1944. Andra kammaren. Nr 24 (Riksdagens protokoll 1944:24)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1944. Andra kammaren. Nr 24.

Onsdagen den 14 juni.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Sedan riksdagens båda kamrar förehaft och godkänt de uti statsutskottets
memorial nr 87 och 175 föreslagna voteringspropositionerna rörande frågor, i
vilka kamrarna fattat stridiga beslut, samt bestämt blivit, att vederbörliga
omröstningar över de olika besluten skulle denna dag äga rum, så anställdes
nu omröstningar enligt nedan intagna voteringspropositioner i följande ordning,
nämligen:

l:a omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr 87):

Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag, till Åtgärder för civil folkberedskap för budgetåret
1944/45 anvisa ett reservationsanslag av 90 000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej.

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat att, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag, till Åtgärder för civil folkberedskap för
budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag av 40 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med 82 Ja och 120 Nej.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd,

hade utfallit med ................................ 78 Ja och 56 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens röster eller . . 82 Ja och 120 Nej,

sammanräkningen visade .......................... 160 Ja och 176 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

2:a omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr 175):

Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna 1:194 och 11:269
ävensom 1:242 och 11:368,

a) godkänna den av departementschefen förordade organisationen av dövstumskolväsendet
;

Andra hammarens protokoll 1944. Nr 24.

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Förslag till
hushållningssällskapens

organisation
och verksamhet.

b) till Om- och ^byggnadsarbeten vid dövstumskolorna för budgetåret
1944/45 under statens allmänna fastighetsfond'' anvisa ett investeringsanslag
av 115 000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej.

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionerna 1:194 och II: 269 samt I: 242 och
11:368, beslutat att

a) med godkännande i övrigt av den av departementschefen förordade organisationen
av dövstumskolväsendet i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte — med beaktande-av vad i den vid statsutskottets utlåtande
nr 135 av herr Pauli m. fl. fogade reservationen anförts — låta verkställa
utredning beträffande förläggningen av mellersta och norra dövstumskoldistriktens
upptagningsskolor m. m. samt för 1945 års riksdag framlägga
det förslag, vartill utredningen må giva anledning;

b) till Örn- och nybyggnadsarbeten vid dövstumskolorna för budgetåret 1944/
45 under statens allmänna fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag av
80 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit uppläst, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med 93 Ja och 109 Nej.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd,

hade utfallit med ................................ 63 Ja och 70 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens röster eller .. 93 Ja och 109 Nej,

sammanräkningen visade .......................... 156 Ja och 179 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

§ 2.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 25 februari 1944 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 172, hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, lämnat
riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående de av föredragande departementschefen
angivna huvudgrunderna för en omorganisation av hushållningssällskapen
och deras verksamhet samt vissa därmed sammanhängande frågor.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft åtskilliga inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anmäla, att riksdagen i
anledning av de av departementschefen i förevarande proposition angivna huvudgrunderna
för en omorganisation av hushållningssällskapen och deras verksamhet
samt vissa därmed sammanhängande frågor beslutat avgiva det yttrande
som innefattades i utskottets utlåtande;

B. att följande motioner, nämligen I: 309 och II: 493, likalydande, I: 311,
I: 312 och II: 502, likalydande, I: 316 och II: 505, likalydande, I: 317 och

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)

II: 510, likalydande, I: 318 och II: 509, likalydande, II: 492, II: 500, II: 501,
II: 506 samt II: 507, måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet i sin motivering anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) Under rubriken Allmänna synpunkter på frågan örn hushållningssällskapens
verksamhet och organisation av herrar Tjällgren, friherre Beck-Friis,
Andersson i Löbbo och Liedberg, vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava i reservationen angiven lydelse;

2) Under rubriken Grundstadgar för hushållningssällskap:

a. av herrar Tjällgren, Gabrielsson, friherre Beck-Friis, Andersson i Löbbo,
Liedberg och Gustafson i Vimmerby, vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss angiven del bort hava den lydelse reservationen utvisade; och

b. av herrar Tjällgren, Gabrielsson, friherre Beck-Friis, Näslund, Andersson
i Löbbo, Liedberg, Gustafson i Vimmerby och Carlström, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss annan angiven del bort hava i denna reservation föreslagen
lydelse; samt

3) Under rubriken Allmän undervisnings- och upplysningsverksamhet på
lanthushållningens område. VII. Hushållningssällskapens allmänna upplysningsverksamhet.
3. Byggnadskonsulterande verksamhet på landsbygden av
herrar Tjällgren, friherre Beck-Friis, Andersson i Löbbo och Liedberg, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava av reservanterna föreslagen lydelse.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Då jag har biträtt de reservationer,
som avgivits beträffande utskottets motivering, skall jag be att med några
ord få motivera mitt ställningstagande.

Utskottet har i likhet med departementschefen funnit att ett ställningstagande
till de allmänna riktlinjerna beträffande frågan örn hushållningssällskapens
organisation och därmed sammanhängande spörsmål icke längre
bör uppskjutas. Utskottet föreslår därför riksdagen att såsom principyttrande
över dessa frågor avgiva det förslag, som innefattas i utskottets utlåtande.
I detta sammanhang har utskottet framhållit önskvärdheten av att, med hänsyn
till betydelsen av sällskapens fortsatta verksamhet, även detaljfrågorna
så snart avgöras, att förslag rörande desamma kan framläggas till 1945 års
riksdag.

I huvudsak har utskottet gett sin anslutning till departementschefens uppfattning,
men utskottet har dock, särskilt på ett par punkter, gjort uttalanden,
som avvika från statsrådets mening. Detta gäller närmast frågan örn gränsdragningen
mellan hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna samt sättet
för utseende av sällskapens förvaltningsutskott och deras ställning i förhållande
till landstingen. Jag har i dessa båda fall inte kunnat ansluta mig
till utskottets mening utan har biträtt de reservationer, som i dessa avseenden
avgivits.

Beträffande gränsdragningen mellan hushållningssällskapens och egnahemsnämndernas
verksamhetsområden föreslås i den kungl, propositionen, att den
nuvarande ordningen i stort sett bibehålies, vilket innebär bl. a. att förmedlingen
av statsbidrag till förbättring av jordbrukets ekonomibyggnader skall
tillkomma hushållningssällskapen.

Det är örn den saken, som meningarna i utskottet lia gått i sär. Utskottsmajoriteten
har uttalat, att verksamheten bör överflyttas på egnahemsnämn -

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Förslag till hushållningssällslcapens organisation och verksamhet. (Forts.)
denia, som förut handlägga ärenden beträffande jordbrukets bostadsbyggnader.
Reservanterna kunna inte biträda vare sig departementschefens eller utskottsmajoritetens
uppfattning. På grund av riksdagens skrivelse innevarande
år samt redan igångsatta utredningar har frågan örn lokala organ för ledningen
av kommande åtgärder för jordbrukets rationalisering kommit att i
debatten örn gränsdragningen få en framskjuten plats. Hur dessa lokala organ
skola se ut och vara organiserade, kan man inte nu uttala sig örn. Tänkbart
är, att det kan bli fråga örn helt nya organ, men möjligt är också att
redan befintliga sådana kunna få sig anförtrodda större eller mindre del av
uppgifterna. Viktigt är att, hur därmed än sker, de lokala organen samordnas
— eventuellt sammanslås — i den utsträckning som kan befinnas ändamålsenligt.

Då dessa spörsmål redan äro under utredning av såväl 1942 års jordbrukskommitté
som bostadssociala utredningen och under den närmaste framtiden
möjligen kunna bli föremål även för andra utredningsorgans uppmärksamhet,
finner jag det olämpligt, ja, rent av olyckligt, örn riksdagen nu skulle
fatta ett beslut, vilket skulle binda inte bara utredningarna utan även i viss
mån såväl Kungl. Majit som riksdagen. Jag vill för min del inte på något
sätt polemisera mot utskottets mening om lämpligheten av att jämväl den
byggnadsverksamhet, som avser lantbrukets ekonomibyggnader, anförtros åt
egnahemsnämnderna. Det kan mycket väl tänkas, att en sådan anordning i
framtiden kan komma att visa sig vara ändamålsenlig. Vad jag här framför
allt reagerar mot är, att riksdagen skulle gå utredningen i förväg. När nu
hela detta komplex av frågor ligger under utredning, kan det näppeligen
vara välbetänkt att genom ett förhandsbeslut beröva det allmänna dess handlingsfrihet.

Då utskottet gör gällande, att »egnahemsnämnderna äro organiserade med
särskilt sikte på dessa uppgifter», så tror jag också att utskottet inte bara
överdriver egnahemsnämndernas nuvarande möjligheter, utan också gör sig
skyldigt till ett oriktigt påstående. Att egnahemsnämnderna utan en väsentlig
förstärkning av sin arbetskraft skulle kunna jämsides med sin förutvarande
verksamhet även handhava ledningen av en omfattande byggnadsverksamhet
med avseende på lantbrukets ekonomibyggnader, finner jag för min del fullständigt
uteslutet.

Jag delar i huvudsak den uppfattning, som i detta avseende kommit till
uttryck i de likalydande! motionerna av herr Anderberg m. fl. i första kammaren
och herr Mäler m. fl. i andra kammaren, där det heter: »Det kan icke vara rationellt,
att en egnahemsnämnd skall handlägga ärenden, som angå bostadsbyggnader
på en jordbrukslägenhet, medan hushållningssällskapet handlägger ärenden,
som angå ladugårdsbyggnader på samma lägenhet. Med hänsyn härtill synes befogat
att ytterligare överväga spörsmålet örn gränsdragningen mellan hushållningssällskapen
och andra anslagsgivande organ. Detta synes bliva så mycket
mer påkallat, därest statsmakterna skulle besluta sig för att på ett mera
planmässigt sätt än hittills medverka till det enskilda jordbrukets förbättring.
Med hänvisning till det anförda måste vi avråda riksdagen från att genom
ett uttalande redan nu i anslutning till Kungl. Maj:ts förslag hinda sin
prövningsrätt i fråga örn den framtida gränsdragningen mellan hushållningssällskapen
och övriga statsbidragsförmedlande organ.» Ja, detta är också vad
reservanterna vilja. Vi vilja att frågan örn gränsdragningen skall ytterligare
övervägas, och vi vilja i likhet med motionärerna avråda riksdagen från att
redan nu binda sin prövningsrätt.

Jag skall härefter övergå till att säga några ord örn den andra fråga, varom
utskottet inte kunnat enas och som gäller hushållningssällskapens ställ -

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Förslå!] till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
ning till landstingen och sättet för utseende av hushållningssällskapens förvaltningsutskott.
I den kungl, propositionen föreslås, att förvaltningsutskotten
i sin helhet skola utses av lantbruksombuden. Dessa lantbruksombud utses
i sin tur genom direkta och proportionella val av hushållningssällskapens
medlemmar. Det har inom utskottet rått fullständig enighet därom, att kravet
på inflytande från det allmännas sida i hushållningssällskapens ledning är
berättigat. Detta inflytande har utskottet föreslagit kunna komma till uttryck
på så sätt, att Kungl. Majit utser ordförande i förvaltningsutskottet
samt att övriga ledamöter i utskottet utses till halva antalet av lantbruksombuden
och till andra hälften av vederbörande landsting. Härigenom erhålla
de landstingsvalda ledamöterna tillsammans med den av Kungl. Maj :t
utsedde ordföranden majoritet i förvaltningsutskottet.

Reservanterna äro ense med utskottsmajoriteten därom att då hushållningssällskapen
i stor utsträckning handhava fördelningen av skilda slag av statsbidrag,
är ett inflytande från det allmännas sida i sällskapens ledning önskvärt.
Det är blott om storleken av detta inflytande, som uppfattningarna gå
i sär. Jag tror för min del inte att det vore lyckligt, örn det allmännas inflytande
i förvaltningsutskotten bleve så stort, att de valda lantbruksombuden
utgjorde blott en minoritet i förhållande till det allmännas representanter.
Härigenom skulle nämligen sällskapens karaktär av fria sammanslutningar
i hög grad rubbas. I det fallet delar jag departementschefens uppfattning,
att hushållningssällskapen med de fria former, varunder sällskapen arbeta, på
ett betydligt smidigare sätt än ett statligt eller av det allmänna under snävare
former kontrollerat organ kunna fullgöra de uppgifter, som i framtiden
kunna komma att anförtros dem.

Vi ha i vår reservation förordat, att förvaltningsutskotten utses på så sätt,
att Kungl. Maj :t utser ordförande och en ledamot, vederbörande landsting utser
tre ledamöter samt de av hushållningssällskapen valda lantbruksombuden sex
ledamöter. Härigenom vinnes dels att sällskapens karaktär av lokala fria sammanslutningar
bibehålies, dels att det önskvärda inflytandet i sällskapens
ledning blir i behörig mån tillgodosett. Örn sällskapens inflytande i deras
verkställande organ, förvaltningsutskottet, kommer att begränsas till att blott
få välja en minoritet av utskottets ledamöter, så riskerar ruan enligt min uppfattning,
att intresset för medlemskap i hushållningssällskapen kommer att i
betänklig grad minskas. Något större intresse från medlemmarnas sida vid
val av lantbruksombud kan säkerligen inte heller förväntas.

I fråga örn sättet för utseende av sällskapens revisorer är utskottet enigt om
att Kungl. Maj :t, länsstyrelsen och lantbruksombuden böra litse vardera en
revisor. Utskottsmajoriteten bär emellertid i samband med denna fråga och i
anslutning till vad som anförts i de förut omnämnda motionerna gjort ett uttalande
om att med landstings rätt att välja revisor självklart bör följa
rätt för landstinget att vid behandlingen av berättelserna till sällskapet framföra
de synpunkter på verksamheten, som kunna befinnas påkallade. I motionerna
yrkas dessutom, att landstingen skola lia rätt att i förekommande fall
föra sina synpunkter även till lantbruksstyrelsens eller Kungl. Majlis kännedom
. ,

Dessa uttalanden lia vi reservanter ansett fullkomligt onödiga. Det behövs
helt enkelt inte någon utskriven bestämmelse örn att ett landsting skall ha rätt
att ge uttryck åt sin uppfattning, vare sig till hushållningssällskapet, lantbruksstyrelsen
eller Kungl. Majit. Den rätten tillkommer redan förut inte bara
landsting och andra kommuner, utan är en allmänt medborgerlig rätt, som tillkommer
värjo svensk medborgare. Jag har därför svårt att förstå, att majoritetens
uttalande har någon saklig grund för sig, såvida inte utskottet syftar

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
tili att landstingen en gång skola bli överorganisation eller huvudmän för hushållningssällskapen.

Jag har redan framhållit att jag finner det önskvärt med ett inflytande från
det allmännas sida i sällskapens ledning och att jag biträder uppfattningen
örn att detta inflytande i viss utsträckning lämpligen kan ske genom landstingen.
Detta inflytande från landstingens sida bör dock enligt min mening
inte göras alltför stort. Det kan nämligen, om landstingens inflytande blir
så stort att det får karaktären av målsmanskap för sällskapen, vara risk för
att landstingen i fortsättningen komma att utsättas för starka påfrestningar i
fråga örn anslag till sällskapens skilda verksamhetsgrenar. Redan nu bevilja
åtskilliga landsting anslag för ändamål, som direkt kunna hänföras till hushållningssällskapens
verksamhet. I och för sig är det ju inte något ont att
säga örn den saken. Jag vill dock ifrågasätta, örn inte en stegring av denna
bidragsverksamhet kan befaras lätt leda därhän, att uppgifter, vilka direkt
tillkomma statsmakterna, på en omväg överföras på landstingskommunerna.

Jag har, herr talman, med dessa ord i korthet velat deklarera min inställning
till den föreliggande frågan, och jag ber att få sluta med att hemställa örn bifall
till klämmen i utskottets utlåtande men beträffande motiveringen yrka
bifall till de under rubrikerna »Allmänna synpunkter på frågan örn hushållningssällskapens
verksamhet och organisation», »Grundstadgar för hushållningssällskap»
och »Allmän undervisnings- och upplysningsverksamhet på
lanthushållningens område» av herr Tjällgren m. fl. avgivna reservationerna.

Herr Mäler: Herr talman! De svenska hushållningssällskapen ha sedan begynnelsen
varit enskilda sammanslutningar, avsedda att främja jordbruket och
dess intressen. Allteftersom åren och årtiondena gått, har emellertid den
allra största delen av hushållningssällskapens .verksamhet finansierats av det
allmänna. Det är både staten och landstingen som i olika former anvisat huvudparten
av de medel som hushållningssällskapen förvaltat och nyttjat. När nu
förslag örn en omorganisation av hushållningssällskapen föreligger, synes vederbörlig
hänsyn till denna förändring i hushållningssällskapens verksamhet
böra tagas och åt det allmänna därför ges ett inflytande över hushållningssällskapen,
som i någon mån svarar mot vad det allmänna investerar i deras
verksamhet. I den föreliggande kungl, propositionen har emellertid denna sällskapens
karaktär av enskilda sammanslutningar bibehållits. Man har endast
velat ge sällskapen större bidrag och velat på ett annat sätt trygga sällskapens
tjänstemän, i och för sig berättigade anordningar men anordningar vilka lämpligen
borde kompletteras med att det allmänna beredes det inflytande som det
förut icke har haft. Detta blir enligt min mening så mycket angelägnare, som
det är aktuellt och säkerligen under den närmaste framtiden kommer att bli
ännu mer aktuellt, att staten investerar ganska betydande summor för det
svenska jordbrukets rationalisering.

Jordbruksministern har förutsatt, att denna rationaliseringsverksamhet skulle
i väsentlig grad omhänderhavas av hushållningssällskapen, och det skulle alltså
bli den ordningen, att enskilda sammanslutningar bedreve och kontrollerade
denna rationaliseringsverksamhet, medan staten skulle betala det mesta härvidlag.
Detta har jordbruksutskottet icke kunnat vara med om och har därför
i fråga örn organisationen vidtagit en rätt betydande förändring i Kungl.
Maj:ts förslag. Jag behöver icke redogöra för innebörden i denna förändring.
Den föregående ärade talaren har ju meddelat, vari den består. Man upphäver
p»å sätt och vis hushållningssällskapens gamla karaktär och kopplar in landstingen
som betydande intressenter i sällskapen. Jag ber kammaren uppmärk -

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
samma, att jordbruksutskottet är enhälligt, när det gäller denna nya anordning1.

Lfckottsmajoriteteni föreslår en sådan ordning vid utseendet av förvaltningsutskott,
att örn antalet ledamöter blir elva, skola lantbruksombuden utse
fem ledamöter, landstingen likaledes fem och Kungl. Majit den elfte ledamoten,
som alltså får utslagsröst, medan reservanterna föreslå, att lantbruksombuden
skola utse sex, landstingen tre och Kungl. Majit två ledamöter. Både
majoriteten och minoriteten inom utskottet äro alltså ense örn att landstingen
skola kopplas in. Emellertid innebär det en väsentlig skillnad, såsom den föregående
ärade talaren framhöll, örn lantbruksombuden få fem eller sex representanter
i förvaltningsutskottet. Det är ju därpå det hånger, örn lantbruksombudens
företrädare eller det allmännas skola få majoritet. För min del skulle
jag emellertid vilja säga, att enligt motionärernas förslag, som utskottet förordar,
skulle lantbruksombudens och landstingens företrädare få ett. likvärdigt
inflytande och Kungl. Maj :ts företrädare bli skiljemannen vid de motsättningar
som eventuellt kunna uppstå. Man behöver alltså icke se saken på
det sättet, att landstingen och Kungl. Majit få majoritet mot lantbruksombudens
representanter, utan man kan lika gärna säga, att lantbruksombudens
företrädare jämte Kungl. Maj :ts företrädare få majoritet mot landstingens representanter.
Jag tror, att man på detta sätt får en riktig och lycklig avvägning
av detta balanseringsproblem.

Varför ha nu motionärerna och utskottet förordat landstingen såsom den
institution som här skall träda in för att företräda det allmännas intresse? Här
lia i olika sammanhang diskuterats andra utvägar, — att man skulle låta
staten överta hela denna verksamhet, eftersom den huvudsakligen finansieras
med statsmedel, och det har också resonerats örn att man skulle koppla in kommunerna,
så att de skulle få utse ombud^i den församling som skall handha
och förvalta denna verksamhet. Det finns åtskilliga skäl som tala för att landstingen
här kopplas in. Det första men icke alls avgörande är, att landstingsområdena
som regel sammanfalla med hushållningssällskapens verksamhet, och
nian har där alltså en organisation som geografiskt täcker de verksamhetsområden
det här är fråga örn. Det andra skälet är, att landstingen utses vid allmänna
val i demokratisk ordning av just de medborgare, som enligt Kungl.
Majits förslag skola kunna vinna inträde i hushållningssällskapen. Det tredje
skälet är, att det redan nu är ett stort antal landsting som bevilja anslag till
de olika ändamål som hushållningssällskapens verksamhet avser att tillgodose
och därigenom redan äro ekonomiskt intresserade i denna verksamhet. Det verkar
ju då ligga närmast till, att just denna institution knytes till hushållningssällskapen
och, jag vill icke säga, får ett slags målsmanskap men kommer att
utgöra en stödorganisation för sällskapens verksamhet.

Jag tror inte, att man behöver ytterligare motivera detta avsteg ^f rån Kungl.
Majits förslag, som utskottet har gjort. Det förefaller mig också självfallet,
att över en verksamhet, där det allmänna i olika former huvudsakligen svarar
för utgifterna, bör också det allmänna beredas ett avgörande inflytande. Sällskapens
verksamhet i övrigt blir ju oberoende av örn sällskapen kunna sammanträda
och handlägga de övriga angelägenheter, som de omhänderhava. Det
är uteslutande förvaltningsutskottet, som beröres av detta förslag. Jag är
övertygad örn att den utväg, som man här åstadkommit, i praktiken skall visa
sig ganska välbetänkt och lyckad.

Jag skall härefter säga några ord örn en annan tvistefråga, som har dragits
upp inom utskottet genom en rad olika motioner. Det gäller gränsdragningen
mellan hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna. I det fallet får man
viii lov att, säga, litt den uppdelning, som skedde, då egnahemsnämnderna för

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Förslag till hushållning ssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
några år sedan avskildes från hushållningssällskapen, icke i allo var den rationellaste.
Man hänvisade den gången till att man icke ville taga slutlig ståndpunkt
till denna gränsdragning, förrän man hade utrett frågan örn hushållningssällskapens
framtida organisation. Nu har nian i denna utredning å
andra sidan åberopat, att man känt sig bunden av utformningen från 1939
och att man därför icke borde göra någon ändring. Ena gången har man känt
sig bunden av ett beslut, som man trodde, att man skulle komma att fatta
i framtiden, andra gången kände man sig bunden av ett beslut, som man fattat
för några år sedan. Bägge gångerna handlar man i klart medvetande örn att
icke ha förfarit rationellt. Man skall nu tvingas att handla, därför att man
tidigare provisoriskt tagit ståndpunkt. Enligt motionärernas och utskottets
uppfattning borde man nu till bedömande och avgörande upptaga hela detta
problem örn vilka verksamhetsgrenar, som skola ligga under hushållningssällskapen
respektive egnahemsnämnderna. Denna fråga hålles ju i utskottets
utlåtande öppen. Man påkallar alltså en förnyad omprövning av frågan, men
man har sagt ifrån, att man självfallet finner det orimligt, att egnahemsnämnderna,
som ha hand örn byggnadsverksamheten på landsbygden, då det
gäller bostäder, icke skulle befatta sig med ekonomibyggnaderna på de lägenheter,
där bostäderna äro uppförda. För närvarande kan det exempelvis, ifall
ladugårdsförbättringsbidrag utgår, inträffa, att till en och samma fastighet
kommer den ena dagen en konsulent ifrån egnahemsnämnden för att besiktiga
bostadshuset och undersöka, vilka förbättringsarbeten som böra utföras,
den andra dagen en konsulent från hushållningssällskapet för att besiktiga
ekonomibyggnaderna och undersöka vad som bör göras för att sätta dem i
stånd. Detta är ju självfallet en orimlighet. Jordbruksutskottet har haft all
anledning påtala detta missförhållande och kräva en rättelse. I och med detta
har man ingalunda bundit sig beträffande den framtida organisationen på
detta område.

Sedan kommer slutligen ett problem, som rullas upp genom det förslag,
vilket 1942 års jordbrukskommitté eventuellt kan komma fram med, och det
förslag, som kan bliva resultatet av det beslut, riksdagen fattade i förra veckan
beträffande åtgärder för det svenska jordbrukets rationalisering. Det är
klart, att dessa åtgärder, som syfta till att göra. det svenska jordbruket lönsamt
för sina utövare och att giva de anställda en löne- och levnadsstandard,
som svarar mot levnadsstandarden för jämförliga samhällsgrupper, kommer att
kräva en mycket omfattande organisatorisk verksamhet. Det är i denna
stund icke klart, att vare sig hushållningssällskapen eller egnahemsnämnderna
i sin nuvarande sammansättning förfoga över den arbetskraft och den
sakkunskap, som äro erforderliga för att leda detta vidlyftiga arbete. Även
av den anledningen är det skäl i att taga försiktigt på dessa problem och
att icke göra uttalanden, som skulle kunna leda till tillskapandet av en hushållningssällskapsorganisation,
vilken kanske icke vore lämpad för dessa arbetsuppgifter,
och vilken utan dessa arbetsuppgifter icke skulle ha full sysselsättning.
Innan man slutgiltigt bestämmer sig för hur de svenska hushållningssällskapen
skola vara organiserade och fattar beslut angående antalet
tjänstemän och deras löneställning, är det därför lämpligt, att man skaffar
sig en klarare bild av de framtidsuppgifter, som man tror skola komma
att ligga i sällskapens händer. Det är av denna anledning, som utskottet på
olika punkter sagt ifrån att det måste företagas nya överväganden, innan
man träffar ett avgörande. Utskottet har alltså velat hålla frågorna örn hushållningssällskapens
arbetsuppgifter, örn tjänstemännens, antal och örn tjänstemännens
löneställning öppna för att taga upp dem till ny omprövning, innan
den slutliga propositionen framlägges.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)

Jag har, herr talman, med det sagda velat i korthet motivera utskottets förslag.
Det är icke i övrigt fråga örn något avståndstagande ifrån Kungl.
Maj :ts förslag. Beträffande upplysnings-, undervisnings-, rådgivnings- och
premieringsverksamhet o. s. v. äro vi överens med departementschefen örn de
anordningar, som äro föreslagna i propositionen. Däremot ha vi varit oense
med honom beträffande gränsdragningen mellan verksamhetsområdena för
de organ, som skola sörja för det allmännas insatser för det svenska jordbrukets
förbättring. Det har därvid gällt själva den organisatoriska grundvalen
för hushållningssällskapens verksamhet. Därvidlag tror jag man får lov att
säga, att utskottets förslag innebär en avgjord förbättring av Kungl. Maj:ts
förslag. Jag anser mig kunna tillåta mig göra detta djärva uttalande därför
att utskottets samtliga ledamöter på den punkten frångått Kungl. Maj :ts förslag
och i större eller mindre utsträckning följt motionärernas förslag om att
koppla in landstingen.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Hushållningssällskapen ha under många år gjort mycket stora
insatser, då det gällt det svenska jordbruket, till gagn för såväl detta som
för folkhushållet i dess helhet. Det är ju självklart, att det arbete, som under
en lång följd av år nedlagts av hushållningssällskapen, resulterat i framåtskridande
i ekonomiskt avseende för svenskt jordbruk. Detta har ju hittills
skett med hushållningssällskapen som en fullständigt fri institution, en sammanslutning
av ortsbor, som varit intresserade av ifrågavarande verksamhet.
Emellertid räknade man med att hushållningssällskapen saknade möjlighet
att grundligt taga i tu med vissa problem, som blivit allt mer och mer aktuella.
De bidrag, som statsmakterna ställde till hushållningssällskapens förfogande,
vörö. nämligen alldeles för små. Då utredningsspörsmålet blev aktuellt, så var
det ingen, som menade, att det aktualiserats på grund därav att hushållningssällskapen
på något som helst sätt skulle ha misskött sin uppgift att handhava
de medel, som i olika former anvisats. Snarare menade man, att sällskapen
på ett utomordentligt förtjänstfullt sätt fullgjort denna sin uppgift. Till
och med i utskottets utlåtande säges det ju ifrån, att hushållningssällskapen
väl fullgjort en utomordentligt betydelsefull uppgift. När detta erkännes, förstår
man icke riktigt, vad som varit anledningen till att det förordats, att en
starkare kontroll skulle från det allmännas sida utövas över hushållningssällskapens
verksamhet. Hushållningssällskapsutredningen hade möjlighet att överväga
olika frågor, men var givetvis i huvudsak bunden av de för utredningen
meddelade direktiven. Jag vill erinra örn att hushållningssällskapsutredningen
tillsattes av en koalitionsregering, bestående av socialdemokrater och bondeförbundare.
Föreliggande förslag till direktiv granskades mycket noga inom regeringen,
och samtliga regeringsledamöter voro eniga örn att direktiven skulle
grundas på förutsättningen, att hushållningssällskapen även i fortsättningen
skulle utgöra fria institutioner. Utredningens förslag har varit utremitterat
till olika myndigheter och har därefter och sedan ytterligare överväganden ägt
rum gjorts till föremål för en proposition. I enlighet med utredningens förslag
har jag med hänsyn till att hushållningssällskapens insatser för jordbrukets
höjande vunnit allmänt erkännande och med beaktande av att hushållningssällskapen
kunna förväntas erhålla ökade uppgifter förordat, att man icke skall
rubba grunden för denna fria organisation. Självfallet är jag icke blind för
att nu pågående utredningar kunna giva vid handen, att det allmännas inflytande
över hushållningssällskapen bör ökas, exempelvis genom att på sätt

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
av utskottet föreslagits landstingen beredas tillfälle utse ledamöter i sällskapen.
I propositionen föreslås, att hushållningssällskapen i fortsättningen liksom tidigare
skola ha till uppgift att verka för åstadkommande av förbättringar på
lanthushållningens område. Detta bör enligt min mening vara hushållningssällskapens
viktigaste uppgift. Den omständigheten att, som förut antytts, vissa
utredningar för närvarande pågå medför naturligtvis, att hela problemet örn
hushållningssällskapens organisation, då utredningarna slutförts, kan komma
att tagas upp på nytt. Det är därför, såsom jag betonat i propositionen, ytterst
angeläget att ett välordnat samarbete kommer till stånd mellan hushållningssällskapen
och egnahemsnämnderna. Jag har bedömt förevarande fråga med
hänsyn till nu föreliggande förhållanden. Hushållningssällskapen skola givetvis
verka för förbättringar såväl beträffande de mindre jordbruken som de
större jordbruken, oavsett att dessa senare icke erhålla understöd från det allmänna
i form av särskilda bidrag eller på annat sätt. Även från mina utgångspunkter
ter det sig som mindre rationellt att till samma socken skicka en representant
för hushållningssällskapet och en representant för egnahemsnämnden
för att fullgöra liknande uppgifter. Det medför ju dubbelarbete och ökade kostnader
för det allmänna, som i sista hand får vidkännas kostnaderna vare sig egnahemsnämnderna
eller hushållningssällskapen skola ombesörja ett arbete. Örn
pågående utredningar skulle giva vid handen, att statsmakterna böra uppträda
på ett mera effektivt sätt eller lämna större bidrag än hittills, får naturligtvis
frågan örn hushållningssällskapens arbetsformer och arbetsuppgifter tagas under
förnyad omprövning, men det kan ju hända, att man vid en dylik omprövning
kommer till det resultatet, att varken egnahemsnämnderna eller hushållsningssällskapen
böra syssla med frågor örn bostadsförbättringsbidrag eller ladugårdsförbättringsbidrag.
Sedan utredningen avslutats, kan hela problemet lättare
bedömas, i ett sammanhang.

Den tanke, som närmast föresvävat mig, är, att det skulle bliva en stor belastning
på budgeten,, örn egnahemsnämnderna toell hushållningssällskapen
skulle anställa ett mycket stort antal arkitekter och byggnadssakkunniga, som
skulle handskas med detta problem. Jag har den uppfattningen, att man bör
träffa överenskommelser med privata arkitekter och andra lämpliga personer
örn uppgörande av kostnadsförslag och utövande av nödig kontroll. Givetvis
få därvid hushållningssällskapen respektive egnahemsnämnderna övervaka att
experternas arbete bedrives på ett tillfredsställande sätt. Jag kan icke finna, att
hushållningssällskapen eller egnahemsnämnderna lia intresse a.v att i större
utsträckning fast anställa arkitekter eller andra personer. Det bästa är att
låta arbetet utföras av extra arbetskraft på rationellaste sätt. Egnahemsnämndernas
uppgifter ha visat sig vara så krävande, att det förefaller osäkert, örn
nämnderna komma att hinna med den viktiga uppgift, som består i att verka
för förstärkning och förbättring av ofullständiga jordbruk. Det är självklart,
att örn egnahemsnämnderna göra upp en inventering och konstatera, att det
finns möjlighet att utvidga mindre jordbruk eller att sammanslå två eller flera
mindre jordbruk, så bör det kunna ske utan att det leder till någon meningsskiljaktighet
mellan egnahemsnämnderna och hushållningssällskapen. De böra
tvärtom samarbeta för uppnående av bästa möjliga resultat.. På så sätt komma
båda institutionerna till sin fulla rätt. Tills utredningen blir klar, torde hushållningssällskapen
som hittills böra ha hand örn största delen av dessa ärenden.

Det är självklart, att man kan se dessa spörsmål på olika sätt. Den siste
ärade talaren anmärkte på att det ena dagen kunde komma en tjänsteman
ifrån egnahemsnämnden för att avsyna ett bostadshus och den andra dagen
en tjänsteman från hushållningssällskapet för att avsyna en ladugård. Skulle

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
man icke kunna tänka sig, att hushållningssällskapet och egnahemsnämnden
samarbetade så pass intimt, att det för dylika besiktningar icke utsändes mer
än en person? Såväl hushållningssällskapen som egnahemsnämnderna få ,iu lov
att anlita fackmän, och dessa fackmän kunna väl komma överens om vem som
skall utföra en besiktning, i annat fall bedrives icke samarbetet så som det
enligt min mening bör bedrivas. Jag tror, att med hänsyn till ekonomiska och
praktiska synpunkter kommer det nog att ordnas på det sättet, även om vissa
uppgifter skulle komma att överföras från den ena av ifrågavarande institutioner
till den andra. Det kan knappast tänkas något mera olyckligt arrangemang
än att fast anställa personer, som sedermera visa sig mindre lämpliga för
sin uppgift. Det är bättre att träffa avtal med enskilda örn utförande av de
uppdrag, sorni kunna ifrågakomma. Sker så, kan man hålla sig till avtalen och
behöver icke fullfölja avtalen, om personerna i fråga visa sig olämpliga. Propositionen
innebär i jämförelse med utredningens förslag en demokratisering
så till vida att samtliga kommunalt röstberättigade personer skola kunna
ingå som medlemmar i hushållningssällskapen. De herrar, som dikterat utskottets
beslut, förmena kanske, att det icke blir så många som komma att ingå
i hushållningssällskapen, så att det syfte icke uppnås, som utskottet velat
vinna genom att landstingen skulle få utse representanter i förvaltningsutskotten,
men därest man skall upprätthålla hushållningssällskapens karaktär
av fria institutioner, bör ju denna omständighet icke betraktas annat än som en
bisak.

Följaktligen kan jag icke förstå utskottets ståndpunkt. Vad jag nu icke
alls kan förstå eller godkänna är, att man söker att upprätthålla skenet av att
hushållningssällskapet skulle fortfarande vara en fri institution, medan nian
låter Kungl. Majit och landstinget utse majoriteten i den styrelse, kallad förvaltningsutskott,
som skall handhava sällskapets verksamhet. Denna uppfattning
kan jag för min del icke tillägna mig. Jag kan överhuvud taget icke heller
godkänna den. Vad därutöver är ännu mera förvånande är, att man vill
draga in hushållningssällskapens verksamhet på en bakväg under landstingen,
där landstinget skall hava ett huvudmannaskap eller vara målsman för hushållningssällskapet.
Jag tänker mig, att i många områden sitter landshövdingen
som ordförande i sällskapet med uppsikt över detta förvaltningsutskotts handlande
och åtgöranden. Säkerligen kommer det att i många fall bli en ganska
animerad diskussion i landstinget, när landstinget har vissa anmärkningar att
göra mot sättet att förvalta hushållningssällskapet.

Under den tid som förflutit sedan hushållningssällskapsutredningens betänkande
blev klart bär ju icke minst förslaget örn den proportionella valmetoden
diskuterats. Man har ansett, att den skulle innebära ett politiserande av hushållningssällskapen.
Detta har man tagit avstånd från praktiskt taget överallt. Men
i detta fall kan jag icke förstå annat än att politiseringen skall bli ännu starkare
genom att landstinget skall bli målsman för hushållningssällskapet. De skäl, som
den siste ärade talaren framförde för att det allmänna skall hava större representation
behöva ej leda till att det allmännas representanter skola hava majoritet i
förvaltningsutskottet, ty de kunna ju göra sitt inflytande gällande ändå.

Nu är det väl ingenting att göra åt detta, ty det är ju representanter tillhörande
de olika partigrupperna, som anslutit sig till majoriteten. Följaktligen
är väl utskottsmajoritetens beslut dikterat av denna önskan, att den där delen,
som utses av lantbruksombuden, skall vara en minoritet, som skall upprätthålla
skenet av den fria formen, men i övrigt skola dessa ledamöter icke
hava nämnvärt att säga till örn.

Jag hyser farhågor för att utvecklingen av hushållningssällskapen icke
kommer att bliva ändamålsenlig eller tillfredsställande vare sig för staten oller

Nr 24.

Onsdagen dea 14 juni 1944 fm.

Förslag lill hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
det. allmänna i dess helhet. Jag kan tillägga, att det skulle aldrig kunnat falla
mig in att sätta mitt namn på en proposition, som innebure utskottsmajoritetens
förslag i detta utlåtande.

Herr Liedberg: Herr talman! Jag skulle möjligen ha kunnat inskränka
mig till att uttala min anslutning till herr Anderssons i Löbbo anförande, likaså
väl som jag kommer att i likhet med honom yrka bifall till utskottsförslaget,
dock med de ändringar som innefattas i de vid utlåtandet knutna reservationerna.

Men det må kanske tillåtas mig att ändå, icke minst med anledning av den
förda diskussionen, anknyta några reflexioner kring denna fråga. Gränsdragningen
mellan hushållningssällskapens arbetsområde och egnahemsnämndernas
utgör ju ett av föremålen för de delade meningarna inom utskottet. Man
får kanske göra klart för sig, att hushållningssällskapsutredningen — till vars
förslag om gränsdragning Kungl. Majit har anslutit sig — år 1939 ställts
inför ett av riksdagen så nyligen som några månader tidigare fattat beslut i
fråga om egnahemsnämndernas utbrytande från hushållningssällskapen. Man
kunde knappast finna det vara ändamålsenligt -— även örn det ur vissa synpunkter
kunde vara önskvärt — att ånyo få en radikal ändring till stånd gentemot
ett så nyligen fattat riksdagsbeslut. Man fann ingen annan möjlighet än
att söka åstadkomma den bästa möjliga gränsdragningen i fråga örn arbetsområden,
där det egentligen redan under utredningsarbetet var mycket svårt
att finna någon riktigt rationell form därför. Den svårighet, som redan då
förefanns, måste anses hava i allra högsta grad ökats. Den bär ökats, kan
man säga, så långt, att man i dag kan fråga sig, örn någon gränsdragning
överhuvud taget är för dagen möjlig. Vi få komma ihåg, hur saken ligger till.
Denna gränsdragning i fråga örn arbetsuppgifterna hänför sig i sin tur till
arbetsuppgifter, som äro knutna till jordbrukets upprustning och rationalisering.
Det är spörsmål, som röra sig kring arealfrågor, storleken på jordbruken
och den s. k. arronderingen, alltså brukningsdelarnas belägenhet i förhållande
till centrum av brukningsenheten. Det rör sig kring jordförbättringsåtgärder,
stenbrytning, dränering etc; det rör sig kring förbättring av ekonomihusen;
det rör sig örn bostadshusens upprustning och tekniska utrustning
m. m. Sedan den nödvändiga inventering, som ger ett någorlunda exakt svar på
frågan, vad man egentligen har att syssla med, och den planläggning av åtgärderna,
som måste följa slag i slag med inventeringsresultaten, skett, måste
man fråga sig, om det överhuvud taget blir möjligt att knyta dessa uppgifter
var för sig till olika organ, som skola arbeta oberoende av varandra. Jag kan för
min del icke förstå, att det skulle vara möjligt. Jag kan icke förstå annat än
att i fråga örn den expertis, som finnes i hushållningssällskapen, som finnes
inom egnahemsorganen, som finnes inom skogsvårdsstyrelserna, som finnes
inom lantmäteriväsendet och som finnes inom kanske flera ytterligare institutioner,
måste man helt enkelt se till, att dessa olika experter, dessa olika människor
och organ måste i en eller annan form bringas till samarbete. Jag vågar
icke på något vis göra någon förutsägelse örn huruvida detta samarbete skall
taga sig mera radikalt förändrade organisatoriska former eller örn man på ett
enklare sätt skall kunna sammanföra dessa organ -— som jämväl lia andra arbetsuppgifter
— att samarbeta på ett förnuftigt och metodiskt sätt kring just
dessa arbetsuppgifter, som för övrigt höra till deras viktigaste. Men örn man
måste ställa den frågan för sig, så förefaller det så mycket egendomligare, att
utskottets majoritet faktiskt går på en gränsdragning, trots vad herr Mäler
nyss sagt örn att man hållit frågan öppen.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)

Jag kan icke underlåta att erinra kammaren örn vad dessa motionärer med
herr Anderberg i spetsen i första kammaren och herr Mäler i spetsen i andra
kammaren sagt örn detta. De lia nederst på s. 14 och överst på s. 15 i motionen
sagt följande: »Med hänsyn härtill» — det är alltså de olika argument man
framfört — »synes befogat att ytterligare överväga spörsmålet örn gränsdragningen
mellan hushållningssällskapen och andra anslagsgivande organ. Detta
synes bliva så mycket mer påkallat, därest statsmakterna skulle besluta sig
för att på ett mera planmässigt sätt än hittills medverka till de enskilda jordbrukens
förbättring. Med hänvisning till det anförda måste vi avråda riksdagen
från att genom ett uttalande redan nu i anslutning till Kungl. Maj:ts
förslag binda sin prövningsrätt i fråga örn den framtida gränsdragningen mellan
hushållningssällskapen och övriga statshidragsförmedlande organ.»

Sålunda skulle man ju tro, att dessa motionärer, som dikterat utskottets utlåtande,
verkligen hållit frågan öppen och åtminstone konsekvent fullföljt sin
egen motion. Det har man ingalunda gjort! Man har i stället i utskottets utlåtande
sagt, att byggnadsupprustningen bör i sin helhet föras till egnahemsorganen.
Det har man motiverat med att eftersom bostadsupprustningen redan
hör dit böra även ekonomibyggnaderna ligga där. Jag tror, att med allt det
intresse, som herr Mäler med flera utskottets ledamöter visat för dessa frågor,
ett intresse, som i och för sig är mycket tacknämligt, hade det varit lyckligare,
om dessa herrar både i utskottet och kammaren litet mera satt sig in i, hur
det i själva verket praktiskt ligger till. Det förefaller som örn det var ordets
makt över tanken som spelat en ganska avgörande roll i deras ställningstagande
i denna fråga. Alltså, de ha resonerat som så, att här har det organ,
som det är fråga örn, egnahemsnämnden, bostadsupprustningen örn hand. Vad
är då naturligare, säger man sig, än att det också skall ha ekonomihusens
upprustning örn hand? Då har man tänkt på det byggnadstekniska och hur
denna expertis skall arbeta: den skall icke komma i olika omgångar.

I själva verket är det i närvarande stund i hela landet utanför Norrland
prakiskt taget så, att själva det byggnadstekniska är anförtrott åt LBF,
det är uttytt Lantbruksförbundets byggnadsförening, som tillhandahåller den
byggnadstekniska expertisen. Egnahemsnämnderna å sin sida ha att förmedla
lån och bidrag, godkänna planer etc. för bostadsupprustningen. Men örn vi
gå över från bostadsupprustningen till ekonomihusupprustningen eller annan
byggnadsförbättring, vad grundar den sig på? Jo, på den planläggning av
det enskilda jordbrukets framtid, som den gången man skrider till verket
bör vara verkställd av den expertis, som man sammanför från de olika organen
och som i närvarande stund i huvudsak finnes inom hushållningssällskapen.
Örn egnahemsnämnderna skola handhava detta innebär det alltså, att antingen
skola hushållningssällskapens experter fara ut och se, hur jordbruket i fråga
bör för framtiden planeras och hur ekonomihusbyggnaderna därför böra se ut,
samt avgiva sin rapport till egnahemsnämnden, som sedan på grund av ett
eventuellt riksdagsbeslut skall handhava detta; eller också få egnahemsnämnderna
utrustas med en personal, som de i närvarande stund icke ha, då den
finnes i hushållningssällskapen. Man bygger sålunda upp en dubbelorganisation,
innan man gjort klart för sig, hur man vill ha det i framtiden, en dubbelorganisation,
som det i och för sig icke är någon mening i utan som tvärtom
masi,o anses sakligt obefogad och med hänsyn till statens utgifter icke tillrådlig.

dag bär alltså icke under debatten här i kammaren — det är nu bara herr
Mäler sorn yttrat sig från det hållet — och ännu mindre i den långvariga utskotts
debatten kunnat få något verkligt argument för detta annat än att man
gått på det byggnadstekniska oell förmenat, att ekonomihusens upprustning

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
är så intimt anknuten till annan byggnadsupprustning, att de naturligt böra
höra samman.

Detta är ett tankefel, som till sina konsekvenser mäste bli olyckligt och
som måste rubba ett framtida förnuftigt planerande. Nu kan man naturligtvis
som herr Mäler, som av någon besynnerlig anledning går in för detta trots
att han anser att frågan skall hållas öppen, säga, att det kan ändras i framtiden.
Men örn man å ena sidan tycker, att en sådan gränsdragning knappast
kan göras i dag, och å andra sidan tycker, att örn den likväl göres i dag är den
ej hållbar, därför att det icke är möjligt att överhuvud taget draga gränsen mellan
arbetsuppgifter, som måste sammanföras i ett organ för framtiden, då kan
det ej gärna vara ändamålsenligt att i dag vidtaga en sådan åtgärd som den
av utskottsmajoriteten på denna punkt förordade.

Jag hoppas verkligen för min del, att kammaren skall se realistiskt på denna
punkt, i all synnerhet som det knappast kan förväntas, att egnahemsstyrelsen är
så pass proportionellt rikligt företrädd i kammaren som den visat sig vara i
utskottet.

Nästa stora fråga, som är föremål för delade meningar, utgör ju, som kammaren
redan av debatten funnit, frågan om förvaltningsutskottets sammansättning.
För min del har jag haft den uppfattningen från början, att när
nian infört obligatoriskt proportionellt val av lantbruksombuden skulle man
därmed ha säkerställt ett proportionellt riktigt inflytande i hushållningssällskapens
angelägenheter och att det därför icke fanns någon särskild anledning
till att därutöver föreslå någon ändring av formerna för tillsättandet av
hushållningssällskapens styrelse, denna styrelse, som kallas för förvaltningsutskott.

Örn vi och en del andra, som från början haft ungefär liknande uppfattning,
anslutit oss för visst ökat inflytande från det allmännas sida, beror detta på
att det i och för sig kan vara en avvägningsfråga, och det kan också vara
speciella synpunkter, som under utskottsbehandlingen gjort, att man kunnat och
velat ansluta sig till en moderat omändring i denna riktning. Örn jag börjar med
tillsättandet av ordföranden i hushållningssällskapen, så vill jag gärna ha
sagt — utan att detta må fattas som en udd mot de hushållningssällskapsordförande
som ej äro landshövdingar — att den moderna tendensen på detta område,
som sammanställts med ett visst, kanske icke så lyckligt men så mycket
mera ensidigt, bruk av en majoritetsposition inom vissa förvaltningsutskott,
och vilken tendens Ilar lett till att landshövdingarna i ökad utsträckning
tyckas ställas utanför hushållningssällskapen, att denna tendens enligt mitt
och mångas förmenande är olycklig. De utslag av denna tendens, som på senare
tid blivit uppmärksammade, ha nog styrkt en hel del i den uppfattningen,
att det är en utveckling, som med tjänliga medel bör motverkas. Det är ingalunda
för att herrar landshövdingar skulle beredas ytterligare heders- eller
förtroendeuppdrag. Det beror ju snarare på det, att det torde vara i lika hög
grad till hushållningssällskapens nytta att stå i nära kontakt med länets hövding
som det för länets hövding måste vara nyttigt att stå i nära kontakt med
en så viktig del av länets näringliv som jordbruket. Det har, tror jag, alltid
visat sig, att detta inneburit en lycklig växelverkan.

Det har också under den tid, då det allmänna icke har haft något statutmässigt
inflytande över hushållningssällskapen, i praktiken inneburit, att man
genom att landshövdingen allmänt varit ordförande i hushållningssällskapet
har haft kontakt, ehuru utan tvingande former, och behörigt inflytande från
det allmännas sida genom dess främste representant i bygden, nämligen landshövdingen.

Dessa synpunkter lia gjort att jag för min del inte haft svårt att acceptera

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
den uppfattning, sorn den tidigare nämnda motionen av herrar Anderberg och
Mäler m. fl. gjort sig till tolk för, nämligen att dbt torde vara lämpligt att
Kungl. Majit utser ordförande — därmed ingalunda sagt att Kungl. Majit
härtill skall utse landshövdingen. Det blir ju på Kungl. Majits avgörande det
beror, men jag har den uppfattningen, att Kungl. Maij :t i allmänhet torde finna
det med det allmännas väl förenligt att i högre grad än på sistone skett ansluta
sig till tidigare goda traditioner på detta område.

Sedan kommer man till frågan om ökande av det allmännas inflytande i
övrigt. Herr Mäler har sagt, att det måste tas tillbörlig hänsyn inte bara till
de väsentliga bidrag, som det allmänna redan nu offrar på hushållningssällskapens
verksamhet, utan också till de ökade bidrag som efter hand förväntas.
Då vill jag fråga: Har man inte tagit hänsyn till detta i det förslag som
reservanterna lia framfört? Vilka ha i själva verket — örn vi frånse hushållningssällskapens
egna ledamöter, som konstituera sällskapen som sådana —
hushållningssällskapen i övrigt att hålla sig till för att trygga sin existens?
Det är givetvis Kungl. Maj :t och riksdagen. Det är Kungl. Maj :t som föreslår
riksdagen att anslå vissa medel och som, när riksdagen gjort det, står
för fördelningen av dessa medel i den utsträckning det inte redan är beslutat
hur den skall ske. Det är alltså statsmakterna som svara för detta.

Men då inför man från herr Mäler? och utskottsmajoritetens sida ett nytt
element, man inför landstingen, och man gör dem så gott som till huvudmän
för hushållningssällskapen. Landstingen företräda samma människor som rekrytera
hushållningssällskapen, och därför är det naturligt, säger herr Mäler,
att det är landstingen som skola företräda det allmänna. Herr Mäler glömde
nämna, att även örn landstingens väljare äro sådana, som kunna vara medlemmar
i hushållningssällskapen, så bestå de i betj^dande utsträckning även
av sådana, som inte ha brytt sig örn den saken. IV de som verkligen intressera
sig för den saken gå in i hushållningssällskapen och utöva där, med den valmetod
som av Kungl. Maj :t är föreslagen och som utskottet accepterat, sitt
inflytande. Här skall nu en arnum församling, landstinget, bestående av både
dem som äro intresserade av hushållningssällskapens verksamhet och dem som
ställa sig utanför, tillmätas ett inflytande, som är jämnt lika stort som hushållningssällskapens
egna valda ombuds. Dessutom skall man få ytterligare
en representant för det allmänna för att, som herr Mäler uttryckte saken,
fungera som skiljedomare.

Herr Mäler gjorde ytterligare ett litet konststycke i fråga om tankeflykt,
när han föreställde sig att hushållningssällskapens valda ombud och den av
Kungl. Maj :t tillsatte ordföranden skulle kunna, betraktas — om jag fattade
herr Mäler rätt — såsom en majoritet mot de fem landstingsombuden.

Man har i alla händelser med detta förslag, hur man än här försöker bortförklara
saken, konstituerat en majoritet av ombud, utsedda av det allmänna,
en majoritet som givetvis, vilket herr statsrådet understrukit, i hög grad försvagat
hushållningssällskapens egenskap av enskilda, fria, icke statliga och
icke kommunala institutioner — det kommer man inte ifrån! Och varför har
man gjort det? Varför har man partout velat ha denna majoritet på fem
plus en mot fem? Såvitt jag kan förstå i det bestämda syftet att de valda
ombuden, hushållningssällskapens egen representation, icke under några förhållanden
skola kunna utgöra en majoritet i denna församling, det allmänna
skall ta dominansen! Och så har man fört in landstingen — jag återkommer
till deni.

