1944. Ändra kammaren. Nr 14 (Riksdagens protokoll 1944:14)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1944. Ändra kammaren. Nr 14.

Tisdagen den 18 april.

Kl. 4 em.

§ I Föredrogos,

men bordlädes åter konstitutionsutskottets memorial och utlåtanden
nr 14—17, statsutskottets utlåtanden nr 72—86, första lagutskottets
utlåtande nr 17, andra lagutskottets utlåtande nr 30, andra kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtanden nr 6—8 samt andra kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande nr 6.

§ 2.

Föredrogs den av herr Hansson i Skediga vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, i anledning
av vissa av Uppsala akademi företagna inköp av jord- och skogsegendomar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3.

Föredrogs den av herr Mäler vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet, angående en eventuell lagstiftning
i syfte att ålägga industriföretagare plikt att i god tid varsla örn förestående
avbrott eller begränsningar i driften.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 182, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsbidrag till
avlöning åt lärare vid fortsättningsskolor m. m.;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1944/45 å kapitalbudgeten, i vad
propositionen avser socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till försvarsberedskap vid statens järnvägar m. m. jämte i ämnet
väckt motion; och

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till reparation
av bron över Svinesund jämte i ämnet väckta motioner.

Andra hammarens prololcoll 1044. Nr lk.

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.05 em.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 19 april.

Kl. 12.15 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 13 innevarande april.

§ 2.

I enlighet med kammarens därom den 13 innevarande april fattade beslut
företogs nu val av tjugufyra valmän för utseende av ställföreträdare för riksdagens
militieombudsman.

Därvid avgåvos 139 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:
herr Berg,

» Björling,

» andre vice talmannen Carlström,

» Dichson,

» Eriksson i Frägsta,

» Eriksson i Stockholm,

» Fast,

» Gardell,

» Geselius,
fru Gustafson,
herr Gustafsson i Lekåsa,

» Hammarlund,

» Hansson i Yännäsby,

» Hermansson,

» Holm,

» Landgren,

» Lindahl,

» Lindberg,

» Lindqvist,

» förste vice talmannen Magnusson,

» Mosesson,

» Olsson i Mellerud,

» Byberg och
» Skoglund i Doverstorp.

Dessa personer hade alltså utsetts till valmän.

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

§ 3.

Anställdes val av sex suppleanter för de valmän, som av kammaren fått i
uppdrag att utse ställföreträdare för riksdagens militieombudsman.

Därvid avlämnades 91 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:

herr Carlsson i Bakeröd,

» Jacobson,

» Lundh,

» Nilson i Eskilstuna,

fröken Olsson och
» Öberg.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag angående de i §§ 2 och 3 här ovan omförmälda
valen.

§ 5.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Smr Af

interpellation.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som yttrade: Herr
talman! Med kammarens’ tillstånd! har herr Onsjö riktat tvenne följande frågor
till mig:

Har någon ändring av de direktiv som lämnats kommunindelningskommittén
företagits?

Örn så icke skulle vara fallet, är avsikten att Kungl. Maj:t och riksdagen
först skola fatta principbeslut om kommunal nyindelning och att därefter ett
detaljerat förslag uppgöres och uruderställes kommunerna för yttrande?

Till svar härå vill jag meddela, att någon ändring av kommunindelningskommitténs
direktiv icke skett och att enligt min mening statsmakterna först böra
fatta principbeslut örn kommunal nyindelning, innan detaljerade förslag i frågan
uppgöras. Att kommunerna böra få tillfäll© att medverka vid detaljförslagens
utformning anser jag vara självfallet.

Med vad jag här anfört äro interpellantens båda frågor besvarade. Det framgår
emellertid av motiveringen till interpellationen, att den uppfattningen uppstått,
att kommunindelningskommittén utarbetat mycket vittgående och detaljerade
förslag till ny kommunindelning i några län. Skulle så vara fallet,
anser tydligen interpellanten, att kommittén icke följt de givna direktiven.

Med anledning av de gjorda erinringarna har jag infordrat redogörelse för
kommitténs utredningsarbete från kommitténs ordförande.

Av denna redogörelse framgår, att även kommittén hyser den uppfattningen,
att principerna för kommunindelningen först skola fastställas av statsmakterna.

Därefter böra enligt kommittén länsstyrelserna få i uppdrag att uppgöra förslag
till ny kommunindelning och att vid förslagens uppgörande höra kommunerna.
Dessa förslag ingivas till Kungl. Maj :t, som efter kammarkollegiets
hörande har att fatta beslut i frågan. Emellertid har kommittén funnit det
angeläget att med några exempel klargöra hur de principer, som kommittén uppställt,
gestalta sig i vissa konkreta fall.. Därför har kommittén gjort en provindelning
i Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län. Provindelningen är givetvis
rent preliminär och utgör icke något definitivt förslag, men den har
varit av stort värde för kommittén för justering av ställningstagande till principfrågan.

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

Vidare har kommittén funnit det önskvärt, att i de 4 län (Uppsala, Kristianstads,
Skaraborgs och Västernorrlands län), inom vilka socialvårdskommittén
på sin tid företog en provindelning i socialvårdskommuner, en omprövning av
indelningen med hänsyn till en fullständig sammanslagning borde ske. Under
förarbetena till en sådan provindelning lia representanter för kommittén närvarit
vid några sammanträden, som länsstyrelserna i Skaraborgs och Uppsala
län hållit med ortsbefolkningen. Även den nu nämnda indelningen är rent preliminär
och huvudsakligen avsedd för kommitténs inre utredningsarbete.

Det torde framgå av det referat, jag här lämnat av redogörelsen för kommunindelningskommitténs
arbete, att detsamma upplagts i enlighet med de
givna direktiven.

Härefter anförde:

Herr Onsjö: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet få framföra mitt tack för svaret å interpellationen. Det
har inte varit min avsikt att nu försöka få i gång en debatt i denna fråga,
som ju ligger under utredning hos den s. k. kommunindelningskommittén.

Det ligger emellertid så till, att frågan ute i landet, särskilt i de län där det
på kommunindelningskommitténs initiativ har verkställts vissa provindelningar,
har åstadkommit en mycket stor uppmärksamhet och oro. I tidningsartiklar,
på politiska partimöten, på kommunala sammanträden o. s. v., ja, snart sagt var
två eller tre äro församlade, behandlar man denna fråga och överlägger örn
vilka åtgärder man skall kunna vidtaga för att avvärja den fara, som man nu
anser hota våra kommuner. Vissa uttalanden samt kommunindelningskommitténs
uppläggning av frågan synes ha gett näring åt den misstanken, att det
nu gäller en revolutionerande omvälvning på kommunindelningens område,
och att statsmakterna komma att lösa denna fråga utan hänsyn till kommunernas
egna åsikter och önskemål.

Nu har emellertid herr statsrådet svarat, att han anser det vara självfallet,
att kommunerna skola beredas tillfälle att medverka vid detaljförslagens utformning,
och då jag förutsätter att denna medverkan kommer att betyda, att
kommunerna erhålla medbestämmanderätt, när det gäller att besluta örn eventuella
ändringar i den kommunala indelningen, vill jag hoppas, att det av
statsrådet nu lämnade svaret kommer att verka lugnande på stämningen ute
i bygderna.

Befolkningsutvecklingen har ju tyvärr varit sådan, att en ändring i den
kommunala indelningen i vissa fall är ofrånkomlig. Men det gäller förvisso att
här gå varsamt fram. Den kraftiga reaktion, som redan gjort sig gällande mot
en ändring i den kommunala indelningen, trots att frågan endast befinner sig
på utredningsstadiet, vittnar örn att vi här äro inne på ett utomordentligt ^känsligt
område. Radikala åtgärder komma att mötas av motstånd från en så gott
som enhällig folkmening ute i kommunerna.

Mycket skulle man här kunna vara frestad att tillägga, men jag avstår från
att göra detta, enär jag icke i någon mån vill föregripa den pågående utredningen.
Jag kan likväl icke underlåta uttala den förhoppningen, att icke denna
för hela vårt samhälle så betydelsefulla fråga i allt för hög grad måtte påverkas
av det rationaliserings- och nyordningsraseri, som sveper över världen.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! dag
vill bara komplettera min redogörelse med den uppgiften, att mig veterligen
riksdagen två gånger enhälligt skrivit till Kungl. Maj:t i denna sak. Det förefaller
mig högst egendomligt, att den opposition, som nu enligt herr Onsjös

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

uppfattning skulle vara så ytterligt allvarlig, icke en enda gång gav sig till
känna, då konstitutionsutskottet avgav dessa sina förslag, som av riksdagen
lämnades utan erinran.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag skall be att gent
emot herr statsrådet få säga, att det kan ju vara förklarligt, örn man någon
gång är mindre påpasslig inför allt det skrivande till Kungl. Majit, som äger
rum från riksdagens sida i dessa dagar, så att någon dödssynd må det icke vara,
örn vi kanske vid dessa tillfällen icke vörö tillräckligt vakna.

Jag Ilar begärt ordet för att vitsorda vad interpellanten betonade, nämligen
att det härvidlag rör sig örn ett mycket känsligt område, men också för att
ge en förklaring till att oppositionen mot denna kommunsammanslagning gjort
sig mest markant och förnimbar ifrån det håll i landet, där kommunerna äro
kanhända de minsta, och där man sålunda skulle med en viss rätt kunna säga,
att en sammanslagning är mest behövlig. Oppositionen beror icke endast därpå,
att Skaraborgs län och Älvsborgs län lia varit föremål för utarbetade förslag
till en ny kommunindelning, varvidlag exempelvis det förslag, som socialvårdskommittén
framförde, var sådant, att var och en som känner bygden måste
säga sig, att det förslaget eller något liknande, örn det genomfördes, icke skulle
bli till gagn utan till mycket stor skada. Att man möter en så stark opposition
mot denna sammanslagning just från dessa, bygder med små landsbygdskommuner
hänger samman med den omständigheten, att det härvidlag är fråga örn
Sveriges äldsta bygder med en gammal och mera utvecklad bygdetradition än i
kanske någon annan del av Sveriges land. Man skall icke förringa värdet av
vad en sådan tradition betyder för kommunerna och det kommunala arbetet,
och man skall icke förbise, att örn man går fram alltför hårt och slår sönder
den nuvarande kommunala indelningen — ty en sammanslagning betyder väl
i detta fall många gånger att man slår sönder den kommunala traditionen och
intresset för bygden och kommunen — så kan man åstadkomma en skada, som
kan bli svår att reparera. Det är under sådana förhållanden icke underligt, att
man inom de närmast berörda kommunerna har känt mycken oro inför det
ganska radikala och vittgående förslag till en sammanslagning av kommunerna,
som nu föreligger. Även örn man behjärtar behovet i vissa fall av sammanslagningar,
kan man dock icke undgå att finna, att åtskilliga av de frågor, som
mer än andra skulle kräva, en sammanslagning av kommunerna, lösts eller
hålla på att lösas på ett annat sätt genom att det allmänna i allt större utsträckning
övertar betydande kommunala uppgifter, så att nu samma skäl för
en sammanslagning icke föreligga som tidigare.

Jag skall icke trötta, kammaren med att ytterligare utveckla detta ämne,
men jag vill säga, att det är en angelägenhet lika stark som någon annan att
man i dessa tider icke bryter ner allt gammalt utan tar hänsyn till gammal
kultur och tradition och söker föra in elem i det nya samhället och göra dem
fruktbärande. Jag tror, att man vinner mest på den vägen, och att man icke
bör gå fram alltför radikalt och nedbrytande.

Herr Fast: Herr talman! Det är ganska osedvanligt, alt man interpellerar i
och diskuterar en fråga, som ligger under utredning, vilken ännu icke nått så
långt att vederbörande, som har utredningen om hand, intagit en den allra preliminäraste
ståndpunkt till själva huvudfrågan. Däremot brukar det vara kutym
och så vitt jag förstår nödvändigt för allt utredningsarbete, att utredningsmännen
skaffa sig det erforderliga underlaget för ett riktigt bedömande
av den förelagda uppgiften. Om man handlade på motsatt sätt skulle väl detta
vara i allra högsta grad klandervärt, ty det skulle tyda på att man tagit sin

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

sak alltför lättvindigt och icke förstått de svårigheter, som icke minst i frågor
som dessa föreligga.

Det är ingenting annat som skett på detta område än att man hopsamlat ett
material, som enligt mitt förmenande ännu icke är tillräckligt för ett bedömande
av den föreliggande frågan. Den provindelning, som oroat bland annat Skaraborgs
län, är icke ett uttryck för någon kommitténs slutliga uppfattning, utan
har verkställts av länsstyrelsen på basis av socialvårdskommitténs betänkande
och den indelning, som där skisserats.

Jag vill i detta sammanhang också erinra örn det osedvanliga som inträffat i
denna fråga, nämligen att konstitutionsutskottet för en del år sedan föreslog
en skrivelse till Kungl. Maj :t och att riksdagen biföll det enhälliga utskottsförslaget
samt att, då det dröjde med utredningen, utskottet med anledning av
en motion förnyade sin framställning och föreslog en ny skrivelse till Kungl.
Maj :t. Örn jag icke missminner mig gjordes då från olika partiers sida bestämda
deklarationer, att någonting borde åtgöras i denna fråga. Jag tror att
det vore önskvärt, att detta arbete kunde få fortgå ostört. Man har på vissa
håll haft partipolitiska spekulationer med avseende å denna fråga, och det har
funnits vissa tendentiösa uttalanden i tidningspressen, som gått i samma riktning,
men ingenting skulle enligt mitt förmenande vara för hela frågans lösning
på ett ändamålsenligt sätt mera ovälkommet och mindre fördelaktigt än
örn man icke försökte att iaktta den enhällighet, som rådde i riksdagen, när
utredningen beslutades. Man bör vänta och se vilket resultat, som utredningen
kan komma till, och då blir det väl tids nog tillfälle att ta upp en allvarlig diskussion
i ämnet. Men för närvarande sakna vi varje som helst annat utgångsmaterial
än det som fanns då riksdagen beslutade utredningen.

Herr talman! Jag har icke kunnat underlåta att fästa uppmärksamheten på
hur omöjligt det kommer att bli att kunna syssla med ett utredningsarbete, örn
detta icke får fortgå något så när ostört.

Herr Onsjö: Herr talman! Gent emot herr statsrådet vill jag säga, att den
omständigheten, att då denna fråga tidigare behandlats i riksdagen någon reaktion
mot den ifrågasatta nyindelningen av våra kommuner icke kom till stånd, åtminstone
för mitt vidkommande berodde därpå, att nyindelningen då icke ifrågasattes
skola bli så radikal, som man nu har anledning befara.

Till herr Fast vill jag säga, att min avsikt icke alls varit att falla kommittén
i ämbetet. När emellertid saken ligger så till, att frågan tilldragit sig ett oerhört
stort intresse ute i landet, är det icke ur vägen att spörsmålet blir klarlagt.
Örn, såsom jag tror, det hela blivit något missuppfattat ute i bygderna, är
det, synes det mig, angeläget att det klarlägges här i riksdagen, vart man vill
komma.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning
av vad herr statsrådet här skräde örn att riksdagen två gånger begärt en utredning
i frågan ävensom i anledning av herr Fasts påstående, att riksdagen?
beslut var enhälligt.

Herr Fasts påstående är missvisande i så måtto, att sista gången frågan behandlades
hade herr Gardell i en reservation yrkat avslag på utskottets hemställan
örn att de ifrågavarande motionerna icke skulle till någon riksdagens
åtgärd föranleda. Vidare påtalades vid båda tillfällena rätt kraftigt den omständigheten,
att en av orsakerna till den föreslagna utredningen var en strävan
från städernas sida att inkorporera mycket stora delar av kringliggande
landskommuner med deras mest skattekraftiga befolkning, varigenom landskommunernas
möjligheter att hävda sig ekonomiskt skulle förstöras. Jag kan

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

också erinra om att landskommunernas förbund i ett uttalande mycket kraftigt
reagerade mot detta förhållande att städerna dra till sig de mest skattekraftiga
delarna av landskommunerna. I debatten här i kammaren påtalade jag just
detta och frågade, om de sålunda anförda synpunkterna komme att beaktas i utredningen,
och statssekreterare Erlander förklarade mycket energiskt, att så
säkerligen skulle komma att bli fallet. Jag vet icke, örn jag är riktigt underrättad,
men det har sagts mig, att kommittén i sina direktiv icke egentligen skulle
lia blivit ålagd att syssla med denna detalj av det föreliggande problemet.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag undrar verkligen,
örn herr Fast närmare har övervägt den förebråelse han riktade mot interpellanten
och emot dem som i denna fråga ha tagit till orda, när han talade örn
partipolitiska spekulationer, och när han yttrade, att det var osedvanligt, att
man interpellerade i en fråga, som var föremål för utredning. Det är ju omöjligt
att omedelbart ur minnet leta fram något exempel, men jag skulle tro, att
det icke skulle vara omöjligt att leta fram både en och flera interpellationer här
i riksdagen i frågor som varit föremål för utredning. Men det är väl icke, herr
Fast, märkvärdigare, att man nu ifrån det håll, där man känner sig allvarligt
berörd av vad som här är å bane, går den vägen, att man interpellerar, när
man tillhör riksdagen, än att man ifrån kommittéers sida gör vissa förfrågningar
och kallar folk till sig för att skaffa upplysningar eller att man från allmänheten
går direkt till vederbörande kommitté och begär att få sin mening beaktad.
Jag tror icke, att det finns något skäl för kommittérade att känna sig särskilt
irriterade eller störda i sitt arbete för att denna framstöt gjorts. Det förefaller
mig tvärtom, att det kan vara till gagn att höra och veta vad som rör sig i
de djupa leden. I vart fall borde det icke vara något som herr Fast behöver
känna sig irriterad av. Örn herr Fast vill göra sig besvär att höra vad vederbörande
tänker och känner, skall han finna, att det är en god och äkta känsla
för den kommunala självstyrelsen, som här kommit till uttryck och som även
har rätt att göra sig hörd.

Gentemot uttalandet från socialministern att principen skulle vara, att först
skall det fattas principbeslut, sedan skulle själva indelningen ske, och sedan
skulle kommunerna bli hörda, vill jag säga. att riksdagen och svenska folket
ha väl icke blivit lurade, men de ha blivit infångade många gånger på det
sättet, att man först fattat principbeslut, och sedan har det bara varit så,
att när man sagt A får man säga B. Jag fruktar, att det kommer att bli på
samma sätt även i detta fall, och det är därför icke opåkallat att nu tala örn
hur vi tänka och känna i denna sak i de kanske närmast berörda delarna i
vårt land.

Herr Fast: Herr talman! Jag har icke sagt, att denna interpellation var
föranledd av partipolitiska spekulationer, utan endast varnat för att låta motsättningarna
i denna fråga komma till synes, därför att det skulle komma att
störa arbetet. Jag sade, att icke minst i tidningspressen en tendens framkommit,
som ger anledning till farhågor för en utveckling i dep riktningen. Att
denna uppfattning är riktig tror jag, att de som kunna följa med måste erkänna.
Jag medger, att jag gjorde mig skyldig till ett litet misstag, då jag
sade, att konstitutionsutskottet varit enhälligt vid behandlingen av denna fråga.
Första gången var det enhälligt, men andra gången fanns det en reservant
i utskottet.

Jag begärde emellertid ordet med anledning av vad herr Pettersson i Dahl
sade i fråga om direktiven rörande städernas inkorporeringsfrågor. Jag vill
erinra om att ifrån utskottets sida framförde man just frågan örn kommun -

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Svar på
interpellation.

Svar på interpellation. (Forts.)

bildningen, som ju är första ledet i hela denna omvandling av landsbygd till
städer, oell framhöll särskilt nödvändigheten av att man sanerade detta. Det
är självklart att ett förslag till ny kommunindelning bör taga hänsyn icke
blott till städernas legitima behov av att få växa ut utan även till att detta
sker på ett behörigt och riktigt sätt. I den mån det ingår i våra direktiv att
komma fram till en lagstiftning i ämnet ha vi redan varit inne på linjen att
taga hänsyn till dessa förhållanden. Det kommer alltså icke att bli obeaktat.

Slutligen vill jag framhålla, att det icke åligger oss att till Kungl. Maj:t
komma fram med förslag hur landet skall indelas i kommuner, utan vi ha att
tillrättalägga den lagstiftning, som kan vara nödvändig för att man skall
komma fram till en kommunindelning på det att man sedan på den vanliga
lagstiftningsvägen med extraordinära förstärkningar i ämbetsverken skall
kunna komma fram till en kommunindelning. Det är .säkerligen beroende av
misstag från befolkningen på vissa orter, att man trott, att det skulle ingått
som bestämt direktiv, att vi skulle komma fram med ett fullständigt förslag
till Kungl. Maj :t örn kommunindelning i hela landet. Så är ingalunda fallet.
Något sådant förslag komma vi icke att framlägga. Möjligt är, att vårt förslag
kommer att åtföljas av ett förslag till kommunindelning av något län för
att man skall kunna se, hur, principen kommer att taga sig ut, men på den
punkten äro vi icke färdiga att taga ställning för närvarande.

Herr Ryberg: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för att understryka
vad interpellanten sade om den oro, som gör sig gällande ute i bygderna i de
län, där en provindelning ägt rum.

Älvsborgs län är ju ett län, som består av endast småkommuner. Jag tror
icke, att jag tar fel örn jag säger, att när länsstyrelsen hörde kommunerna
i denna fråga, så var det endast ett dussintal av kommunerna som uttalade sig
för de ifrågasatta sammanslagningarna, medan alla andra voro emot. Av länsstyrelsens
yttrande finner man emellertid, att länsstyrelsen föreslagit en indelning
av länet i allenast 61 kommuner i stället för som förut 217. Detta har
väckt stor oro, och jag instämmer med interpellanten då han säger, att där två
eller tre äro församlade diskuterar man dessa saker.

Till herr Fast vill jag säga, att det icke gått partipolitik i denna fråga, ty
representanter för både högern, bondeförbundet, folkpartiet och socialdemokraterna
äro eniga om att frågan icke bör lösas, förrän kommunerna få tillfälle
att avgiva yttranden, yttranden, som man hoppas att statsmakterna skola
ta vederbörlig hänsyn till.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson, erhöll
på begäran ordet och anförde: Herr talman! Ledamoten av denna kammare fru
Rydh Munck af Rosenschöld har till mig riktat ett antal frågor med syfte att
utröna, huruvida ett av rundradioutredningen nyligen framlagt förslag örn förbättring
av kortvågssändningarna till utlandet kommer att föreläggas årets
riksdag.

Rundradioutredningens ifrågavarande förslag går ut på att två kortvågssändare
skulle anskaffas och installeras för en sammanlagd kostnad av 5 270 000
kronor. Härtill beräknas komma årliga drift- och programkostnader å 630 000
respektive 500 000 kronor.

