1944. Andra kammaren. Nr 21 (Riksdagens protokoll 1944:21)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1944. Andra kammaren. Nr 21.

Fredagen den 2 juni.

Kl. 3.30 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 25, den 26 och den 30 nästlidna maj.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren, inkomna läkarintyg:

Härmed intygas, att riksdagsman Elof Hällgren sedan den 23 maj av mig
behandlats för influensa, komplicerad av luftrörskatarr, samt att riksdagsman
Hällgren ännu på någon vecka ej torde vara i stånd att deltaga i riksdagsarbetet.

Stockholm den 1 juni 1944.

Jacob Forsell.

Kammaren beviljade herr Hällgren ledighet från riks dags gör omålen tills
vidare från och med den 23 nästlidna maj.

Herr talmannen meddelade, att herr Persson i Falla, som vid kammarens
sammanträde den 10 maj 1944 med läkarintyg styrkt sig från och med samma
dag tills vidare vara förhindrad att deltaga i riksdagsgöromålen, denna
dag åter intagit sin, plats i kammaren.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till gmT ^

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som anförde: Herr mterPellah(m‘
talman! Fru Nordgren har med kammarens tillstånd till mig ställt följande
fråga:

Amner statsrådet låta företaga en undersökning örn huruvida och vilka åtgärder,
som ytterligare kunna vidtagas för att förhindra olyckshändelser vid
profylaktisk behandling av nyfödda barns ögon samt skyndsamt låta utfärda
bestämmelser härom i och för skapandet av större trygghet vid den profylaktiska
behandling, vars syfte är att skydda nyfödda barn mot eventuella synskador
vid födelsen?

Som interpellanten erinrat örn skedde i början av 1920-talet en ödesdiger
förväxling av salpetersyra och lapislösning, varvid inte mindre än fyra nyfödda
barn fingo sina ögon skadade. Sedermera ha noggranna föreskrifter
givits för förvaring av de båda vätskorna i syfte att eliminera alla risker.
Medicinalstyrelsen föreskrev 1928, att lapislösning för här avsett ändamål endast
finge förvaras i särskild sexkantig droppflaska, som är helt olik varje
annan för medicinskt bruk använd flaska. Flaskans propp är förseglad med
blyplomb, stämplad med det apoteks namn, som expedierat lapislösningen. Barnmorska
får icke bryta flaskans försegling, utan lapislösningen skall indrypas
i barnets ögon ur den förseglade flaskan och ny påfyllning av lösning får

Andra kammarens protokoll lO^U. Nr SI. 1

Nr 21.

Fredagen den 2 juni 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

endast göras å apotek. I av medicinalstyrelsen 1938 utfärdade särskilda föreskrifter
angående läkemedelsförsörjningen å sjukvårdsinrättningarna föreskrives
dessutom, att starka syror oell lutar icke få förekomma å sjukavdelning.
Till följd av denna bestämmelse får å barnbördsavdelning icke förekomma
salpetersyra, som användes för utförande av prov på förekomsten av äggvita
i urinen, utan dessa prov måste utföras å sjukvårdsinrättningarnas laboratorier.
Detta förorsakar givetvis besvär, då laboratorierna ligga på relativt
långt avstånd från vederbörande avdelningar; det bär också vid av medicinalstyrelsen
föranstaltade inspektioner konstaterats, att denna bestämmelse överträtts
vid åtskilliga lasarett.

Under de 16 år, som förflutit, sedan bestämmelserna av 1928 utfärdades,
lia endast i tvenne fall olyckshändelser av denna art inträffat, nämligen ett
i fjol och ett i år. Statistiskt betyder de inträffade fallen att en olyckshändelse
per 800 000 nyfödda barn inträffat. Det ena av dessa fall kan sättas i samband
med överansträngning till följd av allt för lång arbetstid. I det andra
fallet förelåg intet sådant förhållande. I båda fallen ha gällande föreskrifter
i fråga om salpetersyrans förvaring överträtts.

Då trots givna föreskrifter förväxling skett, har frågan örn möjligheten
att ytterligare öka säkerheten upptagits till utredning av medicinalstyrelsen.
Man söker sig därvid fram på trenne linjer. Dels utredes möjligheten att
göra förvaringsflaskorna för lapislösning ännu mera särpräglade. Dels undersökes,
huruvida icke en ofarligare äggvitereagens än salpetersyra kan användas.
Dels utredes frågan örn möjligheten av en annan profylaktisk behandling,
som icke innebär indrypning av vätska i barnens ögon.

Då sålunda de förhållanden, som beröras i interpellationen, befinna sig
under utredning i medicinalstyrelsen och kunna förväntas föranleda ytterligare
föreskrifter, sedan utredningen avslutats, anser jag icke anledning
förefinnas att taga ytterligare initiativ i denna angelägenhet.

Härefter yttrade

Fru Nordgren: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet få framföra mitt tack för svaret. Det är med stor tillfredsställelse
jag konstaterar, att utredning pågår inom medicinalstyrelsen för
att finna utvägar att öka säkerheten vid ifrågavarande profylaktiska behandlingar
av de nyfödda barnens ögon, och jag vill uttala den förhoppningen
att man skall lyckas få till stånd anordningar, som förhindra att sådana ödesdigra
händelser som den, som föranlett min interpellation, inträffa. Det är
ganska naturligt att dylika händelser, varigenom barn riskera att bli blinda
för hela livet, djupt uppröra föräldrar, framförallt mödrarna.

Även om, såsom socialministern framhåller i sitt svar, antalet olyckshändelser
av detta slag dess bättre är ringa i förhållande till antalet födelser, så
är redan det faktum att dylika olyckor kunna inträffa, tillräckligt för att
väcka farhågor hos föräldrar och skapa misstro till profylaxen i fråga.. Den
senast inträffade olyckshändelsen av detta slag utlöste också en livlig diskussion
i dagspressens insändareavdelningar, och upprörda mödrar krävde
snara åtgärder till förhindrande av att något dylikt återupprepades.

Stor uppmärksamhet — och vissa förhoppningar — väckte också en i dagspressen
lämnad redogörelse för ett av ögonläkaren vid Halmstads lasarett,
doktor Einar Andersson, till medicinalstyrelsen framfört förslag örn ersättande
av lapisindrypningen med en ofarlig salva. Jag förmodar att medicinalstyrelsens
undersökningar jämväl gälla detta förslag, vilket, örn detta visar
sig vara en framkomlig väg att beträda, inger förhoppningar örn att riskmomentet
vid ögonprofylaxen skall försvinna.

Fredagen den 2 juni 1944.

Nr 21.

Svar på interpellation. (Forts.)

I pressen har även — man får väl förmoda från sakkunnigt håll — rekommenderats
att föreskrifter skulle utfärdas örn att barnmorska skulle vara
skyldig pröva lapislösningen före användandet, vilket, enligt insändaren i
fråga, lär kunna ske på ett så enkelt sätt som att man löser en tesked koksalt
i ett halvt dricksglas vatten och droppar i litet lapislösning, varvid
synes en tydlig mjölk- eller ostliknande grumling, beroende på att det vid
reaktionen bildade klorsilvret är svårlöst i vatten. Jag är icke sakkunnig på
det kemiska området och kan därför icke bedöma värdet av den föreslagna
åtgärden. Dessutom kan det ju slarvas med detta prov, lika väl som med
droppflaskorna. Jag har endast anfört det som ett bevis för det intresse fallet
väckt hos allmänheten.

Diskussionen kring det senast inträffade förväxlingsfallet har ingalunda
upphört, ehuru mera än två och en halv månad förflutit sedan det ägde rum.
Den har endast överförts från dagspressen till de allvarliga sidorna i veckopressen.
Så sent som i pingstveckans nummer av en av våra bättre veckotidningar
har dels en kvinnlig apotekare redogjort för de år 1928 meddelade
föreskrifterna, som ett svar å en tidigare i tidskriften införd artikel i frågan,
och dels har en känd författarinna, och mor till flera barn, i samband härmed
gjort ett skarpt inlägg i frågan. I detta inlägg reagerar hon starkt emot
att händelser sådana som denna i tidningspressen rubriceras som »olyckshändelse»
och »slarv». »Det vore lyckligt», skriver hon, »örn pressen informerades
om 1928 års föreskrifter, så att olyckor av detta slag i stället refererades
som ''brottslighet’ eller ’grov misshandel’.» I sin egenskap av mor uppmanar
hon vidare dem »sorn makten hava» att från barnmorskeyrket obönhörligen
skilja de personer, som äro ansvariga för att de utfärdade föreskrifterna icke
respekteras. Hon anser det borde vara en given sak, att »de brottsliga» —
jag citerar — »för alltid utestängdes från ett ansvar de ej visat sig mogna».

Jag har återgivit detta författarinnans inlägg i denna sak, därför att jag
tror att hon gett uttryck åt vad en hel del mödrar tänker och känner inför
sådana olyckor. Och jag tror att det är ägnat att verka lugnande på upprörda
och ängsliga föräldrar att statsrådet har sin uppmärksamhet fästad på saken
och att undersökningar pågå örn huru man skall kunna ytterligare öka
säkerheten mot dylika ödesdigra förväxlingar.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller erhöll på begäran. Svarpå
ordet och yttrade: Herr talman! Herr Mäler har med kammarens tillstånd tilllrete,''PeWa(t0Bmig
ställt följande frågor:

1. Har statsrådet övervägt att med hänsyn till inom Västernorrlands län inträffade
händelser förbereda en lagstiftning, avseende att ålägga industriföretagare
plikt att i god tid varsla om förestående avbrott eller begränsningar i
driften?

2. Är statsrådet i så fall berett att till nästa års riksdag framlägga förslag
i ärendet?

I motiveringen till dessa frågor berör interpellanten tvenne problem, som var
på sitt sätt bidragit till svårigheterna för Västernorrlands arbetarbefolkning,
nämligen dels den korta varseltid, som förekommit vid permitteringar, dels tendensen
inom sågverksindustrien att koncentrera driften till en kort period av
året.

Nr 21.

Fredagen den 2 juni 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

För att belysa, hur kort varseltiden vid permitteringar har kunnat vara i enskilda
fall, anför interpellanten ett exempel från Wäija pappersbruk. Här skulle
i påskas arbetarna endast en timme före förmiddagsskiftets slut på skärtorsdagen
fått meddelande om att driften icke skulle återupptagas tredjedag påsk,
d. v. s. den 11 april, utan ligga nere till den 19 april. Självfallet utlöste detta
meddelande strax före arbetstidens slut oro och förbittring hos arbetarna.

Företaget har som förklaring anfört, att det in i det sista före påsken väntade
på en order från Tyskland. Då den uteblev, såg man sig nödsakad att nedlägga
cellulosaframställningen under viss tid. Permitteringen berörde en arbetarstyrka
på ca 160 man. Under tredjedag påsk meddelades — enligt vad
jag inhämtat — emellertid på olika sätt 90 ä 100 man, att de fingo extra arbete
med reparationer o. d. på fabriken. Vid senare förhandlingar med företagsledningen
lyckades fackföreningen få ut ytterligare folk i grovarbete inom fabriken,
och efter hand kom hela arbetarstyrkan på detta sätt i arbete. När fabriken
satte i gång, vilket icke skedde förrän den 2 maj, voro samtliga anställda
i arbete med andra arbeten.

Möjligheten för en arbetsgivare att verkställa omedelbar permittering sammanhänger
med anställningsformen inom industrien, där visserligen en uppsägningstid
och varseltid vid permittering örn i regel minst en vecka överenskommits
i det s. k. huvudavtalet men där dock möjlighet till ännu kortare varseltid
gives. Den korta tidsfrist, som traditionellt förekommer, försvårar för arbetaren
att vid inträffad arbetslöshet i god tid i förväg på egen hand skaffa sig arbete
och disponera för framtiden men utgör dessutom en stor olägenhet för de
myndigheter, som ha att handlägga sysselsättningspolitiken.

På grund av svårigheterna i det senare avseendet togs frågan om varselplikt
vid driftsinskränkning eller arbetsinställelse på sin tid upp av den s. k. rationaliseringsutredningen,
som bl. a. föreslog införande av skyldighet för företagare
att viss tid i förväg anmäla planerade avskedanden i större omfattning.
Utredningen ansåg, att en sådan anmälningsskyldighet skulle medföra betydande
fördelar för såväl de kommunala arbetslös hetsorganen som de statliga
myndigheter, som handhade arbetsmarknads- och arbetslöshetspolitiken. Då det
emellertid kunde förekomma, att förhållanden, som kunde framtvinga avskedanden
i större omfattning, aktualiserades under mycket kort tid, syntes det
utredningen omöjligt att införa en generell skyldighet att längre tid i förväg
anmäla förestående avskedanden. Utredningen framhöll vidare, latt en driftsnedläggelse
eller en större nedskärning av arbetsstyrkan ofta vore en följd av
långvariga ekonomiska svårigheter för företaget. Därest det skulle införas skyldighet
att i förväg anmäla dylika fall och anmälan därvid komme till offentlig
kännedom, skulle detta kunna försämra läget för företaget och sålunda minska
dettas möjligheter att lösa föreliggande svårigheter.

Med hänsyn till dessa överväganden utformade rationaliseringsutredningen
sitt förslag sålunda, att skyldighet borde föreligga för företagare att anmäla avskedanden
i större omfattning samtidigt med att han beslöt desamma; dock ej
längre tid i förväg än tre månader, såvida icke särskilda arbetslöshetssvårigheter
kunde förväntas uppkomma, i vilket fall anmälan borde ske tidigare. Utredningen
var av den uppfattningen, att anmälningsskyldighet borde inträda, då
beslutet skulle medföra arbetslöshet för minst 50 arbetare och anställda. Endast
då nedskärningen av arbetsstyrkan skulle bli mera definitiv och av varaktig
karaktär ansågs anmälningsskyldighet föreligga. Anmälan skulle, därest
företagaren så ansåge nödigt nied hänsyn till företagets ekonomiska intressen,
kunna vara konfidentiell. Dock uttalade utredningen som sin uppfattning, att
den konfidentiella formen icke i onödan borde användas, då härigenom vederbörande
kommunala myndigheter icke skulle bli underkunniga örn åtgärden.

Fredagen den 2 juni 1944.

Nr 21.

Svar på interpellation. (Forts.)

Anmälan skulle ske till vederbörande huvudkontor inom den offentliga arbetsförmedlingen
och vid fall av konfidentiell anmälan till socialstyrelsen. På grund
av svårigheterna att förutse produktionsutvecklingen ansåg icke rationaliseringsutredningen
det lämpligt att stadga viss påföljd för arbetsgivare, som uraktlåt
att i förväg anmäla beslutade avskedanden.

Rationaliseringsutredningens förslag i detta avseende har ännu icke föranlett
någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Däremot infördes genom kungörelse den 15 december
1939 skyldighet för arbetsgivare att, sedan avskedande ägt rum, göra
anmälan därom till socialstyrelsen. Genom en senare kungörelse, den 10 maj
1910, överfördes till arbetsmarknadskommissionen den uppgift, som i 1939 års
kungörelse ålåg socialstyrelsen. I en motion vid 1940 års lagtima riksdag hemställdes,
att riksdagen skulle anhålla örn förslag i anslutning till vad rationaliseringsutredningen
anfört angående företagares skyldighet att anmäla driftsnedläggelse.
Under hänvisning bl. a. till att anmälningsskyldigheten vid avskedande
givit myndigheterna en bättre överblick över förändringarna på arbetsmarknaden
och att vid tillfället förhållandena på arbetsmarknaden icke
påkallade särskilda åtgärder, hemställda andra lagutskottet, att motionen icke
skulle föranleda någon riksdagens åtgärd, något som också blev riksdagens
beslut.

Det av rationaliseringsutredningen föreslagna varselinstitutet har i viss utsträckning
sedermera åstadkommits på frivillighetens väg. Arbetsmarknadskommissionen
har med industriens omställningskommitté träffat överenskommelse
örn organiserandet av ett varselsystem för driftsinskränkningar inom industrien.
Omställningskommittén har tillsatts av Sveriges industriförbund i samråd
med svenska arbetsgivareföreningen. Förutsättningar synas sålunda _ föreligga
för att man på frivillig väg skall kunna erhålla uppgifter om minskad
sysselsättning inom den större industrien. Avsikten är, att dessa uppgifter skola
angiva väntade inskränkningar i sysselsättningen under de närmaste två
månaderna efter uppgiftsdagen. Ett dylikt varselsystem har redan i praktiken
genomförts beträffande skogsindustrierna. Sedan några månader tillbaka hållas
regelmässigt sammanträden varannan månad mellan statens arbetsmarknadskommission
och olika representanter för arbetsgivarna inom skogsindustrierna,
varvid kommissionen erhåller prognoser för den sannolika utvecklingen lör
dessa industriers del under de närmaste två månaderna.

Detta samarbete vittnar örn att man på industrihåll förstår, att en rationell
sysselsättningspolitik kräver en längre varseltid för driftsinskränkningen än
som traditionellt förekommit inom industrien. Å andra sidan äro vederbörande
myndigheter icke blinda för de svårigheter, som ofta kunna möta — särskilt
i en tid av instabila marknadsförhållanden — för en enskild industri att
i förväg överblicka produktionsmöjligheterna.

Skulle det frivilliga samarbetet inte leda till tillfredsställande effekt, böra
åtgärder övervägas för införandet av ett reglerat varselinstitut.

Vad slutligen angår det andra problem, som interpellanten vidrör i motiveringen
till sina frågor, nämligen tendensen till en förkortning av driftssäsongen
vid vissa sågverk, vill jag endast meddela, att arbetsmarknadskommissionen
uppmärksammat detta förhållande och att möjligheterna att förmå sågverken
att.genom inskränkning i skiftarbetet förlänga säsongen komma att undersökas.

För interpellantens första fråga kan jag hänvisa lill den redogörelse, som
jag nu lämnat. På hans andra fråga kan jag svara, att enligt min uppfattning
införandet av ett varsclinstitut i anslutning till rationaliseringsutredningens
förslag icke behöver föranleda, lagstiftning utan på administrativ viig kan ordnas
av Kungl. Majit. Skulle det visa sig nödvändigt att gå längre, torde hänvändelse
till riksdagen böra ske.

Nr 21.

Fredagen den 2 juni 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

Vidare anförde:

Herr Mäler: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framföra mitt tack för det lämnade svaret. Ehuru statsrådet
icke har ställt någon lagstiftning i det av mig anförda syftet i utsikt, innehåller
svaret dock så positiva synpunkter på frågan, att jag i allt väsentligt känner
mig nöjd med detsamma. Det är ju tacknämligt att veta, att den lagstiftning,
som jag ifrågasatte i interpellationer icke är erforderlig för att regeringen skall
kunna ingripa nied bestämmelser angående varselplikten. Efter detta svar är
jag dessutom övertygad örn att regeringen i fortsättningen kommer att följa
detta ^problem på ett sådant sätt, att ett dylikt ingripande kommer att ske,
när så visar sig vara av behovet oundgängligen påkallat.

Emellertid är kanske den väsentligaste svårigheten för Västernorrlands län
ingalunda den korta va,rseltiden, även om den i det speciella fall, som jag pekade
på, var alldeles särskilt påfallande. Det allvarliga för oss i Västernorrlands
län. är, att vår industri —- och det är ju kärnan i vårt näringsliv däruppe —
är inriktad., rent metodiskt tror jag, på att lia en produktionsapparat, som är
överdimensionerad i förhållande till råvarutillgång och avsättningsmöjligheter,
och att man är inställd på att hålla denna produktionsapparat i gång endast
under en kortare tid av året, för att den sedan skall stå stilla och arbetarna
vara sysslolösa under den återstående delen av året. Det är självklart att
med ett sådant system går det icke att medelst lönerörelser driva upp lönerna^—
det har ju ingalunda lyckats tidigare vid den industri som det här
är fråga örn •— men även örn det skulle lyckas att driva upp lönerna
till en ganska rimlig höjd, skulle den sociala standarden i dessa industriorter
ändå komma att vara utomordentligt låg på den grund att dessa löner
endast kunna uppbäras under en kort tid av året. Det måste därför anses
vara ur samhällets synpunkt alldeles ofrånkomligt att man ingriper på ett
sådant sätt att..man skapar sysselsättning något så när jämnt fördelad
över hela året. Även på den punkten förefaller mig statsrådets svar vittna
örn att man inom regeringen uppmärksammat denna angelägenhet och att
man är beredd att — som det sades i svaret — överväga de åtgärder som
kunna tillgripas för att åstadkomma denna jämna sysselsättning, alltså att
förmå ifrågavarande industrier att upphöra med skiftarbetet och att även
medelst andra metoder förlänga arbetssäsongen till att omfatta den största
delen av året. önskemålet måste ju här vara både ur arbetarnas och ur samhällets
synpunkt, att det företag där arbetarna äro anställda får ett bestämt
ansvar för de anställdas levnadsbetingelser, så att det icke skall kunna utnyttja
arbetskraften t. ex. fem månader av året och sedan icke ha något bekymmer
för hur denna arbetskraft sysselsättes eller får sin utkomst under
den återstående delen av året. Det bör ju i det svenska samhället finnas många
jämförliga exempel på hur en företagare eller arbetsgivare i det fallet bör handla
för att visa det rätta ansvaret gentemot de anställda.

Emellertid föreställer jag mig att — med det intresse för denna fråga, varom
interpellationssvaret vittnar — icke något skall bli underlätet, som kan bidraga
till att detta för i synnerhet Västernorrlands län mycket bekymmersamma
förhållande efter hand skall bli brag! ur världen. Jag vill till sist understryka,
att jag tror, att örn man icke skulle kunna nå fram till en tillfredsställande.
anordning i detta hänseende, så få statsmakterna på ett eller annat
sätt ingripa i själva industriernas planläggning.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
vill närmast som en komplettering till själva interpellationssvaret här bara

Fredagen den 2 juni 1944.

Nr 21.

Svar på interpellation. (Forts.)

understryka, att det ju måste ingå i de uppgifter, sorn en riktig och^ rationell
socialpolitik Ilar, att man försöker driva tillbaka . säsongarbetet så långt som
möjligt. Då mina tekniska förutsättningar och mina företagsekonomiska kunskaper
särskilt i fråga örn sågverksindustrien äro alldeles för små, vågar jag
icke med full säkerhet uttala mig örn det skiftarbete^ som förekommer vid
denna industrigren och som gör att man vissa tider på aret har ett stort antal
arbetare anställda, medan man andra tider på året knappast har några arbetare
alls. Jag vet att man inom shatens skogsindustriföretag vidtagit åtgärder
genom vilka de gamla missförhållanden, som även pa de arbetsplatserna
rått i här ifrågavarande avseende, åtminstone i stort sett efter vad jag tror,
undanröjts. Har det gått bra där, bör det ju finnas förutsättningar för att
det skall kunna gå även vid de privatägda företagen på detta område. Enligt
min mening förtjänar därför saken att uppmärksammas och ordentligt undersökas.
Det skiftarbete, som gör att säsongarbetet blir kort vid ett företag,
kan ,]u innebära att samhället mäste ingripa för att under stora delar av aret
försörja de människor, som borde lia sin regelbundna försörjning inom företaget
i fråga. . „ ._

Jag vill i fråga örn varselinstitutet icke underlåta att påpeka en sak. .Det
är möjligt att vi bli tvungna att införa ett varselinstitut i detta fall. Otvivelaktigt
skulle, när en kris är i faggorna och man befarar mera omfattande inställelser
av driften, ett varselinstitut med relativt lång varseltid — tre månader
borde i vart fall kunna räcka — ur samhällssynpunkt vara till stor
nytta. Man skall emellertid icke bortse från, att även andra tider kunna stunda
och att ett företag icke med säkerhet kan säga, om och i .vilken omfattning
beställningarna komma att löpa in. Då kan ju företagsledningen för att vara
på den säkra sidan lätt frestas att varsla i onödan med all den irritation, sorn
kan följa av flera på varandra under ett år upprepade, varslar, vilka icke
fullföljdes därför att man icke behövt göra någon arbetsinställelse. Detta är
en sak, som kan komma att verka ganska oförmånligt på trivseln på de arbetsplatser,
som beröras av sådana varslar. Jag har velat peka på denna sida
av den föreliggande frågan därför att man icke skall inbilla sig att allt blir
bra bara därigenom att man inför en lång varseltid.

Jag bär ju icke anledning att närmare ingå i något försvar för den ytterligt
korta varseltid, som förekom i det av interpellanten åberopade fallet,
nämligen i Wäija, men jag vill framhålla, att det dock kan vara möjligt att
det i det avseendet finns en ur företagets synpunkt snarast mycket gynnsam
förklaring till nämnda förhållande. Om nämligen företaget i fråga väntade
på en beställning, vilken ställts i utsikt och som företagsledningen tänkte påbörja
omedelbart efter påsk, men det sedan visade sig, att beställningen komme
att utebli, vilket företagsledningen fick klart, för sig omedelbart före påsk,
och företaget då icke såg sig i stånd att hålla driften i gång, kail det ju sägas
vara riktigt handlat att icke i det läget i onödan oroa arbetarna. Det stora
felet i det av interpellanten anförda fallet var väl knappast den korta varseltiden
i och för sig örn ett inställande av cellulosaproduktionen utan det förhållandet
att man icke i sammanhang med varslet underrättade det stora flertalet
arbetare om att de kunde få annat arbete efter påsk, ty det var ju vad
som faktiskt inträffade. Visserligen fick icke varje man arbete då, men det
skedde ganska snart, och efter hand voro alla i arbete.. Jag vill också.lia sagt,
att vad som vid första påseendet kan se mycket otrevligt ut kan få sin acceptabla
förklaring också i ett sådant fall som det bär påtalade. För min del i
vart fall vågar jag icke förutsätta, att det var någon slags elakhet fran företagsledningens
sida, som gjorde att det blev detta mycket korta varsel.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 21.

Fredagen den 2 juni 1944.

(Sear på Ordet lämnades på begäran till

interpellation* ^

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergguist, som anförde:
Herr talman! Herr Lindqvist har till mig riktat en fråga, huruvida jag är vila^t
medverka till sådan ändring i gällande lagstiftning att myndigheterna
erhålla möjlighet att pa ett effektivt sätt hindra viss pornografisk förlagsverksamhet.
Interpellanten åberopar till stöd för sin fråga en skrivelse, som Halmstads
ungdomsråd tillställt honom oell som berör det s. k. Visförlagets i Halmstad
verksamhet. Det framhålles i skrivelsen, att förlaget synes lia tagit till
uppgift att i massupplagor framställa och sprida utpräglat pornografisk litteratur
av alira sämsta slag och att man därvid alldeles särskilt inriktat sig på
omogen ungdom. Gällande lagstiftning ger enligt rådets mening icke myndigheterna
möjlighet att på ett effektivt sätt ingripa -— i regel hade det endast
varit bagatellförseelser, försummelse att utsätta tryckort och tryckår eller att
avlämna granskningsexemplar, som kunnat åtalas, medan förlagets verksamhet
i övrigt varit oåtkomlig.

Jag vill inledningsvis nämna, att de förhållanden, som påtalas av interpellanten
och Halmstads ungdomsråd, föranlett framställningar till mig också från
amira hall. Salunda har länsstyrelsen i Kalmar län med skrivelse den 7
februari 1944 riktat mili uppmärksamhet pa den försäljning a/v tvivelaktig sexuell
upplysningslitteratur från samma förlag, som förekommit inom länet. Enligt
länsstyrelsens framställning sker denna försäljning på ett sådant sätt att
just ungdomen lockas att köpa böckerna i fråga. Länsstyrelsen har hemställt örn
övervägande av åtgärder för att denna spridning av sexuallitteratur skall upphöra.
Malmö ungdomsråd har i en den 19 maj 1944 inkommen skrivelse
'' o utan särskild anknytning till förlagsverksamheten i Halmstad — påtalat
svårigheterna att hindra, att tryckalster av angiven art säljas till ungdomen.
Också detta ungdomsråd hemställer örn åtgärder mot spridningen av
sådana skrifter.

De bestämmelser som reglera myndigheternas möjligheter att inskrida i
dessa fall, innefattas i huvudsak i tryckfrihetsförordningen.

I § 1 3:o av förordningen fastslås, att någon tryckningen föregående granskning
av skrift eller förbud mot tryckning därav ej får äga rum. Att anordna en
förhandscensur av skrifter, som uppgivas avse sexuell upplysning, är sålunda ej
möjligt. I § 1 Gro uttalas, att det står var och en fritt att i bokhandel eller på
annat sätt sälja eller eljest utsprida tryckt skrift. Regler örn ansvaret för inne*
hållet i icke periodiska, skrifter, tryckta inom riket — det är ju om sådana det
här är fråga — givas i § 1 16 :o. De innebära i huvudsak, att ansvaret i första
hand åvilar författaren, i andra hand förläggaren, i tredje hand boktryckaren
och i sista hand utspridaren. Bland annat för att möjliggöra utkrävandet av ansvar
för tryckt skrift är i § 1 12 :o stadgat, att å varje här i riket tryckt skrift
boktryckaren samt tryckningsorten och tryckningsåret skola angivas. Försummelse
härav straffas med dagsböter eller — i visst fall — med fängelse i högst
ett år.

I § 3 uppräknas de fall, då missbruk av tryckfriheten skall anses föreligga
och föranleder bestraffning. I detta sammanhang kommer i betraktande § 3
13 :o. vilket lagrum avser framställning, som sårar tukt och sedlighet. Sådant
brott skall straffas efter allmän lag och skriften konfiskeras. Det åsyftade stadgandet
i allmän lag är 18 kap. 13 § strafflagen, straffbudet för sedlighetssårande
gärning. Straffet för detta brott är böter eller fängelse.

Bestämmelser rörande den ordning, vari tryckfrihetsmissbruk bör beivras,
Sivas i § 4. I 2 :o av paragrafen föreskrives skyldighet för boktryckaren att av
skrift, som levereras från hans boktryckeri, avlämna ett granskningsexemplar,

Fredagen den 2 juni 1944.

Nr 21.

Svar på interpellation. (Forts.)

i Stockholm till chefen för justitiedepartementet och å annan ort till dennes för
orten förordnade ombud. Försummelse att avlämna granskningsexemplar straffas
med dagsböter, eller, vid försvårande omständigheter, med fängelse i högst
sex månader. Chefen för justitiedepartementet äger medgiva, att avlämnande
av tryck får äga rum först viss tid efter början av leveransen eller spridningen.
Sådant medgivande har för vissa slags skrifter lämnats genom kungörelsen
den 18 juni 1941 (nr 412) angående tiden för avlämnande av granskningsexemplar
av tryckta skrifter. Denna kungörelse synes giva en viss möjlighet för den,
som trycker sådana skrifter varom här är fråga, att uppskjuta avlämnande av
granskningsexemplar till åtta dagar efter leveransens eller spridningens början.
Tryckfrihetsombudet har emellertid i kungörelsen tillagts befogenhet att ålägga
en boktryckare att avlämna granskningsexemplar också av sådana skrifter,
vilka i och för sig få avlämnas senare, redan då skriftens leverans eller spridning
påbörjas.

Initiativet till åtal för tryckfrihetsmissbruk utgår regelmässigt från justitiedepartementet,
Från departementet överlämnas jämlikt § 4 3:o den skrift, som
anses innefatta förbrytelse mot lagen, till justitiekansler^ vilken förordnar
åklagare för sakens beivrande vid behörig domstol. Med hänsyn till vikten av
att en brottslig skrift icke under åtalstiden och innan domstolens utslag fallit
vinner spridning har i § 4 4:o möjlighet öppnats att under vissa förutsättningar
belägga skriften med kvarstad. Behörig att förordna om kvarstad, innan
stämning uttagits, är regelmässigt chefen för justitiedepartementet och, utom
Stockholm, hans ombud för tryckningsorten. Sedan stämning uttagits, kan domstolen
på yrkande förordna örn tjärstads läggande eller hävande. För justitieministerns
och hans ombuds befogenhet att lägga kvarstad gäller en rätt snäv
frist, och för beståndet av ett sålunda meddelat kvarstad sbeslut erfordras regelmässigt,
att stämning uttagits inom åtta dagar efter det underrättelse om saken
inkommit till justitiekansler!!.

De tryckalster, som avses med interpellationer! och de olika framställningarna
i ämnet, äro i många fall otvivelaktigt av den art, att de kunna anses såra
tukt och sedlighet. Under de sista åren Ilar vid åtskilliga tillfällen åtal ägt
rum mot de ansvariga. Under tiden fr. o. in. år 1940 har i tio fall åtal väckts
i anledning av — frånsett vissa reklambroschyrer — sju olika tryckalster av
mer eller mindre pornografisk natur. Fem av åtalen ha gällt skrifternas sedlighetssårande
innehåll och de övriga fem förseelser mot ordningsföreskrifter
(försummelse att utsätta tryckort och tryckår, att avlämna granskningsexemplar
etc.). I sju av fallen föreligger redan fällande utslag, i de övriga tre
äro målen ännu icke avdömda. I de mål, som avsett förseelser mot ordningsföreskrifter,
lia endast böter utdömts, i ett fall dock rätt höga böter. De åtal,
som avsett innehållet i skriften, lia riktats i ett fall mot författaren och i de
övriga fallen mot förläggare eller boktryckare. Av dessa åtal ha hittills endast
två avdömts. Straffet blev i det ena fallet höga böter, i det andra två
månaders fängelse. 1 båda fallen konfiskerades skriften.

Ehuru sålunda åtal i ej ringa utsträckning kommit till stånd, kan det knappast
bestridas, att de skedda ingripandena ej varit tillräckliga för att hindra
den osunda trafikens fortsättande. Orsakerna till detta beklagliga förhållande
äro flera, Skrifterna i fråga lia vid olika tillfällen tryckts på olika tryckerier
och orter, därvid ett flertal personer lia varit inblandade i verksamheten
på ett sätt som emellanåt vållat, tvekan mot vern ett åtal bort riktas. De.
snäva fristerna för kva.rstadsbcslut och för anhängiggörande av åtal efter dylikt
beslut, liksom andra omständigheter lia emellanåt, gjort det svårt att använda
kvarstad där det varit önskvärt, I några, fall bär. fastän skriftens
olämplighet sorn upplysningslitteratur stått utom tvivel, tvekan kunnat före -

Nr 21.

Fredagen den 2 juni 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

ligga, huruvida dess innehåll objektivt sett kunnat anses såra tukt och sed lighet.

Till de synpunkter, som av herr Lindqvist och Halmstads ungdomsråd anlagts
på den berörda förlagsverksamheten, kan jag ansluta mig. Det kan icke
råda någon tvekan örn önskvärdheten att en verksamhet av detta slag stoppas.

Herr Lindqvist synes utgå ifrån att nuvarande lagstiftning icke ger tillräckliga
möjligheter att komma till rätta med den åsyftade förlagsverksamheten.
I vilka hänseenden den rådande ordningen lämpligast kan reformeras
och kompletteras låter sig icke bedöma utan grundligt övervägande. Jag är
icke beredd att nu anbefalla någon bestämd utväg. Hithörande spörmål torde
böra göras till föremål för utredning. Denna bör lämpligen äga runi i samband
med den allmänna översyn av tryckfrihetslagstiftningen, som inom kort
skall igångsättas. Jag ämnar till de utredningsmän, som komma att utses,
överlämna de inkomna framställningarna att vid utredningsarbetet beaktas.
I avvaktan härpå torde en del vara att vinna bl. a. genom skärpt kontroll över
att granskningsexemplar tidigt avlämnas från de tryckerier varom här är
fråga. Därigenom skapas förutsättningar för ett effektivt och snabbt ingripande
i de fall, då tvekan icke kan råda örn skriftens pornografiska karaktär.

