1944. Andra kammaren. Nr 22 (Riksdagens protokoll 1944:22)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1944. Andra kammaren. Nr 22.

Tisdagen den 6 juni.

Kl. 3 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 31 nästlidna maj.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att herr förste vice talmannen Magnusson, som
vid kammarens sammanträde den 30 maj med läkarintyg styrkt sig från och
med samma dag tills vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen, denna
dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 3.

Föredrogos var efter annan och hänvisades till statsutskottet följande på
kammarens hord liggande motioner, nämligen

nr 544 av herr Jansson i Hällefors m. fl.; och

nr 545 av herr Nilsson i Stockholm m. fl.

Vid härpå skedd föredragning av en av herr Mattsson m. fl. avgiven motion,
nr 546, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 281, angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45 hänvisades motionen, i vad angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet och i övrigt till statsutskottet.

Slutligen föredrogs och remitterades till statsutskottet den å hordet vilande
motionen nr 547 av herr Lövgren m. fl.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets memorial nr 28,
statsutskottets utlåtanden och memorial nr 169—175, bevillningsutskottets betänkande
nr 42, bankoutskottets utlåtande och memorial nr 57 och 58, andra
lagutskottets utlåtanden nr 50 och 51, första särskilda utskottets utlåtanden
nr 1 och 2 samt andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 10.

§ S.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag hemställer, att kammaren ville besluta, att två gånger bordlagda
ärenden skola å morgondagens föredragningslista uppföras i följande ordning,
nämligen först bankoutskottets utlåtande nr 57, därefter jordbruksutskottets
utlåtanden nr 55—59, bevillningsutskottets betänkande nr 42 och
första särskilda utskottets utlåtanden nr 1 och 2 samt slutligen övriga ärenden
i den ordning, i vilken de finnas upptagna på dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

Andra kammarens protokoll 1944. Nr 28.

Nr 22.

Tisdagen den 6 juni 1944.

§ 6.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 327, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av
centrala tvätt- och reparationsanstalter för försvaret;

nr 328, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar örn anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44 dels till Krigsmateriel verket:
Merkostnader för vissa fabriksanläggningar, dels ock till Merkostnader för
maskinella anordningar för värnpliktsredovisningen;

nr 329, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning för
vissa genom krigsförhållandena uppkommande förluster för statstjänstemän
m. fl.;

nr 330, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till anordnande
av en mät- och avmagnetiseringsstation i Karlshamn; och

nr 331, i anledning av väckt motion örn utvidgad granskningsrätt för riksdagens
revisorer beträffande statskontrollerade aktiebolag.

Vidare anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 333, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
behörighet för militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet, m. m.;

nr 334, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister;

nr 335, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
upphävande av 9 § lagen den 7 maj 1918 (nr 294) örn särskilda tingssammanträden
för handläggning av vissa mål och ärenden;

nr 336, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt att i mål
och ärenden som tillhöra domstols handläggning insända handlingar med posten
m. m.;

nr 337, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 20 § lagen den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet
av bötesstraff;

nr 338, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) örn införsel i avlöning, pension
eller livränta;

nr 343, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
köpares rätt till märkt virke; och

nr 344, i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan örn
rätt för sinnessjuka eller sinnesslöa att i särskilda fall efter verkställd sterilisering
ingå äktenskap.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Fru Rydh Munch af Rosenschöld avlämnade en av henne och herr Sefve
undertecknad motion, nr 548, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
266, angående ytterligare anslag till upplysningsverksamhet i utlandet angående
Sverige.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.05 em.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Herr talmannen meddelade, att fru Humla, som vid kammarens sammanträde
den 17 maj med läkarintyg styrkt sig från och med den 15 maj tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen, denna dag åter intagit sin plats
i kammaren.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att enligt överenskommelse, som träffats mellan
kamrarnas talmän, de gemensamma omröstningar, för vilka voteringspropositioner
blivit av riksdagen godkända, komme att äga rum vid plenum onsdagen
den 14 juni.

§ 3.

Föredrogs och remitterades till statsutskottet den å kammarens bord vilande
motionen nr 548 av fru Rydh Munch af Rosenschöld och herr Sefve.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 57. i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Svedman: Herr talman! Denna punkt på föredragningslistan avser,
som vi hörde, fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld m. m. Det väsentliga i det utlåtande, som
skall behandlas, innefattas i begreppet »med mera». Det avser nämligen riktlinjerna
för den statliga penningpolitiken under den närmaste tiden efter
vapenstilleståndet.

Detta spörsmål har belysts av olika sakkunniga. Först tillkallade riksbanksfullmäktige
de valutasakkunniga, som avgåvo sitt yttrande. Sedermera
ha riksbanksfullmäktige själva avgivit yttrande. Slutligen föreligger ett betänkande
från kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering, den s. k.
Myrdalska kommissionen. Det är att observera som ett mycket glädjande faktum,
att de slutsatser och rekommendationer, som de penningpolitiska utredningarna
lett till, i huvudsak enhälligt omfattats av samtliga sakkunniga.

På grundval av dessa utlåtanden har propositionen byggts upp. Finansministern
följer vissa bestämda riktlinjer för vinnande av det väsentliga målet
i detta sammanhang, nämligen en stabilisering av penningvärdet under den
mycket hårda tid, som väntas inträda närmast efter krigets upphörande. Han
nämner, att penninginkomsten i regel varken bör höjas eller sänkas. Han talar
örn att depressionsverkningar, som föranleda till en mera allmän arbetslöshet,
måste undvikas och i görligaste mån bekämpas. Fasthet i valutakur -

Fortsatt befrielse
för
riksbanken
från skyldigheten
att inlösa
av banken
utgivna
sedlar med
guld m. m.

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (Forts.)
serna bör eftersträvas och den nuvarande räntestabiliseringen tills vidare fullföljas.

Utskottet tillstyrker propositionen. Jag vill med några ord giva några kommentarer
på en eller annan punkt i densamma.

Finansministern framhåller, att det program, som lägges upp, icke kan utformas
så, att det under alla omständigheter blir en fastslagen målsättning,
utan att det bör bli en lämplig ram, när det gäller att i anslutning till den
faktiska utvecklingen utforma den ekonomiska politiken. Denna reservation
har synts utskottet vara betydelsefull, enär det ekonomiska läget för vårt land
samt förutsättningarna för vår export och import kunna vid tiden för ett
vapenstillestånd vara helt annorlunda än man för närvarande kan förutse.

I allmänhet skulle man kunna göra den anmärkningen, att de ekonomiska
experterna alltför litet räknat med de politiska realiteter, som komma att inträda
när kriget är slut. Man kan ju icke begära och tro, att de besegrade
miljonarméerna skola lugnt gå tillbaka till sina hemorter och uppsöka sina
bombade bostäder och sina skingrade familjer med svält och slaveri i perspektiv,
sedan de under fem år varit vana att gå fram över lik, då det gällt
att söka göra sin vilja gällande och genomföra sina avsikter. Omställningen
till fredsproduktion blir ett väldigt problem. Professor Myrdal har i tal och
skrift varnat för optimism i detta sammanhang, och säkerligen har han fullt
fog för denna varning. Hans personliga erfarenhet är väl närmast byggd på
förhållandena i Amerika. Det är klart, att vad som där kommer att inträffa
kommer att spela en avgörande roll för hela världens ekonomiska liv.

I slutet av förra året uppgavs det, att omkring 70 miljoner människor voro
sysselsatta i krigsindustrien i Förenta staterna, därav ungefär en fjärdedel
kvinnor. Det blir givetvis en fråga av oerhörda dimensioner att omställa dessa
till fredsproduktion.

Men på närmare håll Ira vi att räkna med förhållandena i Europa och de
svårigheter som där komma att uppstå, vilka utlösningar och yttringar folkhatet
i de ockuperade länderna kommer att taga sig, hur de länder, som ha
dubbelregeringar, komma att reagera, och hur de politiska partier, som vädra
morgonluft, komma att förhålla sig och vad de komma att ge utlopp åt.

Tyskland har fjorton miljoner främmande arbetare och krigsfångar. Under
normala förhållanden skulle det taga år att transportera dem till deras hemorter.
Med de bombade järnvägarna och de i övrigt derangerade kommunikationerna
blir givetvis problemet ännu värre. Väldiga kreditbehov komma att
göra sig gällande. Men dessa svårigheter ha vi anledning och plikt att anstränga
oss för att i vår mån så mycket som möjligt övervinna. Ur den synpunkten
ger propositionen anvisningar, som måste följas.

Vi skola sträva efter att göra övergångstiden så smärtfri som möjligt. Det
sker i första hand genom att skapa arbete och sysselsättning. Den fulla sysselsättningen
är givetvis beroende på i vad mån vår export och import kan
försiggå någorlunda orubbat Skulle vi bli avstängda från kolimport, låt oss
säga ett halvt eller ett helt år, komma givetvis industrien och därmed sysselsättningen
att lida ett svårt avbräck. Den fulla sysselsättningen, i den mån
den har till mening att skapa välstånd och högre levnadsstandard, har givetvis
endast att inrikta sig på produktion av sådana varor, som vi kunna exportera
eller för hemmamarknaden konsumera.

Det är klart, att vi ha att vänta svåra krisrubbningar i den internationella
handeln. Gentemot dessa föreslås i propositionen och utskottsutlåtandet en
reglering av valutakurserna — givetvis endast då verkligt behov föreligger,
ty önskemålet i det väsentliga är naturligtvis en stabilisering även beträffan -

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (Forts.)
de dessa kurser. Penningpolitiken kan aldrig direkt skapa arbetstillfällen och
full sysselsättning, men den kan mildra depressionstendenserna. Ur den synpunkten
gäller det att vara på sin vakt och göra vad man kan. Härvid lia vi
givetvis hjälp av räntepolitiken. Ju stadigare och stabilare räntan kan hållas,
desto mera skapar den förtroende åt företagarna och företagarandan.

Propositionen medger möjligheten att, örn så fordras, sänka räntan på de
korta lånen men önskar framför allt, att räntan på längre sikt skall bli så
fast som möjligt. Detta är givetvis en nödvändighet för just det förtroende,
som måste skapas efter kriget. Man måste söka undvika en period, då företagarna
vänta på bättre tider, då man icke vågar eller vill företaga sig någonting
i den förhoppningen, att det skall bli bättre och gynnsammare i framtiden.
Ty då blir den period av stagnation, som sannolikt under alla förhållanden
ej kan undvikas, lång och förödande.

Propositionen påpekar nödvändigheten av att penninginkomsterna så litet
som möjligt rubbas, att de varken höjas eller sänkas. Ty i motsatt fall riskera
vi att möta en av de största faror, som ett folk kan råka ut för, nämligen ett
spolierat penningvärde. Lönestopp och prisstopp höra orubbligt tillsammans.
Man kan icke röra vid det ena utan att behöva röra vid det andra. Man kan
icke höja priserna utan att höja lönerna och tvärtom. Därför måste vi hårt
hålla om bägge dessa spärrar. Hittills har man i stort sett lyckats därmed, men
på sista tiden har en viss oro försports. Det är just i denna oro som man
kan spåra en fara.

En annan synpunkt framhålles i utskottsbetänkandet. Det är att genomförandet
av det penningpolitiska programmet skulle underlättas, örn budgetunderskotten
kunde försvinna eller avsevärt nedgå under övergångsperioden.
Med hänsyn härtill har, såsom bankofullmäktige i annat sammanhang påpekat,
det ansetts angeläget att återhållsamhet iakttages i fråga örn den allmänna
utgiftspolitiken. Detta borde vara lätt att inse. En statsskuld, som
bär överskridit tio miljarder kronor och som kräver årliga räntor av mellan
300 och 400 miljoner kronor, borde innebära en maning och framför allt en
varning för den mentalitet, som alltmera tar sig det uttrycket: »Ha vi råd
till det ena så ha vi också råd till det andra.» Denna farliga tro kan komma
att följas av ett uppvaknande med förskräckelse. Här kan inflationsfaran på
allvar komma att göra sig gällande. Vi kunna råka in i ett tidsläge och i förhållanden,
då människorna få allt mera sedlar i händerna men samtidigt bli
allt fattigare, därför att penningvärdet sjunker snabbare än inkomsterna ökas.

Men, som sagt, örn vi med förenade krafter söka genomföra det penningpolitiska
program, som här finnes skisserat, och framför allt örn vi därmed
vinna förtroende för vår produktion och någorlunda få bevara vår in- och
utförsel då torde vi — men endast under dessa förutsättningar — ha rätt att
även ekonomiskt emotse efterkrigsåren med en viss förtröstan.

Herr Wiberg: Herr talman! Bankoutskottet har i år behandlat penningpolitiska
problem avseende två perioder framåt. Den eila perioden är deri, varunder
vi nu leva, den period, då kriget fortsätter i Europa. I fråga örn denna
period framhåller utskottet, att statsmakterna böra fortsätta nied samma politik
som hittills, vilken bör vara inriktad på att förhindra en ytterligare försämring
av penningvärdet, vilket i sin tur är liktydigt med att man lior söka hindra en
stegring av priserna utöver vad som svarar mot den hittills inträdda försämringen
i försörj ni ngsl agot. och den försämring, som redan skott därutöver. Utskottet
betonar, att örn en sådan ytterligare inflation skall kunna undgås så är
det nödvändigt med en restriktiv pris- och lönepolitik.

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (Forts.)

Jag kan, herr talman, i detta sammanhang icke underlåta att fästa uppmärksamheten
på hur framför allt under de senaste månaderna åtskilliga tendenser
framträtt till lönestrider, vilka, örn området skulle bli större än vad som nu
är fallet, lätt skulle kunna förorsaka det allvarligaste avbräck i fråga örn hela
det hittills följda penningpolitiska programmet, i den mån detta åsyftar att
hindra en inflation.

Som den föregående ärade talaren framhöll har utskottet därjämte berört
en senare period, d. v. s. den övergångsperiod, som man menar skall inträda
efter det att striderna i Europa ha slutat och sedan vi lia fått större möjligheter
att förbättra försörjningsläget. Det är denna period, som av utskottet
på ett ställe fullt adekvat betecknas på följande sätt: »Det skede, varunder
de olika processer försiggå, som gradvis leda till den extraordinära varuknapphetens
avveckling och jämviktens återställande inom pris- och kostnadssystemet.
»

De problem, som redan på nuvarande stadium uppställa sig med tanke på
denna period, ha behandlats av bankofullmäktige, valutasakkunniga och efterkrigskommittén
samt givetvis också av departementschefen. Valutasakkunniga
lade icke fram ett program utan, som departementschefen uttrycker det, ett förslag
till program, baserat på de principer, som hittills varit vägledande för
penningpolitiken. De sakkunniga kommo därvid till att en förbättring i försörjningen
borde föranleda ett prisfall i motsvarande grad, men att därutöver
intet försök borde göras att återställa förkrigstidens prisnivå. Med andra ord,
man menade, att det penningvärde, som förelåg vid krigets början, icke borde
återställas, utan borde man räkna med att en viss del av den nuvarande inflationen
skulle bli bestående även för framtiden. Det förtjänar anmärkas, att
denna målsättning har gjorts till föremål för ganska stark kritik på skilda
håll. Man har bland annat sagt, att den illa överensstämde med de löften,
som statsmakterna lämnade bland annat under emissionen av det första försvarslånet.
Man kan svårligen förneka, att kritiken i detta hänseende är
riktig.

Man har också anledning uttala den förhoppningen, att statsmakterna i
praktiken komma att föra en sådan politik, som — i den mån icke tungt vägande
skäl till annat föranleda — medför en större förbättring av penningvärdet
än den som direkt skulle följa av den förändring, som kan äga rum
på grund av en förbättring i fråga örn varuförsörjningen. Bankoutskottet och
efterkrigskommittén ha anslutit sig till det förslag till program, som valutasakkunniga
framlade, och detta förslag har också vunnit departementschefens
och regeringens anslutning. Det är naturligtvis, som den föregående talaren
betonade, uppenbart, att man på närvarande stadium icke kan skissera och
fastspika ett konkret program, som skulle gälla oberoende av den faktiska utvecklingen.
Departementschefen har ju i detta hänseende också gjort vissa
reservationer, som vunnit utskottets anslutning.

I detta program framhålles till en början, att en stabilisering av penningvärdet
bör eftersträvas inom de gränser, som betingas av fluktuationer i varuförsörjningen.
Jämväl vid fallande kostnader bör därför hinder icke resas
gentemot en snar anpassning av priserna Men i anknytning härtill skulle jag
vilja framhålla, att det är av största vikt, att en sådan målsättning omfattas
icke endast av de penningpolitiska myndigheterna utan av hela näringslivet.
Erfarenheterna från kriget ha visat, att en framgångsrik prispolitik icke
kan genomföras utan stöd från näringslivets sida. Ett sådant stöd har också
lämnats under krigets gång, särskilt i samband med den första prisstegringen
vid krigets början. En snabb anpassning av varupriserna efter en lägre pris -

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar nied guld m. m. (Forts.)
nivå ligger också i näringslivets eget intresse. Det gäller att snabbast möjligt
uppnå ett stabilt penningvärde och därjämte förhindra en fortsatt försämring
av penningvärdet, som blott skulle kunna försvåra vår konkurrens med utlandet.
Näringslivet kommer säkerligen också att på allt sätt giva de penningpolitiska
myndigheterna sitt stöd under övergångsperioden efter kriget,
örn de fullfölja ett klokt och väl avvägt penningpolitiskt program. Av särskild
vikt är i detta sammanhang att krisregleringarna avvecklas så snart som förutsättningarna
för deras bibehållande bortfalla. Därigenom skulle vägen öppnas
till en hårdare konkurrens mellan företagen, som i högre grad än prisregleringen
kunde möjliggöra en snabb anpassning av priserna till en lägre kostnadsnivå.
Men för att en sådan politik skall kunna genomföras måste framför
allt förutsättas, att utskottets rekommendationer angående lönepolitiken under
denna övergångstid vinna anklang på arbetsmarknaden. Utskottet har ju
också kraftigt understrukit det samband, som råder mellan prispolitiken och
lönepolitiken.

Av särskilt intresse i utskottets betänkande är utskottets uttalande örn budgetunderskotten.
Under dessa krigsår har mångå gånger och från skilda håll
hävdats, att budgetunderskottens inverkan i inflationistiskt hänseende överskattats.
Utskottet säger nu klart ifrån, att örn man skall kunna hålla uppe
penningvärdet även efter det att krigshändelserna i Europa upphört och försörjningsläget
blivit bättre, är det av betydelse, att budgetunderskotten i den
mån så är möjligt hållas nere.

Ett led i det penningpolitiska programmet är enligt vad bankofullmäktige
framhålla räntepolitiken. Man har vad beträffar den långa räntan givit sitt
yttrande en ganska skarp tillspetsning: »en höjning av den langa räntan bör
emellertid icke ske». Bankoutskottet är naturligtvis fullkomligt medvetet örn
det ur många synpunkter önskvärda i att man kan hålla räntenivån nere, men
utskottet vågar icke hysa så långtgående förhoppningar, som fullmäktige tydligen
göra. Utskottet har ansett sig böra framhålla, att det mycket väl kan
inträffa, att man tvingas att tillåta den korta räntan att stiga. Vad beträffar
den långa räntan vill utskottet särskilt markera möjligheten att genom marknadsoperationer
även hålla denna nere, en möjlighet, som under vissa förhållanden
skulle kunna bliva aktuell.

Detta uttalande bär föranlett erinringar från skilda håll. Jag behöver endast
påminna örn vad en så framstående och känd auktoritet som professor
Cassel nyligen skrev i en artikel. Han framhöll på tal örn fullmäktiges yttrande,
att en kategorisk politik i avsikt att hålla nere den långa räntan i strid
mot vad den med hänsyn till penningmarknadens tillstånd borde vara enligt
gammal erfarenhet kunde medföra synnerligen allvarliga påföljder. Han framhöll
vidare bland annat följande: »Hindrar centralbanken en naturlig höjning
av räntefoten genom att själv ställa krediter till förfogande, så kan följden
endast bli en inflation.» Det är ju också alldeles uppenbart, att den starkaste
inflationskriscn lia vi ännu icke haft, utan den få vi då kriget slutar här i
Europa och vattnen ånyo bliva fria och förbindelserna med andra länder
någorlunda normala. Professor Cassel tillägger: »Vill man hindra en uppgång
av räntefoten vid starka anspråk på en knapp kapitalmarknad, så måste

man tydligen gripa till en allmän investeringskontroll.---Detta är den

högsta och farligaste av alla former av ekonomisk diktatur.»

Det behöver knappast betonas, att det allra minst från näringslivets sida
finns någon kärlek till diktatur, i vilken form det vara må, och skulle det visa
sig att professor Gassels farhågor i fråga örn den ekonomiska diktaturen besannas,
då skulle framför allt näringslivets representanter anse utvecklingen

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (Forts.)
vara synnerligen olycklig för folkhushållet i dess helhet. Inför de allvarliga
tider, som säkerligen stunda i världen även efter krigets slut, är det också
angeläget att icke uppluckra den solidaritet, som hittills präglat de olika gruppernas
inställning till den ekonomiska politiken och särskilt till penningpolitiken.
Tvärtom måste större krav än någonsin ställas på en samverkan mellan
olika parter för att förverkliga den målsättning, som uppsättes av statsmakterna
och som befinnes vara till medborgarnas bästa. Härvid kräves, herr talman,
likvärdiga insatser såväl från företagen i deras prispolitik som från de
anställda i fråga örn deras lönepolitik men i första rummet givetvis från statsmakterna.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag har under kriget vid åtskilliga
tillfällen ansett mig böra resa invändningar mot den ekonomiska politik, som
förts beträffande krisbördornas fördelning. Jag har för min del icke velat
godkänna det allmänna resonemang, som man fört beträffande förutsättningarna
för denna fördelningspolitik, ty det är ju obestridligt, att även örn kriget
inneburit, att Sveriges möjligheter att bedriva handel med andra länder begränsats
och importen av vissa varor strypts, så har trots allt detta Sverige
genomgått en högkonjunktur, som ännu sätter sin prägel på hela den svenska
ekonomien. Denna högkonjunktur har också givit stora inkomster. De enskildas^
inkomster ha ökats, icke bara rent siffermässigt, utan de realvärden, som
ingå i nationalförmögenheten, ha ökats väsentligt under själva kriget. Jag
har alltså icke för min del velat acceptera, att man skulle utnyttja kriget och
de särskilda problem, som kriget framkallat, för att i ekonomiskt avseende
pressa tillbaka arbetarklassen på det sätt, som skett.

Jag har i detta sammanhang särskilt vänt mig mot dem, som gjort gällande,
att lönepolitiken skulle ha något omedelbart samband med frågan örn penningvärdets
bevarande. Jag har hävdat, att inflationsproblemet, som ju otvivelaktigt
varit och fortfarande är ett problem, existerar oberoende av den lönepolitik,
som föres och som förts under kriget. Jag hade en diskussion med
finansministern i Konserthuset i januari månad, och då ställde jag till honom
en fråga. För denna fråga hade jag följande utgångspunkt. En av arbetsgivareföreningens
chefer förklarade, när det senaste ramavtalet undertecknades,
att kompensationen för arbetsgivareföreningens medlemmar innefattade en
årlig merutgift av 200 miljoner kronor, som representerade 20,7 % av lönerna.
Arbetsgivareföreningens medlemmar ha ungefär 500 000 arbetare. Ramavtalet
omfattar ungefär 700 000 arbetare. Enligt vad landsorganisationen förklarade
i slutet av år 1943 hade underkompensationen för dessa av ramavtalet
berörda arbetare reellt betytt, att reallönerna sänkts med ungefär 12 %.
På denna grundval ansåg jag, att man kunde säga, att full kompensation för
dessa 700 000 arbetare, som berördes av ramavtalet, skulle frikostigt räknat
innebära, att 300 miljoner kronor, d. v. s. 2 % av nationalinkomsten, måste
överföras från andra inkomsttagare till dessa 700 000 arbetare, som berördes
av ramavtalet, och jag frågade herr Wigforss, örn han verkligen ville göra
gällande, att överflyttandet av 2 % av nationalinkomsten från de stora inkomsttagarna
och de besuttna till arbetarklassen skulle innebära något inflationsproblem
överhuvud taget. Jag måste säga, att herr Wigforss blev mig
svaret skyldig på min fråga. Han sade visserligen, att det bleve helt beroende
därav örn en sådan löneförbättring för arbetarna skulle utlösa krav från före -

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (Forts.)
tagarnas sida på att de skulle få höja priserna, men gentemot denna invändning
hänvisade jag till det för alla kända faktum, att den beskattningsbara
nationalförmögenheten under kriget ökat med bortåt 3 miljarder kronor, och
det var lätt att på grundval av detta resonemang bevisa, att örn man låtit en
miljard därav övergå i arbetarklassens händer, så att arbetarna erhölle full
lönekompensation, så hade ändå förmögenhetsägarna fått behålla 2 miljarder
kronor av förmögenhetsökningen. Jag tror, att det är tämligen klart, att man
på ett alldeles orimligt sätt överdrivit lönepolitikens betydelse för penningvärdet.

Såväl i propositionen som i bankoutskottets utlåtande erkänner man, att inflationen
är ett faktum. Man konstaterar, att prisstegringen har gått utöver
vad som motsvarar nedgången i försörjningen. Men i och med att man erkänt,
att inflationen är ett faktum, har man erkänt, att det för penningpolitiken
uppställda programmet icke förverkligats. Som en förutsättning för att
det skulle lyckas hålla penningvärdet nere hade man uppställt, att arbetarklassens
reallöner skulle minskas, men reallönernas minskning har tydligen
icke kunnat förhindra inflationen. Inflationen komma vi icke ifrån. Från
alla håll erkännes, att inflation ägt rum. Detta bekräftar enligt min mening,
att vad vi hela tiden gjort gällande varit riktigt, nämligen att inflationen uppstått
oberoende av den lönepolitik, som vi fört under kriget.

Man har vidare tagit avstånd från ett återvändande till 1939 års prisnivå
eller med andra ord: man vill icke återställa penningvärdet till vad det var före
kriget. För min del tror jag icke det skulle vara en vidare klyftig politik att
söka återföra penningvärdet till 1939 års nivå. Bankoutskottets talesman framhåller,
att ett försämrat penningvärde är en av de största olyckor, som kan drabba
ett folk. Detta är dock en mycket diskutabel doktrin, icke minst diskutabel
med hänsyn till de erfarenheter, som vi haft under den sista ekonomiska kris vi
genomlevde före det nuvarande världskrigets utbrott. Den av statsmakterna då
genomförda betydande försämringen av penningvärdet medförde icke någon
olycka för det svenska folket utan i stället ett ur ekonomisk synpunkt mycket
gott resultat. Det är nämligen ingen tvekan örn att den försämring av penningvärdet,
som genomfördes år 1931, verkade som en sporre för den svenska exporten.

Det innebar bättre sagt icke någon olycka, örn man ser det från synpunkten
av de ekonomiska resultat, som uppnåddes, ty det är ingen tvekan om att den
försämring av penningvärdet, som då genomfördes, underlättade för den svenska
exporten att slå sig fram på den internationella marknaden och bildade det
ekonomiska underlaget för det uppsving, som sedan följde. Under detta krig
har, som redan konstaterats icke minst av utskottet självt, en icke obetydlig
försämring av penningvärdet ägt rum, men den innebär icke en sådan olycka,
som utskottets talesman här gjorde gällande.

När man emellertid tar avstånd från tanken att återställa det penningvärde,
som gällde föro kriget, och uppställer en sådan riktig princip som denna — jag
citerar — att »rationaliseringar och andra kostnadsreduktioner borde dock i regel
komma samtliga inkomsttagare till del genom sänkning av priserna», då
mäste jag fråga: varför låter man då exempelvis bolagen — det gäller naturligtvis
även privata företagare — fortfarande lia kvar de särskilda möjligheter
till avdrag, som dc nuvarande deklarationsbestämmelserna giva dem? Bolag
m. fl. lia ju nämligen rätt att nedskriva värdet av sina lager och sin nyanskaffning
till det penningvärde, som gällde 1938, och därigenom äro de påtagligen
alldeles särskilt gynnade gent emot andra kategorier skattepliktiga.

Jag mäste vidare konstatera, att prisstegringen sprängt den ekonomiska po -

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (Forts.)
litikens ram, och att man, trots att lönepolitiken, som jag redan utvecklat, icke
vållat inflationen, vidhåller lönestoppet. Därmed kan man reducera hela denna
frågeställning om penningpolitiken till att gälla, inte inflationens bekämpande
utan fördelningen av nationalinkomsten. Så har frågan i verkligheten
stått under hela kriget. Den ekonomiska politiken har icke motverkat inflationen
men lett till omfördelning av inkomsten till arbetarklassens påtagliga
nackdel.

_ Ännu en sak vill jag påpeka. Man talar i utskottets utlåtande örn att penninginkomsterna
i regel varken böra höjas eller sänkas. Det är finansministern,
som står bakom detta uttalande. Han sitter själv som ordförande i arbetarrörelsens
efterkrigskommitté. I dess program örn efterkrigspolitiken står det, att
industriarbetarna och andra, som fått ofullständig kompensation för prisstegringen
under kriget, måste i första hand återvinna 1939 års reallöner, vare sig
detta sker genom att priserna falla eller genom att penninginkomsterna ökas.
När finansministern i ena fallet med riksdagens godkännande förklarar, att
man skall vända sig mot en höjning av penninginkom ten och i andra fallet såsom
ordförande i arbetarrörelsens efterkrigskommitté förklarar, att en av de
mest angelägna efterkrigsuppgiftema är att återställa reallönerna, vare sig på
ena eller andra sättet, då måste jag efterlysa logiken.

Herr talman! Jag har velat göra dessa anmärkningar till detta utlåtande.
Mot den del av utskottets utlåtande, som skall anses vara klämmen och där det
heter, att riksbanken inte skall behöva inlösa sina sedlar med guld, har jag naturligtvis
ingenting att invända. Däremot reser jag fortfarande invändningar
mot det som herr Svedman karakteriserade som »m. m.», d. v. s. den huvudlinje
man följt för penningpolitiken. Som det redan här påpekats har det uppstått
oro på arbetarhåll, och det har redan förekommit vissa smärre konflikter och
vissa _ framstötar från fackföreningsrörelsens sida, som både principiellt och
praktiskt kunna tagas som utgångspunkter för att bryta lönestoppet. Denna
rörelse, som ännu bara befinner sig i sin begynnelse, kommer, därom är jag
säker, att växa ytterligare. Jag tror, att dels denna och dels de internationella
förhållanden, som kunna väntas när kriget är slut, innebära, att mycket av det
som skrivits in som riktpunkter för penningpolitiken hommer att visa sig vara
en skrift i sanden. Därför tar jag icke dessa olika spekulationer beträffande den
penningpolitik, som skall föras den närmaste tiden efter kriget, så seriöst. Såväl
regeringen som riksdagen har ju tidigare visat sig kunna laga efter läglighet.
Det kommer, tänker jag, att givas åtskilliga tillfällen därtill inom en icke
alltför avlägsen framtid, och kanske blir det ganska snart nödvändigt. Jag vill
understryka, att jag för min del icke godkänner, att man uppställer som riktlinje
för penningpolitiken, att arbetarklassen hålles nere på den reallönenivå, sorn
den för närvarande har. Man bör tvärtom betrakta det som en mycket angelägen
uppgift, att arbetarklassens ekonomiska ställning förbättras så snart som
möjligt.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Jag hade icke tillfälle höra annat än det sista av vad herr Hagberg i Luleå
yttrade. Men då han slutade med önskemålet att alla krafter skola sättas in
på att arbetarnas reallönenivå skall höjas så snart som möjligt, är det ju en
slutsats, som upprepas t. o. m. i utskottets utlåtande och som framför allt
sagts i arbetarrörelsens efterkrigsprogram, som herr Hagberg i Luleå tycktes
vilja kritisera.

Det är emellertid här ej fråga örn målet utan örn på vilken väg målet skall
nås. Vi lia i regel gått ut ifrån att de internationella förhållandena, när

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av hanken utgivna
sedlar med guld m. m. (Forts.)
kriget är slut, skola vara sådana, att priserna ute på världsmarknaden ligga
väsentligt lägre än de priser vi lia här hemma. Under sådana förhallanden
är det naturligt, örn det inträffar ett prisfall på den svenska marknaden, en
sänkning av kostnaderna för vår produktion. Det skulle på det mest smärtfria
sätt medföra en höjning av hela svenska folkets realinkomster, såvida penninginkomsterna
kunna bevaras. Detta är den linje som man anser vara mest
sannolik och som man helst skulle vilja se förverkligad. Men ingen har kunnat
vara blind för att vi icke äro herrar över de internationella förhållanden,
som kunna komma att råda. Herr Hagberg i Luleå påpekade själv, att det
kanske kommer att hända ting, som föranleda ändring av våra dispositioner.
Därför har det varit nödvändigt — det säges också ut i det efterkrigsprogram
herr Hagberg i Luleå citerade — att för den händelse förhallandena bliva
annorlunda, kan denna höjning av reallönerna genomföras, . inte genom, en
sänkning av levnadskostnaderna utan i stället genom en höjning av penninglönerna.
.

Det är alldeles uppenbart, att pris förhållandena på den internationella
marknaden kunna utvecklas så, att man icke kan hålla igen det man i U. S. A.
och England kallar en inflatorisk prisutveckling, men därom vet man ännu
ingenting. Det finns vissa tecken, som tyda på, att man i England icke
längre anser sig kunna hålla levnadskostnaderna nere lika strikt som tidigare;
och just därför att de engelska arbetarlönerna icke kunna hallas tillbaka,
räknar man med en prisstegring. I U. S. A. finnes ett oerhört penningöverflöd.
Det är ett synnerligen anmärkningsvärt förhållande — jag vill
säga ett mycket lyckligt förhållande — att detta penningöverflöd ännu icke
tycks ha medfört en alltför stark prisstegring i U. S. A., något som man
kanske räknat med. Men örn detta skulle inträda och vi således, när vägarna
västerut öppnas, icke längre kunna räkna med en billig import utan med en
prisnivå där, som ligger ungefär i nivå med var, kommer det förbättrade försörjningsläget
här hemma icke att ta sig uttryck i en prissänkning utan överhuvud
taget i en försörjningsförbättring och produktionsökning. Då blir den
naturliga vägen att en förbättring av reallönerna och andra inkomster sker
genom en höjning av penninglönerna och penninginkomsterna. Konstigare är i
grund och botten ej den motsättning, som herr Hagberg i Luleå trodde sig
kunna finna.

Herr Hagberg i Luleå sade vidare, att man kanske icke behöver vara sa
rädd för den inflation, som skulle hota, för den händelse man gick med på
en fortsatt och oavbruten stegring av inkomsterna i pengar. Enligt det referat
av herr Hagbergs i Luleå yttrande, som jag hört, erinrade han örn de 200
miljoner kronor, med vilka lönerna skulle behöva höjas för samtliga, som äro
anställda hos Svenska arbetsgivareföreningens medlemmar, för att dessa skulle
få full kompensation. Men jag har alldeles klart för mig, att herr Hagberg
i Luleå icke skulle vilja förorda en höjning av lönerna endast för dem, som
äro anställda hos Svenska arbetsgivareföreningens medlemmar. Skola vi gå
in på den linjen att skapa full kompensation för alla löntagare, måste nian
räkna med, att det skulle komma att gälla ett par miljoner personer. Gålman
så långt, är jag övertygad örn att även andra befolkningsgrupper, som i
sin tur ännu ej fått full kompensation, komma att begära att få det. Härmed
är jag framme vid vad som hela tiden varit den centrala Hagan, vars vikt
herr Hagberg i Luleå, efter vad jag kan förstå, är villig att erkänna. Men
å andra sidan är han icke riktigt villig att ta konsekvenserna utan vill liksom
hålla en bakdörr öppen och menade, att en full kompensation trots allt kanske
icke skulle leda till en så farlig inflation. Jag tror icke, att det är möj -

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld ni. m. (Forts.)
ligt att därutinnan övertyga någon, som e.j låter sig övertygas av vare sig
teoretiska argument eller den långa erfarenhet vi Ira. Men om man försöker
skapa full kompensation när det gäller löner och andra inkomster, kommer
spiralen med ständigt ökade priser och kostnader att fortsätta, tills man kommer
fram till en krasch.

Jag vill erinra om att även den fulla kompensationen icke kan för arbetarna
bli full kompensation, såvida man icke kräver, att man i förskott skall
lå ta ut en — låt mig säga —- väntad prisförhöjning. Örn man med full
kompensation icke menar något annat än att lönerna, när en viss tid gått och
levnadskostnaderna stigit, skola höjas så att full kompensation erhålles, d. v.
s. till de hundra procenten, komma faktiskt arbetarnas reallöner alltid att
släpa efter.

Då är det fråga om vilken metod man skall använda för att åstadkomma
stabilisering, d. v. s. full kompensation till hundra procent. Om vi hade sökt
genomföra detta från år 1942, skulle det så vitt jag förstår betytt — därest
det hade lyckats, vilket ju kan vara en diskutabel fråga; jag vet icke, örn
herr Hagberg i Luleå har någon föreställning örn möjligheterna att genomföra
något sådant på den svenska arbetsmarknaden — att priserna fortsatt att
stiga med höjning av lönerna i efterhand. Alltså även efter 1942 hade vi fått
samma ständiga erfarenhet av indexlöner, att varje tillägg till lönerna är ett
nytt exempel på att man under viss tid icke fått full kompensation.

o Vad har nu skett i stället? Jo, från hösten 1942, eller man kan säga från
våren 1942, ha faktiskt priserna stoppat. Levnadskostnaderna ha alltså icke
rört sig, och lönerna ha icke höjts, d. v. s. sedan våren 1942 ha vi i två års
tid kunnat giva arbetarna full kompensation. Det är detta faktum, menar jag,
som man har att hålla sig till. Jag kan ej säga annat, än att jag fortfarande
är övertygad örn att detta varit den riktiga politiken. Örn man valt en annan
väg, hade man, därom är jag övertygad, utsatt sig för alla slags risker. Jag
tror, att man allt fortfarande gör arbetarklassen den bästa tjänsten, örn man
håller sig till det faktum, att vi ha vunnit en stabilisering av reallönerna och
under den tiden t. o. m. lyckats på vissa punkter åstadkomma en reallönehöjning.
Alla äro ju överens örn att för de grupper, som lia de lägsta inkomsterna,
utgör lönestoppet icke något hinder för en förbättring av lönerna
även nu. Men det är klart, att vi alla önska, att vi skola komma fram till
den punkt, där reallöneförbättringen börjar, vare sig detta skall ske på det
mest önskvärda sättet, nämligen genom levnadskostnadernas minskning, eller
— i det mera ogynnsamma fallet — genom att penninginkomsterna komma
att stiga.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag kan i någon mån förstå herr
Hagbergs i Luleå reflexioner inför det utlåtande som här är presenterat. Läser
man det noga, måste man nämligen säga sig, att detta utlåtande har en bestämd
inriktning mot hela den kampanj, som för närvarande drives från det
kommunistiska partiets sida, en kampanj som föres under den kända parollen:
bryt lönestoppet! Som vi veta har den beklagligtvis följts av en viss framgång
här och var, och man kan ju begripa, att så blivit fallet. Ty ingenting är så
tacksamt som att operera med missnöjet och framför allt kanske med okunnigheten.

Jag anser för min del, att den politik, som kommunisterna bedrivit i detta
ämne, är en cynisk och ansvarslös politik, icke minst gent emot de grupper,
som de särskilt vilja göra sig till talesmän för. Ty dessa kommunistiska propagandister
kunna omöjligen själva vara i okunnighet örn att skulle en sådan

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Forisatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (Forts.)
kampanj lyckas och statsmakterna vinnas för en »bryt-lönestoppet-politik»,
skulle konsekvenserna närmast gå ut över arbetarvärlden. Men det råder naturligtvis
en mycket stor okunnighet på detta område. Det är ofta svårt för gemene
man att inse, att det förhållandet, att han i ett visst ögonblick får så och
så mycket mer betalt i pengar, icke alltid betyder att hans försörjningsläge förbättras
i motsvarande grad. Det är på den strängen, som kommunisterna hela
tiden spela. Så vitt jag kan finna, borde bankoutskottet dock med detta utlåtande
ha vridit ett vapen ur kommunisternas händer, och därför har jag anledning
att med synnerligen stor tillfredsställelse hälsa betänkandet, varom ju
enhällighet råder.

Herr Hagberg i Luleå har i dag, liksom vid tidigare tillfällen, gjort en del
uttalanden och lämnat en del siffror rörande inkomstförhållanden och förmögenhetsfördelning
här i landet. Jag kan icke hjälpa, att jag mäste protestera
mot det sätt, på vilket man på den kanten använder det tillgängliga materialet.
Man citerar exempelvis de stora bolagens bokslut på samma sätt som en viss
potentat citerar bibeln. Det är klart, att man kan plocka fram siffror och angiva,
vilka oerhörda vinster bolagen gjort, speciellt då verkstadsindustrien.
Men sätter man in siffrorna i deras rätta sammanhang och understryker de
konsoliderings- och investeringsåtgärder, som vidtagits, och håller ett öga på
vad det allmänna i form av skatt tar tillbaka av de stora inkomsterna, ja, då
blir förhållandet ett annat. Icke minst den sista omständigheten är, enligt min
mening, av stor betydelse.

Då från kommunistiskt håll under de senaste riksdagssammanträdena anförts
långa rader med ur dessa bokslut lösryckta siffror, skall jag tillåta mig
att lämna några meddelanden, som, hoppas jag, ställa detta material i annan
och riktigare belysning. Det är nämligen så, att vår förmodligen förnämsta
ekonomiska tidskrift Affärsvärlden sedan en del år tillbaka plägar göra en
sammanställning av de större bolagens bokslut och företaga en analys därav.
En sådan föreligger nu vid bokslutsäsongens avslutning för de 20 största företagen.
Jag skulle gärna vilja rekommendera kommunisterna att ta del av denna
analys. Jag gör mig inga illusioner örn att den kommer att avsätta några
spår i deras agitation, men å andra sidan kanske den dock kan stämma till
någon grad av eftertanke.

Här finns bl. a. en redovisning för den avskrivningspolitik som förts och som
naturligtvis måste vara inte minst i arbetarnas och de anställdas eget intresse.
Mellan åren 1927 och 1943 hade avskrivningarna på anläggningar och dylikt
inom dessa företag stigit från 30 till 100 miljoner kr. Under samma år hade
skattebelastningen stigit från 12 till 105 miljoner kr. 1927 uppgick skattebelastningen
till 15 % av nettovinsten, år 1937 hade den ökat till 3Ö %, motsvarande
31 miljoner kr. För åren 1939—1943 däremot utgjorde skattebelastningen
omkring 63, 83, 86, 90 och 105 miljoner kr. Skattebelastningen hade härmed
under 1939 stigit till omkring 47 % av de redovisade nettovinsterna, för 1943
till över 85 %. Jag tycker att denna siffra, 85 % av de redovisade nettovinsterna,
är sådan, att man har all anledning att fästa uppmärksamheten vid den.
Den visar vad det allmänna tar tillbaka av dessa enligt uppgift »enorma vinstcr».

Jag vet väl, att finansministern i den bekanta diskussionen på Konserthuset
nyligen varit inne på samma spörsmål och gjort liknande påpekanden, men de
siffror jag här anfört förelågo inte vid detta tillfälle, varför jag inte ansett det
vara ur vägen att även här erinra om dem.

I detta sammanhang skulle jag vilja göra ännu ett påpekande. Vi tala ofta
här örn »fullsysselsättningspolitiken». Det är klart, att detta är ett önskemål

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken fran skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld. m. m. (Forts.)
som vi alla omfatta. Alla vilja vi efter måttet av våra krafter medverka till
att ett dylikt mål skall uppnås. Det måste vara i allas vårt intresse; ingen
vettig människa vill motverka en sådan politik. När emellertid propaganda på
detta område bedrives bär i landet, vill man ofta hänvisa till hurusom man ute
i världen, framför allt i Förenta staterna och England, är inne på samma linjer
och där gör utomordentligt vittomfattande utfästelser i fråga örn full sysselsättning
även efter kriget. Jag tror det kan vara påkallat att något varna för
att fästa alltför stor vikt vid den propaganda i detta avseende, som drives
i de stora krigförande länderna. Ty det torde nog tyvärr förhålla sig på det
sättet, att denna fullsysselsättningspropaganda, dessa generösa förespeglingar,
framför allt i Förenta staterna, utgöra ren krigspropaganda och ingenting
annat, en propaganda avsedd att stimulera moralen och därmed försöka förmå
folket till de största ansträngningar. Enligt min uppfattning kommer man i
dessa länder säkerligen att finna, att förhoppningarna örn en full sysselsättning
var en ganska bedräglig illusion, en illusion som kommer att falla sönder
när den givetvis alldeles ofantliga köpkraft, som krigsutgifterna representera,
tömmes ut. Det är ju särskilt i Amerika som denna propaganda tagit sig så
starka former; i England tycks man se litet mera realistiskt på tingen och har
inte gjort så precisa utfästelser beträffande den fulla sysselsättningen.