Rundradioutredningens betänkande, som är dagtecknat den 7 februari 1944,
remitterades till telegrafstyrelsen, statskontoret och chefen för försvarsstaben,

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

varjämte Aktiebolaget radiotjänst erhöll tillfälle att yttra sig i ämnet. Det
sista av dessa yttranden inkom den 7 mars. I yttrandena ha förslagen i huvudsak
tillstyrkts. Dock har statskontoret för sin del ställt sig betänksamt mot
att åtgärder av den ekonomiska räckvidd, varom här är fråga, vidtagas i nuvarande
stats finansiella läge. Statskontoret förklarar sigt varje fall icke finna
detta spörsmål vara av den brådskande natur, att anledning föreligger att upptaga
detsamma till prövning utan avvaktan på de övriga förslag, som av rundradioutredningen
komma att framläggas. Chefen för försvarsstaben har såsom
ett viktigt militärt intresse framhållit, att materielanskaffningen för de föreslagna
kortvågssändarna icke tillåtes inverka fördröjande på inom radioindustrien
utlagda, ännu ej effektuerade beställningar av radiomateriel för krigsmaktens
behov.

Då ärendet upptogs till preliminär behandling inom regeringen, konstaterades
att avlåtande av proposition i ämnet svårligen kunde medhinnas före utgången
av ordinarie propositionstid. Vid bedömandet av frågan örn ärendet kunde anses
vara av så brådskande natur, att proposition borde framläggas efter nämnda
tid, fann regeringen sådan åtgärd icke vara tillräckligt motiverad. Hänsyn togs
härvid till den omständigheten att, även örn medelsanvisning kunde ske å tillläggsstat
för innevarande budgetår, det likväl knappast vore sannolikt att de
ifrågasatta nya sändarstationerna skulle kunna anordnas förrän avsevärd tid
efter krigets slut.

I själva sakfrågan är jag icke beredd att nu taga ställning. Det rör sig härom
anslag av betydande storleksordning, vilka ifrågasatts skola utgå av skattemedel.
Om det varit möjligt att förbättra kortvågssändningarna under kriget,
håller jag för sannolikt att så bort ske. I frågans nuvarande läge böra de
framlagda förslagen i allt fall prövas i samband med andra medelsbehov, och
närmast torde spörsmålet få bli föremål för övervägande i samband med budgetarbetet
instundande höst.

Mitt svar på interpellantens frågor blir sålunda, att jag icke har för avsikt
att föreslå, att för innevarande års riksdag proposition framlägges örn förbättrade
kortvågssändningar till utlandet.

Vidare yttrade:

Fru Rydh Munck af Rosenschöld: Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack för det svar herr statsrådet lämnat på min interpellation och även
för möjligheten, som herr statsrådet givit mig, att på förhand ta del av herr
statsrådets synpunkter.

Efter att ha studerat svaret tillåter jag mig anföra följande:

I statsrådsprotokollet av den 30 juni 1943 har herr statsrådet i sina direktiv
för 1943 års rundradioutredning antecknat, att utredningen »bör beakta
frågan örn förstärkning av den svenska radions resurser för kontakt med utlandet
och med svenskar i främmande länder. Det gäller här i främsta rummet
kortvågssändningar och därmed förbundna problem.» Rundradioutredningens
betänkande i denna fråga, som remitterats till vissa myndigheter, har,
som herr statsrådet påpekar, i huvudsak tillstyrkts. Statskontoret.^ förslag att
frågan om kortvågssändningarna skulle bordläggas i avvaktan på de övriga
förslag, som av rundradioutrodningen komma att framläggas, har jag emellertid
"svårt att förstå. Jag vill erinra om att herr statsrådet i nyssnämnda direktiv
för rundradioutredningen särskilt framhållit behovet av snabbhet i_ utredningsförfarandet
och därvid påpekat, att utredningen bör vara »oförhindrad
att till särskild behandling upptaga delar av det föreliggande problemkomplexet
och därutinnan göra separata framställningar före utredningsarbetets
avslutande». — »Det är nämligen önskvärt», påpekade herr statsrådet, »att

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

utredningen av de mångskiftande spörsmål, som komma att innefattas i det
här avsedda uppdraget, icke komma att ligga i vägen för åtgärder, vilka framstå
som led i en naturlig fortlöpande utveckling på ifrågavarande område.»

Enligt min uppfattning äro de förslag, som framlämnats beträffande byggandet
av nya kortvågssändare och för vilka utförlig motivering redan lämnats,
just ett spörsmål av nyssnämnda karaktär. Att statskontoret förklarat
sig finna detta spörsmål icke vara av brådskande natur finner jag mycket
överraskande. Då denna fråga, med hänsyn till kampen örn våglängderna,
huvudsakligen är av teknisk och internationell karaktär, vågar jag hysa den
meningen, att den i berörda hänseende undandrar sig statskontorets bedömande.

Herr statsrådet har vidare påpekat försvarsstabens önskemål beträffande
materielanskaffningen. Av rundradioutredningens betänkande framgår, att en
kortvågsanläggning av den storlek, varom det bär är fråga, endast delvis kan
tillverkas i Sverige. Läget inom den svenska radioindustrien är, enligt vad
jag låtit mig berättas, för närvarande sådant, att den för de närmast kommande
åren söker arbetsobjekt, varför någon fara för att de delleveranser för ifrågavarande
kortvågsanläggning, som skulle kunna placeras hos den svenska
radioindustrien, icke torde komma att fördröja leveranserna för krigsmaktens
behov.

Herr statsrådet har som motivering för ett uppskjutande av regeringens beslut
i frågan även framhållit, att »det knappast är sannolikt, att de ifrågasatta
nya sändarstationerna skulle kunna anordnas förrän avsevärd tid efter
krigets slut», och har vidare antytt, att problemkomplexet bör prövas i samband
med andra medelsbehov under budgetarbetet instundande höst. Det torde
emellertid av allt som tidigare sagts i detta ämne tydligt framgå, att varje
uppskov med en planering av nya kortvågs anläggningar katastrofalt försämrar
den svenska radions möjligheter att, som herr statsrådet påyrkat, öka resurserna
för kontakt med utlandet. Just detta, att det i varje fall tar så lång tid
att få kortvågsanläggningen klar, är enligt min åsikt ett angeläget skäl till
att icke ytterligare fördröja tiden. Enligt vad jag erfarit skulle det, även örn
beställningen nu gjordes, komma att dröja bortåt två år, innan anläggningen
kunde tagas i bruk. Men varje uppskjutande av arbetets igångsättande kan
komma att betyda, att tidpunkten då anläggningen kan vara färdig förskjutes
med ett betydligt längre tidsavsnitt än den betänketid man tagit sig. Det
torde förhålla sig så, att den svenska radions möjligheter att bevaka redan nu
använda våglängder för varje dag försämras och att Sverige plötsligt kan
komma att i praktiken bli helt utträngt ur kortvågsbandet, såvida icke statsmakterna
genom en positiv inställning till frågan snarast skapa förutsättningar
för en förbättring av den svenska kortvågen.

Det förefaller mig, som örn man härvidlag skulle kunna finna en för alla
parter antagbar kompromiss, nämligen att statsmakterna redan nu ge telegrafstyrelsen
direktiv att omedelbart igångsätta det tidsödande planeringsarbetet,
såsom t. ex. anskaffande av tomt, utförande av vissa förberedande
nödvändiga tekniska åtgärder, infordrande av anbud från utländska leverantörer
av kortvågssändare etc. Under sådana omständigheter skulle statsmakterna
innevarande år kunna till telegrafstyrelsens förfogande ställa ett mindre
anslag, som icke nämnvärt belastar innevarande års budget men som är till
fyllest för de närmaste årens planeringsarbete och som internationellt visar,
att det verkligen är Sveriges avsikt att utbygga sina kortvågssändare, så att
de bättre motsvara de krav, som måste ställas på god kortvågsservice. Härigenom
stimuleras utländska anbudsgivare på ett helt annat sätt än örn endast
en underhandsförfrågan göres örn eventuell leverans av kortvågssändare. In -

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

Svar pä interpellation. (Forts.)

lämnandet av anbud till den mycket komplicerade utrustning, det här är fråga
om, åsamkar nämligen anbudsgivaren avsevärda kostnader. Tilläggas bör också,
att anslaget till ifrågavarande kortvågsanläggning genom den av mig antydda
kompromissen kan fördelas på flera år. Slutligen är det självklart, att
statsmakterna varken innevarande år eller nästa år behöva anslå några medel
till driftskostnader.

Storleken av ett dylikt begynnelseanslag kan jag naturligtvis icke göra
något uttalande örn, men därom torde telegrafstyrelsen snabbt kunna lämna
besked.

Under hänvisning till vad jag tidigare sagt vill jag hemställa, att herr statsrådet
ville låta frågan få skyndsammast möjliga behandling.

Herr ''Holmdahl: Herr talman! Som motionär i denna fråga vid fjolårets
riksdag skall jag tillåta mig latt i anledning av denna interpellation säga några
ord. I anslutning till vad statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
sagt liksom till vad interpellanten anfört synes det mig finnas anledning
att här uttala stor tillfredsställelse över radioutredningens arbetstakt.;
Dess första betänkande angående kortvågssändningarna har till fullo bekräftat
vad som sades i vår motion vid fjolårets riksdag, nämligen att den svenska
kortvågsradion kommit på efterkälken. Vår land är distanserat och kommer
att få svårt att göra sig gällande på detta område. När man är på det klara
härmed, synes det vara angeläget att icke ytterligare försena våra möjligheter
att åstadkomma en så fullgod kortvågsradio som möjligt. Det skall från min
sida icke bestridas, att radioutredningens förslag kan behöva övervägas, icke
minst med hänsyn till kortvågsstationernas förläggning. Men dessa överväganden
synas dock icke böra förhindra, att förberedelser till förläggningen
snarast komma till stånd. Jag ansluter mig alltså fullständigt till de synpunkter,
som den ärade interpellanten nyss framförde.

För våra utlandssvenskar betyder ju kortvågsradion helt enkelt kontakten
med hemlandet. I sista numret av tidningen »Utlandssvenskarna» förekommer
ett belysande diskussionsinlägg i denna fråga, och jag skall verkligen tillåta
mig, herr talman, att göra några korta utdrag ur denna diskussion för att få
dem till riksdagens protokoll. Diskussionen hölls i Rio de Janeiro, och jag
skall sålunda nu referera några uttalanden från ett pär utlandssvenskars sida.
Det ena innehåller ett beklagande av att alla svenskar, som känna sig som
hemma i Sydamerika, icke skola kunna taga in fosterlandet eller bjuda sina
vänner på svensk underhållning genom radio och slutar med orden: »När jag
reste hem sist, kunde man icke höra Sverige förrän båten var uppe i Nordsjön.»
I ett annat inlägg hette det: »Vi måste ha en; effektiv kortvågsradio för att
uthärda konkurrensen efter kriget på affärsmarknaden. Både vår export och
import tarva den. Bara en sådan sak som möjligheten för storexportörerna
hemma att per kortvåg kunna sända föredrag till stöd för exportrepresentanternas
arbete med industrimännen och teknikerna på den transoceana marknaden
fordrar ett ögonblickligt ingripande av statsmakterna. Vi kunna när som
helst bli så handikappade av andra länder, att det sedan fordras år av energi
och arbete för att bättra vad som brutits. Vi kunna helt enkelt icke fortsätta arbetet
utan kortvågsradio. Det är min bestämda uppfattning.» I ett annat anförande
heter det: »Så affärsman jag är, måste jag tillstå, att den stora och
viktiga uppgiften för en svensk kortvågsradio är just att förmedla kontakt
mellan Sverige och utlandssvenskarna. Men, som jag nyss sade, detta inskränker
icke kortvågsradions vidsträckta uppgift beträffande utländsk publik.
Som kommersiell och kulturell budbärare till denna är den ett oöverträffat
propagandamedel.» Det kan räcka med dessa korta citat.

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

Det är allbekant, hur det förhåller sig med kortvågsradion i Sverige, och
det är klart dokumenterat, att förhållandena kräva snabba åtgärder. Skall
mari vänta nied denna fråga, tills utredningen blivit färdig med samtliga sina
spörsmål, går mycket tid förlorad. Kommunikationsministern har också i sina
utredningsdirektiv förutsatt, att successiva förslag skulle kunna avges. Meningen
härmed kan icke vara annat än att successiva steg till den svenska radions
förbättring skulle kunna tagas. Statskontorets uppfattning att detta
ärende ej är av brådskande natur kan man verkligen icke dela. Jag kan däremot
mycket väl förstå kommunikationsministerns framhållande av att det
icke varit möjligt att framlägga förslag till denna riksdag. Men varje icke
nödvändigt uppskov måste vara att beklaga, ty här kan man med större berättigande
än i många andra fall säga, att det är fara i dröjsmål.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson: Herr
talman! Av de här gjorda inläggen liksom av diskussionen i pressen kan någon
få den uppfattningen, att vi för närvarande icke Ira kortvågssändning för
utlandet. Sådana sändningar ha emellertid pågått sedan åtskilliga år tillbaka,
och av rapporter som inkommit och äro återgivna i rundradioutredningens betänkande
framgår, att man på olika ställen på jordklotet kunnat notera goda
lyssnarresultat. Alldeles stick i stäv mot vad den siste ärade talaren läste
upp, kan jag ur rundradioutredningens betänkande citera ett uttalande från
beskickningen i Rio de Janeiro. Där säges det, att svenska kortvågen tidvis
hörs tämligen bra, och liknande rapporter finnas från olika håll. Från Pireus
i Grekland rapporteras, att svensk kortvågssändning i allmänhet hördes bra
under vissa tider av dygnet; under andra hördes den dåligt. Ifrån Nya Zeeland
finnas uttalanden örn att det svenska programmet kunde avlyssnas med
gott resultat, likaså från Belgiska Kongo. Aven från Kanada och olika orter
i Förenta Staterna har uttalats, att svenska kortvågen tydligt uppfattats. Var
och en som lyssnar till främmande kortvågssändningar vet, att möjligheterna
så att säga gå i vågor av tekniska skäl, sorn jag här icke skall beröra. Ibland
äro lyssnarmöjligheterna goda, ibland dåliga. Stundom beror det på också
den apparatur, som vederbörande lyssnare har till sitt förfogande. Med det vill
jag säga, att vi ingalunda äro i avsaknad av kortvågskontakt med lyssnare i
utlandet, fast jag är den förste att medgiva, att det skulle kunna vara bättre
än det för närvarande är.

Såväl interpellanten som herr Holmdahl har påpekat, att det i direktiven för
utredningen står, att utredningen bör komma in med successiva förslag. Detta
är aldeles riktigt, och så har även skett, icke blott i det fall det här gäller
utan jämväl tidigare i ett annat avseende, då nämligen utredningen kom med
förslag örn trådradioanläggning på Gotland. Jag kan erinra örn att i det hänseendet
har proposition avlåtits, och det torde väl vara sällsynt, att ett utredningsförslag
så snabbt har expedierats som skett i detta fall.

Jag tror som sagt, att man med hänsyn därtill kan säga, att vad på Kungl.
Maj :t ankommer ha från rundradioutredningen emanerande förslag vunnit beaktande.
Att så inte kunnat ske i detta fall har jag utvecklat i mitt interpellationssvar,
och därutöver har jag intet att tillägga. Det beror dels på att
förslaget kom väl sent för att kunna göras till föremål för proposition vid
årets riksdag och dels på att kostnaderna för detsammas förverkligande voro
så stora, att man rimligtvis måste företaga en grundlig avvägning gentemot
andra utgiftsbehov.

Herr Holmdahl erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! dag vill först med anledning av herr statsrådets yttrande uttala min

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

stora tillfredsställelse med att vi kunna vara förvissade om att den nuvarande
kommunikationsministern kommer att ägna liela denna fråga en mycket intresserad
granskning och prövning •— något som också syntes mig framgå av hans
interpellationssvar. Jag vill också säga, att jag för min del mycket väl förstår,
att kommunikationsministern inte till detta års riksdag kunnat lägga fram
ett förslag i frågan. På den punkten är svaret fullt tillräckligt.

Till sist vill jag understryka, att det uttalande jag anförde från utlandssvenskar
i Sydamerika och som återfinnes i sista numret av tidningen »Utlandssvenskarna»
är mycket belysande för situationen och väl i alla fall måste
tillmätas vitsord. Det är säkerligen av stor betydelse, inte minst för Sveriges
handel smarknad i Sydamerika, att vi få fram bättre och starkare kortvågssändare.

Härpå anförde:

Herr Jacobson: Herr talman! Det vare mig fjärran att på något sätt vilja
förringa värdet och nyttan av att åstadkomma bättre förhållanden i fråga örn
kortvågssändare på utlandet. Jag tillåter mig emellertid fråga: vore det inte
ännu viktigare, att vi skaffade möjligheter för den norrländska befolkningen
att få avlyssna ett enda radioprogram? Detta är som ni veta omöjligt inom
stora områden däruppe. Här talas det örn att vi skola uppehålla kontakten med
utlandet och svenskarna där. Det är gott och väl, men låt oss i främsta rummet
se till, att vi uppehålla kontakten med svenskarna i hemlandet.

Herr Mosesson: Herr talman! Jag skall be att få understryka den vädjan,
som från olika håll Ilar riktats till kommunikationsministern. Jag är ledamot
av radionämnden och är i denna egenskap väl medveten örn att den fråga det
bär gäller i flera år varit uppe till behandling där. Jag anser, att örn nu denna
särskilda utredning har kommit att fästa uppmärksamheten på önskvärdheten
av att den svenska stämman i etern verkligen gör sig hörd, så är det även önskvärt,
att ifrån statsmakternas sida allt som är möjligt göres för att råda bot
på de faktiska missförhållanden, som finnas på detta område.

Vi äro naturligtvis tacksamma för vad som uträttas. Vi erfara ett bevis härpå,
när missionärer, som länge ha varit isolerade i Kongo, komma hem och tala
örn vad det har betytt för dem att under de många åren där nere nu och då ha
kunnat i radio få höra vad som skett här hemma. Vi må därför vara tacksamma
för att någonting förnimmes. Men det som förnimmes är otillräckligt och
otydligt. Man får räkna med att det i varje fall tar mycket lång tid, innan
något verkligt tillfredsställande på detta område kan åstadkommas, och jag
önskar därför i likhet med interpellanten hemställa, att herr statsrådet ville
vara vänlig att så snart som möjligt företaga de förberedande åtgärder, som
äro nödvändiga för att sedan ett definitivt beslut må kunna fattas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjiires, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har herr Jonsson i Alsen
till mig framställt följande frågor, nämligen

1. örn jag vore villig att giva livsmedelskommissionen direktiv om att till
landets läkare utfärdades ett cirkulär, vari kommissionens cirkulär av den 18
november 1941 förtydligades i av mig vid plenum i denna kammare den 18
februari 1942 antydd riktning, samt

Svar på
interpellation.

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

2. huruvida jag vore villig att medverka till att vid en eventuell uppmjukning
av gällande ransoneringsbestämmelser de lungsjuka i första hämd erhölle
större livsmedelsransoner.

Med anledning härav får jag anföra följande.

För att förhindra missbruk av gällande bestämmelser örn rätt till extratilldelning
av ransonerade livsmedel till sjuka personer, preciserades i livsmedelskommissionens,
av interpellanten angivna cirkulär nr 512 den 18 november 1941
på förslag av kommissionens närings® akkunniga benämningarna på vissa av de
sjukdomstillstånd, som skulle berättiga till dylik tilldelning. Bland annat utbyttes
benämningen »tuberkulos» mot »aktiv tuberkulos». Detta innebar ej
någon skärpning av bestämmelserna, utan avsikten var blott ett förtydligande.
Det ansågs nämligen uppenbart, att ej varje person, på vilken diagnosen tuberkulos
vid något tillfälle ställts, endast på grund därav skulle vara i behov av
extratilldelning av livsmedel. Extratilldelning kunde endast vara befogad då
sjukdomen var i aktivt skede.

Med den i cirkuläret använda termen »aktiv tuberkulos», som är allmänt vedertagen,
betecknas såsom jag i mitt interpellationssvar i samma fråga vid
1942 års riksdag meddelade varje fall av tuberkulos sjukdom, som icke med
säkerhet kan betecknas som läkt. En konvalescent kan därför en längre eller
kortare tid efter utskrivning från sanatorium anses lida av »aktiv tuberkulos»
och erhålla extra tilldelning, åtminstone under någon tid eller till dess en viss
observationstid efter utskrivningen förgått utan att nya sjukdomstecken uppstått.
Då livsmedelskommissionen ej haft sig bekant något fall, där bestämmelserna
misstolkats, har kommissionen funnit sig ej behöva delgiva läkarna
mitt förenämnda uttalande. Jag anser det emellertid angeläget, att varje tvekan
på denna punkt undanröjes, och har därför föranstaltat örn åtgärder i sådant
syfte.

Även örn formuleringen av de gällande bestämmelserna icke lägger hinder i
vägen för läkarna att medge extra tilldelning åt samtliga lungsjuka patienter,
som äro i behov därav, så utesluter detta givetvis icke, att läkarnas tillämpning
av bestämmelserna inom den givna ramen kail variera i rätt hög grad. Enligt
vad kommissionens näringssakkunniga meddelat, finnas framstående tuberkulosläkare,
som anse att den ordinarie tilldelningen innebär en fullgod näringstillförsel
och som följaktligen ej ordinera extra tilldelning annat än i sådana
fall, där särskilda omständigheter föreligga. Utskrivning av extra ransoner
blir således en fråga som ytterst beror på den behandlande läka,rens erfarenhet
samt hans inställning till behandlingen i det enskilda fallet. Det ligger i
sakens natur, att varken från min sida eller av livsmedelskommissionen några
uttalanden kunnat göras, avsedda att tjäna som direktiv för läkarna i vad
avser storleken av de extraransoner inom den medgivna ramen, vilka böra utskrivas
av läkarna. Upplysningsvis vill jag emellertid nämna, att de näringssakkunniga
i syfte att åstadkomma en jämnare tillämpning av bestämmelserna
örn tilldelning åt sjuka personer ha för avsikt att taga initiativet till en artikel
i Svenska läkartidningen, vari här ifrågavarande problem komma att belysas.

Vad beträffar den av interpellanten berörda frågan örn en ökning av extratilldelningen
åt lungsjuka personer kan jag meddela, att till följd av det successivt
förbättrade försörjningsläget de medgivna tilldelningarna åt sjuka personer
komma att ökas under närmaste tiden. Sålunda kan jag nämna, att den
totala tilldelningen per vecka av matfett och ägg för lungsjuka skall höjas till
respektive 550 gram och 600 gram mot tidigare respektive 350 gram och 450
gram, varjämte extratilldelningen av kött skall höjas till 350 gram från 250
gram för vecka.

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

Härefter yttrade

Herr Jonsson i Alsen: Herr talman! Jag skall be att få tacka folkhusliållningsministern
för det svar, som jag har fått på min interpellation. För min
del är jag fullt tillfredsställd med det erhållna svaret.

Folkhushållningsministerns egen inställning till denna fråga liksom hans
tolkning av begreppet »aktiv tuberkulos» är ju redan förut bekant för kammaren.
Det förhåller sig dock så, att en hel del läkare icke synas ha fått
taga del av denna tolkning. Jag skulle här kunna nämna vissa fall, då man
har handlat, som örn de senare direktiven faktiskt skulle ha inneburit en skärpning
av bestämmelserna. Efter det svar jag här har fått finns dock ingen
anledning för mig att belasta riksdagens protokoll med att relatera några fall
av denna art.

