1944. Andra kammaren. Nr 26 (Riksdagens protokoll 1944:26)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1944. Andra kammaren. Nr 26.

Tisdagen den 21 juni.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 20 innevarande juni.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 211—225, bevillningsutskottets
betänkande nr 47, bankoutskottets utlåtande nr 69, jordbruksutskottets
memorial och utlåtanden nr 66—70, första särskilda utskottets
memorial nr 4 samt andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

§ 3.

Föredrogs den av herr Persson i Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet, angående
upphävande av Kungl. Majlis kungörelse den 7 november 1941 med
vissa bestämmelser angående handeln med mjölk.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag hemställer,
att kammaren måtte besluta, att två gånger bordlagda ärenden skola
å föredragningslistan för morgondagens plenum upptagas i följande ordning,
nämligen först statsutskottets utlåtande nr 2,11—220 och därefter jordbruksutskottets
utlåtanden nr 69 och 70, statsutskottets utlåtanden nr 221—225,
bevillningsutskottets betänkande nr 47, bankoutskottets utlåtande nr 69, jordbruksutskottets
memorial och utlåtanden nr 66—68, första särskilda utskottets
memorial nr 4 och andra särskilda utskottets utlåtande nr 2 samt slutligen
övriga ärenden i den ordning, i vilken de förekomma å dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottets betänkande, nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, m. m., utom i vad propositionen
avser stämpelavgiften för expeditioner från civilförsvarsstyrelsen; och

andra särskilda utskottets utlåtande, nr 3, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till brandlag och brandstadga m. m. dels ock i ämnet
väckta motioner.

Andra kammarens protokoll 1944. Nr 26.

Nr 26.

Tisdagen den 27 juni 1944.

§ 6.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 369, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående anslag till vissa
nya kraftstationer m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 370, i anledning av Kungl. Majit» proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 392, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning av
kapitalinvesteringar i Svenska skifferotjeaktiebolaget;

nr 396, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för budgetåret 1944/45 till åtgärder för civil folkberedskap
;

nr 397, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag angående organisationen av
dövstumskolväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 404, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44 till teckning av preferensaktier
i ett planerat aktiebolag för övertagande av de allmänna restaurangbolagens
rörelse;

nr 406, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare anslag
till Norrbottens järnverk jämte i ämnet väckta motioner;

nr 407, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående elektrifiering
av järnvägslinjen Stockholm—Tillberga—Köping;

nr 408, i anledning av Kungl. Majits proposition angående omorganisation
av statens iniformationsstyrelse m. m.;

nr 409, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning arn anslag för budgetåret
1944/45 till bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring;

nr 410, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anordnande av
vissa ammunitionsförråd m. m.;

nr 411, i anledning av Kungl. Majits proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1944/45;

'' nr 412, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till
granskningsnämnden för vissa patentansökningar m. m.;

_ nr 420, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde;

nr 421, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn åtgärder beträffande statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona
och statens alkoholistanstalt därstädes;

nr 422, i anledning av Kungl. Majits proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus! m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 423, i anledning av Kungl. Majits proposition angående statsbidrag till
uppförande m. m. av anstalter för bildbara sinnesslöa;

nr 424, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till utbildning av ökat antal barnmorskor;

nr 425, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till upplysningsverksamhet
i utlandet angående Sverige;

nr 426, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till kungörelse
örn ändring i vissa delar av krigsavlöningsreglementet den 15 juni 1939
(nr 278) m. m.;

nr 427, i anledning av Kungl. Majits proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen avser
finans departementets verksamhetsområde;

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 26.

nr 428, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till kontrollstyrelsen; och
nr 429, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anskaffande av
ytterligare en statsisbrytare m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

§ 7-

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.05 em.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 28 juni.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Herr statsrådet Quensel avlämnade Kungl. Majlis skrivelse, nr 287, angående
muntligt meddelande till riksdagen.

Av nämnda skrivelse, som nu föredrogs och lades till handlingarna, inhämtades,
att Kungl Maj:t prövat lämpligt, att i den i § 56 riksdagsordningen stadgade
ordning till riksdagen muntligen gjordes meddelande av sådan beskaffenhet,
som i sagda paragraf avses, ävensom förordnat, att meddelandet skulle
framföras i första kammaren av statsministern och i andra kammaren av ministern
för utrikes ärendena. Tillika hade Kungl. Majit bestämt, att kamrarnas
sammanträden i här avsedda fall skulle hållas inom lyckta dörrar.

Härefter yttrade herr talmannen: I anslutning till den nu föredragna skrivelsen
får jag meddela, att det plenum, som skall hållas för mottagande av
angivna meddelande, kommer att utsättas till i morgon torsdag kl. 11 fm.

§ 2.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har
dess ledamot herr Säfve frågat mig, örn jag observerat de svåra ekonomiska
förhållanden, under vilka de blivande lärarna vid våra högre skolor få genomgå
sin praktiska utbildning och örn jag i så fall har för avsikt att för riksdagen
framlägga något förslag eller på annat sätt vidtaga några åtgärder för
att hjälpa lärarkandidaterna i ekonomiskt avseende.

Interpellanten har erinrat om att utbildningsgången för dessa lärare i regel
är följande, nämligen först akademiska studier, därefter skol tjänstgöring
under några år och till slut det s. k. provåret. Han har vidare framhållit, att
läraraspiranterna under provåret vanligen ej ha annan än rent tillfällig inkomst
utan måste låna pengar till såväl uppehälle som skatter på föregående
års inkomst och räntor på studieskulder.

Svar på
:terpellation.

Nr 26.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

Av interpellantens redogörelse framgår ytterligare, att dessa lärarkandidaternas
svårigheter i tidigare sammanhang uppmärksammats, varvid förslag
framkommit örn att i viss mån avhjälpa dem. 1927 års skolsakbunniga ansågo
sålunda, att lärarkandidaterna i likhet med aspiranterna vid de statliga affärsverken
borde under sin praktiska utbildning erhålla bidrag av statsmedel.
Över de sakkunnigas betänkande avgav skolöverstyrelsen yttrande i maj 1935.
Överstyrelsen föreslog därvid, att i provåret i regel skulle ingå ett timlärarförordnande,
vilket skulle vara förenat med däremot svarande arvode. Dock
ansåg överstyrelsen icke möjligt att bereda sådant förordnande åt samtliga
lärarkandidater. Var lärarkandidaten helt utan förordnande eller nied förordnande,
som omfattade en tjänstgöring av mindre än fem timmar i veckan föreslog
överstyrelsen ett stipendium av statsmedel av högst 500 kronor.

Sedermera ha nya förslag till praktisk lärarutbildning avgivits dels år 1938
av 193G års lärarutbildningssakkunniga, dels av skolöverstyrelsen i utlåtande
över sistnämnda sakkunnigbetänkande. Enligt 1936 års lärarutbildningssakkunnigas
förslag skulle i den s. k. egentliga lärarkursen, vilken närmast skulle
motsvara det nuvarande provåret, obligatoriskt ingå timläraranställning, varigenom
lärarkandidaterna erhölle ekonomiskt stöd under utbildningsåret. Timläraranställning
förutsattes också »så långt det är möjligt» i det ena av de
alternativa förslag, som skolöverstyrelsen framlade i sitt sistnämnda utlåtande.
Enligt det andra av dessa alternativ skulle efter ett s. k. assistentår
med en tjänstgöring av 15—18 veckotimmar följa en egentlig lärarkurs på
en termin. Ersättning av något slag under denna termin ifrågasattes icke av
överstyrelsen, varvid emellertid bör uppmärksammas dels att denna kurs omfattade
endast en termin, dels att den praktiska lärarutbildningen skulle följa
omedelbart efter avlagd grundläggande akademisk examen.

Med hänvisning till de nu avgivna sakkunnigutredningarna ha lärarkandidaterna
vid landets provårsläroverk och provånsseminarier i skrivelse till
Kungl. Majit, vilken inkom den 18 mars detta år, gjort framställning örn att
ett provisoriskt arvode på 500 kronor måtte utgå till varje lärarkandidat, som
för närvarande fullgör provårstjänstgöring. Denna framställning har varit
remitterad till skolöverstyrelsen och till allmänna lönenämnden. Skolöverstyrelsen
har i sitt utlåtande ånyo understrukit sin principiella anslutning till
tanken på att lärarkandidaterna skola (få åtminstone någon ekonomisk hjälp
under provåret men Ilar likväl icke ansett sig kunna påyrka sådant ekonomiskt
bistånd åt innevarande läsårs lärarkandidater, detta på den grund att medel
för ändamålet icke nu stå till (förfogande.

Allmänna lönenämnden bär för sin del ansett, att frågan synes vara förtjänt
att upptagas till övervägande. Lönenämnden konstaterar bland annat,
att provårstjänstgöringen kan sägas vara det slutliga ledet i en under lång
tid pågående utbildning, vars fullföljande måste anses vara ett statsintresse.
Man bör också, fortsätter lönenämnden, beakta, att lärarkandidaterna i stor
utsträckning uppnått en relativt hög levnadsålder. Lönenämnden slutar med
att framhålla att även örn, såsom skolöverstyrelsen i ärendet anfört, medel
icke torde finnas tillgängliga för bestridande av arvode åt de innevarande
vårtermin tjänstgörande lärarkandidaterna, synes det likväl föreligga anledning
att upptaga den i framställningen berörda frågan till närmare undersökning.
En utredning av olika på frågan påverkande omständigheter bör
därför enligt lönenämndens mening komma till stånd.

För min del har jag svårt att se, att den särställning, som lärarkandidaterna
i utbildningshänseende intaga i förhållande till andra statstjänstemän sakligt
kan motiveras. Denna särställning har i själva verket genom utvecklingen
på andra områden under de senaste åren ytterligare markerats. Jag erinrar

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 26.

Svar på interpellation. (Forts.)

sålunda om att den s. k. tingstjänstgöringen för juris kandidater, vilken kan
betraktas som ett led i utbildningen, är förenad med löneförmåner, och att
dessa förmåner enligt beslut av fjolårets riksdag förbättrats. För ett par
andra grupper, nämligen amanuenserna vid de »lärda verken» samt underläkarna
och amanuenserna vid vissa undervisningssjukhus har årets riksdag
genomfört förbättringar av de ekonomiska villkoren under de första tjänstgöringsåren.
Även frågan örn ersättning till lärarkandidaterna under provåret
bör enligt min mening få sin lösning. Det kan icke vara till fördel för arbetsresultatet,
örn lärarkandidaten under provåret skall under den krävande utbildningen
nödgas kämpa med svåra ekonomiska bekymmer för sig och sina
närmaste. Av de olika utvägar, som anvisats för en förbättring av provårskandidaternas
villkor, synes mig systemet med timlärarförordnande i förening
med arvode ha de starkaste skälen för sig. Jag är emellertid medveten örn, att
vissa praktiska och organisatoriska svårigheter äro förbundna med ett dylikt
system. I de fall då denna väg icke är framkomlig bär man anledning överväga
även andra metoder.

Hela det problemkomplex, varom här är fråga, har nu under en lång följd
av år så grundligt dryftats och så allsidigt belysts, att man torde kunna utgå
från att den ytterligare undersökning i ämnet, som allmänna lönenämnden
iförordat och vilken jag har för avsikt låta verkställa, ej skall tarva lång tid.
Jag vågar därför hysa den förhoppningen, att det skulle bli möjligt att till
nästa års riksdag framlägga förslag till en förbättring av de ekonomiska
förhållandena för även denna grupp av våra unga akademiker.

Härefter yttrade:

Herr Sefve: Herr talman! Jag får härmed till statsrådet och chefen för
kungl, ecklesiastikdepartementet framföra mitt tack, inte bara för den möda
och omsorg, han nedlagt på interpellationssvaret, ty dess utformning och innehåll
visar, att det krävt åtskilligt arbete, utan också och framför allt för den
välvilliga och hjälpsamma inställning han har intagit till lärarkandidaternas
ekonomiska svårigheter. Det är visserligen beklagligt, att ingenting kunnat
göras för dem, som helt nyligen avslutat sitt provår. För de många, som inom
en ej avlägsen framtid skola genomgå detta både prövningens och prövningarnas
år, bör det dock vara en tillfredsställelse att veta, att något snarast kommer
att göras för att hjälpa dem. Den jämförelse, som i interpellationssvaret göres
mellan å ena sidan lärarkandidaterna, å andra sidan de unga juristerna, finna
de säkerligen riktig.

Såsom ecklesiastikministern påpekar ha olika sakkunniga vid sina försök
att finna vägar till hjälp fastnat vid i huvudsak tvenne olika alternativ: det
ena att inrätta statliga stipendier, det andra att låta lärarkandidaterna under
provåret tjänstgöra som timlärare och erhålla vanligt arvode härför. Av dessa
båda möjligheter förefaller det senare vara ur flera synpunkter att föredraga.
Timlärartjänstgöringen skulle säkerligen vara till fördel för utbildningen och
lämna en säkrare möjlighet än vad nu är fallet att bedöma de blivande lärarnas
disciplinförmåga och sätt att behandla lärjungarna, och lärarkandidaterna
skulle på det sättet kunna tjäna en del av sitt uppehälle genom ett arbete, som
av dem presterades redan under provåret och som vore utomordentligt nyttigt
för samhället. Denna metod skulle dessutom inte medföra några extra utgifter
för statsverket.

Å andra sidan måste man lia klart för sig att denna metod kan medföra vissa
olägenheter, av vilka jag här blott skall beröra två. Den ena är en direkt följd
av provårsläroverkens organisation. Vid de olika provarsläroverken mäste i sa

Nr 26.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

fall ett antal timlärartimmar i vissa ämnesgrupper hållas tillgängliga för lärarkandidaterna.
Dessa skulle därför inte lika fritt som nu kunna tagas emot
av de olika utbildningsanstalterna utan måste åtskilligt tidigare än vad nu är
fallet förbinda sig att förlägga sitt provår till ett visst år och kanske även
ibland till en stad, som inte passar dem så bra. Denna svårighet är dock överkomlig,
särskilt i de stora städerna, där det finns flera provårsanstalter och
flera skolor att välja på.

Besvärligare skulle emellertid en annan följd av det ifrågasatta arrangemanget
kunna bli. Genom timlärarförordnandena måste nämligen, örn systemet
skulle konsekvent genomföras, ett visst antal extralärarbefattningar — vid de
större provårsanstalterna tre eller fyra — tagas i anspråk för provårstjänstgöring.
Följden av detta skulle i sin tur bli, att ett motsvarande antal extralärare
skulle bli obehövliga och således arbetslösa. På längre sikt kan ju någon
hänsyn inte tagas till detta förhållande, då ju utbildningen av fil. magistrar
och andra vid våra universitet så småningom måste anpassa sig efter det sålunda
minskade behovet. Viel ett snabbt genomförande av en sådan reform skulle
emellertid konsekvenserna kunna bli ytterst svåra för dem, som utan att lia
haft kännedom om platsminskningen, börjat den dyrbara utbildningen för lärarbanan.

Det förefaller dänför klokast att — såsom statsrådet Bagge också har för avsikt
— låta verkställa en snabb undersökning av de nu rådande förhållandena.
Det kanske då kommer att visa sig, att en kombination av de båda ifrågasatta
möjligheterna, d. v. s. stipendier och timlärarförordnanden i den utsträckning
sådana äro möjliga, är vad som bäst passar för närvarande och som också snabbast
leder till det eftersträvade målet.

Herr Hoppe: Herr talman! Det är enligt min mening tacknämligt att herr
Sefve genom sin interpellation har riktat uppmärksamheten på det ekonomiska
nödläge, i vilket de flesta som utbilda sig för lärarkallet i de högre skolorna
befinna sig under det s. k. provåret. Herr statsrådets svar på interpellationen
är ägnat att utlösa verklig tacksamhet hos alla för saken intresserade.

Jag har, herr talman, begärt ordet för att drista mig att understryka önskvärdheten
av att åtgärder som innebära en handräckning åt dessa lärarkandidater,
som befinna sig i en prekär ekonomisk situation, vidtagas så snabbt
och så effektivt som möjligt. De blivande läroverkslärarna avlägga som bekant
studentexamen vid 19—20 års ålder, varefter följer en studietid vid universitetet
på i genomsnitt minst 5 år. Under denna tid åsamka sig alla, som
leva på lån — och det är flertalet — en stor skuldbörda, som f. n. knappast
kan uppskattas lägre än till 12 000 kronor. Sedan gäller det för de unga
lärarkandidaterna att få arbete, och det är inte alltid så lätt den dag som i
dag är. Hätt många av dem som avslutat sin lärarutbildning vid universiteten
återvända dit, emedan de inte kunna få något arbete ute vid läroverken, fortsätta
där sina studier och öka därigenom sin skuldbörda. Så småningom få
de väl arbete, först kanske tillfälligt förordnande oell sedan mera stadigvarande
anställning. För en och annan kan det kanske i bästa fall då vara
möjligt att börja något minska skuldbördan genom årliga amorteringar. Efter
låt oss säga fyra års tjänstgöring få dessa lärare gå provår. De få kvittera
ut sin sista avlöning för tjänstgöringsåret i juni månad. Nästa läsår upptages
av »provåret», vilket innebär, att de komma att gå oavlönade hela sommaren
och dessutom hela provåret, d. v. s. att de som regel få gå utan lön inte
mindre än 15 månader i följd. De som gå lönlösa under dessa 15 månader äro
ju inga egentliga ungdomar utan det är män och kvinnor i 30-årsåldern. Som -

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 26.

Svar på interpellation. (Forts.)

liga av dessa lärare lia trots sin ekonomiskt svaga ställning och trots att de
veta, att de komma att gå utan lön under cirka 15 månader, när de skola gå
igenom provåret, ingått äktenskap. Det är kanske inte så mycket att undra
över att dessa äktenskap rätt ofta bli barnlösa under de första äktenskapliga
åren. Många av dessa lärare — jag vet det — ha mycket små utsikter att kunna
bli skuldfria inom rimlig tid, somliga bli det aldrig. Många nödgas leva under
ekonomiskt pressande förhållanden långliga tider, kanske flera tiotal år, och
somliga befinna sig helt enkelt i ekonomisk misär. Sådant kan enligt min
mening, herr talman, knappast vara gagneligt för lärargärningen.

Det oavlönade provåret vid 30 års ålder innebär en mycket tung ekonomisk
belastning. Jag tror man vågar säga, att det medför mycket bedrövliga följder
ur befolknings-, familjebildnings- och nativitetssynpunkt. Det är sålunda
högst önskvärt att åtgärder snarast vidtagas för att råda bot på dessa missförhållanden.
För min personliga del känner jag mig mycket tacksam över
det svar, interpellanten fått och tror mig få tolka herr. statsrådets ord som ett
löfte örn att så snabba och effektiva åtgärder som möjligt skola vidtagas.

Vidare anfördes ej.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets betänkande nr 46 och
andra särskilda utekottets utlåtande nr 3.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 212, i anledning av vissa i Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45 jämte i ämnet väckta motioner behandlade
allmänna principfrågor;

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat för budgetaret 1944/45, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde.

Nr 26.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Åtgärder för
ekonomisk
efterkrigsberedskap.

Punkten 1, angående åtgärder för ekonomisk efterkrigsberedskap.

I propositionen nr 281 hade Kungl. Majit (bilaga 4, punkt 1) föreslagit riksdagen
att till Åtgärder för ekonomisk efterkrigsberedskap å allmän beredskapsstat
I för budgetåret 1944/45 uppföra ett anslag av förslagsvis 100 000 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj'' :ts
förslag till Åtgärder för ekonomisk efterkrigsberedskap å allmän beredskapsstat
I för budgetåret 1944/45 uppföra ett anslag av förslagsvis 100 000 000
kronor.

Reservationer hade vid denna punkt avgivits:

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Bernhard Nilsson, Heiding, Ekströmer,
Albertsson, Ivar Persson, Pettersson i Dahl och Olsson i Kullenbergstorp,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag till Åtgärder för ekonomisk efterkrigsberedskap å
allmän beredskapsstat I för budgetåret 1944/45 uppföra ett anslag av förslagsvis
75 000 000 kronor;

2) av herr Skoglund i Doverstorp, utan angivet yrkande; och

3) av herr Lundberg i Hälsingborg, likaledes utan angivet yrkande.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Under denna punkt föreslår
utskottet riksdagen att ställa till Kungl. Maj :ts förfogande ett anslag på 100
miljoner kronor utan att riksdagen förbehåller sig vare sig rätten att granska
vilka objekt, som skola komma i fråga för detta anslag eller latt pröva de förslag,
på vilka ett eventuellt anslag baserar sig. Det är således en s. k. allmän
finansfullmakt, som riksdagen lägger i regeringens hand.

När dessa ärenden prövades uttalades visserligen både i avdelningen och
utskottet vissa betänkligheter mot att sådana vidsträckta finansfullmakter
skulle behöva förekomma, men å andra sidan får man nog säga att det med
hänsyn till nuvarande situation icke förekom någon alltför kraftig reagens
mot förslaget. Allteftersom vissa upplysningar om vartill dessa medel eventuellt
skulle användas började inflyta, ansåg emellertid en del utskottsledamöter,
att beloppet kunde anses vara väl högt tilltaget. Detta är anledningen
till att till denna punkt har fogats en reservation, undertecknad av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl., vilken går ut på en prutning av det av Kungl.
Majit begärda beloppet till 75 miljoner kronor.

Upplysningsvis nämndes såväl i avdelningen som i utskottet vissa objekt
för detta anslag. Sålunda meddelades, att aktiebolaget Skogsindustri för att kunna
fortsätta med lagringen av skogsprodukter kunde anses komma att behöva
25 miljoner kronor. Vidare var anslaget avsett att delvis tas i anspråk för
■tackjärnstillverkning, eventuellt lagring i viss utsträckning, och för anläggandet
av en elektrisk taokjärnsugn och ett thomasverk. I detta sammanhang beräknades
kostnaderna till cirka 30—35 miljoner kronor. Som tredje objekt
nämndes utvidgad gummifabrikation, till vilken enligt vad som upplystes 20
miljoner skulle behövas.

Beträffande det ifrågasatta anslaget till skogsindustrien förekom inom utskottet
endast en mening. Sådant läget för närvarande är på detta område
med tämligen stor risk för arbetslöshet, örn ingenting åtgöres från statens sida,
ansåg man enhälligt inom utskottet att det för ifrågavarande ändamål beräknade
beloppet var motiverat.

Beträffande däremot lämpligheten av att vidtaga åtgärder för byggande

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 26.

Åtgärder för ekonomisk efterkrigsberedskap. (Forts.)
av ett thomasverk och en elektrisk tackjärnsugn skilde sig uppfattningarna
inom utskottet. Reservanterna inom utskottet ha beträffande detta spörsmål
velat att utskottet skulle göra följande uttalande: »Utskottet vill med anledning
härav framhålla, att möjligheterna att låta anstå med slutligt beslut i ämnet
till dess frågan efter närmare utredning i vanlig ordning hunnit underställas
riksdagens prövning böra tagas under allvarligt övervägande.» Reservanterna
ha således velat föreslå en admonition till regeringen att såvitt möjligheter därtill
finnas underställa detta ärende riksdagens prövning och helst låta föranstalta
örn ytterligare utredning av frågan.

Beträffande de ifrågasatta åtgärderna för ökad inhemsk gummiproduktion
vill jag till en början framhålla att det är synnerligen svårt att ta ställning
till detta problem. Vår gummiförsörjning är för närvarande i ett synnerligen
penibelt läge, som är sämre än någonsin tidigare under detta krig. De nu föreslagna
åtgärderna skulle enligt lämnade uppgifter draga en kostnad av 20
miljoner kronor. Då emellertid den ifrågasatta tillverkningen icke kommer att
omfatta mer än 2 500—3 000 ton gummi per år, täcker den inte på långt när vårt
normala behov på detta område. Utan att här gå in på några detaljer vill jag
dock framhålla att av de närmare upplysningar i frågan, som lämnades inför
utskottet, framgick att hela detta projekt på alla punkter var så svävande och
tveksamt, att det måste betraktas som mycket vanskligt för staten att i nuvarande
läge engagera sig med en så stor summa för detta ändamål. Man
måste väl ändå ha rätt att utgå ifrån att vi nu befinna oss i stormaktskrigets
slutskede. Då det förutsatts att det kommer att förflyta en väsentlig tid innan
denna fabrikation kan komma i gång, är det synnerligen tvivelaktigt, om vi
någonsin kunna få någon direkt nytta av den nu föreslagna inhemska gummiproduktionen
för att förbättra vår gummiförsörjning under nuvarande krigstid
och till dess importen efter ett fredsslut hinner komma i gång. Alla äro
i denna fråga eniga örn att då normala förhållanden åter inträda och importen
blir någorlunda fri, kan vår inhemska produktion av konstgummi icke bli
ekonomiskt bärig. Följaktligen kan man inte göra gällande att det i detta fall är
fråga örn en kapitalplacering av statsmakterna med utsikt till förräntning.
Hela projektet får i stället betraktas som en ren beredskapsåtgärd, där kapitalet
redan på förhand måste anses som förlorat. Under sådana förhållanden
måste man ställa sig den frågan, örn det föreligger några utsikter att vi under
nuvarande krigstid och den knapphetsperiod, som kommer att följa närmast
efter ett fredsslut, kunna få den nytta av åtgärderna att detta kunde motivera
det ifrågasatta stora kapitalutlägget. Utvecklingen i detta fall kommer enligt
mitt förmenande troligen att leda tili att vi i stället kunna beräkna få i gång
produktionen först då importmöjligheterna på detta område börja ljusna. Mycket
talar för att så kommer att bli fallet. Reservanterna ha på grund härav
velat uttala, »att utskottet finner det i hög grad tveksamt, örn ytterligare anläggningar
i nuvarande tidsläge böra komma till stånd». Reservanterna ha
emellertid tillagt, att det »slutliga ställningstagandet till denna fråga må ankomma
på Kungl. Maj :t». Med detta uttalande ha reservanterna velat framhålla
önskvärdheten av att. Kungl. Maj :t måtte ta under synnerligen noggrann
omprövning frågan om det kan anses vara riktigt att i nuvarande läge sätta
i gång en industriell gummifabrikation av den omfattning, som här föreslagits.

När man lägger samman de belopp, som upptagits för de i detta ärende särskilt
angivna ändamålen, kommer man till att det härför icke skulle erfordras
mer än 75 eller högst 80 miljoner kronor. Under sådana förhållanden ansågo
reservanterna, att det inte kunde vara nödvändigt att anslå en så stor summa
som 100 miljoner kronor för dessa ändamål. Reservanterna lia i stället an -

Nr 26.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Åtgärder för ekonomisk efterkrigsberedskap. (Forts.)
sett att etet av Kungl. Majit äskade beloppet lämpligen kunde nedbringas med
25 miljoner kronor.

Herr talman! Under hänvisning till vad jag bär i korthet anfört tillåter jag
mig att yrka bifall till den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna
reservationen.

Herr Lundberg i Hälsingborg: Herr talman! Det är icke så underligt, att
man i statsutskottet varit villrådig beträffande detta anslag till åtgärder för
ekonomisk efterkrigsberedskap. Propositionen innehåller nämligen mycket få
upplysningar om vartill dessa medel skola användas och hänvisar till ett yttrande,
som kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering avgivit, där man
bl. a. säger: »Man kan behöva lia medel till förfogande för att möjliggöra framställning
inom landet av varor på vilka knapphet kan beräknas komma att
uppstå och vilka äro väsentliga för produktionens upprätthållande.» Man säger
vidare, att det kan inträffa, att man behöver ha medel till sitt förfogande för
att öka lagerhållningen och genom uppköp av vissa varor förhindra, att driften
vid en viss anläggning temporärt nedlägges. Det är nog bra i och för sig.
Vad som har gjort statsutskottet så villrådigt tror jag emellertid vara, att man
syftar till att använda dessa medel till så olikartade ändamål. Det ena gäller
investeringar och det andra strängt taget endast kreditgivning.

Jag skall börja med investeringsplanen. Här framhölls inom statsutskottet
— liksom också av den föregående ärade talaren — att det var ett önskemål
att igångsätta en gummiproduktion inom landet. Jag vill icke vara så betänksam
mot igångsättande av en gummiproduktion här i landet, örn det verkligen
skulle behövas. Jag har icke — och jag tror icke heller någon av statsutskottets
ledamöter — kunnat bilda mig en egen uppfattning i denna fråga. Vi ha
icke på den korta tid som stått till förfogande kunnat bibringas alla de nödvändiga
detaljerna, vilka för övrigt icke ställts till förfogande. Därför anser
jag, att regeringen måste lia medel till förfogande för sådant ändamål.

Sedan kommer det andra spörsmålet som gäller frågan örn kreditgivning åt
statens skogsindustrier genom en ökad lagerhållning. Det är väl icke samma
karaktär på de medel som tagas i anspråk för detta ändamål som på de medel
som tagas i anspråk för investeringsändamål, ity att investerade medel kunna
helt förloras. Det veta vi och det ha vi sett av de avskrivningar som man behövt
göra på andra statens investeringar. I fråga örn anslaget för ökad lagerhållning
utgår man emellertid ifrån att dessa penningar icke skola vara förlorade,
åtminstone icke helt och hållet, utan här är det fråga örn en kreditgivning.
Detsamma gäller spörsmålet, örn staten skulle på något sätt uppköpa
varor eller lämna prisgarantier för en ökad tillverkning av tackjärn. Det skulle
ha till syfte, att man sparade på fossilt bränsle och utnyttjade den relativt rikliga
tillgång på träkol som vi för närvarande ha. Den tanken anser jag vara
tämligen välmotiverad, och därför skall val även det förslaget kunna realiseras.
Då gör man sig onekligen den frågan: här ha vi statens reservförrådsnämnd
som i många fall utnyttjas just för att klara sådana situationer, antingen det
gäller uppköp av en viss vara eller att lämna prisgaranti. Är det meningen att
nu skapa ytterligare en institution med samma syfte som statens reservförrådsnämnd
haft? Jag tror icke, att så varit meningen. Jag hälsar därför med
stor tillfredsställelse det steg som folkhushållningsministern omedelbart före
midsommar tog, då han tillsatte en utredning rörande vår krisapparats planläggning
för tiden efter kriget, därvid han omnämnde, att även frågan örn
statens reservförrådsnämnds vara eller icke vara skulle upptagas. Jag tror,
att många i kammaren aldrig gjort klart för sig, örn denna nämnd skall existera
efter kriget eller icke. För egen del har jag den uppfattningen, att vi måste

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 26.

Åtgärder för ekonomisk efterkrigsberedskap. (Forts.)
ha något slags organ som statens reservförrådsnämnd för att fullfölja de uppgifter
den haft, och jag tror därför på en fortsatt lagerhållning efter kriget.
Jag menar alltså, att en elei av de medel som skulle tagas av detta anslag
skulle säkerligen kunna klaras inom ramen för statens reservförrådsnämnd.
Man har därför en stark känsla av — och jag tror, att det hade statsutskottet
också — att detta anslag skulle kunna vara väsentligen mycket mindre. Jag
har ifrån början varit inne på den tanken, att man kunnat åtnöjas med cirka
25 miljoner kronor eller det belopp som vissa reservanter i kommissionen för
ekonomisk efterkrigsplanering förordat. Jag tror emellertid, att det är ingen
risk att lämna Kungl. Majit denna vidgade fullmakt, därför att Kungl. Majit
kan ju icke använda dessa medel annat än efter en noggrann prövning. Därför
har jag icke med hänsyn till min inställning till frågan örn gummiproduktionen
kunnat ansluta mig till reservationen, men jag skulle däremot gärna
varit med örn att sänka detta belopp. Jag anser, att det kanske är onödigt att
ställa något yrkande i denna fråga, och jag har därför, herr talman, endast med
dessa ord velat motivera varför jag vid detta ärende fogat en blank reservation.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Bland alla punkter i detta stora
komplex, som kammaren delvis redan avgjort och delvis snart kommer att avgöra,
är den punkt som vi nu behandla en av de mindre i storleksordning. Det
rör sig visserligen örn huruvida riksdagen skall bevilja ett beredskapsanslag
på 100 miljoner kronor eller örn man skall pruta ned detta belopp, såsom vissa
reservanter påyrkat, till 75 miljoner kronor. Sedd mot bakgrunden av den rad
av mångå punkter, innefattande stora belopp, som nu behandlas är denna fråga
i storleksordning en av de mindre. Självfallet kan det emellertid uppstå delade
meningar i ett riksdagens utskott örn ett anslag av denna storleksordning
och framför allt, när ärendet skall avgöras i forcerat tempo, såsom här varit
fallet, och där motiveringarna för de olika förslagen finnas att söka på olika
håll. Jag måste emellertid säga, att jag för min del icke funnit, att statsutskottet
varit villrådigt i denna fråga, såsom den siste ärade talaren uttryckte sig.
Det är visserligen sant, att ett av partierna varit villrådigt, eftersom dess representanter
fördela sig på icke mindre än tre reservationslinjer, men i övrigt
var majoriteten inom utskottet beredd att tillstyrka Kungl. Majlis förslag. De
som tillhöra majoriteten lia ansett, att de upplysningar som lämnats rörande
behovet av ett anslag med av Kungl. Majit föreslaget belopp äro styrkta, och
vi ha sålunda också ställt oss bakom detta Kungl. Majits förslag.

I den reservation som här är betecknad nr 1 anges vissa ändamål för vilka
nu ifrågavarande anslag skulle användas, och de två ärade talarna före mig i
denna debatt, som ju företräda reservanterna, ha utförligt uppehållit sig vid
vissa av dessa ändamål. Det är ju självfallet, att man bär kan ha delade meningar.
När det gäller utbyggandet av Norrbottens järnverk, ha vissa av statsutskottets
ledamöter med synnerligen stor skärpa framhållit, att angelägenhetsgraden
av detta utbyggande är icke större än att ärendet kan på sedvanligt
sätt beredas av Kungl. Maj :t och förslag föreläggas riksdagen, när den på
nytt sammanträder. Det är ganska självfallet, att man kan hysa den uppfattningen.
Vi som tillstyrkt Kling]. Majits förslag lia emellertid ansett, att denna
fråga kan vara av så brådskande natur, att den tidsförlust på omkring 3/4 år
som skulle bli följden med den vanliga behandlingsmetoden är till skada för
det hela. Vi äro sålunda för vår del beredda att tillstyrka anslaget i denna del
med fullmakt för Kungl. Majit att fatta beslut rörande arbetets igångsättande.

Beträffande den andra fråga som här diskuteras, nämligen örn byggande,
av fabriker för tillverkning av syntetiskt gummi, är det klart, att man också
i det avseendet kan anse, att hela denna fråga är vansklig. Det har också inom

JNr 26.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Åtgärder för ekonomisk efterkrigsberedskap. (Forts.)
statsutskottets tredje avdelning påvisats, att den produkt som framgår av denna
produktion blir avsevärt dyrare än vad vi varit vana vid att tidigare räkna
med, och att sålunda hela denna verksamhet är på sitt sätt krisbetonad och
drar för folkhushållet avsevärda merkostnader. För oss som biträda Kungl.
Maj:ts förslag i denna del har det stått klart, att behovet av åtgärder för att
trygga vår försörjning med gummi är så stort, att man måste taga på sig de
risker som ligga i dessa stora kostnader. Det är möjligt, att man efteråt kan
säga, att denna kostnad som svenska folket sålunda tog på sig för fabrikation
av syntetiskt gummi varit onödig. Det är möjligt, säger jag, fastän vi i närvarande
ögonblick väl måste säga oss, att det är föga troligt, att den situationen
i någon närliggande framtid kommer att inträda. Framför allt är det jordbrukets
behov av syntetiskt gummi och även trafikens behov för landsvägstrafiken
som man måste sörja för. Då vi sålunda vägt dessa skäl mot varandra,
har den del av statsutskottet som här biträder Kungl. Maj :ts förslag ansett,
att övervägande skäl tala för bifall till nämnda anslag eller att medel
ställas till Kungl. Maj:ts förfogande för att med all den kraft som kan vara
erforderlig bidraga till byggnadsarbetena, för att ökad produktion i det avseendet
skall kunna komma till stånd.

Jag tror icke, att det är möjligt att i en debatt här övertyga anhängarna
av de olika linjerna, utan man kan göra debatten förhållandevis kort. Jag
har med vad jag anfört velat i största korthet motivera utskottsmajoritetens
förslag, och jag slutar, herr talman, med att yrka bifall till statsutskottets
hemställan i den föredragna punkten.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Den stora beredskapsstat som
vi i dag godtaga innebär mycket långt gående fullmakter för Kungl. Majit.
Statsutskottet har i sitt principuttalande, som för övrigt riksdagen enhälligt
godtagit, understrukit betydelsen av att Kungl. Maj :t noga utreder och prövar
de förslag som kunna komma i fråga, och jag utgår ifrån, att Kungl. Majit
kommer att beakta vad riksdagen där uttalat.

På den punkt som vi bär behandla förekomma något olika uppfattningar
mellan utskottsmajoriteten och reservanterna. Örn jag fattat rätt, vilja de utskottsledamöter
som stå för den av herr J. B. Johansson m. fl. avgivna reservationen
vara mera restriktiva och mana beträffande just ifrågavarande anslag
till en mycket långt gående försiktighet och en noggrann prövning. Jag
kan för min del förena mig med reservanterna örn vad de här skrivit. Men jag
skulle vilja göra den invändningen, när det gäller vår gummiförsörjning, att
jag för min del icke vill vara med örn en så oerhört försiktig tolkning av det
hela som — örn jag fattade rätt ■— herr Olsson i Kullenbergstorp rekommeniderade.
Landets gummiförsörjning befinner sig, såsom vi veta, i ett ganska
allvarligt läge; försämras det ytterligare så att biltransporterna måste upphöra
bli svårigheterna att å olika områden uppehålla produktionen mycket stora. I
en sådan situation kunna vi nödgas tillgripa mycket långt gående åtgärder för
att få fram ett ersättningsmedel. Jag biträder alltså denna reservation, men jag
instämmer icke i reservanternas försiktiga uttalanden när det gäller tillverkning
av syntetiskt gummi i en eventuell nödsituation.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag tycker nog, att det är riktigt
såsom herr Lundberg i Hälsingborg sagt, att statsutskottet på denna punkt
känt en viss tveksamhet. Jag tycker också, att regeringen själv känt en viss
tveksamhet. Det är ju ändå ett ganska summariskt belopp dessa 100 miljoner
kronor som Kungl. Majit skall få fullmakt att använda för vissa åtgärder,
ifall Kungl. Maj :t anser det lämpligt. Det är riktigt, såsom man sagt här i de -

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 26.

Åtgärder för ekonomisk efterkrigsberedskap. (Forts.)
hatten, att dessa belopp variera ganska mycket. För statens skogsindustrier
varierar beloppet från 15 miljoner upp till 25 miljoner kronor. För Luleå järnverk
rör sig beloppet mellan 6 och 10 miljoner kronor, och beträffande tackjärnsproduktionen
rör det sig mellan 25 och 30 miljoner kronor. Det enda
anslag som från början varit fast har varit anslaget till gummiproduktionen,
där det hela tiden rört sig örn 20 miljoner kronor. Alltså kan man säga, att här
har lämnats redovisning för vart 7 5 miljoner kronor skola gå, men icke för mera
av det utav Kungl. Majit begärda beloppet, 100 miljoner kronor. Det finns
alltså en reserv på 25 miljoner kronor. Nu är det att märka, att det här gäller
ett förslagsanslag, och då är det alltså möjligt att, ifall det anses oundgängligen
nödvändigt, överskrida anslaget. Sedan, efter ett halvt år, när riksdagen
ånyo är samlad, har Kungl. Majit, ifall det då behövs, möjlighet att begära
nya medel av riksdagen. Jag menar därför, att beträffande detta anslagsbelopps
storlek torde man nästan kunna säga, att skillnaden mellan utskottets
och reservanternas förslag är ganska hårfin. Vad som egentligen skiljer härvidlag
är, att reservanterna ha varit litet mer restriktiva i sitt skrivsätt beträffande
framställningen från Kungl. Majits sida.

Vad särskilt gäller den omtalade produktionen av gummi är det naturligtvis
riktigt som sagts, att ställningen är prekär. Dall kriget fortsätter behövs naturligtvis
denna gummiproduktion. Därom äro säkerligen alla överens. Örn
kriget varar två år till och vi icke kunna få in något gummi utifrån, äro vi
nödsakade att sätta i gång denna produktion.

Det finns för denna produktion två olika metoder att välja på, nämligen
bunametoden och neoprenmetoden. Den sistnämnda anses vara den, som fortast
kan komma i gång. Man beräknar, att anläggningen skall ta ett år och maskinanskaffningen
ett halvt år till. Först efter l1/, år kan produktionen alltså komma
i gång. Ingen tror, att produktionen av syntetiskt gummi har någon framtid
för sig, ifall det blir möjligt att importera gummi. Det gäller alltså här en
beredskapsåtgärd, som kostar 20 miljoner kronor och som troligtvis sedermera
icke blir till något gagn. Det är emellertid möjligt, att vi i alla fall få ta den
risken, ifall kriget varar två år till. Eftersom produktionen emellertid icke kan
komma i gång förrän efter 11/2 år, är det naturligt, att man ställer sig mycket
tveksam, och det är också denna tveksamhet, som reservanterna lia velat ge
uttryck åt.

Under den korta tid av ungefär 14 dagar, som stått till buds för utskottet,
har det naturligtvis varit alldeles otänkbart att kunna rent sakligt sett tränga
in i detta problem och att bilda sig en uppfattning örn vad som är oundgängligen
nödvändigt. Vi reservanter mena därför, att Kungl. Majit har större möjligheter
än utskottet att pröva frågan. Vi äro som sagt tveksamma, men Kungl.
Maj :t bör ta den slutliga ställningen till frågan örn det är oundgängligen nödvändigt
att sätta i gång denna produktion. Det är detta, som reservanterna ha
velat få fram.

Vad sedan gäller de andra anslagen, exempelvis anslaget till statens skogsindustrier,
som herr Lundberg i Hälsingborg var inne på, så skulle jag tro att
man kan säga, att det också är cn ganska tveksam punkt. Jag har här i min
hand en skrivelse från kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering-, där
man diskuterar dessa olika åtgärder. Man beräknar, att det gäller dels en utgift
av 2,7 miljoner kronor, dels en lagerkredit på 13,1 miljoner kronor eller
tillsammans 15,8 miljoner kronor. Kommissionen ställer sig mycket tveksam
till de föreslagna åtgärderna. Det framhålles, att behovet ur beredskapssynpunkt
av ökad avverkning av bränsle, massaved och timmer i skogarna borde
föranleda eli, förnyat övervägande av hela arbetsmarknadsläget i Norrbotten,
samt att en lagerproduktion av pappersmassa måste noga övervägas även med

JNr 26.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Åtgärder för ekonomisk efterkrigsberedskap. (Forts.)
hänsyn till anspråken på råvaror. Man säger vidare, att även om åtgärdernas
utförande nu närmast motiveras av arbetslöshetspolitiska skäl, borde frågan
örn deras finansiering övervägas ur industriekonomiska synpunkter, varvid
direkta statsbidrag för detta syfte på det sätt bolaget föreslagit sannolikt icke
skulle framstå såsom motiverade. Man anser alltså, att på detta anslag böra
läggas industriekonomiska synpunkter, och menar, att anslagen icke böra få
karaktären av en subventionering av utgifter, som normalt böra belasta företagens
rörelse.

Detta är alltså uppfattningen hos den kommission, som suttit och granskat
detta problem. Den säger visserligen, att också den haft knapp tid på sig för
att bilda sig ett riktigt omdöme. Frågan örn dessa stora belopp förefalla sålunda
från olika håll ha föranlett så stor tveksamhet, att jag nog tycker det är
riktigt, att man även från riksdagens sida uttalar sin tveksamhet, vilket kan
tjäna sorni en tankeställare för Kungl. Maj :t att innan arbetena sättas i gång
ta dem under förnyad omprövning för att imdersöka, örn de eventuellt skulle
kunna läggas på annat sätt eller örn det möjligen skulle kunna sparas ganska
stora belopp.

Vi få väl kanske även se dessa frågor i deras stora sammanhang. Principuttalandet
beslöts visserligen utan ett ord i kammaren, men det rör sig dock
örn mycket stora belopp. Alla beredskapsanslagstyperna röra sig ju örn 1 274
miljoner kronor i det ena fallet och örn 1 249 miljoner kronor i det andra. Örn
vi därför skriva litet restriktivt i fråga örn de 25 miljonerna i hela detta stora
komplex, så tycker jag nog att det är riktigt.

Jag tror sålunda, herr talman, att det finns stark anledning för kammaren
att bifalla reservationen av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. och ber för
min del att få yrka bifall till densamma.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! När denna fråga örn de 100
miljonerna var före i fredsplaneringskommissionen, tillhörde jag dem, som voro
tveksamma och även i olika sammanhang gåvo uttryck för denna tveksamhet.
Min tveksamhet gällde emellertid icke i första hand beloppet som sådant utan
principen. Det är nämligen rätt olustigt att medverka till ett allt mer vidgat
finansiellt fullmaktssystem, som mer och mer sätter riksdagen vid sidan om
de faktiska avgörandena i ekonomiska frågor. När man emellertid i det stora
sammanhang, som det här gäller, börjar överväga, örn sådana finansiella fullmakter
överhuvud taget skola ges eller icke, så är det i förevarande situation
svårt att dra sig undan. Örn man exempelvis i stället skulle låta Kungl. Maj :t
begagna andra redan förut givna fullmakter och dessa fullmakter därvid skulle
pressas att användas för ändamål, för vilka de formellt icke ha varit avsedda,
så vore det från principiell synpunkt sämre än att ge en fullmakt för direkt
angivna ändamål. Jag anslöt mig därför till den majoritet, som rekommenderade
dessa 100 miljoner kronor, även örn jag får säga, att jag icke gjorde
det med någon entusiasm.

Sedan är det ju fråga örn hur dessa 100 miljoner eller någon del av dem
skola användas. Den saken var på ett tidigt stadium ganska oklar och är
det väl delvis alltjämt. För min del får jag säga, att jag ställer mig ganska
tveksam till frågan örn en inhemsk gummiproduktion. Jag tror icke, att denna
gummitillverkning kan komma vår försörjning till godo hösten 1945, såsom
antydes i reservationen. Det torde icke bli något väsentligt att hämta från
denna tillverkning förrän hösten 1946, och det blir alltså med hänsyn till
krisens numera, man får väl hoppas, rätt framskridna skede en lång tid, som
det gäller.

Vidare förhåller det sig ju på det sättet, att världens gummiförsörjning

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 26.

Åtgärder för ekonomisk efterkrigsberedskap. (Forts.)
i allt väsentligt är beroende på den utomeuropeiska produktionen. Det
är dels den naturliga gummiproduktionen, dels den väldiga industri
för tillverkning av konstgjort gummi, som har vuxit upp i Amerika. Den
europeiska tillverkningen Ilar ju icke något avgörande inflytande på möjligheten
att tillgodose världens behov av gummi, ifall spärrarna gå sönder
och det blir möjligt att förhandla örn import.

När det gäller ett så pass stort belopp, som det här är fråga om, när det
vidare gäller att vänta så lång tid som ett par år, innan man kan få se något
resultat av det hela, och när man slutligen måste utgå ifrån, att denna produktion
i fortsättningen icke kommer att löna sig eller ha någon bärkraft, då
är det verkligen svårt att undgå att känna en stark tveksamhet. Givetvis är
det omöjligt att säga något bestämt om utvecklingen, men nog tycker man, att
örn det europeiska kriget tar slut, och det är väl troligt att det sker före 1946
års utgång, så borde Sverige lia så pass goda bytesobjekt i den internationella
handeln, att vi skulle kunna klara det allra mest nödtorftiga i fråga örn gummiförsörjningen.

dag har för min del icke lust att gå på reservationen i dess helhet. Jag
har som sagt förut i annan instans varit med om att godkänna dessa 100 miljoner
kronor. Att diskussionen örn beloppets storlek rör sig med tämligen obestämda
faktorer framgår ju redan därav, att de, som i fredsplaneringskommissionen
reserverat sig för 25 miljoner kronor, icke längre hålla på den linjen
utan nu vilja vara med örn 75 miljoner kronor. Om det blir 75 eller 100 miljoner
kronor är i detta sammanhang enligt mitt sätt att se icke det avgörande.
Har man en gång tagit principen med denna finansiella fullmakt, så måste
det avgörande i fortsättningen vara en noggrann prövning beträffande hur och
i vilken mån man skall använda dessa pengar. Jag skulle för min del nog
vilja säga, att jag tror, att Kungl. Maj :t bör betänka sig rätt noga, innan man
sätter i gång en inhemsk produktion av gummi.