Jag kan inte finna den argumentering som herr Mäler fört till torgs, att
det här är fråga örn samma människor, hållbar, då ju en så stor del av dem
självmant ställt sig utanför hushållningssällskapens intressen.

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)

Vad finns det i övrigt för motivering? Herr Mäler säde, att det »på sina
håll» finns landsting, som övertagit betydande ekonomiska uppoffringar på
hushållningssällskapens område. Det finns det, herr Mäler, på enstaka håll.
Men det finns ingenting, inte heller i utskottets majoritetsutlåtande, som förutsätter
några som helst skyldigheter, nu eller framdeles, för landstingen att
åta sig ekonomiska bördor — men bestämmanderätten skola de ha. Och då
måste jag, dels med hänsyn till reservanternas hänsyn till dessa önskemål,
och dels med hänsyn till de anspråk på inflytande, som från olika allmänna
institutioner kunna resas, fråga: är det inte så att Kungl. Majit och riksdagen
ha det avgörande inflytandet på hushållningssällskapens ekonomiska
förutsättningar?

Ingen kan svara annat än ja på den frågan. Är det inte då rimligt, att av
dessa allmänna ombud Kungl. Majit tillsätter, som vi föreslagit, två? Jag
tror knappast någon kan säga, att det är orimligt med hänsyn till Kungl.
Maj :ts och riksdagens ansvar för dessa institutioners verksamhet. Är det då
snålt att tillmäta landstingen som, jag upprepar det, inte göra några som
helst åtaganden i ekonomiskt hänseende, så riklig representation som tre personer
i det tilltänkta förvaltningsutskottet? Jag tror inte man med fog kan
påstå, att vi brustit i hänsyn till det ökade inflytande, som det allmänna
till äventyrs kan anses böra få. Men man åstadkommer, att karaktären av fri
och enskild sammanslutning blir i högsta grad diskutabel, man åstadkommer
att intresset kring dessa val av lantbruksombud måste, såvitt jag kan förstå,
bli ganska avsvalnat, när hushållningssällskapens ledamöter göra klart för
sig, att vad de kunna vinna med dessa val under alla förhållanden blir en
minoritet i den församling, i vilken de skola uppträda. Ätt sedan som herr
Mäler säga, att detta gör inte så mycket, ty hushållningssällskapen kunna
fortsätta sin verksamhet precis lika bra ändå, det är ju bara förvaltningsutskottet
vi ändrat på en smula, det visar en ganska stor obekantskap, det
får jag säga, herr Mäler — och jag ser, att han nickar instämmande •— med
de praktiska förhållandena i hushållningssällskapens verksamhet. Herr Mäler
borde väl ändå vid det här laget veta, att förvaltningsutskottet är det
avgörande organet inom hushållningssällskapet, det organ till vilket sedan de
verkställande äro knutna.

Det finns såvitt jag förstår ingen anledning underkänna hushållningssällskapens
sätt att rykta sitt värv, och jag tror, att trots att reaktionen mot ett
oklokt utövat majoritetsvälde är så påtaglig, det knappast kan vara försvarligt
att ta den till intäkt för att i så hög grad som här sker skjuta över målet.

Dessutom tillkommer en synpunkt, herr talman. Har man gjort klart för
sig hur landstingen skola utöva sin valrätt? Örn inte landstingens ledamöter
komma överens privatim örn någon sorts fördelning av dessa mandat eller det
i övrigt föreskrives, genom en bestämmelse som i närvarande stund saknas,
komma landstingen att utöva sin valrätt enligt vanlig majoritetsprincip, vilket
innebär att dessa förvaltningsutskottsledamöter, enligt utskottsförsiaget icke
mindre än fem, utsedda av landstinget, tilläventyrs kunna ha utsetts av en
enda majoritetsgrupp inom landstinget. Det är en möjlighet, som i alla händelser
borde ge anledning till ett litet övervägande. Jag bär inte därmed påstått,
att det praktiska förfarandet skulle ske på det sättet, men det finns inga som
helst konstitutionella garantier för att så inte kunde bli fallet.

Det finns enligt min uppfattning ett mycket starkt hänsynstagande i reservationen
för tillgodoseende av det allmännas skäliga intressen och anspråk på
ökat inflytande. Den representation som reservanterna förorda borde vara
tillräcklig, det torde varje ledamot av kammaren kunna vara ense
med reservanterna örn. Tror man verkligen att en av Kungl. Majit till -

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
satt ordförande, ytterligare en knngavald och tre landstingsrepresentanter,
med andra ord fem stycken av det allmänna utsedda representanter, skulle
stå så maktlösa därför att man bibehållit hushållningssällskapens egenskap
av fria och enskilda inrättningar, örn de hade sex folkvalda representanter
i sitt gemensamma utskott? Tror man verkligen, att dessa sex ständigt
skulle se som sin uppgift att sabotera de fem av det allmänna utsedda representanternas
uppfattning och förslag — ja, då tror jag faktiskt, att man
är inne på ett tänkande som knappast grundar sig på verkliga förhållanden.

dag måste alltså för min del uttala, att reservanternas förslag på denna
punkt borde kunna tillfredsställa även herr Mälers uppfattning, och ni skulle
genom att godkänna reservationen också kunna bringa ett offer på det allmänna
samförståndets altare, vilket jag tycker det finns ganska stora skäl att göra.
Jag menar inte, att det i och för sig är avgörande, örn den ena allmänna parten
eller den andra har en representant mer eller mindre -—- det kan man naturligtvis
diskutera, örn man vill — men å andra sidan kommer det utan tvivelatt
väcka missmod och myoken misstämning, örn hushållningssällskapens ledamöter
finna, att statsmakterna underkänt deras förmåga att i fortsättningen
vara fullmyndiga.

I detta sammanhang kommer jag till den tredje av reservationspunkterna;
den fjärde behöver jag inte uppehålla mig vid, eftersom den är en följdreservation,
sammanhängande med den första reservationspunkten. Den tredje sysslar
med revisorernas uppgift och landstingens uppgift med anledning av den avgivna
revisionsberättelsen. Den frågan är redan närmare utvecklad av herr
Andersson i Löbbo, och jag skall inte bli mångordig örn den saken. De uttalanden
som i motionen göras och till vilka utskottsmajoriteten givit sin anslutning
innebära påpekanden av självklara rättigheter, och i den mån man bibehåller
dessa påpekanden måste andemeningen vara, att man därmed vill knäsätta
en princip örn förmynderskap från landstingens sida, som knappast är påkallad.
Vare sig landstingen få ett inflytande genom fem ledamöter, som utskottet
vill ha, eller tre, som reservanterna vilja ha, torde landstingens inflytande
vara säkrat. Vad landstingen i övrigt skulle vilja företa med anledning av revisionsberättelsen
behöver väl inte riksdagen skriva landstingen på näsan.

Herr talman! dag ber med dessa ord, som jag ju inte kan kalla för »få», att
få instämma i det av herr Andersson i Löbbo ställda yrkandet.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Redan hushållningssällskapsutredningen
på sin tid ansåg det angeläget, att hushållningssällskapen erhöllo
ett betydligt bredare underlag bland jordbrukarna; utredningen föreslog ett
obligatoriskt medlemskap från samtliga jordbrukares sida i hushållningssällskapen.
Denna anordning har emellertid ansetts mindre lämplig, och den kungl,
proposition som här föreligger till riksdagens behandling bygger i stort sett
på samma regler i fråga om medlemskap i sällskapen som de nu gällande.

Det har emellertid föreslagits vissa ändringar, och bland dem bör väl särskilt
nämnas det proportionella valsättet för utseende av lantbruksombud och
ledamöter i hushållningssällskapens förvaltningsutskott. Det förslag som motionsledes
framlagts och som avser att skapa en bredare demokratisk grund
för hushållningssällskapens verksamhet och ledning har av utskottets majoritet
godkänts.

Beträffande vad herr Liedberg nyss yttrade vill jag framhålla, att detta
förslag från utskottsmajoritetens sida ingalunda är avsett att innebära ett underkännande
av det sätt, varpå hushållningssällskapens förvaltningsutskott hit Andra

kammarens protokoll Nr 2

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
tills skött sina uppdrag. Dessa sällskap äro dock samhällsorgan med mångskiftande
uppgifter, som beröra inte bara jordbrukarna utan olika samhällsgrupper.
Deras verksamhet bekostas i allt väsentligt av allmänna medel, i
så övervägande grad t. o. m. att man kan säga, att den så gott som helt bekostas
av det allmänna Det är väl därför riktigt att man från det allmännas
sida erhåller det inflytande i hushållningssällskapens förvaltning, som kan
vara motiverat av dessa stora allmänna anslag. Det är ju inte bara verksamheten
som sådan som bekostas av allmänna medel, avsikten är också att införa
hushållningssällskapens tjänstemän och befattningshavare i en statlig
löneplan och därmed i alldeles särskild mån ge dessa institutioner en statlig
förankring.

Att man därvid stannat för att låta landstingen utse hälften av ledamöterna
i hushållningssällskapens förvaltningsutskott, medan Kungl. Maj :t utser
ordföranden, är en princip som utskottets majoritet anser vara den riktiga.
Därmed erhålla de två organen här, landstinget å ena sidan och de av ledamöterna
utsedda lantbruksombuden å den andra, rätt att utse samma antal
ledamöter i det organ, som har att verkställa hushållningssällskapens uppgifter.

När sedan Kungl. Majit kommer att utse ordföranden får väl detta anses
som en skälig fördelning av de intressen som här förefinnas. Den verksamhet
som sällskapen ha att utöva berör ju områden, där även landstingen ha stora
intressen att bevaka. Jag tänker då närmast på de uppgifter, som hushållningssällskapen
och landstingen ha gemensamt, då det gäller undervisningen
på olika områden, såsom i lantmannaskolor, hushållsskolor och dylikt. Jag
är för min del övertygad örn att, därest den av utskottet föreslagna anordningen
genomföres, kommer detta att innebära ett ökat samarbete mellan å
ena sidan hushållningssällskapen och å andra sidan landstingen, Detta kan
icke vara annat än till gagn för den verksamhet, som även hushållningssällskapen
Ira att bedriva.

Då man från reservanternas sida särskilt understrukit vikten av att de av
lantbruksombuden valda ledamöterna i hushållningssällskapens förvaltningsutskott
skola ha majoritet, ber jag få erinra om, att de landstingsvalda ledamöterna
kunna utses medelst proportionella val och så kommer väl alltid att
ske vid utseendet av dessa ledamöter.

Då herr Liedberg här ifrågasatte, huruvida det ej skulle kunna tänkas att
landstingen skulle komma att besluta, att dess representanter i hushållningssällskapens
förvaltningsutskott skola utses genom majoritetsval, kan jag icke
förstå, varpå han grundar en sådan uppfattning. Jag tror, att någonting sådant
överhuvud taget icke kan komma i fråga. När landstingen välja ledamöter
i hushållningssällskapens förvaltningsutskott komma olika meningsriktningar
och intressen att bli företrädda, men man kan ej, på sätt han här gjort
gällande, säga, att olika intressegrupper därför komma att stå emot varandra.
Jag tror, att såväl de av förvaltningsutskottets ledamöter, som väljas av hushållningssällskapen,
som de ledamöter, som äro valda av landstingen, komma
att bli mycket angelägna att framför allt se till att främja de uppgifter, som
de blivit valda att förvalta.

Herr statsrådet deklarerade, att han icke kan godkänna den ståndpunkt,
som utskottsmajoriteten intagit. Härtill vill jag säga, att det förhåller sig
väl så, att denna proposition överlämnats till riksdagen, och att riksdagen
har att taga ställning till propositionen. Riksdagen skall väl inte påverkas
av ett sådant uttalande, utan riksdagen bör väl säga sin mening även örn
icke herr statsrådet gillar den. Vad sedan gäller frågan hur ett sådant för -

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
slag som detta, som herr statsrådet icke gillar, skall kunna läggas fram för
riksdagen, så får väl detta bli en intern angelägenhet, till vilken Kungl.
Maj:ts regering har att taga ställning.

Frågan om gränsdragningen mellan å ena sidan hushållningssällskapens
och å andra sidan egnahemsnämndernas verksamhetsområde har i denna debatt
tilldragit sig stor uppmärksamhet. Det förefaller nästan, som örn den
frågan skulle vara något alldeles väsentligt, när det gäller hushållningssällskapens
verksamhet. Det råder väl inga delade meningar örn, att man bär
uppskjuter ett definitivt ställningstagande till den frågan. Såväl ^skottsilla
joriteten som reservanterna är o överens örn, att man skall skjuta det slutliga
ställningstagandet i detta fall på framtiden. Yi veta alla, att det fims
mångå förslag å bane, som innebära en mycket ökad verksamhet för rationalisering,
framför allt av de mindre jordbruken, och att man därvid kommer
att behöva, örn icke andra så dock mer allsidigt sammansatta organ för handhavandet
av den verksamheten. Det finnes emellertid ett område, där utskottet
ansett sig böra göra ett uttalande. Jag syftar på det uttalande, där utskottet
säger: »Däremot synes utskottet redan nu böra uttalas, att förmedlingen
av statsunderstöd till förbättring av brukningsdels byggnader bör —
i den män nya organ icke skapas för detta ändamål — handhavas av egnahemsnämnderna,
vilka äro organiserade med särskilt sikte på dessa uppgifter.
» Det finns enligt min mening en alldeles särskild orsak för utskottet^att
göra detta uttalande.

. Jag ber att få fästa uppmärksamheten vid att hushållningssällskapen icke
tidigare handhaft sådan verksamhet, som avser lån och bidrag till byggnader
a jordbruk pa landet i annan mån, än att riksdagen årligen beviljat ett
litet anslag, som huvudsakligen användes i de nordligaste delarna av landet
för att förbättra eller verkställa nybyggnad av ladugårdsbyggnader belägna
a områden ovanför odlingsgränsen och i andra delar av landet där förhållandena
motivera särskilda hjälpåtgärder.

När man nu här vill åt sällskapen anförtro denna verksamhet innebär det,
att man vill giva sällskapen stora och betydelsefulla uppgifter, vilka sällskapen
icke tidigare haft. Det finns, som sagt, en alldeles särskild anledning
att göra detta, uttalande. I den beredskapsstat, som förelagts riksdagen, förekommer
nämligen förslag örn mycket betydande anslag till förbättring av
byggnader pa landet, framför allt ekonomibyggnader. Enligt reservanternas
förslag skall denna bidragsverksamhet anförtros åt hushållningssällskapen.
Dessa ha dock för närvarande icke någon personal, som är särskilt ägnad att
skota dessa uppgifter.. Egnahemsnämnderna ha hittills ombestyrt och ombestyra
alltjämt långivning och bidragsgivning på landsbygden i mycket betydande
utsträckning. Det borde då ligga nära till hands, att man, därest deras
arbetskrafter icke räcka till för en utökad verksamhet, försåg egnahemsnamnaerna
med den personal, som behövs för att taga emot en sådan ökad
arbetsbörda.

Nar riksdagen alltså här går att taga ställning till denna fråga, tror jag
att det är skäl att observera detta. Man vill här icke taga ifrån hushållningssällskapen
en uppgift, sorn de tidigare haft. Frågan gäller, huruvida man
skall besluta^ att giva hushållningssällskapen nya och omfattande uppgifter
inom ett område där sällskapen nu. icke bedriva någon nämnvärd verksamhet.
.Jordbruksutskottets majoritet har icke ansett detta vara lämpljgt.

Jag har, herr talman, med dessa ord velat motivera mitt ställningstagande
till denna proposition, och jag ber att få hemställa om bifall till utskottets
förslag. “

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Hushållningssällskapsutredningen
såväl som Kungl. Maj :t och nu senast ett enhälligt .jordbruksutskott
ha vitsordat, att hushållningssällskapen under sin hittillsvarande verksamhet
utfört ett mycket betydelsefullt arbete till jordbruksnäringens och landsortens
fromma, och förvisso förhåller det sig på det sättet. Emellertid har det senare
gestaltat sig så, att det med de ökade arbetsuppgifter, som statsmakterna
pålagt hushållningssällskapen, och de nya uppgifter, som i övrigt anmäla
sig som naturliga för hushållningssällskapen att ta hand örn, icke varit möjligt
för hushållningssällskapen, med hänsyn till att statens anslag till dem varit
begränsat, att utöva verksamheten i all den omfattning, som av naturliga skäl
i övrigt vore önskvärt.

Örn emellertid hushållningssällskapen även enligt min mening lyckats väl
med fullföljandet och utförandet av sina uppgifter, beror detta icke minst
därpå, att hushållningssällskapen varit i tillfälle att arbeta under mycket
fria former. Hushållningssällskapen ha ju i mycket hög grad i sin verksamhet
byggt på sina medlemmar. Därigenom har man lyckats få god kontakt mellan
jordbruket å ena sidan och hushållningssällskapen å andra sidan, vilket har
tagit sig uttryck bland annat däri, att sällskapens medlemmar i de skilda
orterna upprätthållit kontakt mellan hushållningssällskapet och de företagare,
som äro föremål för dess verksamhet. Redan detta har varit en mycket betydelsefull
sak. Därtill vill jag för min del lägga, att jag tror, att de strävanden,
som hushållningssällskapen haft att göra sig till tolk för, kommit att
ligga mycket väl till i medvetandet hos befolkningen just genom att nian haft
den omedelbara kontakten mellan jordbrukets folk och hushållningssällskapen.
Emellertid har nian under de senare åren, som jag nämnde, av ekonomiska
skäl icke kunnat fullfölja hushållningssällskapens arbetsuppgifter i
önskvärd omfattning. Det är därför att hälsa med största tillfredsställelse att
vi fått ett principförslag till prövning, som möjliggör — därest det till nästkommande
års riksdag framlägges proposition innefattande ökade anslag åt
hushållningssällskapen — att i ökad omfattning fullfölja och vidga de betydelsefulla
uppgifter, som hushållningssällskapen lia att fullgöra.

Nu har man inom jordbruksutskottet i ^stort sett tillstyrkt Kungl. Maj :ts
proposition. Emellertid har det, som framgatt av den tidigare debatten här, pa
ett par punkter icke gått att vinna enighet inom utskottet. I fråga om vilka,
som skola handhava förbättringsåtgärder, när det gäller jordbrukets ekonomibyggnader,
har jag anslutit mig till utskottsmajoriteten. Jag anser det självfallet,
att egnahemsorganen, vilka redan sedan länge haft hand örn förbättringsverksamheten,
när det gäller bostadsbyggandet pa landet, också böra
ha hand örn förbättrandet av jordbrukets ekonomibyggnader. Redan den omständigheten,
att det här rör sig örn samma slag av befattningshavare, som
skola ha hand örn byggnadsförbättrande åtgärder, när det gäller såväl bostäder
som ekonomibyggnader, talar för lämpligheten av° att ekonomibyggnaderna
hänföras till egnahemsorganens förvaltningsområde. Men jag vill
också i detta sammanhang peka på en annan sak, sorn enligt min mening utgör
ett starkt skäl för utskottets uttalande på denna punkt. Yi veta alla, att iordningställandet
av jordbrukets byggnader, det må vara, bostadsbyggnader eller
ekonomibyggnader, hör till de mest kapitalkrävande förbättringsåtgärderna pa
jordbrukets område. Dessutom är det väl också, så, att ingen kan bättre än
egnahemsorganen bedöma omfattningen av särskilt de ekonomibyggnader, som
äro erforderliga på mindre brukningsdelar. .

Detta har i korthet varit de skäl, som varit avgörande för mig, nar .lag
ställt mig på utskottets ståndpunkt att frågor rörande jordbrukets ekonomibyggnader
böra höra till egnahemsorganens kompetensområde.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)

När man sedan kommer till frågan örn grundstadgar för hushållningssällskapen,
har jag för min del ansett mig böra ansluta mig till den reservation,
som avgivits av herr Tjällgren m. fl., och jag skall nu med några ord motivera
denna min ståndpunkt. Jag ber då först att få säga, att jag under de 27 år,
som jag varit ledamot av ett hushållningssällskaps förvaltningsutskott, alltmer
fått den känslan, att just den omständigheten att hushållningssällskapen arbeta
under så fria former, som varit förhållandet, i hög grad möjliggjort för
sällskapen att fylla sina uppgifter på det relativt goda sätt, som hittills kunnat
ske. När jag säger detta, bör det också vara klart för kammaren, att jag
helst skulle vilja ställa mig på propositionens grund i fråga örn det sätt, på
vilket hushållningssällskapens förvaltningsutskott böra utses. När jag ändå icke
gjort det utan anslutit mig till herr Tjällgrens reservation på denna punkt
beror det huvudsakligen därpå, att man under utskottsbehandlingen fick starkt
på känn, att det icke var möjligt att få den kungl, propositionens förslag på
denna punkt antaget som utskottets förslag. Jag resonerade då så, att i ett
sådant läge borde det vara välbetänkt att söka åstadkomma samling på en
linje, där visserligen tillräckligt inflytande borde givas åt det allmänna beträffande
handhavandet av hushållningssällskapens uppgifter, men där åt
hushållningssällskapen själva och deras ledamöter förbehölles rätten att utse
majoriteten av hushållningssällskapens förvaltningsutskott. När vi skola ta
ståndpunkt till, huruvida man i detta fall bör följa utskottsmajoriteten eller
reservanterna, böra vi komma ihåg att man ju alltjämt förutsätter, att även
enligt utskottsmajoritetens mening hushållningssällskapen också i framtiden
böra få arbeta under relativt fria former. En grundförutsättning för att så
skall kunna ske är och förblir, att hushållningssällskapen i mycket betydande
omfattning bygga på de medlemmar, som äro knutna till sällskapen och deras
verksamhet. Hur vill man — jag ställer den frågan — överhuvud taget göra
det troligt, att man skall kunna rekrytera medlemmarna i fortsättningen inom
hushållningssällskapen? Hur vill man ens göra troligt, att det skall vara
möjligt att bibehålla det betydande antal medlemmar i de olika hushållningssällskapen,
som vi nu lia, därest deras medlemmar skola leva i känslan av att
deras inflytande icke sträcker sig ens så långt, att de, som reservanterna här
föreslagit, kunna få utse majoriteten av ledamöterna i hushållningssällskapens
förvaltningsutskott?

Vad jag skulle velat säga med detta är alltså, att om man, som jag förstår
att även utskottsmajoriteten gör gällande, vill i viss mån bibehålla de fria formerna
för hushållningssällskapets verksamhet, då skall man enligt min mening
dra konsekvenserna av denna sin ståndpunkt, åtminstone i den utsträckningen
att man säger sig, att hushållningssällskapen böra få utse majoriteten av
ledamöterna i förvaltningsutskottet. Jag tror icke, att det är ett orimligt önskemål,
som man från reservanternas sida för fram, när man föreslår, att det
skall ordnas så. Den omständigheten att även enligt reservanternas förslag
Kungl. Maj:t skall utse ordförande jämte ytterligare en ledamot i hushållningssällskapens
förvaltningsutskott medan landstingen få utse tre ledamöter
i samma förvaltningsutskott bör enligt min mening kunna giva åt förvaltningsutskottet
ett tillräckligt utrymme även för det allmännas inflytande. Jag
kan icke heller underlåta att på tal om landstingen såsom företrädare för
det allmänna intresset ge uttryck åt en fundering. Jag menar, att i den mån
man pläderar för ett ökat allmänt inflytande från det allmännas sida över
hushållningssällskapen ligger det närmare till att i det fallet stanna för att
Kungl. Majit — och endast Kungl. Majit — skall utse ledamöter i viss omfattning
i förvaltningsutskottet.

Jag har på detta sätt velat i korthet motivera, att jag anslutit mig till den

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
av herr Tjällgren m. fl. avgivna reservationen i avseende å sammansättningen
av hushållningssällskapens förvaltningsutskott, liksom jag velat framhålla, att
det enligt min mening hade varit önskvärt, örn nian kunnat bibehålla hushållningssällskapens
verksamhet i de fria former, som hittills varit rådande.
När jag i viss mån givit avkall på denna min sistnämnda uppfattning, har det,
såsom jag tidigare antytt, uteslutande berott därpå, att jag närt förhoppningen
att man vid behandlingen i riksdagen av detta ärende skulle finna skäligt
biträda ett förslag sådant som reservanternas, vilket möjliggör, att hushållningssällskapen
skola kunna få ett något större inflytande på verksamheten
än vad som skulle bli möjligt genom ett bifall till utskottsmajoritetens förslag.

Till sist vill jag ge uttryck åt den förhoppningen, att oavsett vilken av de
föreslagna lösningarna i fråga om hushållningssällskapens organisationsformer,
som slutgiltigt kommer att av riksdagen fastställas, det dock skall komma att
visa sig, att hushållningssällskapen i framtiden såsom hittills skola åtnjuta förtroende
i det allmänna medvetandet och i fortsättningen liksom hittills kunna
fylla sina uppgifter, detta med hänsyn både till landsbygdsbefolkningens och
det allmännas intresse.

Herr talman! Jag hemställer örn bifall till utskottets hemställan utom i vad
avser rubriken »Grundstadgar för hushållningssällskap», i vilket hänseende
jag yrkar bifall till den av herr Tjällgren m. fl. avgivna reservationen.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Det är två områden,
där utskottets ledamöter icke kunnat komma överens i fråga örn uppläggningen
av denna sak i det föreliggande betänkandet, nämligen dels frågan örn gränsdragningen
mellan uppgifterna för egnahemsnämnderna och hushållningssällskapen,
dels frågan örn sammansättningen av förvaltningsutskotten.

Beträffande den första frågan skall jag icke säga mångå ord. Jag kan i
stort sett ansluta mig till vad herr Andersson i Tungelsta i detta avseende
uttalat. Frågan tycks emellertid vara besvärlig att lösa. Kungl. Majit har
nämligen icke kunnat föreslå några klara linjer i det fallet, och litet var har
en känsla av att det är mycket svårt att härvidlag komma till en ordentlig uppdelning
av de olika uppgifterna. Den saken emanerar ju ifrån den utbrytning
av egnahemsnämnderna från hushållningssällskapens verksamhet, som för
några år sedan skedde, och det kan hända, att det hade varit bättre att vänta
med denna utbrytning, tills frågan örn hushållningssällskapens omorganisation
kommit fram, så att man då i ett sammanhang fått försöka bringa klarhet i
dessa saker.

Statsrådet sade, att han trodde, att det icke skulle visa sig nödvändigt för
de enskilda organisationerna, hushållningssällskapen å ena och egnahemsnämnderna
å andra sidan, att anställa expertis för byggnadsfrågorna. Herr Liedberg
var också inne på detta och menade- att dem komrne lantbruksförbundets
byggnadsbyrå att sköta, och att man sålunda icke hade anledning tro, att
hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna var för sig skulle sträva att
ha särskild expertis för sådana ändamål. Jag måste nog säga,, att med den
erfarenhet man har av skilda organisationers önskan att anförtro visst arbete
åt viss person, man nog kan räkna med att örn man nu icke anförtror byggnadsverksamheten
helt och hållet åt egnahemsnämnderna, hushållningssällskapen
för sin del komma att anställa särskilda tjänstemän för hithörande frågor
liksom egnahemsnämnderna. Det uttalande som utskottsmajoriteten gjort på
denna punkt är nog därför fullt berättigat, örn man icke vill ha så att säga
en dubbelorganisation för byggnadsverksamheten.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)

. Vad sedan beträffar den andra frågan, nämligen inkopplandet av landstingen
vid utseende av ledamöter i hushållningssällskapens förvaltningsutskott, kan
jag förstå, att man från vissa håll finner detta olämpligt, och att man menar,
att när det gäller en fri organisation som hushållningssällskapen, bör man icke
låta förvaltningsutskotten domineras, såsom det här sagts från ett annat håll.
Jag tror emellertid icke, att den fara föreligger, som både statsrådet och en
del andra talare här uttalat, nämligen att det skulle bli ett så oerhört ingrepp
i fråga örn förvaltningsutskottens möjligheter att arbeta, örn landstingen få
rättighet att tillsätta hälften av ledamöterna i utskottet. Det verkar, som örn
man trodde, att det därigenom skulle bli något slags omstörtning inom, hushållningssällskapens
verksamhet. Jag kan icke riktigt förstå en sådan ståndpunkt.
Ty inom varje landsting finnas ju representerade de olika politiska
partierna här i landet. Där sitta jordbrukare bland socialdemokraterna, folkpartisterna
och högermännen, »ja, t. o. m. bland bondeförbundarna», och det
borde väl sålunda icke vara någon risk för att det icke skulle finnas möjligheter
från landstingets sida att sätta in personer, som äro lika intresserade
för jordbrukets angelägenheter i länen som någonsin hushållningssällskapens
ombud. Nu sade statsrådet här i dag, att man varit angelägen att icke politisera
de hittills fria organisationerna. Ja, ärade kammarledamöter, hade icke
— tack vare ett visst parti — politiseringen inom hushållningssällskapens förvaltningsutskott
nått en sådan utveckling som den har, hade icke detta förslag
från motionärernas och utskottsmajoritetens sida framkommit. Det är min
bestämda uppfattning. Herr Liedberg talade örn att de som äro intresserade
för hushållningssällskapens arbete välja ombud och genom dessa ha inflytande
i hushållningssällskapen. Ja visst, i den mån de ha möjlighet att få några representanter
i hushållningssällskapen, men de minimala utsikter man från vissa
kategorier har att få någon som helst representation i hushållningssällskapen
hålla på att ödelägga intresset för hushållningssällskapens arbete ute i bygderna.
Jag menar sålunda, att riksdagen icke bör vara alltför mycket förundrad
över att ett förslag i denna riktning nu kommit fram.

Sedan skulle jag vilja säga ytterligare en sak. Äro vi icke alla på det klara
med, att ett intimare samarbete och en ökad förståelse mellan jordbrukets utövare
och andra samhällsgrupper måste mer och mer utbyggas här i landet,
icke minst till jordbrukarnas eget bästa? Jag skulle alltså för min del icke bliva
förskräckt, örn i hushållningssällskapets förvaltningsutskott komme med en
och annan representant för icke jordbrukare. Det kanske här och var skulle
kunna vara ganska bra, ty samarbetet och förståelsen för näringen skulle på
det sättet lia större möjligheter att i fortsättningen utvecklas, en utveckling
som jag redan sagt att vi från jordbrukshåll måste vara synnerligen intresserade
av.

Mitt ställningstagande i denna fråga har därför icke varit så besvärligt som
det ser ut att ha varit för reservanterna. Herr Gustafson i Vimmerby sade,
att han naturligtvis var mest hågad för att följa Kungl. Maj :t, men alf av två
onda ting täger man det minst onda, och att han därför följde reservanterna,
vilka gått in för att landstinget skall få invälja tre ledamöter, lantbruksombuden
sex och Kungl. Maj:t två. Principen har ju såväl majoriteten som reservanterna
knäckt. Örn statsrådet tager det så hårt, ifall majoritetens förslag
går igenom, tycker jag, att han borde taga det lika hårt, örn reservanternas
förslag bifalles. Man är i så fall inne på samma linje, nämligen att landstinget
här skall vara med. Jag kan icke tro, att med den sammansättning landstingen i
regel ha någon risk föreligger för att hushållningssällskapens arbete skulle bli
på något sätt saboterat av de ledamöter, som inväljas av landstinget.

Jag står emellertid själv med på en reservation vid detta utlåtande. Jag ine -

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
nar liksom mina medreservanter på denna punkt, att sedan man låtit landstingen
tillsätta dessa ombud, skall man låta detta vara detta och icke låta landstingen
fingra på vad hushållningssällskapens förvaltningsutskott göra. En sådan
möjlighet synes emellertid framgå i utskottets förslag, där man på sidan
23 i utlåtandet kan läsa, att landstinget skulle lia möjlighet att framföra de
synpunkter på verksamheten, som kunna befinnas påkallade. Detta kan jag icke
gå med på. Jag anser, att när nian har sett till att nian fått den bredare bas,
som man vill bygga hushållningssällskapens arbete på, genom att landstingen
fått medverka vid valet av förvaltningsutskott, skola vederbörande inom förvaltningsutskotten
få ha fria händer och icke behöva på något sätt mästras av
landstinget.

Herr talman! Jag har med detta velat säga, att jag i avseende å de två första
frågor, som jag här berört, ansluter mig till och yrkar bifall till utskottets
hemställan men i avseende å den sistnämnda frågan yrkar bifall till den reservation,
som under punkt 2. b. är fogad vid utskottets utlåtande.

Herr Sveningsson: Herr talman! Jag har icke begärt ordet för att gå in i
debatt på de punkter, där de stora meningsskiljaktigheterna göra sig gällande,
eller på de punkter, där det finns reservationer. Jag skall sålunda icke beröra
vare sig gränsdragningen mellan egnahemsnämndernas och hushållningssällskapens
verksamhet eller frågan örn tillsättande av ledamöter i hushållningssällskapens
förvaltningsutskott. Jag vill bara med tillfredsställelse konstatera,
att detta ärende örn hushållningssällskapens omorganisation kommit upp till
behandling här i riksdagen, och jag tror, att det är många jordbrukare ute i
bygderna, som äro lika tillfredsställda. Jag vill också uttala den förhoppningen,
att efter de grundläggande beslut, som här komma att fattas, till nästa års
riksdag kommer att framläggas en slutgiltig proposition i saken, och att det
sålunda icke kommer att dröja alltför länge, innan omorganisationen av hushållningssällskapen
kan ske.

Även om man har den uppfattningen, att det är vissa förhållanden — eller
snarare missförhållanden — som tala för att omorganisationen är synnerligen
väl motiverad, är det dock på en punkt i det föreliggande förslaget, som jag
för min del har vissa betänkligheter. Här har föreslagits, att hushållningssällskapen
skola övertaga den praktiska ungdomsverksamheten, den praktiska
klubbverksamheten, som tidigare med bidrag från staten har bedrivits av Jordbrukarungdomens
förbund. Denna klubbverksamhet går till på det sättet, att
unga pojkar och flickor i en ålder understigande sexton år ha självständiga
företag på växtodlingens och djuruppfödningens område. Klubbverksamheten,
som står under ledning av en ungdomskonsulent, är en mycket värdefull och
gedigen undervisningsform. Man har också från alla olika håll uttryckt sin
erkänsla för denna välskötta undervisningsform. Såväl Kungl. Majit som utskottet
uttalar sin uppskattning av verksamheten.

Betydelsen av ett dylikt klubbarbete har kanske ännu mer uppmärksammats
i andra länder. Man kan i detta sammanhang erinra örn att medan riksdagen
för någon tid sedan beslöt lämna ett anslag på 100 000 kronor till Jordbrukareungdomens
förbund, vilket bidrag i mycket stor utsträckning användes till avlönande
av ungdomskonsulenter, lämnade man samtidigt i det i krig varande
Finland, som har mångå och bekymmersamma situationer, till klubbverksamheten
i detta land ett anslag av allmänna medel på ungefär 1 miljon i svenska
kronor, sålunda många gånger mer än vad som lämnades till motsvarande verksamhet
här i Sverige.

Klubbverksamheten påbörjades år 1925 av Jordbrukarungdomens förbund,
och ända fram till 1935 understöddes verksamheten av en internationell insti -

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
tutian i Amerika nämligen Rockefellerinstitutionen. När man nu på en enda
gång vill erövra denna verksamhet åt hushållningssällskapen, så är det naturligtvis
ingen som har något emot, att dessa ungdomskonsulenter och .ungdomsinstruktörer
komma att anställas av hushållningssällskapen. De fa ju härigenom
bättre anställningsförhållanden än vad de tidigare haft. Det hav tidigare
varit på det sättet, att medlen för Jordbrukarungdomens förbund inte alltid
Täckt till. Man har inte överallt kunnat ha helårs anställda ungdomskonsulenter,
utan man har fått nöja sig med konsulenter, som varit anställda blott några
månader på sommaren. Sålunda innebär det föreliggande förslaget i detta avseende
en betydande förbättring. Dock anser jag för min del, att de föreslagna
lönevillkoren icke äro fullt tillfredsställande. Här har i den kungl, propositionen
föreslagits, att en jordbrukskonsulent och en husdjurskonsulent skall ha
en grundlön på 7 200 kronor, men samtidigt skall en ungdomskonsulent lia en
grundlön på bara 4 740 kronor. Samma är förhållandet när det gäller jordbruks-
och husdjursinstruktörer. Dessa skola ha en grundlön på 3 600, och en
ungdomsinstruktör skall ha en grundlön av blott 3 000 kronor. Jag tycker, att
detta illa överensstämmer med de uppgifter, som dessa olika befattningshavare
ha att utföra. En ungdomskonsulent måste ha samma utbildning som en jordbruks-
och husdjurskonsulent. Han måste också därutöver, örn hans arbete skall
leda till gott resultat, ha särskilt goda karaktärsegenskaper. Hans uppgift
skall ju vara att undervisa, vägleda och fostra landsbygdens ungdom i de allra
tidigaste ungdomsåren. Han skall ge denna ungdom en rätt och god livsinriktning,
och han skall framför allt ge den ett levande intresse för sitt yrke.
Samma är förhållandet med ungdomsinstruktörerna. Även de måste ha särskilt
goda kvalifikationer för sina uppgifter.

Nu är det måhända meningen, vilket också har uttalats förut, att dessa befattningar
som ungdomskonsulenter och ungdomsinstruktörer skola innehavas
av unga, nyutbildade agronomer, som snart i sin verksamhet skola få bättre
befattningar. Jag tror inte, att den utvecklingen är lycklig. Skall det på detta
område kunna uppnås ett gott resultat, så bör nog en ungdomskonsulent ha
kvar sitt arbete inom ett hushållningssällskaps område år efter år för att så
småningom få upp verksamheten och nå med den en allt högre standard.

Jag vill också peka på, att i det här föreliggande förslaget är angivet, att
det skall anställas en ungdomskonsulent och en ungdomsinstruktör inom varje
hushållningssällskap. Jag kan nämna, att i Norrbottens län har man för närvarande
anställda 15 ungdomsinstruktörer, och man har den uppfattningen, att
skall det arbete kunna utföras, som där finns, så skulle detta antal behöva ökas
till det dubbla.

Vad jag för min del också alldeles särskilt vill framhålla är, att dessa ungdomsklubbar
behöva stå under en enhetlig ledning. Många gånger är det nog
av behovet påkallat, att det bakom en sådan här ungdomsklubbs arbete finns
en äldre ungdomsorganisation, som stöder arbetet. Det bör vidare vara enhetliga
instruktioner samt lika utarbetade handledningar för verksamheten över
hela landet. I utskottets utlåtande är det, tycker jag, något oklart uttryckt,
vem som skall lia ledningen. I början av andra stycket på sidan 27 i utlåtandet
sägs det, att utskottet ansluter sig även till departementschefens mening,
att den praktiska ungdomsverksamheten, framför allt bland ungdomar i en
ålder upp till 16 år. bör lokalt ledas av hushållningssällskapen. Sedan konstaterar
man, att Jordbrukarungdomens förbund har betydande arbetsuppgifter
kvar även sedan man överlämnat denna del av verksamheten till hushållningssällskapen.
Vidare anför utskottet — och det är ju tacknämligt att man har
den uppfattningen -— att förbundet även i fortsättningen är i behov av statsanslag.
Men sedan säger man: »Förbundet torde sålunda alltjämt få anses

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Förslag till hushållnings sällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
utgöra det sammanhållande organet för främjande i samarbete med hushållningssällskapen
av framför allt de yngre ungdomarnas självverksamhet genom
bland annat egna klubbodlingar.»

Jag tycker det är något oklart uttryckt, vilket inflytande Jordbrukarungdomens
förbund här skall ha. Det är ofrånkomligt, att de största kvalifikationerna
och de största samlade erfarenheterna av att på ett gynnsamt sätt
bedriva denna verksamhet finnas hos Jordbrukarungdomens förbund. Det är
därför som jag för min del tydligt och klart vill framhålla önskvärdheten av
att man går så varligt och försiktigt fram som möjligt, så att man inte kommer
att skada mer än man gagnar. Jag vill framför allt ge uttryck åt den
förhoppningen, att det bakom denna strävan inte ligger någon avsikt att hämma
Jordbrukarungdomens förbund i dess verksamhet. Jag har under ett 20-tal år varit i tillfälle att på nära håll se, vad denna ungdomsorganisation har
uträttat och.betytt. Jag har på nära håll iakttagit vad det betyder för medlemmarna
individuellt att vara med i denna ungdomsorganisation och vad det betyder
för de bygder, där denna organisation bedriver sin verksamhet. Örn man inser
helt och fullt, vad det betyder att det på landsbygden finns en ungdomsorganisation,
som inte bara går in för att sprida missnöje, som inte bara talar örn och
pekar på alla svårigheter och besvärligheter vid jordbrukaryrket utan också
visar fram det värdefulla och de ljusa sidorna i detta yrke och glädjeämnena
i tillvaron på landsbygden, då har man också den uppfattningen, att JUF
har uträttat så mycket, ,att denna organisation är värd att här ha kvar ledningen.

Jag ber, herr talman, att få ge uttryck för det önskemålet, att när de slutliga
framtidslinjerna skola utformas för hushållningssällskapen, detta skall
ske så, att JUF får ha kvar ledningen av den praktiska ungdomsverksamheten.

Jag har, herr talman, velat ge uttryck för detta önskemål utan att framställa
något yrkande.

Häruti instämde herrar Staxäng och Nolin.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Det tycks ju vara så, att den
punkt, som här tilldrar sig det största intresset, gäller sättet för utseende av
hushållningssällskapens förvaltningsutskott.

För min del anser jag det vara av mycket stor betydelse att hushållningssällskapens
förvaltningsutskott få en så allsidig sammansättning som möjligt
ifrån olika synpunkter. Ser man på hushållningssällskapens historia, hur
det har varit i ett 100-tal år eller mera, så kan man ju inte undgå att lägga
märke till att hushållningssällskapen i mycket hög grad ha dominerats av de
förmögnare, större jordbrukarna. Det var kanske nödvändigt ifrån början att
det skulle vara på det sättet, men i och med att den demokratiska utvecklingen
fortsätter böra vi ju komma därhän, att även hushållningssällskapens förvaltningsutskott
bli ett så troget uttryck som möjligt för den befolkning, inom
vilken sällskapen skola verka. Jag tror, att ett ökat inflytande från de mindre
jordbrukarnas^ sida har ännu mycket större betydelse för den tid som kommer
än vad det har haft för den tid som redan har gått. Alla veta ju, vilka
oerhört stora och dominerande frågor, som äro under uppsegling, när det gäller.
Sveriges landsbygd. Allt som har med det mindre jordbrukets rationalisering
att göra är ju av djupt ingripande betydelse, särskilt för de jordbrukare,
som bli föremål för denna omdaning av jordbrukssamhället.

Mot denna allmänna bakgrund tycker jag det är självklart, att man bör
sörja för att även de mindre jordbrukarna få ett tillräckligt starkt inflytande

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Förslag till hushållning ssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
i sällskapen. Överhuvud taget är det viktigt, att sammansättningen blir så
allsidig som möjligt. Ifall man vill realisera ett sådant önskemål, kan man
givetvis tänka sig olika möjligheter, men jag skulle tro att den väg, som ntskottsmajoriteten
här anvisar, är en av de bästa och lättast framkomliga vägarna.

Departementschefen föreslår ju, att sällskapen principiellt skola byggas pa
den kommunala rösträttens grund. Medlemskap kan alltså vinnas av vem som
helst som är kommunalt röstberättigad, antingen han är jordbrukare eller
inte. När nu utskottet föreslår, att halva antalet ledamöter skulle tillsättas
av respektive landsting, så betyder ju det, att man stannar kvar på precis
samma grundval som den departementschefen själv har anvisat, men man sörjer
för att de kommunalt röstberättigade lia lättare för att göra sig gällande
än de kunna göra enbart genom medlemskap. Reservanterna och de som från
början lia hållit på propositionens linje ha ju också principiellt gått på samma
linje som utskottsmajoriteten. Vad man diskuterat är ju, som herr Liedberg
säger, en avvägningsfråga, och därvidlag försöker man lägga mycket
stor vikt vid att utskottets förslag skulle innebära att sällskapens ombudsförsamlingar
endast tillsätta en minoritet. Här tror jag, för att apostrofera
en annan talare, att ordets makt över tanken spelar en betydande roll. Det
är väl ingen som tror, att en lantbrukare, som är vald av landstinget, kommer
att reagera på annat sätt, när lian tar ställning till de mångå enskilda
problemen, än vad en lantbrukare, som är medlem av ombudsförsamlingen,
kommer att göra. Han kan reagera olika på grund av sin allmänna inställning,
det är klart, men inte på grund av vilken församling som har valt honom.
Därför är ju denna uppdelning av förvaltningsutskotten, när de sedan
skola arbeta, i en landstingsdel och en del som är vald av ombudsförsamlingen
utan tvivel en ren fiktion. Det kommer icke i praktiken att finnas
någon sådan uppdelning. Man kommer överhuvud taget icke att tänka på,
örn den ene kommit in i förvaltningsutskottet genom landstingsval och den
andre genom ombudsförsamlingens val, utan när förvaltningsutskottet vålgar
fått sin uppsättning av medlemmar, så komma givetvis dessa att taga ståndpunkt
utifrån sakliga synpunkter. Vad man vinner är en allsidigare sammansättning
av utskottet.

Den reservation, som här föreligger på denna punkt och som innebär, att
landstingen skulle välja tre och Kungl. Maj :t två, av vilka en skulle bli ordförande,
innebär ju också, att man skall binda antalet ledamöter i förvaltningsutskottet.
Enligt majoritetens förslag skall grundstadgan endast innehålla
en bestämmelse att förvaltningsutskott skall bestå av udda antal^ledamöter.
Man talar örn 11, men det är inte sagt att det skall vara 11. Kungl.
Maj :t skall utse ordförande, landsting och ombudsförsamling vardera _ hälften.
Enligt reservanternas linje måste man binda antalet ledamöter i förvaltningsutskottet.
I annat fall vet man ju inte alls vad man beslutar. Skulle
nian lämna antalet ledamöter fritt och bestämma, att landstinget skall utse
tre och Kungl. Maj:t två, vet man ju inte något örn vad konsekvensen blir.
Man kan bestämma antalet ledamöter i förvaltningsutskottet till 20, och av
dessa 20 får då landstinget 3, Kungl. Maj :t 2 och ombudsförsamlingen 15.
Jag tror det är skäl i att peka på den saken.

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet menade, att de landstingsvalda
ledamöterna skulle innebära en politisering a,v förvaltningsutskotten.
Ifall herr statsrådet och den meningsriktning han tillhör hade varit lika
rädda för en sådan politisering vid tidigare tillfällen, så är det ju möjligt
att hela frågan hade legat annorlunda till.

Den andra punkten, som här diskuteras, gäller gränsdragningen mellan

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
egnahemsnämnderna och^ hushållningssällskapen. Utskottsmajoriteten föreslår,
att alla byggnadsfrågor skola handläggas av egnahemsnämnderna. Här
har särskilt herr Liedberg anfört ett argument, som för övrigt har mycket
ivrigt framförts även i utskottet, och det är det att när man skall planlägga
en_ byggnad vid ett jordbruk, måste man samtidigt planlägga hela jordbruksdriften
för lång tid framåt för att kunna anpassa den blivande byggnaden
efter den. blivande driftsinställningen och på det sättet bygga så ekonomiskt
som möjligt. För en dylik planläggning av driften behövas hushållningssällskapens
tjänstemän.

Detta låter ju väldigt vetenskapligt och bra, men jag undrar, örn det i
praktiken går att hålla så värst hårt på den linjen, särskilt när det gäller
det mindre jordbruket. En byggnad vid ett jordbruk behöver ju stå i åtminstone
50 år, helst längre. Skola hushållningssällskapets tjänstemän då komma
ut till en bonde någonstans i Sverige och på en eftermiddag bestämma hur
hans drift skall vara inriktad under de närmaste 50 åren, och lägga upp byggnadsplaner
därefter, tror jag inte den eftermiddagen blir den lyckligaste i
den bondens liv. När det gäller det mindre jordbruket måste man ju säga, att
anpassningsmöjligheterna äro en livsfråga, både med hänsyn till skiftande
konjunkturer, och med hänsyn till skiftande familjeförhållanden, och faktiskt
måste, man vid ett mindre jordbruk bygga så, att man har en betydande anpassningsmöjlighet.
I annat fall tror jag det är bättre, att både egnahemsnämnder
och hushållningssällskapen hålla sig borta vid byggnadsföretagens
genomförande. Därför skall man icke taga alltför mycket av den där motiveringen.
Det får. nog gå för sig att både nybygga och rusta upp en
byggnad vid det mindre jordbruket utan att profetera alltför säkert om hulman
skall handla under de närmaste femtio åren. Herr Liedberg menade att
de som hade en annan uppfattning än han råkat ut för tankefel. Det kail
givetvis träffa vem som helst. Det är åtminstone teoretiskt icke uteslutet afl
även herr Liedberg själv skulle kunna råka ut för sådant. Jag håller därför
före, att man tillsvidare kan hålla på den linjen att de organ som i övrigt
syssla med byggnadsfrågoma även få syssla med jordbrukets ekonomibyggnader.

Jag skulle vilja stryka under en sak som har berörts både i propositionen
och i utskottets utlåtande. Det gäller anslaget till kontrollverksamheten i avseende
å nötkreaturens avkastning. Därvidlag har departementschefen föreslagit,
att anslaget till den officiella kontrollen skulle successivt avvecklas.
Detta skulle innebära att det bleve mycket svårt för mindre jordbrukare att
bekosta en sådan kontroll, med vilken kontroll ju följer rätt till stambokföring''
och möjligheten att sälja avelsdjur..Stryker man detta statsanslag kan
därför resultatet, åtminstone bli, att de mindre jordbrukarna i betydande utsträckning
praktiskt taget uteslutas ifrån arbete med nötkreatur savel. Det är
det mest lönande, mest intressanta och mest stimulerande arbete på detta område,
och det är av betydelse icke bara för den enskilde mindre jordbrukaren
utan även för hela de bygder och landskap med övervägande mindre jordbruk,
att avelsarbetet där har bredast möjliga grund. Nu har utskottet på den punkten
tagit avstånd ifrån departementschefens linje och i anslutning till en motion
som har väckts ifrån folkpartiets sida uttalat, att anslaget till kontrollverksamheten
bör upprätthållas i fortsättningen. Jag skulle vilja säga att det
är av stor betydelse icke bara att det upprätthålles utan även att det ökas,
ty omkostnaderna för denna kontroll ökas ju med nödvändighet med stigande
löner och på grund av andra förhållanden.

Det har i annat sammanhang, nämligen i fråga örn ungdomsverksamheten,
särskilt sagts att hushållningssällskapens tjänstemän böra kunna hjälpa icke

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
bara JUF utan även andra ungdomsorganisationer på lanthushållningens område,
som det heter i texten. Det är egentligen svårt att förstå varför det i så
fall endast skall vara »andra ungdomsorganisationer». Det kan ju även vara
andra organisationer på lanthushållningens område som de kunna hjälpa. Det
strykes under ifrån utskottets sida, och det är för övrigt sagt i propositionen
fastän icke så klart, att denna verksamhet, där hushållningssällskapens tjänstemän
samverka med andra organisationer, bör ha politisk neutral grund, och
jag tror det finns anledning stryka under den saken här. Det finns i vår tid
åtskilliga tendenser att blanda samman verksamhetsformer på ett sätt som
icke bör ske, och det är alldeles klart att sällskapens tjänstemän som betalas
med allmänna medel och som verka inom samhällsorgan, även örn de ha frivilligt
inslag, icke böra engageras i några sammanhang, där politiska bisyften
kunna kopplas samman med verksamheten.

I en motion från folkpartiets sida har man uppehållit sig även en smula
vid JUF och dess verksamhet, och jag kan instämma i vad den föregående
talaren yttrade om betydelsen av den verksamhet som JUF bedriver. I motionen
förekommer även ett förslag att man skulle tillsätta kvinnliga ungdomskonsulenter.
Detta förslag har icke tagits upp av utskottet. Det skriver litet
vackert om det på s. 60 men låter det för övrigt vara. Inom de län, där ungdomsverksamheten
bland den kvinnliga ungdomen är mera utbredd, tycks man
ha fullständigt klart för sig, att det icke är möjligt för hemkonsulenterna att
uppehålla sin verksamhet i den utsträckning som är önskvärd. Finns det någonting
som är önskvärt på svenska landsbygden för närvarande, så är det väl
att man intresserar den kvinnliga ungdomen för landsbygdens näringsliv och
landsbygdens frågor överhuvud taget och verkar för både att denna ungdom
stannar kvar i ökad utsträckning på landsbygden och att den blir så väl utbildad
som möjligt för de uppgifter som där föreligga. Jag tror därför att
denna fråga om kvinnliga ungdomskonsulenter är en fråga som kommer igen,
som det blir anledning påminna örn, när tillfälle gives. Det hade enligt min
mening varit önskvärt, att man redan nu kunnat säga ifrån att man borde
anställa dessa ungdomskonsulenter.

