1944. Ändra kammaren. Nr 15 (Riksdagens protokoll 1944:15)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1944. Ändra kammaren. Nr 15.

Lördagen den 22 april.

Kl. 4 em.

Justerades protokollet för den 15 innevarande april.

§ 2.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Ma,j:ts propositioner:
nr 246, med förslag till ändrad lydelse av § 17 mom. 1, §§ 18 och 20, § 22
mom. 1 samt §§ 24, 26 och 31 regeringsformen m. m.; och

nr 247, angående anslag till anordnande av en mät- och avmagnetiseringsstation
i Karlshamn.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, som anförde: Herr^^J”MJ^
talman! I en med kammarens tillstånd framställd interpellation har herr Gus-1"erPeUattm~
tafsson i Lekåsa frågat mig,

huruvida jag uppmärksammat, att taxeringsmyndigheterna i vissa län vid
förberedande sammanträden med representanter för taxeringsnämnderna givit
direktiv för en höjning av naturaförmånernas värde,

huruvida jag ansåge dessa förhöjningar vara berättigade, samt
huruvida jag, därest så icke vöre fallet, vore beredd att vidtaga åtgärder
för vinnande av rättelse i berörda hänseende.

Innan jag besvarar de framställda frågorna torde jag få lämna några upplysningar
rörande tillkomsten av de direktiv interpellanten åsyftat.

Länsstyrelserna ha, som bekant, brukat årligen kalla representanter för
taxeringsnämnderna att sammanträda inför landskamreraren för överläggningar
rörande taxeringsarbetet. Syftet härmed har varit bl. a. att främja
en rättvis och likformig taxering inom länet. Vi dessa överläggningar har
regelmässigt upptagits till behandling frågan örn värdet av de vanligaste
naturaförmånerna. På grund av vad därvid förekommit lia länsstyrelserna
fastställt vissa normalvärden att tjäna till ledning vid den kommande taxeringen.
Värdena lia därefter delgivits taxeringsnämndsordförandena och kungjorts
i pressen. Efter de vid 1943 års riksdag genomförda ändringarna i
taxeringsorganisationen skola numera anvisningar för taxeringsarbetet fastställas
av prövningsnämnden efter förslag av landskamreraren. Ha överläggningar
med representanter för taxeringsnämnderna ägt rum, på sätt nyss
sagts, skall förslag upprättas med ledning av vad därvid förekommit. För
innevarande år lia emellertid, enligt särskild övergångsbestämmelse, anvisningar
för taxeringsarbetet kunnat fastställas av landskamrerarna.

På samma sätt som man genom sammanträden med representanter för taxeAndra
hammarens protokoll 1944. Nr 15. 1

Nr 15.

Lördagen den 22 april 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

ringsnämnderna sökt vinna en utjämning inom länet Ilar man genom överläggningar
mellan landskamrerarna sökt åstadkomma en liknande utjämning
de olika länen emellan. Vid ett i början av innevarande år hållet landskamreraremöte
har i sådant syfte till behandling upptagits bl. a. frågan örn naturaförmånernas
värde och ha därvid gjorts vissa uttalanden till ledning för den
blivande taxeringen.

Interpellanten har nu påtalat, att naturaförmånerna i årets anvisningar i
vissa fall åsätta högre värden än i fjolårets anvisningar. Enligt interpellantens
mening skulle en dylik höjning strida mot de principer, som kommit till uttryck
i bestämmelserna örn allmänt prisstopp, och mot grunderna för hyresregleringen.

De exempel interpellanten valt för att belysa de företagna höjningarna avse
alla förhållandena i Skaraborgs län. Jag skall därför till en början nöja mig
med att redogöra för de i detta län utfärdade anvisningarna.

Värdet av i hushållet använda produkter från jordbruksfastle/het. Värdet
av i hushållet använda produkter från jordbruksfastighet angavs i fjolårets
anvisningar till 300 kronor i ortsgrupp I, 340 kronor i ortsgrupp II och 380
kronor i ortsgrupp III. I anvisningarna för i år har värdet genomgående satts
tjugo kronor högre eller respektive 3201 kronor, 360 kronor och 400 kronor.

Efter vad jag inhämtat från vederbörande landskamrerare ha årets värden
grundats på en detaljerad prissättning av de förnödenheter, som normalt erhållas
från jordbruk, vilka lämna full försörjning åt hushållsmedlemmarna.
Vid prissättningen lia i stort sett följts de priser, som jordbrukarna kunnat
påräkna vid försäljning till sina egna organisationer (centralföreningar lii. fl.).
Dessa priser ha understigit de genomsnittliga dagspriserna, men den låga
värderingen har ansetts motiverad med hänsyn till att priserna för kontinuerliga
leveranser till avnämare i regel äro lägre än priserna för enstaka dagsförsäljningar.
— De beräknade uttagna kvantiteterna ha anpassats efter gällande
ransoneringsbestämmelser, varvid beaktats, att ransonerna sedan föregående
år höjts särskilt i fråga örn köttvaror.

De värden, som framkommit vid sammanräkningen av priserna å de olika
förnödenheterna, hade legat något högre än de slutligen fastställda värdena
— i ortsgrupp^ I omkring 17 kronor. Jämkningen nedåt hade skett efter överläggningarna
å landskamreraremötet.

Förmånen av hyresfri bostad. I fråga örn förmånen av hyresfri bostad angåvos
i fjolårets anvisningar särskilda värden för bostäder av enklare beskaffenhet
(utan några bekvämligheter), bostäder av bättre beskaffenhet samt
herrgårdsbyggnader och liknande bostäder. Å den egentliga landsbygden, som
det här närmast är tal örn, utgjorde värdet av bostad av enklare beskaffenhet
120 kronor för ett rum och kök med 40 kronors förhöjning för varje tillkommande
rum. Bostad av bättre beskaffenhet värderades till 200 kronor för ett
rum och kök med 100 kronors förhöjning för varje tillkommande rum. Herrgårdsbyggnad
och liknande hostad slutligen skattades till 100 kronor för
varje^ rum med viss begränsning uppåt vid större antal rum.

I årets anvisningar angives särskilt värde endast för en kategori bostäder,
nämligen bostäder av normal beskaffenhet, för vilka värdet satts till 200
kronor för ett rum och kök och 100 kronor för varje rum därutöver. I fråga
om mindervärdiga bostäder och bostäder av enklare beskaffenhet anmärkes,
att värdet bör jämkas med skäligt belopp.

Förmånen av fritt bränsle. Förmånen av fritt bränsle för uppvärmning av
bostad upptogs i 1943 års anvisningar till 80 kronor för kök och 40 kronor för
varje rum, då bostaden var belägen inom ortsgrupp I. Inom övriga ortsgrupper
borde enligt anvisningarna förmånen värderas något högre. I årets envis -

Lördagen den 22 april 1944.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

ningar angiven värdet av ifrågavarande förmån inom ortsgrupp I till 150 kronor
för ett rum och kök med tillägg av 40 kronor för varje rum därutöver. För
övriga ortsgrupper föreslås liksom i fjol en jämkning uppåt.

Naturaförmåner för statare. De naturaförmåner slutligen, som åtnjutas av
statare, åsattes i 1943 års anvisningar ett värde av 980 kronor i ortsgrupp I,
1 030 kronor i ortsgrupp II och 1 080 kronor i ortsgrupp III. Motsvarande
värden i årets anvisningar äro jämnt 40 kronor högre eller respektive 1 020
kronor, 1 070 kronor och 1 120 kronor. Höjningen beror uteslutande på en
uppvärdering av den i statförmånema ingående bostadsförmånen ■—■ från 160
till ca 200 kronor för två rum och kök.

Av det sagda framgår, att de till ledning för taxeringen i Skaraborgs län
fastställda värdena av naturaförmånerna i vissa fall ligga något högre i år än
i fjol. I fråga örn bostadsförmånerna vill jag emellertid framhålla, att värdet,
av hyresfri bostad av normal beskaffenhet ingalunda, såsom interpellanten
gjort gällande, höjts så kraftigt som från 120 till 200 kronor för ett rum och
kök och från 40 till 100 kronor för varje rum därutöver. Årets och fjolårets
siffror äro i detta fall icke direkt jämförbara. Det är emellertid uppenbart, att
begreppet bostad av normal beskaffenhet i årets anvisningar icke, såsom interpellanten
vid sin jämförelse utgått ifrån, motsvarar det i fjolårets anvisningar
använda begreppet bostad av enklare beskaffenhet. Detta framgår så
mycket tydligare som i årets anvisningar uttryckligen angives, att i fråga örn
bl. a. bostäder av enklare beskaffenhet det för bostäder av normal beskaffenhet
föreslagna värdet bör jämkas med skäligt belopp. Att någon höjning av
genomsnittsvärdet å bostadsförmånerna åsyftats, torde dock vara obestridligt.

De verkställda jämkningarna av naturaförmånernas värde lia, enligt vad
jag inhämtat, skett i anslutning till de uttalanden i ämnet, som gjorts vid
årets landskamreraremöte. Dessa uttalanden grundades i huvudsak på en av
landskamrerareföreningen föranstaltad utredning, vilken innehöll sammanställningar
bland annat rörande de till ledning för 1943 års taxering fastställda
normalvärdena. Av sammanställningarna framgår, att i län, där någon differentiering
efter dyrort icke skett, värdet av i hushåll använda produkter från
eget jordbruk skattades till lägst 300 och högst 400 kronor. Medeltalet utgjorde
322 kronor. I län med differentierade normalvärden fastställdes värdet för
dyrortsgrupp I till lägst 300 och högst 370 kronor med ett medeltal av 327
kronor. För dyrortsgrupp II var lägsta värdet 330 och högsta värdet 400 kronor
saint medeltalet 338 kronor.

De tillämpade hyresvärdena för lägenheter örn ett rum och kök varierade
från 120 kronor i Skaraborgs län till 200 kronor i Södermanlands, Jönköpings
och (delar av) Västerbottens län. Det för Skaraborgs län angivna värdet
avsåg, som tidigare framhållits, bostäder av enklare beskaffenhet; i de övriga
länen vörö värdena icke differentierade efter bostädernas kvalitet. Belopp å
175 till 180 kronor i dyrortsgrupp I tillämpades i Stockholms, Hallands,
Västmanlands och Västernorrlands län. Till jämförelse framhålles i utredningen,
att medelhyran för en lägenhet örn ett rum och kök utan centralvärme vid
1939 års hyresräkning i flertalet fall befanns överstiga 200 kronor även inom
landskommuner.

I fråga örn förmånen av fritt bränsle hade Blekinge län det lägsta värdet
eller 80—120 kronor för bränsle till ett rum och kök. I fyra län, däribland
Skaraborgs, skattades samma förmån till 120 kronor. I Västernorrlands län
angavs värdet för ortsgrupperna I och II till 150—200 kronor, i Kopparbergs
och Västerbottens lilli till 150 kronor, i Stockholms län för ortsgrupp I till
160 kronor, i Hallands län till 180 kronor och i Malmöhus län till 200 kronor.

Vad slutligen angår värdet av statförmånerna låg detta i Skaraborgs län

Nr 15.

Lördagen den 22 april 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

relativt högt. De i staten ingående livsförnödenheterna voro emellertid, liksom
fallet är i år, värderade i enlighet med bestämmelserna i det för jordbruksarbetarna
gällande riksavtalet, och värdet av bostads- och brän,sleförmånerna beräknades
efter de regler, som i allmänhet gällde för dessa förmåner, därvid
statbostaden hänfördes till kategorien bostad av enklare beskaffenhet.

De i Skaraborgs län verkställda höjningarna få betraktas såsom ett led i
strävandena att åstadkomma en såvitt möjligt likformig taxering in,om riket.
I sådant syfte ha, enligt vad jag inhämtat, även på andra håll vidtagits vissa
höjningar av normalvärdena. Å andra sidan ha i några län förekommit sänkningar.
Mot den sålunda skedda utjämningen länen emellan kan enligt min
mening icke göras någon vägande erinran, och den kan icke anses strida mot
vare sig de principer som kommit till uttryck i bestämmelserna örn pris- och
lönestopp eller grunderna för hyresregleringen. Då härtill kommer, att även
de i år fastställda värdena synas ligga i underkant av de verkliga värdena —
motsatsen har icke ens påståtts av interpellanten, — finner jag de påtalade
höjningarna icke föranleda någon åtgärd från min sida.

Härefter yttrade:

Herr Gustafsson i Lekåsa: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet få framföra mitt tack för svaret. I detta konstaterar
herr statsrådet, att uppgifterna i interpellationein om höjning av
naturaförmånerna vid årets taxering äro riktiga men anser, att de i Skaraborgs
län verkställda höjningarna få betraktas som ett led i strävandena att såvitt
möjligt erhålla en likformig taxering inom riket.

Det är givet, att det i och för sig är önskvärt att åstadkomma likformighet
i taxeringen över hela landet, men det är också uppenbart, att man vid taxeringen
inom varje särskilt län måste taga hänsyn till de faktiska priser och
löneförmåner, som utgå inom trakten. Det är därför av vikt, att näringslivet
blir representerat av sakkunniga personer vid de överläggningar av förberedande
natur, som föregå det egentliga taxeringsarbetet och vid vilka riktlinjer
uppdragas för bestämmande av naturaförmånernas värde. Enligt vad
finansministern uppger i sitt svar har dylik sakkunskap icke i år anlitats,
utan anvisningar för taxeringsarbetet ha uppgjorts av landskamrerarna, Detta
förfaringssätt skulle lia möjliggjorts genom en övergångsbestämmelse, som
införts vid ändringen av taxeringsförfattningarna föregående år. Jag måste
säga, att en sådan anordning icke är tillfredsställande; jordbruket borde ha
varit representerat, då anvisningarna för fastställande av naturaförmånernas
värde gjordes upp.

Beträffande värdet av i hushållet använda produkter från jordbruksfastighet
har ju en förhöjning ägt ruin, men även efter denna höjning, som lär ha
grundats på en detaljerad prissättning, varvid i stort sett skulle lia följts de
priser, som jordbrukarna kunna påräkna vid försäljning till sina egna organisationer,
skulle enligt finansministerns mening priserna ligga något under
de genomsnittliga dagspriserna. Detta må vara riktigt men i så fall måste
nian fråga sig, varför denna förhöjning genomförts först i år, då någon
ökning av priserna på jordbruksprodukter icke skett. På så sätt få jordbrukarna
skatta för en högre inkomst än förut, trots att någon verklig ökning av deras
inkomster icke skett.

Ett liknande förhållande inträffar i fråga örn värdet av hyres fri bostad.
Här erkänner finansministern, att någon höjning av värdet å bostadsförmånerna
eftersträvats, ehuru så stor höjning, som i interpellationen angivits,
icke kommer att äga runi, emedan värderingen i år skett efter delvis andra

Lördagen den 22 april 1944.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

grunder än tidigare. Det förefaller minst sagt anmärkningsvärt, att en verklig
höjning av bostadsförmånens värde eftersträvas. Som jag i min interpellation
framhållit upprätthålles ju hyresregleringen med största stränghet. Aven i
sådana fall. där mycket vägande skäl anförts i ansökningar örn höjning av
hyrorna lia dessa avslagits. Jag kan därför icke finna det förenligt med puneiperna
för prisstoppet och hyresregleringen att nu höja värdet av hyresfri
bostad. De, som lia förmånen att lia tillgång till sådan, tvingas således att
betala skatt för en högre inkomst trots att denna högre inkomst är. rent fiktiv.

När man bedömer värdet av hyresfri bostad på landsbygden måste man ta
hänsyn till den omständigheten, att bostäderna på landsbygden i regel äro
av en lägre kvalitet än i städer och samhällen. Någon förbättring av bostadsbeståndets
kvalitet på landsbygden Ilar inte heller ^skett under krisåren,
tvärtom torde vara så, att det icke ens kunnat underhållas i den omfattning,
som varit önskvärd på grund av de höga byggnadskostnaderna. En uppvärdering
av bostädernas värde måste fördenskull leda till en orättvis förhöjning
av beskattningen för de folkgrupper, som äga egen bostad. Särskilt
hårt drabbas småbrukare och lantarbetare. . .

Även naturaförmånerna för statare ha uppvärderats, men hörningen beror
uteslutande på uppvärderingen av bostadsförmånen, varför den i detta avseende
inte behöver föranleda andra kommentarer än vad jag nyss anfört, nämligen
att statarna komma att höra till de grupper, som drabbas, av en orättvis
höjning av beskattningen. . .

Däremot vill jag hänvisa till finansministerns eget uttalande i svaret, att
värdet av statförmånerna i Skaraborgs län redan tidigare legat relativt högt.
Nan det då anses lämpligt att ytterligare öka dessa genom en uppvärdenng
av bostadsförmånerna, för vars sakliga berättigande det torde vara svart att
uppdriva, vägande skäl? Finansministern uttalar sig också pa denna punkt^i
rätt svävande ordalag. Han säger, att värdet av bostads- och bränsleförmåneraa
beräknas efter de regler, som i allmänhet gälla för dessa förmåner.
Detta mycket allmänna uttalande kan ju tolkas på olika sätt. Förmånen, av
fritt bränsle har uppvärderats tämligen högt. Finansministern har dock inte
anfört några skäl för denna höjning, varför det inte. är möjligt, för mig att
avgöra vilka orsaker, som föranlett densamma. Jag vill emellertid framhålla,
att skogsägarna på grund av den produktionsplikt beträffande ved som varit
införd nu under krisen, sett sig nödsakade att leverera det bästa bränslet, medan
de själva fått nöja sig med det sämre, såsom grenar, ris och avfall.. Det kan
därför inte vara varken riktigt eller rättvist att nu så väsentligt höja värdet
av fritt bränsle. . .

Finansministern säger till sist i sitt svar, sorn ,iag redan inledningsvis upprepat,
att höjningarna äro avsedda att få till stånd likformighet i taxeringarna.
Frågan är emellertid, örn detta syfte verkligen kommer att vinnas. I flera län
har man icke föreslagit någon uppvärdering av naturafönnanerna och .sannolikt
kommer inte heller så att ske vid taxeringarna. Enligt min mening är
det fördenskull inte troligt, att någon likformighet i taxeringarna hommer att
uppnås. I de län, där man höjer värdet av naturaförmånerna, påföres^ jordbruksbefolkningen
ökad skattskyldighet, för förmåner, som under det gångna
året inte ökat någonting alls i värde. Andra medborgargrupper i sådana län,
som erhålla kontant inkomst från andra näringar och yrken, gå fria fran denna
ökade skattskyldighet. Även örn likformighet verkligen skulle uppnås över
hela, landet i fråga örn värderingen av naturaförmåner skulle detta under de
rådande förhållandena innebära, att större olikheter i .laxöringen skapades
mellan å ena sidan jordbruksbefolkningen, å den andra sidan andra folkgrupper,
sorn erhålla inkomster på annat sätt än genom naturaförmåner.

Nr 15.

Lördagen deli 22 april 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jordbruksbefolkningen, som under nu rådande krisförhållanden fått bära
den tyngsta delen av folkförsörjningsbördan, hade nied skäl kunnat förvänta
någon annan belöning än att påläggas skatter på beräknade inkomster, som
icke givit någon reell behållning.

Herr Jacobson: Herr talman! Den reaktion med avseende å beskattningen
av vissa naturaförmåner, som tagit sig uttryck i herr Gustafssons i Lekåsa
interpellation, är icke en isolerad företeelse, i detta fall lokaliserad till Skaraborgs
län, utan en sak, som blivit föremål för viss uppmärksamhet och intresse
i hela landet. Det förhåller sig nämligen så att bondeförbundets kritik av
ifrågavarande prissättningar ingår som ett led i bondeförbundets valpropaganda.

_ När jag under påskferierna var hemma, hölls ett sammanträde med taxeringsnämnderna
i Vilhelmina och Dikanäs taxeringsdistrikt, och där uppträdde
kronoombudet i Vilhelmina taxeringsnämnd, en bondeförbundare i framskjuten
ställning, landstingsman m. m., och gick mycket hårt åt de prissättningar,
som länsstyrelsen fastställt. Detta gjorde han, trots att han var av
länsstyrelsen utsedd till kronoombud i en av de nämnda taxeringsnämnderna.
Jag finner, herr talman, det beklagligt att en person, som är utsedd att bevaka
kronans intressen, så kan missbruka sin ställning att han låter småskurna
partipolitiska synpunkter gå före de intressen han åtagit sig att bevaka.

Herr Bladh: Herr talman! Enligt taxeringsförordningen äro landskamrerarna
skyldiga att tillse, att riktiga och rättvisa taxeringsvärden åsättas
naturaförmåner liksom att inkomster i pengar upptagas till rätta belopp. Nu
frågar herr Gustafsson i Lekåsa, hur det kommer sig, att man vid taxeringen
i år upptagit värdet av vissa naturaförmåner till högre belopp än tidigare.
På det svarar författningen klart och tydligt, att örn en inkomst tidigare varit
för lågt uppskattad, är det landskamrerarens skyldighet att tillse, att vid
detta års taxering de riktiga beloppen tagas upp. Finansministern har nyss
påvisat, att de belopp, som tagits upp i här ifrågavarande fall och som tagas
upp i de anvisningar, som äro givna för Skaraborgs län, icke äro högre än
medeltalet för alla län och sålunda icke kunna anses oskäliga, Jag skall be att
få upprepa vad finansministern nyss nämnde att i fråga örn bostad säges i
dessa anvisningar: »bostad av normal beskaffenhet: 1 rum och kök 200 kronor
samt 100 kronor förhöjning för varje ytterligare rum. (För mindervärdig
bostad eller bostad av enklare beskaffenhet bör värdet jämkas med skäligt
belopp.)» Det ankommer alltså på taxeringsnämnden a.tt örn bostaden icke är
av normal beskaffenhet vidtaga erforderlig jämkning. Något mera har ju
icke skett mig veterlig!. En helt annan sak är, örn man kan påtala, att vid
den individuella taxeringen för höga belopp tagits upp. Här som i varje annat
fall står ju den vägen öppen att överklaga, och då kommer givetvis prövningsnämnden,
som skall bedöma klagomålen, att överväga, huvuvida beloppet är
skäligt eller ej. Att detta skulle lia det minsta att göra med prisstoppet, kail
jag icke förstå. Det här är en taxeringsfråga från början till slut och ingenting
annat. Så vitt jag kan bedöma har landskamreraren förfarit riktigt. Han
har givit anvisningar, vilket han är skyldig att göra. Han menar, att en riktig
taxering skall åsättas, och därför skall vid taxeringen då det gäller naturaförmånerna
värdet av dessa naturligtvis upptagas till vad andra få betala i
öppna marknaden. Jag är icke alldels övertygad om att herr Gustafsson i
Lekåsa har rätt, då han säger, att jordbrukarna blivit hårdare beskattade än
andra. Jag tror t. ex. icke, att bostaden är uppskattad till högre belopp än vad
den, som skall hyra bostad av motsvarande kvalitet, får betala. I fråga om

Lördagen den 22 april 1944.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

de övriga naturaförmåner, som här äro avsedda, vill jag säga, att jag skulle tro,
att om man skulle köpa dem i öppna marknaden komme de att betinga högre
pris än som här är upptaget. Jag finner således att mot vad finansministern
här anfört, kan ingen befogad invändning göras.

Herr Gustafsson i Lekåsa: Herr talman! Jag vill med anledning av herr
Jacobsons påstående, att det skulle ligga ett partipolitiskt syfte bakom denna
interpellation, absolut bestrida, att jag haft något sådant syfte med denna.
Det har varit en allmän reaktion emot de priser, som angåvos i tidningspressen.
När deklarationerna skulle uppsättas ville ju de skattskyldiga gärna följa
de normer, som angivits av landskamreraren, och då är det klart, att denna
fråga kommit på tal. Jag tror, att man undrat lika mycket även bland socialdemokraterna
och bland högermän i Skaraborgs län, på vilket sätt och under
vilka förhållanden denna höjning av naturaförmånernas värde skett. Jag skall
säga ifrån att jag var icke så mycket inne i att normerna för taxeringsarbetet
i år kunnat fastställas av landskamrerarna själva, men jag vet, att vad som
irriterade mest i fråga örn beslutet örn uppvärderingen av naturaförmanerna har
varit, att inga jordbruksrepresentanter varit med vid prissättningen.

Till herr Bladh vill jag säga, att örn jag skulle resonera som herr Bladh
gör, skulle vi jordbrukare vara skyldiga att sälja allt vad vi producera och
köpa våra produkter i den allmänna marknaden. Jag är väl lika medveten som
andra här i kammaren på vilket sätt vi skola taxeras för inkomst av de produkter
som vi sälja, och därom har jag ingenting sagt, utan vad jag framhållit
är, att örn prisstopp och hyresreglering skola tillämpas, så är det väl
fråga om jordbrukarna verkligen varit så lågt uppskattade förut för sina
naturaförmåner. Det har ju dock varit sa, herr Bladh, att dessa förmaner tagits
upp så högt, att barnen drivits bort från hemmen, därför att de fatt. skatta
för en inkomst som de icke haft. Det är bara detta jag ifrågasatt, och jag vill
icke annat än rättvisa. Jag har tillhört en taxeringsnämnd i mångå år, och
man vet, att jag icke lade fingrarna emellan, när det gällde att åstadkomma
en rättvis uppskattning av inkomsterna. Men vi ha tyckt, att det är en särskild
pålaga, icke minst i vårt län, att dessa höjningar skett nu, och det är detta
jag interpellerat örn. Jag har fått svar av finansministern, och det har jag
tackat för.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Var och en förstår nog att en inkomsttagare, som får sin skatt höjd ett år,
alltid tycker att detta- är besvärligt, och frågar sig vad anledningen kan vara
till höjningen. Men därifrån är det ju ett ganska stort steg till att, som interpellanten
gör, mena, att man icke får lov att höja värdet av naturaförmanerna,
därför att man har prisstopp och lönestopp och hyresreglering. Örn naturaförmånerna
tidigare ha varit upptagna till lägre värde än som är skäligt, är
det alldeles naturligt att de skola höjas. Man kan ju säga, att det bara har
varit en oförtjänt förmån, som skattebetalaren tidigare haft,

Det som herr Gustafsson i Lekåsa alltså skulle ha inriktat sig pa skulle
lia varit att försöka påvisa, att de av landskamreraren angivna värdena äro
för höga. Hade i interpellationen förekommit något försök i den riktningen,
hade vi fått göra en helt annan undersökning, men eftersom herr Gustafsson
i Lekåsa icke riktat sig häremot och påstått att dc vero för höga, Titan
bara klagat över att en höjning ägt rum från föregående ar, var det tillräckligt
med att göra den här föreliggande utredningen. Örn 320 kronor för ar
för i hushållet använda produkter är för mycket är en fråga, som vi fa diskutera
särskilt. Jag vill minnas, att vi tidigare haft en sådan diskussion här i

Nr 15.

Lördagen den 22 april 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

riksdagen och att i den en representant för jordbruket mycket klart sade ifrån,
att det icke är rätt av jordbrukarna att klaga över att naturaförmånerna blivit
för högt upptagna. Det tycker jag, att herr Gustafsson i Lekåsa borde hjälpa
till att förklara i sin hembygd och att vad som härvidlag skett icke har något
att göra med vare sig prisstoppet eller lönestoppet eller hyresregleringen utan
endast är en jämkning, som alla inkomsttagare få finna sig i, örn vederbörande
taxeringsorgan finner, att de tidigare blivit för lågt taxerade.

Med anledning av herr Gustafssons i Lekåsa yttrande att jordbrukarna fått
bära den största bördan under kriget, när det gällt att skaffa livsmedel, skulle
jag vilja säga, att han kunde ha skärpt sitt uttalande och sagt, att de ha burit
hela bördan att skaffa vårt folk livsmedel. Men något annat var väl icke att
vänta. Örn han emellertid med sitt uttalande menade, att de burit den största
bördan på grund av bristen på livsmedel, kan ju ett sådant påstående icke vara
riktigt.

Herr Bladh: Herr talman! Till herr Gustafsson i Lekåsa skulle jag bara
vilja ställa frågan, örn han skulle anse det strida mot prisstoppsbestämmelserna
därest en annan skattskyldig än jordbrukare, som tidigare icke varit taxerad
till belopp som vederbort, därför i år fått sin taxering höjd. Det är ju ingenting
annat än detta det härvidlag är fråga örn.

Herr Gustafsso» i Lekåsa: Herr talman! Till herr statsrådet vill jag säga
på tal örn de normer, som lagts fram för taxeringsnämnderna, att vi väl ändå
få vara överens om, att vad vi här ha att diskutera icke rör sig örn det förhållandet
att jag borde lia begärt en utredning, som visade att priserna äro
för höga. Anledningen till irritationen på detta område har väl ändå varit
den, att värdet av hyresförmånerna skulle ansetts ha stigit så starkt som det
framgick av tidningspressen. Det var detta jag ville påtala för att få klarhet.
I det avseendet har jag fått besked, och jag skall icke vara sen att upplysa
vederbörande örn, hur saken ligger till.

Till herr Bladh vill jag säga, att det härvidlag icke är fråga örn en inkomsttagares
beskattning utan örn värdet av de produkter, som exempelvis jag själv
framställt och själv förbrukat. Det är väl skillnad på att en person blivit
för lågt taxerad, antingen han nu undanhållit en inkomst eller det skett på
annat sätt, och att han det ena året får värdet av ett ram upptaget till 100
kronor, medan han kanske nästa år, trots att prisstopp eller hyresreglering
införts, får samma bostad upptagen till ett värde av 120 kronor. Att detta
senare skulle vara rätt och riktigt har jag för min del icke kunnat fatta.

Herr Jacobsson: Herr talman! Till herr Gustafsson i Lekåsa, som förnekar
att han skulle lia inlagt några partipolitiska avsikter i sin interpellation, vill
jag säga, att den här upplagda propagandan är alltför genomskinlig för att
jag skall sätta den ringaste tilltro till herr Gustafssons i Lekåsa försäkran i
det avseendet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogs den av herr Sundqvist vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet, angående eventuell lag -

Lördagen den 22 april 1944.

Nr 15.

stiftning i syfte att vidga oell effektivisera barnavårdsnämndernas verksamhet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Herr Carlsson i Bakeröd erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! interpellation.
Kungl. Maj :t har i skrivelse den 19 november 1943 förklarat telegrafstyrelsen
berättigad att från vissa fastigheter i Älvsborgs municipalsamhälle och Västra
Frölunda socken i Göteborgs och Bohus län expropriera nyttjanderätten till
den mark, som erfordras för att framdraga en för telefonförbindelserna mellan
Göteborg och Styrsö nödvändig jord- och vattenkabel. Expropriationen skulle
ske i den ordning, som lagen den 12 maj 1917 om expropriation stadgar, och
fastställas enligt alternativ 1 i det av telegrafstyrelsen uppgjorda förslaget.

Alternativ 1 innebar att kabeln skulle dragas genom ett mycket stort antal till
bebyggelse utlagda tomter. Såväl byggnadsnämnden i Västra Frölunda socken
som länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län hade avstyrkt alternativ 1 och i
stället förordat alternativ 3. Enligt alternativ 3 skulle kabeln förläg-gas i den
allmänna vägen, Fiskebäcksvägen, vilken ingår som lokalgata i den upprättade
byggnadsplanen.

Allvarliga olägenheter för markägarna uppkomma genom att telefonkabeln
går över tomterna. Visserligen har ledningens sträckning bestämts så att den
i förhållande till vägen löper antingen framför eller bakom bostadshusen. Men
trädgårdarna kunna icke undgå att taga skada, eftersom säkerligen grävningsarbeten
tid efter annan måste företagas på grund av reparationer och omläggningar.
Markägaren måste å sin sida iakttaga försiktighet vid grävning och
plantering i sin trädgård för att icke skada kabeln.

Den belastning, som kommit att åvila de nämnda tomterna, medför värdeminskning
och förluster för innehavarna. Det är riktigt, att telegrafstyrelsen
kan bli skyldig att erlägga skadestånd, både engångsersättning och ersättning
för framtida skador. Men i den mån så sker förfaller också skälet till att draga
kabeln genom tomterna, nämligen att detta skulle bli billigare än att låta
kabeln gå i vägen. Då alltså betydande skadeståndsanspråk kunna resas, måste
det ifrågasättas, huruvida icke alternativ 1 blir det i längden dyrbaraste alternativet.
Ekonomiska synpunkter väga tungt och det hade varit rimligt, att
telegrafstyrelsen frångått alternativ 1 och tagit något av de båda andra alternativen.

Detta hade varit så mycket mer motiverat, som länsstyrelsen och byggnadsnämnden
avstyrkt och ortsbefolkningen bestämt motsatt sig alternativ 1 och
föreslagit att alternativ 3 kommit till utförande. Man hade kunnat vänta, att
någon hänsyn tagits till de lokala intressena, särskilt som uppgörelsen då bunde
ha träffats i godo. Då telegrafstyrelsen emellertid icke ändrat sin uppfattning
utan fasthållit vid att genomföra alternativ 1, lia rättsliga, förfaranden måst
tillgripas, vilka ännu icke äro avslutade.

Det fall, som här ovan relaterats, har sin stora betydelse icke endast för de
personer det här gäller utan fastmera med hänsyn till de principiella synpunkterna.
Det framstår som nödvändigt, att ledningar och telefonkablar så
långt sig göra låter läggas i gator, vägar och allmänna platser, varigenom intrång
och besvärligheter för de enskilda markägarna undvikas. Endast i undantagsfall,
då något annat icke är möjligt, böra ledningarna dragas genom
trädgårdar och till bebyggelse utlagda tomter.

Med anledning av vad jag ovan anfört, hemställer jag örn andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet få
framställa följande fråga:

Nr 15.

Lördagen den 22 april 1944.

Interpellation.

Interpellation (Forts.)

Vill herr statsrådet i fortsättningen medverka till att telefonkablar och dylika
ledningar läggas i befintlig eller planerad väg och endast i enstaka undantagsfall
dragas över andra områden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Håstad, som anförde: Herr talman! Eftersom faran för vårt land
att indragas i kriget ännu inte alls kan anses överstånden, utan tvärtom i vissa
lägen alltjämt måste betraktas som en hotfull möjlighet, finnes det skäl att rikta
uppmärksamheten på den sociala speciallagstiftning, varav behov mer eller
mindre ofrånkomligt kan uppstå i händelse av ett angrepp mot vårt land.

När det gäller de inkallade, har nyligen en proposition framlagts med begäran
örn fullmakt för Kungl. Maj :t att göra avvikelser från krigsfamiljebidragsförordningen.
Men i fråga örn bestämmelser örn nioratorium åt värnpliktiga ä,r
den reviderade lagstiftning, varom proposition nyligen framlagts, uppenbarligen
avsedd blott att gälla under det nuvarande beredskapstillståndet. Angående
ersättning åt sårade och invalidiserade krigsdeltagare samt stupades efterlevande
kunna nuvarande fredsbestämmelser visa sig mindre tjänliga; jag
erinrar örn att ett betänkande 1941 framlades, avseende en krigspensionslag,
men att denna hittills icke behandlats av riksdagen. Samma betänkande innehöll
även förslag till regler örn samhällets hjälp åt civila krigsoffer och deras
anhöriga; härom finnas f. n. inga som helst stadganden. Jag erinrar vidare om
att ett betänkande för ett par år sedan efter vederbörligt uppdrag ingavs till
Kungl. Majit om vissa bidrag till krigsdeltagare, i syfte att hjälpa dessa att
vidmakthålla sitt eventuella försäkringsskydd. Den år 1940 av riksdagen i hast
antagna förordningen örn utrymningshjälp torde vara i behov av en översyn,
både med hänsyn till nu vunna erfarenheter och pennigvärdets förändring.
Under de s. k. krigshjälpssakkunnigas utredning, vilken snart väntas bli färdig,
ligger frågan örn rättslig reglering av hjälpverksamheten till förmån för dem,
som blivit hemlösa till följd av att deras bostäder genom krigsåtgärd förstörts
eller eljest blivit obeboeliga. Troligen kunna i detta sammanhang även andra
beredskapsåtgärder tänkas, avseende krigsdeltagare eller den av kriget direkt
drabbade civilbefolkningeen.

Då det — efter fyra och ett halvt års krig — måste vara ett lika naturligt
som rimligt intresse att vår sociala försvarsberedskap i händelse av ett eventuellt
angrepp är så genomarbetad som möjligt och vid behov kan träda i tilllämpning
så skyndsamt som möjligt vore det av värde, örn regeringen ville lämna
riksdagen en översikt över de lagstiftningsåtgärder, som den finner behövliga
för krigets eventualitet. Likaledes vore det av värde att få vetskap om så
vitt möjligt, i vilka former och hur snabbt regeringen anser sig kunna sätta
dessa åtgärder i verket. Jag inser mycket väl, att all behövlig beredskapslagstiftning
inte nödvändigtvis i förväg måste genomföras. Men vederbörliga förslag
måste dock ligga genomarbetade och färdiga i förväg, så att intet onödigt
dröjsmål behöver förekomma och så att tid kommer att ges för en grundlig behandling.

Då dessa frågor beröra flera departement, anser jag mig böra rikta dem till
hans excellens statsministern. Jag hemställer därför örn kammarens tillstånd
att få framställa följande spörsmål:

1. Vilka ytterligare åtgärder anser regeringen behövliga på den sociala försvarsberedskapens
område för att tillförsäkra dels krigsdeltagare och deras fa -

Lördagen deli 22 april 1944.

Nr 15.

Interpellation. (Forts.)

miljer, dels den av ett krig direkt drabbade civilbefolkningen samhällets nödiga
skydd och hjälp?

2. Anser sig ers excellens nu kunna lämna riksdagen en redogörelse för de
former, i vilka dessa lagstiftningsåtgärder lämpligen skola beslutas, och den
tidrymd, inom vilken de efter eventuellt anfall mot Sverige kunna träda i tilllämpning? Denna

anhållan bordlädes.

§ 7.

Vid nu skedd föredragning av ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag,
nr 355, innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över
dess första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i anledning av väckt motion örn
modernisering av almanackans namnlängd, beslöt andra kammaren hänvisa
detta ärende till sitt tredje tillfälliga utskott.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes :

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 18, i anledning av väckt motion angående
förenkling av i lagen örn kommunal fondbildning meddelade bestämmelser
örn allmän fond m. m.;

statsutskottets memorial och utlåtanden:

nr 87, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn anslag till
åtgärder för civil folkberedskap;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående redovisning av
statens utgifter för de kungl, slotten m. m.;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde;

nr 91, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till tekniska skolan i Stockholm;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:!» framställningar angående bidrag för
budgetåret 1944/45 till instituten för socialpolitisk och kommunal utbildning
och forskning;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till naturastipendier
åt studerande vid universiteten och vissa högskolor m. m. jämte i
ämnet väckt motion;

nr 94, i anledning !av Kungl. Maj :ts proposition angående bidrag för
budgetåret 1944/45 till undervisning i meteorologi vid Stockholms högskola;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till Haparanda
stad för byggande av polishus;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 97, i anledning av Kungl. Majda proposition angående åtgärder mot utbredning
av könssjukdomar;

nr 98, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag till verkställande
av sterilisering enligt lagen den 23 maj 1941;

Nr 15.

Lördagen den 22 april 1944.

nr 99, i anledning'' av väckta motioner angående åtgärder till förmån för
lungsjuka;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av vissa
vattenfallsandelar i Indalsälven och Faxälven m. m.;

nr 101, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående inköp för telegrafverkets
räkning av riksbankens fastighet i Vänersborg;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för postverkets
räkning av tomt i Sala;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen m. m.;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition av
vissa äldre reservationsanslag; och

nr 105, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående anslag till kristillägg
för budgetåret 1944/45;

bevillningsutskottets memorial och betänkande^

rnr 27, med föranledande av första kammaren,s återremiss av utskottets betänkande
nr 18 i anledning av väckta motioner örn revision av familjebeskattgingen,
m. m.;

nr 28, i anledning av väckt motion om viss ändring i förordningen angående
försäljning av pilsnerdricka; och

nr 29, i anledning av väckta motioner örn sänkning av extrakthalten hos
maltdrycker av andra klassen;

bankoutskottets utlåtanden oell memorial:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidshjälp
m m. åt vissa pensionärer och understödstagare;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjd familjepension
åt t. f. föredraganden i regeringsrätten, förste amanuensen i kammarkollegiet
C. G. Dahls efterlevande;

pr 35, i anledning av väckta motioner örn dels årligt understöd åt värnpliktige
G. Y. Ljungs efterlevande, dels ock livränta och ersättning åt banvakten
G. Ljungkvists änka;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 27 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av § 8 förordningen den 17 maj 1935 (nr 177) angående
grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av § 16 förordningen den 6 juni 1929 (nr 129) angående
Svenska skeppshypotekskassan;

nr 39, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 40, i anledning av framställningar angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 41, i anledning av väckt motion angående utredning örn ägdring i gällande
bestämmelser örn statliga befattningshavares familjepension för frånskild
och efterlevande make m. m.;

nr 42, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning om
inrättande av vissa nya ordinarie tjänster i riksgäldskontoret; och
nr 43, angående användande av riksbankens vinst för år 1943;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning örn skydd för
markägares rätt till bärplockning å egen skogs- och hagmark samt örn åtgärder
till förhindrande av för tidig skörd av skogsbär;

Lördagen den 22 april 1944.