Herr Andersson i Göteborg: Herr talman! Sedan kammaren har godkänt
själva principerna för detta förslagsanslags användning, återstår ju bara frågan
om beloppets storlek. Det gäller antingen utskottets förslag örn 100 miljoner
kronor eller reservanternas om 75 miljoner kronor. Herr Svensson i Ljungskile
erinrade örn hur man i efterkrigsplaneringskommissionen stannade vid 25
miljoner kronor men att samma ledamöter faktiskt efter endast en månad äro
med örn att höja beloppet till 75 miljoner kronor. Man skulle kunna säga, att
representanterna för högern, som alltså ha engagerat sig dels för 25 dels för
75 miljoner kronor, dessutom i regeringen ha engagerat sig för 100 miljoner
kronor. Det finns alltså där företrädare för dessa tre olika anslagsbelopp.

För min del tycker jag, att redan detta, att man på en kort tidrymd har
kommit på det klara med att det behövs ett anslag på 75 miljoner kronor, innebär
ett erkännande av behovet av detta anslag. Man har under en månads tid
kommit på det klara med att det är nödvändigt med vissa särskilda anslag för
att under en efterkrigsperiod klara vissa folkförsörjningsproblem. Jag är övertygad
örn att det belopp av 100 miljoner kronor, som jag antar kammaren kommer
att bevilja, även det kommer att visa sig bli för litet. Vi lia redan på kort
tid, som jag har sagt, blivit på det klara med att minst 75 miljoner kronor äro
nödvändiga, och det skall, såvitt jag kan förstå, snart visa sig, att de ytterligare
25 miljoner kronor, varom striden här står, även de .skola visa sig vara för
litet.

Herr Lundberg i Hälsingborg erinrade om att man i detta fall skulle kunna
utnyttja de medel, som stå till reservförrådsnämndens förfogande. Såvitt jag
förstår äro dessa medel emellertid anvisade för att täcka behovet under krigs -

JNr 26.

Onsdagen den 28 juni 1944.

''Åtgärder för ekonomisk efterkrigsberedskap. (Forts.)
förhållandena, medan vad vi här diskutera är att klara försörjningen beträffande
vissa råvaror under efterkrigsperioden. Den skillnaden är nog det avgörande
i detta fall, och den har i varje fall varit avgörande för efterkrigsplaneringskommissionen.
Det är ju möjligt, att reservförrådsnämnden skall kvarstå
även efter kriget såsom ett särskilt organ, men i så fall måste den såvitt jag
kan förstå ha andra direktiv. För tryggande av folkförsörjningen under krigsförhållandena
måste reservförrådsnämndens medel som sagt stå till förfogande,
men med det nu föreliggande förslaget avser man att trygga försörjningen av
vissa råvaror under en tid, som det är litet svårare att nu överblicka. Man vet
ju icke nu något örn möjligheterna att under efterkrigstiden få in sådana råvaror
som gummi eller att få fram tillräckligt med tackjärn och stål. Såvitt
jag förstår är det den omständigheten, som utgör skillnaden.

För min del anser jag icke, att riksdagen behöver hysa någon tvekan att
fastställa det av Kungl. Majit begärda beloppet. Det har ju redan visat sig,
att de som varit tveksamma, örn man överhuvud taget skulle gå med på anslag
av detta slag, ha kunnat gå med på att anvisa 75 miljoner kronor. Eftersom
debatten örn detta anslag bara har pågått en månad, föreställer jag mig att det
kan ligga något av framsynthet i att nu ställa ytterligare 25 miljoner kronor
till förfogande. Man känner ju till hur anspråken på statsmedel för liknande
ändamål ändå växa undan för undan allt eftersom man kommer till klarhet örn
hur situationen för oss utvecklas.

Jag kan därför, herr talman, utan tvekan biträda statsutskottets hemställan.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i denna punkt gjorda hemställan dels ock
på bifall till den vid punkten avgivna reservationen; och blev utskottets berörda
hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 2—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat

statsutskottets utlåtanden:

nr 218, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser anslagsposter till
reparations- och underhållskostnader m. m. under statens fastighetsfonder;

jordbruksutskottets utlåtanden :

nr 69, i anledning av Kungl. Majits proposition angående grunder för
utlämnande av statsunderstöd till vissa förbättringsarbeten på jordbrukets och
skogsbrukets områden vid arbetslöshet jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 70, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, såvitt propositionen avser jordbruksärenden.
jämte i ämnet väckta motioner;

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 26.

statsutskottets utlåtanden:

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret 1944/

45 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande från
anslaget till oförutsedda utgifter av kostnad för barackbyggnad vid landsstatshuset
i Luleå;

nr 224, i anledning av väckta motioner örn anordnande av bombsäkra skyddstunnlar
för undervattensbåtar; och

nr 225, i anledning av väckta motioner angående anslag för budgetåret 1944/

45 till anordnande av allmänna samlingslokaler m. m.;

bevillningsutskottets betänkande, nr 47, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1944/45, m. m.;

bankoutskottets utlåtande, nr 69, i anledning av väckt motion om gratifikation
och pension åt förste vaktmästaren hos riksdagens andra kammare C. E.

G. Carlberg;

jordbruksutskottets memorial och utlåtanden:
nr 66, angående ersättning åt av utskottet anlitade biträden;
nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad angår jordbruksärenden; och
nr 68, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag till särskilda
åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet;

första särskilda utskottets memorial nr 4, angående ersättning till kanslipersonalen
hos första särskilda utskottet; samt

andra särskilda utskottets utlåtande nr 2, angående upptagande i riksstaten
av anslag till brandförsvaret och civilförsvaret.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden, betänkande och memorial
hemställt.

§ 7.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 62, i anledning av vackt motion Motion an angående

revision av åborätt^lagen. gående rem sion

av abo I

en inom andra kammaren väckt motion, nr 392, vilken hänvisats till lag- rättslägen.
utskott och behandlats av andra lagutskottet hade fröken Hesselgren och herr
Olgärd hemställt, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla örn revision
av åborättslagen.

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning angående möjligheten att
vidtaga sådana ändringar i lagen örn upplåtelse under åborätt av viss jord
ävensom i de bestämmelser örn åborätt, som återfunnes i andra författningar,
att åborättsinstitutet måtte kunna erhålla ökad användning, samt om framläggande
för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herrar Wistrand, Mannerskantz
och von Seth.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr vo» Seth: Herr talman! Det finns en teaterpjäs av en känd författare,
som heter »Mycket väsen för ingenting». .Tåg skulle vilja säga detsamma när
Andra kammarens protokoll 19kU. Nr 86. 2

Nr 26.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Motion angående revision av åborättslagen. (Forts.)
det gäller den åborättslag. som riksdagen stiftade 1926. Den har verkligen
ställt till ganska mycket väsen, men resultaten ha varit mycket små. De nuvarande
åborättsinnehavarna äro på papperet fem stycken, men i verkligheten
finns det inte mer än en, och denne ende är ingalunda nöjd med sin tillvaro. De
övriga fyra ha tillkommit på grund av särskild donation.

Andra lagutskottet har nu på grund av en motion örn revision av åborättslagen
hemställt, att riksdagen i anledning av denna motion måtte i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla örn utredning angående möjligheten att vidtaga sådana
ändringar i lagen örn upplåtelse under åborätt av viss jord ävensom i de bestämmelser
örn åborätt, som återfinnas i andra författningar, att åborättsinstitutet
ma kunna erhålla ökad användning, samt örn framläggande för riksdagen
av de förslag, vartill utredningen kail föranleda.

Enligt vad jag förstår, är emellertid åborättslagen numera utan betydelse
genom de möjligheter, som skapats, inte minst tack vare egnahemsverksamheten,
för folk att skaffa sig jord och att utöka mindre jordbruk. Jag har därför
tillsammans med herrar Wistrand och Mannerskantz reserverat mig mot utskottets
utlåtande, och jag vill, herr talman, med dessa ord be att få yrka avslag
på utskottets framställning.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag är fullkomligt på det klara med att
åborättslagen är mycket litet populär. Jag var själv med, när den kom till,
och jag vet att man då ställde mycket stora förhoppningar på den såsom ett
medel att hjälpa dem, som inte hade råd att köpa Jord, att få bruka jord
under sådana förhållanden som liknade äganderätt. Åbon fick ju både besittningsrätt,
arvsrätt och försäljningsrätt.

Det har emellertid med tiden visat sig, att åborättsinstitutet blivit mycket
litet använt. Men man har dock inte gjort något försök att se efter, vad orsakerna
härtill kunna vara. 1931 föreslogs i en motion att lagen skulle upphävas.
Utskottet gick med pa detta, men det fanns en stark reservation, där
man motsatte sig detta, och denna reservation vann majoritet i riksdagen. 1
reservationen begärdes emellertid också att det skulle göras en utredning örn
orsakerna lill ovilligheten att använda denna form av jordinlösen. Det förklarades
då fran talmansstolen, att en sådan begäran örn utredning gick utöver
motionens ram, och därför föll förslaget den gången.

Sedan dess har det inte gjorts något åt saken, men jag har nu i den motion,
som jag framfört och som tillstyrkts'' av andra lagutskottet, föreslagit
att det skulle företagas en undersökning för att söka finna anledningarna till
att upplåtelsen med åborätt är så litet populär som den är. Det kanhända visar
sig att man inte kan göra så mycket åt saken, men det finns dock många
punkter, på vilka man kunde tänka sig förbättringar. Först och främst är
lagen ^ utomordentligt krånglig. Det är också ett flertal myndigheter, som lia
med åborättsinnehavarna att göra. Vidare äro villkoren ganska stränga, och
det borde därvidlag kunna ske en ändring. Vi vilja att man skall gå till botten
med dessa frågor för att se, örn man inte kan komma fram till en upplåtelseform
som skulle kunna vara användbar vid sidan av den upplåtelse i
form av arrendeegnahem, som kommit till under senare tid. Det (finns för närvarande
sex åborättsinnehavare, och man har därför svårt att utan vidare
upphäva lagen. Jag kan under sådana förhållanden inte inse, varför man
inte skulle kunna få göra den utredning, som är begärd.

I första kammaren lia de ledamöter, som antecknat sig såsom reservanter,
visserligen framhållit, att de inte tro på en utredning, men de ha inte yrkat
avslag på förslaget därom. Jag hoppas'' därför att också andra kammaren
skall tillåta, att det göres en hemställan till Kungl. Majit örn en utredning

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 26.

Motion angående revision av åborättslagen. (Forts.)
av åborättsinstitutet, som ju en gång hälsades med så stor tillfredsställelse
oell som jag för min del alltjämt vågar hoppas skall kunna visa sig användbart.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hermansson: Herr talman! Det är riktigt, såsom framhållits av herr
von Seth, att åborätten kommit till mycket liten användning. Detta beror dock
enligt män mening inte därpå, att jordbrukarbefolkningen i vårt land skulle
ha någon särskild motvilja mot just denna upplåtelseform. Det har sagts, att
de svenska jordbrukarna inte gilla någon annan form än den fulla äganderätten
till den jord, som de bruka. Men om detta vöre riktigt, skulle det väl inte
finnas så många arrendatorer, som det nu finns i vårt land. Den, som arrenderar
ett jordbruk, är ju inte heller ägare till den jord, som han brukar, men
det råder likväl mycket stor efterfrågan i synnerhet på de små arrendejordbruken.
Och örn arrendejordbruken visa sig begärliga, så borde också åborätt^
jordbruken vara det, under förutsättning nämligen att dessa senare jordbruk
upplåtas på förmånliga eller åtminstone rimliga villkor.

Åborättsinnehavarna ha emellertid redan från början försatts i ett sämre
ekonomiskt läge än andra jordbrukare. Först och främst måste de lösa de byggnader,
som höra till jordbruket, vilket ju betyder att de tvingas att genom köp
förvärva den dyraste delen av jordbrukslägenheten. Örn byggnaderna på ett
mindre jordbruk befinna sig i någorlunda gott skick, representera de ett värde,
som flera gånger örn överstiger priset på den åkerjord, som hör till en sådan
jordbrukslägenhet. Vidare dräves av en sådan åbo att han skall betala
en årlig avgäld, som i de flesta fall inte blir mycket mindre än vad han skulle
ha betalat örn han brukat gården mot vanligt arrende. Under sådana förhållanden
är det sannerligen inte underligt, om åborättsinstitutet råkat i vanrykte.
Det är statsmakterna själva, som tillskapat sådana villkor, att jordupplåtelse
med åborätt måste bli en impopulär upplåtelseform. Om jag för
egen del hade att välja mellan att å ena sidan köpa eller arrendera en jordbrukslägenhet
i vanlig ordning och å andra sidan att först betala nästan så
mycket som hela lägenheten är värd och sedan för varje år betala nästan lika
mycket som den ordinarie arrendeavgiften, så skulle jag väl vara en idiot,
örn jag inte valde något av de båda första alternativen.

Men det kan väl inte vara alldeles nödvändigt att åborätten allt framgent
skall vara förbunden med sådana orimliga upplåtelsevillkor som hittills varit
fallet. Under de sista åren före kriget började vi här i landet att tillämpa
en annan form av jordupplåtelse, som ger brukaren åtminstone i stort sett
samma nyttjanderätt till jorden som åborätten ger, men som tillförsäkrar
honom en mycket fördelaktigare ställning än en åborättsinnehavare. Jag syftar
på de s. k. arrendeegnahemmen, på vilka det rådde mycket stor efterfrågan,
innan kriget satte. ett tillfälligt stopp för verksamheten. Brukaren av
ett arrendeegnahem är inte skyldig att köpa och underhålla jordbrukslägenhetens
byggnader. Han betalar en rimlig arrendeavgift och har också tryggad
besittningsrätt till jorden så länge han fullgör sina åtaganden. Jag kan mycket
^väl tänka mig en sådan ändring av åborättslagen, att åborättsinnehavarna
erhålla sina jordbruk på lika goda villkor som en brukare av ett arrendeegnahem.

Varför skulle man för övrigt inte helt enkelt kunna slå ihop dessa båda
upplåtelseformer till en enda och därigenom skapa ett lämpligt system för
överlåtelse av jord till obemedlade personer, som önska bli sina egna jordbrukare?
Namnet på den upplåtelseform, som tillämpas, gör ju ingenting till
själva saken. Den enda viktiga i detta sammanhang är innehållet i de be -

Nr 26.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Motion angående revision av åborättslagen. (Forts.)
stämmelser, sorn skola reglera statens upplåtelse av jord. Det är viktigt att
dessa bestämmelser bli sådana, att brukarna skyddas mot uppskörtning och
att jordupplåtelsen överhuvud taget sker på rimliga och humana villkor.

Det är således åtskilliga skäl, som tala för att åborättslagen bör moderniseras
och humaniseras, och jag har därför anslutit mig till utskottets utlåtande
i ärendet, till vilket utlåtande jag härmed ber att få yrka bifall.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! När åborätten fördes ut i livet,
gjordes det ett rätt stort nummer av saken, och man ansåg att den innebar
en social jordreform av stor betydelse. Resultatet har emellertid blivit att lagen
är, såsom fröken Hesselgren här sade, mycket litet populär och att det är ett
försvinnande litet antal personer, som begagnat sig därav.

Nu frågar fröken Hesselgren, var man skall finna orsakerna till detta förhållande.
Enligt min mycket bestämda tro har utskottet självt angivit var
den väsentliga orsaken finns, när utskottet säger att den svenska lantbefolkningen
vill bli ägare till den jord, som man brukar.

Herr Hermansson har här åberopat, att det dock råder stor efterfrågan på arrendejordbruk,
fastän de människor, som då bruka jorden, inte äga den. Men det
är väl ändå, herr Hermansson, en ganska avsevärd skillnad mellan ett vanligt
arrendejordbruk och ett åborättsjordbruk. I det förra fallet äger ju jordägaren
byggnaderna och har ofta också skyldighet att underhålla dem. Men när man,
såsom sker vid upplåtelse med åborätt, fordrar av en person att han skall lägga
ned ett stort odlingsarbete, uppföra bygnader och göra stora grundförbättringar,
då kan man tryggt utgå ifrån att vederbörande också vill bli ägare till
jorden.

Jag hörde en gång en partivän till herr Hermansson, som är en klok och
praktisk karl och en framstående ledamot av denna kammare, skildra hurusom
han, när han varit med örn en utredning örn sociala jordförhållanden, kommit
just till den slutsatsen, att när det gällde att bryta ny mark var det av mycket
stor betydelse att vederbörande brukare ägde jorden. Jag bar också av min
personliga bekantskap med den ärade föregående talaren ett starkt intryck
av att han själv hör till dem, som högt uppskatta att få äga en bit av den
svenska jorden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Hermansson: Herr talman! Jag har ju redan i mitt förra anförande
sagt, att jag icke alls anser det nödvändigt, att åborätten i framtiden skall
vara förbunden med de skyldigheter för brukarna, som nu är fallet. Jag
tror också, att örn en åbo allt framgent skall ha de skyldigheter som han nu
har, då kommer åborätten aldrig att kunna slå igenom, därför att man fordrar
alltför mycket av en åbo.

A^ad mig själv beträffar skulle jag, om det erbjöds någon möjlighet att som
åborättsinnehavare erhålla jord på något så när förmånliga villkor, gärna försöka
detta i stället för att vara ägare av en jordbit. Och jag tror alltjämt att
åborättsinstitutet skulle ha lett till bättre resultat, örn åborättsinnehavarna blivit
behandlade på ett mänskligare och förnuftigare sätt, än som nu skett.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag vill bara säga, att hela åborättsinstitutet
kom till, för att det skulle finnas en möjlighet för kapitalfattigt folk
att komma åt jord på sådana villkor, att deras innehav därav så nära som möjligt
anslöte sig till äganderätten. Nu har det uppställts ganska stränga villkor
för erhållande av sådan åborätt, och man har under de år som gått, även

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 26.

Motion angående revision av åborättslagen. (Forts.)
när det gällt den sociala arrendelagen m. m., lärt sig inse, att man mäste
hjälpa folk med både byggnader och annat för att de skola kunna klara sig
på sin jord.

Vad jag har försökt att få fram med denna motion är, att detta aborattsinstitut
inte skall så att säga kastas i sjön utan att man skall göra ytterligare
försök att reformera det på ett sådant sätt, att det blir användbart. Själva
idén är i och för sig alldeles riktig, att man skall kunna få jord utan att behöva
ha något kapital och att man skall kunna få den under sådana förhållanden
och på sådana villkor, att ens barn kunna ärva den och få tillgodonjuta
det arbete som man nedlagt på jorden. Det kan man inte vara säker på, när
det gäller arrenden, men i åborätten ingår besittningsrätt till jorden. _

Att sedan villkoren varit så pass hårda, att åborättsinnehavaren blivit skuldsatt
för sina byggnader m. m., det är ett fel som vidlåder lagen, och det är
därför, som man nu skulle vilja ha en ordentlig och förutsättningslös utredning,
huruvida den icke kan på något sätt rättas till.

Jag tror, herr talman, att det skall löna mödan att göra en sådan utredning,
och jag yrkar fortfarande bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å såväl utskottets
hemställan som den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 8.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 63, i anledning av väckta motioner
örn beredande av ökade möjligheter för kommun att inlösa mark för bostadsbebyggelse
eller industriändamål.

Andra lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 31 i första kammaren av herr
Karlsson, Gustaf, m. fl. och nr 73 i andra kammaren av herr Andersson i
Tungelsta m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om förslag till sådana ändringar i stadsplanelagen
och expropriationslagen, att möjligheterna ökades för kommun att
inlösa mark, som kommunen i ändamål att befrämja kommunens sunda och
normala utveckling önskade utnyttja eller tillhandahålla för bostadsbebyggelse
eller industriändamål.

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av förevarande motioner
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om en förutsättningslös utredning,
huruvida ökade möjligheter borde tillerkännas kommuner att mot ägares vilja
inlösa mark för bostadsbebyggelse och industriändamål, samt om framläggande
för riksdagen av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Reservationer hade avgivits:

1) av fröken Hesselgren, herrar Wistrand, Roos, Hagman, fröken Andersson
och herr Johnsson i Kastanjegården, vilka inom utskottet yrkat, att motionerna
måtte avstyrkas; samt

2) av herrar Söderkvist, Hermansson, fru Johansson och herr Larsson i
Östersund, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort hava annan, i reservationen
angiven lydelse.

Motioner om
beredande av
ökade möjligheter
för kommun
att inlösa
mark för bostadsbebyggelse
eller industriändamål,

Mr 26.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Motioner om, beredande av ökade möjligheter för kommun att inlösa mark
för bostadsbebyggelse eller industriändamål. (Forts.)

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Hermansson: Herr talman! De av kammarens ledamöter som tagit del
av föreliggande utskottsutlåtande ha redan markt, att utskottet vid denna frågas
behandling varit splittrat i tre grupper. Den reservantgrupp som jag tillhör
är emellertid i stort sett ense med utskottsmajoriteten. Vi äro således ense
med majoriteten ^beträffande utskottsutlåtandets. kläm, fastän vi haft en annan
uppfattning i fråga om ett visst avsnitt av utskottets motivering. Huvudsaken
är också enligt vår mening, att den föreslagna utredningen kommer till stånd
och att den leder till ett positivt resultat. I detta fall ha vi således samma mening
som de utskottsledamöter som stå för utlåtandet i dess helhet. Men örn
det är nödvändigt att bereda kommunerna ökade möjligheter att expropriera
mark för bostadsbebyggelse och i vissa fall även för industriändamål, så är
det också ganska viktigt,_ att den erforderliga marken kan förvärvas för ett
pris som hålles inom rimliga gränser. Skulle kommunerna erhålla vidgad rätt
att mot ägarnas vilja inlösa mark som behövs för ett samhälles sunda utveckling,
så är denna rätt icke så värst mycket värd, örn markpriset sättes så högt,
att de kommunala myndigheterna på grund av de stora kostnaderna för förvärvandet
av marken anse sig förhindrade att använda sig av expropriationsrätten.

Enligt den nu gällande expropriationslagen skall mark som förvärvas genom
tvangsköp ersättas till sitt »fulla värde». Denna bestämmelse tolkas i regel
på det sättet, att den mark som blir föremål för tvångsköp åsättes ett sådant
pris^ som anses motsvara dess marknadsvärde vid expropriationstillfället.
Om alltså ägaren kan uppvisa ett saltat anbud från någon av sina affärsvänner,
kan detta lia till följd, att priset trissas upp på ett ganska otillständigt
sätt.

Det finns också ganska många exempel på att tomtmarkens värde inom ett
samhälle kan undergå en mycket kraftig ökning på grund av kommunernas
egna åtgärder. Örn de kommunala myndigheterna till exempel låta draga fram
vatten- och avloppsledningar till ett nytt bostadsområde eller låta bygga gator
och andra kommunikationsleder för att tillgodose befolkningens behov inom
ett visst område, sa brukar detta medföra en kraftig stegring av markpriserna
i de delar av samhället som beröras av dessa kommunala anläggningar. Men
nog förefaller det ganska orimligt, att en kommun vid ett eventuellt tvångsköp
av mark skall tvingas betala det ökade pris som har sin orsak endast och
allenast i de kostnader som kommunen själv har nedlagt på att göra vissa områden
bättre lämpade för bebyggelse.

Vi som ha anslutit oss till reservationen nr 2 lia velat framhålla, att det ur
det allmännas synpunkt måste betraktas som synnerligen otillfredsställande,
om en privat markägare allt framgent skall kunna inkassera vinster av ett
samhälles uppoffringar för dess egen utveckling. Det är dessa synpunkter som
lia föranlett oss att hävda den meningen, att den blivande utredningen örn
ökade möjligheter för kommunerna att expropriera mark även bör omfatta det
viktiga spörsmålet, hur . ersättning för en sådan mark bör beräknas.

Utskottsmajoriteten viftar nu bort hela prisfrågan med påpekandet, att frågan
örn samhällets andel av en oförtjänt markvärdestegring torde komma att
prövas av statsmakterna i ett annat sammanhang. Ja, den frågan har diskuterats^
så länge jag kan minnas, utan att dessa diskussioner hittills lia lett
till något resultat. Och jag tillåter mig också att betvivla, att en rättvis beskattning
av oförtjänt markvärdestegring kommer att bli genomförd under
den närmaste tiden. Jag hyser i varje fall inte något hopp örn att denna oer -

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 26.

Motioner om beredande av ökade möjligheter för kommun att Mona mark
för bostadsbebyggelse eller industriändamål. (Forts.)

Lort viktiga beskatiningsfråga kommer att lösas, innan kommunernas vidgade
rätt till tvångsköp av mark kan bli verklighet. Men örn också denna beskattningsfråga
skulle komma att lösas inom en överskådlig framtid, så är väl
ingen skada skedd, om den utredning, som nu föreslås, skulle få till uppgift att
även upptaga prisfrågan till behandling. Det är ur dessa synpunkter som jag
och mina medreservanter icke ha kunnat godtaga utskottets motivering i detta
avseende utan anslutit oss till motionärernas uppfattning, vilken går ut på att
även frågan örn prissättningen på tvångsköpt mark måtte ingå i den påyrkade
utredningen.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall till utskottets förslag med den ändring
av motiveringen som föreslås i reservationen nr 2.

Jag skall samtidigt be att få begagna tillfället att anmärka på ett litet
tryckfel sorn har iusmugit sig i den tryckta reservationen. Det står där på den
näst sista raden, att hänsyn »mäste» tågås till etc. Det skall naturligtvis stå,
såsom reservanterna också skrivit, att hänsyn »mätte» tagas.

Fröken Andersson: Herr talman! Tillsammans med fem andra ledamöter
av utskottet har jag undertecknat reservationen nr 1, och jag skall be att i
korthet få motivera denna vår reservation.

I motionerna framställas väsentligen tre yrkanden, dels att rätten enligt
§ 25 stadsplanelagen att förvärva obebyggd mark skall utsträckas till att
gälla även bebyggd mark, dels att bestämmelserna i 1 § expropriationslagen
skall ändras därhän, att kommun skall kunna förvärva- mark särskilt för bostads-
och industriändamål, och dels slutligen — vilket den föregående talaren
var inne på — att grunderna för ersättning vid expropriation skola ändras.
Örn jag nu tar dessa yrkanden ett i taget, så börjar jag med frågan om en
ändring av stadsplanelagen.

Ända sedan 1907 har det funnits en rätt för städer och stadsliknande samhällen
att tvångsvis lösa även i byggnadskvarter ingående mark. Hur har nu
denna, i lagen stadgade rätt utnyttjats? Enligt byggnadsstyrelsens yttrande
har denna möjlighet utnyttjats, såsom styrelsen uttrycker det, i endast något
enstaka fall. Utvidgningen i denna del skulle alltså närmast gälla icke stadsplanelagda
områden. Men såsom byggnadsstyrelsen betonar, då behov av att få
mark uppkommer, då är tiden inne för planläggning av området i fråga, och
när så skett, gäller som sagt § 25 stadsplanelagen. Styrelsen ''framhåller också
i detta sammanhang, att en utvidgning av expropriationsrätten i denna del icke
är nödvändig, men att, örn så vore fallet, denna utvidgning närmast borde^ bli
föremål för övervägande av 1942 års stadsplaneutredning, som helt naturligt
väl kommer att taga upp denna fråga.

Går jag så över till frågan om en utsträckning av den i expropriationslagen
medgivna rätten till expropriation, så har ju ända sedan 1917 det stadgandet
funnits, att Konungen kan medgiva kommunerna expropriation för vissa angivna
ändamål. Denna bestämmelse sträcker sig, såvitt jag förstår, ganska
långt. I till exempel sjätte punkten av § 1 nämnes det, att expropriation kan
ske förutom i förut uppräknade fall även i sådana fall, där expropriationen
äger väsentlig betydelse för det allmänna. Det är, såvitt jag förstår, en ganska
vidsträckt befogenhet som diir gives.

Landskommunernas förbund, för att nu beröra deras yttrande, avstyrker
icke direkt motionerna, men betonar, såsom jag här i någon mån gjort, att
det icke föreligger något särskilt behov av lagens utvidgning, därför att det
redan nu finns möjlighet — vilket motionärerna, såvitt jag läst rätt, icke alls
berört — för kommunerna att expropriera mark för bostadsbebyggelse. Där -

Nr 26.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Motioner om beredande av ökade möjligheter för kommun att inlösa mark
för bostadsbebyggelse eller industriändamål. (Forts.)
om skriver landskommunernas förbund: »Genom de åtgärder från statsmakternas
sida, som på senare tid vidtagits och som i viss utsträckning gjorts
beroende av medverkan från kommunerna själva, har otvivelaktigt även bostadsbyggande
i många fall kommit att tillhöra de redan nu legitima expropriationsändamalen.
Pa grund härav skulle det enligt styrelsens mening strängt
taget kunna ifrågasättas, örn det verkligen är behövligt att genomföra någon
ändring i gällande expropriationslagstiftning i syfte att möjliggöra för kommun
att expropriera mark för bostadsbebyggelse.» Det finns alltså redan nu
en möjlighet i detta avseende, och i bästa fall är alltså en utredning i denna
del onödig.

Beträffande den andra delen av detta motionärernas yrkande, som avser expropriation
för industriändamål, så ställer sig landskommunernas förbund ytterligt
tveksamt. Förbundet framhåller, att det redan nu finns en ganska
osund konkurrens på detta område, och förmenar därför, att — jag citerar —
»Q6t är icke alls ovanligt att städer och andra kommuner med större resurser
genom allehanda löften örn favörer av olika slag söka locka till sig industrier».
Det är onödig^ att utvidga på denna punkt. Örn jag läst lagen rätt, finns
det redan nu sådana möjligheter, som härvidlag kunna anses önskvärda, och
.lag instämmer i denna del i vad egnahemsstyrelsen säger: »Ett principiellt så
allvarligt ingrepp i äganderätten som det av motionärerna föreslagna bör enligt
egnahemsstyrelsens mening icke ifrågakomma utan synnerligen tungt vägande
skäl.» Jag vill bara understryka, att styrelsen anser, att det först bör
utredas, örn det förekommit sådana missförhållanden, som motivera en utvidgning.
Styrelsen tillägger, att örn det finnes sådana missförhållanden, så torde
bostadssociala utredningen säkerligen komma att taga ställning till detta problem
vid sina undersökningar.

Den föregående talaren underströk, att det förekommer så många missförhållanden.
Jag kanske icke har tillräcklig erfarenhet för att själv uttala mig härom,
inen jag kan citera, vad egnahemsstyrelsen säger i det sammanhanget,
nämligen att inom tätbebyggda områden har det endast i något enstaka fall
förekommit att för bostadsändamål lämpliga områden i spekulationssyfte eller
av annan orsak undanhållits för försäljning eller åsatts ett onaturligt högt
pris. Under hänvisning,. herr talman, till vad jag här har anfört ber jag ifå
yrka bifall till reservationen nr 1.

Jag går så över till frågan örn ersättningen, och jag skall därvid fatta mig
mycket kort. Som tidigare här understrukits, står det ju klart utsatt i lagen,
att ersättning vid expropriation skall givas för fulla värdet. Den föregående
talaren var inne på jordekonomiska spekulationer, som diskuterats i århundraden
ända sedan Henry Georges dagar. Han lämnade det kalla förnuftets väg
och gick i ganska stor utsträckning in på mera poetiskt betonade spekulationer.
Det finns ju dock nu sådana säkerhetsbestämmelser, att några egentliga missförhållanden
icke kunna förekomma. Om det förekommer några väsentliga missförhållanden,
är det i alla fall bättre, att de få missförhållanden, som kunna
finnas, lämnas kvar, än att man river upp hela gärdet och upphäver ali rättssäkerhet
på detta område. Vi ha ju dock en expropriationsnämnd, som är sammansatt
pa sadant sätt, att det finns säkerhet för att missbruk icke i någon
väsentlig män kunna förekomma. Expropriationsnämnden är som bekant sammansatt
på följande sätt. Den består av fem personer. Parterna utse var sin
ledamot, rätten utser tva ledamöter, och länsstyrelsen slutligen utser ordförande
för tre år i sänder.

Det som man nu vill komma fram till här kan ju sägas bara vara en utredning.
men vi veta ju i alla fall vart man syftar, och det framgick ju även av

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 26.

Motioner om beredande av ökade möjligheter för kommun att inlösa mark
för bostadsbebyggelse eller industriändamål. (Forts.)
den föregående talarens inlägg. Här är helt enkelt fråga om konfiskation under
expropriationens täckmantel. Herr talman, jag skall icke gå djupare in på
motiveringen. Jag anser, att lagen sådan som den nu är ger fullgod säkerhet på
denna punkt, och därför yrkar jag, herr talman, i denna del bifall till utskottets
hemställan.

Under detta anförande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Lundh: Herr talman! I motsats till den föregående ärade talarinnan
kan jag icke gå med på, att allting är väl beställt på detta område och att man
utan vidare skulle kunna avslå föreliggande motioner. Jag tror fastmera, att
förhållandena i en hel rad svenska städer äro sådana, att en utvidgning av
expropriationsrätten är i mycket hög grad behövlig och önskvärd. Det kan ju
hända, att förhållandena i Stockholm äro sådana, att man där icke känner behov
av en sådan utvidgning, men man behöver bara se på hur det är ställt i
en hel rad medelstora svenska städer, så får man mycket klart belägg för att
den skildring, sorn givits i motionerna, bra nära överensstämmer med de verkliga
förhållandena. Litet varstans i våra svenska städer går byggenskapen
ojämnt framåt därför att markägarna av olika skäl icke vilja ställa mark till
förfogande. Följden blir, att man tvingas bygga i utkanterna, vilket drager
med sig stora kostnader för gatuanläggningar, ledningar och dylikt, och staden
får det utseende, som vi känna till från så många medelstora svenska städer,
där den centrala delen av staden har en skäligen ålderdomlig prägel, medan
däremot områdena i utkanterna äro modernt och planenligt bebyggda. Det
kan knappast vara ett samhälleligt intresse, att utvecklingen går vidare på
den vägen. Då blir frågan: ger den nuvarande lagstiftningen tillräckliga möjligheter
att råda bot för detta. Örn jag fattade fröken Andersson rätt, så gjorde
hon gällande, att så vore fallet, och att den expropriationsrätt, som redan
finns, icke tillräckligt utnyttjats. Det förhåller sig, såvitt jag förstår, så, att
behovet av obebyggd mark givetvis kan täckas i utkanterna av våra svenska
städer och tättbebyggda samhällen, men i städernas centrum finns ju bebyggd
mark, som inte går att expropriera och som alltså inte står till förfogande, örn
den enskilde markägaren icke vill sälja. Den nuvarande lagstiftningen medger
endast möjlighet till expropriation av mark, vilken icke är bebyggd. I föreliggande
motioner föreslås ju kort och gott en sådan utvidgning av bestämmelserna
i stadsplanelagens 25 §, att rätten till expropriation skall komma att omfatta
även sådan mark som är bebyggd men sorn icke är ändamålsenligt bebyggd.

Jag kan, herr talman, icke finna annat än att det finns starka skäl, som
tala för en sådan utvidgning av denna rättighet. Det är ju givet, att man vid
paragrafens iformulering får iakttaga en viss försiktighet. Paragrafen har ju
i sin nuvarande lydelse en ganska försiktig formulering. Det är fråga örn
expropriation i sådana fall. då de förefintliga ägoförhållandena äro till avsevärt
hinder för ortens utveckling, och man får ju alltså, som också byggnadsstyrelsen
sagt i sitt utlåtande, räkna med att en omformulerad lagbestämmelse
kommer att grandas på samma motiv. Det är således'' icke fråga örn att expropriation
skall kunna förekomma när som helst, utan endast i de fall, då
den nuvarande bebyggelsen är till avsevärt hinder för ortens utveckling och
icke står i god överensstämmelse med en tidsenlig och sund byggnadsutveckling.
Jag kan icke finna annat än att det är ett starkt kommunalt intresse,
att man får denna utvidgade expropriationsrätt, och jag tror för min del,

Nr 26.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Motioner om beredande av ökade möjligheter för kommun att inlösa mark
för bostadsbebyggelse eller industriändamål. (Forts.)
att man kommer att ka större användning för expropriationsrätten, om lagen
ändras på detta sätt än om den nuvarande formuleringen bibehålies.

Då blir ju frågan egentligen den: gör man med detta några avsevärda ingrepp
i den enskilda äganderätten, så att man av principiella skäl därför
skulle vara tvungen gå på avslag å de föreliggande motionerna. Jag Ilar för
mili del svårt att inse, att så skulle vara- fallet. Vi ha ju en gång principiellt
godtagit den expropriationsrätt, som finns för kommunerna. Det är väl då
skäligt, att man ger denna rätt en sådan utformning, att den motsvarar det
aktuella behovet och blir modernt utformad. Först och (främst så är ju expropriationslagens
1 § så pass oklart formulerad, att nian icke med säkerhet
kan säga, vilken expropriationsrätt som föreligger i detta fall, och för det
andra äro ju stadsplanelagens expropriationsmöjligheter direkt bundna vid
obebyggda tomter och icke vid bebyggda tomter. Jag finner, att det skulle
innebära en rationalisering av gällande bestämmelser, örn man gåve dem en
sådan utformning, att man finge möjlighet att i kommunernas och samhällets
intresse skapa en bebyggelse, som vöre ändamålsenlig och planenlig, även
örn därmed en eller annan enskild husägares intressen skulle skjutas åt sidan.

Nu har ju utskottet i sitt tillstyrkande tydligt sagt ifrån att utskottet icke
vill vara med örn någon ändring av de gällande reglerna för expropriationsersättningens
bestämmande. Ersättning skall utgå efter fastigheternas fulla
värde. Örn förslaget genomföres, kan jag därför icke finna, att man gör något
som helst ingrepp i den privata äganderätten och att man har någon anledning
att av principiella skäl motsätta sig förslagets genomförande. Man får
väl säga, att här föreligger ett sådant fall, då det samhälleliga intresset är
så pass starkt att det bör gå före den enskilda individens speciella intressen.

Med hänsyn till att det, såsom jag uppfattat saken, främst är fråga örn en
ur kommunernas synpunkt önskvärd rationalisering och modernisering av
gällande bestämmelser, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Häruti instämde herr Mosesson.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Som motionär i denna fråga har
jag anledning att i stort sett uttala min tillfredsställelse med det förslag, utskottet
här kommit med. Då man från reservanternas sida — jag tänker
därvid närmast på fröken Andersson — gjort gällande, att något särskilt
behov av en sådan ändring i expropriationsrätten, som här föreslagits, icke
skulle föreligga, ber jag få hänvisa till de många uttalanden, som gjorts i
motsatt riktning. Jag tror, att man i synnerhet bland kommunalmän här i
landet är tämligen allmänt överens örn att det föreligger ett verkligt trängande
behov av att ändrade bestämmelser komma till stånd på detta område.

Fröken Andersson citerade egnahemsstyrelsens yttrande. Med anledning härav
skall jag be att få säga, att jag för min del icke delar den uppfattning,
som kommit till uttryck i det »uttalandet». Jag har också, då beslut fattades,
anmält reservation mot egnahemsstyrelsens uttalande. Utskottets majoritet har
emellertid icke ansett sig kunna tillstyrka motionärernas förslag örn en översyn
av gällande bestämmelser i fråga om ersättning vid expropriation. Motionärerna
ha ansett, att de bestämmelser, som nu gälla i fråga örn expropriationsnämndernas
sätt att fastställa värdena, borde bliva föremål för en översyn,
och jag skall yttra några ord beträffande den saken.

Man kommer i vissa fall till orimliga resultat, örn man värderar exproprierad
mark med utgångspunkt ifrån att vederbörandes förmögenhet efter expropria -

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 26.

Motioner örn beredande av ökade möjligheter för kommun att inlösa mark
för bostadsbebyggelse eller industriändamål. (Forts.)
t i on en skall bliva densamma som före expropriationen. Så skall ju en värdering
gå till enligt gällande bestämmelser. Jag skall anföra ett exempel, vilket icke
är fingerat, utan bär motsvarighet i verkligheten.

Ett samhälle, som är statt i mycket hastig utveckling, bär under de senaste
årtiondena behövt taga i anspråk betydande markområden, vilka ägts av en
enda ägare. Samhället i fråga är överhuvud taget beträffande sin utveckling
hänvisat till de markområden, vilka innehavas av denne ende ägare. Den mark,
som det här är fråga örn, inköptes på sin tid på det sättet att vederbörande förvärvade
ett gods. Samhället har nu vuxit upp på den utmark, som gick
med i köpet. Det var skogsmark, som på grund av markens stenbundna beskaffenhet
kunde jämställas med impediment. När marken inköptes, torde
området i fråga ha kostat ungefär 100 kronor per hektar eller något sådant.
Tomtpriset vid egnahemsbebyggelse på området utgör i dag omkring 3 kronor
per kvadratmeter. Det innebär alltså, att i stället för 100 kronor per hektar
erhåller markägaren 30 000 kronor per hektar för denna mark vid försäljning
av tomter. Örn man räknar ifrån 1/3 av marken, som tages i anspråk för
vägar och allmänna platser, så kvarstår i alla fall ett markvärde av omkring
20 000 kronor per hektar. Den värdestegringen är det samhället som
har åstadkommit.

Kan det överhuvud taget anses skäligt eller rimligt, att i händelse marken
skall exproprieras, värdet för den exproprierade marken sättes till det pris.
som vederbörande nu kan betinga sig för denna tomtmark? Värdestegringen
har sannerligen icke uppkommit på grund av några som helst åtgöranden
från markägarens sida, utan den har helt och hållet uppstått på grund av att
samhället behövt marken för bebyggelse. Samhället har vidtagit åtgärder för
att bebyggelse skall kunna äga rum. Samhället har anlagt vägar och gator.
I själva verket är det samhället, som borde ha den vinst, som uppkommit genom
markvärdets ökning.

Uppenbarligen är ett så högt tomtvärde i hög grad hindrande särskilt för
egnahemsbebyggelse. De som skola skaffa sig egnahem, måste i regel finansiera
sina egnahemsbyggen genom lån som helt eller delvis tillhandahållas
av staten. Då det gäller egnahemsbebyggelse på så dyra tomter, uppstå många
gånger svårigheter för vederbörande egnahemsbyggare att kunna fullfölja ett
bygge. I varje fall ådraga sig egnahemsbyggarna en skuldbörda, som är betydligt
mycket större än den behövt vara, därest skäliga priser på marken tilllämpats.
Det synes mig därför, att det allmänna rättsmedvetandet måste
reagera mot det sätt, varpå värdesättningen sker enligt expropriationslagens
nuvarande bestämmelser. Det vore val rimligt, att man gjorde en översyn av
dessa bestämmelser i samband med den utredning, som utskottet här har föreslagit.

Jag ber, hei r talman, att få ansluta mig till det yrkande, som framställts av
herr Hermansson.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Under den debatt, som här
förts i denna fråga, har markvärdestegringen spelat en rätt stor roll. Den
siste talaren har här erinrat om vilken kolossal värdestegring av mark, som
ägt rum i vissa samhällen, vilka han kände till. Dagens fråga gäller väl dock
egentligen icke markvärdestegringen, utan motionärernas förslag örn en utvidgning
av rätten till markexpropriation för städer och stadsliknande samhällen.
Det är den frågan, utskottet behandlat. Visserligen har det i motionerna förordats,
att i lagen skulle införas ett förtydligande stadgande rörande sättet
för bestämmande av en exproprierad fastighets fulla värde eller ock en sär -

Nr 26.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Motioner om beredande av ökade möjligheter för kommun att inlösa mark
för bostadsbebyggelse eller industriändamål. (Forts.)
skild regel för ersättningens beräknande. I likhet med den föregående talaren
vill jag understryka, att det är en brist i lagstiftningen att kommunerna icke ha
en mera omfattande expropriationsrätt än för närvarande är fallet.

De yttranden, som i detta ämne infordrats från vederbörande myndigheter,
visa oförtydbart, att även dessa myndigheter lia den uppfattningen att någonting
bör göras. I olika landsändar torde man ha gjort den erfarenheten, att det
är en brist hos gällande expropriationslagstiftning, att det icke finnes tillräcklig
möjlighet för kommunerna att expropriera fastigheter för olika ändamål.
I motionerna talas ju icke bara om bostadsändamål, utan, där anföres även ett
exempel från västkusten, där det var fråga örn expropriation för en industris
räkning. Det gällde en ö av granit, där man ville anlägga ett litet industriföretag.
Härmed äro vi inne på ett problem, som redan berörts under denna
debatt.

Frågan är huruvida, när det gäller expropriation för dessa ändamål, man
skall frångå den vanliga expropriationsrättsliga regeln. Den vanliga expropriationsregeln
är, som kammarens ledamöter veta, enligt gällande lag, att
man skall taga hänsyn till det värde, som den exproprierade marken har; det
är detta värde som skall åsättas av expropriationsnämnden och utdömas.

Utskottet har icke funnit, att man bör föreslå någon ändring i expropriationsregeln.
Motionärerna ha egentligen icke heller pekat på detta och sagt
att expropriationsregeln skall ändras. Reservanterna, som stå under reservationen
nr 2, ha i viss mån understrukit, att vid expropriation för dessa ändamål
bör införas en särskild bestämmelse, medförande en lägre värdesättning
än vid expropriation, som företages för andra ändamål. Utskottsmajoriteten
kan icke biträda reservanternas inställning härutinnan, därför att i så fall
måste man komma in på sakliga ändringar i de regler, som äro tillämpliga för
expropriationen.

Utskottet har, när det skrivit sitt utlåtande, pekat på vissa saker, som vid
en utredning av ärendet böra komma under övervägande. Utskottet har emellertid
föreslagit, att utredningen skall bli förutsättningslös. Man kommer alltså
att bedöma frågan från olika synpunkter. Det föreligger följaktligen full
trygghet för att vid denna utredning, som givetvis blir mera uttömmande än
den utskottsbehandling, som man haft möjlighet att giva ärendet, hänsyn kommer
att tagas till alla de spörsmål, som kunna vara av betydelse för att man
skall kunna komma till ett gott resultat i detta ämne.

Första kammaren, som har behandlat utskottets utlåtande, har bifallit detsamma.
Jag kan, så som frågan ligger till, herr talman, icke finna annat än
att andra kammaren bör följa medkammarens beslut och godkänna utskottets
utlåtande, till vilket jag alltså ber att få yrka bifall.

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! För att ett samhälle skall kunna
fullfölja sina olika uppgifter är det som bekant nödvändigt, att samhället får
taga mark i anspråk, även örn den är i enskild ägo. För vilka ändamål detta
skall få ske är en omdömesfråga; det är ingen principfråga. För egen del har
jag ingenting att erinra mot att tvångsförvärvsmöjligheterna vidgas på i stort
sett det sätt som motionärerna i detta ärende ha föreslagit. Men när man kommer
över till den andra punkten i motionärernas yrkande, nämligen den som
gäller sättet för ersättningens bestämmande, är man inne på en principiell
nyhet, som ovillkorligen måste föranleda erinringar.

I de fall där t. ex. den enskilde kan bil tvungen att avstå sin mark för ett
militärt övningsfält eller för möjliggörande av vattendämning till en kraftverksanläggning
har man hittills ansett det vara ett fundamentalt villkor, att

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 26.

Motioner orri beredande av ökade möjligheter för kommun att inlösa mark
för bostadsbebyggelse eller industriändamål. (Forts.)
lian genom denna åtgärd icke skall tillskyndas någon som helst ekonomisk förlust.
Den omständigheten, att staten eller ett samhällsviktigt företag har
råkat behöva viss mark, skall ej föra med sig, att ägaren kommer att bli
ekonomiskt lidande. I enlighet härmed har regeln i expropriationslagen örn
ersättningens bestämmande blivit utformad. Där stadgas ju, som det tidigare
framhållits i debatten bär, att ersättning skall erläggas med en löseskilling,
som motsvarar fulla värdet av expropriationsföremålet.

Denna ersättningsregel är enligt min mening en grundprincip i en modern
rättsstat. Att man överhuvud taget har kommit in på tanken att rubba på den
beror enligt min mening på, att man bär sammankopplat frågan med det
mycket diskuterade spörsmålet örn det allmännas rätt att komma i åtnjutande
av sådan värdestegring å fastigheter som uppkommit utan ägarens förskjdlan.
Erkännas må att det kan vara i viss mån motbjudande att ägaren av en fastighet,
som oförskyllt fått del av en värdestegring, vilken närmast är föranledd
av det allmännas åtgärder, skall få behålla den ökning av jordvärdet, som
på detta sätt har inträtt. Men en annan sak är, örn man vid expropriation av
sådan mark skall slå ned på den ägare, som råkat drabbas av expropriationen,
och taga ifrån honom värdestegringen, medan man låter alla ägare av fastigheter
omkring behålla sin värdestegring. Skall man taga upp problemet örn
värdestegringen och statens andel i densamma måste det ske på annat sätt.

Motionärerna lia stannat för, att värdestegring generellt bör tagas i beaktande
vid expropriationsersättningens bestämmande. Men man har också i
motionen varit inne på den tanken, att endast den del av värdestegringen, som
kunnat uppstå efter det att markägaren blivit underkunnig örn att i det .särskilda
fallet förutsättning för expropriation förelåge, skulle kunna avgå från
expropriationsersättningen. Då man tar del av de förutsättningar, som gälla för
expropriation, frågar man sig emellertid, hur det egentligen skall vara möjligt
att tillämpa en sådan regel. Expropriationsrätt föreligger exempelvis, om förefintlig
bebyggelse i väsentlig mån avviker från stadsplanen och stadsplanens
ändamålsenliga genomförande ej utan stadens ingripande kail äga rum eller
inom skälig tid förväntas. Hur skall det vara möjligt att fastställa, när just
denna situation råkat inträda? Överhuvud taget måste man säga, att en regel,
som vill till staten överföra oberättigad värdestegring och som anknyter till,
expropriationsförfarandet, blir en regel, som kommer att slå i blindo.