Men förhållandena i dessa båda stora länder komma naturligtvis att vara av
utomordentlig betydelse för vårt eget land. De underrättelser som nå oss örn
hur man där tänker sig den näringspolitiska utvecklingen efter kriget äro verkligen
sådana, att de böra fylla varje ansvarskännande människa här i landet
med ganska stor oro. Det är alldeles tydligt, att båda dessa länder, som äro
utomordentligt stora avnämare av våra varor, komma att uppbygga sin hushållning
efter kriget i självförsörjningens tecken och med en till ett minimum
inskränkt import och sannolikt också göra denna beroende av vad de själva få
exportera. Detta betyder i sin tur, att våra möjligheter att sälja ute i världen
bli i motsvarande grad inskränkta, Man kan inte tillräckligt ofta understryka
det intima samband, som råder mellan våra egna förhållanden och förhållandena
ute i världen, och jag vill uttrycka min tillfredsställelse över att finansministern
så starkt som han verkligen gjorde för en stund sedan pekade på
detta fundamentala faktum.

Innan jag slutar, herr talman, skulle jag gärna vilja ytterligare fästa uppmärksamheten
vid ett avsnitt av bankoutskottets utlåtande, som här redan
tidigare berörts. Man påpekar från utskottets sida, att »genomförandet av
det penningpolitiska programmet skulle underlättas, örn budgetunderskotten
kunde försvinna eller avsevärt nedgå under övergångsperioden. Med hänsyn
härtill är det — såsom fullmäktige i annat sammanhang påpekat — angeläget,
att återhållsamhet iakttages i fråga om det allmännas utgiftspolitik.»

Detta är naturligtvis, enligt min mening i varje fall, alldeles riktigt. När
vi nu för tredje året å rad laborera med ett budgetunderskott på 1 300 miljoner
kronor, kan man förstå, att ett organ som bankofullmäktige blir betänksamt.
och jag är glad över att bankoutskottet för sin del understrukit denna
ståndpunkt. Den bär alltså bud till regeringen, men vi skola inte vara
blinda för det faktum, att detta uttalande bär bud även till riksdagens medlemmar.

Under denna riksdag har man inte kunnat undgå att finna, hurusom riksdagen
gång på gång ansett sig böra »bättra på» Kungl. Maj :ts förslag. Det
går ju till på det bär sättet: Kungl. Maj:t har för visst ändamål krävt ett
visst belopp. Gång på gång ha vi sett, hurusom antingen på grund av initiativ
från enskilda motionärer eller från statsutskottets sida dessa belopp ha

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (Forts.)
ytterligare drivits i höjden. Det kan ju omöjligen vara ett uttryck för en sund
ekonomi att så förfara.

Förr i världen satte statsutskottet en ära i att tumma på regeringens förslag.
Då var det mycket ovanligt, att statsutskottet släppte ifrån sig en
kungl, proposition, som hänvisats till utskottet, utan att ganska kraftigt nagga
den i kanten, och den departementschef, som kunde få en proposition tillbaka
från statsutskottet i obeskuret skick, kunde nog känna sig synnerligen tillfredsställd.
Nu äro vi inne på en alldeles motsatt utveckling. Tid efter annan
få vi se hur propositionerna komma tillbaka från statsutskottet med utgiftssummor,
som äro större än dem Kungl. Maj :t äskat. Jag har här i ali blygsamhet
velat framställa en erinran emot detta tillvägagångssätt. Jag tror, att
riksdagen själv skulle kunna göra en hel del för att få en annan och bättre
ordning till stånd.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än om bifall till bankoutskottets
hemställan.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Det var egentligen
samma sak som den första talaren i dag och nu även den närmast föregående
var inne på, som jag skulle vilja säga några ord om. Jag skall emellertid nu
inte gå in på utskottsutlåtandet rörande vad som säges på sidan 5 angående
penningvärdet. Också jag är tillfredsställd, örn mari kan effektuera önskemålen
och spekulationerna därvidlag.

Däremot skulle jag beträffande uttalandet i nästa stycke på samma sida
vilja framföra en fråga, örn man verkligen inser faran i att ett ständigt ökat
budgetunderskott måste leda till en inflation som kan bli ganska besvärlig.
Utskottet har visseidigen sagt, att »med hänsyn härtill är det--— -— ange läget,

att återhållsamhet iakttages i fråga om det allmännas utgiftspolitik».
Men jag måste liksom herr Hagberg i Malmö efterlysa en sådan återhållsamhet
under de senare åren. Och örn herr Hagberg menade, att riksdagen gått
in för att öka de summor som Kungl. Maj :t begärt i vissa propositioner, skulle
jag för min del kunna säga, att jag är en smula fundersam om icke de summor
som Kungl. Maj:t själv föreslår innebära utgifter, vilka i stor utsträckning
leda till att vi öka lånebudgeten och därmed också inflationstendensen.

Då herr finansministern nu är här i kammaren skulle jag vilja framställa
en fråga till honom. För ett par år sedan, då finansministern uppmanade oss
litet var att låna staten pengar, hette det, att detta skulle vara en god affär,
ty när staten någon gång efter kriget betalade tillbaka dessa pengar och man
behövde använda sig av dem, skulle de vara mer värda än vid det tillfälle då
de utlånades. Man skulle alltså tänka sig, att efter kriget bleve läget på penningmarknaden
sådant, att pengarna voro mer värda än under åren 1941, 1942
och 1943. Det är klart, att detta är en sak som i hög grad måste intressera
de människor som fortfarande kallas för sparare, örn det verkligen är på det
sättet att de pengar, som man lånat staten eller som överhuvud taget sparats,
ha ett större — eller i varje fall inte mindre — värde då normala förhållanden
inträda än de hade då de utlånades eller sparades. Jag skulle vara glad om finansministern
kunde motivera den uppfattningen, att vi äro inne på sådana
vägar i fråga om vår penningpolitik och då det gäller att begränsa budgetunderskotten,
att man kan förvänta, att det inträffar som under de gångna
åren utsädes, nämligen att man efter krigets slut skulle kunna köpa mera för
de pengar man sparat än man kunde vid utlåningstillfället.

Vi kunna nämligen inte bara intressera oss för löner och priser då det gäller
arbetsmarknaden, utan det finns i vårt land — dess bättre, höll jag på att

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld, m. m. (Forts.)
säga -— ännu människor, som finna det angeläget eller av födsel och vana äro
så inriktade, att de låna ut och spara pengar — och det lär ju vara nyttigt.
Det måste då vara av stort intresse för dem att veta, vad deras pengar ha
för värde då kriget tar slut och vi komma tillhaka till normala förhållanden.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag sökte nyss framställa finansministerns
position såsom något egendomlig. Jag hänvisade till att han som
ordförande i arbetarrörelsens efterkrigskommitté rekommenderat en ekonomisk
politik som innebär, att man efter kriget på ena eller andra sättet skulle höja
reallönen för industriarbetare och andra, som fått otillfredsställande kompensation.
Örn den inte kunde höjas genom att priserna helt enkelt folio, skulle
penninglönen höjas. Vidare påpekade jag, att finansministern i sitt program
tämligen kategoriskt tar avstånd från tanken på att höja penninglönen. Han
säger nämligen i propositionen i punkt 2: »Penninginkomsterna böra i regel
varken höjas eller sänkas.»

Finansministern tycker inte det finns någon motsättning i detta resonemang.
Jag tyckte mig dock ur hans anförande utläsa, att han solidariserade sig med
den förklaring, som han ställt sig bakom såsom ordförande i arbetarnas efterkrigskommitté,
och det är jag inte missbelåten med alls. Även herr Hagberg i
Malmö, som företräder högerns ståndpunkter, tycks vara belåten med finansministern.
Men jag understryker, att finansministerns ståndpunkt inte stämmer
med den han intagit i sin proposition, och därmed hänger i någon mån
också utskottets utlåtande i luften i denna fråga.

Finansministern säger, att det är orimligt att begränsa antalet av dem som
skola ha lönekompensation till de arbetare som äro anställda hos arbetsgivareföreningens
medlemmar, en halv miljon, eller till de 700 000 som äro berörda av
ramavtalet, utan han vill uppskatta antalet arbetare och jämställda, som i så
fall skulle få denna kompensation, till bortåt två miljoner. I denna siffra
får man emellertid räkna in också sådana kategorier, som enligt finansministerns
eller i varje fall hans partis propaganda redan erhållit full lönekompensation.
Dit höra lantarbetare, skogsarbetare, hembiträden och andra kategorier,
som såvitt jag känner till erhållit full lönekompensation. Finansministern
kan väl inte i sitt resonemang även åsyfta deni som redan fått lönekompensation? L.

O. har försökt att i en kompletterande skrift till diskussionsreferatet från
konserthusmötet klara ut, hur stort belopp en full lönekompensation skulle,
röra sig om, och kommit till det resultatet, att det skulle bli ungefär 600 miljoner
kronor. Den beräkningen skulle alltså höja min siffra med omkring 300
miljoner kronor. Örn man också godtar denna uppgift skulle detta betyda, att i
stället för 2 % borde 4 % av nationalinkomsten överföras till kanske två tredjedelar
av landets invånare — man kan kanske inte lägga upp det på det sättet,
men till dessa två miljoner invånare i varje fall. Det är lika orimligt, menar
jag, vare sig det gäller 4 eller 2 att göra gällande att detta skulle orsaka
inflation. Denna argumentation är ohållbar. Lönepolitiken har inte det
samband, som man har försökt göra gällande, med inflationsfrågan.

Rörande priserna säger finansministern —■ jag tog upp saken redan i föregående
anförande ■— att med en annan lönepolitik skulle företagen komma att
kräva högre priser. Men han har själv konstaterat i propositionen, att prisstegringen
redan gått långt utöver den ram som betingas av förändringen i försörjningsläget.
Man har med andra ord erhållit en prisökning, som är väsentligt
mycket större än vad han anser skulle vara rimligt på grundval av förändringarna
i försörjningsläget. När därtill kommer, att förmögenheterna på

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Fortsalt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar nied guld ni. m. (Forts.)
det sätt jag tidigare visat ökat under kriget, hade det varit fullt i sin ordning,
om man hade gått in för att ge arbetarklassen full lönekompensation
och hållit tillbaka ytterligare prisstegring i synnerhet örn man själv konstaterar,
att den som redan ägt rum varit oskälig.

Yi ha egentligen inga andra erfarenheter än krigets av lönepolitikens inverkan
på inflationen, säger finansministern. Det är inte riktigt. Yi hade inflation
även under det förra kriget, och under inflationsåren 1919—20 stego reallönerna-
påtagligt. Denna stegring av reallönerna visar, att det inte alls är så
självklart att inflation behöver innebära att reallönerna sänkas. Detta är beroende
av den aktivitet, som arbetarklassen visar, ty den lönekamp som den
utvecklar kan naturligtvis under sådana betingelser försvara reallönerna vid
en inflation.

Jag har inte uttalat någon vare sig sympati eller antipati gentemot inflationen.
Finansminister Wigforss hängde troligen upp sig på den replik jag
gav herr Svedmans yttrande, att en försämring av penningvärdet är en av
ett folks största olyckor. Finansministern ansåg tydligen att detta var ett uttryck
för någon nonchalans från min sida. Jag konstaterade bara, att vad man
här talar för var en diskutabel doktrin, ty det har ju i verkligheten visat sig,
att en försämring av penningväsendet kunnat gå parallellt med en ganska
väsentlig ökning av produktionen och en ökning av nationalinkomsten.

Sedan vill jag bara rörande finansministerns konstaterande, att arbetarna nu
erhållit full iönekompensation, säga, att detta är betraktat från den nivå de
hade uppnått år 1942. Men så är icke fallet i förhållande till den reallön som
arbetarklassen hade före kriget; därvidlag har en påtaglig försämring ägt
rum. Landsorganisationens ekonomiska expertis uppskattar denna försämring
av reallönen till 10 %. Enligt min uppfattning är den större, men det stämmer
i varje fall inte med vad finansministern här sagt.

När herr Hagberg i Malmö säger, att jag företräder en ansvarslöshetens politik
i dessa avseenden, vill jag framhålla, att det gör jag måhända gentemot
de förmögenhetsägare, som under kriget ha ökat sina beskattningsbara förmögenheter
med bortåt tre miljarder kronor.

Jag tycker, att det finns inte för dem, som vilja företräda de breda folklagrens
ekonomiska intressen i medvetandet örn den oerhörda försämring och
den misär, som en mycket stor del av vårt lands befolkning nu befinner sig i,
någon anledning att slå vakt örn deni, som kunnat utnyttja själva kriget och
de svårigheter, som lia uppstått, för att berika sig. I den meningen går jag
gärna med på att jag är ansvarslös. Men däremot känner jag mig inte ansvarslös,
när jag företräder kravet på en rättvisare fördelning av krisens bördor,
ty jag anser, att den icke har varit rättfärdig.

Herr Lundell: Herr talman! Jag har inte funnit någon anledning att
närmare gå in på bankoutskottets här föreliggande utlåtande, utan jag bär
begärt ordet för att tillrättalägga några av de sifferuppgifter som herr Hagberg
här anfört.

Jag hör många gånger talas örn att förmögenhetsägarna skulle ha skott
sig under kriget på så sätt, att under kriget skulle uppkommit en förmögenhetsökning
på över tre miljarder. Jag tyckte att herr Hagberg anförde samma
sak här i sitt första anförande. Inte annat än jag kan se i riksräkenskapsverkets
inkomstberäkning, som följde med den nu i början på riksdagen erhållna
statsverkspropositionen, så var den beskattningsbara förmögenheten —
den börjar vid 20 000 kronor, och någon annan statistik över förmögenheten
ha vi viii inte år för år — 1.''? 178 miljoner vid taxeringen 1939, alltså den

Andra kammar ens protokoll 10ri4. Nr 22. 2

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (Forts.)
sista, taxeringen före krigsutbrottet. Den skedde ju på våren. Vid den taxering
som skedde 1943 var samma beskattningsbara förmögenhet 14 301 miljoner
kronor. Skillnaden är således 1 123 miljoner, och det är ju inte precis
detsamma som tre miljarder, som herr Hagberg talade örn. Jag vet inte, vad
den siffran rör för något.

Nu säger herr Hagberg, att av denna förmögenhetsökning borde en miljard
kunna ha överförts till lönearbetarna, som på det sättet skulle erhållit full
kompensation för penningvärdets fall eller för dyrtiden, hur man nu kallar
det. En sådan stegring i nationalförmögenheten, som man här kan spåra, har
den gått till på det sättet, att det har kasserats in, som jag förmodar herr
Hagberg tänker, i aktieutdelningar, obligationsräntor m. m. så och så många
miljoner och dessa lia lagts på hög undan för undan, och så har man kommit
fram till denna förmögenhetsstegring? Få vi inte lov att tänka oss, att penningvärdets
fall inverkat på taxeringsförhållandena? Jag tycker det ligger
skäligen nära till hands. Vi se ju, att när penningvärdet faller, stiga aktievärdena,
och aktievärdena bli ju medtagna vid varje års taxering, när vederbörande
deklarerar sin förmögenhet. En stor del av denna stegring är väl just
sådan nominell stegring av aktievärden. Den innebär ju inte, att vederbörande
fått någon ökad real förmögenhet, utan innebär att penningvärdet har fallit.
En annan del av ökningen är väl nybyggda fastigheter, närmast annan fastighet,
bostäder i städerna. Jag tror inte det är bara hyresfastigheter, som
där äro byggda, utan byggnadsverksamheten bär till kanske största delen i
städerna på senare år gällt kooperativa bostadshus, alltså de lägenheter, som
mindre förmögenhetsägare eller mindre inkomsttagare ha köpt av det företag,
som byggt dem. En sådan ökning av förmögenheten är väl ingenting som
särskilt bör angripas från kommunistiskt håll.

Sedan har jag för mig — jag har inte direkta siffror på det i dag — att
sparkasseinsättningarna ökat högst väsentligt under kriget. Inte tror väl herr
Hagberg, att de större förmögenhetsägama gå och sätta in de eventuella stora
aktieutdelningar de sko till sig på sparkasseräkning? Det är väl i stället till
övervägande del eller helt och hållet småfolkets ökade insättningar det här
är fråga örn.

Jag skulle tro, att örn man på detta sätt gör en ordentlig uppdelning av vari
denna stegring av den beskattningsbara förmögenheten örn 1 123 miljoner kronor
bestar, sa skall man finna, att där inte är mycket som från kommunistiskt
håll bör kunna betecknas såsom ett uppenbart vittnesbörd örn att finansen, eller
storfinansen kanske det skall kallas, har skott sig på det arbetande folkets
bekostnad.

Herr Hagberg talade örn, att lönearbetarna inte hade haft full kompensation,
alltså att deras reallön hade fallit under kriget, och det är ju en sak
som ofta talas örn och som ju håller streck i fråga örn många timlöner men
inte i fråga om lantarbetarlönerna t. ex. Men hur är det i fråga örn årsförtjänsterna?
Har deras realvärde också fallit? Jag har ingen statistik över det,
så jag kan inte säga bestämt vare sig det ena eller det andra, men jag tror
inte herr Hagberg heller har någon bestämd statistik över huruvida lönearbetargruppens
sammanlagda årsförtjänst har stigit eller fallit till sitt realvärde.
Jag skulle tro att den har stigit på grund av att man tillsammans med
denna bristande kompensation eller denna minskning av reallönen per timme
får taga i beräkning den ökning, som inträtt i form av ökad sysselsättning,
ökat timantal per år, varigenom reallönen per år för de allra flesta och därigenom
även för alla tillsammantagna är större än den var före kriget. Det
vore emellertid skäl att man hade statistiska siffror över detta, innan man
uttalar sig alldeles bestämt.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (Forts.)

I fråga om vad som här föreslås från bankoutskottets sida uttalade herr
Hagberg, att vad som skrivits är skrivet i sand. Jag är ganska övertygad om
att detta får anses vara en utfästelse från herr Hagberg och hans partikamrater
att göra vad de kunna för att motarbeta en lugn ekonomisk utveckling
efter kriget.

Herr talman! Jag skall inte säga något mera i detta ärende, utan bara uttala,
att jag tror nog det är klokt att följa bankoutskottet i dess förslag.

Herr Hagberg i Luleå erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag vill bara till herr Lundell säga, att jag har tagit mina
uppgifter örn förmögenheterna ur den promemoria, som är utarbetad av professor
Lindahl och som medföljer årets statsverksproposition. Han har där räknat
med 1938 som utgångspunkt. Jag vet att det har diskuterats, huruvida
man bör räkna med 1938 års siffror, men finansministern försvarade mycket
indignerat i remissdebatten riktigheten av det sätt, varpå professor Lindahl
hade räknat, och örn jag räknar på det sättet kommer jag till siffran tre miljarder.
Sedan är det en annan sak, att herr Lundell sätter punkt vid den sista
redovisningen. Men det har ju gått åtskillig tid sedan dess, så den verkliga
förmögenhetsökningen även med hans resonemang är betydligt större än vad
som framgår av det.

Vad herr Lundell säger om att penningvärdets förändring också bör räknas
vid taxeringen av förmögenheterna, så är jag inte ense med honom. Hans eget
resonemang är alldeles tillräckligt för att visa, att det är oriktigt att jämföra
förändringarna av förmögenheterna med förändringen i inkomsterna utifrån
penningvärdesberäkningar, helt enkelt därför att förmögenheterna ofta äro
upptagna i obligationer, aktier och dylikt, och det är ju känt att aktiebolagen
ha hållit nere utdelningarna under kriget. Det är inte svårt att veta, varför
de gjort det. Därför framträder inte den verkliga förmögenhetsökningen, såsom
den taxeras, när vederbörande redovisar sina aktier och obligationer, på
ett sådant sätt som verkligen motsvarar den faktiska förändring som ägt rum.

Härpå yttrade

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Jag har fått en direkt fråga av herr andre vice talmannen, och det har sagts
några saker dels av herr Hagberg i Malmö och dels av herr Hagberg i Luleå.
Detta gör att jag kanske får yttra mig en gång till.

Det är egentligen två missförstånd, som jag vill klara upp, så att herr Hagberg
i Luleå inte skall behöva besväras av dem i fortsättningen. Det gäller
dels propositionen angående sedelinlösningen, dels efterkrigsprogrammet. Det
är klart, att efterkrigsprogrammet sysslar just med tiden efter kriget, under
det att såvitt jag förstår både propositionen och bankoutskottets yttrande gäller,
örn jag så får säga, det nuvarande ögonblicket. Om vi få helt andra förhållanden,
är det klart att då gälla de inte. Alltså, så länge vi ha vår bristhushållning,
så länge vi behöva vara rädda för att en höjning av penninginkomsterna
skall leda till en ytterligare prisstegring, så länge är den klokaste
politiken, menar jag, att försöka hålla penninginkomsterna oförändrade för
alla samhällsklasser. Men det blir ett annat förhållande, när man kommer
över till de förbättrade försörjningsförhållanden, som vi alla hoppas skola komma
efter kriget.

Det är självklart, att när jag talar om att lönarbetarna fått full kompensation,
så var det med utgångspunkt från läget 1942. Jag delar inte alls herr

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (Forts.)

Lundells uppfattning, att det skulle vara någon tveksamhet om att reallönen
för mycket stora delar av den svenska arbetarklassen Ilar sjunkit. Detta är
alldeles uppenbart, det kommer ingen ifrån som vill syssla med siffror, och
det kan inte motvägas av att man kan räkna ut. vilket är mycket sannolikt,
att hela den samlade inkomstsumman för lönarbetarna nu är så stor. att om
anan också reducerar den med hänsyn till levnadskostnaderna, man dock kan
säga, att den samlade reallönen skulle vara större än den var före kriget, ty
det hänger ju samman med att vi ha så mycket mer människor i arbete. Yi
skola inte glömma, att vi nu för första gången i vår livstid ha haft något
som kan liknas vid full sysselsättning, vilket ju är utgångspunkten för att
man på socialdemokratiskt håll är så intresserad att säga: varför skulle vi
inte kunna bibehålla det också under freden? Men det kan ju inte kompensera
de, låt mig säga, en halv miljon industriarbetare, som fått en sänkt reallön.
Det kan inte kompensera dem, om man kan tala örn att flera hundra tusen
andra människor i samhället ha fått mycket bättre inkomster än de hade förut.
Alltså, den saken är nog klar. Men det som är avgörande i min diskussion
med herr Hagberg i Luleå är, att det var ju inte förrän 1942 frågan kom upp.
Under de första åren togs ju ramavtalet med först 75 procent och sedan med
50 procent kompensation såsom nödvändig under dessa sämre förhållanden.
Det är klart att man tyckte att det var hårt redan då, men det var när man
kom ifrån den uppenbara försämringen i försörjningen som problemet uppstod:
skall det behöva fortsätta med en sådan prisstegring och lönestegring?
Det var då man ställde frågan: på vad sätt kan man bäst skydda lönarbetarna
emot den fortsatta försämringen i deras läge? Då hade man två vägar att
välja på. Den ena var den, som nu förordas från herr Hagbergs sida och som
herr Hagberg mycket väl vet inom landsorganisationen hade företrädare, t. ex.
inom typografförbundet. Typografförbundets ordförande herr Cruse var uppenbarligen
på den linjen. Han menade, att det var klokare att säga: vi skola
ha 100 procent kompensation. Det är bättre politik än att säga: vi skola ha
prisstopp och lönestopp. Det är i det läget som man kan påpeka, att 100 procent
kompensation hade i fortsättningen kommit att innebära en stadig försämring,
därför att 100 procent kompensation alltid ändå kommer att innebära
en eftersläpning, under det att prisstopp och lönestopp inneburit, att från
det ögonblicket har reallönen blivit oförändrad. Alla de mindre förbättringar,
som kunnat genomföras, ha faktiskt inneburit att den reala sänkningen blivit
lägre, så att jag nog vågar tro att 10 procent är en för hög siffra, örn man
skall räkna efter. Det gäller dem som fått den sämsta kompensationen.

Herr Hagberg erinrade om, vilket är alldeles riktigt, att det finns stora
mängder av lönarbetare, som fått full kompensation. Vi ha lantarbetarna,
skogsarbetarna, hembiträden, serveringspersonal o. s. v. Det finns många sådana.
Det har gjort, att jag vågar inte säga något med bestämdhet örn, vilken
siffra man måste räkna med beträffande dem, som skulle fått ökade penninglöner,
örn man skulle gå den väg som herr Hagberg talar örn. Men då kommer
jag fram till, att det tankeexperiment, som han gör där, är i grund och botten
sådant, att så fort man tittar på det visar det sig utan mening. Att säga, som
han först gjorde, att trehundra miljoner, som skulle läggas till lönarbetarna,
det skulle bara betseda två procent av hela nationalinkomsten, och örn man
räknar med 600 miljoner får man höja det till 4 procent, 4 procent av 15 miljarder.
Men herr Hagberg får komma ihåg: vilka är det som ha dessa 15 miljarder?
Vi få räkna med att 2/3 av denna inkomst tas av folk med små inkomster.
Jag har haft så många anledningar att tvista med professor Ohlin
örn hans sätt att visa, hur otroligt litet det betyder, örn man skulle taga mera

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (Forts.)
i skatt av de stora inkomsttagarna. Han har räknat ut, att om man också gick
ned så långt, vilket jag inte tycker är så förfärligt långt och inte herr Hagberg
heller, att ingen människa skulle få ha mer än 13 000 kronor kvar, sedan han
betalt sina skatter, skulle man blott kunna få in ett par hundra miljoner. Men
det är uppenbart, att skulle dessa G00 miljoner i lön tas ifrån dem, som verkligen
hade råd att avstå dem, då blir det inte mycket kvar av deras inkomst.
Men annars skulle det betyda, att man skulle taga de fyra procenten av 15
miljarder av varenda svensk, från de lägsta inkomsttagarna till de högsta.

Sedan säger herr Hagberg en sak, som jag gärna vill yttra ett par ord örn,
och det är att prisstegringen har gått långt utöver försämringen av försörjningsläget.
Det är riktigt, men det är just själva utgångspunkten för alla våra
resonemang. Prisstegringen har delvis haft sin grund i att vi haft en sämre
försörjning, men den försämrade försörjningen skulle inte lia kunnat förklara
prisstegringen, örn vi kunnat hålla alla människors inkomster, i pengar räknat,
oförändrade. Men nu lia vi på grund av många omständigheter, som jag
inte vågar gå in på och som jag fortfarande är övertygad örn att man inte kunnat
undvika, icke kunnat undgå en inkomststegring i pengar, och det är detta
som gör att nian kan räkna nied 14 å 15 miljarder i nationalinkomst i stället
för 10 ä 11 miljarder före kriget. Hela denna inkomstökning i pengar är inte
beroende mer än till en relativt mindre del av att vi ha så mycket mer folk i
arbete, utan den är beroende på att våra inkomster i pengar stigit. Alltså, det
visar just, hur prisstegring verkligen åstadkommes genom en höjning av inkomster
i pengar, och jag menar att om herr Hagberg kunde bli övertygad örn
att det är på det sättet, att den saken, vilka priser man skall ha i landet, måste
vara beroende på vilka inkomster i pengar som medborgarna ha, så skulle han
nog tvingas småningom att erkänna den gamla erfarenheten, att på inkomststegring
och lönestegring följer en prisstegring, som återigen leder till löneoch
inkomststegring, och vi äro inne i denna spiral. Örn man kunde i ett enda
slag göra örn hela samhället — men det är jag övertygad örn att herr Hagberg
inte heller tror — så är det klart ali man inte behövt säga örn prisstegringen
vad man nu måste säga att örn man fortsatt med lönestegringen hade industriidkarna
och alla som haft anställda kommit till priskontrollnämnden och visat
med siffror och kalkyler, att deras kostnader stigit, och när deras kostnader
stigit hade priskontrollnämnden fått lov att medge prishöjningar, och då ha vi
kommit in i den cirkel som jag nyss talade örn.

Det sägs, att man kan tvista örn olyckan av en inflation. Ja, teoretiskt kan
man tvista om allting, och jag vill inte förneka att man kan tänka sig förhållanden,
under vilka en stadig prisstegring inte behöver ha verkligt katastrofala
verkningar, men en sådan prisstegring ha vi inte varit med örn annat än
under tider, då det varit en sammanhängande period av mycket långsam prisstegring.
Den stimulerar näringslivet något, och de enda som lida därav äro
andre vice talmannens sparare, som få räntorna på sina sparade medel försämrade.
Meri alla de erfarenheter vi ha av den sorts prisstegring, som inträffar
under krig, äro sådana att man måste bli betänksam.

Herr Hagberg erinrade om hur det var åren 1919 och 1920. Men märk väl,
att kriget då var slut, Då hade vi börjat få in vissa varor till landet och hade
helt andra försörjningsmöjligheter än tidigare. Hela tiden förut hade reallönen
stadigt sjunkit under stigande priser. Under förra kriget hade vi en alltjämt
fortgående prisstegring, vilken medförde att arbetarnas reallönestandard
försämrades. Det är den erfarenheten som kanske varit den starkast verkande
faktorn, när den svenska fackföreningsrörelsen nu varit villig taga denna ur
många synpunkter ganska besvärliga politik. När kriget var slut, satte man

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni J944 fm.

Fortsalt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (Forts.)
visserligen i gång med verklig lönestegring, och nian koni då fram till reallöner,
som voro lika bra eller under 1920 t. o. m. bättre än förut. Men då kom
också kraschen. Vilja vi vara med örn det som hände efter 1920, är det givet
att man icke behöver vara så rädd för en annan politik än den som förts. Jag
vill icke påstå, att det är nödvändigt, att vi skulle komma i precis samma läge
som då —• det är ju nu andra förhållanden — men den erfarenhet vi ha från
den tiden talar icke för att man hör underskatta riskerna av en sådan kompensationspolitik.
I stället är det väl klokare att försöka hejda prisstegringen och
behärska den för att göra avvecklingen så mild som möjligt. Redan den prissänkning,
som vi hoppas skall komma till följd av att försörjningsmöjligheterna
bli bättre, kommer säkerligen på företagarhåll att utlösa en viss tveksamhet,
huruvida man kan våga hålla företagen i gång för fullt och framför allt huruvida
man skall våga utvidga dem.

Det är detta som gör — och nu kommer jag till herr Carlströms fråga —• att
vi töras och vilja taga så stor prissänkning, som är betingad av att försörjningen
blir bättre, men att vi icke önska gå ett steg längre och säga, att vi dessutom
skola sänka priserna genom att låta folks inkomster i pengar minskas. Detta
senare vilja vi icke taga risken av, fastän vi veta, att herr Carlström och mångå
andra kunna tala om dem som hade sparpengar före kriget och hur det kan gå
med dem. Men den fråga herr Carlström direkt ställde var den, hur de som tecknat
statslån skola få det inför denna politik. Ja, jag får säga, att de som tecknat
lån under tiden 1941—1944 komma att göra en oförtjänt vinst, örn priserna
komma att sjunka. Ty de pengar de satsat på staten under dessa år komma under
dessa förhållanden att bli mer värda än förut. Herr Carlström talade örn
spararna och sade, att det finns folk, som av födsel och ohejdad vana sparar
pengar. Men varifrån få dessa människor de pengar de spara? Jag hoppas, att
herr Carlström menar, att de flesta av dem få dem genom sitt arbete. Innan de
utfört ett nyttigt arbete böra de ju icke ha några inkomster. Då äro de också
inkomsttagare på grund av sitt arbete, och det är klart, att deras intresse är
att det blir arbete och att inkomsterna hållas uppe. Det intresse de ha av sina
sparpengar är ganska litet, örn de icke av sina arbetsinkomster lyckats spara
ihop en stor förmögenhet. Och det torde höra till undantagsfallen.

Herr Lundell, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde: Herr
talman! Jag ber få säga ett par ord i anledning av herr Hagbergs invändning
gentemot mig. Herr Hagberg hade använt professor Lindahls siffror vid beräkningen
av förmögenhetsstegringen, och han medgav, att han utgått från
1938 års siffror, fastän 1939 ju var det första krigsåret. Vill man se stegringen
under själva kriget, kan man nog icke räkna på annat sätt än jag gjorde, när
jag kom fram till siffran 1 123 miljoner kronor. Vad den stora skillnaden mellan
1938 och 1939 års siffror beror på kan jag icke i hastigheten utreda, men
det är sannolikt, att en hel del beror på de fastighetstaxeringar, som ägde rum
vid det laget. Höjningen av förmögenhetssiffran är därför säkerligen till Hacket
stor del nominell.

Herr Hagberg ansåg, att det var oriktigt att vid beräkningen av förmögenheterna
räkna med penningvärdets fall, och att aktiebolagen hålla inne stora
belopp och icke utdela dem för att den verkliga stegringen av värdet icke skall
kontinia till uttryck i stegrade aktieutdelningar. Det hör man nog icke rimligtvis
anmärka på från håll, som anser sig ömma för folkhushållet. Det är väl synnerligen
önskvärt, att bolag konsolidera sin ställning, så att de kunna reda upp
den efterkrigskris som kommer. Företagarna kunna ju icke veta, örn utvecklingen
i löneavseende och konflikter då kommer att ske efter herr Hagbergs

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (Forts.)
linje eller efter finansministerns och socialdemokraternas linje. Skulle det bli
efter herr Hagbergs linje, behövas nog dessa sparade pengar.

Herr andre vice talmannen Carlström erhöll jämväl på begäran ordet för
kort genmäle och yttrade: Herr talman! Finansministern talade
långivarna, som tecknat statslån under åren 1941—1944. De sparare jag tänkte
på höra icke till den kategorien. Men det finns, en tiel jordbrukare — och
samtidigt skogsägare —■ som under dessa år ha villfarit statsrådet Wigforss
begäran och icke köpt möbler och husgeråd eller satt i gång med byggnadsarbeten
eller reparationer utan satt in sina pengar antingen i statens säkra förvar
eller i sparbankerna. Men när kriget är slut och de skola börja hygga örn sina
bostäder och sina ekonomihus och göra de förbättringar de låtit anstå på grund
av materialbrist och höga kostnader, är det viktigt vad deras pengar äro varda.
Jag tror, att finansministern håller mled mig örn att skulle den påbörjade inflationen
—■ ty den är så smått på väg, det måste jag säga, fastän jag bara bär
beröm för den prisstoppolitik, som förts under dessa år — taga större fart, vilket
är möjligt att den gör på grund av vissa saker, som herr Hagberg i Luleå
särskilt här rekommenderat, kan det bli besvärligt för dessa sparare att verkligen
få ut i reella värden efter krigets slut vad de väntat sig. Säkerligen fråga
sig hundratusentals av dem, vad deras pengar bli värda då. Detta är en ganska
viktig sak.

Jämväl herr Hagberg i Luleå erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Finansministern kanske icke tycker att det är trivsamt,
att jag framställt honom såsom en den ekonomiska politikens doktor
Jekyll och mr Hyde. Men han har faktiskt uppvisat två ansikten i sina deklarationer
här i dag. Nu söker han förklara det hela med att det skulle bero på
att jag missuppfattat honom och gjort mina invändningar mot det program han
menar skulle genomföra under kriget. Så är det icke alls, herr Wigforss. I den
proposition, som vi nu behandla, står det på sidan 19 följande — jag skall be
att få läsa upp det: »Med hänvisning i övrigt till den ingående diskussion av de
penningpolitiska problemen som framlagts av fullmäktige och kommissionen
torde jag här få inskränka mig till att ange de huvudpunkter i fråga om penningpolitikens
inriktning efter kriget» o. s. v. Och sedan följa de olika punkterna.
.

Sedan talade finansministern om löne- och prisstoppets betydelse. Jag vili
gentemot detta bara erinra örn att prisstoppet, d. v. s. det formella prisstoppet,
i verkligheten kom ett halvår efter det att priserna stabiliserats. Efter
våren 1942 ägde icke någon nämnvärd prisstegring rum, och prisstoppet korn
först på hösten 1942. Det har alltså icke den betydelse finansministern ville
göra gällande att det har.

Finansministern säger sedan, att örn man skulle höja. lönerna med 4 %,
måste man taga beloppet från alla andra inkomsttagare. Nej, jag menar, att man
skall taga det från dem sorn ökat sina förmögenheter med sammanlagt 3
miljarder eller mera. _ _

Vidare förklarade finansminstern —• ja, förmodligen var det icke hans mening
att framställa saken så, men jag tror, att var och en fick den uppfattningen
— att kraschen 1920 berodde på den lönepolitik, som återställde arbetarnas
reallöner. Det är ett misstag, herr finansminister!

Härefter yttrade

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Det var icke min mening och jag framställde icke saken så att det som

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (Forts.)
hände 1920 skulle vara en följd av den tidens lönepolitik. Det var en mening,
sorn hävdades på mångå håll, men örn den saken har jag ingen bestämd mening.
Jag tror, att det var en kombination av en hel del faktorer, och det är
icke möjligt att i detta ögonblick reda ut, varpå krisen 1920 berodde. Det
var en deflationskris i världen, som vi icke kunde undandraga oss. Men hela
den utveckling, som försiggått i världen, med uppskruvning av folks penninginkomster
undan för undan, gjorde det så utomordentligt svårt att sedan hejda
fallet. Efter allt vad vi veta nu, skulle man nog kunna säga, att detta hade
varit möjligt, men det hade då inneburit en så våldsam omsvängning i alla
förmögenhetsförhållanden, att man på den tiden ansåg skäl i att gå till deflation.
Jag säger icke, att det var riktigt. Jag säger, att det fanns starka
skäl för att det skulle ske. Lönefrågan var icke ensam avgörande, men lönarbetarnas
läge på grund av vad som då skedde var sådant, att man icke kan
önska sig en upprepning.

Herr Hagberg har rätt i att naturligtvis denna politik är avsedd att gälla
efter kriget. Men när man lägger fram förslaget under år 1944 för det följande
året — nästa år skall det komma något nytt — är det uppenbart, att
man täger sikte på vad som här närmast händer. Och framför allt — det
vill jag att herr Hagberg verkligen skall komma ihåg: en sak är att säga
vilken linje man själv vill följa. Den linje vi vilja försöka följa är den, att vi
önska hålla penninginkomsterna och sedan få en sänkning av levnadskostnaderna
i takt med försörjningsförbättringen på grund av de billigare priser vi
räkna med. Detta strider icke alls mot den andra linje, som finns omtalad i
arbetarrörelsens efterkrigsprogram, nämligen att örn dessa förutsättningar
icke inträffa — örn vi sålunda icke få de billigare priserna tack vare ökade
importmöjligheter, utan på grund av de internationella förhållandena äro
tvungna att behålla vår nuvarande prisnivå — måste vi draga den konsekvensen,
som jag tycker är självklar, att den förbättring i försörjningsläget, som
vi alla räkna med skall komma — antingen nu priserna äro högre eller lägre

— måste taga sig uttryck i förbättring av människors inkomster och även i
deras reallöner. Men då kan detta ske endast genom att penninglönerna stiga.

Herr Lundell, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag begärde ordet för en replik till finansministern. Finansministern
medgiver, att den samlade reallönen för allt lönarbete sannolikt har
stigit, men han menar, att man icke får resonera bara på det sättet. Det kan
jag giva honom rätt i. Finansministern påstår, att för åtskilliga enskilda har
reallönen även per år räknat verkligen sjunkit. Jag måste säga, att det nog
är för ett ganska litet skikt av samhället detta verkligen skett. Jag skulle
kunna tänka mig att möjligen en del av tjänstemännen tillhöra detta skikt

— det skulle väl ligga närmast till hands att tänka på dem. De ha ju en
fixerad årslön. Men många av dem ha dock fått extra sysselsättningar i diverse
kristidsinstitutioner och på annat sätt. Av kroppsarbetarna skulle jag
tro, är det en mycket liten procent som verkligen per år kan redovisa en sänkt
reallön. Det vöre emellertid av nöden att man på detta område finge verkliga
statistiska siffror att hålla sig till, så att man icke behövde röra sig med
lösa påståenden härvidlag. Jag skulle föreställa mig, att man skulle kunna få
det genom stickprov från taxeringsmaterialet från åren under kriget.

Vidare yttrade:

Herr Senander: Herr talman! Herr Hagberg i Malmö gjorde sig mycket
stor möda med att försöka bortförklara de siffror för bolagens vinst, vilka vi

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. w. (Forts.)
anfört i riksdagen och på annat håll, och han stämplade oss som ansvarslösa,
alldenstund vi utan vidare utnyttjade dessa siffror i vår agitation. Såsom bevis
för att vinstsiffrorna icke voro så stora i verkligheten som elef kan förefalla
av boksluten anförde han bi. a., att staten tager en avsevärd del av vinsterna i
skatt. Han nämnde som den högsta siffran i det hänseendet 85 %. Jag förmodar,
att den siffran också hänför sig till eventuell krigskonjunkturskatt, och vi
fingo höra, då det var fråga om krigskonjunkturskatten häromdagen i riksdagen,
att statens egentliga vinst av denna skatt var 13 miljoner kronor. Följaktligen
borde nian ju icke kunna utnyttja krigskonjunkturskatten i sina beräkningar
rörande hur mycket staten tager av vinsten i form av skatter.

Emellertid skulle jag vilja ställa den frågan till herr Hagberg: när det nu
är ett faktum, att förmögenheterna under kriget lia ökat — de beskattningsbara
förmögenheterna nota bene, alltså förmögenheterna över .20 000 kronor;
man kan ju tvista örn ökningen rör sig örn en, två eller tre miljarder — hur
har då denna ökning kunnat ske annat än genom stora vinster för företagen?
Förmögenheterna hämtas ju icke ur luften. Do måste väl komma från något
håll. Och det är bolagens stora vinster framför allt, som medverka till den
stora förmögenhetsökningen. När man som herr Lundell söker göra gällande,
att det är småfolket — han syftar väl då också på arbetarna — som genom insättningar
i sparbankerna bidragit till förmögenhetsökningen, är detta att
komma med ett argument, som är fullständigt utan värde, då ju siffrorna för
förmögenhetsökningen gälla förmögenheter på över 20 000 kronor och herr
Lundell väl icke vill inbilla någon i kammaren, att arbetare och med dem jämställda
gjort så stora insättningar, att de kommit upp till förmögenheter på
över 20 000 kronor.

Jag skulle också vilja gentemot herr Hagbergs försök att trolla bort bolagens
vinster åberopa en storföretagare, som för icke länge sedan hade säte här
i kammaren, nämligen herr De Geer, som i en artikel »Freden och framtiden»
var alldeles storförtjust över de utomordentliga vinster bolagen gjort under
kriget, vilka kommit deras ekonomiska ställning att oerhört förbättras genom
en ökad fondbildning, genom enorma investeringar o. s. v. Vidare vill jag
framhålla, att då man talar om bolagsvinsterna, man i allmänhet menar nettovinsterna,
som uppstått sedan man gjort vederbörliga avsättningar till betalning
av skatter. När exempelvis Svenska kullagerfabriken i år kan ställa icke
mindre än 104 miljoner kronor till bolagsstämmans fria förfogande menar jag,
att det nästan är horribelt att stiga upp här i kammaren och söka göra gällande,
att vi kommunister äro ansvarslösa, då vi i vår propaganda framhålla de
höga bolagsvinsterna. Det är ett faktum, att Svenska kullagerfabriken har 104
miljoner, som bolaget kan ställa till bolagsstämmans disposition. Och liknande
är förhållandet, fastän i mindre skala, också hos en mångfald andra bolag.
Dessutom är det ett allmänt känt faktum, att sedan man nied skattesystemet
införlivade systemet med bolagens rätt till de fria avskrivningarna, detta har
utnyttjats av bolagen på ett sådant sätt, att icke de verkliga vinsterna komma
fram i boksluten, något som också riksräkenskapsverket vittnar örn i sin lunta
till årets riksdag.

Jag vill slutligen framhålla, att hur mycket man än söker bortförklara eller
rättare sagt förklara de siffror vi kommit med, star det av oss papekade iörhållandet
fast, och det skall icke lyckas någon att inför arbetarna göra gällande,
att storföretagarna och de större inkomsttagarna överhuvud taget befinna
sig i en svår situation. Ty de som haft det svårt under kriget åro arbetarna.
De känna bäst själva, vari trycket består, och de lia också förmåga — de äro
visst icke så okunniga då det är fråga örn ekonomiska ting, som herr Hagberg

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (Forts.)
i Malmö söker göra gällande — att också se på vilket oerhört mervärde, företagarna
röva åt sig av arbetarnas arbetsprodukt, det de framställa under sin
dagliga gärning. De förstå mycket väl, att de äro föremål för utsugning, och
begripa också, att de stora vinster som bolagen göra visst icke äro fiktiva utan
verkliga, och att arbetarna äro ställda i undantagsställning.

Det var detta jag ville framhålla, och jag tror icke det skall lyckas att med
några siffertrollerier bortförklara fakta, som vi efter officiella handlingar ha
anfört i vår propaganda emot den nuvarande ekonomiska politiken.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Herr Senander har bett mig svara
på ett par frågor. Det skall jag gärna göra och jag skall göra det med några
siffror, som jag hoppas äro sådana att de skola kunna stoppa för en stund.