Nr 15.

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag angående
ändrad lydelse av 8, 21 och 22 §§ lagen den 14 juni 1917 (nr 378) om
adoption,;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn redovisningsmedel,
m. m.;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den 5 februari 1943 (pr 28) med särskilda
bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning från aktiebolag;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 951) angående vissa utfästelser
rörande införsel och utförsel av varor m. m.; och

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 12 december 1941 (nr 925) örn reglering av
förbrukningen av elektrisk kraft och gas;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 31, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i lagen örn
förskottering av underhållsbidrag till barn; och

nr 32, i anledning av väckta motioner örn dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare
enligt förordningen den 11 juni 1918 angående en särskild för
fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av väckta motioner angående en standardisering av jordbruksmaskiner
;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande under
år 1944 av en allmän jordbruksräkning;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
mark från vissa kronoegendomar m. m.;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse av
vissa områden av kronoparken Kloten i Kopparbergs län;

nr 31, i anledning av väckt motion om försäljning av kronan tillhöriga 1/4
mantal Enbogen nr 1 i Åre socken;

nr 32, i anledning av väckt motion örn viss ändring i gällande grunder för
ersättning för deltagande i släckning av skogseld;

nr 33, i anledning av väckta motioner örn anordnande av utbildning för
skötsel av jordbruksmaskiner; och

nr 34, i anledning av väckta motioner angående verkställande av en undersökning
rörande avdikningens inverkan på frostländigheten;

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 9, i anledning av
väckt motion angående utredning örn åtgärder i syfte att förbilliga begravningskostnaderna
;

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 8, i anledning av motion angående utredning örn förstatligande av apoteksväsendet,
däri inbegripet droghandeln och läkemedelsindustrien; och

nr 9, i anledning av motion angående utredning om åtgärder till förbättring
av internerings- och socialvården; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i anledning av
väckt motion angående igångsättande av fortsatta undersökningar rörande
landsbygdens levnadskostnader.

§ 9.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

Nr 15.

Tisdagen den 25 april 1944.

från första lagutskottet:

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag om
vad i allmänhet skall med polismyndighet avses, m. m.; och

nr 200, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995) örn straff för
sabotage; samt

från andra lagutskottet:

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
förlängd giltighet av gällande indelning i ortsgrupper jämlikt lagen den
28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.53 em.

In fidem
Sune Norrman.

Tisdagen den 25 april.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 18 och den 19 innevarande april.

§ 2.

Herr statsrådet Eriksson avlämnade Kungl. Maj :ts proposition, nr 248, med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 2 mom. lagen den 21 juni
1940 (nr 540) örn krigsskadeersättning.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till konstitutionsutskottet propositionen, nr 246, med förslag till ändrad
lydelse av § 17 mom. 1, §§ 18 och 20, § 22 mom. 1 samt §§ 24, 26 och 31
regeringsformen m. m.; samt

till statsutskottet propositionen, nr 247, angående anslag till anordnande
av en mät- och avmagnetiseringsstation i Karlshamn.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande nr 18, statsutskottets
memorial och utlåtanden nr 87—105, bevillningsutskottets memorial
och betänkanden nr 27—29, bankoutskottets utlåtanden och memorial nr 33—

Tisdagen den 25 a.pril 1944.

Nr 15.

43, första lagutskottets utlåtanden nr 20, 21, 27 ock 29—31, andra lagutskottets
utlåtanden nr 31 och 32, jordbruksutskottets utlåtanden nr 27—34, andra
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 9, andra kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtanden nr 8 och 9 samt andra kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande nr 7.

§ 5.

Föredrogs den av herr Carlsson i Bakeröd vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, angående
framdragandet av telefonkablar och dylika ledningar. .

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Håstad vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till hans
excellens herr statsministern, angående vidtagande av ytterligare åtgärder på
den sociala försvarsberedskapens område.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag för budgetåret
1944/45 till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska
frågor jämte i ämnet väckta motioner;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag för budgetåret
1944/45 till bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ökade medel för
budgetåret 1943/44 till barmarksunderhållet på landet;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde;

nr 194, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för
S. A. S. Sörensson m. fl. från ersättningsskyldighet;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
E. V. Kingsäter m. fl. från ersättningsskyldighet;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande av
vissa skador på grund av ombordläggning;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande av
kostnad för ersättande av skadad sjökabel;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag;

nr 201. i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till Medicinalstyrelsen: Beredskapsorganisation;

nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde; och

nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlag för vägoch
vattenbyggnadsväsendets förrådsfond m. m.

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.05 em.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 26 april.

Kl. 11 fm.

§ I Upplästes

följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att fru Linderoth-Ander sson på grund av influensa från och med den 25
april till och med den 29 april är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet. intygas
på heder och samvete.

Hjo den 25 april 1944.

Sven Ekström,

provinsialläkare.

Kammaren beviljade fru Linderoth-Andersson ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden 25—29 innevarande april.

§ 2.

På förslag av herr talmannen, som förklarade sig hava örn tiden för valet
samrått med första kammarens talman, beslöt kammaren att vid plenum onsdagen
den 3 nästkommande maj förrätta val av revisorer och revisorssuppleanter
för granskning av statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd,
styrelse och förvaltning.

§ 3.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj :ts proposition, nr 249, angående
ytterligare utgifter för försvarsändamål å tilläggsstat till riksstaten för
budgetåret 1943/44.

Denna proposition bordlädes.

§ 4.

Svar på Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

interpellation.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp,
som anförde: Med andra kammarens tillstånd har dess ledamot herr Sundström
i Skövde till mig framställt den frågan, örn proposition till årets riksdag,
oaktat den ordinära propositionstiden tilländalupit, kunde förväntas beträffande
lönereglering för skogsvårdsstyrelsernas personal. Därest så icke
skulle vara fallet, har interpellanten önskat erhålla upplysning örn orsakerna
härtill.

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag torde få erinra, att Kungl. Majit den 17 mars 1944 på min hemställan
bemyndigat chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla högst nio sakkunniga
för att i enlighet med av mig i statsrådsprotokollet angivna riktlinjer
verkställa utredning och avgiva förslag angående finansieringen av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet m. m. Vid min hemställan örn bemyndigande
att tillkalla de sakkunniga uttalade jag, efter att ha erinrat örn den kritik,
som i avgivna yttranden riktats mot tidigare framlagda förslag rörande skogsvårdsstyrelsernas
finansiering och angående lönereglering för stj^relsernas personal,
bland annat, att dessa förslag även syntes mig ur flera synpunkter icke
i allo tillfredsställande och att med hänsyn härtill en förnyad utredning beträffande
dessa frågor borde komma till stånd. Utredningen borde bedrivas
med största skyndsamhet, så att örn möjligt på utredningen grundade förslag
i ämnet kunde föreläggas nästa års riksdag.

Av det anförda framgår, att någon proposition rörande lönereglering för
skogsvårdsstyre 1 sernas personal icke kommer att föreläggas årets riksdag, liksom
ock skälen, varför en dylik proposition icke kommer att framläggas.

Härefter yttrade:

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet få framföra ett tack för det svar, som
här lämnats.

Jag måste å den berörda personalgruppens vägnar beklaga, att inte proposition
örn en länge väntad lönereglering kan framläggas i år. De skäl, som
ha anförts, synas mig dock vara sådana, att man får böja sig för dem. Det
talas nämligen örn att tidigare utredningar varit så bristfälliga och mött så
stark kritik, att de inte rimligen ha kunnat läggas till grund för en proposition
i ärendet. Ehuru ingen redovisning av skälen formellt har ägt rum, kan
jag likväl draga den slutsatsen, att den verkliga anledningen till uppskovet
är den förnyade utredning, som nu av statsrådet har anbefallts. Att det
sålunda skall sättas i gång en utredning, som kan föranleda ett förslag till
nästa års riksdag, hälsar jag givetvis med tillfredsställelse, och jag kan därigenom
på sätt och vis känna mig nöjd med det svar, som här lämnats.

De direktiv, som ha lämnats för den nya utredningen, ge — sådana de återgivits
i statens informationsstyrelses meddelanden — vid handen, att länsskogvaktarna
komma att i lönehänseende bli likställda med motsvarande befattningshavare
i domänverkets tjänst. Jag tror emellertid att det är mycket
nyttigt för frågans slutgiltiga lösning, att en representant för den mycket
samvetsgranna och dugliga kår, som länsskogvakt.arna utgöra, har fått komma
med bland utredningsmännen. Det bör vara en garanti för att den särställning
bland de lägre skogstjänstemännen, som länsskogvaktarna genom sin mycket
betydelsefulla och i många avseenden självständiga verksamhet otvivelaktigt
intaga, kommer att bli belyst och sålunda kail motivera en något bättre
löneställning för länsskogvaktarna än för strängt jämförbara grupper.

Jag ber med dessa reflexioner att ännu en gång få uttala ett tack för det
interpellationssvar, som givits.

Herr Hyling: Herr talman! Den kår, vars lönefråga kommit att diskuteras
i den här framställda interpellationcn, är som bekant en kår med synnerligen
mångsidiga och arbetskrävande uppgifter. Vi veta också allesammans, att just
länsskogvaktarnas verksamhet har inflytande över mycket stora ekonomiska
värden i vårt land. Av statistiken framgår, att genomsnittsstorleken på våra
länsskogvaktardistrikt är sådan, att distrikten rymma ungefär 1 000 enskilda

Andra hammarens protokoll 1944. Nr 15. 2

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

skogsägare -—• i de rena småbrukardistrikten går antalet enskilda skogsägare
upp till inte mindre än 2 000 per distrikt. De värden, som dessa länsskogvaktare
få taga hand om, lära röra sig örn 15—20 miljoner kronor per distrikt.
Vi böra också lia klart för oss, att länsskogvaktarna lia ett på grund av tjänstgöringens
art mycket självständigt arbete, och därav följer givetvis, att det
är ett ganska stort ansvar förknippat med arbetet. Det är också en ganska
grannlaga arbetsuppgift, som länsskogvaktarna lia sig anförtrodd; nian kan
säga att det många gånger är ett ömtåligt uppdrag, som de ha. Förutsättningarna
för ett fruktbärande samarbete med skogsägarna är nämligen helt
beroende på det förtroende, som dessa tjänstemän kunna förvärva. Det behövs
därför en ganska stor fond av grannlagenhet och omdömesförmåga liksom
även ett smidigt och hänsynsfullt uppträdande gentemot de enskilda skogsägarna.

Vi kunna inte heller blunda för att länsskogvaktarnas arbetsbörda är stor
och att den blivit särskilt stor under den nuvarande bränsleavverkningens dagar.
Man kan också säga, att länsskogvaktarna på sitt sätt lia en chefsställning,
i det att de, åtminstone inom vissa av distrikten, äro överordnade för
ett betydande antal fackutbildade biträden.

Vidare får man när det gäller lönesättningen för länsskogvaktarna tänka
på att de sällan lia några befordringsmöjligheter, utan deras tjänst mäste
räknas som en sluttjänst. Men en skälig och rättvis lönegradsplacering är nödvändig
inte minst ur den synpunkten, att vi behöva få till stånd en god rekrytering
just när det gäller dessa platser. Blir lönesättningen alltför låg, är det
fara värt, att rekryteringen blir mycket svår och att det blir bland ett mindre
tillfredsställande klientel, som man bär att välja dem, som skola taga hand
örn de synnerligen stora och viktiga uppgifter, som det här gäller. .'' ,

Jag vill därför uttala den förhoppningen, att den sakkunnigkommitté, seni
har fått Kungl. Majlis uppdrag att utreda dessa saker, skall allvarligt,taga
under övervägande frågan örn lönesättningen för.de tjänstemän, sorn. det här
gäller. Jag tror att det, för att man skall få. till stånd en fortsatt lycklig utveckling
av den verksamhet, som våra skögsvårdsstyrelser bedriva — vilken:
inte minst är av betydelse för de enskilda skogsägarna — är nödvändigt att
just denna grupp av tjänstemän får en sådan lönesättning, att rekryteringen
kan bli god och att de själva känna med sig, att den uppgift, som de fylla,
är av stor vikt för såväl samhället som de enskilda.

I detta anförande instämde herrar Thorell och Björling.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! I anledning av herr Kylings anförande kan jag från mina inspektionsresor
hos skogsvårdsstyrelserna betyga, att länsskogvaktarna ha ett
mycket omfattande och betydelsefullt arbete. Kåren har ju också blivit, representerad,
i utredningen för att den där skall kunna framföra sina synpunkter
på löneställning och andra förhållanden, när det gäller skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän.

överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts å
kammarens bord vilande proposition, nr 248, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2 mom. lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning.

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

§ 6.

_ Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 18, i anledning av väckt motion
angående förenkling av i lagen om kommunal fondbildning meddelade
bestämmelser örn allmän ifond m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 87, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag till åtgärder för civil folkberedskap.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen godkändes.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående redovisning av
statens utgifter för de kungl, slotten m. m.;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 91, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till tekniska skolan i Stockholm;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående bidrag för
budgetaret 1944/45 till instituten för socialpolitisk och kommunal utbildning
och forskning;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till naturastipendier
åt studerande vid universiteten och vissa högskolor m. m. jämte i
ämnet väckt motion;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag för budgetåret
1944/45 till undervisning i meteorologi vid Stockholms högskola; och
nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till Haparanda
stad för byggande av polishus.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 9-

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 96, i anledning av Kungl. Majrts Utgifter å
proposition angående ytterligare utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för tilläggsstat II,
budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser socialdepartementets verksam- '' vad amer
hetsområde. eocxaldeparte -

Punkterna 1—13.

mentets verksamhetsområde.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten U, angående anordnande av tjänstebostad åt landsfiskalen i Tär- Anordnande
na distrikt. av tjänste Efter

föredragning av punkten yttrade landsfiskalen

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag har tillåtit mig att under denna
punkt lämna en blank reservation, men jag har inte ämnat göra något annat
än att fästa uppmärksamheten på den sak det här gäller.

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Anordnande av tjänstebostad åt landsfiskalen i Tärna distrikt. (Forts.)

Det föreslås, att för uppförandet av en byggnad, som skulle innehålla bostad
för landsfiskalen i Tärna distrikt i Västerbottens län på fyra rum och
kök samt jungfrukammare jämte två tjänsterum för landsfiskalen och dessutom
ett rum med sovalkov för landsfiskalsbiträdet, skall anvisas ett anslag
av 70 000 kronor. Detta måste väl sagås vara en orimligt dyr tjänstebostad,
och jag vill endast för kammaren framhålla, att jag för min del anser det
alldeles otänkbart att vi i framtiden skola kunna tillhandahålla så dyra
tjänstebostäder, med tanke på de konsekvenser, som det leder till. Skulle vi
hålla ungefär samma standard på alla likvärdiga tjänstebostäder, så komme
vi upp i fullständigt gigantiska byggnadskostnader. Det här ifrågavarande
exemplet är ett eklatant bevis på vart de nuvarande höga byggnadskostnaderna
leda.

Jag tror att det är anledning, att Kungl Maj :t, innan man fattar beslut
örn denna byggnad, tar sig en grundlig funderare, huruvida det inte är möjligt
att minska på bostaden och på så sätt få ned kostnaderna därför.

Det var, herr talman, endast detta som jag ville poängtera.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 97, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11-

Motioner angående
statsbidrag
till
verkställande
av sterilisering.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 98, i anledning av väckta- motioner
angående statsbidrag till verkställande av sterilisering enligt lagen den 23
maj 1941.

I två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av frit
Anna Sjöström-Bengtsson m. fl. (I: 37) och den andra inom andra kammaren
av fröken Nygren och herr Hedlund i Östersund (II: 87) hade hemställts, att
riksdagen ville hos Kungl. Maj :t anhålla örn utredning snarast möjligt av frågan,
huruvida och i vilken utsträckning statsbidrag borde utgå till kostnaderna för
utförande av steriliseringar.

Utskottet hemställde, att motionerna I: 37 och II: 87 ej måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Birkö: Herr talman! Statsutskottet har tyvärr inte ansett sig kunna
tillstyrka, att en utredning kommer till stånd angående statsbidrag till kostnader
för steriliseringar.

Ur befolkningssynpunkt sett kan man ju inte enbart taga hänsyn till kommande
släktens kvantitet, utan man måste också se till att kvaliteten blir
god. Den steriliseringslag, som vi nu lia, har därför också i stor utsträckning
kommit till för samhällets egen skull. Otvivelaktigt spela kostnaderna för sterilisering
en rätt stor roll för människor, som ha en liten inkomst. På andra
områden, t. ex. när det gäller vården örn epidemiskt sjuka, lämnar staten
vårdkostnadsbidrag. Det vore därför enligt mitt sätt att se angeläget att
också här göra sammalunda.

En framstående läkare, som har forskat angående arvsanlagen hos sinnessjuka
och sinnesslöa, har bl. a. kunnat konstatera, att ett i en norrlands -

Onsdagen den 20 april 1944.

Nr 15.

Motioner angående statsbidrag till verkställande av sterilisering. (Forts.)
socken ingånget äktenskap, där hustrun var sinnessjuk, har medfört, att det
efter sju generationer fanns 106 svårt sinnessjuka människor och 120 grovt
sinnesslöa. Örn denna kvinna hade blivit steriliserad, hade inte dessa 226
olyckliga människor behövt komma till och under tidernas lopp åsamka både
stat och kommuner avsevärda kostnader. Man kan naturligtvis dra fram liknande
fall från andra landsdelar, men detta exempel visar dock, hur stor
betydelse en enda sterilisering kan ha.

Det är därför enligt min uppfattning, herr talman, synnerligen angeläget,
att staten medverkar till kostnaderna för steriliseringar. Intresset ute i kommunerna
för denna sak är tyvärr inte heller så stort som man skulle önska,
kanske främst beroende därpå att befolkningen flyttar så ofta.

Med det anförda ber jag, herr talman, att få yrka bifall till de i ärendet
väckta motionerna.

Häruti instämde herrar Dickson och nedlund i Östersund.

Fröken Nygren: Herr talman! Intresset för befolkningspolitiken bär i vårt
land varit ganska stort under senare år, men det förefaller ibland, som örn
detta intresse vöre inriktat på att bara se till kvantiteten och icke till kvaliteten.
Detta kan sannerligen inte vara till någon lycka för vårt land. Befolkningskommissionen
säger ju i fråga örn steriliseringslagen, att det är höjt över
allt tvivel, att den grupp av ostridigt intellektuellt, moraliskt och i övrigt
socialt undermåliga människor, örn vilken det nu är fråga, i genomsnitt utgör
ett arvsbiologiskt väsentligt sämre material än befolkningen i övrigt. Att steriliseringslagen
kommit till visar ju också, att man har förstått betydelsen
härav. Men då är det så mycket mera anmärkningsvärt, att man icke vill se
till, att lagen verkligen kan tillämpas och, framför allt, att den kan tillämpas
i de fall, där det är allra mest önskvärt, att sterilisering kommer till stånd.

Det är otvivelaktigt många gånger så, att när man kommit så långt, att
vederbörande givit sitt samtycke till steriliseringen och det ser ut, som örn det
skulle bli någon effekt, då ha ekonomiska hinder gjort, att det ändå icke
blivit något resultat. Vad detta betyder, örn vi skola se krasst ekonomiskt på
problemet, för såväl kommunerna som för staten, tror jag, att man inte kan
i en hast överblicka. Det betyder i alla fall oerhört mycket. De kostnader som
det skulle medföra för staten att lämna bidrag till steriliseringens utförande
skulle däremot säkerligen icke betyda någonting alls i statsbudgeten.

Utskottet, som haft att behandla motionerna i fråga, vari ju bara en utredning
begärts, säger sig visserligen dela motionärernas uppfattning örn betydelsen
av att ur allmänna synpunkter önskvärda steriliseringar komma till
stånd, men man vill icke vara med örn att frågan ta ges upp till utredning,
utan man anser sig på rak arin kunna säga, att det icke torde vara av större
betydelse, att staten lämnar bidrag till kostnaderna för vinnande av nämnda
syfte. Jag tror inte, att man utan vidare kan klarlägga, att en sådan utredning
icke är behövlig och att det är bra som det är. Den som något litet sysslat
med sociala arbeten i mödrahjälpsnämnder, i barnavårdsnämnder eller inom
skyddshemsverksamheten har alltför många skrämmande erfarenheter av vad
detta problem betyder för vårt samhälle för att kunna låta denna fråga avfärdas
så här lättvindigt.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till motionerna.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr laiman! Utskottet vill icke förneka, att
skäl kunna föreligga för ett bifall till det yrkande som bär framställts. När
utskottet i alla fall icke velat tillstyrka en framställning till Kungl. Majit i

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Motioner angående
åtgärder
till förmån
för lungsjuka.

Motioner angående statsbidrag till verkställande av sterilisering. (Forts.)
detta avseende, hänger det samman med att utskottet ansett, att kommunerna
för sin del inte böra vara ointresserade för att bestrida de utgifter, som kunna
vara förenade med verkställande av sterilisering. I de allra flesta fall, där
sterilisering enligt lagen förekommer, gäller det personer som äro intagna på
statens sjukvårdsinrättningar, och i de fall, där sålunda en läkare föreskriver
en sterilisering, är det klart, att kostnaderna härför bestridas av staten. Att
utöka statens kostnader i detta avseende har utskottet ansett det för närvarande
icke föreligga skäl till. Det är detta som gjort, att utskottet i sakens
nuvarande läge hemställt, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

dag anser sålunda, att man mycket väl kan bifalla utskottets förslag, och
jag ber, herr talman, att få yrka bifall till detsamma.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag har tillsammans med fröken
Nygren i en motion yrkat, att frågan örn statsbidrag till kostnaderna för verkställande
av sterilisering måtte utredas snarast möjligt. Det är icke det fall
som herr Eriksson i Stockholm berörde som har inspirerat mig tili ifrågavarande
motion. Det är helt naturligt, att de medborgare som redan äro omhändertagna
på anstalt och som behöva steriliseras i detta, fall icke ha kostnader,
som utgöra något hinder för steriliseringen. Det ligger i öppen dag.
Men det ät, herr Eriksson i Stockholm, ofantligt många människor som äro
övertygade örn att de böra steriliseras och som ge sitt bifall därtill, men de ha.
inte pengar till att betala kostnaderna för denna sterilisering, och de vilja inte
ha något bidrag från fattigvården. Vad det ligger för ekonomiskt förstånd
i att i sådana fall förhindra en ur samhällets synpunkt önskvärd sterilisering
bara på grund av de kostnader den åsamkar statsverket, kan jag icke begripa.
De allra starkaste skälen tala för att man i detta speciella fall av sterilisering
hjälper kommunerna och de enskilda till att få verkställt ett för samhället så
betydelsefullt operativt ingrepp.

Det är därför, herr talman, som jag yrkar bifall till motionen.

_ Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna; och fattade kammaren beslut
i enlighet med innehållet i den senare propositionen.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 99, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder till förmån för lungsjuka.

Statsutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom andra
kammaren väckta motioner angående åtgärder till förmån för lungsjuka,
nämligen

dels en motion äv herr Jonsson i Ålsen m. fl. (II: 256), vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn skyndsam
utredning angående kuratorsverksamhet för de lungsjuka,

dels en motion av Jonsson i Alsen to. fl. (II: 257), vari hemställts, att riksdagen
måtte till stipendier åt lungsjuka anslå ett belopp av 10 000 kronor,

dels ock en motion av herr Åkerström to. fl. (II: 3), vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning av frågan
örn avgiftsfri anstaltsvård för lungtuberkulösa.

Utskottet hemställde,

a) att motionen TI: 256 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda,

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Motioner angående åtgärder till förmån för lungsjuka. (Forts.)

b) att motionen II: 257 icke måtte av riksdagen bifallas,

c) att motionen II: 3 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Oscar Olsson, Carlström, Viklund, Staxäng,
Lindholm och Åkerström, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall
till .motionen II: 3 och alltså hemställa,

a) att motionen II: 256 — — ■—• åtgärd föranleda,

b) att motionen 11:257 — -—• — riksdagen bifallas,

c) att riksdagen måtte med bifall till motionen II: 3 i skrivelse till Kungl.
Majit hemställa örn utredning rörande frågan om avgiftsfri anstaltsvård för
lungtuberkulösa.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Åkerström: Herr talman! Vid detta utlåtande finnes fogad en reservation,
undertecknad av sex ledamöter, därav fyra från denna kammare och två
från första kammaren, vari yrkas, att riksdagen må med bifall till motionen
II: 3 i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning rörande frågan örn
avgiftsfri anstaltsvård för lungtuberkulösa.

Denna motion bygger på en av nationalföreningen mot tuberkulos år 1939
verkställd utredning, där man från föreningens sida har kommit till den slutsatsen,
att lungtuberkulosen bör kunna jämställas med epidemisk sjukdom, och
eftersom vården av epidemiskt sjuka är avgiftsfri, bör vården av de lungtuberkulösa
också vara det. Detta är vårt huvudskäl. Därtill kommer, att
enligt de uppgifter man fått fram för år 1935 medelvårdtiden för epidemiskt
sjuka var cirka 32 dagar, medan medelvårdtiden för de lungsjuka var 170
dagar. Detta gör ju också, att de skäl, som tala för att vården av de lungtuberkulösa
bör vara avgiftsfri, bli mycket starka.

Nu har utskottsmajoriteten sagt, att oaktat vårdavgiften icke är högre än
1 krona 50 öre per dag, denna fråga nog förtjänar att övervägas, och man erkänner
i motiveringen, att den omständigheten att vårdtiden är så lång och det
förhållandet att lungsjukdom kan jämställas med de epidemiska sjukdomarna
betyda en hel del. Men man slutar med att säga, att i anledning av ett förslag
som ligger hos Kungl. Maj :t, avlämnat av nationalföreningen mot tuberkulos,
anser man sig icke under nuvarande förhållanden kunna tillstyrka en skrivelse
till Kungl. Maj :t. Vi motionärer ha ju varit medvetna örn att en sådan
utredning, verkställd av nationalföreningen mot tuberkulos, förelåg. Vi ha ju
för övrigt åberopat den motivering som där finnes. Men vi visste också, att
vi icke hade så stora utsikter att kunna räkna med ett initiativ från Kungl.
Maj:ts sida, förrän riksdagen gjort en framställning. Vi ansågo nämligen, att
en framställning från en förening icke var på samma sätt förpliktande som en
av riksdagen begärd och av Kungl. Majit verkställd utredning. Det förefaller
emellertid, som örn utskottet satte likhetstecken dem emellan.

Jag vill, herr talman, utan att vidare förlänga debatten yrka bifall till den
vid detta utlåtande fogade reservation, som upptar som första namn herr Oscar
Olsson.

I detta anförande instämde herrar Lindholm, Fast, Lundberg i Uppsala,
Jonsson i Skutskär, Lindberg, Andersson i Eskilstuna och Johansson i Kalmar,
fru Björck, herrar Sundström i Vikmanshyttan och Skoglund i Umeå,
fru Rönnebäck samt herrar Jacobson och Nilsson i Varuträsk.

Herr Jonsson i Alsen: Herr talman! Jag har tillsammans med några andra
ledamöter av kammaren väckt två motioner i denna fråga, och jag har därför

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Motioner angående åtgärder till förmån för lungsjuka. (Forts.)
en viss anledning att taga till orda, ehuru jag förstår, att det icke kan bli annat
beslut här än det som statsutskottet föreslagit beträffande mina motioner.

Den första av dessa motioner gäller den sociala rådgivningen för lungsjuka,
och jag föreslår där en snabb utredning avseende att sociala kuratorer skola
anställas för att åstadkomma denna rådgivning. När denna motion väcktes,
var jag medveten örn att detta var en angelägenhet, som den nu arbetande utredningskommittén
för de partiellt arbetsföra delvis måste ta itu med. Att jagändå
väckte min motion berodde på att jag visste, att demia utredningskommitté
hade så många och stora problem att lösa i övrigt, att det var rätt naturligt,
att den skulle behöva lång tid för sitt arbete. Jag fann det då beklagligt,
om den betydelsefulla frågan rörande den sociala rådgivningen för de
lungsjuka skulle fördröjas i anledning därav, särskilt som man hade många
bevis på att denna fråga borde vara mogen för en snar lösning.

Herr Åkerström talade örn en utredning, som nationalföreningen mot tuberkulos
gjorde 1939 och sedan kompletterade 1941. Där äro riktlinjer uppdragna
för ifrågavarande verksamhet. Man har dessutom ute i landet inom olika
landstingsområden insett nödvändigheten av en sådan verksamhet och börjat
anställa sociala kuratorer landstingsvis för detta syfte. Dessa i och för sig
värdefulla beslut skulle vara ändå värdefullare, örn man finge en enhetlig
plan för dessa kuratorers verksamhet, och en enhetlig plan kan ju knappast
upprättas annat än centralt.

Eftervården av de lungsjuka är en ganska betydelsefull sak men också en
ganska försummad sak. Det få vi dagligen bevis på. Jag har haft tillfälle att
bevista en del sociolvårdskonf cransér i olika delar av landet speciellt för detta
syfte, och man hör där överallt kommunalmän i ansvarig ställning säga: vi
kunna icke göra annat åt denna eftervård än att ge fattigvårdsbidrag till de
lungsjuka, som komma ut från sanatorierna; vi vänta, att riksdagen skall göra
någonting. När vi betänka, att vi till den, förebyggande tuberkulosvården bidraga
med 4 miljoner kronor och till sanatorievården anslå 20 miljoner kronor
årligen, förefaller det onekligen vara inkonsekvent av oss att låta den lika betydelsefulla
eftervården helt bekostas av fattigvårdsmedel. Den, sociala rådgivningen
för de tuberkulösa har faktiskt blivit ställd i ett sämre läge än vad
den förut varit, Dispensärsköterskorna hade förr möjlighet och tillfälle att uträtta
en del i detta syfte. Men dispensärsköterskornas uppgifter ha numera
omhändertagits av distriktssköterskorna. Dessa ha emellertid en hel del annat
arbete att utföra, och dessutom har den förebyggande tuberkulosvården börjat
kräva alltmera tid, så att arbetet inom dispensärvården åtgår uteslutande till
utredningar och medicinsk uppsikt över de sjuka i allmänhet. Därigenom ha
faktiskt de från sanatorierna utskrivna blivit ställda utan social rådgivning.
Jag hade därför hopppats, att det skulle kunna tagas ett steg i rätt riktning
nu för att söka inom kort få till stånd denna sociala rådgivning. Men när statsutskottet
avstyrkt vill jag icke ställa något yrkande, därför att jag förstår,
att kammaren icke är benägen att ännu en gång upprepa vad som gjordes under
behandlingen av den föregående frågan, nämligen besluta annorlunda än
ett enhälligt statsutskott föreslagit.

Beträffande min andra motion, som gäller ett litet anslag på 10 000 kronor
till stipendier åt de lungsjuka, tänkte jag däremot ej, att den arbetande utredningskom
nättén för de partiellt arbetsföra skulle vara något hinder för beviljande
av detta anslag. Detta är en synnerligen liten fråga för oss, som dagligen
bevilja så stora summor för olika ändamål, och jag tycker, att vi kunde
vara mogna för att utan föregående utredning anslå denna lilla summa.

Jag är medveten örn att ett bidrag till korrespondensstudier för de lungsjuka
icke betyder så mycket i fråga om att bereda förbättrade arbetsmöjlig -

Onsdagen den 20 april 1944.

Nr 15.

Motioner angående åtgärder till förmån för lungsjuka. (Forts.)
heter för deni efter utskrivningen. Men det skulle betyda en hel del för det
lilla fåtal, som har intellektuella intressen och ligger på sanatorier men där
icke har möjlighet att odla dessa intellektuella intressen; det skulle göra deras
rätt tomma liv rikare och bättre i olika avseenden. Jag skall dock icke ställa
något yrkande.

Beträffande herr Åkerströms motion är jag medveten, att den icke betyder
så mycket för de lungsjukas stora flertal, alldenstund deras vård även nu är
fri. Det betyder onekligen mera för sjukkassorna och landstingen, örn staten
övertager all sanatorievård. Jag anser det dock vara principiellt riktigare,
att staten skall bekosta denna sjukvård än att sjukkassorna och landstingen,
såsom nu är fallet, skola göra det. Jag anser det dessutom vara ett steg i rätt
riktning, d. v. s. mot att göra ali sjukvård avgiftsfri.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herrar Mäler, Ericsson i Sörsjön, Gustafsson i Bogla och
Jansson i Kalix.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! I det föredragna statsutskottsutlåtandet
har statsutskottet sammanfört tre olika motioner, som var för sig gälla
hjälp åt de lungsjuka, Då statsutskottet avstyrkt samtliga motioner har det
gjort det på den grund, som alltid brukar gälla i riksdagen, nämligen att när
ett ärende är föremål för utredning skriver icke riksdagen och begär, att ärendet
skall utredas av Kungl. Majit.

En erfaren ledamot av kammaren viskade till mig, att i år skall jag icke
söka gå emot några motioner. Det är möjligt, att detta skäl kan vara avgörande
även beträffande det nu föredragna utskottsutlåtandet. Jag anser emellertid,
att jag i år bör behandla frågorna ur samma sakliga synpunkter som
jag alltid gör.

I den första punkten, nämligen beträffande motionerna 11:256 och 11:257.
har utskottet anfört, att denna fråga givetvis kommer att behandlas av den av
Kungl. Maj :t tillsatta kommittén. Då skulle det lia varit ganska märkligt, om
utskottet skulle lia föreslagit en skrivelse. Den ärade motionären i båda dessa
frågor har också böjt sig för utskottets mening och icke yrkat bifall till motionerna.

Beträffande motionen 11:3, där det föreligger ett antal reservanter, ligger
ärendet, såsom också anförts i utskottets utlåtande, så till, att redan 1939 avlämnades
till Kungl. Majit i detta avseende ett förslag, som är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. I sådana fall plägar riksdagen invänta ståndpunktstagandet
från Kungl. Majit. Utskottet har trott det vara opportunt att göra
så även i detta fall.

Jag ber sålunda, med hänvisning till vad statsutskottet anfört som motivering
för sitt avstyrkande av de föredragna motionerna, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Åkerström begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 99, röstar

Ja;

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Motioner om
sänkning av
extrakthalten
hos maltdrycker
av
andra klassen.

Motioner angående åtgärder till förmån för lungsjuka. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, Ilar kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning,
och befanns därvid flertalet hava röstat för nej-propositionen; vadan
kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 100, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inköp av vissa
vattenfallsandelar i Indalsälven och Faxälven m. m.;

nr 101, i anledning av Kungl. Majits proposition angående inköp för telegrafverkets
räkning av riksbankens fastighet i Vänersborg;

nr 102, i anledning av Kungl. Majits proposition angående inköp för postverkets
räkning av tomt i Sala;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen m. m.;

.nr 101> 1 anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående disposition av
vissa äldre reservationsanslag; och

nr 105, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till kristillägg
för budgetåret 1944/45.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 14-

Föredrogs och lades till handlingarna bevillningsutskottets memorial, nr 27,
med föranledande av första kammarens återremiss av utskottets betänkande
nr 18 i anledning av väckta motioner örn revision av familjebeskattningen,

m. m.

§15.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 28, i anledning av väckt motion
örn viss ändring i förordningen angående försäljning av pilsner dricka.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 29, i anledning av väckta
motioner örn sänkning av extrakthalten hos maltdrycker av andra klassen.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 202 i
första kammaren av herr Ohlin ra. fl. och nr 295 i andra kammaren av herr
Svensson i Ljungskile ra. fl., hade hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte för riksdagen snarast möjligt
framlägga förslag örn en sådan ändring av bestämmelserna angående tillverkning
av maltdrycker, att den angivna övre gränsen för extrakthalten hos
maltdrycker av andra klassen sänkes, så att den motsvarar en alkoholhalt av
högst 2,5 viktprocent». .

Utskottet hemställde, att de likalydande motionerna I: 202 av herr Ohlin
m. fl. och lii 295 av herr Svensson i Ljungskile m. fl. örn sänkning av ex -

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Motioner om sänkning av extrakthalten hos maltdrycker av andra klassen.

(Forts.)

trakthalten hos maltdrycker av andra klassen icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Lindblom och Sandberg, som ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla, att Kungl. Majit måtte för riksdagen snarast möjligt framlägga förslag
örn en sådan ändring av bestämmelserna angående tillverkning av maltdrycker
av andra klassen, att den högsta medgivna alkoholhalten bleve 2,5 viktprocent.

. Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! I ett yttrande över de väckta
motionerna framhåller socialstyrelsen, att »pilsnerdricka både är en socialt
indifferent konsumtionsvara och ett berusningsmedel, som användes i avsevärd
omfattning». Jag vet icke, örn det är riktigt att definiera pilsnerdricka på
detta sätt: det är samma vara i det ena liksom i det andra fallet. Men givetvis
delar pilsnerdricka med en mängd andra mer eller mindre skadliga saker
den egenskapen, att den, använd i begränsad omfattning, icke förorsakar sociala
skadeverkningar, medan den däremot, där den användes i större utsträckning,
utlöser sådana sociala skadeverkningar. Det är nog alldeles riktigt som
socialstyrelsen säger, att dessa sociala skadeverkningar ha en betydande omfattning.

För ett par år sedan var jag i tillfälle att följa med en person här i Stockholm,
som hade inspektionsrätt från Stockholms stads nykterhetsnämnd över
ölkaféerna. Vi gingo en avlöningsdag på kvällen från det ena stället till det
andra och tittade på dessa konsuln tionsställen. Jag får säga, att någonting
mera deprimerande i fråga örn miljön kan man väl knappast träffa på. Dessa
Ölkaféer äro i många fall i och för sig mycket otrivsamma: hela lokalens inredning
och hela tillställningen är ofta synnerligen otrivsam. Där sitta en
sådan där kväll människor packade; lokalen är tjock av rök, så att man knappast
kan se ifrån den ena väggen till den andra. Man sitter och hänger över
en ölflaska. En del har somnat, andra äro i färd med att slockna, en del tala
ännu litet, den ene med den andre, överhuvud taget är hela den bild mari får
av ett sådant ställe oerhört deprimerande.

Den där pilsnerkonsumtionen har ju ingenting att göra med en mera normal
användning av pilsner som måltidsdryck, men den användes i mycket stor utsträckning
just som berusningsmedel.

Det har berättats från en grannkommun till Stockholm, där man har infört
kontroll över pilsnerförsäljningen genom registrering _ av inköpen m. m.,
en del exempel på hur det i verkligheten kan vara. Så visas t. ex., att i en
familj, som bestod av man, hustru och sju minderåriga barn och som hade 400
kronor i månaden att leva på, köpte mannen pilsner för 100 kronor på en månad.
Alltså: 25 procent av en i och för sig alldeles för liten inkomst gick åt
till pilsner. I ett annat fäll visar det sig, att en ensam person månad efter månad
konsumerat ungefär 20 pilsner per tlag. I återigen ett annat fall konstaterades,
att en familj, som bestod av man och hustru, under en månad förbrukat
279 flaskor pilsner och under en följande månad 198 flaskor. I ytterligare
ett fall hade en person, som helt försörjdes av fattigvården, förbrukat 116
flaskor pilsner på en månad. Vi veta ju även utifrån landsbygden och mindre
samhällen, hurusom det finnes en del människor, som lia råkat fast i en pilsnerkonsumtion,
som förstört både deras ekonomi och deras hälsa.

När man läser socialstyrelsens yttrande över dessa motioner får man ju

Xr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Motioner örn sänkning av extr akthalten hos maltdrycker av andra klassen.

(Forts.)

också på det hela taget belägg för att pilsnern användes i stor utsträckning som
berusningskälla och åstadkommer betydande skadeverkningar.

Nu har det blivit så under kristiden, att vi utifrån helt andra motiv än
dem, som bestämmas av nykterhetsintresset, ha gjort ett experiment på detta
område. När det började bli knappt med säd träffades det en överenskommelse
mellan kontrollst.yrelsen och bryggareföreningen örn en sänkning av extrakthalten
i maltdrycker av klass II. Denna sänkning skärptes undan för
undan, så att man kom ner ifrån den tillåtna normala extrakthalten på 10,2
procent till 7 procent. Med denna lägre extrakthalt har följt en sänkning av
alkoholhalten i pilsnerdricka ner till omkring 2-—2,1 procent, och det har visat
sig vid kontrollen, att den i vissa fall varit ännu lägre; vid ett. tillfälle registrerade
kontrollen en så låg alkoholhalt sorn 1,6 procent.

Detta senare visar ju, att när bryggerierna lia stått i valet mellan att tillhandahålla
tillräckligt med pilsner å eila sidan och tillräckligt starkt maltdricka
inom den träffade överenskommelsens gräns å andra sidan, så har nian
hellre givit efter på alkoholhalten för att kunna hålla kvantiteten uppe.

