1944. Andra kammaren. Nr 23 (Riksdagens protokoll 1944:23)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1944. Andra kammaren. Nr 23.

Fredagen den 9 juni.

Kl. 2 em.

§ I Justerades

protokollen för den 2 och den 3 innevarande juni.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Hans excellens herr statsministern Hansson, som anförde: Herr talman! I
en med andra kammarens tillstånd framställd interpellation har herr Håstad
frågat mig vilka ytterligare åtgärder som regeringen anser behövliga på den
sociala försvarsberedskapens område för att tillförsäkra dels krigsdeltagare
och deras familjer, dels den av ett krig direkt drabbade civilbefolkningen samhällets
nödiga skydd och hjälp. Interpellanten har därjämte ifrågasatt, huruvida
en redogörelse nu skulle kunna lämnas riksdagen för de former, i vilka
dessa åtgärder lämpligen skulle beslutas, och den tidrymd, inom vilken de efter
ett eventuellt anfall mot Sverige skulle kunna träda i tillämpning.

I interpellationen omnämnas olika lagstiftningsspörsmål, vilka äro av intresse
i detta sammanhang. En redogörelse för det läge, vari dessa befinna
sig, skall i det följande lämnas.

Till en början anföres i interpellationen, att den reviderade lagstiftning rörande
moratorium åt värnpliktiga, varom förslag framlagts genom proposition
nr 151 till årets riksdag, uppenbarligen vore avsedd att gälla allenast
under det nuvarande beredskapstillståndet.

Med anledning härav må framhållas, att förslaget, som numera godkänts av
riksdagen, utgör tillämpningsförfattning till moratorielagen den 3 maj 1940.
Moratorielagen utgör en fullmaktslagstiftning som avser att möjliggöra att
moratoriebestämmelser snabbt utfärdas även medan riksdagen icke är samlad.
Det är givet att de bestämmelser som upptagits i förenämnda proposition snart
skulle kunna visa sig otillräckliga vid krig. De åtgärder som i ett sådant läge
böra vidtagas måste emellertid, med hänsyn till den försiktighet som bör iakttagas
vid meddelandet av moratorium, anpassas efter de förhållanden som
föreligga vid olika tidpunkter. Att på förhand utforma moratoriebestämmelser
för olika situationer synes knappast möjligt. De omedelbara åtgärder av moratorienatur
som vid krigsfall genast kunna behöva genomföras särskilt för
krigsmaktens personal tarva icke några ingående förberedelser.

Vidare yttrar interpellanten, att nuvarande fredsbestämmelser om ersättning
åt sårade och invalidiserade krigsdeltagare samt stupades efterlevande
kunde visa sig mindre tjänliga samt att några stadganden icke funnes om
hjälp från samhällets sida åt civila krigsoffer och deras anhöriga.

Ifrågavarande båda spörsmål lia behandlats av sociala försvarsberedskapskommittén
i dess den 10 januari 1941 avgivna betänkande med förslag till
krigspensionsförordning m. m. Vid den genomgång av förslaget, som verkställdes
inom socialdepartementet efter det remissbehandlingen avslutats, beundra
kammarens protokoll 1944. Nr !23. 1

Svar på
interpellation.

Nr 23.

Fredagen den 9 juni 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

fanns en genomgripande omarbetning och komplettering av detsamma erforderlig.
De ytterligare undersökningar, som föranleddes av nämnda omarbetning,
gåvo till resultat, att slutlig ståndpunkt till sakkunnigförslaget icke kunde tagas
innan närmare klarhet vunnits örn de åtgärder, som borde vidtagas i syfte
att få till stånd s. k. arbetsvärd för krigsskadade. Då kommittén icke gått närmare
in på sistnämnda fråga, befanns särskild utredning härom nödvändig.
I anledning därav tillkallades den 2 oktober 1942 sju sakkunniga för utredning
rörande arbetsvärd åt krigsskadade.

De sakkunniga lia den o maj 1944 avlämnat betänkande, vilket för närvarande
är under remissbehandling. Därest vad de sakkunniga förordat anses
kunna i princip godtagas, torde överarbetningen av krigspensionsförordningen,
vilken vilat under den tid de sakkunnigas arbete pågått, kunna återupptagas
och slutföras.

Därest ersättningar till krigsskadade skulle på grund av händelseutvecklingen
behöva utbetalas innan nu nämnda utredningsarbete slutförts, torde det låta
sig göra att utsträcka tillämpningen av förordningen den 18 juni 1927 om
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, vilken
nu icke gäller vid olycksfall eller sjukdom under tjänstgöring i krigstid,
jämväl till sådan tid, därvid även de civila krigsskadades ersättningar skulle
beräknas enligt nämnda förordning. Denna torde för sådant fall böra undergå
vissa modifikationer, vilket emellertid icke torde hindra, att den utsträckta
tillämpningen av förordningen träder i kraft redan kort efter ett eventuellt
krigsutbrott. I händelse en sådan ordning blir nödvändig få de arbetsvårdande
åtgärder, som förordats av förutnämnda sakkunniga, tills vidare undanskjutas.

Den fråga interpellanten härnäst omnämner berör försäkringsskyddet för
krigsdeltagare.

Sociala försvarsberedskapskommittén och 1939 års livförsäkringskommitté
avgåvo den 30 juli 1941 gemensamt betänkande angående vissa bidrag till
krigsdeltagare i syfte att hjälpa dessa att vidmakthålla deras eventuella försäkringsskydd.
Betänkandet utmynnade i förslag till lag örn bidrag till krigsinkallades
försäkringspremier m. m. Kommittéerna gåvo förslaget en så till
vida begränsad räckvidd, att det dels i huvudsak icke avsåg andra försäkringsformer
än livförsäkring och dels endast tog sikte på förhållandena under
krig. Såsom huvudform för den statliga hjälpen till försäkringstagarna föreslogs
ett till visst belopp maximerat bidrag till premiernas gäldande, vilket
skulle utbetalas direkt till försäkringsgivaren. Premiebidragsverksamheten
skulle enligt förslaget avse kapital- och livränteförsäkringar. Statsverkets
kostnad för premiebidragsverksamheten enligt kommittéförslaget har beräknats
uppgå till omkring 3,5 miljoner kronor för år för varje 100 000-tal krigsinkallade
under förutsättning att deras tjänstgöring sträckte sig över hela året.
Sedan ett flertal yttranden avgivits över förslaget, har detsamma överarbetats
inom handelsdepartementet, och numera föreligger i tryckt korrektur ett av
motivering åtföljt lagförslag, avsett att vid behov remitteras till lagrådet för
yttrande och att därefter genom proposition föreläggas riksdagen. Med hänsyn
till de ändringar, som under departementsbehandlingen vidtagits i kommittéernas
förslag, kan statsverkets kostnad för premiebidragen med den utformning
reglerna därom erhållit i departementsförslaget uppskattas till i runt tal 4 miljoner
kronor örn året för varje 100 000-tal krigsinkallade.

Slutligen har interpellanten berört frågorna om översyn av förordningen om
utrymningshjälp samt örn rättslig reglering av hjälpverksamheten till förmån
för dem, som blivit hemlösa till följd av att deras bostäder genom krigsåtgärd
förstörts eller eljest blivit obeboeliga, de s. k. utbombade.

För utredning av sistnämnda fråga tillkallades den 22 januari 1943 två

Fredagen den 9 juni 1944.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

sakkunniga, de s. k. krigshjälpssakkunniga. Åt de sakkunniga uppdrogs samtidigt
att överväga de åtgärder, som kunde vara erforderliga för samordning
och förenkling av socialvården under krig. Under utredningsarbetet lia de sakkunniga
kommit till den uppfattningen, att utformningen av regler rörande
hjälpverksamheten till förmån för utbombade måste i väsentlig mån bli beroende
av hur socialvården i övrigt organiserades under krig. De sakkunniga ha
därför funnit sig böra först upptaga sistnämnda mera omfattande frågekomplex
till behandling samt därvid inordna hjälpverksamheten för de utbombade
i sitt sammanhang med socialvården i övrigt. De sakkunnigas principförslag
i frågan är för närvarande under tryckning. Avsikten är att, därest remissbehandlingen
icke giver anledning till annat ställningstagande, på grundval av
förslaget utarbeta författningsföreskrifter i ämnet. Dessa torde komma att innefatta
en reglering även av hjälpverksamheten till förmån för evakuerad civilbefolkning,
d. v. s. för sådana fall som nu regleras genom förordningen om
utrymningshjälp, vilken är avsedd att upphävas.

Skulle vårt land bliva indraget i krig innan nu skisserade författningsföreskrifter
hunnit träda i kraft, torde man få avstå från tanken att vidtaga åtgärder
för den fredsmässiga socialvårdens samordning och förenkling i annan
mån än att den planläggning av ändringar eller inskränkningar i verksamheten
samt övriga erforderliga åtgärder, som stats- och kommunalmyndigheterna vidtagit
jämlikt kungörelsen den 2 april 1943, kunna sättas i verket. I övrigt torde
för sådant fall, såsom interpellanten antytt, en höjning böra ske av de i förordningen
örn utrymningshjälp fastställda understödsbeloppen. Vidare bör tillses,
att understöd från samhällets sida lämnas de utbombade. I stort sett torde
detta kunna ske genom att förordningen örn utrymningshjälp göres helt eller
delvis tillämplig å ifrågavarande kategori. Det omedelbara hjälpbehov, som kan
göra sig gällande under de utbombades vistelse å luftskyddshärbärgen, torde
emellertid kunna tillgodoses utan författningsmässig reglering.

I övrigt synes, såvitt man nu kan bedöma, utöver ett flertal lagar av beredskapsnatur
som redan antagits av riksdagen, någon särskild lagstiftning för
krigsfall på det av interpellanten berörda området icke vara erforderlig. Jag
bortser härvid från sådana fall då behov visat sig föreligga av sakliga ändringar
i författningar, vilka äro avsedda för såväl beredskaps- som krigsförhållanden.
I detta avseende må omnämnas, att frågan örn en allmän översyn
av avlöningsbestämmelserna för personal vid försvarsväsendet under beredskaps-
och krigstjänstgöring varit föremål för utredning av sakkunniga inom
försvarsdepartementet. Av de sakkunniga avgivet förslag i ämnet är för närvarande
under remissbehandling.

Härefter yttrade

Herr Håstad: Herr talman! Jag ber att få frambära mitt vördsamma tack
till hans excellens herr statsministern. Jag gör detta med desto större uppriktighet
som hans excellens haft den stora vänligheten att ge mig ett mycket
utförligt svar, däri han berört alla de frågor, som jag upptog i min interpellation.
Jag är också för min ringa del mycket tillfredsställd med de förslag
till sakliga lösningar, som bär redogjorts för, och jag är viss örn att det innehåll,
som detta svar haft, kommer att mottagas med mycket stor uppmärksamhet
icke bara hos de många myndigheter, som för närvarande varit ovissa örn
hur olika sociala frågor skola behandlas i händelse av ett krigsutbrott, utan
också hos den stora allmänheten, som icke minst i dessa tider med rätta kan
känna ängslan i dessa hänseenden.

Jag ber att få sluta med att säga, att. tillfredsställelsen emellertid skulle

Nr 23.

Fredagen den 9 juni 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

lia varit fullständigt oblandad, om alla hithörande frågor hade hunnit lämna
utredningens eller remissbehandlingens stadium. Jag vill emellertid i detta
ögonblick icke rikta blicken tillbaka utan endast framåt.

Vidare anfördes ej.

§ 3.

Svar på Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, erhöll på begäran
interpellation.ordet och yttrade: Herr talman! Herr Sundqvist har med kammarens tillstånd
till mig ställt följande frågor:

1. Är det statsrådets mening, att vederbörande barnavårdsmyndigheter med
nu gällande lagstiftning äga tillräckliga medel för ett effektivt ungdomsskydd? 2.

Örn så ej är förhållandet, har statsrådet för avsikt att snarast möjligt
för riksdagen framlägga sådana förslag till ändringar i hithörande lagstiftning,
som kunna tänkas ägnade att vidga och effektivisera barnavårdsnämndernas
verksamhet?

Det som närmast givit anledning till denna interpellation synes vara den sedlighetsaffär,
som i påskas inträffade vid utbildningslägret för norrmän i
Bäckehagen. Då de omständigheter, som här förelågo, voro i hög grad exceptionella,
vore det förhastat, att härur draga några generella slutsatser rörande
det moraliska tillståndet vare sig hos den svenska eller norska ungdomen.
De tre flickor, som kommit i förbindelse med norska pojkar och som
insmugglats på lägret, voro alla sedligt förvillade. Två av dem hade i sexuellt
avseende redan tidigare visat en höggradig asocialitet, för att inte säga abnormitet.
Sålunda hade de tidigt — enligt vad som framgår av polisundersökningarna
— haft vidlyftiga sexuella förbindelser med i orten bofasta män.
Men man når icke orsakerna till deras sätt att vara genom att lägga endast
moraliska synpunkter på deras uppträdande. Då de nu omhändertagits, befanns
det nämligen vara anledning att överföra en av dem till skyddshem för
psykiskt abnorma, en annan — som för övrigt häktats för stöld — till skyddshem
för debila och den tredje till arbetshem för sinnesslöa. Till bristerna i
deras psykiska utrustning torde dessutom för förståelse av deras fall läggas
den omständigheten, att uppväxtmiljön, åtminstone för två av dem, icke varit
den lyckligaste. Två äro födda utom äktenskapet och ha haft fosterhem hos
gamla människor. De ha sannolikt icke haft det skydd och den omvårdnad,
som ungdom med deras bräckliga psykiska konstitution kräver. Dessa två Ira
tidigt kommit ut i förvärvslivet; rapporterna ge intryck av att de, ännu icke
fullvuxna, blivit rotlösa existenser. Det är icke sannolikt, att deras levnadssätt
under de senare åren kommit till barnavårdsnämndernas kännedom. Icke
heller synas deras mentala brister ha observerats.

Genom sin sexuella hämningsfrihet ha de utan tvivel verkat utmanande på
ynglingarna i lägret. Å andra sidan Ira ynglingarna genom att mottaga besök
i barackerna klart överskridit gällande ordningsföreskrifter. Deras uppträdande
kan naturligtvis icke försvaras. Särskilt faller ansvaret på den
norska nattvakt, som tolererat detta. Han tillhörde dock icke den ordinarie
vaktpersonalen, som på grund av kontingentens omedelbart förestående uppbrott
från Bäckehagen icke tjänstgjorde. De sexuella problemen i samband
med ungdoms förläggningar, de må vara för militär eller för utlänningar, äro
alltid svåra att bemästra, men vad som här inträffat är på grund av de tillfälligheter,
som spelat in, sannolikt att betrakta som en enstaka företeelse.
Någon anmärkning mot förhållandena tidigare i detta läger har icke kunnat

Fredagen den 9 juni 1944.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

göras, och sedan dessa irenne flickor omhändertagits, har ingenting anmärkningsvärt
beträffande norrmännens livsföring inom lägret förekommit.

Det inträffade har föranlett en utredning rörande eventuella missförhållanden
vid övriga, utlänningslager i länet. Utredningen har tagit sikte på förhållandena
vid skogshuggare- och hantverkslägren, vid de norska polisutbildningslägren
och försvarsstabens interneringsläger. Av utredningen Ilar framgått
att inga förhållanden av den art, som inträffat i Bäckehagen, äro kända.
Icke heller från andra län ha framkommit anmärkningar av liknande art.

Ett förhållande, som dock alltid skapar problem, är närmandet mellan lägerungdomen
och traktens kvinnliga ungdom utom lägret. Detta problem skiljer
sig vad beträffar utlänningslägren i stort sett icke från motsvarande problem
vid militärförläggningar. Vi ha här att göra nied ett fenomen, som kriget bär
med sig i släptåg i alla länder. Svårigheterna i detta avseende lia icke varit
störst vid de norska lägren utan vid de amerikanska, beroende delvis på att
de amerikanska soldaternas rikliga penningtillgång möjliggör för dem att i
större utsträckning än andra utlänningar deltaga i ortens nöjesliv. Även örn
denna i och för sig naturliga kontakt mellan ungdomen endast i undantagsfall
tar sig uttryck som kunna betecknas som asociala, medför den likvisst problem,
som icke kunna nonchaleras.

Det går icke att komma ifrån, att hemmen bära ett starkt ansvar för tillsynen
av att ungdomens samvaro icke tar sig uttryck, som kunna innebära
sociala och individuella vådor. Det är knappast tänkbart att här lägga, ett
ökat ansvar på barnavårdsmyndigheterna. De utslag av asocialitet, för vilka
bäckehagstilldragelsen är ett beklämmande exempel, torde icke heller med
framgång kunna bekämpas endast genom en skärpt övervakning från barnavårdsmyndigheternas
sida. Vad som framför allt kräves är förebyggande åtgärder,
som sätta in på ett tidigt stadium av barnens liv.. Vetenskapliga, undersökningar
återföra asocialitetsorsakerna framför allt till psykiska brister
och miljöbrister. Endast i sällsynta fall har den ungdom, som visar asocialitet,
en fullgod psykisk utrustning och en skyddad uppväxtmiljö. Det är dessa
förutsättningar för asocialiteten, som måste angripas.

Det bör dock i detta sammanhang understrykas, att även om asocialiteten
inom ungdomsleden ökat under senare år, får detta icke leda till föreställningen,
att det skulle vara illa ställt med den svenska ungdomen. Det relativa antalet
fall av ungdomsbrottslighet av olika slag är dock mycket ringa. För
ynglingarnas del uppgår antalet lagförda till 9 per tusen och för flickornas del
blir det knappt 2 per tusen. Den stora massan av svensk ungdom är sund,
kanske sundare än förr, något som icke minst ungdomsrörelserna, ABF och
annian studieverksamhet samt idrottsrörelsen bidragit till.

Ungdomsvårdskommittén, som sedan ett par år utreder hithörande frågor,
bär tagit fasta på betydelsen av förebyggande åtgärder. Under hand bär meddelats
att den inom kort kommer att framlägga ett förslag om psykisk barnaoch
ungdomsvård. Vidare väntas också inom den närmaste tiden från ungdomsvårdskommittén
ett förslag örn ekonomiskt stöd åt ungdomsorganisationernas
instruktörsverksamhet och till utbildning av föreningsfunktionärer. Genom
detta väntas ungdomens föreningsliv få en god handräckning och beredas
möjlighet att draga till sig allt större skaror av svensk ungdom. Ungdomsvårdskommittén
förarbetar likaså förslag om stödåtgärder för ungdom, som
flyttar från hemorten till arbete på annan plats, samt ett förslag örn åtgärder
för en sanering av nöjeslivet. I detta sammanhang infoga sig också övriga,
nödvändiga socialpolitiska åtgärder till främjande av en förbättrad miljö och
förbättrad start i livet för del uppväxande släktet.

Då grunderna för asocialiteten i regel visa sig vara sådana att de endast

Nr 23.

Fredagen den 0 juni 1914.

Svar pä interpellation. (Forts.)

genom samfällda ansträngningar från hemmens, skolornas, ungdomsorganisationernas
och de socialvårdande myndigheternas sida kunna upphävas eller
neutraliseras, vill jag som svar på båda frågorna hänvisa till att hithörande
problem äro under utredning av ungdomsvårdskommittén. Frågan om en påbjrggd
eller eventuell ny lagstiftning bör anstå till dess resultatet av dessa
utredningar blivit framlagt.

Härpå anförde

Herr Sundqvist: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet få framföra mitt tack för svaret på min interpellation.

Det är riktigt, att den omedelbara anledningen till interpellationen var
den uppmärksammade händelsen vid utbildningslägret i Bäckehagen. Den
framstod såsom ett alltför groteskt vittnesbörd örn ungdomlig urartning och
förkommenhet — uppenbarligen betingad av frånvaron av skydd och omvårdnad
— för att icke väcka allvarliga reflexioner. Nu vill jag gärna — i likhet
med herr statsrådet — tro, att omständigheterna i detta fall verkligen vörö
exceptionella. Det var emellertid icke enbart denna händelse som förestavade
mina frågor. Det kan inte vara herr statsrådet obekant, att åtskilliga gånger
under dessa beredskapsår bevis lämnats för att tillståndet i sedligt avseende
å orter med militära — och därmed jämförliga —■ förläggningar långt ifrån
varit så som det borde vara. Det är härvid en omständighet, som givit anledning
till alldeles särskilda bekymmer — det förhållandet nämligen, att det i så stor
utsträckning varit underåriga — flickor i åldern 15—18 år — som hemfallit
åt lösaktigt levnadssätt. Jag har ock flerfaldiga gånger hört representanter
för de harna- och ungdomsvårdande myndigheterna betrakta detta förhållande
som det allvarligaste av de problem, med vilka vi ha att söka komma till
rätta. Att samhället har anledning att ägna en företeelse av denna art den
allra största uppmärksamhet är uppenbart.

Nu säger herr statsrådet: »Det går icke att komma ifrån, att hemmen bära
ett starkt ansvar för tillsynen av att ungdomens samvaro icke tar sig uttryck,
som kunna innebära asociala och individuella vådor.» Jag delar på denna
punkt fullkomligt herr statsrådets mening. Det råder ingen tvekan örn att det
ytterst är på hemmen ansvaret för ungdomens sätt att leva måste läggas. Men
vad är att göra, då hemmen antingen försumma sina uppfostringsplikter eller
i övrigt äro ur stånd att fylla dem? Detta är ju dess värre icke så sällan fallet.
Samhället har också måst inrätta sig efter denna situation. I barnavårds-
och ungdomsvårdsnämnderna äger samhället organ också för en så att
säga kompletterande uppfostran. Frågan är endast, huruvida dessa organ genom
nu gällande lagstiftning kunna anses vara tillräckligt effektiva för att
kunna fylla de uppgifter som säregna tidsförhållanden aktualiserat. Det är
detta mina frågor till herr statsrådet innebära. Jag har i interpellationen
framhållit att — trots det att barnavårdsmyndigheterna principiellt tillerkänts
ganska vidsträckta befogenheter — i praktiken verksamheten i allmänhet
begränsats till fall, som rådande missförhållanden framkallat. Man griper
in, där skada redan skett, medan möjligheterna att i förebyggande syfte vidtaga
nödiga åtgärder äro mera begränsade eller i varje fall icke utnyttjade i
tillbörlig omfattning. Jag vågar ge uttryck åt den meningen, att skola
barnavårdsnämnderna kunna skänka det effektiva ungdomsskydd, som extraordinära
och för ungdomen särskilt påfrestande förhållanden påkalla, måste
de utrustas med vidgade befogenheter.

Herr statsrådet är på denna punkt —• örn jag uppfattat honom rätt -— ganska
tveksam. »Det är knappast tänkbart», säger han, »att här lägga ett
ökat ansvar på barnavårdsmydigheterna. De utslag av asocialitet, för vilka

Fredagen den 9 juni 1944.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

bäckehagstilldragelsen är ett beklämmande exempel, torde icke med framgång
kunna bekämpas endast genom en skärpt övervakning från barnavårdsmyndigheternas
sida.» Det menar icke heller jag. De åtgärder samhället har
att vidtaga skola icke vara av enbart negativ natur. Men den kategori ungdom
det här gäller behöver få stödet av en fast livsordning, vilken slappheten
i hemmen undanhållit densamma. Kunna inte barnavårdsmyndigheterna här
rätta vad som brister, fruktar jag att asocialiteten blir bestående och, vad än
värre är, tager sig än vådligare uttryck.

Det är med stor tillfredsställelse jag hör, att herr statsrådet till den sittande
ungdomsvårdskommitténs resultat knyter stora förhoppningar. Det gör också
jag. Det kan dock inte hjälpas, att jag — med den kännedom jag har om situationen
inom den svenska ungdomsvärlden — känner mig tveksam örn möjligheterna
för ungdoms- och bildningsorganisationerna — nied all respekt för
den verksamhet de bedriva — att bemästra de svårigheter, som här lia berörts.
Det förhåller sig dock så att det inflytande dessa organisationer utöva
— och troligen komma att utöva — är ganska begränsat. Betydande skikt av
ungdomsvärlden och därtill sådana skikt, som i hög grad skulle behöva dess
stöd, nås i egentlig mening aldrig av de ideella ungdomsorganisationerna.
Detta betyder, att problemet i grunden kommer att kvarstå och samhället har
anledning att örn och örn igen överväga, hur dess egna organ skulle kunna
göras tillräckligt effektiva. Att herr statsrådet till sist icke alldeles avvisar
tanken på en påbyggd eller eventuellt ny lagstiftning rörande barnavårdsnämnderna
noterar jag därför med tillfredsställelse.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Ordet lämnades på begäran till . Svar på

interpellation,

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som anförde: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har herr Lundh till mig ställt följande
frågor: _

1. Vill statsrådet redogöra för hur nu tillämpade system för övervakning
och kontroll av ordningen i och invid internerings- och utbildningslägren för
flyktingar är utformat, och huruvida detsamma lämnar nödiga befogenheter
och möjligheter för vederbörande lokala myndigheter att ingripa, där så är
påfordrat?

2. Är statsrådet villig att medverka till att de lokala polismyndigheterna
beredas erforderlig befogenhet och möjlighet att övervaka ordningen, därest
nu gällande regler i sådant hänseende inte äro tillfyllest?

Då interpellanten främst uppehåller sig vid frågan om övervakningen och
kontrollen av polisutbildningslägren vill jag först lämna den i interpellantens
första fråga begärda redogörelsen för dess organisation.

Utbildningslägren äro visserligen självständiga i inre administrativt oell
ekonomiskt hänseende, men detta betyder naturligtvis icke — som interpellanten
synes antaga — att de lokala polismyndigheternas befogenheter och
ansvar beträffande ordningens upprätthållande i och utom lägren på något
sätt inskränkts. Landsfogdar och landsfiskaler ha precis samma befogenheter,
då det gäller lägren, som de i övrigt lia inom sina län och sina distrikt.

Då det emellertid från början kunde beräknas, att utbildningslägren skulle
komma att öka arbetsbördan för den lokala polisen, vidtogos omfattande organisatoriska
åtgärder, som, även om de i första hand avsågo utbildningsverksamheten,
också togo sikte på ordningsförhållandena. Det säger sig självt, att
dessa tvenne frågor hänga intimt samman. Planläggningen och ledningen av

Nr 23.

Fredagen den 9 juni 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

utbildningen ha uppdrag^ åt en av Kungl. Majit särskilt utsedd utbildningschef.
Det praktiska utbildningsarbetet bedrives under inseende av svensk polispersonal.
För sadant ändamål finnas inom varje läger såsom utbildningschefens
ombud anställda en eller flera svenska polismän, som stadigvarande
bo och vistas i lägren. Utbildningschefens åligganden äro närmare reglerade
i en av Kungl. Majit utfärdad instruktion, enligt vilken det bl. a. tillkommer
honom att i samråd med försvarsstaben och socialstyrelsen fastställa ordningsföreskrifter
för lägren ävensom att i samråd med vissa myndigheter utarbeta
och till mig för fastställelse inkomma med förslag till särskilda, av utbildningsverksamheten
föranledda ordnings- och säkerhetsföreskrifter. Härjämte
har Kungl. Maj it förordnat en särskild inspektör med åliggande att utöva
tillsyn över att av Kungl Maj :t eller chefen för socialdepartementet utfärdade
bestämmelser för lägren iakttagas.

_ I anledning av interpellationen har jag beträffande övervakningen av ordningsförhållandena
i lägret infordrat yttrande av bl. a. vederbörande inspektör,
som framhåller:

»I de av utbildningschefen utfärdade ordningföreskrifterna, vilka alltsedan
utbildningsverksamhetens tidigaste skede funnits tillgängliga i tryckta häften
som ^utdelas till i utbildningen deltagande personal, meddelas vissa alllmänna
förhållningsregler angående personalens uppträdande jämte bestämmelser örn
fastställande av lägerområde, örn rätt till permission m. m. Vidare åläggas utbildningschefens
ombud i lägren att noggrant övervaka efterlevnaden av gällande
lagar och förordningar samt de särskilda ordnings- och säkerhetsföreskrifter,
som utfärdats. I anslutning härtill stadgas, att överträdelser av allmänna
lagar och förordningar skola anmälas till vederbörande lokala polismyndighet
samt försummelser i avseende å iakttagandet av särskilda ordnings-
och säkerhetsföreskrifter till utbildningschefen.

Av vad anförts torde framgå, att det genom utfärdade föreskrifter blivit
behörigen sörjt för erforderlig kommunikation med de lokala polismyndigheterna
i frågor angående upprätthållande av allmän ordning och säkerhet inom
och i anslutning till lägren. Emellertid har det härvid icke stannat vid utfärdandet
av blott formella föreskrifter, utan till befrämjande av det praktiska
syftet att i den allmänna ordningens och säkerhetens intresse befordra samarbetet
med de lokala polismyndigheterna lia dessutom de polismän, vilka
såsom utbildningschefens ombud utöva inseendet över utbildningsverksamheten,
efter framställning hos vederbörande länsstyrelser förordnats till extra
polismän inom de polisdistrikt, varest lägren äro förlagda, och i sådan egenskap
ställts under förmanskap av polischefen i orten. Härjämte ha ifrågavarande
polismän genom särskild mstruktionsföreskrift alagts att under utövandet av
sm tjänst vaka över att allmän ordning och säkerhet äro rådande inom lägerområdet
samt att härvid ställa sig till efterrättelse de anvisningar, som i sådant
hänseende kunna meddelas av den lokala polismyndigheten. Vidare må
framhållas, att de inom lägret tjänstgörande polismännen ytterligare ålagts
att verkställa, sådana, delgivnings- och utredningsuppdrag, som nv vederbörande
polismyndighet till dem överlämnas. »Såvitt jag varit i tillfälle att bedöma»
— det är alltså den av Kungl. Maj :t utsedde inspektörens ord — » bär
ock under hela den tid utbildningsverksamheten fortgått ett intimt och fruktbärande
samarbete ägt rum mellan de i lägren tjänstgörande polismännen och
respektive polismyndigheter. Av vad sålunda anförts torde tydligt framgå,
att de faktiska förhallandena icke giva något som helst stöd för den i interpellationer.
. uttalade uppfattningen, att de lokala polismyndigheterna skulle
sakna möjligheter att utöva erforderligt inflytande beträffande uppsikten över
ordningen inom lägren. Dessa intaga icke vare sig i polisadministrativt eller

Fredagen den 9 juni 1944.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

annat hänseende någon som helst särställning utan sortera i allt vad som sammanhänger
med den allmänna ordningens och säkerhetens upprätthållande under
vederbörande polismyndigheter, vilka inom lägren äga utöva samma befogenheter
som eljest i deras verksamhet. I den mån missförhållanden i ordningshänseende
förekommit äro dessa sålunda ej beroende på att de lokala polismyndigheterna
skulle sakna erforderliga befogenheter utan ha i stället sin
grund i andra omständigheter.»

Inspektören har vidare för att utröna de lokala polismyndigheternas inställning
till de av interpellanten berörda problemen satt sig i förbindelse med
landsfogdarna i de län, inom vilka utbildningsläger finnas upprättade. Örn
vad som härvid framgått yttrar han följande.

»Samtliga berörda landsfogdar ha förklarat, att de icke för närvarande
ansåge anledning föreligga att påkalla eller själva vidtaga några utgärder
för ökad vakthållning. Vid de sålunda gjorda förfrågningarna har icke heller,
med undantag för förhållandena beträffande lägret i Bäckehagen, framkommit
några anmärkningar mot förhållandena inom lägren ur ordningssynpunkt.
Det kan i detta sammanhang framhållas, att vederbörande landsfogdar synas
ägna hithörande frågor stort intresse ävensom att de i allmänhet tagit till
uppgift att för tillgodoseende av ordningsintresset i regel besöka lägren en
gång i månaden för att på ort och ställe kunna göra sig underrättade om förhållandena.
Samtliga tillfrågade landsfogdar ha i övrigt framhållit, att med
hänsyn till dfen fortlöpande kontakt, som förefunnes mellan de i lägren tjänstgörande
polismännen och polischeferna i respektive orter å ena samt mellan
dessa senare och landsfogdarna å andra sidan, det vore väl sörjt för att eventuellt
uppkommande behov av skärpta eller ändrade åtgärder för den allmänna
ordningens övervakande snabbt bomme under deras bedömande.»

Vad speciellt det av interpellanten berörda BäckehagslägTet beträffar har
för att förhindra ett återupprepande av tilldragelser av den art, som inträffade
där i påskas, dels åtgärder vidtagits för fridlysning och för avstängning
av området medelst järntrådsstängsel, dels anställning skett av en svensk nattvakt
och en svensk polissyster.

Interpellanten vidrör även interneringslägren för flyktingar. Socialstyrelsens
förläggningar i Långmora, Smedsbo och Säter ha emellertid mindre intresse
i detta sammanhang, då dessa förläggningar äro strängt slutna och internernas
kontakt med allmänheten är starkt begränsad.

Då det av den lämnade redogörelsen torde lia framgått att det är väl sörjt
för de lokala polismyndigheternas möjlighet att kontrollera ordningen i och
vid lägren samt att ingripa, då så är av nöden, kan jag på interpellantens sista
fråga svara, att jag icke finner det påkallat att för närvarande vidtaga ytterligare
åtgärder i detta avseende.

Härefter yttrade

Herr Lundh: Herr talman! dag lier att till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet få framföra mitt tack för det interpellationssvar han lämnat.
Orsaken till att jag framställde interpellationen var den, att jag på olika
vägar mött uttryck för cn oro, som gjorde sig gällande särskilt i de kommuner,
där dessa utbildningsläger placerats. Denna oro, som uppenbarligen sammanhänger
med vissa icke ovanliga missförstånd beträffande dessa lägers organisation
och övervakning, skärptes i viss mån av en del pressuttalanden, som
gingo i samma riktning. .Tåg lade särskilt märke till ett pressuttalande i slutet
av april i en stockholmstidning, i vilket landsfiskalen i en kommun, där
ett sådant utbildningsläger fanns, lät förstå, att han icke på något sätt på förhand
underrättals om ali ett läger skulle förläggas till hans kommun. Dessa

Nr 23.

Fredagen den 9 juni 1944.

Svar pä
interpellation.

Svar på interpellation. (Forts.)

förhållanden gjorde, att jag framställde mina frågor och lade den huvudsakliga
vikten just vid det speciella spörsmålet, hur den lokala polismyndigheten
står i förhållande till dessa utbildningsläger.

Herr statsrådet har i svaret synnerligen utförligt skildrat förhållandet mellan
de lokala polismyndigheterna och utbildningslägren. Jag är honom synnerligen
tacksam för den utförlighet, med vilken han gjort detta. Jag är övertygad
örn att hans uttalanden i dag komma att skingra de missförstånd och
den oro, om vilka jag talat. Det är värdefullt att höra, att man ända sedan
denna verksamhet började haft ett verkligt samband mellan de lokala polismyndigheterna
och de poliser, som finnas inom lägren, och att de lokala polismyndigheterna
faktiskt bära ansvaret för ordningen inom och utom lägren
i vad gäller den allmänna ordningen. På denna punkt har nog den allmänna
uppfattningen hittills varit en annan.

Men det är icke bara de formella åtgärderna som äro av betydelse. Man
kan ordna det formellt bra, utan att det reellt är lika bra. Då uppstår frågan,
om de lokala polismyndigheterna lia till sitt förfogande de hjälpmedel, som
behövas för att de skola kunna effektivt utnyttja sin ställning och svara för
ordningen i kommunerna. Det är närmast på denna punkt som allmänheten
stått frågande. Även sedan jag framställt interpellationen har det hänt ett
och annat, som gått i samina riktning. Jag vill erinra om några uppträden
i slutet av maj vid ett läger utanför Strängnäs, där man av tidningsreferaten
fick det intrycket att den lokala polismyndigheten haft svårt att klara upp
vissa oroligheter, som förekommit. Men på denna punkt har statsrådet faktiskt
i sitt svar kommit med en mycket värdefull upplysning, i det han satt sig
i förbindelse med samtliga landsfogdar och av dem fått beskedet, att landsfogdarna
icke anse anledning föreligga att påkalla eller själva vidtaga åtgärder
för ökad vakthållning. Detta uttalande från de ämbetsmän, som ju närmast
bära det högsta ansvaret för ordningen inom lägren, finner jag ytterst
värdefullt. Man får naturligtvis utgå ifrån att förhållandet är som de sagt
och att den oro, som på denna punkt funnits, är överdriven.

Jag ber därför, herr talman, att, samtidigt som jag till statsrådet ytterligare
framför mitt tack för den utförliga redogörelsen, till detta tack foga förhoppningen,
att utredningen skall lia verksamt bidragit till att skingra de missförstånd,
som synbarligen funnits och som ha berörts i interpellationen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som yttrade: Med
kammarens tillstånd har herr Sundström i Vikmanshyttan till chefen för handelsdepartementet
framställt frågorna, huruvida han uppmärksamimat en den
6 augusti 1942 i Garpenberg inträffad gruvolycka, vid vilken fyra arbetare
omkommo genom ras, samt huruvida lian är villig medverka till att snabba
åtgärder komma till stånd för att avhjälpa bristen på nödiga skyddsföreskrifter
i fråga örn gruvarbete, så att större trygghet kan beredas gruvarbetarna
i fråga om deras liv och hälsa. Med hänsyn till att åtgärder i det av interpellanten
åsyftade avseendet torde böra ske på föredragning inom socialdepartementet,
synes det närmast tillkomma mig att besvara de framställda
frågorna.

Enligt statistiken är gruvindustrien den bransch, inom vilken det största
antalet olycksfall i förhållande till arbetarantalet inträffar. Detta är uppen -

Fredagen den 0 juni 1944.

Nr 23.

Svar pä interpellation. (Forts.)

barligen i första hand beroende på själva arbetets natur oell på de förhållanden,
varunder det måste utföras, men det bör givetvis även föranleda till att särskild
uppmärksamhet ägnas frågan om vad som kari göras för att minska
olycksfallsrisken. I det av interpellanten berörda fallet har, såsom liven av
honom nämnts, gjorts gällande att olyckan förorsakats av vårdslöshet från arbetsledningens
sida. Denna fråga är för närvarande föremål för prövning av
domstolarna i anledning av åtal mot de för olyckan närmast ansvariga, och jag
anser mig icke nu närmare kunna ingå härpå. Icke heller kan jag här taga
ställning till de i målet åberopade sakkunniga och deras utlåtanden. I fråga
örn själva olyckan vill jag i övrigt här allenast påpeka att den, såsom interpellanten
nämlnt, inträffade under arbete, som företogs i direkt syfte att minska
risken för ras. Vad interpellanten i första hand riktat uppmärksamheten på är
emellertid det förhållandet, att det i vårt land saknas sådana noggranna och
detaljerade föreskrifter rörande säkerhets- och skyddsåtgärder vid gruvarbete,
som finnas utfärdade i vissa andra länder. Denna omständighet har även av
Hedemora tingslags häradsrätt, som i första instans handlagt målet, åberopats
såsom en förmildrande omständighet för ett par av de åtalade.

Med anledning av vad som anförts i interpellationen och vad som i nu förevarande
avseende förekommit i det nämnda målet har jag infordrat yttrande
från kommerskollegium, riksförsäkringsanstalten och statens geotekniska institut
rörande behovet av föreskrifter om vad som bör iakttagas till förekommande
av rasolyckor vid gruvhål.

Kommerskollegium och riksförsäkringsanstalten ha givit uttryck för den
uppfattningen, att ett utfärdande av mera detaljerade säkerhetsföreskrifter än
som nu gälla på grund av de lokala förhållandenas skiftande beskaffenhet
knappast kan förväntas medföra minskad risk för olycksfall av den art, varom
här är fråga. Geotekniska institutet anser däremot, att det genom vetenskaplig
forskning rörande orsakerna till och förloppet av gruvras borde kunna bliva
möjligt att åtminstone i en framtid utarbeta bestämmelser, ägnade att reducera
olycksfallsriskerna.

Frågan örn säkerhetsföreskrifter till skydd för ras är emellertid endast en
detalj av arbetarskyddsproblemen inom gruvindustrien. Jag har sedan länge
haft min uppmärksamhet riktad på frågan örn ett förbättrat arbetarskydd, inom
gruvindustrien i dess helhet, och denna fråga är för närvarande föremål för
utredning inom 1938 års arbetarskyddskommitté. Vid tillkallandet av denna
kommitté anförde jag på tal örn behovet av förbättrat arbetarskydd inom gruvindustrien,
att frågan örn en ytterligare förstärkt ställning åt skyddsombuden
borde komma under övervägande, att spörsmålet örn biträdande yrkesinspektörer
inom gruvdriften borde uppmärksammas samt att överhuvud taget arbetarskyddet
inom gruvindustrien borde bli föremål för särskilt ingående beaktande
med hänsyn till de stora olycksfallsrisker, som uppenbarligen vöre förbundna
med detta arbetsområde. I kommitténs uppdrag ingår sålunda frågan örn arbetarskyddet
inom gruvindustrien i dess helhet, och jag har därför anledning
förvänta, att jämväl frågan örn åtgärder till skydd mot rasolyckor kommer
att ägnas ett noggrant övervägande.

Det må framhållas, att även frågan örn organisationen av yrkesinspektionen
inom detta arbetsområde är av stor betydelse i detta sammanhang. Enligt
arbetarskyddslagen är yrkesinspektionen inom gruvindustrien anförtrodd åt
bergmästarna, vilka emellertid även ha till uppgift att övervaka gruvdriften
ur teknisk och ekonomisk synpunkt. Det Ilar vid skilda tillfällen uttalats farhågor
för att effektiviteten av arbetarskyddet skulle menligt påverkas av denna
bergmästarnas dubbelställning och ifrågasatts, örn dot icke ur nämnda synpunkt
voro lämpligt afl särskilda yrkesinspektörer för gruvindustrien tillsattes. Även

Nr 23.

Fredagen deli 9 juni 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

detta spörsmål är, såsom av det föregående framgår, föremål för arbetarskyddskommitténs
överväganden.

Arbetarskyddskommittén, vars arbete till följd av krigsförhållandena legat
nere under några år, har meddelat, att den beräknar att kunna slutföra sitt
uppdrag före utgången av innevarande år.

Av det anförda framgår, att de av interpellanten berörda frågorna sedan länge
äro föremål för uppmärksamhet och att de åtgärder, sorn kunna finnas erforderliga
och ändamålsenliga för ett nedbringande av olycksfallsriskerna inom
gruvindustrien, komma att vidtagas så snart det är möjligt.

Härpå anförde:

Herr Sundström i Vikmanshyttan: Herr talman! När jag väckte denna min
interpellation ställde jag frågorna till statsrådet och chefen för handelsdepartementet.
Min tanke var då, att skyddsföreskrifter skulle kunna utfärdas på
administrativ väg, via kommerskollegium, detta då som ett provisorium till
dess utredningen skulle föreligga från den arbetande arbetarskyddskommittén
och därigenom lagföreskrifter föreligga. När nu emellertid statsrådet och chefen
för socialdepartementet svarat, ber jag att till honom få framföra mitt
tack för svaret.

Av svarets innehåll framgår, som även var att vänta, att statsrådet är varmt
intresserad av att på detta farofyllda arbetsområde få fram ytterligare skyddsföreskrifter
för att skydda arbetarnas liv och lem.

Beträffande olyckan vid gruvan i Garpenberg, som föranlett min interpellation,
har jag i interpellationen påpekat vilka svårigheter, som förelegat för
rätten vid handläggningen av detta ärende, just på grund av att det i vår lagstiftning
saknas detaljföreskrifter i fråga örn skyddsåtgärder på detta område.
Sådaiia finnas nämligen i ett flertal andra länder.

En sak, som därför förvånar, är, att kungl, kommerskollegium och riksförsäkringsanstalten
anse att några mera detaljerade skyddsföreskrifter knappast
kunna förväntas medföra minskade risker för olycksfall på området i fråga.
Skulle denna uppfattning vara riktig, då skulle man väl även kunna anse, att
den pågående utredningen av frågan skulle vara ganska meningslös. Denna
inställning från ansvariga myndigheters sida anser lag för min del vara ganska
anmärkningsvärd. Vad man däremot med tacksamhet kan notera i svaret är
att geotekniska institutet, som sysslar med vetenskapliga forskningar på området,
är av helt annan mening.

När nu statsrådet i sitt svar meddelar, att arbetarskyddskommittén är i färd
med att utreda frågan i hela dess vidd och att man kan förvänta att dess arbete
skall vara slutfört innan detta års slut, är jag mycket tacksam därför. Det
är en sak,, som nog även kommer att hälsas med tillfredsställelse av alla gruvarbetare
i landet. Däremot måste man nog beklaga att arbetet därmed, på
grund av krigsförhållandena, legat nere några år. Dessa förhållanden med den
ökade arbetstakt, som framtvingats, borde väl i stället påkallat skyndsamhet
vid behandlingen av frågan.

För att nu återgå till själva olyckan, som föranlett denna interpellation, ber
jag få påpeka att i hela trakten däromkring och även inom den rätt, som där
handlagt detta ärende, nog råder den allmänna meningen, att i dessa fall grov
vårdslöshet förelegat från arbetsledningens sida och att de domar, som fälldes,
voro väl milda. Huruvida dessa komma att stå sig i högre instans veta vi ej.
Orsaken därtill beror dock i hög grad på avsaknaden av skyddsföreskrifter.

En annan sak, som jag även anser mig böra påpeka och som otvetydigt talar
för en ändring i fråga om inspektionen över gruvarbetet, bär framkommit under

Fredagen den 9 juni 1944.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

och även efter rättegången i denna fråga. Jag syftar på möjligheterna att
kunna få fram sakkunniga biträden för åklagarmakten. De mäktiga bolagen och
bankerna, som dominera inom vår gruvindustri, ha däremot alla möjligheter
i detta avseende.

Jag anser mig böra nämna, att de herrar, som åklagaren lyckades anskaffa
för att yttra sig över järnkontorets bergtryckskommittés utlåtande i fråga om
denna olycka, efteråt varit utsatta för allehanda trakasserier från bolagens sida.
Sådant är upprörande och tvingar fram frågan örn sakkunniga, opartiska och
oberoende inspektörer även på gruvdriftens område.

Jag får åter tacka herr statsrådet för det positiva innehållet i svaret och
uttala förhoppningen örn att arbetarskyddskommitténs arbete måtte slutföras
fortast möjligt, så att en välbehövlig skyddslag i detta fall måtte kunna åstadkommas.

Herr Hallberg: Herr talman! I likhet med interpellanten vill jag uttala
min förvåning över de negativa uttalanden, som kommerskollegium och riksförsäkringsanstalten
gjort rörande möjligheterna att effektivisera skyddslagstiftningen
på det av interpellanten berörda området. Det är så med den moderna
gruvbrytningsmetoden, den s. k. skivbrytningen, att man i regel kan
mycket långt i förväg beräkna, när ett gruvras av den art, som inträffat i Garpenberg,
kommer att ske. Naturligtvis är det icke möjligt för gruvingenjören
att bestämt fastställa dagen eller tidpunkten, när det väntade raset skall komma.
Men man vet, att det kommer att inträffa. Det är ej första ^gången ett ras,
sådant det som inträffade vid Garpenberg, förekommit. Vid många andra modernt
drivna gruvfält lia sådana ras inträffat, men där ha dylika olyckor förekommits
genom att man i tid avstängt det område, där ras beräknats skola komma
att inträffa.

Jag har velat säga detta, eftersom jag råkar något så när känna till förhållanden
rörande gruvdrift och särskilt det i interpellationen berörda fallet.
Jag vill därför understryka vikten av att man får klara bestämmelser, särskilt
när det gäller åläggande för vederbörande gruvbolag att avstänga område,
där man vet att det kommer att inträffa gruvras med därav
föranledd risk för eventuella olyckor. Det bör icke finnas några oöverstigliga
svårigheter att utfärda enkla och klara bestämmelser, eventuellt kompletterade
med straffrisk, om man ej följer dem. Liksom interpellanten ställer
jag mina förhoppningar, när det gäller förbättringar av dessa förhållanden
liksom av skyddslagstiftningen i övrigt, till den utredning, som socialministern
har hänvisat till.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

§ 6.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, som anförde: I
en med andra kammarens tillstånd framställd interpellation har herr Blombäck
anfört, att från taxeringshåll i Norrbottens län framhållits att de uppgifter,
som arbetsgivarna lämnade till taxeringsmyndigheterna angående anställdas
inkomster, i många fall skulle vara ofullständiga beträffande såväl
inkomsttagarnas namn som mantalsskrivningsort. De åsyftade missförhållandena
förelågo såväl beträffande uppgifter från enskilda arbetsgivare som i
fråga örn de uppgifter, som lämnades av vissa statliga organ. Under åberopande
av det anförda bär herr Blombäck till mig riktat följande frågor:

Svar på
interpellation.

Nr 23.

Fredagen den 9 juni 1944.

Svar pä interpellation. (Forts.)

1) Anser herr statsrådet, att de påtalade missförhållandena äro av sådan
storleksordning att stat och kommun gå förlustiga större skatteintäkter?

2) Örn så är fallet, ämnar herr statsrådet föreslå eller vidtaga åtgärder för
undanröjande av ifrågavarande missförhållanden?

I anledning av interpellationen har jag inhämtat yttranden från Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Stockholms
och Norrbottens län, domänstyrelsen, järnvägsstyrelsen, generalpoststyrelsen
samt taxeringsnämndsordförandenas riksförbund. Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund har vid sitt remissyttrande fogat ett av föreningen Norrbottens
läns taxeringsnämndsordförande avgivet yttrande i ärendet.

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Malmöhus, Stockholms och
Norrbottens län ävensom taxeringsnämndsordförandenas riksförbund och föreningen
Norrbottens läns taxeringsnämndsordförande lia vitsordat, att arbetsgivarnas
löneuppgifter i många fall varit ofullständiga och att taxeringsmyndigheterna
därigenom åsamkats ett betydande merarbete vid uppsorteringen
av löneuppgiftema. Länsstyrelsen i Malmöhus län har därvid uttalat
att ■— vad nämnda län anginge — missförhållandena i huvudsak voro begränsade
till landsbygden och avsåge den vid jordbruket mera tillfälligt anställda
personalen; enligt av länsstyrelsen inhämtade upplysningar hade
anledningen till att uppgifterna varit ofullständiga ofta varit den, att arbetstagaren
vägrat lämna erforderliga uppgifter angående sin person under förklaring
att vederbörande eljest icke ville antaga den erbjudna platsen. Föreningen
Norrbottens läns taxeringsnämndsordfbrande har för sin del även
framhållit, att taxeringsuppgifternas tillförlitlighet varierade högst väsentligt
inom olika delar av länet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bär uttalat att, såvitt länsstyrelsen
kunnat finna, de uppgivna missförhållandena saknade motsvarighet inom
Göteborgs och Bohus län. Endast ett mindre antal löneuppgifter b-rukade,
enligt vad länsstyrelsen vidare anfört, årligen från taxeringsnämnderna överlämnas
till länsstyrelsen av det skälet, att de icke kunnat placeras på rätt
plats i deklarationsmaterialet; genom förfrågningar hos arbetsgivarna hade
det i de allra flesta fall varit möjligt för länsstyrelsen att placera ifrågavarande
uppgifter.

Domänstyrelsen har anfört att styrelsen i ärendet hört överjägmästarna i
övre och Nedre Norrbottens distrikt; av deras yttranden framginge, att de
statliga skogsförvaltningama i länet genomgående förde register över anställda
arbetare och att förfrågningar eller klagomål från taxeringsmyndigheterna
i anledning av lämnade löneuppgifter ingått endast i förhållandevis
mycket ringa omfattning.

Järnvägsstyrelsen har för sin del infordrat yttranden i ärendet från föreståndarna
för vissa sektioner vid statens järnvägar, där ett mera betydande
antal arbetare funnes anställda. Av dessa yttranden framginge, uttalar styrelsen,
att i interpellationen åsyftade missförhållanden icke kunde anses föreligga
vid statens järnvägar.

Generalpoststyrelsen har anfört, att vid postverket fördes anställningsregister
och att löneuppgifter, som lämnades till taxeringsmyndigheterna, endast i
något enstaka undantagsfall återställts på grund av ofullständiga namnuppgifter
eller felaktig adress.

I remissyttrandena uttalas allmänt, att de i interpellationen påtalade missförhållandena
icke medförde att stat eller kommun ginge förlustiga större
skatteintäkter. Endast länsstyrelsen i Norrbottens län synes vara av annan
uppfattning; länsstyrelsen har nämligen uttalat att de årliga belopp, som på

Fredagen den 9 juni 1944.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

grund av anmärkta missförhållanden, helt undginge beskattning, ej kunde
utan avsevärt arbete, som ej medhunnits på den korta tid som stått till buds,
ens tillnärmelsevis riktigt beräknas. Mot detta länsstyrelsens uttalande står
emellertid ett uttalande av föreningen Norrbottens läns taxeringsnämndsordfdrande,
att föreningen utan tvekan kunde försäkra, att stat och kommun icke
genom de påtalade missförhållandena ginige förlustiga större skatteintäkter.

Efter dep redogörelse för remissyttrandena., som jag nu lämnat, vill jag för
egen del anföra följande. Det synes knappast sannolikt, att stat och kommun
gå förlustiga större skatteintäkter i följd av de av interpellanten anmärkta
missförhållandena. Å andra sidan lärer av den n,u verkställda utredningen —
som av naturliga skäl varit av begränsad omfattning —• framgå att taxeringsmyndigheterna
vid sorteringen av löneuppgifterna åsamkas ett betydande
merarbete genom att uppgifterna i många fall äro ofullständiga. Därest en
bättre ordning härvidlag kunde åstadkommas, vore detta självfallet till gagn
för taxeringen, i det att taxeringsnämnderna därigenom skulle beredas mera
tid för det egentliga taxeringsarbetet.

Beträffande frågan om de möjligheter, som stå till buds för åstadkommande
av bättre förhållanden i nu förevarande hänseende, vill jag till en början
erinra örn den föregående år i samband med lagstiftningen om erkända skatteförmedlingskassor
antagna förordningen om skyldighet för arbetsgivare att
anmäla arbetsanställning. Envar arbetsgivare är enligt denna förordning skyldig
att å s. k. anställningskort göra anmälan örn anställande av arbetstagare,
dock ej örn anställningen är avsedd att vara högst fyra veckor och ej heller
varar längre än nämnda tid. Det är att förmoda att arbetsgivarna — för att
kunna fullgöra den sålunda vid straffansvar dem ålagda anmälningsskyldigheten
— skola se sig nödsakade att bättre än hittills utfråga de arbetssökande
om deras namn och adresser m. m. Vidare bör framhållas att det anställningsregister,
som upplägges på grundval av de inkomna anmälningarna, är ägnat
att underlätta identifieringen av sådana arbetstagare, vilkas namn och adress
blivit ofullständigt angivna i de till taxeringsmyndigheterna avlämnade löneuppgifterna.

En ytterligare förbättring kan måhända vinnas genom vissa ändringar av
formuläret till löneuppgifter. Enligt det nu gällande formuläret, som fastställdes
av Kungl. Maj :t under föregående år, skall arbetsgivaren angiva arbetstagarens
»bostadsadress» oell »mantalsskrivningsort». Länsstyrelsen i
Norrbottens län har anmärkt, att uppgifterna skulle kunna lättare tillgodogöras
för taxeringsarbetet örn i uppgifterna angåves, såvitt anginge stadsplanelagt
område, kvartersnamn och tomtnummer, eventuellt stadsägonummer, och,
beträffande icke stadsplanelagt område, hemmansnamn och hemmansnummer
samt därutöver eventuellt namn å lägenhet. Liknande synpunkter ha framhållits
av taxeringsnämndsordförandenas riksiförbund. Det sålunda väckta
förslaget torde böra upptagas till närmare prövning senare under året i samband
med att förslag framlägges för Kungl. Maj :t örn sådana äpdringar i nu
gällande deklarationsformulär, som anses påkallade av den senaste tidens lagstiftning.

Däremot anser jag mig icke för närvarande kunna tillstyrka ett av interpellanten
väckt förslag örn införande av särskilda legitimationskort, avsedda att
användas vid sökandet av arbetsanställning. Jag vill i detta sammanhang
framhålla, att frågan om vidtagandet av åtgärder i av interpellanten åsyftat
hänseende väsentligen förlorar i betydelse, därest ett system med beskattning
vid källan införes.

Nr 23.

Fredagen den 9 juni 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

Härefter yttrade

Herr Blombäck: Herr talman! Till herr statsrådet och chefen för finans^
departementet ber jag att få framföra ett tack för det snabba och utförliga
svaret å min interpellation.

Med tillfredsställelse konstaterar jag herr statsrådets löfte att till närmare
prövning upptaga frågan om nytt formulär till löneuppgifter. Däremot beklagar
jag, att herr statsrådet icke anser det nödvändigt att för närvarande
införa legitimationskort, avsedda att användas vid sökandet av arbetsanställning.

Jag hoppas, att det verkligen förhåller sig så, som framgår av remissyttrandena,
nämligen att de årliga belopp, som på grund av anmärkta missförhållanden
helt undgå beskattning, icke äro av betydande storleksordning. Därom
är det emellertid svårt att uttala sig alltför bestämt, då det icke torde
finnas någon statistik eller utredning, som belyser ifrågavarande förhållanden.
Alldeles oavsett skatteförluster i och för sig måste det framstå såsom ett
beklagligt irritationsmoment, örn vissa skattskyldiga i anledning av påtalade
förhållanden undgå införsel i avlöning eller kontroll beträffande självdeklarationens
riktighet med eventuellt för låg beskattning som följd.

I detta sammanhang ber jag få referera till vad länsstyrelsen i Malmöhus
län uttalar beträffande ofullständiga löneuppgifter. Länsstyrelsen påpekar,
att arbetstagare vägrat lämna erforderliga upplysningar angående sin personal
under förklaring, att vederbörande eljest icke ville antaga den erbjudna
platsen.

De statliga institutionerna anföra, att de endast i ringa omfattning fått
mottaga klagomål, därför att de av dem lämnade löneuppgiifterna skulle varit
ofullständiga. Denna åsikt torde delvis bero på att vederbörande taxeringsmyndighet
ansett det komme att bli resultatlöst att återsända samtliga ofullständiga
löneuppgifter till respektive avlämnare. Dessa ha själva oftast icke
tillgång till andra data örn den anställde än som redan meddelats taxeringsmyndigheterna.

Då herr statsrådet icke kan utlova någon förbättring i berört hänseende,
komma taxeringsmyndigheterna även i framtiden att åsamkas ett betydande
merarbete vid sorteringen av löneuppgifterna, enär dessa säkerligen komma
att bliva ofullständiga på samma sätt som hittills.

Under hänvisning till anmälningsplikten i anledning av lagen örn erkända
skatteförmedlingskassor förutsätter herr statsrådet, att arbetsgivarna skola se
sig nödsakade att bättre än hittills utfråga de arbetssökande örn deras namn
och adresser m. m. Såsom tidigare nämnts har länsstyrelsen i Malmöhus län
påpekat, att vissa arbetstagare vägrat lämna uppgifter örn sin person. Det
torde ävenledes vara bekant, att arbetssökande lämnat medvetet oriktiga uppgifter.
I vetskap örn detta står en arbetsgivare i en bekymmersam ställning,
därest han på ett oklanderligt sätt vill fullgöra den honom vid straffansvar
ålagda anmälningsplikten. Skall han i förstnämnda fall vägra anställa den
arbetssökande? Skall han i sistnämnda fall, samt för övrigt beträffande den
arbetssökandes samtliga upplysningar örn sin person, förhöra sig på dennes
hemort örn hans signalement m. m.?

Då ett legitimationskort med föreslaget syftemål icke obetydligt skulle
underlätta många taxeringsmyndigheters liksom arbetsgivares arbete, kan
man förmoda, att dessa själva komma att avkräva legitimation av den arbetssökande.
Solidariteten fordrar att såväl arbetsgivare som anställda underlätta
identifieringen.

Den i interpellationen åsyftade legitimationshandlingen behöver icke vara

Fredagen den 9 juni 1944.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

så omständlig. Postverket utfärdar mot låg avgift ett identitetskort, som
borde vara tillräckligt detaljerat för legitimering under förhandenvarande
omständigheter. Såsom ett provisorium skulle man kanske t. o. m. kunna
acceptera personkortet.

Herr statsrådet framhåller, att frågan örn vidtagande av åtgärder i av
interpellanten anvisad riktning väsentligen förlorar i betydelse, därest ett
system med beskattning vid källan införes. Detta uttalande tillåter jag mig
tolka så, att herr statsrådet icke heller själv anser de nuvarande förhållandena
helt tillfredsställande. Av herr statsrådets interpellationssvar i onsdags
i första kammaren framgår, att förslaget om skatt vid källan inte kan väntas
bliva genomfört före år 1947. Jag skulle därför ha varit fullt belåten, örn
herr statsrådet kunnat ge löfte örn vidtagande av åtgärder för underlättande
av arbetssökandes legitimation intill dess det nya skattesystemet blir gällande.

Med dessa ord ber jag ännu en gång, herr talman, att få tacka för svaret,
sorn, ehuru jag icke till alla delar är nöjd med detsamma, varit av intresse
genom sitt klarläggande av berörda missförhållanden.

Vidare anfördes ej.

§ 7.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, erhöll på begå- Svar på
rån ordet och yttrade: Med andra kammarens tillstånd har herr von Seth till interpellation.
mig framställt följande frågor:

1. Är det icke herr statsrådets mening, att skatteavdrag för gåva, avsedd för
internationellt hjälparbete, skall medgivas vid varje transaktion som uppfyller
de i kungl, propositionen nr 355/1943 angivna förutsättningarna, oavsett till
vilket land gåvan är riktad?

_ 2. Därest så ej är förhållandet, vill herr statsrådet redogöra för de principer
som vid sidan av propositionens föreskrifter tillämpats vid handläggningen
av ansökningar om skatteavdrag i berörda hänseende?

I den av interpellanten omnämnda propositionen nr 355 till 1943 års riksdag
hemställde Kungl. Maj:t, att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Ma.j:t
att medgiva, att skattskyldig •—• som under beskattningsår, för vilket taxering
verkställes år 1944 eller år 1945, lämnat penninggåva å minst 1 000 kronor
till internationellt hjälparbete till lindrande av nöd bland civilbefolkningen i
krigshärjade länder — finge vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
samt till krigskonjunkturskatt eller till syfte likartad skatt, utöver eljest
medgivna avdrag, åtnjuta avdrag med belopp motsvarande vad den skattskyldige
under beskattningsåret utgivit såsom sådan gåva. I sitt betänkande
(nr 54) i anledning av propositionen hemställde bevillningsutskottet örn bifall
till propositionen, vilken hemställan bifölls av båda kamrarna.

Ifrågavarande proposition föranleddes närmast av önskemålet att stimulera
den under år 1943 igångsatta insamlingen bland industriföretag m. fl. till förmån
för Norge. Det hade nämligen visat sig att, örn icke skattelättnader medgåves,
man svårligen kunde påräkna en tillfredsställande anslutning till denna
mycket behjärtansvärda insamling. Jag vill i detta sammanhang erinra örn det
goda resultat, som den i slutet av år 1939 igångsatta hjälpaktionen till förmån
för Finland lämnade. Av olika skäl ansågs det emellertid lämpligt att det
bemyndigande för Kungl. Maj:t, om vilket i propositionen hemställdes, erhöll
en mera generell avfattning. Med hänsyn bland annat till de betänkligheter,
sorn inom bevillningsutskottet och i kamrarna uttalades gentemot den föreslagna

Andra hammarens protokoll 1944. Nr 2.3. 2

Nr 23.

Fredagen den 9 juni 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

skattebefrielsen, bar Kungl. Maj :t emellertid ansett sig böra iakttaga stor försiktighet
vid användningen av den utav riksdagen lämnade fullmakten. Kungl.
Maj :t har alltså icke ansett skattebefrielse böra medgivas i fråga örn varje
gåva, som uppfyllde de i fullmakten angivna formella förutsättningarna.

Vad härefter angår frågan örn de principer, som tillämpats vid begagnandet
av fullmakten,, vill jag till en början nämna,, att skattebefrielse icke ansetts
böra medgivas i sådana fall där gåvan lämnats före den dag, då riksdagens skrivelse
i ämnet är dagtecknad, eller den 6 november 1943. Undantag från denna
regel har gjorts endast beträffande gåvor till den förut omnämnda insamlingen
inom näringslivet till förmån för Norge, den s. k. Norge-insamlingen »Norvegia».
Detta undantag har ansetts böra göras med hänsyn till att insamlingen
på ett tidigt stadium erhållit underhandsbesked örn att förslag örn skattebefrielse
skulle framläggas för riksdagen och jämväl använt sig av detta underhandsbesked
vid insamlingsarbetet.

Skattebefrielse har ej heller meddelats i sådana fall, där gåvorna lämnats för
hjälparbete av olika slag inom Sverige.

Har gåva till internationellt hjälparbete utanför Sverige kommit till stånd
efter det riksdagens ifrågavarande bemyndigande lämnades eller har efter
nämnda tidpunkt utfästelse örn sådan gåva gjorts, har ansökan örn skattebefrielse
utan undantag bifallits, där gåvan uppgått till minst 1 000 kronor och
angivits vara avsedd såsom bidrag till hjälparbetet i Norge.

Även i sådana fall där gåva lämnats till organisation, som bedriver hjälparbete
såväl i Norge som i annat skandinaviskt land, har skattebefrielse medgivits,
därest gåvogivaren icke uppställt särskilda villkor i fråga om medlens användning.

Vad härefter angår gåvor till förmån för hjälparbetet i Finland, har skattebefrielse
icke medgivits med mindre gåvan uppgått till minst 10 000 kronor.
Denna begränsning har föranlett att ett tiotal ansökningar, avseende gåvor till
Finland, blivit avslagna.

Någon ansökan örn rätt till skattebefrielse för gåva till hjälparbetet inom
Danmark har hittills icke varit föremål för Kungl. Maj :ts prövning.

Slutligen må nämnas, att i ett mindre antal fall ansökningar örn rätt till
skattebefrielse gjorts beträffande gåvor, avsedda för hjälparbete i andra länder
än våra nordiska grannländer. Dessa ansökningar lia lämnats utan bifall.

Härpå anförde:

Herr von Seth: Herr talman, mina herrar! Till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet anhåller jag få framföra mitt tack för svaret på denna
interpellation.

Interpelilationen har föranletts av att det skapats en ganska stor oklarhet
genom riksdagsbeslutet i denna fråga. I propositionens kläm begärdes att riksdagen
måtte »bemyndiga Kungl. Majit att medgiva, att skattskyldig — som
under beskattningsår, för vilket taxering verkställes år 1944 eller år 1945,
lämnat penninggåva å minst 1 000 kronor till internationellt hjälparbete till
lindrande av nöd bland civilbefolkningen i krigshärjade länder -—- må vid
taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt till krigskonjunkturskatt
eller till syfte likartad skatt, utöver eljest medgivna avdrag, ånjuta avdrag
med belopp motsvarande vad den skattskyldige under beskattningsåret
utgivit såsom sådan gåva.» Bevillningsutskottet tillstyrkte propostionen, och
riksdagens beslut blev också i enlighet med propositionens kläm. Allmänheten
har -därför fått det intrycket att för gåva, som lämnas till av Kungl. Majit
erkänd organisation under de villkor, som äro angivna i propositionen, skulle

Fredagen den 9 juni 1944.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

efter ansökan hos Kungl. Maj :t beviljas skattefrihet, därest gåvan uppginge till
ett belopp av minst 1 000 kronor. I propositionen står visserligen på ett mycket
undangömt ställe följande passus: »att det i promemorian upptagna förslaget,
att ifrågavarande skatteavdrag skola göras beroende av Kungl. Maj :ts prövning
i varje särskilt fall, finner jag lämpligt. Genom det föreslagna förfarandet vinnas
nämligen möjligheter att kontrollera dels i vilken omfattning skattefria
gåvor förekomma, dels ock att dessa gåvor lämnas till länder, där de anses mest
behövliga.» Alltså, enligt denna passus i den kungl, propositionen har givetvis
Kungl. Majit möjlighet och även rätt att, därest gåvor lämnas till länder,
som anses ha mindre behov av dem, föreskriva att gåvorna icke skola bliva
skattefria. Det har emellertid hos allmänheten väckt, jag skulle vilja säga,
bekymmer över att de, som till Finland lämna gåvor understigande 10 000 kronor,
icke av Kungl. Majit beviljas skattefrihet för dessa gåvor.