Jag ber därför, herr talman, att få instämma i yrkandet örn bifall till utskottets
förslag.

Herr Larsson i Östersund: Herr talman! Jag har i utskottet anslutit mig
till den reservation, som avgivits av herrar Söderkvist och Hermansson m. fl.
Jag skall med några ord angiva det väsentligaste av de synpunkter, som jag
för min del lagt på speciellt denna sak.

Jag kan till att börja med inskränka mig till att instämma i vad herr Andersson
i Tungelsta anförde i sina exempel, ty så ter det sig i verkligheten. Men jag
vill därutöver anföra ytterligare en synpunkt. Det är nämligen så, att redan
1913. när den gällande expropriationslagen utarbetades, var man mycket tveksam
i fråga örn formuleringen av ersättningsparagrafen. Den ändring av 1866
års lag, som man därvid föreslagit, gick faktiskt ut på att uttrycket »fulla
värdet» icke skulle finnas i lagtexten. Kommittén hade för sin del ansett, att
detta uttryck skulle komma att leda lill, att ersättningarna i allmänhet komme
att ställa sig högre än vad som vore skäligt med hänsyn till markvärdet. Departementschefen
följde i sitt förslag till riksdagen kommitténs försiag. Det
var det dåvarande lagutskottet, som i lagtexten infogade de ord, som jag här

Nr 26.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Hollmer om beredande av ökade möjligheter för kommun att inlösa mark
för bostadsbebyggeise eller industriändamål. (Forts.)
citerat, nämligen »fulla värdet», och som nu de, som äro motståndare till en
utredning av ersättningsregeln, livligt åberopa.

Tre år senare eller 1916 yttrade dåvarande chefen för justitiedepartementet,
att han fortfarande funne, att ersättningarna, enligt vad all erfarenhet visade,
utginge med för höga belopp och att han vore mycket tveksam, huruvida denna
formulering borde vara kvar. Han ville i alla fall för sin del godtaga den.

Jag vill alltså med dessa erinringar framhålla, att redan 1913 och 1916 var
man i tvivelsmål örn huruvida ersättningsregeln var av den art, att den gav
ägarna blott skälig ersättning och icke gav dem möjlighet till extra ersättning.

Fröken Andersson framhöll, att lagen i fråga örn ersättningen kringgärdats
med sådana garantier, att man icke behövde befara att oskäliga ersättningar
skulle utgå. Jag frågade för några veckor sedan ett par personer, som jag visste
ofta deltagit i expropriationsnämnder, huru de såge på detta problem. Bäggetvå
svarade med ungefär samma ord. De sade, att det var en rent psykologisk
företeelse, att man liksom högg till så Hacket, att man var på den säkra sidan,
därför att man ansåg, att man gjorde ett mycket hårt intrång i den enskilda
förfoganderätten; följaktligen finge man i allmänhet säga, att ersättningarna
bleve för höga.

Örn man ser det ur markägarnas synpunkt vill jag särskilt framhålla, att
man har mycket svårt att förstå, att en jordbruksfastighet, som drives såsom
jordbruk och som kanske har ett markvärde av 5 eller 10 öre kvadratmetern,
skall, när den exproprieras, få sig åsatt en värdering, som svarar mot tomtmark,
och att icke ägaren av fastigheten i så fall kommer att göra en oförtjänt
vinst. Jag har absolut icke möjlighet att förstå annat än att det ligger till så.
Jag tror även, att kommunalmännen i allmänhet se på problemet ur de synpunkter
som herr Lundh nyss anförde.

Gentemot herr Hedlund i Rådom vill jag säga, att vi icke alls anse, att
ägaren vid expropriation av mark skall bli lidande eller göra någon ekonomisk
uppoffring, men vi anse å andra sidan, att han icke skall ha rätt att
göra någon oförtjänt vinst. Jag delar herr Hedlunds i Rådom uppfattning,
när han säger, att man icke kommer åt hela jordvärdestegringsproblemet genom
att angripa det på denna punkt och att man därigenom skulle behandla
•dem. som avstå mark för byggnadsändamål, på annat och sämre sätt än andra.
Det är alldeles riktigt. Men reservanterna anse, att man i detta sammanhang
bör taga upp värdestegringsfrågan vid just detta slag av expropriationer. Jag
anser för min del, att det vore på tiden, att riksdagen toge upp hela jordvärdestegringsproblemet
och finge en allmän översyn, örn hur man lämpligen bör få
bukt med denna fråga på ett sätt, som svarar mot samhällsintresset. Det är i
alla fall roligt att kunna konstatera, att vi kanske ha möjlighet att även få
herr Hedlunds i Rådom hjälp, när det gäller att få till stånd en ordentlig lag
för att förhindra spekulationer i jordvärdestegring.

Jag vill gentemot herr Pettersson i Hällbacken peka på, att det ej gäller
en förutsättningslös utredning i den mening, som jag åtminstone lade in i herr
Petterssons uttalande. Ty då det gäller ersättningsregeln tar ju utskottet
bestämt ställning emot ändringsförslaget och säger, när det blir fråga om utredning
här, att utskottet vill ansluta sig till den nu gällande ersättningsregeln.
Det är ju alldeles tydligt, att därmed har utskottet sagt, att det icke alls
vill vara med örn att ersättningsregeln kommer under utredning och prövning.

Vidare vill jag framhålla, att det ju icke för riksdagen gäller att fatta
ställning till något positivt förslag i den ena eller andra riktningen, utan att
det bara gäller att via Kungl. Majit få frågan utredd. Jag tror att problemet
är så betydelsefullt att det förtjänar detta.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 26.

Motioner om beredande av ökade möjligheter för kommun att inlösa mark
för bostadsbebyggelse eller industriändamål. (Forts.)

Jag ber alltså, herr talman, att få ansluta mig till den reservation, som är
fogad vid utskottets utlåtande och till vilken herrar Hermansson och Andersson
i Tungelsta yrkat bifall.

Herr Lundell: Herr talman! Jag har begärt ordet icke för att gå in så
mycket på de olika saker, som här talas örn, utan bara för att framhålla ett
pär särskilda synpunkter, som jag tycker icke ha beaktats av dem, som talat
för utskottet eller för reservationen nr 2.

Jag tror att det var herr Hermansson, som uttalade att det var icke tilltalande,
att kommunerna tvingades att betala merpriser, som uppkommit genom
kommunernas egna åtgöranden såsom att de t. ex. hade dragit fram olika slag
av ledningar, vattenledningar, spårvägar o. s. v. Herr Hedlund i Rådom var
inne på samma tankegång och sade något sådant som att det är olämpligt att
enskilda skola få profitera av värdestegring, som åstadkommits genom det
allmännas åtgärder.

Det är väl da anledning att något tänka på vad som bör menas med värdestegring
och särskilt oförtjänt värdestegring. Man kan väl icke räkna så, att
sådant, som göres av en kommun eller av staten, göres av något slags överhet,
som icke har något direkt samband eller beroende av invånarna i kommunen
eller staten, utan det är väl tvärtom så, att det som kommunerna och staten
göra bekostas med skattdragarnas pengar. Bland skattdragarna intaga väl fastighetsägarna
en ganska framskjuten plats. Man får väl uppfatta en kommun
låt oss säga närmast som ett bolag av skattdragarna i kommunen, och där äro
ju° fastighetsägarna särskilt utsatta för kommunens välvilja, så snart det är
fråga örn att få in medel till att bekosta kommunens åtgärder.

Örn det nu dragés fram t. ex. spårväg inom ett visst område, kan man väl
icke säga, att det är något, som alldeles oförtjänt kommer över de fastighetsägare,
som bo i denna stadsdel, eller över fastighetsägarna gemensamt, utan de
lia till mycket stor del fått bekosta denna spårväg. I den mån fastighetsägarna
bidragit till och bekostat åtgärder för att förbättra bostadsförhållandena inom
ett område, föreligger icke någon oförtjänt värdestegring, när fastighetsvärdet
stiger därför att ökade bekvämligheter beretts åt dem, som där bygga
och bo.

Jag skall icke nämna någon procentsiffra för hur stor del av skattekronorna
i våra stadskommuner som är fastighetsskattekronor. Det kan ju var och en
se efter själv. Men vi få icke glömma, att det icke bara är fastighetsskattekronorna,
som så att säga representera fastighetsägarna, ty även en betydlig del
av de kommunala inkomstskattekronorna kommer från dem. Därå uttaxerade
pengar gå sedan till de olika anläggningsarbeten, som kommunerna syssla med.
Man får tänka sig litet för innan man uttalar sig om hur stor del av den värdestegring,
som en fastighet inom ett visst område undergår på grund av kommunala
anläggningar, som kan anses vara oförtjänt värdestegring. Jag vill
icke på rak arm nämna någon viss procentsats. Först sedan saken blivit föremål
för en ingående undersökning kan man göra något uttalande på den punkten.
Men man bör icke — det kan var och en som tänker efter en smula förstå
— utan vidare i likhet med vad en del talare här gjort säga, att det är olämpligt
att enskilda profitera av en värdestegring, som åstadkommes genom allmänna
åtgärder.

Yi ha också när det gäller värdestegring att taga i betraktande något som
heter penningvärdets fall. Den värdestegring å fastigheter, sorn förekommit
under de senaste 30 åren. är till mycket slör del en nominell värdestegring, en
avigsida så alf säga av penningvärdets fall. Örn man skall kalla en sådan vär -

Nr 28.

Onsdagen den 2S juni 1944.

Motioner om beredande av ökade möjligheter för kommun att inlösa mark
för bostadsbebyggelse eller industriändamål. (Forts.)
destegring för oförtjänt eller välförtjänt skall jag icke uttala mig om. Den
terminologien bör kanske inte alls användas på detta område. Det är ju härvid
fråga örn en rent nominell process, som icke ökar vederbörandes realförmogenhet
på något sätt. — Detta var vad jag ville säga i fråga örn värdestegring.
_ .

Det finnes bär också en reservation nr 2, däri man yrkar, att i den män
expropriation kommer till användning för tomtändamål inom städer expropriationersättningen
skall fastställas på ett för den exproprierande lindrigare sätt
än för närvarande är fallet. Det är, tror jag, en mycket äventyrlig väg,. som
man här tycks vilja slå in på. Det blir säkerligen också mycket svårt att fixera
några normer, örn man skulle gå ifrån den norm, som nu gäller, nämligen att vederbörande
skall få full ersättning, så att han icke tillfogas någon ekonomisk
förlust men ej heller gör någon ekonomisk vinst genom själva expropriation*;-förfarandet. Jag skulle på det allra bestämdaste vilja avstyrka, att man ger sig
in på de vägar, som de ledamöter vilka stå för reservationen nr 2 tyckas vilja
slå in på. .

Herr talman! Med stöd av vad jag nu yttrat ber jag få yrka bifall till reservationen
nr 1, alltså den reservation, som är avgiven av fröken Hesselgren
m. fl.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag kan icke neka till att den fråga,
som vi nu behandla, är en ganska komplicerad och svåröverskådlig sådan. Jag
vill ej heller underlåta att betyga min aktning för de initiativ, som motionärerna
här ha tagit. Jag ifrågasätter icke på något sätt redbarheten i det uppsåt,
som ligger bakom dessa motioner. Men samtidigt, herr talman, som jag säger
detta vill jag giva uttryck åt mina bestämda betänkligheter, när det gäller att
sluta upp på den linje, majoriteten inom utskottet här ifrågasatt.

Som jag ser på den här saken är det för mig uppenbart, att det ytterst är
fråga örn ett nytt och ingalunda oväsentligt ingrepp i den enskildes äganderätt.
Man må sedan inhölja denna attack i vilka förskönande omskrivningar
som helst. För att i någon mån klargöra min ståndpunkt ber jag få anföra ett
par exempel, som jag tycker ge sig tämligen av sig själva, när man läser igenom
utskottets utlåtande. Vi tänka oss alltså en tomt. På denna tomt finnes
en byggnad, i vilken det bor en eller flera familjer. En av dessa kan vara agarens
familj, de andra kanske äro hyresgäster — det kan givetvis tänkas mångå
olika kombinationer. Så en dag visar det sig, att det av någon anledning finns
ett visst intresse, låt oss säga hos en majoritet i den kommunala församlingen,
för fastigheten. Den majoriteten anser, att fastigheten är för liten, och att den
därför bör nedrivas och lämna plats för en större fastighet med plats för ett
större antal hyresgäster, något som ju naturligtvis mycket lätt kan anses vara
vad man kallar »ur det allmännas synpunkt önskvärt». Därest den ifrågasatta
lagstiftningen blir verklighet kan man alltså helt enkelt besluta att tvångsvis
inlösa denna fastighet och förständiga de människor, som bott där kanske sedan
generationer tillbaka, att lämna detta sitt hem utan vidare. För mig ter sig
ett sådant tillvägagångssätt ganska upprörande.

Jag skall ta ett annat exempel. Vi tänka oss en industri, som har sin verksamhet
på ett visst tomtområde. Inom samhället kan mycket lätt framkomma
ett konkurrentintresse till denna industri. Detta konkurrentintresse kan kanske
utan svårighet lyckas associera sig med en majoritet inom kommunen. Då blir
det ej svårt för vederbörande att finna utgångspunkter för en aktion, som skulle
kunna leda till att kommunen beslutar tvångsvis inlösa och nedlägga denna
fastighet med den industri, som där kanske varit bofast sedan decennier till -

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 26.

Motioner om beredande av ökade möjlic/heter för kommun att inlösa mark
för bostadsbebyggelse eller industriändamål. (Forts.)
baka. Jag tror ingen kan säga annat än att det är tillbörligt att draga sådana
konsekvenser av det tillvägagångssätt, som bär ifrågasättes.

Det är också rätt betecknande, att exempelvis landskommunernas förbund i
sitt remissyttrande ställer sig synnerligen tveksamt, när det gäller att införa
vidgade möjligheter för inlösen av mark jämväl för industriändamål. Men denna
tveksamhet delas ej av utskottsmajoriteten, som även i detta hänseende
ställt sig på motionärernas linje och är beredd att förorda den av motionärerna
begärda utredningen.

Jag sade för ett ögonblick sedan, att detta, så som jag ser på dessa ting, innebär
— låt vara att man här endast talar örn en förutsättningslös utredning —
ett nytt naggande i kanten av den enskildes äganderätt. Jag har blivit styrkt
i denna min uppfattning sedan jag tagit del av motionärernas resonemang i ersättningsfrågan.
Till majoritetens heder vill jag dock säga, att den härvidlag
icke är beredd att helt följa motionärerna. Å andra sidan deklarerar icke majoriteten
ett bestämt avståndstagande från motionärernas resonemang. Utskottet
är emellertid, heter det, »icke berett att förorda någon utredning angående
ändring av denna för all expropriation gällande regel», nämligen örn ersättning
till fulla värdet. Att man inom vissa kretsar av utskottet varit tveksam på den
här punkten och velat gå motionärerna längre till mötes än majoriteten ifrågasatt,
framgår av den reservation, som avgivits av herr Söderkvist m. fl., däri
nian mycket riktigt förklarar, att »vid denna utredning», örn den skall komma
till stånd, »torde det icke kunna undgås, att jämväl den i motionerna berörda
frågan om expropriationsersättningarnas storlek tages i övervägande». Här säger
man klart ifrån, att det ej under alla omständigheter är givet, att vederbörande
skall få ersättning för fulla värdet av egendomen. Jag anser icke heller.
att man kan kalla detta för annat än ingrepp i den enskilda äganderätten.

Jag kan ej se, att i de motioner, som nu äro före, presenterats ett sådant material,
att en utredning av denna beskaffenhet skulle vara erforderlig. Jag finner
en sådan utredning så mycket mindre behövlig som detta spörsmål ägnats
uppmärksamhet även i andra sammanhang. Sålunda anmärker utskottet, att
exempelvis bostadssociala utredningen enligt riksdagsberättelsen för innevarande
år har till sina återstående arbetsuppgifter upptagit spörsmålet örn saneringen
av det undermåliga bostadsbeståndet i stadssamhällena i dess samband
nied sociala och ekonomiska samt stadsplan- och byggnadstekniska frågor,
samt den därmed sammanhängande frågan örn åtgärder för åstadkommande
av en planmässig bostadspolitik på längre sikt, syftande till ett »fredsberedskapsprogram»
på detta område.

Där säger man klart ifrån, att spörsmålet bör beaktas av bostadssociala utredningen.
Men, herr talman, det räcker ej därmed. Även i annat sammanhang
skänkes denna fråga en betydande uppmärksamhet. Stadsplaneutredningen
1942, som tillkallades enligt Kungl. Majrts bemyndigande den 28 november
1941, har, heter det i utskottsutlåtandet, »till uppgift att verkställa utredning
av frågan örn regionplanelagstiftning och en översyn av gällande lagstiftning
för byggnadsverksamheten jämte vad därmed äger samband». Av detta framgår
med ali möjlig tydlighet, att båda dessa statliga utredningar redan syssla
med denna angelägenhet, och skulle så icke vara förhållandet föreligger ej hinder
för att de i fortsättningen ägna intresse ät densamma.

Hur jag än ser på saken finner jag ej anledning vara med om det beslut,
som majoriteten rekommenderat. Mitt ståndpunkt stagande, som jag här antytt,
har föranletts dels av det förhållandet att detta spörsmål redan nu får
anses vara under utredning, men framför allt därav, ali jag principiellt sett

Andra kammarens protokoll lOkk. Nr £6. 3

Nr 26.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Motioner örn beredande av ökade möjligheter för kommun att inlösa mark
för bostadsbebyggelse eller industriändamål. (Forts.)
icke kan vara med om åtgärder av den beskaffenhet, som motionärerna ifrågasatt.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till fröken Hesselgren m. fl. reservation.

I detta anförande instämde herrar Henriksson, Holmdahl, Birke, Wiberg,
Sveningsson och Hansson i Yännäsby.

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Det har här framhållits, att i Kungl.
Maj:ts proposition år 1917 med förslag till expropriationslag saknades uttrycket
»fulla» i fråga örn egendomsvärdet och att förslaget i detta avseende överensstämde
med 1866 års expropriationslag. Uppgiften är riktig. Där står alltså,
att expropriationsersättningen skall utgå med belopp motsvarande egendomsvärdet,
men det är att märka att lagutskottet, som tillsatte ordet »fulla», förklarade,
att därmed icke avsågs annat än en formuleringsändring, alltså ingen
saklig ändring. Riksdagen har alltså icke på något sätt utgått ifrån att 1917
års formulering skulle vara förmånligare för markägaren än den formulering,
som fanns i 1866 års lag. Den enda egentliga attacken mot värderingsregeln i
samband med utarbetandet och antagandet av 1917 års lag kom, så vitt jag vet,
från herr Lindhagen, som i en motion yrkade att ersättningen skulle bestämmas
efter taxeringsvärdet. Men det är väl en regel, som man knappast på allvar
kan gå in för. Alla som känna till hur taxeringsvärdena förhålla sig till
saluvärdena lörsta ju, att en sådan regel skulle komma att verka synnerligen
orättvist och ojämnt.

Herr Larsson i Östersund: Herr talman! Det är alldeles riktigt, att lagutskottet
motiverade sitt insättande av det omstridda ordet i lagtexten som en
formell ändring, men det skedde också med uttryckligt angivande av att utskottet
fruktade, att den nya formuleringen inte skulle medföra samma resultat
som den föregående lagens. Departementschefen uttalade även tre år senare,
att han ansåg, att erfarenheten visat, att ersättningen i allmänhet kommit att
ligga i överkant, men att han för sin del var redo att godta detta förhållande.
Det var alltså en formell ändring, som faktiskt i sak innebar en skärpning.
Man får nog därför säga, att denna formella ändring likväl inneburit möjlighet
till annan tolkning, såsom ofta är fallet vid utbyte av ord.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Med anledning av att vissa
talare, som yrkat avslag, ha sökt skrämma med att ett bifall till utskottets
förslag örn utredning skulle visa sig vara ett ingrepp i den enskilda äganderätten
av sådant slag, att riksdagen inte borde vara med därom, vill jag be
dessa talare att studera riksdagens protokoll från det tillfälle, när lagförslaget
örn rätt till expropriation behandlades. De skola då finna, att det sades
på samma sätt då som nu. Men vad har inträffat sedan denna lagstiftning kom
till? Jo, det har inträffat, att de farhågor för ingrepp i den enskilda äganderätten
icke besannats. Den rätt, som samhället har att inlösa mark för industriella
ändamål enligt nu gällande expropriationslagstiftning, har endast
medfört goda verkningar, och lagstiftningen har visat sig fylla sitt ändamål
på bästa sätt. Ingen av de herrar, som nu motsätta sig en utredning i detta
ämne, har gjort gällande, att vi skola föreslå upphävandet av expropriationslagstiftningen.

Jag tror, herr talman, att det förslag som framställts av motionärerna om att
utvidga expropriationslagstiftningen är någonting som vi måste ta under över -

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 28.

Motioner om beredande av ökade möjligheter för kommun att inlösa mark
för bostadsbebyggelse eller industriändamål. (Forts.)
vägande. Om expropriationslagen blir utvidgad, så att den regel för värdesättningen
som där gäller även blir tillämplig på detta nya område, tror jag
inte att detta kommer att medföra det äventyrande av den enskilda äganderätten,
som herr Hagberg i Malmö fruktade. Örn denna utvidgade expropriationslagstiftning
kommer till stånd, kommer den att visa sig välgörande därutinnan,
att mark som tidigare inte har stått till förfogande för det ändamål,
som den föreslagna utvidgningen av expropriationslagen avser att tillgodose,
kommer att säljas frivilligt i den öppna marknaden och till ett skäligt pris.

Jag skall, herr talman, medan jag har ordet be att få säga till herr Larsson
i Östersund, att det är helt naturligt, att utskottet inte har gått in för att ändra
de gällande bestämmelserna för expropriationsbeloppets utdömande. Denna fråga
föreligger helt enkelt inte nu, herr Larsson i Östersund, och att utskottet
inte går in för en sak, som i själva verket ligger »udenom», som Ibsen säger,
bör givetvis kammaren hålla utskottet räkning för. Efter prövning i utskottet
ha vi emellertid funnit, att vi inte bort föreslå Kungl. Maj :t att verkställa en utredning
även beträffande denna del av frågan.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande örn bifall till utskottets förslag.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr andre vice talmannen
framställde propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall
till den av herr Söderkvist m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen;
samt 3:o) avslag å såväl utskottets hemställan som de i ämnet väckta motionerna;
och fann herr andre vice talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Fröken Andersson begärde emellertid votering,
varför herr andre vice talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka herr andre
vice talmannen nu fann den under 2 :o) angivna hava flertalets mening för sig.

Jämväl beträffande kontrapropositionen äskade likväl fröken Andersson
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
andra lagutskottets utlåtande nr 63 antager bifall till den av herr Söderkvist
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
avslag å såväl utskottets hemställan som de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav, att han funné flertalet hava
röstat för ja-propositionen. Fröken Andersson begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 109
ja och 66 nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition i huvudvoteringen antagit bifall
lill den av herr Söderkvist m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

T överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Nr 26.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Motion angående
utredning
om åtgärder
mot
vanhävd av
jordbruk.

Motioner om beredande av ökade möjligheter för kommun att inlösa mark
för bostadsbebyggelse eller industriändamål., (Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Söderkvist m. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och nyssnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre vice talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet hava röstat för ja-propositionen. Herr Hermansson begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 98 ja och 82 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 9.

_ Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 65, i anledning av väckta motioner
örn utredning angående statens skyldighet att giva ersättning vid intrång
i enskildas äganderätt och ekonomiska frihet.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 10.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 66, i anledning av väckt motion
angående utredning örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Lindahl: Herr talman! När jag begärt ordet i denna fråga är det inte
för att ingå i någon polemik mot utskottets avslagsyrkande på motionen. Med
den utveckling som ägt rum sedan min motion väcktes var väl knappast någonting
annat att förvänta från utskottets sida än ett yrkande om avslag på motionen.
Kungl. Maj :t bär nämligen tillsatt den utredning örn ny vanhävdslagstiftning,
som min motion efterlyste.

Jag vill dock i detta sammanhang anföra några synpunkter, vilka jag hoppas
att den kommande utredningen skall i någon mån notera. Av den utredning,
som utskottet välvilligt nog kostat på min motion, ser det ut, som örn
yanhävd av jordbruk vore en relativt sällsynt företeelse inom den svenska
jordbruksnäringen. Jag tror också för min del, att så är förhållandet, vilket
med all tillfredsställelse bör konstateras. Men å andra sidan är det nog skutt
eftersom vanhävd endast förekommer i enstaka fall, bli också dessa fall
av allmänheten i synnerlig grad uppmärksammade. Det är ganska naturligt,
att reaktionen mot vanhävd blir åtskilligt skarpare än eljest i tider, då folk
lever under knapphetens kallia stjärna, men detta hindrar ju inte, att även
under normala tider folk många gånger blir rasande när de se, att jordbruk
som kunde ge god avkastning ligga för fäfot. När så vanhävden får pågå
år efter år utan att eventuella ingripanden få åsyftad verkan börjar allmän -

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 26.

Motion angående utredning örn åtgärder mot vanhärd av jordbruk. (Forts.)
heten ifrågasätta, om lagstiftningen på detta område är till fyllest eller har
den effektivitet, som man har rätt att kräva av densamma.

I min motion har jag hävdat, att det på detta område kräves en lagstiftning,
som inger respekt hos herrar vanhävdare men som också fungerar på ett mera
rationellt sätt än den nuvarande lagen. Jag har nämligen den uppfattningen,
att då böterna för vanhävd kunna ''bli högst 500 kronor är det fara värt, att
straffet som avskräckande moment får liten eller ingen betydelse. 500 kronors
böter kunna möjligen skrämma en småbonde eller småbrukare till att bättre
bruka sin jord, men detta straff gör föga intryck på en storgodsägare eller en
ägare till en större gård, som har tillräckligt stark ekonomisk ryggrad att
missköta sin egendopi. Enligt § 6 i nuvarande vanhävdslag har jordkommissionen
att vid konstaterad vanhävd ge vederbörande en respittid.för att åstadkomma
rättelse på de punkter, som kritiserats. Denna respittid kan uppgå
ända till två år och däröver. Under denna period har vederbörande att klara
de förelägganden, som ha givits honom. Skulle han inte ha fullgjort ifrågavarande
föreläggande kan han dock endast ådömas ett bötesbelopp av högst
500 kronor. Jag har synnerligen svårt att tro, att ett på sådant sätt tilltaget
bötesbelopp skrämmer till bättre gärning, då iståndsättandet av jordbruket —
alltså vad jordbrukskommissionen har förelagt vederbörande — skulle kosta
kanske hundra gånger det högsta bötesbelopp som kan utmätas.

Jag bär resonerat på det sättet, att örn inte själva apostroferandet, detta
att stå inför offentligheten som konstaterad vanhävdare, kommer vederbörande
att skämmas och bättra sig, så inte torde bötessumman — även om man tar
till det högsta belopp man har rätt att utmäta — åstadkomma en förändring
till det bättre. Enligt utskottets utlåtande ha också jordbrukskommissionerna
i en rad län i sina yttranden över motionen uttalat sig för att en skärpning
av lagen och de i denna utmätta bötesbeloppen bör komma till stånd. De jordbrukskommissioner,
som inte haft något särskilt att anföra, ^motivera detta
med att ingen svårartad vanhävd förekommit inom deras områden. Man kan
sålunda i stort sett säga, att i den mån jordbrukskommissionerna konfronterats
med vanhävd av svårare beskaffenhet ha de funnit, att den nuvarande
lagen är alltför beskedlig och att det kräves en skärpning för att få lagen
effektiv. Jag kan emellertid inte uraktlåta att säga, att jag tycker, att utskottet
i all sin ordknappa välvilja dock borde ha givit plats för ett bestämt
uttalande, att även utskottet delar den allmänna uppfattningen, att vanhävdslagen
vore i behov av något skarpare klor.

Utöver vad jag nu sagt måste jag, herr talman, ytterligare anföra några
synpunkter på denna enligt mitt sätt att se synnerligen viktiga fråga. Jag vill
framför allt betona betydelsen av att den kommande utredningen ^ om möjligt
söker klara ut vad som avses med vanhävd. Ty på den punkten räder en omfattande
förvirring, som självfallet inte gör tillämpningen av lagen lättare.

Jag vill ifrån det län, som jag företräder i kammaren, anföra ett exempel,
som enligt mitt sätt att se kan tjäna som ett verkligt åskådningsmaterial för
hurudana förhållandena kunna te sig på detta område. Det gäller en mycket
stor gård, och den allmänna opinionen är fullständigt enig om att vanhävd
föreligger där sedan åtskilliga år tillbaka. Men den mening, som kommer
till uttryck i denna allmänna opinion, delas inte av sakkunskapen pa alla häll.
Till sin stola förvåning får allmänheten meddelande örn att vissa auktoritativa
organ för sin del icke anse att denna gård skötes pa ett sätt som kan
betecknas som. vanhävd. När folk ser tusentals havreskylar grodda och nedsnöade
stå ute i november månad, när logar ligga nedblåsta utan att ägaren
gör min av att återuppbygga desamma, när torpställen, som givit försörjning
åt sin innehavare men också arbetskraft åt huvudgården, läggas öde och vild -

Nr 26.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Motion angående utredning örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
marken får marschera fram över tegarna, när överallt ett allmänt förfall på
gården kan konstateras, ja, då tycker vanligt folk att vanhävd föreligger, och
man frågar sig hur den lagstiftning egentligen är beskaffad, som låter dylikt
passera. I föreliggande fall har det organ, som här närmast skall inskrida,
nämligen jordkommissionen i länet, också konstaterat vanhävd och gjort vissa
förelägganden för vederbörande jordägare. Men så inträffar det egendomliga,
att ett annat offentligt organ kommer med uttalandet, att visst finnas vissa
anmärkningar att göra mot vederbörandes sätt att sköta gården, men att vanhävdslagen
i ailä fall inte är tillämplig.

För detta besynnerliga påstående står länets egnahemsnämnd. Det vill dessutom
förefalla — jag har åtminstone fått det intrycket, men det kanske är för
mycket sagt — som om denna egnahemsnämnd nästan hyste fruktan för att vi
eventuellt skulle få en lag, som passade in på det aktuella fallet. Nämnden
slår sålunda ifrån sig med båda händerna inför uttalandet i min motion, att
vanhävdslagen bör bli föremål för en ny utredning. Man uppträder med ett
ord sagt konungsligare än konungen själv, ty Kungl. Maj :t har beslutat, att
en utredning av denna fråga skall ske, och redan utsett utredningsmän därtill.
Jag vill uttala den förhoppningen, att egnahemsnämnder i allmänhet då det
gäller deras speciella verksamhet inte skola ta så lätt på begreppet vanhävd.

Jag har, herr talman, med detta velat framhålla, hur viktigt det måste
anses vara att det av dem som nu skola utreda denna fråga på ett så ingående
sätt som möjligt blir klarlagt, vad som egentligen avses med begreppet vanhävd.
Jag tror för min del, att det är det bästa stöd en jordbrukskommission
kan erhålla. Ty en storgodsägare har förunderligt många sätt att genom uttalanden
från framstående och auktoritativa vittnen få sin sak att framstå i
försonande dager. Ätt detta i sin tur måste leda till att jordbrukskommissionerna
känna sig desavuerade och en smula modstulna är väl inte heller mycket
att säga om. Örn jordbrukskommissionerna bli korrigerade av exempelvis
statliga organ rörande sin uppfattning örn vad som vid det eller det tillfället
skall gälla för vanhävd, återverkar detta givetvis på deras handlingskraft i
fortsättningen.

Herr talman! Jag har intet yrkande men vill uttala den förhoppningen, att
en kommande utredning skall komma till rätta med ifrågavarande problem.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag hade icke tänkt begära ordet
i denna fråga, då utskottet avstyrkt motionen. Men då jag lyssnade till herr
Lindahl när han sade, att lagen icke fungerade tillfredsställande och att
straffet verkade för litet avskräckande på småbrukarna, tänkte jag ställa
den frågan till herr Lindahl, örn han verkligen förstår jordbrukets läge. Jag
begriper ju, att han var upprörd över det fall han relaterade. Men man kan
icke taga upp endast en detalj, utan man får se på hela det svenska jordbruket.
Vi ha kommit i det läget, vi jordbrukare, att vi få fullständigt resignera
inför den stora bristen på arbetskraft. Det finns i dag massor av jordbrukare,
som icke ha möjlighet att sköta sin jord och sina djur på ett tillfredsställande
sätt, därför att de icke kunna få folk till sin hjälp. Sådant är läget för närvarande.
Den som icke är jordbrukare kan kanske säga, att vi skola skärpa
lagen. Men hur skola bönderna kunna klara sig utan arbetskraft? Hjälper det
med piska och böter?

Jag gick i fredags kväll förbi en gård. Från gärdet kom det en gammal
man — han var nära 70 år •—■ lutad och nedbruten av arbete. Jag frågade
sedan den man, som ägde gården, örn han kunde utnyttja denne gubbes ar -

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 26.

Motion angående utredning om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
betskraft. »Ja, hail får göra så gott han kan», blev svaret. »Jag har ingen
annan arbetskraft.»

Inför ett sådant läge tycker jag det är sorgligt att vi i riksdagen ens skola
behöva taga upp till diskussion frågan om skärpning av vanhävdslagen. Jag
skulle vilja vädja till herr Lindahl, att han en liten smula sätter sig in i förhållandena
vid jordbruket och svårigheterna att erhålla arbetskraft. När det
gäller högre betalning av jordbrukets produkter, så att arbetskraften skall
kunna betalas på samma sätt som inom andra näringsgrenar, är man minsann
angelägen att hålla igen. Nej, man måste förstå läget, innan man pläderar för
att skärpa straffet för vanhävd och försöker komma åt de utslitna jordbrukarna.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Herr Hanssons i Skediga anförande
skulle ha gjort sig utomordentligt bra, örn det varit en massa »spekulanter»
och vanhävdare av födsel och ohejdad vana, som hört det. De skulle
ha applåderat, och jag är övertygad om att herr Hansson skulle ha fått
deras röster vid höstens riksdagsmannaval. Men jag tror inte, att herr Hansson
skulle ha fått en riktig, ärlig bonde att ge sin anslutning till hans anförande,
ty det var ren demagogi.

När vanhävdslagen antogs, skedde det inför den press på livsmedelsmarknaden
som förelåg. Vi hade icke råd att låta den svenska jorden bli utsatt för
vanhävd, när hela det svenska folket led brist på de viktigaste livsförnödenheter,
som kunde produceras. Då tillkom denna vanhävdslag, och det bestämdes.
att den skulle gälla under en kort tid och att man under den tiden skulle
se hur det hela verkade. Tidigare gällde en uppsiktslag i fråga om bolags och
vissa andra. Vilka erfarenheter har man nu fått av denna nya lagstiftning?
Jo, det är som herr Lindahl påpekade på det sättet, att det brister i väsentliga
punkter, icke minst därutinnan, att det vitesbelopp, som kan utdömas, är så
lågt, att en person som vill vanhävda sin fastighet kan finna det ekonomiskt
förmånligt att vansköta den. Jag tror, att det inom utskottet endast finns en
mening örn de av motionären påtalade förhållandena. Dessa böra rättas till
vid den översyn av lagen, som skall göras av den av Kungl. Majit tillsatta
kommittén.

Jag har haft tillfälle att syssla med dessa saker i egenskap av jordbrukskommissionens
ordförande i ett av rikets större län. Jag känner till fall, herr
Hansson, där ärliga och rejäla bönder lida brist på arbetskraft och ha svårt
att hinna sköta sin jord men icke kunna förstå, att lagen kan tillåta, att spekulanter
få vanvårda sina egendomar och så ogräs i deras åkrar år från. år.
Det vitesbelopp dessa måste ut med betala de gärna, då det blir ekonomiskt
förmånligare för dem ändå än att iståndsätta fastigheten. Jag skulle ha önskat,
att det från jordbrukets representanter sagts ifrån hur det i själva verket förhåller
sig, nämligen att för de mindre jordbrukarna vitet är tillräckligt men
att det för de större jordbrukarna är alldeles för litet.

Medan jag har ordet skulle jag vilja säga ytterligare en sak. Såväl den
uppsiktslag som vi hade 1942 som den vanhävdslag vi nu ha brister rätt
väsentligt när det gäller att komma till rätta med vanhävden. Det är många
luckor, som behöva fyllas ut, varigenom man på ett snabhare och mera effektivt
sätt kan rätta till förhållandena. Det är icke ovanligt, att jordbrukskommissionerna
få hålla på och skriva och bråka med vederbörande i både
tre och fyra år, innan någon rättelse sker. Jag vill passa på tillfället att rikta
en vädjan till vederbörande — jag ser, att statssekreterare Fellenius är här
närvarande — att det tillses, att vid den utredning, som nu pågår, de stora
bristfälligheter som nu vidlåda lagen bortopereras, så att icke vissa personer

>ir 26.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Motion angående utredning arn åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
alltjämt med fördel kunna fortsätta med att vanhävda sina jordbruk.

Jag har intet annat yrkande, herr talman, än örn bifall till utskottets förslag.

Herr Lindahl erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag vill bara till herr Hansson i Skediga säga, att allt hans bombastiska
tal här örn utplundrade och utsugna bönder icke passar in i ramen
för den lilla sanna berättelse ur livet, som jag gav. Det finns i det fallet ingen
stackars utsliten bonde, som på grund av tjänarbrist själv får gå i hårt arbete
och till sist måste lägga upp därför att han icke orkar fortsätta längre. Det
är ganska egendomligt, att en representant för jordbrukarna på detta sätt
öppet uppträder till försvar för vanhävd och icke erkänner, att jordbrukarna
ha skyldighet, de som andra, att medverka till att man på detta område får
fram ett så gott resultat som överhuvud taget är möjligt.

Jag sade i mitt anförande, örn nu herr Hansson observerade det, att det är
ganska sällsynt med vanhävd av jordbruk, men att det är givet, att i den mån
sådant förekommer man måste reagera mot den. Jag tror för min del, att
bönderna i allra största utsträckning reagera på ungefär samma sätt som jag,
och jag har en känsla av att herr Hansson är ganska ensam när det gäller
att vilja ställa sig i bräschen för folk, som icke vill sköta jorden. Vilka personer
är det som sitta i jordbrukskommissionerna? Så vitt jag kan förstå är
det bönder i allra största utsträckning. Och alla de jordbrukskommissioner,
som haft att handlägga svårartade fall av vanhävd, äro inne på den linje
jag företräder i min motion.

Herr Hansson i Skediga, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Jag kan meddela den siste ärade talaren, att jag
har mångårig erfarenhet som jordbrukare, och med den kännedom jag har av
jordbrukarna vågar jag säga, att det icke finns några jordbrukare, som vilja
vanhävda sin jord. Var och en lägger ned sin arbetskraft och sin energi på att
få ut bästa möjliga resultat, ty vanhävd av jordbruket skulle vara till jordbrukarens
egen förlust. Det är alldeles givet, att han söker sköta sitt jordbruk.

Då herr Lindahl säger, att jag ställer mig som beskyddare för vanhävdare
av jordbruk, tycker jag att han skjuter betydligt över målet. Vad jag i mitt
anförande framhöll var, att det är brist på arbetskraft och omöjligt för jordbrukarna
att få betalt för sina produkter, så att arbetskraften kan betalas på
samma sätt som inom andra näringar. Det är orsaken till svårigheterna att sköta
en del jordbruk. Den saken förbigick herr Lindahl.

Jag vill ännu en gång poängtera, att det säkerligen icke finns en bonde, som
vill vansköta sin jord. Jordbrukaren lägger ned all den kraft han kan för att
få den i bästa skick. Det är grunden i bondekynnet, det har det varit i hundratals
år, och det kommer det att bli. Men det omöjliga kan bonden icke uträtta.

Härpå anförde:

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag var en av undertecknarna till den
motion, som blev initiativet till 1942 års vanhävdslag, och jag förmodar, att
ingen kan misstänka mig för att gilla vanhävd eller på något sätt vilja taga
vanhävd i försvar. Men jag tycker att det är olämpligt, att en motionär och
talare här i kammaren tar upp ett enskilt fall, som myndigheterna haft under
behandling, broderar på det och gör så mycket som möjligt av det. När myndigheterna
tagit ställning till det, får man ha den lif och den tilltro till dem.
att man icke i riksdagen söker skapa sensation eller klandrar myndigheterna

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 26.

Motion angående utredning om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
såsom här skett. Jag måste finna ett sådant sätt mycket olämpligt, detta i
synnerhet som talaren, så vitt jag kan forså, liksom jag icke har erforderlig
insyn i det särskilda fallet. Jag tror heller icke, att herr Lindahl har tillräcklig
agrikulturell sakkunskap för att kunna bedöma saken. Därför anser jag
det riktigast att låta myndigheterna sköta den och icke blåsa upp saken och
göra stort nummer av den här i riksdagen.

Däremot är det naturligtvis all anledning tillse, att den vanhävdslag vi ha
tillämpas på ett effektivt sätt. Men det kan ju, som herr Lindahl själv påpekade,
vara vissa svårigheter att avgöra vad som skall vara att anse såsom vanhävd.
Jag tror icke, att det kan uppställas någon allmän norm, utan det måste
bero på sakkunnigas omdöme. Längre kan man säkerligen aldrig komma. Och
därvidlag måste viss hänsyn tagas till de svårigheter, som föreligga i det enskilda
fallet. Sådana svårigheter ha förelegat på grund av inkallelser och brist
på arbetskraft under senare år, och det kan också vara andra omständigheter,
exempelvis fjolårets besvärliga väderlek under skördetiden, som verka försvårande.
Jag menar, att man får taga alla sådana saker med i bedömandet och
söka att se på problemet från alla sidor, örn man vill döma på ett objektivt
och rättvist sätt.

Herr Lindahl: Herr talman! Jag skulle gentemot herr Perssons i Falla
anförande inte ha så mycket att invända, om han inte här hade tagit på sig en
sorts skolmästarton och talat örn vad som passar och inte passar i riksdagen.
Jag tillåter mig att försöka bedöma den saken själv, herr Persson, utan något
pekfinger från herr Perssons i Falla sida.

Beträffande det åskådningsmaterial, som jag här framlagt, anförde jag i början
av mitt anförande, att jag önskade få vissa synpunkter antecknade till protokollet
för att vederbörande utredningsman så småningom skulle kunna taga
dem under övervägande. Jag anser det för min del synnerligen viktigt att framhålla
de konkreta fall, där lagen enligt allmänhetens uppfattning icke fyllt
sitt syftemål, ty lagarna skola väl vara så funtade att allmänheten känner tillfredsställelse
med dessa, lagar! När nu en lag inte är sådan, finns det all anledning
från min sida, från herr Perssons i Falla sida och från riksdagens sida
att säga, att vi vilja ha en lag som tillfredsställer den allmänna synen på begreppet
vanhävd. Detta har jag sökt åskådliggöra med mitt anförande.

Sedan vill jag säga, att även örn jag inte kan mäta min sakkunskap med
vare sig herr Hanssons i Skediga eller herr Perssons i Falla, så får jag väl
ändå när det gäller sådana här ting låta sunda förnuftet vara utslagsgivande.
Örn man kommer till en gård och får se, att tusentals skylar havre ligga ute,
det gröna har växt igenom och samtidigt har snö börjat falla — det är i november
månad — när logarna, där säden skall förvaras, ligga nedblåsta utan
att ägaren gjort en min av att sätta dem i stånd, när man konstaterar, att det
ena torpet efter det andra är nedlagt och skogen börjar växa fram över tegarna,
ja, då säger mig sunda förnuftet, att här föreligger vanhävd. Sedan må man
använda all advokatyr i världen för att förklara, att detta inte är vanhävd,
så vidhåller jag ändå min uppfattning.

Jag har också belyst, huru inom länet två institutioner, vilkas verksamhet
faktiskt bär vissa anknytningspunkter, nämligen jordbrukskommissionen och
egnahemsnämnden, ha olika uppfattning i detta fall. Vore det inte då bra att
få en lag, som på ett bättre sätt än hittills åskådliggjorde, vad begreppet vanhävd
innebar? Det var detta som jag ville framhålla, när jag höll mitt anförande,
och har jag blivit missförstådd hoppas jag, att jag med dessa ord har
klarlagt, min inställning till ifrågavarande problem.

Vidare amf Örjes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Nr 26.

Oasdagen den 28 juni 1944.

Motioner om
förenkling av
det rättsliga
förfarandet
vid förvärv av
tillskottsjord
till mindre
jordbruk.

§ 11.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande nr 67. i anledning av väckta motioner
om förenkling av det rättsliga förfarandet vid förvärv av tillskottsjord
till mindre jordbruk.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! I egenskap av motionär i den föreliggande
frågan ber jag att få säga några ord.

Av utskottets uttalande framgår, att utskottet ansett de förslag, som i motionen
framförts, huvudsakligen innebära en ändring av det formella förfarandet
vid avlyftande av inteckningsansvaret vid inköp av mark för sammanläggning
med sådana för små fastigheter, som behöva få sin areal utökad.
Samtidigt har utskottet pekat på tvenne svårigheter för genomförande av
köp av tillskottsjord. som enligt utskottets mening inte lösas genom de i vår
motion föreslagna åtgärderna. Efter att därjämte ha framhållit, att det inte
är omöjligt att ytterligare åtgärder kunna tänkas i den av motionärerna föreslagna
riktningen, hemställer utskottet, samtidigt som man antyder att frågan
kan komma i ett förändrat läge örn det blir en expropriationslag för stärkande
av ofullständiga jordbruk, att motionen icke måtte bifallas.

Jag vill till detta säga, att det givetvis är sant, när man säger att motionen
huvudsakligen syftar till en förändring av det formella förfarandet vid avlyftande
av inteckningsansvar. Jag skulle emellertid tro, att det för många
av dem som läsa utskottets skildring av nuvarande möjligheter i detta avseende,
vilka jag själv haft tillfälle att pröva i praktisk tillämpning, utan vidare
står klart, att dessa bestämmelser verkligen behövde en förenkling, örn
denna förenkling kunde genomföras på ett för rättssäkerheten betryggande
sätt. Jag vågar också uttala den förmodan, att det för de pågående utredningarna
på detta område säkerligen kunde haft ett visst intresse, örn man
i utskottet mera bestämt tagit ställning till det i motionen framförda uppslaget.

Jag vill också särskilt betona, att motionärerna ingalunda tro, att de föreslagna
åtgärderna skola vara av den art, att de lösa alla svårigheter. Jag
är fullt på det klara med att vad utskottet anfört om att eventuella säljare
äro mindre benägna att sälja, om hela köpeskillingen skall gå till inteckningshavarna,
har en icke obetydlig giltighet. Samtidigt vill jag dock säga,
att jag mindre tror på det andra skälet, att föreslagna köp skola hindras av
den eventuella köparens svårigheter att på en gång prestera hela den ifrågakommande
köpeskillingen. Örn det finns säkerhet för att den köpta marken
blir fri från inteckning, ökas köparens möjligheter att anskaffa kapital i
väsentlig utsträckning.

Örn den expropriation, som utskottet talar örn. råda, som alla i denna kammare
veta, synnerligen delade meningar. Den kan nog icke genomföras, när
saken kommer att bli aktuell, utan betydande meningsbrytningar. Utan att
taga ställning till detta spörsmål ha motionärerna tänkt sig, att man redan
nu kanske kunde vara villig att pröva andra tänkbara vägar för att skapa
bättre möjligheter för de jordbrukare, som ofta nog ha möjligheter att skaffa
sig tillskottsjord, örn bara icke de formaliteter, som nu kringgärda dessa affärer,
vore så svårbemästrade och dyra för den allmänhet, som skall begagna
sig av möjligheten.

Vi ha, herr talman, sökt finna en väg att bemästra svårigheterna, och även
örn jag förstår utskottets ovillighet att taga itu med frågan, måste jag beklaga
dess negativa inställning.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 26.

Motioner örn förenkling av det rättsliga förfarandet vid förvärv av till skottsjord

till mindre jordbruk. (Forts.)

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag vill bara påpeka, att vi mycket riktigt
haft en känsla av att detta var en mycket intrikat sak att taga itu med,
men vi ha menat, att när tre olika nu pågående utredningar komma att beröra
detta område, så kan man väl därav draga den slutsatsen, att vad motionärerna
åsyfta skall komma fram vid utredningen. Därför ansåg utskottet,
att det var olämpligt att begära en direkt utredning av den här detaljen. Utskottet
hoppas, att det skall bli en lösning av saken så småningom.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 12.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 68, i anledning av väckta motioner
om lagstiftning till förhindrande av att jord- och skogsbruk övergå i
den icke jordbrukande befolkningens händer, örn ändringar i gällande lagstiftning
angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva.
fast egendom, örn lagstiftning till förhindrande av sammanslagning av
bärig brukningsdel med annan, m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft sju inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen i första kammaren
nr 143 av friherre De Geer m. fl., nr 145 av herr Karlsson, Gottfrid,
ni. fl. och nr 212 av herr Andersson. Alfred, samt i andra kammaren nr 218
av herr Andersson i Falkenberg m. fl., nr 232 av herr Pettersson i Dahl m. fl.,
nr 306 av herr Svensson i Ljungskile och nr 398 av herr Jacobson.