Innan jag slutar skulle jag också vilja säga ett ord örn en liten motion som
jag underskrivit och gäller vandringsrättarnas löner. Utskottet har överhuvud
taget icke tagit någon slutgiltig ståndpunkt till lönefrågorna, utan skjutit
dem på framtiden. Jag ville emellertid erinra om saken redan i detta sammanhang.
Vandringsrättarna utföra ett mycket gott arbete bland jordbrukarna,
som lia mycken nytta av dem. De skola nu kallas jordbruksinstruktörer,
men benämningen vandringsrättare är ju mera känd, och var och en som är
förtrogen med förhållandena vet ju, att en vandringsrättare, som har arbetat
något tiotal år ute på fältet, kan oerhört mycket och står knappast handfallen
inför någonting, när det gäller jordbrukets förhållanden. Tidigare lia dessa
platser ansetts vara genomgångsplatser. Det lia de nu i praktiken sällan blivit,
och i det nu föreliggande förslaget räknar man icke heller med det, utan platserna
betraktas såsom definitiva, och den lön som vederbörande där kan få
blir ju för de flesta slutlön. Örn nian nu tittar på det löneförslag som Ilar gjorts
upp, skall man finna att jordbrukskonsulenterna få en lönehöjning med 53,2 %
och vandringsrättarna cn med 44 %. Redan förut bär vandringsrättarnas lön varit
relativt låg. Enligt det här föreliggande förslaget blir det jämnt hälften
mot vad en konsulent får. Skulle man gå in för de bär lönerelationerna, skulle
det alltså innebära, att man ökade löneklyftan mellan vandringsrättarna och
konsulenterna. Jag tycker för min del överhuvud taget icke att det är trevligt
att öka löneklyftorna i en tid, då nian försöker sträva efter en smula ekonomisk
utjämning, och jag skulle tro att det i det bitr fallet är synnerligen belo -

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
gat. Jag har som sagt varit med om att underteckna en liten motion, vari yrkas
att vandringsrättarnas lön skulle höjas från 3 600 till 4 000 kronor. Den
saken har som sagts skjutits på framtiden, och det blir väl tillfälle att återkomma
därtill. Men jag ville redan i detta sammanhang ha sagt ett enda ord
örn den saken.

Beträffande de föreliggande reservationerna vill jag, med instämmande i
vad herr andre vice talmannen här förut har sagt, yrka bifall till den tredje
reservationen som gäller landstingens rätt att göra särskilda framställningar
till Kungl. Maj:t. Jag skall icke uppehålla tiden med några motiveringar, men
jag tror att på den punkten är reservationen den riktiga linjen. I övrigt ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sandberg: Herr talman! Jag skall icke så mycket diskutera de frågor
som här föreligga i samband med detta betänkande, men jag har behov av att
åtminstone deklarera något i vissa punkter.

I fråga örn den ofta omdiskuterade gränsdragningen mellan hushållningssällskapen
och egnahemsnämnderna vill jag säga, att jag har varit mest tilltalad
av propositionens förslag med undantag av den punkt som gäller verksamheten
för förbättring av ekonomibyggnaderna inom jordbruket. Nu har
emellertid utskottet lämnat frågan örn gränsdragningen mellan sällskapen och
egnahemsnämnderna, då det gäller själva rationaliseringen av brukningsdelarnas
jordförhållanden, öppen. Jag är icke i allo riktigt tillfreds med detta utskottets
sätt att taga på denna fråga. Jag hade, som jag nyss antydde, hellre
sett, att propositionens ståndpunktstagande i detta hänseende hade vunnit även
utskottsmajoritetens bifall, men jag skall icke gå vidare in på denna sak. Man
får väl godtaga vad utskottet här har sagt. Däremot vill jag som sagt oförbehållsamt
ansluta mig till utskottets mening i fråga örn verksamheten för förbättringen
av jordbrukets ekonomibyggnader, nämligen att denna verksamhet
naturligt nog bör handhavas av egnahemsnämnderna, som ju för övrigt ha
byggnadsverksamheten och bostadsförbättringsverksamheten på sin lott. I nu
nämnda avseende yrkar jag alltså bifall till vad utskottet har föreslagit.

Då det sedan gäller den kanske viktigaste frågan i detta sammanhang, nämligen
hur ledamöterna i hushållningssällskapets förvaltningsutskott skola väljas,
kan jag icke följa utskottsmajoritetens förslag. Jag anser att. det även
därvidlag hade varit det riktigaste att följa propositionens linje. Därigenom
hade hushållningssällskapets hittillsvarande karaktär bevarats. Det måste
nämligen anses vara av stort värde och av grundläggande betydelse, att sällskapets
egna, medlemmar också få välja sällskapets verkställande organ. Om man nu
går in för majoritetens förslag, som innebär att sällskapets medlemmar endast få
tillsätta en minoritet av förvaltningsutskottets ledamöter, befarar jag, att man
inför en ordning som i betänklig grad kommer att minska intresset från hushållningssällskapens
medlemmar för sällskapens verksamhet. Örn jag tänker på
förhållandet i det län, som jag representerar,så är det så, att sällskapet där har
ett mycket stort antal medlemmar, det största förresten i hela landet, och intresset
från de många jordbrukarnas i länet sida för hushållningssällskapets arbete och
verksamhet är mycket stort. Det råder ett intimt och levande sammanhang mellan
cle praktiserande jordbrukarna och hushållningssällskapet i det länet, och jag
är alldeles säker på att örn man inför en ordning som i ett avgörande hänseende
ställer medlemmarna utanför eller med förminskat inflytande, då det gäller
det verkställande organets sammansättning, så kommer det att verka menligt
på hushållningssällskapets fortsatta verksamhet åtminstone inom detta område.
Jag måste därför för min del, herr talman, beteckna det som ett oberättigat

Onsdagen den 14 juni 1944 fm

Nr 24.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
intrång på den rätt som hittills varit gällande, om man nu gör såsom utskottsmajoriteten
förordat.

Man har här sagt, att det allmänna intresset skulle kräva att förvaltningsutskottet
sammansättes på annat sätt än nu, eftersom ju hushållningssällskapet
har hand örn betydande allmänna medel som ställas till dess förfogande
för verksamheten. Jag har emellertid svårt att förstå, att man för att tillgodose
detta eventuella intresse att förstärka det allmännas inflytande i hushållningssällskapen
skall behöva gå fram på det sätt som här föreslås, i alla händelser
att man skall behöva gå fram så radikalt som utskottet förordat. Hushållningssällskapen
äro visserligen lokala sammanslutningar men de regleras
och kontrolleras på ett sådant sätt att de ändå böra kunna anses på ett tillfredsställande
sätt företräda det allmänna intresset. Nu kan man ju säga. att
även reservanterna ha gatt med på själva principen att landstinget skall ha
visst inflytande på hushållningssällskapets förvaltningsutskotts sammansättning,
och då man ändå godkänt den nya principen så kan det vara lika bra
att man går så långt som majoriteten föreslår. Jag anser, som jag sade. beklagligt
att utskottet gått ifrån propositionens förslag i förevarande hänseende,
som jag helst skulle vilja följa. I nuvarande läge måste jag ändå föredraga
den linje sorn föreslagits i reservationen av herr Tjällgren m. fl., där
det förordas att Kungl. Maj :t skall tillsätta ordföranden och en ledamot och
landstinget välja tre ledamöter och hushållningssällskapets medlemmar de övriga
sex ledamöterna. Jag är, som sagt, icke tillfreds med denna ordning, men
i nuvarande situation får man väl av två onda ting välja det minst onda, och
jag måste därför yrka bifall till den nyssnämnda reservationen. Jag vill också
julia bifall till den nästföljande reservationen, som rör utskottets uttalande
örn landstingets rätt att uttala sig örn hushållningssällskapets verksamhet.
Dessa korta erinringar och denna deklaration har jag velat göra med anledning
av förevarande utlåtande.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag begärde ordet i denna debatt
egentligen för att yttra mig endast örn en detalj i det föreliggande utskottsförslaget,
nämligen sättet för val av hushållningssällskapens förvaltningsutskott.
Denna fråga har ju också i denna debatt samlat det största intresset.
Kungl. Maj :ts förslag innebar ju på den punkten ingen ändring i nu gällande
ordning. Såsom bör vara fallet i ett demokratiskt iand sträva vi ju i regel efter
att låta folket få inflytande i förhållande till dess antal, men här tycks man
vara inne på andra vägar. Man menar, att omsorgen örn samhällets inflytande
skall leda till en begränsning av vederbörandes rätt att välja.

I propositionen lia ju föreslagits höjda medlemsavgifter i sällskapen, men
såvitt jag har kunnat finna har icke utskottet, vare sig majoriteten eller reservanterna,
nämnt ett ord örn huruvida den som skall föreslås till ledamot av ett
sällskaps förvaltningsutskott behöver vara medlem i sällskapet. Jag måste
säga, att en dylik inställning måste ju verka på det sättet, att man måste
fråga sig: vad är meningen med denna årsavgift? Därest riksdagen, som jag
förmodar, i dag kommer att fatta beslut i enlighet med antingen utskottets förslag
eller reservationen, har man i varje fall enligt min uppfattning slagit
undan den egentliga grunden för medlemsavgiften. Ty örn man skall erlägga
medlemsavgift, skall det väl vara för att kunna öva inflytande i den förening
som medlemsavgiften gäller. Man säp;er, att det allmänna bidrager ju med så
stora belopp och därför bör ha inflytande. Rent principiellt är den saken obestridlig,
men jag tycker, att man hade bort i detta sammanhang åtminstone på
något sätt göra gällande, att det allmänna då skall välja bland dem som äro

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Förslag till hushållnings sällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
medlemmar i hushållningssällskapet. Något sådant uttalande har jag, tyvärr
säger jag, icke funnit.

Beträffande förslaget att Kungl. Maj :t skall utse ordförande måste jag säga,
att det ligger ju reson — örn jag får använda ett småländskt uttryck — i det,
ty Kungl. Maj :t representerar ju staten. Om utskottet hade föreslagit att
Kungl. Maj :t skulle fått rätt att utse flera ledamöter, hade jag också förstått
det, men när man föreslår att landstinget, ett kommunalt organ, i detta fall
skall öva inflytande för det allmännas räkning, så förstår jag icke ett dugg
sammanhanget i detta fallet. Man resonerar självfallet så, att eftersom landstingen
äro valda efter demokratiska principer, kan man anse att de samhälleliga
intressena bli vederbörligen tillgodosedda, örn landstingen få utöva
inflytande i ifrågavarande hänseende. Emellertid kan varje medborgare som
vill intressera sig för ett hushållningssällskaps verksamhet bli medlem i sällskapet.
Det finns intet hinder i detta avseende, och den omständigheten att vederbörande
på grund av bristande intresse icke har anmält sig som medlem i
hushållningssällskapet bör väl icke motivera att man går ifrån den principiellt
riktiga linjen, att de som rätteligen böra ha ''inflytande på hushållningssällskapens
förvaltningsutskotts sammansättning, nämligen hushållningssällskapens
medlemmar, också i fortsättningen böra ha det. Jag kan
alltså icke säga att man ifrån utskottets sida och icke heller från reservanternas
förebringat tillräckliga skäl för sina förslag att frångå Kungl. Maj :ts proposition.
Det hade enligt min mening varit lyckligt för sällskapens verksamhet
i fortsättningen, och det har ju utvecklats av den närmast föregående talaren,
herr Sandberg, som uttalade sig i den riktningen. Jag tror, att för dem som
överhuvud taget ha deltagit i sällskapens verksamhet en längre tid det klart
framstår — ju längre tid de deltagit desto klarare borde det framstå -— att
ett genomförande av utskottets förslag, i varje fall efter en övergångsperiod,
verkar hämmande på den verksamhet sällskapen bedriva. Herr andre vice talmannen
höll före, att på det sättet intresset skulle okas. Hail menade naturligtvis,
att i och med att utomstående skulle få inträde i hushållningssällskapen
och därmed ökad inblick i sällskapens verksamhet skulle förståelsen för verksamheten
såsom sådan ökas. Skulle detta bli resultatet är det möjligt, att
de offer, som här göras, kanhända inte bli helt förgäves. Jag förstår dock icke.
varför den, som nu står utanför, inte skall kunna gå samma väg som alla övriga
gått. Därför kan jag icke finna bärande motiv för vare sig utskottets eller
reservanternas förslag. Kungl. Maj :ts förslag på den punkten är enligt mitt
förmenande det förslag, som har de största förutsättningarna att kunna leda
hushållningssällskapens verksamhet fram till det bästa och lyckligaste resultatet.

Jag har alltså icke kunnat biträda det förslag, som här föreligger från utskottets
sida, och jag ber därför, herr talman, att få framställa ett yrkande,
vilket närmast innebär ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag. Eftersom det här
är fråga örn ett principuttalande, måste mitt förslag gälla själva motiveringen,
och för att komma Kungl. Maj:ts proposition så nära som möjligt skall jag
be att beträffande utskottets motivering få yrka följande ändringar, nämligen
att på s. 17, andra stycket, den del, som börjar med orden »Genomförandet av
detta förslag» och slutar med orden »grundstadgar för hushållningssällskap»,
utbytes mot följande mening: »Utskottet har ej heller något att erinra mot vad
i propositionen anförts rörande utseende av förvaltningsutskott.» Under förutsättning
av bifall till nyssnämnda yrkande yrkas vidare, att allt vad som
anföres i andra stycket å s. 22, vilket stycke börjar med orden »I samband
med» måtte utgå.

Sedan, herr talman, bara ett par ord i anledning av vad herr Liedberg anförde
i början av debatten i fråga örn landshövdingarnas, jag skulle vilja säga mono -

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
polrätt till ordförandeskapet i hushållningssällskapen och hans1 yttrande, att
om några tendenser skulle visa sig i annan riktning, så borde de ändras med
tjänliga medel. Jag tycker nog att herr Liedberg ibland är väl mycket framme
med pekpinnen och att hans sätt att resonera är litet skolmästaraktigt. Med
den uppfattning han har att landshövdingen, oberoende av hushållningssällskapets
mening, bör vara ordförande i länets hushållningssällskap, borde han,
örn han ville vara konsekvent, gå fram en annan väg och begära den ändringen
i landshövdingeinstruktionen, att Kungl. Majit hade att ta hänsyn till vederbörandes
kompetens även på detta område, då det gäller att utse en landshövding.
Skall landshövding lia monopol på dylik ställning, skola kvalifikationer
därför också vara tillfinnandes vid ämbetets tillsättande. Jag betvivlar inte
ett ögonblick att det är till fördel för landshövdingarna att de få bli ordförande
i hushållningssällskapen, men jag skulle dock i all ödmjukhet vilja ifrågasätta,
örn det icke vore lämpligt att vederbörande, innan han väljes åtminstone,
är bosatt inom sitt län. Jag tycker, att detta är ett så enkelt önskemål att
man icke gärna kan reagera mot detsamma, särskilt då med tanke på att
landshövdingarnas arbetsuppgifter äro så mångå och stora, att endast en begränsad
tid står till deras förfogande för skötande av ordförandeskapet i ett
hushållningssällskap. När det gäller en tjänstemans innehav av uppdrag vid
sidan örn hans egentliga uppgifter måste jag, herr talman, säga, att jag alltid
haft den meningen, att därvidlag vederbörandes kompetens i det speciella
fallet och icke hans tjänsteställning bör vara det avgörande.

Ja, herr talman, detta är några reflexioner från min sida i anledning av
några yttranden, som här fällts av herr Liedberg. Jag skall be att med det
sagda få yrka bifall till det ändringsförslag, som jag tidigare framställt.

I detta anförande instämde herrar Petterssom i Norregård, Gardell, Paberg
och Johansson i Mysinge.

Herr andre vice talmannen Carlström, som på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! Den föregående ärade talaren hade svårt
förstå den här saken, och det kan jag ju i någon mån begripa. Jag förstår nämligen
att han icke är så vidare intresserad av det här spörsmålet. Herr Svensson
i Grönvik sade, att först när medlemmarna erlagt sin avgift borde de bli berättigade
att öva inflytande på hushållningssällskapens verksamhet. Ja, herr Svensson
i Grönvik, det finns ofantligt många personer, som redan nu erlägga sina
avgifter, fastän de inte äro företrädda av ombud, och som komma att göra det
i fortsättningen, så mycket hellre som de veta att de tack vare detta förslag
komma att få någon, som kan företräda dem i förvaltningsutskottet. Jag tror
icke att den föreslagna anordningen kommer att inverka menligt på lusten att
tillhöra hushållningssällskap, utan snarare att härigenom intresset för hushållningssällskapens
verksamhet kommer att öka i stället för att minska.

Herr Liedberg erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag föranleddes begära ordet av herr Svenssons i Grönvik
anförande. Han missuppfattade mig tydligen, då han ju förmenade, att
jag skulle lia gjort gällande att det voro något slags monopol för landshövdingarna
att vara ordförande i hushållningssällskapen. Något sådant har jag
givetvis inte påstått, vilket var och en kan få bekräftelse på som något mera
uppmärksamt åhörde mitt anförande eller som tar del av det, när det så småningom
kommer i tryck. Jag har bara uttalat mig örn lämpligheten av att
man så långt det är möjligt knyter samman landshövdingeämbetet med den
viktiga institution, som heter hushållningssällskap. Beträffande nödvändigheten

Andra kammarens protokoll 19Ji4. Nr Si. 3

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
att fördenskull ändra förutsättningarna för en person att bli landshövding
vill jag säga, att därvidlag är naturligtvis herr Svensson i Grönvik mycket
sakkunnig. Han vet vad som fordras för att överhuvud taget kunna bli ordförande
i ett hushållningssällskap, eftersom han ju själv är ordförande, och
jag skall icke ta upp någon dispyt på den punkten.

Herr Svensson i Grönvik sade, att jag uppträdde som skolmästare. Med
anledning av det vill jag blott säga, att det finns tre kategorier, nämligen
dels de, som verkligen äro det, dels de, som se ut som örn de vore det, och
slutligen de som äro lyckliga nog att varken vara det eller se ut att vara det.

Herr Svensson i Grönvik, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! Herr Carlström påstod, att intresset skulle
bli större genom genomförandet av det i utskottsutlåtandet föreslagna sättet
för utseende av förvaltningsutskott. Jag skall be att få erinra honom örn,
att han i det avseendet kan vända sig till sin partivän herr Sandberg, som
ju därvidlag har en annan uppfattning och en uppfattning, som överensstämmer
med den jag själv har. Jag är sålunda alltjämt skeptisk mot herr Carlströms
förhoppning örn ett ökat inflytande till följd av utskottets förslag.
Herr Liedbergs sista anförande, i vad det gällde landshövdingarnas lämplighet
som ordförande, var närmast, tycker jag, ett »goddag-yxskaft». Hans uttalande
att tendensen går i den riktningen, att man icke vill välja landshövdingarna
till ordförande, och att med de föreslagna bestämmelserna hushållningssällskapen
skulle fråntagas den rätt att till ordförande välja en landshövding, som
ansåges därtill lämpad, kan jag för min del icke förstå på annat sätt än att herr
Liedberg hyser den förhoppningen, att det skall lyckas hans parti med det stora
inflytande det härvidlag har när det gäller utnämningar av landshövdingar, att
de på denna väg kunna nå sina syftemål.

Herr andre vice talmannen Carlström erhöll på begäran ånyo ordet för kort
genmäle och anförde: Herr talman! Herr Svenssons i Grönvik motivering för
att hans åsikt är den rätta var en hänvisning till att till min gode partikamrat herr
Sandberg var av samma uppfattning som han. I det avseendet vill jag bara
säga, att herr Sandberg och jag icke äro några siamesiska tvillingar politiskt
sett, utan att vi naturligtvis kunna ha litet olika meningar ibland.

Härefter yttrade:

Herr Norup: Herr talman! Såväl i den kungl, propositionen som i det föreliggande
utskottsutlåtandet liksom också i de anföranden, som hållits här, har
omvittnats till vilket stora gagn för jordbruket hushållningssällskapen i deras
nuvarande organisation varit. Detta har ju också framgått av den omständigheten
att hushållningssällskapen fått sig allt större uppgifter ålagda. Det är
emellertid klart att efter hand som uppgifterna blivit större och förhållandena
ändrat sig även hushållningssällskapen måste förändras till sin organisation.
Hushållningssällskapen ha hittills varit relativt självständiga. De ha handlagt
förefintliga ärenden på sina årsmöten, och de ha själva valt sina förvaltningsutskott,
som varit det initiativtagande och verkställande organet, det organ,
som delat ut tillgängliga statsanslag. Jag är övertygad1 om att hushållningssällskapen
varit ett av de kraftigaste hjälpmedlen för höjandet av vårt jordbruk
till dess nuvarande höga standard. Kungl. Majit har också i den föreliggande
propositionen byggt på de gamla principerna för hushållningssällskapens sammansättning,
så att de, sorn. frivilligt anslutit sig till ett hushållningssällskap,
också skulle ha möjlighet att inverka på sällskapets'' beslut. Även genom den
kungl, propositionen har, såsom redan tidigare nämnts, beretts möjlighet för

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
var och en, som vill intressera sig för dessa frågor, att så göra. Sedan år tillbaka
bär man också haft ett proportionellt valsätt, som gör att även minoritetsgrupper
kunna bevaka sina intressen. Jag är därför något förvånad över att
den gamla principen örn medlemmarnas inflytande på hushållningssällskapens
verksamhet nu i viss mån skall strykas bort och kontrollen överlämnas till det
allmänna. Från utskottets sida rekommenderar man landstingen såsom lämpliga
kontrollorgan för tillgodoseendet av det allmännas intressen. Örn utskottsma.
joritetens förslag här skulle gå igenom, menar jag, att dari skulle ligga en
oerhört hård dom över det frivilliga och uppoffrande arbete, som under de gångna
årtiondena utförts av så många av sällskapens medlemmar. Jag kan icke finna
några skäl att tillskapa ett sådant kontrollorgan som här föreslås. För min
del vill jag uttala en protest emot att man genom en författningsändring underkänner
ett arbete, vilket enligt min mening haft en oerhört stor betydelse för
vårt lands jordbruk. En sådan åtgärd kail icke verka gott för den fria utvecklingen
av hushållningssällskapen och deras verksamhet och kommer indirekt
att kräva hänsyn till intressen, som i mångt och mycket äro främmande
för jordbruket som sådant. Örn riksdagen, såsom, jag befarar, längre
fram på dagen kommer att bifalla utskottsmajoritetens förslag och en kontroll
från det allmännas sida sålunda kommer till stånd, är det min åsikt., att denna
kontroll bör få en begränsad omfattning.

Man är emellertid inte nöjd med att man får ett visst inflytande och en viss
bestämmanderätt genom att få välja hälften av förvaltningsutskottets ledamöter,
utan man har även föreslagit, att Kungl. Majit skall tillsätta ordföranden.
Under sådana förhållanden kan det i praktiken utveckla sig därhän,
att det blir den kontrollerande och av Kungl. Maj :t tillsatte ledamoten som
kommer att fälla utslagsrösten. På grund härav kunna de allmänna representanterna
vinna majoritet och bestämma, hur de olika frågorna inom hushållningssällskapen
skola lösas. Var och en, som närmare känner till hur föreningslivet
i vårt land utvecklat sig, mäste emellertid protestera mot en sådan
anordning, vilken icke står i överensstämmelse med de principer som i allmänhet
äro rådande för uppbyggandet av den frivilliga föreningsrörelsen.
Aven örn hushållningssällskapen icke skola uppbyggas efter exakt samma principer
som i annan föreningsrörelse, måste dock hushållningssällskapen åtminstone
i huvudsak uppbyggas efter samma principer, som gälla för föreningslivet
överhuvud. Det nu av utskottet framlagda förslaget innebär således
en fara för att jordbrukets synpunkter under vissa omständigheter inte komma
att bli de förhärskande, utan att sidointressen kunna göra sig gällande inom
hushållningssällskapen. På grund härav vill jag i denna punkt instämma i det.
yrkande, som framförts av de reservanter, som yrkat att de av landstingen
tillsatta ledamöterna inom förvaltningsutskotten böra begränsas till fyra, under
det att de av ombuden valda skulle vara sex. Även om därtill kommer den
av Konungen valde representanten, är således majoriteten förankrad hos dem
som utgöra stommen i hushållningssällskapen.

Från visst håll har man inte nöjt sig med att de allmänna intressena skola
få majoritetsinflytande i förvaltningsutskott. Man har även hävdat att, då
landstingen .skulle ha rätt att granska förvaltningen av hushållningssällskapens
räkenskaper samt kontrollera, att deras ledande organ fullfölja sina
uppgifter ekler de principer och riktlinjer, som äro uppdragna för hushållningssällskapen,
det allmänna bör lia. en representant i revisionen av hushållningssällskapen.
Även detta är enligt min mening ett försök att underkänna det
arbete från hushållningssällskapens sida, som —- enligt vad som omvittnats
från olika håll — hittills utförts och haft en mycket stor betydelse för vår
jordbruksnäring.

Nr 24.

Oiudascn den 14 juni 1914 fm.

Förslag Ull hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)

Herr Liedberg påpekade i sitt anförande att den nuvarande ordningen hade
lett till ett visst maktmissbruk. Jag hör inte till deni, som gilla att man använder
sig av maktfullkomlighet och träder minoritetens rätt för nära. Jag
tror tvärtom att vi ha större möjligheter att nå resultat, örn vi försöka ha förståelse
för varandra. Även örn en viss grupp är i majoritet, får denna majoritetsställning
icke missbrukas. Den av herr Liedberg uttalade domen anser
jag vara för hård. Det maktmissbruk — vilket jag hoppas varit mycket sällsynt
— som hittills förekommit, har dock byggt på de möjligheter,, som det
proportionella valsättet har givit. Vi lia nämligen sedan ganska lång tid haft
det proportionella valsättet infört i våra hushållningssällskap. Även innan det
proportionella valsättet infördes förekom ett icke obetydligt majoritetsmissbruk.
Man var emellertid inte så villig att tala högt därom. Tidigare fanns det
vissa bestämmelser, vilka jag här inte skall närmare beröra, som kvalificerade
vissa personer som medlemmar i förvaltningsutskotten. Jag är för min del
övertygad om att även örn nian skulle antaga Kungl. Maj:ts förslag enligt
propositionen, detta icke kommer att föranleda något missbruk av maktställningen.

I dagens debatt har även berörts frågan om hushållningssällskapens och egnahemsnämndernas
inbördes ställning. Det är inte så länge sedan dessa båda
organ blevo skilda åt. Jag är inte säker på att egnahemsorganisationen har
uppnått den ålder och fått de erfarenheter, att man nu kan säga, hur man bäst
skall lägga upp denna organisation. Egnahemsnämnderna lia ju att handlägga
byggnadsfrågor. Herr Mäler anförde, att örn även en annan myndighet än hushållningssällskapen
skulle handlägga byggnadsfrågor för ekonomibyggnader,
skulle detta föranleda ett visst dubbelarbete. Jag vill gentemot detta framhålla
att egnahemsnämnderna inte endast lia att granska själva byggnaderna, utan
att de även handlägga frågor, som röra uppläggandet av jordbrukens hela ekonomiska
drift, och att den rätta handläggningen av dessa frågor föranleder
besök å gårdarna. Jag kan inte tänka mig, att en byggnadssakkunnig i allmänhet
även är skickad att handlägga de olika frågor, som sammanhänga med
förbättringar på olika sätt av jordens skötsel m. m. Det måste således för ett
riktigt bedömande av de i många fall vitt skilda frågorna under alla förhållanden
bli besök av olika sakkunniga. För den skull tror jag att det är felaktigt
att skjuta frågan om dubbelbesöken i förgrunden. Det är väl skäligt, att man
har sådana organ som handlägga ärendena för egnahemslånetagarna på ett sådant
sätt, att deras intressen bli bäst tillgodosedda. Jag tror också att man kan
säga att såsom den nuvarande ordningen är reglerad mellan egnahemsnämnderna
och lantbruksförbundets byggnadsförening L. B. F., stora möjligheter
föreligga, att ärendena rörande ekonomibyggnaderna bli handlagda på bästa
sätt. Jag säger än en gång att det är fel att av omsorg att få bort vissa dubbelbesök
beröva vederbörande den bästa och mest sakkunniga hjälpen. Även i
det fallet torde det vara lämpligast att avvakta de förslag, som i detta hänseende
komma från 1942 års jordbruksutredning, vilken har att handlägga
även dessa ärenden. Jag är övertygad örn att frågan om gränsdragningen för
arbetsuppgifterna mellan hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna blir
bäst betjänt av att man ställer sig något avvaktande till åtgärder att kunna
tillgodogöra sig de ytterligare erfarenheter på området, som ännu kunna
vinnas.

Jag vill slutligen uttala, den förhoppningen, att man, även om utskottets
föreliggande förslag vinner riksdagens bifall, skall se till att inte den maktbalans,
som man nu söker åstadkomma för fullföljandet av organisationen, kommer
att medföra, att de av jordbrukets livsintressen, som handläggas av hushållningssällskapen,
därigenom sättas i bakgrunden.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Förslag lill hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)

Herr talman! Jag skall med dessa ord be att få instämma i oell yrka bifall
till det yrkande, som framställts av herr Svensson i Grönvik.

I detta anförande, varunder herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna,
instämde herr Gustafsson i Lekåsa.

Herr Liedberg erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag begärde ordet för att rätta ett missförstånd av herr Norup, som
i sitt anförande hävdade, att det proportionella valsystem, som vi sedan åtskilliga
år skulle ha haft, borde utgöra en säkerhet mot varje maktmissbruk
och överhuvud taget ge varje grupp sitt behöriga inflytande. Herr Norup har
emellertid förbisett att vi på detta område inte haft något proportionellt valsystem
annat än vid val mellan lantbruksombuden inbördes. Vid själva valen
till lantbruksombud däremot förekomma inte några proportionella val. Hushållningssällskapsutredningen
har sökt rätta till detta, och Kungl. Maj:t har
för sin del antagit utredningens förslag i detta avseende. Ett bifall till Kungl.
Maj:ts förslag skulle således verka i riktning mot införande av proportionella
val på detta område.

Jag har varken trott eller påstått, att herr Norup skulle vara någon vän av
ytterlighetsriktningar och maktmissbruk. Detta hindrar emellertid inte att jag
har ansett mig ha anledning påtala att maktmissbruk förekommit. Jag vidhåller
fortfarande detta påstående. Det må sedan rent subjektivt uttalas att denna
min dom är hård eller icke. I alla händelser kan det icke åberopas som ett
försvar för ett missbruk i våra dagar, att personer i liknande ställning även
under gångna tider till äventyrs skulle ha förfarit lika oklokt.

Härpå yttrade:

Herr Mäler: Herr talman! Jag vill inledningsvis framhålla, att jag är
övertygad örn att örn den anda, som präglade herr Hörups anförande, hade
besjälat verksamheten under senare år i de svenska hushållningssällskapen,
denna debatt säkerligen aldrig behövt äga rum.

Såsom ett pär talare tidigare under denna debatt anfört, är det just det
missbruk med makten, som herr Norup nämnde, vilket aktualiserat kravet på
att söka finna en utväg, varigenom man skulle kunna åstadkomma balans mellan
de olika intressegrupperna inom de skilda, länen. För min personliga del
tror jag att utskottet gått till verket i denna fråga icke med avsikt att tränga
tillbaka några berättigade intressen, utan för att åstadkomma en ordning, som
skall bli till gagn för det svenska jordbruket. Jag är övertygad örn att. det
är mycket betydelsefullt, att även andra intressen än rena jordbruksintressen
bli företrädda i de organ, som skola syssla med dessa frågor. Det hade under
gångna år varit ytterst värdefullt, om personer tillhörande konsumentgruppen
varit företrädda i hushållningssällskapen. De hade under sådana förhållanden
fått bättre förståelse för de bekymmer, som jordbruket haft, och de motsättningar,
som präglat de senaste årens jordbruksdiskussioner här i landet, hade
med all .säkerhet icke behövt uppkomma.

Jag vill i anledning av vad som yttrats från vissa, håll här i debatten framföra
ett par repliker. — Det var närmast herr Liedberg, som hade några anmärkningar
mot mitt sätt att yttra mig här angående denna fråga. Jag skall
inte nu ingå på den sakliga invändningen, som han gjorde gentemot mig beträffande
organislationen av byggnadsverksamheten. Denna verksamhet är
för övrigt ordnad på olika sätt inom olika delar av landet. I vissa delar är
det egnahemsnämnderna, som inom sig besitta byggnadsexpertisen. I andra
delar är det Jantbruksförbundets byggnadsförening L. B. F., under det att det

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Förslag till hushållning s säll skåpens organisation och verksamhet. (Forts.)
på ytterst få platser är hushållningssällskapen som ha sådan expertis. Jag skall
emellertid inte närmare orda härom. Vad herr Liedberg sade, att mitt anförande
på denna punkt och kanske även andra punkter vittnade örn att jag inte var
så väl förtrogen med hushållningssällskapens verksamhetssätt, är nog i och
för sig riktigt. Det förhåller sig nämligen åtminstone inom mitt län på det sättet,
att så gott som aldrig någon representant för den meningsriktning, som
jag företräder, har haft säte och stämma i hushållningssällskapets förvaltningsutskott.
Undantag gäller endast för de tillfällen, då den kungavalde landshövdingen
omfattat samma politiska meningsriktning som jag. Varken jag
eller mina partivänner ha således haft något tillfälle att på nära håll och inifrån
lära känna hushållningssällskapens verksamhet. Detta, gäller för övrigt
inte endast mina partivänner, utan det gäller även högerns och folkpartiets
representanter. På grund därav känna varken socialdemokraterna, högermännen
eller folkpartiledamöterna från min landsända till hushållningssällskapet så
väl, som de skulle ha gjort, örn de varit företrädda dari. Detta är kanske en
av anledningarna till att detta problem nu kommit upp till diskussion. Detta
sammanhänger också med det resonemang jag nyss förde i anslutning till herr
Norups anförande.

Jag skall även med några ord beröra något av vad herrar Carlström och
Svensson i Ljungskile anförde örn att landstingen visserligen skulle ha. denna
rätt att välja ledamöter i hushållningssällskapens förvaltningsutskott, men att
det endast skulle stanna därvid och ingenting annat. Landstingen skulle således
icke lia någon rösträtt i själva förvaltningsutskotten. Vi ha i den av
mig och mina medmotionärer väckta motionen framhållit — vilket även återgivits
i utskottsutlåtandet — att- då landstingen få revisions- och verksamhetsberättelser
från hushållningssällskapen, skulle landstingen kunna diskutera
och fatta vissa beslut i anledning därav samt till hushållningssällskapen
överbringa sina synpunkter på dessa berättelser. Jag finner detta vara en så
självklar sak, att man egentligen inte behöver skriva därom. Men efter det resonemang,
som i denna debatt har förts, är det tydligt, att man måste särskilt
framhäva, att med rätten att delegera personer till en uppgift bör också följa
rätten att ge dessa personer vissa instruktioner. Herr Svensson i Ljungskile
nämnde att landstingen redan skulle ha denna rätt. Jag vill i anslutning därtill
säga, att örn landstingen redan ha denna rätt, varför skall man då i en reservation
behöva särskilt påpeka, att den skall begagnas?

Slutligen vill jag gentemot vad statsrådet framhöll i sitt anförande endast
understryka vad herr Andersson i Tungelsta omedelbart därefter svarade
statsrådet. Jag anser nämligen liksom herr Andersson i Tungelsta att Kungl.
Maj :t, då Kungl. Maj :t en gång begärt att få höra riksdagens mening örn ett
förslag, också bör taga vederbörlig hänsyn till den mening, som riksdagen
ger till känna. Jag kan för min del inte förstå, att en meningsyttring från riksdagens
sida skall behöva uppfattas som något misstroendevotum. Jag hoppas
emellertid att det i sinom tid skall framläggas en proposition, som i huvudsak
överensstämmer med vad utskottet här föreslagit.

Herr talman! Jag vidhåller mitt tidigare i debatten framställda yrkande.

Herr Johansson i Öckerö: Herr talman! Jag har inte begärt ordet för att
ställa något yrkande. Det är emellertid ett avsnitt i detta utskottsutlåtande
som berör fisket, och om detta skulle jag vilja säga några ord.

Inom en hel del hushållningssällskap finnes ju s. k. fiskerinämnd. Vi fiskare
skulle naturligtvis helst se, att allt samröre mellan fisket och hushållningssällskapen
upphörde. Men det är kanske inte lätt att uppnå detta på många år
ännu. För ett par år sedan väckte herr Sundström i Skövde en motion, vari

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
han begärde, att deri lägre fiskeriadministrationen skulle skiljas ifrån hushållningssällskapen.
Motionen blev avslagen med den motiveringen, att en utredning
örn hushållningssällskapens omorganisation pågick. Resultatet av denna
utredning beträffande sammansättningen av fiskerinämnden blev, att utredningen
föreslagit, att två representanter för förvärvs fiskarena skulle vara medlemmar
av nämnden. Departementschefen och lantbruksstyrelsen tyckte väl, att
detta gick väl långt, och i propositionen föreslogs, att i denna nämnd borde sitta
personer, som äro verksamma inom fiskerinäringen. Nu är ju saken den, att fiskerinäringen
omsluter icke endast fiskare utan även konservfabrikanter, fiskhandlare
och snart sagt alla, som ha med fisket och fiskerinäringens distributionsförhållanden
att göra. Utskottet har gått litet längre i välvilja än propositionen
och framhåller önskvärdheten av att, där så ske kan, plats beredes representanter
för yrkesfiskarenas organisationer i fiskerinämnden. Man ställer sig
frågande inför denna rädsla för att fiskarena själva skola få sköta sina angelägenheter.
Det är väl ingen här i kammaren som kan tänka sig, att en jordbruksnämnd
skulle vara sammansatt på ett sådant sätt, att jordbrukarna inte
skulle ha något inflytande där. Men när det gäller fiskarena skola dessa inte
lia någonting att säga till örn i fiskerinämnden, utan majoriteten där skall utgöras
av jordbrukare. I det län jag hör hemma ha vi gudskelov intet samröre
med hushållningssällskapen. Men det är tyvärr inte i många fler län som
det är ordnat på detta sätt. Örn det nu vore så, att dessa fiskerinämnder inte
hade med något annat fiske att göra än det som jordbrukarna eventuellt bedriva,
vore det ingenting att säga örn saken. Men i vissa fall lia de även inflytande
på havsfisket. Jag tänker då närmast på fiskerilånen.

Jag tror att flera av denna kammares ledamöter erinra sig en liten episod
från riksdagsresan 1939. När vi kommo ner till Halland, infunno sig en
massa fiskare från Träslövs läge, omringade riksdagsmännen och frågade
dem: »Varför äro vi missgynnade när det gäller att få fiskerilån i jämförelse
med bohuslänningarna? Dessa ha bra mycket lättare att få fiskerilån än vi.»
Riksdagsmännen svarade genast sanningsenligt, att hallänningarna hade precis
samma rätt som bohuslänningarna att erhålla fiskerilån. Fiskarena genmälte
på nytt med lika stort berättigande, att de voro missgynnade i fråga örn fiskerilånen.
En av riksdagsmännen ställde till mig frågan, huruvida jag kunde förklara
den saken. Jag sade, att jag inte kunde lämna någon annan förklaring
än att i Bohuslän är landstinget förmedlare av fiskerilånen men i Hallands
län hushållningssällskapet. Dåvarande landshövdingen där, Kjellman, som stod
strax i närheten och hörde på fiskarenas klagomål, sade liksom ursäktande,
att en utredning påginge angående överflyttning av förmedlingen av fiskerilån
ifrån hushållningssällskapen till landstingen. En sådan överflyttning har sedermera
också skett i Hallands län, och fiskarena där äro numera ganska belåtna.
De lia kunnat skaffa sig nya båtar liksom bohuslänningarna, och do behöva
inte som förr köpa gamla uttjänta fiskebåtar i Bohuslän. Hushållningssällskapet
har emellertid alltjämt hand örn förmedlingen av dessa fiskerilån
i flera län. Jag har hört att fiskarena i Blekinge lia mycket svårt att få fiskerilån,
medan det där som på andra håll är hushållningssällskapet som handlägger
dessa ärenden. Då fiskarena inte lia något inflytande i dessa hushållningssällskap
blir resultatet ur deras synpunkt otillfredsställande.

Herr andre vice talmannen sade för en stund sedan, att lian inte skulle
bli rädd för örn det i ett hushållningssällskaps förvaltningsutskott skulle
komma in en person, som inte var jordbrukare. Nej, det tror jag säkert inte
han skulle behöva bli. Det ser emellertid ut som örn de som sysslat med utredningen
örn hushållningssällskapen och de som skrivit denna proposition äro
rädda för att det kommer in fiskare där, i varje fall i fiskerinämnderna. Jag

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Förslag till hushållning ssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
tycker att etet finns fullt fog för att fiskarena lia majoritet i hushållningssällskapens
fiskerinämnder och något så när kunna bestämma över förvaltningen
av sina egna angelägenheter.

Det är även en annan sak, herr talman, som i detta sammanhang väcker
mili förvåning, nämligen att enligt det föreliggande förslaget icke mindre än
32^ fiskerikonsulenter skola tillsättas. Man torde verkligen lia rätt att ställa
frågan: vad skola dessa fiskerikonsulenter uträtta, vilken sysselsättning skola
de ha? Meningen är ju att de skola medverka till att effektivisera fisket. Läget
för dagen är emellertid •— och så var även förhållandet före kriget — att.
yrkesfiskarena ganska starkt måste reducera sina fångster. De få inte föra i
land så mycket fisk de kunna fånga. Svenska folket kan inte konsumera den
fisk, som fiskarena kunna fånga i dag, mitt under brinnande krig och med
mycket kringskurna fiskemöjligheter. Är det under sådana förhållanden lämpligt
att tillsätta konsulenter, som genom fiskodling och dylikt ändå mera
skola belasta marknaden med fisk? För min del kan jag inte finna någon mening
i detta. Det måste vara fullständigt meningslöst att staten kastar ut ett
pär hundra tusen kronor för att berika fisktillgången, när den för närvarande
är bra mycket större än som behövs.

Jag tog för några år sedan del av ett av lantbruksstyrelsen framkastat projekt,
soni gick ut på att man skulle som beredskapsarbete vid inträdande arbetslöshet
igångsätta grävning av dammar för fiskodling nere i Skåne. Staten
skulle alltså kasta ut en massa pengar för grävning av dammar, vilka säkerligen
skulle anläggas vid de större godsen. Sedan skulle småfisk importeras
från Holland och Danmark och födas upp i dessa dammar och därefter säljas,
samtidigt som vi på västkusten finge tömma bort miljontals kilogram fisk, som
inte kunde avsättas. Vår fisk är givetvis för folkhushållet bra mycket värdefullare
än den som föds upp i dammar. Är det meningen att konsulenterna
skulle få till uppgift att syssla med sådan fiskodling? Man måste uppställa
frågan, huruvida det kan vara riktigt att handla på det sättet.

_ Vätterns fiskare ha gjort en framställning örn att de i likhet med Vänerns
fiskare icke skulle behöva ha sina angelägenheter liggande under hushållningssällskapen
och att de själva skulle bilda en nämnd, som skulle handlägga deras
egna frågor. I ett remissvar från Skaraborgs läns hushållningssällskap med
anledning av denna framställning säges bl. a., att örn Vätterns fiskare i likhet
med Vänerns skulle få sköta sina angelägenheter själva genom egen fiskerinämnd,
skulle statens fiskeritjänstemän icke få full sysselsättning. Saken ligger
så till, att hushållningssällskapen måste behålla så mycket som möjligt av
fiskeriadministrationen för att kunna hålla sina konsulenter i full verksamhet.
Under sådana förhållanden ser jag ingen annan råd än att fiskarena få börja
på att söka få bort fiskerikonsulenterna, åtminstone där de äro obehövliga. Jag
tänker då närmast på de större sjöarna. Sedan få vi försöka bortkoppla våra
angelägenheter ifrån hushållningssällskapen. Det har sagts mig, att det på
jordbrukets område råder mycket stor brist på konsulenter och att där många
frågor ligga hopade på varandra. Varför då inte öka antalet konsulenter för
jordbruket och minska antalet för fisket på platser, där de inte behövas? Jag
anser för min del, att det skulle vara den allra bästa lösningen att vid tillsättningen
av konsulenter förfara på detta sätt. Konsulenternas avlöningsförhållanden
skola ju ännu en gång prövas av riksdagen. Jag skulle vilja föreslå, att
riksdagen då även tar under prövning, huruvida dessa konsulenter kunna erhålla
full sysselsättning.

Det är även en annan sak, herr talman, som jag inte kan låta bli att beröra
i detta sammanhang. När man läser utskottsutlåtandet, när man läser propositionen
och när man läser vad utredningen skrivit, finner man, att det som

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
en röd tråd genom det liela går, att fisket är en binäring till jordbruket. Yi
fiskare kunna icke förstå, att en sådan gammal tanke ännu kan leva kvar.
Det kan väl för över hundra år sedan lia funnits en tid, då fisket var en
binäring till jordbruket, då de egendomslösa fiskarena voro jordbrukarnas
drängar. Den tiden är nu för länge sedan förbi, och fisket är numera ett yrke
såväl som jordbruket. Det finns väl knappast några yrken, som äro så väsensskilda
som fisket och jordbruket. Fisket kan absolut icke, enligt den erfarenhet
jag har av detsamma, sammankopplas med jordbruket. Jag har velat understryka
detta, ty denna sak har icke berörts under diskussionen. Detta vanetänkande,
detta gamla sätt att betrakta fisket, kan utöva en skadlig inverkan
när det gäller att lösa fiskarenas frågor, vilket faktiskt även är förhållandet.
Det vore glädjande örn man såväl inom lantbruksstyrelsen som inom departementen
och i riksdagen finge klart för sig, att fisket är ett yrke såväl som
andra yrken och att ingenting är så väsensskilt som jordbruk och fiske.

Herr talman! Jag har velat säga detta som ett litet mellanstick mellan inläggen
från de på hushållningssällskapen och deras angelägenheter sakkunniga
kammarledamöterna.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag har närmast begärt ordet för
att yttra mig örn den motion, som jag väckt i anledning av den föreliggande
propositionen. Denna motion berör två avsnitt av denna proposition, vilka
gälla dels den byggnadskonsulterande verksamheten och dels storleken av
statsbidraget till respektive hushållningssällskap. Kammaren är ju på det
klara med att den byggnadskonsulterande verksamheten efter omorganisationen
kommer att förläggas till lantbruksförbundets byggnadsförening, som
redan tillerkänts ett statsbidrag för detta ändamål. Det blir alltså otänkbart,
att hushållningssällskapen själva i fortsättningen skola kunna anställa och avlöna
en byggnadskonsulent. Vi ha i vårt hushållningssällskap i Halland haft
en byggnadskonsulent anställd, och vi ha endast haft mycket goda erfarenheter
härav. Yi hade velat ha möjlighet att behålla denne konsulent i fortsättningen
för att kunna fortsätta vår verksamhet på detta område. I den nya
personalförteckningen för hushållningssällskapen finnes ingen byggnadskonsulent
upptagen; vi få alltså ingen möjlighet att anställa en sådan. Hur det
sedan kommer att gå i fortsättningen är inte gott att säga.

Jordbruksutskottet har i sitt utlåtande endast refererat yrkandet i motionen
och sedan blott tillagt, att förevarande motion icke torde böra föranleda någon
riksdagens åtgärd. Det är omöjligt att ur utskottsutlåtandet läsa fram någon
motivering för detta avstyrkande. Man kan väl inte göra annat än resignera,
finna sig i avslaget och söka finna andra former för denna verksamhet. Lantbruksförbundets
byggnadsförening ha vi intet ont att säga om. Jag tror att
den utfört ett mycket gott arbete. Men vi riskera dock att genom en sådan
anslutning förlora möjligheten att ha en byggnadsavdelning inom hushållningssällskapet
i länet, något som vi äro ytterst rädda för. Vi äro synnerligen
intresserade av att bibehålla denna avdelning, som haft så utomordentligt stor
betydelse och omfattats med så stort förtroende från alla håll, och vi vilja på
allt sätt värna om densamma.

Det andra avsnittet av propositionen, som vår motion sysslar med, rör storleken
av det statsbidrag, som lämnas till hushållningssällskapen. Detta har ju
tidigare utgått med ett grundbelopp, varefter resten av statsbidraget fördelats
med hänsyn till storleken av de olika befolkningskategorierna inom verksamhetsområdet.
Enligt det nu föreliggande förslaget skulle detta statsbidrag utgå
i stort sett efter samma principer som hittills, fasliln med litet ändrade fördelningsgrunder.
Statsbidraget till varje hushållningssällskap föreslås i proposi -

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
tronen skola utgå med 15 000 kronor. Motionärerna lia ansett att detta belopp
skall höjas till 25 000 kronor. Ungefär samma framställning har motionsvis
gjorts från Gotlands län. Det är särskilt de mindre hushållningssällskap,
vilka bedriva en intensiv verksamhet, som bli lidande genom dessa former för
statsbidrag. Enligt vår uppfattning böra statsbidragen ställas i proportion till
verksamhetens omfattning. Ett större statsbidrag bör alltså utgå till hushållningssällskap,
som bedriva en intensiv verksamhet, som kanske ha tjänstemän,
som på olika områden vilja utföra ett mycket omfattande arbete. Detta för
givetvis med sig rätt dryga administrationskostnader. Alla som arbeta i hushållningssällskapen
känna väl till, att statsbidraget icke automatiskt ökas i
förhållande till den ökade verksamheten. Man får väl resignera även på denna
punkt; det är tydligen ingenting annat att göra än att finna sig i det beslut,
som riksdagen kommer att fatta även i denna del.

Herr talman! När jag ändå har ordet kan jag kanske få lov att yttra mig
örn det egentliga huvudmotivet för samtliga talares anföranden under denna
långa diskussion, nämligen förvaltningsutskottens sammansättning. Örn vi då
först se på vad utskottet har att säga i dessa stycken, kunna vi ju först konstatera,
att utskottet ger sitt erkännande åt hushållningssällskapens verksamhet i
följande ordalag: »Under sin mer än sekellånga tillvaro hava hushållningssällskapen
bedrivit en för jordbruket och dess binäringar gagnelig verksamhet,
icke minst såsom verkställande organ för statsmakternas åtgärder till främjande
av sagda näringar.» Detta är ju ett mycket förnämligt betyg. Längre
fram i sitt utlåtande, på s. 17, säger utskottet: »För egen del vill utskottet
ansluta sig till uttalandena i propositionen, att hushållningssällskapens karaktär
av lokala sammanslutningar bör bibehållas och att sällskapen böra erhålla
en starkare förankring hos jordbrukarna genom mera allmänt ledamotskap
från dessa yrkesutövares sida. Utskottet biträder även propositionens förslag,
att dylikt ledamotskap i övrigt bör stå öppet för en var kommunalt röstberättigad,
inom sällskapets område mantalsskriven person, som ingivit av ledamotsavgift
åtföljd anmälan örn ledamotskap.» Detta står i överensstämmelse
med det system, som tidigare tillämpats. Ingen har nämligen blivit utestängd
från ledamotskap, utan var och en som varit kommunalt röstberättigad har
haft möjlighet att bli ledamot av hushållningssällskapet. Under den debatt,
som förts i dag, har ingen kritiserat handhavandet av sällskapens verksamhet.
Jag har noterat flera talare — det var först herr Liedberg ■—• som erkänt, att
hushållningssällskapens förvaltningsutskott ha utfört ett mycket gott arbete.
Jag kunde i det hänseendet inte höra någon kritik från herr Liedbergs sida.
Herr Andersson i Tungelsta sade även, att han inte underkänner förvaltningsutskottens
sätt att handha verksamheten. Här föreligger alltså såväl från hela
jordbruksutskottet som ifrån olika talares sida ett samstämmigt erkännande
av att förvaltningsutskotten lia handhaft sällskapens verksamhet på ett utmärkt
sätt.

Man kan då uppställa den frågan: vad är anledningen till att det skall bli
en annan organisation, att landstingen skola kopplas in och utse hälften av representanterna
i förvaltningsutskotten, varjämte Kungl. Majit skall utse en.
Skälet härtill synes vara att flertalet av hushållningssällskapens medlemmar
utgöres av jordbrukare. Det är ju också helt naturligt, att jordbrukarna måste
förutsättas ha det största intresset för sällskapens verksamhet. Ty sällskapen
äro de organ, som, trots det intresse för jordbruket som lagts i dagen från andras
sida, ha den största och intimaste kontakten med jordbruksnäringen. De utöva
ett utomordentligt stort inflytande på jordbruket och lia även möjligheter
att gå i land med sina uppgifter. Det är då enligt min uppfattning helt na -

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
turligt, att jordbrukarna utgöra det övervägande antalet medlemmar i hushållningssällskapen.
Nu har emellertid som alla veta utvecklingen gått därhän, att
flertalet av dessa jordbrukare äro mantalsskrivna just hos bondeförbundet.
Ingen har visserligen sagt ut detta direkt i debatten, men det har talats om
att vissa grupper vilja ha hela ansvaret, och från herr Ledbergs sida har det
sagts, att det i viss mån är fråga örn maktmissbruk. Han kunde lika gärna lia
sagt, att det råder en viss avundsjuka på grund av att jordbrukarna i allmänhet
äro anslutna till en annan politisk organisation än den som herr Liedberg
företräder. Det är väl ingen i denna kammare som har den blekaste anledning
att tro, att om flertalet av jordbrukarna hade varit mantalsskrivna hos. socialdemokraterna,
högerpartiet eller folkpartiet, samma intresse då hade gjort sig
gällande ifrån dessa politiska organisationers sida att få sammansättningen
av förvaltningsutskotten ändrad. Det är inte många år sedan högern satt som
ensam maktutövare i hushållningssällskapen, men under denna tid hörde man
aldrig talas örn att detta skulle ha varit något fel. Man hörde då aldrig talas
om maktmissbruk eller dylikt. När sedan utvecklingen gått dithän — vilket
man bör anse vara lyckligt och riktigt — att särskilt jordbrukare och icke
minst mindre jordbrukare lia blivit allmänintresserade och anslutit sig till
olika jordbruksorganisationer och även till hushållningssällskapen, valts in i
dessas förvaltningsutskott och på detta sätt fått möjligheter att göra sig gällande,
då anmäler man missnöje. Detta är enligt min mening inte alls någon
oriktig utveckling, utan den bör tvärtom hälsas med tillfredsställelse. Saken
ligger de facto så till, att något rimligt skäl inte kan anföras mot det sätt, på
vilket förvaltningsutskotten i hushållningssällskapen handhaft sina uppgifter.
Men i alla fall skall man tvinga fram en annan organisation av dessa förvaltningsutskott.
Man skall i dessa utskott såsom det allmännas representanter
tvinga in ledamöter, vilka, såsom det säges i utskottsutlåtandet, dels skola utses
av landstingen och dels av Kungl. Majit. Nu sägs det från olika håll, att
landstingen också äro intresserade av särskilt hushållningssällskapens verksamhet.
Ja, det är ingen som bestrider detta. Men vi skola ändå komma ihåg,
att landstingens huvudsakliga verksamhet och intresse ovillkorligen måste
knytas till sjukvårdens område. Därmed är det icke sagt, att landstingen icke
intressera sig för annat och icke inverka fördelaktigt på andra områden. Det
vet jag mycket väl såsom gammal landstingsman och ledamot av landstingets
förvaltningsutskott.