Jag skulle, herr talman, i detta sammanhang vilja hänvisa till1 vad statsministern
yttrade i första kammaren i debatten örn denna proposition. Jag skall
ingalunda undansticka, att han där talade örn att det då behövdes mycket
stor hjälp till Norge. Han avslutade emellertid sitt anförande med följande:
»Vad jag tycker skulle vara betänkligast är, om genom riksdagens ståndpunktstagande
skapades den föreställningen, att den statliga hjälpen skall
bli den väsentliga, kanske den enda, och att statsmakterna sakna intresse för
att uppmuntra den enskilda hjälpverksamheten.» Dessa ord yttrades alltså av
statsministern vid debatten i första kammaren, och allmänheten måste givetvis
härav få den bestämda uppfattningen, att statsmakterna med alla till buds
stående medel vilja uppmuntra den enskilda hjälpverksamheten och framför
allt hjälparbetet till de nordiska länderna.

Enligt statsrådet Wigforss’ svar medgiver Kungl. Majit nu skattefrihet
för gåvor till Norge, som uppgå till minst 1 000 kronor, under dtet att skattefriheten
för gåvor till Finland är begränsad till gåvor på minst 10 000 kronor.
dag skall inte här ingå på, huruvida begränsningen är lämplig eller
olämplig överhuvud taget. Men jag kan ej underlåta göra den reflexionen, att
en dylik begränsning av skattefriheten för en gåva i viss mån är odemokratisk.
Idet har också riksdagen påpekat, Men i den mån gränsen sättes högt
blir den ännu mera odemokratisk. En person, som kanske befinner sig i relativt
små omständigheter, men känner sitt hjärta svälla över av medkänsla och
därför känner sig månad att giva hjälp till Finland, tar kanske för detta ändamål
av sina sparade slantar 2 000 kronor, men erhåller då icke skattefrihet
för denna gåva. Det innebär ett gåvostopp detta, som man tycker att Kungl.
Majit vid denna tidpunkt borde kunna rucka på.

När Kungl. Majit lade fram propositionen nr 355 år 1943 var, som också
yttrades i statsministerns svar i oktober 1943 — jag vill också understryka
det — hjälpbehovet i Norge mycket stort. Nu har hjälpen till Norge^ nästan
överträffat förväntningarna. Finland befinner sig alltjämt i en svår kris,
och det är naturligtvis oerhört svårt att bedöma vilket av våra nordiska broderländer,
som är mest i behov av hjälp på det ena eller andra, området. Jag
skulle därför till herr statsrådet vilja framföra en fråga huruvida tidpunkten
ej nu vore lämplig att likställa dessa länder i detta avseende, när nu riksdagen
beslutat lämna skattebefrielse för gåvor under åren 1943—1944 och det
nu återstår så kort tid av år 1944, Det hjälparbete, som är igångsatt för lindrande
av nöden åt våra broderfolk, är förvisso storartat. Men det skorrar något
litet, att det skall dirigeras mot visst håll. Men, herr statsrådet Wigforss, låt
denna skattefrihet gälla lika för gåvor till våra broderfolk. Min uppfattning
är att dessa mer än väl behöva denna hjälp i alla dess olika former.

Nr 23.

Fredagen den 9 juni 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Jag vill bara tillägga att jag mycket väl förstår vilka svårigheter som möta,
då det gäller att så att säga göra någon skillnad beträffande dessa gåvor,
men det hänger samman med tillkomsten av själpa propositionen.

Säkerligen veta både interpellanten och kammaren mycket bra, att frågan örn
skattebefrielse överhuvud taget varit en av de stora tvistefrågorna och att man
både ifrån finansdepartementets och minst lika mycket ifrån bevillningsutskottets
och riksdagens sida varit ytterligt obenägen att gå med på sådan
skattebefrielse, på grund av skäl som jag inte här skall gå in på. Det var med
allra största tveksamhet som jag, på grund av uppmaning från dem som började
med insamlingen till Norge, beslöt mig för att i regeringen föredraga frågan och
hemställa, huruvida det inte skulle kunna vara möjligt att framlägga en
proposition som kunde underlätta denna insamling. Hade det inte varit fråga
örn insamlingen till Norge, hade vid det tillfället icke någon proposition blivit
framlagd. Jag är ganska säker på att örn det hade sagts öppet till bevillningsutskottet
och till riksdagen, att nu vilja vi ge skattebefrielse för gåvor till
vilket land som helst, så hade bevillningsutskottet gått på avslag. Hela motiveringen
i bevillningsutskottets betänkande är faktiskt en motivering för avslag,
fastän man slutligen, tydligen på grund av hänsyn till det särskilda fallet
och till Norvegiainsamlingen, gav sitt bifall.

Det hade i det läget åtminstone för mig varit naturligast att säga, att icke
några andra gåvor än sådana som höra till Norgeinsamlingen skulle få skattebefrielse;
det var också på det sättet vi till en början tillämpade bestämmelserna.

Det hade för övrigt inte lämnats några mycket stora gåvor till annat håll.
Den enda stora gåva åt annat håll som senare gjordes var en gåva på 50 000
kr. till Finland. Det var en svaghet kanske att inte hålla linjen strikt, men
efter detta gjorde vi den uppmjukningen, att gåvor av betydande storlek skulle
medgivas skattefrihet. Man förutsatte -— det vill jag tillägga här — att örn
gåvorna rörde sig omkring 1 000 och kanske även 2 000 kr., borde väl den som
anser sig kunna ge en sådan gåva också kunna göra det utan att få skattebefrielse.
Jag vill erinra örn att den mångdubbelt större insamlingen till Finland
1939 gjordes utan någon skattebefrielse.

Jag har härmed endast velat erkänna att det är ytterligt svårt att göra en
sådan här fördelning, irnen på grund av propositionens tillkomst och frågans
hela behandling i riksdagen har jag ansett det vara nödvändigt att icke bokstavligen
följa propositionen och säga att varje gåva till ett främmande land
skulle bli skattefri.

Herr von Seth: Herr talman! Det är fullt riktigt att alla dessa betänkligheter
förefunnos när riksdagen fattade sitt beslut. Det är också precis som herr
statsrådet säger, att både i riksdagen och i de kretsar, där man hade reda på
detta besluts fattande, kände man till denna Norvegiainsamling. Men det gäller
här, som jag sade i mitt första anförande, den del av allmänheten som vill lämna
bidrag till båda länderna.

Min övertygelse är att känslan av att hjälp behöver lämnas nu är synnerligen
stark även hos människor i ganska blygsamma ekonomiska förhållanden. Jag
hemställer därför ännu en gång till herr statsrådet, huruvida icke^tidpunkten
nu är inne att för den tid som är kvar i detta avseende likställa Finland med
Norge.

Herr Lundell: Herr talman! När finansministern säger att det skulle ha
varit en klar och allmän åskådning inom bevillningsutskottet, att när denna

Fredagen den 9 juni 1944.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

skattefrihet beviljades för vissa gåvor, detta endast skulle gälla gåvor åt ett
bestämt håll, fastän det inte utsädes i propositionen, vill jag åtminstone för
mili egen del förklara, att jag ansåg detta icke vara fallet. Jag deltog i ärendets
behandling i utskottet, och jag ansåg det ytterligt stötande att man där under
hand lät påskina, att när nu denna skattefrihet beviljades, så var avsikten •—
trots att det som sagt inte står uttalat i propositionen — att den skulle gälla
endast för gåvor åt ett visst håll. Hur det var med mina kamrater i det fallet
inom utskottet kan jag inte säga,

Jag vill tillägga att vi också stöttes av denna tusenkronorsgräns. Åtskilliga
av oss ansågo ''att det var skäligen odemokratiskt att sätta en sådan gräns och
ge större inkomsttagare skattefrihet för gåvobeloppet men inte mindre inkomsttagare.
Såvitt jag minns rätt uppträdde jag också i kammardebatten och framhöll
det olämpliga i en sådan gränssättning.

Det olämpliga blir nu åtminstone efter min uppfattning ännu olämpligare,
örn man för gåvor åt annat håll än Norge, nämligen till Finland, flyttar upp
denna gräns från 1 000 kr. till 10 000 kr. Jag kan inte finna annat än att ett
sådant förfarande från vår sida ser mycket illa ut.

Gåvor böra vara avsedda att lindra nöden. Örn det nu företrädesvis är fråga
om våra grannländer bör gåvan vara avsedd att lindra nöden i vilket väderstreck
den än förekommer.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Det är intet tvivel underkastat att när
detta ärende avgjordes av riksdagen tveksamheten var mycket starkt utbredd,
inte blott i bevillningsutskottet utan också i riksdagens kamrar. Det kan man
också förstå därutav att vi på våren samma år som denna fråga avgjordes på
hösten hade upphävt den skattebefrielse för alla gåvor till Sverige, till svenska
försvarsändamål och dylikt, som hade beviljats under de senaste tre—fyra
åren.

När bevillningsutskottet tillstyrkte den kungl, propositionen skedde detta
på grund av att man kände till de utfästelser som den svenska industrien hade
gjort i detta avseende och att ett avslag på propositionen vid det tillfället
skulle lia kunnat skapa en mängd missförstånd, vartill ju ingen ville medverka.
Men jag tror inte man behöver vara tveksam på den punkten att örn det hade
gällt en allmän skattebefrielse, som nian nu tycks vilja förmå finansministern
att gå med på, skulle såväl bevillningsutskottet som — jag är övertygad därom
•— kamrarna ha vägrat sin medverkan.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 8.

Ordet lämnades på begäran till Svar på

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergguist, som anförde:inter''Pe^latlon
Herr talman! Med kammarens tillstånd har fröken Andersson till mig riktat
följande frågor:

1) Anser herr statsrådet, att förefintlig lagstiftning på detta område erbjuder
tillräckligt skydd för minderåriga mot sedlighetsförbrytelser?

2) Om så icke är fallet, är herr statsrådet beredd att snarast medverka till
de ändringar i dessa avseenden, som av omständigheterna kunna anses påkallade? Dan

svenska strafflagen innehåller åtskilliga bestämmelser till skydd för
barn och ungdom mot sexuella förgripelser. Bestämmelserna återfinnas i 18
kap. strafflagen.

Nr 23.

Fredagen den 9 juni 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

1 fråga om sträffbarheten för otukt med minderåriga Ilar man att skilja mellan
de fall, då någon förgriper sig mot en minderårig av motsatt kön, och de
fall, då det är fråga om angrepp mot barn av samma kön, d. v. s. homosexuella
angrepp.

I det förra hänseendet stadgas i 18 kap. 7 § strafflagen ett normalstraff av
straffarbete från och med fyra till och med åtta år för otukt med kvinna som
ej fyllt tolv år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, kan straffet
nedsättas till straffarbete i två år. Å andra sidan är straffminimum, då kvinnan
fått svår kroppsskada av gärningen eller hon ljutit döden därav, straffarbete
i åtta år; straffskalan är nämligen för detta fall straffarbete från och
med åtta till och med tio år eller på livstid. — För otukt med kvinna, som
fyllt tolv men ej femton år, är enligt 18 kap. 8 § strafflagen straffet straffarbete
från och med sex månader till och med fyra år eller fängelse i minst
sex månader.

De sålunda gällande straffskalorna för otukt med minderåriga tillkommo
genom lagändring år 1937. Denna lagändring innebar ifråga örn otukt med
kvinna under tolv år ingen annan förändring i förhållande till tidigare gällande
rätt än att man införde möjligheten att vid synnerligen mildrande omständigheter
nedsätta straffet till straffarbete i två år. Tidigare var straffarbete i
fyra år absolut straffminimum i detta hänseende. För otukt med kvinna, som
fyllt tolv men ej femton år, innebar lagändringen en skärpning i förhållande
till vad tidigare gällde. Straffmaximum höjdes sålunda från straffarbete i två
år till straffarbete i fyra år, och straffminimum höjdes från fängelse i en månad
till fängelse i sex månader.

En utvidgning av straffbarheten för sexuella angrepp mot minderåriga genomfördes
år 1942 i samband med den då antagna lagstiftningen om försök till
brott. Straffbestämmelser för försök till brott mot 18 kap. 7 eller 8 § strafflagen
fulin os icke tidigare men infördes nämnda år. Straffet för sådant försök skall
enligt de allmänna försöksreglerna sättas under vad som bort följa å fullbordad
gärning; straffmaximum ligger sålunda mycket nära straffmaximum för det
fullbordade brottet. I fråga örn minimum medföra de allmänna reglerna örn
straff för försök att straffet för försök till otukt med kvinna under tolv år
icke får sättas lägre än straffarbete i två månader. I fråga örn försök till
otukt med kvinna mellan tolv och femton år är domstolen däremot icke bunden
av någon gräns nedåt.

Vad härefter beträffar angrepp av homosexuell art mot minderåriga vill jag
erinra örn att vid innevarande riksdag genomförts en ändrad lagstiftning om
homosexualitetens straffrättsliga behandling överhuvud. Enligt hittills gällande
lydelse av 18 kap. 10 § strafflagen har straffet för homosexuell
otukt varit — och är intill den 1 juli i år, då den nya lagstiftningen
träder i kraft — straffarbete i högst två år, oavsett under vilka omständigheter
otukten skett. Genom den nya lagstiftningen på området har, samtidigt
med att det straffbara området inskränkts i fråga om homosexuell otukt mellan
vuxna personer, straffbarheten skärpts för sådan otukt med minderåriga.
För homosexuell otukt med barn under femton år stadgas i den nya lydelsen av
18 kap. 10 § strafflagen straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Därjämte
innehåller den nya bestämmelsen stadgande örn straff för försök till sådan
otukt, vilket tidigare saknades.

Av betydelse för frågan örn möjligheterna att med strafflagens hjälp kunna
ingripa mot sedlighetsförbrytare är vidare stadgandet i 18 kap. 13 § strafflagen.
Enligt detta lagrum straffas med böter eller fängelse den som genom någon
sin gärning sårar tukt och sedlighet så att allmän förargelse eller fara för
andras förförelse därav kommer. Straffmaximum är alltså fängelse i två år.

Fredagen den 9 juni 1944.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

Detta stadgande har kommit till användning icke minst då det varit fråga, om
homosexuella övergrepp mot pojkar, när domstolen av en eller annan orsak icke
ansett fullbordad otukt lia förelegat. I detta hänseende kommer måhända lagrummet
att tillämpas mindre ofta, sedan man nu fått straff för försök till
homosexuell otukt. 18 kap. 13 § strafflagen tillämpas emellertid jämväl vid
andra sexuella förgripelse!'', som icke falla under begreppet fullbordad otukt,
exempelvis exhibitionism. Det i lagrummet uppställda kravet att fara för andras
förförelse skall ha förelegat för att straffbarhet skall inträda bär givits
en vidsträckt tolkning. Enligt stadgad rättspraxis är det^ tillräckligt att sådan
fara förelegat för en enda person, och det kräves alltså inte, som lagrummets
formulering möjligen skulle kunna anses ge vid handen, att flera åsett
det otuktiga beteendet. Att fara för förförelse så gott som undantagslöst anses
föreligga när det är fråga om angrepp mot barn torde vara självfallet.

I anledning av interpellationen har jag från statistiska centralbyrån införskaffat
uppgift angående antalet personer, som under tioårsperioden 1933
1942 tilltalats och sakfällts för brott mot 18 kap. 7, 8, 10 eller 13 §. ^(Siffrorna
för år 1943 äro ännu icke tillgängliga.) Av uppgifterna framgår, att
antalet åtal för otukt med kvinna under tolv år varierat år från år utan att
man kan tala örn någon bestämd tendens till vare sig stegring eller tillbakagång.
Högsta siffran, 42 åtal, uppvisar år 1936 och den därnäst högsta, 41,
år 1941. Lägsta siffror uppvisa åren 1933 och 1935 med vardera 20 åtal, de
därnäst lägsta åren 1942 och 1940 med resp. 26 och 27 åtal. Vad angar
åtalen för otukt med kvinna mellan tolv och femton år, vilka till antalet äro
betydligt flera än åtalen för otukt med kvinna under tolv år, ligga däremot
siffrorna för åren 1941 och 1942 genomsnittligt sett högre än tidigare år, även
örn det något enstaka tidigare år förekommit än högre siffror. I fråga örn
brott mot 18 kap. 10 och 13 §§ är det påtagligt att en ökning inträtt under de
senaste åren särskilt beträffande 18 kap. 13 §. .. , ..

Från kriminalpolisen i Stockholm, Göteborg och Malmö har^ jag särskilt
begärt uttalanden rörande utvecklingen på här förevarande område under de.
senaste åren. Därvid har från kriminalpolisen i Stockholm uppgivits, att
antalet inkomna anmälningar för sedlighets- och otuktsbrott under åren 1943
och 1944 visat en markant stegring jämfört med tidigare år. Medan antalet
anmälningar under åren 1939—1942 utgjort respektive 201,. 224, 163 och
182, sprang siffran för 1943 upp till 330, och intill den 20 maj i ar lia 122 anmälningar
gjorts. Från kriminalpolisen har upplysts att man inte kan bestämt
angiva hur stor andel av dessa anmälningar, som utgöres av brott mot
minderåriga, men att sådana brott av allt att döma utgöra större delen. Motsvarande
uppgifter från Göteborg visa enahanda utveckling. Även uppgifterna
från Malmö peka på en tendens till stegring av antalet otuktsbrott mot
minderåriga, även örn denna tendens icke är lika utpräglad som för Stockholms
och Göteborgs vidkommande.

Den gjorda undersökningen synes dessvärre giva vid handen att åtminstone
beträffande Stockholm och Göteborg förhållandena på detta område under de
senaste åren undergått en försämring. Örn orsakerna härtill torde det vara
svårt att uttala någon bestämd mening. Uppenbarligen ligger emellertid den
största svårigheten att komma till rätta med sådana individer som begå sedlighetsbrott
mot minderåriga däri att förbrytelserna så lätt undandraga sig
upptäckt. Vittnen till händelsen finnas mera sällan att tillgå, och barnens egna
berättelser örn vad som förekommit lämna oftast ingen ledning för vem förbrytaren
kan vara. I dessa hänseenden lärer lagstiftaren icke kunna göra
mycket flir att åstadkomma en bättring, utan det måste ankomma på polismyndigheterna
och allmänheten själv att söka göra detta. Måhända borde man

Nr 23.

Fredagen den 9 juni 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

söka att genom upplysningsverksamhet bland föräldrar oell andra barnafostrare
inskärpa vikten av att barnen icke lämnas under sådana omständigheter,
att de löpa_ fara att bli utsatta för sedlighetsförgripelser.

Samhällets möjligheter att ingripa mot en sedlighetsförbrytare, som blivit
upptäckt, synas däremot ganska effektiva. De gällande straffskalorna måste
anses vara förhållandevis stränga,_ och någon skärpning av dem lärer icke
kunna anses erforderlig. Det kan invändas, att sedlighetsförbrytare ofta äro
abnorma till sin läggning och därför bliva straffriförklarade för sina brott.
Regelmässigt leder emellertid straffriförklaringen till intagning på sinnessjukhus
för vård, och den straffriförklarade får icke utskrivas från sjukhuset utan
att sinnessjuknämnden lämnat sitt medgivande till utskrivningen. I sinnessjuknämnden
äro jämväl lekmanna- och domarelement representerade. Uskrivningen
sker dessutom så gott som alltid till en början på försök med åläggande
för elen utskrivne att iakttaga _ särskilda föreskrifter vid äventyr att han
återintages på sjukhuset. Jag vill dessutom nämna att frågan örn tillräknelighetsbestämmelserna
och vården av straffriförklarade för närvarande är föremål
för övervägande inom justitiedepartementet, därvid givetvis också hänsyn
^tages till de särskilda säkerhetssynpunkter, som kunna göra sig gällande
i fråga örn straffriförklarade farliga förbrytare.

För psykiskt abnorma sedlighetsförbrytare som icke äro otillräkneliga har
samhället vidare till sitt förfogande en mycket effektiv reaktionsform, nämligen
förvaring i vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare. Den gällande
lagstiftningen härom, som är från år 1927, tillkom icke minst med tanke
på farliga sedlighetsförbrytare. Då domstolen med stöd av denna lagstiftning
förordnar att förvaring skall träda i stället för det straff domstolen utdömt
innebär detta att den dömde omhändertages för i princip obegränsad tid. Han
får nämligen icke utskrivas från förvaringsanstalten så länge han är att anse
som vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. En förutsättning
för att förvaring skall få tillgripas är att den dömde prövas vid brottets begående
ha varit av sinnesbeskaffenhet som avses i 5 kap. 6 § strafflagen, d. v. s.
han skall vara s. k. förminskat tillräknelig. Denna förutsättning är givetvis
ej sällsynt när det gäller sedlighetsförbrytare, hos vilka grunden till brottet
ofta är att söka i en abnormitet av ett eller annat slag, även om denna abnormitet
icke är så höggradig att vederbörande kan anses helt otillräknelig.

_I detta sammanhang vill jag erinra örn den innevarande år genomförda lagstiftningen
örn kastrering. Enligt denna kan kastrering äga rum av den soie.
nied skäl kan antagas komma att på grund av sin könsdrift begå brott som
innebär allvarlig familier skada för annan. Kommer kastrering till stånd kan
man anse risken för återfall i sedlighetssbrott från den kastrerades sida utesluten.
Det kan givetvis då bliva obehövligt att tillgripa förvaring av honom,
liksom en redan förvarad, som låter kastrera sig, bör kunna Wiva utskriven
från anstalten tidigare än eljest. Kastrering får dock icke verkställas mot vederbörandes
vilja. J ör de skäl som i detta hänseende varit bestämmande vid
lagstiftningens tillkomst torde jag icke nu behöva redogöra.

Möjligheten att ådöma förvaring är för närvarande begränsad till sådana
fall då den tilltalade dömes till straffarbete i minst två år eller att han tidigare
undergått straffarbete och nu dömes till straffarbete eller, i fråga örn sedlighetsbrott,
till straffarbete eller fängelse. Detta krav på viss svårhet hos
brottet eller viss föregående brottslighet utgör uppenbarligen ibland ett hinder
för att tillgripa förvaring mot sedlighetsförbrytare. Detta hinder kommer
emellertid att undanröjas då den år 1937 genomförda ändrade lagstiftningen
på detta område trätt i kraft. Enligt 1937 års lag äro möjligheterna
att tillgripa förvaring väsentligt vidgade. Kraven på viss sinnesbeskaffenhet

Fredagen den 9 juni 1944.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

hos brottslingen och på vådlighet kvarstå, men därutöver kräves endast att det
aktuella brottet enligt lag kan medföra straffarbete eller, i fråga örn sedlighetsbrott,
straffarbete eller fängelse. 1937 års lag ger härigenom möjlighet att
tillgripa förvaring mot envar vådlig sedlighetsförbrytare.

Ikraftträdandet av 1937 års lagstiftning örn förvaring och internering är
beroende av att lämpliga anstalter finnas att tillgå för det ökade förvaringsklientel
som man efter lagens ikraftträdande måste räkna med. Då anstaltsfrågorna
på grund av rådande förhållanden ännu icke kunnat lösas har lagen icke
kunnat sättas i kraft. Att den nya lagstiftningen snarast får träda i kraft är
emellertid önskvärt ur åtskilliga synpunkter, icke minst med tanke på de vidgade
möjligheter den nya lagen ger för ingripande mot farliga sedlighetsförbrytare.
En lösning av anstaltsfrågan är dock en nödvändig förutsättning för
ikraftträdandet. Anstaltsfrågan sammanhänger i sin tur i viss mån med frågan
örn en reform av tillräknelighetsreglerna. Inom justitiedepartementet pågår
såsom nämnt för närvarande utredning i detta hänseende på grundval av det
betänkande, som strafflagberedningen avgivit rörande tillräknelighetsbestämmelserna,
sinnesundersökning i brottmål m. m. Möjligheterna att sätta 1937
års lag i kraft komma därvid att ägnas särskild uppmärksamhet. I nuvarande
stund är jag emellertid icke beredd att göra något uttalande när förslag i ämnet
kan framläggas för riksdagen.

Härefter yttrade:

Fröken Andersson: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få uttala mitt tack för det både klarläggande och
utförliga svar, som här har avgivits. Därav framgår med all önskvärd tydlighet,
att herr statsrådet ser på detta problem på det allvarliga sätt, som är motiverat
av dess art. Det ger också vid handen, att man i olika hänseenden försökt
att via höjning av straffsatser och andra åtgärder få till stånd en förbättring.

Det är uppenbart, att det kan råda olika uppfattningar örn de medel, som
skola tillgripas för att råda bot på de omtalade förhållandena ■—• jag kommer
tillbaka till det problemet. Det är tacknämligt, att man i detta sammanhang
skärpt straffet för själva försöket till förförelse — då fara föreligger för
andras förförelse, som det heter. Jag understryker vad statsrådet därvidlag
betonat, nämligen att när det gäller barn denna fara regelmässigt förekommer.
Trots dessa åtgärder lia emellertid, såsom framgick av interpellationssvaret,
dessa sedlighets- och otuktsbrott ökats väsentligt. Siffran från Stockholm i
det fallet är t. ex. ganska skrämmande. Den utvisar en ökning från 201 fall
år 1939 till 330 fall år 1943. Av dessa fall — det är icke angivet i statistiken,
men med all sannolikhet är det så — utgör flertalet brott sådana som
begåtts mot minderåriga.

Nu säger herr statsrådet emellertid, att lagstiftaren icke kan göra mycket
för en förbättring. Jag är icke alldeles säker på den saken, men jag vill samtidigt
betona, att jag naturligtvis i hög grad lägger lekmannasynpunkter på
frågan. Vad som kan göras, framhålles det i svaret, örn jag minns rätt, är
emellertid att myndigheterna kunna öka bevakningen och skärpa vakthållningen
överhuvud taget inom de områden, där faran för sådana brott är särskilt
aktuell. Vad däremot angår rekommendationen, att föräldrarna böra upplysas
örn vikten av att se till sina barn, så att de icke utsättas för risk, så
tror jag med förlov sagt, att icke så mycket är att vinna på den vägen. Det
är givetvis klart, att man skall försöka alla vägar och alltså även denna,
men det är nog i realiteten ytterligt svårt för föräldrarna att genomgående
skydda sina barn, hur de än försöka. Särskilt gäller detta naturligtvis de

Nr 23.

Fredagen den 9 juni 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

fattigare kategorierna, som icke ständigt kunna ha en barnsköterska i barnens
kölvatten utan där barnen få reda sig själva i rätt stor utsträckning.

Det är alltså riktigt, att samhällets möjligheter att ingripa kanske under
de senare decennierna ökats och att också dessa möjligheter utnyttjats, men
jag menar, att det allra viktigaste härvidlag är, att dylika brott i möjligaste
mån förebyggas, och i alla händelser att de personer, som en gång blivit fast
för dessa brott, behandlas på ett sådant sätt, att en upprepning icke blir aktuell.
Jag är helt ense med herr statsrådet om att det nog icke lönar sig så mycket
nied straffskärpningar. Det är ju så, rent praktiskt sett, att när man hör
talas örn dessa upprörande och upprepade brott, man blir upprörd och tycker,
att inga straff äro höga nog för vederbörande. Vid närmare eftertanke
kommer man emellertid rätt snart underfund med att detta är en förklarlig
men icke dess mindre felaktig inställning till det hela. Det är nämligen
i regel så, att ifrågavarande abnorma individer ofta icke äro mottagliga för
straff. Detta leder icke till bättring, och faran för återfall är sålunda mycket
överhängande. Samma risk är det naturligtvis med dem som straffriförklarats
och internerats för längre eller kortare tid. Det framgick av svaret, att vederbörande
interneras för viss tid, och att sedan utskrivning sker på försök.
Jag vet, att så är förhållandet, och jag vet också, att man ordnar med övervakning.
Men jag vill icke underlåta att understryka, att denna övervakning
självfallet icke kan bli effektiv, åtminstone icke så effektiv som önskvärt vore.
Just när det gäller brott av ifrågavarande slag är faran mera överhängande,
eftersom driften finns kvar och alltså förutsättningarna för brottets återupprepande
äro ständigt aktuella. När det gäller de förminskat tillräkneliga finns
beträffande dem en möjlighet till intagning på vårdanstalt för, som det heter,
»i princip obegränsad tid». Därvidlag får man nog lägga huvudvikten
vid orden »i princip», ty det händer ju dock, att vederbörande utskrivas efter
kortare eller längre tid. Jag vill inom parentes anmärka, att en sådan utskrivning
naturligtvis är alldeles riktig. Men det bör ges möjligheter att
hindra vederbörande att upprepa brottet. Möjligheten till förvaring gäller
emellertid för närvarande endast i fråga örn dem som begått svårare brott.

Nu talades det örn 1937 års lag, som icke kunnat sättas i kraft av bl. a.
— eller kanske enbart — det skälet, att vi icke ha tillräckligt många anstalter
för att lagen skall kunna fungera. Jag måste säga, att jag tycker, att
denna sak är av så allvarlig beskaffenhet och av så brådskande natur, att
anskaffandet av tillräckligt antal anstalter bör gå före en massa åtgärder,
som vidtagas i olika sammanhang och som kosta, örn icke svindlande så dock
mycket stora summor. I det hänseendet vill jag helt understryka vad som nyss
här framhölls örn önskvärdheten att snart vidtaga åtgärder, så att denna
lag kan träda i kraft. Huruvida den blir effektiv eller ej får framtiden
utvisa.

Jag nämnde nyss önskvärdheten av att brotten icke upprepas. Man kommer
i det sammanhanget in på frågan örn kastrering. Det är ju så, att örn några
veckor en lag just örn kastrering träder i kraft i vårt land. Denna lag går
emellertid ut på ett frivilligt medgivande från vederbörandes sida, nota bene
om vederbörande är rättskapabel. Jag skulle vilja ställa den frågan — och
ställa den ganska allvarligt — örn det icke hade varit motiverat, att lagen blivit
tvångsbetonad. Jag förstår, att man också därvidlag vill gå varligt fram.
Det är riktigt, men jag vill också betona vikten av att man intensivt följer
verkningarna av lagen. Jag förstår icke riktigt, varför man behövt vara så
försiktig i vårt land. Man har ju dock erfarenhet i denna fråga från t. ex. Danmark,
där man har haft en tvångskastreringslag ända sedan 1935. Studerar
man de undersökningar, som ha gjorts av bland andra professorn i rättsmedi -

Fredagen den 9 juni 1944.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

cili Knud Sand, kommer man fram till att alla målningar rörande de otrevliga
verkningarna av kastrering äro fullkomligt missvisande. Under åren 1939—
1941 företogos i Danmark cirka 300 ingrepp av detta slag. Tiden kanske inte
är tillräckligt lång, men man har där konstaterat, att några ogynnsamma mentala
verkningar icke lia kunnat förmärkas, åtminstone inga väsentliga sådana.
Däremot har man nått utomordentligt goda sociala resultat. Jag kan t. ex.
nämna, att av dem som kastrerats och på den grund sluppit straff ha inte
mindre än cirka 60 procent helt klarat sig själva, och vidare ha 15 procent
behövt taga samhällets understöd i anspråk endast partiellt. Det är ytterligare
intressant att se, att i inte ett enda fall har man behövt tillgripa tvång, utan
vederbörande har fått välja mellan ingrepp och fortsatt straff, och vederbörande
har valt ingrepp.

Nu vill jag helt vara med på den sida som säger, att det är osympatiskt med
tvång, men jag menar att man här får väga olika värden emot varandra. Dels
får man se det ur offrets synpunkt och dels ur brottslingens och samhällets
synpunkt. Det sägs i strafflagsberedningens promemoria i detta sammanhang,
att den allmänna opinionen i vårt land skulle taga avstånd från en tvångskastrering.
Jag undrar, örn den uppfattningen är riktig. Jag tror snarare, att
örn man inte med den allmänna opinionen menar enbart juristerna, så är nog
den allmänna opinionen ganska gärna med på sådana där ingripanden, särskilt
när det gäller förbrytelser mot minderåriga.

Ser man det ur brottslingens synpunkt tycker jag, att också den sidan talar
för sådana här ingrepp, gärna av tvångsmässig karaktär, därför att det, som
jag nyss nämnde, kan leda till att vederbörande blir en samhällsnyttig medborgare
i stället för att år efter år ligga samhället till last och taga^ upp plats
på en anstalt. Hur valhänt — örn jag så får utpeka det — man går fram på
detta område skulle man kunna bestyrka med hela rader av exempel. Jag skall
här, utöver det exempel, som jag nämnt i min interpellation, bara anföra ett
sådant fall. Det var en man, som på 1920-talet vid 25 års ålder blev fast för
ett sådant här brott. Han dömes då till fyra år och två månaders straffarbete.
Han släpptes efter den tiden ut och var ute några år. Så blev han fast för
samma brott igen och dömdes till 5 år och 6 månaders straffarbete. Då blev
han emellertid undersökt och blev rubricerad under 5:6, d. v. s. förminskat
tillräknelig. Så kom han så småningom ut också därifrån 1942. Hösten 1943
blev han återigen fast för samma brott. Undersökning skedde, och han blev då
rubricerad under 5:5, d. v. s. sinnessjuk. För övrigt är denne man i alla hänseenden
fullt social och skulle alltså kunna klara sig ute i livet, bara sådana
ingrepp företoges, att han inte utsattes för frestelse att ånyo begå sådana här
brott.

Jag vill slutligen bara peka på en fråga, som herr statsrådet har berört i propositionen
rörande kastrering. Det gäller frågan om vilka indikationer, som
böra föreligga för ingripanden av dessa slag. Där tycker jag att herr statsrådet
kanske tar det hela litet för snävt, men jag förstår å andra sidan juristens
försiktighet på den punkten. Herr statsrådet säger: »Det synes sålunda icke
böra komma i fråga att tillåta kastrering enbart på den grund, att vederbörande
kan befaras begå sedlighetsbrott, även örn detta är mycket ringa.» Det
är detta sista ord »ringa», som jag vill ställa mig litet tveksam till. Vad som
är ringa eller stora brott i detta sammanhang kan man som regel inte avgöra
bara genom yttre undersökningar, därför att där ha vi alla de psykiska faktorerna
som spela in.

Jag skall inte, herr talman, gå vidare in på detta i och för sig ganska stora
problem, utan jag nöjer mig med att uttala den förhoppningen, att herr justitieministern
även i fortsättningen kommer att taga itu med de här fragorna

Nr 23.

Fredagen den 9 juni 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

på det allvarliga sätt, som svaret på min interpellation ger vid handen. Jag
ber ännu en gång att få tacka för svaret.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergquist: Herr talman!
Jag vill bara i anledning av vad fröken Andersson nämnde i fråga örn kastreringslagen
framhålla, att anledningen till att vi nu, då det för första gången
framlades en lag örn kastrering, inte tillgrepo tvångskastrering, är densamma
som föranledde statsmakterna, då vi började med lagstiftning angående sterilisering,
att gå försiktigt fram.

Detta är åtgärder, som tidigare inte ha varit reglerade i vår lagstiftning,
och man har velat pröva sig fram och se verkningarna av det. Man började
försiktigt med sterilisering och gick sedan längre. Vi ha börjat försiktigt nu
med kastrering, och det är mycket möjligt, att vi om några år kunna gå längre.

Vad jag ville upplysa örn var att i de tillämpningsföreskrifter, som utfärdats
till den nya kastreringslagen, ha läkarna ålagts att noga följa de fall,
som underkastas kastrering, så att vi skola få ett objektivt material för att här
i vårt land bedöma verkningarna av kastrering. Kommer det då att visa sig,
att det icke blir några otrevliga biverkningar för den enskilde individen, kommer
det att bli lättare att gå vidare på den vägen, som vi redan slagit in på.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9.

Svar på Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson, ertnterpe.
ilation.-^QYi på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Kammarens ledamot herr
Carlsson i Bakeröd har till mig riktat en fråga, huruvida jag i fortsättningen
vill medverka till, att telefonkablar och dylika ledningar läggas i befintlig
eller planerad väg och endast i undantagsfall dragas över andra områden.

I det fall, som föranlett interpellationen —- nedläggning av en telefonkabel
mellan Göteborg och Styrsö — har kabeln framdragits genom mark, som enligt
förslag till byggnadsplan avses att framdeles nyttjas för villabebyggelse.
Kabeln har därvid placerats så, att den icke lägger hinder i vägen för
de blivande tomternas bebyggelse, utan förlägges i mark, som huvudsakligen
kommer att utgöra trädgård.

o De motiv, som interpellanten angivit för sin fråga, kunna sammanfattas
så, att förläggning i tomtmark medför olägenheter för markägarna därigenom,
att kabeln tid efter annan måste grävas upp vid reparationer och omläggningar
och att markägare vid arbeten på sin tomt nödgas iakttaga försiktighet
för att icke skada kabeln, samt att till följd av dessa olägenheter
markvärdena minskas. Interpellanten gör gällande, att förläggning i vagmark
blir billigare på längre sikt, emedan telegrafverket i audre fall måste
ersätta markägarna för olägenheterna, och han hävdar den uppfattningen, att
förläggning av telefonkablar i annan mark än vagmark bör undvikas.

dag vill framhålla, att telegrafverket tidigare tillämpat systemet med
förläggning av kablarna i vagmark men på senare år i stor utsträckning
frångått detta system och övergått till förläggning i annan mark. De avgörande
skälen härtill ha varit, att man därigenom kunnat spara betydande
belopp både genom lägre anläggningskostnader och genom minskade risker
för driftsstörningar och flyttningskostnader.

Under 1920-talet nedlades rikskablar till omkring 860 km längd1, vilka
placerades företrädesvis i vägar. Erfarenheterna blevo emellertid nedslående.
Stora kostnader uppkommo för kabelomläggningar i samband med vägar -

Fredagen den 9 juni 1944.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

beten, hinder uppstodo för vägtrafiken, och återkommande driftsstörningar inträdde
för telegraf- och telefontrafiken. Såsom ett exempel kan nämnas, att
det enbart å sträckan Stockholm—Norrköping under en 10-årsperiod varit
nödvändigt att på grund av vägarbeten utföra kabelflyttningar för en kostnad
av över 400 000 kronor, under det att hela kabelns anläggningskostnad uppgick
till cirka 800 000 kronor.

Genom förläggning av kablarna i annan mark än vagmark vinner man i
regel, att kabeln kan göras kortare och erhålla klenare dimensioner, att behovet
av framtida omläggningar i samband med vägomläggningar till större
delen bortfaller och att driftssäkerheten blir större. Dessutom tillmötesgår
man militära önskemål, enligt vilka kablarna ej böra förläggas i eller nära
invid vägarna, där de löpa risk att skadas vid anfall från luften.

Sedan år 1930 ha över 5 000 km telefonkablar nedlagts enligt det nya
systemet. Män har därigenom kunnat göra stora besparingar. Diet har visat
sig, att kabellängderna kunnat förkortas med 10—25 %, vilket har stor
betydelse, då enbart kostnaden för själva kablarna uppgår till i genomsnitt
30 000 kronor per km. Totalkostnaderna bli vid kablarnas förläggning i terräng
cirka 30 % lägre än vid placering i eller invid väg, trots att i förra fallet
tillkomma utgifter för intrångsersättningar, för tillfarts/vägalr till arbetsplatserna
m. m. De besparingar, som sålunda hittills möjliggjorts genom övergång
till förläggning av kablarna i terräng, röra sig örn flera tiotal miljoner
kronor.

Såsom interpellanten framhållit, medför kabelframdragning genom enskild
mark vissa olägenheter dels vid själva anläggningen, dels vid eventuella reparationer,
då kabeln måste grävas fram. Dessa olägenheter äro dock i allmänhet
skäligen ringa. Kablarna nedgrävas i regel till ca 70 cm djup och lägga
inga hinder i vägen vare sig för ett normalt brukande av jorden i åker
och trädgård eller för framdragande av vatten- och avloppsledningar, vilka
ju måste läggas på frostfritt djup och alltså dragas helt under kablarna. Risken
för grävningsarbeten i samband med kabelreparationer är ej heller särdeles
stor. Statistiken utvisar, att fel på moderna telefonkablar förekomma i genomsnitt
1 gång per 200 km kabel och år.

Det har också visat sig, att expropriationsförfarande hittills mycket sällan
behövt tillgripas. Telegrafstyrelsen har varje år kunnat träffa frivilliga uppgörelser
med åtskilliga hundratal markägare; på 10 år har antalet expropriationsmål
uppgått till endast 15. I de fall under de senaste 10 åren, då expropriationsnämnd
fastställt ersättningar för intrång å enskildas mark, ha dessa
ersättningar varierat mellan 1,2 och 71,2 öre per meter kabel och alltså utgjort
en obetydlighet i jämförelse med kabelkostnaderna i övrigt.

I det av interpellanten åberopade fallet, kabeln mellan Göteborg och Styrsö,
hade telegrafstyrelsen undersökt kostnaderna för kabelns framdragande enligt
3 olika alternativ. Ett av dessa avsåg förläggning utmed befintlig väg och
beräknades draga en kostnad, som med 40 000 kronor översteg kostnaden för
övriga alternativ. Det andra avsåg kabelns placering inom området för en tilltänkt
ny huvudväg. Denna vägs striickning kunde dock ej anses definitivt bestämd,
och alternativet skulle därför medföra risk för framtida kabelflyttningar.
Det tredje alternativet, som kommit lill utförande, innebar kabelns
placering i mark, som nu utgör åker oell framdeles avses bliva tomtmark.

Interpellanten uppgiver att, örn kabeln förlagts enligt det förstnämnda alternativet,
uppgörelse med markägarna skulle lia kunnat träffas i godo. Enligt
vad telegrafstyrelsen meddelat, är denna uppgift ej riktig. Under ärendets förberedande
handläggning visade det sig, att telegrafstyrelsen icke i fråga örn

Nr 23.

Fredagen den 9 juni 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

något av alternativen kunde träffa överenskommelse med samtliga markägare
och arrendatorer rörande markdispositionen.

Självfallet böra de ekonomiska synpunkterna väga tungt, då det gäller att
avgöra frågor örn telefonkablarnas lämpliga placering. Stor omsorg bör därför
nedläggas på utredning av tänkbara alternativ, och vid kostnadsberäkningarna
bör hänsyn tagas ej blott till arbetskostnader utan även till de ersättningar
för markdispositionen, som kunna, bliva nödvändiga. Uppkommande olägenheter
för markägarna böra givetvis också beaktas. Med hänsyn till vad erfarenheten
visat kan jag dock icke dela interpellantens uppfattning örn att
kablarna i allmänhet böra framdragas i befintlig eller planerad väg.

Härpå anförde

Herr Carlsson i Bakeröd: Herr talman! .Tåg ber att till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet få frambära mitt tack för det svar
på min interpellation, som herr statsrådet här har lämnat.

Av svaret framgår emellertid, att herr statsrådet icke kan dela min uppfattning
då det gäller placering av ifrågavarande kablar, nämligen att dessa i
största möjliga utsträckning böra läggas i vägar, gator och allmänna platser.

I den mån statsrådet åberopar militära önskemål, enligt vilka kablar icke
böra läggas i eller invid väg, där de löpa risk att skadas vid anfall från luften,
vill jag icke på minsta -sätt förringa värdet av detta argument. Men det förefaller
av interpellationssvaret, som örn detta skäl icke varit avgörande, ty det
heter där på följande sätt: »De avgörande skälen ha varit, att man kunnat
spara betydande belopp både genom lägre anläggningskostnader och genom
minskade risker för driftsstörningar och flyttningskostnader». Jag förstår mycket
väl, att det är billigare för telegrafverket, örn man får gräva ned sina
kablar i åkerjord eller trädgårdar än om man skall lägga kablarna i eller invid
befintlig eller planerad väg, men den besparing, som telegrafverket här gör,
går, så vitt jag förstår, ut över den enskilde markägaren, som genom detta intrång
förorsakas en hel del olägenheter och, åtminstone då det gäller tomtmark,
får vidkännas förluster i form av ett sänkt tomtvärde. Den besparing,
som telegrafverket här gör, får med andra ord den enskilde tomtägaren till avsevärd
del betala, och detta anser jag icke vara riktigt.

I det av mig anförda exemplet rör det sig örn sammanlagt 66 tomter med en
areal av mellan 1 000 och 1 200 kvadratmeter per tomt. Det är väl alldeles
klart, att en tomt, över vilken telegrafverket i viss utsträckning har dispositionsrätten,
icke har samma värde som en annan tomt, där detta intrång icke
skett. Det är ju redan genom expropriationen klarlagt, att markägaren icke bör
utföra planteringar på områden, där kabeln går fram, varje tomtspekulant
måste ju underrättas örn att planteringar icke böra utföras annat än på betryggande
avstånd från kabeln. Han får vidare vara synnerligen försiktig, då
han drager fram vatten- och avloppsledningar, och vid dränering noga aktgiva
på kabelns belägenhet. Dessutom får han icke vidtaga några åtgärder på tomten,
som kunna medföra skada på kabeln. I praktiken kommer säkerligen detta
att innebära att dessa tomter förbli osålda, ända tills inga andra tomter
inom området finnas att få. Skulle detta bli fallet, är säkerligen icke den ersättning
för intrång, som telegrafverket brukar betala, vilken ersättning enligt
interpellationssvaret varierar mellan 1,2 och 71,2 öre per meter kabel, överdrivet
generös.

Telegrafstyrelsen gör gällande, att örn man valt något av de andra alternativen
skulle detta medfört en kostnadsökning av över 40 000 kronor för den
ifrågavarande anläggningen. Enligt markägarnas uppgifter skulle merkostna -

Fredagen den 9 juni 1944.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

den lia bestått i att man, om alternativ 3 bade valts, måst spränga ett cirka
50 löp meter långt och 70 cm djupt dike, och denna kostnadsökning hade således
blivit ganska obetydlig.

I fråga örn alternativ 2, vilket innebar att kabeln i stor utsträckning skulle
placeras i en planerad genomfartsväg, som enligt planen -skall ha dubbla körbanor,
mellan vilka skall finnas ett fritt område, väl lämpat för nedläggning
av en dylik kabel, invänder telegrafstyrelseen, att »denna vägs sträckning ej
kan anses vara definitivt bestämd, varför risk för framtida kabelflyttningar
kunde tänkas föreligga». Detta är i och för sig riktigt, men dessa planer ha
dock under mer än tre år legat till grund för av vederbörande myndigheter
beviljade avstyckningar, varför de torde få anses ha samma värde som om de
blivit fastställda. Jag betvivlar inte, att telegrafstyrelsen i de flesta fall träffar
frivillig överenskommelse med markägarna. Men jag har en känsla utav
att detta i många fall beror på, att- markägarna sakna kännedom örn gällande
bestämmelser, då det gäller hithörande frågor. Man lever nog i den föreställningen,
att telegrafverket har rätt att gå fram med sina ledningar var det behagar,
och den omständigheten att Kungl. Maj :ts tillstånd erfordras bli markägarna
väl mycket sällan upplysta om.

I en tidningsnotis såg jag härom dagen, att stadskollegiet tillstyrkt ett förslag
»till revidering av stadsplane- och expropriationslagstiftningen». I detta
föreslås bland annat, att kostnaden för sakkunnigeutredningen skall drabba
sakägaren för att, som det hette i notisen, en hämsko skulle läggas på benägenheten
att framställa alltför orimliga krav. Jag misstänker, att örn en ändring
av bestämmelserna i denna riktning skulle ske, komma markägarnas möjligheter
att hävda sin rätt att ytterligare reduceras.

Det är emellertid med tacksamhet jag konstaterar, att herr statsrådet i slutet
av sitt svar framhåller, att också olägenheterna för markägarna nu böra
beaktas. Jag har aldrig betvivlat herr statsrådets goda vilja i detta avseende,
och jag vågar tolka detta uttalande som ett löfte örn att markägarnas intressen
i fortsättningen komma att beaktas i samma utsträckning som telegrafverkets
kostnadskalkyler.

Vidare yttrades ej.

§ 10.

Föredrogs och remitterades till bankoutskottet den på kammarens bord liglande
motionen nr 549 av herr Hall.

§ 11.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 176—180,
första lagutskottets utlåtanden och memorial nr 46—52 samt andra lagutskottets
memorial och utlåtanden nr 52—56.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat:

konstitutionsutskottets memorial, nr 28, med förslag till ändrad lydelse av
§ 33 mom. 5, § 45 mom. 2 och § 80 riksdagsordningen; samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 169, i anledning av Kungl. Majda framställning örn anslag för budgetåret^
1944/45 till Marinen: Understöd åt föreningar m. m. jämte i ämnet väckt
motion; och

Nr 23.

Fredagen den 9 juni 1944.

Anslag till
utbyggande a
karolinska
sjukhuset.

nr 170, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående iståndsättande av
vissa kasernetablissement i Stockholm m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda memorial och utlåtanden hemställt.

§ 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till utbyggande av karolinska sjukhuset jämte i
ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Lundli: Herr talman! I samband med det ärende som här föreligger
till kammarens behandling har statsutskottet upptagit en av mig och ett antal
kamrater här i kammaren väckt motion, nr 259, i vilken vi ha yrkat, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t begära, att Kungl. Maj :t skulle snarast
för riksdagen framlägga förslag örn uppförande av en reumatologisk sjukhusavdelnång
vid akademiska sjukhuset i Uppsala. Statsutskottet har förklarat,
att då frågan för närvarande är föremål för uppmärksamhet från Kungl.
Maj :ts sida anser icke utskottet erfoderligt att riksdagen skulle skriva till
Kungl. Majit.

Jag vill trots detta, herr talman, tillåta mig att med några få ord belysa
vikten av det ärende det här är fråga örn. Av den i ärendet väckta motionen
och de handlingar som bifogats densamma framgår, att sjukhusförhållandena
när det gäller de reumatiskt sjuka äro otillfredsställande ordnade i vårt land.
Detta gäller icke bara sjukhusförhållandena utan också undervisningen och
forskningen på detta område. Det finns för närvarande ungefär 270 000 personer
i vårt land, som äro angripna av reumatiska sjukdomar. Av dessa
äro cirka 140 000 angripna av ledgångsreumatism, och av denna stora mängd
får flertalet ingen som helst sjukhusvård. Det är endast en mindre del av dessa
sjuka, som är omhändertagen på de sjukhus som ha hand örn sådana sjuka.
Det är alldeles uppenbart, att det här icke bara är fråga örn deras individuella
lidanden, utan det måste, när det gäller ett så stort antal människor, också
vara en fråga av stor nationalekonomisk betydelse. Det gäller dock 1U miljon
människor eller något mera, sorni blivit mer eller mindre invalider av dessa
reumatiska sjukdomar.

Frågan örn sjukhusvården på detta område har under sista decenniet varit
föremål för upprepade utredningar, som nästan alla lia utmynnat i positiva förslag,
utan att vi för den skull kommit stort längre. Redan 1934 framlades det
första förslaget i ärendet, och sedan har det gjorts upprepade utredningar, den
sista av 1941 års reumatikersakkunniga, som föreslagit utbyggande av de
reumatologiska klinikerna vid karolinska sjukhuset i Stockholm och akademiska
sjukhuset i Uppsala. Trots detta har Kungl. Majit icke ansett sig kunna
framlägga förslag i ärendet.

Vid förra årets riksdag berördes detta spörsmål i en proposition, och riksdagen
godtog då Kungl. Majlis motivering, enligt vilken det krävdes ytterligare
ett års utredning, innan saken kunde upptagas. Detta år har gått, men
fortfarande har saken icke kunnat göras till föremål för proposition.

Orsaken är enligt vad statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
upplyste i en interpellationsdebatt i första kammaren den 10 maj, att man icke
är enig bland de sakkunniga örn det bästa sättet för reumatikervårdens ordnande
i landet. Man är visserligen enig om att det behövs undervisningskliniker
i Stockholm och Uppsala, och att det behövs flera vårdkliniker, men man
är icke ense örn efter vilka metoder forskningen skall bedrivas och hur den
skall utrustas. Framför allt gäller detta det förslag, som framlagts av sak -

Fredagen den 9 juni 1944.

Nr 23.

Anslag till utbyggande av karolinska sjukhuset. (Forts.)
kunniga, att man skulle i Uppsala inrätta ett klimatologiskt forskningsinstitut,
där man skulle med nya metoder söka bekämpa denna svåra folksjukdom.
När läget är sådant, kan en lekman på området icke komma med något yrkande.

Jag kan emellertid icke underlåta att i detta sammanhang uttrycka den
förhoppningen, att det skall bli departementschefen möjligt att till nästa år
verkligen förebringa den utredning, som här är erforderlig, och försöka få fram
ett någorlunda enigt uttalande från sakkunskapens sida. Det sades av statsrådet
i första kammaren, att det förslag, som nu föreligger, under den närmaste
tiden skall utsändas på remiss till flertalet sakkunniga, medicinska sakkunniga
liksom byggnadssakkunniga. Det är då angeläget, att denna remisstid
göres så kort, att vi verkligen kunna få fram ett positivt förslag snarast
möjligt, och att man, när detta förslag utformas, icke låter till den grad binda
sig av rationaliseringssträvandena på detta område att man skär ner det hela
så att det kanske inom kort tid blir otillfredsställande. Jag vågar uttala den
åsikten, att på ett för folkhälsan så viktigt område som detta kan det finnas
anledning att kanske något släppa efter på rationaliseringskraven och försöka
få fram någonting som för framtiden kan vara värdefullt, någonting som
verkligen kan bli ett led i kampen mot den folksjukdom, som de reumatiska
sjukdomarna för närvarande äro.

Jag skall, herr talman, inskränka mig till detta och anhåller att bara få ge
uttryck för den bestämda förhoppningen, att det skall bli herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet möjligt att inom en mycket snar framtid
för riksdagen framlägga det förslag, som här erfordras, örn de reumatologiska
klinikerna i både Stockholm och Uppsala skola kunna komma till stånd, varigenom
vi skulle kunna få bättre undervisningsmöjligheter för läkarna på detta
område och i samband därmed de bättre forskningsmöjligheter som krävas.
Jag ber med dessa ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag begärde icke ordet i anledning
av vad den föregående talaren anförde, då han ju själv framlade de skäl, som
gjort det omöjligt för Kungl. Maj :t och utskottet att gå med på hans förslag.
Han har ju själv också den uppfattningen, att detta i föreliggande läge är
omöjligt.

Jag begärde närmast ordet, herr talman, på grund av en detalj i detta utskottsutlåtande.
Det gäller att utskottet har på förslag i en motion i visst avseende
avvikit från Kungl. Maj :ts proposition. Det gäller måtten på korridorer
och sjuksalar. Utskottet har gått ifrån Kungl. Maj :ts förslag, som ju är
fotat på ett förslag av en kommittémajoritet i första hand och därefter av den
civila byggnadsutredningen. Jag måste ju säga, att jag icke helt kan underkänna
de skäl som här ha avgivits för utskottets förslag, men jag har antecknat
en blank reservation för att reagera mot att man på det sätt som här skett
utan vidare skall frångå ett förslag, som är byggt på en utredning i första
hand och sedan yttrande ifrån civila byggnadsutredningen och i sista hand ett
förslag av Kungl. Majit. Vi ha ju här i vårt land länge uppfört byggnader,
där vi Ira haft s. k. döda utrymmen och onödigt breda korridorer och kanske
också för stort tilltagna utrymmen i andra avseenden. Det är på grund av
delta som den civila byggnadsutredningen har kommit till, och den har, det
vill jag passa på tillfället att säga, trots att den ifrån många håll så starkt
kritiserats, gjort mycken nytta. Det har sparats många miljoner kronor i
byggnadskostnader på grund av dess arbete. Därför bör man icke i onödan underkänna
ett förslag, som vilar på dess prövning.

Andra kammarens protokoll 1044. Nr %8.

Nr 23.

Fredagen den 9 juni 1944.

Anslag till utbyggande av karolinska sjukhuset. (Forts.)

Utskottet har skrivit i stycket överst på sidan 19 följande: »I motionerna
har framhållits, att en dylik utvidgning enligt av byggnadsstyrelsen verkställda
beräkningar torde komma att medföra en kostnadsökning av allenast
10 000 kronor.» Örn jag kunde vara alldeles övertygad örn att den ändring
som utskottet här på motionärernas förslag gått in för endast medför denna
kostnadsökning, skulle jag icke hesitera så mycket på den punkten. Då jag
emellertid icke är övertygad om att kostnadsökningen begränsas därtill och
icke kan komma ifrån att det blir större kostnadsökning, ber jag, herr talman,
att med denna korta motivering få yrka bifall till Kungl. Maj:ts proposition
i den delen.

Herr Holmdahl: Herr talman! När jag till min förvåning hörde, att den
föregående ärade talaren här gjorde ett yrkande, som han idre ställt i statsutskottet,
tvingas jag med några ord motivera utskottets ståndpunktstagande
på denna punkt. Jag kan göra det mycket kort.

Det är fråga örn vissa mått på korridorer och salar i en del av den klinikbyggnad,
som det här gäller. På denna punkt har utskottsmajoriteten frångått
den kungl, propositionens förslag, som huvudsakligen stöddes av civila
byggnadsutredningen. Utskottet har gjort detta därför att samtliga sakkunniga
myndigheter ha gått in för de något större måtten, nämligen 2,4 meter
då det gäller korridorbredden, och 6 meter då det gäller salarnas djup. När
utskottet på detta sätt anslutit sig till den ståndpunkt, som direktionen för karolinska^
sjukhuset, lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet
och medicinalstyrelsen ha gått in för, har utskottet, för så vitt jag kunnat följa
diskussionen både på avdelningen och i statsutskottets plenum, gjort detta därför
att utskottet anser, att det icke kan vara någon klok politik att dimensionera
korridorer och sjuksalar på våra offentliga sjukvårdsinrättningar på sådant
sätt, att det försvårar det dagliga arbetets utförande på dessa inrättningar.
Vi ha också ansett, att när det som här gäller en miljonbyggnad, är det
knappast god ekonomi att pruta på utrymmen för korridorer och salar, då man
därigenom försvårar arbetet och endast åstadkommer en besparing på omkring
10 000 kronor, ett obetydligt belopp jämfört med den totala kostnaden. Jag
har tidigare, herr talman, då det gällt skolbyggnader, haft anledning att framföra
liknande synpunkter, och det har glatt mig mycket att se, att statsutskottets
överväldigande flertal, alla ledamöter utom en, här intagit samma ståndpunkt
i fråga örn en sjukhusbyggnad. Den besparing, som skulle åstadkommas,
är obetydlig, men olägenheterna skulle komma att göra sig gällande i årtionden.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

I detta anförande instämde herr Törnkvist.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Som jag sade i mitt förra anförande,
skulle jag icke reagerat så starkt örn jag varit övertygad örn att det
icke gällt större belopp än 10 000 kronor. Jag känner mig ganska säker på
att merkostnaden kommer att betydligt överstiga detta belopp.

Med hänsyn till att det torde vara svårt för talmannen att framställa proposition
på mitt yrkande, som blott gäller motiveringen, ber jag emellertid att
få återkalla samma yrkande.

o Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Fredagen den 9 juni 1944.

Nr 23.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 172, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till nybyggnad
för karolinska mediko-kirurgiska institutet;

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av tandläkarinstitutet m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn medgivande att godkänna
avtal mellan vattenfallsstyrelsen och Krångede aktiebolag örn överlåtelse
av vattenrätt i Ångermanälven.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 15.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 175, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga örn omorganisation av dövstum skolväsendet m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Sedan den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen föredragits,
yttrade:

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag har i förevarande fråga icke kunnat biträda
den ståndpunkt, som vunnit majoritet i utskottet. Här är det fråga om
att skicka ut till gemensam votering en hel proposition, som huvudsakligen
avser en organisationsfråga. Grundlagens mening är den, att i alla andra frågor
än anslagsfrågor måste, örn den ena kammaren avslår utskottets förslag,
den andra kammaren böja sig, d. v. s. frågan förfaller. Det gäller här en omorganisation
av dövstumskolväsendet. Kamrarna ha beträffande Lunds dövstumskoldistrikt,
inom vilket jag är bosatt, fattat samstämmiga beslut, men
beträffande övriga tre dövstumskoldistrikt ha kamrarna stannat i olika beslut.
I att sådant läge hade det riktiga varit, att statsutskottet dels sagt ifrån,
att skiljaktigheterna beträffande organisationsfrågan varit så stora, att en
sammanjämkning icke kunde åstadkommas, dels föreslagit, att erforderliga
medel skulle anvisas för upprätthållande av de fyra dövstumskolornas verksamhet.

Jag tror, att det skulle komma att leda till farliga konsekvenser, örn man
knäsatte den principen, att gemensam votering skall äga rum i en organisationsfråga
bara därför att därmed tillfälligtvis sammankopplats en relativt
betydelselös anslagsfråga. Dm denna princip genomfördes, skulle följden
kunna bliva den, att en helt ny organisation skulle kunna komma tillstånd
genom gemensam votering. Man har åberopat sig på att praxis under de sista
femton—tjugu åren skulle utvecklats i denna riktning. Häremot vågar jag
invända, att man icke av hänsyn till praxis skall underlåta att granska omständigheterna
i det speciella fallet under hänsynstagande till grundlagens
föreskrifter. Utskottets tolkning av praxis synes mig litet äventyrlig. Jag
skall emellertid icke uppehålla kammarens tid med att ytterligare utveckla
mina synpunkter, då första kammaren redan godkänt voteringsförslaget. Om
andra kammaren beslöte återremiss till statsutskottet, skulle det bara komplicera
saken. Personligen anser jag emellertid, att man, därest man velat
upprätthålla respekten för grundlagen, hade bort anlita en sådan procedur.
Kammaren torde emellertid icke vara hågad för saken, och därför skall jag,
herr talman, nöja mig med denna rent personliga deklaration i frågan. Herr
talman, jag har intet yrkande.

Häruti instämde herr Mäler.

I anledning
av kamrarnas
skiljaktiga
beslut i fråga
om omorganisation
av dövstumskolväsendet
m. m.

Nr 23.

Fredagen den 9 juni 1944.

I anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om omorganisation av
dövs tumskolväsendet m. m. (Forts.)

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Då kerr Törnkvist icke framställt
något yrkande, har jag ingen anledning att yttra mig mera ingående i denna
fråga. Herr Törnkvist tillät sig säga, att det förslag, som här föreligger,
skulle vara äventyrligt och stå i strid mot grundlagen. Jag tror icke det förhåller
sig på det sättet. Som herr Törnkvist antydde, ha kamrarna i ett
mycket stort antal fall i liknande situationer skridit till gemensam votering.
Yi ha inom -statsutskottets andra avdelning förgäves sökt åvägabringa en
sammanjämkning. Första kammaren har biträtt utskottets förslag, medan
andra kammaren bifallit reservationen. Skillnaden mellan kamrarnas ståndpunkt
är såväl slutsummorna som grunderna för organisationen. Det förhåller
sig emellertid icke så som herr Törnkvist ville göra gällande, att
man genom en gemensam votering skulle kunna åvägabringa en helt ny organisation.
Jag tror icke det skulle innebära något äventyrligt, örn andra
kammaren fattade beslut i överensstämmelse med vad första kammaren beslutat
och alltså godkände memorialet örn gemensam votering.

Herr Törnkvist: Herr talman! Som jag ser saken ligger det äventyrliga
just i att man med en i och för sig fristående organisationsfråga -sammankopplar
en fråga, som bör avgöras genom gemensam votering. Örn utskottet
intagit den ståndpunkt, sorn jag för min del rekommenderat, skulle utskottet
helt enkelt konstaterat, att kamrarna i organisationsfrågan stannat i skiljaktiga
beslut, som icke läto sig sammanjämkas, samt begärt att riksdagen
för nästa budgetår skulle bevilja de medel, som erfordrades för de fyra dövstumskoldistrikten.
Så enkel hade saken varit.

Herr Holmdahl: Herr talman! Med anledning av herr Törnkvists ställningstagande
till denna fråga vill jag bara i allra största korthet meddela, att
jag liksom flera andra personer, som deltagit i statsutskottets handläggning
av detta ärende, hyser den uppfattningen, att denna fråga är av sådan natur,
att den icke i första hand borde bliva föremål för gemensam votering. Man
hade bort försöka en sammanjämkning.

Jag kan åberopa två skäl. Här föreligger en organisationsfråga, som har
mycket litet sammanhang med frågan örn beviljande av anslag till dövstumskoiväsendet
för nästa budgetår. Kammaren torde erinra sig, att Kungl.
Maj :ts förslag till omorganisation icke skulle träda i kraft förrän under budgetåret
1944/45. Med andra ord: frågan örn beviljande av anslag till dövstumskolväsendet
stod i mycket löst samband med organisationsfrågan. Enligt
grundlagens bokstav liksom enligt dess andemening bör i sådant fall sammanjämkning
av de olika besluten ske.

Ett annat skäl mot gemensam votering är följande. Första kammaren har
biträtt Kungl. Maj :ts förslag angående omorganisationen, men andra kammaren
har icke biträtt något annat förslag till omorganisation utan för sin del fattat
beslut örn uppskov till nästa års riksdag, vilket förutsätter, att Kungl.
Maj :t till nästa års riksdag skulle framlägga ett nytt förslag till omorganisation.
Örn man bedömer kamrarnas beslut materiellt och sakligt, finner man,
att någon principiell motsättning mellan kamrarnas beslut icke föreligger. Under
sådana förhållanden ansågo vi, som företrädde den meningen, att man borde
försöka åstadkomma en sammanjämkning, att det läge nära till hands, att
såväl första kammaren som andra kammaren frånträdde sitt beslut beträffande
organisationen och endast fattade beslut i anslagsfrågan, så att man finge
taga upp organisationsfrågan till förnyad omprövning vid nästa års riksdag.

Med anledning av herr Törnkvists anförande har jag velat framhålla, att

Fredagen den 9 juni 1944.

Nr 23.

/ anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om omorganisation av

dövstumskolväsendet m. m. (Forts.)

frågan i statsutskottet blivit ganska allsidigt belyst, och att nian i statsutskottet
åtminstone följt grundlagens bud så till vida, att man gjort allvarliga försök
att åstadkomma en sammanjämkning. Då detta icke lyckats, ha jag och
mina menningsfränder icke velat valla tidsutdräkt vid fragans behandling i
kamrarna genom att reservera oss mot detta memorial.

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag vill bara göra den erinran, att om kamrarna
fattat så skiljaktiga beslut, att en sammanjämkning icke är möjlig att
åstadkomma, så bör detta i och för sig icke leda till förslag örn gemensam
votering.

Vidare anfördes ej. Den i memorialet föreslagna voteringspropositionen godkändes.

§ 16.

Föredrogs bankoutskottets memorial, nr 58, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 50, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till hembiträdeslag, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 10 mars 1944 dagtecknad proposition, nr 217, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet hallna
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag
till hembiträdeslag.

I samband nied propositionen hade utskottet till behandling förehaft åtskilliga
i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med förklarande att det genom propositionen framlagda
förslaget icke kunnat i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga av
utskottet framlagt förslag till hembiträdeslag; samt

B. att motionerna I: 313, II: 495—11: 497 och II: 504, i den mån de icke
beaktats genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

6, 9, 10 och 13 §§ hembiträdeslagen skulle enligt Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag hava följande lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

6 §.

Ingår i hembiträdes löneförmåner bostad hos arbetsgivaren, äger hembiträdet,
ändå att annorlunda avtalats, riitt till bostadsutrymme av beskaffenhet
som sägs i hälsovårdsstadgan. Hembiträdet äger därstädes under, fritid mottaga
tillfälliga besök, i den mån märklig olägenhet därigenom ej kan anses
uppkomma för arbetsgivaren eller dennes familj. Vid avtalets upphörande
äger hembiträdet nyttja bostadsutrymmet till klockan 8 dagen efter sista
arbetsdagen.

Förslag till
hembiträdeslag.

Nr 23.

Fredagen den 9 juni 1944.

Förslag till hembiträdeslag. (Forts.)

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Har hembiträde fått eget rum sig tillförsäkrat, må det ej tagas i anspråk
för arbetsgivarens eller hans familjs räkning.

Den ordinarie arbetstiden skall, ändå
att annorlunda avtalats, sluta senast
klockan 19. Boch må i fråga om
arbete i jordbruk spishäll sådan överenskommelse
träffas, genom vilken
den ordinarie arbetstiden för månaderna
april—september utsträckes intill
klockan 20.

Vad i denna paragraf stadgas gäller
ej i fråga om hembiträde, som uteslutande
eller huvudsakligen har till
uppgift att sköta barn.

