1944. Andra kammaren. Nr 20 (Riksdagens protokoll 1944:20)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1944. Andra kammaren. Nr 20.

Fredagen deli 26 maj.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 20 innevarande maj.

§ 2.

Föredrogs och remitterades till andra särskilda utskottet den på kammarens
bord liggande motionen nr 535 av herr Hermansson.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av väckt motion angående förtydligande av gällande bestämmelser
örn besvärs anhängiggörande i kommunala mål;

nr 26, i anledning av väckt motion angående viss ändring i gällande bestämmelser
om besvär enligt kommunallagarna; och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse
av § 17 mom. 1, §§ 18 och 20, § 22 mom. 1 samt §§ 24, 26 och 31 regeringsformen
m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av
centrala tvätt- och reparationsanstalter för försvaret jämte en i ämnet väckt
motion;

nr 146, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar örn anslag å tilläggsst-at
II till riksstaten för budgetåret 1943/44 dels till Krigsmaterielverket:
Merkostnader för vissa fabriksanläggningar, dels ock till Merkostnader för
maskinella anordningar för värnpliktsredovisningen;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning för
vissa genom krigsförhållandena uppkommande förluster för statstjänstemän
m. fl.;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till anordnande
av en mät- och avmagnetiseringsstation i Karlshamn;

nr 149, i anledning av väckt motion om utvidgad granskningsrätt för riksdagens
revisorer beträffande statskontroll orade aktiebolag;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1944/45 till riksförsäkringsanstalten m. m., jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 151, i anledning av väckt motion angående upprättande i Norrland av
cn centralanstalt för kirurgisk behandling av lungtuberkulos;

Andra kammarens protokoll Nr SO.

Nr 20.

Fredagen den 2G maj 1944.

bevillningsutskottets betänkande och memorial:

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 30 juni 1943 (nr 493) örn
begränsning i vissa fall av skatt till staten, jämte i ämnet väckta motioner ;
och

nr 41, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 36 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) angående
försäljning av rusdrycker, m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
behörighet för militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet,

m. m.;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) örn straffregister;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
upphävande av 9 § lagen den 7 maj 1918 (nr 294) örn särskilda tingssammanträden
för handläggning av vissa mål och ärenden;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt att i mål
och ärenden som tillhöra domstols handläggning insända handlingar med posten
m. m.;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 20 § lagen den, 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet
av bötesstraff;

nr 40, i anledning av väckt motion örn lagstiftning angående offentliga insamlingar; nr

41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning, pension
eller livränta; och

nr 42, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i lagen den
14 juni 1917 (nr 380) örn införsel i avlöning, pension eller livränta; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av krigsfamiljebidragsförordningen den
30 juni 1942 (nr 521);

_ nr 44, i anledning av väckt motion angående revision av alkoholistlagstiftningen,
m. m.;

nr 45, i anledning av väckt motion angående utredning örn åtgärder i syfte
att vid svårare olycksfall bereda större och barnrika familjer bättre ekonomisk
och social trygghet;

nr 46, i anledning av väckt motion angående lagstiftning örn försäkring
för olycksfall för blockledare för skada ådragen under arbete i sådan befattning; nr

47, i anledning av väckt motion angående utredning rörande lagstiftning
örn företagarpension; och

nr 48, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag till frivillig
folkpensionering.

§ 4.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

Fredagen den 26 maj 1944.

Nr 20.

från konstitutionsutskottet:

nr 307, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till förordning angående indrivning av utslcylder hos värnpliktiga m. fl.,
i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet; samt

från första lagutskottet:

nr 294, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag ur kyrkofonden
för budgetåret 1944/45 för biträde vid handläggning av boställsärenden
och vad därmed äger samband;

nr 295, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket; och

nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i 9, 11 och 15 kap. giftermålshalken, m. m.

Vidare anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 308, i anledning av väckt motion angående förbättrade bestämmelser om
utmärkning av och skydd för fiskredskap mot översegling, m. m.;

nr 309, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av
en försöksgård i Norrbottens län m. m.;

nr 310, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar örn anslag till kapitalinvesteringar
;

nr 311, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till ersättningsanskaffningar
och förnyelsearbeten för statens reproduktionsanstalt
för budgetåret 1944/45, m. m.;

nr 312, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kristillägg
för budgetåret 1944/45, såvitt angår nionde huvudtiteln;

nr 313, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, såvitt angår jordbruksärenden;
och

nr 314, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bidrag
till lin- eller hampberedningsanläggningar m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Slutligen anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 315, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till .förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 18 juni 1927 (nr
234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
m. m.;

nr 316, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen den 25 juni
1909 (nr 56, s. 1) angående naturminnesmärkens fredande, m. m.; och
nr 317, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen om arbetstidens
begränsning.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.05 em.

lii fidem
Sune Norrman.

Nr 20.

Tisdagen deli 30 maj 1944.

Tisdagen den 30 maj.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 23 innevarande maj.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Vice talmannen i riksdagen Karl Magnusson lider av Tracheobronchit. acuta
+ rhinit. ac. + lumbago och är fördenskull oförmögen att inställa sig till riksdagen
under innevarande vecka, vilket härmed på heder och samvete intygas.

Skövde den 29 maj 1944.

Hugo Bergstrand,

Överläkare.

Kammaren beviljade herr förste vice talmannen ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare från och med den 29 innevarande maj.

§ 3.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 285, angående
omorganisation av statens informationsstyrelse m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 4.

Svar på
interpellation.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld, som anförde: Herr
talman! Med andra kammarens tillstånd bär herr Petterson i Degerfors frågat
mig, huruvida jag observerat den tolkning, som givits bestämmelsen
angående de förlängda familjebidragen och som gör, att den värnpliktige,
som är arbetslös1 vid hemkomsten från tjänstgöring, kommer i en betydligt
sämre ställning än sina kamrater samt -—• örn så är förhållandet —- huruvida
jag är villig medverka till att denna bestämmelse får en sådan tolkning, att
de värnpliktiga bli likaberättigade i berörda avseende.

På dessa frågor vill jag svara följande.

Före den 1 december 1940 kunde familjebidrag utgå endast för tid, varunder
militärtjänstgöring ägde rum eller krigsledighet med bibehållen krigslön åtnjöts.
Från och med nämnda dag inträdde en ändring i detta förhållande.
Genom en av Kungl. Maj :t på min föredragning utfärdad kungörelse, som då
trädde i kraft, medgavs att familjebidrag enligt krigsfamiljebidragsförordningen
i särskilda fall finge beviljas även för viss tid efter det militärtjänstgöringen
upphört eller avbrutits. Bortsett från att enligt 1942 års krigsfamiljebidragsförordning
familjepenning, näringsbidrag och sjukbidrag vid hemförlovning
och hempermittering tills vidare skola utgå under 5 dagar utöver
tjänstgöringstid, som haft en varaktighet av minst 30 dagar, gälla alltjämt

Tisdagen den 30 maj 1944.

Nr 20.

Svar på interpellation. (Forts.)

i princip samma bestämmelser om förlängt bidrag som de år 1940 meddelade.
Innebörden av gällande bestämmelser i ämnet är, att familjebidrag kan beviljas
för viss1 ytterligare tid efter det att den värnpliktige hemförlovats eller
liempermitterats eller beviljats tidsbegränsad ledighet utan krigslön. Sålunda
kan, om särskilda skäl därtill föranleda, familjepenning, näringsbidrag och
sjukbidrag beviljas för ytterligare högst 20 dagar — utöver de 5 dagar, som
jag nyss nämnde —• samt bostadsbidrag för ytterligare högst 30 dagar. I fråga
örn bostadsbidrag är dock en viss begränsning häri stadgad1 för det fall, att
sådant bidrag utgått för längre tid än som motsvarar den värnpliktiges tjänstgöring.

I anslutning till de skäl, som arbetsmarknadskommissionen på sin tid anförde
till stöd för förslaget örn förlängning av den tid, varunder familjebidrag
må utgå, har kommissionen sedermera lämnat anvisningar angående tillämpningen
av ifrågavarande bestämmelser. Kommissionen har därvid inledningsvis
framhållit, att någon ovillkorlig rätt att erhålla förlängt familjebidrag
av det slag, varom i interpellationen är fråga, icke föreligger. För att komma
i åtnjutande av dylikt bidrag skall den värnpliktige eller hans bidragsmottagare
göra särskild framställning till familjebidragsnämnden, och denna har
att meddela beslut i ärendet med hänsyn till föreliggande omständigheter. Beträffande
familjepenning har kommissionen framhållit följande.

Skäl att medgiva familjepenning efter tjänstgöringen äro, att den värnpliktige
icke har möjlighet att omedelbart efter tjänstgöringens slut få återinträda
i eller få inkomst av sitt gamla arbete. Exempelvis kan det hända, att
det dröjer 14 dagar, innan arbetsgivaren ånyo kan taga honom i sin tjänst. I
sådant fall kan han vara i behov av familjepenning för sina familjemedlemmar
under visst antal dagar efter tjänstgöringens slut. Samma kail förhållandet
vara, om han visserligen får börja arbeta omedelbart men icke utfår sin första
avlöning förrän efter 14 dagar. 1 sådant fall kan han ha behov av att få
behålla familjepenningen under t. ex. en vecka efter tjänstgöringens slut. Förhåller
det sig däremot så, att den värnpliktige icke kan anses hava möjligheter
att erhålla arbete inom en tid av 20 dagar efter tjänstgöringens upphörande,
bör han icke beviljas familjepenning för denna tid, utan då bör han redan vid
tjänstgöringens slut hänvisas till att söka arbetslöshetshjälp. För värnpliktig
som anmäler sig till erhållande av arbetslöshetshjälp efter tjänstgöringens
slut gäller icke någon särskild karenstid.

Beträffande sjukbidrag har i anvisningarna uttalats, att samma regler skola
gälla som för familjepenning. Beträffande bostadsbidrag och näringsbidrag
har i huvudsak endast framhållits, att noggrann behovsprövning skall ske i
varje särskilt fall.

Arbetsmarknadskommissionens anvisningar sikta närmast på fall, då den
värnpliktige är hemmahörande i en kommun, där dagunderstödsverksamhet
med bidrag av statsmedel är medgiven. Kommissionen har räknat med att den
värnpliktige i ett sådant fall enligt gällande bestämmelser redan från och
med första dagen efter tjänstgöringens slut skall kunna få arbetslöshetshjälp
och att dylik! hjälp tillgodoser även den värnpliktiges eget behov,
vilket icke är fallet med familjebidrag, eftersom familjepenning kan utgå
endast för familjemedlemmar men icke för den värnpliktige själv.

Om däremot en värnpliktig, som är arbetslös efter avslutad milit ärt.jänstgöring,
måste hänvisas till beredskapsarbete och sådan hänvisning icke kan
ske i omedelbar anslutning till militärtjänstgöringens slut, så bör enligt min
mening hinder icke möta att bevilja förlängt familjebidrag. I sådant fall bör förlängt
bidrag, örn behov därav prövas föreligga, kunna beviljas för tiden från
tjänstgöringens upphörande, till dess beredskapsarbetet tager sin början, enligt

Nr 20.

Tisdagen den 30 maj 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

samma principer som för värnpliktig, som efter någon övergångstid kan återgå
till tidigare ar b c t s a ris tå 11 n i n g.

Från de nu angivna grundsatserna Ilar även arbetsmarknadskommissionen
i sin verksamhet utgått. Enligt vad jag inhämtat har personal från kommissionens
värnpliktshjälpsbyrå vid informationsföredrag för familjebidragsnämnderna,
som varit anordnade i samtliga län, lämnat upplysning härom.

För min del är jag emellertid beredd att gå ett steg längre. Jag kan icke
bestrida, att det för närvarande föreligger en lucka i systemet, när det gäller
samordningen mellan familjebidragen och arbetslöshetshjälpen. Denna lucka
sammanhänger dels med att alla kommuner ej lia rätt att bedriva dagunderstödsverksamhet
med bidrag av statsmedel, dels med att det i vissa fall tager
avsevärd tid att ordna kontantunderstöd även i kommuner med sådan rätt.
Jag bär den uppfattningen, att denna lucka bör fyllas på det sättet, att — i
fall, då beredskapsarbete ej ifrågakommer ■— även till den, som efter avslutad
eller avbruten värnpliktstjänstgöring är att anse såsom arbetslös, bör kunna
utgå förlängt familjebidrag till dess frågan örn kontantunderstöd hunnit ordnas.
Härvid måste man dock beakta två saker. För det första får man naturligtvis
icke överskrida de i krigsfamiljebidragsförordningen föreskrivna maximitiderna
för förlängt bidrag, nämligen 20 dagars förlängning för familjepenning
och 30 dagars förlängning för bostadsbidrag utöver den 5-dagarsperiod,
som jag förut talat om. För det andra skall utbetalningen av förlängt
bidrag givetvis föregås av behovsprövning i vanlig ordning. Familjebidragsnämnden
måste sålunda i varje enskilt fall undersöka, om särskilda skäl föranleda
till förlängning av bidragstiden. Det får alltså icke förekomma, att en
familjebidragsnämnd beviljar förlängt bidrag dåligt generella regler, som
fastställts av nämnden för alla värnpliktiga.

Jag vill i detta sammanhang påpeka, att blanketter till ansökan örn förlängt
familjebidrag såvitt möjligt bruka utdelas till de värnpliktiga i god tid före
en utryckning. Syftet är givetvis, att familjebidragsnämnden skall kunna
taga ställning till ansökan på ett tidigt stadium. På blanketterna finnes särskilt
angivet, att uppgift skall lämnas, huruvida den värnpliktige kan eller icke
kan beräknas erhålla civilt arbete inom tid, som kan överblickas. Örn nekande
svar lämnas, bör givetvis arbetslöshetskommittén skyndsamt underrättas, så
att den i sin tur snabbt kan vidtaga erforderliga mått och steg.

Den anordning, som jag här skisserat, bör enligt min mening kunna råda
bot för de olägenheter, som av interpellanten påtalats. Jag har förvissat mig
örn att bestämmelser av angivet innehåll komma att inflyta i de omarbetade
anvisningar till familjebidragslagstiftningen, som arbetsmarknadskommissionen
inom den närmaste tiden ämnar trycka och distribuera.

Härefter yttrade

Herr Petterson i Degerfors: Herr talman! Jag är statsrådet Sköld tacksam
för det svar jag fått på min interpellation. Jag hade nämligen hemställt örn
statsrådets medverkan till att få bort den där särbestämmelsen i krigsfamiljebidragsförordningen,
som faktiskt ställer den värnpliktige, som är arbetslös
vid hemkomsten från tjänstgöringen, i en sämre ställning än hans kamrater.
^ Jag mäste med tillfredsställelse konstatera, att med'' den tolkning, som
statsrådet givit bestämmelsen, och med de nya anvisningar, som, enligt vad han
gav tillkänna, skola komma, borde dessa tvistigheter vara bringade ur världen.
Statsrådet säger, att arbetsmarknadskommissionens anvisningar sikta närmast
på fall, då den värnpliktige är hemmahörande i kommun, där dagunderstödsverksamhet
med bidrag av statsmedel är medgiven, och denna tolkning biträder
också arbetsmarknadskommissionen. Jag måste ju säga att för min del blev

Tisdagen den 30 maj 1944.

Nr 20.

Svar på interpellation. (Forts.)

jag icke så litet förvånad, när jag först läste, att arbetsmarknadskommissionen
utgick ifrån samma grunder, då det gällde förordningen, som statsrådet gjorde
bär. Jag tänker närmast på en del tjänstemän och revisorer ute i landet, som ha
att övervaka familjebidragsnämndernas verksamhet. De ha sannerligen icke varit
inställda på detta utan ha mera betraktat såsom sin uppgift, att den skulle
uteslutande vara att söka taga ifrån den värnpliktige hans lagenliga understöd.
Jag vill i detta sammanhang säga, att man bör kanske se upp med det tjänstemannavälde,
som växt fram även på detta område. Det finnes till och med de,
som sökt hos privata arbetsgivare få till stånd konstlade avlöningsbestämmelser,
såsom förskottsutbetalningar på ännu inte invänta löner, för att kunna draga
ifrån den värnpliktige hans lagliga understöd.

Jag skall emellertid, herr talman, i detta samanhang, när jag fått ett så pass
hyggligt svar, icke bråka örn den snö, som föll i fjol. Jag är övertygad örn att
med det interpellationssvar jag fått skola säkert de tvistigheter och tråkigheter,
som givit sig tillkänna angående denna tolkning, snart vara ur världen.

Jag ber till sist att till herr statsrådet få uttala mitt tack för det positiva
svar jag erhållit.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden nr 25—
27, statsutskottets utlåtanden nr 145—-151, bevillningsutskottets betänkande
och memorial nr 40 och 41, första lagutskottets utlåtanden nr 35—42 samt andra
lagutskottets utlåtanden nr 43—48.

§ 6.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 304, i anledning av Kungl. Majda proposition angående ytterligare utgifter
för försvarsändamål å tilläggtstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44;

nr 305, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dels särskilda förmåner
för värnpliktiga vid tjänstgöring å ubåt, dels ock särskild gottgörelse till
vissa värnpliktiga för deltagande i minsvepningsarbete; och

nr 306, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Avlämnades följande motioner nämligen av:

herrar Lindberg och Håstad, nr 536 och 537, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 268, med förslag till civil för svarslag, m. m.j samt

herr Andersson i Malmö ra. fl, nr 538, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 268.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.15 em.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 20.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Onsdagen den 31 maj.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollen för den 24 innevarande maj.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 285, angående omorganisation av statens informationsstyrelse
m. m.

§ 3.

Föredrogos var efter annan och hänvisades till andra särskilda utskottet
följande på bordet liggande motioner, nämligen:

nr 536 och 537 av herrar Lindberg och Håstad; samt

nr 538 av herr Andersson i Malmö m. fl.

§ 4.

^endTvtrt?/- föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10, i anin''»/
onfåt- lening motion angående utredning örn åtgärder i syfte att förbilliga bygggärder
i syfte nadskostnaderna.

^byggnads-11 .1 en ino.m andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänkostnadema.
visad motion, nr 421, hade herr Nilsson i Stockholm m. fl. hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn en utredning i syfte
att förbilliga byggnadskostnaderna bl. a. genom stöd åt allmännyttiga företag
inom byggnadsämnesindustrien för uppnående dels av en av monopolbildningar
opaverkad prissättning på byggnadsmaterial och dels en skyndsammare
standardiseringsprocess beträffande tillverkningen av sådana material.

Utskottet hemställde, att andra kammaren för sin del måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Majit begära utredning enligt i motiveringen angivna
riktlinjer i syfte att förbilliga byggnadskostnaderna.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Ljungberg och Sveningsson, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen utvisade;

2) av fru Hydit Munch af Rosenschöld, som ansett, att viss i reservationen
angiven del av utskottets motivering bort utgå.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Ljungberg: Herr talman! Till det föreliggande utskottsutlåtandet ha
herr Sveningsson och jag anfört en reservation. Vi lia ansett, att åt motiveringen
till utskottets hemställan i vissa avseenden bort givas en annan lydelse
än vad utskottsmajoriteten angivit. Innan kammaren fattar sitt beslut, skall

Onsdagen den 31 maj 1944.

Nr 20.

Motion angående utredning om åtgärder i syfte att förbilliga byggnadskost naderna.

(Forts.)

jag därför tillåta mig stryka under några av de synpunkter, som varit vägledande
för herr Svenningssons och mitt ställningstagande i frågan.

I motionen har framhållits, att byggnadsmaterialen ingå såsom en väsentlig
del av totalkostnaden för ett bygge och att prisbildningen på dessa produkter
följaktligen — som det heter i motionen —- i icke föraktlig grad måste påverka
priserna på den färdiga varan. Enligt motionärernas uppfattning är
det därför främst, eller rättare sagt uteslutande, på materialsidan man skall
sätta in sina ansträngningar för att förbilliga byggnadskostnaderna. Men man
driver i motionen detta ensidiga betraktelsesätt ännu längre och fäster i fortsättningen
uppmärksamheten enbart vid sådant byggnadsmaterial, som tillverkas
av större företagsenheter eller av med varandra i försäljningshänseende
samverkande företag. Det göres i motionen gällande, att dessa s. k. monopolföretag
i stor omfattning missbruka sin ställning till att uttaga oskäligt höga
pris på sina produkter.

Av den utredning, som under utskottets behandling av motionen företagits,
har emellertid framgått, att för ett typiskt bostadshus i Stockholm — det s. k.
indexhuset — kartellbundna material före kriget representerade endast ca
15 % av totalkostnaden, inklusive tomt men utan byggmästararvode. Denna
siffra ger en uppfattning örn i hur hög grad motionärerna medvetet begränsat
sitt synfält på möjligheterna att förbilliga byggnadskostnaderna. Härtill kommer,
att de påståenden örn oskälig prissättning från kartellernas sida som
gjorts i motionen icke kunnat verifieras. Att de äro i hög grad överdrivna har
emellertid med all tydlighet framgått. Det är därför redan på förhand uppenbart
att resultatet skulle komma att bli skäligen magert, örn man följde motionärernas
förslag att inrikta en utredning enbart pa vissa avsnitt av materialsidan.
Detta har också under frågans behandling i utskottet kommit att
stå klart för utskottsmajoriteten med två av motionärerna i spetsen.

Men även örn den utredning, som utskottsmajoriteten nu föreslår skall komma
till stånd, icke blir så topphuggen som motionärerna tänkt sig, blir den dock
icke på långt när tillräckligt omfattande för att tillvarataga alla de möjligheter
av praktisk betydelse, som kunna föreligga till förbilligande av byggnadskostnaderna.
Skall man taga itu med utredning av denna otvivelaktigt
mycket viktiga fråga, bör man försöka att gå till botten med den. Det är
• åt denna uppfattning vi i den här åsyftade reservationen velat ge uttryck.

Yi ha sålunda framhållit vikten av att åtgärder vidtagas för att underlätta
att framsteg, som göras på det byggnadstekniska och byggnadsekonomiska
området, snarast möjligt komma till sin rätt i det praktiska livet. Det har
nämligen många gånger visat sig svårt att få nyheter på dessa områden att
slå igenom. Åtskilliga omständigheter kunna lia bidragit härtill. Sålunda äro
ackordsatserna avvägda efter hävdvunna material. Örn ett nytt material skall
införas, som är mera lättarbetat än tidigare använt, bör denna egenskap tydligen
komma till uttryck genom motsvarande förändring i prissättningen på
arbetet. Blir så icke fallet, kan det nya materialet icke slå igenom, i synnerhet
som det många gånger i anskaffning ställer sig dyrbarare än ett tidigare
använt och det således främst är dess arbetsbesparande egenskaper sorn skulle
ge det företräde. Mellan parterna för arbetsmarknaden ha vissa anordningar
träffats flir att nå överenskommelse örn prissättningen i sådana fall, roen det
iir förklarligt att man på arbetarsidan härvid känner en viss tveksamhet inför
det oprövade och därför visar stor återhållsamhet.

Vi lia. därför i reservationen velat framhålla, att de nuvarande anordningarna
på detta område icke alltid äro tillfredsställande utan verkat hämmande
på utvecklingen. Yi ha påpekat, att en på bredare bas organiserad byggnads -

Nr 20.

Onsdagen elen 31 maj 1944.

Motion angående utredning om åtgärder i syfte alt förbilliga byggnadskost naderna.

(Forts.)

forskning borde kunna, undanröja svårigheterna. Det är anledning att framhålla,
att samma synpunkt på detta avsnitt av problemet har anlagts av byråchefen
Alf Johansson i hans i samband med efterkrigsplaneringen verkställda
utredning angående bostadsproduktionens förutsättningar efter ett vapenstillestånd.
Flan uppställer som mal för löneproblemet inom byggnadsindustrien
bl. a. undanröjande eller förhindrande av sådan ackordsprissättning som är
hinderlig för tekniska framsteg inom byggnadsverksamheten.

Naturligtvis är fältet för förbilligande åtgärder i själva tillverkningsproceduren
dock betydligt vidare. Yi ha i reservationen påpekat, att arbetslönerna
tagna tillsammans bade för materialframställningen, transporterna och
prestationerna på själva byggnadsplatsen utgöra den ojämförligt största delen
av byggnadskostnaderna. Det förefaller oss klart, att man inte vid utredningen
av möjligheterna till förbilligande av byggnadskostnaderna får bortse
från detta dominerande område. Vi framhålla sålunda att arbetsstudier över
hela det fält, varöver byggnadsproduktionen med sina förgreningar spänner,
kunna väntas lämna gynnsamma resultat och att den blivande utredningen
därför bör ägna denna del av frågan livlig uppmärksamhet. Även i detta
avseende lia de i reservationen anförda synpunkterna stöd i byråchefen Johanssons
förutnämnda utredning. Harn framhåller däri vikten av att genom
arbetsstudier konstatera fördelar och olägenheter i tekniska och ekonomiska
avseenden hos brukliga produktionsmetoder samt att med ledning av vunna
erfarenheter giva riktlinjer för byggnadsproduktionens rationalisering, överhuvud
taget^är det, som byråchefen Johansson understryker, otvivelaktigt att
resultaten från byggnadsforskningen komma att få vittgående konsekvenser för
bostadshusens byggnadskostnad. I byråchefen Johanssons utredning lämnas
för övrigt en ganska fullständig katalog över de punkter, på vilka en undersökning
av möjligheterna att förbilliga byggnadskostnaderna bör sätta in sina
ansträngningar, en katalog som bör uppmärksammas och beaktas, när direktiven
för utredningen skola skrivas.

oEhuru utskottsmajoriteten med all rätt säger sig icke lia kunnat bilda sig
någon bestämd uppfattning om att monopol- och kartellbildningar inom byggnadsämnesindustrien
fördyrat byggnadskostnaderna, bär utskottsmajoriteten
icke dragit sig för att understryka att för brytandet av icke önskvärda monopol
samhällets effektiva ekonomiska stöd kan komma att erfordras. Liksom motionärerna
rekommenderar utskottsmajoriteten att s. k. allmännyttiga företag
igångsättas och drivas. Vad som menas med sådana allmännyttiga företag lämnar
motionen upplysning örn. Där exemplifieras nämligen detta såsom av kooperationen
organiserade företag. Det statliga stöd, som utskottsmajoriteten
vill skall komma dylika företag till del, måste ju rimligtvis förutsättas få
karaktären av ren subvention. Några svårigheter för de kooperativa företagen
att själva finansiera sina tor ändamålet erforderliga anläggningar föreligga
nämligen som bekant icke. De lia många gånger gjort större affärer än så utan
att behöva någon hjälp utifrån. Det är klart, att en statlig subvention till dylika
företag — åtminstone örn den blir tillräckligt rundhänt utmätt, och det har
man ingen anledning att betvivla, att den skulle bli — måste medföra, att de
producerade varorna kunna försäljas till konsumenterna till ett lägre pris än
motsvarande varor, tillverkade av företag som skola bära sig själva. Men
någon förbilligad produktion åstadkommer man sannerligen icke på det sättet.
Tvärtom visar all erfarenhet och för övrigt också det sunda förnuftet, att produktionen
på det sättet i längden blir dyrbarare, av det enkla skälet, att man
kopplar av tvånget att oupphörligt hålla sig på toppen av effektivitet för att
bestå i konkurrensen. Det är nämligen att märka, att mycket få byggnads -

Onsdagen den 31 maj 1944.

Nr 20.

Motion angående utredning om åtgärder i syfte att förbilliga byggnadskost naderna.

(Forts.)

material äro allenarådande på marknaden även örn tillverkarna liro sammanslutna
i karteller. De olika byggnadsmaterialen, tillverkade i fria företag, konkurrera
nämligen inbördes: tegel mot betong, järn och trä mot armerad betong,
taktegel mot plåt och andra beläggningsmedel etc.

Vad man i bästa fall skulle kunna lyckas åstadkomma med sådant statligt
stöd åt av motionärerna och utskottsmajoriteten avsedda »allmännyttiga företag»
vore, att en del av de verkliga produktionskostnaderna ej komme till synes
i kostnaderna för byggnaden. Men de skulle i stället med förstärkt styrka
ge sig tillkänna på skattsedlarna. Och så skulle man dessutom kunna, örn lyckan
vore god, taga död på en hel del enskilda företag. Icke minst det sista förefaller
att vara motionärernas innersta, ehuru ej uttalade önskan. Vi hålla på
vår sida före, att det enskilda näringslivet i långt högre grad än statssubventionerade
företag kan göra anspråk på benämningen »allmännyttiga»^

Ännu en sak i utskottsmajoritetens utlåtande vill jag något uppehålla mig
vid. Där talas örn oskäliga mellanhandsvinster och det anmärkes på att mellanhandsvinst
t. o. m. synes kunna uppbäras även i sådana fall, då inköpen göras
av förbrukaren direkt hos producenten. I den mån dylikt förekommer, är det,
säger utskottsmajoriteten, oftast obefogat. Detta uttalande vittnar örn rätt liten
kännedom örn de förhållanden, under vilka handeln bedrives. När en producent
säljer sin vara, lämnas i regel ingen kredit utan betalning skall erläggas inom
trettio dagar eller kanske t. o. m. kortare tid. En återförsäljare måste således betala
enligt dessa villkor. När han i sin tur säljer varan till en entreprenör, fordrar
köparen däremot i regel kredit. Alldeles speciellt gäller detta inom byggnadsbranschen,
där en stor del av de kalla pengarna inte komma pa bordet förrän
byggmästaren, som byggt huset, lyckats sälja den färdiga byggnaden. Den
kredit, som återförsäljaren sålunda får lämna, är för honom förenad både
med kostnader och framför allt med risker, som man, efter vad erfarenheten
visar, inte skall underskatta inom den bransch, som här är i fråga. Detta förhållande,
naturligtvis i förening med övriga kostnader för verksamheten och
ersättning för det nedlagda arbetet, konstituerar ett högre pris hos återförsäljaren
än hos producenten. När återförsäljaren kalkylerar sitt pris, måste
han räkna med en viss omsättning och en viss sannolik genomsnittlig
sammansättning på sitt klientel ur kreditsynpunkt. Örn nu förbrukaren
vänder sig direkt till tillverkaren för sitt inköp, rubbas uppenbarligen
förutsättningarna för återförsäljarens priskalkyl i detta avseende.
Hans omsättning blir mindre än han beräknat och till yttermera visso
försämras den genomsnittliga nivån på hans kunder. Det år nämligen bara de
ekonomiskt säkraste av dessa, som med hopp örn framgång kunna vända sig
till producenten direkt. Denne köpare måste nämligen vara beredd att göra
affären på de konditioner, som producenten erbjuder, nämligen kontantbetalning.
Det är klart, att en sådan företeelse, örn den bleve allmän, mäste medföra
avbräck för återförsäljaren och göra det omöjligt för honom alf tillhandahålla
varan för det pris. varom han på andra grunder överenskommit med producenten.
För att skydda sig häremot måste lian begära antingen afl; producenten
ej gör direktaffärer med förbrukaren eller också att lian erhåller viss
provision även på dylik försäljning. Fr sund affärssynpunkt kan jag principiellt
sett icke finna något att erinra mot ett sådant tillvägagångssätt.
Jag kan därför ej dela utskottsmajoritetens tillspetsade uttalande i detta avseende.

I reservationen taga, vi darfur avsfand fran utskottsmajoritetens alltför
kategoriska, fördömande av mellanhandens verksamhet, och villkor. Däremot
är det naturligtvis av vikt, att mellanhänderna icke erhålla större ersättning

Nr 20.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Motion angående utredning om åtgärder i syfte att förbilliga byggnadskost naderna.

(Forts.)

än som motsvaras av deras arbete, omkostnader och risker för verksamheten,
vilket också i reservationen angives.

Vidare har i reservationen liksom i utskottsutlåtandet uppmärksamheten
fästs vid de ringbildningar — oftast av lokal karaktär —• som då och då kunna
spåras framför allt inom installationsverksamheten. Deras tillkomst gynnas
av att utövarna inneha auktorisation av statlig eller kommunal myndighet.
hill är det klart, att sadan auktorisation i och för sig är nödvändig, men missbruk
av ställningen synes kunna i varje fäll begränsas, örn auktorisationen
icke vöre alltför lokalt inskränkt. Helst borde den omfatta hela landet. Man
tycker ju, att en person, som befunnits kompetent att göra exempelvis vattenledningsinstallationer
i Stockholm, också borde kunna anförtros en liknande
uppgift i någon mindre ort, var denna än vore belägen inom landet. Att så
emellertid icke utan vidare är fallet sammanhänger med att speciella och
varandra olika bestämmelser örn hur sådan installation skall utföras gälla i
olika städer och samhällen och att därför i regel endast på orten befintliga
entreprenörer begåvas med tillstånd att utföra arbete. Bleve bestämmelserna
likartade, undanrycktes grunden för den lokala auktorisationen. Därmed öppnades
vägar för den fria konkurrensen och beskures möjligheterna till lokal
ringbildning. Jag vill tillägga, att dessa ringbildningar väl oftast icke äga
bestånd under någon längre tid. Det är främst i vissa konjunkturlägen som
frestelsen att bilda dylika ringar gör sig gällande. Ett omslag i konjunkturen
spränger i regel ringen. För närvarande torde sålunda inom rörinstallationsverksamheten
ringbildning ej förekomma. Men det hindrar icke, att det är viktigt
att förhindra deras tillkomst under alla förhållanden.

