboratörer med tyskarna, en del av
patriotiska motiv, andra i samarbete med Gestapo o. s. v. Det ligger i sakens
natur — och det behöva vi icke ge myndigheterna några råd örn — att sanningen
därvidlag bör ske noga, så att den, som jag tror till övervägande del
opolitiska baltiska flyktingkontingenten hålles isär från element, som vi vilja
skydda oss mot. Jag tror, att bland dessa senare finnas icke bara sådana personer,
som under former, vilka vi anse olämpliga., samarbetat med Gestapo,
utan också, enligt vad åtminstone esterna försäkrat, vissa kommunistiska element.
Jag antager, att behandlingen i dessa båda fall blir densamma.

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Jag kan helt allmänt instämma i
vad herr Håstad sade örn alt regeringen skall i möjligaste mån uppträda
restriktivt i detta fall. Jag har ingen hämndlystnad när det gäller dessa personer.
Ingen av dem har personligen gjort mig något ont. Jag vet icke, örn jag
känner någon av dem personligen. Beträffande Norrmén och Lindqvist skulle
jag visserligen kunna hålla med utlänningskommissionen om att de icke äro
önskvärda i vårt land. Norrmén har gjort sig känd som — om icke nazist så
dock en mycket ivrig anhängare av nazismen och dessutom som en utpräglad
fiende till Sverige. Knappast har ett hårdare omdöme om Sverige fällts än
av bankdirektör Norrmén, och jag tycker, att hans hjältemod från kriget kunde
lia sträckt sig så långt, att han stannat kvar i sitt land och tagit konse -

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
kvensema av sitt handlingssätt. Ännu Ilar, så vitt jag vet, icke någon framställning
gjorts från Ryssland om Norrméns utlämnande, och han har bara
sitt eget folks eventuella dom att frukta — om en sådan fälles. För mitt vidkommande
skulle jag emellertid icke vilja opponera mig mot att Norrmén
finge stanna kvar, om han icke anklagas för någon särskild förbrytelse. Personer
tillhörande denna kategori lia vi naturligtvis åtskilliga av här, alltså
sådana som icke gjort sig skyldiga till några egentliga brott och som därför
kunna få stanna kvar.

Herr Hastad talade örn att det kunde vara lämpligt att angiva några mera
konkreta ^linjer ^för debatten, men han glömde sedermera i sitt anförande att
angiva några sådana, överhuvud taget gjorde herr Håstad ingenting annat
än delade upp krigsförbrytarna i tyskar och finnar. För mitt vidkommande
bär jag icke delat upp dem i några särskilda nationaliteter. Jag är nöjd med
den definition av begreppet krigsförbrytare, som socialministern gjorde i sitt
föredrag, då han säde att krigsförbrytare äro människor, som gjort sig skyldiga
till sådana handlingar, vilka upprört den civiliserade världens rättsmedvetande.
örn det är finnar eller tyskar eller några andra som begått handlingarna,
falla de naturligtvis under samma dom.

„ Anledningen till att jag överhuvud taget begärde ordet var den, att jag ville
något bemöta de tre talare, som kommit med allmänna deklamationer örn att
Sverige som suverän stat skulle hävda rättens principer och icke bara känna
sig som exekutor för segermakterna och lämna ut de personer dessa önskade
få utlämnade. Gentemot detta vill jag säga, att Sverige ovillkorligen måste
ha en rätt begränsad rörelsefrihet, såsom jag uttryckte mig. örn en person anklagas
för brott, t. ex. mord, mordbrand, grymheter eller något annat, vad skall
Sverige göra? Skall Sverige begära en bevisning örn att vederbörande begått
mord, mordbrand eller några grymheter? Kan det då icke svaras, så resonerade
jag vidare: vi kunna verkligen icke göra utredningen fullständig, då vi
mäste ha den anklagade här och underkasta honom förhör för att få en fullständig
utredning. Och det var därför jag uttryckte den förhoppningen, att
regeringen, örn den nilsag sig pa detta stadium kunna säga något, skulle göra
dette. Ty jag kan icke se, hur vi i en sådan situation skulle bära oss åt. Vi
ha icke möjligheter att utreda saken. Vi veta icke vad vederbörande gjort. En
annan sak är, örn personen i fråga icke anklagas för någon förbrytelse, utan
örn saken bara gäller att han hyst den eller den uppfattningen eller varit deltagare
i kriget. Detta är ingen förbrytelse, och då blir läget ett helt annat.
Men har vederbörande begått verkliga förbrytelser eller anstiftat sådana, kan
jag icke se att vi ha sa stor röreisefrihet. Da fa vi nog i regel vara med örn
att utlämna honom till dem som begära det för att han skall straffas eller för
att fortsatt utredning skall kunna ske örn hans förbrytelse.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Det kan ifrågasättas,
örn det är lämpligt att här diskutera frågor rörande namngivna flyktingar.
Det kan icke vara rätt metod att taga upp dessa saker i andra kammaren
på ett sådant sätt. Jag måste ännu mera uttrycka mitt tvivel örn lämpligheten
av att fran den svenska riksdagen till andra makter leverera en argumentering,
som de eventuellt kunna vilja använda för att på oss ställa anspråk,
som vi icke kunna tillmötesgå.