§•

Den ordinarie arbetstiden skall, ändå
att annorlunda avtalats, sluta senast
klockan 19. Vad sålunda stadgats
gäller dock ej i fråga örn hembiträde,
som uteslutande eller huvudsakligen
har till uppgift att sköta
barn.

10 §’

Hembiträde äger, ändå att annat avtalats, åtnjuta fridagar i minst följande
omfattning:

a) antingen var tredje söndag eller annan allmän helgdag av kyrklig karaktär
eller efter klockan 13 varannan sådan dag;

b) en bestämd vardag varje vecka efter klockan 14;

e) den 1 maj efter klockan 13, såframt fridag ej jämlikt stadgandet under
a) åtnjutes nämnda dag.

Såsom gottgörelse för arbete å
övertid är arbetsgivare pliktig att å
ordinarie arbetstid bereda hembiträdet
den ledighet, som kan anses skälig
med hänsyn till arten av det å övertid
utförda arbetet. Ledigheten må icke
förläggas till tid före klockan 9 och må
ej heller varje gång utgå under kortare
tid än två timmar. Åro arbetsgivaren
och hembiträdet därom ense, må
ledigheten utbytas mot särskild övertidsersättning.
Sådan ersättning skall
och utgå, där hembiträdet vid anställningens
upphörande ännu icke kommit i
åtnjutande av hembiträdet såsom gottgörelse
för övertidsarbete tillkommande
ledighet.

Avtal, varigenom hembiträde helt
denna paragraf, vare utan verkan.

§•

För arbete å övertid äger hembiträde
erhålla gottgörelse. Denna skall utgå i
penningar eller ock, där arbetet innefattar
allenast vakttjänst eller är föranlett
av omständigheter som i 12 § andra
stycket sägs, i form av ledighet å ordinarie
arbetstid. Ändå att arbetet å övertid
är av sådan art att gottgörelsen
skall utgå i form av penningar, må den,
där arbetsgivaren och hembiträdet äro
därom ense, utbytas mot ledighet.

Ledighet såsom gottgörelse för arbete
å övertid skall motsvara vad som
kan anses skäligt med hänsyn till arten
av det å övertid utförda arbetet. Ledigheten
må icke förläggas till tid före
klockan 9 och må ej heller varje gång
utgå under kortare tid än två timmar.
Där hembiträdet vid anställningens
upphörande ännu icke kommit i åtnjutande
av hembiträdet såsom gottgörelse
för övertidsarbete tillkommande ledighet,
skall i stället utgå övertidsersättning.

ler delvis undandragit® förmån enligt

Fredagen den 9 juni 1944.

Nr 23.

Förslag lill hembiträdeslag. (Forts.)

Reservationer hade avgivits

1) av herr Hage, utan angivet yrkande;

2) av herr Carl Eric Ericsson, utan angivet yrkande;

3) av herr Olovson i Västerås, fru Nordgren, herr Cruse och fru Johansson,
vilka förordat,

beträffande 6 § första stycket i utskottets förslag till hembiträdeslag,
att 6 § första stycket skulle erhålla följande lydelse: _ .

»Ingår i hembiträdes löneförmåner bostad hos arbetsgivaren, äger hembiträdet,
ändå att annorlunda avtalats, rätt till bostadsutrymme av beskaffenhet
sorn sägs i hälsovårdsstadgan. Hembiträdet äger därstädes under fritid mottaga
tillfälliga besök. Vid avtalets upphörande äger hembiträdet nyttja bostadsutrymmet
till klockan 8 dagen efter sista arbetsdagen;»
beträffande 9 § i utskottets förslag till hembiträdeslag,
att paragrafen skulle erhålla följande lydelse:

»Den ordinarie arbetstiden skall, ändå att annorlunda avtalats, sluta, senast
klockan 19. Vad sålunda stadgats gäller dock ej i fråga örn hembiträde, som
uteslutande har till uppgift att sköta barn;»

beträffande 10 § i utskottets förslag till hembiträdeslag,

att paragrafen skulle erhålla följande lydelse: . .

»Hembiträde äger, ändå att annat avtalats, åtnjuta fridagar i minst följande

omfattning: ... .

a) varannan söndag eller annan allmän helgdag av kyrklig karakter;

b) en bestämd vardag varje vecka efter klockan 14;

c) den 1 maj efter klockan 13, såframt fridag ej jämlikt stadgandet under
a) åtnjutes nämnda dag;»

4) av herrar Mannerskantz och Carl Eric Ericsson samt fröken Andersson,
vilka beträffande 13 § i utskottets förslag till hembiträdeslag yrkat, att paragrafen
måtte erhålla den i propositionen föreslagna lydelsen.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av
Fröken Hesselgren som yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen
av andra lagutskottets utlåtande nr 50 föreslås,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis samt punkten A. pa
det sätt, att det däri tillstyrkta lagförslaget föredrages paragrafvis och i den
mån så erfordras, styckevis med slutbestämmelse, ingress och rubrik sist, varefter
och sedan lagförslaget blivit i sin helhet genomgånget utskottets hemställan
i punkten A. föredrages, ... ...

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet, samt „

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än såuant av någon kammarens
ledamot begäres.

Detta förslag bifölls.

Punkten A.

Utskottets förslag till hembiträdeslag.

1 § föredrogs; och anförde därvid:

Fru Nordgren: Herr talman! dag skall först bc att, fa uttala min tillfredsställelse
med att här ifrågavarande lagstiftning äntligen kommer till stånd.
Jag tror mig kunna säga, att denna tillfredsställelse delas icke bara av hela

Nr 23.

Fredagen den 9 juni 1944.

Förslag till hembiträde sia g. (Forts.)

den stora kåren av förvärvsarbetande kvinnor i kusligt arbete utan även av
det stora flertalet husmödrar, som önska bättre ordnade förhållanden på detta
för hemmen och familjerna så betydelsefulla område.

Det hade varit önskvärt, att detta lagförslag lagts fram tidigare. Jag förstår
emellertid dröjsmålet. Det beror naturligtvis på krigets mellankomst. Det kan
också bero på att det här är fråga om ett alldeles nytt område och tillika ett
det erkänner jag villigt — mycket ömtåligt område. Nu har emellertid
utvecklingen gått förbi lagen, och på många håll har man kommit fram till
längre gående förmåner för hembiträdena än denna lag ger. Det är bristen på
hembiträden som har medfört detta. Man kan ju under sådana förhållanden
tycka, att det är^ onödigt att lägga fram något lagförslag. Man kan ju helt
enkelt säga, att dessa förmåner kunna hembiträdena själva tillkämpa sig på
ett kanske smidigare sätt än denna lag bjuder. Departementschefen har emellertid
i propositionen framhållit, att man har inga garantier för att dessa förbättringar
komma att bestå, örn det exempelvis skulle uppstå arbetslöshet, som
skulle skapa större tillgång på arbetskraft på det husliga området. Dessutom,
tillägger han, torde knappast arbetstidsförhållandena inom yrket vara genomgående
tillfredsställande. Detta resonemang är riktigt.

Stödet av en lagstiftning torde vara ägnat att skapa större trygghet icke
bara för hembiträdeskåren utan även för husmödrarna genom att i denna lag
upptagits avtalsbestämmelser och bestämmelser örn uppsägningstid. Nu brister
det, som alla veta, mycket härvidlag. Man håller icke alltid sina löften. Ett
hembiträde, som tagit anställning, uteblir ofta utan vidare, eller lämnar den
utan uppsägning, liksom naturligtvis i vissa fall även avskedande utan uppsägningstid
och liknande kan förekomma.

Av mycket stort värde är också, att hembiträdenas bostadsförhållanden i viss
mån regleras i lagen genom att det utsäges, att hembiträdet, örn i hennes löneförmåner
ingår bostad, hos arbetsgivaren, har rätt till bostadsutrymme av beskaffenhet,
som sägs i hälsovårdsstadgan, ävensom att i de fall hembiträdet
fått sig eget rum tillförsäkrat, detta ej må tagas i anspråk för arbetsgivarens
e^er0^ans familis räkning. Den undersökning angående hembiträdenas bostadsförhållanden,
som socialstyrelsen i samarbete med hembiträdesutredningen på
sin tid gjorde, gav vid handen, att dessa i mycket stor utsträckning voro undermåliga.
I en del fall saknades uppvärmningsmöjligheter, och särskilt i storstäder
voro s. k. sovalkover ofta hembiträdenas sovplats. Hembiträdets rum
■ '' där hon hade eget sadant •— togs ofta i anspråk av familjen för sådana
ändamål som strykning, .sömnad och lagning, lekplats för barnen etc.

. En. betydelsefull detalj i lagen är också den vård hembiträdet tillförsäkrats
vid sjukdom. Och det skydd lagen i olika avseenden ger de minderåriga hembiträdena^är
säkerligen ägnat att skapa en bättre rekrytering till yrket. Det
sätt varpå en del mindre ansvarskännando husmödrar tidigare utnyttjat dessa
unga hembiträden, både när .det gällt deras avlöning och ianspråkstagande av
deras arbetskraft, Ilar kommit många unga flickor att vända hembiträdesyrket
ryggen och söka sig till andra arbetsområden.

Främsta orsaken härtill har dock varit den obestämda arbetstiden — eller
skall jag kanske säga fritiden. Framför allt gäller det obestämdheten i fråga
örn tiden för arbetets slut för dagen. Hembiträdet har icke — som andra arbetstagare
— kunnat bestämma någonting för kvällen, besökandet av en föreläsning,
bevistandet av ett föredrag, eller dylikt,.då hon aldrig med bestämdhet
vetat, huruvida hon skulle bli ledig vid den tid dessa skulle äga rum. Inte
heller kunde hon planera en bortresa någon söndag, då hon inte heller vetat
hur det skulle, bli med fritiden då. Detta sistnämnda har ändrats, invänder
man. Ja, förhållandena ha framtvingat detta, men någon fastställd rättighet

Fredagen den 9 juni 1944.

Nr 23.

Förslag till hembiträdeslag. (Forts.)

är det icke. En laglig bestämmelse örn tiden för arbetets slut för dagen liksom
fixerandet av bestämd helgdagsledighet ger större trygghet härvidlag.

Det föreliggande lagförslaget bygger i allt väsentligt på det år 1939 av hembiträdesutredningen
framlagda förslaget. Detta har ju sedermera varit föremål
för överarbetning av befolkningsutredningen. Men det må ursäktas mig
om jag anser att sistnämnda utredning försett lagförslaget med vissa skönhetsfläckar.

Ett par av dessa har andra lagutskottets majoritet opererat bort — och jag
hoppas riksdagen skall följa utskottet härvidlag —• till båtnad för alla parter.
Detta gäller främst vederlaget för övertidsarbete. Här föreslår utskottet, att
för verkligt arbete å övertid penningersättning i första hand bör utgå och ledighet
i andra hand, om överenskommelse härom träffas mellan parterna. Utskottet
framhåller, att penningersättning är den vanliga formen för övertidskompensation
inom andra yrken, och finner övervägande skäl tala för att denna
form skall i första hand tillämpas även för hembiträden.

Beträffande vakttjänst däremot, såsom tillsyn av barn, passning av telefon
eller dörrklocka och dylikt -— som oftast icke innebär arbete i vanlig mening
utan väsentligen en skyldighet för hembiträdet att vara till hands — anser
utskottet skyldighet icke böra föreligga för arbetsgivaren att ersätta denna med
pengar. Här är gottgörelse med ledighet å ordinarie arbetstid lämplig, och arbetsgivaren
bör ha rätt att välja. Denna anordning måste också betraktas såsom
rättvis ur alla synpunkter. För verkligt arbete, såsom matlagning, disk,
servering vid bjudningar till sent på natten etc., bör väl hembiträdet erhålla
extra betalt för övertid likaväl som andra arbetare. Vakttjänst däremot, som
icke innebär egentligt arbete utan endast bundenhet, kan lämpligen ersättas
med extra ledighet. Vid vakttjänst är det icke hembiträdets arbetskraft, som
tages i anspråk.

_ De som reserverat sig mot denna paragraf i utskottets förslag ha framställt
vissa invändningar mot en sådan anordning. De ha ansett extra ledighet vara
den lämpligaste ersättningen även för verkligt övertidsarbete. Många hushåll,
där husmodern behöver hjälp av hembiträde på grund av att familjen är stor
eller på grund av att hon själv har arbete utom hemmet, ha icke en ekonomi,
som tål vid en ekonomisk belastning utöver hembiträdets ordinarie arbetslön,
säga reservanterna. Ja, men enligt lagförslaget föreligger ju icke någon som
helst skyldighet för hembiträdet att arbeta på övertid annat än vid inträffade
sjukdomsfall i familjen eller beträffande jordbrukshushåll vid sjukdomsfall
bland djuren. Örn hembiträdet vägrar att som kompensation mottaga extra ledighet,
kan ju husmodern icke tvinga hembiträdet att arbeta på övertid. Husmodern
kanske på detta sätt kommer i sämre ställning än örn överenskommelse
kunnat träffas örn skälig ersättning för verkligt arbete. Jag tror också, att
införandet av bestämmelser örn övertidsersättning kommer att framtvinga en
rationalisering av hushållsarbetet. Som vi alla veta ha hemmen på den punkten
stannat efter i utvecklingen. Medan man på alla andra områden försökt att
rationalisera arbetet har man i viss mån bibehållit de gamla vanorna i hushållsarbetet.
I många hem går arbetet så att säga på en höft. Det normala
hemarbetet måste organiseras så, att det kan avslutas vid bestämd tid. Man
har vidare gjort invändning mot att tiden för arbetets slut fixeras till klockan
19. Det måste väl ändå erkännas, att klockan 19 är en ganska sen timme, örn
man jämför med den tid, då arbetet brukar avslutas på kontor och i fabriker.
Där slutar ju arbetet i regel klockan 17.

Örn husmodern har arbete utom hemmet, kan det naturligtvis uppstå vissa
svårigheter. Om hon själv har övertidsarbete, kan hon icke komma hem i rätt
lid. Detta kan ju icke bestridas, men örn hon själv har övertidsarbete, så får

Nr 23.

Fredagen den 9 juni 1944.

Förslag till hembiträdeslag. (Forts.)

lion i regel övertidsersättning och har då möjlighet att ersätta hembiträdet
för dennas övertidsarbete. Husmodern och hembiträdet lia ju dessutom alltid
möjlighet att komma överens örn att kompensation för övertidsarbete skall
lämnas i form av extra ledighet. Jag tycker för övrigt att de, som har ekonomiska
möjligheter att anordna större bjudningar, som pågå till sent på
natten, också böra kunna lämna hembiträdet skälig ersättning för hennes
övertidsarbete. Detta är för övrigt i stor utsträckning praxis redan nu.

Som skäl mot förslaget örn att övertidsarbete skall ersättas i pengar hänvisa
reservanterna även till den ändring i fråga om tidpunkten för arbetets
avslutande under sommarhalvåret, som utskottet föreslår beträffande hembiträden
i jordbrukarhushåll. Här är det emellertid att observera, att jordbrukets
speciella representanter i utskottet biträtt det, i motion av undertecknad
med flera, framlagda förslaget örn borttagandet av särbestämmelsen i
fråga ur lagen. Detta länder dem till heder. Krav härpå hade ju också under
remissbehandlingen framförts utav bland andra R. L. F. och Svenska landsbygdens
kvinnoförbund. Jag finner det för övrigt anmärkningsvärt, att detta
krav icke framförts av landsbygdens kvinnors representant, fröken Karin
Collin, vid ärendets behandling inom befolkningsutredningen. Jag har nämligen
icke kunnat finna, att fröken Collin reserverat sig på denna punkt.
Kanske denna undantagsbestämmelse i så fall icke tagits med i propositionen.
Jordbrukets arbetsgivare äro genom sina avtal med lantarbetarna och bestämmelserna
i lantarbetstidslagen vana vid att verkligt arbete å övertid skall
betalas. Jag tror därför, att högerreservanterna inte behöva ömma så mycket
för jordbrukshushållen Jordbrukarnas speciella representanter inom utskottet
lia inte heller reserverat sig på denna punkt.

Jag har jämte tre andra kammarledamöter reserverat mig på tre punkter.
Den ena reservationen gäller 6 § i den del den handlar örn hembiträdets rätt
att under fritid mottaga tillfälliga besök. Reservationen avser det förbehåll i
paragrafen, som göres, då däri stadgas, att sådana besök endast må äga rum
»i den mån märklig olägenhet därigenom ej kan anses uppkomma för arbetsgivaren
eller dennes familj». Jag vill i förbigående påpeka att uttrycket »tillfälliga
besök» låter mycket illa i mina öron. Genom att använda detta uttryckssätt
liksom deklasserar man hela hembiträdeskåren. När man i dagligt
tal talar örn sådana kvinnor, som mottaga tillfälliga besök, inlägger man
däri i allmänhet en fulare betydelse än den, som här avsetts. Jag tror därför
att det hade varit ljmkligare, örn man i lagtexten helt utelämnat ordet »tillfälliga»
och i stället nöjt sig med att endast stadga rätt att mottaga besök
under fritid. Bestämmelsen i 6 §, med dess föreslagna lydelse, är enligt min
och mina medreservanters mening ägnad att skapa tvister mellan parterna,
då begreppet »märklig olägenhet» torde vara svårt att närmare definiera. Vad
den ena parten anser vara en märklig olägenhet kanske den andra tycker vara
fullt naturligt. Tolkningen av bestämmelsen måste därför i hög grad bli
beroende på omdömesgillheten hos och förståelsen mellan husmor och hembiträde.
Departementschefen har nämnt köket som mottagningsrum för tillfälliga
besökande hos hembiträdet såsom ett exempel på sådan märklig olägenhet,
då arbetsgivaren därigenom kunde hindras att utföra vissa sysslor
i köket. Inom utskottet har angivits ännu ett fall, då mottagande av besök
skulle vara till märklig olägenhet, nämligen då hembiträdet har sig anvisat
barnkammaren som bostad. Det kan naturligtvis inte bestridas, att det kan
uppstå olägenheter för arbetsgivaren i sådana fall, då hembiträdets bostad
utgöres av köket eller barnkammaren. Det är emellertid inte endast för sådana
fall, som bestämmelsen skall gälla. Utskottet säger härom på sid. 16 i
förevarande utlåtande: »Detta stadgande är avsett att bliva tillämpligt såväl

Fredagen den 9 juni 1944.

Nr 23.

Förslag till hembiträdeslag. (Forts.)

då hembiträdet fått sig tillförsäkrat eget rum som då hon anvisats annat
bostadsutrymme.»

Hembiträdet skulle alltså, enligt denna särbestämmelse i lagen, inte ha rätt
att under sin fritid ens å det egna rummet mottaga tillfälliga besök, örn arbetsgivaren
eller dennes familj fann det olägligt. Det skulle med andra ord bero
på arbetsgivarens eller dennes familjs godtycke, _ om hembiträdet överhuvud
taget skulle få mottaga besök under sin fritid. Är detta ändå inte orimligt?
Att arbetsgivaren som ett naturligt krav har rätt att fordra, att ordning och
skick iakttages av den besökande, är en självklar sak, som icke behöver särskilt
angivas i lag. När detta ärende behandlades i första kammaren, var det
inte utan att det kom att vila ett visst löje över debatten, när där drogs upp
frågan, huruvida vederbörande hembiträden skulle ha rätt att ta emot besök av
sina fästmän, med eller utan citationstecken kring det ordet. Jag anser det
vara ytterst olämpligt att behandla hembiträdeskåren annorlunda än andra
yrkeskvinnor och ställa hembiträdena under en särskild övervakning och kontroll.
Sådant kan icke befrämja möjligheten att få flera utövare av detta yrke.
Tvärtom kommer ett sådant behandlingssätt att medföra, att de unga flickorna
och kvinnorna i ännu större utsträckning än nu söka sig över till
andra arbetsområden. Särbestämmelser av det slag, som här föreslås, medverka
ingalunda till att hembiträdeskåren får det sociala anseende, som är en nödvändig
förutsättning för att vi överhuvud taget skola kunna få en kunnig och ansvarsmedveten
yrkesgrupp som hjälp i hemmen.

Utskottet säger sig, å s. 18 i utlåtandet, ha övervägt möjligheten att »helt
slopa bestämmelsen om besöksrätt i paragrafens första stycke och omformulera
andra stycket, så att därav framginge, att hembiträde skulle äga mottaga
besök på eget rum». Utskottet har emellertid funnit detta innebära »en
opåkallad inskränkning i de rättigheter som tillerkänts hembiträdena i Kungl.
Maj:ts förslag».

För min del tror jag, att hembiträdena själva hade föredragit en dylik ordning
framför en bestämmelse, som ställer dem i en särställning gentemot andra
yrkeskategorier. När vi behandlade denna fråga i hembiträdesutredningen, hade
vi ingående överläggningar både med representanter för yngre och äldre
husmödrar samt för hembiträdena. Alla enade sig då örn att det vore bättre
att husmor och hembiträde själva kunde göra upp dylika förhållanden utan någon
föreskrift i lag. Av den anledningen föreslog inte hembiträdesutredningen
någon bestämmelse om hur det skulle förfaras, när hembiträdena skulle
mottaga besök.

På en ännu viktigare punkt ha jag och mina medreservanter yrkat ändring,
nämligen beträffande 9 § i vad det gäller undantag från eljest meddelade bestämmelser
för sådana hembiträden, som uteslutande eller huvudsakligen ha
till uppgift att sköta barn. Här lia vi yrkat sådan ändring av de föreslagna
bestämmelserna, att undantaget endast skall gälla hembiträde, som uteslutande
har till uppgift att sköta barn, och att orden »eller huvudsakligen» skola
utgå ur paragrafen.

Sådan som bestämmelsen örn undantag från vad som stadgas i nämnda paragraf
är avfattad i förslaget — d. v. s. att undantag skall stipuleras för sådana
hembiträden, som skola utföra vanligt hemarbete och samtidigt sköta barn
— synes den oss ur flera synpunkter vara olämplig. Å ena sidan kan denna
bestämmelse leda till ett kringgående av lagen. Det torde nämligen vara förenat
med stora svårigheter att avgöra hur bestämmelsen skall tolkas. Vad är
exempelvis huvuduppgiften för ett ensamt hembiträde i en familj med minderåriga
barn — särskilt örn husmodern är borta på förvärvsarbete örn dagarna —
att sköta barnen eller att utföra de övriga sysslorna i hemmet? Det blir

Nr 23.

Fredagen den 9 juni 1944.

Förslag lill hembiträdeslag. (Forts.)

mycket besvärligt att draga gränsen härvidlag. Å andra sidan — vilket är
det värsta — kan en dylik undantagsbestämmelse lätt komma att medföra svåra
konsekvenser för familjer med små barn genom att hembiträdena undvika
att taga plats i sådana familjer eller åtaga sig skötseln av barn, då de därigenom
riskera att gå miste örn en förmån, som andra hembiträden lagenligt äro
tillförsäkrade. Därtill kommer, att det här är fråga om en förmån, som hembiträdena
sätta mycket stort värde på. Jag förstår visserligen, att förslaget
örn denna undantagsbestämmelse tillkommit av omtanke om familjer med minderåriga
barn. Jag är emellertid övertygad örn att bestämmelsen skulle komma
att verka i rakt motsatt riktning mot den, som man avsett.

I den av mig och mina medmotionärer avgivna motionen ha vi yrkat, att
undantaget i fråga borde gälla endast beträffande examinerad barnsköterska.
Detta emedan sådana barnsköterskor oftast inta en helt annan ställning i familjen
än hembiträdet och på grund av att deras arbetsavtal i regel äro baserade
på bestämmelser, uppgjorda av vederbörande organisation. Gentemot detta
förslag har anförts, att begreppet examinerad barnsköterska vore svårt att
definiera, då det inte finns några bestämda regler för barnsköterskeutbildningen.
Dessutom har det hävdats, att det finns en stor del familjer, som icke lia
ekonomiska möjligheter att hålla sig med särskilt utbildad barnsköterska. Dessa
skäl anse vi reservanter vara bärande och yrka därför endast sådan ändring
i paragrafens lydelse, att undantag från bestämmelserna skall gälla
hembiträde, som uteslutande har till uppgift att sköta barn, d. v. s. barnsköterska
med eller utan särskild utbildning härför. Det har från olika håll
anförts att detta skulle innebära att en barnsköterska endast skulle få handha
skötseln i egentlig och inskränkt mening av barnen. Den som känner till, vilka
arbetsuppgifter som påvila barnsköterskor härutöver ■— tvätt och sömnad för
barnens räkning inom familjen m. m. — vet att en barnsköterskas uppgift icke
är enbart att se till barnen.

Även beträffande 10 § yrka vi reservanter en ändring, i det vi föreslå,
att under punkten a) i paragrafen skall stadgas, att varannan söndag eller
annan allmän helgdag av kyrklig karaktär skall vara fridag. Motiveringen
härför är, att på sina håll praxis utbildat sig i sådan riktning — särskilt i
städerna — och vi anse att denna praxis bör lagfästas. Detta har också förordats
i en del yttranden över lagförslaget, bl. a. av landsorganisationen,
Svenska lantarbetareförbundet och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.
Gentemot detta har departementschefen anfört, att sedvänjan att bereda hembiträdena
helledighet varannan söndag ännu inte trängt så igenom, att tiden
kan anses vara inne att lagfästa densamma. Lagutskottet har biträtt denna
departementschefens uppfattning. Jag vill visst inte bestrida riktigheten av
dtensamma. Men jag anser det rimligt, att hembiträdena ha varannan helgdag
helledig och husmodern varannan, med de möjligheter som angivas i
11 §, att fridag efter överenskommelse mellan parterna för särskilt fall kail
utbytas mot annan. Jag tror också, att utvecklingen kommer att gå i denna
riktning.

Till sist vill jag uttrycka en förhoppning örn att förslag till hembiträdesutbildning
så snart som möjligt kommer att föreläggas riksdagen. Hembiträdesutredningen
hade framlagt förslag till utbildningen före förslag örn
fritidslagstiftning. Utredningen ansåg nämligen, att utbildning och kunnighet
i yrket voro absoluta förutsättningar för ordnade arbetsvillkor och ordentlig
betalning för arbetet. Men inte minst för att yrkets sociala anseende
skulle höjas, ansåg utredningen att j^rkesutbildningen måste ordnas. Ett höjande
av yrkets sociala anseende är en mycket viktig förutsättning för ökad
rekrytering till hembiträdesyrket och för att det skall bli tillgång på duglig

Fredagen den 9 juni 1944.

Nr 23.

Förslag till hembiträdeslag. (Forts.)

oell kunnig arbetskraft på detta område. Därigenom skulle också förhindras
att rekryteringen, som nu ofta sker, blir av flickor, som icke anse sig passa
till något annat, eller av flickor, som alls icke äro förtjänta av att bära titeln
hembiträde, utan i stället draga ner yrkets anseende.

Stockholms hembiträdesskola arbetar sedan några år tillbaka efter de riktlinjer
hembiträdesutredningen föreslagit och vilka voro uppgjorda under medverkan
av våra främsta experter på den husliga undervisningens område. Det
vore önskvärt att denna undervisning utan tidsutdräkt utbyggdes så, att den
komme att omfatta hela landet. Jag anser även, att hembiträden, lika väl
som de, som välja studievägen, böra få möjlighet att erhålla stipendier för
att i härför lämpliga anstalter åtnjuta utbildning för sitt yrke.

Herr talman! Jag kommer att vid beslutets fattande vid §§ G, 9 och 10
yrka bifall till de av herr Olovson i Västerås m. fl. avgivna reservationerna.

Under detta anförande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
kommer att här i det väsentliga upprepa vad jag anförde vid detta ärendes
föredragning i första kammaren.

Jag tror för min del, att utvecklingen på detta område går i den riktningen,
att en mycket stor del av sådana familjer, som tidigare varit vana att ha
hembiträden anställda, kommer att i framtiden få mycket svårt att skaffa sig
sådana. Jag tror således inte alls, att det är fråga örn någon tillfällig kris,
som gör, att vi för närvarande ha en utpräglad brist på detta område. Jag tror
nämligen, att denna brist kommer att bestå, ja, till och med att förstärkas. I
viss mån är detta beroende på befolkningsutvecklingen men också av andra
skäl, vilka jag här inte skall beröra. Jag är därför ganska övertygad örn att
det inte kommer att dröja så många år, förrän de flesta av medelklassens
familjer måste ordna frågan örn arbetet i sina. hem på ett annat sätt än genom
helanställda hembiträden. Jag tror att man kommer att utveckla den
s. k. hemhjälpsorganisationen, som kan göra det möjligt för en kvinna att ensam
under loppet av en dag sköta två hem. Utvecklingen kommer att obönhörligen
gå i en sådan riktning. I den mån hembiträden ansetts nödvändiga i
sådana familjer, där båda makarna delta i förvärvsarbete, tror jag att nian
måste utveckla institutionerna med barnkrubbor och lekskolor. Givetvis måste
detta ske på ett sådant sätt, att mödrarna kunna hysa förtröstan, att barnen i
dessa institutioner få ordentlig vård och fostran. I vissa fall kan den uppfostran,
som barnen få i sådana institutioner, säkerligen vara bättre än den
de få i hemmen. Med utgångspunkt från denna min inställning till den framtida
utvecklingen på detta område menar jag således, att den lagstiftning, som
det här är fråga om, icke i och för sig kommer att rädda någon större hembiträdeskår
åt landet.

Jag vill i detta sammanhang något beröra de erfarenheter man^hittills vunnit
på detta område i England. Jag kommer visserligen icke ihåg, huruvida
det ligger något lagförslag i ämnet på underhusets bord, men jag kan ^ icke
underlåta att erinra örn att man i England uppenbarligen är betänkt på att
göra lekskolorna obligatoriska för alla barn. Ett av huvudskälen härför är
bland annat, att det utrönts att det ur pedagogisk synpunkt är förmånligt för
barnen med dylika lekskolor. Det har nämligen visat sig, att vid närmare
undersökning av förhållandena s. k. lekskolebarn varit bättre utvecklade och
haft lättare att sedermera följa undervisningen i dc vanliga skolorna, än sådana
barn som endast uppfostrats i hemmen. Detta beror på omständigheter,

Nr 23.

Fredagen den 9 juni 1944.

Förslag till hembiträdeslag. (Forts.)

som jag självfallet inte tiar skall närmare utveckla. Dylika synpunkter göra
det sannolikt, att hela samhällsutvecklingen i dessa avseenden är på glid mot
ett tillstånd, som i hög grad blir annorlunda än det vi för närvarande ha och
tidigare haft.

En lag av förevarande slag skulle egentligen helt beslutas och stiftas av
endast kvinnor. I själva verket ha nämligen vi män — i varje fall gäller
detta mig — alldeles för liten personlig erfarenhet av hur förhållandet mellan
hembiträden och husmödrar utvecklar sig. Vi män se ju våra hembiträden
praktiskt taget endast vid måltiderna. Någon enstaka gång, örn vi ha
en fridag, som tillbringas i hemmet, kunna vi få en något större erfarenhet
på området. Någon verklig kunskap och erfarenhet örn det husliga arbetet
samt hur det skall utföras och organiseras ha vi emellertid icke. Därför borde
vi rätteligen helt överlämna denna lagstiftning till kvinnorna, som på ett
annat sätt än vi män behärska detta område.

Jag skall inte här i onödan förlänga debatten. Jag vill endast ytterligare
framhålla, att jag i forsta kammaren förklarat, att jag accepterade utskottets
förslag. De ändringar, som utskottets förslag innebära i förhållande till
propositionen, äro nämligen inte av den betydelse, att jag som departementschef
har någon anledning att motsätta mig dem. På grund av den brist på
sakkunskap, som jag vet med mig att jag har på detta område, ansåg jag
som departementschef det vara säkrast att praktiskt taget på alla punkter
följa befolkningsutredningens förslag, just emedan det helt och hållet var en
kvinnokommitté, som inom befolkningsutredningen avgivit förslag i ämnet.
Jag fick i första kammaren höra den förebråelsen mot mig, att jag utan strid
uppgivit regeringsförslaget. Detta gällde närmast den punkt, där det är fråga
örn vilket som bör vara den primära ersättningen för övertid, kompensation
i fritid eller kontant erkänsla. Jag besvarade dessa förebråelser i första kammaren,
och jag svarar i denna kammare på förhand för att söka undvika begära
ordet för replik på den punkten. Jag vill då liksom i första kammaren
framhålla, att jag för min del inte kan förstå, att detta är en så viktig sak,
att det överhuvud taget finns anledning att strida därom. I varje fall känner
inte jag något behov av att strida för huruvida den ena eller andra ersättningsformen
bör komma i fråga. Liksom jag gjorde i första kammaren
kan jag därtill meddela, att jag ingenting bär att invända mot den ändring i
10 §, som föreslås av reservanterna för att tillförsäkra hembiträdena en i jämförelse
med vad som föreslagits i propositionen något utökad fritid. Även på
denna punkt bär jag vid avgivandet av propositionen på grund av nyss angivna
förhållanden ansett mig böra följa vad remissmyndigheter och de majoriteter,
som funnits på området, uttalat. Örn lagen emellertid skall förbättra
hembiträdenas ställning, är det mycket tveksamt, huruvida det är klokt att
ha bestämmelser, som i alltför ringa grad tillgodose fritidsbehovet. Jag kan
inte här åberopa de förhållanden, som råda i min egen familj, där vi icke ha
några minderåriga barn. Ett hembiträde i min familj har emellertid betydligt
mera fritid än vad som föreslås i de förslag, som innefattas i reservationen
till detta utlåtande. Vid avfattandet av propositionen har jag likväl icke ansett
mig böra åberopa min egen obetydliga erfarenhet på området, utan jag har
—- som jag flera gånger antytt —- i stort sett följt befolkningsutredningens
förslag.

Herr talman! Under hänvisning till vad jag nu anfört kan jag utan vidare
rekommendera även andra kammaren att antaga utskottets förslag.

Fröken Andersson: Herr talman! Det är ju rätt intressant och märkligt
att konstatera statsrådets ödmjukhet inför ifrågasatta ändringar i av honom

Fredagen den 9 juni 1944.

Nr 23.

Förslag till hembiträdeslag. (Forts.)

avgivna propositioner både beträffande restauranglagen och denna lag. Jag
tycker att den inställning, som nyss framskymtade i hans anförande, då han
hänvisade till sin brist på sakkunskap i denna fråga, är rätt egendomlig. Även
om det visserligen är husmödrarna, som närmast lia hand örn hembiträdena,
så har jag ändock hört mig berättas och själv funnit, att åtskilliga män, ha
ganska god uppfattning örn vilka de verkliga problemen äro på detta område.
Örn det nu är så, att statsrådet rättat sig efter uppfattningar i kvinnokretsar,
förvånar det mig, att han att döma av hans inställning till denna fråga endast
tycks räkna hembiträden som kvinnor. Enligt min uppfattning har han nämligen
på väsentliga punkter inte tillgodosett husmödrarnas berättigade intressen.
Som alla veta, ha många varit ganska tveksamma överhuvud mot en
lagstiftning, av förevarande art. Det är val få lagförslag, som vållat så mycken
diskussion och tveksamhet som detta. Även örn jag i likhet med motionärerna
i frågan och ä,ven vissa av reservanterna varit mycket tveksam inför lagen
som sådan, har jag dock icke velat reservera mig mot en lagstiftning överhuvud.
Jag har därför endast reserverat mig på en punkt. Lagen är ju för övrigt
avsedd att gälla endast under tre år framåt. Man får således under degna
tid tillfälle att få en viss erfarenhet rörande verkningarna av lagen.

De framtida utsikter på detta område, som statsrådet i sitt anförande nyss
skisserade upp, ^anser jag vara allt annat än, ljusa. Örn hans uppfattning är
riktig, skulle således barnen sättas i bamkrubbor hela dagarna, och sedan
skulle familjerna få klara sig bäst de kunde. Örn det nu är så, att hela hembiträdeskåren
är på avskrivning, förstår jag inte, varför man med sådan frenesi
försöker att lagstifta för dessa allt mer och mer obefintliga hembiträden.
Under sådana förhållanden hade man ju kunnat låta det hela gå som hittills
och försöka reda upp problemen under hand. Detta särskilt som hembiträdesorganisationen
börjar bli allt starkare och starkare, vilket i och för sig är ett
enbart glädjande tecken.

Jag skall endast helt flyktigt tangera de invändningar, som bland andra fru
Nordgren kommit med. Det gäller först 6 §, som rör hembiträdes rätt att disponera
sitt rum. Jag kan inte på något sätt förstå fru Nordgrens känslighet
inför uttrycket »tillfälliga besök». Om ett hembiträde har ett rum, där hon
mottager tillfälliga besök och inte har inneboende ständigt hos sig, kan det
väl inte på något sätt anses vara förolämpande att tala örn rent tillfälliga
besök. Det har i detta sammanhang hävdats, att hembiträdeskåren inte bör
behandlas på annat sätt .än andra kårer. Det är alldeles riktigt att så inte
skall ske,, men detta blir inte heller fallet med det tillägg till paragrafen, som
i vår motion föreslås. Om jag till exempel hyr ett möblerat rum — som bl. a.
en massa studenter bruka göra — måste jag ta hänsyn till den familj, inom
vars väggar jag bor. Detsamma bör ju vara förhållandet med hembiträdena.
Det är såvitt jag kan finna ingen förolämpning alls mot hembiträdena, att
man när man reglerar alla andra förhållanden — vilket kanske delvis kan
vara onödigt — även reglerar denna sida av saken. Vi ha i vår motion föreslagit,
att till § 6 i lagen i enlighet med ett från socialstyrelsen emanerande förslag
skulle göras ett tillägg av följande lydelse: »Dock äger hembiträdet icke
hysa gäster i rummet efter klockan 23, därest arbetsgivaren motsätter sig detta.
» Hembiträdena ha då full frihet att mottaga besök men skulle genom en
sådan bestämmelse även få en viss garanti att de skola få ha gäster även efter
klockan 23, om inte arbetsgivaren motsätter sig detta. Jag tycker, mina
damer och herrar, att ett sådant krav inte kan anses vara på något sätt ohemult.

Paragraferna 7, 14 och 15 innehålla bestämmelser örn parternas rättigheter
och skyldigheter vid hembiträdets sjukdom. Jag är fullt på det klara med att

Nr 23.

Fredagen den 9 juni 1944.

Förslag lill hembiträdeslag. (Forts.)

denna fråga är mycket ömtålig och även att den som vill missförstå mig mycket
väl kan göra det — det bryr jag mig dock icke örn. Jag tycker i alla fall
att det kan sägas ut, att detta är en sak som husmödrarna ställt sig mycket
tveksamma till. Jag skall fatta mig kort och inskränka mig till att påpeka,
att örn hembiträdet anställts på viss tid, kan resultatet bli, att husmodern eller
annan arbetsgivare har skyldighet att vårda hembiträdet i icke mindre än
28 dagar och under denna tid ge vederbörande personlig tillsyn. Nu skall
jag för undvikande av missförstånd säga, att det är alldeles självklart, att
man skall så gott man kan ta hand örn ett hembiträde, som insjuknat. Detta
sker också i realiteten. Jag har mig inte bekant ett enda fall, där man kört
ut ett sjukt hembiträde. Men därifrån till att man med tvingande kraft skall
införa en lagbestämmelse, att ett hembiträde skall vårdas i 28 dagar på arbetsgivarens
bekostnad, är steget enligt min, mening ganska långt. Det kan
därigenom bli omöjligt för arbetsgivaren att skaffa ett annat hembiträde under
tiden. Hembiträdets rum är upptaget, och det är inte många familjer som
ha så stora våningar, att de kunna upplåta ännu ett rum. Jag tror inte
att det i praktiken hade varit så farligt att låta de nämnda paragraferna bli
av dispositiv karaktär. Fredrika Bremer-förbundet har ju rekommenderat herr
statsrådet att förfara på detta sätt, och denna sammanslutning består ju såvitt
jag förstår av enbart kvinnor, till vilkas mening i denna fråga man enligt
herr statsrådets yttrande ju skulle ta hänsyn.

Den i § 9 föreslagna s. k. 7-stängningen har ju vållat rätt mycken tvekan.
Vi lia därför i vår motion föreslagit, att arbetet i allmänhet skall sluta klockan
19, men att arbetstiden skall kunna utsträckas till 19.30 under förutsättning
att vederbörande finge motsvarande ledighet å annan tid. Denna utväg
har rekommenderats av såväl socialstyrelsen som riksförsäkringsanstalten.

Jag skall vidare säga några ord örn det i en reservation framförda yrkandet
att taga bort orden »eller huvudsakligen» i § 9, andra stycket. Reservanterna
göra gällande, att örn dessa ord få stå kvar, komma svårigheter att uppstå
för familjer med småbarn att skaffa hembiträden. Jag vill gentemot detta
säga, att dessa familjer väl inte heller äro så värst mycket hjälpta med att
få ett hembiträde, som ger sig i väg från sitt arbete klockan 7. Jag tror att
man för att vara rättvis mot båda parterna borde behålla uttrycket »eller
huvudsakligen». Eljest och i andra sammanhang talar man mer eller mindre
patetiskt örn att barnfamiljer skola hjälpas, men nu kommer man här med
ett förslag som går i motsatt riktning.

I samma reservation yrkas, att hembiträdena skola ha ledigt varannan
helgdag. Som motivering härför anföres, att det på vissa håll är kutym, att
hembiträdena skola erhålla sådan ledighet. Det är mycket möjligt att så är
fallet, men det kan ifrågasättas örn det är möjligt och lämpligt att på alla
håll ha det ordnat på det sättet. På den punkten hade herr statsrådet inte
heller någon invändning att göra.

Jag måste i detta sammanhang ännu en gång fästa uppmärksamheten på
det något underliga i att herr statsrådet, sedan han framlagt en proposition,
som enligt vad jag föreställer mig från början är ordentligt genomtänkt,
inte har någonting att invända mot att utskottet på väsentliga punkter gör
undantag från vad i propositionen föreslagits.

Jag skall sedan övergå till att säga några ord örn högerreservationen, som
går ut på ett accepterande av Kungl. Maj:ts förslag när det gäller ersättningsfrågan.
Denna lag är till sin karaktär i första hand — örn jag har fattat
den rätt -—- en fritidslag. Då bör väl huvudsynpunkten vara, att därest
ett hembiträde tages i anspråk för övertidsarbete under viss tid, skall hon ha
ersättning i form av fritid under andra tider av dagen. Jag förstår nu inte

Fredagen den 9 juni 1944.

Nr 23.

Förslag till hembiträdeslag. (Forts.)

riktigt, varför det där 7-slaget plötsligt blivit så heligt. Jag minns huru vi
på den tid, jag själv stod och arbetade från 7 på morgonen till 7 på kvällen,
drömde om att kunna få ledigt några av de ljusa timmarna på förmiddagen.
Jag kan inte anse, att det skulle medföra så förfärligt stora svårigheter för
hembiträdena att någon gång få arbeta litet längre på kvällen — örn så
skulle bli nödvändigt nota bene — och sedan i gengäld få ledighet på andra
tider. Det är ju dock så i många familjer, att arbetet väsentligen förlägges
till eftermiddagen, vilket kan bero på en hel massa skäl, vilka jag inte här
skall gå in på för att inte uppta tiden därmed. Det är i alla fall på det sättet.
Även inom andra yrken och arbetsområden är det nog så, att de anställda
få rätta sig efter arbetets karaktär.

Jag tyckte att fru Nordgren i alltför hög grad försökte nonchalera den
invändningen, att det vore orätt mot de familjer, som ha det ganska knappt
ekonomiskt, att låta ersättning i pengar vara den primära ersättningsformen.
Jag tycker att man inte skall nonchalera den saken, emedan en sådan bestämmelse
skulle medföra svårigheter för massor av medelklassfamiljer, främst
sådana som ha småbarn. Andra familjer kunna mycket väl reda sig ändå.
Örn mannen kommer litet sent hem, stöter det åtminstone inte mitt sinne -—-men det beror väl på att jag inte är husmor i vedertagen bemärkelse — om
man later disken sta kvar till dagen därpå. Jag vet att många hesitera mycket
kraftigt inför någonting sådant. Jag vill emellertid särskilt stryka under
den stora betydelse vår reservation har, ty sedan utskottet ur propositionen
tagit bort bestämmelsen örn att arbetstiden vissa månader skulle kunna utsträckas
till kl. 8 inom jordbrukshushållen, måste en bestämmelse örn övertidsersättning
i form av pengar bia en relativt starkare belastning för jordbrukarfamiljer
än för familjer i städerna, som enligt vad jag föreställer mig
icke på samma sätt äro hänvisade till att anlita hembiträde för övertidsarbete
utan kunna ordna saken på annat sätt.

Fru Nordgren säger, att vi i vårt resonemang bortsett från att hembiträdena
inte äro tvingade att arbeta på övertid överhuvud taget och att de alltså
i det avseendet kunna göra hur de vilja. Jag måste säga, att detta är en inställning
som i och för sig är ganska underlig. Ty med hänsyn till den nära
relationen mellan husmoder och hembiträde får man väl ändå inte utgå ifrån
att ett hembiträde, örn inte bestämmelser av olika slag falla henne på läppen,
skulle^ »trassas» och vägra att arbeta över. Örn det ligger någon sanning i
det påstående, som alltid framföres, att hembiträdena ha så förfärligt lång
arbetstid, mäste det primära vara icke ersättning i form av pengar utan 1
form av ledighet på annan tid. Jag kan inte på något sätt begripa, att saken
kan ligga annorlunda till. Som motivering för sin uppfattning drager
man en parallell med andra, arbetsområden och säger, att ersättningen för
övertid i vanliga fall utgår i form av pengar och att den är högre än under
vanlig arbetstid. Ja, det är visserligen sant, men inom dessa arbetsområden
har man en bestämd arbetstid • atta timmar eller vad det nu kan vara fråga
om — och därest arbetarna arbeta utöver denna tid få de ersättning, vilket
även är riktigt. Denna lag är emellertid ingen arbetstidslag utan en fritidslag,
och då måste väl fritidssynpunkten stå i centrum. Enligt min mening
är det inte bara olämpligt utan även direkt principvidrigt, om man går fram
på andra linjer.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
begärde ordet, emedan jag ansåg mig tvungen att ge en replik till fröken
Andersson. Fröken Andersson förklarade, att när jag talade om att det borde

Andra hammarens protokoll 1944. Nr

Nr 23.

Fredagen den 9 juni 1944.

Förslag till hembiträdeslag. (Forts.)

vara kvinnor, som skulle avgöra denna fråga, tycktes jag endast lia tagit hänsyn
till hembiträdena men inte till husmödrarna. Nu anmärkte fröken Andersson
själv i sitt anförande, att hon inte är husmor, och det skulle därför intressera
mig att veta, vilka husmödrar som ha bemyndigat fröken Andersson
att speciellt föra deras talan.

De som känna detta lagförslags förhistoria veta, att husmödrarna haft väsentligt
större inflytande på utformningen av detsamma än hembiträdena. Frågan
behandlades först av hembiträdesutredningen, och där funnos representanter
såväl för husmodersföreningarnas riksförbund som för hembiträdesorganisationen,
som var företrädd av sin ordförande. Hembiträdesutredningens förslag
lades emellertid åt sidan efter krigsutbrottet. Sedan tog befolkningsutredningens
kvinnoorganisation upp ärendet, och i denna kvinnodelegation fanns
överhuvud taget intet hembiträde men däremot fem husmödrar, däribland
en speciell representant för husmodersföreningarnas riksförbund. Jag kan i
detta sammanhang nämna, att hembiträdesutredningens och befolkningsutredningens
förslag skilja sig ytterst obetydligt från varandra — det är hembiträdesföreningens
förslag, som i själva verket ligger till grund för hela detta lagförslag.

Jag måste alltså säga, att det litet insinuanta påpekande, som fröken Andersson
gjorde, är i ovanligt hög grad obefogat. Det är klart att denna kvinnodelegation
även har förhandlat med representanter för hembiträdena, men det är
i alla fall den, som svarat för utformningen av det lagförslag det här gäller.
Jag har endast velat lämna dessa upplysningar. Jag tror sålunda att jag varit
minst lika angelägen som fröken Andersson att låta husmödrarnas stämma göra
sig hörd.

Fröken Andersson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag ber så mycket örn ursäkt för att jag inte är husmor i den bemärkelse,
som herr statsrådet syntes avse. Man kan nämligen vara husmor
utan att vara gift.

Herr statsrådet frågade mig, vilka husmödrar som bemyndigat mig att föra
deras talan. Jag har inte haft den uppfattningen, att riksdagsmän behöva något
bemyndigande på något sätt för att föra vissa gruppers talan. Jag har
gjort på samma sätt sorn andra riksdagsmän i andra sammanhang, tagit reda
på huru förhållandena ungefär ligga till på det område, som man skall tala
örn och ta ställning till.

Inom parentes kan jag säga, att vi diskuterat denna fråga mycket inom den
organisation jag företräder, nämligen högerkvinnornas, och denna organisation
representerar över 30 000 kvinnor i Sverige. Det är inte så få och litet flera
än de sex, varav ingen förresten tillhör högerorganisationen, som sitta i denna
delegation.

Jag medger att jag var insinuant — det vill jag inte förneka ett ögonblick
— men jag var det därför att när den här saken diskuteras är det ständigt
bara hembiträdenas synpunkter som föras fram, och man hör icke ett ljud örn
alla de svårigheter som uppstå för husmödrarna.

Vidare anförde:

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
tror att fröken Andersson totalt misstager sig. Det förhåller sig naturligtvis
på det sättet, att i den mån husmödrarna varit intresserade av att man skall
kunna få hembiträden, ha deras synpunkter i allra högsta grad varit företrädda.
Hade de inte varit så ivriga att få en lagstiftning till stånd av ungefär

Fredagen den 9 juni 1944.

Nr 23.

Förslag till hembiträdeslag. (Forts.)

det föreliggande lagförslagets innehåll, så är det inte alldeles säkert, att någon
proposition^ överhuvud taget hade blivit framlagd. Jag tror knappast att hembiträdena,
åtminstone i nuvarande läge, behöva någon hembiträdeslag.

Fru Nordgren: Herr talman! Herr statsrådet har redan i viss mån förekommit
mig, när det gällde att replikera fröken Andersson beträffande hennes
uttalande örn hur de olika parterna varit representerade i de utredningar, som
haft denna fråga örn hand. I den första utredningen representerades husmodersförbundet
av en äldre och mycket kunnig husmoder, numera avlidna professorskan
Anna Bergstrand, som stod i ständig kontakt med olika kategorier
husmödrar. När hon.dog efterträddes hon av advokaten Mix Ancker-Braathen,
som var väl insatt i hithörande frågor och som inte bara var husmor själv
utan även hade barn att sörja för och följaktligen mycket väl kände till förhållandena
på detta område.

Däremot får jag säga, att man, enligt min mening, inom befolkningsutredningen
snarare nonchalerat hembiträdena, ty de ha inte varit representerade
alls vid befolkningsutredningens översyn av detta lagförslag. Visserligen ha
representanter för hembiträdena vid något tillfälle varit tillkallade, men enligt
upplysningar, som jag fått från tvenne fullt vederhäftiga hembiträden,
har det icke tagits någon hänsyn till vad dessa anfört.

Herr statsrådet sade vidare, att han icke hyste några förhoppningar om att
denna lag skulle skapa ändrade förhållanden på det husliga arbetets område
och förklarade att hembiträdena, enligt hans mening, alltmera voro stadda på
avskrivning samt att lekskolor och barnkrubbor i framtiden skulle komma att
ta hand örn barnen. Jag måste instämma i fröken Anderssons yttrande, att det
vore ytterst beklagligt, örn utvecklingen skulle gå i den riktning, som herr
statsrådet skisserade. Jag vill visst inte förneka, att det exempelvis är synnerligen
värdefullt för barnen i förskoleåldrarna att under några timmar på dagen
bevista lekskolor, där de under sakkunnig ledning få vara tillsammans
med andra barn. Jag betvivlar emellertid, att det vore till någon fördel, örn
vi skulle komma dithän, att vi från födelsen skulle nödgas placera våra barn
i barnkrubbor. Det kan icke vara till gagn att helt överlämna dem i andra
händer, vore det i aldrig så skickliga sådana. Härigenom komme inte endast
kontakten med hemmen att minskas, utan även samhörighetskänslan mellan
föräldrar och barn. Dessutom få barnen på detta sätt icke den trygghetskänsla
som jag anser att varje barn har rätt att kräva under sin uppväxttid. Jag
medger, att barnkrubborna äro en nödvändig institution, men jag betraktar
dem som en nödfallsutväg; de måste finnas för att hjälpa alla de mödrar, som
av ekonomiska eller andra skäl äro tvungna att själva arbeta utom hemmet.
Örn vi skulle gå en sådan utveckling till mötes, som herr statsrådet antydde,
beklagar jag faktiskt de svenska barnen. De skulle komma att bli fattigare
på det sättet, och samhället komme icke att vinna på en sådan anordning. Det
komme dessutom att bli en mycket dyr form av barnavård.

Jag skall härefter övergå till att säga några ord till fröken Andersson. Jag
tror inte man med fog kan säga, att man vid utformandet av denna lag endast
beaktat hembiträdenas intressen. Det synes ha varit den allmänna uppfattningen
bland husmödrarna, att det på grund av lösligheten i avtalen och svårigheten
att.få hembiträden var absolut nödvändigt att något gjordes, som skulle
kunna bringa hembiträdesfrågan i ett bättre läge. Jag tror inte heller det kan
bestridas, att lagförslaget syftar till att åstadkomma bättre ordnade förhållanden
härvidlag.

Fröken Andersson frågade örn 7-slaget på något sätt är ett heligt klockslag.
Nej, det är det givetvis inte. Men det är väl inte ägnat att förvåna, att

Nr 23.

Fredagen den 9 juni 1944.

Förslag till hembiträdeslag. (Forts.)

de unga kvinnorna söka sig till områden, där de få sluta sin arbetsdag kl. 5
på dagen och där de sön- och helgdagar äro fullt lediga, örn de som hembiträden
inte ens ha någon bestämd tidpunkt för arbetets slut för dagen. Därtill
kommer att de kanske i många fall få bättre betalt — i många fall sämre,
det vill jag inte bestrida. Det i propositionen framlagda förslaget att arbetet
skall sluta vid 7-slaget är ingen nyhet. Det är ett gammalt krav. En starkt
bidragande orsak till att de unga kvinnorna flytt hembiträdesyrket har nämligen
varit, att de aldrig kunnat veta. när arbetet var slut för dagen. Detta
är väl ändå något som de flesta människor, på vilket arbetsområde de än äro
sysselsatta, önska ha klarhet örn. Även de, som arbeta i skift med olika arbetstider,
veta dock, att arbetet är slut vid en viss tidpunkt. Men örn detta ha
hembiträdena ingenting vetat.

Fröken Andersson sade sig icke kunna förstå, att uttrycket tillfälliga besök
skulle vara något kränkande. Nej, det är ju möjligt. Men varför tala örn tillfälliga
besök och inte kort och gott örn besök under fritiden? Jag vill icke på något
sätt försvara, ifall ett hembiträde tar emot besök på nätterna eller har någon
inhysing, även örn hon har eget rum. Det anser jag emellertid vara en sak,
som husmödrarna själva få söka komma till rätta med i de fall det verkligen
skulle förekomma. Jag tror icke, att någon husmor kan vara tillfreds
med ett dylikt förhållande, och då får hon väl i all rimlighets namn se till att
hon blir kvitt ett sådant hembiträde, som det icke kan vara lämpligt att ha,
allra minst i en familj med barn.

Fröken Andersson tyckte vidare, att vi hade berett svårigheter för barnfamiljerna
i stället för att hjälpa dem. Jag vet inte på vad sätt svårigheterna
bli större genom denna lag ty med eller utan lag har ju hembiträdet inte, i
annan mån än hon själv är villig därtill, skyldighet att stanna kvar på kvällen
för att passa barn. I den mån hembiträdet vill göra detta, och det träffas avtal
härom, är det naturligt, att så sker, men ett sådant avtal kan ju träffas
även enligt denna lag.

Jag hörde härom dagen på en radiodebatt mellan några unga kvinnor, som
en tid efter att de hade slutat sina studier hade kommit tillsammans för att
tala örn de yrken de valt. En av dessa hade valt hembiträdesyrket, och de
andra frågade henne hur hon hade velat välja ett sådant yrke, som var så
besvärligt. Hon svarade, att det var icke alls fallet, utan hon trivdes, väl med
sitt arbete. Hon hade anställning hos en lärarinna, alltså en yrkeskvinna, och
de hade kommit överens om att hembiträdet skulle vara hemma två kvällar
i veckan för att passa barnen, men i stället skulle hon bli fri klocken V27 övriga
dagar, då husmodern stannade hemma. Det finns ingenting i lagen, som hindrar
en sådan överenskommelse. När hembiträdesutredningen på sin tid diskuterade
frågan örn den s k. vakttjänsten, tog man största möjliga hänsyn till barnfamiljerna
och ville lämna möjligheter till att ordna denna fråga på bästa
sätt parterna emellan.

Jag vill emellertid än en gång understryka, att det icke finns någon som
helst skyldighet för ett hembiträde att arbeta på övertid. annat än i vissa i
lagförslaget angivna fall. Det kan fröken Andersson läsa i 12 § sista stycket,
där det står: »Hembiträde är skyldigt utföra arbete å övertid, som föranledes
av omständigheter sorn i andra stycket sägs», d''. v. s. på grund av sjukdomsfall
inom familjen eller bland djuren. Och i fortsättningen heter det: »I
fråga örn hembiträdes skyldighet i övrigt att utföra arbete å övertid gäller
vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet.» Yad lagstiftningen
har sagt är följaktligen, att det ytterst beror på en överenskommelse
mellan parterna i fall övertidsarbete skall ske i andra än angivna fall.

För min del har jag den bestämda uppfattningen, att om vi få en ordnad

Fredagen den 9 juni 1944.

Nr 23.

Förslag till hembiträdeslag. (Forts.)

hembiträdesutbildning, om man icke sätter hembiträdet i en särställning utan
erkänner, att hembiträdesyrket är ett socialt nödvändigt och betydeilsefullt yrke,
vars utövare utföra ett nyttigt och samhällsgagnande arbete, så skola vi kunna
lösa hembiträdesfrågan. Jag tror också, att husmödrar och hembiträden såsom
människor böra kunna komma överens örn hur man på ett tillfredsställande
sätt skall lösa hemmens uppgifter. Jag tror emellertid icke, att man
skall överskatta betydelsen av hembiträdeslagen såsom tvång lika litet som jag
tror att man skall överskatta de förmåner, som den ger hembiträdena. Fröken
Andersson måste nog ge mig rätt uti, att med den brist, som för närvarande
råder på hembiträden, kunna hembiträdena nu skaffa sig mycket längre
gående förmåner än vad lagen ger.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag kan icke behöva gå in på många
detaljer, eftersom fru Nordgren, som ju från början är skaparen av lagen har
redogjort för utskottets ställningstagande till förslaget. Jag behöver därför
icke gå närmare in på anledningen till att utskottet på två punkter har
ändrat Kungl. Maj:ts förslag. Dessa ändringar ha ju också godtagits av departementschefen
och även av första kammaren. Ett enda ord skulle jag
emellertid vilja säga örn en av våra ändringar, nämligen utskottets strykande
av Kungl. Maj :ts förslag att arbetstiden under viss del av året i lanthushåll
skall utsträckas till klockan 20.

För min del mäste jag säga, att jag nog från början liksom flera inom utskottet
var ganska starkt inställd på att följa Kungl. Maj:ts förslag. Från
bondehåll gjordes det emellertid en direkt gensaga mot att man skulle ha en
annan bestämmelse i fråga örn lantarbete än som gällde för arbete under andra
förhållanden. Efter ett sådant betygande av att man även i lanthushållen
skulle kunna klara sig med arbetstid till klockan 19 och att man hellre ville
ha det så för att få det lika över hela linjen, ansåg sig utskottet också böra
gå in för en sådan ändring. Jag tror också det skall visa sig, att detta har varit
riktigt tänkt. Vi veta ju, att när det gällde lantarbetstidslagen var man mycket
ivrig att ge lantarbetarna samma arbetstid som industriarbetarna, i den mån
det var möjligt att ordna det så, för att man icke genom en längre arbetstid
skulle komma att ytterligare öka flykten från landsbygden. Något av detta
resonemang ligger också under den nu föreslagna ändringen.

Utskottet har sålunda godtagit Kungl. Maj:ts förslag över hela linjen
med undantag för de två paragrafer, som fru Nordgren redan har talat örn.
Anledningen till att jag det oaktat här måste säga ett par ord är, att fru
Nordgren här talat för och står för en reservation, som innehåller förslag,
som utskottet^ i sin helhet icke har kunnat gå med på. Jag skall därför endast
med några få ord söka förklara varför utskottsmajoriteten i det fallet har
hållit, på Kungl. Maj:ts förslag.

I 6 §„ som handlar om hembiträdets bostad, finns i Kungl. Majis och utskottets
förslag ett uttryck, som reservanterna lia vänt sig emot, nämligen »i
den mån märklig olägenhet därigenom ej kan anses uppkomma för arbetsgivaren
eller dennes familj». Utskottet har för sin del icke kunnat förstå, att
det skulle kunna ligga något förolämpande i detta uttryck. Fru Nordgren
talade örn att uttrycket »tillfälliga» också skulle kunna uppfattas som en
förolämpning, men reservanterna lia ju själva godtagit, att detta ord skulle
få stå kvar. Utskottet menar för sin del, att den anförda satsen endast är ett
sådant allmänt uttryck, som införts för att det icke under vissa förhållanden
skall bli fråga örn trakasserier från den ena eller andra partens sida. Jag tror

Nr 23.

Fredagen den 9 juni 1944.

Förslag till hembiträdeslag. (Forts.)

emellertid att det är en smaksak. Det har icke så stor betydelse vare sig man
tar det ena eller det andra. Första kammaren Ilar i det fallet följt Kungl.
Maj:ts förslag och jag tror icke att det på något sätt skulle kunna skada, örn
även andra kammaren tar Kungl. Maj:ts förslag.

Sedan är det också frågan örn söndagsledigheten. Jag måste säga, att vi
i utskottet ställde oss ganska tvekande. Det låter nog så fascinerande, att
man skall dela jämnt mellan husmodern och hembiträdet, så att de få varannan
söndag ledig. Jag måste emellertid böja mig, liksom majoriteten i utskottet,
för det faktum, att detta ännu icke fullständigt arbetat sig fram.
Det är icke sedvänja över hela landet med ledighet varannan söndag hela
dagen, men däremot med ledighet varannan söndag från klockan 10 eller 11
eller 2. Det är mycket vanligt. Vi ha därför menat, att det vore klokare, att
innan man i lag fastställer detta nied varannan söndag helledig, man till en
början skall hålla sig till vad Kungl. Maj :t föreslagit, d. v. s. antingen var
tredje söndag helledig eller varannan söndag ledig från klockan 1. Nu är
detta ett minimiförslag. Det är ingenting, som säger att detta är allt vad ett
hembiträde kan få, utan det säges bara att under detta får man icke gå, när
det gäller hembiträdets ledighet. Då bör man helst, som beträffande många
andra lagar som äro provisoriska, gå fram en smula försiktigt och icke med
detsamma lagfästa det mera långtgående kravet. Detta är en av orsakerna
till utskottets ståndpunktstagande. Personligen har jag ingenting emot, såsom
det nu sker i ganska stor utsträckning, varannan isöndag iledig — och
eventuellt varje söndag örn det går.

Det är också en tredje punkt som reservanterna vända sig emot, nämligen
bestämmelsen i 9 § om »hembiträde, som uteslutande eller huvudsakligen
har till uppgift att sköta barn». Jag tror, att utskottet och reservanterna
mena precis samma sak. Det är blott en formuleringsfråga. Vi lia i 1 § använt
uttrycket »huvudsakligen». När vi föreslå vilka som skola komma under
lagen, säga vi, att det är sådana som »huvudsakligen» utföra husligt
arbete. Nu tala vi örn dem som »uteslutande eller huvudsakligen ha till uppgift
att sköta barn». Jag vet, att fm Nordgren har en annan åsikt, och att
fru Sjöström i första kammaren också har en annan åsikt. Utskottet har
däremot tänkt sig, att man genom att uttrycka det på det sättet skulle vända
sig emot den uppfattningen, att den som sköter barn absolut icke skulle ha
något annat att göra än att direkt sköta barnen. Det blir ju en del tvätt,
städning av barnkammare och annat, som kan sägas höra till barnskötseln,
som andra anse, att det icke kan inräknas därunder. För att bryta udden alett
sådant tvisteämne har man godtagit uttrycket »huvudsakligen».

I dessa tre punkter har såvitt jag vet första kammaren följt utskottet.
Jag tror verkligen icke, att det har någon så stor betydelse, örn man använder
den eller den formuleringen. Jag understryker, att det här gäller en provisorisk
lag. Man kan redan nästa år taga upp och ändra den, örn så är.
Framför allt måste man emellertid vara beredd på att efter tre år taga upp
lagen till revision, och man har då gjort en del erfarenheter som gå i den
ena eller andra riktningen. Huvudsaken är från min synpunkt sett att få
fram en lag på detta område. Jag tror nämligen att det är av mycket stor
betydelse. Jag måste säga, att jag nog ger herr statsrådet rätt, när han säger,
att detta yrke är ställt mer eller mindre på avskrivning. Jag tror, att
det blivande hembiträdet blir icke det vanliga hembiträdet utan det blir en
person sorn har sin egen bostad och som går vissa timmar och hjälper till i
familjerna samt får betalt per timme. Men vi måste alltid försöka att ha
kvar en kår som den nuvarande hembiträdeskåren, och det är av utomordentlig
betydelse, att kåren känner sig vara skyddad av samhället på samma sätt

Fredagen den 9 juni 1944.

Nr 23.

Förslag till hembiträdeslag. (Forts.)

som andra kårer, och att den har den rätt till en viss arbetstid som man på
andra arbetsområden anser vara naturligt. Därför hoppas jag, herr talman, att
denna lag blir ograverad antagen, och jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.

2—5 §§.
Godkändes.

6 § första stycket föredrogs. Därvid anförde:

Fru Nordgren: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den vid denna
paragraf avgivna reservationen.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på godkännande av utskottets förslag till lydelse av 6 § första
stycket dels ock på godkännande av den lydelse av nämnda stadgande, som
föreslagits i den av herr Olovson i Västerås m. fl. avgivna reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Fru Nordgren begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 6 § första stycket i andra lagutskottets
förevarande förslag till hembiträdeslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt nämnda stadgande i den lydelse, som
föreslagits i den av herr Olovson i Västerås m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit isina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning,
och befanns därvid flertalet hava röstat för nej-propositionen, vadan kammaren
godkänt 6 § första stycket i den lydelse, som föreslagits i den av herr
Olovson i Västerås m. fl. avgivna reservationen.

6 § andra stycket samt 7 och 8 §§.
Godkändes.

Efter föredragning av 9 § anförde:

Fru Nordgren: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den vid denna
paragraf fogade reservationen.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets förslag till lydelse av 9 § dels ock på godkännande
av paragrafen i den lydelse, som föreslagits i den av herr Olovson i Västerås
m. fl. avgivna reservationen; och godkände kammaren den i nämnda reservation
föreslagna lydelsen av 9 §.

Nr 23.

Fredagen den 9 juni 1944.

Förslag till hembiträdeslag. (Forts.)

10 § föredrogs; och anförde därvid:

Fru Nordgren: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den vid denna
paragraf fogade reservationen.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av 10 § i den av utskottet föreslagna lydelsen dels ock på godkännande
av 10 § i den lydelse, som föreslagits i den av herr Olovson i Västerås
m. fl. avgivna reservationen; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet
i den senare propositionen.

11 och 12 §§.

Godkändes.

Sedan 13 § föredragits, yttrade:

Fröken Andersson: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den vid denna
paragraf fogade reservationen.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen framställde propositioner dels på godkännande
av 13 § i den av utskottet föreslagna lydelsen dels ock på godkännande
av paragrafen i den lydelse, som föreslagits av Kungl. Maj:t; och fann
herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Fröken
Andersson begärde emellertid votering'' i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 13 § i andra lagutskottets förevarande
förslag till hembiträdeslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt 13 § i den lydelse, som föreslagits av
Kungl. Maj:t.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
godkänt den av utskottet föreslagna lydelsen av 13 §.