Det har under det praktiska experiment, som nu har gjorts under kristiden,
visat sig, att det går att tillverka ett maltdricka med lägre alkoholhalt
än den tidigare bestämda. Det har ju annars varit så förr, att denna alkoholgräns
har diskuterats huvudsakligen nied utgångspunkt ifrån den alkoholhalt,
som var tekniskt nödvändig för att framställa en sådan maltdryck. Såvitt jag
förstår har detta experiment visat, att man nu har kommit så långt, när det
gäller tillverkningsmöjligheterna, att man kan ytterligare sänka alkoholhalten
och därmed minska skadeverkningarna utan att det stöter på några praktiska
svårigheter eller i varje fall icke stöter på praktiska svårigheter, som
äro av den art, att de ej kunna bemästras.

Erfarenheterna lia också varit gynnsamma från nykterhetssynpunkt. Visserligen
för socialstyrelsen ett rent teoretiskt eller rättare sagt matematiskt
resonemang. Man säger, att en sänkning från 3,2 till 2,5 viktsprocent icke kan
betyda så mycket, därför att det endast är en minskning i proportionen 6—-5.
Denna matematik är i och för sig en smula underlig. Det har nämligen visat
sig, att bryggerierna icke kunna hålla sig strikt efter den lagligen tillåtna
gränsen, utan att den lagliga gränsen på 3,2 procent i praktiken har blivit
ungefär 3 procent. Men nu för socialstyrelsen ett sådant resonemang, som örn
det skulle vara nödvändigt att ligga 0,2 procent under den lagliga gränsen,
när denna är 3,2 procent, men att bryggerierna skulle kunna hålla sig strikt
efter den lagliga gränsen, när denna är 2,5 procent. Det tekniska problemet
lär väl ända vara detsamma i båda fallen. Är det från bryggeriernas synpunkt
nödvändigt att hålla en säkerhetsmarginal, när den lagliga gränsen är
3,2 procent, så är det väl nödvändigt hålla samma säkerhetsmarginal, när den
lagliga gränsen är 2,5 procent. Differensen mellan den tidigare gränsen och
den av oss föreslagna är alltså icke 0,5 procent utan 0,7 procent. När man
handskas med siffror på det sättet, tycker jag nästan att det visar, hur angelägen
man är så långå som möjligt förringa betydelsen av de motiv, som
tala för ett bifall till motionen.

För övrigt kail man väl fråga sig, örn det är riktigt att i det fallet räkna
unda ifrån botten. Man betraktar ju icke klass I, som har en alkoholhalt av
högst 1,8 procent, såsom rusdryck. Örn man nu beträffande klass II sänker
alkoholhalten med hälften av vad som ligger ovanför alkoholhalten hos klass
I, så bör väl effekten, när det gäller dryckens egenskap av rusdryck, bliva
bra mycket större än delina relation av 6:5, som socialstyrelsen har lyckats
konstruera fram i ett mer eller mindre oriktigt resonemang.

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

•20

Motioner om sänkning av extraklhalten hos maltdrycker av andra klassen.

(Forts.)

Men det finns ett annat uttalande, ett uttalande, som gjorts av den s. k.
snabbutredningen, vilken i vinter avslutat sin undersökning pa denna punkt.

Denna utredning har icke ägnat sig åt mer eller mindre teoretiska spekulationer
utan har försökt registrera den faktiska utvecklingen och därvid gjort
en undersökning av fyllerifallen i trettio städer och försökt att få reda på
berusningskällorna. Vid denna undersökning har det visat sig, att pilsnerns
andel såsom berusning skälla minskats från 10 till J procent. Örn man räknar
i absoluta tal, har pilsnerns andel som berusningskälla minskats till ungefär
hälften av vad den var år 1938. Det är alitsa ett mycket markerat resultat,
som man här på erfarenhetens väg kommit till. Jag tycker det är litet underligt,
att ingen av de myndigheter, som yttrat sig, och icke heller utskottet
självt ägnat någon uppmärksamhet åt det sålunda vunna resultatet.

Nu har man ju att väga emot varandra dels pilsnerns kvalitet sorn måltidsdryck,
dels dess skadeverkningar som rusdryck. Jag tycker nog för mili
del, att vi borde kunna klara oss, när det gäller måltidsdrycker, även örn man
sänker pilsnerns alkoholhalt. Vi ha ju vanligt brunnsvatten. Jag skulle tro, att
majoriteten av svenska folket använder sådant vatten som måltidsdryck vid
de flesta måltider, och att det går bra. Sedan lia vi en hel råd slags olika
mineralvatten. Vidare ha vi mjölken, som i många fall är en mycket bra måltidsdryck,
och slutligen lia vi de maltdrycker, som kunna tillverkas, även örn
alkoholhalten icke sättes så högt. Nog borde man kunna klara sig med måltidsdryckerna!
Det offer, som därvidlag bringas, förefaller icke vara överdrivet
stort i jämförelse med de minskade skadeverkningar, som skulle kunna
noteras, om pilsnerns alkoholhalt begränsades på sätt som föreslagits. Jag kan
därför icke finna annat än att det praktiska experiment, som man bär gjort
under kristiden, är av den art, att man borde kunna fortsätta experimentet
även under kommande fredstid.

Det bär sagts, att det finns utredningar, som icke ä.ro slutförda, och att nya
utredningar ställts i utsikt. Det är riktigt bägge delarna, men jag kan för min
del icke inse, att dessa redan verkställda eller påtänkta utredningar skulle
behöva lägga hinder i vägen för att fortsätta ett praktiskt experiment, som
bevisligen haft gynnsamma verkningar i nykterhetsavseende och som icke
föranlett några större svårigheter. Det skulle väl tvärtom vid de fortsatta
övervägandena i denna fråga vara till fördel, örn ett större erfarenhetsmaterial
kunde erhållas på denna linje. Det kan väl för övrigt såttas i fråga, örn
det icke vore nyttigt att försöka helt lösa pilsnerfrågan just pa denna linje:
att försöka göra pilsnern oskadlig såsom rusdryck och på detta sätt komma
ifrån alla kontroll- och monopoltillställningar, som man annars i olika sammanhang
har övervägt. Men även örn man icke når dit med den alkoholgräns, som
vi i motionen föreslagit, så finns det väl inget skäl att icke taga ett steg i den
riktningen och i fortsättningen notera erfarenheterna.

Utskottet anför, att utskottet bland annat med stöd av vad socialstyrelsen
och kontrollstyrelsen sagt hyser starka betänkligheter emot den ifrågasatta
sänkningen av alkoholgränsen och att utskottet därför icke kan finna en
sådan sänkning tillrådlig. Utskottet säger vidare, att den nuvarande beskattningen
skulle bliva oproportionerlig med denna alkoholgräns, och slutligen
åberopar utskottet, som jag förut nämnt, den kommande utredningen. När
det gäller de av utskottet framförda betänkligheterna, skulle jag bara vilja
stryka under, att det ju icke här är fråga örn att införa något nytt i sak.
utan att det är fråga örn att genom lagstiftning bevara ett tillstånd, som man
under kriget har kommit fram till, och det gäller alltså att fortsätta ett experiment,
som vi påbörjat och som vi alltjämt hålla på med. Örn det nuvarande

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Motioner om sänkning av extrakthalten hos maltdrycker av andra klassen.

(Forts.)

beska ttningssystemet kan verka en smula oproportionerligt, så är det väl icke
värre än att den saken i fortsättningen kan rättas till. Det är i varje fall icke
värre att fortsätta med detta skattesystem ett eller annat år framåt än vad
det har varit att ha det nu under kriget, dag kan därför för min del icke inse,
att det har anförts några avgörande skäl emot motionens förslag, att man fortsättningsvis
skulle lia en lägre alkoholhalt för pilsnerdricka. Samma förslag
har framförts i en vid utskottets betänkande fogad reservation av herrar
Lindblom och Sandberg. Jag kan helt instämma i vad som säges i motionen.
Motionens författare ha rakat ut för malören att i rent tekniskt avseende taga
fel beträffande en lagstiftningsdetalj. Man har räknat med den extraktgräns,
som vi hade förr, i stället för den, som vi haft sedan år 1939. Det är ju någonting,
som icke alls förringar betydelsen av det sakliga resonemanget. I reservationen
har man i det fallet tagit hänsyn till gällande lagstiftning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herrar Lindblom och
Sandberg avgivna reservationen.

Häruti instämde herr Malmborg.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Med tanke på den situation, som förelåg
åren^ 1922 och 1923, förstår jag mycket väl, att det varit lockande att göra
en sadan framstöt som den motionärerna lia gjort. Men å andra sidan ha ju
motionärerna helt bortsett ifrån att situationen i dag är en helt annan än den
var da. Da fanns det inget starkölsförbud, och det var därför möjligt att nå
fram till ett sådant resultat, som åstadkoms genom, lagstiftningen av år 1923.
Det gällde då att genom att förbjuda starkölet ernå ett bättre tillstånd i nykterhetsavseende.
Det var något helt annat än den sänkning av alkoholhalten,
som dagens motionärer föreslå. Jag tror, att den felbedömning av det rådande
läget, som nian här^gjort, bottnar däri, att man fullkomligt underskattat styrkan
av det krav på en ökning av pilsnerdrickats alkoholhalt, som under en
lang följd av ar fram/förts. Detta krav ''lia vi Hittills här .1 riksdagen lyckats
avvisa.

Jag tror, att man far vara beredd på att taga hela problemet under en allvarlig
prövning. Visserligen förklara reservanterna och herr Svensson i Ljungskile
att allting är gott och väl och att det under krisen gått att åstadkomma
ett bra pilsnerdricka. Det är väl. ingen som har betvivlat, att bryggerierna
med den utrustning de lia till sitt förfogande, kunna åstadkomma pilsnerdncka
med den alkoholhalt motionärerna föreslagit, men jag är icke alldeles
övertygad örn att. herr Svensson i Ljungskile är vittnesgill, när han påstår,
att den stora majonteten skulle anse det pilsnerdricka, som bryggerierna för
närvarande ställa till förfogande, vara ett gott öl. dag vågar mig icke på att
framställa ett sadant påstående beträffande pilsnerdrickats kvalitet. Det är
val närmast deras omdöme, som använda pilsnerdricka, och icke deras omdöme,
som icke använda pilsnerdricka, som bör vara avgörande. Jag tror att
det år just denna missuppfattning, som gjort, att motionärerna rest sitt krav

Motionärerna Ira.. erkänt sig ha begått ett tekniskt misstag, dag kan knappast
betecbia det åsyftade misstaget som ett tekniskt misstag. Det gäder ju
grunden för hela lagstiftningen. Motionärerna lia helt och hållet glömt bort.
att vi sedan år 1939 haft en annan gräns än den extraktgräns, som de nu tala
örn. Men om man kunde genomföra ett förslag som det här föreliggande och
nästan matematiskt räkna ut, att det med anledning därav som ett brev på
posten skulle komma ett krav på starkölsförbudets upphävande och att på
grund av den sänkning av alkoholhalten, som ägt rum beträffande pilsnern,

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Motioner om sänkning av extra!:(halten hos maltdrycker av andra klassen.

(Forts.)

starkölsanhängarna skulle vinna ökad styrka, då frågar jag mig vad det är
man har vunnit med en sådan lagstiftning, alltså sådan som den motionärerna
här föreslå. Jag tycker att man i ett sådant läge skulle lia råkat ur askan
och rätt in i elden och äventyrat den reform, som genomfördes 1923 och som
av många människor i detta land betraktats sorn. en betydande reform. Jag
anser att det ifrån vår sida, som lia medverkat till starköls förbudets upphävande,
inte finns någon som helst anledning att ge den andra sidan de skäl
och den position, som skulle möjliggöra för dem att skjuta sönder 1923 års
lagstiftning. Det är närmast ur den synpunkten bevillningsutskottet har kommit
till det resultat, som innefattas i det föreliggande betänkandet.

Dessutom tillkomma de skäl som motionärerna snuddat vid beträffande beskattningsproblemet.
Om vi sänka alkoholhalten i den nuvarande pilsnerdrickan
även för normal tid med 0,7 viktprocent -— jag ber att få säga motionären
att utskottet inte har använt de metoder han förebrådde socialstyrelsen
för, utan i bevillningsutskottets betänkande står det klart utskrivet att det
är frågan örn 0,7 viktprocent — och bibehålla skatten äro vi på det klara med
att läget blir fullkomligt ohållbart. Kan man göra det i en kristid får man
vara glad, men i en normal tid är det ogörligt att bibehålla en skatt av tio
öre .per flaska med 2,5 viktprocent men ha skattefrihet för en flaska med. 1,8
viktprocent. Man bör således i detta sammanhang ha klart för sig att man i
så fall måste genomföra en justering härvidlag. Den justering som ligger
närmast till hands'' är väl att praktiskt taget jämställa dessa styrkeklasser,
vilket ur statsfinansiell synpunkt skulle betyda en summa på mellan 35 och
40 miljoner kronor. Man skulle naturligtvis kunna avstå från en sådan stor
inkomst, örn man därmed kunde vinna det ändamål som motionärerna här eftersträva,
då de särskilt framhålla de sociala synpunkterna.

Jag tror emellertid inte att man kommer till ett bättre sakernas tillstånd i
socialt avseende på den väg motionärerna föreslagit. Jag tror att vägen är
den som anvisats av 1934 års maltdrycksutredning och som avser att skapa
en rationell, social försäljningsorganisation, så att man verkligen får ett grepp
över företeelserna och inte behöver råka ut för sådana ting som herr Svensson
i Ljungskile själv här anförde flera exempel på. Det är naturligtvis ett intressant
projekt att söka åstadkomma en enhetsdryck. Kunde man komma dithän,
skulle man kunna upphäva alla dessa bestämmelser, överhuvud taget kasta
hela pilsnerdrycksförordningen överbord, skulle det kanske vara värt ett offer.
Men jag tror inte det finns någon, som kan tänka sig en enhetlig linje på den
grundvalen. De som äro anhängare av den gamla pilsnerdrycken skulle lika
litet som anhängarna av att gränsen under inga förhållanden får gå över 1,8
viktprocent i detta avseende vara villiga att medverka, det är min bestämda
uppfattning. Och då skulle man i alla fall få två olika drycker. Resultatet
skulle enligt vår uppfattning utan tvivel så småningom bli, att vi i stället
för drycken på 2,5 viktprocent skulle närma oss starkölet med de 3,8 viktprocent,
som tidigare förekom.

Det är dessa synpunkter som varit vägledande och. avgörande för bevillningsutskottet,
da det tagit ställning till saken. Vi uttala vidare den meningen att
vi böra få tillfälle att pröva det förslag till en ny lagstiftning på här berörda
område, som redan föreligger utarbetat. Vi anse att örn det inte sker förr, bör
det under alla förhållanden ske i samband med den förnyade utredning som
riksdagen begärde i fjol. Det senare är ju inte absolut nödvändigt, då det
redan föreligger ett utarbetat förslag.

Herr talman! Med anförande av dessa synpunkter ber jag få hemställa örn
bifall till utskottsförslaget.

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Motioner om sänkning av extr akthalten hos maltdrycker av andra klassen.

(Forts.)

Herr Lindgvist: Herr talman! Jag har inte begärt ordet för att ställa något
annat yrkande än bevillningsutskottet. Särskilt med hänsyn till de yttranden
som avgivits av socialstyrelsen och kontrollstyrelsen ämnar jag ansluta mig
till utskottets hemställan, men jag har begärt ordet i anledning av slutet av
utskottets motivering.

Jag ber att få erinra om att när vi här i kammaren debatterade frågan örn
utredning rörande en ny nykterhetslagstiftning, talade jag emot denna utredning.
Jag tillät mig säga att jag befarade, att om det tillsattes en ny
kommitté för denna sak, komme det att bli så i riksdagen, att varje detaljfråga
soln kom upp och som berörde nykterhetslagstiftningen skulle hänvisas
till kommittén, och man skulle säga, att nu kunna vi ingenting göra, ty nu
ha vi en kommitté som sysslar med dessa frågor. Precis på samma sätt som vi
mångå gånger gjort när det gällt en del sociala frågor. I en del fall är det
bra, ja nödvändigt, att man sammanför delspörsmål till ett helt, som man här
kan göra. Men man kan gå för långt. Det går inte att lasta alltför mycket
på en kommitté, ty då stoppas genomförandet av reformer.

På sidan 8 hänvisar utskottet till 1934 års maltdrycksförsäljningskommitté
och det förslag den framlagt. Men det hänvisas också till den tilltänkta nykterhetslagstiftningskommittén.
som väl inom kort kommer att tillsättas. Jag
tycker det skulle vara riktigt, ifall man stannade Aud att säga, att den fråga
som motionärerna här väckt må vila till dess man kan få fram förslag i anledning
av maltdryeksförsäljningskommitténs betänkande. Man bör inte skjuta
på det ända tills man kan få förslag från en ny nykterhetslagstiftningskommitté.
Ty vad innebär det? Det innebär såvitt jag kan förstå, att det åtminstone
dröjer fern, sex år, innan den frågan kan komma upp. Ty om kommittén
tillsättes i år, kommer den av allt att döma att arbeta tre, fyra år, och
när den framlagt sitt förslag skall det ut på remiss. Därför är det nog ingen
överdrift örn jag säger, att sex år kommer det att dröja innan riksdagen i så
fall får ta ställning till denna fråga igen.

Det har vid ett tidigare tillfälle förekommit — jag brydde mig inte om att
uppträda då — att ett utskott hänvisat till en blivande utredning örn ny nykterhetslagstiftning.
I dag skall jag, herr talman, nöja mig med att ställa ett
yrkande örn ändring av utskottets motivering. Jag tillåter mig läsa upp vad
som står på sidan 8, där det nya stycket börjar: »Enligt utskottets mening
bör den i motionerna väckta frågan icke upptagas till ett isolerat bedömande
utan måste ses i samband med frågan örn det lämpligaste sättet för maltdrycks
för säl j ningens ordnande överhuvud taget, varom såsom ovan nämnts utarbetat
förslag föreligger.» Där anser jag att man skall sätta punkt. Det har
utskottet också gjort, men man har fortsatt, och det är fortsättningen jag vill
lia bort. Det heter där: »Vidare må erinras örn att 1943 års riksdag i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhållit örn en förutsättningslös och allsidig utredning
angående den svenska nykterhetslagstiftningens framtida innehåll och utformning.
Utskottet förutsätter, att i samband med denna utredning nämnda frågor
komma under omprövning.»

Utskottet har således här sagt, att man skall dröja med den fråga, som nu
är väckt, ända. tills man får fram förslag från nykterhetslagstiftningskomraittén
— som inte är tillsatt. Detta tycker jag inte är riktigt.

Jag hemställer, herr talman, om, den ändringen i motiveringen att man stryker
de två sista meningarna, alltså de efter ordet »föreligger». Omedelbart
därpå skulle alltså komma: »Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet
hemställa», etc.

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Motioner om sänkning av exlrakthalten hos maltdrycker av andra klassen.

(Forts.)

Herr Paulsen: Herr talman! Jag brukar som regel inte uppträda när det
gäller bevillningsutskottets angelägenheter, men när jag hörde herr Svensson
i Ljungskile hålla detta långa tal om pilsnerdrickat slog mig den tanken: han
måtte inte ha känt hur pilsnerdricka smakar. Ty så tunn och så dålig som
pilsnerdrickat är, är det sannerligen ingenting att försämra. Man kan enligt
min mening utan vidare slopa den drycken och i stället göra svagdrickat litet
kraftigare och bättre, då finge man en dryck som människorna kunde tycka
örn. Hela detta långa tal örn en sak som är så dålig och fördärvad är fullständigt
orimligt.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Herr Svensson i Ljungskile fick ju nu
en liten upplysning örn den tanke man utan tvivel har bland majoriteten både
av kammarens ledamöter och kanske hela svenska folket örn pilsnerns smak. Jag
har inte vågat yttra mig örn den saken med den bestämdhet som herr Svensson
gjort. Nu tror jag att herr Paulsen i någon mån överdriver, men det kanske också
är på det sättet att svenska folkets majoritet har samma uppfattning som herr
Paulsen, och då äro ju riskerna, höll jag på att säga, för det eventuella starkölet
till och med större än vad jag förutsatte.

Jag begärde emellertid ordet, herr talman, närmast i anledning av herr Lindqvists
anförande. Han sade att örn man använder den metod som utskottet
tillämpat, man även när det gäller detaljfrågor aldrig kommer att ta någon
ställning, utan bara hänvisa dem till den där stora säcken, som utredningen representerar.
Men om herr Lindqvist läser betänkandet nr 28, som finns i samma
häfte som nr 29, skall han finna att bevillningsutskottet inte på något sätt har
försvurit sig åt den tankegången. Där begära vi, med hänvisning till de motioner
som äro väckta, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
örn förslag till författningsändringar i fråga örn pilsnerdrycksförordningen.

Utskottet har med sitt skrivsätt inte ett ögonblick avsett att detta komplex
lämpligast borde överlämnas till den fortsatta utredningen. Utskottet förutsätter
att statsmakterna skola bli i tillfälle att pröva det förslag, som är utarbetat
av 1934 års maltdryckskommitté och varav hälften, angående tillverkningen,
redan antogs vid urtiman 1939. Den andra hälften, som gäller den
rationella och sociala försäljningsorganisation, som föreslås, har emellertid
aldrig kommit under riksdagens prövning. Men med påpekandet här, att frågorna
örn pilsnerdrycksförordningen ändock i viss mån höra samman med den
stora utredningen, syftar utskottet till att hur man än ordnar försäljningsorganisationen
enligt 1934 års förslag, man dock måste, när man tar upp hela
nykterhetslagstiftningen till omprövning, även betrakta den delen av frågan
för att få en verklig överblick och konsekvens i det hela.

Det möter oss säkerligen, det framgår av remissyttrandena som avgivits
om 1934 års utredningsförslag, en mångfald problem som måste tagas upp till
ytterligare prövning. Detta och ingenting annat har utskottet åsyftat med vad
som här står skrivet.

Herr Lindqvist: Jag har nog sett vad bevillningsutskottet föreslagit i betänkandet
nr 28 och är glad för att utskottet inte är så konsekvent, att det inte
går emot allting. Men bevillningsutskottets representant här kan inte komma
ifrån vad som står skrivet i betänkandet nr 29 rörande den väntade utredningen
angående den svenska nykterhetslagstiftningens framtida innehåll och utformning:
». . . Utskottet förutsätter, att i samband med denna utredning nämnda
frågor komma under omprövning.» Och detta innebär, det torde inte herr

Andra kammarens protokoll Nr 15. 3

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Motioner örn sänkning av extrakthalten hos maltdrycker av andra klassen.

(Forts.)

Olsson i Gävle kunna förneka, att om det skall gå som utskottet velat, det kommer
att dröja minst sex år innan frågan kan komma upp igen.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Herr Olsson i Gävle riktade mot
mitt anförande oell mitt ståndpunktstagande bl. a. den invändningen, att jag
inte är vittnesgill när det gäller denna fråga, eftersom jag inte tillhör förbrukarna
av pilsner. Ja, ifall man skall tala och handla utifrån en sådan grundsats,
är jag förvisso inte vittnesgill. Men jag undrar örn det kan vara lämpligt
att man på nykterhetsvänligt håll knäsätter en sådan grundsats, att de som
icke äro förbrukare icke böra ta ståndpunkt och vittna i en sådan här fråga.
Det är ju ändå de sociala skadeverkningarna som äro bakgrunden till denna
diskussion, och dessa sociala skadeverkningar kan nian ju ta ståndpunkt till
även om man inte förbrukar pilsner. Jag tror att den linje herr Olsson var
inne på i detta fall är en smula äventyrlig. Vill man dra ut konsekvenserna av
ett sådant resonemang, skulle t. ex. endast alkoholister ta ståndpunkt till alkoholistlagstiftningen.
Det är kanske att dra ut konsekvenserna väl långt, men
jag undrar örn man inte hamnar där i alla fall. Vi böra nog förbehålla oss rätten
att ta ståndpunkt till maltdrycksfrågor, även örn vi inte äro förbrukare
av varan.

Den huvudinvändning herr Olsson i Gävle riktade mot mig gällde, såvitt jag
förstår, frågan örn starkölet. Nu är det väl på det sättet att örn riksdagen
skulle besluta en alkoholgräns av 2,5 viktprocent, ligger i det beslutet även
en ståndpunkt emot starkölet; detta så långt den nuvarande regeringen bestämmer.
Sedan kan man naturligtvis måla ut konsekvenserna på det sättet
att en sådan ståndpunkt skulle, via allmänhetens uppfattning och riksdagsvalen,
etc., leda fram till ett bakslag. Det är emellertid en motivering som man
i vissa fall kan använda emot vilken nykterhetsåtgärd som helst, om man är
rädd för allmänhetens inställning. Det är, tycker jag, en något äventyrlig linje
som man argumenterar efter.

Beträffande beskattningen kan jag inte se något hinder för att man stannar
vid denna lägre alkoholgräns och att man reglerar beskattningen; det kan
man göra med vilket resultat man vill i fråga om statsinkomster. Man kan ju
fördela beskattningen på starkare och svagare maltdrycker så att man får
precis samma inkomst som nu, därest man så skulle önska. Jag tycker emellertid
detta är ett sekundärt problem, som naturligtvis kan lösas om man vill.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande om bifall till reservationen.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag trodde att jag inte befann mig längre
bort ifrån herr Svensson i Ljungskile eller åtminstone att jag talade så pass
högt, att även han skulle ha förmåga att fatta vad det gällde när jag yttrade
att han inte var vittnesgill. Det var inte fråga örn alkoholhalten då, utan det
var sedan herr Svensson gjort en längre utläggning örn det goda ölet som jag
yttrade, att han inte var vittnesgill i fråga örn smaken på ölet.

Jag förstår säkerligen lika bra som herr Svensson i Ljungskile, att det finns
sociala synpunkter på detta spörsmål, och jag har under de tjugofem år jag
tillhört bevillningsutskottet varit angelägen att hävda dessa synpunkter. Jag
skulle tro att jag och mina meningsfränder under årens lopp haft ett visst
inflytande på utformningen av lagstiftningen i dessa avseenden, och det _ är
det inflytandet som vi inte vilja avstå ifrån, herr Svensson i. Ljungskile.
Skulle vi följa en politik, varigenom från nykterhetshåll varje inflytande i
fråga örn denna lagstiftning skulle berövas oss, då, herr talman, skulle .jag

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Motioner om sänkning av extrakthalten hos maltdrycker av andra klassen.

(Forts.)

anse att vi förde den äventyrliga politik, som herr Svensson i Ljungskile
tydligen är beredd att föra i dessa spörsmål.

Herr Orgård instämde häruti.

Herr Svensson i Ljungskile erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Till herr Olsson i Gävle vill jag säga, att jag icke har
gjort någon längre utläggning örn maltdryckernas kvalitet och överhuvud taget
icke alls uttalat mig örn deras smak. Men jag har av de erfarenhetsresultat,
som vi vunnit under kriget, dragit den slutsatsen, att vi borde kunna reda
oss med dessa och de andra måltidsdrycker som vi ha. De offer, som erfarenheten
kostat oss, äro ej orimligt stora i förhållande till de sociala skadeverkningar,
som skola motarbetas. Detta var hela utläggningen på den punkten.

Härpå anförde:

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Att nykterhetstillståndet icke är
vad det borde vara och giver anledning till stora bekymmer torde vi alla vara
överens om. Jag har på senare tiden inte hört någon som förfäktat en annan
mening. Den enda ljuspunkten under dessa bistra tider har varit, att pilsnerkonsumtionens
andel i fylleriförseelserna synes ha minskat. Detta beror troligen
på den sänkta alkoholhalten. I den snabbutredning, som påtalats, har ju
majoriteten yttrat att »i detta sammanhang ha» — och så nämnas namnen -—
»ansett sig böra med hänsyn till de ur nykterhetssynpunkt gynnsamma erfarenheterna
av den under krigsåren genomförda nedsättningen i alkoholhalten
hos de skattepliktiga maltdryckerna — enligt anhållningsstatistiken ha pilsnertyllerif
allen nedgått mellan åren 1939 och 1942 till ungefär hälften (se
s. 66) —- ifrågasätta, att alkoholstyrkan i sådana drycker av klass II fortsättningsvis
skall maximeras vid nu gällande alkoholstyrka, 2,1 viktprocent.»
På s. 66 i samma utlåtande finnas siffror, som styrka detta uttalande.

Vad motionärerna och den till utlåtandet fogade reservationen ta sikte på
är endast ett lagfästande av den lägre alkoholhalt, som visat sig ha så gynnsam
inverkan att döma av nedgången i antalet fylleriförseelser på grund av
pilsnerkonsumtion. Därför förmodar jag, att herr Olsson i Gävle icke menar,
att ett försök att lagfästa denna lägre alkoholhalt är en äventyrlig politik.
Han talade om, att han och åtskilliga som stå honom nära äro rädda för en
äventyrlig politik. Vi mena, att detta är en mycket reell politik. Här ha vi
klara verba att röra oss med och faktiska siffror, och vi veta vart det bär hän,
örn alkoholhalten i pilsnern höjes och försäljningsförhållandena icke ändras.
Det synes ännu vara långt till en önskad ändring.

Bevillningsutskottets föreliggande betänkande kan tolkas såsom, och i debatten
i dag ha också hörts samma toner, att den av riksdagen förra året begärda
utredningen skall användas i tid och otid som stöd för motståndet —
jag hoppas ingen missförstår uttrycket — mot varje liten framstöt för att
höja folknykterheten. I det hänseendet delar jag herr Lindqvists uppfattning,
att det är beklagligt, att man slår in på den vägen. Vi mena att beslutet i fjol
skulle vara en hjälp framåt. I stället användes det på annat sätt. Därtill biev
jag förvånad över att herr Olsson i Gävle gick så långt i välvilja mot pilsnerkonsumenterna,
att han tillmätte deras omdöme örn kvaliteten så högt värde.
Det var att gå väl långt, men det må ju vara hans sak.

Remissvaren, som äro bifogade betänkandet, bjuda på mycket av intresse.
Socialstyrelsens uttalande är kanske inte så pregnant, men man berör ju frågan
och menar, att den stora frågan är, om det enskilda vinstintresset kunde

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Motioner om sänkning av extrakthalten hos maltdrycker av andra klassen.

(Forts.)

avkopplas från bryggerinäringen. Ja, vi kunna vara överens om, att det är
beklagligt att regeringen inte kunnat gå ett steg framåt på den vägen, utan
alltjämt står där vi stått så oerhört länge. Det är oegentligt — hur intresserad
man än är av privata initiativ och av enskild företagsamhet — att en sådan
skadegörande hantering skall vara en så lukrativ sak för det enskilda vinstintresset.
Men örn vi äro överens örn, att vi böra söka komma till det målet,
att det enskilda vinstintresset avkopplas, kunde vi väl i väntan därpå ta små
steg framåt för att minska skadegörelsen. Ett sådant steg, som motionärerna
föreslagit, borde icke fördröja den slutliga lösningen i fråga örn det stora
komplex av frågor som rullats upp.

Bevillningsutskottet har fallit tillbaka på båda remissvaren. Kontrollstyrelsen
har givit en oerhört intressant översikt av hela frågan. Det är en, lektion
av stort värde, om man ej är inne i saken förut. Men den har ej något att säga
i ärendet ur folknykterhetssynpunkt. Och den luckan synes mig vara mycket
anmärkningsvärd. Man förebådar i stället en stark storm till förmån för starkölet.
Herr Olsson i Gävle, som synes vara den ende, som hittills försvarat utskottsbetänkandet,
har också strukit under, att man har att vänta något av
en orkan av opinionsyttringar till förmån för starkölet, om vi skulle sänka
alkoholhalten i pilsnerdrickat. Jag tvivlar ej därpå, och ej heller på att en
framstöt kommer att göras till förmån för starkölet, även örn vi låta pilsnern
få den gamla alkoholhalten. Men det förefaller mig, som örn en mäktig regering,
ett starkt bevillningsutskott och en ansvarskännande riksdag, om de inse
att det är farligt att släppa fram starkölet, borde kunna bemästra en sådan
storm och klara av saken. Detta bör emellertid inte hindra oss från, att ta detta
lilla steg. Det gäller här icke bara att experimentera sig fram, utan vi ha
ju några års erfarenheter och veta vad det är fråga örn.

Jag ber att få yrka bifall till den reservation som är bifogad utskottets
betänkande.

I detta anförande instämde herr Hansson i Skediga.

Herr Fröderberg: Herr talman! Jag tänkte säga några ord med anledning
av herr Paulsens anförande och ge ett svar, tält i samma anda, som Huneberg
säde. När vi diskuterade förbudsomröstningen för omkring 20 år sedan, läste
jag en historia örn två personer i Amerika, som diskuterade den frågan. Den
ene var förbudsvän och hävdade att spriten skulle alldeles bort. Då frågade
den andre: »Men hur går det då för den, som inte kan leva utan sprit?» Då
svarade den förste: »Då lära de få dö.» Jag skulle vilja yttra något liknande
här, när jag hörde herr Paulsen, som talade å många sakkännares vägnar och
förklarade, att nu var pilsnern så utomordentligt dålig, att den inte kunde
bli sämre. Jag såg på honom, att han riktigt fick kväljningar bara han tänkte
på den dryck under namn av pilsner, som han blivit tvungen att dricka. Jag
kan ej tycka synd örn honom alls, ty jag resonerar som så, att örn alla, som
använda pilsner, ha samma uppfattning örn den som herr Paulsen, leder det
väl så småningom fram till att ingen längre dricker pilsner, och då löser sig
väl frågan alldeles av sig själv.

Det har i alla fall konstaterats, att pilsnerns andel i rusdrycksförseelserna
efter den senast företagna sänkningen av alkoholhalten i den drycken nedgått
från 10 till 4 procent. Jag också är anhängare av förslaget örn en enda
dryck genom sänkning av alkoholhalten i klass II till 2 procent och höjning
av densamma i klass I till samma procentsats, varigenom den obehagliga kontroll,
som nu måste finnas, alldeles skulle försvinna. Jag skulle önska, att vi
komme fram till det tillståndet, och jag tror också, att vi i framtiden skola

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Motioner om sänkning av extrakthalten hos maltdrycker av andra klassen.

(Forts.)

göra det. Meri om vi skola komma fram dit, varför skola vi då — den åsikten
uttalades av många i bevillningsutskottet, när frågan behandlades — ta ett
steg baklänges från det målet, när vi i praktiken äro så nära, att skillnaden
endast är tre tiondels procent. Vilja vi komma dit, skola vi ej gå baklänges
först, ty då blir det svårare att komma fram till målet.

Här skrämmer man oss med starkölsfaran. Vi ha nu konstaterat, att pilsnerns
andel i rusdrycksförseelserna sjunkit från 10 till 4 procent. Skulle vi få
starköl, ja, då skulle väl antalet rusdrycksförseelser på grund av pilsnerkonsumtion
ökas till 15 procent. Jag kail ej tänka mig, att riksdagen, som
har ansvaret även härför och är fullt medveten örn riskerna, skulle ta ett
sådant steg i denna tid. Jag anser det fullkomligt otänkbart.

Jag skall icke, herr talman, upptaga tiden längre utan ber att få yrka
bifall till reservationen.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag måste säga till den siste ärade
talaren, att om han skulle lyckas förmå riksdagen i dag att införa en enhetsdryck
örn två procents alkoholhalt, skulle det betyda, att han på huvudet
kastades ut ur goodtemplarorden. Det är en synpunkt, som man på det hållet
bör taga hänsyn till.

Sedan måste jag säga till herr Nilson i Eskilstuna, att jag har sysslat
mycket med dessa ting under många lagstiftningsarbeten. Det som för mig
varit det väsentliga har icke, vare sig det gäller spriten eller pilsnern, varit
att sänka alkoholhalten tills drycken blivit bara vatten, utan det har i stället
varit att skapa en försäljningsorganisation, som giver samhället möjlighet
till den kontroll och det inflytande, som är nödvändigt. Jag tror, att den
vägen allt fortfarande är den riktiga vägen.

Nu har herr Nilson i Eskilstuna åberopat snabbutredningens resultat. Ja.
det är riktigt, att man nått dithän beträffande pilsnerdryckernas andel i fylleriförseelserna,
som där omtalas. Men det kan väl också i någon mån vara
beroende på att konsumtionen av pilsner under krisåren gått ned rätt väsentligt.
Jag skulle vilja säga, att man bör icke alldeles underkänna socialstyrelsens
och kontrollstyrelsens uppfattning. Det har man inte gjort på det hållet
förut. Tidigare ha socialstyrelsen och kontrollstyrelsen ansetts vara auktoriteter
på här ifrågavarande område. Ehuru de ej lia samma uppfattning som
motionärerna, bör man ej frånkänna dem en klar och riktig uppfattning örn
dessa ting. Det skulle ju kunna tänkas bli så, örn riksdagen följde motionärerna,
att starkölet kom som ett brev på posten, varigenom de resultat, som
man enligt snabbutredningen nu vunnit i nykterhetshänseende, skulle förbytas
i dess fullständiga motsats.

Jag vill till herr Nilson i Eskilstuna säga, att i ett sådant läge skulle del
icke hjälpa med någon stark regering eller ett starkt bevillningsutskott. I det
läget skulle de sakna varje betydelse, när det gäller att hävda de synpunkter
som jag tillåtit mig hävda i dag. Det skulle bli andra synpunkter och andra
starka karlar som skulle sörja för den saken. Är det bara det man vill åstadkomma,
ja, då är saken tämligen klar. Men jag vägrar in i det sista att tro.
att. det är meningen med denna aktion.

Herr Kilbom: Herr talman! dag hade inte tänkt begära ordet i den här debatten.
Men jag måste säga, att man blir rätt betänksam, när man bör ett sådant
anförande som det herr Nilson i Eskilstuna höll. Herr Nilson tycks leva
kvar i den gamla föreställningen att endast de, som lia samma tro som han
själv — d. v. s. absolutister — äro hederliga medborgare. Så vitt jag rätt

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Motioner orri sänkning av extrakthalten hos maltdrycker av andra klassen.

(Forts.)

tolkat innebörden av lians anförande, bör man icke taga någon hänsyn till
folk som dricker pilsner och finner den vara mindre smakfull. Jag tycker, att
den uppfattning, som ligger till grund dels för detta anförande för övrigt också
för motionen, utgör en fara i landet. Man behöver bara ta reda på hur exempelvis
den s. k. snabbutredningens förslag uppfattades ute bland befolkningen,
inte bara i Stockholm utan också i industrisamhällena, för att förstå, att om sådana
linjer skola drivas till sin spets, det medför en reaktion, som sannerligen
icke kommer att gagna strävandena för ökad folknykterhet. Jag tycker verkligen
att de, som föregiva sig vara nyktrare i hela sitt uppträdande än alla
andra, borde kunna tänka sig för även i dessa avseenden.

Vi stå för närvarande, så vitt vi kunna bedöma saken, vid slutet av kriget
eller i alla fall vid en tidpunkt, då krigets slut kan siktas. Vi stå följaktligen
inför ett läge, där vi borde räkna med ökade smuggelaffärer och ökad spridning
av illegal sprit. Tror herr Nilson — jag antar att han har tänkt sig in
också i den saken — att man gagnar nykterhetstillståndet genom att bringa
folk till ökad konsumtion av smuggelsprit i stället för till konsumtion av pilsner.
Vare sig ur smaksynpunkt eller andra synpunkter är jag någon vän av
pilsner. Jag tycker icke att pilsnern är något att ha, men man får lov att ta
hänsyn till de medborgare — de äro lika goda, som herr Nilson i Eskilstuna
och hans meningsfränder — som dricka sin pilsner och anse att de ha rätt att
göra det.

Här har vid olika tillfällen från olika håll framförts den tanken, uppburen
av en tämligen bred opinion, att man måtte också här i Sverige som i andra
länder i Europa med starköl, vilka dock icke kunna sägas stå lågt i nykterhetshänseende,
vidtaga åtgärder för starkölets genomförande. Vill man uppnå
det resultatet, att det vid sidan av en ökad smuggeltrafik blir, såsom herr
Olsson mycket riktigt sade, en växande opinion för starkölsförbudets upphävande,
då skall man gå den av motionärerna och herr Nilson föreslagna vägen.
Herr Nilson säger, att örn vi bara få en stark regering, skall denna klara det
hela. Jag trodde, att herr Nilson tillhörde folkpartiet och följaktligen var demokrat
och ville taga hänsyn till ioWf ler talets mening också i denna fråga.
Men skrapar man litet på honom, får man se, att han ingenting har emot att
det blir litet diktatur på detta område. Har det gått honom förbi, hur det
gick i de länder, där man mot folkmeningen genomförde rusdrycksförbud? Uppenbarligen
har det gjort det.

