1944. Andra kammaren. Nr 16 (Riksdagens protokoll 1944:16)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1944. Andra kammaren. Nr 16.

Tisdagen den 2 maj.

Kl. 4 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr förste vice talmannen;
varjämte, på grund av förfall för sekreteraren, undertecknad, jämlikt
herr förste vice talmannens förordnande, tjänstgjorde vid protokollet.

§ 1.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 250, med förslag till förordning angående
fortsatt tillämpning av förordningen den 30 juni 1943 (nr 493) örn begränsning
i vissa fall av skatt till staten.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden och memorial nr
11 och 106—117, bevillningsutskottets betänkanden nr 30 och 31, bankoutskottets
memorial och utlåtanden nr 45—47, första lagutskottets utlåtande
nr 28, andra lagutskottets utlåtande nr 33 samt andra kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande nr 8.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.02 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Andra kammarens protokoll 1944. Nr 16.

Nr 16.

Onsdagen den 3 maj 1944.

Onsdagen den 3 maj.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollen för den 25, den 26 och den 29 nästlidna april.

§ 2.

I enlighet med kammarens därom den 26 nästlidna april fattade beslut företogs
nu val av dels sex revisorer för deltagande i den granskning av statsverkets,
riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning,
som skall äga rum under innevarande år, dels ock sex suppleanter för dessa
revisorer; och befunnos efter valförrättningens slut följande ledamöter av riksdagens
andra kammare hava blivit utsedda till revisorer och suppleanter, nämligen -

herr Andersson i Prästbol till revisor med herr Olsson i

2>	Björnlund »	Mellerud » » » Ward	som suppleant » »
>	Björling »	» » » Sandberg	» »
2>	Lövgren »	» » » Paulsen	» >
2>	Persson i Falla »	> » » Svedman	» » och
lif	Gustafson i Vimmerby »	» » » Hammarlund	2> »
yar	och en med 143 röster.	§ 3.

Justerades protokollsutdrag angående det i § 2 här ovan omförmälda valet.

§ 4.

Svar på Herr talmannen lämnade på begäran ordet till
interpellation. Qhefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge, som anförde:

Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har dess ledamot herr Sundberg
till mig framställt följande frågor, nämligen

för det första huruvida jag uppmärksammat, att fall förekommit, då prästmän
vid begravningsakt förbjudit vissa föreningar att i kyrkan medföra föreningens
samlingstecken, fana eller standar;

för det andra huruvida jag anser att dylikt förbud, till synes riktat företrädesvis
mot fackföreningar, kan skapa en irritation, som verkar störande
vid en begravningshögtidlighet; samt

för det tredje huruvida jag är beredd att överväga åtgärder i syfte att förebygga
uppkomsten av dylika irritationsmoment.

I motiveringen till interpellationen relateras en händelse, som nyligen timat
i en västkustförsamling. Enligt den av interpellanten lämnade redogörelsen
skulle församlingens kyrkoherde ha vägrat en fackförening att i kyrkan införa
föreningens fana vid jordfästningen av en avliden medlem av föreningen.

Onsdagen den 3 maj 1944.

Nr 16.

Svar på interpellation. (Forts.)

På förfrågan, huruvida fanbärare!! skulle utvisas ur kyrkan om förbudet icke
respekterades, uppges kyrkoherden lia svarat, att så komme att bli fallet. Under
jordfästningsakten fick fanbäraren med fanan stanna utanför kyrkan.

I en med anledning av interpellationen avgiven förklaring bär kyrkoherden
lämnat en härifrån delvis avvikande skildring av händelseförloppet. Sålunda
bestrider kyrkoherden, att han förbjudit, att fanan finge införas i kyrkan. I
stället gör han gällande, att lian dagen före jordfästningen per telefon tillfrågades
av en representant för fackföreningen, hur han komme att ställa sig
till föreningens avsikt att med fackföreningsfanan träda upp i kyrkan, och att
han därvid endast svarat, att han icke förut varit med örn något dylikt. Kyrkoherden
hävdar, att fackföreningsrepresentanten härtill genmält, att föreningen
under sådana omständigheter skulle stanna med fanan utanför kyrkan och ansluta
sig till processionen, då denna tågade ut ur kyrkan. Så skedde även. I
sin förklaringsskrift bär kyrkoherden emellertid icke dolt, att han personligen
hyser den åsikten, att fanor, standar och dylikt icke böra få förekomma i en
kyrka. Han gör även gällande, att denna uppfattning allmänt delas inom
församlingen och överhuvud taget inom det stift — Göteborgs stift — som
församlingen tillhör.

Från domkapitlet i Göteborg bär jag inhämtat, att fackföreningen med anledning
av den av interpellanten relaterade tilldragelsen ingivit en anmälan
mot kyrkoherden med hemställan örn vidtagande av sådana åtgärder, som domkapitlet
må finna behövliga för att det skedda icke skall upprepas. Då saken
sålunda är föremål för myndighets utredning och prövning kan det icke vara
riktigt att här ingå på en närmare bedömning av kyrkoherdens förfaringssätt.
Principiellt torde dock följande kunna fastslås. Gällande författningar innehålla
intet uttryckligt stadgande örn vem som äger upplåta eller eljest förfoga
över en församlings kyrka. Enligt hävdvunnen ordning, som godtagits i rättstillämpningen,
ankommer det emellertid på pastor, d. v. s. i detta fall kyrkoherden,
att bestämma örn kyrkans upplåtande för gudstjänständamål. Pastor
torde även äga både rätt och plikt att tillse, att därvid intet förekommer, som
vanhelgar kyrkan. Pastor får emellertid icke förfara godtyckligt utan har att
handla under tjänstemannaansvar. Förbjuder pastor en sak, som ej kan anses
vanhelga kyrkorummet, bör rättelse kunna vinnas. I ett fall har justitieombudsmannen
anställt åtal mot en kyrkoherde, därför att denne utan stöd
av lag vägrat att förrätta en jordfästning med mindre än att till graven medförda
florbehängda fackföreningsstandar först avlägsnades. Åtalet, som fullföljdes
till Göta hovrätt, ledde till att hovrätten i utslag den 29 april 1910
dömde ifrågavarande kyrkoherde till varning för oförstånd i ämbetsutövning.
Hovrättens utslag vann laga kraft.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört saknar jag anledning att nu överväga
särskilda åtgärder i syfte att förebygga att sådana händelser som den
av interpellanten påtalade upprepas, detta så mycket hellre som interpellanten
själv konstaterat, att fället »glädjande nog är ganska enastående och på intet
sätt belyser prästerskapets allmänna inställning till frågan om huruvida fackföreningsfanor
skola få införas i kyrkorna».

Härefter yttrade:

Herr Sundberg: Herr talman! dag ber att till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få frambära mitt vördsamma tack för det avgivna
svaret på min interpellation.

Av detsamma framgår, att kyrkoherden, i anledning av interpellationen fått
inkomma med en förklaring. I denna förklaring bestrider kyrkoherden __ vil -

Nr 16.

Onsdagen den 3 maj 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

ket förresten är ganska underligt — att något förbud utfärdats mot fanans införande
i kyrkan. Han hade endast, säger han i sitt svar, meddelat att han
icke förut varit nied om något dylikt. Fackföreningens representanter skulle
enligt kyrkoherden därtill lia, genmält, att föreningen under sådana omständigheter
skulle stanna utanför kyrkan med fanan.

En sådan beskrivning av händelsen ger ju sken av att en överenskommelse
skulle lia träffats. Så var dock ingalunda fallet. Från fackföreningens sida
har det sagts, att kyrkoherden redan vid en första förfrågan i saken ställde
sig avvisande. Man påpekade också i det sammanhanget, att det numera är
mycket brukligt och ganska, allmänt tillåtet att medföra fanan i kyrkan. Härtill
hade då kyrkoherden i sin tur genmält, att om så vore förhållandet, så gällde
detta i varje fall inte i Vallda kyrka.

Jag anser att det är ett ganska underligt resonemang denne prästman för.
Om nu Vallda kyrka utgör ett undantag från en allmänt gällande regel, så
måste väl — enligt min uppfattning åtminstone — ett förbud lia förelegat.
Enligt många och lika trovärdiga uppgifter som dem kyrkoherden lämnat har
man funnit hans beteende ganska underligt. En av de i processionen deltagande
hade också, såsom i interpellationen anges, dristat sig till att fråga, huruvida
fanvakten skulle avvisas, örn förbudet icke respekterades, och härtill hade
kyrkoherden svarat: »Säkerligen.» Man frågar sig då hur det kan bestridas,
att förbud förefanns.

Interpellationen i denna fråga framfördes innan någon anmälan till domkapitlet
var bekant för mig. Händelsen i Vallda påminde mig nämligen örn ett
tillfälle, då jag själv som representant för en stor fackförening blev utvisad
ur en kyrka, därför att vi önskade införa fackföreningsfanan. När det nu föreliggande
fallet relaterades i pressen, ansåg jag att det för fackföreningsrörelsens
del vore ganska nyttigt, örn man från högre ort kunde få ett klarläggande
av frågan örn prästmannens makt och myndighet när det gäller
upplåtande av kyrkorna. I detta avseende har också herr statsrådet i viss mån
lämnat ett besked. I svaret upplyses nämligen örn att gällande författningar
inte innehålla något uttryckligt stadgande härom, men att enligt hävdvunnen
ordning, som även godtagits i rättstillämpningen, det ankommer på pastor,
d. v. s. i detta fall kyrkoherden, att bestämma om kyrkans upplåtande för
gudstjäpständamål. Därvid hade denne rätt och plikt att tillse, att intet förekommer
som vanhelgar kyrkan. Det tillägges, att prästmannen i fråga därvid
helt naturligt icke får förfara godtyckligt, utan har att handla under tjänstemannaansvar.
En sådan rättspraxis kan naturligtvis godtas av föreningsfolk.
Jag är sålunda tillfredsställd med att det nu ifrån högsta ort har påpekats att
prästmännen icke få förfara godtyckligt, och jag hoppas att detta uttalande
även uppmärksammas bland prästmännen i landet.

_ Örn herr statsrådet i svaret hade givit, till känna något angående sin principiella
instämning till sakfrågan, hade naturligtvis mijn tillfredsställelise
varit ändå större. I anledning av att frågan nu är föremål för myndighets prövning,
anser emellertid herr statsrådet det icke vara riktigt att ingå på en bedömning
av kyrkoherdens förfaringssätt. Med hänsyn härtill skall jag avstå
från att efterlysa herr statsrådets personliga uppfattning. Jag tror dock jag
vågar påstå att man inom fackföreningsrörelsen och föreningsrörelsen i allmänhet
hyser, den bestämda uppfattningen, att kyrkoherdens handlingssätt i
detta fall varit godtyckligt och synnerligen omdömeslöst. I kyrkoherdens yttrande
till domkapitlet, vilket nu genom pressen har blivit bekant, finner man
nämligen en mängd ganska underliga uttalanden. Där säges bl. a., att konsekvenserna
av släpphänthet, när det gäller upplåtande av kyrka, äro avskräckande.
Det börjar så vackert med fanor och standar i kyrkan. Snart följa, säger

Onsdagen den 3 maj 1944.

Nr 16.

Svar på interpellation. (Forts.)

kyrkoherden, föredrag och föreläsningar, och så frågar han sig: skall kyrkan
förvandlas till klubbrum, teater och biograf? Yttrandet innehåller minst sagt
en ganska underlig samling av påståenden, som vittna om omdömeslöshet. Hail
har även inblandat frågor som inte alls höra till saken. Han frågar örn kyrkan
skall förvandlas till biograf. Yern har ifrågasatt någonting sådant? Det gör
jag för min del givetvis icke, även örn jag personligen skulle kunna anse, att
exempelvis en förevisning av en Chaplinfilm i och för sig kan ge mycket mera
av kristlig kärlekslära än kanske en predikan i Vallda kyrka.

Kyrkoherden framhåller vidare, att man allmänt har den känslan och uppfattningen,
att fanor och dylikt icke vid något tillfälle böra förekomma i en
kyrka. Hur kan då denne prästman bestrida, att han förbjudit fanans medförande
i kyrkan, .när han tillkännager en sådan uppfattning? Denna inlaga
till domkapitlet har glädjande nog föranlett en del prästmän att protestera
mot dessa kyrkoherdens yttranden, särskilt mot att han gör gällande, att hans
intoleranta uppfattning är utmärkande för prästerskapet inom Göteborgs stift.
Kyrkoherden geneialiserar sålunda och tillägger sina kolleger en uppfattning,
som han själv hyser och som han otvivelaktigt önskar att även kollegerna.
mätte hysa. Jag har däremot i min interpellation sökt undvika generalisering,
och herr statsrådet har tagit detta som en anledning till att någon, åtgärd från
ecklesiastikdepartementets sida numera icke anses erforderlig.

När jag i interpellationer sade, att det fall som inträffat i Vallda församling
glädjande nog är enastående i detta avseende, så höll jag mig till sanningen,
vilket ju brukar vara en ganska hållbar princip. Fallet är nämligen ganska
enastående, men det är i alla fall, enligt nu rådande uppfattning hos föreningsfolk
här i landet, ett fall för mycket. Vi ha nu att motse domkapitlets behandling
av fackföreningens anmälan. Jag är övertygad örn att fackföreningens
styrelse icke ingivit någon anmälan, örn det icke funnits någon orsak därtill-
Det sitter nämligen i allmänhet förnuftigt folk i fackföreningsstyrelserna
i vårt land.

. Det är även en annan sak i interpellationssvaret, som jag särskilt fäst mig
vid. Det är den redogörelse, som herr statsrådet lämnat för de åtgärder, som
företagits i ett föregående liknande fall, då en prästman vägrat att låta fackföreningsfanor
medföras vid begravning. Jag slutar med att säga, att även
örn jag inte kan få lov att tolka den redogörelse, som i detta avseende lämnats,
som en rekommendation eller anvisning, så anser jag det i alla fall vara
mycket bra att en redogörelse för detta fall givits i interpellationssvaret, för
vilket jag ännu en gång ber att till herr statsrådet få framföra mitt tack.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag skall inte lägga mig i det fall
som här relaterats angående standaret, men när denna sak kommit på tal är
det ganska svårt att låta bli att yttra sig.

Den prästman, varom bär är fråga, har redan från allra första början kommit
i en viss motsatsställning till sin församling. Kammarens ledamöter kanske
erinra sig, att en prästman vid sin installation i ämbetet höll ett tal och
utbringade en skål, som väckte stor uppmärksamhet, det var denne prästman.
Hans framträdande vid olika tillfällen senare har även medverkat till att han
inte blivit särdeles omtyckt i församlingen, vilket i sin tur haft till följd, att
den gudstjänstlokal, där han predikar, har blivit så gott som helt avfolkad.
Det har sagts ifrån församlingsbornas sida, att det inte är någon sällsynthet,
att vid de gudstjänster, där han predikar, endast tjänstgörande klockaren samt
ett pär tre andra besökande äro närvarande i lokalen, änskönt hans företrädares
gudstjänster voro ganska väl besökta.

Den ifrågavarande prästmannen har ju utnämnts till siri befattning emot

Nr 16.

Onsdagen den 3 maj 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

församlingens vilja på grund av den olyckliga nya prästvalslagen. Det är alltså
kerr ecklesiastikministern, som i sin tur begåvat församlingen med denne prästman.
iJag bär velat säga detta i detta sammanhang, och jag tror inte att det
är lyckligt att detta förfaringssätt tillämpas i fortsättningen.

Numera göres med all rätt ganska mycket för att gudstjänsterna skola bli
besökta-, t. ex. genom utgivande av broschyrer och annan propaganda. Jag kan
emellertid inte tänka mig, att det kan få några lyckosamma verkningar för
framtiden, örn man skulle bibehålla det systemet, att mot församlingarnas egen
vilja prästmän tillsättas, som icke ha någon möjlighet att bli populära och
stå på god fot med sin församling.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
Till herr Petterssons i Dahl anförande vill jag endast foga den anmärkningen,
att det är inte jag, som »begåvat» vederbörande församling med den ifrågavarande
kyrkoherden, utan det är lagen själv. Jag har nämligen endast följt
dess bestämmelser. Vilja ni lia en annan ordning få ni ändra lagen. Så länge
de nuvarande lagbestämmelserna äro i kraft, kommer jag i min egenskap av
ecklesiastikminister att tillämpa dem.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag har begärt ordet
endast för att framhålla, att man går väl mycket vid sidan av föreliggande
ärende genom att, som herr Pettersson i Dahl nu gjorde, taga upp frågan örn
vederbörande kyrkoherdes utnämning. Detta hör nämligen alls icke samman
med det ärende som nu behandlas, nämligen frågan örn standar skola få införas
i en kyrka eller icke.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar pä Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson, erhöll
interpellation, på begäran ordet och anförde: Herr talman! Ledamoten av denna kammare
herr Lindahl bär frågat mig, örn jag är beredd att föreslå åtgärder för upphävande
av de missförhållanden, som enligt interpellantens mening föreligga
beträffande persontrafiken vid järnvägslinjen Kumla—Närkes Kvarntorp.

Missförhållandena ha av interpellanten angivits bestå i att trängsel rått
på tågen, att dessa vid ändstationen i Kumla icke framföras till en plattform
inom den för övriga tåg avsedda delen av bangården samt att personvagnarna
äro dåligt upplysta och rengjorda,

Interpellantens huvudanmärkning riktar sig emellertid mot järnvägens enligt
interpellantens mening alltför höga biljettpriser.

I anledning av de av interpellanten framförda anmärkningarna har jag inhämtat
yttrande från järnvägsstyrelsen, varjämte järnvägens ägare, Yxhults
stenhuggeriaktiebolag, ävensom Svenska skifferoljeaktiebolaget berette tillfälle
att avgiva yttrande.

Skifferoljebolagets arbetare äro praktiskt taget de enda resandena på .järnvägen.
Denna är närmast att anse såsom ett industrispår från Kumla till Yxhults
stenhuggeriaktiebolags anläggningar i Hällabrottet, vilket industrispår förlängts
med tre kilometer till skifferoljeverket i Kvarntorp. Persontrafiken kan
beräknas vara av tillfällig karaktär dels därför att den före införandet av nuvarande
trafikrestriktioner besörjdes med bussar, vilket sannolikt åter blir
fallet, så snart restriktionerna upphört, och dels därför att större delen av anläggnings
arbetarna i en framtid icke längre komma att behövas vid skiffer -

Onsdagen den 3 maj 1944.

Nr 16.

Svar på interpellation. (Forts.)

oljeverket. De för driften vid skifferoljeverket anställda arbetarna torde komma
att i ökad utsträckning bosätta sig i närheten av sin arbetsplats.

På grund av dessa omständigheter har det ansetts skäligt, att de kostnader
järnvägsbolaget nedlagt på upprustning av järnvägen för persontrafik skulle
kunna avskrivas på jämförelsevis kort tid.

Kungl. Maj :t har den 26 mars 1943 fastställt taxa för persontrafiken under
hänsynstagande härtill. Denna taxa upptager ett månadsbiljettpris av 20 kronor
för sträckan Kumla—Kvarntorp. Med hänsyn till svårigheterna att i förväg
bedöma inkomsterna och utgifterna erhöll taxan allenast provisorisk giltighet
för ett års tid.

Från och med den 1 februari 1944 har järnvägsbolaget sänkt priset för
nämnda månadsbiljett till 18 kronor. I ett av järnvägsbolaget avgivet förslag
till ny taxa, som för närvarande är under remissbehandling, har bolaget förklarat
sig villigt att sänka månadsbiljettpriset till 16 kronor. Det lägre priset
tillämpas i avvaktan på Kungl. Maj:ts prövning provisoriskt fr. o. m. den 1
maj. Enligt järnvägsförvaltningens mening kommer det sänkta biljettpriset att
medföra förlust på persontrafiken. Denna förlust får godstrafiken bära.

Till jämförelse med det nyss nämnda biljettpriset vill jag upplysa, att en
månadsbiljett på Stockholms spårvägar för förortsbanan Slussen—Örby, som
har ungefär samma längd, också betingar ett pris av 16 kronor.

Enligt upplysning från järnvägsstyrelsen var bolagets inkomst av persontrafiken
under februari 1944, då trafiken uppvisade en toppunkt, lägre per
personkilometer än för statens järnvägar. Med hänsyn härtill och till de speciella
förhållanden, som i övrigt föreligga, finner jag icke anledning att ifrågasätta
någon nedsättning av persontaxan utöver den som bolaget självt föreslagit.

Vad angår de detaljanmärkningar beträffande persontrafikens skötsel, som
av interpellanten framställts, tillåter jag mig i huvudsak att hänvisa till järnvägsstyrelsens
yttrande, varav jag låtit tillställa interpellanten en avskrift.
Här vill jag endast framhålla, att de åtgärder till förbättring av förhållandena,
som vidtagits eller planeras, synas mig ägnade att undanröja vissa besvärligheter,
vilka tidigare näppeligen kunnat undvikas. Vad särskilt angår
det av interpellanten påtalade förhållandet att tågen icke framgå till Kumla
station vill jag erinra om, att detta sammanhänger med spårens konstruktion,
som icke kan ändras utan ytterligare kostnader, vilka skulle ytterst drabba
trafikanterna.

Slutligen vill jag i anledning av att interpellanten berört frågan örn ett
eventuellt förstatligande av banan upplysa, att denna tillhör de järnvägar,
som undantagits från principbeslutet örn järnvägsförstatligandet av den anledningen
att de ansetts sakna allmän betydelse. Med visst fog kan visserligen
sägas, att förhållandena härutinnan ändrats genom tillkomsten av Kvarntorps
industrier. Järnvägens ägare anser dock, att ett förstatligande icke bör ske.
enär järnvägen ingår som en del av den vid Yxhult bedrivna industriella verksamheten.
Någon anledning att söka framtvinga statsinlösen av järnvägen
föreligger enligt min mening icke. Några större förändringar beträffande persontrafiken
skulle ett förstatligande knappast medföra, ty icke heller för statens
järnvägar vore det ekonomiskt försvarligt att driva persontrafiken å banan
med förlust.

Vidare yttrade

Herr Lindahl: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet för svaret på min interpellation.

Sedan min interpellation avlämnades, ha de av mig påtalade höga biljett -

Xr 16.

Onsdagen den 3 maj 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

priserna mellan Kumla och Kvarntorp blivit föremål för en behövlig- justering.
Efter förhandlingar mellan järnvägsstyrelsen och järnvägsbolaget ha månadsbiljetterna
sålunda sänkts med två kronor. Om sedan järnvägsstyrelsens utlovade
granskning av järnvägsbolagets kalkyler kunde föranleda ytterligare
prissänkning, vore detta i högsta grad tacknämligt. Vidare har det ställts i
utsikt att platsutrymmet skall utökas genom tillsättande av ytterligare någon
vagn i de tågsätt, som trafikera ifrågavarande bana. Därjämte har det utlovats,
att städningen i vagnarna skall förbättras. I anledning härav ber jag
att få tacka herr statsrådet för positiv behandling av frågan på dessa punkter.

Även örn sålunda varje liten sänkning av ett mycket högt biljettpris noteras
med tillfredsställelse, ligga dock biljettpriserna på ifrågavarande bana alltjämt
på toppen av de biljettpriser, som gälla i landet i övrigt. Enligt järnvägsstyrelsens
yttrande är biljettpriset, även sedan det reducerats nied två kronor,
100 procent högre än det pris, som gäller för motsvarande sträcka vid statens
järnvägar. Att det sedan finns enskilda banor på andra håll, som också ligga
med höga biljettpriser, kan inte ta bort det faktum, att arbetare och anställda
vid Kvarntorp alltjämt bli utsatta för mycket höga resekostnader. Det av herr
statsrådet anförda exemplet om priset på månadsbiljetter på en av Stockholms
spårvägars förortsbanor är enligt mitt sätt att se inte riktigt jämförbart med
ifrågavarande fall. I det av herr statsrådet anförda exemplet gäller det nämligen
trafikanter, som dels ha högre löneplacering, då de bo på högre dyrort,
och dels torde ha någon kompensation för dessa höga resekostnader i för förorterna
gällande lägre hyresnivå. Samma sakförhållanden torde väl i stort
sett gälla även i de exempel på höga biljettpriser, som järnvägsstyrelsen anfört
i fråga örn järnvägsbolagen Stockholm—Roslagens järnvägar, Stockholm—
Saltsjön samt Stockholm—Västerås—Bergslagen. Samtliga dessa enskilda banor
tillämpa höga biljettpriser, som dock icke överträffa Kvarntorpsbanans. För
arbetare och anställda vid Kvarntorp inträffar ingen dylik kompensation i fråga
om lägre hyreskostnader, då de från sin arbetsplats resa till högre dyrorter, som
tillämpa högre hyror än de, som kunna gälla vid arbetsplatserna.

Jag ämnar inte här söka bestrida järnvägsbolagets ekonomiska kalkyler.
De bli ju för övrigt utsatta för en sakkunnig granskning av järnvägsstyrelsen.
Jag skulle emellertid önska, att denna granskning sattes in särskilt på en punkt,
nämligen frågan huruvida det belopp, som — enligt vad som upplysts — en
gång blivit nedlagt på banan, endast inrymmer den engångskostnad, som behövdes
för att järnvägen skulle bli upplåten för allmän trafik. I ifrågavarande
belopp kunna nämligen dessutom vara inrymda vissa kostnader, som hade behövt
nedläggas på banan, även om den icke blivit upplåten för allmän trafik.
Det förefaller dock långt ifrån otroligt, att biljettpriserna måste bli höga, då
man synes utgå ifrån att driften skall både betala omkostnader och återbetala
nedlagt kapital under den korta tidrymden av tre år. En dylik beräkningsmetod
medför emellertid — vilket jag tillät mig anföra i min interpellation -—
en extra beskattning av de arbetare och anställda, som måste använda ifrågavarande
bana. Det är staten ovärdigt att på detta sätt ge sina egna anställda
en extra börda på grund av att krisen framtvingat åtgärden att lägga ett industrispår
under allmän trafik.

Även örn det nu skulle visa sig vara omöjligt att förmå järnvägsbolaget att
vidta ytterligare sänkning av biljettpriserna, borde dock något annat sätt att
lindra arbetarnas och de anställdas resekostnader kunna tänkas komma i fråga.
Det är ju ändock ett statligt bolag, som driver skifferoljeverken och som är
arbetsgivare åt flertalet trafikanter på banan.

Den rationellaste lösningen av dessa problem är enligt mitt sätt att se ett
förstatligande av Kumla—Kvarntorps järnväg. Den uppfattningen har också

Onsdagen den 3 maj 1944.

Nr 16.

Svar på interpellation. (Forts.''''

understrukits av 600 trafikanter, som undertecknat en skrivelse i frågan, vilken
för en tid sedan överlämnades av en deputation som uppvaktade kommunikationsministern.
Dessa trafikanter äro för övrigt i förnämligt sällskap i denna
sin uppfattning, då järnvägsstyrelsen vid två tidigare tillfällen sökt skapa förutsättningar
för ett statligt förvärv av banan. Att järnvägsstyrelsen härvid
alltid fått avböjande svar, borde inte avskräcka från liknande framställningar
i fortsättningen. En dylik negativ inställning från ett järnvägsbolag står nämligen
i full överensstämmelse med den hållning, som förvaltningar för andra
lukrativa banor hittills intagit till ett eventuellt förstatligande.

Det finns enligt min mening åtskiligt som talar för att denna^bana borde
bli statens egendom. Banan har nämligen — vilket även herr statsrådet anförde
— inte längre karaktären av industrispår. Banan återfinnes numera i publikationen
Sveriges Kommunikationer, och jag kan från vilken plats i landet som
helst lösa biljett till Närkes Kvarntorp. Ali rullande materiel, såväl lok som
vagnar, är vidare statens järnvägars egendom. Den överväldigande delen av
både gods- och persontrafik hör därjämte staten till. Utan industrianläggningarna
vid Kvarntorp vore banan dessutom alltjämt ett obetydligt trafikerat industrispår.

Ett förstatligande av ifrågavarande bana skulle således i stort sett endast
medföra, att staten själv utförde sina egna transporter med egna transportmedel.
Järnvägsstyrelsen synes för övrigt ha anlagt en sådan synpunkt på
förstatligandet av denna bana.

Jag kan inte dela herr statsrådets uppfattning, att trafikerandet av banan
.skulle begränsa sig till en kortare tidrymd. Alla lia vi väl den uppfattningen,
att skifferoljeindustrien vid Kvarntorp kommer att bli jämförelsevis permanent.
Sakkunskapen har också förklarat, att det i dessa skifferlager skulle
finnas olja för brytning under åtminstone 25 år framåt. Arbetarna tyckas ha
den uppfattningen, att de även i framtiden hellre vilja aka på järnväg än med
buss.

Jag kan i detta sammanhang icke underlåta att göra några reflexioner med
anledning av herr statsrådets svar och järnvägsstyrelsens utlåtande på denna
punkt. Skall staten verkligen visa sig så generös mot privata busslinjer,^ att man
när oljan kommer tillbaka utan vidare skall hänvisa trafikanterna att åka buss
i stället för att, som de nu äro vana vid, åka tåg? Det är ju möjligt, att det bara
skall gälla denna bana men skall trafiken generellt dirigeras på det sättet är det
mindre underligt, örn statens järnvägar ser mörkt på sin egen utveckling efter

Det anföres vidare, att med tiden komma arbetarna att bli bofasta vid Kvarntorp.
Jag tillåter mig att på den punkten bestämt anmäla en avvikande mening,
ty industrien vid Kvarntorp är nu en gång av det slaget, att den icke uppmuntrar
till bosättning i grannskapet. Något enskilt bostadsbyggande i en trakt, där
till och med tallarna se ut som örn elden gått fram, förefaller knappast troligt.