Övriga delar av lagförslaget.
Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades vara besvarad genom kammarens i fråga örn lagförslaget fattade
beslut.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Fredagen den 9 juni 1944.

Nr 23.

§ 18.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 51, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av gällande villkor för erhållande av understöd
från erkänd arbetslöshetskassa.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10, i anledning
av väckt motion angående utredning av frågan örn tillhandahållande
för en större allmänhet av billig bad- och w. c.-attiralj samt diskbänksinredning.

Utskottets hemställan bifölls; och skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

§ 20.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 332, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning örn medgivande att godkänna
avtal mellan vattenfallsstyrelsen och Krångede aktiebolag örn överlåtelse
av vattenrätt i Ångermanälven :

nr 339, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till särskild ersättning för debitering av värnskatt;

nr 340, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändrade bestämmelser
örn ersättning för flyttningskostnad åt befattningshavare i statens tjänst,
jämte i ämnet väckt motion; och

nr 341, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till vissa ändringar
i civila avlöningsreglementet, militära avlöningsreglementet och manskapsavlöningsreglementet
m. m.; samt

från jordbruksutskottet:

nr 357, i anledning av väckta motioner om vissa åtgärder för åstadkommande
av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk;

nr 358, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till statens
meteorologisk-hydrografiska anstalt m. m.;

nr 359, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till befrämjande
av landsbygdens elektrifiering; och

nr 360, i anledning av väckta motioner angående anslag till fraktnedsättning
å järnväg för träkol från Norrbotten till mellansvenska bruk.

§ 21.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 6.13 em.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Förslag till
lag om aktiebolag
m. m.

Lördagen den 10 juni.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Marits proposition, nr 286,
angående gäldande från anslaget till oförutsedda utgifter av kostnad1 för barackbyggnad
vid landsstatshuset i Luleå.

Denna proposition bordlädes.

§ 2.

Föredrogs första särskilda utskottets utlåtande nr 1, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn aktiebolag m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 22 december 1943 dagtecknad proposition, nr 5. vilken hänvisats
till första särskilda utskottet, hade Kungl. Maj:t under åberopande av
propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag örn aktiebolag;

2) lag angående införande av nya lagen om aktiebolag;

3) lag örn ändring i konkurslagen den 13 maj 1921 (nr 225);

4) lag angående ändrad lydelse av 54 § lagen den 13 maj 1921 (nr 227)
örn ackordsförhandling utan konkurs;

5) lag angående ändrad lydelse av 18 och 19 §§ lagen den 18 juni 1937
(nr 521) örn aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser; och

6) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156)
örn vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller
aktier i vissa bolag.

1 samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft fyra
i anledning av propositionen väckta motioner:

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle 100 § 2 mom. och 101 § 2 mom. lagen
örn aktiebolag hava följande lydelse:

100 §.

2 mom. Utan hinder av vad ovan i 1 mom. är stadgat må anläggningstillgångar,
vilka måste anses äga ett bestående värde väsentligt överstigande
det belopp, vartill de äro uppförda i närmast föregående balansräkning, upptagas
till högst detta värde, såframt det belopp varmed uppskrivning sker
användes till

a) erforderlig avskrivning på värdet av andra anläggningstillgångar eller

b) sådan ökning av aktiekapitalet varom stadgas i 64 §.

101 §.

2 moni. Aktier i andra bolag skola i balansräkningen särskilt för varje bolag,
med angivande av dettas namn, upptagas till antal och värden; dock

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Nr 23.

Förslag till lag orri aktiebolag m. m. (Forts.)
må, där sådan redovisning finnes kunna lända till förfång för bolaget. Konungen
eller den myndighet Konungen bestämmer tillåta att aktier redovisas
i gemensamma poster efter vad i 1 mom. A II 7 a) och b) samt lil 2 sägs,
utan angivande av bolagens namn samt aktiernas antal och värden.

I en särskild skriftlig uppgift till balansräkningen skall upplysning meddelas
örn antalet bolaget tillhöriga aktier i varje bolag med angivande av dess
namn samt aktiernas bokförda värde, där sådan upplysning ej meddelas i
balansräkningen, så ock örn varje dotterbolags innehav av aktier i annat koncernbolag.
Till den särskilda uppgiften eller, där sådan uppgift ej avgives, till
balansräkningen skall, örn så ske kan, fogas senaste balansräkningen för
dessa bolag.

Med aktier skola likställas andra andelsrättigheter.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med förklarande att riksdagen funnit vissa ändringar
böra i Kungl. Maj :ts förslag vidtagas —- måtte för sin del antaga av utskottet
framlagda förslag till

1) lag örn aktiebolag;

2) lag angående införande av nya lagen örn aktiebolag;

3) lag örn ändring i konkurslagen den 13 maj 1921 (nr 225);

4) lag angående ändrad lydelse av 54 § lagen den 13 maj 1921 (nr 227)

örn ackordsförhandling utan konkurs;

5) lag angående ändrad lydelse av 18 och 19 §§ lagen den 18 juni 1937
(nr 521) örn aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser; och

6) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156)

örn vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller

aktier i vissa bolag;

B) att motionerna I: 92, 264 och 265 samt 11:125, i den mån de icke kunde
anses besvarade genom utskottets hemställan under A) härovan, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Enligt utskottets förslag skulle 64 § 1 morn., 71 §, 100 § 2 mom. och 101
§ 2 mom. i nedan angivna delar hava följande lydelse:

64 §.

1 mom. Finnas i bolag, enligt den för nästföregående räkenskapsår fastställda
balansräkningen och bolagsstämmans beslut i anledning av bolagets
vinst enligt balansräkningen, besparade vinstmedel, som ej avsatts till reservfond
eller skuldregleringsfond, må aktiekapitalet ökas genom överföring av
sådana vinstmedel eller av belopp varmed uppskrivning sker enligt 100 §
2 mom. Medel, som avsatts till reservfond, må ock användas till ökning av
aktiekapitalet, i den män fonden ej därigenom nedgår under tjugu procent av
det ökade aktiekapitalet eller under det högre belopp som kan vara föreskrivet
i bolagsordningen.

1 avseende å — — ■— ny aktie.

71 §.

Av aktiebolags---avsatta medel. Örn användande av medel, som av satts

till reservfond, för ökning samt i visst fall vid nedsättning av aktiekapitalet
stadgas i 64 § 1 mom. och 65 § tredje stycket.

100 §.

2 morn. Utan hinder---lika med Kungl. Maj:ts förslag---- stadgas
i 64 §. _

I fråga örn fast egendom må dock ej i något fall uppskrivning ske över
senast fastställda taxeringsvärdet.

Nr 28.

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Förslag till lag orri aktiebolag m. rrv. (Forts.)

101 §.

2 mom. Aktier i andra bolag skola i balansräkningen särskilt för varje
bolag nied angivande av dettas namn, upptagas till antal ock värden; dock
må där det ur allmän och enskild synpunkt finnes påkallat, Konungen tilllåta
att aktier redovisas i gemensamma poster efter vad i 1 mom. A II 7 a)
och b) samt III 2 sägs, utan angivande av bolagens namn samt aktiernas antal
och värden.

I en---lika med Kungl. Maj :ts förslag — -— -— andra andelsrättig heter.

Reservationer hade avgivits:

A) Beträffande utskottets utlåtande i dess helhet:

av herr Linder;

av herr Olson i Göteborg;

B) Beträffande särskilda stadganden i förslaget till lag örn aktiebolag:

l:o) vid 9 §:

av herrar Karl Johan Olsson och Kilbom, vilka ansett, att utskottets motivering
till 9 § bort hava annan, i reservationen angiven lydelse;

2:o) vid 64 § 1 morn.:

av herrar Linder, Björnsson, Karl Johan Olsson, Olsson i Mellerud, Kilbom,
Hermansson, Rosander, och Molander, vilka hemställt, att 64 § 1 mom. måtte
erhålla följande lydelse:

64 §.

I avseende å---ny aktie.

3:o) vid 71 §:

av herrar Linder, Björnsson, Karl Johan Olsson, Olsson i Mellerud, Kilbom,
Hermansson, Rosander och Molander, vilka hemställt, att förevarande
paragraf måtte erhålla följande lydelse:

71 §.

Av aktiebolags — — -— avsatta medel. Örn användande av medel, som
avsatts till reservfond, i visst fall vid nedsättning av aktiekapitalet stadgas i
65 § tredje stycket.

4:o) vid 100 § 2 morn.:

av herrar Velander, Ekströmer, Olson i Göteborg och Lundberg i Hälsingborg,
vilka hemställt, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts proposition
oförändrad i vad den avsåge 100 § 2 morn.;

av herrar Linder, Björnsson, Karl Johan Olsson, Olsson i Mellerud, Kilbom,
Hermansson, Rosander och Molander, vilka hemställt, att 100 § 2 mom.
måtte erhålla följande lydelse:

100 §.

. ^ morn. Utan hinder av vad ovan i 1 mom. är stadgat må anläggningstillgångar,
vilka måste anses äga ett bestående värde väsentligt överstigande
det belopp, vartill de äro uppförda i närmast föregående balansräkning, upp -

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Nr 23.

Förslag till lag orri aktiebolag m. m. (Forts.)
tagas till högst detta värde, såframt det belopp varmed uppskrivning sker
användes till erforderlig avskrivning på värdet av andra anläggningstillgångar.

1 fråga örn---(lika med utskottets förslag)---fastställda taxe ringsvärdet.

5:o) vid 101 § 2 morn.:

av herrar Undén, Linder, Björnsson, Karl Johan Olsson, Strand, Olsson il
Mellerud, Kilbom, Hermansson, Rosander och Molander, vilka dels ansett
att viss del av utskottets motivering bort hava annan, i reservationen angiven
lydelse; dels ock yrkat, att 101 § 2 mom. måtte erhålla följande lydelse:

101 §.

2 mom. Aktier i andra bolag skola i balansräkningen särskilt för varje
bolag, med ångivande av dettas namn, upptagas till antal och värden; och
skall, örn så kan ske, till balansräkningen fogas senaste balansräkningen
för sistnämnda bolag.

I en särskild skriftlig uppgift till balansräkningen skall upplysning meddelas
örn varje dotterbolags innehav av aktier i annat koncernbolag.

Med aktier skola likställas andra andelsrättigheter;

av herrar Velander, Siljeström, Ekströmer, Olson i Göteborg och Lundberg
i Hälsingborg, vilka dels ansett, att viss del av utskottets motivering bort hava
annan, i reservationen angiven lydelse; dels ock yrkat, att, med bifall till vad
i denna del i motionen 1:265 hemställts, första stycket i 101 § 2 mom. måtte
erhålla följande lydelse:

101 §.

2 morn. Aktier i andra bolag skola i balansräkningen särskilt för varje
bolag, med angivande av dettas namn, upptagas till antal och värden; dock
må, där det med hänsyn till bolagets bästa finnes vara påkallat, aktier till ett
sammanlagt värde som icke överstiger en fjärdedel av bolagets behållna förmögenhet
enligt balansräkningen redovisas efter vad i 1 mom. A II 7 a) och
b) samt III 2 sägs i gemensamma poster, utan angivande av bolagens namn
samt aktiernas antal och värden.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Lindqvist, som yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen av
första särskilda utskottets utlåtande nr 1 föreslås,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis samt punkten A) på
det sätt, att de däri tillstyrkta lagförslagen föredragas vart för sig, det med
1) betecknade, i den mån så erfordras, paragraf-, moment- och styckevis med
ingress och rubrik sist, varefter och sedan alla lagförslagen blivit genomgångna
utskottets hemställan i punkten A) föredrages,

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet,

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres,

att, därest kamrarna fatta från utskottets förslag avvikande beslut, utskottet
må äga att för riksdagen föreslå härav påkallade jämkningar,

att i avseende å nummerbeteckning av paragrafer och moment utskottet må
äga vidtaga de ändringar, som kunna påkallas av kamrarnas beslut, samt
att, för den händelse utskottets förslag kommer att helt eller delvis åter -

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
remitteras, utskottet lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling
i avseende å de delar, som blivit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana
jämkningar, som kunna föranledas av ifrågasatta ändringar i återförvisade
delar.

Detta förslag bifölls.

Punkten A).

Utskottets förslag till lag om aktiebolag.

Efter föredragning av 1 § anförde:

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergguist: Herr talman!
Då andra kammaren nu går att behandla det omfattande lagkomplex, som
innefattas i förslaget till ny aktiebolagslag, tillåter jag mig att öppna debatten
med några mer allmänna synpunkter.

En lagstiftning av den innebörd som den föreliggande har, såsom var och
en förstår, mycket stor betydelse för hela vårt ekonomiska liv. Det är naturligtvis
inte så, att de regler, som ges i fråga örn aktiebolagens stiftande och deras
verksamhet, i och för sig skulle inverka direkt på den materiella utvecklingen
i vårt land, men inte desto mindre har lagstiftningen mycket stor betydelse
med hänsyn till att den reglerar betydelsefulla grenar av det ekonomiska livet,
anger i vilken form den viktiga bolagsverksamheten får bedrivas och försöker
skapa hinder mot missbruk av den verksamhet som det här gäller.

Våra aktiebolagslagar ha under senare tider inte haft så särskilt lång livslängd.
Före den nu gällande lagen hade vi en aktiebolagslag av år 1895 och
den levde inte mer än 15 år. 1910 fingo vi en ny lagstiftning, nämligen den
som alltjämt är gällande men som väl nu står inför sin avveckling. Den nu
gällande aktiebolagslagen har emellertid under den tid, som den varit i kraft,
varit föremål för ändringar gång efter annan.

Redan då den nuvarande lagen inte nått högre ålder än 20 år, ansåg man
tiden vara inne för att företaga en allmän översyn över vår aktiebolagslagstiftning.
Det var huvudsakligen två skäl, som gjorde att man på detta relativt
tidiga stadium ansåg sig böra taga upp denna fråga. Under de år, som
1910 års lag varit i kraft, hade det visat sig att de bestämmelser, som införts
där för att hindra missbruk av aktiebolagsformen, inte voro effektiva. Det
hade gång efter annan kunnat konstateras, att aktiebolagslagen var behäftad
med. ganska allvarliga olägenheter och att den inte gav den garanti för sundhet
i näringslivet, som man hade hoppats då lagstiftningen genomfördes.

Det andra skälet till att man tog upp aktiebolagslagen till översyn var den
ekonomiska utveckling, som hade ägt rum under dess giltighetstid. Såsom
var och en vet, har under de sista årtiondena det ekonomiska livet i vårt land
undergått genomgripande förändringar. Det har tillkommit nya former för ekonomisk
verksamhet, som man inte kände till eller i varje fall inte hade någon
praktisk erfarenhet av vid genomförandet av 1910 års lagstiftning. Jag behöver
bara erinra örn hela koncernväsendet, som ju vuxit fram under sista årtiondena
och som nu intar en mycket betydelsefull plats i vårt ekonomiska
liv. Aktiebolaget har också under den tid, som gått, fått en alltmer dominerande
betydelse i vårt samhällsliv Det är ju inte längre enbart ett instrument
för privat ekonomisk verksamhet, utan det är också i viss mening en form
för samhällsverksamhet, och det har mer och mer gått upp, inte bara för den
allmänna opinionen utan även för lagstiftaren att man vid behandlingen av
en lagstiftning sådan som denna måste taga största möjliga hänsyn till sociala
och politiska utvecklingsfaktorer. Aktiebolagen behärska ju, ehuru man

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Nr 23.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
därvidlag fört en restriktiv politik, en stor del av våra naturtillgångar, och
de behärska stora delar av vårt näringsliv, vilket gör att en stor del av vårt
lands invånare äro för sin utkomst och existens beroende av hur deras verksamhet
bedrives.

Det var emellertid inte bara i vårt land, som vid denna tid frågan örn en revision
av aktiebolagslagstiftningen togs upp, utan i praktiskt taget alla europeiska
länder hade man funnit det nödvändigt att göra en översyn av gällande
lagstiftning, och vårt land kommer nu bland de sista i raden bland dem,
som genomföra en moderniserad lagstiftning på detta område.

Då lagstiftningsarbetet sålunda för mer än tio år sedan igångsattes, var det
ur statsmakternas synpunkt angeläget att det inte bara skulle bli vad man
kallar ett juristarbete, utan att det från begynnelsen skulle bedrivas under
nära samverkan mellan framstående jurister och representanter för näringslivet.
Så har också varit fallet under hela den tid, som detta arbete bedrivits.
Juristerna ha haft kontakt med näringslivets män i alla de frågor, som här
äro av betydelse, och förslaget har framkommit såsom ett resultat av dessa
överläggningar.

Det förslag, som lagberedningen på sin tid framlade, kan också sägas ha
fått ett i stort sett mycket gott mottagande. I vad gäller de materiella bestämmelser,
som finnas intagna i det nya förslaget, har förslaget egentligen
inte rönt gensaga från något håll, utan man har godtagit de allmänna principer,
som varit vägledande för lagberedningen. Givetvis har man haft delade
meningar i åtskilliga detaljfrågor, men detta har ju inte alltför stor betydelse.
Den kritik, som riktats mot lagberedningens förslag, har i huvudsak
avsett den formella sidan av frågan. Man har ansett det framlagda lagförslaget
vara för tungt och svårgenomträngligt och lagtexten inte alltid kännetecknad
av den klarhet och tydlighet, som skulle vara önskvärt. Jag har också
under debatten i första kammaren erkänt, att lagförslaget nog utmärkes av
en viss tyngd och att det inte alltid är så lätt att tränga igenom dess olika
bestämmelser. Det föreliggande förslaget till ny aktiebolagslag omfattar ju
inte mindre än 228 paragrafer och det är i många fall fråga örn ganska stora
och vidlyftiga sådana.

Det är att beklaga, att lagstiftningen inte kunnat göras något enklare än
vad som här skett, men anledningen till att den fått denna vidlyftiga utformning
är att man har byggt på de principer, på vilka 1910 års lagstiftning bygger,
nämligen att aktiebolagslagen inte bara skall innehålla materiella bestämmelser
av civilrättslig natur angående de frågor, som ha särskild betydelse
för aktiebolagsformen, utan att däri även skall intagas vissa administrativa
bestämmelser, som närmast röra formerna för bildandet, grunderna för registrering
o. s. v. För dessa senare skulle man naturligtvis kunna tänka sig
ha en särskild författning, men förslaget har nu, som sagt, byggts på de
gamla principerna.

Inom justitiedepartementet bär man dock gjort ett försök att i någon mån
minska tyngden i lagförslaget. Man har tagit bort en del detaljföreskrifter och
sökt sammanföra vissa bestämmelser. Det har emellertid från sina håll riktats
kritik mot den överarbetning, som sålunda skett inom justitiedepartementet.
Man bär sagt att den just inte bidragit till att skapa bättre förhållanden
eller att den möjligen gjort det för juristerna men inte för lekmännen.
Enligt min mening har emellertid den överarbetning, som skett, nog gjort lagtexten
mer lättillgänglig än den var tidigare.

Jag är alltså fullt medveten örn att man i formellt hänseende kan hysa vissa
bekymmer med hänsyn till svårigheterna att tränga in i det här föreliggande
lagkomplexet, men jag tror dock, att det för dem, som ha anledning att syssla

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Förslag till lag orri aktiebolag m. rrv. (Forts.)
med dessa frågor, inte skall vara så särskilt svårt att få klarhet om vad lagen
innehåller och vad det nya är.

_ När det gäller de materiella bestämmelserna, har första särskilda utskottet
vid.sin behandling av lagförslaget i stort sett kunnat ansluta sig till Kungl.
Maj:ts förslag. De nyheter, som äro intagna i det kungl, förslaget, ha alltså
i de flesta fallen vunnit enhälligt gillande av första särskilda utskottet. Den
noggranna och ingående prövning, som första särskilda utskottet ägnat denna
fråga, utgör därmed en ytterligare borgen för att de bestämmelser, som i lagen
upptagits, äro av det innehåll att de komma att bliva till gagn för vårt
fortsatta ekonomiska liv.

Det är egentligen bara på två punkter, som det föreligger delade meningar
i fråga örn utformningen av de materiella reglerna. Den ena punkten gäller
vad som kallas emission av gratisaktier. Där lia utskottets majoritet och åtskilliga
reservanter delade meningar om, under vilka förutsättningar sådan
emission skall få äga rum. Den andra punkt, där det står strid, är frågan
örn huruvida ett aktiebolag under alla omständigheter skall vara skyldigt att
i sina räkenskaper, som offentliggöras, redovisa innehav av aktier i andra
bolag. Där har utskottsmajoriteten funnit sig inte helt kunna godtaga Kungl.
Maj:ts förslag utan framlagt ett eget förslag. Vidare föreligga två starka
reservationer, den ena innebärande ett yrkande om avslag på Kungl, Majrts
förslag, den andra en återgång till lagberedningens förslag.

Jag. skall inte på detta stadium av debatten ingå på dessa två frågor, som
väl bli de huvudsakliga stridsämnena under diskussionen bär i kammaren,
utan jag får väl tillfälle att framlägga min uppfattning sedan reservanterna
anfört sina synpunkter.

Jag vill alltså med vad jag här sagt endast uttala den förhoppningen, att
andra kammaren liksom första kammaren skall visa en positiv inställning
till det föreliggande lagförslaget och godtaga detsamma.

Herr Lundberg i Hälsingborg: Herr talman! Att en revidering av vår nuvarande
aktiebolagslag visat sig behövlig, har på olika sätt och i olika sammanhang
omvittnats, nu senast av justitieministern i det anförande, han nyss
hållit.

De som fingo i uppdrag att utarbeta förslag till en ny lag ha helt naturligt
icke kunnat undgå att ta intryck av den ändring som inträtt under det senaste
årtiondet i fråga örn det allmännas inställning till det enskilda näringslivet.
Ett aktiebolag anses numera icke vara bara ett instrument för privatekonomisk
vinning .utan betraktas också -—- med rätta — som en viktig faktor i hela
näringslivets och folkförsörjningens tjänst. Ju flera anställda ett bolag har,
desto större betydelse har företaget ur sociala synpunkter. Mot bakgrund av
denna uppfattning skall man se de olika bestämmelser, som föreslagits i den
nya lagen. De mest betydelsefulla ändringar som föreslås äro de som gå ut på
ett stärkande av bolagens ekonomiska bärkraft till gagn för icke blott aktieägarna
och eventuella borgenärer utan även för de anställda — arbetare och
tjänstemän. Ett bolags ekonomiska styrka är nämligen grundvalen för de anställdas
trygghet. Till sådana nya åtgärder kunna räknas bestämmelsen örn
obligatorisk avsättning till reservfond, tills densamma nått en höjd av 20 % av
aktiekapitalet, emot 10 % i nuvarande lag. Än viktigare synes mig vara den
nya, bestämmelsen, som ålägger ett bolag att göra avsättning av årsvinsten
antingen till reservfond eller till en särskild skuldregleringsfond, ifall bolagets
skuldsättning är sådan, att det bundna kapitalet — summan av aktiekapital,
reservfond och skuldregleringsfond — understiger summan av främmande
skulder, med justering för vissa intecknings skulder. Denna nya bestäm -

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Nr 23.

Förslag till lag örn aktiebolag m. m. (Forts.)
melse är av genomgripande natur och kommer att påverka många företags
vinstdispositioner. Det är att märka, att införandet av denna bestämmelse om
avsättning till skuldregleringsfond logiskt sammanhänger med vissa andra bestämmelser,
såsom en nytillkommen rätt att överföra medel från reservfond till
aktiekapital samt rätt till uppskrivning under vissa förhållanden av anläggningstillgångar.
Till dessa sammanhängande frågor får jag anledning återkomma.

I ett annat avseende innehåller förslaget långtgående krav och det är i fråga
om redovisning. Den nuvarande aktiebolagslagen har saknat mera utförliga
bestämmelser härutinnan, och man får nog medge, att många bolag varit väl
knapphändiga med upplysningar i sina förvaltningsberättelser. De klara direktiv
som nu ges synas därför vara väl motiverade.

För många av kammarens ledamöter, vilka ej haft anledning syssla med
den nuvarande aktiebolagslagen och kanske ej heller ha tillfälle att närmare
tränga in i det föreliggande lagförslaget, kan det vara svårt att bilda sig en
uppfattning om hur vittomfattande de föreslagna ändringarna i den nya lagen
äro. Den som i likhet med mig under en lång följd av år haft att göra med
tillämpningen av den nuvarande aktiebolagslagen i det praktiska livet samt
vidare haft förmånen att i första särskilda utskottet grundligt genomgå det
föreliggande lagförslaget kan betyga, att de nya bestämmelserna utgöra ett
mycket stort steg framåt på aktiebolagslagstiftningens område — just i den
samhällsanda, som jag i början av mitt anförande omnämnde. Det kan nog
hända, att en eller annan företagare kommer att känna sig betänksam eller
känna viss olust över de i många avseenden långt gående inskränkningarna i
tidigare åtnjuten handlingsfrihet. Jag tror dock, att alla som studera denna
nya lag skola finna, att den just söker ge uttryck för de sunda och riktiga
principer, som varje ansvarskännande företagsledare gärna vill göra till sina.

Utskottet har viel sin behandling av laerförslaget också anslutit sig i allt
väsentligt till Kungl. Maj:ts proposition. På en del punkter förefinnas dock
meningsskiljaktigheter, vilka tagit form av reservationer. De flesta av dessa
gälla detaljfrågor. Det är emellertid en, som är av mera principiell betydelse
och som behöver debatteras ingående. Det är den reservation som herr Linder
m. fl. knutit till 64 § 1 mom.

Reservanterna vilja ej godkänna bolagens rätt att överföra medel från reservfond
till aktiekapital. Man motiverar detta med att någon sådan rätt icke
förefinnes i den nuvarande aktiebolagslagen och säger vidare, att några bärande
skäl icke anförts för att någon ändring härutinnan bör göras. Man säger,
att ett av skälen för att den nuvarande lagen icke medger en sådan överföring
från reservfond till aktiekapital torde vara, att kravet på utdelning kan tänkas
öka genom att aktiekapitalet på detta sätt förstoras. Jag förmodar, att
reservanterna tagit intryck av en not, som förekommer i Jon av Skarstedt utgivna
upplagan av nu gällande aktiebolagslag. Där citeras ett yttrande örn
lagen örn bankrörelse: »Att grundfonden (= aktiekapitalet) ej må ökas med
reservfonden kan synas egendomligt, då medel, som överföras till grundfonden,
äro mera fastlåsta än örn de överföras till reservfonden; ty reservfonden
(men icke grundfonden) må, utan att några särskilda åtgärder till skyddande
av bolagsborgenärerna behöva vidtagas, nedsättas för betäckande av förluster.
Skälet torde hava varit det, att om medel, avsatta till reservfond, överföras
till grundfonden, oell aktieägarna i samband härmed erhålla gratisaktier, ökas
kravet på utdelning; aktieägarna sträva efter att få samma utdelning på de nya
aktierna som på de gamla, något som, därest denna strävan vinner framgång,
kan sätta bolagets soliditet i fara.» dag vågar dra i tvivelsmål, att denna för Andra

kammarens protokoll Nr 33. 5

Nr 2:5.

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
modan är riktig, och uttalandet är enligt mitt förmenande icke tillämpligt på
aktiebolagen. Fjär den nu gällande aktiebolagslagen kom till år 1910, utgick
man tydligen ifrån att bestämmelsen örn obligatorisk avsättning till reservfonden
skulle resultera i att reservfonden uppbringades till denna höjd och icke
mera. Något spörsmål beträffande överförande av medel från reservfonden
till aktiekapitalet var därför icke aktuellt. Emellertid visar det sig, att en del
bolag — i synnerhet av äldre datum — gingo längre i avsättning till reservfonden
än vad lagen föreskrev. För egen del tror jag, att vad som bidrog härtill
var framförallt det tidigare tillämpade beskattningssystemet för aktiebolag
med progressiv beskattning, varvid summan av aktiekapital och reservfond
hade sin stora betydelse vid skattens uträknande. Sedan den progressiva beskattningen
bortfallit, ha nog också icke nödvändiga avsättningar till reserfonden
i allmänhet upphört.

Att det nya lagförslaget nu kommer med ett förslag örn rätt för bolagen att
överföra medel från reservfonden till aktiekapitalet, fattar jag såsom en önskan
att komplettera den nu gällande lagstiftningen med ett naturligt tillägg.
Lagberedningen säger härom: »Några betänkligheter av hänsyn till bolagets
borgenärer eller från allmän synpunkt mot överföring av medel från reservfonden
till aktiekapitalet synas icke föreligga, då en sådan överföring ej medför,
att det skydd som tillkommer dessa medel enligt aktiebolagslagstiftningen
minskas, utan att skyddet ökas därigenom att efter överföringen medlen icke
kunna tillgripas för täckande av förlust annorledes än efter beslut örn nedsättning
av aktiekapitalet...». Det är ju så, att inga medel äro så väl förankrade
i bolaget som de, vilka äro förda till aktiekapitalet. Nästbäst ur säkerhetssynpunkt
är att ha dem i reservfonden. Osäkrast, d. v. s. lättast åtkomliga
för utdelning till aktieägarna, äro de i form av dispositionsfond eller disponibla
medel, vad än de nu må kallas.

Det är vidare att märka, att örn ett bolags ställning är sådan, att avsättning
till skuldregleringsfond eller reservfond föreskrives, så blir följden, örn
reservanternas yrkande skulle vinna bifall, att ingen avsättning till reservfonden
kommer att äga rum utan endast till skuldregleringsfonden, varifrån
medel åter kunna disponeras fritt. Ja, man kan utgå ifrån att, örn rätten att
överföra medel från reservfonden till aktiekapitalet ej skulle medgivas, följden
blir, att bolagen aldrig låta reservfonden stiga högre än som lagen föreskriver
såsom obligatoriskt minimum. Detta kan icke främja bolagens konsolidering,
vilket ju är ett av de viktigaste syftena med den nya lagen.

Reservanterna ha på denna punkt tagit upp en annan fråga, som emellertid
icke direkt har med § 64 att göra. Det gäller den ifrågasatta rätten att under
vissa betryggande former uppskriva anläggningstillgångar och använda beloppet
som framräknas till att öka aktiekapitalet. Det är en fråga, som närmast
berör 100 § 2 mom. Man säger, att någon sådan rätt icke finnes i nu gällande
lag, och gör gällande, att det icke finnes något behov av någon ändring
härutinnan. Man glömmer då helt den nya bestämmelsen rörande skyldighet
att under vissa förhållanden avsätta medel till s. k. skuldregleringsfond. Med
ett enkelt exempel vill jag söka belysa sammanhanget. Tvenne företag, A och
B, arbeta under likartade förhållanden med lika stort aktiekapital och med lika
stor vinst. I fallet A har man konsekvent använt sin vinst till att göra
direkta avskrivningar på det bokförda värdet av anläggningstillgångarna och
nedbringat bokvärdet måhända väsentligt under nu gällande dagsvärde. Det
andra företaget B har icke gjort direkta nedskrivningar å anläggningarna utan
i stället uppbyggt fonder, kanske i form av en relativt stor reservfond. Dessa
båda bolag äro finansiellt likställda, men bolaget A kan bli nödsakat att avsätta
medel å skuldregleringsfond på grund av att summan av dess aktiekapital

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Nr 23.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
och reservfond understiger bolagets främmande skulder, under det att bolaget
B kan uppvisa, att aktiekapitalet plus reservfonden överstiger samma skulder
som bolaget A har. Det måste därför framstå såsom en logisk nödvändighet,
att denna möjlighet för bolaget A att justera värdet av sina anläggningstillgångar
förefinnes. Det finnes många äldre bolag, som eljest skulle bliva synnerligen
orättvist behandlade. För övrigt har just från reservanternas sida i
utskottet framhållits såsom ett önskemål, att bolagens balansräkningar så nära
som möjligt böra återge det verkliga värdet å anläggningarna, varför bara ur
denna synpunkt rätten till uppskrivning av vissa anläggningstillgångar bör
vara direkt motiverad.

Som totalomdöme örn denna reservation vill jag säga, att jag för min del
anser, att ett bifall till densamma bryter sönder den stomme omkring vilken
det väsentligaste i den nya lagen är uppbyggt, och jag hoppas därför, att kammaren
vill följa Kungl. Majits förslag i denna punkt, vartill ju utskottets majoritet
anslutit sig.

Själv har jag tillåtit mig att jämte några andra reservera mig på tvenne
punkter. Det ena gäller just uppskrivningen av anläggningstillgångar. I § 100
mom. 2 har nämligen utskottets majoritet velat införa en ytterligare säkerhetsföreskrift
utöver vad Kungl. Majit föreslagit. Man säger, att när det gäller
uppskrivning av anläggningstillgångar så må i fråga örn fast egendom,
varå taxeringsvärde finnes åsatt, uppskrivning ej i något fall ske över detta
värde. Jag skulle inte Ira någonting emot, örn man kunde finna en generell
spärregel, som vore tillämplig på alla slag av anläggningstillgångar. Nu är
det ju så, att som anläggningstillgångar räknas inte bara jordbruks- och skogsfastigheter,
fabriksfastigheter med tillhörande anläggningar utan även maskiner
och inventarier, ja även aktier, som äro avsedda att stadigvarande innehas.
Jag förmenar, att det är oriktigt att införa en spärregel, som gäller endast
för en del och en mycket begränsad del av dessa anläggningstillgångar.
Jag vill sålunda erinra om att vissa anläggningar, såsom hamnanläggningar,
kanaler, flottleder m. m. ej kunna åsättas taxeringsvärden. Vidare sakna fartyg
sådant värde, och detsamma gäller i stor utsträckning maskiner och inventarier.
Det ligger därför nära till hands att befara, att om anläggningsvärden
skola behöva uppskrivas, det blir en benägenhet att uppskriva sådana
värden, som sakna taxeringsvärden, vilket kan ge en nog så felaktig bild av
ett bolags tillgångar. Jag kan vidare hänvisa till att taxeringsvärdena, särskilt
när det gäller fabriksanläggningar, äro synnerligen föränderliga, varför
de icke kunna anses alltid ge ett riktigt uttryck för verkliga värdet. Då jag
är av den uppfattningen, att denna spärregel, som utskottsmajoriteten föreslagit,
är till sin utformning olämplig, vill jag klart och tydligt säga ifrån
att jag icke delar utskottsmajoriiotens uppfattning i denna punkt, och jag
kommer därför senare att yrka bifall till den reservation som är fogad till
denna punkt av herr Velander m. fl.

Jag har vidare tillsammans med några andra av utskottets ledamöter reserverat
mig emot utskottets förslag i 101 § 2 mom. Det gäller bolags redovisning
av sitt innehav av främmande aktier. Jag vill erinra om att lagberedningen
föreslog, att ett bolag skulle lia rätt till s. k. klumpredovisning av sitt innehav
av främmande aktier till ett sammanlagt belopp av 25 % av det egna kapitalet.
Det är ju på sätt och vis den enklaste och naturligaste lösningen av
frågan. Emellertid ville Kungl. Majit icke följa denna linje utan upptog i
propositionen ett förslag till dispensförfarande, som i och för sig nog kan anses
godtagbart. Utskottsmajoriteten har emellertid icke velat åtnöja sig med
detta förslag utan vidtagit högst väsentliga inskränkningar i Kungl. Majits
förslag i denna punkt. Jag har, herr talman, i det läge vari frågan kommit

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 194-1 fm.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
genom att första kammaren redan godkänt Kungl. Majda förslag i denna
punkt, ingen anledning att yrka bifall till den av herr Velander med flera vid
denna punkt avgivna reservationen, utan jag skall tillåta mig att på denna
punkt yrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

Häruti instämde herr Birkö.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Den ekonomiska utvecklingen har
under de senaste decennierna gått framåt nied stormsteg, och det är ingen tillfällighet,
att den gamla aktiebolagslagen blivit urväxt och omodern samt urståndsatt
att på ett tillfredsställande sätt fylla de genom händelsernas gång allt
betydelsefullare uppgifterna som en samhällelig regulator på det ekonomiska
området. Aktiebolagen ha blivit den allt överskuggande företagsformen för verksamhet
inom vad som brukar kallas näringslivets område, och den samlade
erfarenheten — inte minst under de genomgångna ekonomiska kriserna — lia
givit åtskilliga tips, var svagheterna i de gamla lagreglerna äro att söka.

Den starkare betoning av de samhälleliga och sociala synpunkterna, som frammanats
av senare tiders politiska utveckling, har likaledes tillfört området i
fråga åtskilliga nya problem, som kräva beaktande.

Arbetet med det nya lagförslaget har som synes pågått under en lång följd av
år, och resultatet härav föreligger nu i form av en kungl, proposition, som
har blivit i vederbörlig ordning utskottsbehandlad. Förslaget Ilar obestridliga,
sakliga förtjänster och innebär i stort sett en anpassning till den utveckling,
som skett på området i fråga. Jag erinrar örn de nya lagbestämmelserna vid aktiebolags
bildande, örn minoritetsskyddet, skapandet av skuldregleringsfonden,
bestämmelserna i revisionskapitlet, den förbättrade förvaltningen och dten ökade
kontrollen över förvaltningen, redovisningsskyldigheten och den större publiciteten.
Allt detta är ägnat att bättre än tidigare icke blott tillvarataga aktieägarnas
intressen utan också tillgodose de anställdas såväl som samhällets icke
mindre berättigade synpunkter.

I fråga örn lagtextens utformning har det emellertid gjorts vissa icke oväsentliga
invändningar, och man får kanske säga, att även med erkännande av svårigheterna
att i en lagtext fånga vår tids ekonomiska skeende så måste man dock
medgiva, att den Linderska kritiken mot lagens utformning, även örn den i vissa
avseenden kanske iskjuter över målet, dock har åtskilligt av berättigande. En
lekman känner sig nästan liksom lia kommit in i en labyrint, där det fordras
en mycket hållbar ledtråd för att man skall komma ordentligt ut igen. Det är
icke oriktigt, när det sagts, att lagtexten är svåröverskådlig och i åtskilliga fall
mångtydig. Allt detta innebär givetvis, att det för en lekman blir ett lagverk
som det är ytterst svårt att behärska.

Vi ha till utskottets utlåtande knutit ett par reservationer, som jag ber att få
säga några ord örn. Den första reservationen är undertecknad av herr Linder
med flera och berör §§ 64 och 100 samt i vissa avseenden även § 71. Nu gällande
aktiebolagslag stadgar, att aktiebolag för ökning av sitt aktiekapital genom
emission av gratisaktier har rätt att använda »endast sådana besparade
vinstmedel, som ej avsatts till reservfond». I det nu föreliggande lagförslaget
ha de utvidgningarna gjorts, att dels kan reservfonden få tagas i anspråk,
i den mån den överstiger 20 % av det ökade aktiekapitalet, och dels får man
för samma ändamål använda belopp varmed anläggningstillgångarna uppskrivits.
Jag kan inte finna annat, än att dessa utvidgningar äro ägnade att inge oro.

Örn jag först får yttra ett par ord örn reservfondens användning, skulle jag
vilja säga, att reservfondens ianspråktagande för emission av gratisaktier verkar
på mig närmast stötande. Nu gör man här visserligen den invändningen,
som herr Lundberg gjort: — men herre gud, bolagen avhända sig inte sin egen -

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Nr 23.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
dom; den finns ju kvar i bolagets händer som aktiekapital, och detta innebär
minst lika stor säkerhet, som örn den läge i reservfonden. Givetvis ligger det någonting
i denna invändning. Men å andra sidan är det ändå inte att skjuta ett,
låt vara litet, hål under vattenlinjen i bolagsskeppet? Säkerhetsbestämmelserna
i den nya lagen avse tydligen att verka som något slags tätningsmiedel i den
uppkomna läckan, och jag förmodar, att man väl i allmänhet lyckats att undvika,
att det inträffar en katastrof, men jag vill i alla fall fråga: är metoden
att rekommendera? Det inställer sig därvid åtskilliga problem, som man nödgas
besvara. Ett mindre sådant är det, som uppkommer i fråga om delbevisen. Det
är ju så, att en aktie är odelbar. Örn det sker en gratiseinission av låt mig säga
en halv aktie eller en fjärdedels aktie, så innebär det, att vederbörande, som
tager mot densamma, måste skaffa tillskott för att få en hel aktie. Härvid inträffar
det naturligtvis mycket lätt, att den ekonomiskt svagare aktieägaren i
ett sådant läge blir tvingad att realisera sitt delbevis och sälja det till en som
har större köpstyrka.

Men detta är ju bara ett relativt litet problem. Andra och mycket stora olägenheter
uppkomma genom utdelning av gratisaktier. Ingen torde kunna förhindra,
att krav på ökad utdelning ifrån företagen komma att framhållas i sådana
fall. Gratisemissionerna under de gångna åren ha som regel givit till resultat,
att utdelningen så småningom pressats upp så att den uppnått samma
storlek i förhållande till det nya aktiekapitalet, som utdelningen tidigare
utgjort i förhållande till det gamla kapitalet. En sådan utveckling är icke
önskvärd. Ur företagens egen synpunkt synes det med de erfarenheter vi haft
ifråga örn utdelning av gratisaktier för många företag under gången tid
inneburit, att företagen för framtiden fått dragas med en väsentligt större
utdelning, än de annars skulle fått göra. Man förstår, att det åtminstone när
några år gått och aktierna kanske kommit i andra händer, är ganska lätt
för en aktieägare att påvisa, att utdelningen, örn den då skulle satts ned till
att motsvara en rimlig procent av det gamla aktiekapitalet, skulle te sig låg.
Psykologiskt ligger det så till. att det är lätt att pressa upp utdelningen på
det samlade aktiekapitalet, sedan en gratisemission ägt rum.

Vidare får man nog säga, att örn ett aktiebolag har sådana stora outnyttjade
tillgångar, att bolaget ser sig i stånd att företaga gratisemissioner, så
måste det väl innebära, att man har hållit ett prisläge på tillverkningsprodukter,
som med hänsyn till konsumtionen icke varit försvarbart. Även ur
denna synpunkt synes det mig vara anledning att hysa betänkligheter i fråga
örn vad som här föreslås.

Nu vet jag visserligen, att man genom en del bestämmelser i det nya lagförslaget
anses ha säkrat sig mot ett mera »oegentlig!» utnyttjande av gratisemissioner,
men det synes mig, som örn de föreslagna bestämmelserna icke
skulle vara så betryggande som ömkligt vore. Vad sedan beträffar uppskrivning
av anläggningstillgångarna är detta en .sak som man enligt min
mening icke bör ge sig in på, innan man grundligt synat vad det kan vara
fråga om. Jag medger, att det i vissa fall kan finnas anledning till en sådan
uppskrivning, men så är ingalunda alltid fallet. Det är riskabelt att företaga
en dylik uppskrivning för att få möjlighet att öka akliekapitalet genom
gratisemissioner. Jag vill erinra om att redan vid den nuvarande lagens
tillkomst restes det krav på möjlighet till uppskrivning av anläggningstillgångar,
men dessa krav bekämpades på det bestämdaste av tillskyndarna
av den nuvarande aktiebolagslagen. Herr Lindmans justitieminister, sorn ingalunda
var känd som någon rabulist, avvisade, då lagen år 1910 diskuterades,
med bestämdhet kraven på uppskrivning av anläggningstillgångarna. Han
sade: »Enligt sunda och allmänt erkända principer, erkända över hela värf -

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1941 fm.

Förslag lill lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
den, får uppskrivning endast ske av intjänad vinst. Anläggningstillgångar
äro afta fastigheter, icke sällan skog på rot.» Han sade vidare: »Vern garanterar,
att skogen vid realisationstillfället har det värde, som man vid uppskrivningstillfället
har åsatt densamma? Det kan tänkas», fortsätter han,
»att bolaget måhända får låna pengar till utdelning.» Nu skall jag ju villigt
tillfoga, att tillkomsten av skuldregleringsfonden samt bestämmelserna i §§ 72
och 100 i viss mån förändrat utgångsläget, men å andra sidan kräver ju också
hänsynen till allmänna intressen numera avsevärt större uppmärksamhet än
tidigare. Det synes mig sålunda finnas grundad anledning för att ansluta
sig till den reservation, som vi på denna punkt lia avgivit.

Jag kommer härefter till den reservation, som av herr Undén med flera är
avgiven vid 101 § 2 mom. Detta moment gäller närmast graden av publicitet
och offentlighet vid redovisningen i de balansräkningar, som skola avgivas.
Propositionen har här medgivit rätt till s. k. klumpredovisning, där en specificering,
som det heter i propositionen, »finnes kunna lända bolaget till
förfång». Jag frågar: vad är det som icke kan anses lända ett bolag till förfång?
Är det icke en ganska vidsträckt bestämmelse, som såvitt jag förstår
är ägnad att framkalla klumpredovisningar i fall, där man ingalunda avsett,
att sådana skulle få förekomma. Propositionen vill överlämna avgörandet,
huruvida klumpredovisning under vissa omständigheter får användas till
»Kungl. Majit eller det organ, som Kungl. Majit förordnar». Det skulle väl
närmast bliva kommerskollegium. Utskottets majoritet har föreslagit åtskilliga
begränsningar. Utskottet begränsar rätten till klumpredovisning till sådana
fall, »där det ur allmän och enskild synpunkt synes påkallat». Enligt
utskottets förslag skulle det icke bliva kommerskollegium utan endast Konungen,
som finge avgöra huruvida klumpredovisning ur de angivna synpunkterna
vore påkallad. Trots att vi på denna punkt reserverat oss för att
i samtliga fall redovisningarna skola innehålla specificerade uppgifter, så
måste jag medgiva, att utskottsförslaget innebär en mycket avsevärd förbättring
av propositionen.

Efter det beslut, som på denna punkt, låt mig säga överraskande, fattats av
första kammaren, vars majoritet biföll propositionen, så föreställer jag mig,
att läget nu i verkligheten blivit sådant, att andra kammaren måste acceptera
reservationen, örn man överhuvud taget vill ha en begränsning, som är så pass
långtgående som den utskottet föreslagit. Vi reservanter ha på denna punkt
anfört några synpunkter, som jag i all korthet skall angiva. Vi ha anfört, att
den offentlighetsprincip, som går liksom en röd tråd genom hela det väldiga
lagkomplexet, logiskt kräver, att man vidhåller densamma även på ifrågavarande
punkt. Mot denna offentlighetsprincip får icke brytas utan tvingande
skäl. Beträffande redovisningen av ett bolags innehav av svenska aktier, så
kan jag icke tänka mig, att det kan finnas något så starkt skäl, att man på
denna punkt behöver pruta på offentlighetsprincipen. Jag medger däremot,
att det anförts vissa skäl för en prutning, när det har gällt innehav av utländska
aktier. Jag var själv inom utskottet intresserad av att söka få till
stånd en sådan formulering av lagtexten, att undantag skulle göras för innehav
av aktier i utländska bolag. Efter ett mycket mödosamt arbete kommo
emellertid reservanterna till elef resultatet, att det icke var möjligt att formulera
lagtexten så att det av oss åsyftade resultatet kunde uppnås, och jag
nödgades därför på denna punkt ansluta mig till reservationen, som förordar
ovillkorlig skyldighet för bolagen att specificera sina innehav av utländska
aktier. Jag har utan någon större samvetsnöd kunnat intaga denna ståndpunkt
framför allt därför att det icke är sannolikt att kännedomen örn ett
sådant aktieinnehav kan undanhållas den eller dem, som äro intresserade

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Nr 23.

Förslag till lag om aktiebolag m. rn. (Forts.)
av saken. Det har också från motståndarsidan medgivits, att så är fallet.
Det enda man invänder är, att man skulle kunna tänka sig att det, om klumpredovisning
tillätes, till någon tid skulle kunna lyckas att hemlighålla ett
svenskt bolags aktieinnehav i ett utländskt företag. Med de möjligheter till
kunskapande, som man numera har, när man vill nå ett viktigt syfte, tror
jag dock icke det finns någon som helst utsikt att bevara en sådan hemlighet.
Därmed är enligt min mening sakskälet för att bibehålla klumpredovisningen
ur världen.

Jag vill vidare erinra örn att den nuvarande lagen icke innehåller någon
bestämmelse om rätt till klumpredovisning i angivna fall. Nu har det visserligen
sagts, att man i en del fall rent av satt sig över lagen och »klumpredovisat».
Jag tror, att det trots lagens förbud mot klumpredovisning i verkligheten
har rett upp sig, och jag är tämligen övertygad om att det kommer
att reda upp sig även i fortsättningen.

Mot utskottets och, med minst lika mycket fog, mot propositionens formulering
kan man göra den invändningen, att örn man överlämnar åt Kungl. Maj:t
att i sista hand träffa avgörandet, så liksom skjuter man fram Kungl. Maj:t
i skottgluggen. Kungl. Majit kommer att stå i »brännpunkten» under striden
mellan enskilda ekonomiska intressen. Man kan ifrågasätta, om man icke
därmed riskerar att skada andra primära svenska statsintressen. Yi ha enligt
min mening med all rätt gjort gällande, att det är osannolikt, att icke den
dimbildning, som man velat försöka skapa genom klumpredovisning, icke
skulle kunna genomskådas av för saken intresserade. Även på denna punkt
torde man med ganska lugnt samvete kunna rösta för bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Undén med flera.

Jag förbehåller mig att senare yrka bifall till de olika reservationerna vid
föredragning av respektive paragrafer. Jag tror, att de skäl, som vi reservanter
anfört, äro sådana, att man ur objektiva synpunkter måste taga skälig
hänsyn till dem.

Herr Lindqvist: Herr talman! Det är minst sagt beklagligt, att intresset
för en så stor och viktig lag som denna skall vara så litet, att man, när man
skall tala om det föreliggande lagförslaget får tala inför så gott som tomma
bänkar. Vad jag nu här kommer att säga riktar sig sålunda mindre till kammarens
ledamöter än till protokollet. Jag vill emellertid framhålla, att örn intresset
är litet här i andra kammaren, så har intresset i det utskott, som behandlat
denna proposition, varit så mycket större. I utskottet har arbetet med
lagförslagets granskning pågått fr. o. m. den 10 februari och till dess vi nu
för någon vecka sedan fattade ett definitivt beslut.

Några talare ha redan uppträtt och pläderat för reservationerna. Det lär
därför vara på sin plats, att någon av oss, som stå för utskottets förslag, nämner
några ord till försvar för den motivering, vi anfört för vårt ställningstagande.

Vad jag nu kommer att säga, herr talman, blir väl i vissa stycken ett upprepande
av vad som redan sagts, men sådant går ju icke att undvika, då man
på förhand nedskrivit det viktigaste av vad man ämnar yttra.

Jag vill då först framhålla, att i betraktande av den omfattning lagen har,
den omfattar icke mindre än 228 paragrafer, så äro meningsskiljaktighetema
icke så stora, som de kunna synas vid en första blick på utskottets utlåtande.
Skiljaktigheterna mellan utskottets förslag och propositionen äro icke heller
så många och stora, som man skulle kunna tro, när man ser, att ett stort antal
paragrafer enligt utskottets förslag skulle erhålla ändrad lydelse. Jag vill härvid
särskilt anmärka, att som val kammarledamöterna säkerligen torde märkt,

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
exempelvis enbart strykande av ordet tilläggsaktie i 9 § medfört följdändringar
i flera andra paragrafer.

Justitieministern har tillkännagivit, att han icke anser de av utskottet föreslagna
ändringarna vara av sådan innebörd, att han vill motsätta sig dem. Jag
vill redan nu betona, att ehuru justitieministern helst skulle sett, att 101 § hade
fått den lydelse, som han föreslagit, framgår av det uttalande, han hade härom,
att om riksdagen skulle bifalla utskottets förslag till lydelse av 101 §, så
kommer icke detta att föranleda justitieministern att hos Kungl. Majit avstyrka
lagens antagande.

Herr Linder yrkar i sin reservation avslag på hela lagförslaget. Övriga reservationer
gälla, som redan nämnts, 64 och 101 §§. Vid 101 § föreligga två
reservationer, den ena av herr Undén jämte nio medreservanter, den andra av
samtliga högermän, som suttit med vid ärendets behandling i utskottet. Jag
vet icke, om herr Linders reservation örn avslag på utskottets förslag har
några anhängare i denna kammare. Jag skulle knappast tro det, men även om
hans reservation här skulle sakna anhängare, vill jag likväl säga några ord
örn densamma.

Jag vill ge herr Linder rätt, när han säger, att det för menige man är
svårt att komma tillrätta med alla de mångå paragraferna. Men så är det
väl med alla lagar, som omspänna ett så stort område som aktiebolagslagen.
Men herr Linder är ju icke ensam om sin anmärkning mot lagen sådan den
är uppställd och skriven. Under remissen av lagberedningens förslag var det
mångå, som gjorde örn icke samma anmärkning som herr Linder så dock anmärkning
åt det hållet. Så var det exempelvis med lagrådet. Detta säger på
ett ställe, att »i formellt hänseende har mot förslaget riktats den anmärkningen,
att det är synnerligen vidlyftigt och detaljrikt». »Men», säger lagrådet,
»anmärkta förhållanden ha till stor del sin förklaring däri, att till reglering
upptagits frågor av invecklad beskaffenhet och att förslaget — i huvudsaklig
överensstämmelse med det i gällande lag tillämpade systemet — jämväl innehåller
stadganden av väsentligen administrativ natur. Men även nied bortseende
från den härav föranledda vidlyftigheten synes fog icke kunna frånkännas
den framställda anmärkningen.»

Lagrådet föreslog därför, i syfte att göra lagen mera överskådlig och lättläst,
omgruppering av vissa bestämmelser samt uteslutande av åtskilliga detaljer
och vissa redaktionella jämkningar. Sedan lagrådets yttrande kommit till
Kungl. Maj :t och propositionen skulle skrivas, tog justitieministern hänsyn
till vad lagrådet i dessa punkter föreslagit.

Herr Linder finner förslaget likväl, sådant som det framlagts i propositionen,
lida av sådana brister att, som han säger, han måste yrka avslag på
detsamma. Men örn ett avslagsyrkande bär skulle bifallas, skulle ju ett mer
än tioårigt arbete, utfört av våra bästa jurister i samråd med representanter
för stora näringsorganisationer, privata såväl som kooperativa, läggas på
hyllan eller kastas under bordet. Ett sådant yrkande örn rent avslag är djärvt.
Jag tror också, att icke någon i denna kammare vill göra det yrkandet. Och
kanske, det vill jag säga, det icke heller är så allvarligt menat ens av herr
Linder. Ty när man ser på reservationerna i utskottets utlåtande, finner man
ju, att herr Linder kan vara med örn att godtaga lagförslaget, örn han får
igenom de ändringar i vissa paragrafer, för vilka han reserverat sig.

Som jag förut sagt talar jag närmast för protokollet. Men ändå vill jag
i anledning av herr Linders reservation fortsätta med att säga några ord. Det
synes mig att den Linderska reservationen lider av vissa inre motsägelser. I
den avdelning av reservationen, som betecknas med A. 1), har herr Linder påtalat
förslagets formella brister; dess skilda paragrafer innehålla enligt hans

Lördagen elen 10 juni 1944 fm.

Nr 23.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
mening alldeles för många hänvisningar till andra paragrafer i förslaget. Det
är icke herr Linder ensam om att anse. Senast i dag, när jag satt och
spisade frukost, var det en kamrat som i det fallet gjorde samma erinran som
herr Linder här gjort. Men å andra sidan har herr Linder kritiserat lagrådets
omarbetning av lagberedningens förslag. Jag ber kammaren bemärka, att
det är lagrådets yttrande och den med stöd därav utarbetade lagtexten, som
legat till grund för propositionen, såsom jag förut yttrat. Då lagrådets bearbetning
till stor del gått ut på att göra förslaget mera tillgängligt och överskådligt,
har jag svårt att förstå, att detsamma ur de synpunkter herr Linder
åberopat kan innefatta försämringar i förhållande till lagberedningens förslag.
Jag kan heller icke inse, att herr Linders förslag att ersätta den i vissa
fall förekommande hänvisningen till allmänna bokföringsgrunder och god
köpmannased med, såsom orden falla, »mera klara, mera koncisa uttryck»
skulle innebära möjlighet till mera kortfattade regler. Ty örn jag icke fullkomligt
misstager mig, skulle, om man ginge herr Linders väg, förhållandet bli
motsatt till det som herr Linder ifrågasätter och vill ha.

När man i lagen infört termen »allmänna bokföringsgrunder och god köpmannased»,
har det motiverats med att här är det ett gränsområde, där uppfattningen
är stadd i ständig utveckling allt eftersom man i praxis och i den
företagsekonomiska forskningen kommer till nya resultat.

Det är därför, såvitt jag förstår, till uppenbar fördel, att lagen icke nu anknyter
till vissa givna begreppsbestämningar utan fortlöpande anknyter till
en sund uppfattning om vad som är god sed inom vederbörande område.

Herr Linder har också i sin reservation påtalat de många hänvisningarna
till olika lagparagrafer. Ja, det är tydligt, att dessa hänvisningar äro många;
de äro påfallande vid läsning av lagparagraf efter lagparagraf. Men hur
skulle det ha sett ut, om man hade haft en hel del av dessa paragrafer ersatta
med ännu fylligare lagtext för att slippa dessa hänvisningar? Då hade
väl lagen svällt ut och blivit ännu större än vad den nu blir. Detta med de
många hänvisningarna är ju icke något nytt. Det förekommer väl i nästan alla
lagar, och i den aktiebolagslag, som nu gäller, är det närapå likadant som i
det föreliggande förslaget. Vidare vill jag säga, att vi få väl trösta oss med
att den, som för ett visst konkret fall söker ledning av lagen — och för
flertalet är det väl så att när de börja söka i lagen är det för att få
vetskap om något konkret fall — får det kanske icke så svårt som nian eljest
tycker. Det är väl så redan med nu gällande lag, att de personer, som icke
äro jurister och vilja bilda ett bolag, vilja gärna taga hjälp av någon jurist.
Även örn de äro gamla bolagsmän äro de icke tillräckligt säkra, utan de hänvända
sig till en jurist.

Nu bär det vid ett tillfälle sagts örn denna lag, att den är så stor och svårfattlig,
att det hjälper icke ens att vara jurist, utan skall man riktigt kunna
förstå den måste man vara både jurist och gammal bolagsman. Det ligger
någon överdrift i detta. Men tydligt är, att är man både jurist och gammal
aktiebolagsman går det lättare än örn en lekman skall söka ensamt tränga
in i densamma.

Jag har, herr talman, trots att ingen talat för herr Linders reservation,
likväl ansett mig böra med några ord svara på densamma, då det icke skulle
vara riktigt att låta den stå fullständigt oemotsagd.

Jag skall härefter säga några ord om en reservation, som dock icke slutar
med något yrkande. Det är herr Olsons i Göteborg reservation. Herr Olson
har reserverat sig utan något yrkande under förmenande, att lagen ej i tillbörlig
grad tar hänsyn till de speciella förhållanden, som föreligga i familjebolag
och andra bolag med blott ett fåtal aktieägare. Herr Olson anser, att

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Förslag till lag örn aktiebolag m. m. (Forts.)
man i fråga om celika bolag bort kunna eftergiva kravet på tremansstyrelse
och två revisorer liksom också — det måste man kanske betrakta som anmärkningsvärt
— de speciella revisors jäven. Från utskottets sida må härtill
erinras, att lagen, såsom flerstädes både i motiven och utskottets utlåtande
framhållits, strävar efter att tillvarataga icke blott bolagets och dess
aktieägares intressen utan även borgenärernas och annan tredje mans intressen.
Det faller då i ögonen, att den omständigheten, att aktierna ägas av ett
fåtal personer, naturligtvis ej kan bli avgörande för frågan örn avkall skall
göras på nu antydda krav. Ja, man kanske kan gå så långt som till att påstå,
att just i enmansbolaget är det av särskild vikt att ingenting eftersättes
som kan befrämja kontrollen. Denna bolagsform är för övrigt med all rätt
erkänd av den nya lagstiftningen. Det är en av de stora förändringarna, att
en ensam man skall få vara bolagets ägare. Visserligen skall det vara flera,
när det stiftas, men sedan är det ingenting som hindrar, att det blir en ensam
ägare. Jag har svårt att tro, att bolag av den storleksordning det här gäller
skulle i något större antal fall driva en verksamhet av sådan beskaffenhet,
att inga tredjemansintressen skulle vara engagerade. Vad själva förvaltningen
angår menar jag också, att det av enahanda grunder är lämpligt att deri omhänderhaves
av en kollegial styrelse.

Herr Olson har inom utskottet förfäktat den mening han angivit i sin reservation.
Jag vill för min personliga del säga, att det var icke utan att när herr
Olson först började framlägga sin uppfattning jag tyckte, att det var något
i vad han hade att säga. Men vid närmare övervägande kom även jag till den
uppfattningen, att den riktiga principen här var att icke släppa efter för de
fåtalsbolag, som det här var fråga örn. Nu är herr Olson, såvitt jag förstår,
rädd för att det blir en alltför stark tvångströja, som man sätter på dessa bolag
mted ett fåtal delägare. Men jag hoppas tvärtom, att denna tvångströja icke
skall bli för stark utan att de skola ha möjlighet att finna sig i de bestämmelser,
som lagen här ger.

Efter att ha sagt'' detta, herr talman, skall jag säga några ord örn 64 §. Beträffande
denna ha herrar Linder, Björnsson m. fl. avgivit en reservation, som
örn den bifalles medför ändringar även under andra paragrafer. Herr Linder
vänder sig mot bestämmelsen i 64 § 1 morn. att ökning av aktiekapitalet skall
kunna äga rum med användande av reservfondsmedel och med hjälp av uppskrivning
av anläggningstillgångs värde. Om denna reservation har herr Lundberg
i Hälsingborg yttrat sig. Jag har ingen anledning att göra invändningar
mot vad herr Lundberg här anförde, så länge hans motivering gick ut på ett bifall
till utskottets förslag, när det gällde 64 §. För att icke för mycket upprepa
vad som här sagts skall jag nöja mig med att säga, att för utskottet har det stått
klart, att fullt sakliga och starka skäl tala för att utvidga möjligheterna till
kapitalökning utan att nyteckning behöver förekomma. De farhågor, som reservanterna
här hysa, anse vi för vår del vara fullkomligt oberättigade.

Detsamma torde man kunna säga örn den del av reservationen, som gäller
uppskrivning av värdena och vad som hänger tillsammans därmed. De av kammarens
ledamöter, som varit intresserade av att läsa utskottets utlåtande, ha
där funnit, att utskottet här har en mycket lång och utförlig motivering för
sitt ståndpunktstagande. Yi ha här på s. 57 en, lång redogörelse över vårt
ställningstagande till 64 § och de följande paragrafer, som beröra samma sak.
Jag skall därför nöja mig, herr talman, med att endast angiva några av de skäl,
som utskottet har anfört. Det heter: »Vad som enligt utskottets mening särskilt
talar för möjligheten till uppskrivning av anläggningstillgångs värde och beloppets
användning på antytt sätt är att denna möjlighet innebär åvägabringandet
av likställighet mellan bolag, som konsoliderat sig genom en långt driven

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Nr 23.

Förslår/ till lag orri aktiebolag m. m. (Forts.)
överföring av vinstmedel till reservfonden, oell bolag, vilka genom nedskrivning
av anläggningstillgångars bokförda värde skapat betydande dolda reserver.
En sådan likställighet synes med nödvändighet påkallad med hänsyn till
förslagets bestämmelser örn avsättning till skuldregleringsfond. Anledning synes
nämligen saknas att ställa den senare kategorien av bolag i en sämre ställning
än den förra när fråga uppkommer örn skyldighet att göra avsättningar
till skuldregleringsfonden. Detta skulle emellertid bliva fallet, örn ej de dolda
reserverna i anläggningstillgångar finge användas till en ökning av aktiekapitalet.
Såsom ytterligare skäl för ett medgivande av uppskrivningsmedels användande
till kapitalökning vill utskottet framhålla, att det synes oegentligt
att ett bolag, med anläggningskostnader bokförda till betydande undervärden,
vilket med tillämpning av vanliga balansvärderingsregler skulle förete en likvidationsmässig
ställning, skulle vara hänvisat till att genom upprättande av
likvidationsbalansräkning påvisa tillvaron av erforderligt aktiekapital och
icke skulle äga undgå denna olägenhet genom uppskrivning. Några farhågor
för ett obehörigt utnyttjande av den föreslagna rätten till uppskrivning synas
ej heller kunna hysas med hänsyn till den, skyldighet som föreligger dels för
bolaget att redovisa uppskrivningen i förvaltningsberättelsen och dels för revisorerna
att i revisionsberättelsen uttryckligen uttala sig örn verkställd uppskrivning.
»

dag ber herrarna och damerna att särskilt bemärka detta sista örn skyldigheten
att redovisa för revisorerna för att revisorerna skola taga ställning till
saken. En dylik fråga blir sålunda icke framlagd för bolagsstämman utan att
den fullt och helt kommer att klargöras.

Härutöver skulle det naturligtvis vara en del att anföra, men eftersom herr
Lundberg här motiverat utskottets ståndpunkt skall jag, åtminstone för tillfället,
nöja mig med detta. Envar som hörde herr Olssons i Mellerud präktiga
anförande kunde nog ej undgå att märka, att skälen, som han hade att anföra
för reservationen vid 64 §, icke voro synnerligen starka. Även herr Olsson
medgav, att nog kunde det finnas något skäl åtminstone för utskottets förslag.

Jag skall så yttra några ord även örn den andra huvudreservationen, som
är avgiven av herr Undén m. fl. och som gäller § 101, mom. 2, rörande den
s. k. klumpredovisningen av aktier, vilken även den föregående talaren berörde.
Örn detta moment i lagförslaget har det rått och råder fortfarande olika
meningar. Yi kunna säga att vi härvidlag ha fyra olika förslag att ta ställning
till. Först är det då lagberedningens förslag, vilket högerns representanter
i utskottet yrkat bifall till. Detta förslag innebär i korthet att där
det med hänsyn till bolagets bästa finnes vara påkallat, skulle aktier till ett
sammanlagt värde, som inte fick överstiga en fjärdedel av bolagets förmögenhet
enligt balansräkningen, få klumpredovisas. Specifikation av denna fjärdedel
skulle sålunda inte behöva förekomma.

Departementschefen har för sin del inte kunnat godta detta lagberedningens
förslag utan har avgivit ett annat, som är framlagt i propositionen. Departementschefen
har mycket utförligt motiverat sitt förslag, som jag inte nu behöver
gå in på. Utskottet har inte kunnat tillstyrka ens detta förslag, även örn
man skulle kunna tycka att det är ett kompromissförslag. Utskottsmajoriteten,
som har ansett att någonting positivt skulle göras här, har inte kunnat
godta propositionen utan har kommit med ett förslag, som man likaledes kan
.säga blivit ett kompromissförslag. Jag skall tillåta mig anföra vad utskottet
bär säger:

»Utskottet vill emellertid för sin del förorda en ytterligare precisering av
förutsättningarna för att klumpredovisning skall få äga rum. I förslaget uppställes
såsom villkor härför, att en obetingad specificering finnes kunna län -

Nr 23.

Lördagen deri 10 juni 1944 fm.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
ela till förfång för bolaget. Utskottet håller emellertid före, att för medgivande
av en så betydande avvikelse från en eljest eftersträvad och önskvärd balansklarhet
ett hänsynstagande allenast till vederbörande bolags egna intressen
icke kan anses utgöra tillräcklig grund. Det synes därutöver böra krävas,
att genom en fullständig specificering även ett allmänt intresse trades för
nära. Såsom ett allmänt intresse, som härutinnan bör komma i betraktande,
torde kunna anföras sysselsättningsförhållandena samt ekonomiska intressen
av mera allmän betydelse. Den dispensmöjlighet, som förslaget öppnar, synes
med hänsyn till prövningens natur icke böra delegeras å underordnad
myndighet,»

När detta förslag kom fram till utskottet trodde både jag och helt säkert
flera med mig, att det var ett förslag varom utskottet skulle kunna enas, men,
det gick inte. Herr Undén och hans medreservanter lia vänt sig emot utskottsförslaget
och vilja ha fullständig specificering, liksom enligt nu gällande lag.
Huvudargumentet mot utskottets förslag är, som det säges i den Undénska reservationen,
att det är »föga tilltalande att i en ny aktiebolagslag frångå
den offentlighetsprincip beträffande bolags aktieinnehav, som kommit till
uttryck i den nu gällande regeln örn specificerad redovisning av främmande
aktier». Denna offentlighetsprincip är i vad angår delägarskap i svenska företag,
säga reservanterna, »betingad av såväl enskilda som allmänna intressen».
När det gäller aktieinnehav i utländskt bolag medge reservanterna, att kännedom
örn ett sådant bolags beroende av ett svenskt moderföretag »kan obehörigen
utnyttjas i konkurrenssyfte mot företagets produkter på den utländska
marknaden». Detta är således örn inte ett fullt erkännande så åtminstone
ett halvt erkännande av att det kan finnas skäl för en klumpredovisning.