Den nu utlovade ökade extratill delningen till de lungsjuka kommer säkert
att hälsas med den allra största tillfredsställelse av denna grupp, liksom nian
även kommer att med stor belåtenhet välkomna de åtgärder, som herr statsrådet
har utlovat i syfte att offentliggöra sin inställning i denna fråga, så att
den blir mera bekant bland läkarna. Att det, som herr statsrådet i sitt svar
nämnde, bland vissa framstående tuberkulosläkare förefinnes den uppfattningen,
att de nu medgivna ransonerna av livsmedel tillåta en fullgod näringstillförsel
även för de tuberkulos-a, har jag visserligen kännedom örn, men det
är ju svårt för en lekman att taga upp en sådan fråga till debatt. Jag skall
heller icke göra det — jag vill bara säga, att jag dock av egen personlig erfarenhet
fått den uppfattningen, att denna grupp av sjuka, som lida av lungsot,
där allting ytterst beror på kroppens egen motståndskraft och självläkekraft,
utan tvivel mer än några andra människor äro i behov av en fullvärdig
föda. Det kan inte hjälpas, att åtminstone bland dessa sjuka den uppfattningen
uppstått, att de nya grunder för tilldelningen, som tillämpats från läka
rhåll, närmast bottna i ungefär samma motiv som det svenska folkets flertal
trodde vara huvudmotivet, när man vid äggransoneringens införande fick
höra, att äggen praktiskt taget saknade näringsvärde.

Jag anser, att detta är en synnerligen viktig fråga, men jag vill inte provocera
fram någon debatt rörande densamma, Jag är personligen fullt tillfredsställd
med det svar, som jag erhållit, och jag ber ännu en gång att få tacka
för detta.

Vidare anfördes ej.

§ 8.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 31, i anledning av väckt motion
örn vissa ''arbetares vid riksbankens pappersbruk placering i pensionsgrupp.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 32, i anledning av väckta motioner Motioner anangående
beräkningen av pensionerna åt vissa förutvarande landsfiskaler och gående beräxderas
efterlevande. rangen av pen sionerna

. vissa jörutva lid

ter föredragning av utskottets hemställan anförde: rande lands Herr

Lindqvist: Herr talman! Jag har inte begärt ordet för att ställa något ^deml^elteryrkande,
men jag vill ändå i egenskap av motionär säga ett par ord i det levande.
föreliggande ärendet. Jag vill då beklaga, att bankoutskottet inte ansett sig
kunna tillmötesgå den framställning, som gjorts i de föreliggande motionerna.

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Motioner angående beräkningen av pensionerna åt vissa förutvarande

landsfiskaler och deras efterlevande. (Forts.)

Att jag kommit att särskilt intressera mig för denna fråga beror på att jag
tillhörde den utredning, som hade att framlägga förslag till en nyorganisation
av landsfiskalsbefattningarna. Det visade sig under denna utredning,
att ett stort antal landsfiskaler inte behövdes i den nya organisationen. För
att få denna nyorganisation klar så snabbt som möjligt måste vi undersöka,
vilka vägar som voro möjliga att gå för att lösa detta problem. Vi gingo
då inom utredningen in för, att de landsfiskaler, som så önskade, skulle få
avgå med förtidspension, och räknade då för dessas vidkommande med den
pension, som skulle utgå till landsfiskalerna efter den nya organisationens
tillkomst. Nu har emellertid hela saken hakat upp sig på något sätt — örn
det är på grund av något skrivfel eller någonting annat kan jag inte yttra
mig om. När emellertid landsfiskalerna nu lia rest krav på en större pension
än de hittills ha erhållit, anser jag, att de företräda ett rättskrav, som vi
nödgas tillgodose. Jag förstår, att bankoutskottet haft svårigheter att tillstyrka
motionen, då det huvudsakligen haft att tillgå det yttrande, som statskontoret
avgivit, och detta går i avstyrkande riktning.

Jag vill likväl hoppas — och det är för att uttala den förhoppningen som
jag främst har begärt ordet — att trots att bankoutskottet nu har avstyrkt
denna motion det skall finnas möjlighet för Kungl. Maj :t att, sedan en ny
framställning gjorts och en ny prövning verkställts, till nästa års riksdag
komma fram med ett förslag, som kan tillgodose de krav, som landsfiskalerna
lia rest. Jag utgår ifrån att bankoutskottets avstyrkande av motionen inte
skall lägga något hinder i vägen för Kungl. Maj :t att ta upp frågan och låta
riksdagen pröva den vid ett annat tillfälle.

I detta anförande instämde herrar Erikssmi i Stockholm, Enke och Hedlund
i Östersund.

Kerr Svedman: Herr talman! Motionärerna lia den uppfattningen, att de i
samband med den nya landsfiskalsorganisationens genomförande den 1 oktober
1941 pensionerade och förtidspensionerade landsfiskalerna skulle i ponsionshänseende
bli jämställda med sådana landsfiskaler, som övergått till den
nya organisationen och därigenom blivit tillförsäkrade pension enligt det 1941
antagna nya tjänstepensionsreglementet, vilket trädde i kraft den 1 juli 1942.
Såsom förutsättning för det nya pensionsreglementets tillämpning gäller, att
vederbörande blivit delaktig av 1939 års allmänna lönereglering. I de fall, där
retroaktiv tillämpning av pensionsreglementena på redan avgången personal
förekommit, har det dessutom krävts, att 1934 års civila tjänstepensionsreglemente
ägt tillämpning.

Vad landsfiskalerna beträffar är det sistnämnda villkoret åtminstone formellt
uppfyllt genom förklaringen, att det skulle anses, att de vid avgången
varit innehavare av befattning i lönegrad Å 22. Däremot ha de icke blivit underkastade
1939 års civila avlöningsreglemente, och vid avgången voro de
ostridigt att hänföra till den gamla oreglerade löne staten. Detta är statskontorets
uppfattning, vilken även delas av finansdepartementet, och utskottet
har icke heller kunnat komma till någon annan slutledning. Utskottet har således
ställt sig avvisande till tanken på att de ifrågavarande avgångna landsfiskalerna
skulle överföras till det nya tjänstepensionsreglementet och därigenom
komma i åtnjutande av en pension på något över 500 kronor mer än
de redan fått.

Nu har från personalhåll gjorts gällande, att från statens sida ställts i utsikt,
att de landsfiskaler, som frivilligt avgingo ur tjänst i samband med

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

Motioner angående beräkningen av pensionerna åt vissa förutvarande
landsfiskaler och deras efterlevande. (Forts.)
omorganisationen av landsfiskalstjänsterna, skulle komma i åtnjutande av den
senaste pensionsförbättringen. Det är givetvis svårt att bestrida, att en sådan
uppfattning varit rådande hos personalen, men utskottet har icke vid behandlingen
av denna fråga fått sig förelagd någon handling, som bestyrker en dylik
utfästelse. Under sådana förhållanden har utskottet inte kunnat följa
någon annan linje än den statskontoret och finansdepartementet tidigare förordat,
och därför har ..utskottet avstyrkt bifall till föreliggande motion.

Utskottet har säkerligen ingenting att invända emot att Kungl. Majit på
sätt som herr Lindqvist här yrkat tar upp frågan och för den i hamn i enlighet
med de önskemål och framställningar, som kommit till synes i motionen,
ehuru utskottet på nyss anförda skäl inte nu kunnat intaga någon annan
ståndpunkt än den, som kommit till uttryck i dess utlåtande. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat:

första lagutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn vad
i allmänhet skall med polismyndighet avses, m. m.;

nr 18, i anledning av väckt motion angående utredning om sådan ändring i
gällande lagstiftning, att förverkande av egendom m. m. måtte kunna ådömas
brottsling, som förklarats strafflös på grund av sådana omständigheter,
som omförmälas i 5 kap. strafflagen; och

nr 19, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995) örn straff för
sabotage; samt

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i anledning av
väckt motion angående åtgärder för åstadkommande av kort sammanfattning
av den kristna tros- och livsåskådningen, avsedd att läggas till grund för
undervisningen i folkskolans högsta klasser.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 11.

Motion äng.
tillvaratagande
av samhällsintresset

i våra gnista
lier.

Utskottet hemställde, att motionen II: 245 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Lundberg i Uppsala.

Andra kammarens protokoll 1944. Nr 14.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i anledning
av motion angående tillvaratagande av samhällsintresset i våra grustäkter.

I en inom andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 245, hade herr Lundberg i Uppsala hemställt, »att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om en skyndsam utredning
om, på vad sätt samhällsintresset bäst skall kunna tillvaratagas i våra
grustäkter samt till riksdagen inkomma med de förslag, vartill utredhingen
kan föranleda».

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Motion äng. tillvaratagande av samhällsintresset i våra grustäkter. (Forts.)

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Limdberg i Uppsala: Herr talman! I)å jag till föreliggande utskottsutlåtande
anmält en reservation, ber jag få motivera denna min inställning.

Uiskof tsmajori te ten säger, att den icke funnit, att oskäliga pris i allmänhet
betingas för grus. Hen sätter även i fråga, örn gruspriserna kunna ha betydelse
för byggnadskostnaderna, samt tillägger, att »grusprisen endast kunna
anses som en detalj och ganska ringa sådan i jämförelse med många andra
byggnadskostnader». I utskottet gjordes även gällande, att vi ha obegränsade
tillgångar på grus, och det ville synas som örn tanken på att lagen om tillgång
och efterfrågan bäst skulle skapa ett skäligt pris lekte de ärade utskottsledamöterna
i hågen.

Uppfattningarna kunna givetvis skifta. För egen del måste jag dock anföra
en bestämt avvikande mening gentemot utskottsmajoriteten. Detta gäller den
uppfattning, som utskottet företräder i själva principfrågan, skälig prissättning,
dess uppfattning att vi lia obegränsade grustillgångar och dess inställning
till grustäkternas betydelse för byggenskapen. Het är lämpligt, att vi
vid bedömandet av denna fråga först och främst göra klart för oss, att man
endast bör räkna med de grustäkter, som ur transport- och lägesynpunkt kunna
komma att bli utbrytningsbara.

Betydelsen av grustäkternas läge understrykes även i remissvaren. Vi böra
observera, att dessa icke diskutera frågan örn ett skäligt pris på grus i förhållande
till det pris, som betalas av andra konsumenter, och att de icke ta
upp frågan huruvida priserna äro oskäliga i förhållande till den jordvärdestegring
som skett. Uppsala universitet konstaterar exempelvis endast i sitt
yttrande, att det efter en grundlig undersökning funnit, »att vid grustäkter
i Uppland och Västmanland, belägna på några mils avstånd från stad, makadam
kostade 6—7 kronor och osorterat grus och sand direkt ur bank c:a 2
kronor per kbm». Inskränker man sig såsom i remisssvaren skeft endast till
ett konstaterande av priset vid vissa grustäkter, är det givet, att priser på
2: 50 och 3:^50 per m,:J för grus ur denna synpunkt icke kunna, behöva anses
oskäliga. Hå bör man emellertid icke heller förväxla denna sak med frågan,
huruvida den oerhörda jordvärdestegringen på grustäkterna, som har skett på
en hel del håll med dess återverkningar på byggenskap etc., kan anses vara
skälig eller icke. Jag har svårt att kalla priset skäligt, när exempelvis en
byggmästare inköper en grustäkt för 8 öre per kubikmeter grus och sedan
kan betinga sig ett pris av 3:75 kronor per kubikmeter grus. Vinstmarginalen
härvidlag är, åtminstone efter mitt sätt att se, både oskälig och från samhällssynpunkt
icke försvarbar. Det är icke heller skäligt att en enskild person,
utan att prestera något som helst arbete, på en samhällelig gruskonsument
tjänar 75—100 000 kronor i netto under ett år. Det kan icke heller anses
riktigt, att ägaren till en jordbruksfastighet, som är taxerad för 20 000
kronor, enbart för försäljning av grus till en kund betingar sig en sammanlagd
inkomst örn 250 000 kronor netto under 10 år.

Beträffande utskottets påstående att grus och sand skulle ha ett mycket
ringa värde för byggenskap vill jag framhålla, att detta strider mot vad
byggnadskunnigt folk uttalat i frågan. Påståendet strider även mot uttalanden
i olika statliga utredningar, som behandla byggnadsfrågor och -kostnader.

I en statlig utredning 1938 sägs bland annat: »Vad gäller materialkostnaderna
för betongarbeten äro dessa i hög grad beroende på till vilket pris sand,
grus och makadam kunna anskaffas.» Man ställer sig då den frågan: Används
då betong i någon större utsträckning vid vår byggenskap? Jag vill
som svar på den frågan endast hänvisa till en av ingenjör H. Lindqvist för -

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

Motion ang. tillvaratagande av samhällsintresset i våra grus täkter. (Forts.)
fattad bilaga till en statlig utredning 1941. Ingenjör Lindqvist lämnar där
en ingående redogörelse för betongens användbarhet och goda egenskaper i
fråga om grund-, källarvånings-, bjälklags-, pelare-, trapp-, m. fl. konstruktioner
för byggenskap. Efter hans uppfattning synes användningen av betong-konstruktionerna
knappast minska. Tvärtom komma de säkerligen att få
ökad betydelse. Jag vill i detta sammanhang även erinra örn att betongkonstruktioner
•— åtminstone i Uppland — användas i betydande omfattning vid
våra kraftverksanläggningar, fabriksbyggnader, brobyggnader, vägar, hangarer,
flygfält, bunkers, skyddsrum etc. Jag har visserligen inte haft tillfälle
att så i detalj följa utvecklingen på detta område. Det förefaller emellertid,
nied tanke på utskottsmajoritetens inställning, som örn man på en del platser
i landet lyckats åstadkomma ersättningsmaterial för grus, sand och sten i betong.
Men i varje fall på de platser, där man inte kunnat få fram något dylikt
ersättningsmaterial, har den av mig väckta frågan en utomordentlig betydelse.

I motsats till utskottet hyser jag den uppfattningen, att betongkonstruktioner
ha och komma att få en mycket stor betydelse. Därav följer, att våra
grustäkter komma att få större värde, i följd varav jordvärdestegringen kommer
att än mera öka.

Jag vill i detta sammanhang erinra örn vår hittillsvarande tomtpolitik. När
större samhällen en gång i tiden började uppstå, kunde man kanske köpa en
tomt på något tunnland för en hundralapp. Tomtpriserna voro då av mycket
ringa betydelse. Det var därför givetvis omöjligt att då kunna mobilisera
något intresse för att säkra samhällsintresset. Tomtpriset då var till och med
av mycket ringare värde än dagens gruspris. — Jag vill fråga utskottets
ärade ledamöter, hur det ligger till med dagens priser på tomtmark i tätorterna.
Kunna även de^ betecknas som skäliga, och kunna de i dag sägas ha
ringa betydelse för vår byggenskap?

Jag vill understryka, att grus är en naturaprodukt, vars värde bestämmes
av samhälleliga prestationer. Dagens samhällsbyggare borde väl ändå kunna
lära något av den fantastiska jordvärdestegring, som skett i fråga örn tomtmark
på tätorterna. Vi kunna icke sta till svars med att samhällsintressets
tillvaratagande även på _ detta område skall uppskjutas till dess det är för
sent. Ju längre det dröjer med ett ingripande på detta område, desto mer
kunna olika spekulations- och jobbareintressen göra sig gällande. Därigenom
blir det också allt dyrare för samhället att en gång gripa in och rätta till
förhållandena. Jag är dock fullt underkunnig örn att här möta vissa principiella
frågor örn avvägning av gränsen mellan hänsynstagande till samhällsintresset
och enskild äganderätt.

1938 års gruvlagstiftning fastslog emellertid tydligt och klart, att den gamla
samhällsrätten till mineraler måste väga tyngre än den s. k. enskilda äganderätten.
Rent pnnicipiellt kan jag icke se någon skillnad på tillämpningen i
fråga örn våra gruvor och när det gäller gåra grustäkter. Principen att skydda
samhällsintresset är erkänd bland annat i fråga örn —- förutom gruvdrift
— skogsavverkning, vattenbyggnad och dräneringsloretag, vilka äro underkastade
en viss samhällskontroll. Vilka vägar man måste beträda för att samhällsintresset
i våra grustäkter skall kunna tillvaratas bör en utredning kunna
besvara.

Det är emellertid även andra indirekt prisskapande faktorer samt vissa naturintressen,
till vilka nödig hänsyn bör tagas, som böra utredas i detta sammanhang.
— I en skrivelse från Svenska cementföreningen påtalas, att våra
grustäkter icke skyddas för jordföroreningar, och död uppges, att jordsyror
förstöra mycket stora värden. Likaså framhålles i skrivelsen betydelsen av

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Motion äng. tillvaratagande av samhällsintresset i våra grvstäkter. (Forts.)
att skovling©!! av våra grustäkter stävjas. ■— Riksantikvarieämbetet framhåller
i denna fråga i en skrivelse av den 22 mars 1944 till Konungen bland annat
följande: »Att kontroll av grustäkt icke redan införts torde väl närmast
bero på att gruset först under senare tid erhållit sin nuvarande stora användning.
Förhållandena äro emellertid numera sådana, att en reglering av grustäkt
synes oundviklig, såvida icke oersättliga skador för ali framtid skola
drabba det svenska landskapet med dess natur- och kulturminnen. Även en
sund omtanke örn framtidens oundgängliga grusbehov torde påkalla åtgärder
för grustäktens rimliga ransonering.» Riksantikvarieämbetet hemställde i
skrivelsen örn en utredning av frågan. — Jag måste i anslutning till dessa synpunkter
betonia, att man, när man haft tillfälle att se en del grustäkter, måste
konstatera, att vi ha alltför mångå sådana, som förete en helt enkelt anskrämlig
bild. Det måste därför ur såväl ekonomisk som naturskyddssynpunkt vara
ett samhällsintresse både att stävja förstörelsen av grustäkterna och att reglera
prisbildningen. Vi lia icke råd att tillåta vem som helst, vilken råkar ha
ett grustag på sin mark, att när, var och hur som helst, få sätta i gång ett grustag
utan hänsyn till de konsekvenser, som därav kunna följa.

Utskottet har anfört, att om nu grusfrågan skulle ha, någon betydelse^ skulle
elen kunna utredas i ett större sammanhang. Därmed skall väl förstås, att
detta skulle kunna ske, när utskottet längre fram kommer att godkänna en
annan motion i en liknande fråga. — Även gentemot detta påstående har jag
en avvikande mening. Grustäkterna äro en särstaende naturtillgång, som kräver
en fristående och speciell utredning. Jag anser även, att grustäkternas värde
är så stort, att frågan örn en utredning därav icke bör dränkas i en mammututredning.
Vi lia nämligen alltför tråkiga erfarenheter från dessa alltomfattande
utredningar. Jag är därför rädd att örn grustäktsfragan kommer in i en
sådan cirkel, så kommer resultatet att bli en ny händelse eller episod, där samhället
ånyo skulle tvingas att komma för sent.

Herr talman! Med det nu anförda bär jag söht att helt kort klargöra min
ståndpunkt till denna fråga. Jag låter mitt anförande följdriktigt utmynna i
ett yrkande örn bifall till den av mig väckta motionen, vari det föreslås »att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn en skyndsam
utredning om på vad sätt samhällsintresset bäst skall kunna tdlvaratagas
i våra grustäkter, samt till riksdagen inkomma nied de förslag, vartill utredningen
kan föranleda».

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Den föregående talaren har
både i sin i ämnet väckta motion och i sitt anförande nyss motiverat sill framställning
örn att det för byggnadsverksamheten är av stort intresse att priserna
på grus inte bli alltför höga. Jag vill här med några ord beröra ett annat
område, där det är befogat med ett visst ingripande för att inte priserna pa
grus skola trissas upp alltför mycket. Jag syftar nu på vägväsendets område.

Som kammarens ledamöter känna till, föreligger expropriationsrätt till grus
för vägväsendet, under förutsättning att en sådan expropriation sker i anslutning
till vägens omläggning. Men därest vederbörande myndighet förbiser en
sådan expropriationsbegäran i anslutning till vägens omläggning eller till sjelva
vägbyggnaden, är det omöjligt att med nuvarande lagbestämmelser expropriera
grustag för vägändamål. Såvitt jag kunnat finna av de remissutlatanden över
motionen, som utskottet låtit införskaffa, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för sin del pekat på att en prissänkning på grus kan fa betydelse aven tor

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

Motion ang. tillvaratagande av samhällsintresset i våra grustäkter. (Forts.)
vägväsendet. Visserligen har vägväsendet förstatligats från oell med den 1 januari
innevarande år, men givetvis måste ändock samma intresse nu som förr,
då vägväsendet var halvkommunalt, föreligga att erhålla rimligt pris på grus
för vägändamål.

Jag har gjort vissa erfarenheter, varpå jag kan grunda mitt omdöme i denna
fråga. Någon gång under 1924 eller 1925 års riksdag tillät jag mig att särskilt
påtala olägenheterna av att man icke genom expropriation kunde erhålla
grus för vägunderhåll till rimliga priser. Under senare år — innan vägarna
blevo förstatligade — har jag varit vägstyrelseordförande i ett av mellersta
Sveriges största vägdistrikt. Vi måste för vägdistriktets räkning köpa grus
från ett visst grustag till 1: 50 kronor per kubikmeter fritt levererat i grusgropen.
Jag vill i detta sammanhang framhålla, att vi hade kunnat köpa likvärdigt
grus till väsentligt lägre pris från domänstyrelsen. Domänstyrelsen har
ju för övrigt i sitt yttrande över motionen förklarat sig böra avstyrka densamma.
Detta grus från dömänstyrelsens fastigheter var emellertid alltför avlägset
liggande för att kunna användas till våra vägar. Vi måste därför köpa
det dyrare gruset. Örn nu detta dyrare grus legat till så, att grustäkten skadat
kringliggande mark eller varit begärlig för byggnadsändamål, hade man kanske
kunnat förklara det höga priset med att det förelåg en viss konkurrens, som
trissat upp priset. Det grustag, som jag nu syftar på, låg emellertid mitt i
skogsbygden mer än 25 km från bebyggelse. Det fanns dock icke något lämpligare
grunstag på närmare håll. För att inte behöva utföra dessa långa transporter
i samband med hämtning av det billigare gruset från domänstyrelsens
grustag ansågo vi det ekonomiskt sett fördelaktigare att ta det dyrare gruset.
Jag vill tillägga, att det i ifrågavarande grustag finns omätliga mängder grus,
som komma att räcka i många generationer. Samma höga, som vi på orten ansågo
oskäligt höga, pris kommer självfallet att begäras även nu, sedan vägväsendet
förstatligats.