Till vad herr statsrådet anfört örn att även efter ett förstatligande ingen förlust
skulle komma att tagas på biljettpriserna vill jag endast erinra om vad järnvägsstyrelsen
anfört i sitt utlåtande, nämligen att vid statsbanorna samhälleliga
synpunkter bestämma taxesättningen i helt annan utsträckning än som brukar
krävas vid enskilda järnvägar. Alla våra kulturbanor vittna ju också om den
saken. För tillfället tycks ju ingenting vara att göra i den riktning, som jag
har önskat, utan saken får väl ställas på framtiden.

Vad så till sist beträffar att resande från Kvarntorp även i fortsättningen
trots erkända riskmoment måste istiga av vid södra ändan av Kumla bangård,
så kan jag inför hotet att en förändring till det bättre i detta avseende skulle
komma att dra med sig högre biljettpriser icke nu ha något att anföra. Det be -

Nr 16.

Onsdagen den 3 maj 1944.

Anslag till
Häradsrätterna:
Reseersättningar
till
nämndemän.

Svar på interpellation. (Forts.)

tyder emellertid icke, att jag godkänner resonemanget på den punkten. Jag vill
emellertid tillägga, att det knappast är försvarligt att lita på Guds försyn, då
det gäller säkerhetsåtgärder. Här inträffade så sent som i söndags vid den bana
det här är fråga örn en överkörning av en lastbil, varvid chauffören ljöt döden.
Sådana olyckor kunna naturligtvis inträffa överallt, men det anmärkningsvärda
är, att det ägde rum vid en plankorsning mellan väg och bana, som enligt tidningarnas
uppgifter passeras av ungefär 700 lastbilar per dag, utan att det vid
denna plankorsning finns ens en tillstymmelse till det enklaste slag av vägmärken.
Med detta har jag inte på något sätt tagit ställning till var ansvaret för
olyckan kan läggas. Det må bli en senare historia och bär ju strängt taget inget
större sammanhang med min interpellation.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1944/45 under elfte huvudtiteln, avseende anslagen inom folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 12, 19, 23 och 29.

Lades till handlingarna.

Inledningen samt övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 106, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga örn väckt motion angående underhålls- och materielbidrag
till folkskolor.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 107, i anledning av Kungl. Majda
proposition angående anslag för budgetåret 1944/45 till Häradsrätterna : Reseersättningar
till nämndemän jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 27 hade Kungl Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden för den 4 februari 1944,
föreslagit riksdagen att till Häradsrätterna: Reseesättningar till nämndemän
för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 635 000 kronor

I samband med Kungl. Majds förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren
av herr Einar Persson m. fl. (I: 278) och den andra inom andra kammaren
av herr Sundström i Vikmanshyttan m. fl. (II : 442), vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta, att dagtraktamente till nämndemännen måtte
utgå med resp. 10 kronor till dem, som bo på tingsplatsen, och 15 kronor till
övriga, och med hänsyn därtill för traktamenten anvisa ett förslagsanslag
av 500 000 kronor».

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna I: 278 och II: 442 till Häradsrätterna: Reseersätt -

Onsdagen den 3 maj 1944.

Nr 16.

Anslay till Häradsrätterna: Reseersättningar lill nämndemän. (Forts.)
ningar till nämndemän för budgetåret 1944/45 under andra huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 635 000 kronor.

Enligt utskottets förslag skulle traktamentsersättning till nämndeman
utgå enligt traktamentsklassen E allmänna resereglementet. Dagtraktamente
skulle emellertid tillkomma jämväl å tingsstället bosatt nämndeman.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Sundström i Vikmanshyttan: Herr talman! Den föreliggande frågan
har ju vid flera tillfällen behandlats -av riksdagen, och riksdagen har också vid
ett par tillfällen beslutat skrivelse till Kungl. Majit i ämnet. Först nu har
emellertid en kungl, proposition förelagts riksdagen.

Motivet för tidigare framställningar bär alltid varit de ekonomiska skälen.
Detta har också, departementschefen kraftigt understrukit i propositionen, där
han säger, att en betydande utvidgning skett av nämndemännens arbetsuppgifter
i anledning -av den nya rättegångsbalken. »På grund av de relativt betydande
kostnader som skulle uppkomma för statsverket», säger han vidare, »därest
nämndemännen tillerkändes traktamentsersättning, har emellertid det statsfinansiella
läget hittills ansetts utgöra hinder för framläggande av förslag örn sådan
ersättning. Såsom framhållits i den motion, som legat till grund för den senaste
riksdagsskrivelsen i ämnet, ha emellertid olägenheterna stegrats under rådande
krisförhållanden. Av denna anledning bör, i enlighet med den av 1943 års
riksdag intagna ståndpunkten, icke längre anstå med en lösning av frågan.»

Ehuru statsrådet erkänner att det föreligger behov av traktamentsersättning,
har han ändå i propositionen stannat för att ersättning skall utgå endast till de
nämndemän, sorn bo mer än 3 km från rättsplatsen. Detta skulle medföra, att
samma olägenheter, som tidigare ha rått beträffande möjligheten att utan hänsyn
till vederbörandes ekonomiska ställning utse nämndemän, kvarstå oförändrade
för dem, som bo vid tingsstället. Detta förhållande har föranlett mig och
några andra att motionera örn att ersättning skall utgå även till de nämndemän,
som äro bosatta på platsen. I motionen ha vi föreslagit differentierade belopp, 10
kronor till dem, som bo på tingsplatsen, och 15 kronor till övriga.

Utskottet har nu på det sättet tillstyrkt motionen, att det föreslagit en ersättning
av 10 kronor till alla nämndemän oavsett bosättningsorten. Man måste ju
vara tacksam för att utskottet på detta sätt har tillmötesgått motionärernas
krav, men orättvisa föreligger likväl gentemot -dem, som bo avsides, och det gör,
att vi anse motionens förslag vara fullt berättigat.

Med hänvisning till vad jag här anfört skall jag inskränka mig till att yrka
bifall till den föreliggande motionen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag hade för min del väntat^ att
de ärade motionärerna skulle ha varit nöjda med elen lösning av denna fråga,
som statsutskottet har presenterat. Då så emellertid icke visat sig vara fallet,
utan man här har yrkat bifall till motionen, nödgas jag säga några ord.

Den ärade motionären utvecklade nyss, att Kungl. Majit hade löst frågan
örn ersättning till nämndemännen på det sättet, att ersättning skulle utgå i
form av traktamente enligt allmänna resereglementet. Detta innebär, såsom
också framhölls av motionären, att sådana nämndemän, som äro bosatta på
ett avstånd ej överstigande 3 km från tingsstället, icke skulle få någon ersättning.
Samtidigt har Kungl. Majit emellertid ifrågasatt, att av_kommunerna
beslutade särskilda ersättningar skulle upphöra i och med att riksdagen fattade
beslut örn traktamentsersättning. Detta ville utskottet givetvis avvärja,
oell det syntes då utskottet vara enklast att införa en bestämmelse, som

Nr 16.

Onsdag-en den 3 maj 1944.

Anslag till Häradsrätterna: Reseersättningar till nämndemän. (Forts.)
innebär, att även de som bo nära tingsplatsen kunna få traktamentsersättning.

Jag vill för min del även framhålla, att den lösning, som nu föreslås av
Kungl. Maj :t och -som i huvudsak godtagits av utskottet, ju icke är en definitiv
lösning av denna arvodesfråga. Resereglementets traktamentsersättningar
äro ju avsedda, att utgå såsom ett tillägg för merkostnader vid sidan om den
avlöning, som statstjän-stemännen åtnjuta såsom befattningshavare. Det förekommer
emellertid här och var att även andra än tjänstemän erhålla ersättning
efter resereglemente!, vilken då innebär hela den ersättning för uppdragets
fullgörande som utgår. Det sistnämnda kommer att bli fallet även beträffande
nämndemännen. För min del anser jag, att man måste inrikta sig på att
låta en verklig ersättning för uppdraget utgå till nämndemännen och att traktamentsersättningen
endast skall bli en ersättning för de merkostnader, som
följa med bortovaron från hemorten. Intill dess frågan emellertid kan lösas i
detta större sammanhang anser jag, att man mycket väl kan bifalla det förslag,
som statsutskottet nu har lagt fram. Eftersom medkammaren dessutom
redan utan debatt fattat beslut i enlighet med -statsutskottets förslag, tillåter
jag mig hemställa, att även andra kammaren för sin del måtte biträda vad
statsutskottet har föreslagit.

När frågan sedan återkommer i det större sammanhang, som jag nyss antydde,
förmodar jag att de synpunkter, som den ärade motionären ville ha tillgodosedda,
också skola kunna bli vederbörligen beaktade. I sakens nuvarande
läge förefaller mig statsutskottets lösning emellertid kunna räcka under den
tid varom nu närmast kan vara fråga.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 9-

Föredrogos vart efter annat:
statsutskottets utlåtanden:

nr 108, i anledning av väckt motion angående resekostnads- och traktamentsersättning
till icke lagfaren ledamot av övervakningsnämn-d;

nr 109, i anledning ,av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till Krigsrätterna: Avlöningar, m. m.;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1944/45 till kostnader enligt 19 § i lagen om försäkring för olycksfall
i arbete m. m.;

nr lil, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i
vissa fall i anledning av yrkessjukdom m. m.;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till landsfiskalerna, m. fl. jämte i ämnet väckt motion;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till inventering av typskogar m. m.;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kostnader
för allmänna fastighetstaxeringen år 1945;

nr 115, i anledning av Kungl. Majda proposition angående, anslag för budgetåret
1944/45 till statens organisationsnämnd m. m.;

nr i anledning av Kungl. Maj:,ts proposition angående förändring i

avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar
vid kommunikationsverken m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och

Onsdagen den 3 maj 1944.

Nr 16.

nr 117, i anledning av väckta motioner om vissa ojämnheter vid löneklassplacering; bevillningsutskottets

betänkanden:

nr 30, i anledning av väckt motion angående viss ändring i förordningen
örn skatt å vissa pälsvaror; och

nr 31, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper ävensom i anledning därav väckta
motioner, dels ock väckta motioner angående utredning örn grunderna för
lagfartsstämpelns utgående; samt

bankoutskottets memorial och utlåtanden:

nr 45, angående avlöningsförmånerna åt kanslisten hos riksdagens andra
kammare fru Ebba Ihrman och kammarens förste vaktmästare G. Carlberg
under tjänstledighet på grund av sjukdom;

nr 46, i anledning av styrelsens för riksdagsbiblioteket framställning i fråga
örn utarbetande av förteckning över kommittébetänkanden; och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kristillägg
för budgetåret 1944/45, så vitt angår anslag till kristillägg under tolfte
huvudtiteln med undantag av kristillägg till personal å indragningsstat.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden, betänkanden och memorial
hemställt.

§ 10.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 28, i anledning av dels Kungl.
Majda proposition med förslag till lag om djurskydd, m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! I den av mig m. fl. avgivna motionen
hava vi föreslagit, att skogs- och flottledshärbärgesinspektionen skulle erhålla
befogenhet att övervaka efterlevnaden av djurskyddslagen och att i övrigt
verka för en god vård av hästar som sysselsättas vid skogsarbete. Jag har för
min del ansett det vara synnerligen lämpligt, att en dylik anordning kunde
genomföras, framför allt ur den synpunkten att de befattningshavare som äro
anställda i skogs- och flottledshärbärgesinspektionen måste företaga resor inom
skogsområdena för inspektion av hästar och stallar. Utskottet har uttalat
sig ganska välvilligt beträffande den av oss väckta motionen samt till och med
sagt, att de av oss framförda synpunkterna förtjäna beaktande. Emellertid
förmenar utskottet, att befattningshavarna i skogs- och flottledshärbärgesinspektionen
icke skola tilläggas några av de befogenheter som enligt lag tillkomma
hälsovårdsnämnderna. Man anser nämligen från utskottets sida, att
det kan vara tillräckligt, örn dessa befattningshavare i sina instruktioner
åläggas att uppmärksamma djurens vård och behandling. För min del kan jag
icke dela utskottets uppfattning beträffande den saken. Ty även örn hälsovårdsnämnden
göres uppmärksam på att misshandel eller vanvård förekommit,
kan man nog icke vara så alldeles övertygad örn att några åtgärder vidtagas
för att ställa den skyldige till ansvar. Det kan nämligen förekomma i
åtskilliga fall, att den som utövar misshandel står i släktskapsförhållande till
en eller flera av nämndens ledamöter eller för övrigt är ganska väl bekant med
dem. Vid sådant förhållande kan man säkerligen vara ganska övertygad örn
att det blir synnerligen svårt för hälsovårdsnämnden att ingripa. Jag har för

Förslag till
lag om djurskydd,
m. m.

Nr 16.

Onsdagen den 3 maj 1944.

Förslag till lag om djurskydd, m. m. (Forts.)
min del ansett det nödvändigt att sådan befogenhet tillädes dessa befattningshavare
vid skogs- och flottledshärbärgesinspektionen, att de kunde anmäla
vederbörande att ställas till ansvar för misshandel eller vanvård.

Jag förstår, att det är ganska omöjligt att ställa något yrkande om bifall
till motionen i dess olika delar, och därför får jag nöja mig med att blott anföra
dessa synpunkter till protokollet.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11.

förslag till Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
lidelse av 4 Proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 14, 15 och 16 §§
kap. 14, 15 vattenlagen, m. m., jämte i ämnet väckt motion.

vattenlagen Genom en den 3 mars 1944 dagtecknad proposition, nr 169, vilken hänvisats
m. m.n’ till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande _av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag örn ändrad lydelse av 4 kap. 14, 15 och 16 §§ vattenlagen; samt

2) lag örn ändrad lydelse av 7 § lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med
särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma väckt motion, nr 472 i andra kammaren av herr
Ljungberg, vari hemställts örn vissa ändringar i det ovan under 1) angivna
lagförslaget.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition; samt

B. att motionen 11:472 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

■ Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Ljungberg: Herr talman! I anledning av den föreliggande propositionen
^ har jag i en motion tillåtit mig angiva några synpunkter och framställa
några förslag till ändringar som jag trott böra beaktas, när riksdagen
går att taga ställning till propositionen.

När man läser utskottets hemställan, som ju förordar, att propositionen oförändrad
skall bifallas och att motionen icke skall föranleda någon åtgärd, kan
man kanske få den uppfattningen, att dessa i motionen framförda synpunkter
icke alls befunnits förtjänta att beaktas. Såvitt jag förstår, ligger emellertid
saken icke så till. Utskottet har nämligen i sin motivering givit tolkningar av
lagtexten som undanröja några av de oklarheter i förslaget som jag i motionen
påtalat. Då utskottet därvid dessutom i flera avseenden till innebörden om
också icke till formen accepterat tankegången i motionen, har den således icke
varit alldeles förgäves framställd. Jag har i någon mån uppnått syftet med
motionen och får vara nöjd med det.

Det är i tva huvudsakliga avseenden som jag i motionen gjort erinringar
mot förslaget, nämligen dels beträffande avgiftspliktens utsträckning att gälla
även företag som medföra, att förut uttagbar vattenkraft skall kunna utnyttjas
på fördelaktigare sätt, och dels beträffande definitionen på begreppet »bygd»
i den bemärkelse vari det förekommer i lagförslaget. Mina betänkligheter i
fråga örn den utsträckta avgiftsplikten ligga icke på det principiella planet.
Jag skall därför icke ingå- på den delen av förslaget mer än i ett enda mera

Onsdagen den 3 maj 1944.

Nr 16.

Förslag till lag örn ändrad lydelse av 4 kap. 14, 15 och 16 §§ vattenlagen,

m. m. (Forts.)

formellt avseende, ehuru jag förutser, att vissa svårigheter komma att yppa sig
vid tillämpningen av det föreslagna lagbudet. Det måste dock erkännas, att
saken kommit i ett bättre läge genom utskottets förtydligande motivering.

Det enda jag i denna del av ärendet här vill något utförligare uppehålla mig
vid är uttrycket »vattenföringen, under året». Jag kan omöjligt komma till annan
uppfattning än att detta uttryck måste betyda hela dén under ett år
framrinnande vattenmängden både enligt vanligt språkbruk och enligt teknisk
terminologi. I lagförslaget användes emellertid uttrycket för att beteckna hur
vattentillgången fördelar sig på olika delar av året, alltså växlingarna i vattentillgången
från det ena tillfället till det andra. Jag vidhåller bestämt, att
uttrycket »vattenföring under året» icke utsäger någonting örn dessa växlingar.
När utskottet som stöd för att icke vidtaga någon ändring av förslaget på
denna punkt anför, att ordet »vattenföring» i den i förslaget avsedda betydelsen
redan skulle förekomma i vattenlagen, nämligen i 1 kap. 6 § och 9 kap. 10 §,
är detta enligt min mening felaktigt. I 1 kap. 6 § heter det: »Där viss myckenhet
vatten tages i anspråk oberoende av växlingarna i vattenföring, skall omförmälda
anpart beräknas av lågvattenmängden.» Örn ordet »vattenföring»
verkligen, som utskottet förmenar, i sig självt gåve uttryck för växlingarna i
vattentillgång från det ena tillfället till det andra, hade naturligtvis icke i det
åberopade lagrummet ordet »växlingar» behövt utskrivas. På samma sätt förhåller
det sig med det andra av utskottet åberopade lagrummet, 9 kap. 10 §
vattenlagen. Det talas nämligen också där örn »växlingar i vattenföringen». De
av utskottet åberopade ställena i gällande lag borde ha föranlett utskottet att
i stället för »ändring av vattenföringen under året» analogivis pröva en formulering
som exempelvis »ändring av växlingarna i vattenföringen under året»
eller något dylikt. För egen del finner jag dock, att motionens förslag »ändring
av vattenfördelningen under året» är mera koncist och därför bättre. När uttrycket
»vattenföringen under året» influtit i förslaget, måste detta, såvitt jag
förstår, bero på en lapsus som det borde vara riksdagen angeläget att rätta
till.

I motionen har jag vidare framhållit, att begreppet »bygd» i 4 kap. 15 §
genom de förändringar i gällande rätt som förslaget innebär erhåller en mera
framträdande betydelse än vad det hittills haft. Det är därför behövligt att
klart definiera detta begrepp. Utskottet hänvisar emellertid till departementschefens
uttalande om svårigheterna att giva begreppet en för alla förhållanden
lämplig avgränsnirg. I den departementspromemoria som ligger till grund
för det föreliggande förslaget angavs, att man med »bygd» ville förstå den
trakt som direkt eller indirekt berördes av företaget och läge inom nederbördsområde
i fråga. Departementschefen har anfört, att detta rrttalande i promemorian
visade på två viktiga synpunkter som borde beaktas, men att vattendelaren
dock ej alltid syntes vära den lämpligaste gränsen för vad som borde
anses vara den kringliggande bygden. Det har synts mig, att detta uttalande
av departementschefen gjorde konturerna till det vaga begreppet »bygd» ännu
mera diffusa. Det är därför med tillfredsställelse jag funnit, att utskottet ej
gjort detta uttalande till sitt. Utskottet har i stället velat hålla frågan om den
närmare definieringen öppen i avvaktan på resultatet av den redan pågående
utredningen örn bygdekraftinstitutet. Naturligtvis hade det ur min synpunkt
varit ännu mera tillfredsställande örn utskottet tagit upp frågan till avgörande.
Det är ju heller icke säkert, att »bygd» bör betyda samma sak, när
det gäller bygdekraft, som när det gäller här ifrågavarande avgifter. För min
del är jag av den meningen, att åt bygdebegreppet i fråga örn avgifterna måste
givas ett snävare innehåll än som nu framgår av departementschefens utta -

Nr 16.

Onsdagen den 3 maj 1944.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 14. 15 och 16 §§ vattenlagen,
m. m. (Forts. )

lande, om man skall bringa det i harmoni med de rättsgrundsatser som åberopades,
då avgiftsplikten en gång infördes.

På grund av de klarlägganden, som utskottets motivering i vissa avseenden
innehåller, skall jag inskränka mig till att yrka bifall till motionen i ett enda
avseende, nämligen beträffande utbytet av ordet »vattenföringen» i sista meningen
av första stycket i 14 § mot ordet »vattenfördelningen».

Herr Larsson i Östersund: Herr talman! Det föreliggande förslaget utgör
svar på en hemställan som länsstyrelsen i Jämtlands län gjorde till Kungl. Maj :t
under fjolåret. Denna hemställan framfördes sedermera i en motion här i riksdagen.
Det gällde framför allt att få ändring i 1939 års lag örn tillfällig vattenreglering,
och den ändringen genomfördes också under fjolåret. Detta förslag
innebär alltså ändringar i vissa paragrafer i själva vattenlagen. Utredningsarbetet
har gjorts inom justitiedepartementet, men åtminstone vi norrlänningar
måste uppriktigt beklaga, att den promemoria, som justitiedepartementet på
sin tid skickade ut till olika instanser för yttrande, icke fick i mera obeskuren
form ligga till grund för det förslag som till sist underställdes riksdagen. Det
var först och främst i fråga om bygdekraften, där nian ställde i utsikt att få
ett förtydligande, och vidare var det fråga örn vattenregleringsavgifternas
storlek och deras användning och vilka företag som skulle anses skyldiga att
erlägga dessa avgifter o. s. v. I alla dessa avseenden utgör förslaget faktiskt
en mindre tillfredsställande lösning än den som promemorian innebar.

Det är framför allt i tre avseenden, som vi emellertid hoppas på att det
förslag, som nu kommer att vinna riksdagens bifall, skall lända till nytta och
glädje för de norrländska länen liksom också för andra trakter. Det gäller då
först och främst vattenregleringsavgifternas storlek. Vi hoppas att den nya
lagen skall ge vattendomstolarna möjlighet att utdöma vattenavgifter till högre
belopp än de nu utgående. För närvarande utgör den genomsnittliga avgift,
som uttages, knappt 1 krona, medan den högsta utdömda uppgår till 2 kronor
50 öre. Den föreslagna skalan sträcker sig emellertid från 10 öre till 3 kronor,
och man har. ju anledning förvänta, att det medeltal, som härefter uttages,
kommer att ligga högre.

Vidare har det, med undantag för Norrbotten, hittills varit så, att regleringsavgifterna
inte kunnat användas för bygdens behov. Det nya förslaget innebär
emellertid att bygdens behov och skador, som ha uppkommit efter vattenreglering,
jämställas, och det ankommer således på Kungl. Maj :t att bedöma, vad
som menas med »bygden» och vilka belopp, som skäligen böra användas för
bygdens behov. Vi hysa emellertid även i detta fall förhoppningar örn att inte
Kungl. Majit skall inskränka begreppet bygden, så som herr Ljungberg förutsatte.

En tredje sak, som också bör erinras örn i detta sammanhang, är frågan
örn, hur man kommer att bedöma båtnaden för olika företag av den vattenreglering,
som sker. Örn denna båtnad beräknas till mycket små belopp, ar
naturligtvis inte så mycket vunnet med den lagändring, som åstadkommits på
denna punkt.

Jag vill alltså för min del endast uttala en förhoppning om, att de ändringar,
som nu företagas i vattenlagen, skola åt de norrländska bygderna ge
en skäligare del av de värden, som uttagas därifrån.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergquist: Herr talman!
Syftemålet med det lagförslag, som nu är föremål för kammarens behandling,
är att man bättre än hittills skall kunna tillgodose de lokala intressena vid

Onsdagen den 3 maj 1944.

Nr 16.

Förslag till lag örn ändrad lydelse av kap. 11, 15 och 10 §§ vattenlagen,

m. m. (Forts.)

utbyggnad av vattenfall oell andra dylika åtgärder enligt vattenlagen. Det
har sedan ganska länge klagats, särskilt från Norrland, över att de bygder, där
vattenkraften uttages för att sedan spridas över hela landet, ha haft mycket
liten glädje av denna uttagning av vattenkraft, och det har nu från den siste
ärade talarens sida framhållits, att även det förslag, som här föreligger, inte
går tillräckligt långt, då det gäller att tillgodose de lokala behoven och intressena.

Det är givet, att man kan hysa delade meningar därvidlag. Det gäller här
att göra en avvägning mellan vattenkraftsindustriens önskemål och de lokala
synpunkterna, och det är svårt att göra denna avvägning sådan, att båda parter
bli nöjda. Jag medger också gärna, att man vid den avvägning, som nu skett,
varit mycket försiktig med att lägga nya bördor på vattenkraftsindustrien.
Det förslag, som innefattas i propositionen, avviker i åtskilliga avseenden från
det utkast, som återfanns i den ursprungliga promemorian, och anledningen till
att jag här gått fram med större försiktighet är närmast den. att jag ansett
det mycket vanskligt, speciellt under nuvarande kristider, då vattenkraftsindustrien
är av alldeles särskild betydelse för vårt land. att lägga några
större avgifter på denna industri. Vattenkraftsindustrien tjänar på ett eminent
sätt landet i dess helhet, och det måste anses vara en allmän angelägenhet,
att man inte mer än oundgängligen nödvändigt försvårar utbyggandet av våra
vattenfall. Det är med hänsyn därtill, som jag kanske låtit bygdens intressen
och behov i någon mån träda i bakgrunden.

Men jag vill konstatera, att ett genomförande av det föreliggande lagförslaget
ändå innebär, att bygdens intressen på ett helt annat sätt än enligt den nuvarande
vattenlagen komma att bli tillgodosedda. Dels kommer underlaget
för vattenregleringsavgifterna att bli betydligt bredare än vad som är fallet
enligt den nuvarande lagen och vattenregleringsavgifter komma alltså att
utdömas i ett större antal fall än för närvarande kan ske. Dels komma också
vattenregleringsavgifterna, örn den nya lagen genomföres, att på ett annat sätt
än hittills bli tillgängliga för bygden. Hittills har det ju varit så, att vattenregleringsavgifterna
i främsta rummet skulle användas till avhjälpande av
oförutsedda skador, och först sedan man konstaterat, att sådana blivit avhjälpta,
fick återstoden av avgifterna användas för bygdens behov i olika hänseenden.
I det föreliggande förslaget jämställas dessa två ändamål med varandra, vilket
i sak innebär, att man redan från början i viss mån skulle kunna utn5-ttja
vattenregleringsavgifterna för att direkt tillgodose lokala behov.

Det är därför min bestämda uppfattning, att om lagförslaget genomföres,
kommer det att på ett betydelsefullt sätt gagna bygdens intressen och då naturligtvis
alldeles särskilt vad Norrland beträffar, eftersom det är i Norrland,
som vattenkraften till största delen utvinnes.

Nu har herr Ljungberg, som ju är särskilt sakkunnig på detta område,
framställt en del erinringar av teknisk natur mot lagförslaget. Det är självfallet
mycket svårt för mig, sorn inte behärskar de tekniska detaljerna på detta
område, att gå in på något bemötande av do synpunkter, soia herr Ljungberg
därvid framfört. Jag tror emellertid att jag såsom lekman oell jurist kan säga,
att de farhågor, som herr Ljungberg uttalat, äro överdrivna.

Herr Ljungberg Ilar känt en särskild ängslan inför uttrycket, »vattenföringen
under året» och säger, att detta ger en felaktig bild av vad det är, som man
syftar på, och kan leda till oklarhet och misstolkning av lagen. Jag kan inte,
såsom jag nyss säde, kanske riktigt bedöma den tekniska innebörden av detta
uttryck, men även örn det skulle lia rått någon tvekan därom, så torde det
efter de uttalanden, som jag gjort i propositionen och andra lagutskottet i sitt

Andra kammarens protokoll 19jiji. Nr 16.

Nr 16.

Onsdagen den 3 maj 1944.

Förslag till lag örn ändrad lydelse av J kap. Ii. 15 och 16 §§ vattenlagen,
m. m. (Forts. )

utlåtande, inte behöva föreligga någon som helst tvekan om hur detta uttryck
skall tolkas. Jag Auli också erinra örn att det är en mycket begränsad krets av
domstolar och myndigheter, som ha att tillämpa denna lagstiftning. Det är
våra fyra vattendomstolar, vattenöverdomstolen och högsta domstolen samt en
del administrativa myndigheter, som ha att göra detta, och det torde inte finnas
någon anledning att frukta, att dessa myndigheter skulle misstolka det
uttryck, som använts i lagen. Jag tror därför att man i likhet med andra lagutskottet
tryggt kan säga, att det inte är förenat med någon som helst fara att
antaga Kungl. Marits förslag i detta hänseende.

''Herr Ljungberg anmärkte också på att man inte gett sig in på någon definition
av begreppet bygden, och framhöll att detta hade varit av särskild betydelse
just nu, då man utvidgar bygdeintressenas möjligheter att bli tillgodosedda.

Jag har i propositionen uttalat mig örn innebörden av begreppet bygden,
men inte velat låsa fast detta vid någon direkt definition. Andra lagutskottet
har ju också iakttagit stor försiktighet därvidlag och sagt, att man inte för
närvarande kan ge någon definition på detta begrepp. Man gör nog också klokt
i att undvika att i lagtexten fastlåsa vad som är att hänföra till begreppet
bygd och hur långt denna skall sträcka sig omkring ett utbyggt vattenfall.
Det är nog nästan omöjligt att i lagen ge en tillräcklig definition av begreppet
bygd, och jag tror att det är mycket bättre att man i praktiken får pröva, vad
som i de olika fallen skall förstås med uttrycket bygden, och hur långt man
skall gå, när det gäller att tillgodose de lokala intressena.

Problemet kommer nog också, såsom andra lagutskottet påpekat, upp i ett
annat sammanhang, nändigen då det gäller att lösa hela den svåra frågan örn
bygdekraftsinstitutet. Då kanske det blir nödvändigt att försöka finna en utformning
av begreppet bygden, men för det ändamål, som vi här diskutera,
anser jag det inte i och för sig nödvändigt och kanske inte heller önskvärt.