Jag kommer självfallet att i fortsättningen liksom hittills med uppmärksamhet
följa förlägets verksamhet.

Härpå yttrade:

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få framföra mitt tack för det svar som lämnats på
min interpellation.

Svaret är ungefär sådant som jag väntat. Jag förstår så väl de svårigheter
som möta att med lagstiftning bekämpa den litteratur varom här är fråga,
men jag har likväl velat aktualisera frågan örn en skärpning av gällande lag,
en skärpning som kunde ge myndigheterna möjlighet att på ett mera effektivt
sätt än vad nu är fallet ingripa.

Herr statsrådet säger, att till de synpunkter som av interpellanten och
Halmstads ungdomsråd anlagts på den här berörda förlagsverksamheten kan
han ansluta sig, och tillägger, att någon tvekan kan icke råda därom, att det
är önskvärt att en verksamhet av detta slag stoppas.

Även örn ingen tvekan varit rådande därom, att justitieministern har den
uppfattningen, är det likväl värdefullt, att detta uttalande nu gjorts av
honom.

Önskvärt skulle varit att justitiedepartementet omedelbart kunnat taga upp
frågan om särskilda åtgärders vidtagande för en eventuell ändring av gällande
lag. Jag förstår, att detta icke är möjligt, då det är tryckfrihetsförordningen
det här gäller. Örn tryckfriheten vilja vi alla slå vakt, så länge denna
tryckfrihet icke skadar samhälleliga intressen. Tryckfrihetsförordningen har
ju också grundlags natur och kan därför icke ändras så fort som annan lag.
Något resultat i fråga örn en eventuell lagändring låter därför länge vänta
på sig, enär denna fråga skall tagas upp i samband med den allmänna översynen
av tryckfrihetslagstiftningen. Trots att det dröjer så länge, har jag
för min del icke möjlighet att göra någon invändning däremot, ty jag kan icke
anvisa någon annan väg än den justitieministern har angivit som den enda
möjliga här.

När det nu dröjer så länge med en eventuellt ändrad lagstiftning, måste vi
naturligtvis använda den tryckfrihetslag som vi ha och söka få den tillämpad
så effektivt som möjligt. Justitieministern har också sagt, att så skall bliva
fallet bland annat genom skärpt kontroll över att granskningsexemplar på ett

Fredagen den 2 juni 1944.

Nr 21.

Svar på interpellation. (Forts.)

tidigare stadium än som nu sker avlämnas från de tryckerier varom Ilar är
fråga. Jag litar helt och fullt på att justitieministern kommer att, som han
säger, med uppmärksamhet följa den verksamhet som jag här påtalat. Detta
var vad jag hade att säga till tack för det svar jag fått.

Tillåt mig, herr talman, att därutöver säga några ord i anledning av en
artikel i en skånetidning. Där säges en sak, som jag mycket väl förstår, nämligen
att med lagstiftning kan man på detta område icke göra så mycket. Det
är nog fullkomligt riktigt, att här som på andra områden kan man icke med
lagstiftning vinna allt man vill vinna, utan därutöver erfordras en hel del
andra åtgärder. Den tidning som jag här åsyftar är tidningen Arbetet, som
för ett par dagar sedan hade en lång ledande artikel örn den sak varom vi
här tala, och jag skall tillåta mig att ur denna artikel citera följande ord:

»Det är sant och riktigt att det finns mycken mindervärdig ''litteratur’ och
''konst’, men bekämpandet av detta onda sker effektivast varken med lagstiftningsåtgärder
eller med bön och åkallan, utan genom ett ungdomens eget
korståg mot det som drar ner, förråar och förfäa:-. Därför böra de ungas egna
organisationer lia samhällets hjälp och stöd, med lokaler och på annat sätt.
Få de detta och få de därigenom möjligheter till ett effektivt och givande arbete,
då kommer ungdomen alldeles säkert själv att sköta om renhållningen
både i fråga örn litteratur, konst, film och mycket annat.»

Ja, herr talman, förvisso ligger det mycket sanning i vad jag här citerat.
Jag tror också att det ungdomsråd, som föranlett denna min interpellation,
skall vara villigt att understryka önskvärdheten av ett ungdomens eget korståg
mot allt det som drar ner, förråar och förfäar.

Herr talman! Jag har velat anföra detta i samband med mitt tack till justitieministern
för det svar han lämnat på min interpellation.

Herr Sundqvist: Herr talman! Jag tror inte, att det är många ytterligare
synpunkter som i detta sammanhang behöva läggas på den här frågan. Däremot
kanske det har sin betydelse att med ett par ord ytterligare understryka
angelägenheten av att åtgärder snarast vidtagas för att förhindra den ödesdigra
trafik som utföres inte bara av det här apostroferade förlaget utan ock
av en hel rad andra. Det har av interpellanten erinrats örn hur fördomsfritt
man har förfarit för att sprida denna art av litteratur. Jag kan komplettera
den lämnade redogörelsen med att omnämna, att t. ex. flera av de förlag som
här komma i fråga inte lia uraktlåtit att i viss utsträckning använda sig
av läroverksmatriklar för att komma åt skolungdom med sina alster.

Det är prövande att behöva konstatera att samhället inte har tillräckligt
effektiva medel i sin hand för att komma åt en sådan verksamhet. Jag vet,
att en betydande del av denna verksamhet sker under tryckfrihetens täckmantel,
men jag undrar, om det inte skulle vara av betydelse att det gjordes
klart att de åtgärder, som här påfordras, helt enkelt äro åtgärder för den
andliga hygienen. Vi är angelägna örn och stolta över den kroppsliga och
yttre materiella hygienen, men det är bedrövligt, att vi skola behöva finna oss
i ett nedsmutsande och neddragande av andliga och kulturella värden på det
sätt som här uppenbarligen sker.

Jag är för min del tillfredsställd med det svar, som justitieministern Ilar
lämnat på herr Lindqvists interpellation, liksom jag är tacksam för att denna
sak aktualiserats. Jag vill emellertid mycket allvarligt understryka önskvärdheten
av att, när direktiv lämnas till den ifrågasatta tryckfrihetsutredningen,
de här berörda intressena också bli på ett tydligt och klart sätt tillgodosedda.

I detta anförande instämde herr Staxäng.

Nr 21.

Fredagen den 2 juni 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr Sefve: Herr talman! Jag vill i detta sammanhang erinra örn att det
inte var så länge sedan den fråga, som vi nu diskutera, var föremål för riksdagens
prövning. Det var nämligen år 1934. Även då spriddes en mängd pornografisk
litteratur i de olika skolorna just med tillhjälp av katalogerna. Under
den debatt, som vid detta tillfälle fördes här i kammaren, framhöll man från flera
håll nödvändigheten av att något så snart som möjligt gjordes för att råda
hot på dessa missförhållanden.

Resultatet av denna riksdagens omprövning blev, att riksdagen skrev till
Kungl. Maj :t och hegärde en utredning i ärendet och samtidigt anhöll, att
Kungl. Majit ville vidtaga de åtgärder, som befunnos vara lämpliga och nödvändiga
med anledning av denna utredning. Nu ha tio år gått sedan dess, men
så vitt jag vet har ingenting åtgjorts i denna fråga. Det är därför så mycket
mera glädjande, om nu verkligen någonting blir gjort och de synpunkter, som
under överläggningen framkommit, också komma att bli beaktade i direktiven
för den blivande utredningen.

överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 6.

Föredrogos var efter annan följande på kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 539 av herr Hagberg i Luleå; samt

nr 540 av herrar Lövgren och Gavelin; samt

till behandling av lagutskott motionen nr 541 av herrar Severin i Gävle och
Persson i Växjö.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande nr 19,
statsutskottets utlåtanden nr 152—168, bankoutskottets utlåtanden och memorial
nr 51—56, första lagutskottets utlåtanden nr 22 och 43—45, andra lagutskottets
utlåtande nr 49 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 55—59.

§ 8.

Föredrogs den av herr Nilsson i Göingegården vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet, angående den
indragning av ett flertal lasaretts- och sjukhusavdelningar, som föranletts av
personalbrist.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Föredrogs den av herr Senander vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet, angående från beredskapstjänst
hemförlovade sockerbruksarbetares rätt till s. k. förlängt familjebidrag.

Kammaren biföll denna anhållan.

Fredagen den 2 juni 1944.

Nr 21.

§ 10.

Herr Hagberg i Luleå erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Interpellation.
Den 24 april detta år antog ett möte i Luleå, sammankallat av dess fackliga
centralorganisation, ett uttalande riktat till regeringen, däri bl. a. hemställdes
örn statsmakternas medverkan för att den sedan länge planerade s. k. Bergnäsbron
snart måtte uppföras. Det påvisas i uttalandet, att brofrågans lösning är
av vital betydelse för hela trafiken efter kustlandsvägen och alltså icke blott
ett intresse för staden. Trots tillkomsten av bron vid Gäddviken hade trafiken
över Bergnäset starkt ökat oberoende av de genomförda restriktionerna för motortrafiken.
Vid den ökning av motortrafiken som man kan vänta efter krigets
slut blir brofrågans rationella lösning ändå mera brännande.

Det påpekades samtidigt att det planerade braarbetet vore lämpligt även med
hänsyn till arbetslösheten.

Redan nu visar arbetslösheten en oroväckande tendens att öka. Det finns vissa
tecken som tyda på att betydande driftsinskränkningar kunna väntas i Norrbotten
och inte minst i Luleå med omnejd. Därför torde det vara nödvändigt att
redan nu vissa åtgärder vidtagas för att möta denna arbetslöshet.

Då jag icke funnit, att Kungl. Maj :t i proposition nr 282 örn allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45 upptagit några anslag för eller antytt möjligheten
av ett brobygge i Bergnäset och då denna fråga just nu är mycket aktuell
för bygden, synes det vara önskvärt, att klarhet skapas huruvida man kan
vänta något initiativ från regeringens sida för att möjliggöra det sedan länge
projekterade brobygget vid Bergnäset. Jag hemställer därför om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet få
framställa följande spörsmål:

Planerar statsrådet att framlägga förslag örn statlig medverkan för att inom
den närmaste framtiden åstadkomma den sedan länge projekterade bron vid
Bergnäset i Luleå?

Denna anhållan bordlädes.

§ IL

Ordet lämnades på begäran till

Herr andre vice talmannen, som anförde: Herr talman! Jag hemställer, att
kammaren ville besluta, att första lagutskottets utlåtande nr 22 skall uppföras
först bland två gånger bordlagda ärenden å morgondagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 12.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 318, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1944/45 till yrkesundervisningen jämte vissa i ämnet väckta
motioner;

nr 319, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rationalisering
och utbyggnad av skolhälsovården m. m. jämte vissa i ämnet väckta motioner;

nr 320, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående allmänna studielånefonden; nr

321, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag för budgetåret 1944/45 under fjärde huvudtiteln jämte i ämnet
väckta motioner; och

Nr 21.

Fredagen den 2 juni 1944.

nr 322, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
m. m. för försvaret; samt

från bevillningsutskottet:

nr 286, med föranledande >av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 36 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn ändring i förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) angående
försäljning av rusdrycker, m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet
;

nr 323, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående indrivning av utskylder hos värnpliktiga m. fl., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet; och

nr 324,^ i anledning av Kungl. Maj :ts proposition; med förslag till förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 30 juni 1943 (nr
493) örn begränsning i vissa fall av skatt till staten.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

§ 14.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Staxäng m. fl., nr 542, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
264, angående^ grunder för utlämnande av statsunderstöd till vissa förbättringsarbeten
på jordbrukets och skogsbrukets områden vid arbetslöshet; och

herr Lövgren m. fl., nr 543, örn anslag å allmän beredskapsstat till uppförande
av en bro över Lule älv.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.28 em.

In fidem
Sune Norrman.

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Lördagen den 3 juni.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den å kammarens bord vilande
motionen nr 542 av herr Staxäng m. fl.

Vidare föredrogs den på bordet liggande motionen nr 543 av herr Lövgren
m. fl. örn anslag å allmän beredskapsstat till uppförande av en bro över
Lule älv.

Därvid anförde

Herr Lövgren: Herr talman! Jag ber att för dagen få återtaga denna motion.

Häruti instämde herrar Gavelin, Andersson i Hedensbyn, Blombäck och
Jansson i Kalix.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 2.

Föredrogs den av herr Hagberg i Luleå vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, angående
eventuell statlig medverkan för åstadkommande av en bro vid Bergnäset
i Luleå.

Denna anhållan bifölls.

§ 3.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 22, i anledning av väckta motioner
med förslag till lag angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m.

Första lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 140 i första kammaren av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.
och nr 214 i andra kammaren av herr Skoglund i Doverstorp m. fl. I motionerna,
vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen ville för sin del
antaga ett av motionärerna framlagt förslag till lag angående upplösning av
vissa sammanslutningar m. m.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner, 1:140 och 11:214, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Karl Emil Johanson, Ragnar Bergh
och Geselius, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att förevarande motioner,
1:140 och 11:214, måtte av riksdagen bifallas.

Motioner med
förslag till
lag angående
upplösning av
visea sammanslutningar
m. m.

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Motioner med förslag till lag angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m. (Forts.)

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Vid början av denna riksdag
varskodde justitieministern om att han icke tänkte föreslå förlängning av lagen
av den 14 juni 1940 angående upplösning av vissa sammanslutningar. Lagen,
som förlängts på ett år i sänder, äger giltighet endast till den 30 juni 1944.
Under sådana förhållanden ansågo vi på högerhåll, att vi motionsvägen borde
underställa riksdagen frågan örn fortsatt lagstiftning. I motionen ha vi helt
kortfattat återgivit våra motiv. De lyda: »Upplösningslagens tillkomst och
fortsatta giltighet ha enligt allmän uppfattning ansetts vara av betydelse på
grund av det farofyllda läge, i vilket vårt land befunnit sig under de senaste
åren. Någon omständighet av beskaffenhet att minska behovet av förevarande
beredskapslagstiftning har icke inträffat. Den utrikespolitiska utvecklingen är
alltjämt synnerligen oviss, och för vårt land farofyllda situationer kunna
oväntat uppstå, vilka tarva, att statsmakterna ha i sin hand nödiga medel mot
statsfientliga sammanslutningar, som vid vissa tillfällen kunna bli ytterst
farliga för rikets säkerhet. Vi avse härvidlag sådana grupper av ena eller andra
slaget, vilkas lojalitet mot riket i ett allvarligt läge till följd av deras utländska,
osvenska förbindelser kan dragas i tvivelsmål. Behov av en sådan beredskapslagstiftning,
som nu är i fråga, torde med all säkerhet föreligga
jämväl efter den tidpunkt, då upplösningslagen upphör att gälla.»

I det nu till behandling föreliggande utlåtandet har första lagutskottet helt
kortfattat avstyrkt motionen med den motiveringen, att Kungl. Majit icke
funnit anledning föreslå någon ytterligare förlängning av giltighetstiden för
ifrågavarande lagstiftning, och att jämväl utskottet anser övervägande skäl
tala för att icke förläna förlängd giltighetstid åt upplösningslagen.

Den fråga som ligger nära till hands är: skall utskottets uttalande tolkas
på det viset, att utskottet anser all fara överstånden? Det är sant, att vi hitintills
icke behövt använda oss av lagen, men detta medför dock ingen garanti för att
lagen inte kan komma att bliva nödvändig efter den 30 dennes. Vi kanske ha
det mest farofyllda området kvar att passera. Vad vi kunna befara är, att ett
svårt krigshärjat Europa, där människorna äro förtvivlade och mistat tron på
möjligheten att kunna komma tillbaka till ett ordnat samhällsliv, kommer att
utgöra ett särdeles lämpligt tillhåll för förkunnare av våldsläror. Det vore
underligt, örn icke också vi skulle få känning av vad som sker utanför oss.

Den lagstiftning som det här är fråga örn tillkom i ett spänt utrikespolitiskt
läge men väl att märka också i en tid, då det svenska folket stod mera samlat
än som varit fallet kanske under århundraden och enigare än någonsin förr
reste sig till försvar mot varje försök att underminera vår samhällsordning.
Jag har slagit upp andra kammarens protokoll från februari
1941 och tagit del av den debatt som då fördes i kammaren angående upplösningslagen.
Herr Lövgren i Boden vittnade örn att många flera av riksdagens
ledamöter än han ansågo denna lag välbehövlig. Herr Jonsson i Skutskär avgav
den frimodiga deklarationen, att vi socialdemokrater gå in för denna lag, därför
att den behövs i vår tid för värnandet av vår demokrati. Jag har svårt att
föreställa mig, att vad som yttrades 1941 icke fortfarande skulle äga giltighet.

I en passus av statsministerns regeringsdeklaration — jag tror, att detta
hans uttalande närmast kan betecknas så —• vid 1942 års remissdebatt förekom
bl. a. följande, som jag tyckte i en alldeles särskilt koncentrerad form
återgav vad som är det väsentliga motivet för all skydds- och beredskapslagstiftning
mot samhällsupplösande krafter. Statsministern yttrade: »Det är
ett sedan många år känt faktum, att inom vårt land finnas individer och sam -

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Motioner med förslag till lag angående upplösning av vissa sammanslutningar

m. m. (Forts.)

manslutningar, vilkas verksamhet, särskilt i tider av oro, utgör ett hot mot
allmän ordning och säkerhet.» Ilan fortsatte litet senare: »Det är en klar
nödvändighet för statsmakterna att övervaka sådan verksamhet och förhindra,
att den blir till allvarlig skada för landet.» Jag tillåter mig också i detta
sammanhang citera ett yttrande av statsministern i denna kammare vid 1940
års remissdebatt på tal örn kommunisterna — ett yttrande som på ett förträffligt
sätt återspeglar den allmänna uppfattningen i vårt land vid denna
tidpunkt. Det lyder sålunda: »Det är bittert att veta, att i en tid som denna
det skall finnas svenska män och kvinnor, som så förlorat känslan för och
kontakten med sitt eget land, att de ägna sig åt en trafik, som hos vårt
folk måste åstadkomma den uppfattningen, att de ställa sig utanför gemenskapen
— ja, att de handla rent landsförrädiskt.» Det är en uppfattning,
som både före och efter denna tidpunkt kraftigt hävdats från högerhåll.

Vid upplösningslagens tillkomst sades det klart ut, att den skulle kunna tilllämpas
på alla statsfientliga sammanslutningar, oberoende av vilket parti de
representerade, och den framtvingades just av den verksamhet som dylika
sammanslutningar då bedrevo. Vi veta alla, att de partier mot vilka den
då kunde tänkas bliva riktad voro otvivelaktigt nationalsocialisterna och kommunisterna.
Det ligger onekligen nära till hands att i dag fråga de utskottsledamöter
av olika partier, vilka icke biträtt utskottsreservationen: anse ni,
att genom den vändning som världskriget och därmed även de inrikespolitiska
förhållandena i vårt land tagit faran från det nationalsocialistiska hållet i de
avseenden som upplösningslagen är avsedd att reglera upphört? Om denna fråga
besvaras jakande, vilket ju borde ligga nära till hands efter utskottets
uttalande, återstår följande fråga: anse ni, att utvecklingen inom det kommunistiska
partiet medfört skäl att frångå den allmänna uppfattning, som
statsministern gjorde sig till tolk för i sitt ovannämnda yttrande 1940? Tro
ni verkligen, att kommunisterna skrinlagt sina tidigare öppet deklarerade planer
på en revolutionär samhällsomstörtning, eller tro ni verkligen med fog,
att de i själ och hjärta blivit demokrater?

Örn utskottsmajoritetens ledamöter med sakskäl skola kunna motivera sin
ståndpunkt, förefaller det mig, som örn sistnämnda frågekomplex också måste
besvaras jakande. Jag hoppas, att det svar som jag får kommer att för kammaren
klargöra den principinställning i denna fråga som råder inom respektive
partier.

Den invändningen kanske kan göras från utskottsmajoritetens sida, att tagen
icke i alla avseenden är tillfredsställande konstruerad. Ja, det är möjligt.
I så fall bör det vara angeläget att överarbeta densamma. Att medan
kriget rasar runt örn oss och vi i flera avseenden måste hålla en hög försvarsberedskap
vidtaga en åtgärd, vilken måste uppfattas som en direkt nedrustning
av vår allmänna beredskap, kan icke vara försvarligt. Örn jag inte
minns fel, så har ett flertal framstående medlemmar av det socialdemokratiska
partiet på sista tiden allvarligt varnat för ett godtagande av någon
faran-över-mentalitet. Ett slopande av denna lagstiftning nu skulle ju snarast
av de samhällsupplösande elementen uppfattas som en rent defaitistisk inställning
från statsmaktens sida. För utskottets negativa — jag tillåter mig
använda det ordet — inställning svara socialdemokraterna, folkpartiet och
bondeförbundet. Och jag kan icke i detta sammanhang underlåta att göra
ytterligare en liten erinran. Det som förvånat mig mycket har varit, att jag
återfann herr Werner i Höjen bland utskottsmajoriteten, och att han icke tillkännagivit
en något avvikande uppfattning.

Andra kammarens protokoll 1944. Nr SI.

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Motioner med förslag till lag angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m. (Forts.)

Reservation föreligger från utskottets tre högermän. Jag kan helt instämma
i vad de anfört: »Någon omständighet av beskaffenhet att minska behovet
av en beredskapslagstiftning som ger statsmakterna möjlighet att ingripa mot
samhällsfarliga sammanslutningar har icke inträffat. Behov av en sådan lagstiftning
torde, såsom motionärerna framhållit, komma att föreligga jämväl
efter den tidpunkt, då upplösningslagen ,av den 14 juni 1940 upphör att gälla.
På grund härav och då de av motionärerna föreslagna ändringarna, som avse
att öka ifrågavarande lagstiftnings effektivitet, synas motiverade, få vi hemställa,
att förevarande motioner, I: 140 och II: 214, måtte av riksdagen bifallas.
» Herr talman! Jag instämmer i detta yrkande samt hemställer örn avslag
på utskottets förslag och bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Hagberg i Malmö, fröken Andersson samt
herrar Henriksson, Nolin, Olson i Göteborg, Persson i Falla, Larsson i Karlstad,
Hansson i Vännäsby, Blombäck och Wiberg.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergquist: Herr talman!
Herr Skoglund i Doverstorp har uttalat sin förvåning över deli till synes negativa
inställning som första lagutskottets majoritet intagit i denna fråga. Jag
har för min del icke någon anledning att gå till något försvar för utskottet och
kan heller icke taga på mig att ange de motiv som varit avgörande för dess
ställningstagande. Såsom kammarens ledamöter funnit, har emellertid första
lagutskottet i sitt utlåtande åberopat, att Kungl. Majit icke funnit anledning
att framlägga något förslag örn förlängning av denna lag, och utskottet förklarar
också sin anslutning till denna uppfattning. Då jag närmast är den ansvarige
för den inställning som Kungl. Majit tagit i denna fråga, vill jag med
några ord beröra anledningen till att från regeringens sida icke framlagts något
förslag örn förlängning av den s. k. upplösningslagen.

Redan då man 1940 hade uppe frågan om genomförande av en beredskapslagstiftning
på detta område, hade man under övervägande vilken väg man
lämpligen borde gå fram. Man hade två vägar att välja på: den ena var att lägga
fram en mera generell lag med karaktären av fullmaktslag, och den andra
var att gå fram på den vägen att, örn det blev aktuellt med frågan örn upplösning
av något ytterlighetsparti, då lägga fram en s. k. lex in casu — en lag som
tog sikte direkt på det parti, vars upplösning var ifrågasatt. Man stannade 1940
för att gå den väg som innebar, att man skulle lägga fram en generell fullmaktslag.
och anledningen till att man gick den vägen var bland annat den,
att man då icke hade samma möjlighet att snabbt kunna få ett riksdagsbeslut
som man senare skaffat sig. Åren 1939 och 1940 laborerade vi ännu med urtima
riksdagar, och det tog ganska lång tid, innan man hade möjlighet att inkalla en
urtima. När man sedan genomfört 1940 års lag har den förlängts gång efter
annan. Nu kan man såsom herr Skoglund i Doverstorp fråga sig, örn det
inträffat något som gjort, att denna fråga nu kommit i ett annat läge än det
vari den tidigare befann sig. Det har det gjort i det hänseendet, att vi numera,
sedan 1941, haft riksdagen samlad praktiskt taget hela året, så att det varit
möjligt att med en utomordentligt kort varseltid inkalla riksdagen för att taga
ställning i en fråga som kräver ett hastigt avgörande.

Jag vill gärna erkänna, att jag för min del icke är främmande för tanken,
att man i ett nödläge kan bli tvingad att tillgripa en åtgärd i fråga örn ytterlighetspartierna,
alltså tvingad till att upplösa ett sådant parti. Jag anser dock,
att detta är något som icke bör tillgripas annat än i yttersta nödfall, och förutsättningarna
för ett sådant ingripande böra enligt min mening vara betydligt

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Motioner med förslag till lag angående upplösning av vissa sammanslutningar

m. m. (Forts.)

starkare än vad herr Skoglund i Doverstorp tycks anse vara lämpligt. Skulle
vi emellertid komma i ett sådant läge, att vi med hänsyn till landets säkerhet
och med hänsyn till vår demokratiska statsförfattning måste ingripa mot ytterlighetspartier,
skulle jag icke tveka att tillgripa en sådan åtgärd. Men då ha vi
möjligheten att omedelbart för riksdagen framlägga en lag och en lag som kanske
kan utformas bättre än hittills gällande beredskapslag. Man skulle då kunna
mycket snabbt lägga fram en lag, som tog sikte direkt på det ytterlighetsparti
vars upplösning ifrågasättes, och man skulle också kunne ge denna lag
den utformning, som vore den mest lämpliga för det speciella fallet. Det är
denna väg;, sorn jag anser att man bör gå, örn vi — vilket jag hoppas icke skall
ske — skulle komma i det läget att vi bli nödsakade att tillgripa åtgärden att
upplösa ett politiskt parti. Jag menar alltså, att man genom att låta denna beredskapslag
falla icke försämrat vår möjlighet att ingripa i fall, då det visar
sig oundgängligen nödvändigt. Vi lia samma möjlighet som hittills att slå in
på den vägen, örn vi finna det erforderligt. Örn man nu låter 1940 års upplösningslag
förfalla, innebär detta enligt min mening alltså icke i någon mån en
försämring av vår beredskap på detta område.

Herr Senander: Herr talman! Vi ha vid så många tidigare tillfällen karakteriserat
den s. k. upplösningslagen, att det egentligen är överflödigt att vidare
syssla med den. Men då man tydligen nu tänker definitivt begrava denna lagen,
har jag ansett det vara på sin plats att säga några ord vid den öppnade griften.
Om det jag har att säga ganska djupt kommer att beröra de sörjande fäderna
till detta politiska och juridiska monstrum, lia de blott sig själva att skylla.
Det är icke utan viss triumf vi kommunister bevittna, att upplösningslagen
är mogen för sitt fall. Den föddes under en förfallsperiod i den svenska lagstiftningens
historia. Den tillkom icke, såsom man så ivrigt påstod, för att
skydda demokratien och rikets säkerhet, utan den var en reaktionär fascistpåverkad
skapelse, ett försök till de många andra från den tiden att anpassa
vårt land till nyordningen. Upplösningslagen står i motsättning till grundlagens
anda. och mening och skulle vid sin tillämpning rasera yttrande-, tryck- och församlingsfriheterna,
som ju alla tillhöra de grundlagsfästa rättigheterna för
svenska folket. Den var ursprungligen ämnad som ett slagträ mot det kommunistiska
partiet men har en formulering, som gör att den kan användas för
vad som helst och mot vem som helst. Det behövs bara att de för tillfället
maktägande smeta på ett parti eller en sammanslutning etiketten statsfientlig,
så kan lagen tillämpas i hela sin utsträckning.

För en sådan lag finns det ur demokratisk synpunkt intet försvar. Att den
överhuvud taget kunde komma till berodde på, att reaktionen, naturligtvis med
högern i spetsen, förstod att utnyttja den atmosfär av tyskskräck och kommunisthets,
som fanns här i landet, då Hitler stod på höjden av sina framgångar.
Vid den tidpunkten var egentligen vad som helst möjligt i demokratiens
Sverige. Grundlagarna åsidosattes direkt genom transportförbudsförordningen,
och det saknades icke försök här i riksdagen att i klar strid mot grundlagen
söka beröva riksdagsmän deras mandat. Jag syftar härvidlag främst på den
interpellation, som framfördes här i kammaren år 1940 med en direkt uppmaning
till regeringen att med undanskjutande av grundlagarna beröva de kommunistiska
riksdagsmännen deras mandat. I det svar, som dåvarande justitieministern
avlämnade, saknades icke sympatiska tongångar, då det gällde denna
interpellation. För interpellationen svarade en professor i juridik, som ansåg
det vara förenligt med sitt medlemskap i socialdemokratiska partiet att begära

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Motioner med förslag till lag angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m. (Forts.)

regeringens medverkan till ett klart grundlagsbrott. Det var i en sådan anda,
som upplösningslagen kom till.

Det kan nu invändas, att lagen aldrig har tillämpats, och invändningen är
ju i och för sig riktig, men det är icke regeringens och samlingspartiernas förtjänst,
att lagen icke kommit till användning. På hösten 1941 förelåg ju, som vi
alla väl känna till, en formlig överenskommelse mellan samlingspartierna att
förbereda en upplösning av det kommunistiska partiet. Det var den starka
folkopinionen och Hitlers nederlag vid Moskva, som korsade planerna på ett
förbud mot kommunistiska partiet. Äran av att den svenska demokratien besparades
denna smälek tillkommer sålunda icke samlingsregeringen och dess
riksdagspartier. Det var det svenska folket med fackföreningsrörelsen i spetsen
och den röda arméns framgångar, som räddade demokratien från det reaktionära
anslaget.

Nu står lagen inför sitt fall. Ingen ärlig anhängare av friheten begråter dess
öde. Det finns emellertid ett parti, som söker rädda detta missfoster från förgängelsen.
Det är högern, som trogen sina reaktionära traditioner icke blott
kräver lagens fortbestånd utan också att den skärpes. Naturligtvis sker framstöten
som vanligt i svenskhetens och demokratiens missbrukade namn, såsom
ju skett vid varje tillfälle, då högern velat genomdriva sina planer. Tyvärr har
högern också gjort vissa erövringar för sin linje inom bondepartiet. Tre bondeförbundare
ha haft modet att uppträda som sörjande på högerns sida. Det må
nu vara deras ensak, men nog synes det mig, som det bättre hade överensstämt
med de svenska böndernas frihetstraditioner att de hade ställt sig pa demokratiens
sida i detta fall.

Högern, förklarar nu, att den vill ha kvaT lagen som ett vapen mot sammanslutningar
med osvenska förbindelser. Någon särskild sammanslutning utpekas
icke direkt av högern, utan man tar det, såsom herr Skoglund i Doverstorp
gjorde, mera indirekt. Det är egentligen det enda högern har lärt av utvecklingen’
att det icke längre går att göra troligt för någon vettig människa, att
kommunistiska partiet är ett osvenskt parti, men man skulle känna högern
mycket illa. örn man trodde att den ville ha lagen mot något annat parti än
arbetarpartier. Mot nazisterna har högern aldrig i handling visat, att den velat
tillämpa denna lag. Den överenskommelse, som samlingspartierna träffade hösten
1941 för att förbereda ett förbud mot kommunistiska partiet, blev icke
omedelbart realiserad, såvitt vi kan förstå därför, att högern vägrade att tillmötesgå
det krav, som restes fran de andra partierna, att, som det hette, för
likformighetens skull förbjuda även nazistiska sammanslutningar. .Nationella
förbundet kan exempelvis icke komma i fråga som ett osvenskt parti i högerns
tankevärld. Steget mellan detta parti och högern är tydligen trots den organisatoriska
skilsmässan icke alltför stort.

Högern vet mycket väl. att atmosfären icke är gynnsam för ett förbud^ mot
kommunistiska partiet, och mot nazisterna har den aldrig haft en tanke på att
utnyttja lagen. Trots detta vill högern lia lagen kvar. Det kan synas litet
egendomligt, men det är icke så egendomligt som det ser ut vid ett flyktigt
ögonkast. Högern vill nämligen ha en beredskapslag, som kan utnyttjas i. efterkrigstidens
stormar. Det är hela meningen med framstöten vid årets riksdag.
Högern vet, att massorna icke komma att tillåta storfinansen att fortsätta
utplundringen av det arbetande folket på samma sätt som skett under krigsåren.
Högerns fredsberedskap består därför i att söka rusta den^ svenska kapitalismen
med så många tvångslagar som möjligt för att. på. så sätt kunna
hejda en demokratisk utveckling efter kriget och bevara kapitalismen i orubbat
bo. Det var därför som högern gav in sin motion örn utredning beträffande or -

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Motioner med förslag till lag angående upplösning av vissa sammanslutningar

m. m. (Forts.)

ganisationsväsendet på det ekonomiska området, en utredning, som ytterst
syftade till en tvångslagstiftning mot arbetarnas och böndernas ekonomiska
organisationer. Det är därför, som högern nu kräver, att upplösningslagen icke
bara skall få bestå utan att den också skall skärpas. Den svenska högern har
ingenting lärt och ingenting glömt. Den tror sig kunna göra valpropaganda
på frågan om förbud mot den kommunistiska rörelsen, en rörelse, som stått och
alltjämt står i främsta ledet av kampen för friheten. Det är enligt min mening
en enfaldig tanke. Den starka opinionsrörelsen mot 1941 års planer på
förbud mot det kommunistiska partiet borde ju ha lärt högern, att folkets överväldigande
massa icke låter tumma på demokratien och det demokratiska innehållet
i våra grundlagar. Skall högern göra valpropaganda i gammal känd
stil med kommunismen såsom främsta skrämselobjekt, så gör den bara sitt
oundvikliga valnederlag större.

Det har länge varit känt av svenska folket, att upplösningslagen icke skulle
komma att prolongeras vid årets riksdag. Det är betecknande för stämningen
bland folket att icke en rörelse har förmärkts i syfte att opiniera för lagens
fortbestånd. Men när man på sin tid tänkte sätta lagen i kraft mot det kommunistiska
partiet, uppstod en av de starkaste opinionsrörelser, som på länge
förekommit i vårt land. Samma var ju för övrigt förhållandet beträffande
transportförbudslagen. Icke en röst höjdes mot dess slopande, men under hela
dess livstid protesterade massor av folk mot denna lag. Högern och dess medlöpare
inom bondeförbundet stå följaktligen isolerade. De påstå sig företräda
demokratien, men i verkligheten trotsa de folkets tydligt uttalade vilja.

Hbgern vill t. o. m. beröva det svenska folket rätten att fritt välja sina
riksdagsmän, genom att förorda en lagstiftning sådan som den, vilken föreslås
i motionen. Därmed har högern egentligen klart avslöjat, att den är ett parti
med starka antidemokratiska tendenser, ett parti, som icke vågar låta folket
fritt döma i den svenska politiken. Högerns politiska ideal är tvångslagar i
syfte att tvinga det svenska folket att böja sig för högern och dess uppdragsgivare,
storfinansen.