Jag anser, att riksdagen omöjligen kan komma ifrån att söka något närmare
utreda ifrågavarande spörsmål. I landet gäller prisstopp på än det ena och
än det andra området, men man har inte möjlighet att få ett skäligt pris på
grus. När det gäller ekonomiska ting av detta slag är det sällan några sociala
intressen, som få göra sig gällande. I de flesta fall är det tvärtom krassa ekonomiska
intressen, som dominera. Man har särskilt svårt att förstå rimligheten
i dessa intressen, när vederbörande innehavare oftast förvärvat grustagen för
en mycket ringa penning. Min bestämda uppfattning i denna fråga är den, att
riksdagen icke kan undgå att förr eller senare ta de i motionen väckta spörsmålen
under övervägande. När denna fråga tidigare behandlades i andra lagutskottet
gav vår dåvarande vördade ordförande i utskottet, avlidne förre
justitieministern Westman, uttryck just åt den uppfattningen, att vi förr eller
senare måste knäcka detta problem. Det förelåg då emellertid icke tillräckligt
material, som motiverade framläggandet av en riksdagsskrivelse i anslutning
till den motion, som då förelåg nied begäran örn utredning angående expropriationsrätt
för grustag.

Herr talman! Jag är inte säker på att det tjänar så mycket till att yrka bifall
till det i motionen framförda yrkandet. Jag har emellertid velat yttra dessa
ord för att motivera, varför jag ansluter mig till motionen. Jag anser nämligen,
att denna fråga är av den stora betydelse, att riksdagen måste ägna den
en allvarlig uppmärksamhet.

Herr Nilsson i Stockholm: Motionären har utformat sin motivering och sitt
yrkande på sådant sätt, att utskottet icke under sin behandling av ärendet haft

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Motion äng. tillvaratagande av samhällsintresset i våra grustäkter. (Forts.)
anledning ingå på frågan om förekomsten av grus i vårt avlånga land. Vi lia
sålunda icke på den punkten kunnat infordra de sakliga uppgifter, som skulle
ha kunnat vara vägledande för ett bedömande. Motionären har för sin del
ägnat huvuddelen av sin uppmärksamhet åt priset på det grus, som framför
allt står till byggnadsproduktionens förfogande. Av inkomna yttranden bär det
också för visso visat sig, att det kan råda ganska stor skillnad på de priser
som åsättas gruset. Utskottet har emellertid kommit till den slutsatsen, och
ingenting i de yttranden, som vi lia tagit del av, jävar den uppfattningen, att
det är transportkostnaderna som i särskild grad påverka den prissättning, som
sker vid arbetsplatser och byggen.

Jag vill för min del icke bestrida riktigheten av vad motionären gör gällande,
att gruset kan komma att spela en allt större roll i byggnadsproduktionen
allt eftersom densamma utvecklar sig. Det är möjligt att så är fallet, men i
närvarande stund är jag icke övertygad örn att gruspriset spelar så stor roll.
Jag kan nämna, att man av ett yttrande i en annan fråga, som behandlas av
utskottet, kail slå fast, att cement ingår med 3 % i den totala kostnaden för ett
bygge, och det tyder ju icke på att i varje fall hittills betongkonstruktioner
spela den avgörande roll, som herr Lundberg i Uppsala måhända ville göra
gällande.

Vad gäller Stockholm ha vi även inhämtat fastighetsnämnidens yttrande i
avseende å gruspriserna. Trots det att staden är i besittning av mycket stora
och omfattande grustäkter och sålunda har möjlighet att tillfredsställa sitt
eget behov beträffande grus, har man där kommit till det i och för sig märkliga
resultatet, att de privata företagarna mångå gånger ha kommit ned i priser,
som understiga de självkostnader staden själv har för att skaffa sig grus.

Det är kanske ur mina synpunkter icke angeläget att behöva göra det erkännandet,
men jag har en känsla av att anledningen till att denna motion
kommit till stånd bland annat är de kontroverser, som lia ägt rum mellan Uppsala
stad och en statlig institution, nämligen Uppsala universitet. Det visar
sig nämligen, att av alla de gruspriser, som kunnat uppletas i landet, det
högsta tillämpats av denna statliga institution. Den har nämligen betingat sig
ett pris av 3 : 50 kr. Närmast därefter kommer ett pris av 2: 50 i Nyköping,
och i allmänhet ligger priset omkring 1: 50 kr per m°''. Vi lia i utskottet den uppfattningen,
att rättelse borde kunna ordnas på administrativ väg mellan staden
och Uppsala universitet.

Denna fråga kan lia sin betydelse för framtiden, men såsom ett led i strävandena
att förbilliga de allmänna kostnaderna för byggenskapen i landet bör
den tagas upp i samband med frågan örn alla andra material, som ingå i byggnadsproduktionen.
Den bör därför prövas i samband nied en eventuell utredning,
som måhända skulle vara önskvärd, beträffande kostnaderna för alla de byggnadsmaterial,
som ingå i ett husbygge.

Det anförda har sålunda varit de motiv, som utskottet har ansett vara starka
nog för att man skulle komma fram till ett avslagsyrkande. Jag skall icke
ytterligare lägga grus på tung börda, höll jag på att säga, utan skall inskränka
mig till att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lundberg i Uppsala: Herr talman! Den siste ärade talaren ville göra
gällande, att gruspriset framdeles kan komma att spela stor roll men att det
för närvarande icke betyder så mycket. Jag skulle då vilja fråga honom hur
mycket grus och sten, som ingått exempelvis i Västerbron. Jag vill också
framhålla, att en statlig utredning har talat örn att man numera har övergått
till att använda betong till grunden och i trappor och att man använder betong

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

Motion ang. tillvaratagande av samhällsintresset i våra grustäkter. (Forts.)
för bjälklag. Det bar mari i varje fall gjort i Uppsala. Till sådana arbeten
använder man i varje fall grus och sten. I Uppland lia vi byggt en fabrik,__där
huvuddelen består av betong — väggar, golv och mellanlag och allt. Vid Älvkarleby
kraftverk bär man i stort sett bara använt betong. Det förefaller mig
därför vara en litet underlig uppfattning, att betongen ännu ej skulle spela
så stor roll.

Stockholms stad bär meddelat, att staden för egen del äger 13 miljoner m3
grus, och framhåller att stadens egna rikliga tillgångar säkerligen ha haft en
viss prisreglerande betydelse. Jag vill också nämna, att sten och grus kostar
för 1 m3 betong här i Stockholm i olika blandningar lägst 9: 36 kr. och högst
10: 66 kr. Jag har därför svårt att föreställa mig annat än att örn man bygger
en större industribyggnad, en brobyggnad eller låt oss säga en grund, betongen
ändå måste spela en ganska stor roll.

Den föregående talaren framhöll, att det skulle vara en statlig institution,
som visat sig lia betingat sig det högsta gruspriset. Jag vill emellertid uppmärksamma
herr Nilsson i Stockholm på att i det remissutlåtande, som avgavs
av Uppsala universitet, det Idart och tydligt säges ifrån, att, den prissättning,
som Uppsala universitet och domänstyrelsen ha kommit till, icke är oskälig i
förhållande till de priser, sorn enskilda grustäktsägare lia tagit ut i Uppsala
med omnejd. Jag skulle för övrigt tro, att göteborgarna nog lia en viss erfarenhet
av hurusom en viss grusägare haft möjlighet att tjäna ganska mycket
på samhället.

Jag vill alltså gentemot herr Nilsson i Stockholm säga, att jag har den uppfattningen,
att grus och överhuvud taget betongkonstruktioner spela en stor
roll och komma att spela en allt större roll. Då frågar jag mig: Skola vi uppskjuta
ett ingripande till dess att vi för grustäkterna måste betala samma priser
som exempelvis för de tomtmarker, sorn ligga här i Stockholm och på andra
tätorter? Jag vill även framhålla, att ''detta är en sak, som fordrar särskild utredning,
ty man kommer ju här in på en äganderättsfråga. Mig förefaller därför
frågan ha sådan vikt, att den bör få en särskild behandling.

För min del har jag icke vare sig i utskottet eller nu av dess ordförande
kunnat bli övertygad om att några bärande skäl kunnat förebringas1 för ett
avslag, och jag vidhåller därför givetvis mitt yrkande om bifall till motionen.

Herr Nilsson i Stockholm: Herr talman! Herr Lundberg i Uppsala kan naturligtvis
anföra Västerbron som ett exempel. Det är klart att jag måste medge,
att eftersom detta är en betongbro, betong måste ingå som en väsentlig del
av konstruktionen. Han kan på samma sätt anföra en råd andra byggnadsföretag
av samma slag. Jag vill emellertid göra herr Lundberg i Uppsala uppmärksam
på att de 3 %. som cementen utgör i den totala byggnadskostnaden,
avse genomsnittet för den allmänna byggnadsverksamheten. Örn det emellertid
är 3 % cement, som ingå i totalkostnaden, och en anständig byggmästare
måste lia en viss procent cement i förhållande till grusmängden, måste man
komma till det resultatet att i värjo fall i närvarande stund gruspriset icke kan
utgöra någon väsentlig del av kostnaden såsom herr Lundberg i Uppsala vide
göra gällande. Att utvecklingen kan komma att gå i den riktningen, att det
så småningom blir en större del, vill jag för mia del icke i och för sig bestrida,
men jag kan icke komma ifrån att frågan örn gruspriset i så fall bör inrangeras
bland alla de andra materialkostnader, som överhuvud taget ingå i
byggnationen.

Vad sedan beträffar Uppsala stad, för att nu än en gång återgå till detta,
har jag också uppmärksammat, att enskilda skulle ha erbjudit staden grus till

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Motion äng. tillvaratagande av samhällsintresset i våra grustähter. (Forts.)
lägre kostnad än vad Uppsala universitet har gjort. Detta behöver ju dock icke
i och för sig tyda på att den enskilda företagsamheten i detta fall skulle vara
den statliga överlägsen, men jag måste i detta speciella fall framhålla, att har
en statlig institution kunnat betinga sig det praktiskt taget högsta pris, som
nian kunnat uppleta i hela landet, tycker jag att man genom ett ingripande
på administrativ väg skulle försöka åstadkomma en förändring i detta avseende.

Vad sedan beträffar själva principen vill jag understryka, att jag personligen
icke är principiell motståndare — snarare tvärtom — till ett ingripande
av denna art för att förbilliga byggnadskostnaderna och för att åstadkomma
en förbättring jämfört med nuvarande läge, men jag vill än en gång påpeka,
att jag anser att eftersom gruset är en liten detalj bland den mängd olika byggnadsmaterial,
soimi ingå i och påverka priset på ett husbygge, så bör frågan
därom också inrangeras bland alla de övriga byggnadskostnaderna, när man
skall försöka komma till rätta med detta problem.

Herr Lundberg i Uppsala: Herirtalman! Jag måste säga till den siste ärade
talaren,, att det är felaktigt att påstå, att de statliga institutionerna Uppsala
universitet och domänstyrelsen tillämpa de högsta gruspriserna här i landet. Av
de remissutlåtanden, som vi lia fått in, framgår nämligen endast, att i förhållande
till de priser, som man tar ut på orten, anses det av universitetet tillämpade
priset vara skäligt. Om utskottets ärade ordförande studerar utlåtandena litet
bättre, tror jag nog han skall finna, att detta också framgår av dem.

När man menar, att samhället bör vänta med ett ingripande till dessi en oskälig
prissättning kommer till stånd, finns det nog anledning betona, att det väl
ändå borde vara rimligt'', att ett samhällsingripande någon gång kommer i tid,
sa att icke samhället skall fa betala alla kostnader. Man kan för all del säga,
att om ett bygge för en bostadsrättsförening fördyras med 8 000 kronor, så är
detta en bagatell, meli det spelar likväl en viss roll. Örn exempelvis ett skyddsrum
fördyras med 2 300 kronor, kan man också säga, att det är en bagatell, men
samhället har dock ålagt exempelvis städer och större samhällen att ordna
skyddsrum. Lägger man tillsammans alla dessa bagateller, så spelar ändå priset
på grus en ganska stor roll.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag
dara samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lundberg i Uppsala begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra kammarens andra tillfälliga utskotts
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

§ 12.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr G, i anledning
av motion örn utredning av alkoliolistvårdsproblemen.

Kammaren biföll utskottets hemställan; och skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

§ 13.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i anledning
av motion angående utredning rörande problemet för- och eftervård
åt tuberkulossjuka.

I en inom andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 345, hade herr Lindberg m. fl. hemställt, att riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om en allsidig och skyndsam utredning
rörande problemet för- och eftervård åt tuberkulossjuka samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att motionen II: 345 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Lindberg: Herr talman! När jag skrev den motion som nu föreligger
till behandling, hade jag på känn, att det skulle pågå någon utredning rörande
det problem som avhandlas i motionen. Jag ansåg emellertid det vara ganska
nödvändigt att på nytt väcka denna fråga till liv därför att de tuberkulossjuka
äro i mycket stort behov av både för- och eftervård. Av utskottets utlåtande
framgår, att redan år 1937 hade Nationalföreningen mot tuberkulos
gjort en utredning i detta ämne, och medicinalstyrelsen hade några år senare
tillstyrkt denna utrednings resultat. Vidare hade man överarbetat utredningen,
och år 1942 hade medicinalstyrelsen på nytt tillstyrkt densamma. Sedan har
emellertid ingenting blivit åtgjort på detta område, och därför är det angeläget,
såsom utskottet också själv uttalar, att åtgärder snarast vidtagas till förbättring
av den vård som de tuberkulossjuka behöva. De som ha läst min motion
finna, att ett mycket stort antal personer varje år avlida i tuberkulos, och man
får väl antaga, att en stor del av dessa dödsfall få skrivas på det kontot, att
varken för- eller eftervård kan beredas de sjuka i någon nämnvärd utsträckning.
Kommunerna kunna icke hjälpa dem ekonomiskt så mycket som de skulle
behöva, och de sjuka bli således överlämnade åt fattigvård och svält, vilket
kanske är det allra värsta för tuberkulösa, och åt en rad andra svårigheter.

Jag hade kanske icke vid detta tillfälle begärt ordet, örn icke sedan motionen
skrevs det inträffat ett par händelser på detta område, varför jag åtminstone
finner det angeläget att denna frågas lösning påskyndas och att därvid icke
blott utredes problemet för- och eftervård åt tuberkulösa, utan också att utredning
sker i annat avseende. I tidningspressen ha vi fått meddelande om
att vid ett av sanatorierna i närheten av Stockholm man stängt ett par avdelningar
på grund av personalbrist. För blott några veckor sedan kom ett nytt
meddelande i tidningspressen, att ett annat sanatorium var tvunget att .stänga
en avdelning på grund av personalbrist. Örn det fortsätter på detta sätt, blir
det icke möjligt för de tuberkulossjuka att erhålla sjukvård. Det är svårt för
dem, därför att många sjuka få vänta i månader på plats vid något av våra.
sanatorier. Man måste naturligtvis också till följd av köbildningen utanför
sanatorierna sörja för att de som äro intagna komma ut därifrån så snart som
möjligt, för att andra skola kunna komma in och få någon vård. Det är klart,

Motion angående
utredning
rörande
problemet föroch
ejtervård
åt tuberkulos -sjuka.

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Motion angående utredning rörande problemet för- och eftervård åt tuberkulossjuka.
(Forts.)

att under sådana förhållanden förvärras situationen för de tuberkulos sjuka i
stället för att förbättra-s. Denna personaibrist beror kanhända på flera faktorer,
men åtminstone vad det gäller ett sanatorium i närheten av Stockholm förhåller
det sig så, att personalbristen beror därav, att man bjuder sin personal
alltför dåliga löner. Det borde väl ändå kunna ordnas så, att den personal
som är anställd vid ett sanatorium eller ett sjukhus borde kunna få så goda
avlöningsförmåner, att den kan stå kvar i tjänsten och icke lockas bort till andra
områden där bättre ekonomiska fördelar erbjudas. Det är också tydligt, att
man icke — örn jag vågar säga det — kan ockra på denna personals humanitära
inställning. Den måste också leva och få tillfälle att arbeta under förhållanden
som äro likvärdiga med dem under vilka andra individer i samhället arbeta.
Går man in för att förbättra personalens ställning, är det väl också ganska
säkert, att sjukhusen och sanatorierna kunna få den personal de behöva, och
att de sjuka kunna få den vård som de äro i behov av.

Jag bär, herr talman, icke för avsikt att framställa något annat yrkande än
det som utskottet kommit till, men jag skulle på detta sätt vilja rikta en vädjan
eller en hemställan till de myndigheter som ha hand örn frågan att sörja
för att den blir löst så snart som möjligt.

Häruti instämde herrar Gustafsson i Bogla och Eriksson i Sandby.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Vid första genomläsningen av vad
utskottet har anfört såsom motivering för sitt förslag örn att icke ytterligare
utredning skall göras, kan man tycka, att den motiveringen är stark. Såsom
det redan påpekats, genomfördes redan år 1937 en utredning av vilken de
tuberkulossjuka väntat sig mycket, men av handlingarna framgår ändå, att
två mycket betydelsefulla organisationer, nämligen landsorganisationen och
De lungsjukas riksförbund, ansett en ytterligare utredning nödvändig. Jag
tycker, att riksdagen skulle taga större hänsyn till vad i synnerhet den sistnämnda
organisationen, som nu nått det skrämmande medlemsantalet av över
20 000 medlemmar, i detta sammanhang önskat. Man borde åtminstone kunnat
taga in i handlingarna vad förbundet haft att anföra såsom stöd för sitt förslag.
Jag har på annat sätt tagit del av detta yttrande, och för att motiveringen
åtminstone skall komma in i riksdagens protokoll, ber jag att få citera en
del av de däri framförda synpunkterna. Riksförbundet anför bland annat
följande: »De lungsjukas eftervårdsfråga har sålunda varit föremål för omfattande
utredningar, vilka i flera avseenden äga obestridliga förtjänster. Det
ligger dock i sakens natur att de problem, det här gäller, på grund av att utredningen
verkställts av medicinskt sakkunniga, behandlats ur övervägande
medicinska synpunkter. Utan att rikta någon kritik mot nationalföreningens
utredningar i frågan torde man därför kunna uttala ett önskemål örn att en
utredning som i högre grad beaktade de lungsjukas sociala problem komme till
stånd, en utredning som anförtroddes en kommitté, rekryterad från såväl läkare
som socialt intresserade och kunniga lekmän. I en dylik kommitté borde
också en eller flera representanter från de lungsjukas egna led ha en given
uppgift. — I den motion, det här gäller, talas emellertid icke endast örn eftervård
för de lungsjuka utan även örn s. k. förvård. Här är motionären inne på
en fråga av stor samhällelig betydelse. I flera län råder stor platsbrist på vederbörande
sanatorier, varför väntetiden för många lungsjuka ofta blirlångnog.
Under denna väntetid är den blivande sanatoriepatienten hänvisad att leva på
hopsparade medel — vilka avsetts för ålderdomen — eller av fattigvårdsunderstöd.
I båda fallen spolieras oftast den lungsjukes ekonomiska ställning,

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

Motion angående utredning rörande problemet för- och eftervård åt tuberkulos
sjuka. (Forts.)

ett förhållande som ytterligare förvärrar den situation som vederbörande kommer
i efter sanatorievistelsen. Därför är det ur såväl social som nationalekonomisk
synpunkt synnerligen angeläget att stat eller kommun här träder emellan
för att förebygga ifrågavarande situation. En utredning även i denna
fråga är sålunda i hög grad påkallad.»

Örn man nu emellertid anser de redan utförda utredningarna vara tillfyllest,
måste man ställa denna fråga till dem som anse detta: varför blir då
ingenting här utrett? Från år 1940 till år 1942 har antalet kända tuberkulosfall
stigit från 64 446 till 88 165 —- en stegring från 10,1 till 13,8 fall per
1 000 innevånare, men frågan örn för- och eftervård åt dc lungsjuka är ännu
lika olöst som tidigare. Bostadsfrågan är olöst för de konvalescenter som lämnat
sanatorierna. Jag kan såsom exempel nämna, att av de lungsjuka i
Stockholm hade 305 bacillbärande lungsjuka en otillfredsställande bostad enligt
en undersökning som för en kort tid sedan utfördes av överläkaren vid
tuberkulosbyrån, och läget har säkerligen icke förbättrats sedan den undersökningen
genomfördes, snarare tvärtom, till följd av den tilltagande bostadsbristen.
Ingen yrkesutbildning eller omskolning av arbetskraft förekommer.
På sanatorierna sysselsättas patienterna med att lappa lakan och klistra hostpåsar.
Det är det arbete man i allmänhet har att anvisa dom, och för sin försörjning,
sedan de utskrivits från sanatoriet, hänvisas de fortfarande till olämpligt
arbete eller till den vanliga fattigvården med dess ofta godtyckliga behovsprövningar.
Härtill kommer, såsom herr Lindberg redan påpekat, att
platsbristen i sanatorierna är mycket större än någonsin tidigare. Detta har
förvärrat förhållandena, vilket han också berörde, och jag understryker den
fråga som han framställde: hur kunna statsmakterna som ändå ekonomiskt
understödja sanatorierna tillåta, att dessa förhållanden få fortgå? Vid Stockholms
stads sanatorium vid Söderby äro två avdelningar redan stängda, och
man planerar att stänga ytterligare en avdelning. Därtill är den mest moderna
avdelningen vid S :t Görans sjukhus också stängd till följd av personalbrist.
Detta innebär, att över hundra platser nu stå tomma samtidigt som de tuberkulossjuka,
för vilka frågan örn vård betyder liv eller död, gå i väntan på att
erhålla plats. Liknande rapporter ingå från landet i dess helhet. Detta borde
icke få ske utan något ingripande från statsmakterna. Det är ändå så, att
varje dag som en lungsiktig går och väntar på sanatorievård betyder risk för
att den lungsiktige glider in i ett kroniskt sjukdomsstadium för vilket ingen
räddning finns.

Fjolårets riksdag anslog sammanlagt 7,5 miljoner kronor i statsbidrag till
sjukvård åt de tuberkulossjuka, och i år föreslås väl ungefär lika mycket.
Vad samhället emellertid med oerhörda kostnader bygger upp det rives nära
nog lika regelbundet ned till följd av den bristande eftervården. Det är en
fråga som snart är framställd till leda men måste åter och åter upprepas, nämligen
denna: vad tjänar sanatorievården för ändamål, när det arbete som läkare
och vårdpersonal utföra rivs nod genom att konvalescenterna, så fort de lämna
sanatoriet, hänvisas till en kamp för sitt uppehälle, som i lindrigaste fall återför
dem till sanatoriet men i de flesta fall lägger dem i graven.