Det är uppenbart, att vi mäste förbehålla oss att pröva de framställningar,
som kunna komma, och det har aldrig ingått i vanlig rättsordning, att man
skulle vara skyldig att bara utan vidare falla undan för anklagelser som
ställas.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Meddelande av hans excellens kerr statsministern. (Forts.)

Herr Nilsson i Kristinehamn: Herr talman! De flyktingproblem som dragits
upp i debatten, komma säkerligen att i framtiden bereda vårt land stora
svårigheter, och jag misstänker, att det icke kan undvikas, även med den allra
bästa vilja, att hithörande spörsmål diskuteras i kamrarna. Det är väl heller
icke gärna möjligt, att det icke blir en personlig tillspetsning, vilken det vore
lämpligt att undvika.

Jag föranleddes att begära ordet för att något beröra det fenomen i samband
med flyktingströmmen, som visat sig på sistone. Jag syftar på de s. k. avhoppningarna
av tyska nazister, vilka inträffat i några fall, då mycket bemärkta
nazister i tyska legationens tjänst beslutat sig för att stanna i vårt land och
begärt -att få bli utrustade med främlingspass. Det var en talare, som nyligen
fäste uppmärksamheten vid att tyska legationen i Sverige är en mycket omfattande
inrättning, som har en mycket stor personal. Man har alltså anledning
att misstänka, att det kommer att ske dylika avhoppningar titt och tätt
under den närmaste framtiden och att vi så småningom ha en ganska stor samling
förut mycket prononcerade nazister ute i de svenska bygderna. Hur har
man då ordnat för behandlingen av dessa element? Jag skall beröra ett aktuellt
fall — jag skall försöka undvika att nämna några namn. Det gäller en person,
som vistats i Sverige sedan långt före krigsutbrottet, som gjort sig känd för
mycket framträdande nazistiska åsikter och som råkat i klammeri med de
svenska myndigheterna på grund av att han icke kunnat lägga band på sin
nazistiska lidelse. Man vet örn honom, att han under kriget tjänat de tyska
intressena på ett särskilt nitiskt sätt. I olika sammanhang hav i den svenska
pressen konstaterats, att han var en person, som i ideologiskt avseende stod helt
bakom nazismen, och man kunde därför vänta sig, att han in i det sista skulle
bli denna sin åsikt trogen. Denna person har nu hoppat av och hamnat i Värmland.
Han har utrustats med främlingspass och, enligt vad jag gjort mig underrättad
örn, ett ganska generöst sådant. Det är t. o. m. så generöst, att landsfogden
i Värmlands län till länets ledande högertidning förklarade, när han interpellerades
i saken, att han saknade varje kännedom örn att mannen vistades
i Värmland. Då hade denne person vistats i länet i många dagar. Jag har emellertid
grundad anledning antaga, att landsfogden, när han gjorde uttalandet,
antingen gjorde det på grund av ett missförstånd eller därför att han av andra
skäl icke ville yttra sig om saken. Jag har nämligen svårt att tro, att landsfogden
i länet skulle ha saknat kännedom örn vederbörandes vistelse där. Jag har
emellertid senare tagit reda på att det i vart fall för denne mans vistelse där
icke gäller någon annan inskränkning än den som är föreskriven för alla utlänningar,
som uppehålla sig i länet. Vissa zoner äro spärrade —• närmast de
områden, där man icke anser det lämpligt ur försvarets synpunkt, att utlänningar
vistas. Till dessa områden äger vederbörande alltså icke tillträde, men
i övrigt äger han rätt att vistas fritt i länet. Han har, enligt vad jag gjort mig
förvissad om, icke underkastats anmälningsskyldighet för polismyndighet i
vidare mån än att han en gång i början måste uppvisa sitt pass. Hans främlingspass
är gällande t. o. m. april månad nästa år. Det är klart, att dessa omständigheter
framkallat en hel del oro. En ganska kraftig pressopposition mot
tillvägagångssättet har förekommit. Man har frågat sig, örn det är rimligt, att
en person, som enligt vad man vet till för fjorton dagar sedan företrädde de
tyska intressena, nu får denna praktiskt taget oinskränkta frihet att vistas i
vårt land och t. o. m. placeras i en provins gränsande till ett av tyskarna ockuperat
land. Jag förutsätter, att utlänningskommissionen gjort sig förvissad om
motiven till att denne man lämnat sin tyska tjänst. Den saken har jag icke
kunnat blicka in i. Men vilka uppgifter vederbörande än har lämnat, har man