Då nu riksdagen står i begrepp att förvisa upplösningslagen till historiens
skräckkammare, finns det bara en sak att beklaga, och det är att högern icke
står ensam som sörjande anhörig. Vi äro emellertid övertygade örn att småböndernas
stora massor icke stå stödjande bakom de bondeförbundare, som genom
sin reservation i viss utsträckning understödja högern i dess reaktionära
krav. Det vore att missta sig på böndernas frihetstraditioner, om man förutsatte
något annat. Det förhållandet att det finns några reservanter från bondeförbundet
kan emellertid icke rubba det faktum, att en överväldigande folkmajoritet
med glädje hälsar upplösningslagens fall och betraktar det som inledningen
till gravläggningen av ett komprometterande skede i den svenska demokratiens
historia.

Herr talman! Med vad jag här sagt ber jag att få hemställa om bifall till
utskottets utlåtande.

Herr Lindberg: Herr talman! .Tåg hade för min del icke. tänkt yttra mig
så mycket örn det föreliggande förslaget utan hade funderat på att kort och
gott yrka bifall till utskottets utlåtande. Herr Skoglund i Doverstorp gjorde
emellertid under sitt anförande ett par frågor, som kanske ändå få lov att
besvaras på något sätt.

Jag vill då först och främst säga, att jag icke kan svara för utskottsmajoritetens
inställning till de två frågor, som herr Skoglund i Doverstorp ställ -

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944

Motioner med förslag till lag angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m. (Forts.)

de, utan får inskränka mig till att för egen del säga ett par ord om dessa båda
saker. Detta får sedan utgöra svaret på frågorna för mitt vidkommande.

Den första frågan gällde, huruvida vi inom utskottet trodde, att faran från
den nationalsocialistiska rörelsen för närvarande skulle vara över. Jag måste
för egen del säga, att det tror jag icke alls. Jag tror icke, att. faran från den
nationalsocialistiska rörelsens sida är över, även om kriget skulle sluta innevarande
år, därför att de svenska nationalsocialisterna ha ju möjligheter att
fortsätta sin verksamhet i alla fall, eftersom de efter vad man har anledning
misstänka understödjas från ganska kapitalstarkt håll.

Vad sedan gäller den andra frågan om kommunisterna och örn deras rörelse
numera skulle ha blivit demokratisk, så måste jag säga, att det är en fråga,
som väl endast kommunisterna själva kunna svara på. Jag tror för min del
icke, att de ha ändrat uppfattning så särdeles mycket under den senare tiden,
även örn inställningen mot olika håll har blivit en aning olika. Det är väl i
alla fall klart, att vad som från början har funnits i skölden fortfarande finns
där, även örn det kanske är övermålat med någon camouflagefärg.

Även örn emellertid kommunisterna nu skulle ha kvar samma uppfattning,
som de haxle 1938—1939, finns det ingen anledning behålla lagen, därför att
man har ju med denna lag ändå icke kunnat förhindra dem att bedriva sin
verksamhet inom landet. Det har väl icke heller ansetts, att deras verksamhet
varit av sådan karaktär, att man behövde tillgripa sådana medel som en
upplösning. Följaktligen måste jag säga, att det förefaller mig vara en överloppsgärning
att ha lagen kvar, när den ändå icke kan komma till användning,
och man dessutom, såvitt jag förstår, för närvarande icke har anledning befara,
att den skulle behöva komma i tillämpning.

Vidare är det väl också så, att en sådan upplösning av ett parti, som förutsattes
i lagtexten, är ett ganska tveeggat vapen. Det har ju visat sig på andra
håll, att en rörelse, som har blivit upplöst och icke officiellt får verka och
arbeta, i alla fall bedriver sin verksamhet och kanske på ett mycket skadligare
sätt, när den ar underjordisk än när den är ovanför jorden. — Jag kan ju
inte säga överjordisk, ty då blir den ju himmelsk. — Den underjordiska verksamheten
är emellertid icke att föredraga. Frågan är också, om man i ett demokratiskt
land verkligen skall tillgripa sådana metoder, ty då börjar man
ju ganska mycket närma sig en diktatur.

Lagen tillkom ju från början därför att man ville förhindra de rörelser, som
man ville träffa med lagen. Det var icke särskilt sagt, att det skulle vara
vare sig kommunister eller nationalsocialister, utan det gällde sådana rörelser,
som bedreva en för landet skadlig verksamhet och som kunde äventyra
landets säkerhet på ett eller annat sätt. Utvecklingen har väl ändå numera
gått så långt, att icke samma skäl finns kvar att behålla en sådan lagstiftning.
Utskottet har emellertid icke ansett sig ha anledning att på grund av
de motioner, som ha väckts i denna fråga, bibehålla den förutvarande lagen,
eftersom Kungl. Maj:t icke har begärt, att den skall förlängas.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Herr Senanders anförande har,
tycker jag, på ett alldeles utomordentligt sätt bekräftat vad jag i mitt tidigare
anförande yttrade örn att ifall denna lag försvinner kommer det att uppfattas
såsom ett återtåg från samhällets sida. Herr Senander säger, att det är
med triumf man bevittnar att lagen försvinner.

I övrigt vill jag säga, att även örn jag icke kan dela hela den argumentering,

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Motioner med förslag till lag angående upplösning av vissa sammanslutningar

m. m. (Forts.)

som justitieministern, framförde, så tar jag dock fasta på det tydliga och bestämda
uttalande, som han gjorde, att örn ett sådant läge skulle uppstå, att
verklig fara är för handen, tvekar icke regeringen att komma med ett lagförslag.
Jag ger samma erkännande åt herr Lindberg, när han så klart, som han
gjorde, sade ut att han tror. att om man skrapar aldrig så litet på färgen på
kommunisterna, så te de sig i ungefär samma skick som de gjorde tidigare.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag tänkte göra några kommentarer
till det som här förekommit, och jag vill då börja med att i anledning av herr
Skoglunds första anförande säga några ord om, hur det allmänna lägets förändring
har påverkat riksdagens uppfattning örn kommunisternas inställning.

I vårt södra grannland kunna vi få en ganska god illustration till den inverkan,
som det allmänna lägets förändring haft. Såsom alla, som öppet
kämpa mot fascismen, måste även den danska högerns ledare vistas i landsflykt.
Där uppträder han med ett program, vari förklaras, att när kriget är
slut måste man skapa en regering, där bl. a. högern och det danska kommunistiska
partiet äro företrädda. I vårt eget land däremot uppträder en av högerns
främste talesmän fortfarande på samma sätt som under den bedrövliga eftergiftstiden
och talar örn att man måste betrakta kommunisterna såsom landets
fiender, för vilka man ständigt måste ha en kriminaliseringslag i beredskap.
Trots de stora förändringar av det internationella läget, som bevisligen ägt
rum och för vilka regeringens uraktlåtenhet att framlägga förslag om lagens
prolongering och utskottsmajoritetens ståndpunktstagande äro uttryck, så lever
den svenska högern kvar i ett eftergifternas Grönköping, från vilket man inte
till något pris vill söka sig bort.

Herr Skoglund säger, att örn man skrapar på kommunisterna, så skall man
finna-, att de äro ungefär likadana nu som de alltid varit. Jag skulle vara
ledsen, örn herr Skoglund skulle lia fel i detta sitt påstående, och jag vill litet
närmare utveckla denna min mening i polemik mot herr Skoglunds, förenklade
frågeställning, när han talade örn att kommunisterna äro revolutionärer och
följaktligen inte kunna vara demokrater.

Den svenska riksdagen är ett resultat av en stor svensk revolution. När
riksdagens 500-årsjubileum för tio år sedan firades, framställdes denna revolutionens
främste, nämligen Engelbrekt, såsom grundläggaren av en demokratisk
tradition, naturligtvis betingad av dåvarande förhållanden men ändå bildande
själva grundvalen för den svenska demokratiens utveckling till vad den var
vid 500-årsjubileet. Och går man igenom historien i övrigt, skall man finna, att
de stora folkrevolutionerna lia varit demokratiska. I den mån som de varit
uttryck för det stora folkflertalets vilja och intressen, kan man inte förneka
den demokratiska karaktären hos dessa revolutioner.

Man har gärna — det gäller särskilt den propaganda som drivits från socialdemokratiskt
håll — velat framställa kommunisternas accepterande av den
marxistiska tesen om proletariatets diktatur såsom motsatsen till demokrati.
Men detta är inte möjligt, örn man godtar den teoretiska utgångspunkt, som
marxismen därvidlag har, och det politiska innehåll som denna tes äger. Varken
Marx eller de gamla socialdemokraterna Branting och Axel Danielsson — jag
tänker särskilt på den senare — betraktade proletariatets diktatur såsom
något som var demokratiens motsats, utan tvärtom. De sågo däri ett uttryck
för demokratiens fulla innehåll, för dess fulländning. Och Engels underströk
ju redan på sin tid, att demokratien i våra dagar representeras av kommunismen,
därför att det väsentliga i demokratien är kravet på social jämlikhet, och
kommunismen ensam företräder konsekvent kravet på social jämställdhet.

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Motioner med förslag till lag angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m. (Forts.)

Man har emellertid, när man försökt att polemisera mot kommunismens
ståndpunkt till demokratien, såsom ett argument använt det sätt, varpå Sovjetunionens
folk tvingades^ att uppbygga sin stat. På grund av de alldeles säregna
betingelser, som rådde genom att Ryssland var det första land, där arbetarklassen
tog makten och försökte förverkliga sina socialistiska ideal, och
på grund av den kapitalistiska världens styrka, tvingades man där att tillgripa
särskilda åtgärder. Jag vill emellertid erinra örn två saker i detta sammanhang.
För det första genomfördes den s. k. diktaturen i Sovjetunionen först i
mitten av 1918, d. v. s. väl ett halvt år efter oktoberrevolutionen. För det
andra genomfördes inga åtgärder, som avsågo att begränsa tryckfriheten eller
att förhindra andra partiers verksamhet förrän år 1921. Men det är också känt,
varför dessa åtgärder vidtogos. Inte mindre än fjorton olika länder hade sänt
arméer till Ryssland för att intervenera där, och de ryska partier, som förbjödos,
hade dels isolerat sig från den stora massan av folket, dels i sin förblindelse
gjort gemensam sak med dessa invaderande länders arméer och deras regeringar.
Detta är de historiska fakta, som man måste utgå ifrån, när man bedömer
de åtgärder, som i Ryssland genomfördes på det politiska området.

Jag menar också, att dessa åtgärder, som framtvingades på grund av alldeles
särskilda historiska förhållanden, inte ge något berättigande åt försöken att
framställa kommunismen såsom demokratiens motsats eller såsom anhängare av
en ordning, som skulle likvidera de demokratiska fri- och rättigheterna. Jag
vill tvärtom understryka, att det för oss kommunister — jag inbillar mig
naturligtvis inte, att det skall förändra herr Skoglunds ståndpunktstagande eller
på något sätt trösta honom, men jag vill ändå säga det — tor sig fullständigt
fantastiskt att vi skulle vara principiella anhängare av inskränkningar av de
demokratiska fri- och rättigheterna och alltså vilja taga ett steg tillbaka i
den demokratiska utveckling, som Sverige har genomgått och som sannerligen
ännu inte har nått sin slutpunkt. Det är således inte fråga örn något, som vi
upptäckt på sistone, när vi säga att vi äro anhängare av demokratien, utan vi
äro under varje betingelse anhängare av demokratien och komma att sträva till
dess fulla utvecklande.

Men detta gör också, att jag kan ge herr Skoglund fullständigt rätt, när
han talar örn att kommunisterna innerst inne äro och alltid komma att förbli
revolutionärer. Det är klart, att vi måste vara det, ty den förändring av samhället
i ekonomiskt avseende, som vi eftersträva och som innebär att man i
samhällets ägo och besittning överför alla produktionsmedel, utgör ju, när den
realiseras, ingenting annat än en revolution.

Jag har ju för mig, att den programförändring, som den socialdemokratiska
partikongressen nyligen beslutat, innebär ett avståndstagande från detta
slutmål, men å andra sidan kan det inte förnekas, att av talesmännen för
denna programändring — jag tänker särskilt på finansministern, som ju var
föredragande — underströks med all kraft, att avsikten inte var att taga ett
steg bort från socialiseringen, utan att taga ett steg närmare och i verkligheten
börja genomföra densamma. Detta är den officiösa uttolkningen av det
nya programmet, men jag har för min del, som sagt, kommit till ett annat
resultat, när jag läst programmet. Den innebär emellertid, att den svenska
socialdemokratien genom herr Wigforss proklamerar sig ämna genomföra en
revolution, ty det är ingen lek med ord, om vi säga att den grundläggande
ekonomiska förändring, som ett överförande i samhällets ägo av produktionsmedlen
innebär, ingenting annat är än en revolution. Vi kommunister ha
inte tagit avstånd från den tankegången, och örn man får tro de uttolkningar,
som gjorts, äro vi i gott sällskap med många av dem, som här i riksdagen

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Motimer med förslag till lag angående upplösning av vissa sammanslutningar

m. m. (Forts.)

under de mörka åren ha lekt med tanken på att kriminalisera en politisk rörelse,
som man ansåg gå alltför bryskt fram i dessa frågor.

För ögonblicket ter sig för mig frågan örn en särskild öppen lagstiftning,
som skulle kriminalisera kommunistiska partiet, såsom något overkligt. Jag
kan tänka mig den under en betingelse, nämligen örn vårt land skulle få dela
Norges och många andra länders öde. Men det är också den enda betingelse,
under vilken jag kan tänka mig en sådan kriminalisering, och jag vet att jag
då skulle få göra sällskap med den svenske regeringschefen och justitieministern
och med deras partier. Det vore emellertid en helt ny situation, som
vi inte för ögonblicket i vårt parlamentariska demokratiska svenska samhälle
på allvar räkna med.

För övrigt börjar man nu t. o. m. så smått att acceptera kommunisterna även
inom försvarsmakten. Visserligen sade försvarsministern för någon vecka sedan,
när han talade örn att nazisterna voro »det kvickaste och lydigaste som
finns» inom krigsmakten, att kommunisterna voro bråkiga och agiterade, —
och jag förstår, att det måste för den svenske försvarsministern te sig orimligt
att agitera, ty det gör naturligtvis aldrig han! — men nu har man i alla
fall börjat kalla in kommunisterna litet här och där till militär beredskap.
Jag har observerat, att man åtminstone kallat in en hel del av våra valmakare
och spetskandidater, och när man kallar in dem, som ju måste betraktas såsom
mycket kvalificerade- agitatorer, så har man väl inte längre kvar den
överdrivna rädslan för den kommunistiska agitationen?

Det återstår nu bara en sak för mig att beröra, nämligen frågan örn huruvida
vi äro anhängare av särskilda åtgärder mot nazismen. Jag har för min
del i min verksamhet överhuvud taget icke velat jämställa nazismen med i
traditionell uppfattning politiska rörelser, därför att en rörelse, som uppställer
såsom ett politiskt mål att utrota andra folk, skulle man ju under vanliga förhållanden
anse böra behandlas på alldeles särskilt sätt. Det är en sådan förvrängning
av alla politiska begrepp, att jag för min del inte kan betrakta en
sådan rörelse såsom en politisk rörelse i gängse mening. När detta krig är
slut, kommer säkerligen också denna rörelse, så som den har framträtt under
det senaste decenniet, att te sig såsom något så orimligt och otroligt, att den
gängse meningen kommer att vara, att människor, som eventuellt fortfarande
skulle propagera för dess ideal, måste lia knarr på hjärnbarken och Amra mogna
för intagning på sinnessjukhus.

Jag har alltså den uppfattningen, att den lagstiftning, som man genomfört
under kriget och som en del sade att man eventuellt skulle komma att tillämpa
mot nazismen, sköt på sidan om det verkliga målet. Men däremot är jag naturligtvis
ense med justitieministern örn, att det kan tänkas sådana situationer,
t. ex. örn vi tvingas kämpa på liv och död, att det blir nödvändigt att tillgripa
vissa åtgärder av det slag det här gäller. Men regeringen har ju visat
en sådan påhittighet, när det gällt att tysta munnen på motståndare, att jag
misstänker att man nog skulle klara även en sådan situation utan större vånda.

Jag vill, herr talman, sluta med att instämma i vad min partikamrat herr
Senander här nyss sagt, då hail med tillfredsställelse hälsade det bevis på tillfrisknande,
som det föreliggande utskottsförslaget utgör. Det är att hoppas,
att den järnnatt, som vi genomlevat här i Europa, nu snart går mot sitt slut,
och det är bara en lycka, att Sverige hunnit avlägsna åtminstone de värsta
skönhetsfläckarna ur sin lagstiftning, innan det definitiva avgörandet har fallit.

Herr Skoglund i Doverstorp erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Herr Hagberg betecknade nyss tiden omkring 1940

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Motioner med förslag till lag angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m. (Forts.)

såsom de bedrövliga eftergifternas tid och talade i samband därmed om att
högern hörde hemma i eftergifternas Grönköping. Jag vill då ställa den frågan:
kommer herr Hagberg ihåg, var han själv befann sig 1940? Herr Hagberg
har kanske glömt, att han då befann sig i kompanjonskap med herr Hitler.
Var det ett utslag av fullaste demokrati, eller var det möjligen då för
att använda herr Hagbergs eget ordval — fråga örn »knarr på hjärnbarken»?

Herr Hagberg i Luleå, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Herr Skoglund ställer frågor, som jag inte vet,
hur man skall besvara, därför att han gör påståenden, som han själv formulerar
på fri hand. Örn jag skulle använda hans metod, skulle jag fråga: kommer
herr Skoglund ihåg den tid. när han var i förbund med, låt mig säga djävulen?
Men det har naturligtvis herr Skoglund glömt.

Jag känner inte till, att jag varit i förbund med herr Hitler eller någon
motsvarande potentat, och därför ser jag mig inte i stånd att ingå på något
svaromål härvidlag.

Vidare yttrade:

Herr voll Seth: Herr talman! Första lagutskottets utlåtande angående upplösning
av vissa sammanslutningar är daterat den 27 april i år men kom inte
på riksdagens bord förrän den 3 juni. När jag såg detta, kunde jag inte underlåta
att göra den reflexionen, att det bakom kulisserna förts vissa underhandlingar
örn att utskottets beslut skulle kunna göras annorlunda. Så har
emellertid inte blivit fallet, utan det föreligger ju nu endast reservation av
högermännen inom utskottet.

När vi nu gå in i krigets slutskede, bör det stå klart för envar, att vi då
komma in i en farozon, som kanske blir värre än den, vari vi befunno oss
1940 eller överhuvud taget efter tillkomsten av den lag, som det bär gäller.
Justitieministern har också på frågor av herr Skoglund medgivit, att det kan
bli nödvändigt med en lag örn upplösning av landsförrädiska sammanslutningar,
och jag tyckte mig utläsa av justitieministerns yttrande, att det redan nu
var ganska långt gånget med förberedelserna för denna lag. Jag skulle då
vilja fråga justitieministern: är det så säkert att vi, när denna lag kan komma
att behövas, befinna oss i ett sådant läge, att vi med lugn och eftertanke
kunna besluta därom? Kunna vi inte då lia kommit in i ett febertillstånd,
som gör att det hade varit mycket lämpligare att vi nu i stället tagit ståndpunkt
till dessa saker? För min egen del kan jag inte finna annat än att de
flesta skälen tala för att justitieministern, arn han nu förberett en lag, som är
bättre än den som går ut den 30 juni i år och som vi alla erkänna är behäftad
med ganska stora brister, lägger fram förslag till en sådan förbättrad lagstiftning,
som kan taga vid den 1 juli.

Läget i världen är sannerligen inte sådant, att vi kunna betrakta de landsförrädiska
partierna såsom något vårt folk helt ovidkommande. Yi ha ju
haft den stora fördelen att få behålla vårt fria svenska folkstyre, och såsom
en socialdemokratisk tidning — det var herr Olovsons organ Västmanlands
Folkblad ■— deklarerat, kunna demokrater helt enkelt icke samarbeta
med diktatursträvare och framför allt icke med diktatursträvare som taga order
från främmande makt. Detta är ord, som ha sin fulla giltighet och som
det enligt mitt förmenande är mycket glädjande att få höra från det hållet.
Från högern ha vi inte ett ögonblick blundat för att vårt fria folkstyre är i
fara, om landsförrädiska sammanslutningar få bedriva sin underminerande

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Motioner med förslår/ till lag angående upplösning av vissa sammanslutningar

m. m. (Forts.)

verksamhet, oell särskilt gäller detta vid för landet farliga tillfällen. Därför
är det nödvändigt att det finns en lagstiftning, som vid behov kan tillgripas
för att hindra denna verksamhet.

Det har under debatten i dag från det kommunistiska partiets sida kommit
fram de vanliga tongångarna, gående ut på att högern skulle vara enbart kommunistfientlig
men inte vilja vända sig mot nazismen. Det tycks därför vara
nödvändigt, ehuru det sagts så mångå gånger förut, att upprepa, att alltsedan
nazismens genombrott har den svenska högern klart oell tydligt tagit ställning
emot varje parti, som har diktaturen som sitt rättesnöre. Icke blott vår
nuvarande högerledare utan även högerns förutvarande ledare amiral Lindman
ha, varom riksdagens protokoll bära ett otvetydigt vittnesbörd, klart dekreterat,
att vi finna vår frihet hotad av alla diktatursträvare. Jag skulle i
dag vilja tillfoga, att vid det motstånd, som har rests av våra broderfolk i
Norge och Danmark, bär därvarande diktaturmakt funnit, att företrädarna
för konservatismen och högern varit de farligaste motståndarna, och där har
man riktat sina skarpaste och kraftigaste åtgärder mot dessa, därför att de
befunnits vara ett stort och värdefullt värn för friheten i dessa länder.

Herr talman! För min del kan jag icke finna annat än att det i tider som
dessa fordras krafttag av dem som hålla på vårt svenska folkstjue, så att de
vidtaga åtgärder mot landsförrädiska och diktatursträvande tendenser i vårt
samhälle. År 1939 hade jag ett uttalande i denna sak, och jag tvekar icke att
påstå, att vad jag då för min del sade är lika aktuellt den 3 juni 1944.

Jag ber att till riksdagens protokoll få antecknad denna min åsikt, att vad
som nu tarvas är kraftanspänning och kraftsamling. Är det då inte självklart,
att sabotörer och osvenska element måste hindras i sin fördärvliga verksamhet?
Är det inte nödvändigt, att öppet eller dolt landsförrädiska rörelser
stoppas i sin framfart? Därom bör endast en mening råda. Alla sunda instinkter
måste visserligen inriktas på att skapa oemottaglighet för landsförrädisk
smitta. Men därutöver behöves även myndigheternas direkta ingripande.
Vanlig anständighet fordrar, att statens tjänstemän och folkets förtroendemän
icke tillhöra eller på något sätt verka för politiska grupper, som stå i främmande
sold. I särskilt hög grad gäller detta dem som ha den stora uppgiften
att fostra det unga släktet. Lagstiftningsåtgärder i dessa fall få icke avvisas
av hänsyn till vad man anser vara demokratiska fri- och rättigheter. Utvecklingen
måste nu kräva åtgärder. Vi akta friheten högt men tåla icke, att denna
dyrbara arvedel missbrukas till landets och folkets skada.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den reservation, som är fogad
till utskottsutlåtandet.

Herr Vougt: Herr talman! Jag har icke kunnat motstå frestelsen att begära
ordet, närmast för att göra några randanmärkningar till den lektion i revolutionär
dialektik som herr Hagberg i Luleå nyss g-av oss.

Han var tydligen angelägen örn att i samband med behandlingen av denna
lag ge oss sina perspektiv på det kommunistiska partiets utveckling, och lian
ville närmast leda i bevis, att kommunisterna överhuvud taget icke hade förändrats.
Jag tyckte, att han gav oss ganska starka belägg för en rakt motsatt tolkning.
Det kommunistiska partiet här i Sverige befinner sig nämligen i en brådstörtad
utveckling bort ifrån det som detta parti tidigare med alla sina propagandamedel
har försökt för allmänheten framställa som detta partis program
och taktik. Det förhåller sig emellertid på det sättet, att det kommunistiska
partiet här i landet aldrig haft en självständig uppfattning. Jag vet inte, om
någon av de ärade medledamöterma i kammaren någon gång försökt få tåg på

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Motioner nied förslag till lag angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m. (Forts.)

det kommunistiska partiets i Sverige program. Örn ni gjort det. ha ni kunnat
konstatera, att något sådant program aldrig funnits, d. v. s. det kommunistiska
partiet Ilar alltid rört sig med kominterns program som sitt eget. Sedan någon
tid tillbaka är nu komintern upplöst, oell detta gör. att det kommunistiska partiet
i Sverige driver med strömmen och inte självt har någon känsla av var det
kommer att hamna.

Jag ber örn ursäkt, herr talman, örn jag uppehåller mig med dessa förhållanden.
De ligga ju något vid sidan av frågan om upplösningen av statsfientliga
sammanslutningar. Men eftersom det parti som vi här tala örn i varje fall nyss
av herr von Seth utpekats som objekt för en eventuell upplösning, kan det kanske
vara tillåtet att tala örn dessa förhållanden.

Nu gjorde^ herr Hagberg i förbifarten ett pär koncessioner, som jag måste
taga fasta på, eftersom jag hör till dem som i likhet nied många andra socialdemokrater
under de gångna tjugofem åren med mycket stor uppmärksamhet
följt opinionsbildningen omkring och i Sovjetunionen och överhuvud taget den
politiska utveckling som Sovjetunionen genomgått, sedan den kom till. Herr
Hagberg i Luleå använde nu det uttrycket, att man i Sovjetunionen efter revolutionen
tvingades att bygga upp den regim, som vi sedan fått bevittna. Bara
för några år sedan, herr Hagberg, talade man inte på detta sätt. Då gjorde man
gällande, att i Sovjetunionen försiggick ett världshistoriskt socialistiskt experiment,
ett försök att genomföra marxismen i renaste form. Gentemot denna
åskådning har jag alltid hävdat den uppfattning som herr Hagberg nu kommit
fram till, nämligen att samhällsformen i Sovjetunionen bestämts av omständigheterna,
sedan det ryska folket på grund av krigströtthet hade brutit sig ut ur
kriget och sedan den regim som då kom till nödgats att bygga upp något nytt i
stället för det gamla. Till yttermera visso underströk herr Hagberg i Luleå,
att diktaturen kom till först ett halvt år efter den ursprungliga revolutionen —
detta också i strid med den gamla kommunistiska propagandatesen, som gått
ut på att revolutionen i Ryssland föddes så att säga ur folkets socialistiska
vilja. Här har herr Hagberg i Luleå på en liten stund korsat över enligt mitt
förmenande två av de grundläggande propagandateser, på vilka det kommunistiska
partiet i Sverige byggt hela sin verksamhet under tjugosex års tid.

Om jag skulle fortsätta mitt resonemang något litet, skulle det närmast vara
för att fästa uppmärksamheten på att det har hissats alldeles nya signaler, som
komma att påverka kommunismens ställning runtom i världen för närvarande.
Såsom naturligt är ha dessa signaler hissats på det håll i världen, där den största
förankringen för politiska nybildningar finnes, och det är i Amerika. Herr
Hagberg bar kanske själv skrivit den artikel som stod i Ny Dag — jag tror det
var i tisdags — och som var en utläggning av ett tal, som hade hållits av det
kommunistiska partiets i Amerika ledare, mr Browder. Herr Hagberg i Luleå
örn han skrivit artikeln, eller i varje fall artikelförfattaren, utpekade där en helt
ny kurs för kommunismen. Han g-jorde visserligen en reservation med hänsyn
till att det bär gällde Amerika, men det finns väl starka skäl att utgå ifrån
att den kommunistiska utveckling som börjar där kommer att fortsätta annorstädes,
örn det överhuvud taget kommer att finnas en kommunistisk helhet i
fortsättningen, motsvarande den förutvarande kommunistiska international en.
I det tal som mr Browder höll slog han sönder hela den kommunistiska ideologien,
som bestått i motstånd mot klasssamarbetet. Han utgick ifrån Teherankonferensen
och sade, att det mest angelägna av allt var att vinna en militär seger
för att kunna bygga upp en fred som skall gälla för generationer. För att detta
skall kunna ske, måste det upprättas ett samarbete inom nationen. Marxisterna
få icke lov att ställa sina krav på ett sådant sätt, att de skada den nationella

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Motioner med förslag till lag angående upplösning av vissa sammanslutningar

m. m. (Forts.)

enheten, och i detta sammanhang använde mr Bronder ett uttryck, som artikelförfattaren
i Ny Dag icke reserverat sig emot, nämligen att man var villig
att samarbeta nied alla kretsar, även med de kapitalister, som ha ledningen ay
landets ekonomi.

Hur ha icke kommunisterna här i Sverige under årens lopp angripit den
svenska socialdemokratien för att den accepterat ett politiskt samarbete med
borgerliga partier, och likväl skulle det aldrig ha fallit oss in, herr Hagberg i
Luleå, att använda ett sådant uttryck som den kanske förnämste kommunistiske
opinionsbildaren i världen använder. Yi ha alltid gjort gällande, att det är samhällsmakten
som skall ha ledningen av landets ekonomi, och vi kunna konstatera,
att efter ett uttalande som detta, i den mån det accepteras av herr Hagberg
och hans egna partivänner, så befinna sig kommunisterna tydligen till höger
örn socialdemokratien. Vi borde för övrigt börja lägga bort den där tvångsföreställningen,
den där vaneföreställningen, att kommunisterna i något hänseende
skulle befinna sig till vänster örn oss.

Jag lade märke till, med vilken tillfredsställelse herr Hagberg i Luleå nyss,
örn jag får använda det- uttrycket, slickade i sig det faktum^ att en av den danska
högerns nuvarande representanter, nämligen herr Christmas Möller, som
för närvarande befinner sig i London, hade sagt, att i Danmark skulle efter kriget
högern och kommunisterna samt övriga partier samarbeta i regeringen. Jag
fäster uppmärksamheten på att den som propagerat för denna tanke är herr
Christmas Möller, som befinner sig utanför Danmark. Jag vet icke, örn jag var
ensam örn den uppfattningen, men jag tyckte, att det från herr Hagberg i Luleå
där uppe på norrbottensbänken strålade ut en ogemen tillfredsställelse över den
angenäma tanken att få komma i sällskap med högern i de framtida regeringarna.

Jag tror, att den diskussion som ägt rum i dag faktiskt i viss mån hängt sig
fast vid ett passerat stadium. Jag åtar mig inte att ge några bestämda prognoser
örn vilken utveckling kommunismen kommer att genomgå. Jag konstaterar
endast, att den befinner sig i en oerhört snabb utveckling och att det kommunistiska
partiet i Sverige alldeles uppenbart kommer att följa med1 i denna utveckling,
i den mån den bestämmes av stora utrikespolitiska händelser.

Om jag sedan, herr talman, skulle be att få säga några ord i själva den föreliggande
frågan, vilket lag ju för mili del finner mera berättigat än vad jag
hittills sagt, så fäster jag mig också vid att herr Hagberg i Luleå gav ett försvar
för att Sovjetunionen hade ingripit gentemot de politiska partierna. Han
sade då, att det gällde partier, som genom sitt uppträdande visat, att de ställde
sig utanför den nationella gemenskapen. Men, herr Hagberg, när denna lagstiftning
mot statsfientliga sammanslutningar kom till, var det med precis denna
motivering. Denna motivering kunde alltså stödja sig på ett ryskt exempel,
vilket naturligtvis från min synpunkt inte kan sagås vara någon särskild rekommendation.

Jag har ''sett efter, vilken ståndpunkt som vi litet till mans intogo i denna
fråga, när denna lag örn förbud mot vissa politiska sammanslutningars verksamhet
kom till år 1940. Jag finner, att jag själv den 8 juni 1940 talade för en
reservation som innebar, att man icke skulle taga en beredskapslag, utan att
man hellre skulle gå till väga på så sätt, att man tillgrep en lagstiftning i sak,
därest det skulle visa sig nödvändigt. Jag talade den gången bara för mig själv,
och jag anslöt mig till den reservation som avgivits av några socialdemokrater
i lagutskottet. Det framgår också, om jag ser på den debatt som då fördes, att
det från statsministerns sida underströks, att han för sin del hade föredragit,
att man valt den vägen att icke tillgripa en beredskapslag, men han ha -

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Motioner nied förslag till lag angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m. (Forts.).

de likväl anslutit sig till den majoritet, som hade uppkommit inom regeringen.
Med hänsyn till detta läge är det helt naturligt, att jag hälsar med tillfredsställelse,
att vi allesammans bortsett från högern anse, att ifrågavarande lagstiftning
nu kan undvaras. Den tillgreps på sin tid, medan det utan tvivel runt
örn i landet fanns en stark känsla av att det var två riktningar — för att använda
den där felaktiga riktningsbestämmelsen en till höger och en till vänster
—- av vilka man kunde vänta, att de i händelse vårt land skulle komma i ett
svårt läge skulle uppträda landsförrädiskt.

Herr Skoglund har rätt, herr Hagberg i Luleå, när han gentemot herr Hagberg
åberopar den ställning, som det kommunistiska partiet intog under Finlands
vinterkrig 1939—1940. Man uttalade sig då från kommunisternas sida
■—• och det finns i riksdagens protokoll ett pär citat därom direkt från herr
Hagbergs mun —■ på ett sätt som gav anledning till den misstanken, att om
Sverige blivit angripet i stället för Finland, så skulle kommunisterna på samma
sätt som de togo ställning för Sovjetunionen gentemot Finland ha förklarat
sig vara solidariska med Lenins Ryssland och låtit sitt politiska handlande ta
form därav. Jag förstår sålunda ganska väl, när man nu med fyra års perspektiv
ser tillbaka på det. politiska iäget den gången, att denna lagstiftning kom
till. Men det finns så mycket större anledning för mig att ansluta mig till utskottets
hemställan nu, som den ståndpunkt vilken där kommer till uttryck är
den vilken jag omfattade även 1940.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Håstad: Herr talman! Endast ett par konstateranden och frågor med
anledning av den debatt, som här förts.

Det förefaller av herr Hagbergs anförande, som örn han ansåge, att den omständigheten,
att det kommunistiska partiet var intresserat av socialisering,
skulle för oss vara en anledning att vilja tillgripa upplösningslagen gentemot
detta parti. Skulle denna tolkning vara riktig, måste jag säga, att herr Hagberg
gör ett fundamentalt misstag. Vi ha från vår sida i stort sett alltid hävdat,
att en upplösning endast skulle kunna ifrågakomma i två fall, för det
första örn det är fråga örn en rörelse, som med revolutionära medel vill omstörta
det lagliga samhället, och för det andra om det är fråga om ett parti,
som i en kritisk situation genom förbindelser med främmande makt kan innebära
en hotelse mot vår egen frihet. Däremot har det väl aldrig funnits någon
högerman i någon tid som tänkt sig, att man skulle kunna stifta förbudslagar
mot radikalism eller omvänt mot konservatism eller liknande. I det fallet skall
åsiktsfriheten självfallet vara fullständig och ograverad.