För trettio år sedan höll en överläkare vid ett sanatorium, nämligen överläkaren
Viktor Berglund vid Sundsholms sanatorium, ett föredrag i Nationalföreningen
mot tuberkulos. Jag vill citera något av vad lian anförde, och jag
gör detta i två syften, för det första därför att det var så riktigt allt vad han
sade och för det andra för att jag vill fästa uppmärksamheten på att tre decennier
förrunnit sedan dess och ändå äro alla dessa frågor lika aktuella och
problemet för- och eftervård står på precis samina ståndpunkt som vid det

Xr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Motion angående utredning rörande problemet för- och eftervård åt tuberkulossjuka.
(Forts.)

tillfället. Doktor Berglund anförde bland annat: »Framtidens lösen Ilar nu i
stället blivit att förebygga, vilket från alla synpunkter mäste synas mera
rationellt. Våra sanatorier, av vilka vi väntade oss så mycket, ha ej motsvarat
våra förväntningar, de lia slukat onaturliga summor och lämnat ett klent utbyte.
Vi lia ofta fått konstatera det meningslösa i denna lyxvård av sjuka
från de tungt kroppsarbetande klasserna och sett hurusom en på ett sanatorium
val återställd organism efter en kort tid dukat under. Och varför? Jo, emedan
den sjuke ej haft ekonomiska möjligheter att fullfölja sin rekonvalescens och
fortsätta ett hygieniskt väl ordnat liv. För deni som äga ekonomiska och sociala
möjligheter att leva efter sanatorieläkarens ordinationer blir sanatoriekuren av
synnerligt stor betydelse och nytta. Men för det stora flertalet, som ej äger dessa
möjligheter, utan äro hänvisade till en hård kamp för existensen, så snart sanatoriekuren
är slut, leder den, jag vågar säga, oftast till raka motsatsen, ty man
berövar vederbörande den styrka, som ligger i vanan. Han är, innan han gör sin
entré på ett sanatorium, van vid umbäranden av allehanda slag, men när han
lämnar detsamma har han hunnit vänja sig vid god kost, frisk luft och nödig
vila i en god säng. Dessa faktorer ingå nu i hans vardagsliv som nödiga betingelser
för trevnad och välbefinnande, men dem måste han lämna, när sanatoriets
dörr stänges bakom honom. Han skall återvända till samma hygieniska misär,
i vilken lian levat förr, och nu är han ej längre van vid denna. När recidiven
inträffa går det i allmänhet rätt snabbt utför med den sjuke. Däri ligger
sanatoriekurens avigsida, som nogsamt förtjänar att beaktas.»

Detta sades för trettio år sedan, och ingen kan påstå, att någonting ändrats
i vad det gäller denna oerhört viktiga fråga.

År 1918, alltså för 26 år sedan, hade en ledamot av Stockholms stadsfullmäktige
under åberopande av detta föredrag väckt en motion i denna institution.
Denna motion saboterades av institutionen i 23 år, innan den kom till
behandling. Denne motionär, som nu för länge sedan är borta, anförde bl. a.
följande som jag också citerar i samma syfte som det tidigare citerade: »Jag
har» — skriver han som själv förut varit sanatoriepatient — »nämligen varit i
tillfälle att vid Söderby sjukhus under de senaste åren göra liknande iakttagelser.
Jag har sett patienter lämna sjukhuset relativt återställda och sorn, örn de
haft möjligheter att erhålla något lättare arbete samt i övrigt möjlighet att leva
under något så när goda hygieniska och ekonomiska förhållanden, säkerligen
skulle ha kunnat vidmakthålla den återställda hälsa, som de vunnit på sjukhuset.
I stället ha de merendels, omedelbart efter utskrivningen från sjukhuset,
kastats- i sina gamla yrken eller mången gång ännu tyngre arbete an de förut
innehaft, med resultat, att de örn någon tid nödgats återvända till sjukhuset,
fullständigt nedbrutna och till utseendet liknande skuggor av vad de förut
varit. Sådana patienter repa sig sällan mera från sin sjukdom. Livet kan visserligen
förlängas med några månader eller något år, tills de en dag företaga
Men sista promenaden’, som de lungsjuka med bitter ironi bruka säga, när
de döda överföras i den svarta båren från sjukhuset till likboden. Den, som
med egna ögon sett detta, måste finna den nuvarande tuberkulosvården meningslös,
örn icke något av kompletterande art göres från samhällets sida. Den sjuke
måste på något sätt hjälpas den första tiden efter sanatorievistelsen, framför
allt genom anskaffande av lämpligt arbete.»

Jag ber örn ursäkt för att jag föredragit dessa många citat, men jag har
gjort det därför att jag vill ha in dem i riksdagens protokoll, örn de möjligen
kunna göra någon nytta. Jag vill också påvisa, alf utvecklingen på detta område
egentligen har stått fullständigt stilla under de tre decennier som förflutit
sedan dessa frågor blivit aktuella. Det hjälper icke, att en man, som ut -

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

Motion angående utredning rörande problemet för- och eftervård åt luber kulossjuka.

(Forts.)

givits vara vårt lands främste på socialpolitikens område, varit socialminister
sedan dess. Även lian låter de gjorda utredningarna ligga begravda under
decennier utan att något särskilt inträffar. Man blott pratar och skriver i
frågan. Även han låter fortfarande — jag skulle vilja säga — femtekolonnarna
på sjukvårdens område få sin vilja igenom, när det gäller denna oerhört viktiga
fråga. I dag vet man, att en organisation, omfattande över 20 000 tuberkulossjuka,
har av riksdagen begärt den utredning som motionärerna här föreslagit,
Skall riksdagen då avslå deras begäran? De ha motiverat sitt krav på
denna kompletterande utredning. Skall även d;et avslås? Jag anser, som sagt,
att man bör fästa större vikt vid denna organisations önskan. De tuberkulossjuka
ha rätt att få sina önskemål uppfyllda av riksdagen. Det vore en ringa
gärd för att sona de försummelser sorn. statsmakterna låtit komma sig till
last, när det gäller de lungsjukas för- och eftervård. Därför täger jag mig
friheten att, när motionären icke själv gjort det, yrka bifall till motionen
nr 345 i andra kammaren.

Herr Nilsson i Stockholm: Herr talman! Det kan ju icke råda några delade
meningar örn det, som den föregående ärade talaren anförde angående rätten
för de lungtuberkulösa att erhålla rimlig vård. Jag vill också understryka,
att utskottet med sitt utlåtande icke velat förmena dem en sådan rätt. Icke heller
vill väl någon bestrida riktigheten av uppfattningen i de medicinska citat,
som herr Persson i Stockholm anförde, men jag vill fästa herr Perssons uppmärksamhet
på att vad som varit utslagsgivande för utskottet är, att det redan
bär skett en utredning, som i närvarande stund är föremål för en överarbetning,
varigenom man vill försöka åstadkomma de förbättringar, som kanske framför
allt ha begärts från de lungtuberkulösa själva. Vid sidan örn denna utredning,
som sålunda redan är verkställd och i dag överarbetas, pågår en utredning, vilken
inrymmer efterbehandling och konvalescentvård i allmänhet, varjämte frågan
örn de partiellt arbetsföras inordnande i förvärvsarbete utredes av särskilda
sakkunniga. En utredning är alltså redan verkställd, och två utredningar
pågå och komma, efter vad jag har förstått, att inom en nära framtid slutföras.
Utskottet har därför ansett, att det icke skulle gagna saken att nu igångsätta
ytterligare en utredning och detta just med tanke på de^ erfarenheter,
som man hittills har gjort och som herr Persson i Stockholm också var inne på.
Det är alltså därför att ingenting hittills blivit uträttat som utskottet icke har
velat taga risken av att frågan skall skjutas ytterligare på framtiden genom
igångsättande av en ny utredning. Utskottet har därför i stället för sin del understrukit
önskvärdheten av att något blir gjort så snabbt som möjligt och att
man snarast möjligt framlägger de förslag, vartill den redan gjorda utredningen
ger anledning. Utskottet understryker vidare önsvärdheten av att de två andra
utredningarna, som nu pågå, snabbt slutföras.

Det är alltså med hänsyn till dessa synpunter som utskottet har kommit fram
till sitt avslagsyrkande i den fasta förhoppningen, att detta kommer att leda
till en snabbare lösning av problemet än vad som skulle ske, därest man nu
skulle starta en ny och tidsödande utredning.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Såsom jag redan sagt, är också
de lungsjukas organisation medveten örn de utredningar, som herr Nilsson talade
örn, men trots detta har man ändå begärt en ny kompletterande utredning,
upplagd på sätt som man nämnt i sitt yttrande, vilket yttrande utskottet dock
av någon anledning inte tagit med i handlingarna.

Utskottet tror för sin del att en sådan kompletterande utredning inte skulle

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Motion angående utredning rörande problemet för- och eftervård åt tuberkulossjuka.
(Forts.)

vara till nytta. Jag Ilar för min del låtit mitt ställningstagande bestämmas av
önskemålen hos de verkligt sakkunniga, nämligen de sjuka, som av egna bittra
erfarenheter veta vad det här gäller. De lungsjukas samlade erfarenhet finns
inom den organisation, som nu har begärt en ny kompletterande utredning. För
deras sakkunskap har jag böjt mig, och det är därför jag framställt mitt yrkande.

Jag hälsar med tillfredsställelse vad utskottets ordförande här säde om att
det inte råder några delade meningar örn rätten för de tuberkulösa att erhålla
eftervård. Ja, det är ju väl att det inte råder några delade meningar örn den
saken, men ge dem då också denna rätt någon gång, ni som makten hava! Nu
bara skriver och pratar och utreder man, men man gör ingenting.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Nilsson i Stockholm: Herr talman! Till det sist anförda vill jag bara
påpeka, att det är också utskottets mening att man nu bara pratar och utreder,
och det är just därför att det äntligen skall göras något, som vi ha ställt det
yrkande vi ha gjort. Men herr Persson tycks vilja, att man skall fortsätta med
att prata och utreda.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på
avslag därå samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och bley utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§ 14.

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial, nr 14, angående överlämnande
till bevillningsutskottet av motionen nr 66 i andra kammaren av herr Thäpper
örn viss ändring i lagen angående undantag i vissa fall från stadganden örn
uttagande av avgift vid indrivning av kommunalutskylder.

Utskottets hemställan bifölls.

§ lo.

Motion om Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 15, i anledning av väckt
ändradlydelse motion om ändrad lydelse av § 90 regeringsformen.
av § 90 regeringsformen.
Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Lundstedt: Herr talman! Det finns näppeligen någon möjlighet för
mig att här göra något yrkande. Inte heller har jag för avsikt att draga
upp någon större debatt i frågan. Jag är tacksam, örn jag blott kan få några
kortfattade synpunkter i detta ärende intagna i protokollet.

Det stadgande i 90 § regeringsformen, varom här är fråga,, säger att under
riksdagens, dess kamrars eller utskotts överläggningar och prövning
icke må uti något annat fall eller på något annat sätt, än grundlagarna bokstavligen
föreskriva, komma frågor örn ämbets- och tjänstemäns till- och avsättande,
regerings- och domaremaktens beslut, resolutioner etc. En egendomlighet
med detta stadgande är, att det till en del tolkas på visst sätt efter
bokstaven och till en del som om stadgandet alls icke existerade. Detta senare,
d. v. s. att man bortser från stadgandet, är fallet beträffande de alira
flesta regeringsbeslut, nämligen såvitt fråga icke är om ämbetstillsättningar.
Detsamma gäller också — alltså att man bortser från stadgandet och betrak -

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

Motion om ändrad lydelse av § 90 regeringsformen. (Forts.)
tar det som obefintligt — i fråga om de flesta andra myndigheters beslut.
Däremot tillämpar man stadgandet, visserligen blott så att säga till hälften,
på debatter angående regeringsbeslut om ämbetstillsättningar ävensom angående
domaremaktens beslut.

Detta förfaringssätt är otvivelaktigt lagstridigt, d. v. s. det är grundlagsvidrigt.
Stadgandet gör nämligen icke någon som helst åtskillnad mellan ämbetstillsättningar
och andra regeringsbeslut liksom inte heller mellan regeringsbeslut
och domar. För dessa distinktioner har man inte det ringaste stöd
i stadgandets vare sig bokstav eller andemening.

Skall man i detta avseende förfara lagligt, måste man följaktligen förfara
likmässigt. Men detta leder ovillkorligen till att man måste tillåta omdömen
i debatterna likaväl örn det ena som det andra, ty örn man i riksdagsdebatterna
inte finge yttra sig om regeringsbeslut, kunde vi ju överhuvud inte anses
ha en demokratisk representation. Det säger sig självt, att debatterna i
en parlamentarisk 1 andsrepresentation väsentligen måste röra sig örn regeringsbeslut,
vare sig en talare anser sig böra ansluta sig till besluten eller kritisera
dem. Vill man verkligen följa grundlagen, måste man, eftersom det är
absolut nödvändigt att regeringsbesluten i allmänhet måste kunna andragas i
debatten, också, låta diskussioner örn ämbetstillsättningar, domaremaktens beslut
m. m. äga rum i riksdagen, ty dinstinktionen mellan det ena och det andra
saknar varje stöd i 90 § regeringsformen.

Vår praxis gör emellertid nu denna distinktion, och redan därför måste den
anses stå i strid med grundlagen. Resonemanget bakom denna praxis torde i
vår tid kunna sammanfattas ungefär på följande sätt. 90 § förbjuder egentligen,
menar man, omdömen i debatter örn vadhelst, som i stadgandet är omnämnt.
Att i denna omfattning böja sig för paragrafens ordalydelse är emellertid
praktiskt omöjligt. Följaktligen utmönstrar man ur stadgandet vissa nödvändiga
ting, bl. a. då sådana regeringsbeslut, som icke innefatta ämbetstillsättningar.
Vad som icke på detta sätt mönstrats ut ur stadgandet, kvarstår
såsom det i paragrafen förbjudna området, d. v. s. talmannen får på detta
kvarstående område utöva sin myndighet i enlighet med sin diskretionära prövningsbefogenhet.

Alldeles bortsett från att det, såvitt jag förstår, strider mot grundlagen
att göra en sådan distinktion, synes mig detta resonemang bakom nutida
praxis vila på en falsk förutsättning. 90 § förbjuder överhuvud inte några
omdömen, vare sig örn det ena eller det andra, såvida inte omdömet avgivits
för att förmå kammaren till något beslut direkt angående den sak, vari omdömet
avgivits. I sammansättningen »överläggningar och prövning» kan ordet
överläggningar icke få tolkas isolerat, utan endast i sammanhang med
»prövning». Det torde nämligen endast vara sådana överläggningar som avses,
vilka utan stöd i grundlagen syfta lill kammarens prövning och till därmed
förbundna beslut. Man har med andra ord — det är inte bara min utan
också andras mening — med detta stadgande endast velat förebygga, att riksdagen
eller något dess utskott skulle göra sig till högsta instans över regeringen,
_ domstolarna och andra myndigheter. Därvid har man emellertid uttalat
sig på ett något oklart sätt. Men genom en enkel omformulering, t. ex.
genom att i stället för »överläggningar och prövning» sattes »prövning och
därtill syftande överläggningar» eller rent av genom att ordet överläggningar
strökes och ordet prövning ensamt finge kvarstå, tror jag att just den ordning
skulle kunna åstadkommas, som här varit av lagstiftaren avsedd.

Detta skulle ingalunda vara någon orimlig ordning, utan enligt min ringa
mening den enda ordning, som harmonierar med ett fullt demokratiskt statsskick.
Detta måste nämligen innesluta fullödiga garantier för ledamöterna

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Motion örn ändrad lydelse av § 90 regeringsformen. (Forts.)
av den lagstiftande församlingen att hunna utöva saklig kritik i vilken fråga
som helst rörande förvaltningen. Det förefaller mig inte vara särskilt smickrande
för den svenska riksdagen att en sådan trivialitet som denna skall behöva
särskilt framhävas. Det blir ofta icke annat än en fras att orda om
riksdagen såsom en demokratisk folkrepresentation i landets styrelse, när
man samtidigt vill förbjuda dess representanter att i riksdagen framföra sakliga
synpunkter för behovet av lagstiftning till åstadkommande av förbättrade
förhållanden inom landets förvaltning. Hur skulle man väl kunna påvisa
vikten av en förbättrad ordning i vissa avseenden, örn nian inte finge
sanningsenligt tala örn, hurudan den ordning är som praktiseras?

De avigsidor, som man möjligen kan befara av en reglering i den anda,
för vilken jag nu pläderar, är det talmannens sak att taga sikte på. Han skall
lia makt att hålla en talare så att säga i spatsergången, vartill då hör att
talaren håller sig till ämnet och grundar sina omdömen på vad han anser vara
fakta. Men talmannen bör icke få ha makt att nedklubba en talare, som endast
framför saklig kritik i en fråga, som i laga ordning har dragits in i
kammarens debatter. Med saklig kritik menar jag naturligtvis inte att kritiken
skall vara ovederlägglig, utan endast att talaren uppenbarligen strävar
efter att framföra sakliga synpunkter.

Utskottet motiverar, sin ståndpunkt med att något praktiskt behov av vad
motionärerna föreslagit inte skulle ha påvisats. Ett sådan resonemang har jag
mycket svårt att kunna följa eller rent av att kunna förstå. Till och med genom
det lilla, som jag nu, herr talman, tillåtit mig andraga, synes det praktiska
behovet vara påvisat. Detta måste för övrigt anses inneslutet redan i det sakförhållandet,
att munlås kan sättas på en representant i folkförsamlingen,
när han vill yttra sig om vissa fakta av väsentlig betydelse för bedömandet
av en lagstiftningsfråga.

Som sagt har jag emellertid inte, herr talman, något yrkande att framställa.

Herr von Friesen: Herr talman! I egenskap av huvudmotionär i frågan i
denna kammare skall jag tillåta mig att nied några få ord söka belysa motionärernas
tankegångar, när de avlämnat sin motion.

Redan ett flyktigt genomläsande av 90 § regeringsformen säger oss ju, att
det icke finns någon möjlighet för en riksdagsman att yttra sig på ett sådant
sätt, att han inte kommer i konflikt med paragrafens ordalydelse. Bara den
omständigheten att paragrafen är formulerad för helt andra förhållanden än
dem, som för närvarande råda, och att den i verkligheten på intet sätt kan
efterlevas, borde, synes det mig, vara tillräcklig för att påyrka en revision
av detta ärevördiga, ehuru något mossbelupna monument över flydda tiders
riksdagsvälde.

Men det är inte det enda skälet. Utskottet säger i sin motivering för avstyrkandet,
att motionärerna inte ha lyckats påvisa något praktiskt -behov av en
reform i fråga örn 90 §. Det är emellertid inte så svårt att anföra argument
utöver dem som tidigare anförts. Jag tänker då mindre på den sidan av saken,
att något litet antal av riksdagens ledamöter bli nedklubbade av talmannen,
emedan de enligt talmannens uppfattning ha överskridit bestämmelserna i paragrafen.
Ett enligt min mening mycket viktigare och tyngre vägande skäl är,
att paragrafen i sin nuvarande formulering innebär en alldeles för effektiv
spärr för vad jag skulle vilja kalla den lojala yttrandefriheten, alltså den yttrandefrihet,
som en person har, vilken är samvetsöm och gärna vill undvika att
komma i konflikt med talmannen i en viss fråga, som det dock i och för sig
kan anses vara ett legitimt intresse att aktualisera. Just det faktum, att para -

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

Motion om ändrad lydelse av § 90 regeringsformen. (Forts.)
graf en i sin nuvarande formulering utgör en sådan spärr, Ilar synts mig vara
den största anledningen till att revidera den.

Överhuvud taget måste val den osäkerhetskämsla, sorn1 besjälar oss litet var,
när det gäller att ge våra anföranden en sådan formulering att vi inte komma
i konflikt med 90 §, i lika stor utsträckning vara tillfinnandes hos talmännen.
Jag beklagar talmännen, som ha att tolka denna paragraf på ett riktigt och
rättvist sätt. Det torde sålunda vara ett intresse både för dem, som deltaga
i våra förhandlingar, och dem, som leda förhandlingarna, att här åstadkomma
en förändring.

Det frågas då: vilken förändring önska ni genomföra? Hur önska ni få paragrafen
formulerad? Härpå vill jag svara, att den mest radikala utvägen vore
självfallet att slopa paragrafen helt och hållet och låta bestämmelserna i riksdagsordningens
52 § uteslutande vara vägledande, alltså de bestämmelser som
tala örn att vederbörande talare måste vinnlägga sig örn god ordning, överhuvud
taget iakttaga ett hyfsat uppträdande, inte fälla kränkande omdömen örn andra
personer o. s. v. Jag tror att en så radikal åtgärd mycket väl skulle kulina försvaras.

Hen örn man inte vill gå så långt, kunde man genom en enkel omformulering
av paragrafen nå ett syfte, som svarar mot det som motionärerna anse riktigt.
Man skulle i passusen, »under riksdagens, dess kamrars eller utskott® överläggningar
och prövning» helt enkelt kunna stryka orden »överläggningar och prövning»
och ersätta dem med ordet »beslut». På det sättet skulle man få en fullt
tillfredsställande garanti för överläggnings friheten. Jag har också, då ärendet
behandlades inom utskottet, framställt ett yrkande av denna innebörd, som
dock inte vann utskottets bifall.

Avståndet mellan vår nuvarande riksdag och frihetstidens maktägande ständer
är mycket stort, och det finns sannerligen inga tendenser, som tyda på att
den nuvarande svenska riksdagen skulle vilja överskrida gränserna för sin
befogenhet. Överhuvud taget kan jag inte, herr talman, finna att några allvarliga
vådor skulle uppstå, även örn man radikalt ändrade på formuleringen av
90 § och gav folkrepresentationens ledamöter den yttrandefrihet, som i varje
fall enligt min uppfattning bör tillkomma dem.

Jag har, herr talman, endast reserverat mig blankt, och jag skall inte heller
nu formulera något yrkande, då ett yrkande av den innebörd, som jag nyss
skisserat, med ali säkerhet icke skulle vinna kammarens bifall. Jag har därför
inte något yrkande.

Herr Fast: Herr talman! Då intet yrkande blivit framställt, skall jag fatta
mig kort.

Det förhåller sig obestridligen så som här tidigare sagts, att § 90 är föremål
för olika tolkningar, den ena ganska trång, under det att den andra ger ett
ganska vitt spelrum. Emellertid vill jag hänvisa till vad som skedde 1917 och
1920, då denna fråga var föremål för behandling och då riksdagen fann, att det
icke förelåge sådana olägenheter med den tolkning som dittills tillämpats, att
det vore av behovet påkallat att företaga någon ändring av denna paragraf.

Jag tror, att man hittills varit ganska överens om — det framhölls ju också
av professor Lundstedt — att något stadgande är av behovet påkallat. Nu sade
visserligen herr von Friesen, att man kunde helt och hållet slopa § 90. Vid
litet närmare eftertanke skall det nog uppstå betänkligheter även hos den ärade
talaren, ty förhållandena mellan den lagstiftande och den dömande makten
kunna ju ganska hastigt omvandlas, och då skulle det kanske vid vart eller vart
annat plenum kunna komma att framställas interpellationer, där det riktades
kritik icke endast mot den lagstiftning, på vilken ett domslut var grundat, utan

Andra hammarens protokoll 1944. Nr lh.

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Motion om ändrad lydelse av § 90 regeringsformen. (Forts.)
mot själva domslutet. I det avseendet ligger min uppfattning betydligt närmare
herr Lundstedts, och man torde kunna säga, att örn det förefunnits någon felaktighet
i vår lagstiftning, har det hittills icke förelegat några hinder för att
man i fråga örn förslag till ändring av lagstiftningen påvisat, vilka domslut
som varit resultatet av denna lagstiftning, men då lia de måst hänga samman
med ett förslag till ändring av denna lagstiftning och icke inneburit enbart ett
klander av de domar som fällts.