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
ali anledning att bedöma detta fall med den allra största reservation och misstänksamhet.

Nu kan man ju icke giva sig in på några spekulationer örn i vilken grupp
denne man skall ställas i förhållande till andra flyktingar. Men vad är det
egentligen för skillnad mellan en »roende» quisling och en »avhoppad» nazist?
Det är klart, att man kan säga att det är en viss skillnad. Statsministern förklarade
i sin redogörelse bl. a., att människor som lia uppträtt som förrädare
gentemot sitt land icke komma att tolereras här i Sverige. Jag gjorde mig då
den frågan: är denne man, som utan tvekan — örn han har rent mjöl i påsen
nu — är förrädare mot nazismen, icke också förrädare gentemot Tyskland för
ögonblicket, och borde han icke då även ur den synpunkten avvisas? Nå, allt
detta förbigår jag, men jag tycker, att örn vi skola tvingas att här i landet
behålla sådana element, bör det ske på ett så restriktivt sätt, att folkopinionen
icke känner sig upprörd över det behandlingssätt som tillämpas, och så att man
har trygghet för att vederbörande icke kunna bedriva någon mot Sverige riktad
verksamhet i skumrasket även i fortsättningen.

Jag har velat fästa uppmärksamheten vid dessa förhållanden, och jag förmodar,
att i den mån saken är värd uppmärksamhet, rättelse kommer att ske
i de fall där detta är påkallat.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag skall be att få anknyta till några av herr
Håstads uttalanden i dagens debatt örn vissa quislingelement, som jag finner
en aning oroväckande trots deras abstrakta och något personliga form. Jag
finner det hela så mycket mera oroväckande som liknande tal förnummits här
i dag från tre olika talare av samma politiska riktning. Jag skall för dagen
icke nämna några namn, men så. mycket kan jag säga, att exempelvis uppe
i Umeå — i staden och dess omgivningar — talar man man och man emellan
örn flyktingar som voro sådana, att det första de gjorde, när de skulle fraktas
från den plats på den svenska kusten, där de landstigit, till närmaste Folkets
lius, var att förklara, att något Folkets hus ville de alls icke ha till husljq

— det skulle vara hotellrum —• vidare protestera mot att skjutsas på lastbil —
det skulle vara personbil — och att de senare framställde vissa krav på maten.
Jag tycker att sådana människor gjort sig allt annat än kvalificerade för
att få stanna här i Sverige. Men det där tycks herr Håstad icke känna till.
Han anför i stället massor av saker, som han tycker tala för att dessa människor
skola få stanna här i Sverige. Jag för min del är ense örn, att vi böra
hålla på vårt lands suveränitet och icke »ta order» från annat håll. Jag är
emellertid rädd för att herr Håstads sätt att argumentera i praktiken för med
sig risker och det i två avseenden, nämligen dels att vi kunna få svårigheter i
vårt förhållande till främmande makter, svårigheter, som vi icke ha anledning
ta för att skydda av mig åsyftade personer, och dels — och vad som värre är

— att hela vår flyktingspolitik kan mötas av en opinion som skadligt drabbar
det stora flertalet oförvitliga flyktingar.