Jag kan alltså inte finna, att de erinringar, som från herr Ljungbergs sida
gjorts mot lagförslaget, äro av den betydelse, att de böra inge någon tvekan
örn lämpligheten av att godtaga förslaget, och jag ber för min del att få förorda
bifall därtill.

Herr Larsson i Östersund: Herr talman! Jag ber först och främst att få
taga fasta på statsrådets medgivande, att det föreliggande lagförslaget är
mycket försiktigt avvägt med hänsyn till vattenkraftsintresset och att de lokala
intressena ha blivit skjutna i bakgrunden. Jag vill betona just dessa två
yttranden av statsrådet, då det på grund därav bör finnas så mycket större
anledning att återkomma till dessa saker, ifall den nu föreslagna lagen visar
sig vara ineffektiv eller i varje fall inte ge tillfredsställande resultat.

Jag kan inte heller riktigt inse, att de skäl, som herr statsrådet därvid förebar,
kunna äga någon större bärkraft, ty det gäller ju här i alla fall att lagstifta
för framtiden och inte bara med hänsyn till förhållandena just nu. Resultatet
av de vattenregleringar, som nu äro under arbete, kommer ju att framgå
först någon gång i en fredstid, och det kan väl därför inte sägas, att nu
pågående vattenregleringar eller sådana, som komma till efter detta, få någon
större betydelse ur kraftförsörjningssynpunkt under kristiden. Däremot är det
naturligtvis riktigt, att de vattenregleringar, som gjorts efter 1939 års lag örn
tillfällig vattenreglering, haft utomordentligt stor betydelse för kraftförsörjningen
just nu.

För övrigt kan jag framhålla, att det är nog en ganska enig mening i Norrland
därom, att kraftbolagen tillgodogöra sig så stora värden från vattenfal -

Onsdagen den 3 maj 1944.

Nr 16.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 14, 15 och 16 §§ vattenlagen,

m. m. (Forts.)

len, att de på intet sätt skulle bli för hårt betungade, ifall avgifterna uttoges
efter en åtskilligt mer progressiv skala än vad som nu är föreslaget.

Herr Ljungberg: Herr talman! I anledning av den siste ärade talarens anförande
skulle jag vilja fästa kammarens uppmärksamhet på att redan för närvarande
betalar staten större delen av de avgifter, som i detta avseende utgå, och
detta även om man ser på landet i dess helhet. Jag vill minnas att på statens andel
för närvarande kommer 60 procent, och man kan vara alldeles förvissad örn att
utvecklingen i framtiden kommer att gå därhän, att staten får taga på sig ännu
större, del. Det beräknas ju att bara inom några år skall statens andel vara
uppe i 70 procent, Man kan således med visst fog säga, att dessa avgifter äro
och i framtiden ännu mer komma att utgöra en beskattning av staten själv. Sedan
kan man ju hysa tvivel om detta är det riktiga sättet för staten att skaffa
medel.

Med anledning av herr statsrådets anförande skulle jag vilja säga, att jag
tror inte heller att uttrycket »vattenf öringen under året» kommer att föranleda
några missförstånd efter den diskussion, som är förd i utskottet och här i kammaren.
Men enligt min mening utgör detta uttryck en skönhetsfläck, som man gott
kunde ha tagit bort från förslaget, när nu saken påpekats, och i stället fått ett
mer adekvat uttryck. Uppenbarligen äro emellertid Kungl. Maj:ts formuleringar
även när de, såsom här enligt min mening är fallet, äro felaktiga, så sakrosankta,
att det inte går att rätta till ens en sådan obetydlig sak.

. Beträffande omfattningen av begreppet bygden vill jag bara understryka vad
jag sade i mitt första anförande, att för mig står det inte såsom alldeles säkert,
att detta begrepp bör ges samma innehåll när man talar örn regleringsavgifterna
som när man talar örn bygdekraften. Att här närmare ingå på en motivering av
detta skulle föra för långt, och jag vill inskränka mig till att säga, att jag^tror
att man kan komma till den uppfattningen, att det bör vara olika innehåll i begreppet,
när där gäller det ena eller det andra av dessa ting.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergguist: Herr talman!
Jag vill bara säga till herr Ljungberg, att det är inte på den grunden, att jag
anser Kungl. Maj :ts förslag sakrosankt, som jag motsatt mig den ändring, som
herr Ljungberg föreslagit, utan av det skälet att vi i justitiedepartementet vid
samråd med sakkunniga på området fått den uppfattningen, att det uttryck, som
använts, är riktigt och icke behöver föranleda någon oklarhet eller osäkerhet vid
lagens tolkning. Även andra lagutskottet har, enligt vad som uppgivits för mig,
vid sm behandling av frågan haft tillgång till teknisk expertis och efter hörande
av denna expertis inte funnit sig behöva föreslå någon ändring av Kungl
Maj:ts t orsing.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
pa bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring i avseende å lydelsen av 14 § i lagen örn ändrad lydelse av
4 kap. 14, 15 och 16 §§ vattenlagen, varom yrkande under överläggningen framställts
av herr Ljungberg-; och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Ljungberg begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 33, röstar

Ja;

Xr 16.

Onsdagen dea 3 maj 1944.

Motioner
angående åtgärder
mot
landsbygdens
avfolkning
ira. ira.

i orsing till Ian örn ändrad lydelse av 4 kap. 14, 15 och 16 fj§ vattenlagen,
m. m. (Forts. )

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, laar kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring i avseende å lydelsen av 14 § i lagen om ändrad lydelse av 4 kap. 14,
15 och 16 §§ vattenlagen, varom yrkande under överläggningen framställts av
herr Ljungberg.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 12.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, i
anledning av väckta motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning
och angående en allsidig utredning örn landsbygdens befolkningsfråga m. m.

I en inom riksdagens andra kammare väckt, till dess tredje tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 173, hade herr Skoglund i Doverstorp m. fl. hemställt, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit ville anhålla, att Kungl. Majit dels efter
erforderlig översyn och samordning av slutförda, pågående och därutöver nödvändiga
utredningar, som vore av betydelse för problemet örn landsbygdens
avfolkning, snarast möjligt måtte upprätta en plan, utvisande i vilken ordning
erforderliga åtgärder mot denna befolkningsrörelse borde vidtagas med hänsyn
till angelägenhetsgraden av olika sådana åtgärder samt till våra finansiella
resurser, dels ock snarast möjligt måtte framlägga förslag till sådana åtgärder
på området, som i första hand måste komma till utförande, samt att därvid
motionärernas i motionen anförda synpunkter måtte vinna beaktande.

Därjämte hade i en inom andra kammaren väckt, likaledes till dess tredje
tillfälliga utskott hänvisad motion, nr 244, herr andre vice talmannen Carlström
m. fl. hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ville anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte föranstalta örn en allsidig utredning örn landsbygdens
befolkningsfråga och därmed sammanhängande spörsmål samt att de synpunkter,
som i motionen anförts, därvid måtte beaktas.

Utskottet hemställde, att andra kammaren måtte för sin del i anledning
av ifrågavarande motioner besluta skrivelse från riksdagen till Kungl. Majit
med anhållan örn översyn och samordnande av verkställda eller pågående utredningar,
som berörde landsbygdens avfolkning, i syfte att därigenom snarast
möjligt erhålla en plan, utvisande i vilken ordning erforderliga åtgärder
mot denna befolkningsrörelse borde vidtagas med hänsyn till angelägenhetsgraden
av olika sådana åtgärder, ävensom örn framläggande snarast möjligt
av förslag till sådana åtgärder på området, som i första hand måste komma
till utförande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Det utskottsutlåtande, som nu
föredragits, berör ju en fråga av utomordentligt stor betydelse, och då jag och
mångå av mina partikamrater lia våra namn knutna till den motion, som i stort
sett ligger till grund för utskottsutlåtandet, så tillåter jag mig att med några få
ord understryka de synpunkter, som vi ha på denna fråga.

Jag försäkrar, herr talman, att motion nr 173 icke bygger på någon överdriven

Onsdagen den

maj 1944.

Xr lfi.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning m. m. (Forts.)
landsbygdsromantik, utan håller sig till mycket reella ting. Detta innebär inte,
att vi icke tillmäta känslan för jorden och bygden mycket stor betydelse, men
vi ha dock belägg för att inte enbart känslan för den bygd, där man är född och
uppvuxen, kan hålla kvar ett tillräckligt stort antal människor på landsbygden.
Vi måste också se till att människorna där få leva under så goda förhållanden
som möjligt och då kanske framför allt att de erhålla tillräckliga och goda arbetsförtjänster.
Landsbygdens folk måste, med andra ord, beredas, örn än inte
likartade så dock likvärdiga levnadsvillkor i förhållande till andra befolkningsgrupper.
Skälen till att vi anse, att statsmakterna böra på ett alldeles särskilt
sätt intressera sig för denna fråga, ha vi angivit i vår motion, och jag skall icke
upprepa dem här. Jag vill bara understryka, att man enligt vår uppfattning inte
kan bygga ett stabilt samhälle och icke skapa ett samhälle som ger trygghet och
tillräckliga .arbetstillfällen, nied mindre vi behålla ett bärkraftigt jordbruk
och en landsbygd där det finns arbetsmöjligheter i tillräcklig utsträckning inte
bara inom jordbruksnäringen utan även inom andra yrken. Vi ha ju också belägg
för hur utvecklingen blir ur befolkningssynpunkt, när landsbygden är utsatt
för en sådan blodavtappning som för närvarande sker.

I såväl de flesta remissyttranden, som avgivits över motionerna, som i utskottsutlåtandet
framkommer glädjande nog en mycket god förståelse för motionärernas
synpunkter. Jag har därför icke begärt ordet för att på något sätt polemisera
mot någon som företräder en annan uppfattning utan i stället för att till
utskottets ledamöter få framföra mitt uppriktiga tack för det sätt varpå de behandlat
denna fråga och för att de också lagt sig vinn örn att komma fram till
ett enhälligt utskottsutlåtande, ett utlåtande vari nian rekommenderar en positiv
landsbygdspolitik. Min förhoppning är nu, att också riksdagen lika enhälligt
skall antaga utskottets förslag. Det är möjligt, att man skulle önskat en
förändring i en eller annan liten punkt i utskottsutlåtandet och skulle önskat,
att en eller annan mening skrivits på ett annat sätt, men detta förtar inte på
något sätt helhetsintrycket.

Jag förstår alltför väl, att det under nu rådande konjunkturer är svårare än
kanske någonsin att i tillräcklig grad minska den befolkningsförskjutning som
sker från land till stad. Men jag är lika övertygad örn att, därest statsledningen
är fast besluten att på olika sätt söka främja landsbygdens intressen samt att
också utarbeta och i den utsträckning det är möjligt följa en plan för att gynna
landsbygden, så skall man både nu och framför allt i framtiden kunna nå mycket
värdefulla resultat.

Det är med anledning därav, som jag, herr talman, mycket livligt instämmer
i utskottets utlåtande, till vilket jag ber att få yrka bifall.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag vill i likhet med den närmast
föregående talaren säga, att det ärende som behandlas i förevarande utskottsutlåtande
är av mycket allvarlig och betydelsefull karaktär. Denna fråga inger
också alla som överhuvud taget ägnat uppmärksamhet åt den senaste tidens
utveckling på detta område mycket allvarliga bekymmer.

Man gör sig då först den frågan: vad är det som är anledningen till den
— för att använda det uttryck som herr Skoglund använde — blodavtappning
sorn nu äger rum från landsbygden till tätorter och städer. Det är ju uppenbart,
att det är olika anledningar härtill, men det centrala problemet är de olika
levnadsförhållandena under vilka folk måste leva. Det är den väsentliga skillnad
som råder i fråga örn levnadsförhållandena som utgör den egentliga anledningen
till att folk flyttar från landsbygden in till städerna Det är inte bara
ett lättare arbete man där erhåller utan också en bättre ersättning för detta
arbete. Det kanske viktigaste i detta fall är, att den hänsyn som borde tagas

Nr 16.

Onsdagen den 3 maj 1944.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning m. m. (Forts.)
till landsbygdens linsmödrar icke tillräckligt beaktas. Det är kanske just deras
svåra arbetsförhållanden som äro en av de allvarligaste anledningarna till
att framför allt kvinnorna i stor utsträckning ge sig i väg till tätorterna och
städerna. Det är inte sa säkert, att dessa flickor och unga kvinnor, som lämnat
landsbygden, i städerna finna, vad de söka. En känsla, som herr Skoglund
talade örn, binder dem fast vid landsbygden och oroar dem, när de kommit till
städerna. De känna sig icke hemma där, och många skulle säkerligen efter
någon tid vilja återvända, om förhållandena vore sådana, att de möjliggjorde
för dem att återvända till de arbetsförhållanden de tidigare haft.

Jag är mycket tillfredsställd över att en förståelse för dessa allvarliga problem
kommit fram i detta utskottsutlåtande. Det gläder oss bondeförbundare
i alldeles särskild grad, därför att vi sedan många år arbetat med dessa problem
och väckt förslag som sannerligen inte ha rönt någon större uppmärksamhet.
Det är för oss glädjande att kunna konstatera, att det nu rör sig i tiden
och att vi nu kommit fram till en tidpunkt, då man funnit, att det inte går
att låta allt fortsätta i de gamla spåren. Det är detta, som jag, herr talman,
velat säga i denna fråga.

När det sedan gäller utskottsutlåtandet, är det på en punkt som jag inte
är riktigt säker på vad utskottet syftar till. Dess uttalande här kan tydas
på olika sätt. När det gäller en fråga av sådan natur som denna, bör det emellertid
inte råda någon som helst tveksamhet örn vad utskottet menat med vad
det skrivit. Jag hoppas ju, att vad utskottet här föreslagit skall bli inte bara
andra kammarens utan även riksdagens beslut. Jag har därför, herr talman,
efter överläggning med några andra ledamöter av denna kammare fått fram
ett förslag till ändring i utskottets motivering som jag ber att få framlägga.
Det avser framför allt den mening som börjar mitt på sidan 17 i utskottsutlåtandet
och som lyder: »Det torde emellertid böra tillses att dylika åtgärder
så avvägas, att de icke onödigtvis fördröja en rationalisering, sopa syftar till»
etc. Vad menar utskottet med orden »onödigtvis fördröja»? Är det möjligen
den tanken som ligger bakom, att statsmakterna här måste vara försiktiga
med att stödja jordbruket, så att icke priserna bli sådana, att vederbörande
jordbrukare komma att sakna vilja att vara med örn någon rationalisering?
Ja, herr talman, rationalisering är ett slagord, som jag tror att man tillmäter
alltför stor betydelse. Man kommer med teoretiska spekulationer örn en rationalisering
i en väldig omfattning av det svenska jordbruket. För min del är
jag övertygad örn att dessa spekulationer äro i hög grad överdrivna, men därom
skall jag idre uttala mig närmare vid detta tillfälle.

Vi böra emellertid vara på det klara med vad som åsyftas med ifrågavarande
uttryck, och för att förhindra en felaktig tolkning därav ber jag, herr talman,
att få föreslå, att i stället för den mening som börjar med orden »Det torde
emellertid böra tillses» måtte införas ett uttalande av följande lydelse: »Det
torde därvid tillses, att dessa åtgärder avvägas på ett sådant sätt, att en rationalisering
kan möjliggöras, som syftar till att upprätthålla ett efter landets behov
avpassat, lönsamt och bärkraftigt jordbruk. Samtidigt bör utredas frågan
örn vilka åtgärder som böra vidtagas för åstadkommande av ett mera mångsidigt
sammansatt näringsliv på landsbygden än som för närvarande i regel
förefinnes för att därmed förebygga dess avfolkning.» Detta av mig upplästa
uttalande skulle alltså ersätta det stycke i utskottets motivering som börjar
med orden »Det torde emellertid böra tillses» och slutar med orden »dess avfolkning».

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka, att andra kammaren måtte godkänna
utskottets förslag med deli ändring av motiveringen som .jag här tillåtit mig
föreslå.

Onsdagen den 3 maj 1944.

Nr 16.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning m. m. (Forts.)

Herr Staxäng: Herr talman! Det var egentligen detta yrkande av herr
Svensson i Grönvik, som föranledde mig att begära ordet. Först vill jag emellertid
helt instämma i de uttalanden som gjorts av de två föregående talarna i
fråga örn det mer principiella i hela denna stora fråga, och jag vill särskilt
understryka herr Svenssons i Grönvik uttalande örn husmödrarnas ställning
och arbetsbörda på landsbygden. När jag gör detta, gör jag det med så mycket
större rätt, som etet härvidlag icke är blott och bart en eftersägning från
min sida alldenstund jag flera gånger här i riksdagen framfört samma uppfattning.

Den passus i utskottsutlåtandet, som herr Svensson i Grönvik här berörde
och i fråga örn vilken han hade ett yrkande, är en passus på s. 17 i utlåtandet,
där man berör rationaliseringssträvandena på jordbrukets område, dag kan icke
karakterisera utskottets och herr Svenssons i Grönvik sätt att skriva på annat
sätt, än att utskottet skrivit försiktigt men att herr Svensson vill skriva ännu
något försiktigare. Jag tror, att båda skrivsätten ligga varandra så nära, att
man icke behöver vara så orolig för om det ena eller det andra antages. Jag
vill dock samtidigt här meddela motionärernas uppfattning i fråga örn rationaliseringen.
Jag förstår mycket väl, att det är på en punkt man kan hysa en
viss oro, när det gäller rationaliseringen på jordbrukets område, nämligen att
en sådan skulle komma att gå ut över de mindre jordbruken och alltså medföra
ett slopande av en rad mindre jordbruk. Jag hyser också den bestämda
uppfattningen, att detta skulle vara en olycka ur samhällets synpunkt, icke
minst ur närings synpunkten. Jag vill emellertid nämna, att man på denna
punkt i högermotionen tydligt sagt ifrån på följande sätt: »I detta sammanhang
får man emellertid icke bortse ifrån den betydelsefulla plats de mindre
jordbruken intaga inom näringen och vår folkförsörjning. Det bör icke heller
förglömmas, att även ett till arealen litet jordbruk mycket ofta är bärkraftigt,
tack vare befintlig stödskog, specialodlingar, kulturbeten eller eljest väl
utnyttjade naturliga förutsättningar.» När alltså utskottet här talar ganska
positivt örn rationaliseringssträvandena, så är det en annan linje jag mest tänker
på, och den framhålles i motionen på följande sätt: »Den tekniska forskningen
kan ge betydande bidrag till jordbrukets rationalisering; det må här
räcka med att peka på de tekniska byggnadsprohlemen, på hemarbetets rationalisering
och på det mindre jordbrukets förseende med maskinell utrustning.
»

När jag läst utskottsutlåtandet och de ord som utskottet sagt på den,na
punkt, så har jag sagt mig, att det måste även vara ett småbrukarintresse, att
rationalisering skei- på den linjen, att man får moderna byggnader som underlätta
arbetet och större möjligheter till en maskinell utrustning, icke minst
i fråga örn hemarbetet. Som jag uppfattar saken, är alltså ett rationaliseringsarbete
efter denna linje även ett småbrukarintresse.

Vad sedan beträffar mitt ställningstagande till de olika skrivsätten, så föreligger
det från min sida ingen svårighet att gå med på herr Svenssons i Grönvik
förslag. Men när utskottet nu har kommit till så stor enighet, vilket ju är
mycket glädjande, så vill jag ifrågasätta, örn det icke vore lämpligt, att man
från de olika parternas sida vore överens örn att icke göra någon ändring i utskottets
motivering.

Det var bara detta jag velat Ira framfört, herr talman.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! När ett utskott i det
väsentliga tillstyrkt, vad motionären föreslagit, brukar man ju inte ta upp
någon större diskussion om ifrågavarande problem. Emellertid ger jag den
förste talaren, herr Skoglund, rätt i att denna fråga är så betydelsefull, att

Nr 16.

Onsdagen den 3 maj 1D44.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning m. m. (Forts.)
Jet kan vara anledning att understryka vissa saker som kommit fram i utskottsutlåtande! Det

är uppenbart, att icke heller vi inom folkpartiet lia haft några romantiska
föreställningar _ i stil med dem som gjorde sig gällande vid sekelskiftet,
då vi väckt den motion som framförts från vårt håll. Vi ha också uttalat, att
vi mycket val förstå, hur pass svårlöst detta problem är. Men hurudana te
sig nu förhållandena ute på landsbygden? Jo, de unga männen ge sig mer och
mer i väg från jordbruksnäringen — kanske det i viss mån är en krigs- eller
kristidsföreteelse — så att det knappast finns någon möjlighet att längre
uppbringa^ den arbetskraft som är oundgängligen nödvändig. För övrigt visar
statistiken, att de unga kvinnorna bli allt mer sällsynta på landsbygden,
så, att man snart måste fråga sig, varifrån de unga män som där vilja bilda
hjonelag och bli jordbrukare skola kunna skaffa sig en hustru. Då är det
uppenbart, att man ställer sig den frågan, vart det ska ta vägen, örn denna
utveckling fortsätter. Det förhåller sig ju också så, att denna strömning i
och för sig har den tendensen, att ju mer befolkningen tunnas ut på landsbygden,
dess mindre blir trevnaden för dem som äro kvar, och så ge sig fler
och fler i väg.

Då jag studerarutskottsutlåtande! som jag först i dag på morgonen haft
tillfälle göra, så finner jag där, att man först har pekat på en sak som jag
också finner vara den väsentligaste, nämligen att det måste tillses, att jordbruksnäringen
och de näringar som naturligen höra samman med landsbygden
kunna bedrivas under jämförliga ekonomiska villkor med avseende å
löner och bärighet som beträffande övriga jämförbara näringsgrenar.
Man kanske skulle kunna säga att detta är den väsentligaste punkten
i fråga örn jordbrukets avfolkning. Kan folket ute på landsbygden
få en jämförligt med andra näringsgrupper likvärdig levnadsstandard, är det
uppenbart, att det da skulle hellre stanna kvar på landsbygden. Men
som situationen är för närvarande kan man knappast säga, att det är
en sak av så stor betydelse. Ty vi nödgas ju även i jordbruket — särskilt
då det gäller det s. k. bondejordbruket — betala löner och arbetspriser,
som i vissa fall kunna sägas vara jämförliga med eller högre än inom vissa industrier.
Jag tror, att det ligger till så. När det sedan i utlåtandet talas örn

något som herr Svensson i Grönvik var inne på — att de stödåtgärder, som
man ämnar föreslå eller som redan skett för jordbruksnäringens del, få anbringas
på sådant sätt, att de ej hindra rationalisering alltför mycket, är det
uppenbart, att jag också kan ställa mig frågande inför formuleringen här.
Men å andra sidan tror jag knappast, att det är möjligt att i en tid, då det
från alla håll och kanter talas så högljutt örn rationalisering, komma ifrån
att, såsom skett i utskottet, peka på saken.

Inom parentes vill jag säga en sak örn rationalisering i allmänhet. Man
säger, att den är förutsättningen för att jordbrukarna skola kunna framställa
produkterna till sadant pris att konsumenterna inte oskäligen betungas. Mitt
herrskap) Hur har den beprisade rationaliseringen verkat på andra områden?
Rationaliseringen inom byggnadsindustrien har visserligen verkat i den riktningen,
att de som sysselsatts i. denna fått bra betalning. Men ha vi fått
billigare bostäder? _ Har rationaliseringen inom industrien verkat så, att vi
fått billigare maskiner och redskap? Jag tycker knappast det. En så enkel
sak som en vanlig trädgårdsgrep kostar nu 8 kronor 50 öre. Jag tycker ej,
att den beprisade rationaliseringen givit vad man talat örn på alla områden,
och därför är det kanske inte skäl att tala örn den så högt när det gäller
jordbrukets problem.

Det är också på det sättet, som man här även understrukit i betänkandet,

Onsdagen den 3 maj 1944.

Nr IG.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning m. m. (Forts.)
att i den mån man rationaliserar bort de mindre jordbruken och sammanslår
dem till större enheter, så hlir det mindre folk, som behöves där ute. Ja, då
blir ju uttunningen allt större. Man säger visserligen, att då är det av vikt
att söka få till stånd någon industri eiler andra arbetstillfällen ute på landsbygden,
som göra, att de människor, som bli överflödiga, kunna bli kvar där.
Yi ha i vår motion pekat på att detta är ganska viktigt. Men å andra sidan
tror jag ej, då man talar örn den stora rationaliseringsplan, som är å förde,
att den kommer att genomföras, bur man vänder på saken, så snabbt, att de,
som nu leva, få se resultatet av den i så måtto, att alla de små jordbruken
ha centraliserats upp i större enheter och man på detta sätt löst problemet.
Jag tror också, att det är bra, att det finns ett litet jordbruk bär och var i
utkanten av en by. Innehavaren av det kanske kail få tillfälle att gå bort
och hjälpa de större jordbrukarna vissa dagar och på detta sätt få ett tillskott
till sina inkomster. Det är icke så alldeles galet med de små jordbruken.

Jag skall nu emellertid icke framställa något yrkande örn ändring i utskottets
motivering. Jag är överens med herr Staxäng örn att när man kommit
fram till ett enhälligt utlåtande skall man icke fingra för mycket på
detta. Men å andra sidan skulle jag kunna ställa mig en smula frågande då det
nu här gäller vad som kommer att göras. Vi ha i vår motion siktat till en, som
det heter, allsidig utredning av problemet, fastän vi vetat, att detta problem
var under utredning i vissa, avsnitt på en mängd olika håll. Men vi hade för
oss att genom att man sysslade samtidigt med dessa spörsmål i många skilda
utredningar komme man fram till ganska oenhetliga åtgärder så småningom
och att det skulle vara nyttigt att man sökte taga ett grepp örn hela frågan
genom att lia en särskild kommitté.

Nu har man i utskottets utlåtande talat örn att ett organ skall utföra denna
samordning. Jag frågar mig: Vad innebär nu detta ord organ? Örn det
verkligen skall bliva något av, får det då i alla fall icke lov att bli något
av en kommitté, som får uppdraget och den möjlighet, som det också sagts
i utlåtandet att detta organ skall få, att hos Kungl. Maj :t begära att få vidtaga
vissa ytterligare utredningar? Jag tror därför, att det varit bättre, örn man
kunnat gå på linjen med en verklig utredning. Jag skall emellertid icke heller
i det avseendet begära några ändringar. Man får vara tacksam för att utskottet
kunnat så enigt i princip biträda vad motionärerna i de skilda motionerna
siktat till.

Sedan är det en annan sak, som kanske ligger utanom här och som man
icke kan göra något åt med lagstiftning. .Nu talar man örn allt vad sorn skall
göras för att underlätta arbetet därute och göra det mindre tyngande; herr
Svensson i Grönvik var inne på det och sade, att de svåra arbetsförhållandena
göra, att ungdomen ger sig i väg och att många, som skulle vilja återvända,
icke göra det. Det är möjligt att det är så. Men jag måste säga, att vill man
lia en jordbrukarbefolkning där ute, som skall känna sig tillfreds, är det
viktigt, att man knyter ungdomen till jordbruket från början. Ty den, sons
givit sig i väg från jordbruket till andra sysselsättningar, örn honom har
jag icke stora förhoppningar att han kommer igen eller, om han kommer igen,
att han kommer att trivas.

Men det är nu kanske illa även i hem, där man har alla dessa rationaliseringar
till arbetets underlättande genomförda: man har tämligen hyggliga
åkrar, å vilka man kan använda maskiner, man bär vatten och slask, man
har elektriskt ljus och centraluppvärmning och man kanske har sökt att få
till stånd en rätt väl ordnad arbetstid. Jag vet många exempel på att far
oell mor haft fem—sex stycken barn varibland 1 ro -fyra flickor, men alla

Nr 16.

Onsdagen den 3 maj 1944.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning m. m. (Forts.)
flickorna givit sig i väg och mor är ensam trots allt som skett där hemma.
Yad beror det på? Jo, det beror på andan i tiden: det är icke tillräckligt fint
att vara jordbrukare längre; man vill icke utföra de grova sysslor på landsbygden.
som jordbruket kräver. Jag skulle vilja säga, att det kanske i viss
mån också beror på oss, på far och mor, hur vi ställa oss till förhållandena.
Ty sorgligt nog finnes det många föräldrar, som tycka, att det ej är fint
nog för barnen att stanna hemma och bli bönder: de måste giva sig i väg och
bli »bättre folk». En sådan uppfattning är givetvis rätt så farlig för jordbrukets
framtid.

Jag har icke kunnat underlåta att peka på denna sak, även örn jag är
på det klara med att man icke genom utredningar eller liknande åtgärder kan
ingripa i människornas för tillfället rådande inställning till hur man lättast
och med minsta möda — och kanske också med det mesta anseendet — skall
komma igenom livet.

Herr talman! Jag har endast velat göra dessa små erinringar till utskottets
utlåtande. Jag vill icke framställa något yrkande örn ändring i utskottets
förslag utan jag ber att få tillstyrka detsamma.

Herr Ljungberg: Herr talman! Den fråga, som föreligger till behandling,
är av utomordentlig vikt och betydelse. Jag vill från början deklarera, att
under utskottsbehandlingen ha vi från alla håll: landsbygdsbor, jordbrukare
och stadsbor, varit fullständigt överens härom.

Vi ha i utskottets utlåtande försökt att teckna en verklighetstrogen bild av
läget och hur det ter sig i förhållande till möjligheterna att här göra något,
som verkligen bleve till nytta och som kunde hejda denna utveckling, för vilken
vi nu alla hysa farhågor.