Herr Hagberg i Luleå sade, att förmögenhetsökningen under kriget kunde
uppskattas till 3 miljarder kronor. Varifrån denna siffra härstammar, vet
icke jag; den siffra jag har till min disposition återfinnes i riksräkenskapsverkets
inkomstberäkning för budgetåret 1944/45, vilken överlämnades till
riksdagen i samband med årets statsverksproposition. Enligt denna inkomstberäkning
har den beskattningsbara förmögenheten mellan taxeringarna åren
1938 och 1942 stigit från 11493 miljoner till 13 318 miljoner, vilket ger en
ökning av 1 825 miljoner kronor, en siffra som skiljer sig något från den av
herr Hagberg i Luleå angivna eller med ungefär 1 000 miljoner. På tal om
förmögenhetsökningen har såväl herr Hagberg i Luleå som herr Senander menat,
att densamma, även örn man håller sig till siffran 1 825 miljoner, endast
kommit ett relativt litet fåtal här i landet till del, nämligen de s. k. kapitalisterna.
Jag vet icke örn de båda herrarna ha klart för sig, hur det verkligen
förhåller sig i det avseendet. Här har under debatten talats om behållningen
i de enskilda sparbankerna, vilken behållning brukar utgöra en utmärkt indikator
på förmögenhetstillväxten just hos de allra bredaste folklagren. Ty det
är ju ändå så, herr Senander, att förmögenhetstillväxten icke bara är en fråga
om hur stor utdelningen på aktierna är, utan det verkligt stora tillskottet
kommer naturligtvis från löneinkomsterna. Och löneinkomsterna återspeglas
främst i insättningarna i sparbankerna. Jag vore tacksam örn herr Senander
ville skriva ned följande siffror, ty de äro av ett visst intresse. De enskilda
sparbankerna hade i slutet av 1939 en insättarbehållning av 3 679 miljoner
kronor — det går an att anteckna siffran. Under 1940 fanns ett uttagningsöverskott,
så att efter årets räntekreditering på ca 117 miljoner kronor behållningen
hade minskats till 3 596 miljoner kronor. Under år 1941 fanns ett insättningsöverskott
på bortåt 100 miljoner kronor, så att med tillägg av årets
räntekrediteringar behållningen steg till 3 807 miljoner kronor. De följande
åren ökade insättningsöverskotten avsevärt. Med tillägg av räntekrediteringarna
uppgick vid slutet av 1942 insättarbehållningen till 4 137 miljoner kronor
och vid slutet av 1943 till 4 611 miljoner kronor. All sannolikhet talar
för att vi inom kort komma att passera 5-miljarderkronörstrecket för insättarbehållningen.
Herr Senander måste väl ge mig rätt i, att de som sätta in sina
pengar i sparbankerna i vart fall icke äro några storkapitalister.

Jag skall också nämna ett par andra siffror, som herr Senander kan vara
hygglig att skriva upp, ty också de äro riktiga. Här har talats örn förmögenhetstillväxten,
och nian har menat att den kommit ett mycket litet fåtal till
del. Jag ber att åter få gå till uppgifterna i årets statsverksproposition. Enligt
dessa har ökningen i den beskattningsbara förmögenheten mellan åren
1938 och 1942, som sagt, uppgått till 1 825 miljoner kronor. Den beskattningsbara
förmögenheten vid 1942 års taxering utgjorde 13 318 miljoner kronor.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (Forts.)

Den del av förmögenheten, sorn kommer på förmögenheter upp till 100 000,
alisa den lägre gruppen, örn jag så får säga, har stigit från 41,5 till 49,2 %,
under det att den del, som kommer på förmögenheter i den högre gruppen
alltså mellan 100 000 oell 500 000, minskat, herr Senander, från 32,2 till
30,6 %. Gå vi ännu högre upp eller till det allra högsta skiktet ovanför
500 000-kronorsgränsen — jag menar att antalet dylika förmögenheter är
mycket litet i vårt land — finna vi, att dessa förmögenheters andel minskats
ännu kraftigare, nämligen från 26,4 till 20,2 %. Ja, herr Senander, så förhåller
det sig med förmögenhetstillväxten och förmögenhetsfördelningen.

Det kan kanske emellertid också vara anledning att i detta sammanhang
säga några ord örn inkomstutvecklingen. Den måste man ju nämna samtidigt
som man talar örn förmögenhetsutvecklingen, ty förmögenhetsutvecklingen är
ju en funktion av inkomstutvecklingen. I det avseendet lämnar den i årets
statsverksproposition intagna redogörelsen rörande »Skattetrycket för olika inkomstklasser»
mycket intressanta siffror. Den visar sålunda, att den största
ökningen skett i inkomstklassen mellan 5 000 och 8 000 kronor och därnäst i
gruppen mellan 3 000 och 5 000 kronors inkomst. Men det finns också vissa
grupper, som förete ''betydande minskningar i sina inkomster. Minskningen
är för handen i den allra lägsta inkomstklassen, den som ligger mellan 600
och 2 000 kronor, och den är — och den kanske man bör observera — också
för handen i den högsta inkomstklassen, den som ligger över 50 000 kronor.
Minskningen i den lägsta inkomstklassen är i allt väsentligt beroende därpå,
att det skett en mycket stark överflyttning av inkomsttagare från den lägsta
inkomstklassen till den, som ligger närmast ovanför, vilket naturligtvis är.er,
utveckling, som ingen människa har något emot, utan sorn alla böra vara tillfredsställda
med. Så ligger det till med den saken, herr Senander.

Jag nämnde i mitt förra anförande ordet ansvarslöst såsom ett karakteristikum
för den av kommunisterna i denna fråga bedrivna agitationen, och jag
vidhåller med all den styrka jag är mäktig, att detta påstående är riktigt.
Det är en ansvarslös politik kommunisterna bedriva under parollen »bryt lönestoppet».
Den är ansvarslös främst mot Sveriges arbetare, vilka äro de som
skulle få bära den tyngsta börden vid en eventuell inflation, ty kapitalägarna
klara sig nog, vilket icke arbetarna göra — det visar all historisk erfarenhet.
Jag skulle vilja säga till herrar kommunister, att det väsentliga icke är att
man på avlöningsdagen är i tillfälle att räkna in så och så många kronor i
portmonnän utan det väsentliga är vad man får för pengarna. Gå ut och tala
örn det för arbetarna! Men det göra ni icke, därför att gjorde ni det, skulle ni
icke vinna några styrelsemajoriteter vare sig i Metall eller på andra håll och
icke heller några nya mandat i andra kammaren. Jag tror därför, att den
enkla sanningen i dessa ting kommer att hållas inne på den kanten än så länge.

Herr Senander: Herr talman! Med anledning av vad herr Hagborg i Malmö
nämnde vill jag bara säga, att vi icke behöva några råd från högern i fråga
örn vår propaganda. Vi känna mycket väl till en så enkel sanning som att det
avgörande är vad man får för sina pengar. Vi kunna emellertid icke inse, att
den sanningen kan hindra oss ifrån att påtala vad som verkligen skett här.i
landet, något som man ändå aldrig kommer ifrån, nämligen, att de rika blivit
rikare och de fattiga fattigare — det kommer man aldrig ifrån, hur mycket
man än söker trolla med siffror. Det visar sig också bl. a. däri, att man kommit
till samma insikt även på socialdemokratiskt håll, där man ju tidigare har
försvarat denna politik, men där man nu talar örn alf man nu måste ta igen
åt arbetarna vad do förlorat under kriget.

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (Forts.)

Jag fäster mig icke alls vid herr Hagbergs i Malmö beskyllning mot oss
för att driva en ansvarslös politik. Vi klara oss nog utan de där förmaningarna
och ta icke illa upp att man använder detta uttryck mot oss. Men jag
Mäste ju säga, att när herr Hagberg i Malmö talar örn ansvarslös politik från
vår sida, bör han titta litet närmare på det parti han själv företräder, vilket
representerar just de intressen här i landet, som utan hänsyn till folkets behov
driva sin ekonomiska politik och begagna varje tillfälle att öka utplundringen
av de arbetande massorna.

Herr Hagberg i Malmö menade, när han anförde siffrorna från de enskilda
sparbankerna,, att det skulle utgöra ett bevis för att de små inkomsttagarna i
avsevärd utsträckning skulle ha bidragit till ökningen av förmögenheten under
kriget här i landet. Jag erinrar örn vad jag säde i mitt första anförande
på tal örn förmögenheterna över 20 000 kronor, nämligen att endast en ringa
del av de pengar, som det här är fråga örn, komma från personer som i förmögenhetshänseende
ligga under nämnda siffra. Jag kan icke förstå att mau
kan fortsätta och tala örn, att de små insättarna skulle ha medverkat till förmögenhetsbildningen,
då det ju är klart för var och en, vilket vi ofta framhållit,
att några andra siffror än de som gälla förmögenheter över 20 000 kronor
icke av oss anförts.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 5.

Ussafogär- Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 55, i anledning av väckta mokommande
av ^oner om vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordekonomiskt
bruk.

ijordbruk! I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 215 av herr Bärg, Johan, m. fl. och II: 326 av herr Venigt
m. fl., hade hemställts, att riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla örn en ingående
utredning enligt i motionerna angivna riktlinjer rörande en sådan rationalisering
av jordbruksföretagen, att deras drift gjordes ekonomiskt bärkraftig.

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna
I: 215 och II: 326 måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att — i den mån
undersökningar i de av utskottet i dess motivering berörda hänseenden icke redan
igångsatts — utredning i motionernas syfte och enligt av utskottet angivna
synpunkter måtte verkställas samt därav föranledda förslag så snart ske kunde
föreläggas riksdagen.

Reservationer hade avgivits:

dels av herr Tjällgren;

dels av herr Gabrielsson, utan angivet yrkande;

dels av herrar Anderberg och Andersson i Tungelsta;

dels av herrar Bondeson och Larsson i Karlstad, vilka ansett, att viss del av
utskottets motivering hort utgå;

dels av herr Carlström;

dels ock av herr Pettersson i Rosta, utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade

Herr Larsson i Karlstad: Herr talman! Såsom reservant till jordbruksutskottets
förevarande utlåtande må det tillåtas mig att lämna en förklaring
till min inställning.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

2.)

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

Det är obestridligt att jordbrukets utövare, lantarbetare såväl som småföretagare,
under de senaste decennierna sackat efter i den allmänna välståndsökning,
som kommit övriga folkgrupper inom vårt land till del. Krigsåren ha
emellertid ådagalagt jordbrukets betydelse, och dess insatser under denna tid
lia medfört en rättvisare värdering av detsamma. Därom vittna icke minst
de motioner av representanter för vårt största politiska parti, vilka ligga till
grund för utskottsutlåtande!. Däri betygas, att jordbrukets utövare äro förförtjänta
av en förbättrad ekonomisk ställning, jämförlig med den som kommit
andra näringars företagare och arbetare till del. Denna inställning noteras med
tacksamhet.

För uppnående av denna förbättring förorda motionärerna och tillstyrker
utskottet effektiva åtgärder för lösande av jordbrukets långtidsproblem samt
att under övergångstiden nödiga utkomstmöjligheter beredas de jordbrukare,
som äro i behov av ekonomiskt stöd. Till undvikande av allt missförstånd vill
jag deklarera min oförbehållsamma anslutning till alla åtgärder, som äro ägnade
att gagna svenskt jordbruk, det må gälla sådana på lång sikt eller av tillfällig
natur. Jordbruksbefolkningens likställdhet med landets övriga befolkning i
ekonomiska och andra avseenden är förvisso en angelägenhet av utomordentlig
betydelse för hela landet. Utan att vare sig underskatta betydelsen av de
aktuella hjälpåtgärderna för jordbruket eller göra någon jämförelse mellan
dem och jordbrukets s. k. långtidsproblem är det vid dessa senare jag nu vill
uppehålla mig.

Den passus i utskottsutlåtande!, vilken jag icke kunnat biträda, förekommer
på sid. 10. Sedan utskottet där såsom sin åsikt uttalat, att till riktpunkt
för de statliga stödåtgärderna på området synas böra tagas de s. k. familjejordbruken,
diskuteras olika tillvägagångssätt för de arealkompletteringar, som i
vissa fall anses ofrånkomliga för skapandet av familjejordbruk. Såsom en utväg
i detta avseende framhåller utskottet till sist: »Därest tillskotts jord icke
kan uppbringas på annat sätt, synes vidare kunna bliva nödvändigt att komplettera
ofullständiga jordbruk genom tillskott av jord eller skog från angränsande
större fastigheter, varvid som yttersta åtgärd visst tvångsförfarande kan
ifrågasättas.» Formuleringen är hovsam, och till yttermera visso tillägger utskottet:
»I sistnämnda fall måste man emellertid framgå med försiktighet, så
att icke produktionsbetingelserna på eljest bärkraftiga jordbruk försämras.»
Trots denna mjuka formulering kvarstår faktum: utskottet rekommenderar
riksdagen att antaga ett uttalande, som ger anvisning på tvångsåtgärder.

Att jag icke kan ansluta mig till ett sådant förslag beror på två skäl.

För det första synas åtgärder av föreslagen art innebära ett avvikande från.
hävdvunnen rättspraxis. Med de nämnda tvångsåtgärderna åsyftas uppenbarligen
någon form av expropriation. Enligt nu gällande lag må privat fastighet
tagas i anspråk för ändamål, som är av väsentlig betydelse för det allmänna.
Denna princip kan godkännas, enär allmänt intresse bör gå före en skilt,

då dessa råka i konflikt. Däremot kan det icke godkännas att samhället
för att främja en enskild persons intressen skulle vara berättigat att ens i lindrig
form kränka annan enskild persons rätt. Ett sådant förfaringssätt synes
mig innebära ett avsteg från den rättsordning vi berömma oss av att ha byggt
upp och med rätta äro stolta över. Vid ärendets behandling i jordbruksutskottet
förklarade en av dess ledamöter att en lagändring av angivet slag kommer

att genomföras trots allt motstånd, och det är möjligt att han får rätt. Men den

som känner en dylik handling som en örn ock ringa så dock otvetydig uppluckring
av rättssäkerheten måste reagera mot att riksdagen skulle lämna en
sådan anvisning.

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

Mitt andra skäl för reservationen är av ekonomisk art. Det Ilar icke bevisats
vara ett samhällsintresse att öka familjejordbrukens antal på storjordbrukens
bekostnad. Motionärerna framhålla själva (på s. 8) att stordriften också i jordbruket
visat sig ekonomiskt överlägsen. Härom föreligga otvetydiga bevis: produkterna
framställas billigare vid storbruk än vid mindre brukningsdelar. Och
det måste vara ett allmänt intresse, att produktionen är så billig som möjligt.
Därigenom ökas producentens vinstmöjligheter; konsumenten har likaledes ett
omedelbart och direkt intresse av billiga livsmedel; näringslivet i sin helhet har
också intresse av låga livsmedelspriser, då dessa inverka på arbetslönerna, som
i sin tur påverka industriens produktionspriser. Ju lägre dessa äro desto billigare
kunna varorna säljas såväl inom landet som för export. Kan det under sådana
förhållanden vara lämpligt att överflytta ens någon del av livsmedelsproduktionen
från den billigare till den dyrare produktionsformen? Ett annat
förhållande, värt att observera i detta sammanhang, är ungdomens ringa benägenhet
att stanna vid jordbruket, enkannerligen vid familjejordbruket. Det
kanske rent av kan ifrågasättas örn det framdeles går att rekrytera erforderligt
antal brukare till nuvarande familjejordbruk.

Jag skulle också vilja säga några ord örn arbetarsmåbruken eller stödjordbruken.
Utskottet säger örn dessa, att de alltjämt spela en »stor roll, då det gäller
att ordna bostads- och livsmedelsförhållandena för den stora del av befolkningen
på landsbygden, som för sin utkomst i stor utsträckning är beroende av
förhållandena inom andra näringsgrenar än jordbruket. Dylika stödjordbruk synas
böra bibehållas i de fall förhållandena så påkalla.» — Häri instämmes, och
jag är t. o. m. benägen att gå ett steg längre och säga, att nybildningen av sådana
bör fortsätta överallt där nödiga förutsättningar förefinnas. Det vill säga:
där stadigvarande arbete kan påräknas inom skogsbruk och flottning, vid storjordbruk
elter industri, hantverk eller liknande, där böra för alla som önska
förvärva ett arbetarsmåbruk också örn möjligt beredas tillfälle därtill. Den
som arbetar i någon av nämnda näringar och därtill äger ett arbetarsmåbruk
av en storlek på upp till 2 a 3 hektar åker, där han har bostad och själv kan
producera en väsentlig del av sitt livsmedelsbehov, potatis, mjölk, ägg, fläsk
m. m., han har en helt annan trygghet för sin tillvaro i allmänhet och vid tillfällig
arbetslöshet i synnerhet än vad den har, som skall betala hyra varje månad
och köpa sina livsmedel för dagen. Därtill kommer att tillvaron på ett sådant
»småbruk» bereder där uppväxande barn åtskilliga fördelar, som icke komma
hyreshusens barn till del.

Men varför skola dylika lägenheter räknas till jordbruk? Deras innehavare
försörja sig ju till övervägande del av annat arbete. Av stödåtgärder till jordbruket
ha de föga nytta, då de endast undantagsvis ha jordbruksprodukter till
avsalu, kanske lika ofta ha behov av att köpa sådana. Jordbruksstatistikens
två lägsta storleksgrupper örn 0,26—1 och 1—2 hektar åker torde sålunda i regel
saklöst kunna lämnas ur räkningen, då man diskuterar jordbrukets rationaliseringsfrågor
— möjligen också ett antal brukningsdelar i nästa storleksgrupp
örn 2—5 hektar åker, åtminstone inom vissa landsdelar. — Härigenom skulle
problemet förenklas i det att jordbruksstatistikens ca 418 000 brukningsdelar
skulle minskas med 100 000 ä 125 000, vilka ändå inte äro eller kunna bli jordbruk.

Jordbruksutskottet tillstyrker motionärernas förslag att en grundlig och förutsättningslös
utredning igångsättes i syfte att utröna möjligheterna att i olika
avseenden förstärka produktionsresurserna på alltför små och olämpligt sammansatta
brukningsdelar. Utredningen föreslås omfatta dels en grundlig inventering
av förefintliga brister i jordbrukets utrustning, dels ock en planlägg -

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

ning av rationaliseringsverksamheten i allmänhet. Den adminstrativa organisationen
av planeringsverksamheten förordas underställd en central ledning. Man
kan naturligtvis hysa olika meningar örn behovet och värdet av den föreslagna
utredningen. Men skall en sådan utföras, bör den givetvis göras så allsidig, att
den såvitt möjligt belyser problemet i hela dess vidd. Detta krav är icke tillgodosett.
Utredningsprogrammet är härtill alltför snävt tilltaget. I detsamma
fattas t. ex. ett så väsentligt led som frågan örn jordbrukets utrymme i vårt
lands näringsliv. Jag utgår visserligen ifrån att det inte bara här i riksdagen
utan jämväl bland större delen av Sveriges folk råder enighet örn, att svenskt
jordbruk skall vara tillräckligt för hela folkets försörjning. Men skall det också
producera därutöver — för export? I samband med övervägande av den frågan
förtjänar beaktas vad motionärerna uttala beträffande den framtida prisutvecklingen.
Deras slutsats härom lyder: »En sänkning av jordbruksprodukternas
prisnivå och ett prisfall på världsmarknaden framstå därför som sannolika.
» Denna förutsägelse kommer troligen att visa sig riktig, och följderna av
en sådan utveckling kunna vålla vårt lands jordbruk stor olägenhet. Redan
före 1939 var det svårt eller snarare omöjligt att exportera svenska livsmedel
till priser, som möjliggjorde en skälig levnadsstandard för jordbrukarna. Motionärerna
tillägga också: »I ett sådant läge måste det svenska jordbruket stödjas.
» Även detta uttalande noteras med största tillfredsställelse. Men skall dylikt
stöd omfatta icke blott produktionen för svenska folkets behov, utan därjämte
en produktion, avsedd att förbrukas av andra länders folk, då kunna
stödåtgärderna komma att verka ganska betungande, antingen de skola betalas
av vårt lands konsumenter i form av höjda livsmedelspriser inom landet eller av
skattemedel i form av exportpremier eller på annat sätt. Det torde sålunda förtjäna
utredas, vilket omfång det svenska jordbruket bör givas, innan man sätter
igång med dess rationalisering. Jordbruket är väl nämligen inte självändamål
utan bör inpassas i landets hushållning. Skulle en utredning visa eller göra
sannolikt, att vi med samma fördel kunna exportera jordbruksprodukter som
industrivaror, då kan vårt jordbruk tillåtas expandera, i annat fall bör dess produktion
på ett eller annat sätt begränsas. — Yi veta landets invånare tal och
medelbehovet per person och år av livsmedel av olika slag — man bör vid beräkningen
av detta behov utgå från idealisk kostsammansättning — vidare ha
vi prognoser rörande befolkningens förändringar under de närmaste årtiondena,
och slutligen känna vi även rätt väl till produktionen per hektar av den svenska
åkerjorden. Då är det ju endast en räkneuppgift att utreda den erforderliga
åkerarealens storlek, när man också vet i vilken takt ungefär som skördestegringen
hittills skett. Varken ur landets eller ur jordbrukarnas egen synpunkt
kan det vara till fördel att fler personer sysselsättas i jordbruk än vad som erfordras
för jordens rationella skötsel. Ju fler personer som skola livnära sig av
livsmedelsproduktionen, desto mindre blir ersättningen till var och en. Däremot
är det av intresse både för landet och jordbrukarna själva att jordbruksbefolkningen,
som även vid en viss minskning i nuvarande antal alltid kommer att
utgöra en mycket betydande del av vårt folk. får en tillfredsställande levnadsstandard.
Möjligen skulle arbetsmarknadspolitiska skäl kunna tala för ett något
överdimensionerat jordbruk. Men tyvärr förhåller det sig så, som vi nogsamt
känna till, att det kan råda en utpräglad brist på arbetskraft vid jordbruket
—• åtminstone i vissa landsändar — under det alf det samtidigt råder
arbetslöshet inom andra yrken.

T dotia avseende vill jag också hänvisa till ett referat i andra kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande nr 8 i anledning av väckt motion angående
skapande av en gemensam nordisk arbetsmarknad. Enligt nämnda referat

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

anför industriens utredningsinstitut i yttrande över ifrågavarande motion bl.
a. följande: »Inom institutet pågå emellertid utredningar angående den svenska
industriens framtida behov av arbetskraft mot bakgrunden av den beräknade
befolkningsutvecklingen. Det framgår av vissa beräkningar, att den
framtida befolkningsutvecklingen lägger hinder i vägen för en tillväxt av
stadsnäringarna i samma takt som före kriget.» Sammanställer man denna
prognos — i den mån man litar på dess riktighet — med jordbrukarungdomens-
kända benägenhet att söka sig till andra yrken, synes föga anledning
föreligga att försöka binda mer folk vid jordbruket än som kan anses oundgängligen
nödvändigt.

Först sedan även här förordade utredning verkställts, synes den för rationaliseringsarbetet
på jordbrukets område föreslagna centrala ledningen ha
fått en i möjligaste mån fast grund att bygga sin verksamhet på. Borde inte
också den föreslagna utredningen omfatta ytterligare ett viktigt frågekomplex,
nämligen vilka storlekstyper på brukningsdelarna som i olika landsändar
äro de mest rationella och vilka driftsformer som under olika förhållanden
äro bäst? Allt detta och mycket annat därtill vill man nu överlåta åt
en central ledning, förmodligen förlagd till Stockholm, att bestämma. Den
skall visserligen få stöd av erfarenhet från olika delar av landet men får
också arbeta på tämligen teoretiska grunder. Är verkligen genomförandet av
jordbrukets långtidsproblem så brådskande, att man måste sätta igång utan
föregående erforderlig utredning? Till en sådan anser jag praktiska försök
höra.

Skulle inte den centrala ledningen först kunna erhålla i uppdrag att experimentera
i mindre skala, t. ex. på en eller flera gårdar i varje län, genom
att praktiskt pröva och jämföra betingelserna på gårdar av olika storlek
och med tillämpning av de driftsplaner, som ledningen ansåge bäst för respektive
ort och i överensstämmelse med landets behov av ifrågavarande produkter?
Finge denna prövning ske i tävlan med vederbörande orts jordbrukare,
skulle ledningen därigenom vinna värdefull praktisk erfarenhet för sin fortsatta
verksamhet, prestera övertygande bevis rörande jordbrukets lönsamhet
och — sist men icke minst — få tillfälle att dokumentera sin kompetens för
uppgiften att leda rationaliseringen av landets jordbruk. Uppslaget är inte
nytt. Riksdagen har tidigare behandlat motioner i likartat eller närbesläktat
syfte: bokföringsmässig undersökning av olika jordbruk, kontrollgårdar

o. d. Nämnda motioner ha visserligen blivit avslagna, men då det nu gäller
en utredning som syftar till ingenting mindre än en förändring av hela vårt
jordbruks struktur, att till ett centralt organ förlägga en betydande del av
det ansvar, som hittills åvilat landets samtliga jordbrukare, då bör en sådan
utredning göras så allsidig som möjligt. Kostnaderna för rationaliseringen
kunna antagas komma att röra sig örn så stora värden, att man inte gärna
kan gå till verket oförberedd i något avseende.

Den av jordbruksutskottet förordade utredningen är enligt mitt förmenande
alltför ofullständig för att läggas till grund för så djupt ingripande och så
omfattande åtgärder som här avses. Då utskottet likväl ansett sig böra föreslå
tvångsförfarande för åtgärdernas genomförande, har jag måst reservera
mig häremot.

På grund härav och på förut angivna skäl får jag, herr talman, biträda
utskottets hemställan men med den ändring i motiveringen, som framgår av
den av herr Bondeson och mig till utlåtandet fogade reservationen, till vilken
jag ber att få yrka bifall.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Pettersson i Rosta: Herr förste vice talman! Jag har vid detta utskottsutlåtande
fogat en blank reservation och skall med några få ord förklara
orsaken därtill. I det avsnitt av motionen 1:215 av herr Bärg m. fl.,
som behandlar tvångsförfarande vid sammanslagning av ofullständiga jordbruk,
står det bland annat: »Endast i de fall, där en enskild person bestämt
motsätter sig en lösning och en uppgörelse, som innehavarna av angränsande
gårdar godtagit, synes tvångsförfarande kunna övervägas. Med hänsyn härtill
kan expropriationslagstiftningen behöva kompletteras.» Det skulle med
andra ord innebära, att örn det finnes två jordbruk bredvid varandra och den
ena innehavaren skulle anse sig behöva det andra, skulle han kunna tvinga
den andra att sälja sitt småbruk. Det är ju givet, att det är lämpligare,
örn den försäljningen kan ske på frivillighetens väg. Vi ha här i landet 100 000
stycken ofullständiga jordbruk enligt motionen. Örn man skulle tänka sig att
detta tvångsförfarande skulle gå ut över hela raden, skulle de ofullständiga
jordbruken minskas till 50 000. Det skulle innebära, att 50 000 familjer skulle
tvingas att flytta. Örn man tänker på, att man väl kan räkna med fyra personer
i varje familj, inser man i hur hög grad en sådan lagstiftning skulle
medverka till flykten från landsbygden. En lagstiftning med sådana konsekvenser
har jag för min del icke lust att vara med arn.

Det finns andra vägar man kan gå, örn man vill minska de ofullständiga
jordbrukens antal. Örn man ger dessa ofullständiga jordbruk hjälp i form av
en ökning av det procentuella bidrag, som staten nu ger till alla de förbättringsarbeten
som behövas vid jordbruken, exempelvis nyodlingar, betesförbättringar,
stenröjning, jordkörning, avloppsförbättringar, täckdikning o. s. v.,
så att brukare av ett ofullständigt jordbruk kan förbättra sitt jordbruk i alla
dessa avseenden, vill jag säga, att man har förändrat det ofullständiga jordbruket
till ett fullständigt, och då har man hjälpt denne inan att få sitt jordbruk
så förbättrat, att han får tillräckligt stora skördar för att kunna försörja
sig och sin familj.

Även andra möjligheter finnas att ordna de ofullständiga jordbruken. Man
kan genom statsbidrag till billigare elektrisk kraft och till billigare tomtmark
försöka få en del industrier att flytta ut till landsbygden, till stationerna
i bygderna, och även underlätta uppbyggandet av nya fabriker därute.
Jag reste för några år sedan före kriget en tidig morgon ut från min hemstad
utåt landsbygden, och där mötte jag hundratals cyklar och fullt med
motorcyklar och en hel del bilar, med vilka arbetare föro in till staden. Örn
vi kunde flytta ut industrier på landsbygden, skulle vi i mellersta och södra
Sverige, där vi ha så tätt med järnvägar, kunna förvandla alla ofullständiga
jordbruk till stödjordbruk inom 2 mils bredd i varje sida av järnvägen. Det
skulle vara ett steg i rätt riktning. Jag menar alltså, att man kan på många
andra sätt fullständiga de ofullständiga jordbruken och undvika detta tvångsförfarande
som man i motionen har pekat på. Som jag nyss har sagt är jag
motståndare till att riksdagen genom lagstiftning främjar åtgärder som skulle
komma att öka flykten från landsbygden, och därför har jag velat till riksdagens
protokoll foga dessa mina synpunkter. Jag har dock intet yrkande.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Den fråga som riksdagen nu har
att taga ställning till gäller åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bär Andra

kammarens protokoll 19Ji4. Nr 28 3

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

kraftiga jordbruk. Det framgår ju utan vidare vad saken gäller. Vi ha på
jordbrukarhåll jämt och bestämt hävdat, att landsbygdens folk skall göras
likvärdigt med alla andra grupper av medborgare, socialt, ekonomiskt och kulturellt.
Men vad har resultatet blivit av våra motioner? Jo, i regel ha de avslagits
— med den ena. eller andra motiveringen. Man har framhållit, att staten
icke kan bära den eller den utgiften i nuvarande finansiella läge. Så har
det varit med post och telefon på landsbygden, med anslaget till enskilda
utfartsvägar och med anslag till fria skolresor för landsbygdens barn. Man
ställer alltid landsbygden i en särställning. Och vid prissättningen av jordbrukets
produkter räknar man med ettöringar, såsom t. ex. när det gäller
mjölkpriset. Man ser på vad konsumenterna betala, men mani ser icke så mycket
på det pris jordbrukarna få. Till sist är det dock prissättningen på jordbrukets
produkter som är avgörande. Utskottet säger här i sitt uttalande:
»Trots vad som sålunda och i övrigt vidtagits till stöd för särskilt det mindre
jordbruket torde såsom i motionerna anföres stora delar av landsbygdsbefolkningen
fortfarande leva under förhållanden, som icke kunna betraktas såsom
tillfredsställande. De av motionärerna i dylikt avseende anförda siffrorna torde
i stort sett giva en riktig bild av det rådande läget. Utskottet är därför ense
örn att verkligt genomgripande åtgärder äro av nöden, därest varaktiga förbättringar
skola kunna åstadkommas .. .»

Utskottet och motionärerna må skriva vad som helst. Ersättningen för arbetet
är i alla fall det som skapar intresse för jordbruket och möjlighet att med
hjälp av maskiner öka utbytet och lätta det hårda arbetet. Jag har väckt en motion
i år, vari jag begärt förenklade villkor för maskinhållarföreningar, som
få lån ur jordbrukets maskinlånefond. Motionen avslogs, även örn utskottet
skrev välvilligt. Det kan kanske gå lättare ett annat år, men det återstår att
se. Jag får väl tro att ingen här i kammaren har så låga tankar örn jordbrukets
folk, att man kan påstå, att jordbrukarna icke skulle vilja använda nutida maskinella
hjälpmedel, örn de se sig ha möjlighet att köpa dessa maskiner. Jag
vill i detta sammanhang fråga priskontrollnämndens chef, herr Bergvall, om
det kan vara riktigt, att en traktor i höstas kostade cirka 16 000 kronor och
nu på våren 12 700 kronor. Jag är säker på att det i dessa fall finns en betydande
vinstmarginal även på det lägre priset. Man kan ställa sig frågan, örn
priskontrollnämnden i fråga om maskininköp verkligen kontrollerar, att det
icke sker oskäliga vinster på jordbrukets bekostnad. Då priserna på traktorer
äro sådana, att kostnaderna gå på 12 000—16 000 kronor, är det klart, att sådana
maskiner icke kunna stå till förfogande för mindre jordbruk. Endast genom
maskinlånefonden kunna förutsättningar skapas för mindre jordbruk att
utnyttja de maskinella hjälpmedlen.

En orsak till jordbrukets och landsbygdens svårigheter för närvarande är
bristen på arbetskraft. Var och en förstår, att det måste vara ett fel, när det
är brist på arbetskraft vid jordbruket och samtidigt är mycket stor arbetslöshet
inom andra näringsgrenar. Det ligger någonting onaturligt i detta. Eör
att överhuvud taget få någon hjälp har man på en del håll i jordbruket måst
anställa flyktingar. Dessa äro av flera olika nationaliteter, och man kan därför
lätt sätta sig in i dessa jordbrukares besvärligheter, när de inte ens kunna förstå
arbetarnas språk. Det är uppenbart att dylika förhållanden måste bli olidliga
för jordbruket i längden.

Utskottet skriver i sin motivering, att gårdarna äro för små, ägorna för
splittrade och tillgången till bete och skog för ringa, vilket allt är orsaker till
det dåliga ekonomiska utbytet av jordbruksdriften. Men detta är inte hela sanningen,
utan den huvudsakliga orsaken är jordbruksprodukternas prissättning.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

Innan riksdagen helt inser eller vill inse detta och handlar därefter, kommer
denna fråga att dyka upp om och örn igen. Det är uppenbart att ingen flyttar
ett jordbruk och överger detta yrke, om han där kan uppnå samma ekonomiska
standard som på andra håll.

Utskottet anför vidare, att brukningsdelarna böra sammanslås. Vad veta vi
i dag örn den rätta storleken på ett jordbruk? Vad som är riktigt i dag kan
vara fel i morgon. Riksdagen skall inte sysselsätta sig med detta utan i stället
se till, att innehavarna av små jordbruk få en jämfört med andra yrkesutövare
likvärdig lön för sitt arbete. Då komma dessa frågor säkerligen att reda upp
sig av sig själva.

Utskottet skriver, att en sammanslagning av mindre gårdar skall äga rum.
Med anledning härav vill jag säga, att så kommer att ske utan riksdagens ingripande.
Det förhåller sig nämligen på det sättet på många ställen, att det
inte finns några unga, som vilja träda till, när de gamla lantbrukarna slutat.
Jag är fullständigt övertygad örn att det inte kommer att gå så lätt med rekryteringen
av nya jordbrukare. Det blir säkert gårdar över, och då blir detta
sammanslagningsproblem mycket lättare att lösa.

Jordbrukarna ha många problem att brottas med. Ett av dessa är torrläggningsfrågan.
Genom att riksdagen beviljar medel till torrläggningar kan mycket
åstadkommas på detta område. Trots latt vi redan är inne i juni månad,
ligga i dag inom Uppland flera tusen hektar prima åkerjord osådda, därför
att jorden inte är torrlagd. Om det kan löna sig att beså denna mark, kan jag
inte yttra mig örn, men det troliga är att den inte blir besådd. Riksdagen
bör därför litet mera kraftigt gå in för åtgärder, som äro ägnade att avhjälpa
landsbygdens svårigheter, genom att bevilja större anslag till torrläggningsarbeten,
förbättrade telefonförhållanden o. s. v. och inte jämt och
ständigt diskutera ettöringarna, då det gäller prissättningen på lantbrukets
produkter. Vi minnas hur det gick till under mjölkstrejken i Dalarna för något
år sedan, då en del jordbrukare ville ha mjölkpriset höjt med några öre.
Då vidtogos åtgärder omedelbart, och en del av dessa jordbrukare drogs inför
rätta.

Nu försöker utskottet genom andra medel eliminera de svårigheter, som
jordbrukets folk har att kämpa med. Men det går säkerligen inte så lätt som
man föreställer sig att ta en jordbit från den ena gården och lägga till den
andra. Det är ju redan nu mycket svårt att få brukare till en hel del gårdar.

Jag tror att hade den verkliga och ärliga viljan funnits att göra någonting
för att hjälpa jordbruket och särskilt det mindre jordbruket i dess svårigheter,
hade det funnits ofantligt många tillfällen därtill under senare åren,
t. ex. genom att gå med på en bättre prissättning på jordbrukets produkter.
Örn man jämför priserna på t. ex. sockerdricka och pilsner med mjölkprisema,
skulle man kunna ställa den frågan: är det dyrare att producera en liter
läskedrycker eller pilsner än samma kvantitet mjölk? Mjölken representerar
ju ett betydligt större värde ur försörjningssynpunkt, men likväl skall den
framställas till ett långt billigare pris än dessa andra drycker. När det gäller
att fastställa priserna på mjölk ställer man sig oförstående och börjar
diskutera örn ettöringarna.

Den ekonomiska politik som förts gentemot jordbruksnäringen är kanske
orsaken till den motion som vi nu behandla och det däri framställda förslaget
örn en utredning av hithörande frågor. Jag förstår inte vad man skall med en
utredning i det ena eller andra avseendet. Här behövs i första hand förståelse
för jordbrukets folk. Den politik som hittills förts gentemot jordbruket

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

har varit mera präglad av oförståelse. Jordbruket måste lia en sådan prissättning
på sina produkter, att den står i relation till dess arbetskostnader
och dylikt, så att jordbruket kan betala samma arbetslöner som andra näringar
och kan bereda de där arbetande samma ekonomiska och sociala betingelser
som andra arbetargrupper. Innan man inser detta måste frågan dyka
upp åter och återigen. Det är säkerligen bara en tidsfråga, hur länge man behöver
hysa bekymmer beträffande de ofullständiga jordbruken. Det blir som
sagt snart sådana jordbruk lediga. Om man följer den väg, som utskottet anvisar,
får man se till, att man sedan får någon som vill bruka gårdarna.

Arbetskraftsförhållandena vid jordbruket äro långt ifrån tillfredsställande.
Man får resonera hur man vill i denna fråga, men det går inte att alltför
mycket bluffa jordbrukets folk. Ty denna samhällsgrupp har kommit i det
läget, att den överger jordbruket och söker sig till andra arbetsområden. Det
är därför som bostadsbehovet i städer och samhällen är så stort. Landsbygden
blir mer och mer blottad på arbetskraft, och även andra svårigheter uppstå
att rekrytera denna näring, som i alla fall är modernäringen i vårt land.

Under en lång följd av år har man fört den politiken, att livsmedlen skola
vara billiga. Teaterbiljetter och nöjen få kosta vad de vilja, men priserna på
livsmedel skola alltid hållas nere. Den som i likhet med mig varit jordbrukare
under en lång följd av år, vet mycket väl vilka oerhörda kostnader som
måste nedläggas i produktionen samtidigt som man alltid får ta med i beräkningen
de risker, som många gånger åtfölja jordbruket. Med den politik som
förs går det också som det nu gått, nämligen att landsbygden avfolkas mer och
mer. Jag vill ännu en gång framhålla, att man nog inte behöver hysa några
bekymmer för var man skall få jord till komplettering av ofullständiga jordbruk.
Den frågan löser sig själv, ty den ena gården efter den andra blir säkert
ledig. Man får då hoppas, att någon vill ta vid och fortsätta att driva
det sammanslagna jordbruket.

Inställningen till jordbruksnäringen måste bli en annan och politiken mot
densamma måste få en annan inriktning, örn någon bättring skall kunna åstadkommas
på detta område. Man måste försöka höja jordbrukets prisnivå och
därmed dess utövares sociala standard, så att den blir likvärdig med andra näringars.
Man måste försöka få till stånd samma förmåner och bekvämligheter
på landsbygden som i städerna. Man bör söka åstadkomma ordentliga bostäder,
bättre post- och telefonförhållanden och söka se till, att elektriskt ljus blir
infört överallt. Förra riksdagen anslog man nära 100 miljoner kronor till bostadslån
och bostadsförbättringar i städerna men blott några miljoner kronor
till samma ändamål för landsbygdens del. Ja, då går det som det går, nämligen
att landsbygden avfolkas. Det blir konsekvensen av den politik som
hittills förts.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Inom alla samhällsgrupper här
i landet har man nu börjat erkänna, att det är en viktig samhällsangelägenhet
att skapa bättre levnadsförhållanden och bättre levnadsstandard överhuvud
taget för de människor, som arbeta inom jordbruket. Detta framgår också av
det utskottsutlåtande som här föreligger. I detta utlåtande och i den motion,
som ligger till grund för detsamma, beröres närmast den grupp av jordbrukare
som utgöres av innehavare av mindre, självständiga jordbruk. Att ett
mycket stort antal av dessa jordbrukare leva i knappa ekonomiska omständigheter
är ju allmänt känt. Örn man för denna folkgrupp skall kunna uppnå en
levnadsstandard, som är någorlunda jämförbar med andra arbetargruppers i
liknande ställning — och detta är ju något som alla vilja vara med örn — är

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Trissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

det nödvändigt, att en rationalisering av jordbruksföretagen äger runi, en rationalisering,
som gör dem mera ekonomiskt bärkraftiga än vad de för närvarande
äro. Härtill fordras en mera effektiv medverkan av det allmänna än
som hittills förekommit och framför allt en mera planmässig sådan. Härom
är också utskottet ense med motionärerna och anbefaller, såsom framgår av
det föreliggande utskottsutlåtandet, en utredning i detta syfte.

Man får en bild av de brister, som vidlåda en mycket stor del brukningsdelar
särskilt inom det mindre jordbruket, om man studerar de utredningar,
som gjorts under de senaste åren. Jag skall endast anföra några exempel ur
det betänkande, som framlades av 1938 års jordbruksutredning. Man konstaterade
där, att av samtliga brukningsdelar över två hektar blott omkring
115 000 förfogade över ekonomibyggnader av god beskaffenhet. Detta innebar
emellertid inte, att ens dessa 115 000 brukningsdelar skulle vara i besittning
av en rationell utrustning för sina jordbruk. Icke mindre än omkring
140 000 brukningsdelar skulle enligt denna utredning ha ekonomibyggnader
av dålig beskaffenhet och omkring 50 000 brukningsdelar dylika av så undermålig
beskaffenhet att de måste ombyggas.

Då det gäller de s. k. ofullständiga jordbruken fordras oftast förbättringsåtgärder
av olika slag. Man behöver mera åker och mera skog, man behöver
kanske betesmark iordningställd, man behöver ändamålsenligare byggnader
och bättre utrustning överhuvud taget. Jag tror inte att någon, som haft att
taga ställning till dessa frågor under ansvar, har velat göra gällande, att det
skulle vara möjligt att genom regleringar av priserna på jordbruksprodukter
kunna råda bot för de olägenheter, som på detta område föreligga, och
därigenom åstadkomma, att dessa jordbrukare med i olika avseenden otillfredsställande
brukningsdelar skulle erhålla en levnadsstandard, som vore jämförbar
med andra medborgargruppers.

Örn jag tydde det anförande, som herr Hansson i Skediga nyss höll, rätt,
föreföll det emellertid, som örn herr Hansson i Skediga hade haft den uppfattningen,
att det inte vöre nödvändigt eller behövligt att företaga åtgärder
för rationalisering av det mindre jordbruket och de jordbruk i övrigt, som
äro otillräckligt rustade, utan menade, att det vore tillräckligt att höja priserna
på jordbrukets produkter för att allt skulle reda ut sig. Man behöver endast
göra det tankeexperimentet, att man skulle vidtaga en sådan höjning av priserna
på jordbrukets produkter, att småjordbruk med ringa saluöverskott skulle
kunna giva en tillräcklig bärgning för en familj. Härför skulle fordras mycket
avsevärda prishöjningar och givetvis för de större och rationaliserade
jordbruken alldeles för stora. Alla som närmare satt sig in i dessa spörsmål
äro väl också överens örn, att om en sådan rationalisering skall kunna uppnås,
är det nödvändigt att man verkställer en inventering och en planläggning
av förbättringsverksamheten på ett bättre och framför allt mera planmässigt
sätt än som hittills skölt. Denna uppfattning har också utskottet anslutit
sig till.

I några reservationer ha emellertid särskilda yrkanden gjorts. Herr Larsson
i Karlstad har riktat sig mot den passus i utskottets motivering, där det säges,
att därest tillskottsjord icke kan uppbringas på annat sätt, kan det bli nödvändigt
att komplettera ofullständiga jordbruk genom tillskott av jord eller skog
från angränsande större fastigheter oell att därvid som yttersta åtgärd expropriations-
eller tvångsförfarande skall kunna tillgripas. Jag ber att få erinra
örn att riksdagen vid ett par tillfällen tidigare tagit ställning till denna fråga.
Riksdagen har begärt en utredning rörande detta .spörsmål. Denna utredning
pågår och resultatet av densamma torde viii inom den närmaste tiden

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

komma att föreläggas Kungl. Majit. Jag tror inte att det finns någon anledning
att vara rädd för det tvångsförfarande, som härvidlag kan komma
i fråga Det finns säkerligen ingen som önskar att ett tvångsförfarande skall
äga ram utom i sådana fall, där det är alldeles uppenbart, att en innehavare
av ett större jordbruk, från vilket han utan olägenhet kan avstå viss del, skulle
motsätta sig att mot skälig ersättning avstå jord till komplettering av ett
närliggande mindre jordbruk.

Herr Larsson i Karlstad gjorde i sitt anförande gällande, att ett sådant
större jordbruk i ekonomiskt avseende var så överiägset de mindre brukningsdelarna,
att det inte skulle vara tillrådligt att från detta större jordbruk ens
avskilja någon mindre del för att av ett mindre jordbruk skapa ett s. k. familjejordbruk.
Jag kan för min del inte dela den uppfattningen. Det är väl ändå
ett samhällsintresse av betydande räckvidd att tillskapa bärkraftiga jordbruk
eller familjejordbruk av ofullständiga jordbruk. Örn man väger de olika intressena
mot varandra, får man väl ändå säga, att det är ett större samhällsintresse,
att man från en större gård avskiljer en mindre del, vilket icke medför
någon större olägenhet eller skada för ägaren, och lägger denna till ett
mindre jordbruk för att göra det mera bärkraftigt. Det föreligger därför enligt
min mening inte anledning att hysa några farhågor för konsekvenserna av
utskottets förslag.