Alla avarter inom byggnadsverksamheten måste bekämpas liksom inom all
annan verksamhet. Däremot Ira vi som förenat oss i den här ifrågavarande
reservationen intet att invända. Men det är viktigt att man icke genom ogrundade
eller överdrivna påståenden föranleder, att problemställningen redan från
början blir skev. Det Ira vi i reservationen velat undvika. Vi ha, såsom jag i
det föregående sökt påvisa, angivit av motionärerna och utskotts majoriteten
förbisedda områden, som den blivande utredningen med utsikt till fruktbringande
resultat bör omfatta. Framför allt ha vi velat fästa uppmärksamheten
vid lönekostnadens helt dominerande betydelse i detta sammanhang,
och att man fördenskull icke får gå förbi denna sida av saken i den utredning
som nu ifrågasättes. Säsongutjämningen har — som även utskottsmajoriteten
påpekar — sin givna betydelse, men problemet har mycket vidare aspekter.
Icke minst för landsbygdens^ byggnadsfråga är som bekant så förhållandet.
Utredningen^bör taga sikte på alla tänkbara och rimliga åtgärder, som kunna
komma i fråga för att na målet förbilligande av byggnadskostnaderna. Det
är, som jag förut sagt, åt denna uppfattning vi i den här ifrågavarande reservationen
velat ge uttryck.

Under hänvisning till det anförda tillåter jag mig, herr talman, att yrka bifall
till den av herr Sveningsson och mig avgivna reservationen.

Fru Rydh Munck af Rosenschöld: Herr talman! Jag har i utskottet anslutit
mig till majoritetsutlåtandet så när som på det stycke på sidan 3, vilket
såsom en åtgärd att bryta icke önskvärda monopol anvisar — jag använder
utskottets ord ett »samhällets effektiva ekonomiska stöd ... exempelvis för
igångsättande eller upprätthållande av allmännyttiga företag särskilt inom
byggnadsämnesindustrien», vilket stycke jag önskar utbrutet ur motiveringen.

Jag anser nämligen att utskottet redan i föregående stycke i sitt utlåtande
utrett sitt ställningstagande till monopol-, kartell- och ringbildningen. I och

Onsdagen den 31 maj 1041.

Nr 20.

Motion angående utredning om åtgärder i syfte att förbilliga byggnadskost nad

erna. (Forts.)

med att man där sagt ifrån att man vill bryta vad som i detta avseende är
osunt, ger man enligt min mening den tilltänkta utredningen direktiv nog.
Det heter nämligen i utlåtandet: »Örn sålunda utskottet icke anser alla sammanslutningar
av kartellkaraktär vara av ondo, föreligga å andra sidan så pass
många uppgifter örn att de missbrukats, att även detta.problem bör bli föremål
för en klarläggande undersökning. Denna kan möjligen leda till krav örn
att redan förefintlig lagstiftning bör skärpas men kanske ock till att särskilda
bestämmelser i fråga örn byggnadsverksamheten kunna befinnas mera lämp -

Liffor.r/

Det finns såvitt jag förstår andra vägar att kontrollera dessa företeelser
än genom en statens direkta företagsamhet på materialtillverkningens område,
vilken, örn den skall drivas affärsmässigt, knappast torde kunna fa ned priserna
lägre än den fria konkurrensen kan och som •— om den skall subventioneras
-— kommer att alltför hårt pressa den fria företagsamheten, vilken i
sin tur, det får man inte glömma, har sina risker att ta. Det är ett sadant
tillvägagångssätt som jag och det parti jag representerat i utskottet äro mot -

När det på visst håll i pressen sagts att folkpartiet inte velat ta ståndpunkt
mot de här påtalade osunda affärsmetoderna, är detta verkligen att
göra svart till vitt. Skribenten i fråga synes knappast ha läst hela utskottsutlåtandet,
när han kan komma till denna uppfattning, övertygar inte mitt
instämmande i största delen av utskottsutlatandet örn folkpartiets ställning
i frågan, torde full visshet kunna vinnas genom ett studium av den 1939
väckta folkpartimotionen i samma fråga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan med den
av mig gjorda reservationen beträffande motiveringen.

Herr Nilsson i Stockholm: Herr talman! I många avseenden kan vårt land
betraktas som ett föregangsland. Skönhetsfläckar ha emellertid inte saknats,
och till dessa höra bl. a. vart folks bostadsstandard. Pa detta avsnitt kunna vi
tyvärr räknas till de sämst rustade bland västerlandets nationer. o

'' Familjebostäderna äro ur såväl praktisk som hälsosynpunkt för tränga.
Jämförelser med våra allra närmaste grannländer ge övertygande bevis »arom.
I Stockholm utgör mer än hälften av alla lägenheter bara ett rum och kok,
medan exempelvis Köpenhamns lägenhetsbestand endast till 8 A utgöres av
enrumslägenheter. 43 % av stockholmsbarnen och 1,7 % av k öp en h arn ns barn en
växa upp i bostäder med detta begränsade utrymme. Enrumslägenheten i Stockholm
betingade före kriget samma pris som trerumslägenheten i Köpenhamn.
Villigt skall medgivas att exempelvis olikheten i grundförhållandena kan medverka
till dessa prisskillnader. En dylik förklaring är dock icke tillfyllest,
och problemet har en sådan storleksordning att det icke utan vidare kan förbigås
Så länge nämligen hyrorna förbli vid nuvarande höga nivå, kommer
målsättningen för en höjd bostadsstandard att vara en guldskimrande önske penning.

.. . , .....

Det är därför ganska naturligt att utskottets samtliga ledamöter aro overens
med motionärerna örn att en sänkning av byggnadskosl naderna är ett vitalt
intresse för vårt folk. Vidare är man ense örn att byggnadsindustrien med
största, sannolikhet kommer att bli av dominerande betydelse för konjunkturutvecklingen
under efterkrigstiden. Av vikt är därför att förutsättningarna
för byggnadsindustriens bedrivande bil sådana, att produktionen kan fortgå
under gynnsammast möjliga förutsättningar.

Jag skall villigt medge att utskottsbehandlingen ådagalagt att motionärernas

Nr 20.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Motion angående ''utredning om åtgärder i syfte att förbilliga by g gnadskost naderna.

(Forts.)

yrkande är något för snäve tilltaget. De sikta nämligen bl. a. på en av monopolbildningen
opaverkad prissättning på byggnadsmaterial oell på en skyndsammare
standardisering beträffande tillverkningen av sådant material.

Vad den senare frågan angår är utskottet enigt om att många byggnadsdetaljer
kunde standardiseras, vilket i sin tur kunde medföra möjligheter för
serietillverkning med däravjöljande lägre kostnader. Av standardiseringskommissionens
yttrande framgår att ett påskyndande av standardiseringen närmast
är en anslagsfråga. Utskottet har därför uttryckt förhoppningen att medel
skola ställas till kommissionens förfogande för ett snabbare bedrivande av
detta arbete.

Enligt upplysningar som utskottet inhämtat uppstå vissa svårigheter vid
införandet av de standardiserade varorna vid byggnadsproduktionen. Tydligt
är att alla åtgärder böra tillgripas för att undanskjuta dylikt motstånd.
Salunda har man papekat att en viss detalj kan vara påbjuden i somliga
byggnadsordningar men helt förbjuden i andra. Att detta måste medföra, avsevärda
olägenheter och verka fördyrande är uppenbart. Vi ifrågasätta därför
örn'' icke de lokala byggnadsordningarnas bestämmelser såvitt möjligt kunde
ersättas med en för hela riket omfattande ordning, som på lämpligt sätt kunde
inarbetas i byggnadsstadgan.

Likaså är utskottet enigt om att de stadsplanelagda samhällena på ett effektivare
sätt skulle kunna handlägga stadsplaneärenden. Om en stadsplan utformas
så, att exempelvis en viss serietillverkning av hus möjliggöres, bör detta
kunna medföra både billigare byggnadskostnader och billigare driftkostnader
för de färdiga husen. Att den saken bör utredas, därom råder ingen tvekan.
Att rationaliseringen skall omfatta också en på olika områden mera genomförd
maskindrift eller användande av för varje ort och byggnad lämpligaste
och billigaste material och arbetsmetoder är också klart. Då emellertid föredragningarna
för utskottet givit vid handen, att byggnadsindustriens nuvarande
organisation försvårar önskvärda rationaliseringsåtgärder, bör utredningen
även omfatta detta problem.

Så långt äro utskottets ledamöter eniga. Därmed är det emellertid: också
slut på enigheten. Reservanterna ha icke kunnat vara med örn utskottsmajoritetens
utformning av yttrandet angående monopol- och kartellbildningarna.
Man medger att varandra motsägande uppgifter kommit till uttryck såväl i
yttranden över motionen som vid de muntliga föredragningar, vilka gjorts inför
utskottet. Av vikt är, enligt mitt förmenande, reservanternas medgivande att
dylika sammanslutningar i vissa fall förekomma inom byggnadsindustrien liksom
inom andra branscher De äro icke ensamma om denna sin uppfattning. I nära
nog samtliga de yttranden utskottet tagit del av göres samma medgivande.

Statens byggnadslånebyrå hänvisar till 1934 års byggnadsindustrisakkunnigas
påstående att i vårt land kartell- och trustbildninga.r ha en betydande utbredning
bland leverantörer av byggnadsmaterial. Vidare säger byrån att
man knappast undgått intrycket, att under 1920-talet byggnadsmaterialens
prisutveckling hade starka monopolistiska inslag. I likhet med motionärerna
utgår man ifrån att den prispolitik som tillämpas av priskontrollnämnden,
särskilt från hösten 1942, inneburit, att i vissa fall tidigare bestående vinstmarginaler
krympts och att möjligheterna att utnyttja monopolställningen reducerats.
'' I vilken grad monopolinslag förekom i prisbildningen på byggnadsmaterial
under åren omedelbart före kriget eller nu förekommer är omöjligt
att angiva med ens en blygsam grad av kvantitativ bestämdhet utan mycket
ingående undersökningar.

Vidare hänvisas till 1936 års näringsorganisationssakkunniga som säga:

Onsdagen den 31 maj 1944.

Nr 20.

Motion angående utredning örn åtgärder i syfte att förbilliga by g gnadskost naderna.

(Forts.)

»Uppgifterna rörande företagens redovisade vinster och de starka skäl som
tala för antagandet, att de verkliga vinsterna varit väsentligt större, gör sannolikt
att monopolställningen i ej ringa utsträckning påverkat prissättningen.»
Men även näringslivets egna organ göra betydelsefulla medgivanden på denna
punkt, som i det väsentliga bestyrka de uppgifter som lämnats i motionen.
I anslutning till 1936 års näringsorganisationssakkunnigas yttrande säger exempelvis
Stockholms handelskammare: »Visserligen framgår av den här lämnade
schematiska översikten, att gemensamma försäljnings- oell prisavtal förekomma
såväl inom produktion som distribution av byggnadsmaterial. Detta
är dock icke något för denna bransch betecknande utan förekommer inom snart
sagt alla grenar av det moderna näringslivet.»

Det har naturligtvis aldrig varit motionärernas mening att bestrida detta.
Att vi önskat skärpt samhällskontroll just på byggnadsindustriens område beror
på det stora stöd staten lämnar bostadsproduktionen. I sin egenskap av
kreditgivare är det enligt mitt förmenande statens skyldighet att skaffa sig
garantier för att medlen användas på effektivast möjliga sätt och att följaktligen
prissättningen icke ofördelaktigt påverkas av otillbörliga intressen.

Men jag går vidare. Skånes handelskammare vill icke förneka, »att fall ha
förekommit och alltjämt förekomma, där leverantörer av byggnadsmaterial genom
ömsesidiga överenskommelser begränsat konkurrensen och skapat en monopolistisk
prisbildning».

Stockholms byggmästareförening yttrar följande: »Att prisöverenskommelser
förekomma på byggnadsmaterialmarknaden är känt, liksom att dylika
överenskommelser förekomma på de flesta andra områden såväl vad angår
varor som tjänster. Fastän i begränsad omfattning förekommer väl även, att
tillverkningen av i viss utsträckning oumbärliga material behärskas av ett och
samma företag, som därmed intager en faktisk monopolställning med de möjligheter
som denna kan medföra i fråga om prissättningen. — — — Föreningen,
som icke i likhet med t. ex. de statliga prisövervakningsorganen har
möjlighet att granska underlaget för prisberäkningen, anser sig för sin del
icke hava tillräckligt material för att kunna med säkerhet bedöma, huruvida,
och i så fall i vilken omfattning, en, dylik politik tillämpas.»

Nu tycker man att alla dessa yttranden skulle leda till en önskan om att
saken ingående måtte utredas. Motionärerna, och detta gäller även utskottet,
önska ingenting annat än klarhet örn det verkliga läget. Vi vilja med andra
ord skaffa oss den säkerhet som erfordras för att bedöma i vilken omfattning
den här påtalade prispolitiken tillämpas. Därför kan man inte frigöra sig från
känslan av att det smakar något av de obotfärdigas förhinder, då man från,
reservanternas sida medger att det säkerligen finns företeelser av här angiven
art, men samtidigt motsätter sig utredningskravet just på denna punkt.

Reservanterna vilja inte vara med örn att samhället skall lämna ekonomiskt
stöd för igångsättande eller upprätthållande av allmännyttiga företag inom
byggnadsämn,esindustrien till brytande av ett monopol, som otillbörligt utnyttjar
denna sin ställning. Det är nämligen endast när det gil Iler detta alternativ
som motionärerna och också utskottet ha velat att man skall tillgripa denna
utväg. Jag kan inte inse varför man behöver skygga för en dylik utväg i ett
fall, där egennyttan påtagligt triumferat över samhällsnyttan. Reservanterna
äro för övrigt inte ensamma om sin mening att det principiellt icke finns något
att anmärka på en utveckling fram mot samverkan mellan företag och .större
företagsenheter. Såväl utskott som motionärer medge att monopolbildningar
finnas, som medfört rationellare drift och lägre produktionskostnader, även
om prissättningens skälighet icke heller flir deras vidkommande nied någon

Nr 20.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Motion angående utredning om åtgärder i syfte att förbilliga by g gnadskostnaderna.
(Forts.)

större säkerhet kunnat kontrolleras. Vi vilja bara med hjälp av de s. k.
allmännyttiga företagen sätta en spärr för faran att kartellbildningarna skola
utnyttja sin ställning till en mot allmänhetens intressen stridande prispolitik.

Här har sagts att samarbete företagarna emellan kan fördelaktigt påverka utvecklingen.
^ Det är otvivelaktigt riktigt. Motsatsen kan emellertid också äga
rum. Fastlåsta priser är ingen privat angelägenhet. Klart är att de ur konsumenternas
synpunkt äro förkastliga. De kunna nämligen även motverka det
tekniska och samhälleliga framåtskridandet: billigare driftmetoder genomföras
icke, därför att de icke äro obetingat nödvändiga. På längre sikt kunna
restriktioner av här angiven art leda till långsam kvävning, skulle jag vilja
säga. Någon har myntat uttrycket »privat oföretagsamhet», alltså i motsats
mot offentlig företagsamhet. Den karakteristiken är träffande för den monopolkapitalism,
som begår den oförlåtliga synden att stagnera, att söka säkerhet
i stabilitet och att undvika alla risker.

Kooperativa förbundet är inne på denna företeelse i sitt yttrande. Förbundet
anför att monopolen inverka fördyrande på ett sätt som icke namnes i motionen.
Det ligger nämligen icke i monopolens intresse att införa nya, bättre
och billigare material i stället för nu gängse. Därigenom komma material och
konstruktioner av äldre typ, som med nuvarande tekniska resurser borde kunna
ersättas med bättre och billigare, att fortfarande användas.

Reservanterna anföra, att det är svårt att få klarhet, huruvida monopol och
därav följande prisöverenskommelser förekomma. Det är alldeles riktigt, och
vid föredragningarna inför utskottet ha också rätt motsägande uppgifter lämnats.
Ett illustrativt exempel är fönsterglaskartellen, om vilken exempelvis industriförbundet
gör gällande att den numera har upplösts. Kooperativa förbundet
däremot påpekar att en stor företagare inom byggnadsverksamheten, i
Stockholm, nämligen Fackföreningarnas byggnadsproduktion, så sent som
1942 i samband med till fönsterglaskartellen framförda krav om prisreduktioner
avstängdes från leveranser av fönsterglas. Företaget tog kontakt med
Kooperativa förbundet i ärendet, och sedan förbundet verkställt preliminära
undersökningar om förvärv av ett fönsterglasbruk, avstod fönsterglaskartellen
från att fullfölja den planerade avstängningsaktionen. Enligt i dag inhämtade
uppgifter kan emellertid nämnda byggnadsföretagare i Stockholm ännu icke
erhålla sitt fönsterglas den närmaste varuvägen från producenten utan måste
begagna sig av fördyrande omvägar.

Men så tyda också utdelningarna på att priserna äro påverkade av kartellöverenskommelser.
Jag kan bara nämna att A.-B. Emmaboda glasverk under
åren 1937—1942 haft en utdelning på respektive 6. 8, 8, 10. 20 och 20 %.

En annan företeelse av mindre önskvärd karaktär är de förlängda varuvägarna,
som ofta uppstå på grund av att de kartellsammanslutna producenterna
eller tillverkarna endast leverera till av dem utvalda mellanhänder. När leverans
sker till andra sättes priset högre, vilket i praktiken är detsamma som att
göra det omöjligt för alla andra mellanhänder att leverera än dem som äro
godkända av fabrikant- och mellanhandsorganisationema. Reservanterna äro
på den punkten vida försiktigare än utskottsmajoriteten. De säga, att mellanhänderna
icke skola få större ersättning än som rimligen motsvarar deras arbete
och risker för verksamheten. Det är klarsynt och obestridligt, och jag
skall inte heller rikta mig mot denna formulering. Utskottet däremot slår fast,
att det rent principiellt torde vara oriktigt, att de kartellsammanslutna producenterna
eller tillverkarna endast leverera till av dem utvalda mellanhänder.
Vi ha därvid stött oss på bl. a. det yttrande, som tillställts utskottet av Stockholms
byggmästareförening. Föreningen säger, att »ett förbilligande av bygg -

Onsdagen den 31 maj 1944.

Nr 20.

Motion angående utredning om åtgärder i syfte att förbilliga byggnadskost nadernti.

(Forts.)

naclskostnaderna borde kunna uppnås genom viss omläggning av handeln med
byggnadsmaterial». »Byggnadsf öre tagarna äro i regel storförbrukare, och leveranserna
ske i stor utsträckning direkt från fabrik till bygge eller byggnads
företagares lager. Trots detta måste på grund av överenskommelser mellan
fabrikanter och sammanslutningar på handelns område leveranserna i stor utsträckning
gå över mellanhänder, som ofta i praktiken icke hava annan funktion
i sammanhanget än att lyfta sin avans.» Det är den på området sakkunniga
byggmästarföreningen, som uttalar sig så kategoriskt.

Jag kan ta ett exempel ur verkligheten. En storbyggmästare får en dag
besök av en herre som säljer gasspisar. Agenten representerar ett bruk, som
tillverkar sådana och som gärna vill genom direkta besök hos kunderna hålla
sina konkurrenter stången. Besöket ger denna gång ett utmärkt resultat. Byggmästaren
tecknar order på ett större parti spisar för några stora bostadsbyggen.
Spisarna levereras också direkt från fabriken till byggmästaren. Så långt
har allting gått riktigt och normalt. Men en dag kommer räkningen — inte från
fabriken utan från en järnhandlare. Denne har visserligen ingenting haft med
affären att skaffa, men lian representerar fabrikanten inom försäljningsområdet,
och han skall lia sin vinst på varje gasspisaffär i den staden. Onekligen
lätt förtjänta pengar och knappast hänförbart till begreppet »ersättning som
rimligen motsvarar arbetet och riskerna».

Men det är inte bara med gasspisar sådana affärer göras. Inom järnvarubranschen
—• det anföres av såväl Kooperativa förbundet som den förut nämnda
byggmästarföreningen — existerar ett välorganiserat samarbete mellan tillverkare,
grossister och detaljister. Varorna tvingas att gå _ den långa. vägen
över mellanhänderna, även örn en annan väg vore mera praktisk och billig. Och
det görs verkligen pengar på det samarbete, som råder inom vissa branscher!
Man kan få en föreställning därom genom att studera den årligen utkommande
»Svenska Aktiebolag», där en del knapphändiga uppgifter ges örn olika företags
ekonomiska ställning. En av landets största grossister i järnhandelsbranschen
är Halmstads Järnvaruaktiebolag. Det hade 1917 ett aktiekapital på 200 000
kronor. Sedan dess ha under årens lopp inte mindre än 1 600 000 kronor utdelats
som gratisaktier, varigenom aktiekapitalet stigit till 1 800 000 kronor.
Av dessa ha 600 000 tillkommit under kriget. Men därtill kommer utdelningen
på aktierna. Trots urvattningen av aktiekapitalet genom gratisemissioner
voro utdelningarna under åren 1929—1936 8 procent, 1937—1941 10 procent
och 1942 7 procent. Är det den ersättning, som rimligen motsvarar arbetet och
riskerna, enligt det begrepp som reservanterna bär velat ge uttryck åt?

Beträffande de lokala ringbildningarna har jag också några färska exempel
att anföra. Jag kan nämna att beträffande elektriska installationer — det
är ett exempel från de allra senaste dagarna — har man för en viss lägenhetstyp
räknat med ett pris av 521 kronor per lägenhet. Jag kan emellertid
nämna att på en C-ort i Småland, där man använder sig av samma lägenhetstyp,
var det lägsta anbudet kr. 828:67 och det högsta kr. 898:33 per lägenhet.
Där har man således betydligt billigare kostnader men betydligt dyrare priser.
Beträffande rörinstallationer kan jag också nämna, att för någon tid sedan lämnades
ett lägsta anbud på 95 000 kronor på en ort i Småland. Det fanns fem
dylika anbud. Man ansåg emellertid att detta var för dyrt, och man hotade med
att låta entreprenörer från annan ort räkna, och det visade sig att nian omedelbart
sänkte priset från en av leverantörernas sida från 95 000 till 65 000
kronor, 30 000 kronor på ett bräde!

Jag kan också nämna på tal örn priskontrollnämndens möjlighet att över Andra

kammarens protokoll JOkk. Nr 20. 2

Nr 20.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Motion angående utredning örn åtgärder i syfte att förbilliga by g gnadslcostnaderna.
(Forts.)

vaka priser, att det finns ett byggnadsmaterial för närvarande, som man kan
erhålla för 95 öre per kvadratmeter, medan det av priskontrollnämnden fastställda
priset utgör kr. 1: 65 per kvadratmeter. Det visar sålunda, att priskontrollnämndens
möjligheter äro begränsade, dä det gäller att med utgångspunkt
från det material, som man tidigare haft, kunna effektivt bestämma den" prissättning
som är önskvärd. Märkligt nog hänvisa vissa av utlåtandena från representanterna
för det privata näringslivet till priskontrollnämnden och dess
möjligheter att skärpa uppsikten över kartellsammanslutningarnas prispolitik.
Man tycks förutsätta, att nämnden borde fortsätta sin verksamhet efter kriget.
Det överensstämmer icke precis med de tankegångar, som man tidigare givit uttryck
åt. Naturligtvis kan man tänka sig, att priskontrollnämnden skulle kunna
erhålla vidgade befogenheter för att mera ändamålsenligt kunna fortlöpande
kontrollera priserna. Utskottet anser det emellertid icke vara lämpligt att överlåta
hela detta problem åt priskontrollnämnden. På den punkten är man för övrigt
enig. Och även örn priskontrollnämnden skulle fortsätta sin verksamhet,
sedan de nu prisförhöjande faktorerna upphört att verka, torde den få betydligt
svårare att effektivt övervaka prisutvecklingen under en period med fallande
priser. Åtskilliga av de faktorer, som påverka bygsmadskostnaderna, äro
dessutom, vilket klart framgår av utskottets yttrande, sådana, att de icke falla
inom priskontrollnämndens verksamhetsområde.

Reservanterna lia också gått in på en fråga, som utskottets majoritet med
hänsyn till den utredning, som redan pågår på detta område, icke ansett sig
böra närmare gå in på. Jag syftar på frågan örn arbetslönerna. Vi ha nämligen
utgått ifrån att införandet av rationellare arbetsmetoder naturligtvis omedelbart
måste leda till en anpassning av lönerna. Vi ha i utskottet haft en föredragande,
som representerat de fackliga organisationerna och som utan vidare
under sin föredragning slog fast, att så snart man tillämpar rationellare arbetsmetoder
skola naturligtvis ackordspriserna omedelbart påverkas därav. Han
uttryckte saken på det. sättet, att det även är ett fackförbundsintresse, att alla
arbetare inom en viss yrkesgrupp ha likartade förtjänstmöjligheter. För övrigt
finns det redan nu en riksnämnd tillsatt, som automatiskt träder till och reglerar
prissättningen av ackorden, så snart arbetsbesparande metoder införts. Jag
vet icke, hur långt reservanterna syfta på denna punkt. Man måste ju göra det
medgivandet, att byggnadsarbetarna fått en lägre kompensation för dyrtiden
än övriga industriarbetare. Syfta högerreservanterna med sitt yttrande till att
dessa löner relativt sett ytterligare skola sänkas? Menar man detta, måste jag
bestämt inlägga en gensaga, och menar man icke detta, utan utgår ifrån att arbetslönerna
skola regleras med hänsyn till arbetsmetoderna, anser jag det vara
självklart, att den saken automatiskt kommer att regleras i och med att standardiseringen
och rationaliseringen fortgå.

Herr talman! Med hänvisning tili vad jag nyss sagt ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag beträffande motionen.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Den siste ärade talaren
började sitt anförande med att säga, att vi här i landet vore sämre rustade än
vad man är i andra länder, då det gällde bostadsförhållandena, och jag skall
icke försöka att i det avseendet motbevisa honom. Det är möjligt, att det är
så. Han sade vidare, att problemet örn byggnadskostnaderna är av en sådan
storleksordning, att det icke kan förbigås. På den punkten är jag alldeles
ense med herr Nilsson i Stockholm. Vi ha länge inom vårt parti varit ganska
intresserade av hur utvecklingen skulle komma att gestalta sig på detta område
i fortsättningen. Jag har vid ett tidigare tillfälle på tal örn landsbygdens

Onsdagen den 31 maj 1944.

Nr 20.

Motion angående utredning om åtgärder i syfte att förbilliga by g gnadskost naderna.

(Forts.)

byggnadsfråga sagt, att antingen måste byggnadskostnaderna sänkas eller
jordbrukets inkomster ökas. Jag tror, att man i närvarande stund kan säga —
detta gäller icke bara landsbygdens folk, utan svenska folket överhuvud taget
— att kunna icke byggnadskostnaderna nedbringas, så måste lönerna höjas, ty
jag är alldeles överens med herr Nilsson i Stockholm örn att när man går
omkring här i staden och tittar in i dessa dockskåp, som folk med 3 000 ä
4 000 kronor i inkomst nödgas använda som bostäder, blir man icke glad, och
man frågar sig, örn det överhuvud taget finns någon anledning att ropa på
höjning av nativiteten, då man har klart för sig, att det i dessa små lägenheter
icke gärna är möjligt att härbärgera mer än högst ett par barn. Det finns
i varje fall icke utrymme för flera. Det är alltså uppenbart, att denna fråga
är av oerhörd betydelse för vårt folk. Yi ha ju också redan år 1939 — vi
begränsade oss då till landsbygdens byggnadsfråga — väckt en motion i denna
sak, och jag måste säga, att jag blev en smula förvånad, då Morgon-Tidningen
här i Stockholm några dagar efter det detta betänkande offentliggjorts, i en
artikel uttalade sin förvåning över folkpartiets inställning till denna sak. Det
heter i artikeln: »Utskottet förordar därför att samhällets effektiva ekonomiska
stöd skall kunna tas i anspråk för att bryta sådana monopol, karteller eller
ringbildningar. Där vill högern och folkpartiet icke vara med, högern dock
med en viss tvekan» (hör herr Ljungberg?) »det skall erkännas, medan folkpartiet
blankt svurit sig fritt, Anledningen är svår att förstå. Det kan väl
ändå icke ligga i vare sig samhällets eller konsumenternas intresse att slå
vakt om monopolbildningar, örn de icke ha annan uppgift än att skaffa intressenterna
en högre vinst.» Sedan jag citerat detta, ber jag örn ursäkt för
att jag rätt utförligt måste citera vad vi sade i vår motion år 1939. Det är
ganska belysande för folkpartiets inställning i denna sak: »Vad då först beträffar
frågan örn materialpriserna, så kan det ju sägas, att även dessa priser
i stor utsträckning betingas av arbetspriser» — det är samma synpunkt som
högern i sin reservation framhållit — »enär priset på de flesta materialier,
som ingå i en byggnad — fönster, dörrar, golvträ, smidesvaror, träfiberplattor
av skilda slag, papp, tapeter, tegel, cement och i övrigt allt material, som
erfordras för värme och sanitära anläggningar — i väsentlig grad bestämmes
av de kostnader, som varan betingar vid förädling från råvara.» Men sedan
fortsätta vi: »Emellertid torde man vid en undersökning av materialprisernas
storlek främst få hålla sig till frågan, huruvida dessa på ett oberättigat sätt
påverkas av fabrikanternas och varuförmedlarnas prispolitik. Och här är enligt
vår mening ett område, på vilket en ingående undersökning bör äga rum.»
Vi lia alltså redan år 1939 oförbehållsamt konstaterat, att här är ett område,
som bör undersökas. Sedan vi vidare i motionen erinrat örn vad 1934 års byggnadsindustrisakkunniga
i sitt betänkande anfört i .saken och konstaterat, att
dessa sakkunniga tagit alltför lätt på ämnet och slutligen endast kommit fram
till ett förslag, att den nya byrå, som de sakkunniga i annat sammanhang föreslagit
böra inrättas inom byggnadsstyrelsen för att »följa den monopolistiska
prisbildningen på byggnadsmaterialmarknaden samt avgiva förslag och yttrande
om inledande av undersökningsförfarande enligt 1925 års lag ävensom
rörande de åtgärder, vartill undersökningen kan ge anledning», fortsätta vi i
motionen: »Huru denna lag inverkat hilt ilis. får man en föreställning örn genom
de sakkunnigas yttrande å s. 624 i betänkandet, Undersökningar jämlikt
lagen ha verkställts vid ett fåtal tillfällen, däribland vid ett fall inom cementindustrien,
men ha icke resulterat i några åtgärder från statsmakternas sida
gentemot de undersökta företagen.» Vidare heter det i motionen: »Att en undersökning
av denna karaktär måste företagas med en viss varsamhet är en upp -

Nr 20.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Motion angående utredning om åtgärder i syfte att förbilliga by g gnadslcostnaderna.
(Forts.)

fattning'', vari vi vilja instämma med de sakkunniga, men denna varsamhet får
ej hindra ett så effektivt tillvägagångssätt, att lagen ej blir något mer än en
död bokstav. Det förekommer nämligen, efter vad vi erfarit, åtskilliga företeelser
på detta område, vilka icke kunna betecknas såsom tillfredsställande.
Den fördyring av byggnadsartiklar, som uppstår genom av fabrikanterna stipulerad
mellanhands avans, lär i vissa fall uppgå ända till 40 % av varans försäljningspris»
— jag vet icke örn det håller streck för närvarande — »utan att
det kan påvisas, att denna stora avans motiveras av det arbete och de förlustrisker,
som distributionen av dylika varuslag medför. Det torde knappast kunna
anses rimligt, att statsmakterna, samtidigt som de anslå medel för befrämjande
av byggnadsverksamheten, tillåta att vissa producentgrupper på byggnadsmaterialområdet
utnyttja sin maktställning på nyss angivet sätt. Den
undersökning härvidlag, som de sakkunniga rekommenderat, ha dessa tänkt sig
överlåten åt byggnadsstyrelsen. Enligt vår mening kail en sådan anordning
knappast anses tillfredsställande. Undersökningen bör i stället anförtros åt en
för uppgiften särskilt avsedd nämnd, som därjämte erhåller i uppdrag att övervaka
även andra monopolistiska företeelser på byggnadsmarknadens område,
särskilt med hänsyn till landsbygdens förhållanden.»

Jag ber, herr talman, örn ursäkt, att jag citerat så mycket i denna sak, men
jag tror, att detta bör ge ett tämligen klart begrepp örn var folkpartiet står
i detta avseende. Men då nu både den siste ärade talaren och Morgon-Tidningen
låtit påskina, att vi skulle vara alldeles oförstående för denna sak, så
är det lika svårt för oss att förstå den nämnde talaren och Morgon-Tidningen,
som det är svårt för honom och Morgon-Tidningen att förstå oss. Vad är det
då, som reservanten dr Rydh icke velat vara med örn i utskottets utlåtande?
Hon har icke demonstrerat emot att man skulle tillgripa ytterligare standardisering,
emot rationaliseringens vidare utbyggande eller emot säsongutjämningens
ökade tillämpning, och vad beträffar monopol- och kartellbildningar är
jag övertygad örn att reservanten icke heller har någonting emot att saken
ordentligt undersökes, men frågan är på vilket sätt man nu här skall komma
till rälla med dessa monopol och ringar.

Det vill synas, som örn man på motionärernas håll nästan lagt huvudvikten
vid utskottets uttalande på s. 3 i utlåtandet: »Utskottet vill i detta sammanhang
understryka, att för brytandet av icke önskvärda monopol kan samhällets
effektiva ekonomiska stöd komma att erfordras, exempelvis för igångsättande
eller upprätthållande av allmännyttiga företag särskilt inom byggnads ämnesindustrien.
» Det tillägges visserligen: »Vilka metoder, som därvid kunna befinnas
mest lämpliga, bör utredningen kunna ge besked örn», men jag tycker,
herr Nilsson, att det nästan är synd örn utredningen härvidlag, ty här har nu
i motionen påtalats, att priserna på det mesta av betydenhet i ett bygge mer
eller mindre äro bundna av kartellöverenskommelser: »eementeringen i husgrunden,
pappen på taket, parketten på golvet, spiken i väggen, teglet i muren,
beslagen, skruven, glaset till fönstret och den rostfria diskbänken i köket»,
ja, det är en hel provkarta, som visar hur monopolbildningen mer_ eller mindre
griper in i och, enligt vad jag också håller före, håller uppe priserna på ett
icke berättigat sätt. Hur skall brytandet av monopolen ske? Herr Nilsson
sade, att staten skulle sätta i gång egen tillverkning allenast för att bryta
monopolen, men vad skall sedan ske? Sedan vore det väl meningen att släppa
efter, men skall man nu kunna bryta monopolen, som motionärerna ha tänkt
sig, så får man väl tillskapa en cementindustri, ett pappersbruk, en fabrik för
tillverkning av parkettplattor. Man far sätta i gang med ett järnbruk för
tillverkning av spik och beslag och med ett tegelbruk för tillverkning av
tegel, ett glasbruk för tillverkning av glas. Sedan får man väl också försöka

Onsdagen den 31 maj 1944.