Det finns säkerligen all anledning för oss att härvidlag gå fram med en viss
försiktighet. Jag är medveten om att det för talmännen i vissa situationer kan
te sig brydsamt att hantera detta instrument, men vi måste väl erkänna, att
talmännen i båda kamrarna med sådant omdöme och skicklighet hanterat instrumentet,
att några skäl till klander icke förelegat. Framför allt ha vi icke
hört, att det från deras sida rests några krav på en ändring av den nuvarande
lagstiftningen. Man företager icke gärna en ändring av en paragraf i vår grundlag
utan att det föreligger starka skäl därtill. De skäl som hittills ha förebragts
ha åtminstone på mig verkat, som örn man mera ville tillgodose ett teoretiskt
intresse än nå ett praktiskt resultat.

Under sådana förhållanden och med hänvisning till att riksdagen tagit ståndpunkt
till denna fråga såväl 1917 som 1920 och då icke funnit någon anledning
att vidtaga någon ändring samt då, såvitt jag förstår, sedan dess inte inträffat
något särskilt, som kan föranleda en ändrad ståndpunkt, hemställer jag, herr
talman, örn bifall till utskottets förslag.

Herr Spångberg: Herr talman! Det framgår tämligen tydligt av utskottsutlåtandet,
att man även inom utskottet anser, att föreliggande paragraf inte
helt står i överensstämmelse med vad man anser bör vara praxis och vad som
i stor utsträckning också är rådande praxis. Paragrafen är, som här tidigare
framhållits, senast av herr von Friesen, skriven med tanke på helt andra förhållanden
än våra dagars. Ur denna synpunkt och även ur den synpunkten,
att paragrafen är synnerligen oklart avfattad, är det starka skäl som tala för
att den borde omarbetas.

Men denna paragraf är ju också skriven så, .att man kan ge den en sådan
tolkning att man därmed vinner, vad man egentligen åsyftar med densamma.
Detta framgår emellertid inte av motionen, där det i inledningen talas örn
»överläggningar» som äro förbjudna. I paragrafen däremot heter det: överläggningar
och prövning. Den riktning som vill, att man skall ge § 90 en
mildare tolkning, anser också att uttrycket »överläggningar och prövning»
skall tolkas odelat. Sålunda har enligt denna uppfattning, som kanske i praktiken
gjort sig gällande, det förekommit fall, där man ställt sig frågande, hur
det förhåller sig. Oftast har man dock i debatterna här tillåtit diskussion om
vissa angivna rättsfall, såvida dessa rättsfall icke blivit föremål för något
riksdagens beslut. Man får alltså icke fatta beslut i fråga örn ett rättsfall,
men man kan använda det som bevismaterial eller som en illustration till vad
man önskar.

Emellertid är det knappast önskvärt, att en sådan oklarhet finnes i grundlagen.
Grundlagen skall vara tydligt och klart skriven, och den skall egentligen
inte kunna bil föremål för olika tolkningar. Emellertid råder det här,
som framgått av anförandena, en viss oklarhet i fråga örn hur man egentligen
vill lia det. Man kan utesluta paragrafen, sägs det, och man kan ändra den
genom att utesluta vissa ord eller genom att använda andra ord, så att man
får fram, att man har rätt att diskutera även ett rättsfall, såvida detta icke
blir föremål för något beslut.

Inom utskottet har jag därför röstat för det förslag som herr von Friesen

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

Motion örn ändrad lydelse av § 90 regeringsformen. (Forts.)
framställt, oell det Ilar bland andra herr Nilsson i Göteborg också gjort. Vi
ha emellertid inte reserverat oss, och detta beror närmast därpå, att vi velat
bidraga till att i utskottsutlåtandet få ett bestämt uttalande till förmån för
den praxis som har utvecklat sig. Då det förelåg olika förslag till uttalanden,
av vilka det ena var mera obestämt och vagt, ansågo vi det bättre att få ett
mera bestämt uttalande än att få ett mera vagt, till vilket riksdagen sedan
skulle ansluta sig, och en reservation som hade avslagits. Det uttalande som
föreligger här i utskottets förslag, där det heter: »Med den tillämpning § 90
i praxis fått utgör den enligt utskottets mening ej heller något hinder för en
inom tillbörliga gränser hållen överläggningsfrihet inom riksdagen», är så bestämt
hållet, att det inte kan finnas något tvivel örn riksdagens mening i detta
fall, därest konstitutionsutskottets förslag antages.

Denna paragraf har många gånger varit föremål för riksdagens behandling,
och riksdagen har på konstitutionsutskottets förslag tidigare gjort liknande uttalanden
som det som nu föreslås. 1917 anförde utskottet exempelvis rörande
den rigorösa tolkning som man velat ge denna paragraf, att den numera torde
vara övergiven och att paragrafen därför inte syntes lägga obehöriga band på
riksdagens överläggningar. Dessa »synes» och »torde» äro ju mycket obestämda
ord och ge en kautschukartad prägel åt uttalandet i fråga. Dessa ord
finnas icke med längre, utan utskottet gör nu ett bestämt uttalande, att med
den tillämpning denna paragraf i praxis fått utgör den enligt utskottets mening
intet hinder för inom tillbörliga gränser hållna överläggningar inom riksdagen.
Det är denna skillnad som nu föreligger, och vi anse, att detta uttalande
är så bestämt hållet, att det binder talmännen vid den tolkning som riksdagen
därmed ger. Örn det i framtiden skulle utveckla sig en viss godtycklighet
i detta fall, då får man givetvis vidtaga en ändring, som vi naturligtvis
icke ha något emot.

När jag intog min ståndpunkt i utskottet, stod jag även under intrycket av
ett färskt exempel på den vidsynthet som numera har blivit vanlig i detta fall.
Jag hade framställt en interpellation här i riksdagen rörande de värnpliktiga
och MO-institutionen, och i interpellationen hade jag anfört ett rättsfall, där
ett åtal hade väckts på ett sådant sätt, att det framkallat en mycket stor förbittring,
då man ansåg, att detta åtal icke hade bort väckas. Justitieministern
uppehöll sig också i ett avsnitt av sitt svar vid samma rättsfall, och i mitt
anförande efter justitieministerns svar hade jag anledning att ytterligare beröra
fallet i fråga. Detta föranledde emellertid intet ingripande från talmannens
sida. Hade talmannen tolkat denna paragraf mera rigoröst, skulle givetvis
en sådan behandling av ett rättsfall icke fått förekomma. Det är ju tydligt,
att när man kan peka på sådana fall under den senare tiden och det icke
finns några exempel på ett motsatt förfarande, måste ju detta anses ha ett
mycket stort värde.

Vi hade naturligtvis icke haft något emot att paragrafen fått en ändrad lydelse
som mera varit i överensstämmelse med den praxis som utbildat sig, men
vi lia ju hört av professor Lundstedt framhållas de svårigheter — även herr
von Friesen berörde dem något — som man ställes inför, när det gäller en omarbetning
av denna paragraf. Vi ha ansett, att vi denna gång skulle vinna
mera på att få detta bestämda uttalande än att avgiva en reservation som
skulle blivit avslagen. Jag kan därför nu gc min anslutning till utskottets
förslag.

I detta anförande, varunder herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna,
instämde herr Nilsson i Göteborg.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Motioner om
beredande av
möjlighet för
kommuner att
anslå medel
till hjälp och
stöd åt nödlidande
människor
ävensom
till stipendier
m. m.

§ 16.

Föredrogs konstitutionsutskottets'' utlåtande, nr 16, i anledning av väckta
motioner om beredande av möjlighet- för kommuner att anslå medel till hjälp
och stöd åt nödlidande människor ävensom till stipendier m. m.

Konstitutionsutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft de
inom första kammaren väckta, till utskottet hänvisade motionerna nr 38 a-v
herr Hage samt nr 228 av herr Holmström.

I motionen 1:38 hade hemställts, »att riksdagen måtte vidtaga en sådan
justering av resp. kommunallagar, att borgerlig kommun måtte beredas möjlighet
att •— då synnerliga skäl härför kunna anföras — giva anslag för
stödjande och hjälpande av nödlidande människor, främst barnen, även i de
fall, då enligt nu gällande kommunallagar sådan befogenhet ej finnes».

I motionen 1:228 hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majit anhåller örn utredning och förslag till sådana ändringar i gällande
kommunallagar, att kommun beredes möjlighet att anslå medel för stipendier
eller lån åt yrkesbegåvad ungdom, som önskar undergå utbildning i hantverk».

Utskottet hemställde,

1) att motionen 1: 38 samt

2) att motionen I: 228

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herrar Karl August
Johanson och Hällgren.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Hällgren: Herr talman! Jag har en viss medkänsla med alla dem som
väcka motioner rörande kommunala spörsmål, ty örn en motionär i sin motion
skrivit, att han vill ha en ändring eller ett tillägg till kommunallagarna och
motionen går ut på en ändring av någon av de specialförfattningar, som ålägga
kommunerna vissa skyldigheter, så går motionen till konstitutionsutskottet,
och i regel behåller man den där, och då blir det ett avstyrkande utlåtande
från utskottets sida, där man säger, att man inte vill ha någon ändring av § 3
i våra kommunallagar. Följaktligen kan utskottet icke realbehandla motionen
utan yrkar avslag på den, då den berör specialförfattningar som höra till ett
annat utskotts handläggning. På detta sätt hade det givetvis också gått med
den motion som vid årets riksdag har väckts av herrar Wallentheim och Lundberg
avseende utredning om kommuns rätt att bevilja stipendier eller i annan
form ge bidrag för underlättande av fortsatt utbildning vid högre läroanstalter
och för deltagande i studiekurser, därest icke konstitutionsutskottet lämnat
motionen tillbaka till riksdagen och den blivit remitterad till ett tillfälligt
utskott, sorn tillstyrkt motionen. Jag hoppas även att riksdagen skall bifalla
den, när vi senare i dag komma att behandla densamma.

Något avsteg har konstitutionsutskottet dock gjort från den ifrågavarande
regeln. Det var år 1942, då konstitutionsutskottet föreslog skrivelse till
Kungl. Majit örn utredning rörande kommuns rätt att anslå medel till hemvärnet.
När det gäller de nu föreliggande motionerna har, såsom synes av utskottsutlåtandet,
utskottet icke gått in på någon sakbehandling av desamma,
utan endast hänvisat till den gamla regeln och till det uttalande utskottet gjort
för fem år sedan, att det icke bör göras något tillägg till kommunallagarna,
och så citerar utskottet, vad det skrev vid 1939 års lagtima riksdag.

Jag har icke något annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag be -

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

Motioner om beredande av möjlighet för kommuner att anslå medel till hjälp
och stöd åt nödlidande människor ävensom till stipendier ni. m. (Forts.)
träffande svaret på motionerna, därför att de äro tillgodosedda delvis genom
den utredning som riksdagen i annat sammanhang begärt och delvis genom vår
fattigvårdslagstiftning. Men vad jag velat påtala är, att utskottet här försöker
på något sätt binda den kommunala utvecklingen. Det har dock hänt
något under dessa fem år. Vi ha haft en kommitté som framlagt ett förslag
örn inrättande av socialvårdskommuner. Riksdagen har begärt och regeringen
har satt i gång en utredning rörande större kommunala enheter och samtidigt
en utredning som syftar till att förhindra, att delar av en kommun isolera
sig, bilda municipalsamhällen och köpingar samt på detta sätt splittra kommunen.
Örn en landskommun har ett tättbebyggt samhälle och ett visst kommunalt
beslut om åtgärder för detta samhälles utveckling behöver fattas, kan
det nämligen hända, att ett sådant beslut upphäves av regeringsrätten, därför
att dessa åtgärder, såsom det heter, icke höra till kommunens gemensamma
angelägenheter. Man har kommit dithän, att man juridiskt tolkat bestämmelsen
i § 3 kommunallagarna på det sättet, att vad som föreslås skall vara någonting
som är för hela kommunen gemensamt.

Jag hade tänkt mig, att när denna social vårdskommitté en gång i tiden blir
färdig med sina förslag och riksdagen skall fatta ståndpunkt till dem, man
då skulle komma att stå inför ett förslag örn en sådan ändring av § 3 i kommunallagarna,
att den mer än hittills skulle täcka, vad man anser vara kommunal
verksamhet. Hela vår socialvård, en hel del av vårt bildningsväsende rymmes
icke inom den nuvarande § 3 i vår kommunala lagstiftning. Framför allt örn
man vill gå den väg som riksdagen har uttalat sig för, nämligen att man skall
komma fram till en ordning, där man försöker förhindra en splittring av våra
kommunala enheter i mindre samhällen, då måste man tänka på att i en framtid
få en annan formulering av § 3 i våra kommunallagar.

- Med hänvisning till vad jag här anfört, herr talman, skall jag be att få
instämma i utskottets hemställan örn avslag på de föreliggande motionerna,
men jag skall samtidigt be att få föreslå, att riksdagen måtte besluta att
stryka den motivering som utskottet anfört i sitt utlåtande.

Herr Fast instämde häruti.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag vill instämma i vad den
föregående talaren anförde. I ett annat utskottsutlåtande, som behandlas senare
på dagen och som avser skrivelse till Kungl. Maj:t angående kommuns
Tätt att bevilja stipendier, begär man en ändring i kommunallagarna. Nu innehåller
ju motiveringen till detta konstitutionsutskottets yrkande ett uttalande,
som skulle göra det svårt att först godkänna denna utskottets motivering och
sedan bifalla första tillfälliga utskottets utlåtande nr 6. Den saken klaras ju
upp, ifall motiveringen i detta fall strykes. Jag ber därför att få instämma i
herr Hällgrens yrkande.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med uteslutande av dess motivering; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den senare propositionen.

§ 17.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 17, i anledning av väckt
motion örn införande i kommunallagarna av interpellationsrätt.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944

§ 18.

Riksdagens år Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 72, i anledning av riksdagens år
1943 försam- 1943 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av
berättelseton- statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
gående stats- för tiden tiden 1 juli 1942—30 juni 1943.
verket.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Mantalsskriv- Den i punkten 2 gjorda omiförmälan angående mantalsskrivning av viss

ning av viss fast anställd personal vid försvarsväsendet föredrogs: och yttrade därvid
fast anställd _

personal vid Herr Törnkvist: Herr talman! Jag vill bara hemställa till vederbörande
försvarsvis sen- myndigheter att med omsorg och så fort som möjligt undersöka mantalsskrivningsförhållandena
för den personal, som tjänstgör under nuvarande beredskap.
Det gäller ej blott den personal, som står omnämnd i statsrevisorernas
vederbörande paragraf, utan också annan personal, som på grund av den utsträckta
förläggnings tiden på annat håll än bostadsorten särskilt under den
senaste tiden kommit i åtnjutande av en mantalsskrivning som omotiverat
höjer statens lönekostnader. Det är icke så små medel, som kronan på detta sätt
genom det urval av mantalsskrivningsorter, som ägt rum, får utbetala i löner
utöver vad som borde vara rimligt och riktigt och som enligt gamla beräkningar
och gammal uppfattning örn vad som menas med mantalsskrivning skulle
behövt vara fallet.

Ingen från regeringen är nu närvarande i kammaren. Jag vågar emellertid
likväl hoppas att man iakttar just denna omsikt och omsorg och så snabbt som
möjligt går över hela fältet, både i fråga örn vad statsrevisorerna här apostroferat
och även i övrigt.

I detta anförande instämde herr Björklund.

Vidare anfördes ej. Den i punkten gjorda omförmälan lades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4.

Lades till handlingarna.

Punkten 5.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 6 och 7.

Lades till handlingarna.

Punkterna 8 och 9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10.

Lades till handlingarna.

Punkterna 11—14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 19 april 1944. Nr 14. 39

Punkterna 15—17.

Lades till handlingarna.

Punkten 18.

Utskottets hemställan bifölls.

Den i punkten 19 angående övriga anmärkningar gjorda anmälan föredrogs,
och yttrade därvid:

Herr Persson i Falla: Herr talman! Den reservation, som vid denna punkt
avgivits av herrar Johan Bernhard1 Johansson, Ekströmer och undertecknad,
hänför sig till § 16 i statsrevisorernas berättelse, som rör inrättande av ett centralt
statligt organ för behandling av kollektivavtalsfrågor. Detta är en ganska
stor sak. Det är så, att staten bar ett mycket stort antal kollektivavtal gällande.
Förra året var det omkring 200, som omfattade omkring 60 000 anställda.
Nu, sedan staten övertagit vägväsendet, har omfattningen av dessa
avtal blivit väsentligt mycket större. Men staten har icke på samma sätt som
enskilda arbetsgivare varit rustad med organ för de förhandlingar, _ som givetvis
måste föras vid kollektivavtalens upprättande eller förlängning. Det
har gjort, att vid åtskilliga tillfällen, da särskilt kinkiga fall varit före, har
staten fått låna experter från exempelvis arbetsgivareföreningen för att kunna
sköta dessa underhandlingar. Det är naturligtvis synnerligen otillfredsställande,
att staten skall vara så dåligt rustad i detta fall. Visserligen har det
vidtagits en del begränsade åtgärder för att giva olika statliga verk och myndigheter
tillgång till bättre sakkunskap för dessa förhandlingar än vad som
varit fallet tidigare. Det har skett exempelvis beträffande vissa av försvar^
väsendets organ, och i vissa av de affärs drivande verken finnes. det också i
varje fall rudiment till sådana här organ. Men i stor utsträckning har man
dock icke fått detta problem löst. Det är vad som behöver göras nu. Vi ha ansett,
att här borde utskottet och riksdagen ha understrukit angelägenheten av
att denna sak tages upp av Kungl. Maj :t för att klaras ut och lösas snarast
möjligt.

Nu kan naturligtvis detta ske utan att riksdagen skriver om det. Jag hoppas
också att så skall ske. Det är också möjligt att örn, da. denna fråga behandlades
i statsutskottet, det förslaget haft något bättre informationer från
första avdelningen än som vid det tillfället var fallet, reservationen hade klinnät
vara obehövlig. Men på grund av vissa omständigheter fingo vi da icke sådana
informationer.

Jag har nu endast velat vid detta tillfälle understryka angelägenheten av
att Kungl. Maj :t snarast möjligt tar denna fråga under omprövning för att
få fram en positiv lösning.

Herr Törnkvist: Herr talman! Herr Perssons i Falla slutkläm är det icke
mycket att säga om. Varför denna paragraf i berättelsen icke tagits med i detta
betänkande var helt enkelt därför, att finansdepartementet icke lågt undan
detta ärende på en dammig hylla utan lagt det bland det arbetsmaterial, som
ännu icke hunnit bearbetas. Därför gar ärendet automatiskt in i sista punkten,
-lag tror, som sagt, att det är på det sättet. Därför kan även jag förena mig i
herr Perssons i Falla slutsats och uttala den förhoppningen, att frågan tages
upp till saklig granskning snarast möjligt.

Jag hemställer, att anmälan lägges till handlingarna.

Efter härmed slutad överläggning Indes denna anmälan till handlingarna.

Övriga, anmärkningar.

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Grunder för
kriatillägg åt
statliga befattningshavare

m. fl.

§ 19.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1944/45 till förlagskapital för inköp
av förnödenheter m. m.;

nr 74, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående statsbidrag till
avlönande av lärare vid frälsningsarméns skolhem i Sandsgården i Hilleshöga
socken;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till restaurering
av Skara domkyrka;

nr 76, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående ökade medel för
budgetåret 1943/44 till barmarksunderhållet på landet;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
S. A. S. Sörensson m. fl. från ersättningsskyldighet;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för
E. V. Kingsäter m. fl. från ersättningsskyldighet;

.nr ^O, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldande av
vissa skador på grund av ombordläggning;

nr 81, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående gäldande av
kostnad för ersättande av skadad sjökabel;

nr 82, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag; och

nr 83, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetaret
1944/45 till Medicinalstyrelsen: Beredskapsorganisation.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 20.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 84, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare
m. fl. jämte i ämnet väckt motion.

I propositionen nr 180 hade Kungl. Majrt, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 3 mars 1944, föreslagit
riksdagen att dels besluta, att kristillägg skulle utgå under tiden från
och med andra kvartalet 1944 till och med första kvartalet 1945 enligt av
departementschefen angivna grunder, dels ock bemyndiga Kungl. Majrt att
utfärda erforderliga bestämmelser i ämnet.

Enligt Kungl. Majrts förslag skulle nu utgående kristillägg utgå å lönebelopp
av högst 900 kronor för månad. Det ytterligare kristillägg å 5 %,
som skulle utgå vid indexläget 160, finge dock icke beräknas å högre lönebelopp
än 500 kronor för månad.

I samband med Kungl. Majrts ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
forelia ft en inom andra kammaren av herr Hansson i Skediga
väckt motion (11:467), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att rörligt
tillägg ^och kristillägg icke skulle utgå på högre lönebelopp än 6 000
kronor per år räknat.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte
. a) med bifall till Kungl. Majrts förslag och med avslag å motionen 11:467
i vad densamma avsåge kristillägg besluta, att kristillägg skulle utgå under

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

Grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl. (Forts.)
tiden från och med andra kvartalet 1944 till och med första kvartalet 1945
enligt i statsrådsprotokollet över finansärenden för den 3 mars 1944 angivna
grunder,

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga bestämmelser i ämnet.

Reservation hade avgivits av herrar Ivar Persson, Svensson i Grönvik och
Pettersson i Dahl, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och motionen 11:467 i vad densamma
avsåge kristillägg besluta, att kristillägg skulle utgå under tiden från
och med andra kvartalet 1944 till och med första kvartalet 1945 enligt av
reservanterna angivna grunder,

b) bemyndiga Kungl.---i ämnet.

Enligt reservanterna skulle kristillägg icke beräknas å högre lönebelopp än
500 kronor för månad.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Alla veta vi ju, att kristillägg respektive
rörligt tillägg utgår för att kompensera statstjänarna för levnadskostnadernas
stegring efter krigsutbrottet. Vi veta ju, att dessa tillägg utsprungligen
byggts upp på förkrigslönen, alltså på den lön, som rådde före världskriget.
Alla veta också, att landet är uppdelat i olika dyrortsgrupper och att på grtmdval
av dessa olika dyrortsgrupper är också lönen uppbyggd. Nu vore det icke
så mycket att säga örn att detta kristillägg utgår procentuellt på lönen, ifall
levnadskostnaderna också stigit i samma förhållande på de olika dyrorterna.
Men nu är det, som också alla torde veta, så, att här har det blivit en prisutjämning
på så sätt, att levnadskostnaderna stigit mera på de billigare orterna
än på de dyrare. Detta förhållande har påtalats många gånger i kammaren.
Senast bär jag själv påtalat detsamma i samband med behandlingen av dyrtidstilläggen
på folkpensionerna. Alltså, det oriktiga är, att detta kristillägg,
denna ersättning för ökade levnadskostnader bygger just på förkrigslönens
storlek och bygger just på denna dyrortsindelning. Det är nämligen otänkbart,
att detta kan bli ett rättvist utslag. Örn man får tänka sig att det gäller en lön
på 300 kronor i månaden jämförd med en lön på 900 kronor i månaden, vilken
är satt som maximigräns för åtnjutande av detta kristillägg och man då i båda
fallen tänker sig, att det gäller en familj, som skall ha kompensation för de
ökade levnadskostnaderna och därigenom få nödiga medel för familjens uppehälle,
är det som sagt otänkbart, att detta system skall giva ett riktigt utslag.
Man kanske kan invända, att det icke heller ger något riktigt utslag, örn man
skall begränsa det till 500 kronor i månaden, som vi reservanter påyrkat, utan
att också detta blir i viss män orättvist. Men det blir icke en så stor orättvisa,
som det blir, örn man bifaller utskottets förslag och alltså går upp till en månadsbetalning
av 900 kronor. Det är detta som vi reservanter ha velat få en ändring
på. Vi ha velat, att man skall stanna vid 500 kronor per månad. Vi lia
också föreslagit detta av den anledningen, att föregående år föreslog ju finansministern
själv att kristillägget, ifall livsmedelsindex uppnådde ett indextal
av 160, skulle stanna för ett maximibelopp av 500 kronor i månaden. Den omständigheten
att Kungl. Ma,j:t och riksdagen föregående år för visst fall godtagit
ett maximum av 500 kronor i månaden talar enligt vår mening för att
en kompensation för dyrtiden, som sker intill denna maximigräns, måste anses
fullt tillräcklig för statens tjänstemän. Genom olika bestämmelser bär man
sökt uppnå, att de ökade utgifter, som krisen fört med sig, skola drabba alla

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl. (Forts.)
proportionsvis lika hårt och likaså att alla i möjligaste mån skola bliva delaktiga
av de inkomstökningar, som kunna åstadkommas. Det beslut, som kammaren
inom en kort stund går att fatta i detta ärende, i fall nu majoritetens
förslag bifalles, kommer då att resultera i att de förhållandevis bäst ställda få
för stor och de lägre tjänstemännen för liten kompensation.