Jag har till detta utskottsutlåtande tillsammans med herr Anderberg i
första kammaren fogat en reservation, vari hemställes, att sista stycket i utskottets
motivering, som börjar med orden: »Enligt vad utskottet erfarit»,
skall få den lydelse, som föreslås i reservationen. Yi ha med denna reservat
tion avsett att ge Kungl. Maj :t större frihet, då det gäller att välja det organ,
som skall verkställa den utredning det här är fråga örn. Det är väl ganska
enastående att riksdagen, då den begär en utredning hos Kungl. Majit, även
ger Kungl. Maj :t direktiv örn vilka som skola verkställa denna utredning.
Reservanterna rikta sig inte mot att den utredning, som här föreslås, skall
anförtros åt 1942 års jordbrukskommitté, men med den av oss föreslagna
ändringen i denna del av motiveringen anse vi att Kungl. Majit skulle få
större frihet att välja utredningsmän än utskottets motivering skulle ge. Nu
har första kammaren redan tagit utskottets förslag oförändrat, och jag skall
därför, herr talman, inte .ställa något yrkande utan har endast med dessa ord
velat ange skälet till att vi ha reserverat oss på denna punkt.

Herr talman! Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag har inte för avsikt att vid detta
tillfälle gå in på någon utförligare motivering för behovet av en rationalisering
av landets ofullständiga jordbruk. Jag kan beträffande rationaliseringsproblemets
allmänna omfattning ansluta mig till de uttalanden, som gjordes av
närmast föregående talare, herr Andersson i Tungelsta. Som kammarens ledamöter
finna har utskottet varit enigt örn sin hemställan, och vid utskottsbehandlingen
av ärendet fattade jag saken så, att de reservationer som avgåvos
beträffande motionerna främst voro avsedda att utgöra en plattform för åstadkommande
av en diskussion i ärendet. Jag kanske bör göra ett undantag för
den reservation, som avgavs av herrar Bondeson och Larsson i Karlstad, beträffande
vilken en viss principiell skillnad i sak kunde konstateras. Nu
finner jag emellertid av dagens debatt, att även en av de andra reservanterna,
herr Pettersson i Rosta, icke tror på möjligheten av en rationalisering av landets
jordbruk enligt de av utskottet antydda riktlinjerna och dessutom beträffande

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

sättet för rationaliseringens genomförande intager en mot majoriteten betydligt
avvikande inställning.

Jag skall först be att få yttra några ord beträffande målsättningen för vårt
lands allmänna jordbrukspolitik. Jag gör detta emedan det av några föregående
talare, i främsta rummet bondeförbundare, gjorts gällande, att rationaliseringsproblemet
kunde lösas helt enkelt därigenom, att man endast gåve de
nuvarande ofullständiga jordbruken större statsbidrag i ena eller andra avseendet.
Vilken är då målsättningen för landets jordbruk? Jag hade trott att yi
i stort sett vad såväl regering som riksdag beträffar enats därom. Jag trodde
att vi vore ense örn att för den händelse det svenska jordbruket skulle utlämnas
till den fria konkurrensen med andra länders jordbruksprodukter skulle
vårt lands jordbruk inte kunna klara sig och vår jordbruksbefolkning icke
heller kunna uppnå den inkomstnivå som vi önska, ja, inte ens kunna, bibehålla
den levnadsstandard som den för närvarande har. Ett statsingripande
och stöd åt jordbruket från det allmännas sida har därför varit nödvändigt,
och ett sådant stöd har också sedan lång tid tillbaka lämnats.

Jag gör gällande, att den allmänna politiska opinionen åtminstone i stora
drag är enhällig här och att målsättningen för vår jordbrukspolitik bör.i huvudsak
överensstämma med det uttalande, sorn av departementschefen gjordes
i den vid 1941 års riksdag avlämnade propositionen angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område. Det hette där, att de svenska statsmakterna,
då fredliga förhållanden inträda, skola vara beredda att föra en jordbrukspolitik,
som skänker vårt lands jordbruk, bedrivet efter rationella metoder, full
lönsamhet. Detta uttalande tillstyrktes av riksdagens jordbruksutskott, och
riksdagens kamrar lämnade vid frågans behandling sitt bifall till detsamma.
Sedan dess har efter vad jag har funnit någon ändring i den allmänna inställningen
till de stora principerna för jordbrukspolitiken inte ifrågasatts. Jag
har åtminstone för min del inte hört några högljuddare röster, som yrkat på en
ändring häri.

Jag gör alltså gällande, att rationaliseringstanken som sådan godkänts av
statsmakterna. Man har godkänt principen, att ett jordbruk, drivet efter rationella
grunder, bör ge full lönsamhet. Hur kan då denna princip genomföras
för de hundratusentals ofullständiga jordbruken i vårt land? Kunna de åstadkomma
rationaliseringen själva? På den frågan måste jag svara ett obetingat
nej — det kunna de icke göra. Att genom en höjning av produktpriserna ^åstadkomma
den önskvärda lönsamheten, är ej någon framkomlig väg. De små jordbruken
ha för litet att sälja. Andra åtgärder måste vidtagas.

Jag skall, herr talman, undvika att vid detta tillfälle gå in på någon diskussion
örn i hur stor utsträckning det allmänna bör medverka vid rationaliseringens
genomförande. Jag bara konstaterar det enkla faktum, att de manga
ofullständiga jordbruken i landet icke äro ekonomiskt mäktiga att själva svara
för de kostnader, som en rationalisering måste medföra. Det allmänna måste
alltså träda till, och jag föreställer mig, att det allmännas insats i detta avseende
måste komma att bli rätt betydande. I samband med att jag gör detta
konstaterande kanske det tillätes mig att uttala min förvåning över att man i
debatten angående rationaliseringsproblemen under de sista månaderna från
en rad tidningars sida, som eljest skryta med sin stora bondevänlighet, sökt
misstänkliggöra rationaliseringstanken som sådan och framför allt ansträngt
sig att misstänkliggöra alla de framstötar i rationaliseringshänseende, som från
det ena eller andra hållet gjorts eller ifrågasatts.

Jag skall inia heller närmare diskutera det ståndpunkts tagande, vartill utskottet
kommit, utan endast kort och gott konstatera, att utskottet har ansett

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Lissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

det vara välbefogat att föreslå en ingående och allsidig utredning av de spörsmål
som upptagas i de motioner, som legat till grund för utskottets utlåtande.
Utskottet Ilar i det avseendet nöjt sig med att endast ange vissa grundläggande
principer, som utskottet sedan ansett sig kunna överlämna till kommittén som
grundval för dess arbete Då utskottet haft vetskap om att 1942 års jordbrukskommitté
redan i betydande utsträckning sysslat med dessa problem, har det
även synts utskottet lämpligt att denna utredning i fortsättningen anförtros
åt nämnda kommitté. Herr Andersson i Tungelsta har i detta avseende en från
utskottsmajoriteten något avvikande mening, men jag skall inte på något sätt
ingå i polemik mot hans uppfattning härvidlag. Då första kammaren redan har
biträtt utskottets ^förslag och då herr Andersson i Tungelsta i dagens debatt
inte framställt något annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag, må
hans uttalande gärna för mig gå oemotsagt till kammarens protokoll som ett
uttryck för hans egen uppfattning i förevarande fall.

Jag skall nu i någon mån beröra de reservationer, som avgivits till detta utskottsutlåtande,
och motiveringen för desamma. Herrar Bondeson och Larsson
i Karlstad lia önskat, att riksdagen icke skulle göra något uttalande beträffande
tvångsförfarandet. Herr Larsson i Karlstad föredrog själv för kammarens
ledamöter det avsnitt i utskottsutlåtandet, som han hyst farhågor för. Jag
kan dock inte underlåta att ännu en gång föredraga dessa rader för kammarens
ledamöter, emedan jag finner de däri använda ordalagen vara så pass
försiktiga, att de inte alls inbjuda till de farhågor, som herr Larsson för sin
del hyste. Utskottets uttalande här gäller ju frågan örn en komplettering av
ofullständiga jordbruk genom inköp av jord från andra närliggande jordbruk.
Härom säger utskottet: »Därest tillskottsjord icke kan uppbringas på annat
sätt, synes vidare kunna bliva nödvändigt att komplettera ofullständiga jordbruk
genom tillskott av jord eller skog från angränsande större fastigheter,
varvid som yttersta åtgärd visst tvångsförfarande kan ifrågasättas. I sistnämnda
fall måste man emellertid framgå med försiktighet, så att icke produktionsbetingelserna
på eljest bärkraftiga jordbruk försämras.» Jag tycker
att så försiktiga ordalag användas, att man näppeligen kan uttrycka sig mera
försiktigt, såvida man vill någonting skall göras. Jag undrar örn inte — herr
Larsson får ursäkta om jag använder det uttrycket — den spökrädsla, som
reservanten i det avseendet lägger i dagen, vid närmare eftertanke skall befinnas
vara mindre välgrundad. Jag frågar för övrigt, hur man skall kunna
tänka sig en rationalisering av landets jordbruk utan att tvångsförfarande i
vissa fall tillämpas. Min personliga uppfattning är, att tvångsförfarande kan
bli erforderligt i undantagsfall, inte blott och bart när det gäller att skaffa
tillskottsjord från större fastigheter till mindre sådana utan måhända även i
andra fall.

Jordbruksutskottets ledamöter hade för någon vecka sedan tillfälle att besöka
en plats, där ett intressant jordbruksproblem förelåg, nämligen de s. k.
Engundabodarna i Jämtlands län. Där finnas över hundratalet självständiga
jordbrukslotter. Ingen av dessa är bebyggd med andra hus än dåliga foderlador.
Storleken varierar mellan 1I2 och några hektar. Där finns ett område, som
skulle kunna drivas som gemensamt jordbruk, men som nu är splittrat på mer
än hundratalet olika självständiga men obebodda brukningsdelar. Den allmänna
uppfattningen bland ägarna till dessa lotter är att ett rationellt jordbruk
inte kan bedrivas i nuvarande form. Däri ha vederbörande rätt, och denna uppfattning
delas av alla, som sett och känna till förhållandena. Men även om det
nu kommer att göras ett försök att genom att bilda en ekonomisk förening söka
ordna ett kollektivt jordbruk, är jag för min del inte fullständigt övertygad

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Vissa åt Gärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

om att detta kommer att lyckas, ty om det bara finns någon eller några jordägare,
som vägra att lämna sin medverkan, kan tanken på denna plans realiserande
äventyras. Jag kan tänka, mig att man även i ^sådana fall skulle kunna
överväga, huruvida inte som yttersta åtgärd ett tvangsförfarande vöre befogat.

Till slut skall jag be att få säga ett par ord till de båda talarna ifrån bondeförbundshåll,
herrar Pettersson i Rosta och Hansson i Skediga, som haft
ordet här i dag. Även dessa båda talare voro tydligen förskräckta för det uttalande,
som utskottet gjort angående tvangsförfarande ^som sista utväg för
rationaliseringens genomförande. Jag vill minnas, att åtminstone herr Pettersson
i Rosta, då riksdagen på sin tid begärde en utredning angående expropriationslagens
utsträckning till vissa områden, tillhörde dem som biträdde
kravet på en dylik utredning. _

Jag kan inte neka mig nöjet att erinra herr Pettersson i Rosta örn att det
finns en mäktig organisation bland lantmännen här i landet, som heter Riksförbundet
landsbygdens folk. Denna organisation har avgivit utlåtande över
en motion, som rörde landsbygdens befolkningsproblem och därmed sammanhängande
ting och som hänvisats till första kammarens första tillfälliga utskott.
Förbundet polemiserade i samband härmed mot ett uttalande i motionen,
som gick emot tanken på expropriationsförfarande för åstadkommande av
bärkraftiga jordbruk. Efter att först lia talat örn att en rationalisering skulle
ske med största försiktighet, planläggas på lång sikt och icke tillämpas^så, att
stora delar av de minsta jordbruksdelarnas innehavare under en övergångstid
berövades sina försörjningsmöjligheter o. s. v. — synpunkter som äro likartade
med dem, som förekomma i den motion, som vi här i dag behandla— fortsätter
Riksförbundet landsbygdens folk på följande sätt: »Dar mindre brukningsdelar
genom expropriationsförfarande lämpligen kunde tillföras jord och
skogsmark för behövlig komplettering borde också detta göras möjligt. I motion
II: 173 framhölls expropriation för enskild person som stridande mot
svensk rättstradition. Örn emellertid enskilda intressen även sammanfalla med
samhälleligt gagn, finge denna tradition inte bli avgörande för ett ställningstagande,
i synnerhet örn expropriationen drabbade bolags-,^ akademi- eller ecklesiastik
jord. Bestämmelser borde även utfärdas örn avstående av kompletteringsjord
och skog från statens domäner.» För egen del tycker jag i motsats
till herrar Pettersson i Rosta och Hansson i Skediga, att Riksförbundet landsbygdens
folk i detta avseende gjort ett alldeles riktigt uttalande.

° Herr talman! Med det nu anförda ber jag att få hemställa örn bifall till utskottets
förslag.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Här har redan uppträtt så mycken
expertis i jordbruksfrågan, representerad av människor, som i motsats till mig
äro direkt sysselsatta i jordbruket och ha personlig kunskap och erfarenhet om
dess problem, att det kan te sig ganska djärvt av mig att ta till orda i en sådan
fråga. Men det gäller ju att rädda det stora flertalet av Sveriges jordbrukare,
och detta är en fråga, som inte bara kan sägas beröra jordbrukets folk
utan egentligen måste beröra hela vårt folk. Da jag har den uppfattningen att
denna fråga kan lösas och skall lösas på grundval av ett samarbete mellan arbetare
och biinder, har jag också velat ge mitt bidrag lill denna diskussion genom
att ange de synpunkter, som vi från vårt håll lägga på denna fråga.

Vårt partis inställning till jordbruksfrågorna under kriget har^ blivit föremål
för åtskillig diskussion ute i landet. Det berodde närmast på att vi när
det gällde fläskproduktionen ansågo att man skulle tillmötesgå jordbrukarna

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk

(Forts.)

och förbättra priserna på fläsk. Vi ställde oss därvid på den ståndpunkten, att
det problem vi framför allt behöva klara upp nu under kriget är att få fram
livsmedel, och vi utgingo därvid självfallet ifrån att endast jordbruket kunde
leverera dessa livsmedel. Det var för oss liksom för alla andra självklart, att
jordbrukets inriktning bestämmes av det pris, som vederbörande jordbrukare
erhåller för de varor han framskapar. Med hänsyn härtill togo vi positiv ställning
för en höjning av fläskpriset, vilken vi även i och för sig ansågo vara
sakligt berättigad.. Sedermera ha ju statsmakterna genomfört en höjning, som
i det närmaste varit av den storleksordning, som vi rekommenderat. Numera är
ju tillgängen pa fläsk sa god, att man när som helst är färdig att upphäva
ransoneringen av denna vara. Det var den ena av våra synpunkter på denna
fråga.

°Den andra synpunkten, som vi anlagt på detta spörsmål och som vi många
gånger understrukit, är den, att arbetare och bönder måste hålla ihop och att
arbetarklassen har skyldighet att föra en sådan politik, att den med sig allierar
de breda bondemassorna.

Innan jag går in på de förslag, som motionsledes framställts ifrån socialdemokratiskt
håll, skulle jag vilja peka på några väsentliga drag i jordbrukets
ekonomiska utveckling under modern tid. Stora förändringar ha nämligen
i detta avseende skett. Den första förändring, som träder i ögonen, är den befolkningspolitiska.
Medan 1880 68 procent av vårt lands befolkning fick sin
bärgning från jordbruket var motsvarande siffra 1935 endast 30 procent. Denna
utveckling har blivit föremål för mycken diskussion här i riksdagen. Senast
vid årets riksdag ha flera motioner väckts i syfte att motverka flykten från
landsbygden, som man har försökt framställa som någonting katastrofalt. När
denna fråga senast behandlades i riksdagen, företrädde enligt min mening de
flesta talarna en låt mig säga ganska känslobetonad och i sak ohållbar inställning.
.Den mest vettiga inställningen företräddes enligt min mening av herr
Severin, som framställde flykten från jordbruket icke såsom en nackdel utan
såsom en förutsättning för ökningen av nationalinkomsten och det större välstånd,
som nu råder här i landet jämfört med tidigare förhållanden. Denna väldiga
flykt ifrån landsbjgden är ju betecknande. År 1880 erhöllo 3,1 miljoner
människor sin bärgning av jordbruket, medan detta antal år 1935 endast uppgick
till 2,26 miljoner. Här har alltså skett en minskning med 840 000 människor.

Denna flykt från landsbygden har gått parallellt med en effektivisering av
det svenska jordbruket och en ökning av jordbrukets avkastning. Det är tillräckligt
att säga, att under åren 1880—1910 ökade den vegetabiliska produktionen
med 43 %, medan den animaliska produktionen ökade med inte mindre
än 90 procent. Men trots denna väldiga ökning av jordbrukets produktionsförmåga
gick industrien framåt i långt hastigare tempo. Detta kanske illustreras
av. det förhållandet, att medan produktionsvärdet 1939 för jordbruket uppgick
till 1 061 miljoner kronor, var det för industrien 5 248 miljoner kronor.
Detta betyder att avkastningen per arbetskraft var oerhört mycket högre inom
industrien än inom jordbruket.

Det har under denna tid skett en utveckling, som tydligt visar, att jordbruket
dock är underkastat samma ekonomiska utvecklingstendenser som gälla för
industrien. I den marxistiska teorien brukar man som karakteristiskt för den
ekonomiska utvecklingen uppställa, 1) en övergång från naturahushållning till
varuhushållning, 2) en övergång från smådrift till stordrift och 3) en övergång
från en hantverksmässig produktion till en industrialiserad produktion.

Det är självklart, att detta har skett på industriens område, och jag menar

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

att i princip har samma utveckling ägt rum på jordbrukets område. Det betyder
alltså, att samma ekonomiska lagar, som bestämt utvecklingen för industrien,
också sätta sin prägel på det svenska jordbruket liksom på det internationella
jordbruket. Även örn utvecklingen på jordbruksområdet icke gått
lika snabbt, så innebär detta icke alls, att det skulle gälla särskilda utvecklingstendenser
för jordbruket, i princip skilda fran tendenserna för industrien.
Det betyder, och därmed äro vi egentligen inne på den fråga, som vi behandla
i dag, att också inom jordbruket har storproduktionsprincipen slagit igenom.

Under många decennier, närmare bestämt från 1911, bär socialdemokratien
varit småbrukets särskilda försvarare och ideologen i den svenska politiken.
Exempelvis bland dem, som ha velat revidera marxismen, har man velat peka
på att småbruket i det svenska jordbruket har visat en förvånansvärd stabilitet,
i det att etet har hållit sig kvar. Storproduktionen i jordbruket bär icke
uppslukat småbruket. Jag tror emellertid, att en av orsakerna härtill har varit
den politik, som svenska staten har fört under påverkan av denna föreställning
örn att man mäste-understödja och uppmuntra tillkomsten av så många småbruk
som möjligt. När staten under senare tid har åstadkommit cirka 60 000
nya egna hem och investerat över 200 miljoner kronor för tillkomsten av sådana
nya småjordbruk, så förklarar detta ganska mycket den stabilitet, som
man tycker sig utläsa i den svenska jordbruksstatistiken för^ småjordbruken.

Även örn alltså småjordbruket bär kunnat dra sig fram, så visar allt ekonomiskt
material, att det har kunnat dra sig fram endast under alldeles säregna
och icke människovärdiga betingelser. Jag nämner exempelvis, att medan
antalet manstimmar i jordbruk örn högst 5 hektar år 1939 var 620 per
hektar, så var motsvarande antal i jordbruk med minst 100 hektar endast
211. Det betyder alltså, att jordbrukaren får prestera tre gånger så mycket
tid per hektar i det lilla jordbruket som han behöver göra i det stora. En följd
härav är också, att avkastningen och förräntningen måste vara till storjordbrukets
fördel. Örn jag tar samma storlekskategorier och samma år, så visar
det sig, att nettoavkastningen i det lilla jordbruket var 30 kronor per hektar,
medan den i det stora jordbruket var lil kronor per hektar. Eörräntningen
uppgår för småjordbruket till minus 1,2 % men för det stora jordbruket till
plus 6,1 %.

Jag tror, herr talman, att dessa siffror äro alldeles tillräckliga för att bestyrka
påståendet, att småjordbruket icke kan hävda sig i konkurrensen och
att upprätthållandet av småjordbruket följaktligen bara kan vara möjligt under
alldeles säregna och särskilda omständigheter.

I hela Norrland och mellersta Sveriges skogsbygder hade samma ar alla
jordbruk upp till 20 hektar minus i fråga örn förräntning. Hur ha då dessa
småbruk egentligen kunnat klara sig? Jo, de ha kunnat klara sig genom ep
oskäligt lång arbetsdag, genom kvinno- och barnarbete och genom att de små
jordbrukarna lia fått avstå från alla elementära krav på en dräglig^ tillvaro
och på någorlunda trygghet och på ett liv under de kulturella betingelser,
som eljest skulle vara möjliga. Endast därigenom, endast genom att erbjuda
människorna en slavtillvaro, har man kunnat upprätthålla småjordbruken och
kan kanske i fortsättningen under en tid upprätthålla dem.

Det har, som jag redan sagt, främst varit socialdemokratien, som varit
småjordbrukets ideolog i den svenska jordbrukspolitiken. Den stora förändringen
i dess inställning skedde egentligen 1911. Tidigare hade både Branting
och andra -—- jag tänker särskilt på Axel Danielsson —- hävdat att samma
lagar, som gälla för industriens utveckling, skulle komma att gälla också
för jordbrukets utveckling. Jag erinrar om hurusom Axel Danielsson i ett

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

T'' issa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

programutkast, som lian formulerade 1880, påpekade att »den klassmedvetna
arbetarrörelsen även måste åsyfta jordens socialisering eller förvandling till
gemensam egendom». 19.11 tog socialdemokratien steget över till småjordbruket,
och detta blev sedan det ideal, som man uppställde för den svenska jordbrukspolitiken.

Jag måste nu säga, att den partimotion, som vi i dag behandla, visar att
man icke tagit något stort steg från den idé, som man tidigare hyst i jordbruksfrågan.
Man konstaterar visserligen i motionen, att småjordbruket är
hopplöst, att det icke kan hävda sig i konkurrensen, att det är dömt att gå
under, och man lämnar också riktig statistik för att belysa detta påstående,
men vilka, slutsatser drar man av detta? Drar man den slutsatsen, att man
mäste ga in för sådana jordbruk för att kunna åstadkomma en jordbruksproduktion,
som är så räntabel som möjligt? Nej, man tar steget från småjordbruket
till familjejordbruket.

Vad är dk familjejordbruk? Jag har läst en utredning av en av socialdemokraternas
jordbruksexperter, doktor Bonow i Kooperativa förbundet, där
han försöker utreda vad familjejordbruk är. Han menar att familjejordbruk
är ett sadant jordbruk, som sysselsätter de vuxna arbetsdugliga familjemedlemmarna.
Följaktligen bör ett familjejordbruk för att vara riktigt idealiskt
vara så elastiskt, att det motsvarar förändringarna i familjens sammansättning.
När ett pär unga makar etablera sig som jordbrukare kunna de kanske
klara ett familjejordbruk pa 7 ä 8 hektar. När sedan deras avkomma växer
upp och deras arbetskraft kan användas, bör det ideala familjejordbruket
vara mycket större, kanske 15 hektar, för att ge samtliga familjemedlemmar
sysselsättning. När sedan denna avkomma flyttar ut ur boet och endast de
ursprungliga makarna äro kvar och deras arbetsförmåga kanske också är
sämre, fordrar ju egentligen den idealiska familjejordbruksprincipen, att man
åter kan minska antalet hektar så att det blir avpassat efter bara dessa båda,
nu mindre arbetsdugliga personer, som finnas kvar.

Redan av detta resonemang förstår man, att detta familjejordbruk är ett
suspekt begrepp, i fråga örn vilket man har mycket svårt att klara ut vart man
vill komma. Pressar man vederbörande litet ytterligare på vad de mena skulle
vara ett idealiskt familjejordbruk, Ilar man i allmänhet kommit fram med siffran
15 hektar. Jag skulle emellertid vilja framhålla, att man icke med ett 15
hektars jordbruk kan tillgodogöra sig den moderna tekniken, kan skaffa de maskiner
som äro nödvändiga och de byggnader som äro nödvändiga och förränta
dem på ett riktigt sätt. Att anskaffa dyra maskiner, som kunna sysselsättas
med 15 hektars åker någon vecka varje år, blir icke någon vidare god ekonomi.

.När man^från bondehall har fört en så stark kampanj mot byggnadsarbetarnas
löner, sa har jag i och för sig förstått vad det har varit som har tryckt bönderna.
. Det har nämligen varit det förhållandet, att varken innehavare av d''e
»idealiska» familjejordbruken på 15 hektar eller andra mindre jordbrukare faktiskt
under nuvarande betingelser ha kunnat bygga tillräckliga och tillfredsställande
byggnader och förränta dem på sina jordbruk.

Vi lovati en tid, när tekniken har gjort oerhörda landvinningar. Företagen
växa ut bade pa djupet och pa bredden. Det är numera icke ovanligt med företag.
som omfatta 10 000 arbetare. Här har genomförts en utomordentlig specialisering,
sa att den ena arbetaren icke behöver göra mer än en liten bråkdel av
den produkt, som så småningom blir resultatet av kanske 100 eller 1 000 människors
arbete. Detta finner nian vara logiskt, när det gäller industrien, men
när det gäller jordbruket biter man sig fast i — jag måste använda uttrycket
rent feodala uppfattningar. Man vill icke acceptera, att naturahushåll -

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekoncmiiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

ningens tid är förbi även för jordbrukets del, utan raan utgår ifrån att jordbruket
skall vara vad det var icke blott på farfars tid utan ännu längre tillbaka
i tiden, i medeltiden, då familjerna voro produktionsenheter och då dessa
kunde bestå genom den patriarkaliska husfaderns mer eller mindre utpräglade
förmåga att dirigera hustrus och barns arbete för att hålla det hela ihop.
Själva tanken på familjejordbruk såsom den idealiska produktionsform, som
man måste eftersträva och som man måste uppställa som idealet för jordbrukspolitiken,
är därför reaktionär.

Om — för att ta ett exempel — man skulle stifta en lag, som bestämde att
intet industriellt företag får ha mer än 5 arbetare, så skulle man säga, att
det vore rena dårskapen och ett återvändande till ett ekonomiskt stadium, som
för många herrans decennier sedan hade passerats. Familjejordbruk innebära
dock principiellt ingenting annat än att vi skulle gå in för att fastställa principer,
enligt vilka inom en jordbruksenhet bara får sysselsättas ett visst och
mycket begränsat antal arbetskraft.

Hur skall man komma fram till dessa familjejordbruk? Man skall sammanslå
de otillräckliga jordbruken, d. v. s. såvitt jag kunnat fatta motionärerna
rätt jordbruk i storleksgruppen 2—10 hektar. Det blir åtskilligt fler än hälften
av Sveriges jordbruk. Såvitt jag kunnat fatta, skulle man alltså skapa familjejordbruk
genom att sammanslå sådana små jordbruk, d. v. s. man skulle
skära bort åtminstone hälften av dessa jordbrukare från jordbruket. Vidare
vill man i vissa fall ta jord från större jordbruk för att utvidga de små jordbruken.
Principiellt anser jag en sådan tanke vara reaktionär. Det ligger
principiellt på samma plan som att slå sönder de stora industriföretagen för
att förstärka de små hantverksverkstäderna. Jag anser, att tanken att skapa
familjejordbruk genom att slå sönder den mest utvecklade delen av det svenska
jordbruket, den del som verkligen är räntabel, är en tanke, som riksdagen icke
borde inlåta sig på.

Såvitt jag fattat motionen rätt handlar det i huvudsak icke örn att öka
den odlade arealen. Det är klart att vissa nyodlingsföretag kunna genomföras,
vilket vi för vår del själva i en motion Ira rekommenderat, varigenom man
skulle kunna åstadkomma en begränsad ökning av de små jordbrukens areal.
Men i huvudsak kan man icke genomföra familjejordbruksprincipen på annan
grundval än genom en omfördelning av den hittillsvarande jordarealen, d. v. s.
genom att stycka eller avsöndra från storjordbruken och genom att avlägsna
åtminstone 100 000 svenska jordbrukare från jordbruket.

Denna tanke, att man skulle ta jord från storjordbruket för att möjliggöra
familjejordbruken, illustrerar kanske den förändring, som har ägt rum i det
socialdemokratiska partiprogrammet vid årets partikongress. I det förra partiprogrammet
står det nämligen i punkt 16, att större jordegendomar skola överföras
i samhällets ägo. Detta har man numera avlägsnat och ersatt med diverse
funderingar örn familjejordbruket. I att man har avlägsnat detta ligger
förmodligen, att man numera icke drömmer örn att lösa de svenska jordbruksfrågorna
på storproduktionens grundval och på den socialistiska grundvalen
att göra storjordbruksproduktionen samhällelig. Man har visserligen tagit steget
från småjordbruket, men man sitter kvar i familjejordbruket och kommer
icke längre. .

Jag noterar, att jordbruksutskottet har utdömt den förda .lordbrukspolitiken
i vad den gäller mer än hälften av Sveriges jordbrukare. Utskottet
konstaterar nämligen, att vilka former man än vill ge prispolitiken, är det
icke möjligt att varaktigt stödja dessa stora massor av jordbrukare, vilka icke
ha några nämnvärda produktionsmängder att sälja utan äro hänvisade till

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

att delvis köpa en del av vad de behöva. Detta lia vi sagt i mer än tio år, och
det är icke för tidigt, att riksdagen nu accepterar att det ligger så till.

Efter vad jag kan förstå vill utskottet och motionärerna trots denna utveckling
gå nu vidare och göra Sveriges bönder till statsbönder. Det är känt
för alla, att den utvecklade industrien är i behov av central planering, men
man finner det vara självklart, att när det gäller industrien skall det enskilda
initiativet och den enskilda intressenten själv bestämma vad han skall producera,
vilka byggnader han skall bygga, vilken inriktning han skall ge åt sin
verksamhet.

När det gäller jordbruket finner man däremot vara naturligt, att staten
skall uppträda sorn regulator. Den fullmakt, som staten icke vill ta sig, när
det gäller industrien, där den verkligen är motiverad, den vill man ta sig, när
det gäller jordbruket. Man talar nämligen i motionen örn en kartläggning, som
»skulle göra det möjligt att utarbeta, efter de lokala variationerna i produktionsförhållandena,
anpassade planer för lämplig produktionsinriktning, för
ändamålsenlig driftsorganisation och utrustning av jordbruksföretag inom
olika delar av landet». Det är, såvitt jag kan förstå, icke något annat som
föresvävar dessa motionärer än tanken, att man skulle göra den svenska bonden
till en statsbonde, vars produktion skall bestämmas av statliga organ.
Man får väl icke kalla dem krisorgan, fastän de i mycket ha karaktären av de
krisorgan och den centrala ledning, som skött jordbrukspolitiken under de
gångna åren.

För några år sedan — det var 1935 — arbetade en jordbruksutredning under
ordförandeskap av generaldirektör Wohlin. Denna jordbruksutredning
trodde sig möjligen i de tyska nazistiska arvegårdarna kunna finna ett studieobjekt
som kunde tillföra utredningen vissa impulser och erfarenheter på
detta område. Då skickade man en studiedelegation ned till Tyskland för att
studera dessa nazistiska arvegårdar, men av utredningen konstaterades, att
det var ingenting för Sverige att röra sig med, därför att dessa arvegårdar i
socialt avseende stodo tillbaka till och med för den svenska Östgötalagen på
1200-talet. Jag undrar emellertid, om det icke är ett slags arvegårdskomplex
som satt sin prägel på motionärernas påpekanden, att man måste skapa bestämda
garantier för att förhindra en framtida ägosplittring, sedan de åtgärder
med familjejordbruk som skola vidtagas för generationer framåt och som
tydligen, örn jag läst motionen rätt, äro avsedda att verkligen lösa det svenska
jordbrukets problem, ha genomförts.

Jag betraktar, herr talman, icke detta utlåtande såsom någon katastrof,
men jag betraktar det närmast litet katastrofalt för motionärerna, att när
riksdagens största parti utarbetat ett nytt jordprogram som man anser epokgörande
och som skall lösa jordbrukets uppgifter för generationer framåt samt
framlägger detta i form av en motion, man då icke ens förmår övertyga sina
egna medlemmar i jordbruksutskottet örn att detta är något unikt och särskilt
motiverat som måste bli föremål för en särskild utredning. Som bekant
rekommenderar man ingenting sådant utan säger, att detta är en fråga som
1942 års jordbruksutredning kail hålla på och pyssla med, och att det i huvudsak
icke är så mycket nytt man kommit med i motionen. Jag har på grund av
utskottets funderingar i detta fall icke velat taga till orda utan jag har velat
göra dessa mera principiella anmärkningar till den uppfattning som jordbruksutskottet
godtagit örn huru man skall kunna för framtiden lösa jordbrukets
problem. Jag tänker alltså icke diskutera, hur man skall gå till väga. Jag har
i en motion, väckt i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område, närmare utvecklat efter vilka rikt -

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

linjer jag och det parti jag representerar anse, att jordbrukspolitiken bör lösas
efter kriget, och det blir väl tillfälle att komma tillbaka till detta, när denna
fråga behandlas.

Förmodligen är det många med mig vilka begärt ordet i denna fråga eller
åhört debatten som anse att vad i dag diskuteras icke kommer att i avgörande
grad bli bestämmande för svensk jordbrukspolitiks inriktning efter kriget.
I övrigt äro vi däremot allesammans överens örn att det är en av de svåraste
och viktigaste frågorna för svensk politik efter kriget att lösa jordbrukets
problem, och jag understryker, då jag här sätter punkt, att jag icke tror, att
man kan lösa denna fråga genom någon halvmesyr ä la familjejordbruk. Jag
tror, att man måste taga konsekvensen av den allmänna ekonomiska utvecklingen
som här försiggår och de tendenser som visat sig, och den konsekvensen
är, att småjordbruken äro en överlevad produktionsform, och att en rationell
jordbrukspolitik därför måste taga till utgångspunkt att skapa jordbruk
på storproduktionens principiella och samhälleliga grundval. Frågan står sålunda
till sist så: det är icke fråga örn att rädda Sveriges småbruk, utan det
är fråga örn att rädda Sveriges jordbrukande massor och ge dem en dräglig
existens och åstadkomma en sådan lösning av jordbrukspolitiken, att de kunna
få en levnadsstandard som är jämförlig med andra samhällskategoriers. Detta
är til syvende og sidst den stora fråga som man icke kan komma ifrån och
den frågan kan icke ■— jag understryker det ännu en gång — lösas på familjejordbrukets
grundval.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag skall icke upptaga kammarens
tid med en polemik med den föregående talaren i någon större utsträckning,
men jag kan icke neka mig nöjet att göra ett pär små randanmärkningar, när
jag råkade komma såsom närmaste man.

Herr Hagberg i Luleå yttrade inledningsvis, att han icke hade någon praktisk
förbindelse med jordbruket, och att det kanske under sådana förhållanden
var en smula riskabelt att ge sig för långt in i den nu föreliggande frågan.
Detta är nog det uttalande i hela hans anförande som jag är mest böjd för att
instämma i. Herr Hagberg i Luleå säger vidare, att samma lagar som gälla
för industriens utveckling gälla även för jordbrukets utveckling. Ja, så är det
givetvis i vissa fall, men i mycket viktiga delar gäller det icke. Om herr Hagberg
i Luleå vid sidan örn sin marxistiska filosofi och mer eller mindre missförstådda
fakta lade märke till tre omständigheter, skulle nog slutsatsen modifieras
en smula. Den första är, att jordbruket arbetar under ett starkt beroende
av årstiderna med varje arbetsmoment knutet till några dagar eller några
veckor, och sedan är man tvungen att övergå till något annat. Det är detta
förhållande som, såvitt jag vet, icke gäller i någon industri men fullständigt
präglar jordbrukets ställning såsom produktionsgren. Den andra är, att detta
lands topografi är sådan, att man i stora delar av landet icke kan lägga ut
stora jordbruk. Landet är skapat på det sättet, att man är tvungen att driva
familjejordbruk i skiftande former eller också låta bli att driva jordbruk alls i
dessa bygder. Det är dock en ganska väsentlig sak. Den tredje är den, att man
icke kan koncentrera jordbruksproduktionen till en bestämd plats som man
kan göra med en fabrik. Den är knuten till markens yta, och när man lagt ut
stora brukningsdelar, är man tvungen att breda ut denna produktion över en
stor markyta. Skall detta ske från ett centrum, ökas transportkostnaderna oerhört,
och de stora företagens utveckling inom jordbruket följer helt andra lagar
än när det gäller stora företags utveckling inom industrien. Därmed vill jag
icke förneka, att det finns en del gemensamt i utvecklingen, men det är så vä -

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

sendiga saker som här skilja jordbruket och industrien åt, att nian nog icke
bör alltför onyanserat draga några paralleller.

Herr Hagberg i Luleå nämnde vidare, att det från socialdemokraternas
synpunkt •— jag vet icke, om det också gällde kommunisterna — var nödvändigt
att knyta samman arbetarna och bondemassorna. Men när den storbrukslinje
som herr Hagberg i Luleå förfäktar når sin fullbordan, finns det icke
längre några bondemassor att knyta samman med arbetarna, utan det finns
bara en mycket decimerad lantarbetarkår kvar.

Härmed skall jag lämna den föregående talaren. Det kunde vara ofantligt
mycket att diskutera i detalj, men jag tror icke, att det tjänar någonting till.
Det är för övrigt icke min mening att taga upp det problem som här föreligger
i sin helhet. Jag vill endast göra några korta randanmärkningar till motionen
och utskottets utlåtande.

När det gäller den socialdemokratiska motion, som ligger till grund för utlåtandet,
vill jag säga, att allting som i princip sägs örn brukningsdelars
komplettering i denna motion kan jag instämma i. Jag tror, att det är nödvändigt
att gå fram på de vägar som man anvisat och som vi inom folkpartiet för
övrigt varit inne på förut i annat sammanhang. Det är alltså icke nödvändigt
från min synpunkt att här upprepa vad andra sagt eller att återge och stryka
under vad som står i motionen. Jag kan nöja mig med detta instämmande. När
man emellertid läser motionen, finner man där en tankegång som är insprängd
i skrivsättet och kommer fram på många olika ställen i motionen, men denna
tankegång är icke på något ställe i motionen sammanförd och utvecklad på
sådant sätt, att man blir riktigt säker på vad författarna mena, och detta
gäller, när man kommer in på icke frågan örn brukningsdelarnas rationalisering
utan på frågan örn driftens rationalisering och produktionens inriktning.
Det heter på s. 6 i motionen: »De enskilda jordbruksföretagens produktionsresurser
böra organiseras så att de bliva fullt utnyttjade. Arbetsbesparande
driftsmetoder böra utarbetas och tillämpas. Det allmänna måste giva anvisning
på produktionens inriktning och sammansättning.» Samma tankegång lyser
igenom på flera ställen i motionen. Jag vet icke för min del, hur mycket
som ligger i detta. Om i detta skrivsätt icke ligger något annat än en intensifierad
upplysnings-, undervisnings- och demonstrationsverksamhet o. s. v.
har jag ingenting att erinra. Örn däremot den tanken skulle ligga under, att
man skulle kunna centralt bestämma produktionens inriktning för olika landsdelar
och olika brukningsdelar och göra det på ett sådant sätt, att man i en
eller annan form lämnar bindande föreskrifter för den enskilde jordbrukaren
att sköta sin jord, även örn bindningen endast skulle vara en fråga örn att bevilja
understöd och prisförmåner eller vad det kan vara, så får jag för min
del säga att jag är mycket betänksam, och väl det. Jag har velat säga detta
icke så mycket på grund av vad som i dag beslutas, därför att denna del icke
tagits upp av utskottet något vidare, utan blott därför att jag tror, att det
skulle vara bra, att det är sagt, ifall diskussionen en annan gång skulle fortsätta
efter mera utdragna linjer i samma riktning.

En annan punkt som här tagits upp i motionen och som jag icke direkt vill
säga något emot, men där jag icke heller är riktigt säker på huru mycket
man skall lägga in i den, är organisationen och planeringsverksamheten. Man
föreslår en administrationsapparat av annat slag än som nu är tillfinnandes.
Man anser, att en central ledning för planeringsverksamheten torde böra inrättas.
Örn denna centrala ledning och denna administrationsapparat endast tar
sikte på brukningsdelarnas rationalisering och ofullständiga jordbruks komplettering
och allt vad som därmed hör samman, är det icke något annat att

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Foris.)

säga därom än att de olika organisationsmöjligheterna böra förutsättningslöst
prövas. Om man däremot i denna organisation skulle vilja lägga in mera långtgående
uppgifter av det slag jag nyss nämnt, blir man givetvis mera betänksam.

Beträffande utskottets utlåtande bär jag icke mycket att erinra. Det kanske
får sägas i förbigående, att vi inom folkpartiet förra året bade en motion
som vid sidan örn åtskilligt annat innehöll praktiskt taget detsamma som
denna motion i allt som gäller brukningsdelarnas rationalisering. De andra
punkterna som här närmare berörts funnos icke i den motionen. Denna vår
motion besvarades i den del varom här är fråga med dels ett återgivande av
en remiss från 1942 års jordbrukskommitté vari påstods, att ''frågan var under
utredning, och dels med ett konstaterande av att det under sådana förhållanden
knappast var nödvändigt att skriva till Kungl. Majit. Nu har utskottet
i år iutagit en stramare hållning. Man bär skrivit en hel del och föreslagit
en skrivelse till Kungl. Majit. Jag bär ingenting att erinra mot denna stramare
hållning från utskottets sida. Jag skall nöja mig med att yrka bifall
till det förslag örn skrivelse till Kungl. Majit som här föreligger. Det är så
mycket lättare att göra det som därmed följer ett något senkommet erkännande
av den motion som vi hade framlagt för riksdagen i fjol.

Rörande utlåtandets innehåll i övrigt är, som sagt, icke mycket att säga.
Det är försiktigt hållet, och det lilla som står kan man nog på det hela taget
acceptera. Det är emellertid på en punkt som jag skulle vilja säga ett ord,
och det gäller anskaffande av tillskottsjord för komplettering av ofullständiga
jordbruk. Det är en fråga som ännu tycks vara omstridd. Underligt nog!
Jag vill då erinra örn att riksdagen 1942 på förslag av andra lagutskottet beslöt
en skrivelse till Kungl. Majit med begäran örn förslag till lag örn förköpsrätt
och lag örn expropriation för att komplettera ofullständiga jordbruk.
Bakom detta utlåtande stodo både socialdemokraterna, bondeförbundarna och
folkpartisterna i andra lagutskottet, och, såvitt jag kan erinra mig, var fördelningen
ungefär densamma i kamrarna. Riksdagen har alltså tagit ståndpunkt
i den frågan, och då vore det önskvärt, att man finge se fortsättningen
på detta ståndpunktstagande, och att Kungl. Majit fortast möjligt kommer
fram med förslag i de ärenden som ligga under utredning. Det var nog en
del talare, särskilt från bondeförbundshåll, som väjde undan för den ståndpunkten.
Det förefaller dock mig, som örn det passade litet illa att dels vara
rädd för landsbygdens avfolkning och bondebefolkningens decimering och
dels vara rädd för att ta litet jord från större brukningsdelar i anspråk och
därmed komplettera ofullständiga jordbruk. Ty örn man icke går på den vägen,
att man tar jord i anspråk för komplettering av brukningsdelar, måste
med nödvändighet landsbygdsbefolkningens decimering gå längre än ifall man
tar jord i anspråk för samma ändamål. Naturligtvis måste man gå fram olika
vägar i olika hänseenden, men man bör också försöka klara upp principen.

Låt oss säga, att det ligger två 10-tunnlands jordbruk bredvid ett 500-tunnlands jordbruk. Skulle man då slå samman de två för att fullständiga
ett av dem och låta den stora gården vara orörd, då eliminerar man en familj
ur bondesamhället. Tar man i stället 20 ä 25 tunnland från den stora gården
och kompletterar därmed bägge de små jordbruken, då bevarar man en bondefamilj
åt samhället. Jag tycker nog, att man bör hålla sig på den ena linjen,
när man argumenterar. Man kan icke med någon större behållning, ifråga örn
konsekvens och reda operera på den ena linjen, när det så passar, och på den
andra linjen dessemellan. Enligt min mening hade det varit en väl så stark

Andra hammarens protokoll 1944. Nr 22. 4

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiqa jordbruk.

(Forts.)

ståndpunkt som jordbruksutskottet intagit, om det bara hänvisat till riksdagens
tidigare beslut i denna fråga, vilket är tydligt nog.

Det är ännu en sak som jag skulle vilja nämna, innan jag slutar mitt anförande.
Det är en sak som jag för min del är ganska orolig för. Nu har det
ju i annat sammanhang ställts i utsikt, att man skall rusta upp jordbruket
—• och det är det också fråga örn i detta fall — men det gäller stora anslag
för att rusta upp jordbruket, anslag som icke ansluta sig till vad det här är
fråga örn. Örn man nu kommer in i ett längre utredningsskede, där frågap
örn de ofullständiga jordbrukens fortvara hålles öppen, och man inte vet, hur
det skall vara i det ena eller andra fallet, då uppstår den risken för denna
stora, del av jordbrukarbefolkningen, att man i avvaktan på vittsyftande utredningar
icke anser sig kunna hjälpa dessa små jordbrukare på samma sätt
som man hjälper andra, större eller mindre, när det gäller brukningsdelarnas
iståndsättande. Det medför naturligtvis oerhörda svårigheter för brukarna av
de ofullständiga jordbruken. Man har här och där ute i bygderna redan stött
på den saken. Men det kan ju bli olika nyanser i direktiven för utredningen.
Jorden bör ju kunna förbättras, oavsett hur det sedan skall bli med ombildningen
av brukningsdelarna.