Nr 20.

Motion angående utredning om åtgärder i syfte att förbilliga by g gnadskost naderna.

(Forts.)

göra något för att skaffa det rostfria stål, som behöves för diskbänkar o. s. v.
Skall man på det sätt, som motionärerna gått in för, bryta de olika monopolen,
så kan jag icke förstå, att det kan gå till på annat sätt än att staten på alla
dessa skilda områden måste sätta i gång en tillverkning, så att man kan bevisa,
att det går att producera dessa saker billigare än vad de enskilda påstå sig
kunna göra, eller rättare sagt: staten får permanent tillverka och försälja
de varor, varom fråga är, så att därigenom kan bevisas, att mellanhandsvinsternas
och kartellvinsternas bortfallande möjliggör en sänkning av priserna.
Det är just detta sätt att bryta monopolen, beträffande vilket vi måste ifrågasätta,
örn det verkligen kan vara lyckligt. För vår del ha vi ingenting emot att
man för klarläggande av ifrågavarande förhållanden sätter i gång en sådan
utredning, som herr Nilsson i början av sitt anförande talade, örn Det är jag
övertygad örn att ingen har någonting emot. Det är nödvändigt, höll jag på
att säga, att en sådan utredning kommer till stånd, men sedan man väl kommit
så långt, är det en annan sak på vilket sätt man skall kunna komma tillrätta
med monopolbildningen. Det är uteslutande på den punkten vi icke kunnat
vara med om, vad utskottet skrivit.

För min del hade jag, då jag var med örn att skriva vår motion år 1939 —•
det gällde ju då visserligen vad man kallar landsbygdens byggnadsfråga —
trott, att det skulle vara möjligt att få till stånd ett bättre institut för undersökning
av prisförhållandena än det, som tillskapades genom 1925 års beslut
och som egentligen ingenting uträttat, så att man, sedan förhållandena klarlagts,
skulle kunna förmå producenterna att gå in för en prissänkning i sådana
fall, då priserna hållits för höga på grund av kartell- och mellanhandsvinster.
Jag skall icke sticka under stol med att jag samma år, alltså år 1939, erhöll
tämligen vederhäftiga upplysningar från en försäljare i min hemort beträffande
försäljningen av träfiberplattor. Han uppgav, att han hade, på sätt
som, enligt vad herr Nilsson nyss nämnde, brukar förekomma på skilda
områden, varit tvungen att lägga på en viss procent på de varor han sålde,
oaktat han själv ansåg att det var uppåt väggarna. Man kan tänka sig, att det
vöre lämpligt att tillsätta en kommission, som skulle ha till uppgift att
övervaka prisbildningen. För en sådan uppgift lämpar sig självfallet icke den
nuvarande priskontrollnämnden. Jag tror, att en dylik kommission skulle
kunna uppnå goda resultat.

Jag tror att jag med detta nu bär kunnat klara upp, hur folkpartiet ser pa
denna sak, och tillräckligt tydligt har bemött påståendet att vi inte skulle
vara tillräckligt intresserade.

För min personliga del vill jag ännu en gång understryka, att frågan örn
byggnadskostnaderna är det besvärligaste problem, som vi för närvarande ha
att kämpa med här i landet. Jag har tidigare här i kammaren sagt när det
gäller jordbruket, att det finns ingen möjlighet med den förräntning, som jordbruket
ger, att åt jordbrukets folk i fortsättningen skapa en bostadsstandard
som man kan säga vara människovärdig. Det är alltså ett oerhört viktigt problem,
och då jag nu är villig att yrka bifall till utskottets förslag i avseende
å motiveringen utom då det gäller den punkt, som reservanten på vårt båll
vänt sig emot, tror jag att det skall bli möjligt för utredningen att hitta på
andra vägar än de, efter vad jag finner, olyckliga, som äro rekommenderade
på sidan 3, där man velat bryta monopolen genom stöd från samhällets sida
åt »allmännyttiga företag» inom byggnadsindustrien.

Jag skall inte gå in på den andra sidan av problemet. Jag sade ju, att jag
gärna skulle vilja låta detta vara detta. d. v. s. i det bitr fallet gäller det
byggnadsmaterial, och jag skal] alltså inte ge mig in på arbetslönerna. Vi

Nr 20.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Motion angående utredning örn åtgärder i syfte att förbilliga byggnadskost naderna.

(Forts.)

hade ju visserligen sagt i vår motion, att det är klart att arbetslönerna påverka
priset på glas, cement, tegel och hela vägen, och jag tror att vi här i
landet äro inne på vägar, där vi genom att ständigt och jämt vilja driva upp
inte bara arbetstakten utan också arbetslönerna kunna komma in i en återvändsgränd.
som vi, såsom här på byggnadsmaterialområdet, lia svårt att
komma ut ur. För att visa att man inom andra meningsriktningar har observerat
den här saken även då det gäller arbetslönerna skall jag be att få citera
vad statsrådet Möller sade i den kungl, propositionen nr 251 vid 1941 års riksdag.
Byggnadssakkunniga hade ju då. sedan vi väckt vår motion 1939, tillsatts
och till 1941 kommit fram till vissa förslag. De sakkunniga voro emellertid
mycket valhänta i fråga örn hur man skulle kunna komma åt de höga
byggnadskostnaderna, men man hade visat på vissa åtgärder. Då säger statsrådet
i detta sammanhang: »Främst torde det komma att bero på materialleverantörerna
och deras priser samt på byggnadsarbetarnas löneanspråk, huruvida
det förslag, som i denna proposition förelägges riksdagen, skall leda till
en, mycket omfattande eller en helt ringa produktion av bostäder.» Alltså, i
det uttalandet var, det både och, och jag tror att man skall inte alldeles glömma
bort, att det då det gäller byggnadskostnaderna måste finnas ett både och:
bade materialpriser och arbetslöner.

Då vi emellertid nu behandla endast den ena sidan av problemet skall jag
inte närmare ingå på den andra frågan, arbetslönerna, utan med vad jag nu
sagt här torde jag lia påvisat, att vi på vårt håll äro lika intresserade som
någonsin något annat parti av att kunna göra något verksamt för att nedbringa
byggnadskostnaderna genom, som det nu är fråga örn, billigare materialpris,
men att vi å andra sidan inte kunna vara med örn att staten skall
sätta i gång med en konkurrensverksamhet för att knäcka monopolen och på
det sättet alltså engagera sig i denna sak. Jag tror, som den förste talaren här
i dag var inne på, att man kanhända på den vägen inte kommer till ett resultat
som egentligen förbilligar byggnadskostnaderna, men jag tror å andra
sidan, att det skall vara möjligt att finna utvägar för att här i rätt stor utsträckning
komma at den monopolbildning och den mellanhandsvinst, som mer
eller mindre existerar, genom att det tillskapas ett organ, som särskilt har att
följa utvecklingen på detta område.

Herr talman! Jag skall med dessa ord be att få yrka bifall till utskottets
förslag utom i vad det gäller den punkt i motiveringen, som doktor Rydh
har reserverat sig emot.

Herr Andersson i Göteborg: Herr talman! Som medmotionär vill jag uttrycka
min tacksamhet för det sätt, varpå denna fråga blivit behandlad inom
utskottet. Emot de nya uppslag för att åstadkomma billigare byggnadskostnader,
som framkommit i utskottets utlåtande, finns naturligtvis icke något att
invända.

Vad som gjort att det här uppstått diskussion är de reservationer, som från
höger- och folkpartihåll fogats till utskottets utlåtande. Det råder enighet örn
den utredning, som vi ha begärt, men enigheten omfattar inte den motivering,
som utskottsmajoriteten har ställt sig bakom. Vad det i första hand råder
oenighet örn är frågan, huruvida staten genom åtgärder i någon form skall
försöka bryta ^ den monopolbildning beträffande byggnadsmaterial, som såvitt
man förstår uppenbarligen förekommer och som fördyrar byggnadskostnaderna.
Motionärerna lia här ansett, att en väg att nå målet vore att samhället
stödde konkurrentföretag. Vi ha sagt samhällsnyttiga företag, och
vi ha närmast tänkt oss de kooperativa företag, som redan finnas på

Onsdagen den 31 maj 1944.

Nr 20.

Motion angående utredning om åtgärder i syfte att förbilliga byggnadslcost naderna.

(Forts.)

området men som lia liand örn en mycket liten del av produktionen.
Det kail också länkas andra vägar, oell tor nihl del är jag inte ängslig
för en utveckling som innebär, att staten genom egna företag sage till^ att
materialkostnaderna skruvades ned. Staten Ilar ju nämligen under de senare åren
fått ett allt större inflytande över byggnadsverksamheten. De subventioner,
som riksdagen årligen med allt större summor beviljar för husbygge, måste
naturligtvis medföra en skärpt vaksamhet och kontroll från statsmakternas
sida över att de bostäder som komma till bli så billiga som möjligt. Örn ett
av hindren för att åstadkomma billigare bostäder är höga materialkostnader,
bör det självfallet ligga i statens intresse att få ned dessa priser, och då böra
olika vägar undersökas. Min uppfattning är den, att den fria företagsamheten
har misslyckats med uppgiften att nedbringa byggnadskostnaderna. Det gäller
frågan örn materialet och materialpriserna, men det gäller också själva byggandet.
När nu den fria konkurrensen i stort sett är hävd beträffande materialtillverkningen,
så anser jag att frågan örn en konkurrerande produktion från
samhällets sida därigenom har aktualiserats.

Mot detta invändes, att en sådan produktion skulle bli oekonomisk med hänsyn
till redan befintliga företag. Skulle så vara fallet finns ju anledning lör
statsmakterna att överväga frågan att på vissa områden övertaga produktionen.
En ytterligare anledning till detta är, något som alla äro eniga örn, att det
gäller att åstadkomma en ökad standardisering och rationalisering av bostadsbyggandet.
Även här har den fria företagsamheten, så långt man kan förstå,
misslyckats. Det har inte skett så mycket i fråga örn rationalisering under
de senaste decennierna, och försöket att ge arbetarparten skulden för att nytt
material inte får prövas tror jag är ganska misslyckat. Om man studerar de
ackordsprislistor, som finnas på detta område, så finner man. att varje gång
en ny ackordsprislista upprättas, införes ständigt nytt material. Jag känner
icke något fall, då byggnadsarbetarna motsatt sig att vara med örn prissättning
på nytt material. Det är alltså enligt min. mening ganska oriktigt, när
reservanterna — om man utläser deras uppfattning rätt — helt och hållet ge
arbetarparten skulden för att nytt material inte får prövas vid själva byggandet.

Beträffande den punkt, varom oenighet nu råder, ha socialdemokraterna och
bondeförbundet vågat göra ett bestämt uttalande, nämligen att samhället bör
stödja allmännyttiga företag inom byggnadsämnesindustrien, och härom vill
jag alltså uttala den meningen, att detta ur alla synpunkter är nödvändigt.

Även på en annan punkt komma reservanterna med en särmening, nämligen
i frågan örn arbetslönerna. Det står i reservationen, att dessa i normala, fall
utgöra 40 procent av kostnaderna. Örn man tar del av den färska statistik,
som finns på området, finner man att en så stor del av kostnaderna utgöra dock
inte arbetslönerna. Den senaste statistiken, från den 1 januari 1944, visar, att
samtliga arbetslöner på arbetsplatsen utgjorde 31,4 procent mot 39,3 procent
år 1939. Där har alltså under kriget skett den förändring, som ju alla känna
till, att materialkostnaderna ha stigit väsentligt mera än arbetslönerna. Det har
ju sin särskilda orsak. Byggnadsarbetarna ha under kriget fått en betydligt
mindre kompensation för levnadskostnadsstegringen än vad andra arbetargrupper
och andra socialgrupper ha fått. Den kompensation, som byggnadsarbetarna
ha fått, utgör — om man medräknar semesterersättningen, som uppgår
till över 3 procent — 14 procent i ökade penninginkomster mot 24 procent
under motsvarande tid för övriga grupper, som sortera under de indexreglerade
avtalen, ramavtalet. Detta visar i värjo fall. att under kriget byggnadsarbetarnas
löner inte stigit, och siffrorna visa också, att deras andel i byggnadskostnaderna
minskat.

Nr 20.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Motion angående utredning örn åtgärder i syfte att förbilliga byggnadskost naderna.

(Forts.)

Om man ser på utvecklingen beträffande ackordsprislistoma, så finner man
en motsvarande utveckling. Den tyder på att rationaliseringen fortskrider,
i sakta takt visserligen, men den märks dock på ackordsprislistoma. Där Ilar
sedan 1924 i jämn takt skett en reducering med 12 procent, och detta bevisar
enligt min mening att talet örn att arbetarlönerna här utgöra det största, hindret
tor att åstadkomma ett prisförbilligande inom produktionen är felaktigt. Man
har tydligen sedan gammalt vant sig vid att betrakta just byggnadsarbetarkåren
som det väsentligaste hindret för att åstadkomma ett billigare husbygge,
men örn man studerar saken närmare och tar fram andra faktorer, som påverka
priserna, så finner man, att medan de andra faktorerna utgöra en allt större
andel av byggnadskostnaderna, sa minskar löneandelen. Detta bör nian taga hänsyn
till, när man diskuterar ett förbilligande av byggnadskostnaderna. Att
tänka sig någon väsentlig sänkning av arbetslönerna eller någon sänkning alls,
som skulle kunna påverka förbilligandet, tror jag är fullständigt uteslutet, utan
de vägar man här bör ga äro de som i motionen äro anvisade och som sedan
utskottet ännu kraftigare understrukit, nämligen ökad standardisering och ökad
rationalisering samt kontroll över materialkostnaderna, eventuellt med ekonomiskt
stöd från samhällets sida för att bryta de kartell- och nionopolprisbildningar
som förekomma.

Jag har, herr talman, med detta korta anförande bara velat uttrycka min
tillfredsställelse med att man inom utskottet ändå har blivit så enig att man
föreslår en utredning, och en sådan är nödvändig med hänsyn till behovet av
billigare byggnadskostnader.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Det föreliggande ärendet ger mig
anledning att göra en liten erinran om frågans behandling under de år, som
gått efter krigsutbrottet. Redan 1941 föreslogs i en kommunistisk motion, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte understryka nödvändigheten av
att frågan om materialkostnaderna utreddes, samt att förslag på grund av en
sådan utredning måtte föreläggas riksdagen. Motionen avstyrktes av statsutskottet,
och förslaget avvisades av riksdagen. År 1942 föreslogs på nytt i
en kommunistisk motion, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte
begära skyndsam utredning av de omständigheter, som föranledde de stora prisstegringarna
på byggnadsmaterial, och därvid ägna särskild uppmärksamhet
åt den roll, som sammanslutningarna mellan leverantörer, distributörer och entreprenörer
samt kartellbildningarna inom byggnads- och byggnadsämnesindustrien
spelade vid pris-fördyringarna, ävensom åt frågan i vad mån staten
bidroge till dem genom de höjda järnvägstaxorna och de slopade fraktrabatterna
och genom uttagande av omsättningsskatt, samt att förslag på grundval
av utredningens resultat skulle föreläggas riksdagen. Även denna motion
avslogs av riksdagen med godtagande av utskottets motivering för avslagsyrkandet,
sorn löd: »Utskottet finner icke tillräcklig anledning föreligga att
begära utredning.» Vid innevarande års riksdag föreslogo vi på nytt -samhälleligt
ingripande i syfte att förbilliga byggnadsmaterialen. Detta förslag
behandlades en onsdag för tre veckor sedan och avslogs under godkännande av
utskottets motivering, som bestod i en hänvisning till att berörda fråga skulle
komma att behandlas av bostadssociala byggnadsutredningen.

I dag behandlas en motion, i vilken med i huvudsak samma motiveringar,
som vi förut anfört, utredning begäres örn hur priserna å byggnadsmaterial
skola kunna nedbringas. Örn, såsom jag hoppas, nu föreliggande utskottsutlåtande
över denna motion bifalles, har kammarens majoritet grundligt ändrat
uppfattning under loppet av ett par veckor. Jag hoppas kunna få bevittna

Onsdagen den 31 maj 1944.

Nr 20.

Motion angående utredning örn åtgärder i syfte att förbilliga byggnadskostnad
erna. (Forts.)

denna åsiktsförändring vid den förestående voteringen, men måste samtidigt
beklaga, att denna nödvändiga åtgärd, denna utredning, som nödvändiggjorts
på grund av kriget och kristiden, icke kom till stånd exempelvis för fyra år
sedan, i vilket fall den kunnat vara till nytta i dagens situation. Men det är ju
så med riksdagen, att örn något skall ske, som är stort och viktigt, då inträffar
detta gärna vid tidsintervaller örn fyra. år.

Jag hälsar emellertid utskottets och motionärernas förslag med tillfredsställelse.
I en detalj skulle jag dock gärna vilja få ett klarläggande svar, nämligen
på frågan vad motionärerna och utskottet avse med uttrycket: »allmännyttiga
företag». Jag ställer frågan från andra utgångspunkter än reservanterna. De
ansluta sig närmast till handelskammaren, som anser att alla sådana här företag
äro allmännyttiga. Man vill därmed ange, att de intressen, som utgöra
drivkraften för ett privat företag, skulle sammanfalla med allmännyttans.
Varför skall man skönmåla förhållandena i en kapitalistisk värld på detta
sätt, när man vet att det är profitintresset, som utgör drivkraften och därigenom
allmännyttan kommer i undantagsställning? Ordet allmännyttig användes
redan nu i fråga örn en hel del byggnadsföretag fastän de äro högst
vanliga företag, där profitintresset är drivkraften. Det finns all anledning a.tt
man ser till, att något liknande icke kommer att inträffa även på byggnadsmaterialindustriens
område, och jag frågar mig, varför icke motionärerna i
stället för att tala örn samhällsnyttiga företag tala örn en samhällelig produktion,
som dock är det mest effektiva medlet att bryta trusternas, kartellernas
och mellanhändernas grepp örn byggnadsproduktionen.

De yttranden, som avgivits över motionen, utgöra ett mycket intressant studiematerial.
De privatkapitalistiska intressena värja sig genom de organ, som
de behärska, förtvivlat mot varje tanke på ett ingripande, som skulle kunna
medföra en inskränkning i spekulationsfriheten i bostadsnöden. Kommerskollegium
betecknar alla statliga ingripanden som »vanskliga företag», och Stockholms
handelskammare vänder sig mot vad institutionen kallar »allvarliga
ingrepp i näringslivet». Till »allvarliga ingrepp i näringslivet» vill man däremot
icke räkna trusternas och kartellernas verksamhet, och man förnekar
blankt, att de vanvettigt stegrade priserna på byggnadsmaterial till avsevärd
del äro en följd av förekomsten av dylika sammanslutningar. Man prisar i
stället kartellerna såsom varande nyttiga företeelser. Så framställes exempelvis
cementtrusten såsom — jag citerar ur Stockholms handelskammares yttrande
— »ett lämpligt exempel på hur en väl organiserad och ledd kartellbildning
kan genom fortgående rationalisering av tillverkning och distribution icke
endast nå kvalitetsförbättringar utan även väsentligt prisbilligare produkter».
Jag vill ta samma industrigren jämte några andra som lämpliga exempel på hur
industriföretag i den fria företagsverksamhetens namn brandskatta det svenska
folket. Jag kan som första exempel nämna Skånska Cement AB, som genom
försäljningskartellen Cementa står flir omkring 85 procent av landets cementförsäljning.
Vinsten under den sexårsperiod, som förflutit sedan 1938, har
stadigt stegrats. Till och med år 1943 utgör detta bolags sammanlagda vinst
under de nämnda åren 21 (106 000 kronor. Med vinst avser jag i såväl detta
fall som i de fall jag senare kommer att nämna bolagens redovisade bruttovinster
efter avdrag av avskrivningarna. I fjol var Skånska Cement AB:s
vinst, som då utgjorde 4 174 000 kronor, 51 procent högre än exempelvis år
1935, detta trots att man i fjol hade ökat avskrivningarna med icke mindre
än 136 procent. Samtidigt redovisar AB Iföverken, ett dotterbolag till Skånska
Cement AB, en vinst stegring jämförd nied år 1938 på icke mindre lin 56
procent, trots att avskrivningarna ökats med 140 procent. Under sexårsperioden

Nr 20.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Motion angående utredning om åtgärder i syfte att förbilliga byggnadskost naderna.

(Forts.)

19)38—1943 tiar detta bolag, som producerar eldfast tegel, golvplattor och
sanitetsgods, redovisat en sammanlagd vinst av 15 109 000 kronor. Vi ta vidare
såsom exempel Höganäsbolaget, som äges av samma finansgrupp som den
vilken behärskar de tidigare nämnda, bolagen, nämligen finansgruppen kring
Skandinaviska banken. Bolagets produktion omfattar förutom stenkol bland annat
eldfast lera, tegel och rör. Sammanlagda vinsten för nämnda bolag under åren
1938 19u2 utgjorde 24 405 000 kronor. Från 1938 till 1942 ökade vinsten

nied 144 procent, detta under kriget alltså och under en tid då man beklagar
sig över de höga byggnadskostnadema. Är 1935 utdelade bolaget 5,5 procent
på aktiekapitalet, men år 1942 utdelades 9 procent som en för bolaget mycket
angenäm följd av vårt lands avspärrning från utlandet oell som en följd av
lönestoppspolitikeii. Vi ta så en titt på Uddeholmsbolaget, vilket som man
brukar säga »rår örn hela Värmland». Bolaget behärskar hela produktionsserierna,
ända från råvaran till den färdiga produkten, inom både järn- och
träindustrien. Sammanlagda vinsten under åren 1938—1943 uppgår till
78 384 000 kronor. Uddeholmsbolaget utdelade år 1935 4.5 procent på aktiekapitalet.
I år utdelas 8 procent. Sedan kunna vi nämna Stora Kopparbergs
AB, som bland annat sysslar med skogshantering och kalkbrytning. Bolaget
har ökat sin utdelning från 7 procent år 1935 till 12 procent år 1942.

Trävarubolagens arbetare lida svårt under följderna av avspärrningen, enär
produktionen till följd av denna under krigsåren sjunkit så att för massaindustrien
produktionen uppgår till endast hälften och för trävaruexportindustrien
till endast omkring två tredjedelar av sista förkrigsårens siffror. Men
man kan icke påstå, att bolagen »lidit». Vi ta trävarubolagen Bergvik-Ala,
Billerud, Holmen, Klippan, Kopparfors, Korsnäs, Mo & Domsjö, Munksjö,
Ströms bruk och Wifstavarf. Dessa tio för ifrågavarande industri representativa
bolag ha trots den inskränkta produktionen kunnat öka sin vinst till
sammanlagt 35 miljoner kronor år 1943 mot 33 miljoner kronor år 1938, detta
trots att man ökat de synliga avskrivningarna med 6 miljoner kronor; allt
detta bär skett på hemmamarknadens bekostnad.

Herr Nilsson i Stockholm nämnde något örn Emmaboda glasbruk, dag måste
säga, att det är gott för svenska folket att få höra sådana upplysningar som
hans från riksdagstribunen. Efter allt det larm som varit kring lagen örn
begränsning i aktieutdelningen få vi nu höra av herr Nilsson i Stockholm, att
kupongklipparna i detta fall ökat sin vinst från 6 till 20 procent. Det anförda
är ju rätt så belysande men dock bara ett axplock från skilda industrier, som
syssla med produktionen av byggnadsmaterial. Exemplen kunna emellertid
räcka till belysande av frågan om vilka det är som bära ansvaret för de höga
hyrorna och för trångboddheten och för den fara för folkhälsan, som bostadseländet
i vårt land utgör.

Fru Rydh talade örn de risker, som enskilda företagare måste ta. Ja, det
får jag då säga, att det hittills varit mycket angenäma risker för dem. De anförda
siffrorna utgöra icke minst ett belägg för riktigheten i mitt påstående.
Fast herr Carlström sade, att han denna gång icke skulle göra det, talade han
rätt utförligt örn byggnadsarbetarnas löner. Som motsats till vad siffrorna
visa i fråga örn bolagen och deras aktieutdelningar kan man beträffande byggnadsarbetarna
erinra örn, att deras ackordslöner sänktes med 5 procent redan
1941. Byggnadsarbetarna Engö sig påtvingade denna lönesänkning, ty när det
gäller dem kan man hitta på effektiva metoder, metoder som herr Carlström
hade svårt att finna ut, när det gällde att begränsa trusternas och storföretagarnas
vinster.

Motionärerna ha rätt när de anföra, att »det är en samhällets angelägenhet

Onsdagen den 31 maj 1944.

Nr 20.

Motion angående utredning om åtgärder i syfte att förbilliga byggnadskost nad

erna. (Forts.)

att konsumenterna icke i onödan brandskattas». Det är emellertid icke att
undra på att bolagens, trusternas oell kartellernas män i såväl riksdagen som
alla institutioner mobilisera alla krafter för att söka hindra en utredning, sorn
kanske skulle komma att fästa folkets uppmärksamhet på att det verkligen
brandskattas, och dessutom att denna brandskattning är onödig och kan undvikas,
såvida de makthavande i samhället vilja göra sin plikt. Bolagsintressenterna
vilja även i fortsättningen betrakta vårt lands naturrikedomar, våra skogar,
vårt järn och dylikt, som medel att tillfredsställa det egna profitintresset.
Folket betraktar man egentligen bara som en ovidkommande part, när det
gäller utnyttjandet av naturrikedomarna; folket har endast att sälja sin arbetskraft
och får icke »störa näringslivet» genom att göra anspråk på att naturrikedomarna
och arbetets frukter skola utnyttjas på ur samhällelig synpunkt
bästa sätt. Det är utifrån sådana utgångspunkter de ekonomiskt mäktiga
föra sin kamp mot varje åtgärd, som syftar till en förbättring av såväl
bostadsläget som andra livsviktiga saker. Jag säger nu som jag så mångå
gånger tidigare gjort, att detta är ett slags motstånd, som icke kan brytas på
annat sätt än därigenom att arbetarrörelsen och dess representanter börja föra
en självständig politik i de arbetandes intressefrågor och klart säga ut vad de
syfta till utan omskrivning och göra det utan något som helst hänsynstagande
till monopolkapitalets intressen.

Herr Sveningsson: Herr talman''. När vi studera de många bilagor, som
äro fogade till utskottsutlåtandet, så finna vi något mer än vad herr Nilsson i
Stockholm här tidigare har givit uttryck för. Vi finna, att de allra flesta av
de institutioner och organisationer, som yttrat sig över motionen , i fråga, ha
avstyrkt densamma. Det kan väl därför tyckas vara rätt anmärkningsvärt, att
utskottet icke tagit något intryck av dessa många yttranden utan gått in för
att tillstyrka motionen. Vi lia inom utskottet den uppfattningen, att framställningen
av byggnadsmaterial, byggnadsindustrien överhuvud taget, är ett
så stort verksamhetsfält, på vilket varje år nedläggas så stora mängder kapital,
att hela detta verksamhetsfält bör inför de tider vi nu gå till mötes bli
föremål för ytterligare utredning. Väl böra vid en sådan utredning de utredningsresultat,
som redan uppnåtts på senare tider, och de utredningsresultat
som komma att uppnås av de utredningskommittéer, som för närvarande syssla
med vissa avsnitt på detta område, här beaktas och utnyttjas.

Av utskottets utlåtande framgår, som herr Nilsson i Stockholm redan har
erkänt, att motionen nr 421 rör sig inom väl snäva gränser. Vi båda reservanter,
herr Ljungberg och jag, ha till och med den uppfattningen, att även utskottsmajoritetens
utlåtande rör sig inom väl snäva gränser.

Örn en ytterligare utredning skall komma till stånd, så böra, enligt ruin mening
inga hinder läggas i vägen för att den utredningen blir så fullständig, så
omfattande och även så förutsättningslös som möjligt. Jag anser för mili del,
att en blivande undersökning bör inriktas på att följa byggnadsmaterialet ifrån
råvaran ända fram till arbetsplatsen, fram till att det blir inplacerat i byggnaden
och byggnaden står där fullt färdig. Sker en sådan undersökning komma
vi helt säkert fram till det resultatet — hur vi än vrida och vända på det
—- att det är arbetskostnaderna, arbetslönerna, som utgöra den allra största
posten på byggnadskontot. Med anledning av att den fragan här framställts,
om vi ifrån högerns sida ha den uppfattningen att byggnadsarbetarnas leiner
skulle vara för höga, vill jag framhålla, att jag icke på något sätt vill göra
mig till talesman för en sådan uppfattning. Den uppfattningen ha vi icke.
Skulle någon ändring i det avseendet vara önskvärd, så skulle den gälla ar -

Nr 20.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Motion angående utredning om åtgärder i syfte att förbilliga byggnadskost naderna.

(Forts.)

betslönerna vid uppförandet av byggnader vid jordbruket. Men i allmänhet
kan man säga, att icke ens någon enda grupp av de många arbetare, som äro
sysselsatta med framställning av byggnadsmaterial, sysselsatta i byggnadsindustrien
överhuvud taget, har för mycket betalt. Emellertid böra inga hinder
läggas i vägen för en allmän översyn även på detta område, ty genom en
sådan undersökning kanske vi kunna komma till det resultatet, att vi verkligen
kunna få fram mera effektiva arbetsmetoder och ett mera rationellt utnyttjande
av arbetskraften. Vi kanske kunna få fram bättre verktyg och maskiner,
och framför allt kunna vi kanske komma fram till att i större omfattning
utnyttja maskinell utrustning på arbetsplatserna. Jag tror, att genom en
allmän översyn även på detta område kan en hel del vinnas, när det gäller att
få byggnadskostnaderna att sjunka.

Jag vill också i detta sammanhang — i likhet med vad herr andre vice talmannen
här tidigare har sagt — alldeles särskilt framhålla, att jordbrukets
byggnadsfråga bör bli föremål för uppmärksamhet och föras till sin lösning.
Jag är väl medveten örn att denna jordbrukets byggnadsfråga många gånger
långt före min tid här i riksdagen har varit föremål för behandling, dock utan
att något nämnvärt resultat hitintills har uppnåtts, dag vet även mycket väl, att
det finns en jordbrukets byggnadsstudiekommitté, som är tillsatt för att utreda
dessa spörsmål. Emellertid är det väl ingen som vet, vilket resultat denna
byggnadsstudiekommitté kommer till, eller när det resultatet kommer att
framläggas. Framhållas bör dock, att arbetet på att lösa jordbrukets byggnadsfråga
bör påskyndas.

Anledningen till att jag har den uppfattningen att jordbrukets byggnadsfraga
är särskilt brådskande och ropar på sin snara lösning är deli mycket
onormaia avvägning, som å ena sidan rader mellan prissättningen å jordbrukets
produkter, vad jordbrukarna och i synnerhet småbrukarna få för sitt
arbete, och å andra sidan vad det kostar att underhålla och nyuppföra byggnader
vid jordbruket. Detta har lett till det resultatet, att jordbrukets byggnader
under en följd av år icke blivit på ett tillfredsställande sätt underhållna,
och att icke heller nybyggnad skett i tillräcklig utsträckning.

Här talas så ofta örn det stora och skriande behovet av bostadsbyggande i
städer och samhällen. Jag vill emellertid för min del hävda den uppfattningen,
att det verkligt stora behovet av bättre byggnader föreligger vid jordbruket
och på landsbygden. Att det talas så mycket mera örn det stora och
skriande behovet av byggnader i städer och samhällen beror helt säkert- på
att det organ, som hälsovårdsnämnderna utgöra, fyller sin uppgift på ett helt
annat sätt i städerna och samhällena än ute på rena rama landsbygden. Det
finns helt säkert många landsbygdssocknar, där man knappast kan tala om
att det finns någon hälsovårdsnämnd som fyller någon uppgift, hur välbehövligt
detta än skulle vara.

I den utredning, som nyligen verkställts av byråchefen Alf Johansson om
den ekonomiska efterkrigsplaneringen på bostadsproduktionens område, framhålles,
att det finns omkring 9 000 lägenheter i vårt land, som antingen äro
utdömda av hälsovårdsnämnderna eller i ett sådant skick, att de borde utdömas.
. men vilka alltjämt bebos, därför att det råder brist på bostäder. Men
samtidigt avfärdas på några korta rader jordbrukets och landsbygdens byggnadsbolag.
Det avfärdas med att det icke varit föremål för utredning och icke
heller kan undersökas på samma sätt. Jag anser för min del, att det icke bör
vara svarare att undersöka jordbrukets och landsbygdens byggnadsbehov än
städernas och samhällenas, bara viljan är god, men det är många gånger på
det sältet att jordbrukets intressen komma först i andra hand.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Nr 20.

Motion angående utredning om åtgärder i syfte att förbilliga byggnadskost naderna.

(Forts.)