Motionerna 1:143 och 11:232. vilka voro i huvudsak likalydande, utmynnade
i en hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
örn utredning och (förslag till lagstiftning dels till förhindrande av att jordnöt!
skogsbruk Övergånge i den icke jordbrukande befolkningens händer och
dels till förhindrande av att redan fullt bäriga brukningsdelar försvunne och
sammanlades med andra.

I motionerna 1:145 och 11:218, vilka voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning beträffande
sådan ändring av 1925 års lag angående förbud i vissa fall för bolag,
förening och stiftelse att förvärva fast egendom, att konsumtionsförening
bleve berättigad att utan hinder av nämnda lag förvärva jordbruksfastighet.

I motionerna T: 212 och II: 306, vilka voro likalydande, hade yrkats, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära skyndsam utredning örn
och förslag till lagstiftning, varigenom sammanslagning av familjejordbruk
eller ofullständiga jordbruk, som lämpligen kunde kompletteras så att de
bleve familjejordbruk, med större jordbruk förhindrades.

I motionen 11:398 hade yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit hemställa örn utredning i syfte, att bolags styrelseledamöter samt tjänstemän
och andra hos1 bolag anställda personer jämte makar, såvitt anginge
trävarubolag, icke finge, där ej särskilda anledningar förelåge, förvärva jordbruksfastighet
med skogsmark.

Motioner orri,
lagstiftning
till förhindrande
avtatt
jord- och
skogbruk övergå
i den icke
jordbrukande
befolkningens
händer m. m.

Utskottet hemställde,

A. att motionerna 1:143 och TT: 232, såvitt anginge yrkandet beträffande
åtgärder till förhindrande av att jord- och skogsbruk överginge i den icke
jordbrukande befolkningens händer, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd:

B. att motionen TT: 398 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd-i

Nr 26.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Motioner om lagstiftning till förhindrande av att jord- och skog sönik övergå
i den icke jordbrukande befolkningens händer m. m. (Forts.)

C. att riksdagen, i anledning av motionerna 1:145 och II: 218, måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla om utredning, i vad mån jämkningar kunde
vidtagas i dispensbestämmelserna i lagen den 18 juni 1925 angående förbud
i vissa fall för bolag, (förening och stiftelse att förvärva fast egendom, utan
att lagens sociala och jordpolitiska verkningar försvagades, samt framläggande
för riksdagen av det förslag vartill utredningen kunde föranleda; samt

D. att motionerna 1:143 och II: 232, såvitt anginge yrkandet beträffande
åtgärder till förhindrande av att redan fullt bäriga brukningsdelar försvunne
och sammanlades nied andra, samt motionerna 1:212 och 11:306 icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

beträffande punkten A:

av herrar Hallagård och Hedlund i Rådom, vilka hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag till förhindrande
av att jord- och skogsbruk överginge i den icke jordbrukande befolkningens
händer;

beträffande punkten B

av herr Sten, utan angivet yrkande;

beträffande punkten C:

1) av herrar Mannerskantz, Roos, fröken Andersson samt herr Johnsson i
Kastanjegården, vilka yrkat avslag å motionerna; och

2) av herr Hedlund i Rådom, som på anförda skäl likaledes yrkat avslag å
motionerna; samt

beträffande punkten D

av herr Ryberg, utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Johnsson i Kastanjegården: Herr talman! Jag har tillsammans med
herr Mannerskantz m. fl. ställt mig som reservant beträffande punkten C i
detta utlåtande av den anledningen, att jag hyser betänkligheter mot de intressesynpunkter,
som framkommit i denna fråga, då detta intresse inte har något
att göra med det allmänna.

När man diskuterat frågan om en ny förbudslagstiftning, har man på alla
sätt sökt efter möjlighet att bevara jord och skog i den jordbrukande befolkningens
händer, och man har från en del håll till och med gått så långt, att
man an.ser det vara riktigt att icke-jordbrukare förhindras att inköpa jordegendomar.
Samtidigt föreligger här ett förslag, som går ut på att jordegendomar
skulle få inköpas av sammanslutningar. Enligt mitt sätt att se har den
tanke, som legat till grund för den nu gällande förbudslagstiftningen på hithörande
område, varit ändamålsenlig och i hög grad bidragit till att jord och
skog ha bevarats i den jordbrukande befolkningens hand.

Det är ännu en sak, som gjort mig betänksam. Enbart konsumtionsföreningarna
här i landet med sin kapitalstyrka vore naturligtvis mäktiga nog att inköpa
jordegendomar i så stort antal, att fara kan föreligga för en stegring av
priset å jordegendomar. Skulle dessa föreningar också i framtiden vilja placera
överskottskapital i lantegendomar, så kan efterfrågan från konsumtionsföreningarna
på lantegendomar bli mycket betydande, men efter en sådan lags
tillkomst kunna ytterligare spekulanter anmäla sig. Utskottet säger på sidan
19: »Vad nu sagts om konsumtionsförening bör naturligtvis, såsom domänstyrelsen
framhållit i sitt yttrande över motionerna, gälla även andra juridiska

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 26.

Motioner om lagstiftning till förhindrande av att jord- och skogsbruk övergå
i den icke jordbrukande befolkning ens händer m. arn. (Forts.)
personer, som kunna anses likställda med konsumtionsförening.» Därmed, menar
.jag, har lämnats ännu större rum för rättighet till förvärv av jord av ickejordbrukare.
Det blir väl ofrånkomligt att vissa bolag i städerna t. ex., som
nu äro förhindrade att inköpa gårdar, komma att visa sig ha lika stort behov
som konsumtionsföreningarna av att inneha jordbruk för sina arbetares och
anställdas trivsel. Därmed har en, ny stark spekulant uppträtt på marknaden
— och det torde väl i de flesta fall röra sig örn de lämpligaste bondejordbruken
— med stora möjligheter att betala kontant och där några tusental kronor
inte spela någon roll. De unga jordbrukare, som skola sätta bo och ägna sig åt
modernäringen, ha redan nu svårt att till lämpliga priser i förhållande till
taxeringsvärdena förvärva en egendom och få alltid räkna med stor skuldsättning.
Jag föreställer mig emellertid, att det blir ändå värre örn de, som ha
en egendom till salu, kunna hota med att sälja till något företag med obegränsade
möjligheter att betala.

Såsom lagstiftningen nu är, är det inte uteslutet, att ett företag efter Konungens
medgivande kan få förvärva fast egendom. På sidan 17 i utskottets
utlåtande återfinnas reglerna örn dispens från förbudet att förvärva fast egendom,
och med denna bestämmelse är det ju inte uteslutet att även konsumtionsförening
kan få förvärva fast egendom. Jag tror det är nödvändigt att så stor
del av Sveriges jord som möjligt brukas av bönder, och för att möjliggöra detta
har förbudslagen kommit till. Det är därför inte skäl, menar jag, att rucka
på denna lag, i synnerhet med så genomgripande förändringar som det här
är fråga om.

Jag skall be, herr talman, att i likhet med reservanterna få yrka avslag på
motionerna 1:145 och II: 218.

Herr ''Hedlund i Rådom: Herr talman! Under punkt A har jag tillsammans
med herr Hallagård och under punkt C ensam avgivit en reservation till utskottets
betänkande. Den första frågan, under punkt A alltså, gäller ju lagstiftning
till förhindrande av att jord- och skogsbruk övergå i den icke jordbrukande
befolkningens händer. Utskottet har inte funnit skäl tillstyrka bifall
till motionen. För egen del har jag emellertid ansett, att utskottet bort föreslå
en skrivelse till Kungl. Hajd med begäran örn utredning.

Det är ju allmänt känt, att jordbruk i en viss utsträckning förvärvas av
personer, som inte själva bruka desamma. Ibland kan det vara av vad man
skulle vilja kalla legitima skäl. Det kan gälla att övertaga en släktgård, det
kan vara ett köp för kortvarig besittning i syfte att skydda en fordran vid
exekutiv auktion o. s. v., men å andra sidan finns det klara fall av egendomsförvärv,
som man inte gärna bör tolerera. Jobbares eller med ett finare
uttryck egendomsspekulanters köp av egendomar för att avverka skog eller
för att nedlägga och realisera byggnaderna äro sådana förvärv, som man inte
gärna borde tillstädja. I hur stor omfattning som icke önskvärda förvärv
förekomma är det väl knappast någon som vet. Visserligen har väl landsbygdsrepresentanterna
i riksdagen en allmän föreställning angående omfattningen,
men oftast är denna tämligen svävande oell sträcker sig sällan längre
än till hemsocknen. Inte heller den utredning i ämnet, som företogs för några
år sedan, lämnar nöjaktiga besked i denna sak. Uppgifter infordrades från
landets skilda delar i syfte att få kännedom örn den utsträckning, vari dylika
förvärv förekomma, men frågeformulären voro synnerligen allmänt avfattade
och kommo därför för den besvarandes del att utmynna i ett omdöme
endast beträffande frågan örn antalet sådana överlåtelser ökat under senare tid.
Den utredning jag syftar på är den Wohlinska. Med stöd av det material, som
hade inkommit, fann utredningen likväl skäl att framlägga ett förslag, syf -

Nr 26.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Motioner om lagstiftning till förhindrande av ali jord- och skogsbruk övergå
i den icke jordbrukande befolkningens händer m. ani. (Frets.)
tande till ett slags koncessionsla.gstiftning för överlåtelse av jordegendomar.
Det är ett förslag, vill jag säga, som inte verkar särskilt tilltalande. Det är
tungrott oell kommer såvitt jag kan förstå att belamra fastighetshandeln med
alltför stor formalism. Motionärerna ha här pekat på en del andra vägar.
Man har sagt, att en skärpt skogsvårdslagstiftning skulle i någon mån kunna
främja motionens syfte, och man har pekat på vanhävdslagstiftningen, på jorddelningslagstiftningen
och även på arrendelagstiftningen. För egen del skulle
jag kunna nämna en väg till, en väg som står i samband med de nu debatterade
frågorna örn komplettering av ofullständiga jordbruk. Man skulle väl knappast
tycka, att det skedde någon större orätt, örn jobbaregendomar toges i anspråk
för komplettering av ofullständiga jordbruksfastigheter.

Utskottet har nu hänvisat till pågående utredningar, men såvitt jag kan
se äro inte dessa utredningar i tillräcklig grad inriktade på just de spörsmål,
som dragits upp, oell framför allt kan man inte genom att hänvisa till dem
skjuta undan den grundläggande frågan, nämligen den som avser att få klarlagt
i hur stor utsträckning sådana här jobbarköp förekomma. Jag föreställer
mig, att man genom de kommunala myndigheterna skulle kunna inhämta uppgifter,
så att man skulle få en mycket klar bild av saken.

Punkt C, där jag också avgivit en reservation, rör en motion, vari hemställts
örn viss ändring av lagstiftningen angående förbud i vissa fall för
bolag, föreningar och stiftelser att förvärva fast egendom. Den lagen har otvivelaktigt
— och därom äro väl alla initierade ense — varit av mycket stor
betydelse för vårt land. Genom denna lagstiftning har man särskilt i Norrland
lyckats bevara jorden i den jordbrukande befolkningens hand. Det är ju
en uppgift, som åtminstone enligt bondeförbundets mening är av synnerlig
betydelse i samhället. Det är, säger man inom bondeförbundsleden, en av samhällets
grundpelare att i största möjliga utsträckning behålla jorden i den
självägande jordbruksbefolkningens hand. Den lagen är alltjämt av synnerligen
stor betydelse. Här är det ytterst fråga örn, hur stor del av vår jord som
skall kunna förvärvas av enskilda personer, och hur stor del av landets jord
som skall kunna övergå i juridiska personers hand. Den som hyser den grunduppfattning,
som man har i denna fråga inom bondeförbundet, önskar givetvis
att den anpart av jorden, som skall låsas fast hos juridiska personer, skall
vara så liten som överhuvud taget är möjligt, och varje ökning av den kvoten
ses med bekymmer ifrån den jordbrukande befolkningens sida. Även den, som
i och för sig inte har något emot att konsumtionsföreningar förvärva jord,
kan med hänsyn just till att kvoten därigenom kommer att ökas av jord, som
icke ags av den jordbrukande befolkningen, inte gärna tänka sig vara med
på ett bifall till motionerna.

Det är ju bekant, att Kooperativa förbundet har förvärvat ett flertal bolag,
som i sin tur äga egendomar. För sådana förvärv lägger lagen inga hinder,
och man tycker att det skulle gå an att fortsätta på den vägen. Men skulle
man nu göra en undantagslagstiftning här och medge konsumtionsföreningar
rätt att förvärva jordegendomar, så frågar man sig vart det egentligen skulle
leda hän. Man kan inte gärna uppställa det kravet, att förvärv skulle få ske
endast av sådana föreningar som ha till uppgift att förse medlemmarna med
produkter. En sådan lagstiftning skulle uppenbarligen konsumtionsföreningarna
inte vara betjänta av just med hänsyn till att de i ganska väsentlig utsträckning
driva försäljning även till icke medlemmar. Det blir då fråga örn
att lämna tillstånd till förvärv för ekonomiska föreningar, som skola driva,
jordbruk för försäljning av produkter. Härmed lämnas ganska rika möjligheter
att handla i strid mot förbudslagens syfte. Man frågar sig också, örn inte
producentföreningar skulle kunna med ungefär samma fog begära att få för -

Onsdagen den 28 juni 1944.

Xr 26.

Motioner örn lagstiftning till förhindrande av att jord- och skogsbruk övergå
i den icke jordbrukande befolkningens händer m. m. (Forts.)
värva jordegendomar, oell man frågar, varför icke bolag — handelsbolag och
aktiebolag — med uppgift att producera och försälja jordbruksprodukter också
skulle kunna få förvärva jordegendomar för ändamålet. Det är med hänsyn till
dessa konsekvenser som jag för min del icke velat vara med på ett bifall till
motionerna.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka, beträffande punkten A att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag
till förhindrande av att jord- och skogsbruk övergå i den icke jordbrukande
befolkningens händer, och beträffande punkten C avslag på de''föreliggande
motionerna.

Herr S\ensson i Ljungskile: Herr talman! Vi ha här i kammaren vid ett
pär tillfällen under den här sessionen diskuterat de ofullständiga jordbrukens
problem^ mycket ingående. Det skedde dels i anslutning till motionen örn
landsbygdsfrågorna i allmänhet och dels i anslutning till den socialdemokratiska
motionen örn komplettering av de ofullständiga jordbruken. Även i övrigt
kommer man den ena gången efter den andra in på frågan örn de ofullständiga
jordbrukens framtid.

Efter hand lia ju meningarna allt mer och mer samlats på den linjen, att
man bör försöka att bevara största möjliga antal jordbruk av typen familjejordbruk,
d. v. s. sådana jordbruk, på vilka man kan försörja en familj.
Och när det gäller den typ av jordbruk, som icke äro tillräckligt stora för
att en familj skall kunna försörja sig på dem, så är man i stor utsträckning
överens örn att man bör försöka förbättra dessa jordbruk på sådant sätt,
att de kunna äga bestånd i framtiden. Medan man håller på att diskutera
detta och utreda en hel del sådana här frågor pågår emellertid en utveckling
ute i landet, som delvis står i rak strid mot de syften, som man vill
främja, men beträffande vilka man ännu icke har kommit till klarhet örn
i vilken utsträckning och hur de skola främjas. Jag tänker särskilt på det
förhållandet, att större jordbruk i rätt stor utsträckning förenas med andra
bärkraftiga jordbruk eller ofullständiga jordbruk, som skulle kunna kompletteras,
så
tion, nr 306 i denna kammare, i vilken jag begär utredning örn och förslag
till en lagstiftning, som skulle förhindra, att familjejordbruk eller ofullständiga
jordbruk, som lämpligen kunna kompletteras, sammanslås med andra
fullt bärkraftiga jordbruk.

Sedan den motionen väcktes har det tillsatts en kommitté, som skall utreda
frågan rörande ny lagstiftning örn uppsikt å jordbruk. I direktiven till denna
kommitté har statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet verifierat
motionens innehåll så till vida att han också pekar på dessa missförhållanden.
.Sålunda säges i dessa direktiv bl. a. följande: »Sedan den nya arrendelagstiftningen
trätt i kraft synes en stark tendens ha kunnat spåras, att jordägarna
mer och mer sökt taga under eget bruk tidigare såsom självständiga
jordbruk, utarrenderade torp och lägenheter. Vidare har det kunnat förmärkas,
att i och för sig bärkraftiga bondejordbruk i ökad omfattning förvärvats
av ägare till intilliggande fastigheter och sammanslagits med dessa.»

Det är alltså bekräftat ifrån jordbruksministerns sida, att medan vi diskutera
de ofullständiga jordbrukens komplettering, så sker i verkligheten i rätt
stor utsträckning en komplettering av storjordbruken med hjälp av familjejordbruk
eller ofullständiga jordbruk. Nu menar andra lagutskottet tydligen,
att sedan denna utredning bär tillsatts, är det intet annat att göra än att
avvakta resultatet av densamma. Jordbruksministern säger emellertid i direktiven,
att en utredning av nu ifrågavarande slag torde komma att kräva

.Nr 26.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Motioner om lagstiftning till förhindrande av att jord- och skogsbruk övergå
i den icke jordbrukande befolkningens händer m. m. (Forts.)
förhållandevis lång tid. Om den utveckling som pågår skall fortsätta under
en jämförelsevis lång tid framåt, så innebär det utan tvivel, &tt^ kanske a/tskilliga
tusentals jordbruk, som för framtiden kunde bevaras _ såsom självständiga
brukningsdelar, försvinna och ga upp i andra större jordbruk. Det
vore därför enligt min mening önskvärt, örn nian hade tagit den här frågan
såsom ett problem för sig och försökt att åtminstone provisoriskt stoppa
denna sammanslagning av mindre och större brukningsdelar med varandra.
Det vore, såvitt jag förstår, konsekvent och riktigt, att man under den tid,
då utredningar pågå örn hur man bäst skall bevara och förbättra de mindre
jordbruken, förhindrade, att en hel del mindre jordbruk försvinna och att
alltså utvecklingen går i den riktningen som fran alla hall förklaras vara
icke önskvärd.

Med den ståndpunkt som andra lagutskottet nu har intagit ar det kanske
för dagen icke någonting att hoppas på. dag ber emellertid, även om
jag icke har någon större tro på kammarens medverkan, att få yrka bifall
till motionen nr 306 i denna kammare, som beröres i punkten D av utskottets
hemställan.

Herr Jacobson: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord i anledning
av utskottets hemställan under punkten B. Jag har vackt en motion
örn förbud för styrelseledamot i trävarubolag m. fl. att förvärva fast egendom,
vari skogsmark ingår. Andra lagutskottet har avstyrkt motionen, men
jag finner själva motiveringen egendomlig. I vanliga fall bruka,! man väl
egentligen komma med andra skäl än att åberopa att en fråga tidigare har
varit föremål för behandling i riksdagen. Det egentliga, skälet för avslag synes
vara, att riksdagen vid tidigare tillfällen har tagit ställning till denna
fråga och avslagit densamma. Man går tillbaka ända till 1020, 1921 oell
1924 och påvisar, att riksdagen då har gått emot förslag av samma innebörd
som i min motion. Med anledning därav tillåter jag mig säga särskilt
till mina partivänner i andra lagutskottet : Hur skulle det gått med det sociala
reformarbetet i vårt land. örn riksdagens utskott alltid tidigare sagt
som så: »Nej, tidigare riksdagar lia gått emot dessa, reformer. Dart or skola
vi naturligtvis vara konsekventa och icke gå in för några nya förändringar.»

Vidare synes man ömma alldeles kolossalt för bolagstjänstemännen .och
disponenterna. Man säger, att örn det skulle bli förbud på detta område,
skulle det innebära en obillig stränghet mot dessa. .Tank sa förfärligt, örn
exempelvis en bolagsdisponent, som under de sista arén bär köpt atta värdefulla
hemman bara inom min socken, skulle förbjudas att la lör varva ytterligare
skogs- och jordbrukshemman. Skulle det vara en sa oerhörd stränghet
som man ginge fram med, örn man införde ett sådan förbud. 1'',ringt mm
mening vore det endast en gärd av rättvisa, örn man försökte bromsa upp

dessa försäljningar. , x

Jag har under hand talat nied ledamöter av andra lagutskottet och en a\

ledamöterna sade bland annat, att länsstyrelsen i Västerbottens län Ilar papekat,
att just det fall jag nämnt i motionen, nämligen att en bolagsdisponent hade lorvärvat
åtta skogshemman under den senaste tiden i V llhelmma hade anmälts
för landsfogden, men att anmälan icke resulterat i åtal. Jag tycker, att vederbörande
borde förstått, att örn den nuvarande bulvanlagen vöre sa effektiv,
att det icke funnits möjlighet för en bolagsdisponent att förvärra det ena
skogshemmanet efter det andra utan möjlighet för landsfogden, som av vederbörande
kommunalnämnd uppfordrats att väcka atal. att fa vederbörande falld,
så vore det väl en fullständig överlopp sgärning att motionera i trugan. Det

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 26.

Motioner om lagstiftning till förhindrande av att jord- och skogsbruk övergå
i den icke jordbrukande befolkningens händer m. m. (Forts.)
är ju den omständigheten att den nuvarande bulvanlagen icke är tillräckligt
effektiv, som varit orsaken till att jag försökt få en skärpning till stånd,
men det tycks vara omöjligt. Örn man läser t. ex. yttrandena ifrån länsstyrelserna
i Norrland skall man finna — det framgår av samtliga yttranden —
att nuvarande förhållanden icke äro tillfredsställande. Länsstyrelsen i Västerbottens
län tillstyrker sålunda bifall till motionen och går ännu längre och
sätter i fråga, huruvida enskilda personer som icke äro brukare böra få förvärva
skogsmark — vilken fråga ju behandlas i punkten A i utskottets utlåtande.
Länsstyrelsen i Norrbottens län säger följande: »I motionen klagas
över att gällande bulvanlag icke är tillräckligt effektiv. Erfarenheten giver
också stöd för denna uppfattning.» Och länsstyrelsen i Västernorrlands län
uttalar sig ungefär på samma sätt. Jag skall emellertid icke trötta med att
upprepa vad den säger, utan jag skall be att få yrka bifall till motionen
11:398.

Eftersom debatten får röra sig örn alla de olika frågor, som behandlas i
utskottets utlåtande, skall jag även be att få säga några ord örn den fråga,
som behandlas under pukten C. Det gäller frågan örn rätt för konsumtionsföreningar
att förvärva jordbruksfastighet. Efter en mejeristämma 1940 i
Vilhelmina diskuterade vi möjligheten att få till stånd ett kollektivjordbruk,
och det tillsattes en delegation. Kommunen intresserade sig också för saken,
och man uppvaktade i Stockholm bland andra statsråd, egnahemsstyrelsen,
lantbruksstyrelsen och domänstyrelsen — jag vill dock inom parentes lämna
den upplysningen, att det icke var nuvarande chefen för domänstyrelsen utan
hans företrädare — men det visade sig, att ingen enda av de statliga institutioner
i detta land, som vi vände oss till, hade något intresse för den här saken.
Den ende som visade förståelse och intresse för saken var Albin Johansson i
Kooperativa förbundet. Han lovade, att vi skulle få de erforderliga pengarna,
såvida vi kunde med ekonomiska kalkyler styrka, att det icke var någon risk
att placera pengar i företaget. Enligt min uppfattning skulle det icke vara
så förskräckligt farligt, örn de kooperativa föreningarna finge rätt att förvärva
jordegendom, när de ha visat sig mera förstående härvidlag än till och
med de statliga institutionerna i detta land.

Jag ber som sagt, herr talman, att beträffande punkten B få yrka bifall till
motionen II: 398.

Herr Byberg: Herr talman! I detta utskottsutlåtande har ju andra lagutskottet
sammanfört en del motioner, som ha med jordlagstiiftningen
att göra. Det har ju föranlett, att utskottet har fått dela upp sin hemställan
i olika punkter från och med A till och med D med olika yrkanden. Det förekommer
också, att ett par motioner behandlas i två av dessa punkter, nämligen
motionerna I: 143 och II: 232, vilka förekomma både i A och D. Nu har jag
till punkten D fogat en blank reservation. Jag vill här endast med några
få ord motivera vad jag åsyftar därmed och framställa ett yrkande.

Punkten D berör ju ett avsnitt av motionerna I: 143 och II: 232, där man
påyrkat åtgärder till förhindrande av att redan fullt bäriga brukningsdelar
försvinna och sammanläggas med andra. Utskottet har avstyrkt detta och har
pekat på att utredningar redan pågå på detta område, nämligen av fastighetsbildnings
sakk u n ni ga och av de den 12 maj 1944 tillkallade utredningsmännen
för verkställande av utredning rörande ny lagstiftning örn uppsikt å jordbruk.
Jag är icke förvissad örn att dessa utredningar komma att omfatta just det
spörsmål som. det här är fråga om. Jag är tvärtom övertygad örn att de icke

Andra hammarens protokoll 10Ji4. Nr 20. 4

Nr 26.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Motioner örn lagstiftning till förhindrande av att jord- och skogsbruk övergå
i den icke jordbrukande befolkningens händer m. nr. (Forts.)
komma att göra det. Om jag icke är fel underrättad, komma icke fastighetsbildningssakkunniga
att beröra den frågan. Deras uppgift är att försöka åstadkomma
bestämmelser av innebörd att jorden icke får sönderdelas på det sättet,
att det blir ofullständiga jordbruk, utan att vid fastighetsbildning tillses, att
jordbruken bli fullständiga. Däremot ha de icke uppgiften att utreda frågan
örn åtgärder till förhindrande av att redan fullständiga jordbruk bli ofullständiga.
Jag tror icke heller, att lagen örn uppsikt å jordbruk kommer att omfatta
just detta område. Därför har jag inom utskottet påyrkat, att vi skulle
tillstyrka en utredning i den här frågan.

Vår jordlagstiftning går ju ut på att åtgärder böra vidtagas för att göra
jordbruken fullständiga. Under sådana förhållanden är det väl icke rimligt,
att redan fullständiga jordbruk skola få sammanslås med andra för att sedan
bilda storjordbruk. Jag har den uppfattningen, att det icke kan vara nyttigt
för samhället, att jorden samlas på så få händer som möjligt, vilket ju blir
resultatet, örn man går in för att bilda storjordbruk av de redan fullständiga
jordbruken. Därför vill jag, herr talman, yrka avslag på utskottets hemställan
under punkten D och i stället yrka, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla örn utredning och förslag till förhindrande av att redan fullt bäriga
brukningsdelar försvinna och sammanläggas med andra.

Herr Svensson i Ljungskile erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Det yrkande som här har framställts av herr Ryberg
skiljer sig i någon mån ifrån klämmen i den motion som jag yrkat bifall till.
I motionen hävdades, att man icke bara skulle förhindra en sammanslagning
av bärkraftiga jordbruk med större, utan man skulle även förhindra sammanslagning
av mindre jordbruk, som lämpligen kunna göras bärkraftiga, med
större. Med anledning av herr Rybergs yrkande vill jag emellertid för att förenkla
voteringen taga tillbaka mitt yrkande om bifall till motionen 11:306 och
instämma i herr Rybergs yrkande.

Härpå yttrade:

Herr Ericsson i Kinna: Herr talman! Jag har undertecknat en motion, som
syftar till att konsumtionsföreningarna skola få rätt att förvärva jordbruksfastighet,
och jag tar mig därför friheten att nu säga några ord.

Det väckte på sin tid mycket stor uppmärksamhet, när en av landets största
konsumtionsföreningar hos Kungl. Majit fick avslag på en framställning örn
rätt att förvärva en större jordbruksegendom i södra Sverige. Förvåningen var
så mycket större som vissa konsumtionsföreningar redan ägde jordbruksfastigheter,
och därför hade man trott, att lagtillämpningen för dessa föreningars
del skulle vara alldeles klar. Nu blev det emellertid som sagt avslag, och det
är klart att de konsumenter, som samlats i denna konsumtionsförening, blevo
förvånade, och kanhända väckte det också en viss indignation hos vederbörande,
att de icke kunde få förvärva denna egendom.

Det är som bekant så, att ingenting hindrar enskilda kapitalägare att förvärva
hur många jordbruksegendomar som helst, oavsett formerna. Här ifrågavarande,
oftast nog mindre bemedlade människor tycka, att det är egendomligt,
att samma rätt skall förvägras dem, när de vilja skaffa sig ett jordbruk.
Det har förvånat mig åtskilliga gånger, att framför allt jordbrukarna här i
landet förklara, att stor fara hotar, om dessa föreningar få rätt att förvärva
jordbruk. Ofta nog hör man, att jordbruket befinner sig i ett synnerligt svårt
ekonomiskt läge. Örn detta tal är riktigt och i överensstämmelse med verklig -

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 20\

Motioner orri lagstiftning till förhindrande av att jord- och skogsbruk övergå
i den icke jordbrukande befolkningens händer m. m. (Forts.)
heten borde konsekvensen bli den, att någon större lust att placera pengar i
jordbruksegendomar vare sig för sammanslutningar eller enskilda icke borde
finnas. Jag hörde nyss i debatten en talare säga, att örn exempelvis konsumtionsföreningarna
skulle få rätt att förvärva jordbruk skulle vederbörande, om
de finge för stora kapitaltillgångar, placera dessa i jordbruksfastigheter. Jag
tror jag kan säga, att den risken nog är tämligen minimal. Den kooperativa rörelsen
bygger ju på att medlemmarna själva skola tillskjuta andelskapitalet
och att föreningarna genom avsättning till reservfonder skola kunna anskaffa
de nyttigheter, som de behöva för att kunna betjäna medlemmarna. Örn nu
jordbruksdriften är så dålig ur ekonomisk synpunkt, finns det knappast någon
anledning tro, att icke bättre objekt för kapitalplacering skulle stå till buds
än just jordbruksfastigheter. Man talar örn den fara, som hotar den jordbrukande
klassen här i landet genom att kapitalstarka sammanslutningar slå sig
på jordbruksdrift. I det avseendet kanske det kan vara skäl att anföra, att det
endast är i enstaka fall som konsumtionsföreningarna vilja förvärva jordbruk.
Enligt; mitt sätt att se vore det väl synnerligen angeläget ur jordbrukarnas egen
synpunkt, att konsumtionsföreningarna finge förlora pengar på sina jordbruk,
ty därigenom skulle ju större förståelse för jordbrukets läge som näringsgren
väckas hos många bland dessa föreningars stora medlemsmassa.

När nu andra lagutskottet intagit en positiv inställning till motionens hemställan,
finns det ingen anledning att yrka något annat än bifall till utskottets
förslag, ehuru detta kanske icke i alla delar fått den utformning, som jag skulle
önskat. Jag hemställer sålunda, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! I det nu föreliggande utskottsförslaget
behandlas en hel del av de jordpolitiska problem, som under de senaste
åren stått i förgrunden. Utskottet har här haft att taga ställning till motioner
rörande lagstiftning mot förvärv av jordbruks- och skogsegendomar av
icke jordbrukare, om ändring i gällande förbud i vissa fall för bolag, förening
och stiftelse att förvärva fast egendom, örn lagstiftning till förhindrande av
sammanslagning av bärig brukningsdel med annan sådan, m. m. Den första
av dessa frågor, som behandlats av utskottet, har ju de senare åren ofta varit
under riksdagens behandling. Denna fråga har föranlett Kungl. Maj :t att företaga
en utredning rörande hithörande spörsmål, en utredning vars resultat tyvärr
icke kommit under riksdagens behandling. Frågan om icke jordbrukares
förvärv av jord- och skogsegendomar är emellertid icke ny, den har varit aktuell
under mansåldrar.

Betecknande för den långsamhet, varmed vår lagstiftande församling rör sig
på detta område är, att utvecklingen i de norra och mellersta delarna av vårt
land måst gå så långt, att tiotusentals jordbrukare avhändas —- naturligtvis i
enlighet med gällande lagstiftning eller rättare sagt på grund av avsaknad av
lagstiftning — sina gårdar. Ett stort antal kommuner har härigenom berövats
den fasta ekonomiska struktur, som förefintligheten av en bofast, självägande
bondebefolkning utgör. Skogarna ha avverkats i ett forcerat tempo. Inkomsterna
härav lia i de flosta fall icke kommit att stanna inom kommunerna utan
ha överförts lill den ort — i regel de större städerna — där vederbörande
skogsbolag haft sitt säte.

När avverkningarna slutförts eller måst i hög grad inskränkas, uppstod
arbetslöshet inom vederbörande kommun. Där förut ett antal självägande, relativt
välbesuttna bönder funnits, sorn utgjort den stabiliserande faktorn i
skattehänseende, funnos nu ekonomiskt svaga arrendatorer, som utan tillskott
av de arbetsförtjänster skogskärn i ngarna lämnat hade svårt att draga sig fram,

Nr 26.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Motioner om lagstiftning till förhindrande av att jord- och skogsbruk övergå
i den icke jordbrukande befolkningens händer m. M, (Forts.)
samt en tidvis arbetslös skogsarbetarstam. Inkomsterna från försäljningarna
av skogen funnos icke tillgängliga för skapande av nya företag och arbetstillfällen.
Skatterna stego oerhört, och staten fick träda till. Det är betecknande,
att först sedan utvecklingen nått denna punkt och skadeverkningarna
blivit allmänt och kännbart kända, statsmakterna grepo in med den nuvarande
förbudslagen. Denna lagstiftning har dock icke kunnat eller ens varit
avsedd att återföra förhållandena till det bättre utan endast att i någon mån
förhindra fortsatt expansion i nämnd riktning.

Den struktur dessa bygder fått genom bolagens exploatering har icke kunnat
nämnvärt förändras. Befolkningen saknar i stor utsträckning möjligheter
att genom eget initiativ skapa bättre förhållanden. Skogen, dessa landsdelars
råvarukälla, på vilken småindustri och enskild företagsamhet kunnat växa upp,
är borta ur dess händer, vattenkraft och flottleder ligga i bolagens och statens
hand. Det differentierade näringsliv, som utmärker andra bygder i vårt land,
där jorden och skogen fortfarande äro i enskild ägo, saknas. För att några
anläggningar skola kunna åstadkommas ropar man icke utan fog på statens
stöd. Men då planeras icke småindustrier, som kunde placeras litet varstans
i bygderna, utan miljonanläggningar i industriorterna. Landsbygden erhåller
icke några bättre utkomstmöjligheter utan kanske tvärtom försämrade sådana.

Ja, jag har med några korta ord sökt ge en bild av hur jag ser utvecklingen
inom en landsdel, när äganderätten till jord och skog övergått från bondebefolkningen
till andra intressegrupper. Jag skulle kunna som en motpol belysa
förhållandena i en annan del av landet, nämligen i mitt eget landskap,
Småland. Även där finns i skogsbygderna en relativt riklig tillgång på skog
och skogsmark. Denna skog har intill senaste lid i stort sett varit förenad
med jordbruk och i övervägande grad, liksom den för övrigt alltjämt gör.
befunnit sig i de självägande jordbrukarnas händer. I dessa skogsbygder, med
i regel så svagt jordbruk, att man inom andra delar av vårt land knappast
skulle beteckna stora delar av jorden som odlingsmark, stå dock jordbrukarna
sig ekonomiskt ganska gott. Kombinationen jord och skog medför ständig
arbetstillgång. Småindustrien har växt upp och utvecklats i intimt förhållande
till bygdens tillgångar. De små vattenfallen i bäckar och åar lia byggts
ut, ofta i från början ringa omfattning. Men så småningom ha de utvecklats
och vuxit in i bygden. Jag har roat mig med att längs ett litet vattendrag,
där nu ett tjugotal sådana industrier finnas, vilka sammanlagt sysselsätta
flera tusen arbetare, undersöka huru dessa industrier kommit till och hur de
utvecklats. I nio fall av tio finner jag, att de kommit till på så sätt, att en
eller ett par bondpojkar, som blivit överflödiga i hemmet och icke kunnat
skaffa sig egna jordbruk, startat en småindustri med den egna arbetskraften
som enda tillgång. Man kanske anlade en enkel kvarn, en såg eller en liten
snickerifabrik. Så småningom utvidgades rörelsen. När man vunnit avsättning
för sina produkter och utökat sin produktion, anställde man arbetare. Det är
icke ovanligt att ett företag, som för ett tjugo—trettiotal år sedan startade
med endast iföretagaren eller företagarna eller som nöjde sig med tre, fyra,
fem, sex anställda arbetare, nu sysselsätter ett eller ett par hundra arbetare.

Frågar jag mig, huru denna utveckling varit möjlig, måste svaret bli, att
den möjliggjorts genom att jorden, skogen och vattenkraften ägts av bondebefolkningen.
Företagen ha byggts upp med tanke på och i anslutning till
ortens naturtillgångar. De lia vuxit in i bygden och blivit ett med den. Jordbruket
och industrien ha på ett lyckligt sätt kompletterat varandra. Örn ett
företag mött svårigheter och icke kunnat fortsätta i den ursprungliga bran -

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 26.

Motioner örn lagstiftning till förhindrande av att jord- och skogsbruk övergå
i den icke jordbrukande befolkningens händer m. nr. (Forts.)
schen, har man spanat efter nya möjligheter att på ett smidigt sätt omlägga
driften utan att detta skulle behöva medföra arbetslöshet. Tvärtom har kanske
omläggningen medfört ytterligare utökning av rörelsen. Jag tvekar icke att
uttala, att om i dessa bygder jorden och skogen icke varit i landsbygdsbefolkningens
händer utan ägarna till vattenkraften och skogen, varit bosatta på
annan ort, t. ex. i närmaste stad, hade utvecklingen icke blivit sådan den nu
blivit. Jag skulle kunna instämma i vad en socialdemokratisk riksdagsman
häromåret yttrade vid ett samtal örn denna sak. Han säde, att orsaken till
Norrlands stora fattigdom och att man där måste begära hjälp av staten var
den. att bolagen och staten ägde så mycket av Norrlands naturtillgångar. Jag
är övertygad om, att om samma förhållanden rått i Småland, i mitt landskap,
så hade vi nu i riksdagen haft att brottas med en smålandsutredning. Jag är
emellertid lika övertygad örn, att man genom statliga åtgärder icke kunnat
lösa problemet ens tillnärmelsevis så bra som smålänningarna gjort.

Emellertid konstaterar man allmänt — och det icke bara under nuvarande
kristid utan som en fortgående tendens — hurusom allt fler och fler jordbruk
med tillhörande skog övergå till personer, som icke ha för avsikt att bosätta
sig å gårdarna utan vilkas avsikt närmast torde vara att placera sina .pengar
i fasta värden. Härigenom berövas jordbruket i dessa bygder förutsättningarna
för att kunna existera, Jorden och skogen höra olösligt ihop i skogsbygderna.
De kunna icke skiljas utan till skada för varandra. Jag skulle kunna lämna
bevis för att på flera egendomar, där det förut varit bosatt en självägande, besutten
bonde, nu sitter en arrendator, som under normala förhållanden har
mycket svårt att hålla sin ekonomi uppe, att byggnaderna försämrats år efter
år, att pengar saknats till rationaliserings- och förbättringsarbeten, som icke
minst i dessa dagar, då man så mycket talar örn rationalisering, äro av behovet
påkallade, samt att produktionen på grund härav minskats år från år.

Nu invänder man kanske, att vi ju ha vanhävdslagen och arrendelagen; man
bär bara att tillgripa dessa lagar. Ja, mina damer och herrar, vanhävdslagen
och arrendelagen i all ära, men dessa lagar förmå dock icke åstadkomma vad
som i dessa bygder är mest nödvändigt, nämligen en fortgående odlings-, förbättrings-
och nydaningsverksamhet. Därför behövs att ägaren bor på gården,
är personligt intresserad av och deltar i arbetet, samt hyser den. kärlek till och
den känsla för jorden, som är förutsättningen för jordbruket i dessa trakter.
Och därtill behövas pengar. Dessa måste tågås i skogen under^vinterhalvåret,
då arbetet vid jordbruket ligger nere. Det är fara å färde, då vår svenska jord
och skog bli endast placeringsobjekt för pengar. I dessa tider behövs i stället
allt det stöd statsmakterna kunna ge. för att vi skola kunna göra det möjligt
för så många som möjligt att såsom självägande bönder äga och bruka sin jord,
Det är därför, herr talman, som jag på denna punkt ber att få yrka bifall till
den reservation, som avgivits under punkten A av herrar Hallagård och Hedlund
i Rådom.

Och så, herr talman, medan jag har ordet vill jag i detta sammanhang ■—
frågorna hänga ju så nära tillsammans •— något beröra en annan del av utskottets
utlåtande. Man talar nu, såsom jag förut nämnt, om rationalisering av
och sammanslagning av ofullständiga jordbruk. På vissa hall anser man den
allena saliggörande åtgärden vara att genom sammanslagning åstadkomma
större jordbruksenheter för att en rationell drift skall kunna bedrivas. Ja,
t. o. m. lantbruksförbundets chef, herr Liedberg, tycks ju vara inne på den
linjen. Men är det då så alldeles säkert, alt man endast på detta sätt kan åstadkomma
en förbättring? Tvärtom är det väl så, att i dessa skogsbygder med
spridda odlingsfält, som vi lia så gott örn i vårt land, någon rationalisering icke

Nr 26.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Motioner om lagstiftning till förhindrande av att jord- och skogsbruk övergå
i den icke jordbrukande befolkningens händer m. m. (Forts.)
kan åstadkommas genom sammanslagning. Ett sammanslående av tvenne jordbruk
kan i vissa fall icke möjliggöra en intensivare jordbruksdrift. Då dessa
jordbruk i regel äro belägna i skogsbygderna, är det väl huvudsakligen skogsmarken
man vill åt. Men denna skogsmark kanske skulle behövas för komplettering
av andra mindre ofullständiga jordbruk. Vi ha ju ett flertal utredningar
i gång rörande jordbrukets rationalisering och utveckling på detta område.
Ingen vet i dag, örn och när förslag överhuvud taget komma att framläggas
och hur de komma att se ut. Kunde det då icke vara skäl att under den tid, som
kan förflyta tills konkreta förslag komma att framläggas, se till, att man icke
även på detta område genom uraktlåtenhet att i tid vidtaga åtgärder försvårar
möjligheterna för en framtida lösning av problemen. I varje fall borde sammanslagning
av jordbruk och skogsbruk icke få ske utan den kontroll, som samhället
här har anledning att sätta in.

_ Herr talman! Jag ber att med det anförda få yrka bifall till den reservation,
som under punkten B avgivits av herr Ryberg.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Då jag i denna debatt i väsentliga
avseenden har blivit förekommen, kan jag inskränka mig till ett jämförelsevis
kort anförande. Jag skall dock något yttra mig örn hur utskottet i punkterna
A och D behandlat den av mig jämte flera medmotionärer väckta motionen i
detta ärende.

Beträffande punkten A, nämligen frågan örn möjligheterna att i viss mån
förhindra, att jord- och skogsbruk övergå till den icke jordbrukande befolkningen,
har utskottet motiverat sin inställning i bland annat följande uttalande:
»Enligt utskottets mening bör en sådan lagstiftning med hänsyn till de
nackdelar den i olika hänseenden skulle medföra icke tillgripas utan synnerligen
starka skäl.» Det är synnerligen ovisst vad utskottet egentligen avser
med uttrycket »synnerligen starka skäl». Herr Ericsson i Kinna hänvisade
till att det, då jordbruken inte äro så lönsamma, är mycket märkvärdigt att så
mångå personer vilja placera pengar i jordbruk genom att förvärva jordbruksfastigheter.
Det är kanske inte så lätt att alltid ange anledningen till förvärven
av jordbruksfastigheter. Olika motiv göra sig härvidlag gällande. Mångå
personer, som ha gott om pengar, önska förvärva en jordbruksfastighet för att
få möjlighet att komma utanför staden och bo på en vacker plats på landet,
gärna exempelvis vid en badort. Ett annat motiv är kanske önskan att genom
ett förvärv av jordbruksfastighet få bättre möjligheter att i besvärliga försör.jningstider
skaffa sig livsmedel. För personer som bo i tättbebyggda samhällen
inom för befarade krigshandlingar särskilt utsatta distrikt har evakueringssyftet
varit en bidragande orsak till förvärv av jordbruksfastigheter. Under
alla förhållanden tror jag att man kan utgå ifrån, att ifrågavarande jordbruksförvärv
icke skett för att vederbörande skall förtjäna pengar på själva
jordbruket. För många har det endast varit en modesak att förvärva en jordbruksfastighet,
då det för tillfället ansetts vara »förnämt» att besitta en jordegendom
utanför en storstad som exempelvis Stockholm. Dessa förvärv av
jordbruk ha ingenting att göra med jordbrukets lönsamhet, och prissättningen
sker ej heller efter denna norm. Dessa köpare behöva nämligen i allmänhet
icke ta den hänsyn till inköpspriset för jordbruksfastigheten, som exempelvis
en hemmason, vilken förvärvar ett jordbruk för att helt på egen hand försörja
sig och sin, familj, måste göra. Den som skall ha sin försörjning av jordbruket
kan nämligen icke betala högre pris än det som betingas av möjligheten att få
försörjning på jordbruksfastigheten såsom en ekonomisk enhet. En köpare där -

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 2G.

Motioner om lagstiftning till förhindrande av att jord- och skogsbruk övergå
i den icke jordbrukande befolkningens händer m. m. (Forts.)
emot, som icke behöver beakta dessa synpunkter, betalar det pris som han anser
sig kunna betala, helt oberoende av själva jordbrukets värde.

Jag skall inte trötta kammaren med att i alltför stor utsträckning försöka
utveckla mina synpunkter i denna fråga. Jag skall i stället nöja mig med att
med några exempel belysa förhållandena på detta område i en landskommun i
södra Halland, nämligen Knäred. I denna kommun har kommunalordföranden
gjort en mycket tillförlitlig och utförlig utredning beträffande de jordegendomar,
som på senare år sålts till den icke jordbrukande befolkningen. Denna
kommun omfattar 344 brukningsdelar. Icke mindre än 32 jordbruk lia försålts
till icke-jordbrukare. Jag tillåter mig att inför kammaren återge de kortfattade
upplysningar beträffande dessa av icke-jordbrukare innehavda jordbruk
och dessas ägare, som finnas återgivna i den av kommunalordföranden verkställda
utredningen. Det heter härom i de olika fallen bland annat följande.

1) »Köparen är virkeshandlande. Gården styckad, åkerjorden försald till
grannarna. Köparen äger skogen, som hårt beskattats.» 2) »Köparen bedriver
affärsrörelse i olika branscher. Byggnaderna lia fått förfalla. Åkerjorden är
utarrenderad till en granne.» 3) »Köparen är handlande i Kungsbacka. Byggnaderna
äro reparerade och nybyggda samt val underhållna. Åkerjorden utarrenderad
till grannarna.» 4) »Köparna ha varit bosatta å fastigheten omkring
ett år samt bedrivit kolning. De lia nu försålt fastigheten till en kapitalstark
person. Gården ligger öde.» 5) »Köparen är köpman, timmerhandlande. Byggnaderna
äro reparerade. Åkerjorden ligger obrukad.» 6) »Köparna , äro sågverksägare
och virkeshandlande. Byggnaderna äro förfallna och delvis nedrivna.
Inägorna och åkerjorden delvis försålda till grannar och resten obrukad.»
7) »Köparen är reklamdirektör. Köpet avser två fastigheter. Köparen bor i
den ena fastigheten. Åkerjorden är obrukad. Skogen är hart skattad. Byggnaderna
ha delvis fått förfalla. Boningshusen äro reparerade.» 8) »Uthusbyggnaderna
äro nedrivna. Boningshuset är reparerat. Åkerjorden är obrukad. Skogen
är mycket hårt skattad.» 9) »Tre fastigheter. Boningshusen äro reparerade.
Uthusbyggnaderna äro nedrivna. Åkerjorden är obrukad.» — Upplysningsvis
vill jag nämna att de under 7)—9) angivna fastigheterna köpts av
samme köpare. -— I förteckningen heter det fortsättningsvis: 10) »Köparen
är stadsläkare i Hälsingborg. Fastigheten troligen köpt i evakueringssyfte.»
11) »Köparen är virkeshandlande. Enbart skogsskifte.» 12) »Åkerjorden är
såld till grannen. Byggnaderna ligga öde.» 13) »Skogsskifte utan byggnader.
» 14) »Byggnaderna ligga öde. Åkerjorden är obrukad.» 15) »Två fastigheter.
Åkerjorden är obrukad och byggnaderna äro förfallna.» 16) »Skogsskifte
utan byggnader.» 17) »Skogsfastighet utan byggnader.» 18). »Skogsfastighet
utan byggnader.» — Även de under 11)—18) angivna fastigheterna
innehavas, 9 stycken, av samme person. — I förteckningen lämnas ytterligare
följande upplysningar: 19) »Prästgårdsarrendator i Veinge.» 20) »Skogsskifte
utan byggnader. Skogen är hårt skattad.» 21) »Köparen är f. d. godsägare.
Skogsskifte med en del kalmark, som planterats av den nye ägaren.»
22) »Köparen anställd vid Svensk Träförädling. Åkerjorden brukas tills vidare
av förre ägaren.» 23) »Köparen är virkeshandlande. Byggnaderna äro
öde. Åkerjorden är vanskött.» 24) »Köparen är agent.» 25) »Fastigheten har
gått i flera affärer. Mycket hård avverkning. Fastigheten är utan åker och
byggnader.» 26) »Köparen, är smågrishandlande. Lösegendomen, som ingick i
köpet, såldes därefter och inbringade omkring 15 000 kronor, eller halva köpesumman.
» 27) »Köparen ä,r grosshandlare. Byggnaderna äro öde. Åkerjorden
såld eller utarrenderad till grannar.» 28) »Fastigheten har gått i tre affärer.
Mycket hård avverkning. Ny arrendator nyligen placerad å fastigheten.