Jag fäste mig vid herr Lindqvists förslag till ändring av bevillningsutskottets
yttrande — inom parentes vill jag säga, att jag icke suttit med vid detta
ärendes behandling eller i övrigt arbetat i bevillningsutskottet i år. Jag kan
icke förstå, att det skulle vara något fel i att man i utskottets uttalande och
från riksdagen hänvisade till att föregående års riksdag dock i skrivelse till
Kungl. Majit begärde en utredning örn hela detta problem. Det är väl tvärtom
mycket vanligt, att man åberopar ett sådant förhållande. Och när förra
årets riksdag intog en dylik ståndpunkt, kan det väl icke vara något skäl i
att förtiga det i år. Det bör väl vara raka motsatsen.

Alla skäl tala följaktligen, herr talman, så vitt jag kan bedöma saken, för
att andra kammaren bör bifalla bevillningsutskottets förslag i oförändrat
skick.

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Jag är överens med herr Olsson i
Gävle örn att en ny försäljningsorganisation är en mycket vital angelägenhet,
och jag hoppas, att vi genom en sådan skola nå en minskning av konsumtionen.
Detta erkände jag i mitt första anförande. Men vi mena, att medan vi

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Motioner örn sänkning av extrakthalten hos maltdrycker av andra klassen.

(Forts.)

vänta på den saken — och sådant täger lång tid, det vet herr Olsson kanske
bättre än de flesta av oss — borde vi kunna taga detta lilla steg, sona bevisligen
skulle ha en mycket värdefull effekt, en effekt som jag tror att vi alla
skulle vara glada åt. Ty att fylleriet minskar är väl en sak, som vi alla äro
tillfredsställda över.

Nu yttrade herr Olsson, att orsaken till att pilsnerfylleriet minskats är att
konsumtionen gått ned rätt väsentligt. Jag undrar: är det någon skada skedd
i och med det? Är det så, att denna åtråvärda dryck icke är så aptitlig eller
begärlig och därför konsumeras mindre, och är det så att det blir en övergång
mer och mer till mineralvatten, vattenlednings- eller brunnsvatten eller
mjölk, så är däremot ingen skada skedd, utan då böra vi fortsätta med uttunningen
ytterligare. Då vinna vi ju vad vi båda vilja vinna.

Sedan var det frågan om starkölet, och när orkanen omkring det blåser upp,
orkar varken regeringen eller riksdagen så mycket. Men jag tror, att man
klarat värre situationer än denna. Herr Kilbom menade, att min förklaring på
den punkten vittnade örn att jag icke var demokrat i själen. Jag skulle tro,
att innerst inne är jag lika god demokrat som herr Kilbom — och jag för min
del har varit det hela livet. Och när det gäller att man skall taga hänsyn till
konsumenternas smak, herr Kilbom, tillät jag mig icke uttala något omdöme
alls, utan jag sade, att jag tyckte att herr Olsson tillerkände vederbörandes
omdöme för högt värde. Jag gjorde icke någon betygsättning. Den invändningen
hänger alltså i luften.

Sedan talade herr Kilbom örn reaktionen, som han menade skulle bli våldsam
och fruktansvärd vad det lider. Men vad täger rea,ktionen sikte på och
vad vill den? Har regeringen och riksdagen egentligen gjort någonting för att
dämma upp förbrukningen? Ja, det är pilsnern, som blivit litet tunnare, och
det är den fjärde litern som tagits bort —• men därvidlag visade ju statistiken,
att den togs sällan ut — och efterhandsinköpen förbjödos. Men restaurangkvantiteten
har icke minskats. Jag förstår icke vad som skulle ligga bakom reaktionen.
Icke kan vår lilla motion eller reservationen här framkalla någon reaktion
i landet, som skulle skapa en guldålder för smuggeltrafik och illegal hantering? Jag

har aldrig uttalat mig örn medborgarkvaliteten, herr Kilbom. Jag har
den uppfattningen, som också herr Kilbom gav uttryck åt, att om människor
iakttaga försiktighet i fråga örn denna konsumtion är det ingen fara. Men
det är icke örn sådana människor vi talat utan om dem, som konsumera dessa
drycker till skada för sig och samhället och som därför bli ineffektiva medborgare.
Jag har icke talat örn korrekta medborgare.

Slutligen tackar jag för betyget, att jag är barnafrom. Det var mycket
vänligt sagt, herr Kilbom.

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag skall icke lägga mig i kontroversen mellan
herr Kilbom och herr Nilson i Eskilstuna. Jag begärde ordet för en replik
till herr Kilbom.

Herr Kilbom säger, att han icke kan förstå, varför jag är emot vad utskottet
uttalar örn vad som hände i fjol. Det är jag icke alls. Det är icke det saken gäller.
Men örn herr Kilbom läser sista punkten, som hänger samman med punkten
förut och där det heter: »Utskottet förutsätter, att i samband med denna
utredning nämnda frågor komma under omprövning», ser herr Kilbom vad
det var fråga örn.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav först beträffande
utskottets hemställan propositioner dels på bifall till utskottets

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Pensioner
elier understöd
åt vissa i
statens tjänst
anställda personer
m. fl.

Motioner om sänkning av extrakthalten hos maltdrycker av andra klassen.

(Forts.)

hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället till den vid betänkandet
fogade reservationen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

Härefter framställde herr talmannen beträffande motiveringen propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering dels ock på godkännande
av utskottets motivering med den ändring däri, varom yrkande under överläggningen
framställts av herr Lindqvist; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Lindqvist begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner bevillningsutskottets motivering i
utskottets förevarande betänkande nr 29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Hej;

. Linner Nej, har kammaren godkänt utskottets motivering med den ändring
däri, varom yrkande under överläggningen framställts av herr Lindqvist.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gang uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren godkänt utskottets motivering.

§ 17.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden:

nr i _ anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidshjälp
m. m. åt vissa pensionärer och understödstagare;

nr. 34,^ i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förhöjd familjepension
åt t. f. föredraganden i regeringsrätten, förste amanuensen i kammarkollegiet
C. G. Dahls efterlevande;

nr 35, i anledning av väckta motioner örn dels årligt understöd åt värnpliktige
G. V. Ljungs efterlevande, dels ock livränta och ersättning åt banvakten
G. Ljungkvists änka;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 27 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av § 8 förordningen den 17 maj 1935 (nr 177) angående
grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet; och

nr 38, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av § 16 förordningen den 6 juni 1929 (nr 129) angående
Svenska skeppshypotekskassan.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 18.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 39, i anledning av framställningar
angående pensioner eller understöd åt vissa i statens tjänst anställda personer
m. fl.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Punkten 3, angående pension åt förre Tullföringsbiträde!, fanjunkaren i Pension åt
förutvarande Skånska dragonregementets reserv August Wilhelin Lilienberg.

I en den 8 januari 1944 dagteeknad proposition, nr 32, hade Kungl. Maj :t, det, ianjunkaunder
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ^-^tT
finansärenden för samma dag, i punkten 1 föreslagit riksdagen medgiva, att '' ^erg
förre rullföringsbiträdet, fanjunkaren i förutvarande Skånska dragonregementets
reserv August Wilhelm Lilienberg finge från och med månaden näst
efter den, varunder hans anställning i statens tjänst upphörde, under sin
återstående livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.
uppbära en årlig pension av 1 200 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren under
nr 266 av herr Petersson, Emil, och den andra inom andra kammaren under
nr ,430 av herr Fröderberg, hade hemställts, »att riksdagen måtte besluta, att
till Lilienberg under hans återstående livstid skall utgå en årlig pension av
3 312 kronor eller lika som örn han vid 50 års ålder avgått från tjänst på
aktiv stat».

Utskottet hemställde, att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj :t,s förevarande
framställning och med avslag å motionerna 1:266 och 11:430, i vad
desamma skilde sig från Kungl. Maj :ts förslag, måtte medgiva, att förre
rullföringsbiträdet, fanjunkaren i förutvarande Skånska dragonregementets
reserv August Wilhelm Lilienberg finge från och med månaden näst efter
den, varunder hans anställning i statens tjänst upphörde, under sin återstående
livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära
en årlig pension av 1 200 kronor.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Fröderberg: Herr talman! Det är ju så, att underofficerare och officerare
i kaptens och lägre grader avgå ur aktiv tjänst vid fyllda femtio år och
trettio tjänsteår. En fanjunkare, som avgår då, erhåller en årlig pension av

3 312 kronor, och tillsammans med kristillägget blir årsbeloppet omkring

4 000 kronor. En hel del av dessa personer bli därefter rullföringsbiträden och
tjänstgöra till sextiotvå års ålder. Men det har aldrig funnits tillräckligt många,
som velat taga denna tjänst, och därför har det varit vanligt, att sådana som
vunnit sin första befordran till underofficer i reserven tagit sådan tjänst och
då fått kvarstå till uppnådda sextiotvå år.

Här föreligger nu ett fall, som rör en fanjunkare i Skånska dragonregementets
reserv. Han tjänstgjorde först tio år på stat under åren 1899—1909.

År 1913 blev han Tullföringsbiträde och tjänstgjorde som sådant under tjuguåtta
år, och därefter gjorde han under ett par års tid tjänst som inkallad till
beredskapstjänstgöring. Han har sålunda en sammanlagd tjänstetid av fyrtio
år. Som vanligt har det nu föreslagits en årlig pension av 1 200 kronor. Här
är alltså tjänstgöringstiden för honom betydligt längre än för dem som avgå
från tjänst på aktiv stat, men pensionen mycket mindre. Detta är icke bara
ett enstaka fall, utan det är många, som äro i samma fördömelse. — Nu har
ju denna tjänst upphört från och med år 1942. och det blir under andra
former, som tjänsten upprätthålles, men i stället har en hel mängd reservare
inkallats till ständig tjänstgöring under bercdskapstiden, och flera av dem ha
också förmåtts att för tre år ta arvodesbefattningar, när det icke funnits
andra att tillgå. De ha också en mycket osäker anställning och befara att efter
tre år avskedas utan någon som helst pension för detta, när tiden kommer.

Detta ligger ju något vid sidan av motionen. — Men jag har velat peka även
på detta, därför att jag anser att det är ett område, där en utredning borde kom -

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Pension åt förre rull färing sbiträdet, fanjunkaren i reserven A. W. Lilienberg.
(Forts.)

ma till stånd för att det skall kunna skapas en större rättvisa. Man borde
val i detta sammanhang lia yrkat på en dylik utredning, men då jag icke
gjort detta, kan jag icke begära en sådan nu. Jag har sorn sagt velat fästa
uppmärksamheten på det orättvisa i att en person, som alltså har en tredjedel
längre tjänstgöringstid än den som tjänstgör på aktiv stat, får en pension
motsvarande allenast en tredjedel av dennes pension. Jag har icke kunnat
underlåta att påvisa detta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den motion jag väckt i frågan,
alltså motionen nr 430 i denna kammare, vilken är likalydande med motionen
nr 266 i första kammaren av herr Emil Petersson.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Paulsen: Herr talman! Ett Tullföringsbiträde har inte tillnärmelsevis
samma tjänstgöring som en fanjunkare. Man kan räkna med att han har
ungefär en tredjedel av den tjänstgöring som en fanjunkare har. Örn en sådan
man, som avgår som distinktionskorpral eller furir, blir underofficer i reserven
och sedan upprätthåller en befattning som Tullföringsbiträde, skulle få
samma pension som en fanjunkare på stat, vore det en stor orättvisa mot fanjunkarna,
som haft sträng tjänstgöring till de fyllt 50 år. Jag tycker utskottet
handlat mycket honett, när det tillstyrkt en pension på 1 200 kronor.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Fröderberg: Herr talman! Även örn man inte kan säga, att tjänstgöringen
för ett Tullföringsbiträde är lika sträng som för en fanjunkare, kan
man väl dock inte påstå, att förhållandet är som 1 till 3, och vad sammanlagda
tiden beträffar, var den ju 30 % längre för rullföringsbiträdet, och ändå får
han knappast mer än 30 % av den andres pension.

Vidare anfördes ej. Herr förste vice talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock på bifall
till de i ämnet väckta motionerna; och biföll kammaren utskottets berörda
hemställan.

Punkterna 4—30.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ärligt under- Punkten 31, angående årligt understöd åt f. d. byråchefen Johannes Döss.

Md åt f. d.

byråchefen Under punkten 16 av propositionen nr 196 hade Kungl. Majit föreslagit
./. Döss. riksdagen medgiva, att f. d. byråchefen i generalpoststyrelsen Johannes Döss
finge, räknat från och med den 1 januari 1944, under sin återstående livstid
av postmedel uppbära ett årligt understöd av 3 000 kronor, varå dyrtidstillägg
icke skulle utgå.

I motionen II: 488 hade herr Senander jämte två av andra kammarens
övriga ledamöter hemställt, »att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 196, i vad den avser punkt 16 :o».

Utskottet hemställde, att riksdagen, med avslag å motionen 11:488, måtte
bifalla Kungl. Majlis förevarande framställning.

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Årligt understöd åt f. d. byråchefen J. Voss. (Forts.)

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Senander: Herr talman! Yi lia i denna fråga motionerat örn avslag på
Kungl. Maj:ts förslag. Någon motivering för ett avslag skulle ju strängt
taget inte vara behövlig. Förslaget, som går ut på att ge en f. d. byråchef
vid postverket, Döss, som avskedats genom ett rättsutslag, ett livstidsunderstöd
på 3 000 kronor, är enligt vår mening så uppenbart orimligt, att riksdagen
utan vidare borde avslå propositionen i denna punkt. Jag tror däremot att det
skulle varit behövligt att man i propositionen beträffande denna punkt hade
givit en bättre motivering än den som presteras. Det föreligger enligt min
mening inga som helst bärande sakskäl i motiveringen till förslaget att förre
byråchefen Döss skulle få detta livstidsunderstöd. Det enda som möjligen skall
föreställa sakskäl är framhållandet av att Döss under sin byråchefstid skulle
nedlagt stora förtjänster vid postsparbankens omorganisation. Detta skäl är
emellertid enligt min mening absolut värdelöst som motiv för vad som här föreslagits.
För det första hör det väl till ovanligheterna — jag har ju själv litet
erfarenhet av hur det är inom statstjänsten — att man åberopar skicklighet
och förtjänst som skäl för ett mildare bedömande av sådana tjänstemän, som
genom lagakraftvunna rättsutslag avskedats ur statstjänst. Åtminstone har det
mig veterligen aldrig inträffat, då det gällt någon syndare ur de lägre tjänstemännens
led. För det andra lia dessa åberopade förtjänster hos förre byråchefen
Döss tidigare premierats av statsmakterna i ganska riklig grad. \''id
två tillfällen under sin byråchefstid tilldelades honom belöningar för det arbete
han nedlagt vid postsparbankens omorganisation. Ena gången fick han en
gratifikation på 9 000 och den andra gången en på 3 000 kronor. Senare har
man också visat sig ganska givmild, för att inte säga generös gentemot Döss.
Enligt det förut åberopade rättsutslaget dömdes ju Döss att återbetala till
statsverket ett belopp av nära 23 000 kronor, som han förtjänat genom sina
manipulationer med obligationsköp i postverkets namn. Dessa 23 000 kronor
har Döss genom tidigare riksdagsbeslut fått efterskänkta. Han har sålunda
befriats från denna genom rättsutslag ådömda ersättningsskyldighet. _

Det finns sålunda enligt min mening inga hållbara skäl för ett bifall till
Kungl. Maj:ts framställning i detta fall. Man kan inte heller åberopa ömmande
skäl, och det har heller inte gjorts i handlingarna. Döss har, enligt vad som
uppgivits för mig, en fast anställning hos släktingar, som äga någon sågverksrörelse,
och även örn man inte lyckats få reda på hur mycket han har betalt
där, kan man vara ganska förvissad om att han inte befinner sig i så prekär
ekonomisk ställning, att man av det skälet skulle behöva ge honom detta livstidsunderstöd
på 3 000 kronor.

Vi kunna således inte finna annat än att man här måste gå på rent avslag,
och vi anse att det bör vara på tiden att man gör slut på denna generositet i
sådana fall som det här är fråga örn, denna generositet, som man alltid visar,
när det gäller sådana personer som stå relativt högt på den sociala rangskalan.
medan man inte alls visar en liknande generositet när det gäller sådana
som stå lägre på samma skala.

Herr talman! Med vad jag här anfört ber jag alltså att få hemställa örn bifall
till den av mig jämte två medmotionärer avgivna motionen.

Herr Svedman: Herr talman! Jag medger, att då man ser på rubriken till
denna fråga, man kan känna sig tveksam. Det gäller ju att ge en avsatt ämbetsman
understöd av statsmedel. Men tränger man djupare in i frågan, skall
man nog finna skäl för den framställning, som postverket och Kungl. Maj:t
gjort. Här är det fråga örn en på sin lid sällsynt duglig tjänsteman, som

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Ärligt understöd åt f. d. byråchefen J. Döss. (Forts.)
gjort staten och det verk han tjänat stora tjänster. Han har organiserat postsparbanken
och postgirot. Före hans tid var postsparbanken en avdelning
inom postverket, som inte täckte förvaltningskostnaderna, men efter den omorganisation,
som var Döss’ verk, har den blivit en mycket vinstgivande affär.
Den har inte blott täckt kostnaderna, utan den har givit överskott, som kommit
postverket och därmed även statsverket till del. Postgirot, som väl nu är
oumbärligt både för allmänna och enskilda kunder, har han helt satt i gång,
och vid dess start fick han en gratifikation på 9 000 kronor, vilket den föregående
ärade talaren nämnde.

Hans brott bestod i att han och en annan tjänsteman i postverkets namn
tecknat en större obligationspost och sedan överfört denna på sig personligen
och därmed, gjort sig en vinst. När detta upptäcktes avsattes Döss och dömdes
att betala inemot 23 000 kronor, vilket belopp utgjorde den vinst som han
gjort vid denna manipulation.

Avsättning för en byråchef torde vara ett ganska fruktansvärt straff. Det
torde vara ganska svårt för en sådan att efter avsättningen komma till rätta
med sin tillvaro. Sedermera har han genom riksdagsbeslut befriats från återbetalning
av det av domstolen utdömda ersättningsbeloppet. Det fanns nämligen
ingenting att ta. Han är nu 71 år gammal. Från pensionsstyrelsen åtnjuter
han från den 1 mars 1935 en årlig pension av 1 196 kronor 40 öre.
Om han sedan underhålls av släktingar och detta kamofleras med något slags
tjänst känner jag inte till, men jag tror att denna fråga ligger ur rent humanitär
synpunkt till på ett annat sätt än den strängt dömande herr Senander
anser. Jag föreställer mig detta ärende som en akt av humanitär innebörd,
som vore riksdagen värdig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den kungl, propositionen och
därmed också till utskottets förslag.

Herr Sellander: Herr talman! Herr Svedmans resonemang om alla Döss’
stora förtjänster anser jag inte vara mycket värt, därför att Döss har ju redan
fått dessa sina tjänster uppskattade genom att erhålla sammanlagt 12 000
kronor i gratifikation.

När herr Svedman sedan säger, att det är ett fruktansvärt straff för en
byråchef att bli avsatt, sa är det ju fullt riktigt, och det är ingen som bestrider
detta. Men jag vill i detta sammanhang framhålla, att det kanske känns ännu
mera fruktansvärt för en befattningshavare i lägre lönegrad att bli avskedad
ur statstjänst. Det har ännu aldrig förekommit, att man dragit en lans för
dessa som sta lägre pa den statliga löneskalan och som kanske för lindrigare
förseelser än den som Döss gjort sig skyldig till avskedats ur statstjänst.

Jag är inte strängt dömande i detta fall. Jag fäster mig vid att man behandlar
personer så olika, när det gäller understöd och pensioner, och bankoutskottet
har begått många försyndelser i den vägen. Detta har jag velat påtala,
och jag anser att det föreligger ingen sakligt bärande motivering för att
ge denne, f. d. byråchef vid postverket det understöd, som här föreslås, och
jag vidhåller alltså, herr talman, mitt yrkande.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels
ock på avslag å såväl utskottets hemställan som Kungl. Majlis förslag i ämnet;
och fann herr förste vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Senander begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Årligt understöd åt f. d. byråchefen J. Döss. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i punkten
31 :o i utskottets förevarande utlåtande nr 39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan
som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan i denna punkt.

Punkterna 32—44.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 19.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 40, i anledning av framställningar Understöd å

angående understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer
m. fl.

Punkterna 1—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

efterlevande
till vissa i
statens tjänst
anställda personer
m. fl.

Punkten 5, angående understöd åt byråchefen hos kontrollstyrelsen Einar Understöd åt

Johan Ossian J :son Thulins frånskilda hustru. byråchefen

E. J. O. Jteon

I likalydande motionerna I: 70 och II: 303, väckta den förra av herr Björns- Thulins finson
jämte två av första kammarens övriga ledamöter samt den senare avskilia ttustru.
herr Bergvall jämte två av andra kammarens övriga ledamöter, hade hemställts,
»att riksdagen måtte tillerkänna fru Carin Hildegard Thulin, Stockholm,
så länge hon icke trätt i nytt gifte, årlig pension med belopp, motsvarande
vad hon skulle kunna bliva tillerkänd såsom pensionsberättigad frånskild
maka enligt gällande allmänna familjepensionsreglemente».

Utskottet hemställde, att riksdagen, i anledning av förevarande motioner
I: 70 och II: 303, måtte medgiva, att avlidne byråchefen J. E. O. J :son Thulins
frånskilda hustru Carin Hildegard Thulin, född Hulting, finge räknat från
och med den 1 januari 1944 under sin återstående livstid, så länge hon förbleve
ogift, från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära en årlig
pension av 2 670 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Sylwan, Johansson i
Fårekulla, Svedman, Andersson i Munkaljungby, Barnekow och Sundberg, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att förevarande motioner 1: 70 och
II: 303 ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservanterna hade i sin motivering givit uttryck åt den uppfattningen, att
understödsfrågor av här föreliggande art borde i första hand prövas av Kungl.

Maj :t.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Svedman: Herr talman! Det är här fråga örn att överflytta pensionen
till änkan efter en avliden statstjänsteman till samma tjänstemans hustru

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Understöd åt byråchefen E. J. O. J:son Thulins frånskilda hustru. (Forts.)
i ett tidigare äktenskap. Det är ont om tidigare liknande fall här i riksdagen.
Statskontoret bär anfört tre sådana, men i samtliga dessa har frågan förts
fram till riksdagen i form av en kungl, proposition. Det är reservanternas mening,
att man genom ett bifall till en enskild motionärs hemställan i detta
fall skulle bryta kontinuiteten i de former, som hittills tillämpats i fall liknande
det föreliggande, och att detta skulle komma att medföra icke önskvärda
konsekvenser. Reservanternas ståndpunkt innebär icke någon aversion
mot fallet som sådant utan endast en principiell uppfattning örn hur det bör
behandlas. Kungl. Majit har lättare än en enskild motionär att kunna bedöma
en fråga av denna beskaffenhet såväl med hänsyn till förutsättningarna som
med hänsyn till storleken av det understöd, som rimligtvis kan komma ifråga.
Att reservanterna motsatt sig ett bifall från riksdagens sida till den föreliggande
motionen beror alltså närmast därpå, att frågan kommit upp i form
av en enskild motion, vilket är något i och för sig nytt. Reservanterna vilja
att frågor av detta slag i fortsättningen skola behandlas såsom hittills skett,
d. v. s. att de skola gå genom Kungl. Maj :t.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Paulsen: Herr talman! Det föreliggande utskottsutlåtandet avser pension
åt en kvinna, som efter att i 24 år ha varit i äktenskap förenad med en
statstjänsteman, byråchefen Thulin, ratades av mannen, som därefter gifte
om sig med en yngre kvinna. Det senare äktenskapet upplöstes efter några
år genom mannens död, och den unga änkan uppbar därefter pension efter
honom. Ganska kort tid efter mannens död gifte hon emellertid om sig, och
pensionen upphörde då att utgå. Den frånskilda hustrun hade haft understöd
så länge mannen levde, men när han dog och inga tillgångar funnos i
boet, hade hon ingenting att leva av.

Utskottet har nu ansett det fullt riktigt, att hon får överta den pension,
som änkan haft men icke längre har. Mannen hade betalat pensionsavgifter
i 30 år — så länge var han i statstjänst •— och hade skilsmässan kommit bara
två år senare än den gjorde hade hon utan att behöva gå till riksdagen varit
berättigad till pension efter sin förre man. Utskottsmajoriteten har därför
funnit det fullt riktigt och rättvist, att denna kvinna, som nu är gammal
och sjuklig, får den pension, som motionärerna föreslagit.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Munkal jungby: Herr talman! I det här föreliggande fallet
har den frånskilda hustrun icke rätt till pension efter sin förre man, utan denna
rätt har tillkommit hustrun i det senare äktenskapet, och hon har också en
tid uppburit denna pension. Enligt motionärernas och utskottets mening skulle
nu denna pension överflyttas till den frånskilda hustrun. Reservanterna ha
emellertid icke ansett sig kunna biträda en sådan ordning utan att frågan i
första hand prövats av Kungl. Majit, såsom skett i alla liknande fall, när
riksdagen medgivit avsteg från gällande grunder på detta område. Reservanterna
anse sålunda, att motionärernas framställning icke bör bifallas, och hemställa
därför örn avslag på motionerna.

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Jag hör till dem som inom
bankoutskottet pläga ställa sig mycket reserverade då det gäller att bevilja
pension i fall, som icke prövats av Kungl. Majit eller som icke ha något alldeles
särskilt sakligt underlag. I detta fall har jag funnit att det föreligger
ett verkligt särskilt sakligt underlag, och för detta har herr Paulsen redan redogjort.

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Understöd åt byråchefen E. J. O. J:son Thulins frånskilda hustru. (Forts.)

Byråchefen Thulin hade betalat pensionsavgifter i närmare 30 år och under
denna tiri varit gift med denna kvinna i 25 ä 28 år — jag minns icke så noga
huru länge. När han gick bort stod hon där utan det understöd, som han vid
skilsmässan blivit ålagd att betala henne. Den kvinna han gifte örn sig med
gifte emellertid i sin tur örn sig ganska snart efter mannens död, och den pension,
som dittills utgått till henne, drogs in.

Jag och utskottsmajoriteten ha funnit, att här föreligga verkligt starka
sakskäl för att den pension, som Thulins sista hustru skulle haft rätt att uppbära,
därest hon icke gift örn sig, överflyttas på hans första hustru, som numera
lever under mycket svåra ekonomiska förhållanden. Då jag funnit sakskälen
så starka, och då ett bifall till motionen innebär en gärd av humanitet
mot en gammal och sjuk människa för hennes återstående dagar, kan jag icke
finna, att riksdagen skulle begå någon orätt genom att bifalla föreliggande
framställning.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Barnekow: Herr talman! Jag tror att såväl den siste ärade talaren som
herr Paulsen en liten smula missförstått reservanterna. Reservanterna ha nämligen
icke — i vart fall har icke jag gjort det — ansett annat än att det skulle
vara ganska riktigt, om ifrågavarande kvinna finge denna pension. Vad vi reservanter
hängt upp oss på är själva tillvägagångssättet, vilket jag tror att
herr Svedman också redogjort för. Jag vill i det här sammanhanget erinra örn
att vi alldeles nyss behandlade liknande frågor, d. v. s. frågor örn pensionstilllägg
åt pensionstagare, men att vi därvidlag gång på gång förklarade, att sådana
pensionstillägg icke böra beviljas på en enskild motionärs förslag, varför
vi hänvisade vederbörande till att först gå till Kungl. Majit. I fråga örn militära
pensioner gäller ju också nödvändigtvis, kan man säga, att de skola gå
vägen genom den militära civilförvaltningen. För övrigt har det ju hittills alltid
varit så att dessa pensionsfrågor skulle gå genom Kungl. Majit till riksdagen.

Jag kan försäkra, att örn Kungl. Majit skulle framlägga ett förslag örn överflyttning
av den ifrågavarande pensionsrätten till byråchefen Thulins frånskilda
hustru så skall åtminstone jag, örn jag då är här, rösta för bifall. Men så som
frågan nu ligger till kan jag för min del icke förstå, att det kan vara riktigt
att vi nu skola bryta mot de regler, som hittills alltid tillämpats i liknande
fall, hur behjärtansvärda dessa än kunnat vara.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Jag vill icke bestrida, att den
föregående ärade talaren har rätt i princip, men det finns dock fall, då den
enskilde riksdagsmannen har möjlighet att bilda sig ett eget omdöme på grundval
av vilket han kan fatta en ståndpunkt, som han sedan anser sig böra både
försvara och rösta för. Här föreligger ett sådant fall. Jag betvivlar icke alls, att
örn Kungl. Majit först hade prövat denna fråga, vilket rent formellt sett hade
varit alldeles riktigt, och sedan lagt fram förslag för riksdagen i den föreliggande
motionens syfte, utskottet hade tillstyrkt och riksdagen bifallit den
kungl, propositionen i ämnet. Enligt mitt förmenande ligger emellertid denna
fråga så till, att resultatet endast kunnat bli ett, oavsett Kungl. Majlis prövning
av densamma. Uskottet har därför ansett det opåkallat att i ett så enstaka
och så markerat fall som det föreliggande först hänvisa vederbörande till
Kungl. Majit. Utskottsmajoriteten har med andra ord ansett sig redan nu kunna
ta ståndpunkt till den föreliggande frågan och försvara den. Detta är, herr

Nr IS.

Onsdagen den 26 april 1944.

Pension åt
folkskolläraren
N. Hansson
WÖstergrens
frånskilda
hustru.

Understöd åt byråchefen E. J. O. Jlson Thulins frånskilda hustru. (Forts.)
talman, orsaken till utskottets ställningstagande, och jag ber att få vidhålla
mitt yrkande.

Herr Svedman: Herr talman! Jag vill i likhet med herr Barnekow deklarera
att, därest en framställning i ämnet förelegat från Kungl. Majit, jag för min
del icke skulle haft någonting emot att rösta för bifall till densamma. Att bifalla
en motion i ett än så ömmande fall skapar emellertid ett prejudikat, vilket
kan åberopas i framtiden. I det här landet vimlar det av frånskilda fruar,
av vilka åtskilliga kunna komma i en belägenhet liknande det nu aktuella fallet.
Med hänsyn härtill är det försiktigast att riksdagen icke nu skapar ett prejudikat,
och det är därför, herr talman, som jag fortfarande yrkar bifall till
reservationen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den vid punkten avgivna reservationen; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Svedman begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i punkten
5:o. i utskottets förevarande utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid punkten avgivna reservationen.

Punkterna 6 och 7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8, angående pension åt folkskolläraren Nils Hansson Westergren
frånskilda hustru.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Hyling: Herr talman! Den punkt vi nu gå att behandla är grundad på
en motion i denna kammare av fröken Nygren och mig. Det har varit ganska
intressant att åhöra den debatt, som nyss fördes och som gällde ungefär samma
sak som den föreliggande. Jag är bara litet förvånad över att de som bildade
majoritet i utskottet då det gällde punkt 5, alltså frågan örn pension åt byråchefen
Thulins frånskilda hustru, icke bildat majoritet för att också folkskollärare
Westergren frånskilda hustru skulle tillerkännas pension. De två fallen
äro nämligen ungefär parallella.

Utskottet vill nu för sin del påpeka, att Kungl. Majit bör ta initiativ i sådana
här frågor, och det kan ju kanske vara på sin plats att så sker. Utskottet
slutar också sitt utlåtande med ett uttalande örn att Kungl. Maj :t bör ta denna
fråga under övervägande och efter en utredning därav eventuellt framlägga
förslag i ämnet. T utskottsutlåtandet heter det nu, att i vissa fall särskilda skäl
förelegat för ett positivt resultat. Jag frågar då: vilka särskilda skäl skulle

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Pension åt folkskolläraren N. Hansson WÖstergrens frånskilda hustru.

(Forts.)

kunna åberopas i detta fall? Ja, som skäl kan jag nämna, att änkan Westergren
har fostrat fem barn. Gent emot detta invänder man kanske, att barnen ha
försörjningsplikt mot sin mor. Tre av de nu levande barnen — ett har gått
under i sitt arbete till sjöss under krigsåren — ha emellertid skaffat sig en försörjningsbörda,
som gör att de icke nämnvärt kunna bidra till moderns uppehälle.
Personer, som känna fru Westergren närmare, ha för mig intygat, att
hon under ett mångårigt äktenskap haft att brottas med synnerligen stora svårigheter;
hon har under dessa år kan man säga blivit psykiskt bruten. Hade
det nu råkat sig så att hon fortsatt sitt äktenskap ytterligare fem år, skulle hon
lia gjort sig kvalificerad till full pension. Hennes make hade under sin tjänstetid
fullgjort alla premieinbetalningar för pensionen. Samma år som han blev
pensionsberättig-ad dog han, och han hade följaktligen icke erhållit någon utdelning
på de gjorda premieinbetalningarna under årens lopp. Man kail därför
tycka, att den efterlevande änkan borde kunna erhålla någon årlig pension. Nu
har emellertid utskottet skrivit, vilket jag tidigare delvis antydde, att utskottet
för sin del icke är berett att medverka till en dylik uppmjukning under annan
förutsättning än att Kungl. Maj :t efter föregående utredning rörande konsekvenserna
finner skäl föreligga att ändra nuvarande praxis på ifrågavarande
område.

Här föreligger ett enhälligt utskottsutlåtande, och med hänsyn härtill torde
det knappast nu finnas någon möjlighet att här i kammaren ens med åberopande
av det parallellfali, vari kammaren för en stund sedan fattade beslut, nå ett
positivt resultat. Jag vill emellertid, herr talman, vädja till det statsråd, och
det blir väl då närmast finansministern, som måhända snart nog får ta hand
örn denna fråga, att bär för det första tar en titt på det nämnda parallellfallet
och för det andra låter sitt hjärta medverka i beredningsarbetet för frågans
lösning. Jag ämnar, herr talman, icke yrka bifall till motionen, dä jag
anser ett sådant yrkande icke kunna ge något positivt resultat, och jag får sålunda
sluta mitt anförande utan något yrkande.

I detta anförande instämde fröken Nygren.

Fru Nordgren: Herr talman! Jag hade en motion i detta ärende 1937. Jag
vågade den gången icke gå så långt som att begära, att fru Westergren skulle
få pension efter sin man, utan hemställde endast att hon skulle få ett understöd
med ett så blygsamt belopp som 600 kronor om året. Jag kunde vid det
tillfället vitsorda — efter en mycket noggrann undersökning — att det förelåg
verkligt behov av understöd. Jag fann det beklämmande, att riksdagen vid
detta tillfälle ställde sig avvisande, därför att då kunde det ju icke bli någon
principfråga, utan endast en fråga örn understöd. Jag har kunnat konstatera,
att man många gånger sträcker sig ganska långt här i kammaren, när det
gäller pension åt personer, som ha det relativt bra ställt, medan man i detta
fall ställde sig avvisande ehuru det faktiskt förelåg sådana förhållanden, att
man bort hjälpa. Jag ber att få ansluta mig till den sista delen av herr Evlings
uttalande, nämligen att Kungl. Majit måtte taga upp denna fråga och bringa
hjälp åt fru Westergren, ty den behövs verkligen för hennes vidkommande.

Häruti instämde herr Törnkvist.

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Jag medger, att utskottets
ställningstagande till denna fråga, framför allt de utskottsledamöters, som
bildade majoriteten under punkt 5 av detta utlåtande, kan förefalla litet egendomlig,
örn man icke känner de förhållanden som ligga bakom och principerna

Andra hammarens protokoll 19,iJt. Nr 15. 4

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Motioner angående
lagstiftning
örn
skydd för
markägares
rätt till bärplockning
å
egen skogsarb
hagmark
m. m.

Pension åt folkskolläraren N. Hansson Westergren frånskilda hustru.

(Forts.)

för utskottets behandling av pensionsfrågor. Yi lia ju inom utskottet nästan systematiskt
intagit den ställningen i sådana här fall att, örn det icke föreligger
en proposition från Kungl. Majit, hemställa, att Kungl. Majit skulle pröva
frågan. Om jag icke minns fel — jag kan icke bestämt säga det, men mitt
minne skulle svika mig mycket, örn så icke var förhållandet — hänvisade utskottet
vid behandlingen av fru Nordgrens motion henne att göra framställning
till Kungl. Majit, för att Kungl. Majit på så sätt skulle få pröva frågan.
Det finns ju icke någon riksdag, då det icke kommer fram en hel del liknande
fall som detta. Örn man gör jämförelser och känner till förhållandena, så kan
man icke, även om man låter hjärtat tala, jämställa frågorna örn pension till fru
Thulin och till fru Westergren. Jag har själv talat med fru Westergren. Hon
har för mig lagt fram sin ställning — det var sedan utskottet tagit ställning till
förslaget. Jag har uppmanat henne att göra framställning till Kungl. Majit,
och jag har den varma förhoppningen, att Kungl. Majit också skall beakta
denna framställning, och då vi få möjlighet att kommande år pröva det. Här
har icke gjorts något särskilt yrkande från motionärernas sida, och då har jag
icke annat yrkande att göra än örn bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan i
förevarande punkt.

Punkterna 9—14.

Yad utskottet hemställt bifölls.

§ 20.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 41, i anledning av väckt motion angående utredning örn ändring i gällande
bestämmelser örn statliga befattningshavares familjepension för frånskild
och efterlevande make m. m.;

nr 42, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning om
inrättande av vissa nya ordinarie tjänster i riksgäldskontoret; och

nr 43, angående användande av riksbankens vinst för år 1943.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 21.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 20, i anledning av väckta motioner
angående lagstiftning örn skydd för markägares rätt till bärplockning
å egen skogs- och hagmark samt örn åtgärder till förhindrande av för tidig
skörd av skogsbär.

Första lagutskottet hade till behandling förehaft följande inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i första kammaren
nr 146 av herr Hallagård samt motionerna i andra kammaren nr 76
av herr von Seth och nr 163 av herr Pettersson i Dahl m. fl.

I motionen 11:76 hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit
måtte anhålla om skyndsamt utarbetande och framläggande av förslag till lagbestämmelser
angående skydd för markägares rätt till bärplockning å egen
skogs- och hagmark.

I motionerna I: 146 och lii 163, vilka voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte begära att sådana bestäm -

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Motioner angående lagstiftning om skydd för markägares rätt till bärplockning
å egen skogs- och hagmark m. m. (Forts.)
melser måtte utfärdas, som förhindrade att omogna skogsbär plockades och
skördades.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner, II: 76 samt I: 146 och II:
163, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herrar Ragnar Bergh,
Lodenius och Gustafsson i Lekåsa.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Gustafsson i Lekåsa: Herr talman! Vid detta första lagutskottets utlåtande
nr 20 är fogad en reservation av herrar Ragnar Bergh, Lodenius och
undertecknad.

Vi lia ju många gånger tidigare här i kammaren behandlat de frågor som
detta utskottsutlåtande avser. Det har alltid kanske med en viss rätt framhållits,
att även skogsbären skulle vara en egendom som skulle tillhöra ägaren,
men nästan varje gång har utskottet avstyrkt de gjorda framställningarna
med olika motiveringar. Om vi se i den redogörelse, som har lämnats i förevarande
utskottsutlåtande, så har det även funnits tillfällen, t. ex. 1935, då
lagutskottet gått in för att begära utredning, på vilket sätt skogsbären skulle
kunna skyddas åt ägaren. Nu har jag icke, herr talman, för avsikt att göra
något särskilt uttalande beträffande denna del av utskottsutlåtandet, utan jag
skall inskränka mig till att huvudsakligen yttra mig om motionen II: 163 av
herr Pettersson i Dahl m. fl.

Det har ju i denna motion påtalats, att skogsbären skördas omogna. När det
gäller bärplockningen så är det ju oftast så, att ute på landsbygden infaller
mognadstiden synnerligast för lingonen just mitt under skördetiden. Vi hade
därför tänkt, att det skulle ha kunnat finnas någon möjlighet att ordna nied
skydd i så måtto, att ägarna skulle kunna tillförsäkras rätten till bären på
markområden, som ligga närmast intill gården. Nu är ju utskottet av helt
annan uppfattning i år, och det går så långt, att det säger följande i sitt
utlåtande: »Den fria bärplockningsrätten får sålunda anses utgöra en verklig
''alle mans rätt’. Tillräckliga skäl ha enligt utskottets mening icke förebragts
för ett upphävande eller inskränkande av denna rätt. Tidigare framlagda lagförslag
i ämnet har icke inneburit något bestämt brytande med den hävdvunna
uppfattningen utan utgjort kompromisslösningar, avsedda att förbehålla jordägaren
ensamrätt till hären å vissa begränsade områden, företrädesvis i närheten
av hans gård.» Det är ju i alla fall ganska beklagligt, att, med den sammansättning
som riksdagen och i synnerhet denna kammare har, icke ägaren
—- och vi tänka då särskilt på de mindre jordägarna — skall kunna tillförsäkras
skydd för bären på närmast gården beläget markområde. Nu är ju icke samma
förhållande rådande som tidigare, då landsortens och jordbrukets folk varit
övertaliga och haft större möjligheter att kunna utföra denna bärplockning på
tid som varit för dem lämplig. Med den brist på arbetskraft, som nu råder inom
jordbruket, är det icke möjligt att tänka sig, att de kunna taga till vara bären
just under det skörden bärgas.