När vi resa genom svenska bygder, se vi så ofta bristfälligt underhållna
oell många gånger rent av fallfärdiga byggnader vid jordbruket. Detta är väl
icke någon tilltalande bild på den svenska landsbygden. Man behöver väl
icke i detta sammanhang erinra örn att dessa undermåliga byggnader sakna
alla bekvämligheter. Man behöver heller icke framhålla den mycket bedrövliga
tillvaro som de människor lia att finna sig i, som skola bruka och bebo
gårdar med sådana byggnader. Det är väl icke så underligt, om sådana människor
förlora allt vad trivsel och trevnad heter vid jordbruket och landsbygden
och söka sig till andra näringar och yrken, söka sig till städerna och
samhällena. När det vid denna riksdag visats så stort intresse för att lösa
jordbrukets och landsbygdens problem, böra vi väl också enas örn att jordbrukets
byggnadsfråga bör föras till sin lösning på ett sådant sätt, att jordbruket
får byggnader i överensstämmelse med vad herr Ljungberg och jag
föreslagit i vår reservation, nämligen att dessa byggnader komma att motsvara
tidens krav. Lösningen av jordbrukets byggnadsfråga är en stor och livsviktig
fråga.

Vad jag för min del icke heller kan vara med örn att tillstyrka utan fläste
reagera'' emot är att man såväl i motionen som i utskottsmajoritetens utlåtande
säger, att staten skall lämna subventioner till vad som kallas allmännyttiga
företag för att på detta sätt få byggnadskostnaderna att sjunka. Herr Nilsson
i Stockholm har anfört, att dessa stats subventioner endast skola användas pa
det sättet, att de skola hindra monopol- och kartellbildningar i icke önskvärd
utsträckning, men herr Andersson i Göteborg erkände något annat. Han erkände,
att det kan tänkas, att staten t. o. m. kan få komma att övertaga en
del av byggnadsproduktionen. Denna utveckling _ kan jag för mm del icke
vara med örn att godkänna. Skulle det förhålla sig så, att ^det finns kartelloch
monopolbildningar, som hålla en icke önskvärd prisnivå uppe, finns det
säkert en mångfald andra åtgärder att tillgripa mot detta än att staten skall
lämna subventioner till vad som kallas allmännyttiga kooperativa företag.
Visserligen är det på det sättet, att genom att staten lämnar sådana subventioner
kan priset på den eller den varan, på det eller det byggnadsmaterialet,
bringas att sjunka, men varan kommer icke konsumenterna billigare till del,
utan skillnaden blir bara den, att det blir skattemedel, som fa användas till

att hålla priserna nere. ... , . ,

Fm sådan utveckling kan jag icke vara med örn, och darior ber jag, kerr
talman, att få yrka bifall till utskottets förslag med den ändring, som har
föreslagits i den av herr Ljungberg och mig avlämnade reservationen.

Herr Henriksson: Herr talman! Huvudmotionären och utskottsordföranden,
herr Nilsson i Stockholm, har i sitt anförande konstaterat, att alla inom
utskottet hade varit överens örn att en sänkning av byggnadskostnaderna vöre
önskvärd Jag kan för min del också ansluta mig till den uppfattningen. Herr
Nilsson betonade vidare i sitt anförande med skärpa, att vad man önskade var
att få klarhet om det verkliga läget. Även till det uttalandet vill jag ge min
oreserverade anslutning. Emellertid förefaller det mig som örn Herr Niisson i
Stockholm genom detta uttalande har visat, att han utvecklats sedan don tid,
då han skrev sin motion. Av motionen har jag nämligen, fatt det mycket bestämda
intrycket, att herr Nilsson rört sig mycket tendentiöst med de problem
som hail tagit upp. Han sköt in sig mycket hårt på vad han betecknar som
monopol- och kartellbildning. Om man nu i likhet med herr Nilsson skall beteckna
varje organiserad samverkan inom näringslivet och företagsamheten såsom
kartell- eller monopolbildning, har emellertid herr Nilsson i själva verket

Nr 20.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Motion angående utredning om åtgärder i syfte att förbilliga byggnadskost ■naderna.

(Forts.)

glömt bort en mycket viktig monopolbildning — om man nu fortfarande skall
använda det .uttrycket — nämligen arbetarmonopolet inom de ''skilda byggnadsfacken.
Även där finns en punkt, som icke bör glömmas, då man skall
pröva liela detta område.

I sin motion bär herr Nilsson pekat på prisstegringarna beträffande olika
byggnadsmaterial. Han bar visat, hurusom priset på byggnadsmaterial i många
fall stigit högst väsentligt. Men därvidlag har herr Nilsson icke varit tillräckligt
sanningssökande för att redan på det stadiet försöka att göra klart
för sig. varpå dessa prisstegringar bero, utan han söker i motionen — där
framträder tendensen mycket påtagligt — göra gällande, att dessa prisökningar
bero på de sammanslutningar och organisationer, som äro tillfinnandes
inom denna bransell. Om herr Nilsson litet närmare hade undersökt orsakerna
till dessa prisökningar skulle han ha kunnat konstatera, att de väsentliga orsakerna
äro höjningar av kolpriserna och transportkostnaderna för dessa varor.

i kunna taga ett par exempel. Den ungefärliga prisökningen för material vid
ett bygge i Stockholm är för närvarande jämfört med 1935 för trä 116 %, för
järn lil °o, för tegel 60 % och för cement 55 %. Om man ser efter, hur det kommer
sig, att dessa stegringar äro så markerade, finner man t. ex. beträffande
trä, att transportkostnaderna för trä ha sedan 1937 ökats med 300 %. Vad cement
beträffar har ökningen av transportkostnaderna kunnat stanna vid 100 %,
och skillnaden härvidlag är beroende därpå, att man för cementen kan använda
mera maskinell kraft vid lastning och lossning och sålunda nedbringa arbetstiden
för dessa operationer och liggedagar för de båtar som användas för
transporterna, då man däremot för trälastning måste använda den manuella
arbetskraften. Det är ju också ganska intressant att konstatera, att vad trävaror
beträffar — i fråga om. vilka man väl icke kan göra gällande, att det
finns någon som helst kartellbildning — har prisökningen varit högst, då däremot
pa ett sadant område, beträffande vilket man ju här har framhållit, att
vi skulle ha den mest stränga kartelleringen, nämligen på cementens, har prisökningen
varit lägst. Jag undrar, örn icke detta kan säga en hel del. Det säger
bland ^ annat,. att genom en förnuftig samverkan inom företagsamheten, där
man får möjlighet att pa alla punkter rationalisera, kan man också nå resultat
i den riktning som man här åsyftar.

Jag vill vidare framhålla, att när man här talar örn kartellering, så finns
det ju icke en kartellering över hela fältet — örn så vore fallet, skulle situationen
onekligen kunna bli ganska betänklig — utan här är det i stället så, att
de olika byggnadsmaterialens tillverkare driva en hård konkurrens med varandra.
Det är alldeles uppenbart, att en betong- eller cementproducent icke
gärna ser, att man övergår till att bygga uteslutande tegelhus, och icke heller
vilja tegelfabrikanterna, att man skall bygga uteslutande betonghus. Därför
räder det en stark konkurrens mellan tillverkarna av olika slags byggnadsmaterial
för att sänka priserna, så att man kan bli konkurrensduglig. Örn man
då i detta arbete har en samverkan mellan företagen inom de olika grupperna,
når man onekligen bättre resultat och kommer längre i detta prissänkande arbete
än man skulle göra, om varje företag arbetade utan någon kontakt med
övriga.

Här har i debatten från mångå talare berörts vad motionärerna ''beteckna som
»allmännyttiga företag». Jag har i likhet med den förste talaren ställt mig
litet frågande till detta uttryck och undrat, vad det egentligen skulle innebära,
och. vad det skulle vara etikett på för någonting. Man kan mer eller mindre
indirekt utläsa, att motionärerna syfta på kooperativa företag. Jag har för
min del väldigt svårt att förstå, att ett företags konstruktion skulle kunna

Onsdagen den 31 maj 1944.

Nr 20.

Motion angående utredning om åtgärder i syfte att förbilliga by g gnadskost naderna.

(''Forts.)

vara avgörande för om företaget skulle anses mer eller mindre allmännyttigt,
utan avgörande i detta hänseende bör väl vara den insats företaget gör i samhället
och produktionen. Nu förmena motionärerna liksom utskottsmajoriteten,
att mari skulle kunna nå ''betydande resultat genom att staten — i samverkan
med vad motionärerna nu kalla för allmännyttiga företag — skulle åstadkomma
en prissänkning på detta område. Ja, herr talman, jag måste säga, att
de erfarenheter man hittills har haft av verksamheten på detta område icke
tyda på att dessa allmännyttiga företag skulle vara mera kapabla än någon
annan att fylla en sådan funktion.

Jag vili påpeka, att ganska nyligen Ilar H. S. B., som ju är en stor producent
på bostadsbyggandets område och förbrukar mycket byggnadsmateriel, försålt
sin murbruksfabrik till vad man nu brukar beteckna trasten. Varför? Jo, därför
att H. S. B., som dock är en så betydande konsument av murbruk, icke kunde
driva denna fabrik ekonomiskt, utan det lönade sig bättre att köpa av den
privata produktionen. Ett annat mycket intressant exempel utgör Kooperativa
förbundet. Det var för en del år sedan, som Kooperativa förbundet spelade
upp en av sina stora propagandaskivor om trustbryteriet och meddelade, att
förbundet upprättat en cementfabrik vid Lanna bruk. Det dröjde icke så förfärligt
länge, förrän det blev ganska tyst kring dea fabriken, medelst vilken
alltså Kooperativa förbundet förmenade sig ha brutit den s. k. cementtrusten.
Vad hände sedan? Jo, Kooperativa förbundet arrenderade ut fabriken till cementtrusten,
därför att Kooperativa förbundet icke kunde driva den ekonomiskt
och få fram en produkt, som var begärlig på marknaden. Därför fick man
överlämna fabriken till den, som var bättre skickad att fylla denna funktion.
Med dessa exempel för ögonen är det litet egendomligt att höra herr Andersson
i Göteborg göra gällande, att den fria företagsamheten misslyckats1, då det gällt
att åstadkomma en prissänkning eller rationalisering av byggnadsämnesproduktionen.
Det förefaller mig, som om herrarnas »allmännyttiga» företag hade
mera dokumenterat sitt misslyckande än vad den privata företagsamheten har
gjort.

Frågan om distributionen och distributionsersättningar beträffande en hel
del sådana här byggnadsmaterial har varit på tal i ett par sammanhang — herr
Nilsson var bland annat inne på det. När det är fråga om distributionens funktion
måste man göra klart för sig — örn man skall kunna förstå det arrangemang,
som ofta är träffat mellan en producent och hans distributör — att distributionen
innefattar olika funktioner. Vi ha exempelvis försäljningsfunktionen,
lagringsfunktionen, distributions funktionen och delcrederefunktionen. Det är
uppenbart, att varuförbrukarna, i detta fall de som bygga hus, vid vissa tillfällen
kunna köpa större partier, vid andra tillfällen mindre partier. Dessa förbrukare
äro även av olika storleksordning; en del äro storföretagare, andra
småföretagare. Alla kunna icke köpa direkt av producenten, dels emedan de
köpa så små kvantiteter, att transporterna icke skulle löna sig, dels emedan de
— såsom herr Ljungberg påpekade ■—- icke ha kontanta medel till sitt förfogande,
så att de kunna betala på de konditioner producenten har räknat med
i sin kalkyl. Producenten måste alltså se till, att han har en distributionsapparat,
som kan fylla alla dessa olika funktioner inom distributionen beträffande
olika slag av avnämare vid olika tidpunkter. Då måste distributören alltså ha
det ordnat så, att han kan hålla lager, försälja och distribuera, vid behov i smärre
poster, och stå deleredere.

Det är uppenbart, att det i vissa situationer — vilket herr Nilsson i Slockholm
berörde —• kan inträffa, att en för tillfället stor köpare vänder sig direkt
till producenten och även i vissa fall kan bli uppsökt av denne. Varje producent

Nr 20.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Motion angående utredning om åtgärder i syfte att förbilliga by g gnadskost naderna.

(Forts.)

är givetvis intresserad av att hans vara observeras. En distributör arbetar ofta
med ett flertal varor — det ingår i hans funktion som distributör. Producenten
kan då vilja stimulera konsumenternas intresse för hans vara genom att själv
överta försäljningsfunktionen. På så sätt kommer han att göra en insats i själva
försaljningsarbetet, oaktat övriga funktioner fortfarande fyllas av den ordinarie
distributören. Det ligger i öppen dag, att örn distributören skall kunna
komma fram till en kalkyl, där han får sina kostnader vid olika försäljningssätt
täckta, så måste han ha en grundstomme att räkna med. Därav kommer
det sig, att även i sådana fall, där leveransen sker direkt, denne distributör
måste tillgodoräkna sig en viss ersättning för de funktioner han fortfarande
fyller. Man får väl också lov att säga, att. en viss utjämning kan vara berättigad,
ty örn en sådan icke förekom, skulle exempelvis en person, som behövde få
något reparerat, örn han skulle betala vad själva leveransen betingade i verkliga
kostnader, få erlägga ett avsevärt högre pris än han för närvarande behöver
göra.

Herr Nilsson i Stockholm hävdade även, att staten såsom kreditgivare har
intressen att bevaka på detta område. Ja, det vill jag ge honom rätt i, men man
bör i detta sammanhang även beakta, att staten såsom kreditgivare också bör
vara litet kritisk beträffande valet av kreditobjekt. Det är faktiskt för närvarande
på det sättet, att många av våra kvalitativt högtstående och kunniga
byggmästare inte ha möjligheter att få idka byggnadsverksamhet i den omfattning,
som skulle vara både behövlig och önskvärd, medan däremot många byggare
av lägre kvalitet både beträffande kunskaper och kreditvärdighet ha
fått möjligheter att göra detta. Jag tror, att man bör agna dessa ting en smula
uppmärksamhet, då fackkunskaperna otvivelaktigt spela en icke oväsentlig roll
när det gäller att bygga på ett rationellt sätt.

Då man nu bär för avsikt att söka få en utredning till stånd, är det min uppfattning,
att denna utredning bör omfatta problemet i dess helhet. Man bör
inte — som exempelvis herr Åndersson i Göteborg gjorde -— örn man nu skall
göra jämförelser mellan arbetslönens och materialens andel i byggnadskostnaderna,
endast stanna vid kostnaderna på själva arbetsplatsen, det vill säga den
plats där huset uppföres. Herr Andersson påpekade ju, att arbetslönernas andel
i byggnadskostnaderna vid husbygget för närvarande utgjorde 31,4 procent.
Vi måste nämligen när vi bedöma hela detta problem såsom förut påpekats följa
varan ända från produktionsorten och taga reda på vad material, arbetslöner
och företagarkostnader ha betingat för varje operation, alltså för varans produktion
och transport jämte själva arbetet på byggnadsplatsen. Först då kan
man få en riktig uppfattning örn hur det hela ligger till.

Jag vill i detta sammanhang göra en allmän reflexion, som jag gjort många
gånger tidigare, då liknande prisfrågor, vare sig det nu gällt byggnadskostnader,
livsmedel eller någonting annat, ha varit under debatt i denna kammare.
Man konstaterar då ofta, ibland även med en viss förtrytelse, att ökningar uppstått
i produktions- och distributionskostnaderna. Men man glömmer varje gång
bort, att man i samma kammare har varit med örn att gemensamt besluta lagar
och förordningar, som på ett ganska ingående sätt ha berört näringslivets produktions-
och distributionsförhållanden. Vi ha infört arbetstidslagar, semesterlag
och andra förordningar på olika områden av näringslivet. Allt detta måste
få sina återverkningar i form av högre kostnader. Äro vi överens örn att vi skola
införa dylika lagar, måste vi också ha klart för oss vilka konsekvenser de medföra.
Denna allmänna reflexion gäller hela kedjan av faktorer, som inverka på
priset, och har sin tillämpning på det föreliggande problemet såväl som på alla
andra liknande problem.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Nr 20.

Motion angående utredning om åtgärder i syfte att förbilliga byggnadskostnaderna.
(Forts.)

Man måste på detta område komma fram till en rationell drift av byggnadsproduktionen.
Det gäller att rationellt utnyttja materialet och att även snabbt
kunna införliva nytt arbetsbesparande material med byggnadsverksamheten.
I detta avseende skulle jag dock vilja göra gällande, att det i många fall stöter
på motstånd just från arbetarnas sida att få sådant material infört. Detta är
även fallet, då det gäller arbetsbesparande maskiner. Jag har hört talas örn att
man t. ex. icke kunnat använda sig av sprutmålning, därför att i sådana fall
krav rests från måleriarbetarnas sida att erhålla samma ersättning per ytenhet
som vid handstrykning. Det är alldeles uppenbart, att skola vi komma fram
till en rationell lösning av detta problem, måste vi också ta fasta på alla dylika
arbetsbesparande metoder och anpassa både företagsamheten och arbetarnas ersättningar
efter dessa rationella metoder.

Herr talman! Det råder onekligen många missförstånd och många underliga
föreställningar rörande det verkliga läget på detta område, och därför vill jag
ännu en gång instämma med herr Nilsson i Stockholm däruti att det är av betydelse
att genom en utredning få klarhet örn det verkliga läget. Men det måste
vara en utredning, som omspänner hela fältet, som är förutsättningslös och
som icke får präglas av den tendens, som i varje fall kommer till uttryck i motionen.
Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den av herrar
Ljungberg och Sveningsson avgivna reservationen.

Herr Birkö instämde häruti.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Den fråga som vi nu behandla är
givetvis av mycket stor och ingripande betydelse. Vi ha ju ofta här i kammaren
diskuterat detta spörsmål från olika utgångspunkter. När vi tidigare
behandlat frågan, har det kanske varit alltför mycket med hänsyn till den inverkan,
som arbetslönerna utöva på byggnadskostnaderna. I det utskottsutlåtande,
som vi nu ha att handlägga, synes emellertid detta spörsmål ha kommit
alltför mycket i bakgrunden. Jag förstår mycket väl vad som motiverat
detta — det har ju även påpekats av flera av utskottets talesmän, däribland
herr Andersson i Göteborg och utskottets ordförande. När man emellertid
talar om monopol och dessas inverkan på materialpriserna, varför skall man
då inte tala örn alla monopolistiska sammanslutningar?

Vi ha på landsbygden en mycket tråkig erfarenhet av det s. k. mätningsförfarandet.
Det kanske inte spelar så stor roll ur kostnadssynpunkt. Men
det är likväl ett irritationsmoment, som medför, att de jordbrukare, som vilja
ackordera bort ett bygge, vare sig det gäller ett bostadshus eller en driftsbyggnad
— kanske framför allt i det senare fallet — äro mycket tveksamma
huruvida de skola göra detta emedan de inte veta vad den slutliga kostnaden
kommer att bli, d. v. s. huruvida den blir det belopp, som avtalats med vederbörande
byggmästare, eller det belopp, som mätningsresultatet kommer
att ge. Det är dylika omständigheter, som vi enligt min mening i detta sammanhang
icke böra underlåta att understryka, när vi nu gå att besluta en utredning
i syfte att förbilliga byggnadskostnaderna. Jag tror, att det är att
alltför mycket underskatta denna omständighets betydelse, örn den icke ens
omnämnes i utskottsutlåtandet.

Jag har givetvis ingenting emot att det vid den kommande utredningen
klargöres, vilken kostnadsökning och inverkan överhuvud taget, som de mellanhandsvinster
och monopolbildningar, som omtalas i utskottsutlåtandet, kunna
lia på byggnadskostnaderna i olika avseenden. Det är uppenbart, att där Andra

kammarens protokoll 1944. Nr ZO. 3

Nr 20.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Motion angående utredning om åtgärder i syfte att förbilliga byggnadskostnaderna.
(Forts.)

est vi skola kunna komma fram till så billiga byggnadskostnader som möjligt,
så få vi söka utfinna de bäst framkomliga vägarna.

När jag tagit till orda i denna debatt, har det inte varit för att propagera
för de synpunkter, som varit huvudmotivet för motionärerna. Detta beror på
att jag hyser starka bekymmer för det återhållande moment, som legat i de
högre byggnadskostnaderna på landsbygden. Dessa ha medfört, att man på
flera år inte har velat sätta i gång med byggnadsföretag på landet. Vi ha
alltså där kommit långt på efterkälken i det hänseendet. Vi behöva verkligen
ta igen vad vi förlorat. Men allting kommer att bero på huruvida vår
ekonomi tillåter oss att göra detta. Mina herrar, när vi tala om byggnadskostnaderna,
böra vi icke glömma bort vad dessa betyda även med hänsyn
till själva produktionskostnaderna på jordbrukets område. Det bör alltså från
alla håll föreligga ett intresse av att utredningens resultat skall bli sådant, att
vi kunna nedbringa byggnadskostnaderna i sådan grad, att exempelvis jordbruket
förmår bära dessa kostnader. Kan detta icke uppnås, ja, då stå vi
inför den situationen, att vi måste höja priserna på jordbrukets produkter,
alltså på livsmedel och andra förnödenbeter, för att täcka de kostnader, som
krävas för att hålla driftsbyggnaderna i stånd. Detta är en synpunkt, som
jag för min del inte vill underlåta att i detta sammanhang understryka.

En del talare lia under debatten talat för utskottets förslag, andra för reservationen.
Jag måste för min del bekänna, att jag inte med någon större
entusiasm kan ansluta mig till vare sig det ena eller det andra av dessa
förslag. Det synes mig i varje fall, som örn ett tillägg eller en ändring borde
införas i utskottsförslaget, så att det åtminstone från mina utgångspunkter
bleve mera smakligt att ansluta sig till. Jag tillåter mig på grund därav,
herr talman, att föreslå, att sista- stycket på s. 3 i utskottsutlåtande! skall
börja på följande sätt:

»Utskottet kan dock icke underlåta att i detta sammanhang framhålla den
inverkan på byggnadskostnaderna, som själva arbetslönerna medföra. En rationell
avvägning av ackordsprissättningen samt en säsongutjämning av byggnadsverksamheten
böra åtminstone i vissa hänseenden kunna medföra lägre
kostnader. Utskottet är väl medvetet örn att en sådan säsongutjämning», varefter
fortsättning skulle följa enligt utskottets förslag med orden »å andra
sidan också måste medföra fördyrade kostnader» o. s. v. Jag ber alltså, herr
talman, att med hänsyn till innehållet i det föreliggande utskottsutlåtandet få
yrka, att denna ändring göres i utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Pettersson i Rosta.

Herr Eriksson i Frägsta: Herr talman! Det är med verkligt intresse som
jag har tagit del av vad utskottet haft att säga i detta spörsmål. Jag anser nämligen,
att en utredning i förevarande avseende har en mycket stor uppgift att
fylla. Ty förhållandena på byggnadsmarknaden äro otvivelaktigt sådana, att
det i närvarande stund är omöjligt för folk med vanliga inkomster att kunna
skaffa sig en bostad, i synnerhet örn de skola uppföra den själva, men även
örn de skola bo i hyresbostäder. När man frågar efter anledningen till denna
situation förefaller det mig, som örn man aldrig kan få ett ordentligt svar.
Detta beror på att det nu helt enkelt inte går att klarlägga, vilka ^omständigheter
som verka så fördyrande och medföra så stora svårigheter på detta område.
Jag anser sålunda, att detta utredningskrav är mycket välmotiverat. Jag
kan i alla fall inte hjälpa att jag har den uppfattningen, att motiveringen såväl
i utskottsutlåtandet som i reservationen och även de slutliga yrkandena egent -

Onsdagen den 31 maj 1944.

Nr 20.

Motion angående utredning om åtgärder i syfte att förbilliga by g gnadskost nadernä.

(Forts.)

ligen inte omspänna liela det fält, som otvivelaktigt här hade varit erforderligt
för att man skulle kunna bilda sig ett klart begrepp om detta spörsmål.

Det är säkerligen alldeles riktigt, att monopol- och kartellbildningar utöva
en viss, kanske tämligen starkt prisstegrande inverkan på byggnadskostnadema.
Man blir emellertid inte styrkt i den uppfattningen, att de spela den stora roll
som göres gällande i motionen och i utskottsutlåtandet. Detta framgår även
av en del uttalanden i de till utskottet inkomna remissvaren — jag skall emellertid
inte citera dessa i någon större utsträckning. Men en institution, som jag
tillmäter tämligen stor betydelse, nämligen H. S. B., gör i sitt yttrande några
intressanta uttalanden i direkt anslutning till detta spörsmål. Jag ber att få
citera vad som säges i dess yttrande på s. 58 i utskottets utlåtande. Det heter
där: »Vidare är det ett allmänt känt faktum, att karteller och prisöverenskommelser,
som missbrukas under en längre tid, alltid bruka få till följd att de
goda förtjänsterna locka utomstående till branschen, varigenom konkurrens
uppstår. Nuvarande system leder med andra ord i många fall till självbot.»

1 detta remissvar fästes även uppmärksamheten på en del andra intressanta
förhållanden i detta sammanhang. Jag ber att få återge vad som säges på
s. 59 överst i utskottsutlåtandet: »Ett sådant utredningsarbete, snarast möjligt
genomfört och där inga sidoblickar på olika intressegruppers önskningar skulle
få förekomma, skulle enligt vårt företags mening blotta vilka oanade möjligheter
att få ned våra byggnadskostnader, som faktiskt förefinnas.» Detta är
enligt min mening ett rätt så kraftigt uttalande, och det syftar otvivelaktigt
till något mera än utskottsutlåtandet och motionen. Jag anser därför, att det
hade varit värdefullt, örn både motiveringen och utskottets kläm hade varit
litet mera positivt formulerade. Jag tycker det hade varit riktigare, örn man
hade försökt få en utredning till stånd, som visat vilken roll alla kostnadskrävande
faktorer, som göra sig gällande vid uppförandet av en byggnad, spela,
således icke blott kostnaderna på själva byggnadsplatsen, där huset uppföres,
utan samtliga kostnader ända från det ögonblick man hugger trädet i skogen,
tar leran ur lertaget och kalken från kalkbrottet. Örn man finge en fullständig
utredning rörande alla olika produktionsfördyrande faktorer, skulle man
enligt min mening kunna få fram ett material, som skulle vara oerhört värdefullt
vid bedömandet av de orsaker, som kunna medverka till de höga byggnadskostnaderna.
Det vill emellertid synas, som örn utskottet inte hade vågat taga
ställning till hela detta problemkomplex utan begränsat sig till det mellanled
i produktionen, som innebär, att man köper upp material och för fram detta
till byggnadsplatsen. Det blir sålunda enligt min uppfattning inte något helt
med en utredning av det slag som utskottet föreslagit, och den kommer icke
att medföra något resultat, som verkligen kan vara till ledning vid bedömandet
av orsakerna till de höga byggnadskostnadema och därför inte heller kan
utgöra något rättesnöre, när det gäller att avgöra det rättvisa eller orättvisa
i vissa påståenden, som i detta sammanhang fällas. I detta avseende anser jag
alltså, att en mycket stor brist föreligger.

Jag förstår emellertid, att det är tämligen svårt att på sakens nuvarande
ståndpunkt komma med ett särskilt yrkande. Jag vill med vad jag anfört endast
lia till protokollet uttalat, att jag hoppas, att de direktiv, som föreläggas
den utredning, som kommer till stånd, skola bli så vida som möjligt, så att
klarhet verkligen kan bringas rörande de olika faktorer, som äro bestämmande
på detta område, att därvid således beaktas alla de kostnadskrävande faserna
ifrån framställningen av råvaran till den färdiga produkten och samtidigt klarlägge.
s, vilken betydelse de olika elementen lia när det gäller att få fram cn
normal byggnadskostnad. Detta skulle vara oändligt värdefullt för den kom -

Nr 20.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Motion angående utredning om åtgärder i syfte att förbilliga byggnadsJcostnaderna.
(Forts.)

mande debatten i byggnadsfrågor!^ oell det skulle vara särskilt värdefullt
för statsmakterna, som i närvarande stund i så stor utsträckning bidraga till
finansierandet av byggnadsverksamheten. Man finge då ett hållbarare material
att grunda sin uppfattning på, och det bleve lättare, i synnerhet ur statsmakternas
synpunkt, att bilda sig ett begrepp om vad de finansiera, huruvida det
är oskäliga monopolvinster eller rena byggnadskostnader, som äro skäliga och
normala. Ur denna synpunkt uttalar jag den förhoppningen, att när denna utredning
kommer till stånd den skall komma att omspänna hela det område, som
jag här försökt antyda.

I övrigt ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Ljungberg: Herr talman! Herr Nilsson i Stockholm började sitt anförande
med att måla vår bostadsstandard i mörka färger och anställde i det
sammanhanget jämförelser med förhållandena i andra länder. Jag tror emellertid,
att denna jämförelse var ganska ytlig, och att han därvid alltför ensidigt
tog sikte på bostadsutrymmets minimistorlek men helt och hållet bortsåg
ifrån kvaliteten. Det råder säkerligen intet tvivel örn att vi i det sistnämnda
avseendet ha inrättat vår produktion på ett högre plan än på många andra håll.
Jag tänker därvid t. ex. på olika slag av biutrymmen, såsom badrum o. s. v.
Jag talar nu endast örn den nya byggnadsproduktionen och inte örn vårt äldre
bostadsbestånd. Dåliga slumbostäder finnas överallt i världen.

Det förhåller sig också så i icke ringa grad, att vi ha måst koncentrera oss
på kvaliteten beroende på klimatologiska förhållanden. Vi måste inreda våra
bostäder med bättre värmeisolering och mera vidlyftiga uppvärmningsanordningar
än i sydligare länder. Även grundläggningen blir i regel dyrbarare i
vårt klimat än söderut. Man kan t. o, m. iaktta, hur klimatet inom olika delar
av vårt eget land inverkar fördyrande på byggnadskostnaderna. Jag hänvisar
i det sammanhanget till en tabell, som finnes på s. 184 i byråchefen Alf Johanssons
förut av mig omnämnda efterkrigsutredning. Därav framgår exempelvis,
att byggnadskostnaden per m2 i Östersund uppgår till kronor 360: 80,
medan den i Lund stannar vid kronor 280:36. Denna kostnad är alltså i Östersund
30 procent högre än i Lund. Att denna skillnad väsentligen hänför
sig till klimatfaktorer torde vara uppenbart. Jag tycker det kan föreligga anledning
att påpeka detta förhållande. Det kärvare klimatet hos oss kunna vi
inte råda någon bot för, och därför följer, att vi måste göra större uppoffringar
för att reda oss här än vad man behöver göra på många andra håll. Detta
kommer då till uttryck i vår bostadsstandard på sätt jag nyss antytt.

Herr Nilsson i Stockholm lämnade också i sitt anförande en översikt över
på vilka punkter utskottet var enigt och på vilka punkter åsikterna bröte sig.
Jag fäste mig vid att han bland det sistnämnda slaget angav ställningstagandet
till de s. k. ringarna på installationsområdet. Emellertid kan jag inte finna,
att vi reservanter i det avseendet ha någon annan åsikt än utskottsmajoriteten.
Yi fördöma dylika ringar fullt ut lika kraftigt som utskottsmajoriteten
liksom vi överhuvud taget fördöma alla avarter på det område det här gäller.
Vi inbegripa i detta fördömande även monopolföretag, för den händelse
de missbruka sin ställning. Jag skulle i detta avseende vilja citera vad reservanterna
lia sagt. Vi säga — på s. 6 i utskottsutlåtandet i slutet av det långa
stycket —• följande: »Utskottet vill också erinra om att monopolföretagen hava
blivit föremål för särskild lagstiftning, som tillåter granskning av deras
verksamhet. Möjligt är att det bör övervägas huruvida denna lagstiftning med
hänsyn till utvecklingen bör förändras. Även i övrigt bör det ankomma på en

Onsdagen den 31 maj 1944.

Nr 20.

Motion angående utredning om åtgärder i syfte att förbilliga byggnadskost naderna.

(Forts.)

blivande utredning att överväga vilka åtgärder, som i detta avseende från det
allmännas sida kunna befinnas lämpliga att vidtaga.» Reservanterna ha alltså
inte undantagit de s. k. monopolföretagen från utredningen, men vi lia
framhållit, att utredningen inte, som motionärerna ha velat, skall inskränkas
enbart till att omfatta sådana företag. Utskottsmajoriteten har visserligen^ i
det avseendet velat sträcka sig ännu litet längre men ändå velat undantaga väsentliga
områden eller t. o. m. de väsentligaste omradena för prisbildningen pa
byggnadsmarknaden. Reservanterna hålla således före, att utredningen bör
spänna över hela det fält det gäller och alitsa ''bl. a. även omfatta arbetslönerna.

Jag skulle sedan vilja säga några ord till herr Andersson i Göteborg, som i
sitt anförande sade, att enighet hade rått i utskottet örn den utredning motionärerna
begärt. Det var väl ändå en ganska stor överdrift. Ty den utredning,
som nu kommer till stånd, blir i varje fall icke inriktad på det utomordentligt
ensidiga sätt som den utredning, motionärerna begärt.^ Herr Andersson i Göteborg
angav även några färska siffror rörande förhållandet mellan prisförändringarna
på material och arbetskostnaderna. I dagens tidningar förekommer
en uppgift rörande dessa förhallanden, som visa, att sedan den 1 januari
1944 lia materialkostnaderna sjunkit med 0,6 procent. Det är visserligen en
liten siffra, men arbetskostnaderna ha däremot stigit med 1,6 procent. Det
kan ju ändå vara av ett visst värde att fästa uppmärksamheten på detta förhållande,
då det i varje fall visar en tendens.

Herr Andersson i Göteborg säde vidare, att förekomsten av monopolföretag
har gjort, att den fria konkurrensen i stort sett blivit hävd. I den av mig
nämnda utredningen är ju uppvisat, att i normala fall, alltså under förkrigsförhållanden,
kartellerade varor omfatta ungefär 15 procent av de totala byggnadskostnaderna,
medan materialet i dess helhet omfattar ungefär 50 procent.
Man kan alltså inte rimligtvis göra gällande, att den fria konkurrensen skulle
vara hävd, när i alla fall mer än tva tredjedelar av materialmarknaden icke
beröres av karteller.