Det är klart, att utskottet icke har kunnat gå igenom och upprätta någon
katalog över alla åtgärder, som här vore tänkbara, utan utskottet har fått
nöja sig med att teckna de stora dragen. När man här under diskussionen har
talat örn en del detaljer och efterlyst vad utskottet har haft för uppfattning
i det eller det fallet, vill jag lia sagt detta. Utskottet har måst se saken mera
i stort. Jag är emellertid som talesman för utskottet utomordentligt tacksam
för den välvilja, som utskottets utlåtande här i kammaren har rönt. Det enda
ändringsyrkande, som har framställts, är framställt av herr Svensson i Grönvik
och avser sista delen av det långa stycket på sidan 17. Herr Svensson i
Grönvik befarar, att den formulering, som där står, skulle utgöra någon falllucka.
Jag vill med anledning härav förklara, att saken ej ligger till på
sådant sätt. Läser man hela stycket i sammanhang, är innebörden fullständigt
klar. Där står i raderna förut: »Utskottet åsyftar i första hand jordbruket.
Förbättrade betingelser för denna näring och särskilt med avseende
å dess fortsatta rationalisering måste otvivelaktigt skapas. Utskottet förbiser
ingalunda, att ett så komplicerat problem i full omfattning endast kan lösas
på lång sikt och att under tiden stödåtgärder av mera socialt betonad natur
kunna bliva erforderliga i fråga örn vissa jordbruksgrupper.» Därefter kommer
det stycke, som herr Svensson i Grönvik särskilt anmärkt på. Det heter:
»Det torde emellertid böra tillses att dylika åtgärder så avvägas, att de icke
onödigtvis fördröja en rationalisering, som syftar till att upprätthålla ett efter
landets behov avpassat, lönsamt och bärkraftigt jordbruk.» Därmed avser utskottet
således de stödåtgärder av mera socialt betonad natur, som för vissa
jordbrukargrupper otvivelaktigt kunna behöva komma i fråga under övergångstiden.
Man kan ju bara tänka sig statens ingripande, när det gäller de
så kallade ofullständiga jordbruken, där statens åtgärder i vissa fall t. o. m.
lett till att sådana ofullständiga jordbruk nybildas. Det kan icke vara något

Onsdagen den 3 maj 1944.

Nr 18.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning m. m. (Forts.)
intresse att så sker. Det är sådana meningar som ligga bakom formuleringen.

Jag tror således, att herr Svenssons i Grönvik'' farhågor äro helt obefogade.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets såväl motivering
som kläm oförändrade.

Herr Thäpper: Herr talman! Jag vill också vitsorda den enighet, som funnits
inom utskottet, att komma till en positiv lösning av dessa problem, som utskottet
fått sig förelagda. Vi ha redan från början varit tämligen överens örn,
att det fanns ingen som helst anledning att sätta i gång nya utredningar, som
åtminstone den inom folkpartiet väckta motionen ifrågasatte. Personligen har
jag nämligen den uppfattningen, att vi ha en hel rad av utredningar, som pågå
för denna saks skull, och att man knappast gagnar saken som sådan genom
att sätta i gång ytterligare en. Däremot har jag åtminstone personligen icke
kunnat frigöra mig från att det finnes ett starkt behov av samordning av de
olika utredningar, som pågå på detta område.

När vi inom utskottet diskuterat landsbygdens problem, vågar jag också
påstå, att vi från olika håll ivrat minst lika starkt för en lösning av dessa
problem som någonsin de, vilka framlagt motionerna. Det är klart, att när
vi intagit denna positiva ställning och skrivit vårt utlåtande ha vi icke på
något sätt kunnat skissera upp, efter vilka linjer dessa svårlösta problem skola
komma att lösas. Det må bli utredningens sak att i detta avseende komma
med positiva förslag.

Jag kanske icke har samma rädsla för avfolkningen av landsbygden, som
i många fall kommer till uttryck i motionerna; jag tror, att denna avfolkning
i viss utsträckning är helt enkelt nödvändig och ofrånkomlig. Jag skulle som
exempel gärna vilja taga min egen hemkommun. Jag tror, att det vore en
lycklig lösning, örn det vore möjligt att bygga upp våra kommuner så, att man
hade landsbygd och industri i samma kommun, så att näringarna kunde komplettera
varandra. Då tror jag att detta problem icke bleve så förfärligt
farligt. Det är naturligtvis så i rena landsbygdskommuner, att även örn det
icke i och för sig är så dåligt med utkomstmöjligheterna är det den glesa
bebyggelsen, tråkigheten på landsbygden och det ena med det andra, som spelar
in.

När det talats örn att skapa bärkraftiga jordbruk, som herr Skoglund i
Doverstorp gjorde, är det klart, att inom utskottet bär på denna punkt icke
rått några delade meningar. Men det är örn vägarna att nå detta sorn det naturligtvis
kan råda delade meningar. Den saken lia vi icke alls diskuterat inom
utskottet; det må bli, som jag sagt, de respektive utredningarnas sak att framkomma
med sina förslag.

När vi således kommit till denna enighet inom utskottet efter vissa mindre
eftergifter från ömse håll, är det föga motiverat att här komma med ändringsyrkanden
i fråga örn det utskottsutlåtande, som föreligger. Jag måste säga,
att jag har icke rätt förstått innebörden av herr Svenssons i Grönvik yrkande.
Det förefaller som örn det i sak skulle vara mycket liten skillnad mellan hans
yrkande och utskottets. Möjligen är herr Svensson i Grönvik rädd för att vi
i vårt utlåtande menat att sätta i gång en så stark rationalisering, att det på
något sätt bleve till skada för jordbrukets utövare. På denna punkt tror jag,
att jordbruket liksom andra näringar kommer att underkasta sig en rationalisering
i fortsättningen. Jag vill säga, att örn jag går över till industrien, där
jag har viss erfarenhet, bär det många gånger varit så, att man ej sett rationaliseringen
nied blida ögon, och mångå gånger har den säkert också för de i
näringen anställda betytt för tillfället rätt hårda ingrepp. Vi lia icke sagt,

Nr 16.

Onsdagen den 3 maj 1944.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning m. m. (Forts.)
att en rationalisering skall gå till väga på det sättet i detta fall. Men jag
tror, att det för jordbruksnäringen liksom för andra näringar blir ofrånkomligt
att även i viss mån underkasta sig dessa åtgärder. Det blir, som sagt, de
respektive utredningarnas sak att komma fram med förslag till åtgärder. Det
är en sak, som vi inom utskottet ej kunnat taga ställning till.

Jag tror icke så mycket på det, som herr andre vice talmannen talade örn,
att flykten från jordbruket beror på att det anses icke tillräckligt fint att
vara jordbrukare. Det är icke ett resonemang som håller, såvitt jag förstår.
På våra större och medelstora gårdar är det väl så, att de icke äro avfolkade
på jordbrukare, utan där ha vi ju allt fortfarande jordbrukare. Poblemet ligger
säkerligen till stor del på ett helt annat plan.

Jag vill således sluta med att poängtera, att när vi kommit fram till ett
positivt utlåtande från utskottets sida är det icke någon större anledning att
genom ändringsförslag söka rubba den enighet som utskottet kommit till. Jag
ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Det föreligger visserligen en rätt
väsentlig skillnad mellan utskottets utlåtande och de motioner, som givit anledning
till utlåtandet. När emellertid utskottet har blivit enhälligt, så skulle
det kanske, örn också en enhällig kammare bifölle utskottets utlåtande, lätt
kunna tolkas så, att hela kammaren •— och kanske sist hela riksdagen, eftersom
samma motion föreligger i första kammaren -— ställt sig bakom motionärerna.
Jag skall i varje fall för mitt vidkommande be att få reservera mig; detta
gäller framför allt motionen nr 173 i denna kammare.

Jag har det intrycket, att det är mycket länge sedan det väcktes en motion,
som var så motsägelsefull och så osammanhängande för att ej säga reaktionär
som denna motion nr 173 är. Man går i motionen ut ifrån, att landsbygdens
avfolkning är ett resultat av de dåliga ekonomiska omständigheter, i vilka
landsbygdsbefolkningen lever. Jag vill icke säga, att denna slutsats är alldeles
felaktig.^ Man kan emellertid mycket väl beträffande landsbygdens avfolkning
vända på spörsmålet och säga, att på grund av det ständigt fortgående rationaliserandet
av jordbruket har jordbruket icke behövt så många armar som
tidigare för att nå en skälig och för övrigt ständigt ökad avkastning.

Under alla förhållanden har en mycket väsentlig rationalisering av jordbruket
ägt rum under årtiondenas lopp. Det framgår bara därav, att den väsentligt
minskade befolkning, sorn är sysselsatt inom jordbruket, för närvarande
åstadkommer ett mycket högre resultat än tidigare. Man skulle gärna vilja
fråga, vilken standard landsbygdsbefolkningen egentligen skulle leva på, örn
ej denna avfolkning ägt rum; örn alltså den avkastning, som jordbruket nu ger,
skulle föda. en lika stor befolkning som exempelvis på 1880-talet eller den ännu
högre befolkning, som skulle ha varit sysselsatt inom jordbruket örn utflyttningen
uteblivit. Man skulle också kunna fråga: Örn avfolkningen är ett resultat
av en fortgående rationalisering, varigenom jordbruket icke har behövt
så mycket folk, vart skulle de människor tagit vägen, som icke längre fått
plats inom jordbruket, örn icke industri, handel och övriga näringar förmått
taga deras arbetskraft i anspråka Nu vilja motionärerna hejda denna strömning.
Jag vet nu inte, varför det skall anses bättre att folk lever på landsbygden än
jin att de leva i städer och industrisamhällen. Här är det fråga örn rent subjektiva
värdeomdömen, som jag icke vill diskutera. Det kan mycket väl hända,
att det finns de, som icke kunna stödja sig på en förnuftsmässigt betingad motivering,
men ändå anse det vara fördelaktigt, att folk lever på landsbygden
och ofördelaktigt att folk lever i städer eller industrisamhällen. Rätt egen -

Onsdagen den 3 maj 1944.

Nr 16.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning m. m. (Forts.)
domligt är emellertid, att det är just de, som själva leva i städer eller industrisamhällen,
som äro mest ivriga anhängare av den åsikten, att de, som nu leva på
landsbygden, skola stanna kvar där. Hejdandet av avfolkningen på landsbygden
skulle, jag säger icke enligt utskottets utlåtande men enligt motionen, ske
genom att jordbrukspriserna höjdes. Jag skall här skjuta in, att jag på intet
sätt är motståndare till strävandena att bereda jordbruksbefolkningen en högre
levnadsstandard, icke ens örn dessa strävanden skola nås genom statligt ingripande.
Jag anser, att jordbrukarnas och lantarbetarnas ansträngande och
slitsamma arbete berättigar dem till att uppnå en högre levnadsstandard. Vad
jag vänder mig emot är den i motionen föreslagna metoden, som går ut på att
man skulle försöka bereda jordbruksbefolkningen en högre levnadsstandard
genom en höjning av jordbrukspriserna. Det är tydligen meningen, att därvid
den befolkning, som nu är sysselsatt i jordbruket, skulle stanna kvar på landsbygden,
ja, man kanske rent av hoppas på en tillbakaströmning. Framförallt
med anledning av att det är högern som väckt denna motion nr 173, kan det
ju vara ett intressant spörsmål att fråga, var incitamentet till en ständigt rationellare
drift skall sökas, när det icke längre blir förhoppningen om högre
inkomster, som utgör detta incitament. Örn nämligen staten genom fiskaliska
åtgärder och oberoende av hur jordbruket skötes garanterar jordbrukets utövare
en viss inkomst i likhet med andra grupper, som frasen något dunkelt
lyder, så kan det väl i alla fall icke vara meningen att, örn efter denna garanti
en rationalisering äger rum, så att med samma priser jordbrukarnas inkomster
ytterligare stiga, statsåtgärder till jordbrukets skydd i alla fall skola vidtagas
i samma utsträckning som förut. Det tycker jag vore en alltför orimlig tolkning
av motionärernas mening. Vid en stegrad avkastning måste alltså statsstödet
tänkas nedgå, så att inkomsten blir den garanterade. Jag är icke alls ense
med högern om att den enda sporren för mänsklig verksamhet är profitbegäret,
men jag vågar aldrig helt och hållet bortse från denna faktor som
sporre för mänsklig verksamhet. Det är ju emellertid uppenbart detta, som
högern här gjort i sin motion. Högern har därvid bortsett från en annan sak,
som i sammanhanget icke är utan betydelse, och det är den gamla sanning, som
redan Ricardo upptäckte, att en stegring av priserna omedelbart medför en
höjning av jordvärdet. Detta är en sak, som vi sett exempel på såväl tidigare
som under de senaste åren. Enligt vad som framkommit vid en företagen undersökning
ha arrendeavgifterna genomsnittligt stigit med cirka 25 %. Den självägande
bonden blir naturligtvis icke lidande på en stegring av arrendeavgifterna,
men det är klart, att stegringen av arrendeavgifterna bara är ett uttryck
för att jordvärdet har höjts, och det har naturligtvis höjts icke bara på de
utarrenderade gårdarna utan även på de gårdar, som brukas av ägaren själv.
Här visar det sig kanske icke förrän jorden en gång skall byta ägare, vare sig
detta sker genom att den säljes till främmande personer eller efter ägarens
död en eller flera arvingar lösa till sig övriga arvingars andelar. Köparen av
en gård respektive den eller de arvingar, som lösa till sig övriga arvingars andelar,
få erlägga högre pris än de skulle behövt göra, om ingen prisstegring på
jord ägt rum, och följaktligen lia de ett större i jordbruket nedlagt kapital att
förränta. För att de skola kunna bibehålla sin standard, erfordras uppenbarligen
en höjning av priserna på jordbruksprodukter, allt under förutsättning att
ingen rationalisering ägt rum. Detta är ungefär tankegången i högerns motion,
och även örn utskottet ur denna motion försökt draga ut vad som varit förnuftigt
och skrivit örn och stuvat örn vad som sagts i motionen, så anser jag
mig i värjo fall för milt vidkommande böra reservera mig.

Från dessa utgångspunkter yrkar jag avslag på utskottets hemställan.

Nr IG.

Onsdagen den 3 maj 1944.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning m. m. (Forts.)

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Hen fråga, som nu föreligger till
behandling, är ju en fråga av mycket stor betydelse för landsbygden. Här ba
vi kommit in på spörsmålet om landsbygdens avfolkning och om vilka åtgärder,
som böra vidtagas för att hindra flykten från landsbygden. Det är det
centrala i det hela. Det är icke att förundra sig över, att landsbygden avfolkats
och avfolkas. Saken har först och främst en ekonomisk sida, men den har även
en social sida. I ekonomiskt avseende kommer det företrädesvis an på storleken
av den betalning, som kan erhållas för såväl den egna som den lejda arbetskraften.
I socialt avseende må i första hand erinras örn landsbygdens bostadsfråga.
Det är ju alldeles klart, att jordbrukare, som komma till städerna, icke
kunna undgå att göra jämförelser mellan stadsbornas fina och präktiga höstäder
och de bristfälliga bostäder, som man i många fall får nöja sig med på
landsbygden, dag skall bara anföra ett litet exempel. Jag känner till en mindre
arrendegård, där vatten för såväl hushållet som djurens behov får tagas från
ett dike. På vägen dit finns en backe, som efter vad jag själv kunnat konstatera
är cirka 6 meter hög. Är det underligt, att i en sådan familj hustrun tröttnar
och båda makarna enas örn att så fort tillfälle yppar sig flytta till staden,
likadant är det med arbetslönerna. Jag träffade häromdagen, när jag reste
upp till Stockholm, en kamrat i kristidsnämnden, som numera flyttat hit till
staden. Han berättade, att han numera förtjänade 20 kronor om dagen i genomsnitt
och bodde i en lägenhet, som var försedd med alla moderna bekvämligheter.
»Min hustru och jag trivas alldeles utmärkt, och vi vilja icke tillbaka
till landet», sade han. Så låta locktonerna, och så går det till i verkligheten.

Hur är det med statens stödåtgärder? När det är fråga örn anslag till bostadsförbättring
på landsbygden, är man betydligt knussligare med några
millioner, än när det gäller anslag till städernas befolkning. Sedan vederbörande
egnahemsnämnd beviljat lån eller bidrag, skall frågan prövas av Kungl.
Maji, och det dröjer ytterligare tre månader, innan pengar kunna utbetalas.
Hurudana äro bostadsförhållandena i städerna? Kommer man från landet till
en stad, så kan man nästan tro sig förflyttad tvärs över oceanen till Amerika.
Byggnadsfarten är oerhörd, den ena stora trevåningsfastigheten efter den
andra växer upp, så att man nästan undrar, hur det kan vara möjligt att få
hyresgäster till alla dessa bostäder. Det oaktat råder bostadsbrist i städerna,
och det är ju fullt naturligt med den avfolkning, som äger rum på landsbygden.
Hur går det för landsbygden att få arbetskraft? Vi lia nu i min hemtrakt
fått en förläggning av ett 40-tal estländare, som placerats ut på gårdarna i
trakten. Lycklig den, som studerat estniska eller något liknande språk! Han
kan ju reda sig med dessa arbetare. Jag köpte i går ett lexikon, ty på grund
av att en av mina karlar blivit sjuk har jag också skaffat mig en estländsk arbetare.
Det finns ingen möjlighet att lära sig det språket. Vi förstå vilka svårigheter
landsbygdens folk har att kämpa emot, om vi betänka, hur otillräckliga
de sociala åtgärder äro, som vidtagits till landsbygdens förmån. I högermotionen
ger man i en väldig massa fina fraser uttryck för de varma känslor,
man hyser för landsbygdens folk, men man slutar med att stryka över med
hartassen och hänvisa till det statsfinansiella läget. Man läser motionen med
välvilja, tills man kommer till slutet och finner, att motionärerna i själva verket
icke vilja, att något skall göras. Likadant förhåller det sig med folkpartiets
motion, i vilken det begäres utredning örn alla dessa frågor. Vill man ha
en fråga begravd, skall man göra den till föremål för en utredning! Alla stora
frågor ligga under utredning. Det är ju bästa sättet att komma ifrån dem. Utskottet
har i alla fall dels strukit högerns kläm om våra finansiella resurser,
dels också förklarat sig anse det obehövligt med en utredning. Här behövs, att

Onsdagen den 3 maj 1944.

Nr 16.

Motioner anslående åtgärder mot landsbygdens avfolkning m. m. (Forts.)
det vidtages åtgärder. Jag erinrar om de enkla frågor, som vi tidigare diskuterat
här i riksdagen angående telefon, elektriskt ljus, post m. m. Jag har
varit uppe i postverket åtminstone tre gånger och talat med vederbörande örn
inrättandet av postskjuts till två socknar där hemma, där byamännen lia kostat
på över 13 000 kronor på en väg för att få postförbindelse. Det är ingen
allmän väg utan en enskild. Den är en hel mil lång, och de lia som sagt kostat
på den över 13 000 kronor. Ännu i dag finns ingen postförbindelse. Jag har
förut nämnt, att jag i regel hämtar posten, när jag åker från riksdagen. Det
blir en gång i veckan. Eljest får det vara. Likadana förhållanden finnas överallt
på landsbygden. När icke samhället vill vidtaga verkliga kraftåtgärder
för att försöka skapa social rättvisa på landsbygden, kommer avfolkningen att
fortsätta. Utskottet har påpekat, att de mest angelägna frågorna fortast böra
erhålla en positiv lösning från statsmakternas sida. Vad som i högerns motivering
sagts örn det statsfinansiella läget, har utskottet varit enigt örn att stryka.

Vad sedan beträffar herr Svenssons i Grönvik anförande, så måste jag erkänna,
att jag, trots att jag varit med örn utskottsbehandlingen, icke kan läsa
utskottets utlåtande på samma sätt som herr Svensson i Grönvik gjorde. Å
andra sidan är det klart, att med elen formulering, som utlåtandet erhållit, en
sådan tolkning som den herr Svensson i Grönvik givit detsamma, icke är utesluten.
För min del har jag menat, att sådana stödåtgärder av mera socialt betonad
natur, som jag tidigare talat örn, icke böra få hindra en rationalisering,
som kan åstadkommas genom ökad användning av maskiner. I detta sammanhang
vill jag erinra örn jordbrukarnas maskinlånefond, som tidigare kommit
till användning, men som på senare år icke fått något som helst anslag. Genom
lån ur denna fond skulle väsentlig hjälp kunna beredas småbrukarna. I
stället ha maskinerna ökat i pris, bland annat på grund av tillkomsten av omsättningsskatten.
Under sådana förhållanden är det klart, att småbrukarna icke
våga sig på att skaffa sig maskiner.

Jag har många gånger här talat örn de socialt betonade åtgärder, som skulle
kunna vidtagas beträffande bostäder, telefon, post m. m. Det är bara dylika
enkla rättvisekrav, som landsbygden har behov av att få tillgodosedda. Landsbygden
är icke sådan, att den avskräcker folk från arbete. Jag har själv hela
mitt liv ägnat mig åt landsbygden och jordbruksnäringen, och jag har icke
hört någon av mina karlar, som vantrivs med jordbruksarbete, men det gäller
att försöka bereda landsbygdens folk samma bostadsstandard som städernas
och samma möjligheter beträffande post, telefon och goda vägar. Vi behandlade
härom dagen en fråga angående markbyte. Staten bytte bort en skog. Uppe
i skogen låg det en gård. Husen ramlade sönder, så att gården blev en ödegård.
Så går det till undan för undan litet var stans på landsbygden. Så är
det med rationaliseringen av ekonomihusen på landsbygden. Den ställer sig
för dyrbar, örn icke litet statsbidrag kan erhållas. Städerna få 10 % i subvention.
Låt landsbygden få detsamma, så att vi kunna bygga ekonomihus, hissanordningar.
bättre magasin m. m. och på så sätt rationalisera jordbruket.
Jag tror, mina kära kamrater här i riksdagen, att om vi verkligen ville vidtaga
de åtgärder, utskottet talar om, såväl i klämmen som i motiveringen,
skulle vi icke behöva vara så oroliga för landsbygdens avfolkning. Var rättvisa
i er behandling av landsbygden! Låt landsbygdens folk få anslag till
bostadsförbättringar! Örn det, utan att man först undersökt det statsfinansiella
läget, skulle bliva en postdag här och en postdag där, så skulle det icke vara
mer än rättvist. I städerna får man post två gånger om dagen. Det är bara
rättvisa, som behövs.

Herr talman! Vad jag nu anfört har jag velat låta föra till kammarens protokoll.
Jag har velat redogöra för min syn på frågan.

Nr 16.

Onsdagen den 3 maj 1944.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning m. m. (Forts.)

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag har för min del ingenting att
invända mot en fortsatt utredning av landsbygdens befolkningsproblem, och
framförallt synes det mig rätt så välbetänkt, att de nu pågående utredningarna
samordnas och att en översyn av dem kommer till stånd. Jag har begärt
ordet i den pågående debatten uteslutande därför att det från några talares
sida gjorts skeptiska uttalanden mot rationaliseringstanken.

Herr Svensson i Grönvik framställde ett särskilt yrkande om viss ändring
av utskottets motivering. Då jag uppe hos talmannen sökte studera innehållet
i herr Svenssons yrkande och jämförde yrkandet med utskottets förslag, så
föreföll det mig som örn herr Svenssons yrkande icke i sak avveke från utskottets
förslag i någon större grad än att man kan draga den slutsatsen, att herr
Svensson framställt sitt yrkande för yrkandets egen skull. Herr Svensson i
Grönvik beledsagade emellertid sitt yrkande nied ett yttrande, vari han efter
vad jag kunde finna ställde sig tvivlande angående möjligheterna till en, som
jag tror han uttryckte sig, alltför långt gående rationalisering. Jag tillhör för
min del dem. som äro fullt medvetna örn att, örn vi skola kunna upprätthålla
en jordbruksdrift i vårt land som ger jordbrukets utövare tillräcklig ekonomisk
ersättning för sitt arbete och för deras för samhället behövliga tjänster, så måste
vårt jordbruk rationaliseras i betydande utsträckning. Det förefaller mig, som
örn en del av deni, som ställa sig skeptiska mot rationaliseringstankens genomförande,
trodde, alf jordbrukets rationalisering inskränker sig till lösande av
sammanläggningsproblem. expropriationsproblem, arronderingsproblem o. d.
Det är ju fullständigt fel! Rationaliseringen omfattar en massa olika saker.
Till rationaliseringen kail sålunda hänföras problemet örn uppförandet av ändamålsenliga
byggnader, problemet örn byggnadernas anpassning efter driftens
storlek och omfattning, problemet örn nödvändig maskinutrustning —• det
gäller där framförallt maskinanskaffning till det mindre jordbruket — problemet
örn grundförbättringen i alla dess olika faser, problemet örn markkarteringen
och åtskilligt annat.

Jag har alltså begärt ordet här för att ge uttryck åt den uppfattningen, att
man icke bör vara så förskräckligt rädd för rationaliseringen. Jag är medveten
örn att rationaliseringen icke kan drivas hur långt som helst. Där man bär
tillgång till både jord och skog, behöver rationaliseringen icke drivas så långt,
att nian utrotar alla de små jordbruk, som lia en ringa areal odlad jord.. Ofta
kan ett bärkraftigt jordbruk åstadkommas, även örn den odlade arealen är så
liten, att jordbruket enligt den terminologi, som vunnit hävd här i landet, måste
betecknas som etc ofullständigt jordbruk. Detta under förutsättning att den
erforderliga kombinationen av jord och skog är förefintlig.

Kammarens andre vice talman ställde sig, efter vad jag fann, även för sin
del något skeptisk till rationaliseringssträvandena. Då lian som bevis för riktigheten
av sin åsikt anförde, att priset på förnödenheter, industrivaror m. m.,
som vi mäste förvärva, trots rationaliseringen, som han sade, dock är mycket
högt — hail nämnde vissa exempel — skulle jag häremot vilja göra den lilla
invändningen, att örn det vore så att industrien levat kvar på ett hantverksmässigt
skråstadium och icke undergått sin rationaliseringsprocess hade, därom
ar jag övertygad, den gödselgrop, som herr andre vice talmannen talade örn,
varit ännu dyrare än den i dag är.

Frågan örn landsbygdens avfolkning är tvivelsutan ett mycket viktigt problem.
Jag bestrider icke detta, men då man talar örn landsbygdens avfolkning,
ber jag för min del att få varna för att i det avseendet hängiva sig åt någon

Onsdagen den 3 maj 1944.

Nr 16.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning m. m. (Forts.)
sorts jordromantik. Jag har råkat människor, som med ledsnad och sorg konstaterat,
hurusom här och där i skogarna finnas rester efter vad som en gång
för kanske 50, 60 år sedan varit torp eller mindre lägenheter. Ofta har då
vederbörande, örn han kanske icke fällt tårar, dock visat en omisskännlig sorg
över att dessa små trivsamma ställen försvunnit. Härpå brukar jag svara på
följande sätt: Det där skall ni icke sörja över, ty de människor som bott där
voro på sin tid proletärer i ordets fulla bemärkelse. Örn de levat kvar i dag och
sökt försörja sig på de små ofullständiga jordlotterna, hade de fortfarande
varit proletärer. Att de fått sin utkomst och en bättre utkomst på andra sidan
Atlanten eller i industrien är ingenting att sörja över. Det är en utveckling som
enbart varit av godo.

Jag är därför icke, herr talman, övertygad om att frågan om landsbygdens
avfolkning bör kombineras med frågan, om landsbygdens befolkningsstorlek

— jag syftar då närmast på den vid jordbruket sysselsatta befolkningen ■—
skall bibehållas vid den storlekskvot den i dag bar. Det är mycket möjligt
och kanske rent av sannolikt, att den fortsatta framtidsmusiken på jordbrukets
område måste bli den, att det ännu finns rum för en viss avfolkning. Jag vet
inte — jag vågar inte bestämt uttala mig därom — - men det kan alltid tänkas
den möjligheten att ett rationellt bedrivet jordbruk av den storleksordningen
att den fyller måttet för åstadkommande av den jordbrukskonsumtion, som vi
anse nödvändig och erforderlig, kan drivas och skötas med en befolkning, som
måhända kan vara en aning mindre än den som för närvarande är sysselsatt
i jordbruksnäringen.

I valet mellan de olika yrkandena, som ställts här, kommer jag för min del
att stanna för utskottets förslag oförändrat. Jag har i olikhet med herr Severin
inte kunnat fästa så stor vikt vid vad som sagts i de olika motionerna. Mitt
ställningstagande dikteras av det uttalande och det förslag som utskottet gjort,
och detta uttalande och förslag giver mig icke anledning att anmäla någon avvikande
mening.

Herr andre vice talmannen Carlström erhöll på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Gent emot herr Andersson i Löbbo vill jag
säga, att jag är icke rädd för rationalisering, men jag är rädd för att plocka
bort allt fler och fler människor från de mindre ställena i bygderna. Skall
man gå våldsamt tillväga blir det fråga örn en sådan massa jordbrukslotter

— med en folkmängd av 700 000 ä 800 000 — som efter modern terminologi
måste bli föremål för rationalisering, enär de äro för små för att kunna sägas
vara bäriga. Men det där kommer att gå så småningom och jag är ej heller så
rädd därför.