Nu har utskottet sagt, att hushållningssällskapens ordförande skall utses av
Kungl. Majit. Tidigare allt ifrån hushållningssällskapens första början var
landshövdingen i länet självskriven ordförande i hushållningssällskapets förvaltningsutskott.
Det har man stridit för att få bort. Man kan gå ned i biblioteket
och taga del av alla motioner med framställning örn att få den demokratiska
ordningen genomförd, att hushållningssällskapen själva skola utse sin
ordförande. Efter stora mödor och många framställningar fingo hushållningssällskapen
denna möjlighet att själva utse sin ordförande. Alltså går man här
tillbaka till en ordning som man i riksdagen tidigare kämpat för att få bort.
För att taga ett annat exempel så veta vi, att i landstinget tillsattes i början
dess ordförande av Kungl. Majit. Här kämpade man länge och fick möjlighet
att själv utse sin ordförande. Gå vi så till riksdagen själv så veta vi,
att i början var det icke riksdagen själv som hade förmånen att utse sina
talmän, utan det var Kungl. Majit som tillsatte talmän. Vilken parallell
man således än vill draga, kan man icke finna annat än att man här går kräftgången
tillbaka.

Nu säger man, att landstingen ha inflytande på många områden. Det var herr

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
Andersson i Tungelsta som nämnde detta, då lian säde, att det nu säkert blir
mycket att göra i framtiden med att rationalisera det mindre jordbruket. Det
tror jag också, men det är väl ingen som kan påstå, att landstingen i varje
fall sitta inne med större sakkunskap än hushållningssällskapen göra. Den
jordbruksexpertis som erfordras finns hos hushållningssällskapen som lia tjänstemän
utbildade för dylika uppgifter.

Nu säger herr Carlström, att örn det blir det allmänna, alltså landstingen,
som får utse hälften av ledamöter i hushållningssällskapens förvaltningsutskott,
skulle det bli mera intresse från medlemmarnas sida. Det har tidigare sagts,
att det kommer, såvitt man kan döma av detta förslag, icke ens att erfordras
medlemskap i hushållningssällskapet. Man tycker i varje fall, att man av dem,
som skola ha så pass stort inflytande över lanthushållningen som det nu gäller,
bör fordra, att dessa ha så stort intresse, att de äro medlemmar i hushållningssällskapen.
Enligt den nuvarande organisationen är det ingenting som hindrar,
att konsumenterna från olika områden ansluta sig till och bli medlemmar i hushållningssällskapen
och på det sättet få sina representanter i förvaltningsutskottet.
Det är den demokratiska väg som här såväl som på andra ställen
man har möjlighet att gå, och det vore också den riktigaste.

Ja, herr talman, det är dessa reflexioner jag velat göra i samband med behandlingen
av denna proposition och ber att få ansluta mig till det yrkande
som framställts av herr Svensson i Grönvik.

Fru Rydh Munck af Rosenschöld: Herr talman! Trots att debatten varat
länge nog, kan jag icke underlåta att med anledning av motionen nr 505 och
med understrykande av herr Svenssons i Ljungskile yttrande beträffande behovet
av kvinnliga ungdomskonsulenter framhålla den livliga förhoppning
man på intresserat håll hyst, att statsrådet och utskottet skulle ha låtit sig
påverkas av de remissinstanser som talat till förmån för inrättande av kvinnliga
ungdomskonsulentbefattningar. Såväl 1941 års befolkningsutredning,
vars delegation för hem- och familjefrågor är sysselsatt med att utreda både
hemmens arbetskraftsproblem och hemvårdsutbildningen, som Fredrika-Bremerförbundet,
vilket tack vare sitt lanthushållsseminarium och sina lanthushållsskolor
har riklig möjlighet att få kontakt med arbetskraftbehovet på
landsbygden, ha i sina remissvar uttalat sin fruktan för att den av hushållningssällskapsutredningen
föreslagna åtgärden för hushållsundervisning för
den yngre kvinnliga ungdomen icke blir en förbättring. Utskottet bär följt
den i propositionen och utredningen föreslagna vägen att låta den undervisning
som nu utövas på detta område av J. U. F. och som i många län varit
ganska avsevärd övertagas av hemkonsulenterna som för den delen skola
lia vid sin sida heminstruktörer. Var och en som har någon uppfattning örn
vad hemkonsulenterna egentligen ha att göra förstår, att de icke kunna få
tillräcklig tid över för denna uppgift. Detta kan icke uppvägas av, att de få
vid sin sida heminstruktörer vilka på grund av den lönegrad man satt tjänsterna
i omöjligt kunna tänkas ha de kvalifikationer som man önskar finna
hos dem som skola leda den viktiga undervisningen på detta område. Alla
som tidigare sysslat med dessa frågor ha med oro sett, huru för varje dag
arbetskraftsproblemet blir allt svårlöstare på landsbygden, och vilja därför,
att allt som kan göras också skall göras för att effektivisera och kvarhålla
på landsbygden den arbetskraft som ännu finns där.

Herr talman! Utan att ställa något yrkande i frågan vill jag gärna uttala
den förhoppningen, att man så snart som möjligt skall komma fram till en
mera tillfredsställande lösning av denna fråga än den som här föreslås.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Förslag lill hushållning ssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Jag hade icke tänkt taga till orda
i denna debatt och skall därför bli ganska kortfattad. Det är blott ett par
reflexioner som jag skulle vilja göra.

Hushållningssällskapens arbete har varit grundat på frivillig anslutning
från jordbrukarna ute i bygden. Man ämnar även i fortsättningen upprätthålla
denna frivilliga karaktär, och det är ju lyckligt, om så kan ske. Jag
ställer mig emellertid mycket tvekande, örn det kan bli fallet, därest utskottets
förslag kommer att ligga till grund för den framtida organisationen av
hushållningssällskapen. Man kommer nog litet var ute i bygderna att göra
den reflexionen: vad tjänar det till att man betalar och tecknar medlemskap
i hushållningssällskapet, när man i alla fall icke med sin röst kan ha det
inflytande som man önskat på valet av förvaltningsutskott och på frågan örn
hur förvaltningsutskottets angelägenheter skola handhavas.

Herr Mäler säger i sin replik, att det hade varit till fördel, örn konsumenterna
varit företrädda och fått taga del av jordbruksproblemen i större utsträckning
än nu skett. Herr Mäler, den vägen står öppen med det förslag
som Kungl. Maj:ts proposition innehåller. Anslutning till hushållningssällskapen
står öppen för varje person som önskar bli medlem av desamma. Detta
tillsammans med det proportionella valsystemet medför, att rättvisa även på
detta område kunnat skapas, att partipolitiska hänsyn icke kunnat göra sig
gällande i någon nämnvärd grad och att ingen grupp kunnat tillskansa sig
mer än den var berättigad till. Om utskottets förslag blir grundell för hushållningssällskapens
framtida utveckling, tror jag att det blir mycket svårt
att värva medlemmar. Man kommer att draga sig för att teckna medlemskap.
Nu söker man nämligen i stället utöka d-et allmännas inflytande över
hushållningssällskapens verksamhet genom att landstingen skola tillsätta ett
visst antal ledamöter. Jag tror att det varit lyckligt, om hushållningssällskapen
även i fortsättningen fått behålla mera av den frivilliga karaktär som
de haft under mer än ett sekel och som betytt så mycket för jordbruket under
denna tidsperiod. Den kontroll över statsmedlens, användning som man
anser nödvändigt att skaffa sig hade säkerligen kunnat erhållas på annat sätt
än genom denna bakväg. Jag befarar, herr talman, att om utskottets förslagskall
ligga till grund för hushållningssällskapens framtida utveckling konfmer
följden att bli, att den operation som man i dag står färdig att företaga
kommer att lyckas, men att patienten så småningom kommer att dö.

Herr Skoglund i Umeå: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
av ett inlägg som herr Johansson i Öckerö hade alldeles nyss och i vilket
han gav en icke fullt riktig skildring av den verksamhet som hushållningssällskapens
fiskerinämnder bedriva på fiskets område. Jag kan försäkra både
herr Johansson i Öckerö och kammaren, att redan nu ha yrkesfiskarena ett
mycket_ stort inflytande inom hushållningssällskapen och framför allt inom
deras fiskerinämnder. Jag kan påstå detta så mycket mera, som jag själv i
egenskap av ordförande i en sådan nämnd haft tillfälle att tillsammans med
yrkesfiskarenas representanter i vår fiskerinämnd diskutera de angelägenheter
sorn de ha att syssla med. Och den kontakt som jag i övrigt har med ostkustfiskarena
talar för att samma förhållande råder praktiskt taget efter hela
Sveriges ostkust.

Jag har för övrigt, herr talman, mycket svårt att förstå vad det skulle
vara för skillnad, att landstingen förmedlade fiskerilånen eller att hushållningssällskapen
göra det. I båda fallen måste man nämligen rekvirera statsbidraget
. från lantbruksstyrelsen, varvid det går så till att landstingets eller
hushållningssällskapets förvaltningsutskott annonserar örn att fiskerilån finnas

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
att söka hos hushållningssällskapet eller landstinget. De fiskare som önska
lån få därvid lämna in sina ansökningar till vederbörande myndighet, landstinget
eller hushållningssällskapet, varefter dessa ansökningar insändas till
lantbruksstyrelsen som ställer erforderliga medel till förfogande. Jag har
mig icke bekant något aktuellt fall, där icke erforderligt statsbidrag utgått
annat än då vederbörande icke kunnat ställa fullgod borgen för de lån som de
begärt.

När man talat om att modernisering av fisket ägt rum så har detta skett
icke minst på ostkusten. I t. ex. ett sådant län som Gävleborgs län, som är
det ledande fiskerilänet på Sveriges ostkust, lia moderniseringar i mycket stor
utsträckning företagits tack vare de räntebilliga lån, som staten ställt till förfogande
och som hushållningssällskapet förmedlat fullkomligt friktionsfritt.

Jag skall icke diskutera om fiskeritjänstemännens verksamhet och arbetsuppgifter
överhuvud taget. Jag vill blott säga, att man får nog icke lägga
västkustfiskets mått på det svenska ostkustfisket, utan man får nog skilja
de båda fiskena åt. I det ena fallet har man nämligen att göra med fisksorter
som man icke fiskar ut och i det andra fallet sådana som man fiskar ut och som
måste och kunna ersättas, och för den skull skola fiskevården och fiskodlingsverksamheten
sättas in. För detta behöver man ett slags exekutivt organ, och
detta blir då de tjänstemän, som fiskerinämnderna lia till sitt förfogande.

Jag har velat säga detta, herr talman, för att ge rättvisa åt den betydelsefulla
verksamhet som hushållningssällskapen bedriva på fiskets område.

Herr Johansson i Öckerö erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Man kan förstå, att herr Skoglund i Umeå icke har samma
syn på tingen som jag, och detta kan förklaras redan därav, att vi lia ganska
skilda yrken. Jag talar här såsom fiskare, men herr Skoglund i Umeå är
icke fiskare ehuru han står i kontakt med en del fiskeriorganisationer. Det är
en sak. En annan sak är, att den organisation som jag tillhör är en fackorganisation,
medan den organisation, som herr Skoglund i Umeå tillhör och vars
ordförande han är, väl svårligen kan kallas för fackorganisation, därför att
den lever på statsmedel. Ombudsmannen i denna fackorganisation är avlönad
med statsmedel. Det är den enda i hela vårt land som har en sådan ordning.

Beträffande dessa fiskerilån är det naturligt, att hushållningssällskapen lika
bra som landstingen kunna förmedla dessa lån, men jag talade här örn ett
exempel ur levande livet, där fiskarena icke voro nöjda, så länge hushållningssällskapet
hade örn hand förmedlingen av lån, men äro nöjda nu sedan landstinget
övertagit den.

Sedan är det klart, att det är en stor skillnad på ostkusten och västkusten.
Det erkännes villigt, men jag hyser i alla fall den föreställningen, att fiskarena
skulle klara sig bra mycket bättre örn åtminstone den del av fiskeriets administration,
som nu sorterar under hushållningssällskapen, togs därifrån.

Herr Skoglund i Umeå, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Jag tror yrkesmässigt sett, att herr Johansson i
Öckerö och jag befinna oss nog ungefär i samma båt, därför att det är ganska
länge sedan herr Johansson i Öckerö var fiskare i praktiken. Jag har f. ö.
precis samma erfarenhet örn hushållningssällskapen och deras verksamhet på
fiskets område från de elva år jag deltog i fisket i Gävleborgs län och där
många moderniseringar av fisket företogos genom de räntebilliga lån, som
vi hade till förfogande.

Jag skall icke falla för frestelsen att diskutera en så periferisk fråga som
den om ost- och västkustfiskets organisationer. Jag vill blott säga, att det

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
exempel som jag anförde såsom bevis för att hushållningssällskapens verksamhet
i stort sett skötes fullt friktionsfritt på nyssnämnda område också var
hämtat ur det s. k. levande livet.

Herr Johansson i Öckerö erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Det var ihycket intressant att höra herr Skoglunds i
Umeå replik. Jag vill emellertid tala örn för herr Skoglund i Umeå, att jag
varit fiskare i trettio års tid, därav i tjugu år ute på Nordsjön, så att jag tror,
att jag har fisket till yrke. I det fallet tror jag, att herr Skoglund i Umeå står
bra mycket långt efter mig. Å andra sidan har det aldrig givits mig tid eller
tillfälle att komma dithän som herr Skoglund i Umeå är i dag, när det gäller
yrke.

Vidare yttrade

Herr Liedberg: Herr talman! Mig tycktes åtminstone herr Skoglunds i
Umeå tillrättaläggande av hushållningssällskapens fiskerinämnders och fiskerikonsulenternas
insatser till fiskets befrämjande vara ett ord i rätt tid gentemot
den ensidiga framställning, som föreföll mig prägla herr Johanssons i
Öckerö uttalande på den punkten.

Vad som föranledde mig att begära ordet var ett par uttalanden från några,
långt ifrån alla av de talare, som ha uppträtt. Herr Pettersson i Dahl sade, att
icke bara jag, som han gjorde mig den äran att nämna, utan även andra hade
erkänt, att hushållningssällskapen hade skötts bra. Ja, erkännande är ju ett
ord, som man använder, då någon har haft motsatt uppfattning, men till slut
erkänner, att han haft fel, eller ger motparten rätt. Det stötte mig litet, det
kan jag icke neka till. Det är nämligen icke så, att vi erkänna detta, utan vi
ha påstått detta minst lika länge som herr Pettersson i Dahl.

Herr Pettersson i Dahl frågade sedan vad anledningen var till att det nu
skulle ändras. Ja, örn herr Pettersson i Dahl icke bär upptäckt detta under
de fem timmar, som ha gått sedan vi började tala örn denna sak, skall jag
verkligen icke försöka mig på att förklara det, ty det är nog ganska hopplöst.

Han övergick sedan till att tala om det påstådda maktmissbruket och översatte
detta på sin dialekt till att det egentligen bara var någon infam avundsjuka,
som tog sig sådana uttryck. Jag tror, att herr Pettersson i Dahl, medvetet
eller omedvetet, det vill jag lämna osagt, sticker huvudet i busken för
att icke se vad som här sker och har skett. Herr Pettersson i Dahl borde veta,
att till följd av det majoritetsvalsystem, som hittills har tillämpats både uppåt
och nedåt, finnas åtskilliga grupper — jag vill påpeka för herr Pettersson i
Dahl, att de finnas på landsbygden — som hänsynslöst ha ställts utanför.
Jag tror, att herr Mäler uttryckt saken riktigt, när han till herr Norup sade,
att örn alla hade resonerat så som herr Norup hade det nog icke förts fram
de yrkanden, som skett i dag från majoritetens sida. Det ligger nog till ungefär
på det sättet!

Om jag för min del och mina medreservanter ha gått motionärernas önskemål
ganska långt till mötes, så har det berott därpå, att den reflexion, som
utlöste herr Mälers nyss anförda yttrande, visserligen har synts oss viktig men
dock icke har föranlett oss att gå lika långt som herr Mäler et consortes äro
beredda att gå.

I övrigt skall mitt som jag hoppas sista anförande i denna debatt närmast
formas som ett tack till herr Mäler, oell det är uppriktigt, därför att herr
Mäler sade att han icke ville ingå på mina sakliga invändningar. Jag kan icke
undgå att tolka det såsom åtminstone en viss bekräftelse på att de kunde vara

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Förslag till hushållning ssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
sakligt riktiga. Jag hyser icke den tron, att mina omdömen alltid skola vara
ovedersägligen riktiga, men jag tror faktiskt i detta, fall att det är svårt för
någon vem som helst att på rent sakliga grunder kunna komma till något annat
resultat.

Samtidigt bekräftade herr Mäler riktigheten av min uppfattning, att han
icke var så förtrogen nied hushållningssällskapens praktiska arbetsformer.
Han motiverade detta med att han och hans meningsfränder varit helt och hållet
utestängda. Ja, det ger mig anledning att säga, att om herr Mäler och hans
meningsfränder varit utestängda, så är det å andra sidan så mycket större
anledning att värdesätta det positiva intresse för saken, som herr Mäler m. fl.
ha visat. Det menar jag faktiskt är något, som vi alla ha anledning att taga
vara på. Ett intresse, som sträcker sig icke blott innanför utan även utanför
jordbrukarnas krets, när det gäller hushållningssällskapens verksamhet, är
ingalunda av ondo utan kan tvärtom stödja en god sak.

Örn det emellertid är så, att kännedomen om hushållningssällskapens arbetsformer
har varit något bristfällig, så var det kanske icke obefogat från min
sida att anta att om en dylik kännedom hade funnits, så hade detta fört fram
till andra slutsatser och i varje fall till större tillmötesgående mot de reservanter,
som i sin tur ha visat en så långt gående strävan att gå huvudmotionärernas
önskemål till mötes utan att dock vilja släppa det väsentliga i frågan,
nämligen den nominella majoriteten för de folkvalda ombuden i hushållningssällskapen! Herr

Pettersson i Dahl, som nu på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Herr Liedberg kände sig mindre tilltalad av att jag
hade sagt, att han hade erkänt att förvaltningsutskotten hade handhaft verksamheten
på ett utmärkt sätt. Han ville att jag skulle ha använt ett starkare
ord. Jag tackar för påpekandet och noterar tacksamt, att han tyckte att detta
erkännande var för svagt. Örn emellertid herr Liedberg tycker, att de ha skött
sig alldeles utomordentligt bra, så förstår jag ännu mindre att man nu skall
ändra organisationen. Herr Liedberg säde, att örn jag icke själv hade upptäckt
anledningen till detta, så var det lönlöst att tala örn varpå det heror. Jag trodde
dock, att jag själv hade försökt tala örn här i kammaren vad anledningen
var. Det var, att jordbrukarna numera som regel politiskt ha anslutit sig till
bondeförbundet, och detta har gett dem möjlighet att utse sina egna representanter.
Jag sade också, att örn det skulle ha varit som tidigare, att högern
hade suttit suveränt ensam i förvaltningsutskotten, så är det ingen människa
som tror, att dess inställning då skulle ha varit densamma som den nu är.

Man säger att det är åtskilliga grupper som ha ställts utanför. Ja, vad är
det för grupper? Jordbrukarna ha ju själva möjlighet att utse lämpliga representanter
i förvaltningsutskotten, och då förstår jag icke varför några skulle
kunna ställas utanför. Menar herr Liedberg, att dessa, som nu ha utsetts och
som ha. skött sig på ett så utomordentligt sätt, ändå icke skulle vara lämpliga
att sitta i förvaltningsutskotten?

Herr Liedberg erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag skall icke yttra mig örn huruvida det lyckades för
herr Pettersson i Dahl att klargöra anledningen till ändringsförslaget. Det
får kammaren i övrigt döma om. Jag gjorde i alla fall den reflexion, som jag
gjorde, och den har jag ingen anledning att ändra på ens nu.

Jag vill påpeka för herr Pettersson i Dahl, att jag icke hör till dem, som
ha yrkat på någon ändring av Kungl. Maj :ts förslag, men jag har biträtt så
långt jag har ansett det vara möjligt en mycket stark menings riktning i kam -

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
rama, som har önskat något annat och något mera. Jag trodde det var att
främja hushållningssällskapens framtida välgång, örn den blivande organisationen
kunde beslutas under så stor enighet som möjligt. Det har varit anledningen
till att jag för min del har sträckt mig så långt, som jag överhuvud taget
har kunnat och kan göra.

Herr Pettersson i Dahl, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Enligt den reservation, som herr Liedberg står
för, skall det allmänna utse fem representanter, medan det allmänna enligt utskottsmajoritetens
förslag skall utse sex. Jag förstår icke, att det kan vara så
stor skillnad. Principen, och det är ju den som vi här yttra oss örn, går man
ifrån genom att Kungl. Majit och landstingens förvaltningsutskott skola utse
representanter. Om det sedan blir en mer eller mindre tycker jag icke spelar
så stor roll.

Herr Liedberg erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Det är ganska egendomligt, att en man, som varit med så
mycket i det allmänna som herr Pettersson i Dahl, har så svårt att förstå skillnaden
mellan örn man är sex mot fem eller är fem mot sex. Jag kan emellertid
icke stå till tjänst med att upplysa honom härom vid denna sena tidpunkt icke
blott på dagen utan även i herr Petterssons1 i Dahl bana i det allmänna.

Härefter anförde:

Herr Gardell: Herr talman! Gotlands läns hushållningssällskap är det
äldsta i Sverige. Av dess yttrande till hushållningssällskapsutrediningen framgår,
att det bedriver en mera omfattande verksamhet än flera andra sällskap
men det oaktat har mindre anslag. Det har för det sista året haft ett anslag
från landstinget av 21 800 kronor. Från såväl landstingets som hushållningssällskapets
sida hade man trott, att dä staten omorganiserar hushållningssällskapen
skulle landstinget slippa ifrån att betala bidrag till hushållningssällskapet.
Enligt hushållningssällskapets beräkningar skulle ^för lantbruksdirektören,
kamerala tjänstemän, konsulenter och instruktörer åtgå 30 000 kronor,
och dessutom måste minst 25 000 kronor beräknas för lokal- och kontorskostnader,
tryck, telefon, pensionsutgifter m. m. Enligt Kungl. Majlis och utskottets
förslag skulle sällskapet få ett .statsbidrag av endast 44 371 kronor.
Vi måste därför antingen lägga ned en del av hushållningssällskapets verksamhet
eller också skaffa pengar från annat håll. Hur det nu skall kunna gå
till för hushållningssällskapet att hålla täckdikningsförmåner och andra förmåner
på speciella områden som staten ålägger sällskapet att hålla förstår jag ej.
Landstingsskatten är redan nu 4 kronor per skattekrona, och man kan icke begära
att de skattskyldiga skola betala mera.

Trots att utskottet icke tagit hänsyn till den motion, som jag har väckt, skall
jag icke framställa något yrkande.

Herr Barnekow: Herr talman! Örn do reservationer, som bär föreligga och
som nu lia debatterats hela dagen, skall jag icke yttra mig i vidare mån än
att jag bara vill säga, att jag för egen dei vid voteringarna kommer att rösta
för utskottet, när det gäller den första reservationen av herr Tjällgren m. fl.
När vi komma till rubriken grundstadgar ^för hushållningssällskap kommer
jag däremot att rösta för reservationerna både under a) och b). I fråga örn
punkt 3, allmän undervisnings- och upplysningsverksamhet, kommer jag att
rösta för utskottets förslag.

Andra kammarens protokoll 1944. Nr Z4.

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)

Jag skall icke vidare gå in på de frågor, som lia vackt det största intresset
här i dag. De lia ju blivit så utredda och så debatterade, att det kan vara
fullständigt onödigt. Jag fäste mig dock vid ett yttrande, som fälldes i dag
och som jag måste be att få rekapitulera. Herr Norup sade nämligen, att örn
det förslag, som nu föreligger från utskottet och delvis även från reservanterna,
blir av kammaren antaget, så innebär det en hård dom över de män,
som sitta i hushållningssällskapens ledning och som ha åstadkommit så storartade
framsteg under de senare åren. Jag vill för min del säga, att om jag
kommer att rösta för den reservation, som innebär att landstinget skall tillsätta
tre ledamöter, så får detta absolut icke på något vis uppfattas, som om
jag velat fälla en dom över de män, som nu sitta i hushållningssällskapens
förvaltningsutskott.

^Herr Norup fällde emellertid en dom, som jag verkligen fann vara ganska
hård. Han sade nämligen — jag minns icke ordalagen exakt — att de personer,
som^sutto i hushållningssällskapens ledning före de omkastningar, som
pa sina. håll ha skett, sutta där endast på grund av andra kvalifikationer,
vilka vill jag icke nämna, förklarade herr Norup. Det är en så hård dom
över dessa män, att jag nästan tycker det var tråkigt att höra det här i kammaren.
Jag vill icke på något sätt försvara de män, som suttit där förut, mot
en sadan dom. Kanske är den rättvis. Det få ju andra döma örn. I första
hand är det väl kammaren, som i dag kommer att avkunna sin dom i den
frågan.

Emellertid var det givetvis icke för att säga detta, som jag begärde ordet,
utan det var för att framkomma med förslag orri ändring av motiveringen på
en punkt av .utskottets utlåtande. Utskottet har ju varit synnerligen välvilligt
mot den motion nr 505, som jag varit med örn att framföra. På en punkt har
utskottet visserligen uttalat sig på sätt och vis välvilligt men dock avstyrkande.
Det gäller frågan örn de i motionen föreslagna kvinnliga konsulenterna
för kvinnlig jordbrukarungdom. Utskottet säger, att »ehuru utskottet väl
inser betydelsen av dylik verksamhet och vikten av tillgång på goda ledare
för densamma, synas dock de föreslagna heminstruktörerna innebära en sådan
förstärkning av hushållningssällskapens arbetskraft på hemvårdens område,
att utskottet i varje fall för närvarande icke anser sig kunna giva sin anslutning
till motionärernas förslag».

°C^ som -följt Jordbrukarnas ungdomsförbunds verksamhet, vet,
att denna, vi kunna kalla den utbildning på hushållsområdet kanske är den
allra viktigaste. Det har här .gällt små kurser, som ha hållits ute i bygderna
Jag vill särskilt betona, att jag icke sätter i fråga och icke önskar, att dessa
kurser skola hållas i stora fina skolkök eller något dylikt. De hållas nu för
en liten flock flickor fyra, fern, sex, sju eller möjligen åtta —• i ett småbrukarhems
kök. Flickorna gå med verklig iver till sitt arbete, och den, som
har följt med.verksamheten, vet hur det sedan har inverkat på flickornas hem.
De få lära sig att icke bara slänga fram maten på bordet, jag höll på att
saga utan bade fat och tallrikar, utan att duka och göra det en liten smula
snyggt med de allra enklaste medel. De ha fått lära sig att man icke bara
skall ta något, som icke behöver tillagas, utan att man på olika sätt kan laga
mat, som senteras av föräldrar och syskon.

Utskottet säger nu, att det kan naturligtvis diskuteras, att de kvinnliga
hemkonsulenter, som hushållningssällskapen få, kunna räcka till. Ja, ärade
ammarledamöter, mai skall dock tänka på att varje kommun kommer att
behöva genomgås åtminstone en gång örn året med kurser på två, tre dagar.
..r det verkligen möjligt, att hushållningssällskapets kvinnliga konsulent kan
racka till för detta? Man kanske invänder att det icke är nödvändigt att ha

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
kurser i samma socken varje år. Kurserna omfatta dock bara fem, sex, åtta
flickor varje gång, och det dröjer då åtskilliga år, innan man genomgått hela
den ungdom eller de åldersklasser, som verkligen behöva denna undervisning,
och under tiden ha nya kullar vuxit upp. Jag tror därför knappast att det
blir möjligt, att dessa kvinnliga tjänstemän skola kunna tillgodose behovet i
sådan grad som erfordras. Det gäller dock här något av det värdefullaste
just för vår landsbygd, som vi lia haft att debattera.

Jag skulle därför vilja hemställa, att de rader, som jag nyss läste upp —
det är de fem sista raderna i andra stycket av utskottets motivering på s. 60
—- i stället skola lyda på följande sätt:

»Utskottet inser betydelsen av dylik verksamhet och vikten av tillgång på''
goda ledare för densamma, men ehuru de föreslagna heminstruktörerna innebära
en god förstärkning av hushållningssällskapens arbetskraft på hemvårdens
område, vill dock utskottet rekommendera motionerna i denna del till
statsrådets allvarliga övervägande.»

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka, att motiveringen måtte ändras på
av mig nu föreslaget sätt.

Fröken Hesselgren instämde häruti.

överläggningen förklarades härmed avslutad. På av herr talmannen därå
given proposition godkände kammaren till en början första—tionde styckena
av utskottets yttrande under rubriken Allmänna synpunkter på frågan örn
hushållningssällskapens verksamhet och organisation.

Härefter gav herr talmannen beträffande utskottets yttrande i elfte stycket
under nämnda rubrik propositioner dels1 på godkännande av utskottets yttrande
i berörda del dbis ook på godkännande av det yttrande i motsvarande del,
som föreslagits i den av herr Tjällgren m. fl. avgivna, med 1) betecknade
reservationen; ooh fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Andersson i Löbbo begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes :

Den, som vill, att kammaren godkänner jordbruksutskottets yttrande i utskottets
utlåtande nr 60, i vad angår elfte stycket under rubriken Allmänna
synpunkter på frågan örn hushållningssällskapens verksamhet och organisation,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt det yttrande i motsvarande del, som föreslagits
i den av herr Tjällgren m. fl. avgivna, med 1) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren godkänt utskottets yttrande i förevarande del.

Vidare blev på av herr talmannen därå given proposition utskottets yttrande
i tolfte stycket under förenämnda rubrik av kammaren godkänd.

Sedan framställdb herr talmannen beträffande trettonde stycket av utskottets
yttrande under samma rubrik propositioner dels på godkännande av utskottets
yttrande i denna del dels ock på godkännande av det yttrande i motsvarande
del, som under överläggningen föreslagits av herr Svensson i Grön -

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.-)
vik; oell fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Svensson i Grönvik begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner jordbruksutskottets yttrande i utskottets
förevarande utlåtande nr 60, i vad angår trettonde stycket under
rubriken Allmänna synpunkter på frågan örn hushållningssällskapens verksamhet
och organisation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt det yttrande i motsvarande del, som
under överläggningen föreslagits av herr Svensson i Grönvik.

På av herr talmannen därå givna propositioner godkände kammaren härpå
utskottets yttrande i vad angick fjortonde stycket under förenämnda rubrik
samt första—fjärde styckena under rubriken Grundstadgar för hushållningssällskap.

Herr talmannen gav härefter beträffande femte stycket av utskottets yttrande
under rubriken Grundstadgar för hushållningssällskap propositioner dels
på godkännande av utskottets yttrande i denna del dels ock på godkännande
av det yttrande i motsvarande del, som föreslagits'' i den av herr Tjällgren
m. fl. avgivna, med 2) a) betecknade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Löbbo begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner jordbruksutskottets yttrande i utskottets
förevarande utlåtande nr 60, i vad angår femte stycket under rubriken
Grundstadgar för hushållningssällskap, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt det yttrande i motsvarande del, som föreslagits
i den av herr Tjällgren m. fl. avgivna, med 2) a) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Liedberg, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 131 ja och
72 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets yttrande i förevarande del.

Vidare godkände kammaren på av herr talmannen därå given proposition
utskottets yttrande i sjätte och sjunde styckena under samma rubrik.

Härpå framställde herr talmannen beträffande utskottets yttrande, i vad
angick åttonde stycket under rubriken Grundstadgar för hushållningssällskap

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.)
propositioner dels på godkännande av utskottets yttrande i berörda del dels
ook på godkännande av det yttrande i motsvarande del, som föreslagits i den
av kerr Tjällgren m. fl. avgivna, med 2) b) betecknade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr andre vice talmannen Carlström begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner jordbruksutskottets'' yttrande i utskottets
förevarande utlåtande nr 60, i vad angår åttonde stycket under rubriken
Grundstadgar för hushållningssällskap, röstar

Ju;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt det yttrande i motsvarande del, som
föreslagits i den av herr Tjällgren m. fl. avgivna, med 2) b) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Herr Liedberg begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 121 ja och 83
nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets yttrande i förevarande del.

På av herr talmannen därå framställda propositioner godkände kammaren
utskottets yttrande, i vad angick Lantbruksstyrelsen och hushållningssällskapen,
Allmän undervisnings- och upplysningsverksamhet på lanthushållningens
område I. Allmänna synpunkter, II. Praktisk ungdomsverksamhet,_ lil.
Utbildningskurser, IV. Undervisningskurser, V. Studieresor, VI. Premieringar
samt VII. Hushållningssällskapens allmänna upplysningsverksamhet. 1. Allmänna
synpunkter och 2. Ersättning för biträde av hushållningssällskapens
befattningshavare.

Härefter gav herr talmannen beträffande utskottets yttrande under rubriken
Allmän undervisnings- och upplysningsverksamhet på lanthushållningens område.
VII. Hushållningssällskapens allmänna upplysningsverksamhet. 3°.
Byggnadskonsulterande verksamhet på landsbygden propositioner dels på
godkännande av utskottets yttrande i denna del dels ock på godkännande av det
yttrande i motsvarande del, som föreslagits i den av herr Tjällgren m. fl. avgivna,
med 3) betecknade reservationen; och blev utskottets yttrande i denna
del av kammaren godkänt.

I enlighet med herr talmannens därå givna propositioner godkände kammaren
utskottets yttrande, i vad angick Allmän undervisnings- och upplysningsverksamhet
på lanthushållningens område. VII. Hushållningssällskapens
allmänna upplysningsverksamhet. 4. Trädgårdskonsulterande verksamhet och
5. Hemslöjdskonsulterande verksamhet och VIII. Bestämmelser rörande statsbidrag,
Hushållningssällskapens förmedling av statsunderstöd till driftsekonomiska
förbättringsåtgärder i allmänhet inom jordbruket, Hushållningssällskapens
verksamhet till husdjursskötselns främjande och Hushållningssällskapens
verksamhet till fiskets främjande.

Herr talmannen gav härpå beträffande utskottets yttrande under rubriken
Befattningar hos hushållningssällskapen propositioner dels på godkännande av

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. (Forts.>
utskottets yttrande i denna del dels ock på godkännande av utskottets berörda
yttrande med den ändring däri, som under överläggningen föreslagits av herr
Barnekow; och godkände kammaren utskottets berörda yttrande.

Slutligen blev på av herr talmannen därå given proposition utskottets yttrande
i återstående delar av kammaren godkänt.

Härefter biföll kammaren vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

§ 3.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 61, i anledning av Kungl. Majis proposition angående prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och
o nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till skogsvårdens
befrämjande m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 4.

Inrättande av Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 63, i anledning av Kungl.
högre^kogs- -4s proposition angående inrättande av en statens högre skogsskola jämte
skola. i ämnet väckta motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Jonsson i Fjäle: Herr talman! Då jag liksom några andra utskottsledamöter
avgivit blank reservation i denna fråga skall jag be att få något
motivera denna min reservation.

Den skogsvårdande uppgiften i vårt land är av synnerligen stor betydelse,
varav följer, att det är synnerligen betydelsefullt, att man verkligen har
tillräckligt med sakkunnigt folk att ställa till förfogande för detta ändamål.
Jag vill erinra därom, att omkring hälften av landets skogsareal äges av jordbrukare.
De äro ju ca 400 000, och skogslotterna äro fördelade i ungefär lika
stor omfattning. Det är därför som jag menar, att även örn det förslag som
Kungl. Maj :t här har framlagt täcker en del av det behov som föreligger, när
det gäller att ställa sakkunniga personer till skogsägarnas förfogande, så är
det även andra skogsvårdande behov som föreligga och vilka enligt mitt förmenande
borde i utskottets motivering ha litet starkare framhävts.

Utskottet har visserligen ställt sig välvilligt mot de i ämnet väckta motionerna,
men då jag icke har vunnit förståelse hos utskottsmajoriteten för den uppfattning
jag hävdat, att utskottet borde uttala sig mera positivt i den riktning
som de föreliggande motionerna anvisa och att deras förslag skulle bli föremål
för ytterligare övervägande från Kungl. Maj:ts sida, har jag här velat ge
uttryck åt den uppfattningen, att även örn det föreliggande förslaget kommer
att bli av stor betydelse ur skogsvårdens synpunkt, så utesluter detta icke,
att inte även andra behov föreligga som icke helt bli tillgodosedda genom det
föreliggande förslaget.

_ För tillfället kommer jag, herr talman, inte att göra annat yrkande än om
bifall till utskottets förslag, men jag har velat här framföra den uppfattningen,
att Kungl. Maj :t bör ha uppmärksamheten riktad på önskvärdheten av att
ytterligare undervisningsmöjligheter beredas dem som skola stå i skogsvårdens
tjänst.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Oasdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Inrättande av en statens högre skogsskola. (Forts.)

Herr Jacobson: Herr talman! Jag ber att få säga några ord i anledning av
den i andra kammaren väckta motionen nr 503.

Det råder givetvis endast en mening örn nödvändigheten av förbättrade undervisnings-
och utbildningsmöjligheter på skogsbrukets område. Även örn en
del skiljaktigheter rått inom utskottet i fråga örn inträdesfordringar, kursplan
m. m., torde vi dock vara ense örn att det framlagda förslaget är ett steg i rätt
riktning.

Liksom utredningsmannen har också departementschefen frångått förslaget
örn ett skogligt gymnasium och i stället ansett, att frågan bäst löses genom
inrättande av en ettårig högre skogsskola — av utskottet föreslagen att benämnas
Statens skogsmästarskola. Att valet fallit just på denna utbildningslinje,
synes främst vara betingat därav, att det ansetts önskvärt att vid den
ifrågasatta utbildningen tillvarataga skogsskolornas elevmaterial, vilket framstått
som ett allmänt intresse av betydande vikt. Avsikten är givetvis den att
lämna dessa elever en viss företrädesrätt vid intagningarna till den föreslagna
högre skogsskolan. Principen därom kommer dock icke att kunna genomföras,
enär andra än de som genomgått skogsskola erhålla rätt till inträde.
Från statsrådets sida har förklarats, att den förslagna nya skogsskolan också
skall stå öppen för elever med realskolexamen eller motsvarande kunskaper
jämte erforderlig skogspraktik. Ett dylikt medgivande är givetvis i sin ordning,
men fråga är örn icke detsamma får till följd, att skogsskolornas elever
därigenom komma att utsättas för en mjmket svår konkurrens från de elever
som avlagt realskolexamen, varigenom utsikterna för eleverna vid de lägre
skogsskoloma att komma in i denna högre skogsskola torde vara synnerligen
små.

Med en dylik utgångspunkt synes det mig —• i enlighet med vad som framhållits
i motionen i andra kammaren nr 503 och i första kammaren nr 315 — vara
angeläget, att frågan örn den skogliga utbildningens mellanformer ägnas fortsatt
uppmärksamhet. Önskvärt vore, örn den skogliga gymnasieutbildningen
kunde genomföras, fast i annan form och av annat slag än det som förordats
av forstmästarförbundet. Vi motionärer anse, att frågan örn denna gymnasieutbildning
bör kunna lösas, utan att man, på sätt forstmästarförbundet föreslagit,
inrättar ett helt nytt och fristående gymnasium. Enklast torde detta
kunna ske genom att den skogliga utbildningen anslutes till och kombineras
med undervisningen vid något av de tekniska gymnasierna i Norrland. Jag vill
nämligen erinra om att tekniska gymnasiet i Härnösand redan har en cellulosa-teknisk
linje och gymnasiet i Skellefteå en träkemisk sådan. Det är uppenbart,
att här erbjuder sig en möjlighet till anknytning med den undervisning
som är avsedd att bedrivas vid en skogligt-teknisk utbildningsanstalt. Det
är just ur dessa synpunkter som herr Näslund i första kammaren och undertecknad
inom utskottet yrkat bifall till nyssnämnda motioner.

Jag skall emellertid vid detta tillfälle inskränka mig till att, under hänvisning
till det välvilliga uttalande som utskottet gjort i fråga örn dessa motioner,
uttrycka den förhoppningen, att departementschefen ägnar denna fråga
sin uppmärksamhet och att den då skall kunna lösas på det sätt som motionärerna
tänkt sig.

Herr Grym: Herr talman! T anledning av den kungl, propositionen örn
inrättande av en statens högre skogsskola bär jag i en motion föreslagit vissa
ändringar dels i fråga örn inträdesfordringarna vid den föreslagna skolan,
nämligen att betyg från vanlig ettårig skogsskola uppställes som obligatoriskt
villkoT för alla sökande, dels örn att den nya skolan tills vidare måtte benämnas
Statens skogsmästareskola.

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Inrättande av en statens högre skogsskola. (Forts.)

Utskottet har till en del godkänt mitt förslag. Det har nämligen delat min
uppfattning örn att benämningen högre skogsskola icke är den bästa benämningen
på skolan i fråga utan att den i stället bör benämnas Statens skogsmästareskola.
Denna lilla framgång, som jag kan kalla det, noterar jag med
tacksamhet, men min tillfredsställelse skulle lia varit hundraprocentig, örn
utskottet hade tillmötesgått min önskan i den andra och, jag skulle kunna
säga, viktigare delen av det förslag jag framlagt i min motion. Örn man bortser
ifrån denna benämning på denna skogsskola, är utskottets förslag i övrigt
lika med den kungl, propositionen, som i sin tur sammanfaller med utredningsmannens
förslag. Jag skulle kunna tillägga, att statssekreterare
Näsgård får känna sig till alla delar belåten.

Det är alldeles riktigt, som utskottet säger i sitt utlåtande, att meningarna
gå isär, när det gäller att finna den lämpliga skoltypen på detta område.
Jag är övertygad därom, att utredningsmannen inte har haft något lätt uppdrag,
när han utarbetat detta sitt förslag. Det har ställts krav på en bättre
och ändamålsenligare utbildning på den skogliga undervisningens område, och
dessa krav ha först och främst kommit till uttryck från den kår jag tillhör,
nämligen kronojägarkåren. Yi ha för vår del länge strävat efter att skogsskolan
skulle bli tvåårig. Det ställes nu för tiden sådana krav på kronojägarna,
länsskogvaktarna och andra med dem jämställda, att en ettårig skogsskola
inte kan vara till fyllest.

Den som är något inne i hithörande frågor måste medge, att undervisningen
på det skogliga området är bristfällig. Den bör först och främst förbättras,
men om den också bör utvidgas, därom kunna meningarna vara ganska delade.
Utskottet har för sin del också tryckt just på den punkten, att undervisningen
bör förbättras. Utredningsmannen har för sin del haft många krav
att tillfredsställa. Han har haft att söka ersättning för den nedlagda forstmästar-
och skogsmästarkursen. Hail har också haft att söka få fram en
möjlighet för dem som genomgått skogsskolan att få en fortsatt utbildning
samt slutligen att för de studerande inom jordbruket få en lämplig utbildning.
Den lösning som utredningsmannen har kommit med skulle man kunna
kalla för en kompromisslösning, och vi känna till att sådana kompromisslösningar
ofta ha sina svagheter.

De största betänkligheterna från de skogliga fackmännens sida mot denna
skolform gälla det högst skiftande elevmaterial med mycket olika förutbildning,
som skolan har att mottaga. Även departementschefen har i propositionen
omnämnt dessa betänkligheter, men har dock inte ansett dem vara av avgörande
betydelse. Lantbruksstyrelsen har också för sin del hyst betänkligheter
och har avstyrkt denna skolform.

De elever, som denna skola sålunda har att mottaga, äro av minst tre olika
slag: för det första sådana, som lia gått igenom den vanliga ettåriga skogsskolan,
för det andra sådana, som ha avlagt realexamen och därefter på ett
eller annat sätt skaffat sig viss skogspraktik, och slutligen för det tredje
jordbrukare, som ha lantbruksutbildning och någon skogspraktik. Det är alldeles
klart, att de, som först ha gått igenom den vanliga skogsskolan, kunna
sina saker allra bäst. Det är bland dem, som man återfinner de verkliga elitmännen,
som alltifrån sin barndom lia arbetat i skogarna och som äro väl
trimmade. Vad däremot beträffar dem, som ha avlagt realexamen, och jordbrukarna,
komma de troligen att ha ganska stora svårigheter att göra sig
gällande. Härav torde också följa att lärokurserna måste läggas på ett ganska
lågt plan, så att alla kunna följa med. På det sättet kanske undervisningen
vid denna skola endast blir en repetition av skogsskoleåret, och man har då
inte vunnit det som meningen varit. Den bästa lösningen skulle utan tvekan

Onsdagen den 14 juni 1944 fm. Nr 24. 57

Inrättande av en statens högre skogsskola. (Forts.)
ha varit, att examen från vanlig1 skogsskola uppställts såsom obligatorisk iuträdesfordran
till den högre skogsskolan, som då skulle ha kunnat utvecklas
till en värdefull utbildningsanstalt.

Såsom jag redan framhållit, ha de skogsskoleutbildadé länge eftersträvat
en sådan utökning av undervisningen vid skogsskolorna, att den bleve tvåårig.
Det är vår känsla av ansvar för skogsvården, som gör att vi ha satt upp detta
mål. Men det kan också sägas, att utvecklingen inom landets skogsväsende är
sådan, att den fordrar att framdeles inte bara^ett mindre antal av de utexaminerade
skogsmännen utan samtliga dessa stå väl rustade för att möta de
krav, som komma att ställas på dem i det praktiska skogsarbetet.

Jag kan inte bär underlåta att beröra det förhållandet, att i utredningsförslaget
och i propositionen betonas, att skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän,
alltså länsskogvaktarna, äro i särskilt behov av en bättre skoglig utbildning.
Jag skall inte här gå in på några detaljer örn vad t. ex. en länsskogvaktare,
en bolagsskogvaktare eller en kronojägare bar att göra, men den, som känner
till dessa förhållanden, vet att en kronojägare och en bolagsskogvaktare
ha fullt ut lika ansvarsfullt örn inte mer ansvarsfullt arbete än en länsskogvaktare
har. Med detta vill jag inte på något sätt förringa värdet av länsskogvaktarnas
arbete. Jag har emellertid själv tjänstgjort såväl på enskilda skogar
som på statsskogar och vågar därför säga, att jag ganska väl känner till
dessa saker.

Det torde väl också vara ganska självklart, att av en skogstjänsteman i
domänverket eller ett skogsbolag, måste krävas samma kunskaper ! yrket som
av en tjänsteman hos skogsvårdsstyrelserna. Annars skulle ju följden blixen,
att skogsvården inom bolagens och statens skogar komme att ligga på ett
lägre plan än inom de områden, där skogsvårdsstyrelserna. bedriva sin verksamhet.
Vi skogliga fackmän vilja för vår del komma dithän, att samtliga
s. k. lägre skogstjänsteman, alltså kronojägare, länsskogvaktare, bolagsskogvaktare
och med dem jämställda, skola få en bättre utbildning, och detta, mål
kan endast nås därigenom att alla skogsskolor göras tvååriga.

Att i detta sammanhang föra fram det argumentet, att det skulle medföra
vissa merkostnader för staten att göra skogsskolorna tvååriga, tycker jag inte
är på sin plats. Den merkostnaden skulle vara ungefär som en droppe i havet.
Vårt skogsväsende tål utan tvekan den ytterst ringa merbelastning, som därav
skulle följa. _ . .

Trots de synpunkter jag här framhållit och trots att jag inte till alla delar
är nöjd med jordbruksutskottets utlåtande, vill jag dock på sakens nuvarande
ståndpunkt inte göra annat än att yrka bifall till utskottets hemställan.
Men helt visst vore det bra, om en förnyad utredning på skogsvårdsundervisningens
område kunde komma till stånd. Den bör dock i så° fall inte
vara partiell, utan omfatta undervisningen i dess helhet, alltså _ från skogsskolorna,
där kronojägare, länsskogvaktare m. fl. utbildas, upp till skogshögskolan,
där jägmästare utbildas. Man får hoppas på det allra livligaste, att
en sådan utredning kommer till stånd på Kungl. Maj :ts initiativ så snart det
är möjligt.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Eriksson i Frägsta: Herr talman! Då jag står som motionär i denna
fråga, ber jag att med några ord få taga kammarens intresse i anspråk..

Frågan örn en mellanform för den skogliga undervisningen har ju varit föremål
för behandling vid flera olika tillfällen, och det vill synas, som om man
statt i viss mån famlande, när det gällt att finna en framkomlig linjo. Vid den
omorganisation av skogsundervisningen, som skedde vid 1936 års riksdag, blev

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Inrättande av en statens högre skogsskola. (Forts.)
den då existerande forstmästarkursen nedlagd och ersatt nied en ettårig skola
vid kronoparken Kloten. Denna har emellertid också redan blivit nedlagd och
skall nu ersättas med den här ifrågavarande skolformen, som ju åtminstone inte
vad tiden för undervisningen beträffar skiljer sig så mycket från vad som
gällde för skolan vid Kloten. Det är således enligt mitt förmenade så — och
jag har fått den uppfattningen bestyrkt från skogsmannahåll — att man anser,
att just mellanformen på detta område icke blivit tillgodosedd på ett tillfredsställande
sätt genom det föreliggande förslaget. Vederbörande få icke tillräckliga
möjligheter att tillägna sig undervisningen. Framför allt kan det medföra
svårigheter för de realskolbildade att gå denna väg. Det hade sålunda
varit värdefullt, örn utskottet velat skriva litet mera positivt till förmån för
den utredningslinje, som jag och flera med mig i andra motioner krävt. Då ett
så pass stort antal motioner väckts i ämnet, är det tydligt, att riksdagen icke
är helt med på den linje, utskottet och Kungl. Maj :t nu företräda. Det hade
ur den synpunkten varit värdefullt, örn man kunnat få en litet mera positiv
framställning från utskottets sida. Som saken nu ligger till, finns det knappast
någon möjlighet att bringa fragan i ett annat läge, utan vi få avvakta
hur det förslag, som^ nu ligger på riksdagens bord, kommer att verka i praktiken,
då det blir fråga örn tjänstgöring i våra skogar.

När man tager ställning till dessa problem, skall man icke glömma, att begreppet
skogsbruk börjat mer och mer utvidgas. Skogsbruk innefattar numera
icke endast avverkning utan föryngring av skog, kulturer av olika slag, vägbyggande
och mycket annat, som otvivelaktigt kräver tämligen höga kvalifikationer
hos de personer, som skola övervaka driften. Det gäller således här
ett förslag av mycket stor räckvidd. Såväl departementschefen som jordbruksdepartementet
böra känna sig förpliktade att med intresse följa utvecklingen på
området och att icke ovillkorligen låsa fast sig vid den linje, som nu antagits.
Man bör framdeles taga upp frågan ånyo, så att man kan åstadkomma
bästa möjliga utbildning för den kategori, det här gäller.

Jag skall icke upptaga kammarens tid längre utan vill endast tillägga, att
jag hoppas att det sagda skall beaktas vid den kommande planeringen. Herr
talman, jag har intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta handläggningen av återstående ärenden på föredragningslistan
till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.03 em.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts OmorganUaproposition
angående omorganisation av veterinärinrättningen i Skara m. m.