Min personliga uppfattning var den att det var någonting som man borde
lyssna till, då man här talade örn önskvärdheten av offentlighet. Man yttrade
att det inte var rätt att dölja dessa poster. Man stod i början litet tvekande
i utskottet och man resonerade kamrater emellan om hur man skulle göra. Vi
voro nog alla överens örn att det låg någonting i den tanke som framförts av
reservanterna. Men å andra sidan märkte vi väl att här kunde det gälla svenskt
näringslivs intresse och svenska arbetares sysselsättning. Det var viktiga saker
och det gällde att inte förhasta sig. Många av oss voro inte hemma på
detta område, och därför kom tanken upp att vi skulle — vilket inte alls är
ovanligt i ett utskott -—- spörja dem som voro särskilt hemma på området.
Vi hemställde då till representanter för näringslivet, både privat och kooperativt,
att komma till oss och uttala sin uppfattning. Även örn dessa herrar
inte hade fullt samma uppfattning, kan det inte vara oriktigt om jag säger
att vi samtliga voro av den åsikten att det hade kunnat finnas fog för en
klumpredovisning på ett eller annat sätt.

Det har sagts och det säges även nu att det inte går att hemlighålla, örn
inan har aktier här eller där, och det är riktigt. Det går inte, säga näringslivets
representanter, att hemlighålla detta för någon längre tid, men även
örn så är fallet är det dock av stort värde att det går att hemlighålla åtminstone
en kortare tid, och det är därför som man har velat ha en dylik bestämmelse.

Under utskottsbehandlingen har det framgått att såvitt känt är inte något
land har så stränga redovisningsregler, som här ifrågasatts från reservanternas
sida. Och då kan man ju ställa den frågan, och den har också ställts
i dag: Varför skola svenska företagare placeras i ofördelaktig ställning i förhållande
till utländska företagare? Jag har sett frågan så, när jag tagit ställning
till den, och det är väl så med alla som vilja göra något positivt här,
att man inte anser att det är, jag höll på att säga ett kapitalistintresse en -

Lördagen den tO juni 1944 fm.

Nr 23.

Förslag till lag örn aktiebolag m. m. (Forts.)
bart att Ilar verkligen göres något. Det är inte bara ett företagarintresse, utan
det är i hög grad ett arbetarintresse, ett samhällsintresse att det blir möjlighet
att här ordna på det sätt utskottet föreslagit. Med de garantier som utskottet
föreslagit i denna paragraf och detta moment tror jag det är väl sörjt för att
man inte går längre än som här är till gagn för oss alla.

Det har sagts — herr Olsson i Mellerud har varit inne på den saken — att
de nu gällande bestämmelserna inte efterlevas. Jag kan naturligtvis inte säga,
örn detta är riktigt eller inte, och inom utskottet har det inte varit möjligt att
kontrollera uppgiften. Men det har inte heller av någon bestritts att den offentlighet
härvidlag, som den nuvarande lagen skulle kunna ge, inte finnes,
utan man kringgår tydligen bestämmelserna. Då är det ju bra mycket bättre
att lia en lag — det är det enda riktiga för övrigt — som blir efterlevd än att
ha en lag på papperet, som inte är till någon nytta.

Nu har första kammaren, som fattat beslut örn lagen, godtagit utskottsförslaget
i dess helhet med undantag för § 101, mom. 2, där första kammaren
bifallit Kungl. Maj:ts förslag enligt justitieministerns formulering. Vi som
inte vilja ha Kungl. Maj:ts förslag utan utskottets ha nu att överväga, hur vi
i^dag skola göra för att vi till sist skola få igenom utskottsförslaget. Och då,
såvitt jag kan se, det inte finns någon annan möjlighet att vinna detta syfte
än genom att andra kammaren bifaller herr Undéns reservation beträffande
denna paragraf, kan jag naturligtvis inte ha något att invända emot detta.

När det gäller 64 § skulle det, som jag ser det — jag är ju varken jurist
eller bolagsman — vara illa, örn andra kammaren skulle biträda den reservation,
som där är avgiven. Det förslag som utskottet på den punkten framlagt
omfattar i allt väsentligt Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet har gjort en liten
skärpning i fråga om värderingen av anläggningstillgångar, då vi skrivit att
de inte få överstiga taxeringsvärdet, en ytterligare skärpning som emellertid
gör att 64 § blir ännu lättare att godta än enligt reservationen.

Jag skall, herr talman, inte nu ställa något särskilt yrkande, då det är tydligt
att vid föredragningen av de olika paragraferna särskilda yrkanden komma
att framställas. Vad jag vill är således att få utskottets förslag genomfört
sådant som det föreligger — men det är många gånger så, att det ena man
vill oell. det andra man kan. Jag tycker i alla fall det ligger så till att det
skulle finnas möjlighet att i dag få utskottsförslaget bifallet, och det tror jag
vi få örn andra kammaren följer medkammaren i fråga örn 64 § men däremot
herr Undéns reservation beträffande § 101, mom. 2.

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Här har nu från flera håll omvittnats
den stora betydelse bolagsväsendet har för vårt produktiva liv och även den
särskilda ställning det numera intar i förhållande till det allmänna och olika
sociala intressen. På den senare punkten, förhållandet till det allmänna, har
herr Lundberg vittnat om hur företagarverksamheten ställer sig och örn hur
man numera är besjälad av viljan till samhörighet med samhället, vilket är
utmärkande för modernt företagsväsende. Jag har dock i detta avseende för
avsikt att ange några synpunkter, som enligt min uppfattning kunna vidga
detta begrepp, vilket kanske har givits en något begränsad omfattning.

Det är inte för mycket sagt att det industriella framstegsarbetet och därmed
det materiella underlaget för den betydande stegring av folkvälståndet som ägt
rum till övervägande del är en frukt av genom aktiebolag exploaterad företagsamhet
och uppfinningsrikedom. Aktiebolagsformen har visat sig vara lika
lämplig när det gällt för en småföretagare att skrapa ihop några tusen
kronor till startkapital som när det gällt ett företag av sådana mått, att det
överskridit enskilda personers ekonomiska förmåga. Att aktiebolaget så gärna

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Förslag till lag om aktiebolag m. rn. (Forts.)
väljes som form för ekonomiskt samarbete beror, som vi alla veta, på den
begränsade ekonomiska ansvarighet som följer med delägarskap i aktiebolag.

Här skulle jag gärna vilja klara ett begrepp, som har visat sig i någon män
missuppfattat. Jag tror nämligen inte att denna önskan att frita sig från den
ekonomiska ansvarigheten gäller själva idégivaren och företagaren. Jag tror
att han som regel är så övertygad örn sina idéers bärighet, att han inom gränsen
för sin ekonomiska förmåga inte vill undandra sig detta ansvar. Betydelsen av
den begränsade ansvarigheten är efter vad jag kan förstå störst när det gäller
att intressera sparare och andra att insätta kapital i företag. Det rör sig här
örn folk som anmodas att ekonomiskt delta i ett företag utan alt lia förutsättningar
att äga detaljerad kännedom örn företaget i fråga. Det är klart, att
det vore omöjligt att åstadkomma sådant engagemang, örn tecknaren, utöver
risken av de pengar som han sätter in, i ogynnsamt fall dessutom skulle kunna
utsättas för att förlora tillgångar i en utsträckning, som han alldeles inte kan
överblicka. Ansvarsbegränsningen är således, kan man säga, en förutsättning
för att sparmedel överhuvud taget skola engageras i företagsamhet, som i och
för sig är riskfylld. Det är alltså inte att beteckna, som på sina håll skett,
såsom en särskilt anmärkningsvärd fördel, som tillkommer aktiebolagsväsendet
som sådant. Det är lika litet en fördel i detta avseende som en långivare skulle
kalla det för en fördel örn han, sedan han engagerat sig med lån till en behövande,
skulle befrias från anspråket att lämna honom ett lån till, när pengarna
tagit slut.

Det är anledning påpeka detta förhållande, då ibland den uppfattningen
förekommer, att den begränsade ansvarigheten är en sådan fördel för bolagsmännen
att det vore ett skäl till att klämma åt aktiebolagen på annat sätt.
Att detta är en betänklig uppfattning, liksom varje strävan att snöra in eller
beskära aktiebolagens fria funktion, av någon inneboende avoghet eller andra
känslobetonade orsaker, behöver man inte särskilt understryka. Nu hoppas
,jag att inte någon uppfattar detta som riktat mot utskottet, som underkastat
hela detta frågekomplex en välgörande saklig behandling, men det hindrar
inte att på sina håll misstron mot de enskilda företagsformerna lockar fram en
kritik- och reformlust, som inte alltid kan uppfattas som helt välvillig mot
företagsamheten som sådan.

Ett visst mått av rörelsefrihet är oundgängligt för att aktiebolagen skola
tjäna sitt syfte att vara organ för skapande företagsamhet, d. v. s. för
att skapa dessa varor och dessa tjänster, som utgöra bolagens uppgifter. Det
är därför viktigt att den begränsning av rörelsefriheten, som hänsynen till
andra berättigade intressen gör nödvändig, sker med all den urskiljning, som
är möjlig för att ej en hämsko skall läggas på det skapande arbetet.

Det allmänna har all anledning att vårda sig örn att betingelserna för aktiebolagens
verksamhet bli så gynnsamma som möjligt, ty såsom alstrare av
en mångfald varor och nyttigheter, utan vilka vårt folks levnadsstandard ej
skulle kunna upprätthållas, äro aktiebolagen i vidare mening allmännyttiga..

I detta sammanhang vill jag gärna gå in på några av de begrepp, som
jag antydde i början av mitt anförande. När man talar örn bolagens försörjningsuppgifter
i samhället skulle jag icke vilja lägga huvudvikten — såsom
ofta nog göres -— på antalet anställda i de olika företagen utan på kvantiteten
av de varor och produkter, som ställas till folkhushållets förfogande.
Medan jag talar om dessa saker skulle jag också vilja reagera mot den definition
på aktiebolagens syfte, som ganska allmänt anförts, nämligen att de skola
bereda aktieägarna vinst. Jag förnekar naturligtvis icke, att det är varje aktiebolags
syfte att åstadkomma vinst, men det är ett syfte vid sidan av andra
syften. Huvudsyftet är väl i alla fall att verksamheten fyller en efterfrågan

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Nr 23.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
och ett behov. Vinsten är sedan ett resultat, ett uttryck för att verksamheten
varit riktigt och förnuftigt planerad, haft en uppgift att fylla och ett tecken
eller bevis på att det hela gatt ihop.

När det nu är fråga om att genom lag meddela föreskrifter, som skola
skydda i sammanhang med bolagsväsendet stående intressen, som genom en
eventuellt självrådig skötsel av bolaget kunna trädas för nära, vare sig det
rör sig örn borgenärernas, en aktieägareminoritets eller de anställdas eller det
allmännas rätt, gäller det, att denna lag avfattas så att en avvägning sker
mellan å ena sidan bolagets behov av rörelsefrihet och å andra sidan de begränsande
föreskrifter, som hänsynen till dessa andra uppgifter gör nödvändig.
Det erkännandet bör göras i detta sammanhang, att i utskottets föreliggande
förslag denna avvägning på det hela taget skett så att näringsverksamhetens
behov och önskningar i relativt stor utsträckning tillgodosetts med
några undantag, som i dag varit föremål för debatt och som jag skall återkomma
till.

Herr talman! Jag skall nu be att få göra några kommentarer till den reservation,
som jag fogat vid utskottets betänkande. Vissa olägenheter hava upkommit
för de mindre bolagen och för bolag med litet antal aktieägare, som
en följd av att alla typer av aktiebolag inordnats i en och samma aktiebolagsform.
Lagförslaget bär när det gällt att värna örn olika lojala intressen, som
lagen avsett att skydda, tagit särskilt sikte på de stora företagsenheterna. Därigenom
ha olägenheter drabbat de smärre och de små företagen liksom företag
av det slag, som pläga benämnas familjebolag, alltså bolag av den formen att
de endast ha ett litet antal aktieägare.

, Det har från olika håll omvittnats, att denna lag är mycket svårtillgänglig,
vilket i och för sig är en olägenhet. Men denna olägenhet träffar de smärre och
medelstora företagen mera än de större, där den juridiska expertisen i allmänhet
är ständigt tillgänglig. Särskilt betänkligt blir detta förhållande med hänsyn
till det system av säkerhetsföreskrifter, som kringgärdat bolagsrörelsen,
och de stränga straffbestämmelserna, som gälla vid överträdelser och försummelser.
Jag har i min reservation bl. a. påpekat, att bestämmelserna angående
styrelseledamöternas antal och vissa kvalifikationsföresknfter för revisorer,
vilka ha sitt fulla berättigande för bolag, vars aktier äro ute i allmänna marknaden
eller fördelade på mångå händer, icke äro påkallade för s. k. familjebolag,
som ofta icke ha. några gäldenärsförpliktelser alls och inte ens några
anställda. Alla de uppgifter, som denna lag till skyddande av utanför bolagen
stående intressen lia att fylla, komma sålunda i väsentlig mån att falla bort.
Den motsägelse, som ligger i att lagen icke lägger hinder i vägen för att bolagens
alla aktier kunna vara samlade på en hand men samtidigt föreskriver,
att bolagen skola ha minst tre ledamöter i styrelsen, säger en hel del. Herr
Lindqvist sade, att denna motsägelse i och för sig icke var för handen, då
beträffande ett sådant enmansbolag i lika mån gällde önskvärdheten att styrelsen
var sammansatt av flera personer. Ja, det ligger naturligtvis någonting
i detta. Men lika säkert är nog också, att man för anskaffandet av dessa personer,
som icke äga ekonomiskt intresse i det företag, som de som styrelseledamöter
skola vara med örn att leda, måste på ett eller annat sätt intressera
folk att ingå i styrelsen och deltaga i detta ansvar genom att liksom underborgen^
ställes från ägarens sida, något som icke kommer att innebära stort
annat an att styrelsen år att betrakta såsom bestående av en man i alla fall.

Tveksamma till sina verkningar äro även vissa föreskrifter, som avse en
ökad publicering av olika af färsekonomiska data. Jag är enig med utskottet
om, att tillräcklig och ökad publicitet är av nöden, men den får ej medföra
ett blottande av affärsförhållanden, som kan utnyttjas av konkurrenter eller

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
eljest verka hämmande på bolagens utveckling och planer. I detta sammanhang
skulle jag kanske ha omnämnt att skyldigheten att specificera innehavet
av aktier i andra bolag knappast fått en sådan formulering i utskottets
förslag, som medför att en större frihet, varav behov finnes, verkligen uppnås.
Även när det gäller dessa publicitetsbestämmelser måste man säga, att de
medföra större olägenheter för de mindre företagen än för de större. De kunna
lättare skada de mindre företagen, som äro mera lättöverskådliga. Deras balansräkningar
äro mindre komplicerade än de större företagens balansräkningar,
där även långt gående detaljeringar knappast äro i stånd att häva förefintliga
ovissheter och osäkerhetsmoment vid bedömandet.

Det bör också tillses att aktiebolagslagen icke utnyttjas på ett för lagens
egentliga syfte ovidkommande sätt, så att företagarna genom denna lag åläggas
uppgiftsskyldighet i olika avseenden, vilken icke i samma grad träffar
företagsformer av andra slag. Det bör vara en rimlig begäran att aktiebolagen
icke skola försättas i särställning gent emot andra företagsformer utan att
aktiebolagens förhållanden böra regleras i lag blott i den mån denna företagsforms
egenart så kräver. I strävan att åstadkomma skydd för borgenärer, aktieägare
och de anställda borde det sörjas för att man undviker att infordra sådana
upplysningar eller uppgifter, varav praktiskt fagereke kan utläsas någonting
med visshet. Ej heller bör man infordra sådana interna upplysningar,
sr»m mindre äro ägnade att giva ekonomisk klarhet än föranleda missuppfattningar
och misstolkningar. Av dessa skäl anser jag att tillägget till 103 §
i lagen, enligt utskottets förslag, icke bort införas i aktiebolagslagen. Men då
detta tillägg är att anse som en kompromiss, till vilken utskottsmajoriteten anslutit
sig under beaktande av utskottsminoritetens synpunkter, har jag intet
yrkande på den punkten.

Herr talman! Jag skall nu till slut övergå till att säga några ord örn anläggningstillgångarnas
upptagande i balansräkningen enligt 100 § och i samband
därmed örn aktiekapitalets ökning enligt 64 §, d. v. s. sådan ökning, som
skeir annorledes än genom nyteckning. Aktiebolagslagstiftningen, såväl den
förutvarande som den hittillsvarande, är att betrakta som en garanti förlett
sunt aktiebolagsväsen. Vid redovisning av ett företags tillgångar tillses därför,
att dessa ej få upptagas till för höga värden. Man bär icke på samma sätt
varit angelägen att förhindra att värdena kunna upptagas till för låga belopp.
Det finnes regler för hur de högsta värdena få sättas, både när det gäller
omsättningstillgångar och anläggningstillgångar varvid något strängare regler
gäller för omsättningstillgångarna. Anläggningstillgångarna få upptagas till
de kostnader de dragit vid anskaffandet eller tillverkningen, även örn dagsvärdet
skulle vara lägre, mot det att ett avskrivningsförfarande användes. Företagets
nettoförmögenhet får sålunda gärna vara större men ej mindre än en lagligen
upprättad balansräkning utvisar. Det är mycket sunt. och mycket naturligt, att
så är fallet. Örn en övervärdering sker drar det med sig att skenbara vinster komma
fram med alla de vådor, som följa därav. En undervärdering däremot kan ej
draga med sig några konsekvenser beträffande företagets stabilitet eller möjlighet
att fullgöra sina förpliktelser. Genom denna undervärdering uppkommer s. k.

dolda reserver och befintligheten av sådana är sålunda principiellt tilläten.
Men örn det ur redovisningssynpunkt är tillåtet att på detta sätt låta ett företag
äga dolda reserver, bör det också vara tillåtet att upplösa dessa dolda reserver
genom att de undervärderade tillgångarna uppskrivas och införas i balansräkningen
till det verkliga värdet, då omständigheterna äro sådana, att
det för bolaget kan var önskvärt eller behövligt attusa sker.

I den hittillsvarande lagen har en sådan uppskrivning icke varit tilläten med
den motiveringen, att en utdelningsbar vinst icke får uppkomma genom en sa -

Lördagen deri 10 juni 1944 flir.

Nr 23.

Förslag till lag om aktiebolag ni. m. (Forts.)
dan uppskrivning. Såsom den föregående lagen var konstruerad var det ej
möjligt att förhindra detta. Men förbud mot uppskrivning var som lagberedningen
uttalat att gå för långt och har lett till obilliga resultat i det praktiska
livet. Det bör medgivas rätt till uppskrivning av vissa för lågt upptagna tillgångar
under förutsättning att vinstutdelning därigenom ej möjliggöres. Mu
kan man åstadkomma detta på två sätt, vilka båda äro upptagna i utskottets
förslag. Det ena sättet är att andra tillgångar samtidigt nedskrivas, så att
en utjämning sker därigenom. Det andra sättet är att genom uppskrivning
nytillkomna värden föras till aktiekapitalet. Mot detta sistnämnda alternativ
ha flera socialdemokrater avgivit reservation liksom de reserverat sig mot att
någon del av reservfonden, d. v. s. den del av denna som överstiger 20 procent
av aktiekapitalet, skulle kunna överföras till aktiekapitalet enligt 64 §. Reservanterna
äro ej benägna att skänka gehör åt lagberedningens utförliga motivering
för dessa åtgärder, utan säga att icke bärande skäl anförts för utvidgande
av bolags rätt att utdela gratisaktier. Ja, »icke bärande skäl», det kan
vara en omdömesfråga, vad man vill beteckna därmed. Det förhållandet, att
ett bolag, vars anläggningstillgångar ha ett värde, som vida överstiger det belopp,
vartill de äro bokförda, vid uppkommande förluster kan bli föranlett att
likvidera, därför att 2U av aktiekapitalet skenbart gått förlorat, då i själva
verket täckning finnes i de för lågt upptagna anläggningstillgångarna, synes
ej utgöra för reservanterna något skäl för att tillgångarna skola få uppskrivas
och aktiekapitalet på motsvarande sätt ökas, varigenom en likvidation undvikes.
Ej heller fäster man något avseende vid vad lagberedningen anfört angående
användningen av reservfonden, enligt vilken bestämmelse, märk väl
det är icke så illa, som det kan låta, man icke har rätt taga i anspråk reservfonden
i sin helhet utan blott en del av en överstor reservfond, d. v. s. en
reservfond, uppgående till vida mer än 20 procent av aktiekapitalet. Det är
ett ianspråktagande av den över dessa 20 procent av aktiekapitalet liggande
delen det är fråga örn. Detta har även berörts av herr Lundberg. Lagberedningen
har uttalat att betänkligheter med hänsyn till bolagets borgenärer eller
från allmän synpunkt icke föreligga i förevarande avseende, enär efter
överförande till aktiekapitalet reservfonden blir fastare bunden vid bolagets
kapital. Herr Olsson i Mellerud finner dock denna bestämmelse, att belopp
från reservfonden kunna överföras till aktiekapitalet, stötande. Det är ett känsloskäl,
som jag förstår. Jag tycker dock, att den sakliga argumentering, som
han vill stödja denna sin känslosynpunkt på, knappast blir, som herr Lindqvist
påpekade, övertygande. Jag vet icke, örn det ligger någon mening —
jag har ej varit i stånd att fatta den — i vad herr Olsson i Mellerud anför
såsom skäl mot att reservfonden användes till att öka aktiekapitalet. Att vid
en sådan emission, s. k. gratisemission, där rätten att erhålla nya aktier utgör
en på två, en på tre eller en på fyra förutvarande aktier, åtkomsten av behövliga
delbevis för att åstadkomma fullt antal nya aktier skulle vara svårare
för dem, som hade den mindre köpkraften än för dem som ha större köpkraft,
är en synpunkt, som jag tror har mycket litet med verkligheten att göra. När
en sådan emission verkställes sker en rättvis fördelning på alla aktieägare med
användning av delbevis medelst vilka även clearing verkstiilles mellan aktieägarna
för det fall ett eller annat bevis iir behövligt för erhållande av hel ny
aktie. I varje fall gäller detta herr Olssons i Mellerud argument ej speciellt
såsom skäl mot reservfondens användande för överförande till aktiekapitalet
utan skulle väl vara ett skill mot gratisemissioner överhuvud taget.

»Bärande skäl lia icke anförts flir utvidgande av bolags rätt att utdela gratisaktier»,
säga reservanterna. Men de finna ett nöje i — det verkar åtmins Antlrrt

kam rn a re lis protokoll l!)''i,i. Nr 23. l\

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Förslag till lag orri aktiebolag m. m. (Forts.)
tone så — att så många gånger som möjligt använda de odiösa uttrycken
gratisaktier och gratisemissioner. Dessa uttryck, som i inkomna yttranden av
våra ledande näringsorganisationer utdömts såsom vilseledande, som lagrådet
medgiver äro missvisande och som Kungl. Majit anser vara vilseledande, de
upprepas på reservationens 47 rader 6 gånger eller på var åttonde rad. Jag
kan icke frigöra mig från känslan av att reservanterna genom detta trägna
upprepande av den vilseledande benämningen själva låtit sig fångas av den
från ordets makt över tanken härrörande föreställningen att genom dylik emission
aktieägarna tillföras en ytterligare tillgång utöver den de förut ägt i
egenskap av aktieägare. Det är annars svårt att förstå den allmänna motviljan
mot denna typ av emissioner, varigenom faktiskt ett bolag frivilligt avhänder
sig det fria disponerandet av öppna eller dolda reserver genom dessas överförande
och bindande till aktiekapitalet.

Som enda sakliga skäl mot fondemissioner har anförts, att aktieägarna efter
utgivandet av gratisaktier icke sällan förvänta samma procentuella vinstutdelning
på såväl nya som gamla aktier. Detta skäl har av herr Olsson i Mellerud
också omnämnts. Trots det orimliga i hela denna tankegång, att en
utdelningsbar vinst skulle bli större därför att en balansteknisk åtgärd företages
på balansräkningens passivsida, händer det naturligtvis, att aktieägarna
göra sig dylika förväntningar, men då just dessa bottna i samma vanföreställning
örn fondemissionens natur, som givits spridning åt genom sådana
uttryck som att ett bolag »utdelar gratisaktier», skulle det bästa sättet att
upplysa aktieägarna om det riktiga förhållandet och motverka dylika tendenser
vara att utmönstra de vilseledande benämningarna gratisemission och gratisaktier,
som näringslivet är i full färd med att göra och icke på politisk väg
uppmuntra uttryckens konservering, såsom nu skett i tvenne reservationer.

Herr talman! Med det anförda önskar jag yrka bifall till utskottets förslag
så när som på det tillägg utskottet föreslår i 100 ''§ 2 mom. och utskottets
förslag i 101 § 2 mom.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergguist: Herr talman!
Ur debatten ha nu utkristalliserat sig två tvistefrågor, som väl i fortsättningen
också komma att behärska diskussionen och även bli föremål för votering.
Trots det synnerligen ringa intresse riksdagens andra kammare till synes
hyser för detta betydelsefulla ärende, anser jag mig likväl pliktig att angiva
skälen för mitt ståndpunktstagande i de omstridda spörsmålen.

Den första frågan det här gäller är, under vilka förutsättningar ett aktiebolag
skall ha rätt att utdela sådana aktier, som med ett oegentligt namn betecknas
gratisaktier. Därvidlag föreligger det skiljaktighet mellan utskottsmajoritetens
förslag och en manstark reservation. Utskottsmajoriteten har i
huvudsak anslutit sig till Kungl. Maj:ts förslag, under det att reservanterna
göra gällande, att man bör stanna vid den nuvarande lagens ståndpunkt.

Den nuvarande lagen innehåller i det hänseendet, att för utdelning av s. k.
gratisaktier få användas besparade vinstmedel, som icke avsatts till reservfond.
Nu föreslår Kungl. Maj :t i sitt av utskottet tillstyrkta förslag, att det skall
ske en utvidgning i två hänseenden. Först och främst skall emission av gratisaktier
få ske även av vinstmedel, som avsatts till reservfonden, under förutsättning
att denna genom emissionen icke går ned under lagstadgat minimum
av 20 % eller det högre belopp, som kan vara stadgat i bolagsordningen. Vidare
föreslår Kungl. Majit, att för utdelning av gratisaktier skola få användas även

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Nr 23.

Förslag till lag orri aktiebolag m. m. (Forts.)
uppskrivna anläggningstillgångar. Det är mot dessa två utvidgningar reservanterna
rikta sig, och herr Olsson i Mellerud har här i kammaren framfört reservanternas
synpunkter på frågan.

För mig ha, då jag haft att taga ställning till saken, spörsmålen varit följande.
Finns det överhuvud taget något skäl att gå längre än den nuvarande
lagen gör? Är det ett legitimt behov att utvidga möjligheterna till emission av
sådana aktier? Och, om svaret blir jakande, kan man gå med på en sådan utvidgning
utan att riskera missbruk och utan att luckra upp kontrollbestämmelserna
i vår aktiebolagslagstiftning?

Jag har vid övervägande av frågan funnit, att det verkligen finns legitima
skäl för en utvidgning av denna möjlighet, och jag kan icke komma ifrån,
att jag fått det intrycket, att det till stor del är känsloskäl, som ligga bakom
reservanternas ståndpunktstagande här, en allmän olust inför emission av
gratisaktier, vilken i ganska hög grad bottnar i en missuppfattning av vad
emission av gratisaktier egentligen innebär. Örn man ser på de rent sakliga
skälen, måste man, såsom herr Lindqvist framhöll, komma till den uppfattningen,
att det icke är någon fara att genomföra den utvidgning, som innefattas
i Kungl. Maj :ts förslag, utan att det tvärtom ur många synpunkter är
till gagn.

Men den första frågan var, som jag nämnde: finns det verkligen något behov
att ändra på lagen? Enligt min mening har man kunnat uppvisa bärande skäl
för de två utvidgningarna. _ •

I fråga örn rätten att taga reservfonden i anspråk i den mån den överstiger
visst belopp har man pekat på att det förekommit i åtskilliga bolag, att man
avsatt så stora belopp till reservfonden, att denna ibland kommit att bli större
än själva aktiekapitalet. En sådan avsättning ger den ytlige betraktaren
en felaktig bild av bolagets ställning. Har bolaget ett mycket ringa aktiekapital
och en stor reservfond, kan man, örn man icke tränger närmare in i
handlingarna, få en oriktig bild av bolagets ekonomiska ställning. Även örn
man erkänt, att det kanske finns ett behov, har man ställt den frågan, örn
det icke är riskabelt att gå med på att medel i vissa fall få tagas av reservfonden.
Man har pekat på att örn man gör en gratisemission av aktier, detta
leder till att aktieägarna komma att kräva utdelning på de nya aktierna med
samma belopp, som de tidigare krävt på de gamla, och att de därvid försöka
mjölka ur bolaget så mycket som möjligt. Man har också framhållit, att man
försämrar borgenärernas ställning genom ett sådant förfarande. I den nya
lagen har man emellertid genomfört sådana bestämmelser i fråga om vinstutdelning,
att faran för utmjölkning genom ökade krav på utdelning icke får
sakligt underlag. Man har infört bestämmelser örn skuldregleringsfond och
om utdelningsspärr under vissa förhållanden och därigenom fått en direkt
garanti mot ett missbruk. Vad borgenärerna beträffar, måste farhågorna för
att deras ställning skall försämras bero på en missuppfattning. Genom att
medlen överföras från reservfonden till aktiekapitalet bli de ingalunda lätttillgängligare
utan tvärtom mera bundna. Faktiskt innebär ett överförande av
medel från reservfonden i den begränsade utsträckning, som föreslagits i Kungl.
Maj:ts proposition, att bolagets konsolidering främjas. Bolaget kommer genom
detta att på ett tidigare stadium bli skyldigt att göra avsättningar till reservfonden
för att hålla denna vid dess legala minimum, och årsvinsten kommer
alltså att i motsvarande grad undandragas från utdelning. Det kan icke vara
någon försämring av bolagets ställning med denna begränsade möjlighet att
överföra medel från reservfonden till aktiekapitalet, utan det kan tvärtom
leda till en starkare ställning för bolaget.

I fråga örn den andra utvidgning, som man här talat örn — alltså att man

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944 fia.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
skall lia rätt att uppskriva anläggningstillgångar för att göra emission1 av
nya aktier — så Ilar i det hänseendet framhållits, att det icke finns något
behov härav och att det innebär en fara. Men det finns ett mycket klart behov.
Man måste nämligen söka få likställighet mellan bolag, som konsolidera sig på
olika sätt. Ett bolag kan konsolidera sin ställning genom att avsätta stora
belopp till reservfonden. Ett annat bolag går den andra vägen och konsoliderar
sin ställning genom att göra stora avskrivningar och skaffa sig dolda reserver.
Nu är det ur alla synpunkter givetvis önskvärt, att bolag, som följa olika
vägar för att stärka sin ställning, skola vara jämställda i det hänseendet, att
det ena bolaget icke genom att det skapat dolda reserver skall komma i ett
sämre rättsligt läge än det bolag, som har öppna reserver.

Man har då sagt, att det innebär en stor fara att man skall bara genom
ett penndrag kunna skriva upp sina anläggningstillgångar och använda dem
till en ökad aktieemission. Den faran är enligt min bestämda uppfattning
betydligt överdriven. Här lia i lagen uppställts noggranna villkor för att en
uppskrivning av anläggningstillgångar överhuvud taget skall få ske. Det skall
vara fråga örn en mycket väsentlig och en bestående värdeförhöjning och dessutom
får, enligt första särskilda utskottets förslag, örn det gäller fastighet,
uppskrivning icke ske över taxeringsvärdet. Man har på allt sätt skapat garantier
för latt dessa uppskrivningar icke skola kunna ske utan att de äro
verkligt sakligt motiverade.

Herr Olsson i Mellerud framhöll som ett föredöme för mig den förtjänte
man, som var justitieminister vid tiden för genomförandet av nu gällande
aktiebolagslag. Han föredrog ur kammarens protokoll vad denne uttalat och
strök under att han varnat energiskt för att gå med på några uppskrivningar.
Jag har all aktning för de skäl min företrädare i ämbetet då framhöll, men
herr Olsson i Mellerud påpekade ju icke, att förhållandena nu äro helt annorlunda
och att man numera i själva lagen infört bestämmelser, som eliminera de
risker, som dåvarande justitieministern befarade skulle uppkomma, örn man
gick med på en rätt till uppskrivning.

Sedan vill jag också påpeka, att en uppskrivning av anläggningstillgångarna
och deras användande för emission av nya aktier är en ur synpunkten av
bolagets konsolidering god väg att använda dessa pengar. Man har ju också
den andra väg, som lagen anvisar men som jag icke har anledning att nu gå
in på. Genom användandet av uppskrivna tillgångar kommer nämligen det
kapital, som man fått fram, direkt under kontroll. Det övergår till aktiekapitalet,
och detta får icke tillgripas under andra förutsättningar än dem som
angivas direkt i lagen. Tillåter man icke denna väg, kan ingen makt i världen
hindra ett bolag att förfara så, att det i stället säljer de starkt nedskrivna
tillgångarna — och säljer dem för mycket höga värden. De försäljningssummor
bolaget får, kunna sedan anses som rörelsevinst, och bolaget kan dela
ut pengarna direkt som en vanlig vinstutdelning. Ingen människa kan väl
vilja påstå, att det är ett bättre sätt att stärka bolagets ställning, att man
säljer ^de lågt nedskrivna tillgångarna och därigenom skapar vinst som delas
ut. Då är det för bolagets soliditet av större värde, att man binder dessa
medel i aktiekapitalet. Jag kan icke finna annat i denna del än att man har
visat skäl för en ändring av gällande lag och att de farhågor, som uttalats,
icke äro berättigade, då man, samtidigt som man gått med på en utvidgning,
uppställt sådana garantier i den nya lagen, att missbruk i görligaste mån
förhindras. För min del vill jag alltså liksom herr Lindqvist förorda Kungl.
Maj:ts förslag.

Jag skall därefter säga några ord om den andra fråga, som varit föremål
för debatt, nämligen frågan om skyldigheten att redovisa aktier i andra före -

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Nr 23.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
tag. Det finns, som herr Lindqvist påpekade, icke mindre än fyra olika förslag
att välja på. Vi ha den nu gällande lagens ståndpunkt, som innebär, att
ett bolag är skyldigt att specificera sitt innehav av aktier i främmande bolag.
Detta förslag har upptagits av herr Undén m. fl. i deras reservation, och
herr Olsson i Mellerud har här i kammaren talat för det. Sedan ha vi lagberedningens
förslag, som innebär att man skulle införa en generell dispens
från skyldigheten att specificera innehavet. Man föreslog, att örn undantag från
specificeringsregeln med hänsyn till bolagets bästa var påkallad, skulle man
kunna få, som det heter, klumpredovisa en viss andel av aktieinnehavet, och
denna andel var ställd i relation till den behållna förmögenheten i bolaget.
Kungl. Majits förslag innebär, att man principiellt fastställer offentlighetsprincipen,
d. v. s. att ett bolag är skyldigt att specificera innehavet av aktier
i andra bolag, men man har infört en möjlighet till dispens. Det är nämligen
stadgat, att om en sådan specificerad redovisning skulle kunna visas
vara till förfång för bolaget, Kungl. Majit eller den myndighet, som Kungl.
Majit bestämmer, får giva dispens. Utskottet har kommit med ett fjärde förslag,
som skiljer sig från Kungl. Majits i visst hänseende. Utskottets majoritet
har funnit, att det kan behövas en dispensrätt i fråga örn offentlighetsprincipen,
och man bär föreslagit, att örn detta påkallas ur enskild och allmän
synpunkt. Kungl. Majit skall kunna giva dispens. Däremot har man
tagit bort rätten för Kungl. Maj :t att delegera dispensrätten till underordnad
myndighet. Skillnaden mellan Kungl. Majits och utskottets förslag -—•
det vill jag göra klart för kammarens ledamöter — är alltså den, att Kungl.
Majit anser att dispens bör få beviljas antingen av Kungl. Majit eller av
den myndighet åt vilken Kungl. Maj :t delegerar rätten att ge dispens — man
bär närmast tänkt på kommerskollegium — under det att utskottet vill, att
Kungl. Majit själv skall träffa avgörandet. Vidare är skillnaden, att förutsättningen
för dispens enligt Kungl. Majits förslag är, att offentlig redovisning
är till förfång för bolaget, medan utskottet säger, att förutsättningen
bör vara att undantag från specifikationsskyldigheten är påkallad ur enskild
och allmän synpunkt.

Det förslag herr Olsson i Mellerud talat örn här och som innefattas i herr
Undéns reservation innebär, som nämnt, att man skall bibehålla den nu gällande
regeln i fråga om bolagens skyldighet att specifikt redovisa aktieinnehav.
Jag vill för min del deklarera att jag är principiell anhängare av
offentlighetsprincipen, och jag anser, att man som allmän regel skall ha detta
stadgande, att ett bolag skall vara skyldigt att tala örn vad det har för aktier
i andra bolag. Detta är påkallat ur aktieägarnas synpunkt och även ur allmänhetens
och borgenärernas synpunkt. Örn bolagen generellt få klumpredovisa
sina aktier i andra företag, är det praktiskt taget omöjligt att ur deras
balansräkningar och styrelseberättelser o. s. v. utläsa bolagens ekonomiska
ställning. Örn därur icke klart framgår just vad det är för aktier, har man
ingen möjlighet att bilda sig en uppfattning örn hur stark bolagets ställning
är och vad de aktier, som äro upptagna till ett visst belopp, i verkligheten
åro vårda. Därför bör man ur allmänna synpunkter enligt mitt förmenande
starkt bålla på offentlighetsprincipen. Men frågan är, örn icke starka skäl
finnas för att man skall kunna göra undantag härifrån. Jag vill säga, att jag
anser att det måste vara synnerligen starka skäl, örn man skall kunna göra
undantag, icke minst ur den synpunkten, att den nuvarande lagen direkt föreskriver
offentlighetsprincipen. Det låter egendomligt, att när man nu genomför
en ny lag, som skall öka kontrollen och skärpa möjligheterna till uppsikt
över bolagen, man mjukar upp en sådan bestämmelse. Det skulle vara betänkligt,
om det i verkligheten inncbure en uppmjukning. Men var och en som

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Förslag till lag örn aktiebolag m. m. (Forts.)
sysslat med dessa saker vet, att bestämmelsen om offentlighetsprincipen icke
tillämpas utan att man har sökt sig olika vägar för att komma förbi den. Man
bildar konsortier, och man söker på olika sätt få bort aktierna ur balansräkningen.
Vad som nu föreslås är alltså icke ett avsteg från vad som nu
faktiskt tillämpas, utan ett försök att få kontroll.

Innan jag tog ställning till frågan hade jag liksom utskottet en överläggning
med representanter för vår exportindustri för att få en klar bild, örn det
fanns ett starkt behov ur konkurrenssynpunkt av att få en dylik dispensmöjlighet,
och jag blev övertygad, att det är i landets intresse, att vi ha denna
möjlighet. Det har åberopats två skäl för att medgiva klumpredovisning. För
det första har man talat örn förhållandena inom landet och sagt, att det är
otrevligt för ett bolag att uppgiva, vilka aktier det äger i andra bolag. Särskilt
i de fall, då ett bolag tänker köpa ett annat, skulle det vara till skada
att behöva tala örn att bolaget har aktier i det tilltänkta objektet för köpet.
Detta skäl ger jag icke mycket för, och jag är övertygad örn att lägges dispensrätten
hos Kungl. Majit eller den myndighet Kungl. Majit delegerar rätten
åt, blir det endast i undantagsfall, som ett bolag får dispens från klumpredovisning
av hänsyn till den inländska konkurrensen. Det kanske kan åberopas
något fall, då det kan vara befogat, men det är icke mycket styrka i det
skälet. Det som varit för mig avgörande är förhållandena på den internationella
marknaden. Man har från exportindustriens sida gjort gällande, att det
med hänsyn till den allt mera ökade nationalism, som kännetecknar vår tid,
kommer att bli mycket svårt för utländska bolag att göra sig gällande i främmande
länder. Örn de där ha dotterbolag eller andra bolag, som de äro intresserade
i, kommer det att uppstå svårigheter för dem, om ett krav på specificerad
redovisning uppställes. Man har hävdat att det är nödvändigt ur
den internationella konkurrensens synpunkt att få en möjlighet till klumpredovisning,
då det gäller aktier i utländska företag. Jag har för min del
blivit övertygad av det skälet.

Nu sade herr Olsson i Mellerud, att detta är bara spekulationer. Han gjorde
gällande, att företagen nu för tiden hålla så väl reda på varandra, att även
örn ett bolag försöker dölja sitt innehav av dylika aktier, blir saken snart nog
känd ändå. Det ligger givetvis något i detta resonemang. Det har emellertid
gentemot herr Olssons i Mellerud uppfattning framhållits — enligt min mening
med rätta — att en dylik möjlighet till klumpredovisning under den första
tiden, då det gäller att bygga upp ett företag i ett främmande land, hindrar
konkurrenterna att få insyn i vad som sker. Har man bara fått fast fot en
gång, gör det inte så mycket, örn saken blir yppad. Då kan man reda sig
i alla fall. Jag anser att det är ett nationellt intresse att man skapar en begränsad
och starkt kontrollerad möjlighet till dispens ifrån den offentlighetsprincip,
som eljest gäller.

Anledningen till att jag för min del inte anslöt mig till lagberedningens förslag
var huvudsakligen, att jag ansåg detta förslag vara för vittgående. Där
föreslogs inte, att någon offentlig myndighet skulle utöva kontroll över hur
denna klumpredovisning i verkligheten komme att genomföras. Jag ansåg
det angeläget att just få en sådan kontroll, och därför blev Kungl. Majits
förslag utformat såsom jag har angivit.

Jag vill i detta sammanhang även erinra örn att vår nuvarande lag i detta
avseende står fullkomligt i särklass. Såvitt jag vet föreskrives inte i något
europeiskt land en så specificerad redovisning som i vår nuvarande lag och
som herr Olsson i Mellerud och hans medreservanter vilja genomföra i den
nya lagen. Det säger väl ändå någonting om behovet av en dylik möjlighet

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Nr 23.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
till dispens, att intet av de stora industriländerna har ansett sig våga gå nied
på en sådan generell offentlighetsprincip utan de ha alla skapat möjligheter
till ett mindre öppet förfarande. När jag framförde detta argument i första
kammaren, framhölls det från något håll, att det ju ändå vore förnämligt, örn
vårt land ville gå i täten och vi ville höja oss till denna höga nivå i förhållande
till andra länder. Detta låter vackert och bestickande. Men det är väl även
på detta område rätt farligt för ett litet land att försöka gå i täten. Denna
uppmaning påminner örn den gamla uppmaningen, som på sin tid ställdes, att
vårt land i första hand skulle avrusta, varefter de andra skulle följa vårt exempel.
Det är inte säkert, att detta blir resultatet. Jag tror tvärtom att de stora
länderna komma att bibehålla sina möjligheter till klumpredovisning och att
vi försätta oss i ett sämre läge genom att inte gå med på bestämmelsen örn

dispensmöjlighet. . . 0

Nu sade herr Olsson i Mellerud att nu ha vi rett oss i tjugo, trettio ars tid
med 1910 års aktiebolagslag, och då kunna vi väl även göra det framdeles.
Han menade att man därför kunde godtaga reservationen. Då blir läget oförändrat,
och bolagen få göra som de hittills gjort. Vi veta ju alla, att bolagen
ha kringgått denna bestämmelse — de ha ansett sig nödsakade att göra det.
Är det då riktigt att rekommendera bibehållande av den gamla bestämmelsen
och göra det under den tysta förutsättningen och med den klara uppfattningen,
att örn man går den vägen, komma bolagen fortfarande att på, de vägar, som
stå dem till buds, försöka kringgå denna bestämmelse. Är det då inte riktigare,
att man hos en offentlig myndighet lägger en prövning av denna fråga och
låter denna myndighet pröva alla de skäl, sorn bolagen kunna anföra.

Gentemot detta kan man säga —- och den repliken kommer val — att det gör
detsamma örn man skriver så, ty örn man inför en dispensmöjlighet och ett
bolag får avslag på sin ansökan, kan väl bolaget i alla fall kringgå den gällande
lagen. Jag tror emellertid att det föreligger en väsentlig skillnad örn man
har denna dispensmöjlighet införd i lagen eller icke. Örn riksdagen nu antager
en lag, som förbjuder allt medgivande av dispens och man gör det i den tanken
att det får väl ordna sig liksom hittills, då ligger det nära till hands även
för ett lojalt bolag att försöka finna vägar att komma vid sidan av lagstiftningen.
Men om man inför en bestämmelse, som ger bolagen, örn de anföra sakliga
skäl för sin begäran, en möjlighet att få dispens, och de gå den vägen och
få avslag på sin dispensansökan, komma inte de lojala bolagen att söka kringgå
en sådan prövning av offentlig myndighet. Då har man ali anledning att
räkna med att ett sådant bolag kommer att foga sig i detta utslag och ta konsekvenserna
av detsamma. Jag kan alltså inte finna, att det föreligger skäl
att stänga denna möjlighet till undantag i de fall, då det verkligen kan visas,
att det ligger direkt i landets intresse att ett undantag göres.

Man har även från reservanternas sida framhållit, att det är olämpligt att
lägga en dylik prövning hos Kungl. Majit eller underordnad myndighet och
att Kungl. Maj :t skulle komma att ingripa i konkurrensförhållanden inom det
enskilda affärslivet och ta ställning till dylika ömtåliga frågor. Jag tycker
inte att denna invändning är så allvarlig. Kungl. Majit får ju ta ställning i
en massa mycket ömtåliga och mycket svåra frågor och kail val göra det även
i denna. Jag medger emellertid, att det ligger något i denna invändning, da
det gäller Kungl. Maj :t. I det fallet kan nian säga, att det är rätt egendomligt,
att den politiska regeringen skall direkt sitta och pröva dylika frågor. Men
de1, blir inte mycket kvar av denna invändning, örn riksdagen följer Kungl.
Marits förslag och lägger denna prövning hos Kungl. Majit eller den myndighet''Kungl.
Majit bestämmer. Detta skulle i så fall bli kommerskollegium. Man

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Förslag till lag orri aktiebolag m. m. (Forts.)
kan knappast säga, att det skulle bli en så förfärligt ömtålig sak för kommerskollegium
att pröva dylika ärenden, och man behöver därför inte hysa tvekan
ur den synpunkten.

Nu har som kammarens ledamöter veta första kammaren godtagit Kungl.
Maj:ts förslag, och med den argumentering, som jag här fört, är det självfallet,
att jag hemställer även till andra kammaren att godkänna Kungl. Maj:ts förslag.
Jag tror att det är det bästa av de två sist avgivna förslagen. För mig
står valet mellan Kungl. Maj:ts förslag och utskottets förslag, som enligt min
mening är det näst bästa.

Herr Lindqvist hade en annan uppfattning. Han ansåg utskottets förslag
vara det absolut bästa, och för att man nu såsom ett samfällt resultat av riksdagens
beslut skulle få utskottets förslag, skulle man rösta på herr lindeus
m. fl. reservation, varefter en sammanjämkning skulle ske enligt utskottets
förslag. Jag vill för min del livligt anbefalla andra kammaren att rösta på
Kungl. Maj:ts förslag. Skulle andra kammaren inte vilja antaga Kungl. Maj:ts
förslag,. vill jag i andra hand rekommendera utskottets förslag, vilket som
sagt enligt min mening är det näst bästa. Och om andra kammaren skulle följa
utskottets förslag, utesluter detta inte heller en sammanjämkning. Detta skulle
enligt min mening vara en mycket sympatisk sammanjämkning, som skulle
innebära att man godtager den av utskottet angivna förutsättningen för dispens,
nämligen att en sådan skall vara påkallad ur allmän och enskild synpunkt,
men man skulle lägga rätten att bevilja dispens hos Kungl. Maj:t eller den
myndighet, åt vilken Kungl. Maj :t uppdrager en sådan prövning.

Herr talman! Jag ber att med dessa ord få i första hand förorda Kungl.
Maj:ts förslag.

Herr Kilbom: Herr talman! Även om det kan låta underligt måste jag
säga, att jag inte vet vad det är för fråga som kammaren nu realiter behandlar.
Är det frågan örn hur man på effektivaste sätt skall likvidera kammarens
och riksdagens anseende ute i landet? Man, skulle nästan tro det, att döma
av kammarens intresse för denna fråga. Jag vet inte, herr talman, vad orsaken
kail vara till kammarens bristande intresse. Kan det vara den olyckliga
omständigheten, att ärendet skulle ha behandlats i onsdags men kommit upp
först nu och att en del av kammarens ledamöter — efter utkvittning — av
tvingande göromål äro förhindrade att närvara, eller kan det bero på andra
omständigheter? Jag tror inte att jag någon gång under min tjugoåriga riksdagstid
varit med örn en sådan här historia. Det må vara, att aktiebolagslagen
är ett tråkigt kapitel. Det gäller emellertid i detta fall inte enbart en lagfråga,
det gäller en utpräglad social och ekonomisk fråga, som är av största betydelse
inte minst för de arbetande folkklasserna i landet. Större intresse borde
för den skull visas. Jag tror det vore anledning för presidiet och vederbörande
på annat håll att med hänsyn till riksdagens anseende ta en överläggning
örn huruvida man har rad med att sådana här historier upprepas. Kvittning
måste allmänt genomföras om man skall vara borta.

_ Vad nu utskottets förslag beträffar mäste jag säga, att jag i vissa stycken
känner mig tilltalad av de synpunkter, som anförts i herr Olsons i Göteborg
reservation. Den som har läst akterna vet ju också, att det under det förberedande
arbetet har diskuterats, huruvida inte herr Olsons synpunkter bort
beaktas såtillvida, att man skapade särskilda bestämmelser för mindre bolag
av den typ, som man i Tyski aud kallar Gesellschaft mit beschränkter Kattung.
Det har emellertid ansetts, att detta icke gick för sig. Jag tror dock
att det ligger någonting i vad herr Olson i Göteborg har anfört, även om hans
resonemang örn familjebolag inte riktigt är tillämpligt på de bolag, som falla

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Nr 23.

Förslag till lag orri aktiebolag m. m. (Forts.)
under denna tyska term. Men därmed upphör givetvis mina sympatier för de
av herr Olson anförda synpunkterna.

Jag skall nu inledningsvis be att få säga några ord om lagförslagets formella
sida. Efter debatten i första kammaren, där jag var i tillfälle att höra
justitieministerns förklaring med anledning av herr Linders reservation, lia
uppenbarligen de känslor, som kommit till uttryck i denna reservation, trängt
på djupet. Jag måste draga den slutsatsen, då jag hörde justitieministerns
anförande i dag i denna kammare. Däri underströk justitieministern på ett
helt annat sätt än i första kammaren, att lagen, för att citera en myndighet,
som yttrat sig över densamma, är svårtillgänglig och svårbegriplig. Naturligtvis
är det omöjligt att skriva en lag som denna på ett sådant sätt, att
den för mimi ge man blir någon skönlitteratur. Det är emellertid inte detta,
som herr Linder har begärt. Herr Linder har, såvitt jag förstått hans i reservationen
framförda synpunkter rätt, påpekat det beklagliga i att lagen är
skriven för jurister och icke för svenska folket. Lagarna böra vara sådana,
att menige man i största möjliga utsträckning kan, använda dem utan förmedling
av jurist. Vore det inte ur demokratiens synpunkt lyckligt, om så vore
fallet? Örn man på detta svarar: ja, men det går inte, då säger jag: det är nu
inte bevisat. Under alla förhållanden är det en tiodubbel plikt för folkets representanter
att gång på gång framhålla att det måste ses till, att vi få ett
sådant språk och en sådan formulering av våra lagar, att inte allmänheten i
så stor utsträckning som fallet är behöver vara hänvisad till att anlita juridisk
sakkunskap. Ty vad blir eljest resultatet? Jo, att det uppstår en klyfta
mellan lagarna och medborgarna, en klyfta, som är så mycket farligare som
den skall utfyllas av icke enbart ämbetsmannajurister och ledamöter av Sveriges
advokatsamfund utan också av herrar — kanske även damer, det vet jag
inte — vilkas enda traktan med juridiken är att klå allmänheten på pengar.
Jag har med detta, herr talman, icke velat hävda att de som skriva lagarna
inte bemöda sig om att göra dem lättillgängliga och begripliga. Jag bara konstaterar
att det är nödvändigt att det vid varje tillfälle, då lagfrågor föreligga,
kraftigt understrykes, att man bör göra allt man kan för att åstadkomma
det bästa i detta avseende.

Det innebär för övrigt inte heller något angrepp på vare sig ämbetsmannajurister
eller betrodda advokater, örn jag hävdar, att deras uppfattning om sättet
att uttrycka en sak av juridisk innebörd automatiskt måste vara en annan
än hos folk, som icke syssla med att skriva lagar. Det är ju dock så, att vår
miljö och vårt arbetsområde påverka vårt sätt att tänka och uttrycka oss.
Mina erfarenheter från bevillningsutskottet ge mig så mycket större fog att
säga detta. Under den nuvarande ärade ordförandens tid har det alltid gjorts
mycket kraftiga ansträngningar att få fram sådana formuleringar, att han
efter slutad diskussion kunnat få ett ja på sin fråga: »Förstå vi nu det här
riktigt?»

Jag har även ett annat skäl att fästa uppmärksamheten på denna sak. Vissa
av våra på senaste tiden tillkomna skattelagar — jag syftar särskilt på krig.skonjunkturskattelagen
— äro sådana, att det är omöjligt för den stora allmänheten
att förstå dem. Jag medger gärna, att de behandla svåra områden. Men
icke desto mindre är det därifrån ett långt steg lill förklaringen, att de inte
kunde varit bättre. Det får inte bli någon slentrian på detta område. Det får inte
bil ett språk för ämbetsmannajurister i den centrala förvaltningen, ett annat
språk bland tolkande jurister och et,t tredje ute bland den stora allmänheten.

Jag säger inte detta för ali på något sätt göra mig viktig. Det är en uppfattning
som har stadgat sig hos mig under flera års deltagande i diskussioner
örn lagfrågor. Det är fara å förde för riksdagen örn allmänheten, när den

Nr 23.

Lördagen den ]0 juni 1944 fm.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
tar del av en lag, som beslutats av riksdagen, säger: »Vad är det för folk
vi lia där uppe, som inte kan skriva begripligt?» Jag har ofta fått den frågan
riktad till mig i fråga örn lagar: »Vad är det där för någonting?» Man kan
inte fatta annat än att riksdagen som sådan också bestämmer formuleringarna.
Allmänheten är inte inne i våra arbetsmetoder utan man ser endast på resultatet.
Jag tror för den skull, att det är anledning för riksdagen att se upp
litet mera när det gäller dylika ting.

Sedan jag läst den föreliggande propositionen hade jag tänkt föreslå utskottet
att efter realbehandlingen försöka åstadkomma en språklig översyn av lagförslaget.
Jag kom emellertid mycket snart till den uppfattningen, att detta
inte gick att genomföra på grund av att frågan kommit upp så sent, att en
sådan sak inte skulle medhinnas. Jag skulle emellertid — hur galet det för
många än kan förefalla — vilja vädja till regeringen, örn det inte vore någonting
att tänka på att försöka få fram en språklig översyn innan lagförslag
framlägges. Jag menar därmed en språklig översyn med hänsyn till enkelheten
i formuleringen.

Jag skall be att få illustrera vad jag nu anfört med ett par exempel ur det
föreliggande lagförslaget. Örn vi slå upp sidan 86 i utskottsbestänkandet, läsa
vi där i 26 §: »I fråga om talan å beslut, som fattats på konstituerande stämman
eller särskild stämma enligt 24 §, skall vad örn talan å bolagsstämmobeslut
är stadgat i 138 § 1 mom. första stycket och andra stycket första punkten
samt 2 mom. så ock i 139 § äga motsvarande tillämpning. Har bolaget
i strid mot vad i 192 § 1 mom. sägs blivit registrerat, ehuru sådan grund
till klander mot beslutet örn bolagets bildande förelåg som avses i 138 § 1 mom.
andra och tredje styckena, vare beslutet gällande, örn klandertalan ej instämts
inom föreskriven tid eller instämd klandertalan ogillats.» Detta är ett av de
minst anmärkningsvärda exemplen — det finns värre. Jag skulle vilja fråga
de kammarens ledamöter, som följde med min uppläsning: begrep ni innehållet?
Herr Severin svarar ja, men att han begrep det är ju inte så underligt,
ty han har ju suttit i utskottet. Jag tror emellertid inte, att någon icke
utskottsledamot skulle kunna redogöra för innebörden i denna paragraf.

En av vårt lands främsta juridiska experter, därtill vetenskapsman, nämligen
professor Holmbäck, har i en artikel i Dagens Nyheter, justitieministerns
liv- och husorgan, också påtalat den underliga svenskan i detta lagförslag. Jag
tar som exempel 36 § 1 mom. första stycket på s. 90 i utskottsutlåtandet och
citerar: »Har aktiebrev, som är ställt till innehavaren, blivit av någon, som
hade det i händer, överlåtet och kommit i förvärvarens besittning; finnes sedan
att överlåtaren ej var rätte aktieägaren eller behörig att å dennes vägnar
förfoga över aktiebrevet, åge nye innehavaren ändock företräde till aktien,
utan så är att han visste, att den andre ej ägde överlåta handlingen, eller han
åsidosatt den aktsamhet som, efter omständigheterna, skäligen bort iakttagas.»
Ja, herr talman, jag förstår nog den som tycker, att det bär är litet konstigt.
När vi diskuterade denna paragraf i utskottet blev jag mycket glad, då en
ledamot av första kammaren, en gammal domstolsjurist med rik erfarenhet
både som lagförfattare och domare, gick till aktion mot formuleringen. Jag
bara beklagar att vederbörande sedan, då han uppträdde i debatten i första
kammaren, tydligen hade glömt bort sitt uttalande i utskottet.

Jag vill endast ännu en gång understryka, att det är nödvändigt att man
icke glömmer bort, att lagarna äro till för menige man, ty det är dock han
som får betala kalaset. Vi måste stifta lagar, som allmänheten förstår, som
icke döda respekten för lagarna.

Nu frågar man sig kanske, varför icke jag från dessa utgångspunkter ansluter
mig till den Linderska reservationen. På den frågan skall jag sva -

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Nr 23.

Förslag till lag örn aktiebolag m. rn. (Forts.)
ra, att när jag försökt bedöma denna lag med hänsyn till dess materiella innehåll,
har jag funnit, att den trots vissa brister odh t. o. m. försämringar
i jämförelse med hittills gällande lag — brister och försämringar, vilka endast
kunna förklaras av att vi nu ha en samlingsregering — har vissa fördelar
framför den gamla lagen. Jag har därför icke velat gå med på något
förslag att förkasta lagen som sådan.

Om jag så övergår till de andra reservationerna kan jag yttra mig relativt
kort. Herr Karl Johan Olsson i första kammaren och jag ha tillåtit oss att
anföra en reservation, vilken återfinnes på s. 209 i utskottsbetänkandet, angående
utskottets motivering till 9 § eller frågan örn benämningen å aktierna.
Herr Olson i Göteborg bär då ett underligt sätt att citera. Han framhåller,
att näringsorganisationema yrkat att benämningen »gratisaktie» icke skall
användas, och tillägger, att lagrådet ansett denna beteckning oriktig. Jag
finner det helt naturligt att näringsorganisationema blivit stötta av uttrycket
»gratisaktie», men ser jag efter vad lagberedningen i sitt betänkande sagt
örn denna sak — ett uttalande, som återfinnes i lagberedningens förslag på
s. 235 — finner jag följande uttalande: »De nya aktier som utgivas i en sådan
ökning av aktiekapitalet kallas allmänt gratisaktier. Denna benämning
har ansetts kunna upptagas i förslaget.» Men herr Olson i Göteborg, fanns
det icke en del representanter för näringsorganisationema också i lagberedningen?
Om jag sedan ser efter vad lagrådet sagt i det avseendet måste jag
säga, att hans citat är något otillfredsställande. På s. 145 i propositionen heter
det härom: »Benämningen gratisaktier, mot vilken erinringar framställts
i vissa yttranden, torde vara så inarbetad i det allmänna språkbruket, att den,
ehuru något missvisande, likväl bör godtagas. Liknande uttryck begagnas i
åtskilliga främmande länder.» Jag tycker sålunda att det icke finns någon så
särskilt stor anledning för dem, som anse att uttrycket gratisaktier är i hög
grad otillfredsställande, att härvidlag ropa hej. Mig förefaller det därför som
örn utskottets förslag på denna punkt till sitt sakliga innehåll är något missvisande.
I utskottets utlåtande talas bara om »nya aktier». Detta är språkligt
sett i viss mån riktigt. Så fort den som har en aktie får en till, får han en
»ny» aktie. Men det säger naturligtvis ingenting om hur denna nya aktie kommit
till o. s. v., och i det avseendet är väl det allmänna språkbruket det riktigaste.
Det är nog så betecknande, att då de stora företagen annonsera gratisemissioner
försöka de använda en annan benämning. Vad ligger nu i begreppet
gratisaktie? Jo, enligt tidigare av mig gjorda uttalanden i det avseendet,
vilka jag icke finner mig ha anledning rucka på, betyder det att en
person, som utan kostnad får en aktie, erhåller denna gratis. Han betalar
inget för den. Men aktiens värde åstadkommes väl på något sätt. Man förklarar
nu, att den förutvarande aktiens värde sjunker till hälften samtidigt med att en
gratis delas ut, vilket jag dock skall visa är oriktigt. Men hur kan det då bli
så mycket fonderade medel, så att gratisaktier kunna delas ut? Aktieägarna
ha ju icke satsat nya pengar, och företaget har sålunda icke fått någon vidgad
bas för sin verksamhet genom ökad insats från aktieägarens sida. Det
finns bara två förklaringar. I intetdera fallet spelar aktieägaren som sådan
någon roll. Den ena förklaringen innebär, att konsumenterna fått betala ett
högre pris på produkterna än vad dessa kostat att framställa. Den andra förklaringen
är — givetvis kan en kombination av båda förekomma — att den
som framställt en produkt fått mindre betalt än vad hans arbete varit värt.
Om man alltså godkänner utgångspunkten, herr Olson i Göteborg, att bolagen
lia en social funktion att fylla, frågar jag: borde icke den sociala funktionen
framträda främst, då det gäller att fiirbilliga varorna för konsumenterna,
så att. produktionen därigenom kati stegras, oell så att den, vilken fram -

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Förslag till lag om aktiebolag m. rrv. (Forts.)
ställer en produkt får mera betalt för sitt arbete, från den högste till den
lägste? Jag måste då jag nu sannolikt för sista gången yttrar mig till kammarens
protokoll i denna sak bestämt vidhålla min förut uttalade uppfattning.
Därtill måste jag ge ett uttryck för min förvåning över att en del personer
påstår sig ha socialistisk utgångspunkt då de hävda en annan mening.

Vidare säger man, att den som får en gratisaktie därför icke får en större
andel i sitt bolags tillgångar. Ja, det är nog så riktigt, men erfarenheten
visar, att han med gratisaktien ökar sina tillgångar. Han kan sälja den nya
aktien på börsen och få goda svenska kronor för den. Men, hävdas det, när
ett bolag delar ut gratisaktier sjunker det nominella värdet eller det börsnoterade
värdet på de gamla aktierna ofta ända till hälften. I det avseendet
har jag ett par ganska talande exempel. Ett bolag, som herr Olson i Göteborg
säkerligen i detalj känner till, har haft fyra gratisemissioner. Det bolaget
hade från början ett aktiekaptal på 900 000 kronor mot 1 500 000 kronor
numera. Bolaget utdelade före den första gratisemissionen under en följd
av år 12,5 procent. Efter den sista gratisemissionen och tills nu har det utdelat
10 procent. Eller ett annat exempel -—• det är möjligt att herr Olson i
Göteborg eller hans meningsfränder känna till det också. Det företaget började
1915 med ett aktiekapital på 750 000 och har därefter haft två gratisemissioner
på respektive 1 750 000 kronor och 2 500 000 kronor. Genom gratisemissionerna
har aktiekapitalet sålunda stigit till 4 250 000 kronor. Under
alla de år jag kunnat kontrollera har bolaget delat ut 9 procent. Ur aktieägarnas
uppslagsbok kan jag ta ett ännu mera talande exempel. Det berör
ett företag som heter Skandia. Inom parentes frågar jag: när tänker regeringen
göra slut på de upprörande förhållanden, som för närvarande råda inom
försäkringsbranschen? På s. 615 i denna bok kan man se varifrån sådana
här gratisaktier komma och vad de böra heta.

Med det sagda tror jag, herr talman, att jag anfört nog av bevis i detta kapitel,
och då jag tyvärr måste resa bort och har kvittat efter klockan 3, får
jag sluta denna del med att yrka bifall till den reservation, som avlämnats av
herr Karl Johan Olsson och mig.

Sedan kommer jag till den näst sista frågan, nämligen om utdelning av gratisaktier.
Jag hörde mycket intresserat på justitieministerns anförande, och
jag får säga, att han i fråga om bolagens rätt att utgiva nya gratisaktier gav
åtminstone en del svaga skäl för rätt till anläggningstillgångarnas uppskrivning.
Det synes mig dock som örn lagförslaget härvidlag skulle innebära en
försämring trots bestämmelserna om en skuldregleringsfond. När jag hörde
den nuvarande folkpartistiske justitieministern herr Bergquist, kom jag att tänka
på den gamle reaktionäre justitieministern Petersson i 1910 års högerministär,
som. framlade propositionen örn den nu gällande aktiebolagslagen, och
jag säde mig: ack, du gamle hederlige Justitiepelle! Jag undrar nämligen örn
några så stora förändringar inträffat, att de motiverat detta frångående i den
föreliggande propositionen av de gamla grundläggande principerna, att man
icke får. skriva upp ett företags tillgångar för att dela ut gratisaktier. Örn man
hade nöjt sig med att låta exempelvis ett sågverk, vilket också tillverkar pappersmassa,
. skriva ned sågverket och skriva upp pappersmassefabriken, skulle
jag säkerligen låtit resonera med mig, men här har man åberopat något så
underligt, att det förvånar mig att en så klok och klarsynt karl som min vän
herr Lundberg i Hälsingborg nappat på kroken.

Jag hävdar principiellt, att reserverade medel äro medel, vilka tillhöra vederbörande
bolag i dess egenskap av socialt organ i förhållande till konsumenterna,
som genom överpris å produkterna åstadkomma reserverna, och i för-<
hållande till arbetarna, som fått för dåligt betalt för sitt arbete, måste jag säga

Lördagen den 10 juni 1944 fen.

Nr 23.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
mig, att en utdelning av gratisaktier ur reservfonden, också då denna överstiger
20 procent, är ett oting. Man bör icke glömma att dessa bestämmelser på
längre sikt kan innebära faror för bolaget. Då jag utdelar ett bolags tillgångar
på detta sätt, lägger jag måhända grunden till bristande stabilitet.
När en aktieägare får en gratisaktie kan ingen hindra honom att sälja den på
börsen, och ett företag, som före en gratis emis sion med avseende å sin aktiemajoritet
legat i fasta och säkra händer, kan via kriser och gratisemissioner
komma i allt annat än fasta händer. De sista 25 åren lia visat många exempel
på dylikt. Hur var det med Vulcanbolaget i Jönköping, hur var det icke med
en del uppländska bruk? Herrarna hitta ett exempel i dag, örn ni se på den
affär, som Hakonbolaget i Västerås köpt i Österby bruk. Jag hoppas att jag
blir förstådd av justitieministern, när jag säger, att jag icke kan vara med
om en sådan här anordning, och jag tror nog, att vi som stå antecknade för
denna reservation ha mycket starka skäl för vår mening.