Jag hade ju tänkt mig, att vi i år åtminstone skulle kunna finna någon
väg på grund av den framställning jag gjorde i debatten förra året. Jag försökte
i utskottet att föra den meningen på tal men jag lyckades icke vinna
utskottets gehör. Den fria bärplockningsrätt, som utskottsma.joriteten hänfört
till kategorien »alle mans rätt», torde, i den mån den överhuvud taget kan
anses ha utgjort en verklig rätt, varit begränsad till den egna bygdens folk.

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Motioner angående lagstiftning om skydd för markägares rätt till bärplockning
å egen skogs- och hagmark m. m. (Forts.)

Det har varit bygden, socknen eller byn, betraktad som på sätt och vis en
enhet, där man icke hållit så noga på gränserna emellan olika fastigheter. Här
ha också hjälpsamheten mot grannar och andra förhållanden spelat in. Förhållandena
äro numera helt annorlunda. Kommunikationerna ha gjort det möjligt
för en massa främlingar att begiva sig till bärrika marker, som helt översvämmats
och utplundrats. Det har ju varit nästan en ständigt återkommande
sak, att vi lia varit översvämmade av folk, som kommit på cyklar eller i bil,
för att icke tala om hela tågsätt, som gått till vissa områden.

Nu är det ju icke så att vi från vår sida velat, att dessa människor icke skulle
ha rätt till bären på allmänningsskogarna, kronoskogarna och de ecklesiastika
skogarna. Det har endast varit fråga örn skydd för den enskilde jordbrukaren
och hans behov.

Jag skulle kunna anföra åtskilliga av de beslut och uttalanden, som tidigare
förekommit, men jag finner det nu icke nödigt att upptaga kammarens tid
därmed, och därför kan jag inskränka mig till att yrka bifall till motionen
II: 163.

Herr von Seth: Herr talman'' Frågan om bärplockningsrätten är ju en gammal
fråga. Utskottet konstaterar i sitt utlåtande att redan 1899 väcktes det
motioner i detta ämne. Första lagutskottet har här i sitt utlåtande slagit ihop
tvenne motioner. Den ena motionen avser förbud att plocka bär före viss tid,
och den andra motionen, som har framburits av mig själv i denna kammare,
syftar till en utredning angående jordägares rätt till de bär som växa på hans
egen mark.

Jag vill redan från början förutskicka, att jag till fullo förstår, att här föreligger
ett ytterst svårt problem att skipa rättvisa i. Det visas ju icke minst
därav att, trots att det under de senaste 45 åren då och då framkommit förslag
till riksdagen att söka ordna frågan om tillvaratagande av skogsbären utan
att markägarnas rätt kränkes, riksdagen icke har kunnat finna några former
för detta. Då jag begär, att Kungl. Maj:t skall utreda denna sak, så är orsaken
härtill, att det har visat sig, att upplysning icke verkar tillräckligt. Riksdagen
har flera gånger skjutit ifrån sig denna fråga under förmenande
av att man genom upplysning skulle kunna få människorna att respektera
äganderätten till bären, när det gäller de små markägarna. Jag vill även förutskicka
för kammaren att jag icke ett ögonblick syftar till att större markområden
såsom kronoparken bolagsjord och större gårdar på något sätt skulle
avstängas från alla bärplockare. Jag pekar i min motion på att förhållandena
norr örn Dalälven äro helt andra än förhållandena söder örn densamma,
och jag understryker, att förhållandena inom skilda län äro så olika, att man
såsom t. ex. i fråga örn berberislagen och vissa andra lagar rörande jordbruket
bör höra såväl hushållningssällskap som landsting, innan man föreskriver
en sådan lags ikraftträdande inom ett visst område.

Nu säger utskottet självt, att det förstår, att här förefinnas en hel del olägenheter,
örn en lagstiftning skulle komma till stånd. Samtidigt erkänner
emellertid utskottet också, att det förefinnes mycket stora olägenheter, när
det gäller bärplockningen, icke minst för de mindre markägarna. Utskottet
trycker särskilt på att allmänheten sedan gammalt ansetts äga rätt till bärplockning
på annans mark. På den rätten vill jag, herr talman, icke ett ögonblick
rucka. Men i den landsända, där jag bor, alltså Jönköpings län, är det
huvudsakligen mindre markägare, och det har visat sig, icke minst nu under
kristiden, att den mindre jordägaren har fått se sina bär skördade — jag
skulle också vilja använda uttrycket skövlade —• utan att han själv kunnat

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Motioner angående lagstiftning orri skydd för markägares rätt till bärplockning
å egen skogs- och hagmark m. m. (Forts.)
få njuta av dem. På grund av jordbrukets avfolkning och icke minst på
grund av landsbygdens kvinnors långa arbetsdag ha de icke möjlighet att
ägna sig åt bärplockning förrän kanske på söndagarna. Städernas och samhällenas
människor ha mera fritid och komma ut i stora horder och icke
bara plocka bären omogna utan göra även en hel del annat ohägn.

Därför att en fråga är svår bör den icke vara omöjlig att lösa, och när
jag i min motion syftar till utredning, är anledningen den, att jag anser, att
tiden nu är mogen för riksdagen att besluta en dylik utredning. Ärendet
kommer säkerligen igen, och den irritation, som skapas mellan landsbygden
å ena sidan och städernas och samhällenas befolkning å den andra, när det
gäller bärplockning, är tyvärr icke på avskrivning. Under hösten 1943 har
t. o. m. tidningen Socialdemokraten i viss mån uttalat sig mot den nuvarande
oinskränkta bärplockningsrätten. Jag skall be att få citera vad tidningen
skrivit härom, vilket återfinnes i min motion. Så skriver tidningen Socialdemokraten:
»Det är visserligen inte förbud att plocka bär även inpå ägarens
egna knutar. Men nog måste det kännas bittert för en jordbrukare att se
vilt främmande människor kliva in över gärdesgårdar och beröva honom bären
inpå hans egen stugtomt», och fortsätter: »Det måste betecknas som i
högsta grad oförsynt att uppträda på detta sätt mot jordägaren och hans familj.
Icke minst nu under krisen, beredskapen och arbetskraftsbristen på
landsbygden saknar jordbrukaren ofta möjlighet att konkurrera med andra
människor, när det gäller att tillvarataga bären på viss tid. Jordbrukaren och
hans familj ha kanske händerna fulla med att bärga skörden på fälten, innan
man kan gripa sig an med att plocka skogsbären. Sådan markägare borde
verkligen ha rätt att begära av tätorternas folk, att de icke rusa in över gärdena
och beröva jordbrukarna vad som skäligen måste betraktas som deras
enskilda egendom. Landsbygdens kvinnor ha sannerligen en så tung arbetsbörda
och en så lång arbetstid, att de borde kunna förskonas från långa bärresor,
då de ha tillräckligt med bär i det närmaste grannskapet på sina egna
marker.» Här ha vi således fått ett dylikt erkännande även från detta håll,
att saken borde kunna ordnas på ett bättre vis.

Jag förstår till fullo, herr talman, att när det endast finns tre reservanter
är det icke stora utsikter att få kammaren att frångå första lagutskottets
förslag i denna fråga, men jag skulle ändå vilja vädja till kammaren att inse
de svårigheter som, icke minst för de mindre markägarna, äro förknippade
med att de själva icke kunna tillgodogöra sig de bär, som växa på deras egen
mark. Nu få de söka sig långt bort till andra områden för att kunna få
någon del av lingonskörden, som det ju här framför allt gäller. Jag talar
icke alls om de stora markägarna, utan jag syftar endast till att ett mindre
område skulle avgränsas för de människor som där bygga och bo. Med stöd
av detta ber jag, herr talman, att få yrka bifall till klämmen i min motion,
nämligen en hemställan örn att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:! måtte
anhålla örn skyndsamt utarbetande och framläggande av förslag till lagbestämmelser
angående skydd för markägares rätt till bärplockning å egen
skogs- och hagmark.

Herr Kerg: Herr talman! Sedan första kammaren i dag enhälligt och utan votering
bifallit utskottets hemställan och därtill kommer att några nya argument
hittills i diskussionen icke ha framkommit utöver deni som anförts under
alla do år som riksdagen tidigare behandlat denna fråga, så skall jag inskränka
mig till att möjligen komma mod ett nytt argument emot att genomföra
denna lagstiftning örn förbud för bärplockning av icke markägare.

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Motioner angående lagstiftning om skydd för markägares rätt till bärplockning
å egen skogs- och hagmark m. m. (Forts.)

Här i landet finns det särskilt i Norrland och även i Mellansverige en hel del
jordlösa människor, som ha svårt att kunna få någon kontant inkomst. Det
finns sålunda kvinnor och barn, som under den övriga tiden av året gå och
vänta på att bärtiden skall komma, då de skola kunna uppfylla de önskningar
som de ha närt under året att kunna få kontanter för att möjligen köpa sig
ett nytt klädesplagg. Även finns det barn och ungdom, för vilka bärplockningen
betyder, att de kunna komma ut i skog och mark och första gången få
känna, att de kunna hjälpa far och mor med ett litet kontantbidrag. Det argumentet
skall man enligt mitt förmenande taga hänsyn till, ty så är verkliga
förhållandet, när det gäller dessa trakter. Man känner en hel del jordägare
på landsbygden alltför väl för att icke förstå, att örn vi skulle få en sådan
lagstiftning på detta område, som motionären här åsyftar, så skulle dessa
barn som plockat bär för att tjäna en slant icke få fullfölja denna sin önskan.
En annan sak skulle man kunna tillägga, nämligen att nog skulle dessa människor
på landsbygden finna det vara litet märkvärdigt, om riksdagen och
statsmakterna på detta område skulle vidtaga en åtgärd, som skulle påskynda
flykten från landsbygden.

Vad sedan den andra delen av utskottets motivering, där utskottet uttalar
sig örn åtgärder till förhindrande av plockning av omogna bär, beträffar, tror
jag att även denna är värd att uppmärksammas. Jag tror även, att riksdagens
majoritet gärna skulle önska, att vi kunde komma dithän, att vi kunde få ett
förljud mot att plocka omogna bär. Av rent tekniska skäl är det emellertid
omöjligt att på detta område införa några bestämmelser.

Det skulle då i första hand vara lingonen, som plockas i omoget tillstånd.
Härvid torde emellertid en viss förändring redan lia inträtt. Jag har på höstarna
rest rätt mycket på landsbygden och kunde förut ofta observera, att
man vid lingontiden hade lingon utbredda på lakan och andra vita kläden till
soltorkning. Jag har nu kunnat konstatera, att detta numera så gott som fullständigt
upphört — det är sällan man nu ser någonting sådant. Om man går
på torgen i de centrala industriorterna eller i städerna kan man vidare iakttaga,
att de försäljare, som saluföra soltorkade lingon, få stå där med sina bär
osålda. Varpå kan nu detta bero? Jo, just därpå att livsmedelskommissionen
och pressen ha igångsatt en propaganda emot detta ofog och att folk även
rättat sig efter densamma En sådan upplysningsverksamhet är det enda medlet
att få bort oskicket att plocka omogna lingon.

I fråga örn blåbär och hjortron skulle det vara alldeles omöjligt att fastställa
någon bestämd tid, då dessa bär skola plockas. När man skall plocka
hjortron måste man passa på precis på dagen, då de äro färdiga att skörda —
de skola då icke vara mogna utan halvmogna. Tar man icke vara på hjortronen
samma dag de plockas, alltså rensar och syltar in dem, så äro de förstörda
dagen därpå. För min del kan jag alltså icke begripa, hur man skall kunna
tänka sig att få till stånd en bestämmelse på detta område. Det är mycket
svårt att lösa frågan örn plockning av omogna bär, trots att de flesta av oss
önska få en bestämmelse till stånd.

Jag skall sluta med att i likhet med herr von Seth framställa en vädjan,
ehuru i rak motsatt riktning. Jag skulle vilja vädja till kammaren att värna
om den gamla hävdvunna rätt, som riksdagen under 45 år slagit vakt om, genom
att ansluta sig till utskottets hemställan, till vilken jag, herr talman, ber
att få yrka bifall.

Herr von Seth erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Herr Berg sade i början av sitt anförande, att vi motionärer inte korn -

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Motioner angående lagstiftning om skydd för markägares rätt till bärplockning
å egen skogs- och hagmark m. m. (Forts.)
mit med något nytt. Jag tror, att samma omdöme i så fall måste drabba herr
Berg, ty i den argumentering, som han drev, när det gällde att vederlägga de
i min motion framförda synpunkterna, kom han fortfarande med det gamla
motivet, att motionen skulle avse att hindra bärplockningen överhuvud taget.
Jag vill ytterligare betona, att så alls icke är fallet. Jag har bade i min
motion och i mitt anförande nyss betonat, att jag endast vill skydda de mindre
markägarnas rätt att åtminstone på ett mindre område kring sin gård kunna
få tillgodogöra sig skogsbären. När det gäller de stora vidderna vilja vi alltjämt,
att bären skola vara var mans egendom och att varje svensk, ung eller
gammal, där skall kunna tillgodogöra sig bärskörden. Någon missuppfattning
får icke råda om varthän åtminstone jag i min motion syftat. Jag syftar endast
därhän, att de mindre markägarnas rätt icke skall kränkas men tillgodoses
utan att den gamla hävdvunna rätten att fritt plocka skogsbär på
något sätt skall behöva eftersättas.

Jag skulle till slut, herr talman, vilja fästa uppmärksamheten på ett liknande
område, där man nu lyckats uppnå förbättrade förhållanden. _ Jag syftar
på rätten att taga julgranar på annans mark. Vi minnas alla, vilken irritation
denna fråga först gav anledning till. På detta område har man emellertid
nu fått bestämmelser till stånd, varigenom förhållandena parterna emellan
blivit reglerade.

Vidare anförde:

Fru Skoglund-Lindblom: Herr talman! Jag skall inte säga manga ord i
denna fråga, men jag kan dock icke underlåta att i korthet yttra mig. Det är
nämligen ett mycket egendomligt förhållande, att denna fråga kommer upp
vartenda år. Den tycks lia blivit ett verkligt tvistefrö, och alldenstund man
kan påvisa, att man ända sedan år 1899 diskuterat detta spörsmål, kan man
med full rätt fråga sig. huruvida det inte borde vara på tiden, att man för -

sökte avföra frågan ifrån riksdagens diskussioner.

Vad är det då man vill uppnå med dessa årligen återkommande motioner?
Jo, man vill ha en lag, som hindrar stadsbor och andra att bege sig ut i
skogarna och plocka bär. Nog tycker man ändå, att både svamp och bär
skulle räcka till för alla. Med all rätt har man också numera gjort propaganda
för den naturatillgång, som skogsbären utgöra, oell påpekat^ vikten av att
de icke skola förfaras, allra minst i nu rådande tider, då vi i så stor utsträckning
äro hänvisade till att på allt sätt tillvarataga våra egna försörjningsmöjligheter.
Det har emellertid visat sig, att det varit ofantligt svårt, särskilt
på landsbygden, att få tillräckligt med arbetsfolk, som kan hjälpa till
att tillvarataga bären. Följden blir också, att bär för flera miljoner, kronors
värde förstöras varje år, trots att både stadsborna och andra människor nu
mer än förr dra ut i skog och mark och plocka bär. Jag har den bestämda
uppfattningen, att ett förbud mot att plocka skogsbär skulle skapa ett irritationsmoment
och ytterligare bidraga till att värden av stora mått skulle förspillas.

Det finnes även en annan viktig faktor att taga hänsyn till vid bedömandet

av denna fråga. Det är såsom nyss framhölls ifrån herr Bergs sida de människor,
som genom bärplockning söka förbättra sina ekonomiska villkor, alltså
fattigt folk, som i bärplockningstider se fram emot en extra inkomst.

Man har vidare även påpekat nödvändigheten av att vissa tider för bärplockningen
fastställas. Jag tillät mig föregående år att uttala mina tvivel
örn möjligheten av att fastställa dylika tider. Vi, som sedan barnaåren äro

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Motioner angående lagstiftning örn skydd för markägares rätt till bärplockning
å egen skogs- och hagmark m. m. (Forts.)
vana att gå i skogarna, ha sett hur bären mogna vid olika tider på olika
platser. En föreskrift av detta slag skulle säkerligen innebära, att ännu mera
bär skulle förfaras på de öppna marker, där bären förtorkas av solen.

. Det är även en annan omständighet, som i detta samband är av yttersta
vikt och som även påpekas i utskottsutlåtandet, nämligen att de bärplockare,
som uppträda i skog och mark, böra iakttaga hyfs och visa aktning både för
naturen och markägaren. Detta lär väl av ingen bestridas och är en ingalunda
oviktig detalj i detta resonemang, som bör särskilt understrykas i denna
debatt. Den bärplockande allmänheten far nu alltför mycket fram som vandaler
ute i skog och mark. Jag tror emellertid, att det för att råda bot på
detta missförhållande är nödvändigt att finna en helt annan lösning än den
som herrar motionärer i sin motion föreslagit.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag samtidigt
som jag uttalar den förhoppningen, att dessa bärplockningsdiskussioner i riksdagen
icke skola återkomma på samma sätt som hittills har skett.

Herr Lundberg i Uppsala: Herr talman! Såväl herr von Seth som de övriga
motionärerna ha under diskussionen hävdat, att man skall skydda markägarnas
rätt. Herr von Seth talade varmt för att man skulle respektera de små
jordbrukarnas äganderätt, som han menade skulle kränkas genom att bärplockningvore
tillåten å deras marker. Jag finner mig ha all anledning att påminna
såväl, herr von Seth som övriga motionärer örn att det icke existerar någon
enskild jordäganderätt på detta område. Däremot finnes det en allmän rätt.
och innan man skrider till en lagstiftning måste man komma ihåg, att ett förbud
mot skördande av skogsbär skulle innebära, att man fråntar allmogen den
kanske sista rätt den har att få del av de gåvor naturen kan skänka i form av
skogsbär och dylikt. Jag tror, att det är anledning för herrarna att även uppmärksamma
detta sakförhållande oell ta hänsyn härtill.

. Det kan kanske i detta sammanhang som ett förtydligande av rättsuppfattningen
på detta område förtjäna att påpekas, att denna äganderätt till bären
i form av vad man kallar »alle mans rätt» kraftigt understrykes av universitetskansler
Östen Undén i ett uttalande i hans arbete »Svensk sakrätt». Han
ifrågasätter där .exempelvis, huruvida det kan anses lagligt giltigt, att en
länsstyrelse ger tillstånd till fridlysning av ett visst område. Han säger i detta
sammanhang bland annat: »Ehuru det icke sällan förekommer, att jordägare
genom annons i tidningarna förbjuder bärplockning och även länsstyrelserna
emellanåt synas ha lämnat sin medverkan till dylik fridlysning av
skogsomiauen, torde sådana förbud sakna rättslig giltighet.» Vidare heter det:
»Regeln blir alitsa, att äganderätt till vilda bär, svamp, örter och blommor
stinas genom lovlig ockupation.»

Denna, uppfattning örn alle mans rätt till skogsbär och dylikt har även understrukits
i fritidsutredningens betänkande, och den har även poängterats i
en doktorsavhandling av. docent Ljungman, där denne klart och tydligt ger till
känna, att denna rätt till skogsbär icke tillkommer den enskilda jordägaren.
Jag tror, att det är anledning att påminna örn dessa saker i detta sammanhang.

Jag skulle även vilja med några ord beröra den motion, som i denna fråga
avlämnats av herr Pettersson i Dahl m. fl. I denna synes man vilja göra gällande,
att man på ^lagstiftningens väg skulle kunna ordna så, att skogsbär och
dylikt mognade på en viss tidpunkt. Detta har bland annat motiverats med
att det är ont örn folk på landsbygden och att man därför efter vad jag kan
förstå behöver lia det arrangerat så, att skogsbären mogna vid en tidpunkt.

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Motioner angående lagstiftning om skydd för markägares rätt till bärplockning
å egen skogs- och hagmark m. m. (Forts.)
då jordägarna lia tillfälle att gå ut i skogarna och plocka bär. När jag hör
jordbrukets representanter tala om bristen på folk på landsbygden och vid
vissa tillfällen med darr på rösten även beklaga sig över flykten från landsbygden,
skulle jag vilja säga, att örn man håller på tillräckligt länge med sina
olika attacker mot folk, som sakna egendom, så dröjer det inte alltför länge,
innan jordbrukarna ha fått i väg både sina söper och döttrar såväl som folk i
allmänhet från landsbygden. Det synes på jordbrukarhåll faktiskt råda den
uppfattningen, speciellt hos dem som kalla sig för landsbygdspartiet, att de
på detta område skola försöka skapa så olägliga förhållanden som möjligt. Nu
talar man för ali del vackert om att man skall skydda de små jordägarna mot
folk från städer och samhällen, som komma och göra ohägn på deras marker.
Jag tror emellertid, att det är alldeles felaktigt att föreställa sig, att dylikt
tal skall gå i folk. Det skulle vara bättre, örn man klart och tydligt sade ifrån,
att det i viss mån är tanken på ekonomisk vinning, som ligger bakom det hela,
och att det är där den egentliga kärnpunkten ligger.

Med tanke på att man gjort vissa jämförelser mellan jaktvården och jaktskyddet
och skyddet för skogsbär, kan jag inte underlåta att säga, att jag har
en känsla av att de som äga jorden kräva oerhört mycket hänsyn för sina
intressen. I fritidsutredningens betänkande citeras exempelvis ett uttalande av
Svenska jägareförbundets styrelse, i vilket det heter: »I närheten av samhällen
är jakten på söndagarna för närvarande i regel mer eller mindre omöjliggjord.
Härigenom tillskyndas även markägaren en ekonomisk förlust på grund
av värdeminskningen av jaktarrendet. Denna värdeminskning blir så mycket
större genom det förhållandet, att de flesta jägare endast disponera denna dag
för jakten.» Jag skulle vilja vädja, inte minst till jordbrukarna i denna kammare,
att noga tänka sig för, innan de driva detta avskärande av folks möjligheter
att utnyttja urgamla rättigheter ännu längre. Ty om man nu stiftar
en lag, som omöjliggör för folk ute på landsbygden och annorstädes att plocka
bär i skogen, tror jag att denna lagstiftning kommer att uppfattas som icke
motsvarande de uppfattningar örn rätt och rättvisa, som gälla ute bland den
svenska allmogen. Jag tror. att det\är farligt att stifta lagar, örn vilka allmogen
i allmänhet anser, att de icke skola följas. Örn herr von Seth rest omkring
exempelvis i norra Uppland och tagit del av där rådande uppfattning av lagarna
om jakträtt och dylikt och vilken syn man där har på exempelvis tjuvskytte,
skulle han fått en allvarlig tankeställare. Det är därför synnerligen
angeläget, att man icke slår in på samma väg, när det gäller skogsbären.

Herr talman! Jag har med vad jag anfört velat understryka, att det i dag
icke gäller jordägarens rätt utan frågan, om riksdagen skall fråntaga allmänheten
en rätt, som sedan urminnes tider varit den given. För egen del anser
jag, att denna rätt tillhör allmogen, och därför, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag vill till herr Lundberg i Uppsala
säga, att jag själv inte har någon ekonomisk vinning och inte heller har någon
som helst möjlighet att skaffa mig någon sådan av denna bärplockning. Jag
talar alltså här inte alls i egen sak.

Nu säger herr Lundberg i Uppsala —• herr Berg och fru Skoglund-Lindblom
ha också slagit på samma strängar — att denna fråga gäller allmänhetens
urgamla rätt att plocka bär i skogarna. Herr Berg sade sig komma
med ett nytt argument — de jordlösa människornas rätt till förvärvsmö.jligheler.
Han ansåg, att det var mycket betydelsefullt, att barnen och hustrurna
till de människor, som icke ägde någon egen mark, genom bärplockning hade

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Motioner angående lagstiftning örn skydd för markägares rätt till bärplockning
å egen skogs- och hagmark m. rn. (Forts.)
en möjlighet att förvärva inkomster, så att de kunde lämna ett tillskott till
familjens uppehälle. Jag vill säga till herr Berg, att detta inte alls är något
nytt argument. Precis samma argument har jag fört fram i riksdagen vid
olika tillfällen tidigare.

Jag skulle vidare till herrar Lundberg och Berg vilja säga, att jag tror
inte alls, att ni veta vad ni egentligen tala örn, när ni göra gällande, att det
är de jordlösa människorna, som genom de ifrågasatta bestämmelserna skulle
förtas möjligheten att förskaffa sig en liten inkomst på hösten, när de räknat
med att kunna få en sådan. Vilken är då den allmänhet eller dessa jordlösa
som utskottets talesmän vilja skydda? Ar det de stadsbor, som komma
ut på landsbygden i stora bussar, fara över omfattande marker, där de inte
bara förstöra inhägnader o. s. v. utan även rafsa till sig bär i omoget skick,
vilka bli förstörda, så att de varken kunna utnyttjas av plockarna själva
eller försäljas i marknaden.

Utskottets förespråkare säga, att de tro, att den propaganda, som livsmedelskommissionen
igångsatt och vars vikt även påpekats av utskottet,
skall göra god verkan. Jag vill ingalunda bestrida, att den kanske har en viss betydelse,
när det gäller försäljningen på torgen, men jag tror inte, att den
spelar så stor roll beträffande de enskilda hemmen. Dessa besök från städerna
medföra i varje fall, att barnen i de fattiga familjerna ute i bygderna, som
beräknat att de skola få en liten extra inkomst, så att de kunna hjälpa far
och mor, inte ha någon möjlighet att förvärva en sådan, därför att det inte
finns några bär kvar i skogarna utan lia tagits av andra. Det kan mycket
val bli så, som herr von Seth sade, att de få resa långt ifrån den plats, där
de själva bo, för att i sin tur rafsa till sig litet bär till eget behov och för
att sälja. Jag tror, att om herrarna hade litet grand kännedom om hur denna
sak ligger till ute i bygderna, skulle ni inte vara så stora i munnen och säga,
att här gäller det att skydda de fattigas rätt. De fattiga äro någonting helt
annat än de stadsbor som lia råd att ta bil och buss ut på landsbygden, harva
genom skogarna och ta bären ifrån deni, som bo där ute.

Denna fråga har nu kommit i en särställning genom den livsmedelsbrist,
som under senare år varit rådande. Livsmedelskommissionen och dess underlydande
organ ha under årens lopp medverkat till dessa utflykter till landsbygden
från städer och samhällen genom att utfärda bestämmelser, enligt
vilka hjälp av det allmänna lämnas till anordnande av dylika resor, därest
de kunna företagas gruppvis. Därigenom har möjlighet beretts befolkningen
i städer och samhällen att komma ut och plocka åt sig bären på landsbygden.

Herr Berg framhöll att man av tekniska skäl inte skulle kunna genomföra
en förordning, som stadgade, att vissa bär icke finge plockas före en viss bestämd
tid. Vi äro vana vid att tekniska skäl anföras mot våra förslag från
bondeförbundshåll. Jag vill i detta sammanhang erinra örn att när bondeförbundet
i många år stred för en rättvisare fördelning av kristilläggen på folkpensionerna,
anfördes det av olika talesmän i riksdagen och på statsrådsbänken,
att detta förslag av tekniska skäl vore ogenomförbart. Trots att de
tekniska svårigheterna enligt uttalande från såväl pensionsstyrelsen som generalpoststyrelsen
fortfarande förelågo, genomfördes emellertid senare en
ändring av bestämmelserna så småningom. Men detta förslag gällde andra
kategorier och kom inte från oss. Jag vill med detta ha sagt, att om man verkligen
vill genomföra ett förslag, så kunna icke tekniska skäl hindra förslagets
genomförande.

Det har i denna debatt anförts, att motionärerna inte kommit med några nya
argument, när de vänt sig emot alle mans rätt att plocka omogna bär o. s. v.

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Ö9

Motioner angående lagstiftning om skydd för markägares rätt till bärplockning
å egen skogs- och hagmark m. m. (Forts.)

«Ta, om det nu under alla år varit en oriktighet att folk fått plocka omogna
bär, förstår jag inte, varför man inte skall kunna ändra på detta felaktiga
förhållande. Fru Skoglund-Lindblom gick så långt, att hon begärde, att den
nu skulle avfärdas från riksdagsförhandlingarna. Även jag har samma uppfattning.
Just det skälet, att denna fråga kommit igen med så bestämda intervaller
nästan varje riksdag under dessa 45 år, talar särskilt för att kammaren
bör observera, att det är en stark stämning i landet för att en ändring
här genomföres. Denna fråga är inte värre att lösa än många andra frågor,
som riksdagen mången gång löst och genom utredningar kommit till rätta
med. Finnes bara den rätta viljan, tror jag att det är goda möjligheter att
man skall kunna lösa även detta problem. Jag tror emellertid inte att fru
Skoglund-Lindbloms önskan kommer att uppfyllas på det sätt hon själv tänkt
sig. Jag tror nämligen att hennes önskan kommer att uppfyllas på det sättet,
att riksdagen förr eller senare på ett eller annat sätt verkligen försöker lösa
detta problem.

Fru Skoglund-Lindblom anförde även att det borde införas en propaganda
för att folk skulle uppträda hyfsat och med måtta i skog och mark. Hon
uttalade även att folk borde rätta sig efter denna propaganda. Hon tilläde
för övrigt, att enligt hennes uppfattning folk redan i stor utsträckning rättat
sig efter den propaganda, som redan bedrivits i detta avseende. Tror verkligen
fru Skoglund-Lindblom att personer, som känna till, att örn de själva
inte passa på tillfället att på goda bärmarker före alla andra rafsa åt sig
omogna bär, så kunna andra hinna före att plocka dessa bär, verkligen rätta
sig efter fromma tillsägelser att de skola vänta, till dess bären hunnit mogna?
Man måste känna folkmentaliteten bra, dåligt, örn man skall tro att de personer,
som ge sig ut i markerna för att plocka bär — och dessa personer äro
inte alltid de bästa — verkligen ställa sig dylika fromma önskningar till
efterrättelse oell ändra sin taktik vid bärplockningen. Många av dessa människor
komma helt säkert att inte på något sätt rätta sig efter tillsägelser örn
att de skola uppträda hyfsat och snällt, så att de ta hänsyn till folk på platsen,
som äro fattiga och behöva tjäna de pengar de kunna få på grund av bärplockning.
Tror exempelvis herr Lundberg i Uppsala, att dessa bärplockare
rätta, sig efter sådana tillsägelser?

Då första lagutskottet under alla dessa år konsekvent avstyrkt motioner i
denna fråga, har denna fråga så småningom blivit en prestigefråga för utskottet,
som skulle anse det vara en prickning av utskottet, örn det ändrade
sin tidigare uttryckta uppfattning. På grund av gammal konservatism i första
lagutskottet har det således blivit synnerligen besvärligt att få en lösning på
denna fråga. Genom omständigheternas makt kan emellertid uppfattningen
inom första lagutskottet någon gång i framtiden ändras.

Herr talman! Jag kan inte finna annat än att det saknas några som helst
bärande skäl för utskottets ståndpunktstagande i frågan. Jag vidhåller därför
den uppfattning, som kommit till uttryck i den av mig väckta motionen i
denna kammare nr 163, till vilken jag ber att få yrka bifall.

Herr Berg erhöll på, begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Herr Pettersson i Dahl påstår, att jag inte vet vad jag talar om. Jag
skulle kulina returnera detta påstående till herr Pettersson i Dahl i anledning
av att han gjorde gällande, att lian alltid talat till förmån för de fattiga på
landsbygden. Jag vill då fråga herr Pettersson, örn han verkligen tänkt fork
sätta härmed. Under sådana förhållanden skulle han väl icke ha motionerat
i denna fråga, då ju vid ett bifall till motionen de fattiga människorna å

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Motioner angående lagstiftning om skydd för markägares rått till bärplockning
å egen skogs- och hagmark m. m. (Forts.)
landsbygden skulle fråntagas möjligheten att få en extra inkomst på bärplockning.

Herr Lundberg i Uppsala, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! När jag läste herr Petterssons i Dahl motion, fick
jag det intrycket, att han måste vara något slags teaterbonde, som inte kände
till förhållandena på landsbygden. Då jag allt sedan barndomen varit med örn
att plocka bär på landsbygden och delvis även från egen mark, vet jag nämligen,
att denna fråga alls icke ligger till på det sätt, som herr Pettersson i Dahl
gör gällande.

Enligt herr Petterssons i Dahl förslag är det väl meningen, att man skulle
söka införa några slags befattningar som lingonplockningskonsulenter. Om nu
herrar Pettersson i Dahl och Gustafsson i Lekåsa blevo utnämnda till dylika
konsulenter, är jag övertygad örn att de skulle få det ganska otrevligt, när de
kommo ut på landsbygden. De skulle säkerligen återvända snabbare än de kommit
ut.

Gentemot herr Petterssons i Dahl resonemang örn de fattiga på landsbygden
vill jag i detta sammanhang framhålla, att jag inte kan bli övertygad örn att
det är för att skydda de fattiga på landsbygden, som herr Pettersson i Dahl
och övriga motionärer motionerat. Det är säkerligen för att tillvarataga andra
intressen.

Jag vill till sist ställa den frågan: vart skall folk så småningom ta vägen,
när de vilje bege sig utanför stugknuten? Skola de endast få hålla sig på landsvägarna?
Örn herr Pettersson i Dahl och andra likasinnade få sin vilja igenom
i lagstiftningsväg, kanske vi som allmän egendom endast få behålla stora landsvägar,
där vi emellertid inte få stiga över dikena för att plocka bär.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Härefter yttrade

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Denna fråga återkommer liksom
galten Särimner. Även örn frågan inte återkommer varje år, så sker det
enligt vad jag vill minnas från min riksdagstid åtminstone vartannat år. Alltsedan
jag kom till riksdagen 1922 har man stött och blött denna fråga, som
varit uppe till behandling långt före det herrar Pettersson i Dahl och von
Seth kommo till riksdagen. Upprepade gånger har man försökt förmå riksdagen
att genomföra en lagstiftning, som i själva verket skulle visa sig bli praktiskt
ogenomförbar, örn inte en hel del människor skulle bli brottslingar. Huvudsakligen
den allra fattigaste delen av landets befolkning skulle drabbas av en sådan
lagstiftning. Under det sista decenniet har man lagt upp denna fråga på
det sättet, att man sökt genomföra förbud mot att plocka omogna bär. Svårigheterna
att kunna genomföra en dylik lagstiftning äro emellertid nästan oöverstigliga.
Den som känner till skog och mark, vet att det inom ett område örn
exempelvis 2 000 m2 i fråga om mognaden av bären kan skilja på minst
en vecka, allt eftersom bären befinna sig på en nord- eller sydsluttning.
Enligt min uppfattning är det därför omöjligt att i praktiken genomföra en
lagstiftning på detta område. Upplysningsverksamhet är -— såsom det har
framhållits av utskottet och flera talare i dagens debatt — den enda riktiga
och effektivt framkomliga vägen på detta område. Mer och mer komma bärplockarna
till insikt örn att de i eget intresse böra hålla sig till endast mogna
bär och lämna de omogna kvar.

Allt sedan dessa frågor började bli föremål för riksdagens behandling ha

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Motioner angående lagstiftning om skydd för markägares rätt till bärplockning
å egen skogs- och hagmark m. m. (Forts.)
framställningar om ändrade bestämmelser rörande rätten till bärplockning
kommit från endast vissa delar av av riket. Varken högermän, bondeförbundare
eller folkfrisinnade från de nordligare delarna av landet ha framställt några
yrkanden om förbud mot bärplockning på annans mark. Bland de breda folklagren
anser man nämligen att det är en väsentlig tillgång för vårt lands folkförsörjning,
att man skall kunna tillvarataga de bär, som finnas i skogen. Dessa
bär, av vilka det finns sådana oändliga massor, skulle nämligen i annat
fall icke kunna bli tillvaratagna.

Jag vill med några exempel ytterligare belysa det orimliga i den ståndpunkt,
som intagits av motionärerna i denna fråga. Antag, att vi allt sedan exempelvis
1938 skulle lia haft en förbudslagstiftning på ifrågavarande område. Antag
vidare, att exempelvis 70 % av bolagen i landet i det uppgivna syftet att skydda
jakt- eller viltbeståndet eller nyplanterad skog fridlyst för bärplockning på
markerna. Därest under sådana förhållanden därjämte omkring 50 % av landets
övriga skogsägare infört samma fridlysningsbestämmelse på sina marker, hur
hade vi då kunnat klara landets folkförsörjning? Att vi under de krigsår, som
gått, lyckats bemästra våra försörjningsproblem relativt bra, måste i stor utsträckning
bero på att vi haft möjlighet att på ett effektivt sätt tillvarataga dc omätliga
rikedomar, som finnas i våra skogar. Betydelsen för folkhälsan att till den
vardagliga kosten för barn och andra kunnat tillsättas icke obetydliga kvantiter
frukter och bär kan icke nog skattas.

I mitt hemlandskap med dess stora tillgångar på bär få tyvärr betydande
kvantiteter bär ruttna bort årligen på grund av att de icke bli tillvaratagna.
Under bärsäsongen är det emellertid åtskilligt med fattigt folk, som kunna förbättra
sin ekonomi genom att plocka exempelvis lingon, hallon och blåbär samt
på sina håll även hjortron. Dessa bärplockare komma inte endast från industrisamhällen
och städer eller lantarbetarhem. I stor utsträckning är det nämligen
bondfamiljerna själva -— främst då genom bondsöner och bonddöttrar — som
plocka bär i skogarna. De extraförtjänster, som dessa bärplockare kunna skaffa
sig, äro icke föraktliga och de räcka säkerligen för dem att skaffa sig en del
förnödenheter av olika slag för livets uppehälle.

Redan innan jag blev ledamot av denna kammare hade jag tillfälle att flera
gånger förvåna mig över att personer verkligen kunde motionera i en fråga som
denna. Redan då g,jorde jag den reflexionen, att dessa motionärer icke voro
förtrogna nied förhållandena inom stora delar av vårt land. I annat fall hade
dylika motioner aldrig behövt väckas.

Gentemot herr Pettersson i Dahl, som sökte göra gällande, att det skulle förefinnas
en strävan hos vissa mindre jordbrukare att söka skydda sig själva genom
den ifrågasatta lagstiftningen, vill jag med skärpa framhålla, att ett dylikt
resonemang alls icke kan anammas av de jordbrukare i gemen, som verkligen
äro insatta i denna fråga och inte anlägga demagogiska synpunkter på densamma.
Jag är själv jordbrukare, och jag känner åtskilliga jordbrukare i mitt
län, som, om de skulle bli tillfrågade i saken, skulle förklara, att en lagstiftning
av nu ifrågasatt slag skulle bli en lagstiftning mot folkets breda massa. En sådan
lagstiftning skulle förhindra utnyttjandet av våra skogars rikedomar på
bär och frukter, och den skulle därför aldrig vinna gehör hos det övervägande
flertalet av landels invånare, som vilja lia fri tillgång till bären i våra
skogar.

Herr talman! Jag ber örn överseende ined att jag tagit kammarens uppmärksamhet
i anspråk under kanske alltför lång tid. Jag har emellertid velat starkt
understryka, att en förbudslagstiftning på detta område skulle bli synnerligen
olycklig. Jag hemställer därför örn bifall till utskottets förslag.

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Motioner angående lagstiftning om skydd för markägares rätt till bärplockning
å egen skogs- och hagmark m. m. (Forts.)

Herr Pettersson i Dahl, som nu på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! På herr Bergs fråga, huruvida jag i fortsättningen
ville strida för den fattigare delen av vårt lands befolkning, vill jag svara
ett obetingat ja.

Herr Lundbergs i Uppsala beskyllning mot mig, att jag skulle vara något
slags teaterbonde, har jag ingen anledning att på något sätt ta åt mig. Jag
kan i detta sammanhang returnera det av honom använda uttrycket till honom
själv och säga, att han förefaller vara en utmärkt bra teaterbärplockare.

Vad herr Lundberg i Uppsala nyss anförde örn att jag i min motion skulle
lia framhållit önskvärdheten av att den lovliga bärplockningstiden icke skulle
få infalla under skördetiden faller på sin egen orimlighet, därför att motionen
inte alls nämner detta, utan dessa ting omtalas i den motion som herr von Seth
väckt.

Herr Petterssons i Hällbacken påpekande örn att talesmännen för ändrade
bestämmelser pa detta område oftast äro från södra Sverige är visserligen i
viss plån riktigt. Förhållandena äro självfallet också olika inom olika delar
av vårt land. Vi från södra Sverige lia emellertid icke helt saknat stöd för
våra krav i denna angelägenhet även från norrlänningar. Örn jag inte missminne^
mig, har nämligen herr Jacobson i Vilhelmina åtminstone tidigare
stått på. samma linje som jag i denna fråga. De som verkligen vilja hjälpa
den fattigare, delen av befolkningen till möjligheter att tjäna en extra slant
på bärplockning äro inne på fel väg, örn de ställa sig avvisande till de kravjag
framfört i min motion.