I en till riksdagen den 3 mars 1944 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad ningen i
proposition, nr 188, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag &vSkara m- "*■
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, för riksdagen framlagt
förslag rörande omorganisation av verksamheten vid veterinärinrättningen
i Skara m. m.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

1) besluta, att verksamheten vid veterinärinrättningen i Skara skulle från
och med den tidpunkt, som sedermera bestämdes, omorganiseras i huvudsaklig
överensstämmelse med det av utskottet i motiveringen tillstyrkta förslaget;

2) bemyndiga Kungl. Majit att i enlighet med av utskottet förordade riktlinjer
låta igångsätta byggnadsarbeten för veterinärinrättningen samt anskaffa
inventarier till inrättningen;

3) bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med vad
utskottet i sin motivering tillstyrkt till ett belopp av högst 500 000 kronor
disponera de till hästexportberedningen inflytande liästförsäljningsmedlen; samt

4) till Veterinärinrättningen i Skara för budgetåret 1944/45 under nionde
huvudtiteln anvisa ett anslag av 12 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Carl Edmund Eriksson, Granath, Näslund,
Carlström och Jacobson, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte

1) förklara sig icke kunna bifalla Kungl. Majits förevarande proposition i
vad den avsåge omorganisation av veterinärinrättningen i Skara;

2) till Veterinärinrättningen i Skara för budgetåret 1944/45 under nionde
huvudtiteln anvisa ett anslag av 12 000 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Då jag tillsammans
med några av utskottets ledamöter till detta betänkande fogat en reservation,
ber jag att med några ord få motivera reservanternas ställning till denna
fråga.

Den nuvarande veterinärinrättningen i Skara är ju en gammal bekant, som
vi haft att göra med här i riksdagen och lämnat anslag till sedan manga ar
tillbaka. Den grundades redan år 1774. Under de senare åren — för att icke
säga årtiondena — har den dock fört en ganska tynande tillvaro. Anslagssumman
har också varit endast omkring 10 000 kronor om året, och jag erinrar

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Omorganisation av veterinärinrättningen i Skara m. m. (Forts.)
mig, att vi vid åtskilliga tillfällen i jordbruksutskottet frågat oss, om det verkligen
varit anledning att längre ha kvar denna relikt till veterinärinrättning
nere i Skara. Det har nog icke bara varit inom jordbruksutskottet man varit
tveksam örn den saken. 1930 års statsrevisorer hade frågan uppe, huruvida
icke inrättningen borde upphöra såsom statlig institution. Vid den år 1933
beslutade omregleringen av veterinärväsendet förutsattes emellertid, att inrättningen
skulle bibehållas, varvid föreståndaren ansågs böra åläggas tjänstgöra
såsom distriktsveterinär i ett nybildat Skara veterinärinrättnings distrikt, som
skulle ersätta det till indragning föreslagna Axvalls veterinärdistrikt. Anordningen
ansågs dock icke lämpligen kunna genomföras förrän såväl föreståndartjänsten
vid inrättningen som berörda distriktsveterinärtjänst bleve vakanta.
Den nya anordningen har ännu icke genomförts, och befattningen som
distriktsveterinär i Skara veterinärinrättnings (Axvalls) distrikt uppehålles
sedan år 1937 av vikarie.

Vi ha alltså anstalten fortfarande kvar, men föredragande statsrådet har
varit av den uppfattningen, att ett bibehållande av inrättningen i nuvarande
form egentligen var meningslöst. Därför har han låtit igångsätta en utredning
örn saken. Utredningen kom fram med vissa förslag, vilka då emellertid
rönte en rätt ingående kritik från visst håll. Senare har en utredningsman
ensam fått hand örn saken. Det är kanske ett bra sätt, att örn en utredningskommitté
icke kan komma fram till ett förslag som godtages tillsätta en enmansutredning.
Då blir det icke några skiljaktiga meningar, och saken kan
lättare presenteras.

_ Det förslag, som nu är förelagt riksdagen, går ut på att veterinärinrättningen
i Skara skall utbyggas till en försöksanstalt och en klinikavdelning för
ett belopp av mellan 600 000 och 700 000 kronor. De årliga kostnaderna beräknas
sedan komma att gå till över 100 000 kronor. Man kan förundra sig
över att regeringen under denna tid, då man väl trots allt har en viss känsla
av att det är riskabelt att draga på sig för mycket utgifter för framtiden,
velat framlägga ett förslag av denna karaktär. Föredraganden säger själv på
sidan 82 i propositionen, sedan han motiverat nödvändigheten av denna nya
institution: »Jag skulle dock icke — oaktat de starka skäl som tala härför
— ha ansett mig böra förorda, att beslut i nuvarande läge fattades örn inrättande
av ifrågavarande veterinära institution, därest samtliga kostnader
därför nu skulle drabbat statsverket. Emellertid torde såsom framgår av vad
förut anförts möjligheter finnas att i stor utsträckning finansiera institutionens
och klinikens anordnande liksom verksamhetens igångsättande och uppehållande
under de första verksamhetsåren utan anlitande av statsmedel.» Saken
är nämligen den, att Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget erbjudit sig att
bidraga med ett ganska stort belopp för igångsättande av denna institution.
Det har sedan till yttermera visso förklarat sig villigt att under de närmaste
två åren sörja även för de årliga kostnaderna. Kreatursförsäkringsbolaget erbjuder
ett belopp av 233 600 kronor för anläggandet av en försöksavdelning
samt därjämte 48 635 kronor årligen för driften vid avdelningen under de två
första verksamhetsåren. Emellertid är det ju så, som reservanterna anfört i
reservationen, att när de två åren gått, har staten att ensam svara för kostnaderna
i fortsättningen. Det är alltså, som jag nämnde, anmärkningsvärt,
att man just i nu rådande tidsläge kan framlägga ett sådant förslag, och det
kan icke förklaras på annat sätt än att vi nu, på grund av de miljon- och
miljardutgifter, som beviljas på vissa andra områden, paralyserat uppfattningen
hos riksdag och regering örn utgifternas betydelse eller i varje fall tagit kål
på alla funderingar örn att tillämpa en sparsammare politik. Då vi behandlade
bankoutskottets utlåtande för några dagar sedan rörande valutapolitiken, ut -

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

Omorganisation av veterinärinrättningen i Skara m. m. (Forts.)
talades från utskottets sida, att det fanns anledning att tänka sig för, så att
vi icke ådroge oss för mycket utgifter som kunde leda till att våra lån ännu
mera ökades, vilket i sin tur skulle åstadkomma ett försämrat penningvärde.

Det är ju uppenbart, att ingen kan gå emot den tanken, att det kan behövas
en ytterligare forskningsverksamhet på detta område, och detta ha också vi
reservanter uttalat, men vi säga, att vi icke tro att det för närvarande är så illa
ställt härvidlag, att det i detta skede kan vara nödvändigt att sätta i gång
en inrättning som drager en sådan kostnad. Vi Ira ju för resten veterinärhögskolan
och veterinärmedicinska anstalten, vilka årligen kosta oss icke så litet
pengar. Det är en väldig summa per år man måste offra där, och man frågar
sig verkligen, örn det icke ginge att utöka försöksverksamheten i anslutningtill
dessa anstalter på något billigare sätt utan att behöva ha en institution
av denna storleksordning ute på landsbygden.

Vad kliniken beträffar kan man ju också därvidlag gå med på att i den mån
vi lia möjlighet att bota och förlänga livet på våra kreatur detta är en god
sak. Men det är uppenbart, att därest man nu — det har sagts också i en hel del
av yttrandena —- startar en klinik i Skara, kommer folk i andra delar av landet
att resonera på det sättet, att det icke bara är i skaratrakten man behöver ha
en kreatursklinik. Då måste man ha en i Skåne, en i Småland — o. s. v. i de
olika landskapen. Det är också detta som gjort, att vi i reservationen framhålla,
att man icke kan tillnärmelsevis beräkna vad ett förslag som det föreliggande
i framtiden kan föra med sig, då man från andra håll kommer och
kräver samma sak som det nu är fråga örn i Skara.

Herr talman! Det är uppenbart, att för en lantbrukare är det icke vidare
trivsamt att yrka avslag på ett förslag av denna karaktär. Det avser ju att
hjälpa och stödja jordbruket, som det heter. Men å andra sidan är det oundvikligt,
när man verkligen söker sätta sig in i vilka utgifter som möta i en
framtid, att man får en känsla av att igångsättandet av en institution som
denna just i nuvarande läge är olämpligt.

Jag måste alltså för min del anse, att det hade varit rimligt, om man åtminstone
skjutit på saken till dess vi kommit över krigsåren och då fått se,
i vad mån vi hade haft resurser. Den omständigheten, att Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget
är villigt att satsa betydande belopp är visserligen,
såsom riksräkenskapsverket framhållit, ett bevis på god samhällsanda, men
det får väl ändå icke vara bestämmande för statsmakternas ställningstagande
till en sak, som staten i fortsättningen har att ensam svara för. Det är ju
heller icke bara den omständigheten, att man fått detta erbjudande, som gjort
att föredraganden kommit fram medförslaget. Hedan från starten är det ju också
fråga om att de 500 000 kronor, som hästexporten på sin tid samlat här i landet,
skola förbrukas för detta ändamål. Mitt sinne för proportioner — och
den smula jag dock har kvar av sparsamhetsintresse — gör, att jag måste j-rka
bifall till reservanternas förslag i denna fråga.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Jag förstår ganska väl den ärade
reservanten, när han talar örn att man i dessa tider skall akta sig för att göra
onödiga utgifter, och jag har övervägt mycket noga, huruvida man bör gå
in för denna anordning, som visserligen kostar ett relativt blygsamt belopp
nu men dock en betydande summa årligen sedan. Men här som eljest får man
väga det ena mot det andra, och jag har vid övervägande kommit till det resultatet,
att den kostnad man här binder sig för har man rätt goda utsikter
att få igen — och med ränta. Och det är sannerligen icke alla utgifter,
som man kan räkna med att få igen på ett sådant sätt.

Jag blev i någon mån överraskad, när den ärade talaren sade, att man ge -

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Omorganisation av veterinärinrättningen i Skara m. m. (Forts.)
nom tillsättandet av en enmanskommitté sökt komma förbi invändningarna i
föregående utredning. Det förhåller sig i denna fråga på det sättet, att jag
själv från början var ganska tveksam, när medicinalstyrelsen kom med ett
förslag örn att man i stället för att nedlägga inrättningen i Skara skulle göra
den till en rationell och modern anstalt. Ett övervägande resulterade emellertid
i den första utredningen. Några av utredningsmännen voro till en början
mycket tveksamma och snarast kritiskt inställda till förslaget att modernisera
skarainrättningen. Det blev emellertid en enhällig tillstyrkan, och anledningen
till att förslag icke framlades för riksdagen var den, att det varén
del detaljer, varom det hade uppstått diskussion, och att jag för min del
ansåg det lämpligt att dessa utreddes ytterligare, så att man icke skulle behöva
fatta beslut utan att ha tillräcklig klarhet i saken. Detta var orsaken
till att den senaste utredningen igångsattes. Den skulle visserligen göras av
en utredningsman, men han fick vid sin sida fyra sakkunniga, av vilka en
tillhörde den första utredningen och därigenom var så att säga bunden vid
d.et positiva ställningstagandet, under det att de tre andra snarare voro kritiskt
inställda till förslaget. De kommo dock fram till ett enhälligt förslag
och tillstyrkte genomförandet av moderniseringen. Det har gått så med deni
som sysslat med denna fråga, att även örn de i början verkat en aning överraskade
och förbryllade inför saken, ha de dock kommit till det resultatet,
att man borde omändra inrättningen på föreslaget sätt. Jag skulle nästan
önskat, att jag hade fått ha herr Carlström med i en sådan utredning. Jag
hyser ingen tvekan örn att med den realistiska syn han har på ekonomiska
ting, om ^ han tänker noga och till slut på vissa ekonomiska problem, skulle
han också ha kommit till ett positivt resultat.

Jag vill alltså här understryka, att de utredningar som verkställts äro
objektivt och kritiskt gjorda.

Sedan ber jag att få rätta till en liten felsägning — förmodar jag att del
var — av herr Carlström. Herr Carlström nämnde, att kostnaderna skulle gå
till 100 000 kronor årligen. De utredningar man fått fram visa, att det skulle
kosta något över 90 000 kronor årligen eller det lägre belopp, som kan erfordras
om man inför skäliga klinikavgifter, och det anser jag att man skall
göra.

Nu tyckas reservanterna vara fångna i den föreställningen, att med 1930
års statsrevisorers uttalande skulle man ha bundit sig för nedläggande av
anstalten. Det är så långt ifrån fallet, att redan vid 1933 års indelning av
veterinärdistrikten hade man kommit till det resultatet, att veterinärinrättningen
borde kvarstå. Det var för att få litet reda i det hela som jag begärde
medicinalstyrelsens yttrande örn hur man skulle göra med skarainrättningen.
Ty den kan icke vara som den är •— det äro alla ense om. Medicinalstyrelsen
kom så med sitt förslag, att man skulle modernisera anstalten.

Jag har den uppfattningen, att ökad vetenskaplig forskning för att utröna
vissa sjukdomsorsaker och därigenom få en förbättrad veterinärvård är en så
betydelsefull sak, att den är nödvändig att genomföra. Här talas så mycket
örn att jordbruket skall rationaliseras, men när man väl kommer till konkreta
förslag, är det svårt att få gehör för vad som bör göras. Djurkapitalet är
mycket betydande och dess beskaffenhet i hög grad avgörande för hela jordbrukets
drift. En frisk kreatursstock betyder mycket för räntabiliteten, och
därför får man lov att se till, att allt vad göras kan i det hänseendet även
blir genomfört. Det har gjorts åtskilligt på senare tider för ökade veterinärmedicinska
forskningar etc., men man kan icke komma ifrån, att oerhört mycket
återstår att göra på detta område. I andra länder bedrives en intensiv
veterinärmedicinsk forskningsverksamhet och det betalas där ut stora summor

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

Omorganisation av veterinärinrättningen i Skara m. m. (Forts.)
för detta ändamål. De erfarenheter vi få del av från utlandet äro oss. till god
nytta, men det är en del särskilda förhållanden i Sverige, som hänga ihop
bl. a. med de olika jordarterna i landet och med de egendomliga djursjukdomar
vi lia här, som göra det nödvändigt, att vi också inom landet böra få
tillfälle till vidgad veterinärmedicinsk forskning av speciell art.

Möjligheterna härför äro nu otillräckliga. Det anse tydligen också reservanterna,
men de säga, att förhållandena på detta område äro icke så illa tillgodosedda,
att man i denna tid skall giva sig in på dyra anordningar. Min
slutledning av överväganden i frågan är, att man med förhållandevis ringa
kostnader kan få en modern veterinärforskningsanstalt.

Det är riktigt, när reservanterna säga, att tillskottet från försäkringsbolaget^
och för sig visserligen är bra, men att det ej får vara avgörande. Den
springande punkten är ju årskostnaderna. Tillskjutandet av dessa medel innebär
dock ett gott handtag vid anordnandet av denna veterinärinrättning.
Vidare, och det är kanske det viktigaste, tyder det på att försäkringsbolaget,
som skall svara för förlusterna på djuren, anser med sin fördel förenligt att
lägga ner pengar för en förbättrad veterinärvård för att slippa betala ut så
mycket ersättningar. Ergo är det klart och tydligt, att bolaget för sin del
betraktar dessa pengar som förmånliga utlägg, som skola hjälpa till att minska
utläggen i fortsättningen. Det är en liten fingervisning örn att det även
kan vara berättigat, att det allmänna lägger ner pengar för en förbättrad
djurvård ^i form av klinikvård och utvidgad veterinärmedicinsk forskning.

Sedan åberopa reservanterna, att riksräkenskapsverket anmärkt på att kostnaderna
äro för lågt beräknade. Härtill vill jag erinra örn, att byggnadsstyrelsen,
som ju därutinnan är fackmyndigheten, ej haft något att invända. Vidare
tyckas reservanterna icke heller ha observerat, att i utredningsmännens
förslag,_ som är daterat i början av 1944, hava kostnadsuppgifterna ändrats
sedan riksräkenskapsverket avgav sitt yttrande. Jag hoppas alltså, att dessa
kostnadsberäkningar i stort sett komma att stå sig.

Ett annat skäl, som reservanterna dragit fram, är det, att örn man skapar
en klinikinrättning i Skara komma andra landsdelar att också vilja ha sådana.
Ja, det skälet kan vara värt åtskilligt, men det är väl knappast avgörande.
Örn man går ut genom Norrtull, herr Carlström, är det ej nödvändigt att man
fortsätter till Uppsala. Örn herr Carlström ej vill reflektera på att till exempel
Småland, som har en förnämlig djurskötsel, skall ha en sådan här anstalt,
kan man ju avstå därifrån och tillgodose vad som går att tillgodose. Det
förhållandet att man ej med en gång kail upprätta ett större antal klinikinrättningar
behöver icke, menar jag, hindra, att man moderniserar den i Skara.
Denna anstalt är särskilt motiverad, därför att man därigenom utnyttjar en
inrättning, som är 170 år gammal — traditionen har ju också sitt värde — och
som fått en hel del donationer för sitt ändamål, vilka donationer icke kunnat
användas till någonting annat. Man får, som jag förut har sagt, för en relativt
ringa penning en god anstalt. Denna anstalt är samordnad med veterinärhögskolan
och koordineras med vetenskapliga institutioner på närliggande områden.
Man har på det sättet sökt taga bort de anmärkningar, som riktades mot
det första förslaget.

Jag kommer alltså fram till, att de invändningar, som förut gjordes, nu ej
längre kunna riktas mot förslaget, enär man träffat sådana anordningar, att
de olägenheter, som förut papekats, t. ex. risken för isolering, äro eliminerade.
Därför, herr talman, kan jag icke underlåta framhålla, att jag skulle såsom
jordbrukare bli ytterligt besviken, om man, när man nu kommit fram till något,
som uppenbarligen för en ganska liten kostnad skulle giva ett bättre ekonomiskt
resultat för jordbrukarna i form av förbilligade kostnader för deras

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Omorganisation av veterinärinrättningen i Skara m. rn. (Forts.)
kreatursstockar med därav följande förbättrad lönsamhet, skulle avstå från
att göra detta.

Herr Carlström nämnde, att de pengar, som man tar av hästexportmedlen,
kunna användas till något annat. Ja, så kan säkert ske, men här har man
kommit överens örn att detta är ett av de främsta ändamålen, ja, kanske det
främsta, som man kan använda dem till. Man vill också använda dem för detta
ändamål, då pengarna i stor utsträckning kommit från djurägare i de områden
som få särskild nytta av inrättningen.

Det kan ju också diskuteras i vad mån kliniken kan vara behövlig eller ej.
Men det är ju så, att den enda större klinik, som vi ha i landet, är förlagd
till veterinärhögskolan i Stockholm, och den är ständigt överbelagd. Man
transporterar djur dit från hela landet för att de skola få vård vid denna kvalificerade
inrättning. Det skulle säkert fylla ett mycket känt behov, örn en
sådan klinik vore tillgänglig även i Skara, Jag är övertygad om, att man
skall kunna taga ut ganska kraftiga avgifter, örn man vill, och därigenom få
kliniken att i stort sett bära sina kostnader. Den kommer att taga vård om
djur med högt avelsvärde, för vilka säkerligen skulle erläggas relativt höga
vårdavgifter, och därför torde det bli möjligt att hålla kostnaderna för anstalten
ganska låga. Det är dock så att allteftersom djurbeståndet stiger i kvalitet,
får man ökat intresse för att taga vård örn djuren och kostar på dem den dyrbara
vård, som kan erfordras. Därför tycker jag, att även beträffande klinikens
förläggning finnas fullgoda skäl. Jag säger detta i anledning av det uttalande,
som utskottet gjort.

Jag ber, herr talman, till slut att få vädja till kammaren att beakta del
trängande behov, som finnes på detta område, och att bifalla utskottets förslag.

Herr Janson i Frändesta: Herr talman! När man hör herr Carlströms uppläggning
av frågan, får man en känsla av att även en så god och sund sak
som sparsamhet verkligen kan drivas för långt. Det går säkert att slösa så,
att man måste slå vantarna i bordet, men även att driva sparsamhetsinställningen
så långt, att den leder till dåliga ekonomiska resultat.

Här ha vi nu en inrättning, som genom en gammal donation har vissa medel
till sitt förfogande, en inrättning dessutom, som ligger inom en av våra
förnämsta jordbruksbygder, där man räknar med att icke mindre än 25 procent
av nötkreaturen och hästbeståndet i landet är centraliserat. Det är klart,
att där finns ett mycket stort behov av en veterinärcentral.

Det här förslaget innebär ju, att man i detta stora jordbruksområde skall
få en klinik, där man kan taga hand örn en hel del kirurgiska fall i samband
med djursjukdomar. Det är ju alldeles givet, att en sådan klinik rätt utnyttjad
bör kunna leda till stora fördelar för jordbruket i ett område, där det finnes
ett så värdefullt djurbestånd både av hästar och nötkreatur. Anpassas
taxorna på sådant sätt, att de i stort sett täcka omkostnaderna, bör ju denna
klinik även något så när kunna bära sina egna utgifter. Den farhåga, som
man från reservanternas sida givit uttryck åt, att en sådan här klinik skulle
leda till att man från andra landsdelar skulle begära att få liknande anläggningar,
kan man alltså taga med ganska stort jämnmod. Lägges det hela upp
efter så ekonomiska linjer, som herr statsrådet här antydde, blir det väl snarare
så, att örn verksamheten vid denna klinik fyller sitt ändamål och visar sig
ekonomiskt något så när gå ihop, bör det vara en mycket god affär att sedermera
anlägga sådana kliniker även på andra håll. Men som det här sagts är
förslaget i och för sig icke prejudicerande. Först örn man får en god erfarenhet
av detta, behöver man gå vidare. Det är dessutom ett klart första rangens
intresse för svenska jordbrukare att få en central för forskning beträffan -

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

Omorganisation av veterinärinrättningen i Skara m. m. (Forts.)
de dessa bristsjukdomar, som årligen kosta vårt jordbruk och därmed hela vårt
folkhushåll så mycket pengar.

Vi hade vid föredragningen i utskottet tillkallat rektorn vid veterinärhögskolan,
som på ett mycket övertygande sätt visade upp vad man vunnit genom
de undersökningar, som man med relativt begränsade medel kunnat göra,
och som också påvisade, hur litet man egentligen trots dessa studier vet på
detta område och hur mycket, som ännu står att vinna. Det visades också upp
från detta håll, att förläggningen av inrättningen till Skara ur olika synpunkter
var synnerligen värdefull. Man har ju där att tillgå ett stort djurbestånd
med jordbruk, vilket allt gör, att den här anstalten får en god geografisk
belägenhet.

Herr talman! Jag ber med detta att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Nilsson i Göingegården, Westerdahl, Liedberg,
Onsjö och Hansson i Skediga.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Det var med ett visst
intresse jag åhörde uttalandet örn den tveksamhet, som statsrådet Domö själv
hade känt inför detta förslag. Då han sade, att jag, om jag hade varit med i
utredningen, kanske också skulle tillstyrkt förslaget, vill jag säga, att i varje
fall skulle jag haft mindre själslidande, när det gällt att gå emot förslaget,
än herr statsrådet troligen haft i sin tveksamhet beträffande förslagets framläggande.

Även om man icke kommer till Uppsala örn man går ut genom Norrtull, så
är man ändå, herr statsrådet, på väg. Av hans och även av den siste ärade
talarens anförande fick man den uppfattningen, att den här kliniken skulle
bli en så god affär, att det kanske ur affärssynpunkt vore idé med att sätta
i gång dylika kliniker i hela landet. Jag vill bara erinra örn hur det gått när
det gällt människovärden. Den är också viktig, men de avgifter, som man
får betala på sjukhus och kliniker, täcka bara en liten del av kostnaderna.
Jag är tämligen övertygad om — den som lever får ju se -— att det går på
samma sätt här också.

Sedan sade herr statsrådet, att jag gjort mig skyldig till en liten felsägning,
och att utgifterna icke skulle gå löst på 100 000 kronor örn året. Ja, vi få se
om 100 000 räcka när det hela kommit i gång. Beträffande byggnadskostnaderna
yttrade statsrådet, att de på senare tiden omräknats, och att beräkningarna
troligen skulle hålla. Ja, jag har varit med i riksdagen så många år att det
icke går att övertyga mig om att några beräkningar hålla. I varje fall går det
ej att övertyga mig om att beräkningarna hålla, när det gäller kostnaderna
för uppförande av en byggnad, där staten skall vara byggherre. På den punkten
tror jag icke, att jag tar fel.

Herr Janson i Frändesta sade, att sparsamhet kan gå för långt. Jag är alltså
en exponent för dem, som gå för långt i sparsamhet. Om vi se oss omkring rörande
vad som skett här i riksdagen i denna tid, kan man just icke påstå, att
sparsamheten gått för långt. Om det finnes någon ropandes röst i öknen, borde
man kunna höra den utan att bli så enerverad.

Jag är naturligtvis — det har jag redan sagt — på det klara med att en sådan
här verksamhet kan bli till nytta för jordbruket. Det är ju uppenbart,
men har det någonsin i denna församling kommit fram ett förslag, som man
icke kunnat motivera med att det skulle bli till nytta för det eller det, som
nian avsett att förslaget skulle stödja. Den möjligheten har man alltid, att
man kan säga, att ett förslag är av utomordentlig betydelse, och att det kanske
är en god affär. Det har dock tyvärr ofta visat sig, att affären blivit dyr Andra

kammarens protokoll 19Ji4. Nr Zh.

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Omorganisation av veterinärinrättningen i Skara rn. m. (Forts.)
bar, och det är i känslan av att denna affär blir dyrbar, som jag måste vid''
hålla mitt yrkande.

Herr Jacobson: Herr talman! Jag har av de anföranden som hållits fått
den uppfattningen, att det skulle råda en rörande enighet om utskottets förslag.
Jag syftar då ej på de yttranden, som kommit från riksräkenskapsverket,
statskontoret och de andra statliga organen, vilka sett saken ur ekonomiska
synpunkter, utan på de verkliga experterna, som haft att syssla med frågan.
Kunna vi underkänna t. ex. vad ledamoten av statens veterinärbakteriologiska.
anstalts nämnd professor Hjärre, som reserverat sig emot detta förslag,
säger? Han påpekar ju för övrigt, att redan nu, utan att man tillskapar
den här nya anstalten, bedrivas forskningar vid veterinärhögskolan, vid statens
bakteriologiska anstalt och vid lantbrukshögskolan just för att förebygga
och bota ämnessjukdomar. Även en annan av landets mest framstående experter
går emot förslaget och utdömer det. Man får lov att säga, att man kan
inte utan vidare nonchalera vad dessa verkligt sakkunniga Ira sagt.

För övrigt vill jag säga, att man inte skall stirra sig blind på den storartade
donationen från Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget. Det är en engångsgåva.
Visserligen skall även utgå ett årligt anslag under några år, men
jag tror, att det i det långa loppet kommer att visa sig, att det blir en för
staten mycket dyrbar gåva.

För det tredje vill jag säga, och det har även herr Carlström varit inne
på: är detta verkligen nödvändigt under nu rådande statsfinansiella svårigheter?
Kan det lämnas något bärande bevis för att här är brådska å färde?
Kunna vi även i detta fall tala örn beredskapsåtgärder på grund av kristillstånd
och det läge, som råder ute i världen? Det kunna vi inte göra. Ari kunna
mycket väl lugna oss, till dess vi övervunnit åtminstone de största ekonomiska
svårigheterna, och därefter upptaga denna fråga till behandling.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som är bifogad
utskottsutlåtandet.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! I anledning av den siste ärade talarens
inlägg ber jag att få tala örn för honom, om han inte vet det — han borde dock
veta det, eftersom han deltagit i utskottsbehandlingen av detta ärende — att
professor Hjärre visserligen är på sitt område en utomordentlig expert men
ingalunda ensam sådan på det område, som det här rör sig om. För utredningen
har anlitats professor K. J. Eriksson vid veterinärhögskolan och denne
anses ju vara expert på bristsjukdomar och deras botande. Till den senaste
utredningen har även varit knuten professorerna K. O. Svanberg vid lantbrukshögskolan
och N. P. Lagerlöf vid veterinärhögskolan. Beträffande professor
Carlströms inställning synes det vara på det sättet, att en del forskare
så gärna vilja, då de se anslag tillgängliga, hopa dem just på sig för att koncentrera
all forskning kring ett visst centrum. I och för sig är detta mycket
beaktansvärt, men det kan vara betänkligt att centralisera allting till en ^ort
som Stockholm, då ju försöken och forskningen i detta fall kräva tillgång
till jordbruksjord av speciell art samt till ett rätt stort antal djur. Det har
gjorts undersökningar, örn man inte skulle kunna anskaffa lämplig egendom
i närheten av Stockholm eller i närheten av lantbrukshögskolan, men det har
visat sig, att kostnaderna då bli mycket större, vartill kommer att man inte
kan få verksamheten förlagd till önskvärda^speciella områden. Jag får nog be
herr Jacobson att närmare motivera sitt påstående, att de mest framstående
experterna gå emot detta. Professor Hjärre har för resten varit uppe i jordbruksutskottet,
och där har man inte — såvitt jag är rätt underrättad — fått

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

Omorganisation av veterinärinrättningen i Skara ni. ni. (Forts.)
det intrycket att lian är särskilt kritisk emot den nya skarainrättningen.

Beträffande angelägenhetsgraden är det på det sättet, att för varje år som
går förloras ju ett stort antal djur därför att man inte vet, av vad orsak den
åkomma, som de lida av, uppstår eller hur den skall kunna förhindras. Ju
snabbare man kommer till klarhet om detta, desto hastigare minskar man kostnaderna
för djurhållarna. Man bör därför inte dröja med denna sak. Det är
tvärtom ytterst angeläget att nian så fort som möjligt griper sig an med den.

Jag återkommer till det tal, som från olika håll har förts, nämligen att jordbrukarna
själva skola rationalisera jordbruksdriften. Det är just detta man
här vill bidraga till. Men då kommer man med detsamma med invändningen,
att detta är inte så bråttom. Jag har ytterst svårt att förstå, att denna invändning
kommer från en representant för en landsända, där just forskning på djursjukdomarnas
område är så oerhört behövlig. Bristsjukdomarnas bekämpande,
som är en mycket viktig del av utvecklingen på detta område, bidrager i hög
grad till att skapa den hjälp, som inte minst Norrland är i behov av.

Herr Jacobson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Statsrådet Domö säger, att professor Hjärre varit uppe i jordbruksutskottet,
och att man där fått den uppfattningen, att han egentligen inte var
motståndare till detta förslag. Jag får säga, att jag åhörde professor Hjärres
anförande med mycket stort intresse, men jag fick elen uppfattningen, att han
var mycket stark motståndare till förslaget. Det stack han inte under stol med.
Den som meddelat upplysningen till statsrådet måtte inte haft några goda
fattningsgåvor.

Häri instämde herr Jansson i Fjäle.

Herr Mäler: Herr talman! Jag begärde ordet när herr Jacobson yttrade sig,
men de invändningar, som kunna göras mot hans anförande, ha redan gjorts
av herr statsrådet, varför det kanske är överflödigt med ett ytterligare understrykande
av dessa synpunkter. Jag vill emellertid förklara, att jag — och jag
vågar påstå majoriteten av jordbruksutskottet — vid begynnelsen av detta
ärendes behandling var mycket tveksam. Det föreföll vara ett ganska äventyrligt
företag, men allt eftersom överläggningarna pågingo och man fick erforderliga
informationer från skilda håll och kunde väga olika meningar mot
varandra, så blevo fler och fler av utskottets ledamöter övertygade. Jag tror,
att om utskottet kunnat anslå ytterligare en eller ett par veckor för detta ärendes
behandling, skulle även återstoden Ira blivit övertygad och även herr Jacobson
vara inrangerad bland dem, som äro ansvariga för utskottets förslag.

Beträffande herr Jacobsons invändning — ja, detta har ingenting med fattningsgåvorna
att göra utan beror på, hur pass envist man håller fast vid en
ståndpunkt som man intagit, innan man har anammat alla de synpunkter, som
kunna läggas på en fråga — och hans åberopande av experter så är det klart,
att det även bland experter förekommer olika meningar, men majoriteten av
experterna är i alla fall på den linjo, som utskottet stannat för. Överallt
för man skilda meningar till torgs, men örn i en församling på t. ex. fem
personer en man reserverar sig, så påstår man ju inte, att han har rätt därför
att han är ensam, även om hans synpunkter äro beaktansvärda. Därför kan
man säga örn de vetenskapliga experterna, att de ha väl inte rätt därför att
de äro få. Det är större sannolikhet för att den mening, som de flesta ansluta
sig till. är den hållbarare.

Jag vill understryka vad statsrådet sagt, att här resonera vi gång efter
annan — vi gjorde det senast mycket kraftigt förra onsdagen —

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Anslag till
avlöningar vic
de allmänna
läroverken

m. m.

Omorganisation av veterinärinrättningen i Skara m. ra. (Forts.)
om det svenska jordbrukets rationalisering. Vi äro övertygade om att
om jordbruket skall få erforderlig lönsamhet, om jordbruket skall kulina
ge sina utövare och anställda en levnadsstandard som är rimlig i förhållande
till andra grenar av näringslivet, så måste det rationaliseras, dag
betraktar forskningen på olika områden — och jag uttryckte en liknande
uppfattning för några år sedan, när vi talade örn jordbrukets upplysningsnämnd
— såsom en absolut nödvändig förutsättning för att man skall kunna
få fason på rationaliseringstanken. Det har för mig faktiskt varit avgörande
i denna fråga att man behöver denna forskningsanstalt för att kunna lösa de
problem, som ännu äro olösta, i avsikt att därigenom göra jordbruket lönsammare
för dem, som skola driva dessa jordbrak, utan att de behöva taga mera
betalt för vad de producera.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 2.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avskrivning av kapitalinvesteringar i Svenska skifferoljeaktiebolaget.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 3.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1944/45 till avlöningar vid de
allmänna läroverken m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 207 hade Kungl. Maj :t. under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 25 februari 1944 för
riksdagen framlagt vissa förslag till organisatoriska förändringar beträffande
de allmänna läroverken och hemställt örn anvisande av anslag för budgetåret
1944/45 till avlöningar vid dessa läroverk m. m.

Utskottet hade i samband med propositionen till behandling förehaft ett
flertal inom riksdagens kamrar avgivna motioner.

I en inom andra kammaren av herr Sundström i Skövde m. fl. väckt motion
(11:13) hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att rektor vid högre
allmänna läroverket i Skövde under den sexårsperiod, som började den
1 juli 1943, måtte erhålla placering i avlöningsgrupp II i stället för av Kungl.
Majit föreslagna grupp III för rektorer vid högre allmänt läroverk, alltså
såsom tidigare, eller örn detta icke vore möjligt, att nuvarande rektor vid läroverket
från och med den 1 juli 1943 eller den 1 juli 1944 måtte till och med
utgången av sexårsperioden, den 30 juni 1949, tillerkännas en personlig lönefyllnad
av 500 kronor årligen.

I två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herr I. Persson m. fl. (1:59) och den andra inom andra kammaren av herr
Nilson i Spånstad m. fl. (11:88), hade hemställts, bland annat, att riksdagen

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. ra. (Forts.)
för budgetåret 1944/45 måtte anslå 50 000 kronor att användas för statsbidrag
till anskaffande av lokaler för s. k. robertsforsskolor.

I en inom andra kammaren av herr Nilsson i Stockholm m. fl. väckt motion
(11:18), hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit ville
begära utvidgade direktiv till 1940 års nu arbetande skolutredning, varigenom
denna 1 :o) erhölle i uppdrag att med ändring av nu förebådade förslag, avseende
att komma företrädesvis landsbygdens befolkning till godo, utarbeta och
framlägga förslag till stödåtgärder för att underlätta tillträdet till högre
skolundervisning för därtill lämpade barn från ekonomiskt svagt ställda familjer
i hela riket, landsbygden såväl som städer och skolorter, samt 2 :o) erhölle
i uppdrag att utreda frågan örn möjligheterna att vid en eller flera av landets
folkhögskolor inrätta ett »specialgymnasium» med sikte på att tillgodose de
senväckta studiebegåvningarnas utbildningsbehov och skapa en kanal mellan det
fria och frivilliga folkbildnings- och studiearbetet och den reguljära, högre
skolundervisningen.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 291 och II: 471 ävensom med avslag å motionerna I: 303 och
11:478, 11:479, 1:304, 11:470, 1:193 och 11:183, II: 13,.1:240 och 11:358,
I: 189 och II: 185, II: 292, II: 291 och II: 348, bland annat,

3. godkänna i utskottets hemställan intagen personalförteckning för de allmänna
läroverken, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1944/45;

B. att motionerna I: 292 samt I: 241 måtte anses besvarade med vad utskottet
i sin motivering anfört;

C. att motionerna I: 59 och II: 88 — i den mån de icke kunde anses besvarade
med vad utskottet i motiveringen anfört — icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

D. att riksdagen--— och omfattning;

E. att riksdagen----och skolköksseminarierna;

F. att riksdagen måtte, i anledning av motionen II: 18 i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte — med beaktande av vad utskottet i
sin motivering anfört •— låta verkställa utredning angående åtgärder för underlättande
av studiemöjligheterna för i motionen avsedda särskilda studiebegåvningar.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Oscar Olsson;

2) av herrar Oscar Olsson, Bäcklund, Emil Petersson, Ivar Persson och Danielsson,
vilka ansett,

dels att utskottets motivering i viss del bort hava annan, i reservationen angiven
lydelse;

dels ock att utskottet med anledning därav bort hemställa,

C. att riksdagen måtte i anledning av motionerna 1: 59 och II: 88 till Statsbidrag
för anskaffande av lokaler för s. k. robertsforsskolor för budgetåret
1944/45 anvisa ett reservationsanslag av 50 000 kronor;

3) av herrar Persson i Falla och Holmdahl, vilka ansett,

dels att utskottets yttrande i viss del bort hava annan, i reservationen angiven
lydelse;

dels ock att utskottet med anledning därav bort hemställa,

F. att motionen II: 18 måtte anses besvarad med vad utskottet i sin motivering
anfört;

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)

4) av herr Wallentheim;

5) av herr Pauli; samt

6) av herrar Pauli och Emil Petersson.

Efter föredragning av utskottets hemställan, yttrade:

Herr Danielsson: Herr talman! Det har fogats en del reservationer till detta
betänkande. Jag skall uppehålla mig endast vid en, nämligen den av herr
Oscar Olsson m. fl., vari på grundval av två likalydande motioner yrkas ett
anslag på 50 000 kronor till statsbidrag för anskaffande av lokaler för s. k.
robertsforsskolor.

Dessa skolor ha verkat ganska länge. De ha vunnit stor utbredning och åtnjuta
stor popularitet inom vida lager av vårt folk. Vi känna alla till, hur
svårt det är för dem som bo på landsbygden, särskilt i avlägsna delar av vårt
land, att kunna åtnjuta någon högre undervisning. Dessa skolor ha inrättats
dels av Hermods korrespondensinstitut och dels av NKI-skolan och vunnit
ganska stor spridning. En uppgift från Hermods talar örn 50 skolor med närmare
800 elever. Det torde utgöra halva antalet av både skolor och elever av
denna kategori i vårt land för närvarande. I de s. k. robertsforsskolorna tillgår
undervisningen så, att eleverna meddelas skriftlig undervisning per korrespondens
men under överinseende av en lärare. Det har visat sig, att denna
form. som självfallet inte användes av andra ifrån landsbygden än dem som
ha håg och fallenhet för studier, är mycket lämplig, och skolorna ha haft en
alldeles ovanligt stor framgång. Jag behöver här inte orda om, vad alla
partier i riksdagen nu under flera år talat örn, nämligen vidgade möjligheter
för landsbygdens ungdom att komma i åtnjutande av högre undervisning.
Därom äro ju alla överens. Även skolutredningen, vars första betänkande nyligen
framlagts, talar örn att här måste det tagas krafttag. Utredningen tänker
föreslå stora summor till stipendier o. s. v.

I motionen har begärts 150 000 kronor dels till stipendier dels till lokaler,
men reservationen upptager endast ett anslag på 50 000 kronor till lokaler.
Dessa robertsforsskolor äro till övervägande delen realskolor, men det finns
även gymnasier, och det är alldeles givet, att bägge dessa former komma att
utveckla sig mycket fort inom den närmaste framtiden. När man kommer med
detta nya förslag, vill jag påpeka, att i detta betänkande har man dock tillstyrkt
två nya gymnasier, en ny realgymnasielinje på ett ställe och ett nytt
realgymnasium på ett annat. Det kostar åtskilligt, och ingen säger något emot
det. De äro behövliga. Men den stora massan av landets befolkning har inte
möjlighet att besöka sådana skolor. Särskilt gäller detta Norrland och övriga
glest bebyggda trakter i vårt land

Nu säger man emot detta, att skolutredningen naturligtvis kommer att behandla
de synpunkter, som äro framförda i motionen, och att det bör överlåtas
åt skolutredningen och Kungl. Maj :t att göra utredning och framlägga förslag
i frågan. Men det kan väl ändå inte vara så förfärligt farligt, om man utan
denna vidlyftiga utredning gjorde denna ringa början. Det kan inte föregripa
något beslut av skolutredningen, då skolutredningen själv uttalat, att den mycket
behjärtar dessa önskemål. Men det dröjer länge, som vi alla veta, innan
dessa kunna förverkligas, och under tiden vänta många ungdomar på möjlighet
att få någon hjälp till sina studier. Vi känna alla till, hur det är med
studiemöjligheterna för landsbygdens ungdom, och jag tror alla ha sig bekant,
att denna nya skolform är mycket populär bland vida kretsar av vårt folk.
Skolorna besökas av ungdom från arbetar- och småbrukarhem och även från
tjänstemanna- och hantverkarhem. Jag kan meddela, att första kammaren i

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
förmiddags med 80 röster bifallit reservationen, mot 47 röster för utskottets
förslag, och det skulle förvåna mig mycket, örn andra kammaren skulle mindre
uppskatta detta så behjärtansvärda ändamål än första kammaren. Därför ber
jag med dessa få ord, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Oscar
Olsson m. fl. vid betänkandet under punkt 2 fogade reservationen.

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! Jag har i en i denna kammare väckt
motion, nr 88, föreslagit, att statsbidrag skulle ställas till förfogande åt
elever vid de realskolor och gymnasier, som ordnats av korrespondensinstituten
på olika platser på landsbygden. I motionen har föreslagits dels ett belopp
att utgå som stipendier åt elever vid dessa skolor i den mån eleverna
vore medellösa eller mindre bemedlade, dels ett belopp av 50 000 kronor, som
i mån av behov skulle anvisas till lokalkostnader för skolundervisningens
upprätthållande. Motionen har avstyrkts av statsutskottet, visserligen med en
välvillig motivering, som motionärerna • lia all anledning att vara tacksamma
för, men beträffande punkten örn bidrag till lokalkostnaderna ha fem av utskottets
ledamöter reserverat sig för bifall.

Jag vill nu, innan kammaren går att bedöma ärendet, erinra örn att dessa
skolor tillkommit på privat initiativ och mycket ofta å orter på stort avstånd
från skolorterna. Undervisningen bedrives med kombination av korrespondensmetod
och personlig undervisning och har redan visat sig vara av betydande
värde för de bygder, där dessa skolor startats. Visserligen har denna
skolform kanske inte prövats i den stora utsträckning, som ur vissa synpunkter
kunde ansetts önskvärt, men ett betydande antal elever vid skolorna ha
redan nått till realexamen med goda eller mycket goda betyg.

Undervisningens resultat kan alltså sägas vara över förväntan gott, och
jag vill därtill säga ett par ord örn skolformen. Jag tror man kan säga, att
delina skolform visat sig vara den enda av hittills prövade skolformer, som
lyckats bryta den spärr för tillträde till den högre undervisningen, som avståndet
till skolorterna inneburit för de mindre bemedlade. I dessa orter har
den högre undervisningen tyvärr hittills varit förbehållen, inte studiebegåvningarna,
utan de barn, vilkas föräldrar haft en ekonomi som kunnat bära
de väsentligt ökade kostnaderna för barnens skolgång och inackordering i
avlägsna skolorter. Det framgår också av skolutredningens i utskottsutlåtandet
antydda yttrande, att man inom skolutredningen allvarligt räknat med
denna skolform, när man diskuterat olika möjligheter att bryta landsbygdens
isolering och göra den högre skolbildningen lika tillgänglig för alla, som med
studiebegåvningens rätt vilja tillgodogöra sig denna undervisning.

Det kan visserligen framhållas, att örn skolformen har det värde jag här
sökt klargöra, torde den kunna överleva ett avslag i dag och vänta på att
Kungl. Majit tar initiativ till statsbidrag i olika former. Till detta vill jag
säga, att jag inte bara tror på att denna undervisningsform kommer att överleva
ett avslag, utan jag är övertygad därom. Men vad som skulle vara så
värdefullt i ett bifall till reservationen i dag är, att det finns ett antal av
dessa skolor, som arbeta i de fattigaste bygderna av vårt land, och i dessa
bygder kan man inte räkna med bidrag från kommunerna till skolornas lokalkostnader,
utan där måste eleverna själva eller deras fattiga anhöriga utöver
skolavgifterna bestrida även dessa kostnader. Sknil skolformen vänta
ytterligare på bistånd från det allmänna är det fara för att dessa ekonomiskt
svagare korrespondensskolor inte förmå fortsätta sin verksamhet. Ett; avslag
i dag kan gå ut över ett med stora uppoffringar fullföljt försök att skapa
bättre undervisning i bygder, som ofta och kanske med skäl frukta för att
samhället inte behjärtar deras isolering.

Xr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Anslag till avlöningar vid, de allmänna läroverken m. m. (Forts.)

Herr talman! Det föreslås ibland stora utredningar för att på vitt skilda
områden komma till rätta med de problem av ekonomisk, social och kulturell
art, som gjort den svenska landsbygden till en icke eftersträvad boplats för
dem som ha möjlighet att söka sig sin utkomst i städer och samhällen. Dessa
utredningar fylla förvisso _ ett betydelsefullt syfte. De borde dock inte få
hindra oss från att samtidigt som de pågå ta bort de små stenarna på den
väg, som för landsbygden leder till likaberättigande. Vi Ira här ett tillfälle
att göra något av värde för de eftersatta bygderna, och det är med anledning
därav jag yrkar bifall till den i ärendet avgivna reservationen beträffande
utskottets hemställan i punkten C.

Herr Viklund: Herr talman! Xär statsutskottets andra avdelning behandlade
^detta ärende meddelade jag. att jag skulle biträda det förslag som gick
ut på att hjälpa dem som utnyttja de utbildningsmöjligheter, som denna undervisningsform
skänker. Såsom tidigare har nämnts har det avlämnats ett
flertal motioner i detta ärende. I dessa har man dels begärt, att kompletterande
utredningar angående denna undervisning skola företagas, vidare har
man begärt 100 000 kr. till stipendier för dem som begagna sig av denna
korrespondensundervisning i allmänhet, och slutligen Ilar man begärt 50 000
kr. åt dem som bedriva korrespondensundervisning i form av klasstudier med
en särskild, anställd ledare.

I den reservation som fogats till utlåtandet yrkas bifall till förslaget om
ett anslag på 50 000 kr. till sistnämnda kategori. Jag var inte i tillfälle närvara
vid statsutskottets slutliga behandling av ärendet, men hade jag varit
det, hade jag givetvis biträtt denna reservation. Följaktligen kommer jag nu
att yrka bifall till densamma. Anledningen till att jag gör det är kanske
främst den att jag tycker det är på tiden att statsmakterna gå från ord till
handling, och att man bistar dessa studerande. Detta är min tionde riksdag, och
årligen, kan jag säga, har denna fråga varit aktuell. Från statsrådsbänk,
utskottsbord och riksdagsbänk har det deklarerats en enhällig vilja att hjälpa
och bista dessa studerande. Men med välvilliga deklarationer underlättas det
inte för dessa studerande vare sig att skaffa sig kurser, bekosta lokaler eller
anställa studieledare. Det är inte heller ett ringa antal det här är fråga örn.
Denna verksamhet har ju pågått i närmare fyra år, och i förevarande stund
är det mellan 1 000 och 2 000 ungdomar, som på den här vägen förbereda
sig för realskolexamen. Dessa mellan 1 000 och 2 000 ungdomar kostar staten
inte på ett enda öre. I den mån jag uppe i min landsända varit i tillfälle följa
denna undervisning har jag, det måste jag deklarera, fått det bästa intryck
av undervisningsformen.

Skolorna i fråga äro förlagda till bygder, där ungdomarna inte lia möjlighet
att bevista läroanstalter. De ligga långt ifrån läroverksorterna, och därför
är det huvudsakligen kyrkoherdens, läkarens och förvaltarens barn, som ha
varit i tillfälle att bege sig bort från kommunen till läroanstalten. Med denna
anordning möjliggöres det för ungdomen att delta i denna undervisning. Och
det är en ambitiös ungdom som arbetar där. Ty bär är det inte som mångenstädes
i läroverken så, att lärarna måste med lock och pock driva på ungdomarna
för att jaga dem igenom de olika kursmomenten. Vid robertsforsskolorna
förekommer det inga varningar, där förekommer ingen kvarsittning.
Där sker det bästa, begåvningsurvalet, måste man säga, ty de som inte vilja
av egen drift till självverksamhet delta i undervisningen äro lämnade åt sitt
öde.. Kommunerna och även landstingen ha också lärt sig uppskatta denna
studieverksamhet. Som exempel kan jag nämna, att Norrbottens läns landsting
det senaste året anslagit åtminstone 10 000 kr. till hjälp åt dessa elever.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

Anslay till avlöningar vid de allmänna läroverken m. ni. (Forts.)

ilan kan lia rätt att ställa det kravet, att också statsmakterna nu inskrida
hjälpande. När man ifrån utskottets sida är tveksam härutinnan, får man väl
ändå anta, att det inte är ekonomiska skäl som förestavat denna tveksamhet.
Ty detta skulle betyda, att man med öppna ögon ganska orättvist utdelade
håvorna från statsmakternas sida. I den proposition som ligger till grund för
utskottsutlåtandet kan man exempelvis finna, att i ett läroverk bibehålies en
latinlinje, där endast åtta elever sökt inträde föregående år. Ett annat läroverk
har också haft endast åtta elever, som varit intresserade för latinlinjen.
I samma läroverk är det en annan latinlinje, som frekventerats av endast sju
elever, och vid ett tredje läroverk var det endast sex elever, som voro intresserade
av att fortsätta denna undervisning. Vid ett fjärde var det bara fyra
och vid ett femte likaså fyra.

Jag klandrar inte statsmakterna för att de äro välvilliga och uppehålla
linjer vid våra allmänna läroverk för detta fåtal och hjälpa dem så att de
inte behöva åka tre, fyra mil till en närgränsande stad. Men jag måste å
andra sidan säga, att det ter sig litet underligt då man, samtidigt som man
där upprätthåller lektors-, adjunkts- och timlärarbesättning till dryga kostnader
för att utbilda dessa fyrlingar, femlingar och sexlingar, som eventuellt
komma till de där ringarna, inte har intresse till övers för att också i någon
mån hjälpa de tusentals ungdomar, som ute på landsbygden under ogynnsamma
förhållanden försöka få högre undervisning. Folk ute i bygderna kan i
varje fall inte förstå en sådan inställning.

Nu säger man, att det inte företagits tillräckliga utredningar för att man
skall kunna ge sig in på denna verksamhet, och det är ju riktigt. Men jag
tror, att om statsmakterna bevilja det belopp det här är fråga örn, skall varje
krona hundraprocentigt komma till nytta för avsett ändamål. Det förefaller
mig som örn man får förutsätta, att karlarna i skolöverstyrelsen, som skola göra
undersökningar och även ange riktlinjer för bidragsverksamheten, örn det
fattas en paragraf någonstans, ha det praktiska handlaget och de insiktsfulla
huvudena att de ersätta sådana bristande paragrafer.

Det bidrag som här är föreslaget är emellertid inte till fyllest, man kommer
ju inte långt med det, men det har ändå sin stora betydelse. Inom kommuner,
där man har svårt att kunna bestrida kostnader för anskaffande av lokaler,
och inom kommuner, där det finns så fattiga elever att de inte, trots att de
äro begåvade, kunna komma ut med kursavgiften och avgift till lokaler m. m.,
kommer givetvis ett bidrag, må så vara att det är ringa, att ha den största
betydelse. Framför allt skulle ett bifall till reservationen ha den stora betyrelsen,
att de tusentals ungdomar som därigenom skulle bli hjälpta i någon
mån skulle känna, att statsmakterna vilja hjälpa dem och inte lämna dem
åsido.

Med den motiveringen, herr talman, ber jag få yrka bifall till reservationen
nr 2, herr Oscar Olssons med fleras reservation, som är fogad till utskottsutlåtandet.

Häruti instämde herrar Åkerström, Jansson i Kalix, Grym, Skoglund i
Umeå, Norén och Lindholm.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag bär väckt en motion som blivit
upptagen i en reservation till detta utlåtande; det gäller avlöningsreglementet
för lärarinnorna vid de högre kommunala flickskolorna. Jag har i motionen
hemställt, att dessa lärarinnor i pensions- och löneavseende skulle jämställas
med lärarinnorna vid de statliga läroverken.