Jag har nu, herr talman, redogjort för de skäl, varpå reservationen grundlats,
och ber att med den här anförda korta motiveringen få yrka bifall till
reservationen.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Enligt gällande bestämmelser, som
utskottet föreslår skola bibehållas, utgå kristillägg och rörligt tillägg med
sammanlagt 31 % på en lön upptill 10 800 kronor per år. Detta ter sig som en
skriande orättvisa, när man betänker, att enligt statistiken över en miljon människor
icke ha större inkomster än mellan 1 000 och 2 000 kronor örn året.
31 % på 10 800 kronor gör 3 350 kronor. Ett sådant belopp kan knappast kallas
för kristillägg utan torde snarast böra betecknas som en löneförbättring. Levnadskostnadernas
ökning drabbar i stort sett ungefär lika hårt de lägre och
de högre inkomsttagarna. Jag har i flera år väckt motion örn begränsning av
kristillägget till inkomstbelopp av högst 500 kronor i månaden eller 6 000
kronor för år. Örn min motion bifölles, skulle en avsevärd nedskärning av kristilläggen
åstadkommas. Därigenom skulle rättvisare förhållanden skapas. Man
bör ju aldrig vara avundsjuk. Det är heller icke avundsjuka, som dikterat mitt
ståndpunktstagande i denna fråga. Det är skriande orättvist med så höga tilllägg
som 3 350 kronor. En familj, där familjeförsörjaren har en lön på 3 000
ä 4 000 kronor, får betydligt blygsammare kristillägg. Beträffande femprocenttillägget
har ju Kungl. Maj :t själv föreslagit en maximigräns av 500 kronor
i månaden, d. v. s. 6 000 kronor per år. Varför skall man under sådana- förhållanden
begränsa det vanliga kristillägget till 10 800 kronor per år? Även
för det rörliga tillägget borde man räkna med en maximigräns av 6 000 kronor
för år. En sådan begränsning skulle i varje fall icke komma att drabba
de behövande. Det lär emellertid icke vara stora möjligheter att härvidlag få
till stånd någon ändring. För mig och många med mig har det förefallit
oriktigt, att personer, som i ungefär samma utsträckning drabbas av krisens
verkningar, skola av staten behandlas så olika, då det gäller stödåtgärder av
detta slag. Ett kristillägg, så avpassat som det nuvarande, blir faktiskt för
de större inkomsttagarna icke en kompensation för fördyrade levnadskostnader
utan en löneförhöjning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr Mårtensson: Herr talman! För närvarande utgår kristillägg av 16 %
på en högsta månadslön av 900 kronor. Vid 1943 års riksdag beslöts, att kristillägg
till statliga befattningshavare med flera skulle utgå för en period,
vilken skulle omfatta tiden från och med andra kvartalet 1943 till och med
första kvartalet 1944, med 16 % örn levnadskostnadsindex uppgick till 152; örn
levnadskostnadsindex korn'' att stiga till 160, skulle det utgå ett ytterligare
tillägg med 5 %. Detta tillägg å 5 % skulle endast utgå på en högsta månadslön
av 500 kronor. Det förslag, som nu föreligger, bygger i detta hänseende
på det beslut, som riksdagen fattade år 1943. Om index under den kommande
perioden, som sträcker sig fr. o. m, andra kvartalet 1944 t. o. m. första kvartalet
1945, skulle komma att uppgå till 160 eller därutöver, skall det utgå ett
ytterligare kristillägg på 5 %, men det skall, som jag förut nämnde, i överens -

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

Grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl. (Forts.)
■stämmelse nied 1943 års beslut utgå endast på en månadslön av högst 500
kronor. Om index sjunker till 152, skall 5 ^-tillägget bortfalla. Detta förslag
står i full överensstämmelse med tidigare beslut. Den enda ändring, som förekommer
i förslaget, gäller det fall, att index skulle sjunka under 152. Då skall
kristillägget icke sjunka efter samma intervallsystem som tidigare. I detta
fall ansluter sig förslaget till den överenskommelse, som träffats mellan parterna
på arbetsmarknaden angående ramavtalet. Motionärens förslag innebär
bl. a. en ädnring av grunderna för det nu utgående kristillägget, alltså tillägget
på 16 %. Det skall icke utgå på en månadslön av högst 900 kronor utan på en
månadslön av högst 500 kronor. I riksdagen® skrivelse år 1942 framhölls att
en sänkning av kristilläggunderlagets maximibelopp borde övervägas. En
dylik åtgärd finge dock enligt riksdagens'' mening icke givas den innebörden, att
en minskning inträdde i utgående löneförmåner. Riksdagen uttalade således
år 1942, att kristillägget borde utgå efter något annorlunda grunder, men att
detta inte finge innebära en sänkning av då utgående löneförmåner. Med hänsyn
härtill har majoriteten i utskottet varit av den uppfattningen, att en ändring
av grunderna för nu utgående kristillägg i enlighet med det förslag, som
framförts av motionären och reservanterna, icke bör komma till stånd förrän
efter förhandling med representanter för staten och de olika tjänstemannaorganisationerna.
I anslutning härtill ber jag herr talman att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 21.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 85, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde; och

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlag för vägoch
vattenbyggnadsväsendets förrådsfond m. m.;

första lagutskottets utlåtande, nr 17, i anledning av väckta motioner örn införande
av lagstadgad rätt för barn inom äktenskap att i vissa fall erhålla styvfaders
släktnamn; samt

andra lagutskottets utlåtande, nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående förlängd giltighet av gällande indelning i
ortsgrupper jämlikt lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 22.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i anledning
av väckt motion angående utredning örn rätt för kommun att bevilja stipendier
eller andra bidrag till studieändamål.

Kammaren biföll utskottets hemställan; och skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

23.

Motion om
underlättande
för idrottsklubbor
att
förlägga
idrottsarrangemang
till
ör de m lämplig
tidpunkt.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i anledning
av väckt motion örn viss ändring i ordning-sstadgan för rikets städer
i syfte att för idrottsklubbar underlätta förläggandet av idrottsarrangemangtill
för dem lämplig tidpunkt.

I en inom andra kammaren väckt och. till dess första tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 425, av herrar Persson i Stockholm och Hagberg i Luleå
hade yrkats, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit hemställer örn sådan
ändring av paragraferna 12 och 13 i ordningsstadgan för rikets städer, att
hinder i fortsättningen ej möter för idrottsklubbar att anordna fotbollsmatcher
och liknande idrottsarrangemang vid tidpunkter, som ur spel- och publiksynpunkt
äro lämpligast».

Utskottet hemställde, att förevarande motion, 11:425, icke måtte till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag har jämte herr Persson i Stockholm
i en motion föreslagit, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
örn en sådan ändring av paragraferna 12 och 13 i ordningsstadgan för
rikets städer, att hinder i fortsättningen ej skulle möta för idrottsklubbar att
anordna fotbollsmatcher och liknande idrottsarrangemang vid tidpunkter, som
ur spel- och publiksynpunkt vore lämpligast. Anledningen till denna framställning
är, att i några städer under sista tiden förekommit särskilda inskränkningar
i idrottsorganisationernas rätt att anordna tävlingar under s. k. gudstjänsttid.

Det började i en grannstad, där kommunalborgmästaren utan vidare berövade
idrottsorganisationerna denna tidigare, åtminstone traditionsmässigt givna rätt
att även kl. 11—13 på söndagarna hålla idrottstävlingar. Detta motiverades
ursprungligen på ganska lösa grunder i det att vederbörande åberopade sig på
kungörelsen örn vissa helgdagar. Men trots att denna kungörelse inte kunde anses
vara möjlig att åberopa i detta fall, vann initiativet efterföljd, så att polismyndigheterna
i Stockholm också beslöto utfärda liknande föreskrifter.

Här i Stockholm grundade man emellertid åtgärden på ordningsstadgan för
rikets städer av år 1868. I denna sjuttiofemåriga bestämmelse talas det i paragraferna
12 och 13 örn »kägelbana» och »annan för förlustelse gjord inrättning»,
örn »tillställning» som äger rum »på gata, torg eller annan allmän plats eller
på annat under bar himmel beläget ställe», och »som strider mot sedlighet eller
allmän lag eller föranldder till svårare oordning».

Detta skulle alltså vara grunden till detta ganska märkliga förbud. Såvitt
jag kan förstå skulle detsamma således innebära att idrottstävlingar mellan
kl. 11 och 13 på söndagarna strida mot sedligheten. Ty att de skulle åstadkomma
allmän oordning eller dylikt får man väl ändå förutsätta inte vara vederbörandes
mening. Man måste därför utgå ifrån att polismyndigheterna i Stockholm
betrakta dessa idrottstävlingar såsom osedliga, och detta visar inte minst sedlighetsbegreppets
tänjbarhet.

När man har kommit till det resultatet måste det bero på en ganska godtycklig
tolkning, som det enligt min mening varit svårt att juridiskt stödja sig
på härvidlag, och i varje fall har man svårt att med vanligt sunt förnuft finna
någon grund för en sådan inskränkning. Men på denna åtminstone enligt min
mening orimliga tolkning har man här i Stockholm t. o. m. åstadkommit åtal
och dömt ett par människor till böter, bland dem ordföranden för Stockholms
fotbollsförbund.

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

Motion om underlättande för idrottsklubbar att förlägga idrottsarrangemang
till för dem lämplig tidpunkt. (Forts.)

Utskottet Ilar vid behandlingen av denna motion remitterat den till bl. a.
ärkebiskopen. Såvitt jag kan förstå av ärkebiskopens skrivelse har han insett
svagheten i den tidigare argumentationen för förbudet. Han förklarar nämligen
att »frågan sakligt sett icke gäller huvuvida vissa genom idrottens utveckling
föråldrade bestämmelser i ordningsstadgan för rikets städer skola moderniseras,
utan huruvida det skydd, som lagen hittills velat skänka gudstjänsten på
söndagarna, skall slopas eller i varje fall beskäras». Han menar följaktligen att
idrotten inte bör betraktas som osedlig, men eftersom ordningsstadgan endast
avsåg att förhindra osedliga tillställningar under gudstjänsttid måste man utvidga
bestämmelserna. Detta innebär att statsmakterna 1944 skola gå längre
i skyddet för gudstjänster än man ansåg sig för sjuttiofem år sedan böra göra!

För min del finner jag det vara ett steg tillbaka både absolut och inte minst
i relativ mening med tanke på den förändring som senare ändå ägt rum på olika
områden. Ty genom statsmakternas tidigare olika beslut har ju kyrkans verksamhetsområde
blivit föremål för vissa inskränkningar: konfirmationen är frivillig,
giftermål kan legaliseras inför borgmästare och landsfiskal, och även
begravning kan numera ske på borgerligt sätt. Man bör väl också betrakta de
åtgärder som statsmakterna tidigare vidtagit för att minska kyrkans inflytande
på skolundervisningen, såsom slopandet av katekesplugget etc., som uttryck
för en åtminstone tidigare från statsmakternas sida bestämd strävan att begränsa
kyrkans inflytelseområde. Därför tycker jag för min del att det är
ganska orimligt att man från kyrkligt håll skall kräva en större hänsyn år
1944 än man krävde under det förra århundradet.

Ärkebiskopen talar i sitt yttrande örn nödvändigheten av skydd för gudstjänsten.
Men inte inbillar jag mig att man skyddar gudstjänsterna därför att
man förbjuder vissa idrottstävlingar på söndagarna. Jag tror inte heller det
finns någon människa som går i kyrkan av den anledningen att det inte då ges
tillfälle att delta i en idrottstävlan eller åskåda en sådan. Den som antar det
finge val i så fall motivera detta med att han ginge i kyrkan för att få någon
förströelse, emedan han inte hade några andra förströelsemöjligheter. Men det
skulle man väl ändå inte anta att någon skulle vilja säga,

Ärkebiskopen talar vidare örn helgkänslans upplösning och att den skulle
medföra sociala skadeverkningar. Ja, det kan man kanske säga, örn man tror
att helgkänslan befordras av att människan inte får använda sin fridag på det
sätt hon själv önskar och för rekreation. Det kan man hävda, menar jag, örn man
utgår ifrån att man bäst befordrar helgkänslan, därest man bildligt tala! stänger
in människorna, berövar dem en del av det som för närvarande anses vara
deras frihet. Men på sådana grunder kan man inte gärna motivera beslut, som
stödja dessa inskränkningar som ha genomförts. På mig gör denna argumentation
närmast ett intryck av att man mycket dåligt har tänkt igenom det sätt,
varpå man motiverar en ganska dålig sak. Den visar i varje fall vilka anspråk
man härvidlag anser sig kunna ställa,

Ärkebiskopen säger även att denna synpunkt örn skydd för gudstjänsttiden
ganska allmänt delas av vårt folk. dag tror att det förhåller sig på det sättet
att folk överhuvud taget inte sätter frågan örn helgkänsla eller skydd för gudstjänsten
i samband med frågan örn hur man vill bruka sin söndag, sin fridag;
människorna lia ju i det fallet mycket skiftande åsikter. Om man skulle försöka
värdera sakligheten i denna argumentation efter det sätt, varpå det stora
flertalet använder sin söndag och inte minst gudstjänsttiden, måste man väl
säga att motiveringen är ganska långsökt.

Ärkebiskopen rekommenderar också att man skall utnyttja lördagen för
idrottstävlingar, då söndagen inte räcker till. Därvidlag lia emellertid de pra.k -

4fi

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Motion om underlättande för idrottsklubbar att förlägga idrottsarrangemang
till för dem lämplig tidpunkt. (Forts.)
tiska erfarenheterna visat, att denna rekommendation inte kan förverkligas.
Ty i det här landet är det ju så att lördagen för många människor till sent på
kvällen är arbetsdag, varför det av praktiska skäl är omöjligt att då ordna
idrottstävlingar med förhoppning örn att få någon publik på desamma. Jag
tycker därför det är ganska egendomligt att utskottet enhälligt anslutit sig
till ärkebiskopens definition av vad det här handlar örn. För min del anser jag
att detta är en kapitulation för klerikala synpunkter. Jag tycker att man på
ett orimligt sätt bär tar ställning till förmån för kyrkan och mot idrottsorganisationerna,
deras mycket legitima strävanden och det som tidigare ansetts
vara deras rättigheter.

Utskottet är principiellt anhängare av att skydda gudstjänstiderna. Men
man är inte mera principfast än att man är beredd att göra undantag för
sådana idrottstävlingar, som inte gärna kunna avbrytas under gudstjänsttiden.
Därmed, menar jag, har man redan luckrat upp principen. Därmed upphör
det egentligen att vara något behov att diskutera frågan ur principsynpunkt.
Såvitt jag kan förstå anlägger utskottet delvis en opportunistisk synpunkt
och delvis försöker det att praktiskt och med lampor lösa frågan till en
del men också endast till en del. Jag finner därför att utskottet borde lia visat
det tillmötesgåendet att man, där sakliga skäl motivera idrottstävlingar under
den ifrågavarande tiden på söndagarna, också skulle ha tillåtit dessa
tävlingar.

I praktiken förhåller det sig på det sättet, att det endast är vissa idrottsgrenar,
som äro beroende av denna söndagstid, nämligen de s. k. bollidrottema,
fotboll och bandy. Dessa idrotter äro emellertid samtidigt de som äro mest
folkliga, som ha det bredaste intresset att påräkna. Bandytävlingarna exempelvis
äro hänvisade att hållas under vintern, under den mörka årstiden. De
måste följaktligen hållas under den ljusaste tiden på dagen, och tiden mellan
kl. 11 och 13 är ju en för bandyn mycket viktig tid för att den överhuvud
taget skall kunna bedrivas som tävling.

I den grannstad till Stockholm, där förbudet först genomfördes, nämligen
Solna, finns Sveriges främsta idrottsstadion. Där spelas de stora landsmatcherna,
liksom även internationella matcher. Men Solna har också egna idrottslag,
som inte komma upp i den allra högsta klassen utan ligga i den s. k. division
II och som genom konkurrensen med de stora matcherna inte kunna tänka
sig att få någon tid över på söndagarna, för att spela sina egna matcher någonstans
i närheten av detta stadion, där de stora matcherna spelas. För dessa
mindre klubbar är det praktiskt taget omöjligt att organisera tävlingar under
de förhållanden som skapats på grund av detta förbud.

Därtill kommer den rent ekonomiska synpunkten. Antalet tävlingsplatser
här i landet är mycket begränsat. Idrottsorganisationerna tvingas därför att
utnyttja dessa tävlingsplatser i största möjliga utsträckning, och det är uppenbart
att örn man genom ett mer eller mindre godtyckligt polisingripande berövar
organisationerna rätten att utnyttja dessa idrottsplatser under en viss
och för dem ganska viktig tid på dagen, minskar man därmed deras möjligheter
till ett rationellt och ekonomiskt utnyttjande av desamma. På grund
av dessa praktiska skäl ha dessa inskränkningar också skapat ett mycket
stort missnöje hos det idrottsfolk som beröres av dem. Därjämte betyder detta
naturligtvis, att andra människor, som äro intresserade för idrott, ha mycket
svårt att förstå att detta kan vara någonting annat än kitslighet eller en
orimlig inskränkning av tidigare rättigheter.

Herr talman! Det gäller här absolut inte att på något sätt kränka de religiösa
känslorna. Detta bör inte betraktas såsom en fråga, där man å ena sidan

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

Motion om underlättande för idrottsklubbar att förlägga idrottsarrangemang
till för dem lämplig tidpunkt. (Forts.)
ställer de religiösas känslor och å andra sidan den idrottande ungdomen och
den idrottsintresserade allmänheten såsom motparter. Att man nu, såsom ärkebiskopen
synes sträva efter, lägger upp saken på detta sätt, tycker jag inte
gagnar vare sig kyrkan eller den sak man vill tjäna. Att beröva medborgare
och medborgargrupper en rättighet, som tidigare ansetts fullkomligt självfallen,
kan ju knappast vara ägnat att vare sig öka helgkänslan, skydda
gudstjänsten eller skapa någon respekt för de religiösa synpunkter, som man
försökt anlägga på problemet. Det finns faktiskt en tendens för närvarande
att åstadkomma ett ökat kyrkligt inflytande på olika områden — man kan
nämna diskussionerna örn »nöjeslivets förflackning» och det prästerliga initiativet
gentemot det s. k. nöjeslivet. Ja, häromdagen berättades det exempelvis
från Östergötland att nian på prästerligt håll t. o. m. försökt ingripa för
att hindra kolonistugeägare att på söndagarna odla sina täppor! Sådana tendenser,
där de framträda, borde inte behandlas på det sätt som, såvitt jag
läser rätt, rekommenderas i utskottets utlåtande, och framför allt inte på det
sätt som myndigheterna lia tillämpat, när de berövat idrottsorganisationerna
den rätt som de tidigare hade.

Utskottet anser att frågan bör föreläggas den utredning som arbetar. Det
kan i och för sig förstås, om utskottet ställer sig på den ståndpunkten. Men
när utskottet inte har uttalat sig örn den nya praxis, som nian här och var
börjat införa — och som förmodligen starka krafter, söka genomföra på
många ställen — och då därtill denna fråga enligt mitt förmenande är så
självklar, att regeringen borde få en anvisning örn att ingripa snarast möjligt,
vill jag för min del yrka bifall till den motion, som vi ha väckt i denna
fråga. Den innebär, såsom jag redan har påpekat, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställer örn en sådan förändring av ordningsstadgan, att
man inte berövar idrottsorganisationerna deras rätt att på söndagarna anordna
idrottstävlingar.

Fröken Nygren: Herr talman! När herr Hagberg i Luleå citerar den gamla
ordningsstadgan från 1868 låter det ganska bestickande och man tycker .kanske
att man utan vidare skulle kunna vara redo att yrka bifall till motionen
örn utredning. Men när Kungl. Maj :t först genom beslut av den 11 november
1938 har lämnat uppdrag åt en ordningsstadgeutredning att revidera ifrågavarande
stadga — utredningsarbetet har emellertid, som på de flesta andra
områden, legat nere någon tid — och dessutom givit utredningen.förnyat uppdrag
den 30 juni 1943, lia vi inom utskottet ansett det vara onödigt att skriva
på nytt. Utskottet är av den meningen att det helt enkelt laller av sig självt,
att den sittande utredningen förändrar det ålderdomliga språket och gör de
tillägg i stadgan, som kunna behövas, eller de inskränkningar som kunna vara

befogade. _ .

Herr Hagberg citerar ärkebiskopens remissvar.. Jag skall tillåta mig att
citera vad Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund, sagt i
sitt svar. Förbundet framhåller att det »sedan gammalt självt reglerat idrottsutövningen
under sön- och helgdagar genom bl. a. följande bestämmelse: Offentliga
tävlingar eller uppvisningar böra icke anordnas under ° gudstjänsttid
å sön- och helgdagar. Ali idrottsutövning bör genomföras på sådant sätt. att
gudstjänster, begravningar eller eljest förekommande andaktsstunder icke

störas.»

Det är alltså icke någon tanke på att det skulle vara. något osedligt, som
gör att man i viss utsträckning reagerat emot idrottsutövning på gudstjänsttid.
Det är tydligt att Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Motion örn underlättande för idrottsklubbor att förlägga idrottsarrangemang
till för dem lämplig tidpunkt. (Forts.)
följt denna tankegång, då förbundet i fortsättningen av sitt remissvar säger:
»Förbundet Ilar gjort en utredning som visar att huvuddelen av de 25 specialförbund
och 23 geografiska distrikts förbund, som tillhöra riksförbundet, anser
att någon större ändring icke behöver vidtagas i de nuvarande förhållandena.»
Sedan anför man visserligen att fotboll och bandy »yrka på obegränsad frihet
för idrottsorganisationerna då det gäller att bestämma tidpunkten för tävlingar
under sön- och helgdagar». Man hänvisar emellertid också till den sittande
ordnings stadgeutredningen och anser att det är den som bör ta frågan örn
hand.