Nr 26.

Onsdagen den 2.8 juni 1944.

Motioner om lagstiftning till förhindrande av att jord- och skogsbruk övergå
i den icke jordbrukande befolkningens händer m. m. (Forts.)

Köparen är godsägare i Malmö-trakten.» 29) »Skogsfastighet utan byggnader.
» 30) »Köparen är köpman, elektriker. Fastigheten har gått i flera affärer.
Skogen är hårt skattad, åkerjorden vanskött. Ägarens familj bor på
gården.»

Enligt mitt förmenande äro dessa exempel synnerligen avskräckande och
ge en god föreställning om utvecklingen på området. Jag anser, att man på
så gott som samtliga av de av mig här återgivna fallen kan tillämpa utskottets
uttryck »synnerligen starka skäl» för ett ingripande lagstiftningsvägen. Under
sådana förhållanden finner jag, att skäl föreligga för att åtminstone en
utredning av dessa problem kommer till stånd. Jag kan i detta sammanhang
även nämna, att jag fått vissa upplysningar även från en annan Hallandskommun
-—• Gällared — där var tionde gård innehaves av icke jordbrukare.
Enbart en sådan jordägare, hemmahörande i Borås, besitter icke mindre än 14
gårdar.

Man kan givetvis med fullt fog göra gällande, att samma principer, som
gälla för icke-jordbrukares förvärv av jordbruk, även böra gälla för exempelvis
konsumtionsföreningars förvärv av fastigheter. Då vilken icke-jordbrukare
som helst —■ kapitalister, filmstjärnor och andra — faktiskt ha obegränsade
möjligheter att inköpa jordegendomar, kan det förefalla rimligt, att samma
rätt tillförsäkras en konsumtionsförening. I detta liksom i alla andra fall
bör huvudprincipen på detta område emellertid vara, att man såvitt möjligt
söker förbehålla jordbrukarna själva rätten att förvärva jordbruken. Jordegendomarna
äro ju som bekant ursprungligen avsedda endast för dem som verkligen
vilja sköta dem på ett riktigt sätt för sitt och familjens uppehälle. Jag
anser, att örn man har för avsikt att i detta land driva en jordbrukspolitik med
någorlunda stabila jordbrukspriser är den enda möjliga riktpunkten ett .jordpris,
som är baserat på det avkastningsvärde, som kan utvinnas av respektive
jordbruk. Någon inblandning från särskilt kapitalstarka, utom jordbrukarnas
egna led stående personer eller koncerner bör således icke få äga rum. Jordbruken
böra i stället förbehållas dem, som ämna försörja sig och sin familj
därpå.

Den andra delen av den av mig jämte mina medmotionärer väckta motionen
avser frågan örn förhindrande av sammanslagning av bärig brukningsdel med
annan. Motionens yrkande i denna del har utskottet avvisat med en hänvisning
till pågående utredningar av dessa detaljspörsmål. Herr Ryberg har tidigare
i dag berört denna fråga och därvid framhållit vad man lämpligen bör säga.
Han förmenade nämligen, att en utredning, som så nyligen tillsatts av chefen
för jordbruksdepartementet: för behandling av med de s. k. uppsiktsjordbruken
sammanhängande spörsmål, inte kommer att syssla med just dessa i motionen
påpekade förhållanden. Den beslutade utredningen kommer främst att syssla
med de mindre jordbruk, som anses böra falla under uppsiktslagen. De fullt
bäriga större brukningsdelarna örn exempelvis 80—100 tunnland kommer
denna utredning säkerligen inte att syssla med. Under sådana förhållanden
anser jag, att motionens krav på utredning även i denna del är fullt berättigad.

Herr talman! Under åberopande av vad som nu anförts ber jag att få yrka
bifall till dels den under punkten A av herrar Hallagård och Hedlund i Rådom
avgivna reservationen och dels det yrkande, som beträffande punkten D här
framställts av herr Ryberg.

Herr Larsson i Östersund: Herr talman! På utskottets vägnar skall jag med
några ord beröra de synpunkter, som inom utskottet varit vägledande vid
ställningstagandet till de problem, som rullats ripp i de förevarande olika mo -

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 26.

Motioner om lagstiftning till förhindrande av att jord- oell skogsbruk övergå
i den icke jordbrukande befolkningens händer m. nv. (Forts.)
Sönerna. Jag vill då först och främst betona, att utskottet givetvis inte kunnat
taga ställning till problemen i och för sig. Det är ju en hel serie av mycket
betydelsefulla problem ur jordpolitiska och jordsociala synpunkter, som bär
ställts under debatt. Utskottet har i så måtto sökt behandla motionerna lika,
att utskottet undersökt bur de tidigare förhållandena på ifrågavarande områden
varit reglerade samt huruvida Kungl. Maj :t hade något eller några av
dessa ärenden under sin prövning. Såsom framgår av utskottets utlåtande har
utskottet också kunnat besvara samtliga motioner under hänvisning till pågående
utredningar.

Jag har för min personliga del den uppfattningen att de frågor, som upptagits
under punkten A, äro de i detta sammanhang mest betydelsefulla. Dessa
frågor äro emellertid synnerligen svårlösta. Inom utskottet erhöllo vi en utförlig
redogörelse för samtliga de förslag, som framkommit på detta område.
Exempelvis förslaget örn arvegårdar visar, hur svårlösta hithörande frågor i
verkligheten äro. Utredningsförslaget i detta ämne blev nämligen till alla delar
avstyrkt av samtliga myndigheter, som bereddes tillfälle att yttra sig däröver.
En del förslag på detta område ha byggt på tanken med en särskild koncession
för rätt att inneha jordbruk. Man har emellertid funnit ett sådant förslag vara
behäftat med många olägenheter. Man har hittills inte kunnat finna någon
lämplig väg för lösande av denna fråga. För närvarande pågår emellertid genom
Kungl. Maj:ts försorg en utredning, som har att ta hänsyn även till de
frågor, som upptagits under punkten A.

De under punkten B berörda spörsmålen äro självfallet särskilt för Norrland
synnerligen betydelsefulla. Jag tror knappast, att någon inom utskottet
skulle vilja motsätta sig en skärpning av bulvanlagen på ett sådant sätt att
därigenom för framtiden omöjliggjordes sådana fall, som motionären framdragit
i sin motion. Utskottet har emellertid funnit, att den väg för frågans
lösande, som motionären anvisat, var alldeles för ensidig och endast beaktade
en del av de många problemen på detta område. På grund härav har utskottet
för sin del ansett, att motionen i dess nuvarande skick icke kunnat bifallas.
Utskottet har dessutom ansett sig förhindrat att enbart på en enskild motionärs
förslag komma med initiativ, som syfta till en allsidig utredning av
frågan. Jag vill i detta sammanhang även påpeka, att hur man än kommer att
skriva en lag, måste man naturligtvis kräva att de brott, som skola beivras
enligt lagen, verkligen kunna bevisas. Herr Jacobson har särskilt hänvisat
till att landsfogden i Västerbottens län inte i något fall kunnat bevisa, att
bulvanförhållanden förelegat. Herr Jacobson har ansett detta som ett tecken
på att bulvanlagen måste skärpas. Enligt min uppfattning måste emellertid
alla brott för att kunna beivras verkligen bevisas i full utsträckning. I annat
fall hamnar man i rena laglösheten.

Beträffande den under punkten C berörda frågan örn rätten för konsumtionsförening
att förvärva jordbruksfastighet lia redan flera, positiva uttalanden
gjorts. .Tåg behöver därför inte närmare beröra denna sida av saken. Jag vill
dock framhålla, att utskottet, just av de skäl som herr Hedlund i Rådom
anfört, varit mycket tveksamt, örn det skulle kunna tillmötesgå motionärerna.
Man ville inte genom en rubbning av lagen åstadkomma det onda, som lagen
velat hindra och förebygga. På den grund nöjde sig utskottet med att föreslå
en utredning för utrönande av möjligheterna av en lindring av själva dispensbestämmelserna
på området. Någon ändring i övrigt av själva logen ansåg
sig utskottet inte böra förorda. Under sådana förhållanden skulle det således
ankomma på Kungl. Majit att avgöra, huruvida det i visst fall vore ett samhällsintresse
med jordinnehav av en konsumtionsförening.

Nr 26.

Onsdagen den 2.8 juni 1944.

Motioner om lagstiftning till förhindrande av att jord- och skogsbruk övergå
i den icke jordbrukande befolkningens händer m. m. (Forts.)

Vad ytterligare den sista punkten beträffar framhöll herr Hyberg, att
fastighetsbildningssakkunniga inte skulle syssla med detta problem, men de
upplysningar vi erhöllo i utskottet gingo ut på att fastighetsbildningssakkunniga
verkligen sysslade även med frågan örn sammanslagning av bärkraftiga
jordbruk. För övrigt var det rätt intressant att höra jordbrukarnas mycket
skiftande uppfattningar örn vad som menas med bärkraftiga jordbruk.
Deras uppfattningar varierade faktiskt med breddgraden. Vad som är ett
bärkraftigt jordbruk i Norrland är en sak, och ett bärkraftigt jordbruk i
mellersta eller södra Sverige synes enligt vad jordbrukarna själva framhålla
vara någonting helt annat. Jag tror, att det även på den punkten skulle ha
ställt sig litet svårt för utskottet att samla sig till någon positiv kläm.

Jag vill ytterligare endast betona, att andra lagutskottet mycket väl har
insett, att alla dessa jordfrågor äro av utomordentligt stor betydelse, och att
utskottet alltså gärna ser, att de komma under ordentlig utredning och omprövning.
När det emellertid redan finns kommittéer och utredningar, som
arbeta med dessa och likartade problem, har andra lagutskottet följt den
praxis, som för övrigt alla andra utskott följa, nämligen att hänvisa förslagen
till pågående utredningar.

Jag ber alltså, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets
förslag på alla punkter.

Herr voll Seth: Herr talman''. Det komplex av frågor, som behandlas i
andra lagutskottets utlåtande nr 68, innefattar ju för jordbruket synnerligen
viktiga spörsmål. När den nya arrendelagen debatterades i denna kammare
hade jag tillfälle att säga några ord i hithörande frågor, och jag kan inte
hjälpa att jag nu i någon mån måste upprepa vad jag vid detta tillfälle sade
för att klargöra min syn på saken.

Vid de större godsen och gårdarna, som gå i arv inom släkten oell där
-det funnits arrendeställen, har det sedan gammalt förelegat möjlighet för en
lantarbetare, rättare eller fördräng att erhålla ett mindre arrende. I den män
han kunnat sköta detta arrende har han kunnat förvärva ett större sådant.
Örn det gått honom väl i händer och han varit en duktig karl, har han sedan
kunnat köpa sig ett eget jordbruk. Jag tycker, att denna utveckling är
synnerligen viktig att hålla i minnet när det gäller vår jordbrukspolitik. Deri
nya arrendelagen har medfört både fördelar och nackdelar. En av nackdelarna
är, att lagen lagt så stora pålagor på jordägarna när det gäller byggnadskostnaderna
att möjligheterna säkerligen komma att inskränkas just för
den nyssnämnda kategorien av löneanställda att så småningom bli arrendatorer
och på denna väg självägande jordbrukare. Jag påpekade detta förhållande
när den nya arrendelagen antogs, och jag kan inte underlåta att även
nu göra den reflexionen, att den nya arrendelagen kommer att avsevärt mera
än någonsin damerna och herrarna i riksdagens båda kamrar Ira tänkt sig
försvåra just de löneanställdas möjligheter att bli självägande jordbrukare.
Nu kanske någon kan säga, att en löneanställd arbetare direkt kan övergå
till att bli självägande jordbrukare. Det kan vara riktigt i några fall, men i
de flesta fall får nog vederbörande söka sig fram steg för steg. Och i det
avseendet ha vi i vårt land haft stora möjligheter för denna kategori löneanställda
vid jordbruket och skogsbruket att via de små arrendena och via
de stora arrendeställena övergå till att bli självägande jordbrukare.

När jag åhörde herr Petterssons i Dahl anförande gjorde jag den reflexionen,
att herr Pettersson i Dahl, som nästan alltid brukar vara fallet, slår in
öppna dörrar. När herr Pettersson i Dahl1 anför exempel, så förstorar han

Onsdagen den 28 juni 1914.

Nr 26.

Motioner om lagstiftning till förhindrande av att jord- och skogsbruk övergå
i den icke jordbrukande befolkningens händer m. m. (Forts.)
verkningarna av det lian vill påvisa, oell åtminstone på en åhörare — jag
vet inte kur det ter sig i protokollet — verkade det, som om kerr Pettersson
i Dahl ville fastslå, att faktiskt hela socknar ha inköpts av icke-jordbrukare
och därigenom kommit att övergå i en icke jordbrukande befolknings händer.
Så är väl ändå inte fallet, även örn det i många socknar kan plockas fram
både en och flera gårdar, som köpts av andra än den jordbrukande befolkningen.

Jag skulle till kerr Pettersson i Dahl vilja ställa frågan: är inte en liten
gård på några få tunnland nied dåliga byggnader, alltså ett ofullständigt
jordbruk, med rådande höga byggnadskostnader i dag praktiskt taget värdelös?
Att iståndsätta dessa byggnader kostar nämligen många gånger mera
än vad deras taxeringsvärde uppgår till. Under sådana förhållanden kan det
i vissa fall vara en ren välgärning, örn någon s. k. utsocknes person köper
denna gård och sätter den i stånd. När det gäller huvudpunkterna i andra
lagutskottets utlåtande är jag fullt överens med herr Pettersson i Dahl, men
i fråga örn denna punkt kan jag inte underlåta att påpeka, att herr Pettersson
i Dahl enligt min mening har brett på alldeles för mycket.

Beträffande huvudpunkterna, herr talman, har jag endast tänkt yttra mig
angående punkten C, som rör möjligheten för kooperativa företag att förvärva
jordbruksfastighet. I det avseendet har enligt min uppfattning utskottet
föreslagit en uppmjukning av lagen, som kan medföra sådana konsekvenser,
att vi sedan få godkänna den ena uppmjukningen efter den andra. Det
är en sund tanke att jordbruken skola bevaras åt den självägande bondeklassen,
och därför kan jag inte biträda utskottsmajoritetens förslag utan ber
att beträffande punkten C få yrka bifall till den av herr Mannerskantz m. fl.
avgivna reservationen, i vilken yrkas avslag på de under denna punkt behandlade
motionerna.

Beträffande själva grundprincipen och de stora huvudpunkterna tror jag sålunda,
att kerr Pettersson i Dahl och jag kunna vara överens, även örn vi
icke kunna ena oss beträffande vissa nyanser. Jag vill betona, att grundtanken
i varje lagstiftning på detta område både i samhällets och jordbrukets
intresse måste vara att bevara den svenska jorden åt en självägande bondeklass.
Ett frångående av denna princip kan, såsom Sveriges lantbruksförbund
säger i sitt yttrande, innebära ett hot mot bönderna som samhällsgrupp
och även försvåra såväl'' de löneanställdas som arrendatorernas övergång till
självägande jordbrukare. Det är den stora huvudprincipen, och när det gäller
denna tror jag inte vi jordbrukare behöva misstänka varandra för att vara
av olika mening. Denna princip måste vi hålla på. Framför allt nu, när jordbruket
står inför situationen att alltmera avfolkas, bör den svenska riksdagen
klart och tydligt säga ifrån, att en lagstiftning, som går i motsatt riktning,
inte får godtagas. Vi lia i dagens Sverige inte råd med den ytterligare blodavtappning
från vår svenska landsbygd, som skulle bli en följd av en sådan
lagstiftning.

Det skulle lia varit mycket intressant, örn statsrådet Rubbestad hade varit
närvarande i kammaren vid behandlingen av denna fråga och, innan riksdagen
tar slut, kunnat lämna oss en överblick av hur frågan örn landsbygdens byggnadskostnader
ligger till. Ty att många människor i de här relaterade fallen
tvingats att sälja sina gårdar beror i stor utsträckning på att byggnaderna äro
dåliga, och att vederbörande inte lia råd att sätta deni i stånd. Vi veta ju alla,
att statsrådet Rubbestad har anförtrotts deli särskilda uppgiften inom regeringen
att hålla ett vakande öga på de höga byggnadskostnaderna på landsbygden.
Jag skulle trots den tomma regeringsliänken vilja rikta en vädjan till

Mr 26.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Motioner om lagstiftning till förhindrande av alt jord- och skogsbruk övergå
i den icke jordbrukande befolkningens händer m. rrv. (Forts.)
regeringen att göra allt vad i dess förmåga står för att åstadkomma snabba
och omedelbara åtgärder i syfte att reglera byggnadskostnaderna på landsbygden
och därmed åstadkomma en omedelbar lättnad för jordbruket. Ty ju
längre vi bibehålla dessa höga byggnadskostnader, desto mera bidraga vi till
att försämra jordbrukets ekonomi och till att en del jordbrukare, icke minst
småbrukare och ägare av osjälvständiga jordbruk, tvingas att sälja sina gårdar,
lämna den svenska jorden och sälla sig till dem-, som draga in i städer och
samhällen.

Herr talman! Jag vill sluta med att ännu en gång understryka, att den lagstiftning,
som riksdagen bör stödja, bör vara sådan, att den främjar vår självägande
tiondeklass och framför allt bereder även de löneanställda och arrendatorerna
möjligheter att via arrendena kunna bli självägande jordbrukare.

Jag yrkar, herr talman, som jag nyss sade, bifall till den av herrar Mannerskantz
och Roos, fröken Andersson och herr Johnsson i Kastanjegården vid
punkten C fogade reservationen.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag blev i viss mån förvånad när jag
hörde herr von Seths anförande. Han började med att säga, att jag slog in
öppna dörrar, när jag påvisade, att icke-jordbrukare köpa var tionde gård i hela
socknar, men likväl framhöll han i sitt anförande, att han och jag vörö fullkomligt
överens just beträffande huvudpunkten, nämligen att vi vilja bevara
den svenska jorden i de självägande jordbrukarnas händer. När herr von Seth
säger, att vi äro överens i den punkten, tycker jag, att det är onödigt av herr
von Seth att påstå, att jag slår in öppna dörrar, det är ju i stället herr von Seth
som gör det. Ty just på den punkten sökte jag framlägga bevis för att allt
icke står rätt till. Det kan vara anledning att fästa uppmärksamheten på detta
förhållande, ty i många fall säljas en hel massa jordbruk utan att detta är nödvändigt.

Jag har som bevis härpå anfört exempel från två socknar, där ungefär vart
tionde jordbruk sålts till icke-jordbrukare. Det ligger icke alltid så till, att
dessa kapitalstarka icke-jordbrukare sätta jordbruket i stånd vad byggnaderna
beträffar. I de fall, jag nyss relaterade till kammarens protokoll, angav jag
också tydligt, att husen voro förfallna, en del av dem borttagna o. s. v. Innehavaren
av ett litet jordbruk har med rådande byggnadskostnader inte möjlighet
att sätta några byggnader i stånd. För icke länge sedan gav jag i en jordpolitisk
debatt från denna talarstol uttryck för den uppfattningen, att jordbruket
som jordbruk betraktat egentligen ingenting är värt, utan att det är
byggnaderna, som representera värdet. Om vi koppla bort jorden vid dessa
mindre jordbruk, tror jag att husen utan jordbruk äro precis lika mycket värda
eller kanske ännu mera värda än jordbruket och husen tillsammantagna. Det
väsentliga är ju att familjerna ha någonstans att bo. Det är alltså byggnaderna
som betalas, och jorden följer med så att säga på köpet.

Herr von Seth gjorde vidare gällande, att den nya arrendelagen skulle göra
det omöjligt för tjänstefolk, som sluta sin tjänst, att överta ett arrende eller
ett mindre jordbruk på grund av att byggnadsskyldigheten enligt denna lag
övergått till jordägaren. Även på denna punkt måste jag absolut vända mig
mot herr von Seth. Äro dessa byggnadskostnader omöjliga för jordägaren
att bestrida, så måste de väl i all rimlighets namn vara ännu oöverkomligare
för en fattig arrendator som inte äger jorden. Man kan inte med nuvarande höga
byggnadskostnader förutsätta, att arrendatorn, som sitter ganska löst på
sin arrenderade egendom enligt den gamla arrendelagens bestämmelser, också
skall ha byggnadsskyldighet, alltså vara ansvarig för hållande av nödiga bygg -

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 26.

Motiver orri lagstiftning till förhindrande av att jord- och skogsbruk övergå
i den icke jordbrukande befolkningens händer rrv. rrv. (Forts.)
nader och kanske, som förhållandet i många fall var då den gamla arrendelagen
gällde, även vara skyldig att uppföra nybyggnader. Jag tror, att de farhågor,
som herr von Seth i detta avseende passade på att framföra, inte äro
berättigade.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen framställde
till en början beträffande punkten, A. propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i denna punkt dels ock på bifall till den av herrar Hallagård
och Hedlund i Rådom vid punkten avgivna reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Pettersson
i Dahl begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i punkten
A. av utskottets förevarande utlåtande nr 68, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herrar Hallagård och Hedlund i
Rådom vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att lian funné flertalet hava röstat för japropositionen.
Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 133 ja och
31 nej, varjämte 13 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från, att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i punkten A.

Härefter gav herr talmannen beträffande punkten B. propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels ock på bifall till motionen,
II: 398; och blev utskottets berörda hemställan av kammaren bifallen.

Vidare framställde herr talmannen beträffande punkten C. propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels ock på avslag å såväl
utskottets hemställan som de i ämnet väckta motionerna; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Johnsson i Kastanjegården begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i punkten
C. av utskottets förevarande utlåtande nr 68, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets hemställan som de i
ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Herr Johnsson i Kastanjegården begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid av -

Nr 26.

Onsdagen den 28 juni 1944.

Motioner orri lagstiftning till förhindrande av att jord- och skogsbruk övergå
i den icke jordbrukande befolkningens händer m. m. (Forts.)
gåvos 107 ja och 65 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i punkten C.

Slutligen gav herr talmannen beträffande punkten D. propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels ock på bifall till det av
herr Ryberg under överläggningen framställda yrkandet; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Ryberg
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i punkten
D. av utskottets förevarande utlåtande nr 68, röstar

»fa;

Den, det ej vill, röstar

_ Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Ryberg under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan i punkten D.

§ 13.

Interpellation. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Hansson i Skediga, som anförde: Herr talman! Vårbruket och sådden
blev i år högst avsevärt försenat. Den kalla och regniga väderleken sedan
dess bär ytterligare hindrat växtligheten att utveckla, sig. Man har sålunda
att räkna med att skörden kommer att mogna ovanligt sent och att bärgningen
blir försvårad. Då skördearbetet under dessa omständigheter måste koncentreras
till en kortare tid, blir behovet av arbetskraft mycket stort. Skördeutsikterna
te sig för närvarande ganska gynnsamma, och en god skörd kommer
att kräva än mera arbetskraft. Redan nu föreligger en brist på arbetskraft
inom jordbruket, som är högst allvarsam. Det är icke för mycket sagt, att
jordbrukarna med bekymmer se fram mot hösten, då skörden skall.bärgas. Om
icke extraordinära åtgärder i god tid planeras och, när tiden är inne, tillgripas,
blir det icke möjligt att tillvarataga skörden på bästa sätt.

Skördehjälp till jordbruket •—• och helst van sådan — måste anskaffas, för
att reda upp situationen. Arbetsläger torde bli av viss nytta, men de äro inte
på långt när tillräckliga. För övrigt måste man räkna med att skolorna redan
börjat för terminen, då skördetiden i år är inne. Andra och kraftigare åtgärder
behöva vidtagas.

Man kan härvid tänka sig flera möjligheter. Närmast till hands borde det
ligga att överföra arbetslösa, som fortfarande finnas i stort antal, till jordbruket
under skördetiden. Det ligger något osunt och irrationellt i att arbetslöshet
existerar på ett håll inom näringslivet, under det att andra delar skria
efter arbetskraft. Några invändningar kunna knappast göras mot en dylik
överflyttning, då antalet hjälpsökande arbetslösa fortfarande är stort, och då
arbetslinjen vid arbetslöshet av statsmakterna numera getts företräde framför
kontantunderstöd som arbetslöshetshjälp. Att härvid påbörjade beredskapsarbeten
inskränkas eller upphöra, ligger i sakens natur. Ej heller får före -

Onsdagen den 28 juni 1944.

Nr 26.

Interpellation. (Forts.)

kornsten av beredskapsarbeten, varigenom staten skapar arbetstillfällen, hindra,
att jordbruket nödtorftigt förses med arbetskraft.

Örn det icke låter sig göra att täcka bristen på arbetskraft vid jordbruket
under skörden på detta sätt, måste redan sysselsatta tagas i anspråk. I första
hand bör vägarbete och byggnadsarbete som utan olägenhet kan uppskjutas
inställas för någon kortare tid -—- tre veckor eller en månad -—■ och arbetarna
hänvisas till jordbruket. Huruvida detta skall ske frivilligt, få statsmakterna
avgöra. Dylika åtgärder måste säkerligen komma till stånd.

Vid en överflyttning av arbetskraft till jordbruket uppstå omedelbart svårigheter
i fråga om betalningen. Lönerna ligga inom jordbruket avgjort lägre
än inom andra yrken, varpå flykten från jordbruket och landsbygden är det
påtagligaste beviset. Det är tydligt, att man icke kan betala överförda arbetare
lägre löner än de äro vana vid. Å andra sidan kunna icke jordbrukarna med
de priser på jordbruksprodukter som nu råda betala högre löner än de gällande.
Denna fråga kan måhända lösas efter samma linjer, efter vilka den
s. k. sockerkonflikten löstes. Överhuvud borde icke lönerna inom en näringsgren
vara så låga, att arbetarna inom andra näringsgrenar anse sig icke kunna
arbeta mot denna ersättning. Jämvikt måste skapas inom näringslivet genom
att jordbruket lyftes upp i paritet med övriga näringar och ges full lönsamhet.

Den viktiga funktion jordbruket under kriget fyllt och allt fortfarande
fyller i vår folkförsörjning motiverar ingripanden från samhällets sida för
att trygga behovet av skördehjälp. I varje fall måste anstalter förberedas, så
att skörden kan bärgas på bästa möjliga sätt. Vår försörjning är beroende
av vad vi själva kunna producera inom landet både nu och för avsevärd tid
framåt. Det framstår då också som nödvändigt att sörja för att skörden
verkligen blir tillvaratagen.

Med anledning av vad jag anfört får jag anhålla om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet få
rikta följande interpellation:

Har herr statsrådet för avsikt att låta vidtaga sådana åtgärder, att tillgången
på arbetshjälp vid skörden säkerställes?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets utlåtanden:
nr 226, i anledning av vad riksdagens år 1943 församlade revisorer anfört i
fråga örn forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område m. m.;
och

nr 227, i anledning av väckta motioner om överflyttning till yrkesinspektionen
av frågor rörande arbetarskyddet ombord å fartyg.

§ 15.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 414, i anledning av väckt motion angående revision av åborättslagen ;
nr 415, i anledning av väckta motioner örn beredande av ökade möjligheter
för kommun att inlösa mark för bostadsbebyggelse eller industriändamål; och
nr 419, i anledning av väckta motioner om viss ändring i lagen den 18 juni
1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva
fast egendom.

€4 Nr 26. Onsdagen den 28 juni 1S44.

Vidare anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet nr 444, angående beräkning av bevillningarna för
budgetåret 1944/45, m. inifrån
första särskilda utskottet:

nr 445, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till iag
örn aktiebolag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; och

nr 446, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 51 § lagen den 12 augusti 1910 (nr 88 s. 1) om
aktiebolag;

från andra särskilda utskottet nr 443, angående upptagande i riksstaten av
anslag till brandförsvaret och civilförsvaret;

från jordbruksutskottet:

nr 433, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad angår jordbruksärenden;

nr 434, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag till särskilda
åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet;

nr 435, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för utlämnande
av statsunderstöd till vissa förbättringarbeten på jordbrukets och
skogsbrukets områden vid arbetslöshet; och

nr 436, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, såvitt propositionen avser jordbruksärenden;
samt

från riksdagens kansli nr 437, angående landsbygdens avfolkning.

Slutligen anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 440, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 441, i anledning av väckta motioner angående åtgärder för främjande av
matematisk-naturvetenskaplig forskning; och

nr 442, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.08 em.

In fidem
Sune Norrman.

Torsdagen den 29 juni 1944.

Nr 26.

Torsdagen den 29 juni.

Kl. 1 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 21 innevarande juni.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att riksdagsman Karl Verner Karlsson, f. 1880, som vårdas på karolinska
sjukhusets med. klin. sedan den 14 juni 1944, på grund av lunginflammation
med komplicerande blodpropp fortfarande t. o. m. den 15 juli 1944 är förhindrad
att deltaga i riksdagsarbetet, intygas.

Karolinska sjukhuset den 28 juni 1944.

Nils Heidenström,
leg. läk.

^ Kammaren, som vid sammanträde den 17 innevarande juni beviljat herr
Karlsson i Grängesberg ledighet från riksdagsgöromålen under tiden 14—30
juni, beviljade honom fortsatt ledighet till och med den 15 nästkommande juli.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 226 och 227.

§ 4.

Föredrogs den av herr Hansson i Skediga vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet, angående
säkerställande av tillgången på arbetshjälp vid skörden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 46, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning örn ändring i förordningen den
19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, m. m., utom i vad propositionen
avser stämpelavgiften för expeditioner från civilförsvarsstyrelsen.

Punkten A).

Ilades till handlingarna.

Andra kammarens protokoll 19JtU. Nr 20.

Nr 26.

Torsdagen den 29 juni 1944.

Förslag till
brandlag och
brandstadga
m. ni.

Punkten B).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 462, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
m. m., utom i vad propositionen avser stämpelavgiften för expeditioner
från civilförsvarsstyrelsen.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i betänkande nr 46 bifölles även av första kammaren.

§ 7.

Föredrogs andra särskilda utskottets utlåtande, nr 3, i anledning av dels
Kungl. Majis proposition med förslag till brandlag och brandstadga m. m.
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 12 maj 1944 dagtecknad proposition, nr 265, vilken hänvisats
till andra särskilda utskottet, hade Kungl. Maji under åberopande av
propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll

dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) brandlag; och

2) lag angående ändrad lydelse av 87 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251)
örn kommunalstyrelse på landet,

dels ock anhållit om riksdagens yttrande över ett vid propositionen fogat

förslag till hrandstadga. _ .

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande,
i anledning av propositionen inom andra kammaren väckta motioner, som
jämväl hänvisats till utskottet, nämligen

nr 519 av herr Gustafson i Dädesjö rrv. fl., samt
nr 522 av herr Hansson i Skediga,

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med förklarande att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i det genom förevarande proposition framlagda förslaget till
brandlag — måtte för sin del antaga av utskottet framlagda förslag till

1) hrandlag; och . .

2) lag angående ändrad lydelse av 87 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251) örn
kommunalstyrelse på landet;

B) att riksdagen, med förklarande att riksdagen funnit vissa jämkningar
böra vidtagas i det vid propositionen fogade förslaget till brandstadga, måtte
uttala, att stadgan borde givas en lydelse i överensstämmelse med ett i utskottets
hemställan intaget förslag till brandstadga;

C) att motionen II: 519 måtte anses besvarad genom vad utskottet i sm motivering
anfört; samt

D) att motionen II: 522 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Enligt Kungl. Maj:ts och utskottets förslag skulle 5 § andra och tredje

styckena brandlagen hava följande lydelse:

»Ej må annan vägra att mottaga uppdrag, som i första stycket avses, an
den som av ämbete eller tjänst är hindrad att fullgöra uppdraget eller fyllt
sextio år eller eljest uppgiver giltigt hinder eller ock de fyra senaste åren innehaft
sådant uppdrag.

Torsdagen den 29 juni 1944.

Nr 26.

Förslag till brandlag och brandstadga m. m. (Forts.)

Brandchef, vice brandchef, skogsbrandfogde eller vice skogsbrandfogde må
på grund av visad olämplighet av länsstyrelen skiljas från uppdraget eller
tjänsten.»

10 § brandlagen hade i utskottets förslag erhållit följande lydelse:

10 §.

Då så erfordras för släckning av brand är envar, som under kalenderåret
fyller lägst sexton och högst sextiofem år och som vistas i orten, pliktig att, i
den mån kroppskrafter och hälsotillstånd tillåta, medverka vid släckningen.

Bland de i kommunen bosatta sålunda tjänstepliktiga må lämpliga personer
tagas i anspråk för brandtjänst i reservbrandstyrkan. För sådan tjänst skola i
första hand frivilliga uttagas. Den som uttagits är skyldig att deltaga i brandövning
under högst femton timmar årligen samt är för medverkan vid brandsläckning
berättigad till skälig ersättning av kommunen. intagning verkställes
av den förvaltningsmyndighet som handhar brandförsvaret.

I sin motivering till 5 § andra stycket hade utskottet uttalat, bland annat,
att den, som utsetts att bestrida uppdrag såsom brandchef, vice brandchef,
skogsbrandfogde eller vice skogsbrandfogde, borde kunna vägra att mottaga
uppdraget, om det därför avsedda arvodet bestämts till belopp, som uppenbarligen
vore för lågt.

Reservationer hade avgivits: i

1) av herrar Sundberg, Hall och Larsson i Julita, som yrkat att motiveringen
till 5 § andra stycket förslaget till brandlag bort erhålla av reservanterna
föreslagen lydelse. Reservanterna ansågo, att utskottet bort uttala,
bland annat, att skäl icke förelåge för tillämpning av andra bestämmelser beträffande
gottgörelse för uppdrag inom brandväsendet och rätt att avsäga sig
dylikt uppdrag, än vad som i motsvarande del stadgades i lag örn kommunalstyrelse
på landet.

2) av herrar Forslund, Sundberg, Herlitz, Bergh och Hall, som ansett

att utskottets motivering beträffande 5 § tredje stycket förslaget till brandlag
bort hava annan, av reservanterna angiven lydelse,

samt att i utskottets förslag till brandlag 5 § tredje stycket bort hava följande
lydelse:

»Den som innehar uppdrag såsom brandchef, vice brandchef, skogsbrandfogde
eller vice skogsbrandfogde må på grund av visad olämplighet av länsstyrelsen
skiljas från uppdraget.»

3) av herrar Olovson i Västerås och Larsson i Julita, vilka yrkat, att 10 §
måtte givas följande lydelse:

»Då så erfordras---medverka vid släckningen.

Bland de i kommunen bosatta salunda tjänstepliktiga ina lämpliga personer,
som under kalenderaret fylla ‘ lägst aderton och högst sextiofem år, tågås

i anspråk för brandtjänst i reservbrandstyrkan. För sådan tjänst —''_ _

som handhar brandförsvaret.»

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Olovson i Västerås, som yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen
av andra särskilda utskottets utlåtande nr 3 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis och punkten A) på det
sätt, att de däri tillstyrkta lagförslagen föredragas vart för sig, förslaget till
brandlag i den man så erfordras paragrafvis med ingress och rubrik sist, varefter
och sedan båda lagförslagen blivit genomgångna utskottets hemställan i
punkten A) föredrages;

Nr 26.

Torsdagen deli 29 juni 1944.

Förslag till brandlag och brandstadga m. m. (Forts.)

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

Punkten A).

U t skot tets förslag till brandlag.

Efter föredragning a v 1 § anförde:

Herr Hall: Herr talman! Det förslag till brandlag och brandstadga, som nu
behandlas, innehålles i en proposition, som i allt väsentligt tillstyrkts av ett
enhälligt utskott. Genom ett riksdagsbeslut i ärendet ordnas brandväsendet
även för de delar av riket, som hittills inte valdi lagligen skyldiga att hålla sig
med ordnat brandväsende. Med hänsyn till den enighet som råder örn att nu
beslut skall fattas i den riktning Kungl. Majit föreslagit, tjänar det ju ingenting
till att här gå närmare in på lagens huvudsakliga bestämmelser. De punkter.
örn vilka någon tvekan och någon oenighet rått i utskottet, redovisas vid
de olika paragraferna, där vissa detaljändringar ha föreslagits av utskottet,
och i de tre reservationer, som åtfölja utskottets utlåtande. Det är, herr talman,
om den med nr 2 betecknade reservationen som jag skulle vilja säga några ord.

Enligt hittills gällande bestämmelser äger länsstyrelse rätt att skilja befattningshavare
inom brandväsendet, som innehar sin syssla som ett förtroendeuppdrag,
ifrån tjänsten. I detta förhållande har ingen ändring föreslagits, vare
sig av Kungl. Majit, utskottet eller någon av reservanterna. Beträffande deni
som inneha brandchefssyssla såsom tjänst har däremot Kungl. Majit föreslagit,
att även dessa befattningshavare skola kunna skiljas ifrån tjänsten genom
ett beslut av länsstyrelse utan att kommunen därom fattat något beslut. Utskottet
har tillstyrkt även denna förändring. I en reservation av herr Forslund
lii. fl. har emellertid yrkats, att länsstyrelses rätt i detta avseende skall vara
begränsad på samma sätt som nu, d. v. s. till den som innehar sill befattning
inom brandväsendet såsom ett förtroendeuppdrag. Att vi reservanter inte velat
vara med om detta ytterligare intrång i kommunernas rätt, grundar sig både
på principiella och praktiska skäl. Det har sagts i utskottet, att det lär aldrig
komma något förslag till riksdagen örn att på en gång upphäva den kommunala
självstyrelsen i alla dess detaljer, men det duggar då och då förslag, som
upphäva eller begränsa kommunernas rätt och frihet, och tillsammans bilda
självfallet dessa olika framstötar ett avgjort bot emot de friheter och rättigheter,
som de svenska kommunerna hittills haft.

De praktiska skäl, som kunna anföras emot förslaget, äro självfallet inte av
den natur, att de äro ägnade att framkalla några starkare känsloyttringar, men
de skäl som kunna anföras för förslaget äro sannerligen heller inte imponerande.
Örn en kommunal befattningshavare, antingen han tjänstgör vid brandväsendet
eller någon annanstans, skiljs ifrån uppdraget, så sker det i regel genom
att han antingen uppnår pensionsålder eller av domstol blir dömd att mista
tjänsten. Andra anledningar äro till ytterlighet sällsynta. Det förekommer visserligen,
att kommunala befattningshavare någon gång kunna skiljas ifrån befattningarna
även av andra skäl, men då sker det i regel genom en frivillig
uppgörelse emellan kommunen, som har anställt honom, och den anställde. Så
länge som samma myndighet, som utbetalar befattningshavarens avlöning och
bestämmer över den, är den enda som har rätt att ingripa vid ett skiljande från
tjänsten, så länge kunna också sådana konflikter avvecklas utan alltför stora

Torsdagen den 29 juni 1944.

Nr 26.

Förslag till brandlag och brandstadga m. tn. (Forts.)
svårigheter för kommunerna. Sätter man däremot in en statlig myndighet med
rätt att skilja brandchefer ifrån deras tjänster, så återstår alltid den frågan,
hur de ekonomiska förhållandena mellan befattningshavarna och kommunerna
skola ordnas. Det är ett otillfredsställande förhållande man därvid kommer
in på både ur befattningshavarens och kommunens synpunkt. Det bör vara
självklart, mena reservanterna, att man inte gör ett ingripande av denna art
utan mycket starka skäl. I propositionen lia några sådana skäl inte anförts, och
i övrigt har heller inte något exempel kunnat anföras på att det funnits ett behov
av att skilja befattningshavare inom brandväsendet från tjänsten på annat
sätt än man redan nu har möjlighet att skilja alla kommunala befattningshavare
ifrån deras tjänster.

En fråga, som är närbesläktad med denna, bär redan varit uppe till behandling
vid 1944 års riksdag. Det var med anledning av en motion av herr Wiberg,
i vilken han påtalade olägenheterna av att i den kommunala besvärsprocessen
statliga myndigheter inte hade någon möjlighet att pröva, huruvida bestraffningar,
som ådömts av kommunala myndigheter, voro sakligt berättigade utan
endast hade att avgöra, örn ärendet var formellt riktigt handlagt inom kommunen.
Konstitutionsutskottet har i ett utlåtande nr 26 yttrat sig över denna
motion och tagit mycket bestämt avstånd ifrån hela den tankegång, som motionären
har framfört i sin motion. Utskottet anför bland annat följande: »I
praxis ha besvär över beslut örn åläggande av bestraffning ansetts skola förås
på kommunal grund med tillämpning av kommunallagarnas allmänna besvärsregler.
Enligt dessa äger vederbörande statliga besvärsmyndighet blott
företaga prövning av det överklagade utslagets laglighet, d. v. s. av frågan
om den kommunala myndigheten varit behörig att fatta beslutet och örn detta
tillkommit på formellt riktigt sätt. Den sakliga prövningen däremot förbehålles
respektive kommunala organ. Den avvisande ståndpunkt, som kommunallagarna
intaga till frågan om en allsidig materiell prövning av överklagade kommunala
beslut, har sin grund i den uppfattningen, att de kommunala organen
böra äga frihet att efter eget skön, ur synpunkten av kommunens nytta eller
skada, bedöma spörsmål, som ligga inom ramen för den kommunala självbestämmanderätten.
Denna synpunkt gör sig även gällande vid behandlingen av
frågor rörande den i kommunernas tjänst anställda personalen. Att medgiva
lämplighetsprövning vid besvär till statliga organ i kommunala disciplinmål
i allmänhet skulle innebära ett viktigt avsteg från en av huvudprinciperna i
den kommunala förvaltningen och ett djupt ingrepp i den kommunala självstyrelsen,
något som utskottet för sin del icke kan tillstyrka.»

Det ärende, som jag här bär refererat, ligger ju en smula vid sidan av den
sak vi här behandla, men det är inom samma område som Kungl. Maj :ts förslag
här gör ett intrång. Kommunernas obeskurna frihet och rätt att själva
ordna sina förhållanden till de olika befattningshavargrupperna får genom sådana
här förslag då och då en törn. Örn, som jag förut bär sagt, det kunde anföras
ett starkt praktiskt skäl för det, då skulle man förstå det, men i detta
fall har icke något sådant skäl kunnat anföras.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Forslund
m. fl. avgivna reservationen.

Häruti instämde herr Fast.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson:
Herr talman! Andra särskilda utskottet har ägnat förslaget till ny brandlag
en välvillig behandling, för vilket jag vill uttala min tillfredsställelse. De ändringar,
som utskottet har föreslagit, vill jag erkänna i flera hänseenden innebära
förbättringar och föranleda i varje fall ingen erinran från min sida.

Nr 26.

Torsdagen den 29 juni 1944.

Förslag till brandlag och brandstadga m. m. (Forts.)

Jag är den förste att erkänna, att denna lagstiftning borde ha kunnat genomföras
tidigare, och de som lia deltagit i ärendets behandling veta också,
att propositionen har varit färdigställd sedan 1942. Att den inte framlagts
förrän nu beror ju på det samband, som frågan örn brandförsvarets ordnande
har ansetts ha med frågan örn civilförsvaret i övrigt. Genom de beslut, som
jag hoppas att kamrarna i dag komma att träffa, löser man nu en del av det
problemkomplex, som sammanhänger nied den nya ordningen. Den andra, återstående
delen kan inte behandlas förrän i samband med civilförsvarslagen,
och det är den del som avser grunderna för statsbidragen och som avser den
centrala administrativa ledningen.

Som den förste talaren antydde inträda ju de största förändringarna för
den egentliga landsbygden. För städer och samhällen kan man nog säga, att
den nya lagstiftningen inte medför någon ändring alls, men beträffande landsbygden
ålägges ju varje kommun att lia ett brandväsen, som är ordnat på
ett visst i författningarna närmare angivet sätt. Jag är fullt medveten örn att
det kan möta stora svårigheter att genomföra en sådan ordning nied den glesa
bebyggelse som råder i detta land och med de många små kommuner, som man
har att göra med. och jag vill också villigt medgiva, att de statsbidrag, som
ha kunnat ställas i utsikt, äro i knappaste laget. Jag förutsätter emellertid,
att genomförandet av reformen skall ske med tillbörligt hänsynstagande till
dessa förhållanden och nied den smidighet, som är nödvändig för att inte ställa
de små kommunerna i förlägenhet.

Hittills har brandväsendet flerstädes kunnat ordnas på ett tillfredsställande
sätt helt och hållet på frivillig väg, och i stora delar av landet kan man säga,
att den ordning man nu vill lagfästa, praktiskt taget är genomförd förut.
Där gäller det alltså bara att anpassa vad som finns till de formella föreskrifter.
som nu lämnas. Men annorstädes måste man naturligtvis söka sig fram
efter de linjer som i varje fall äro lämpligast. Jag vill då erinra örn den möjlighet
som är beredd och som jag anser bör komma till användning i stor utsträckning,
nämligen att små kommuner träffa avtal med kringliggande kommuner,
städer eller landskommuner, om brandsläckningshjälp, och jag vill
likaledes erinra örn den möjlighet, som står öppen, att små kommuner bilda
kommunalförbund och skaffa sig ett gemensamt brandväsende för större områden.

En sak, som utskottet har uppmärksammat och som även under förarbetena
varit föremål för undersökning, är möjligheten att på något sätt koppla in
försäkringsanstalterna. Jag har själv haft stort intresse för den sidan av saken
och gjort en undersökning av möjligheten att taga ut någon avgift eller på
något annat sätt binda försäkringsanstalterna ekonomiskt i de förpliktelser,
som följa med ett utvidgat brandskyddsväsende. Men jag måste säga att de
formella och praktiska hindren ha varit så stora, att jag fått lov att resignera.
Utskottet begär nu, efter vad jag hör, att saken skall göras till föremål för
ytterligare utredning, och det är självklart att så skall ske. men jag måste
redan nu förutskicka att utsikterna att där nå fram till någon godtagbar lösning
äro små.

Den föregående ärade talaren vände sig kritiskt emot en bestämmelse i
brandlagens 5 §, en bestämmelse som för resten är föremål för en särskild
reservation och som han förmenade vara ett nytt försök att göra intrång i den
kommunala självstyrelsen. Jag vill då erinra örn att redan i nu gällande
skogsbrandlag är det stadgat, att länsstyrelse skall godkänna befattningshavare,
skogsbrandfogde och vice brandfogde, och att länsstyrelsen också kan
återkalla ett sådant godkännande och förklara vederbörande olämplig. I detta
avseende föreslår propositionen ingen ändring och inte heller reservanterna.

Torsdagen den 29 juni 1944.

Nr 26.