Jag är fullt på det klara med att det inte finns någon möjlighet att få

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken ra. m. (Forts.)
min motion igenom, och jag vet också att den reservation som avgivits mera
varit avsedd som en demonstrationsreservation än som ett uttryck för någon
förhoppning, att man skulle kunna genomdriva vad som begärts. Utskottet
säger angående den saken att det är ett provisorium som gäller, en särbestämmelse
som genomförts tills vidare på grund av det finansiella läget. Det
kan jag i viss mån förstå, men jag måste å andra sidan påpeka, att för de
människor det gäller känns det inte lika lättsamt att hänvisa till detta »tills
vidare», och att en förbättring skall komma så småningom. Ty för varje år
som går bli ytterligare några av dem pensionärer, och var och en som pensioneras
får lägre pension än hon skulle få efter en helt genomförd iönereglering.

Jag måste säga, att det endast är rättvist då man kräver, att denna sak så
fort som möjligt skall ordnas upp, och det var en mycket stor missräkning för
dem det här gällde då denna lönereglering 1943 tillkom med denna särbestämmelse.
Eftersom de manliga lärarna fingo denna förbättring och eftersom
även statslärarinnorna fått den, låg det ganska nära till hands, att också
de här berörda lärarinnorna skulle få samma förmån. Frågan sköts emellertid
undan med en hänvisning till den rådande kristiden — jag är fullt medveten
örn att det var en sådan — och att vederbörande måste bida tiden. Nu
hoppas jag bara, att denna väntan inte skall bli alltför lång. Jag lägger mycket
ivrigt på departementschefens hjärta att tänka på denna grupp, som ju
inte är stor men som individuellt känner svårigheterna lika väl sorn många
stora kårer. Jag hoppas således, att man inte år efter år skall behöva komma
med motioner i detta avseende, utan att frågan så småningom skall lösas.

Innan jag slutar skulle jag också vilja uttala min stora glädje över att
statsutskottet på ett annat område varit mer tillmötesgående, när det tagit
upp frågan örn löneregleringarna vid privatläroverken och privatseminarierna.
Det är synnerligen tillfredsställande, att man tagit så allvarligt på den
saken som skett och att man t. o. m. bär tänkt sig en provisorisk löneförbättring,
örn inte den stora och slutgiltiga nu skulle kunna genomföras.

Jag vill således uttala min glädje på denna punkt men till denna glädje
foga, att jag hoppas, att den som en gång kommer efter mig skall kunna
uttala sin glädje också beträffande de kommunala flickskolornas lärarinnor.

I detta anförande instämde fröken Nygren och fröken Andersson.

Fru Rydh Munck af Rosenschöld: Herr talman! Jag har närmast begärt
ordet för att i likhet med fröken Hesselgren ge uttryck åt min stora tillfredsställelse
över den positiva inställning statsutskottet intagit beträffande frågan
om lönereglering för lärarpersonalen vid de statsunderstödda enskilda
läroanstalterna och lärarpersonalen vid de statsunderstödda privata skolköksoch
handarbetsseminarierna.

Är jag alltså mycket glad åt att man nu äntligen är beredd att utreda fråga^
om definitiv lönereglering, så säger det sig dock självt, att eftersom jag
motionerat även örn en tillfällig löneförbättring för detta budgetår jag skulle
ha varit ännu mer tillfredsställd, örn statsutskottet också hade tillstyrkt
detta. Men jag finner, trots att man avslagit yrkandena i denna del, att jag
fått ett halvt tillmötesgående även på den punkten, eftersom utskottet, som
fröken Hesselgren påpekade, har sagt, att skulle det visa sig ogörligt att
inom rimlig tid genomföra den definitiva löneregleringen, är man beredd att
tillstyrka en tillfällig löneförbättring för lärarpersonal av de nämnda kategorierna.
Jag hoppas därför att redan nästa riksdag skall kunna fatta ett
positivt beslut.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. rn. (Forts.)

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Det har i detta ärende framställts
en hel mängd önskemål, och det är ju alltid så, att vi inte kunna tillfredsställa
alla, och då bli somliga mer eller mindre missnöjda. Men jag är glad att
kunna konstatera, att de två senaste talarinnorna med tillfredsställelse notera
den förståelse, som utskottet har visat för de frågor det här gäller, och det är
uppmuntrande att de uppskatta den välvilja, som utskottet på den punkten
har lagt i dagen. Det är därför inte något särskilt att tillägga i detta avseende.

Det är emellertid tre talare efter varandra, som tidigare lia talat för samma
sak, nämligen den som beröres i motionerna nr 59 i första kammaren och
nr 88 i andra kammaren, angående anslag till de s. k. roberts fors skolorna. Jag
måste säga, att örn dessa talare hade lagt sig vinn örn att läsa utskottets
betänkande i vad det gäller dessa framställningar, skulle de ha funnit, att
även här andas utskottsutlåtandet mycket stor välvilja. Att vi icke kunnat gå
så långt att vi föreslagit riksdagen att anvisa medel vare sig i ena eller andra
hänseendet beror på olika omständigheter. Om vi skola anvisa anslag här i
riksdagen, så böra vi lia något så när reda på, vartill anslaget skall gå. Jag
vet, att man kommer att svara, att i reservationen föreslagits, att pengarna
skola gå till ett visst ändamål, att de skola användas till hjälp för anskaffande
av lokaler. Även i det hänseendet saknas emellertid fullständiga grunder för
användning av medlen i fråga. Därest nu, såsom jag förmodar, då första kammaren
redan har fattat beslut örn ett anslag på 50 000 kronor, detta blir riksdagens
beslut, saknas som sagt fullständigt grunder för utdelningen av detta
anslag. Hur skall det hela gå till? Vet man på motionärernas och de talares,
som här uppträtt, sida, att det kommer att tillfalla eleverna, eller att det icke
indirekt kommer att bli en vinst för korrespondensinstituten? Vi veta i vart
fall ingenting härom. Jag tror, att det vore klokare för denna frågas lugna
behandling och att det också för framtiden vöre lugnare, om vederbörande
nöjde sig nied att invänta de utredningar som pågå och ett förslag från Kungl.
Maj :ts sida angående grunderna för ett sådant här anslags användning, så att
vi kunna veta var pengarna komma att hamna och vilka som egentligen få
nytta av dessa bidrag. För närvarande veta vi ingenting härom. Det är detta
söm varit anledningen till att statsutskottet icke asett sig kunna eller böra
tillstyrka anslaget.

Herrarna tala här så mycket örn behovet av hjälp åt studiebegåvade ungdomar
på landsbygden. Jag vågar påstå, att jag känner lika varmt för landsbygdens
studiebegåvade ungdomar som någon av dessa talare, men etet hindrar
mig icke från att hålla fast vid, att jag, för att kunna tillstyrka riksdagen
att anslå medel, måste veta vad samma pengar skola användas tilk Det vet
jag icke i detta fall, och därför tror jag, hur det nu än kommer att gå, att det
lyckligaste vore — jag upprepar det ännu en gång •— att andra kammaren
fattade sitt beslut i överensstämmelse med utskottets förslag. Jag nämnde tidigare,
att här föreligger en hel mängd önskemål. Här har Kungl. Maj:t med
jag skulle vilja säga stor generositet gått med på att lägga upp en plan för
förstatligandet av de kommunala mellanskolorna, vilket förslag också rönt förståelse.
Även detta förslag är emellertid ett steg till förmån för landsbygdens
studiebegåvade ungdomar. Jag tror, att man bör kunna nöja sig med vad utskottet
här föreslagit. o

Herr talman! Jag begränsar mig till det anförda och ber att få yrka bifall
till utskottets utlåtande i samtliga de punkter, som det här gäller.

Herr talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Ansiag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)

Herr Nilson i Spånstad erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Herr Svensson i Grönvik antydde, att det kunde ha varit
anledning för de tre talare, som yttrat sig Ilar i en följd, att de hade läst utskottsutlåtandet,
då de kunnat konstatera, hur välvilligt utskottet i själva
verket behandlat våra önskemål. Jag ber i det avseendet få erinra om, att jag
i. mitt anförande framhöll, att motionen avstyrkts av utskottet med en välvillig
motivering, vilken motionärerna hade all anledning att vara tacksamma
för. Jag ber att få beklaga, om. jag icke med detta givit tillräckligt starkt uttryck
åt min uppskattning av utskottets visade välvilja.

Man har här vidare givit uttryck åt vissa farhågor med avseende å användningen
av dessa pengar och vart de skulle gå. I det avseendet ber jag få framhålla,
att korrespondensinstituten lia en fast elevavgift och att varje lindring
i denna avgift kommer eleverna eller deras föräldrar till godo.

Slutligen vill jag framhålla, att jag är övertygad örn att vare sig det nu
blir Kungl. Ma.j:t eller skolöverstyrelsen, som skall klara av utdelningen av
dessa pengar, denna utdelning kommer att ske på sådant sätt, att pengarna
komma eleverna och deras fattiga föräldrar till godo. Jag tvekar icke att säga,
att jag skulle bli mycket besviken, örn jag på den punkten skulle missta mig
på Kungl. Maj :t och skolöverstyrelsen.

Herr Svensson i Grönvik, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! I anledning av herr Nilsons i Spånstad yttrande
nödgas jag framhålla, att det anslag det här gäller avser bidrag till anskaffande
av lokaler och icke bidrag till studieavgifter.

Vidare anförde:

Herr Hoppe: Herr talman! Jag föreställer mig, att i den fråga vi för närvarande
debattera äro vi fullkomligt ense åtminstone på en punkt, nämligen
att landsbygdens ungdom och för övrigt all den ungdom, som är bosatt på relativt
stort avstånd från läroverkstäderna, är missgynnad i fråga örn utbildningsmöjligheter,
och att detta missförhållande självfallet så snart som möjligt
bör avskaffas.

Jag skulle, herr talman, vilja tro, att fullkomlig enighet råder på ännu en
punkt, och det är att korrespondensinstituten betytt och betyda en verkligt
värdefull tillgång för den ungdom, som vi här tala örn. Korrespondensinstituten
äro ju för närvarande för en stor del av den åsyftade ungdomen den enda
vägen till högre utbildning. Jag vill erinra om, att vid 1939 års riksdag frambärs
en motion örn statligt understöd till korrespondensinstitut. .Riksdagens
statsutskott framhöll då, att »korrespondensundervisningen syntes särskilt lämpad
att erbjuda lättillgängliga utbildningsmöjligheter för landsbygdens ungdom
_ samt i allmänhet för mindre bemedlade och obemedlade». Denna fråga
var ju också uppe i skolutredningen, som i sitt betänkande säger: »En icke
ringa elei av det inom vårt land föreliggande utbildningsbehovet tillgodoses
utan tvivel genom korrespondensstudier. Icke minst för landsbygdens ungdom
har denna undervisningsform varit till gagn. Tack vare möjligheten att studera
genom korrespondens ha mångå studiebegåvade med hem på landsbygden,
vilka eljest — på grund av att högre skola saknats i hemorten — ej skulle fått
möjlighet därtill, kunnat antingen avlägga real- respektive studentexamen eller
utan avläggande av viss examen förkovra sig i olika allmänbildande eller mera
fackbetonade ämnen. Korrespondensundervisningen kan alltså i någon mån sägas
ha åstadkommit en utjämning av utbildningsmöjligheterna mellan ungdomen
på landsbygden och ungdomen i städerna.»

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken ra. m. (Forts.)

Såsom här erinrats om för en stund sedan, vilket också i en motion Ilar framhållits.
har man under de senare åren gjort högst intressanta och jag tvekar
icke att säga mycket framgångsrika försök att kombinera korrespondensundervisning
och muntlig undervisning. Jag tänker då på de s. k. robertsforsskolorna,
till vilka nu begäres understöd. Örn dessa försök säger skolutredningen
några sidor längre fram i sitt betänkande: »Många av de nackdelar, som
uppstå vid vanlig korrespondensundervisning, kunna minskas genom en välorganiserad
komletterande muntlig undervisning eller handledning. Som allmän
regel kan säkerligen fastslås att bland olika förmer av korrespondensstudier
den är att föredraga, som kombineras med personlig handledning och undervisning.
»

Nu är, herr talman, att märka, att de direkta kostnaderna för korrespondensstudier,
som föra fram till real- eller studentexamen, ställa sig högre än studiekostnaderna
för dem, som ha möjlighet att i hemorten bevista ett högre allmänt
läroverk. Uppenbarligen finns det också därför många studiebegåvade
ungdomar, som helt enkelt aldrig kunna komma ut med dessa kostnader utan
måste stå utestängda från denna högre utbildning. För skolutredningen är det
också därför klart, att man måste se till att statsmakterna hjälpa denna landsbygdens
ungdom bl. a. genom att ge den effektivare ekonomiskt stöd, så att
den kail delta i de kurser, som korrespondensinstituten anordna. Personligen
sympatiserar jag nog mest med det tillvägagångssätt, som både skolutredningen
och motionärerna rekommenderat i första hand, alltså att man ger stipendier
åt de studerande. Den vägen är emellertid för närvarande icke framkomlig.
Vi som sluta upp på reservationens sida mena emellertid, att det är
angeläget att det omedelbart göres något för att ge ett stöd åt dessa ungdomar.
Det är ju den stora skillnaden mellan vår ståndpunkt och den ståndpunkt,
som avdelningens värderade ordförande intar, att han ger en välvillig
rekommendation och hoppas, att regeringen snarast möjligt skall lägga fram
frågan för riksdagen, medan vi däremot vilja, redan innevarande år, bevilja
ett sådant understöd. Då stipendievägen för närvarande icke är framkomlig
hl. a. på grund av medkammarens beslut i ärendet, återstår ingenting annat
än det förslag, som möter oss i den reservation, vilken är avgiven av herr Oscar
Olsson m. fl., en reservation, som yrkar på att här skulle anvisas1 50 000 kronor
som statsbidrag för anskaffande av skollokaler för s. k. robertsforsskolor.

Även detta tillvägagångssätt bör kunna ge ett värdefullt och efterlängtat
handlag åt dem, det bär gäller. Jag skulle i anledning av den replik, som
herr Svensson i Grönvik nyss gav herr Nilson i Spånstad, vilja framhålla,
att dc institut, som anordna robertsforsskolor, sänka de avgifter, som de studerande
skola betala, örn en kommun eller sammanslutning håller fria lokaler,
och att därför ett sådant anslag, som vi här ifrågasätta, skulle betyda ett förbilligande
av studiekostnaderna. Enligt min mening är det icke en dag för
tidigt att statsmakterna gc denna undervisning det stöd, som deri så väl behöver.
Det skulle också överhuvud taget vara en akt av rättvisa mot den nu
så missgynnade bildningstörstande ungdom, som det här är fråga örn; det
.skulle vara ett steg, låt vara ett litet steg i rätt riktning. Det vore, tycker
jag också., i sak trohet mot skolutredningens intentioner, även örn skolutredningen
icke vill gå precis samma väg som vi rekommendera, som vilja detta
anslag. Det skulle samtidigt viii kunna tolkas — och det vore det icke minst
värdefulla, — sorn en deklaration att statsmakterna äro villiga att hjälpa till
alt bereda nya och bättre bildningsmöjligheter flir ungdomen på landsbygden
och flir ilen ungdom, som bor på långt avstånd från läroverks städerna.

Nu vet jag, alf man invänder från majoriteten på avdelningen och i ut -

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
skottet ungefär så här: icke kunna vi bevilja pengar, när vi icke ha en organisation,
som är redo att taga hand om dem, och när man icke dragit upp
några riktlinjer eller givit några regler för hur dessa pengar skola användas.
Jag föreställer mig, att man skulle kunna ha rätt att se på saken ungefär
så: om dessa 50 000 kronor, som vi tala för, skulle beviljas av riksdagen, så
skulle det hela få karaktären av ett provisorium. Man vore ju genom ett sådant
beslut icke bunden för framtiden att gå just den väg, som man går nu,
men det skulle samtidigt vara ett löfte, att statsmakterna vilja understödja
just den bildningsverksamhet, som bedrives av korrespondensinstituten.

För min del har jag också så stor tillit till Kungl. Maj :t och skolöverstyrelsen,
vilken väl närmast får hand örn dessa ting, att jag icke tror, att det
skall bereda vare sig Kungl. Maj :t eller skolöverstyrelsen några större bekymmer
och svårigheter att fördela det anslag, som kan bli tillgängligt, på det
riktigaste sättet, med möjlighet till kontroll för statsmakterna och så att effekten
av anslaget blir den bästa möjliga. Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till herr Oscar Olssons m. fl. reservation på denna punkt.

Fröken Nygren: Herr talman! Utskottet säger beträffande motionerna
örn upprättandet av statliga gymnasier i Söderhamn och Åmål, att de kunna
betecknas som väl motiverade, men att utskottet likväl icke är berett att tillstyrka
förslaget, innan en allmän överblick över landets gymnasieförhållanden
och utbildningsmöjligheter i övrigt vunnits — frågor som för närvarande ligga
under skolutredningens bedömande.

Utskottet intar till synes en ganska välvillig ställning i frågan, och man
skulle till nöds kunna förstå dess hänvisning till den sittande skolutredningen
med tanke på att riksdagen tidigare har uttalat sig för att denna utredning
skulle verkställa en översyn av de statliga gymnasiernas fördelning, innan förslag
i ämnet underställdes riksdagen, detta dock under förutsättning att man
varit konsekvent i frågan och alltså inte frånträtt denna ståndpunkt vid andra
tillfällen. 1939 års sakkunnigkommitté tillstyrkte förstatligandet av Söderhamns
gymnasium i tredje rummet efter Ludvika och Örnsköldsvik, som nu
komma att få sina gymnasier, och före Hässleholm, som dock redan fått sitt
ordnat. Dessutom har ju också Boden, som alls icke var föreslaget av de
sakkunniga, redan erhållit ett statligt gymnasium. Det är därför ganska naturligt
om man i Söderhamn och trakten däromkring reagerar ganska starkt
mot att längre behöva vänta på frågans lösning.

Det har under senare år mycket talats och skrivits — och det med rätta —-om orättvisorna mellan landsbygd och stad beträffande utbildningsmöjligheterna.
Men det är sannerligen inte den enda orättvisa, som existerar. Den
tabell för jämförelse mellan gymnasiebehovet i de olika länen, som överstyrelsen
åberopar i anslutning till sitt utlåtande över nyss berörda sakkunnigutlåtande,
ger vid handen, att det är oerhört stor skillnad mellan möjligheterna i olika
län. Stockholms stad intar, som ganska naturligt är. den bästa ställningen med
en kvot på 360, medan Kopparbergs län kommer sist i raden med kvoten 47.
För Gävleborgs län är kvoten 55. Sedan denna tabell uppgjordes ha Kristianstads
och Norrbottens län redan fått var sitt gymnasium, och genom det beslut,
som första kammaren redan fattat och denna kammare med all säkerhet kommer
att fatta, får också Kopparbergs län sitt. Gävleborgs län kommer efter
detta att i jämförelsetabellen stå på tredje plats1 från slutet räknat. Med tanke
på att Söderhamns stad under 30 år med stora kostnader uppehållit ett kommunalt
gymnasium till vilket dock på grund av de höga terminsavgifter, som
måst uttagas, barn från mindre bemedlade familjer många gånger ej kunnat

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
söka sig, torde kravet på att staten nu övertager detta gymnasium få betecknas
som fullt berättigat.

Under hänvisning till de starka rättvisekrav, som alltså enligt min mening
tala för ett förstatligande av Söderhamns gymnasium, ber jag, herr talman, att
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet få rikta en varm
vädjan att taga denna fråga under allvarligt övervägande och örn möjligt förelägga
1945 års riksdag förslag till frågans lösning.

Häruti instämde herrar Olsson i Gävle och Severin i Gävle.

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! År 1943 blev rektorn vid läroverket
i Skövde nedflyttad från avlöningsgrupp II till III, i vad det gäller hans rektorsarvode.
Anledningen till denna nedflyttning var, att man icke uppnått de
45 poäng som voro nödvändiga för en placering i andra gruppen, men denna
placering uteblev allenast därför att det saknades summa tre elever. Det var
1942 522 elever; örn det hade varit 525, så hade det räckt för att rektor skulle
fått vara kvar i den avlöningsgrupp han tidigare tillhört. Nu har jag jämte ett
par andra kammarledamöter väckt en motion, där vi ha yrkat, att en rättelse
skulle äga rum i detta avseende. Utskottet har emellertid sagt, att det måste
finnas en gräns, att den gränsen måste respekteras och att gränsfall äro oundvikliga.
Det resonemanget håller ju till en viss gräns, men örn jag icke är fel
underrättad var förhållandet det, att när Kungl. Maj :t först framlade förslaget
örn grunderna för denna poängberäkning förutsattes det, att en viss
marginal skulle vara tillåten, att en poäng-variation av två poäng skulle tolereras
utan att någon ändring i löneplaceringen skulle äga rum, men under riksdagsbehandlingen
synes den förnuftiga tanken ha kommit bort, och här har man
sålunda tillämpat en fullkomligt strikt och rigorös metod.

Jag nödgas säga, att en dylik tillämpning hade kanske varit berättigad, örn
det hade gällt för rektorn att stå kvar i den placering han haft tidigare eller
flyttas upp, och det hade fattats tre elever för uppflyttning. Men när han på
detta sätt faktiskt fick lida löneminskning på grund av att dessa tre elever
fattades — jag kan ju nämna, att nu, alltså året efter nedflyttningen, är elevantalet
redan så stor som 550, varför han alltså för det närmaste året skulle
vara berättigad till den högre placeringen — då förefaller det mig, som örn
man här brutit mot den vid alla löneregleringar som sakrosankt betraktade
regeln, att ingen skall lida löneminskning. Jag medger gärna, att det kan vara
skillnad mellan själva lönen och rektorsarvodet, men det är ju alldeles klart, att
rektor betraktar både arvodet och den egentliga lönen som en helhet, och lider
han löneminskning på en punkt har han svårligen möjlighet att betrakta det
annat än som en allmän löneminskning.

Jag inser mycket väl, att jag icke har någon större utsikt att vinna framgång
för den motion jag jämte några kamrater har väckt, men jag vill ändå, herr
talman tillåta mig att i anslutning till det i motionen II: 13 framställda yrkandet
yrka, att rektor vid högre allmänna läroverket i Skövde under den sexårsperiod
som börjar den 1 juli 1944 må erhålla placering i lönegrupp II.

Herr Wallentheim: Herr talman! Jag skall först be att få säga några ord
örn frågan om ombildningen av den kommunala mellanskola:! i Solna till samrealskola.
Det är ju så, att den kungl, propositionen innehåller förslag om att
ombildningen skall ske från och med höstterminen 1944, örn lokalfrågan då
är på ett tillfredsställande sätt ordnad. Jag kan förstå det resonemang, som
Kungl. Maj:t för i den bär frågan, att man vill lia garantier för att lokalförhållandena
för denna samrealskola bli på ett tillfredsställande sätt ordnade.

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1.944 era.

Anslay till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)

Det är mycket möjligt, att det i andra fall Ilar förekommit, att man Ilar fattat
beslut om ombildning av skolor, men sedan Ilar det tagit lång tid, innan de
planerade byggnaderna kommit till utförande. Jag skulle emellertid ändå vilja
uttrycka det önskemålet, eller den förhoppningen rättare sagt, att elelina formulering
i den kungl, propositionen innebär, att det skall räcka nied att de
kommunala myndigheterna för sin del lia fattat beslut i de frågor, som sammanhänga
med själva lokalbygget. Jag tycker detta är så mycket mer motiverat
som — örn jag är riktigt underrättad — det ligger till på det sättet, att vad
de kommunala myndigheterna i detta fall åtgjort, står i överensstämmelse med
de råd, som dessa myndigheter fått ifrån departementet. När för något år sedan
en kommitté från Solna uppvaktade vederbörande i departementet och
framkastade hela denna sak till närmare diskussion, svarades det från departementet,
att man knappast kunde räkna med att få bygga några lokaler under
nuvarande förhållanden utan i stället finge hyra. Kommunen skyndade
sig därför också att hyra lokaler för några år framöver. Nu förekommer, som
sagt, ovannämnda formulering i Kungl. Maj:ts proposition, och då är frågan
örn det icke kan räcka med att de kommunala myndigheterna fatta beslut i
lokalfrågan för sitt vidkommande. De kommunala myndigheterna lia som sagt
lokaler till förfogande, de stå i begrepp att fatta beslut örn inköp av tomt, och
de ha gjort upp preliminärt förslag till själva skolhusbygget, vilket också
preliminärt har godkänts av skolöverstyrelsen. Vad som återstår är att fatta
definitiva beslut. Jag tycker alltså, att när de kommunala myndigheterna lia
fattat detta återstående beslut, böra fordringarna vara uppfyllda för att ombildningen
skall kunna ske, och jag ber att få uttrycka min förhoppning, att
man inlägger den tolkningen i propositionens uttryckssätt och utskottets uttalande
på denna punkt.

Medan jag har ordet skulle jag också vilja passa på att säga några ord om
de s. k. robertsforsskolorna. Jag befinner mig, herr talman, i det fallet onekligen
i en ganska egendomlig situation. Jag stod bakom den ena av de motioner
som väcktes 1939 just i denna fråga och där man begärde en allmän
utredning av Kungl. Majit örn stöd åt korrespondensundervisningen. Jag har
också för två år sedan interpellerat ecklesiastikministern, huruvida några åtgärder
från regeringens sida voro att förvänta. Jag har sålunda i olika sammanhang
visat ett starkt positivt intresse för denna fråga. Men det egendomliga
är, att jag står bakom det statsutskottsutlåtande, som i detta fall innebär avslag
på motionen om stöd åt robertsforsskolor, och jag skall för den skull be
att med ett pär ord få motivera detta mitt ståndpunktstagande. Jag delar den
uppfattning som avdelningens ärade ordförande, herr Svensson i Grönvik, tidigare
givit uttryck åt, att man här icke gärna kan gå in för ett stöd åt korrespondensundervisningen
av den art, att man egentligen icke vet vad det stödet
i själva verket innebär. Skulle man i detta fall ge ett stöd för nedbringande
av vissa lokalhyror är det ju möjligt, att man därmed skulle kunna åstadkomma
en sänkning av elevavgifterna, men det är ju ingalunda säkert, eftersom
man ju icke på den punkten har några garantier uttalade från vederbörande
företags sida.

Jag vill också säga, att jag tror att innan man ger stöd i detta fall. vilket
på sätt och viss innebär en uppmuntran åt enskilda korrespondensinstitut, vilande
på utpräglade privatkapitalistiska grundvalar, så tål det allt vid att
titta litet närmare på, hur dessa korrespondensinstitut egentligen finansiera
hela sin verksamhet och vad som framgår därav. Jag tror också, att man på
denna punkt får vara mycket försiktig även från en annan utgångspunkt,
nämligen från den, att skulle man här ge stöd åt en skolform, som ju ändå i
övervägande grad har karaktären av privatskola, skulle det ju kunna anföras

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
skäl även från en hel del andra privatskolor att få liknande understöd. Jag
tror alltså, att man ur den synpunkten får vara mycket försiktig.

Sedan skulle jag vilja säga ett par ord om själva det resultat robertsforsskolorna
kunna ha givit. Jag förnekar icke, att man kan visa upp en hel råd
vackra resultat från dessa skolors verksamhet. Det är onekligen så, att en del
och kanske en icke så obetydlig del av de elever, som gått i dessa skolor, ha
lyckats, men det finns också en betydande del elever som icke lyckats, och
örn dessa veta vi icke någonting. Jag föreställer mig, att innan vi överhuvud
taget kunna gå in för ett understödjande av denna verksamhet, måste vi även
på den punkten veta litet mera om verksamheten.

Sedan är det en annan grupp av skäl som har fört mig över den linie, som utskottet
här har intagit, nämligen att den hjälp som här skulle förekomma är
av den karaktären, att den endast skulle innebära en hjälp i vissa enstaka fall.
Det skulle icke bli fråga om någon allmän hjälp. Den skulle icke bli något
bidrag i egentlig mening till lösningen av problemet att öka den fattiga befolkningens
utbildningsmöjligheter, utan de grupper vi i detta fall skulle kunna
nå vore grupper med relativt gynnsamma ekonomiska villkor. Även med
hänsyn härtill är jag rädd för att ett understödjande utan närmare klarläggande
av hela frågan örn dessa robertsforsskolor skulle kunna fördröja den
långt viktigare frågan att lämna hjälp till de verkligt medellösa grupperna
inom vårt land och. komma fram till en tillfredsställande lösning av deras utbildnings-
och studiefrågor.

Under den debatt sorn här förts har man klandrat utskottet, och man har
liksom ifrågasatt, om icke utskottet varit negativt på denna punkt. Jag vill
framhålla under hänvisning till vad utskottet skriver på s. 58 i detta utlåtande,
att utskottet ingalunda är negativt i sin inställning, och att utskottet i det
fallet faller tillbaka på vad utskottet har inhämtat ifrån skolutredningens förslag
på denna punkt. Ungefär på mitten av s. 58 i utskottsutlåtandet står det
sålunda: »Utredningen föreslår, att. stipendiekostnaderna helt skola bestridas
av statsmedel. Endast verkligt studielämpliga lärjungar böra emellertid komma
i åtnjutande av stipendier. För stipendier av detta slag beräknar skolutredningen
ett årligt anslag av 4 500 000 kronor. Vidare föreslår utredningen
även särskilda stipendier till lärjungar, vilka enligt korrespondensmetoden
bedriva enskilda, studier, som avslutas med examen under statlig kontroll,
ävensom till lärjungar, vilka bedriva studier vid realskola med kombinerad
korrespondens- och muntlig undervisning. Härför beräknar skolutredningen ett
årligt belopp av 375 000 kronor.»

Jag skulle vilja i detta sammanhang passa på att ställa en fråga till herr
statsrådet och cheifen för ecklesiastikdepartementet — tyvärr är han för närvarande
icke inne, så långt jag kan se, men jag hoppas att frågan ändå skall
nå honom — örn herr statsrådet är beredd att för sin del bryta ut denna fråga
ur hela komplexet av frågor, som skolutredningen har att göra med, och lägga
fram ett förslag till riksdagen i anknytning till den skiss, som här är återgiven
under hänvisning till skolutredningens eget förslag. Jag tror att det vore
tacknämligt, örn statsrådet kunde göra detta. Jag skulle vilja rikta en varm
vädjan till departementschefen att därvidlag verkligen komma med förslag snarast
möjligt.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Lundh och Sköldin samt fröken Hesselgren.

Andra hammarens protokoll 1944. Nr 24. 6

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)

Herr Hoppe erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Det var i anledning av ett par punkter i herr Wallentheim;? anförande
som jag ville säga några ord. Herr Wallentheim fann det motbjudande att
man skulle bevilja dessa 50 000 kronor, enär dessa skulle kunna bli ett ekonomiskt
bidrag till privatkapitalistiska institutioner, vilkas affärsmetoder
man icke kände närmare till. Nu är det i själva verket så, att motionärerna
liksom vi andra, som intresserat oss för dessa 50 000 kronors beviljande,, icke
ett ögonblick tänkt, att de skulle vara ett ekonomiskt handtag till dessa institutioner
utan till de elever, som där skulle få undervisning. I det sammanhanget
skulle jag också gärna vilja säga, att det understöd, som här gives,
ges åt ungdom ute på landsbygden och i orter, som ligga på ett rätt stort avstånd
från läroverksstäder, utan åtskillnad örn de äro fattiga eller rika, men
det gäller mest den ungdom, som saknar ekonomiska förutsättningar att komma
in till läroverksstäderna. Jag kan därför icke förstå herr Wallentheims
påstående, att det icke kommer de fattiga till godo..

Herr Wallentheim var tveksam även därför att vi visste för litet örn robertsforsskol
ornäs resultat. När man läser skolutredningens betänkande får man
ett starkt intryck av att de kunna peka på goda resultat. Därtill skulle jag vilja
säga, att örn man skulle ekonomiskt stödja blott undervisning i. skola eller
korrespondensinstitut, som kunde visa på enbart goda resultat, är jag rädd att
de flesta skulle bli utan dylikt stöd.

Herr Wallentheim, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Jag vill bara med anledning av det sista herr Hoppe
säde framhålla, att vi ha ingen redovisning för balansen mellan lyckade och
icke lyckade resultat i detta fall.

Härefter yttrade:

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag ber att fa säga några ord i anslutning
till den av mig och herr Holmdahl vid utlåtandet avgivna reservationen.
Den rör det förslag till skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran örn utredning,
som utskottet här tillstyrker i anslutning till motionen nr 18 i denna

kammare. . 0 „

Det väsentliga i motionen har av utskottet hänvisats till den pågående stora
skolutredningen, och det är naturligtvis fullkomligt riktigt, men motionen innehåller
dessutom en särskild motivering och ett särskilt förslag.. Förslaget
finns framställt i motionens kläm däri hemställes, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t ville begära utvidgade direktiv till skolutredningen, varigenom
denna erhölle i uppdrag att utreda frågan om möjligheterna att vid en
eller flera av landets folkhögskolor inrätta ett »specialgymnasium» med sikte
på att tillgodose de senväckta studiebegåvningarnas utbildningsbehov och
skapa en kanal mellan det fria och frivilliga folkbildnings- och studiearbetet
och den reguljära, högre skolundervisningen. Motiveringen för detta yrkande
skall jag be att få återge genom ett par korta citat ur motionens motivering
Man vill alltså tillgodose de senväckta studiebegåvningarna och sager, att
för att tillgodose de utbildningsbehov, som anmäla sig här, beliöves en ny skolform.
Man anför vidare: »Med hänsyn till den roll, som folkhögskolan redan
spelar som skola för denna ungdomsgrupp, synes en sådan erforderlig.ny skolform
lämpligen böra bygga på och knytas till denna. Den skulle därvid kunna
utformas som en ''specialkurs’ eller ett ''specialgymnasium , anordnad sorn en
överbyggnad på folkhögskolans nuvarande kurser och förlagd till någon elier
några av våra nu existerande folkhögskolor.» — Längre ner i motionen säges:

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
»Kurserna skulle avse att giva ett kunskapsmått i stort sett motsvarande studentexamens
oell en kompetens med avseende på tillträde till universitet och
högskolor jämställd med dennas.»

Jag tror, att det där bottnar i att motionärerna egentligen stå ganska främmande
för folkhögskolans grundidé och arbetssätt. Folkhögskolan i vårt land
slog igenom efter representationsreformen och tillkomsten av de nya kommunalförfattningarna
på 1860-talet. Det var då man framför allt kände behov
av en verklig medborgarskola ute i landet för att giva medborgerlig bildning
för allmogen, för dem som med folkskolans undervisning som grund i det praktiska
arbetslivet behövde förbättra sina kunskaper och därtill för sina medborgerliga
uppgifter i stat och kommun hade behov av en vidare andlig horisont
än vad folkskolan kunde ge. I överensstämmelse med denna grundtanke har
folkhögskolan utvecklats och därmed gjort en betydande samhällelig insats.
Örn man tidigare hade kommit med förslag om att folkhögskolan skulle utbyggas
eller omvandlas till något slags studentfabrik eller specialgymnasium
för utbildning fram till studentexamen, så skulle helt visst detta av folkhögskolans
målsmän mottagits med oförstående och säkerligen också med häpnad.
Detta förslag står nämligen i diametral motsättning till folkhögskolans
praktiska uppgifter och höga ideella mål. När detta hugskott omprövades i
statsutskottet underkändes det även där enhälligt. Det föreligger i det avseendet
ingen skillnad mellan utskottsmajoritetens yttrande och reservationen på
denna punkt. Det egendomliga är emellertid, att utskottsmajoriteten, sedan
den underkänt förslaget, likväl vill skriva till Kungl. Maj :t och begära att det
underkända hugskottet skall utredas. Det heter i utskottsutlåtandet nederst
på s. 59 och överst på s. 60: »Ehuru utskottet icke är övertygat örn lämpligheten
av att anknyta av motionärerna ifrågasatta specialgymnasier till folkhögskolorna,
anser utskottet emellertid erforderligt, att såväl denna fråga som
spörsmålet örn upprättandet av internat för här ifrågavarande elevklientel
kräver en närmare utredning.» Nog borde det väl ändå finnas ett något starkare
underlag för ett till Kungl. Maj :t framfört utredningskrav än vad utskottet
här anfört.

I detta sammanhang kanske det kan vara anledning att säga några ord örn
det skrivande till Kungl. Maj :t om allt möjligt, smått och stort, likt och olikt,
som under senare år och framför allt under innevarande år har börjat praktiseras
i riksdagen på ett sätt, till vilket det inte någonsin tidigare har funnits
någon motsvarighet. Nu klagas det över att utredningsapparaten är överansträngd,
att vi lia en alldeles orimlig flora av utredningar. Riksdagen skriver
emellertid undan för undan och begär nya utredningar örn allt möjligt. Så
kommer man slutligen och säger, att ett förslag, som nian direkt underkänner,
ändå skall utredas av Kungl. Maj :t. Jag vet inte riktigt hur det är, men det
förefaller mig, som örn det här i riksdagen skulle råda en känsla av att riksdagen
behövde hävda sig gentemot första statsmakten, och att andra statsmakten
känner behov av någon kompensation, därför att den i reella och betydelsefulla
ling ej bär kraft och vilja att hävda sin ställning i statslivet. Detta
är ju lätt att förstå, ty i allt större utsträckning ges ju vidsträckta fullmakter
till regeringen att förfoga (iver statsmedel och hushålla eller misshushålla
med dessa. Riksdagen, den andra statsmakten, har släppt greppet örn statsbudgeten
i en sådan grad, ali; ingen tidigare trott någonting dylikt vara möjligt.
Men samtidigt gör den något annat — den skriver och skriver till Kungl.
Majit och begär utredningar. Jag tror inte, att detta skrivande är rätta sättet
för andra statsmakten att hävda sig. En sådan skrivs juha kan enligt min mening
inte alls leda till en starkare ställning för riksdagen. I ali synnerhet kan
jag inte tänka mig, att det skulle stärka riksdagens ställning att skriva till

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)

Kungl. Majit och begära utredning om en sak, som den själv samtidigt underkänner.
Då jag är övertygad örn att de krav på utredningar, som framföras
till Kungl. Majit, böra vara grundade på noggranna överväganden och starkt
motiverade, kan jag inte vara med örn ett sådant lösligt skrivande, som av utskottet
föreslås.

Jag ber, herr talman, att i överensstämmelse härmed få yrka bifall till den
av mig och herr Holmdahl vid detta utlåtande fogade reservation, som återfinnes
på s. 71 i utskottsutlåtandet.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
Herr Wallentheim lär, medan jag var ute och telefonerade ett slag, till mig
ha riktat frågan, örn jag var beredd att bryta ut frågan örn stipendier med
mera vid korrespondensskolorna och inte låta den vila till dess att skolutredningens
förslag i sin helhet föreligger färdigt.

Denna fråga utgör en del, och en mycket viktig del, av det betänkande om
utbildningsmöjligheterna för landsbygdens befolkning, som skolutredningen redan
bär avgivit. Detta betänkande står inte i något omedelbart samband med
organisatoriska och andra skolfrågor, som kanske kunna ta längre tid att
klara ut. Jag har för min del alltid tänkt att man skulle försöka få fram en
proposition på grundval av skolutredningens landsbygdsbetänkande till nästa
års riksdag.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman) Jag känner mig nästan som en sparv
i tranedansen, när jag inte har något inlägg att göra i den diskussion, som
man nu för i de stora stridsfrågorna utan endast vill fästa uppmärksamheten
vid en liten detaljfråga.

Jag har väckt en motion örn inrättande av ett gymnasium i Amål. Utskottet
har behandlat denna motion med mycket stor välvilja och bl. a. sagt, att
förslaget är välmotiverat, även örn utskottet inte anser sig kunna taga positiv
ställning till detsamma på grund av den utredning av hithörande frågor,
med vilken skolutredningen är sysselsatt.

Jag är givetvis tacksam för utskottets välvilliga uttalande. Jag vill även
tillkännage, att jag ingalunda har varit så sangvinisk, att jag trott på ett
omedelbart resultat av denna min lilla framstöt i detta lokala ärende. Jag har
därmed närmast avsett att föra fram vår undanskymda provins’ intressen
med avseende på undervisningsspörsmålen till belysning, så att de må komma
inom synkretsen vid den allmänna översyn över landets gymnasieförhållanden,
varom utskottet talar. Jag erinrar mig i detta sammanhang en romantitel,
som jag vill minnas löd »Landet, som Glud glömde». Jag måste bekänna,
att vi där ute i Sveriges periferi hysa vissa farhågor för att även vår
landsända skulle kunna rubriceras på detta sätt och att vi skulle bli föremål
för en fatal glömska, om inte någon stämma höjdes för att fästa uppmärksamheten
vid våra anspråkslösa bygders undervisningsförhållanden.

Jag vill sålunda -— en liknande framställning har ju tidigare i dag gjorts
från gävleborgsbänken — hemställa till herr statsrådet, att han vid den blivande
allmänna översynen av gymnasieförhållandena i riket även ville beakta
vår avlägsna bygds behov och intressen i detta stycke.

Herr Bergström: Herr talman! Herr Persson i Falla fann det egendomligt,
att utskottsmajoriteten tillstyrker en utredning rörande ett förslag, som samma
majoritet skulle ha underkänt. Jag blev mycket förvånad över denna uppläggning
av frågan från herr Perssons sida.

Det är väl ändå så, att det väsentliga inte är farmerna för denna frågas
ordnande, utan själva syftet, nämligen att på det ena eller andra sättet hjäi -

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
pa fram senväckta begåvningar genom att bereda dem möjligheter till studier.
Även örn vi inom utskottsmajoriteten inte äro fullt säkra på att det
skulle vara lyckligt att sammankoppla en studieverksamhet som den här avsedda
med folkhögskolorna, vilka ha sina särskilda avgränsade uppgifter, så
behöva vi väl därför icke bortse från själva syftet i motionen, vilket — jag
upprepar det — dock är det väsentliga. Jag skall inte ingå utförligare på
denna sak, utan endast konstatera att detta är en så betydelsefull fråga, att
elen uppenbarligen i och för sig mycket väl påkallar en utredning. Detta ha
ju herrar Persson i Falla och Holmdahl själva ansett, även örn de inte ha
velat yrka på en skrivelse till Kungl. Majit örn utredning av frågan. De ha
därför reserverat sig beträffande motiveringen. I den del av motiveringen,
som avviker från utskottets förslag, heter det emellertid: »Utskottet utgår
emellertid från att skolutredningen i samband med behandlingen av gymnasieorganisationen
kommer att till närmare prövning upptaga jämväl frågan
örn vilka åtgärder, som kunna lämpligen befinnas böra vidtagas på nu ifrågavarande
område.» Örn man får tro dem på deras ord, så vilja även reservanterna
att åt denna fråga skall ägnas uppmärksamhet från skolutredningens
sida men anse det onödigt att skriva till Kungl. Majit om saken, då de
lia den uppfattningen att frågan blir uppmärksammad av skolutredningen
ändå. Jag frågar emellertid: vad har man för garantier för att så blir förhållandet?
Om riksdagen vill bringa denna fråga under en ordentlig prövning, som
då skulle verkställas av skolutredningen, är det väl ändå mest konsekvent att
skriva till Kungl. Majit därom och alltså godkänna utskottsmajoritetens förslag.
Jag skall inte ägna flera ord åt denna angelägenhet.

Jag vill till sist med några ord även beröra frågan örn anslaget till de
s. k. robertsforsskolorna. Det skall inte bli många ord. Jag har fått den uppfattningen,
att de talare, som talat för motionen i denna fråga och vilja lämna
anslag för detta ändamål, velat framställa utskottsmajoriteten som ovänligt
stämd, i varje fall oförstående — eller tveksam, som en talare uttryckte sig
i detta sammanhang — mot hela denna undervisningsverksamhet. Det är nu
inte riktigt. Utskottsmajoriteten behjärtar denna verksamhet lika mycket som
de som här talat för motionen. Men utskottsmajoriteten har haft den uppfattningen
och har den alltjämt, att motionärerna ha lagt upp saken på ett något
lösligt sätt och att det vore önskvärt, att man finge fastare former för denna
verksamhet och fastare villkor för hur understöd av denna beskaffenhet skola
utgå. Vi ha i detta sammanhang fäst stort avseende vid att skolutredningen
räknat med ett anslag på 375 000 kronor för denna speciella undervisningsverksamhet.
Vi lia därför utgått ifrån att frågan skulle kunna komma före
vid nästa riksdag i form av ett regeringsiförslag. Det är denna tankegång,
som ligger bakom det uttalande, som återfinnes i utskottets utlåtande överst
pa s. 59, där det heter: »Det torde i första hand böra ankomma på Kungl.
Maj :t att pröva de förslag, som av skolutredningen framlagts i samma syfte.
Utskottet förväntar, att denna prövning med det snaraste kommer att ske och
att av densamma föranledda förslag utan dröjsmål komma att föreläggas
riksdagen.»

Vi hörde nyss, att herr statsrådet är inställd på att tillmötesgå önskemål
av denna beskaffenhet vad tidpunkten beträffar. Under sådana förhållanden
förefaller det mig som örn kammaren gjorde klokast i att följa utskottets
förslag. Detta innebär inte ett avvisande av önskemålet att denna verksamhet
skall vinna statsmakternas bevågenhet och stöd. Det är bara en tidsfråga
det här gäller. Vi få ställa oss avvaktande ett år framåt, innan vi få denna
undervisningsverksamhet ordnad på ett betryggande sätt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Anslay till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)

Herr Persson i Falla erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag kan inte finna annat än att herr Bergström i sitt anförande
levererade ett fullständigt material till den karakteristik av utskottsutlåtandet,
som jag förut här givit. Han säger emellertid, att man inte får
se på formerna utan på syftet. Detta är jag fullt överens med honom om.
Men vill man göra det, då skall man rimligtvis ansluta sig till reservationen
och inte till det — märk väl även av herr Bergström — underkända förslaget
i motionen. Men det är just vad utskottet inklusive herr Bergström gör, då
det beträffande de ifrågasatta specialgymnasierna vid folkhögskolorna, som
det underkänner, säger, att det likväl anser erforderligt, att såväl denna
fråga som spörsmålet örn upprättandet av internat för här ifrågavarande elevklientel
böra närmare utredas. Det är detta som jag finner ytterst egendomligt.

Herr Bergström, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Jag kanske skall påpeka för herr Persson i Falla att
det i utskottsutlåtandet icke föreligger något absolut underkännande av tanken
på att förlägga dessa specialgymnasier till folkhögskolorna. Utskottsmajoriteten
har endast uttalat en viss tveksamhet, huruvida detta kan vara lämpligt,
och givit uttryck åt sin uppfattning, att även denna sida av problemet
bör kunna komma under omprövning.

Härpå anförde:

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
Jag vill naturligtvis inte alls lägga mig i frågan, huruvida riksdagen skall
skriva till Kungl. Majit i detta eller något annat ärende. Men jag kanske som
ordförande i skolutredningen i alla fall bör i korthet omnämna hur denna fråga
ligger till, då detta inte framgår av utskottsutlåtandet.

Det framgår ju redan av det principbetänkande, del I, som utredningen
utgivit, att detta är en av de frågor, som utredningen alldeles särskilt
ägnar sin uppmärksamhet. Där säges bl. a.., att den princip, som är ledande
vid utredningens arbete är att försöka åstadkomma fri väg för den duglige
till den utbildning, som han eller hon behöver för sin plats i samhället. Det
är allehanda förslag, som av denna utredning komma att framföras, och allehanda
vägar som den håller på att pröva. Jag skulle emellertid tro, att man
gör begåvningarna såväl som samhället den allra största tjänsten, örn man försöker
se till, att tillfälle beredes dem att utan hinder av ekonomiska svårigheter
så långt det är möjligt gå de ordinarie vägarna fram till målet för sin
utbildning. Jag har själv i egenskap av mångårig föreståndare för socialpolitiska
institutet, där jag haft elever med många olika slags utbildning, en
ganska stor erfarenhet av dessa frågor. Jag tror som sagt att det är bäst.
örn man kan göra på det sättet, att man underlättar möjligheterna för de begåvade
eleverna, som inte kunna klara den ekonomiska sidan av saken, att i
största möjliga utsträckning gå de vanliga studievägarna. Det ger det bästa
resultatet både för dem och samhället. Jag har ganska tragiska erfarenheter
av hur svårt det varit att klara upp fall, där nian gått andra vägar. Emellertid
kan det givetvis finnas fall, där man också’ kan tänka på andra möjligheter.

Det riktiga är emellertid — och det vill jag särskilt understryka — att
försöka att lägga hela organisationen av skolväsendet på ett sådant sätt, att
vi få fram begåvningarna, frånsett deras ekonomiska villkor i livet. Detta
tror jag är det allra viktigaste. Hela problemet är som sagt uppmärksammat
av skolutredningen, och det kommer där att prövas. Jag hoppas att vi rätt
snart skola kunna komma fram till resultat.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)

Herr Fröderberg: Herr talman! Jag blev mycket beklämd, när jag hörde
herr Wallentheim» anförande. Så kan endast den tala, som bor i en trakt,
där det är endast några minuters väg till de olika läroverken. Den som hela
sitt liv har verkat ute på landsbygden och under 30 års tid varit med om
att släppa ut den ena kullen folkskolebarn efter den andra, däribland mycket
betydande begåvningar, ja, till och med överbegåvningar ifrån fattiga hem,
och inte sett någon möjlighet att kunna hjälpa dessa till högre skolbildning,
ser nog saken på ett annat sätt. Hur många gånger ha vi inte dryftat
detta problem i landsbygdens skolor, och hur många gånger har man inte på
privat väg försökt att hjälpa en och annan begåvad elev till bättre skolunderbyggnad.

Då dessa robertsforsskolor kommo till, vaknade man upp överallt ute i landet
och fann, att detta kanske var en väg, som var möjlig att gå. Det är med
verkligt intresse man följer utvecklingen vid dessa skolor. Jag tycker, att
riksdagen skulle kunna göra det lilla offer, som kräves för att man i någon
större utsträckning skall kunna gå vidare på denna väg, även örn verksamheten
för närvarande saknar fastare former. Örn riksdagen är villig härtill, lämnar
riksdagen i alla fall ett bevis på sin goda vilja att göra någonting i detta avseende.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, nr C 2,
som är avgiven av herrar Oscar Olsson m. fl.

Härmed var överläggningen slutad. På av herr talmannen därå given proposition
biföll kammaren till en början vad utskottet i punkterna A. 1. och 2.
hemställt.

Härefter framställde herr talmannen beträffande punkten A. 3. propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan med den ändring däri, som föranleddes av
bifall till det av herr Sundström i Skövde under överläggningen framställda
yrkandet; och blev utskottets hemställan i punkten A. 3. av kammaren bifallen.

Härpå biföll kammaren på av herr talmannen därå given proposition vad
utskottet i punkterna A. 4.—26., i ingressen till punkten A. samt i punkten B.
hemställt.

Herr talmannen gav härpå beträffande punkten C. propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels ock på bifall till den vid
punkten av herr Oscar Olsson m. fl. avgivna, med 2) betecknade reservationen;
och fann herr talmannen den senare propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Bergström begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren, med avslag å statsutskottets hemställan i punkten
C. av utskottets förevarande utlåtande nr 182, bifaller den vid punkten av
herr Oscar Olsson m. fl. avgivna, med 2) betecknade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Angående
statliga åtgärder
för
tryggande ai
bränsleförsörjningen.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Bergström, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 108 ja
och 75 nej, varjämte en av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren; hade alltså avslagit utskottets hemställan i punkten C. och i
stället bifallit den av herr Oscar Olsson m. fl. avgivna, med 2) betecknade
reservationen.

På av herr talmannen därå givna propositioner biföll kammaren vad utskottet
i punkterna D. och E. hemställt.

Slutligen framställde herr talmannen beträffande punkten F. propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels- ock på avslag därå
samt bifall i stället till den av herrar Persson i Falla och Holmdahl vid punkten
avgivna, med 3) betecknade reservationen; och blev utskottets berörda
hemställan av kammaren bifallen.

§ 4.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till kristidsnämndernas verksamhet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statliga åtgärder för tryggande av bränsleförsörjningen.

I propositionen nr 255 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden för den 21 april 1944,
för riksdagen framlagt vissa förslag till åtgärder för tryggande av bränsleförsörjningen.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) godkänna att Kungl. Majit vidtager erforderliga åtgärder för tryggande
av bränsleförsörjningen i huvudsaklig överensstämmelse med av utskottet
i dess motivering angivna riktlinjer,

b) för budgetåret 1944/45 till Omkostnader i samband med inköp och inlösen
av ved, m!. m., under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
3 000 000 kronor,

c) medgiva att det för budgetåret 1940/41 å kapitalbudgeten under fonden
för förlag till statsverket anvisade reservationsanslaget till Ytterligare förlagskapital
för Svenska gengasaktiebolaget finge disponeras även under budgetåret
1944/45.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Eriksson i Frägsta.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Eriksson i Frägsta: Herr talman! .lag har till detta utlåtande fogat
en blank reservation. Jag har nämligen ansett att en punkt i Kungl. Majits
proposition är något dunkel och riskabel för skogsägarna, och det har dessutom
visat sig, att utskottet inte lyckats bringa nödig klarhet på denna punkt. Jag
åsyftar härvidlag den passus i propositionen, där det förklaras, att det skall
införas bestämmelser i avverkningskontrakten, som ge bränslekommissionen rätt

Onsdagen elen 14 juni 1944 em.

Nr 24.