Det är betecknande att herr Håstad icke hade ett ord att säga örn det fall
jag anförde. Jag vet icke örn vederbörande är krigsförbrytare, quisling eller
»avhoppare» från tyska legationen, men herr Håstad, som i många år sysslat
med skolfrågor, vet att den mannen flera gånger beskyllts för att han från
svensk läroverkskateder bedrivit nazistpropaganda bland läroverksungdom. Han
vet eller borde veta, att mannen höll på att förvägras utnämning till lektor
i tyska på grund av denna propaganda. Men icke bara detta. När det icke gick
för honom att stanna i landet på annat sätt, flyttades han över till tyska legationen,
och där har han, som jag antar, att regeringen eller åtminstone någon
av dess ledamöter känner till, verkat i en del av nazistverksamheten i vårt

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
land; till på köpet har han försökt locka i Tyskland födda personer till saker,
som varit direkt riktade mot Sverige.

Nu frågar jag herr Håstad: är det rim och reson att sådana människor
skola få främlingspass och det så liberalt, som nyss skildrades av en talare på
värmlandsbänken. Tror man verkligen, att ställningen för de många tusen
flyktingar, som verkligen behöva hjälp och få hjälp och skola ha hjälp här i
landet, blir bättre genom ett sådant handlingssätt? Tror verkligen herr Håstad,
att vårt lands läge förbättrats exempelvis vid handelsförhandlingar, vid uppgörelser
örn export och import o. s. v., o. s. v. genom dylikt? Herr Håstad hör
icke glömma att vi i Sverige icke leva i ett lufttomt rum, vi äro trots allt en
del också av morgondagens Europa.

Herr Lundli: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av vad herr
Håstad här yttrade om utlänningskommissionens sätt att behandla vissa flyktingfrågor,
som underställts regeringens prövning. Jag bar såsom ledamot av
kommissionen deltagit i behandlingen av dylika ärenden och vill lämna några
upplysningar utan att dock ingå på några detaljer i de speciella fallen.

Jag skall hålla mig till vissa speciella frågor, och jag vill då först understryka,
att i de fall, som här berörts, gällde det icke några krigsförbrytare i
formell mening och icke heller några krav på utlämning, utan frågan, var om
man skulle avvisa eller icke flyktingar, som kommit till landet på illegalt sätt.
Kommissionen hade vid sin prövning kunnat fastslå, att de kommit in på illegalt
vis, att de undandragit sig den visering, som skulle varit en naturlig sak.
Man har sedan undersökt, örn de voro politiska flyktingar eller icke, och vi
ha då ansett oss kunna med ledning av det material, som lagts fram för kommissionen,
fastställa, att de icke kunde betraktas som politiska flyktingar; det
vill säga att man icke hade att räkna med efterräkningar för dem, örn de skickades
till sitt hemland igen. I ett sådant fall hade vi att taga ställning till
frågan om de voro önskvärda eller icke önskvärda, örn vi skulle behålla dem i
vårt land, fastän de inkommit på illegal väg. Yi funno då, att dessa personer
måste anses vara icke önskvärda, med tanke icke bara på att de bedrivit en
synnerligen protysk verksamhet utan även därför att de bedrivit en antisvensk
verksamhet, varför det knappast kunde vara ett svenskt intresse att ge dessa
personer en fristad bär. Jag vill emellertid betona, att utlänningskommissionen
icke avgjort denna sak utan hänskjuta den till regeringen, därför att kommissionen
ansåg, att i frågor av denna vikt bör regeringen taga ansvaret. Kommissionen
hade bara att enligt gällande författning rekommendera ett visst förfaringssätt.
Den bade att välja på tre alternativ. Det första alternativet var,
att vederbörande skulle få fritt röra sig i landet. Det fann kommissionen vara
olämpligt, ty vederbörande kunde då komma att bedriva politisk agitation. Vidare
hade kommissionen att välja mellan internering och återsändande till hemlandet.
För kommissionen tedde sig faktiskt återsändandet som det för vederbörande
behagligare alternativet, då kommissionen nämligen måste utgå ifrån att
Finland är en rättsstat med rätt att själv bestämma sitt handlande, när det gäller
rättsfrågor. Kommissionens rekommendation blev således, att dessa personer
skulle återsändas till Finland. Jag vill betona, att för kommissionen tedde sig
dessa som icke önskvärda utlänningar. Sedan är det regeringens sak att taga
ställning och slutligt avgöra denna fråga.