Vad sedan herr Lundberg i Uppsala anförde beträffande konsultverksamhet
på detta område vill jag till sist framhålla, att jag hade en liknande tanke
under fru Skoglund-Lindbloms anförande. Utan några särskilda konsulenter
skulle det nämligen vara omöjligt att för de personer, som komma ut i markerna,
påpeka hur de böra uppträda etc. Det skulle således vara nödvändigt
att anställa några konsulenter, politruker eller vad man vill kalla dem för att
tala örn för dessa bärplockare, hur de skola skicka sig ute i skog och mark.

Härpå yttrade

Herr Hammarlund: Herr talman! Det är med en viss tvekan, som jag begärt
ordet i denna fråga, da jag faktiskt befinner mig något till höger örn motionärerna
i detta spörsmål. Herr von Seth redogjorde i sitt anförande för hur
han ser på denna fråga och hur den borde ordnas. För min personliga del
anser jag att man inte kan fa någon rätsida pa detta problem, förrän man
verkligen respekterar äganderätten. Gör man detta, behöva vi här i riksdagen
inte stifta lagar beträffande när folk skall fa plocka lingon etc., och vi behöva
vidare inte ha särskilda vaktman, politruker, inspektörer eller andra.
Denna fråga skulle då nämligen ordna sig av sig själv precis på samma sätt
som motsvarande frågor äro ordnade pa andra områden, där man respekterar
äganderätten.

Det är alldeles riktigt, som fru Skoglund-Lindblom påpekade, att denna
fråga blivit ett irritationsmoment. Jag vill tillägga, att denna fråga till och
med blivit en skamfläck på vårt gamla rätts- och kultursamhälle genom att

lcfe bifallit de upprepade framställningarna om ändring på detta område.
Fa de flesta andra områden respekteras ju äganderätten. Örn jag exempelvis
köper en ny rock, är det ju ingen, som påstår annat än att det är min rock.
Fa samma sätt bör det förhålla sig örn jag köper ett stycke jord. Jag måste
därigenom bil ägare till allt som växer på denna jord. Vid bedömandet av

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Motioner angående lagstiftning om skydd för markägares rätt till bärplockning
å egen skogs- och hagmark m. m. (Forts.)
denna fråga få vi icke glömma, att vi befinna oss i gamla Sverige. Yi avse
icke —• som man skulle kunna tro att döma av en del talares yttranden i
denna debatt — att reglera några kolchoser i Ryssland.

Det har i denna debatt upprepade gånger framhållits att det i skogarna
finns så stora mängder bär, som skulle ruttna bort, om icke folk fick plocka bären.
Jag tror inte på detta resonemang. Det finns nämligen tusentals fält i
vårt land, som äro bevuxna med exempelvis sockerbetor. Ingen har väl sett,
att dessa betor fått ruttna bort. Om det visar sig nödvändigt lejer vederbörande
markägare daglönare eller ingår kompanjonskap med någon arbetare i
hälftenbruk för att få skörden bärgad. Det finns vidare stora butiker här i
Stockholm. Ingen har väl påstått, att vi bönder skulle behöva komma in till
staden och överta dessa butiker, emedan ägarna själva inte orkat sköta dem.
Stockholmarna leja nog tillräcklig arbetskraft för att sköta sina butiker. På
samma sätt bör det förhålla sig i denna fråga, som rör bären ute i våra marker.
Inte ett enda bär skulle behöva förfaras, örn man verkligen respekterade
äganderätten. På landsbygden finns det kunniga plockare och dugliga handlare
inom denna bransch, som skulle kunna arrendera mark av jordägaren,
därest denne icke själv önskade plocka bären på sin mark. Jag tror, att dessa
arrendatorer komma att sköta sig mycket bättre därför att det skall ligga i
deras eget intresse att sköta dessa hårplantör och dessa marker på ett sådant
sätt, att de skola kunna få full skörd år efter år. Så blir det emellertid icke.
om dessa bärplockare från städerna komma ut; många gånger förstöra de
plantorna och då blir det icke några bär flera år framåt.

Herr Berg nämnde, att han skulle komma med ett nytt argument i debatten,
och det var, att det fanns jordlösa människor som icke ha någon inkomst
och som icke ha råd ens att köpa ett enda nytt plagg. Jag skulle vilja säga
om dessa fattiga människor, som äro jordlösa och icke ha råd att köpa ett
plagg, att de måste ha köpt en lyxbil för sina pengar, ty de som skola plocka
bär komma alltid ut i lyxbilar. När man här talar örn att de icke ha råd att
köpa ett nytt plagg skall jag be att få redogöra för ett fall för herr Berg.
Det var nämligen en arbetare hemma i min bygd, han flyttade bort för tio
år sedan och skaffade sig ett litet småbruk uppe vid Hallandsåsen. Varje år
kom han ned och lämnade oss bär. Men ett år kom han icke, och då ringde jag
och frågade, örn han icke skulle komma med bär. Han svarade då, att han i
år icke kom nied några bär därför att det fanns inga att skörda, då dessa
plockare ifrån städerna hade plockat alla bär till och med halvmogna och
då fanns det icke några bär att plocka och härigenom försvann hans möjlighet,
att för bären köpa barnen kläder.

Herr Lundberg i Uppsala nämnde om att landsbygdspartiet vill skapa
odrägliga förhållanden ute på landsbygden och att befolkningen därför icke
stannar kvar. Det måtte vara en missuppfattning av herr Lundberg i Uppsala.
Vi lia nämligen alltid ansett såsom vår främsta uppgift att skapa drägliga
förhållanden åt landsbygdens folk, så att de kunna stanna kvar. När
man här i kammaren resonerar örn dessa teaterbönder som föra jordbrukarnas
talan, är det kanhända ganska onödigt av mig att svara därpå. Det är kanske
ändå att gå litet för långt från herr Lundbergs i Uppsala sida, när han vill
inför kammaren låta påskina, att jordbrukare som äro födda på en bondgård
och sedan varit jordbrukare i 30 ä 40 år skulle vara någon sorts teaterbönder.
Det tycker jag icke är riktigt. Det är samma förhållande som örn man säger
att äggen skola lära hönan värpa.

Jag menar med detta mitt resonemang, att vi komma aldrig att få någon
rätsida på detta problem, förrän man respekterar äganderätten och detta ju

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Motioner angående lagstiftning om skydd för markägares rätt till bärplockning
å egen skogs- och hagmark m. m. (Forts.)
förr dess hellre. Ty det kan icke vara riktigt att lia en undantagslag som
denna. Det är nästan den enda som vi lia kvar i samhället. Äger man en sak,
bör man också ha brukningsrätten till densamma, och det skall icke vara på
det sättet att en familj t. ex. skall betala räntor och skatter för ett visst jordområde,
men att när sedan skörden är mogen eller halvmogen komma andra
människor och plocka denna skörd. Det kan icke vara riktigt, och det stöter
mitt rättsmedvetande. Herrarna få tänka vad ni vilja i denna fråga, men jag
kan aldrig anse det vara rätt utan anser såsom jag alltid sagt förut att det
är oriktigt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till Petterssons i Dahl m. fl.
motion.

Herr Lundberg i Uppsala, erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag skulle gentemot herr Hammarlund vilja säga, att
när jag använde ordet teaterbönder var det därför att när en jordbrukare kan
skriva en sådan motion som herr Pettersson i Dahl har man anledning sätta
i fråga, örn den som skriver en sådan motion verkligen känner någonting till
örn bärplockning, om bärens mognad o. d. När herr Hammarlund talade
örn en del saker, bland annat att örn jag köper en rock är den min och att
folk skulle gå in i stockholmsbutiker och taga för sig, tror jag att herr Hammarlund
talar örn något helt annat. Vad man härvidlag skall göra klart för
sig är, att jordägaren icke äger enskild rätt till skogsbären. Det är detta som
är det centrala i denna fråga och därmed punkt.

Jag skulle vilja säga, att herr Hammarlund röjde vad som innerst ligger
till grund för motionen, då han sade att man skulle lämna ut bärplockningen
till arrendatorer och dessa arrendatorer skulle bli så att säga en sorts bärplockningsbolag.
Det är själva kärnan. Det skulle alltså bli någonting ungefär
liknande som med jakträtten. När en jordägare ser att djuren gå och äta upp
allting på hans torpares och underlydandes mark, arrenderar han ut jakträtten
till exempelvis en stockkolmsdirektör, som på söndagarna får sköta örn det.
Jag menar alltså, att det skulle väl bli någon slags söndagsdirektör som även
toge hand om bärplockningen, ifall herr Hammarlund skulle få råda. När
han talade örn att skapa drägliga förhållanden för landsbygdens folk, vill
jag säga herr Hammarlund, att det även på landsbygden finns folk som saknar
jord.

Herr Hammarlund, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! När herr Lundberg i Uppsala säger, att jordägaren icke
har någon rätt till bären på sina marker, är det riktigt. Men det som jag
försökt att med min lilla redogörelse säga är, att jag anser, att när man äger
jorden skall man också äga bären, därför att annars blir jordäganderätten
illusorisk. Jag nämnde också i början av mitt anförande, att jag hade kanske
en motsatt åsikt än motionärerna. Det hörde kanske herr Lundberg i Uppsala.
När herr Lundberg i Uppsala talade örn någon sorts söndagsdirektörer som
skulle komma ut och plocka bär i skogarna, får jag säga, att det är riktigt, ty
så är det nu. Det har jag försökt skissera i mitt anförande. Det är icke
fattigt folk som kommer och plockar dessa bär utan människor som komma
i lyxbilar. Det kan väl icke vara fattiga människor som komma i glänsande
fina bilar, utan det måste väl vara rikt folk — icke annat än jag kan förstå.
När man ute på landet ser dessa människor komma i sina eleganta lyxbilar,
tror man alltid, att det måste vara en rik herre eller en rik dam som kommer
och icke fattigt folk.

Onsdagen den 20 april 1944.

Nr 15.

Motioner angående lagstiftning om skydd för markägares rätt till bärplockning
å egen skogs- och hagmark m. m. (Forts.)

Härefter anförde:

Herr Orgard: Herr talman! Jag hade icke tänkt begära ordet, men då jag
har en synpunkt att framföra, har jag icke velat undandraga mig.

Jag ber att få utan någon vidare motivering instämma i utskottets yttrande
i dess utlåtande på s. 12 t, o. m. det tredje stycket. Sedan kommer man nämligen
in på en fråga som icke nödvändigtvis behövt sammankopplas med den
som tidigare behandlats i detta utlåtande. Denna fråga är en ren ordningsfråga,
och det gäller att utreda möjligheten att bestämma tid för bärplockning
med hänsyn till bärens mognad. Jag har tidigare vid alla de tillfällen då
denna fråga varit uppe röstat för avslag på de motioner som då förelegat av
det skäl att det enligt min mening förefanns tekniska svårigheter för att få
till stånd en lämplig lagstiftning. Och detta skäl anför utskottet alltjämt.

Jag begärde emellertid ordet för att tillkännage, att jag på den punkten
kommit till en annan uppfattning i synnerhet efter den erfarenhet som man
på den senaste tiden gjort i min hemtrakt, då ju bären i större utsträckning
än tidigare fått en ekonomisk betydelse och det blivit verklig tävlan om att
tillgodogöra sig desamma. En mycket allmänt utbredd opinion — åtminstone
i min hemtrakt — har också mycket starkt krävt, att något borde göras för
att skapa en bättre ordning. Det gäller här som sagt uteslutande en ordningsfråga.
Det är icke fråga örn jordäganderätten o. s. v. utan framför allt örn
en rätt för dem som av ålder haft sin utkomst av bärplockning i tider, då
bären icke stodo så högt i pris, nämligen barn och åldringar samt andra. Framför
allt gör sig bland dessa en opinion gällande för att få till stånd bättre
förhållanden i detta avseende, dag kan meddela, att under den senaste lingonkampanjen
hade jag telefonpåringningar hela dagarna, där man undrade, örn
icke de statliga myndigheterna skulle kunna göra någonting. Jag tror därför,
att tiden är mogen. Det är en faktor som man måste räkna med för att en
eventuell lagstiftning skall bli effektiv, nämligen att det kan finnas en allmän
folkopinion att åberopa ute i bygderna, där man har inkomst av bärplockning,
en folkopinion som således har krav på att man skall se till att ordningsföreskrifterna
upprätthållas. Jag tror, att vi åtminstone i min bygd kommit
till detta stadium, och att frågan därför kommit i viss mån i ett annat läge.

Jag kail icke förstå, att det skulle vara något .större hinder för att man
med lokala uppgifter örn mognadstiden för hären skulle kunna för vissa regioner
bestämma tiden åtminstone för den första mognaden. Tekniken har
även på detta område utvecklats. Det finns numera maskiner varmed man på
kort tid kan raka över de största bärmarkerna. Här ha på senaste tiden kommit
veritabla marodörer ut i bygden, vilka skyndsamt rakat åt sig hela bärmarknaden
och skördat de omogna bären. Sedan lägger man upp lager, och
när det gäller lingon kan man få avsättning för dom. Det gäller dessa marodörer
som ha rekryterats från olika samhällsskikt. Det kan vara skogsarbetare,
det kan vara bönder och det kan vara andra —• således icke blott resande från
städer och andra samhällen som helt enkelt fördärva bärmarkerna för
dem som av ålder haft sin utkomst av desamma. Jag tror, att förhållandena
mognat så, att man borde kunna gå in för positiva åtgärder för att reglera
tiden för bärplockning, åtminstone när det gäller lingon.

Det bär framhållits att man skulle kunna åstadkomma åtskilligt med upplysningsverksamhet.
Livsmedelskommissionen har framfört denna synpunkt,
men jag förmodar, att man då syftar till en upplysningsverksamhet på torgen
för att se till att där icke säljas omogna bär. Men att hålla en upplysnings Avdra

kammarens protokoll IQ1!1!. Nr l,r>. 5

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Motioner angående lagstiftning om skydd för markägares rätt till bärplockning
å egen skogs- och hagmark m. m. (Forts.)
verksamhet för de personer som jag här talat om och dessa marodörer, det
förstår ju var och en, att det är fullständigt lönlöst. Det är emellertid dem
nian vill komma åt i detta avseende.

Det gäller här en ren ordningsfråga, och jag anser det olyckligt, att frågorna
sammankopplats i detta utlåtande och därför också sammankopplats i
debatten. Jag ber med anledning härav, herr talman, att få yrka bifall till —
såsom jag nämnde i början av mitt anförande -— utskottets yttrande t. o. lii.
tredje stycket på s. 12 men att däremot få yrka bifall till förslaget om en
utredning för att åstadkomma sådana åtgärder, att ordning skapas när det
gäller att plocka framför allt lingon till förhindrande av att de skördas omogna.

Herr Lindberg: Herr talman! I den mycket livliga debatt angående bärplockning
som här i kammaren förs har man föga hållit sig till de sakliga
argumenten. Såvitt jag kan förstå skulle de sakliga argumenten för motionen
egentligen vara av tre slag. Det första är äganderättsfrågan, det andra
är frågan örn rätten att plocka mogna eller omogna bär och det tredje är frågan
örn skydd av markområdena. Det är icke många som talat så värst mycket
härom utan mest uppehållit sig vid andra saker. När det gäller äganderätten
har det flera gånger här i kammaren muntligen poängterats, att någon
äganderätt till bären i skogarna från jordägarens sida icke finns, utan
det är en allmän rätt att plocka och taga vara på bären. Det står också i utskottsutlåtandet
och speciellt i reciten just örn dessa saker. Det är också såsom
sagt fastslaget i diskussionen. Men icke förty envisas man att här tala
örn äganderätten till själva bären såsom sådana. Man borde föra diskussionen
örn denna äganderätt en liten smula för sig och således försöka få klart, hur
det härmed förhåller sig, och vad som gäller och har gällt under många år.

Örn jag icke missuppfattade herr Gustafsson i Lekåsa, menade han, att
det var egendomligt, att man här i kammaren icke ville skydda äganderätten,
och som motionär var han inne på samma fråga. Det föreföll också av hans
anförande, som om han skulle vilja beskylla denna riksdag för att icke vilja
skydda äganderätten. Då måste jag fråga: hur voro då de riksdagar som
sutto 1899 och 1908, vilka icke heller ville skydda äganderätten ur jordägarens
synpunkt på detta område? Hur voro de riksdagar som sutto 1927. 1928
och 1934, eftersom man då icke heller ville skydda denna äganderätt? De
herrar som nu ivra så mycket för denna äganderätt borde nu tänka på att
när edra egna meningsfränder sutto vid makten ansåg man icke ens då, att
det var angeläget att stifta någon lag till skydd för bären i skogarna. Följaktligen
föreligger väl nu samma problem, och även nu anser man det angeläget
att se till att allmänheten får behålla en av de få rättigheter som den
har i samhället, så att den icke frånrövas den blott för att jordägaren skall
kunna få arrendera ut bärplockningen. Ty det är väl dit man innerst syftar.

Det var en tid, då sjön Hjälmaren var mycket kräftrik och de människor
som bodde runt stränderna kunde mycket väl försörja sig på kräftfiske. Men
ett tu tre kom kräftpesten, och kräftorna vörö helt och hållet försvunna. Jag
frågade en gammal fiskare vad det egentligen kunde bero på att denna sjukdom
kom till sjön Hjälmaren. Han svarade: Det är svårt att säga, men jag är
alldeles övertygad örn att denna kräftsjukdom har kommit, därför att avundsjukan
var så förfärligt stor bland befolkningen runt Hjälmarens stränder.
Han menade att den hade kommit såsom ett straff från ovan, därför att man
icke kunnat samsas örn fiskevattnet. Det blir väl så småningom samma förhållande
med bären, att de komma att helt och hållet försvinna på grund av
den avundsjuka som råder mot de fattiga människorna, när de draga ut i

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Motioner angående lagstiftning orri skydd för markägares rätt till bärplockning
å egen skogs- och hagmark m. m. (Forts.)
skogarna för att förse sig med det guld som annars skulle försvinna till ingen
nytta.

Det är också sant, att de som plocka bär i skogarna därvid vandalisera,
skövla och fördärva plantor, träd, grenar och buskar. Sådant måste man naturligtvis
i första hand vända sig mot, men det finns redan nu en möjlighet,
även örn den är ganska vag, att komma åt och bestraffa detta. Vi lia i tidningarna
någon gång sett, att personer som brutit kvistar och grenar och
skurit av träden blivit bötfällda, och den åtgärden får man väl använda även
mot sådana som vandalisera skogarna, när de äro ute på bärplockning. Det
kan också tänkas, att det kan bli nödvändigt att skärpa denna lagstiftning en
smula, så att det blir strängare straff för dem som vandalisera skogarna. Det
har också talats örn — och det har för övrigt begärts en utredning därom ■—-att man skulle förbjuda folk att plocka omogna bär. Man har också flera
gånger sagt ■— jag tror det var förra året — att det finns möjligheter att
ordna någonting sådant. Det har ifrågasatts att länsstyrelserna skulle få bestämma
när lingonen skulle få börja plockas inom länen o. s. v., men hur
skall det vara möjligt att ordna det på det sättet, när bären varken i samma
skogsbacke eller ens på samma kvist mogna samtidigt utan en del bär mogna
före de andra? Skall man då vänta till dess allesammans äro mogna och således
låta den hälft, som mognar tidigare, förfaras bara för att plockare med bärplockningsapparater
ta med sig alltsammans från kvisten? Det går naturligtvis
icke att göra det, och det skulle icke heller bli effektivt, därför att en
övervakning av sådana bestämmelser efter vad man kan förstå helt enkelt
skulle bli och är omöjlig.

Jag skall icke fortsätta diskussionen längre utan ber, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets utlåtande oförändrat.

Herr Thorell: Herr talman! Då jag tillhör det län, som val torde vara det
som i hela landet är mest berört av de förhållanden, som här diskuteras, har
jag begärt ordet för att säga några ord.

Jag skall börja med att säga, att jag tror att alla, som ha yttrat sig i denna
debatt, var och en från sina utgångspunkter har rätt. Herr von Seth har säkert
rätt, då han påpekar, att det måste kännas mycket tråkigt särskilt för den
mindre jordbrukaren eller skogsägaren, då han finner att när han eller familjen
får tid att gå ut i markerna för att fylla sitt hushållsbehov av exempelvis blåbär
och lingon, så äro markerna redan skövlade av folk, som förut varit där och
som kanske rent av tagit bären innan de varit mogna. Jag förstår också mycket
väl dem, som herr Pettersson i Dahl syftar på och som anse att något måste
göras, när de finna att bären icke få vara i fred till sin naturliga mognadstid.
Ur ren folkförsörjningssynpnkt måste det ju också anses i allra högsta grad
felaktigt, att bären plockas innan de äro mogna och icke få mogna på naturligt
sätt.

Örn man emellertid skärskådar denna fråga så har den som alla andra två
sidor, och den har det kanske mer än någon annan. De som här ha talat emot
motionerna ha säkerligen också fog för sin uppfattning.

I min hemtrakt köpte för några år sedan en stockholms direktör en stor
gård. Han skickade omedelbart till ortspressen en annons, i vilken lian förbjöd
all bärplockning på sina ägor. Han måste ju ha vetat, att han icke hade stöd
för detta i lagen. Då man frågade honom hur det kom sig att han gjort på
detta sätt, visade det sig att »let icke var av omtanke örn bären utan därför
att folk for fram på ägorna på ett besvärande sätt. Jag kan icke upprepa det
uttryck som han använde, men det var mycket hårdare än det herr Lindberg

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Motioner angående lagstiftning om skydd för markägares rätt till bärplockning
å egen skogs- och hagmark m. m. (Forts.)
nyss använde. Man bröt sönder gärdesgårdarna, lämnade grindarna öppna så
att djuren koinmo in på grannens mark o. s. v. och ställde till trassel och besvär
på alla möjliga sätt. Detta var anledningen till att han ville förbjuda bärplockningen,
ty det var framför allt då som allt detta hände.

Jag kommer nu att rösta, för herr von Seths motion, men då jag samtidigt
icke vill neka fattiga människor eller andra som icke ha mark att plocka bär,
kan jag icke göra det under annan förutsättning än att den utredning, som avses
skola komma till stånd, kommer fram med ett förslag, som enbart stannar vid
att för markägarens räkning avdela så mycket mark. ifall detta nu låter sig
göra, vilket jag betvivlar, att han får sitt eget behov tillgodosett. Däremot kan
jag aldrig gå med på att förbud mot bärplockning skulle gälla stora marker i
allmänhet, ty jag kan icke vara med örn att taga bort den urgamla rätt. som
svenska folket bär haft att skörda bären där de Ira vuxit, vilka bär i annat
fall skulle komma att till stor del förfaras. Jag kominer således att rösta för
denna motion endast under denna förutsättning.

Herr Lundberg i Uppsala ansåg, att det kunde komma att gå så långt, att
folk från städer och samhällen fick hålla sig enbart till landsvägarna, och han
tyckte att vi borde värja oss mot en sådan utveckling. Ja, jag håller fullständigt
med herr Lundberg på den punkten. Jag önskar också, att folk skall
kunna komma ut i markerna, men vi på landsbygden lia då anledning att rikta,
en vädjan till stockholmarna och andra stads- eller samhällsbor — många
gånger är det i och för sig mycket hyggligt folk — att när de komma ut på
sina sommarnöjen, ut till skärgården eller på landsbygden, där de icke lia
annat att syssla med än att för dagen sköta det lilla som de ha för händer
utan vistas ute i skog och mark, så skola de också visa naturvett och lära sig
ta hänsyn i första hand till naturen och vad som lever och växer men i andra
hand även till markägarna. Örn herr Lundberg i Uppsala som stadsbo ville
hjälpa oss på landsbygden genom att på detta- sätt vädja till stadsbefolkningen,
så tror jag att det spända förhållande, som för närvarande råder mellan folket
på landsbygden och i städerna i de frågor, som här diskuteras, skulle komma
att bli litet bättre.

Jag kan för min del icke rösta- för herr Petterssons i Dahl motion beträffande
förbud mot att plocka omogna bär, icke därför att jag anser att han icke
har rätt i sin tankegång utan därför att jag inser omöjligheten av att kunna
effektivt övervaka en sådan författnings efterlevnad. Det kan hända, att bären
ha mognat på solsidan av en skog, under det att bären i skuggan i samma skog
ännu äro omogna. Vem skall kunna bedöma vilken dag man skall få börja
plocka bär i skogen, när bären äro mogna hos den ene grannen men icke hos
den andre?

Jag tycker icke att vi skola ge oss in på sådana bestämmelser, som det icke
går att effektivt övervaka, eller stifta sådana lagar, som det icke går att följa.
Därför, herr talman, kommer jag som sagt att rösta för herr von Seths motion
örn en utredning under den förutsättning, som jag förut angivit, men däremot
kommer jag icke att rösta för herr Petterssons i Dahl motion.

Herr Jacobson: Herr talman! Herr Pettersson i Dahl påstod, att jag tidigare
stått på samma linje som han. Det gör jag också fortfarande när det
gäller åtgärder till förhindrande av för tidig skörd av skogsbär, men här har
man icke bara tagit upp den saken utan även velat förbjuda folk rätten att
plocka bär. Jag vill för min del säga, att jag har aldrig i denna kammare vare
sig talat eller röstat för förbud mot skördande av bär, ty det anser jag bör stå
var och en fritt att göra. Däremot har jag sett så mycket elände, när stora bil -

Onsdagen dea 26 april 1944.

Nr 15.

Motioner angående lagstiftning örn skydd för markägares rätt till bärplockning
å egen skogs- och hagmark m. m. (Forts.)
karavaner komma upp för att taga reda på den härliga hjortronskörden i
lappmarken, att jag är beredd att göra vad på mig ankommer för att förhindra
för tidig skörd. Jag ber emellertid kammarens ledamöter observera den stora
skillnaden mellan anhängare av förnuftiga saker och anhängare av oförnuftiga
saker. Jag räknar min uppfattning till den förnuftiga och uppfattningen hos
dem, som vilja förbjuda ali bärplockning, till den oförnuftiga.

Jag har endast velat säga detta för att skingra ett eventuellt missförstånd,
ifall någon skulle tro, att jag skulle vilja nappa på kroken och gå med på
förbud.

Herr Falk: Herr talman! Av den debatt, som har pågått icke blott nu utan
även tidigare vid de tillfällen, då vi diskuterat dessa bärplockningsfrågor, har
det velat synas, som om detta varit en fråga, som gäller städerna kontra landsbygden.
Man har sökt göra gällande, att det är befolkningen från städerna, som
ställer till all möjlig oreda och allt möjligt besvär ute i skogarna. De plocka
bären för tidigt och de plocka bort de bär som finnas, så att ortsbefolkningen
icke får något med. För min del skulle jag vilja påstå, att frågan till väsentlig
del gäller landsbygdens men i mycket ringa grad städernas befolkning. Örn
det på en eller annan ort har uppstått besvärligheter, därför att stadsborna
eller invånarna i andra samhällen fara ut och plocka bär, gäller detta så begränsade
områden, att frågan i det stora hela i stället gäller landsbygdens
eget folk.

Jag skall icke spilla många ord på den motion, som avser förbud mot plockning
av omogna bär. Det har redan framhållits, att ett sådant förbud skulle
vara i det närmaste ogenomförbart. Bären mogna nämligen så olika på olika
platser, även örn de ligga alldeles intill varandra. I Östergötland ha vi s. k.
råglingon, som komma 14 dagar före de andra lingonen. Det är lingon, som
växa på solig och höglänt mark och som mogna långt tidigare än de lingon,
som växa i dalarna och på skuggsidan. Samma är för övrig-t också i ganska stor
utsträckning fallet med blåbären. På mossarna komma de långt senare än de
bär, som växa på fast mark. Skulle man kunna få efterlevnad av ett förbud
mot att plocka omogna bär, skulle man behöva besöka varje särskild plats. Det
är icke stadsbefolkningen, som syndar mest i det fallet, utan det beror på ortsbefolkningens
oerhörda konkurrens örn de bär som finnas.

Här har sagts, att man bör införa generellt förbud mot bärplockning, därför
att bären skola förbehållas jordägaren. Även härvidlag gäller det främst en
strid mellan olika grupper av ortsbefolkningen. I Östergötlands län äro 50 % av
jordbrukarna arrendatorer. Jag har svårt att förstå, att i fideikommisset Sturefors
och baroniet Åtvidaberg och det stora godset Bjärka-Säby, för att nu
nämna några exempel, rätten till bärplockning skulle tillkomma enbart jordägaren,
medan den stora kåren av arrendatorer, som sitta ute i skogarna, skulle
behöva gå till gårdskontoret oell betala 10 eller 15 eller 20 kronor för rätten att
få plocka bär på anvisad plats.

Man säger att det är upprörande alf se, hur (leii lille jordägaren eller småbrukaren
med litet jord och litet skog skall behöva få se sina bär bortplockade.
I själva verket förhåller det sig så, att dessa små jordbrukare i många,
många fall icke lia några bär på sin egen mark. Bären växa i stället i de stora
skogarna, medan bären på småbrukarens mark, som till väsentlig del består av
jord och betesmark, äro mycket tunnsådda. Ett förbud skulle därför bli en
aktion mot småbrukarna i stället för en hjälp.

Herr Hammarlund har här avslöjat pudelns kärna. På grund av att, skogsbären
ha stigit ganska väsentligt i pris, ha de blivit en inkomstkälla. Jord -

Nr 15.

Oasdagen den 26 april 1944.

Motioner angående lagstiftning om skydd för markägares rätt till bärplockning
å egen skogs- och hagmark m. m. (Forts.)
ägarna lia varsnat, att de på detta område liksom i fråga örn jakt och fiske
kunna göra sig pengar. Det är därför som denna heliga äganderätt nu skall respekteras
och försvaras. Jag skulle tro, att baroniet Åtvidaberg och fideikommisset
Sturefors skulle kunna göra sig några tusenlappar på arrendal orema,
örn bärplockningen förbjödes. Det tvivlar jag icke alls på, men jag tror icke att
det gagnar folket i dessa bygder. Fideikommissen och de stora godsen klara sig
nog denna inkomst förutan.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Gustafsson i Lekåsa: Herr talman! Jag skulle egentligen ha kunnat
avstå från ordet, men jag vill dock säga till herr Lundberg i Uppsala, som
talade om att jordägaren icke har någon rätt till skogsbären, att i varje stadfäst
köpeavtal har ju jordägaren lagfart på att allt vad som utvinnes av jorden
skall höra jordägaren till. Jag undrar,. örn riksdagen verkligen vill gå ifrån
denna rättsgrundval och förklara, att vi skulle ha förlorat rätten till den jord,
som vi ha köpt och som vi enligt lag och rätt ha fått lagfart på. Jag trodde
aldrig, att vi skulle gå så långt i en debatt om dessa lingon, att vi skulle behöva
frånhända jordägarna äganderätten till deras mark.

Herr Lundberg i Uppsala påstod vidare, att flykten från landsbygden är så
stor, därför att vi stifta sådana lagar, att folk icke vill stanna kvar där. Vi ha
ju emellertid ännu icke haft någon bärplockningslag och intet skydd för rätten
till bär, och i alla fall är flykten från landsbygden så stor, att den blivit en
samhällsfråga av mycket allvarlig natur.

Jag vill bara till slut säga, att vi ha med den motion, som vi lia framfört,
velat ge ett litet stöd åt den äganderätt, som vi anse oss lia rätt till, så att vi
också skola kunna få skörda de bär, som behövas för de enskilda jordbrukarnas
hushåll. Det har varit vår mening, men sedan har diskussionen här i mycket
rört sig om saker, som icke alls höra dit.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag beklagar, att jag nödgats återkomma
men jag är närmast nödsakad därtill på grund av att herr Lundberg i
Uppsala örn igen vill göra gällande, att den motion, som vi ha väckt, skulle
vara så tokigt formulerad. Jag har då ingenting annat att göra, herr talman,
än att läsa upp de delar av motionen, som egentligen lia någon betydelse för
denna diskussion. Jag underlåter därvid att upprepa den historik, som står
i början av motionen, och skall endast anföra den motivering, som vi ha anfört.
Vi skriva följande:

»De invändningar, som tidigare mötte en lagstiftning på detta område,
gingo i allmänhet ut på att dylika åtgärder skulle förstöra möjligheterna
för den fattigare befolkningen att skaffa sig extra inkomster av bärplockning.
Läget är nu ett helt annat, och frågan måste ses ur ren folkförsörjningssynpunkt.
Samhället måste vidtaga sådana åtgärder, att den viktiga
livsmedelstillgång, våra skogsbär utgöra, icke i onödan förstöres. Det är
den fattiga befolkningen ute i bygderna, som behöver skydd, så att den icke
berövas det tillskott i livsmedelsförsörjningen, som finnes i de egna bärmarkerna.
Argumentet mot lagstiftningen har därför ändrat karaktär; det räcker
ej med upplysning och propaganda för att stävja missförhållandena. Plockningen
av omogna skogsbär sker nämligen av okunnighet och obetänksamhet.
Det är emellertid tydligt att icke någon upplysningsverksamhet förmår påverka
den hamstringsmentalitet, som under krigstiden gripit stora delar avbefolkningen.

Den enskilde jordägarens rätt till skogsbären torde vara föremål för be -

Onsdagen elen 20 april 1044.

Nr 15.

Motioner angående lagstiftning om skydd för markägares rätt till bärplockning
å egen skogs- och hagmark m. m. (Forts.)
handling av lagberedningen i samband med revision av jordabalken och bör
fördenskull icke tagas upp i detta sammanhang. Åtgärder synas däremot omedelbart
påkallade att förhindra att omogna bär plockas för tidigt. Med hänsyn
till den betydande kvantitet skogsbär, som varje år skördas och konsumeras i
våra hushåll, måste det ligga i folkförsörjningens intresse att barén plockas,
först när de blivit fullt mogna. Genom propaganda, som igångsatts av myndigheterna,
och relativt tillfredsställande pris ha stora skaror av befolkningen i
städer och samhällen lockats ut i skogarna för bärplockning. På grund av oförstånd
och i avsikt att hinna plocka bären på de bästa och lättast tillgängliga
platserna skördas bären ofta av dessa tillresande bärplockare i omoget skick.
Detta måste medföra en betydligt försämrad kvalitet och ett otillfredsställande
resultat av bärskörden ur folkförsörjningssynpunkt. Det synes därför lämpligt
att plockning av vissa skogsbär, särskilt lingon och hjortron, tillåtes först
från viss dag, som för varje län fastställes av respektive länsstyrelse.»

Vi sluta sedan med en hemställan, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära att sådana bestämmelser utfärdas, som förhindra att omogna
skogsbär plockas och skördas».

Jag undrar verkligen, herr Lundberg, örn det kan vara ett riktigt omdöme,
att denna motion är så förskräckligt tokigt formulerad. Jag vågar för min
del stå för vartenda ord, som har skrivits i motionen. Här säges icke ett ord
örn att man skulle förhindra bärplockning, vilket man bär gjort så stort nummer
av, utan här säges rakt på, sak, att det gäller att bereda ett visst skydd
för den befolkning, som bor på orten.

Jag vill tillägga, att i hushållningssällskapet få vi varje år framställningar
från sådana trakter av vårt län, i vilka man ovillkorligen begär att
något skall göras, så att icke andra människor komma och förstöra bärskörden
för dem. Herr Falk påstod, att det icke är stadsborna utan ortsbefolkningen
själv, som äro de värsta skadegörarna. Åtminstone i våra trakter är detta
påstående fullständigt oriktigt, därför att ortsbefolkningen har en sorts överenskommelse
sinsemellan och vet vad frågan gäller. De överenskomma örn att
icke börja plocka bären innan de kommit i sådant moget skick, att man har
möjlighet att tillgodogöra sig dem.

Vad sedan gäller möjligheten att genom propaganda och genom vackra tale
siitt förmå folk att låta bli denna vandalism, som glädjande nog olika representanter
här i kammaren ha vänt sig emot, tillåter jag mig referera till en
artikel, som står i dagens Aftonblad om ett fall av vandalism utanför Stockholm.
Det gäller visserligen icke bärplockning utan förstörelse av björkar,
men det kail likväl mycket väl anföras i detta sammanhang. Det står under
rubriken »limbrytare fällde 400 björkar», oell därefter meddelas:

»Det tycks vara omöjligt att komma till rätta med rismarodörerna oell andra
naturvandaler i Stockholms omgivningar. Åtminstone inte med lämpor. Man
har redan kommit på ett par fall, där rissamlandet bedrivits sorn industri. Kriminalpolisen
har på tisdagen fått ta liand om en naturskändäre, som en längre
lid levat högt på att härja bland björkar på Stockholms stads område. När
man kom på honom, det var i skogarna kring Västberga gård. hade han hunnit
med att såga ned inte mindre än 400 björkar, som lian förvandlat, till ris.
vilket försålts inne i staden tydligen direkt till blomsterhandlare eller i husen.
»

Jägmästare Kinnman säger, att fallet .säkerligen inte är ensamt i sitt slag.
Att man med vackra talesätt och mod lämpor skulle kunna få folk att ta reson
tror jag för min del icke alls på.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Motioner angående lagstiftning om skydd för markägares rätt till bärplockning
å egen skogs- och hagmark m. m. (Forts.)

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till motionen II: 76;
samt 3:o) bifall till motionerna I: 146 och II: 163; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Pettersson
i Dahl begärde emellertid votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontraproposition ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann den under 2:o) angivna hava
flertalets mening för sig.

Jämväl beträffande kontrapropositionen äskade herr Pettersson i Dahl votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes :

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
första lagutskottets utlåtande nr 20 antager bifall till motionen II: 76,
röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, hav kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
bifall till motionerna I: 146 och II: 163.

I överensstämmelse härmed blev efter given varsel1 följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit motionen II: 76.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och nyssnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning
genom uppresning; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 22.

Föredrogos vart efter annat första lagutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 8, 21 och 22 §§ lagen den 14 juni 1917 (nr 378) örn
adoption;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
redovrsningsmedel, m. m.;

„nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den 5 februari 1943 (nr 28) med särskilda
bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning från aktiebolag;

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

nr 30, i anledning av Kungl. Marits proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 951) angående vissa utfästelser
rörande införsel och utförsel av varor m. m.; och

nr 31, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 12 december 1941 (nr 925) örn reglering av
förbrukningen av elektrisk kraft och gas.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 23.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 31, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen örn förskottering av underhållsbidrag till
barn.

Andra lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen, väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 251 i första kammaren av herr
Hage och nr 393 i andra kammaren av fru Johansson m. fl.

I motionerna., vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen, måtte
besluta sådan ändring av 8 § 1 mom. bidragsförskottslagen, att detsamma erhölle
i motionerna angiven lydelse.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, i anledning av förevarande motioner, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville uppdraga åt socialvårdskominittén
att vid översynen av socialvårdens materiella bestämmelser till förnyat
övervägande upptaga frågan, örn och i vad mån gällande regel örn relativ nedsättning
av barnbidrag och bidragsförskott vid större barnantal lämpligen kunde
borttagas; samt

B. att förevarande motioner, i den mån de icke beaktats genom vad under
A. hemställts, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Wistrand och Mannerskantz samt fröken
Andersson, vilka hemställt, att förevarande motioner icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Fröken Andersson: Herr talman! Jag har jämte två utskottsledamöter fogat
en reservation till detta utskottsutlåtande. Jag vill redan nu säga, att reservationen
mindre kanske vänder sig mot själva klämmen än mot den i vårt
tycke alltför positiva motivering, som utskottet avlåtit.

Det var ju på det sättet, att denna lag trädde i kraft den 1 juli förra året.
Nu föreslås i en motion ändring av reduktionsregeln, så att för sådana barn,
som inte uppfostras tillsammans i samma hem, skulle icke denna reduktionsregel
gälla. Denna fråga har tidigare och så sent som förra året varit uppe
till behandling i utskottet, som helt gick emot detta förslag, som nu framlagts
av motionärerna. Så sent som 1943 togo alltså både departementschef,
andra lagutskott och riksdag ställning till denna fråga.

De skäl, som då anfördes, voro väsentligen två, nämligen dels att det skulle
vara praktiska svårigheter att konstatera, när barnet uppfostrades på annat
håll, dels att risk skulle föreligga att modem genom reduktionsregelns borttagande
skulle kunna stimuleras till att skicka barnet ifrån sig, en utveckling
som man ville motarbeta. I yttrande över motionerna i år har socialvård.
skommittén bibehållit och ytterligare understrukit sin uppfattning från
betänkandet 1942 och alltså yrkat avslag på dessa motioner. Svenska fattigvårds-
och barnavårdsförbundet däremot, bär anslutit sig till motionärerna och

Mot ioner om
viss ändring
i lagen om
förskott ering
av underhållsbidrag
till
barn.