Det som föranlett mig, herr talman, att begära ordet var, att vi i dag — jag
vet inte för vilken gång i ordningen — av herr Senander och till slut också av
herr Hagberg fingo en ny lektion i demokrati. Herr Senander framställde mot
högern den grava anmärkningen, att högern vore ett parti som uteslutande ville
regera med tvångslagar, medan — den slutsatsen behöll han för sig själv —
det kommunistiska partiet tydligen representerade den fulla och sanna demokratien.
Någon gang måste man väl ändå från vårt håll få reagera mot dessa
uppenbart orättfärdiga uttalanden.

Vad det kommunistiska partiets rätt att rikta förebråelser mot demokratiska
partier beträffar, lia vi egentligen ingen annan hållhake än det kommunistiska
partiets framträdande i de länder, där det haft makten. Herr Hagberg har nu
försökt reda ut — och samma tema har även herr Vougt behandlat — varför
bolsjevikerna intill 1921 i Ryssland måste gå fram med tvångsmedel. Men herr

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Motioner med förslag till lag angående upplösning av vissa sammanslutningar

m. m. (Forts.)

Hagberg bär icke sagt oss ett ord om hur man i Ryssland förfarit sedan 1921,
och det har väl ändå ett visst intresse i detta sammanhang.

Jag ber om ursäkt, herr talman, men jag skall bara ännu någon minut uppehålla
mig härvid. Vi måste ju ha rätt att försvara oss och hänvisa till förhållandena
i Ryssland, i Balticum och i den erövrade delen av Polen. Herr
Hagberg yttrade här, att »under varje betingelse» — så folio orden — skulle
det kommunistiska partiet vara demokratiskt. Jag frågar då: Varför får det
inte finnas några andra politiska partier i Sovjet-RysslanJ än det kommunistiska?
Varför får man icke där sätta upp fria politiska listor? Varför fick man
icke i Balticum 1940 rösta fritt? Där tillätos ju endast kommunistiska partiets
eller av den kommunistiska regimen godkända listor att föreläggas folket.
Först sedan vi få klarhet i dessa frågor och en tillfredsställande förklaring
givits, först då kan möjligen, det kommunistiska partiets representanter komma
och predika demokratisk moral för oss. Men ännu så länge måste vi döma dem
efter de gärningar, som deras meningsfränder — jag vill icke säga uppdragsgivare
— och närstående i andra länder gjort sig skyldiga till.

Jag skulle kunna utveckla detta närmare, men jag anser det falla något
utanför ämnet. Jag vill nöja mig med vad jag nu sagt och på det bestämdaste
tillbakavisa kommunisternas anspråk på att i denna kammare uppträda som
talesmän för demokratisk moral.

Herr Lindberg: Herr talman! Herr von Seth undrade, varför det dröjt så
länge innan betänkandet kom fram på kamrarnas bord: det är dagtecknat den
27 april och har först nu kommit fram. Orsaken är kort och gott den, att man,
sedan utlåtandet justerats, ansett sig böra vänta litet, tills den tid närmade sig,
då lagen skulle upphöra. Därför har det fått ligga över denna tid.

Av herr von Seths anförande fick jag den uppfattningen, att han strängt
taget talade örn en helt annan lag än den upplösningslag, som för närvarande
föreligger. Enligt denna lag är det fråga om att upplösa partier, som bedriva
en för landet skadlig verksamhet. Men det herr von Seth talade örn var sådana
individer, vilka såsom enskilda uppträda på ett för landet skadligt sätt: sabotörer,
spioner eller andra landsförrädare. Både sabotörer och spioner få väl anses
ingå i begreppet landsförrädare. Det finns en annan lagstiftning, varmed
man söker komma åt individen, örn han begår sådana handlingar. Alldeles
oavsett vad man har för uppfattning örn både det nationalsocialistiska partiet
och det kommunistiska partiet får man ändå icke utgå ifrån, att partierna tillkommit
för att framskapa landsförrädare, sabotörer och spioner. Om exempelvis
en sabotör eller spion uppträder och han tillhör ett visst parti, kan partiet
som sådant ej lastas för detta, såvida icke partiet som sådant också uppträder
i samma syfte. Kan man icke bevisa detta, kan man ej heller säga, att därför
att en kommunist har blivit spion, det är något för kommunisterna betecknande,
att de skola vara spioner, eller att örn en nazist blivit sabotör, alla nazister
måste vara sabotörer. Vi måste skilja på dessa saker. Denna lag riktar sig icke
mot individen, utan mot partiet, medan åter vissa bestämmelser i strafflagen,
vilka vi för övrigt för en lid sedan, diskuterade, rikta sig mot individen som
sådan.

Jag ber, herr talman, att också få nämna, att första kammaren med mycket
stor majoritet tagit utskottets utlåtande. Det finns sålunda knappast anledning
att vidare i princip diskutera denna lag.

Jag hemställer ännu en gång örn bifall till utskottets förslag.

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944

Motioner med förslag till lag angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m. (Forts.)

Herr von Seth, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde: Det
är fullt riktigt, som herr Lindberg säger, att vi lia en lagstiftning mot sabotörer
och landsförrädare och att det nu ej är fråga om detta. Jag citerade
nämligen vad jag sagt 1939, och därför kommo dessa ord med. Nu är det fråga
örn upplösning av landsförrädiska partier, och att det är den saken, jag i mitt
förra anförande avsett, torde inte råda något tvivel.

Härefter yttrade:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Yi sätta säkerligen talmannens och
kammarens tålamod litet grand på prov, då vi i diskussionen fört in en del
spörsmål, sorn åtminstone i viss mån kunna te sig såsom liggande vid sidan
av den förevarande saken. Det kan emellertid inte undvikas att vid behandlingen
av denna lagstiftning beröra till denna hörande principiella spörsmål,
som spelat en mycket stor roll under detta krig. Jag ber därför om talmannens
överseende om jag ändå söker taga upp de invändningar, som rests mot min
framställning och mot den allmänna politik, som vi följt under kriget.

Jag vill börja nied herr Håstad. Han sökte klara sitt parti ur det dilemma,
som uppkommit genom att jag påvisat, att kanske flera i denna kammare än
kommunisterna äro anhängare av revolution — örn man klargör vad som är
revolution. Nu säger han, att den omständigheten, att ett parti är anhängare
av socialisering — som ju förutsätter en fullständigt revolutionär omvandling
av vårt land — är intet skäl att betrakta detta parti som kriminellt eller landsförrädiskt
på något sätt. Han kunde icke gärna säga något annat, eftersom
han hävdade riktigheten av högerns samregerande med socialdemokratien. Alltså
menade han, att vad som spelat roll för högern har egentligen varit, om
vederbörande företrätt uppfattningen, att man med revolutionära medel skall
söka förverkliga sina mål. Det är alltså ej revolutionen själv eller den revolutionära
förändringen själv, som för högern ter sig anstötlig och lämplig att
kriminalisera, utan det är de medel, som man eventuellt skulle använda för
att nå ett syfte, som högern åtminstone principiellt och lagstiftningsmässigt
icke har någonting att invända mot, Till detta vill jag bara säga, att vi ha
naturligtvis ingenting emot, att de revolutionära förändringar, som vi önska
och kämpa för, skola ske med fredliga medel, med de parlamentariska medel,
som man velat tala örn. Vi söka lägga vår politik på att driva socialdemokratien
att i enlighet med sitt program, åtminstone sitt gamla program, använda de
parlamentariska maktmedel den bär till sitt förfogande för att genomföra
de förändringar, som socialdemokratien själv sagt vara möjliga att genomföra
på detta sätt. Vi ha icke under detta krig tillgripit någon sådan utomparlamentarisk
kampåtgärd, som enligt högerns egen lagbeskrivning och tolkning
av vad som är orimligt skulle drabbas av lagen.

Sedan säger han, att det andra skälet för kriminalisering enligt högerns
mening varit, örn vederbörande understött utländsk makt. Jag ansåg för min
del att Sverige under 1939 och 1940, alltså under vinterkriget, förde en politik
för att gagna utländsk makt, som var skadlig för Sverige Örn jag skulle anlägga
samma betraktelsesätt på denna punkt som herr Håstad och enligt honom
högern anlägger, skulle jag betrakta dem, som företrädde denna politik —
vilken som bekant ledde till att Sverige var nästan utan tung krigsmateriel, när
kriget flyttades över till Skandinaviska halvön sorn. landsskadliga partier.

Därefter sade han, att högern är ett demokratiskt parti. Jag vill icke för mm
del i denna punkt säga någonting annat än att i svensk politik har högern
varit det parti, som konsekvent har bekämpat en utveckling i demokratisk

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Motioner med förslag till lag angående upplösning av vissa sammanslutningar

m. m. (Forts.)

riktning. Det stora så kallade demokratiska genombrottet i vårt land, när den
allmänna rösträtten genomfördes, var ju resultatet av en hård kamp, som den
svenska arbetarklassen fick föra just med högern, vilken slog vakt om fåtalsväldet
på det politiska området. Vill högern bli demokratisk är det bara bra,
men då skall den icke försvara åtgärder, som påtagligen inte kunna vara
demokratiska. En sådan lagstiftning som denna, som högern står nästan
ensam som försvarare av, är icke demokratisk och står i strid med den förklaring
han givit.

Sedan förklarade herr Håstad, att högern anser sig ha rätt att försvara
sig. Jag tänkte: det är ett uttryck för den stora förändring som ägt rum.
Högern har tidigare gått till attack mot kommunisterna, men nu placerar
den sig genom herr Håstad i de stackars försvararnas position mot kommunisterna.

Vidare ställde han till mig en fråga, som skulle avse att bidraga till att
klara upp den rent principiella uppläggning av demokratiens problem, som
jag gav. Han frågade med hänvisning till att jag talat örn Ryssland och
de säregna omständigheter som rått där: varför hade man icke i Balticum
låtit de olika medborgarna rösta som de ville? Herr Håstad är statsrättsexpert
och bör veta, att valordningen och indelningen i kretsar o. s. v. skiftar
från land till land. England anses ju till och med vara demokratiens moderland.
Men England har enmansvalkretsar och icke alls det proportionella
valsystem som vi ha i vårt eget land. Principiellt ligger det till på precis
samma sätt i de baltiska staterna: det är också enmansvalkretsar. Nu menade
han, att d^t förhållandet, att det här ställdes upp endast en lista i varje
valkrets, berövade de medborgare, som voro motståndare till den då maktägande
regimen, möjlighet att giva uttryck för sin uppfattning. Det var ju en
konsekvens av den ordning, som gällde i de baltiska länderna, innan den
röda armén marscherade in där. Det var ju på det sättet, att på dessa listor
stod det representanter för — icke det fascistiska partiet, som likviderats -—■
men däremot för borgerliga demokrater, och det fanns även många socialdemokrater
upptagna. Jag erinrar regeringen om att den släppte en utlänning
från ett svenskt förvaringsläger, en socialdemokrat och en mycket framträdande
representant, vilken reste över till Balticum och nu sitter i den regering,
som man nu tillsatt i Estland. För Lettland — jag kanske blandar ihop
namnen litet — nämner jag ett namn, känt för de flesta socialdemokrater,
Paletzki. Det är åtskilliga andra namn, såsom Kirchenstein, som är
känd som borgerlig politiker och som blivit ledare för sitt land och den regering,
som där skapades. Alltså vid valet i Balticum funnos på dessa listor
företrädare för alla politiska uppfattningar utom den fascistiska. Det är
obestritt, att det förhöll sig på det sättet. Men man begränsade själva valhandlingen
för den enskilde medborgaren till ett enkelt ja eller nej för de
kandidater som uppställts, och det är känt att det stora flertalet röstade ja.

Till vad herr Vougt sade skulle jag först vilja notera, att han berövade
det kommunistiska partiet dess hedervärda position som ytterlighetsparti.
Det var kanske tanklöst av herr Vougt, ty det där uttrjmket ytterlighetsparti
har ändå varit en sådan där kliché, som man icke minst från socialdemokratiskt
håll ansett mycket brukbar och slösat med, när det gällt att
karakterisera kommunisterna. Men nu är det icke kommunisterna, som äro
ytterlighetspartiet till vänster, utan socialdemokratien!

Han uttolkade en artikel i Ny Dag örn det amerikanska kommunistiska
partiet — och naturligtvis gav han sig litet på vår politik och våra uttalanden
under senare tid —- på det sättet, att nu är det inte kommunisterna

Andra kammarens protokoll 19JiJt. Nr 21. 3

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Motioner med förslag till lag angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m. (Forts.)

som stå till vänster i svensk politik, utan socialdemokratien. Jag hoppas, att
han i sin propaganda hädanefter håller denna mycket betydelsefulla förändring
i partiernas inbördes förhållande i minnet. Alltså: nu är det socialdemokratien,
som är till vänster. Vi lia ramlat till höger örn socialdemokratien:
vi lia nämligen enligt herr Vougt accepterat klassamarbetet, medan socialdemokratien
aldrig — enligt herr Vougt —■ accepterat klassamarbetet i den mening,
som kommunisterna skulle ha accepterat detsamma.

Herr talman! Tillåt mig erinra örn den amerikanske kommunistledaren
Browder, som uttolkat Teheranperspektivet så, att England, Förenta staterna
och Sovjetunionen kommit överens om att gemensamt besegra motståndaren
och gemensamt trygga freden i generationer framåt. När han utgått
därifrån har han samtidigt formulerat uppgiften för den amerikanska arbetarrörelsen.
Han anser, att i Förenta staterna blir icke socialiseringen såsom
en förändring ,av hela det politiska och ekonomiska systemet en aktuell efterkrigsfråga.
Utifrån detta har han sedan formulerat en politik, som med ett
känt ord kan sägas vara en folkfrontspolitik. Han har förordat samarbete
mellan alla progressiva krafter från arbetarklassen till och med till arbetsgivarna
— som han säger —- mot alla reaktionära krafter, samarbete mellan
dem, som inrymmas under namnet arbetare, och anhängare av borgerlig åskådning.
Det är alltså en folkfrontspolitik, som han rekommenderat. Men folkfrontspolitiken
är icke någonting okänt för kommunisterna. Vi lia rekommenderat
den tidigare — det är icke heller okänt för herr Vougt, ty han har
följt med den kommunistiska diskussionen. Han vet, att en folkfrontspolitik
tidigare genomförts; redan 1934 började man i Frankrike. Jag vill erinra
herr Vougt örn, att folkfrontspolitiken innebar icke i Frankrike, Spanien
och andra länder, att klasskampen likviderades. Den är uttryck för en skärpning
av klasskampen. Därför menar jag, att herr Vougt fullständigt missuppfattat
Browder, örn han inbillar sig, att den rekommendation, som denne
givit för den amerikanska kommunismen, innebär klassamarbete i hans uppfattning
och att nu likviderar man klasskampsföreställningen.

Till slut något örn Sovjetunionen i detta sammanhang! Herr Vougt visade,
att han icke förstått vad jag sökte klarlägga i mitt första anförande, nämligen
vad som är diktaturens och demokratiens begrepp. Han sade, att Hagberg
hävdade den meningen, att man i Sovjetunionen infört diktaturen först
styvt ett halvår efter oktoberrevolutionen, och sedan genomförde man förbud
mot och kriminalisering av andra partier först efter tre år eller 1921. Nu ville
han tolka det på det sättet, att det var beviset för att Sovjetunionen lämnat den
marxistiska vägen, ty han säde, att vi tidigare hävdat, att Sovjetunionen genomfört
den marxistiska principen. Herr Vougt! För att inga missförstånd
skola bestå på denna punkt vill jag understryka, att med diktatur förstå vi en
ekonomisk ordning, tryggad med vissa politiska tvångsmedel. När jag konstalerade,
att detta skedde styvt ett halvt år efter revolutionen, konstaterade jag
därmed, att den stora revolutionära förändring, som ägt rum på den ryska
ekonomiens område, fullbordats först långt efter revolutionen. Alltså, jag vill
med detta markera, att diktaturen har en ekonomisk förutsättning, och den
strider icke mot demokratiens begrepp. Med andra ord: vi bruka i vårt land
säga -—• det har man tidigare sagt från socialdemokratiskt håll, låt vara att
man icke använt termen — att det råder en fåtals diktatur på det ekonomiska
området. Bondeförbundet talade örn storfinansens diktatur i 1936 års valrörelse.
Även örn man på socialdemokratiskt håll icke använt ordet diktatur
i det avseendet har man menat, att det råder ett ekonomiskt fåtalsvälde i landet.
Detta behaga vi kalla diktatur.

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Motioner med förslag till lag angående upplösning av vissa sammanslutningar

m. m. (Forts.)

Med detta vill jag understryka, att vi lägga huvudvikten vid det sociala
innehållet, att vi under alla förhållanden äro anhängare av demokrati och att
vi eftersträva att utveckla och fullständiga demokratien.

_ Slutligen ett par ord till herr von Seth. Han är i och för sig ett bra bevis för
vilken stor förändring som ägt rum, när han här bekänt sig till demokratien.
Ty under detta krig har det enligt min mening icke funnits någon i denna
riksdag som varit så ivrig att lägga ansiktet i hakkorsveck som herr von
Seth. Jag betraktade honom i varje fall som en företrädare för fascismen,
även om han föredrog att enrollera sig i högerpartiet. Men nu är han »demokratisk».
Det är bara i demokratisk omsorg som han vill, att man i den
svenska lagstiftningen skall lia kvar sådana här antidemokratiska relikter från
den mörka krigstiden. Han menade, att efterkrigstiden kommer att yppa många
faror. Det blir febertillstånd. Det kan därför vara nödvändigt att man har en
dylik lagstiftning. Javisst, det kommer att ske mycket under efterkrigstiden.
Men en sak •— vi få väl se örn jag blir sannspådd — kommer att ske efter detta
krig: det kommer att bli lättare att räkna de europeiska regeringar, där det ej
sitter kommunister, än att räkna dem, där det sitter kommunister. Det är i
varje fall min tro. Det är följaktligen också icke min tro, att det blir aktuellt
ens för herr von Seth att i Sveriges riksdag föra fram förslag, som avse att
minska demokratien här i landet och suspendera den på vissa punkter. Även
örn jag icke anser honom omdömesgill i dessa frågor, tror jag att han har så
pass mycket politisk självbevarelsedrift, att han aktar sig för att göra det.

Herr talman! Jag ber ännu en gång om ursäkt för att jag tagit upp sådana
frågor som dessa. Men det är ett så högtidligt tillfälle, när vi få säga farväl
ät denna lagstiftning, att man kunde behöva använda tillfället att byta några
ord även med herr Vougt. Jag vill slutligen bara komplimentera honom för
den uppriktiga tillfredsställelse, som jag tyckte att hans anförande genomandades
över att denna lagstiftning tar slut.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
Jag vill bara meddela kammaren, att jag vid votering kommer att rösta för
reservationen, som ger uttryck för den mening, som jag företrätt inom regeringen.
Ja.g vill ha sagt detta, enär saken icke blivit föremål för något konseljbeslut
och jag således icke haft tillfälle reservera mig till statsrådsprotokollet.

Herr von Seth erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Herr Hagbergs tillvitelse mot mig för nazistiska synpunkter visar,
hur litet han försöker hålla sig till fakta. Egentligen är detta påstående så larvigt,
att det faller på sin egen orimlighet. Jag vill endast hänvisa till det självklara,
enkla faktum, att jag för tio år sedan, när vissa nazisttendenser sökte
göra sig gällande inom Nationella förbundet, bildade högerns ungdomsrörelse,
ungsvenskarna, för att motarbeta dessa tendenser.

Härpå yttrade:

Herr Håstad: Herr talman! Den utomordentliga säkerhet, som eljest brukar
utmärka herr Hagberg, svek honom fullständigt, när han skulle ingå i svaromål
på de frågor jag ställde. Jag vill bara konstatera, att han fortfarande
icke svarat på den fråga, som gällde hur det förhåller sig med demokratien i
Ryssland efter 1921. Beträffande Balticum förklarade herr Hagberg, att där
varit fråga örn majoritetsval o. s. v., o. s. v. Detta saknar all betydelse. Det

Nr 21.

Lördagen dea 3 juni 1944.

Motioner med förslag till lag angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m. (Forts.)

är ett absolut obestridligt faktum, omvittnat inte minst av korrespondenter till
demokratiska tidningar i bl. a. U. S. A., att det i Estland — för att blott hålla
mig till detta land — sattes upp kandidater, som voro motståndare till det kommunistiska
partiet. Men alla dessa kandidater fingo försvinna, och folket hade
endast att rösta på de namn, som den kommunistiska regimen godtog. Örn dessa
listor upptogo även borgerliga, socialdemokrater och högermän, är fullkomligt
likgiltigt. Det väsentliga är, att folk icke fick rösta på vem de ville och i enlighet
med den demokratiska valordning, som fanns i Estland enligt 1938 års
författning.

Herr Senander: Herr talman! Herr Skoglund sade nyss, att mitt anförande
vore det bästa beviset för behovet av denna lag. Detta hans yttrande visar, att
vi lia rätt i vår karakteristik av högerns sätt att se på denna lag. Högern betraktar
den som ett påtryckningsmedel mot alla dem, vilkas uppfattning avviker
från den, örn jag så får uttrycka mig, officiella. Enligt högerns mening
skall lagen användas mot oliktänkande överhuvud taget.

Herr von Seth värjde sig förtvivlat mot beskyllningen för att hysa vissa
fascistiska sympatier. Jag vill icke yttra mig örn huruvida herr von Seth givit
så klara uttryck för dylika sympatier, att man med bestämdhet kan påstå, att
beskyllningen är riktig. Jag vill bara framhålla, att det ännu aldrig inträffat
här i riksdagen, att herr von Seth med någon speciell entusiasm riktat sig mot
det nazistiska partiet. Däremot har han ideligen och så ofta ett tillfälle givits
riktat sig mot kommunisterna och krävt förbud mot det kommunistiska partiet.
Dessutom vet jag exempelvis, att herr von Seth varit och alltjämt är bestämd
motståndare till tanken, att nian skulle utnyttja denna undantagslag emot en
så uppenbart nazistisk och tyskorienterad sammanslutning som nationella förbundet.
Jag har ännu aldrig hört herr von Seth yttra något, som tytt på en
önskan att utnyttja lagen mot denna av utländsk makt understödda rörelse,
medan han däremot ständigt sökt få till stånd förbud mot det kommunistiska
partiet.

Herr Vougt hade en lång utläggning för att bevisa, att kommunisterna nu
till och med gått in för att samarbeta med borgarna. Såsom min kamrat Hilding
Hagberg redan framhållit, har vår linje tidigare varit den, att man för vissa
begränsade strävanden, om vilka det varit möjligt att samla folk från olika
grupper och klasser, mycket väl kunde samarbeta för uppnående av begränsade
mål. Det är emellertid en väsentlig skillnad mellan å ena sidan att intaga
den sålunda nyss beskrivna ståndpunkten och å andra sidan att upphöja samarbetspolitiken
till politisk princip, vilket socialdemokratien gjort i sin praxis
under senare år. Det som betyder något är självfallet icke vilka man samarbetar
med, utan vad man samarbetar för. Det är ingenting, som hindrar, att
man samarbetar med ett borgerligt parti för att uppnå ett visst bestämt mål.
Socialdemokratien bär under krigsåren samarbetat med exempelvis högern för
att skapa undantagslagar och genomföra en ekonomisk politik, som gjort de
fattiga fattigare och de rika rikare. En sådan samarbetspolitik är ju icke föredömlig
utan fördömlig. Det är skillnad på den politiken och en samarbetspolitik,
som syftar till att föra utvecklingen framåt och gagna framförallt det arbetande
folkets intressen.

Med skadeglädje i stämman sökte herr Vougt göra gällande, att vi kommunister
skulle hålla på att anpassa oss på ett sätt som strede emot våra egna
principer. Herr Vougt borde minst av alla tala örn anpassning. Jag har här
ett par citat, som jag anser mig böra läsa upp. Dessa visa, att herr Vougt
icke har någon som helst anledning att tala örn »anpassning» och »anpass -

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Motioner med förslag till lag angående upplösning av vissa sammanslutningar

m. m. (Forts.)

lingar». Herr Vougt skrev på sin tid: »Vi har ingen rätt att betvivla ärligheten
i den tyska ambitionen att skapa ett bättre Europa.» Och i augusti
1941, innan ryssarna övergått till offensiv och drivit tyskarna på reträtt,
skrev han: »Då det sägs, att Tyskland är förutbestämt att intaga en ledande
ställning i ett enat Europa, är detta en sanning, som här i Norden icke bestrides
av någon upplyst människa.» Vi äro icke och lia aldrig varit så »upplysta»
som herr Vougt. Vi bestrida och ha alltid bestritt att Tyskland och
hitlerismen skulle vara förutbestämda att intaga en ledande ställning i Europa.

Herr von Seth erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Med anledning av vad herr Senander anfört vill jag för det första
påpeka, att eftersom vi icke haft några nazister här i riksdagen, så har jag
icke haft något tillfälle att här i kammaren uppträda mot dessa. För det
andra vill jag framhålla det faktum, att vi aldrig på vårt håll motsatt oss, att
ett parti, som blivit överbevisat om landsförrädisk verksamhet, skulle upplösas.
För det tredje vill jag hänvisa till att den rörelse, vars märke jag bär,
aldrig tvekat att gå i härnad mot förespråkarna för »nationella förbundet»
eller andra nazistiskt orienterade sammanslutningar.

Herr Vougt, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Jag har ingen lust att munhuggas med herrar kommunister, och
jag skulle icke brytt mig örn att svara på herr Senanders anförande, örn han
icke kommit med ett pär citat, som han förfalskat genom att plocka ut några
ord ur sitt sammanhang. Örn herr Senander granskar det sista av de citerade
uttalandena, så skall han finna, att det i ''följande sats säges att detta samarbete
måste äga rum mellan fria stater. Jag bär fortfarande den uppfattningen,
att Europa icke kan undvara ett lojalt samarbete från Tysklands sida.
Jag bär vidare uttryckligen sagt ifrån, att detta icke syftar på nazismens
Tyskland utan på ett fritt Tyskland, som skulle samarbete med andra fria
länder. Det är, herr talman, ganska upprörande, att en kammarledamot på
detta sätt kommer med grovt förfalskade citat. Jag skall icke ingå i någon
längre polemik mot vad herrar Senander och Hagberg yttrat. Herr Senander
framhöll, att kommunisterna alltid varit med örn att samarbeta med andra
partier för vissa begränsade mål. Vad herr Browder i Amerika syftade på,
var att vinna seger och att skapa en fred, som skulle äga bestånd i generationer.
Det liknar nästan det Hitlerska tusenårsriket.

Jämväl herr Sellander erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Med anledning av vad herr Vougt nyss anförde, vill jag
framhålla, att Browder citerats för att visa, att det kommunistiska partiet vill
samarbeta för vissa begränsade mål, nämligen för att vinna kriget och skapa
en bestående fred. Det kallar jag begränsade mål. Det är därvid icke alls
fråga om att genomföra någon alltomfattande omgestaltning av samhället.
Herr Vougt vände sig indignerat mot de citat, som jag anförde, men nämnde
därvid ingenting örn det första citatet, som gällde, att vi ingen rätt hade att
betvivla ärligheten i den tyska ambitionen att skapa ett fritt Europa. I det
sammanhanget nämndes det ingenting örn, att det förutsattes, att det icke vore
Hitler som ledde Tysklands (Selen.

Herr von Seth yttrade, att örn det presteras bevis för att en organisation,
vilken det vara må, bedriver landsskadlig verksamhet, så vöre lian villig att
medverka till att den upplöstes. Det är att märka, att herr von Seth aldrig
någonsin presterat skymten av bevis för att kommunisterna bedrivit cn lands -

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Motioner med förslag till lag angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m. (Forts.)

förrädisk verksamhet. Trots detta Ilar lian vid varje tillfälle krävt, att det
kommunistiska partiet skulle förbjudas.

Herr Vougt erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag ber örn ursäkt för att jag frestar herr talmannens och kammarens
tålamod, men jag kan icke underlåta att med några ord bemöta, vad herr
Senander nyss yttrade. Jag bär inte nu, då replikerna komma så här tätt, kunnat
taga fram den lilla skrift, i vilken jag redovisat vad jag skrivit under krigsåren.
Jag har den icke i pulpeten, men jag tror, att jag har den i mitt skåp
därute i korridoren. Jag skall emellertid vid tillfälle visa herr Senander den artikel
det är fråga örn. Den innehåller en kraftig polemik mot de tyska nyordningsanspråken,
och där säges som ett medgivande åt den tyska diskussionspartnern,
att man inte bör betvivla den tyska ambitionen att skapa ett bättre
Europa. Herr Senander har på ett synnerligt grovt sätt sökt utlägga vad jag yttrat
så att det fått en innebörd, rakt motsatt den verkliga.

Härefter anförde:

Herr Hagberg i Luleå: Till herr Håstads påpekande vill jag svara att jag
i mitt första anförande talat örn den ryska demokratien och att jag därför
ansåge mig icke behöva ännu en gång besvara hans första fråga. Beträffande
herr Håstads andra fråga, som rörde förhållandena i Balticum, framhöll jag
nyss, att å den kandidatlista, som uppställts, upptagits representanter för alla
politiska åsiktsriktningar. Jag kan ytterligare tillägga, att bland dem som
blevo valda i de baltiska staterna voro kommunisterna en ganska ringa minoritet.
Flertalet bestod alltså av människor med en annan politisk åskådning än
kommunisternas. Mera behöver icke sägas i denna fråga.

Herr Lundell: Herr talman! Jag hade icke för avsikt att begära ordet i
denna fråga men föranleddes att göra det, när jag hörde herr Vougt tala om
vad mr Browder i Förenta staterna yttrat. I en artikel i Ny Dag, som också
jag läste med stort intresse, lämnades en redogörelse för vad mr Browder yttrat
örn det kommunistiska partiets i Amerika handlingsprogram. Det förefaller, som
örn herr Vougt mer eller mindre tagit mr Browder på allvar. På mig gjorde
artikeln icke precis samma intryck som på herr Vougt. Det kan väl icke vara
herr Vougt alldeles obekant, att kommunisterna uppträda under rätt många olika
förklädnader i olika länder. I Frankrike och Spanien har man haft folkfronten,
i Förenta staterna uppträda kommunisterna nu på ett analogt sätt. I Kina
förklara de sig kämpa för rent nationalistiska mål. På samma sätt som i Kina
söka de att uppträda i Danmark och Norge.

Men i alla länder är det samma förhållande. Det är, örn jag så får uttrycka
mig, knappast fråga örn något annat än camouflage och dimbildningar. Det visar
icke, vad kommunisterna skulle företaga sig i olika länder, örn de i större
utsträckning finge inflytande i respektive regeringar. Herr Hagberg sade ju
direkt till herr Vougt, att herr Vougt misstagit sig, örn han trodde, att folkfrontspolitiken
innebure ett likviderande av klasskampen. Det var nog en alldeles
riktig anmärkning, som herr Hagberg här framförde.

Till herr Hagberg vill jag bara rikta en liten oskyldig fråga. Han sade, att
efter kriget skulle det komma att bli lättare att räkna de regeringar, som icke
hade kommunistiska ledamöter, än de, som hade kommunistiska ledamöter.
Herr Hagberg tycks således kunna profetera och lia möjlighet att skåda in i
framtiden. Jag vill då fråga herr Hagberg: komma de regeringar, som sålunda

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Motioner med förslag till lag angående upplösning av vissa sammanslutningar

m. m. (Forts.)

skola få kommunistiskt inslag, att verka för sina respektive länders anslutning
till det nya Nationernas förbund, som Sovjetunionen är avsett att utgöra.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 4.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 19, över väckta motioner Motioner om
örn vissa grundlagsändringar i syfte att effektivisera gällande beredskapslagstiftning
angående statsfientliga sammanslutningar. f Syjte Jt

effektivisera

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde: gällande

• bcTcdslccijis*

Herr Gardell: Herr talman! I denna fråga har bondeförbundet tillsammans lagstiftning
med högern reserverat sig såväl år 1943 som år 1942. År 1943 hemställde vi, i angående
reservation, att riksdagen nied anledning av motionerna 1:291 och 11:419 statsfientliga
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn utredning och förslag till 1944 sam™™r^ ''
års riksdag örn sådana grundlagsändringar, som erfordrades _ för att komplettera
den nuvarande beredskapslagstiftningen angående statsfientliga sammanslutningar
i syfte att göra denna lagstiftning effektiv. I år har högern i sin reservation
begärt ett förslag och velat, att utskottet skulle utarbeta en sådan lag.

Då denna lag är av en så vital och viktig betydelse, ha vi i bondeförbundet
icke ansett oss kunna gå med på att utskottet skulle skriva en sådan lag, utan
vi ha ansett, att lagen bör utarbetas av Kungl. Maj :t, och därför ha vi reserverat
oss blankt. Jag har intet yrkande.

Herr Fast: Herr talman! Med hänvisning till att det gäller att komplettera
en lagstiftning, som genom beslut av kamrarna avskaffats, och med hänvisning
till vad utskottet anfört, yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av kostnaderna för vissa oriktigt utbetalade
familjebidrag m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ C.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 153, i anledning av väckt motion Motion om
örn fondering av statens av idrotten härflytande skatteintäkter. ^tate^av”

Uti en inom andra kammaren av herr Håstad m. fl. väckt motion (II: 375) idrotten harhult
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära skynd- Her

sam utredning och förslag till nästkommande års riksdag örn en fondering
av statens intäkter på idrotten i form av nöjesskatt och helst även direkt
beskattning, ur vilken fond understöd till idrottsföreningarnas och särskilt
de mindre idrottsföreningarnas verksamhet årligen skulle beviljas.

Utskottet hemställde, att motionen 11:375 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Motion om fondering av statens av idrotten härflytande skatteintäkter.

(Forts.)

_ Reservation hade avgivits av herr Holmström, som ansett, att utskottet bort
tillstyrka motionen 11:375 och alltså hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa om skyndsam
utredning och förslag till nästa års riksdag örn en fondering av statens intäkter
på idrotten i form av nöjesskatt och helst även direkt beskattning, ur vilken
fond understöd till idrottsföreningarnas och särskilt de mindre idrottsföreningarnas
verksamhet årligen skulle beviljas.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Håstad: Herr talman! När man kommer med ett nytt uppslag i en
motion är man knappast optimistisk nog att tro, att det skall leda till omedelbar
påföljd och att .riksdagen genast skall acceptera det. Men jag måste ändock
säga att jag, hur små mina förväntningar än varit, knappast kunde tänka
mig att utskottsutlåtandet skulle bli så kortfattat och ■— jag måste säga —
så indolent som det blivit. Jag fäster inte minst avseende därvid, att utskottet
inte remitterat frågan till de organisationer, som här skulle kunna tänkas vara
intresserade, exempelvis Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund
och kanske till några stora idrottsföreningar; motionen har dock legat
på statsutskottets bord så länge som ungefär fem månader. En viss utredning
borde dock, tycker jag, lia underlättat ståndpunktstaga-ndet för statsutskottet.

Jag konstaterar att utskottet varken gått in på själva utgångspunkten för
denna motion eller de förslag till en lösning, som vi motionärer anvisat. Jag
vill så kortfattat som möjligt ange dessa utgångspunkter. Ett faktum är att
många idrottsföreningar — jag tänker framför allt på de små ■— bära upp
hela den egentliga idrottsrörelsen. Visserligen håller det allmänna oftast
idrottsplatser, sporthallar o. s. v., men dessas frekventering är helt och hållet
beroende på idrottsföreningarnas verksamhet. Och denna verksamhet, som pågått
i snart femtio år, är uteslutande ideell. Den bygges på oavlönat arbete,
och det är väl få folkrörelser som i så hög grad kunnat leva på ett personligt,
oegennyttigt intresse som just idrottsrörelsen, överhuvud taget är hela vårt
lands mycket förnämliga idrottsstandard ett resultat just av denna idrottsföreningarnas
grundläggande verksamhet.