Herr Håstad: Herr talman! Jag måste konstatera, att herr Kilboms anförande
icke i nämnvärd grad kom att syssla med vad jag hade sagt. Han ställde
t. ex. den frågan till mig, varför jag inte sagt någonting om quislingarna. Jag
underströk dock i mitt anförande, att jag helt och hållet delade den uppfatt Andra

hammarens protokoll Nr %8. 4

Nr 28.

Måndagen den 30 oktober 1944.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
ning, som socialministern har givit uttryck åt beträffande quislingarna, liksom
jag fann det helt naturligt från vår sida, att vår hållning beträffande quislingarna
bleve så kärv som överhuvud taget vöre möjligt. Något tydligare kan
väl i alla fall icke sägas. Såvitt jag vet voro dessutom icke några andra quislingar
än österifrån under diskussion. Icke kan man säga, att Norrmén är
en quisling. Han är ju icke förrädare mot sitt land. Icke kan väl han, sorn
stött den officiella politiken och velat stryka under den, betraktas som en quisling
i vedertagen bemärkelse? Yad balterna beträffar har jag framhållit, att
de, som balterna själva anse som quislingar, äro de kommunister, som stödde
ryssarna, när dessa kommo 1940. Jag frågar: vad är oklart beträffande min
hållning till quislingarna?

Sedan har jag i övrigt verkligen underlåtit att taga upp alla herr Kilboms
synpunkter, bl. a. att ingå på frågan örn mannen på den tyska legationen.
Jag känner inte tillräckligt detta fall för att ha något eget omdöme och för
att tillkännage någon annan uppfattning än herr Kilbom — örn nu enskilda
fall skola diskuteras, vilket statsministern, så vitt jag förstod, var ganska missnöjd
med.

Vad jag har reagerat mot, och alltjämt vidhåller, är att herr Kilbom i förgrunden
skjuter fram den risk, som vi vid tillämpningen av asylrätten löpa
från de mäktiga. Jag har tvärtemot ansett, att vi ha anledning att stå på
vår egen suveräna rätt. Vad är herr Kilboms ståndpunkt om icke att man nu
skall göra ungefär samma eftergifter, som vissa kretsar tillrådde oss gentemot
Tyskland, när detta land för ett pär år sedan var som starkast? Hans ståndpunkt
är densamma, endast med den skillnaden, att det nu gäller eftergifter
mot en annan makt. Det är denna relativism, som jag reagerat emot och kommer
att reagera emot, därför att jag anser, att vår asylrätt och dess traditioner icke
kunna vidmakthållas, örn vi uteslutande skola lägga konjunktursynpunkter på
saken.

I övrigt ville herr Kilbom omedelbart stämpla oss, som nu töras diskutera
vissa detaljer beträffande vår flyktingspolitik och som ha en kanske avvikande
mening beträffande motiveringen för utlänningskommissionens utlåtande,
såsom sådana kretsar, som stå de här diskuterade flyktingkategoriema andligen
mycket nära. Jag vill bara hänvisa till att jag har yrkat på att de kommunistiska
och nazistiska partierna skola förbjudas och att jag vid 1942 års
riksdag i motion föreslagit en viss skärpning av upplösningslagen, just för att
få fram quislingsmomentet såsom skäl för upplösning. Det må vara tillräckligt
för att visa min egen uppfattning. En annan sak är, att Sverige bör behandla
dessa frågor som rättsstat icke bara med tanke på nu ifrågavarande
människor utan även med tanke på de kommunister, socialister och andra, vilka
det i framtiden kan bli fråga örn och vilka då kunna bliva i trängande behov
av det skydd asylrätten kan skänka människorna.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 7.

Herr statsrådet Bagge avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 299, angående
tomt för statens normalskola.

Denna proposition bordlädes.

§ 8.

Föredrogs och ladås till handlingarna en från justitiedepartementet till kammaren
överlämnad avskrift av ett från samma departement utfärdat bevis där -

Måndagen den 30 oktober 1944.

Nr 28.

om, att Kungl. Maj:t genom beslut den 13 oktober 1944 godkänt släktnamnet
Vigelsbo för ledamoten av kammaren Sven Johan Andersson från Sala landsförsamling
i Västmanlands län.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.58 em.

In fidem
Sune Norrman.