Den andra förutsättningen för att man skall få dela ut gratisaktier är således
att man kan skriva upp en anläggning eller dess värdebeständiga tillgångar.
Vilka exempel på sådana tillgångar har man nu anfört? Jo, bl. a. har
man sagt så här. Ett gammalt trävarubolag äger stora skogstillgångar, som
förvärvats under en tid då skogen icke var så högt taxerad som den är nu. Nu
behöver bolaget i fråga skriva upp sin skog för att gentemot andra bolag få
en rättvisare ställning. Är icke detta en fiktion, herr statsråd? örn ett bolag
behöver kredit, så frågar ju den kreditgivande institutionen vad bolaget har
för säkerhet att bjuda. Han låter icke bestämma sig av vare sig en upptaxering
av bolagets tillgångar eller en uppskrivning i böckerna, utan skickar ut
egna värderingsmän, och på grundvalen av deras bedömanden ges krediten.
Det är ju bara en gammal inbillning att man genom att taxera upp en fastighet
eller genom att skriva upp sina tillgångar kan få ökade lånemöjligheter. De
kreditgivande institutionerna taga liten hänsyn till det bokförda värdet, de
fordra att själva få värdera den erbjudna säkerheten. Men för övrigt, mitt herrskap,
hur åstadkommes ett ökat värde i exempelvis ett trävarubolag? Ytterst
är det avgörande för skogens värde, vad skogens produkter betinga på världsmarknaden,
men det är icke trävarubolaget ensamt som åstadkommer grundvalen
för det värdet. Sågverks-, pappersmasse- och snickeriindustrierna äro väl
ett resultat av hela samhällets ekonomiska utveckling. För att skog skall stiga
i värde krävés också, att järnväg dragés genom eller i närheten av området,
att flottleder utbyggas eller att det skapas vägar. Tro ni icke, att skogar, som
vid tiden för inlandsbanans tillkomst lago otillgängligt till och då hade. lägre
värde, ha stigit i värde på grund av att inlandsbanan dragits fram? Är det
någon som på fullt allvar vill hävda inför kammaren att det är riktigt, att tack
vare att samhället dragit fram inlandsbanan skola enskilda bolags aktieägare
lia rätt att få nya aktier för att skogstillgångarna stigit i värde? Den ståndpunkten
vore ju, tycker jag, rent orimlig. Jag är icke alldeles säker på att det
icke för till konsekvenser som justitieministern icke är beredd att draga, om
man börjar titta på det från här anförda utgångspunkter. Detta örn anläggningskostnadernas
uppvärdering, det är ingenting annat än en art av urvattning.
Örn den av mig företrädda uppfattningen icke vore riktig, skulle hela ilen
politik, som vi alla känna till, nämligen strävandet hos alla människor, som
begripa något av ekonomi, att i tider då priserna sjunka skaffa sig realvärden,
örn de lia pengar, vara fullkomligt oriktig, en chimär. Jag måste således
på denna punkt yrka bifall till den reservation som i anslutning till paragraf
64 avlämnats av herr Linder m. fl. .

Så kommer jag till de sista reservationerna, som avse frågan örn offentlig
redovisning. Jag vet icke om kammarens ledamöter fäste sig vid att justitie -

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Förslag till lag orri aktiebolag m. m. (Forts.)
ministern i sitt anförande sade, att det icke finns något europeiskt land, där
man har gått in för så offentlig redovisning. Intet »europeiskt» land har
gjort det, men jag undrar, om det icke förekommer i vissa utomeuropeiska
länder. Det finns olika skäl varför man måste kräva offentlig redovisning.
Det är lyckligt att vi äro ense med justitieministern i princip, men svårigheterna
bruka börja, när det blir fråga om genomförandet i praktiken. Ett av
skälen för kravet på offentlig redovisning är arbetarpartens berättigade intresse
att lia möjlighet att bedöma de uppgifter som lämnas från arbetsgivarpartens
sida. Under de år det förhandlats örn ramavtalet, har man från arbetsgivarnas
sida sagt, att förutom att statens penningpolitik är den och den,
är ställningen för företagen sådan, att det för närvarande är omöjligt att betala
vad arbetarna begära. När arbetarparten har begärt bevis på det, har
man backat och sagt, att det kan arbetarparten icke få se. Det är, säger man
från arbetsgivarpartens sida, våra uppgifter, vi lämna icke ut dem.

På grund av en uppgift sorn, då vi behandlade denna sak i utskottet, lämnades
av en ärad representant för högern, vilken förklarade, att det var intet
hinder för arbetarparten att få vilka statistiska uppgifter den ville från arbetsgivarparten,
har jag öppet ställt frågan till landsorganisationens ordförande,
herr August Lindberg, hur det förhåller sig med denna sak. Jag visste nämligen,
att herr Lindberg vid sista ramavtalsförhandlingarna hävdade, att arbetarna
lia svårt tro arbetsgivarnas uppgifter örn företagens ställning, om de
icke bestyrkas med tillförlitligt siffermaterial. Herr Lindberg bemyndigade
mig att inför kammaren meddela, att arbetarparten icke kan få några statistiska
uppgifter örn företagens ställning. Landsorganisationen har föreslagit
arbetsgivarföreningen att ordna gemensam lönestatistik. Förslaget blev avslaget.
Arbetsgivareföreningen har hemligstämplat, upplyses från annat håll, hithörande
statistik, i varje fall för vissa grupper, som nu klaga över det tillstånd
som för närvarande råder. Hur skola arbetarna i längden kunna bringas
att gå med på en politik som för dem innebär stora uppoffringar, relativt sett
större än för andra folkgrupper, med mindre de få fakta på bordet, som visa,
att det är nödvändigt? Det är, tycker jag, att gå en liten smula för långt att
begära att de skola tro motparten på vederbörandes ord.

Jag tycker nog, att herr justitieministern på denna punkt alldeles särskilt
misslyckades i sin argumentation. Jag vill säga — som jag tror herr Olsson
i Mellerud gjorde — att jag från början hade sympatier för propositionen, men
när jag hade hört de sakkunniga som tillkallades i utskottet, ändrade jag uppfattning.
Det sades nämligen från en av dessa, att ett av skälen till att man behövde
dölja uppgifter är att företaget kanske håller på att skaffa sig aktiemajoriteten
i ett annat företag. Sedan transaktionen är genomförd, kan man
tala om det hela, men under tiden man håller på att köpa aktiemajoriteten kan
man icke tillåta, att det skrives om saken i tidningarna. Det invändes, att resultatet
blir, att den som säljer aktierna blir lidande, men det stötte icke vederbörande
det ringaste. Icke kan detta väl vara ett legitimt intresse för riksdagen
att slå vakt örn.

Vad slutligen gäller den andra punkten, som berör frågan om innehav av
utländska aktier, var jag ända till sista ögonblicket i utskottet betänkt på
att gå med på bestämmelser så att våra inhemska storföretag icke skulle behöva
utsättas för insyn i förtid av konkurrenter. Men också här måste
jag medge, att de sakkunnigas argumentation inför utskottet bragte mig att
slutligen sätta mitt namn under den Undénska reservationen. Vad som sedan
inträffat med Kullager i Göteborg och förhandlingarna omkring detta har
ännu mer styrkt mig i den uppfattningen att vårt lilla land icke har råd att
skydda en politik, där mäktiga koncerner eller truster skaffa sig utländska in -

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Nr 28.

Förslag till lag om. aktiebolag m. m. (Forts.)
Hessen, som måhända förr eller senare komma i konflikt med vederbörande
land, konflikter som i det långa loppet kunna drabba hela vårt land. Också med
hänsyn därtill, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den reservation som
i denna punkt avgivits av herr Undén m. fl.

Herr Jonsson i Skutskär instämde häruti.

Herr Lundberg i Hälsingborg erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Herr Kilbom påtalade att lagen icke är lättläst. Det har
nog var och en kunnat konstatera. Jag vill emellertid opponera mig emot, att
han försökte göra gällande, att denna lag skulle vara särskilt svårläst, och
därvid andreg speciellt § 36. Jag tror icke, att herr Kilbom observerat, att
ordagrant samma paragraf förekommer i nuvarande lagen, nämligen § 27. Därvidlag
är det alltså icke fråga örn någon ändring.

I övrigt vill jag säga, att örn man har varit tveksam örn vad nya aktier
skola kallas, när sådana kommit till på annat sätt än genom nyteckning, så
blir man mer och mer övertygad om att de icke böra kallas gratisaktier, efter
att ha hört, hur herr Kilbom bollade med uttrycken gratisaktier och gratisemission.
Det är icke så, som herr Kilbom ville göra gällande, att om aktieägare,
som genom en sådan emission utan nyteckning erhålla nya aktier, försälja
dessa, bolagets ekonomiska ställning därigenom skulle på något sätt förändras.
Ingalunda. Om herr Kilbom tror det, har han helt missförstått hela
transaktionen. Det var bara detta jag ville säga.

Herr Kilbom, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Det är herr Lundberg som missförstått mig. Jag sade
att ur bolagets synpunkt kan det på kort sikt vara bättre att man förvandlar
reservfonden till aktiekapital. I det långa loppet utsattes bolaget emellertid
för anspråk på utdelning och ökade risker genom att aktierna kunna säljas och
en eventuell fast majoritetsgrupp spolieras.

Vidare yttrade:

Herr Lundstedt: Herr talman! Jag skall icke gå in på några detaljfrågor,
vare sig sådana som ha eller sådana som sakna samband med det föreliggande
ärendet. Jag skall tala helt allmänt och icke beröra någon annan reservation
än herr Linders. Även när jag blott på detta allmänna sätt berör denna fråga,
känner jag mig långtifrån sakkunnig. Jag har icke det minsta anspråk på att i
detta ärende uppfattas såsom sådan. För sakkunskap i en lagfråga av denna
art kräves icke bara att man är jurist. Det räcker icke ens med att ha högst
grundlig juridisk utbildning. Det kräves, såvitt jag förstår, en mycket mångsidig
erfarenhet ifrån affärsvärlden. Det kräves också en grundlig orientering
i bokföringskonsten. Den här erforderliga sakkunskapen förmodar jag är
ganska tunnsådd i kammaren. Här finnas förvisso skickliga affärsmän, men de
äro icke jurister. Och här finnas jurister och durkdrivna lagutskottsmän, men
de sakna större erfarenhet från affärsvärlden, vilken ju närmast beröres av en
sådan lag som aktiebolagslagen.

Men också örn man icke är sakkunnig, måste man ju försöka taga ståndpunkt
i och för ärendets avgörande. Jag har för min del efter bästa förmåga
studerat detta lagförslag. Under mitt studium har jag på indirekt väg letts
till en reflexion över något, som för mig framstår som en ganska anmärkningsvärd
egendomlighet. Hand i hand med utvecklingen av vår demokratisering
har också den egentliga civil- och kriminallagstiftningen gått fram i forcerat

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Förslag till lag örn aktiebolag m. m. (Forts.)
tempo. Att den s. k. sociala lagstiftningen skulle drivas fram med stormsteg
är en sak för sig. Vad jag har i sikte är sådana områden, där de nya socialt
demokratiska behoven icke synas motivera några nya lagregler. Också på dessa
områden, har, förefaller det mig, den nutida lagstiftningen fått något hektiskt
över sig. Jag har någon gång tillåtit mig uttrycka det så, att rättfärdighetschimären
grasserar inom nutida lagstiftning. Detta fenomen har möjligen sin
grund däri, att rättvisan har varit den främsta hävstången i kampparollerna
för folkens frigörelse. Men detta är en sak. Att söka verkligen realisera rättvjlslan
är en annan sak; och det är en omöjlig sak, det är vad man kallar
en chimär. I den mån man verkligen söker taga rättvisan till ledstjärna på
rättens område inträda alltid förr eller senare större eller mindre bakslag.

Också över det lagförslag, herr talman, som vi nu ha framför oss, synes mig
sväva något av rättfärdighetschimärens ande. På annat sätt synes det mig
vara svårt att förklara, att kloka och praktiska män ha förmått sig till
framläggande av ett lagförslag, som genom sin utförlighet och detaljering blivit
så opraktiskt i jämförelse med sitt eminent praktiska syftemål. Det går icke
att skapa en samhällsbild — vare sig på detta område eller på några andra
områden — som är idealisk i alla vinklar och vrår. Använder man för sådant
ändamål paragrafer och straffhot, då inträda lätt bakslag i form av otrevnad
och otrygghet samt hämning i själva företagarlusten. Det är sant, att det lagstiftningsarbete,
som vi nu ha att bedöma, i detta avseende står i viss särklass.
En viss utförlighet i lagtexten blir ju här enligt sakens egen natur av nöden.
Men lagtexten får icke göras alltför utförlig och detaljerad; då kan den bli
oöverskådlig och svårbegriplig och jämväl på andra sätt motverka företagsamheten.
Sveriges advokatsamfund har i detta avseende ett uttalande, som
synes mig beaktansvärt, desto mer som detta samfund väl måste betraktas
som den kår, vilken sitter inne med den mångsidigaste expertisen på området.
Med allt fog har advokatsamfundet givit uttryck åt sin respekt för lagberedningens
grundliga utredning och erkänt vissa stora förtjänster hos lagberedningens
förslag. Men samfundet har också uttalat följande, som jag nu
läser upp i enlighet med referatet i utskottsbetänkandet. Enligt detta referat
har advokatsamfundet som sin mening uttalat, att lagberedningen »i vissa fall
övervärderat faran för missbruk och därigenom föranletts att uppställa utförliga
lagregler även då endast ett teoretiskt behov därav förelegat. Å andra
sidan hade beredningen överskattat möjligheten att genom lagbestämmelser
hindra förverkligandet av ohederliga uppsåt och underskattat betydelsen av
det besvär och de olägenheter, som genom stadganden av hithörande slag uppkomme
vid lagens användning. Förslaget har belastats med detaljföreskrifter,
som i vissa fall framstode såsom onödiga. Samfundet ifrågasatte även, om
icke i större utsträckning en lösning kunnat sökas efter helt nya linjer.» —
Bekräftar inte detta i någon mån vad jag nyss uttalade örn faran av att ge sig
rättfärdighetschimären i våld?

Emellertid har nu lagrådet faktiskt skurit ned lagberedningens förslag med
omkring 10 procent. Reservanten herr Linder, med sin stora domarerfarenhet
bakom sig, säger dock, att lagtexten genom lagrådets omarbetning snarast
har blivit ännu obegripligare för allmänheten än lagberedningens förslag. Den
värderingen vågar jag mig nu varken på att biträda eller taga avstånd ifrån.
Jag känner mig alltför litet sakkunnig, som jag redan sagt, i ämnet för att
våga ett bestämt påstående i frågan. Men det förefaller mig dock, som örn lagrådets
omarbetning, d. v. s. propositionen, utgjorde ett betydligt framsteg
framför lagberedningens förslag.

Emellertid skriver nu herr Linder vidare angående den kungl, propositionen:
»Skall en jurist verkligen kunna gå till botten med det framlagda propositions -

Lördagen deri 10 juni 1944 fm.

Nr 23.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
förslaget till lag örn aktiebolag och verkligen vara hemmastadd i alla lagens
invecklade spörsmål och uttryckssätt, behöver han nära nog hava gjort lagen
till sitt levnadsstudium.» Må så vara att detta herr Linders uttalande genom
retoriken däri har fått en särskild tillspetsning; man kan dock icke misstaga
sig på det djupa allvaret bakom hans ord. Och örn man kan uttala sig på detta
sätt örn lagen utifrån juristernas horisont, vad skola väl då vi här, mer eller
mindre osakkunniga, i kammaren anse om detta förslag? Vi måste ju säga
oss, att också menige man både inom och utom affärslivet, inte bara domare
och affärsjurister, bör vara i stånd att inhämta tillförlitlig kunskap örn lagens
innehåll, därest denna på tillfredsställande sätt skall kunna fylla sin socialekonomiska
uppgift.

Herr Kilbom hänvisade till en del besvärliga formuleringar i lagförslaget. Jag
undrar, örn någon av mina ärade kolleger i kammaren verkligen har försökt
att taga närmare del av 210 § i förslaget? Sannolikt inte. Den paragrafen
läser man inte med någon kunskapsbehållning i brådrasket. Visste nian inte
att det var en lag, skulle man kunna tro, att det var en siffertabell eller kanske
hellre en chifferskrift. Hela innehållet i denna, jag säger monstruösa, paragraf
jämte 213 § och de ävenledes rätt så chiffermässiga §§ 214 och 215, hela
innehållet i dessa paragrafer, tillsammans utgörande en lagtext på 3V2 sidor,
har i den danska aktiebolagslagen av 1930 sin motsvarighet i följande lättfattliga
ord, som belöpa sig på 11/2, icke sida utan rad: »Övertraflelse af denne
Lov som ikke falder ind under borgerlig Straflov straffes med Boder.» Punkt
och slut. Det danska förslaget till ny aktiebolagslag av 1942 har härutinnan
inte gjort någon ändring. Den danska lagen har 91 paragrafer emot
228 paragrafer i vårt förslag, vars text drager ett utrymme omkring fyra
gånger så stort som den danska lagen. Vad det danska lagförslaget beträffar,
vilket för övrigt tillkommit på tillskyndan från svenska juristers sida, innehåller
det lil paragrafer, och jag tror icke, att lagtexten i det nya danska förslaget
ens går upp till hälften av det oss nu förelagda förslaget.

Örn ett handlingssätt icke är brottsligt enligt allmän strafflag, så torde det
heller inte böra kunna i egentlig mening betraktas såsom brottsligt på grund
av stadganden i aktiebolagslagen. En sak för sig är, att en sådan lag måste
stadga straff för åsidosättande av dess särskilda föreskrifter, men ett sådant
åsidosättande är att betrakta såsom straffbart oberoende av det subjektiva
rekvisitet, d. v. s. oberoende av ont uppsåt och grov vårdslöshet. Med andra
ord, en aktiebolagslag synes icke böra stadga annat straff än böter för politiförseelser.
Verkliga brott, d. v. s. handlingar som kunna draga urbota straff
med sig, skola ha sin sträffgrund i den allmänna strafflagen. Jag tror detta
vara den linje, som bäst harmonierar med en realistisk uppfattning örn strafflagens
sociala funktion.

Med fullt fog synes mig reservanten herr Linder lia anmärkt på att vissa
betydelsefulla paragrafer såsom rättesnöre upptaga allmänna uttalanden, sådana
som att en åtgärd icke får lända bolaget till förfång eller att en åtgärds
behörighet skall vara beroende på överensstämmelse med allmänna bokföringsgrunder
och god köpmannased. I själva verket är det här, åtminstone i de
två sista fallen, fråga örn innehållslösa fraser. Den sista frasen, örn god köpmannased,
synes mig dessutom vara motsägelsefull, i allt fall alldeles särskilt
meningslös. Låt oss taga som exempel dess användning i 102 § örn vinst- och
förlusträkning. Hittillsvarande köpmannased går faktiskt i riktning mot en
allt större ogenomskinlighet, alltså summarisk vinst- och förlusträkning.
102 § stadgar däremot en mycket specificerad slutredovisning och föreskriver
extraordinär specifikation, örn detta påkallas jämlikt allmänna bokföringsgrunder
eller god köpmannased. Ilin- skall enligt köpmannaseden en sådan spe A

nära kinn marens protokoll Nr SS. 7

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
cifikation kunna krävas, när köpmannaseden själv tenderar till summarisk
redovisning? Det går näppeligen ihop.

Herr Linder har påpekat svårigheterna för en domare att döma med ledning
av dessa tomma fraser. Man nödgas instämma med honom Men än mera beklagansvärda
synas mig ledamöterna av bolagens styrelser understundom bliva,
vilka vid äventyr av straffansvar skola inrätta sitt handlande efter dessa ihåliga
fraser. Jag förmodar emellertid att de så småningom komma att betraktas
såsom döda bokstäver i den nya lagen. Förvisso vore det en förbättring av
lagen att helt enkelt stryka deni och i enlighet därmed justera om formuleringarna.
Örn det inte vore utsiktslöst, skulle jag med hänsyn härtill lia ställt
ett yrkande örn återremiss till utskottet.

. Vad jag nu uttalat visar, att jag sympatiserar med den av herr Linder avgivna
reservationen. Denna reservation har i själva verket gjort ett mycket
starkt intryck på mig. Beaktansvärd synes mig även vara herr Olsons i Göteborg
allmänna reservation i fråga örn familjebolagen. Så som vårt samhällsekonomiska
system är inrättat, kunna i princip inga sociala invändningar
framställas däremot, att exempelvis vid en industriidkares död hans arvingar
sätta företaget — som det heter -—- på aktier. Tvärtom synes mig en aktiebolagsbildning
här ha sin givna socialekonomiska motivering. Men örn det förhåller
sig på detta sätt, bör samhället inte lägga några onödiga hinder i vägen
för en bolagsbildning i dylika fall genom föreskrift örn minst tre styrelseledamöter
och två revisorer. Trots att aktiekapitalet överstiger 500 000 kronor
kan ju — såsom herr Olson i Göteborg låter förstå — karaktären av familjebolag
mycket väl vara för handen. Möjligt är dock — jag vågar inte med bestämdhet
yttra mig i ämnet — att dessa förhållanden icke lämpligen låta sig
arrangeras annorlunda än i enlighet med vad som föreslagits i utskottsutlåtandet.

De anmärkningar, som jag här tillåtit mig att framställa, få naturligtvis
inte skymma lagförslagets stora förtjänster. Men varken, dessa förtjänster —
dit jag främst räknar den betydande utvecklingen av minoritetsskyddet ävensom
tendensen i fråga örn kontrollen — eller det gedigna utredningsarbete,
som ^ligger bakom förslaget, kan förändra det, såvitt jag förstår, påtagliga
förhållandet, att lagen genom sin detaljmässiga behandling av frågorna blivit
svårhanterlig och för de flesta, som av lagen beröras, stundom hart när
obegriplig samt att lagen på detta sätt delvis kommer att motverka sitt syfte.
Utöver detta vill jag emellertid ånyo erinra örn det advokatsamfundets uttalande,
som jag nyss citerade. Jag tror inte, att det är klokt, att i lagar söka
så fullständigt som möjligt kringränna en i och för sig socialt nyttig, för att
inte säga nödvändig, företagareverksamhet med straffhotande pekpinnar. Det
är visserligen sant, att med den större friheten ohederligheten kan få ett något
större spelrum. Men ur samhällets synpunkt tror jag, att detta många gånger
örn uppväges av att företagaren får utveckla sin verksamhet i så stor frihet
som möjligt.

.Herr talman! Jag skall strax sluta mitt anförande. Dessförinnan tillåter jag
mig dock helt parentetiskt nämna, att jag vid mitt studium av förslaget mången
gång undrat över, hur en så praktisk och affärsklok man som amiral Lindman
skulle ha ställt sig till föreliggande lagförslag. Det väcktes en gång här
i kammaren en motion, som gick ut på att den nuvarande lagen skulle ändras
pa det sättet, att föreskrifter skulle införas om mera specificerad slutredovisning,
framför allt örn skyldighet för en bolagsstyrelse att särskilt redovisa för
tillskott. Jag vill minnas, att amiral Lindman då motionen väcktes hade lämnat
riksdagen. Han skrev emellertid till motionären och förebrådde denne för
hans motion. Amiral Lindman framhöll därvid, att han i dylika frågor kunde

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Nr 23.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
åberopa sig på en ganska stor erfarenhet, samt uttalade, att han icke kunde
finna det vidsynt att stifta en lag med det av motionären föreslagna innehållet.
Just i den fråga, som amiral Lindman här berörde, har jag visserligen
en annan uppfattning än lian. Jag har emellertid anfört amiral Lindmans
ståndpunkt, enär jag med kännedom därom inte kan tänka mig annat, än att
han skulle ha skrivit under det uttalande, som jag nyss gjorde örn det olämpliga
i att på detta intensiva sätt klavbinda rörelsefriheten med straffhotande
pekpinnar. Man kan visserligen säga, att amiral Lindman hade högermannens
syn på den samhälleliga tillvaron. Men det finns vissa intressen, som måste
vara gemensamma för alla partier. Dit hör bl. a. befrämjandet av den allmänna
produktionen och omsättningen. Så länge vi lia en s. k. kapitalistisk ordning,
d. v. s. en ordning enligt vilken samhällsekonomien väsentligen är beroende
på det enskilda initiativet, måste vi väl alla vara ense om det angelägna
dari, att även den affärsverksamhet, som drives i bolagsform, kommer att bli
så gagnelig som möjligt för produktionen och omsättningen i samhället.

Herr talman! Jag skulle givetvis helst se att ytterligare en omarbetning
skedde av lagförslaget samt att ett nytt förslag till aktiebolagslag i sinom tid
framlades. Jag skulle således i enlighet därmed vilja yrka avslag på utskottets
hemställan. Men, såsom jag betonade i början av mitt anförande, känner
jag mig alltför osakkunnig för att våga ta på mig ansvaret för ett avslagsyrkande.
Man måste vara på ett annat sätt, än vad jag är, bevandrad i den
egentliga affärsvärlden för att här kunna vara bergsåker på sin sak. Och
bergsåker bör man ju vara, örn man vill medverka till stjälpande av ett förslag,
bakom vilket det ligger många års träget arbete av skarpsinniga och i övrigt
på området skickliga män. Jag får därför, herr talman, nöja mig med att
sluta mitt anförande med förklaringen, att jag icke med min röst kommer att
medverka till förslagets antagande.

Herr Brandt: Herr talman! Jag har jämte några kammarkamrater framlagt
en motion, vari vi framföra några önskemål örn ändringar i det nu föreliggande
förslaget till ny aktiebolagslag. Det gäller framför allt den offentliga
redovisningen, §§ 101, 102 och 103. Vi ha fått några av våra önskemål
genomförda i utskottsutlåtandet, även örn nu första kammaren har avslagit
ett av dem. Jag skall inte gå in på alla dessa spörsmål, som vi ha berört i
vår motion, utan hålla mig till huvudsakligen den offentliga redovisningen.

Enligt 85 § i nuvarande lagen äro bolagen skyldiga att årligen rapportera
till patentverket, men i den mån så sker, behöver den insända årsberättelsen
strängt taget innehålla endast ett mycket ofullständigt återgivande av balanskonto
samt vinst- och förlustkonto. Det blir endast klumpsummor man där
finner, och de äro ganska intetsägande. Årsberättelsen blir därför ofta otillfredsställande
för bedömande av ett bolags ställning. Ofta kan man helt enkelt
konstatera, att bolaget kan ge sken av att bolaget går dåligt eller bra, allt
efter behag. Såväl lagberedningen som departementschefen har framhållit
bristerna i den hittillsvarande lagstiftningen. Således framhåller departementschefen,
att »i balansräkningen ofta sammanföras olikartade tillgångar
och skulder i gemensamma poster under allmänt avfattade, mångtydiga eller
rent missvisande benämningar. Härigenom försvåras för aktieägarna och bolagets
borgenärer att bilda sig en uppfattning örn bolagets ställning och resultat
av dess verksamhet». Och han fortsätter: »En viss specificering av
årsredovisningen är enda medlet för att denna redovisning skall bli översiktlig
och klar samt sålunda verkligt upplysande i fråga örn bolagets ställning
och resultatet av dess verksamhet.»

Nu hade man efter denna deklaration väntat sig ett förslag, som tillfreds -

100

Nr 20.

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Förslag till lag örn aktiebolag m. m. (Forts.)
ställde dessa önskningar, men så är inte fallet Jag kan visserligen erkänna
att det föreliggande förslaget i paragraferna 101, 102 oell 103 innehåller bestämmelser,
som ge en fullständigare och mera rättvisande bild av bolagens
vinst- och förmögenhetsförhållanden än vad hittills gällt. Ilen — som vi säga
i motionen — bestämmelserna synas ändå ha utarbetats huvudsakligen med
tanke på aktieägarnas, långivarnas och den kapitalplacerande allmänhetens
intresse av att erhålla en pålitlig grundval för sin bedömning av respektive
bolags ekonomiska förhållanden. Det blir endast indirekt som man tillgodoser
det mera allmänna önskemålet att befrämja utvecklingen av sunda och stabila
företag samt fortsatt ekonomiskt och socialt framåtskridande. Förslaget
ger visserligen väsentligt ökade möjligheter till välgrundad bedömning av ett
företags soliditet och räntabilitet, men däremot kan man icke säga, att bestämmelserna
ge upplysning om det enligt min mening väsentliga, nämligen
kior en rörelsevinst uppkommit.

Lagberedningen har diskuterat den i Amerika tillämpade metoden med
bruttoredovisning, men stannat vid att föreslå nettoredovisning, och departementschefen
har praktiskt taget följt beredningens förslag. Vår motion
innebär, att bruttoredovisningens princip skall genomföras, så långt
bokföringsmässiga förutsättningar föreligga, d. v. s. att på vinst- och
förlusträkningens inkomstsida skall bruttoomsättningen redovisas och specificeras
på huvudgrenar av rörelsen. Av omkostnaderna på utgiftssidan
skola framgå omsättningens storlek, utgifter för råmateriel, försäljning,
resor, reklam, representation och antalet anställda arbetare. Vi vilja,
att lönesumman skall redovisas med uppdelning på förvaltningspersonal och
arbetspersonal i produktionen o. s. v., alltså att den post i vinst- och förlusträkningen,
som brukar redovisas meden klumpsumma, »Allmänna förvaltningskostnader»,
skall specificeras. Utskottet har på denna punkt såtillvida tillmötesgått
vårt krav i motionen, att i 103 § tillförts ett nytt andra stycke i
mom. 1 med bestämmelser, att i förvaltningsberättelsen eller å vinst- och förlusträkningen
—■ det blir tydligen företagets ensak att avgöra, vilket man vill
lia — skall uppgivas medeltalet anställda arbetare och tjänstepersonal, utbetalda
löner och ersättningar till arbetare, förvaltningspersonal, direktörer och
företagsledning etc. Det är klart att jag är mycket tacksam för detta tillmötesgående
från utskottets sida, men, som jag sagt tidigare, det väsentliga
i kravet örn offentlig redovisning kvarstår i alla fall.

_ Nu säger utskottet i sin motivering på s. 63, sista stycket: »Väl är det riktigt,
att den av motionärerna åsyftade bruttoredovisningen med därav följande
större öppenhet i sin stränga tillämpning möjliggör en än klarare uppfattning
örn bolagens räntabilitet. Å andra sidan bör emellertid beaktas det
synnerligen allvarliga men, som denna större öppenhet kan medföra med hänsyn
till det oundvikliga blottställandet av fullt legitima affärshemligheter i
förhållande till konkurrerande företag. Såvitt utskottet har sig bekant har
icke heller någon främmande bolagslagstiftning föreskrivit redovisningsskyldighet
enligt den rena bruttoredovisningens princip. En annan sak är att, såsom
också motionärerna antytt, i Amerikas förenta stater vissa större bolag
ansett sig kunna tillämpa bruttoredovisning; upplysningar örn i vilken form
detta skett ha. dock ej statt utskottet till buds.» Så fortsätter utskottet och
säger, att det finns bokföringsmässiga hinder och tekniskt invecklade saker som
skulle göra det tidskrävande nied en omläggning, och utskottet slutar med att
i princip tillstyrka nettoredovisning.

Jag mäste bekänna, att jag inte finner utskottets motivering tillfredsställande
och inte. heller så synnerligen stark för avslag på bruttoredovisningsmetoden,
men jag kan första utskottets tvekan att tillstyrka bruttoredovisning
enbart för de företag, som drivas i aktiebolagsform, utan någon föregående ut -

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Nr 23.

101

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
redning om konsekvenserna för övriga företag. Meli jag finner det beklagligt att
utskottet så kategoriskt avslår bruttoredovisningen eller den offentliga redovisningen
och uttalar sig för nettoredovisning. Beträffande vad utskottet säger
om den amerikanska bolagslagstiftningen på hithörande område kan jag inte
finna annat än att detta är missvisande. Jag har ifrån amerikanska legationen
av en person, som innehar speciell expertis på dessa frågor, inhämtat,
hur det är ordnat i den amerikanska lagstiftningen. Jag kanske först skall
säga ett par ord örn hur det är vid nyemissioner. Där gäller, i Federal Securities
Act, att bolag, som på öppna marknaden vilja utbjuda aktier eller obligationer,
måste ge en mycket utförlig redovisning örn sin rörelse och ekonomiska
ställning. Denna redogörelse omfattar bolagets historia från början, tidigare
emissioner o. s. v. samt tre års vinst- och förlusträkningar. Dessa senare
måste vara synnerligen utförliga enligt bruttoredovisningsprincipen och således
omfatta omsättning, omkostnader i form av löner, räntor, avskrivningar med
utförlig redovisning av avskrivningsprinciperna, råvaruutgifter o. s. v. Dessutom
måste bolagen redovisa hur många aktier bolagets direktörer och aktieägare
inneha. I lagen Securities Exchange Act föreskrives vidare att bolag,
som äro introducerade på börserna —- och det är faktiskt så många bolag att
de omfatta hälften av hela det samlade aktiekapitalet i Amerika — äro skyldiga
att uppge direktörernas och de större aktieägarnas aktieinnehav. De måste
också prestera en vinst- och förlusträkning enligt bruttoredovisningsprincipen,
d. v. s. just vad vi i motionen krävt skulle tillämpas här. Det är således inte
alldeles riktigt som utskottet säger, att vissa bolag ha funnit sig kunna tilllämpa
denna princip. Såvitt jag kunnat inhämta äro alla de bolag, som äro
introducerade på börserna i Amerika, skyldiga att föra en bruttoredovisning.
Köp och försäljningar av aktier och obligationer, som göras av bolagets direktörer
eller större delägare, måste månad för månad rapporteras till en särskild
myndighet, Securities Exchange Committee. Därigenom bli dessa uppgifter
offentliga. För att undvika en replik på denna punkt vill jag i detta sammanhang
inskjuta att allt som sammanhänger med bruttoredovisningen skall anmälas
till en kommitté, som sedan är skyldig att förevisa insända handlingar,
vilka på det sättet i praktiken bli offentliga. Örn exempelvis en direktör säljer
aktier just dagarna före ett dåligt bokslut, uppmärksammas detta genom denna
ständiga rapportering.

Även handeln med aktier i icke börsnoterade bolag genom firmor, som
bedriva värdepappershandel, kontrolleras. Örn den nyssnämnda övervakningsmyndigheten
observerar något egendomligt i denna handel, undersökes genast
vederbörande bolags förhållanden. I övrigt råda emellertid växlande förhållanden
i Amerika beträffande redovisningsskyldigheten för icke börsnoterade
bolag. Bestämmelserna härom äro olika i olika stater. En del stater ha bestämmelser
örn mycket utförlig bruttoredovisning, under det att andra stater
uppställa lika få krav som vi Ilar i Sverige, ja ibland ännu färre.

Jag kanske i detta sammanhang även skall tillägga att i Amerika bruttoomsättningen
skall införas i vinst- och förlusträkningen. Detta är kanske det
viktigaste men det som möter det största motståndet här i landet. Jag kan
emellertid inte finna annat än att det- skulle vara ett allmänt intresse att vi
liven i vårt land genomförde den offentliga redovisningens princip. Ett bolags
verksamhet är nämligen inte uteslutande en privatsak. Jag erinrar härutinnan
örn vad lagberedningen yttrade i sitt betänkande. Lagberedningen förklarade
nämligen bl. a. att »ett nutida bolags uppgift icke är begränsad till att vara ett
instrument flir privatekonomisk vinning, ulan det bär att i överensstämmelse
med milida social åskådning fylla en viktig funktion i hela näringslivets och
folkförsörjningens tjänst». Örn man utgår ifrån denna ståndpunkt borde konsekvensen
bjuda att bestämmelserna örn bolags ekonomiska redovisning få en

102

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
sådan avfattning, att icke endast bolagets rent finansiella utan även dess
sociala och produktionsekonomiska förhållanden belysas.

Jag kan för min del icke frigöra mig från känslan av att avvägningen i
denna proposition mellan allmänt och enskilt intresse mera är byggd på hänsynstagande
till traditionellt hemlighetsmakeri och känslomässig motvilja mot
allt slags offentlighet från företagsägarnas sida än på rationella överväganden
örn vad som faktiskt kan vara mest förenligt med såväl företagarnas eget som
samhällets intressen. Jag säger nied avsikt företagarnas eget intresse, ty alla
företagare ha givetvis ett stort intresse av att få insyn i andra företags förhållanden,
men företagen äro alltid mycket ängsliga för att det skall bli
någon som helst insyn från annat håll beträffande de egna förhållandena.

Som motivering för införande av offentlig redovisning kan man anföra,
att den även skulle, såvitt jag förstår, verka produktivitetsfrämjande. Det är
väl alldeles uppenbart att aktieägarna i de mindre effektiva bolagen, örn de
finge en offentlig redogörelse av de effektiva bolagens ställning, skulle söka
sporra det egna företaget till att nå samma resultat som de effektiva bolagen
med de av dem använda metoderna. Säkerligen skulle även arbetarna med det
positiva intresse, som de numera ha för produktionen och näringslivet i dess
helhet, bli i viss mån opinionsbildande för att förmå mindre bärkraftiga företag
att vidtaga åtgärder, som skulle möjliggöra större fördel för både arbetarna,
företaget och samhället som sådant. Man skulle även kunna motivera den
offentliga redogörelsen med att man därigenom skulle tvinga fram en strängare
bokföring, vilket måste vara en samhällelig angelägenhet av vikt.

Jag vill i detta sammanhang även beröra en annan sak som har stor samhällelig
betydelse, nämligen arbetskonflikterna. Herr Kilbom snuddade något
vid detta problem i sitt anförande här i dag. Jag skall emellertid söka att
ytterligare belysa denna fråga för att påvisa att arbetskonflikterna kunna
elimineras. För närvarande ha arbetarna ganska liten möjlighet att sätta sig
in i eller få ett begrepp örn företagens ekonomiska bärkraft. Vid avtalsförhandlingar
framhåller arbetsgivaren endast att så och så är bolagets ekonomiska
ställning, och den är ju aldrig så dålig som när förhandlingar föras.
Örn arbetarparten verkligen fick en saklig och objektiv uppgift örn vederbörande
företags ekonomiska ställning och bärkraft, skulle, tror jag, många arbetskonflikter
aldrig behöva uppstå. Som förhållandena nu äro tillgripes ofta en
xrbetskonflikt även i sådana fall, där det inte finns någon ekonomisk möjlighet
att genomföra den till arbetarnas fördel. Arbetarsidan har emellertid ingen
sorn helst skyldighet att tro på arbetsgivarnas uppgifter, då arbetarna inte
lia någon möjlighet att kontrollera dem. Genom den offentliga redovisningen
.skulle man således kunna eliminera många arbetskonflikter, vilket ju är
ett väsentligt samhällsintresse.

Herr talman! Jag skulle vilja göra många fler tillägg och reflexioner i förevarande
fråga,. Jag skall emellertid icke längre uppehålla kammarens tid.
Tyvärr kan jag inte framställa något yrkande enligt mina intentioner. Jag
tillåter mig emellertid att begära att vid föredragningen av 101—103 §§ få
återkomma med det förslag till ändring i utskottets motivering på s. 63 sista
stycket, som jag tidigare refererade. Detta mitt förslag kommer inte att på
samma kategoriska sätt, som utskottets motivering ger vid handen, ta avstånd
från bruttoredovisningsprincipen. Enligt mitt förslag bör utskottet i
stället utsäga att det icke ansett sig kunna tillstyrka nämnda princip dels på
grund av att tillräcklig utredning därom icke föreligger och dels med hänsyn
till befarade konsekvenser gentemot andra bolag än aktiebolag. Med en
sådan motivering skulle således det föreliggande förslaget tillstyrkas. Jag
finner det angeläget med en ändring i motiveringen även ur den synpunkt

Lördagen deli 10 juni 1044 fm.

Nr 23.

103

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
som jag nyss framförde, nämligen att utskottet beträffande den amerikanska
lagstiftningen på området skrivit i viss mån missvisande.

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Det har under debatten och för
övrigt även i utskottet av jurister av facket framställts så grava invändningar
mot hela förslaget att jag, ehuru icke jurist, dock såsom medskyldig
till att utskottets förslag, sådant det nu är, kommit att presenteras inför
kamrarna, känner mig i behov att säga något till försvar för utskottsförslaget,
framför allt efter vad herr Kilbom säde och även herr Lundstedt.

Det är klart att ett lagförslag örn 228 paragrafer är en smula otillgängligt
inte blott för allmänheten, utan jag skulle tro även för juristerna, försåvitt
de inte ha enbart denna lag till föremål för sitt studium. Ur den synpunkten
kan jag således hålla med kritiken. Jag skulle också önskat att lagen varit
kortare och tillgängligare. När emellertid utskottet och således inte jag själv
heller har kunnat prestera ett bättre förslag, så skulle jag såsom ett försvar
kunna anföra, att icke heller någon av kritikerna ha lyckats med detta. Det
är det allmänna felet med kritiken av lagtext, sådan som herr Kilbom framförde
den, att kritiken aldrig någonsin besvärar sig med att göra ett enda
praktiskt förslag till en annan formulering eller en annan lydelse. Jag har
inte under all den kritik, som framförts såväl här i anledning av det föreliggande
förslaget till lag örn aktiebolag som mot lagtexter i övrigt, mer än en
enda gång sett exempel på att vederbörande presenterat ett förslag till ny
lagtext i stället för den kritiserade. Det var professor Wellander som gjorde
detta, och han tog såsom exempel på, vilka avskräckande mönstra lagparagrafer
ibland kunna vara, ett stycke ur pilsnerförsäljningsförordningen och
citerade detta. Han sade, att det var nästan obegripligt, och däri hade. han
nog rätt. Det var mycket svårt att förstå. Så här skulle det i stället ha skrivits,
sade professor Wellander, och så presenterade han en ny text. Den var i oell
för sig bra, den var nog lättillgängligare än den andra, men det var ett väsentligt
fel med den: det stod inte detsamma som i den paragraf han kritiserat,
det stod något annat. Jag skulle också kunna göra ett förslag till aktiebolagslag,
som vore mycket enklare att förstå men som innehölle något helt
annat än det föreliggande. Som emellertid detta icke är av något intresse
har jag inte besvärat mig med det. Jag har velat framhålla detta som ett
försvar för mig, ty jag är liksom varje annan kammarledamot medansvarig
för att förslaget småningom blir lag. Jag har därtill i egenskap av ledamot
i utskottet känt ett särskilt ansvar.

Beträffande de särskilda paragraferna skall jag sedan säga ett par ord till
försvar för utskottets förslag. Det är nämligen så länge sedan någon i denna
debatt uppträdde till försvar för utskotts förslaget, att man rent av skulle
kunna tro att det egentligen inte finns någon som är anhängare därav. I fråga
om G1 § lia reservanterna föreslagit att någon del av reservfonden icke skulle
få överföras till aktiekapitalet. Herr Kilbom sade t. o. m. att det nu föreliggande
förslaget i detta avseende utgjorde en försämring gentemot gällande
lag, som icke medgav något dylikt överförande från reservfonden till aktiekapitalet.
Jag vill fästa uppmärksamheten på att örn man anser detta vara
en försämring, så får man inte glömma den förbättring ur samma synpunkter
som herr Kilbom förfäktade, som ligger däri att reservfonden enligt det nya
förslaget nu skall komma att uppgå till 20 % av aktiekapitalet under det att
den enligt gällande lag inte behöver uppgå till mer än 10 % av aktiekapitalet.
Det är visserligen sant att örn man har överfört mer än 10 % av aktiekapitalet
till reservfonden, får reservfonden enligt gällande lag inte tas i anspråk
för utdelande av grall saktier. Men å andra sidan ger ju detta lagförslag ovill -

104

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
korligen en större säkerhet, eftersom reservfonden icke får nedgå under 20 %
av aktiekapitalet, såvida den icke måste tagas i anspråk för täckande av förlust
e. d., vilket även kan bli fallet enligt nu gällande lag och som för övrigt
är en av reservfondens huvuduppgifter. Gratisaktier äro för alla utom för
dem som få dem en mycket impopulär företeelse. Jag har emellertid inte kunnat
frigöra mig från att denna impopularitet delvis beror på något som man
rent av skulle kunna kalla för spökrädsla. Hur man än betraktar emission
av gratisaktier, måste man ovillkorligen medge att de medel, som användas
härtill, inte kunna vara något annat än innehållen vinst. Intet hinder hade
förelegat för bolaget att tidigare utdela så mycket högre vinster, att bolaget
inte haft råd till emission av några gratisaktier. På grund härav torde det
således ur allmänhetens synpunkt vara likgiltigt, om aktieägaren kommer i
åtnjutande av sin vinst i form av gratisaktier eller i form av reda pengar. Örn
jag exempelvis har låt mig säga 4 aktier ä 100 kronor i ett bolag och jag på
dem får 10 % i årlig utdelning, så har jag efter fem år erhållit 200 kronor. Om
utdelningen i stället hållits nere vid 5 % men det femte året i stället utdelats
en gratisaktie på fyra gamla, har jag också erhållit 200 kronor. Det blir precis
samma sak.

o Nu säger herr Olsson i Mellerud, att örn ett bolag kan utdela gratisaktier,
så beror detta på att det fört en ur konsumenternas synpunkt oskälig prispolitik,
och det kan jag mycket väl hålla med om, men detta blir ju även fallet,
örn bolaget år efter år ger något högre utdelning men icke lämnar några gratisaktier.
Man kan ju också tänka sig, att bolaget använder den metoden, att
det år efter år delar ut sina vinster för att sedan, när det behöver öka aktiekapitalet,
göra detta genom en vanlig aktieemission. Aktieägarna, som fått
den högre utdelningen, kunna då av sina utdelningar betala en aktie till. och
resultatet blir då precis detsamma, som örn de hade fått en gratisaktie. Det
förefaller emellertid, som örn detta icke skulle väcka samma opposition som
att utdelningen utgått i form av gratisaktier.

o För min del anser jag det vara skäligen likgiltigt i vilken form aktieägarna
få sin utdelning. Ur andra synpunkter är det däremot fördelaktigt, att vinsterna
på detta sätt bindas i bolaget. Nu kan man visserligen säga, att sedan
man en gång avsatt vinstmedel till en reservfond, så äro medlen i alla fall
bundna, förutsatt att man bestämmer att de icke få utdelas, men en sådan lagstiftning
kan ju knappast drabba andra företag än sådana, som redan lia avsatt
mer än 20 % av aktiekapitalet till reservfonden. Företag, som icke ha
gjort detta men som vilja disponera medel till eventuell framtida utdelning
av gratisaktier, avsätta naturligtvis icke mera till reservfonden. De kunna ju
i stället konsolidera företaget genom att avsätta medel till en dispositionsfond
eller till en skuldregleringsfond eller till vilket annat ändamål sorn helst.

Reservanterna tyckas för övrigt utgå ifrån, att skuldregleringsfond icke får
tas i anspråk för utdelning av gratisaktier. Denna fond, heter det i reservationen,
kan emellertid när som helst överföras till reservfonden för att därefter
tagas i anspråk för utdelning av gratisaktier. Detta är uppenbarligen en missuppfattning.
Det går nämligen mycket väl för sig att ta skuldregleringsfonden
till utdelning av gratisaktier, förutsatt att företagets främmande skulder
icke äro så stora, att det icke får ske, men det är en annan sak.

Samma spökrädsla, för att använda det uttrycket, finner jag det vara, att
man är så. rädd för att taga medel i anspråk för utdelning av gratisaktier,
som erhållits genom uppskrivning av anläggningskapital. I allmänhet är det
ju icke ofta, som anläggningskapitalet verkligen ökar i värde under ett bolags
livstid. Det förekommer knappast utom i fråga örn jordegendom, fastighet
o. d. Annan egendom, som bolaget besitter förlorar väl i stället i värde ef -

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Nr 23.

105

Förslag till lag örn aktiebolag m. m. (Forts.)
torhane! som den slits. Det finns emellertid vissa betingelser, under vilka även
andra anläggningstillgångar växa i värde, och det är vid sådana tillfällen,
som vi åtminstone i någon mån lia upplevt nu under kriget, nämligen under
en inflation. Då kunna även sådana inventarier, som slitas ut under företagets
arbete, växa i värde beroende på hur långt man driver inflationen. Drivs den
till sådana orimligheter som under 1920-talet i Tyskland, framstår orimligheten
av att icke anläggningskapitalet skall få uppskruvas klarare. Om man efter
en sådan inflation icke får skriva upp anläggningskapitalet, antingen det
nu skall ske genom att dela ut det uppskrivna beloppet såsom gratisaktier eller
genom att stoppa dem någon annanstans, så tvingas bolaget att bilda ett
nytt bolag, som köper tillgångarna till högre pris, eftersom det måste vara
fullständigt orimligt att hålla värdena nere vid det nominella värde, som de
hade före inflationen.

Såsom redan, förut har påpekats, följer icke av en uppskrivning av anläggningstillgångarna
och utdelning av gratisaktier, att företagets ekonomiska
ställning försämras. Medlen äro ju allt fortfarande bundna i företaget starkare
än de kunna bipdas på något annat sätt. Det kan emellertid mycket väl inträffa,
som för övrigt herr Olson i Göteborg påpekade, att det företag, som
sköts bäst, kan komma i de största svårigheterna på grund av ett förbud mot
uppskrivning av anläggningstillgångar. Det kan till exempel finnas två företag
vid sidan av varandra, av vilka det ena har skött sig mycket väl, gjort
betydande avskrivningar och på det sättet konsoliderat sig, men som på grund
av de gjorda avskrivningarna har fått låga bokförda tillgångsvärden, medan
det andra företaget har gjort låga avskrivningar och som resultat härav fått
höga anläggningsvärden. Skulle nu båda företagen råka ut för en olycka och
göra en stor förlust, så skulle det företag, som är bäst konsoliderat och som
har den bästa ekonomiska ställningen, fortast bli nödsakat att gå i likvidation,
medan det andra företaget, som på grund av att det försummat att göra avskrivningar
och i själva verket har en undergrävd ställning, utan vidare får vegetera
och leva vidare. Något dylikt kan mycket väl inträffa. Jag kan därför
icke se, att det finns den fara i en uppskrivning av anläggningstillgångarna,
som man vill göra gällande, detta alldeles bortsett ifrån att jag i princip anser,
att bolagens balansräkningar i möjligaste män böra ge uttryck för den
verklighet, som ligger bakom.

Jag kommer härefter över till 101 §, där utskottet har gjort en ändring i
Kungl. Maj:ts förslag. I Kungl. Maj:ts förslag medgavs bolag rätt att redovisa
aktieinnehav i klump, därest det befanns kunna lända bolaget till förfång,
örn det skulle lämna en specificerad redovisning. Dispens från redovisningsskyldigheten
skulle enligt Kungl. Maj:ts förslag kunna givas av Kungl. Majit
eller den myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer.

För min dol fann jag omedelbart vid ett första studium av lagtexten, att
denna kvalifikation, att det skulle kunna lända till förfång för bolaget, var
rätt odiös. Det anfördes av de näringlivsexperter, som voro vänliga nog att
komma ned till utskottet för att diskutera just denna paragraf, bland andra
skäl för nödvändigheten av att få redovisa aktierna i klump, att ett bolag kunde
hålla på att köpa in aktier i ett annat bolag för att förvärva aktiemajoriteten
i detsamma. Örn bolaget emellertid nödgades redovisa do aktier, som det i
smyg höll på att köpa in, så skulle detta fästa aktieägarnas i det andra bolaget
uppmärksamhet på vad som skedde, vilket omedelbart skulle komma att
driva upp kursen på detta bolags aktier.

Jag vill överhuvud taget, säga, att de skill, som näringslivsexperterna anförde
i utskottet för klumpredovisning, icke voro vidare imponerande. Örn jag
icke redan tidigare hade varit oförmögen att upptäcka den skada, som kunde

106

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1914 fm.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
uppstå genom eu sådan klumpredovisning under de förutsättningar, som utskottet
nu föreslår, skulle jag utan vidare Ira underskrivit herr Undéns m. fl.
reservation, så föga övertygande voro verkligen de skäl, som framlades. Denna
omständighet, att en redovisning av aktieinnehav i andra bolag skulle kunna
i förtid förråda förehavandet att inköpa majoriteten i ett annat bolag och
att man därför skulle bli nödsakad att betala ett högre pris för aktierna, anser
jag icke vara något skäl, som kan vara giltigt ur Kungl. Majlis eller någon
annan myndighets synpunkt, ty varken Kungl. Majit eller den myndighet, till
vilken Kungl. Maj :t har delegerat dispensrätten, kan väl ha större skyldighet
att tillse, att ett bolag får köpa aktier till ett billigt pris, än att tillse, att säljaren
får ett högre pris. Ingendera av dem kan ju göra anspråk på någon särskild
prioritetsrätt, och därför kan detta icke vara ett skäl.

Man vet ju icke heller av vilken anledning bolaget köper in aktiemajoriteten
i det andra bolaget. Det kan ju tänkas, att skälet är att nedlägga detta
bolags verksamhet, därför att man vill bli av med en konkurrent. Denna konkurrent
är otvivelaktigt till förfång för bolaget. Det är klart, att det är till
förfång för varje näringsidkare att ha en konkurrent, och därför sträva ju
också alla näringsidkare att avskaffa alla konkurrenter. De försöka alltså få
ett monopol, örn det är möjligt. Örn lagtexten är sådan, att Kungl. Majit eller
den myndighet Kungl. Majit bestämmer skulle medge bolaget rätt att redovisa
aktieinnehav i klump, därest det befanns kunna lända till förfång för bolaget
att lämna en specificerad redovisning, så skulle åtminstone den myndighet,
som Kungl. Maj :t bestämmer, medge dispens i ett sådant fall, eftersom det
faktiskt vore till förfång för bolaget, att det skulle få betala ett högre pris
eller icke kunde bli i tillfälle att inköpa ett annat bolag för att lägga ned dess
verksamhet. Det är uppenbarligen till förfång för bolaget, men det är icke till
förfång »ur allmän och enskild synpunkt», såsom utskottet har formulerat
bestämmelsen. Därför är utskottets formulering att föredraga.

Justitieministern gjorde invändning mot att Kungl. Majit icke skulle få
delegera dispensrätten. Jag skall gärna medge, att Kungl. Majit kan komma
i ömtåliga situationer, när dylika spörsmål skola avgöras, men Kungl. Majit
är ju icke säker på att slippa från dessa situationer, ens örn dispensrätten delegeras,
ty i detta fall liksom i alla andra skulle väl den, som till äventyrs icke
tillmötesgicks av den underordnade myndigheten, äga rätt att besvära sig hos
Kungl. Majit, och då fick ju Kungl. Majit i alla fall ärendet under prövning
och nödgades avgöra det. Fullt säker är sålunda Kungl. Majit icke i alla fall,
och då är det ju lika bra, tycker jag, att Kungl. Maj it omedelbart tar ställning.

Jag är för min del således anhängare av utskottets förslag och detta även
därför, att Kungl. Maj :ts beslut i ett sådant fall kommer att ytterligare granskas
av riksdagens konstitutionsutskott. Det är också därför som jag anser, att
ingen som helst fara föreligger att medge denna dispensrätt, och jag har därför
icke heller kunnat underskriva herr Undéns m. fl. reservation.

Emellertid har frågan, sedan första kammaren tagit Kungl. Majits förslag,
kommit i ett något annat läge. Kungl. Maj :ts förslag anser jag mig som sagt
på de skäl, som jag här har anfört, icke kunna godkänna. Justitieministern rekommenderade
för sin del andra kammaren att ta utskottets förslag, örn den
icke ville godkänna Kungl. Maj lis förslag. I så fall skulle det nämligen kunna
bli en sammanjämkidng på det sätt, att man skulle ta utskottets förslag men
tillfoga, att Kungl. Majit skulle kunna delegera dispensrätten till underordnad
myndighet. För mitt vidkommande måste jag säga., herr statsråd, att jag
icke nappar på den kroken. För att vara säker på att utskottets förslag skall
antagas av riksdagen, kommer jag hellre att rösta för herr Undéns m. fl. reser -

Lördagen den 10 juni 1944 £m.

Nr 23.

107

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
vation för att få utskottets förslag såsom sammanjämkning. Jag vet ju inte,
om det kommer att gå på det sättet, men jag har ju tillfälle att även i utskottet
arbeta för att utskottets förslag blir det förslag, som slutligen på nytt skall
föreläggas kamrarna med en bestämd begäran, att kamrarna nu ville antaga
det, så att vi åtminstone få en ny lagstiftning till stånd.

Jag skall sluta med ett par ord örn det förslag, som herr Brandt här talade
för. Det är nog riktigt, som herr Brandt framhöll, att när utskottet icke var så
angeläget om denna bruttoredovisning, så var det mycket därför ■—• åtminstone
var så fallet för mitt eget vidkommande — att det skulle innebära att ställa
bolagen i en särställning. Vilken enskild näringsidkare som helst kan företa
vilket hemlighetsmakeri som helst, men ett bolag skulle vara tvingat till en
redovisningsmetod, som går mycket långt. Detta tycker jag rent av är att i lagstiftningen
angiva bolagen såsom misstänkta företeelser, vilka därför böra observeras
mer än andra. Detta är emellertid icke alls fallet. Hade jag för min del
ansett, att bolagen voro så tvetydiga företeelser, skulle jag ha motionerat örn att
de skulle förbjudas existera. Ingen människa anser emellertid, att vi kunna driva
vårt näringsliv utan aktiebolag. Aktiebolagsformen är praktiskt taget den enda
form, i vilken verkligt stora företag kunna drivas, eftersom det är så få människor,
som äga så stor personlig förmögenhet, att de kunna starta ett företag
med ett anläggningskapital på många miljoner. Följaktligen måste vi ha aktiebolagen,
och skola vi ovillkorligen ha aktiebolag, skall man icke göra dem
till strykpojkar. De skola icke åläggas mera än som är rimligt och skäligt.
Större redovisningsskyldighet än enskilda böra de naturligtvis ha, därför att
de arbeta med från många håll uppsamlade medel. Inför alla dem, som sålunda
äga aktier eller ämna köpa aktier, måste de ju anses redovisningsskyldiga,
vilken redovisningsskyldighet rimligtvis måste vara större än den skyldighet,
som åvilar de enskilda företag, som bara arbeta med sitt eget kapital. Det
finns även där gränser. En utredning rörande i vilken mån företag överhuvud
taget skola lagligen underkastas en bruttoredovisning har jag för min del
ingenting att invända mot. Skulle sålunda andra kammaren besluta bifalla
herr Brandts förslag till ändring av utskottets motivering, kan jag för mitt
vidkommande mycket väl rösta därför.

Herr Olsson i Mellerud erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Herr Severin i Stockholm säger, att det icke kan spela
någon roll ur allmän synpunkt, örn aktieägarna bekomma sina vinster i form
av gratisaktier eller örn de erhålla dem genom utdelning på sina gamla aktier.
Enligt mitt sätt att se föreligger det emellertid en mycket väsentlig skillnad
därvidlag. Först och främst är det ju så, att gratisemitterade aktierna så småningom
kräva förräntning och sålunda för framtiden komma att belasta företagen.
Yad beträffar det gamla aktiekapitalet är det ju en fördel ur allmänhetens
kontrollsynpunkt, att utdelningen sker på en enda post, som är kontrollerbar.
Yi veta ju, att aktiebolagen äro känsliga för att låta utdelningsprocenten
bli så hög, att den verkar för stor.

Herr Severin i Stockholm, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Örn man i utdelning på fem år får 200 kronor
och tecknar en ny aktie för 100 kronor därav eller örn man i utdelning får
100 kronor och en gratisaktie, måste det för såväl aktieägaren som för bolaget
vara alldeles detsamma. Ett bolag skall i möjligaste mån söka utdela även på
gratisaktier, men örn ett bolag från en aktieägare efter det att bolaget först
delat ut en hundralapp sedan får tillbaka denna för en ny aktie, har bolaget

108

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Förslag till lag örn aktiebolag m. m. (Forts.)
samma skyldighet att förränta kapitalet. Därför kan det icke vara någon
skillnad, utan det måste ovillkorligen vara samma sak.

Herr Olsson i Mellerud erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Det måste vara en fördel ur allmän kontrollsynpunkt, att
man har utdelningen på en post, så att man klart ser vad utdelningen går till.
Örn man företager utdelningar efter olika metoder, måste detta få till följd
att utdelningen blir okontrollerbar.

Härefter yttrade:

Herr Molander: Herr talman! Jag skall tillåta mig att helt kort framföra
några synpunkter, som väsentligen beröra 101 § 2 morn., som handlar örn öppna
redovisningar av utländska aktieinnehav. Vi befinna oss i det läget, att vi ha
att taga ställning till huruvida riksdagen i dag skall på denna punkt frångå
gällande rätt, d. v. s. de bestämmelser som gälla i den nuvarande lagen, eller
örn riksdagen skall taga utskottets eller Kungl. Maj:ts förslag och därigenom
medverka till en uppmjukning av de nuvarande bestämmelserna. Det föreligger
på denna punkt, som bekant, en reservation av herr Undén m. fl.

Inledningsvis skall jag be att få erinra örn att den nuvarande aktiebolagslagen
tillkommit för 34 år sedan och att vi icke haft någon ändring i samma
lag sedan år 1924. Det är alltså, tycker jag, klart, att denna lag har en sådan
karaktär, att man icke snarast kan förvänta, att det kommer att bli möjligt
att göra några nya ändringar. Därför tycker .jag, att det är mycket viktigt,
att vi ha klart för oss vart det bär åstad, örn vi i dag ändra den gamla lagen.

När jag såsom medlem av utskottet, mycket förhoppningsfull för övrigt,
hade förmånen att vara med örn beredningen av denna lag, trodde jag i varje
fall till en början, att man skulle ha i mycket klar hågkomst de diskussioner,
som man förde i början på 1930-talet efter Kreugerkraschen. Icke blott i våra
svenska tidningar utan även i den allmänna diskussionen hörde man då mycket
ofta krav resas på större offentlighet angående våra olika företags1 förvaltningar,
och dessa krav på större öppenhet framfördes icke allenast från s. k.
radikalt håll utan även •—- skulle jag tro ■— från andra håll inom samhället,
där man kände stort ansvar för företagens liv. Denna paragraf, som kanske
kommer att innehålla en uppmjukning så till vida, att ett företag får tillstånd
till klumpredovisning av sitt innehav av utländska aktier, kommer att stå i
uppenbar strid mot de intressen, som gå ut på större offentlighet, över våra
företag. Jag. tror, att det är en mycket olämplig tidpunkt att nu vara med örn
några uppmjukningar av denna lag.

Det är naturligtvis flera skäl som tala för att man icke frångår den gamla
lagens bestämmelser. Det här ofta framförda skälet, att företag, särskilt när
det gäller utländska dotterbolag och utländska företag med svenska intressen,
skulle kunna stöta på svårigheter, det tror jag icke på. Till dags dato ha
vara svenska företag visat, att de både kunna och vilja följa framkomliga
vägar, när det gäller just deras utländska intressen. Jag tror icke, att kammaren
i dag gör klokt i att göra några eftergifter på denna punkt. Jag tror, att det
är ett alldeles särskilt skäl för att icke gå på vare sig utskottsmajoritetens eller
Kungl. Maj :ts förslag i detta avseende. Enligt min mening är det ledsamt, örn
man skall, gå in för en uppmjukning av offentlighetsprincipen. Jag noterar
med särskild tillfredsställelse, att justitieministern själv förklarat sig i princip
vara anhängare av offentlighetsprincipen. Detta uttalande kan kanske innebära
ett hopp för framtiden, då vi kunna tänkas komma att anknyta till det. I dagens
läge gäller det ju emellertid att i lag slå fast något som strider mot offent -

Lördagen den 10 juni 1941 fm.

Nr 23.

109

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
liglietsprincipen. Jag tror också, att man genom att ge efter i fråga örn
denna offentlighetsprincip kommer att engagera Kungl. Maj :t i ganska vittutseende
och ömtåliga handelspolitiska problem. Icke minst därför, herr talman,
tror jag, att vi på denna punkt få lov att gå på herr Undéns reservation,
till vilken jag ber att få yrka bifall.

Herr talmannen återtog ledningen av förhandlingarna.

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Efter den långa debatt som förts bär
i detta ämne skall jag begränsa mig till att redovisa de viktigaste skälen till
att jag i de två stora tvistefrågorna följer utskottsmajoriteten. Jag syftar
då givetvis i första hand på frågan örn bestämmelserna angående utgivandet
av gratisaktier genom överförande av medel från reservfonden eller medel,
vunna genom uppskrivning av anläggningstillgångarna. Jag syftar vidare på
den s. k. klumpredovisningen av främmande aktier.

I förstnämnda hänseende — alltså i fråga örn utgivande av s. k. gratisaktier
— innehåller ju utskottsförslaget bestämmelser örn Henne vägar för
utgivande av nya aktier vid sidan örn den vanliga vägen genom nyteckning.
I första hand har man behållit den gamla linjen örn överförande av vinstmedel
som icke äro fastlåsta i reservfonden. Sedan har man tillskapat två
nya möjligheter, nämligen överförande av medel från reservfonden och
användande av vissa uppskrivna belopp. Mot att använda besparade vinstmedel
som icke överförts till reservfonden för utgivande av nya aktier har,
såvitt jag vet, knappast någon invändning rests. Det måste väl också anses
förtjänstfullt, örn ett bolag, i stället för att dela ut till sista öret, sparar medel
i bolagets fonder och på det sättet konsoliderar sin ställning för nya arbetsuppgifter
och för mötande av svårigheter som kunna inträffa. Örn man är klar
med att det är önskvärt att bolagen fondera vinstmedel på det sättet, frågar
man sig, örn det egentligen finns någon anledning att på annat sätt behandla
ett företag som låst fast sina medel i reservfonden, varigenom man velat varaktigt
förhindra, att dessa medel skulle komma att delas ut till aktieägarna,
och alltså velat bevara medlen åt bolaget. Finns det, frågar jag, någon anledning
att beträffande dessa medel förfara annorlunda än med de medel, som
icke blivit fastlåsta på det sättet? Det skulle man kunna säga, örn det gällde
den del av de fastlåsta medlen, som enligt lag eller bolagsordningen ständigt
skola finnas hos bolaget för att utgöra en trygghet för bl. a. borgenärerna,
men icke i fråga om överskjutande belopp som f. ö. kanske kommit att bli mångdubbelt
större än aktiekapitalet. Enligt min mening förefaller det att vara
en tämligen förtjänstfull åtgärd från bolagsledningens sida då man vill överföra
reservfondskapital till aktiekapitalet, åtminstone då detta sker med tanke
på att ånyo fortsätta med att tillföra reservfonden medel. Man har mot
ett sådant förfarande här eller annorstädes knappast riktat någon annan erinran
än den, att örn man ökar aktiekapitalet kan detta ha den psykologiska
effekten med sig, att det kommer att resas krav på högre utdelning, d. v. s.
icke högre utdelning procentuellt utan högre sammanlagd utdelning än tidigare.
Jag vill ingalunda frånkänna det argumentet allt värde, men jag vill
säga, att de bolag det här är fråga örn så gott som undantagslöst ha en mycket
god, ställning och, en betydande reservfond, något som väl regelmässigt
beror på att en majoritet av aktieägarna önskat föra en sund utdelningspolitik
och att den ej varit alltför lyhörd mot krav i annan riktning som kan
ha framförts av en minoritet bland aktieägarna. Det är knappast anledning
antaga att aktieägarmajoriteten kommer att ändra inställning i detta avseende
blott av den anledningen att en överföring sker från reservfonden till aktiekapitalet.

Ilo

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)

Beträffande det andra fallet av gratisemission som föranlett denna debatt,
nämligen det som är avsett att ske genom uppskrivning av anläggningstillgångar
har man i första hand att uppmärksamma, att man genom att taga
del av balansräkningen och räkenskaperna överhuvud taget får en skev bild
av ett bolags ställning försåvitt anläggningstillgångarna äro bokförda långt
under deras egentliga värde. Detta är en synpunkt, som här enligt min mening
väger mycket tyngre än den gör i det förra fallet där den också blivit
åberopad. När härtill kommer att det mot bolag, som gjort avskrivningar på
sina anläggningstillgångar i stället för att samla till reservfonden, skulle innebära
en orättvisa örn de ej längre finge möjlighet till uppskrivningar av
dessa tillgångar för nyemission, så finner jag, att man även här klargjort,
att behov föreligger för utgivande av nya aktier i den ordning som är föreslagen.
Här kan man självfallet komma med den erinran, att genom att släppa
lös avskrivningsmöjligheterna på detta sätt kunna räkenskaperna komma att
bli missvisande. Det kan komma att gå på det sättet, att man skriver upp
värdena utöver vad som verkligen är motiverat. Den risken föreligger naturligtvis,
det lärer icke kunna bestridas, men förutsättningarna för att en uppskrivning
skall få ske äro tämligen utförligt angivna i lagen, och det åligger
revisorerna att tillse, att uppskrivning icke sker med mindre än att förutsättningarna
därför verkligen föreligga. I fråga örn fast egendom kan man
också erinra örn att utskottet här infört en särskild garanti i detta avseende
genom bestämmelsen, att taxeringsvärdet utgör maximigräns för uppskrivningen.