Men den allra största delen av våra idrottsföreningar äro fattiga, synnerligen
fattiga. Man har beräknat att ungefär 5 000 av de 7 000 inregistrerade
idrottsföreningarna verkligen kämpa med de allra största svårigheter av ekonomisk
art, som i högsta grad måste inkräkta på deras möjligheter att fullfölja
sina uppgifter. Följden har också blivit, att man undan för undan faktiskt
tvingat många idrottsföreningar över på ett slags biverksamhet, som inte alls
bär med idrotten att göra och delvis kan komma i kollision nied de intressen,
som ligga till grund för ideellt fostrande idrottsrörelser, nämligen dessa basaroch
dansaftnar och dylikt och som nog i allmänhet, skulle jag tro, bereda ledarna
för idrottsföreningarna mycket litet nöje. Tvärtom betrakta de detta
som den kanske tyngsta och tråkigaste delen av sin uppgift.

Örn man nu vill komma till rätta med dessa problem och hjälpa framför allt
majoriteten av de små idrottsföreningarna till bättre arbetsmöjligheter, kan
man naturligtvis tänka sig olika vägar. En vore. när vi få bättre ekonomiska
tider, att statsanslag ställdes till förfogande för detta ändamål, att utdelas
efter vissa principer, eller också att kommunerna skulle lämna dessa bidrag.
Vi veta dock hur svårt det är att tänka sig, att våra finansiella resurser under
den närmaste framtiden skola kunna medge några nämnvärda anvisningar

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Motion om fondering av statens av idrotten härflytande skatteintäkter.

(Forts.)

för ändamålet. En annan väg är att ta något mera av tipsmedel till idrotten än
som för närvarande sker. En viss del därav ingår nu i den vanliga budgeten,
medan blott det övriga utdelas till idrotten och friluftslivet. Jag skulle emellertid
tro — och statens fritidsnämnd, av vilken jag är ledamot, har kommit
till den uppfattningen -— att det under de närmaste åren kommer att uppstå
ett så stort behov av idrottshallar, vandrarhem, frilufts- och semesteranläggningar
etc., att tipsmedlen i allra högsta grad torde behöva tagas i anspråk
för dessa viktiga ändamål. Detta leder mig till att man bonde kunna undersöka
en tredje utväg, nämligen huruvida inte den nöjesskatt, som man med
större eller mindre moraliskt berättigande utkräver av. idrotten, skulle kunna
kanaliseras över till en fond, som sedan efter lämpliga fördelningsgrunder
kunde få disponeras för idrottsrörelsens och framför allt de smärre idrottsföreningarnas
syftemål.

Visserligen har jag inte i motionen, trots alla försök att vinna klarhet, kunnat
prestera någon utredning örn hur stor denna fond skulle kunna bli, men
jag har på goda grunder kommit till den uppfattningen, att fonden skulle
kunna uppgå till 1 500 000 kronor årligen, möjligen 2 miljoner, och detta kan
ske rätt snart, när det internationella idrottsumgänget på nytt upptages.
Det skulle i varje fall bli några hundra kronor, som genomsnittligt skulle kunna
utdelas till varje idrottsförening. Att det skulle finnas särskilda skäl för
denna återbäring, ligger i sakens natur, såsom jag närmare utvecklat i motionen.
De medel, staten får in, i form av nöjesskatt på idrottstävlingar, äro nämligen
till största delen sådana, som inte tagas ut av den arrangerande idrottsföreningens
medlemmar utan av idrottsintresserade eller idrottsmän i andra
föreningar.

För att ta ett exempel: när den stora matchen mellan A. I. K. och Malmö
F. F. gick i söndags inför 36 000 åskådare på Båsundastadion, var troligen inte
ens en hundradel av dessa människor medlemmar av A. I. K. De övriga voro
sannolikt medlemmar av andra idrottsföreningar här i Stockholm och dess
omedelbara närhet. Den statliga anparten av nöjesskattemedel vid detta tillfälle
torde uppgå till omkring 6 000 kronor, kanske ännu mer. Jag talar nu inte
örn den kommunala anparten, som är lika stor. Detta är ganska stora pengar,
sett ur de små idrottsföreningarnas synpunkt. Även om vårt förslag inte kan
innebära någon fullständig lösning av utjämningsfrågan, finner jag dock, att
det skulle ha kunnat lämna ett väsentligt bidrag och föra ganska långt på vägen.

Nu påpekar man från statsutskottet, att det finns så många andra behjärtansvärda
syften och institutioner, vilka nied samma rätt som idrottsrörelsen
skulle kunna göra anspråk på att få bidrag ur nöjesskatten. Först får jag då
säga, att principen om en återbäring finns fastslagen när det gäller Operan och
Dramatiska teatern i en särskild statlig förordning, enligt vilken nöjesskattemedel
inkasserade från dessa institutioner skola gå till ändamål som ha dessa
institutioners bästa i sikte. Vidare ha vi i nöjesskatteförordningens 11 § en bestämmelse
sorn säger, att örn nöjestillställning uteslutande äger rum för välgörande
eller allmännyttigt ändamål, kan, därest kommunen tillstyrkt det, länsstyrelsen
»medgiva befrielse från nöjeskatten eller skattebeloppets användande
för det ändamål, till vars främjande tillställningen anordnats». Där är alltså
själva principen fastslagen.

Jag erkänner emellertid, att det kan vara litet snävt att begränsa sig uteslutande
till idrotten. Med idrotten kunna vi otvivelaktigt jämställa teatrar,
konserter och vissa soaréer. Men örn man går längre, kommer man dels till bio -

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Motion om fondering av statens av idrotten härflytande skatteintäkter.

(Forts.)

grafer, där det enskilda förvärvsintresset i hög grad dominerar, och dels till
danstillställningar, marknader och tivolm o. s. v., som också många gånger
kunna användas för allmännyttiga ändamål men där i alla fall nöjesmomentet
är väsentligt framträdande, liksom också i vissa fall lyxmomentet. Om någonsin
en nöjesskatt skulle upptagas för det allmänna, borde det ske i sådana fall.

, För min del finner jag det således inte alls ur vägen att tänka sig en viss utvidgning
av motionens tankegång. Jag tror inte heller, att detta skulle ha så
stora statsfinansiella konsekvenser, som tydligen förutsatts från statsutskottets
sida. Den statliga delen av nöjesskatten är i årets budget upptagen till 17 miljoner
kronor. Örn idrottsmedlens anpart representerar 1 ä 2 miljoner kronor och
kanske ytterligare högst en miljon härröra från teatrar, konserter och soaréer,
skulle den stora resten vara medel från biografer och från förordningens tredje
nöjesklass — jag vill inte därmed alltid säga tredje klassens nöjestillställningar.

När frågan nu faller har jag likväl för avsikt — om jag skulle komma tillbaka
till riksdagen nästa period — att såvitt möjligt på nytt ta upp saken.
Jag tycker att den förtjänar det. Jag är då för min del: beredd att något utvidga
ramen för förslaget utan att man därmed bryter sönder det nöjesskattesystem
som för närvarande tillämpas, så länge detta är erforderligt ur statsfinansiella
synpunkter.

Jag vill, herr talman, aven hänvisa till att tanken att vissa statsmedel böra
kunna gå via budgeten till motsvarande ändamål inte alls är ny — vi ha bl. a.
bilskattemedel och totalisatormedel. Örn man skulle göra en utvidgning av
nöjesskattemedlen härvidlag till att omfatta även teater och konserter m. m.
vöre alltså enligt min mening ingenting att säga därom. Snarast vore det riktigt
att man gjorde institutioner, som få, mottaga statshjälp, i viss mån så att
säga självförsörjande. Särskilt när det gäller idrotten skulle man på detta
sätt kunna få en viss ram för vad som idrottsföreningarna skulle kunna få via
statsbudgeten.

Man bär nu från statsutskottets sida som vanligt åberopat konsekvenserna i
allmänhet. Jag tycker .att konsekvensträldomen ibland går för långt i detta hus.
I varje fall måste jag finna, att örn man verkligen strävar efter att i fråga örn
nöjesskattemedlens disposition göra en förnuftig och riktig kategoriklyvning,
detta bör kunna ske utan att några orimliga eller svårberäkneliga konsekvenser
skola uppstå.

Till sist, herr talman, vill jag bara bekänna, att jag verkligen inte känner
till hur idrottsorganisationerna ställa sig till detta uppslag. Däremot har jag
i massor av artiklar i pressen av olika politisk kulör sett, att det funnits ett
mycket stort intresse för en anordning liknande den av oss föreslagna. Jag
skulle just därför ha tyckt det vara av intresse för statsutskottet att känvända
sig till idrottsorganisationerna för att utröna deras opinion. Det är möjligt att
den inte i alla punkter konvergerar med idrottsföreningarnas, utan att en viss
naturlig intressemotsättning finns. Jag vill dock tillägga att Riksidrottsförbundets
arbetsutskotts ordförande, Bo Ekelund, i ett uttalande i Nya Dagligt
Allehanda uttalat en viss anslutning till motionens tankegång. Och han
får anses vara i högsta grad representativ för idrottsrörelsen.

Herr talman! Jag har inte ansett mig kunna underlåta att utveckla alla
dessa synpunkter, med tanke på det intresse som idrottsrörelsens beskattningsproblem
måste röna under dess ekonomiska svårigheter. Jag beklagar att statsutskottet
genom sitt utlåtande inte för frågan framåt, men jag är som sagt
beredd, örn jag kommer tillbaka till riksdagen, att utvidga ramen för förslaget
och försöka arbeta vidare för detta utjämningssystem, som jag tror skall visa

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Motion om Sondering av statens av idrotten härflytande skatteintäkter.

(Forts.)

sig genomförbart. För dagen vill jag ändock ställa ett yrkande örn bifall till
reservationen, vilket i realiteten är detsamma som till motionen.

I detta anförande, varunder herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herrar Birke och Hagård.

Herr Törnkvist: Herr talman! Herr Håstad har här framburit en hel del synpunkter
i denna fråga, men jag skall inte ingå på dem alla. Örn han skulle
fortsätta med att motionera om denna sak på samma linje, hoppas jag att
talmanskonferensen hänvisar motionen till bevillningsutskottet. Vi ha haft
våra dubier örn vi överhuvud taget skulle behandla motionen hos oss i statsutskottet,
ty det är ju inte fråga örn ett anslag som begäres, utan örn ett initiativ
för att minska statens inkomster. Och då det är frågan örn slikt bör det
utskott som vidtar sådana åtgärder vara säker på antingen att statens återstående
inkomster förslå eller att ersättning skaffas för dem som förloras. Det
är en uppgift som inte statsutskottet har vant sig vid, utan utskottet har allenast
att svara för utgifterna under de till statsutskottet hänvisade huvudtitlarna.

När frågan låg till på det sättet var avslagslinjen från statsutskottets sida
närmast till hands. Om man skulle ha följt motionärens tankegångar, hade
man nödgats vidga ramen för förslaget så att allt föreningsliv tillerkänts
samma förmån. Det är enligt vårt sätt att se omöjligt att tänka sig att allenast
idrottsföreningarna skulle få dessa förmåner, som motionärerna önska genomförda,
utan att samtidigt någon hänsyn tages till allt annat föreningsliv, som
uppenbarligen i de flesta fall har lika stora svårigheter att brottas med som
idrottsföreningarna. För övrigt kan det växla även för deras vidkommande.
Det finns idrottsföreningar, som lia goda administrationsmöjligheter, och det
finns de som ha dåliga, och detsamma är förhållandet inom föreningslivet i
övrigt.

Det är från dessa utgångspunkter även svårt att tänka sig någon form för
remiss av denna motion. Jag utgår ifrån att, örn utskottet hade remitterat
motionen till statskontoret eller någon annan statlig myndighet, svaret hade
blivit avstyrkande. Hade den däremot remitterats till idrottens organisationer,
hade vi kunnat förutsätta att få ett tillstyrkande svar.

Idrottsrörelsen har emellertid haft tillfälle att göra sin stämma hörd rörande
motionen. Jag blev en dag, då denna fråga var föremål för behandling inom
utskottet, uppringd av en person, som meddelade att en ledande och ganska
känd idrottsman, vars namn jag inte här har anledning att nämna, skulle
sätta sig i förbindelse med mig. Han lät emellertid icke höra av sig, och det
blev inte fråga om något resonemang eller någon uppvaktning från det hållet.
Att det skulle förelegat anledning att sända ut denna motion på remiss kan
jag sålunda för min del icke förstå.

Orsaken till att denna motion inte redovisas till kammaren förrän nu bör
ju vara uppenbar för var och en som är på det klara med att statsutskottet
har annat att syssla med än motioner. Statsutskottet har ju under hela riksdagen
levererat arbetsmaterial till kamrarna i en ständig ström. Jag kan för
övrigt inte finna, att det faktum, att motionen redovisas i slutet av riksdagen,
kan medföra någon olägenhet ens ur motionärens synpunkt.

Jag vill inte direkt ge motionären några råd för framtiden, men jag vill
dock som sagt uttala den förhoppningen, att om denna motion eller någon
liknande framställning kommer igen vid en kommande riksdag, den då icke
kommer att hänvisas: till statsutskottet, där den i egentlig mening icke hör
hemma, utan att något annat utskott må få brottas med densamma.

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Motion om fondering av statens av idrotten härflytande skatteintäkter.

(Forts.)

Idrottsrörelsen är som vi veta av riksdagen val omhuldad. Det är väl därför
inte omöjligt att tänka sig, att man skulle kunna betrakta idrottsrörelsen
som en helhet, så att idrottsföreningarnas administrationskostnader och ekonomiska
bekymmer även foges örn hand av den större organisationen, alltså
idrottens centrala ledning. Därigenom skulle de väldiga anslag, som enligt
riksdagens beslut utgå till idrottsrörelsen, kunna disponeras något annorlunda
än vad nu sker, så att även andra intressen inom idrottsrörelsen kunde
tillgodoses. Det är onekligen riktigt, att en idrottsförening bör bestrida sina
administrationskostnader med egna inkomster, men då idrottens: centralorganisation
bär omfattande medel att administrera, bör det inte vara omöjligt
att finna en form att ställa pengar till förfogande för underlättande av idrottsföreningarnas
verksamhet. Jag vill emellertid inte rekommendera en sådan
hjälpform, att den skulle förslöa föreningarna i deras dagliga verksamhet.
Men nog skall det val finnas någon annan väg att vandra än att tillämpa
detta rent konfiskatoriska förfarande, som innebär att en skatt, som en gång
införts, icke skall gå till staten, utan tagas i anspråk för andra ändamål
och att anslag skall beviljas i annan ordning än genom direkt beslut av riksdagen.
En sådan åtgärd är ju strängt taget rent konfiskatorisk, då man genom
denna fond helt enkelt lägger beslag på skatten. Staten får på så sätt
ingen nytta av skatten och får inte tillfälle att portionera ut den för de ändamål,
som statsverksamheten skall tillgodose. Jag kan för min del inte
finna att denna metod är riktig.

Denna motion är så. vitt jag kan finna inte något uttryck för något nytt
uppslag. Motionären, själv hänvisade till att den i motionen anvisade vägen
hade godkänts och tillämpats av saväl kommunala som statliga myndigheter.
Det ligger emellertid så vitt jag kan se ingenting i det förslag, som i motionen
framföres. Det är föga hållbart. I stället för att tillämpa de däri rekommenderade
metoderna vore det bättre att avsta fran att upptaga nöjesskatt
och låta föreningarna själva få behålla de invänta medlen.

Herr talman! Med denna kommentar till det föreliggande utskottsutlåtandet
ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Håstad: Herr talman! Herr Törnkvist sade, att det riktiga vore, att
man i nöjesskatteförordningen angåve vilka föreningar som skulle vara befriade
från att erlägga nöjesskatt. Jag anser inte att detta är det riktiga förfaringssättet,
, och jag har heller inte föreslagit detta beträffande idrottsföreningarna.
Mitt förslag gar i stället ut pa, att den nöjesskatt, som inflyter vid
amatöridrottstävlingar — alltså sådana tävlingar, som falla under rubriken 2 B
i nöjesskatteförordningen — skall behandlas på ett visst sätt. Och den skall
gå till staten alldeles oberoende av vilka arrangörerna äro. Jag anser likaså,
att man skall förfara pa samma sätt beträffande exempelvis nöjesskatten från
teatrar och konserter. Skall man befria vissa föreningar från att erlägga nöjesskatt,
blir detta nämligen en oerhört svår fråga att lösa. Då måste man få
till stånd ett diskretionärt avgörande och hänskjuta saken till länsstyrelsens
prövning. Denna har för övrigt redan nu i 11 § i nöjesskatteförordningen en viss
möjlighet att låta den statliga delen av nöjesskatten gå tillbaka till föreningarna,
även örn detta naturligtvis förekommer i mycket liten utsträckning.

Det föreföll, även som örn herr Törnkvist ansåg, att det vore bättre att inte
alls ta upp nöjesskatt på idrottstävlimgar än att disponera dessa medel på sätt
som jag i min motion rekommenderat. Gentemot detta vill jag anföra, att de
små idrottsföreningarna i regel inte ha någon vinst av att nöjesskatt inte upptas

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Motion om fondering av statens av idrotten härflytande skatteintäkter.

(Forts.)

på idrottstävlingar, för så vitt de inte få del av dessa medel. Genom att man
på det sätt vi föreslagit kanaliserar nöjesskatteintäkterna från de stora idrottsevenemangen
till de små idrottsföreningarna kan man nyttiggöra dessa pengar
till förmån för dessa små föreningar, vilkas medlemmar faktiskt till största
delen erlägga dem. Detta är ju själva melodien i motionens uppslag.

Om staten anser sig lia medel att betala idrottens administrationskostnader
kan jag givetvis, med den uppfattning jag har örn idrottsrörelsens oerhört stora
betydelse, vara med örn att lämna anslag i detta syfte. Jag är emellertid förvissad
örn att inte minst tipsmedlen komma att bli disponerade för att tillgodose
andra trängande behov inom idrotts- och friluftslivet, varför man åtminstone
därifrån inte kan tänka sig att få några större belopp.

I övrigt vill jag helt och hållet ansluta mig till de synpunkter, som herr
Törnkvist anförde i slutet av sitt anförande, nämligen att man naturligtvis
aldrig skall ställa så stora anslag till idrottens förfogande, att idrottsföreningarnas
egen drift till självverksamhet förslappas och att de kringskäras i den
frihet de böra ha vid drivandet av sin verksamhet. På den punkten delar jag
fullt herr Törnkvists uppfattning. Idrotten måste drivas av oegennyttiga och
ideella motiv, och den måste leva på föreningsmedlemmarnas och styrelsemedlemmarnas
entusiasm. Men det finns naturligtvis en gräns härvidlag, och jag
tror för min del att vi löpa allvarlig fara att snart nå och överskrida denna
gräns.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag har med stort intresse lyssnat till
meningsutbytet mellan herr Håstad och statsutskottets vice ordförande. Jag
hade inte haft för avsikt att deltaga i denna debatt, och jag hade inte begärt
ordet, örn inte motionären hade hotat med att komma tillbaka ett annat år med
sitt förslag. Jag skulle i så fall vilja hemställa till honom att ta under fornstad
prövning, huruvida de vägar han anvisar i denna motion överhuvud taget
äro framkomliga. Jag syftar därvid särskilt på den av honom rekommenderade
metoden, som även anbefalles i reservationen, att den1 del av. den direkta beskattning,
som de olika idrottsklubbarna erlägga, skulle skiljas ut från de
övriga skatterna och föras till en särskild fond, som skulle disponeras för vissa
givna ändamål. Det är min bestämda mening att den vägen icke är framkomlig,
ty det skulle ju betyda, att man när det gäller även den direkta skatten gjorde
en särskild budget inom budgeten. .... „

Frågan örn idrottsföreningarnas allmänna beskattning är ju inte. ny. Den
har prövats av riksdagen många gånger, och man har därvid kommit till det
resultatet, att det inte förelegat någon anledning att befria dem från denna
direkta beskattning. Man har i detta fall som i många andra hänvisat till att
om man på ett eller annat sätt skulle betala tillbaka, influtna skattemedel, så
bör det gå över den allmänna budgeten i form av ett direkt anslag t. ex. till det
ändamål, som det här är fråga om. Jag skulle vilja rekommendera motionären
att ta under särskild prövning, huruvida icke denna väg kan vara framkomlig
i det här fallet.

Hela ståndpunktstagandet i denna fråga är naturligtvis beroende, av den
allmänna inställning nian har till idrottens medelsbehov, alitsa huruvida man
anser, att de anslag idrottsrörelsen får genom tipsmedel äro tillräckliga eller
örn det är nödvändigt att fylla pa dem genom anslag i annan form.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Åtgärder i
anledning av
förgiltningsfaran
vid
gengasdrijt.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 154, i anledning av väckt motion angående majoren A. Gerhardsson
löneklassplacering;

nr 155, i anledning av väckt motion angående förbättrade löneförmåner
för extra ordinarie kontorsskrivaren C. H. Svensson;

. nr 156, i anledning av väckt motion örn befrielse för vissa militära befattningshavare
från skyldigheten att återbetala av dem obebörigen uppburna
barntillägg;

nr 157, i anledning av väckt motion om viss ändring i fredsfamiljebidragsförordningen; nr

158, i anledning av väckta motioner örn befrielse för fanjunkaren A. W.
Lilienberg från viss återbetalningsskyldighet; och

nr 159, i anledning av väckta motioner angående vissa extra ordinarie befattningshavares
vid försvarsväsendet rätt till personliga lönetillägg m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder i anledning av förgiftningsfaran vid gengasdrift
jämte i ämnet väckt motion.

I propositionen nr 256 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 14 april 1944, föreslagit
riksdagen att dels godkänna av departementschefen förordade grunder för
bidrag till avlöning åt läkare vid undersöknings- och behandlingsstationer för
gengasskadade, att tillämpas tills vidare från och med den 1 juli 1944, dels
ock till Åtgärder i anledning av förgiftningsfaran vid gengasdrift för budgetåret
1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 150 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förslag hade utskottet till behandling förehaft
en inom andra kammaren av herrar Persson i Stockholm och Hapberp i
Luleå väckt motion (11:376) vari föreslagits bland annat, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Majit måtte hemställa, att Kungl. Majit skyndsamt måtte
låta utreda frågan örn ett centralt utbildnings- och forskningsinstitut för
yrkessjukdomar och i anslutning därtill upprättandet av en centralklinik för
yrkessjukdomar.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag

a) godkänna de grunder för bidrag till avlöning åt läkare vid undersökningsoch
behandlingsstationer för gengasskadade, som förordats i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 14 april 1944, att tillämpas tills vidare från
och med den 1 juli 1944,

b) till Åtgärder i anledning av förgiftningsfaran vid gengasdrift för budgetåret
1944/45 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 150 000
kronor;

II. att motionen 11:376 måtte anses besvarad genom vad utskottet anfört.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Gengasförgiftning har under den
korta tidsperioden av tre till fyra år blivit vår mest utbredda yrkessjukdom.
250 000 människor utsättas dagligen i sitt arbete för risken att bli gengasförgiftade.
Hur pass svåra följder denna sjukdom kan få för dem som drabbas

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Åtgärder i anledning av förgiftningsfaran vid gengasdrift. (Forts.)
av densamma i dess kroniska form är ännu inte till fullo klarlagt, men de få
medicinska experter, som specialiserat sig på arbetet för bekämpande av gengasfaran,
anse gengasen utgöra ett ytterst allvarligt hot mot folkhälsan. Man
bär egentligen ännu inte kunnat påvisa några fall, där en kroniskt gengas förgiftad
person, hos vilken balanssinnet allvarligt blivit skadat, kunnat helt
återställas till hälsan. Det finnes exempel på att gengasförgiftad varit sjuk
i två till tre år utan att någon förbättring förmärkts.

Under sådana förhållanden är det att hälsa med tillfredsställelse, att de
förslag vi framfört i vår motion nu av riksdagen komma att bli godkända i
så pass stor utsträckning som sker, därest Kungl. Maj :ts proposition i frågan
blir bifallen. Detta innebär att gengasstationer kunna bli inrättade i varje
sjukvårdsområde, det medför ökade möjligheter för tillsyn av arbetsplatser
med stationär gengasdrift genom läkares försorg och förbättrade möjligheter
till utbildning av läkare för att göra dem dugliga i sitt arbete för gengasfarans
bekämpande.

Detta till trots kan jag inte acceptera statsutskottets konstaterande av att
allt väsentligt i vår motion, som väcktes före avlämnandet av Kungl. Maj:ts
proposition, blir tillgodosett genom bifall till denna. Till de mest väsentliga åtgärderna
på detta område hör nämligen bl. a. att på ett effektivare sätt än
vad som nu är fallet bringa gengasförgiftningens offer ekonomiskt stöd, när
de avstängas från sitt arbete. Denna fråga är nu alldeles särskilt aktuell i
samband med att man i trafiksäkerhetens intresse planerar att dra in körkorten
för gengasförgiftade. I sammanhang med detta har även medicinalstyrelsen
nu uttalat, att ersättningsfrågorna borde ordnas på ett fullgott sätt.
Detta uttalande har medicinalstyrelsen gjort efter det att riksdagen i år behandlat
den del av vår motion, som innebär förslag örn en bättre lösning vad
det gäller det ekonomiska stödet till de gengasförgiftade. Det bör ju inte få
bli så, att den, som offrat hälsan genom sitt arbete i transportväsendets viktiga
tjänst i folkförsörjningens intresse, icke får sig tillförsäkrad godtagbar
ekonomisk hjälp under sjukdomen. Denna sida av gengasproblemet räkna vi
som ett mycket väsentligt problem, vilket icke blir löst genom nu föreliggande
regeringsförslag.

Vi ha vidare föreslagit inrättande av ett centralt utbildnings- och forskningsinstitut
för yrkessjukdomar och i anslutning till detta anordnande av en
centralklinik för dylika sjukdomar. Det sorgligt senfärdiga tempo, i vilket
åtgärderna mot gengasfaran utvecklat sig, utgör tillräcklig motivering för
detta förslag, vilket utskottet i sitt yttrande inte berört. Det verkar som örn
man redan vore inne i riksdagens slutspurt och därvid började använda sig av
sådana metoder, att man inte bryr sig örn att till sakprövning upptaga framställda
förslag. Utskottet omnämner som sagt inte detta vårt förslag med ett
enda ord, utan säger endast, att det inte är berett att tillmötesgå andra förslag
än elem som upptagas i Kungl. Maj :ts proposition.

Vi ha här i landet en institution, som heter Statens institut för folkhälsan.
Denna institution borde ju av namnet att döma kunna fylla en sådan uppgift,
som vi avse i vårt förslag. Så är emellertid inte fallet. Detta institut
har hittills sysslat mest med analyser av korv och levererat lärda utläggningar
örn hur lätt man kan avvara sådana matvaror som ägg, som enligt
hälsovårdsinstitutets uttalande, inte bär det minsta näringsvärde. I fråga om
kampen mot gengasfaran har detta märkliga hälsoinstitut hittills mest utmärkt
sig genom att utgöra ett hinder för de krafter, som velat forcera genomförandet
av åtgärder mot densamma. Det är väl detta förhållande, som
gjort att chefen för socialdepartementet nu föreslår, att en självständigare
ställning i fortsättningen skall beredas gengasrådet. Jag antager att han där -

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Åtgärder i anledning av förgiftning sfar an vid gengasdrift. (Forts.)
med syftar till att gengasrådet skall slippa hälsovårdsinstitutets förmynderskap.
Det är ett förslag som hedrar såväl socialministern som gengasrådet.
Förslaget motiverar emellertid samtidigt en namnförändring av det institut,
som hittills burit det anspråksfulla namnet Statens institut för folkhälsan.

Vi sakna i vårt land möjligheter för blivande läkare att utbilda sig inom
speciliteten yrkessjukdomar. Den existerar inte vid våra utbildningsanstalter.
Det är en specialitet som måste nyskapas och som kräver klinisk skolning.
Jag beklagar ännu en gång, att statsutskottet gått förbi vårt förslag i det
stycket, trots att den under åratal sorgligt försummade och försenade lösningen
av gengasfrågan så otvetydigt bevisat nödvändigheten av en sådan
beredskap, som ett permanent centralt utbildnings- och forskningsinstitut med
centralklinik för behandling av yrkessjukdomar skulle utgöra i kampen mot
dessa sjukdomar. Gengasfaran och dess plötsliga uppkomst utgör ett exempel
på hur den tekniska utvecklingen kan medföra, att nian rätt vad det är kan
stå fullkomligt oförberedd inför nya yrkessjukdomar.

Utskottet anför, att man nu för landet i övrigt skall bereda liknande undersöknings-
och behandlingsmöjligheter som de, vilka nu stå till buds vid gengaskliniken
i Stockholm. ,Jag måste säga, att detta var en olycklig formulering.
Det låter sannerligen inte löftesrikt för landet i dess helhet att man
uttrycker sig på det sättet. Gengaskliniken i Stockholm befinner sig, även
efter de personalförstärkningar som redovisas i handlingarna, under ali kritik.
Ett bifall till Kungl. Maj:ts proposition skulle konservera förhållandena vad
det gäller vårdmöjligheterna i Stockholm vid den nivå, på vilken de befinna
sig just i dag.

Min kritik riktar sig inte mot de vid gengaskliniken anställda läkarna och
deras arbete. Jag finner deras prestationer sannerligen vara beundransvärda.
Den riktar sig mot andra förhållanden. Jag kan nämna, att denna klinik,
som hittills under snart fyra års tid haft att betjäna hela landet, är inrymd i
och utgör en del av en medicinsk avdelning på Sabbatsberg. Allt intill den 15
mars — icke den 1 mars som det står i handlingarna — svarade en, säger en,
läkare för arbetet, såväl vad det gällde de polikliniska besöken som skötseln
av de tio patienterna på vårdavdelningen. Under tiden från den 15 april 1941
till den 31 mars i år avverkade denna enda läkare 15 440 undersökningar av
gengasförgiftade, och detta utan tillgång till någon polikliniksköterska. Det
är ju fullkomligt fantastiskt, att man kunnat låta förhållandena befinna sig
i detta skick när det gäller en sådan sak som gengasförgiftningsfaran. Kanske
man ansåg skötersketjänst överflödig, enär den läkare, som utfört denna oerhörda
arbetsprestation, själv är kvinna? Först den 15 mars i år anställdes en
polikliniksköterska, samtidigt som ytterligare en läkare trädde i tjänst. De
otoneurologiska undersökningarna utföras av en underläkare vid ögon- och
öronavdelningen. Mottagningar och undersökningar ske i brist på utrymmen
i — en källarlokal, där läkaren har att utföra sitt arbete. Så ter sig alltså
den institution, som hittills varit mönstret för vad man gjort på gengasfarans
område här i landet.

De otoneurologiska undersökningarna äro mycket viktiga, ty det är vid dem,
som de specialprov utföras, som äro erforderliga för att utröna förgiftningens
inverkan på balanssinnet, och dessa prov äro i sin tur erforderliga för att man
skall kunna taga ställning till frågan, huruvida vederbörande skall få inneha
körkort. Hundratals sådana undersökningar måste utföras varje månad, och antalet
ökas nu kraftigt för varje dag, då så många människors försörjningsmöjligheter
hotas genom att man överväger indragning av körkorten för dem som
blivit gengasförgiftade. Därför är läkarens arbetsschema fulltecknat veckor
i förväg. Varje undersökning tager en å två timmar i anspråk, och endast fem k

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Åtgärder i anledning av fargiftningsfaran vid gengasdrift. (Forts.)
sex undersökningar kunna utföras per dag. Under tiden få de som äro i behov
av dessa undersökningar vänta i veckotal. Också gengaskliniken i^ övrigt är
överhopad med arbete. Vidtagna personalförstärkningar äro långt ifrån till fyllest.
De gengasförgiftade få vänta i veckor på att bli mottagna för undersökning
överhuvud taget, ej blott när det gäller de otoneurologiska undersökningarna.
Kliniken måste avvisa mer än hälften av dem som önska bli undersökta.
De flesta av dessa äro unga människor, vars framtida hälsa allvarligt äventyras.
Icke ens de som remitterats av läkare till kliniken kunna mottagas. Och
ändå är denna klinik den enda, som har tillräckliga resurser och sakkunskap
för att kunna avgöra exempelvis huruvida organiska sjukdomar, med vilka en
del förgiftade äro behäftade, äro en följd av förgiftningen eller ej, vilket är
utslagsgivande för örn vederbörande skall få någon ersättning från riksförsäkringsanstalten.
Enbart vid ett företag i Stockholm, vid Aktiebolaget Stockholms
spårvägar, har kronisk förgiftning nu konstaterats i 32 fall. Därtill komma
så de otaliga akuta fallen. Det är rätt betecknande, att två fackföreningar,
som omsluta denna personal, i dagarna uppvaktat de kommunala myndigheterna
och krävt en sådan utvidgning av gengasklinikens resurser, att de oefterrättliga
förhållanden, som hittills rått, skola kunna upphöra. Transportarbetarnas
fackförening har fattat samma beslut.

Ändras nu dessa förhållanden genom att riksdagen antager det föreliggande
förslaget till åtgärder? Nej, icke i annan mån än att den obetydliga del av
klientelet vid gengaskliniken i Stockholm, som utgöres av personer skrivna i
landsorten, i framtiden kommer att avlastas från kliniken, allt eftersom man
hinner inrätta nya gengasstationer rrte i landet.

Nu kail man säga, att ingenting hindrat de kommunala myndigheterna
exempelvis i Stockholm att redan tidigare ha utvidgat verksamheten på gengaskliniken
för det egna behovets vidkommande. Men detta har icke skett, och
när det icke skett i Stockholm, trots det påtagliga behovet här, hur skall det
då bli ute i landet, där man i långt större utsträckning än i huvudstaden icke
inser gengasriskernas omfattning? Icke komma sjukvårdsinrättningarnas huvudmän,
landstingen, att utan tvång handla med nödig skyndsamhet. Kungl.
Majlis förslag innebär ju icke fastställande av någon skyldighet för landstingen
att genomföra nödvändiga anordningar, och detta är enligt min mening en
av de största svagheterna i det föreliggande förslaget. ^ _

Till sist vill jag tillägga, att arbetsplatser, där fara för gengasförgiftning
föreligger, icke erhålla nödig tillsyn. Även här torde det i första hand röra
sig örn brist på personal hos de organ, som lia att svara för hälsovardsinspektionen,
men det måste även brista i fråga örn sakkunskap hos den personal som
finns. Så måste ju vara fallet, när personalen icke utbildas under sakkunnig
ledning för just detta arbete. En sådan utbildning förekommer icke. Nu
skall utbildning genomföras för läkare för att göra dem skickade att taga upp
kampen mot gengasfaran på det medicinska området. Vore det då icke skäl
i att man i enlighet med vad vi föreslagit i vår motion vidtoge åtgärder för
utbildning även av personal i hälsovårds- och yrkesinspektionernas tjänst, personal
som har att syssla med gengasfaran och de åtgärder, som kunna vidtagas
på det tekniska området?