överhuvud taget återkommer jag till vad jag sade i mitt första anförande,
att motionärerna alltför ensidigt ställt in sig pa ett enda avsnitt av materialmarknaden.
Skall man nå det resultat, som man önskar i detta avseende, måste
man gå till grunden med hela frågan och således lata den omfatta hela materialmarknaden
liksom överhuvud taget hela byggnadsmarknaden. Det är reservanternas
huvudsynpunkt på problemet.

Herr Nilsson i Stockholm: Herr talman! Herr andre vice talmannen berörde
i sitt yttrande vissa uppgifter i dagspressen i anledning av den i detta ämne
väckta motionen och det förevarande utskottsutlatandet. Jag anser emellertid
inte, att det finns anledning alf närmare gå in på dessa uppgifter. Jag
noterar dock med den största tillfredsställelse, att herr andre vice talmannen
och hans parti stå belt och fullt bakom utskottsmajoriteten och även motionärerna,
i vad det gäller att komma at saväl monopol- och kartellbildningar
som den utan tvivel existerande osunda prissättning, som de förorsaka.
Herr andre vice talmannen tyckte likväl synd örn de kommande utredningsmännen,
lia rest de skulle fullgöra det uppdrag, som majoriteten föreslagit.
Jag vet inte, örn det tillkommer riksdagen att tänka på utredningsmännen i
detta avseende. Jag vill emellertid understryka att man av allt att döma inte
kan komma lill rätta med de metoder, som tidigare använts, örn icke en fullständig
utredning kommer till stånd. Herr andre vice talmannen konstaterade

Nr 20.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Motion angående utredning örn åtgärder i syfte att förbilliga byggnadskost naderna.

(Forts.)

själv, att de organ, som tidigare tillsatts för att komma till rätta med dessa
företeelser, inte åstadkommit någonting. Det är just detta förhållande, som vi
motionärer ha uppmärksammat. Erfarenheten har klart och tydligt visat, att de
metoder, som vederbörande hittills använt sig av, inte varit så verkningsfulla,
som man skulle ha önskat. Nästa steg på detta område synes oss därför vara
ett ingripande i form av vad vi kalla allmännyttiga företag, för att man med
hjälp av dessa skall kunna bryta sönder existerande monopol. Jag är övertygad
örn''att det i många fall är alldeles tillräckligt att med blotta hotet
härom på ett effektivt sätt komma till rätta med dessa osunda företeelser.

Om jag inte minns fel, förklarade herr Persson i Stockholm i ett anförande,
att motionärerna hade bort använda sig av ett mera öppet språk, och att de
som alternativ utväg för att åstadkomma vad de åsyftade borde lia föreslagit
en samhällelig produktion på området. Personligen vill jag i detta sammanhang
deklarera, att jag principiellt ingenting har emot ett sådant förslag.
Om det visar sig, att det privata initiativet icke mäktar att komma till
rätta med dessa problem, skall man naturligtvis inte dra sig för att ta steget
fullt ut och tillgripa vad herr Persson i Stockholm kallade för samhällelig
produktion. Det blir emellertid givetvis en avvägningsfråga, hur man
skall förfara i en dylik situation.

Av den nu förda debatten har jag inte kunnat undgå att lägga märke till
att man även nu liksom så ofta förr velat komma åt arbetslönerna. Jag vill
dock påpeka atp man gång efter annan låtit verkställa utredningar just beträffande
arbetslönerna för att sänka omkostnaderna, för byggnadsproduktionen.
Jag kan inte värja mig för intrycket, att man söker använda sig av det
gamla knepet att högljutt ropa »ta fast tjuven» för att själv på nytt komma
förbi det som vi motionärer anse vara det väsentliga i denna fråga. Man har
ofta tidigare alltför ensidigt inriktat sig på arbetslönerna, medan man med
tystnad förbigått andra omständigheter, såsom dessa stora företagarvinster,
dessa längre varuvägar och frågan örn monopolbildningarnas inverkan på prissättningen.
Det är enligt min mening hög tid, att man ägnar även dessa senare
företeelser sin speciella uppmärksamhet.

Herr Henriksson var förekommande nog att i sitt anförande söka göra
gällande,_ att jag i närvarande stund efter det motionen skrivits skulle lia kommit
till insikt örn att det på detta område var andra företeelser än monopolbildningarna,
som påverkade prissättningen. Jag vill gentemot detta påstående
understryka, att jag inte principiellt utan vidare vänt mig mot monopolbildningarna
som sådana. Jag kan hänvisa till vad som anföres i motionen
på s. 12, där vi motionärer — under hänvisning till vad som framhållits i en
tidigare utredning — tvärtom understrukit, att man principiellt icke kan anmärka
mot en samverkan mellan företag för att åstadkomma en rationellare
drift än den, som tidigare har funnits. Vi Ira emellertid velat understryka,
att man trots en sådan rationellare drift och de prissänkningar, som därigenom
åstadkommits, inte har tillräckliga garantier för att icke prissättningen
ändock kan vara onödigt hög. Jag vill i detta sammanhang hänvisa till cementtrusten.
Enligt näringsindustrisakkunniga uppgick genomsnittsräntabiliteten
inom cementindustrien under perioden 1927—1936 till 8,7 procent, vilket antyder,
att monopolet påverkat prisbildningen. Vi motionärer vilja således
komma till klarhet örn i hur stor utsträckning monopolen haft inverkan på
prisbildningen.

Jag är den förste att medge, att vissa kostnadshöjningar på byggnadsmaterial
ha berott på exempelvis ökade kolpriser och ökade transportkostnader.
Detta har för övrigt understrukits såväl i utskottets utlåtande som i motio -

Onsdagen den 31 maj 1944.

Nr 20.

Motion angående utredning om åtgärder i syfte att förbilliga byggnadskost naderna.

(Forts.)

nen. lian kan emellertid inte komma ifrån att byggnadskostnaderna för 1939
voro ganska högt uppdrivna. Enligt Handelsbankens index böjdes de under
tiden mars 1933—mars 1939 med icke mindre än 13 procent.

Av herr Henrikssons anförande tyckte jag mig finna, att han i viss mån
sökte dra en lans för de längre varuvägarna. Med hänsyn till de intressen,
som herr Henriksson här representerar, kan detta också förefalla vara naturligt.
Örn man emellertid verkligen vill komma fram till en ordning, varigenom
man skall fa möjlighet att motverka att mellanhänderna i egenskap av
monopoliserade sådana skola kunna otillbörligt utnyttja sin. ställning,, kan
man inte annat än reagera mot de höga vinster, som de av olilia anledningar
kunna tillskansa sig. De exempel, som jag tidigare i denna debatt återgivit
beträffande järnhandeln, äro så pass illustrativa, att åtminstone på denna
punkt endast en mening måste föreligga här i kammaren. Örn herr Henriksson
hade betraktat statens ställning på detta område på samma sätt, som lian
betraktar de privata företagens, skulle han måhända haft större förståelse för
motionärernas och utskottets synpunkter än dem han nu gav uttryck at. Med
den nuvarande statliga bostadspolitiken och den subvention, som staten
beviljar på detta område, skulle man kunna tala örn en statlig upphandling
av bostäder, vilka staten sedan på vissa villkor ställer till medborgarnas förfogande.
Självklart är, att örn ett privat företag skulle göra något liknande,
så skulle detta företag fordra en bestämd kontroll över vartill de som subven
tion beviljade medlen användas. Om således staten ställer vissa medel under
enskildas förvaltning, måste man lia principiellt samma uppfattning som
när ett enskilt företag gör en liknande transaktion.

Herr ljungberg underströk i sitt sista anförande beträffande mellanhandsvinster
samma uppfattning, som utskottsmajoriteten uttalat. Det föreligger
den nyansskillnaden, att herr Ljungberg endast vägrat acceptera otillbörliga
vinster. Detta är dock en ganska väsentlig nyansskillnad, i det att. utskottet
även uttalat, att det är principiellt oriktigt, om kartellsammanslutningar tillverka
och sedan endast leverera till av dem utvalda mellanhänder. Även pa
ett sådant område vill staten bryta det monopol, som finns, genom att vidtaga
direkta åtgärder för att åstadkomma en förbättring. Här föreligger således
egentligen en principiell skillnad mellan utskottsmajoriteten.och.reservanterna.

Herr Svenssons i Grönvik förslag i denna fråga kan jag inte acceptera.
Jag hänvisar därvid till de utredningar — örn jag minns rätt, är det tre sådana

_ vilka redan verkställts beträffande arbetslönerna. Därjämte aberopar jag

den utredning, som för närvarande pågar beträffande byggnadsarbetslönerna
på landsbygden, och det förfarande, som där redan tillämpas. — Vad.herr
Svensson i Grönvik anförde om säsongutjämningen, berör även utskottet i sitt
utlåtande. Det finns därför ingen anledning för mig att göra något tillägg i
denna fråga. — I anslutning till vad herr Svensson i Grönvik yttrade örn
ackordssatserna vill jag påpeka, att det redan förhärskar en bestämd ordning
på detta område. Så''snart en ny arbetsmetod eller ett nytt byggnadsmaterial
införts, regleras ackordssatserna automatiskt med hänsyn härtill. . Det finns
en särskild riksnämnd tillsatt med representanter för såväl arbetsgivarna som
arbetarna. Så snart något nytt rön på detta område föreligger upptager denna
nämnd, som står under ledning av en opartisk ordförande, dithörande frågor
till behandling oell reglerar ackordssatserna efter dc nytillkomna faktorerna.
På grund av den ordning, som redan existerar, behövs således^ icke någon
statlig utredning för att speciellt sysselsatta sig med dessa frågor. Det
är för övrigt självklart, att en anpassning av ackordssatserna efter nya förhållanden
åstadkommes utan ingripande frän statens sida.

Nr 20.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Motion angående utredning örn åtgärder i syfte att förbilliga byggnadskost naderna.

(Forts.)

Herr talman! Under hänvisning till vad jag nu anfört ber jag afl än en
gång få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ljungberg erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
falman! Herr Nilsson i Stockholm gjorde i sitt senaste anförande gällande,
att jag i mitt sista yttrande skulle ha framhållit, att vad som skiljer oss
åt beträffande mellanhandsvinsten blott var en nyansskillnad. Med anledning
av detta. vill jag endast konstatera, att jag, såvitt jag vet, överhuvud taget
icke i mitt senaste yttrande talade örn mellanhandsvinster.

Beträffande det som herr Nilsson i Stockholm sist var inne på, nämligen
örn olägenheterna vid ackordsprissättningen, skulle jag i detta sammanhang
blott vilja hänvisa till att H. S. B. i sitt remissyttrande mycket starkt tryckt
på hur otillfredsställande den nuvarande anordningen verkar.

Härefter anförde

Herr Nilsson i Kristinehamn: Herr talman! Jag har icke någon åstundan
att förlänga denna debatt. Som jag emellertid har ett mycket livligt minne av
den debatt i ungefär samma ärende som fördes här för fyra år sedan då vi
diskuterade huvudsakligen byggnadskostnaderna på landsbygden, anser jag
mig kunna knyta några korta reflexioner till vad som sagts här i dag.

Det är egentligen ganska anmärkningsvärt, att här hava vi vid två olika
tidpunkter diskuterat detta spörsmål,, varom det alltså till synes borde råda
en mycket djup oenighet, men att vi ändå få lov att säga, att vi i sak äro
fullt ense. För. fyra ar sedan föranleddes diskussionen av motioner som voro
väckta — örn jag icke missminner mig — av samtliga de tre borgerliga partierna.
I varje fall hade bade bondeförbundet och folkpartigruppen motionerat
i ärendet. I dag är debatten föranledd av den av socialdemokraterna väckta
motionen. Man angriper spörsmålet från olika utgångspunkter, och därigenom
uppstår oenighet. För fyra år sedan tog debatten uteslutande sikte på byggnadsarbetarnas1
löner, och för den som sökte anlägga andra synpunkter på
spörsmålet var det ganska omöjligt att göra sig hörd. I dag, då debatten mera
fördelar ana angrepp åt båda hållen, är densamma åtskilligt lidelsefriare och
skei- i långt sakligare former, och detta ger mig anledning uttala den förmodan,
att den utredning som väl kommer att igångsättas säkerligen går till
sitt värv med mycket större förutsättningar för ett gott resultat än den utredning
som beslöts för fyra år sedan.

Emellertid lia icke heller i dag, såsom senast herr Nilsson i Stockholm
anförde, saknats påpekanden örn den roll som arbetslönerna i detta sammanhang
spela.. Jag är övertygad örn att ingen bortser från den roll arbetslönerna spela,
men. jag ber. att fa fästa uppmärksamheten pa att arbetslönernas inverkan
blivit belyst i ett flertal utredningar under de senare åren, och man har därför
kunnat bilda sig en mycket god uppfattning örn vilken roll dessa spela. Herr
Andersson i Göteborg har nyligen påpekat, att under kriget ha faktiskt byggnadsarbetarna
erhållit lägre kompensation än de flesta andra arbetargrupper.
Å andra sidan vet man, a.tt en ganska våldsam stegring ägt rum beträffande
materialprisen. Jag vill icke bestrida, att denna stegring mycket lätt kan
förklaras av ökade transportkostnader, ökade frakter av alla slag samt högre
bränslekostnader och en råd andra omständigheter. Men i vad mån det därjämte
döljer sig andra orsaker till kostnadsstegringen, har icke på något sätt klarlagts.
När vi för fyra år sedan talade om byggnadskostnaderna gjorde man
på samma sätt som i dag gällande, att byggnadsmaterialen och byggmästar -

Onsdagen den 31 maj 1944.

Nr 20.

Motion angående utredning örn åtgärder i syfte att förbilliga byggnadskost naderna.

(Forts.)

profiten icke inverkade på byggnad skostnaderna på sätt som vi föreställt oss.
Jag vill då fästa uppmärksamheten på en ganska egendomlig omständighet
som tidigare påpekats i denna kammare, nämligen att man här i Stockholm
under krisen icke behövt betala ut några tilläggslån, därför att staten genom
byggnadslånebyrån kontrollerat byggnadsproduktionskostnaderna i Stockholm,
varvid man kom underfund med att vinstmarginalen över de verkliga produktionskostnaderna
varit så betydande, att den mycket väl rymt hela den kostnadsstegring
inom byggnadsindustrien som ägt rum i Stockholm under kriget.
Jag vet icke, i vad mån förhållandet är liknande exempelvis i Göteborg och
Malmö och på andra orter, men jag vet, att i alla fall tilläggslånen variera
oerhört, under det att kostnads stegringen beträffande byggnadsproduktionen
uppgår till omkring 40 procent och tilläggslånen normalt icke till mer än
ungefär 20 procent. Följaktligen finns det en marginal över hela landet som
före kriget togs ut i form av oskäliga vinster. En normal vinst medges nämligen
även nu inom byggnadsproduktionen.

Vad beträffar »arbetarkartellens» profiter har jag den uppfattningen, att
denna kartell, som utgöres av byggnadsindustriarbetamas fackförbund, i hela
sin verksamhet vägletts icke av någon annan önskan än att skaffa sina medlemmar
d. v. s. byggnadsarbetarna en rimlig försörjning på sitt arbete. Och
jag vågar tillägga, att örn man jämför det resultat som denna kartell uppnått
med de resultat som man beräknat ha uppnåtts'' på annat håll, har denna
arbetarkarl! skäligen misslyckats i sin uppgift. Man skall nämligen icke
generalisera och plocka fram t. ex. en murarlön från Stockholm vid en speciell
tidpunkt och säga: var så god och se! Så och så mycket tjäna byggnadsarbetarna
o. s. v. På det sättet har man emellertid alltid agiterat, när det gällt
byggnadsarbetarna. Man har icke velat gå frågan närmare in på livet och
kontrollera, i vad mån det rör sig örn enstaka fall, förorsakade av exceptionella
förhållanden, eller örn den verkliga lönen för hela denna kår.

Jag tror för övrigt, att det är ganska oklokt av dem som ivra för att slå
vakt örn det privata näringslivet att vända sig mot en mycket närgången kontroll
av truster och karteller. Gör man nämligen det, riskerar man, att vid
sidan av den nuvarande privata företagsamheten kommer att växa fram en ökad
statlig och kommunal verksamhet på bostadsproduktionens område. Redan nu
har ju som bekant under krisen växt fram kommunala bostadsföretag i mycket
stor utsträckning. När man är så nervös över talet örn allmännyttiga företag
— jag har för min del icke svårt att förstå Arnd utskottet menar med det begreppet
— när man, som sagt, är nervös över att något sådant skall växa
fram på byggnadsmaterialindustriens område, vill jag peka på att inom byggnadsproduktionen
redan finnas sådana företeelser. Det existerar över hela
landet s. k. allmännyttiga bostadsproduktionsföretag. Det behöver icke ens
vara mer än ett vanligt bolag som finner sig i en bestämd kommunal kontroll
och tillåter en kommunal representant att sitta i styrelsen eller kommunala
revisorer att granska räkenskaperna, för att ett sådant allmännyttigt bostadsföretag
skall erhålla vissa förmåner i förhållande till staten och statens
byggnad slån elbyrå i jämförelse med andra byggnadsföretag, som icke underkasta
sig en sådan kontroll. Örn en sådan ordning kan växa fram utan några
som helst åtgärder från riksdagens sida, när det gäller den lokala bostadsproduktionen,
har jag ganska svårt att föreställa mig, att det skulle vara
särskilt äventyrligt, örn man tillåter eller i värjo fall förutsätter att man skall
undersöka, örn denna viig kan ge några fördelar även när det gäller byggnadsmaterialindustrien.

Utskottets många uppslag eller tips — om jag så får säga — till en ullvan -

Nr 20.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Motion angående utredning örn åtgärder i syfte att förbilliga byggnadskostnaderna.
(Forts.)

de utredning- kan jag förbigå, men jag vill blott säga eif pär ord i anledning
av det som sagts om byggnadsarbetarnas motvilja mot rationaliseringsåtgärderna.
Jag tror, att det var herr Henriksson som påstod — och jag antar att
han kan ge närmare skäl för sitt påstående — alf exempelvis målarna skulle
motsatt sig användningen av sprutmålningsmetoden, för såvitt de icke fingo
betalt, som om de använt sig av handmålningsmetoden. Detta påstående förefaller
ganska underligt, men det är möjligt, att herr Henriksson kan ge tillräckliga
skäl för sitt påstående. Jag skall emellertid be att få påpeka en sak,
när det gäller arbetarnas ställning till rationaliseringen, som jag finner ganska
naturlig. Örn här skola införas rationaliseringsmetoder vid ett arbetes utförande,
förefaller det mig ganska naturligt, örn arbetarna ställa den frågan:
vern skall skörda frukterna av detta? Skola frukterna i viss mån tillkomma
oss i egenskap av arbetare inom denna industri? Skola frukterna av rationaliseringen
tillkomma konsumenterna av de nyttigheter som vi producera, i detta
fall hyresgästerna? Eller skola frukterna uteslutande tillgodogöras av byggmästarna
i detta fall? Jag vågar påstå, herr Henriksson, att hittills ha alla
rationaliseringsåtgärder som vidtagits inom byggnadsindustrien i den mån de
skulle gått ut över arbetarna i form av inkomstminskning i stället tillförts
byggherrarna i form av inkomstökning. I varje fall ha icke konsumenterna av
bostäder erhållit något av denna rationaliserings frukter. Då får väl i alla fall
herr Henriksson medge, att detta är ett avita förhållande som man måste försöka
komma till rätta med.

Slutligen vill jag blott säga ett par ord med anledning av vad herr Henriksson
sade örn Kooperativa förbundet och Lanna bruk. Herr Henriksson berättade
— och det gjorde han icke utan synbar förtjusning — att Kooperativa
förbundet inköpt Lanna bruk för att konkurrera med cementtrusten. Slutet
på det hela blev emellertid, att Kooperativa förbundet arrenderade ut I.anna
bruk till cementtrusten, d. v. s. herr Henriksson underförstådde, att Kooperativa
förbundet gått bet på uppgiften att producera cement billigare. Detta
herr Henrikssons påstående är, såvitt jag vet, riktigt. Jag har nämligen hört
det från annat håll, men då tillädes till den historien en sak som icke saknar
sin betsche, nämligen att Kooperativa förbundet i arrendekontraktet insmög
en föreskrift örn att därest cementtrustens prispolitik skulle utveckla sig oförmånligt
för byggnadsindustrien överhuvud taget, skulle Kooperativa förbundet
omedelbart äga rätt att återtaga Lanna bruk. Och till yttermera visso har
jag hört uppgivas, att man från cementtrustens sida vid flera tillfällen gjort
försök att få denna klausul upphävd, vilket emellertid hittills avvisats från
Kooperativa förbundets sida. Bortsett från vad som är sant eller icke sant
örn Lanna bruk, vill jag säga herr Henriksson, att man minst av allt bör göra
sig lustig över Kooperativa förbundet, när man försvarar tröster i detta land.
Det är icke lämpligt. Örn något företag i detta land verkligen stuckit hål
på den sortens bildningar inom näringslivet som vi allesammans äro efter, så
är etet Kooperativa förbundet, Jag vill erinra örn huru Kooperativa förbundet
tagit hand örn margarinet och galoscherna och örn glödlamporna. Det räcker
för Kooperativa förbundets del. Skulle en kooperativ kapitalinsats inom byggnadsmaterialindustrien
medföra något så när samma resultat, skulle säkerligen
det svenska samhället lia mycken glädje av den stimulansen från en sådan
allmännyttig verksamhet.

Herr Henriksson, som nu på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Det var icke så, att detta förbehåll »smugit sig in» i kontraktet
mellan aktiebolaget Cementa och Kooperativa förbundet utan bolaget hade

Onsdagen den 31 maj 1944.

Nr 20.

Motion angående utredning om åtgärder i syfte att förbilliga byggnadskost naderna.

(Forts.)

alls icke någon erinran mot denna anordning. Men eftersom icke Kooperativa
förbundet funnit anledning att begagna sig av detta förbehåll, har sålunda förbundet
icke ansett, att den prisutveckling som försiggått beträffande cement
varit oskälig. Följaktligen har herr Nilssons i Kristinehamn argumentation
slagit ihjäl den argumentation som herr Nilsson i Stockholm förde fram i detta
avseende. För övrigt, eftersom herr Nilsson i Kristinehamn drog fram några
andra monopolhistorier i fråga örn Kooperativa förbundet, vill jag blott erinra
örn ett ytterligare fall, nämligen i fråga örn glödlamporna där Kooperativa förbundet
nu är välbeställd medlem av den internationella glödlampstrusten. Om
nu emellertid Kooperativa förbundet skulle göra en insats pa detta område,
skall det enligt min uppfattning ske under fri konkurrens med. andra företag.
Det skall icke ske med någon statssubvention, därför att da sänks inga kostnader,
utan det skall ske genom fri tävlan olika företag och företagsformer
emellan. Det är på den vägen som vi skola kunna komma fram till bättre resultat
på detta område.

Herr Nilsson i Kristinehamn erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! Med anledning av herr Henrikssons sista anförande
vill jag säga, att jag tror, att man gott kan plocka bort Kooperativa
förbundet från varje tanke på att ställa sig såsom mottagare av. statlig subvention.
Såvitt jag vet ingår det i kooperationens principer att icke i någon
form mottaga statlig subvention. När utskottet talar örn allmännyttiga företag
som skulle subventioneras, måste det nog vara företag av en helt annan form -föreställer jag mig — än Kooperativa förbundet, som vi alitsa icke böra blanda
in i detta.

Vidare yttrade:

Herr Limdell: Herr talman! Jag skulle inledningsvis vilja säga, att det
föreföll mig, när jag genomläste herr Nilssons i Stockholm motion, som örn man
tillmätte byggnadsindustrien i framtiden alltför stor vikt. Man talar örn att
byggnadsindustrien kommer att intaga en central plats, och det kan man ju
möjligtvis säga, men uttalandet verkar i viss mån på mig, som om man tänkte,
att landets befolkning framdeles skulle till huvudsaklig del försörja sig genom
att bygga bostäder åt varandra. Tankegången påminner icke sanitet om det
gamla klassiska nationalekonomiska exemplet med en befolkning på en ö någonstans
i Medelhavet, där alla försörjde sig genom att tvätta åt sina omkringboende
grannar. Någon annan förvärvskälla fanns icke på den ön, och det är ju ett
nationalekonomiskt problem att utreda hur man egentligen kunde leva. Man
skulle nog kunna ställa samma fråga här, hur befolkningen skall kunna leva,
örn den huvudsakligen sysslar med att bygga hus åt varandra.

Det blir väl framdeles på samma sätt som hitintills, att man förutom bostäder
behöver åtskilligt annat, kanske i första rummet beklädnad och mat, I sista
hand mat, är det någon här som säger. Ja, det är väl för att det är en lantbrukare
som talar som man vill påstå, att man först i sista hand skulle behöva mat
eller livsmedel. För mm del tror jag att vad människorna allra först behöva är
mat oell därnäst kommer väl beklädnad och i sista hand bostäder.

Härtill kommer, att människorna utöver dessa grundnyttigheter väl också
vilja ha åtskilligt annat, såsom möbler och husgeråd, och dc vilja också, förefaller
det mig, i allt större utsträckning ha sådana saker som bilar och motorbåtar,
resor och nöjen o. s. v. Jag tror nog, att bland de produktioner, .som jag
här bär räknat lipp, finns det åtskilligt, som i framtiden kommer att lia väl så
stor tyngd som produktionen av bostäder.

Xr 20.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Motion angående utredning örn åtgärder i syfte att förbilliga byggnadskost naderna.

(Forts.)

Herr Nilsson i Stockholm framhöll, att bostadsbeståndet i Sverige var dåligt
jämfört med bostadsbeståndet i andra länder. Han använde kanske icke precis
det uttrycket men meningen var den. Särskilt skulle golvytan per lägenhet hus
oss vara jämförelsevis liten. Ja. det ligger nog åtskilligt i detta oell är nog
ganska riktigt, meli det har väl också sina orsaker. En första orsak härtill är
väl, att vi ha en ovanligt hög standard på våra bostäder. Vi ha ovanligt mycket
bekvämligheter samlade på ett knappt utrymme, vilket man icke har i utlandet.
Örn man går igenom bostäder i Berlin eiler Paris eller London eller andra
platser, tror jag icke nian kail finna dessa moderna bekvämligheter i så stor
utsträckning, alltså räknat i procent av antalet lägenheter, som man finner i de
större städerna i Sverige. Man håller nog hos oss golvytan nere för att få möjlighet
att ge dessa ökade bekvämligheter.

En annan orsak är emellertid den. sorn herr Nilsson i Stockholm pekade på,
nämligen att vi ha så höga byggnadskostnader. I så fall är det väl emellertid
all anledning att icke bara tänka på byggnadsmaterialens inflytande på byggnadskostnaderna
utan också tänka på arbetslönernas inflytande på dessa kostnader.
Örn det nu är så, att vi i Sverige ha ovanligt små lägenheter och samtidigt
ha ackordstariffer, som äro högre än i något annat land i Europa med undantag
möjligen endast för Danmark och Norge, så måste det väl ligga nära
till hands att tänka sig, att dessa bada förhallanden ha åtskilligt med varandra
att göra. Örn en statistiker skulle undersöka korrelationen mellan de små
bostadsutrymmena och de höga ackordstarifferna inom byggnadsfacket, så skulle
han nog finna, att det finns ett absolut utslagsgivande sammanhang mellan
dessa båda faktorer.

Jag bodde själv för ett par år sedan en vecka i Leipzig, och jag blev alldeles
förvånad över de låga hyrespriserna. Jag fick emellertid samtidigt det intrycket,
att de tyska byggnadsarbetarna icke hade högre avlöning än arbetare inom
andra fack i Tyskland. Jag skulle tro, att den lägenhet, i vilken jag var inackorderad,
icke per kvadratmeter golvyta drog mer än en tredjedel i hyra av
vad motsvarande lägenhet i Stockholm skulle ha kostat. Detta måste ju till mycket
avgörande del bero på arbetspriserna.

När herr Nilsson i Stockholm talade örn hur byggnadsindustrien skor sig,
anförde han som bevis höga aktieutdelningar inom vissa företag. Jag har icke
kunnat gå igenom dessa företags årsredovisningar på den korta tid, som stått
mig till buds, men jag vill i allmänhet säga, att det är ett ganska oefterrättligt
och ineffektivt sätt att argumentera, örn man tror sig kunna bevisa något genom
att säga, att det och det bolaget utdelar 10 % eller 20 %. Utdelningen utgår ju
i procent av aktiekapitalet. Man får för bättre upplysnings vinnande lov att undersöka,
hur många procent en viss utdelning motsvarar på hela det investerade
kapitalet, alltså det kapital, som redovisas i form av aktiekapital, reservfonder
och andra egna fonder. I många bolag är aktiekapitalet kanske icke mer
än en femtedel eller något sådant av det arbetande kapitalet, i synnerhet örn
man beaktar att tillgångarna kunna vara upptagna till starkt nedskrivna värden.
Vad som i ett sådant resonemang om utdelningens storlek har utslagsgivande
betydelse är dessutom icke vad som delas ut i procent av det egna kapitalet,
utan hur stor procent utdelningen utgör av det fakturerade beloppet, d. v.
s. hur mycket priserna skulle kunna sänkas, örn aktieägarna icke togo ut något
alls. Det är ju detta, som måste vara själva huvudsaken. En hel del tillverkmngsbolag
fakturera kanske fem eller tio gånger så mycket som sitt aktiekapital,
och då innebär det ju icke någon upplysning beträffande fördyringen,
örn man säger att företaget delar ut så och så mycket på sitt aktiekapital.

Här har nu talats också örn nyheter på byggnadsområdet, och herr Nilsson

Onsdagen den 31 maj 1944.

Nr 20.

Motion angående utredning örn åtgärder i syfte att förbilliga byggnadskost naderna.

(Forts.)

i Stockholm ville hålla före, att arbetarna icke på något sätt skulle motverka
införandet av nya metoder o. d. Man skulle alltså icke resa något motstånd
mot ackordstariffjusteringar i den mån man fick nya. material eller arbetsbesparande
utföringssätt. Ja, örn så skulle vara fallet måste det väl vara något,
som ändrats på de allra sista åren, ty det har alltid sagts av byggmästarna, att
örn de komma med den och den saken, så vidhåller fackföreningsorganisationen,
stödd på ackordstarifferna, att det skall kosta lika mycket per kvadratmeter
eller löpmeter som förut. När byggnadskostnadssakunniga höllö på med detta
för några år sedan, åberopade de bland annat ett uttalande, som hade gjorts inom
byggnadsindustrisakkunniga ännu några år tidigare. Arbetsgivarsidan anförde
där örn olägenheterna av ackordstarifferna följande tre saker:

»De i kollektivavtalen reglerade ackorden vore genomgående för höga i förhållande
till utgående timpenning.

Ackordsprislistorna vore så omfattande, att tolkningen medförde stora svårigheter
och framkallade tvister mellan arbetarna och arbetsgivarna.

Ackordssystemet hindrade utnyttjandet på mest ekonomiska sätt av moderna
arbetsmetoder.» _

Detta sades alltså inom byggnadsindustrisakkunniga. Inom 1940 ars byggnadskostnadssakkunniga
uttalades ungefär detsamma. Där sades bland

annat: . .

»Vidare har anförts, att bristande smidighet i tillämpningen av kollektivavtal
och ackordsprislistor medfört hinder för en nödvändig rationalisering
av bjrggnadsverksamheten, ett förhållande som, därest kritiken är riktig, mäste
vara till nackdel för såväl inom byggnadsindustrien anställda som för samhället
i övrigt. Denna bristande smidighet i tillämpningen gäller ockå, enligt
vad som anförts, införandet av andra arbetsmetoder, annan material m. m.,
som avse att gynna ett tekniskt framåtskridande, vilket hindras genom en stel
tillämpning av gällande föreskrifter.» _ _

Det är min uppfattning, att så förhåller det sig ännu i denna dag. Om detta
har märkbart kunnat förbättras genom den riksnämnd, som herr Nilsson i Stockholm
här talade örn, därom vill jag icke säga något bestämt. I varje fall har
det icke märkts mycket i landsorten, där jag hör hemma, och där man bygger
nya hus efter ackordslön, d. v. s. gällande ackordstariffer.

Det är naturligtvis synd, att man icke i en diskussion som denna kan stödja
sig på en utredning, exempelvis för ett tiotal byggen, om hur mycket av den
totala byggnadskostnaden som är löner åt arbetarna och hur mycket som äi
avkastning på kapital. Man skulle därvid icke inskränka sig till enbart arbetslönerna
på själva byggnadsplatsen utan även dela upp kostnaderna för byggnadsmaterial
i arbetslöner och avkastning av kapital. Hela kostnaden måste
nämligen kunna delas upp ända nedifrån och ända upp, så att man bara finge
fram dessa två delar, arbetslön och kapitalavkastning. Möjligen dessutom en
tredje beståndsdel, nämligen sådana skatter, som icke sekundärt avgå från
kapitalavkastningens olika delar. Vi behöva en sadan generell utredning^, och
varför skola vi då inrikta oss enbart pa att undersöka avkastningen pa kahldin
uppfattning är den, att örn man gör en sådan uppdelning — det gäller
icke bara byggnadsindustrien utan alla möjliga produktionsgrenar — skall
man finna, att det är och får anses vara ganska- normalt, om 90 % av totalkostnaden
är arbetslön och 10% avkastning av kapital. Det kan ,ju hända, att det
exempelvis inom byggnadsämnesindustrien i stället kan vara 20 % avkastning
av kapital och 80 % arbetslön, men även örn så vore fallet kan jag icke första
att vi, såsom utskottsmajoriteten begär, skola utreda bara dessa 20 % och icke

Nr 20.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Motion angående utredning om åtgärder i syfte att förbilliga byggnadskost naderna.