Då jag sade, att rationaliseringen på andra områden än jordbruket givit så
skralt resultat och herr Andersson i Löbbo i anledning därav påstod att den
grep, som jag talade om, skulle varit ännu dyrare, örn rationalisering inom
industrien icke företagits, så är ju det möjligt. Jag minns emellertid,_ när min
broder köpte den första stålgrepen som kom till användning i fars jordbruk.
Den var av amerikansk tillverkning och mycket bra, och vi pojkar slogos örn
den. Då kostade en sådan 1: 75 kr. I svensk tillverkning kostar nu en grep
omkring 8: 50 kr., vilket är ungefär fem gånger så mycket. En kanna mjölk,
som då kostade 25 öre, kostar nu visserligen 63 öre, men prishöjningen på livsmedel
har inte på långt när varit så stor som för industriprodukterna. Vi kunna
icke resonera bort, att rationaliseringen på vissa områden givit ett mycket
skralt resultat. Örn man menar att den utfört storverk för att tillföra konsumenterna
billigare varor, så vill det synas som om ju mer man rationaliserar,

Andra kammarens protokoll 1044. Nr 10. 3

Nr 16.

Onsdagen den 3 maj 1944.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning m. m. (Forts.)
ju mer få konsumenterna betala för produkterna. Det är väl någon annan
part som tillgodogör sig förtjänsten.

Härpå anförde:

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Jag kail instämma med de av
kammarens ledamöter, som framhållit, att det problem, som det här rör sig
om, är för landsbygden oell för liela landet synnerligen betydelsefullt. Jag
skall emellertid inte närmare utveckla den sidan av saken.

Jag bär huvudsakligen begärt ordet för att i likhet med herr Svensson i
Grönvik uttala en viss betänksamhet mot det skrivsätt utskottet använt på
s. 17. Man varnar där för att de socialt betonade åtgärderna till stöd för vissa
jordbrukargrupper skola utformas så, att de försvåra och fördröja en nödvändig
rationalisering av jordbruket. Kammarens ledamöter böra förstå, menar
jag, att det finnes nog anledning för dem, som närmast representera landsbygden
i denna kammare, att känna en viss oro när ett sådant uttryckssätt, som
det jag nyss citerade, gång efter annan användes.

Jag vill fästa uppmärksamheten på, att man i den offentliga debatten i tidningspressen,
på möten o. s. v. ofta talat örn jordbrukets rationalisering, som
örn det skulle föreligga vilka förutsättningar som helst för att rationalisera
jordbruket i landet. Det förhåller sig emellertid icke så. Ända sedan 1880-talet — herr Severin var inne därpå — har en betydande rationalisering
på jordbrukets område skett, en rationalisering, som möjliggjort att vi kunnat
frigöra arbetskraft från landsbygden i den mycket betydliga omfattning, som
ägt rum under hela denna tidsföljd. Det ligger naturligen också i den enskilde
jordbrukarens eget intresse att söka. rationalisera sitt jordbruk så långt
som det överhuvud taget är möjligt. Vi lia nått ganska långt och jag är också
för min del på det klara med, att en ytterligare rationalisering av jordbruket,
framför allt då en sammanslagning av ofullständiga jordbruksdräg har ytterligare
möjligheter för sig på, låt mig säga, slättbygderna i landet. Men en
annan sak, som vi inte få glömma, är, att en hel mängd av våra ofullständiga
jordbruk i landet äro tillfinnandes — inte på slättbygderna — utan i landets
skogsbygder, i skogstrakterna. Det är där menar jag, som rationalisering
genom sammanslagning av ofullständiga jordbruk icke i allmänhet har några
förutsättningar för sig. Vad är det som gör att inga förutsättningar för rationalisering
finnas där? Jo, det beror huvudsakligen därpå, att de mindre
jordbruken i sådana trakter ligga insprängda bland skogarna, ett här och ett
annat där. En sammanslagning av dessa ofullständiga jordbruk, varom jag
nu talat, är omöjlig att göra redan på grund av den omständigheten, att man
genom en sammanslagning icke kan uppnå den lämpliga arronderingen av ett
på det sättet ernå/tt större jordbruk.

En annan omständighet, som ej får förbises i det sammanhanget, är, att
skogsbygdens jordbruk mycket ofta bestå av flikiga och i och för sig dåligt
arronderade åkrar, där man inte har förutsättningar för maskinell jordbruksdrift
i större omfattning. Med andra ord, här saknas inom denna del av de
mindre jordbruken i mycket stor omfattning förutsättningar för ett maskindrivet
och ur den synpunkten rationellt drivet jordbruk.

När man i utskottets utlåtande liksom varnar för att sätta in de sociala
åtgärderna på ett sätt, som försvårar en rationalisering av jordbruken, då är
frågan, vart vill man komma med dessa jordbruk? Jag vet nog, att man på
sina håll talar örn att man ville vidtaga åtgärder för sådan marks återföring
till skogbärande mark eller betesmark. Ja. mina damer och herrar, det är
lätt att tala på det sättet, men för de bygder på svensk landsbygd, som det

Onsdagen den 3 maj 1944.

Nr 16.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning m. m. (Forts.)
här gäller, ja, jag skulle kanske ändå hellre vilja säga, för de människor
på svensk landsbygd, som ytterst äro beroende av konsekvenserna av en sådan
jordbrukspolitik, ter sig problemställningen mer än allvarlig. Vi få inte glömma,
att i de skogrika trakterna av vårt land är ''befolkningen i stor utsträckning
sysselsatt med arbete i skogarna. En mindre jordbrukare med häst har
t. ex. under vinterhalvåret, då han icke bär full användning för sin arbetskraft
i jordbruket, sysselsättning med skogskörningar. En jordbrukare, som inte har
egen dragare, är kanske under vintertiden sysselsatt med huggning i skogen.
För dessa kategorier av mindre jordbrukare ■— varje arbete i skogen är ju
av mycket säsongbetonad karaktär -— är det av ytterligt värde att såsom
replipunkt Ira tillgång till stödjordbruk, som ger dem någon inkomst utöver
den inkomst, som de få från arbetet i skogen i olika former. När man talar
om rationalisering av de mindre brukningsdelarna får man därför inte föra
talet så där oförmedlat, utan man bör från början ha klart för sig att dessa
mindre brukningsdelar i skogsbygden höra bestå även i framtiden, huvudsakligen
av det skälet, som jag nyss nämnde, att dessa jordbruk skola kunna
fylla funktionen som stödjordbruk åt dessa kategorier människor, som förnämligast
under vinterhalvåret lia arbete i olika former i skogarna.

När jag nu reagerat mot utskottets skrivsätt på den punkt jag antytt, är
det därför, att jag verkligen oroar mig för att det skulle kunna leda till —
om icke något annat säges — att man i många fall kommer att underlåta
att upprusta de ofullständiga jordbrukens byggnader med den motiveringen
måhända i vissa fall, att man skulle hindra en rationalisering, örn man vidtog
åtgärder för att förbättra exempelvis bostadsbeståndet. Jag skulle därför,
herr talman, helst se att utskottets motivering, där det heter: »Det torde emellertid
böra tillses att dylika åtgärder så avvägas, att de icke onödigtvis fördröja
en rationalisering, som syftar till att upprätthålla ett efter landets behov
avpassat, lönsamt och bärkraftigt jordbruk», utgår ur utskottets utlåtande.
Jag har så mycket mera anledning tro, att det vore riktigt, som kammaren
mer än väl vet, att just bl. a. frågan örn rationaliseringen av jordbruket ligger
under utredning i 1942 års jordbrukskommitté. Jag tror det vöre klok politik,
örn riksdagen inte nu genom något uttalande binder sig. Eljest kunde riksdagen,
när den kommer fram till det avgörande ställningstagandet till denna
fråga, få det emot sig, att riksdagen redan uttalat sig vid det och det tillfället,
på det och det sättet i den här rationaliseringsfrågan.

Utöver detta vill jag bara säga några ord med anledning av herr Severins
anförande. Så vitt jag förstod oroade lian sig ganska mycket för att riksdagen
nu skulle godtaga detta utskottsutlåtande och därigenom, som han sade, liksom
uttala sig mot en fortgående avfolkning eller avflyttning från landsbygden.
Jag, vill för min del säga, att det finnes anledning framför allt från
landsbygdshåll att oroa sig över en sådan fortgående avfolkning av landsbygden,
framför allt i de delar av landet, där såsom jag tidigare antydde förutsättningar
saknas för en rationalisering av jordbruksdriften i den bemärkelse
man använder ordet rationalisering, när det gäller jordbruket.

För att fatta mig kort vill jag säga, att jag har en mycket bestämd känsla
av — och den känslan delar jag säkert med många — att i den män en ytterligare
avfolkning av landsbygden kommer till stånd kommer trycket att öka
på de arbetande krafterna i landsbygden, vilka alltjämt skola stanna kvar därute.
. Det är därför ej underligt, örn man från landsbygdens sida hyser en viss
oro inför delina pågående avfolkning av landsbygden. Jag skulle också i det
fallet vilja tillägga, alt jag tror, att det också ur andra synpunkter kan vara
anledning se det som en stor angelägenhet för landet att denna avfolkning
icke sker i alltför forcerat tempo i fortsättningen. Vad ha vi i själva verket

Nr 16.

Onsdagen den 3 maj 1944.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning rrv. m. (Forts.)
för garantier för att vi i det långa loppet skola kunna på, andra områden bereda
landsbygdens befolkning sysselsättning och utkomst under den i många
hänseenden ovissa framtid, som ligger framför oss?

Jag skall ej vidare uppehålla kammaren. Jag har känt behov av att giva
uttryck åt vad jag nu sagt, huvudsakligen därför att i varje fall jag skall
kunna ha händerna fria den dagen vi skola taga avgörande ställning till dessa
betydelsefulla saker i riksdagen, så att det icke mot mig skall kunna sägas,
att jag icke passat på att säga ifrån vid ett tidigare tillfälle, då riksdagen
hade anledning göra vissa uttalanden i dessa frågor. Jag vill för min del ha
möjlighet att även i framtiden hävda en mening, som kanske icke i allo sammanfaller
med den, som förts till torgs från det håll, där man tycker att rationaliseringsmöjligheterna
inom jordbruket lia vilka förutsättningar för sig
som helst.

I detta anförande instämde herr Werner.

Herr Liedberg: Herr talman! Jag kan visserligen icke i likhet med min
ärade vän herr Gustafson i Vimmerby utlova att med några korta ord giva
uttryck åt min mening, men jag skall därför icke ta upp längre tid än nöden
kräver. För min del hade jag trott att kammaren utan någon längre diskussion
skulle taga detta enhälliga utlåtande, och jag hade väl icke lagt mig i debatten
här, örn icke herr Severin hade hållit sitt anförande och framfört sitt avslagsyrkande.
Innan jag kommer till herr Severins anförande, skall jag emellertid
be att något få uppehålla mig vid de ändringsyrkanden, som anförts av herr
Svensson i Grönvik och — på ett annat ställe i utlåtandet — av herr Gustafson
i Vimmerby, som yrkade strykning av en punkt i motiveringen. Båda herrarna
uppehöllo sig vid tolkningen av detta utlåtande och båda ha alldeles tydligt
icke bara med hänsyn till yrkandena utan även med hänsyn till innehållet i
deras anföranden kommit till något olika tolkningar. Jag har efter bästa
förmåga sökt på egen hand åstadkomma en tolkning.

Jag anknyter då först till herr Svenssons i Grönvik ändringsyrkande, som
i huvudsak, örn jag fattade honom rätt, gick ut på att man i stället för att i utlåtandet
tala örn att en rationalisering icke onödigtvis skall fördröjas, skulle
skriva mera positivt t. ex., att rationaliseringen i stället skall möjliggöras.
Denna tolkning bygger på att man med »dylika åtgärder» och deras avvägning
avser jordbrukets allmänna ekonomiska villkor, prisnivå och dylikt. Utskottets
talesmän, både utskottets ärade ordförande och dess vice ordförande, lia förnekat
att så varit fallet. Örn jag går till texten kan jag faktiskt inte heller
finna stöd för den tolkningen, även om jag i sak har precis samma uppfattning
som herr Svensson i Grönvik. Det står nämligen först: »Förbättrade betingelser
för denna näring och särskilt med avseende å dess fortsatta rationalisering
måste otvivelaktigt skapas.» Det är en sak för sig. Sedan säger man
att »stödåtgärder av mera socialt betonad natur kunna bliva erforderliga i
fråga örn vissa jordbruksgrupper». Där syftar man utan varje tvekan på vad
jag skulle vilja kalla minusvarianterna inom jordbruket, de ofullständiga och
icke bärkraftiga jordbruken, och uttalar, att åtgärderna böra »så avvägas, att
de icke onödigtvis fördröja en rationalisering».

Min tolkning av detta är närmast att man därmed vill ha sagt, att åtgärderna
beträffande dessa minusvarianter, dessa ofullständiga jordbruk, böra syfta
till en positiv förbättring och framför allt till att, i den mån det är möjligt,
åstadkomma bärkraftiga eller förbättrade jordbruk och att åtgärderna i frågan
inte få ta den formen, att de.kunna leda till konservering av i och för sig otillfredsställande
förhållanden. Är denna tolkning riktig kan jag inte ha något att
invända mot detta skrivsätt.

Jag har fullt klart för mig att med de kanske hundra tusen problem jordbruk

Onsdagen den 3 maj 1944.

Nr 16.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning m. m. (Forts.)
vi lia här i landet kominer det att ta mycket lång tid, innan man kommit till
rätta med dem alla, och jag har klart för mig, att man under tiden, medan man
hjälper somliga efter hand som man hinner, inte kan lämna de andra åt sitt
öde och säga att ni få klara er som ni kunna, trots att vi veta att ni ha otillfredsställande
förutsättningar för er existens, tills vi om tio, tjugo eller tjugofem
år kunna hjälpa er också. Så kan man inte göra, utan man måste också
vidta dessa, här omtalade åtgärder av mera socialt betonad natur. Samtidigt
måste det ske en ständig avvägning häremellan och av åtgärderna, att varaktigt
förbättra förutsättningarna för dessa jordbruk. Därvidlag finner jag
som sagt, att ett positivt skrivsätt är berättigat, varigenom man understryker
att de uppehållande, de stödjande åtgärderna under en övergångstid inte få
dominera på de verkliga förbättringsåtgärdernas bekostnad.

Rationalisering av småbruken är ju ett problem som ofta debatteras med en
viss pessimism. Man möter så ofta den uppfattningen att rationalisering i
fråga örn småbruk är tämligen omöjlig, en sådan kunna de stora brukningsenheterna
genomföra, men småbruken — med småbruk menar jag då även det
mindre bondejordbruket — sakna dylika möjligheter. Jag tror i själva verket
inte att så är fallet. Det är klart att all rationalisering — då tänker jag givetvis
närmast på den rationalisering, som hänför sig till mekaniseringen, den tekniska
förbättringen — har bättre förutsättningar på de större brukningsenheterna,
men därmed är inte sagt att möjligheterna skulle brista i fråga örn de
mindre jordbruken. Det är nog snarare så att svårigheterna ligga på det organisatoriska
planet mer än på det tekniska. Vi ha maskiner och redskap och
olika agremanger konstruerade för större jordbruk. Vi ha det inte i så hög grad
för mindre jordbruk, vilket inte hindrar att sådana både kunna konstrueras och
fabriceras. Därtill kommer att de maskiner, som utan någon som helst svårighet
kunna utnyttjas på en större brukningsenhet, oftast kunna användas i mindre
jordbruk också, försåvitt man överhuvud taget organiserar en samverkan rörande
dessa hjälpmedels utnyttjande. Men därvidlag lia vi naturligtvis en
mycket lång väg att vandra — jag hoppas att den inte blir alltför lång —
innan vi komma därhän, att den tekniska utvecklingen kan komma inte bara
stora utan även små brukningsenheter till godo.

Jag kommer efter detta, herr talman, in på herr Severins i Stockholm anförande.
Herr Severin ville inte att man skulle få det intrycket av kammarens
behandling av detta utskottsutlåtande, att kammaren var enhällig. Därför
höll lian sitt anförande och därför yrkade han avslag. Jag skall inte uppehålla
mig vid herr Severins uttalanden om den bristande tankeredan och de
många motsägelserna i den motion som han särskilt apostroferade, nämligen
motionen nr 173 i andra kammaren. Det kunde kanske vara anledning knyta
några lika personligt präglade reflexioner kring hans eget anförande, ty jag
tror faktiskt att om herr Severins resonemang och hans jordbruksfilosofi samt
vår motion skulle ställas inför en opartisk domstol, som hade att bedöma
graden av logiskt sammanhang och förnuft i dem båda, kunde vi för vår del
med ganska stort lugn avvakta det domslutet.

En del av herr Severins visdom var för övrigt av den arten, att den närmast
verkade som försök att slå in öppna dörrar. Han sade att örn högermotionen påstår,
att flykten från landsbygden beror på dåliga ekonomiska förhållanden på
landsbygden, så kan man väl i stället vända på saken och säga, att den beror på
rationaliseringen. Jag tror att herr Severin har en viss benägenhet att, när han
vänder på saken, få den litet bakfram ändå. Det är ingen sorn från vårt håll har
påstått att vi genom tiderna borde ha haft en stabil bcfolkningsvolym på landsbygden.
Det är ingen som har påstått att den befolkning, som vi nu lia på landsbygden,
skulle lia farit väl av att vara lalrikare, lia ännu fler munnar att mätta

Nr 16.

Onsdagen den 3 maj 1944.

Motioner angående åtgärder mot
och vara anira fler örn att dela de inkomster, som komma jordbruksbefolkningen
till del på grund av dess uppgifter och dess produktion. Men att påstå att det
är rationaliseringen som har framkallat flykten från landsbygden är väl att bedöma
frågan på det sättet, att flykten kommer i efterhand och rationaliseringen
först och att det befolkningsöverskott, som uppstår såsom en följd av denna
rationalisering, kommit att lämna landsbygden.

Örn. så varit förhållandet hade herr Severins analys av orsakssammanhanget
kanske kunnat vara riktig. Men nu tolka vi det inte på det sättet, även örn vi
anse att det finns ett bestämt sammanhang mellan rationaliseringstakten och
avfolkningen. Örn inte något sådant sammanhang fanns skulle det innebära, att
jordbruket helt enkelt inte kunde existera. Vi ha den bestämda uppfattningen att
i närvarande stund och sedan åtminstone några år tillbaka är det flykten från
landsbygden som går före och rationaliseringen som kommer efteråt, d. v. s. att
flykten från landsbygden har ett hastigare tempo och i själva verket är det ledande
momentet.

Och vad beror det i så fall på? Fly människorna i så stor utsträckning från
landsbygden på grund av att de inte kunna få arbete där? Uppenbarligen inte.
eftersom det råder en viss brist på arbetskraft. Det beror i stället på vad som är
anfört i denna förhånade motion, nämligen på att levnadsförhållandena, utkomstmöjligheterna
och levnadsstandarden äro mera lockande på de platser,
dit människorna fara än där de äro.

I och med att man kan åstadkomma samspel eller samtidighet mellan rationaliseringen
å ena sidan och å andra sidan den av rationaliseringen möjliggjorda
minskningen av befolkningen inom jordbruksnäringen, är utvecklingen inne på
en linje som är hållbar. Men våra farhågor och bekymmer ha sin grund i att
befolkningsavtappningen går snabbare än landsbygden har förmåga att rationalisera,
och det förefaller oss som örn den håller på att gå i så snabb takt,
att ingen rationalisering i världen kan kompensera folkavtappningens konsekvenser.
Det är väl ingen som tror att man kan hejda denna ström på en gång
eller till äventyrs få den att vända, utan det gäller nog här såsom ett praktiskt,
politiskt mål att söka dämma upp hastigheten så att denna samspelthet
mellan rationalisering och folkminskning återupprättas.

Det finns andra aspekter på frågan örn avfolkningen på landsbygden än
sambandet mellan rationalisering och behovet av arbetskraft — jag talar nu
inte bara örn lejd arbetskraft, den mesta arbetskraften på landsbygden är ju
den som arbetar i egna företag; åtminstone för de 300 000 eller 350 000 av
våra 400 000 jordbrukare är den egna arbetskraften den dominerande. Om
emellertid flykten från landsbygden medför en för stark glesbebyggelse innebär
redan detta ett pådrivande moment till en ytterligare folkuttunning, som
kan bli av ganska katastrofal verkan, d. v. s. kan resultera i rent ut sagt ödelagda
orter och trakter på landet. Detta beror i sin tur på att människan ju är
en ganska sällskaplig varelse. Folk tycker inte om, i synnerhet inte numera,
ensligheten, att bo avlägset i saknad av kontakt med omgivning och alla de
kulturella och andra fördelar, som även mindre samhällen eller s. k. tätbebyggelse
bjuda. Jag tror att däri ligger en mycket viktig synpunkt på problemet
örn landsbygdens avfolkning, en synpunkt som naturligtvis inte enbart tar
sikte på jordbruksnäringens roll, utan som tar sikte på hela näringslivet sådant
det kan utvecklas på landsbygden med olika åtgärder från det allmännas
sida.

Det är också andra förhållanden i detta sammanhang, som jag tror att herr
Severin en gång får anledning fundera över. Herr Severin kunde inte finna
något skäl, om jag fattade honom rätt, varför det skulle vara bättre att leva
på landsbygden än i staden. Han menade att det kan vara känsloskäl som

Onsdagen den 3 maj 1944.

Nr 16.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning m. m. (Forts.)
diktera en sådan uppfattning, men annars ansåg han att det inte fanns någon
anledning för det allmänna att blanda sig i denna process, utan var och en
borde få bege sig dit lusten drev honom och där näringslivet för tillfället
erbjöd de mest lockande framtidsutsikterna. Jag tror dock, herr Severin, att
vi få tänka på hur det blir, örn vi en gång komma in i en kris. Ty även örn
vi här i landet försöka att på alla sätt förhindra oell trubba av en kris inom
det ekonomiska livet, komma vi tyvärr ändå inte att helt undgå den,
eftersom världen troligtvis inte på en gång blir så klokt dirigerad och skött,
att det som inte lyckats hittills under utvecklingen plötsligt skulle lyckas. Örn
vi alltså råka in i en kris, där befolkningen, i en grad som har rubbat en i
och för sig naturlig och önskvärd balans mellan olika näringsgrenar, strömmat
till tätorterna, till industrien och det s. k. näringslivet — som i mycket
hög grad och kanske helt är beroende av att inga allvarliga störningar inträffa
i vårt internationella handelsutbyte, i den merkantila samlevnaden med yttervärlden
— hur ser det då ut, örn vi ha en onaturligt stor del av befolkningen
knuten till detta näringsliv?

Det innebär att den sektor, som vi kunna kalla hemmamarknadssektorn,
minskat i motsvarande grad. Då vi tala örn hemmamarknadssektorn, om jag
får använda det uttrycket, få vi göra klart för oss: vad betyder den i en sådan
situation? Jo, tillvaron av en hemmamarknadssektor betyder då att det kan
ske ett visst utbyte av varor och tjänster internt, ty den är relativt oberoende
av vårt handelsutbyte med Sydamerika, Nordamerika, Australien, etc. Det
kan hända att vi få uppleva det läget inom inte alltför många år — jag hoppas
livligt att så inte sker, men jag måste dock räkna med det såsom ett realistiskt
alternativ. Om vi uppleva en sådan situation, tror jag vi komma att
vara mycket tacksamma örn vi lia vårt näringsliv baserat på en tillräckligt
stor hemmamarknadssektor. Vi få komma ihåg, mina damer och herrar, att
landsbygdsbefolkningen i allmänhet och jordbruksbefolkningen i synnerhet
med ännu så länge ca 2 miljoner av landets ca 6 miljoner invånare utgör det
största underlaget för vår hemmaindustri. Det är alltså den största delen av
denna sektor jag nu talar örn, och jag tror som sagt att vi komma att vara
mycket glada, om vi lyckats bibehålla en tämligen stor livaktighet och styrka
hos det näringsliv som är knutet till denna hemmamarknadssektor i allmänhet
och till landsbygden i synnerhet.

Det blir i så fall, efter vad jag kan förstå, helt andra möjligheter att komma
till rätta med arbetslöshetsproblemet i en dylik situation, och det blir helt
andra möjligheter att avtrubba en internationell lågkonjunkturs ogynnsamma
och kanske eljest helt förödande inverkan på vårt näringsliv. Det är därför,
herr talman, som vi för vår del se med bekymmer på en avfolkning av landsbygden
med därav följande konsekvenser, som kunna äventyra den naturliga
balansen i det svenska näringslivet.

Herr Severin resonerade också örn en sak som utskottet icke bär uttalat sig
om annat än såtillvida att utskottet på s. 17 sagt rörande jordbruket: »Förbättrade
betingelser för denna näring . . . måste otvivelaktigt skapas.» Utskottet
har alltså inte gått in på någon prisavvägning i detalj och det förstår
jag, ty det var knappast utskottets uppgift i samband med behandlingen av
dessa motioner. Men herr Severin har tagit upp problemet och har talat örn
hur det bör vara och hur det inte bör vara. Att garantera jordbrukaren så
och så stor inkomst vöre ju tämligen meningslöst menar han, man visste ju
inte alls örn det blev någon rationalisering utav. Han var i stället inne på den
tankegången, som man mött i andra sammanhang under den senaste tiden, att
en dylik förbättrad inkomst skulle motverka rationaliseringen. Människorna
komme att stoppa pengarna i plånboken, eller också komme deras jordbruk

Nr 16.

Onsdagen den 3 maj 1944.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning rn. m. (Forts.)
at stiga i värde, men någon rationalisering bleve icke av. Jag tror, att det
därför kan vara skäl i att taga upp denna fråga till litet närmare granskning.

Först och främst får man väl göra klart för sig vad rationaliseringen innebär.
Jag talar icke örn all rationalisering. Det finns en rationalisering av annan
art än den direkt kapitalinvesteringskrävande rationaliseringen. Det finns
en rationalisering i form av en förbättrad driftsform, en förbättrad metodik
o. s. v. Men jag talar örn den rationalisering, som man i allmänhet tänker på
i detta sammanhang, alltså den tekniska och den mekaniska. Hur uppkommer
då i allmänhet en sådan rationalisering? Hur verkställes den och vilka äro
förutsättningarna för den? Det är väl så, att rationaliseringsåtgärden icke rent
omedelbart innebär ett förbilligande av produktionen. På kort sikt innebär
den endast en ändring i produktionsformen, en ändring av produktionstekniken,
som är betingad av låt oss säga brist på arbetskraft eller av andra förhållanden
och som givetvis i längden bör bygga på en kalkyl, som ger vissa förtjänstmöjligheter.
Dessa i sin tur locka fram rationaliseringssträvandena, och i den
mån förtjänsten, efterhand som den kommer, fördelas på alla och icke enbart
kommer en viss grupp till del blir det också ett förbilligande av produktionsresultatet.
Andre vice talmannen var skeptisk och sade sig ha dålig erfarenhet
av rationaliseringsresultatet. Det dåliga resultatet kan bero på att man ser det
på kort sikt eller på att någon grupp tillskansat sig rationaliseringens alla
fördelar, såsom t. ex. att en arbetargrupp begagnat rationaliseringen till att
höja sin standard. Det har då icke blivit ett förbilligande av produktionen för
dem som äro konsumenter av denna produktion. Det kan också tänkas, att en
fabrikantgrupp tagit förtjänsten av det hela. Men sådant är ju avvikelser från
den normala utvecklingen, vilka jag förmodar att samhället framdeles liksom
hittills kommer att reglera. Jag återkommer alltså till frågan: vad är förutsättningen
för rationalisering på kort sikt? Jo, att kostnaden för arbetskraften
av en eller annan anledning är tyngande eller att arbetskraft icke finnes att
tillgå och att arbetskraften därför ersättes med något annat. Jag skall försöka
exemplifiera vad jag menar. Vi antaga, att ett jordbruk har en arbetsutgift
för en anställd av t. ex. 3 000 kronor örn året. Det är brist på arbetskraft eller
det tenderar att bli ekonomiskt tungt och ohanterligt med en primitiv produktionsprocess,
som kräver så mycket manuellt arbete som denne man uträttar
— eller, örn vederbörande är sin egen arbetsgivare och sin egen arbetare,
han behöver uträtta, men har svårt att hinna med. Det är då en ganska enkel
räkneoperation att räkna ut, hur mycket, som i kapital kan investeras på en
rationaliseringsåtgärd för att vederbörande därmed skall inbespara dessa 3 000
kronor örn året. Man har att räkna ut, vilket kapital, förräntat och amorterat
på den skäliga tid man beräknar, som motsvarar en arbetsutgiftsminskning på
3 000 kronor. Det blir alltså icke någon total utgiftsminskning på jordbruket.
Det blir en överflyttning i detta fall från en utgift för en arbetskostnad till
en utgift för ränta och amortering på en mekanisk anordning. Det är alltså
lönestandarden för den lejda arbetskraften resp. ersättningen till vederbörande
själv, som är avgörande för hur långt rationaliseringen kan drivas och vilken
takt den skall ha. Har man en låg lönestandard, äro förhållandena icke sådana
inom jordbruket, att en aldrig så långt driven rationalisering kan bli räntabel.
Ty kapitalet — antingen det är jordbrukarens eget eller, såsom i regel är fallet,
det lånta kapitalet — söker sig givetvis icke dit, där det icke kan finna någon
framtid eller där den som satsar kapitalet säger sig, att det måste skrivas av,
då det icke kan förräntas och amorteras. Det enda möjliga är, när det gäller
jordbrukets rationalisering på kortare eller längre sikt, att löneläget, arbetsersättningen,
har en önskvärd höjd, den höjd som i sin tur kan framkalla mot -

Onsdagen den 3 maj 1944.

Nr 16.