När det gäller bostäderna, sa far ju familjens behov av drägliga bostäder
väga tungt vid sidan av planerna på jordbrukets rationalisering. Den svåraste
frågan är givetvis frågan örn ekonomibyggnaderna och vad därtill hör.
Jag tror, att det är oerhört viktigt, vilket också har understrukits på ett
ställe i motionen, att man här försöker komma till ett resultat fortast möjligt
och att man även under tiden, när utredningen pågår, beaktar de ofullständiga
jordbrukens belang så att man här icke dirigerar statens hjälp i olika
riktningar och lämnar at en oviss ''framtid en hel del av de jordbruk som
bäst behöva hjälp. Vi stå här utan tvivel inför ett mycket svårt problem. Man
vet ju hur det är, när samhälleliga organ skola bevilja hjälp. Så fort saken
är tveksam, är det lättare att säga nej än att säga ja, och här kan det uppenbarligen
mycket lätt bli en massa tveksamma fall, när det är fråga örn att
bevilja stöd i den ena eller andra formen för upphjälpande av byggnader
och annat.

Den sista lilla erinringen riktar sig varken mot utskottet eller mot niotionen.
Däremot skulle jag sätta värde pa att en hälsning av detta slag och för
övrigt mångå hälsningar av detta slag kunde finna vägen fram till den blivande
utredningen, som skall ha hand örn saken.

Med dessa små randanmärkningar ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! När det gäller detta stora frågekomplex,
som kan sägas vaja av avgörande betydelse för jordbrukets framtid,
må det väl vara berättigat, att man som praktisk yrkesman här tar till
orda och framför några synpunkter.

Vad först och främst gäller den motion som ligger till grund för detta utskottsutlåtande,
° vill jag konstatera, att denna motion givetvis innebär ett
framsteg i förhållande till den inställning man tidigare intagit från det håll
fran vilket motionen väckts. Här talas nämligen tydligt och klart örn att jordbruket
har det ganska besvärligt, och jag tillåter mig att citera litet av vad
som sägs i motionen.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

Där talas om att lantarbetarna och de mindre jordbrukarna sammanlagt äro
mer än dubbelt så talrika som företagarklassen vid det medelstora och större
jordbruket. Man säger, att ehuru många av de medelstora jordbrukarna dragas
med ekonomiska svårigheter är det framför allt bland de förstnämnda
grupperna som den i många socialundersökningar omvittnade fattigdomen på
landsbygden är förhärskande. Så talar man örn bristerna i levnadsstandarden
och säger vidare: »För att bilden av missförhållandena på den svenska landsbygden
skall bliva fullständigare kan erinras örn de sämre möjligheterna till
skolutbildning, rekreation och nöjen som stå den mindre bemedlade landsbygdsungdomen
till buds i jämförelse med arbetarungdomen i städer och tätorter.
De sociala missförhållandena lia sin grund i låga familjeinkomster.»
Jag vill här endast slå fast, att detta är synpunkter som vid upprepade tillfällen
framförts från vårt håll, medan det däremot från det håll, varifrån denna
motion har kommit, tidigare brukade hävdas, att jordbruket var överkompenserat.
I detta avseende tycker jag, att motionen som sagt innebär ett mycket
stort framsteg.

Vad sedan gäller uppfattningen örn jordbrukets rationalisering och möjligheterna
att förbättra jordbrukarnas ställning genom att slå ihop brukningsdelar,
så ha givetvis många synpunkter kommit fram, och det är ett helt problemkomplex
man ställes inför. Jag skall icke trötta med någon utförlig statistik
över hur många av dessa mindre jordbruk som äro ofullständiga och
skulle behöva kompletteras. Det är, som vi veta, ganska många. Jag tror, att
man i allmänhet räknar med att det skulle slås bort ca 50 000 brukningsdelar.
Herr Hagberg i Luleå gick dubbelt så långt och sade, att här måste avlägsnas
ungefär 1001000 jordbrukare. Om det genom samhällets försorg skall
åstadkommas en sådan omflyttning, då måste man ställa den frågan: varmed
skola dessa 50 000, respektive 100 000 familjer sysselsättas? Man kan
inte tänka sig, att de skola lämnas vind för våg, utan de måste genom åtgärder
från samhällets sida beredas arbete och möjligheter till utkomst på andra
områden.

Vi ha här tidigare i dag under den penningpolitiska debatt som föregick
denna frågas behandling från finansministern själv hört tydligt och klart,
att han menade, att samhället skulle se till, att alla arbetsföra personer skulle
ha full sysselsättning. I detta sammanhang bör det också vara viktigt att
erinra örn en mycket stor fråga som vi mycket snart få till behandling här
i riksdagen, nämligen den stora beredskapspropositionen, som avser anslag på
1 274 miljoner kronor. Nu kan ju invändas, att det kanske inte är meningen,
att hela detta gigantiska belopp skall tagas i anspråk. Men man räknar i
varje fall med att det, när det blir fred, skall bli en stor arbetslöshet, och
då måste man se till, att det skapas arbete åt de arbetslösa. För den sakens
skull har man gjort upp ett mycket stort program, och det har tillsatts en
stor kommission som sysslar med dessa frågor. Man har räknat med att man
genom de statliga åtgärder som avhandlas i propositionen skulle kunna skaffa
arbete åt i runt tal 90 000 ä 100 000 arbetslösa.

Går man vidare i denna proposition, finner man, att det 1933 registrerades
170 000 arbetslösa. Dessa arbetslösa skapa alltså många besvärliga förhållanden
och förorsaka mycket stora utgifter flir samhället. Man har då anledning
att stiilla den frågan: är det möjligt, att man kan tänka sig, att det
efter kriget genom samhällets åtgöranden skall kunna skapas arbetstillfällen
så att alla dessa arbetslösa bli använda i produktivt arbete? samt vidare:
varifrån komma dessa arbetslösa? Vad är det egentligen för klientel som
de utgöras av? Först och främst torde det i varje fall icke vara jordbrukare,

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

icke ens mindre jordbrukare, utan jag tror, att man kan säga, att dessa som
regel lia full sysselsättning på sina jordbruk, och även örn de kunna ha besvärliga
ekonomiska förhållanden, så komma de inte i första hand och begära
hjälp från samhället, utan dessa stora arbetslösa skaror bestå av dem
som måste ha hjälp på grund av att den och den industrien icke kan hållas
i gång utan måste nedläggas. Jag kan alltså icke se något annat, än att örn
det skall bli realiserat, vad de största teoretikerna tänkt sig, nämligen att
man skall avlägsna 50 000 å 100 000 jordbrukare, så blir en ovillkorlig konsekvens
därav, att dessa stora arbetslösa skaror ganska väsentligt ökas av
dessa bortrationaliserade jordbrukare.

Jag tror, att det är en annan synpunkt som i detta sammanhang kan vara
viktig att framföra här. Det är nog en gauska bra arbetsreserv som man får
genom dessa ofullständiga jordbruk. Jag måste säga, att dessa kanske icke
alltid äro ekonomiskt förmånliga för vederbörande själva, men jag tror nog,
att det kan vara bra för samhället att de finnas. T. ex. varifrån skulle Skånes
jordbrukare kunna få tillfällig arbetskraft till sin betodling, örn de icke hade
möjligheter att få tillfällig arbetskraft från de ofullständiga jordbruken i
Småland och i vissa trakter av Halland o. s. v.? Jag tror, att det är anledning
att i detta sammanhang också observera detta.

Vidare bör man också göra sig den frågan: är det inte möjligt att skapa
ekonomiska betingelser för dessa mindre jordbruk på annat sätt än genom att
sammanslå dem? Jag tror, att det var herr Pettersson i Rosta som nämnde, att
det finns möjlighet att på annat sätt förbättra de ofullständiga jordbrukens
ekonomiska ställning än sammanslagning. Jag skulle tro, att en stor del av
kammarens ledamöter ha läst en mycket läsvärd artikel av professor Osvald
i Dagens Nyheter för endast ett par dagar sedan, där han talade örn de möjligheter
som finnas att förbättra ställningen för de ofullständiga jordbruken
eller för jordbruken överhuvud taget. Han räknade där upp en hel mängd åtgärder,
som under de senaste åren åstadkommits, bättre växtodling, mera rationella
metoder för gödsling, bättre utnyttjande av ekonomibyggnader, mera
arbetsbesparande maskiner, anordningar för utnyttjande av elektrisk energi
o. s. v. Jag tror, att det på detta område är ganska mycket att göra.

Sedan är det en annan omständighet som alldeles tappas bort, när man
talar örn möjligheterna att förbättra det mindre jordbrukets ställning. Jag
vet icke, örn dessa kommittéer som ha jordbrukets framtid under utredning
verkligen sysslat med en sådan fråga. Jag har försökt att fråga mig fram
men icke fått något besked. Jag skulle i varje fall knappast tro, att det ägnats
så värst mycken uppmärksamhet åt den frågan, örn man icke kunde tänka
sig en viss plan i fråga örn vad som skulle odlas på de olika jordbruken,
d. v. s. en plan som ginge ut på att vid de större och mera bärkraftiga jordbruken
skulle man huvudsakligen ägna sig åt spannmålsodling, som de ha utomordentliga
förutsättningar för, och att åt det mindre jordbruket skulle bli förbehållet
mera arbetskrävande odlingar, som, örn de utföras mycket omsorgsfullt
och sakkunnigt, kunna ge en ganska god inkomst. Jag tänker i detta
fall t. ex. på smådjurs skötseln, äggproduktionen, fjäderfäaveln o. s. v. De äro
utomordentligt bra komplement till de små jordbruken.

I detta sammanhang må erinras örn att det i innevarande års^ jordbruksproposition
redogöres för inkomsterna för de olika delarna av var lanthushållning.
Man beräknar där, att äggproduktionen och fjäderfäaveln ge i runt
tal en sammanlagd inkomst av 150 miljoner kronor. Hur är det nu med denna
äggproduktion? Är den enbart förbehållen det mindre jordbruket? Nej, det är
den inte, utan i verkligheten tillgår det på ett annat sätt, vilket kanske kan

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

vara ganska förklarligt. Vid de större jordbruken kar nian bättre reda på konjunkturväxlingarna
och kan bättre anpassa sig efter konjunkturläget och ta
tillfället i akt. Om det alltså vid vissa tillfällen kan befinnas lämpligt att övergå
från växtodling till djuruppfödning, så äro de större jordbruken mera påpassliga
och kunna då ta in vinster som tillfälligtvis kunna stå till buds. Jag
tror, att man kan förstå, att de större jordbruken i detta fall mången gång
ta bort möjligheterna för de mindre, därför att när man kommer upp till en
viss produktion, brukar det till trots av statsmakternas reglerande åtgärder i
alla fall vara så, att tillgången och efterfrågan spelar en ganska stor roll vid
prisbildningen; på så sätt kunna de större jordbruken och kanske i vissa
fall även de som överhuvud taget icke driva något jordbruk alls — jag tänker
härvid på äggproduktionen — åstadkomma så pass stor produktion, att
priserna dala nedåt.

Samma är förhållandet när det gäller fläskproduktionen. Det är också en
arbetskrävande animalieproduktion som passar alldeles utmärkt för det mindre
jordbruket. Man kan invända här, att det till fläsk- och äggproduktionen åtgår
mycket foder, och detta foder ha de större jordbruken större möjligheter att
odla på den egna arealen. Men så är i verkligheten ingalunda förhållandet,
utan jag tror, att det ligger så till, att de större jordbruken i allmänhet icke
odla någon fodersäd utan utsäde och andra mer betalda växtslag. Sedan köpa
de i sin tur fodersäd till sina djur. Jag skall icke nämna, var detta jordbruk
är beläget, men det finns i alla fall ett jordbruk, och ett ganska stort sådant,
som haft ett svinstall på 600 djur men där man nu tänker åstadkomma en ökning,
så att man skall komma upp till 1 000 djur. I detta fall köper man ali
fodersäd. Jag menar, att man här bör söka att få fram en plan i fråga örn
vilken odling som under vissa betingelser bör vara förbehållen jordbruk av
den ena eller andra storleken, det eller det jordbruket i den eller den orten,
alltså dem som ha de bästa betingelserna för odling av det ena eller andra
slaget. Jag tror, att örn man försöker att på detta sätt åstadkomma förändringar,
så skulle i detta fall jordbrukets rationalisering enbart genom sammanslagning,
som man nu talar så stort örn, icke innebära ett så stort framsteg,
som det rent teoretiskt förefaller.

Härmed har jag för min del icke velat ha sagt, att jag bestämt går emot
en sammanslagning av brukningsdelar, när detta är lämpligt. Vi veta ju, att
1939 års egnahemsreform lämnat en ganska god hjälp, där det var lämpligt
att sammanlägga dåligt bebyggda jordbruksenheter eller komplettera ofullständiga
jordbruk. Jag tror, att man bör fortsätta på denna väg, och jag
tror också, att man på den vägen kan åstadkomma ganska mycket. Under
åren 1932—37 ha, örn man håller sig till statistiken, sammanlagts 1 300 brukningsdelar
helt på frivillighetens väg. Jag tror, att detta är siffror som
man icke helt och hållet kan bortse ifrån.

Herr Hagberg i Luleå tog här upp problemet örn jordbrukets möjligheter till
nybyggnader och sade, att t. ex. på ett familjejordbruk pa 15 hektar, alitsa
30 tunnland, inte gärna kunde åstadkommas ett lämpligt byggnadskapital,
såsom hans ord folio. Detta är naturligtvis alldeles riktigt med nuvarande höga
byggnadskostnader. Men jag skulle vilja fråga, inom vilka yrken man egentligen
kan göra det? Är det t. ex. möjligt för en vanlig arbetare, även om man
räknar med rådande försvarliga lönesiandard. att uppföra en nybyggnad till
nuvarande höga byggnadskostnader?

Jag har redan tidigare vid behandlingen av ett statsutskottsurende, som
gällde en tjänstebostad uppe i Umeå, vilken skulle kosta 40 000 kronor, framfört
som min uppfattning, att byggnadskostnaderna äro orimligt höga. Och örn

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

vi titta på Kungl. Maj:ts nyligen framlagda beredskapsproposition, där det
också begäres anslag till byggandet av vissa bostäder, se vi att t. ex. för uppförandet
av en lärarbostad vid Lövstahemmet om tre rum och kök, jungfrukammare
och badrum begäres 34 000 kronor. Enligt kostnadsberäkningarna
skulle bostaden gå på 39 500 kronor, men föredragande statsrådet ansåg att
man skulle kunna pruta till 34 000 kronor. Går man vidare i samma proposition,
finner man att uppförandet av två personalbostäder vid samma hem örn
vardera två rum och kök kostar sammanlagt 50 000 kronor, alltså 25 000 kronor
per lägenhet.

Jag frågar: skulle det med nuvarande arbetsförtjänster vara möjligt för en
enskild yrkesarbetare att åstadkomma dessa bostäder? Jag tror inte att det är
möjligt. Jordbruket är nog inte det enda yrke, som inte har möjlighet att följa
med i galoppen när det gäller byggnadskostnaderna, utan det får nog i det
fallet som i andra bli så, att statsmakterna träda emellan för att kompensera
byggnadskostnaderna. Jag tror inte heller att det för de större jordbruk, som
även med nuvarande uppfattning äro fullt bärkraftiga, är möjligt att bygga
och förnya vare sig ekonomibyggnader eller bostadshus, när så befinnes
lämpligt, ifall byggnadskostnaderna skola fortsätta att vara så höga som de
nu äro. Och även örn 50 ä 100 000 familjer skulle förflyttas från jordbruket,
såsom man här talat örn, måste dessa i alla fall ha bostäder, och att bygga sådana
i tätorter och städer måste väl ändå bli dyrare än inom jordbruket.

Nu är det också, tyvärr måste man säga, så att när det gäller priserna på
jordbruk, talar man egentligen inte örn vad jorden är värd, utan örn det byggnadskapital,
som anses finnas investerat där. Man får alltså i regel för ett
jordbruk det belopp, som byggnaderna äro värda, och jorden tillfaller vederbörande
köpare nästan gratis.

Herr Andersson i Tungelsta har här i debatten sagt, att det är otänkbart att
enbart genom prisregleringar åstadkomma en levnadsstandard för det mindre
jordbrukets utövare, som är jämförlig med andra gruppers. Det är möjligt att
det är ganska besvärligt att skaffa dem en jämförlig levnadsstandard, men
nog tror jag att det åtminstone skulle finnas större möjligheter för dessa mindre
jordbrukare att få en skälig levnadsstandard, om det också blir nöjaktiga priser
på jordbrukets produkter, än örn man enbart går in för en sammanslagning
av ofullständiga jordbruk.

Jag skall inte här taga upp någon polemik med jordbruksutskottet i anledning
av det skrivsätt, som utskottet använt när det gäller den föreliggande motionen,
men det kanske dock kan vara anledning att litet granska ett par uttalanden,
som utskottet gör.

Såsom ja,g tidigare anfört, har det ju på frivillighetens väg under senare år
åstadkommits en hel del när det gäller sammanslagning av ofullständiga jordbruk,
och det finns väl inte anledning tro annat än att det också i fortsättningen
skulle kunna göras ganska mycket på den vägen. I motionen framhålles
också att man i första hand bör gå fram på frivillighetens väg och att kompensationen
till deni, som låta sina jordbruk sammanläggas med andra, bör
göras så hög, att tvångsåtgärder inte behöva tillgripas. Men så fortsätter man:
»Omläggningen mäste i allt väsentligt bygga på de enskilda jordbrukarnas
intresse och frivilliga medverkan. Endast i de fall, där enskilda personer bestämt
motsätta sig en lösning och en uppgörelse, som innehavarna av angränsande
gårdar godtagit, synes tvångs förfarande kunna övervägas.» Jordbruksutskottet
fortsätter detta resonemang och säger beträffande de mindre jordbruken
att »dylika stödjordbruk synas böra bibehållas i de fall förhållandena
så påkalla. De jordbruk som utskottet däremot anser såvitt möjligt böra bring -

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

as att upphöra äro de s. k. ofullständiga jordbruken.» När det här talas örn.
»böra bringas att upphöra», kommer man osökt fram till den tanken, att utskottet
har den uppfattningen, att om inte en jordbrukare frivilligt avstår
från sitt jordbruk, så skall jordbruket bringas att försvinna, d. v. s. han skall
tvingas att sälja till en granne etc.

Det är detta som man inte kan undgå att reagera mot. Jag har själv genom
min verksamhet i egnahemsnämnden i Hallands län vid olika tillfällen gjort
den erfarenheten. I ett par fall har det varit fråga örn arrendatorer, som skulle
få friköpa sina lägenheter från ett större gods. Det har gällt ganska små och
i viss mån ofullständiga jordbruk, och vi ha vid sammanträden med dessa arrendatorer
föreslagit dem att köpa litet större områden från godset i fråga.
Men de ha nästan alla svarat, att örn de inte få köpa bara just den jordbit,
som de tidigare brukat, vilja de inte köpa någonting alls. Man har då ställts
inför det problemet, örn man skall vägra egnahemslån till en dylik arrendator,
som är mycket skötsam och duglig och på sin lilla jordbit kunnat föda en stor
familj och som nu ingenting hellre önskar än att få förvärva äganderätten till
denna jord. Jag tror inte att någon av utskottets ledamöter, som skulle komma
i en dylik situation, skulle kunna göra något annat än tillstyrka att vederbörande
får köpa den jordbit, som han visat att han kunnat bruka med framgång.

Jag menar alltså att man här kommer att ställas inför många besvärliga
problem, och man får nog tänka sig för så att man inte använder större våld
än nöden kräver.

Den föreliggande motionen har ju varit ute på remiss hos olika myndigheter,
dels hos lantmäteristyrelsen, dels hos lantbruksstyrelsen och dels hos egnahemsstyrelsen,
och alla ha avgivit utlåtanden, som knappast kunna sägas
gå i tillstyrkande riktning, vad en skrivelse till Kungl. Maj :t beträffar. I
samtliga utlåtanden framhålles, att de problem, som det här gäller, äro under
utredning av 1942 års jordbrukskommitté, och lantbruksstyrelsen har för sin
del klart avstyrkt, att motionen föranleder någon åtgärd, vilket också lantmäteristyrelsen
och egnahemsstyrelsen indirekt kunna sägas ha gjort. Motionärerna
själva tala för övrigt i sin motion om att de frågor, som de här tagit
upp till behandling, äro föremål för 1942 års jordbrukskommittés handläggning.

Det är emellertid ett uttalande i lantbruksstyrelsens remissvar, som jag vill
polemisera emot. Beträffande förstärkningen av de ofullständiga jordbruken
genom tillskott av skogsmark torde, säger lantbruksstyrelsen, »en uppdelning
av skogsmark i mindre lotter som regel medföra, att skogsbruket inom området
kvalitativt försämras.» Jag tror inte att det för närvarande kan sägas, att
dessa mindre skogslotter i jordbrukarnas händer i regel äro kvalitativt dåligt
skötta. Genom de organisationer, som jordbrukarna ha, och då det i regel är
skogsvårdsstyrelserna, som ha hand örn skötseln av dessa skogar, har man rätt
att göra det påståendet att de s. k. bondeskogarna skötas lika rationellt och bra
som bolagens och storgodsens skogar.

Jag har alltså velat ha sagt, att jag inte anser detta uttalande, som lantbruksstyrelsen
här gör, vara med verkliga förhållandet överensstämmande.

Fastän således, såsom också motionärerna själva och samtliga myndigheter
säga, de frågor, som det gäller, äro föremål för behandling av 1942 års jordbrukskommitté,
så kommer utskottet i alla fall till det resultatet, att det skall
avlåtas en skrivelse till Kungl. Majit. Jag måste som riksdagsman säga, att
när en kommitté redan sysslar med en fråga — och jag skulle tro att det här
ligger så till, att 1942 års jordbrukskommitté sysslar med hela det frågekomplex,
som rullats upp i motionen — är det ganska ovanligt, att man ånyo

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

skriver till Kungl. Majit och begär en utredning. Jag har vid olika tillfällen
haft till uppgift att försvara framstötar från vårt håll på olika områden, och
så fort man från vederbörande utskotts sida haft möjlighet att peka på att
det är någon liten del av ett frågekomplex, som är föremål för utredning, så
brukar det kort och gott heta i utskottsutlåtandet att motionen i fråga inte
skall till någon riksdagens åtgärd föranleda, då den och den kommittén redan
sysslar med saken. Senast under debatten här i lördags framfördes — det gällde
visserligen en annan fråga — den åsikten, att det är ganska vanskligt och
litet ovanligt, att riksdagen skriver till Kungl. Majit, när en utredning sitter
och arbetar i positiv riktning med saken.

Utskottet har ju också varit inne på det förhållandet, att 1942 års jordbrukskommitté
sysslar med de spörsmål, som motionärerna tagit upp, men
kommer, som sagt, i alla fall till det resultatet att det skall bli en skrivelse till
Kungl. Majit. Jag kan inte förstå att det i detta fall kan finnas annat skäl
därför än att det för det parti, som fört fram denna motion, låter litet bättre
i valrörelsen med att riksdagen beslutar en skrivelse än att motionen icke till
någon åtgärd föranlett.

Det hade alltså enligt min uppfattning, herr talman, varit logiskt riktigast,
att utskottet behandlat motionen på sätt, som det gjort, men kommit till den
slutledningen att på grund av att alla ifrågavarande spörsmål äro föremål för
en utredning, borde icke motionen till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Jag tillåter mig därför att här ställa det yrkandet, att sista stycket på s. 11 i
utskottets utlåtande måtte få följande lydelse i »Enligt vad utskottet erfarit
torde de i motionerna berörda frågorna vara föremål för överväganden inom
1942 års jordbrukskommitté, varför utskottet hemställer, att de likalydande
motionerna I: 215 och lii 326 icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.»

Häruti instämde herr Hammarlund.

Herr Jonsson i Fjäle: Herr talman! Jag vill i den diskussion, som här
forts, särskilt fästa uppmärksamheten på ett problem, som berör befolkningsfrågan
eller rättare sagt möjligheterna att skaffa jordbruket den arbetskraft,
som behövs. För att få det rätta perspektivet på saken, kan det emellertid
kanske vara nödvändigt att man går litet tillbaka i tiden.

Från 1750 till 1850 ökade den jordbrukande befolkningen i vårt land med
i runt tal en miljon människor, och när man vet att ökningen icke var åtföljd
av en motsvarande utökning av jordarealen eller förbättring av livsbetingelserna,
så förstår man att denna befolkning levde under mycket bekymmersamma
och svåra förhållanden. Befolkningen vid jordbruket var sålunda
vid mitten av 1800-talet något större än för närvarande, men den hade
endast 2/s av den jordareal som vi nu ha att bruka och fick knappt hälften
av den skörd, som vi nu få. Det uppstod också mycket besvärliga sysselsättnings-
och försörjningsproblem, och det var väl under trycket av dessa omständigheter
som den starka splittring av jorden skedde, som vi veta förekom
under senare delen av 1800-talet. Att finna utkomst på annat håll var inte
så lätt; den industriella utvecklingen hade ännu inte tagit riktig fart, och därför
måste man dela upp jorden ytterligare.

Men som bekant försiggick också under senare delen av 1800-talet en omfattande
emigration, och jag tror att man kan säga, att större delen av de
omkring en miljon människor, som emigrerade från vårt land under tiden
1860—1900, kommo från jordbruket, vilket i sin tur bidrog att skapa ett
bättre tillstånd på landsbygden. Det blev en avlastning av det befolkningsöverskott,
som åstadkommit de svåra sysselsättnings- och försörjningsproble -

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

men. Under sista delen av 1800-talet gick emigrationen tillbaka, men avflyttningen
från landsbygden hade då sökt sig in i en annan fåra, nämligen till
industrien.

Jag tror att man kan säga att i stort sett har den omflyttning av befolkningsskikten,
som utflyttningen från landsbygden representerar, varit till fördel
för både jordbruket och industrien. Det har inte funnits möjligheter för
jordbruket att ge något så när skälig bärgning åt ett större befolkningsantal
än vad jordbruket nu har, och det har varit till stor nytta för industrien att
komma i åtnjutande av det befolkningsöverskott, som avflyttat från landsbygden.
Men ser man på förhållandena för närvarande, tror jag man snart nog
kan säga, att avflyttningen från landsbygden har gått för långt. Vi känna ju
till, att inom vissa områden, särskilt vid jordbruket, har man under de senaste
åren haft svårigheter att få sitt behov av arbetskraft tillgodosett. Örn
man tar i betraktande befolkningsutvecklingen på landsbygden och vid jordbruket,
finner man, att det är de produktiva åldrarna som avflytta. Därför
är det svårigheter, särskilt inom vissa landsdelar, att tillgodose jordbruket
med nödig arbetskraft.

Professor Wahlund ägnade denna sak ett betydande intresse i ett föredrag,
som han höll under fjolårets lantbruksvecka, där han tog upp detta problem
till behandling. Han kom till följande resultat. Han säde: »Det är emellertid
icke folkminskningen i och för sig som är det allvarliga. Nej, det riskabla
är att jordbrukets rationalisering icke hinner hålla jämna steg med minskningen
av produktionsbefolkningen.» -— »Jag vill», tilläde han, »allvarligt
säga ifrån, att det är nödvändigt att redan nu planera de åtgärder, som krävas
för att neutralisera den åtstramning på arbetskraftstillgången, som kommer
att ske under 1950-talet. Här föreligga stora uppgifter för jordbrukets
forskare och organisatörer. Vi ha några få år på oss; må vi använda dem väl.»

Jag tror att professor Wahlunds uppfattning och problemställning är den
riktiga, nämligen att vi få lov att skynda på med rationaliseringen inom jordbruket,
örn vi skola kunna anpassa arbetskraftsbehovet efter arbetskraftstillgången
inom jordbruket.

När man ser rationaliseringen ur denna synpunkt, tror jag icke att man har
anledning att vara så nervös inför densamma som många av de föregående talarna
varit. Jag tror att man får lov att se saken på det viset, att när det
gäller att rationalisera och stabilisera jordbruket är det centrala icke att genom
nyodling söka utvinna större jordarealer, utan det centrala problemet är nog
att söka rationalisera inom de redan befintliga jordområdena och odlade jordarealerna.

När man ser på jordbrukets förhållanden särskilt ur ekonomisk och lönsamhetssynpunkt,
finner man, att det mindre jordbruket ej är konkurrens dugligt
med det större. Det mindre jordbruket har, såsom det redan påpekats,
mindre möjlighet att utnyttja maskintillgången. Därför ligger det efter i dessa
hänseenden.

Under sådana förhållanden, när det dels är stora svårigheter för jordbruket
att erhålla nödig arbetskraft, och dels det mindre jordbruket arbetar under
sämre förhållanden än det större, synes det mig, att resultatet måste bli, att
man skall försöka att åstadkomma en sådan sakernas ordning, att man genom
olika åtgärder söker lyfta upp befolkningen vid de mindre jordbruken
till högre levnadsstandard. Hittills lia vi måst gå till väga på så vis, att
vi vid de prisrcglerande åtgärderna försökt hjälpa det mindre jordbruket, så
att det kunnat uppnå en något så när skälig levnadsstandard. Det är klart,
att man nog en tid framåt får lov att fortsätta med denna hjälpform. Vi ha

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

också varit inne på linjen att lämna vissa förnödenheter, såsom kraftfoder
och sådant billigare. Men det måste väl ändå sagås, att detta icke är ett rationellt
system, utan det önskvärda är väl att åstadkomma sådana produktionsförhållanden
vid jordbruket, att det kan stå på egna ben.

När det gäller att komma till rätta med detta problem har det i motionen
framförts några synpunkter. Jag vill gentemot en del talare här säga, att det
har i motionen icke direkt sagts, hur allt skall vara i detalj, utan motionen
utmynnar ju i krav på en utredning. Det är först sedan utredningen föreligger
som man får taga hänsyn till de olika detaljförslagen och sålunda bedöma
dessa efter deras värde.

Men åtminstone vi, som stå bakom motionen, ha funnit, att när man skall
företaga dessa rationaliseringsåtgärder, som i största möjliga utsträckning
kunna försörjningsmässigt lyfta upp jordbruket och hålla det uppe, böra de
vidtagna åtgärderna samordnas, så att man icke företager en åtgärd först
och en annan sedan utan någon egentlig plan. Det väsentliga i den föreslagna
planen ligger i att man skall söka samordna de rationaliseringsåtgärder, som
man skall vidtaga i jordbruket. När det är så, att den enskilde jordbrukaren
icke orkar med detta ekonomiskt och kanske icke heller organisatoriskt, ha
vi ansett, att det skulle vara en fördel för de mindre jordbrukarna att få
hjälp i det hänseendet. Herr Waldemar Svensson var i sitt anförande inne
på just detta problem, särskilt när det gällde samhällets inflytande och
funktion i de hänseenden motionärerna anvisat och citerade vad som står i
motionen på s. 6, där det säges att det allmänna måste inverka på produktionens
inriktning och sammansättning. Till detta vill jag understryka vad
som står litet längre ner på samma sida. Där säges, att dessa produktionsplaner,
som man menar skola upprättas för varje jordbruksenhet, skola vara
vägledande för myndigheternas handhavande av produktionsbefrämjande åtgärder
och ingripanden samtidigt som de kunna stimulera de enskilda jordbruksföretagen
att genomföra lämpliga driftsomläggningar.

Jag ser saken så, att när det gäller myndigheternas uppgifter härvidlag
skola dessa så att säga angiva de stora linjerna, efter vilka planeringen
skall ske; men sedan måste dessa planers upprättande anpassas efter förhållandena
inom varje särskilt område. När det nu här i motionen säges, att
dessa planer skola vara vägledande för myndigheternas åtgärder, är det väl
icke myndigheterna, som skola bestämma, hur planerna skola vara, utan det
är meningen, att man med dessa planer i sin hand skall kunna bättre avväga
de åtgärder och de insatser, som staten bör åstadkomma.

Jag vill i detta sammanhang säga, att örn man vill åstadkomma en verklig
förbättring för de mindre jordbrukarna i vårt land, måste staten vara villig
att göra en betydande kapitalinvestering härvidlag. Man säger, att man skall
förbättra priserna så, att jordbrukarna kunna genomföra detta själva. Men
här är det så, att priset utgår ju på saluförda produkter, och man måste lia en
viss mängd saluförda produkter för att kunna få inkomster av sådan omfattning
att man, utöver vad man behöver för att livnära sig, får kapitalresurser
över till genomförande av en rationalisering. För det större jordbruket kanske
det går, men det går icke för det mindre. För en jordbrukare, som haij
tre eller fyra kor och kanske en häst men därtill bär sin familj att försörja,
blir det ytterst små kvantiteter över, som lian kan sälja och få inkomst av.
Under sådana förhållanden finner jag det självklart, att statsmakterna måste
verksamt ingripa, örn det överhuvud taget skall gå att genomföra en förbättring
av det mindre ofullständiga jordbrukets produktions- och existensförhållanden.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt kärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

Med anledning av herr Petterssons i Rosta anförande skall jag, herr talman,
he att få säga ett par ord om hans sätt att läsa den motion, som väckts*
och även utskottets utlåtande. I motionen talas det örn, att det är omkring
100 000 mindre och ofullständiga jordbruk, som behöva hjälp. Då gör han så,
att han tar 50 000 av dem och lägger ihop dem med de övriga 50 000. Då
blir det 50 000 familjer som bli överflödiga. Det föreslås, att man skall göra
detta med tvång, säger han. Jag vill för min del säga, att örn man läser
den punkt i motionen och i utskottets utlåtande, som talar örn tvång, tror jag
knappast, att man kan komma till den uppfattning, som herr Pettersson i
Rosta utläst ur motionen. Jag skall icke trötta kammaren med att rekapitulera
citat ur både utskottsutlåtandet och motionen för att bevisa felaktigheten
i det hänseendet, utan jag vill bara understryka, att här är det fråga örn
att i största möjliga utsträckning på frivillighetens väg komma fram till
bättre förhållanden. Örn man tar del av de statistiska redogörelserna skall
man finna, att under de senaste tio åren har antalet ofullständiga jordbruk
minskats. Det är troligt att denna minskning fortsätter alltjämt utan några
särskilda åtgärder. Men jag ser saken så, att här är väl det väsentliga, att
de familjer, som finnas vid jordbruket överhuvud, få en dräglig försörjning.
Det är detta som härvidlag åsyftas. Jag håller före, att det är en åtgärd
på mycket lång sikt och att man får försöka pröva sig fram och utnyttja de
möjligheter, som finnas att förbättra det mindre jordbruket dels genom att på
olika sätt utöka jordarealen men också genom en hel del andra rationaliseringsåtgärder,
och på så sätt söka komma till rätta med problemet att giva
det mindre jordbruket en breddad och mera bärkraftig försörjningsgrund.

Jag vill säga, att jag tycker att det rimmar illa, när man varnar för att
vidtaga åtgärder för att förbättra det mindre jordbruket men att man samtidigt
i djupa brösttoner talar örn hur dåligt det mindre jordbruket har det.
Jag var vid årets remissdebatt inne i första kammaren och hörde herr Jones
Erik Andersson skildra jordbruket i Dalarna. Örn man utgår från hans skildring
är det icke många som önska bli jordbrukare i Dalarna; det måste vidtagas
åtgärder för att jordbruket i Dalarna och överallt annars, där det är
ofullständigt, skall få en bredare och starkare försörjningsgrund. Det är detta
denna motion åsyftar.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till jordbruksutskottets hemställan.

Herr Nilsson i Varuträsk: Herr talman! Den motion, som ligger till grund
för detta utskottsutlåtande, har väckt ett berättigat uppseende ute på landsbygden.
Det är väl icke så mycket att undra på, när man betänker, hur mycket
den avhandlar. Det gäller nämligen vissa åtgärder för åstadkommande
av ekonomiskt bärkraftigare jordbruk. Alltifrån min tidigaste ungdomstid
och intill denna dag har det varit tal om, hur det skulle kunna gå att åstadkomma
bärkraftigare jordbruk. Det har talats om detta i våra tidningar, det
har talats om det i våra tidskrifter, det har talats därom man och man emellan;
och de mediciner, som ordinerats för att åstadkomma denna frågas lösning
lia i många fall varit mycket olikartade. Det har framhållits som nödvändigt,
att jordbrukets produktpriser skulle höjas i sådan omfattning, att
bönderna därigenom skulle komma i ett bättre ekonomiskt läge. En del har
föreslagit stödåtgärder i andra former. Ändå att en hel del av dessa stödåtgärder
lia kommit oss till godo ha vi icke lyckats att erhålla den bättre
ekonomiska belägenhet, som vi egentligen önskat. Vi kunna blott med tacksamhet
erkänna, att riksdagen har icke alltid varit så snål mot oss bönder.

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga ''jordbruk.

(Forts.)

Vi ha fått bidrag till nyodling, vi lia fått bidrag till betesförbättring, vi ha
fått bidrag till byggnadsförbättring och vi ha fått bidrag till skogsdikning.
Många gånger får jag säga ha dessa bidrag fallit i mycket god jord och varit
synnerligen värdefulla för oss bönder. Men ändå att vi fått dessa bidrag har
sjukdomen varit kvar; jag menar den sjukdom, som kallas jordbrukets dåliga
bärighet.

Jag erkänner att dessa bidrag varit värdefulla, men jag liknar dem många
gånger med att en läkare skall söka läka ett sår men läker såret bara på
ytan och låter sjukdomen i grund och botten vara kvar; då är det ingen rätt
läkning. Så är det också med den hjälp som vi jordbrukare fått. Vi ha fått
den i den omfattningen, att vi kunnat hålla oss vid liv, knoga och draga oss
fram på ett mycket knappt sätt. Men någon grundförbättring i jordbrukarnas
ekonomiska belägenhet bär icke åstadkommits därigenom.

Då är det någon som föreslår, att produktprisernas höjande till en ur jordbrukets
synpunkt lämplig nivå skulle vara det verkligt saliggörande. Jag vill
icke bortresonera, att jordbrukspriserna inverka så att säga på ett mycket
höggradigt sätt för oss jordbrukare. Men jag kan icke undgå att erinra örn,
hur oerhört många jordbrukare vi ha i vårt avlånga land —- ni får förlåta
mig örn jag nämner särskilt Norrland — och hur många tusenden och åter
tusenden jordbrukare vi ha, som icke ha möjlighet att från sina små jordbruk
leverera produkter till försäljning, enär desamma åtgå till familjen. Vad ha
de för nytta av dessa produktprisers höjande? De ha ingen nytta alls.

Jag har haft sysselsättning inom jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse
mycket länge. Jag har varit ute i bygderna och haft tillfälle att tala både
med större, bärkraftigare jordbrukare och med de mindre. Jag vågar säga,
att jag blivit ganska betänksam inför de mindre jordbrukarnas belägenhet.
Det är mycket svårt att åstadkomma en verklig ''förbättring för dessa. Jag
har många gånger sett, att i hela byar där uppe i våra län i övre Norrland
kan varje bonde ha tre, fyra eller högst fem kor på gården och en ganska
stor familj. Vad båtar det då, att ett mejeri ligger strax intill gården eller
byn? De ha nästan ingen möjlighet till avsättning till detta mejeri, och de
så kallade mejerilikvidema bli nära nog ingenting.

Jag är medveten örn att statsmakterna även den gången hjälpte oss ett
mycket stort steg framåt, när vi fingo statsbidrag för att bygga upp våra egna
ekonomiska föreningar. Det betydde en särskild lättnad. Jag har nämligen
varit med på den tiden, när vi sprungo huller örn buller och sålde våra mjölklitrar
för en spottstyver till den mestbjudande. Men tack vare statsmakternas
välvilliga inställning fingo vi möjlighet att bygga upp mejericentraler och
fingo samtidigt en laglig ordning, som tvingade bönderna in under dessa centralers
stadgar och att därigenom bli solidariska med sina yrkeskamrater, som
levererade till mejerierna. Det har varit oss till mycket stor hjälp. Det gäller
särskilt de jordbrukare, som lia så stora jordbruk, att de ha något att
avsätta. Men jag vill återigen omnämna detta, att småbrukarna ha ingen stor
hjälp härav. Många syd- och mellansvenska bönder säga, att norrlänningarna
ha de där förfärligt stora skogarna, som ge så mycket pengar. Hur kan någon
inbilla sig, att det kan vara så? Jag vill söka i någon mån klargöra läget,
hur de mindre jordbrukarna ha det. Låt mig säga, att det är ett litet jordbruk
med fyra eller fem hektar åker, tre eller fyra kor och en häst. Den huvudsakliga
näringen, som man har att leva av, är denna åkerlapp. Man råkar
kanske ha en skogsbi^ omfattande 25—40 hektar skog. Det är klart, att i
den mån denna lilla åkerlapp på fyra eller fem hektar ej ger skaplig försörj -

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

ning, måste man taga till denna skogsmark. Jag vill icke giva en skopa vatten
åt alla de små skogsägare där uppe, som tack vare sin dåliga ekonomi
fått avverkni ngsforbud på sina skogar. Skogen Ilar varit tänkt att tagas i
sista liand, när nöden var som störst. Men när vi se på småbruken där uppe,
är nöden som störst jämt, och skogen är en nödfallsåtgärd. När ägaren tar
den, får lian avverkningsföbud; det händer jämt. Det finnes för dessa små
jordbrukare ingen annan möjlighet till försörjning än att söka få biförtjänster.
Under män ungdomstid fanns verkligen biförtjänster. Det fanns rikligt med
arbete i skogarna då; det fanns samtidigt rikligt med arbete vid flottlederna
och rikligt med arbete på vägarna. Skogen Ilar decimerats där uppe, och bolag
och enskilda ha kanske icke så mycket skogar som tidigare. I den mån
så är fallet har arbetsförtjänsten för de mindre jordbrukarna minskats år efter
år, både vid flottlederna och i skogarna. Vid vägarna, där de tidigare haft
sina arbeten med gruskörning och sådant förlagda, har det blivit andra förhållanden.
Väghållningen har blivit moderniserad. Gruskörningarna ombesörjas
av lastbilar, vilka skötas av en fast arbetarstam, och bönderna få numera
icke många tillfällen till extra förtjänst genom gruskörningar. Vad skall det
då bliva av alla dessa bönder? Jag vet så innerligt väl, att även andra yrkesgrupper
i samhället icke lia det så lätt, men jag kan ändå icke underlåta att
framhålla, att det bland dessa mindre jordbrukare råder ganska tragiska
förhållanden. Det är ett faktum. I en jordbrukarefamilj är det icke alltid
mannen, som lider mest, utan i de flesta fall är det den arma hustrun, som
får bära dagens tunga och hetta. Hon får sköta korna. Ofta har hon ju en
stor barnskara att taga hand om, och hon har sina inomhussysslor. Mer än
en gång har jag frågat en jordbrukarhustru: varför tager ni icke ett biträde?
Varifrån skola vi taga pengar till ett biträde? får jag ofta till svar. Om det
finns en fullvuxen dotter i familjen, och man frågar föräldrarna, varför de
icke ha dottern hemma, blir svaret, att dottern icke vill stanna hemma —
här ha vi att söka grunden till flykten från jordbruket. Jag är livligt övertygad
örn att örn jordbruket som sådant vore bärkraftigt, iflykten från landsbygden
i mycket hög grad skulle avtaga.

Jag gläder mig mycket över att denna motion blivit väckt. Jag har sedan
jag kommit in i riksdagen fått vara med örn att en hel del motioner till jordbrukets
fromma bifallits, men denna motion, som går ut på att åstadkomma
ekonomiskt bärkraftiga jordbruk, anser jag vara den allra viktigaste som
väckts under min riksdagsmannatid. Örn icke de mindre jordbruken kunna
göras bärkraftiga, tror jag icke mycket på norrlandsjordbrukets framtid. Jag
vill verkligen hoppas, att den kommitté eller den organisation, som får i uppdrag
att effektuera de önskningar, som framställts i denna motion och i detta
utlåtande, måtte handla snabbt men samtidigt mycket smidigt.

Här har talats örn tvångsåtgärder. Kanske det är några som tro, att det
skulle gå att använda tvångsåtgärder mot småbrukarna uppe i Norrland exempelvis.
Hur bedrövligt dessa än lia det, så försök icke att rycka dem från deras
jordlappar! Nej, mina vänner, det går icke. Så pass väl känner jag bönderna,
att jag kan försäkra, att deras konservativa inställning förbjuder dem
att godkänna sådana åtgärder. De ha sedan hedenhös varit fria män. Jag beklagar,
att ordet tvångsåtgärder nämnts i detta sammanhang, oell jag hoppas,
att vi genom förordningar, sorn smidigt anpassas efter förhållandena, skola
kunna komma till det resultat, som utskottet åsyftar.

Det talas i våra dagar örn rationalisering. Inom industrien rationaliseras
det ena företaget efter det andra. Jordbruket har kommit på efterkälken, det

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

medger jag. Vad beträffar de stora och de medelstora jordbruken har det ägt
rum en viss rationalisering, tack vare att innehavarna av dessa jordbruk erhålla
penninginkomster i så pass stor utsträckning, att de kunna köpa moderna
körredskap, men en liten jordbrukare med 4—5 hektar åker kan i regel
icke åstadkomma någon rationalisering genom anskaffande av jordbruksredskap.
Det går icke i lås med en mindre jordbrukares ekonomi. Bara detta visar,
att det större jordbruket lönar sig bättre än det mindre.