(Forts.)

de övriga 80 %. Det vöre väl rimligare att, såsom reservanterna föreslå, undersöka
och utreda alla de 100 %.

Sedan skall jag för min del villigt erkänna, att man på det håll, som jag tillhör,
bland lantbrukare och även industriidkare ibland kan känna sig fundersam
om mellanhändernas och grosshandelns uppgift vid distributionen och om man
verkligen där gör skäl för den provision, som man erhåller. Många gånger
förekommer ju från grosshandelns sida knappast något försäljningsarbete och
man håller i åtskilliga fall inga lager. Givetvis är det ofta klokt att icke lagra
varorna utan i stället skicka dem direkt från tillverkaren till den slutlige konsumenten
eller till detaljisten. Jag på fordrar icke heller, att man skall hålla lager
i sådana fall, då det måste anses vara nationalekonomiskt felaktigt, men
vad få då mellanhänderna egentligen sin ersättning för, vilken tjänst göra de,
som skall betalas? Ja, en viktig sak är ju, att de stå betalningsansvaret. Skulle
vart tionde bygge, som byggs av en enskild byggmästare, få lov att avträdas
på grund av byggmästarens obestånd, så riskera de ju att förlora motvärdet
till 10 % av de levererade varorna, och då måste de ju lia 10 % provision på alla
varor kanske enbart för att kunna klara denna förlust. Nu veta vi ju, att det
icke så sällan förekommer, att byggmästare komma på obestånd, och att det
åtminstone före kriget icke var så ovanligt att byggmästarna ungefär tre månader
före den 1 oktober funno, att det var omöjligt för dem att få tillräcklig arbetskraft,
örn de icke betalade ut mycket stora extra tillägg. Det uppkom genom
särskilda åtgärder perioder, då arbetskraft saknades för dem, som mest behövde
den. Det känner nog herr Nilsson i Stockholm till, hur det gick till vid sådana
tillfällen, och det var många byggmästare, som på grund av sådant kommo
på obestånd.

Vad jag här har framhållit kan ju förklara till en del varför det behövs så
stora provisioner för dessa mellanhänder, men som sagt, jag vill gärna erkänna,
att jag och mångå med mig ibland lia anmärkt på distributionskostnadernas
höjd och ifrågasatt, örn icke mellanhandsersättningen kan vara väl stor i förhållande
till de med leveransen förbundna riskerna, i synnerhet i sådana fall
då vederbörande icke gör något försäljningsarbete, och det var ju sådana fall,
som herr Nilsson i Stockholm här talade örn.

Det har här sagts, jag tror det var av en partikamrat till mig, att byggnadsarbetarnas
förtjänster icke äro för höga. Ja, det är ett uttalande, som man
icke bör göra i så onyanserad form. Jag har för min del den uppfattningen, att
deras timförtjänster ofta äro för höga men ingalunda deras årsförtjänster. Örn
det ligger till på det sättet, så tyder det ju på att en säsongutjämning är väl
behövlig, fastän den samtidigt naturligtvis med sådana klimatiska förhållanden
som vi ha är ganska svår att åstadkomma.

I utskottets utlåtande förekommer ett litet stycke mitt på s. 3. som redan
blivit berört under debatten och som särskilt fru Rydh Munck af Rosenschöld
har opponerat sig emot. Utskottet säger där, att »för brytande av icke önskvärda
monopol kan samhällets effektiva ekonomiska stöd komma att erfordras, exempelvis
för igångsättande eller upprätthållande av allmännyttiga företag särskilt
inom byggnadsämnesindustrien».

Jag bär för min del mycket svårt att begripa motiveringen till detta uttalande.
Ar det sa, att det förekommer stora vinster inom byggnadsämnesindustrien,
borde ju kooperativa byggnadsämnesindustriföretag lia en glänsande
framtid och skulle ju icke behöva något statligt stöd för att kunna existera. Jag
kan icke förstå hur man i detta fall har tänkt. Icke kan det vara rimligt att
staten skall direkt subventionera vissa företag, för att konkurrera ned andra
företag, som ha alltför stora vinster. J ag tycker det skulle kunna gå utan

Onsdagen den 31 maj 1944.

Nr 20.

Motion angående utredning om åtgärder i syfte att förbilliga by g gnadskost nademd.

(Forts.)

någon statssubvention. Viar och en måste väl komma till samma slutsats, örn
han vill fundera igenom saken.

Till slut skulle jag bara vilja säga en sak till herr Nilsson i Kristinehamn
i anledning av vad han yttrade örn den arbetarkartell, som han icke så gärna
ville höra talas örn. Han sade, att den hade misslyckats så till vida, som den
icke hade kunnat skaffa sina arbetare en förbättrad levnadsstandard. Ja, herr
Nilssons i Kristinehamn tankegång är nog rätt olika min, men jag skulle vilja
fråga honom, om icke detta misslyckande till stor del har berott därpå, att man
hållit sådana ackordssatser, att det icke blivit den byggnadsverksamhet, „ som
man annars skulle ha kunnat påräkna. Man har med andra ord varit så intresserad
av att få upp timförtjänsterna, att man bortsett ifrån att antalet arbetstimmar
per år därigenom bär sjunkit och kanske sjunkit så mycket, att
produkten av timförtjänsten och antalet arbetstimmar, d. v. s, årsförtjänsten,
blivit mindre än den annars skulle ha blivit.

Eftersom så många redan ha talat i detta ämne och utvecklat synpunkter
analoga med dem, som jag här har utvecklat, skall jag, herr talman, icke
längre uppta tiden utan ber att få sluta med att yrka bifall till den reservation,
som innebär att man skall undersöka alla de 100 % av byggnadskostnaderna
och icke bara de 10 eller 20 %, som utgöra avkastning på insatt kapital.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Då från skilda håll
i denna debatt framkommit en särskild strävan för att få med arbetspriserna
i den föreslagna utredningen, vill jag för min del säga, att örn utredningen
kommer att gå efter de linjer som jag tänkt mig att den måste gå, nämligen
en verklig undersökning om hur det ligger till på detta område med företagarvinster
och mellanhandsvinster m. m. kan man väl icke, när man undersöker
kalkylerna för dessa omkostnader, undgå att komma in på frågan om arbetspriserna.
Det måste ge sig självt. Då man sedan här varit inne på det andra
gebitet, nämligen byggnadsarbetarnas monopol, har jag intet behov av att i dag
vidare brodera över den saken, därför att jag tänker mig — kanske det är en
liten elak baktanke — att örn riksdagen gått med på, att bryta monopol av
visst slag, kanske riksdagen en vacker dag går med på att bryta monopol av
andra slag. Det är nämligen konsekvensen av detta.

Eftersom herr Nilsson i Kristinehamn ändå tog upp den saken och bl. a. talade
örn att monopolbildningen icke varit starkare än att man nästan kunde säga,
att monopolet misslyckats i att åstadkomma de löner för byggnadsarbetarna
som man tänkte sig såsom det mål man ville komma till, vill__ jag blott säga,
att då har nog monopolet misslyckats ganska mycket också på de byggandes
bekostnad. Man kan nämligen icke utan vidare gå, med på att detta monopol
skulle vara så oskyldigt, att det icke skulle vara någon anledning att ens tala
om det. Vi ha vid åtskilliga tillfällen här i kammaren förut talat därom, och
jag skall därför icke nu uppehålla mig längre därmed, men jag tror, att det
kan hända, att saken möjligen kommer igen. Det kan nämligen Amra möjligt,
att denna utredning icke kommer att leda till önskat resultat, utan att man
också får gå över till de andra monopolbildningarna som kunna vara orsaken
till de höga byggnadskostnaderna.

Herr Nilsson i Stockholm: Herr talman! Bara några ord.

Herr Lundell framhöll att det vore olämpligt att i samband med, frågan örn
kostnadsfördyringen dra fram de utdelningar, som ges av företag inom byggnadsbranschen.
Jag vdl da bara säga, att när jag som ett exempel tog bl., a.
ett företag, som sitter och inkasserar stora mellanhandsvinster, så gjorde jag

Nr 20.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Motion angående utredning om åtgärder i syfte att förbilliga by g gnadskostnaderna.
(Forts.)

det därför att jag ansåg detta exempel ganska graverande med hänsyn till alla
de pengar, som skulle lia kunnat sparas, om man kunnat undvika de höga mellanhandsprovisionerna.
1917 hade företaget i fråga ett aktiekapital på 200 000
kronor, Efter en hel del gratisemissioner är aktiekapitalet i dag uppe i 1,8
milj. kronor, och ändå har man på detta urvattnade kapital utdelat 8—10 procent.
Herr Lundell måste väl ändå medge, att ersättningen för det betalningsansvar,
som detta företag tagit på sig, har varit ganska bra tilltagen.

_ Vidare ansåg herr Lundell, att det kanske inte var någon tillfällighet, att
vi här i landet hade höga byggnadskostnader samtidigt som vi också hade höga
byggnadsarbetarlöner, och han anförde i det sammanhanget, att det kanske
inte fanns något annat land i Europa med undantag av Danmark, där man
har så höga byggnadsarbetarlöner. Jag vill då erinra om att jag i mitt förra
anförande just drog fram skillnaden i pris för bostäder i Köpenhamn och
Stockholm och framhöll att en trerumslägenhet i Köpenhamn betingar samma
pris som en enrumslägenhet i Stockholm. Härvidlag kan det i varje fall inte vara
byggnadsarbetarlönerna, som åstadkomma prisskillnaden, alldenstund de, såsom
herr Lundell själv erkänner, äro likartade både i Sverige och Danmark.

Herr Lundell ifrågasatte, huruvida den riksnämnd, som jag talade om, verkligen
fungerade. |Jag kan därvidlag hänvisa till de uppgifter, som samtliga utskottsledamöter
erhöllo under föredragningen i utskottet. Vi ringö först upplysningar
därom genom representanten för arbetarparten, och när vi sedermera
konsulterade representanten för arbetsgivarna, intygade han att en sådan riksnämnd
fungerade, men ansåg givetvis ur sina synpunkter regleringen av ackordssatserna
icke kunna ske så snabbt som önskvärt vore. Man försökte emellertid
icke från arbetsgivarpartens sida göra gällande, att riksnämnden icke
skulle fungera.

Jag vill sålunda, vad denna sida av saken beträffar, bara understryka, att
arbetare och arbetsgivare redan ha tillsatt organ för åstadkommande av en
så snabb reglering som möjligt av ackordssatserna med hänsyn till den utveckling,
som sker på byggnadsindustriens område.

Herr Lundell: Herr talman! Jag begärde ordet i anledning av vad herr
Nilsson här yttrade angående riksnämnden.

Herr Nilsson säde, att nämnden fungerar. Men det behöver ju bara betyda
att den håller sammanträden och eventuellt att ledamöterna lyfta arvoden.
För att få en uppfattning örn huruvida den fungerar på ett sätt, som har
någon praktisk betydelse, så skulle jag vilja veta, örn man kan peka på några
sådana resultat som att enligt den gamla ackordstariffen kostade det och det
materialet så och så mycket i uppsatt skick, men efter det ackordssättningen
nu blivit ändrad, så kostar det så och så mycket.

Sedan talade herr Nilsson återigen örn järnhandeln i Halmstad, tror jag det
var, som utdelade 8—10 procent på ett mycket stort aktiekapital. Jag vill än
en gång upprepa, att detta inte ger så mycket upplysning i sak, i fall man
inte får reda på, hur många procent i förhållande till det fakturerade beloplet
som utdelningen utgör. Då först kan man bedöma, hur mycket den fördyrar
varorna för vederbörande varuköpare.

. Härmed förklarades överläggningen avslutad. På av herr talmannen därå
given proposition blev till en början utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Härefter framställde herr talmannen beträffande motiveringen propositioner
på l:o) godkännande av utskottets motivering; 2:o) godkännande av den

Onsdagen den 31 maj 1944.

Nr 20.

Motion angående utredning om åtgärder i syfte att förbilliga byggnadskost naderna.

(Forts.)

motivering, som föreslagits i den av herrar Ljungberg och Sveningsson avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen; 3:o) godkännande av utskottets motivering
med den ändring däri, som föreslagits i den av fru Rydh Munck af Rosenschöld
avgivna, likaledes vid utlåtandet fogade reservationen; samt 4:o) godkännande
av utskottets motivering med den ändring däri, som under överläggningen yrkats
av herr Svensson i Grönvik; och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Svensson i Grönvik begärde
emellertid votering, i anledning varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 2 :o) angivna hava flertalets mening för sig.

Jämväl beträffande kontrapropositionen äskade likväl herr Svensson i Grönvik
votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition i den förberedande
voteringen antagits den under 4:o) angivna propositionen, efter given
varsel, följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
motiveringen i andra tillfälliga utskottets förevarande utlåtande nr 10
antager godkännande av den motivering, som föreslagits i den av herrar Ljungberg
och Sveningsson avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
godkännande av utskottets motivering med den ändring däri, som under överläggningen
yrkats av herr Svensson i Grönvik.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser, och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
till kontraproposition i huvudvoteringen antagit godkännande av den
motivering, som föreslagits i den av herrar Ljungberg och Sveningsson avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen.

I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner andra tillfälliga utskottets motivering
i utskottets förevarande utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den motivering, som föreslagits i den
av herrar Ljungberg och Sveningsson avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och nyssnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava
röstat för ja-propositionen. Herr Ljungberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstnings apparat verkställdes. Därvid avgåvos 120
ja och 43 nej, varjämte 21 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets motivering.

Andra hammarens protokoll 1944. Nr 20.

Nr 20.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Motion angående
förtydligande
av
gällande bestämmelser

om besvära
anhängiggörande
i
kommunala
mål.

Motion angående utredning om åtgärder i syfte att förbilliga byggnadskostnaderna.
(Forts.)

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle kammarens beslut i detta ärende genom
utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 5.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, i anledning
av väckt motion örn modernisering av almanackans namnlängd.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

♦

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 25, i anledning av väckt motion
angående förtydligande av gällande bestämmelser örn besvärs anhängiggörande
i kommunala mål.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid

Herr Wiberg: Herr talman! I den motion, varom nu är fråga, har jag tilllåtit
mig erinra örn att allmänna regler för besvärs anhängiggörande i kommunala
mål saknas. Nu rådande ordning gör det svårt, för att inte säga
omöjligt, att bilda sig en säker uppfattning om vad som gäller i det särskilda
fallet. Ur rättssäkerhetssynpunkt måste det emellertid, såsom framhålles i motionen,
anses angeläget, att icke besvärsreglernas svåröverskådliga och oklara
utformning lägger hinder i vägen för den enskilde att utnyttja de möjligheter,
sorn böra finnas att hos högre myndighet utföra sin talan.

Konstitutionsutskottet har i den översikt, som utskottet lämnat över gällande
rätt, bekräftat riktigheten av de uppgifter, som konstituera motiveringen
till det i motionen framförda yrkandet. Utskottet har visserligen avstyrkt
skrivelse till Kungl. Majit, men har å andra sidan i sin motivering ställt sig
mycket välvilligt till motionen. Utskottet framhåller sålunda, att utskottet
finner syftemålet i motionen beaktansvärt, och tillägger: »Särskilt har utskottet
uppmärksammat, att regler örn besvär över beslut av kommuns administrativa
organ i många fall helt saknas.»

Men vad som ur motionens synvinkel framför allt är av intresse är att utskottet,
på tal örn den utredning, som utskottet förväntar skall igångsättas
mom en snar framtid, säger att »härvid lärer det av motionären upptagna
spörsmålet örn klarare, fullständigare och mera enhetliga bestämmelser rörande
det kommunala besvärsförfarandet icke kunna förbigås». Detta uttalande
kan inte gärna tolkas pa annat sätt än som uttryck för en önskan från utskottets
sida, att den kommande stora utredningen också skall omfatta de problem,
som ha berörts i motionen, och under sådana förhållanden har jag självfallet
inte någon anledning att inte förklara mig nöjd med utskottets utlåtande.

Jag har därför, herr talman, inte något annat yrkande än örn bifall till
utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Nr 20.

§ 7.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 26, i anledning av väckt mo- Motion angåtion
angående viss ändring i gällande bestämmelser örn besvär enligt kom- ende viss ändmunallagarna.
r\n''J ‘ 9''1 Ilande

bestämmelser

Uti en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad mo- °™. besvär
tion, nr 34, av herr Wiberg hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. “unallagarMaj
:t ville anhålla om utredning med förslag till bestämmelser, som undan- na.
röja nuvarande, i motionen påtalade olägenheter i den kommunala besvärsprocessen,
bestående i att i disciplinmål mot flertalet kommunala befattningshavare
besvärsmyndigheterna sakna möjlighet att själva ådöma bestraffning
utan endast kunna fastställa eller undanröja vederbörande kommunala organs
beslut.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Wiberg: Herr talman! De kommunala befattningshavarna äro som
bekant i regel i disciplinärt avseende underställda ett kommunalt organ. Detta
innebär, att örn ett kommunalt organ anser, att en befattningshavare, som är
underordnad organet i fråga, har förfarit felaktigt, så konstituerar sig det
kommunala organet såsom en domstol, som i likhet med en vanlig domstol av.-kunnar ett utslag. Vederbörande befattningshavare kan därvid dömas: till
avsättning, suspension eller till varning.

Ku finns det ju sedan flera hundra år tillbaka inom vårt rättsväsende en
huvudregel, enligt vilken den, som har blivit dömd, äger fullfölja talan till
högre instans. Örn en person t. ex. har blivit åtalad inför en polisdomstol och
ådömd 20 kronors böter, så äger han överklaga denna dom hos hovrätten.

Hovrätten prövar inte endast sakens formella sida, utan ingår också i sakprövning.
På samma sätt förhåller det sig i fråga örn taxeringsmål. Beslut
av en taxeringsnämnd kan överklagas hos prövningsnämnden, därefter hos
kammarrätten och slutligen hos Kungl. Maj :t i regeringsrätten.

Men hur förhåller det sig i detta avseende för en kommunal befattningshavare,
som blivit dömd av ett kommunalt organ? Vederbörande har principiellt
rätt att överklaga. Men en granskning visar att de kommunala befattningshavarna
uppdelas i två vitt skilda kategorier. Vid de överklaganden, som
göras av den ena kategorien, till vilken exempelvis skol- och polispersonalen
hör, har den högre instansen inte endast befogenhet och skyldighet att ingå
i formell prövning, utan har också att pröva sakfrågan. Örn alltså den högre
instansen förmenar, att den fällda domen är för hård, så äger den att upphäva
domen och i stället själv avkunna en ny dom av mildare innebörd.

Men detta gäller endast den ena kategorien. Beträffande den andra kategorien,
vilken omfattar huvudparten av de kommunala befattningshavarna,
råder en annan ordning. Vederbörande befattningshavare kan visserligen överklaga
den underordnade kommunala myndighetens beslut, men den högre
instansen får endast pröva, huruvida den underordnade myndigheten varit
behörig eller örn något formellt fel har begåt!s. Man får väl dock antaga, att
även en styrelse, som inte har tillgång till juridisk expertis, är så pass erfaren
i dessa ting, att den kan tillse att i varje fall den formella sidan av saken
befinner sig i sin ordning. Låt oss emellertid tänka oss ett fall, där den högre
instansen anser att vederbörande borde ha frikänts. Den högre instansen,
som kan vara magistraten elller Kungl. Majit i regeringsrätten, har likväl

Nr 20.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Motion angående viss ändring i gällande bestämmelser örn besvär enligt
kommunallagarna. (Forts.)

enligt lagen icke lov att upphäva domen och avkunna ett nytt utslag, innebärande
ändring i sakligt hänseende.

En sådan ordning är enligt min mening icke tillfredsställande, och man
märker mycket väl av utskottets motivering, att utskottet är fullkomligt ense
med mig härom. Utskottet förklarar nämligen självt på ett ställe, att man
anser de av mig påtalade förhållandena innebära en olägenhet. A andra sidan
säger emellertid utskottet att denna olägenhet, som medför att likhet inför
lagen i verkligheten inte är förhanden när det gäller kommunala befattningshavare,
i praktiken elimineras därigenom att Kungl. Hajd i regeringsrätten
på senare tid börjat tillämpa den kutymen att göra motiveringen till sina
utslag sådan, att därav framgår att den av den kommunala myndigheten avkunnade
domen anses vara felaktig. Regeringsrätten bör, menar utskottet,
allt fortfarande inte äga att i sitt utslag upphäva domen och i stället avkunna
en ny, innefattande ändring i sak, men regeringsrätten bör återförvisa
målet till den kommunala myndigheten, som genom motiveringen kan läsa
sig till regeringsrättens uppfattning.

Vad blir följden av ett sådant förfarande? Den kommunala myndigheten
konstituerar sig på nytt till en domstol och tar frågan under förnyad prövning.
Jag vill påpeka, att örn den kommunala myndigheten inte vill taga
hänsyn till vad regeringsrätten skrivit, finns det, såvitt jag förstår, inte någon
som helst skyldighet för densamma att ändra sitt tidigare beslut. Å albira
sidan är det dess bättre så, att våra kommunala myndigheter bestå av
klokt och kunnigt folk, som naturligtvis vilja åstadkomma objektiv rättvisa,
i den mån detta är möjligt. Därför försöka vederbörande gissa sig till vad
Kungl. Haj :t i regeringsrätten menade genom att motivera återremissen på
sätt som skett.

Det avkunnas en ny dom av mildare innehåll — i stället för avsättning
kanske det blir suspension på ett år — men den dömde är ändå inte nöjd,
utan överklagar.^ Saken går på nytt till regeringsrätten, som fortfarande anser
domen för hård och ger detta till känna i sin motivering. Ärendet återremitteras
ånyo till underrätten, d. v. s. den kommunala myndigheten, vilken
åter konstituerar sig till domstol. Detta remitterande fram och tillbaka, denna
serie av domar och överklaganden kan upprepas gång efter gång.

o Det är klart, att regeringsrätten, om det blir alltför många gånger som en
sådan fråga passerar genom de olika instanserna, i sin motivering uttryckligen
kan säga, att den anser, att ifrågavarande tjänsteman borde ha dömts till exempelvis
en månads suspension i stället för till ett års, vartill han blivit dömd
av den lägre instansen. Hen, herr talman, det är ju alldeles uppenbart, att den
ordning som regeringsrätten här börjat tillämpa innebär en ganska stor tänning
av lagen. Lagen säger, att högre instanser icke få pröva annat än den
formella sidan, men här sker därjämte en verklig prövning av den sakliga sidan,
Nu har man enligt min mening ingen anledning att beklaga, att regeringsrätten
ansett sig böra gå så långt. Å andra sidan måste man göra klart
för sig, att det i verkligheten sker en sakprövning, när det gäller samtliga
befattningshavare, och detta i direkt strid mot lagens mening.

Varför vill nu konstitutionsutskottet icke vara med örn en skrivelse till
Kungl. Haj :t med begäran örn en utredning för att få rättelse till stånd på
detta område? Det är säkerligen inte därför att konstitutionsutskottet anser
det tillfredsställande, att Kungl. Hajd tvingas återremittera ärenden som
skola prövas på nytt och åter komma upp till regeringsrätten, utan konstitutionsutskottet
befarar att ett bifall måhända skulle kunna innebära en inskränkning
av den kommunala självbestämningsrätten. Jag kari tyvärr icke

Onsdagen den 31 maj 1944.

Nr 20.

Motion angående viss ändring i gällande bestämmelser om besvär enligt

kommunallagarna. (Forts.)

helt dela denna konstitutionsutskottets mening. Om man vidtog en ändring
innebure detta i verkligheten att man kodifierade den praxis som i dag finnes
och vilken av utskottet direkt åberopas som ett skäl för att man borde kunna
bortse från olägenheterna med den nu gällande lagstiftningen. En sakprövning
äger i verkligheten redan runi.

Som ett ytterligare skäl för bifall till mitt förslag ber jag få anföra, att
man väl får tänka på de människor som beröras av ifrågavarande lagstiftning.
Kan det verkligen vara överensstämmande med vår strävan att göra rättsordningen
så effektiv i alla avseenden som möjligt, och j)å de stora krav vi ha på
vår rättsordning, att folk skola tvingas att kanske i åratal ha sin sak flytande,
därför att en domstol så kvalificerad som Kungl. Majit i regeringsrätten icke
skall kunna avkunna ett direkt sakligt utslag utan skall se sig nödsakad att
tillgripa omvägar? Man bör naturligtvis också tänka på kostnaderna för de
enskilda kommunala befattningshavare som beröras härav. Jag understryker
i detta sammanhang ännu en gång, att det gäller icke ett fåtal utan de allra
flesta kommunala befattningshavarna i vårt land.

Jag är den förste att vilja slå vakt örn den kommunala självbestämningsrätten,
och jag tror, att man i riksdagen icke tillräckligt kan understryka betydelsen
av att den kommunala självbestämningsrätten förblir så obeskuren som
gärna är möjligt. Jag menar emellertid, att man borde kunna bifalla motionen
utan att lädera denna rätt.

Jag vill tillägga, att jag är fullt medveten om att det icke finns stora utsikter
att förmå riksdagen att gentemot ett enhälligt konstitutionsutskott bifalla
motionen. Å andra sidan hyser jag den förhoppningen, att justitieministern,
som naturligtvis inser, att nu gällande rättsordning icke är sådan som den
bör vara, vill taga under övervägande att låta även detta spörsmål inrymmas
i den utredning som justitieministern säkert så snart som möjligt igångsätter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen.

Herr Fast; Herr talman! Jag vill erinra örn att konstitutionsutskottet är
enhälligt i detta utlåtande. Vidare vill jag framhålla, att man talar så mycket
örn att man vill bevara den kommunala självbestämningsrätten, men gång
efter annan dyker det i riksdagen upp motioner som faktiskt syfta till en
ganska väsentlig och enligt mitt förmenande farlig principiell begränsning av
den kommunala självbestämningsrätten.

Denna fråga angående disciplinmål sammanhänger med vad som tidigare
ganska många gånger dryftats här, varvid riksdagen intagit den bestämda
ståndpunkten, att den icke vill vara med örn att lagstifta och ytterligare beskära
den kommunala självbestämningsrätten. Jag åsyftar då besvärsmstitut
vid tillsättande av tjänster och befattningar. Dessa frågor hänga nära samman
med varandra, och inför nian det ena institutet, sa blir man, såvitt jag
förstår, i konsekvensens namn också tvungen att ta det andra. Det finns i nuvarande
läge ingen som helst anledning att rubba på det bestående. Det är
icke bara på detta område som man icke har annat än formell besvärsrätt, utan
det är så ordnat på många andra kommunala områden, och då böra också dessa
tagas med i detta sammanhang.

Jag kan inte se, att regeringsrätten har med annat än den formella sidan
av saken att göra, och örn regeringsrätten lägger sig i något annat, ha kommunerna
icke någon som helst skyldighet att taga hänsyn till vad. regeringsrätten
uttalat. Örn regeringsrätten, sedan den prövat den formella sidan^av saken
och sagt sin uppfattning härvidlag, tillägger något för egen del, så får .det
stå för regeringsrättens egen räkning. Örn kommunerna sedan vidtaga vissa

Nr 20.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Motion angående viss ändring i gällande bestämmelser om besvär enligt
kommunallagarna. (Forts.)

åtgärder i anledning därav, så beror det på själva den hygglighet som i allmänhet
besjälar kommunerna.

Om det tidigare funnits någon anledning att gå in på detta område, är detta
nu i väsentlig grad eliminerat genom att de flesta befattningshavare, såvitt jag
känner till, tillhöra någon sammanslutning antingen av rikskaraktär eller av
mera lokal karaktär, och jag vet ingen kommun, där man inte går till förhandlingar
jämväl rörande disciplinmål och dylikt. Så är det nu på alla andra områden,
och så får det också vara här. Gång efter annan vill man emellertid
jämställa den kommunala förvaltningen i alla dess delar med den statliga förvaltningen,
och det är det som många gånger för oss på sned, när vi tala örn
den kommunala självbestämningsrätten. Här skiljer man inte på huruvida det
är fråga örn förvaltningspersonal eller annan personal. Örn emellertid en stad
sätter upp ett elektricitetsverk eller någon med enskild verksamhet konkurrerande
industri, sa menar man, att då skall den kommunala förvaltningen naturligtvis
vara bunden av sådana här åtgärder, medan den med vilken kommunen
konkurrerar icke behöver följa några motsvarande föreskrifter. Jag
tror, att det som för oss på sned är dessa jämförelser mellan den kommunala
och den statliga förvaltningen, där man icke tar hänsyn till att i den kommunala
förvaltningen också ingå andra ting än den rena egenförvaltningen.

Jag hemställer örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Wiberg: Herr talman! Jag ber att endast få fästa uppmärksamheten
på några punkter. Redan nu finns det för vissa kategorier av kommunalanställda
rätt att överklaga beslut i disciplinmål, varvid den överordnade instansen
har rättighet och skyldighet att ingå i sakprövning. Varför har riksdagen
den gång denna fråga prövades icke motsatt sig en sådan ordning utan
gjort en kategoriklyvning? Jag menar att konsekvensen borde kräva, att när
man infört en sådan ordning i det ena fallet man också borde göra det i det
andra.

Vidare vill jag framhålla, att man enligt min åsikt icke kan draga en parallell
mellan exempelvis tillsättandet av tjänster eller beslut örn någon kommunal
anläggning eller dylikt å ena sidan och disciplinmål å den andra. I det senare
fallet är det fråga örn ett beslut fattat av en kommunal myndighet i egenskap
av domstol. Örn man får överklaga bagatellärenden i vissa fall ända till Kungl.
Maj :t, kan det då vara rimligt, att en kommunal befattningshavare, som kanske
efter decenniers tjänst blivit avskedad genom ett beslut som han anser vara
orättfärdigt, endast skall få sina besvär prövade i rent formellt hänseende?

Till sist måste jag, när nu herr Fast påpekar, att de kommunala myndigheterna
icke ha anledning att fästa avseende vid att regeringsrätten i verkligheten
ingår i sakprövning, hänvisa till vad utskottet härvidlag skriver. Utskottet
skriver: »En i senare regeringsrättspraxis märkbar tendens att i motiveringen
till utslagen angiva vilken disciplinär åtgärd vederbörande kommunala
organ borde ha vidtagit visar dessutom, att de av motionären angivna
olägenheterna med nu gällande ordning kunna bemästras utan lagändring.»
Detta överensstämmer icke helt med den argumentering som herr Fast hade på
denna punkt.

Herr Fast: Herr talman! Jag kan inte se, att det är någon skillnad mellan
vad utskottet skrivit och vad jag här anfört, att kommunerna icke ha någon
skyldighet att taga hänsyn till vad regeringsrätten säger. Örn sedan kommunerna
göra det, kanske därför att de kommunala organen äro okunniga örn sin
frihet i detta fall, så behöver detta icke innebära någon motsättning.

Oasdagen den 31 maj 1944.

Nr 20.

Motion angående viss ändring i gällande bestämmelser om besvär enligt

kommunallagarna. (Forts.)

Vidare vill jag säga, att det finns vissa kommunala befattningar där staten
bär ett sådant intresse, att staten genom lagstiftning skapat särskilda förhållanden,
såsom beträffande polispersonal, kommunalborgmästare o. s. v. Men
frågan är ju, örn man skall gå vidare på den vägen, när det gäller den rena
kommunalförvaltningens tjänstemän, beträffande vilka staten inte har samma
intresse, och det är vad motionären här är inne på. Låt mig säga, att staten
i vissa fall har av ren misstro till kommunerna och de kommunala förtroendemännens
skötsel av de kommunala ärendena utfärdat sådana föreskrifter, örn
vilka man kan säga, att det varit lika bra att de icke funnits. Det finns förresten
en lagstiftning på riksdagens bord, där det kanske finns anledning a,tt
se upp och fråga sig, huruvida de särskilda bestämmelser jsom man där vill
införa äro av behovet påkallade. Antingen skall man inte gå upp och tala om
att man vill värna den kommunala självstyrelsen, eller också skola vi besluta
oss för att också i verkligheten gå in för att bevara densamma.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock pa avslag dära
samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 8.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 27, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse av § 17 mom. 1, §§ 18 och
20, § 22 mom. 1 samt §§ 24, 26 och 31 regeringsformen m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 145, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående uppförande av centrala tvätt- och reparations anstalter
för försvaret jämte en i ämnet väckt motion.

I propositionen nr 112 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över för svar särenden för den 18 februari 1944
för riksdagen framlagt vissa förslag angående uppförande av centrala tvättoch
reparationsanstalter för försvaret.

Enligt berörda förslag skulle en dylik för mellersta Norrland avsedd anstalt
förläggas till Långsele.

Uti en inom andra kammaren av herr Hedlund i Östersund m. fl. väckt motion
(11:448) hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att den blivande centrala
tvätt- och reparationsanstalten för mellersta Norrland skulle förläggas till
Bräcke.

Uppl d rande
av centrala
tvätt- och
reparationsanstalter
för
försvaret.