Jag ber med det anförda, herr talman, utan att dill tor yrka avslag pa utskottets
förslag, att även få yrka bifall till den del av vår motion, vars yrkande
lyder på följande sätt: att riksdagen i skrivelse till Kungl.^ Maj:t matte
hemställa, att Kungl. Majit skyndsamt måtte låta utreda frågan örn ett
centralt utbildnings- och forskningsinstitut för yrkessjukdomar och i anslutning
därtill upprättande av en centralklinik för yrkessjukdomar.

Andra kammarens protokoll 1944. Nr 31. 4

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Åtgärder i anledning av förgiftning sfaran vid gengasdrift. (Forts.)

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Det förslag, som Kungl. Majit
har framlagt rörande åtgärder för att motverka förgiftningsfaran vid gengasdrift
och sorn statsutskottet Ilar tillstyrker, åsyftar ju att åstadkomma förbättringar
på ifrågavarande område, förbättringar som visat sig vara av nöden.
Utskottet har ju följt Kungl. Majit helt och hållet. Gentemot detta kan
man visserligen såsom den siste ärade talaren hävda, att de åtgärder Kungl.
Majit nu förordar icke äro tillräckliga för att råda bot på de olägenheter, som
äro radande. Utskottet har emellertid icke ansett sig kunna bedöma frågan ur
medicinsk synpunkt utan velat nöja sig med det förslag, som nu framlagts av
Kungl. Maj it och som är baserat på en hemställan av de sakkunniga myndigheterna,
Jag anser mig sålunda icke ha förutsättningar att upptaga en debatt,
huruvida olägenheterna alltjämt kvarstå efter ett genomförande av det föreliggande
förslaget eller örn förslaget i allt fall är tillräckligt långt gående. Jag
vill bara konstatera, att utskottet icke på något ställe avvikit från Kungl.
Majits förslag.

Den föregående ärade talaren var särskilt missbelåten med att utskottet
icke tillstyrkt det yrkande han jämte en annan motionär framställt i anslutmng
till denna fråga. Jag vill då bringa i erinran, att det icke är på det sätt
man möjligen kunde tro av herr Perssons anförande, d. v. s. att den motion
som här föreligger, åsyftar att bringa ekonomisk hjälp åt sådana som fallit
oller tor gengasförgiftning, utan yrkandet i motionen åsyftar en skrivelse
till Kungl. Majit, vari riksdagen skulle fästa uppmärksamheten på de faror,
som åro rådande för de människor, som syssla inom ifrågavarande verksamhetsområde^
När utskottet emellertid icke ansett sig böra föreslå skrivelse till
Kungl. Majit i detta syfte är det under övertygelsen, att dessa frågor i alla
lall provas av de myndigheter, som ha med denna sak att göra. Det framgår
nämligen av propositionen, att olika institutioner, medicinalstyrelsen, bränslekommissionen
och yrkesinspektionen, pröva hithörande frågor och att man tillsatt
ett speciellt sakkunnigt organ, som utarbetat det förslag, som genom
Kungl. Majit nu förelagts riksdagen. När så är förhållandet, har utskottet
ansett sig kunna förutsätta, att de synpunkter, som erfarenheten kan föra fram
till bedömande pa grund av den större risk för förgiftning genom gengasdriften,
vilken är en följd av att denna nene-asdrift nåcrått nndoi- »>,

---~ ’ ---uvn viuaicuciuinias lill JYUIlgl. Majli. Vl lia

salunda icke velat underkänna de synpunkter, som motionärerna anfört i detta
avseende utan endast ansett tillräckligt, att de sakkunniga myndigheterna pröva
fragorna och att Kungl. Majit därefter för fram saken till riksdagen.

skottek förslag forhallanden ber Jag> herr talman, att få yrka bifall till uffo
Perf?°,V :. E-err talman! I anledning av vad utskottets

talesman anfort beträffande mitt missnöje, när det gäller den ekonomiska hjälframhålla,
att jag riktade inte min kritik i det stycket mot statsutskottets
förevarande utlåtande. Det är nämligen så, att i denna motion finns
motiveringen for en motion, som tidigare är behandlad av riksdagen, som därvid
v°§ 50flag°m åtgärder för att förbättra den ekonomiska hjälpen.
fall lii • ffi Cr herr Assons förmodan att myndigheterna nog utan ett bilf11
till var begäran om utredning i alla fall skola pröva, vad som är av be vår?*n+LU?Va

0Iyade’ 4 Vl11 ''ia''g j''u säga att sådant tal kan endast
f°Vf *lgtr4arta'' dfta med hänsyn till vad myndigheterna ha

JniSL l0PPe,‘ “ P>» fe -Ä “‘litse" to -

i i .. ^ iuau ■“-vin udin un ali ioresia awarder sa dana

som de aro utformade i den nu föreliggande propositionen, kan man redan

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Åtgärder i anledning av förgiftning sfaran vid gengasdrift. (Forts.)
vid deras antagande utan vidare konstatera, att de inte på något sätt äro
till fyllest. Under sådana förhållanden tror jag nog att det inte vore ur vägen
att bifalla ett förslag med begäran om utredning av det slag, som vi föreslå.
Vårt yrkande gäller nämligen inte bara gengasfaran utan det gäller yrkessjukdomarna
och deras bekämpande överhuvud taget. Det gäller inrättandet av ett
centralt organ, en generalstab och ett forskningsinstitut, för att föra kampen
mot yrkessjukdomarna så att man kan föra kampen mot nya yrkessjukdomar på
ett bättre sätt än vad som visat sig vara fallet att man kunnat göra i och med
gengasfarans uppkomst.

Överläggningen var härmed slutad. På av herr andre vice talmannen därå
given proposition biföll kammaren först utskottets hemställan under punkten I.

Härefter framställde herr andre vice talmannen beträffande punkten II propositioner
dels på bifall till utskottets i denna punkt gjorda hemställan, dels
ock på bifall till det av herr Persson i Stockholm under överläggningen framställda
yrkandet; och blev utskottets hemställan i denna punkt av kammaren
bifallen.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1944/45 till nykterhetsvården jämte i ämnet väckta motioner;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den centrala
organisationen för utlänningskontrollen;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1944/45 till socialstyrelsen m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till ersättningsanskaffningar
och förnyelsearbeten för kommunikationsverken m. m.;

nr 165, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen gjorda förslag
om anslag för budgetåret 1944/45 till oförutsedda utgifter;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden;
nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag för budgetåret
1944/45 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; och

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44. i vad propositionen avser kommunikations
departementets verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 10.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmänna grunder för pensionering av vissa f. d. anställningshavare
vid vägväsendet jämte i ämnet väckta motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Sefve: Herr talman! I proposition nr 261 har Kungl. Majit föreslagit
att det skall utgå vissa pensioner av statsmedel till f. d. befattningshavare vid
en del vägdistrikt, men det är också föreslaget att på dessa pensioner icke
skall utgå rörliga tilläggsförmåner. Motiveringen för detta senare är att man
baserat sina förslag på ett förslag, som framlagts tidigare av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
I detta förslag har, framhålles det, dyrtidstillägg redan
inräknats, och därför skulle alltså något rörligt tillägg inte förekomma. Det
är sant såtillvida, att i detta väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag, som

Allmänna
grunder för
pensionering
av visea f. d.
anställningshavare
vid
vägväsendet.

Nr 21.

Lördagen dea 3 juni 1944.

Pension av
statsmedel åt
förre ordföranden
och
sekreteraren
i Älvsby
vågdistrikt
0. A. Nilsson.

Allmänna grunder för pensionering av vissa f. d. anställning skalare vid vägväsendet.
(Forts.)

framlades år 1937, bär man inräknat det dyrtids tillägg, som enligt författningen
av år 1935 utgick på statstjänstemannapensioner som voro jämställda
med dessa. Men sedan dess har det inträffat en viss ändring. Från och med
1941 utgår utom dyrtidstillägg även ett visst kristillägg, och detta kristillägg
har man sålunda icke räknat in i de pensioner som nu föreslås. Följden av
detta måste alltså bli, att dessa f. d. befattningshavare vid vägdistrikten komma
att få något mindre pensioner än vad som man egentligen från början avsett
att de skulle ha och alltså mindre än, vad motsvarande befattningshavare
i statens tjänst få.

Utskottets betänkande är enhälligt, och det finns således ingen möjlighet att
få detta ändrat i år. Men jag har i alla fall velat på detta sätt rikta finansministerns
uppmärksamhet på detta förhållande och hoppas, att han under ett
följande år kan föreslå de justeringar, som han anser skäliga.

Herr Paulsen: Herr talman! Jag vill bara svara den föregående talaren,
att örn det vore så att å dessa pensioner skulle utgå rörligt tillägg, så hade
grundpensionerna minskats, varför pensionstagarna inte vunnit något på den
saken.

Dessutom vill jag säga, att örn man skulle ge rörligt tillägg åt dessa åtta
vägmästare och schaktmästare, skulle utan ringaste tvivel alla de av dessa
kategorier, som pensionerats tidigare, också komma med en begäran örn samma
förmån.

Herr Svedman: Herr talman! Jag vill bara tillägga, utöver vad herr Paulsen
anmärkt, att här är det ju fråga örn f. d. befattningshavare inom vägdistrikten,
som blivit övertaliga sedan staten övertagit vägorganisationen. Därför
har Kungl. Maj:t föreslagit pensioner, och dessa äro avvägda efter samma
pensioneringsnormer som de av vägdistrikten tidigare tillämpade. De pensioner,
vilka nu föreslås, äro beräknade efter samma grunder som tillämpats
för de befattningshavare, som vägdistrikten omedelbart före förstatligandet
själva pensionerat.

Herr Sefve: Herr talman! Med anledning av detta vill jag bara framhålla,
att enligt de uppgifter som jag fått är det i visis mån riktigt vad såväl herr
Paulsen som herr Svedman sagt, men i en hel del vägdistrikt ha sedermera
ändringar gjorts. Där har nämligen höjning av pensionerna kommit till stånd.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11-

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående pension av statsmedel åt vissa f. d. befattningshavare hos
vägdistrikt.

I en den 28 april 1944 dagtecknad proposition, nr 261, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, hade Kungl. Majit, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, under punkterna 1—8 framlagt förslag angående pension
av statsmedel åt vissa f. d. befattningshavare hos vägdistrikt.

Under punkten 1 av förevarande proposition hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen medgiva, att förre ordföranden och sekreteraren i Älvsby vägdistrikt
Gotthard Adolf Nilsson måtte, räknat från och med den 1 januari 1944,

Lördagen den 3 juni 1944.

Xr 21.

Pension av statsmedel åt förre ordföranden och sekreteraren i Älvsby vägdis
bikt G. A. Nils sött. (Forts.)

under sin åsterstående livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd
m. m. uppbära en årlig pension av 1 008 kronor, varå dyrtidstillägg icke skulle
utgå.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Ma,j:ts förevarande
framställning.

Reservation hade vid denna punkt avgivits av herrar Paulsen och Svensson i
Alingsås, vilka ansett, att pension av statsmedel i förevarande fall icke bort
ifrågakomma, och på grund därav yrkat avslag å Kungl. Maj:ts förslag.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Paulsen: Herr talman! Jag har reserverat mig på denna punkt, därför
att här gäller det pension för ett kommunalt förtroendeuppdrag och icke för
ett tjänsteuppdrag. Det är något alldeles nytt att man från riksdagens sida
skall bevilja pension för kommunala förtroendeuppdrag. Är det så, att riksdagen
går in för detta, få vi för framtiden vara beredda att bevilja pensioner
för kommunala förtroendeuppdrag landet runt. Så kommer man med sjukbetyg
för denne man! Han är 48 år gammal. Det har inte talats om tidigare,
innan staten övertog vägväsendet, att han var sjuk.

Är det så, att riksdagen vill gå in för detta, skall jag inte. sörja för den
saken, men då få vi vara beredda att allt framgent bevilja pensioner för kommunala
förtroendeuppdrag. Jag har inte velat vara med örn att göra denna
början. Vill kammaren göra det så gärna för mig. Därför yrkar jag avslag
på punkten i fråga.

Herr Svedman: Herr talman! Det är inte så, som herr Paulsen säger, att
det här är fråga örn att pensionera en man, därför att han innehaft ett förtroendeuppdrag.
Han har visserligen varit vägdistriktets ordförande under
många år, men dessutom har han varit kassör under viss tid och under 21 år
beklätt posten som sekreterare i vägstyrelsen tillika med sin innehavda tjänst
som ordförande. Det är denna synpunkt, nämligen att han varit tjänsteman
i vägdistriktet, och inte den omständigheten att han varit ordförande, som
gjort, att Kungl. Hajd framlagt denna proposition. Utskottsmajoriteten har
följt Kungl. Majit och därmed också sina humana ambitioner utan att utskottet
ansett att det sprängt den ram, som författningarna dragit upp för
utskottets handlingssätt.

Herr Paulsen: Herr talman! Jag vill bara gentemot herr Svedman säga. att
visst är det ett förtroendeuppdrag att vara ordförande och kassör i ett företag.
Inte kan man kalla det för en tjänst, det kan inte komma i fråga. De
myndigheter, som haft att avgiva yttrande i denna sak, ha också varit tveksamma.
Länsstyrelsen och statskontoret ha avstyrkt och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har inte velat säga något örn saken, så nog är fallet mer än
tveksamt. Men jag säger som jag säde nyss, vill kammaren godtaga detta så
gärna för mig, men sedan början är gjord får man taga konsekvenserna.

Herr Mattsson: Herr talman! Jag har inte i bankoutskottet deltagit i behandlingen
av detta ärende, men jag bär däremot såsom medlem av 1942 års
vägsakkunniga varit i tillfälle att se samtliga handlingar i ärendet. Det är
inte bara så, att hail varit sekreterare under denna långa tid, utan han har
under många och långa år varit ersättare för vägmästaren och deltagit i och

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Pension av statsmedel åt förre ordföranden och sekreteraren i Älvsby vägdis
frik t G. A. Nilsson. (Forts.)

lett arbetet. Utskottets förslag står mycket väl i överensstämmelse med det
uttalande riksdagen gjorde vid förstatligandet. Denne person blir nästan berövad
sitt levebröd, örn han inte skulle få någon ersättning nu. Han var för
gammal för att komma i fråga som tjänsteman i den statliga vägorganisationen.
Jag vill därför, herr talman, yrka bifall till bankoutskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Herr andre vice talmannen gav propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock på avslag å såväl
utskottets berörda hemställan som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och blev
utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 2—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden och memorial:
nr 53, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning örn
vissa ändrade tjänstebenämningar i riksgäldskontoret;

nr 54, angående resekostnadsersättning åt vissa hos 1944 års riksdag anställda
tjänstemän;

nr 55, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret angående förlängt bemyndigande att genomföra
krisadministration vid riksdagens verk; och

nr 56, angående ersättning till tre hos 1944 års riksdag anställda vaktmästare
vid inkallelse till militärtjänstgöring.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 13.

Förslag till Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 43, i anledning av Kungl. Majrts

lag örn kö- proposition med förslag till lag örn köpares rätt till märkt virke.
pares ratt till

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade

Herr Lundstedt: Herr talman! Den här föreslagna lagen syftar till att skydda
virkesköpare emot säljarens borgenärer. Förslaget innefattar bara en paragraf
och till och med en enda punkt. Icke desto mindre virvlar detta lagförslag
faktiskt upp frågor, som tillhöra förmögenhetsrättens allra kinkigaste och
mest omdebatterade. Det förstår man också av den promemoria, som författats
av justitieråd^; Bagge och som fogats till propositionen i ämnet, liksom också
av ärendets vidare behandling i departement och utskott. Vad som gör denna
lagfråga vida mer invecklad i verkligheten än vad som kan antagas vid en
flyktig granskning är att den tvingar oss att taga ställning till innebörden av
den beryktade lösöreköpsförordningen. Vi tvingas därtill fastän det föreslagna
stadgandet självt inte i sin formulering ger någon mera direkt antydan örn sitt
samband med lösöreköpsförordningen.

Utskottets med propositionen överensstämmande ståndpunkt av innebörd,
att lagen icke bör formas såsom en fullmaktslag för kristidsbehov utan stiftas
på vanligt sätt, anser jag vara väl grundad. Det är visserligen sant, att bristen
på en sådan lag som denna skulle göra sig särskilt kännbar, örn en kris skulle
inträffa på virkesmarknaden och ett större antal leverantörer nödgas gå i
konkurs. Men också under normala förhållanden är det omotiverat att i fall

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Förslår/ till lag om köpares rätt till märkt virke. (Forts.)
av förevarande art låta säljarens konkursbo läffla beslag på gods, som köparen
har tillliandlat sig på fullt hederligt sätt i vanlig ordning och i allmänhet till
och med har till fullo betalt. I detta avseende kan jag hänvisa till justitieministerns
uttalande i propositionen, sorn stöder sig på ett flertal remissyttranden,
bland annat från Svenska bankföreningen och åtskilliga handelskamrer.

Emellertid vill jag. herr talman — och det är därför jag begärt ordet -—
trots att utskottet är enhälligt komplettera den intressanta utredningen i ärendet
med en särskild synpunkt, sorn såvitt jag förstår, inte har blivit tillräckligt
outrerad i det förberedande arbetet. Jag känner mig numera ganska övertygad
om, att redan en riktig tolkning av lösöreköpsförordningen och den svenska
avtalsrätten måste leda till att köparen av ett virkesparti vore, som man säger,
sakrättsligt tryggad gentemot säljarens borgenärer i och nied själva köpet
samt godsets avskiljande från annat säljarens gods genom märkning eller någon
annan tydlig åtgärd. Detta skulle nu närmast betyda, att en lag sådan som
den föreslagna vore överflödig. Att den svenska rätten egentligen har denna
inställning synes mig framgå dels av ordalagen i lösöreköpsförordningen. dels
av denna förordnings syfte, dels därav att gods, som innehas av en konkursgäldenär
på grund av lån, lega eller deposition, icke tillhör konkursboet utan
skall undantagas från detta, dels ock slutligen därav, att lösöreköpsförordningen
i hithörande situationer på virkesmarknaden är praktiskt taget oanvändbar,
vilket senare — vid annan tolkning än den nu hävdade ■—skulle leda
till den egendomligheten, för att icke säga orimligheten, att en virkesköpare
aldrig skulle kunna känna sig fullt trygg förrän efter den ofta flera månader
långa tid efter köpslutet, då han kommit i besittning av godset.

Emellertid är nu den föreslagna lagen ingalunda överflödig utan i högsta
grad behövlig. Saken är nämligen den, att högsta domstolen och följaktligen
vår rättspraxis tolkar lösöreköpsförordningen så, som örn den vore tillämplig
icke bara på s. k. säkerhetsköp utan även på alla slags omsättningsköp. Till
förstående av detta vill jag nämna följande. 1734 års lag tillåter icke förpantning
av löst gods under sådana omständigheter, att gäldenären får fortfara
att inneha och bruka godset. Detta ledde till att penningbehövande människor
i stället sålde lösören, som de då behöllo till eget bruk mot kontant betalning
och mot rätten att inom viss tid återköpa deni. Detta är vad man kallar säkerhetsköpet.
Vanliga köp kallar man omsättningsköp. Dessa säkerhetsköp blevo
helt naturligt, i den mån de fingo större frekvens, farliga för den allmänna
krediten. Säljarens borgenärer kunde leva i den föreställningen, att av säljaren
bortsålt gods alltjämt var ett utmärkt kreditobjekt, stående till säljarens disposition.
Till förebyggande av säkerhetsköpens skadlighet för den allmänna
krediten stiftade man så före mitten av 1800-talet lösöreköpsförordningen med
sina krav på formaliteter och publicitet. Som sagt utvisa förordningens både
ordalag och syfte, att dessa krav icke berörde verkliga omsättningsköp under
normala förhållanden. Det är rättsteorien, som kommit att missförstå denna
sak och på detta sätt förleda rättspraxis att slutligen tolka lösöreköpsförordningen
så, att köparen icke heller vid rena omsättningsköp vore skyddad mot
säljarens kreditorer, därest han icke i tid hunnit få ut godset ur säljarens
besittning. T denna olycksdigra rättsteori har jag själv på grund av vissa förbiseenden
varit medansvarig. Jag korrigerade min ståndpunkt efter vissa anmärkningar,
först av justitierådet. Almén, därefter av doktor Hingård. Särskilt den
senare, förutvarande ledamot av denna kammare, bär här till sakens klarläggande
gjort en betydande insats.

Såsom emellertid saken nu ligger till, har en lag örn skydd för köparna vid
fullt normala omsättningsköp utan iakttagande av föreskrifterna i lösöreköpsförordningen
blivit — örn jag så får säga — rättssystematiskt av behovet pa -

Nr 21.

Lördagen deli 3 juni 1944.

Förslag till
arbetstidslag
för hotell,
restauranger
och kaféer,
m. m.

Förslag till lag om köpares rätt till märkt virke. (Forts.)
kallad, d. v. s. blivit behövlig utan alla kristidshänsyn, såsom ett korrektiv
emot den praxis, som domstolarna slagit in på.

Vad man utifrån den ståndpunkt, som jag nyss angivit, synes kunna anmärka
emot det föreliggande förslaget är, att detta är en speciallag. Det kan
synas ha varit önskvärt, att en mera allmän revision hade kommit till stånd,
åtföljd av ett förslag till lag, som innefattade en rationell boskillnad mellan
köpen, allteftersom lösöreköpsförordningens föreskrifter vore tillämpliga å dem
eller icke.^ Ett_ sådant lagförslag borde därutöver taga upp vissa detaljer i
avseende å nödig individualisering av godset, när fråga är örn vad man kallar
leveransavtal till skillnad från speciesköp, vilka senare naturligtvis också kunna
vara verkliga omsättningsköp. Denna anmärkning kan dock — såsom saken
nu faktiskt ligger till — icke anföras emot antagandet av förevarande lagförslag.
Ty här får den i utredningen befarade krisen å virkesmarknaden betydelse.
Det ligger sålunda fara i ett dröjsmål. Den mera allmänna revision, varom
jag talade, skulle nog kräva en icke obetydlig tidsutdräkt. Lägger man så härtill,
att — såsom namnes i justitierådet Bagges P. M. — ett lagstiftningsarbete
redan har igångsatts rörande lösöreköpsförordningen i dess helhet, så synes allt
vara väl beställt, och det föreligger icke anledning till annat än att yrka bifall
till utskottets förslag.

^ Till undvikande av missförstånd av mina ord vill jag endast tillfoga, att,
såvitt jag förstår, den lag som nu kommer att antagas — detta har också betonats
av utskottet -— icke blott är utan också av domstolarna bör behandlas såsom
en speciallag och sålunda icke är att lägga till grund för analogisk tolkning
vid andra omsättningsköp. Den bör blott tillämpas på de i lagen uttryckligen
angivna virkesköpen. Detta hindrar naturligtvis icke, att högsta domstolen
i vanlig ordning kan revidera sin uppfattning av förhållandet mellan lösöreköpsförordningen
och omsättningsköpen. Detta är då icke att fatta såsom
en extensiv tolkning av den nya lagen utan såsom en förändrad ståndpunkt
angående lösöreköpsförordningens innebörd.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat första lagutskottets utlåtanden:

nr 44, i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan örn
rätt för sinnessjuka eller sinnesslöa att i särskilda fall efter verkställd sterilisering
ingå äktenskap; och

nr 45, i anledning av väckta motioner angående revision av gällande lagstiftning
örn barns underhållsskyldighet gentemot föräldrar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt. §

§ 15.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 49, i anledning av dels Kungl.
Majlis proposition med förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och
kaféer, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 10 mars 1944 dagtecknad proposition, nr 218, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1. arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, samt

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, m. m. (Forts.)

2. lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft åtskilliga
i anledning av densamma inom riksdagen väckta'' motioner.

I motionen II: 498 av herr Senander m. fl. hade hemställts, bland annat,
att lagen måtte bliva tillämplig beträffande alla företag oavsett arbetstagarnas
antal. Vidare hade i motionerna I: 314 av herrar Arrhén och Ericsson,
Carl Eric, och II: 499 av herr Henriksson m. fl. hemställts, att tillämpningsområdet
måtte i enlighet med motsvarande bestämmelser i allmänna
arbetstidslagen begränsas till företag, vari i regel användes flera än fyra
arbetstagare.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med förklarande att det genom propositionen framlagda
förslaget till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer icke kunnat i
oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga av utskottet framlagt förslag
till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer;

B. att riksdagen måtte antaga genom propositionen framlagt förslag till
lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) örn arbetstidens
begränsning; samt

C. att motionerna 1:307, 1:314, 11:494, 11:498 och 11:499, i den mån
de icke beaktats genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Enligt Kungl. Maj:ts och utskottets förslag skulle .1 § första stycket och
4 § arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer hava följande lydelse:

(Kungl. Ma):ts förslag:) (Utskottets förslag:)

1 §''

Denna lag äger tillämpning å hotell-, restaurang- och kaférörelse, vari till
arbete för arbetsgivares räkning i regel användas minst tre arbetstagare, häri
icke inräknad arbetstagare, vilken användes till arbete som i andra stycket
avses. I omedelbar anslutning till rörelse av nämnda slag utövad annan verksamhet,
vilken ej bedrives såsom självständigt företag, skall vid tillämpning
av lagen anses inbegripen i rörelsen.

Från lagens ---—- skeppstjänst.

4 §.

Arbetsgivare må icke använda ar- Arbetsgivare må icke använda arbetstagare
till arbete under längre tid betstagare till arbete under längre tid
än att arbetstiden, raster och måltids- än att arbetstiden, raster och måltids^-uppehåll oräknade, kommer att under uppehåll oräknade, kommer att under
loppet av tre kalenderveckor uppgå loppet av tre kalenderveckor uppgå
beträffande arbetstagare, som har att beträffande arbetstagare, som bär att
direkt betjäna allmänheten, till 153 direkt betjäna allmänheten, till 153
timmar och i fråga om annan arbets- timmar och i fråga om annan arbetstagare
till 144 timmar. tagare till 144 timmar. Arbetstiden

må ej något dygn överstiga 11 timmar.

Vid utlåtandet voro fogade åtskilliga reservationer.

Beträffande 1 § första stycket hade följande reservationer avgivits:

1) av herr Helgesson, utan angivet yrkande;

2) av herrar Hermansson, Cruse, fru Johansson och herr Jansson i Hällefors,
vilka hemställt, att 1 § första stycket måtte erhålla följande lydelse:

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, m. m. (Forts.)

»Denna lag äger tillämpning å hotell-, restaurang- och kaférörelse, vari till
arbete för arbetsgivares räkning i regel användas minst två arbetstagare, häri
icke inräknad arbetstagare, vilken användes till arbete som i andra stycket
avses. I omedelbar —----i rörelsen.»;

3) av herrar Wistrand och Mannerskantz samt fröken Andersson, vilka
hemställt, att 1 § första stycket med bifall till motionerna I: 314 och II: 499
måtte erhålla följande lydelse:

»Denna lag äger tillämpning å hotell,- restaurang- och kaférörelse, vari till
arbete för arbetsgivares räkning i regel användas flera än fyra arbetstagare,
häri icke inräknad arbetstagare, vilken användes till arbete som i andra stycket
avses. I omedelbar — ---i rörelsen.»

I fråga örn 4 § hade reservation avgivits av herrar Wistrand, Löfvander,
Mannerskantz, fröken Andersson och herr Hedlund i Rådom, vilka hemställt,
att 4 § måtte erhålla den i propositionen föreslagna lydelsen:

Sedan herr andre vice talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet av

Fröken Hesselgren, som yttrade: Herr talman! I frågan örn föredragningen
av andra lagutskottets utlåtande nr 49 får jag föreslå,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis och punkten A) på det
sätt, att det däri tillstyrkta lagförslaget föredrages paragrafvis och, i den
mån så erfordras, styckevis med slutbestämmelse, ingress och rubrik sist, varefter
utskottets hemställan föredrages,

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet, samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Detta förslag bifölls.

Punkten A.

Utskottets förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer.

Efter föredragning av 1 § första stycket anförde:

Fröken Andersson: Herr talman! Jag skall be att något få motivera de reservationer
som jag varit med om att underteckna och som äro bifogade utskottets
utlåtande. Innan jag går in på dessa skall jag emellertid anlägga
några mera allmänna synpunkter på hela problemet såsom sådant.

Under debatten örn denna lag har icke så mycket varit fråga örn huruvida
lagen överhuvud taget bör komma till, utan frågan har fastmera varit örn
den bör komma till nu, med andra ord örn tidpunkten är lämplig. Det har framförts
en hel del skäl både för och emot denna lag. Lagförslaget bygger ju väsentligen
på socialstyrelsens förslag. Socialstyrelsen har anfört en del skäl för
men ännu flera skäl emot lagen som sådan. Beträffande skälen för densamma
så hänvisar man — och det är fullt naturligt — först till allmänna sociala skäl.
Dem kan jag förstå, och jag skall be att få understryka, att sådana förefinnas.
När emellertid socialstyrelsen härvidlag kommer med en motivering, enligt
vilken kvinnorna alldeles speciellt skola skyddas, och t. o. m. anlägger befolkningspolitiska
synpunkter på denna fråga, så tycker jag, att det kanske är att
driva argumenteringen något in absurdum. Jag skall be att ordagrant få citera
ur socialstyrelsens utlåtande. Där säges alltså: »En stor del av den kvinnliga
personalen inom branschen torde befinna sig i åldern 20—35 år, d. v. s. den

Lördageu den 3 juni 1944.

Nr 21.

Förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och, kaféer, m. m. (Forts.)
ålder, då kvinnan helst borde bilda familj och föda barn. En lång arbetstid
måste i viss mån hindra nämnda önskemåls förverkligende samt fullgörandet
av kvinnans uppgifter i allmänhet inom familjelivet. Det synes sålunda
jämväl från befolkningspolitisk synpunkt finnas skäl för ifrågavarande
lagstiftningsåtgärd.» Styrelsen betonar i det sammanhanget, att det
är så stora kategorier kvinnor som äro anställda inom restaurang- och
kaférörelsen. Jag hade förstått denna motivering, örn styrelsen hade kommit
med en statistik över att så och så stor del av den kvinnliga restaurangpersonalen
är gift och därför har familj att svara för. Men att så där i
största allmänhet säga, att här finnas så många kvinnor som böra hjälpas av
befolkningspolitiska skäl, tycker jag ändå är att draga fram befolkningsfrågan
alldeles i onödan. Visst uppstå, i den mån kvinnorna äro gifta, en massa problem,
men att göra gällande, att de skulle ha så lång arbetstid, att de icke
hinna med att söka ut en partner för att bilda familj med, tror jag är att skjuta
över målet. Detta om detta.

Jag går över till de skäl som anförts av socialstyrelsen emot lagen som sådan.
Jag skall taga den uppräkningen ganska summariskt och bara peka på
alla de invändningar som där göras. För det första betonas det att det för rörelsen
som sådan naturligtvis kommer att medföra ökning av omkostnaderna,
en ökning som helt naturligt kommer att gå ut över konsumenterna. Vidare
betonas dessa näringsgrenars särställning. Där har man, framhålles från flera
sakkunniga håll, icke samma möjligheter som i andra företag att skydda sig
genom ökning av rationaliseringstakten. Vidare framhålles det. att även örn
arbetstiden här är längre än den vanliga åttatimmars dagen i industrien och
sådana näringar, så är arbetet här ganska lindrigt eller intermittent eller
har delvis karaktär av beredskapstjänst. Detta sistnämnda gäller särskilt
serveringspersonalen. Vidare betonas hurusom dock förhållandena
under senare decennier ha väsentligt förbättrats via arbetarnas fackliga
organisationer. Vidare understrykes hurudant läget på arbetsmarknaden nu
är. Man säger, att tillgången på yrkeskunnig personal för närvarande är
så knapp, att ganska allvarliga svårigheter kunna uppstå, örn lagen nu införes.
En annan framträdande olägenhet av lagens införande är vidare risken
för att särskilt serveringspersonalen erhåller minskade inkomster. Det är nämligen
uppenbart, att inkomsten av drickspengarna kommer att bli mindre än
vad hittills varit förhållandet. Att de olika företagen inom de områden det här
är fråga om äro så olikartade medför också väsentliga svårigheter när det
gäller ifrågavarande lagstiftning. Slutligen pekar man på att i detta sammanhang
måste man taga särskild hänsyn till allmänhetens krav. Trots dessa enligt
min mening delvis ganska grava invändningar kommer socialstyrelsen och
sedermera även Kungl. Majit fram till ett tillstyrkande av lagen. Men som
från socialstyrelsens sida betonats, bör man här gå fram med varsamhet. Statsrådet
har också — det måste i sanningens intresse erkännas — gått fram med
relativt stor varsamhet, vilket icke hindrar, att som jag skall visa, reformen
enligt min uppfattning kanske har drivits litet för långt på en eller annan
punkt. På en punkt, där statsrådet verkligen varit försiktig, har utskottsmajoriteten
ändrat Kungl. Majits förslag. Det gäller frågan om tidsmaximering per
dag, till vilken jag strax återkommer.

Jag nämnde nyss, att även om det är önskvärt med reformer på detta område.
kail det vara ganska tveksamt om man skall genomföra reformer just vid
den tidpunkt, i vilken vi nu befinna oss. Jag har redan nämnt bristen på arbetskraft.
En annan invändning sorn har gjorts är att vi för närvarande lia
prisstopp, vilket ju holt naturligt gör det svårare för företagarna att gardera
sig mot en kostnadsökning genom att höja priserna. Örn detta wilger statsrådet

tjO Xr 21. Lördagen den 3 juni 1944.

Förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, m. m. (Forts.)
enligt referat på s. 7 i utlåtandet följande: »En ökning av lönekontot på
grund av arbetstidförkortningen förutsätter tydligen antingen att inkomstgarantien
i högre grad än förut blir tagen i anspråk eller att arbetarparten på
grund av den nya lagstiftningen påfordran och erhåller andra avtalsvillkor än
de för närvarande gällande.» Det är ganska märkvärdigt att man även om man
icke rekommenderar i alla fall påpekar möjligheten att höja lönerna trots att
vi ha prisstopp. Vilka svårigheter som därav måste uppstå för företagarna ligger
i öppen dag. Det behöver jag icke taga upp tiden med att närmare orda
om i detta sammanhang.