Angående statliga åtgärder för tryggande av bränsleförsörjningen. (Forts.)
att före viss dag frånträda kontraktet i fråga om en del av den kvantitet ved,
som är kontrakterad för inköp. Jag tror mig finna att det är en mycket underlig
affärsprincip man här sökt lansera. Åtminstone hittills har man väl alltid
kunnat utgå ifrån att en affärsuppgörelse, som stadfästs med kontrakt, är bindande
för båda parter. Med den nu av Kungl. Maj :t föreslagna ordningen
skulle emellertid den ena av de avtalsslutande parterna i en viss situation ha
möjlighet att frånträda kontraktet. Örn denna tolkning är riktig, måste självfallet
stor tvekan uppstå hos vederbörande skogsägare, som stå i begrepp att
träffa avtal med bränslekommissionen enligt här skisserade grunder. Jag
skulle tro att följden härav blir, att vederbörande säljare i så fall komma
att intaga en avvaktande och reserverad hållning.

På grund härav har jag begärt ordet för att få klarhet på denna punkt genom
att ställa en direkt fråga till statsrådet Domö beträffande vad som egentligen
innefattas i den i propositionen föreslagna nya ordningen, och om möjlighet
därigenom skall beredas statsmakterna att frånträda järna åtaganden.
Jag har velat framställa denna fråga, emedan jag vet, att många skogsägare
känna oro inför den föreslagna nya ordningen. Det skulle därför vara mycket
värdefullt, örn statsrådet nu inför kammaren ville bringa klarhet på denna
punkt. Jag sökte under behandlingen av detta ärende å vederbörande utskottsavdelning
inom statsutskottet få införd en mera detaljerad bestämmelse i detta
avseende, men det ansågs inte vara nödvändigt. Under sådana förhållanden har
jag ingen annan möjlighet än att på detta sätt vända mig till statsrådet för att
få klarhet i frågan.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! I anledning av den till mig ställda
frågan vill jag genast svara, att innebörden av den av herr Eriksson i Frägsta
omnämnda särskilda klausulen i kontrakten är, att bränslemyndigheterna före
en viss dag måste säga ifrån, att de inte vilja ha en större del av den kontrakterade
vedmängden än vad som särskilt angivits i kontrakten. Under sådana
förhållanden skall möjlighet givas vederbörande skogsägare att i vanlig ordning
leverera den del, som är stipulerad att levereras under den första leveransterminen,
under det att de kunna avstå från den resterande kontrakterade
vedmängden.

Under de gångna åren har staten i syfte att begränsa riskerna för statens
ansvar låtit utfärda avverkningsålägganden i etapper halvårsvis. När man nu
hoppas kunna överge systemet med avverkningsålägganden och i stället söka
komma fram genom frivilligt slutna kontrakt, har man sökt att införa samma
begränsning av statens risker, som förut förelegat, genom att i kontrakten stipulera
en viss annullationsrätt för viss del, exempelvis en tredjedel, av den
kontrakterade vedmängden. Den återstående delen av vedmängden utgör således
den kvantitet, som man under alla förhållanden räknar med skall avverkas.
Jag kan icke finna att den nu föreslagna ordningen skall behöva föranleda
någon som helst oklarhet. En annan fråga är emellertid, om man ändock
anser sig böra gå den nu föreslagna vägen med dylika kontrakt.

När bränslekommissionen avgav detta förslag, dryftade jag denna fråga
mycket ingående med representanter för kommissionen. Då det fanns skäl för
olika alternativ, ansåg jag att det var bäst att närmare överväga innebörden
av den nu föreslagna nya ordningen, för att man sedan efter omständigheterna
skulle kunna välja det alternativ, som man fann vara bäst. Som skäl mot dessa
kontrakt kan givetvis anföras, att därigenom latt kan uppstå en viss ovisshet
i fråga om stämplingar och dylikt. Mot den direkta fasta uppköpslinjen å andra
sidan kan man rikta den anmärkningen, att örn staten endast vill köpa, en
viss begränsad mängd, detta lätt kan medföra, att därest alla skogsägare inte

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Angående statliga åtgärder för tryggande av bränsleförsörjningen. (Forts.)
passa på samtidigt-, en hel del av dem, som önska sälja, inte kunna bli i tillfälle
därtill. Vid ett närmare övervägande inom departementet av skälen för och
emot den föreslagna ordningen ha vi kommit till att det är bäst att gå den direkta
uppköpslinjen med bestämda kvantiteter, som inte skola kunna rubbas
genom en uppsägning. Under sådana förhållanden är det självfallet, att de farhågor,
som den ärade talaren hyste, inte behöva bli besannade.

Herr Eriksson i Frägsta: Herr talman! Det var egentligen endast det sista
av vad statsrådet anförde som var positivt. Örn man således kan räkna med att
några dylika kontrakt icke skola komma i fråga, utan vedmarknaden praktiskt
taget blir fri, då kunna ju skogsägarna hugga på vinst och förlust och
sälja den ved de kunna utan att de behöva stå i något visst ansvar för någon
bestämd kvantitet. Men örn däremot det andra alternativet med kontrakt tilllämpas
på de lösliga grunder, som otvivelaktigt framgingo även av statsrådets
anförande, vågar jag förespå, att det inte blir några kontrakt ingångna. Örn
statsmakterna anse det nödvändigt att få vissa vedpartier framforslade, är jag
inte säker på att ett uppställt avverkningsprogram under sådana förhållanden
kan hållas. Örn statsmakterna verkligen vilja vara förvissade örn att avverkningen
skall gå programenligt, vill jag rekommendera en annan uppläggning
av programmet. Med den ifrågasatta möjligheten för statsmakterna att vid en
tidpunkt, som passar staten bäst, frånträda ett ingånget kontrakt finns det ju
ingen anledning för skogsägarna att skriva under sådana kontrakt.

dag tror att dessa problem bli särskilt svåra att komma till rätta med i
Norrland. Vi behöva endast betänka, att de speciella förhållandena där medföra,
att vedavverkningen faktiskt omspänner en tidrymd av 6—8 månader.
Själva avverkningen av veden försiggår i regel under hösten. Örn ett kontrakt
uppgöres vid midsommartiden att gälla till och med nästkommande nyår, skulle
således bränslekommissionen ha möjlighet att exempelvis i november eller i
början av december säga upp kontraktet för en viss vedmängd. Detta skulle
kort och gott betyda, att vederbörande skogsägare i så fall skulle ha veden
upphuggen men sakna möjlighet att försälja den. Den nu ifrågasatta nya ordningen
med denna annullationsmöjlighet av kontrakten kommer därför att medföra
en löslighet och osäkerhet i affärsförhållandena, som blir synnerligen besvärlig.
Örn det nu emellertid förhåller sig på det sättet, som statsrådet nyss
sade, att man kanske kommer att överge denna kontraktslinje, äro mina farhågor
borta, ty då kunna vederbörande skogsägare avverka på vinst och förlust.
I så fall behöva skogsägarna dock icke stå de risker som kunna uppstå
till följd av ett brutet kontrakt.

Herr talman! Jag har såväl med min reservation som mina inlägg här i dag
velat understryka, att örn de riktlinjer, som skisserats i propositionen i fråga
örn en viss annullering av ingångna kontrakt, skola bli omsatta i praktiken, så
har man infört en dålig form för affärsverksamhet.

Herr Stattin: Herr talman! Det är fullt förståeligt, att statsmakterna
söka undvika alltför stora förluster vid ett blivande fredsslut. Samtidigt kan
jag emellertid inte förstå, att det kan vara riktigt att lägga en del av ansvaret
på skogsägarna, vilket det faktiskt finns möjlighet att göra, därest man, fullföljer
vad som uttalats såväl i propositionen som utskottsutlåtandet.

Herr Eriksson i Frägsta omtalade nyss, hur lång tid avverkningen av ved i
Norrland omfattar. Örn vederbörande nu skulle växla kontrakt för ett visst
vedparti, som skall levereras exempelvis före den 1 april 1945 eller före motsvarande
tid 1946, vidtagas redan tidigt instundande höst vissa åtgärder för
denna avverkning. Själva huggningen sker under tiden september—december,

Onsdagen den 14 juni 1944 em

Nr 24.

Angående statliga åtgärder för tryggande av bränsleförsörjningen. (Forts.)
vilket är deri vanliga tiden för huggning av ved i norrlandslänen. Om nu statens
organ på detta område skulle lia rätt att vid viss tid annullera detta kontrakt
för en del av den överenskomna vedmängden, har vederbörande skogsägare
troligen ingen möjlighet att på annat sätt försälja den av honom för
kronans räkning upphuggna veden. Visserligen har statsrådet Domö nu sagt,
att det inte är troligt, att man kommer att gå denna väg. Men då en sådan
utväg finns intagen i utskottsutlåtandet, vilket troligen kommer att helt lämnas
utan erinran av riksdagen, kan man befara, att denna möjlighet till
hävande av kontrakt kommer att begagnas. För min del anserjag att det är
fullständigt onödigt att nu efter statsrådet Domös anförande låta denna möjlighet
stå kvar i utskottsutlåtandet. Jag anser därför att man helt skulle
kunna taga bort denna möjlighet att efter viss tid annullera vissa av kontraktens
bestämmelser. Jag yrkar därför den ändringen i utskottets motivering,
att å s. 11 i det tryckta utlåtandet ordet »antingen» å rad 10 uppifrån
utgår och att de delar av motiveringen, som å rad 11 börja med »eller genom»
och å rad 14 sluta med »olika fallen» likaledes utgå.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! När jag under hänsynstagande till
den kännedom örn vårt lands bränsleförhallanden, som jag fatt från bland
annat min verksamhet i kristidsnämnderna, läser detta utskottsutlåtande och
närmare överväger, vad det innebär, kommer jag till det resultatet, att det
med möjligheten att bryta kontrakt införts ett synnerligen egendomligt affärssätt
från statens sida. Under de värsta krisåren, då stora risker förelågo
för staten i fråga örn bränsleförsörjningen, var det berättigat och nödvändigt
att ha mycket hårda bestämmelser på detta område. Att emellertid nu, när
vi tro oss kunna skönja en fred inom en någorlunda snar framtid, införa bestämmelser
av den art, som här föreslagits, synes mig icke vara berättigat.
Staten vill därigenom söka undvika att ta några risker i samband med fredsslutet
och i stället övervältra dem på skogsägarna. Jag anser att. det är synnerligen
otacksamt från statens sida att belöna skogsägarna på . detta sätt
efter den för landet utomordentligt betydelsefulla insats, som de hittills gjort
under krisåren.

Herr talman! Jag begärde ordet endast för att uttrycka den förhoppningen,
att den nu föreslagna ordningen inte kommer att tillämpas och att cle skogsägare,
som enligt sina kontrakt fört fram vissa vedmängder ur skogarna, inte
skola behöva stå den risk, som ett dylikt kontraktsbrott otvivelaktigt kan medföra
för dem.

Herr Rosander: Herr talman! Detta clearingförfarande är avsett att gälla
mellan staten och producenterna, men jag skulle i detta sammanhang vilja
fråga herr statsrådet, om det icke bör gälla även konsumenterna. Det är ju
på det sättet, att sjukvårdsinrättningarna blivit ålagda att bränna torv.. Dit
hör också Kronobergs läns landsting. När vi gjorde upp staten, fingo vi öka
anslagssumman med 14 000 kronor, därför att vi blivit alagda att bränna
torv. Vi hade visserligen ved och inga svårigheter att kunna skaffa ved, men
vi hade fått en extra utgift genom påbudet att bränna torv som kostade
14 000 kronor. Jag undrar, örn det inte är rimligt, att även konsumenterna
bli föremål för denna välvilja genom ett clearingförfarande.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Det är kanske inte så nödvändigt att
vidare uppehålla sig vid denna fråga, enär, såsom jag säde, det redan är bestämt,
att kontraktsfönfarande med klausul örn uppsägningsrätt icke skall
komma till användning. Det är. som sagt, redan bestämt, såvida riksdagen,
icke ovillkorligen vill ha någonting annat, men det vill den väl icke.

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Angående statliga åtgärder för tryggande av bränsleförsörjningen. (Forts.)

Det är självfallet, att, om man skall gå in för ett uppköpsförfarande, där
man skall köpa allt på en gång, besvärligheter uppstå. Om jag går ut med
blott en begränsad mängd kontrakt, blir det endast en del som då kan
köpa och sälja. Det skulle då vara mera rättvist, örn man kunde bjuda ut
hela den kvantitet, som kan tänkas vara årsavverkningen, på en gång men
med annulleringsrätt för en mindre del. Det kan mycket väl diskuteras vilket
som kan vara det lämpligaste, men man har, som sagt, stannat för att köpa
med fasta kontrakt en avsevärd del av den mängd ved som förefaller oss
behövlig för avverkning i vinter.

I anledning av herr Rosanders fråga vill jag fästa uppmärksamheten på
att konsumenterna i regel icke köpa hela årsbehovet på en gång. Det föreligger
sålunda icke samma risk för konsumenterna som för staten, som ju
skall köpa upp veden minst ett halvår i förväg.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels och på bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring i avseende a motiveringen, varom yrkande under överläggningen
framställts av herr Stattin; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Stattin begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 184, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring i avseende a motiveringen, varom yrkande under överläggningen framställts
av herr Stattin.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtande, nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44 till teckning
av preferensaktier i ett planerat aktiebolag för övertagande av de allmänna
restaurangbolagens rörelse jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets memorial, nr 45, angående ersättning åt av utskottet vid
behandling av vissa ärenden anlitade biträden;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 60, i anledning av väckta motioner örn ändrad pensionsålder för hemvärnschefen; nr

61, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning örn utförande
av avfuktningsanordningar inom visst skyddsrum; och

nr 62, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning i fråga örn
tillgodoräkning i pensionshänseende för förvaltaren vid riksbankens pappersbruk
C. A. Wallentin;

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

första lagutskottets utlåtanden:

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nied förslag till lag om ändrad
lydelse av 54 och 56 §§ utlänningslagen den 11 juni 1937 (nr 344); och

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag ur kyrkofonden
till avlöning av pastorer vid svenska församlingar i utlandet; samt

utrikesutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av väckt motion angående
svenskt initiativ till uppbyggande av en världsorganisation för tryggandet av
fred mellan folken m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 186, i anledning av väckta motioner Restitution av
angående restitution av tull för vissa partier till kaffesurrogat avsedda socker-tul1 ™l!fa

. i • -i • ••ti partier tili

hetor och cikorierotter. kajjesunogat

avsedda

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde: sockerbetor

, . och eiborie Herr

Eriksson i Frägsta: Herr talman! Såsom kammaren ser, har jag även rötter.
i denna fråga en blank reservation, och därför ber jag att med några ord få
motivera denna.

Örn man läser vad utskottet säger, finner man, att vid tullbehandlingen
av ett och samma varuslag hade tillämpats olika tariffer. För att vinna rättelse
hade avgivits en motion. Genom ett bifall till denna skulle det bli möjligt
att restituera enligt motionärernas uppfattning för mycket debiterad tull.

Emellertid har icke statsutskottet velat gå på den linjen, beroende på att man
icke ansett sig kunna så här i efterhand tulltaxera ifrågavarande varor. Från
min synpunkt anser jag det vara et.t rättskrav att i förevarande fall det enligt
min mening genom oriktig taxering för högt uppburna beloppet restituerades. Jag
vill betona, att det är samma sorts varor som i dessa fall blivit behandlade, mea
de ha behandlats efter olika tariffer. Jag vill även i det avseendet fästa uppmärksamheten
på att priskontrollnämnden vid bedömandet av prissättningen
på den färdiga varan gått efter den lägre tullsatsen, varigenom vederbörande
importörer otvivelaktigt blivit lidande. Såsom jag sagt, ha dessa varor blivit
oriktigt tullbehandlade, något som det bör tillkomma riksdagen att nu försöka
rätta till.

Nu föreligger tyvärr det förhållandet, att motionernas yrkande icke täcker
samtliga de varupartier som blivit behandlade på detta felaktiga sätt, varför
det varit svårt att inom utskottet kunna få fram ett särskilt yrkande på denna
punkt. För att emellertid hålla frågan vid liv ansåg jag, att man måste ha
en reservation som kunde ge möjlighet till att i annat sammanhang få rättelse
i förevarande sak. Det är som sagt ett rättskrav som här förfäktas, ty tullbehandlingen
har skett efter olika tullsatser intill dess genom regeringsrättens
utslag den lägre tullsatsen tillämpats för den fortsatta importen av detta varuslag.

Detta har varit motiveringen för mitt ställningstagande i denna fråga, men
såsom frågan ligger till kan jag för närvarande icke framställa något yrkande.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av förhandlingarna.

Herr Henriksson: Herr talman! Såsom motionär måste jag beklaga, att
den föreliggande frågan kommit i detta läge. Jag vill emellertid med ett
par ord påpeka, var enligt mitt förmenande själva grunden till missbedöman -

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Restitution av tull för vissa partier till kaffesurrogat avsedda sockerbetor
och cikorierotter. (Forts.)

det ligger, något som också kom till synes i statsutskottets utlåtande. Det är
ju ett faktiskt förhållande, att regeringsrätten inom en tidrymd av mindre
än ett år kom till klarhet örn att regeringsrätten i sitt första av utskottet omförmälda
utslag icke träffat riktigt avgörande och att den senare ändrat sin
ståndpunkt. Det förefaller då riktigt, om man tog konsekvensen av denna
ändrade ståndpunkt och gav de importörer, som med hänsyn till regeringsrättens
första utslag icke fortsatt att överklaga, samma ställning som de importörer
vilka sedermera importerat de varor det här gäller.

Här finnas två tulltaxenummer. Det ena skulle gälla kaffesurrogat och det
andra torkade betor. Det avgörande är alltså, huruvida de varor, som kommit
in, äro att betrakta såsom kaffesurrogat. För att betraktas såsom kaffesurrogat
måste de utan vidare förädling kunna användas såsom sådant. Emellertid har det
icke varit möjligt att använda dessa varor direkt som de kommit in utan föregående
behandling. Jag vill här påpeka en felbedömning som kommit till uttryck
i utskottets utlåtande på s. 2. Utskottet säger där: »Det bör i detta
sammanhang omnämnas, att importörerna efter de första erfarenheterna om
tullbehandlingen av ifrågavarande varuslag torde ha lämnat sina leverantörer
direktiv rörande graden av rostning av för import till Sverige avsedda partier
etc.» Jag vill påpeka, att icke något parti av dessa varor underkastats
rostning. De Ira endast varit underkastade den torkningsbehandling som är
nödvändig för deras transport. Betorna skäras och torkas tills de få en vattenhalt
av ungefär 12 procent och i något fall av 9 procent, men varan är icke
användbar som kaffesurrogat med mindre än att den genom rostningsproceduren
faktiskt blivit befriad från vatten. Det har framhållits, att den tullman,
som undersökt de inkomna partierna betor varom tvisten gäller och vilka möjligen
genom, torkningen till och med blivit en aning bruna, fått elen uppfattningen,
att det skulle vara fråga örn en för konsumtion färdig vara. Det
är möjligt, att han till och nied fått brunt vatten när han försökt experimentera
med att koka varan. Dessa omständigheter kunna dock icke vara avgörande,
ty det har i varje fall icke varit möjligt att förpacka och försälja dessa
partier till konsumtion förrän de underkastats precis samma behandling som
alla andra varupartier av detta slag. Under sådana förhållanden synes det.
mig fullständigt klart, att alla dessa olika partier måste behandlas på samma
sätt. Ingen sändning har innehållit färdigt kaffesurrogat, utan alla partier ha
utgjort råvaror, som senare skulle undergå förädling, och borde därför ha
tulltaxerats på likartat sätt. Att så borde vara fallet framgår också, såsom
den föregående talaren påpekade, av den prissättning priskontrollnämnden
godkänt i dessa fall. I de kalkylerna ingår en tullsats av 5 kronor per 100
kilogram i stället för 20 kronor som för de nu omtvistade partierna uttagits.

Det är ju möjligt, att detta ärende borde ha behandlats av bevillningsutskottet
i vad det gäller själva bedömandet av den tulltekniska delen av frågan
och sedermera av statsutskottet beträffande själva anslagsfrågan. Såsom ärendet
nu ligger till, kan man tyvärr icke ställa något yrkande, utan det blir
väl ingen annan råd än att åter igen taga upp frågan och få den löst på
ett sätt, som ur alla synpunkter måste vara den rättvisa.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Såsom den siste talaren påpekade
gäller det här en tulltaxeringsfråga. Dylika ärenden pläga ju icke behandlas av
statsutskottet, men eftersom det förevarande ärendet är förenat med en anslagsfråga
och denna anslagsfråga hör under sjunde huvudtiteln, alltså finansdepartementet,
har ärendet remitterats till statsutskottet och utskottets
tredje avdelning haft att behandla frågan. Yi äro givetvis icke särskilt erfarna i

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

Restitution av tull för vissa partier till kaffesurrogat avsedda sockerbetor

och cikorierotter. (Torts.)

tullfrågor, och därför var det angeläget för oss att skaffa oss största möjliga
kunskap i ärendet. Omedelbart efter det att vi hade läst motionen, anhöllo vi
hos generaltullstyrelsen att få en föredragning i ärendet. Generaltullstyrelsen
skickade också upp till statsutskottet en byråchef, som då lämnade en allmän
orientering i frågan och dessutom medförde åtskilliga varuprov som skulle belysa
den föreliggande frågan. Byråchefen själv ansåg emellertid, att det för
att få en fullständig utredning i detta ärende var nödvändigt, att utskottet
hos Kungl. Majit anhöll, att generaltullstyrelsen officiellt skulle få yttra sig
i ärendet, och , såsom vi finna av utskottets nu föreliggande utlåtande, bär statsutskottet
begärt ett sådant yttrande från generaltullstyrelsen, som också bär
bifogas som bilaga till utlåtandet.

Nu ligger emellertid icke frågan alls så enkelt till som de två föregående
talarna sagt. Här säger man, att det är samma slags varor som tullbehandla!®
olika, och man har till och med sagt, att regeringsrätten i ett senare utslag
korrigerat en dom som den fällt i ett tidigare fall. Sanningen är den, att:
regeringsrätten i det avseendet haft att avgöra två klagomål. I båda dessa
klagomål har det företetts varuprov. Kegeringsrätten har i det ena målet, alltså
det först avgjorda målet, funnit, att de varuprov som då företetts varit av det
slag, att varan kunde hänföras till tulltaxenumret med den högre tullsatsen,
och alltså avgjort de då föreliggande klagomålen i enlighet därmed. Sedermera
fick regeringsrätten nära ett halvt år därefter nya klagomål. Därvid presenterades
också varuprov. Med ledning av dessa befanns, att do varupartier som
då kommit inför regeringsrättens bedömande voro av den beskaffenhet att
hänföras till den lägre tulltariffen. Det är sålunda två olika sorters varor som
prövat® av vederbörande högsta domstol i vårt land, och därför är det naturligtvis''
helt uteslutet att Sveriges riksdag genom en vanlig enkel votering kan.
upphäva laga dom. I den bilaga som ligger till grund för den föreliggande motionen
ingår bland annat en av de poster som prövats av Kungl. Majit i regeringsrätten
den 10 juli 1942. Så ligger frågan till. Det är sålunda olika
varuprov som vid de särskilda tillfällena förebragts.

Nu säger man, att alla skäl tala för att sockerbetorna skulle taxeras såsom
torkade och icke såsom rostade. För att belysa den frågan tar jag mig friheten
föredraga ett pär punkter ur ett sakkunnigutlåtande, som generaltullstyrelsen
har införskaffat och som bär avgivits av en professor i botanik och farmakognosi
vid kungl, farmaceutiska institutet, sålunda en person som måste anses
vara betydligt mera sakkunnig i denna fråga än vad statsutskottets tredje
avdelning kan vara. Han säger bland annat följande:

»Det är möjligt, att tulltaxeförfattaren med ''torkade''- vitbetor (sockerbetor)
vid statistiskt nr 101 avsett sådana vitbetor, som bringats till en högre eller
högsta grad av torrhet oavsett på vilket sätt vattenavlägsnandet skett, och således
även vitbetor, som helt eller delvis — t. ex. genom ''rostande torkning—
kommit att undergå även andra -—- t. ex. pyrokemiska ■— förändringar än
enbart de levande cellelementens avdödande och vattnets delvisa eller fullständiga
avlägsnande. En sådan tolkning av ordet torkad, då det förekommer
som karakteriserande bestämning till växtdelar, överensstämmer emellertid ej
med den gängse. Denna omständighet jämte den omständigheten, att torkad
och iner eller mindre rostad vitbeta åtminstone ofta användes som kaffesurrogat,
för vilket finnes det särskilda statistiska nr 313, förenledde mig efter anhållan
från kungl, generaltullstyrelsen örn uttalande beträffande taxeringen
av vissa sockerbetspartier att i skrivelse av den 28 april detta år förklara som
min åsikt, att de ifrågavarande partierna vid tullbehandling borde taxeras
enligt statistiskt nr 313 och icke enligt nr 101.»

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Restitution av tull för vissa partier till kaffesurrogat avsedda sockerbetor
och eibor ier ött er. (Forts.)

För att förtydliga det upplästa vill jag nämna, att det statistiska numret 313
sammanfaller med motionens tulltaxenummer 140 och det statistiska numret 101
med tulltaxenumret 46. Härefter säges ytterligare:

»Förekomsten av dylika graduella olikheter mellan olika prov av icke blott
cikorierot utan även sockerbeta har lett mig till den uppfattningen, att båda
dessa torkade och eventuellt dessutom rostade rotslag — sockerbeta och cikorierot
— alltid, alltså oavsett utseendet, skola taxeras enligt statistiskt nr
313, då de skola användas som kaffesurrogat.»

Så säger alltså sakkunskapen i detta ärende, och det är på denna sakkunskap
som först statsutskottets tredje avdelning och sedan statsutskottets majoritet
lia stött sig.

Såsom frågan alltså ligger till anser jag för min del, att högsta rätt i detta
avseende har skipats och att det skulle innebära ett förgripande på denna rätt,
därest riksdagen nu skulle vilja ta sig till att genom ett enkelt beslut upphäva
Kungl. Maj ris i regeringsrätten fällda dom.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Henriksson: Herr talman! Det kan ju ibland vara bra med höglärda
professorsutlåtanden i vissa frågoi, men i detta fall undrar jag om man
icke hade fått en mera klar bild av frågan, örn man hade vänt sig till en kafferosteriexpert,
som alltså vet vad det är för produkt, som han skall lia fram av
den vara som han behandlar. Det är dock ett faktum, att av alla dessa partier
med olika torkningsgrad har icke i något fall vattenhalten varit nedbringad
så långt, att det varit möjligt att använda varan såsom kaffesurrogat.
Såvitt jag kan förstå måste väl ändå detta vara den springande punkten i
fråga örn den skillnad, som man gör mellan tulltaxenumren. Det ena skall
gälla en råvara och det andra en färdig produkt. I detta fall har icke något
parti varit en färdig produkt utan alla partier ha måst underkastas precis
samma förädlingsprocess.

Utskottets ärade talesman sade, att man här ville upphäva ett i laga dom
fastställt beslut. Det är dock icke fråga härom. Det har nämligen varit på
det sättet, att efter det första regeringsrättsutslaget importörerna underlåtit
att överklaga, De lia nämligen menat att ett prejudikat härigenom hade fastställts,
som man fick lov att finna sig uti. Då det emellertid senare visade sig,
att regeringsrätten ändrade ståndpunkt, försökte man få rättelse och likartad
behandling först genom en hänvändelse till Kungl. Majit och sedan via riksdagen.

Då utskottets talesman yttrade, att de två utslagen gällde olika slag av
varor, ber jag att få hänvisa till vad jag förut yttrade, nämligen att det måhända
förelåg olika torkningsgrad i de båda fallen, men att det dock gällde
samma råvara.

För övrigt skulle jag till slut vilja fråga vad det kan bero på att man
efter regeringsrättens sista utslag behandlar alla partier efter den lägre tullsatsen? Herr

Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag förmodar, att den ärade
motionären vill att statsutskottet skall svara på den sist framställda frågan,
varför generaltullstyrelsen efter regeringsrättens senaste utslag gav som allmänt
direktiv, att alla dessa importerade sockerbetor skola taxeras efter den
lägre tulltariffen. Det är klart, att statsutskottet egentligen icke är svarande i
det avseendet, utan det måste väl vara generaltullstyrelsen. För min del skulle
jag emellertid snarast vilja tro, att det kan bero på det förhållande, som stats -

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

Restitution av tull för vissa partier till kaffesurrogat avsedda sockerbetor

och cikorierötter. (Forts.)

utskottet har pekat på i sitt utlåtande, nämligen att importörerna torde ha
givit sina leverantörer besked örn att sockerbetorna icke skulle ha så hög torkningsgrad,
för att nu använda motionärens ord, att den tangerade rostning.

Den importerade varan skulle härigenom odisputabelt komma att behandlas
som torkad. Det kan emellertid också tänkas, att generaltullstyrelsen bär ansett,
att eftersom tullbehandlingen sker på ett stort antal platser i landet och
det kan möta svårighet att på alla dessa platser verkställa den kemiska analys,
som måhända skulle vara erforderlig för att få ett riktigt bedömande, bör man
överallt använda den billigaste tariffen för att på det sättet undgå klagomål.

Detta är bara förmodanden, herr talman, men det är det enda svar, som jag
kan ge på den framställda frågan.

När den ärade motionären ansåg sig böra underkänna det av en professor i
botanik avgivna utlåtandet i detta ärende och menade att man i stället borde
ha frågat de olika importörerna, så måste jag säga, att jag icke kan finna detta
vara riktigt, ty man bör väl söka någon opartisk instans, örn man vill ha ett
utlåtande, och icke vända sig till sådana affärsmän, som äro importörer och
sålunda part i målet. Jag kan därför icke alls finna, att herr Henrikssons anmärkning
i detta avseende, i den mån det nu skulle vara en anmärkning mot
statsutskottet, kan vara berättigad.

Jag ber vidare att få hänvisa till vad generalstullstyrelsen har sagt i sitt
utlåtande. Det föreligger icke alls det förhållande, som motionären påstått i sin
motion och som även nyss sagts här från talarstolen, att alla de importörer,
som i detta fall förekomma, ha uraktlåtit att överklaga tulltaxeringen, därför
att de menade att det fanns ett prejudikat. Tvärtom förhåller det sig på det
sättet, att en lång rad av dem klagat, nien klagat för sent. Deras klagomål ha
sålunda ingått så sent, att de icke kunnat upptagas till behandling. Det är ju
alltid så, att den klagande, som icke inom rätt tid har anfört klagomål, därmed
har försuttit sin rätt. Frågan ligger alltså icke alls till på det sätt, som
den ärade motionären här har utvecklat.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 43, i anledning av väckta motioner örn en översyn av författningsreglerna
för jordbrukets och skogsbrukets inkomsttaxering, m. m.; och

nr 44, i anledning av väckta motioner angående rätten till avdrag för värdeminskning
vid taxering av inkomst av annan fastighet; samt

första lagutskottets utlåtande, nr 53, i anledning av väckta motioner örn
skärpning av straffansvaret för illegal vadhållning (s. k. bookmakeri).

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda betänkanden och utlåtande hemställt.

§ 9.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 55, i anledning av vackt motion Revision av
angående revision av gällande bestämmelser för försäljning av kyrklig jord, gällande be stämmelser

för försälj I

en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr , niny av kyrk -

vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Edberg m. fl. hemställt, attKsr i°rdm-m.

Andra kammarens protokoll 1944. Nr %4. 7

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Revision av gällande bestämmelser för försäljning av kyrklig jord m. m.

(Forts.)

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning dels örn ett
rationellare förfarande vid värdering av ecklesiastika jordar, exempelvis genom
tillsättande av en statens värderingsnämnd och i samband därmed en revision
av gällande bestämmelser för försäljning av kyrklig jord, och dels örn en översyn
av de ecklesiastika organens försäljningspolitik i syfte att skapa en bättre
överensstämmelse mellan denna och de av statsmakterna uppdragna riktlinjerna
för bostadspolitiken.

Utskottet hemställde, att förevarande motion, II: 29, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Branting och Lindberg, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen i anledning av förevarande motion,
II: 29, i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla örn utredning dels örn ett rationellare
förfarande vid värdering av ecklesiastika jordar och i samband därmed
en revision av gällande bestämmelser för försäljning av kyrklig jord, och
dels örn en översyn av de ecklesiastika organens försäljningspolitik i syfte att
skapa en bättre överensstämmelse mellan denna och de av statsmakterna uppdragna
riktlinjerna för bostadspolitiken.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Edberg: Herr talman! Som kammaren torde förstå äro vi motionärer
icke särskilt tillfredsställda med den behandling, som denna motion fått av
utskottet. Det är kanske alltid djärvt av en motionär att hoppas på tillstyrkan
från ett utskott och detta alldeles särskilt om utskottet heter första lag. I detta
fall ha emellertid fakta synts oss så påtagliga, att vi verkligen hade hoppats på
en annan behandling.

Utskottets avstyrkande ter sig också så mycket egendomligare som samtliga
hörda remissinstanser, även kammarkollegium, som ju dock i högsta grad
måste sägas vara motpart i målet, ha förklarat sig finna, att gällande bestämmelser
för försäljning av kyrklig jord icke äro tillfredsställande.

Det är egentligen två problem, som vi parallellt lia fört fram till diskussion,
nämligen dels själva värderingsförfarandet, dels den kyrkliga prispolitiken.
1 båda fallen lia de kommuner, som i någon högre grad lia varit hänvisade till
att köpa ecklesiastik jord, kunnat göra ganska ogynnsamma erfarenheter. När
en kommun befunnit sig i sådan situation, att den snabbt måste expandera, har
det många gånger hänt, att den blivit fullkomligt låst i sina utvecklingssträvanden.

Det är klart, att allting kan ses från två sidor och det är därför naturligt,
att de som bevaka kyrkans intressen se saken något annorlunda än de, som ha
att tillvarataga kommunernas intressen. Jag tror dock att det för varje objektiv
bedömare måste stå klart, att den kyrkliga jordförsäljningspolitiken många
gånger satt en orimligt svår spärr för en rationell tomtpolitik från kommunernas
sida. Detta Ilar varit så mycket mer fatalt som ett under nu rådande bostadsbrist
önskvärt och nödvändigt bostadsbyggande därigenom många gånger kommit
att betänkligt hämmas.

Vad först gäller värderingsförfarandet torde det vara allmänt känt, att den
dryga omgången, mängden av instanser, som ett ärende har att passera, medför
en högst avsevärd tidsutdräkt. I det remissutlåtande, som inkommit från
Landskommunernas förbund, har man redogjort för över femtiotalet led, som
ett normalärende haft att passera. Ibland kan det vara färre men ibland också
flera led. Det ligger i sakens natur, att detta måste medföra en betydande tids -

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

Revision av gällande bestämmelser för försäljning av kyrklig jord m. m.

(Forts.)

spillan, även om det torde vara ett unikum, som representeras av Hälsingborgs
stad, som fick vänta i hela 44 år, ända från 1890'' fram till 1934, för behandlingen
av ett dylikt ärende. Det tillhör dock ingalunda ovanligheten att frågor
av denna art kunna dra ut två år eller mera, ja, det händer för övrigt icke så
sällan, att ett halvt decennium och ännu mera kan förflyta, innan en fråga
hinner avgöras.

Den som haft tillfälle att följa gången av ett par sådana ärenden och fått se
hur denna tungrodda byråkratiska apparat arbetar, kan icke undgå att fråga sig,
örn icke proceduren skulle kunna avsevärt förenklas och göras bra mycket smidigare
utan att fördenskull några berörda intressen skulle behöva eftersättas.
Det finns exempel på att icke mindre än fyra olika, i stort sett självständiga
värderingar lia verkställts, först av boställsnämnden, så av stiftsnämnden, sedan
eventuellt av tillkallade opartiska värderingsmän och slutligen av kammarkollegii
tjänstemän, innan en kommun kunnat förvärva ett stycke kyrkojord.

Det är givetvis en god regel att icke förhasta sig utan penetrera ett ärende
grundligt, men jag tror att den kyrkliga byråkratien har drivit sitt grundlighetsnit
något väl långt. Det vore att underkänna våra i regel duktiga tjänstemän
att påstå, att en sådan omgång och kringgång skulle vara nödvändig för
att man skulle kunna slutgiltigt ta ställning till en fråga.

Av de yttranden, som lia inkommit över motionen, framgår också, att man
i åtskilliga läger är påtagligt irriterad över det omständliga värderingsförfarandet.
Det framhålles med skärpa i yttrandet från Svenska stadsförbundet
och det framhålles också av Svenska landskommunernas förbund, vilket senare
uttalar, att det bör undersökas, huruvida icke den omständliga och tidsödande
byråkratiska apparatur, som byggts upp omkring den kyrkliga försäljningslagen,
kunde skäras ned till rimligare proportioner. Ja, t. o. m. kammarkollegium
säger sig dela motionärernas uppfattning, att den ordning för värderingen
av exploateringsmark i städerna, som utvecklat sig under de två senaste
åren, icke är fullt tillfredsställande.

Till en del torde tidsutdräkten, såsom också påpekas i kammarkollegii yttrande,
bero därpå att boställsnämndernas ordförande i regel icke äga tillräcklig
erfarenhet och kännedom örn stadsjordar. Redan av denna anledning blir
det därför nödvändigt med en förnyad värdering. Kammarkollegiet säger sig
icke lia något att.erinra mot en utredning i syfte att vid värdering till försäljning
av kyrklig jord i städer och stadsliknande samhällen bereda möjligheter
att förstärka boställsnämnden med särskild sakkunnig eller att, när anledning
därtill föreligger, ersätta boställsnämnd med särskilt tillkallade sakkunniga.
Aven örn detta bara är en detalj i ett något större sammanhang, tycks det
mig ganska starkt tala för en utredning örn ett rationellare värderingsförfarande
på sätt som motionärerna påyrkat.

Örn den kyrkliga prispolitiken, sorn är ett ännu besvärligare kapitel, kan jag
i stort sett fatta mig kort. Det torde finnas åtskilliga i denna kammare, som
lia personliga erfarenheter av hur fritt de kyrkliga organen ofta tolka bestämmelserna
i kyrkliga jordförsäljningslagen örn att vederlaget skall motsvara jordens
värde enligt i orton gängse skäligt pris. Från en del kommuner, som för
sin utveckling varit beroende av att komma i besittning av kyrkojord, kan man
nog också — jag skulle tillika mig att det exempelvis är förhållandet beträffande
Göteborg — vittna om kammarkollegii obenägenhet att överhuvud
taget byta något så värdebeständigt som jord mot reda, men ack så flyktiga
pengar. Jag kan emellertid inte underlåta att peka på ett par ytterst anmärkningsvärda
förhållanden.

Kammaren erinrar sig säkerligen, hurusom 1941 års riksdag på förslag av

100

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Revision av gällande bestämmelser för försäljning av kyrklig jord m. m.

(Forts.)

socialministern, antog vissa av byggnadskostnadssakkunniga uppdragna riktlinjer
i syfte att hålla byggnadskostnaderna på en rimlig nivå. I dessa föreskrifter
ingick ett föreläggande om att 1935 års tomtpriser i regel inte skulle få
överskridas. Jag tror inte att det är någon överdrift att säga, att kommunerna
i regel lia känt sig bundna av detta föreläggande och lojalt ha följt de av statsmakterna
dekreterade principerna. Däremot lia de kyrkliga organen, vilkas
verksamhet ju sammanstrålar i ecklesiastikdepartementet, inte känt sig bundna
av dessa direktiv, något som kammarkollegiet också ganska frankt erkänner
i sitt yttrande. Man Ilar i stället där tillgodogjort sig en markvärdestegring,
som under nuvarande förhållanden är fullständigt oberättigad och som t. o. m.
under normala förhållanden skulle ha varit tämligen diskutabel, då den i regel
ju uppstått genom kommunala åtgärder.

Med andra ord: här har riksdagen på socialministerns initiativ antagit vissa
principer för tomtpolitiken, men de kyrkliga organen med ecklesiastikministern
i spetsen handla som om dessa principer inte alls anginge dem — ecklesiastikministern
torde nämligen endast i undantagsfall vara benägen att rucka på de
resultat, vartill kammarkollegium kommit. Det inträffar alltså här det besynnerliga
—• något som inte torde vara särskilt ägnat att stärka respekten för
statsmakterna och deras direktiv — att den högra handen inte synes veta vad
den vänstra gör. Eller, örn jag får tillåta mig en liten travestering med tanke på
regeringens nuvarande sammansättning: högermannen synes inte veta vad
västermannen gör. Men det är väl ändå bra orimligt, att en departementschef
drar upp och får riksdagen med på vissa riktlinjer, som en annan departementschef
inte anser sig lia någon anledning att följa. Det kan ju inte vara meningen,
att bara kommunerna skola känna sig bundna av statsmakternas föreskrifter.
Statens direktiv böra väl i första hand binda staten själv, bli en norm för
dess eget handlande. Vanliga enkla människor begära faktiskt att staten skall
leva som den lär, innan den kommer och ställer krav på andra.

De kyrkliga organen kunna inte heller anses försvarade med att man där ofta
räknar med hårdare exploatering av områden, som försäljas, än vad vederbörande
kommun ur sociala synpunkter anser sig böra göra. Det måste dock vara
en obestridd rätt för kommunerna att själva avgöra, hur ett område skall utläggas,
örn det skall användas t. ex. för villabebyggelse eller höghusbebyggelse.
Med den prispolitik, som nu bedrives — oftast från stiftsnämndernas sida, men
inte så sällan även från kammarkollegii sida — ställas kommunerna inför
valet att antingen exploatera marken hårdare än vad som ur sociala synpunkter
kan anses önskvärt eller lämpligt, eller att själva, för att soulagera sig för de
ökade kostnaderna, överskrida 1935 års tomtprisnivå eller också att låta varje
tomtförsäljning, sedan gator och ledningar utlagts, innebära en subvention. I
intet fall kan man säga, att resultatet är särskilt rimligt.

I rättvisans namn måste givetvis medges, att bilden ingalunda är enhetlig.
Det måste erkännas att prissättningen i många fall inte givit anledning till
erinringar från kommunernas sida. Många boställsnämnder, som väl känna de
lokala förhållandena, uppträda på ett sådant sätt vid prissättningen av jorden,
att kommunerna inte ha något att invända. Jag skulle tro, att det exempelvis
är förhållandet med den boställsnämnd, i vilken min ärade kamrat här på bänken
är medlem. Fall äro också kända, då kammarkollegium avsevärt skurit
ned underordnade ecklesiastika organs försäljningspriser. Men alltför ofta lia
dock de kyrkliga myndigheterna inhöstat en oförtjänt markvärdestegring på
kommunernas bekostnad, och alltför ofta ha de satt sig över de av statsmakterna
uppdragna riktlinjerna för bostads- och tomtpolitiken här i landet. Fallen

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

101

Revision av gällande bestämmelser för försäljning av kyrklig jord m. m.

(Forts.)

äro i alla händelser så talrika att de inte kunna sägas utgöra några direkta
undantag och därför heller inte utan vidare kunna förbigås.

Motionärerna kunna sålunda inte finna annat än att de ha en hållbar grund
att stå på, då de begära en översyn av den kyrkliga markförsäljningspolitiken
i syfte att bringa den i närmare samklang med de av statsmakterna uppdragna
riktlinjerna för bostadspolitiken. Vi ha svårt att förstå, att riksdagen skall vilja,
genom att avslå denna framställning, godtaga den ståndpunkten, att statliga
organ inte behöva vara bundna av principbeslut som riksdagen själv fattar. Det
är endast en konsekvens av riksdagsbeslutet av 1941, om kammaren i dag beslutar
bifalla den till detta utlåtande fogade reservationen, till vilken jag, herr
förste vice talman, ber att få yrka bifall.

I detta anförande instämde herrar Wallentheim, Andersson i Göteborg,
Jansson i Kalix och Viklund.

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag förmodar, att kammaren håller mig
räkning för att jag här icke tar upp någon längre debatt med deri ärade motionären.
Förhållandet är ju det, att första kammaren redan avgjort detta
ärende utan någon debatt och därvid följt utskottet. Det kan sålunda icke bli
fråga örn någon riksdagsskrivelse i detta fall. Jag hade väntat mig, att den
ärade motionären skulle ha tagit upp till bemötande de motiv som utskottet
anfört för sitt ställningstagande till hans motion, men det har han icke gjort,
utan han bär i stället ytterligare kompletterat och utfyllt den motion han
har avlämnat.

Vi ha i utskottet som vanligt varit mycket noggranna med behandlingen av
motionen, och för att vara så säkra som möjligt, när vi skulle bedöma den,
ha vi haft uppe representanter för statens byggnadslånebyrå. Men trots detta
lia vi icke ansett oss kunna tillstyrka densamma. Vi hade inom utskottet samma
uppfattning som motionärerna, att den politik som förs från de kyrkliga
myndigheternas sida icke skall vara sådan, att den hindrar ett bostadsbyggande.
Jag skall bara här ur utskottsutlåtandet citera följande. Det sägs
där: »I 2 § kyrkliga försäljningslagen stadgas bl. a. att vid utbyte eller
försäljning av kyrklig jord skall iakttagas att ''vederlaget motsvarar jordens
värde enligt i orten gängse skäligt pris’. Enligt utskottets mening synes denna
bestämmelse icke utesluta en sådan prissättning, som enligt statsmakternas
samstämmiga beslut bör anses utgöra en nödvändig betingelse för en sund
bostadspolitik. De kyrkliga försäljningsorga.nen böra icke föra en sådan tomtpolitik
att de bidraga till att skruva upp bostadspriserna, men å andra sidan
torde icke kunna krävas en så låg prissättning, att densamma skulle innebära
en subvention åt andra intressen.» När utskottet icke bär kunnat bifalla motionärernas
begäran örn en skrivelse till Kungl. Maj :t, ha vi sålunda icke
haft någon annan uppfattning än herr Edberg örn att prissättningen på tomtmarken
skall vara sådan, att den icke förhindrar bostadsbyggande.

Jag vill också erinra örn att i utskottsutlåtandet finnes ett yttrande från
Svenska stadsförbundet, som omtalar, att det i skrivelse till Kungi. Maj :t påtalat
samma sak som herr Edberg här gjort, men att Kungl. Maj :t efter prövning
av denna framställning icke ansett, att den kunde föranleda någon åtgärd.
Jag vill således till herr Edberg säga, att vi äro överens örn att det
skall föras en sådan prispolitik, att den icke skadar utan gagnar utvecklingen
på detta område. När herr Edberg, såsom han säkert gjort, tar del av
utskottsutlåtandet, är han nog villig erkänna, att hans motion har blivit mycket
välvilligt behandlad och att han icke har någon siirskild anledning att

102

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Revision av gällande bestämmelser för försäljning av kyrklig jord m. m.

(Forts.)

anmärka på utskottets behandling av densamma. Med dessa ord ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Stjärne: Herr talman! Då jag som boställsnämndsordförande handlagt
ett flertal sådana ärenden varom här är fråga, torde det tillåtas mig att jättra
några ord.

De ärade motionärerna vilja för det första, att ärenden rörande försäljning
av kyrklig jord skola handläggas på ett enklare och rationellare sätt, som möjliggör
ett snabbare slutförande av dylika ärenden. I avsikt att främja detta
önskemål föreslås tillsättande ,av en statlig värderingsnämnd. Som utskottet
också framhåller regleras förfarandet vid försäljning av kyrklig jord genom
en kungörelse av så sent datum som den 20 januari 1939. I denna kungörelse
lia bestämmelserna utformats särskilt med tanke på en enkel och smidig
handläggning av dessa ärenden, samtidigt som tillfälle beredes alla intresserade
parter att säga sin mening. Örn man vill bibehålla detta sistnämnda
krav, vilket givetvis inte får undanskjutas, har jag svårt att förstå, hur ett
enklare och mindre tidsödande förfarande än det som nu tillämpats skall
kunna uppnås.

På sidan 6 i utskottsutlåtandet redogöres utförligt för tillvägagångssättet.
Jag vill tillägga, att systemet i praktisk tillämpning visat sig enkelt och
lätthanterligt. De, som nian tycker, otillbörligt långa dröjsmål med vissa ärendens
slutförande, som ibland förekommit, bero oftast på förhållanden som
enligt min mening intet annat förfaringssätt kunnat råda bot för. I vissa fall
kan det vara en avstyckningsplan för ett mindre samhälle eller kyrkby som
är under utarbetande, i andra kan man få vänta på kartan från lantmätaren
m. m. Som kammarkollegiet framhåller, föreligger i flertalet fall kollegiets
beslut inom ett år efter det ansökningen ingivits. Då det gäller mindre försäljningsärenden,
såsom byggnadstomter och mindre jordbruk, ligger ju också
saken i de flesta fall tämligen klart till. Har pastoratet och boställsnämndsordföranden
tillstyrkt, torde det vara mycket sällsynt, att ärendet stoppas i
högre instanser, i synnerhet som boställsnämndsordföranden i tveksamma fall
i förväg brukar rådgöra med stiftsjägmästaren eller stiftssekreteraren — en
utväg som åtminstone jag brukar använda.

Beträffande det ojämförligt största antalet försäljningsärenden kan jag
alltså för min del ej anse någon ändring i nuvarande förfarande påkallad. Då
det däremot gäller försäljning av större områden kyrklig jord i städer och
stadsliknande samhällen, ligger saken något annorlunda till. Vid sådana värderingsförrättningar
skulle det, såsom också kammarkollegiet framhåller, vara
bra, örn möjlighet funnes att förstärka boställsnämnden med en person som
besitter sakkunskap i fråga om markexploatering. I de relativt fåtaliga fall
det här är fråga örn synes emellertid, såsom utskottet också framhåller, kammarkollegiet
ha möjlighet att självt vidtaga eller till Kungl. Majit ingå med
framställning örn de åtgärder som anses erforderliga.

Den andra frågan gäller prispolitiken. Här påstå motionärerna, att de kyrkliga
myndigheterna vid försäljning av kyrklig jord ofta låta de rent affärsmässiga
synpunkterna dominera på bekostnad av hänsynen till sociala och allmänna
intressen. Det är ett ganska egendomligt påstående, då i kyrkliga föisäljningslagen
uttryckligen stadgas, att vid utbyte eller försäljning av kyrklig
jord skall iakttagas, att »vederlaget motsvarar jordens värde enligt i orten
gängse skäligt pris». Härmed är inte sagt, som också utskottet framhållei,
att icke dessa bestämmelsers tillämpning vid prissättningen kunna sammanfalla
med betingelserna för en sund bostadspolitik. Vad skulle de kyrkliga

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

103

Revision av gällande bestämmelser för försäljning av kyrklig jord m. m.

(Forts.)

myndigheterna för övrigt lia för speciella intressen att lägga rent affärsmässiga
synpunkter på ifrågavarande försäljningar. Det är ju så, att det belopp
som inkommer för värjo försäljningsenhet bildar en särskild fond, vars avkastning
måste av pastoratet förvaltas och redovisas till kyrkofonden. Detta
förhållande borde enligt mitt förmenande helt eliminera risken för att affärsmässiga
principer anläggas på kyrkliga försäljningsärenden. Å andra sidan
må man väl ej förtänka pastoraten, det må vara på landet eller i staden, att
de ej till underpris vilja avhända sig oftast mycket välbelägna och värdefulla
jordområden. Att dessa jordar i många fall för flera hundra år sedan donerats
till kyrkligt ändamål, förringar ju ej deras värde.

För övrigt kan jag betyga, att åtminstone i det distrikt där jag själv arbetar
priserna å den kyrkliga jorden ofta ligga under de priser som betalts för
likvärdiga tomter till enskilda. Man har alla skäl antaga, att förhållandet i
stort sett är likartat inom hela landet, örn man sedan ej kan komma riktigt
överens med en stad, som köpt in stora jordområden och sedan säljer tomter
för 25—50 öre per kvadratmeter samt anser, att den kyrkliga jorden skall säljas
till samma pris, det blir en annan historia. Sådana fall höra emellertid
säkerligen till undantagen. Skulle någon enstaka gång kyrklig jord, avsedd
för exploatering till stadsbebyggelse, bliva åsatt ett pris som anses ligga i
överkant, bär ju staden möjlighet att genom kammarkollegiet påkalla värdering
av särskilda experter. Så har skett i ett pär ärenden som jag själv handlagt.
I det ena fallet blev resultatet, att boställsnämndens och de sakkunnigas
slutsumma rätt nära sammanföll. Såsom förut nämnts vore det givetvis bra,
örn boställsnämnden vid värdering av kyrklig jord för sistnämnda ändamål
förstärktes med en på detta område sakkunnig person. Sistnämnda önskemål
kommer säkerligen att så fort sig göra låter tillgodoses genom kammarkollegiets
initiativ.

Herr förste vice talman! Med stöd av vad jag anfört och den erfarenhet jag
vunnit vid handläggning av kyrkliga försäljningsärenden av olika slag och
storleksordning kan jag ej annat än yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Jacobson: Herr talman! Då jag råkar bo i ett samhälle, där varenda
kvadratmeter av jorden ägts av de kyrkliga myndigheterna, har jag med eller
mot min vilja kommit i kontakt med dessa frågor, och jag vet att det är
många med mig som vandrat en lång lidandets väg för att komma över en
tomt. När jag här ser statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, så
erinrar jag mig en tomtfråga i Vilhelmina, som statsrådet avgjorde 1940.
Ärendet hade då legat hos olika myndigheter sedan 1928; jag vill dock inte
påstå att statsrådet på något sätt fördröjde saken. Det belysande är emellertid
att man behövde tolv år för att sälja en tomt. Det måste då, såsom herrarna
och damerna förstå, vara något galet med det hela.