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Motioner om viss ändring i lagen örn förskottering av underhållsbidrag till
barn. (Forts.)

framhållit, att det kanske vore lämpligt att taga Tipp hela frågan till behandling.
Nn Ilar utskottet intagit den ställningen, att man i första hand skall
upptaga till förnyad prövning hela frågan om reduktionsregelns borttagande
och i andra hand pröva motionärernas förslag för sig. Utskottet har sålunda
gått på Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets linje, kan man säga.

Nu förstår jag fuller väl, att denna fråga kan diskuteras och att man kan
ha olika synpunkter på den. Å andra sidan måste jag säga, att jag anser att
exakt samma skäl, som tidigare lia gällt och som då hänvisats till, fortfarande
ha sin fulla kraft. Departementschefen framhöll t. ex. 1937, att regeln
måste finnas bland annat och väsentligen av kostnadsskäl. Eljest, framhöll
departementschefen, kunde den risken förefinnas att man måste sänka ersättningen
åt det första barnet, vilket ansågs icke lämpligt. 1943, alltså så sent
som förra året, betonade departementschefen samma sak. Att vad som har
hänt sedan dess skulle kunna motivera en ändring nu, det är åtminstone inte
jag i stånd att förstå. Mot förslaget sådant det framlades förra året hade
riksdagen ingen invändning att göra.

Nu kan man visserligen säga, att här gäller det stöd åt barnen, och de
kostnaderna kunna rimligtvis knappast bli för stora. Jag vill då bara betona,
att vi dock lia andra utgifter på det sociala fältet, som det gäller att
väga mot de utgifter som det här är fråga örn. Utskottet hänvisar, jag höll
på att säga ologiskt nog, också till ett uttalande av socialvårdskommittén, som
underströk att under normala förhållanden skulle de kostnader, som uppstå
genom borttagandet av reduktionsregeln, icke bli av den storleksordning att
de spela någon väsentlig roll.

Jag vill emellertid framhålla, herr talman, att örn kostnadssynpunkten varit
utslagsgivande 1937 liksom också förra året, så kan jag inte förstå vad
det är för händelse som inträffat sedan dess, som skulle giva vid handen, att
inte kostnadssynpunkterna skulle vara bärande även nu. Jag påminner i detta
sammanhang om att vi dock ha en statsskuld, som ökar år från år och som
nu rör sig örn i runt tal tio milliarder kronor.

Nu kail man visserligen säga, att det här endast är fråga örn en utredning,
men som jag säde i början av detta anförande så har utskottet i sin motivering
varit ganska positivt, och det leder, föreställer jag mig, till syvende
och sidst fram till ett positivt resultat. Vidare är det litet egendomligt att.
hänvisa hela denna fråga till socialvårdskommittén, som ju för endast någon
månad sedan tog ställning till saken. Jag föreställer mig, att vederbörande
representanter i socialvårdskommittén ha väl prövat och genomtänkt denna
fråga, innan kommittén avgav sitt yttrande.

Av de skäl, som jag här angivit, herr talman, ber jag att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Fru Johansson: Herr talman! Fröken Andersson säger, att riksdagen så
sent som förra året hade möjlighet att taga ställning till denna fråga. Jag
vill då meddela fröken Andersson, att riksdagen icke hade möjlighet att taga
ställning till denna fråga förra året. Det förelåg visserligen en motion, men
på grund av formella skäl hade vi reservanter i utskottet inte möjlighet att
yrka på något förslag till riksdagen. Det var också av det skälet som vi vågade
komma igen detta år med en motion av det innehåll, att vi skulle ha
möjlighet att ställa ett yrkande.

De likalydande motioner, som föranlett detta utskottsutlåtande, äro av en
mycket liten räckvidd och avse endast att få bort en del av de orättvisor,
som kunna förekomma när dessa förskottsbidrag skola tillämpas i det levan -

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Motioner om viss ändring i lagen örn förskottering av underhållsbidrag till

barn. (Forts.)

de livet. Det har ju visat sig, som fröken Andersson sade, att om en mor har
två barn och inte har tillfälle att få samma vårdställe till barnen, så borde
det utgå ett förskottsbidrag med lika belopp för båda barnen. Det har också
sagts från socialvårdskommittén, när den gjort denna utredning, att det kanske
inte skulle kosta så mycket. Förra året avstyrkte utskottet vårt förslag
och gick på socialvårdskommitténs betänkande. Socialvårdskommittén var ju
mycket rädd för att ett bifall till vårt förslag skulle kunna leda till att mödrarna
stimulerades till att utackordera sina barn på skilda håll och att man
skulle ha mycket svårt att konstatera, när barnet verkligen vårdades varaktigt
hos annan än modern. Jag säde redan förra året, att detta motiv från
socialvårdskommitténs sida inte höll. ty även örn en mor får det större bidraget,
så får hon ju aldrig själv hand örn det, utan det går till fosterhemmet.
Jag vill understryka detta även i år.

Socialvårdskommittén har också i år varit mycket betänksam när det gäller
genomförandet av denna reform, och jag tror att detta varit utslagsgivande för
utskottet. Man har väl resonerat som så, att man inte skall komma med några
förslag, som rubba cirklarna för socialvårdskommittén i dess arbete. Jag tror
emellertid inte att så hade behövt ske, ty den ändring som det här gäller är
dock av mycket liten beskaffenhet.

Utskottet har emellertid i år något ändrat sin ståndpunkt från förra- året.
i det att utskottet säger att man vid förnyat övervägande av detta spörsmål
funnit det mera tveksamt, huruvida de mot en ändring anförda skälen vöre
av den naturen att de under alla omständigheter borde föranleda att reduktionsregeln
bibehålies i sin fulla utsträckning. Det var också den uppfattning, som
jag hade, när vi behandlade saken i utskottet. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
har emellertid för sin del ansett, att man helt och hållet bör
slopa reduktionsregeln, som ju säger, att det skall utgå större bidrag för det
första barnet än för de efterföljande barnen, och det. var väl egentligen detta
som gjorde att utskottet gick på den linjen att, såsom det heter i utskottets hemställan,
frågan bör upptagas, örn och i vad män gällande regel om relativ nedsättning
av barnbidrag och bidragsförskott vid större barnantal lämpligen kan
borttagas.

När utskottet gick på denna linje, tyckte jag inte att jag kunde hålla fast
vid min motion och reservera mig i enlighet därmed, ty det skulle ju betyda, att
jag ställde mig avvisande till ett. längre gående förslag. Men jag måste säga.
att jag tror, att utskottet hade, örn utskottet så velat, kunnat bifalla min motion
och samtidigt i sin motivering skriva att reduktionsregeln borde slopas både
när det gäller bidragsförskott och barnbidrag. Men det är ju ofta så att man
inte kan få det bästa, utan måste nöja sig med det näst bästa, och det är det.
som har gjort att jag här ansett mig böra gå med på utskottets utlåtande.

Jag har, herr talman, inte något annat yrkande än örn bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 24.

Föredrogos vart efter annat:

andra lagutskottets utlåtande, nr 82. i anledning av väckta motioner örn
dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt förordningen den 11 juni 1918

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

angående en särskild för fiskare avsedd försäkring- mot skada till följd av
olycksfall; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av väckta motioner angående en standardisering av jordbruksmaskiner; nr,

28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande under
år 1944 av en allmän jordbruksräkning; och

nr 29,° i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
mark från vissa kronoegendomar m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 25.

överlåtelse av Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts
?;t“a Tr“f€/i proposition angående överlåtelse av vissa områden av kronoparken Kloten i
parken Kloten Kopparbergs län.

''lmosVin ■ * en ^ riksdagen den 10 mars 1944 avlåten, till jordbruksutskottet hän visad

proposition, nr 233, hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att ett utbyte av fastigheter mellan kronan och Barkens
Sågverks Aktiebolag finge äga rum på de villkor, som funnes angivna
i ett vid statsrådsprotokollet i ärendet fogat, mellan kronan och nämnda bolag
upprättat, den 29 januari 1944 dagtecknat bytesavtal.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Hansson i Skediga väckt motion, nr 474, däri hemställts,
att riksdagen måtte dels avslå Kungl. Maj :ts förevarande proposition, dels ock
i skrivelse till Kungl. Maj :t begära en allsidig utredning av den ursprungliga
äganderätten till de i propositionen berörda skogsskiftena och möjligheterna
att komplettera de därav beroende jordbruken.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen matte bifalla Kungl. Maj :ts förevarande proposition:

B. att motionen 11:474 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! I den fråga, som nu föreligger, har
jag väckt en motion. Den nu gällande lagen örn försäljning av jord och skog
innebär, att man inte^ får försälja jord därest ej den skog, som är tilldelad
sedan gammalt, bibehålies. Före tillkomsten av denna lag hände det ofta, att
de, som köpte en skogsegendom, togo undan skogen och sålde åkerjorden till
någon jordbrukare. Så har förfarits av såväl kronan som bolag. Jag känner
fall i min hemtrakt, där en gård såldes av kronan, som tog undan det mesta
av skogen. Endast 30 tunnland av den sämsta skogsmarken lämnades kvar
och fick åtfölja gården. Denna gård bär sedan under flera år bytt ägare, tills
den slutligen hamnat hos en som där tager tegellera. Den kronopark, som blev
kvar, ligger avskilt och innehåller 170 tunnland. Gårdarna i trakten ha mellan
100 och 200 tunnland skog vardera, men den gård, som jag nyss nämnde, har
endast 30 tunnland dålig skogsmark. Det är likartade fall som just nu föreligga,
och av den kungl, propositionen framgår, att det är en mängd skogsdelar
från hemman som det här gäller. Bolaget har en massa sådana lotter, som det
förvärvat genom att gå fram på det sätt som jag nyss relaterat, och kronan
likaledes. Nu anse dessa båda parter, att det är lämpligt att byta, så att de

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Överlåtelse av vissa områden av kronoparken Kloten i Kopparbergs län.

(Forts.)

få sin skog på ett ställe. Jag laar i motionen framhållit, att det riktigaste vore
att skogen ginge tillbaka, till stamhemmanen, i den män den behövs för att
göra dessa till mera bärkraftiga jordbruk.

Örn man sedan ser på bytet som sådant finner man, att i bytet egendomen
Flatnan innehåller 4,45 hektar åker och 7,60 hektar äng och hagmark samt
Norra Bisen 3,20 hektar åker och 4,90 hektar äng och hagmark. Byggnaderna
å den förstnämnda gården äro i gott skick. Den andra gården är en ödegård.
Skulle det då inte vara. hedervärt av riksdagen att uttala, att detta ödehemman
skulle få sig tillagt en del skog, så att det bleve ett bärkraftigt jordbruk?
Flatnan är utarrenderad till den 14 mars 1954. Arrendatorn kommer således
att så att säga. gå med i bytet och får arrendera av bolaget i stället för av
kronan under den återstående arrendetiden. Även av denna anledning tycker
man att ett byte för kronans del inte vore av behovet påkallat.

I kronans bytesområde ingå 25 hektar impediment och 1,25 hektar vatten.
Det område, som kronan får i utbyte, innehåller emellertid 41,S5 hektar impediment
och 4,80 hektar vatten. Det skiljer således på 20 hektar eller 40 tunnland.
Undersöker man vad skogen har för värde^. kommer man till en summa av
712 kronor per hektar. Multiplicerar man 20 med 712 kommer man upp till
siffran 14 200.

Ser man på skogens kvalitet finner main att kronans skog är tät och inte
så hårt avverkad, under det att bolagets skog i större utsträckning än kronans
är genomgången nied beståndsvårdande huggningar. Det är ju ett vackert namn
för avverkning. Å andra sidan kan man tro, att bolaget länge haft på känn
att det skulle få byta med kronan och därför avverkat hårdare.

Värdena av kronans och bolagets bytesområden ha uppskattats till respektive
356 600 och 346 900 kronor. Den mellangift, som bolaget alltså skall
erlägga för kronan, har bestämts till 10 000 kronor, och det anser jag i och för
sig riktigt. Men när vi nu ha fått en lag, som för framtiden förhindrar att
man gör sådana här avstyckningar och ställer gårdar utan skog — både Kungl.
Majit och jordbruksministern hålla ju mycket hårt på att man inte skall få
förfara på detta sätt -—- så tycker jag att de synder, som i detta fall tidigare
ha begåtts av kronan och bolaget, icke skola premieras, utan man bör ge skogen
åt de gårdar, som så väl behöva den.

Vi ha många sådana fall i norra Uppland. Bolagen ha där köpt massor av
gårdar för billigt pris och sedan bara lämnat kvar litet gärdesbackar kring
åkrarna till skog. Det har gjort, att de som bruka dessa gårdar alltid kämpa
med stora ekonomiska svårigheter. Det vore därför på sin plats att någon
gång rätta till dessa förhållanden, i stället för att kronan och riksdagen såsom
nu bara skola stå kupongklipparna till tjänst med nya vinster; när dessa
ha tagit ut så mycket de kunna ur skogen utan att göra den alldeles kai, så
byta de åt sig tät och välskött skog av kronan.

För min del finns det inte någon orsak att här ändra ståndpunkt, utan jag
anser att vad jag i motionen anfört är fullt bärande. Enligt min mening är
det riksdagen och Kungl. Majit ovärdigt att byta bort skog, som tagits från
gårdar, utan man bör i stället i första harid försöka återföra denna skog till
de hemman, dit den hör, i den mån detta är nödvändigt för att få bärkraftiga
jordbruk. Och örn bolaget här inte vill göra detta. ty när ett bolag får
hand örn skog, släpper det inte gärna ifrån sig denna — då bör bolaget inte
heller ha den fördel, som uppstår genom sammanslagningen a,v dessa sluftesiotter
till ett lämpligt skogsskifte.

.Tåg ber att få yrka bifall till den av mig väckta motionen. .Tåg hoppas
att riksdagen inte, såsom nu varit vanligt, ständigt skall biträda förslag örn

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Överlåtelse av vissa områden av kronoparken Kloten i Kopparbergs län.

(Forts.)

markbyten, ty riksdagens arbete blir undermåligt, om vi gång på gång skola
byta bort kronans mark på sätt som skett. Det är inte många dagar sedan
vi bytte bort ett rätt stort skogsskifte, och nu är det färdigt igen. Jag tycker
att det bättre skulle passa riksdagen att i första liand rätta till de missförhållanden
som uppstått genom att dessa jordbruk äro ofullständiga.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Herr Hansson i Skediga ger i dag
uttryck åt samma uppfattning som han tidigare förfäktat, nämligen att när
kronan säljer, köper eller byter jord med annan markägare, blir kronan i
regel alltid lurad. Innan jag går in på den saken, skall jag be att få säga
några ord örn den sociala sidan av denna fråga.

Herr Hansson i Skediga menai'', att i stället för att godkänna det föreslagna
markbytet mellan kronan och vederbörande aktiebolag skulle man
undersöka möjligheterna för att de på denna mark befintliga torpen och
lägenheterna förvandlades till bärkraftiga jordbruk. Förutsättningar härför
tror jag näppeligen föreligga, åtminstone inte för närvarande. Och i den mån
förutsättningar skulle vara för handen, äro de, herr Hansson i Skediga, förefintliga
lika väl efter som före ett markbyte.

Efter att lia nämnt detta örn. den sociala sidan av saken skall jag gå över
till nu omdiskuterade markbyte, sett ur ekonomisk synpunkt.

Bytesavtalet innebär, att kronan för sin del skulle avstå sju stycken områden
av kronoparken Kloten, medan bolaget å sin sida skulle avstå tio
stycken av sina områden. Skogen där är söndersplittrad i en massa mindre enheter,
och hade jag tagit med till kammarens beskådande den karta, som föreligger
över dessa bytesområden, är jag fullständigt förvissad om att kammarens
ledamöter skulle lia givit mig rätt i att det måste vara ett för båda
parter förnuftigt och ändamålsenligt markbyte som här föreslås. Det är inte
tu tal örn att markbytet blir till fördel för kronan. Örn det sedan samtidigt
blir till fördel även för bolaget, som också skulle få sina skogsmarker bättre
arronderade, så är väl inte detta i och för sig någon olägenhet.

Motionären vill emellertid göra gällande, att kronan skulle lida ekonomisk
förlust på bytet, och anför därvid den areal av impediment och vatten, som
ingår i bytet. Men det var verkligen originellt av motionären att inte samtidigt
tala örn arealen av den skog, åkerjord, ängs- och betesmark, som ingå
i bytet. Det är riktigt, herr Hansson i Skediga, att kronan får ungefär
20 hektar mer impediment och vatten än vad kronan byter bort, men det
kan ju inte i och för sig vara någon förlust. När det gäller skogsmarken,
avstår kronan 453,80 hektar och erhåller tillbaka 453,90 hektar, alltså nästan
exakt samma areal. Vad åkerjorden beträffar, avstår kronan 8,35 hektar och
erhåller i utbyte 8,54 hektar, alltså ungefär samma areal. När det gäller
betes- och ängsmarken, avstår kronan 12,50 hektar och erhåller tillbaka 9,94
hektar. Det är alltså här fråga örn ett markbyte, där uppdelningen på olika
ägoslag mellan de avtalssluta.nde parterna skett så noggrant som överhuvud
taget är möjligt.

Jag skall härefter övergå till att säga ett pär ord örn den på områdena befintliga
skogen.

Det är riktigt, att det finns något större skogstillgångar på den mark, som
kronan skall överlämna till bolaget. Skillnaden därvidlag har uppskattats
till 2 408 kubikmeter, men för denna växande skog skall kronan i mellanavgift
erhålla ett belopp av 10 000 kronor. Det kan antecknas, att den totala
skogstillgången är på kronans bytesområde 57 129 kubikmeter och på bolagets
bytesområde 54 721 kubikmeter.

Onsdagen den 2ti april 1944.

Nr 15.

Överlåtelse av vissa områden av kronoparken Kloten i Kopparbergs län.

(Forts.)

Då vi i jordbruksutskottet behandlade deli föreliggande propositionen, voro
vi fullständigt eniga om att det var fråga om ett markbyte, som var förmånligt
för båda parter. Att domänstyrelsen vid avtalets uppgörande skulle
ha låtit lura sig, fanns inte någon anledning att tro. Domänstyrelsen är ju
känd för att mycket energiskt föra det allmännas talan, då det gäller ekonomiska
affärstransaktioner. Jag är därför övertygad örn att man inte behöver
riskera, att det på något sätt blir förlust för statens del.

Med det anförda, herr talman, tillåter jag mig hemställa örn bifall till utskottets
förslag.

Herr Hallsson i Skediga: Herr talman! Vice ordföranden i utskottet säger,
att dessa jordbruk inte skulle bli bärkraftiga ens om de få skog. Men lägenheten
Flatnan är ju utarrenderad till 1954 mot ett årligt arrende av 176 kronor,
och man ställer sig verkligen den frågan, hur kronan kan begära ett sådant arrende,
om det är riktigt, såsom vice ordföranden i utskottet säger att jordbruket
inte blir bärkraftigt ens om det får skog. Det verkar som örn det inte finns
någon vidare insikt om jordbrukets förhållanden.

Den andra gården, Norra Bisen, är öde, ty där har inte någon arrendator
kunnat erhållas. Detta Ödetorp tarvar omfattande reparationer, säges det. Det
är verkligen skandal, att staten, när staten har skog som man nu vill byta bort
med dessa kupongklippare, låter byggnaderna förfalla på sätt, som har skett.
Det vore riktigare att sätta gården i stånd ordentligt och låta den bli ett eget
hem, så att man inte där, såsom den stackarn gör, som sitter på det andra stället,
behöver dragas med ett jordbruk som inte bär sig. Men nu blir väl detta
ställe också ett ödehemman, när bolaget får hand om det.

Jag förstår alltså inte, vad vice ordföranden menar, när han här säger att
inte skog och jord tillsammans skulle kunna bilda bärkraftiga jordbruk.

Sedan vill vice ordföranden inte räkna något värde på arealen vid byten,
utan säger bara, att det är lika många hektar och att skillnaden i värdet på
skogen skulle vara 10 000 kronor. Men utredningen visar ju, att bolagets skogar
ha varit föremål för rätt hård skogsvårdande huggning, medan kronans
skog är tät och väl skött, och jag tror inte att man behöver gå så långt i fråga
örn skogsvårdandt åtgärder för att där kunna taga ut 10 000 kronor. Men det är
i alla fall vackert att visa upp att man får en slant. När det byttes hästar förr
i världen, brukade det inte göra så mycket, om den häst man fick var sämre,
bara man fick en slant emellan, och kronan räknar väl ungefär på samma sätt
i det här fallet.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag ber afl. lii påpeka, att de små
fastigheter, som herr Hansson i Skediga talar om, äro arrendegårdar och torp.
Det har inte på något sätt ifrågasatts, att de skulle försäljas. Skulle den situationen
en gång i tiden uppstå, är det självfallet att de synpunkter beträffande
tilldelningen av skog, som herr Hansson anlägger, skola beaktas. Men när det
gäller arrendegårdar, har jag aldrig hört talas örn tilldelning av skog i annan
utsträckning än att arrendatorerna skola ha. tillgång till husbehovsvirke, alltså
vedbrand, reparation svirke o. dyl. Jag kan dessutom nämna, att vad herr Hansson
själv i dag talade om, nämligen att han i sin motion påyrkat, att riksdagen
skulle skriva till Kungl. Maj:t och begära en allsidig utredning av den ursprungliga
äganderätten till de i propositionen berörda skogsskiftena,^är något
som vi icke kunnat förstå meningen i. Herr Hansson har icke på något sätt
gjort gällande, att det skulle råda någon juridisk tvist, huruvida äganderätten

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Motion örn.
försäljning ai
kronan tillhöriga

mantal Enbogen
nr 1 i
Are socken.

Överlåtelse av vissa områden av kronoparken Kloten i Kopparbergs län.

(Forts.)

vore klar eller icke. Viel sådant förhållande kan jag- ej finna annat än att det
vore i högsta grad meningslöst att begära utredning om en sak, där det icke
finnes det allra minsta lilla bevis för att någon oklarhet ifråga om äganderättsförhållandena
föreligger. Det är möjligt, att herr Hansson tror, att det före
ligger sådana oklara förhållanden, men det har herr Hansson varken i motionen
eller på något annat sätt visat.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jordbruksutskottets vice ordförande
talade om, att det icke finnes något tvivel beträffande äganderätten till dessa
skogsskiften. Så kan man ju se saken. Men när skogen skall bytas bort, bli
de aldrig tillgängliga för sina ursprungshemman: det blir i stället ödehemman.
Det blir resultatet. Vi känna så innerligt väl till att dessa skogar lia aldrig
varit bolagets på annat sätt än att det köpt gårdarna och sedan sålt dessa
till arrendatorerna men behållit skogen.

Jag har tänkt att skogen skulle gå tillbaka till sina ursprungliga stamhemman;
men komma dessa i bolagets hand, kommer den aldrig dit.

Bolaget har förut skapat fram en massa ofullständiga jordbruk utan skog.
Nu skall kronan hjälpa bolaget att få skogen sammanförd på ett ställe för att
det skall få njuta frukten av sitt orättvisa handlande. Det kan jag icke vara
med örn.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället till den i ämnet
väckta motionen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 26.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 31, i anledning av väckt motion
örn försäljning av kronan tillhöriga 1/4 mantal Enbogen nr 1 i Åre socken.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Fru Rydh Munck af Rosenschöld: Herr talman! Jag förstår mycket väl,
att jag ej har utsikt att mot utskottet hävda min och mina medmotionärers
motion. Jag skall icke heller ställa något yrkande. Men jag skulle med anledning
av några remissvar gärna vilja säga ett par ord.

Lappfogden förklarar på ett ställe, att motionen är nu icke längre av så
stort intresse för arrendatorn på den lilla gård det gäller, därför att motionen
bl. a. säges syfta på att arrendatorns söner bli kvar på gården, men två av
sönerna ha redan, gift sig och den ene bosatt sig i Stockholm och den andre i
G-evsjön, där han blivit banvakt.

Det anförda visar precis, att motionärerna lia rätt i sin uppfattning, att örn
man ej kan öppna möjligheter för dessa människor långt ute i ödebygden att
verkligen förvärva den jord de arbetat upp, så finna de det lönlöst att fortsätta
det tunga livet där. Ett beslut i motionens anda skulle åtminstone kunnat
hålla kvar den tredje sonen till att övertaga det lilla stället såsom eget.
Det hade då funnits ett intresse för dessa människor att bli kvar där, och man
behöver dem som en utpost mot fjället.

Lappfogden påtalar också, att arrendatorn har fått tillstånd av länsstyrelsen
att bygga en liten stuga för att tillhandahålla kaffe åt turister men att
han icke gjort detta under de tio år han haft på sig. Det är möjligt att så är.
Jag har icke hört talas örn den stugan förut. Men han har förbättrat sin egen
stuga. Det är ett mycket frekventerat ställe, som betyder mycket som viloplats
just för turisterna.

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Motion om försäljning av kronan tillhöriga ''U mantal Enbogen nr 1 i Åre

socken. (Forts.)

Vidare säger lappfogden, att folket i denna gård ej Ilar gjort den patrulltjänst,
som man av motionen uppfattat att de skulle gjort, när det i motionen
säges, att de spela en, stor roll för turisterna i dessa trakter. Nej, det kan så
vara. Om det såsom Ilar ligger en liten gård, en tre kilometer från bebyggelsen
i byn Storvallen, är det naturligt att man ej för patrulltjänst tar ut någon
från denna enstaka gård utan nian tar allesammans från den tätare bebyggelsen
i Storvallen, så att de kunna åka ut på en gång. Det visar inte alls, att
inte dessa människor från denna gård betjänat hjälpbehövande turister. De ha
gjort det i hög grad bara genom att gården funnits; jag säger det av egen
erfarenhet, ty jag känner trakten utomordentligt väl och vet vad det vill säga
att under en tröttsam färd få möjlighet till en stunds vila och värme.

Vad jag däremot förstår är länsstyrelsens yttrande, att örn denne arrendator
får friköpa sitt lilla hemman skulle det verka prejudicerande, ty det finnes
andra, som vore lika berättigade att få motsvarande förmån. Det är naturligtvis
riktigt. Det är också av den anledningen som jag varken skall uppehålla
mig länge vid frågan eller ställa något yrkande. När jag icke gör detta, är
det i den förhoppningen, att denna fråga i sitt större sammanhang kommer att
tagas örn hand av norrlandsutredningen, och att man därigenom kan få fram
en princip för inlösen av just sådana här små arrendeställen i dessa bygder.
Jag ställer alltså mina förhoppningar på norrlandsutredningen.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Vid det förhållandet att fru Rydh
Munck af Rosenschöld icke ställde något yrkande skulle jag icke behöva försvara
utskottets ståndpunkt. Men då fru Rydh uttalade förhoppningen, att
norrlandsutredningen skulle låta sig angeläget vara att se till, att dylika jordbrukslägenheter
kunna avstyckas för att bilda självständiga jordbruk, måste
jag för min del anmäla avvikande mening. Motionen föreslår, att från ett
hemman, som har en totalareal på 13 767 hektar, skulle tre hektar inägojord
avstyckas till särskild brukningsdel. Det är väl knappast någon, som är förtrogen
med lantbruket i vårt land, som tror, att en areal på tre hektar enbart
inrösningsjord, belägen 600 meter över havet, skulle vara lämplig eller möjlig
att bilda ett självständigt jordbruk av.

Såvitt jag förstår har det verkliga motivet i motionen varit något annat.
Det bär varit turisthänsynen. Det är möjligt, att dylika synpunkter också äro
värda att beaktas. Jag skall ej ingå i någon polemik mot den synpunkten. Jag
vill bara erinra örn svårigheterna att i fråga örn fastigheter på renbeteslanden
verkställa några som helst avstyckningar; de stöta alltid på stora svårigheter,
därför att de anses inkräkta på lappamas rätt till renbete.

Vad den formella sidan av saken beträffar är det lantmäteritekniskt sett
omöjligt att avstycka tre hektar inägojord av ett hemman, som omfattar en
totalareal på över 13 000 hektar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru Rydh Munck af Rosenschöld: Herr talman! Jag ber att få förtydliga
mitt uttalande. Det innebar givetvis icke, att en avstyckning skulle avse precis
dessa tre hektar. Jag avsåg att hela frågap skulle utredas. Det är icke
omöjligt att denne arrendator och andra arrendatorer vilja gå in för att inköpa
ett område, som är större och alltså kan vara verkligt bärande. Det naturligaste
är. att norrlandsutredningen verkligen tar upp frågan. Det är helt säkert
ett brännande önskemål hos mer än en arrendator. De förstå ej annat än
alf det är en orättvisa mot dem, att de icke kunna få friköpa sina ställen. Det

Andra kammarens protokoll Idith. Nr l,rt. G

Si''

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Motion om försäljning av kronan tillhöriga 1U mantal Enbogen nr 1 i Åre
socken. (Forts.)

vore därför lyckligt, örn hela problemet klarlades, så att man hade en norm
att gå efter i fråga örn storlek och eventuella möjligheter härvidlag.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 27.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 32, i anledning av väckt motion om viss ändring i gällande grunder för
ersättning för deltagande i släckning av skogseld;

nr 33, i anledning av väckta motioner om anordnande av utbildning för
skötsel av jordbruksmaskiner; och

nr 34, i anledning av väckta motioner angående verkställande av en undersökning
rörande avdikningens inverkan på frostländigheten.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 28.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, i anledning
av väckt motion angående utredning örn åtgärder i syfte att förbilliga
begravningskostnaderna.

Utskottets hemställan bifölls; och skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

§ 29.

Motion angå- Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, i an*nomUtr^staJlg
koning av motion angående utredning om förstatligande av apoteksväsendet,
lidande av dari inbegripet droghandeln och läkemedelsindustrien.

d en inom andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 242, hade herr Edberg m. fl. hemställt, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit måtte anhålla om skyndsam utredning rörande ett förstatligande
av apoteksväsendet, däri inbegripet droghandeln och läkemedelsindustrien,
i syfte att åstadkomma en rationellare och ändamål senligare organisation
och ojn möjligt även ett förbilligande av läkemedlen.

Utskottet hemställde, att andra kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla örn skyndsam utredning av
möjligheterna att förbilliga läkemedlen och att därvid även frågan örn ett helt
eller delvis förstatligande av läkemedelsindustrien, droghandeln och apoteksväsendet
i syfte att åstadkomma en rationellare och ändamålsenligare organisation
måtte uppmärksammas.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Håstad: Herr talman! Jag har begärt ordet för att — i all korthet
vid denna sena. tidpunkt — ställa ett annat yrkande än det, vartill utskottet
enhälligt kommit.

Jag vill börja med att säga, att jag finner det mycket tacknämligt, att
utskottet stannat för en skrivelse örn förbilligande av läkemedelskostnaderna,
på samma sätt som man är mycket tacksam för att första tillfälliga utskottet
i dag föreslagit en liknande skrivelse om förbilligande av begravningskostnaderna.
Men det yrkande, som här framställes av utskottet, innebär icke bara,

Onsdagen den 20 april 1944.

Nr 15.

Motion angående utredning örn förstatligande av apoteksväsendet m. m.

(Forts.)

att man skall undersöka möjligheterna att förbilliga läkemedlen. Utskottet
tar även upp frågan örn förstatligande. Det heter, att »frågan örn» ett förstatligande
»måtte uppmärksammas». Men namnes, märk väl, ingenting örn behovet
av detta.

Jag vill erkänna, att jag icke är sakkunnig på detta område. Men jag har
sökt att tillägna mig den insikt i frågan, som man kan få genom den mycket
fullständiga utredning, som i form av yttranden fogats till utskottets utlåtande.
Ser man på dessa yttranden, måste man konstatera, att det stora flertalet
ställer sig mycket tveksamt till frågan om ett förstatligande. Det är
praktiskt taget endast medicinalstyrelsen och Sveriges tekniska apotekspersonals
förbund, sorn mera oreserverat tillstyrkt en utredning även om förstatligande.
Däremot ha — förutom vederbörande industriella och tekniska organisationer
— apotekens avgiftsnämnds majoritet, karolinska mediko-kirurgiska
institutets lärarråd, veterinärhögskolans lärarråd och kommerskollegium mer
eller mindre bestämt avstyrkt. Jag vill bara med ett par ord citera vad kommerskollegium
skriver. Det säger:

»Kollegium delar organisationernas uppfattning beträffande olämpligheten
av att skrida till ett förstatligande av läkemedelsindustrien. Kollegium vill
bestämt avstyrka ett sådant ingrepp, vilket med ali sannolikhet mäste komma
att allvarligt hämma utvecklingen inom denna industrigren, som i all synnerhet
på senaste åren tack vare enskild företagsamhet visat en ur nationella
synpunkter glädjande utvecklingskraft. Vad angår frågan om ett generellt
förstatligande av hela apoteksväsendet synas motionärerna själva vara
tveksamma om; ett sådant förstatligande skall kunna leda fram till ett förbilligande
av läkemedlen. Kollegium delar denna tveksamhet och finner i övrigt
tillräckliga skäl icke föreligga för att en utredning nu igångsättes i
detta avseende.»

Örn man ser på yttrandena i övrigt, konstaterar man, att landstingsförbundet,
centralstyrelsen för Sveriges apotekarförbund och Sveriges läkarförbund
ställt sig mycket tveksamma i socialiseringsfrågan.

Jag kan mycket väl förstå, att det skrivelseförslag, som utskottet här framlägger,
är frukten av en kompromiss, där några kanske velat gå längre och
mera direkt på förstatligande än som här synes framgå av utlåtandet och
där andra — jag tänker på mina egna meningsfränder varit mera tveksamma,
men där man i alla fall sökt ena sig om en sammanjämkning. Jag
bär dock den uppfattningen, att riksdagen icke skall peka på något förstatligande
i andra fall än där det föreligger verkligt nödtvång och sedan andra
resurser att nå det avsedda syftet först undersökts.

Örn man tittar på det skrivelseförslag, som föreligger, är det dock åtskilliga
andra åtgärder än förstatligande, som utskottet rekommenderar. Man
förordar sålunda en centralisering och standardisering av läkemedlen samt
förbättrad priskontroll; man vill taga upp frågan örn apoteksväsendets organisation
och man begär även, att den farmaceutiska undervisningen i detta
sammanhang skall undersökas. Det förefaller som om detta vore en tillräcklig
uppgift för den utredningskommitté, som kan bli frukten av riksdagens
beslut här i kammaren i dag och i första kammaren senare, och att det riktigaste
måste vara, att riksdagen avvaktar resultatet av denna utredning, innan
den direkt pekar på något så vittgående som ett förstatligande. I varje
fall måste man ju få den bestämda uppfattningen, att den utredning, som även
de flesta hörda myndigheter oell organisationer tillstyrkt men som de endast
velat lia förutsättningslös, genom tillägget i skrivelsen örn förstatligande,
icke får just den förutsättningslösa karaktär, som de önska 1.

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Motion angående utredning om förstatligande av apoteksväsendet m. m.

(Forts.)

Jag förbigår alldeles frågan, huruvida man genom förstatligande skulle kunna
vinna det syftemål, som motionärerna uppställt. Jag tvivlar dock i högsta
grad därpå. Jag vill, herr talman, inskränka mig till att ställa det yrkandet,
att i motiveringen sista stycket, som börjar med »Huruvida» och slutar med
»förbilligande» utgår och att klämmen får denna lydelse: »att andra kammaren
för sin del måtte besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Ma,j:t måtte
anhålla örn skyndsam utredning av möjligheterna att förbilliga läkemedlen» —
så långt är det lika — »och att därvid även frågan örn läkemedelsindustriens,
droghandelns och apoteksväsendets rationella organisation måtte uppmärksammas».

Jag tror, att man genom ett sådant förslag vinner det syftemål motionärerna
uppställt och att man bör avvakta denna utredning, innan man börjar
vifta med så principiellt diskutabla åtgärder som ett förstatligande.

I detta anförande instämde herrar Henriksson och Skoglund i Doverstorp,
fröken Andersson samt herrar Lundberg i Hälsingborg, Hagård, Larsson i
Karlstad, Stattin, Andersson i Gisselås, Holmdahl, Olson i Göteborg och Nolin.

Herr Edberg: Herr talman! Jag skall icke vid denna tidpunkt, då jag förmodar
att de flesta av kammarens ledamöter räkna med att snart gå till middag,
taga upp något större genmäle mot herr Håstad Jag tillåter mig emellertid
erinra kammarens ledamöter örn att denna fråga ingalunda har väckts
i år; den har vid upprepade tillfällen varit framme allt sedan 1912 års apotekskommitté
tog upp den till behandling. I samtliga sammanhang, där riktpunkten
varit att sänka läkemedelspriserna, har frågan örn ökad centralisation
och statens övertagande speciellt av droghandeln men också av läkemedelsindustrien
varit uppe. Sålunda påpekade 1912 års apotekskommitté, att den
framkomliga vägen borde vara att genom statens försorg upprätta en central
anstalt, som ensam skulle ha hand örn import av droger och läkemedel. Densamma
skulle också kunna med sig förena tillverkning av sådana hållbara preparat,
som lättare och bättre kunde framställas fabriksmässigt. Den senaste
sakkunnigkommittén, 1931 års apotekssakkunniga, kom med liknande förslag
och påvisade också, vilka betydande belopp som skulle kunna inbesparas i olika
avseenden genom centralisering av varudistributionen. Det förefaller alldeles
uppenbart, att en sådan centralisering, som av de flesta hörda instanserna
synes betraktas som nödvändig och önskvärd, icke kan åstadkommas annat än
genom förstatligande i första hand av droghandeln.

Medicinalstyrelsen har ju för sin del tillstyrkt motionen utan några som helst
reservationer, och den har också i sitt utlåtande pekat på vad som är mest
anmärkningsvärt i detta sammanhang, nämligen att utförsäljningspriserna från
droghandeln undandraga sig varje som helst kontroll från det allmännas sida.
Det är i detta sammanhang värt att lägga märke till, att det är just droghandelns
försäljningspriser som utgöra apotekens inköpspriser och ligga till
grund för medicinaltaxans beräkningar. Rent kuriöst är kanske att erinra örn,
att denna taxa bygger på ett kungl, brev av 1925, som ger apoteken möjlighet
och rätt — som de också utnyttja — att lägga på tio procent för assurans,
frakt och emballage. Det tillkom under en tid, då vi ej hade någon inhemsk
läkemedelsindustri och läkemedlen alltså huvudsakligen måste importeras.
Men alltjämt får man pålägga denna procentsiffra, som alltså ingår
i apotekens vinst. Tittar man på vilka vinstpålägg som apoteken kunna göra
äro de många gånger ganska rundliga. Jag vill en passant erinra örn några
ej alltför ovanliga läkemedel eller farmaceutiska. specialiteter och peka på dem.

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Motion angående ''utredning om förstatligande av apoteksväsendet m. m.

(Forts.)

Man kan taga en grupp som fenemal, leonal och barbiphen, som kan köpas för
1 krona 24 öre och säljas till 2 kronor 55 öre, därvid apoteken lägga på ett
pålägg av 106 procent. På så vanliga tabletter som allanyl, maxotyl, magnyl
och codalbyl lägger man på 105 eller 104 procent.

Det är klart, att en revision av medicina,ltaxan, som synes vara absolut nödvändig,
kan genomföras utan att man vidtager så genomgripande anordningar,
men man kommer icke åt droghandelns utförsäljningspriser utan att göra ett
starkare ingrepp. Apotekens avgiftsnämnd har också påpekat, att för en centralisering
av grosshandeln med apoteksvaror och första klassens gifter — vare
sig i form av statligt monopol eller annorledes — starka skäl kunna åberopas.
Nämnden framhåller särskilt, att apotekens kostnader för analytisk verksamhet
därigenom skulle kunna reduceras. Inom parentes tillåter jag mig påpeka,
att en mycket stor personalstab bindes vid apoteken för analytisk verksamhet
av olika preparat och för framställning av preparat, som man med större fördel
skulle kunna tillverka centralt vid stora fabriker. Organisationen är alltså
ytterst irrationell. Medan övriga delar av näringslivet undan för undan rationaliserats,
har apoteksväsendet under de senaste decennierna i stort sett stått
och stampat på samma nivå. Man har icke riktigt följt med i fråga om industrialisering
av tillverkningen, och även hållbara preparat tillverkas alltjämt
på ett tämligen hantverksmässigt sätt. Det är klart, att en rationalisering
sannolikt skulle medföra ett väsentligt förbilligande.