Utskottet hemställde,

I. att motionen II: 448 icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att riksdagen måtte under försvarets fabriksfond för budgetåret 1944/45
anvisa av Kungl. Majit i förenämnda proposition begärda investeringsanslag till
uppförande av ifrågavarande centrala tvätt- och reparationsanstalter m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag har jämte mina kamrater på
jumtlandsbänken i fråga örn förläggningsorten för tvättanstalten för mellersta

Nr 20.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Uppförande av centrala tvätt- och reparations anst alter för försvaret. (Forts.)
Norrland föreslagit, att densamma måtte förläggas till Bräcke. Som skäl för
detta yrkande lia vi bland annat anfört, att Bräcke kommun, som på grund av
statliga åtgärder drabbats av stora ekonomiska svårigheter, därför måtte kompenseras
med att anstalten förlädes dit. Bräcke station har en gång varit en av
Norrlands större rangerbangårder. Denna rangerbangård Ilar nu flyttats till
Ånge. Detta har medfört att Bräcke kommun och dess invånare, i synnerhet
kommunens affärsliv, mött stora ekonomiska besvär. Kommunen, som räknade
med att vid Bräcke alltjämt skulle finnas en större rangerbangård, lade på
sin tid ned stora summor på ett vattenverk och vattenledningsanläggningar
som nu äro oräntabla, och kommunens skatteunderlag hav katastrofalt försämrats.
Detta är ett av skälen till att vi anse, att staten bör kompensera Bräcke.
Men det är helt naturligt att detta skäl ensamt icke får vara avgörande. Men
även andra skäl tala för att Bräcke bör komma i fråga som förläggningsort. De
militära myndigheterna ha uttalat, att Långsele, som nu föreslagits som förläggningsort,
visserligen kan godtagas, men att Bräcke ur militär synpunkt
ligger betydligt över.

Riksdagen beslöt för några år sedan, alf för ordnandet av dessa tvättanstalter
skulle ..staten söka samarbete med de olika landstingen för att till anstalterna
fa den tvättgodsmängd, som erfordras för att de skulle bli ekonomiskt bäriga.
Jämtlands läns landsting har under utredningsarbetet förklarat, att det icke
reflekterade pa samarbete med kronan. Däremot har \ ästernorrlands läns
landsting ställt i utsikt, under förutsättning att en anstalt förlädes till Långsele,
att anstalten skulle tillföras 700 ton tvättgods. Det är naturligt, att departementschefen^
under sådana förhållanden har föreslagit, att tvättanstalten
skall förläggas till Långsele. Men efter det att propositionen avlåtits har, så
vitt jag är riktigt underrättad — och det borde jag vara, eftersom jag är landstingets
ordförande — Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott förklarat
för statsutskottet, att landstinget är berett att bidraga med en så stor tvättgodsmängd
vid en tvättanstalt i Bräcke, att anstalten skulle göras ekonomiskt
bärig. Jag skulle vilja fråga statsutskottets ärade vice ordförande, av vilken
anledning statsutskottet icke i sitt yttrande redovisat detta erbjudande, som,
enligt de uppgifter som lämnats mig, landstinget i Jämtlands län gjort.

Alla sköldtak för att anstalten skall förläggas till Bräcke. För några år
sedan, då två norrländska städer tävlade med varandra för att till sig få förlagd
hovrätten för mellersta Norrland, framhöll herr Lindqvist med kammarens
fulla gillande, att riksdagen äntligen borde göra slut på auktionerandet orterna
emellan m att få till sig förlagda olika anstalter och inrättningar. Riksdagen
följde då herr Lindqvist. Här ha vi ett analogt fall, men nu ser riksdagen mera
på det erbjudande, som kommit från Västernorrlands läns landsting, än på de
sakliga skäl, som tala för att förlägga anstalten till Bräcke. För ett bifall till
min motion tala starka sociala skäl. Härtill kommer att de militära intressena
bli bättre tillgodosedda, om anstalten förlägges till Bräcke, och genom Jämtlands
läns landstings erbjudande — jag förutsätter att jag är riktigt underrättad
—- örn en så stor tvättgodsmängd, att anstalten i Bräcke skulle göras
ekonomiskt bärig, är ett bifall till motionen välgrundat

Under dessa, förhållanden ber jag, herr talman, att få yrka bifall till mili
motion,, samtidigt som jag frågar statsutskottets ärade vice ordförande, huruvida
min relation rörande landstingets erbjudande om en tvättgodsmängd av
300 ton är riktig.

I detta anförande instämde herr Larsson i Östersund, fru Rönnebäck samt
herrar Andersson i Gisselås och Jonsson i Alsen.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Nr 20.

Uppförande av centrala tvätt- och reparationsanstalter för försvaret. (Forts.)

Herr Törnkvist: Herr talman! Herr Hedlund använde ett ord. som jag vill
börja med att taga upp. Han talade örn auktionerande och vände sig därvid
till utskottet. Som kammarens ledamöter se av utskottsutlåtandet har det
icke varit fråga örn något auktionerande från utskottets sida, utan utskottet
har tillstyrkt Kungl. Maj :ts förslag. Men jag vill bekänna, att något har
skett, som kan ge anledning att anklaga utskottet för att ha varit benäget för
att auktionera. Jag vill då icke taga ordet i den sämre bemärkelse, som gärna
vidlåder ordet, när det användes i ett sammanhang som detta.

Saken är ju den, att vederbörande utredningsmän, såsom riksdagen år 1943
beslöt, trädde i förbindelse med landstingen för att undersöka, huruvida de
ifrågavarande tvättanstalterna kunde tillgodose även landstingens behov.
Bland de landsting, som avvisade kommittén, var Jämtlands läns landsting.
Kommitterade, som hade funnit Bräcke ur militär synpunkt lämpligare än
exempelvis Långsele, kommo emellertid fram till att därest den militära
sakkunskapen kunde godkänna Långsele som förläggningsplats, anstalten
borde förläggas dit, då Jämtlands läns landsting icke ville förbinda sig till
någonting, örn tvättinrättningen förlädes till Bräcke.

Nu kan man ju icke avkoppla sitt hjärta fullständigt. Jag tager ansvaret
på mig i det fallet. Jag sökte komma i förbindelse med vederbörande i Bräcke
för att tala vid dem örn deras speciella förhållanden. Jag var nämligen med
på sin tid, när Bräcke såsom järnvägsstation väsentligt förminskades genom
ett riksdagsbeslut. Vi vörö den gången alldeles på det klara med att detta
var ett hårt ingrepp för Bräckes vidkommande. Örn man icke är alldeles utan
mänskliga känslor, kan man icke låta bli att tänka på en sådan sak i sammanhanget.
Vi lia sålunda haft både landshövdingen och cn deputation från
Bräcke uppe på avdelningen, men vi ha icke haft någon representant för landstinget.
Jag måste beklaga, att landstinget fortfarande ställt sig lika kallsinnigt
som det gjort tidigare. Landstinget har tydligen icke velat ha någon
förbindelse med staten i detta avseende utan har väl närmast känt sig pressat
av Bräcke kommun. När statsutskottet velat resonera med Bräcke örn saken,
har landstinget icke kunnat hålla sig i skymundan alldeles, utan förvaltningsutskottet
har tillförsäkrat Bräcke, men icke staten, ett slags garanti, om
tvättinrättningen förlägges till Bräcke. Våra strävanden ha sålunda icke krönts
med framgång. Jag kan icke säga, vilket beslutet kunde ha blivit i annat
fall. Den materiella vågen gjorde ju fortfarande utslag till förmån för Långsele,
1 000 ton tvättgodsmängd betraktas som minimum i fråga örn cn av
dessa tvättanstalter och den siffran kunde högst uppnås i Bräcke, medan i
Långsele 1 400 ton kunna uppnås. Fortfarande låg alltså Bräcke under. Men jag
kan icke uttala mig örn vilken ståndpunkt utskottet ändå hade kommit att
intaga, därest en anslutande hållning hade visats från Jämtlands läns landstings
sida.

Jag har velat säga detta som svar på herr Hedlunds fråga, och jag hoppas,
att svaret skall vara tillräckligt uttömmande. Konsekvensen blev givetvis, att
Kungl. Maj :ts förslag tillstyrktes. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag är herr Törnkvist tacksam
för de upplysningar jag fått. Jag levde i don föreställningen, att förvaltningsutskottet
i Jämtlands läns landsting hade under former, som kunde diskuteras
i utskottet, gjort det erbjudande jag talade örn och varom jag blivit underrättad.
Själv är jag naturligtvis icke på minsta sätt ansvarig för vad förvaltningsutskottet
gjort. Mitt klander av statsutskottet i fråga örn dess underlå -

Nr 20.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Motion angående
upprättande
i
Norrland av
en centralanstalt
för
kirurgisk behandling
av
lungtuberkulos.

Uppförande av centrala tvätt- och reparationsanstalter för försvaret. (Forts.)
tenhet att redovisa saken i handlingarna är sålunda grundlöst. Jag trodde
nämligen, som jag sade, att det erbjudande jag omnämnde hade kommit till
statsutskottet. Nu förklarar utskottets vice ordförande, att så icke är fallet,
och då måste jag ju säga, att jag är mindre överraskad över att frågan kommit
i det läge den gjort.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman, men kommer icke att begära votering.

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag vill utöver vad jag sade i mitt förra
anförande nämna, att utskottet nog har redovisat för'' vad som gjorts. Det
heter i utlåtandet: »I fråga örn Bräcke-alternativet har Jämtlands läns landsting
däremot avböjt samarbete med kronan. Även örn ett dylikt samarbete
med landstinget kunde komma till stånd, vill utskottet framhålla, att av utskottet
företagna undersökningar givit vid handen att anstalten förlagd till
Bräcke ändock icke tillnärmelsevis kan ernå den tvättgodsmängd som skulle
bliva fallet, örn densamma förlädes till Bångsele.» Där ha vi en redovisning
för de undersökningar vi gjort.

» „ . -....... — ■ — -«-• • -JJ5BTV

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen
gav först beträffande punkten I. propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i denna punkt dels ock på bifall till motionen 11:448; och biföll
kammaren utskottets i punkten gjorda hemställan.

På av herr andre vice talmannen därå given proposition blev härefter utskottets
hemställan i punkten II. av kammaren bifallen.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 146, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar örn. anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44 dels till Krigsmateriel verket: Merkostnader
för vissa fabriksanläggningar, dels ock till Merkostnader för maskinella
anordningar för värnpliktsredovisningen;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning för
vissa genom krigs förhållandena uppkommande förluster för statstjänstemän
m. fl.;

nr 148, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag till anordnande
aven mät- och avmagnetiseringsstation i Karlshamn;

nr 149, i anledning av väckt motion om utvidgad granskningsrätt för riksdagens
revisorer beträffande statskontrollerade aktiebolag; och

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1944/45 till riksförsäkringsanstalten m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 151, i anledning av väckt motion angående
upprättande i Norrland av en centralanstalt för kirurgisk behandling
av lungtuberkulos.

I en inom andra kammaren av herr Skoglund i Umeå väckt motion (II: 355)
hade hemställts, att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa örn utredning och förslag angående upprättande i Norrland av en

Onsdagen den 31 maj 1944.

Nr 20.

Motion angående upprättande av en centralanstalt i Norrland för kirurgisk

behandling av lungtuberkulos. (Forts.)
centralanstalt för kirurgisk behandling av lungtuberkulos, förslagsvis förlagd
till Umeå.

Utskottet hemställde, att motionen 11:355 ej måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Skoglund i Umeå: Herr talman! Under den ordinarie motionstiden
väckte jag en motion, vari jag föreslog, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majit skulle begära utredning angående upprättande i Norrland av en centralanstalt
för kirurgisk behandling av lungtuberkulos. Anledningen till att motionen
väcktes var närmast att söka i det förhållandet, att man under senare
tid vunnit erfarenhet om att denna behandlingsmetod visat sig vara synnerligen
effektiv, då det gäller att bekämpa den stora folksjukdomen lungtuberkulos.
Jag hade också som motivering i min motion åberopat en utredning, som
verkställts av svenska nationalföreningen mot tuberkulos, där man understyrker
lämpligheten av att det på olika ställen i vårt land inrättas dylika
centralanstalter. Under den tid motionen nu legat hos statsutskottet har nationalföreningens
skrivelse avancerat till medicinalstyrelsen, som så småningom
tagit sig en funderare på saken och vidarebefordrat skrivelsen till Kungl. Maj :t,
där den för närvarande ligger. Det är detta sistnämnda förhållande, som
statsutskottet tagit till intäkt för att icke göra något. Man menar, att saken
kommer att göras till föremål för Kungl. Maj :ts prövning och att intill dess
så sker skall man vänta och se. Vad är det då man väntar skall inträffa, när
Kungl. Majit prövar frågan? Ja, det är ju tvenne saker, som kunna inträffa:
antingen att Kungl. Maj :t finner anledning föreligga att föranstalta om den
begärda utredningen eller att Kungl. Maj :t efter att ha genomläst medicinalstyrelsens
framställning finner att denna icke bör till någon Kungl. Maj :ts
åtgärd föranleda. Jag skulle tro, att det finns en viss risk för att det blir det
sista alternativet man kommer att begagna sig av. All erfarenhet talar nämligen
i den riktningen.

Jag behöver icke för statsutskottet och allra minst dess tredje avdelning
påpeka, att medicinalstyrelsen i en annan fråga gjort ett par framställningar
till Kungl. Majit utan resultat. Jag syftar på framställningarna örn åtgärder
för att åstadkomma en ordnad tandteknikerutbildning. Den frågan har diskuterats
av medicinalstyrelsen, och den har förts vidare genom en skrivelse till
Kungl. Maj :t, i vilken påyrkats, att åtgärder måtte vidtagas. Allt detta har
förresten skett under mycket starka påtryckningar från landstingets sida,
icke minst de norrländska, då vi i Norrland haft stora svårigheter att få tandtekniker
till de folktandkliniker vi lyckats åstadkomma. Alltjämt ligger emellertid
frågan oprövad. Visserligen har departementschefen sagt, att när tandläkareinstitutet
— det andra alltså — så småningom kommer till, men först
då, skall saken tagas under omprövning.

Då frågan nu ligger så till, att utskottet förklarat, att »motionärens förslag
örn inrättande i övre Norrland av en centralanstalt för kirurgisk behandling
av lungtuberkulos bör tagas under övervägande», synes det mig, att det
hade varit lämpligt om utskottet gett ytterligare uttryck för detta genom att
föreslå en skrivelse till Kungl. Maj :t. Men här har tydligen utbildat sig den
praxis, att riksdagen alltid skall frånsäga sig varje som helst försök till
initiativ, så fort man får klart för sig, att det förekommer något slags korrespondens
mellan Kungl. Majit och ett centralt ämbetsverk. Gång på gång

Nr 20.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Motion angående upprättande av en centralanstalt i Norrland för kirurgisk
behandling av lungtuberkulos. (Forts.)
få vi en påminnelse härom. Jag tycker, att då man i utskottet — och jag
skulle tro också i riksdagen i gemen — är av den uppfattningen, att allt vad
som kan göras för att bekämpa den svåra sjukdomen också bör göras, bör
man också demonstrera sin vilja till positivt handlande genom att i skrivelse
till Kungl. Majit påyrka åtgärder i av mig angiven riktning. Det är för att
ge uttryck åt denna min uppfattning som jag till sist, herr talman, ber att
få yrka bifall till den av mig väckta motionen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! I den mån den ärade motionären
riktade kritik mot Kungl. Majit har jag ingen anledning att ingå i svaromål;
men däremot vill jag, i den mån han riktade sin kritik mot statsutskottet,
säga några ord.

Jag vill erinra örn att i den behandlade motionen har hemställts, att riksdagen
ville avlåta skrivelse till Kungl. Maj :t av visst innehåll. Vi hade i
statsutskottets tredje avdelning såväl beträffande denna motion som en del
andra motioner, som gällde hälsovården, en föredragning av medicinalstyrelsens
chef. Då fingo vi klart för oss, att den framställning från nationalföreningen
mot tuberkulos, som är åberopad i motionen, låg under behandling
i medicinalstyrelsen och att avsikten var att snarast möjligt vidarebefordra
denna framställning med vederbörandes yttranden till Kungl. Majit.
Det är detta som gjort, att utskottet väntat på att få se, huruvida detta löfte
infriades. Nu är det för utskottet känt, att denna framställning inlämnats till
Kungl. Majit i början på denna månad. Sålunda ligger frågan på Kungl.
Majits bord. Man behöver således icke avlåta någon skrivelse för att fästa
Kungl. Majits uppmärksamhet på detta ärende. Det brukar icke riksdagen
göra, när den vet, att Kungl. Majit redan har ärendet under behandling. Den
ärade motionären må vara hur missbelåten som helst, men det är en vanlig
riksdagskutym, att man icke skriver i en sak, som redan ligger under Kungl.
Majits behandling.

Men utskottet har i alla fall velat visa sin positiva inställning till detta
spörsmål genom att skriva följande: »För egen del vill utskottet uttala, att
motionärens förslag örn inrättande i övre Norrland av en centralanstalt för
kirurgisk behandling av lungtuberkulos bör tagas under övervägande.» Vi
ha sålunda så att säga skickat med denna lilla hälsning till Kungl. Majit.
Nu förutsätter tydligen den ärade motionären, att i Kungl. Majits kansli läser
man icke vad statsutskottet skrivit i sina motiveringar. Jag har emellertid
en helt annan erfarenhet. Det är därför jag för min del tycker, att det är
i denna fråga fullt tillräckligt åtgjort i positiv riktning med det skrivsätt
statsutskottet använt.

Jag menar således, att statsutskottet har tillräckligt klart demonstrerat sitt
intresse i denna fråga — för att använda motionärens egna ord. Jag anser
alltså, att frågan har genom utskottets skrivsätt fått en törn framåt. Sedan
blir det Kungl. Majits sak att samordna denna fråga med andra frågor, som
ligga under Kungl. Majits omprövning beträffande angelägenhetsgraden, och
vidtaga de åtgärder, som kunna vara behövliga. Utskottet bär —• och även
riksdagen, örn den antager utskottets förslag -— visat sitt intresse för saken.

Jag ber således med det anförda att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr andre vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Nr 20.

§ 12.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 40, i anledning av Kungl. Fortsatt tillMaj
:ts proposition med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning tampning av
av förordningen den 30 juni 1943 (nr 493) örn begränsning i vissa fall av skatt o^begränstill
staten, jämte i ämnet väckta motioner. ning i vissa

jall av skatt

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde: tlU staten Herr

Lundell: Herr talman! Jag har till förevarande betänkande knutit
en blank reservation. Jag ber att få taga kammarens uppmärksamhet i anspråk
ett ögonblick — eller ett par kanske jag får säga — för att klarlägga
vilka önskemål och uppfattningar som ligga bakom denna blanka reservation.

Här väcktes i början av riksdagen en motion, som frambars i denna kammare
av herr Wiberg och mig och där det begärdes en skrivelse till Kungl.

Maj :t dels örn skyndsam utredning rörande möjligheterna till sådan reformering
av gällande bestämmelser angående begränsning i vissa fall av skatt till
staten att även kommunalutskylderna inräknas i det maximala skattebeloppet,
och dels, att de förslag, vartill sådan utredning kunde föranleda, måtte snarast
föreläggas riksdagen.

Nu har utskottet, såsom kammaren behagade se, i sista punkten i sin kläm
hemställt, att dessa likalydande motioner icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Emellertid har utskottet i sista stycket av sin motivering skrivit,
att det synes önskvärt, att frågan huruvida och under vilka förutsättningar
kommunalutskylder lämpligen kunna inordnas under dessa regler göres till
föremål för närmare undersökning. Det är ju tydligt att detta är direkt vad
motionen har begärt.

Jag skulle vilja framhålla, att för något år sedan kom det en påstötning
från konstitutionsutskottet, att örn ett utskott ville uttala någonting, som
Kungl. Maj:t borde göra eller icke göra, skulle det uttryckas i klämmen och
ej blott i motiveringen. Ännu sämre är det naturligtvis, örn man i klämmen
avslår ett yrkande och sedan tillstyrker det i motiveringen. Det har man gjort
här i allt väsentligt. Man kan möjligtvis gå en medelväg så att man hemställer,
att dessa motioner måtte anses besvarade med vad utskottet i motiveringen
anfört. Men att direkt föreslå, att de ej måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd, är visserligen formellt riktigt -—- ty riksdagen skriver ej och begär
utredning på grund av detta betänkande — men det är väl meningen att det
skall delgivas Kungl. Majit ändå, exempelvis genom att ett tryckt exemplar
bifogas skrivelsen till Kungl. Majit. Detta var alltså en formell anmärkning
på betänkandets avfattning.

Sedan säges här i betänkandet: »Skulle en sådan utvidgning av reduktionsreglerna
anses kunna och böra genomföras» — d. v. s, örn det anses att även
kommunala skatter böra medtagas — »torde det procenttal av den taxerade
inkomsten, vid vilket reduktionen skall inträda, böra höjas.» Jag tycker nog,
att den där anvisningen är ganska överflödig. Vi böra icke på förhand ha uttalat
någon uppfattning i den saken. Skall jag framhålla min egen åskådning,
får jag ju säga, att man kunde nog nöja sig med att maximum för de sammanlagda
skatterna finge ligga vid 80 procent och icke behövde höjas till 85, 90,

95 eller 100 procent av den taxerade inkomsten. Vilketdera nu bevillningsutskottets
majoritet åsyftar, vet jag ju ej så bestämt. Men nog vöre det annars
ganska rimligt, tycker man, att vederbörande skattedragare finge genom en
särskild förordning fastställd rätten att behålla åtminstone 20 procent av sin
taxerade inkomst för att alltså användas till hans levnadskostnader eller vad
han annars ville använda det till. Vi lia ju haft denna gräns av 80 procent,
gällande endast de statliga skatterna, i två år. Jag tycker nog, att vi kunde

Nr 20.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Fortsatt tillämpning av förordningen om begränsning i vissa fall av skatt
till staten. (Forts.)

vara mogna att låta även skatter av kommunal natur inarbetas under samma
80 procent. Jag skulle kanske kunna säga, att jag tror att 60 procent skulle
vara tillräckligt för att ändå bromsa vederbörandes lust till ökad företagsamhet.
Jag bör kanske i klarhetens intresse tillägga, att när här i motionen och
likaså i betänkandet står talat örn kommunalutskylder, så mena åtminstone
motionärerna — och jag skulle tro även bevillningsutskottets majoritet — att
det gäller alla utskylder av kommunal natur, alltså även landstingsskatt och
annat, som eventuellt kan inbegripas under samma uttryck.

. Vidare står det i betänkandet: »Utskottet förutsätter även, att vid redukt.
ionsreglernas utformning tillses, att dessa regler icke komma att föranleda
en minskning av skatteintäkterna för vederbörande kommuner.» Jag vill för
egen del förklara, att jag är fullt överens med detta uttalande. Jag har till
j^ttermera visso den uppfattningen, att de kommunala skatterna icke alls skola
beröras av själva avkortningen eller restitutionen utan bara tagas med i beräkningen
av de belopp, som böra restitueras, men att i övrigt böra gälla samma
regler som gälla för närvarande och som finnas refererade i betänkandet på
sidan 2 mitt på det långa stycket, där det står: »dock att avkortningen och
restitutionen sammanlagt högst må omfatta summan av den statliga inkomstoch
förmögenhetsskatten och värnskatten.» Jag menar, att denna punkt kan
bibehållas oförändrad i den blivande förordningen.

Sedan skulle jag ytterligare vilja uttala, att örn man nu gör en förändring
av denna förordning vore det nog lämpligt, att man flyttade över krigskonjunkturskatten
så att säga från det högra ledet till det vänstra ledet i den
ekvation man här har på det sätt, som jag föreslog i en motion, till 1942 års
riksdag, nämligen nr 442 i denna kammare. Annars kommer det att skäligen
omotiverat på vänstra sidan i jämförelseekvationen stå talat om inkomst- och
förmögenhetsskatt, värnskatt, särskild skatt på förmögenhet och kommunalutskylder,
under det att krigskonjunkturskatten kommer att stå kvar på den
högra sidan. Det finnes ingen hållbar motivering, varför den skulle räknas i
något slags särklass vid den beräkning, som det här är fråga örn.

I samma motion fanns ett par andra anmärkningar rörande utformningen av
ett par detaljer i detta restitutionsförfarande. Jag tror att dessa anmärkningar
fortfarande vore värda att beaktas.

I den proposition, som har förelagts årets riksdag i denna angelägenhet,
finnes på sidan 4 en tabell över antalet fall, där denna skattespärr har förorsakat
restitution. Det är nämligen efter 1942 års förordning 17 fall och efter
1943 års förordning 15 fall. Örn i en proposition till nästa års riksdag skulle
lämnas en likadan redovisning över vad 1944 års förordning — d. v. s. den
som det nu är fråga örn — förorsakat för restitution, vore det önskvärt, att
motsvarande tabell bleve något utförligare. Här stå bara två kolumner: i
den ena kolumnen har sammanförts debiterad statlig inkomst- oell förmögenhetsskatt,
särskild skatt på förmögenhet och värnskatt, och i den andra kolumnen
är uppförd avkortad eller restituerad skatt. Det vore önskvärt i klarhetens
och upplysningens intresse, att det uppdelades så att i en särskild kolumn redovisades
inkomst- och förmögenhetsskatt plus värnskatt, sedan i en kolumn
särskild skatt på förmögenhet, i en tredje kolumn kommunalskatter och så en
kolumn med summa skatter, samt att sedan där bredvid eller eventuellt allra
främst sattes upp i en kolumn vederbörandes taxerade inkomst ökad med skatteavdraget;
härigenom finge man jämförelseleden klara. Sedan skulle sist
komma en kolumn motsvarande den, som här står sist, nämligen vad som är
avkortat eller restituerat.

Herr talman! Detta är några anmärkningar till det föreliggande betänkan -

Onsdagen den 31 maj 1944.

Nr 20.

Fortsatt tillämpning av förordningen om begränsning i vissa fall av skatt

till staten. (Forts.)

det. Jag kan på grund av vad sora i betänkandet säges örn procenttalets höjning
icke yrka bifall till betänkandet. Jag skall cj heller yrka avslag, utan
jag hänvisar endast till de anmärkningar i debatten, som jag här framfört.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag har varit med om bevillningsutskottets
beslut i denna fråga och har alltså ingen anmärkning att framställa
mot klämmen. På grund av mellankommande omständigheter var jag dock ej i
tillfälle att närvara vid justeringen, varför jag nödgas besvära kammaren med
ett par ord.

Jag delar helt och fullt utskottets önskemål, att, örn vid nästa års riksdag
förslag framlägges om bibehållande av denna skattespärr vid statlig beskattning,
även frågan — som utskottet skriver — huruvida och under vilka förutsättningar
kommunalutskylder lämpligen kunna inordnas under dessa regler
göres till föremål för närmare undersökning. Detta tycker jag är alldeles riktigt.
Men till detta uttalande knyter utskottet en reflexion av följande lydelse:
»Skulle en sådan utvidgning av reduktionsreglerna anses kunna och böra genomföras,
torde det procenttal av den taxerade inkomsten, vid vilket reduktionen
skall inträda, böra höjas.» Jag kan för min del ej vara med örn denna tankegång.
Jag förstår icke, att man anser sig kunna draga en sådan konklusion
av den föregående satsen. Jag menar, att har man principiellt accepterat riktigheten
därav, att en rimlig spärr — den är nu placerad vid 80 procent —
skall sättas för den statliga beskattningen, är det tämligen rimligt, att en liknande
spärr bör sättas för den sammanlagda beskattningen. Jag måste säga, att
såvitt jag kan förstå har finansministern själv varit inne på en tankegång av
denna art under det förarbetena till den första propositionen i detta ärende pågingo.
Emellertid tog man den gången icke in frågan om kommunalutskyldevnas
inordnande i systemet. Men det berodde icke på sakliga överväganden utan
det berodde — såsom mycket riktigt angavs i den proposition jag talat om —
på att tiden icke medgav utarbetande av de bestämmelser, som voro erforderliga
för att klara denna tekniskt rätt besvärliga sak. Sedan har frågan icke blivit
på något sätt behandlad från departementschefens sida. Nu har emellertid utskottet,
så vitt jag tolkat utlåtandet rätt, anhållit om ett förnyat beaktande av
denna del av problemet, och jag föreställer mig att departementschefen också
kommer att observera detta påpekande från utskottets sida.

Jag har endast, herr talman, velat säga dessa ord, då jag inte hadte tillfälle
närvara vid justeringen. Jag har intet yrkande.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! I anledning av vad som här framhållits
av herrar Lundell och Hagberg i Malmö ber jag få säga att man bör inte bortse
ifrån att det här föreliggande förslaget alltjämt bör betraktas som ett provisorium
och att den tveksamhet, som förefanns redan 1942 emot hela principen
om skattespärr, ingalunda är skingrad. Bevillningsutskottet hemställde också i
det sammanhanget till Kungl. Maj :t att följa dessa företeelser så att man skulle
kunna döma efter den erfarenhet som åren kunde gc oss. Det är ingalunda så
att de uppgifter som borr Lundell talat om och som föreligga för de gångna
två åren äro av den karaktär, att man på dem kan bygga ett slutligt ställningstagande
till frågan.

Det är emellertid främst förslagets provisoriekaraktär som föranlett utskottet
att icke koppla en skrivelse enligt den Lundellska linjen på denna proposi -

Nr 20.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Förslag till
lag angående
behörighet för
militär befälhavare
att
ålägga ersättningsskyldighet,
m. m.

Fortsatt tillämpning av förordningen om begränsning i vissa fall av skatt
till staten. (Forts.)

tion. Ty vi utgå ifrån att det skulle kunna hända att Kungl. Maj :t icke förelägger
nästa riksdag något nytt förslag, och då existerar inte provisoriet längre.
Men utskottet har gått motionärerna till mötes på det sättet att utskottet säger,
att därest Kungl. Majit finner att det skall framläggas nytt förslag till
nästa års riksdag, så anser utskottet det vara angeläget att man försöker medhinna
det man inte hann med 1942, d. v. s. att ompröva huruvida de kommunala
utskylderna skola ingå när skattespärren skall sätta in.

Sedan är det självklart, herr talman, att man alltid kan diskutera gränsen.
Men jag tror att damerna och herrarna måste medge, att örn man nu satt en
gräns vid 80 % utan de kommunala utskylderna, måste man, när man lägger in
de kommunala utskylderna, ta under allvarligt övervägande, huruvida den satta
gränsen kan bibehållas. Vi ha ju ett exempel, där vi tagit med kommunalutskylderna
och där riksdagen satt gränsen till 100. Jag är inte klar på var den
skall sättas i detta fall, men vad jag däremot är absolut bestämd anhängare av
det är, att därest man tar med de kommunala utskylderna måste procentsatsen
för spärren, således de 80 procenten, undergå en förhöjning.

Jag ber, herr talman, att med anförande av dessa synpunkter få hemställa
örn bifall såväl till utskottets kläm som till motiveringen.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13.

Föredrogs och lades till handlingarna bevillningsutskottets memorial, nr 41,
med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande
nr 36 i anledning av Kungl. Majlis'' proposition med förslag till förordning
örn ändring i förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning av
rusdrycker, m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 14.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående behörighet för militär befälhavare
att ålägga ersättningsskyldighet, m. m.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde

Herr Lundstedt: Herr talman! Här föreligger ett enhälligt utskottsutlåtande,
och själv har jag inte väckt någon motion i ärendet. Jag får därför be
att kammaren ville ha överseende med örn jag likväl särskilt framhäver en^viss
synpunkt på denna fråga. Jag kommer bara att yttra mig om lagen, såvitt
denna angår den värnpliktiges ansvarighet.

När man hyst vissa dubier angående lämpligheten av att på detta sätt
delegera domsrätten till militärbefälhavaren, grunda sig dessa dubier naturligtvis
därpå, att militärbefälhavaren inte är utbildad jurist och att det därför
kan föreligga särskilda svårigheter för honom att vinna kunskap örn den
tillämpliga rättsregeln i ett föreliggande fall. Beträffande den rätt, som här
skall användas, har departementschefen uttalat följande: »Det synes icke
vara erforderligt att i lagtexten beröra de allmänna förutsättningarna för
skadeståndsskyldighet. I 33 § strafflagen för krigsmakten hänvisas härom
till allmän lag.» Jag vill visst inte göra någon anmärkning emot, att en här
antydd utredning icke utförts i ärendet. Men jag vill knappast ga med på,

Onsdagen den 31 maj 1944.

Nr 20.

Förslag till lag angående behörighet för militär befälhavfare att ålägga ersättningsskyldighet,
m. m. (Forts.)

att det inte varit erforderligt att utreda förutsättningarna för denna skadeståndsskyldighet;
det hade nog varit åtminstone önskligt. Jag tror emellertid,
att frågan befinner sig i sådant skick, att en utredning hade varit alltför
maktpåliggande i detta ögonblick och därför icke kunnat ifrågakomma. Den
allmänna lagens förutsättningar för skadeståndsskyldighet är det stundom icke
så lätt att fixera. Här äro såvitt jag kan förstå icke mindre än tre skilda
linjer tänkbara. Man har skuldansvarets linje, d. v. s. att den värnpliktige
blir ansvarig endast örn han kan överbevisas örn sin skuld, d. v. s. om att
han handlat vårdslöst eller brustit i normal aktsamhet. Vidare finns en linje,
som man skulle kunna beteckna som det preliminärt strikta ansvarets, vilket
betyder att den värnpliktige utan vidare är att betrakta såsom ansvarig, tills
det möjligen lyckas honom att överbevisa motparten om, att han icke har
ådragit sig någon skuld, d. v. s. att han iakttagit normal aktsamhet. Slutligen
ha vi den tredje linjen, den strängaste, mest rigorösa: ansvar inträder
helt oberoende av nu angivna förutsättningar.

Samtliga dessa linjer torde kunna vara tänkbara, t. o. m. i en sådan fråga
som enligt förslaget kunde komma under militärbefälhavarens prövning. Men
praktiskt taget ligger valet mellan skuldansvaret å ena sidan och det preliminärt
strikta ansvaret å den andra. Lagutskottet har i ämnet uttalat följande
i slutet av sitt yttrande: »Ersättningsskyldighet bör sålunda, där icke på
grund av särskilda förhållanden ett strängare ansvar kan anses föreligga,
ådömas allenast när omständigheterna giva stöd för att vederbörande icke
iakttagit normal aktsamhet.» Innebörden av detta uttalande är, att skuldansvaret
här bör vara den egentliga regeln.