Men läser man utskottsutlåtandet, så är allan rättfärdighet uppfylld, och
det går nu mycket bra att få köpa ecklesiastik jord. Det talas bara örn att
saken skall underställas vederbörande intressenter. Men vilka äro dessa intressenter?
Jag har roat mig att göra upp en förteckning däröver bara för
en enda tomt, som en bostadsrättsförening, där jag är ordförande, skickade
in ansökan örn att få köpa,.

Först och främst har ärendet passerat stiftsnämnden. Därifrån skickades
det till boställsnämnden, sorn behövde en del tid på sig, ty boställsnämndens
ordförande bor 50 mil från den plats, där stiftsnämnden är förlagd — i det
ena fallet är det fråga örn Luleå, i det andra Tärnaby. Sedan gick ärendet
till stiftsjägmästaren, och jag vill här inskjuta cn liten parentes. Boställs -

104

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 eiri.

Revision av gällande bestämmelser för försäljning av kyrklig jord m. m.

(Forts.)

nämndens ordförande, som på ett utomordentligt sätt brukar tillvarataga de
kyrkliga intressena, hade föreslagit att tomtområdet skulle åsättas samma
pris som ett intilliggande område, vilket i juli 1939 såldes till folketshusföreningen.
Men stifts jägmästaren ansåg, att eftersom det nu blivit helt andra
tider, så borde området betinga ett högre pris, och han _ föreslog en höjning,
inte med 2, 3, 4 eller 5 procent utan med 40 procent. Är det underligt, om
man inte kan sitta tyst i bänken, utan måste göra sin röst hörd, när man
har färska exempel av det slaget att peka på?

Från stifts jägmästaren gick ärendet till kyrkorådet i Vilhelmina, och kyrkorådet
liksom kyrkofullmäktige, som också behandlat saken, ha gjort det
uttalandet, att det i tider som dessa, när staten gör allt den kan för att uppmuntra
bostadsbyggandet, inte kan vara rimligt att de kyrkliga myndigheterna
vidtaga sådana prishöjningar som här skett. Läkaren i samhället, som
är ledamot av kyrkofullmäktige, ställde också den frågan till mig: gäller
inte prisstoppet försäljning av kyrklig jord? — Ja, sade jag, det skulle jag
också vilja veta, och jag lovade att jag skulle tala med herr Wigforss om
saken, men det bär jag inte gjort ännu.

Vidare skall ärendet gå till byggnadsnämnden. Vissa tomtärenden skickas
ju, egendomligt nog, även till länsstyrelsen, och där ha vi en länsarkitekt, sorn
brukar ligga på ärendena ett eller annat år. Sedan går saken till kammarkollegium
och slutligen, när det gäller större försäljningar, till Kungl. Maj :t.

Efter 1941 har det ju skett en viss ändring, men jag tycker nog att det i alla
fall är en lång lidandets väg som man har att gå. Det skulle därför vara synnerligen
^ glädjande örn man här, även örn frågan fallit i första kammaren,
kunde fa ett sadant uttalande som ett bifall till reservationen innebär. Det
är inte en dag för tidigt, utan åtskilliga år för sent.

Men det är inte nog med att man från de kyrkliga myndigheternas sida
försöker få ut det mesta möjliga för jorden — det vare mig fjärran att säga
något ont örn den kyrkliga förvaltningen, men det är ganska egendomligt att
ingen_ förefaller att ha ett sådant intresse för det jordiska som de kyrkliga
myndigheterna. Ibland är det också andra hänsyn som spela in. Jag vill ta
ett exempel, som visar vad jag menar — jag tror att jag har kammarkamrater,
som kunna vitsorda riktigheten därav. I Jokkmokk gjorde man framställning
örn att fa förvärva ett lämpligt område av kyrkojorden för att där uppföra
en andelstvättstuga. Hur tror ni det gick? Jo, det blev avslag, ty jorden
var tydligen för helig — jag visste inte örn jag tordes använda det ordet,
men Verner^ Hedlund viskade det till mig — för att användas till ett så profant
ändamål som att det där tvättades smutsiga kläder.

p.. ya£ar pasta att jag äger mycket god kännedom om den kyrkliga jordförsäljningen,
ty jag har, som sagt, sysslat mycket med dessa frågor, men jag
kan inte anse att de nuvarande förhallandena härvidlag -— jag talar nu örn
Luleå stift; det kan ju hända att saken sköts utomordentligt bra där herr
Stjärne är bosatt äro tillfredsställande, utan tvärtom synnerligen klandervärda.
Det vore därför mycket önskvärt att en rättelse komme till stånd.

Jag ber, herr talman, att på det allra livligaste få yrka bifall till reservationen.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Nilsson i Kristinehamn: Herr talman! Den livliga debatt, som detta
ärende framkallat här i kammaren, är ett ganska gott vittnesbörd örn hur brån -

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

105

Revision av gällande bestämmelser för försäljning av kyrklig jord m. m.

(Forts.)

nantie frågan om den kyrkliga markförsäljningspolitiken kanske särskilt under
krisåren blivit ute i landet och att besvärligheterna verkligen äro så stora, att
det vore önskvärt att åtgärder vidtogos från riksdagens sida.

Herr Stjärne säger, att nu gällande bestämmelser för försäljning av kyrkojord,
vilka tillkommo så sent som 1939, äro så enkla som de gärna kunna vara.
Jag skulle, örn jag ville pröva kammarens tålamod, kunna lämna ett åskådningsexempel
på att raka motsatsen måste vara förhållandet, dag har här i min
hand en PM, som är utarbetad inom Landskommunernas förbund och vars
vederhäftighet man alltså inte gärna behöver betvivla. Det redogöres där för
gången av ett ärende, som gäller förvärvandet av ett ecklesiastikt boställe, och
förbundet poängterar särskilt, att redogörelsen återger vad som i regel förekommer
i ärenden av detta slag. Där redovisas emellertid icke mindre än 54
olika led, som ärendet måste passera, innan nian slutligen kommer så långt, att
köparen kan erhålla lagfart på sitt köp. Jag vill inte trötta kammaren med att
föredraga alla detaljer, men den, som är intresserad av saken, kan få taga del
av den PM som jag här har.

Vad är det då som man vill vinna med denna minutiösa värdering av jorden?
Jo, säger herr Stjärne, man vill få jordens värde fastslaget på ett sådant sätt,
att en riktig och rättvis prissättning kan ske. Att det är ett mycket eftersträvansvärt
mål, skall ingalunda bestridas. Jag vill emellertid fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på att det här i många fall rör sig örn överflyttning
av en ägodel från ett samhälleligt organ till ett annat samhälleligt organ. Örn
därvid skulle uppstå någon differens mellan det absolut riktiga priset och den
köpeskilling som fastställes, så sker, såvitt jag kan begripa, i själva verket
ingen särskilt stor olycka, Här ifrågavarande författningar äro ju mycket invecklade,
men såvitt jag förstår, är det på det sättet att i alla »självförsörjande»
pastorat — herr Stjärne var för övrigt inne på den -saken — inträffar egentligen
ingenting, i varje fall inte då pastoraten sammanfalla med den kommun,
som är köpare, vilket ju ofta är förhållandet. Är inte detta fallet, kan möjligen
någon differens uppstå, I »tillskottspastoraten» däremot, d. v. s. de pastorat
där man inte kan klara prästlönen med medgiven uttaxering och avkastningen
av de egna boställena och egna fonderna, utan måste få medel från
kyrkofonden, blir följden, därest man i ett särskilt fall säljer kyrkojord för
billigt, att kyrkofonden får skjuta till ett större eller mindre belopp. Örn nu
kyrkofonden vore en självständig ekonomisk enhet, som själv finge sörja för
sina inkomster och utgifter, skulle det naturligtvis ur kyrkans synpunkt vara
mycket önskvärt att fonden förvaltades så att bästa möjliga ekonomiska resultat
nåddes. Men enligt gällande lag skola kyrkofondens inkomster och utgifter
balanseras av det allmänna, och för att åstadkomma denna, balansering tillgriper
man helt enkelt uttaxering. Därför får, såvitt jag förstår, i det tänkta fallet
att en oriktighet skulle lia begåtts vid en försäljning, hela svenska folket
genom balanseringen av kyrkofonden vara med om att svara för den dumhet,
som kan ha skett vid försäljningen. Såvitt jag vet är gången denna, och då frågar
jag mig: tjänar det egentligen någonting till att ställa till så mycket trassel
och svårigheter för att åstadkomma den matematiska rättvisa, som i praktiken
knappast har någon betydelse? Örn någon kunde med ett ja ge mig ett tillfredsställande
svar på den frågan, då skall jag finna mig i den nuvarande ordningen,
men kan nian inte det, då måste jag i likhet med den temperamentsfulle herr
Jacobson i Vilhelmina säga, att det är högst angeläget, att andra kammaren säger
ifrån, vad den anser i detta avseende.

Det bär inträffat fall, som äro redovisade av Svenska stadsförbundet, där
man i en stad — jag iror, det var Göteborg — av en enskild ägare köpt mark

106

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Revision av gällande bestämmelser för försäljning av kyrklig jord m. m.

(Forts.)

till ett pris av ungefär kronor 1: 50 per kvadratmeter, medan därintill liggande
mark i kyrkans ägo efter värdering åsatts ett pris av omkring 3 kronor per
kvadratmeter. Det är alldeles uppenbart, att det måste ligga något fel i ett sådant
förhållande, som det gäller att lägga till rätta.

För min del hemställer jag i likhet med herr Jacobson och herr Edberg örn
bifall till reservationen, som, om den icke tjänar något annat syfte, dock utgör
en mycket önskvärd opinionsyttring i denna fråga.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Jag har icke kunnat underlåta
att lägga mig i denna debatt, men efter herr Stjärnes anförande kanske jag
icke behöver yttra så mycket, som jag annars skulle ha gjort, då jag i huvudsak
kan instämma i vad han sade.

Här ha gjorts påståenden, tydligen i ett visst syfte, nämligen att förleda
dem av andra kammarens ledamöter, som inte äro inne i saken, att gå med på
denna reservation, där det egentligen ingenting sägs om vad man menar. Jag
anser mig i viss mån berättigad att söka lägga saken något till rätta.

Motionärerna ha för sin del dels anfört, att förfaringssättet vid försäljning
av den ecklesiastika jorden skulle vara onödigt tungt, hindrande och svårt,
och dels gjort gällande, att priserna skulle i spekulationssyfte drivas i höjden.
Jag kan liksom herr Stjärne här vittna örn att jag känner till dessa förhållanden.
Jag har nämligen varit boställsnämndsordförande sedan 1924, och jag har
sålt ecklesiastik jord för mellan 500 000 och 600 000 kronor i mitt boställsdistrikt.
Jag har därjämte varit statens värderingsman i Kopparbergs län, när
det gällt försäljning av jord från statens domäner. Jag bygger mitt yttrande
här på de erfarenheter jag haft under denna tid.

Här vill man nu göra gällande, att förfaringssättet skulle vara mycket tidsödande.
Herr Jacobson i Vilhelmina har ju talat örn ett ärende som tagit tolv
år. Ja, det kan nog vara särskilda förhållanden som göra att det blir så, herr
Jacobson, men i många fall är sökanden själv skuld till att ärendet fördröjes.
Hur vanligt är det icke, att den sökande icke förstår att gå den rätta vägen!
Hur vanligt är det icke, att handlingarna äro ofullständiga och måste kompletteras
! I huru många fall, när man skall göra förrättning, saknas det icke kartor,
som förutsättas skola ligga till grund för värderingen och som man sedan får
vänta en lång tid på att erhålla från lantmätaren.

Sedan talas det örn kostnaderna för en värdering. Boställsnämnden består,
såsom kammarens ledamöter veta, av tre ledamöter, ordföranden, som är förordnad
av länsstyrelsen, en ledamot, som är förordnad av stiftsnämnden, och ett
pastoratsombud som ordföranden kallar från ett närliggande pastorat. Dessa
herrar lia för sitt besvär, ledamöterna 8 kronor och ordföranden 12 kronor i
dagtraktamente jämte ersättning för resa i tredje klass på järnväg. Dessa
kostnader kan man icke påstå vara för höga.

. När det i övrigt gäller förfarandet och värdering, så skall man enligt författningen,
liksom när man säljer domänverkets jord, ta hänsyn till det jordpris som
gäller i orten. Man gör nu gällande, att i det ena fallet säljes den ecklesiastika
jorden billigare, medan man i ett annat fall tar mera betalt för den. Jag vill då
erinra örn — det är härvidlag också min erfarenhet som talar — att det icke
är ovanligt, att ecklesiastik jord säljes till industriella ändamål. Jag sålde här
i mitt distrikt för en tid sedan från ett pastorat i västra Bergslagen till ett
valsverk som finnes där en industritomt till ett visst pris. Strax därefter var
det en mycket förmögen man som begärde att få köpa en tomt av den ecklesiastika
jorden, och sedan kom köpingen, som ligger inom samhället — jag kan
förresten säga att det gäller köpingen Smedjebacken och valsverket där, så

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

107

Revision av gällande bestämmelser för försäljning av kyrklig jord m. m.

(Forts.)

att ni kunna kontrollera uppgifterna — och ville köpa mark dels för att lägga
ut till industriområden och dels för bostadsändamål. Hur vilja nu kammarens
ledamöter att man skall förfara i detta fall? När jorden har samma värde i
det ena som i det andra fallet, skall man då, när en industri vill köpa den, åsätta
den högre värde, än när ett samhälle skall köpa den? Skall man gå till taxeringskalendern
och se efter, hur stor förmögenhet eller inkomst vederbörande
köpare har? Och skall den som har en stor inkomst eller förmögenhet betala
så och så mycket mer för en tomt än den som köper en annan intilliggande tomt
och icke har så stor inkomst eller förmögenhet? Jag kommer som värderingsman
icke att göra någon skillnad härvidlag, utan jag kommer givetvis att åsätta
jorden det värde som den bör ha. Det göra vi också uppe hos oss, när vi sälja
från domänverket och från staten i övrigt, och det är det riktiga. Det skulle,
örn jag får använda det uttrycket, vara fruktansvärt lösligt, örn man skulle
börja taga sådana hänsyn och säga, att för det ändamålet skall jorden säljas
till det och det priset men för ett annat ändamål till det och det priset.

När man talar om tidsutdräkt, så veta vi, att författningen föreskriver,
att sedan boställsnämnden fått ärendet från stiftsnämnden, pålyses, att värdering
skall äga rum men icke tidigare än 30 dagar efter sedan vederbörande fått
del av ärendet. Det kan hända, att man dröjer något med förrättningen, örn
det i övrigt skall ske en annan ecklesiastik förrättning, örn det är fråga örn en
vanlig ekonomisk besiktning av bostället, för att få denna under så att säga
samma hatt och alltså kunna nedbringa kostnaderna för sökanden. Då kan det ju
ta litet längre tid.. Men då kan man fråga sökanden, örn han vill lia förrättningen
utförd snarast möjligt, och örn så är fallet, sätter man den till'' ett så tidigt
tillfälle som möjligt. Sedan över förrättningen upprättade handlingar fått ligga
hos landsfiskalen i orten och vederbörande tagit del av dem för att anföra besvär,
gå de till stiftsnämnden, som skall yttra sig, och sedermera till kammarkollegiet
samt, örn det gäller större affärer, till Kungl. Maj :t.

Jag skall taga ett annat exempel, herr talman, medan jag är inne på.detta.
Vi ta domänverkets försäljningar, som jag känner mycket bra till. Är det
någon av herrarna här som vill göra gällande, att det tar kortare tid att sälja
låt oss säga en tomt eller en liten jordegendom från domänverket, än det tar
att sälja en del av den ecklesiastika jorden? Det gör det faktiskt inte.

Innan jag går vidare, vill jag tillägga, att i det värderingsinstrument som
upprättas skrives det först i regel så: Om marken kan avskiljas från prästbostället,
örn den alltså icke är erforderlig för ecklesiastika ändamål i framtiden.
När man talar örn denna tvättstuga, som man icke fick köpa mark till,
så kanske det förhöll sig på det sättet, att man ville lägga tvättstugan på ett
ställe, där vederbörande i framtiden tänkt sig en utvidgning av kyrkogården
eller dylikt. Därom vet jag ingenting, men det kan vara på det sättet, att pastoratet
ville reservera denna jord för framtida behov. Är det så, att man icke
anser jorden erforderlig för framtida behov, så sker det en värdering, och för
värderingen lägges då till grund dels försäljningspriset på tidigare försåld likvärdig
ecklesiastik mark och dels försäljningspriset på jord som sålts av privata
företag. Jag vill icke säga, att jag är en ofelbar värderingsman, men jag
vill säga, att i regel äro dessa boställsnämndsledamöter kunniga att värdera
jorden var på sitt område. De anlitas också för privata värderingar, och de av
dem åsätta värdena godtagas ofta av parterna, utan att det går till skiljedom.
När sedan denna värdering ägt rum, äger vederbörande som vill köpa marken
att hos stiftsnämnden anföra besvär, örn han anser att värderingen är för hög.
Stiftsnämnden och kammarkollegiet ha då tillfälle att för sin del fastställa ett
annat pris. I den mån det gäller skogsmark, med därå växande skog, Ilar ock -

108

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Revision av gällande bestämmelser för försäljning av kyrklig jord m. m.

(Forts.)

så stiftsjägmästaren sitt ord med i laget, och den värdering som stiftsjägmästaren
har åsatt marken följes i regel. Jag tror icke, att denna värdering i något
fall har kunnat jävas, utan den har stått sig.

Sedan vill jag tillägga en annan sak. Det har sagts, att privata företag sålt
jord till lägre pris än den jord betingade, som sålts från ecklesiastika marker.
Jag vill be de herrar, som lämnat dessa uppgifter, närmare redogöra för kostnaderna,
så att man kan göra sig en föreställning både om hur läget är och hur
det borde kunnat vara. I en stad eller ett stadsliknande samhälle ligger ofta
mark, som befinner sig i privat ägo, mycket olägligare till än den ecklesiastika
jorden. I vanliga fall ligger den ecklesiastika jorden mycket centralt; det veta
ni ju alla ifrån edra hemorter. Jordens läge och beskaffenhet inverkar naturligtvis
på prisbildningen.

Jag nämnde värderingen. De värderingar, som göras av personer med kännedom
om jordvärdena i olika församlingar, äro i regel tillförlitliga, men ledamöterna
i en värderingsnämnd med säte i Stockholm eller någon annan storstad
komma troligen icke att nöja sig med ett arvode av 8 resp. 12 kronor örn
dagen, och det är icke säkert att en sådan nämnds värderingar bleve riktigare.
Nämndens ledamöter skulle icke ha den kännedom örn jordpriserna, som förefinnes
hos dessa boställsnämnder, vilka var och en inom sitt område syssla
med värderingar. När det gäller större jordområden brukar kammarkollegium
träffa anstalter för att värderingen skall ske på sådant sätt, att rättvisast
möjliga resultat åstadkommes. Man kan icke säga, att den hittillsvarande organisationen
icke fungerat så som man väntat sig. Jag vill tillägga att den
sökande, som anser värderingen av jorden för hög, har möjlighet att efter besvär
få värderingsfrågan prövad på nytt.

Såvitt jag kunnat finna, herr talman, finns det inget som helst skäl att bifalla
reservationen. Av värderingarna äro de, som gälla mindre områden, de
flesta. För en tomt med ett värde av 200 ä 300 kronor belöpa sig värderingskostnaderna
till 25 ä 30 kronor, men hur stora tro herrarna de skulle bli, om
värderingen skulle förrättas av en nämnd med särskilt högt kvalificerade ledamöter,
som ägde rätt att tillgodoräkna sig resekostnads- och traktamentsersättning
enligt gällande resereglemente? Värderingskostnaden skulle säkerligen
överstiga tomtens värde, och värderingen skulle nog icke bliva tillförlitligare.
I många fall skulle säkerligen värderingsmännen komma att känna sig rätt
handfallna. Jag har haft tillfälle språka nied mycket sakkunniga personer,
däribland högt uppsatta ämbetsmän, som därvid förklarat, att de i vissa värderingsfrågor
kände sig mindre hemma än personer, som brukade syssla med
dylika värderingar och väl kände till ortspriserna.

Jag kan icke, herr talman, finna annat än att det riktigaste är att bifalla
utskottets förslag, vartill jag ber att få yrka bifall.

Herr Stjärne erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag kan icke underlåta att fråga herr Nilsson i Kristinehamn, herr
Jacobson och motionärerna vad de egentligen mena med ett förenklat förfaringssätt.
Är det meningen, att den ifrågasatta statliga värderingsnämnden
skall med förbigående av pastoraten, boställsnämnderna och stiftsnämnden avgöra
värderingsfrågor? Det bleve väl den enda utvägen. Tror någon,att en sådan
värderingsnämnd skulle bliva välkommen, då den komme för att värdera
tomtområden och smågårdar? Jag tror det icke. Pastoraten äro ju befogade att
förvalta de kyrkliga egendomarna, men i detta fall skulle de sättas ur spelet.
Tror någon det vore lyckligt? Jag tror det icke. Örn andra myndigheter skulle
skjutas åt sidan för att det hela skulle gå ledigt och smärtfritt och den stat -

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

109

Revision av gällande bestämmelser för försäljning av kyrklig jord m. m.

(Forts.)

liga värderingsnämnden resa omkring och värdera jorden, skulle det nog icke
räcka med en statlig värderingsnämnd utan man finge ha två eller tre, och
dessa nämnder skulle kanske ändå inte hinna med allt. Jag tror, att det yrkande,
som framställts av motionärerna och som vunnit understöd av de ärade
herrar, jag nyss nämnde, är ett mycket oklokt yrkande.

Beträffande prispolitiken undrar jag, vilket pris som skall sättas örn icke ett
skäligt pris, som kan anses gälla i den ort, där jorden är belägen. Är det i
stället meningen, att riksdagen skall bestämma ett pris för städer och stadsliknande
samhällen samt ett pris för landsbygden?

Det är bara dessa frågor jag velat framställa denna gång.

Härefter yttrade:

Herr Werner: Herr talman! Första lagutskottet har ägnat denna fråga
en grundlig behandling. Utskottet har därvid funnit, att motionärerna skjutit
åtskilligt över målet. Det exempel, som anförts från Linköping, är i själva
verket icke så avskräckande, som motionärerna velat göra gällande. Ett pris av
3 kronor per kvadratmeter behöver icke vara något oskäligt pris i en stad. En
intilliggande tomt värderades till endast 1:75 kronor per kvadratmeter. Skillnaden
i värde torde bero på att dessa tomter lia olika grundförhållanden och
bebyggelseförhållanden. Jag vill icke upprepa, vad som av många talare anförts
till försvar för utskottet. Den kyrkliga jorden har dock oftast karaktär
av lönetillgångar avsedda för prästerskapets avlöning. Församlingarna äga intresse
av och äro därjämte enligt gällande lag skyldiga se till att dessa tillgångar
bevaras i värdebeständig valuta. Det är icke så lättvindigt, som man
vill göra gällande, att följa direktiv, vilka avfattats med hänsyn till rent bostadssociala
synpunkter. Man har alldeles glömt bort, att det här föreligger en
form av äganderätt, över vilken staten icke utan vidare äger förfoga. Det kan
icke vara riktigt, att en viss lönetillgång, som i de flesta fall är en kyrkokommunens
egendom, skall användas för ändamål som ligga långt vid sidan
av dessa speciella fastighetsfonders egentliga uppgift. I vart fall kan det icke
åläggas de kyrkliga lönefonderna skyldighet att genom särskilt låga tomtpriser
subventionera bostadsbyggandet i städerna. Tillgodoseendet av detta ändamål
får bliva en rent statlig eller kommunal angelägenhet.

Jag har deltagit i värderingar av ecklesiastik jord. som skett enligt den
författning, vilken koni till år 1939. Av egen erfarenhet vet jag att behandlingen
av dylika ärenden går mycket snabbare än motionärerna velat göra gällande.
Örn motionärerna få sin vilja fram, och man får en enda statlig nämnd,
som skall värdera dessa tomter, kanske det skulle kunna hända, som det hänt
herr Jacobson i Vilhelmina, att avståndet mellan sökandens och ordförandens
i nämnden hemorter uppginge till ett femtiotal mil. Ärendenas behandling
skulle kanhända draga ännu längre ut på tiden än för närvarande. Jag tror,
att motionärerna i detta fallet försöka driva ut det onda med Belsebub.

Jag har endast velat påvisa, att det finnes ingenting, som nödvändiggör en
förändring i nuvarande författningar, ty örn de bara rätt tillämpas, så fylla
de alla de anspråk, som man rimligen kan ställa på dem, och detta även ur
bofstadssociala synpunkter. Jag hänvisar i detta sammanhang till författningarnas
ordalydelse. Det har visat sig att boställsnämnderna haft ett gott
grepp örn värderingen i respektive orter och att de ur de synpunkter, som motionärerna
företräda, äro fullt kompetenta. Gäller det värdering av större
områden, tillkalla ofta stiftsnämnderna sakkunniga. Så har på sista tiden allmänt
börjat förfaras.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Ilo

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Revision av gällande bestämmelser för försäljning av kyrklig jord m. m.

(Forts.)

Herr Lindberg: Herr talman! Som reservant skall jag be att få säga några
få ord om detta utskottsutlåtande. Av den debatt, som förts och varunder
olika talare sökt att i olika avseenden försvara den politik, som bedrivits vid
försäljningen av kyrklig jord, Ilar man väl fått tydligt klart för sig, att det
tillämpas olika regler i olika distrikt av landet och att det följaktligen också
är nödvändigt med en utredning för att få detta förfarande samordnat på något
sätt. Jag skulle också vilja referera ett uttalande — som i sin tur innefattar
ett referat ■— vilket utskottsmajoriteten bär gjort i detta utlåtande; det
återfinnes på sidan 13 i mitten. Där heter det: »Kammarkollegiet har i sitt
till utskottet avgivna yttrande förklarat sig icke vilja bestrida, att. vid de
kyrkliga försäljningarna de för den kommunala tomtpolitiken uppdragna riktlinjerna
icke tillämpades.» Och så fortsätter kammarkollegiet — det verkar
nästan som skulle det vara litet skadeglädje i detta: »vilket kollegiet funnit
naturligt, eftersom dessa riktlinjer icke vore tillämpliga i avseende å, kyrklig
jord.»

Ja, vad är det man egentligen säger? Man säger kort och gott, att när det
gäller tomtmark till bostadsändamål har man intet intresse av att jorden kan
förvärvas till sådana priser, att byggnadskostnaderna och därmed hyrorna för
människorna hållas nere. Det är således icke av något intresse i detta sammanhang,
örn man på ett område kan lyckas fördyra byggnadskostnaderna
och trissa upp hyrespriserna. Man har ju annars i olika sammanhang och tillräckligt
kraftigt här i kammaren påtalat oarter av detta slag och begärt, att
de på ett eller annat sätt skulle stävjas och att man skulle driva en sådan
tomtpolitik i hela landet, att icke hyror och byggnadskostnader stegrades i
onödan på ett oskäligt sätt. Utskottet har också refererat till kammarkollegiets
yttrande och talat om att de kyrkliga försäljningsorganen böra icke
föra en sådan tomtpolitik, att de bidraga till att skruva upp bostadspriserna.
Örn man stannat där hade det varit gott och väl. Men man tillägger: »men å
andra sidan torde icke kunna krävas en så låg prissättning, att densamma
skulle innebära en subvention åt andra intressen». Nej, man skall naturliglvis
icke begära, att det skall bli en subvention utöver andra subventioner, som
givas åt sådana intressen. Men nian kan begära, att staten på detta område
liksom på andra områden subventionerar byggnadsindustrien och bostadsbyggandet.
Eller skall staten taga mycket betalt för kyrklig jord men sedan
på andra vägar kraftigare subventionera bostadsbyggandet på sådan mark
för att man skall hålla det hela i en något så när jämn nivå?

Jag skall icke säga mera örn denna fråga, ehuru det kunde vara frestande
nog att göra det. Men jag skulle vilja till herr Stjärne säga några ord. Jag
tror, att jag icke missuppfattade honom i hans senaste anförande, där han
säger, att motionärerna och herrar reservanter lia krävt införande av en statlig
värderingsnämnd. Det är fel, herr Stjärne. Reservanterna ha icke krävt
det men väl motionärerna. Men motionärerna — huvudmotionären väl i första
hand — ha frånfallit detta yrkande i och med att det yrkats bifall till reservationen.
Följaktligen behöva vi ej resonera örn den statliga värderingsnämnden,
eftersom den kommit bort under ärendets behandling.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Edberg: Herr talman! Jag skall icke trötta kammaren med många
ord utan bara komma med några korta repliker. Det var någon av talarna,
som fann det egendomligt, när motionärerna påpekat, att de kyrkliga myn -

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

lil

Revision av gällande bestämmelser för försäljning av kyrklig jord m. m.

(Forts.)

digheterna vid sin tomtförsäljning ofta låta rent affärsmässiga synpunkter
dominera på bekostnad av sociala och allmänna intressen.

Det må vara mig tillåtet att i största korthet redogöra för ett typiskt fall
från min egen hemstads tomtpolitiska Getsemane. Linköping är på alla håll
omgivet av kyrkojordar. Staden har under krisåren ökats med 10 000—12 000
invånare. Det har varit nödvändigt att förvärva nya områden för bostadsbebyggelse.
Vart man vänt sig har man varit stängd av kyrkojord. Vid ett tillfälle
önskade staden köpa av sådan jord, en stadsäga, som av boställsnämnden
värderades till fem kronor per kvadratmeter. Detta pris måste ses mot bakgrunden
av att på motsatta sidan om en landsväg ett annat område inköptes 1934
—1935 och kunnat säljas färdigplanerat med gator och ledningar för 4 kronor
50 öre per kvadratmeter till egnahemsbebyggelse. Enligt ett stadsplaneförslag,
som godkänts av stadsfullmäktige, länsstyrelsen och även byggnadsstyrelsen,
skulle också detta område avses för liknande villabebyggelse.

Man fann-, att det av boställsnämnden åsätta priset skulle medföra, att staden
skulle få sälja dessa tomter för 11—12 kronor per kvadratmeter, vilket
är orimligt för villabebyggelse och orimligt med hänsyn till att 1935 års
priser skola hållas. Staden förklarade sig villig att inköpa området för 2 kronor
50 öre per kvadratmeter råmark. Under tiden, medan man förhandlade,
kunde man köpa ett liknande område av enskild säljare för 2 kronor kvadratmetern.
Stiftsnämnden synes också ha funnit boställsnämndens pris för högt
och prutade till 4 kronor kvadratmetern. När staden begärde ny värdering,
skickade kammarkollegiet dit några värderingsmän, vilka värderade marken
på nytt. Man kom till resultatet, att örn man skulle gå efter den stadsplan,
som godkänts av byggnadsstyrelsen och låg hos Kungl. Majit för fastställelse
— det var en ljus och luftig stadsplan — skulle detta vara obilligt gentemot
markägaren och endast giva ett värde av 1 krona 78 öre per kvadratmeter.
Man fastställde därför ett pris efter ett eget förslag till utnyttjande av området
i fråga med ett vida högre exploateringstal, mot vilket staden ansåg sig
ha anledning att reagera. Men här inträffade det säregna att stiftsnämnden
som en press på staden hotade att exploatera området själv, vilket skulle medföra
ganska stora besvärligheter för staden, då stiftsnämnden icke skulle
kunna bebygga området under krisåren därför att den icke kunde konkurrera
med stadens priser. Staden lämnar nämligen 50 procent i subvention till bostadsbyggare,
som köpa tomt av staden. Staden fann sig icke kunna acceptera
det pris, som åsattes av kammarkollegium och fastställdes av Kungl.
Majit. Därmed skulle man kunnat sätta punkt, örn icke samma ärende dykt
upp i samband med köp av ett pär andra boställs.jordar något senare, då kammarkollegiet
fick Kungl. Majit att föreskriva, att man var villig sälja dessa
jordar förutsatt att staden även köpte den förut berörda jorden, som nu gått
ned till 3 kronor 60 öre per kvadratmeter. Dithän hade alltså »det gängse
och skäliga priset» hunnit minskas genom sammankopplingen. På detta sätt
tvingades staden in i en återvändsgränd, och den tvingas sannolikt att bita i
det sura äpplet för att överhuvud taget få områden för sin expansion.

Så frågade herr Stjärne örn det är meningen, att riksdagen skall fastställa
vilka priser som skola tillämpas i stadssamhällen och landskommuner. Jag
tror, att det framgår tämligen väl såväl av motionen som av mitt första anförande,
att vad motionärerna påyrka är endast att de av riksdagen uppdragna
riktlinjerna, nämligen att 1935 års tomtpriser skola hållas, skola gälla
icke bara flir kommunerna utan för staten själv och i detta fall de ecklesiastika
myndigheterna.

112

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Revision av gällande bestämmelser för försäljning av kyrklig jord m. m.

(Forts.)

Herr Sundqvist: Herr talman! Jag hade från början icke tänkt att blanda
mig i debatten, men jag är angelägen att framhålla ett par synpunkter.

Jag tyckte att flera av de föregående talarna antydde att utskottet icke
tagit nog djupt på denna fråga. Men det har av utskottets ledamöter vittnats
örn, att utskottet tagit denna angelägenhet på fullaste allvar. Om jag
fattat situationen rätt är det väl framför allt två skilda förhållanden, som förestavat
utskottets ställningstagande. Det ena är övertygelsen, att när kammarkollegium
redan tidigare haft anledning att överväga åtgärder för en
rationalisering av värderingsförfarandet och nu ytterligare tillkännagivit sin
vilja att tillse, att i görligaste mån värderingsförfarandet rationaliseras, hade
utskottet således icke anledning att på denna punkt ingripa. Vad beträffar
den andra och som jag anser betydligt allvarligare sidan av denna fråga, nämligen
spörsmålet örn kyrkojordens pris, tycker jag, att det bör ändå i detta
sammanhang erinras örn att den kyrkliga egendomen är ju till för att skapa
ett underlag för en viss verksamhet inom vårt folk, som statsmakterna, ännu
dess bättre sanktionera. För mig finnes det en parallell mellan kyrkojorden
och akademi jorden. Såvitt jag känner till är priset på akademijorden icke
rättat efter 1935 års prisnivå, utan förhållandet synes vara, att man utgått
från, att denna prispolitik borde föras på sådant sätt, att underlaget för den
kulturella verksamhet, som här skulle befrämjas, icke försvagades.

Samma synpunkt har varit avgörande i varje fall för mig vid ställningstagandet
till denna fråga. Jag menar, att det åvilar myndigheterna att här
tillse, att det ekonomiska underlaget för kyrkans verksamhet icke på ett betänkligt
sätt försvagas. Därmed är naturligtvis icke ett enda ord sagt till försvar
för en oskälig prispolitik. Det har ju också från alla håll här framhållits,
att den instruktion, som här är given och där det uttryckligen står,
att vederlaget skall motsvara jordvärdet enligt i orten gängse, skäligt pris,
bör vara ett korrektiv för en sund prispolitik.

Jag ber, herr talman, a-tt även jag få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes .emellertid
av herr Edberg, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 55, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
-blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för. ja-propositionen.
Herr Edberg begärde emellertid rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 93. ja och 57 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets hemställan.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

113

§ 10.

Föredrogos vart efter annat andra lagutskottets utlåtanden:

nr 57, i anledning av väckt motion om viss ändring i bestämmelserna rörande
arbets- och vilotid för automobilförare i yrkesmässig trafik; och

nr 58, i anledning av väckt motion örn dyrtidstillägg å ersättningar enligt
lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 11.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Ekdahl, som yttrade: Herr talman! Tidningen Sydsvenska Dagbladet
hade deri 9 dennes på sin lantbrukssida en artikel arn »Aktuellt växtskydd».
Artikeln, som var författad av fil. kand. J. Miihlow, föreståndare för statens
växtskyddsanstalts filial i Alnarp, innehöll följande slutavsnitt:

»Massdöd bland bina

har på mångå håll förekommit den senaste tiden, sannolikt beroende på
bristande kunskap örn riskerna vid behandling av blommande fruktträd och
rapsfält med arsenikhaltiga medel. Sålunda pudrade en odlare för någon tid
sedan sitt blommande rapsfält med arsenik, och efter några dagar voro ca 40
bisamhällen i en närbelägen bigård spolierade. Analyssifforna äro ännu ej tillgängliga,
men allt tyder på arsenikförgiftning. Med den kännedom vi ha örn
arsenikens effekt mot rapsbaggar är det fullständigt meningslöst att söka bekämpa
rapsbaggar i ett blommande rapsfält med arsenik. Varje odlare borde
numera känna till binäs betydelse för pollineringen i fruktodlingar och fröodlingar
och därför i eget och andras intresse underlåta att använda arsenik
i blommande odlingar.»

Till förfogande har ställts ett intyg av herr Ivar Andersson, av Malmöhus
läns hushållningssällskap utsedd tillsyningsman i 12 :e distriktet. Tillsyningsmannen
har besökt en bigård i Brodda och rapporterar därifrån:

»Alla samhällena, 33 till antalet, som förut varit i god kondition, vilket yngelklotens''
utbredning visade, voro nu till ytterlighet decimerade — somliga nästan
avfolkade. Halvdöda bin lågo i mängder strödda framför kuporna, ibland
samlade i högar på några hundratal. Vid närmare undersökning av yngelrummen
visade det sig, att kakorna innehöllo moget yngel samt ägg, men larver
i något som helst stadium funnos icke. Larver måste ju ha funnits, men dessa
hade dött och utburits av bina.

Då tydligen en förgiftning förekommit, måste den ha börjat vid den tidpunkt,
då det befintliga mogna ynglet övergått från larv- till puppstadiet, eller
8—12 dagar tidigare. All utfodring upphör ju, när larven förpuppas, och de
utkrypande bina voro friska.

Ett rapsfält på ca 200 m:s avstånd hade enligt uppgift arsenikbepudrats
den 27, 29 och 30 maj. Tiden för bepudringen sammanfaller alltså med tidpunkten
för yngelförgiftningens början.»

»Ovannämnda fall är inte enastående», konstaterar tillsyningsman Andersson
och framhåller på tal örn ett besök hos en biodlare i Beden:

»Förödelsen där var ännu större. Ca 80 % av samhällena hade totalt dött
ut. Statens växtskyddsanstalts utlåtande över insänt prov från bigården var:
Beskrivningen av sjukdomssymtomen tyder på förgiftning. Ett blommande
kålrotsfält hade där bepudrats.»

Bland många andra fall, som rapporterats i tillsyningsman A :s distrikt,
uppehåller han sig vid ytterligare ett. Det gäller en bigård i Mossby, som

Andra hammarens proloholl 1944. Nr S4. 8

Interpellation.

114

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Interpellation. (Forts.)

»var utsatt för förgiftning av arsenik både i fjol och i år. I fjol utdogo de
flesta samhällena, i år räddades de delvis tack vare ett ymnigt regn, som föll
dagen efter bepudringen.»

Tillsyningsman Andersson yttrade slutligen:

»Även kan nämnas, att vid ett instruktionsmöte i Malmö 1943 för tillsyningsman
flera av tillsyningsmännen hade liknande fall att omnämna från olika
delar av Malmöhus län.

Då det inte endast från lantbrukare- utan även från vetenskapligt håll påpekats,
att arsenikbepudring är ineffektiv bekämpning av rapsbaggen, samt med
tanke på den stora roll bina spela i naturens hushållning, är det på tiden att
statsmakternas ingripande påkallas, innan för stor förödelse sker bland våra
bistammar.»

Beträffande det förstnämnda utav de fall, som tillsyningsman Andersson
talat örn, föreligger ett analysresultat från statens växtskyddsanstalt. I prov
från döda och förlamade bin ha vid tre analyser funnits resp. 0,59, 0,71 och
1,09 millimilligram (1 millimilligram = Viooo milligram) per ett bi. Analysen
konstaterar att de i bina funna arsenikmängderna äro fullt tillräckliga att
döda dem. T. o. m. så små mängder som 0,11 millimilligram anses tillräckliga
för dödande av ett bi. Förste assistent B. Schwan, som verkställt undersökningen,
säger beträffande den bigård, det här gäller, att intet tvivel kan råda örn att
bisamhällena där dukat under eller starkt decimerats på grund av arsenikpnd
ringen av ett intill bigården beläget rapsfält.

Det är alltså otvivelaktigt, att det är angeläget med ett ingripande från
regeringens sida för att avvärja den fara som hotar biodlingen i samband med
arsenikbehandling av raps- eller andra växter, som under blomningstiden
beflygas av bin och humlor. Det är också nödvändigt med ett mycket snabbt
ingripande. Växtskyddsanstaltens varningar beträffande användande av arsenik
ha lämnats utan avseende av en del odlare. Agenter för försäljning av
»arsenikpuder» arbeta också fortfarande utan att ta hänsyn till växtskyddsanstaltens
erinringar. Man måste räkna med att detta gift, om ett ingripande
icke sker omedelbart, kommer till utnyttjande beträffande t. ex. vårraps och
senap, som blomma strax efter midsommar. Det kan därför befaras en ny
massdöd bland bina. Det kan vara fara för liknande massdöd även bland humlorna.
Allt detta innebär ett allvarligt hot mot den insektsvärld, _ vars besök
under blomningstiden har avgörande betydelse för pollineringen i fruktträdgårdar,
klöverfält, oljeväxtodlingar och andra, avsnitt av växtvärlden med väsentlig
betydelse för vår folkhushållning. Fortsatt skadegörelse pa detta område
kan ha ödesdigra följder för flera år framåt, örn det vill sig illa.

De biodlare -—- och de äro givetvis många — som i detta sammanhang råkat
illa ut, äro med få undantag att räkna till de mindre bemedlade bland vårt
lands befolkning. I allmänhet ha de underkastat sig det mödosamma arbetet
med biodlingen för att förstärka sina för övrigt blygsamma inkomstmöjligheter.
De utöva en för folkhushållet nyttig gärning, som bör lämnas behövligt
skydd, när sådant kan lämnas. Och de behöva också ekonomiskt stöd, när de
på ovan antytt sätt utan något som helst eget förvållande lida ekonomisk
skada.

Med stöd av det ovan anförda tillåter jag mig att till statsrådet Hubbestad
framställa följande frågor:

1. Anser statsrådet skäl föreligga och möjligheter förefinnas för en ändring
av gällande giftstadga dithän att arsenikbehandling under blomningstiden
beträffande växter, som beflygas av bin oell humlor, förbjudes och belägges med
ansvar?

2. Vilka möjligheter anser statsrådet förefinnas att bereda biodlare ersätt -

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

115

Interpellation. (Forts.)

ning för förluster, som de, innan tillräckligt lagskydd trätt i kraft, tillfogats
genom användande av arsenik på ovan antytt sätt?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 375, angående eventuellt förstatligande av apoteksväsendet m. m.;
nr 376, angående modernisering av almanackans namnlängd;
nr 377, angående kommunala studiebidrag; och
nr 378, angående gemensam nordisk arbetsmarknad.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.35 på natten.

In fidem
Sune Norrman.

116

Nr 24.

Lördagen den 17 juni 1944.

Lördagen den 17 juni.

Kl. 4 em.

§1.

Justerades protokollen för den 9, den 10 och den 13 innevarande juni.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Riksdagsman Verner Karlsson är på grund av Bronchopneumoniae + Myocardit.
chron, oförmögen deltaga i riksdagsarbetet från och med den 14 juni 1944
tillsvidare till och med den 30'' juni 1944, vilket härmed intygas.

Stockholm den 14 juni 1944.

B. Olhagen,

2:e undertak, med. klin.

Kammaren beviljade herr Karlsson i Grängesberg ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden från och med den 14 till och med den 30 innevarande juni.

§3.

Föredrogs den av herr Ekdahl vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet Rubbestad, i anledning av förekomsten av arsenikbehandling under
blomningstiden av växter, som beflygas av bin och humlor.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Interpellation. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Persson i Stockholm, som anförde: Herr talman! Bland de samhällsgrupper
som hårdast pressats av kristiden befinner sig den stora massan av
lägre statstjänare. Redan före krigsutbrottet var levnadsstandarden för de
lägre statstjänarna synnerligen låg. Flertalet av dem befinner sig i 5:e och
6:e lönegraderna. I den förstnämnda lönegraden, dit exempelvis stationskarlar,
banvakter, brevbärare, tullvakter och flera andra grupper hör, är begynnelselönen
i lägsta dyrort 205: 50 kr. i månaden och i högsta dyrort 273: 50.
Härpå utgick vid den senaste löneregleringens ikraftträdande den 1 juli 1939
i rörligt tillägg 6 %.

Ännu sämre ställning hade den stora extra och extra ordinarie personalen
jämte en del kvinnlig personal, såsom vagnstäderskor m. fl. Lönerna för dessa
grupper voro redan före krigsutbrottet så låga, att de inte medgåvo en dräglig
existens och framförallt inte någon familjebildning. För 5:e och 6:e lönegradernas
ordinarie personal äro dessutom befordringsmöjligheterna minimala för
att inte säga praktiskt taget obefintliga, och de icke-ordinarie ha en lång
extratid, varför de då de äntligen vinna befordran till ordinarie tjänst, ofta
ha en förstörd ekonomi.

Lördagen den 17 juni 1944.

Nr 24.

117

Interpellation. (Forts.)

Genom den ekonomiska politik, som förts under kristiden och vilken medfört
att endast halv kompensation lämnats för levnadskostnadsstegringen, har
det förut dåliga läget för de lägst avlönade statstjänarna ytterligare försämrats.
Sänkningen av deras reallöner sedan krigsutbrottet utgör exakt 13 %. En
befattningshavare med begynnelselön i 5 :e lönegraden har nu på lägsta dyrort
269 kr. i månaden allt som allt och på högsta dyrort 358 kr. En extra ordinarie
befattningshavare i samma lönegrad har på lägsta dyrort 255 kr. i månaden
och på högsta dyrort 328 kr. Det bör anmärkas att detta är bruttolöner.
På dessa göras vid utbetalningen avdrag för avgifter till tjänste- och
familjepensionering, vilka avgifter för här åsyftade lönegrader uppgå till sammanlagt
10 ä 12 kr. i månaden. Befattningshavarna äro dessutom skyldiga
att på egen bekostnad hålla sig med reglementsenliga uniformer.

Det bör vara uppenbart för envar, att de lägre statstjänarna, som under
krigsåren fått en reducering av köpkraften på sina förut låga löner med 13 %,
befinna sig i ett bekymmersamt ekonomiskt läge. Tidigare ha statstjänarna
lojalt funnit sig i den ekonomiska politik som förts såväl mot dem som mot arbetarna
och andra små inkomsttagare. På senare tid har emellertid ett starkt
missnöje med förhållandena kommit till uttryck. Den extra järnvägspersonalens
i Stockholm aktion för bättre villkor är ännu i färskt minne. Efter denna
personal ha järnvägsmännen i Göteborg genom sina fackorganisationer tillkännagivit
sitt missnöje och krävt en förbättring av lönerna. Detsamma är
förhållandet med fångvårdspersonalen i Göteborg, som i dagarna genom sin
fackorganisation framställt samma krav.

Då undertecknad anser, att tidpunkten nu är inne för en justering uppåt
av arbetarnas och andra små inkomsttagares löner och staten bör gå i spetsen
genom att bereda sina lägst avlönade tjänstemän bättre avlöningsförhållanden,
hemställer jag örn andra kammarens tillstånd att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få framställa följande frågor:

Har statsrådet observerat den rörelse som förekommer bland de lägre statstjänarna
i syfte att ernå en bättre kompensation för dyrtiden genom höjt dyrtidstillägg
eller höjda löner?

Ämnar statsrådet taga initiativ för att förbättra de lägst avlönade statstjänarnas
ekonomiska ställning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets memorial, nr 2, angående ersättning till dess tjänstemän;

statsutskottets utlåtande:

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:s proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamt]el sområde;

nr 188, i anledning av Kungl. Majda proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 189, i anledning av Kungl. Majds i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn åtgärder beträffande statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona och
statens alkoholistanstalt därstädes;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

118

Nr 24.

Lördagen den 17 juni 1944.

nr 191, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående statsbidrag till
uppförande m. m. av anstalter för bildbara sinnesslöa;

nr 192, i anledning av Kungl. Majda proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till utbildning av ökat antal barnmorskor;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till kontrollstyrelsen;

nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa
nya kraftstationer m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare anslag
till Norrbottens Järnverk jämte i ämnet väckta motioner;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående elektrifiering av
järnvägslinjen Stockholm—Tillberga—Köping ;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till upplysningsverksamhet
i utlandet angående Sverige jämte i ämnet väckt motion;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av statens informationsstyrelse m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 199, i anledning av Kungl. Majlis framställning om anslag för budgetåret
1944/45 till bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av
vissa ammunitionsförråd m. m.;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till kungörelse
örn ändring i vissa delar av krigsavlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr
278) m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1944/45;

nr 203, i anledning ,hv Kungl. Majrts proposition angående anslag till
granskningsnämnden för vissa patentansökningar m. m.;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anskaffande av
ytterligare en statsisbrytare m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till prisrabattering
å vissa livsmedel m. m. jämte i ämnet väckt motion;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 207, i anledning av väckta motioner angående åtgärder för främjande av
matematisk-naturvetenskaplig forskning;

nr 208, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde ;

nr 209, i anledning av väckta motioner angående åtgärder i syfte att befordra
en förläggning av industriell verksamhet och hantverk till andra platser
i landet än storstäderna; och

nr 210, i anledning av väckta motioner angående löne- och anställningsförhållandena
för statsanställda sjuksköterskor m. fl.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa ändringar
i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena, m. m.;

nr 63, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om pension
åt städerskan vid riksbankens avdelningskontor i Norrköping Amanda Gustava
Schedin, född Blomberg;

nr 64, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning med förslag
till avlönings- och pensionsstat för riksbanken;

Lördagen den 17 juni 1944.

Nr 24.

119

nr 65, angående regleringen för budgetåret 1944/45 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m.;

nr 66, i anledning av väckta motioner om förbättring av vissa äldre tjänstepensioner; nr

67, i anledning av väckta motioner örn utsträckt rätt till fyllnadspension
för vissa tjänstemän och arbetare vid statens järnvägar; och

nr 68, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag till ändring
i vissa delar av reglementet för riksgäldskontoret;

andra lagutskottets memorial och utlåtanden:

nr 60, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande andra
lagutskottets utlåtande nr 50 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till hembiträdeslag, dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940 (nr 484) örn undantag från
gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering m. m.;

nr 62, i anledning av väckt motion angående revision av åborättslagen;
nr 63, i anledning av väckta motioner örn beredande av ökade möjligheter
för kommun att inlösa mark för bostadsbebyggelse eller industriändamål;

nr 64, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
arbetslöshetsnämnd, dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 65, i anledning av väckta motioner örn utredning angående statens skyldighet
att giva ersättning vid intrång i enskildas äganderätt och ekonomiska
frihet;

nr 66, i anledning av väckt motion angående utredning örn åtgärder mot
vanhävd av jordbruk;

nr 67, i anledning av väckta motioner örn förenkling av det rättsliga förfarandet
vid förvärv av tillskotts jord till mindre jordbruk; och

nr 68, i anledning av väckta motioner om lagstiftning till förhindrande av
att jord- och skogsbruk övergå i den icke jordbrukande befolkningens händer,
örn ändringar i gällande lagstiftning angående förbud i vissa fall för bolag,
förening och stiftelse att förvärva fast egendom, örn lagstiftning till förhindrande
av sammanslagning av bärig brukningsdel med annan, m. m.; samt

första särskilda utskottets memorial nr 3, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande första särskilda utskottets utlåtande nr 1 i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn aktiebolag
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 6.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från första lagutskottet:

nr 388, i anledning av väckta motioner om skärpning av straffansvaret för
illegal vadhållning (s. k. bookmakeri);

nr 389, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 54 och 56 §§ utlänningslagen den 11 juni 1937 (nr 344) ; och
nr 390, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag ur kyrkofonden
till avlöning av pastorer vid svenska församlingar i utlandet; samt

från andra lagutskottet:

nr 385, i anledning av väckt motion örn undantagande från preskription
av rätt till ersättning enligt olycksifallförsäkringslagen;

120

Nr 24.

Lördagen den 17 juni 1944.

nr 386, i anledning av Kungl. Majda proposition med förslag till lag om
undervisning och. vård av bildbara sinnesslöa, m. m.;

nr 387, i anledning av väckt motion örn ändring i gällande bestämmelser
rörande gäldandet av viss ersättning till ägodelningsnämndemän;

nr 391, i anledning av väckt motion örn dyrtidstillägg å ersättningar enligt
lagen örn försäkring för olycksfall i arbete;

nr 393, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till arbetstidslag
för hotell, restauranger och kaféer m. m.;

nr 394, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor; och
nr 395, i anledning av väckt motion om viss ändring i bestämmelserna rörande
arbets- och vilotid för automobilförare i yrkesmässig trafik.

§ 7-

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.12 em.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

442885