Medan alltså apotekens avgiftsnämnd nöjt sig med att peka på de skäl,
som tala för en centralisering och eventuellt statsmonopol av droghandeln,
har nämndens ordförande gått längre. Han har för sin del sagt ifrån, att han
i likhet med majoriteten håller före, att ett förstatligande just av droghandeln
vore önskvärt för att icke säga obetingat nödvändigt, men han håller också
före, att man bör gå vidare och undersöka frågan om apotekens förstatligande.
Han pekar på, att de inkomster, som privilegiet skänker den enskilde, ofta
knappast stå i relation till utbildning och arbetsprestationer. Och än mindre,
framhåller han, föreligger fog för den meningen att kollektivet såsom sådant
präglas av sunda ekonomiska principer. Man har förut utrett frågan örn läkemedelsindustrien
och örn droghandeln, men frågan om apotekens organisation
har tidigare icke varit föremål för utredning, och därför synes det vara på
tiden, att hela komplexet tages upp till allsidig utredning, därvid man även
bör utreda frågan örn statens övertagande av det hela.

dag skall här icke ingå på de invändningar, som framförts i en av herr
Håstad citerad skrivelse från Stockholms handelskammare, som tycks lia en
mycket opåkallad lust att polemisera i detta sammanhang i stället för att avge
det sakliga utlåtande, sorn begärts från utskottet, Jag skall inskränka mig till
att med det anförda yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nilsson i Stockholm: Herr talman! Efter herr Edbergs anförande, där
han redogjorde för en del fakta i denna angelägenhet, tror jag mig kunna
begränsa omfattningen av mitt anförande. Jag vill till en början hänvisa till
det yttrande, vilket avgivits av medicinalstyrelsen, som torde kunna anses såsom
mest sakkunnig på speciellt detta område. Medicinalstyrelsen anför bland
annat, att grosshandeln med läkemedel bör göras till föremål för ingående
granskning. Grosshandelns prissättning regleras nämligen icke efter några
särskilda bestämmelser, och dessa priser läggas till grund för beräknandet av
medic! naltaxans priser. Det framstår därför, anser medicinalstyrelsen som
en angelägenhet av stor betydelse, att grosshandelns prissättning underkastas
reglerande bestämmelser och kontroll. Vad själva apoteksväsendet beträffar

Nr 15.

Onsdagen den 2(i april 1944.

8t)

Motion angående utredning om förstatligande av apoteksväsendet ni. m.

(Forts.)

hävdar slutligen styrelsen, att om svårigheterna att åstadkomma en godtagbar
lösning av frågan örn apoteksväsendets ändamålsenliga organisation skulle
bliva för stora inom kollektivets ram, så bör en ökad statlig medverkan och
till och med ett statligt övertagande av apoteksväsendet utredas.

Som herr Edberg tidigare har framhållit, har nian utrett frågan örn centralisering
i olika former tidigare. Utskottet har dock velat gå ett steg längre.
Jag skulle vilja hänvisa till vad ordföranden i apotekens avgiftsnämnd säger
angående denna angelägenhet. Han har velat särskilt ge uttryck åt den meningen,
att den omständigheten att frågan örn apoteksverksamheten icke tidigare
varit föremål för övervägande till fullo motiverar, att den föreslagna utredningen
även bör avse spörsmålet örn läkemedelsdistributionen i allmänhet.
Han är sålunda inne på det, som måhända varit avgörande för utskottet,
nämligen att tidigare utredningar gjort halt vid den ordning, som för närvarande
är rådande. Man har icke tänkt sig möjligheten att föra utredningsarbetet
vidare till att omfatta även frågan örn ett eventuellt förstatligande
av apoteksväsendet.

Jag vet icke, hur jag skall fatta det anförande, herr Håstad nyss höll, och
de instämmanden, som han erhöll. Måhända kunna de tydas som en i viss
mån politisk demonstration. Jag vet emellertid icke, örn det finns någon speciell
anledning till en sådan demonstration. Jag vill i anslutning till det nyss
sagda endast hänvisa till vad Stockholms sjukvårdsdelegation skrivit. Delegationen
har bland annat anfört några synpunkter, som jag skall be att få citera.
Delegationen yttrar: »En betydande brist i den nuvarande ordningen
är, som motionärerna framhållit, frånvaron av kontroll över grosshandelspriserna
på läkemedel. Visserligen granskas apotekens försäljningspriser, men
det hjälper föga, när deras inköpspriser, som äro lika med grosshandelns försäljningspriser,
icke kunna kontrolleras. Delegationen finner därför, att ett
inflytande från det allmännas sida på grosshandeln med droger och kemikalier
vore önskvärt. Hur detta i praktiken skall ske, är svårt att bedöma; antagligen
förutsätter det ett förstatligande av droghandeln.» Delegationens yttrande
är undertecknat av herr Ivar Öman, partivän till herr Håstad. Jag kan
icke förstå, varför man då principiellt måste intaga den ståndpunkt, som herr
Håstad förfäktar i kammaren.

Herr talman, med hänsyn till att utskottet ansett det vara angeläget att
nian vid den utredning, som nu skall komma till stånd, icke skall göra halt
vid den nu principiellt på detta område rådande ordningen, ber jag få yrka
bifall till utskottets förslag. Jag vill inom parentes understryka, därest man
hyser några betänkligheter på förstatligande beträffande läkemedelsindustrien,
att utskottet formulerat sitt utlåtande så, att utskottet talar örn »ett helt
eller delvis förstatligande». Skulle man sålunda exempelvis för läkemedelsindustriens
vidkommande komma till det resultatet, att den privata företagsamhetsformen
vore den lämpligaste, så finns det således icke något hinder
för att bibehålla denna företagsform.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lundli: Herr talman! Eftersom jag har deltagit i utskottsbehandlingen
av detta ärende och anslutit mig till utskottets utlåtande, skall jag be att
med några ord få motivera denna min ståndpunkt. Till en början vill jag säga.
att enligt min mening står det svenska apoteksväsendet på en erkännansvärt
hög nivå. Den svenska läkemedelsindustrien är i många avseenden synnerligen
föredömlig, då den i samarbete med framstående vetenskapsmän åstadkommit
en rad nya värdefulla läkemedel och hjälpt vårt folk i olika avseenden. Jag

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Motion angående utredning om förstatligande av apoteksväsendet rn. m.

(Forts.)

vill i motsats till motionärerna som min bestämda uppfattning framhålla, att
det svenska apoteksväsendet under de senaste decennierna undergått en omfattande
rationalisering, som bland annat lett till att våra läkemedel med tiden
blivit avsevärt förbilligade. _

Å andra sidan har jag av den utredning, som i detta ämne verkställts, fatt
den bestämda uppfattningen, att allt icke är gott och väl som det är, utan att
det finns plats för åtskilliga reformer och en ganska, grundlig fortsatt utredning.
En sådan utredning skulle bland annat, savit-t .lag kan första, taga sikte
på att få fram andra prissättningsmetoder och att revidera hela den taxepolitik
som bedrives på detta område. Det är ju uppenbart, att droghandeln också bör
komma under kraftigare kontroll från det allmännas sida än vad som för närvarande
är fallet. Man skulle säkerligen på denna punkt kunna förbilliga våra

läkemedel. .

När det gäller frågan örn förstatligande eller icke förstatligande, är .lag icke
beredd att taga ståndpunkt. Jag är fullt övertygad örn att vår läkemedelsindustri
icke bör förstatligas. Örn den skulle förstatligas, skulle det uppenbarligen
uppstå risk för att. den medicinska forskningsverksamhet, som för
närvarande bedrives för läkemedelsindustriens räkning, skulle komma att
upphöra. Frågan om apotekskollektivet och droghandeln bör göras till föremal
för en utredning beträffande vilken företagsform, som är den lämpligaste. Jagvil!
understryka, att det finns en väsentlig skillnad mellan motionärernas och
utskottets ståndpunkt. I motionen poängteras kraftigt, att det gäller att få
billigare läkemedel, men motionen slutar med ett skgs kovändning, i det att
det begäres en skyndsam utredning rörande förstatligandet av apoteksväsendet
i syfte att rationalisera detta och örn möjligt även få fram billigare läkemedel.
Motionärerna ha alltså vänt på hela problemet och begärt ett förstatligande,
därvid förbilligandet kommit i efterhand. Jag syftar därvid särskilt på uttrycket
»örn möjligt». Utskottet, vars ledamöter varit särskilt överens om att
det väsentliga är förbilligandet, har i sitt utlåtande tagit detta som det centrala.
Vad som gjort, att jag kunnat ansluta mig till vad utskottet anfört, är att utskottet
icke uttalat sig om ett förstatligande bör ske eller icke. Utskottet vill
endast, att frågan om förstatligande eller icke förstatligande skall göras till
föremål för utredning. Jag anser alltså, herr talman, att örn man vill en
förutsättningslös utredning, så bör däri också inbegripas frågan örn ett helt
eller delvis förstatligande. Det väsentliga är att finna en sådan organisationsform.
att läkemedlen bli billigare.

Med denna motivering ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Henriksson: Herr talman! Jag instämde med herr Håstad. Det skedde

emellertid icke, herr Nilsson i Stockholm, sorn en demonstration, utan det var
för att ge uttryck för min uppfattning. Jag förmodar, att det är för att ge uttryck
åt"vår uppfattning, som vi sitta bänkade här och yttra oss i denna kammarc.

Jag begärde ordet närmast i anledning av herr Edbergs anförande. Hail talare
örn centralisationen såsom något mycket betydelsefullt, då det gällde
distributionen av apotekshandelsvarorna och droghandelsvarorna. Jag undrar
emellertid, örn man icke ibland har litet för stor tilltro till centralisationens
förmåga ali; kunna, förbilliga. I många fall torde centraliseringen i stället
medföra en fördyring. Man lår en för tung och för svårhanterlig apparat, som
faktiskt drager högre kostnader än en i någon mån decentraliserad distribution.
Jag vill för övrigt i det sammanhanget påpeka en, sak, som framförts såsom
invändning mot monopolutredningens förslag örn inrättande av ett central -

Nr 15.

Onsdagen den 20 april 1944.

Motion angående utredning om förstatligande av apoteksväsendet m. m.

(Forts.)

lager av alla läkemedel Ilar i landet. Jag undrar med tanke på vad som n,u
händer och sker runt omkring oss i världen och även i våra grannländer, vad
det skulle innebära, örn en bomb råkade slå ned i ett sådant centrallager. Det
skulle då icke bli särskilt lätt för oss att reda oss i fortsättningen. Detta är ett
förhållande, som jag anser vara ganska betydelsefullt. Ur säkerhetssynpunkt
torde i varje fall en viss decentralisering av lagerhållningen vara nödvändig.
För övrigt är väl herr Nilsson i Stockholm litet inkonsekvent, pär han anser,
att det beträffande läkemedel skulle vara så betydelsefullt med en centralisering
men däremot förmenar, att beträffande byggnadsmateriel, så vore det
synnerligen farligt att en viss centralisering av produktionen genomförts.
Här föreligger emellertid den väsentliga skillnaden, att då det gäller byggnadsindustrien
förekommer icke någon centralisering över hela linjen, utan en
stark konkurrens äger rum mellan olika materiel. Skulle man centralisera ali
läkemedelsproduktion, skulls man uppgiva den tävlan, som råder mellan olika
industrier örn att få fram likvärdiga produkter till konkurrenskraftiga priser.

Herr Edberg berörde frågan örn apotekens prismarginal, men därvidlag
gäller det ju ett område, där staten redan har andra möjligheter att göra sitt
inflytande gällande. Statep har redan nu möjlighet att inverka på apotekens
prissättningspolitik, och då bör staten också begagna sig av de möjligheter,
.staten redan har för att rätta ett otillfredsställande förhållande.

Till slut vill jag påpeka, att den s. k. monopolutredningen, som genomfördes
i börjag av 1930-talet, blev av alla instanser tämligen söndersmulad. Varför
skall man då vid nu ifrågavarande utredning taga till utgångspunkt, att apoteksväsendet
bör överföras i statens hand. Jag kan icke förstå, varför det
skulle vara erforderligt. Det bör väl vara tillräckligt, örn man gör en förutsättningslös
utredning för att därigenom klargöra, hur det ligger till inom detta
område och på vilka punkter det finns möjligheter att genomföra förbättringar,
och detta oberoende av örn det skall vara staten eller enskilda, som skola
ha hand om läkemedelsproduktionen och apoteksväsendet. Det är möjligt, att
man kan förbilliga åtminstone distributionen. Därvidlag skulle kanske kunna
åstadkommas motsvarande förbilligande av apotekens läkemedelspriser. Jag
har för min del litet svårt att föreställa mig, att man skall behöva lägga på
100 % för att man tager en pillerburk, som levererats färdig från fabrikanten,
från hyllan och lägger den på disken. Jag är övertygad örn att man i annan
handelsrörelse med förtjusning skulle ombesörja en dylik varudistribution på
ett betydligt billigare sätt och nöja sig med låt mig säga en vinst av endast
20 eller 25 #.

Jag ber, herr talman, att få instämma i herr Håstads yrkande.

^Herr Edberg: Herr talman! Bara en kort replik till herr Lundh. Det Damgar
ju ganska tydligt av motionen -—- i vilken det för övrigt i likhet med vad
som skedde i herr Lundhs anförande erkänts, att det svenska apoteksväsendet
står på en hög nivå — att det väsentliga skälet för denna framstöt är, att man
velat åstadkomma ett förbilligande av läkemedlen. Personligen är jag också
övertygad örn att ett sådant förbilligande kan ske genom organisationens
rationalisering i förening med en revision av priserna o. s. v. Herr Henrikssson
tycks ju hysa samma åsikt. Man har inte kunnat undgå att lägga märke
till att då dessa frågor diskuterats, så har det från apotekarhåll ständigt
invänts, att statens övertagande av droghandeln eller apoteken icke alls skulle
få till följd ett förbilligande av läkemedlen. Det skulle helt enkelt icke gå
att pressa ned priserna på läkemedel.

Det är gentemot en sådan argumentering jag i motionen anfört, att även

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Motion angående utredning om förstatligande av apoteksväsendet m. m.

(Forts.)

om detta till äventyrs skulle vara fallet — vilket jag inte själv tror på -—
finnas tillräckligt starka skäl som tala för att staten skaffar sig ökad kontroll
framför allt över droghandeln men också över läkemedelsindustrien. En
del av dessa skäl. amtydes bl. a. i medicinalstyrelsens yttrande, där medicinalstyrelsen
säger sig under de senaste åren vid upprepade tillfällen »haft anledning
att ur hygieniska synpunkter beklaga frånvaron av sådana bestämmelser
som giva möjlighet till kontroll av den fabriksmässiga tillverkningen
av läkemedel».

En annan omständighet antydes i yttrandet från apotekens avgiftsnämnd,
där man påpekar den konkurrens som existerar mellan droghandlarna och som
tar sig uttryck i mycket höga kostnader för reklam och betjäningsservice. I
motsats till vad fallet är på en del andra områden har konkurrensen droghandlarna
emellan inte kommit att verka nedpressande på priserna. Apotekens
avgiftsnämnd fastslår: »Fastmer synas de former, under vilka droghandeln
bedrivits, hindrat en prissänkning.» Alltså, överhuvud taget överorganisation
av droghandeln och de alldeles speciella förhållanden under vilka den
arbetar, en uppsjö på icke receptbundna läkemedel och ofta samma preparat
under olika fantasinamn, och slutligen det påtagliga merkantila intresse, som
förenats med denna verksamhetsgren. Allt detta gör att det skulle vara önskvärt
att staten ur rationaliseringssynpunkt och för att få en bättre kontroll över
det hela skaffade sig ett ökat grepp över verksamheten''.

Men det väsentliga är givetvis att ernå ett förbilligande härvidlag. Och
jag upprepar vad jag förut sade, att jag är starkt övertygad örn att ett sådant
förbilligande kan ernås, om driften genom ett st.atsövertagande kan rationaliseras.

Herr Lundh erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag skall bara tillägga, att vi tydligen alla äro ense örn att här behövs
ett förbilligande. Men det finns en väsentlig skillnad, och det är att i motionen
föregripes utredningen, eftersom man redan där går rakt på ett förstatligande.
Motionärerna säga i motionen: »Det bör då sägas att även örn ett
förbilligande av läkemedlen icke i och för sig skulle bli resultatet av ett förstatligande,
finns det dock så många skäl som tala för ett statsövertagande.
att enbart dessa måste anses äga argumentationskraft nog.»

Utskottet har icke intagit den ståndpunkten, utan utskottet har gått på
en allsidig utredning, i vilken även frågan örn förstatligandet bör undersökas.
Det är detta jag vill understryka, herr talman.

Vidare yttrade.

Herr Nilsson i Stockholm: Herr talman! Det borde vara ganska klart att när
motionärerna här tänkt sig ett eventuellt förstatligande av apoteksväsendet,
skulle detta inte ske för förstatligandets egen skull. Meningen med det hela,
vilket också framgår av motiveringen, är ju att man skall komma fram till
en ordning, varigenom man erhåller billigare läkemedel än för närvarande.
Alla instanser som yttrat sig angående motionen lia varit ense i ett avseende,
nämligen att den nuvarande ordningen är otillfredsställande och att sålunda
läkemedlen i onödan fördyras, framför allt genom de pålägg som apoteken
lägga på de s. k. farmaceutiska specialiteterna.

Beträffande centraliseringen måste jag säga att myndigheterna också därvidlag
äro praktiskt taget eniga örn att en centralisering måste äga rum, och
efter vad jag kan förstå motsätter sig inte heller herr Henriksson en sådan

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Motion angående utredning om förstatligande av apoteksväsendet m. m.

(Forts.)

utveckling. Jag anser det emellertid ganska självklart att en centraliseringinte
skall drivas in absurdum. Man vill väl inte föregripa utredningen i detta
avseende och med ens bomba sönder alla läkemedel vi lia här i landet. Man
får väl förutskicka att utredningsmännen använda sig av något förnuft när
de gå till verket.

Herr Henriksson fann en viss motsättning mellan mitt ståndpunktstagande
här och den ståndpunkt jag intagit beträffande en annan motion, som kommer
att behandlas i kammaren inom någon tid. Vad vi vänt oss emot i den
motionen är inte centraliseringen i och för sig, utan mot det förhållandet att
denna centralisering måhända kan gå så långt, att det blir enskilda som få
en enligt vårt förmenande otillbörlig maktställning över medborgarna i övrigt.
Det är för att förhindra detta som vi ha velat —• i full överensstämmelse
med de önskemål herr Henriksson ständigt för till torgs -— åstadkomma
en viss konkurrens för att denna örn möjligt skall leda fram till billigare
priser på detta område. Det är därför som jag anser mig utan vidare kunna
slå fast, att herr Henriksson icke med den motivering som utskottet här använt
sig av kan slå sönder den motivering vi använt i den motion, som gäller
en annan fråga än den som nu behandlas.

Herr Henriksson: Jag vill bara påpeka att en sådan där maktställning kan ju
även staten få, örn staten, medvetet eller omedvetet, utnyttjar denna maktställning
icke för att förbilliga varupriserna utan kanske för att i viss mån
beskatta konsumenterna — örn man vill kalla det för det ena eller det andra
kan vara en smaksak. Vi skola inte heller bortse från den saken.

Vidare skulle jag beträffande »bomben» framhålla, att detta gällde den
föregående utredningens förslag att man skulle lägga upp ett centrallager och
därmed driva centraliseringen enligt min uppfattning in absurdum och komma
till sådana groteska resultat. Vad jag påpekade var att man var inne på
farliga vägar, örn man drev det därhän.

Härmed förklarades överläg-gningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall tili utskottets hemställan dels ock på bifall till det av
herr Håstad under överläggningen framställda yrkandet; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Håstad
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra tillfälliga utskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Håstad under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning,
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

§ 30.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, i an- Motion «afledning
av motion angående utredning örn åtgärder till förbättring av interne- ende utre/}-ångs- och socialvården. garder till för bättring

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid intemering*-

och social Herr

Gardell: Herr talman! Anledningen till att jag väckt motion örn förut- vården.
sättningslös utredning örn fång- och skyddsvärden var, att jag icke känner
mig tillfreds'' med organisationen, den fostrande behandlingen och de eftervårdande
organen.

De anstaltsvårdande uppgifterna, straffverkställigheten och vårdnaden böra,
enligt mitt förmenande centraliseras under en och samma ledning. Vårdfallen
böra fostras till verkligt ansvar örn sig och de sina, och detta kan delvis ske
genom att så långt möjligt är införa ackordsarbete i anstalterna med betalning
efter gängse priser i den allmänna marknaden. Genom att vårdfallet
exempelvis finge avräkning varje vecka på så sätt, att en tredjedel av förtjänsten
gick till betalning för inackorderingen, en tredjedel till vårdfallet
självt och en tredjedel till de hemmavarandes försörjning, skulle detta skapa
självtillit och framåtanda. — Det finns intet värre för energiens och intressets
förkvävande än opraktisk och själsmördande arbetsterapi. Kunde en utredning
taga fasta just på den punkten, skulle mycket vara vunnet för vårdfallets
räddning och familjens hjälp. En väl planlagd arbetsterapi kan få det
goda med sig, att vårdfallets hälsa bibehålies, fri både från sinnessjukdom
och andra sjukdomar. Genom en centralisation av anstaltsvården kan man
också vinna en bättre differentiering av vårdklientelet än hittills, ty det är
grundorsaken till brottet man skall taga sikte på och söka avhjälpa. Ty kommer
man icke till roten av det onda, ja, då är vårdnaden förfelad. — Alltså,
in med praktiska och människogagnande reformer i vårt anstaltsväsende med
sikte på vårdfallens räddning och hjälp i materiellt avseende, men glöm icke
att reformerna även skola taga sikte på det inre livets förvandling, ty utan
denna förvandling blir det halvmesyr i vårdnaden.

Det eftervårdande hjälparbetet bör också centraliseras både i länen och i
huvudstaden, och denna centralisation bör i första hand taga sikte på en
central skyddsvårdsbyrå i socialstyrelsen, vilken borde handlägga hjälparbetsärendena,
ärenden angående skyddskonsulenterna, socialkuratorema och
socialortsombuden. Hjälparbetet i Stockholm borde centraliseras under Stockholms
stadsmission, som ju är känd och välkänd i hela landet. En dylik centralisation
skulle föra med sig att klientelet sluppe framlägga sina besvärligheter
vid ett flertal hjälpforum, och därtill komme även administrationskostnaderna
att sjunka. Personalen på skyddsvärnet och de övriga hjälpinstanserna
finge givetvis stadsmissionen övertaga. Dubbleringen av skyddsvårdsorgan
på länen borde upphöra genom att en länets skyddsvårdscentral
organiserades. På så sätt skulle också större ekonomiska resurser ställas till
förfogande till de frigivna och utskrivnas hjälp. Svenska skyddsförbundets
organisation är alldeles för lösligt hopkommen och udin egentlig ledning. Genom
att socialstyrelsen finge direkt hand örn förbunden och deras underavdelningar
så skulle detta viktiga avsnitt av socialvården få en helt annan
struktur och betydelse i samhället än vad nu är fallet.

För några dagar sedan fick jag besök av en nyss frigiven fånge, och de
upgiffer han bringade mig visade, att det ej alls är så bra ställt för en
frigiven fånge, när han lämnar fängelsets portar. Men utskottet har till stor
del sympatiserat med vad jag åsyftar i min motion, och då skall jag ej göra
något yrkande, då jag tror att frågan i alla fall kommer ali utredas. Men

Nr 15.

Onsdagen den 26 april 1944.

Motion angående utredning om åtgärder till förbättring av interneringsoch
socialvården. (Forts.)

jag är angelägen om att man gör vad nian kan för fångarna, i synnerhet när
de lämna fängelset. Det var beklämmande, som sagt, att höra vad jag hörde
häromdagen beträffande dessa saker.

Jag har intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 31.

Motion angå- Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i an^säitandoav
^cf^n''n8'' av väckt motion angående igångsättande av fortsatta undersökningar
fortsatta un- brande landsbygdens levnadskostnader.

rfmndf lands ^ en *nom riksdagens andra kammare väckt, till dess tredje tillfälliga utskott

bygdem lev- hänvisad motion, nr 428, hade herr Gustafson i Vimmerby m. fl. hemställt, »att
nödskott- riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla, att fortsatta undersöknader.
ningar rörande landsbygdens levnadskostnader snarast möjligt måtte komma
till stånd och att härvid beaktas vad som i denna motion anförts».

Utskottet hemställde, att motionen 11:428 icke måtte föranleda någor, andra
kammarens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr Nilson i Spånstad, som yrkat bifall till
motionen.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Anledningen till att jag väckt
denna motion är att jag i visst sammanhang fått uppmärksamheten fästad
på en del problem, som stå i mycket intimt samband med möjligheten att bedöma
levnadskostnaderna på landsbygden.

Det var ju så att 1942 års jordbrukskommitté uppdrog åt professor Lilldahl
att göra en utredning rörande landsbygdens och jordbruksbefolkningens levnadskostnader.
Det är en mycket förtjänstfull utredning som professor lundahl
vid årsskiftet avlämnade. Den är det alldeles särskilt örn man tar hänsyn
till en omständighet, som professor lindahl själv redovisat, nämligen att man
inte haft tillgång till ett aktuellt primärmaterial när det gällt att bedöma jordbruksbefolkningens
levnadskostnader. När man exempelvis skulle göra upp
jordbruksbefolkningens s. k. hushållsbudget har man inte haft något senare
undersökningsmaterial att bygga på än det som insamlades under åren 1932—
34. Det är ju alldeles uppenbart att detta material nu är mycket för gammalt.
Det har skett en betydande förändring i jordbrukshushållens levnadsvanor
under de sistförflutna tolv, tretton åren. Att så är fallet är så mycket mera
påtagligt då vi erinra oss att de hushållsundersökningar som gjordes på landsbygden
åren 1932—34 saminanföllo med den jordbrukskris, som vid denna tidpunkt
satte in så hårt.

Denna nödvändiggjorde att jordbruksbefolkningen i ännu större omfattning
än under ekonomiskt mer normala förhållanden såg sig hänvisad till att i sin
hushållning använda vid det egna jordbruket framställda produkter. Därigenom
kommo jordbruksprodukterna att väga ganska tungt i den hushållsbudget,
som ligger till grund för beräknandet av levnadskostnaderna. Och eftersom
i jordbruksbefolkningens levnadskostnader inräknas de i hushållet förbrukade
jordbruksprodukterna till de priser, som jordbrukarna få när de sälja
sina produkter, bli siffrorna ganska låga i jämförelse med kostnaderna inom
de hushåll, där man i större omfattning köper samma produkter i detaljhandeln.

Onsdagen den 20 april 1944.

Nr 15.

1)3

Motion angående igångsättande av fortsatta undersökningar rörande landsbygdens
levnadskostnader. (Forts.)

Emellertid laar under åren sedan dess — och det är det jag huvudsakligen
vill trycka på — skett en förändring i hushållsvanorna ute på landsbygden,
bl. a. på.det sättet att man i viss nian gått ifrån självhushållningsprincipen.
Man köper numera även på landsbygden i detaljhandeln kött och fläsk, m. m„
och framför allt charkuterivaror i mycket större utsträckning än man gjorde
under åren 1932—34. Därmed har också det läget uppstått, att jordbruksbefolkningens
levnadskostnader, i synnerhet gäller detta livsmedelskostnadema,
numera måste framstå såsom bra mycket högre än under den nämnda perioden.
Det är på det området det ter sig som en stor brist, att man icke under
senare år företagit en undersökning rörande den utsträckning, i vilken olika
slag av livsmedel ingå i hushållsförbrukningen. Örn man hade en sådan undersökning
av aktuellt datum, skulle en utredning av landsbygdens levnadskostnader,
byggd på nya hushållsbudgeter, säkerligen visa upp att landsbygdens,
enkannerligen jordbruksbefolkningens, levnadskostnader numera äro mycket
högre än vad den utredning utvisar, som verkställdes i slutet av föregående
år.

En annan post, som i mycket hög grad förrycker ett riktigt bedömande av
landsbygdsbefolkningens levnadskostnader, är bostadsposten. Det är många
omständigheter, som där spela in. Även när det gäller bostadskostnaderna
går man ut ifrån ett grundmaterial, som förskriver sig från 1935—1936. I
samband med folkräkningen den gången gjordes nämligen en undersökning av
bostadsbeståndets kvalitet och hyreskostnaderna m. lii. i 100 kommuner på
landsbygden. Jag tror nog man kan säga örn den undersökningen att den,
utom att den är för gammal, ej heller på ett fullt riktigt sätt redovisar, hur
det i själva verket står till med bostadsbeståndets kvalitet på landsbygden.
De frågor, som där ställdes upp till besvarande voro bl. a., om det rådde allvarliga
brister på lägenheterna, örn det förelåge mindre svåra sådana, etc.
Svaren på sådana frågor blevo nog icke alltid fullt objektiva. Dessutom framgår
det tydligt, att man vid denna undersökning icke insamlad© några direkta
uppgifter, huruvida lägenheterna voro dragiga eller svåra att hålla varma,
förhållanden, som givetvis inverka på bostadens beräknade hyresvärd©.

Vad vi erfarenhetsmässigt kunna säga oss är, att bostadsbeståndet på landsbygden
i kvalitetshänseende är ojämförligt mycket sämre och omodernare än
i städer och samhällen, och att man redan på den grunden måste räkna med
lägre hyresvärden. Detta framstår så mycket allvarligare, som det ej heller
finnes någon utpräglad hyresmarknad på landsbygden. Där finnes med andra
ord ej i någon större omfattning efterfrågan på några hyreslägenheter. _ Härigenom
uppstår ej någon hyreskostmadsnivå som står i rimlig proportion till
kostnaderna för åstadkommande av bostadshus på landsbygden.

Enligt min uppfattning, som jag tillåtit mig fästa uppmärksamheten vid
i denna motion, är det av mycket stor vikt att snarast få till stånd en förnyad
undersökning rörande de förhållanden på landsbygden, som jag i motionen har
berört. Först när så skett, och man har ett aktuellt material att bygga på,
kan man med större bestämdhet än nu är fallet fastslå don verkliga skillnaden
mellan landsbygdens levnadskostnader och levnadskostnaderna i städer och
samhällen.

Man har emellertid i utskottet icke ansett sig kunna förorda bifall till min
motion, och man stöder sig i det fallet pa ett för övrigt känt förhållande, att
1943 års dyrortskommitté har i uppdrag att överväga och utreda dessa frågor.
Jag känner utskottsmetodiken tillräckligt för att veta, att nian i allmänhet
till ett avslagsyrkande på en motion knyter en dylik hänvisning. Jag måste
dock säga, alt det borde funnits anledning för utskottet — även örn utskottet

<)4 Nr 15. Onsdagen dell 26 april 1944.

Motion angående igångsättande av fortsatta undersökningar rörande landsbygdens
levnadskostnader. (Forts.)

ej velat förorda bifall till motionen — att ändock något mer, än som skett i
utskottets motivering, ta upp till övervägande några av de problem, som jag
framfört i motionen. Jag tror mig lia så mycket mer anledning att säga detta,
som det av de särskilda yttranden, som infordrats i anledning av motionen,
framgår, att myndigheterna i stort sett ställt sig mycket välvilliga till motionen.
Sålunda skriver socialstyrelsen, som ju närmast har att övervaka
handläggningen av dylika frågor, »att samtliga i motionen framförda förslag
och påpekanden angående metoderna vid levnadskostnadsjämförelser gälla förhållanden,
som äro val värda att uppmärksammas». Jag vill också fästa
uppmärksamheten på att statistiska centralbyrån i sitt yttrande ansett sig
böra förorda ett bifall till motionen och samma är förhållandet också i det
yttrande, som landsorganisationen avgivit.

Jag vill med hänvisning till vad maji i dessa särskilda yttranden från myndigheter
och andra organisationer anfört säga, att det, utöver de skäl, som
i motionen anförts, finnes ganska starka skäl för att förorda bifall till motionen.
Under alla förhållanden anser jag, att det borde ha funnits anledning
för utskottet att taga upp och från riksdagens sida understryka några av de
viktiga problem, som i denna motion berörts.

Herr talman! Det vore mycket att säga ytterligare, men med hänsyn till
den framskridna tiden vågar jag ej taga kammarens tid i anspråk längre, utan
tillåter jag mig att yrka bifall till motionen.

Herr Ljungberg: Herr talman! Jag beklagar om herr Gustafson i Vimmerby
fått det intrycket av utskottets utlåtande, att utskottet ansett de problem,
som behandlas i motionen, vara av ringa vikt och betydelse. Detta har visst icke
varit utskottets uppfattning. Det är jag angelägen om att säga. Jag hade
dock hoppats att detta skulle framgå av vad utskottet skrivit. Utskottet framhåller
sålunda, att »frågan om en undersökning av levnadskostnaderna på landsbygden
är ingalunda ett fristående problem. Med den sammanhänga åtskilliga
spörsmål av stor räckvidd, vilkas lösning förutsätter ett objektivt konstaterande
av levnadskostnadernas samtidiga höjd.» Vi säga också att vi dela motionärernas
uppfattning att sådan undersökning bör komma till stånd.

Vad som gjort att utskottet ställt sig avvisande till förslaget har varit, att
den förra året tillsatta 1943 års dyrortskommitté för närvarande arbetar och
i väsentliga avseenden behandlar dessa problem. Kommittén har sålunda bl. a.
att pröva metoderna och fastställa normerna för hur man skall kunna åstadkomma
rättvisa jämförelser mellan levnadskostnaderna på olika orter. Örn nu
riksdagen i år — riksdagen begärde förra året att få den nu arbetande kommittén
tillsatt — skriver och begär en ny kommitté för i motionen avsett ändamål,
bleve följden att denna kommitté i sin tur först måste börja med att ta
ställning till samma grundläggande problem, som den nu arbetande kommittén
redan är i färd med att utreda. Det bleve alltså dubbelt arbete, och det har
utskottet ansett vara i hög grad olämpligt. Detta är således den främsta grunden
till utskottets avslagsyrkande.

Herr Gustafson i Vimmerby uppehöll sig mycket vid att det material, som
står till förfogande för att göra dessa jämförelser är föråldrat. Jag skall ej
ingå mycket på den sidan av saken, men jag skulle vilja fästa kammarens
uppmärksamhet på att åtgärder redan äro å bane för att skaffa fram ett mer
aktuellt material i detta avseende. Jag syftar på den framställning, som 1942
års jordbrukskommitté riktat till Kungl. Maj :t och som just avser åstadkommandet
av ett sådant material. Den har skrivit och begärt att Kungl. Maj :t täcktes
vidtaga erforderliga åtgärder för åstadkommande av fortlöpande berak -

Onsdagen den 26 april 1944.

Nr 15.

Motion angående igångsättande av fortsatta undersökningar rörande landsbygdens
levnadskostnader. (Forts.)

ningar av jordbruksbefolkningens levnadskostnader och realinkomster. Det är
således i grunden samma spörsmål, som motionärerna ha tagit upp. Saken är
alltså redan föremål för statsmakternas uppmärksamhet och det stärker ju
anledningen för riksdagen att icke nu göra någon ny framställning till Kungl.
Maj :t.

Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Med anledning av vad utskottets
ärade ordförande anförde, ber jag få säga, att 1942 års jordbrukskommittés
skrivelse till Kungl. Maj:t i denna sak, som herr Ljungberg sist var inne på,
även för mig är mycket välbekant. Jag vågar kanske till och med tillåta mig
säga, att jag i viss mån tog initiativ till denna skrivelse till Kungl. Maj:t
med begäran örn ytterligare utredning. Emellertid har det icke varit möjligt att
i den skrivningen närmare utveckla vare sig de problem, jag i min motion
tillåtit mig fästa uppmärksamheten på, eller den stora betydelse, som det för
landsbygdsbefolkningen skulle komma att ha, därest man hade tillgång till
aktuellt material, och det är framför allt detta, som jag velat vinna med motionen.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 32.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 6.20 em.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 15.

Lördagen den 29 april 1944.

Lördagen den 29 april.

Kl. 4 eiri.

§ 1.

Justerades protokollet för den 22 innevarande april.

§ 2.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj :ts proposition, nr 250, med
förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 30
juni 1943 (nr 493) örn begränsning i vissa fall av skatt till staten.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

Är 1944 den 27 april sammanträdde kamrarnas valmän för att utse en ställföreträdare
för riksdagens militieombudsman; och befunnos efter valförrättningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

herr hovrättsrådet Nils Ivan Regner..........................30 röster,

i följd varav herr hovrättsrådet Nils Ivan Regner blivit utsedd till militieombudsmannens
ställföreträdare.

Gösta Siljeström. Axél Lindqvist.

Verner Andersson. Oscar Carlström.

Protokollet Indes tili handlingarna; och beslöt kammaren tillika, att riksdagens
kanslideputerade skulle genom utdrag av kammarens protokoll underrättas
örn valet samt anmodas låta uppsätta och till kamrarna ingiva förslag dels till
förordnande för den valde dels ock till skrivelse till Konungen med anmälan
örn det verkställda valet.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens bord
vilande proposition, nr 249, angående ytterligare utgifter för försvarsändamål
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1943/44.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde
;

Lördagen den 29 april 1944.

Nr 15.

nr 106, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om väckt motion
angående underhålls- oell materielbidrag till folkskolor;

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till Häradsrätterna: Reseersättningar till nämndemän jämte i
ämnet vickta motioner;

nr 108, i anledning av väckt motion angående resekostnads- och traktamentsersättning
till icke lagfaren ledamot av övervakningsnämnd;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till Krigsrätterna: Avlöningar, m. m.;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till kostnader enligt 19 § i lagen örn försäkring för olycksfall i
arbete m. m.;

nr lil, i anledning av Kungl. Majis proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av yrkessjukdom m. m.;

nr 112, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till landsfiskalerna m. fl. jämte i ämnet väckt motion;

nr 113, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till inventering av typskogar m. m.;

nr 114, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag till kostnader
för allmänna fastighetstaxeringen år 1945;

nr 115, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 tili statens organisationsnämnd m. m.;

nr 116, i anledning av Kungl. Majis proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar vid
kommunikationsverken m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 117, i anledning av väckta motioner om vissa ojämnheter vid löneklassplacering; bevillningsutskottets

betänkanden:

nr 30, i anledning av väckt motion angående viss ändring i förordningen örn
skatt å vissa pälsvaror; och

nr 31, i anledning av dels Kungl. Majis proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) angående
rätt för Konungen att i -Issa fall meddela särskilda bestämmelser örn stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper ävensom i anledning därav väckta motioner,
dels ock väckta motioner angående utredning örn grunderna för lagfartsstämpelns
utgående;

bankoutskottets memorial och utlåtanden:

nr 45, angående avlöningsförmånerna åt kanslisten hos riksdagens andra
kammare fru Ebba Ihrman och kammarens förste vaktmästare Gr. Carlberg
under tjänstledighet på grund av sjukdom;

nr 46, i anledning av styrelsens för riksdagsbiblioteket framställning i fråga
örn utarbetande av förteckning över kommittébetänkanden; och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till kristillägg
för budgetåret 1944/45, såvitt angår anslag till kristillägg under tolfte
huvudtiteln med undantag av kristillägg till personal å indragningsstat;

första lagutskottets utlåtande, nr 28, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn djurskydd, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; andra

lagutskottets utlåtande, nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn ändrad lydelse av 4 kap. 14, 15 och 16 §§ vattenlagen,
m. m., jämte i ämnet väckt motion; samt
Andra kammarens protokoll 19JiA. Nr 15.

Nr 15.

Lördagen den 29 april 1944.

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, i anledning av
väckta motioner angående åtgärder mot landsbygdens avfolkning och angående
en allsidig utredning om landsbygdens befolkningsfråga m. m.

§ 6.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 219, i anledning av väckt motion angående förenkling av i lagen om kommunal
fondbildning meddelade bestämmelser om allmän fond m. m.;
från bevillningsutskottet:

nr 236, i anledning av väckta motioner örn revision av familjebeskattningen,
m. m.; och

nr 237, i anledning av väckt motion örn viss ändring i förordningen angående
försäljning av pilsnerdricka;
från bankoutskottet:

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidshjälp
m. m. åt vissa pensionärer och understödstagare;

nr.205, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjd familjepension
åt t. f. föredraganden i regeringsrätten, förste amanuensen i kammarkollegiet
C. G. Dahls efterlevande;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 27 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker; nr

207, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen med förslag
till förordning om ändrad lydelse av § 8 förordningen den 17 maj 1935 (nr
177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet; nr

208, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av § 16 förordningen den 6 juni 1929 (nr 129) angående
Svenska skeppshypotekskassan;

nr 209., i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd
åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 210, i anledning av framställningar angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 211, i anledning av väckt motion angående utredning örn ändring i gällande
bestämmelser örn statliga befattningshavares familjepension för frånskild
och efterlevande make m. m.; och

nr 212, angående användande av riksbankens vinst för år 1943;
från första lagutskottet:

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 8, 21 och 22 §§ lagen den 14 juni 1917 (nr 378)
örn adoption;

nr 221,. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 951) angående vissa ntfästelser
rörande införsel och utförsel av varor m. m.;

nr 222, . i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 12 december 1941 (nr 925) örn reglering av
förbrukningen av elektrisk kraft och gas;

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
redovisningsmedel, m. m.; och

Lördagen den 29 april 1944.

Nr 15.

nr 226, i anledning av Kungl. Marits proposition nied förslag till lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den 5 februari 1943 (nr 28) med särskilda
bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning från aktiebolag; samt
från andra lagutskottet:

nr 223, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i lagen örn
förskottering av underhållsbidrag till barn; och

nr 224, i anledning av väckta motioner örn dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare
enligt förordningen den 11 juni 1918 angående en särskild för
fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.07 em.

In fidem
Sune Norrman.