Dessutom måste jag nog säga att herr Hagberg motsäger sig själv i viss
mån. Han började sitt anförande med att tala om hur man under årens lopp
fråntagit kyrkan dess inflytande, först på det ena området och sedan på det
andra. Men han slutade med att säga att man nu tycks söka göra kyrkans inflytande
allt större och större! dag vet inte vilken ståndpunkt herr Hagberg
egentligen intar. För min del är jag av den övertygelsen, att man utan betänkande
kan räkna med att ordningsstadgeutredningen skall utföra sitt uppdrag
på ett sätt som kommer att motsvara allmänhetens fordringar. Idrottsintresset
i landet ä,r så pass stort, att utredningen helt enkelt icke kan komma ifrån att
taga vederbörlig hänsyn därtill. Även från kyrkligt håll har man under senare
år i olika former visat allt mer intresse för idrotten. I många fall äro
de unga prästerna själva aktiva idrottsmän och uppmuntra ungdomen till deltagande
i idrott. På de flesta håll i vårt land tror jag att man hittills klarat
sådana här frågor genom att tillmötesgå varandras krav och genom att ta
det hela så hänsynsfullt och lugnt som möjligt. Men å andra sidan får man
icke bortse ifrån, att alla medborgare och medborgargrupper i samhället ha
rätt att räkna med att viss hänsyn skall tagas till dem. När det, som fallet
är på åtskilliga håll, är ordnat så, att idrottsplatserna ligga i omedelbar närhet
av kyrkan, kan man ju förstå, att de kyrkliga intressena anse sig ha vissa
berättigade anspråk. Gudstjänsttiden är ju icke så lång. Vill man på vissa
orter göra inskränkningar, tror jag icke, att det leder till något större men,
örn sådana komma till stånd. Skidtävlingar, terrängtävlingar, orienteringstävlingar
och liknande idrottsutövningar fortgå ju obehindrade under söndagarna
och ingen har påtalat detta. Det är ej heller nu fråga därom.

På en konferens för icke så länge sedan, som jag var med örn, togs denna
fråga upp på kyrkligt håll, och en del präster medgåvo, att det icke bara är
idrottsfolket och ungdomarna, som skola taga vissa hänsyn. Även från kyrkligt
håll borde man taga hänsyn och för att icke kollidera med idrottsfolkets
intressen kunde dessa präster t. o. m. tänka sig en ändring av gudstjänsttiden.
Jag tror, att man kan räkna med förtroendefullt samarbete. Man behöver icke
vara så, ängslig som herr Hagberg i Luleå synes vara.

Jag ber att få juha bifall till utskottets hemställan.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det förhåller sig visserligen så som
fröken Nygren säde, att denna fråga icke är aktuell för flertalet idrottsorganisationer.
Den är aktuell för bollidrott, men för denna idrottsgrens organisation
är frågan så mycket mera aktuell. Det är uteslutande på grund
av att bollidrotternas intressen här trätts för nära, som det råder en sådan
stark opinion hos idrottsfolket mot de här påtalade inskränkningarna.

Fröken Nygren yttrade att vissa inskränkningar ibland varit befogade på
grund av ifrågavarande idrottsplatsers närhet till kyrka. I Stockholm, där
det finnes många idrottsplatser och där det varit regel att bollidrotter huvudsakligen
haft tävlingar på söndagsförmiddagarna, ligga idrottsplatserna

Onsdagen den 10 april 1944.

Nr 14.

Motion örn underlättande för idrottsklubbar att förlänga idrottsarrangemang
till för dem lämplig tidpunkt. (Forts.)
i regel ej alls i närheten av kyrkorna. De förbud mot idrottstävlingar på
söndagarna under gudstjänsten, som genomförts, lia ej motiverats därmed
att idrottsplatserna legat i närheten av kyrkan, utan, som jag tidigare nämnt,
har så skett av andra grunder. Men det är ju alltid så, att så snart man fått
ett uppslag, finns det genast starka krafter, som äro villiga att hugga i.

Fröken Nygren tyckte, att jag var inkonsekvent, när jag å ena sidan påpekade,
att statsmakterna tydligen eftersträvat att minska kyrkans inflytelsesfär
och å andra sidan visade på omständigheter, som tydde på att kyrkans
inflytande ökats. Men där föreligger i alla fall ingen inkonsekvens. Här
framträder nämligen en annani tendens, vilken, som jag illustrerade nyss, står
i motsättning till tidigare utveckling och de synpunkter, som statsmakterna
då lagt på frågan örn kyrkans inflytande. Här ha underordnade myndigheter
på enligt min mening egendomliga grunder infört ett helt nytt förbud,
en ny inskränkning, som motiverats med hänsyn till kyrkliga intressen.
Detta förbud har man genomfört och det innebär en annan tendens än den,
som tidigare framträtt.

Till slut vill jag understryka, att jag ej har begärt någon utredning. Det
kanske var en felsägning av fröken Nygren att framställa saken så. Jag
tycker icke att här finnes någonting att utreda. Regeringen kan efter framställning
från riksdagen göra förtydliganden, som på detta område återställa
den tidigare ordningen, vilken, såvitt jag förstår, icke vållat några olägenheter
på något håll. Här ha de underordnade myndigheterna, sedan man först
feltolkat en annan förordning, börjat tolka ordningsstadgan på visst sätt,
och därefter har man genomfört en, som jag tror alla äro överens örn, myckel
diskutabel inskränkning på detta område.

Herr Allard: Herr talman! Det kunde varit onödigt att taga till orda i denna
debatt, när utskottets ordförande redogjort så bra för utskottets ställning,
men som jag är en av de få här i kammaren, skulle jag tro, som, åtminstone
delvis aktivt, deltager i idrottsarbctet, har jag ej kunnat undgå att göra
några x-eflexioner, när nu herr Hagberg i Luleå gjort sig till tolk för idrotten.

Herr Hagberg har behandlat frågan på ett ganska lättvindigt sätt. Han
har endast tagit ställning till ärkebiskopens uttalande men icke sagt något
örn hur riksidrottsförbundet, som representerar idrottsfolket, ser på saken.
Detta förbunds remissutlåtande, herr Hagberg, är i sak detsamma som ärkebiskopens.
Herr Hagberg i Luleå har kommit med en del argument, sorn
icke överensstämma med verkligheten. När herr Hagberg i Luleå talar om
att polisen i Stockholm godtyckligt förbjuder idrottstävlingar är detta felaktigt.
Det förhåller sig i .stället så att polismyndigheterna i Stockholm icke
förbjuda idrottstävlingar på söndagarna, ej heller fotboll och bandymatcher.
Dessa få här i Stockholm liksom på andra platser i landet spelas i viss utsträckning
under gudstjänsttid. Men det är så, att man kräver att tävlingsarrangörerna
skola söka resolution på samma sätt som när det gäller
andra tävlingar. I Stockholm tillgår det så, att polisen ringer till riksidrottsförbundet
och säger, att nu har den eller den föreningen ansökt örn att få
förlägga en tävling till den och den tiden på den och den idrottsplatsen, och
så frågar polisen riksidrottsförandet: Tycker ni, att man skall bevilja det?
Det har på så sätt etablerats samarbete mellan polismyndigheten och den organisation,
som representerar idrotten, och det har hänt, att man förlagt en hel
del mindre matcher, både fotbolls- och bandymatcher till gudtjänsttid.

Vidare sade herr Hagberg i Luleå, att man har dömt en arrangör av

Andra kammaren* protokoll 1944. Nr lh. 4

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Motion angående
ska-pandi
av en gemensam
nordisk
arbetsmarknad.

Motion örn underlättande för idrottsklubbar att förlägga idrottsarrangemang
till för dem lämplig tidpunkt. (Forts.)
idrottstävlingar till böter, på grund av att en tävling i Stockholm förlagts
tili gudstjänsttid. Ja, det ligger nu så till, att den åtalade dömdes, ej på
grund av att tävlingen hölls under gudstjänsttid, utan därför, att han ej
sökt resolution för den idrottstävling, som det var fråga örn och som förlagts
till gudstjänsttid. Herr Hagberg i Luleå skulle ha kunnat få reda på dessa
fakta, örn han hade vänt sig till riksidrottsförbundet, men det passade ej.
Örn han gjort det, hade han ej behövt komma med sådana argument i debatten
här i kammaren.

Det har hittills varit ett mycket förtroendefullt samarbete mellan idrotten
och kyrkan, detta gäller både stats- och frikyrkan. Jag tycker därför att det
är onödigt att försöka splittra samarbetet på något sätt. Det finnes icke
några skäl, som tala för bifall till motionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken Nygren: Herr talman! Jag tycker det vore egendomligt, örn riksdagen
skulle skriva och begära ändring i 12 och 13 §§ i ordningsstadgan,
som herr Persson i Stockholm och herr Hagberg i Luleå yrkat på i sin motion,
när nu en utredningskommitté tillsatts, som skall utreda hela frågan.
Vi ha ju en ordningsstadga, och där skall det klart och tydligt sägas ifrån,
hur det skall vara härvidlag. Man skall icke föregripa utredningsarbetet.

Jag vill emellertid även säga några ord utöver de meddelanden, som herr
Allard gjorde, örn den idrottsförening, som blev dömd för att tävling anordnades
utan resolution. Det förhöll sig så att tävlingen skulle börja en kvart
före elva. Då tävlingen skulle börja före elva, trodde man, att resolution
icke behövde sökas. Men man borde ha begripit, att när tävlingen till största
delen skulle pågå under gudstjänsttid, förelåg skyldighet att begära tillstånd
till tävlingen.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! I anledning av vad herr Allard här
sagt vill jag framhålla, att riksidrottsförbundet ställt sig på den ståndpunkten
att idrottstävlingar böra få hållas under gudstjänsttid. Man skulle av
herr Allards yttrande kunna få en motsatt uppfattning, och därför har jag
velat göra ett genmäle på den punkten.

Beträffande de domar som fällts framgår av fröken Nygrens förklaring,
att det var på grund av att stockholmspolisen infört denna spärregel, på sätt
jag tidigare talat örn, som dessa bötesdomar fällts. Detta innebär alltså icke
någon motsättning till den förklaring jag givit.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 24.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, i anledning
av väckt motion angående skapande av en gemensam nordisk arbetsmarknad.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Lindberg: Herr talman! Jag ber örn ursäkt för att jag besvärar i
denna fråga vid denna sena tidpunkt. Jag anser emellertid att det problem,

Onsdagen den 19 april 1944

Nr 14.

Motion angående skapande av en gemensam nordisk arbetsmarknad. (Forts.)
som avhandlas i utlåtandet och i den motion, som ligger till grund för utskottets
utlåtande, är så viktig, att det bör sagås några ord i saken, även om
jag ej kommer till annat yrkande än utskottet kommit till.

Jag ber först och främst att få säga, att jag har ingenting emot att det problem,
som här avhandlas, blir föremål för grundlig undersökning av myndigheterna.
i vederbörande länder. Men jag måste samtidigt också säga, att det problem,
som här rullas upp. är av en sådan svårighetsgrad, att det är allt skäl i
världen att vara ytterligt försiktig, när man söker komma till en uppgörelse mellan
de olika stater, som dtet här är fråga örn. Vi få komma ihåg, att denna överenskommelse
i första hand skall gälla arbetare i de olika länderna. Jag vef
av erfarenhet att på detta område, som ju är internationellt betonat, föreligga
stora svårigheter, när det gäller att lösa de problem, som hänga samman med
arbetstillstånd och arbetsmöjligheter i främmande länder. Efter det förra världskriget
eller omedelbart före detsamma var det ju så, att man åtminstone i vad
det gäller sjömän såg till, att man blev av med dem — åtminstone var så falle!
med de svenska sjömännen i de olika länderna. Man skickade hem massor av
dem. De kommo från Förenta staterna. Italien. England och Frankrike och
icke minst ifrån Norge och Danmark.

Det upptages! kanske som en anmärkning, örn nian talar örn ett sådant problem,
men jag tycker ändå. att det bör sagås ifrån, hur förhållandena varit
tidigare. Det kan icke hjälpas om man tycker illa vara att jag gör så. Det har
varit samma förhållande med övriga arbetargrupper, speciellt under tider av
stor arbetslöshet och kriser av skilda slag. Arbetarna själva ha rätt att reagera
mot att främmande arbetskraft konkurrerar örn arbetstillfällena.

Av alla de utlåtanden, som äro införda i utskottets utlåtande, får man, även
örn det icke är direkt utsagt, en känsla av att allesammans varna för samma
problem. Här ifrågasattes ju, örn jag läst det hela rätt, att det råder ömsesidighet
härvidlag. Således, örn svensk arbetare får anställning i Norge,
skall norsk arbetare få anställning i Sverige och man skulle då kunna tala
om. en utjämning. Men hur blir det vid arbetslöshetsfall? Då sker ingen sådan
utjämning och skall det då, som det står någonstans i utskottsutlåtandet, vara
fullkomligt fritt att vandra över gränserna, kommer det att uppstå både stora
och svåra problem på detta område, trots överenskommelserna.

För den kår jag representerar, är det ganska angeläget att se till att när lin
en utredning eller förberedande diskussioner skola sättas i gång även den arbetargruppen
blir medtagen, ty de förhållanden, som rådde före detta världskrig.
få icke återkomma, örn det samarbete som här ifrågasattes skall komma till
stånd mellan de nordiska lämdterna. Då kan man helt enkelt icke undantaga
eili sådan grupp sorn sjöfolket. Jag vill emellertid i detta sammanhang också
säga, att vi här i Sverige infört ett nytt pensionerings system för sjömännen
från den 1 juli i år. Det är. så vitt jag vet, första gången som arbetsgivarna
blivit ålagda att betala en viss del av kostnaderna för denna pensionering. Arbetsgivarna
skola, såsom pensionsförmåner erlägga ett belopp, som utgör tro
och en halv procent av vederbörande sjömans avlöning. Men- dessa tre och en
halv procent erläggas icke för utländsk medborgare, som är anställd å svenska
fartyg. Vi lia således i Sverige genomfört ett pensioneringssystem. och detta
måste man komma ihåg, när det blir fråga örn denna uppgörelse mellan do
nordiska länderna. Skall det nämligen bli möjligt, till utbyte av arbetskraft på
de olika platserna, måste det. också bli ordnat med ömsesidig rätt till pension
i de olika länderna. Då måste naturligtvis också, arbetsgivarna eller redarna,
som de ju kallas, erlägga procentuellt bidrag till pensioneringen. Detta skall
icke gälla bara dc svenska utan även de övriga nordiska staternas medborgare.

r>;

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Motion angående skapande av en gemensam- nordisk arbetsmarknad. (Forts.)
när de liro anställda å svenska fartyg, och det måste ela också råda ömsesidighet.
när svenskar äro anställda å norska respektive danska och finska fartyg.

.Tåg Ilar. herr talman, som sagt, ingen anledning yrka någonting annat än
vad utskottet hemställt om. Jag måste dock ännu en gång säga. att jag gillar
att hela detta problem upptages till undersökning och granskning och evenluellt
också att en överenskommelse träffas mellan de olika staterna. Jag har
hara velat anföra detta, därför att det är skäl att ha sin uppmärksamhet riktad
också på andra sidor av saken än dem. som äro omtalade i utskottets utlåtande.

Herr Edberg: Herr talman! Varken motionärerna eller utskottet ha varit
främmande för de svårigheter, som anmäla sig, när det gäller att lösa denna
fråga. Vi ha emellertid menat, att svårigheterna inte böra vara större än att
man allvarligt kan ge sig i kast med problemet.

Det nordiska samarbetet har här under de senaste åren livligt diskuterats,
och mer eller mindre vittgående projekt ha förts fram i rampljuset. Denna motion
utgör ett försök att på ett begränsat men betydelsefullt område föra ut
den nordiska tanken i praktiken. Herr Lindberg pekade på de svårigheter, som
kunna uppstå vid arbetslöshetstillfällen. Jag vill då erinra om att det visserligen
är sant att åtskilliga länder, när de spärrat sina gränser för vad de betrakta
som främmande arbetskraft, ha menat att de egna arbetstillfällena
borde reserveras för det egna landets arbetare men att man inte har något
bevis för att arbetslöshetsrisken ökas därigenom att fältet göres vidare. Tvärtom
är det mycket som talar för att en vidsträcktare arbetsmarknad skulle
minska arbetslöshetsrisken. Man har fått belägg för det genom de undersökningar.
som bland annat Beveridge gjort. Han bär i sitt stora verk örn arbetslösheten
som industriellt problem visat att det i själva verket är den isolerade
arbetsmarknaden som framkallar arbetslöshet. Det är å andra sidan
naturligt att de arbetslöshetsbekämpande åtgärder, som genomförts i de olika
länderna, måste bringas i samklang med varandra, och det är också naturligt,
som arbetsmarknadskommissionen betonar i sitt utlåtande, att man för framtiden
måste samordna respektive länders arbetslöshetsbekämpande åtgärder,
så att de få en så vid syftning som möjligt och praktiskt taget innefatta ett
gemensamt nordiskt handlingsprogram vid konjunkturarbetslöshet.

Ett annat problem, som herr Lindberg också något snuddade vid, var frågan,
örn den öppna och fria arbetsmarknaden skulle kunna medföra att det
bleve invasion, så att säga, av arbetskraft från1 det ena landet till det andra
Hedan i motionen påpekas det, att arbetsmarknadens slussar säkerligen icke
böra öppnas med ens utan att utvecklingen bör ske successivt. Men jag tror,
att. erfarenheten visar, att man icke behöver riskera en massförflyttning av
arbetskraft från det ena landet till det andra och att ingen folkvandring
skulle bli resultatet av att man avlägsnar den demarkationslinie på arbetslivets
område, som nu existerar. Redan nationalekonomiens fader, Adam
Smith, betonade att »av allt mänskligt bagage låter sig människan svårast
transporteras». Ser man på den statistik, som arbetsmarknadskommissionen
sammanställt och som bifogats utskottets utlåtande, finner man, att det icke
ens inom det egna landet förekommer några större förflyttningar. Av de sammanlagt
893 265 under förra året genom den offentliga arbetsförmedlingen
tillsatta platserna var det bara 46 623, som tillsattes genom överflyttning av
arbetskraft från ett län till ett annat, alltså endast ca 5 % av de hela. Detta
talar i sin mån för att icke så starka förflyttningar komma att bli följden,
som man på sina håll tycks föreställa sig.

Under alla förhållanden tror jag, att det är värdefullt, örn vårt land får tillfälle
att visa sin vilja att föra ut den nordiska lanken i praktisk handling

Onsdagen den 19 april 1944.

Nr 14.

Motion angående skapande av en gemensam nordisk arbetsmarknad. (Forts.)
genom att regeringen får i uppdrag att så snart möjligheter därtill ges tillsammans
med övriga nordiska länders regeringar taga upp denna fråga till
allvarligt dryftande, självfallet under beaktande av alla de olika problem,
som kunna påverka frågans lösning.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan; och skulle, jämlikt
§ 63 riksdagsordningen, detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas
första kammaren.

§ 25.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, angående
utredning örn inrättande av ett för allmänt och enskilt företagsliv gemensamt
rationaliseringsorgan.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 26.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Sundqvist, som anförde: Herr talman! Det är tyvärr inte sällan som
man genom pressen eller annorledes får se bevis för att det moraliska tillståndet
på vissa båll inom vårt lands ungdom inte är som det borde vara.
Vissa förhållanden i samband med de senaste årens militära beredskap ha
riktat uppmärksamheten på de faror, som hota de unga kvinnorna och kanske
inte minst de unga flickorna i tonåren. Vad som helt nyligen tilldrog sig
i en förläggning för internerade utlänningar, då några unga kvinnor läte
sig utsättas för en behandling, som djupt upprört stora lager av vårt folk.
ställer i blixtbelysning hurudant tillståndet på sina håll är.

Jag vill inte draga alltför långt gående slutsatser av de tilldragelser som
publicerats i pressen. I grund och botten är vår ungdom säkerligen sund. Men
den saknar mycket av det som förr i världen kunde utgöra ett rättesnöre
för den oerfarne och ett stöd för den svage. Under ett halvt sekel har man
strävat att rasera äldre tiders grundvärderingar i fråga örn moral och livsföring
utan att sätta något annat i stället. Man har varit angelägen att predika
individens obundenhet av äldre tiders konventioner och stränga moralbegrepp,
men har alldeles glömt bort, att kanske de flesta människor, inte minst när
det gäller de mest personliga frågorna, äro beroende av ideal som de oreflekterat
kunna följa. Relativismen på detta område har berövat föräldrarna auktoritet
och ett rättesnöre för barnens moraliska fostran. Av allt att döma erbjuda
många hem inte längre det skydd och stöd som de borde ge barnen och
ungdomen, när det gäller de grundläggande livsproblemen.

Såsom förhållandena nu äro kan samhället inte underlåta att gripa in, där
hemmen ingenting förmå eller där de försumma sina skyldigheter mot ungdomen.
Genom vår bärna- och ungdomslagstiftning borde vi äga medel att
bereda det uppväxande släktet det skydd, som det eljest får undvara. Men
det förefaller som örn barnavårdsmyndighetemas rättigheter eller skyldigheter
för närvarande äro för begränsade för att medge erforderlig effektivitet
i arbetet. Man griper in, där skada redan skett, medan möjligheterna att i förebyggande
syfte vidtaga nödiga åtgärder äro mera begränsade eller i varje
fall infe utnyttjas i tillbörlig omfattning.

Såvitt jag kan finna är situationen för närvarande så allvarlig att ökade
befogenheter för nämnda organ för barn- och ungdomsskydd äro högst påkallade.

Interpellation.

Nr 14.

Onsdagen den 19 april 1944.

Interpellation. (Forts.)

Med åberopande av det anförda får jag hemställa oni kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet framställa följande
frågor:

1. Är det herr statsrådets mening, att vederbörande barnavårdsmyndigheter
med nu gällande lagstiftning äga tillräckliga medel för ett effektivt ungdomsskydd.

2. Om så ej är förhållandet, har herr statsrådet för avsikt att snarast
möjligt för riksdagen framlägga sådana förslag till ändringar i hithörande
lagstiftning som kunna tänkas ägnade att vidga och effektivisera barnavårdsnämndernas
verksamhet.

Denna anhållan bordlädes.

§ 27.

Upplästes och lädes till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens andra kammare och de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte herr talmannen tillsätta
kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning, den
19 april 1944.

Beviljades förste vaktmästaren Gunnar Carlberg tjänstledighet på grund av
sjukdom tills vidare från och med denna dag; och förordnades till vikarie för
honom vaktmästaren Emil Eklund och till vikarie för Eklund såsom vaktmästare
Bo Anders Evald Björkman.

In fidem
Sune Norrman.

§ 28.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 188, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående grunder
för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl.

§ 29.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.13 em.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

442019