Från något håll har det gjorts gällande, att det vore riktigare, örn ett företag
med betydande dolda tillgångar eller tillgångar i reservfonden i stället
för att ge ut gratisaktier sänkte priserna på sina varor. Det är säkerligen ett
allmänt önskemål, att varuprisen icke skola hållas högre än vad som är nödvändigt.
Men man får väl också komma ihåg, att inom samma bransch få
företagen lov att hålla ungefär samma priser. Man kan knappast begära, att
ett företag med stora reservfonder — alltså ett företag som underlåtit att
göra vinstutdelning utan sparat medlen — av den anledningen skall sänka
sina varupriser under vad andra företag kunna göra som utdelat kraftigare.

Den andra stridsfrågan här gäller klumpredovisning av främmande aktier.
. Den allmänna principen i lagförslaget är att främmande aktier skola
specificeras. Det skall anges i vilka bolag aktierna finnas, och aktiernas antal
skall uppgivas. Det har nu gjorts gällande, att den bestämmelsen skulle bli
till hinder för näringslivet. Bolag som önskade köpa upp aktier i ett annat
bolag kunde, störas i sitt förehavande örn förvärvet av aktier måste redovisas
innan det blivit slutfört. Från flera håll i denna kammare har sagts att dessa
argument måste tillmätas en synnerligen ringa betydelse. Jag hör till dem
som icke vill tillmäta det någon betydelse alls. Däremot skänker jag större
värde, åt ett annat skäl som åberopats i detta sammanhang. Det har av näringslivets
män gjorts gällande, att det kan vara av viss betydelse att kunna
hemlighålla aktieinnehavet i utländska dotterbolag. Man har sagt, att allmänheten
i främmande länder ibland kan vara obenägen att göra affärer med ett
företag som man vet ligger i utländska händer. Det påståendet har jag för
min del ansett icke kunna frånkännas ett visst värde. I den mån detta påstående
är riktigt har det naturligtvis betydelse för svenskt näringsliv, för den
svenska arbetsmarknaden o. s. v. örn klumpredovisning får ske eller ej. De
utskottsledamöter som, icke velat vara med om sekretessmöjligheter på detta
område ha invänt, att oavsett hur man förfar med redovisningen av aktier
i utländska dotterbolag kan man icke i längden hemlighålla innehavet av sådana
aktier. Det må vara sant, men det har också från näringslivets represen -

Lördagen den 10 juni 1914 fm.

Nr 23.

lil

Förslag till lag orri aktiebolag m. m. (Forts.)
tanter betonats, att möjligheten att temporärt hemlighålla innehavet av aktier
kunde ha ganska stor betydelse för möjligheter för ett svenskt bolags
dotterföretag i utlandet att inarbeta sig på den utländska marknaden. Örn
aktieinnehavet först härefter blir känt för allmänheten i det främmande landet
medför detta icke alls, säges det, samma olägenheter som örn det bleve
bekant på ett tidigt stadium. Å andra sidan kunna vådorna av en sekretess
av här ifrågavarande slag knappast bli några, om man överlåter åt offentlig
myndighet att pröva när sekretessen bör tillåtas. Två här framförda förslag,
gå ut på en prövning av offentlig myndighet, nämligen propositionens
och utskottets. Meningarna örn vilket av dem som är att föredraga kunna givetvis
vara delade. I ett avseende är enligt min mening utskottets förslag avgjort
att föredraga, nämligen i fråga örn de förutsättningar under vilka sekretess
skall få äga rum. I Kungl. Maj :ts förslag stadgas, att sekretess kan äga
rum redan örn ett bolag tillskyndas förfång — det kan ju vara rena konkurrenshänsyn
som här kunna bli avgörande — medan man i utskottets förslag
har ett krav på att det skall vara ett allmänt intresse som talar för hemlighållandet
av aktieinnehavet.

Det föreligger ytterligare en skillnad mellan propositionens och utskottets
förslag, i det att enligt propositionen Kungl. Majit kan delegera sin beslutanderätt
till en underordnad myndighet. Om Kungl. Majit själv bibehåller
denna rätt, har ju riksdagen en viss kontrollmöjlighet över hur denna befogenhet
utövas, i det att konstitutionsutskottet då kan granska, hur Kungl. Majit
har handhaft sin rätt att medgiva hemlighållande av innehav av främmande
aktier. Det har emellertid sagts, att Kungl. Majits förslag på denna punkt
skulle vara att föredraga med hänsyn till att det ofta kan bli en utrikespolitiskt
sett ganska delikat sak för Kungl. Majit att ta ställning till huruvida
innehav av främmande aktier skall få hemlighållas eller icke. För egen del
skulle jag tro, att det i detta avseende kommer på ett ut, örn Kungl. Majit
eller en underordnad myndighet har att taga ställning till frågan. Även om det
mången gång blir så att Kungl. Maj :t med hänsyn till utrikespolitiska förhållanden
ej anser sig vilja bifalla ansökning om klumpredovisning, lär det vara
en överdrift när man i den av herr Velander m. fl. avgivna reservationen anför,
att det skulle vara tämligen ringa utrymme för Kungl. Maj :ts möjligheter
att medgiva dispens. Där man i det främmande landet förfar så, att man
hemlighåller innehav av svenska aktier, bör det åtminstone icke stöta på betänkligheter
att tillämpa enahanda förfarande från svensk myndighets sida.

Jag kommer alltså till den slutsatsen, att utskottets förslag är att föredraga
framför Kungl. Majits förslag. Då jag har den inställningen och vet,
att första kammaren har antagit Kungl. Majits förslag på denna punkt, vill
jag av det skäl sorn. har anförts av herr Lindqvist förorda ett bifall till herr
Undéns reservation i tanke att man därigenom skall få en sammanjämkning
efter utskottets linjer.

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Niir man behandlar dessa spörsmål
örn vad som numera inom näringskretsar och bland företagare betecknas som
fondemission men som reservanterna och andra kretsar med en viss envishet
glimå vilja benämna gratisemissioner, är det klart, att man mycket väl kan
ligna en god del eller huvuddelen av sitt intresse åt de omständigheter som
lia förorsakat de dolda och öppna reserver, vilka kunna vara anledningen till
dessa emissioner. Då kan man viii därvid också rulla upp en socialpolitisk
diskussion av ganska stora mått och framlägga sådana synpunkter som herr
Kilbom i dag gjort sig till tolk för. Man kan säkerligen också visa upp, att
en viss monopolställning och ett visst utnyttjande av konsumenterna ha bi -

112

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Förslag till lag orri aktiebolag m. m. (Forts.)
dragit till att dessa fonder lia bildats, likaväl som man kan visa exempel på
att det allmännas åtgärder lia varit orsaken härtill. Men man kan säkerligen
även konstatera, att det finns företag, som på grund av att de haft en framsynt
och god ledning kommit att skapa sådana reserver, för att icke tala örn
de företag som genom stor återhållsamhet vid utdelningar kunnat erhålla
dylika reserver. Men, mina damer och herrar, vad ha nu dessa olika förhållanden
att göra med det spörsmål, som vi här behandla i aktiebolagslagen?

Här är det fråga örn huruvida dessa reserver som uppsamlats, vare sig de
äro dolda eller öppna, skola med lagens tvång bevaras i sin egenskap av att
vara mer eller mindre rörliga reserver, sålunda disponibla för aktieägarna
till utdelning eller andra ändamål, eller örn man skall tillåta ett bolag att
överföra dessa reserver i en fastare och säkrare form, där de icke kunna användas
till utdelning. Det är ju detta spörsmål, som lagts fram här, och man
kan med fog fråga sig, vilket som är bäst ur de synpunkter som företrädas
av reservanterna. Tilläggas bör kanske också, att örn man nu tänker på möjligheten
till utdelningar, så är det ju uppenbart, att i och med att dessa fonder
överföras till aktiekapitalet har möjligheten att disponera medel till utdelning
därmed i motsvarande grad minskats. Man bör sålunda därmed nå
just det syfte, som reservanterna avse, men som de tro att man bättre når
genom att med lagstiftningens hjälp förhindra en överföring av dessa medel
till aktiekapitalet.

Sedan är det ju också klart — vilket jag skulle ha velat understryka för
herr Kilbom, örn han varit kvar här —• att det avgörande i fråga örn de argument
han särskilt uppehållit sig vid icke är vad som sker, när denna emission
kommer till stånd, utan det avgörande är ju det som skett dessförinnan,
när värdena samlats hos bolagen. Genom emissionen sker ju ingenting alls i
detta avseende. Ingen aktieägare får därigenom ett enda öre mer än vad han
hade förut. Han hade en viss andel i bolaget, och efter emissionen har han
precis samma andel i bolaget. Möjligen har han ett papper mer i sin hand.
Detta är sålunda orsaken till att det hade varit önskvärt, att det vilseledande
ordet gratisaktier icke kommit till användning, varigenom framför allt aktieägarna
vilseledas. Det är besvärligt nog ändå /för många företagare som vilja,
att företagen skola ledas på ett framsynt och sunt sätt, att ha att göra med
aktieägarna när dessa vilja lägga sina egna intressesynpunkter på utdelningspolitiken.
När dessa få för sig, att de fått något gratis och vilja ha valuta
härför i form av utdelning, är det icke så lätt för företagarna att hålla emot.
Därför skulle jag vilja rekommendera åt dem som nu hålla på benämningen
gratisaktier, att de av det skäl som jag här anfört stödja de lojala företagarna
i deras utdelningspolitik genom att icke yrka på en benämning, som av aktieägarna
med orätt tolkas såsom innebärande för dem en rätt att få högre utdelning
än de förut hade.

Jag skulle även vilja säga några ord till herr Brandt. Jag är alldeles enig
med honom örn premisserna, att en tillräcklig och ökad publicitet är av behovet
påkallad. Men man kan ju i alla fall fråga sig, örn det från denna gemensamma
utgångspunkt skall vara alldeles nödvändigt att så att säga kläda
av företagsamheten inpå bara benen. Det är icke förhållandet, herr Brandt,
att denna obenägenhet från företagarevärlden att röja allt som sker och
finns inom företagen bottnar i ett »traditionellt hemlighetsmakeri och en känslomässig
motvilja mot all slags offentlighet från företagarnas sida». Det förhåller
sig icke på detta sätt. Jag skulle här vilja draga en parallell, som kanske
kan vara en liten tankeställare även för herr Brandt.

Vi böra, när vi yrka på denna stora öppenhet vid all redovisning, betänka,
att det finns bland många andra två olika grupper av företag. Det finns så -

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Nr 23.

113

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
dana företag-, som redan kommit in i en relativt stabil fåra, såsom fallet kan
vara, när omsättningen och alla produktionsfaktorer äro på ett eller annat
sätt tryggade. Sådana företag, som vi ha många exempel på, kunna utan olägenhet
lämna alla sorters upplysning örn sina egna förhållanden, ty deras
framgång är på ett helt annat sätt tryggad än vad fallet är med den andra
typen av företag, som jag skulle vilja beteckna som företag, vilka utföra ett
pionjärarbete i kamp med intressen av olika slag, konkurrenters och andra
intressen, som kunna resa sig mot företagsamheten som sådan och som sålunda
måste brytas av företaget på vägen mot målet. För denna typ av företag
är det betänkligt, det är en olägenhet och till skada för dem att behöva
med en bruttoredovisning lämna upplysning örn allt vad som sker i företaget.

Vi kunna ju bara erinra oss, att det icke är lätt att spela ett parti kort, örn
motspelaren ser in i korten. Och han skall vara bra stark och sitta ovanligt
väl till för att kunna spela med upplagda kort och ta hem spelet. Sådana
anspråk få vi icke ställa på företagarverksamheten, utan vi få nog förfara
på det sätt som herr Lundstedt antydde, nämligen att vi få ta med i beräkningen,
att så länge vi ha ett privatkapitalistiskt system, som hela vår försörjning
är beroende av, så få vi göra det bästa möjliga för denna verksamhet
och underlätta den på allt sätt som är möjligt. Dit hör att icke begränsa dess
rörelsefrihet och icke försvåra dess verksamhet genom en publicitet, som
sträcker sig utanför vad som av andra samhälleliga intressen är av behovet
påkallat.

Herr Lundell: Herr talman! Jag skall icke yttra mig om alla de många
spörsmål som här ha berörts utan endast gå in på ett par punkter.

Det var egentligen när herr Kilbom talade som jag kände mig föranledd att
fundera på att begära ordet, och det är ju inte första gången, som det är den
orsaken till att jag begär ordet här i kammaren. Herr Kilbom är tyvärr icke
kvar här i kammaren nu. Han började sitt anförande med att ta kammarens
ledamöter i kraftig upptuktelse för att de i stort antal genom sin bortovaro
nonchalerade det viktiga avgörande som här förestår. Han använde mycket
starka ord, men sedan han väl sagt vad han hade på hjärtat, så har han själv
försvunnit från denna sammanträdeslokal. Jag tror icke, att en sådan attityd
på något sätt kan anses vara heroisk. Här lia emellertid i avseende å vad jag
nu kommer att beröra framhållits samma synpunkter som av herr Kilbom även
av herr Olsson i Mellerud, och han kanske kan taga vara på något av det jag
tänker att säga. Det rör sig så gott som helt och hållet örn dessa tilläggsaktier
eller s. k. gratisaktier.

Detta är ju en sak som har berörts av många talare här. Den utgör emellertid
inte direkt någon tvistepunkt i utskottsutlåtandet annat än i avseende på dels
benämningen och dels frågan om huruvida reservfondens medel skola få användas
som underlag för tilläggsaktier. Men herr Kilbom och flera med honom ha
talat örn detta system med tilläggsaktier ur rent principiell synpunkt, och det
är på den punkten jag vill göra några invändningar.

Herr Kilbom sade direkt, ordagrant tror jag, att de emitterade medlen hade
ju aktieägarna icke gjort något som helst för att åstadkomma. Det är en uppfattning
sorn jag många gånger har hört uttalas från socialdemokratiskt håll,
och det är ju en alldeles felaktig uppfattning, som ligger bakom detta uttalande.
Aktieägaren har givetvis gjort lika mycket eller lika litet för att åstadkomma
dea del av vinsten sorn reserveras, som han gjort för att åstadkomma
den del av vinsten som blir utdelad. En del av vinsten användes ju till rörelsens
konsolidering och utvidgning, och en annan del utdelas. Jag kan inte finna,
att det är något märkvärdigt i detta, och inte heller kan jag finna att det är nå Andra

kammarens protokoll 1944. Nr SS. 8

114

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
got förkastligt, ty ur samhällets intresse måste det väl vara synnerligen tacknämligt
att en rörelse kan utvidgas, d. v. s. att produktionen växer. Det kan
omöjligen vara lämpligt att all intjänad vinst inom aktiebolagen skulle komma
att utdelas, och under sådana förhållanden kan det väl inte vara något att anmärka
på att vederbörande aktieägare få särskilda äganderättsbevis — något
annat utgöra ju inte dessa aktier —• för de för utvidgning av rörelsens omfattning
reserverade medlen.

Hur är det för övrigt i detta avseende med en rörelse, som bedrives av enskild
man? Jo, ägaren kan ju, om han så vill, taga ut hela rörelsevinsten, men han kan
också låta hur stor del därav, som han vill, stå kvar inom företaget för utvidgning
av rörelsen eller för att öka likviditeten. Vad han då inte tar ut av rörelsevinsten
kommer omgående till uttryck såsom en ökning av hans förmögenhet,
d. v. s. en ökning av skillnaden mellan hans tillgångar och skulder. Ett liknande
förhållande måste av naturliga skäl gälla för ägarna till företag, som blivit
satta på aktier.

Nu kan man ju säga, att för en viss aktieägare kan det ur olika synpunkter
vara ganska likgiltigt, örn han fortfarande har tio aktier, med ett aktuellt börsvärde
av, låt oss säga 250 kronor per styck, eller örn han i stället har tjugo
aktier, d. v. s. tio gamla och tio nya, vilka för tillfället värderas till 125 kronor
stycket. Den känsliga punkten härvidlag är — det framhöll ju också herr Kilbom
— frågan örn utdelningsanspråken när det gäller dessa nya aktier. Herr
Kilbom tycktes ju räkna med att det är mycket tvivelaktigt, örn det kan finnas
något legitimt anspråk på utdelning på dessa nya aktier.

Om man med ett enkelt exempel vill göra klart för sig, i vad män sådana anspråk
kunna vara berättigade, kan man taga det fall att en person sätter in
pengar, som han inte behöver, på sparkasseräkning. Vid årets slut kan han då
antingen taga ut den upplupna räntan eller också låta den står kvar, och då
lägges den ju till kapitalet, och han får sedan, som man säger, ränta på ränta.
Skulle man resonera på samma sätt som herr Kilbom här, skulle man emellertid
säga, att banken borde göra skillnad mellan de medel, som stodo inne på
sparkasseräkningen vid årets början, och dem som lagts till i form av ränta
vid årets slut. dag skulle inte tro, att herr Kilbom själv, om han har medel
innestående på sparkasseräkning — vilket är rätt sannolikt med hänsyn till
hans goda inkomster, såvida han nu inte gjort på samma sätt som en annan
framstående medlem av det socialdemokratiska partiet en gång gjorde, d. v. s.
köpt aktier i Grängesbergsbolaget och Enskilda banken för pengarna — skulle
säga till bankstyrelsen: »Jag vill bara ha ränta på det kapital, som stod inne
från början. På den upplupna ränta, som jag låtit bli att ta ut, vill jag inte ha
någon avkastning, ty det anser jag inte rättvist.»

Jag skulle inte tro, att herr Kilbom i det fallet resonerade på det sättet, och
örn han inte gör det, vad finns det då för anledning att resonera så beträffande
medel, som satts in direkt i ett produktivt företag? Det är väl självklart, att
i den mån upplupen vinst inte uttages av aktieägarna, utan får stå kvar i
bolaget, så har man rätt att påräkna ungefär samma avkastning på denna
som på det äldre kapitalet.

Jag anser till och med, att en förutsättning för att aktieägarna överhuvud
taget skola vara villiga att låta vinstmedel stå kvar inom bolagen är att de
få avkastning på dessa vinstmedel i samma utsträckning genomsnittligt räknat
som på det äldre kapitalet. Annars kan det ju ligga nära till hands för aktieägarna
att taga ut dessa medel och sätta in dem på ett annat ställe, där de få
den avkastning, som nekats dem inom bolagen. Det får väl emellertid sägas
vara ett allmänt intresse, att inte aktieägarna taga ut vinstmedlen ända till
botten, utan låta dem stå kvar i en sådan utsträckning att produktionen kan

Lördagen den 10 juni 1944 fm

Nr 23.

115

Förslag till lag örn aktiebolag m. ni. (Forts.)
utvidgas, om så behöves, och företagens ställning blir så pass säker och konsoliderad,
att företagen inte falla samman vid första allvarligare kris, som
sätter in.

Men hur skall det nu gå till, när det skall lämnas avkastning på de reserverade
vinstmedlen? Jo, det kan ske på två sätt. Antingen kan man, i den mån
det i bolaget innestående kapitalet växer, öka utdelningen på de gamla aktierna,
så att där man från början utdelade 5 procent är det naturligt att man efter
vissa år utdelar 6 procent och efter ytterligare vissa år 7 procent o. s. v., allt
efter det bolagets fonder växa i jämförelse med aktiekapitalet. Eller också kan
man, i den mån bolagets egendom växer genom att vinstmedel få stå kvar,
lämna ut nya aktier i samma takt som den egna förmögenheten växer men bibehålla
utdelningen på aktierna oförändrad och därvid ha samma utdelning på
de nya aktierna som på de gamla. 1 båda dessa fall vederfares principiellt inte
aktieägarna -något annat än som vederfares varje innehavare av ett sparkassekonto,
vilken inte tar ut sina upplupna räntor mer än till en del.

I regel går man nog en medelväg mellan dessa båda metoder — d. v. s. att antingen
höja utdelningen eller öka aktiekapitalet genom tilläggsaktier eller nya
aktier. Vilken metod som psykologiskt är den mest tilltalande, skall jag inte här
försöka utreda. Just den omständigheten, att man i regel brukar gå en medelväg,
tyder väl på att man inte funnit vare sig det ena eller andra förfarandet
lia något bestämt företräde.

Men det finns ytterligare en orsak till detta legitima krav på ökad utdelning
eller på ett utökat aktiekapital med oförändrad utdelning, och det är penningvärdets
fall. Såvitt jag hört är det emellertid ingen av dem, som här uppträtt,
som fäst uppmärksamheten på den saken. Det finnes ju aktiebolag, som fortfarande
redovisa samma nominella aktiekapital som före 1914. Jag är själv en
obetydlig delägare i ett gammalt bolag, som har samma antal miljoner i aktiekapital
nu som det hade före 1914. Men det är självklart, att de realvärden,
som stå på tillgångssidan i den balans, där dessa miljoner fortfarande stå på
skuldsidan, ha stigit värderade i penningar ungefär i samma mån som penningvärdet
har fallit och ännu mera i den mån som avsättningar skett inom
bolaget. Även sådana omständigheter måste rimligtvis föranleda antingen
ökad utdelning på de gamla aktierna, i procent räknat, eller utdelning av nya
aktier.

Örn vi lia ett bolag, som vid tiden före 1914 redovisade, låt oss säga 10 milj.
kronor i aktiekapital, så är det, även örn där inte sedan gjorts några fonderingar
av vinster, ganska rimligt att de oförändrade realtillgångar, som finnas
i bolaget t. ex. år 1942, då levnadskostnaderna stigit till 236 med 1914 som
basår, tagas upp till 23,6 milj. kronor. Man bör inte bortse från denna penningvärdets
inverkan, när man resonerar örn tilläggsaktier eller nya aktier, ty det
är en av de orsaker, som gör att det inte är annat än fullt normalt och riktigt
att tilläggsaktier utdelas.

Sedan veta vi ju alla, att anledningen till att tilläggsaktier eller nya aktier
en tid så flitigt delades ut var att söka i våra beskattningsregler, som gjorde
det önskvärt att den vinst, som redovisades, var så liten som möjligt i förhållande
till summan av aktiekapital och reservfond.

Vad angår den speciella fråga, örn vilken här den egentliga tvisten råder, alltså
frågan örn huruvida reservfondsmedel skola få användas lill emission av tillläggsaktier
eller inte, skulle jag tro. att den saken i praktiken betyder ganska
litet. Det kan ju emellertid finnas situationer, da det kan vara rättvist att ett
bolag har denna möjlighet. Jag tror nog, att man ur rättvisesynpunkt bör hålla
på den rätten, och jag vill därför yrka bifall till förslaget örn att även reservfondsmedel
skola få användas till emission av nya aktier.

116

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Förslag till lag orri aktiebolag m. m. (Forts.)

Utöver detta skulle jag bara i all korthet vilja dröja vid frågan om klumpredovisning
av aktier i balansräkningen. Örn man nu vill hindra att bolagen
medgivas rätt till klumpredovisning av en del aktieposter, så bör main ha klart
för sig, att detta i rätt stor utsträckning kommer att bli en bestämmelse på papperet.
Det skulle nämligen inte vara så svårt att kringgå en sådan bestämmelse.
Vi kunna tänka oss, att man inom ett bolag, där t. ex. herr Paulsen, som står
här bredvid mig, är verkställande direktör, vill köpa upp ett bolag i närheten
men samtidigt inte vill väcka majoritetskonsortiets misstankar. Hur gör herr
Paulsen då? Jo, han uppdrager åt, låt mig säga herr von Friesen att undan för
undan köpa upp dessa aktier, och samtidigt lämnar styrelsen i herr Pa.ulsens
bolag herr von Friesen lån, som gör det möjligt för honom att köpa dessa aktier.
Hur skall man kunna komma åt en sådan sak? Det enda sättet skulle vara
att det föreskreves att revisorerna i sin revisionsberättelse vore skyldiga att tillkännage,
att den och den summan hade utlånats till en viss person med uppdrag
att köpa in aktier i det och det företaget. Men sådana detaljerade föreskrifter
för revisionen kan det ju ändå inte här bli fråga örn. Vad skall
det emellertid under sådana omständigheter tjäna till att komma med föreskrifter,
som på ett så enkelt sätt kunna kringgås, naturligtvis även i mycket
större bolag än det, som jag här tänkte mig att herr Paulsen var verkställande
direktör för?

Vidare undrar jag, örn det inte är en sak som man förbisett i detta sammanhang
— jag vill dock inte uttala mig med bestämdhet på den punkten. Äro föreskrifterna
för ekonomiska föreningar avsedda att bli lika stränga sorni nu
föreslagits i fråga örn aktiebolagen i vad gäller specifikation av aktieinnehav i
balansräkningen? Eller kanske det är så, att man vill lämna öppet åt företag i
kooperativ form att köpa upp under hand olika aktiebolag, medan man inte vill
medge samma rätt åt aktiebolagen. Jag säger inte detta särskilt med hänsyftning
på Kooperativa förbundet, ty detta företag redovisar, såvitt jag vet, mycket
utförligt i sin balansräkning sitt innehav av aktier i andra företag. Men
det kan ju hända, att om man gör restriktionerna här för stränga för ajktiebolagen,
så glider näringslivet mer och mer över i andra formler, där restriktionerna
inte äro så stränga.

Herr talman! Det var bara dessa två saker jag ville beröra, och jag ber att
i fråga om den senare, alltså klumpredovisningen av aktier, få yrka bifall till
Kungl. Maj :ts förslag, vilket är något bättre än utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, blev 1 § av kammaren
godkänd.

2—63 §§.

Godkändes.

64 § 1 mom. föredrogs. Därvid anförde:

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Jag skall i fråga örn detta moment
be att få yrka bifall till den av herr Linder m. fl. avgivna reservationen.

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen gav propositioner dels på godkännande
av 64 § 1 mom. i den av utskottet föreslagna lydelsen dels ock på godkännande
av den lydelse av 64 § 1 morn., som föreslagits i den av herr Linder m. fl.
avgivna reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Olsson i Mellerud begärde emellertid vote -

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Nr 23.

117

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
ring, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 64 § 1 mom. i första särskilda utskottets
förevarande förslag till lag om aktiebolag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den lydelse av 64 § 1 morn., som föreslagits
i den av herr Linder m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tilkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för mej-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Lindqvist,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 58 ja
och 64 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 64 § 1 mom. i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Linder m. fl. avgivna reservationen.

64 § 2 och 3 mom. samt 65—70 §§.

Godkändes.

Efter föredragning av 71 § yttrade:

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av
herr Linder m. fl. till denna paragraf fogade reservationen.

Herr Lindqvist: Herr talman! Såvitt jag förstår, hänger denna paragraf
samman nied 64 §, varom beslut redan fattats. Jag yrkar emellertid bifall till
utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets förslag till lydelse av 71 § dels
ock på godkännande av paragrafen i den lydelse, som föreslagits i den av
herr Linder m. fl. avgivna reservationen; och fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i den senare propositionen.

72—99 §§ och 100 § 1 mom.

Godkändes.

100 § 2 morn. föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! I fråga om andra momentet i denna
paragraf ber jag att få yrka bifall till herr Linders m. fl. reservation.

Herr Lundberg i Hälsingborg: Herr talman! Jag hemställer örn bifall till
Kungl. Maj:ts förslag i denna punkt, d. v. s. örn bifall till reservationen av
herr Velander m. fl.

Herr Lindqvist: Herr talman! Det blir väl bäst att jag yrkar bifall till utskottets
förslag. Herr Lundbergs yrkande och utskottets förslag skilja sig i så
matto, att utskottet har infört en punkt, där det heter: »I fråga örn fast egen -

118

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Förslag till lag orri aktiebolag m. m. (Forts.)
dom må dock ej i något fall uppskrivning ske över senast fastställda taxeringsvärdet.
» Jag yrkar alltså bifall till utskottets förslag.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) godkännande av utskottets förslag till lydelse av 100 § 2
morn.; 2:o) godkännande av den lydelse av 100 § 2 morn., som föreslagits i den
av herr Linder m. fl. avgivna reservationen; samt 3:o) godkännande av 100 §
2 mom. i den lydelse, som föreslagits av Kungl. Maj:t; och förklarade herr
talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda
propositionen. Herr Olsson i Mellerud begärde emellertid votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition antagits den under 2:o) angivna
propositionen, efter given varsel, följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 100 § 2 mom. i första särskilda utskottets
förevarande förslag till lag örn aktiebolag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den lydelse av 100 § 2 morn., som föreslagits
i den av herr Linder m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för nej-propositionen, vadan
kammaren godkänt 100 § 2 mom. i den lydelse, som föreslagits i den av herr
Linder m. fl. avgivna reservationen.

100 § 3—10 mom. och 101 § 1 mom.

Godkändes.

101 § 2 mom. föredrogs. Därvid anförde:

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Jag skall be att i fråga om andra
momentet få yrka bifall till den av herr Undén m. fl. avgivna reservationen.

Herr Lundberg i Hälsingborg: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
Kungl. Maj :ts förslag i denna punkt.

Herr Lindqvist: Herr talman! Med hänvisning till vad jag förut i dag yttrat,
nämligen örn första kammarens beslut, kan jag icke här yrka bifall till
utskottets förslag, utan jag kommer för min del — och jag skulle tro att utskottets
majoritet i övrigt gör det — att rösta för herr Undéns m. fl. reservation.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen framställde propositioner på l:o) godkännande
av utskottets förslag till lydelse av 101 § 2 inom.; 2:o) godkännande
av 101 § 2 mom. i den lydelse, som föreslagits i den av herr Undén m. fl.
avgivna reservationen; samt 3:o) godkännande av den lydelse av 101 § 2 morn.,
som föreslagits av Kungl. Majit; och fann herr talmannen den under 2:o)
angivna propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Lundberg i
Hälsingborg begärde emellertid votering, i anledning varav och sedan till
kontraproposition antagits den under 3:o) angivna propositionen, efter given
varsel, följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Lördagen deli 10 juni 1044 fm.

Nr 23.

119

Förslag till lag örn aktiebolag m. m. (Forts.)

Den, sorn vill, att kammaren godkänner 101 § 2 mom. i den lydelse, som
föreslagits i den av herr Undén m. fl. avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den lydelse av 101 § 2 morn., som föreslagits
av Kungl. Majit.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Lundberg i Hälsingborg,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 76 ja och 47 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 101 § 2 morn. i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Undén m. fl. avgivna reservationen.

101 § 3—7 mom.

Godkändes.

Efter föredragning av 102 och 103 §§ yttrade:

Herr Brandt: Herr talman! Med hänvisning till mitt tidigare anförande
ber jag att få föreslå en ändring i utskottets motivering på sidan 63 sista stycket.
Jag föreslår sålunda, att detta stycke, vilket inledes med meningen: »Den
ståndpunkt förslaget sålunda intager innebär enligt utskottets mening ett stort
och synnerligen beaktansvärt framsteg i förhållande till nu gällande bestämmelser
på detta område», i fortsättningen får följande ändrade lydelse: »Motionärerna
ha, under hänvisning till gällande bestämmelser i motsvarande
amerikanska lagstiftning, föreslagit en ännu mera långtgående utförlighet i
redovisningen. En sådan större offentlighet, exempelvis angivande av bruttoomsättningen,
kan för ett enskilt företag måhända kännas som ett allvarligt
men, med hänsyn till vad som därmed blottas för konkurrenter och andra.
Utskottet har därför icke ansett sig kunna föreslå en lagstiftning med krav på
mera utförlig redovisning enbart för de företag, som drivas i aktiebolagsform, då
någon utredning icke föreligger om vilka konsekvenser detta bör medföra för
övriga företag, alltså sådana som ägas av ekonomiska föreningar eller enskilda
personer. Dessutom vill utskottet erinra om att de svenska aktiebolagens
bokföring med all sannolikhet allenast efter tekniskt invecklade och även
tidskrävande omläggningar kan tjäna till underlag för en bruttoredovisning
av vinst- och förlusträkningen. Utskottet måste därför för närvarande i huvudsak
biträda den kungl, propositionens grundtanke att kräva nettoredovisning
av rörelsen med specifikation endast av vissa särskilda kostnadsposter.»

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag förmodar, att herr Brandt icke kommer
att fresta kammaren med en votering, ty det är ju omöjligt att tänka sig, att
kammaren skulle kunna förstå vad det egentligen är, som herr Brandt föreslår.
För det första, vill jag säga till herr Brandt, är det ju så, att första kammaren
redan fattat beslut. För det andra: även örn herr Brandt skulle få
andra kammaren med sig, så får han ju icke med motiveringen, ty motive -

120

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944 fm.

Förslag till lag orri aktiebolag m. nu. (Forts.)
ringen bortfaller ju enligt gängse praxis, så det har ingen betydelse. För det
tredje vill jag säga, att jag här har Brandts förslag framför mig (jag har
hämtat det hos honom), och att jag funnit det något oklart minst sagt. Det
heter där på ett ställe: »Utskottet har därför icke ansett sig kunna föreslå en
lagstiftning med krav på mera utförlig redovisning enbart för de företag,
som drivas i aktiebolagsform, då någon utredning icke föreligger om vilka
konsekvenser detta bör medföra för övriga företag, alltså sådana som ägas
av ekonomiska föreningar eller enskilda personer.» Nu är det ju en del ekonomiska
föreningar, som ha aktier. Så har exempelvis Kooperativa förbundet
aktier i vissa bolag, och dessa bolag falla likasåväl som andra under denna
lag. Vad sedan beträffar den omständigheten, att man icke vet vilka konsekvenser
det får för de ekonomiska föreningarna, så är det ju så, att man räknar
med att innan denna nya aktiebolagslag träder i kraft skola vi ha en
utredning och förslag om nya bestämmelser för andra aktiebolag än dem det
här gäller, försäkringsaktiebolag o. s. v. Vidare har det varit meningen — jag
tror det fortfarande är justitieministerns uppfattning — att när vi fått denna
nya aktiebolagslag, måste vi även överse lagstiftningen örn ekonomiska föreningar.
Då är det väl troligt det blir så, att samtidigt som denna lag träder
i kraft, få vi även en ny lagstiftning för de andra bolag, jag talade örn och
för ekonomiska föreningar o. s. v. Det kan icke vara riktigt att fresta kammaren
med en votering här.

Herr talman, jag hemställer, att kammaren godkänner utskottets motivering.

Vidare anfördes ej. På av herr talmannen därå given proposition blev först
utskottets förslag till lydelse av 102 och 103 §§ av kammaren godkänt.

Härefter framställde herr talmannen beträffande motiveringen till 102 och
103 §§ propositioner dels på godkännande av utskottets motivering i denna del
dels ock på godkännande av utskottets berörda motivering med den ändring
däri, varom yrkande under överläggningen framställts av herr Brandt; och
godkände kammaren utskottets motivering i sagda del.

Övriga delar av lagförslaget.

Godkändes.

Härpå gav herr talmannen beträffande motiveringen till 9 § propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering i denna del dels ock på bifall
till det av herr Kilbom under överläggningen framställda yrkandet örn godkännande
av den motivering, som föreslagits i den av herrar Karl Johan Olsson
och Kilbom vid 9 § avgivna reservationen; och blev utskottets berörda motivering
av kammaren godkänd.

De återstående av utskottet tillstyrkta lagförslagen.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A).

Förklarades vara besvarad genom kammarens i fråga örn lagförslagen fattade
beslut.

Punkten B).

Utskottets hemställan bifölls.

Lördagen den 10 juni 1944 em.

Nr 23.

121

§ 3.

Föredrogs första särskilda utskottets utlåtande, nr 2, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 51 § lagen
den 12 augusti 1910 (nr 88 s. 1) om aktiebolag.

Utskottets hemställan bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta handläggningen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.22 em.

In fidem
Sune Norrman.

Lördagen den 10 juni.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av örlogsvarven;

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 178, i anledning av väckt motion angående anslag för budgetåret 1944/
45 till dövstumhemmet å Riis;

nr 179, i anledning av väckta motioner angående anslag för budgetåret 1944/
45 till riksförbundet för sockersjuka m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 2.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 180, i anledning av väckta motioner
angående ersättning till i utlandet bosatta svenska medborgare för förluster
genom krigsskada.

Ersättning
till i utlandet
bosatta svenska
med -

. uuryurv fur

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde: förluster ge Fru

Rydh Munck af Rosenschöld: Herr talman! Det är naturligtvis med n°™kada.8
tillfredsställelse, som jag, såsom huvudmotionär i denna fråga, noterar statsutskottets
välvilliga inställning till tanken i motionen. Utskottet säger, att
»utskottet delar motionärernas uppfattning, att en understödsverksamhet ut -

122

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944 em.

Ersättning till i utlandet bosatta svenska medborgare för förluster genom
krigsskola. (Forts.)

över den, som för närvarande bedrives med bidrag av statsmedel, i många
fall kan visa sig vara påkallad». Utskottet menar emellertid, att eftersom
utlandssvenskarnas förening skrivit till Kungl. Maj :t i ämnet förutsätter utskottet,
att Kungl. Majit ägnar denna fråga, som alltjämt är beroende av
Kungl. Maj :ts prövning, vederbörlig uppmärksamhet.

Jag kan för min del icke annat än beklaga, att utskottet icke ansett att det
varit av värde, örn riksdagen fått tillfälle att taga en mera positiv ställning
till frågan. Det skulle varit av mycket stor psykologisk betydelse för våra
av kriget — det krig som vi själva åtminstone ännu så lyckligt undgått —
hårt prövade landsmän, örn de åtminstone sett vår goda vilja. Nu få de i stället
kort och gott höra, att den motion av vilken de, som överhuvud taget vetat
om den, väntat sig så mycket icke föranlett till någon riksdagens åtgärd.
Kanske hade det ej heller skadat, örn riksdagen gentemot regeringen intagit
en mera angelägen ställning till den här frågan.

Det förhåller sig så, att den av utskottet omnämnda skrivelsen från utlandssvenskarnas
förening överlämnades tili Kungl. Maj :t genom utrikesdepartementet
den 25 juni 1943. Det är alltså jämnt ett år, som gått, utan att något
svar har avhörts. Jag har gjort mig underrättad i utrikesdepartementet och
fått veta, att man visserligen nu söker på diplomatisk väg få till stånd
någon överenskommelse örn viss ersättning från tyska staten till de utbombade
svenskarna. Men jag vill kraftigt betona, att även örn, som jag hoppas,
en sådan överenskommelse uppnås, äro våra landsmän i regel icke hjälpta
därmed, åtminstone icke, om man ej samtidigt kan träffa en överenskommelse
örn att de få rätt att överföra en sådan ersättning till Sverige. Vad många
av utlandssvenskarna i Tyskland och i de ockuperade länderna framför allt
skulle behöva, det vore att få flytta hem till Sverige och här söka bygga upp
en ny existens.

Jag tror jag kanske bäst belyser dessa personers nuvarande situation genom
att läsa upp stycken ur ett brev, som kommit till utlandssvenskarnas förening
från kyrkoherde Perwe i Berlin. Det heter där: »De totalt utbombade ha lidit
stora förluster, då de förlorat allt, vilket innebär, att de förutom liv lyckats
rädda endast en resväska med en omgång gång- och underkläder. I många
fall icke ens så mycket. Några äro fastighetsägare och ha förlorat sina hus;
det finns änkor, för vilka deras hus varit den enda inkomsten för dem själva
och deras barn, och som, sedan husen förintats, stå alldeles medellösa. Somliga
ha fått kontanta medel uppbrända liksom värdehandlingar, vilka ej kunna ersättas.
För många betyder utbombningen arbetslöshet för längre eller kortare
tid, och skadorna åstadkomma dessutom icke minst en psykisk och fysisk
förslitning, som är särskilt kännbar, örn vederbörande märker, att han saknar
varje stöd från hemlandet.

Den som fått svåra bombskador i sin bostad måste, för att kunna göra den
skadade lägenheten något så när beboelig, anskaffa en hel del nytt. En helt
utbombad måste skaffa allt nytt, såsom köksutrustning efter familjens^ storlek,
matservis, matbestick, kläder, lakan, sängkläder, handdukar etc. etc.; i
de krigshärjade länderna kan man ju i allmänhet icke få köpa det som behövs.
För att anskaffa nytt fordras därför i stort sett, att man disponerar
över svensk valuta för att kunna köpa det man behöver i Sverige och som kan
sändas till vederbörande, örn han alltjämt är kvar på platsen. Det största behovet
för mången utbombad är att få komma hem till Sverige, men sedan man
erfarit, att det icke går att räkna med någon mera avsevärd hjälp för att åter
kunna börja på nytt, draga de sig ofta för hemresan, då de mena sig icke
förtjänat komma hem som tiggare.» Denna deras inställning är så mycket

Lördagen den 10 juni 1944 emi.

Nr 23.

123

Ersättning till i utlandet bosatta svenska medborgare för förluster genom

krigsskada. (Forts.)

starkare, som man i flertalet fall själv har sparmedel, vilka emellertid icke
kunna användas därför att vederbörande, när de resa hem, icke få dessa med
sig. Dessa svårigheter i samband med hemresan och de hinder, som alltså
uppställas, göra tätt en hel del föredraga att stanna. De, som komma hem, bli
naturligtvis tillfälligt hjälpta genom de medel, som Kungl. Majit ställt till
utlandssvenskarnas förenings förfogande. Men jag vill framhäva, att detta
långt ifrån är en hjälp, som har någon form av ersättning i proportion till
lidna förluster, det är en hjälp att täcka det allra mest skriande behovet för
ögonblicket. Jag vill tillägga att även minister Ii i c ber t i Berlin i brev till utlandssvenskarnas
förening har uttalat en förhoppning om att motionen örn
ersättning till utbombade svenskar skall leda till resultat,

Man kan fråga sig, hur många människor det här rör sig örn. Detta är svårt
att säga just av den anledningen, att när utlandssvenskarna ha en känsla
av att icke bli hjälpta, när de komma hem, dra de sig för att anmäla, att
de blivit utbombade. Utlandssvenskarnas förening antar emellertid, att det rör
sig örn högst 300 familjer från Tyskland och de ockuperade länderna. Att
dessa icke kunna hjälpa varandra, förstår man därav, att 87 svenska familjer
i en enda stad blevo utbombade. Av dem ha 76 familjer blivit av med allt
vad de ägde.

Det är nog tyvärr så, att de utbombade svenskarna icke tycka att regeln
att »charity begins at home» gäller i Sverige. Det är däremot en regel man
tillämpat i Schweiz. De schweiziska myndigheternas åtgärder till förmån för
egna landsmän i liknande situationer kunde faktiskt tagas till förebild både
beträffande den direkta hjälpen och i övrigt genom det stöd, som lämnats utlandsschweizarna
att få tillgodohavanden i tyska mark transfererade till hemlandet.

Det förefaller, som örn vi icke ha fantasi nog att föreställa oss, hur det
känns för skötsamma och på allt sätt aktade människor att fullkomligt oförskyllt
stå utblottade utan att känna att de ha ett verkligt stöd från dem, som
stå dem närmast, d. v. s. från landsmännen i hemlandet. Det spelar, det få
vi icke glömma, i en sådan situation en oerhört stor roll, om hjälpen kommer
inom en månad eller några månader eller om det som nu dröjt ett år, innan
man alls börjat på allvar utreda saken.

Jag förstår, att det icke lönar sig att mot utskottets enhälliga mening nu
ställa något yrkande. Jag är mycket ledsen över att icke finna någon regeringsledamot
närvarande i den tunnsådda kammaren i kväll. Eljest hade jag
åtminstone kunnat rikta en varm vädjan till regeringen att så snart ske kan
beakta utskottets förväntan, att denna skrivelse från utlandssvenskarnas förening
skall få ett resultat.

Jag vill sluta med att upprepa ett par ord ur motionen: det är en hederssak
för Sverige att lösa denna fråga.

Häruti instämde herr Håstad.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Den ärade motionären framställde
ej något yrkande, varför det kan synas onödigt, att jag tager till orda
i denna fråga. Motionären framförde emellertid i sitt anförande så många
vädjanden och riktade så mycken kritik mot den ståndpunkt statsutskottet intagit,
att jag anser mig skyldig säga några ord.

Motionären beklagade, att utskottet trots dess välvilliga inställning till
själva saken icke ställt sig mera positivt gentemot regeringen genom att tillstyrka
förslag till skrivelse. Härtill vill jag kort och gott säga, att vad som

124

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944 em.

Ersättning till i utlandet bosatta svenska medborgare för förluster genom
krigsskada. (Forts.)

förmått statsutskottet att sälla sig avvaktande gentemot förslaget till utredning
och det beslut, som Kungl. Majit kan komma att fatta på grund av den
gjorda framställningen är, att man ej har någon aning om storleksordningen
av den fråga, som här rullas upp. För den som studerat Kungl. Maj:ts proposition
nr 183, som vi behandlade för endast ett par veckor sedan här i kammaren,
står det klart, att skall man här träda in hjälpande och, som motionären
uttryckte sig, ersätta de skador, som svenska medborgare kunna ha lidit,
kommer det att röra sig örn synnerligen stora belopp. De ersättningar, som
enligt propositionen nr 183 skulle utgå till sådana, som varit i svensk tjänst
i utlandet under utrikesförvaltningen, uppgå sålunda till synnerligen stora
belopp, och ändock utgå dessa ersättningsbelopp endast till en handfull personer,
vilka varit stadda i svensk tjänst och mot vilka staten sålunda måste
anses ha helt andra förpliktelser, än när det gäller personer, som för egen
utkomsts skull kanske under många år varit bosatta, i annat land, men som
av en eller annan anledning bevarat sitt svenska medborgarskap.

Motionären uppgav, att det kanske bär skulle gälla omkring 300 familjer.
En representant för utlandssvenskarnas förening, vilken representant var uppe
i tredje avdelningen av statsutskottet, uppgav en högre siffra. Det är ju svårt
att bedöma, vilken av de nämnda uppgifterna som är riktig, men även örn det
endast skulle gälla 300 familjer och det här är fråga om att giva ersättning
för förlorad egendom såsom kontor, varulager, hus o. s. v., förstå vi ju, att
det skulle komma att röra sig örn synnerligen stora belopp. Det är därför,
som statsutskottet ej velat giva sig in på frågan. En skrivelse i motionens
syfte skulle så att säga betyda en förhandsdeklaration örn hur man skulle
komma att ställa sig i själva anslagsfrågan. Utskottet har icke velat vara
med därom, därför att man icke vet, vilket belopp som det i detta avseende
rör sig örn. Men utskottet har i alla fall genom sitt skrivsätt, som motionären
var synnerligen tacksam för, velat poängtera sitt intresse för saken och förmenar
att Kungl. Maj :t bör undersöka både de ekonomiska förutsättningarna
och de formella detaljer, som i detta avseende kunna vara till finnandes för
att fatta ett beslut. Därest Kungl. Maj :t fattar beslut örn att göra en hemställan
till riksdagen, förmodar jag, att vi gemensamt komma att göra det
bästa möjliga i den situation, som föreligger.

Det är detta, som jag kan anföra såsom motivering till statsutskottets
ståndpunktstagande. Ytterligare vill jag endast nämna, att första kammaren
bifallit utskottets hemställan. Att det icke förekom en utförlig debatt i första
kammaren kan möjligen bero på, att huvudmotionären där på grund av uppdrag
i rikets tjänst utanför landets gränser ej var i tillfälle närvara vid ärendets
avgörande i kammaren.

•T a g ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru Rydh Munck af Rosenschöld: Herr talman! Jag har svårt att förstå
den argumentering, som utskottets ärade talesman begagnade sig av. Han
säde, att man icke kunde begära utredning, därför att man icke visste vilka
belopp det skulle komma att röra sig om. Men det var just en utredning därom,
som vi hade begärt. Vi ha ej heller begärt, att ersättning skall lämnas
direkt i reda pengar för varje förlorad sak, utan vi lia begärt en utredning örn
de principer, efter vilka ersättning skulle komma att lämnas.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Den ärade motionären förstår
icke statsutskottets försiktighet i detta avseende. När den ärade motionären
får vara ledamot av svenska riksdagen lika länge som jag, kommer den saken

Lördagen den 10 juni 1944 em.

Nr 23.

125

Ersättning till i utlandet bosatta svenska medborgare för förluster genom

krigsskada. (Forts.)

att stå klar för henne. Skulle statsutskottet skrivit i motionens syfte, skulle
det innerst inne inneburit en beställning av det anslag, som för detta ändamål
skulle behövas, och det vill icke statsutskottet bära ansvaret för i sakens nuvarande
läge.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 3.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 46, i anledning av dels Kungl. Förslag till
Maj :ts proposition^ med förslag till lag örn ändring i förordningen den 16 maj
1884 (nr 25) angående patent, dels ock i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade

ring i förord
ningen angå
ende ''patent.

Herr Lundberg i Hälsingborg: Herr talman! I det här ärendet har jag väckt
en motion, vilken giver mig anledning säga några få ord.

I motionen uttalas farhågor för formuleringen av 1 §. Härom gör emellertid
utskottet ett uttalande på s. 11. där det säges, att »utskottet utgår från,
att därmed icke avsetts någon utvidgning av det patenterbara området utöver
vad som nu anses gälla och har fördenskull icke funnit erforderligt att vidtaga
någon omformulering av lagtexten».

Därmed har utskottet tagit ställning till de önskemål, jag framfört i motionen,
vilket jag tacksamt vill notera. Beträffande det i motionen upptagna spörsmålet
om metallegeringars patenterbarhet säger utskottet, att »vad som framkommit
tyder emellertid på att en utbredd opinion inom den svenska metallindustrien
hyser missnöje med vad som nu gäller i fråga örn legeringars patenterbarhet
och önskar särskilda undantagsbestämmelser. Detta kräver utan tvivel
beaktande.» Till slut heter det att spörsmålet bör emellertid ingående övervägas.
Jag tolkar detta så, att utskottet utgår från att utredningsarbetet skall
fortsätta och att denna fråga örn legeringars patenterbarhet då blir en av de
allra första frågorna, som tages upp till behandling. Jag har endast velat notera
detta och har intet yrkande annat än örn bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat första lagutskottets utlåtanden och memorial:

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser
angående patent vid krig eller krigsfara in. m.

„lir 48, i anledning av Kungl. Ma.j:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 550) med särskilda
bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkersonningen
m. m.; och

nr 49, angående ersättning at av utskottet vid behandling av vissa ärenden
anlitat biträde.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

126

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944 em.

§ 5.

Utredning am Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 50, i anledning av väckt motion
inrättande av angående utredning om inrättande av en kyrklig högtidsdag i vårt land under

en kyrklig löstens lopp.
högtidsdag i

under höstens Sedan utskottets hemlställan föredragits, anförde:

lopp. Herr Mosesson: Herr talman! Det är ju tillbörligt, när en motionär har
blivit så välvilligt behandlad av ett utskott som min medmotionär och jag har
blivit, att man frambär ett varmt tack till utskottet. Jag har anledning göra
det jämväl ur den synpunkten, att utskottet ju varit angeläget att höra de myndigheter,
som kunna tänkas ha intresse av detta. Att döma också av den pressdebatt
som förekommit i vårt land synes det som örn frågan skulle vara mogen
för ett beslut i ena eller andra riktningen. Det råder således enighet därom, såvitt
jag kan bedöma det — i varje fall är detta förhållandet inom utskottet —
att hösten bör få någon helgdag.

Efter vad jag sport var det någon talare i första kammaren, som vid behandlingen
av denna fråga på förmiddagen påpekade det olämpliga i att bryta sönder
det gamla kyrkoåret. Alla de kyrkliga högtiderna äro nu förlagda till enbart
första hälften av kyrkoåret. Jag har för min del inte någon önskan att
bryta sönder denna ordning, men då den kristna kyrkan utövar sin verksamhet
i alla länder, får man nog ta hänsyn till att i en del länder, såsom fallet är hos
oss, behovet av ett avbrott nu och då i det vanliga arbetsschemat kommer att
vara mera trängande än vad det blir i andra länder, där de klimatiska förhållandena
äro andra än hos oss.

Utskottet har inte tagit ställning till spörsmålet, till vilken tidpunkt en ny
helgdag skall förläggas. Utskottet har heller inte tagit ställning till spörsmålet,
huruvida någon av de kyrkliga helgdagar som finnas under det första halvåret
bör offras för att vi skola få en ny, utan har hemställt att allt detta skall göras
till föremål för utredning, och jag har i det avseendet inte alls någon önskan
att ta upp någon diskussion med utskottet. Jag är som sagt var tacksam för
vad utskottet gjort och bär blott en mening i saken, och den går ut på bifall
till utskottets förslag.

Jag anar att den största debatten i utskottet har rört sig om spörsmålet, huruvida
den nya helgdagen skulle ha kyrklig eller profan karaktär. Jag har i motionen
hemställt om att det måtte bli en kyrklig helgdag. Men jag skall inte
heller i det avseendet göra något annat än med ett par ord motivera,, varför
enligt min mening denna nya helgdag, örn vi få den, bör vara en kyrklig helgdag.
Det .skulle kunna uppfattas rätt illa örn man berövade det kristna folket i
vårt land en av de kyrkliga helgdagar vi lia och i stället på hösten införde
en profan helgdag, örn jag använder det uttrycket. Det bör enligt min uppfattning
i detta avseende inte vara så att man tar bort någon av de helgdagar som
vi ha utan att placera en sådan på annan tid. Såsom utskottet påpekar är det
ju inte något som hindrar en person, som inte vill använda denna helgdag för
religiöst ändamål, att använda den såsom vilo- eller förströelsedag. Men det
finns många som önska få använda dagen såsom en kyrklig helgdag, och då
böra de ju få det.

Jag ber med dessa ord, herr talman, då jag yrkar bifall till utskottets hemställan,
att ännu en gång få till utskottet uttala mitt tack för behandlingen av
motionen.

Herr Sundqvist: Herr talman! Inte heller jag har något annat yrkande än
örn bifall till utskottets hemställan. Det har för utskottet stått klart att åtskilliga
omständigheter kunna anföras till förmån för önskemålet örn en ar -

Lördagen den 10 juni 1944 emi.

Nr 23.

127

Utredning örn inrättande av en kyrklig högtidsdag i vårt land under höstens

lopp. (Forts.)

betsfri dag på hösten. Däremot ha inom utskottet, såsom framgår av utlåtandet,
delade meningar förefunnits rörande frågan, huruvida den nya arbetsfri
dagen på hösten skulle ha kyrklig karaktär eller inte.

Jag har hört till dem inom utskottet som mena, att den nya arbetsfri
dagen borde ha kyrklig karaktär, d. v. s. bli en kyrklig helgdag. De synpunkter
som för mig varit avgörande finner jag mig ha anledning att, eftersom
denna fråga nu föranleder en stunds debatt, anföra även här i kammaren.
Jag menar att allt som kan förringa helgdens värde inom vårt folkliv bör
hindras. Jag tror nämligen att det ligger ett värde i rytmen mellan helg och
socken. För många ter sig därpå tanken på en arbetsfri dag utan helgkaraktär
betänklig. Jag har den bestämda uppfattningen att känslan för helgden
alltjämt är ganska djupt rotad inom vårt folk.

Jag kan nämna för kammarens ledamöter att jag för ett par veckor sedan
fick en ganska drastisk belysning av detta förhållande vid ett sammanträffande
med en god vän ute i landet, en socialdemokrat, som uttalade sig mycket
indignerat över att inte den 1 maj hölls i helgd. Kan du tänka dig, sade
han, att det finns folk som t. o. m. arbeta på 1 maj! Jag tolkar detta såsom
ett uttryck för en värdesättning av helgden. Jag tror också man skulle finna,
örn man hade möjlighet att göra sig underrrättad örn människornas inställning
härvidlag, att de flesta skulle anse en arbetsfri dag utan helgkaraktär på
något sätt innehållslös. Jag föreställer mig att inga andra inflytelser skulle
komma att göra sig gällande än de som sporadiska initiativ av olika slag
skulle förorsaka. Med en sådan syn på frågan har det för mig, herr talman,
tett sig såsom angeläget att vid den kommande utredningen allt möjligt beaktande
skänktes önskemålen att helgden i största möjliga utsträckning bevarades.

Jag har alldeles nyss, när jag åter tittat på utskottsutlåtandet, gjort några
reflexioner angående utskottets svårighet att finna ett lämpligt uttryck för
denna nya arbetsfria dag. Utskottet har kallat den för en »allmän högtidsdag».
Jag har härvid frågat mig: Kan man tala om en högtidsdag utan något
firningsämne, utan något högtidsämne? Man kan naturligtvis säga att det att
slippa arbeta kan innebära en högtid. För mig implicerar emellertid begreppet
högtid ett firningsämne med helgd. Jag menar således att redan i utskottets
önskemål om att utredningen skall avse en allmän högtidsdag ligger ett uttryck
för känslan, att den arbetsfria dagen bör äga något slag av helgd.

Som jag nyss sade, herr talman, har jag intet yrkande utöver det om bifall
till utskottets hemställan. Jag har emellertid velat anföra några av de
synpunkter jag framfört i utskottet.

Herr Lindqvist: Herr talman! Den siste ärade talaren poängterade mycket
starkt att han hade den uppfattningen, att skall det bli en ny fridag på
hösten, borde den få kyrklig karaktär. Ja, om den saken, säga vi i utlåtandet,
har det rått delade meningar i utskottet. Men herr Sundqvist vet väl, att vi
inte så noga ha diskuterat just den detaljen.

^Att jag nu begärt ordet beror bara på att när en utredning kommer till
stånd det skall vara någon som ifrån utskottets sida stryker under, att det
är en förutsättningslös utredning vi lia begärt. För min personliga del vet
jag inte i detta nu, vilken ställning jag skall inta till frågan, huruvida helgdagen
bör lia kyrklig karaktär eller inte. Jag har inte tillräckligt tänkt igenom
detta spörsmål. Men jag kan kanske tala örn att en dag när vi hade
behandlat denna fråga i utskottet träffade jag här i korridoren en gammal
partikamrat från Småland, och jag berättade då för honom vad vi sysslade

128

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944 em.

Utredning om inrättande av en kyrklig högtidsdag i vårt land linder höstens
lopp. (Forts.)

med. Då säger han att skall det bli en fridag, låt den för all del få kyrklig
karaktär! Varför? frågade jag. Jo, svarade han, därför att det har visat sig
på många ställen att den 1 maj inte av alla betraktas som en verklig fridag;
som en helgdag, utan det har blivit allt fler och fler som börjat arbeta även
den 1 maj. Jag vet inte örn detta blivit vanligt på många platser i landet,
men i hans trakter var det så i alla fall, och därför säde han: Låt dagen få kyrklig
karaktär! Därför tvingar man inte någon att gå i kyrkan, utan var och en
får göra som han vill. Min kamrat trodde emellertid att örn dagen fick kyrklig
karaktär skulle detta vara det bästa, då fick den en verklig prägel av
fridag och högtidsdag.

Det kanske inte skadar att säga att sådana här åsikter finnas. I övrigt.
herr talman, vill jag endast erinra om att utskottet i sin motivering angivit
hurudan man anser att utredningen bör vara, och detta bör vara vägledande
för utredningen. Naturligtvis bör den också ta all möjlig hänsyn till såväl
vad herr Mosesson som herr Sundqvist här anfört. Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr Lövgren: Herr talman! När vi nu gå till en utredning i denna fråga
tycker jag man skulle kunna skipa rättvisa mellan profana och religiösa synpunkter
genom att göra Mikaelsdagen till allmän helgdag, eftersom den i
många landsdelar faktiskt redan betraktas som en helgdag.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 6.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 51, i anledning av väckt motion
angående effektiviserande av lagstiftningen mot bestickning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Rätt till hyra Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 52, i anledning av väckt motion
under viss tid örn rätt till hyra under viss tid för sjöman, som blivit arbetslös till följd av farlör
sjoman, tygs haveri.

som blivit " ° _ . .

arbetslös till I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 397,
följd av får- viiken behandlats av första lagutskottet, hade herrar Lindberg och Lundgren
tyge haveri. jlemstäHt! att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ville hemställa örn förslag
till sådan ändring av § 41 sjömanslagen, att sjöman, som blivit arbetslös till
följd av fartygs haveri, finge åtnjuta rätt till hyra för den tid han av sådan
anledning vore utan anställning, dock högst under två månader, samt för
riksdagen förelägga förslag till sådan lagändring.

Utskottet hemställde, att förevarande motion, II: 397, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr Lindberg, som med instämmande av herr
Berg och fru Gustafson inom utskottet yrkat, att utskottet måtte hemställa
örn bifall till motionen.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Lindberg: Herr talman! Jag har tillsammans med ett par andra utskottsledamöter
fogat en reservation till detta utlåtande, en reservation som

Lördagen den 10 juni 1944 em.

Nr 23.

129

Rätt till hyra under viss tid för sjöman, som blivit arbetslös till följd av

fartygs haveri. (Forts.)

utmynnar i en hemställan om bifall till den i ämnet väckta motionen, som i sin
tur går ut på en hemställan om skrivelse till Kungl. Majit med begäran örn
utredning av denna fråga.

Jag kanske först bör intyga att utskottet kostat på denna motion en mycket
välvillig motivering, men denna motivering motsvaras inte av det yrkande utskottet
framställer, nämligen om avslag på motionen. (Man har inom. utskottet
sagt, att när man kostat på sig en så välvillig motivering skulle det inte behövas
något yrkande örn utredning. Man menar tydligen därmed, att eftersom
man har skrivit så välvilligt som man gjort, frågan i alla fall skulle observeras
och att Kungl. Maj :t, utan att riksdagen därom uttalar någon speciell önskan,
skulle sätta i gång en utredning i ärendet.

Jag måste säga, att jag icke kan dela denna uppfattning. Det är ju många
gånger, som t. o. m. riksdagens skrivelser med begäran om utredning icke föranleda
åtgärd från Kungl. Maj :ts sida av en eller annan anledning, och då
måste det väl vara ganska orimligt att tänka sig, att Kungl. Majit, sedan ^det
blivit avslag på en framställning om utredning, självmant skulle sätta i gång
en sådan. Däremot vill jag säga. att utskottets motivering kan vara mycket
värdefull att lia vid kommande framställningar i samma ämne. Men det är en
sak för sig, och jag tycker icke, att man skulle behöva göra flera framställningar
i denna fråga, så vida nu icke en utredning, därest den skulle komma
till stånd, leder till ett negativt resultat.

Den lag, som vi ha och vilken motionärerna vilja lia.ändring i, genomfördes
år 1934 och var resultatet av en framställning vid internationella arbetsorganisationens
konferens i Genua 1920. Man rekommenderade länderna att
ratificera en konvention nied det innehåll lagen nu har. Från sjöfolkshåll ansågo
vi, när denna fråga behandlades i riksdagen år 1934, att vi icke skulle
motionera örn någon förbättring av lagförslaget, därför att vi trodde att det
skulle komma att tillämpas på ett helt annat sätt än vad som sedan skett.^Vidare
var det så, att man då hade anledning att räkna med bättre arbetstillgång.
få fartygsförlisningar o. s. v., och trodde att fragan icke skulle få sa stor betydelse
som den i själva verket sedan fått. . ...

Nu finns det en bestämmelse i lagen, som funnits ända sedan sjömanslagen
kom till, vilken jag skall be att få läsa upp. Det är första stycket i 41 §, och
det kan också sättas i samband med andra stycket, vilken motionärerna avse
att få ändring i. I första stycket heter det: »Går fartyget till följd av sjöolycka
förlorat, eller förklaras det efter sjöolycka icke vara iståndsättligt,
upphör sjömans tjänsteavtal att gälla, där ej annat följer av avtalets innehåll ,
dock åligger det sjöman att mot hyra och underhåll deltaga i bärgningen och
bliva tillstädes, till dess sjöförklaringen avgivits.» Här säges alltså klart och
tydligt ifrån, att om ett fartyg råkar ut för haveri, upphör sjömannens anställningsavtal
att gälla, och hans hyra upphör naturligtvis också omedelbart att
utgå. Men när man kommer till andra stycket i samma lagparagraf, blir förhållandet
ett annat. Enligt denna skall besättningsman tillerkännas högst två
månaders hyra, örn han på grund av fartygs totalförlisning — som det uttolkats
_blir arbetslös. Sjömannen blir, örn fartyget råkar ut för haveri och örn

det kan bärgas men icke är iståndsättligt — förresten örn det kan bärgas och
är iståndsättligt också — utan arbete omedelbart och får ingen ersättning.
Men i det andra fallet skall fartyget ha totalförlist för att de två månadernas
hyra skall utgå. Jag måste inom parentes säga, att denna hyra icke är avsedd
att utgå under alla förhållanden utan endast för det fall, att sjömannen
är arbetslös på grund av fartygets förlisning i hela två månader. Ar han arånd™
hammarens protokoll Ar 23. 9

130

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944 em.

Rätt till hyra under viss lid för sidman, som blivit arbetslös till följd av

fartygs haveri. (Forts.)

betslös fjorton dagar, får han icke iner än fjorton dagars hyra. Är han arbetslös
en månad, blir det icke mer än en månads hyra. Denna bestämmelse har av
rederierna också utnyttjats på ett sätt som man icke trodde var möjligt när
lagen kom till. Det händer ju — och har hänt under detta krig många gånger
för övrigt — att fartygsbesättningar kommit från totalförlista fartyg och omedelbart
efter det att de anlänt till Sverige och verkställt den formella avmönstringen
från det totalförlista fartyget blivit erbjudna nytt arbete. Därest de
icke kunnat taga detta med detsamma, ha de icke fått någonting av de två månadernas
hyra. Det är ju ganska naturligt, att en sjöman, som kommer från
ett totalförlist fartyg, icke genast han satt sin fot på svensk mark kan taga
emot ett erbjudande örn nytt arbete, då han icke är utrustad för ett sådant.
Han har bl. a. icke kunnat skaffa sig ny utrustning kläder och icke heller de
nya papper, som äro nödvändiga för att överhuvud taget kunna mönstra på ett
svenskt fartyg. Men detta tager man ingen hänsyn till. Man erbjuder honom
ett arbete, och vägrar han, går hail miste örn den ifrågavarande hyran.

Nu har det icke varit meningen i motionen, att det skulle göras några undantag
såtillvida, att en besättningsman skulle under alla förhållanden ha de två
månadernas hyra, som lagen talar om. Meningen är ju, att man skall sköta örn
att han får en ny anställning, vilket naturligtvis för sjömännen är det bästa.
Men vad man har anledning att begära i detta sammanhang — och jag vill särskilt
understryka det — är att han icke skall burdus skickas iväg på ett nytt
fartyg utan den nödvändiga utrustningen. De anständiga redarna taga hänsyn
till sådana omständigheter och påfordra icke, att sjömannen skall omedelbart
hege sig ut igen. Man förstår ju också, att vid fartygssänkningarna under kriget
sjömännen bli utsatta för sådana psykiska påfrestningar, att de ha rätt att
ställa det kravet på sina arbetsgivare, att dessa icke skola kräva omedelbar utgång
i nytt arbete igen efter en fartygskatastrof. Det har i utskottsutlåtandet
också ganska starkt tryckts på det samband förevarande motion har med motionen
örn klädesersättningarna, och man har förmenat, att riksdagen en gång
tidigare i år tagit ställning till en liknande fråga och att man icke utan vidare
kail ha en annan inställning nu. Jag måste säga, att det är en väsentlig skillnad
i dessa fall. Det andra ärendet gällde klädesersättningen. Det är jag som
skrivit även den motionen. Jag hade mycket väl reda på den gången, att det
tidigare väckts en motion i samma ämne, som utmynnat i en skrivelse till
Kungl. Majit med begäran örn utredning. Det gällde samma paragraf i sjömanslagen,
och på så sätt ha ju dessa saker samband med varandra. Jag visste,
när jag skrev motionen, att man inom kommerskollegium slutat en utredning
örn klädesersättningarna,, men jag hade icke klart för mig, att det fanne ett
färdigt lagförslag i ämnet. Det var detta som gjorde, att utskottet den gången
beslöt sig för att avstyrka motionen. Emellertid finns i utredningsmännens förslag
en § 41 inskriven i sjömanslagen, varav andra stycket har exakt samma
innehåll som i den lag vi för närvarande Ira. Däremot har det gjorts ett tillägg
till denna paragrafs sista stycke, där det heter, att vid förlust av effekter skall
ersättning utgå icke bara vid fartygs förolyckande utan också vid sjöröveri
eller brand eller annat haveri, som fartyget drabbats av. Det är sålunda nästan
exakt den formulering, som finns i gällande avtal mellan Sveriges redareförening
och Svenska sjöfolksförbundet. Tydligt är sålunda, att den behandling
den förra motionen fick här i kamrarna var baserad på att ifrågavarande utredning
var klar och låg färdig i departementet, men att man icke ville låta
bestämmelsen gälla förrän det bleve fredliga förhållanden och man kunde
komma till tals med de nordiska ländernas regeringsrepresentanter.