Med hänsyn till att utredningen inte nämnt något örn saken, synes mig
dessa utskottets ord vara välbetänkta. Den värnpliktige bör i allmänhet blott
svara efter skuldregeln. På honom bör vila endast det lindrigaste ansvaret
i fråga örn sådana handlingssätt, som det bär rör sig örn. Men detta följer
icke utan vidare av de vanliga civilrättsliga reglerna. Också den värnpliktige,
ehuru militär, bär naturligtvis en civilrättslig ställning. Men vilken är hans
civilrättsliga ställning? Örn den värnpliktige t. ex. beträffande mottagna persedlar
eller beträffande förråd, som satts under hans uppsikt, betraktas såsom
i senare fallet depositär^ och i förra fallet låntagare, skulle resultatet
mycket val kunna bli ett ansvar, som jag karakteriserade såsom det preliminärt
strikta ansvaret. Det kan emellertid icke vara riktigt att bedöma den
värnpliktiges civilrättsliga ställning vare sig som cn depositaries eller låntagares.
Han har ju tvungits ta befattning med kronans egendom. Därför bör
hans ansvarighet i allmänhet vara mindre sträng än en depositaries eller en
låntagares, vilket då betyder att den värnpliktige måste överbevisas örn sin
vårdslöshet för att kunna bli skadeståndsskyldig.

Nu kunna yäl__ sådana omständigheter vara förhanden, att skärpning av
ansvaret_ kan ifragasättas. Detta kommer också tydligt till uttryck i den
formulering av lagutskottet, som jag nyss citerade. Vad utskottet med dessa
särskilda ansvarsskärpande omständigheter haft i tankarna vet jag inte bestämt.
Jag förmodar dock, att man haft i sikte jämväl det s. k. uppbördsmannaansvaret,
som också kan tänkas avila cn värnpliktig’, nämligen såvitt
han i viss befälsställning har redovisningsskyldighet. Jag vill inte yttra mig
bestämt örn hur detta uppbördsmannaansvar bör karakteriseras, men jag sätter
i fråga, huruvida det icke, när det gäller värnpliktig, alltid borde begränsas
till skuldansvar.

Ehuru praxis enligt den hittillsvarande ordningen i det liela torde överens Andra

kammarens ''protokoll 1944. Nr 20. 5

Nr 20.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Förslag till lag angående behörighet för militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet,
rn. m. (Forts.)

stämma med de synpunkter jag här andragit, synes det mig dock vare angeläget,
sedan man har antagit denna lag. att lagutskottets av mig här citerade
uttalande allmänneligen bragtes till militärbefälhavarnas kännedom. Det var
egentligen detta, herr talman, jag ville ha framfört, och med dessa ord ber
jag få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 15.

Föredrogos vart efter annat:

första lagutskottets utlåtanden:

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) örn straffregister;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
upphävande av 9 § lagen den 7 maj 1918 (nr 294) örn särskilda tingssamman
träden för handläggning av vissa mål och ärenden;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt att i mål
och ärenden som tillhöra domstols handläggning insända handlingar med posten
m. m.;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 20 § lagen den 9 april 1937 (nr 119) örn verkställighet
av bötesstraff;

nr 40, i anledning av väckt motion om lagstiftning angående offentliga
insamlingar;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) örn införsel i avlöning, pension
eller livränta; och

ur 42, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i lagen den
14 juni 1917 (nr 380) örn införsel i avlöning, pension eller livränta; samt

andra lagutskottets utlåtande, nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av krigsfamiljebidragsförordningen
den 30 juni 1942 (nr 521).

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 16.

Motion angå- Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 44, i anledning av väckt moende
revision tion angående revision av alkoholistlagstiftningen, m. m.
angående

lagstiftningen, Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

m. rn. Herr Senander: Herr talman! Utskottet har yrkat avslag på den av oss
avgivna motionen i denna fråga, och motiveringen för utskottets ställningstagande
är att utredning pågår. Särskilt påpekas att riksdagen så sent som den
13 maj i år skrivit till Kungl. Maj :t och begärt skyndsam utredning i saken.
Det närmaste syftet med motionen är alitsa uppnatt, varför jag inte tänker
framställa något särskilt yrkande.

Jag vill emellertid ändå yttra några ord i anledning av motionen och de
uttalanden som gjorts i densamma. De kritiska anmärkningar som vi framfört
i vår motion ha sammanfattats i påståendet, att alkoholistvarden i vårt
land mera syftar till att straffa än att hjälpa de personer det. här är fråga örn.
Därvid lia vi särskilt fäst uppmärksamheten på att man vid alkoholistanstal -

Onsdagen den 31 maj 1944.

Nr 20.

Motion angående revision angående alkoholistlagstif tningen, m. m. (Forts.)
terna och särskilt vid Svartsjö använder mycket hårda disciplinstraff. Med hänsyn
till att alkoholism numera praktiskt taget betraktas som en sjukdom och
följaktligen inte är något brott, ha vi betecknat dessa straff som absolut otillständiga
och ägnade att försvåra för att inte säga helt omöjliggöra alkoholisternas
tillfrisknande. De synpunkter vi anfört i motionen ha också i stort sett
vitsordats och i varje fall inte bestritts av de myndigheter och organisationer,
som yttrat sig över densamma. Nykterhetsnämndernas riksförbund förklarar
sig sålunda vara »fullt medvetet om behovet av en grundlig översyn» av alkoholistvården,
och Sveriges nykterhetsvänners landsförbund hyser samma mening.

Av största intresse är emellertid socialstyrelsens yttrande över motionen.
Även om socialstyrelsen har vissa invändningar att göra mot de påståenden
som framförts i motionen, innebär dock även dess yttrande att svåra missförhållanden
existera och böra röjås ur vägen. Inte minst gäller detta omdöme
socialstyrelsens uttalanden örn förhållandena på Svartsjö. Särskilt berör socialstyrelsen
de av oss påtalade disciplinstraff som utmätts vid denna anstalt och
förklarar det vara föga överensstämmande med kraven på behandling av sjuka
människor, att de dömas till straffcell i veckotal för förseelser och därtill berövas
möjlighet till sysselsättning under isoleringstiden. Denna anmärkning
av socialstyrelsen överensstämmer helt med vårt påtalande av det oriktiga i att
man behandlar alkoholister som brottslingar och inte som sjuka människor. Det
är bara att beklaga att socialstyrelsen inte drar konsekvenserna av sitt resonemang
i detta avseende genom att helt gå in för cellstraffets avskaffande utan
inskränker sig till att kräva bestraffning under kortare tid. Motiveringen för
denna socialstyrelsens ståndpunkt är ganska märklig, i det den förklarar att
patienten härunder skall få tid att återvinna en viss balans.

Denna inkonsekvens i socialstyrelsens resonemang bottnar enligt min mening
i det faktum, att hela vår alkoholistlagstiftning bygger på uppfattningen att
alkoholisten är en person som är vådlig för samhället och måste behandlas sorn
en brottsling. Visserligen talar vår alkoholistlagstiftning ofta om alkoholismen
såsom en sjukdom och även om vård för densamma, men då man går att precisera
behandlingen av de sjuka blir det snarare fråga om brott och straff. I
praktiken blir detta förhållande ännu mera markerat. Där följer man i stor
utsträckning brottslingslinjen, örn jag så får uttrycka mig. Till detta kommer
att man officiellt söker framställa sjukdomen alkoholism som något alldeles
särskilt skamligt och förnedrande, vilket naturligtvis måste leda till att den
sjuke känner sig utstött och föraktad och därmed i viss utsträckning berövas
hoppet örn att någonsin kunna bli frisk och sund. Samtidigt inger ett sådant
betraktelsesätt den stora allmänheten en falsk bild av alkoholismen och minskar
självfallet allmänhetens förståelse för dess offer.

Som ett litet exempel på vilka uttryck den officiella inställningen till alkoholismen
kan ta sig vill jag omnämna att då Frälsningsarmén på sin tid begärde
statsunderstöd för sin alkoholistvård, bestämdes som villkor för statsunderstödet
att namnet skulle lindrås från det tidigare Kuröns vårdhem till Alkoholistanstalten
Kuren. Det gick inte för sig att ge statsunderstöd till ett sjukhus som
kallades vårdhem — det måste liela alkoholistanstalt för att liksom markera
vilket klientel av sjuka som vårdades på detta ställe. Samhällets tolerans var
faktiskt i detta fall mindre än Frälsningsarméns.

Ett annat exempel på denna officiella inställning är att man, såsom vi påtalat
i motionen, alltjämt i stadgandena för Svartsjö bibehåller bestämmelserna örn
spöstraff och kroppsaga, vilka naturligtvis borde lia konsekvent avlägsnats
i och med att man nu alltmer börjar erkänna riktigheten i vad vetenskapen konstaterat.
nämligen att alkoholism är en sjukdom.

Nr 20.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Motion angående revision angående alkoholistlagstiftningen, m.m. (Forts.)

I sitt yttrande polemiserar socialstyrelsen mot uttalandet i vår motion, att
de nuvarande anordningarna i realiteten innebära att en medborgare kan åläggas
ett böjt straff med följder som kunna vara bestående för livstiden, utan att
denne medborgare på långa vägar Ilar sådana möjligheter till försvar och
garantier för att ett domslut utmätes på objektiva grunder som kriminella
förbrytare äro tillförsäkrade. Socialstyrelsen menar att vederbörande nykterhetsnämnd,
som är ett kommunalt organ, på grund av sin sammansättning lär
erbjuda garanti mot övergrepp. Jag kail inte dela denna socialstyrelsens uppfattning
örn nykterhetsnämnderna. Det förekommer ofta, att nykterhet snämnderna
göra sig skyldiga till mycket svåra missgrepp. Detta beror inte minst
på att alkoholistlagen inte bara tillåter utan också rekommenderar anonymt angiveri.
Den ger rätt åt vem som helst att lämna anmälan till nykterhetsnämnden.
Därigenom kan faktiskt en person som inte är alkoholist komma i nykterhetsnämndens
milor och därmed få en prick för livet, som placerar honom i en
undantagsställning och medför ständiga risker att ställas i klass med alkoholisterna.
Det har förekommit fall, där en sålunda angiven person hamnat på
alkoholistanstalt utan att ha förtärt mera sprit än den lagligen tillåtna ransonen.
Nykterhetsnämnderna erbjuda enligt min mening ingen fullgod garanti
mot missbruk, som kan föra en eljest oförvitlig människa över i alkoholisternas
led.

Herr talman! Vi mena, att det är nödvändigt med en fullständig omläggning
av alkoholistvården och en lika fullständig omvärdering av alkoholismen så
att denna helt betraktas och behandlas som en sjukdom. Detta är en absolut
förutsättning för att man skall komma till rätta med svåra spritmissbruk.
Alkoholistlagstiftningen måste revideras i en sådan anda. Man skall aldrig för
ett ögonblick inbilla sig, att man med en skärpning av nuvarande lagstiftning
kan nå något bestående och effektivt resultat. Det är exempelvis rena enfalden
som kommer till uttryck, då nykter hetsutredningen föreslår att en enda fylleriförseelse
skall utgöra grunden för tvångsåtgärder beträffande personer under
25 år. Vill man skapa obotliga alkoholister, då skall man acceptera dylika
förslag, men vill man komma tillrätta med de svåra alkoholmissbruken, måste
man beträda förnuftiga vägar och inte inbilla sig, att man med tvångsåtgärder
och strafflagskärpning skall kunna avskaffa spritmissbruk

Jag hoppas att den utredning, som väl kommer till stånd i anledning av
riksdagens beslut den 13 maj i år, så snabbt som möjligt skall lösa detta viktiga
spörsmål och lösa det efter förnuftigare linjer än som hittills praktiserats.

Herr Hallberg: Ja, herr talman! Jag är visserligen icke motionär i frågan,
men det var ej heller den föregående talaren, fastän han upprepade gånger i
sitt anförande talade om »vi motionärer». Jag vill säga några ord för att lämna
mitt bidrag till klarläggande av den i väsentliga stycken missvisande framställning.
som dels motionärerna och dels herr Senander gjort sig skyldiga till
i denna fråga.

Det tycks icke ha hjälpt att socialstyrelsens chef på ett eftertryckligt sätt
i sin inlaga till utskottet sagt ifrån, att motionärerna kommit med felaktiga
uppgifter, när de bl. a. göra gällande i motionen, att man tillämpar prygelstraff
mot alkoholister. Generaldirektör Höjer konstaterar i denna inlaga att
prygelstraff icke tillämpas vid någon anstalt, ej ens vid Svartsjöanstalten och ej
heller gentemot alkoholister. Jag vill också framhålla, att nykterhetsnämnderna
— jag skulle tro, att det ej finns någon nykterhetsnämnd i vårt land, som utgör
undantag — icke behandla alkoholisterna från de synpunkter, som herr
Senander och motionärerna gjort gällande. Nykterhetsnämnderna behandla
alkoholisterna just från den synpunkten, att de äro alkoholsjuka människor,

Onsdagen den 31 maj 1944.

Nr 20.

Motion angående revision angående alkoholistlag stiltningen, m. m. (Forts.)
sorm man skall taga liand om för deras egen skull av hänsyn till hustru och
barn och deras omgivning i övrigt.

Jag vill fästa uppmärksamheten vid att nykterhetsnämnderna icke alls komma
med interneringskrav mot alkoholister annat än när alla andra medel äro
försökta och slagit slint. Det inskärpes ständigt från socialstyrelsens och från
vederbörande alkoholistvårdande myndigheters sida hos nykterhetsnämnderna,
att internering skall vara den åtgärd, som man tar till, när icke lämpor
eller andra medel visa effekt. När man icke har något annat medel att tillgripa,
först då skall man tänka på en interneringsåtgärd gent emot alkoholisterna.
Det sker ingalunda så, att man betraktar personen i fråga som en brottsling
som skall straffas. Man vill, som jag nyss sade, giva honom en lämplig
vård av hänsyn till honom själv och hans närmaste och vill sträva att söka
återupprätta och hjälpa den alkoholsjuka människan att. åter bli en hygglig
och bra medborgare och familjeförsörjare. Detta är en princip för nykterhetsnämndernas
verksamhet i vårt land. Jag har mångårig verksamhet från arbete
i nykterhetsnämnd och beklagar livligt — det har redan, visat sig göra
skada —- att överhuvud taget dels i remissdebatten i år dels i denna motion
offentligen gjorts gällande, att man behandlar alkoholisterna som brottslingar
och t. o. m. använder prygelstraff. Detta har gjort att en del alkoholister med
viss sorts mentalitet och psyke fått vatten på sin kvarn på grund av de felaktiga
föreställningar, som kommunisterna framfört i den föreliggande motionen.
Jag anser därför, att det är på sin plats, att man säger ifrån detta här
i kammaren.

Herr Senander talade örn, att man kommer med anonyma anmälningar till
nykterhetsnämnden och att den metoden t. o. m. har stöd fran myndigheterna.
Jag skulle vilja påpeka, att detta, som kallas'' anonymt angiveri, i själva verket
är en metod för att i görligaste mån skydda alkoholistens hustru, när.hon finnér
tillståndet så olidligt att hon måste begära nykterhetsnämndens ingripande. Då
kan nykterhetsnämnden själv ta itu med fallet utan att anmälaren
behöver skylta på något sätt, detta för att alkoholisten i fråga icke
skall kunna taga hämnd på hustrun eller på någon ° annan, som anmält
honom. Detta är motivet och ingenting annat och icke något fulare, som herr
Senander tycktes'' vilja göra gällande.

Herr Senander säde, att nian givit en falsk bild av alkoholisten i allmänhetens
ögon. Ja,g vill säga, att herr Senander och motionärerna i flera punkter
givit en falsk bild a.v hur man behandlar alkoholisterna, och särskilt hur nykterhetsnämnderna
arbeta.

Till detta vill jag endast stryka under utskottets- mening, att alkoholistlagen
är i behov av en revidering, helst så snart som möjligt. Det finnes många
luckor och mycket behöver ändras. Jag vill nämna endast ett enda fall. Man
skickar sålunda till alkoholistanstalterna en del personer, sorn äro psykopater
eller ha konstitutionella fel, som borde behandlas pa annat hall. Sa sker ofta
beklagligt nog på, grund av deli i vissa stycken bristfälliga alkoholistlag, som
vi ha. Den behöver ändras, men man kan göra det utan att ingiva svenska, folket
felaktiga föreställningar örn hur man bör ändra den.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag skulle efter den föregående talarens
anförande kunnat underlåta att yttra mig. Jag vill emellertid stryka under
utskottets uttalande, då utskottet borin- frågan örn prygelstraffet. Utskottet
hänvisar därutinnan till justitieombudsmannens berättelse för i år, där han
säger: »Med stiid av den befogenhet min instruktion lämnar mig, får jag till
Kungl. Maj:ts övervägande framlägga ovanberörda spörsmål.» Vad är det för
spörsmål? Jo, avskaffandet av prygel straffet vid Svartsjöanstalten. Vi -

Nr 20.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Motion angående revision angående alkoholistlagstiftningen, m. m. (Forts.)
dart'' önskar JO stryka under att när internering sker i cell under vissa dagar,
få vederbörande ej vara fullständigt utan frisk luft. Jag vill nämna det för
att visa, att utöver den undersökning, som enligt vad utskottet framhållit
redan är i gång, dessutom föreligger ett uttalande av justitieombudsmannen,
däri han hemställer, att Kungl. Majit skall vidtaga vissa åtgärder för att
taga bort dessa straffbestämmelser, örn vilka man med allt skäl kail säga,
att de äro felaktiga och en kvarleva från gamla tider.

Jag hoppas sålunda, herr talman, att utskottets utlåtande skall leda till
det resultat, som utskottet för sin del önskar, och jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det är närmast på grund av herr Hallbergs
inlägg, som jag ber att få yttra några ord. ;

I remissdebatten nämnde jag något örn alkoholisternas behandling och åberopade
då en framställning från justitieombudsmannen, vilken framställning
förekommer i hans ämbets be rättelse, som medföljde årets statsverksproposition
till riksdagen. Justitieombudsmannen påtalade där, attén alkoholist, som
vårdats å Svartsjöanstalten, nödgats vara i cell under 80 dagar. Denne man
hade beklagat sig och framhållit, att han tagit fysisk skada av denna isolering.
Vederbörande hade icke fått komma ut och erhålla frisk luft. På våra
vanliga straffanstalter kan varje fånge, hur grovt brott han än begått, en
stund varje dag få möjlighet till promenad i friska luften. Detta är icke
tillåtet i anstalten på Svartsjö, utan vederbörande kan där hållas inspärrad
i 30 dagar. Detta tycks vara fullständigt klart så långt.

Nu har justitieombudsmannen ansett det vara oundvikligt att lia vissa möjligheter
_ till bestraffning men menat, att efter 10 dagar bör ändå vederbörande
givas möjlighet att få en promenad i friska luften. Jag tycker att allt
detta varslar örn en ganska efterbliven uppfattning om hur alkoholisterna
skola behandlas. Dessutom, och det är väl särskilt det, som irriterat herr
Hallberg, påtalades att nian faktiskt enligt Svartsjöanstaltens stadgar har
möjlighet att utdöma prygelstraff. Nu har emellertid — det påpekade jag
också — justitieombudsmannen hemställt att denna bestämmelse i stadgan
skall avlägsnas. Nu är det en annan sak. att man nu för tiden, som också
nieddelats från anstaltens sida, icke använder detta prygelstraff. Jag vet
icke av vilket skäl — det framgår ej klart — men denna bestämmelse i själva
stadgan fanns dock fortfarande, då justitieombudsmannen gjorde sin framställning
och påpekade, att nian där alltjämt kan använda detta straff gent
emot alkoholisterna. Detta borde herr Hallberg ha läst i justitieombudsmannens
embetsberättelse, innan han anklagade oss för att missleda opinionen
beträffande principerna för den svenska alkoholistvården.

Herr Hallberg erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag vill bara säga att även jag läst örn detta i justitieombudsmannens
berättelse. Det finnes intet stöd däri för herr Hagbergs i Luleå påstående,
att prygelstraff användes mot alkoholister.

Herr Hagberg i Luleå, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Jag sade klart och tydligt, att man numera icke
använder prygelstraffet. Jag har således icke kunnat påstå vad herr Hallberg
återigen upprepar. Däremot vill jag upprepa vad som står i justitieombudsmannens
hemställan. Det heter däri: »Slutligen vill jag ifrågasätta, örn
icke samtidigt den ändringen borde företagas beträffande stadgans föreskrifter
örn disciplinstraff, att bestämmelserna örn prygel och aga upphävas.»

Onsdagen den 31 maj 1944.

Nr 20.

Motion angående revision angående alkoholistlagstiftningen, m. m. (Forts.)

Herr Hallberg, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Detta är kanske inte så mycket att träta örn. Men det
tycks vara nödvändigt för mig att läsa upp vad som står i handlingarna. Jag
citerar ur den kommunistiska motionen, där herr Hagberg i Luleå bland annat
hemställer, att »Kungl. Maj :t utan att avvakta den begärda utredningens
resultat ur stadgarna för alkoholistanstalterna avlägsnar bestämmelserna örn
prygel och övriga brutala disciplinbestämmelser, som ha karaktär av plågsamma
och hälsovådliga straff».

Herr Hagberg i Luleå, erhöll jämväl på begäran ånyo ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Vi ha alltså i vår motion yrkat detsamma
som justitieombudsmannen yrkat.

Härefter anförde:

Herr Senander: Herr talman! Jag är verkligen förvånad över att herr
Hallberg med sådan frenesi försvarar ett tillstånd, som är utdömt av de flesta
myndigheter i detta land. T. o. m. riksdagen har ju tagit ställning därtill och
anser det vara nödvändigt med utredning i syfte att na ett bättre tillstånd pa
detta område. Herr Hallberg sökte göra gällande, att vi här i landet ha en
mycket human alkoholistvård. Fakta tala fullständigt emot honom. Redan detta
förhållande, att man här tillämpar vissa mycket hårda bestraffningsåtgärder
mot dem, som intagits på sådana anstalter, visa, att vi icke ha en vård,
som går ut ifrån, att man, skall behandla alkoholister som sjuka människor
och icke som brottslingar. Socialstyrelsen har särskilt vänt sig emot att man
tillämpar mycket långa och svåra cellstraff mot dem, som intagits på alkoholistanstalten
i Svartsjö. Till detta vill jag lägga, att man också vid andra alkoholistanstalter
tillämpar liknande straff. I stadgan för alkoholistanstalten å
Venngarn är bland annat föreskrivet följande: »Är förseelsen av svårare beskaffenhet
eller gör den intagne vid upprepade tillfällen sig skyldig till förseelse,
må han efter direktörens bestämmande under en tid av högst sju dagar
hållas isolerad.»

Kan man kalla det för en human och riktig alkoholistvård? Nej, den är inhuman
och grundal- sig på en fullkomligt ovetenskaplig och fullkomligt främmande
princip, nämligen att bestraffa sådana alkoholister, som begå ett eller
annat fel under sin vistelse på en alkoholistanstalt. Därmed gör man bara ont
värre och inte bättre.

Till talet örn humaniteten hos nykterhetsnämnderna så vill jag bara säga
det, att jag skulle kunna för herr Hallberg anföra många fall från Göteborg,
där man uppenbart har begått övergrepp och där dessa övergrepp ofta ha
grundat sig på anonyma angivelser.

Herr Hallberg: Herr talman! dag är angelägen att utöver vad jag sagt
förut betona, att jag icke med ett ord tager i försvar hårda och brutala.metoder
vid behandlingen av alkoholister. Jag bara reagerar mot att det gjorts
gällande att det tillämpas sådana metoder. Jag är den förste som ansluter
mig till tanken, att man icke skall behandla alkoholister som brottslingar. Jag
har en femtonårig erfarenhet som nykterhetsnämndsledamot, och jag har aldrig
haft den uppfattningen, att man skall betrakta en alkoholist som en brottsling.
Därför ber jag att få tillbakavisa försöket att framställa mina invändningar
mot de oriktiga påståendena i detta fall såsom bevis för att jag icke har
någonting emot brutala metoder mot alkoholister.

Sedan gör jag mig ju i mitt stilla sinne den frågan, huruvida herr Senan -

Nr 20.

Onsdagen den 31 maj 1944.

Interpellation.

Motion angående revision angående alkoholistlagstiftningen, m.m. (Forts.)
ders påstående om de brutala metoder, som använts i Göteborg, är grundat på
uppgifter från alkoholister eller från andra.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 17.

Föredrogos andra lagutskottets utlåtanden:

nr 45, i anledning av väckt motion angående utredning örn åtgärder i syfte
att vid svårare olycksfall bereda större och barnrika familjer bättre ekonomisk
och social trygghet;

nr 46, i anledning av väckt motion angående lagstiftning örn försäkring för
olycksfall för blockledare för skada ådragen under arbete i sådan befattning;

nr 47, i anledning av väckt motion angående utredning rörande lagstiftningom
företagarpension; och

nr 48, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag till frivillig folkpensionering.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 18.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Nilsson i Göingegården, som yttrade: Herr talman! Under den senaste
tiden ha åtskilliga lasarett och sjukhus på grund av personalbrist måst stänga
vissa avdelningar. Så bär exempelvis skett vid Halmstads lasarett, där man,
enligt vad som meddelats i pressen, nödgats stänga en, avdelning örn ett 20-tal
platser. Man befarar dessutom, att man i juni månad skall bli tvungen att
stänga ytterligare en avdelning, denna med 32 platser. I dagens nummer av
Svenska Dagbladet meddelas, att man vid Södra barnbördshuset i Stockholm
icke kan belägga alla platser, då det är omöjligt att erhålla vårdpersonal av
alla kategorier. Även lasaretten i Linköping, Jönköping, Borås, Falun och
Ludvika ha måst stänga avdelningar eller komma att göra det inom de närmaste
veckorna.

Det faktum, att indragningarna i hög grad drabbat tuberkulosavdelningar
och sapatorier, är ägnat att inge särskilt stora bekymmer. För Stockholms
stads vidkommande har exempelvis indragning skett vid Söderbysjukhuset,
där inte mindre än två avdelningar måst stängas. Det är ju f. n. ett stort intresse
att på ett tidigt stadium upptäcka och stävja lungtuberkulosen. Men det
gäller dock att icke endast upptäcka sjukdomen utan, att även skaffa möjlighet
att vårda de sjuka.

Orsaken till indragningarna ligger ju i personalbrist, främst i bristen på biträden,
men även på sjuksköterskor och i hög grad på barnmorskor. Då situationen
är så allvarlig nu under fredliga förhållanden, har man all anledning
att hysa farhågor för vad som kan inträffa på sjukvårdens område, örn vårt
land skulle råka i krig.

På grund av det ovan anförda får jag anhålla örn kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet framställa följande
frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat de förhållanden som nu råda inom
sjukvården och föranlett indragning av ett flertal vårdavdelningar vid landets
sjukhus?

Onsdagen den 31 maj 1944.

Nr 20.

Interpellation. (Forts.)

I så fall, ämnar herr statsrådet vidtaga åtgärder för att motverka personalbristen
vid dessa anstalter, speciellt i händelse av en ytterligare tillspetsad
situation?

Denna anhållan bordlädes.

§ 19.

Herr Senander erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Enligt Interpellation.
gällande föreskrifter i familjebidrags förordningen kan s. k. förlängt familjebidrag
under högst 20 dagar tilldelas sådana hemförlovade b ereds kap sm än,
som inte omedelbart efter hemkomsten kunna börja arbeta, men som styrka att
de inom viss tid ha arbete garanterat.

I Göteborg har denna förmån undanhållits beredskapsinkallade sockerbruksarbetare
på grund av den inom sockerindustrien rådande arbetskonflikten. Samma
var på sin tid förhållandet med de i konflikt indragna lastbilschaufförerna
i Göteborg. Enligt uppgift från familjebddragsnämnden på platsen skulle dess
ställningstagande i saken ha föranletts av direktiv från arbetsmarknadskommissionen,
som bestämt motsatt sig att förlängt familjebidrag utbetalades till
hemförlovade beredskapsinkallade, å vilkas arbetsplats öppen konflikt rådde.

Dessa skulle behandlas på samma sätt som örn de vore arbetslösa. Hittills ha
omkring 25 sockerbruksarbetare på dessa grunder berövats förmånen av förlängt
familjebidrag.

Såvitt jag kan se är det här fråga örn en synnerligen snäv, (för att inte säga
orimlig tolkning av gällande bestämmelser. Sockerbruksarbetarna måste anses
ha garanterat arbete så snart strejken är slut. De kunna inte betraktas som arbetslösa,
då de ha fast arbetsplats och inte kunna erhålla arbetslöshetsunderstöd.
Arbetsmarknadskommissionens och familjebidragsnämndens inställning
är därför enligt min mening orimlig och orättvis och kan tolkas som ett ställningstagande
mot de strejkande sockerbruksarbetarna.

I anledning av vad jag ovan anfört hemställer jag örn kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet få rikta följande frågor:

1) Är det statsrådet bekant att familjebidragsnämnden i Göteborg, enligt
vad som uppgivits efter direktiv från arbetsmarknadskommissionen, vägrar från
beredskapstjänst hemiförlovade sockerbruksarbetare s. k. förlängt familjebidrag
under motivering att de äro indragna i den pågående sockerbrukskonflikten?

2) Ämnar statsrådet vidtaga några åtgärder för att åsyftade hemförlovade
beredskapsinkallade erhålla berörda förmån?

Denna anhållan bordlädes.

§ 20.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 19, över väckta motioner örn vissa
grundlagsändringar i syfte att effektivisera gällande beredskapslagstiftning
angående stats fientliga sammanslutningar;

statsutskottets utlåtanden:

nr 152, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bestridande av
kostnaderna för vissa oriktigt utbetalade familjebidrag m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 153, i anledning av väckt motion örn fondering av statens av idrotten härflytande
medel;

Andra kammarens protokoll 1944. Nr SO.

Nr 20.

Onsdagen den 31 maj 1944.

nr 154, i anledning av väckt motion angående majoren A. Gerhardsson löneklassplacering; nr

155, i anledning av väckt motion angående förbättrade löneförmåner för
extra ordinarie kontorsskrivaren C. H. Svensson;

nr 156, i anledning av väckt motion örn befrielse för vissa militära befattningshavare
från skyldigheten att återbetala av dem obehörigen uppburna barntillägg; nr

157, i anledning av väckt motion örn viss ändring i fredsfamiljebidragsförordningen; nr

158, i anledning av väckta motioner örn befrielse för fanjunkaren A. W.
Lilienberg från viss återbetalningsskyldighet;

nr 159, i anledning av väckta motioner angående vissa extra ordinarie befattningshavares
vid försvarsväsendet rätt till personliga lönetillägg m. m.;

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder i anledning
av förgiftningsfaran vid gengasdrift jämte i ämnet väckt motion;

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1944/45 till nykterhetsvården jämte i ämnet väckta motioner:

nr 162, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående den centrala organisationen
för utlänningskontrollen;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1944/45 till socialstyrelsen m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

164, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till ersättningsanskaffningar
och förnyelsearbeten för kommunikationsverken m. m.;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda förslag
örn anslag för budgetåret 1944/45 till oförutsedda utgifter;

nr 166, i anledning av Kungl. Ma,j:ts förslag till stat för riksgäldsfonden;
nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag för budgetåret 1944/
45 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; och

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 51, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående allmänna grunder
för pensionering av vissa f. d. anställningshavare vid vägväsendet jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension av statsmedel
åt vissa f. d. befattningshavare hos vägdistrikt;

nr 53, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning om
vissa ändrade tjänstebenämningar i riksgäldskontoret;

nr 54, angående resekostnadsersättning åt vissa hos 1944 års riksdag anställda
tjänstemän;

nr 55, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret angående förlängt bemyndigande att genomföra
krisadministration vid riksdagens verk; och

nr 56, angående ersättning till tre hos 1944 års riksdag anställda vaktmästare
vid inkallelse till militärtjänstgöring;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av väckta motioner med förslag till lag angående upplösning
av vissa sammanslutningar m. m.;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
köpares rätt till märkt virke;

Onsdagen den 31 maj 1944.

Nr 20.

nr 44, i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan örn rätt
för sinnessjuka eller sinnesslöa att i särskilda fall efter verkställd sterilisering
ingå äktenskap; och

nr 45, i anledning av väckta motioner angående revision av gällande lagstiftning
örn barns underhållsskyldighet gentemot föräldrar;

andra lagutskottets utlåtande, nr 49, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 55, i anledning av väckta motioner om vissa åtgärder för åstadkommande
av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk;

nr 56, i anledning av väckta motioner örn anslag till Göteborgs och Bohus
läns hushållningssällskap för verkställande av en utredning rörande bättre försörjningsmöjligheter
vid jordbruket i Bohuslän;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till statens
meteorologisk-hydrografiska anstalt m. m.;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till befrämjande
av landsbygdens elektrifiering jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 59, i anledning av väckta motioner angående anslag till fraktnedsättning
å järnväg för träkol från Norrbotten till mellansvenska bruk.

§ 21.

Justerades protokollsutdrag.

§ 22.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Hagberg i Luleå, nr 539, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr
283, angående ytterligare anslag till Norrbottens Järnverk Aktiebolag;

herrar Lövgren och Gavelin, nr 540, likaledes i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 283; samt . ....

herrar Severin i Gävle och Tersson i Växjö, nr 541, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition, nr 280, med förslag till lag om arbetslöshetsnämnd.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.15 em.

In fidem
Sune ''Norrman.