Jag tycker verkligen, att myndigheterna — icke heller riksdagen lär därvid
kunna fritagas från ansvar — lia låtit det gå alltför långt. Vi ha än i
denna dag många hemmansklyvningar i våra norrländska län. Örn en bonde
har två pojkar, så är det ju naturligt att pojkarna, i fall dfe äro fästade vid
hemmet och äro intresserade av jordbruk, dela sin faders torva, den må vara
nästan hur liten som helst. Om det blir för dyrbart att taga hem en lantmätare
för åvägabringande av en laga jorddelning, så gå de helt enkelt till en
klok gubbe, som hjälper dem med en s. k. sämjedelning. En sådan delning kan
slutföras på ett pär tre dagar och är mycket billigare än en med anlitande
av lantmätare verkställd jorddelning. Sedan söka pojkarna lagfart på var
sin lott. Den ene får övertaga faderns gård, den andre bygger en ny gård.
Vad kostar den nya gården? Den kostar kanske mycket mer än vad hela
hemmanet är värt. Följden blir en mycket hög skuldsättning till skada för
framtida ägare. Så ligger det till. Kanske jag målar för mycket i svart. Ni
må gärna säga det, men jag vet, vad jag talar om. Det är ett faktum, att vi
måste ha en förordning, som helt enkelt förbjuder bönderna att i fortsättningen
stycka sina hemman i småbitar. Jag tycker lagen hittills icke varit tillräckligt
effektiv. Jag har många gånger, då jag varit ute i byarna, bott hos
bönder, som berättat, att deras två söner skulle dela hemmanet. »Snälla ni»,
har jag sagt, »gör inte det! De bli fattiga bägge två. De bli varken bönder
eller arbetare, och det är mycket värre än att en blir arbetare och den andre
blir bonde.»

Jag råkar ha den uppfattningen, att vi först när vi få större jordbruk ha
möjligheter att rationalisera. Vi behöva en lag, som hjälper oss att lägga detta
stora problem till rätta. Jag tror icke det går på en gång, utan att det måste
ske på lång sikt. Först då vi fått en sådan lag, tror jag, att jordbruket kommer
att gå bättre dagar tillmötes, och jag hoppas av hela mitt hjärta, att den
kommitté, som kommer att tillsättas för detta ärendes behandling, kommer att
handla synnerligen snabbt och synnerligen smidigt. Vi ha fått lära oss i jordbrukarkretsar,
att när en kommitté tillsättes på begäran av riksdagen, så är
det inte precis något gott tecken. Många gånger ha vi fått bevittna, att kommittéer
tillsatts för att utreda jordbrukarnas ekonomiska belägenhet m. m.
På landsbygden tycka vi, att det går för sakta. Jag vet icke vad det kan bero
på, men i regel går det så förfärligt sakta, och resultatet blir ändå i många
fall så obetydligt. Det förefaller, som örn vederbörande hade svårt att sätta
sig in i förhållandena. Jag vet ju själv, att jordbruksproblemet är ett svårt
problem. Det har så många sidor, att det ofta icke förvånar mig alltför mycket,
att utredningarna taga lång tid i anspråk.

Det gäller nu icke bara åkerjorden utan även skogen. Det finns hela byar,
där bönderna icke äga någon skog. utan där skogen äges av ett eller flera
bolag. Jag känner till en by, där det finns sexton fastighetsägare, av vilka
endast tre äga skog. Det är väl ändå ett farligt sakernas tillstånd. Jorden
äges av bolag, vilka till stöd för sin rätt kunna åberopa gamla handlingar,
som ännu i dag äga sin giltighet. Jorden ha de en gång i tiden köpt. Det är
ju också ett problem att skaffa tillräckligt med skog till respektive jordbruk.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

Detta problem måste lösas med statsmakternas hjälp. Jag är alldeles övertygad
örn att örn riksdagen tager sig an denna sak, så kan problemet lösas.

Herr talman, jag ber till sist att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Den siste ärade talaren
betonade angelägenheten av att det handlas »snabbt och smidigt» men samtidigt
»på lång sikt». Det kommer kanske att ställa sig litet svårt att både
handla snabbt och på långt sikt. Det går naturligtvis att förenkla detta problem
så mycket man vill, men örn man skall komma problemet in på livet,
måste man ha klart för sig, att det är betydligt svårare att lösa än vad det
förefaller vid hastigt påseende. Den siste ärade talaren sade vidare, att man
icke kunde tvinga de norrländska småbrukarna att gå ifrån sin torva. För att
under sådana förhållanden lyckas sammanslå deras jordbruk, fordras det säkerligen
en så stor smidighet, att jag har svårt att föreställa mig, hur man
skall gå tillväga för att uppnå det avsedda resultatet.

Jag förundrar mig något över att dagens debatt här i kammaren blivit så
lång. I utskottet ägnade vi icke, det får jag lov att erkänna, denna fråga ett så
ingående studium, som man här i kammaren bestått densamma. Det måtte ha
hänt något särskilt, sedan ärendet behandlades i utskottet. I varje fall ha i dag
somliga talare ställt sig mycket betänksamma, herr Pettersson i Dahl har t. o. m.
yrkat avslag på utskottets förslag. På bondeförbundshåll har det väl skett en
förskjutning, sedan ärendet behandlades i utskottet. Man har velat mäla sig ut
och nöja sig med de utredningar, som f. n. pågå. Då jag antecknat en blank reservation
i fråga örn motiveringen, skall jag be att få säga några ord för att
motivera, varför jag reserverat mig.

Frågan örn en rationalisering av de mindre jordbruken ha vi redan tidigare
varit inne på. Jag tycker knappast, herr talman, att man i dag med fog kan
säga: låt oss göra allting annat men icke detta. Herr Hansson i Skediga framförde
sina vanliga önskemål örn bidrag av olika slag till de mindre jordbrukarna.
Örn de av honom påkallade åtgärderna genomfördes, ansåg han tydligen,
att allt vore gott och väl. Jag kan i viss mån hålla med herr Hansson i
Skediga, när han sade sig tro, att saken skulle ordna upp sig av sig självt genom
att de bland de mindre jordbrukarna, som hade de sämst belägna lotterna,
bomme att upphöra med jordbruket. På så sätt skulle man få möjlighet att
sammanslå mindre jordbruk med andra dylika i sådana fall, då de läge i närheten
av varandra. Emellertid måste vi väl göra klart för oss, att vi få lov
att komma fram till en inventering av förhållandena på detta område här i
landet. Särskilt angeläget är, att det undersökes i vad mån möjlighet förefinnes
att åstadkomma en rationalisering. Att man redan vid realiserandet av
eventuella planer, som utskottet också påpekat, får gå fram med en viss försiktighet
är ju uppenbart. Man kan väl icke gärna gå emot ett sådant uttalande.
Jag har redan vid tidigare tillfälle här i kammaren tillkännagivit den meningen,
att jag icke tror så mycket på att rationaliseringen skulle kunna gå så
hastigt, men jag måste ju ändå erkänna, att örn vi verkligen vilja försöka rädda
en del, kanske en stor del av de mindre jordbruken, så kan det förmodligen
icke sko på annat sätt än att vissa mindre brirkningsdelar sammanslås.

Nu är det ju bara fråga örn vad som kan ligga i detta utskottsutlåtandes
långa motivering. Jag tillät mig inom utskottet säga, att jag sällan sett en så
lång motivering utmynna i så litet konkreta förslag, men det kanske var ett
alltför överilat uttalande. Man har visserligen uttalat sig om vad som möjligen
skulle kunna genomföras i skilda avseenden, men man kan ändå icke
bliva klar på vad som verkligen kan göras, förrän man fått en inventering till

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

stånd. Och jag har redan betonat angelägenheten av att inventering kommer
till stånd så snart som möjligt.

Många påståenden ha, särskilt i motionen, framkommit, som jag icke kan
vara med örn. Detsamma gäller vissa delar av utskottets utlåtande. Beträffande
det tvångsförfarande, som varit på tal, förmodar jag, att det varit förslaget
örn detta, som kommit bondeförbundet att övergiva sin tidigare ståndpunkt
i rationaliseringsfrågan. För min del är jag icke vidare förtjust i tanken
på ett tvångsförfarande. I många fall inträffar det emellertid att ett litet
jordbruk, som icke har tillräckligt med egen jord, ligger intill en större gård.
I sådana fall kan det, som en föregående talare framhöll, vara önskvärt, att
innehavaren av det mindre jordbruket får möjlighet att — örn det visar sig
möjligt att genom frivillig överenskommelse förvärva tillskott från det större
— tvångsvis erhålla skäligt tillskott av jord. Därigenom kan ödeläggelsen av
det lilla jordbruket förhindras. Under alla förhållanden bör man naturligtvis
här gå försiktigt fram.

På s. 11 i utskottets utlåtande heter det: »Då svårigheter kunna tänkas uppstå
att lämna statsbidrag för byggnadsändamål till jordbruk, som framdeles
måhända böra upphöra att vara självständiga brukningsdelar, bör den åsyftade
planeringsverksamheten snarast komma till utförande. Vid densamma bör
givetvis tillses, att innehavare av sådana jordbruk, vilka för framtiden icke
kunna bestå som självständiga brukningsdelar, under övergångstiden beredas
nödiga utkomstmöjligheter.» Här blir det säkerligen en delikat fråga för vederbörande
att kunna mönstra ut de jordbruk, som icke anses kunna i längden
bära sig, och vars innehavare därför böra utestängas från exempelvis
hjälp till uppförande av byggnader m. m. Dem får man försöka att under
övergångstiden bereda utkomstmöjligheter på något annat sätt. Hur detta
skall tillgå, har utskottet icke närmare uttalat sig örn. Jag tror det kanhända
icke blir så lätt. Jag ställer mig även tveksam beträffande riktigheten av följande,
av utskottet gjorda uttalande: »Utskottet är av den uppfattningen att
därest verksamheten skall giva önskvärt resultat, torde en enhetlig ledning av
densamma vara erforderlig. Huruvida för ändamålet skall erfordras inrättandet
av ett helt nytt organ, eller ledningen av verksamheten må kunna anförtros
åt något nu befintligt ämbetsverk eller annat organ, synes icke lämpligen böra
avgöras i detta sammanhang.» När vi i alla fall inte från början ämna sätta
i gång med ett nytt ämbetsverk för att utföra dessa saker, som ju redan på
vissa punkter äro under utredning, hoppas jag att nuvarande befintliga ämbetsverk
skola kunna lämna tillräckligt givande resultat härutinnan.

Jag har lovat herr talmannen .att icke taga mer än 15 minuter i anspråk.
Jag tror emellertid, att jag har ett pär minuter kvar, och då skulle jag endast
vilja säga, att fastän herr Hagberg i Luleå synes vara så välvilligt intresserad
för jordbruket, att han började sitt anförande med att förklara, att han ordnat
fläskpriserna bär i landet på senare tiden, kom han dock ej i sitt anförande
fram till någon klar linje i denna fråga. Hans kraftiga kritik även av familjejordbruken
pekade dock i den riktningen, att man skulle avskaffa alla de
mindre jordbruken och huvudsakligen inrikta sig på storjordbruken. Jag vill
ännu en gång säga att jag tror den här rationaliseringen kommer att gå sakta.
Då herr Hagberg i Luleå sade att de mindre jordbruken skulle kunna upprätthållas
endast genom att man där får tillämpa en sorts slavtjänst så att
säga, med lång arbetstid och försakelser av olika slag, så kan det ju vara möjligt
att man kan anse detta som en slavtjänst. Men jag är glad för att kärleken
till jorden alltjämt är så stark hos en hel del människor i detta land, att de
föredra att bålla sig kvar på ett kanske ofullständigt jordbruk, där de i alla

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Nr 22.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

fall med hjälp av hustru och barn kunna visa att de klara sig. Jag anser detta
vara en tillgång för vårt land, så länge man inte vet hurudan utvecklingen på
det industriella området i det långa loppet kommer att te sig.

Herr talman! Med dessa ord har jag velat uttala mig örn en del punkter i
detta förslag. Jag har intet annat yrkande än om bifall till utskottet i vad det
gäller dess kläm, och i fråga örn motiveringen har jag inte möjlighet att nu
göra några ändringar.

Jag vågar till sist hoppas att den inventering och den utredning som här
kemmer till stånd skall göras på så varsamt sätt, att det svenska småbondejordbruket
inte rubbas i sina grundvalar utan att det även i fortsättningen
kan få existera i stor utsträckning.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta den
fortsatta handläggningen av förevarande ärende ävensom behandlingen av övriga
på föredragningslistan upptagna ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.03 em.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 7 juni.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ I Herr

andre vice talmannen anmälde till fortsatt handläggning jordbruksutskottets
utlåtande, nr 55, i anledning av väckta motioner örn vissa åtgärder
för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk; och lämnades därvid
enligt förut skedd anteckning ordet till

Herr Liedberg, som anförde: Herr talman! I väntan på att kammarens
bänkar fyllas, må det tillåtas mig att göra en liten randanmärkning, som ligger
utanför ämnet. Den som följt debatten under kanske tio talares anföranden
har ju gärna velat höra vad som sagts. Jag vet för min del icke, örn det
beror på bristfälligheter i den installerade högtalapparaturen eller örn det beror
på en del kammarledamöters förmåga att undandraga sig artificiell förgyllning
av den naturliga talarkonsten — jag vågar icke yttra mig örn vad
som kan vara anledningen — men ett faktum är, att arrangemanget icke främjat
åhörandet av en del av de hållna anförandena. Detta är faktiskt till men
för den som kommer in i debatten på ett ganska sent stadium.

För min del har jag icke ämnat försöka mig på någon större utläggning av
det problem, som vi här behandla. Debatten följer ju ganska nära det ämnesom Andra

kammarens protokoll 1944. Nr 22. 5

Vissa åtgärder
för åstadkommande
av
ekonomiskt
bärkraftiga
jordbruk.
(Fort..)

Nr 22.

Onsdagen (leii 7 juni 1944 em.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

råde, som var föremål för debatt nyligen i anledning av en motion rörande
jordbrukets framtida förhållanden, och det skulle därför innebära en upprepning
att gå för djupt in på problemet i dess helhet.

Det har icke kunnat undgå att frappera mig, att utskottsutlålandets formulering
— jag sitter visserligen som medlem i jordbruksutskottet, men jag
har icke haft tillfälle att deltaga i denna frågas behandling —• och reservanterna
Anderbergs och Anderssons i Tungelsta formulering förete något av vad
jag skulle vilja kalla — kanske icke familjegräl men ett litet missförstånd i
den trängre kretsen. Jag har litet svårt att förstå den väsentliga skillnaden
mellan utskottsutlåtandet, som talar om att, i den mån undersökningar i av utskottet
berörda hänseenden icke redan igångsatts, utredning i motionens
syfte och enligt av utskottet angivna synpunkter bör verkställas, och reservationen,
där det heter, att det jämväl bör prövas, huruvida saken kan anförtros
åt en viss kommitté. Det är i själva verket så, att motionen innerhåller väse uttåga
ting av det som sedan åtskillig tid tillbaka har behandlats och stötts och
blötts inom den s. k. 27-mannakommittén, med andra ord 1942 års jordbruksutredning.
Om så är fallet, kan det icke hjälpas, att motionen har förlorat en hel
del av nyhetens fräschör. Därmed vill jag icke ha uttalat någon förkastelsedom
över motionen, ty det kan alltid vara nyttigt att understryka åtskilliga fakta.

Jag har själv för min personliga del uttalat mig örn målsättningen vid flera
offentliga tillfällen, kanske icke så mycket här i kammaren som utanför, och
jag vill icke upprepa vad jag tidigare framhållit. Det torde vara tillräckligt
känt av dem som intressera sig för den fortgående debatten på detta område.
Och att här ingå på awägningsspörsmålen, gränsdragningen, åtgärdernas utformande
o. s. v. i detalj kan knappast vara lämpligt för den som sitter med
i 1942 års jordbruksutredning, vilken egentligen, så vitt jag förstår, sysslat
med samtliga de problem, som i motionen äro upptagna. Det kan knappast vara
lämpligt att därmed föregripa den utredning och den prövning, som där äger
rum.

Herr Hansson i Skediga, en av de första talarna, hade en del uttalanden,
som icke kunnat undgå att väcka en viss gensaga. Han uttalade bl. a., att
ingen utredning i själva verket behövdes. Bleve prisbildningen bara sådan
den borde vara, behövdes inga utredningar, utan saken klarade sig av sig själv.
Jag kan icke annat än mellan begreppet utredning och begreppet rationalisering
sätta ett likhetstecken. Vill man lia rationalisering, måste man ha en utredning,
som går både på bredden och på djupet, och då komma vi fram till frågan, huruvida
en rationalisering överhuvud taget behövs.

Det var en talare — herr Jonsson i Fjäle, vill jag minnas — som åberopade
professor Wahlund och citerade några efter min uppfattning mycket kloka ord
som han hade skrivit. Jag ka.n inte neka till att när jag hörde detta citat jag
tänkte, att det kanhända hade varit nyttigt och önskvärt, örn ett pär av talarna
— jag tänker både på herr Hansson i Skediga och herr Pettersson i Hosta —
hade läst eller erinrat sig det uttalandet. Örn nu så icke skett, får man väl hoppas,
att professorns närvaro i partigemenskapen kan ge anledning till nyttiga
seminarieövningar på den punkten. Herr Hansson uttalade också, att det icke
behövdes någon expropriation, därför att när den saken blir aktuell funnes
dessa stackars människor icke kvar. och därför vore det lätt att taga jorden i
anspråk för det ändamål man ur allmän synpunkt ansåge stå i bästa överensstämmelse
med en aktiv jord- och jordbrukspolitik. Det egendomliga är, att
medan man i dag kommit fram till denna uppfattning, kämpade man på det hållet
— jag tror icke herr Hansson i Skediga personligen men hans parti — för
ett eller två år sedan för att få en expropriationslagstiftning till stånd, en ex -

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Nr 22.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

propriationslagstiftning utanför elen nuvarande lagstiftningens ram. Jag hade
redan då den uppfattningen, att man därmed begärde någonting, som icke kunde
vara till gagn, och det förefaller ju nu, som örn man även på det håll, där
man den gången till min stora förvåning begärde en sådan, kommit till en liknande
uppfattning.

Vad är det då som gör, att jag för min del måste ansluta mig till de reservanter
— herrar Bondeson och Larsson i Karlstad — som vilja ha ett visst uttalande
i utskottets utlåtande struket? Jag vill i detta sammanhang påpeka,
att utskottet har skrivit försiktigt. Utskottet har nog haft klart för sig, hur
vansklig en sådan lagstiftning är — kanske icke att besluta men att tilllämpa.
Men när man som min ärade vän och utskottets vice ordförande herr
Andersson i Löbbo säger, att de som äro rädda för denna lagstiftning se spöken
mitt på ljusa dagen — någonting i den vägen menade han väl — måste
jag säga, att det kanske ändå icke är att se spöken på ljusa dagen om man opponerar
sig mot att en expropriationslagstiftning tages i anspråk som ett instrument
för att genomföra jordbrukets rationalisering och dess sanering. Ty hur
blir en sådan lag efter allt att döma tillämpad? En del av vårt svenska jordbruk,
de större brukningsdelarna, har redan de förhållandevis bästa förutsättningarna
för att motsvara folkhushållets krav — konsumenternas krav kunna
vi säga — på en effektiv produktionsordning och samtidigt en produktionsordning,
som kan förenas med en tillfredsställande inkomst-, löne- och levnadsstandard
för de människor, som äro sysselsatta på dessa brukningsdelar. En
annan del av det svenska jordbruket åter — och en till antalet mycket betydande
del — behöver hjälpas till bättre förutsättningar för att inom en given
ram kunna bedriva sitt jordbruk på ett lönsamt sätt.

Hur blir nu tillämpningen av en expropriationslagstiftning? Det föresvävar
väl de flesta, som äro förtjusta i tanken på att införa detta instrument i arsenalen
av olika vapen för att komma till rätta med jordbrukets svårigheter och
bristfälligheter, att det här är fråga örn att utav de bäst situerade jordbruken
taga litet här och litet där och lägga det till de sämre, sorni ha det otillfredsställande
ordnat och otillräcklig areal.

Först och främst är det ju på det sättet, att vi ha gårdar på över 100 hektar
åker till ett antal av, jag vill minnas 2 300 här i landet. Vi ha vidare åtminstone
100 000 problemjordbruk eller ofullständiga jordbruk, även om vi frånräkna
de allra minsta brukningsdelarna, och de jordbruk, som äro och böra karakteriseras
såsom stödjordbruk. Hur långt räcker det då till att nagga de bäst situerade
brukningsdelarna i kanten? Det ligger i själva verket så till, att det räcker
mycket litet. Ty de 100 000 småbruken ligga tyvärr icke grupperade kring
de 2 300 större jordbruken utan i mycket stor utsträckning i kolonier på 10, 20,
30 stycken eller flera, och ett fåtal småbruk äro så belägna, att de överhuvud
taget skulle kunna hjälpas med att få en bit från den ena eller den andra av
de brukningsdelar, som i och för sig äro av tillfredsställande storleksordning.

Men även örn man nu ginge på den linje, som — jag upprepar det — föresvävar
de flesta, som drömma om lagens välsignelsebringande verkningar, och
även örn man naggade de större jordbruken i kanten och hjälpte ett fåtal, hade
man dock alla de andra kvar. Och vad har man dessutom åstadkommit? Jo,
man har åstadkommit, att man försämrat strukturen för de brukningsdelar,
som icke bara i dag kunna anses någorlunda tillfredsställande, utan som ännu
mer i morgon komma ''att motsvara de skärpta krav på effektivitet, som man
då uppställer. Skulle man vilja ha denna lag oell vilja utnyttja den på ett rationellt
och riktigt sätt. skulle man naturligtvis icke bara tänka på dessa möjligheter.
Det skulle icke vara de sorn skulle vara dominerande i önsketänkandet,

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

titan man skulle därjämte tänka sig, att man för dessa grupper av ofullständiga
jordbruk, bestående av så och så många — skulle utnyttja expropriationslagstiftningen
•— när vi tala örn en tvångslagstiftning, är det ju expropriation
som mest kommer i fråga —• till en sammanslagning av flera små brukningsdelar
till en större. Det ligger i sakens natur, att man enligt vår uppfattning
likväl varken kan eller vill vara med om detta.

Jag tror dock att det finns tankegångar i den socialdemokratiska motionen,
som icke äro främmande för ett, ganska långt gående tvångsförfarande, även
örn de icke komma till synes i utlåtandet, och även om de ledamöter, som stå
för detta utlåtande, icke hylla sig till dem. Men liksom jag reagerar mot
denna tendens i motionen, som jag icke kan undgå att finna, reagerar jag
överhuvud taget mot tanken på att med linjal och med tvång genomföra den
i och för sig nödvändiga saneringen. Jag kan icke förstå, hur man överhuvud
taget med tvångsmedel skall kunna komma till rätta med problemet. Jag inser
icke, hur man skall kunna skilja ut de jordbruk, som icke bara behöva utan
även böra hjälpas, från jordbruk vilka visserligen teoretiskt böra hjälpas till
större areal men vilkas innehavare icke vilja och önska detta, och där jordbrukets
storlek för individen i fråga är tillfredsställande. Örn vi än knäsätta
begreppet familjejordbruk och önska, att så många som möjligt skola bli jordbruk
som på ett ekonomiskt försvarligt sätt kunna sysselsätta arbetskraft för
en hel familj på t. ex. man, hustru och några barn, är det likväl icke så, att
alla människor tillhöra sådana familjer. Det finns familjer, som familjejordbruken
visserligen skulle passa för, när barnen nått en viss ålder, men som
både dessförinnan och därefter vilja sitta på en egendom, som kräver mindre
arbetskraft. Därtill kommer att det under alla förhållanden blir oerhört svårt
att göra en riktig gränsdragning mellan de ofullständiga jordbruken och stödjordbruken.
Och då kommer man — åtminstone gör jag det — till den slutsatsen,
att först när människorna själva vilja ha det allmänas stöd, är det en
plikt för det allmänna att också träda hjälpande till.

En sådan tankegång utesluter tvångsåtgärder på detta område. Tvångsåtgärderna
komma att generellt sett försämra förutsättningarna för dem som ha de
mest framtidsvärdiga villkoren för ett efter hand mer och mer effektiviserat och
rationaliserat jordbruk. Och man kan enligt min mening icke, örn man tar hänsyn
till de mänskliga faktorerna och icke bara till de rationellt ekonomiska,
framtvinga de små jordbrukens sammanslagning. Vad åstadkommer man i så
fall? Jo ett våldförande av den enskildes rätt, Man åstadkommer ett osäkerhetstillstånd
för alla, ett allas krig mot alla. Var och en söker att, eftersom lagen
tillstädjer vissa åtgärder, begagna sig av lagen eller att skydda sig mot lagen,
och därmed rubbas den trygghet och den möjlighet till långsiktig planering
och klok planläggning, som är en nödvändig förutsättning för att en rationalisering
skall kunna genomföras. Är det någonting, som håller vår befolkning
kvar vid landsbygden, så är det väl det relativa trygghetsbegrepp, som
ligger i innehavet och bruket av ett jordbruk. Det kan vara ekonomiskt sämre
än andra utkomstmöjligheter, som kulina stå till buds. det kan vara lockande
ur många andra synpunkter att övergiva det, men jordbrukaren har en känsla
av att han sitter på sin egen torva och att lagen giver honom skydd att sitta
där, örn han nöjer sig med de villkor denna torva skänker honom. Men genomför
man dessa tvångsmedel, har man därmed rubbat en av de viktigaste förutsättningarna
— om icke den allra viktigaste — för trivseln inom jordbruket.
Kärleken till yrket finns där, och den kärleken är på det intimaste sätt knuten
till bruket av just de egna tegarna och den egna egendomen. Det blir en
åtgärd, som medför föga gagn och stora oläg-enheter. Jag bestrider icke —•

Onsdagen den 7 juni 1944 em. Nr 22.

Vista åtgärder för åst adit ömmande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

och jag vänder mig därvidlag till utskottets ärade vice ordförande — att man
kan konstruera upp fall, där man, såsom lian gjorde, säger, att det och det
skulle kunna åstadkommas, om det icke vore ett litet fåtal, som motsatte sig
detta. Men jag säger mig, att de vinster, sorn man därmed skulle inhösta,
måste bliva oerhört små i förhållande till de förluster man åstadkomme i
andra för jordbruksutövarna grundläggande värden.

Det finns efter min mening andra medel för att komma till rätta med denna
sak. Det är först oell främst upplysning. Man måste göra klart för jordbrukarna,
att bär vill någonting tili, om jordbruket inte bara i dag och i
morgon utan i övermorgon skall kunna motsvara de krav, som samhället ställer
på jordbruket mot det att samhället bjuder jordbruket en viss trygghet och
ett visst skydd. Det måste göras Idart för jordbrukarna, att med all den arbetsamhet,
som i övrigt kan prägla deras dagliga gärning, så hjälper det ändå
inte, om man inte samtidigt är inriktad på att positivt medverka i en förbättring
av jordbrukets allmänna struktur. Det behövs framför allt ett statligt
stöd, i stor utsträckning bestående av direkta bidrag till deni, sorn inte fylla
de förutsättningar, varpå prisbildningen överhuvud taget är baserad.

Det har stått en del diskussion kring vem som skall finansiera det svenska
jordbrukets upprustning. Skall jordbruket göra det på basis av sin prisnivå,
eller skall det allmänna göra det över hela linjen, så att prisnivån icke behöver
influeras av omkostnaderna för upprustningen. Det förefaller mig alldeles
tydligt, att om man överhuvud taget skall kunna knäsätta principer för en
viss prisbildning, så måste de knytas fast till jordbruk av en viss minimistorlek
eller av en viss minimikvalitet. Vi kunna kalla det för normjordbruk,
eller vi kunna kalla det för basjordbruk. Men örn man knyter prisbildningen
till en sådan kategori och de som ligga däröver, måste man väl förutsätta, att
denna prisbildning i och för sig skall kunna förverkliga det, varom alla tycks
vara ense, nämligen att jordbruket skall kunna ge en arbetslön, som är jämförlig
med vad andra liknande folkgrupper kunna ernå. Och i så fall -—• och
det tror jag, att jag tidigare Ilar utvecklat bär i en annan debatt — äro denna
lönsamhet och jordbrukets förmåga till egen rationalisering i stort sett synonyma.

Men så komma vi till dessa, låt oss säga 100 000 jordbruk, som inte äro
stödjordbruk och icke heller fullständiga jordbruk utan som ligga däremellan,
och det är alldeles tydligt, att de jordbruken aldrig av egen kraft kunna åstadkomma
sin egen rationalisering. Jag ger herr Jonsson i Fjäle fullkomligt rätt
i vad han därvidlag säde, fastän han kanske inte så noga definierade, vilka
det egentligen gällde. Det är där som statsmakterna lia oerhört stora uppgifter,
när det gäller att i praktiskt handlande omsätta inte bara en för jordbruksnäringen
välvillig jordbrukspolitik i allmänhet utan även en positiv och
långsiktig jordpolitik.

Jag tror, att man i den frågan kan komma ganska långt. Frånsett den inriktning
hos människorna, som måste åstadkommas för att dessa sammanhang
skola inses, genom att vidare kombinera stödpolitiken med de statliga åtgärderna
på lång sikt, så förutsätter .stödet till den enskilde, att denne vill ha
stöd. Om det allmänna vill ge den enskilde stöd, så förefaller mig det också
ge anledning till det allmänna att i så fall säga: vill ni lia stöd och vill ni, att
vi skola hjälpa er att åstadkomma det ni inte av egen kraft kan, så vilja vi
också från vår sida ha vissa utfästelser beträffande den framtida utvecklingen.
Jag tror, att dessa utvägar äro alldeles tillräckliga för att både på
kort och längre sikt åstadkomma det vi vilja och det som måste åstadkommas,
och därmed har jag också sökt ge uttryck för min starka opposition mot att

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

T'' issa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

på detta område införa tvångsåtgärder. Den som vill lia medicin, lian skall få
den, örn lian själv vill ha den och inser sitt eget behov, men man skall inte
tvångsmata honom nied den, om han finner sig bättre till rätta med att reda
sig utan!

Herr talman! Jag har till dessa reflexioner f. n. ingenting vidare att tilllägga.
Debatten har pågått så pass länge, att det knappast finns någon anledning
att ytterligare förlänga den. Jag tror för min del, att vi få upp dessa
frågor i en^ framtid både en och flera gånger, då vi ha att taga ställning till
realiteter på helt annat sätt än vi lia i dag, då vi tala om allmänna linjer och
föl-utsättningar. Men med hänsyn till vad jag har tillåtit mig anföra ber jag
att för min del få yrka bifall till utskottets förslag, dock med den ändring,
som har föreslagits av reservanterna herrar Bondeson och Larsson i Karlstad.

Herr Pettersson i Rosta erhöll härefter på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Jag måste ha uttalat mig ganska otydligt i fråga
örn expropriation, eller också är det högtalaren som inte har fungerat. Utskottets
vice ordförande lägger i min mun, att jag motsatt mig expropriation av jord
till jordbruk, och herr Liedberg säger tvärtom, att jag vill gå med på att
expropriera. Vad har jag då sagt?

Jag har sagt, att jag är motståndare till expropriation av små jordbruk. Örn
det ligger två småbruk bredvid varandra och den ene ägaren skulle kunna
med lagens hjälp taga ifrån den andre hans småbruk, det är jag motståndare
till. Men jag bär under många år i mitt hemian rest på småbrukspremiering,
och då har jag träffat på många småbruk, som legat alldeles invid bruksskogarna
i Bergslagen. Det har varit vackra småbruk, men de ha saknat skog
och bete, och därför är jag fullt på det klara med att man måste ha en lag om
expropriation för att ge dessa småbruk litet husbehovsskog och bete. Då bli
de förvandlade från ofullständiga jordbruk till fullständiga.

Det är vad jag har sagt, och jag hoppas, att herrarna nu lia förstått min
inställning till frågan.

Herr Liedberg, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Det är möjligt, att högtalaren inte har fungerat, antingen
den tekniska eller den mänskliga, men jag får säga, att det sista inlägget
åtminstone har givit klarhet på en punkt, och det är, att herr Pettersson
i Rosta vill ha expropriation bara den inte drabbar vissa kategorier!

Härpå yttrade:

Herr Sandberg: Herr talman! Det är ju här fråga örn åtgärder för åstadkommande
av bärkraftiga jordbruk, och därvid har uppmärksamheten i särskild
grad riktats på kravet på rationalisering. Man har ju med all rätt pekat
särskilt på de s. k. ofullständiga jordbruken och erinrat örn att dessa inte
kunna komma till tillräcklig lönsamhet med mindre att deras karaktär av ofullständiga
jordbruk förändras. Detta är ju alldeles riktigt. Det råder inte någon
meningsskiljaktighet i detta hänseende. De ofullständiga jordbrukens lönsamhet
måste förbättras, och därvidlag måste staten ge sitt kraftiga stöd till den
rationalisering, som man måste anse vara ofrånkomlig. Detta är emellertid en
fråga på lång sikt, och jag tycker nästan, att man här har varit böjd för att
uttala en övertro på rationalisering. Vi få ändå inte glömma bort, att för jordbruket
i dess helhet är likväl prispolitiken av grundläggande betydelse, och
även för det mindre jordbruket spelar denna en avgörande roll. Då sålunda
herr Nilsson i Varuträsk här för en stund sedan framhöll, att det inte spelar

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Nr 22.

Visna åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

någon roll, vilka priser man Ilar på jordbrukets produkter, därför att de små
jordbruken få ju litet eller intet med av den saken, eftersom de lia så litet att
sälja, så tycker jag ju, att lian överdrev denna synpunkt. Örn jag tar det län,
som vi båda tillhöra, nämligen Västerbottens län, vilket är ett genuint småbrukarlän,
så invägdes dock vid länets samtliga mejerier under 1943 74 574
ton mjölk. Denna mjölkmängd representerar ett värde av 22 370 200 kronor.
Då är även producentbidraget medräknat. Om man tar hänsyn till att vi i hela
länet lia knappt 25 000 brukningsdelar, så är det ändå inte så litet belopp,
som kommer på varje brukningsdel. Till detta kommer naturligtvis bl. a. även
de inkomster, som erhållas genom försäljning av produkter till den omfattande
slakteriorganisationen.. Jag kan inte för ögonblicket nämna några siffror på
det området.

Utan att alltså förringa vad som här är en huvudfråga, nämligen önskvärdheten
och nödvändigheten av en rationalisering på lång sikt av de ofullständiga
jordbruken, så får man å andra sidan inte heller se bort ifrån att prispolitiken
även i det nuvarande läget spelar en icke ringa roll. Bara ett öre per kilogram
till eller från på den invägda mjölkmängd, som jag nyss nämnde, representerar
dock trekvartsmiljon kronor. Det är därför klart pa tal örn denna sak, att de
differentieringsbidrag, som kommit Norrland till del, saväl som producentbidraget
ha spelat en mycket stor roll för denna landsdel, och det är givetvis nödvändigt
under det man väntar på den rationalisering, som inte är färdig i en hastig
vändning, att se till att man inte lämnar det mindre jordbruket i sticket
under tiden. Kanske blir det till och med nödvändigt att vidtaga vissa anord^
ningar med differentierade priser även i fortsättningen, därför att man, då
det gäller de norra delarna av vårt land, har att. räkna med en faktor, som
aldrig kan rationaliseras bort, nämligen de klimatiska förhållandena..

Men, som sagt, i övrigt är det ju så, att man vill komma till en rationellare
ordning beträffande de ofullständiga jordbruken,, och i det avseendet har jag
inte någon annan mening än vad som sagts här i motionen ecb betänkandet i
fråga örn själva principen. Vi lia också, som erinrats örn fran annat hall, varit
inne på denna sak från folkpartiets sida redan i fjol. Jag vill emellertid uttala
vissa farhågor och varningar beträffande sättet, på vilket man synes
mena att denna rationalisering skall ske. Jag förmenar, att det är högst angeläget,
att man går fram med försiktighet och lämplighet. Man får inte. ga
bryskt till väga eller tillämpa några schablonmässiga metoder. Det går ju inte
att i en hast sammanlägga ett stort antal jordbruk och ställa dem utan inkomstmöjlighet.
vilka tidigare haft en del av dessa jordbruk som huvudsaklig inkomstkälla.
Det säges nu visserligen inte heller från. motionärernas sida, att
man skall gå våldsamt till väga, men det kan inte hjälpas, att hela skrivsättet
och tongångarna ändå ge en viss känsla av peli en farhåga för att det där
bakom ligger en viss möjlighet till tvång och våld, som är större än vad nöd ''

a’jt,1ffvilV också peka på att här skymtar i utskottsutlåtandet inrättandet av
ett stort statligt organ, som skall lia hand örn planeringen av jordbruksdriften.
Detta nya organ skall planera såväl i fråga örn jordbrukens storlek som
också själva driften på de enskilda jordbruken. Det är ju en jätteuppgift, som
man på detta sätt tänker sig, oell man kail vara tveksam, huruvida något statligt
organ verkligen kan gå i land med den saken. Jag tror, att man inte bör
glömma bort de möjligheter, sorn vi nu lia i de fall, da det gäller t. ex. beviljandet
av statsbidrag för något ändamål at ett jordbruk. X detta sammanhang
kan ju både en rådgivning och en planläggning åstadkommas för detta jordbruk
och dess drift.

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 em

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

Då etet gäller denna fråga om rationaliseringen vill jag framhålla, att jag
tror, att man först och främst bör förhindra, att en oklok och olämplig jorddelning
får fortsätta. Man har redan tagit betydelsefulla steg i den ''riktningen,
såsom också erinrats om i lantmäteristyrelsens yttrande, men ännu
mera återstår att göra, och vi förvänta ju från det hållet nya lagförslag inom
den närmaste tiden. Vidare finns det ju, som här har erinrats örn förut, möjlighet
att ytterligare utvidga de ofullständiga jordbruken genom nyodling,
betesförbättring, stenröjning och sådant och därigenom särskilt i Norrland på
ett verksamt sätt komplettera dessa jordbruk. I detta sammanhang kan jag,
herr talman, inte underlåta att peka på en möjlighet till rationalisering, som
visserligen inte är aliena tillräcklig men som bör beaktas. Om man nämligen
kan komma därhän, exempelvis genom ett betydligt kraftigare stöd från statens
sida, att vi — jag tänker nu särskilt på Norrland, vilket må förlåtas mig
— kunna genomföra en täckdikning av åkern i helt annan omfattning än nu,
då den täckdikade arealen endast utgör cirka 5 procent av hela arealen, om
man pa det sättet kan skaffa bort de alltför små och oregelbundna åkerformationerna
och komma till sammanhängande fält, och man sedan använder den
möjlighet som finns genom gemensam maskinanvändning, så kan man på detta
sätt redan inom ramen av ett mindre jordbruk med täckdikning och gemensam
maskinanvändning komma ett ganska bra stycke, då det gäller rationalisering
av själva åkerbrukets drift.

Sedan måste man väl tillvarataga de möjligheter till utvidgning av de små
jordbruken, som givas exempelvis vid ägarebyte, då man med hjälp av de allmänna
organen kan underlätta sammanläggning och laga så att man främjar
tillkomsten av större brukningsenheter, i sammanhang t. ex. med beviljandet
av egnahemslån. Ja, man får också lov att taga upp hela frågan om omskifte.
Vi ha ju sådana fastighetsbildningar på sina håll, att det knappast kan bli
någon rationell ordning förrän man får hela skifteslaget omskiftat, men det är
ju en mycket stor och svår fråga.

Jag tror alltså att det är möjligt att med användande av förefintliga organ,
alltså hushållningssällskapen, egnahemsnämnderna och jorddelningsorganisationen,
främja jordbrukets rationalisering i mycket stor utsträckning, örn samtidigt
statens kraftiga stöd gives.

Jag vill med det anförda ha uttalat min varning för att förstatliga jordbrukets
rationalisering på ett sätt som leder till tvång för jordbrukaren. Vidare
vill jag framhålla, vilket en av de föregående talarna var inne på, att det
är^ mycket viktigt, att jordbrukarna själva bli medvetna örn vad Set här är
fråga örn, att de erhålla nödig upplysning, och att de bli positivt inställda till
den verksamhet det nu gäller. I nu nämnda hänseenden lia säkerligen jordbrukets
ekonomiska och fackliga organisationer en betydelsefull uppgift att
fylla.

Med dessa ord, herr talman, har jag velat beledsaga det nu ifrågavarande
betänkandet.

Herr Orgard: Herr talman! Jordbruksutskottet är i stort sett enigt i sitt
utlåtande, och de reservationer, som äro fogade därtill, ha icke avvikit något
väsentligt från själva grundprinciperna. En ledamot av utskottet har desslikes
upplyst örn att i utskottet var det ganska lätt att komma överens. Man hade
därför nästan kunnat vänta, att utskottets utlåtande skulle ha blivit antaget
av en nära nog enhällig riksdag och att här icke någon lång debatt skulle ha
behövt ifrågakomma. Å andra sidan gäller det ju en av de allra mest brännande
frågor vi stå inför, en verklig jordbrukets livsfråga. Det gäller, örn jag

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Nr 22.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga ''jordbruk.

(Forts.)

så får säga, en grundfråga för jordbruksnäringen, och det är därför icke underligt
att i synnerhet alla de som äro beroende av jordbruksnäringen äro intresserade
av att göra inlägg i debatten. Under debattens gång förefaller det
emellertid som örn skilda meningar i högre grad skulle göra sig gällande än
som framgår av utskottets yttrande och de till detta fogade reservationerna.

Jag blev synnerligen förvånad, när det ifrån bondeförbundshåll t. o. m.
ställdes ett avslagsyrkande här. Idet förefaller mig, som om man ifrån jordbrukarhåll
i synnerhet hade anledning att i hög grad värdesätta, om vi kunde
få ett nära nog enhälligt uttalande bakom de synpunkter, som lia framförts i
motionen, och som utskottet i stort sett har enat sig örn. Även örn dessa frågor
ligga under utredning i den stora jordbrukskommittén, tror jag, att vissa synpunkter
här ha förts fram, som det kan vara av vikt att få understrukna av
riksdagen. Jag tror, att detta skulle ha ett stort värde för den fortsatta utredningen,
Enligt min mening borde åtminstone jordbrukets representanter från
skilda partier vara intresserade av ett sådant nära nog enhälligt uttalande.

Det förefaller, som örn i debatten — jag har med stort intresse lyssnat till
densamma -—- i huvudsak två riktlinjer brutit sig emot varandra. De formulerades
kanske klarast av herr Pettersson i Dahl. Av hans anförande framgick,
att han icke hyste så stor tilltro till rationaliseringsåtgärder utan förmenade,
att den väsentligaste vägen framåt för jordbruket var prisregleringarna. Genom
dessa skulle enligt bans mening skapas en sådan prisnivå, som; kunde göra
jordbruket lönsamt och bärkraftigt. Jag anser för min del, att dessa båda linjer
icke med nödvändighet behöva utesluta varandra. Det förefaller emellertid,
som örn man här i debatten på olika sidor mera kraftigt ville framhålla den
ena linjens företräden framför den andras. Jag vill i det sammanhanget bara
understryka, att jag för min del, i likhet med en del andra talare, i prisregleringarna
ser en åtgärd som är nödvändig att tillgripa i ett krisläge för att uppehålla
jordbruket, men i motsats till herr Pettersson i Dahl och en del andra
anser jag det knappast vara en framtidslinje. Jag tror det knappast vara möjligt
att åstadkomma en högre levnadsstandard för jordbrukets befolkning, att
skapa bättre lönsamhet för jordbruket, örn icke sådana grundförutsättningar
byggas upp, som göra det möjligt för jordbruket att på egen grund och med
egna krafter bära upp sin näring. Örn man skall kunna vinna det syftet tror jag
icke att man kan komma förbi strävandena att genom rationaliseringsåtgärder få
till stånd en intensifiering av jordbruket, Därigenom skulle man kunna trots
rimliga priser med större produktion och vidgad konsumtion åstadkomma större
lönsamhet för jordbruket. Det är rätt egendomligt, att inom industrien förekommer
det knappast någon debatt örn rationaliseringen är nödvändig eller
icke. Det är en självklar sak. Det borde vara så även inom jordbruket. Dtet
förefaller mig. som örn det knappast borde kunna råda delade meningar örn
att staten borde gå in för att med all kraft stödja rationliseringen av jordbruket.
Däremot är det naturligtvis på sin plats, att diskussion äger rum, och delade
meningar kunna förekomma örn pä vilka vägar rationalisering bör ske.

Här har diskussionen nu framför allt rört sig örn en rationalisering av jordbruket
i syfte att skapa brukningsdelar efter den moderna maskinteknikens
krav. Det är tydligen en a.v de stora grundfrågorna. På den punkten ber jag
att få säga något med anledning av vad som har framhållits här från olika
håll. Det förefaller, som örn man i motionen och utskottsbet änkan det bär tolkat
in en hel del, som är fullständigt främmande för dem som stå bakom desamma.
Jag kunde icke underlåta att göra den reflexionen, när herr Liedberg
hade ordet, att han tolkade motionen och utskottsbetänkande! på ett sätt, som
knappast är berättigat. Jag har själv varit med örn att diskutera motionen i

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

ett förberedande stadium, men Ilar knappast från något håll hört de synpunkter
anföras, som herr Liedberg här ville intolka i motiveringen. Enligt min
uppfattning syftar hela motionen till att man skall bereda väg för en ökad
rationalisering genom en intensiv upplysningsverksamhet och genom att planer
uppgöras centralt och av sakkunniga, och att vidare statens stöd sättes in för
att skapa möjligheter för de enskilda jordbrukare, som vilja använda sig av
dessa anvisningar att rationalisera sina jordbruk.