Jag kommer så över till frågan örn den första av de reservationer som jag
varit med om att underteckna. Den gäller 1 §, som rör frågan om lagens tilllämpningsområde.
Tillsammans med några andra utskottsledamöter har jag
reserverat mig för att bestämmelserna beträffande antalet arbetare i de företag
som skola lyda under lagen skall överensstämma med motsvarande bestämmelse
i allmänna arbetstidslagen, som ju går ut på att det skall röra sig
örn företag med flera än fyra arbetstagare. Detta är intet löst hugskott från
några representanter i utskottet, utan det har påyrkats ifrån minst ett dussin
remissinstanser. Sålunda har detta kraftigt understrukits av t. ex. statskontoret,
riksförsäkringsanstalten och kommerskollegium. Jag räknar med flit icke
upp arbetsgivarparten i detta sammanhang utan nämner dessa instanser, som
väl ändå böra representera det objektiva omdömet. Det betonas också i något
sammanhang av socialstyrelsen att även örn man följer allmänna arbetstidslagens
bestämmelser i detta hänseende, kommer icke förty en väsentlig utvidgning
av lagens tillämpningsområde att bli resultatet. Socialstyrelsen säger
därom att det måhända rör sig örn bortåt en tredubbling. Jag kan icke finna,
att det har förebragts några väsentligt bärande motiv för att man skall medtaga
även mindre företag än dem som falla under allmänna arbetstidslagen.
Det är nämligen så, att om lagstiftningen medför svårigheter för samtliga
företag, så är jag övertygad örn att dessa svårigheter bli än större, när det
gäller småföretag. Dessa äro i regel mindre bärkraftiga än de större. Vidare
ha de mindre möjligheter att ordna upp arbetet efter växlande förhållanden
t. ex. vid sjukdom eller vid ökad publikfrekvens. Detta sistnämnda är en synpunkt,
som också har understrukits av socialstyrelsen. Socialstyrelsen nämnde
för övrigt i det sammanhanget, att därest lagen kommer att omfatta även
dessa mindre företag komma säkerligen en hel del av dem att få läggas ned,
till, som man säger, förfång för allmänheten. Departementschefen erkänner
också, att de små företagen få mest känning av lagen, men, tillägger statsrådet,
detta beror väsentligen på att dessa nu i allmänhet ha längre arbetstid än
de större företagen. Men även örn så är fallet vill jag mot det resonemanget
rikta den invändningen — jag kan också på den punkten referera till socialstyrelsen
— att arbetet inom dessa småföretag ofta är mera omväxlande och
mindre noggrant reglerat än i storföretagen; kort sagt, arbetsintensiteten är
här icke densamma som i storföretagen. Jag är fullt på det klara nied att
det finns undantag i båda riktningarna, men jag talar örn det regelmässiga.

Jag kommer så över till den andra reservationen, nämligen örn dagsmaximeringen
beträffande arbetstiden. På den punkten har, som jag nj-ss nämnde,
Kungl. Majit böjt sig för de mycket starka sakskäl som här framförts och
som gå ut på att det är ytterligt olämpligt ur olika synpunkter att införa
en sådan dagsmaximering. De invändningar som man därvidlag kan göra ha
framställts i en del av remissyttrandena. Man bär framhållit att om man
låser fast en viss högsta arbetstid per dag. uppstår det svårigheter att rationellt
uppbygga ett treveckors schern a. därför att detta rent praktiskt kräver
utsträckning av arbetstiden under åtminstone ett eller kanske flera dygn un -

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Förslå!/ till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, m. m. (Forts.)
der denna period. Det blir vidare, framliålles det, olägenheter för de anställda
därigenom att det genom denna dagsmaximering blir ökade svårigheter för
företagarna att ordna de anställdas fritid. En sådan dagsmaximering — det
kan vara av intresse att det frainhålles i detta sammanhang — finns heller
icke i den allmänna arbetstidslagen för sådant arbete där regelbunden skiftindelning
förekommer. Det är väl heller icke någon tillfällighet, att en sädén
maximering icke förekommer i de stora riksavtalen. Jag kan tillägga att
det heller icke från fackföreningshåll på de sista 10, 15 åren yrkats på en
sådan maximering. Trots att Kungl. Majit icke gått in för en sådan maximering
har ett förslag härom dykt upp i utskottet och utskottsmajoriteten accepterar
genast detta förslag. Det förefaller som örn det — när det nu kan göras
så grava invändningar mot bestämmelser av denna art — vore bättre att
laga efter lägenhet och låta parterna vid förhandlingsbordet komma överens
i fråga örn dessa delproblem. Tiden per treveckorsperiod är ju dock begränsad,
så att det är icke fråga om en omotiverad press på de anställda.

Det vöre kanske, herr talman, en del att tillägga, men jag skall nöja mig
med detta. Jag skall alltså redan nu be att få yrka bifall till de reservationer
som framförts av herr Wistrand m. fl. dels beträffande 1 § — punkt tre på
sidan 19 i utlåtandet — dels beträffande 4 § som rör arbetstidsmaximeringen
per dag.

Fru Johansson: Herr talman! Det är ju alltid med en viss tillfredsställelse
som man noterar ett lagförslag som avser att reglera arbetstiden för en viss
grupp arbetstagare. Också detta lagförslag har ju hälsats med mycket stor
tillfredsställelse. Jag måste emellertid säga, att jag icke på alla punkter har
kunnat godkänna föreliggande förslag, i synnerhet icke förslagets bestämmelse
om vilka företag som skola falla inom lagens tillämpningsområde. Tillsammans
med några andra utskottsledamöter bär jag undertecknat en reservation,
vari påyrkas den ändringen i propositionens förslag rörande 1 §, där lagen är
begränsad att omfatta företag med minst tre anställda, att även företag med
minst två anställda skulle omfattas av lagen. Det skulle medföra att också en
stor grupp av småföretagarna skola komma in under lagens tillämpningsområde.
Jag vill särskilt citera vad departementschefen, själv sagt i vad det gäller
småföretagarna. Han säger där i sin motivering till lagförslaget: »Särskilt
för arbetstagarna vid de inom branschen talrikt förekommande småföretagen
gäller däremot i stor utsträckning, såsom de företagna undersökningarna givit
vid handen, en oskäligt lång arbetstid.» »Detta missförhållande», säger han i
fortsättningen, »framträder bjärtare ju fler områden av den privata näringsverksamheten
som få sin arbetstid legalt reglerad.» Yi vilja också instämma i
vad departementschefen sagt här. och det är också därför som vi yrkat på att
ett större antal av företagarna skola komma in under lagens tillämpningsområde.
Det är ju på det sättet, att redan nu kan enligt lokala avtal inom hotelloch
restaurangrörelsen i synnerhet ekonomipersonalen komma under arbetstidsregleringen,
även örn det bara finns en anställd. Det är ju ett förhållande
som icke upphäves i och med denna lags tillkomst. Yi skulle emellertid ha önskat,
att lagen, i dess helhet hade varit så avfattad att all personal inom hotell-
och restaurangrörelsen i likhet med ekonomipersonalen hade kunnat komma
in under lagen. När emellertid denna lag endast har fått en provisorisk
prägel, vilket till att börja med alltid varit fallet beträffande våra arbetstidslagar,
lia vi icke velat gå så långt i vårt yrkande, att vi hemställt, att alla
företag skola komma under lagens tillämpningsområde, utan vi lia velat stanna
vid att påyrka, att lagen även skulle gillia företag nied två anställda.

I utskottet har, jämte andra motioner, motionen 1:807 varit föremål för be -

62 Nr 21. Lördagen den 3 juni 1944.

Förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och haféer, m. m. (Forts.)
handling. Däri hade det yrkats, att man skulle, såsom socialstyrelsen föreslagit,
föreskriva, att företag, där det fanns flera än två arbetstagare, skulle
komma under lagens tillämpningsområde i stället för den i propositionen
föreslagna formuleringen minst tre arbetstagare. Vid utskottsbehandlingen
kom man emellertid underfund med att de båda begreppen »flera än två» och
»minst tre» voro synonyma med varandra. Det är därför som vi i reservationen
använt uttrycket »minst två» anställda.

Jag vill också beröra frågan örn maximeringen av dagsarbete! Fröken Andersson
sade här, att det blir omöjligt för de små företagen att existera, örn
ett lagförslag genomföres som så hårt som det föreliggande ingriper i deras
verksamhet. Jag har resonerat med en hel del som äro anställda inom denna
bransch, bland andra med en kassörska, som är anställd inom hotell- och restaurangrörelsen.
Hon har talat örn vilken oerhört lång arbetstid de under nuvarande
förhållanden ha. De kunna sålunda få börja klockan 9 på morgonen
och hålla på till klockan 11 och 12 på natten och stå i skramlet vid disken
och hålla reda på alla beställningar och allt som lämnats ut. När de kunna få
så lång arbetsdag två dygn efter varandra, förstår man, att det är nödvändigt
att i lagen inrycka en bestämmelse örn maximering av arbetstiden per dag.
Det stannar icke heller nied de elva timmarna, som här sägs. Dessutom ha arbetsgivarna
rättighet att taga ut 21 timmar per vecka för förberedelse- och avslutningsarbeten.

o Det är val numera inte många av de inom näringslivet anställda, som ha en
så oskäligt lång arbetstid som vad dessa ha. Även då arbetstiden reglerades
för detaljhandeln målade man i samma mörka färger som fröken Andersson
här i dag gjort de små företagarnas svårigheter med avseende å den reglerade
arbetstiden och menade, att en sådan skulle medföra att de måste lägga ner sin
verksamhet. Vi stannade då för att lagen skulle gälla företag med minst tre anställda,
men det dröjde icke mer än ett år förrän man måste låta lagen omfatta
alla handelsföretag. Jag har för min del icke hört, att det blivit någon
större katastrof för den näringsgrenen, och jag tror att man också nu målar
i alltför mörka färger de svårigheter, som kunna uppstå för de små företagen
inom hotell-, restaurang- och kaférörelsen. Det borde väl icke vara uteslutet
även för företagarna på det området att kunna ge sina anställda en någorlunda
skälig arbetstid.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till den reservation,
som avgivits av herr Hermansson m. fl. och som avser lydelsen av 1 § i det nu
föreliggande lagförslaget.

I detta anförande, varunder herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna,
instämde herr Hermansson.

Härefter yttrade:

Herr Lindberg: Herr talman! Det är kanske något omotiverat att jag tar
till orda i fråga örn det här föreliggande lagförslaget, och jag ber örn ursäkt
att jag besvärar. Jag har emellertid ansett mig böra säga några ord, som få
uppfattas så att jag icke i allo delar de principer, som ligga till grund för
denna lag.

Till att börja med måste jag säga, att 1 §, som bestämmer lagens tillämpningsområde,
icke är så särdeles lycklig för arbetarpartens vidkommande. Visserligen
heter det i denna paragraf, att lagen skall gälla för alla sådana företag,
som ha minst tre arbetare anställda, men så gör man ett viktigt undantag,
som i själva verket betyder, att den som känner arbetsgivarmen tali teten
när det gäller att tolka sådana här lagar måste säga sig, att det nog kommer

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, m. m. (Forts.)
att finnas företag med både fem och sex anställda, på vilka denna lag icke är
tillämplig. Det tycker man ju går litet väl långt. Här står också något om
arbetare, som arbetsgivarna icke kunna direkt övervaka, men hur många inom
restaurangrörelsen anställda finns det, som arbetsgivarna icke kunna övervaka?
Så värst många tror jag inte att de äro. Det hela kommer att i många
fall resultera i mycken hård strid mellan parterna på arbetsmarknaden örn
tolkningen av denna paragraf. Dessa anmärkningar föranleda mig givetvis
icke att yrka avslag på det föreliggande lagförslaget, ty det vore kanske att
göra ont än värre.

o Då vi nu få behandla hela lagförslaget i ett sammanhang, skall jag be att
få gå över^ till 4 §, där det också finns en bestämmelse, som rent principiellt
icke bort få förekomma. I Kungl. Maj :ts förslag, som bygger på en utredning,
vilken tillstyrkts av den part på arbetsmarknaden, som jag anser mig i viss
mån representera, skulle arbetstiden bestämmas till 153 timmar per tre kalenderveckor
utan någon som helst begränsning för dag. I en högerreservation
har yrkats bifall till detta Kungl. Maj:ts förslag, varigenom man under en
tvåveckorsperiod skulle kunna ta ut dessa 153 timmar. Detta vore ju ganska
omänskligt, och därför har utskottet infört en bestämmelse örn att ordinarie
arbetstiden per dygn icke får överstiga 11 timmar. Detta resulterar i att man
utöver de 77 timmar, som kunna uttagas under en arbetsvecka, också kan ta
ut en timme per dag eller sju timmar per vecka för begynnelse- och avslutningsarbete,
vilket utskottet vill medge med 21 timmar under loppet av tre kalenderveckor.
Härtill kan läggas övertidsarbete, så att arbetstiden kan komma att
uppgå till 13 och i vissa fall kanske till 14 timmar per dygn. Motionsledes
har emellertid framförts krav på en ändring i Kungl. Maj:ts förslag på den
punkten, vilket krav utskottet ansluter sig till. Första kammaren har emellertid
redan bifallit Kungl. Majlis förslag örn en arbetstid av 153 timmar per treveckorsperiod
utan begränsning för dygn räknat. Från det arbetsområde jag
representerar har jag den erfarenheten, att ingenting mera irriterar förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare än just sådana här bestämmelser örn
att arbetstiden får tågås ut exempelvis under en treveckorsperiod, ja, att
även en begränsning till en period om en vecka förorsakar en massa irritation.
Speciellt i de fall då man icke behöver använda sig av personalens tjänster
under söndagarna utan kan lägga motsvarande arbetstid till de sex vardagarna,
blir ju denna senare ganska kraftigt tilltagen. Jag tycker att det är motiverat
att man håller sig så nära 48-timmars arbetsveckan som möjligt även för restaurangpersonalens
vidkommande. Jag förstår att tankegången i själva lagförslaget
är den, att man icke skall ta ut mera än 51 timmer per vecka och
först i nödfall använda en något längre arbetstid. Nu kommer väl regeln i
stället att bli att man delar upp arbetstiden så, att man fördelar den tid, som
man äger ta ut under tre veckor, på en period av två veckor och så anställer
avlösningspersonal, vilket ju skulle kunna lia den fördelen med sig att man
kunde kringgå lagen. Det är ju en tröst att lagen icke skall gälla mer än tre
år och att det sålunda blir möjligt att därefter ompröva hela ärendet, varför
risken kanhända icke är så stor. Men nog tycker jag, att vi nu efter alla de
arbetstidslagar vi genomfört skulle kunna vara mogna att bestämt säga ifrån
dels vilket tillämpningsområde, som denna lag skall lia. och dels exakt hur stor
arbetstid, som får uttagas per dag eller eventuellt per vecka.

Herr talman! Med de invändningar jag här framställt ber jag att få yrka
bifall till den av herr Hermansson m. fl. avgivna reservationen.

Herr Senander: Herr talman! Vi lia i denna fråga väckt en motion i vilken
vi påtalat det virrvarr, som råder på arbetslagstiftningens område, i det att

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och haféer, m. m. (Forts.)
man utöver den allmänna arbetstidslagen har en hel rad av särlagar, som i de
flesta fall innehålla sämre bestämmelser beträffande arbetstiden än de, som
innefattas i den allmänna arbetstidslagen. Genom denna lag och den föreslagna
hembiträdeslagen har antalet arbetstidslagar ökat till icke mindre än fem.
Härtill komma de arbetstidskungörelser av skilda slag, som gälla för de olika
statliga verkens personalgrupper. Vi mena att det skulle ha varit berättigat
att man inordnade de grupper, som nu sortera under särlagstiftningar, under
allmänna arbetstidslagen. Den invändningen man brukar göra, att förhållandena
för de undantagna grupperna äro sådana att det icke går att hänföra dessa
kategorier under den allmänna arbetstidslagen anse vi vara ohållbar, då man
ju mycket väl kan komplettera den allmänna arbetstidslagen i sådant hänseende.
Då emellertid den nu föreslagna lagen är avsedd som ett provisorium, lia
vi i vår motion icke framställt något yrkande örn ändring i detta avseende
men däremot framställt en del andra ändringsyrkanden. Den viktigaste punkten
i detta förslag gäller självfallet lagens tillämpningsområde. Det är ju ganska
klart att örn man skall sätta gränsen vid företag, som ha minst tre anställda,
kan man icke få bukt med det oefterrättliga tillstånd, som i detta avseende råder
inom småföretagen på området. Det är också ganska klart, att om man fastställer
en begränsning sådan den som är föreslagen i reservationen detta kan
leda till ännu större missförhållanden för småföretagens vidkommande. Ett
företag, som nu har fyra anställda, kan nämligen mycket väl tänkas avskeda
en eller två av dessa för att komma undan lagens tillämpningsområde. Icke
minst med hänsyn till att arbetet just vid dessa småföretag oftast är mycket
jäktigt ha vi föreslagit, att någon begränsning icke skall få förekomma utan
att alla företag överhuvud taget, i vilka arbetstagare äro anställda, skola falla
under lagen. En föreskrift av liknande innehåll finns ju för övrigt intagen i
arbetstidslagen för detaljhandeln.

Beträffande den föreslagna 2 §. som anger vilka personalkategorier som äro
undantagna från lagens tillämpning, lia vi också framställt ett ändringsyrkande.
I lagförslagen äro ju upptagna bl. a. vissa uppräknade grupper såsom
hovmästare, kökschef, husfru eller annan befattningshavare i överordnad ställning
samt bokhållare eller andra kontorsbiträde!!. Vi lia ansett, att också dessa
grupper böra falla under lagen. Häremot invänder utskottet, att berörda grupper
skulle kunna tänkas få en sämre arbetstid än vad de för närvarande ha.
därest de skulle inordnas under lagern Detta argument är för mig fullkomligt
obegripligt alldenstund vi här ha att göra med en maximiarbetstidslag, som fastställer
en viss arbetstid utöver vilken man icke får använda personalen, men sorn
naturligtvis icke föreskriver att samma arbetstid icke får underskridas. Därför
anse vi att denna invändning är absolut ohållbar och att dessa grupper böra
inordnas under lagen.

Vår nästa invändning är, att man i förslaget företagit en enligt vår mening
absolut omotiverad uppdelning av de anställda inom hotell- och restaurangfacket,
Arbetstiden för dem, som direkt betjäna allmänheten, är sålunda föreslagen
till 153 timmar under en tidrymd av tre kalenderveckor, medan den för
övrig personal har föreslagits till 144 timmar. För denna uppdelning kan man
inte anföra det skälet, att ansträngningsgraden i arbetet skulle vara olika för
dessa kategorier. Var och en som något litet känner till serveringspersonalens
arbete — och det böra vi ju göra allesammans — vet att detta arbete är synnerligen
enerverande och i fråga örn ansträngning och psykisk påfrestning fullt
jämförligt med det arbete som kökspersonalen utför. Vi anse därför en begränsning
till en genomsnittlig arbetstid av 48 timmar per vecka för hela personalen
vara berättigad.

Vad slutligen beträffar 7 § 1 inom., som rör övertidsarbete för förberedelse -

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Förslag Ull arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, m. m. (Forts.)
och avslutningsarbeten, föreslås i propositionen och även i utskottsutlåtandet.
att nödigt antal arbetstagare må användas å övertid under högst 21 timmar
under lopper av 3 kalenderveckor, dock icke något dygn mera än 11/2 timme.
Detta innebär, att Kungl. Maj :t har sträckt sig längre än socialstyrelsen, som
ju är den myndighet, som har att övervaka våra skyddslagar och som väl måste
betraktas som särskilt sakkunnig på detta område. Den har nämligen föreslagit
18 timmar. Vi lia ansett att övertidsarbetet, vilken arbetargrupp det än må
gälla, bör begränsas i största möjliga utsträckning. Av denna anledning ha
vi upptagit socialstyrelsens förslag i vår motion.

Herr talman! Med det anförda skulle jag vilja till en början yrka bifall till
vad vi föreslagit i vår motion, nr 498 i andra kammaren, beträffande 1 §, d. v. s.
elen paragraf, som rör tillämpningsområdet för lagen.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
skall inte dölja att jag, när jag hade att i departementet överväga frågan om
en arbetstidslagstiftning på detta område, var mycket tveksam, huruvida jag
överhuvud taget skulle lägga fram ett förslag. Denna tveksamhet berodde
närmast därpå, att vi icke ha någon annan arbetstidslag än denna, där icke
8-timmarsdagens princip är genomförd. Även örn arbetstiden slås ut på längre
perioder än en vecka, så har dock i princip 8-timmarsda.gen accepterats som
grundval för alla våra tidigare arbetstidslagar. Detta gäller t. ex. sjöarbetstidslagen,
arbetstidslagen för detaljhandeln och lantarbetstidslagen. Den senare
medger visserligen under vissa perioder, särskilt under sommaren, betydligt
längre arbetstid än 8 timmar örn dagen, men detta kompenseras genom
så mycket kortare arbetstid under vintern. När jag emellertid fick höra, att
man på personalhåll i alla fall var mycket angelägen att få fram ett lagförslag
till denna riksdag och jag praktiskt taget saknade all sakkunskap örn
hur man skall organisera arbetet inom restaurangrörelsen, så ansåg jag mig
inte på denna punkt kunna frångå, vad socialstyrelsen hade föreslagit och vad
som i stort sett hade blivit understött av remissmyndigheterna. Detta gjorde
att förslaget kom att upptaga en arbetstid på 153 timmar under tre veckor
i stället för 144 timmar under tre veckor.

Min brist på sakkunskap rörande hur arbetet inom restaurangerna måste
organiseras gjorde också, att jag inte egentligen vågade peta på de förslag som
förelågo. Man får inte glömma att det på detta område finns företag av i
högsta grad skiftande beskaffenhet. Ett litet konditori i ett stationssamhälle
eller småkaféer i en stad som Stockholm kunna inte sköta sin arbetskraft på
samma sätt som de stora restaurangerna, t. ex. Operakällaren eller Grand
Hotel. Det ligger i sakens natur att förhållandena på detta område måste vara
i högsta grad varierande. Det är ju inte meningen med en sådan lagstiftning
som denna, att den skall slå ihjäl småföretagen. Just inom denna bransch
äro säkerligen ganska många kvinnor sysselsatta — i vissa fall även män —
vilka lia skaffat sig ett litet konditori eller ett litet kafé, på vars avkastning
de kunna draga sig fram, och vilka, om icke denna möjlighet bjödes dem, måhända
skulle behöva underhållas av samhället, emedan de icke kunna ställa
sig i en fabrik eller lia andra dylika arbetsmöjligheter. Det är en synpunkt,
som jag icke har kunnat underlåta att ta en viss hänsyn till, och den ligger
till grund för förslaget i 8 4 i propositionen, som icke innehåller något stadgande
örn att man för närvarande skall begränsa den dagliga arbetstiden till
11 timmar, vilket däremot utskottets förslag gör. Jag ansåg försiktigheten
bjuda, att man först försökte skaffa sig den erfarenhet av lagstiftningens verkan,
som man kan få under den 3-årsperiod, för vilken den är föreslagen att
till en början gälla. På grundval av de erfarenheter, som man under denna

Andra hammarens protokoll Nr 21. b

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, m. m. (Forts.)
period kan göra, kan man kanske sedan göra lagstiftningen litet strängare
än det nu föreliggande förslaget utan att skada några legitima intressen. Det
är ju beklagligt att en departementschef inte behärskar allting här på jorden,
som han nödgas föreslå lagstiftning örn, utan måste bekänna, att det finns
områden, där han helt och hållet måste lita på vad andra säga. Det ligger
då i sakens natur, att han framför allt litar på vad myndigheterna säga rörande
en sak som denna.

Beträffande lagens tillämpningsområde föreslås det i en reservation, att
även företag med två anställda skola falla under lagen. Herr Lindberg, som
i sitt anförande målade allt i mörka färger, gjorde gällande, att restauranginnehavarna
skulle ta ut den föreslagna arbetstiden på 153 timmar och kanske
all övertid på 14 dagar i stället för 3 veckor och att de skulle använda sig av
alla tänkbara kryphål för att undgå lagens verkningar. Jag måste säga, att
skulle denna svartmålning vara riktig, skulle jag nästan ha föreslagit kammaren
att avslå förslaget örn denna lagstiftning och i stället söka få en ny
och helt och hållet omarbetad lag till stånd. Jag tror dock att herr Lindbergs
farhågor äro i hög grad överdrivna. Ty jag föreställer mig att på grund
av den faktiska brist särskilt på kvinnlig arbetskraft som råder, skulle de
företagare^ som utnyttjade lagen på det sätt som herr Lindberg utmålade, få
mycket svårt att skaffa sig folk. De skulle säkerligen få byta personal åtminstone
var tredje vecka, om inte var fjortonde dag. Jag tror att man kan
ta dessa farhågor med ro, även örn det naturligtvis ligger någonting i dem.

Från vissa håll vill man i denna lagstiftning införa samma begränsning av
lagens tillämpningsområde, som gäller för den allmänna arbetstidslagstiftningen.
Skulle man förfara på det sättet, måste jag även säga mig, att då
kunde man lika gärna låta bli att lagstifta. Enligt det föreliggande förslaget
äro de allra minsta företagen undantagna från lagstiftningen, men så snart ett
företag har mer än två anställda så är lagen tillämplig på detsamma. Om
man inte går så långt när det gäller lagstiftningens tillämpningsområde, som
föreslås i propositionen och andra lagutskottets utlåtande, då kan nian också
enligt min mening låta bli att införa denna lagstiftning. Ty det är just detta
slags företag, som böra föras in under en lagstiftning örn begränsad arbetstid.
Det är just inom dessa företag- som missbruk av arbetskraft förekommer
i stor utsträckning. Dylika missbruk äro icke så vanliga inom de områden
av restaurangrörelsen, där arbetsavtal föreligga mellan personalen och
företagarna. Avsikten med denna lag är att bereda skydd åt de människor,
som äro anställda inom de mindre företagen, där man inte kunnat ordna med
avtal eller där man i varje fall inte kunnat genomdriva avtal med en starkare
begränsning av arbetstiden. Detta är syftet med hela denna lagstiftning.

När riksdagen går att fatta beslut i ett sådant ärende som detta, skall det
väl vara någon mening med vad riksdagen företar sig. Jag för min del anser
att andra kammaren borde liksom första kammaren följa Kungl. Maj :ts förslag.
Jag förstår att förslaget örn den extra dygnsbegränsningen är mycket
lockande. Jag kan ju säga, att det har mina principiella sympatier, men jag
kan inte hjälpa, att jag tycker att man kan ge sig till tåls under den treårsperiod,
för vilken lagen är föreslagen att gälla, så att man med ledning av de
erfarenheter man då vunnit av denna lagstiftning verkligen kan gå till grunden
med frågan, huruvida man på vissa punkter bör tillmötesgå de önskemål,
som framkommit både under debatten och i vissa av de motioner, som äro
väckta i samband med detta ärende.

Fru Ekendahl: Herr talman! Jag skall inte sticka under stol med att man
på personalhåll inte är så synnerligen glad åt det föreliggande lagförslaget.

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, m. m. (Forts.)
Man har granskat propositionen och därvid funnit en hel del sona lämnar mycket
övrigt att önska.

Detta gäller först och främst begränsningen av den dagliga arbetstiden. Vi
lia därför varit mycket glada åt att utskottet anslutit sig till socialstyrelsens
förslag och föreslagit en begränsning av arbetstiden till 11 timmar per dag.
Vad detta innebär torde kanske restaurangfolk veta bättre än andra. Som
gammal restaurangarbetare känner jag till, att örn denna begränsning icke
finnes stadgad i lag eller arbetsavtal, så tar man på arbetsgivarhåll ut ända
till 16 ä 17 timmars arbetstid per dygn. Detta förekommer alltjämt, och man
gör det alldeles oavsett örn personalen har avtal eller inte.

Fröken Andersson sade att ifrån personalorganisationens sida inte ställts
några krav på en sådan begränsning av arbetstiden per dag under sista året.
Detta torde vara riktigt, fröken Andersson, när det gäller sista året, därför
att vi lia faktiskt väntat på denna lagstiftning, som sedan länge legat under
utredning och som vi trott skulle komma. Att denna lagstiftning skulle uppta
en bestämmelse om en begränsning av arbetstiden per dag ansågo vi vara
naturligt. Ty annars skulle ju lagen icke ge det skydd, som restaurangfolket
behöver.

När vi ändå från personalhåll äro beredda att vara med örn denna lag är
det därför att den är avsedd att bli provisorisk. Herr Lindberg trodde att den
skulle gälla i två år, men det framgår av handlingarna att den är avsedd att
gälla i tre. Även dessa år gå, och man kan under denna tid skaffa sig en
erfarenhet, som blir till gagn när det gäller att eventuellt utarbeta en ny lag.

Jag är emellertid ledsen att jag inte kan vara lika optimistisk som departementschefen,
när han säger att mångå av de företag, som nu icke beröras avlagen,
skulle komma in under dess tillämpningsområde. Det kommer ju alltjämt
att förhålla sig så, att företag som sysselsätta blott två anställda —
och deras antal är stort — icke beröras av lagstiftningen. Jag har därför med
glädje funnit, att det i den av herr Hermansson m. fl. avgivna reservationen
yrkats, att lagen skall vara tillämplig på företag, som ha minst två arbetstagare.

Det har vidare gjorts gällande — särskilt från fröken Anderssons sida —
att den i småkaféer anställda personalen inte bär så strängt arbete och att
den längre arbetstiden därför för dem icke skulle bli så tröttande. Jag kan
vittna örn att denna personalgrupp inom restaurang- och kaféfacket har mest
att göra, emedan de få utföra såväl köks- som serveringsarbete. Det är ett
mycket betungande arbete de ha att utföra, särskilt med den långa arbetstid,
som nu tillämpas.

Jag skulle i detta sammanhang ännu en gång vilja understryka, att denna
begränsning av arbetstiden till 11 timmar per dygn är någonting som man
från personalhåll sätter det allra största värde på och att just förekomsten av
en sådan bestämmelse gör att man är beredd att acceptera lagen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Hermansson m. fl.
vid utlåtandet fogade reservationen.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag måste uttrycka min glädje över att
socialministern trots sin stora tvekan likväl har framlagt _detta lagförslag.
Under mitt arbete inom yrkesinspektionen har jag i många^ år varit i tillfälle
att se hur oerhört välbehövlig en lagstiftning på detta område är.

Jag kan mycket väl erkänna, att detta är ett svårt område att lagstifta pa.
Det gäller ju arbetsförhållanden, som inte på något sätt kunna jämföras med
industriarbete, och därför är det svårt att tillämpa samma bestämmelser för
den personal, det här gäller, som för arbetare inom industrien. Man får emel -

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, m. ra. (Forts.)
lertid söka göra jämkningar och ge denna personal de bästa möjliga arbetsvillkor.

När det gäller speciallagar som denna, bär det i regel visat sig, att man inte
från början kan få fram exakt den lagstiftning, som man önskar komma fram
till. I fråga örn lantarbetstidslagen har man t. ex. fått göra jämkningar flera
gånger, och detsamma har förhållandet varit beträffande detaljhandelslagen.
Så har även måst ske i detta fall, och lagen är därtill, såsom från många håll
framhållits, en provisorisk lag. Vi få därför inte vara så rädda för örn vi
denna gång inte kunna få med allt som vi skulle önska ha med i lagen.

Herr Lindberg målade lagens tillämpning i praktiken i mörka färger, och
han hyste även farhågor för den passus i § 1 i lagen, där det säges att från
lagens tillämpningsområde undantages »arbete, som utföres under sådana förhållanden,
att det ej kan anses ankomma på arbetsgivaren att vaka över arbetets
anordnande». Detta är någonting som man inte behöver hysa någon oro
för, herr Lindberg, det är en passus som förekommer i alla arbetstidslagar.
Jag tror därför inte att den kommer att föranleda några större svårigheter.
Det kan ju tänkas, att en arbetsgivare har t. ex. en kaffeservering eller en
korvservering, som är belägen långt ifrån den plats där han vistas, och därför
inte har möjlighet att övervaka personalens tjänstgöringstid där. Det är dylika
företeelser, som man genom denna bestämmelse vill utesluta från lagens
tillämpningsområde. Jag försäkrar att bestämmelsen inte är av farlig beskaffenhet
— jag har i många år varit med om att övervaka arbetstidslagar, och
detta stadgande har mig veterligt aldrig vållat några svårigheter.

Vad beträffar själva antalet arbetstagare i de företag, som skulle falla under
lagen, ha flera olika yrkanden framställts. Jag skulle vilja föreslå att
vi gå en medelväg och hålla oss till Kungl. Maj :ts förslag. Det har sålunda
föreslagits, att vi skulle följa bestämmelserna i 8-timmarslagen och sätta gränsen
vid fyra arbetare. Jag vill i detta avseende instämma i vad socialministern
sade: skulle vi stanna vid denna gräns, skulle vi utesluta en mycket stor
grupp av den personal, som vi framför allt vilja få in under lagens skydd. I
den kommunistiska motionen föreslås, att vi inte alls skola ha några gränser
utan att lagen skall gälla för alla företag. Jag tror för min del inte att^det
är möjligt att gå denna väg. Vi skola komma ihåg att övervakning måste
finnas — det måste föreligga någon möjlighet att se till att lagen efterleves.
Skulle vi då ta med alla småställen, som stå på gränsen till ^familjeställen,
tror jag att stora svårigheter skulle uppställa sig i avseende på övervakningen.
Det är möjligt att man kan komma fram till någonting sådant^ så småningom.
Men jag tror att det är bättre att ta ett steg i taget och låta dessa
småföretag vänja sig vid att de liksom de större företagen skola ha en ordnad
arbetstid. Vi lia sett exempel på denna utveckling, när det gäller 8-timmarslagen.
Inom industrien finns det en hel del mindre företag, som inte falla under
denna lag men som undan för undan ha fått 8-timmarsdagen införd. Det inverkar
alltså även på de mindre företagen, att dylika bestämmelser finnas i
lagstiftningen och att man där går dem så nära som man kan. Jag tror för
min del att det är klokt att vänta med att driva saken längre än man hittills
gjort, och jag undrar som sagt örn det inte är bäst att stanna för Kungl. Maj :ts
medelväg. Naturligtvis vore ingen större skada skedd om man skulle låta lagen
vara tillämplig även för företag med två arbetare i stället för med tre. ^Det
är möjligt att detta skulle komma att medföra större svårigheter — det vågar
jag inte yttra mig örn. Jag tror emellertid att det vore bättre att man dröjde
några år, innan nian toge detta steg.

Det har vidare ordats mycket örn lämpligheten av bestämmelsen örn 11 timmars
arbetsdag. Statsrådet var själv mycket tveksam på denna punkt. Han

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Förslag lill arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, m. m. (Forts.)
erkände att lian för sin del fullt förstod de önskemål, som lago bakom kravet
på denna begränsning. Av egen erfarenhet vill jag starkt understryka vad fru
Ekendahl anförde på denna punkt. Vid inspektion av restaurangerna och deras
arbetsförhållanden har det nämligen ofta visat sig att med personalens eget
goda minne oerhört långa arbetsdagar kommit till användning. Man har varierat
med en kort arbetsdag och en arbetsdag på hela 16 timmar. Det är ingenting
ovanligt att t. o. m. en arbetsdag örn 17 timmar förekommit. Det är just
sådana överdrifter som utskottet vänt sig emot ur hälsosynpunkt. Vissa grupper
av personalen ha själva föredragit denna ojämna arbetstid. Sådana synpunkter
anfördes i varje fall, när yrkesinspektionen protesterade mot denna
långa och ojämna arbetstid. När det gäller skyddslagar måste vi komma ihåg,
att det inte endast är de berörda parternas önskningar som skola tillgodoses.
Man måste också se till att hygienens lagar följas, så att inte de arbetande skada
sig i onödan. Jag anser för egen del att en arbetstid per dag, som mer eller
mindre regelbundet sträcker sig över 11 timmar — ja, ibland ända upp till 14
timmar — är mycket olämplig. — Vi måste även beakta att den av utskottet
föreslagna begränsningen av arbetstiden per dygn endast avser den ordinarie
arbetstiden. Därtill kommer möjligheten till arbete å övertid samt tid för förberedande
och avslutande arbete. Detta senare avser visserligen icke all personal.
men den för dessa särskilda arbeten föreslagna övertiden kan gå upp
till l1/, timmar på en dag.