-!1

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning m. m. (Forts.)
svarande rationalisering. Och vilken är den höjden? Ja, ärade kammarledamöter,
den höjden trodde jag att vi voro tämligen ense om inom de politiska grupperna.
Jag trodde, att det var allmänt erkänt, att den höjden borde ligga där det
skapas jämvikt och rättvisa mellan olika men jämförliga folkgrupper. Har herr
Severin en motsatt uppfattning på den punkten, vore det mycket intressant
att få höra detta, men jag trodde verkligen, att herr Severin i likhet med hans
parti i övrigt medgav, att jordbrukets folk bör lia en inkomst- och levnadsstandard,
som är likvärdig med andra med jordbrukarbefolkningen jämställda
eller likartade grupper, såsom t. ex. industribefolkningen på landsbygden.

Är detta fallet, komma vi till frågan, hur man skall åstadkomma en sådan
arbetsinkomstnivå. Kan man åstadkomma den med öppna gränser, med en
konkurrens, som driver ned priserna? Uppenbarligen icke. Det finns ingen möjlighet,
och jag är övertygad örn att ingen, som allvarligt prövat detta problem
i de olika utredningskommittéer, som arbeta med saken, funnit en sådan utveckling
möjlig. Man har säkerligen klart för sig, att det är nödvändigt med
ett visst skydd — vi kunna kalla det för ett gränsskydd för jordbrukets produkter
och dess marknad. I så fall äro vi framme vid den av herr Severin underkända,
av statsmakterna understödda prisnivån. Det. finns, så vitt jag förstår,
ingen som helst möjlighet att åstadkomma vare sig den rättvisa avvägningen
i inkomst- och levnadsstandarden eller den rationalisering jordbruket
självt och folkhushållet i dess helhet har så stort behov av, örn nian icke har
en prisnivå eller rättare sagt ett sådant förhållande mellan jordbrukets inkomster
och utgifter, som möjliggör en arbetsersättning av den storleksordning jag
nyss talade örn.

Har man den, tror jag icke att man behöver bekymra sig så mycket örn
rationaliseringen inom det bärkraftiga jordbruket, ty den kommer nog av sig
själv. Den rationalisering, som statsmakterna ha anledning att särskilt bekymra
sig örn och där deras ingrepp i högsta grad kommer att behövas är
rationaliseringen på de brukningsdelar, som icke äro anpassade till prisnivån.
Man bär en prisnivå, som är fastställd med hånsson till familjejordbruket, det
bärkraftiga bondejordbruket. På den prisnivån skall detta bärkraftiga bondejordbruk
— och givetvis de större enheterna — kunna betala den lön jag talat
om. Kan så ske, följer därav den rationalisering, som är möjlig på en sådan
lönenivå. Och att den rationaliseringen icke kommer att stoppa upp, för den
sälten borgar det förhållandet, att det säkerligen ändå icke blir något överflöd
av arbetskraft på landsbygden. Men de jordbruk, som äro minusvarianter och
icke ha den storlek och sammansättning, att de kunna existera på den sålunda
utmätta prisnivån för jordbruket, kunna uppenbarligen icke komma ur fläcken,
om de icke få hjälp utifrån. Det är där jag menar, att staten har sin mycket
stora uppgift att fylla genom att positivt verka för att dessa jordbruk efter
hand bli bärkraftigare enheter.

Slutet på mitt resonemang innebär alltså, att en prisnivå, som icke tillåter
rationalisering, är och måste med naturnödvändighet vara en lag prisnivå. Ja,
kanske en viss rationalisering men ingalunda den rationalisering som krävs.
Med andra ord: vill man ha den rationalisering, som för jordbruket fram i ledet
vid sidan av övriga näringar, får man se till att jordbruket kan betala en ersättning
åt sina egna företagare och anställda, som ligger i jämnhöjd med näringslivets
i övrigt. Det är och förblir det avgörande för rationaliseringstakten.

Nu finns det ju de som anse, att vi icke skola låta prisnivån eller förhållandet
mellan utgifter och inkomster inom jordbruket medgiva en sådan, arbetsersättning
ulan säga: prisnivån skall ligga på ett lägre plan; det är staten som
skall bekosta rationaliseringen, så att vi slippa höja prisnivån. Vi kunna då
tänka ett ögonblick på hur de 300 000 av de 400 000 befintliga jordbruken

Nr 16.

Onsdagen den 3 maj 1944.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning m. m. (Forts.)
skola klara sig under tiden — under de 25 år som nyligen anfördes från högsta
ort — medan de icke kunna rationalisera själva och medan de gå och vänta
på den rationalisering, som staten efter hand skall utföra, allt under det att
de lia en prisnivå, som icke tillåter den lön som jag angivit och som jag trodde,
att vi alla ansågo vara den riktiga och den rättvisa.

Herr talman! Mitt anförande har — i motsats till den föregående ärade talarens
-— kanske blivit litet långt, men jag har icke kunnat underlåta att med
anledning av herr Severins anförande och hans citerande av diverse mer eller
mindre klassiska ekonomiska tänkares och skribenters uttalanden och betraktelser
taga upp detta problem till granskning och försöka precisera vilka sammanhang,
som därvidlag äro ofrånkomliga.

Jag har, herr talman, intet ändringsyrkande. Jag har för min del med stor
tillfredsställelse sett, att utskottsutlåtandet var enhälligt, och jag vill säga
ännu en gång till herr Svensson i Grönvik: herr Svensson och jag ha precis
samma syn på saken, men jag kan lyckligtvis icke finna belägg för att utskottets
uttalande behöver tolkas på det sätt herr Svensson gjorde — snarare
tvärtom, särskilt efter utskottsledamöternas deklarationer. Det torde väl även
innebära en tankeställare för dem som vilja göra en ändring, att även herr
Gustafson i Vimmerby har en tolkning, men som icke går parallellt med herr
Svenssons i Grönvik. Herr Svensson var rädd för att det skulle innebära ett
uttalande mot en skälig prisnivå, och herr Gustafson i Vimmerby var rädd för
att det skulle vara ett uttalande till förfång för de små ensamstående jordbrukens
existens. Jag tror faktiskt icke, att man behöver hysa någon av dessa
farhågor. Jag är alltså för min del belåten med utskottsutlåtandet och har
intet annat yrkande än det som redan framställts, nämligen örn bifall till utskottets
hemställan.

Herr Fröderberg1: Herr talman! Såsom norrlänning måste jag tycka det
vara litet underligt, att så fort man kommer in på detta problem, diskussionen
till 80—90 % skall röra sig enbart om jordbruket. Vi ha nog också i Norrland
att ^brottas med problemet om flykten från landsbygden, men vi se icke
på det så ensidigt som man här gjort under debatten. Jag är från en socken,
som kanske icke är någon direkt typisk norrlandssocken, ty vi ha ett municipalsamhälle,
där 1/6 av socknens befolkning bor. Men studerar jag de senaste
debiterings- och uppbördslängderna för socknen, finner jag, att självägande
jordbrukare utgöra 14 /, anställda manliga och kvinnliga 9 %, skogsarbetare
10 %, statstjänare 3 % och anställda vid en medelstor industri 12 %. Jag kommer
då till 48 %. Övriga 52 % utgöras av små industriidkare, hantverkare, diversearbetare
och andra med alla möjliga yrken, eller personer som syssla med
handaslöjd. Denna kategori spelar en ofantligt stor roll på landsbygden, mycket
större än man i allmänhet räknar med. Det kan var och en kontrollera i
sin hemsocken eller grannsocknen, örn han går till uppbörds- och debiteringslängderna,
Jag anser det därför icke riktigt att enbart syssla med jordbrukets
problem i detta sammanhang. Dessa 14 % självägande jordbrukare ha att betala
18 % av kommunalskatten. Vi ha i allmänhet den uppfattningen, att jordbruket
icke kan hålla kvar mera folk än det redan har. Hemman på 50 k 60
tunnland vilja icke ha en enda årsanställd manlig arbetskraft knuten vid jordbruket,
och man förstår, att folk då måste söka sig annan utkomst. Tidigare
var det så i Norrland, att de, som om somrarna voro knutna till jordbruket,
under vintrarna gingo till skogarna. Men nu ha i allmänhet skogsbolagen lagt
driften så, att de som äro sysselsatta hos dem, oftast ha arbete där året runt.
Då blir kravet på folk till jordbruket bara en säsongfråga. Åtminstone är det

Onsdagen den 3 maj 1944.

Nr 16.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning m. m. (Forts.)
så i våra trakter. Vilja vi då gå in för att hålla folk kvar på landsbygden,
måste vi se till att vi gå andra vägar. Och jag vill då framför allt understryka
vad småindustri och hantverk betyda i det sammanhanget. Jag skall icke gå
in på långa, vetenskapliga utläggningar här. Jag har endast velat understryka
den betydelse dessa näringsgrenar lia och de medel vi kunna ha att främja
dem. Först och främst måste vi då tänka på goda kommunikationer, så att det
icke blir nödvändigt att förlägga småindustrierna till stationssamhällena. Det
är ofta lämpligare att ha dem längre bort, där utrymmena många gånger äro
bättre. På det viset kan det kanske också vara möjligt att rädda en, skola,
som eljest skulle komma att indragas. Billig elektrisk kraft är också en sak,
som därvidlag spelar stor roll. Jag vill vidare understryka, vad herr Hansson
i Skediga nämnde om bostadsbristen på landsbygden. Den är på många håll
fullkomligt lika svår som i städerna. I min hemkommun har i dagarna fullbordats
en byggnad, som rymmer bostad åt 18 familjer. De bostäder, dessa
familjer lämnat, ha långa tider i förväg varit påtingade av unga människor,
som skulle sätta bo men som icke kunnat göra det tidigare på grund av bostadsbristen.

Jag skall icke upptaga tiden längre, i synnerhet som jag tycker, att utskottet
har sett på delina sak betydligt vidsyntare än man gjort här under debatten.
På sidan 17 yttrar utskottet följande: »Enighet torde emellertid råda därom,
att ett mera mångsidigt sammansatt näringsliv på landsbygden skulle
vara ägnat att motverka utflyttningen, om därvid med städernas och tätorternas
jämförliga utkomstmöjligheter och övriga levnadsvillkor kunna beredas.
» Längre ned i samma stycke säger utskottet angående den arbetskraft,
som frigorös från jordbruket vid en rationalisering: »Denna frigjorda arbetskraft
kommer tydligen att i successivt stegrad grad aktualisera frågan örn
åtgärder till åstadkommande av ett mera mångsidigt sammansatt näringsliv
på landsbygden än som för närvarande i regel förefinnes för att därmed förebygga
dess avfolkning.» Det är dessa synpunkter jag velat understryka, och jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Jag begärde ordet när herr
Severin yrkade avslag både på utskottets hemställan och på dess motivering.
Jag kan icke dela herr Severins uppfattning i den föreliggande frågan. I likhet
med den närmast föregående talaren anser jag, att utskottet har i såväl sin
motivering som i isin kläm givit uttryck åt vad jag anser att man bör i huvudsak
säga i denna fråga. Jag fäster uppmärksamheten vid att när utskottet i
klämmen anhåller örn en översyn och ett samordnande av verkställda eller pågående
utredningar, som beröra landsbygdens problem, utskottet här pekar på
en rad frågor som böra närmare undersökas. Det bär under en lång tid i pressen
och annorstädes pågått debatt örn landsbygdens avfolkning och olika åtgärder,
som skulle vara påkallade med anledning därav. Då torde det vara av
behovet påkallat att man samordnar de utredningar, som redan föreligga, och
ser till i vilken mån man kan aktualisera de olika åtgärderna i syfte att vinna
något resultat.

Vad det gäller talet om landsbygdens avfolkning, om flykten från landsbygden,
har det ju redan förut i denna debatt talats om den. Flykten från landsbygden
är ingen ny företeelse. När för ungefär lif) år sedan i den trakt, där
jag bär min hembygd, ungdomen från småbrukare och torparhemmen, som ofta
hade stora barnskaror, började söka anställning vid anläggningsarbeten, industrier
och andra företag och på det sättet avlastade den stora överbefolkning,
som då fanns särskilt vid det mindre jordbruket, hörde jag samma tal sorn
jag bär hört här under många år, nämligen att det var brist på folk till jord -

Nr 16.

Onsdagen den 3 maj 1944.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning m. m. (Forts.)
bruket. Det var inte alltid så, att när en större jordbrukare under några veckor
eller en månad på sommaren tilfälligtvis behövde arbetare vid jordbruket, det
stod folk till reds att antaga detta arbete mot en mycket låg avlöning. Sedan
bekymrade sig vederbörande inte örn, vad människorna skulle leva av under
den tid, då de inte hade arbete hos honom. När det sedermera blev andra förhållanden
och det skapades utkomstmöjligheter på andra håll, är det uppenbart
att människorna sökte sig dit. Tjr i själva verket är väl problemet det, att
flykten från landsbygden är beroende på, att de som bo där, framför allt de
unga människorna, sakna möjlighet att skaffa sig en dräglig utkomst vid jordbruket.
Därför söka de sig arbete på annat håll.

Vad gäller minskningen av befolkningen på landsbygden, så hänger den ju
samman med framför allt den minskning av den manuella arbetskraften, som
ägt rum vid det större jordbruket. Jag har fått en uppgift från lantarbetarförbundet,
där män gjort en utredning som visar, att man inom det större jordbruket
har minskat den manuella arbetskraften under de senaste 25 åren med
ungefär 50 procent. I bygder, där det finns många stora jordbruk, bär detta i
hög grad inverkat på befolkningens antal. Man har fått indraga skolor och
dylikt, men det är ju en sak som det inte är lätt att göra någon ändring i.
Det har varit en fullt berättigad minskning av antalet människor i bygden,
och denna ändring har icke kunnat ske utan att man skapat nya utkomstmöjligheter.

Vad sedan gäller det mindre jordbruket och den rationalisering av detsamma,
som under denna debatt berörts på ett sätt, som jag för min del knappast anser
att den här föreliggande frågan berättigar till, så vill jag i detta avseende
endast säga, att vilken uppfattning man än bär örn hur många människor som
skola bo på landsbygden, är det uppenbart att örn man skall få människorna
att bo kvar på landet och trivas där, måste man se till att det skapas sådana
utkomstmöjligheter och i övrigt sådana villkor på landsbygden, att befolkningen
där känner sig något så när jämställd med andra medborgargrupper
och har ungefär samma förmåner. Örn man vill komma fram till
ett ett sådant tillstånd, är en rationalisering av det mindre jordbruket
ofrånkomlig. Skulle rationaliseringen medföra, att i vissa fall en del brukningsdelar
försvinna, så är det ju ingenting nytt som därmed sker. Jag roade
mig härom dagen med att se efter, hur många jordbruk som försvunnit under
de senaste 25 åren i den socken där jag är bosatt och där det finns en del stora
gårdar. Det visade sig, att ett 20-tal torp försvunnit under en tid av 25 år,
och jag tror inte det varit någon olycka att så skett. De små torpställen, som
det här är fråga om, voro belägna inne i skogarna. De hade i regel mycket liten
areal och vägarna till ställena voro dåliga. Människorna där drogo sig fram
endast tack vare att det var sådana förhållanden, att de nödgades leva på en
mycket låg levnadsstandard. Därför bodde folk kvar på dessa gårdar. Men
när det skapades bättre utkomstmöjligheter, när den allmänna levnadsstandarden
höjdes, var det inte längre nödvändigt för dessa människor att bo kvar
på dessa små ställen under så torftiga villkor, som de tidigare fått nöja sig med.
Jag menar, att en rationalisering av framför allt det mindre jordbruket, som
förstärker grundförutsättningarna för jordbruket som sådant, d. v. s. ger möjlighet
till en bättre utkomst, som ger större trevnad i arbetet, som gör arbetet
lättare o. s. v., en sådan rationalisering är enligt min mening en ovillkorlig förutsättning
för att man skall kunna bibehålla människor vid jordbruket.

Nu skulle man ju av detta tal örn flykten från landsbygden kunna draga
den slutsatsen, att det inte skulle finnas människor som äro villiga och beredda
att flytta till ett jordbruk och där skaffa sig utkomst. I detta avseende är förhållandet
det rakt motsatta. Egnahemsstyrelsen har ju tidigare haft möjlighet

Onsdagen den 3 maj 1944.

Nr 16.

Motioner angående åtgärder inot landsbygdens avfolkning m. m. (Forts.)
att bereda ett litet antal jordbrukare en självständig ställning på de s. k. arrendeegnahemmen.
De arrendeegnahem, som bjudits ut på arrende under de senare
åren, ha haft vart och ett för sig en lång kö av sökande och detta trots
att det aldrig förekommit någon annonsering i tidningspressen angående dessa
lediga ställen. Det har i regel varit unga mäninskor, av allt att döma dugliga
och kunniga arbetare med duktiga hustrur, som tydligen inte dragit sig för
att ikläda sig det tunga arbete, som ett sådant arrendejordbruk ger sina
brukare.

Jag mellar alltså, att när man skall gå att överväga dessa ting är det nog
viktigt att man tar fasta på det förhållande som nu råder både beträffande
jordbruk och framför allt det mindre jordbruket och beträffande i övrigt de
krav, som man inte minst på landsbygden har rätt att ställa på statsmakterna.
Det skulle nog inte vara ur vägen, örn man uppmärksammade frågan angående
samlingslokaler på landsbygden, att man möjliggjorde för landsbygdens
ungdom att kunna samlas under trivsamma förhållanden. Det skulle säkerligen
också betyda rätt mycket, örn man i övrigt mera effektivt än som
sker understödde de ideella föreningar och idrottsföreningar som man försöker
upprätthålla på landsbygden, ofta med ganska stora svårigheter. Det skulle
medföra ökad trivsel och säkerligen medföra att folket i större utsträckning
stannade kvar vid jordbruket.

Jag har gjort även en annan erfarenhet, som inte är fullt så aktuell i dag
som den har varit tidigare, och det är att man inom jordbrukarleden, framför
allt de medelstora bondejordbruken, har syndat ofantligt då det gällt att möjliggöra
för och stimulera sina söner och döttrar till att stanna kvar vid jordbruket.
Jag tror att man ofta har varit angelägen örn att ge dem den föreställningen,
att det är bättre att de söka sig till något annat arbete som är mera
givande och där man får en bättre samhällsställning. I många fall bär det
också varit så, att man missbrukat deras arbetskraft på ett sätt som gjort dem
utledsna. I hur många fall lia sönerna och döttrarna fått lön på samma sätt
som lejd arbetskraft, även örn vederbörande haft råd att ge dem det? Det ha
de ofta icke fått. De ha många gånger heller icke fått den ordnade fritid, som
den lejda arbetskraften får, och deras bostadsförhållanden och dylikt ha ofta
inte ordnats med tanke på att vederbörande skall känna trivsel och få en ställning
som gjorde att de trivdes med arbetet. I det fallet tror jag att manga ha
anledning att taga sig en funderare över, huruvida de inte ha brustit i förutseende.

Jag har, herr talman, inte något annat yrkande än örn bifall till utskottets
hemställan. Vad beträffar det ändringsförslag, som herr Svensson i Grönvik
framlagt, så kan jag inte för min del finna att det skulle innebära någon förbättring
av det utskottsutlåtande, som här föreligger.

Herr Thäpper: Herr talman! Jag har begärt ordet endast med anledning av
herr Severins anförande eller kanske rättare uttryckt med anledning av det
yrkande, som herr Severin ställde, när han yrkade avslag på utskottets hemställan
i detta ärende.

Jag har ingen anledning att lägga mig i den debatt, som förts mellan herr
Severin och herr Liedberg. Jag vill endast konstatera, att när vi från utskottets
sida behandlat dessa spörsmål, ha vi inte enbart tagit hänsyn till jordbrukets
priser och dylikt, utan vi ha även tänkt på de andra näringsgrenar,
som existera på landsbygden. Skulle jag vara förvånad över något skulle det
närmast vara över att man på borgerligt håll är beredd att erkänna, att det
uppstått en situation, där det är nödvändigt med samhällsingripande även på

Nr 16.

Onsdagen dea 3 maj 1944.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning m. m. (Forts.)
andra områden än jordbrukets, oell det är ingenting sorn är ägnat att ingiva
några som helst farhågor för mitt vidkommande.

När herr Severin efter det anförande han hållit kom till den konklusionen,
att han bör yrka avslag på utskottets hemställan, var detta för mig en överraskning.
Ty vad är det som utskottet säger? Vi lia inte tagit ställning till
på vad sätt dessa problem skola lösas. Det enda v«om vi någorlunda skisserat
är att vi tro att en rationalisering i viss utsträckning inom jordbruket är nödvändig.
Det är strängt taget det enda som vi tagit ställning till. Dessutom ha
vi talat om, att det även är andra åtgärder som äro nödvändiga för att få ett
så allsidigt sammansatt näringsliv som möjligt. Vad vi egentligen kommit till
är att vi ställt oss avvisande till kravet på nya utredningar, därför att det
pågår så många, men vi ha ansett att det borde ske en översyn och ett samordnande
av de utredningar som pågå. I detta avseende anser jag att vi befunnit
oss i mycket gott sällskap. Socialstyrelsen säger nämligen i sitt yttrande:
»Under hänvisning till vad ovan har anförts får styrelsen uttala som sin mening,
att någon utredning av i de remitterade motionerna ifrågasatt slag knappast
synes vara behövlig, då här berörda, viktiga spörsmål i mycket stor utsträckning
redan äro eller kunna väntas bli föremål för sakkunnig uppmärksamhet
på olika håll.» Men sedan säger man, och det är det jag vill understryka:
»En samordning av vidtagna eller planerade åtgärder är utan tvivel i
många fall behövlig och önskvärd. Det torde få anses närmast åligga vederbörande
departement och myndigheter att åvägabringa en sådan samordning.»

Går jag sedan till befolkningsutredningen, så säger den i sitt remissvar:
»Befolkningsutredningen vill i likhet med motionärerna framhålla vikten av
en rationalisering och samordning av pågående undersökningar och åtgärder
rörande den svenska landsbygdens förhållanden. Redan nu sysslar ett flertal
utredningar och organ med de speciella landsbygdsproblemen. Utredningen
tänker härvid t. ex. på jordbrukskommittén, skolutredningen, ungdomsvårdsko
mmittén, samlingslokalnämnden, den nyligen tillsatta kommittén för det
norrländska jordbrukets förkovran m. fl. Det synes befolkningsutredningen i
hög grad lämpligt, att olika åtgärder, som här planeras, gemensamt beredas
och samordnas. Statsmakterna böra vidare framlägga ett konkret handlingsprogram
uppgjort med hänsyn till angelägenhetsgraden bl. a. för att möta den
avsevärda minskning av jordbruksbefolkningen, som måste motses under de
närmaste årtiondena.»

Jag anser sålunda, att utskottet i detta avseende har befunnit sig i mycket
gott sällskap, då det ställt sitt yrkande, och jag är som sagt ytterligt förvånad
över att herr Severin kan komma till den slutsatsen, att han bör yrka
avslag på utskottets förslag. Skulle herr Severin vara konsekvent får han väl
också yrka avslag på samtliga de utredningar, som pågå örn landsbygdens
problem.

Sedan skulle jag vilja säga ett par ord till representanterna för bondeförbundet,
närmast herr Gustafson i Vimmerby. Jag kan inte frigöra mig från
det intrycket, att man är överdrivet rädd för rationaliseringsåtgärder på detta
område. På annat sätt kan jag inte tolka inläggen på den punkten. Nu är det
faktiskt så, att rationalisering icke varit populär inom någon näringsgren.
Jag kan tala av egen erfarenhet. Jag tror inte den är populär inom industrien,
åtminstone inte bland de anställda, men ändå äro vi medvetna om att den möjliggjort
en höjning av hela vårt folks levnadsstandard. Jag kan därför inte
frigöra mig från det intrycket, att det finns åtminstone vissa möjligheter att gå
den vägen även för jordbruket. När man från bland annat herr Gustafsons
i Vimmerby sida talar örn rationalisering synes man närmast ha utgått ifrån
att det endast skall vara fråga örn sammanslagning av för små jordbruk till

Onsdagen den 3 maj 1944.

Nr 16.

Motioner angående åtgärder mot landsbo (idens avfolkning m. m. (Forts.)
större. Det är klart att en rationalisering kan ske på många andra vägar. Det
lia vi, som sagt, emellertid inte tagit ställning till inom utskottet, utan det ina
bli de pågående utredningarnas sak att här angiva, vilken väg som bör beträdas.
Jag är dock övertygad örn att det förefinnes ett problem rörande den s. k.
landsbygdens avfolkning. Det är i viss mån ett problem, som nian bör vidtaga
åtgärder emot. Personligen är jag av den bestämda uppfattningen, att de åtgärder,
som här vore de bästa, vore om man även på landsbygden kunde få,
örn jag får använda uttrycket, ett så allsidigt sammansatt näringsliv som möjligt,
så att vi inte få enbart jordbrukskommuner eller enbart industrikommuner.
Kan man få en omväxling i detta avseende tror jag det är en lycklig lösning,
och därför är det beklagligt om landsbygden skulle avfolkas i alltför
stor utsträckning och de arbetsföra åldrarna i stor utsträckning drivas till tätorterna.
Det vore säkerligen till fördel, örn man kunde gå den vägen, att åtminstone
småindustri och hantverk, såsom herr Fröderberg riktigt uttryckte saken,
kunde stödjas så att de kunna existera på landsbygden.

Med det anförda ber jag, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande om bifall
till utskottets hemställan.

Herr Gustafson i Vimmerby erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag vill endast säga ett par ord med anledning av herr
Thappers uttalande. Han sade nämligen, att han ansåg att man från bondeförbundets
sida här i kammaren hade alltför långt låtit sig drivas av en oro för
vad en rationalisering skulle komma att innebära för det mindre jordbruket.

Jag vill säga, att det är inte så underligt, örn man ifrån vårt håll hyser en
viss oro inför, vart en sådan rationalisering skall leda, när man hör, hur på
olika håll resonemanget föres i denna fråga. Man för ju dels det resonemanget,
att eftersom de små brukningsdelarna skola rationaliseras genom sammanslagning,
så varnar man för sociala åtgärder avseende att förbättra byggnadsbeståndet
etc. för dessa brukningsdelar, d. v. s. de skola ställas utanför, tills
vidare i varje fall, de förbättringar av brukningsdelarna som man med bidrag
av statsmedel söker åstadkomma; dels hör man å andra sidan det resonemanget
föras, att visserligen är man på det klara med att eftersom brukningsdelarna
icke kunna rationaliseras till fullständiga sådana inom kanske ett eller två årtionden,
måste man under övergångstiden lämna ett visst stöd även åt de ofullständiga
jordbruken och deras innehavare, men samtidigt betonar man angelägenheten
av att detta stöd hålles så i underkant, att det icke förtager önskvärdheten
av att pressa fram rationalisering. När man hör det resonemanget
tycker jag att det finns anledning från vår sida att se med en viss oro på
utvecklingen.

Vidare yttrade:

Herr Thorell: Herr talman! .lag har icke begärt ordet för att ge mig in på
hela fältet av den diskussion, som här förts. Det var närmast ett par frågor
av herr Severin i Stockholm, som föranledde mig att begära ordet.

Herr Severin frågade bl. a., örn det var bättre att bo på landet än i städer
och industrisamhällen. På den frågan skulle jag vilja svara, att det för barnens
del helt säkert är bäst att de få bo på landet. I det här sammanhanget
vill jag framhålla, att herr Severin själv med sitt enskilda leverne visar, att
han också, för sin del föredrar livet på landet, ty så snart han har ledigt från
sina mångahanda och besvärliga arbetsuppgifter här i Stockholm reser han
till landet, bl. a. då till min hemsocken, där han brukar vistas rätt så mycket
och därvidlag ofta i mitt sällskap strövar i de marker, där vi tillsammans idka
jakt.

Nr 16.

Onsdagen den 3 maj 1944.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning m. m. (Forts.)

Jag är mycket ledsen, med anledning av vad han yttrat här, att jag under
våra gemensamma strövtåg icke talat örn för honom vissa förhållanden i min
hemsocken. Jag är nämligen övertygad örn, att därest han vetat hur det varit
och alltjämt är ställt i de gårdar, vars folk han känner till namnet och över
vilkas ägor vi bruka gå fram, skulle han icke lia hållit det anförande han höll
oell framför allt icke kommit med något avslagsyrkande.

Herr Severin undrade hur det kom sig att produktionen av lantbrukets produkter
nu är lika stor eller större än den var på den tid, då det fanns mycket
mera folk än nu på landsbygden. Ja, delvis är detta en följd av den rationalisering,
som här talats örn, och delvis beror den på den ökade tillgången på maskiner,
men, herr Severin, det beror även på andra saker, nämligen förhållandena
på de gårdar, som herr Severin känner till och vet vad de heta, så att jag
här icke behöver namnge dem till protokollet. I min ungdom fanns det på varje
gård ett eller två prima hembiträden, duktiga och flinka, som när de inte
deltogo i arbete på åker och äng hjälpte husmodern så att hon kunde vara
hemma och ägna sig åt barnens vård och dylikt. Hur är det nu ställt, herr
Severin? Ja, jag vet icke örn det på mer än ett jordbruk i vår socken finns
något hembiträde, och dock var antalet bara för 20 ä 30 år sedan mycket
stort. Följden har blivit att husmödrarna få ta på sig en stor del av den arbetsbörda,
som förut föll på hembiträdena. Beklagligtvis är det så ställt i min hemsocken,
att så värst mycket icke blivit åtgjort i fråga örn rationaliseringen av
hemmens inredning, utan denna är ganska omodern i de flesta bondhemmen.
Följaktligen faller hela tyngden av det ökade arbetet på husmödrarna, som
nästan svikta under sin börda.