Förslag till brandlag och brandstadga m. rn. (Forts.)
Vad som däremot är nytt i propositionen är att denna möjlighet för länsstyrelsen
att skilja en olämplig befattningshavare ''från tjänsten är utsträckt
även till sådana som inneha befattningar på grund av ett anställningsförhållande,
alltså fast anställda befälspersoner vid brandväsendet. För min ^del
kan jag inte se att man i det här sammanhanget kan tala örn något intrång
i den kommunla självbestämmanderätten som örn man nu vore på väg att ta
ett nytt steg. Det steget är redan taget, detta intrång är redan gjort genom
att man i skogsbrandlagen föreskrivit att befattningshavare skall godkännas
och att han sedan kan förklaras olämplig och hans förordnande återkallas.
Jag skulle ha förstått reservanterna bättre om de hade yrkat på att jämväl
propositionen i den delen skulle avslås, så att kommunernas självbestämmanderätt
bleve total. Men när den ändå inte är det och inte reservanterna våga
föreslå att göra elen så, tycker jag att vi skulle kunna lämna frågan om intrång
i kommunernas självbestämmanderätt alldeles utanför denna debatt.
Intrånget finns ju förut och utvidgas nu till ett nytt område, men det blir
ingen ny princip. Då återstår det praktiska behovet av det ena eller andra.
Då säger herr Hall här å reservanternas vägnar, att det finns inte något
praktiskt behov varför man skulle utsträcka länsstyrelsens befogenhet att förklara
en brandchef olämplig utöver vad som redan nu sker. Till det måste
jag ju säga att den anordning, som reservanterna förutsätta, är i hög grad
inkonsekvent. Den förutsätter nämligen att länsstyrelsen kan förklara olämplig
en brandchef, som innehar befattningen såsom förtroendeuppdrag på grund
av val. men länsstyrelsen skulle icke kunna förklara en brandchef olämplig,
örn han är fast anställd. Alltså, även örn han är aldrig så olämplig skall han
sitta säkert på sin tjänst i kraft av den kommunala självbestämmanderätten,
under det att den som är kommunvald och innehar befattningen såsom ett förtroendeuppdrag
skall kunna avskedas. Jag vill säga, att för mig har det
varit angeläget att likställa de olika befattningshavarna med hänsyn till att
de skola bekläda samma viktiga uppgifter. Mången gång kan det vara en ren
tillfällighet örn i ett samhälle en brandchef fungerar i kraft av ett kommunalt
val eller örn han är anställd såsom befattningshavare. Dessutom måste
det väl ur själva sakens synpunkt vara mera skäligt att kunna skilja en
olämplig befattningshavare från tjänsten, då det gäller en som är fast anställd,
ty fast anställning vid brandväsendet förekommer endast i större samhällen.
Där måste ett riktigt handhavande av den så viktiga brandchefstjänsten
vara. om möjligt ännu viktigare än för mindre orter och på landsbygden.
Jag anser alltså, att denna bestämmelse är i konsekvens med det förfaringssätt
man redan har tillämpat, och jag tror, att det är ett praktiskt behov, att
det finns så att säga en säkerhetsventil, genom vilken olämpliga befattningshavare
kunna avlägsnas. Alla förstå — även reservanterna — att denna anordning
kommer att tillämpas i ytterst sällsynta fall, men därför är det icke
säkert, att man kan undvara stadgandet. Blotta tillvaron av ett sådant måste
för befattningshavarna utgöra en påminnelse örn att de böra sköta sin befattning
och uppträda på ett sådant sätt, att de icke förverka länsstyrelsens
förtroende.

Jag skulle alltså vilja rekommendera propositionen i detta hänseende, och
jag vågar påstå, hur känslig jag själv än är för kommunernas rätt att bestämma
örn sina egna angelägenheter, att jag icke kan finna att denna rätt här trädes
för nära mer än förut varit fallet.

Beträffande de ekonomiska konsekvenserna, som herr Hall var inne på, så
är det omöjligt att i förväg säga, hur det skulle gå, därest länsstyrelsen gjorde
bruk av sin lätt att avlägsna en genom kontrakt anställd befattningshavare
på den grund att han är olämplig. Det är icke säkert, att kommunen i ett så -

Nr 26.

Torsdagen den 29 juni 1944.

Förslag till brandlag och brandstadga m. m. (Forts.)
dant fall bleve skadeståndsskyldig. För övrigt kommer väl tillvaron av denna
bestämmelse att föranleda, att i anställningskontrakten intages förbehåll,
att anställningen gäller endast så länge vederbörande befattningshavare åtnjuter
sin arbetsgivares — kommunens — och länsstyrelsens förtroende. Alltså
är jag övertygad om att beträffande de personer, som anställas efter det att
lagen trätt i kraft, inga svårigheter behöva uppstå i fråga örn anställningsförhållandena.
Vad återigen angår anställningsförhållandena för dem som ha
kontrakt vid lagens ikraftträdande, är jag medveten om att det kan uppstå
tvister. Men jag är icke så säker som herr Hall på hur en sådan tvist kan
komma att avdömas av domstol.

I övrigt föranleder utskottets utlåtande ingen erinran från min sida. Jagvill
uttala min glädje över att denna sak brag-ts så långt som skeft. Jag hoppas,
att behandlingen i fortsättningen vid denna riksdag också skall bli sådan,
att vi inom kort skola få tillfälle att reglera landsbygdens och hela rikets
brandväsende på det sätt man planerat i de propositioner, som förelagts riksdagen.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Larsson i Julita: Herr talman! Jag har icke kunnat tillägna mig den
uppfattningen, att det skulle var erforderligt elier ens lämpligt att tillämpa
andra bestämmelser i fråga örn gottgörelse och rätt att avsäga sig uppdrag
inom brandväsendet än som för närvarande är stadgat i motsvarande del av
kommunallagarna. Fördenskull har jag tillsammans med herr Sundberg och
herr Hall undertecknat den reservation, som avser ändring av motiveringen
till 5 § i brandlagen. Denna paragraf innehåller bl. a. stadgande örn att den
som uppgiver giltigt hinder äger rätt att vägra mottaga vissa uppdrag inom
brandväsendet. Kommunallagarnas bestämmelse i motsvarande del är, att dylik
rätt tillkommer den, som uppgiver hinder »vilket godkännes av kommunalstämman».
I fråga örn tolkningen av uttrycket »giltigt hinder» ansluter sig
utskottet till vad första lagutskottet anförde vid 1937 års riksdag. Första
lagutskottet framhöll då, att den som valdes till brandfogde borde medgivas
rätt att avsäga sig uppdraget jämväl på den grund, att arvodet anses bestämt
till »ett uppenbarligen för lågt belopp». Utskottet uttalade detta med hänsyn
till att det med brandfogdesysslan förenade arbetet, särskilt i vissa trakter,
kunde antagas bli åtskilligt betungande.

Så vitt jag kan finna har icke den som valts till ledamot eller ordförande
inom annan kommunal nämnd, styrelse eller beredning en sådan rätt att avsäga
sig det erhållna uppdraget. Man torde nog emellertid kunna påstå, att
exempelvis uppdraget att vara ordförande inom kommunalnämnd, fattigvårdsstyrelse
eller barnavårdsnämnd även kan bli åtskilligt betungande för vederbörande.
Den omständigheten utgör emellertid icke i och för sig laga skäl för
vägran att mottaga ett dylikt uppdrag, även örn vederbörande skulle anse, att
arvodet bestämts till ett uppenbarligen för lågt belopp. Det anses väl i stället
vara en medborgerlig plikt för var och en, som befinnes lämplig för uppdraget,
att lämna sin medverkan. Det är först sedan en mandatperiod gått till
ända,, som rätt inträder att avsäga sig uppdraget. Några skäl att frångå dessa
principer endast för dem som komma att inneha uppdrag inom brandväsendet
kan jag för min del icke finna.

I fråga om de arvoden, som kommunerna äga att jämlikt 25 § 3 mom. i lag
om kommunalstyrelse på landet besluta om, så är det på det sättet, att dessa
icke må överstiga vad på grund av göromålens omfattning och art kan anses

Torsdagen den 29 juni 1944.

Nr 26.

Förslag till handlag och brandstadga m. m. (Forts.)
skäligt oell ej heller bestämmas med hänsyn till den inkomst av tjänst, yrke
eller näring, som uppdragets innehavare genom dess fullgörande går förlustig.
Enligt 4 mom. i samma paragraf skall sammanlagda beloppet av beslutade ersättningar
icke överstiga vad kommunens ekonomiska bärkraft medgiver. Motsvarande
bestämmelse i fråga örn arvode för uppdrag såsom brandchef kommer
enligt utskottets förslag att bli, att gottgörelse icke må bestämmas till uppenbarligen
för lågt belopp. Även örn man får utgå ifrån att länsstyrelserna,
trots dessa olika uttryckssätt, komma att pröva skäligheten av brandchefernas
arvoden efter i stort sett samma grunder, som gälla för övriga kommunala uppdrag,
kan jag icke se någon rimlig anledning till att man icke skulle kunna
lia enhetliga bestämmelser på detta område.

Då jag sålunda icke vare sig i fråga örn rätt att avsäga sig uppdrag inom
brandväsendet eller i fråga örn gottgörelse för dylikt uppdrag kan finna anledning
frångå vad som i motsvarande delar stadgas i kommunallagarna, ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som avgivits av herr
Sundberg m. fl.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Den med 1) betecknade reservationen,
för vilken såväl herr Hall som herr Larsson i Julita talat, avser ingenting
annat än motiveringen till 5 §, en motivering som innefattar en tolkning
av uttrycket »giltigt hinder». Såsom giltigt hinder —- eller giltigt skäl, örn
man så vill — för att avsäga sig uppdraget att vara brandchef gäller enligt
skogseldslagen, med den tolkning riksdagen givit bestämmelsen genom godkännandet
av första lagutskottets motivering till detta stadgande, att kommunen
icke lämnar skälig ersättning eller, såsom det uttryckes, att arvodet bestämmes
till ett uppenbarligen för lågt belopp. Veterligen har detta stadgande
om giltigt hinder icke medfört någon som helst olägenhet under den tid skogseldslagen
varit gällande. Samma skäl för rätt till avsägelse har nu upptagits i
här föreliggande förslag till brandlag. Om det varit motiverat med en sådan
bestämmelse i skogseldslagen, är det naturligtvis i ännu högre grad motiverat
i brandlagen, sådan den här utformats. Ty enligt denna gives det ju tillfälle
att välja brandchefer, som få betydligt mer betungande uppgifter än de hittillsvarande
brandcheferna haft.

Ileservanterna vilja nu begränsa rätten till avsägelse så, att den skall sammanfalla
med vad som gäller för kommunala uppdrag i allmänhet enligt kommunallagarna.
Men jag vill fästa uppmärksamheten vid att de uppdrag och
de tjänster, varom här är fråga, icke gärna kunna jämföras med kommunala
uppdrag i största allmänhet. Formellt går det ju alltid att upprätthålla en
gräns mellan uppdrag och tjänst, men i realiteten kan det bli så, att den som
har brandchefsbefattningen såsom ett kommunalt uppdrag i denna befattning
kan få mer att göra än den som har samma befattning såsom tjänsteman. Det
som i en kommun kan komma att anses kräva en tjänst, kan i en annan kommun
bedömas lämpligt såsom ett kommunalt, mer eller mindre oavlönat förtroendeuppdrag.
Låt oss tänka oss två ungefär lika arbetskrävande befattningar som
brandchef i två kommuner. I den ena göres befattningen till en tjänst, i den
andra till ett kommunalt förtroendeuppdrag. I den kommun, där den göres til!
tjänst, kan ingen tvinga vederbörande att taga emot tjänsten, med mindre häri
får den lön han begär. I den kommun åter, där den göres till kommunalt förtroendeuppdrag,
kan man tvinga praktiskt taget vem som helst att träda tili
som brandchef utan hänsyn till vilket arvode han får. Detta kan under inga
förhållanden anses rimligt. Nu kan ju envar, som icke på grund av de i lagen
angivna skälen har laga förfall att åberopa, tvingas att åtaga sig uppdrago!
som brandchef. Det är ganska kraftigt tilltaget redan detta, och jag frågar

JNr 26.

Torsdagen den 29 juni 1944.

Förslag till brandlag och brandstadga m. m. (Forts.)
mig linder sådana förhållanden, om det verkligen kan vara riktigt, att vederbörande
skall kunna tvingas att åtaga sig befattningen, oberoende av om han
får skälig gottgörelse eller ej.

Jag vill i detta sammanhang påminna örn att det finns ett slags brandkårer
på olika håll i landet, där valet kan stå mellan att lia en tjänsteman och en förtroendeman,
som brandchef. I de medelstora samhällena har man ofta en brandkår,
som är någonting mitt emellan en borgarbrandkår och en yrkesbrandkår.
Brandmanskapet är kasernerat men står i sitt dagliga arbete under dagarna.
Brandmännen äro på detta sätt till en del avlönade. Brandchefsbefattningen i
en sådan brandkår kan innehas antingen av en tjänsteman eller en förtroendeman.
Bara tanken på detta slag av brandkårer säger mig, att det skulle vara orimligt
att påtvinga en medborgare en sådan tjänst genom att kalla det uppdrag och
utan att taga hänsyn till vilken ersättning man kan lämna. Jag föreställer
mig, att man icke kan ha någon rimlig anledning att motsätta sig det som i
Kungl. Maj :ts proposition är föreslaget i det avseendet och som utskottets
majoritet utan betänkande anslutit sig till.

Vad sedan beträffar reservation nr 2, vilken herr Hall ensam här talat för
Hittills, så vet jag faktiskt icke vad den egentligen avser. Är det meningen
att värna, örn de odugliga tjänstemännen och låta dem sitta kvar? Eller avser
ilen framför allt att värna örn kommunernas självbestämningsrätt? Det är mycket
tveksamt vad som kan vara meningen. Ursprungligen framfördes tanken
på att korrigera Kungl. Maj :t, på den punkten med hänvisning till att man
genom att antaga Kungl. Maj:ts förslag skulle träda den kommunala självbestämmanderätten
för nära, vilket föranledde utskottet att i motiveringen
till 5 § fästa uppmärksamheten vid att något intrång i den kommunala självbestämmanderätten
kan det icke vara fråga om. Utskottet skriver nämligen
följande: »Utskottet vill i anslutning till denna föreskrift understryka, att vederbörande
kommun genom stadgandet givetvis icke betages den rätt, som
jämlikt avlöningsreglemente eller eljest kan tillkomma kommunen att på
grund av olämplighet entlediga tjänsteman.» Reservanterna slå nu emellertid
vakt örn den olämplige tjänstemannens rätt att behålla sin tjänst. I vilken
situation skulle man råka, om 5 § gåves den, lydelse, som reservanterna vilja
att den skall ha? Jag erinrar örn att i samma paragraf finns ett stadgande,
som säger att brandchefen väljes av kommunen och förordnas av länsstyrelsen.
Länsstyrelsen kan sålunda vägra att förordna den av kommunen valde, för
den händelse länsstyrelsen anser att han är olämplig för befattningen. Länsstyrelsen
kan enligt detta stadgande avskeda honom, så snart han blivit vald,
genom att vägra förordna honom. Men örn länsstyrelsen tror, att kommunen
valt rätt, och lämnar vederbörande förordnande men därefter på grund av
bitter erfarenhet kommer underfund med att han är olämplig, kan länsstyrelsen
icke återkalla sitt förordnande. Då sitter han där. Länsstyrelsen kan sålunda
vägra förordnande, där länsstyrelsen tror att vederbörande är olämplig,
men kan icke återkalla förordnandet, sedan länsstyrelsen med visshet vet, att
han är olämplig. Dit kommer man, örn man följer reservanterna. Och örn man
nu kommer i den situationen, måste man fråga sig: kan kommunen göra sig
kvitt den tjänstemannen? Kan kommunen upphäva länsstyrelsens förordnande?
Knappast. Kommunen har valt, länsstyrelsen har förordnat. Länsstyrelsen
får icke återkalla förordnandet, kommunen kan det icke heller, även örn den
vill. Där kommer denne olämplige brandchef att sitta säkrare än någon annan.
Jag finner det för övrigt vara i högsta grad orimligt, att en förtroendevald
brandchef, som på lediga stunder gör så gott han kan, skall av länsstyrelsen
kunna skjutas åt sidan, medan en avlönad brandchef, som icke gör ett
fullgott arbete ens under arbetstiden, skall kunna sitta säkrare än någon.

Torsdagen den 29 juni 1944.

Nr 26.

Förslag lill brandlag och brandstadga m. m. (Forts.)

Då utskottet sett på dessa saker på samma sätt som jag, kommer jag att
vid föredragning av 5 § yrka bifall till utskottets hemställan, vilket jag emellertid
icke kommer att göra när det gäller 10 §, där jag själv står som reservant.
Det är en mycket liten skiljaktighet mel Ian utskottsmajoriteten och de
två reservanterna. Den allmänna plikten att deltaga i brandsläckning beröres
icke i reservationen. Utskottsmajoriteten anser, att alla mellan 16 och 65 år
skola vara underkastade denna plikt. Men reservanterna mena, att man, när
det gäller tvångsinskrivning i reservbrandstyrkan, bör begränsa sig till dem
som tillhöra åldersgrupperna mellan 18 och 65 år. Vi anse nämligen, att det
icke bör komma i fråga, att de yng-sta, 16- och 17-åringarna, skola tvångsinskrivas
i reservbrandstyrkan. När vi komma till 10 § har jag därför för avsikt
att yrka bifall till reservationen. För närvarande hemställer jag örn bifall
till utskottets förslag beträffande 1 §.

Herr Mattsson: Herr talman! De skador som årligen orsakas av brand äro
som känt högst betydande. Vid flera tillfällen lia också brandkatastrofer drabbat
för rikets försvar och försörjning betydelsefulla varor, som i nuvarande
läge icke alls eller endast med stor svårighet kunnat ersättas. Ett förbättrat
brandförsvar är därför särskilt påkallat. I direktiven för brandförsvarsutredningen
år 1941 anförde föredragande statsrådet också angelägenheten av
att utredningen skulle beakta den stora betydelse ett förstärkt brandförsvar
komme att få i krig och att fredsorganisationen därför borde utbyggas med
beaktande därav. Då jag själv varit med i brandförsvarsutredningen, kan jag
vitsorda, att dessa av statsrådet uttalade synpunkter beaktats. Jag har också
själv haft tillfälle att konstatera hur angeläget det är, att vårt brandförsvar
förbättras. Den kungl, propositionen, nr 265, bygger också i allt väsentligt
på brandförsvarsutredningens förslag och innefattar i åtskilliga avseenden
en skärpning av nu gällande bestämmelser. Som statsrådet uttalat här i dag
är det särskilt för landskommunerna ett betydelsefullt beslut som vi här i dag
komma att fatta, då de komma att åläggas en ovillkorlig skyldighet att vidmakthålla
ett brandförsvar. Skogsbrandförsvaret samordnas med brandförsvaret
i övrigt. Av det till riksdagens behandling överlämnade förslaget till
civilförsvar framgår också, att ett effektivt brandförsvar icke kan organiseras
lämpligt utan väsentlig förstärkning av nuvarande brandorganisation. Då
utskottet är enigt beträffande förslaget örn införande av denna brandlag och
brandstadga, skall jag icke upptaga tiden med att närmare ingå härpå.

Vad så rör reservationerna så har ju herr Olovson i Västerås fört utskottets
talan gentemot den under punkt 1) av herr Sundberg m. fl. anförda reservationen
och likaså den under punkt 2) av herr Forslund m. fl. Jag behöver
därför inte upptaga tiden med att framföra utskottets synpunkter i
fråga om dessa, utan jag instämmer i vad herr Olovson därvidlag anfört.
Det är närmast hans egen reservation som jag skulle vilja säga några ord örn.

Med anledning av att herr Olovson i Västerås gör gällande, att det icke
skulle kunna gå att taga ut personer i åldern mellan 16 och 18 år till denna
reservbrandstyrka, ber jag att få erinra örn att folk till denna i första liand
skulle uttagas bland dem som anmäla sig frivilligt. Flera av oss ha väl kännedom
om vilka svårigheter många brandkårer ute i bygderna och samhällena
lia haft nu under denna tid. Det har varit så mångå inkallelser till militärtjänst
just av motormän som kunna sköta motorsprutor. Brandkår,''-stiefidet
har gjort stora ansträngningar för att få hem just dessa yrkeskunniga till
att sköta dessa sprutor. Vi känna också till hurusom många av dessa ungdomar
i åldern lii till 18 år ofta nog äro både intresserade och kunniga motormän.
När det gäller skogsbrandförsvaret äro de också — det bär jag

Nr 26.

Torsdagen den 29 juni 1944.

Förslag lill brandlag och brandstadga m. m. (Forts.)
egen personlig erfarenhet av — många gånger kanske- de allra duktigaste att
förflytta sig till platsen och hugga in vid en skogsbrand. Jag tror därför icke
att nian behöver befara några olägenheter av att dessa ungdomar kunna uttagas
till reservbrandstyrkan, så mycket mindre som frivilliga i första hand
skola uttagas. På något håll, särskilt på landsbygden, kan det dessutom vara
värdefullt att i denna reservbrandstyrka få med sådana som icke bo alltför
avlägset.

Motionen ifrån bondeförbundshåll, nr 329 i första kammaren och 521 i
andra kammaren, har av utskottet föreslagits att upptagas till behandling i
sammanhang med propositionen nr 274. I denna motion gjorde man gällande,
att då riksdagen beslutat denna utökning beträffande åläggandet för landskommunerna
att hålla ett betryggande brandförsvar, skulle man icke kunna
låta detta omfatta en del sådant som icke är av rent kommunal natur utan
där mera rikssynpunkten gör sig gällande och för vilket ett årligt statsbidrag
borde utgå utöver de engångsbelopp som propositionen härom upptar.
Men då denna fråga återkommer, när vi skola behandla nämnda proposition,
skall jag icke gå in på den nu, utan jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Hallén: Herr talman! Jag lyssnade för en stund sedan med intresse
till det anförande som hölls av reservanten herr Hall i fråga örn avfattningen
av 5 §, i vilket anförande han återgav det principiella uttalande som konstitutionsutskottet
gjort i sitt utlåtande nr 26 vid denna riksdag i anledning av en
motion av heil Wiberg. Jag ber, herr talman, att till alla delar få instämma i
de synpunkter som anfördes av herr Hall. Sedermera lyssnade jag också till
vad kommunikationsministern hade att säga, då han skulle inlägga ett genmäle
mot herr Hall och gjorde gällande, att talet örn att man här förgriper
sig på den kommunala självbestämningsrätten icke var befogat. Statsrådet sade,
att detta intrång i självbestämningsrätten funnes redan, och det vore nu endast
fråga om en utvidgning. Det är visserligen sant, att ett sådant intrång
redan föreligger, nämligen beträffande dem som enligt den nuvarande lagen
kunde avsättas från sina befattningar. För deras vidkommande är det alltså
icke fråga om något nytt intrång. Det gäller sådana som inneha kommunalt
förtroendeuppdrag. I nu föreliggande lagförslag tilläggas emellertid efter ordet
»uppdraget» orden »eller tjänsten». Det betyder alltså, att även i kommunens
tjänst anställda skola kunna av en myndighet utanför entledigas från tjänsten.
Att detta principiellt är en mycket allvarlig sak är uppenbart, ty här är det i
alla fall fråga om att luckra upp den kommunala självbestämningsrätten. Det
skei- droppvis och bitvis på det ena området efter det andra, och det är en sak
jag tycker kammaren har anledning att se upp med. Mot detta säger herr Olovson,
som försvarar utskottets förslag: hur skall det gå i praktiken? Redan nu är
det så, att länsstyrelsen skall fastställa valet, och då gör den detta på grund av
en allmän tre och en viss uppfattning att den och den är lämplig. Så blir
vederbörande utsedd. Sedan kanske det upptäckes efteråt att han är olämplig
Då skulle, säger herr Olovson, länsstyrelsen icke ha rätt att befria kommunen
från en sådan man. Det är visserligen sant, men den rätten har kommunen i
alla fall, om vederbörande, är alldeles uppenbart olämplig. Man skall icke alltid
tro för mycket på magisterns ord. Herr Olovson vet lika väl som vi andra,
att när länsstyrelsen skall säga något, kan det vara så, att den fått informationer
från en landsfiskal eller någon annan, som har den uppfattningen, att
den och den personen icke är lämplig, men de valmän och de representanter
för kommunen som utsett vederbörande ha kanske också haft en uppfattning,
oeh de ha väl i regel icke satt bocken till trädgårdsmästare. Jag vill bara

Torsdagen den 29 juni 1944.

Nr 26.

Förslag till brandlag och brandstadga m. m. (Forts.)
med detta korta inlägg, herr talman, ha sagt, att jag ansluter mig som sagt
helt och fullt till den reservation som här är avgiven av herr Forslund, och
det främst av principiella skäl. Skall man här släppa in länsstyrelserna, så
kommer samma princip att tillämpas i andra liknande situationer, när det
gäller tjänster som skola tillsättas i framtiden, och då beskäres tvivelsutan
den kommunala självstyrelsen, och det vilja vi inte vara med örn.

Herr talmannen, som under detta anförande återtagit ledningen av förhandlingarna,
lämnade nu på begäran ordet för kort genmäle till

Herr Olovson i Västerås, som yttrade: Herr talman! Det intrång i den
kommunala självbestämmanderätten, som herr Hallén här talar örn skulle förekomma
i det här fallet, är ju, som påpekats av departementschefen, redan
gjort i gällande skogsbrandlag. Vad det här är fråga örn är, huruvida man
skall utsträcka länsstyrelsens rätt att avskeda jämväl till elen som innehar befattning
som brandchef i egenskap av tjänsteman. Anledningen till att länsstyrelsen
kopplas in är naturligtvis den att staten ju betalar en dryg del av
engångskostnaderna för ordnandet av brandförsvaret och att länsstyrelsen
även förut har haft uppdraget att övervaka att brandväsendet är ordnat på
ett betryggande sätt. Emellertid skall jag ställa en fråga till herr Hallén: har
kommunen rätt att återkalla ett av länsstyrelsen givet förordnande? Såsom
reservanterna vilja lia bestämmelserna formulerade, skulle kommunen välja
och länsstyrelsen förordna. Men länsstyrelsen kan icke återkalla sitt förordnande.
Kan då kommunen återkalla ett av länsstyrelsen givet förordnande?

Herr Hallén, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! I anledning av vad herr Olovson anförde vill jag bara
påminna örn vad herr Olovson själv citerat fran åttonde sidan i utskottets utlåtande,
där det heter: »Utskottet vill i anslutning till denna föreskrift understryka,
att vederbörande kommun genom stadgandet givetvis icke betages den
rätt, som jämlikt avlöningsreglemente eller eljest kan tillkomma kommunen
att på grund av olämplighet entlediga tjänsteman.» Den tjänsteman, som det
alltså är fråga om att entlediga, måste ha fått förordnande av länsstyrelsen.
Jag kan därför icke annat än besvara herr Olovsons fråga jakande: visst skall
kommunen kunna återkalla ett sådant förordnande.

Medan jag har ordet vill jag säga: vart skall det taga vägen, örn kommunala
tjänstemän skola kunna entledigas av utomstående myndigheter, örn t. ex. en
syssloman i fattigvårdsstyrelsen eller barnavårdsnämnd skall kunna avsättas
av annan myndighet än den kommunala? Det går väl icke an. Herr Olovson
svarar på detta, att det är en väldig skillnad. Här bär staten bidragit till
kostnaderna viel människors anställning. Det gör man icke i de nämnda exemplen.
Vi ha emellertid andra befattningshavare i kommunen, som också delvis
avlönas av statsmedel, men där kommunen får bestämma,^ om de få vara i dess
tjänst i fortsättningen eller icke. Jag är emellertid rädd för att vi här inaugurera
en princip som är farlig för den kommunala självstyrelsen.

Herr Olovson i Västerås erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Herr Hallén hänvisade till vad utskottet sagt i motiveringen
till 5 §. Jag vill påpeka att det uttalandet hänför sig till de fall, där länsstyrelsen
äger rätt att avskeda. Denna länsstyrelsen tillagda rätt betager icke
kommunen den rätt att avskeda kommunen eventuellt kan lia. Då kan kommunen
för sin del förklara vederbörande avskedad, och länsstyrelsen kan upphäva

Nr 26.

Torsdagen den 29 juni 1944.

Förslag till brandlag och brandstadga m. rn. (Forts.)
sitt förordnande, men örn länsstyrelsen i lag är förhindrad att upphäva sitt
förordnande, lär ingen kommun kunna göra det.

Härefter anförde:

Herr Håstad: Herr talman! dag skall icke uppehålla mig vid den av herr
Larsson i Julita berörda frågan. Beträffande den sista reservationen, av herr
Olovson, vill jag instämma i vad herr Mattsson anförde. Jag skall blott säga
några ord om den Fors lundska reservationen.

Jag vill därvid för min personliga del deklarera, att jag finner de av herr
Hall och herr Hallén anförda synpunkterna något överdrivna. Själv sätter jag
visserligen värde på den omsorg örn den kommunala självbestämningsrätten.
som särskilt herr Hall lagt i dagen. Givetvis ligger det mycket av sanning i
vad han säger, nämligen att man droppvis urholkar denna rätt. Men jag tycker
ändå, att man går till överdrift, när man försöker göra denna reservation
till en principfråga. För mig har det huvudsakligast varit en praktisk angelägenhet,
sannolikt utan större betydelse i verkligheten. Det är fråga örn vissa
särskilda befattningar, på vilka man måste kräva ej blott stor kunnighet utan
även en stor vitalitet överhuvud taget; man skall kort sagt kunna lita på denna
person vid svåra tillfällen. Dessa brandchefer äro i detta hänseende att jämföra
med en polisman, och beträffande polismännen har länsstyrelsen redan viss
makt att göra ingripanden, både när det gäller att förordna och när det gäller
att avskeda.

Jag har icke heller, redan av de skäl jag här anfört, kunnat se denna fråga
ur tjänstemannasynpunkt. Jag har så mycket mindre anledning att göra detta
som jag icke funnit, att herr Halls intresse dikterats av omsorg örn tjänstemännens
rättsställning. Herr Hall är ju själv tvärtom angelägen örn att låta
kommunerna få behålla den rätt att företaga avsättningar av tjänstemän, som
de kunna lia enligt gällande reglementen eller eljest.

Vidare får man i detta sammanhang icke förbise, att den lagstiftning som
nu skall genomföras ger staten ökade befogenheter att ingripa gentemot kommuner,
samtidigt som också kommunernas brandväsen sättes under inspektion
av en riksbrandinspektör. Under sådana förhållanden ligger det ganska nära
till hands, att man försöker att ge staten ett något större inflytande än hittills.
Men när man då kommer till själva principfrågan, huruvida länsstyrelsen skall
ha även en rätt att avskeda eller örn dess rätt skall begränsas till att blott ge
förordnandet, tycker jag, att det är en mycket formalistisk syn som herr Hall
och herr Hallén anlägga på saken. Förordnanderätten blir ju ganska illusorisk,
som herr Olovson framhållit, örn en person efteråt — kanske på grund av helt
nya omständigheter, t. ex. alkoholmissbruk eller fysisk skada — visar sig
olämplig. I det fallet skulle nämligen länsstyrelsen enligt reservationen icke
ha några som helst möjligheter att entlediga. Framförallt kan ju detta ha en
ganska stor betydelse, när man vet, att det nog i vissa fall kan finnas en böjelse
hos kommunerna och dessas ledning att överse med tjänstemän och så länge
som möjligt skydda dessa. Länsstyrelsen kan här tjänstgöra som en objektiv
representant för den stora allmänheten, vars intressen brandchefen eller den
befattningshavare, som det är fråga örn, är satt att skydda och bevaka.

Den hänvisning till konstitutionsutskottets utlåtande, som herr Hall gjort,
är i och för sig intressant. Men den slår endast fast ett välbekant faktum, nämligen
att statens myndigheter i besvärsmål rörande avskedanden av kommunala
tjänstemän icke ha någon rätt att ingripa annat än när det gäller rena lagtolkningsfrågor.
Det veta vi ju, men det har ingen betydelse i detta sammanhang.
Ty här är det fråga om att genom lag ge länsstyrelsen en vidare befogenhet,

Torsdagen den 29 juni 1944.

Nr 26.

Förslag till brandlag och brandstadga rn. m. (Forts.)
oell under sådana förhållanden saknar det av herr Hall åberopade utskottsutlåtandet
enligt min mening relevans i denna sak.

Man får dessutom inte glömma vad statsrådet här framhöll, nämligen att
det måste vara mycket viktigare att det finns en viss kontroll över tjänsteinnehavare
i städerna än på uppdragsinnehavare i någon liten landsbygdskommun,
där brandchefskapet icke alls Ilar samma räckvidd. Ett bifall till
reservationen skulle i viss mån innebära, att landsortskommunerna sattes under
starkare tillsyn av länsstyrelsen än städerna. Man skulle i visst avseende
faktiskt »diskriminera» landsbygden j förhållande till städerna. Jag har
svårt att se, att det sakligt vore en lämplig hållning från riksdagens sida.

Vad sedan tjänstemännens rätt beträffar finner jag det ganska uppenbart,
att i den mån en brandchef eller liknande tjänsteinnehavare enligt tjänsteavtal
är tillförsäkrad lön under viss tid bör han också civilrättsligt tillerkännas
denna i händelse av ett entledigande från länsstyrelsens sida. Så långt tycker
jag att rättsståndpunkten borde vara klar. Men i sista hand får väl domstol
avgöra saken, i fall det skulle uppstå något sådant fall, liksom avgöra örn den
eventuella ersättningsskyldigheten skall åvila kommunen eller staten. Vad
nya befattningshavare beträffar kommer det väl sannolikt, såsom statsrådet
nämnde, gå så till att deras avtal utformas i enlighet med den lydelse, som
5 § kan komma att få genom riksdagens beslut i dag.

I övrigt vill jag bara anföra en enda ytterligare synpunkt på denna sak:
det rör en fråga, som icke alls diskuterats här hittills, nämligen frågan örn
straffen. Den som tittar på 19 § finner där de straff, som kunna ifrågakomma
för olika förseelser och brott mot lagen, t. ex. örn någon uteblir från övning
eller brandsläckning eller lämnar anvisat arbete — till och med under eldsvåda
alltså — eller icke åtlyder vad brandbefälet i och för tjänsten befallt eller
bryter mot föreskrift i 12 och 13 §§. Dylika brott straffas med dagsböter,
medan däremot den — och detta har jag funnit ganska groteskt, såsom jag
också framhållit i utskottet — som falskeligen alarmerat brandkår kan
straffas med sex månaders fängelse. Jag betvivlar icke, att falskt alarm i vissa
fall kanske är så notoriskt och lymmelaktigt att en skärpning av straffet är av
behovet påkallad. Men den som bryter mot bestämmelserna i 12 och 13 §§ kan
enligt denna lag icke straffas med mer än dagsböter — alltså en person, som
exempelvis underlåtit att varsko dem, vilkas liv eller egendom är i fara, eller
icke tillkallat hjälp eller i övrigt handlat vårdslöst vid handhavandet av eld
eller eldfarliga föremål. Nu vet jag visserligen, att det finns andra, ålderdomliga
straffbestämmelser i dessa fall, och utskottet har också i ett ganska dunkelt
uttalande i sin motivering liksom velat ge uttryck åt att här kunna vänta
förslag till ändrade straffbestämmelser. Jag har dock icke kunnat underlåta
att här i kammaren framhålla vad jag flera resor framhållit i utskottet, nämligen
att mitt lekmannaförstånd omöjligen kan förlika sig med den straffsättning,
som från juristhåll föreslagits. Jag kan nu icke gå in på någon jämförelse
mellan de straff, som skola utmätas enligt brandlagen, och de straff,
sorn skola gälla enligt civilförsvarslagen; jag vill bara konstatera att det, trots
att båda dessa lagar handla om civilförsvar, veterligen icke funnits någol
samarbete inom departementen, när dessa straffbestämmelser linjerats upp.

Herr talman! Jag ber att med dessa ord i alla delar få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Hall: Herr talman! Det är ju ganska begripligt att den omständigheten
att vi här röra oss med olika slag av befattningshavare givit diskussionen
en riktning, som den kanske eljest icke skulle fått.

Det finns personer, som inneha sin syssla antingen som förtroendeuppdrag

Nr 26.

Torsdagen den 29 juni 1944.

Förslag till brandlag och brandstadga m. m. (Forts.)
eller i egenskap av tjänstemän. Nu Ilar statsrådet anfört, att rätten att skilja
vederbörande från lians syssla redan finns i fråga örn dem. som inneha sin
syssla som förtroendeuppdrag. Härom stadgas i skogsbrandslagen, Detta är
riktigt. Statsrådet betraktar det närmast som en inkonsekvens att vi icke gått
till storms mot denna gamla bestämmelse. Jag vill säga, att den som vill försvara
kommunernas självstyrelse får vara tacksam, örn han kan försvara det
som därvidlag är kvar. Att ta tillbaka något som statsmakterna tagit är ett så
hopplöst företag att åtminstone vi reservanter icke vågat oss på det. Men det
kanske finns en förklaring till att det blivit på detta sätt i den tidigare lagstiftningen.
När det gäller en person, som fått ett förtroendeuppdrag, är det
till ytterlighet besvärligt att kunna skilja honom från det uppdraget, förrän
hans mandattid utgått och man alltså har rätt att välja ny innehavare utan
vidare. Det går egentligen icke på annat sätt än att han avsäger sig uppdraget,
eljest måste han fråndömas detsamma av domstol. När det gäller tjänstemän
kan man emellertid åberopa andra grunder för vederbörandes skiljande
från hans tjänst, och därför har man tidigare icke ansett nödigt att tillskapa
en särskild möjlighet för länsstyrelserna att ingripa.

Det har förekommit ett uttryck här i debatten, som jag måste taga upp, och
det är det enda, som jag härefter vill yttra mig örn, nämligen att vederbörande
»sitter säker på sin tjänst». Ibland har man tillagt, att han sitter säker på
tjänsten, även örn han är olämplig. Ja, det är ju på det sättet att den som har
fått en syssla av ett eller annat slag sitter med en viss relativ säkerhet på
denna tjänst till dess att det inträffar någonting. Men alla kommunala tjänstemän
kunna ju som bekant avskedas. Det finns ju grunder på vilka man kan
avskeda kommunala tjänstemän. Hur pass säkert dessa tjänstemän sitta beror
i regel på innehållet i det kontrakt de eventuellt ha skrivit, när de fingo sina
sysslor, eller på innehållet i det tjänstereglemente, som gäller för kommunens
befattningshavare. Att det skulle vara något uppseendeväckande att en brandchef
sitter på sin tjänst på samma villkor som en kommunalkamrer eller en
fattigvårdssyssloman kan jag icke finna. Nog är val exempelvis kommunalkamrersbefattningen
en syssla, som för kommunen är lika viktig som brandchefens.
Har man icke några samvetsbetänkligheter mot att sätta in länsstyrelsen
som dömande instans, vet jag icke var man skall stanna någonstans. Då
bör det icke finnas några betänkligheter mot att ge länsstyrelsen samma rättigheter
i vad det gäller alla kommunala tjänster. Man har ju här, vilket icke
är ovanligt, fallit offer för benägenheten att betrakta just den sak, som man
för ögonblicket sysslar med, som den, viktigaste i livet, och sedan går man
fram över alla andra värden sorn om dessa helt enkelt icke existerade. Jag tror
att litet balans vid behandlingen av sådana här speciallagar icke skulle skada.
Det är naturligtvis i och för sig av utomordentlig vikt att brandcheferna äro
effektiva och bra. Men det finns andra värden, som böra bevaras i förhållandet
mellan stat och kommun, och dem kanske man icke bör glömma bort här.

Jag vill vidare säga, att första kammaren redan beslutat bifall till reservationen.
Jag vill icke säga att det är omöjligt att åstadkomma en sammanjämkning,
men nog är det besvärligt. Jag vädjar därför till andra kammaren
att i likhet med första kammaren bifalla vad reservanterna föreslagit.

Herr Mårtensson: Herr talman! Jag tror att de farhågor, som herr Hall
m. fl. har uttalat angående länsstyrelses rätt att skilja brandchef, vice brandchef
m. fl. från innehavd befattning, äro betydligt överdrivna. Det kan ju
inträffa att en kommun anställt en brandchef, och att denne redan visat sig
fullständigt olämplig för denna viktiga befattning, men att det anställningseller
avlöningsreglemente, kommunen har för sina tjänstemän, gör det omöj -

Torsdagen den 29 juni 1944.

Nr 26.

Förslag till brandlag och brandstadga m. m. (Forts.)
ligt för kommunen att skilja denne olämplige befattningshavare ifrån hans
tjänst. Man frågar sig då, örn det ändå icke är en lämplig eller en behövlig
säkerhetsåtgärd att vid sådant tillfälle en kommun kan hemställa till länsstyrelsen,
att den ville undersöka örn icke mannen i fråga borde skiljas från
sin tjänst, märk väl icke skiljas eller avskedas ur kommunens tjänst, utan
endast skiljas från tjänsten som brandchef eller vice brandchef. Det kan väl
ändå icke vara lämpligt att en person, som är olämplig för befattningen,
skall ha hand örn och för kanske lång tid framåt sköta ett så ömtåligt och
vittomfattande uppdrag som chefskapet för en brandkår.

Jag är övertygad örn att länsstyrelserna icke komma att missbruka denna
rätt. De komma troligtvis icke att företa några som helst åtgärder för att
skilja någon befälsperson vid brandkåren från hans befattning utan att först
kommunen har gjort framställning därom. Först när kommunen har gjort en
sådan framställning till länsstyrelsen, kammer länsstyrelsen att sätta i gång
en undersökning örn huruvida de anmärkningar, som kommunen gjort, äro berättigade
eller icke. Finner länsstyrelsen då, att kommunens framställning är
berättigad, kommer den eventuellt att vidta åtgärden att skilja vederbörande från
hans befattning. Jag kommer med nu anförda synpunkter, herr talman, att
utan tvekan rösta för bifall till utskottets förslag på denna punkt.

Beträffande den tredje reservationen vill jag bara säga ett par ord. Herr
Olovson i Västerås förordade, att åldersgränsen höjes från 16 till 18 år för
den som skall tågås i anspråk för tjänstgöring i reservbrandkårsstyrkan. Jag
tror icke det kan få någon nämnvärd betydelse örn åldern i detta fall sättes
till 16 eller 18 år, men det har dock antytts från många olika håll, där man
känner till förhållandena på detta område, att just dessa ynglingar i åldern
mellan 16 och 18 år kunna vara mycket lämpliga i en reservbrandkår, och då
jag icke tror att det kommer att medföra vare sig någon skada eller någon
fara för dessa 16- eller 17-åringar, örn dfe kunna uttagas till en reservbrandkår,
i händelse denna reservbrandkår icke kan få fulltalig bemanning genom
frivillig anslutning, ber jag, herr talman, att även på denna punkt få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag begärde ordet, när här framhölls,
att första kammaren redan bifallit reservationen. Som om detta skulle
vara något skäl att göra på samma sätt här! Den omständigheten att första
kammaren har slagit vakt om olämpliga tjänstemän och värnat deras rätt
att trots allt sitta kvar bör väl icke föranleda andra kammaren att göra detsamma.

Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.

2—4 §§.

Godkändes.

5 § föredrogs; och anförde därvid:

Herr Hall: Herr talman! Jag ber beträffande 5 § att få yrka bifall till
den med 2) betecknade reservationen.

Herr Larsson i Julita: Jag ber att få yrka bifall till den med 1) betecknade
reservationen, avgiven av herr Sundberg m. fl.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Andra hammarens protokoll 19UU. Nr 26.

Nr 26.

Torsdagen den 29 juni 1944.

Förslag till brandlag och brandstadga m. m. (Forts.)

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag till lydelse av 5 § dels ock på godkännande
av utskottets förslag till lydelse av paragrafen med den ändring däri,
som föreslagits i den av herr Forslund m. fl. avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för
den senare propositionen. Herr Olovson i Västerås begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 5 § i andra särskilda utskottets
förevarande förslag till brandlag med den ändring däri, som föreslagits i den
av herr Forslund m. fl. avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt utskottets förslag till lydelse av paragrafen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för nej-propositionen. Herr Hall begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 60 ja och 89 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets förslag till lydelse av 5 §.

Härpå framställde herr talmannen beträffande motiveringen till 5 § andra
stycket propositioner dels på godkännande av utskottets motivering i denna
del dels ock på godkännande av den motivering till samma lagrum, som föreslagits
i den av herr Sundberg m. fl. avgivna reservationen; och blev utskottets
motivering till 5 § andra stycket av kammaren godkänd.

6-9 §§.

Godkändes.

10 § föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag hemställer örn bifall till den
med B) betecknade reservationen.

Herr Håstad: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av 10 § i utskottets förevarande förslag till brandlag dels ock
på godkännande av den lydelse av 10 §, som föreslagits i den av herrar Olovson
i Västerås och Larsson i Julita avgivna reservationen; och godkände kammaren
10 § i den av utskottet föreslagna lydelsen.

Övriga delar av lagförslaget.

Godkändes.

Utskottets förslag till lag angående ändrad lydelse av 87 § lagen den 6 juni
1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet.

Godkändes.

Torsdagen den 29 juni 1944.

Nr 26.

Förslag till brandlag och brandstadga m. m. (Forts.)
Utskottets hemställan i punkten A).

Förklarades vara besvarad genom kammarens i fråga örn lagförslagen fattade
beslut.

Punkterna B), C) och D).

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets memorial:

nr 228, angående tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44; och
nr 229, angående statsregleringen för budgetåret 1944/45.

§ 9.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 466, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till vissa ändringar i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena, m. m.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 438, angående begravningskostnadernas förbilligande;
nr 439, angående byggnadskostnadernas förbilligande; samt
nr 461, angående bad- och w. c.-attiraljs förbilligande m. m.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.48 em.

In fidem
Siene Norrman.

Nr 26.

Fredagen den 30 juni 1944.

Svar på interpellation.

Fredagen den 30 juni.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som anförde: Herr
talman! Herr Nilsson i Göingegården har med kammarens tillstånd till mig
ställt följande frågor:

Har statsrådet uppmärksammat de förhållanden, som nu råda inom sjukvården
och föranlett indragning av ett flertal vårdavdelningar vid landets
sjukhus?

I så fall ämnar statsrådet vidtaga åtgärder för att motverka personalbristen
vid dessa anstalter, speciellt i händelse av en ytterligare tillspetsad situation?

Genom medicinalstyrelsen har jag låtit infordra uppgifter angående omfattningen
av stängning av avdelningar på sjukvårdsanstalter, vilken är föranledd
av personalbrist. Härav framgår, att de avdelningar, som på grund av personalbrist
äro stängda eller senast den 1 instundande juli kunna förväntas vara
stängda, omfatta cirka 1 375 vårdplatser. Dessa fördela sig på följande sätt:
på lasarett och sjukstugor 600 platser, på tuberkulossjukvårdsanstalter 600
platser, på förlossningsanstalter 60 platser, på hem för kroniskt sjuka 30 platser
och på epidemisjukhus 85 platser. Vid motsvarande tidpunkt i fjol voro av
samma anledning allenast 380 vårdplatser stängda, därav 234 på lasarett och
sjukstugor och 146 på tuberkulossjukvårdsanstalter. Att vissa avdelningar
stängas sommartid i samband med personalens semester har varit ganska vanligt,
men stängningen är mera omfattande i år än tidigare, och det torde böra
framhållas, att i ett stort antal av de svar, som ingått till medicinalstyrelsen
på dess rundfråga, uttalats farhågor för att det inom en nära framtid kan bliva
nödvändigt att stänga ytterligare avdelningar. Det är främst landstingens
sjukvårdsinrättningar, som ha drabbats av personalsvårigheter, medan de större
städernas och statens sjukvårdsinrättningar kommit lindrigare undan. Brist
råder på såväl sjuksköterskor och barnmorskor som på biträdespersonal. En
siffermässig uppgift på hur bristen fördelar sig på de olika kategorierna kan
inte lämnas nu, då en pågående utredning härom i medicinalstyrelsen ännu
icke är avslutad.

I viss utsträckning har tillfällig personal kunnat anskaffas. Vad sjuksköterskorna
beträffar, har medicinalstyrelsen vid hänvändelse till den i de flesta
fall kunnat lämna anvisning på pensionerade och gifta sjuksköterskor, som ej
innehava tjänster. Som tillfälliga biträden har anlitats bl. a. överårig arbetskraft.
På mångå sanatorier har man med tillfredsställande resultat anställt f. d.
patienter. Även manlig arbetskraft, lottor, läroverkselever samt medlemmar
av ungdomens röda kors ha anställts. Det ligger dock i sakens natur, att
personalbristen endast till en del kunnat avhjälpas genom dessa utvägar.

Att bristen på sjukvårdspersonal framträtt särskilt starkt nu har åtskilliga
orsaker, ökningen i efterfrågan efter sjuksköterskor har dels på grund av
sjukhusväsendets utvidgning och dels på grund av sjukvårdens anspråk på

Fredagen den 30 juni 1944.

Nr 26.

Svar på interpellation. (Forts.)

minskning av patientantalet per sköterska varit starkare än tillskottet av nya
sköterskor. Utbildningskapaciteten har visserligen genom öppnandet av nya
kurser, bl. a. de av statens sjuksköterskeskola anordnade, ökats under de senare
åren. För närvarande finnas 23 godkända skolor med möjlighet att intaga
1 033 elever per år. 1937 funnos 20 skolor och intogos 719 elever. Avgången av
elever under den 3-åriga kursen är dock rätt hög, varför den faktiska nyutexaminationen
av sköterskor per år är avsevärt lägre än skolornas utbildningskapacitet.
År 1943 utexaminerades sålunda 823 sjuksköterskor, 1942 813 och
1941 664. Som jämförelse kan nämnas, att 1937 utexaminerades 532 sjuksköterskor.
Ehuru sålunda tillskottet av nyutexaminerade varit statt i ökning under
de senare åren, har detta dock icke varit fallet beträffande nettotillskottet,
emedan avgången ur tjänst visat en stark tendens till ökning. Medan 1937 373
sköterskor avgingo ur tjänst, avgingo 1941 ur tjänst 427, 1942 481 och 1943
594. De flesta lämnade tjänsten på grund av äktenskap eller barnsbörd. Av
dessa orsaker avgingo 1937 211, 1941 260, 1942 307 och 1943 397. Med nuvarande
löner skulle det vara oekonomiskt för en gift skjuksköterska med barn
att kvarstå i tjänsten och själv anställa ett hembiträde för hemmets skötsel.
På grund av den starka avgången uppgick nettotillskottet under de anförda
åren till 1937 162, 1941 273, 1942 375 och 1943 261. Antalet sjuksköterskor
vid årets slut uppgick till 1937 8 783, 1941 9 121, 1942 9 476 och 1943 9 737.
Sjuksköterskekåren har sålunda ökat med icke fullt 11 % mellan 1937 och 1943.
Bristen på sköterskor just nu har accentuerats av de rådande epidemierna, den
inträdande semestertiden samt i någon mån av inkallelserna jämlikt lagen örn
tjänsteplikt till militär sjukvård, ehuru i det senare avseendet sjukvårdsinrättningarnas
svårigheter sökt lindras genom inkallelser av lämpliga gifta
sjuksköterskor.