Vad beträffar utredningen i denna andra fråga, så är det väl också ganska

Lördagen den 10 juni 1944 em.

Nr 23.

131

Rätt lill hyra under viss lid för sjöman, som blivit arbetslös till följd av

fartygs haveri. (Forts.)

klart, att man skulle kunna från riksdagens sida skriva till Kungl. Majit och
begära en sådan. Jag är väl medveten om att bestämmelserna äro av internationell
karaktär och att det sålunda icke går att under nu rådande förhållanden få
någon ordentlig utredning på den punkten, än mindre få de andra ländernas regeringar
att gå med på en ändring av lagen. Efter vad som sagts mig har man
emellertid inom en hel rad andra länder gått med på en förbättrad uttolkning
av lagbestämmelsen sådan den är, och andra landers sjömän ha sålunda i det
avseendet bättre förmåner än vi ha här i Sverige. I fråga örn klädesersättningen
iir själva ersättningsbeloppet ju bestämt i en förordning utfärdad av Kungl.
Majit i kraft av bestämmelsen i 41 § sista stycket.

Jag skall nu göra några anmärkningar till redareföreningens yttrande över
den motion, varom fråga är. Redareföreningen angiver, att under perioden
1935—1943 totalförlist icke mindre än 311 fartyg. Det är ju en tid av nio år,
och man vill naturligtvis därmed säga. att det bleve en mycket stor kostnad för
den svenska rederirörelsen, örn man skulle utsträcka bestämmelsen om arbetslöshetsersättning
under två månader också till haverifallen. Man räknar här
från redareföreningens sida med ett belopp av i runt tal 200 000 kronor per år.
Det är naturligtvis en riktig siffra i och för sig, men man har då icke tagit hänsyn
till att det är krigsförlisningsfallen som gjort, att antalet totalförlista fartyg
blivit så skrämmande stort som det blivit. I den kungl, propositionen nr
137 vid 1934 års riksdag, som låg till grund för denna lags tillkomst, angavs,
att det år 1927 förliste 33 fartyg och att två månaders hyra till besättningen
på dessa fartyg skulle uppgå till ett belopp av 60 500 kronor. 1928 förliste 42
fartyg, och hyran skulle bli 125 200 kronor. 1929 förliste 35 fartyg, och summan
skulle bli 83 000 kronor. Antalet förlista fartyg 1930 var 25 och summan
55 600 kronor, antalet 1931 23 och summan 65 000 kronor, antalet 1932 19 och
summan 48 000 kronor. Därvid har man, så vitt jag förstår, räknat med att
det totala besättningsantalet skulle få fulla två månaders hyra, men i verkligheten
blir det icke på det sättet. Speciellt nu under kriget kan man icke räkna
nied att hela besättningarna komma i åtnjutande av hyra, ty det är en hel rad
fartyg, som försvunnit med man och allt, och jag tycker, att det är en smula
cyniskt av Sveriges redareförening att angiva dessa katastrofsiffror, som icke
kunna ha med normala förhållanden att göra. Vidare är det så, att långt ifrån
hela besättningarna även under normala tider få ut två månaders hyra..

Det har också i redareföreningens — och kanske också kommerskollegiums
— yttrande framskymtat, att det skulle bli för betungande för rederinäringen,
örn man skulle även för andra haverifall än totalförlisning utbetala denna, två
månaders hyra. En av utskottsledamöterna har också sagt, även örn det icke
kommit till uttryck här, att det naturligtvis är vissa risker förenade med en
sådan anordning. Jag måste då för det första säga, att örn ett fartyg rakar ut
för haveri, blir det icke fråga örn att besättningen skall få någon tvåmånadershyra
örn fartyget skadats helt obetydligt, utan detta blir fallet då besättningen
på grund av haveriet blir arbetslös. Och sådana haverier blir det dessbättre
icke så, ofta. Men det måste, ändå, tycker jag, vara en orimlig anordning, att
besättningsmannen, såsom jag tidigare påpekat, skall vid fartygshaveri ga
miste örn sin anställning och sin hyra, medan redaren-arbetsgivaren icke skall
lia några förpliktelser.

Det kunde kanske vara rätt mycket att säga i denna fråga^men det. får för
min del vara nog för denna gång. Jag ber, herr talman, att fa yrka bifall till
den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar Lövgren och Viklund.

132

Nr 20.

Lördagen den 10 juni 1944 em.

Rätt till hyra under viss tid för sjöman, som blivit arbetslös till följd av
fartygs haveri. (Forts.)

Herr Lindqvist: Herr talman! Alla ledamöterna i första lagutskottet och
säkerligen alla riksdagsledamöterna vilja väl ge sitt varma erkännande åt det
hårda och farofyllda arbete, som våra sjömän utföra, särskilt under nuvarande
oroliga tider. Hade vi i första lagutskottet kunnat tänka oss att genom ett
bifall till motionen på något sätt hjälpa sjömännen, hade utskottet, det vet
herr Lindberg, tillstyrkt motionen. Utskottets välvilliga inställning till densamma
framgår ju också av den motivering, som utskottet presterat för sitt avslagsyrkande,
och jag vet, att herr Lindberg själv anser, att det är en mycket
välvillig motivering utskottet kommit med.

Jag vet icke, hur många av kammarens ledamöter som givit sig tid att studera
hela denna fråga. Om de det gjort, lia de funnit, att redan på sidan 2 i
utlåtandet finns en redogörelse för vad statsrådet Möller framhöll i riksdagen
år 1934 på tal örn konventionen, som gav anledningen till denna lag. Nu har
ju, som herr Lindberg ser, riksdagen redan förut tagit ställning till en liknande
fråga. Andra kammarens andra tillfälliga utskott avstyrkte enhälligt en
motion, som då förelåg, och ingen här i kammaren hade någonting att invända
mot det avstyrkande, som då koni från andra tillfälliga utskottets sida. Det
gällde då klädesersättningen, och utskottet uttalade följande: »Med hänsyn
till att sjömanslagen är av internordisk karaktär är det dock önskvärt, att
ändringar av dessa bestämmelser vidtagas samtidigt i samtliga nordiska länder,
vilket rådande förhållanden dock tills vidare torde omöjliggöra. Utskottet
förutsätter emellertid, att frågan upptages till slutligt avgörande, så fort
förhållandena det medgiva.»

Det är ju detta första lagutskottet också nu pekat på i sitt utlåtande över
denna motion. Man talar här örn att det är en fråga, som vi inte gärna kunna
lösa själva, utan att vi böra lösa den i samråd med andra länder, särskilt våra
nordiska grannländer, men att detta inte är möjligt att göra för tillfället. Så
hänvisar utskottet, som jag förut har angivit, till den ställning som andra kammaren
tidigare har intagit till denna fråga. ATi lia ansett, att kammarens ställningstagande
då är bindande för oss även i dag, och att vi därför inte haft
möjlighet att hemställa örn en skrivelse till Kungl. Maj :t. I stället har utskottet
för att ytterligare understryka sin välvilja till motionens önskemål sagt.
vilket inte sägs så ofta i ett avstyrkande utlåtande, att från svensk sida synas
förberedande åtgärder härför lämpligen böra redan nu vidtagas inom vederbörande
departement.

Nu kan ju herr Lindberg säga — och han har redan sagt det — att detta
dock icke är detsamma som en skrivelse Men jag tror. herr Lindberg, att med
detta vinna vi lika gott resultat som örn det hade blivit en riksdagsskrivelse.
En riksdagsskrivelse ha vi ansett inte vara riktigt att föreslå just på grund av
det ärende, som andra kammaren förut i princip har tagit ställning till.

Alltså, herr talman, med erkännande av det berättigade i vad motionärerna
föreslagit, lia vi likväl inte på grund av de skäl, som utskottet här anfört och
vilka jag nu ytterligare utvecklat, ansett oss kunna tillstyrka motionen, utan
hemställt om avslag. Jag hemställer om bifall till utskottets utlåtande.

Herr Lindberg erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Det är kanske en smula oförsiktigt av mig att inte ha försett mig med
andra kammarens andra tillfälliga utskottets utlåtande, men jag vill minnas att
avslagsyrkandet där berodde på den utredning, som redan föreligger. Herr
Lindqvist kanske inte observerade eller hörde vad jag sade, att det kan inte
ha något med 41 §, andra stycket, att göra, därför att andra stycket i denna
paragraf i utredningen är exakt lika med det som nu finns i sjömanslagen.

Lördagen den 10 juni 1944 em.

Nr 23.

133

Rätt till hyra under viss iid för sjöman, som blivit arbetslös till följd av

fartygs haveri. (Forts.)

Följaktligen, om denna utredning — det är statens offentliga utredningar
1939, nr 21 — kommer att ligga till grund för en ny lagstiftning på området,
så kommer icke någon ändring att ske i andra stycket av 41 §. Därför hade det
väl inte varit ur vägen att man också hade erinrat om och begärt en ändring
av detta och fått den samtidigt med frågan örn klädesersättningen.

Härpå anförde

Herr Lundgren: Herr talman! Jag hade tänkt nöja mig med att instämma
i herr Lindbergs anförande, men jag anser det vara nödvändigt att kammaren
får reda på, att det säkerligen inte finns något land som tolkar den här
bestämmelsen så snävt som vad man gör här i Sverige. Jag tar mig friheten
att relatera ett par fall.

Den 13 januari i år grundstötte ett fartyg utanför Norrköping och sprang
läck. Bärgningsångare rekvirerades. Medan bärgningsarbetet pågick friskade
vinden och besättningen var nödsakad att överge fartyget. När bärgningen
återupptogs konstaterades, att man inte kunde bärga hela fartyget, utan måste
nöja sig med att bärga halva fartyget. Halva fartyget bärgades och inbogserades
först till Norrköping och sedan vidare till Göteborg. Den 13 januari
strandade fartyget, och den 26 maj var fartyget åter reparerat i Göteborg
och kunde insättas i trafik. Under nästan hela den tiden hade besättningsmännen
gått arbetslösa, men de fingo inte någon som helst ersättning.
När man krävde rederiet på ersättning på grund av arbetslöshet, betalade
rederiet ut sju dagars hyra och påstod, att det hade rätt att vänta med att
betala de sju dagarnas hyra som ersättning för avskedande utan uppsägning
ända till dess, att man var fullt på det klara med att fartyget kunde
bärgas.

Ett annat fall inträffade i Stettin. Vid en bombraid mot Stettin sänktes
ett fartyg i Stettins hamn. Besättningen sändes hem till Sverige. I det fallet
bär man tillämpat § 41, första stycket, men när besättningsmännen sedan
kommo hem till Sverige och krävde ersättning för arbetslöshet, då svarade
redaren, att det går inte att få någon sådan ersättning, ty vi kunna bärga
fartyget — det ligger alltjämt i Stettins hamn. Denna besättning går fortfarande
arbetslös, men någon ersättning från rederiet blir det aldrig fråga
om. Antagligen har man inte tid att bärga fartyget, utan det får ligga, på
botten i Stettins hamn till dess kriget är slut, men någon ersättning får inte
manskapet.

Det finns, som jag säde, inte något land som tolkar denna bestämmelse så
snävt som man gör här i Sverige. Jag har helt nyligen varit uppe pa socialdepartementet
hos den tjänsteman, som varit anställd vid internationella arbetsbyrån
i Genéve, och där har jag konstaterat att den internationella arbetsbyrån
har sänt ut ett frågeformulär till samtliga medlemsstater. Man var nämligen
på det klara med att den konvention, som antogs i Genua 1920, skulle komma
att tolkas olika i olika länder. Svar ha kommit från flera länder, och från
Kanada, Frankrike, Spanien, Grekland och Jugoslavien har man meddelat,
att man utbetalar ersättning för iråkad arbetslöshet i händelse att sjömännen
måste avmönstra från fartyget. England, som egentligen var saker till. att
konventionen fick en sådan text som den fick, har meddelat, att man icke
bedömer saken generellt, utan man bedömer förlisningarna eller sjöolyckorna
från fall till fall. Det tolkas i England på så sätt, att när ett engelskt fartyg
blir utsatt för sjöolycka och kommer in i en främmande hamn och sjömännen
avmönstras och sändas hem till England, då ha de rätt att åtnjuta ersättning
på grund av arbetslöshet, men icke ens det lia vi här i landet.

134

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944 em.

Rätt till hyra under viss tid för sjöman, som blivit arbetslös till följd av
fartygs haveri. (Forts.)

Detta är ju inte för rederinäringen någon stor sak. När konventionen antogs
här i landet, hade departementet räknat nt, att på en tioårsperiod skulle
kostnaderna för rederinäringen bii 67 000 kronor om året. Redareföreningen
bestrider detta men har tagit andra år som utgångspunkt. Den har, såsom
herr Lindberg säde. bland annat tagit med tre krigsår, och på denna tid ha
173 fartyg förlist. Redare ha beräknat kostnaderna till 200 000 kronor per
år. Men örn man betraktar, att bruttoinseglingen för den svenska handelsflottan
1938 var nära 362 miljoner kronor, kan man inte säga att 67 000 är
mycket. Jag vet inte, hur mycket bruttoinseglingen varit under krigstiden,
meli jag tror att bruttoinseglingen under kriget motsvarar de 200 000 kro
norna. När man kommer in i fredliga förhållanden igen, kommer naturligtvis
summan att minska. Och märk, att vid uppskattningen till 67 000 kronor örn
året har man beräknat två månaders hyra till varje man ombord i fartyget,
men konventionen innehåller bestämmelse örn att sjöman skall ha ersättning
upp till två månader. Alltså, örn man får arbete omedelbart, skall han naturligtvis
inte ha någon ersättning. På så sätt måste summan 67 000, eller vad
det nu blir, minskas.

Utskottet säger, att detta är en internationell konvention och att man bör
göra. upp detta internationellt. Men den här saken är så obetydlig, att jag.
tror inte att internationella arbetsbyrån, örn den kommer till stånd igen, skulle
taga upp en så obetydlig sak. En utgift på 67 000 kronor för hela rederinäringen
kan inte vara så stort belopp att internationella arbetsbyrån skulle
taga upp denna sak till ny prövning.

Vidare har påtalats den motion, som tidigare blivit avslagen. Men det ligger
ju sa till, att innan kriget utbröt hade man i Norge redan ändrat
sjömanslagen på så sätt, att ersättning för förlorade effekter utgick till de
norska sjömännen till och med vid haveri, ungefär på samma sätt som vi ha
det reglerat i kollektivavtalet. Danskarna svarade, att de ingenting hade att
anmärka emot en sådan ändring. Finnarna däremot sade sig vara tveksamma.
Det är klart att det är mycket stora möjligheter att kunna få till stånd en
interskandinavisk överenskommelse inom den närmaste tiden, men det finns
enligt min uppfattning inte någon som helst möjlighet att få en internationell
överenskommelse i denna riktning på mycket lång tid.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Lindqvist, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Jag vill endast ge en replik till herr Lindberg.

Han beklagade, att han inte hade tillgång till det utskottsutlåtande, ur vilket
jag gjorde ett citat, och han misstänkte att jag inte hade citerat rätt, men jag
var i tillfälle att lämna herr Lindberg detta, så han skall säkert finna, att jag
inte har citerat falskt, varken på ena eller andra sättet.

Medan jag har ordet för replik tillåter jag mig säga i anledning av herr
Lundgrens yttrande, att det förefaller, inte bara av herr Lundgrens utan även
av herr Lindbergs yttrande som örn mycket, inte allt, men en hel del, skulle
vara att vinna genom förhandlingar mellan parterna. Det är ju så, som herr
Lundgren säger, att det är tillämpningen som är olika, och vid förhandlingar
med redareföreningen kanske man skulle kunna uppnå ett resultat, intill dess
att man kan fa ett nordiskt samarbete till stånd örn en ändring av konventionen.

Vidare anförde:

Herr Lundgren: Herr talman! Jag är mycket glad över den fingervisning
jag fick, men som underhandlare i 25 år vet jag, att det är ytterst svårt att få

Lördagen den 10 juni 1911 em.

Nr 23.

135

Rätt till hyra under viss lid för sjöman, som blivit arbetslös till följd av

fartygs haveri. (Forts.)

motparten att gå ifrån en princip, ändå att principen i ekonomiskt hänseende
är av ringa betydelse. Man biter sig fast vid en. princip, och här är ju en lag
som föreskriver, att fartyget skall vara totalförlist, för att rätt till ersättning
skall inträda. Det är fullkomligt omöjligt att vid förhandlingar kunna få en
ändring till stånd på den punkten.

Under kriget ha vi verkligen träffat överenskommelse om att de sjömän,
som voro anställda på vissa angivna fartyg, skulle fa arbetslöshetsunderstöd
på det sätt vi anse att lagen bort föreskriva, men vi lyckades den gången därför,
att sjömännen inte kunde hemtransporteras till Sverige. Längre än så
kommo vi inte, och jag skulle inte vaga en strid med arbetsgivareföreningen
för ett principspörsmål av denna art.

Herr Erlander: Herr talman! Jag skall inte säga något örn den sakfråga,
som här diskuteras, men det kanske kan verka överraskande för kammarens
ledamöter örn det skulle förhålla sig så, att den omständigheten att Sverige
ratificerat en konvention vid den internationella arbetsorganisationen skulle
förhindra ett i och för sig önskvärt socialt framsteg. Det är emellertid så, att
vi här i vårt land lia varit mycket bokstavstrogna, när det gäller den internationella
arbetsorganisationen i konventioner. Det har emellertid alltid varit
ett önskemål från den svenska regeringens sida att få till stånd en ökad rörelsefrihet,
så att icke socialt långt framskridna länder som t. ex. Danmark
och Sverige skulle vara förhindrade att ratificera konventioner av den anledningen.
att vi ha utformat vår lagstiftning på olika punkter på ett annat sätt
än vad den internationella arbetsorganisationen har gjort. Därför har vid
årets konferens i Philadelphia den svenska regeringens ombud fått direktiv
att gå in för en uppmjukning av bestämmelserna för framtiden på det sätt,
att man kan ratificera en konvention och få prövat, huruvida den svenska,
danska eller engelska lagstiftningens innehåll överensstämmer med konventionens
sakinnehåll, även örn det skulle vara pa någon punkt formell oöverensstämmelse.
.

Jag har, herr talman, inte kunnat underlåta att lämna den upplysningen
till kammarens ledamöter, då det otvivelaktigt kan .se egendomligt ut att en
organisation, som skall vara till för att främja det internationella framstegsarbetet,
skall kunna stå hindrande i vägen för ett önskvärt framsteg.

Herr Lindberg: Herr talman! Jag vill bara i anledning av herr Lindqvists
senaste anförande säga, för det första att jag inte har misstänkt honom för att
citera falskt ur andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, och. för
det andra att jag bestrider allt fortfarande att detta utlåtande kan ha något
med 41 §, andra stycket, att göra. Det rörde en helt annan sak, nämligen frågan
örn klädesersättningen, och det är bara en konstruktion när man säger, att
på grund av detta utlåtande skall inte denna fråga kunna bifallas.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gay propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock pa bifall till den i
ämnet väckta motionen; och fann herr förste vice talmannen den förra proppsitionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Hindberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den. som vill. att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr .r>2. röstar

136

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944 em.

Undantagande
från preskription
av
rätt till ersättning
enligt
olycksfallsförsäkringslagen.

Rätt till hyra under viss tid för sjöman, som blivit arbetslös till följd av

fartygs haveri. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

"V inner Nej, bär kammaren bifallit den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för nej-propositionen; och hade
kammaren alltså bifallit den i ämnet väckta motionen.

Herr talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 8.

Föredrogs andra lagutskottets memorial, nr 52, med föranledande av kamrarnas
_ skiljaktiga beslut beträffande andra lagutskottets utlåtande nr 49 i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till arbetstidslag för
hotell, restauranger och kaféer, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Fad utskottet hemställt bifölls, såvitt angick andra kammaren.

§ 9.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 53, i anledning av väckt motion
örn undantagande från preskription av rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Spångberg: Herr talman! Jag kan i stort sett förklara mig nöjd med
vad utskottet här föreslagit. Vi motionärer hade visserligen tänkt oss möjligheten
av ett direkt beslut av riksdagen, som skulle gå ut på att ersättning
enligt olycksfallsförsäkringslagen icke skulle bli föremål för preskription.
Vi anse att en lagändring knappast kail vara behövlig för ett sådant beslut.
Det är ju nämligen så att några bestämmelser om preskription icke finnas upptagna
i lagen örn olycksfall i arbete. Det påtalade preskriptionsförfarandet
är en rätt sen företeelse och tillkom närmast på initiativ av en ämbetsman. Lagen
antogs ju som bekant 1916, och preskriptionen infördes icke förrän 1930.
Vid tillfället i fråga voro ledamöterna av riksförsäkringsanstalten icke heller
eniga om beslutet. Tidigare hade riksförsäkringsanstalten visserligen prövat
dylika ärenden, men man hade då icke funnit det lämpligt nied ett preskriptionsförfarande.
Det var först efter ett generaldirektörsskifte som anstalten i
likhet med sin dåvarande generaldirektör Ribbing började betrakta olycksfall
som vanliga affärstransaktioner, och vi känna till, åtminstone i viss utsträckning,
vilka tragiska öden de som drabbats av olycksfall av olika grader utsatts
för.

Det förhåller sig icke precis på samma sätt med ersättningar, som utgå på
grund av olycksfall, som det gör med pengar, som någon lånar, eller med en
överrock eller en radioapparat, som en person tar på avbetalning. Vid åtskilliga
olycksfall framträder den verkliga skadan först efter rätt lång tid. Jag är
mycket tillfredsställd med att utskottet i stort sett delar motionärens rent principiella
sypunkter, att ersättning bör utgå från det skadan uppges, och det
framgår ju också av bilagorna, att försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten
äro inne på samma tankegång. Nu ifrågasätter utskottet örn icke, därest
särskilda preskriptionsbestämmelser införas, dessa böra inskrivas i lagen. Det

Lördagen den 10 juni 1944 em.

Nr 23.

137

Undantagande fran preskription av rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkring
slagen. (Forts.)

är naturligtvis önskvärt, om man vill lia någon preskriptionstid, att reglerna
härom införas i lagen så att var och en kan få en klar uppfattning örn dem,
vilket ju icke är möjligt med den nuvarande tolkningen. Det har sannolikt aldrig
varit lagstiftarens mening att 1864 års preskriptionsanslag skulle tillämpas
på olycksfallsersättningar. Emellertid äro icke heller motionärerna alldeles
främmande för tanken att det kunde vara lämpligt med bestämmelser i ett avseende,
och vi lia därför framhållit i motionen, att i den mån som preskriptionsbestämmelser
kunna anses lämpliga i fråga om olycksfallsersättning, bör
tillämpning gälla så till vida att ersättning tillerkännes retroaktivt för en tiel
av tio år räknat från det anmälan skedde eller nya anspråk gjordes. För ett
sådant förfarande bör det givetvis finnas bestämmelser i olycksfallsförsäkringslagen.
En sådan lagändring bör även få retroaktiv verkan. Många fall
visa önskvärdheten av att en utredning, örn elen, som jag hoppas, nu kommer
till stånd, bör komma till stånd så fort som möjligt.

Bestämmelserna om ersättning för olycksfall lia krånglats till på ett för
många synnerligen otrevligt sätt. Jag känner till ett fall, där ersättning skall
utgå från ett statens affärsdrivande verk men där, på grund a.v att preskriptionsbestämmelser
finnas i en snart hundraårig lag som icke namnes i olyeksfallslagarna,
skriftväxling i ärendet pågått under mer än tre år utan att det
därför kunnat klarläggas vem som skall betala den läkare, sorn behandlat skadan.
I ett annat fall, som i och för sig är mycket upprörande, har det pågått
och pågår för närvarande en process. Det gäller en person, som hade blivit
påkörd av en automobil, och det blev klarlagt, att felet var bilförarens. Den
påkörde fick vistas närmare tre år på sjukhus på^ grund av olyckshändelsen,
och till vederbörande betalades ut 20 000 kronor från ett försäkringsbolag, vilket
belopp nästan helt och hållet gick åt att betala läkare och sjukhusvård.
Efter sjukhusvården konstaterade läkaren, att olyckan förorsakat över 33 procents
invaliditet och komme att medföra bestående mycket stora obehag. Därefter
har det pågått skriftväxling och rättegång parterna emellan rörande den
ersättning svaranden hade att ytterligare betala den skadade. I vanliga fall
räknar man väl med att preskriptionstiden därigenom skall brytas, men det
hela är så oklart att det för närvarande pågår process bl. a. örn preskription
skall anses bruten i anledning av en tidigare rättegång i målet. Även andra
fall böra — om nu frågan kommer att utredas genom Kungl. Majlis försorg
— rättås till. Sedan motionen väckts har en läkare tagit upp frågan till behandling
i Social-Medicinsk Tidskrift, De beaktansvärda synpunkter som där
framförts lia även tillställts utskottet. Det gäller lagningen av tandproteser,
som blivit sönderslagna i samband med olycksfall. Hittills bär sådant icke
ersatts enligt olycksfallsförsäkringslagen, utan den som drabbas av en dylik
olycka i arbetet får själv vidkännas läkarkostnaderna, Den ifrågavarande läkaren,
doktor Thuréus, skriver: »Erfarenheten visar att detta mången gång
kan leda till beklagliga följder och uppenbar orättvisa. Som exempel kan anföras
att det ej sällan inträffar, att en person vid olycksfall i arbete skadar
en tandprotes. Han kan ej få den ersatt, då inga egna tänder skadats, även örn
han har kostat på sig betydande summor för att hålla sin tandvård i bästa
skick samt för att tuggförmågan skall vara tillfredsställande, då i annat fall
bl. a, rubbningar i det allmänna hälsotillståndet kan följa i form av t. ex.
mag- och tarmsjukdomar.» Han framhåller slutligen: »Det synes därför skäligt
att även i här föreliggande fall preskriptionstiden upphäves samt att ersättning
lämnas efter vissa grunder även vid skada på tandproteser.»

Jag har då kammaren nu går att fatta beslut i denna sak, ett beslut som jag
hoppas kommer att bli i överensstämmelse med vad andra lagutskottet föro -

138

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944 em.

Förslag till
lag om undervisning
och
vård av bildbara
sinnesslöa,
m. m.

Undantagande från preskription av rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen.
(Forts.)

slagit, velat passa på tillfället att peka på dessa problem, vilka enligt min mening
böra bli föremål för utredning. Jag ber att med det anförda få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Med anledning av vad den föregående
ärade talaren sade vill jag framhålla, att just de exempel lian anförde visa, att
man icke kan lagstifta på detta område så där utan vidare, utan att man först
behöver få frågan utredd. Utskottet har ju också varit mycket starkt inställt
på, att en utredning är nödvändig, och har därvid helt godtagit den tanke, som
framförts i motionen. Jag hoppas att det skall gå bra. Jag ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej.

Kammaren biföll vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

§ 10.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 54, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända
arbetslöshetskassor.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 55, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag örn undervisning och vård av bildbara
.sinnesslöa, m. mi. dels ock i ämnet väckta motioner.

_ Genom en den 3 mars 1944 dagtecknad proposition, nr 205, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa; samt

2) lag örn ändrad lydelse av 2 § 3 mom. lagen den 6 juni 1924 (nr 361)
örn samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

I anledning av propositionen hade inom riksdagen väckts två motioner, nämligen
nr 300 i första kammaren av fru Sjöström-Bengtsson m. fl. och nr 491
i andra kammaren av fröken Nygren tm. fl.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med förklarande att de genom propositionen framlagda
lagförslagen icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för
sin del antaga av utskottet framlagda förslag till

1) lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa;

2) lag örn ändrad lydelse av 2 § 3 morn. lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om
samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag);

B. att motionerna 1:300 och 11:491 mätte anses besvarade genom vad utskottet
under A. anfört.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Fröken Hesselgren, som yttrade: Herr talman! I fråga om föredragningen
av andra lagutskottets utlåtande nr 55 får jag föreslå,

Lördagen den 10 juni 1944 em.

Xr 23.

139

Förslag till lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa, m. m.

(Forts.)

att detsamma må företagas till avgörande punktvis och punkten A. på det
sätt, att de däri tillstyrkta lagförslagen föredragas vart för sig, det med 1)
betecknade paragrafvis och, i den mån så erfordras, styckevis med slutbestämmelser,
ingress och rubrik sist, varefter och sedan de båda under punkten
A. tillstyrkta lagförslagen blivit genomgångna utskottets hemställan i punkten
A. föredrages,

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet, samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Detta förslag bifölls.

Punkten A.

Utskottets förslag till lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa.

Efter föredragning av 1 § anförde:

Herr Erlander: Herr talman! Jag befinner mig i en för en talesman för
socialdepartementet rätt egendomlig situation. Vi ha ju inom socialdepartementet
i regel lyckats så utforma, våra förslag att det är sällan som de icke
stått sig vid prövningen i utskott och kamrar. Det har icke lyckats helt i förevarande
fall. Då jag kommer att tala mot ett enhälligt lagutskott, och första
kammaren, visserligen mot en betydande minoritet, följt lagutskottet, kan jag
genast från början deklarera, att jag icke vågar lia allt för stora förhoppningar
om att kunna få andra kammaren att följa Kungl. Maj:t.

Innan jag går in på den punkt, där det finns skiljaktiga meningar melian
Kungl. Maj :t och andra lagutskottet, skall jag be att få ta upp en liten detaljfråga,
där enligt min mening en beklaglig försämring av propositionen blivit
gjord. Det är på punkten örn rätten att överklaga beslut örn intagning i och
utskrivning från anstalterna. Där har utskottet enligt min mening alldeles förbisett
vad som var så att säga finessen i Kungl. Maj :ts förslag. Vi hade föreslagit,
att man icke skulle ha en vanlig klagorätt i detta fall, utan att man
skulle hos sinnessjukhusnämnden kunna påkalla prövning av beslut örn intagning
och utskrivning. Genom den formulering, som andra lagutskottet givit
paragrafen, har man försvårat möjligheterna att vid behov så att säga, när
någon anser sig önska påtala ett besluts förnyade prövning, ta upp frågan
på det sätt som sker inom sinnessjukhusnämnden. Jag tror att det är en ganska
beklaglig konsekvens av andra lagutskottets ställningstagande att man nu infört
ett formellt överklagningsförfarande, vilket alltså gör att det blir betydligt
besvärligare att få frågorna på nytt upptagna till prövning, örn till äventyrs
förhållanden framkommit, som skulle motivera en förnyad prövning. Det är,
herr talman, en detalj, men en detalj, som enligt min mening visar att det kan
vara förenat med vissa risker att göra örn ett förslag som detta, vilket, det
kan jag försäkra kammarens ledamöter, har varit föremål för en mycket noggrann
prövning inom socialdepartementet. Jag kan vitsorda, fastän jag icke
tror att jag tillhör dem som äro alldeles oemottagliga för andras synpunkter
och trots att jag lyssnade mycket uppmärksamt på debatten i första kammaren,
att jag icke kunnat upptäcka någon enda synpunkt, som icke varit
under övervägande inom socialdepartementet, innan dess chef tog ställning
i ärendet.

Den fråga där skiljaktigheterna verkligen betyda något är emellertid frågan
om tillsyningsmyndigheten, där departementschefen och Kungl. Maj :t
förordat, alt medicinalstyrelsen skall vara tillsyningsmyndighet, medan ut -

140

Xr 28.

Lördagen den 10 juni 1944 em.

Förslag till lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa, m. m.

(Forts.)

skottet förordat skolöverstyrelsen. De motiv, som dikterat departementschefens
och regeringens ställningstagande, äro följande. Det kommer icke att gå att
inom överskådlig framtid uppnå den ideala skiljelinjen mellan de sinnessjuka,
de obildbara sinnesslöa och de bildbara sinnesslöa, som självfallet är det mål
vi sträva efter. Redan i propositionen framhålles ju, att förutsättningen för att
det skall bli tillräckligt nied utrymme för de bildbara sinnesslöa är att man
skaffar utrymme åt. de obildbara, och beträffande dem är det ju ingen som
ifrågasätter annat än att de skola lia medicinalstyrelsen som tillsyningsmyndighet.
Men för att de obildbara skola få utrymme säger man. att nian har
för avsikt att föreslå att Källshagens sjukhus ersättes med ett nytt sinnessjukhus.
Det framgår redan av detta exempel att under den tid vi kunnat överblicka
kommer det att bli mycket besvärligt att ha två ansvariga myndigheter.
Redan platsbehovet motiverar, att man har en enhetlig ledning för såväl obildbara
som bildbara sinnesslöa. Det är beklagligt att v.i skola befinna oss i en
sådan situation, och ingen skulle högre än jag önska att vi kunde befinna
oss i ett annat läge, så att vi kunna garantera att vi hade tillräckligt med
platser för de bildbara sinnesslöa, Jag tror emellertid att det är realitetsbetonat
att se det hela på det sätt jag har angivit. Det är ett skäl, som jag tror
utskottet icke skulle ha viftat bort.

Det andra skälet för departementschefens ställningstagande äi att — låt
vara att den pedagogiska sakkunskapen är utomordentligt värdefull vid dessa
barns fostran — den medicinska sakkunskapen dock måste ha det avgörande
inflytandet, när det gäller dessa barn, vilka det vore en illusion att göra gällande
att de äro normala. Vårt mål är att skaffa psykiatrisk sakkunskap för
barnavården i varje län. Det är mycket ledsamt att icke denna kammares ledamöter
— och dessvärre icke heller första kammarens ledamöter, därför att
anförandena inföllo under lunchrasten — icke kunde höra vad representanter
för Stockholms län och Värmlands län hade att anföra i det avseendet. Jag
tror att speciellt representanten för Värmlands län givit åtskilligt att tänka
på örn betydelsen av att man låter den medicinska sakkunskapen i så stor utsträckning
som möjligt få inflytande i fråga om omhänclerhavandet av dessa
barn. I departementet hade vi svårt att tänka oss, att det skulle vara lämpligt
att icke låta medicinalstyrelsen bli chefsmyndighet för de psykiatriska
läkare, som vi hoppas så småningom kunna anskaffa, Jag tror att det kommer
att visa sig, att det blir en dualism här, som kommer att bli ganska ödesdiger,
och att det borde vara mjmket lättare att ta hänsyn till de pedagogiska
synpunkterna under medicinalstyrelsens chefskap än att låta de medicinska
synpunkterna insorteras under skolöverstyrelsens översyn. Detta är ju icke
det enda problemet av denna beskaffenhet, där blandade intressen göra sig
gällande, dag ber att få hänvisa till skyddshemsvården. Jag vet att de finnas,
som anse att skyddshemmen böra läggas under skolöverstyrelsen. Jag
tror icke att den som har ansvaret för socialvården inom vårt land vågar ge
sig in på det nu, i vart fall icke innan vi fått en utbj^ggnad av skolöverstyrelsen
med en stark social avdelning. Och jag säger detsamma här. Det är
olyckligt att lägga denna betydelsefulla vårdgren under skolöverstyrelsen, innan
denna utbyggts med en tillräckligt stark medicinsk avdelning. Jag ber
också få fästa kammarens uppmärksamhet på att skolöverstyrelsen visserligen
förklarat, att den tillstyrker att denna vård överflyttas till skolöverstyrelsen,
men märk, detta mot skolöverläkaren, som alltså haft en annan uppfattning.
Det är nog ganska nyttigt att man observerar detta förhållande.

Detta var alltså det andra skälet för departementschefens ställningstagande.
Det tredje skälet är kanske ändå det avgörande, nämligen att vilka pedago -

Lördagen den 10 juni 1944 em

Nr 23.

141

Förslag lill lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa, m. m.

(Forts.)

giska synpunkter man än lägger på denna fråga, kan man väl ändå icke begära,
att de pedagogiska synpunkterna skola läggas på andra än de barn,
som äro i skolåldern. Örn kamrarnas ledamöter titta efter i utskottsförslagets
3 § skola ni där finna att den centralanstalt, vars tillsyn skall läggas under
skolöverstyrelsen, skall omfatta: a) upptagningshem för sinnesslöa barn, som
ej börjat skolan, b) skolhem med sinnesslöskola för undervisning av barn i
skolåldern och c) arbetshem för ytterligare utbildning i praktiskt hänseende
av elem, som avslutat skolundervisningen i skolhemmet. De synpunkter som
utskottet anfört kunna uppenbarligen icke gälla mer än gruppen b). Nu sades
i första kammaren, att förskolebarnen äro så få att de icke spela någon roll.
.Tåg är överraskad av ett sådant uttalande, ty det strider i vart fall mot tillgängliga
statistiska siffror. Jag vill hänvisa till sakkunnigutredningen på
s. 43, där det står angivet hur mångå barn under 5-årsåldern som 1941 intogos
på landets offentliga vårdhem. Det var 41 av sammanlagt 121. Vart tredje
barn är alltså under 5-årsåldern. Det är väl ganska orimligt att säga, att siffran
är så liten att den inte spelar någon roll för bedömandet av frågan. Jag
hänvisar vidare till att i de enskilda hemmen var det precis samma proportion.
65 stycken intagna och 22 av dem voro under 5 år, vilken ålder uppenbarligen
är en ålder under skolåldern. Men sedan kommer man till de äldre.
Är det icke en ganska underlig historia, att man utan att bygga upp en socialmedicinsk
avdelning i skolöverstyrelsen lägger på skolöverstyrelsen tillsynen
över barn även sedan de slutat skolåldern. Såsom professor Petrén i en av dagens
morgontidningar mycket riktigt påpekat blir en nödvändig konsekvens
av detta att även eftervården för de utskrivna kommer att läggas på skolöverstyrelsen.
Jag tror, herr talman, att örn vi varit i en annan situation och haft
en mera fulltalig kammare här än nu är fallet, jag icke skulle ira tvekat om
att det skulle ha gått att övertyga kammaren örn, att andra lagutskottet icke
på samma sätt genomtänkt problemet som Kungl. Maj:t. I den situation, som
jag befinner mig i, med omöjligheten att nå kammarmajoriteten, medger jag
att utsikterna därtill äro ringa. Jag skulle därför vilja säga att jag, oavsett
de beslut som här fattas, föreställer mig att vi få taga upp denna sak tillen
omprövning ifrån olika utgångspunkter under de år som komma och se på
vilka punkter man genom en väsentlig förstärkning av skolöverstyrelsen kan
nå ett resultat, där man dock har spolierat det som enligt min mening varit
ett bärande motiv för förslaget, nämligen det fortsatta utbyggandet av psykiatrikervården
med chefspsykiatriker i de olika länen.

Jag har — trots att läget är det, att man icke bär möjlighet att få igenom
Kungl. Maj :ts förslag — icke kunnat underlåta, herr talman, att framföra
dessa synpunkter.

Fröken Nygren: Herr talman! När man nu går att genomföra skolplikt
för de bildbara sinnesslöa så är det att hälsa med största tillfredsställelse.
Det kommer att bli till mycket stor nytta för alla barn som besöka våra folkskolor.
Det förhållande som hittills varit rådande kan ju ingen människa
vara glad åt. Dels kommer det att bli till nytta för de normala barnen i våra
folkskolor att do sinnesslöa barnen nu bli omhändertagna. Men den allra största
nyttan kommer givetvis de sinnesslöa barnen att få av den nya anordningen.
Det har i mycket stor utsträckning varit föräldrarnas fel att dessa barn ha
varit kvar i folkskolan. Föräldrarna lia icke velat gå med på att barnen
flyttats över till sinnesslöanstalternas skolhem. Man förstår naturligtvis föräldrarna
härvidlag. Det är ju icke lilli att inse eller erkänna ens för sig
själv att ens barn är sinnesslött. Men ilen lag som vi nu skola fastställa

142

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944 em.

Förslcuj till lag örn undervisning och värd av bildbara sinnesslöa, m. m.

(Forts.)

kommer att draga en tydlig gräns mellan bildbara oell icke bildbara sinnesslöa,
oell jag föreställer mig att det är just denna frånvaro av gräns mellan
de olika grupperna som gjort föräldrarna så ovilliga att skicka över sina barn
till sinnesslöskolorna. Föräldrar som besökt en sinnesslöanstalt och sett asylisterna
där måste helt. naturligt reagera, ty deras bildbara sinnesslöa barn
skilja sig i så väsentlig grad från asylisterna att ingen kan tveka om att de
stå mycket närmare de normala barnen. Särskilt är det psykologiskt klokt
att gå den linje utskottet gjort och draga gränsen också organisatoriskt, så
att det fastställes att skolhemmen och även de andra anstalterna a)- och c)-anstalterna, eftersom de måste följas åt, äro skolor, som allihop komma att
sortera under skolöverstyrelsen. Det är bara fråga örn en gradskillnad mellan
de barn som hänvisas till hjälpklasserna i våra folkskolor och de som måste
hänvisas till sinnesslöanstalternas skolhem eller till externaten i de städer,
där man har sådana inrättade.

Såsom utskottet fastslagit är det i första hand fråga örn undervisning och
fostran på anstalterna. Undervisning och fostran äro mera utmärkande för
anstalterna än vård. Detta gäller icke bara -b)-anstalterna, d. v. s. skolhemmen,
utan även saväl a)- som c)-anstalterna. Det är fråga örn att bibringa
även småbarnen under 7-årsåldern den grad av uppfostran man kan. Nu säger
herr Erlander att det skulle vara så avvita att c)-anstalterna, d. v. s. arbetshemman,
skulle ställas under skolöverstyrelsens inseende. Mot detta vill
jag framhålla att eftervård och yrkesutbildning av såväl blinda som dövstumma
har skolöverstyrelsen som tillsynsmyndighet. Det blir nu samma förhållande
här. Till och med konsulenten, som finns anställd för att bispringa de
dövstumma sedan dessa lämnat anstalterna, sorterar under skolöverstyrelsen.

Att man skall taga bort läkarinflytandet ifrån anstalterna har ju ingen
människa tänkt sig och allra minst utskottet. Det är alldeles givet att läkarna
skola vara med och ha sitt starka inflytande när det gäller avgörande örn vilka
barn som äro sinnesslöa eller icke och vilka som skola tagas in där. Det visar
sig emellertid att man ju helt enkelt icke kan knyta en läkare helt till en anstalt.
De sakkunniga slå ihjäl sin motivering själva på den punkten. De påpeka
att läkare finns anställd vid varje anstalt, i flertalet fall tjänsteläkare
med en gedigen allmän läkarutbildning mea utan specialutbildning i psykiatri.
Denna anordning har visat sig medföra vissa olägenheter. Sedan tala de litet
örn pedagogen, och så komma de tillbaka till talet om läkaren. De anföra, afl
flertalet av de nuvarande anstalterna äro för små att vid sig kunna binda heltidsanställda
läkare. _ De sakkunniga ha därför övervägt örn man för uppnående
av en rationell sinnesslövård borde sträva efter att koncentrera sinnesslövarden
till ett färre antal större anstalter med specialutbildad läkare som
chef. Men sedan säga de, att man kan icke ga den vägen och förorda det
system vi nu ha med små anstalter spridda i länen. Det är alldeles säkert det
lyckligaste. När man icke kari få läkarna helt knutna till dessa anstalter förefaller
det åtminstone mig mycket egendomligt, att läkaren där i alla fall
skall vara huvudpersonen. Det är i de flesta fall provinsialläkaren som är
anstaltens läkare, lian kan endast komma dit en eller annan gång. Men örn
man har den anordning propositionen föreslår, är det läkaren som skall taga
initiativ i alla möjliga frågor. Läkaren i samråd med anstaltens föreståndare
skall göra det ena eller andra. Emellertid är det föreståndaren, vilken bär sin
dagliga gärning förlagd till anstalten, som ser vad som behöver uträttas och
har den närmaste kontakten med klientelet. Det är då naturligast att han tar
initiativet och gör det i samråd med läkaren.

Man kan icke inordna läkaren under skolöverstyrelsen, säger herr Erlander

Lördagen den 10 juni 1944 em.

Xr 23.

143

Förslag till lag om undervisning och vård av hildhara sinnesslöa, in. m.

(Forts.)

och gör gällande att vi skola inom överskådlig framtid få tillräckligt antal
psykiatriskt utbildade läkare ute i landet så att vi skola kunna få nödig sakkunskap
knuten till anstalterna. Jag tror att det kommer att dröja ganska
länge, och de komma icke att bli helt knutna till anstalterna. Det kunna de
icke av ekonomiska skäl, ty vården skulle då bli onormalt dyrbar. De lia sin
huvudsakliga utkomst på annat håll. De få icke tid att ägna sig helt åt dessa
anstalter. Det blir som hittills ett och annat besök. Mot påståendet att man
icke kan inordna läkare under skolöverstyrelsen vill jag framhålla, att det var
icke länge sedan vi här i riksdagen gingo in för och fastställde en organisation
med skolläkare och skolsköterskor för skolhälsovården i alla skolor i hela
vårt land. Det var ingen som talade örn att den institutionen skulle skiljas från
skolväsendet i övrigt, och på den punkten har ju icke heller skolöverläkaren
haft någon annan mening, fast han märkvärdigt nog när det gäller sinnesslöskolorna
har haft en avvikande mening.

Herr Erlander talade också om vad som sagts i första kammaren. Han sade,
att representanten för Stockholms läns landsting talade så övertygande örn
förmånen att ha läkaren som den verklige chefen. Jag var emellertid också
inne i första kammaren och hörde hela debatten. Det var två representanter för
Stockholms läns landsting som talade, och de hade ifrån samma utgångspunkter
kommit till precis motsatta uppfattningar. Den andre talaren från samma
håll ansåg att utskottet handlade rätt och förordade dess linje. Man kan tydligen
komma till helt olika uppfattning. Det är ju icke så egendomligt, eftersom
det är fråga örn så skilda saker som skola samordnas. Naturligtvis vore
det önskvärt med en uppdelning av det medicinska under medicinalstyrelsen
och det pedagogiska under skolöverstyrelsen. En sådan uppdelning kan emellertid
icke förekomma, och då får man gå den linje som man anser vara bäst,
och eftersom det i första hand och i större utsträckning är fråga örn fostran än
om vård förefaller det helt naturligt att det just blir skolöverstyrelsen, vilken
har dessa frågor om hand, som också får bli chefsmyndighet.

Innan jag slutar vill jag säga några ord om utskottets behandling av motionen
i vad den avser externatskolorna. Alla äro överens örn att extematen
äro skolor och ingenting annat. Vi ha därför i motionen föreslagit att orternas
folkskolestyrelser skulle få direkt hand örn externatskolorna. Det har utskottet
icke velat gå med på därför att, säger man, enhetlig ledning av de olika
grenarna av centralanstaltens verksamhet är nödvändig. Med hänsyn till önskvärdheten
av enhetligheten i registreringen av och kontrollen över de sinnesslöa
barnen synes utskottet en sådan anordning som motionärerna föreslå icke
vara ändamålsenlig. Jag förstår mycket väl den synpunkten, ty det är givet
att man måste ha en enhetlig registrering. Jag kan därför gå med på den linje
som utskottet här föreslagit, men jag hoppas att man på någon annan väg skall
kunna komma fram till den kontinuitet som man i alla fall här måste eftersträva.
Det är ju nämligen så att externaten i de allra flesta fall vuxit fram ur
våra hjälpskolor. På sina håll dela de skollokaler, och det finns exempel på
att Överlärare för hjälpskola närmast är den som har hand örn externatskola.
Det är mycket viktigt att man icke bryter detta samarbete, men jag förmodar
att utskottet tänkt sig, hur man i fortsättningen skall kunna uppnå detta samarbete,
även örn externatet direkt ligger under centralanstaltens styrelse. Jag
har alltså intet yrkande på den punkten, utan jag vill i allt ansluta mig till
lagutskottets förslag.

Herr voll Friesen: Herr talman! Som kammarens ledamöter förstå av dea
redan förda diskussionen har ju striden slått om vården av de bildbara sinnes -

144

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944 em.

Förslag till lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa, m. rn.

(Forts.)

slöa ur både medicinska och pedagogiska aspekter. Det är i den frågan jag
skall försöka komma till en slutsats. Jag önskar nämna för kammaren, att jag
i egenskap av läkare vid en sinnesslöanstalt i åtskilliga år har sysslat med dessa
frågor och följaktligen besitter åtminstone någon sakkunskap härutinnan. Örn
vi först gå till frågans medicinska del, så gäller ju frågan vad den medicinska
sakkunskapen, läkaren, har att göra på en sinnesslöanstalt. Det första han
bär att göra är att sortera det inkomna klientelet. Han har att bedöma, huruvida
den som har skickats in till anstalten verkligen är i behov av vård på anstalten.
Vidare har han att göra en första sortering mellan avdelningarna, alltså
bestämma till vilken avdelning vederbörande rätteligen hör, örn det är fråga
örn en arbetshemselev, en skolelev eller en obildbar sinnesslö. Därutöver måste
man säga att läkaren icke har mycket att göra. Han kan visserligen få sig
uppgifter förelagda under den tid sinnesslöa vårdas på anstalten. Sinnesslöa
kunna angripas av sinnessjukdom och vara i behov av vård på annan anstalt.
Det åligger därför läkaren att i så fall utfärda de vederbörliga intygen._

Vidare har läkaren till uppgift — och det tar kanske den största tiden i anspråk
— att sörja för den rent kroppsliga vården av de sinnessjuka. Dessa
samhällets olycksbarn — ty så får man väl lov att kalla dem -— kunna lika
väl som de sinnesfriska drabbas av kroppsliga sjukdomar. Epidemier . kunna
t. ex. uppstå på anstalten. I sådana fall är det självklart, att den medicinska
sakkunskapen får ingripa rådgivande och vägledande.

Beträffande den egentliga behandlingen av de sinnesslöa är det emellertid
endast den pedagogiska sakkunskapen som förmår uträtta någonting — det
måste jag även såsom läkare säga. Det är inte läkaren som skall behandla
en sinnesslö — han står fullkomligt maktlös om han framför sig har en individ,
på vilken denna diagnos Ilar ställts. I sådana fall förmår ingen som helst läkarbehandling,
ingen medicinsk terapi uträtta någonting. Läkaren kan ställa
sin diagnos, och sedan blir det andra som få ingripa för att åstadkomma vad
jag skulle vilja kalla en social anpassning av dessa människor. De få därefter
omhändertagas av lärare, som lära dem läsa och skriva och — vilket är
ännu viktigare — av särskilt utbildade lärare -som undervisa dem i praktiska
göromål. Ty det är när det gäller praktiska ting som de sinnesslöa lia de största
möjligheterna att infoga sig i samhället. Det finns olika former för handarbete
som de kunna utföra. Var och en som varit i tillfälle att studera förhållandena
på en sinnesslöanstalt blir rent av förbluffad över i vilken utsträckning
fingerfärdigheten kan uppövas. Det är förvånande att finna, vilka vackra
handarbeten och ganska kvalificerade slöjdarbeten eleverna under sakkunnig
ledning kunna utföra. Det är alltså på det praktiska området de sinnesslöa ha
möjlighet att hävda sig, och det är i detta avseende anstalterna ha sin stora
betydelse. Dessa ting ligga som kammarens ledamöter förstå knappast på det
medicinska planet.

På grund av dessa skäl, herr talman, har jag funnit, att den slutsats som
utskottet har kommit till är den riktiga, detta trots a,tt jag själv representerar
den medicinska sakkunskapen i denna fråga. För övrigt vill jag säga, att man
inte bör göra denna sak till en alltför stor stridsfråga. Frågan har inte den
stora betydelse som man på sina håll har tillmätt densamma. Att döma axvissa
uttalanden från medicinskt håll i pressen skulle det verkligen vara fara
å färde, örn man lägger sinnesslövården under skolöverstyrelsens tillsyn. Så
är emellertid ingalunda förhållandet. Jag är övertygad örn att det kommer
att gå alldeles förträffligt, även örn skolöverstyrelsen får hand örn dessa ting,
vilket jag finner fullt naturligt. Jag har, herr talman, inte kunnat underlåta

Lördagen den 10 juni 1944 em.

Nr 20.

145

Förslag till lag örn undervisning och vård av bildbara sinnesslöa, m. m.

(Forts.)

att i detta sammanhang framföra dessa synpunkter och tillåter mig att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Erlander: Herr talman! Jag vill till herr von Friesen säga, att han
förbigick ungefär fem sjättedelar av den argumentation, som ligger till grund
för Kungl. Maj:ts förslag. Han förbigick fullkomligt det samarbete, jag talade
örn beträffande platsbehovet, och resonemanget örn skolöverstyrelsen som tillsyningsmiyndighet
över eftervården av de vuxna sinnesslöa. Han uppehöll sig
uteslutande vid skolbarnen. Jag är rätt överraskad över att en läkare anser sig
vilja förklara läkarens roll så obetydlig, när det gäller omhändertagandet av
dessa i hög grad missanpassade varelser. Jag har, herr talman, endast begärt
ordet för att säga, att så länge som jag har möjlighet att utöva något inflytande
på de sociala ärendenas handläggning, kommer den rakt motsatta linjen
att följas så vitt på mig ankommer.

Jag tror att vi inom socialvården ha mycket större behov av socialt kunniga
och socialt skickliga läkare än vi ha tillgång till för närvarande. Jag kan därför
inte undgå att finna det beslut, som riksdagen nu kommer att fatta, beklagligt.
Olycka är måhända ett för kraftigt ord, men jag mäste i alla fall beteckna
det som ett beklagligt återfall till den uppfattningen, att läkarexpertisen
icke bör anknytas till socialvården i den utsträckning, som jag trodde att
man numera var ganska ense om att göra.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Det är klart att den som suttit och arbetat
med denna proposition skall tycka, att utskottet har burit sig illa åt, då
utskottet har gjort en så pass grundlig omarbetning av det föreliggande förslaget.
Jag kan emellertid försäkra statssekreteraren, att vi inte gjort det i hastigt
mod. Vi voro ganska tveksamma inom utskottet. Vi debatterade frågan
fram och åter, och vi hade experter uppe i utskottet, som representerade än den
ena och än den andra uppfattningen i denna fråga. Vi ha varit ute vid Slagsta,
vi ha varit vid externatskolan. Vi ha alltså allvarligt försökt sätta oss in i vad
detta förslag innebar.

Slutresultatet bar i alla fall blivit att hela utskottet har enats om att gå på
den linjen att starkt stryka under den pedagogiska sidan av dessa barns behandling.
Vi ha utgått ifrån, att syftet är att stifta en lag för de bildbara sinnesslöa.
I och med att man erkänner dem som bildbara, har man också däri
inlagt den uppfattningen, att de böra få utbildning och pedogagisk ledning.
Men därför att vi ha lagt tillsynen av denna verksamhet under skolöverstyrelsen
och därmed lågt huvudvikten på den pedagogiska ledningen, ha vi på
intet sätt bortsett från just den psykiatrisk-medicinska vården. Vi ha i utskottet
uttalat oss för att man skall söka få, tillgång till psykiatrisk läkarexpertis
i den utsträckning som är möjlig, men vi måste å andra sidan erkänna, att tillgången
till sådan specialexpertis i närvarande stund är ganska ringa. Detta
hindrar emellertid inte, att en vanlig läkare med gängse god utbildning givetvis
också har stora mlöjligheter att förstå sig på barnen även ur annan än rent medicinsk
synpunkt. Det finns ju för övrigt särskild föreskrift örn att det skall
finnas läkare vid värjo sådan central anstalt samt att vederbörande föreståndare
skall rådgöra med läkaren i fråga. Gentemot Kungl. Majds förslag företer
utskottets förslag härutinnan endast den skillnaden, att utskottet satt föreståndaren
som den avgörande oell läkaren som den rådgivande parten. I Kungl.
Majds förslag äro deras roller omhyfla. Vi lia i utskottet företagit denna ändring
med utgångspunkt från den synpunkten, att den, som dagligen samman Andra

hammarens protokoll 19 4 4. Nr US. Ht

146

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944 em.

Förslug till lag örn undervisning och vård av bildbara sinnesslöa, rn. m.

(Forts.)

lever med barnen och kan följa deras utveckling på nära håll, också bör kunna
avge det säkraste omdömet örn hur barnen utvecklat sig o. s. v. Läkaren däremot
kan icke dagligen följa dessa barn. Han bär icke ens tid att göra de s. k.
testundersökningarna, utan det blir i allmänhet föreståndaren som får
verkställa dem. Därjämte ha vi i utskottet vid behandlingen av detta ärende
haft den känslan, att det för den personal, som skall utföra detta utomordentligt
krävande och ömtåliga arbete vid de olika anstalterna och som fördenskull
bör lia pedagogisk utbildning, kommer att vara av en viss betydelse att stå i
kontakt med och lyda under det ämbetsverk, som har med den pedagogiska
verksamheten i allmänhet att skaffa. Det är möjligt, att vi i detta avseende lia
misstagit oss. Herr Erlander utalade här nyss bestämt, att så skulle vara fallet
och att utvecklingen under de kommande åren skulle visa detta. Jag tillåter mig
emellertid att tvivla på att så blir förhållandet. Osvuret är dock bäst, då det
givetvis icke är alldeles uteslutet, att herr Erlanders farhågor kunna bli besannade.
Därest så skulle bli fallet, ha vi likväl i utskottet det lugna samvetet,
att vi försökt vrida utvecklingen i en riktning, som inte minst ur barnens och
föräldrarnas synpunkt synts oss vara den riktiga.

Då nu denna undervisning för bildbara sinnesslöa skall bli obligatorisk, tror
jag i likhet med fröken Nygren, att det betyder oändligt mycket, att det ekler
i en sådan form, att både lärarna och barnen känna det som örn de tillhörde
den vanliga skolan, ehuru det för dem inrättats en särskild avdelning. Jag hoppas
även att lärarna och barnen skola få en dylik känsla av samhörighet med
den vanliga skolan.

I motsats till herr Erlander är jag icke rädd för att icke skolöverstyrelsen
skall kunna ta hand om dessa arbetshem. Det har tidigare påpekats, att skolöverstyrelsen
redan nu har hand om överinseendet av vissa andra arbetshem.
Skolöverstyrelsen har ju för övrigt lika väl som medicinalstyrelsen möjlighet
att samarbeta med socialstyrelsen. I vissa fall måste ju skolöverstyrelsen, dessutom
samarbeta med arbetsmarknadskommissionen för att kunna bereda barnen
möjlighet till arbete.

Jag tror inte att det lönar sig att vi här ytterligare debattera denna fråga.
Var och en synes nämligen ha sin mycket bestämda och orubbliga åsikt i frågan.
Det torde därför vara skäl att avsluta debatten och låta omröstningen
avgöra, till vilket förslag kammaren vill ansluta sig.

Innan jag slutar, vill jag emellertid besvara en direkt fråga av fröken Nygren
rörande externatskolorna. Fröken Nygren har i en motion hemställt, att
de lokala skolstyrelserna i de distrikt, där externatskolor förekomma, skulle
få i uppdrag att fungera såsom styrelse för dessa skolor, som så nära kunde
jämföras med hjälpklasskolorna. Som fröken Nygren påpekade, ha vi i utskottet
ansett, att man måste ha en enhetlig central styrelse på detta område,
som måste ha hand om de tre olika skolformerna. Under sådana förhållanden
ha vi i utskottet icke ansett oss kunna lägga dessa extematskolor under de lokala
skolstyrelserna. Givetvis är det ingenting som hindrar — vilket vi i utskottet
förutsatt — att centralanstaltens styrelse i sin tur delegerar sin befogenhet
till vederbörande skolstyrelse att utföra det arbete, som här ålagts den
centrala styrelsen, därest en sådan anordning skulle visa sig vara mera praktisk.

Jag vill slutligen som en förklaring till att det kan synas som om utskottet
vidtagit en mängd ändringar i Kungl. Maj :ts förslag nämna, att flertalet
av de vidtagna ändringarna endast äro följdändringar av utskottets beslut att
lägga tillsynen av dessa skolor under skolöverstyrelsen. Vi ha i utskottet därjämte
ändrat på några av Kungl. Majit använda uttryck. Vi ha således brukat
benämningen »ipskrivna» i stället för den av Kungl. Majit genomgående

Lördagen den 10 juni 1944 emi.

Nr 23.

147

Förslag till lag orri undervisning och vård av bildbara sinnesslöa, m. m.

(Forts.)

använda beteckningen »sinnesslöa». En dylik ändring har ju ingen, som helst
saklig betydelse, utan den har vidtagits i känslan av att man i den utsträckning
det är möjligt skall behandla de bildbara sinnesslöa som vanliga människor.

Herr Erlander påpekade i sitt anförande, att utskottet genom att underlåta
att taga med sinnessjukhusnämnden trasslat till förhållandena i avseende å
klagorätten. Jag vill i anledning härav upplysa herr Erlander örn att vi fullt
medvetet uteslutit sinnessjukhusnämnden, då vi icke velat, att de bildbara sinnesslöa
skulle på något sätt sammankopplas med den egentliga sinnessjukvården.
Under sådana förhållanden ansågo vi oss icke kunna använda sinnessjukhusnämnden
som den i vissa frågor avgörande instansen, utan vi ha velat, att
man skall försöka gå den väg, som vi nu föreslagit. Om erfarenheten visar,
att vårt förslag härutinnan är opraktiskt, är det ingenting som hindrar, att
man med bibehållande av vårt förslag i övrigt ändrar bestämmelserna i denna
del.

Herr talman! Under hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag örn bifall
till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.

övriga delar av lagförslaget.

Godkändes.

Utskottets förslag till lag orri ändrad lydelse av 2 § 3 mom. lagen den
6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (bärnavårdslag).

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades vara besvarad genom kammarens i fråga örn lagförslagen fattade
beslut.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 56, i anledning av väckt motion
örn ändring av gällande bestämmelser rörande gäldandet av viss ersättning
till ägodelningsnämndemän.

Utskottets hemställan bifölls.

8 16.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av väckt motion angående
svenskt initiativ till uppbyggande av en världsorganisation för tryggandet
av fred mellan folken m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning av
kapitalinvesteringar i Svenska skifferol,^aktiebolaget;

148

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944 eili.

nr 182, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till kristidsnämndernas
verksamhet;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statliga åtgärder
för tryggande av bränsleförsörjningen;

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44 till teckning av preferensaktier i ett
planerat aktiebolag för övertagande av de allmänna restaurangbolagens rörelse
jämte i ämnet väckta motioner; och

_ nr 186, i anledning av väckta motioner angående restitution av tull för
vissa partier till kaffesurrogat avsedda sockerbetor och cikorierötter;

bevillningsutskottets betänkanden och Memorial:

nr 43, i anledning av väckta motioner om en översyn av författningsreglerna
för jordbrukets och skogsbrukets inkomsttaxering, m. m.;

nr 44, i anledning av väckta motioner angående rätten till avdrag för värdeminskning
vid taxering av inkomst av annan fastighet; och

nr 45, angående ersättning åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden
anlitade biträden;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 60, i anledning av väckta motioner örn ändrad pensionsålder för hemvärns
chefen ;

nr 61, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning om utförande
av avfuktningsanordningar inom visst skyddsrum; och

nr 62, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning i fråga om
tillgodoräkning i pensionshänseende för förvaltaren vid riksbankens pappersbruk
C. A. Wallentin;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 53, i anledning av väckta miotioner om skärpning av straffansvaret för
illegal vadhållning (s. k. bookmakeri);

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 54 och 56 §§ utlänningslagen den 11 juni 1937 (nr 344);

nr 55, i anledning av väckt, motion angående revision av gällande bestämmelser
för försäljning av kyrklig jord, m. m.; och

nr 56, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående bidrag ur kyrkofonden
till avlöning av pastorer vid svenska församlingar i utlandet;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 57, i anledning av väckt motion om viss ändring i bestämmelserna rörande
arbets- och vilotid, för automobilförare i yrkesmässig trafik;

nr 58, i anledning av väckt motion om dyrtids tillägg å ersättningar enligt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete; och

nr 59, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning rörande tvångsinlösen
av enskild järnväg; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 60, i anledning a,v Kungl. Maj :ts proposition med förslag till hushållningssällskapens
organisation och verksamhet jämte i ämnet väckta motioner;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

.ni 62, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag till skogsvårdens
befrämjande m. m.;

Lördagen den 10 juni 1944 em.

Nr 23.

149

nr 63, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående inrättande av en
stadens högre skogsskola jämte i ämnet väckta motioner;

nr 64, i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition angående omorganisation
av veterinärinrättningen i Skara m. m.; och

nr 65, i anledning av väckta motioner om anläggande av ett större jordbruk å
de s. k. Ragundabottnarna.

§ 14.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 354, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmänna grunder
för pensionering av vitesa f. d. anställningshavare vid vägväsendet jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 355, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående pension av statsmedel
åt vissa f. d. befattningshavare hos vägdistrikt; och

nr 356, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med
guld m. m.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 10.05 em.

In fidem
Sune Norrman.

ISO

Nr 23.

Tisdagen deri 13 juni 1944.

Tisdalen den 13 juni.

Kl. 4.30 em.

§ K

Justerades protokollen för den 6 och den 7 innevarande juni.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 286, angående gäldande från anslaget till oförutsedda
utgifter av kostnad för barackbyggnad vid landsstatshuset i Luleå.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets utlåtande nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 181—186, bevillningsutskottets betänkanden och memorial
nr 43—45, bankoutskottets utlåtanden nr 60—62, första lagutskottets
utlåtanden nr 53—56, andra lagutskottets utlåtanden nr 57—59 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 60—65.

§ 4.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag hemställer, att kammaren ville besluta, att två gånger bordlagda
ärenden skola å morgondagens föredragningslista uppföras i följande ordning,
nämligen först jordbruksutskottets utlåtanden nr 60—64 samt därefter statsutskottets
utlåtanden nr 181—185, bevillningsutskottets memorial nr 45, bankoutskottets
utlåtanden nr 60—62, första lagutskottets utlåtanden nr 54 och
56, utrikesutskottets utlåtande nr 1, statsutskottets utlåtande nr 186, bevillningsutskottets
betänkanden nr 43 och 44, första lagutskottets utlåtanden nr
53 och 55, andra lagutskottets utlåtanden nr 57—59 och jordbruksutskottets
utlåtande nr 65.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 5.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 346, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående bestridande av
kostnaderna för vissa oriktigt utbetalade familjebidrag m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 347, i anledning av väckt motion örn befrielse för vissa militära befattningshavare
från skyldigheten att återbetala av dem obehörigen uppburna
barntillägg;

nr 348, i anledning av väckta motioner örn befrielse för fanjunkaren A. W.
Lilienberg från viss återbetalningsskyldighet;

Tisdagen den 13 juni 1944.

Nr 23.

151

nr 349, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till ersättningsanskaffningar
och förnyelsearbeten för kommunikationsverken m. m.;

nr 350, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen gjorda förslag
om anslag för budgetåret 1944/45 till oförutsedda utgifter;

nr 351, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden;
nr 352, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag om anslag för budgetåret
1944/45 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;

nr 353, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 361, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder i anledning
av förgiftningsfaran vid gengasdrift;

nr 362, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1944/45 till nykterhetsvården jämte i ämnet väckt motion;

nr 363, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den centrala
organisationen för utlänningskontrollen; och

nr 367, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av tandläkarinstitutet m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 371, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag oro
ändring i förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent;

nr 372, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 924) nied särskilda bestämmelser
angående patent vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 373, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 550) med särskilda
bestämmelser om uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen
m. m.; och

nr 374, i anledning av väckt motion angående utredning om inrättande
av en kyrklig högtidsdag i vårt land under höstens lopp.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.39 em.

In fidem
Sune Norrman.