När det gäller tvångsförfarandet förefaller det mig, som örn diskussionen
örn det ordet bör reduceras till att gälla frågan örn expropriation i alldeles
särskilda fall, när samhällsintresset kräver, att sådana ingripanden göras. Jag
kan icke underlåta att instämma med herr Pettersson i Rosta, när han här
polemiserade mot herr Liedberg på den punkten. När jordbrukarnas och böndernas
speciella organisation ställer sig bakom expropriationskravet, förefaller
det väl ändå icke vara ett tvång, som syftar till några våldsamma förändringar
och till några vådliga handlingar emot de enskilda jordbrukarna.

Som jag tidigare framhållit förefaller det, som örn herrarna i diskussionen
i större eller mindre grad ställa sig på den ena eller andra linjen, å ena sidan
rationaliseringslinjen och å andra sidan prisregleringslinjen. Jag vill för min
del återupprepa vad jag nyss yttrade, nämligen att jag i regleringarna ser
en tillfällig åtgärd i kristider. Inom det parti jag tillhör äro vi nog ganska eniga
därom, att stöd åt jordbruket i en kristid är nödvändigt. Men vi se i de åtgärderna
icke den stora framtidslinjen för jordbruket. Den måste sökas på andra
linjer.

Jag kan i detta sammanhang icke underlåta att här citera ett yttrande av
herr Liedberg ur ett föredrag, som han nyss har hållit i Vimmerby. Yttrandet
är hämtat ur ett direkt referat ifrån föredraget. Detta yttrande innehåller
en vantolkning av den uppfattning jag och det parti jag tillhör i detta sammanhang
företräder. Jag kan icke låta bli att här något beröra detta uttalande.
I referatet heter det: »Herr Liedberg yttrade, att han ville fasthålla vid
bondejordbruket som den grund vi skola bevara och bygga vidare på, medan
statsrådet Sköld pläderade för en så låg prisnivå, att rationalisering därigenom
skulle framtvingas, och rekommenderade, att staten skulle bekosta förbättringarna.
» Det förefaller mig, som örn denna uttolkning av herr Skölds
och därmed även det socialdemokratiska partiets uppfattning i denna fråga är
lindrigt sagt en smula för enkel. Det är helt enkelt en fullständig vantolkning.
Jag hänvisar till vad jag nyss yttrade, när det gällde prisregleringarna.
Å andra sidan vill jag i detta sammanhang framhålla, att det väl knappast
är möjligt att på prisregleringarnas väg gå hur långt som helst, och jag tror,
att det icke är möjligt att därigenom skapa de nödvändiga förutsättningarna
för rationalisering av jordbruket.

Det kan knappast heller vara ett jordbrukarintresse, att prisnivån och levnadskostnaderna
uppdrivas orimligt högt. I synnerhet gäller detta de norrländska
jordbrukarna, och nu kommer jag in på ett kapitel, där jag vill framhålla
några synpunkter, som icke tidigare ha anförts i debatten och som överhuvud
taget lia föranlett mig att begära ordet. Det är ju så, att när det gäller
jordbrukets lönsamhet, dess ekonomiska bärkraft, spelar skogen för det norrländska
jordbruket en lika stor roll som jordbruket. Det förefaller mig, som örn
man i de utredningar, som nu komma att sättas i gång och som pågå. även bör
taga hänsyn till skogsbruket och att dess problem samtidigt böra diskuteras.
Även på detta område kräves en rationalisering. Härvidlag har ju staten gått
in för utomordentliga åtgärder för att genom skogsvägar, dikningar och sådant
åstadkomma rationalisering av skogsbruket. Men även på detta område ha vi

Onsdagen den 7 juni 1914 em.

Nr 22.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

detta tillstånd med olämpligt små brukningsdelar. Skogsbruket är till ganska
små egendomar söndersplittrat i en mängd små skiften eller långa och smala
skiften o. s. v., som omöjliggöra en rationell skogsdrift.

I en av mina grannsocknar äro förhållandena t. ex. rätt så odrägliga på det
området. Till tämligen små jordbruk höra ofta 10 till 20 skogsskiften. I höstas
skulle en skogsbilväg stakas i grannskapet till mig, och stakningen råkade i
första omgången gå längs ett skogsskifte, som genom denna väg blev fullständigt
fördärvat. Vägen slukade nästan hela skiftet. Man måste därför lägga vägen
på annat håll. Med detta har jag endast velat illustrera hur förhållandena
kunna vara även när det gäller skogsbruket, och att diskussionen även bör omfatta
detta, när det gäller att få till stånd brukningsdelar, som kunna mer rationellt
utnyttjas. Jag vet, att det är svårt att komma till någon lösning i denna
fråga, men det är nödvändigt. Vi kunna icke åstadkomma rationellt skogsbruk,
örn icke även på detta område åtgärder vidtagas. Jag vet, att i stor utsträckning
kunna även bondejordbruk med välbelägna och lämpliga skiften
drivas mycket rationellt och upptaga tävlan med storskogsbruket, men jag anser,
att lämpligt avvägda skogsskiften, möjliga att rationellt sköta, äro en
nödvändig beståndsdel av åtminstone ett norrländskt jordbruk för att detta
skall kunna bli ekonomiskt bärkraftigt. Även på sådana välbelägna skogar till
bondejordbruken kunna ytterligare rationaliseringsåtgärder vara behövliga,
och jag tror, att staten på vissa områden borde sätta in ytterligare stöd, både
när det gäller upplysning, hjälp med planering och ekonomiskt stöd.

Jag kommer så in på en fråga, som jag förde fram häromdagen, när vi
diskuterade den nya fastighetstaxeringen och den ifrågasatta nya metoden för
skogstaxering. Där framhölls, hurusom en taxering, som kunde få ett underlag
av en riktig uppskattning, knappast var möjlig, örn icke bättre kunskaper örn
skogarnas beskaffenhet kunde åstadkommas. Det framhölls av olika sakkunniga
i diskussionen inom bevillningsutskottet, hur värdefullt det skulle vara,
örn skogsuppskattningar och framför allt hushållsplaner i större utsträckning
än hittills kunde åstadkommas i skogsbruket. Jag vill också passa på detta
tillfälle -— särskilt när jag nu ser jordbruksministern vara närvarande — för
att fråga honom, om icke den frågan kunde upptagas till diskussion, på vilket
sätt staten skulle kunna lämna bidrag till att stimulera åstadkommandet av
hushållningsplaner för skogsbruket i större utsträckning. Jag tror, att detta
är ett utomordentligt statsintresse, förutom att det är en rationaliseringsåtgärd
av grundläggande betydelse i synnerhet för det norrländska skogsöda
jordbruket.

Skogsbruket kommer kanske efter kriget in i ett skede, där det gälleir
att i konkurrens med världsmarknadens priser se till, att vi kunna uppehålla
exporten av skogsprodukterna. Vi komma säkerligen att ställas inför en
hård konkurrens. T detta sammanhang vill jag också framhålla, hurusom det
är ett intresse för jordbruket att vi se till, att en sådan handelspolitik föres
i landet att icke exportmöjligheterna, framför allt beträffande skogsprodukter,
försvåras. Även detta är ett jordbrukarintresse. Dot är således icke heller ett
jordbrukarintresse att prisnivån och därmed levnadskostnaderna drivas upp
så högt, att våra exportmöjligheter försvåras.

Det var dessa synpunkter jag här ville anföra i denna debatt. Till sist vill
jag framhålla, att det vore av ett utomordentligt värde, örn det åtminstone när
det gäller de stora principer och riktlinjer, som lia framförts loir i motionen
och som även ha vunnit utskottets gillande, kunde skapas en så stor enighet
som möjligt ifrån samtliga partier och ifrån olika yrkesgrupper, ty det är så
— det är detta jag särskilt velat framhålla — att denna fråga, att skapandet

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Visna åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

av en ekonomiskt bärkraftig grund för en högre ekonomisk standard åt jordbrukets
befolkning, icke bara är en bondefråga och en jordbrukarfråga, utan det
är en samhällsfråga, av vilkens lösning alla grupper borde vara intresserade.
Med hänsyn härtill förefaller det vara av utomordentligt stort värde, örn det
bakom de uttalanden som bär lia gjorts kunde ske en så enig samling från
skilda håll som möjligt. Framför allt borde det vara ett jordbrukarintresse, och
jag kan som sagt icke förstå, att ifrån sådant håll t. o. m. avslag har yrkats på
utskottets hemställan.

Under detta anförande hade herr talmannen övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr Liedberg erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag har icke begärt ordet för att förstora skiljaktigheterna mellan
utskottsmajoritetens och reservanternas ståndpunkt, då ju de synpunkter, som
här anförts, äro i stort sett desamma som vi tidigare diskuterat i anledning
av en motion från vår sida i jordbruksfrågan. Min ståndpunkt skiljer sig från
utskottsmajoriteten endast i fråga örn tvångsmedlen och expropriationsförfar
an det.

Den föregående ärade talaren påtalade en vantolkning, som jag skulle ha
gjort mig skyldig till i mitt tal i Vimmerby av ett uttalande av herr Sköld.
Jag bara beklagar, att herr Sköld icke är här närvarande, så att han själv kunnat
klarlägga sin inställning i frågan. Mitt citat var fullkomligt riktigt. Men
jag måste säga, att fullständigheten och ärligheten hade krävt, att man också
hade citerat herr Skölds yttrande. Jag är emellertid i tillfälle att göra det, åtminstone
i ett fall. Herr Sköld anförde nämligen i sitt Linköpingsfal enligt ett
referat i Morgontidningen: »För att så skall kunna ske» — nämligen att statens
inställning skall vara pådrivande, ej återhållande ■— »är det nödvändigt,
att, staten har viljan att i princip ikläda sig ansvaret för hela finansieringen
av rationaliseringen.» Vidare yttrade herr Sköld enligt referatet, att »herr Liedberg
hade i ett föredrag hävdat, att rationaliseringen skulle bli genomförd av
de enskilda jordbrukarna, om bara en extra prisförhöjning på jordbruksprodukterna
med ungefär 10 procent medgavs. Enligt statsrådets mening funnes
endast en utväg för rationaliseringens finansiering, som kunde verka stimulerande,
nämligen att samhället tillhandahölle det nödiga kapitalet i form av
statsbidrag och lån på goda villkor.» Det hade ju varit lämpligt att också citera
mitt tillrättaläggande av herr Skölds vantolkning. Jag har aldrig talat örn
tio procents förhöjning utan om vad tio procent betyder för problemet i dess
helhet; det är vad jag försökte göra klart i Vimmerby. Ingen människa tror,
att jordbruksregleringen är någon evighetslösning. Skulle jordbruket emellertid
till tack bara få det beskedet, att regleringen endast varit en tillfällig åtgärd,
som man nu är beredd att släppa, komma vi enligt mitt förmenande in i ett
läge, som för jordbrukets vidkommande blir fullkomligt ohållbart. Jag tror
icke, att det är möjligt att vidmakthålla vårt jordbruk, därest icke en viss lönsamhet
möjliggöres.

Härefter yttrade:

Herr Lundell: Herr talman! Det är ju en omfattande fråga, som man här
har tagit upp till diskussion. Debatten har pågått ganska länge, men det kan
väl därför icke anses oförsynt av mig att påstå, att den omständigheten att frågan
tagits upp i år beror därpå, att vi i år ha valår, och att man från det stora
socialdemokratiska partiets sida med denna motion och med detta utskottsut -

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Nr 22.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

låtande avser att hålla kvar eller förvärva ytterligare röster från lantbrukare
och lantarbetare. Förhållandet är ju det att de frågor, som beröras i dessa motioner,
redan äro föremål för överläggningar inom 1942 års jordbrukskomtmitté.
Hade motionerna lagts fram från annat håll, som icke kunnat förfoga över majoritet
inom utskottet, hade de säkerligen blivit avstyrkta av utskottet just med
hänvisning till att de i dem berörda frågorna voro föremål för utredning inom
denna kommitté.

I själva utskottsutlåtandet står det ju icke så mycket, och de uttalanden, som
där äro gjorda, äro icke så särdeles lydliga. Jag har därför funnit mig föranlåten
att gå till själva urkällan, d. v. s. motionerna, ty där får man mera klart
för sig, vad det här är fråga örn. Man får sålunda klart för sig, att här minsann
icke är fråga örn några småsaker. Det spörsmål man här drar upp är i själva
verket ofantligt vittomfattande. Det gäller en inventering av landets alla brukningsdelar,
en inventering för varje brukningsdel av själva markfördelningen,
av byggnadsbeståndet, av jordbrukets försörjning med maskiner och andra redskap
samt levande inventarier. Det är väl också fråga örn att man skall inventera
själva jordbrukarfamiljerna och undersöka, örn de äro tillräckligt stora,
eller för små, för att kunna sköta den brukningsdel de fått att bruka.

Jag vill innan jag ger mig in på den stora och svårlösta huvudfrågan fästa
uppmärksamheten på ett par uttalanden, som förekomma i motionen och som
väl äro avsedda att användas i valpropagandan. Det heter i andra stycket på
s. 2, att lantarbetarna under senare år »till stor del tack vare de fackliga organisationernas
insats tillförsäkrats en välbehövlig ökning i årsinkomsten». Ja,
det är kanske riktigt, att lantarbetarnas löner stigit ganska mycket under de
senaste 15 åren, men örn detta beror på de fackliga organisationernas insatser
eller ej kan man ju tvista om. Jag tror för min del, att lantarbetarnas löner
även under föregående 15-årsperioder ha stigit, icke så litet. Motsättningarna
kring lönefrågan ha dessutom på senaste år mildrats genom sättet för jordbrukets
prisreglering. Vidare får man väl också ta någon hänsyn till hur stor
del av denna lönestegring som är rent nominell och alltså icke motsvaras av
någon ökning i reallönen. Vi ha ju under denna tidrymd haft ett betydande
fall i penningvärdet eller med andra ord en betydande prisstegring, hur man
nu vill uttrycka saken. Icke så sällan har jag hört äldre lantarbetare säga, att
en liter brännvin nu kostar en dagsinkomst, men att så var förhållandet också
för 40 år sedan. Nu är ju brännvinet icke en nyttighet av första ordningen,
men örn man ser på andra nyttigheter, som lantarbetarna behöva, får man nog
erkänna, att en icke så liten prisstegring ägt rum på sådana förnödenheter som
kläder och skodon, vilka lantarbetarna äro i allra största behov av och som de
måste köpa. Däremot har icke så stor prisstegring ägt rum på livsmedel men
detta är förnödenheter som de endast delvis äro i behov av att anskaffa för
pengar. Tar man hänsyn till dessa förhållanden kanske man kan säga, att den
lönestegring, som lantarbetarna fått del av, icke är av den avgörande betydelse,
som i motionen gjorts gällande.

Ett annat uttalande på s. .‘5 i motionen måste bero på något förbiseende. Det
heter där, att »nettoinkomsten per brukningsdel är avsevärt större vid jordbruk
i de högre storleksklasserna än vid jordbruk örn högst 10 hektar åker». Det
är ju ganska egendomligt att komma med ett sådant påstående, ty det bör falla
av sig självt, att när det är fråga om ett mycket större insatt kapital bör nettoinkomsten
vara större. Det borde icke stå nettoinkomsten utan förräntningsp
rocén ten. Jag antar, att det är detta som är meningen. Som det nu står är
det icke mycket mening med uttalandet.

Nu skall man gå in för storinventering av landets alla ''brukningsdelar. Man

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

skall alltså i främsta rummet undersöka, om brukningsdelarnas arrondering
är sådan den lämpligen bör vara eller örn brukningsdelarna behöva kompletteras
och ifrån vem sådan komplettering skall ske, samt om det går att åstadkomma
kompletteringen genom frivilliga uppgörelser, eller örn man skall behöva
tillgripa tvångsförfarande. Och när man har inventerat icke bara brukningsdelens
arrondering utan allt annat som jag redan nämnt, nämligen byggnader,
maskiner, redskap, levande inventarier och familjens storlek, skall man
sedan planera och organisera, och så skall man komplettera det som felas. Det
skall tydligen ske med statsunderstöd och genom direktiv från statliga eller
halvstatliga institutioner. Det förefaller mig också, som örn man tänkte sig,
att här skall anges produktionsinriktningen för alla dessa olika brukningsdelar,
kanske först bara rent regionalt, att Norrland skall huvudsakligen eller
uteslutande producera vissa saker och län eller landskap i Mellansverige andra
saker, och längre söderut skall man återigen ha sin särskilda produktion. Måste
man icke säga sig, ärade kammarledamöter, att detta är dock en för stor sak
att sätta i gång utredning örn. Är det icke alltför vidlyftigt att ge sig in på
en sådan historia? Här säges ju i motionen, att man räknar med att det skall
taga en generation, innan detta blir ordnat. Då blir det väl så, att när man har
kommit fram till denna nya generation, så visar det sig, att allt man har gjort har
hunnit bliva föråldrat och har varit tämligen värdelöst, och man skulle då
eventuellt behöva börja om på nytt igen.

En av grundteserna i motionen, som, förefaller det mig, har gillats även avutskottet,
är att familjejordbruket skulle vara en särskilt gynnsam form av
jordbruk. Jag vill nog medge, att familjejordbruk är betydligt lämpligare än
de småbruk, som ha fått en alltför stor utbredning, men jag skulle icke vilja
säga, att familjejordbruk ändå är den lämpligaste avvägningen av brukningsdelarnas
storlek. Jag har fått den uppfattningen, att bondhustrurna på dessa
familjejordbruk bli alldeles för bundna. De äro vardag som helgdag bundna
vid sina sysslor och kunna icke komma ifrån. Följden blir, att när döttrarna
se, hur bundna mödrarna äro, akta de sig sedan att gifta sig med några lantbrukare
alls, i varje fall icke med lantbrukare av ifrågavarande kategori. Det
är nog gynnsammast, skulle jag tro, med jordbruk som åtminstone äro så stora,
att de behöva sysselsätta minst en avlönad arbetskraft. Då kan det ske ombyte
i fråga örn sysslorna emellan familjemedlemmarna och den anställda arbetskraften.

När man inriktar sig på familjejordbruk får man väl dessutom göra klart
för sig, att familjerna ju icke ha någon slags konstant storlek, utan det växlar
ju från det ena året till det andra. Det kan exempelvis vara ett familjejordbruk
med man, hustru och ett par barn, som äro så stora att de kunna göra nytta
inom brukningsdelen, och det hela kan tyckas vara ganska gott ett år, men
så kan t. ex. hustrun dö, och då blir det ju icke något familjejordbruk längre.
Det kan dessutom hända, att barnen gå till industrien, och då blir ställningen
också en helt annan. Skall då den där förändringen, att brukningsdelen icke
passar till familjen eller familjen icke längre passar för brukningsdelen, föranleda
nya överväganden om arronderingens lämplighet, eller skall det eventuellt
ordnas så att denne man, som blivit av med hustru och barn, skall flyttas
till en annan brukningsdel? Jag kan icke förstå, att det kan vara någon
vidare mening med att planera jordbruken så att de just skola passa för en
familj, bestående av man, hustru och en viss arbetskraft från barn. Det kan
ju inträda andra förändringar här, exempelvis att den, som först hade ett
familjejordbruk, när hustrun dog, måste skaffa sig lejd arbetskraft. Det kan
också hända, att mannen gifter örn sig med låt oss säga en folkskollärarinna.

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Nr 22.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt burkraftiga jordbruk.

(Forts.)

Då blir det icke familjejordbruk, utan då blir det ett stödjordbruk, och då skulle
det kanske föranleda nya planeringar. Det kan ju också ske en sådan förändring
som att det kommer en industri till socknen. Då blir det av den anledningen
ett stödjordbruk i den mån en eller flera av familjemedlemmarna lyckas
få anställning inom industriföretaget. Jag tror, att en sådan här planering blir
i Hacket hög grad en planering i de uppgjorda förslagen, som ofta kullkastas
av ändrade förhållanden, så att när något är klart att sättas i verket, så
passar icke familjen längre eller det som man har gjort i ordning åt familjen.

Den känsligaste frågan bär är väl emellertid frågan örn tvångsförfarandet,
vilket har föranlett en reservation till utskottsutlåtandet. Nu står det i utskottsutlåtandet,
att tvångsförfarandet endast skall tillgripas som en yttersta
åtgärd, och det framhålles dessutom att man måste framgå med försiktighet, så
att icke produktionsbetingelserna för bärkraftiga jordbruk försämras. Ja, vem
skall avgöra det? Om man vill avskilja viss areal från ett bärkraftigt jordbruk,
vem skall då avgöra, om det försämras? Skall det avgöras av den som
vill ha jorden eller av den som man vill tvinga att avstå från jorden, eller skall
här vara någon slags domsmyndighet från den organisations sida, som är avsedd
att leda hela denna verksamhet? Jag tror, att det blir en rätt omöjlig
sak att där få några rättvisa avgöranden, som äro ekonomiskt kloka och riktiga.
Herr Andersson i Tungelsta var inne på frågan örn tvångsförfarandet,
och han talade om att det kan finnas en ägare till ett större jordbruk, som utan
olägenhet kan avstå en del därav till en granne, men om han icke ville göra
detta frivilligt borde man få använda tvångsförfarande. Det måste ju bli en
mycket tvistig sak detta. En mycket tydlig olägenhet blir det väl så gott som
alltid, örn det är fråga om att avstå något av åkerarealen, därför att husen
på den större brukningsdelen äro väl i regel dimensionerade efter den åkerareal
som finns, både vad angår utrymmet för skörden och utrymmet för djurstocken.
Örn man tar bort en viss del av åkerarealen för vederbörande, får han
för stora byggnader i förhållande till den kvarvarande arealen, vilket är nationalekonomiskt
oförmånligt. Det förhåller sig väl även på det sättet, att husen
på den brukningsdel, som får denna nya jord, bli för små med hänsyn till
den utökade arealen, och så måste de byggas till. Man skulle alltså slopa
byggnadsutrymmen på den större brukningsdelen och öka ut desamma på den
mindre brukningsdelen. Jag tror att ett sådant förfarande i ganska få fall
skall visa sig vara en nationalekonomiskt klok handling.

Herr Pettersson i Rosta gjorde en anmärkning rörande dessa ofullständiga
jordbruk, som jag ansåg vara mycket klok. Han sade att det vore lyckligt,
om man kunde ordna det så, eventuellt genom kommunala åtgärder, att industri
flyttade ut och stannade på landsbygden. Då kunde en hel del ofullständiga
jordbruk övergå till stödjordbruk. Jag tror att detta är en utväg, som
får anses vara riktigare än det tvångsförfarande som utskottet talar örn.

Herr Andersson i Löbbo sade bland annat, att om vårt jordbruk skulle utlämnas
till den fria konkurrensen, så .skulle det gå under. Detta är en sak, som
inte direkt bär med det föreliggande problemet att göra. Det är emellertid
ett uttalande som man ofta hör, och därför vill jag begagna tillfället att säga
till herr Andersson i Löbbo, att detta nog gäller även för många andra näringar,
örn dc skulle utsättas för konkurrens från företag i utlandet, som betala
betydligt lägre arbetslöner än vi betala i vårt land. Behovet av att staten
på ett lämpligt sätt upprätthåller en närings konkurrensduglighet genom tullskydd
eller på annat sätt är alltså ingen specialitet för jordbrukets del.

Herr Pettersson i Dahl gjorde i sitt anförande ett par uttalanden, som jag
anser mig böra säga ett pär ord örn, ehuru herr Liedberg redan bemött dem,

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

åtminstone i viss mån. Herr Pettersson i Dahl hade den funderingen, att man
icke blott skulle ha regionalplanering i fråga om olika odlingar — alltså att
det skulle vara tillåtet att odla vissa saker i vissa landskap och vissa län och
icke i andra — utan att man. skulle dela upp kulturerna och aveln på brukningsdelarna
efter deras storlek, så att exempelvis äggproduktion skulle förbehållas
jordbruk intill en viss storleksgrad men inte därutöver, och detsamma
skulle förhållandet vara med produktionen av fläsk. Möjligtvis skulle det tilllåtas
innehavarna av de större brukningsdelarna att hålla höns till husbehov
och en hushållsgris. Jag tycker för min del att det är en ganska fantastisk
tanke, att man på det sättet skulle göra något slags uppdelning och säga vad
som får produceras och inte får produceras inom ett visst jordbruksföretag.

Dessutom kunna ju dylika bestämmelser kringgås. Örn ett jordbruk med en
areal på 50 hektar anses för stort för odling av svin och höns, kan ju brukaren
köpa sig en liten lägenhet, som ligger intill hans gård och som inte drabbas
av detta förbud, och ingen kan väl hindra honom att där hålla svin och höns.
Ty dessa bestämmelser angående olika kulturer och olika slags avel ^skulle ju
vara knutna till brukningsdelarnas storlek och inte ha avseende på ägaren.
Är det då inte bättre att låta de naturliga betingelserna vfo varje brukningsdel
vara utslagsgivande för produktionens inriktning. I det långa loppet väljer
nog varje jordbrukare att lägga huvudvikten på den produktion, som passar honom
bäst. Jag tror att herr Pettersson i Dahl själv skulle bli ganska misslynt,
örn det kom ett meddelande från jordbruksdepartementet, att en viss kultur,
som herr Pettersson i Dahl kanske anser sig vara specialist på och som han
sysslat med i många år, befinner sig bland de kulturer, som hädanefter inte
skulle tillåtas på en brukningsdel av den storleksklass, inom vilken herr Petterssons
jordbruk ligger.

Jag får säga, att jag är mycket skeptiskt inställd mot hela det föreliggande
förslaget, och det skulle ligga närmast till hands för mig att yrka avslag på
utskottsutlåtandet. Emellertid ligger ju redan denna fråga under utredning
hos 1942 års jordbrukskommitté, åtminstone i viss utsträckning. Det är val
därför såväl i principiellt avseende som i faktiskt avseende med hänsyn till
verkningarna ganska likgiltigt, örn det utlåtande som nu föreligger blir formellt
avslaget eller formellt bifallet.

Emellertid vill jag fästa uppmärksamheten vid det egendomliga i att ta upp
en viss näring och utsätta den för statlig reglering på det sätt, som man här
tycks tänka sig i fråga örn jordbruket. Inte är det väl någon av herrarna som
tänker sig, att man skulle ta upp låt oss säga verkstads driften till någon liknande
reglering, att man skulle inventera alla större och mindre verkstäder
som finnas i hela landet och se efter örn de äro lagom stora, örn de ha de
verktyg de behöva, örn de ha lämpliga borrmaskiner, svarvar, svetsaggregat
och smidesässjor, och örn man finner att något av detta fattas, det da skulle
ordnas genom statens försorg, att verkstadsägaren blir i tillfälle att förvärva
detta. Är det någon som föreställer sig, att staten också skulle avgöra örn
verkstadsägaren har den hjälp han behöver, örn han har den kundkrets han
behöver, eller örn man eventuellt skall ta någon annan verkstads arbets- eller
avsättningsområde i anspråk och lägga till denna så att säga ofullständiga
verkstad? Man finner omedelbart, att det nog är ganska barockt att tänka sig
en sådan reglering på ett annat område, som man nu tänker sig i fråga örn
jordbruksnäringen. Men det kan ju hända att dylika ting komma att inträffa
framdeles. Kanske staten i framtiden kommer att ta hand även örn andra
näringar än jordbruket och för dessa lägga upp stora och omfattande planer
för hur det hela skall ordnas.

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Nr 22.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

Jag tror att det allra bästa för jordbruksnäringens vidkommande är, att
man ger denna näring ett tillräckligt stöd när det gäller priset på dess produkter.
Jag vill minnas att även herr Hansson i Skediga framhöll, att detta
var huvudsaken, att det var vad som i första hand behövdes och att det också
kunde vara tillräckligt.

När jag talar örn ett tillräckligt stöd för jordbrukspriserna, menar jag ett
stöd som innebär, att lantbruksprodukter inte skola få importeras till landet
till lägre pris än vad det skulle kosta att tillverka dem i ursprungslandet,
örn man där betalade samma arbetslöner, som vi nu betala i Sverige. Härtill
skulle vidare läggas fraktkostnaden. Har man ett sådant skydd vid landets
gränser för jordbruksnäringen, tror jag att den kommer att reda sig. Sedan
kan man låta den personliga dugligheten och skötsamheten och det enskilda
ekonomiska intresset reglera utvecklingen. Denna kommer nog då att undan
för undan gå i rätt riktning, och det kommer att undan för undan av sig självt
avgöras vilka brukningsdelar som skola läggas ned. Vissa brukningsdelar
komma säkerligen då att läggas ned på grund av de ekonomiska omständigheternas
tryck.

Den utveckling, som jag sålunda vill rekommendera, går naturligtvis inte
alldeles rätlinjigt och blir inte heller alldeles smärtfri. Men jag tror ändå att
resultatet blir lyckligare. Vi kunna nämligen inte gärna sitta här och uppgöra
planer för jordbruket i vårt land, när vi tänka oss, att planerna skola ta en
generation eller i varje fall 15—20 år att genomföra. Vad kunna vi veta nu örn
huru jordbrukets produktion lämpligen bör vara ordnad om 15 eller 20 eller
kanske 30 år?

Herr talman! Jag har redan sagt, att det skulle ligga närmast till hands
för mig att yrka avslag på hela det föreliggande förslaget, men jag inskränker
mig till att ansluta mig till den reservation, som här är avgiven av herrar
Bondeson och Larsson i Karlstad och som riktar sig mot det tvångsförfarande,
som enligt utskottsmajoritetens förslag i vissa lägen skulle kunna tillgripas.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! När jag yttrade mig förra
gången försökte jag att vara mycket kortfattad. Detta är kanske orsaken till
att jag nu på grund av herr Liedbergs anförande känner mig föranledd att
säga ytterligare ett par ord för att klargöra min ställning till den föreliggande
frågan.

Herr Liedberg sade i fråga örn expropriationen, att det är en väsentlig sak
att nian håller sig inom rimlighetens gränser och att den som sitter på sin
egen torva skulle känna tryggheten svikta, ifall man genomförde en lag av
detta slag. Jag vill då för min del säga, att jag har aldrig haft den ringaste
tanke på att man skulle genomföra en lag, med vars tillhjälp man skulle
expropriera hela brukningsdelar och på det sättet tvångsvis förflytta en person
från det jordbruk som han innehar och vill inneha och där han försörjer
sig, hurudan sedan denna försörjning än kan bli. Jag är för min del fullt
på det klara med att ett sådant förfarande vore i högsta grad olämpligt. Jag
vet inte örn någon lågt in den meningen i de önskemål örn en expropriationslag
som uttalats. I varje fall tror jag inte att det finns någon inom folkpartiet
som har den ringaste tanke på att man skulle driva en expropriation därhän,
att man exproprierade hela brukningsdelar och sammansloge dem med andra
sådana. Att göra någonting dylikt gällande förefaller mig därför närmast
vara ett försök att på fri hand måla en avskräckande bild och sedan slå sönder
den.

Andra kammarens protokoll 19Ji4. Nr SS.

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 ena.

Pissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

När det gäller de små brukningsdelarna — i den mån man överhuvud taget
skall sammanslå dem — är det ju meningen att det skall finnas en lagbestämmelse
örn förköpsrätt. Inte keller denna förköpsrätt bör brukas gentemot arvingar
och släktingar, som ha lust att behålla en liten gård och fortsätta
att bruka den, även örn det är ett ofullständigt jordbruk. Men örn ett litet
jordbruk, som arvingarna inte gör anspråk på att fortsätta med, säljes i den
öppna marknaden, är det rimligt att denna förköpsrätt skall kunna tagas
i anspråk, ifall gården behövs för att komplettera intill liggande jordbruk?

Vi ha ju diskuterat dessa ting vid olika tillfällen, och det har därvid gjorts
så klara uttalanden, att något missförstånd på den punkten knappast skulle
behöva förekomma. Därmed förfaller också den anmärkning som framställts,
att man skulle tvinga på människor en hjälp, som de inte ville ha. I varje
fall är en sådan tanke fullständigt främmande för mig. Vad som enligt min
mening kan komma i fråga är att ta jord i anspråk från större brukningsdelar
för att komplettera mindre jordbruk. Herr Liedberg sade, att dessa
större brukningsdelar utgöra ett så litet antal — de kanske äro ett par tusen —
och att den sammanlagda arealen icke räcker långt. Detta är naturligtvis sant.
Men man kan knappast tillmäta detta resonemang någon allmängiltighet, ty
när det gäller en särskild gård blir det ett problem för sig, hur denna gård
skall kunna förbättras. Örn det ligger fyra till fem stycken välutrustade men
alldeles för små mindre jordbruk intill en stor gård, finnes antingen den möjligheten
att ta jord ifrån den stora gården och därmed utöka de små gårdarnas
areal eller också att slå samman de små jordbruken, därmed flytta bort en del
familjer ifrån landsbygden och ta den kapitalförstöring, som även kan ligga
i en sammanslagning av små brukningsdelar. Man kan nog inte i detta fall
uppställa några allmängiltiga regler och säga, att man skall göra på det ena
eller andra sättet. Vad man kan säga är, att sådana fall utan tvivel komma
att finnas, där en expropriation kan vara det ur olika synpunkter riktigaste.
Jag tror för min del inte att de fall, där ett expropriationsförfarande behöver
tillämpas, komma att bli så förfärligt många, om man tar hänsyn till hela
det stora problemet det här är fråga örn. Jag tycker emellertid inte att det
är avgörande, örn dessa fall bli 10 000 eller 5 000 eller hur många de kunna

bli, när man skall ta principiell ståndpunkt till frågan. Att det finns åtskil liga

sådana fall är emellertid otvivelaktigt.

När det gäller det mindre jordbrukets problem förhåller det sig ju på det
sättet, att det inte finns något generalgrepp som kan tillämpas över hela linjen.
Man är hänvisad till att begagna en mängd olika åtgärder, olika i olika
fall, och till de medel, som behövas för att komma tillrätta med detta problem,
hör även enligt min mening en försiktigt avfattad expropriationslagstiftning.
Fördelen med en sådan tror jag ligger inte minst däri, att dess
blotta existens skulle medföra att många affärer skulle kunna göras upp på
frivillighetens grund. Detta är såvitt jag förstår den största fördelen med

en sådan lag. Jag har sett åtskilliga fall, där det enligt min mening varit

alldeles självklart, att expropriation skulle kunna tillgripas utan att man
trädde några berättigade intressen alltför nära. Det är ju inte fråga om att
ta jord från någon. Ägaren skall ju få ersättning för densamma, och överhuvud
taget skall hela ingripandet ersättas på ett skäligt sätt. Jag tycker
därför, att man skulle kunna diskutera denna fråga utan att göra den värre
än vad den är.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Då åtskilliga föregående talare replikerat
mig beträffande mitt första anförande, måste jag besvära kammaren
ytterligare några minuter.

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Nr 22.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

Jag skall ela först säga ett par ord beträffande själva behandlingssättet av
ifrågavarande ärende. Det har från flera talares sida gjorts gällande, att det
inte hade varit erforderligt att riksdagen skrove till Kungl. Maj :t, utan att
riksdagen skulle kunna nöja sig med att under hänvisning till den pågående
utredningen avstyrka de föreliggande motionerna. Nu ha kanske de mera uppmärksamma
av kammarens ledamöter dock märkt, att de olika talare, som förfäktat
denna uppfattning, i betydande grad lia motsagt varandra och delvis
även sig själva.

Herr Lundell började sålunda sitt anförande med att förklara, att om det
varit han, som hade motionerat i denna fråga, skulle utskottet tvivelsutan avstyrkt
motionen med hänvisning till den pågående utredningen. Detta hindrade
emellertid inte herr Lundell att några minuter senare bestämt deklarera, att
den utredning som krä.vts var så orimligt stor och vittomfattande, att den inte
borde komma till stånd. Jag förstår inte hur dessa herr Lundells båda yttranden
kunna rimma med varandra.

Vidare ha såväl herr Pettersson i Dahl som herr Larsson i Karlstad under
debatten sagt, att de inte trodde, att den utredning, som utskottet föreslår,
vore tillräckligt vittgående. De båda herrarna ville nämligen ha en utredning
även örn den s. k. produktionsplaneringen. Jag skall be att få svara dem, att
enligt min uppfattning kommer en utredning örn produktionsplaneringen även
att ingå i det uppdrag som utredningsmännen få. Jag tror nämligen att en sådan
är nödvändig. I det fallet hade herr Lundell en alldeles motsatt uppfattning.
Han menade, om jag fattade honom rätt, att produktionsplaneringen är
en orimlig tanke. Jag hyser i det fallet en annan mening än herr Lundell. Jag
kan i detta sammanhang erinra om att en produktionsplanering, åtminstone i
viss mån, finnes införd här i landet. Det är ju nämligen så att de som skola
odla sockerbetor först erhålla tillstånd härtill och teckna kontrakt — det finnes
inte möjligheter att odla sockerbetor i obegränsad omfattning för vem som
helst, därför att odlingen regleras efter vissa fastställda principer. Hur långt
man sedan kan komma att gå på produktionsplaneringens väg i andra avseenden
kan jag inte yttra mig om. Jag vill emellertid understryka, att man självfallet
i det avseendet liksom när det gäller rationaliseringens genomförande i
övrigt måste gå fram med försiktighet.

När alltså en del av herrarna tycka, att det krav på en utredning, som utskottet
föreslår, inte går tillräckligt långt-, och andra påstå att det går alldeles
för långt, och återigen en tredje kategori förmenar, att någon utredning inte
alls behövs, då tror jag att det är synnerligen välbetänkt, åtminstone från
deras sida som äro anhängare till rationaliseringstankens genomförande, att
medverka till ett positivt beslut örn skrivelse till Kungl. Maj :t. Detta var vad
jag ville anföra rörande själva behandlingen av detta ärende.

Jag skall sedan be att få yttra några ord till några av kammarens ledamöter,
som lia nämnt mitt namn i debatten. Jag kommer inte att bemöta alla
utan endast ett pär stycken. Jag hade från början tänkt att jag skulle ge
herr Hagberg i Luleå en replik, men då den repliken kommit från andra håll
under den gångna debatten, skall jag inte besvära kammaren med att utförligare
bemöta herr Hagbergs yttrande. Men då herr Hagberg tydligen i så
stor utsträckning intresserar sig för den reformering av jordprogrammet, som
socialdemokraterna vidtagit vid sin senaste kongress, vill jag endast säga till
herr Hagberg, att vi socialdemokrater skriva och reformera vårt program i
överensstämmelse med tidens och livets utveckling utan att fråga vare sig herr
Hagberg i Luleå oller någon annan utomstående örn lov.

För att inte bli för långsam skall jag i fortsättningen inskränka mig till att

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

yttra några ord till min kamrat i 1942 års jordbrukskommitté, herr Liedberg.
Herr Liedberg och jag torde befinna oss på ungefärligen samma linje. Vi ha
nog synpunkter som i väsentliga hänseenden kunna förenas. Men herr Lindbergs
uppträdande i dag gav mig anledning att här ytterligare säga några
ord. — Jag vet inte, örn jag fattade honom rätt, men jag tror att han uttryckte
sig på ett sådant sätt, att man fick den uppfattningen, att han ville sätta
likhetstecken mellan rationalisering och prisskydd. Örn detta verkligen är hans
mening, måste jag i detta avseende anmäla en häremot bestämt avvikande uppfattning.
Jag är inte blind för att ett prisskydd givetvis är en betydande faktor,
som man måste ta med i beräkningen och vars värde inte på något sätt bör
underskattas. Men enbart genom prisskydd kan man inte nå fram till det resultat
vi här åsyfta. Jag är förvissad om att herr Liedberg och jag äro fullständigt
överens om att man inte kan åstadkomma ett så högt skydd, att detta
i och för sig ger möjlighet för innehavarna av de ofullständiga jordbruken att
få en dräglig försörjning. Men örn vi äro överens örn detta, tror jag att vi innerst
inne även ha samma uppfattning i en annan sak, nämligen att det skydd,
vartill vi nu sträva och som statsmakterna genom sina beslut lia knäsatt, inte
kan bli högre än att det eventuellt kan ge försörjning åt ett sådant jordbruk,
som herr Liedberg själv betecknade nied uttrycket normjordbruk eller basjordbruk.

Åtskilliga andra talare i debatten lia gjort gällande, att enbart prisskyddet
skulle kunna klara hela detta problem. Det måste vara fullständigt felaktigt
att tänka sig ett så stort prisskydd, att det skulle kunna ge innehavarna av de
ofullständiga jordbruken en något så när mänsklig försörjning. Detta skulle
bland annat medföra, att de stora jordbruken finge en orimligt hög inkomst. I
det långa loppet skulle detta inte alltid bli till fördel ens för de större jordbruken.
Följderna härav skulle nämligen avsätta sig i den kalida, eviga kretsgången
med ökade jordvärden. Vid överlåtelse av dessa större gårdar skulle
således den därav föranledda högre köpeskillingen medföra att ett visst antal
årsavkastningar av säljaren diskonterades i förväg.

Som jag tidigare nämnde tror jag att herr Liedberg och jag äro överens örn
att prisskyddet som sådant inte kan komma upp till mer än en viss gräns. Jag
anser emellertid inte att vi ha anledning att i dag närmare diskutera hur högt
detta prisskydd rätteligen bör sättas. Jag skall därför endast beröra vad herr
Liedberg yttrade beträffande den del av motionen, som han speciellt vände
sig emot, nämligen frågan örn tvångsåtgärder såsom yttersta och sista åtgärd.
Att döma av herr Liedbergs anförande i dag verkar det som om han vore en
bestämd motståndare till sådana åtgärder. Jag har förut under debatten tilllåtit
mig att understryka det synnerligen försiktiga uttalande, som utskottet
gjort i denna fråga, vilket även herr Liedberg välvilligt verifierat. Jag anser
att det inte kan föreligga någon som helst risk för kammaren att acceptera
detta försiktiga uttalande. Den tvångslagsstiftning, som herr Liedberg och
andra söka skrämma med, är i och för sig inte så fruktanvärd som man målar
ut den. Herr Liedberg menade att även i de undantagsfall, då exempelvis expropriation
behövde tillgripas, skulle detta inte kunna ske med mindre än att
det blev en försämrad struktur för de brukningsdelar, som finge släppa till
jorden. Så är emellertid långt ifrån alltid fallet. Det finns utan tvivel större
jordbruk, där både åkerjord och skog kunna avstås utan att någon egentlig
försämring av strukturen hos dessa brukningsdelar behöver ifrågasättas. Som
kammarens ledamöter väl känna till, är de stora bolagens inflytande över jorden
i detta land synnerligen stort. I de norra delarna, men även de mellersta
delarna av landet äges framför allt skogen och även i viss utsträckning odlad

Onsdagen den 7 juni 1044 era.

Nr 22.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

jord av enskilda bolag. Det är lätt att finna på brukningsdelar, som äro ofullständiga
och vilka inte på något sätt kunna göras rationella med mindre än att
tillköp av bolagsjord kommer att ske. Örn ett sådant tilläggsköp icke kan äga
rum på frivillighetens väg, har jag för min del ingen möjlighet att begripa,
att det skulle vara kränkande för rättskänslan, örn man genom lagstiftning
sökte ordna dessa förhållanden. Örn nu många jordbruk inte kunna fullständigas
på annat sätt än genom tillskottsjord från bolagsmark, kan det väl inte
på något sätt anses vara rimligt, att dessa jordbruk i all evighet skola förbli
ofullständiga brukningsdelar, därför att man inte vill rucka på de bestående
förhållandena.

Herr Liedberg talade mycket vackert örn böndernas kärlek till jorden. Jag
vill instämma häri. Denna känsla hos bönderna är stark och mäktig och har
utan tvivel besjälat vår svenska bondeklass under generationer. Jag tror emellertid
inte att jag gör mig skyldig till någon överdrift, örn jag säger att denna
kärlek till jorden är minst lika stark, ja, kanske starkare, bland småbönderna
än hos andra jordbrukare. Örn så är fallet, bör det åtminstone inte för småböndernas
del innebära någon fara med åtgärder, som innerst inne endast syfta
till att i möjligaste mån göra deras jordbruk bättre och mera ekonomiskt
lönsamma.

Jag skall sluta mitt anförande med en reflexion i anslutning till vad herr
Liedberg nämnde örn att jag i mitt förra anförande givit uttryck åt den uppfattningen,
att reservanterna hade sett ett spöke, i en viss del av utskottets
förevarande utlåtande. Det är kanske något oförsynt av mig, men jag kan inte
underlåta att uttala, att jag har en bestämd känsla av att herr Liedberg, örn
vi tillsammans hade diskuterat denna sak i jordbrukskommitténs s. k. rationaliseringsutskott,
där herr Liedberg själv är ordförande, då inte skulle ha sett
detta spöke i fullt så bjärta färger som nu.