Bristen på sjukvårdspersonal i övrigt sammanhänger nied den allmänna brist
på kvinnlig arbetskraft, som gör sig gällande på många områden för närvarande
och som skärpts genom inkallelserna. Den ökade konkurrensen örn kvinnlig
arbetskraft har med säkerhet gjort sjukvården föga konkurrensduglig dels
på grund av lönernas nivå, dels på grund av yrkesförhållandena vid sjukhusen.
Utvecklingen torde nödvändiggöra en revision av hithörande förhållanden, något
som för sköterskornas vidkommande kommit till uttryck i innevarande
riksdags beslut örn att hos Kungl. Maj:t anhålla örn utredning av de statsanställda
sjuksköterskornas m. fl. löne- och därmed sammanhängande anställningsförhållanden.
Enligt vad under hand1 meddelats torde även löneförhållanderja
för personalen vid landstingens sjukhus bli föremål för revision. Beträffande
arbetstidsförhållandena har riksdagen ävenledes beslutat hemställa till
Kungl. Maj :t om verkställande av en utredning angående frågan örn en lagstadgad
arbetstidsreglering och örn förslag, som kan föranledas av denna utredning.

Det torde för övrigt ha framgått av den debatt, som ägde rum här i kammaren
för cirka 14 dagar sedan, att man i stort sett är ense om att en förbättring av
lönerna för sjukvårdspersonalen är påkallad som ett led i lösningen av nu behandlade
spörsmål. Vad sköterskorna beträffar kompliceras frågan därigenom
att utbildningstiden är relativt lång; en förbättring av deras löne- och yrkesförhållanden
kan sålunda icke få någon effekt vad beträffar tillgången av sköterskor,
förrän nya årgångar av elever blivit utexaminerade. En ökning av kurserna
i år kommer att ge resultat först 1947. På grund av den starka avgången
från kurserna har medicinalstyrelsen uppmanat vederbörande att örn möjligt
överbelägga kurserna från början. I den män utrymme och andra förhållanden
sä modge, böra även extra kurser anordnas. För alt säkerställa nyrekryteringen
av dugliga yrkeskvinnor till detta betydelsefulla yrke torde en ytterligare

Nr 26.

Fredagen den 30 juni 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

utökning av utbildningsmöjligheterna för dem, som önska bliva sköterskor, vara
nödvändig.

Med denna redogörelse anser jag mig ha lämnat svar på interpellantens första
fråga. Även den andra frågan är härmed delvis besvarad. Jag vill endast tilllägga,
att örn en tillspetsad situation skulle inträffa, d. v. s. att som interpellanten
antyder en krigssituationen skulle inträda, kan givetvis sjukvårdens
personalbehov i nödig utsträckning tillgodoses genom tjänstepliktslagens tillgripande.

Härefter yttrade:

Herr Nilsson i Göingegården: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet
för svaret på min interpellation. I den utförliga redogörelse för frågans
omfattning, som svaret i huvudsak utgör, framgår, att denna fråga är
synnerligen allvarlig, då för närvarande ej mindre än 1 375 vårdplatser vid
våra sjukhus ej kunna beläggas på grund av personalbrist. Vid en jämförelse
av detta antal vårdplatser med vad det nya stora Södersjukhuset i Stockholm
kan ta emot finner man, att detta antal ej belagda vårdplatser räcker till
ett sjukhus av betydligt större kapacitet än Södersjukhuset, Vid en ungefärlig
omräkning i vårdavdelningar blir det nämligen ej mindre än 50—55
avdelningar med en sammanlagd personal på minst tusentalet. Men detta är
dock inte hela bristen. Ty enligt herr statsrådets svar uppehälles för närvarande
en avsevärd del av sjukvården genom rent tillfällig personal i form
av pensionerade och gifta sjuksköterskor, lottor, läroverkselever, röda korsungdomar
m. fl., varför den verkliga bristen är betydligt större. Och brist råder
icke blott på utbildad personal i form av sjuksköterskor och barnmorskor,
utan kanske i ännu högre grad på biträden.

Då man söker efter orsakerna till denna brist, så är det i första hand, frånsett
den allmänna bristen på kvinnlig arbetskraft som gör sig gällande för
närvarande över hela landet, tre saker som man stannar inför, nämligen möjligheterna
för utbildning av sköterskor, anställnings- och löneförhållanden
samt intresset för yrket såsom sådant. När det då först gäller utbildningsmöjligheterna,
så tror jag icke såsom herr statsrådet, att en större utvidgning
av utbildningskapaciteten är nödvändig, då det för närvarande icke går
att få tillräckligt med kvalificerade sökande till sjuksköterskeskolorna utan
att dispens för inträdessökande måste lämnas i stor utsträckning. Sådan dispens
— det gäller i första hand skolkunskaper — lämnades under åren 1942
—44 till ej mindre än 280 stycken elever. Det gäller således här, efter vad
det synes mig, att intresset för yrket i vad det gäller kvalificerade sökande
borde stimuleras, innan utbildningskapaciteten behöver utökas. Det verkar
nämligen numera, som örn våra kvinnor ej ta sjuksköterskeuppgiften som ett
kall längre utan mera som ett yrke. Och då gäller det givetvis detta yrkes
dragningskraft rent ekonomiskt eller med andra ord yrkets löne- och anställningsvillkor.
Dessa frågor lia ju för endast några dagar sedan, såsom herr
statsrådet framhöll, ganska ingående debatterats i denna kammare och resulterat
i en riksdagsframställning till Kungl. Maj:t örn en utredning angående
löne- och anställningsvillkoren för den statsanställda sjukvårdspersonalen.
Men en dylik utredning, även med det mest positiva resultat, i vad
gäller förmånerna vid anställning inom yrket, ger väl dock inte det snabba
resultat som den nuvarande situationen synes kräva, med de allvarliga svårigheter
som uppstått inom sjukvården, svårigheter som föranlett denna interpellation.

Herr statsrådet antyder i slutet på sitt svar, att örn en krigssituation in -

Fredagen den 30 juni 1944.

Nr 26.

Svar på interpellation. (Forts.)

träffar tjänsteplikten kan tillgripas på detta område. Jag ber, herr talman,
att få säga, att jag, då jag efterlyste åtgärder, ej siktade på denna tjänsteplikt,
men med avseende på de skrämmande siffror, som franninge av svaret
och som till och med kunna väntas stiga, kan man kanske fråga sig, om
inte det är i viss mån påkallat, att en åtminstone partiell tjänstepliktslag tillgripes.
Jag är fullt medveten om vilket allvarligt ingrepp i näringslivet detta
korn me att innebära, men måhända vore detta ett sätt att pröva, hur denna
tjänsteplikt på detta område i verkligheten kommer att verka och fylla sin
uppgift,, och det bleve i så måtto, skulle man kunna säga, samtidigt en ren
bere ds kap s åtgärd.

En annan åtgärd till snar hjälp vore måhända även att försöka utnyttja
f. d. sjukvårdspersonal för s. k. deltidsarbete. Det finns säkerligen en mängd
kvinnor här i landet som skulle kunna ta ett sådant arbete vissa timmar på
dagen eller dygnet men äro förhindrade att taga heltidstjänst. Jag skulle
även tro, att då det gäller biträdena på sjukhusen dessa genom kurser skulle
kunna bibringas sådana kunskaper, att de i viss utsträckning skulle kunna
avlasta en del av det rena rutinarbete som nu åvilar de fullständigt utbildade
sjuksköterskorna.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord än en gång få säga ett tack för
svaret på denna fråga, som berört problem vilka för mig framstått som synnerligen
allvarliga och kräva ali möjlig uppmärksamhet i fortsättningen.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
skall endast på en enda punkt beröra vad den ärade interpellanten nämnde,
och det rör frågan örn behovet av ökat antal sjuksköterskor. Det är icke uteslutet,
att den gallring, som nu sker bland de sökande, är alltför rigorös och
att grunderna för rätten till inträde vid sjuksköterskeskolorna böra revideras
samt att man måhända skulle kunna något sänka fordringarna på dem som söka
inträde. Jag vet icke säkert, men jag fick i alla fall en uppgift strax innan
jag kom till riksdagen i dag, att det är ett mycket stort antal unga kvinnor
som söka sig in i skolorna men som icke bli antagna, och då bör man väl
titta litet närmare efter vad detta kan bero på. Skulle så vara förhållandet —
vilket är det sannolika — bör man på den punkten göra något åt saken.

Då det gäller frågan örn tjänsteplikten, tror jag knappast, att medicinalstyrelsen
i varje fall vill tillråda, att man tillgriper tjänsteplikt. Den har
man tänkt sig spara till ett eventuellt krig. Att det då kommer att finnas tillräckligt
antal sjuksköterskor som kunna tagas i anspråk med tjänstepliktslagen,
framgår redan därav, att betydligt över 900 sjuksköterskor ha på de
tre senaste åren avgått ur sjuksköterskekåren på grund av giftermål. Det
måste ju betyda, att örn man tar en tidsperiod på låt mig säga tjugu år bör
det finnas åtskilliga tusental sjuksköterskor, som äro utbildade men icke
tjänstgöra i sitt yrke på grund av att de ingått äktenskap men som kunna
tagas i anspråk för den händelse vi komma i en mera tillspetsad situation.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! När man nu skall särskilt penetrera
denna fråga, undrar jag, örn det icke vore anledning att titta litet på själva
den anda som präglar utbildningen av sjuksköterskor och det betraktelsesätt
som för närvarande från myndigheternas sida anlägges på sjuksköterskan
såsom en arbetande människa. I interpcllantens anmärkning, att sjuksköterskans
arbete icke numera betraktas såsom ett kall utan såsom ett yrke lyste det
fram något av den gamla uppfattningen örn vad för arbete egentligen en sjuksköterska
har och vilka krav som man ställer på henne såsom privatperson.
Om för närvarande en kvinnlig underläkare eller kandidat som praktiserar

Nr 26.

Fredagen den 30 juni 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

såsom underläkare vill exempelvis skaffa sig ett barn, fastän lion icke råkar
vara gift, betraktas detta av många icke såsom något förklenande för henne,
utan man anser tvärtom, att hon är en ganska tapper kvinna som fortsätter
sitt arbete och försöker sköta sitt barn. Ett sådant betraktelsesätt har man
emellertid hittills icke i stort sett anlagt på sjuksköterskorna, och detta gäller
inte minst under deras utbildning. Själv har jag ingen personlig kännedom
örn saken, men det har berättats för mig från sakkunnigt håll, att vid våra
undervisningsanstalter för sjuksköterskor anlägger main ett betraktelsesätt
på de kvinnliga eleverna som man nästan skulle kunna beteckna såsom medeltida.
Hon uppfostras nästan som örn hon skulle bli nunna och lia en nunnas
funktioner att fylla icke blott på undervisningsanstalterna utan även senare.
Nu har det emellertid blivit en något mänskligare syn på den ogifta modern
i allmänhet, men denna syn har man absolut icke på sjuksköterskorna och
deras yrke.

Den undersökning som man nu ämnar företaga skall väl taga upp även
dessa frågor. Ty en viss roll torde detta spela, kanske icke så mycket viel
rekryteringen som senare. Om sjuksköterskorna få en begränsad arbetstid och
någorlunda ordnade arbetsförhållanden och deras ersättning blir någorlunda
konkurrens duglig med ersättningen i motsvarande arbeten och örn man dessutom
från statsmakternas sida verkligen använder möjligheterna för en upplysningskampanj
för att skapa förståelse för nödvändigheten av en nyrekrytering
av sjuksköterskekåren, skall man förvisso ganska snart komma till rätta med
de svåra rekryteringsproblem som för närvarande prägla situationen. Jag tycker
mig kunna i herr statsrådets svar på interpellationen utläsa en motsvarande
uppfattning om hur man skall gå till väga för att lösa denna fråga.

Jag har blott velat göra denna lilla anmärkning vid sidan, och för övrigt
är jag tillfredsställd, också jag, med det svar som interpellanten fått.

Herr Kilbom: Herr talman! Av skilda anledningar har jag varit i tillfälle
att följa de förhållanden under vilka sjuksköterskorna arbeta, särskilt i Stockholms
stad, och detta föranleder mig till att understryka det uttalande som här
gjorts, att det är nödvändigt att, örn man vill få det bättre på detta område,
granska de löneförhållanden som för närvarande råda. Den jämförelse som jag
nu gör får icke fattas såsom ett angrepp mot småskollärarinnorna, men då en
utexaminerad sköterska, som är chef för en avdelning, står i lönehänseende
avsevärt lägre än en småskollärarinna, måste man väl fråga sig, huruvida icke
detta är den främsta anledningen till att det är svårt att erhålla sjuksköterskor.
Vid statens sjuksköterskeskola i Stockholm få eleverna genomgå en utbildningstid
på 3''1/2 år, därav en halvårig provårskurs och en treårig utbildning.
Jag vet från anförvanter, som gått i denna sjuksköterskeskola, att de där åtnjutit
en mycket ingående undervisning och att det faktiskt — det vill jag för
övrigt säga — behövs, vissa förkunskaper för att kunna tillgodogöra sig undervisningen
och få nytta av densamma.

Man skall tänka sig, att en Översköterska i Stockholm i viss lönegrupp har
350 kronor i månaden och en arbetstid som ibland kan sträcka sig från klockan
7 på morgonen till 8 å 9 på kvällen. Hon har då visserligen varit ledig ett par
timmar på dagen, men denna ledighet har icke samma värde som för den händelse
vederbörande kunde få en sammanhängande och sålunda kortare arbetstid.
Detta har nu verkat dithän — enligt vad det upplysts mig från personalhåll —
att trots den uppmjukning som skett så till vida, att man för närvarande underlättar
möjligheterna för ett sköterskebiträde att gå igenom sjuksköterskeutbildning,
finns det biträden som utan någon betänksamhet svara: Vad ska det
tjäna till? Jag har ju med det kollektivavtal som vi för närvarande ha och de

Fredagen den 30 juni 1944.

Nr 26.

Svar på interpellation. (Forts.)

löneförmåner som äro fastställda för mig lika bra som om jag blir Översköterska
åtminstone i första löneklassen. Jag tror, att det är mycket sämre ställt i landsorten
vid landstingens sjukhus än i Stockholm. Men örn sådant kan anföras
från Stockholm, synes mig det allra viktigaste vara att skapa bättre avlöningar
för sjuksköterskorna. Jag tror nog, att man i så fall skulle få tillräckligt
med sådana.

Nu skall man naturligtvis icke glömma bort, som herr statsrådet, såvitt jag
fattade rätt, också menade, att vi leva i en kristid och att man därför icke på
grund av nu rådande förhållanden bör vidtaga alltför långt gående åtgärder.
Det är också alldeles uppenbart, - att man måste vara försiktig — det kan
kanske låta reaktionärt men jag måste ändå i sakens intresse uttala det — då
man går att undersöka, om man eventuellt skulle kunna skriva ned fordringarna
för inträde vid sköterskeskolorna. Jag tror visst icke, att man behöver ha
studentexamen, och inte heller är det nödvändigt med realskoleexamen. I
Stockholms stads sjuksköterskeskola räcker det med en ordentlig kurs vid folkhögskola,
örn vederbörande har tillräckliga förkunskaper. Men, som sagt, något
kan man säkerligen skära ned, ehuru det icke får glömmas bort, att cn
sjuksköterska, när hon kommer i en avdelningssköterskas ställning, har ansvaret
för utportionering av medicin och för en hel massa andra saker, som
man faktiskt icke kan sätta i händerna på vem som helst.

Vad jag nu har sagt får icke tolkas på det sättet, att jag skulle anse att allt
är bra i fråga örn rekryteringen som det nu är. Jag vill endast, att man skall
ta hänsyn till de faktiska förhållandena och till de anspråk, som de sjuka ha
rätt att resa och som läkarna sannerligen icke heller underlåta att ställa. Det
viktigaste är emellertid att skapa sådana löneförmåner, att de bli jämförliga
med andra gruppers. Göra vi det är jag övertygad om att man också skall få
tillräckligt med sjuksköterskor.

Häruti instämde fröken Hesselgren.

Herr Birke: Herr talman! Herr statsrådet antydde, att man skulle kunna
tänka sig att sänka fordringarna för de inträdessökande vid sjuksköterskeskolorna,
och andra ha också varit inne på samma tankegång. För min personliga
del tror jag det skulle vara mycket olyckligt, om man verkligen sänkte dessa
fordringar. Det är nödvändigt att härvidlag gå fram med stor försiktighet och
icke glömma bort, att det förtroende, som allmänheten har för våra sjuksköterskor
och för sjukvården överhuvud taget, kan komma att rubbas i avsevärd
grad, ifall man sänker fordringarna och icke får väl kvalificerade sjuksköterskor.

Jag tror för min del, att största anledningen till bristen på sjuksköterskor
är den låga lönesättningen. Statsutskottet har i förra veckan enhälligt tillstyrkt
en motion örn att det skulle verkställas en utredning örn förbättrade löneförmåner.
Om lönerna verkligen bli bättre och om sjuksköterskeyrket icke blir
ett välgörenhetsyrke utan ett yrke i likhet med andra, så tror jag, att sjuksköterskebristen
kommer att försvinna. Jag hoppas därför också, att den ifrågavarande
utredningen snart måtte komma till stånd.

Herr Hallén: Herr talman! Det nämndes av en talare, att man behöver titta
litet närmare på den anda, i vilken vår s.juksköterskeutbildning bedrives. Jag
skall här tillåta mig att till kammarens protokoll referera en händelse, som
visar att det ibland kan inträffa, att elever avstängas utan anledning, vilket
i en tid, då det råder brist på sjuksköterskor, ju måste vara allt annat än
önskvärt.

Nr 26.

Fredagen den 30 juni 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

Det inträffade, att en flicka från Värmland, som kom in på Röda korsets
sjuksköterskeskola, efter något års oförvitlig tjänstgöring i övrigt blev beskylld
för att ba stulit några underkläder. Efter verkställd undersökning befanns
hon vara fullständig oskyldig, men vi veta — det är så vid alla anstalter
— att örn någon blir beskylld för något och får upprättelse, kan det
i alla fall bli en ganska dyrköpt seger. I alla händelser inträffade det efter
någon tid, att denna elev hade besökt en biografföreställning mellan kl. 9
och 11, vilket var förbjudet. Det kom i dagen, att hon hade gjort detta tre
gånger under ett arbetsår, och hon blev avskedad.

Hennes far, som är Överlärare, gjorde en framställning till skolans styrelse,
och samtliga hennes kamrater, som hade en elevförening, skrevo också till
styrelsen och framhöllo, att denna ganska bagatellartade förseelse hade de
själva många gånger gjort sig skyldiga till och att det icke var rätt att låta
en elev på det sättet bli avstängd och få sin framtid äventyrad. Det hjälpte
emellertid icke. Vederbörande målsman vände sig då, vilket formellt kanske
icke var riktigt, till medicinalstyrelsen, som visade den allra största förståelse
och välvilja, men det gick icke att rubba det fattade beslutet. Då vederbörande
sedan försökte få in flickan på Sahlgrenska sjukhusets sjuksköterskeutbildning
förklarade föreståndarinnan, att då hon blivit underkänd på Röda korsets
sköterskeskola kunde man av solidaritetshänsyn icke ta emot henne.

På detta sätt avstänger man en människa, som i övrigt har oförvitlig tjänstgöring
och som verkligen betraktar detta icke som ett yrke utom som ett
levande kall. Det kan därför vara väl motiverat att observera en smula hur
dessa halvt officiella institutioner ibland behandla sitt klientel. Till all lycka
fanns ju statens sjuksköterskeskola, där den stackars eleven verkligen kunde
få möjlighet att ägna sig åt det, som var hennes käraste livsuppgift.

Jag har, herr talman, bara velat anföra detta, därför att jag vet, att medicinalstyrelsen
själv funnit fallet vara i högsta grad upprörande men saknat
möjlighet att rätta till det.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Den allmänna brist på sjuksköterskepersonal,
som för närvarande råder, är nog icke så lätt att komma till rätta
med som man på en del håll synes vilja tro. Härvid spelar säkerligen i viss
mån frågan örn lönevillkoren in, men jag tror icke att den i allmänhet dominerar,
utan andra förhållanden torde nog i de flesta fall vara utslagsgivande.
Man märker detta särskilt därpå, att bristen icke är lika stor vid alla anstalter.
Vid en hel del sjukvårdsanstalter förekommer knappast någon brist. Knapphet
på kvinnlig arbetskraft är det för närvarande överallt och givetvis också här,
men man kan icke påvisa, att den mera påfallande bristen är lika fördelad på
de olika sjukvårdsanstaltema. För min del har jag trott mig finna, att det
på sina håll brister i god anda, ja, jag skulle vilja säga i ett gott handlag
med personalen. Framför allt gäller detta i fråga örn biträdespersonalen, där
det i detta avseende på många sätt brister hos de ledande vid sjukhusen. Här
ha vi att finna en av de väsentliga orsakerna. På de anstalter, där man lyckats
upprätthålla en god anda bland personalen, där har det också visat sig, att
svårigheterna icke ha varit så stora som på andra anstalter.

Den största bristen förekommer som sagt bland biträdespersonalen. Bristen
på sjuksköterskor är ganska stor, men den på sjukvårdsbiträden är ännu större.
Jag hade därför tänkt mig, att man vid den eventuella översyn av bestämmelserna
för inträde i sjuksköterskekurs, som socialministern tycktes vilja
ställa i utsikt, skulle överväga, om man icke på ett effektivt sätt skulle kunna
underlätta för förtjänta sjukvårdsbiträden att vinna tillträde till sjuksköterskeyrket.
Det kan ske genom att lätta på antagningsbestämmelserna vid

Fredagen den 30 juni 1944.

Nr 26.

Svar på interpellation. (Forts.)

sjuksköterskeskolorna, men det är också möjligt att man kanske får tillgripa
något stipendiesystem. Jag har den uppfattningen, att örn man går den vägen,
man skulle kunna ta till vara en del för sjukhusen synnerligen lämpliga krafter,
som nu på grund av att de icke kunna vinna den förbättrade ställning,
som sjuksköterskans yrke innebär, lämna sjukhustjänsten och gå över till andra
yrken.

Nu kan det visserligen sägas, att då bristen är störst på sjukvårdsbiträden,
skulle det vara att utdriva djävulen med Belsebub, örn man försöker placera
sjukvårdsbiträden i sjuksköterskeskolorna och ge dem möjlighet till avancemang
till sjuksköterskor. Jag anser emellertid, att det skulle vara lättare att
få sjukvårdsbiträden, ifall det funnes denna större möjlighet för biträdena att
icke behöva stanna vid biträdessysslan utan kunna gå över till sjuksköterskeyrket.
Med de insikter, som förtjänta biträden under årens lopp få, föreställer
jag mig, att man till och med skulle kunna undersöka, om man icke skulle
kunna tänka sig en förkortad utbildning för förtjänta sjukvårdsbiträden.

Avtalsfrågor handläggas ju numera av de olika organisationerna, och jag
antar att man så småningsom på förhandlingsvägen skall kunna komma fram
till villkor, som bli rimliga för såväl biträden som sjuksköterskor. Jag tror
därför icke, att lönefrågan är den svåraste stötestenen. Den komma de olika
organisationerna att sköta örn. Örn man emellertid kan göra något för en åtminstone
på sina håll välbehövlig förbättring av andan inom sjukvården för
personalens vidkommande tror jag mycket skulle vara att vinna.

I detta anförande instämde herrar Staxäng och Holm.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Jag tror att det varit mycket
nyttigt med denna debatt. Den har varit nyttig så till vida, att det från alla
håll och från olika partier här har sagts, att något bör göras för att komma
till rätta med de svåra personalförhållanden, som råda vid sjukhusen,.

Socialministerns redogörelse för hur det ligger till visade ju klart och tydligt
hur det förhåller sig, och hans meddelande, att en undersökning skall företagas
örn hur man skall komma till rätta med missförhållandena, har betydelse
icke blott vad gäller personalen utan också för sjukvården, i och för sig.
Man kan icke låta det fortsätta så som det har gjort under den sista tiden.
Personalbristen måste täckas. Det kan icke vara bra, att man, sedan man med
stora uppoffringar från det allmännas sida har ställt sjukhus till förfogande,
skall tvingas stänga den ena vårdavdelningen efter den andra på grund av
personalbrist. Givetvis måste personalbristen också komma att inverka på vården
av patienterna, ty vården kan naturligtvis icke bli lika fullständig med
en begränsad sjukvårdspersonal som med en fulltalig.

Man måste fråga sig, örn allt gjorts som göras kan för att komma till rätta
med denna sak. Brist på personal har möjligen uppstått av den anledningen,
att en mera rimlig arbetstid för sjukhuspersonalen genomförts. Denna reform
har emellertid ännu icke kunnat tillämpas överallt, dels därför att det icke
finns personal att tillgå, dels även på grund av andra orsaker, såsom att det
fattas bostäder för personalen o. d. Pressningen på den personal, som står till
förfogande för sjukvården, har emellertid också inverkat på så sätt, att de
som tänka ge sig in i sjukskötcrskekallet blivit tveksamma örn de överhuvud
taget skola göra det.

Den senaste talaren nämnde, att det också behövdes ett bättre förhållande
mellan överordnade och personalen. Det yttrandet böra vi klart och tydligt
stryka under i denna debatt. Vid vissa sjukhus förekommer det icke någon
brist, vid andra stor brist. Vid vissa sjukhus har man kunnat dra sig fram

Nr 26.

Fredagen den 30 juni 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

även med nuvarande förhållanden, medan man vid andra klagat över brist både
på sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden. För min del tror jag, att sköterskebristen
är större och också allvarligare än bristen på sjukvårdsbiträden, eftersom
det givetvis är lättare att fylla ut bristen på de sistnämnda. Det är
klart att många omständigheter härvidlag inverka. Herr Hagberg i Luleå sade,
att sjuksköterskekallet har något över sig, som han betecknade med medeltida.
Jag vill icke gå så långt, men vill dock säga, att sjuksköterskornas
uppoffrande arbete har hittills varit underskattat.

Nu ha dessa sjuksköterskor, som vi veta, ingen fackorganisation, som kan
göra deras krav i fråga örn löneförhållanden gällande. De ha sin förening,
Svensk sjuksköterskeförening, som på annat sätt tillvaratager deras intressen,
men inte en organisation som i ekonomiskt avseende slår vakt om deras anställningsförhållanden
och dylikt. Då blir det på det sättet som herr Kilbom
sade, att löneförhållandena bliva så låga. När det gäller att välja sjuksköterskekallet,
som sannerligen är ett av de mera krävande kall som en kvinna kan
ägna sig åt, då tveka de att ge sig in på det, när de se, hur det förhåller sig
på detta område. Det kan därför var mycket nyttigt att vid en översyn av
denna^fråga gå till grunden. Jag håller emellertid med herr Birke örn att man
icke får släppa efter på fordringarna i fråga örn de inträdessökandes kvalitet.
Men å andra sidan måste jag säga, att man i många fall, pär man ser, vilka
som jsökt inträde i sjuksköterskeskolor men blivit avvisade, inte kan förstå,
varpå det beror att de inte kommit in.

Jag hoppas, herr talman, att i den mån man nu är inne på tanken att
tillämpa tjänstepliktslagen, sådana tvångsåtgärder icke skola behöva tillgripas.
Ett sådant hot är skadligt för rekryteringen av vår utmärkta sjukvårdspersonal.
Det är riktigt, som socialministern säde, att först vid krigstillfälle
sådana förhållanden kunna inträda, att man måste taga denna fullmakt i anspråk.
Men örn folk skulle få för sig, att man rätt snart skulle komma att
tillämpa ifrågavarande lagbestämmelse rörande sjuksköterskor, då bli de, som
hade tänkt ägna sig åt sjukvård, ännu mera rädda för att söka bli sjuksköterskor.

Jag har intet annat att tillägga, herr talman, än att örn socialdepartementet
kommer att följa denna fråga med största uppmärksamhet, resultatet säkerligen
kommer att bli sådant, att det småningom blir bättre ställt på detta område
än det för närvarande är.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Svar på Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, erhöll på begäran
interpellation. ordet och yttrade: Herr talman! Herr Magnusson har med kammarens tillstånd
till mig riktat följande frågor:

1) Har herr statsrådet observerat den bristande arbetsviljan och det godtyckliga
övergivandet av arbetsanställningar, vartill flyktingar gjort sig skyldiga,
och har herr statsrådet för avsikt att, örn detta visar sig vara av avsevärd
omfattning, vidtaga åtgärder som kraftigare reglera flyktingars möjligheter
att med utnyttjande av svensk statlig arbetsförmedling mottaga arbetsanställning
som de godtyckligt lämna?

2) Finner herr statsrådet lämpligt att med vederbörande diplomatiska representanter
diskutera problemet och påkalla deras medverkan för åtgärder
ägnade att medföra bättre ordning?

Innan jag tar upp det problem som interpellationen avser, vill jag inled -

Fredagen den 30 juni 1944.

Nr 26.

Svar på interpellation. (Forts.)

ningsvis beröra, vad som i organisatoriskt avseende gjorts från myndigheternas
sida för flyktingarnas inpassande i svenskt arbetsliv.

Enligt en från socialstyrelsen inhämtad uppgift fanns den 1 .juni 1944 i
landet omkring 49 500 flyktingar. Av dessa utgjorde huvuddelen eller omkring
37 500 norrmän och danskar.

De anförda siffrorna innebära, att vårt land för närvarande hyser ett större
antal flyktingar än någonsin tidigare. Det är uppenbart, att förefintligheten
av så många flyktingar är ägnad att framskapa vissa svårigheter, bl. a. på
arbetsmarknaden.

Redan tidigt framstod det som angeläget, att de arbetsföra flyktingarna
bereddes tillfälle att själva försörja sig genom eget arbete. Arbetsmarknadskommissionen
har också alltsedan sommaren 1941, då tillströmningen av flyktingar
från Norge började antaga större omfattning, haft sin uppmärksamhet
riktad på detta spörsmål.

.Vid midsommartiden 1941 inrättades sålunda ett särskilt arbetsförmedlingskontor
vid det då befintliga genomgångslägret för norska flyktingar i Öreryd
i Småland. Då antalet flyktingar ökades, utvidgades under år 1942 den för
arbetsförmedling åt norrmännen avsedda organisationen till att omfatta ett
centralkontor i Stockholm samt särskilda lokalkontor inom vart och ett av de
fyra viseringsområden som vid denna tid tillämpades av socialstyrelsen.

Under år 1943 började arbetsförmedlingen att i större omfattning få kontakt
även med flyktingar av vissa andra nationaliteter. På hösten samma år
inträffade därjämte den stora flyktingströmmen från Danmark. Dessa omständigheter
medförde, att en ytterligare utvidgning av arbetsförmedlingsverksamheten
för flyktingar framstod som nödvändig. Från och med den 1 december
1943 inrättades därför inom kommissionens arbetsförmedlingsbyrå en särskild
utlänningssektion. Vid länsarbetsnämnderna tillsattes därjämte särskilda
amanuenser med uppgift att handlägga utlänningsärenden. Samtidigt härmed
inkopplades hela arbetsförmedlingsorganisationen på arbetsanskaffningen åt
flyktingarna. En flykting kan sålunda numera hänvända sig till närmaste
arbetsförmedlingsorgan och där få sin arbetsansökan behandlad efter i huvudsak
samma principer som gälla för svenska, medborgare.

Det bör i detta sammanhang påpekas, att arbetsanskaffningen åt flyktingarna
i viss utsträckning kompliceras dels genom åtgärder som bl. a. tillgodose
säkerhetssynpunkten, dels därigenom att bristen på arbetskraft och därmed
möjligheten att placera flyktingarna i arbete i huvudsak varit begränsad till
vissa yrkesområden. Det är naturligt, att de inskränkningar som gjorts i flyktingarnas
rörelsefrihet, därigenom att vissa områden av vårt land äro förbjudna
för utlänningar, att uppehållstillstånd i regel icke beviljas för storstäderna
och att industrier som arbeta för försvarsbeställningar i princip äro
stängda för utlänningar, kunnat komplicera inpassningen i arbetslivet i enskilda
fall. På samma sätt har arbetskraftsbehovets begränsning verkat. Visserligen
ha flyktingar kunnat beredas arbete i snart sagt alla yrken, men huvuddelen
har dock anvisats arbete i skogsbruk, jordbruk och textil- och beklädnadsbranscherna.
Då endast en ringa del av flyktingarna tidigare arbetat i dessa
yrken -—• av de norska flyktingarna beräknas sålunda 7,0 % ha varit jordbruksarbetare
i sitt hemland och (5,2 % skogsbruksarbetare — och dessutom en avsevärd
del icke tidigare varit kroppsarbetare, har arbetsanvisningen speciellt
inom skogsbruk och jordbruk givetvis medfört omställningsproblem, som dock
i det stora hela gått att lösa på ett tillfredsställande sätt.

Inlerpellantcn avger i motiveringen till sina frågor mycket bestämda omdömen
örn flyktingarnas uppträdande, speciellt på arbetsmarknaden. Det heter
sålunda »att de ofta ej längre lia fullt balanserad inställning till ett normalt

Nr 26.

Fredagen den 30 juni 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

samhälle och normal livsföring och därför knappast få behandlas efter med
svenska medborgare fullt jämförliga principer och regler». Han påtalar »den
obeständighet och dåliga arbetsvilja, som flyktingarna i beklaglig utsträckning
visat och som otvivelaktigt tenderar att öka». Han talar örn att »friheten att
ansvarslöst taga och lämna anställningar börjar hos flyktingarna nu taga en
sådan omfattning, att statsmakterna ej längre kunna eller böra stå likgiltiga,
så mycket mer som inom landet befintlig representation för vederbörande nationalitet
stundom synes ställa sig likgiltig eller rentav gynnande till dylik
obeständighet». Han använder rentav uttrycket »en dagdrivande flyktingskara».

Då dessa beskyllningar både genom sin form och sin generaliserande tendens
äro mycket allvarliga, har jag i anledning av interpellationen ansett mig böra
infordra yttranden från de myndigheter som närmast handlägga hithörande
ärenden och som lia den största erfarenheten av flyktingarnas uppträdande på
arbetsmarknaden, nämligen arbetsmarknadskommissionen och socialstyrelsen.

Arbetsmarknadskommissionen yttrar :

»Arbetsmarknadskommissionen kan icke dela den av interpellanten framförda
uppfattningen. Det förhöll sig visserligen så, att under 1941 en viss
arbetsovillighet understundom gjorde sig gällande hos de norska iflyktingarna,
men ^delina tendens, som ägde sammanhang med de då rådande utrikespolitiska
förhållandena, var av övergående natur. I stället för en minskad arbetsvilja
hos flyktingarna har kommissionen i stället, allteftersom förhållandena stabiliserats,
ansett sig kunna konstatera en i allmänhet ökad arbetsvillighet.

Till att så blivit förhållandet har det norska och på senare tid även det
danska, flyktingkontoret i icke ringa mån medverkat. Inom båda flyktingkontoren
finnas särskilda avdelningar, vilka handlägga ärenden som beröra flyktingarnas
arbetsförhållanden. Under flyktingkontoren sortera därjämte särskilda
tjänstemän, benämnda länstillitsmän respektive länsinspektörer, vilka
intimt samarbeta med de för handläggning av utlänningsärenden tillsatta
amanuenserna vid länsarbetsnämnderna. Vid detta samarbete söker man i görligaste
mån undanröja sådana missförstånd och missförhållanden, vilka kunna
befaras framkalla arbetsolust eller arbetsovilja hos flyktingarna. De fall
av arbetsvägran som förekomma bringas till vederbörande flyktingkontors
kännedom. Flyktingkontoren respektive länstillitsmännen (länsinspektörerna)
ingripa därefter mot tredskande flyktingar och försöka med lämpliga medel
att få dem att inse betydelsen av att de försörja sig genom eget arbete. Örn
rättelse därvid icke vinnes, omhändertagas norska och danska flyktingar å
särskilda av vederbörande flyktingkontor anordnade förläggningar av mer
eller mindre utpräglad disciplinär natur.

Sådant omhändertagande har måst tillgripas allenast i relativt liten omfattning.
Enligt vad kommissionen inhämtat vistas för närvarande 66 norrmän
och 70 danskar på förläggningar av nu angiven beskaffenhet. — Det
bör framhållas, att icke endast arbetsvägran utan även oförmåga att finna
sig till rätta i arbetslivet — ådagalagd genom upprepade frånträdanden av
arbets anställningar — ävensom misskötsamhet, sorn tar sig uttryck på annat
sätt, kan föranleda, att vederbörande omhändertages på sätt nu angivits.

Även .det polska flyktingkontoret har vidtagit vissa åtgärder för att på
förläggning omhändertaga sådana polska flyktingar, som icke kunna finna
sig till rätta här i landet. Antalet polacker som för närvarande av sådan orsak
äro omhändertagna på förläggning uppgår, enligt vad kommissionen inhämtat,
till 10.

Från och med den 1 december 1943 ha till kommissionen från länsarbetsnämnderna
ingivits 192 rapporter angående utlänningar som gjort sig skyl -

Fredagen den 30 juni 1944.

Nr 26.

Svar på interpellation. (Forts.)

diga till arbetsvägran eller som iakttagit ett olämpligt uppträdande i arbetet.
Dessa rapporter lia för åtgärd vidarebefordrats till vederbörligt flyktingkontor
eller till socialstyrelsen.

Beträffande flyktingkontoren vill kommissionen framhålla, att deras medverkan
vid flyktingarnas utplacerande i arbete varit synnerligen värdefull.
Flyktingkontoren ba med eftertryck hävdat, att flyktingarna själva skola försörja
sig genom eget arbete, samt vidtagit erforderliga åtgärder mot dem, som
icke velat ställa sig denna regel till efterrättelse. Norska flyktingkontoret
har vid upprepade tillfällen uttryckt sin tillfredsställelse med arbetsförmedlingens
resultat under framhållande av att en effektiv arbetsanskaffning utgjorde
en grundläggande förutsättning för att den norska flyktingverksamheten
i landet skulle kunna administreras med norska penningmedel. — Kommissionen
vill sålunda för sin del med bestämdhet bestrida riktigheten av det
i interpellationen gjorda påståendet, att flyktingarnas egna representationer
i landet skulle ställa sig likgiltiga till eller rent av gynna missförhållanden
av sådan art, som i interpellationen anföres.»

T. f. chefen för socialstyrelsen framhåller i sitt yttrande, att det bland en
skara utlänningar på över 50 000 självfallet måste finnas ett icke så litet antal
arbetsovilliga, liksom det torde finnas bland motsvarande antal svenska
medborgare. Att rörligheten bland den utländska arbetskraften komme att visa
sig större än bland den svenska, vore naturligt av rent objektiva grunder. I
regel kunde icke flyktingarna från början anvisas arbete inom sina gamla
yrkesområden utan måste hänvisas till skogsbruk och jordbruk. Att de i den
mån så vöre möjligt efter hand sökte sig till anställningar inom sina gamla
yrken, vore ofta ur rent svensk produktionssynpunkt önskvärt, men detta förhållande
ökade givetvis rörligheten. Bidragande till rörligheten vore även det
förhållandet, att en flykting, för vilken uppehållet i Sverige alltid framstode
som endast tillfälligt, hade mindre intresse än en svensk av de fördelar som
kunna följa av att bli bofast på en plats. Dessa förhållanden bidroge i mycket
större utsträckning än de av interpellanten påtalade nervösa rubbningarna,
som endast i undantagsfall konstaterats, att öka rörligheten hos flyktingarna.
En kategori som visat stor rörlighet vore sjömännen, som av förhållandena
tvingats till arbete på landbacken, men detta vore utslag av en yrkeskaraktär
som vore gemensam för alla nationaliteter. En ytterligare orsak till platsombytesfrekvensen
hos flyktingarna vore att söka på arbetsgivarsidan. Det
funnes arbetsgivare med en mer eller mindre utpräglad tendens att betrakta
flyktingen som en person som skall ta vad lian får och tacka till. Man väntade
sig helt enkelt, att myndigheterna skulle garantera att man finge behålla
denna arbetskraft och man följaktligen, bl. a. i fråga om bostad, kunde ge
honom vilka villkor som helst.

För att belysa platsombytesfrekvensen har socialstyrelsen låtit utarbeta en
statistik över platsombytesfrekvensen bland de 16 500 utlänningar som vid
ingången till 1943 voro anställda på arbetsmarknaden (hela antalet utlänningar
var vid denna tidpunkt ca 26 500). Av dessa bytte 30 procent icke alls
plats under 1943; 62 procent bytte plats 1—3 gånger under året. De återstående
8 procenten bytte plats 4 eller fler gånger; i de flesta ifall torde skälen
härför ha varit godtagbara.

T. f. chefen för socialstyrelsen sammanfattar sitt omdöme örn flyktingarnas
rörlighet på arbetsmarknaden på följande sätt:

»Den bild av flyktingarnas rörlighet som här givits torde kunna sammanfattas
sålunda, att i stort sett rörligheten visserligen är relativt stor men icke
större än vad1 som med hänsyn till ovan berörda förhållanden är fullt förståeligt.
Antalet fall, där ombyte skett så ofta, att man sannolikt med inter -

i\r 26,

Fredagen den 30 juni 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

pellanten kan tala örn ett ansvarslöst tag-ande och lämnande av anställningen,
visar sig vara så begränsat, att det endast kan mätas i bråkdelar av procenttal.

De anförda siffrorna visa klart, att interpellantens tal örn. flyktingarnas
''obeständighet’ m. m. såsom en karakteristik av flyktingsklientelet i allmänhet
är i hög grad obefogat.»

Interpellanten framhåller vidare, att många av (flyktingarna utgöras av
personer, som flytt från tvångsvis1 ålagda arbeten, där de varit inställda på
att »maska» och att denna inställning ej försvinner med passerandet av en
gräns. I anledning av detta omdöme framhåller arbetsmarknadskommissionen
följande:

»Det är uppenbart, att bland flyktingarna lika väl som bland svenska medborgare
finnas personer, som ådagalägga en bristande arbetsvillighet och vilkas
arbetsprestationer till följd därav bliva lägre än normalt. Örn emellertid
interpellanten med sitt ovan återgivna uttalande avsett att göra gällande, att
sådana tendenser äro i avsevärt mycket högre grad framträdande bland flyktingarna
än bland svenska medborgare kan arbetsmarknadskommissionen på
grundval av sina erfarenheter icke dela denna mening. Klagomål över flyktingarnas
bristande arbetsprestationer ha visserligen understundom framförts
till vederbörande tjänstemän inom arbetsförmedlingen, men dessa klagomål
ha haft karaktären av rena undantagsfall och som regel avsett personer vilka
oavsett sin egenskap av flyktingar måste anses som sekunda arbetskraft.

Kommissionen vill särskilt understryka, att örn flyktingarnas arbetsprestationer
i större utsträckning skulle visat sig ha varit mindervärdiga, detta
otvivelaktigt skulle —• i den mån arbetsgivarna förvärvat erfarenheter angående
arbetskraftens kvalitet — ha resulterat i ökade svårigheter att placera
flyktingarna i arbete på den öppna marknaden. Några ökade svårigheter, som
kunna hänföras till sådana orsaker, har kommissionen icke kunnat förmärka.
Det har tvärtom i anmärkningsvärt stor utsträckning visat sig vara möjligt
att hos samma arbetsgivare placera flera (flyktingar eller att låta en flykting,
som lämnat en anställning, efterträdas av en annan flykting.

_ Kommissionen har varit i tillfälle att direkt (förskaffa sig en egen uppfattning
örn arbetsvilligheten hos den kategori flyktingar, som varit placerad på
sådana vägarbeten som drivits1 i kommissionens regi. Antalet flyktingar som
vid olika tidpunkter varit sysselsatta på sådana arbeten har sedan i fjol vår
i regel uppgått till 500—600. Övervägande antalet har varit norrmän.

Flyktingarna ha haft samma timlöner och samma ackord som tillämpas för
svenska hänvisade arbetare. Till en början under en tid av en eller två månader
lia iflyktingarna erhållit timlön, tills de blivit vana vid arbetsförhållandena.
Därefter lia arbetena som regel gått på ackord. Beträffande arbetsresultaten
ha dessa till en början icke varit desamma som hos svenska arbetare,
vilket huvudsakligen varit beroende på ovana vid arbetsförhållandena. Särskilt
bland danskarna har det varit många som tidigare icke sysslat med grovarbete,
t. ex. kontorister och handelsbiträden. Av en statistik som uppgjorts
av arbetsmarknadskommissionen framgår, att sedan erforderlig vana förvärvats,
goda ackordsöverskott utgått utöver timlönen. Ackordsöverskotten äro
ungefär desamma som vid de vägarbeten där enbart svenskar sysselsättas.
Som en jämförelse kan nämnas, att under mars och april 1944 ackordsöverskottet
vid kommissionens samtliga arbetsplatser (både för svenskar och utlänningar)
utgjort cirka 35 % på timlönen. Flyktingarnas1 arbetsintensitet vid
kommissionens egna arbeten kan sålunda jämställas med de svenska arbetares
som hänvisats till sådan sysselsättning. Det är dock att observera, att genomsnittsåldern
hos de svenska arbetare som för närvarande sysselsättas vid kom -

Fredagen den 30 juni 1944.

Nr 26.

Svar på interpellation. (Forts.)

missionens arbetsplatser är relativt hög, under det att flyktingarna till stor
del utgöras av unga personer.

Det bör emellertid omnämnas, att även vid kommissionens arbetsplatser kan
framdragas exempel på rent arbets ovilliga personer, vilka på grund därav
måst skiljas från arbetet. Dessa ha emellertid varit undantagsfall. Det procentuella
antalet arbetsovilliga har vidare varit minst bland norrmän och
danskar, vilka utgöra de största flyktingsgrupperna.

Även i fråga örn de flyktingar, som varit sysselsatta i skogsarbete, har
kommissionen varit i tillfälle att närmare följa arbetsprestationernas'' storlek.
Enligt en inom kommissionen verkställd beräkning utgjorde under år 1943
medelförtjänsten för flyktingar kronor 6:12 per dag. Motsvarande siffra för
de svenska tjänstepliktiga som sysselsattes i skogsarbete utgjorde kronor 5:39
per dag. Flyktingarna presterade sålunda regelmässigt ett bättre arbetsresultat
än de svenska tjänstepliktiga. För ett rätt bedömande av siffrorna må
emellertid framhållas, _ att flyktingarna ofta stannade i skogen under längre
tid1 än de tjänstepliktiga och då ofta förvärvade större vana vid arbetet än
dessa.

_ Flyktingarnas arbetsinsats i våra skogar under de för vår bränsleförsörjning
så kritiska åren 1942 och 1943 är förtjänt av erkännande. Under dessa år
var det bland flyktingarna huvudsakligen norrmän, som voro sysselsatta i
skogarna. Under båda åren uppgick antalet norrmän i skogarna till ungefär
25 % av den ovana arbetskraft som då sysselsattes med skogsarbete. Ännu på
våren 1943 vörö omkring 7 000 norrmän, vilka kunde betraktas som ovan
arbetskraft, i arbete i våra skogar, och dessutom beräknas ungefär 3 000
norska yrkesskogsarbetare ha varit sysselsatta hos enskilda skogsägare. — De
anförda siffrorna visa, att de norska flyktingarna i icke ringa mån bidragit
till lösningen av vårt lands bränsleproblem.

I detta sammanhang må vidare framhållas, att de flyktingar som erhållit
anställning inom industri och handel i allmänhet synas fullgöra arbetsprestationer
som äro fullt jämförbara med svenska arbetstagares.»

Vid bedömandet av arbetseffektivitet bör även hänsyn tagas till det tidigare
berörda förhållandet, att flyktingarna i stor utsträckning nödgas arbeta
inom yrkesområden som tidigare stått deni främmande. Av en undersökning
av den utländska arbetskraftens sammansättning i Skaraborgs län framgår,
att exempelvis av 201 arbetssökande till jordbruksarbete under januari—maj
i år endast 44 voro jordbruksarbetare.