Nu frågar herr Severin: vad skulle de människor på landsbygden, som blevo
överflödiga där därför att man producerade så mycket mera än förr, göra annat
än flytta till städer och industrisamhällen? Ja, i de flesta fallen är det
flickorna som flyttat från oss, medan många män — knappast så unga längre
men i 30 å 40 års åldern ■— vilja gifta sig, och de gamla utslitna föräldrarna
ingenting högre önska än att få överlämna gårdarna till barnen. Man vet vart
flickorna tagit vägen och var de fått sin utkomst, och dessa flickor skulle ha
passat utmärkt som mammor åt barn, barn som nu helt saknas i många av
våra byar, vilket gjort att vi i vår lilla socken fått dra in en skola, medan det
i de skolor som äro kvar endast finns ett fåtal barn. Man skulle säkerligen
haft full sysselsättning, och i stället för det missmod, som nu härskar, skulle
det ha funnits framtidstro. Jag har anfört dessa förhållanden, herr Severin,
som stickprov på hur det till mycket stor utsträckning ser ur runt örn ute på
den svenska landsbygden, och jag har pekat på förhållandena i min hembygd
därför att herr Severin känner den så bra.

Herr Severin framhöll vidare, att vår motion var motsägelsefull liksom också
de yttranden, som från vår sida hållits här i debatten. Han sade sig ingenting
ha emot en högre standard för landsbygdens folk, men ändå vill han icke vara
med örn något så enkelt som en samordning av de utredningar som pågå, för
att vi överhuvud taget skola kunna få klarhet i var vi skola sätta in de åtgärder,
som onekligen äro nödvändiga på detta område, och vad vi skulle kunna ha råd
att kosta på oss i sådant avseende. Herr Severin är icke någon riksdagsman
vem som helst. Utom de övriga uppgifter av ansvarsfull art, som fallit på hans
lott, bestrider han posten som chefredaktör för en stor huvudstadstidning,
som är spridd bland folk, som nog i stor utsträckning känner till landsbygdens
förhållanden lika litet som herr Severin; herr Severin borde dock känna till dessa
förhållanden, ty han är född på landet. Jag håller därför före, att det är
nödvändigt att herr Severin litet bättre sätter sig in i landsbygdens förhållanden,
och jag skulle därvidlag vilja rekommendera honom att ta en lektion i

Onsdagen den 3 maj 1944.

Nr 16.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning m. m. (Forts.)
dessa frågor genom att studera det anförande herr Allan Andersson i Tungelsta
nyss höll. Gör han det, tror jag att han i fortsättningen kommer att skriva
klokare än han kominer att göra, örn lian fortsätter de tankegångar, som hail
nyss framförde här i kammaren.

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Ehuru det icke rör någon viktig
sak skall jag först passa på tillfället att rätta herr Thorell beträffande ett av
hans sista påståenden, eller kanske rättare sagt förmodanden, nämligen att
jag — beklagligtvis kan jag gott tillfoga — icke är född på landet utan i en
stad. Detta förhållande är emellertid ingenting, som inverkat på min uppfattning
i denna fråga, och jag tror icke heller att mitt förra anförande skulle ha
fått ett annat innehåll, örn min födelseort varit på landsbygden.

Jag deklarerade redan tidigare, att jag ingenting har att invända mot en
standardhöjning för landsbygdens befolkning. Tvärtom! Jag är en mycket
varm anhängare av en sådan höjning, och jag skall gärna vara med örn att
här i riksdagen votera hundratals miljoner kronor till hjälp åt jordbruket för
förbättring av dess byggnadsbestånd såväl i fråga örn bostäder som i fråga
örn ekonomibyggnader, vatten- och avloppsledningar och överhuvud taget allt
som hör till en rationalisering av byggnadernas inredning och allt annat, som
därutinnan kan krävas; i det avseendet skall jag icke tveka ett enda ögonblick.
Att jag icke desto mindre yrkade avslag på utskottets hemställan beror därpå,
som jag redan sagt, att ett bifall till ett enhälligt utskottsutlåtande, som i sin
tur skulle föranleda ett enhälligt riksdagsbeslut, skulle kunna tolkas som en
riksdagens solidaritetsförklaring till de motioner, som givit anledning till detta
utskottsutlåtande. Det var därför som jag för mitt vidkommande var mycket
angelägen att betona, att jag i vart fall icke kunde solidarisera mig med
motionen nr 173.

Jag skall så övergå till ett par intressanta problem, som herr Liedberg diskuterade.
Han dryftade då iörst spörsmålet örn orsaken till landsbygdens avfolkning
och ställde därvid frågan, örn anledningen var den att rationaliseringen
framkallat brist på arbete och detta nödgat till ökad utflyttning, eller
om icke tvärtom den ökade utflyttningen berodde på av dåligt ekonomiskt utbyte
framkallad rationalisering. Jag tror att herr Liedberg i det avseendet
kom till det resultatet, att härvidlag en växelverkan ägt rum. Det tror nog
jag också. Jag har aldrig ett ögonblick förutsatt, att det skulle råda brist på
arbete på landsbygden. En av våra mera kända nationalekonomer, som säkert
är känd även för herr Liedberg, då han nämligen är chef för det parti herr
Liedberg tillhör och för närvarande bekläder posten som chef för ecklesiastikdepartementet,
har bland annat diskuterat spörsmålet arbetstillgång och arbetsbrist
och därvid — naturligtvis, eftersom det gällde en rent vetenskaplig
avhandling —• kommit till det resultatet, att det aldrig kan bli tal om, att det
råder brist på arbete i ett samhälle, som skall leva på arbetets produkter. Däremot
kan det råda brist på arbete till en viss betalning eller på arbete, som
ger en viss avkastning. Det är naturligtvis en sådan brist på arbete, som föreligger
på landsbygden. Örn en människa vill nöja sig med den avkastning hon
kan få genom att skjuta sparvar, så får hon arbete i bela sitt liv, men hon kan
icke leva därpå. Det är emellertid icke sådant arbete människorna önska, herr
Liedberg, utan utkomst. Detta har landsbygden icke kunnat ge, och därför
har man flyttat från landsbygden. Det har varit en växelverkan. Utflyttningen
har tvingat till rationalisering. Det är fullkomligt riktigt som herr Liedberg
säde i sin långa utredning örn arbetets gränsproduktivitet: substitutionen
av maskiner för arbetskraft inträder alltid vid en viss höjning av arbetslönen

Andra hammarens protokoll 1944. Nr 16. 4

Nr 16.

Onsdagen den 3 maj 1944.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning m. m. (Forts.)
och vid en viss kostnad för maskinen. Den saken är klar, även om jag icke
kan, komma över till herr Liedbergs slutsats, att den lönenivå på landsbygden,
som skall kunna framkalla den önskade rationaliseringen, eller denna substitution
av maskiner för arbetskraft måste ligga på samma höjd som för industriarbetarna.
Såvitt jag förstår skulle det i stället innebära ett stillastående,
om icke arbetet vid industrien eller på andra områden gav en bättre utkomst
än arbetet på landsbygden, ty därigenom skulle ju dragningen från industrien
på lantbrukets arbetskraft upphöra eller i vart fall icke bli så stark. Därför
måste, i den mån lönenivåerna härvidlag skulle kunna inverka på en dylik
substitution, denna framkallas på grund av en lägre lönenivå på landsbygden
än inom industrien. Jag ber att få påpeka, att detta icke får tolkas som örn
jag ansåge att lönenivån skall vara lägre på landsbygden än i industrien; detta
anser jag icke alis, men vad jag vänder mig mot är själva det resonemang,
som motion,en nr 173 bygger på.

Herr Liedberg säger, att jag synes ha förfäktat den meningen, att en förbättrad
inkomst för jordbruket skulle förhindra en rationalisering. Det har
jag ieke^ gjort i och för sig; det är bara fråga örn hur denna förbättrade inkomst
skall erhållas. Det är ju nästan ett postulat — åtminstone borde det
vara det — för högerpartiet, att en företagares högsta uppgift är att maximera
inkomsten, d. v. s. vinsten. Men örn jordbrukarnas ekonomiska förhållanden
skola ordnas så att staten garanterar jordbrukarna ep viss höjd på inkomsten,
låt mig säga lika med industriarbetarnas, kan jag icke se var de incitament
skulle finnas, som skulle kunna få jordbrukarna att försöka ytterligare
höja inkomsten, förutsatt naturligtvis att icke staten samtidigt sade, att
den garanterar låt mig säga 3- ä 4 000 kronors inkomst men att, örn jordbrukarna
kunde höja sin inkomst därutöver, låt mig säga till 5-, 6- eller 7 000
kronor, detta på intet sätt skulle betyda, att staten ämnade beröva dem den
statssubvention, som tidigare garanterats. Jag fruktar att staten icke kan
ikläda sig ett sådant åtagande, och då upphör givetvis denna sporre till en
förbättring av produktiviteten. Det är denna konstruktion, som jag för mitt
vidkommande icke kan vara med om. Den strider ju för övrigt mot hela den
ekonomiska teori, som högern gjort till en av sina allra främsta uppgifter att
försvara. Man hör ju inom högerpartiet med särskild emfas framhållas, att
näringslivets framtid ligger just i friheten, som sporrar till oupphörlig expansion,
oupphörliga förbättringar och uppfinningar och mod att ta risker för
att man skall kunna erhålla de beräknade vinsterna.

Jag skall, herr talman, för att icke mitt anförande skall bli för långt, härutöver
endast tillägga ett par ord. Herr Thäpper framhöll önskvärdheten av
att landsbygdens kommuner bli sammansatta av både industri- och jordbruksområden.
Därom kan man kanske vara ense, om det nu är möjligt att åstadkomma
en sådan kommun. Jag tror emellertid att detta icke spelar så stor roll.
Illians egen hemkommun finns ju, som jag tror han nämnde i sitt anförande,
både industri och jordbruk. Industrien är emellertid — i huvudsak åtminstone —
koncentrerad till ett enda samhälle, som kanske rätt vad det är en vacker dag
blir stad. Flykten till städerna har ju under senare år i mycket stor utsträckning
bestått däri, att en landsbygdskommun förvandlats till stad. Så har skett
exempelvis med Fagersta, Karlskoga och Sandviken, som samtliga tidigare
vörö landsbygdskommuner. Men den omständigheten att ett samhälle till
vilket en industri är koncentrerad juridiskt sett tagit formen av en stad i stället
för en landsbygdskommun, en köping eller ett municipalsamhälle, har ingen
betydelse för de problem, som vi här diskutera. Den industri, som egentligen
skall spridas ut på landsbygden, kan knappast vara någon annan industri än
den, som utgör ett tillbehör till den egentliga näringskällan på landsbygden,

Onsdagen den 3 maj 1944.

Nr 16.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning rrv. m. (Forts.)
jordbruket. Det blir ett litet antal småhantverkare, som behövas för jordbrukets
utövare, men så snart den egentliga industri, som placerats på landsbygden,
expanderar, växer det upp ett litet samhälle, som snart blir municipalsamhälle
och efter ytterligare några år stad. Därmed ha vi hela problemet uppe igen.
Jag är fullkomligt på det klara med det obehag och de olägenheter, som kunna
följa med den alltjämt glesnande bebyggelsen på landsbygden; emellertid är
jag faktiskt icke i stånd att ge något recept däremot. Någonting kan naturligtvis
alltid göras, och örn icke grundvalen för den begärda utredningen hade
varit denna som jag sade motsägelsefulla och ologiska motion, skulle jag
icke haft så mycket att invända mot utskottets hemställan.

Slutligen vill jag till herr Thorell beträffande fördelarna av att bo i en stad
eller på landet endast säga, att det hela är beroende på ett rent subjektivt
värdeomdöme. Somliga människor tycka örn att bo på landet och andra i städerna.
Det ser ut som örn de flesta människorna skulle vilja bo i städerna, och
det kan ju hända att det erbjuder större fördelar än en bosättning på landsbygden.
Det är emellertid påtagligt, att man till och med inom jordbruket
skulle kunna organisera det hela så att de nuvarande olägenheterna och tråkigheterna
att bo på landet icke skulle behöva bli fullt så stora som de nu äro.
Den gamla idén örn bybebyggelsen Ilar här redan framförts. Det är en tanke,
som jag ganska länge välvt i mina spekulationer, och jag tror att herr Thorell
skall medge, att i en del av den socken, som man här talat om, gårdarna icke
behövde ligga spridda på ett så väldigt område som de för närvarande göra
och ändå skulle kunna skötas precis lika rationellt som förut.

Slutligen skulle jag, herr talman, med anledning av herr Fredbergs spekulationer
i fråga örn möjligheten för vårt jordbruk att göra vårt näringsliv mera
kon.junkturhärdigt vilja erinra örn, att under den sista krisen, alltså i början
på 30-talet, just jordbruket drabbades mycket hårt. Ja, man kan nog säga, att
en viss del av krisen drabbade just jordbruket. Nu tror jag nog att det är
riktigt som docent Lundberg yttrade i ett föredrag på industriveckan, nämligen
att vi sällan lia några hemmagjorda kriser. Kriserna komma mestadels till oss
via exportindustrierna. Men i den män jordbruket är en exportindustri kommer
detta bara att förstärka den kris, som kommer därigenom att de andra exportnäringarna
få svårigheter att kunna sälja det de ha att sälja. Detta bara förstärker
verkningarna vilket också faktiskt skedde under krisen i början av
1930-talet. Herr Liedberg kommer naturligtvis ihåg, att prisfallet aldrig varit
så starkt på jordbrukets produkter som då, vilket väl berodde på att krisen satte
in sina största verkningar just på jordbrukets område. De i det avseendet här
framförda skälen äro sålunda icke bäriga. De skäl, som föreligga för en höjning
av landsbygdens standard, äro av social karaktär. Jag kan hålla med högern
om att det finns vissa rättviseskäl, ehuru jag icke är lika lättsinnig som
högern att tala örn en rättvis bytesfördelning eller instämma i vad som sagts
i motionen. Frasen återfinns för övrigt i högerns centrala kvinnoråds yttrande
över denna. Det hela är som sagt en fråga örn sociala skäl. Men man skall icke
behandla dem så lättsinnigt som högern gjort i sin motion.

Herr talman! Det är just ur dessa synpnkter, som jag icke kan biträda utskott
(ds hemställan.

Herr Liedberg erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Det förefaller mig som örn herr Severin, när han replikerar, har en
benägenhet att framföra självklara saker, som alla kunna vara överens örn. Det
är sålunda självklart, att det alltid finns arbete, örn man kan komma överens
örn lönen. Det trodde jag herr Severin förstod, att vi kände till förut, utan
att lian behövde tala örn det här. Vidare sade herr Severin, att dragningen upp -

Nr 16.

Onsdagen den 3 maj 1944.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning m. m. (Forts.)
hör vid lika lön för landsbygd som för stad och samhälle, och då behövs det
lägre lön för att hålla dragningen i gång. Om jag fattade hans resonemang
rätt, var det enligt hans mening alltså riktigt med en dragning. Men sedan
sade herr Severin, att han icke önskar lägre lön på landsbygden. Hur man
skall få detta att rimma och icke finna detta motsägelsefullt förstår jag icke
riktigt. Sedan uttalade herr Severin vissa farhågor för att staten skulle garantera
en viss lönehöjd. Örn staten medverkar till att åstadkomma en viss prisnivå
och skapa förutsättningar för viss arbetslön, vilket incitament finns
det då för en rationalisering, undrade han. Som svar vill jag framhålla, att arbetslönen
utgör en förutsättning för att skapa en viss rationalisering. I stort
sett bygga båda på balans mellan inkomster och utgifter. Finns det då icke
något incitament för rationaliseringen? Jo, först och främst finnes det det incitament
som består i knapphet på arbetskraft. För det andra finns det val alltid
det incitament, som består i att människor gärna vilja uppnå något mer än
timlönen åt sig. Så det tror jag icke man behöver bekymra sig om. — Herr
Severin ville anföra den senaste krisen som bevis för hur litet jordbruket hade
att betyda som konjunkturutjämnande faktor. Örn jordbruket hade haft en annan
ekonomisk struktur eller en annan ekonomisk bärkraft, alltså en annan
köpkraft, tror icke herr Severin, att krisen här i landet hade lättare avtrubbats
i så fall? Det är jag övertygad örn!

Herr Thorell, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Till herr Severin vill jag ge det rådet, att han icke fördjupar sig
mera i debatten, ty då kommer det mer och mer fram, hur litet han vet i frågan.
När han sade, att vi skola koncentrera gårdarna litet mera samman är han
hundra år efter sin tid. Vi hade för hundra år sedan det så ställt, att gårdarna
lago i byalag, men våra förfäder kommo underfund med att det var opraktiskt
med ägorna insprängda bland skogpartier, och därför lade de gårdarna, där
den odlade jorden fanns, för att få ägorna så mycket som möjligt samläde. Det
är en sak som vi sätta mycket stort värde på, särskilt nu med hänsyn till gällande
kortare arbetstid och rådande brist på arbetskraft. Det är absolut nödvändigt
att ha allting så nära och så bekvämt som möjligt och att lia så kort
väg som möjligt vid olika arbetens utförande. Det är sålunda en mycket dålig
rekommendation herr Severin kommer med.

Herr Thäpper erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag vill gentemot herr Severin säga, att till grund för utskottets
utlåtande ligger icke bara motionen II: 173 utan även en annan motion. Vi ha
inom utskottet kommit till den uppfattningen, att det finns vissa problem på
landsbygden, som vi måste taga hänsyn till vare sig vi vilja eller icke. Dessa
saker äro så pass viktiga, att vi försökt komma fram till ett enhälligt utskottsutlåtande,
och det ha vi ju också lyckats med. Vi ha således icke kunnat motsätta
oss förslaget att samordna de utredningar som pågått. Det är vad utskottet
kommit till. Vi ha icke tagit ställning till prisregleringsförslaget, som framlägges
i motionen nr 173. När herr Severin talar örn landsbygden måste jag
säga, att det ser ut, som örn han trodde, att endast jordbrukare skulle bo där.
Även andra bo ju dock där. Det är ofta så att när en stockholmare talar örn
landsbygden menar han hela Sverige i övrigt. Jag kan icke frigöra mig från
att något av detta går igen hos herr Severin. Beträffande min hemort är det icke
riktigt, att vi lia koncentrerat industrien till bara en plats. Vi ha åtminstone två
samhällen med industrier. Vi lia varit så pass förutseende, att vi icke ha gått
den extrema väg, som herr Severin rekommenderade, att koncentrera industrien
till bara ett tättbebyggt samhälle.

Onsdagen den 3 maj 1944.

Nr 16.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning m. m. (Forts.)

Herr Severin i Stockholm, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! Jag skall bara be att få meddela herr Thorell,
att jag mycket väl känner till storskiftet för ett hundratal år sedan. Med anledning
av hans tal örn min okunnighet om den saken och att jag skulle ha stannat
för långt bort i tiden vill jag ifrågasätta, örn det icke i stället gäller herr
Thorell. Han stannade vid laga skiftet, som för övrigt började i min egen hemprovins.
Men t. o. m. mycket framstående jordbruksteoretiker -— jag hänvisar
till professor Oswald — ha för sitt vidkommande åtminstone i princip uttalat
sig för återvändande till bybebyggelsen i viss omfattning. Och här i riksdagen
har man beviljat medel för åstadkommande av centralisering av åtminstone ladugårdsskötsel^
och jag förmodar, att även herr Thorell varit med örn att rösta
för de 90 000 kronor, som beviljades för den saken.

Härpå anförde

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag tackade tydligen något för
tidigt för den samstämmigdiet, som kommit till uttryck i utlåtandet, Det har
visat sig, att den icke var så fullständig.

Det är två yttranden, som gjort, att jag, herr talman, känt mig föranlåten att
återkomma. Det ena var av herr Hansson i Skediga, som vände sig mot en liten
passus i högermotionen, där det talas örn att man skall taga hänsyn till angelägenhetsgraden
av olika åtgärder samt till våra finansiella resurser. Det där
talet om våra finansiella resurser tydde herr Hansson i Skediga på det sättet,
att det betydde, att motionärerna icke ville, att några ågärder i motionens syfte
skulle vidtagas. Örn det varit av en man, som saknat all kontakt med ekonomiska
realiteter, skulle jag förstått ett sådant uttalande. Däremot har jag mycket
svårt att förstå, hur en erfaren och klok jordbrukare som herr Hansson i
Skediga, som förmodligen hela sitt liv sysslat med ekonomiska spörsmål, kunnat
göra ett sådant uttalande. Oavsett hur det står i motionen måste vi ju helt
enkelt taga hänsyn till den ekonomiska verkligheten, och örn vi vilja åstadkomma
något måste vi gradera efter den angelägenhetsgrad vid finna riktigast.

Vidare var det ett uttryck av herr Severin — som ju genom sitt anförande har
föranlett en hel del av den debatt, som här har förekommit — som uppkallade
mig. Det var herr Severins uttryck att högerns motion var reaktionär. Han
gick så långt, att han, örn jag fattade honom rätt, uttryckte sig så, att det var
länge sedan en så reaktionär motion väckts här i kammaren. Jag skulle vara
förfärligt tacksam, örn herr Severin velat utveckla sin uppfattning på den punkten
ännu mera och betydligt fullständigare än han här gjorde. Jag skulle kunna
tänka mig, att herr Severin med sitt omdöme örn högerns motion ville säga, att
den var utvecklingsfientlig, alltså var sådan, att ett beaktande av däri anförda
synpunkter skulle kunna hindra en riktig utveckling. En sådan tolkning
är, måste jag säga, fullständigt felaktig. Vi eftersträva nämligen raka motsatsen.

Hurudan har utvecklingen varit här i landet? Under 1800-talets sista del
hade vi under rätt lång tid mycket bekymmersamt i detta land. Vi hade svårt
att försörja de uppväxande barnkullarna i torparstugorna på landsbygden.
Man fick där föra ett hårt liv. Jag kan instämma med herr Andersson i Löbbo,
när han talade om att det var ett liv som proletärer. Följden av detta blev en
väldig emigration, då en mycket betydande del av Sveriges kanske mest livskraftiga
ungdom drog över till Amerika. Så kom 1900-talet och den tid, då
den svenska industrien bröt igenom och kunde skapa arbetstillfällen här i landet.
Ingen från vårt håll, tror jag mig våga säga, har ansett en sådan utveck -

Nr 16.

Onsdagen den 3 maj 1944.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning m. m. (Forts.)
ling vara skadlig eller olämplig. Den medförde, att många människor fingo
en bättre levnadsstandard, och för .jordbrukets del betydde det. att det växte
fram en konsumentgrupp, en välbetald arbetargrupp, som kunde konsumera
vad jordbruket producerade. Den utvecklingen hade vi icke något emot, men
nu, herr Severin, har det gått så långt, att denna människoström, som gått
och går från landsbygden till städerna, har tagit en sådant fart och fortsätter
med en sådant kraft, att landsbygden nu börjar på att bli alltför uttunnad.
Vi få nu göra oss frågan örn det icke är riktigare och mera i överensstämmelse
med en sund utveckling att se till att människorna bli kvar i bygden och trivas
där och ge den liv.

Herr Severin frågade: »Varför är det bättre, att människorna leva på landsbygden?»
Jag skulle vilja ställa ett par motfrågor till herr Severin. »Anser
icke herr Severin, att vi behöva ett jordbruk, och anser icke herr Severin, att
det svenska skogsbruket är av mycket stor betydelse?» Skola vi kunna driva
dessa mycket väsentliga näringar, behöva vi också människor på landsbygden.
I en kristid som denna, när svenska folkets intressen i så hög grad äro knutna
till försörjningsmöjligheterna och när vi lia stått inför risken att bli avstängda
utifrån, då måste vi väl ändå vara överens örn att vi vilja lia ett jordbruk
här i landet av en sådan omfattning, att vi även under avstängning kunna
garantera svenska folket en någorlunda dräglig försörjning. Vad skogsbruket
betyder, vet jag, att herr Severin, som ju är intresserad av nationalekonomi,
mycket väl känner till. Jag menar alltså, att när motionen här tager till utgångspunkt,
att vi skola göra landsbygden trivsammare ur beboelsesynpunkt
och att människorna där skola beredas en bättre livsföring, betyder icke detta,
att varje liten stuga, som ligger avlägset uppe vid en skogskant eller på annat
sätt illa till, skall bibehållas. Det betyder helt enkelt, att vi skola söka bereda
dessa människor goda bostäder och ett ordentligt arbete inom landsbygdens
räjong, så att de icke ovillkorligen skola nödgas fortsätta, tills de nå industriorten
eller storstaden för att komma i åtnjutande av dessa förmåner. Tillsammans
med de kommunala myndigheterna bör man söka se till att dessa människor
kunna få byggnadsplatser utefter de vägleder, som gå genom bygden.
Där böra de kunna få anknytning till det elektriska belysningsnätet, och där
kunna de ha tillgång till goda kommunikationer och överhuvud taget kunna
få en livsföring, som icke alltför mycket avviker ifrån vad de flesta människor
ha här i landet. Komma vi sedan till frågan örn arbetstillfällena, så har det ju
stor betydelse vilka ekonomiska möjligheter jordbruket kan erbjuda, men det
är också av vikt, att andra näringar kunna komma till på landsbygden. Herr
Thäpper och jag ha på den punkten en ganska likartad uppfattning, och det
beror väl i hög grad på att vi bo i samma kommun och att vi också gemensamt
ha försökt finna utvecklingsformer för denna kommun. Det är icke så, herr
Severin, att människorna i denna kommun äro enbart starkt koncentrerade till
ett industrisamhälle och att det sedan råder en mycket stark uttunning däromkring.
När det var fråga om att finna lämpliga förvaltningsformer för kommunen,
gjorde vi en undersökning och funno vilken betydande del av industriens
folk, som återfanns inom, som vi kalla det, landsbygdsdistriktet. Därigenom
har där bibehållits en större befolkningstäthet, och vi ha haft helt andra
förutsättningar än många andra orter att kunna bereda människor vissa fördelar.

Sedan talade herr Severin örn att här vore fråga örn att söka garantera jordbrukarna
och jordbrukets folk en viss inkomst, vilket skulle förhindra en rationalisering,
och överhuvud stred mot den uppfattning, som högern brukar göra
till sin. Herr Liedberg har tidigare replikerat på den punkten. Jag skulle
bara vilja be herr Severin att i någon mån begrunda en del uttalanden, som

Onsdagen den 3 maj 1944.

Nr 16.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning ni. m. (Ports.)
herr Sköld gjort, när han i två offentliga tal ute i landet skisserat ett jordbruksprogram.
Av detta framgår, att han -— i stället för att som vi rekommendera
åstadkomma ett rimligt prisläge — förordade, att man skulle gå rena
subventionsvägen. Man skulle ge de jordbrukare, som man önskade skulle vidtaga
vissa rationaliseringsarbeten, ett lämpligt statsbidrag och på det sättet
få vederbörande intresserade av att göra detta. Jag frågar: vilken grupp blir
det då som i första hand kan bli i tillfälle att få del av dessa anslag? Jo, förmodligen
just de, som ha gjort de minsta ansträngningarna, de som lia skött
sina jordbruk på det minst effektiva och minst ekonomiskt kloka sättet, med
ett ord de, som i en eller annan form äro försumliga. De komma först och
främst att få åtnjuta statens bidrag. Är detta riktigt och rimligt och kommer
det att främja verkliga ansträngningar från jordbrukarnas sida?

Tanken, som går igenom denna motion, är ju den att genom ett rikare förgrenat
näringsliv och genom att jordbruket får en god bärighet skola vi bygga
ett samhälle som är bättre avbalanserat och som är mindre känsligt för konjunkturer.
Jag tror icke, att det med fog ifrån något håll kunnat bestridas,
att en sådan tanke är riktig. Vi mena, att det i många fall icke går att åstadkomma
detta, utan att man ifrån statens sida ger vissa impulser. Det betyder
icke detsamma som att man ständigt kommer och erbjuder statsbidrag eller
något liknande. Det betyder, att man både när det gäller lagstiftning och sociala
anordningar av olika slag samt vid uppgörande av ekonomiska planer ständigt
har i sikte, att landsbygden skall främjas och icke betraktas som något,
som kan komma i andra hand.

Med detta, herr talman, har jag, så som jag ser det, skildrat förhållandena,
och jag vore tacksam att från herr Severin få veta örn han alltjämt anser att
motionen är reaktionär.

Herr Hansson i Skediga erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Herr Skoglund funderade över att jag hade den inställning,
som jag gav uttryck åt i mitt förra anförande. Jag skulle vilja fråga:
Hur kan man få någon annan inställning? När vi begärde bättre postförbindelser
framhölls det från hans parti, att statens finanser icke tålde det, och när
det var fråga örn telefonförbindelserna var det också samma tal. Likaså skulle
finansiella skäl vara avgörande, när det gällde anslag till förbättrade bostäder
på landsbygden. Jag befarade därför, att när högern hade detta gamla tal örn
det finansiella läget med i slutklämmen av sin motion, skulle högern kanske
trösta sig med att finansiella skäl även denna gång skulle bli avgörande. I
någon mån förefaller även motionens kläm ge belägg för denna uppfattning.

Herr Severin i Stockholm, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, anförde: Herr talman! Direkt uppfordrad av herr Skoglund får jag
väl svara, varför jag anser motionen reaktionär. Anledningen är helt enkelt
motionens enligt min uppfattning motsägelsefulla uppbyggnad av hjälpen till
landsbygden. Ingen sorn läser motionen nr 173 kan nämligen få någon annan
uppfattning än att meningen är, att staten genom fiskaliska åtgärder skall
garantera landsbygdens befolkning en inkomst, som kan anses skälig. Eftersom
det n,u ligger i sakens natur — jag har sagt det ett. pär gånger — att
man icke kan förutsätta, att denna garanti skulle bli orubbad, oberoende av
hur inkomsterna, stiga, måste varje direkt incitament till en inkoms (höjning
försvinna. Det är precis samma förhållande som vid ackordsarbete inom industrien.
Ackordsarbetet tillämpas för att sporra arbetarna. Örn en arbetare vet,
att efter varje ökning av hans inkomst utöver t. ex. ett. par kronor i timmen

Nr 16.