Herr Liedberg: Herr talman! Herr Svensson i Ljungskile avgav här en
deklaration beträffande sina synpunkter på expropriationsförfarandet, när det
gällde mindre brukningsdelar. Han förklarade att han aldrig hade drömt örn
att tillämpa expropriationsförfarandet på sådana brukningsdelar och gjorde
sig i detta hänseende även till talesman för sitt parti. Ingen medlem av folkpartiet
skulle enligt hans förvissning ha tänkt sig en sådan tillämpning av de
föreslagna bestämmelserna. Det är givetvis med tillfredsställelse jag konstaterar,
att han åtminstone i den delen är motståndare till tvångsmedel. Herr
Svensson i Ljungskile förklarade även att han ansåg mitt anförande ha inneburit
ett försök till skräckmålning av något, som inte alls var så farligt. Jag
vill i anledning därav erinra herr Svensson i Ljungskile om att även örn han
inte tänker på expropriation eller tvångsmedel gentemot mindre brukningsdelar,
utan endast gentemot större sådana, andra talare här i debatten dock framhållit
bjärta exempel på fall, där tvångsförfarande gentemot även mindre
brukningsdelar kunde tänkas vara befogat. Örn jag inte minns fel, var det
bland annat just herr Andersson i Löbbo som anförde ett sådant exempel. Frågan
blir ju i själva verket, var gränsen för bestämmelsernas tillämpning skall
gå. Det är så lätt att tala örn stora och små jordbruk, men det verkliga problemet
blir i själva verket, var gränsen skall sättas mellan dem. Resultatet av
en sådan gränsdragning blir så ytterligt lätt i sista hand en rent subjektiv
tolkning av dessa direktiv för lagens tillämpning, som få ersätta de klara
rättsregler, vilka vi äro vana vid inom övriga områden av samhällslivet. Vi
anse väl för övrigt i vanliga, fall dylika rättsregler utgöra en av de viktigaste
beståndsdelarna i det västerländska demokratiska samhällssystemet.

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

Om man gentemot de av mig påtalade nackdelarna väger den vinst av de
föreslagna bestämmelserna, som i något enskilt fall givetvis skulle kunna påvisas,
framstå nackdelarna som oändligt mycket större än fördelarna. Herr
Andersson i Löbbo framhöll i sitt sista anförande, att det kunde finnas enskilda
bolag, som skulle motsätta sig ett avstående av viss mark till ett ofullständigt
jordbruk, samt hävdade att det i ett sådant fall ur allmänrättslig synpunkt
kunde vara befogat att vidtaga en tvångsåtgärd. Jag vill då fråga: vad betyder
denna enstaka vinst mot förlusten av de rättsregler, som vi alla kunna
förlita oss till? Jag tror att vinsten blir mycket diminutiv i förhållande till
den förlust vi kunna komma att lida.

I anslutning till herr Anderssons i Löbbo sista anförande vill jag endast
söka klarlägga min mening på en punkt, som han uppenbarligen har missuppfattat.
Jag vågar naturligtvis inte påstå, att det är hans fel, att detta missförstånd
uppstått. Det kan nämligen vara mitt eget. Jag tror emellertid knappast
att jag uttryckt mig på det sätt, som herr ''Andersson i Löbbo nyss återgav.
Jag kan inte minnas, att jag skulle ha kunnat giva anledning till någon
förmodan, att jag i denna fråga skulle vilja sätta likhetstecken mellan rationalisering
och prisskydd. Jag har i alla händelser inte tänkt en sådan tanke.
Jag har endast sagt att rationalisering står i direkt förhållande till prisnivån.
Jag har hävdat att man endast kan rationalisera i den mån prisnivån det tillåter.
Prisnivån i sin tur blir naturligtvis i viss mån en funktion av prisskydd
och andra regleringsåtgärder. Prisnivån och rationaliseringsmöjligheten stå
emellertid i ett visst bestämt förhållande till varandra. Man kan säga, att örn
man låter lönenivån — såväl för företagaren själv som de hos honom anställda
-— stå tillbaka för rationaliseringskravet och alltså sänker kravet på lönen,
kommer en balansering till stånd, och man får mera pengar över till rationaliseringen.
En sänkning av lönerna skulle i så fall få betala rationaliseringen.
Vi böra emellertid utgå ifrån att vi för jordbrukets del skola åstadkomma ett
sådant löneläge hos de rationella och bärkraftiga brukningsdelarna, att lönenivån
där såväl för företagaren själv som de hos honom anställda skall stå i
full överensstämmelse med den lönenivå, som gäller för andra jämförliga befolkningsgrupper.
Jag vågar med andra ord påstå, att rationaliseringsmöjligheten
blir direkt beroende av den lönenivå som näringen tål. Denna lönenivå
i sin tur blir beroende på lönsamheten hos näringen. Man kan rationalisera
driften genom att i ett jordbruksföretag investera ett belopp för exempelvis
en maskin, som skall ersätta en viss mänsklig arbetskraft. Jag kan utan extra
kostnad vidtaga en sådan rationalisering intill den kostnad, som motsvaras av
de inbesparade utgifterna för den mänskliga arbetskraft — jordbrukarens egen
eller de anställdas —- som maskinen avser att ersätta, vilket allt skulle motsvara
skälig ränta och amortering på det i maskinen investerade beloppet. Allenast
intill den gränsen kommer man men icke längre, såvida man icke kan
skaffa pengar från annat håll eller näringen själv kan släppa till medel. Att
näringen själv i fråga om de ofullständiga brukningsdelarna icke förmår släppa
till några medel för rationalisering av driften, har jag upprepade gånger
sökt klargöra. Jag har i det sammanhanget inte på något sätt gjort någon
sammanblandning mellan olika slag av jordbruk. Jag har vid fyrfaldiga tillfällen
förklarat att det är på de ofullständiga jordbruken — jag har kallat dem
minusvarianter ■— som statens stöd och bidrag måste sätta in för att i så stor
utsträckning som möjligt bringa dem i en sådan nivå, att de kunna klara sig
på den prisnivå, som statsmakterna stöda eller uppehålla.

Jag vill till herr Andersson i Löbbo slutligen säga, att jag svårligen kan
komma ifrån att vara motståndare till detta slag av tvångsmedel. Sedan må

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Nr 22.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

detta kallas för skräckmålning, spöken på väggen eller vad nian vill. Herr
Andersson i Löbbo får också tro, att det är känslostämningar hos mig, som
förestavat denna min avvisande hållning. Jag är emellertid en svuren motståndare
till dessa tvångsmedel, ty jag tror inte att de kunna föra något gott
med sig.

Samtidigt har jag kunnat konstatera en brist på överensstämmelse mellan
å ena sidan utskottets försiktiga formulering samt å andra sidan vissa talares
anföranden här i dag. Herr Andersson i Löbbo har själv velat att utskottet
skulle skriva mycket försiktigt, och han har även understrukit detta i sina
anföranden i dag. Jag har också medgivit att utskottets formulering är mycket
försiktig. Detta måste emellertid innebära, att även utskottsmajoriteten är
fullt på det klara med att en ifrågasatt lag på detta område är ett instrument,
som måste hanteras med yttersta varsamhet. Örn man har detta klart för sig,
blir kanske verkan av en lag sådan, att lagen väl kan finnas till men i verkligheten
aldrig kommer i någon egentlig tillämpning. I praktiken skulle således
våra uppfattningar inte vara så långt ifrån varandra. Även med en sådan
mild tillämpning av lagen är jag emellertid rädd för att rättssäkerheten kan
råka i fara.

Herr Andersson i Löbbo anförde som skäl för ifrågavarande lagstiftning ett
exempel örn att ett bolag hårdnackat kunde motsätta sig varje rubbning i sin
ägofigur och inte vilja vara med örn att låta ett intill liggande ofullständigt
jordbruk förvärva den bit jord, som behövdes för att jordbruket skulle bli
bärkraftigt. Det är emellertid enligt min uppfattning alldeles felaktigt att
ta dylika enstaka exempel till intäkt för att genomföra hela denna rationaliseringsprocedur
med tvångsåtgärder som instrument härför. Dessa instrument
kunna nämligen, örn man så vill, brukas inom gränser, som på grund av svårigheterna
att någorlunda exakt ange dem äro fullständigt flytande. Sa frågar
jag mig, örn man även där är beredd att dra de fulla konsekvenserna. Är
man till exempel beredd att tillgripa tvångsmedel, örn någon anser att en statsegendom
skall släppa till jord, eller skall det bli andra rättsregler som skota tilllämpas,
när den enskilde har anspråk på staten än när han har anspråk på ett
bolag, ett storjordbruk eller ett större bondejordbruk? Hur skall man överhuvud
taget lägga rättsreglerna, och hur skall man fixera dem, så att människorna
veta vad de ha att röra sig med?

Efter detta lilla genmäle vill jag för min del dock betyga, att herr Andersson
i Löbbo och jag haft så många tillfällen att diskutera dessa spörsmål —
jag hoppas att det blir flera — att jag till min stora glädje kunnat konstatera,
att när man allvarligt försöker tränga in i spörsmålet för att se vilka möjligheter
som stå till buds, så stå vi icke så långt ifrån varandra när det gäller
jordbrukets rationalisering och därmed sammanhängande åtgärder. Det ena
kommer nästan som en logisk följd av det andra. I alta händelser ha herr
Andersson i Löbbo och jag icke haft så svårt att finna varandra.

Herr Lundell erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Herr Andersson i Löbbo ansåg, att jag skulle ha motsagt mig själv.
De uttalanden i vilka det skulle finnas en motsägelse, voro dels uttalandet, att
om jag skulle lia framlagt den motion, som det här är fråga örn, d. v. s. motionen
I: 215, så skulle den motionen ha blivit avslagen med hänvisning till att
saken ligger under utredning i 1942 års jordbrukskommitté, dels uttalandet
några minuter senare, att den utredning och planering, som det här gäller, är
en så orimligt stor och vittomfattande sak. att den aldrig borde kommit till
stånd. Jag får säga, att jag kan icke finna att det ligger någon motsägelse i

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

dessa båda uttalanden. Den sak, som det här gäller, ligger faktiskt hos 1942
års jordbrukskommitté, i varje fall i viss omfattning. Det säga ju både majoriteten
och de reservanter, av vilka herr Andersson i Tungelsta är en. Samtidigt
är den emellertid orimligt stor och vittomfattande och borde aldrig ha kommit
till stånd. Det finns ingen motsägelse mellan dessa två saker.

Däremot är det antagandet orimligt, som herr Andersson i Löbbo här gjorde
när han förutsätter, att jag skulle ha kunnat väcka en sådan motion örn en
dylik genomgripande reglering av en hel näring.

Herr Andersson i Löbbo talade örn att produktionsplanering redan finns
i fråga örn sockerbetorna. Det ligger dock något annorlunda till. Jag vet icke,
att det finns gårdar av någon viss storleksklass, som icke få odla sockerbetor,
och än mindre har jag hört, att några gårdar finnas som skulle vara ålagda
att odla sockerbetor. En produktionsplanering med kontraktering av odlingar
tror jag däremot kan vara nyttig.

Herr Andersson i Löbbo, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: I anledning av vad herr Lundell nu senast sade vill jag bara
säga, att det är dock icke herr Lundell obekant, att en lantbrukare, vare sig
han hör hemma i Kalmar län eller i Skåne, icke får odla sockerbetor utan vidare.
Det finns här redan en produktionsplanering, och det är ingenting annat
jag i detta sammanhang har gjort gällande.

Sedan skall jag säga ett ord till herr Liedberg, och det är, att jag tror mig
kunna draga den slutsatsen av herr Ledbergs sista anförande, att är det bara
så att expropriationsinstrumentet blir tillräckligt fint och ändamålsenligt tillverkat,
så är måhända även herr Liedberg beredd att i vissa fall använda detsamma.

Jämväl herr Svensson i Ljungskile erhöll på begäran ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! Jag nämnde i mitt anförande gentemot herr Liedberg,
att jag icke hade den uppfattningen, att en sådan lag borde omfatta hela
brukningsdelar, och jag nämnde därvid mindre brukningsdelar, därför att herr
Liedberg varit inne på dem. Nu säger herr Liedberg, att det är ju tacknämligt,
att man har den uppfattningen, men var går gränsen? Jo, gränsen går där, att
hela brukningsdelar överhuvud taget icke skola få exproprieras, det må sedan
gälla gods eller småbruk eller något däremellan. Man får icke heller genom
en sådan expropriation tilltyga brukningsdelar på sådant sätt, att de bli orimliga
och olämpliga. Därför finns det överhuvud taget icke något sådant gränsproblem,
som herr Liedberg var inne på.

Att sedan personliga omdömen komma att påverka händelseutvecklingen i de
enskilda fallen är ju klart, men det gäller ju allt vad vi göra i detta land.
Även herr Ledbergs personliga omdömen påverka stundom frågor av rätt ingripande
betydelse icke blott för honom själv utan även för andra.

Vidare yttrade

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag hade icke tänkt yttra något mera,
men eftersom flera talare tagit upp och polemiserat mot mitt första anförande
skall jag be att få ge några repliker, innan herr talmannen sätter punkt för
denna diskussion.

Herr Svensson i Ljungskile vände sig mot min framställning av betingel -

Onsdagen deu 7 juni 1944 em.

Nr 22.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

serna för jordbruket. För att leda i bevis eller göra troligt, att de lagar, som
gälla för den industriella utvecklingen, icke skulle gälla jämväl för jordbrukets
utveckling, pekade han på klimatiska förhållanden, topografiska förhållanden
och andra sådana saker. Det är klart, att jordbruket har sina speciella
förhållanden, som icke återfinnas inom industrien, men allt det väsentliga,
som bestämmer den industriella utvecklingen, återfinner man också inom jordbruket.
Dit hör övergången från naturahushållning till varuhushållning. Dit
hör övergången från smådrift till stordrift. Den tendensen är ju klar. Dit
hör att storproduktionen är mera räntabel, ja, överhuvud taget är räntabel,
medan småproduktionen i jordbruket icke är räntabel. Jag nämnde i mitt
förra anförande såsom exempel, att i små jordbruk behöver man lägga ned
tre gånger så mycket arbetskraft på en hektar jord som man behöver göra i
storbruket, att avkastningen i småjordbruket är 30 kronor per hektar men i
storjordbruket är lil kronor och att förräntningen i småjordbruket icke ens
kommer över nollpunkten, under det att den i storjordbruket är över 6 %.

Dessa fakta visa, att samma väsentliga tendenser, som sätta sin prägel på
industrien, även sätta sin prägel på jordbruket, och det lönar sig icke att
blunda härför. Herr Svensson i Ljungskile önskar emellertid blunda, därför
att han lever kvar i småbrukarromantiken. När till och med socialdemokraterna
nu lia gett den på båten, så företräder han den i alla fall i sin praktiska
gärning, såsom ledare för småbrukarförbundet bland annat.

Herr andre vice talmannen vände sig mot min framställning, att betingelserna
för att småjordbruket skall kunna bestå äro, att småbrukaren skall leva
en slags slavtillvaro, att han skall lia en oskäligt lång arbetstid, att han
måste lia hustrus och barns arbetskraft till hjälp och att han skall avstå från
alla elementära krav på en människovärdig tillvaro. Herr andre vice talmannen
menade, att det må så vara, men kärleken till jorden finns kvar i alla
fall. Till det vill jag fråga, örn kärleken till jorden blir mindre, därför att
man organiserar produktionen på sådant sätt, att de nackdelar, som för närvarande
äro så tydliga för småbruket och som göra att det icke kan konkurrera
med storjordbruket, elimineras? Jag kan i varje fall icke tänka mig det.

Herr Andersson i Löbbo vände sig emot att jag hade tagit upp det socialdemokratiska
partiprogrammet och menade, att det egentligen var socialdemokraternas
ensak, örn de ville ändra sitt partiprogram. Det kan ju herr
Andersson i Löbbo i och för sig ha alldeles rätt uti, men örn socialdemokraterna
lägga fram sitt nya program i jordbruksfrågan såsom den grundlinje,
efter vilken den svenska jordbrukspolitiken skall läggas upp framdeles, då
upphör ju detta program att bara vara en socialdemokratiens ensak, ty det
blir ju en hela landets angelägenhet att intressera sig för detsamma i dten mån
som ändå hela landet måste beröras av det förslag, som läggs fram, detta i
all synnerhet med den styrka, som socialdemokratien har, örn den går från
ord till handling, d. v. s. försöker genomföra ett sådant program i verkligheten.

Nu säger han, att socialdemokratien har förändrat sitt program i enlighet
med de förändringar, som utvecklingen själv har ställt på dagordningen. Jag
väll understryka, att enligt min uppfattning, som jag utvecklade i mitt förra
anförande, har socialdemokratien tagit ett stort steg tillbaka i jordbruksfrågan,
ty som jag påpekade har man i partiprogrammet tagit bort punkten örn
att storjordbruken skola överföras i samhällelig ägo och har ersatt denna bekännelse
till socialiseringen av storjordbruket med något, som man kallar för
familjejordbruk. Jag medgav i mitt förra anförande, att sleget till familje -

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk.

(Forts.)

jordbruk visserligen var ett steg framåt, om man jämför med den tidigare inställning
från socialdemokratiens sida, som den haft ända sedan 1911 till
förmån för småbruket, men det är dock ett alldeles otillräckligt steg. Medan
utvecklingen har tagit tio steg framåt, har socialdemokratien bara tagit detta
enda eller detta halva steg.

För min. del vill jag kort och gott säga, att jag tror icke på denna tanke
på familjejordbruk. Även örn man skapar 15 hektars familjejordbruk för de
flesta av Sveriges jordbrukare och möjliggör detta genom att kasta ut 100 000
jordbrukare från det svenska jordbruket, så kan man ändå icke med sådana
15 hektars jordbruk tillgodogöra sig den moderna tekniken och mekaniseringen
och kan icke driva en maskinell jordbruksproduktion, så att den blir
räntabel, ty åkerarealen är för liten för att den skall kunna förränta de jordbruksmaskiner,
som ändå äro nödvändiga för att driva en sådan produktion.
Jag menar därför, att skall man genomföra en rationell jordbrukspolitik, så
måste man inrikta uppmärksamheten på storjordbruket, ty dess princip, har
segrat. I den socialdemokratiska partimotionen saknas någon förståelse härför.
Örn den stora kooperativa föreningsverksamhet, som har vuxit fram inom
jordbruket och som just, såsom jag ser det, är den för Sverige typiska form,
i vilken en kollektivistisk storjordbruksproduktion håller på att utvecklas,
finns det icke ett ord.

Det finns naturligtvis i den socialdemokratiska motionen också många förnuftiga
ting. En hel del av vad som där sägs örn rationaliseringen är alldeles
riktigt. Eftersom man emellertid stannar vid familjejordbruket, bekänner man
sig bara till V2 eller V4 eller 1/io rationalisering, ty, som jag redan sagt, med
familjejordbruk kan man icke genomföra en verklig rationalisering av det
svenska jordbruket.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner l:o)
på bifall till utskottets hemställan; 2:o) på bifall till utskottets hemställan
med den ändring i avseende å motiveringen, som föreslagits i den av herrar Bondeson
och Larsson i Karlstad avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen;
samt 3 :o) pa bifall till det av herr Pettersson i Dahl under överläggningen
framställda yrkandet; och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Liedberg begärde emellertid votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition antagits den under
2:o) angivna propositionen, efter given varsel, följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, sorn vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 55, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring i avseende å motiveringen, som föreslagits i den av herrar Bondeson
och Larsson i Karlstad avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Nr 22.

§ 2.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 56, i anledning av väckta mo- Motioner om
tioner om anslag till Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap för verk- „“XtJjonde
ställande av en utredning rörande bättre försörjningsmöjligheter vid jordbru- av en utnäset.
i Bohuslän. ning rörande

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande ningsmöjligmotioner,
nämligen I: 32 av herr Mattsson ra. fl. och II: 80 av herr Johansson heter vid jordi
Torp ra. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte bevilja 25 000 kronor till
Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap för att i samarbete med Bo- n’

husläns företagarförening och i enlighet med de direktiv, som Kungl. Maj :t
kunde besluta, verkställa utredning om möjligheten av att genom grönsaksodling
eller liknande produktion öka avkastningen vid särskilt småbruket i Bohuslän.

Utskottet hemställde, att de likalydande motionerna I: 32 och II: 80 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr Svensson i Ljungskile, vilken ansett, att
utskottet bort hemställa att riksdagen med bifall till de likalydande motionerna
I: 32 och II: 80 måtte bevilja Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap
ett anslag av 25 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid

Herr Johansson i Torp: Herr talman! Jag är naturligtvis icke så förmäten,
att jag förutsätter, vare sig att det stora flertalet av kammarens ledamöter
läst de motioner det här är fråga örn eller att vad motionärerna anfört skulle
kunna vinna något gentemot den kompakta utskottsmajoritet som format föreliggande
utskottsutlåtande. Med hänsyn härtill vore det då kanske på sin
plats att låta denna fråga gå förbi i all tysthet -—- särskilt med hänsyn till den
långt utdragna debatten och den sena timmen. Då jag emellertid icke hör till
dem som fresta kammarens tålamod i onödan, skall jag taga mig friheten att
säga ett par ord i denna sak.

Utskottet har hänvisat till det av utskottet samma dag avgivna^ utlåtandet
nr 55, med anledning av två andra motioner, som nyss varit föremål för kammarens
behandling, och utskottet har uttalat som sin förmodan, att de synpunkter
som vi framfört i vår motion komma att bli föremål för övervägande
vid den utredning som utskottet förordat i fråga om dessa motioner och som
kammaren nyss för sin del bifallit. Jag tillåter mig att tolka denna hänvisning
på det sätt, att utskottets pricipiella inställning till de förevarande motionerna
är positiv, även om utlåtandet fått en negativ utformning. Såsom medmotionär
i de motioner som nyss behandlats har jag naturligtvis ingenting att invända
mot den välvilliga behandlingen av dessa, men då det gäller att hänvisa även
den utredning som vi i vår motion begärt till den landsomfattande utredning
varom nyss redan beslutats, så kan det icke hjälpas, att man blir en smula
skeptisk.

Det förutskickas, att 1942 års jordbrukskommitté skall ta hand om utredningen.
Med all aktning för denna kommitté befarar jag, att man ställer för
stora anspråk på kommittén, såvitt man menar allvar med förslaget och vill
lia ett resultat inom rimlig tid. I här föreliggande motioner lia motionärerna
begärt icke blott en programförklaring i största allmänhet utan även ett detaljerat
förslag till programmets realiserande. Då det gäller att utreda denna
sak, framträda även rent sociala problem av, .jag vågar påstå, rent lokal karaktär,
vilka belysts i motionerna. Skall det bli någon mening med utredning -

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Motioner om anslag för verkställande av en utredning rörande bättre försörjningsmöjligheter
vid jordbruket i Bohuslän. (Forts.)
en, måste hänsyn tagas till även de sociala sidorna av frågan. Men jag anser,
att det är att begära en smula för mycket av jordbrukskommittén, att denna
kommitté också skall fördjupa sig i lokala detaljer av social karaktär. Ett
bifall till motionerna innebär icke på något sätt föregripande av den landsomfattande
utredning som kammaren nyss beslutat begära. Snarare är det väl
så, att denna underlättas och det slutliga resultatet påskyndas, om den samordnas
med av lokala krafter bedrivna specialundersökningar.

_ Utskottet har uppenbarligen baserat sitt utlåtande på de yttranden som avgivits
av lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen och vilka äro minst sagt
kallsinniga. Det är dock ett intressant faktum, att denna kallsinnighet kommit
till synes även i samma ämbetsverks yttranden över de nyss behandlade motionerna,
vilket dock ej hindrat utskottet från att i sitt utlåtande över samma
motioner tillstyrka bifall. Den utväg som lantbruksstyrelsen i sitt yttrande
föreslagit, nämligen att en utredning kan ske genom lokala åtgöranden, lider
av den svagheten, att den centrala ledning, som motionärerna förutsätta, saknas.
Lantbruksstyrelsen är också inne på betänkliga vägar, då styrelsen antyder,
att en lokal utredning som icke kan fullföljas skulle kunna räkna på
statlig hjälp att komma ut ur återvändsgränden. Det är givetvis intet som
hindrar, med elen inställning som lantbruksstyrelsen har, att man igångsätter
lokala utredningar av detta slag över hela landet samt begär statlig hjälp
sedan man kört fast. Värdet av en dylik utredning torde man dock kunna beteckna
såsom diskutabelt, och systemet skulle rimligtvis leda till rena anarkien.
Det är i högsta grad förvånansvärt, att lantbruksstyrelsen icke uppmärksammat
vilka farliga utvägar styrelsen här på förhand givit sitt stöd med sitt
yttrande.

Egnahemsstyrelsen har å sin sida hänvisat till hushållningssällskapet och
företagarföreningen att stimulera intresset för igångsättande av odling av
frukt och grönsaker. Yttrandet är intressant, men endast av den anledningen
att det visar, att egnahemsstyrelsen icke nöjaktigt läst den motion det gällt
att avgiva yttrande över. Vårt utredningsyrkande avser icke blott att stimulera
till ökad odling av frukt och grönsaker. Stannade behovet av åtgärder
enbart vid detta, så vore en utredning totalt onödig, ty, såsom vi redan i motionen
framhållit, småbrukarna i Bohuslän ha i vissa trakter redan funnit
denna produktionsform lönande och ägnat sig däråt i stigande utsträckning.
Detta skulle i och för sig ensamt vara tillräckligt att trygga produktionsformens
framtida utveckling vad på småbrukarna ankommer. Men det är tyvärr
så, att urskiljningslös produktion måste leda till överproduktion och ekonomiskt
bakslag, vilket även framhållits i motionerna. Av denna anledning ha
vi yrkat på en utredning för att åstadkomma även organisation på avsättningens
område. Både detta vårt yrkande och faran för överproduktion har
egnahemsstyrelsen totalt förbisett, vilket är beklagligt, då härigenom hela
syftemålet med remissen till styrelsen blivit totalt förfelat.

Det kan frågas och har nog också frågats varför just Bohuslän skulle bliva
föremål för den utredning vi begärt. Jag svarar då, att det är därför att betingelserna
för den ifrågavarande produktionsformen äro synnerligen stora
just i den landsändan och därför att situationen är sådan i fråga örn landskapets
småbruk, att något måste göras inom en snar framtid. Man skulle kunna
tillägga, att örn man räknar upp de landsdelar som drabbats hårdast av arbetslöshet
och av krisen i olika former, torde Bohuslän komma i främsta ledet.
Men det är tyvärr icke så, att landskapet kommer i främsta ledet, då det gäller
att vara kompenserat genom den rådande högkonjunkturen. Olika omständigheter
ha medfört, att kompensationer av olika slag icke i någon nämnvärd ut -

Onsdagen den 7 juni 1944 era.

Nr 22.

Motioner om anslag för verkställande av en utredning rörande bättre försörjningsmöjligheter
vid jordbruket i Bohuslän. (Forts.)
sträckning kunnat komma Bohuslän till del. Även om man i likhet med mig
är anhängare av alla rationaliseringssträvanden, måste man säga sig, att det
gäller att i första hand finna utvägar för småbruket att komma fram till lämpliga
produktionsformer, innan man rationaliserar bort några tusen människor i
en bygd som endast i begränsad omfattning är lämpad för stordrift. Just
därför anser jag det självklart, att den specialutredning som vi begärt kommer
att tvinga sig fram i vilket fall som helst icke minst av rent sociala skäl. Men
jag betvivlar, att det stora organ som skall handhava den landsomfattande utredningen
kan taga itu med dessa speciella problem och bli färdig inom rimlig
tid. Denna utredningskommission får icke bli en akademi som försjunker i
ändlösa meditationer örn teoretiska spörsmål.

När jag med dessa ord slutar mitt anförande beror detta icke därpå, att det
saknas ytterligare motivering för att yrka bifall till motionen, utan därpå, att,
sedan kammaren haft dessa ändlösa debatter icke minst i jordbruksfrågan förut
i dag, jag har anledning att föregå med gott exempel och begränsa mig. Med
dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den reservation som är
bifogad utlåtandet.

Häri instämde herr Andersson i Mölndal.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Den förevarande frågan kan man
kanske säga sönderfaller i två delar, nämligen dels en allmän med mera principiella
uttalanden, dels ett yrkande örn att ett anslag på 25 000 kronor skall
ställas till Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förfogande för utredning
av möjligheten att bereda det mindre jordbruket i Bohuslän ökade inkomster
genom lämpliga specialodlingar. Vad beträffar den allmänna delen
av motionen finner jag det självfallet, att de i denna del berörda problemen
komma att upptagas till behandling av den utredning, varom riksdagen för
några minuter sedan fattade beslut, varför någon särskild skrivelse till Kungl.
Maj :t ej är erforderlig. Vad beträffar det andra yrkandet, gäller ju det begärda
anslaget en uppgift av så pass lokal karaktär, att utskottet för sin del
icke kunnat tillstyrka detsamma. Man måste nämligen utgå ifrån, att specialodlingar
av vissa växter kunna med fördel bedrivas icke blott i Bohuslän utan
även i många andra delar av landet. Det finns ju andra trakter, där småbrukets
förhållanden äro likartade nied dem i Bohuslän. Det har därför synts utskottet,
att det har saknats tillräckliga skäl att tillstyrka ett dylikt anslag.
Detta har alltså gjort, att utskottet har avstyrkt motionen i dess helhet.

Jag skall vid denna sena timme icke ingå i någon mera utförlig motivering
för utskottets ställningstagande, utan nöjer mig med att med vad jag nu har
anfört hemställa om bifall till utskottets förslag.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag skall icke förlänga debatten
med många ord. Såsom framgår av reservationen är jag överens med jordbruksutskottets
vice ordförande, då han påstår, att denna motion sönderfaller i
två delar. Den ena delen, den principiella, bör tagas upp i ett större sammanhang.
Vad den andra delen beträffar, som gäller ett anslag på 25 000 kronor,
finner jag icke, att de skäl för avslag som anförts äro särskilt bärande. Herr
Andersson i Löbbo säger, att frågan är av så lokal och säregen beskaffenhet,
att det knappast finns skäl för att bifalla förslaget. Den jordbruksbygd sorn
det här gäller är också av ganska säregen beskaffenhet. Vi äro i riksdagen
icke främmande för att vid olika tillfällen både anslå pengar oell vidtaga åtgärder
där det endast gäller vissa delar av landet. Här pågår den s. k. norrlands -

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 em

Motioner om anslay för v eric ställande av en utredning rörande bättre försörjningsmöjligheter
vid jordbruket i Bohuslän. (Forts.)
utredningen — en stort upplagd utredning, som sysslar speciellt med norrlandsproblemen,
som komma tillbaka den ena gången efter den andra. En så typisk
jordbruksbygd som Skåne har också problem som vi syssla med gång efter
annan; det gäller sålunda där en speciell del av landet. Under sådana förhållanden
vore det väl från alla synpunkter enbart en fördel, ifall man kunde
göra något för en så särpräglad bygd som vissa delar av Bohuslän utgöra.
Det beviljas ju stora summor till jordbruket. Det anslag som här begäres är
ganska obetydligt, sett mot bakgrunden av de summor som i annat sammanhang
anslås. Örn ett län eller större delen av ett län kan gagnas med ett anslag
av denna omfattning, tycker jag icke, att ett bifall till motionen skulle behöva
få någon farlig prejudicerande karaktär, ty en sådan summa som den där ifrågasatta
får ju staten ofta satsa på tre ä fyra gårdar, när det gäller att rusta
upp dem. Kan man med detta lilla anslag göra något för att leda utvecklingen
framåt inom stora delar av ett län, borde det väl vara ur alla synpunkter väl
använda pengar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen; och blev utskottets hemställan av
kammaren bifallen.

§ 3.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 57, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till statens meteorologisk-hydrografiska anstalt
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§4.

Angående an- Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
slag till be- proposition angående anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering

främjande “»jämte i ämnet väckta motioner.
landsbygdens

elektrifiering. I en till riksdagen den 25 februari 1944 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 170, hade Kungl. Majit under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering för budgetåret
1944/45 under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 4 000 000
kronor.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft två vid riksdagens
början väckta motioner, nämligen

1) II: 32 av herr Hansson i Skediga m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering
för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag på 7 miljoner kronor
att fördelas i anslutning till elektrifieringsberedningens förslag, och

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära att tilldelningsgrunderna
för de statliga elektrifieringsbidragen ändrades så att bidragen kunde i
särskilda fall efter prövning av egnahemsnämnden utgå med högre belopp än
vad nu vore möjligt;

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Nr 22.

Angående anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering. (Forts.)

2) II: 168 av herr Ericsson i Sörsjön m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering för budgetåret
1944/45 anvisa ett reservationsanslag av 7 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till förevarande proposition
samt avslag å motionerna II: 32 och II: 168. till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering för budgetåret 1944/45 under nionde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 4 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Näslund, Ericsson i Sörsjön och Mäler,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa.

A. att riksdagen måtte i anledning av förevarande proposition samt med bifall
till motionerna II: 32, i anslagsfrågan, och II: 168 till Befrämjande av
landsbygdens elektrifiering för budgetåret 1944/45 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 7 000 000 kronor ;

B. att motionen II: 32 i övrigt icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Jag skall be att få yttra några ord
med anledning av den reservation som fogats till detta utlåtande av herr Näslund
m. fl.

Såsom kammarens ledamöter finna föreligger en skillnad mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas förslag så till vida, att medan utskottet anslutit
sig till ett anslag på 4 miljoner kronor — det är alltså lika med Kungl.
Maj :ts förslag — reservanterna i likhet med motionärerna påyrkat, att
för ifrågavarande ändamål skulle beviljas ett anslag på 7 miljoner kronor.
Denna skillnad mellan utskottsmajoritetens och reservanternas förslag kan visserligen
i och för sig anses vara rätt betydande, men det kan icke desto mindre
ändå anses vara synnerligen välmotiverat med den summa som reservanterna
föreslå. Det föreligger här nämligen ett mycket stort antal ansökningar örn
anslag till elektriska anläggningar bär i landet, och örn riksdagen icke skulle
bevilja ett högre anslag än det som Kungl. Majit föreslagit skulle en ganska
stor del av ansökningarna i brist på medel icke kunna effektueras. Det förbättrar
icke heller saken, såvitt jag kan förstå, att det är de nordliga delarna
av landet som skola bli mest lidande på att tillräckliga medel för detta ändamål
icke ställas till förfogande.

Jag hänvisar beträffande anslagsfrågan till det yttrande som avgivits av
elektrifieringsberedningen, som anser att man borde upptaga för budgetåret
1944/45 det anslag som reservanterna förordat. Nu säger utskottsmajoriteten
i likhet med Kungl. Majit, att det är nödvändigt att iakttaga en viss varsamhet
och försiktighet av den anledningen, att materialtillgången är begränsad.
Beträffande den saken vill jag emellertid hänvisa till vad elektrifieringsberedningen
sagt, nämligen att det finns material i tillräcklig omfattning för
att svara mot ett anslag av 7 miljoner kronor. Från utskottsmajoritetens sida
har framhållits, liksom av Kungl. Majit i propositionen, nödvändigheten och
angelägenheten av försiktighet till förhindrande av att material av bristfällig
beskaffenhet användes, något som kan medföra, att kanske omedelbart efter
kriget omläggningar måste göras och på det viset den enskilde och staten
åsamkas onödiga kostnader. Jag vill emellertid beträffande det förhållandet
säga, att jag gjort vissa undersökningar och därvid fått bekräftelse på att
ännu ha inga anläggningar under denna tid kommit till utförande bär i landet,
där bristfällig materiel i egentlig mening kommit, till användning. I fråga om
den saken tycker jag nog att man, så att säga, slår in öppna dörrar.

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Angående anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering. (Forts.)

Då det enligt min mening är nödvändigt att ställa till förfogande ett större
anslag än det som nu föreslagits av Kungl. Majit och utskottet, ber jag, herr
talman, att, under hänvisning till vad jag anfört, få yrka bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Först och främst ber jag att helt
och fullt få instämma i vad herr Ericsson anfört till förmån för ett anslag
på sju miljoner kronor. Jag har emellertid i min motion framfört en ytterligare
begäran, nämligen att elektrifieringsbidragen skulle kunna i särskilda
fall höjas efter prövning av egnahemsnämnderna i länen.

När det gäller att i en elektrisk förening få med även småbrukare, har det
vid många tillfällen visat sig, att de knappast kunna åstadkomma dessa 90
kronor som de själva skulle bidraga med för att erhålla andel i föreningen. Vi
ha också i den förening som jag tillhör vid flera tillfällen sökt åstadkomma
en lindring i de ekonomiska villkoren så långt vi kunnat. Man tycker, att när
det är särskilt besvärligt i ekonomiskt hänseende för dessa mindre lägenhetsinnehavare
att ta den stora kostnad det här är fråga örn, de skulle efter särskild
ansökan kunna beviljas större bidrag. Jag har därför hemställt, att
riksdagen skulle besluta att hänskjuta denna fråga till Kungl. Majit för utredning
och vidtagande av ändring på denna punkt. Men då säger utskottet:
»Det motionsvis framställda förslaget om avlåtande av skrivelse till Kungl.
Maj :t angående ändring i hittillsvarande grunder för tilldelning av elektrifieringsbidrag
synes utskottet icke böra föranleda någon åtgärd från riksdagens
sida, eftersom erfarenheten torde lia givit vid handen, att tilldelningsgrunderna
äro i stort sett ändamålsenliga.»

Man skulle nästan vilja fråga utskottets här närvarande representanter,
vilken erfarenhet de lia i denna fråga, då de kunnat vara med örn det uttalande
som här gjorts. När det gäller inmontering är det beroende på vederbörandes
ekonomiska ställning, örn de få större eller mindre bidrag, men då
det är fråga örn andel i en förening, är avgiften fixerad till 90 kronor per
andel. Jag hade tänkt mig, att samma grunder som gälla för bidrag till montering
och dylikt skulle kunna gälla även för bidrag till andelsteckning, så
att även i detta fall det ekonomiska underlaget skulle vara bestämmande för
storleken av bidraget. Jag har ansett det riktigt att det göres en framställning
härom till Kungl. Majit, och jag är säker på att, örn riksdagen fattade
ett sådant beslut, Kungl. Maj :t skulle komma att vidtaga en ändring på
ifrågavarande område. Utskottet har kanske också tänkt något härpå, eftersom
utskottet säger, att Kungl. Maj :t kail förväntas vidtaga erforderliga jämkningar
i tilldelningsgrunderna, när så kan komma att påkallas. Jag tycker,
att tiden härför nu är inne. Då jag ser, att herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet är här, skulle jag vilja uttrycka den förhoppningen,
att när utskottet givit denna lilla vink, statsrådet också vidtager en sådan
ändring, ty den är redan av behovet påkallad.

För min del ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den av herrar Näslund,
Ericsson i Sörsjön och Mäler avgivna reservationen.

Jag skall icke ställa något yrkande örn bifall till motiveringen i min motion.
Jag litar nämligen på att det skall bli något resultat av vad utskottet
tänkt sig att Kungl. Majit här skulle komma att göra, fastän utskottet
yrkat avslag på min motion.

Herr Jonsson i Fjäle: Herr talman! Då vi vid höstriksdagen ägnat detta
problem en rätt ingående behandling, så förefaller det mig onödigt att nu fortsätta
någon längre diskussion i denna fråga. Jag vill bara hänvisa till vad
utskottet säger örn svårigheten att erhålla erforderligt material, vilket departe -

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Nr 22.

Angående anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering. (Forts.)
mentschefen också kar understrukit. Det skulle ju kunna tänkas, att om det
ställes mera medel till förfogande, än vad som motsvarade materialtillgången,
så skulle den risken kunna förefinnas, att icke fullgott material komme till användning,
varigenom elektrifieringen bleve både dyrare och sämre utförd.

I övrigt vill jag bara hänvisa till att i den beredskapsstat som ligger på
riksdagens bord finnas två olika poster upptagna, den ena på två miljoner kronor
och den andra på fyra miljoner kronor till elektrifiering på landsbygden.
Därest materialtillgången skulle möjliggöra en utvidgning av denna elektrifiering,
kunna ju dessa medel komma till användning.

Med anledning härav ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Utskottets talesman här hänvisade
till att på beredskapsstaten uppförts tvenne anslag, det ena på 2 milj. kronor
och det andra på 4 milj. kronor för främjande av landsbygdens elektrifiering.
Den saken är mig inte obekant, men dessa medel kunna väl inte tagas i anspråk
vid annat förhållande än att konjunkturerna försämras och arbetslöshet
inträder. Dessa anslag som här åberopas ha alltså, såvitt jag förstår, ingen
betydelse under nu rådande förhållanden.

Det förefaller också litet egendomligt, att man, sedan man uttalat att försiktighet
vid anslagsbeviljandet är nödvändig med hänsyn till att materialtillgången
är begränsad, hänvisar till att det finns några miljoner kronor upptagna
på beredskapsstat. Jag tycker inte att detta riktigt stämmer, och det ger
mig anledning till ett ytterligare konstaterande av att materialtillgången i
varje fall är så pass god, att den säkerligen icke lägger hinder i vägen för beviljandet
av det anslag, som reservanterna här föreslå.

Herr Sandberg: Herr talman! Jag vill endast säga att jag är av samma
mening nu som då vi diskuterade denna fråga under höstriksdagen, nämligen
att man från utskottets sida är benägen att förstora de svårigheter, som bero
på den knappa materialtillgången. Jag anser det därför motiverat att anslaget
hade utgått med högre belopp än utskottet föreslår, och jag ber att få tillstyrka
bifall till reservationen.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Det behöver inte föreligga någon arbetslöshet för att anslag,
som äro upptagna under beredskapsstat II, skola kunna tagas i anspråk, utan
man kan också använda dem för att förebygga arbetslöshet. Det är väl inte
meningen, att vi t. ex. vid ett fredsslut skola vänta med att sätta i gång åtgärder
tills att det råder stor arbetslöshet, utan det gäller ju att göra det på
ett sådant sätt att man förebygger den väntade arbetslösheten.

Vad materialtillgången beträffar, vill jag nämna att jag har ännu inte
fått besked från industrikommissionen, huruvida det överhuvud taget är möjligt
att få olja till transformatorerna. De luftkylda transformatorerna lia ju
konstaterats vara av betydligt sämre beskaffenhet, och örn sådana skulle komma
till användning, skulle det följaktligen, så snart vi komma i det läget att
vi ha tillgång till material av fullgod beskaffenhet, bli fråga örn att byta ut
dem. Detta skulle emellertid medföra en extra belastning för dem, som få dessa
mer krisbetonade anläggningar, och det är ju inte önskvärt.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra proposi Andra

kammarens protokoll 1944. Nr 22. 1

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Angående anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering. (Forts.)
tionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr
Ericsson i Sörsjön, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 58, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat

jordbruksutskottets utlåtande, nr 59, i anledning av väckta motioner angående
anslag till fraktnedsättning å järnväg för träkol från Norrbotten till
mellansvenska bruk; och

bevillningsutskottets betänkande, nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 6 § förordningen
den 17 juni 1938 (nr 384) angående rätt för svenskt aktiebolag och svensk
ekonomisk förening att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtande och betänkande hemställt.

§ 6.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr
talman! Jag hemställer, att kammaren ville besluta, att första särskilda utskottets
utlåtanden nr 1 och 2 skola uppföras sist bland två gånger bordlagda
ärenden å föredragningslistan för nästa sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av örlogsvarven;

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 178, i anledning av väckt motion angående anslag för budgetåret 1944/45
till dövstumhemmet å Riis;

nr 179, i anledning av väckta motioner angående anslag för budgetåret 1944/
45 till riksförbundet för sockersjuka m. m.; och

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Nr 22.

nr 180, i anledning av väckta motioner angående ersättning till i utlandet
bosatta svenska medborgare för förluster genom krigsskada;

första lagutskottets utlåtanden och memorial:

nr 46, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med förslag till lag
örn ändring i förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent, dels ock
i ämnet väckta motioner;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser
angående patent vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser
örn uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen
m. m.;

nr 49, angående ersättning åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden
anlitat biträde;

nr 50, i anledning av väckt motion angående utredning örn inrättande av en
kyrklig högtidsdag i vårt land under höstens lopp;

nr 51, i anledning av väckt motion angående effektiviserande av lagstiftningen
mot bestickning; och

nr 52, i anledning av väckt motion örn rätt till hyra under viss tid för
sjöman, som blivit arbetslös till följd av fartygs haveri; samt

andra lagutskottets memorial och utlåtanden:

nr 52, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande andra
lagutskottets utlåtande nr 49 i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner;

nr 53, i anledning av väckt motion örn undantagande från preskription av
rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen;

nr 54, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor;

nr 55, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn undervisning och vård av bildbara sinnesslöa, m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner; och

nr 56, i anledning av väckt motion örn ändring av gällande bestämmelser rörande
gäldandet av viss ersättning till ägodelningsnämndemän.

§ 8.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll
:

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens andra kammare och de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte herr talmannen tillsätta
kammarens kanslipersonal och vaktbetjäsning, den
6 juni 1944.

Anmäldes att vaktmästaren hos kammaren, förordnade förste vaktmästaren

C. E. Gunnar Carlberg enligt intyg av läkare vore på grund av sjukdom för
framtiden oförmögen till arbete.

Med anledning härav beslöts att Carlberg skulle från och med den 1 juli
1944 entledigas från sin anställning såsom vaktmästare och från förordnandet
att vara förste vaktmästare hos kammaren.

100

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Till förste vaktmästare hos kammaren från och med den 1 juli 1944 förordnades
vaktmästaren Emil Eklund.

Till vaktmästare hos kammaren från och med den 1 juli 1944 antogs CarlOlof
Sandberg.

Förordnades Bo Anders Evald Björkman att i stället för Sandberg från och
med den 1 juli 1944 uppehålla tjänstledige vaktmästaren Jonas Olssons vaktmästarebefattning.

In fidem
Sune Norrman.

§ 9.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 342, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1944/45 till riksförsäkringsanstalten m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; samt

från bevillningsutskottet:

nr 345, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 6 § förordningen den 17 juni 1938 (nr 384) angående
rätt för svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening att vid taxering till
kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta
avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond, m. m.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

§ 11.

Herr Hall avlämnade en av honom undertecknad motion, nr 549, örn gratifikation
och pension åt förre förste vaktmästaren hos riksdagens andra kammare
C. E. G. Carlberg.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 10.50 em.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

442792