Då det kunde antagas, att speciellt förhållanden inom Skaraborgs län
kunde ha givit anledning till den karakteristik som interpellanten ger av den
främmande arbetskraften, har inom arbetsmarknadskommissionen upprättats
en särskild promemoria beträffande erfarenheterna där av denna arbetskraft.
Ur denna vill jag anföra följande:

»Arbetsgivare vilka av arbetsförmedlingen erbjudits utländsk arbetskraft
i stället för den hos förmedlingen rekvirerade svenska ha med få undantag
ställt sig positiva till anställande av utlänningar. Företagare inom jordbruk,
skogsbruk och torvhantering samt även kalkbrytning, inom vilka arbetsområden
stor arbetskraftsbrist förelegat, ha anställt ett flertal utlänningar. På
arbetsplatserna synes förhållandet mellan arbetsgivarna och de utländska arbetstagarna
ha varit gott. Språksvårigheterna ha varit överkomliga och icke
från någondera sidan förorsakat olägenheter som haft betydelse för anställningen.
Jordbrukare ha i ett flertal fall till och med anställt utlänningar
vilka varit partiellt arbetsföra.

Arbetsgivarna ha bedömt arbetsprestationerna utan anmärkningar: mot utlänningarnas
personliga uppträdande i aTbetet lia i enstaka fall erinringar

Andra kammarens protokoll 19-''i4. Nr 28. 7

Nr 26.

Fredagen den 30 juni 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

gjorts. Dessa ha dock icke i något fall varit anledning till att utlänning
skilts från arbetet. De avskedanden av ovan utländsk arbetskraft som förekommit
lia berott på att antingen van svensk arbetskraft eller i vissa fall även utländsk
sådan kunnat uppbringas. I de fall arbetsförmedlingarna medverkat
till dylika entlediganden ha de ovana utlänningarna utan undantag kunnat
placeras i annat arbete.

Arbetsförmedlingarna ha eftersträvat att i första hand anvisa platser, där
kost och logi kunnat erhållas. Många fall ha visat, att utlänningar efter någon
tids anställning med självhushåll tröttnat därpå. En del arbetsgivare ha själva
ibland icke kunnat tillhandahålla bostad och icke heller kunnat anvisa bostad,
varför arbetstagarna själva nödgats hyra, något som med hänsyn till den
allmänna rumsbristen resulterat i att de ofta planlöst inflyttat i dyra resandeeller
hotellrum. Någon tid har detta förlöpt väl, men kostnaderna ha i regel
blivit för höga jämfört med arbetsinkomsten, vilket haft till följd, att. utlänningarna
slutat platserna.

Såsom exempel på anställning, där bostad ej tillhandahållits, kan nämnas
följande fall:

Till AB Convallaria handelsträdgård anvisades genom arbetsförmedlingen
tre polacker. De anställdes från och med den 19 april 1944 mot avtalsenlig
lön, 1,07 kr./tim. Då bostad icke kunde anskaffas genom arbetsgivarens försorg,
anvisades de hotellrum av arbetsförmedlingen. Kostnaden härför jämte
kostnaden för mat betalades under de sju första dagarna av polska legationen.

Polackerna arbetade utan anmärkning från arbetsledningens sida under dagarna
19—21 april, uteblevo av okänd anledning 22—23 april, på grund av
regn den 24 april. Den 25 april inställde sig en av dem för att avhämta innestående
lön, kr. 29:88 per arbetare, och för att meddela, att alla tre beslutat
sig för att lämna anställningen. De ansågo, att de själva icke, sedan polska
legationens rekvisition på kost och logi efter den 25 april upphörde att gälla,
hade möjlighet att betala 3 kr. för rum och 3: 50 för mat per dygn.

Polackerna anmälde på arbetsförmedlingen, att de skulle sluta hos AB
Convallaria, vilket arbetsförmedlingen ej heller hade möjlighet att förhindra.
Två bereddes enligt egen önskan anställning på en tidigare med polacker besatt
skog-shuggarkurs, där de fortfarande äro i arbete, den tredje reste av
okänd ''anledning till Stockholm.»

Då denna episod kan ha bidragit till den uppfattning örn flyktingarna, som
kommer till uttryck i interpellationer vill jag med några ord beröra de
polska flyktingarnas förhållanden.

Sedan flera år finnes en särskild polsk hjälpkommitté, som åtnjuter bidrag
av statens flyktingsnämnd. Dess hjälp utgår emellertid endast till kvinnor
och barn samt åldringar. Något understöd åt arbetsovilliga på denna väg kan
icke förekomma. Emellertid har polska legationen till andra polska flyktingar
oberoende av arbetsinkomst utbetalat 120 eller 130 kr. per månad. T
stor utsträckning har det här gällt personer vilka låtit enrollera sig i polska
armén, och dessa månatliga utbetalningar få sålunda betraktas som ett slags
lön i väntan på inryckning. Denna anordning skall emellertid upphöra nu,
och omhändertagandet av de polska flyktingarna kommer att ske efter samma
mönster som norrmännens. De komma sålunda att först omhändertagas i läger,
varifrån de senare utsändas till arbete, och då de erhållit sådant, komma
de ej att uppbära ekonomiska bidrag från legationen. Det har dock hela tiden
i detta fall rört sig örn ett mycket begränsat antal flyktingar.

På grund av arten av de omdömen örn flyktingarnas uppträdande på arbetsmarknaden
som fällas i interpellationen har jag varit angelägen att utförligt
redovisa de erfarenheter som vederbörande myndigheter givit uttryck åt i sina

Fredagen den 30 juni 1944.

Nr 26.

Svar på interpellation. (Forts.)

yttranden. Dessa gå entydigt i den riktningen, att flyktingarna i regel visat
god arbetsvillighet och anpassningsförmåga efter svenska förhållanden och
att förhållandena i detta avseende efter hand blivit bättre och bättre. De undantagsfall
som förekommit äro så sällsynta, att de icke rubba helhetsbilden.
Tvärtemot interpellantens misstanke ha de utländska flyktingsmyndigheterna
verksamt bistått myndigheterna i deras åtgärder för flyktingarnas ^passning
i det svenska samhället. Av vad som framkommit torde det vara uppenbart,
att interpellation bygger sin uppfattning på enstaka undantag. Då så
är förhållandet, är det angeläget, att de generaliseringar som interpellanten
gör tillbakavisas som obefogade och att det fastslås, att någon grund icke
finnes för de omdömen i allmän form som göras i interpellationen.

Flyktingarnas inpassande i det svenska arbetslivet är en grundläggande
förutsättning för att deras vistelse här i landet skall kunna ordnas på ett
tillfredsställande sätt. Hittills har det gatt bra att lösa detta problem, tack
vare att det funnits god vilja på ömse sidor. Det är möjligt, att kommande
händelser utanför våra gränser kunna ställa oss inför ännu större flyktingsproblem
än hittills. De organisatoriska svårigheterna- komma då att ökas. Men
det är icke gagneligt för denna verksamhet, vare sig för den som nu pågår
eller den som kan komma, att spridning ges åt dylika på ytterst otillräckliga
grunder gjorda generella omdömen, som innehållas i interpellationen.
Jag är icke blind för att de främmande gästerna ute i bygderna under vissa
förhållanden lätt kan genom sin blotta närvaro ge anledning till viss irritation.
Sverige har icke under långa tider varit ett immigrationsland, och man är
ute i orterna inte van vid att umgås med utlänningar. Mycket i deras sätt och
vanor kan te sig främmande. Det gäller även våra nordiska grannar. Det är
därför icke osannolikt, att örn spridning gives åt sådana omdömen som interpellanten
fällt, dessa trots otillräckliga grunder skulle kunna slå rot på sina
håll och ge upphov till en inställning som i hög grad skulle försvåra myndigheternas
verksamhet och skada vårt anseende som folk.

Interpellantens frågor torde vara besvarade genom vad jag redan sagt.
Jag vill till svaret på de framställda spörsmålen endast lägga, att jag icke
anser åtgärder som ytterligare reglera flyktingarnas uppträdande på arbetsmarknaden
erforderliga och att jag icke heller finner anledning att diskutera
problemet med vederbörande diplomatiska representanter.

Härpå anförde:

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet för det utförliga svar som lämnats på min interpellation. När
statsrådet har besvarat de framställda frågorna på det kärva sätt som han
gjort, kan det ju vara till nytta, att svaret blivit så utförligt, även örn jag
för min del icke kan. finna, att skäl ha förelegat till den mycket avvisande
hållning som herr statsrådet har intagit.

Jag ber först att få betona, att jag för min del lika mycket som någon
annan inser och behjärtar flyktingsproblemets betydelse för Sverige och övriga
länder, och jag är också den förste att erkänna, att det för vårt land och
folk föreligger skyldighet att ta hand örn dessa flyktingar och söka ställa
det så gynnsamt för dem som möjligt. Min interpellation har emellertid tillkommit
av den anledningen, att inte bara jag utan många med mig — ty det
står ofantligt många bakom mig i fråga örn de omdömen som äro fällda i
denna interpellation — funnit det angeläget, att man i god tid tillser, att
förhållandena i fråga om utlänningarna skötas på ett sådant sätt, att det inte
uppstår ständigt växande svårigheter för vår del och att dessa flyktingar, när
de efter att kanske ha vistats lång tid i vårt land en gång, som vi hoppas, få

100

Nr 26.

Fredagen den 30 juni 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

tillfälle att återvända till sina respektive hemland, då icke återvända som människor
som varit under lång tid alltför lösryckta från ordnat arbete och
ordnade förhållanden, varvid det uppstår svårigheter för respektive länder
som få dem tillbaka.

Herr statsrådet anförde några lösryckta citat ur min interpellation och säde.
att jag där generaliserat. Jag vågar ifrågasätta, huruvida det är möjligt att
i en interpellation behandla ett så omfångsrikt och betydelsefullt problem utan
att bli alldeles orimligt vidlyftig, örn man inte i viss mån generaliserar i sina
omdömen och uttryck. Jag tror, att kammaren skall ge mig rätt i att detta
måste bli fallet. Men jag måste också säga, att jag finner statsrådets sätt
att citera mig vara något ofullständigt, då han t. ex. i interpellationssvaret,
sedan han citerat mitt uttalande örn obeständigheten och den dåliga arbetsviljan
hos flyktingarna, säger: »Han» — d. v. s. interpel lantén — »använder
rent av uttrycket ’en dagdrivande flyktingskara’.» Jag har skrivit följande:
»Uppenbarligen måste det vara en angelägenhet av största vikt att få största
möjliga antal flyktingar sysselsatta i ordnat och produktivt arbete, varutinnan
flera näringsgrenar erbjuda stora möjligheter. En dagdrivande flyktingskara
är ett större ont.» Finns det någon inom denna kammare som kan lia något att
invända mot detta uttryckssätt och som vågar påstå, att jag sagt något annat
än att örn förhållandena utveckla sig på det sätt jag angivit, är en dagdrivande
flyktingskara givetvis ett större ont, än örn vi hade flyktingskaran sysselsatt vid
ordnat arbete.

Herr statsrådet säger vidare, att jag har framställt beskyllningar som till
sin tendens äro mycket allvarliga. Ja, herr talman, jag har här påpekat förhållanden,
sådana som litet varstädes inom Sveriges land lia förekommit, även
om de icke synas vara kända för arbetslöshetskommissionen och de offentliga
myndigheterna, vilkas redogörelser här tala örn idel tillfredsställelse. Har man
emellertid alltför ofta mött denna otillfredsställelse med en hel del flyktingar
för att tycka, att man utan vidare kan tiga därmed, då kan man inte filina
annat än att det är till nytta för statsmakterna, för vårt folk och för flyktingarna
själva, om sådana tendenser som här gjort sig märkbara påtalas på ett
sådant sätt, att det kan ge anledning till en fruktbärande diskussion. Nu har
jag uppenbarligen icke lyckats påtala dessa förhållanden på ett sådant sätt,
att det kunnat bli en fruktbärande diskussion mellan mig och statsrådet eller
mellan mig och vederbörande kommissioner. När det nu Rigges mig till last.
att jag. icke varit tillräckligt försiktig i mina uttalanden, så vill jag säga, att
viljan i vart fall har varit den bästa, och jag tror, att med god vilja också
från den andra sidan min interpellation kunde tjänat som utgångspunkt för
en fruktbärande diskussion.

Det finns några uttalanden i svaret, som jag icke kan låta gå alldeles oanmärkta
förbi. Jag skall emellertid försöka att icke alltför länge upptaga kammarens
tid därmed. När man bestrider riktigheten av det i interpellationen
gjorda påståendet, att flyktingarnas egna representanter i landet skulle ställa
sig likgiltiga till eller rentav gynna missförhållandena, ber jag att få påpeka
ett fall. Jag har direkt verifikation på vad som här förekommit, därför
att det gäller ett fall, som jag personligen haft att göra med och som blivit
relaterat här — jag skall återkomma till det senare. I detta fall har vederbörande
representation varit alltför villig att hjälpa flyktingarna med att
flytta från den ena arbetsplatsen till den andra genom att lämna dem medel
och därigenom nog i viss mån bidragit till den obeständighet som arbetskraften
visat. Jag kan tänka mig, att man skulle kunna åstadkomma mera återhållsamhet
i detta- fall, vilket skulle kunna bidraga till större stabilitet i fråga örn
bibehållandet av arbetsanställning.

Fredagen den 30 juni 1944.

Nr 26.

101

Svar på interpellation. (Forts.)

Sedan sägs det i interpellationssvaret: »Det funnes arbetsgivare nied en
mer eller mindre utpräglad tendens att betrakta flyktingen som en person som
skall ta vad han får och tacka därtill. Man väntade sig helt enkelt, att myndigheterna
skulle garantera, att man finge behålla denna arbetskraft och man
följaktligen, bl. a. i fråga om bostad, kunde g''e honom vilka villkor som helst.»
Det har mot mig riktats den beskyllningen, att jag generaliserat, men jag frågar:
innebär icke detta en generalisering i omdömet om de svenska arbetsgivarna
som är ganska obefogad? Jag tror, att de svenska arbetsgivarna i stort
sett ha visat och visa en berömvärd vilja att ta hand örn dessa flyktingar, men
man kan icke vara blind för att skälet till att man, icke minst inom jordbruket,
visat sig villig att taga emot flyktingarna är, att där räder stor brist på
arbetskraft. Men omdömena örn denna arbetskrafts tillförlitlighet och värde
ha varit blandade, det vågar jag säga, herr statsråd.

Jag kan givetvis icke ingå på någon kritik av de procenttal avseende omflyttningar
mellan olika arbetsställen som här presterats. Det finns ingen möjlighet
för en enskild person att härvidlag bemöta de offentliga myndigheterna.
Men det kan inte hjälpas, att när jag tog del av de procenttal som här anförts,
erinrade jag mig det gamla uttrycket örn att av de stora osanningar som existera
i samhället är den officiella statistiken en av de större.

Man vänder sig vidare mot talet örn att flyktingarnas arbetsprestationer
icke skulle vara fullt tillfredsställande. Jag skall icke ett ögonblick stanna
vid detta, utan gå ett stycke fram i texten och här nämna, att när det i interpellationssvaret
göres gällande, att företagarna inom jordbruket ha visat sig
vara ständigt villiga att, även när en utländsk arbetskraft flyttat, ta en annan
dylik i stället, så är det enbart glädjande,. att så varit fallet. Men vi skola
komma ihåg, att detta förhållande i hög grad betingas av att ingen annan arbetskraft
funnits att få. Om nu denna obeständighet skulle fortsätta, även sedan
förhållandena ändra sig så att det icke är lika ont om arbetskraft, då kan
det mycket väl hända, att man icke är benägen, att ta emot denna arbetskraft,
och då kan det uppstå svårigheter för placeringen av dessa arbetare, som i
annat fall kanske skulle kunnat undvikas.

Det är kanske icke så värst behagligt att behöva vidröra egna personliga
förhållanden, i synnerhet som jag förmodar, att herr statsrådet och de som
handlagt detta ärende haft anledning antaga, att det skulle vara dessa som i
huvudsak ha påverkat framförandet av min interpellation. Herr statsrådet redogjorde
för ett förhållande vid Aktiebolaget Convallaria. Det råkar vara
mitt företag, men jag måste säga, att jag icke vet, varifrån statsrådet fått sina
upplysningar. De äro nämligen i väsentliga delar missvisande. Jag bryr mig
inte örn sådant, som att datum och dylikt är felaktigt, men jag fäster mig vid
själva sakförhållandena. För det första, när det talas om att man begärde att
få mottaga dessa arbetare på vilka villkor som helst, får jag kanske säga, att
detta icke varit fallet, utan det har endast varit frågan om anställning på gällande
kollektivavtals villkor. Sedan står här i övrigt: »Polackerna arbetade
utan anmärkning från arbetsledningens sida under dagarna 19—21 april, uteblevo
av okänd anledning 22—28 april, på grund av regn den 24 april.» Vad
beträffar detta »utan anmärkning» råkade jag komma hem vid denna tid, och
det är ju klart, att man inspekterar sina arbetsfält. Jag fann då en grupp av
tre arbetare som mitt inne i en dyrbar plantering levererade en regelrätt bajonettfäktning
med spadarna. Jag gick dit och frågade, vilka de voro. De
vörö nya på platsen. De förstodo inte vad jag sade. men den, saken gick att
ordna genom att vi funno ett språk, som vi kunde samtala på, nämligen tyska.
De redogjorde flir sina förhållanden. Det är redan nämnt, att, de voro polacker,
och därför är det intet hinder för mig att omtala, att de förklarade att

102

Fredagen den 30 juni 1944.

Nr 26.

Svar på interpellation. (Forts.)

de blivit tvångsuttagna oell arbetat i organisationen Todt men rymt från
Nordnorge. Därom var ju ingenting annat att säga än att det var beklagligt
för dem. Jag gjorde hövligt och ordentligt klart för dem, att de här icke arbetade
tvångsvis och icke inom någon organisation Todt utan under samma förhållanden
som svenska arbetare och att de måste försöka åstadkomma samma
arbetsprestationer som dessa. Jag kan nämna, att mina egna arbetare, som
äro gamla på arbetsplatsen, visat sig mycket litet trakterade både av dessa
och av andra utlänningar, därför att de varit ett hinder för dem i deras arbete.
Att de uteblevo av okänd anledning den 22 och 23 april, är riktigt, och på
grund av regn den 24, men mina egna arbetare gingo mangrant i arbete denna
senare dag, då. regnet icke var av svårare slag. Så står det vidare, att en av
dem inställde sig den 25 april för att avhämta innestående lön och för att meddela,
att alla tre beslutat sig för att lämna anställningen. De hade inte kunnat
få någon annan bostad än den för vilken, de fått betala 3 kronor för runi,
och dessutom hade de fått betala 3: 50 för mat. Men vi hade gått i författning
örn att anskaffa annan bostad åt dem. När den ene arbetaren infann sig en
fredag var det icke för att slutföra sitt arbete utan för att hämta alla de tre
arbetarnas avlöningar, som han också fick. Det var flera närvarande vid tillfället.

Jag lovade att skaffa dem rum och dylikt, och det var stora utsikter att få
detta. Men arbetarna kommo icke förrän på eftermiddagen, fastän de fått betalt
för dagen. Under natten försvunno de. Efter vad det meddelats mig var
det med polska legationens pengar de reste, ty annars kunde de icke gärna ha
rest. Enligt meddelande som lämnats mig reste alla till Stockholm. Detta kunde
de icke lia gjort utan vederbörandes hjälp.

Detta är en episod. Jag kan tillägga, att flera utlänningar av arbetsförmedlingen
blivit hänvisade till plantskolan. Det är ingen dålig arbetsplats. Arbetarna
pläga stanna länge där, flera arbetare lia stannat i ett 20-tal år. En del
hänvisade utlänningar korn en dag men en del kom alls icke, varpå förmannen
förklarade, att han kunde icke taga emot dem mera, därför att det tog för
mycken tid att ställa dem i arbete; när de lärt sig något vore de försvunna.
Det har i stor utsträckning rått samma förhållande på flera håll. Efter det jag
framfört denna interpellation, var det många, som meddelade sin tillfredsställelse,
att saken påtalats.

Jag beklagar att jag på grund av interpellationssvarets art nödgats framdraga
dessa förhållanden. Men då saken kommit under diskussion, är det lika
bra att tala ut och meddela hur det ligger till. Jag har icke gjort det i avsikt
att åstadkomma skada eller svårigheter, utan jag har gjort det i den bestämda
avsikten, att det här rör ett sådant allvarligt problem, att åt detsamma
måste ägnas allra största uppmärksamhet, örn det icke skall medföra svårigheter
för vårt land och ökade svårigheter för dessa flyktingar, när de en gång
skola återvända.

Jag har, herr talman, intet mera att tillägga. Jag vill dock till sist uttala
den förhoppningen, att med den ökade flyktingström, som vi ha att vänta inom
vårt land, det förhållandet, att jag tilläventyrs begått någon oförsiktighet, ej
skall medföra ökad ovillighet från de svenska arbetsgivarna att mottaga sådana
arbetare, ävensom att de uttryck av idel tillfredsställelse och goel ordning,
varom interpellationssvaret burit vittne, icke skola visa sig vara byggda
på så otillräckliga grunder och kanske i viss mån på missvisande informationer,
eller att vi inom en kanske icke så långt framåt liggande tid komma att
finna, att svårigheterna med den stora flyktingströmmen och dess omhändertagande
visa sig hava i betänklig grad ökats. Jag har endast att uttala den
förhoppningen, att det skall vara möjligt att på fullt tillfredsställande sätt

Fredagen den 30 juni 1944.

Nr 26.

103

Svar på interpellation. (Forts.)

handhava den flyktingskara vi lia och den flyktingskara som vi tyvärr få
vänta.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
har ingenting att tillägga, men jag vill opponera mig mot påståendet, att det
finnes generaliserade omdömen örn de svenska arbetsgivarna. Det står uttryckligen
: »Emellertid funnes arbetsgivare med mer eller mindre utpräglad tendens
etc.» Det framgår av svarets ordalydelse, att det gäller enstaka fall och att
det icke är något försök att generalisera.

I övrigt vill jag säga, att det citat som gjorts beträffande den »dagdrivande
flyktingskaran» beror på att det finnes ingen som helst anledning att göra
gällande att det med hänsyn till de svenska myndigheternas sätt att taga på
dessa saker är någon risk för att det skall uppstå en dagdrivande skara bland
flyktingarna. Saken skötes på ett helt annat sätt, såsom framgår av interpellationssvaret.
Därför är det oriktigt och orimligt att använda sådana uttryck
ens hypotetiskt örn situationen i vårt land.

I fråga örn de uppgifter, som finnas örn Convallaria, kan jag endast meddela
de upplysningar som lämnats av arbetsmarknadskommissionen. Jag förmodar
att de i sin tur grunda sig på de meddelanden den fått från vederbörande arbetsförmedlingsanstalt
i den trakt, där polackerna voro anställda.

Jag har i övrigt intet att tillägga.

Herr förste vice talmannen Magnusson erhöll på begäran ordet tor kort
genmäle och yttrade: Herr talman! När statsrådet använt sagda omdöme örn
arbetsgivarna och nu säger, att det kan mycket väl utläsas, att det gällde enstaka
sådana, så vill jag bara ifrågasätta, örn det ej bort kompletteras med ett
uttalande av det slaget, att flertalet arbetsgivare visat sig väl förstå att fylla
sina plikter i ifrågavarande hänseende.

Vidare anförde:

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Det
gives på flera ställen i svaret uttryck för hur utmärkt svenska arbetsgivare
taga emot utländsk arbetskraft. Det är ju det som snarast karakteriserar svaret,
då det gäller dessa ting örn förhållandet mellan utlänningarna och de svenska
arbetsgivarna, och det är icke den lilla anmärkning, som gjorts i förbigående.

Herr Spångberg: Herr talman! I likhet med herr förste vice talmannen
skulle jag kunna rikta ett tack till socialministern för det svar han givit och
jag skulle vilja utsträcka det till innehållet i svaret. På mig gjorde det ett synnerligen
obehagligt intryck, när herr förste vice talmannen väckte denna interpellation,
och jag har undrat, örn socialministern ämnade besvara den. Nu
förstår jag, varför svaret dröjt. Det beror därpå, att det gjorts en ordentlig undersökning
och utredning under tiden. Man kan bara vara tacksam för. att den
gjorts och att svaret lämnats på sätt som skett från socialministerns sida. Det
finnes verkligen i denna interpellation en tendens, som är fullständigt främmande
för svensk uppfattning i flyktingfrågan. Herr Magnusson har varit så
frän som det överhuvud taget går att vara och uttalat sig på ett sätt, som icke
kan gagna vårt land i denna tid utan tvärtom vara oss till skada den dag flyktingarna
återvända. Man får väl emellertid hoppas att flyktingarna förstå, att
Sveriges folk icke tänkt och resonerat på samma sätt som herr Magnusson.

Herr Magnusson säger tydligt i sin interpellation, att han icke syftar på vissa
beklagliga missförhållanden av sedlig art, som kommit till synes. Då han

104

Nr 26.

Fredagen den 30 juni 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

särskilt poängterar, att han icke syftar på missförhållanden, som han anser
mycket beklagliga, utan på helt andra, stryker han ju under, hur viktiga han
anser att dessa andra missförhållanden, på vilka han syftar, äro från hans synpunkt.
Dessa äro, säger herr Magnusson, »den obeständighet och dåliga arbetsvilja,
som flyktingarna i beklaglig utsträckning visat och som otvivelaktigt
tenderar att öka».

Det har ju av svaret framgått, vilket stort misstag herr Magnusson har gjort
i detta fall.

Han säger vidare, att här bör man »observera, att många av flyktingarna utgöras
av personer, som flytt från tvångsvis ålagda arbeten, där de varit inställda
på att så långt som möjligt ''maska’, och att denna inställning icke försvinner
med passerandet av en gräns».

Det kanske är den omständigheten, att jag sedan många år står i mycket
nära beröring med vårt grannland, Norge, genom att jag har min bostadsort
inpå gränsen, som gör att jag känner mig särskilt fäst vid Norges folk. Men
jag är övertygad örn att de flesta människor här i landet känna med norrmännen
och icke dela den uppfattning herr Magnusson gjort sig till talesman
för.

Det verkar på oss, som örn herr Magnusson icke skulle ha någon som helst
uppfattning örn vad som egentligen sker i Norge för närvarande. För någon
tid sedan hörde vi i radio och läste i tidningarna, att den norske statsministern
Nygaardsvold från London hållit ett tal till de norrmän, som tyskarna rekvirerat
in pa arbetstjänst i Norge. Statsminister Nygaardsvold tackade norrmännen
hemma och ute för vad de gjort. Han framhöll därvid, att det mest talande tecknet
på den fruktan för nederlag, som hemsökte både tyskar och quislingar, vore
deras försök att mobilisera tre norska årsklasser för att tjäna fienden. »Och»
— säger han till den norska ungdomen — »försök på alla tänkbara sätt komma
undan denna inkallelse!»

Det är en hemställan från den högsta auktoritet, som finnes i det lagliga
Norge, till den norska ungdomen, att den skall se till att icke inställa sig till
denna arbetstjänst. Det är väl för det som de norska skogarna och de norska
fjällen äro fulla av ungdomar, som försöka att hålla sig undan så att de icke
skola behöva utföra det arbete mot norska intressen, som den tyska ockupationsmakten
vill ålägga dem. Det är av samma anledning som de söka sig över
gränsen till vårt land. Det beror på rent patriotisk inställning. Då borde man
från herr Magnussons sida ha litet förståelse för detta och icke möta dem med
dylika uttryck som herr Magnusson gjort i sin interpellation.

Går man vidare till de olika svenska myndigheterna så finner man, att där
gendriver man överallt herr Magnussons uppfattning. Jag tror mig kunna säga
att vänskapen med Norges folk är så stark, att jag icke kan tänka mig, att det
skulle finnas en riksdagsman från något parti ifrån de län, som gränsa intill
Norge, som skulle stå för en interpellation med detta innehåll.

I Morgontidningen har nyligen gjorts ett uttalande av amanuensen Magnus
Olsson i länsarbetsnämnden i Dalarna, i vilket han starkt framhåller nyttan av
det tillskott på arbetskraft, som den norska flyktingströmmen givit Sverige.
Han påpekar emellertid, att alla äro ej skogsarbetare och att det är många,
som sålunda måste sättas till ett arbete, som de aldrig tidigare ha haft. Man
kan ju dessutom tillägga, att många ha kommit hit icke för att hugga i de
svenska skogarna utan med den förhoppningen, att de på ett eller annat sätt
skulle komma in i en krigsmakt och kämpa för Norges frihet. Diet är därför
som många av dem kommit hit. Man förstår att de ha litet svårt att finna sig
till rätta med att bara gå och hugga ved i de svenska skogarna. Nu är det ju
emellertid pa sa sätt, att regeln är, att de skola försörja sig så långt det går. De

Fredagen den 30 juni 1944.

Nr 26.

105

Svar på interpellation. (Forts.)

måste ju arbeta; det känna vi till; det kanske man icke kan komma ifrån. Men
man måste i varje fall ha förståelse för att många vantrivas i en sådan ställning.
Förutom detta har herr Magnusson icke tagit den ringaste hänsyn till att
det exempelvis kan finnas människor, som komma över och som i Norge ha förlorat
sina föräldrar, som ha far, mor, syster eller bror sittande på Grini, som
utav Gestapo ha torterats och fortfarande torteras. Därför måste man närmast
förvåna sig över att dessa människar icke äro nedbrutna, när de komma hit.
Vad jag främst känner för dem är beundran för hur rakryggade de alltjämt
äro.

Om jag nu återgår till vad herr Magnus Olsson säger, så talar han örn
övergången från skogen till vederbörande yrken och att den har gått över mera
tillfälliga anställningar, varunder det ofta blivit omflyttningar och ombyten.
Men, säger han, när flyktingen väl kommit in i sitt yrke, kvarstannar han i
sitt arbete i samma utsträckning som hans svenska kolleger. Ilen arbetsvägran
har förekommit på sin höjd i fem—tio fall under de gångna tre åren,
och då har det gällt rent asociala element. Han poängterar också, att arbetsgivarna
genomgående varit positivt inställda mot dessa arbetare. Det visar
sig då inkallelser nå dessa norska arbetare, att arbetsgivarna ringa till länsarbetsnämnden
och vilja att man skall försöka ordna med frikallelse eller
uppskov.

Ja, herr talman, jag tror att den överväldigande majoriteten av Sveriges
folk ser på detta problem på ett helt annat sätt än herr Magnusson. Jag är
som sagt tacksam för det uttömmande svar, som socialministern har givit och
som ju fullständigt befriar oss från att giva jutterligare exempel. Jag skulle
emellertid i detta sammanhang vilja säga, att de norska flyktingarna ha givit
hela Norden en lärdom, som också vi i Sverige kunna vara tacksamma för. Jag
syftar på det mod och den frihetskänsla, som lovar att utländska knektar
aldrig med sina stövlar skola kunna trampa den nordiska frihetskänslan i
gruset. I stort sett äro vi väl glada åt att vi i Sverige ha haft möjligheter att
under denna tid taga emot den flyktingström, som sökt sig hit. För min del
skulle jag gärna ha önskat — och den uppfattningen tror jag gör sig gällande
i stort sett i hela vårt land — att vi på ett bättre sätt än vad som varit möjligt
kunnat hälsa dessa flyktingar som kära gäster och i större utsträckning
än som varit möjligt bjudit dem något annat än hårt arbete. Vi ha emellertid
genom frivilliga organisationer, genom Norgehjälpen och genom kommittéer
efter gränsen sökt ordna det på sådant sätt, att de flyktingar, som komma
hit, skola få en känsla av att de komma till ett land, där de veta, att de äro
välkomna.

Jag vill bara till sist önska, att flyktingarna här allmänt skola få en sådan
behandling, att, då de örn någon tid återvända till ett fritt Norge, detta bidragit
till att starkare vänskapsband knutits mellan Sveriges och Norges folk.

Herr förste vice talmannen Magnusson erhöll på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Jag vet icke om herr Spångberg läst min
interpellation. Har han gjort detta har det uppenbarligen skett på ett sätt
som en viss potentat läser något annat. Ty herr Spångberg säger, att en
lendeus, som är fullständigt främmande för svensk uppfattning i flyktingfrågan,
finnes uttryckt i min interpellation. Är det t. ex. detta, att jag säger:
»Uppenbarligen måste det vara en angelägenhet av största vikt att få största
möjliga antal flyktingar sysselsatta i ordnat och produktivt arbete», en tendens
som är främmande för svensk uppfattning i flyktingfrågan? Jag frågar
huruvida herr Spångberg vill göra detta gällande.

106

Nr 26.

Fredagen den 30 juni 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr Spångberg, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Det verkar ju som örn herr Magnusson icke skulle ha
läst sin egen interpellation. I denna talar herr Magnusson örn den arbetsovilja,
som finnes och som tenderar att ökas, och riktar beskyllningar mot dessa flyktingar,
att de maska, att de missbruka den frihet, som finnes i vårt land och
som de äro mindre vana vid, att de visa mindre arbetsenergi än svenska arbetare
och att de finna sig allra bäst uti att arbetsfritt njuta en dräglig tillvaro.
Detta är en tendens, som icke motsvarar det svenska folkets uppfattning.

Härefter yttrade:

Herr Edberg: Herr talman! Jag har begärt ordet för att till protokollet
få antecknat, att vi äro åtskilliga i denna kammare, icke minst inom det parti
jag representerar, som känna oss djupt generade över det sätt, på vilket en
av våra riksdagskamrater, därtill en av de äldre och erfarnare och en som
kammaren placerat som förste vice talman, behandlat denna utomordentligt
känsliga fråga. De flesta av oss stå fullkomligt främmande för den inhumana
anda, som går igenom såväl interpellationen som förste vice talmannens anförande
här i dag. Att sådana yttranden icke kunna bli utan en olycklig och
ogynnsam effekt utåt torde väl vara tämligen klart. Herr Magnusson förklarade
i sitt första anförande, att många, många stå bakom honom och formuleringen
i hans interpellation. Dessbättre är det nog icke på det sättet.
Dessbättre torde det nog vara så, att det svenska folket i gemen ser på ett
helt annat sätt på dessa frågor än förste vice talmannen. Jag talar kanske
närmast örn opinionen inom det parti jag tillhör. Där står man som sagt helt
främmande för de Magnussonska synpunkterna.

När jag såg högerns partiordförande i denna kammare och högerledaren
lägga sina ansikten i allvarliga veck, väntade jag, att man från högerns sida
skulle taga avstånd från förste vice talmannens synpunkter. Detta har icke
skett, och därför tvingas jag ställa den frågan: representerar herr Magnussons
linje den svenska högerlinjen i den nordiska samarbetsfrågan? Eftersom fröken
Ebon Andersson begärt ordet omedelbart efter mig, kanske jag kan få ett
besked av högerns kvinnliga ledamot i denna kammare på den punkten.

Det kanske icke är så svårt att förstå, att människor, som flytt från sitt
land, som jagats därifrån, som flytt från terror och död, känna sig desorienterade
när de komma över till ett grannland, detta så mycket mer som de
flytt kanske i förhoppning att kunna göra en aktiv insats i sitt eget lands frihetskamp.
När de dessutom sättas i ett arbete, som de tidigare aldrig sysslat
med, när t. ex. en icke kroppsarbetare sättes till skogsarbete, är det uppenbart,
att arbetsresultatet icke alltid kan bli det allra bästa. För min del finner
jag det emellertid förvånande, att flyktingarnas insats i Sverige har varit
så god som den i själva verket varit. Jag har genom mitt arbete inom den
svensk-norska föreningsrörelsen haft tillfälle att komma i kontakt rätt intimt
med dessa problem. Jag har nog träffat fler flyktingar än de flesta i denna
kammare, och jag har aldrig kunnat upphöra att förvåna mig över hur villigt
de i de flesta fall ha gjort en arbetsinsats, som egentligen borde ha varit dem
tämligen främmande. De arbetsgivare, som jag kommit i kontakt med'', vilka
haft flyktingar i sin tjänst, ha också haft goda vitsord örn dem. Jag tror,
att det också är på sin plats att uttala ett erkännande åt det norska flyktingskontoret
för det föredömliga och utmärkta sätt, på vilket det ordnat hithörande
problem. Jag skulle vilja säga, att så vitt jag förstår saken har genom den
arbetsinsats, som framför allt de norska och de danska flyktingarna kommit att

Fredagen den 30 juni 1944.

Nr 26.

107

Svar på interpellation. (Forts.)

göra i vårt land, på ett utomordentligt sätt — om än i miniatyr ■—- realiserats
tanken på en gemensam nordisk arbetsmarknad, även om det alltså bara skett
i vårt land ock i begränsad omfattning. Jag skulle vilja vädja till statsrådet att
på basis av dessa goda erfarenheter och med hänsyn till de uttalanden, som
riksdagen tidigare i år gjort, allvarligt taga under övervägande att efter kriget,
så snart möjligheter därtill ges, verkligen träffa anstalter för att vidga
den nordiska arbetsmarknaden, så att vi få en fri nordisk arbetsmarknad, där
arbetskraften kan vandra över gränserna utan att hindras av några spärrar.
Det skulle säkerligen vara ödesdigert för det nordiska samarbetet i framtiden,
örn den anda, som kommit till uttryck i förste vice talmannens anförande,
haft någon större utbredning. Jag är glad över — och då jag ser såväl
generaldirektören i socialstyrelsen som ordföranden i flyktingkommissionen
här, kanske jag får uttala min glädje till dem — att den svenska flyktingpolitiken
bedrivits i en helt annan och en mycket vidsyntare anda.

Herr Sellander: Herr talman! Jag finner det otrevligt att behöva syssla
med denna interpellation, som framställts i riksdagen av förste vice talmannen,
och jag måste beklaga socialministern, som har måst sätta till så mycken
tid och möda med att besvara en interpellation av detta slag. Det hade kanske
varit riktigast, örn interpellationer!, blivit obesvarad och fått stå som ett monument
över högerns, enkannerligen andra kammarens förste vice talmans intolerans
och bristande förståelse gentemot flyktingarna.

Den som varit i kontakt med flyktingarna på annat sätt än för att skaffa
sig billig arbetskraft har fått förståelse för det läge, i vilket de befinna sig.
Det rör sig här örn människor, som jagats i landsflykt, folk som kanske långa
tider suttit inspärrade i fängelse och koncentrationsläger och som slutligen
efter många strapatser lyckats finna en fristad i Sverige. Dessa människor
kanske också i sina hemländer ha släktingar, som de ständigt måste leva i
ångest för. De äro med andra ord utsatta för en psykisk press, som naturligtvis
personer, som icke varit i samma belägenhet, icke kunna göra sig en föreställning
örn. Men ändå få vi bevittna, att man i den svenska riksdagen drar
ner flyktingarnas anseende genom en interpellation av det slag som den här
framställda, i vilken man faktiskt — hur mycket man än försöker krångla sig
ifrån saken — vill ge ett sken av att flyktingarna utgöra eller tendera att
bli ett band av dagdrivare. Det är ju ändå ett faktum, som numera erkännes
offentligt, att flyktingarna genom att de ställt sin arbetskraft till förfogande
gjort vårt land stora tjänster i en svår tid. Det är självfallet, att då det här
rör sig örn ett så betydande antal flyktingar som 50 000, det kan finnas vissa
undantag, som icke handla på ett korrekt sätt. Men att använda dessa undantagsfall,
såsom förste vice talmannen gjorde i sin interpellation och senare i
sitt anförande i dag, för att generalisera och trycka mindervärdighetsstämpeln
på flyktingarna, är att handla på ett — jag ber örn ursäkt, herr talman, för
uttrycket — oförsynt sätt mot flyktingarna.

Det är för övrigt ganska underligt att få bevittna, hurusom en av högerns
främsta män stiger upp här i kammaren och för ett sådant tal som han gjort
i denna fråga, då ju högern alltid älskar att framställa sig som det parti, som
framför alla andra arbetar för att åstadkomma en nordisk gemenskap. Hur rimmar
detta tal med den interpellation, som förste vice talmannen framställt? Jag
kan icke finna, att det existerar någon som helst logisk överensstämmelse mellan
högerns deklarerade ståndpunkt i den nordiska frågan och vad man här
givit till känna genom interpellationen. Vill man lia ett nordiskt samarbete
och ett nordiskt samförstånd, skall man icke handla på det sätt man gjort här
och draga ned framför allt de norska och danska flyktingarnas anseende ge -

108

Nr 26.

Fredagen den 30 juni 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

nom att utnyttja enstaka undantagsfall. Jag anser det kränkande för den
svenska riksdagen, att något dylikt kunnat förekomma.

Fröken Andersson: Herr talman! Med anledning av att gårdagens sammanträde
var hemligt kan jag tyvärr icke bemöta den senaste talarens anförande,
men jag skulle gärna ha velat göra det annars. Ty talar man örn nordlin,
får man icke uppträda på det sätt man då gjorde från honom närstående
håll.

Nåväl — jag knyter an till vad herr Edberg talade örn. Herr Edberg väntade
sig tydligen, att det skulle komma ett uttalande från högerns sida. Jag
vill bara säga, att vi högermän tala var och en för sig. Yi tala icke å partiets
vägnar. Vad jag säger här, är min speciella uppfattning.

Het kan ju hända, att förste vice talmannen generaliserat litet väl mycket.
Jag har också erfarenhet från flyktingarnas liv och arbete här i landet, och
jag måste säga, att för min del har jag den bästa erfarenhet. Jag skall icke
gå in på detaljer, men jag är beredd att, örn jag blir pressad, verifiera min
åsikt i det fallet.

Å andra sidan tror jag, att förste vice talmannen har fullkomligt rätt i att
man bör se upp med alla dessa, som nu komma in i vårt land, se till att de
verkligen bidraga till arbetet i vårt svenska folkhushåll och sätta in sina krafter
i möjligaste män på att göra sina insatser för att medverka till vår nationalinkomsts
ökning. Här lia rests ganska starka invändningar mot förste vice
talmannens proposer, men jag tror, herr talman, att de äro ganska riktiga,
så långt de räcka. Vi ha ju — det verifierades i går förresten i andra sammanhang
— fått in i landet en hel del människor, som sakna en klar vilja att
försörja sig själva och bidraga till vårt folkhushåll. Jag tror alltså, herr talman,
att tiden är inne för att göra en differentiering härvidlag. Vi måste skilja
ut de rent asociala element, som komma in i landet, samtidigt som vi böra
se till, att de som äro i ett prekärt läge tagas örn hand på bästa möjliga sätt.
Men jag tror icke, att man får, såsom här skett i debatten, negligera förste
vice talmannens proposer i detta hänseende.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag skulle icke ha
begärt ordet, örn icke herr Senander fällt det omdömet, att jag sökte krångla
mig ifrån saken. Jag vill icke framträda med några anspråk, men örn jag
uttalar, att jag sannerligen icke brukar vara känd för att försöka krångla mig
ifrån saker, för vilka jag engagerat mig, tror jag icke att jag säger för mycket.
Vad jag här i debatten uttalat har icke inneburit något försök att komma ifrån
saken men väl ett försök att få kammaren att förstå vad det hela gäller och
vad jag åsyftar. Har kammaren icke förstått eller icke velat förstå kan jag icke
hjälpa. Jag får till sist bara uttala den förhoppningen, att när vi örn ett eller
annat år kanske måste debattera dessa spörsmål igen, vi icke skola behöva
finna, att det låg mera rätt och mera sanning i mitt ståndpunktstagande än
i deras, som bara sökt begagna detta tillfälle till att komma åt kanhända icke
bara mig utan även högern. Jag har i denna sak handlat fullkomligt självständigt
utan uppdrag eller konferenser. Jag kan taga fel i mitt omdöme,
men tendensen i min framställning har varit, att det skall bli ordning och reda
med flyktingarna, att vi skola försöka få dem i största möjliga utsträckning
sysselsatta, och att. örn tendenser visa sig i annan riktning, man bör observera
detta. Kan det vara något oriktigt? Kan det vara något som går emot flyktingarnas
och flyktinghjälpens intressen? Är det icke snarare ett intresse för
flyktingarna? Sedan må det så vara, örn jag tager miste och om jag varit för

Fredagen den 30 juni 1944.

Nr 26.

109

Svar på interpellation. (Forts.)

stark i ulina uttalanden. Men den tendens jag sökt hävda måste vara och kommer
att förbli den riktiga.

Herr Edberg: Herr talman! Jag vill bara gentemot förste vice talmannen
säga, att jag på intet sätt velat komma åt högern. Jag hade väntat och hoppats,
att någon från högerns sida skulle taga avstånd från förste vice talmannens
syn på flyktingfrågan, men jag måste med beklagande konstatera, att så icke
skett.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

§ 3.

Herr talmannen yttrade: Efter samråd med talmannen i första kammaren
får jag med avseende å riksdagsarbetet meddela kammaren, att det är avsett,
att bordläggningsplena skola hållas måndagen den 10 och tisdagen den 11 juli
samt att nästa arbetsplenum skall hållas onsdagen den 12 juli kl. 11 fm. Tisdagen
den 11 juli kommer plenum i denna kammare antagligen att utsättas till
kl. 2 em., då flera interpellationer komma att besvaras.

§ 4.

På framställning av herr talmannen beslöt kammaren att redan vid detta
sammanträde till avgörande företaga de på föredragningslistan upptagna, endast
en gång bordlagda ärendena.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 228, angående tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1943/44.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 229, angående statsregleringen för
budgetåret 1944/45.

Punkterna 14 och 16.

Lades till handlingarna,

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 226, i anledning av vad riksdagens år
1943 församlade revisorer anfört i fråga örn forsknings- och försöksverksamheten
på jordbrukets område m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

Ilo

JNr 26.

Fredagen den 30 juni 1944.

Motioner om
överflyttning
till yrkesinspektionen
av
frågar rörande
arbetarskyddet
ombord
å fartyg;

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 227, i anledning av väckta motioner
om överflyttning till yrkesinspektionen av frågor rörande arbetarskyddet ombord
å fartyg.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Lundgren: Herr talman! Jag ber, herr talman, att endast få knyta
den förhoppningen till utskottets hemställan, att 1938 års arbetarskyddskommitté,
när den får hand örn utredningen örn arbetarskyddet ombord å fartyg,
uppmärksammar de brister, som vidlåda såväl eftersynen av arbetarskyddsbestämmelsema
som dessa bestämmelser för övrigt. Jag skulle här kunna peka på
en hel rad av brister i sjömännens skyddslagstiftning, men jag skall nöja mig
med en enda.

§ 31 i arbetarskyddslagen stadgar, att det bland arbetarna bör utses ett eller
flera skyddsombud att företräda arbetarna i frågor rörande arbetets säkerhet
eller sundhet. För sjömännens del finns det icke någon motsvarande bestämmelse.
Ombord å ett fartyg är det befälhavaren som är den allenarådande. Det
är endast han som har att avgöra hur, när och var säkerhetsföreskrifterna skola
efterföljas, och en sjöman har en lång och invecklad väg att följa, innan han
kan komma ifrån ett fartyg, där säkerhetsbestämmelserna åsidosättas.

Men det är heller icke det bästa att vara befälhavare ombord å ett gammalt
fartyg med en ytterst sparsam redare. Det är befälhavaren som bär hela ansvaret
för att arbetarskyddsbestämmelserna efterföljas, men det är redaren,
som bestämmer fartygets driftsomkostnader. Kommer så därtill, att tillsynen
av arbetarskyddsbestämmelsernas efterlevnad brister, är det förklarligt, örn
olycksfallen öka i antal.

Det är dubbelt kännbart för en sjöman att råka ut för olycksfall. En arbetare
på landbacken har i allmänhet sitt arbete kvar, när han en gång är återställd,
men detta är icke fallet med sjömannen. När en sjöman råkar ut för olycksfall,
blir han i regel omedelbart avmönstrad, och när lian sedan är återställd,
har fartyget gått vidare. Han får sålunda alltid vara beredd på en längre eller
kortare arbetslöshetsperiod efter sitt olycksfall.

Med min uttalade förhoppning ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Lindberg.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen;
nämligen

från statsutskottet:

nr 430, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag för budgetåret 1944/
45 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;

nr 431, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 432, i anledning av vissa i Kungl. Maj :ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45 jämte i ämnet väckta motioner behandlade
allmänna principfrågor;

Fredagen den 30 juni 1944.

Nr 26.

lil

nr 447, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering av
riksstaten för budgetåret 1943/44, m. m„ i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr 448, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande från
anslaget till oförutsedda utgifter av kostnad för barackbyggnad vid landsstatshuset
i Luleå;

nr 449, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till prisrabattering
å vissa livsmedel m. m.;

nr 453, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 454, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckt motion;

nr 456, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde ;

nr 460; i anledning av Kungl. Maj rts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser anslagsposter till
reparations- och underhållskostnader m. m. under statens fastighetsfonder;
nr 463, angående tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44;
nr 464, angående statsregleringen för budgetåret 1944/45; och
nr 465, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1944/45; samt

från bankoutskottet:

nr 467, angående regleringen för budgetåret 1944/45 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m.;

nr 468, i anledning av väckta motioner örn förbättring av vissa äldre tjänstepensioner;
och

nr 469, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag till ändring
i vissa delar av reglementet för riksgäldskontoret.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.18 em.

In fidem
Sune Norrman.