Jag vet att första kammaren gått emot utskottet beträffande den föreslagna
begränsningen till 11 timmar, vilket jag livligt beklagar. Jag skulle anse det
vara utomordentligt tilltalande, örn andra kammaren visade sig mer förstående
i detta hänseende än första kammaren.

Herr Senander anförde vissa klagomål mot utskottet i samband med att han
i denna debatt upprepade vad som anfördes helt nyligen beträffande sjukvårdspersonalen
örn att det skulle vara olämpligt med så många olika speciallagar
i stället för en enda allt omfattande lag på arbetstidslagstiftningens område.
Gentemot detta påstående vill jag frambålla, att i alla länder med en
någorlunda utvecklad sådan lagstiftning den erfarenheten har gjorts, att de
bästa resultaten uppnåtts, då nya verksamhetsområden, vilka väsentligen skilde
sig från tidigare reglerade områden, reglerats genom särskilda speciallagar.
Vi ha här i landet förfarit på detta sätt beträffande lantarbetarna och de i detaljhandeln
anställda. Vi komma att förfara på samma sätt beträffande hembiträden
och sjukvårdspersonal. Det finns därför ingen anledning att frångå
denna princip beträffande den personalgrupp, som vi nu behandla. Ingenting
hindrar emellertid att man, när tillräcklig erfarenhet vunnits på området och
de flesta samhällsgrupper fått sina arbetsförhållanden reglerade, söker samordna
dessa olika speciallagar i en med ett flertal undantag försedd gemensam
arbetstidslag. Man kan dock med fog ifrågasätta, örn det är så välbetänkt att
lia en dylik vittomfattande gemensam lag med många undantag. Det vore nog
bättre med en huvudlag, kring vilken grupperades flera olika speciallagar, som
i möjligaste mån hade huvudlagen som mönster. Det är emellertid närmast en
smaksak hur man vill förfara i detta hänseende i fråga örn den formella anordningen
av arbetstidslagstiftningen. Erfarenheten kommer att få fälla utslaget.
— Jag talade för övrigt nyligen med byråchefen Molin i socialstyrelsen,
vilken närmast utarbetat förslaget till denna lag. Han lät därvid förmoda
att vi så småningom kanske skulle få samarbeta de olika speciallagarna. Han
ansåg dock att tiden ännu icke var mogen härför.

I detta sammanhang vill jag även frambålla, att de på detta område utfärdade
speciallagarna både i fråga om paragrafering av bestämmelserna och dessas
innehåll såvitt möjligt anpassas efter huvudlagen på arbetstidslagstiftning -

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, m. m. (Forts.)
ens område, nämligen 8-timmarslagen för industrien. Sålunda finnes alltid själva
huvudbestämmelsen i lagens 4 §. Vidare återfinnas alltid i 5 § bestämmelser
örn arbetsrådets rätt att medge undantag beträffande arbetstidens längd
samt i 6 § bestämmelser örn force majeure ävensom i 7 § bestämmelser örn
övertid. Man söker således att i möjligaste mån undvika avvikelser från tidigare
utfärdade liknande bestämmelser. Beträffande nu ifrågavarande arbetstidslag
ha emellertid kommunisterna — jag tror för övrigt att även herr Lindberg
varit inne på samma tankegång — föreslagit en avvikelse från gängse bestämmelser
i speciallagarnas 7 §. Herr Senander har nämligen föreslagit att
därtill erforderligt antal arbetare skulle få användas å övertid för förberedande
och avslutande arbete under högst 18 timmar mot av utskottet föreslagna 21
timmar under loppet av tre veckor. Utskottets förslag i detta hänseende står
i full överensstämmelse nied motsvarande bestämmelser för andia i lag reglerade
verksamhetsområden, där i övertid för ifrågavarande arbeten medgivits
sju timmar per vecka. Då den i förevarande lag föreslagna bestämmelsen örn
övertid anknutits till en period av tre veckor, är det därför naturligt att man
stannat inför 21 timmar för denna tid.

Då jag är den enda här närvarande av utskottets ledamöter, som biträtt utskottets
förslag i sin helhet, har jag det inte så lätt att söka bemöta angreppen
på utskottet från olika håll. Det må därför vara mig förlåtet, örn jag skulle
glömma att upptaga någon invändning till behandling.

Gentemot vad fröken Andersson anförde örn att lagen inte borde komma till
stånd, då socialstyrelsen, anfört så många skäl mot en lagstiftning, vill jag
framhålla, att jag tvärtom anser, att det ligger en ganska stor styrka just däri
att det ämbetsverk, som sysslar med hithörande frågor, trots de många skälen
emot en lagstiftning ändock anser en sådan vara nödvändig. Jag skall likväl
villigt erkänna att stora svårigheter komma att möta vid tillämpningen av
lagen. Detta framhölls även av socialministern. Att socialstyrelsen till sist ändock
stannat inför att föreslå lagstiftning på detta område beror just på vad
fru Ekendahl framhöll, nämligen de intensiva, oupphörligen framförda kraven
från personalens egen sida att få sin arbetstid reglerad i lag. Ett flertal utredningar
— jag minns inte hur många — ha tidigare verkställts på detta område.
För varje gång har arbetstiden något minskats, och tendensen i detta
hänseende har varit otvetydig.

Det har vid behandlingen av förevarande lagförslag alldeles riktigt påpekats
att den organiserade personalen vid större arbetsställen fått sina arbetsförhållanden
reglerade på ett sätt, som så nära överensstämmer med det i lagen
föreslagna, att lagen skulle lia varit obehövlig, om det endast gällt att reglera
förhållandena för denna personal. Den närmaste anledningen till att man,
trots de uppenbara svårigheterna med en lagstiftning som den förevarande,
ansett den böra genomföras, torde vara omsorgen örn att få arbetsförhållandena
reglerade även för den i avtalshänseende svagare ställda personalgrupp
som huvudsakligen tjänstgör på mindre arbetsställen.

Jag vill något beröra även den kommunistiska motionens krav på att också
personal i överordnad ställning samt kontorspersonal i motsats till vad som
föreslagits i propositionen skulle inordnas under lagen. Det i propositionen
för dessa personalgrupper gjorda undantaget överensstämmer med tidigare beslutad
nationell och internationell lagstiftning på detta område. Jag vet inte
örn Sovjetunionen nu har annan lagstiftning i ämnet, men åtminstone den
rätt, som jag hittills känt till, har följt den av mig nyss återgivna regeln.
Kontorspersonalen har för övrigt själv, så snart det varit fråga örn en lagstiftning
för dem, alltid protesterat häremot. Från företrädarna för kontorspersonalen
har därvid alltid framhållits att personalen, örn den underställdes

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, m. m. (Forts.)
en allmän 8-timmarslagstiftning, skulle riskera att icke få behålla den arbetstid,
som personalen på egen hand lyckats uppnå. De kontorsanställdas
egen organisation, Daco, har alltid avstyrkt förslag om deras inordnande under
arbetstidslagstiftningen. Det är därför helt naturligt och i överensstämmelse
med vederbörandes egna önskemål som personal i överordnad ställning samt
kontorspersonal undantagits från denna lagstiftning. I samband med behandlingen
av förslaget till arbetstidslagstiftning för de i detaljhandeln anställda
förklarade statsrådet Möller att han, trots att flera motsvarande lagar utomlands
för detaljhandelns personal även omfattade däri anställd kontorspersonal,
uteslutit de kontorsanställda från lagens tillämpningsområde på grund av
att denna personalgrupp själv så önskade. Vid flera tillfällen har emellertid
uttalats lämpligheten av att en för all kontorspersonal gemensam speciallag
på detta område kommer till stånd. Under sådana förhållanden är det än mera
skäl att nu utesluta denna personalgrupp från förevarande lags tillämpning.

Jag anser att jag inte här behöver uppehålla mig närmare vid anledningen
till att man i fråga örn ordinarie arbetstid gjort åtskillnad mellan serveringsoch
annan personal. Jag vill dock påpeka att kollektivavtalen stadga 156 timmars
arbetstid under motsvarande tre-veckorsperiod. Med hänsyn härtill samt
det förhållandet att det här endast är fråga örn en provisorisk lagstiftning
anser jag att man nu bör kunna godtaga de i propositionen föreslagna 153 respektive
144 timmarnas ordinarie arbetstid. Jag är emellertid övertygad örn
att man så småningom kommer ned till 144 timmars arbetstid under motsvarande
period även för serveringspersonalen. Jag tror dock att man gör klokt i
att låta nedsättningen av arbetstiden gå i etapper. Det kan icke förnekas att
serveringspersonalen vid exempelvis riksdagsrestaurangen vid vissa tillfällen
på dagen har oerhört mycket att göra. Under andra delar av dagen har emellertid
personalen en jämförelsevis lindrig tjänstgöring. Vidare går säkerligen
serveringspersonalen vid mindre hotell i landsorten så gott som helt sysslolös
flera timmar örn dagen. Serveringspersonalen fullgör nämligen med andra ord
ett intermittent arbete. Det är därför skäl att vi på lagstiftningsvägen söka
pröva oss fram till den bästa lösningen av arbetstidens längd för denna personalgrupp.
Erfarenheten kommer att visa, örn det är lämpligt att i detta hänseende
helt jämställa serveringspersonal med ekonomipersonal. Vid bedömandet
av denna fråga bör man även ta hänsyn till att vi ännu icke kommit till
rätta med det s. k. drickspenningssystemet, som i viss mån motverkar en alltför
snabb och stark förkortning av arbetstiden.

Herr talman! Jag hoppas att jag nu i stort sett bemött alla de erinringar,
som gjorts mot utskottets förslag. Jag hemställer, att kammaren måtte godtaga
utskottets förslag.

Herr Lindberg erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag vill anföra några ord till bemötande av vad statsrådet och fröken
Hesselgren framhöllo gentemot mina synpunkter på bestämmelserna i lagförslagets
1 § rörande lagens tillämpningsområde.

Jag kan inte förstå varför man i lagens 1 § skall behöva stadga ett undantag
från lagens tillämpning beträffande arbete, som utföres under sådana
förhållanden, att det ej kan anses ankomma på arbetsgivaren att vaka över
arbetets anordnande. Genom en sådan bestämmelse ges arbetsgivaren möjlighet
att konstruera upp bestämda fall, som skola falla utanför lagens tillämpning.
Jag känner till exempel från andra verksamhetsområden, där en liknande
undantagsbestämmelse funnits och varigenom lagen för viktiga områden
faktiskt satts ur gällande kraft genom arbetsgivarnas uppfinningsrikedom. —
En liknande fara ligger även i bestämmelserna i 7 § beträffande förberedelse -

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, m. m. (Forts.)
och avslutningsarbeten. Vid utfärdandet av arbetstidslagar har det alltid förutsatts,
att nyss nämnda bestämmelser endast skulle gälla en viss mindre del
av personalen. I regel komma emellertid dessa bestämmelser att i praktiken
beröra huvudparten av personalen i fråga. I varje fall har så blivit förhållandet
på sjöfartens område. Jag tror att samma synpunkter även gälla på
jordbrukets område.

Jag erkänner att jag i mitt första anförande något överdrev, när jag drog
upp gränserna för hur långt man kunde gå vid tillämpningen av lagen. Jag
sade dock att jag förstod, att det inte var meningen att lagen skulle användas
på det sätt jag antydde. Den som känner till hur man på sina håll söker
utnyttja bestämmelserna på ett sätt, som alls icke avsetts från början, måste
emellertid ställa sig skeptisk till denna lag i dess föreslagna avfattning.

Fröken Andersson, sorn jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Fröken Hesselgren nämnde, att den omständigheten
att socialstyrelsen trots de många skälen mot en lagstiftning ändock beslutat
tillstyrka en sådan var ett uttryck för det starka behovet av en lagstiftning på
området. Jag måste säga att skälen för en lagstiftning äro ganska svaga, när
man — förutom de rent sociala skälen, vilka jag helt accepterar — även
måste anföra sådant som att kvinnorna böra skyddas för att de skola hinna
skaffa sig en ledsagare genom livet och bilda familj. Jag anser däremot att
skälen mot en lagstiftning på detta område åtminstone för närvarande äro
mycket starka.

Jag begärde ordet närmast för att undanröja ett uppkommet missförstånd
beträffande mili inställning till denna fråga. Jag har inte sökt göra gällande
att en lagstiftning på detta område är obehövlig. Jag anser emellertid att
det är olämpligt att i nuvarande läge införa lagen. Lagförslaget har dock blivit
avstyrkt av en hel rad av omdömesgilla remissinstanser. Jag hinner inte
här räkna upp dem alla, utan nöjer mig med att avstyrkande instanser varit
statskontoret, kommerskollegium, länsstyrelserna i Södermanlands, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län, arbetsgivareföreningen, Stockholms
kaféidkareförening m. fl. Det är således på många håll som det ansetts
icke önskvärt med en lagstiftning. Åsiktsbrytningarna ha emellertid icke så
mycket avsett önskvärdheten av lagen som sådan utan ha fastmera gällt, huruvida
den nuvarande tidpunkten är lämplig för en lagstiftning av förevarande
art. Det är också endast mot ett par detaljer i själva lagen som jag och mina
medreservanter avgivit reservation mot utskottets utlåtande.

Fröken Hesselgren erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Jag vill till herr Lindberg säga att yrkesinspektionen
och arbetsrådet just haft sin uppmärksamhet fästad på vissa tendenser till
en alltför vid tolkning av begreppen »förberedande» och »avslutande» arbete.
Under min yrkesinspektionstid påträffade jag t. ex. ett fall, där en restaurang
i samband med att ekonomipersonalen hänförts under 8-timmarslagen mottagit
en skrivelse från restaurangarbetsgivareföreningen här i Stockholm, vari framhölls
att vid tillagning av maten var allt arbete att betrakta såsom förberedande
utom det arbete, som utfördes sedan maten »lagts i pannan». Det är
således riktigt som herr Lindberg påpekade att arbetsgivarparten på olika
sätt söker få en så vid tolkning som möjligt av dessa begrepp. Arbetsrådet
har emellertid numera utgivit bestämda direktiv beträffande vad som skall
hänföras till förberedande och avslutande arbete. Arbetsrådet håller vidare bestämt
på att sådant arbete alltid skall utföras av endast ett fåtal av personalen.
Ett typiskt exempel på förberedande arbete inom nu ifrågavarande ar -

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

För slarf till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, m. m. (Forts.)
betsområde är alla sådana sysslor såsom exempelvis framplockning, eldning
m. m., som måste utföras innan den egentliga kökspersonalen kan börja sitt
arbete. — Jag anser mig i detta sammanhang inte behöva beröra hur tolkningen
av begreppen förberedande och avslutande arbete kommit att tydas i fråga
om sjöfolkets arbetsförhållanden. Uppsikten häröver tillkommer för övrigt
inte arbetsrådet.

Till fröken Andersson vill jag säga att jag anser det av henne underkända
skälet för lagstiftningen att kvinnorna därigenom skulle få större möjligheter
till familjebildning m. m. vara lika svagt som hon själv anser. Jag förmenar
emellertid att det finns andra skäl, vilka jag förut påpekat, som tala för en
lagstiftning. Jag erinrar sålunda än en gång örn personalens utomordentliga
starka krav att en lagstiftning skall genomföras och att den skall genomföras
nu.

Härefter anförde:

Herr Jansson i Hällefors: Herr talman! I egenskap av reservant beträffande
lagens 1 § angående de föreslagna bestämmelsernas tillämpningsområde ber
jag att få anföra några ord.

Den främsta anledningen till att jag reserverat mig mot utskottets förslag
på denna punkt är att jag har den bestämda uppfattningen, att det just är
personalen vid mindre restauranger och kaféer, som är mest utlämnad åt arbetsgivarnas
godtycke och som således har den längsta arbetstiden för närvarande.
Socialministern medgav också i sitt anförande det berättigade i en sådan
synpunkt. Personalen vid större restauranger och kaféer däremot har genom
sina organisationer lyckats begränsa sin arbetstid. Jag kan inte dela de farhågor
som i propositionen framförts mot att man genom att ge lagen ett större
verksamhetsområde och under densamma hänföra även en del småföretag skulle
riskera dessa företags existens. Jag hyser i stället den bestämda uppfattningen
att man av hänsyn till personalen bör utvidga lagens tillämpningsområde.

Jag har varit i tillfälle att närmare undersöka ett par mindre kaféer med
endast två anställda. I båda fallen har personalen fått börja sitt arbete klockan
7 på morgonen och har sedan haft sin ordinarie arbetstid till klockan 10,
ja, ibland ända till klockan 11 på kvällen. Arbetstiden har således varierat mellan
15—16 timmar per dygn. Jag har därtill kunnat konstatera att dfet i dessa
fall rört sig örn verkligt effektiv arbetstid. I den mån denna personal icke användes
vid servering i lokalerna fick den hjälpa till med diskning och rengöring.
I ett fall användes serveringspersonalen t. o. m. för bakning av kaféets bröd.
När man har kännedom örn sådana exempel och samtidigt vet att denna näring
i värjo fall inte för närvarande arbetar under några som helst ekonomiska svårigheter,
har man mycket svårt att förstå varför just den del av personalen,
som är i största behov av lagens stöd, skall undantagas från lagens tillämpningsområde.

I betraktande av de exempel från mindre kaféer som jag här anfört kan man
med fog siiga att personalen vid desamma delvis får tjänstgöra som servitriser
och delvis som hembiträden. En jämförelse mellan den nu föreslagna lagen och
hembiträdeslagen, som vi komma att behandla här i kammaren inom en snar
framtid, kan visserligen icke åberopas i alla hänseenden. På grund av de stora
likheter, som föreligga mellan de båda lagarna, kan jag dock icke underlåta att
verkställa vissa jämförelser, trots att hembiträdeslagen icke avser att fastställa
en viss bestämd arbetstid utan endast stadgar när arbetet skall sluta för dagen.
Efter en sådan jämförelse tycker jag, att det vore oriktigt att icke ge lagen
en vidare tillämpning än vad man i propositionen avsett.

Nr 21,

Lördagen den 3 juni 1944.

Förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, m. rn. (Forts.)

Herr talman! Jag Ilar icke mycket mer att säga. Det finns nog andra synpunkter
som jag skulle vilja anföra, men jag skall sluta med att framföra såsom
min uppfattning, att är det verkligen så svårt att driva denna näring
ekonomiskt, som man här från en del håll velat påstå, så att man skall vara
tvungen att använda arbetspersonal i så oskälig utsträckning i fråga örn arbetstiden
som här skett, sätter jag i fråga,- örn man icke bör söka sig fram andra
vägar för att göra näringen bärande.

Jag tror, att de farhågor man anfört mot att begränsa arbetstiden per dag
till elva timmar icke kunna vara bärande, utan jag vill hänvisa till vad herr
Lindberg anfört, vilket också fått ett mycket starkt stöd i propositionen, att
det ändå finns stora möjligheter för en näringsidkare att, även örn man inför
denna begränsning, i stor utsträckning använda personalen vid särskilda tillfällen
utöver den tid som sålunda är fastställd i lagen enligt utskottets förslag.
Jag tycker sålunda, att den begränsning som inom utskottet föreslagits med
stöd a-v en i ärendet avlämnad motion måste betraktas som mycket moderat och
som man icke borde ha någon anledning att gå emot.

Med anledning av vad jag sagt, herr talman, vill jag beträffande 1 § på det
livligaste yrka bifall till den reservation, som avgivits av herr Hermansson
och som jag jämte andra varit med örn att underteckna, samt i övrigt till utskottets
hemställan.

Herr Henriksson: Herr talman! Det kan väl icke bestridas, att det område
som det här är fråga örn tillhör de svårare, då det gäller att införa en arbetstidslag.
Detta har också omvittnats av flera här i kammaren, bland annat av
utskottets ärade vice ordförande. När Kungl. Majit nu trots detta kommit fram
med ett förslag örn arbetstidsreglering för detta område, kan man icke, när
nian läser propositionen och alla remissyttrandena, undgå att få ett bestämt
intryck av att det från skilda håll lyser igenom en mycket stor tveksamhet.
Man hesiterar inför uppgiften bl. a. av det skäl som herr statsrådet anförde,
nämligen att vi här lia att röra oss på ett område, där företagen äro av så skiftande
beskaffenhet och ha så vitt skilda arbetsformer. Vidare böra vi beakta
den omständigheten, att arbetet för den personal, som nu närmast avses att
liksom fångas in under arbetstidsregleringen, nämligen serveringspersonalen, i
väsentlig omfattning åtminstone på sina håll är rent beredskapsarbete.

Vad som man kan hysa den största tvekan inför har betonats av fröken
Andersson, och det är ett genomförande av lagen just vid denna tidpunkt, och
detta av många skäl. Dels är det mycket svårt för företagarna att skaffa sig
erforderlig personal för att fylla det behov som skulle uppstå efter lagens
ikraftträdande, dels tillkommer också den omständigheten, att det för närvarande
råder prisstopp. Jag vill i detta sammanhang hänvisa till vad jag
yttrade här i riksdagen i diskussionen örn byggnadskostnaderna. I skilda sammanhang
har jag gjort den reflexionen, att riksdagens kamrar äro mycket intresserade
och mycket angelägna att genomföra reformer på det sociala området,
som medföra ofrånkomliga kostnadsökningar inom produktionen och
distributionen. Sedan har man emellertid förfärligt svårt att vilja acceptera
konsekvenserna av vad man nå detta sätt genomför, när sedan dessa kostnadsökningar
komma igen i form av höjda priser. Då reageras det och reageras
kraftigt. Men man måste val ändå förstå, att vad man gör i ena fallet det får
man också ta konsekvensen av i andra fallet. Här skulle jag vilja fråga, örn
man är beredd att ge dessa företag kompensation för elen kostnadsökning
som otvivelaktigt kommer att inträda, framför allt för de mindre företagen.
Jag är icke alls övertygad om att priskontrollnämndens ordförande, om han
vore här inne, skulle vilja svara ja på den frågan. Då ha vi alltså kommit fram

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, m. m. (Forts.)
till det läget för dessa små företagare, som man också förutsett, nämligen att
de klämmas från två håll; dels genom de högre kostnaderna och dels genom
den statliga prispolitik som för närvarande tillämpas.

Statsrådet Möller yttrade, att det icke var meningen att med denna lag slå
ihjäl de små företagen. Har man den uppfattningen, bör man också ta konsekvenserna
av den och så anpassa det förslag som lägges fram, att icke följden
blir småföretagens död. Ofta talas örn att man vill slå vakt örn de små i samhället,
och det är en lovvärd ansträngning, men i andra sammanhang är man
icke med örn att göra denna vakthållning om de små i samhället, utan då blir
det i de flesta fall de mindre som komma att lida mest av de åtgärder som
man genomför. Alltså om man vill förbättra situationen för ena parten, försämrar
man den för den andra i mycket betydlig grad.

Fru Johansson berörde i sitt anförande bl. a. arbetstidens längd för denna
personalkategori, och hon sade, att det finns väl knappast någon personalkategori
som har så lång arbetstid. Ja, det är möjligt, att det icke finns någon
sådan personalkategori, men, fru Johansson, hur är det med företagarkategorien
— icke minst på detta område — där företagarna få vara i sin rörelse
för att få den att bära sig ofta från kl. 5 på morgonen till kl. 11 på kvällen?
För företagarna finns ingen avbytning och ingen reglerad arbetstid. Och hur
är det på andra områden, exempelvis detaljhandeln? Den arbetsbörda, som
lagts på detaljhandlarna under krisen förorsakad av alla de regleringar som
för närvarande äro rådande är betydande. Jag vill alltså rikta uppmärksamheten
på det förhållandet, att det besvärliga läge som för närvarande råder
både i personalhänseende och i andra hänseenden måste inom de mindre företagen
innebära en ännu ytterligare belastning på de människor, som driva
rörelsen. Det blir en merbelastning icke blott i ekonomiskt hänseende utan även
i fråga örn företagarnas arbetstid.

Olika uppfattningar ha ju framförts rörande 1 §, som gäller lagens tillämplighetsområde.
Det är på denna punkt, som man i främsta rummet skulle kunna
visa hänsyn mot de små, alltså de mindre företagen. Det nämndes här i något
sammanhang, att det icke skulle vara mycket värde med denna lagstiftning,
om man skulle stanna vid den begränsning, som allmänna arbetstidslagen har
dragit upp. Jag vill då påpeka, att socialstyrelsen örn den saken yttrar följande:
»Men vidhållande för den nya lagen av allmänna arbetstidslagens arbetstagarantal
såsom förutsättning för den lagstadgade arbetstidsregleringens tilllämpning
skulle den lagstadgade arbetstidsregleringen ändock komma att få
ett mycket vidgat tillämpningsområde — måhända bortåt tre gånger större
än för närvarande».

Jag måste, herr talman, anse att det är ett ganska stort steg framåt, som
man därmed skulle taga, och det förefaller mig vara bättre att nöja sig med
detta, i första ronden i varje fall, för att sedan se hurudan utvecklingen blir.
Skulle man däremot gå längre och gå den väg, som har föreslagits av utskottsmajori
t oten. innebär detta att praktiskt taget alla företag komma att
falla under lagens tillämpning.

Det yttrades av någon — jag minns icke av vem — att företag med en
anställd i köket och en anställd för serveringen skulle komma att gå fria.
och att de voro relativt många. Jag tillåter mig för min del tvivla på att det
är så många företag, som ha endast en person i köket och en för serveringen,
och detta av det skälet, att man ju måste ordna med avbyten. Följaktligen Ira
även de minsta företagen i mycket stor utsträckning fyra anställda. Det förefaller
mig därför vara en ganska naturlig gräns att använda den allmänna
arbetstidslagens gränsdragning, i fall man överhuvud taget vill ge de mindre
företagen möjlighet att ordna sina speciella, förhållanden. Det har ju hår även

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, m. m. (Forts.)
av andra vitsordats, att förhållandena både ur arbetssynpunkt oell andra synpunkter
för de minsta företagen skilja sig väsentligt från de andras.

Vad beträffar 4 §, som också varit uppe till diskussion, har nian här endast
talat om arbetstiden under en viss dag. Jag vill emellertid framhålla, att den
längre arbetstiden på en viss dag medför motsvarande ledighet på en annan
dag. och att arrangemanget endast har tillkommit för att möjliggöra ett rationellt
arbetsschema under treveckorsperioden. Skulle man förhindra denna
möjlighet, så skulle därmed ytterligare svårigheter resas för många företagskategorier.

Till slut skulle jag vilja påpeka, att det är icke blott dessa, som man i
vanliga fall brukar kalla för de minsta företagen, som komma att bli allvarligt
berörda av denna arbetstidslag, utan detsamma gäller även en hel del säsongföretag,
pensionat o. d., som arbeta under sommaren och som ofta använda
arbetskraft från orten, som under annan tid har annat arbete. För dessa företag
blir det självfallet ytterligt svårt att under säsongen kunna mobilisera tillräckligt
antal anställda. Dessa företag ha en mycket kort och intensiv säsong, och
ofta är även arbetskraften mycket angelägen örn att få utnyttja denna säsongperiod
för att under densamma kunna få så höga inkomster som möjligt.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få ansluta mig till de yrkanden, som
förut ha framställts av fröken Andersson.

Fru Ekendahl erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! I anledning av vad herr Henriksson yttrade örn; att han icke trodde
att det fanns så många företag med endast två anställda, därför att personalen
måste lia avbytare, vill jag framhålla, att det mycket ofta förekommer, att man
har två anställda, som få utföra både serverings- och köksarbete och som byta
av varandra. Det arbetar sålunda en i taget på dessa näringsställen.

Vidare vill jag understryka vad herr Jansson i Hällefors sade örn de små
företagen1. Är det verkligen meningen, att dessa skola bära sig på bekostnad
av personalens långa arbetstid och på de små löner som utbetalas, då får man
nog se sig örn efter en annan tingens ordning, säde herr Jansson, och det vill
jag understryka.

Herr Henriksson och fröken Andersson ifrågasatte, örn det kunde vara lämpligt
att införa lagen nu, när det råder brist på arbetskraft. Ja, varpå beror
denna brist på arbetskraft inom restaurangbranschen? Jo, naturligtvis på den
långa arbetstiden. När man frågar dem, som söka sig ifrån denna bransch, svara
de allra flesta, att det beror på den långa arbetstiden.

Slutligen tycker jag icke det skall stå alldeles oemotsagt, att serveringsarbetet
är ett beredskapsarbete. Det är serveringspersonalen icke beredd att stryka
under. Det tunga arbete, som serveringspersonalen får utföra, då det gäller
att icke blott springa utan att även ha tankarna med sig på det som man arbetar
med, är sannerligen icke något beredskapsarbete utan ett tungt och påkostande
arbete, därtill förenat med långt natt- och kvällsarbete.

Vidare anförde:

Herr Henriksson: Herr talman! Jag måste gentemot fru Ekendahl invända,
att jag icke kan föreställa mig, att arbetstiden inom restaurangfacket skulle
vara orsaken till bristen på arbetskraft, ty denna brist är ingalunda något enastående
för detta fack. Just den kategori av personal, som det här är fråga
örn, alltså framför allt kvinnlig arbetskraft i de yngre åldrarna, saknas inom
alla de fack, där man bar användning för densamma. Det är likadant inom
detaljhandeln, när det gäller butikspersonal, och det är likadant med hembiträ -

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, m. m. (Forts.)
den och kontorister. Det sammanhänger med den omständigheten, att årskullarna
bli mindre och mindre och att tillgången på sådan kvinnlig arbetskraft
därigenom blir mindre än efterfrågan. Det är detta som gör, att det möter svårighet
att rekrytera alla de områden, som jag här har nämnt.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag vill bara till det sist anförda säga,
att det faktum att det är så ont örn arbetskraft på de nyss uppräknade områdena
sammanhänger nog i viss grad med att arbetsförhållandena äro som
de äro. Det är av sådant skäl, som vi måste gå in för en hembiträdeslag, och
det är också därför, som vi måste gå in för den nu ifrågavarande lagen. Herr
Henriksson ansåg, att bristen berodde på minskningen i årskullarnas storlek,
men det ligger nog också så till, att man hellre söker sig till kontorsarbete och
liknande och icke vill ta detta arbete, som är så pass oreglerat. Jag hoppas
både vad gäller denna lag och hembiträdeslagen, att det skall visa sig, att vi
tack vare dem skola kunna få fram ökad personal på dessa områden, ty att det
där råder brist är det icke tu tal örn.

Herr Henriksson talade örn att det var så synd örn dem, som hade små kaféer,
och att man borde skydda de små. Jag har dock en känsla av att personalen1
själv hör till de små och att man också behöver skydda den.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på 1 :o) godkännande av 1 § första stycket i den lydelse, som föreslagits
av utskottet; 2:o) godkännande av stadgandet i den lydelse, som föreslagits i
den av herr Hermansson m. fl. avgivna reservationen; 3:o) godkännande av
stadgandet i den lydelse, som föreslagits i dea av herr Wistrand m. fl. avgivna
reservationen; samt 4:o) godkännande av stadgandet i den lydelse, som föreslagits
i motionen 11:498; som fann herr talmannen den under 2:o) angivna
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Fröken Hesselgren begärde
emellertid votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition antagits
den under l;o) angivna propositionen, efter given varsel, följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 1 § första stycket i andra lagutskottets
förevarande förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och
kaféer i den lydelse, som föreslagits i den av herr Hermansson m. fl. avgivna
reservationen, röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar

Nej:

Vinner Nej, har kammaren godkänt den lydelse av 1 § första stycket, som
föreslagits av utskottet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen.

Kammaren hade alltså godkänt 1 § första stycket i förevarande lagförslag
i den lydelse, som föreslagits i den av herr Hermansson m. fl. avgivna reservationen.

1 § andra stycket, 2 och 3 §§.

Godkändes.

Efter föredragning av 4 § yttrade:

Fröken Andersson: Jag ber. herr talman, att få yrka bifall till Kungl.
Maj :ts förslag.

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Förslag Ull arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, m. m. (Forts.)

Fru Johansson: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen framställde propositioner dels på godkännande
av utskottets förslag till lydelse av 4 § i förevarande lagförslag dels
ock på godkännande av den lydelse av 4 §, som föreslagits i Kungl. Majlis
proposition; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Andersson begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren godkänner andra lagutskottets förslag till lydelse
av 4 § i utskottets förevarande förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger
och kaféer, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den lydelse av 4 §, som föreslagits i
Kungl. Maj :ts proposition.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
hlivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
upprensning; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren godkänt utskottets förslag till lydelse av 4 §.

5 och 6 §§.

Godkändes.

7 § föredrogs och anförde därvid

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag vill endast påpeka, att det har insmugit
sig ett fel i näst sista raden av 2 mom. Det står där »tre kalenderveckor
och 020 timmar». Det skall i stället stå 200 timmar.

Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes med den ändringen, att uttrycket
»020 timmar», som föranletts av tryckfel, rättades till »200 timmar».

Övriga delar av lagförslaget.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades vara besvarad genom kammarens i fråga örn lagförslaget fattade
beslut.

Punkterna B och C.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 16.

Till bordläggning anmäldes :

konstitutionsutskottets memorial, nr 28, med förslag till ändrad lydelse av
§ 33 mom. 5, § 45 mom. 2 och § 80 riksdagsordningen;

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag för budgetåret
1944/45 till Marinen: Understöd åt föreningar m. m. jämte i ämnet väckt
motion;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående iståndsättande
av vissa kasernetablissement i Stockholm m. m.;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till utbyggande
av karolinska sjukhuset jämte i ämnet väckta motioner;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till nybyggnad
för karolinska mediko-kirurgiska institutet;

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av tandläkarinstitutet m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn medgivande att godkänna
avtal mellan vattenfallsstyrelsen och Krångede aktiebolag örn överlåtelse
av vattenrätt i Ångermanälven; och

nr 175, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn omorganisation
av dövstumskolväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkande, nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad lydelse av 6 § förordningen
den 17 juni 1938 (nr 384) angående rätt för svenskt aktiebolag och svensk
ekonomisk förening att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande och memorial:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med
guld m. m.; och

nr 58, angående instruktion för nästkommande riksdags bankoutskott;
andra lagutskottets utlåtanden:

nr 50, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till hembiträdeslag,
dels ock i ämnet väckta motioner; och

nr 51, i anledning av väckta motioner angående viss ändring av gällande
villkor för erhållande av understöd från erkänd arbetslöshetskassa;

första särskilda utskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
aktiebolag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; och

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 51 § lagen den 12 augusti 1910 (nr 88 s. 1) om aktiebolag;
samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10, i anledning
av väckt motion angående utredning av frågan om tillhandahållande för en
större allmänhet av billig bad- och w. c.-attiralj samt diskbänksinredning.

§ 17.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 325, i anledning av väckt motion angående utredning rörande lagstiftning
örn företagarpension; och

nr 326^ i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av krigsfamiljebidragsförordningen den
30 juni 1942 (nr 521).

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

§ 18.

Justerades protokollsutdrag.

§ 19-

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Jansson i Hällefors m. fl., nr 544, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 273, angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering
m. m.;

herr Nilsson i Stockholm m. fl., nr 545, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 281, angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1944/45;

herr Mattsson m. fl., nr 546, likaledes i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 281; och

herr Lövgren m. fl., nr 547, likaledes i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 281.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.50 em.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.,

442743