Onsdagen den 3 maj 1944.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning m. m. (Forts.)
följer en motsvarande sänkning av ackordspriset, upphör hans lust att driva
upp arbetsintensiteten. Jag är alldeles säker på att varenda en av herr Skoglunds
partikamrater bland företagarna skall instämma med mig häri. Varför
skulle då inte samma förhållande råda inom jordbruket?

Härefter yttrade:

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Under den långa debatt, som förekommit
i det ärende vi nu behandla, ha ju många olika meningar framkommit.
Det är ganska naturligt, att så är fallet. Vad som trots allt kvarstår som en
ljuspunkt i detta sammanhang är det positiva intresse, som lagts i dagen att
göra någonting för att minska avflyttningen från landsbygden. Det är den
verkliga behållningen av dagens debatt, trots alla nyanser, som där kommit
till synes.

Herr Severin sade i sitt första anförande, att trots att landsbygden avfolkats
i så stor utsträckning som varit fallet, hade det svenska jordbrukets produktion
ökats. Men, herr Severin, till detta har val inte avfolkningen medverkat,
^utan det beror väl på många andra orsaker. Skulle man tolka ett sådant
påstående efter bokstaven, och fullfölja tankegången, skulle det bli desto
större skördar ju mindre folk det vore kvar på landsbygden.

Herr Severin ifrågasatte i sin replik, att vi jordbrukare skulle vilja, att
staten skulle garantera en viss inkomst åt jordbrukarna. Jag tror att ingen
jordbrukare vill att staten skall göra detta. Men försåvitt det verkligen förefinnes
ett intresse av att det skall finnas ett jordbruk i detta land, undrar
jag ända, örn det icke är synnerligen angeläget, att sådana möjligheter skapas,
att en jordbruksdrift överhuvud taget kan existera. Det är önskemålet att sådana
möjligheter och villkor komma till stånd för jordbruket, att folket stannar
kvar ute på landsbygden för att fylla sin uppgift i jordbruksproduktionen
och därmed i livsmedelsproduktionen, som ligger bakom de uttalanden, som
gjorts i detta sammanhang.

Det föreligger för övrigt alltjämt en avsevärd skillnad mellan de inkomster,
som arbetarna inom det svenska jordbruket åtnjuta, och dem som gälla
inom andra yrken. Det finnes därför ingen anledning att beklaga sig över
att en utveckling försiggått, som minskat den klyfta i lönehänseende, som
förefinnes. mellan jordbrukets arbetare och andra arbetargrupper. Det är en
sak som jag tycker herr Severin borde vara intresserad av, försåvitt man
överhuvud taget vill skapa rättvisa åt olika grupper i samhället.

Herr Andersson i Tungelsta var inne på de svåra förhållanden, som rådde
i torparstugorna för trettio—fyrtio år sedan — en sak som även berördes av
herr Skoglund — och framhöll, att den förändring till bättre levnads- och
arbetsförhållanden som skett varit naturlig och berättigad. Ingen bestrider
den saken. Det är alldeles uppenbart, att förhållandena för ännu längre tid
tillbaka voro sådana, att det helt enkelt var nödvändigt att en förändring kom
till stand. Jag kunde emellertid inte riktigt få klarhet i örn herr Andersson i
Tungelsta även finner den avfolkning av landsbygden, som alltjämt pågår,
vara berättigad. I inner han det, tycker jag att det ur hans synpunkt är alldeles
onödigt med någon utredning. Hail borde då enligt min mening närmast
instämma med herr Severin, som anser att ingenting bör göras på den här
punkten. Jag förmodar emellertid, att herr Andersson ändock knöt sin reflexion
till förhållandena för trettio—fyrtio år sedan. Det har dock hänt mycket sedan
dess, och nu tror jag att det är anledning att verkligen intressera sig för
att en ändring på denna punkt kommer till stånd.

Herr Andersson i Tungelsta framhöll också som sin uppfattning, att det

Onsdagen den 3 maj 1944.

Nr 16.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning m. m. (Forts.)
inte alls var så dåligt beställt med intresset för jordbruket, och påpekade, hur
flitigt ansökningar inflyta när det gäller arrendeegnahem. Jag är rätt väl
insatt i denna fråga på grund av att jag i flera år suttit med i statens jordnämnd
och haft att handlägga ansökningar örn arrendeegnahemslån. När det
gäller arrendeegnahemmen, aro vi emellertid inne på ett område, som utgör en
verklig ljuspunkt i det allmännas hjälpverksamhet och där man kan säga, att
staten har gjort en verklig insats för att bringa hjälp åt det svenska jordbruket.
Många ha fått ett verkligt effektivt bistånd att skaffa sig ett sådant
jordbruk, och de äro verkligen glada över den hjälpen. De allra flesta lia lyckats
väl på sina arrendeegnahem, men detta är i och för sig intet bevis för
att intresset för svenskt jordbruk har ökats på sista tiden.

När herr Andersson berörde egnahemsstyrelsen, kom jag i detta sammanhang
att tänka på vissa erfarenheter som vi gjorde när vi inom Kronobergs
läns egnahemsnämnd voro på resa för att inspektera egnahemmen inom länet.
Vi påträffade t. ex. på ett ställe en duktig och arbetsvillig ung man. som såg
väl örn sitt egna hem. Hans gamla mor svarade för hans hushåll. Hon var
mycket ledsen över att hennes krafter sinade dag för dag, och hon uttryckte
sina bekymmer med orden: »Nu finns det väl ingen möjlighet för pojken att
kunna lia kvar jordbruket, därför att det inte finns några kvinnor i nejden.
Han har ingen möjlighet att gifta sig.» Det var verkligen en ganska tragisk
upplevelse, och liknande erfarenheter gjorde vi på. det ena stället efter det
andra. Vi frågade vid ett tillfälle skämtsamt en. jordbrukare, som tidigare
varit sjöman, men kommit hem och övertagit sitt fädernehem, huruvida han
inte tänkt på att gifta sig. Han svarade, att det hade han tänkt på många
gånger men att han misslyckats beroende på frånvaron av kvinnor i den bygden.
Vi ha här att göra med en så pass allvarlig företeelse, att vi icke kunna
se bort från densamma utan verkligen böra tillse att något åtgöres för att avhjälpa
olägenheterna på detta område.

När jag hade ordet sist yttrade jag mig inte örn rationaliseringen, ett ämne
som de allra flesta talare i debatten varit inne på. Jag skulle vilja säga till
dem som tro, att vi från bondeförbundets sida äro rädda för rationaliseringen,
att så ingalunda är fallet. Vi äro fullt på det klara med att den är ett led i en
normal utveckling och att den kan medföra väsentliga förbättringar för jordbrukets
vidkommande. Det är självklart, att vi inom jordbruket skola söka
tillgodogöra oss alla nyttiga rön och på det sättet rationalisera jordbruksdriften.
Vi hysa emellertid ingen övertro på rationaliseringen och dess verkningar.
Örn man skulle rent teoretiskt och skrivbordsmässigt ta en överblick
över och närmare analysera möjligheterna att genomföra en verklig rationalisering,
tror jag man skulle komma till den slutsatsen, att det på slättbygden
är möjligt att åstadkomma en rationalisering, därest man har nödvändiga
materiella resurser till sitt förfogande och nödvändiga lagstiftningsåtgärder
att falla tillbaka på, så att man kan exploatera jord o. s. v. Då kan man stycka
upp jordarealen i lämpliga brukningsdelar. Har man gott om pengar kan man
flytta husen, så att de ligga väl till med hänsyn till jordbrukets arrondering,
och på det sättet skapa ett s. k. bärkraftigt jordbruk. När det emellertid gäller
de skogiga delarna av vårt land, hålla de teoretiska rationaliseringsplanerna
icke längre. Där ligga nämligen gårdarna och åkerlapparna spridda, och det
går inte att sammanföra dem. Ja, sådana jordbruk skola läggas ner, säger
man. Det blir i så fall många jordbruk i detta land, som skulle upphöra.

Herr Skoglund beriirdo skogsbruket i sitt anförande, och jag tror även för
min del att det är nödvändigt att i samband med jordbruket även tänka på
skogsbruket. Ty det är väl ändå på det sättet, att skogsbruket är beroende
av jordbruket. Även örn jordbruket i och för sig är tillräckligt bärkraftigt.,

Nr 16.

Onsdagen den 3 maj 1944.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning rn. m. (Forts.)
så kail under vissa förhållanden ett samarbete mellan skogsbruk och jordbruk
erbjuda den bästa möjliga lösningen. Denna samverkan kan exempelvis ta sig
uttryck i att jordbruket levererar foder åt dragarna och den nödvändiga arbetskraften
i skogarna. Dessa tillgångar skulle givetvis komma att förspillas, därest
nian skulle rationalisera bort jordbruksdriften från gårdarna. Gör nian det, får
man väl låta husen stå kvar och låta dem bli skogsarbetarkojor i stället för
de egnahem och småjordbruk, som förut funnos i de trakter det gäller.

Det kan måhända tyckas, att jag har en viss förkärlek just för egnahemsidén,
som var så oerhört modern låt oss säga för 40 år tillbaka. Jag föll på den
tiden offer för egnahemsromantiken, sökte och fick ett egnahemslån. Visst
har det varit arbetsamt att ro saken i land, men, mina damer och herrar, jag
är inte säker på att jag skulle vilja byta ut mitt arbetsområde mot något annat
trots svårigheterna. Vi småbrukare varken vilja eller kunna enbart stödja
oss på priserna på jordbrukets produkter, då det gäller att bära upp försörjningsbördan
för en familj. Vi måste därvid även bygga på en viss kombination
av arbetet, och därför är det så värdefullt, att ökade arbetsuppgifter och arbetsinkomster
kunna skapas för de spridda småbruken i detta land. Jag tror att
den bofasta befolkningen på dessa representerar icke blott ett stort nationellt
utan även ett stort socialt värde och att vi därför böra vara litet försiktiga,
innan vi så att säga med slagord rationalisera bort alla dessa människor. Det
är dylika svårigheter man möter, när man tänker sig att genomföra en rationalisering,
och de spela en väsentlig roll för oss, som icke hysa samma övertro
på rationaliseringens välsignelser som de, som ständigt föra detta ord på läpparna.

Herr talman! Jag hade inte tänkt att beröra frågan örn jordbrukets rationalisering,
men eftersom just denna fråga varit föremål för så mycket diskussion
i denna debatt, har jag ansett mig böra framföra mina synpunkter på detta
problem, som säkerligen inte är så enkelt att lösa. En rationalisering kräver
icke blott lång tid, det är även så vitt jag förstår ur nationell, social och politisk
synpunkt mycket oklokt att driva en sådan för långt. Det är som jag framhållit
endast inom vissa begränsade områden vi kunna genomföra en rationalisering,
som kommer att medföra de resultat, som dess förespråkare här åsyfta.

Man har med anledning av mitt yrkande i början av debatten framhållit,
att tillräckliga skäl icke skulle föreligga för en sådan ändring i motiveringen,
som jag föreslagit. Man har tolkat denna på ett sådant sätt, att mitt ändringsförslag
skulle vara obehövligt. Jag skulle för min del vara mycket glad örn
jag kunde hysa samma uppfattning om innebörden av den passus i motiveringen,
som jag vill ha utbytt. Jag har emellertid ännu inte under debatten
blivit övertygad örn att jag på den punkten har fel, ty jag känner igen de
uttryck som användas från annat sammanhang och är därför misstänksam
mot dem. Örn jag har fel på den punkten, skulle ingen vara gladare än jag åt
detta. Jag har emellertid, herr talman, inte blivit övertygad om att så är
förhållandet, och därför vidhåller jag mitt yrkande om bifall till utskottets
hemställan med den ändring i motiveringen, som jag tidigare föreslagit.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Herr Svensson i Grönvik frågade
mig örn jag ansåg, att vi nu skulle ha kommit därhän, att flykten från landsbygden
och då närmast minskningen av antalet självständiga jordbruk borde
upphöra. Jag vill därtill svara, att om man vill se på denna fråga som den verkligen
ter sig, tror jag att man har all anledning att säga sig, att vi ännu inte
kommit därhän, att alla de brukningsdelar, som för närvarande finnas på
landsbygden, rimligtvis också böra bibehållas.

När det blir fråga om en rationalisering av det mindre jordbruket kommer

Onsdagen den 3 maj 1944.

Nr 16.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning m. m. (Forts.)
man säkerligen, att finna, att man i vissa fall — exempelvis när en jordbrukare
upphör med sitt jordbruk och detta blir till salu — bör överväga, om
inte fortsättandet av detta jordbruk bör förhindras och detsamma lämpligen
bör sammanslås med ett annat jordbruk för att man på det sättet skall skapa en
brukningsdel, som erbjuder förutsättningar för en rimlig försörjning av en
familj. Detta övervägande bör då tillkomma ett organ, som bör få till uppgift
att hjälpa till med och övervaka denna rationalisering. Jag tror att det finns
anledning att undersöka de möjligheter till rationalisering av det mindre jordbruket
som genom sådana åtgärder kan åstadkommas.

Herr Svensson i Grönvik erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Begränsar man rationaliseringens uppgift till det av
herr Andersson i Tungelsta nyss angivna området, äro han och jag överens.
Det är en uppgift som bör ägnas mycket stor uppmärksamhet. I varje fall
ha vi försökt att göra detta inom egnahemsnämnden i Kronobergs län. Där
sådana motiv föreligga, som herr Andersson i Tungelsta nyss anförde, taga
vi under allvarligt övervägande, huruvida man inte kan sammanföra olika
jordbruk för att på så sätt skapa bättre brukningsdelar. På den punkten föreligger
alltså ingen meningsskiljaktighet.

Herr Andersson i Tungelsta, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! Jag menade inte, att vi skulle begränsa
rationaliseringen till att avse endast en sådan verksamhet, som herr Svensson
åsyftade, men ett sådant tillvägagångssätt bör givetvis vara ett led i denna
rationalisering. Man kan emellertid även tänka sig en del andra åtgärder, exempelvis
att man ökar jordarealen för redan befintliga jordbruk och hjälper dem
att få bättre brukningsförhållanden, t. ex. genom att vidtaga grundförbättringar
och genom ordnande av lämpligare ekonomibyggnader.

Härpå anförde

Herr Barnekow: Herr talman! Det sades nyss av någon talare, att debatten
i dag i denna fråga inte blivit så samstämmig, som han från början hade hoppats.
Jag tror att detta yttrande var betydligt överdrivet och att det finns
anledning att pruta åtskilligt på detsamma. Jag får för min del lov att säga,
att jag tycker att debatten har varit synnerligen glädjande, inte därför att man
från alla partiers sida varit så jordbruksvänlig — det hade väl ingen trott
annat ett valår som i år — utan därför att talare från olika håll under debatten
lia modifierat en del uttalanden, som tidigare framförts i pressen och för
övrigt litet varstans under det senaste året. Jag skall annars vara den förste
att erkänna, att alla talare varit jordbruksvänliga, men det förefaller som örn
många av talarna ansett, att det funnits ett lysande undantag, nämligen herr
Severin. Han har också fått så mycket påskrivet från olika håll, att det kanske
är onödigt att lägga lök på laxen.

Jag skall emellertid be att få replikera herr Severin på en enda punkt. Han
yttrade i sitt första anförande, att ökade inkomster för jordbruket inte blott
skulle hindra rationaliseringen utan även rent av skulle åstadkomma en tunga
för jordbruket genom att jordbruksfastigheternas värde skulle stiga i förhållande
till den ökade inkomsten. Jordbrukarna skulle alltså inte få någonting
med av denna ökade inkomst. Det låter givetvis säga sig, att fastighetsvärdena
stiga med ökade inkomster. I år har kanske denna företeelse i många fall medfört,
att jordbruk, som varit till salu, icke hamnat hos jordbrukare, som sinsemellan
tävlat örn att köpa jordbruket i fråga, utan hos en del herrar från sta -

Nr 16.

Onsdagen den 3 maj 1944.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning m. m. (Forts.)
den, som haft stora inkomster och velat förskaffa sig ett jordbruk. — Jordbrukarna
rå emellertid inte för att de inte kunna vara med och tävla när det
gäller dylika köp och betala de priser, som det därvid varit frågan om.

_ Men även i övrigt undrar jag örn herr Severin hade rätt. Han använde ordet
»jordromantik» i sitt anförande. Jag får för min del säga, att hans eget uttalande
närmast gav intryck av en viss jordromantik. När han talade örn ökningen
av fastigheternas värde, tänkte han då på vad det är som ökat? Herr
Severin tror väl inte, att det egentligen finns något jordvärde? Vi lia i Kristianstads
län gjort ett försök för att utröna hur därmed förhöll sig. Detta försök
gjordes för många år sedan, innan priserna på jordbruket gått upp så mycket
som nu. Vi köpte då en förstklassig odlingsmark — vi fingo den mycket
billigt — och vi byggde och odlade på den. Är det någon av herrarna, som
verkligen känner till förhållandena, som tror, att vi fingo igen de pengar, som
vi lagt ner? Nej, det är byggnaderna, som stigit i pris, och det är odlingskostnader,
dräneringskostnader o. s. v. som ökat. Jag kan förstå herr Severins
tanke, att denna stegring av fastighetsvärdet kommer, när jordbrukarna få
bättre betalt. Men är det inte i stället så, att jordbrukarna inte kunnat förränta
verkliga byggnadskostnader och verkliga odlingskostnader, men att man kan
vänta, att de skola lyckas i någon mån förränta dem, när priserna på jordbrukets
produkter bli någorlunda tillfredsställande och alltså jordbrukets
inkomster bli någorlunda goda? Men emedan det är dyrt att uppföra nya byggnader,
är det klart att de gamla byggnaderna även i viss mån stiga i värde —
det kan inte undvikas. Så är väl delvis förhållandet även i staden. Om en
nybyggnad stiger i pris, undrar jag örn inte även det gamla huset, örn det är
av god beskaffenhet, ökar i värde. Jag skulle tro att så varit fallet hittills.

Jag nämnde i början av mitt anförande, att jag var glad åt den debatt, som
förts här i dag i detta ämne, därför att man fått deklarera sina synpunkter från
två olika håll. Låt oss nu dra ut konsekvenserna av vad som yttrats litet längre
än vad man egentligen bör göra. Jag skall drista mig att i detta avseende gå
litet längre än vad någon annan talare i debatten gjort. Här har ibland från ena
hållet sagts, att det allena saliggörande är de höga priserna — örn priserna höjas,
skola jordbrukarna klara sig. Vidare säger man: här skall rationaliseras.
Från det andra hållet heter det: en prishöjning är intet medel att komma till
rätta med svårigheterna; priserna spela ingen roll. Låt staten betala rationaliseringskostnaderna.
Låt oss slå ihop jordbruken eller dela upp dem, vilket man
vill. Det är den enda väg, som är möjlig att gå. Jag säger ännu en gång, att
jag tror inte att någon av de här närvarande velat stå för någon av dessa ytterligheter.
Fakkim kvarstår emellertid, att ingen, som lutat åt det ena eller andra
hållet, absolut hållit på sin mening utan varit villig till sammanjämkningar. Här
har exempelvis sagts av herr Liedberg och av herrar från bondeförbundet: visst
vilja vi ha tillfredsställande priser, men vi vilja absolut deklarera, att jordbruket
måste rationaliseras i många avseenden för att bli billigare i drift. Från
det andra hållet påpekade herr Andersson i Löbbo en sak, som står klar för
mig men som det ändå var roligt att höra en så erfaren man som han säga, nämligen
att en rationalisering i form av en sammanslagning av jordbruken, alltså
en rationalisering blott i avseende på storleken, icke är den enda rationalisering
vi vilja ha och att det icke bör vara det enda hjälpmedel vi böra ha till
vårt förfogande. Sådana uttalanden visa, att meningarna ändå jämkat sig
samman.

Vad beträffar den jordfördelning, som herr Andersson i Löbbo talade om och
beträffande vilken jag i huvudsak instämmer med honom, kan det dock icke
hjälpas — det får stå helt och hållet för min egen räkning — att jag på en
punkt blir en smula kättersk. Jag har deltagit i arbetet inom egnahemsrörelsen

Onsdagen den 3 maj 1944.

Nr 16.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning m. m. (Forts.)
sedan dennas början. Hur många misstag lia vi inte där gjort oss skyldiga till
under de tider som gått! Herrarna kanske säga, att vi inte begrepo bättre, men
vi få kanske vara försiktiga, så att man inte om 20 år kommer ock säger örn
oss, som nu handlägga dessa ting, att herrarna begrepo inte heller bättre. Vi
trodde i egnahemsrörelsens barndom, att 6 000 kronors belåningsvärde var någonting
storartat, att det var den riktiga storleken och att vi funnit de vises
sten. Vi trodde att det var ett värde, som skulle stå sig i alla tider. Nu lia vi
den uppfattningen, att detta är någonting fullständigt oriktigt. Vi lia på sista
tiden fått — jag skulle vilja kalla det ett slagord, som heter familjejordbruk,
och nu anses sådana vara det allena saliggörande. Jag har under de senare åren
medverkat till att skapa sådana familjejordbruk i den utsträckning, som varit
möjlig utan att träda vare sig andra jordbrukares rätt för nära eller bryta mot
de ekonomiska principerna. Jag säger emellertid: örn vi i denna stund skulle
kunna skapa örn alla Sveriges jordbruk till sådana familjejordbruk, där det
skall finnas arbete för man, hustru och ett eller två barn, då vill jag inte vara
med längre. Jag anser nämligen icke att detta är någon lycklig utveckling.
Herr Andersson i Löbbo framhöll, att vi måste lia jordbruk av olika storlekar,
och detta är fullständigt riktigt. Tillkomsten av uteslutande dylika familjejordbruk
kan därför bli en svaghet. Jag skall visa detta genom ett exempel. Jag
framhöll min uppfattning örn denna sak för en mycket duglig och framstående
egnahemssmåbrukare. Denne sade då: »Ja, det är alldeles riktigt. Jag hade ett
litet småbruk, när jag fick mitt första egnahemslån. Jag gjorde inköp och jag
odlade med hjälp av min son och min dotter —• det skulle ju finnas arbete på
gården för fyra personer. I dagarna gifter sig min dotter med en stationskarl,
och min son vill bli affärsman. Jag blir tvungen att sälja, ty jag kan inte
skaffa mig en dräng och en piga.» Detta exempel visar att det kan uppstå
svårigheter för dessa familjejordbruk, om barnen inte stanna hemma och det
råder brist på arbetskraft. Jag tror att det därför är lämpligt att jordbruk av
alla storlekar finnas representerade. Men givetvis ha vi alldeles för många
ofullständiga jordbruk, och många av dessa måste bort.

En åtgärd, som nu kommer att vidtagas, åtminstone i viss utsträckning, är
en undersökning rörande jordfördelningens problem. Vi hoppas, att egnahemsnämnderna
redan detta år komma att påbörja en undersökning rörande de ofullständiga
jordbrukens antal och hur de skola kunna fullständigas. Jag tror att
vi kunna dra många lärdomar av dessa undersökningar, när de föreligga klara.

Det är även en annan sak som jag skulle vilja understryka. Den statistik
över jordbrukets inkomster, som nu utgives, är enligt min mening fullständigt
felaktig såtillvida, att den uteslutande tar sikte på arealen och icke på hur
många människor, som användas på respektive jordbruk. Detta kan icke vara
riktigt. Denna statistik måste läggas örn, på det att vi skola kunna få tillförlitliga
uppgifter på detta område, som vi kunna rätta oss efter.

Det iir ytterligare en sak som jag skulle vilja poängtera. Vi måste när det
är fråga örn landsbygden — då gäller det i främsta rummet jordbrukarna —
anlita alla tillgängliga möjligheter för att bringa hjälp. Det går icke att
staka ut en enda väg och säga, att den vägen skola vi gå, utan vi måste begagna
oss av alla de möjligheter, som stå till buds. Vi skola minska de ofullständiga
jordbrukens antal, och vi skola göra vad vi någonsin kunna för de ofullständiga
jordbruk, som likväl komma att bli kvar. En del av de ofullständiga jordbruken
äro, som i dag mycket riktigt anmärkts, stödjordbruk. För min del
anser jag det inte osannolikt, att tider åter kunna komma, då stödjordbruken
bli ganska efterfrågade.

Vi lia en gång förut i denna kammare resonerat örn en hel del åtgärder till
förmån för hemindustrien, t. ex. att hjälpa utövarna av denna industri att

Nr 16.

Onsdagen den 3 maj 1944.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning m. m. (Forts.)
bilda sammanslutning-ar, genom vilka de kunna finna avsättning för sina
alster. Det är nödvändigt att vidta alla dylika åtgärder.

Dessutom måste vi även göra det möjligt för jordbruket överhuvud taget
att rationalisera driften. Vad det innebär att möjliggöra detta får var och en
själv skaffa sig en uppfattning örn, ty det är många åtgärder som i detta avseende
måste företas. Det kan gälla anskaffning av billigare och bättre maskiner
eller maskiner som äro särskilt lämpliga för det mindre jordbruket o. s. v.
Jordbruket måste vidare disponera över moderna uthusbyggnader och moderna
eller moderniserade manbyggnader, som göra det möjligt att underlätta
hustrurnas arbete på landet. Det är såsom från många håll omvittnats på detta
sistnämnda område, som vi påträffa de största svårigheterna när det gäller att
motverka landsbygdens avfolkning. Arbetet för hustrurna på landsbygden är
alldeles för tungt och slitsamt.

Vi få i detta sammanhang även ägna uppmärksamhet åt ett flertal åtgärder,
som redan vidtagits men som behöva ytterligare utvecklas. Dit hör exempelvis
landsbygdens elektrifiering. Vi veta att staten bidrager till elektrifieringskostnaderna
inomhus men att det fortfarande är ganska svårt att få ytterledningar
dragna. I fjol försökte jag få ledningar utdragna till en mindre
jordbrukare i min hemtrakt, som bodde endast ett par kilometer ifrån mig, men
bolaget ville ha 7 000 kronor för att dra fram ytterlinjen till honom. Det är
knappast möjligt för en mindre lantbrukare att betala sådana kostnader, även
örn han får hjälp till installationen.

Vi måste även tänka på att tillse, att landsbygden blir så gynnad som möjligt
med avseende på samfärdsmedel, när dessa åter kunna sättas in i full
utsträckning. Det föreligger på landsbygden ett ännu mera trängande behov än
i städerna av samfärdsmedel och transportmedel, t. ex. för transport av jordbrukets
produkter, och det är därför av största vikt att lastbilarna komma i
gång i så stor utsträckning som möjligt ute på landet. Det är ett livsintresse
att få bättre kommunikationer på landsbygden; vi lia inte tid längre att fara
omkring med häst och vagn utefter landsvägarna.

Det är vidare en annan sak som vi inte heller få glömma, nämligen att utbildningsmöjligheter
måste finnas på landsbygden. Det har talats mycket om
den saken, men låt oss inte glömma bort det utan upprepa det gång på gång.
Det är en absolut nödvändighet att utbildningsmöjligheter för jordbruket skapas,
ty det är en mycket ringa procent av jordbrukarna, som i denna dag äro utbildade
i sitt yrke och fått genomgå någon lantbruksskola. Vi måste göra det
möjligt för jordbrukarna att ge sina barn en god utbildning; jordbrukarna vilja
icke längre finna sig uti att deras barn skola vara deklasserade.

Vidare böra de kulturella rörelserna på landsbygden beredas möjlighet att
utveckla sig. Det har i dag talats örn bygdegårdar och hemgårdar. Sådana
måste finnas på landsbygden, och vi måste överhuvud taget bevilja mera pengar
till landsbygdens folk för upprätthållande av kulturella föreningar och det
kulturella livet där överhuvud taget.

Jag har av den debatt som i dag förts fått det intrycket, att vi trots vissa
skiljaktigheter i uppfattningen likväl kunna enas örn vissa vägar, som under
debatten anvisats. Av debatten har även enligt min mening tydligt framgått,
att det icke blott är nyttigt utan absolut nödvändigt att vi så göra.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde beträffande utskottets hemställan propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på avslag å såväl utskottets hemställan som
de i ämnet väckta motionerna; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Onsdagen den 3 maj 1944.

Nr 16.

Motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning m. m. (Forts.)

Härefter gav herr förste vice talmannen beträffande motiveringen propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering dels ock på godkännande
av utskottets motivering med den ändring däri, som under överläggningen
yrkats av herr Svensson i Grönvik; och fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i den förra propositionen.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle kammarens beslut genom utdrag av
protokollet delgivas första kammaren.

§ 13-

Herr statsrådet Gjöres avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 251, angående
bidrag till kristidsnämndernas verksamhet.

Denna proposition bordlädes.

§ 14.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll
:

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens andra kammare och de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning,
den 3 maj 1944.

Beviljades vaktmästaren hos kammaren Emil Blomberg tjänstledighet för
enskilda angelägenheter tills vidare under tiden från och med den 8 innevarande
maj; och förordnades Rune Artur Domeij till vikarie för honom från
och med den dag, som kunde komma att av herr talmannen bestämmas.

In fidem
Sune Norrman.

§ 15.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till dels riksdagens
skrivelse till Konungen, nr 243, angående val av ställföreträdare för riksdagens
militieombudsman, dels ock riksdagens förordnande, nr 244, för hovrättsrådet
Nils Ivan Regner att vara ställföreträdare för riksdagens militieombudsman.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.54 em.

In fidem
Sune Norrman.